Tjugoandra kapitlet
snabbnavigation till verserna:
1-2a | 2b | 3a | 3b | 4 | 5a | 5b | 6a | 6b | 7 | 8 | 9 | 10 | 11 | 12 | 13 | 14 | 15 | 16 | 17a | 17b | 18-19 | 20-21
22:1-2a Och han visade mig en flod av vatten av liv, lysande som bergkristall, som gick ut, ut ur en (א,* א) Guds tron och den lille Baggens, i dess gatas mitt.
Ord för ord: 22:1 (17 ord i den grekiska texten Sinaiticus): Och (han)-visade mig (en)-flod (av)-vatten (av)-liv lysande som bergkristall, gående-ut ut-ur (en)-tron '-ens guds'/Guds och den lille-bagges. 22:2a (5 ord i den grekiska texten) i mitt (av)-'-n gata'/gatan dess.
1883: Och han visade mig en flod med lifvets vatten, hvilken klar som kristall, utgick från Guds och Lammets tron. Mellan stadens gata ...
1541(1703): Och han wiste mig ena klara älf, med lefwande watten, klar som christall, den gick ifrå Guds stol och Lambsens. Mitt uppå hans gator ...
LT 1974: Och han visade mig en flod av rent livsvatten, klart som kristall, som flöt från Guds och Lammets tron, och den flöt ned i mitten av huvudgatan.
Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):
En flod går ut, ut ur Eden (för) att ge ‘platsen vid sidan av rädsla”/paradiset att dricka. (1 Mos 2:10a, Grekiska GT)
(Psalmisten sade: “Det finns en) flod, vars stormningar/’snabba lopp’ gör Guds stad glad. Den har helgat den Högstes tältboning. Gud är i dess mitt.” (Ps 46:4-5a eller 46:5-6a, Grekiska GT)
(Herren sade:) “Nu skall Jag kalla Sion till sidan av, och Jag skall kalla alla hennes ödelagda (områden) till sidan av, och Jag skall sätta/ordna hennes ödelagda (områden) som ’en Herrens plats vid sidan av rädsla’/’ett Herrens paradis’.” (Jes 51:3a, Grekiska GT)
(Människan) ’ledde ... in i’/förde Mig emot husets ytterdörrar. Och skåda, vatten gick ut ’från nedanför’/underifrån. (Hes 47:1a, Grekiska GT)
I/på den där dagen skall levande vatten komma ut, ut ur Jerusalem. (Sak 14:8, Grekiska GT)
(Salomo bad till Herren:) ”Ge mig den vishet som sitter vid sidan av Dina troner.” (Salomos Vishet 9:4a)
Den Senare Uppenbarelsen:
(Jesus sade till de skriftlärda och fariseerna:) “Den som har svurit i/vid himlen svär i/vid Guds tron och i/vid Den som sitter ovanpå den.” (Matt 23:22)
(Jesus sade till Sina lärjungar: ”Vid Jerusalems ödeläggelse) ... låt de (som är) i dess mitt ha rum/’få plats’ ut ur (den).” (Luk 21:21a)
(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Ni må äta och dricka ... i Mitt rike.” (Luk 22:30a)
Aposteln, den åttonde och en av de sju:
(Jesus sade till kvinnan:) “Om du kände Guds förmån och vem Den är som säger till dig: ’Ge mig att dricka’, hade du – alltefter omständigheterna – begärt/bett Honom, och Han hade – alltefter omständigheterna – gett dig levande vatten.” (Joh 4:10)
På grund av det här är de inför Guds ‘trons ögon’/tron, och de tjänar Honom dag och natt i Hans tempel. (Upp 7:15a)
Den lille Baggen, Den uppåt/ovanpå tronens mitt, skall vara en herde för dem, och Han skall visa dem vägen uppå vattenkällor av liv. (Upp 7:17a)
Exegeter, evangelister med flera:
Vi tystnar och lyssnar till storspoven, staren och svalorna. Strax hör hjärtats öra lilla svarta Sara instämma. Det är så härligt att höra hennes glada röst prisa Landet Utan Tårar, och dessutom är hon ju så duktig på att spela. I min tioåriga själ tycker jag att Skellefteåälven så här i morgonljuset liknar Livets flod i Hemlen och Sara sitter en bit bortom älven åt Kristallhavet till. Vattnet i Livets flod är alldeles klart, man ser hur laxarnas röda fenor darrar i strömmen. (Martin Lönnebo-Tomas Sjödin "Väder, vind och livets allvar" s 111; brev från Martin till Tomas den 27 jan 2005)
Även om jag trivs ganska bra med årstiderna och mina raggsockor och motvinden, känner jag ibland en aning, en andlös förhoppning om det kristallklara vattnet och ljuset från Guds och Lammets tron. (Solveig Hansson ”Vilket herrans väder!” s 191)
Vi kan likna världen vid en ström, som går ut från Gud, ren och klar som kristall, i kraft av Guds ständigt verkande skaparord (Upp 22:1, Hes 47:1-2). Men så snart strömmen lämnat sin källa, finns den onda makten där och häller sitt gift i den, ett gift av gudshat och människohat och självhat, av själviskhet, lidande, död och dödande. ... Löftet i Bibeln talar om en tid, då hela världen skall kastas som i en smältdegel och det onda brännas bort och en ny, renad värld gå fram ur detta eldsdop, en värld av rättfärdighet (2 Petr 3:13). Eller för att ta en annan bild: en dag skall Gud skicka hela universums förgiftade ström genom en jättelik reningsanläggning och skilja giftet och det rena vattnet från varandra (se Matt 13:24-30). I den nya världen flyter en flod fram med ett vatten "klart som kristall" (Upp 22:1 ff). Den kosmiska miljöförstörelsen genom synd och ondska är slut. (Torsten Nilsson "Ropet och svaret" s 105-106)
Varje jude hade många gånger sjungit psalmen om ”den ström vars flöden giva glädje åt Guds stad”, den stad, om vilken det kunde sägas att ”Gud bor därinne” (Psalt 46:5f). Och nu fick Johannes se den floden, där den flöt fram genom Guds stad, glittrande klar. (Bo Giertz ”Uppenbarelseboken” s 132)
Det är möjligt att 'floden' (i Ps 46:4/5) användes som en symbol på Guds närvaro (jfr Jes 8:6f.,33:21). Ordbilden kan i sig själv ha lånats från begreppet 'paradisets trädgård'. Det är sannolikt att Jahvehs närvaro sattes i samband med denna första trädgård precis som den också sammankopplades med Sion och följaktligen kunde beskrivningarna av den ena platsen tillämpas på den andra. Såsom en flod flöt ut ur Eden (1 Mos 2:10), så skulle en liknande flod ge glädje och välsignelse åt Guds stad och härifrån till hela världen. ... I ugarittexterna är likaså Els boning belägen vid flodernas källor. (A.A. Anderson "Psalms 1-72" s 357)
Från Järsnäs skriver (prästen Svening) Henriks brev. ... Den 7 april 1879: "... Här något om mitt arbete de båda sista dagarna! Tidigt på lördagsmorgonen reste jag till Forserums station, där A. Bergh mötte mig. Vi reste omedelbart till en stor by 3/4 mil därifrån. Talade kl. 10 och 4. Gud hugsvalade oss. Kom sent hem till prästgården. I går, söndagen, begynte folket komma redan kl 7 på morgonen. Gudstjänsten började kl. 10. Före kl. 9 var kyrkan full av människor. En stor skara samlades utanför. Höll en lång predikan.. Dessutom talade jag en stund efter gudstjänsten över de 5 första versarna i bibelns sista kapitel. Gud övergöt oss med sin välsignelse." (Efraim Palmqvist "Karl Palmberg och hans samtida" s 143-144)
Uppifrån bergen kom en bäck som flöt igenom Spring Creek, och den hade det renaste och klaraste vatten som han hade sett i världen. Det var så genomskinligt att det var nästan osynligt; om det inte hade varit i rörelse och givit sorlande ljud ifrån sig, så skulle en förbigående knappast ha märkt det. Bäcken blänkte och lyste ännu när det blev mörkt. Detta märkliga vatten hade liv, ett ljust liv. Och Robert stod om kvällen vid bäckfårans kant och betraktade den farande strömmen. Den var som en rad rörliga ljuslågor som rann bort och ändock stannade kvar. Han kom tillbaka till platsen nästa kväll. Bäcken sorlade och strålade, den fanns kvar, och den skyndade sig bort för att förena sig med större vatten. ... Ingen av de män han såg fara genom Spring Creek denna sommar visste: Det var vattnet som människan inte kunde vara förutan. (Vilhelm Moberg ”Nybyggarna” s 354-355; Fjärde natten – Roberts öra berättar)
Vishet mattas, Gudar själva gråna: Du ensam kan dem evig ungdom låna. Därför, Iduna. Ungdomsgivarinna! Du dväljs bland lundarna i sångens land, Där, som dess evigt friska källor rinna, Och lummig Yggdrasil står uppå strand. De gyllne äpplen ibland löven brinna: Du vårdar dem, de räckas av din hand. Säll ho dem får! Han trotsar sina öden. Du spisar Gudarna: de se ej döden. (Erik Gustaf Geijer "Idunas Äpplen" s 45; Geijer läste upp dikten vid Götiska förbundets stämma 30 oktober 1811, tryckt i Iduna 1812)
Mellantiden användes för att bese staden (i landet Eldorado). De bägge främlingarna (Candide och Cacambo) fördes omkring bland offentliga byggnader som var så höga att de räckte ända upp till molnen, över torg som smyckades av tusentals pelare, mellan fontäner med klart vatten, rosenvatten eller essenser av sockerrör, vilka ständigt flödade och vilkas väldiga bäcken var belagda med ett slags ädelstenar som doftade som nejlikor och kandel. (F. Voltaire "Candide" s 73)
År (1612) började det nya Jönköping uppbyggas, just på den plats, där det nu (år 1670) välbefäst står, mellan två namnkunniga sjöar Vättern och klosterbrödernas sjö, vanligen kallad Munksjön, båda famnande ett ganska snävt jordområde, likasomt ett smalt näs, vettande mot väster, under det att mot öster löper en mycket smal väg. Denna för sin skönhet och grundläggarnas namnkunnighet berömda stad, har en byggmästare (tysk till börden) vid namn Johan Fischer uppbyggt, anbringat husen i god ordning, anlagt räta och väl stenlagda gator, vilka ej ha någon upphöjning, som avbryter jämnheten, samt inrättat ett synnerligen väl avvägt torg. Denna blomstrande stads vård och förkovran låg regenterna så mycket om hjärtat, att de befäste och förstärkte den med ett nästan ointagligt slott och med en vallgrav, som sakta sorlande rinner mitt igenom staden. . . . Om vi betrakta de lika kloka som manliga borgarna och invånarna, så kunna vi ej förneka, att de utan gensägelse överträffa många svenska städers. Ty de ha fordom varit fulla av kraft och vår generation står ej tidigare efter i styrka, men i detta sekel har staden blivit än mera berömd, emedan den gjorts till säte för ädla och vittberömda män, lysande av både börd och förtjänster. Ödet och överheten ha nämligen ordnat det så, att rättens och rättskipningens högsta domaresäte, Göta rikes hovrätt skulle upprättas i denna stad såsom Göta rikes smycke, orakel, medelpunkt och krona. (Petrus M. Nicander "Lovtal över Jönköping" s 32; tal med den Högstes bistånd offentligen hållet vid Karolinska akademien i Lund den 11 juni 1670)
För de rättfärdiga blir (enligt muhammedanismen) uppståndelsen salig. De gå in i paradiset, som är fullt af njutningar. "På gröna damastmattor sitta de saliga under hvita perletält eller luta sig, omgifna af sköna ynglingar och svartögda jungfrur (s.k. hurier), mot hvilobäddar vid brädden af sorlande bäckar, som flyta af vin och honung." (P. Waldenström "Till Österland" s 69)
Rabbi Akiva ... tänkte sig, att Davids tron skulle vara vid sidan av den Heliges tron. (J. Massyngberde Ford "Revelation" s 422)
Sångarna:
Då vi vid lifvets klara älf Lagt korset af vid tronen, Vi kronan få af Herren själf och höja segertonen. (L. Baxie – Erik Nystöm: Sång 127:4a)
Där uppe skall en evig sabbat vara, Ett evigt jubel från en frälsad skara – Tänk, när ock jag få stå vid lifvets älf Och glömma allt och se på honom själf! (Lina Sandell: Sång 254:5)
Lyft mig högre, lyft mig högre Mot den gyllne brölopssal, Där din äras lofsång klingar Ifrån körer utan tal! Låt min andes vingar växa, Fyll dess trängtan med dig själf, Tills jag bada får där uppe Uti lifvets klara älf! (C Boberg: Sång 414:2)
En morgon evigt nöjd jag vakna får – Då skall min själ utur den älfven dricka, Som ut från helgedomens källa går, Och in i Kristi rikedomar blicka. (E Nyström: Sång 449:4)
De få dricka ur strömmen, som går från Guds tron, De få njuta evinnerlig tröst; De få sjunga Guds ära med jublande ton, De få hvila vid frälsarens bröst. Det blir något att få, det blir något att få, Det blir något för barnen att få; I den himmelska stad, Där hvar tunga är glad, Där blir något för barnen att få. (Amerikansk författare?-Engelkes sånger: Sång 509:4)
”En liten tid” av törst och rop och längtan, Med några droppar blott från livets älv; Och se'n ett evigt nog för all min trängtan, En evig fullhet invid källan själv! (L Sandell: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 316:3; jfr Psalmer och Sånger 659:3)
När sist invid livets krristallklara flod Min harpa jag fröjdefullt slår, Min eviga sång skall då bli om det blod, Som flöt från min Frälsares sår. En underbar, underbar tillflykt jag har. Där vilar jag ut under stormiga da'r, Där frälsningens fröjder avtorka var tår. Min fristad jag funnit i Frälsarens sår. (L Pethrus: Segertoner 1960 nr 22:5)
Egna kommentarer och funderingar:
Vattenkällorna av liv (Upp 7:17) har nu flutit samman till en sammanhängande vattenflod av liv. Jämför Egna kommentarer och funderingar till Upp 21:4a.
Angående “liv(et)s vatten”, se Upp 7:17a. Angående ”Guds tron och den lille Baggens”, se Upp 7:15a.
Ytterligare studier:
Hes 36:35; 47:1-5,8-11; Dan 7:10; Joel 3:18; Judit 11:19; Joh 4:10,14; 7:38; Upp 7:17; 21:6,21; 22:17.
Paul B. Decock "The Scriptures in the Book of Revelation"; Neotestamentica 33.2 (1999): 373-410.
Donald Guthrie "The Lamb in the Structure of the Book of Revelation"; Vox Evangelica 12 (1981): 64-71.
Norman Hillyer "'The Lamb' in the Apocalypse"; The Evangelical Quarterly 39.4 (Oct.-Dec. 1967): 228-236.
J.A. du Rand "The imagery of the heavenly Jerusalem (Revelation 21:9-22:5)"; Neotestamentica 22.1 (1988): 65-86.
(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-08-16; 2012-07-30; 2015-11-12; slutlig version 2018-08-08)
Till sidans topp22:2b Och (i) floden(s mitt), härifrån och därifrån, (var) ett livets trä/träslag, som gjorde/gav tolv frukter (och) som gav tillbaka dess frukter (א,* א) enligt/under ’var och en’/varje månad. Och tränas/träslagens (א,* א) löv (var) ‘in i’/’avsedda för’ vård av nationer (א,* א).
Ord för ord (26 ord i den grekiska texten Sinaiticus): och (av)-'-en flod'/floden härifrån och därifrån (ett)-trä (av)-liv gärande frukt tolv enligt månad var-och-en givande-tillbaka '-na frukter'/frukterna dess, och '-en löv'/löven '-as trän'/tränas in-i vård (av)-nationer.
1883: ... och floden står, på båda sidor, lifvets träd, som bär tolv skördar, gifvande en skörd för hvar månad; och trädets löf tjäna till folkens läkedom.
1541(1703): ... och på båda sidor wid älfwena, stod lifsens trä, bärandes tolffald frukt, och har sina frukt alla månader; och löfwen af trät tjente till Hedningarnas helbregdo.
LT 1974: På varje sida av floden växte lifsträd, som bar tolv skördar av frukt om året med en ny skörd varje månad. Bladen användes som läkemedel av alla folk.
Johannesevangeliet och Uppenbarelseboken: Den som i Jerusalem var en Mitt bland korsfästa - härifrån och härifrån - (Joh 19:18) kan i ett nytt Jerusalem kanske mycket väl ses som ett livets trä i en mitt - härifrån och därifrån - av en flod av vatten av liv (Upp 22:1-2). Jesus är den som "måste öka" (Joh 3:30).
Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):
Gud lät ... varje trä lägligt/’som passade för frukt i rätt tid’ sticka upp ut ur, ut ur jorden ’in i’/till skådande och fint ’in i’/till förtäring och livets trä/träslag i ’platsens vid sidan av rädsla’/paradisets mitt och träet/träslaget av det att veta, ’känt av’/’bekant med’ fint och ont. Men/och en flod går ut, ut ur Eden (för) att ge ‘platsen vid sidan av rädsla”/paradiset att dricka. Därifrån skiljer/delar den sig genom en gränslinje in i fyra början(plur)/begynnelser. (1 Mos 2:9-10, Grekiska GT)
(När de första människorna hade missat Guds mål) öppnades de tvås ögon alltigenom, och de fick kunskap, att de (hela tiden) var nakna. Och de sydde löv av ett fikonträd och gjorde åt sig själva (kläder som) omgjordade (dem) runt omkring. (1 Mos 3:7, Grekiska GT)
(Psalmisten sade: “Den rättfärdige) skall vara som det trä/träslag som har varit (och är) planterat till sidan av 'genomgångarna av vattnen'/vattenvägarna, som skall ge frukten i sin lägliga tid, och dess löv skall inte flyta bort.” (Ps 1:3a, Grekiska GT)
(Vishet) är ett trä/träslag av liv för alla dem som håller sig intill henne. (Ordsp 3:18a, Grekiska GT)
(I kommande dagar) skall (den bebodda) världen uppfyllas av (Jakobs/Israels) frukt. (Jes 27:6b, Grekiska GT)
(Profeten sade:) “Uppå flodens läpp/rand (var) oerhört många träd ifrån/härifrån och ifrån/därifrån.” (Hes 47:7b, Grekiska GT)
Uppå floden, uppå dess läpp/rand, ifrån/härifrån och ifrån/därifrån, kommer det att stiga upp varje trä/träslag som kan förtäras (med löv som) inte/förvisso ej må vara gamla uppå det, ’inte heller’/och dess frukt må inte/förvisso ej utlämna/försvinna. ... Deras vatten går ut, ut ur de här heliga tingen och deras frukt kommer att vara ’in i’/till förtäring och deras uppstigande/(löv) ’in i’/till hälsa. (Hes 47:12, Grekiska GT)
(Det nya Jerusalems) namn må från den dagen – alltefter omständigheterna – bli: ”Det skall vara hennes namn.” (Hes 48:35b, Grekiska GT)
Löven av/på (det träd som var Babylons stolte kung kom) i en läglig stund, och dess frukt (var) mycken, och alla tings näring (var) i det. (Dan 4:9a eller 4:12a, Grekiska GT, Theod)
Jag skådade, jag Daniel, och skåda, två andra stod, en ifrån/härifrån floden och en ifrån/därifrån. (Dan 12:5, Grekiska GT)
Jag skådade, jag Daniel, och jag skådade två andra som stod, en härifrån flodens läpp/rand och en härifrån/därifrån flodens läpp/rand. (Dan 12:5, Grekiska GT, Theod)
(Herren/profeten sade:) “Helga en fasta, kungör en vård/gudstjänst.” (Joel 1:14a, Grekiska GT)
(Juden Jonatan sade till sina män:) ”Skåda, kriget (är) mitt emot och bakåt/bakom oss, och Jordans vatten, ifrån/härifrån och ifrån/därifrån, och sumpmark och ekskog.” (1 Mack 9:45a)
Slätternas trän/träslag (gav) sin frukt. (1 Mack 14:8b)
(Jesus, Syraks son, sade till missaren av Guds mål:) “'Äta ner'/'du äter upp' dina löv och du kommer att fördärva dina frukter och låta dig själv vara som ett uttorkat trä/trästycke.” (Syr 6:3)
Den Senare Uppenbarelsen:
(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Varje gott träd gör/ger fina frukter, men det ruttna/murkna trädet gör/ger onda/dåliga frukter.” (Matt 7:17b)
(Jesus) trädde tillbaka därifrån, och många följde Honom, och Han gav dem alla vård. (Matt 12:15b)
(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Människans Son står i begrepp att komma i Sin Faders härlighetsglans i sällskap med Sina budbärare och skall då ge tillbaka till var och en enligt hans gärningar (א*). (Matt 16:27)
(Prästledarna och de äldste) säger till (Jesus: “Vingårdens ägare) kommer att ge/hyra ut vingården till andra jordbrukare, ’vilka som än’/som skall ge honom tillbaka frukterna i deras lägliga tid.” (Matt 21:41b)
(Jesus sade till prästledarna och folkets äldste:) “Guds rike skall lyftas från er och ges åt en nation som gör/ger dess frukter.” (Matt 21:43b)
(Då Jesus) hade kommit emot (fikonträdet) fann han ingenting ‘om ej’/utom löv, ty (hela tiden) var det inte fikons lägliga tid. (Mark 11:13b)
(Jesus sade till folkskaran:) “Det andra (utsädet) föll in i den goda jorden ... och gjorde/gav frukt hundrafalt.” (Luk 8:8a)
(Jesus) botade (’hela tiden’/’gång på gång’) de som hade behov av vård. (Luk 9:11b)
(Abraham sade till den rika människan:) “I alla de här tingen har en stor klyfta varit (och är) satt/lagd fast mellan oss och er, på så sätt (att) de som vill stiga igenom/över ifrån/härifrån i riktning mot er ej må förmå (det), ’men ej’/’ej heller’ må (någon) tränga igenom därifrån i riktning mot oss.” (Luk 16:26)
(Skeppet med Paulus och de andra ombord) ‘havande fallit bland’/’råkade in på’, in i/på en plats (mellan) två hav. ... På det här sättet blev det (att) alla alltigenom räddas/räddades ’emot jorden’/’upp på land’. (Apg 27:41a, 44b)
Aposteln, den åttonde och en av de sju:
(Jesus sade till Sina lärjungar:) "Säger ni inte att/: 'Det är ännu en tidrymd av fyra månader, och/’och så’ kommer skörden?' Skåda, jag säger er, lyft era ögon emot och betrakta områdena/fälten, att de är vita i riktning mot en skörd. Allaredan tar den som skördar lön och leder/för tillsammans frukt ’in i’/till tidsålderslångt liv, för att och/både (א,* א, A) den som sår och den som skördar må fröjda sig tillsammans." (Joh 4:35-36)
De korsfäste (Jesus), och i sällskap med Honom två andra, härifrån och härifrån/därifrån, men Jesus (är) en Mitt. (Joh 19:18)
Till den som segrar * (א,* א) skall Jag ge att äta ut ur/av livets trä/träslag, som är i Guds ‘plats vid sidan av rädsla’/paradis. (Upp 2:7b, ”Efesos”)
Exegeter, evangelister med flera:
Att börja med:
Här talas om livsträd som bär frukt varje månad. Här är det ingen höst, ingen ofruktbar vinter och inte nödvändigt att lagra av det man skördar. Vi kommer en gång att ständigt få del av en frisk, levande kunskap om Kristus. De olika frukterna kommer att låta oss smaka honom i alla avseenden. (Watchman Nee "Ett dukat bord i öknen" s 174)
Inte långt ifrån (Tirian och de andra) växte en lummig skogsdunge, och under varje blad skymtade frukter – gyllene eller blekgula eller purpurröda eller eldröda – vilkas make ingen har skådat i vår värld. Frukterna kom Tirian att känna att det måste vara höst, och ändå var det något i luften som sade honom att det inte kunde vara senare än juni. Hela sällskapet började gå mot träden. Och var och en av dem lyfte handen för att plocka den frukt han eller hon tyckte såg läckrast ut, och så tvekade de ett ögonblick. Frukten var så vacker att alla kände: ”Den kan inte vara ämnad åt mig ... vi får säkert inte plocka de här frukterna.” – Plocka ni, sade Peter. Jag vet vad vi alla tänker. Men jag är förvissad om att vi inte behöver vara rädda. Jag har en känsla av att vi har kommit till landet där allt är tillåtet. – Hurra! sade Eustace. Och så började de alla äta. Hur smakade frukterna? Tyvärr kan ingen beskriva en smak. Det enda jag kan säga är att i jämförelse med dem skulle den färskaste grapefrukt du har ätit vara fadd, den saftigaste apelsin torr, det mjällaste päron hårt och träigt och det sötaste smultron surt. Och där fanns inga kärnor och inga getingar. Hade man en gång ätit av den frukten, skulle alla världens läckerheter smaka som elak medicin efteråt. Men jag kan inte beskriva den. Du får aldrig veta hurdan den är om du inte kommer till det landet och äter själv av frukterna. (C.S. Lewis ”Den sista striden” s 120-121; Dvärgarna vägrar att låta lura sig)
(Så) kom frukten, serverad i alla de former (Libanons) givmilda klimat var mäktigt att erbjuda: från vindruvor och fikon, bananer och persikor till plommon, körsbär, äpplen och päron. (Touma El-Khouri "Valbussen" s 193)
Damaskus är beläget i en mycket fruktbar och herrlig dal vid kanten af den stora syriska öknen samt omgifvet på tre sidor af berg, från hvilka talrika bäckar flyta ned. För sitt vackra läge har staden af araberna fått många benämningar, såsom "österns öga", "skönhetens halsband", "den paradisdoftande" o.s.v. Redan i urgammal tid betraktade araberna den samma såsom ett återsken af paradiset, så att hela himmelens herrlighet hade sin motsvarighet i Damaskus. Araber tänker sig nämligen enligt Koran paradiset såsom en trädgård, der bäckar af friskt och klart vatten rinna öfver allt och frukterna hänga honom i munnen. Något sådant hade han aldrig sett på den arabiska halfön, som till största delen är en öken. Men i Damaskus fick han se det. Derför äro ock de arabiska dikterna fulla af beröm öfver både staden och dess trädgårdar. En europé, som kommer från odlade och vackra trakter, kan naturligtvis icke känna det samma, när han får se Damaskus. Någon hänförelse erfor åtminstone icke jag (nu i oktober 1894). Likväl måste man medgifva, att stadens belägenhet är mycket skön, samt att de omgifvande trädgårdarna verkligen äro storartade och praktfulla. . . . Genom staden flyter en flod, som heter Barada. Hon kommer från Antilibanon och har under sitt korta lopp en mycket stor mängd tillflöden af bäckar, som rinna både från norr och från söder. . . . Det var i denna flod (Barada) som Paulus döptes. . . . Wår färd ut ur Damaskus gick längs floden. . . . Vi passerade mycket stora och ståtliga trädgårdar. Gång efter annan vände vi oss om för att nicka farväl åt "österns paradis". Och vi gjorde det utan någon saknad. (P. Waldenström "Till Österland" s 216-218,236)
I tidernas fullbordan skall (världsbranden) inträffa; men sedan det nuvarande af synder betyngda Midgård tillintetgjorts i flammorna skall ur hafvet uppdyka den jord, hvari de källor flöda, ur hvilka Yggdrasel, världsträdet, hämtar oförgängligt lif; den skall uppstå med evigt gröna ängar, i hvars gräs urtidens, oskuldtidens gyllene tafvelspel skall återfinnas, med åkrar, som osådda skola bära skördar, och med ett dygdigt människosläkte, lefvande under evigt giltiga religiösa stadgar. Detta är i korthet och tecknad med flyktiga drag (en del af) innehållet af germanernas älsta mytiska dikter, grunddragen af deras heliga sägner. (Viktor Rydberg "Den äldre medeltidens kulturhistoria" s 35-36; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1887)
Odysseus gick med raska steg in mot staden. ... Just som han skulle gå in genom stadsporten visade sig Athena själv för honom, men inte i sin verkliga skepnad. Nej, hon såg ut som en vanlig ung flicka som kom från brunnen med en vattenkruka. ... Athena gick före, och ingen av de skeppsberömda faiakerna lade märke till Odysseus. ... (Så) försvann Athena ... men Odysseus stod kvar och vågade inte träda över palatsets bronströskel; en sådan bländande glans som från sol och måne strålade ut därifrån. Väggarna var beklädda med blänkande koppar, och upptill löpte en fris i klarblå emalj. Porten var helt i guld med poster av silver. På bägge sidor av den stod hundar och vaktade palatset, och de var gjutna i guld och silver och ett verk av själve smedernas gud Hefaistos, i sanning väktare som tiden icke kunde göra äldre eller svagare! ... Utanför gården kring porten sträcker sig en trädgård på fyra tunnland. Den är helt omgiven av stängsel, och den är full med aplar och päronträd och granatträd med glänsande frukter, frodiga olivträd och ljuvliga fikon. Aldrig händer det att frukten slår fel eller tryter vare sig vinter eller sommar, ty året igenom blommar en del och mognar en del under den milda västanvinden. Päron på päron blir saftigt och mört, äpple på äpple, och druva på druva och fikon på fikon fylles med saft och sötma. Där finns också en ymnigt bärande vingård. Och inom den finns en plan och öppen plats där man torkar druvor till russin i solen. Här plockar man druvorna och här pressar man dem redan, och på ett håll finns druvor som ännu inte börjat blåna, medan andra stockar just börjat fälla sina blommor. Blomsterängar med alla slags örter ligger längst bort i trädgården och prunkar åtet om. En bäck ringlar genom trädgården, en annan löper längs palatset ner emot borggården, där stadens invånare kan hämta friskt vatten. Med så många gåvor hade gudarna välsignat Alkinoos' hus. (Homeros "Odysséen" s 137-140; Odysseus kommer till Alkinoos)
Att fortsätta med:
ca 2000 - ca 1900
(Livets träd) har varit utom räckhåll för människan ända sedan syndafallet, men nu har förbudet hävts. Kanske ser Johannes bara ett träd på var sida om floden. Men jag föredrar vissa bibelkommentatorers syn, som redan är förutsagd i Hesekiel 47, nämligen att det växte tätt med ”livets träd” utmed hela flodens längd, vars frukt fanns inom räckhåll för alla. På så vis kan den hungrige äta och den törstige dricka av hjärtans lust. (John Stott "Genom Bibeln - Dag för dag" s 428 i kommentar till Upp 22:1)
I Eden stod livets träd ”mitt i trädgården”, vilken bevattnades av en flod. På den nya jorden, i den nya staden, ser Johannes att ”mitt på den stora gatan med floden på ömse sidor, stod livets träd.” Människan är tillbaka vid sitt förlorade ursprung. (Stefan Gustavsson ”Gör som Gud – bli människa” s 61)
Jfr ”Jesus sade: ’Salig den, som blev till, innan han blev till. Då ni blir lärjungar till mig, och ni hör mina ord, skall dessa stenar tjäna er. Ty ni har fem träd i paradiset, som inte rör sig sommar, vinter, och vilkas löv inte faller av. Den, som kommer att känna dem, skall inte smaka döden.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 55; Thomasevangeliet log. 19)
Vid evighetens brunnar står livets träd i blom, och Gud de sina unnar sin kärleks rikedom. De Faderns godhet ära och ende Sonens nåd. I Andens ljus de lära att se Guds frälsningsråd. ... Oss Kristus där bereder en evig högtidssal och till sin måltid leder en skara utan tal. Då kan oss intet skilja från Kristi kärlek mer. Vi skola endast vilja, att Herrens vilja sker. (Margareta Malmgren "Följeslagare" s 83; citat A.F. Runstedt)
Det utlovade eviga livet Joh. 3:16 börjar (hemma) på Amygatan i trädgården med sina tolv fruktträd, sitt potatisland, sina vinbärsbuskar där igelkotten kommer fram i kvällningen och lapar mjölk från ett tefat. (Ragnar Thoursie "Igelkottsfrid" s 102)
I maj börjar frukten (i Kaschgarlandet). Först komma mullbären. Dess träd växa överallt vid vägarna. Av deras till utseendet hallonliknande frukt får vandraren äta, så mycket han vill. Därefter komma i rask följd aprikoser, körsbär, nektariner, plommon, äpplen, päron, dadlar, meloner, vindruvor, persikor, kvittens, fikon etc. Längst vara persikor och vindruvor jämte meloner. De två sistnämnda slagen ätas året runt. Vin beredes ej. Druvorna ätas färska eller torkade till russin. Av saften kokas sirap. ... "Och Gud såg på allt, som han hade gjort, och se, det var mycket gott." . (John Törnquist "Kaschgar - Några bilder från innersta Asiens land, folk och mission" s 107)
De kristna tavastlänningarna förföljdes på det grymmaste av sina hedniska bröder. ... Somliga av dem drabbades av en förfärlig död, somliga sökte rädda sig, flyende till skogarnas villande sköte, eller till bergens grottor eller annanstans. ... (En from man lämnades instängd i en grotta) att förgås i hunger och mörker. ... Men himlen gjorde åter ett under. Knappt hade dagsljusets sista skimmer försvunnit från grottans öppning, så fylldes allaredan den vita grottan av det underbaraste, silverskira sken; och så kunde mannen mitt i det kalla bergets hjärta njuta av en blid, himmelsk dager. Och inte nog med detta under. Ty se, plötsligt gröpte sig fram ur grottans golv en klar källa, vars vatten aldrig minskades hur mycket man än öste; och mannen hade alltså i sitt stengemak en ständigt frisk dryck. Men dessutom höjde sig vid källans rand ett vackert, grönskande träd, som bar de härligaste frukter, som aldrig tog slut, hur man än plockade; och där hade mannen sin söta föda. Där levde han sina dagar, prisande Herren, där sov han sina nätter, drömmande om de sällas land. Och hans dag var som en sommardag, varm och klar, och hans natt en ljuvlig skymningstid. (Aleksis Kivi "Sju bröder" s 215-216)
Då jag sett på det flydda, söker jag också blicka framåt mot det kommande. Och där är det ljust! ... där döden inte är mer, där paradisen aldrig skövlas och träden inte fälla sina löv och innebyggarne alltid äro lyckliga; där stormdrivna komma till ro och uttröttade få vila och sjuka bli för alltid läkta; där inga gravar grävas och inga klockor klämta dödens budskap och inga vita vårdar predika om förgängelse; där de levande vattenkällorna äro, som aldrig torka ut, och livets kristallflod sorlar fram mellan träd, vilkas löv tjäna till folkens läkdom. (Röl Gording "Ismael Hagarson" s 253)
Denna bok är den bästa i julmarknaden. Jag säger det på fullt allvar. Under det de andra författarna trots mina varningar fortfarande syssla med fnoskiga försök att loda sina egna och tillfälliga förbindelsers s.k. själsdjup och gräva i dumheter och snusk ända upp till pennspetsen, bjuder jag på friska frukter från livets träd. Jag konstruerar ej ihop konflikter och lämnar dem olösta. Mina lösa sig själva med litet välvillig hjälp av författaren, förstås. (Albert Engström "Genom mina guldbågade glasögon" s 5; Företal)
ca 1900 och tiden dessförinnan
På en av sina resor har Carl (Brunskog från Slättered i Västergötland) besökt staden Arkansas och blivit mycket tilltalad av naturen i ett fruktodlingsdistrikt där. Augusta skriver: "Vi tänker mycket på att flytta längre åt söder till en plats i Arkansas, där är ett så gott klimat med svavelkällor. Carl var där i somras och han tyckte så mycket om det så att han köpte sig en fruktfarm. Där odlas så mycket fina äpplen, persikor och alla slags bär i en sådan myckenhet att man ej kan förstå det om man ej sett det." Detta lät ju nästan som paradisets lustgård och helt annorlunda än det leriga Minnesota. År 1891 flyttar familjen dit. (Anna-Lisa Hermansson "Två systrar - En brevberättelse" s 28)
I ett himmelskt palats har min drottning sitt hem och av guld dess sju pelare är, sju facetter av ljus finns i det diadem av de ädlaste stenar hon bär. Både lilja och ros finns i drottningens vård, och i silverne bäcken som går genom drottningens grönskande sommarträdgård speglas skönt hennes änne och hår. (Vladimir Solovjov "I ett himmelskt palats" s 121)
Oscar Linnell, en af våra yngre medlemmar, beskref en gång så målande om huru det (i slutet av 1800-talet) kunde vara på ett stugmöte i Mosseslätt hos Johannes (Nilsson) och hans maka Christina: ”Det var en kall vinterkväll, men i stugan var det trångt och varmt, precis som skalden Carl Boberg beskrifver ett sådant möte: ’Det var så varmt, på väggen ångan rann, af brist på syre ljuset dämpat brann.’ Värden på stället reste sig och läste ur Uppenbarelsebokens 22:a kapitel om strömmen, som gick ut från Guds tron och om lifvets träd, som bar tolv skördar om året. Efter ett vittnesbörd, som andades barnslig tro och förtröstan, sjöng Johannes med skrovlig gammalmansröst: ’Guds Lamm är hälsobrunnen, der lifvets floder rann. Se, maken är ej funnen, kom, dricken alle man.’” (”Missionsvännerna i Bjurbäck och Mullsjö s 158-159; årsberättelse 1911)
Gårdarna (i Gammalsvenskby) är nu (år 1881) 27 till antalet, fördelade på kvarter, och skötas högst omsorgsfullt samt vittna fördelaktigt om tillvaron av skönhetssinne. Varje tomt består av två strängt avskilda hälfter - då den klyvs utefter längden. Ena hälften utgörs av en öppen plats och är återigen bestående av två delar: mangården och "rigården". ... Andra hälften av tomten kallas "kaeta" och utgör en enda plantering - man kunde säga "park". Där står i räta rader väldiga mullbärsträd, valnöts-, aprikos-, körsbärs-, plommon-, fläderträd. (Herman Vendell "Ett besök i Gammalsvenskby 1881" s 43)
Kom alltså kycklingar, då ni hör när den käre föräldern, som ännu har ett rent föräldrahjärta, kallar er med ljuvlig röst, med varningens röst och med en andaktsfull röst. Hon vill samla er under sina vingar till dess, att det växer bättre vingar på er, så att ni får flytta från denna kalla luft till varmare luft. Där lyser solen över huvudet, där regnar det inte, där är det inte storm och köld som här. Där får ni sitta på grenarna i livets träd och sjunga och kvittra lovsång till den store Skaparen, som gett er livet. Amen. Halleluja. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 268 i predikan 1854 över Matt 23:34-39)
Kolonien, som svenskarne grundlade (i Amerika på 1630-talet) fick namnet Nya Sverige. ... Till alla andra underbara egenskaper hade detta land också den att vara en hälsans stamort. (En svensk emigrant skriver:) "Om det händer, att någon anfäktas av sjukdom, plägar själva jorden, ej annorledes än den bäste läkare, räcka de sjuka de mest snabbverkande läkemedel och återställa den forna hälsan." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1611-1660" s 207,211)
De rättfärdige förflyttas (som belöning på domen) till Edens lustgård eller till paradiset, som Muhammed, själf en i dalens glödande hetta uppvuxen stadsarab, tänker sig förlagdt på en sval bergshöjd. Där sorlar en lefvande källa och rundt omkring den finnas mjuka länsstolar på brokiga mattor. Här sitta glädjestrålande de salige, klädda i gröna atlasdräkter med silverspännen, och dricka dels källans vatten, blandadt med dyrbara, doftande vätskor, dels härligt vin ur med mysk förseglade krus. Platsen omgifves af träd, som skänka dem såväl skugga som drufvor och andra frukter för att stilla sin hunger med. Därjämte njuta de af umgänget med jungfruliga flickor med mörka ögon, åt hvilka Allah förlänat evig ungdom. Dessa paradisfröjder äro, som man ser, uteslutande beräknade att tilltala männens fantasi. Åt kvinnorna, som äfven hafva utsikt att få komma in i detta paradis, utlofvar profeten frihet från hat och afund. De skola också få uppbygga sig med fromma samtal och glädjas öfver att blifva hälsade af Allah. (C. Brockelmann "Islam från dess uppkomst till närvarande tid" s 154; Muhammed och hans lära)
I ären av trenne slag. ... De som gå till höger ... och de som gå till vänster ... och föregångsmännen. ... Och de som gå till höger, vad äro de, som gå till höger? Jo, bland lotusträd utan törnen och bananer med klasar ovanpå varandra, bland breda skuggor, flödande källor och rikliga frukter, som ej tryta eller förmenas dem. (Nils Beltzén-Olof Pettersson "Religionshistoria för högre skolor" s 167; Islam, ur Koranen Sura 56)
Homeros skildrar i Odysséens sjätte sång en trädgård där träden ständigt buro mognade eller mognande frukter. Var månad var det nya knoppar, nya blommor och nya frukter. Jag fick som skolgosse vid läsningen en vision av det paradisiska överflöd, som låg i skaldens dröm. Men jag tänker nu på min Faders ännu underbarare trädgård sådan den skildras i Uppenbarelseboken. (Sven Lidman "Stjärnan som tändes på nytt" s 210; Seendets Gud - Skeendets Gud)
Sångarna:
Guds källa oss renar från synden, dess vatten uppståndelse ger, av strömmarna blommar det torra, det räcker för alla som ber. (B Setterlind: Psalmer och Sånger 236:2)
Vid tomhetens och intets gräns en röst mig når, den är en väns; du kommit hem, den säger. Och såren läks och sången föds, vad djupast i mitt liv jag sökt och längtat till jag äger. (A Frostenson: Psalmer och Sånger 310:2)
När vi en sista gång förenas hand i hand, i hjärtat tonar hoppets sång: Vi möts i Livets land. (J Fawcett-B Olsson: Psalmer och Sånger 406:4)
Med alla Herrans fromma Jag till den staden går, Der lifsens träd i blomma Vid ljusens källa står; Der tusen sinom tusen Åtnjuta hvad vi tro; Och i de sälla husen Skall jag för evigt bo. (JO Wallin: Psalm 488:2; jfr Psalmer och Sånger 722:1)
O, jag vet ett land Långt från sorg och strid, Där hos Gud är idel ostörd frid; Där vid flodens strand Livets träd ock stå Med en härlig tolvfald frukt uppå! Detta sköna land Är Guds vänners land, Ja, mitt eget sälla fadersland. (J Dirnbök: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 433:1)
Där livets ström man flöda ser Bland blomster, som ej vissna mer; Där tolvfald frukt Guds livsträd bär. Mitt hem är där. Mitt hem är där. Ja, där skall jag bo. Ja, där skall jag bo. I det land, där de saliga evigt få ro, Och prisa Gud I härlig skrud. Mitt hem är där. Mitt hem är där. (Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 475:2)
Ungdomsåren, Levnadsvåren Åt din Gud med glädje giv. Tjäna stilla I det lilla, Herren Kristus trogen bliv, Och du vinner, När allt svinner, Sist Guds rikes fulla liv. (E Evers: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 529:4; jfr Psalmer och Sånger 708:4)
Vid evighetens brunnar Står livets träd i blom, Och Gud de sina unnar Sin kärleks rikedom. De Faderns godhet ära Och ende Sonens nåd, I Andens ljus de lära Att se Guds frälsningsråd. (J Walter-Petrus Johannis Gothus-AF Runstedt: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 592:5; jfr Psalmer och Sånger 324:5)
Egna kommentarer och funderingar:
Angående “härifrån och därifrån”, jämför Egna kommentarer och funderingar till Joh 19:18. I ljuset av denna vers kan vi jämföra Jesus, en Mitt, med Livets trä. Angående ”livets trä”, se också Upp 2:7b.
Grekiska ord:
therapeia (vård) (NT + exempel i GT) Joel 1:14; Luk 9:11; Upp 22:2 – 1 Mos 45:16; Ester 5:1(D1),2b(D16); Luk 12:42.
fyllon (löv) (i NT + exempel i Apokryferna) Syr 6:3; Mark 11:13; Upp 22:2 – Syr 14:18; Matt 21:19; 24:32; Mark 13:28.
Ytterligare studier:
Ordsp 11:28; Hes 17:9; 19:14; Judit 7:12-13; 2 Mack 6:7; Joh 4:36; 6:67,70; 15:5; Upp 22:14,19.
D. Mathewson "The Destiny of the Nations in Revelation 21:1-22:5: A reconsideration"; Tyndale Bulletin 53.1 (2002): 121-142.
J.A. du Rand "The imagery of the heavenly Jerusalem (Revelation 21:9-22:5)"; Neotestamentica 22.1 (1988): 65-86.
P. Watson "The Tree of Life"; Restoration Quarterly 23 (1980): 232-238.
(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-08-16; 2012-07-30; 2015-11-12; ändring av Egna kommentarer och funderingar 2016-07-17; slutlig version 2018-08-08)
Till sidans topp22:3a Och varje fördömelse skall inte vara * (א*).
Ord för ord (5 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus): och varje fördömelse inte skall-vara.
1883: Och intet förbannadt skall vara mer.
1541(1703): Och intet förbannadt skall wara mer.
LT 1974: Det ska inte finnas något som är ont i staden.
Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):
(Herren Gud sade till mannen Adam:) "Eftersom du hörde din kvinnas röst och åt från det trä/träslag vilket jag ålagt dig: 'Ensam/endast det här (må du) ej äta från det’, på/’under herraväldet av’ det förbannade (är) jorden i dina gärningar. I/med sorger må du äta den alla ditt livs dagar. Törnen och tistlar skall den (låta) sticka upp åt dig." (1 Mos 3:17-18a, Grekiska GT)
(Herren sade till Mose: “Med) ett avskytt ting skall du avsky (dina fiender).” (5 Mos 20:17a, Grekiska GT)
(Profeten sade: “Folket) skall bo i (Jerusalem), och ett avskytt ting skall inte vara längre.” (Sak 14:11a, Grekiska GT)
(Judas) avskydde (Beans dåliga söner) och satte eld på deras torn. ... (1 Mack 5:5b)
Den Senare Uppenbarelsen:
(Petrus) började fördöma och svära att/: “Jag känner inte Människan!” (Matt 26:74a)
(Petrus) började avsky och svära: “Jag känner inte den här Människan.” (Mark 14:71a)
Exegeter, evangelister med flera:
Där skall inte längre finnas någon förbannelse – en tydlig anspelning på Edens lustgård. (John Stott "Genom Bibeln - Dag för dag" s 428 i kommentar till Upp 22:1)
(Mors) huvud sjönk tillbaka på kudden, och hon slöt ögonen en stund. Ännu en gång slog hon upp dem och bad mig läsa några verser ur Uppenbarelsebokens tjuguandra kapitel. "Men läs högt", viskade hon, "ty jag kan snart inte höra. Det är ett underligt brus i öronen." Jag läste början av kapitlet om den nya staden: "Och intet förbannat skall vara mer, och Guds och Lammets tron skall vara därinne, och hans tjänare skola dyrka honom. och de skola se hans ansikte, och hans namn skall vara på deras pannor. Och natt skall icke vara mer, och de behöva icke ljus av lampa och ljus av sol, ty Herren Gud lyser över dem." Med slutna ögon hörde min döende moder dessa sköna löften. Ett ljuvt leende spred sig över det bleka ansiktet, och hennes läppar rördes. Jag lutade mig över henne för att försöka uppfatta vad hon sade, men orden voro för otydliga. Endast namnet Jesus kunde jag höra. (Röl Gording "Ismael Hagarson" s 49; 1800-talet)
Grekiska ord:
katathema (fördömelse) Upp 22:3. Jämför katathematizô i Matt 26:74 med anathematizô i Mark 14:71. I ett återställelseperspektiv kan vi särskilt jämföra med anathema i Sak 14:11 men också med anathema-anathematizô i 5 Mos 20:17 och anathematizô i 1 Mack 5:5. Jämför också det grekiska ordet ”eparatos” (fördömlig) vilket i Bibeln endast förekommer i Joh 7:49.
Ytterligare studier:
4 Mos 18:14; 21:2-3; 5 Mos 13:16; Josua 6:21; 1 Sam 15:3; Jer 23:10; Apg 23:12,14,21.
J.A. du Rand "The imagery of the heavenly Jerusalem (Revelation 21:9-22:5)"; Neotestamentica 22.1 (1988): 65-86.
(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-08-16; 2012-07-30; 2015-11-13; slutlig version 2018-08-08)
Till sidans topp22:3b Och Guds och den lille Baggens tron skall vara i den, och Hans slavar skall tjäna Honom.
Ord för ord (17 ord i den grekiska texten): och '-en tron'/tronen '-ens guds'/Guds och den lille-bagges i den skall-vara, och '-na slavar'/slavarna hans skall-tjäna honom.
1883: ... och Guds och Lammets tron skall vara där inne, och hans tjänare skola dyrka honom.
1541(1703): ... utan Guds och Lambsens stol skall blifwa deruti, och hans tjenare skola honom tjena.
LT 1974: ... för Guds och Lammets tron ska stå där, och hans tjänare ska tillbe honom.
Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):
... I/vid den där lägliga tiden skall de kalla Jerusalem: “Herrens tron.” (Jer 3:17a, Grekiska GT)
Aposteln, den åttonde och en av de sju: (Mannen som hade varit blind sade till judarna:) ”Om ej Den här (hela tiden) var från sidan av Gud, förmådde Han (hela tiden) inte göra inget/något.” (Joh 9:33)
På grund av det här är de inför Guds ‘trons ögon’/tron, och de tjänar Honom dag och natt i Hans tempel. (Upp 7:15a)
Exegeter, evangelister med flera:
(Tronens) centrala roll kommer att återupprättas, som i Uppenbarelseboken 4 och 5, och hela livet kommer att underordnas Guds herradöme. (John Stott "Genom Bibeln - Dag för dag" s 428 i kommentar till Upp 22:1)
Paulus kallar Riket för ”Guds och Kristi Rike”. (Gösta Sandberg ”Om livets Ord tala vi” s 154 i kommentar till Ef 5:1-9)
De troende kallas Guds (slavar), emedan de höra Gud till med allt, hvad de äro och äga.(P. Waldenström ”Nya Testamentet” s 680)
Hwaruti de saligas sysslor egenteligen skola bestå, kunna wi icke få weta här ... men wi kunna förstå att de saligas göromål höra till kärleken emot Gud och nästan, om hwilken Apostelen Paulus har sagt i 1 Cor. 13:8. att den wänder aldrig åter. (Henrik Schartau "Predikningar öfwer kyrkoårets gamla högmessotexter samt Passionspredikningar II" s 187)
Sångarna:
Led oss till Gud, vårt hjärtas ro, Föröka kärlek, hopp och tro. Tills vi i himlens härlighet få tjäna dig i evighet. (S Browne – Erik Nyström: Sång 103:5)
Nu vill med fröjd jag ända Mitt hjärtas sommarsång. Jag vet, att Gud skall vända I frihet allt mitt tvång Och nådigt mig förläna, Att utan sorg och brist Jag må för evigt tjäna Min Herre Jesus Krist. (J Walter-Petrus Johannis Gothus-AF Runstedt: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 592:9; jfr Psalmer och Sånger 324:9)
Egna kommentarer och funderingar:
Angående “Guds och den lille Baggens tron”, se också Upp 7:15a.
Ytterligare studier:
Joh 12:26; 19:13; Upp 3:21; 7:9-10; 21:3,23.
J.A. du Rand "The imagery of the heavenly Jerusalem (Revelation 21:9-22:5)"; Neotestamentica 22.1 (1988): 65-86.
(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-08-16; 2012-07-30; 2015-11-13; slutlig version 2018-08-08)
Till sidans topp22:4 Och de skall skåda Hans ansikte, och Hans namn (skall) och/också (א,* א) (vara) uppå deras pannor.
Ord för ord (14 ord i den grekiska texten Sinaiticus): och (de)-skall-skåda '-t ansikte'/ansiktet hans, och '-et namn'/namnet hans och uppå '-na pannor'/pannorna deras.
1883: Och de skola se hans ansikte, och hans namn skall vara på deras pannor.
1541(1703): Och de skola se hans ansigte, och hans Namn skall wara på deras anleten.
LT 1974: Och de ska se hans ansikte, och hans namn ska stå skrivet på deras pannor.
Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):
Jakob kallade den där platsens namn ”Guds gestalt”, ty ”Jag har skådat Gud ansikte i riktning mot ansikte, och min själ har räddats”. (1 Mos 32:30, Grekiska GT)
(Herren sade till Mose:) "Du må skåda ’Mina ting bakom’/’Min rygg’. Men Mitt ansikte skall inte skådas för dig." (2 Mos 33:23b, Grekiska GT)
(David sade till Herren:) ”Du gav mig kunskap om vägar av liv. Du skall fullborda mig (med) glatt lynne i sällskap med Ditt ansikte.” (Ps 16:11a, Grekiska GT)
(David sade till Herren:) “I rättfärdighet skall jag skåda Ditt ansikte.” (Ps 17:15a, Grekiska GT)
(Psalmisten sade:) ”Min själ törstade i riktning mot den levande Guden. När skall jag anlända och skåda Guds ansikte?” (Ps 42:2 eller 42:3, Grekiska GT)
Detta är vad Herren, (den) Allsmäktige säger: “Många folk skall ännu anlända (till Jerusalem) ... och många folk och många nationer skall söka ut/efter Herrens ansikte.” (Sak 8:20-22a, Grekiska GT)
(Tobit sade till Israels söner:) ”När ni – alltefter omständigheterna – må vända er intill (Gud) i riktning mot Honom i/med hela ert hjärta och i/med hela er själ till att göra sanning inför Hans ögon, då skall Han vända Sig intill (er) i riktning mot er och Han skall ’inte inte’/förvisso ej längre gömma sitt ansikte från/för er.” (Tobit 13:6 eller 13:6a, S)
Den Senare Uppenbarelsen:
(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Lyckliga de (som är) rena (i) hjärtat, eftersom de kommer att skåda Gud.” (Matt 5:8)
(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Skåda/’ta er i akt’ (att) ni ej må ‘anse ner’/nedvärdera en av de här små (som tror in i Mig), ty Jag säger till er, att deras budbärare i himlar ’genom varje ting’/alltid ser ansiktet av Min Fader, Den som (är) i himlar.” (Matt 18:10)
(David säger ’in i’/’med syfte på’ Jesus:) “Du har gett mig kunskap om vägar av liv. Du skall fullborda mig (med) glatt lynne i sällskap med Ditt ansikte.” (Apg 2:28)
(De äldste) ’står inte längre i begrepp att’/’skall inte längre’ titta på (Paulus') ansikte. ... (Apg 20:38b)
Aposteln, den åttonde och en av de sju: Ingen har någonsin skådat (och skådar) Gud. En enda avkomling, en Gud, Den som är ’in i’/i Faderns barm, Den där har ’anfört ... ut’/förklarat Honom. (Joh 1:18)
(Det) var (hela tiden) några greker ut ur/av dem som steg upp, för att de måtte kasta sig ner i/vid högtiden. Så de här kom till Filippos, den (som var) från Betsaida av/i Galileen, och de frågade/bad honom (‘hela tiden’/’gång på gång’) och sade: ”Herre, vi vill skåda Jesus.” (Joh 12:20-21)
(Jesus sade till Sin Fader:) ”Jag har gjort Ditt namn synligt för de människor som Du gav Mig ut ur utsmyckningen/’den utsmyckade världen’. De var (hela tiden) till Dig, och till Mig gav Du dem, och de höll/efterföljde (א,*א) Din utsaga.” (Joh 17:6)
(Budbäraren) sade: “Ni må ej handla orättfärdigt (emot) jorden, ‘men ej’/eller (א,*א) (emot) havet, ‘men ej’/eller (א,*א) (emot) träden, ända till vi må ha förseglat vår Guds slavar uppå deras pannor.” (Upp 7:3)
I sällskap med (den lille Baggen) etthundrafyrtiofyratusen som har Dess namn och Dess Faders namn som hade varit (och var) skrivet uppå deras pannor. (Upp 14:1b)
Och jag skådade en stor vit tron och den som sitter ovanpå (א,* א) den, från vars ansikte jorden och himlen flydde. Och det fanns inte (någon) plats (för) dem. (Upp 20:11)
Exegeter, evangelister med flera:
Att börja med:
ca 2000 - ca 1900
(Guds) tjänare kommer att tillbe honom och ”skall se hans ansikte” (v. 4). Gud hade sagt klart och tydligt till Mose: ”Mitt ansikte kan du inte få se, ty ingen människa kan se mig och leva” (2 Mos. 33:20). Allt människan har sett hittills är Guds härlighet, som har beskrivits som ”den yttre strålglansen från hans innersta väsen”. Vi har fått skåda hans härlighet i hans inkarnerade Sons person och verk. Men en dag ska slöjan föras åt sidan och vi ska få se honom ”sådan han är” (1 Joh. 3:2) – ja, till och med ”ansikte mot ansikte” (1 Kor. 13:12). Den vackra visionen är en oumbärlig aspekt av Guds slutliga avsikt med sitt folk. (John Stott "Genom Bibeln - Dag för dag" s 428 i kommentar till Upp 22:1)
Natten som följde på min fars död upptäckte jag att (Awatifs) näsa var riktigt söt. Jag insåg att det var näsan som avgjorde om ett ansikte var fult eller vackert. Näsan sitter mitt i ansiktet. Om den är stor, lång eller platt, får den ansiktet i övrigt att framstå som fult. Hennes fina näsa gjorde hennes läppar, haka och ögon så vackra att jag ville kyssa den. Om jag bara fick kyssa nässpetsen, skulle jag skriva om det i en sång. (Yousuf Esh-Sharouni "Trängsel" s 136)
Kamal skyndade att läsa färdigt sin läxa och när han slutat grep han religionsboken och flyttade över till moderns sida i soffan mitt emot. "Idag har vi lyssnat till uttolkningen av en fantastisk sura (i Koranen, en sura) som du kommer att tycka väldigt mycket om", sade han med något eggande i rösten. Modern (Amina) satte sig tillrätta. "Alla vår Herres ord är fantastiska", sade hon vördnadsfullt. ... "Hans allmakt är i sanning stor. ... Det finns ingen skada eller fruktan (i paradiset)", sade hon trosvisst. Kamal lät drömmande blicken vandra i fjärran. ... "På den Sista Dagen, kommer vi att se Gud med våra ögon då?" "Utan minsta tvivel", sade Amina med samma förtröstan. (Naguib Mahfouz "Mellan de två slotten" s 69-71)
Dvärgarna sade: ”... Apa, visa oss vad som är i stallet! Att se är att tro.” När larmet avtog, sade apan: ”Ni dvärgar tycker allt ni är klyftiga, va? Men ropa inte hej förrän ni är över bäcken. Jag har aldrig sagt att ni inte får se Tashlan. Vem som vill får se honom.” ... Djuren stod och såg på varandra och drog sig långsamt bort från stallet. ... Apan linkade av och an och hånade dem. ... ”Jag som trodde ni brann av iver att få stå ansikte mot ansikte med Tashlan!” (C.S. Lewis ”Den sista striden” s 94-96; Vem vill gå in i stallet?)
”Terminen är slut, lovet har börjat,” (sade Aslan). ”Drömmen är till ända, morgonen har randats.” Och ännu medan Han talade upphörde Han att te sig som ett lejon för dem (som såg Honom), men det som hände sen var så stort och så ofattbart skönt att jag inte kan beskriva det. Och för oss är det här slutet på alla historierna, och vi kan ärligen säga att de alla levde lyckliga hädanefter. Men för dem var det bara början på den riktiga historien. ... Äntligen kunde de börja på kapitel I i Den stora historien, som ingen på jorden har läst, som fortsätter i evigheters evighet och där varje kapitel är bättre än det föregående. (C.S. Lewis ”Den sista striden” s 159-160; Farväl till skuggornas land)
Båda barnen såg upp i lejonets ansikte medan han sade dessa ord. Och plötsligt (de blev aldrig på det klara med riktigt hur det hände) tycktes ansiktet förvandlas till ett hav av böljande guld i vilket de flöt, och en sådan ljuvlighet och kraft svallade omkring dem och över dem och trängde in i dem, att de kände att aldrig förr hade de varit riktigt lyckliga eller visa eller goda eller ens levande och vakna. (C.S. Lewis ”Min morbror trollkarlen” s 155-156)
ca 1900 - ca 1875
I Korsakovsk inkvarterar man de nyanlända kvinnorna i en särskild barack. ... När männen anlänt till posteringen släpps de in i kvinnobaracken och lämnas för sig själva med kvinnorna. ... De examinerar kvinnorna och försöker utläsa av deras ansikten vem som skall bli en bra hushållerska. (Anton Tjechov "Sachalin" s 163; Tjechov besökte Sachalin 1890)
Det är en känsla av förfärande ensamhet, det där när man tycker, att i hela världsalltet, mörkt och formlöst, är det bara man själv som existerar. Det är en stolt och demonisk känsla, som endast ryssar är mäktiga, vilkas tankar och förnimmelser är lika vida, oändliga och dystra som deras slätter, skogar och snövidder. Om jag vore konstnär skulle jag absolut teckna anletsdragen hos en ryss, när han sitter så där orörlig, med uppdragna ben och händerna knäppta bakom nacken och hänger sig åt den där känslan ... Och med den känslan kommer tankarna på livets meningslöshet, döden och mörkret på andra sidan graven ... tankarna är inte värda en spottstyver, men ansiktsuttrycket är verkligen härligt. (Anton Tjechov "Ljusglimtar" s 192)
En konstnär skulle ha kallat den lilla armeniskans skönhet klassisk och sträng. Detta var just det slags skönhet, vid vars åskådande man bibringas, vete Gud varifrån, den förvissningen att man ser fullkomligt regelbundna drag, att håret, ögonen, näsan, munnen, halsen, bröstet och alla den unga kroppens rörelser sammansmälter i ett enda fullt, harmoniskt ackord vari naturen ej har begått ett enda, det allra minsta lilla misstag; man tycker, av någon anledning, att en idealiskt skön kvinna måste ha just en sådan näsa som Masja hade, rak fast med en liten svag böjning, just sådana stora, mörka ögon, sådana långa ögonhår, en sådan trånsjuk blick, och att hennes svarta, lockiga hår och ögonbrynen gick lika väl samman med pannans och kindens mjälla vithet som den gröna vassen med den stilla floden. ... Man ser och ser, och så småningom grips man av en önskan att säga Masja någonting alldeles ovanligt älskvärt, innerligt och vackert, något som är lika vackert som hon själv. (Anton Tjechov "Skönheterna" s 90-91)
Alldeles vid vägen, med huvudet på en myrstack, låg en långbent karl på trettio år, i kattunskjorta och smala byxor - inte av den typ som bönder bär - nerstoppade i de låga rödaktiga stövelskaften. Vid hans huvud låg en civil uniformsmössa, till den grad urblekt att man bara på fläcken efter kokarden kunde gissa sig till den ursprungliga färgen. Mannen låg inte stilla; hela tiden medan Jefrem granskade honom ryckte det i armarna och benen på honom, som om han pinades av mygg och klåda. Men varken hans klädedräkt eller rörelser eller något annat hos honom var så underligt som hans ansikte. Jefrem hade aldrig förr i sitt liv sett ett sådant ansikte. Med sin bleka hy, glesa skäggväxt, utskjutande haka och raka hårtofs mitt på huvudet liknade det i profil en nymåne; näsa och öron var förvånansvärt små, ögonen blinkade inte utan stirrade orörligt på en och samma fläck, som hos en enfaldig eller förvånad människa, och för att yterligare understryka det egendomliga tycktes hela huvudet intryckt på sidorna så att bakhuvudet välvde sig som en regelrätt halvcirkel. (Anton Tjechov "Ett möte" s 25)
Lokomotivföraren är en äldre man, mycket fet och med ett blekt, pussigt ansikte. Hans fetma är obehaglig och hyn gulaktig som hos människor som dricka mycket och aldrig sova om nätterna. ... Då gubben ej ser till honom går han till stationsföreståndaren. Denne sitter vid ett bord och bläddrar i en mängd papper. Han är ifrigt sysselsatt och låtsar som om han ej märkte den inträdande. Hans yttre är mycket obehagligt: han har svart, kort afstubbadt hår, utstående öron, lång näsa, brun hy: ansiktsuttrycket är barskt och hånfullt. ... Då gubben satt sig i slädan tar han af sig hatten och gör korstecknet, vänd åt det håll där klostermuren skymtar fram ur dimman. (Sonen) Jascha sätter sig på den ena kanten och låter benet hänga utanför släden. Hans ansikte är lika uttryckslöst som förut; där syns ej minsta spår hvarken af ledsnad eller af något slags begär. Han gläder sig ej öfver att få resa hem och sörjer ej öfver att han sett så litet af staden. (Anton Tjechov "Kallt blod" s 200,205,213)
(De östromerska) städernas utseende yppar vid första anblicken, att en ny tid är inne; folket som rör sig på deras torg och gator, röjer samma förvandling ej blott i sina osköna dräkter, utan ock i sin folktyp, hvari slaviska drag blanda sig alltmer med de redan förut degenererade grekiska och romerska ansiktstyperna. Den rasförsämring, som gjort sig märkbar redan i tredje, fjärde och femte århundradena, fortgår under det sjette och sjunde. Männernas ansiktsdrag bli fulare, deras växt, hållning och muskulatur sämre, detta senare dels genom det materiella elände, hvari de lägre klasserna, som ständigt rekrytera de högre, förblifva under den byzantinska perioden, dels genom kroppsöfningarnas förfall och de högre klassernas vekliga lefnadssätt. Själfva ansiktsuttrycket blir ett annat. Det politiska och sociala lifvet inverkar mer än man vanligen föreställer sig på ansiktsuttrycket. Under institutioner, som utveckla eller åtminstone medgifva personlig själfständighet, personligt initiativ och själfaktning, få anletsdragen en bestämdare, frimodigare prägel. Under institutioner, som utveckla öfvermod mot underordnade och kryperi mot öfverordnade, som mana till ett smicker och ögontjäneri, hvilket å sin sida skaffar sig vederlag i hemligt förtalande af hvad som öppet berömmes, stämplas anletsdragen af stel högfärd och låg inställsamhet. Byzantinerna själfve voro medvetna om sitt fysiska förfall och kunde ej heller vara annat, enär de hade rikligt tillfälle att jämföra sig själfve med germanerna. Ännu i Justianus' tid (i sjette århundradet) bevara desse den typ, som Tacitus beskrifvit. Den Justinianska tidens främste historieskrifvare, Prokopius, skildrar dem alldeles så som Tacitus gjorde det ett halft årtusen längre tillbaka i tiden; men Prokopius tillägger, att germanerna utmärka sig äfven genom sitt särdeles vackra utseende. Allt här i världen är relativt. Prokopius har funnit germanerna vackra, emedan han sett dem bredvid sina egna östromerske landsmän. (Viktor Rydberg "Den äldre medeltidens kulturhistoria" s 285-287; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1887)
(Grusjenka) hade ett mycket ljust ansikte och kinderna hade en hög ton av blek rosa. Ansiktet kanske var något för brett och underkäken kanske sköt fram en liten aning för mycket. Överläppen var smal och fin och underläppen putade ut en smula och var dubbelt så fyllig och liksom en smula uppsvälld. Men det underbara svallande kastanjebruna håret, de mörka silkesmjuka ögonfransarna måste obönhörligen tvinga även den likgiltigaste och mest förströdde, även mitt i trängsel och folkhopar att plötsligt stanna till inför detta ansikte och länge minnas det. Det som frapperade Aljosja mest i detta ansikte var dess barnsliga och troskyldiga uttryck. Hon hade barnets blick, ett barn som gläds åt någonting, och hon gick glatt och förväntansfullt fram till bordet, med ett barns otålighet och tillitsfulla förväntan och nyfikenhet. Det var en blick som kunde glädja och fröjda ens själ - det kände Aljosja. (Fjodor Dostojevskij "Bröderna Karamazov" s 167)
Vi kunna beräkna stjärnornas ställning för årtusen fram och tillbaka; men hvilken blick öfver det förflutna och det kommande skulle icke hon äga, för hvilken 80,000 år äro såsom 80 år? . . . Och dock vore hon intet annat än ett inskränkt väsen, ur stånd att fatta världen annorledes än i de former och i det materiel, som hennes sinnen gåfve henne. Ändå vore hon ur stånd att tränga utanför sitt eget nervsystem, för att skåda världen i dess sanning anlete mot anlete. Ändå vore hon en varelse, fången i tidens och rummets former, stående masken i stoftet närmare än hon stode Gud. Betraktelser som dessa äro nyttiga. De påminna oss om vår litenhet, hvilket alltid är en moralisk vinst, men de medföra äfven en filosofisk vinning. De lära oss att icke trotsa så mycket på våra sinnens ögonblickliga vinning om världens beskaffenhet; de påminna oss, att vår subjektiva mänskliga tid och vårt mänskliga rum och hela vår naturåskådning äro alster af vår organisation - en sanning som den vanliga meningen har så svårt att fatta, och de leda därmed tanken till ett gudomligt förnuft, som genomskådar allt, och för hvilket tid och rum äro intet, om ej detta gudomliga förnuft äfven genomskådade oss och väl kände de skrankor, af hvilka vi äro bundna. (Viktor Rydberg "Materialism och idealism" s 67-68; föreläsningar i Göteborg höstterminen 1876)
ca 1875 - ca 1850
General (James) Outrams bildstod aftäcktes förliden torsdag i London. Konstverket, danat i brons af Noble, är, i olikhet med de flesta engelska skulpturer, lyckadt och värdigt sitt föremål. Bildstoden är icke rest för att skrytsamt erinra om en lycklig general och tapper krigare, ty på mannamod och framgång i sina värf ha de flesta europeiska folk, och icke minst det engelska, så talrika exempel, att stoder icke kunna resas åt dem alla. Outram var mer än detta. . . . Den rent mänskliga äran, den stränga känslan af plikt och ansvar inför Gud, medmänniskor och det egna samvetet alstra sådana män som (Outram). . . . På Outrams bildstod skall ingen lägga hand. Äfven den mest afgjorda fredsvän skall med vördnad betrakta denne krigares anletsdrag - han var en man. (Viktor Rydberg "Outram" s 543-544,547-548; Göteborgs Handelstidning 23 augusti 1871)
En tövädersdag i slutet av november, vid niotiden på morgonen, kom tåget från Warszawa med full fart ångande in mot Petersburg. . . . I en av tredjeklassvagnarna hade två passagerare suttit mitt emot varandra vid fönstret ända sedan gryningen . . . Båda hade ganska särpräglade utseenden och båda ville gärna inleda samtal. . . . Den ene var ganska liten till växten, ungefär tjugosju år, med lockigt och nästan svart hår, små grå men brinnande ögon. Näsan var bred och litet platt och ansiktet hade stora utstående kindknotor; hans tunna läppar formades hela tiden till ett slags hånfullt, sarkastiskt, rentav ondskefullt leende; men hans panna var hög och välformad och uppvägde det oädelt formade nedre partiet av ansiktet. Det som var mest påfallande med detta ansikte var att det var alldeles likblekt och detta gjorde att den unge mannen såg helt utmärglad och avtärd ut trots sin i övrigt ganska robusta kroppsbyggnad och därtill ett passionerat, nästan lidande uttryck som inte riktigt harmonierade med hans hånfulla och fräcka leende och den självgoda blicken i hans vassa ögon. . . . (Hans granne var) också han i tjugosex- eller tjugosjuårsåldern, något över medellängd med mycket ljust och tjockt hår, infallna kinder och ett glest, spetsigt och nästan alldeles vitt litet skägg. Han hade stora blå, genomträngande ögon; det fanns i hans blick någonting milt och saktmodigt men samtidigt tungsint, och denna blick var liksom fylld av det där underliga uttrycket som vissa människor redan vid första åsynen uppfattar som ett tecken på fallandesjuka. För övrigt hade den unge mannen ett behagligt, känsligt, magert och bleklagt ansikte, som nu verkade nästan blåfruset. (Fjodor Dostojevskij "Idioten" s 15-16)
"Hur var det där ansiktet?" (frågade Adelaida). "Det var exakt en minut före exekutionen", började fursten med stor beredvillighet och verkade helt uppfylld av sin minnesbild och det verkade som om han med ens glömde allt annat,"just det ögonblick när han gick uppför stegen och trädde ut på schavotten. Just då tittade han åt mitt håll, jag såg hans ansikte och förstod allting." . . . Ni frågade mig om era ansikten och hur jag uppfattade dem. Det ska jag mycket gärna tala om för er. Ni, Adelaida Ivanovna har ett så lyckligt ansikte och ert är det som är mest sympatiskt av alla. Förutom det att ni är mycket vacker, kan man inte låta bli att säga när man ser på er: "Hon är en god syster, det ser man på hennes ansikte.' Ni, Aleksandra Ivanovna är också mycket vacker och har ett så rart och vänligt uttryck, men det verkar som om ni gick och bar på någon hemlig sorg: ni är säkert mycket god och snäll, men ni är inte glad. Det finns ett uttryck i ert ansikte som påminner om Holbeins Madonna i Dresden. . . . Vad ert ansikte beträffar, Lizavjeta Prokofjevna - han vände sig plötsligt mot generalskan - ert ansikte säger mig, och jag inte bara tror, jag är alldeles säker på att ni är alldeles som ett barn i alla avseenden, både goda och dåliga, trots att ni är så pass gammal. (Fjodor Dostojevskij "Idioten" s 88,103)
(Fursten) ställde sig att betrakta Nastasia Filippovnas porträtt. Det var någonting idet där ansiktet som han ville försöka utforska, någonting som nyss hade frapperat honom. . . . Detta ansikte gjorde nu genom sin skönhet och något annat också ett ännu starkare intryck på honom än förut. I detta ansikte fanns ett slags oändlig stolthet och förakt, nästan hat, men där fanns på samma gång någonting tillitsfullt, någonting förunderligt trosskyldigt; dessa två kontraster uppväckte rentav ett slags medkänsla, när man betraktade anletsdragen. Denna bländande skönhet var nästan svår att uthärda, skönheten i det bleka ansiktet, kinderna som var en aning insjunkna och de brinnande ögonen; en skönhet av egenartat slag! Fursten betraktade det en stund, så kom han plötsligt på var han befann sig, tittade sig omkring och förde hastigt porträttet till munnen och kysste det. . . . "I det här ansiktet . . . det finns så mycket lidande i det här ansiktet . . . ", mumlade fursten liksom ofrivilligt, som om han talade för sig själv. (Fjodor Dostojevskij "Idioten" s 107-108)
Vi alla (på Handelstidningens redaktion) hoppas att snart åter få se ditt ansigte, förutan hvars åsyn det skulle blifva ganska tomt i lifvet för din vän Victor Rydberg. (Viktor Rydbergs brev I "Viktor Rydbergs och S.A. Hedlunds brevväxling" s 4; brev 4 juni 1862 till S.A. Hedlund)
I ett ögonblick komma fjorton matroser muntert framslamrande med sina järnskodda stövlar; somliga stoppa skyndsamt tobakspipan i fickan, andra tugga ur munnen; därpå gå de bort till kanonen och börja laddningen. Se nu uppmärksamt på dessa människors ansikten, hållning och rörelser! Varje rynka i detta solbrända ansikte med de utstående kindkotorna, de muskelstarka, breda axlarna, de klumpiga fötterna, som äro beklädda med omåttligt stora stövlar, de lugna, långsamma, stadiga rörelserna - allt detta framträder såsom en typ för enfaldig trohjärtenhet och seg uthållighet, dessa båda egenskaper, som göra ryssen så stark och oövervinnelig. Men det är icke det enda, man läser i vart och ett av dessa ansikten. Man finner i dem alla den prägel av berättigad och upphöjd självkänsla, som krigets faror och lidande, hatet och förbittringen mot fienden ha givit dem. (Leo Tolstoj "Skildringar från Sebastopols belägring" s 24-25; Sebastopol i december månad 1854)
I en elegant salong uti andra våningen av Grabowska palatset (i Rastatt) satt en 17-årig flicka framför en staflett och målade. De mörka med vita pärlband flätade lockarna, de fint penslade ögonbrynen, de nästan svarta blixtrande ögonen, den något krökta men utomordentligt välbildade näsan, den ljuva rodnad som kämpande med hyns alabastervita, nästan genomskinliga teint, hade en övervikt på kinderna och firade sin fullständiga triumph på de små koralläpparna. . . . Det var fröken Ida, yngsta dottern av baron von Grabow. . . . Hon väcktes ur sina drömmar genom bullret från dörren, som öppnades. Det var hennes syster Therese som inträdde. Sällan voro tvenne systrar varandra mer olika än dessa. . . . Håret skiftade i rött, ögonen lågo djupt i sina gropar, näsan var stor och spetsig och den tämligen ansenliga munnen var nästan alltid dragen till ett obehagligt leende eller rättare grin, som sannolikt icke var beräknat för att låta de fåtaliga, ojämna tänderna synas. (Viktor Rydberg "Positivspelarne" s 52-53)
ca 1850 - ca 1800
Jag blev (som sjuttonåring) övertygad om att mitt yttre inte bara var fult, jag kunde inte ens finna den i en dylik situation vanliga trösten. Jag kunde inte säga, att jag hade ett uttrycksfullt, klokt eller ädelt ansikte. Det fanns ingenting uttrycksfullt - mycket vanliga, grova, fula drag; ögonen var små, grå och i synnerhet medan jag tittade mig i spegeln snarare dumma än kloka. Manlighet fanns där ännu mindre av: trots att jag inte var liten till växten och mycket stark för min ålder, var alla ansiktsdragen mjuka, slappa utan karaktär. Det fanns inte ens något ädelt; tvärtom, mitt ansikte såg ut som en enkel bondes, och händerna och fötterna var lika stora som en bondes; och det tycktes mig som en stor skam på den tiden. (Leo Tolstoj "Ungdomen" s 8; mitten av 1840-talet)
"Jag bodde ett och ett halvt år på repslageriet", (berättade Karl Ivanitj), "och min husbonde tyckte så mycket om mig att han inte ville låta mig gå. Och jag hade det bra. Jag såg bra ut på den tiden, jag var ung och högväxt, hade blå ögon och en romersk näsa." (Leo Tolstoj "Pojkåren" s 181)
Hur vacker mor än var, blev hon ojämförligt mycket vackrare när hon log, och allt omkring henne blev genast gladare. Om jag under svåra stunder i mitt liv hade kunnat se åtminstone en liten skymt av detta leende, skulle jag inte ha vetat vad sorg och bekymmer ville säga. Jag tror att det som man kallar ett ansiktes skönhet ligger bara i leendet: om leendet ökar ansiktets behag, då är ansiktet vackert; om leendet inte förändrar ansiktet, då är ansiktet alldagligt; om leendet förfular ansiktet, då är ansiktet fult. (Leo Tolstoj "Barndomen" s 15-16; Tolstoj som tioåring)
"Det skall du komma ihåg", (sade mor till mig, då jag var sex år), "att ingen kommer att älska dig för ditt ansiktes skull, därför måste du försöka bli en snäll och klok gosse." Dessa ord övertygade mig inte bara om att jag inte var vacker utan också om att jag absolut skulle bli en snäll och klok gosse. Trots detta hemsöktes jag ofta av förtvivlan: jag inbillade mig att det inte kunde finnas någon lycka på jorden för en människa med en sådan bred näsa, så tjocka läppar och så små grå ögon som jag hade. Jag bad till Gud att han skulle göra ett under - förvandla mig till en vacker människa, och allt som jag ägde och allt som jag skulle komma att äga, allt skulle jag gett för ett vackert ansikte. (Leo Tolstoj "Barndomen" s 80-81)
Medan (Liljecrona) spelar, stiger (hans fru) upp och sätter kläderna på sig utan att rätt veta vad hon gör. Hon är så alldeles upptagen av hans spel. ... Hon drar undan gardinen och slår upp fönstret, och han ser hennes vackra, goda ansikte. Hon är god, och hon är vis. Hennes blickar falla välsignelsebringande som solens på allt, som de möta. Hon styr, och hon vårdar. Där hon finns, måste allt växa och frodas. Hon bär lyckan inom sig. Han svingar sig upp på fönsterbrädet till henne och är lycklig som en ung älskare. Sedan lyfter han henne ut i trädgården och bär henne ner under äppleträden. (Selma Lagerlöf ”Gösta Berlings saga” s 249; Liljecronas hem)
Min landsman Johann Georg Schlosser hade, sedan han med flit och möda avslutat sina akademiska studieår, i Frankfurt am Main slagit in på den sedvanliga advokatbanan; men hans strävande och allmänsyftande ande kunde av flera orsaker icke finna sig i detta förhållande. Han antog utan betänkande en post som privatsekreterare hos hertig Ludvig av Würtemberg, som upphöll sig i Treptow: ty fursten nämndes bland dessa stora, som på ett ädelt och självständigt sätt ämnade upplysa, förbättra och till högre syften samla sig själva, sina underlydande och det hela. ... Det hade meddelats mig, att (Schlosser) skulle komma över Leipzig, och jag väntade honom med längtan. ... Schlosser ville (sedan) icke lämna Leipzig utan att ha stått ansikte mot ansikte med de män, som hade något namn. Jag förde honom gärna till de av mig kända; dem som jag ännu icke besökt, lärde jag känna på detta hedersamma vis, emedan han såsom en bildad och redan erkänd man mottogs med utmärkelse och mycket väl förstod att lämna sitt bidrag till diskussionen. (Johann Wolfgang von Goethe "Dikt och sanning II" s 14-16)
Sommaren gick, hösten gick, och vintern kom. Varken herr Vit eller hans dotter visade sig någonsin i Luxembourg-trädgården. Marius hade en enda tanke: att få återse det kära ansiktet. Han sökte alltid och överallt men förgäves. Han hade tappat både levnadslust och arbetsförmåga. Han gjorde sig tusen förebråelser. Varför följde jag efter henne? Jag var ju så lycklig bara jag fick se henne! (Victor Hugo "Les Misérables - Samhällets olycksbarn" s 354; år 1828?)
De som mötte (den förskräcklige ockraren) på gatan kände ofrivillig skräck. ... De kraftiga dragen, djupt utmejslade så som blott sällan förekommer hos en människa, ansiktets glödande bronsfärg, de övermåttan buskiga ögonbrynen, de outhärdliga, förfärliga ögonen. ... Min far blev var gång stående orörlig då han mötte honom och kunde var gång inte låta bli att utbrista: "Det är djävulen! Det är sannerligen djävulen!" ... "Du är målare?" frågade (ockraren) utan vidare ceremonier min far. ... "Måla ett porträtt av mig. ... Kan du måla en tavla så, stt den blir precis som levande?" Min far tänkte: Vad kan bättre vara? Han erbjuder sig själv att sitta djävul för en tavla! ... Framför allt arbetade (min far) på ögonen. I dessa ögon fanns en sådan kraft, att det kunde tyckas omöjligt att ens tänka på att återge dem sådana, som de var av naturen. ... Han kände hur dessa ögon borrade sig in i hans själ och i den framkallade en obegriplig oro. (Nikolaj Gogol "Porträttet" s 76-81; skildrad tid omkring år 1800)
ca 1800 och tiden dessförinnan
Mellan middags- och aftonbön ljöd ett rykte i lärohuset: en helig man kommer till staden! Då fattade hans trognas lilla hop mod och fylldes av fröjd att rebben varkunnade sig över deras stad och skulle besöka den till denna sabbat, och de beredde sina hjärtan och själar att anamma det heligas åsyn. ... Då dag stod ljus drog chassidernas lilla hop ut ur staden, den helige mannen till mötes. Några av männen i Vrånga slöto sig till dem för att skåda hans intåg. De sade: Är han en helig man, så följer gudsfruktan heliga mäns intåg. Den som ännu var svag i tron på heliga män fattade mod och sade: Trånar de så att se honom, då tyder det på att Guds härlighet vilar på honom; hur många av Israels folk ha icke stått upp att se honom! Som de spanade begynte ett vagnshjul att gnissla stadsgatan fram. Då fylldes all orten av fröjd: rebben kommer, rebben kommer! ... Och alla trängde sig samman i två led mittemot varandra, och rebben gick i mitten ända till sin utsatta äreplats, och envar som där var ståendes hälsade honom välkommen. Själva kvinnorna fördristade sig att stå på tå för att se den helige mannens ansikte. (Samuel Josef Agnon "Den bortdrivne" s 8-9; staden Buczacz i 1700-talets Galizien)
Leonardo fick i uppdrag att i (matsalen till) klostret (Santa Maria della Grazie i Milano) måla (Den heliga Nattvarden), och han gjorde det så, att hans verk väckte den största beundran hos konstnärerna såväl som hos allmänheten. . . . Själv var han likväl icke nöjd därmed. Med kompositionen i dess helhet och med de enskilda lärjungarnes gestalter måtte han likväl ha varit det. Icke så med Kristushuvudet. I sin fantasi hade han danat sig en gudomlig Kristustyp av en sådan skönhet, att han underkände vad hans pensel här förmått och aldrig släppte tanken på att omarbeta det. (Viktor Rydberg "En underbar man - Leonardo da Vinci" s 70-71)
Under kristendomens första årtusen voro pilgrimsfärderna till det aflägsna Palestina jämförelsevis icke många eller omfattande. Det fanns heliga och minnesrika ställen, som voro vida närmare belägna och lättare att hinna, framför dem alla Rom, det kristna västerlandets andlige hufvudstad, inom hvars murar de förnämste apostlarne Petrus och Paulus voro jordade, och hvars katakomber, efter hvad man trodde, förvarade tusentals martyrers ben. I Rom förvarades de porträtt, som evangelisten Lukas troddes ha målat af Jesus och jungfru Maria, och den heliga Veronikas svettduk, på hvilken enligt legenden frälsaren intryckte sina anletsdrag, när hon räckte den till honom under hans vandring till Golgata. (Viktor Rydberg "Korstågsperiodens kulturhistoria" s 45; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1888)
De anletsdrag, under vilka (Klemens) föreställde sig (den heliga ungmön Maria), voro Eusebias, ty något skönare än dessa, sådana de voro för hans blickar, kunde han icke framtrolla. Eusebia skänkte honom en afton sin bild, målad på elfenben och icke större än han kunde bära den på sitt bröst. Där fick bilden sin plats. Men när han var ensam, framtogs målningen och var föremål för omättligt åskådande. När han bad, så var det med ögonen på den, ty det var ju icke endast Eusebias, utan även Marias bild. (Viktor Rydberg "Den siste atenaren II" s 150)
Roms kristna underjordiska kyrkogårdar begagnades flere århundraden (för konstnärlig dekoration), och man kan såväl af den arkitektoniska anordningen som af stilen i dekorationerna och af inskrifternas utseende med säkerhet sluta sig till tiden de tillhöra. Det är då ganska anmärkningsvärdt, att just de älsta delarna af katakomberna, de älsta kryptorna, de som föreskrifva sig från det första århundradet och den närmaste efterapostoliska tiden, kryptor i Priscilla-, Domitilla- och Callistuskatakomberna, äro rikast smyckade med stuckaturer och fresker, vittnande i hela det intryck de göra, huru fjärran urkristendomen var från en mörk asketisk lifsuppfattning, och huru han i detta afseende liknade sin stiftare själf, bland hvars språk och liknelser vi finna så mycket, talande om den finaste och innerligaste blick, för naturens skönhet och naturföremålens symbolik. . . . Medelpunkten i konstverken är dock Jesus. . . . Dessa Kristusbilder äro de älsta som finnas. Frågar man om de göra anspråk på att hafva någon porträttlikhet med honom, som de föreställa, kristendomens stiftare, så måste vi svara nej; inbördes likna dessa bilder hvarandra icke, och de vilja tydligen endast framställa en ungdomlig typ, icke personligt egendomliga drag. Af intresse äro de emellertid ur den synpunkt, att de visa, att de första kristna släktena föreställde sig Jesus vacker, medan man däremot i de tredje, fjärde och femte århundradena föreställde sig, att världsfrälsaren skulle haft fula anletsdrag och en låg och oskön växt, detta endast på grund af misstydda ställen i Gamla Testamentet. Någon bild som kunde gifva oss en riktig föreställning om Jesu verkliga utseende, har sannolikt aldrig funnits och finnes bestämdt numera icke. (Viktor Rydberg "Romerska kulturen under de två första århundradena efter Kristus - fortsättning" s 242-244; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1885)
Rom är ett sannskyldigt Amerika där allting blandas och kokas, alla slags folk upptagas som medborgare, alla gudar införlivas med samlingen. Romerska historien är ointressant ända till Caesar och Augustus, då den blir roman. Kejsarne äro fullkomliga världsmedborgare. . . . Kejsarporträtten bilda därför en etnografisk samling av stort intresse. Caesar har ett germaniskt ansikte och med bekanta drag som om vi råkat honom i går, i riksdagens kammare, eller i en kateder. Hans näsa är icke romersk, men har varit; hans mun har ett drag av humanitet, överseende godhet som ler åt mänskliga svagheten; det är icke ädlingens utan den lärdes. Nero som ung (i Louvre) ser ut som en intelligent israelit med sitt kindskägg; lite längre fram är han skön med bred panna och litet underansikte, kanske en ung Dionysos. Senare liknar han en spelhusvärdinna från Melbourne. Vitellius kan man se på Palais-royal-teatern i Paris; för övrigt en goddagspilt, rätt oförarglig till det yttre. Vespasianus med galoschhakan är en fuling; Nerva är mycket romare; Marcus Aurelius har varken romersk eller grekisk näsa utan en nordlig, nästan skandinavisk, med Esops som utgångspunkt. Julianus Apostaten, från Illyrien har något feniciskt eller assyriskt i sitt långsträckta kranium. Augustus är den vackraste, med moderna, rika, fina uttryck, icke så romersk, men han är volskler också. Bland undersåtarna är Marcenas bäraren av Goethe- och Humboldthuvudet. Virgilius har ett grekiskt och germaniskt tycke. Marcus är den grekiske centauren och satyren, och han är mycket lik sin själsfrände Marat för övrigt. (August Strindberg "Världshistoriens Mystik" s 49-50)
Att fortsätta med (hembygden):
ca 2000 - ca 1950
Allt som har berättats om Jesus och allt annat som står i Bibeln har först passerat en mänsklig hjärnas intellektuella bearbetning och reflektion. ... Man vill gärna instämma i Paulus ord: "Nu ser vi på ett dunkelt sätt såsom i en spegel." (Ingemar Persson "Gud är större än än vi kan förstå"; Jönköpings-Posten den 7 september 2007)
Den kristne får i samtal och diskussioner ofta höra invändningar mot sin egen uppfattning att Gud existerar och att han är god. Den vanligaste invändningen är att om det verkligen fanns en Gud, så skulle det inte finnas krig, svält, olyckor och personliga tragedier. Man tycker sig se att Gud visar brist på härlighet snarare än att han uppenbarar den. Med andra ord: människan kräver att få se hela Gud, inklusive hans ansikte, för att tro på honom. Människan nöjer sig inte med att det hos Gud finns sidor, som hon inte kan se eller förstå. Dessa sidor beskrivs ibland i Bibeln som "Guds bortvända ansikte". ... För människan är det viktigt att kunna leva med Gud utan att ställa kravet att allt skall uppenbaras och förklaras genom att Gud visar även sitt ansikte. (Gun Olsson "På en plats nära Gud"; Jönköpings-Posten den 18 januari 1985)
Ansiktet avslöjar mer än något annat det som är karaktäristiskt och det som skiljer en person från en annan. Att se Guds ansikte är att blicka in i Guds fullkomliga väsen, att skåda – det är som om det ordet passade bättre – det gudomliga Majestätet. Teologerna ska få sina frågor om hurudan Gud är besvarade. Mystikerna ska få sina innersta drömmar uppfyllda. Och vi alla? Vad ska vi inte kunna läsa ut av hans blick. Tänk att se Kärleken själv – inte bara dess yttringar eller dess avglans. ”När jag uppvaknar vill jag mätta mig av din åsyn”, skrev en gång kung David (Ps 17:15). Försök sammanfatta vårt framtidshopp i en skönare formulering, den som kan. (Paul Wern ”Himlen” s 18)
Guds barns salighet ... får vi smaka redan här. ... Något av gåtfullhet kommer väl alltfort att vila över mycket i livet, men vi är hos honom som en gång skall låta oss få blicka in i Guds olika sammanhang. (Åke Levenstam "Frälsningsvägen"; kommentar till Rom 11:33-36; Jönköpings-Posten den 27 maj 1961)
När trons ögon öppnats för Jesus Kristus, väntar de på den tid, då de skall få se honom ansikte mot ansikte. (Folke Hyltén-Cavallius "Öppnade ögon Herre mig giv"; Jönköpings-Posten den 22 april 1961)
Vem skall kanalisera Guds kärlek in i världen? JESUS, GUDS SON! är svaret. ... Den enskildes frälsning, liksom släktets räddning, står i relation till Honom som kommer. Du har hört om pappan, som satt i sitt arbetsrum fullt upptagen med ett viktigt arbete. Då knackar hans lille pojke på dörren. Han hade tröttnat på sina leksaker och kom nu för att bedja pappan om något nytt att leka med. Fadern var färdig att avfärda sonen med en antydan om hur mycket arbete han hade, då han fick se ett stycke papper på bordet, och på vilket en världskarta var tryckt. Han tog en sax och klippte sönder kartan i småbitar, och så strödde han ut dem på golvet. "Se här", sade han till pojken, "här har du ett arbete, som du kan göra. Plocka ihop bitarna så att du får fram en karta över hela världen!" Efter en otroligt kort stund kom pojken och sade: "Nu är världen hel igen! Nu är jag färdig." Pappan blev mycket överraskad över hans snabbhet och frågade pojken: "Hur har du kunnat göra det så fort?" Pojken svarade: "Jo, jag såg, att på andra sidan var en mans ansikte, och jag förstod att om jag satte ihop honom rätt, så skulle också världen bli hel igen." (Curt Runnö "Kristus kommer!"; kommentar till Luk 4:16-22; Jönköpings-Posten den 27 november 1959)
Lägg ut på djupet. Sören Kierkegaard talar om de 70.000 favne. Våga trons språng. Lämna dig helt och följ Jesus. Till sist får du lägga ut på evighetens djup. Bortom tidens dunkla vågor och allt som hör timligheten till anar en Jesu lärjunge "vad intet öga sett ... vad Gud har berett åt dem som älskar honom". (1 Kor 2:9) (Olof Thulin "Lägg ut på djupet"; kommentar till Luk 5:1-11; Jönköpings-Posten den 4 juli 1958)
Det hände för en del år sedan. Jag var i en västgötastad på en veckas möten. Tillsammans med pastorn i församlingen gick jag nästan varje dag till sjuka och gamla för att läsa Guds ord och sjunga. Så en dag skulle vi besöka en kvinna. Det sades mig, att hon var endast trettio år gammal men hade legat sjuk i cirka femton år. Hon var fullständigt förlamad i hela kroppen och dessutom helt blind. Det var med ganska stor bävan jag gick till det sjuklägret. Vad skulle jag välja för sånger att sjunga för denna stackars människa? Vad skulle jag säga till henne? Jag kom in i sjukrummet. Aldrig glömmer jag synen som mötte mig. Hon låg där på sin säng och liknade knappast en människa, så förkrympt och förvriden hade hon blivit av sin sjukdom. Men hennes ansikte var så vackert, det bar inga spår av sjukdom och lidande. Det återspeglade på ett sällsamt sätt en inre lycka och harmoni som hade sitt fäste högt ovan denna lidandets dal. Jag frågade henne: "Hur står det till?" - "Jo tack, det är så underbart att få vara ett Guds barn", blev svaret. (Nils-Eric Magnusson "Det glömmer jag aldrig" s 47-48; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1964)
Den romerska kyrkan menar sig äga en bild av Kristus, så som han verkligen såg ut. Den bilden finns i ett litet kapell vid toppen av "den heliga trappan" i Rom, vilken trappa enligt sägnen ledde från Pilatus' domaresäte ned till gatan och sedan flyttats hit. ... Det säges att tavlan är målad av evangelisten Lukas. ... Efter flera dagars fasta och bön begynte han under bävan draga upp konturerna av det heliga anletet. Men det var en osynlig hand som fullbordade tavlan, vilken också kallas "Icke gjord med händer". ... En gång i himmelen skola vi se en förhärligad Frälsare. Himlens ljus och härlighet är Jesu ansikte. (Eric Hertz "Kristi förklarings dag"; kommentar till Joh 13:31-32; Jönköpings-Posten den 13 juli 1956)
ca 1950 och tiden dessförinnan
Under de 22 år som ligger bakom, sedan den första sammanslutningen av sång- och musikföreningar bildades inom den del av Tabergs-kretsen, som nu bildar Bondstorps-kretsen, ha villiga sångare och musikanter många gånger årligen samlats till övningar och sånggudstjänster. ... Vi ha samlats på Hans bud och burit fram vårt lov till Jesus, som löst oss från våra synder åt Gud med sitt blod. Ofta har det varit missljud och inte klingat som sig bort, men i fullkomlighetens värld, hemma hos Jesus blir allt idel harmoni. (Henry Johansson "Minnen och intryck" s 46)
Fru Anna Mässror, f.d. Anna Nyström och f.d. jönköpingsbo, som i egenskap af missionär verkat i Kaukasien, Persien och Kaschgar, berättade i Immanuelskyrkan (i Jönköping) annandag påsk på e.m. ett och annat om sina erfarenheter i dessa land. . . . (Fru M.) drog öfver sig (en) hvit slöja för att visa huru kvinnorna "se ut", när de träda ut bland allmänheten. Slöjan betäcka dess bärarinna helt och hållet, från hufvudet till fotabjället, och man ser ej ens pupillen i ögat. Hvilket är mycket litet. Fru M. tog sig en promenad i kyrkans gångar på det åskådarne skulle få betrakta henne närmare. . . . Pastor Ohldén ansåg att våra svenska kvinnor borde tacka Gud att de kunna gå med öppna anleten. - Och däruti instämmer man ju gärna. (Jönköpings-Posten 1901-04-10 "Att inte ens låta pupillen synas")
Visby lämnade (prästen Karl) Palmberg den 28 augusti (1882). Resan gick från Kalmar till Lübeck och därifrån till Dresden. I denna stad hade han rika tillfällen att studera de stora mästarnas konstverk. Han beundrade särskilt Rafaels Sixtinska madonnan. ... Alla Kristusbilder ansåg däremot Palmberg vara mer eller mindre misslyckade. Till och med den store bildhuggaren Michelangelo har i dubbel bemärkelse huggit i sten, då han sökt avbilda Kristus. Därom skriver Palmberg: "I samlingen av gipsavgjutningar från stora mästares arbeten fick jag en länge hyst åsikt bekräftad. Jag tycker det är så svårt fördraga åsynen av Kristus-bilder vare sig i färg eller marmor. En inre känsla eller övertygelse säger mig alltid - så såg min Frälsare bestämt inte ut. Och det måste vara så. Ty från den tiden finnes ingen verklig Kristus-bild. Ingen vet, hur Jesus såg ut. Alltså äro alla Kristus-bilder endast en tom inbillning, låt vara att den sprungit upp i den störste konstnärs hjärta och hjärna. Men även de största konstnärer har här misslyckats. Gud har liksom velat säga: låt min helige vara avbildad endast i din själ, icke för dina yttre sinnen - för min del vill jag se min dyre Frälsares bild, icke här - först där i härlighet." ... Den stora tavelsamlingen (i München) fångade (emellertid) hans intresse. En tavla föreställande Kristus såsom läkaren lämnade outplånliga intryck hos honom. Den var en gripande predikan över Matt. 11. Därom skriver han: "Icke är jag en vän av Kristus-bilder, men här är Kristus så skön och tilldragande, att jag måste älska honom och även älska konstnären. ... På de helbrägdagjorda pekar Jesus ... och säger: "Blinda se, halta gå, spetälska göras rena." Man ser dessa ord förverkligas inför sina ögon. O, vilket evangelium! Den tavlan predikar långt bättre än ord." (Efraim Palmqvist "Karl Palmberg och hans samtida" s 215-216,219-220)
Borde jag icke vara nöjd att en sådan Engel som du tålte mig, kanske äfven satte litet mera pris på mig än på dina andra beundrare, kände en smula varmare vänskap för mig än de andra, med undantag endast af den lycklige, som knappast förstår att rätt skatta sin lycka? . . . Mitt förnämsta sällskap är ditt Porträtt som nu sitter över min soffa. Sjelfva dragen äro nog mekaniskt lika, ehuru de ha en hårdhet och spitsighet som ingalunda ligger i Originalet. Och sedan är koloriten, den gudomliga, borta, och Engeln i ögat och hela väsendet. Det varockså en olycklig Idé att måla en sådan HvitAlf i - svartkrita. Jag är emedlertid glad att, sådant porträttet nu är, kunna sitta och igenkänna Konturerna, dem jag naturligtvis uppfyller med en helt annan bild, som står och alltid skall stå för min inbillning. Det är också hennes förnämsta skatt; och i denna mening kan jag säga att jag har en rik fantasi. Ack om jag endast finge tro att du tänkte en tusendedel så mycket på mig som jag på dig! (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VIII 1836-1838; brev från Östrabo i Växjö den 14 september 1838 till Hilda Wijk)
Här är visst mycket godt folk i Göteborg, men hvad hjelper det, när den bästa är borta? Intet ansigte att studera Englarna på, ingen ren quinlighet att sola sig vid, ingen skön själ att spegla sig i - med alla sina fräknar, när du är borta. Söta Hilda, kom litet oftare, åtminstone ett par gånger i vickan hit in, eller så ofta som sin Man. Jag har knappt fjorton dar att vara här, och sedan får jag kanske aldrig se dig mer. Barnen må ju i allt förträffligt derute. Tänk också litet på det stora, det gråhåriga barnet härinne. Jag vet icke hvad det egenteligen är som då drar mig till dig: men något oskyldigt är det visserligen, jag tänker det är ett blott och bart poetiskt nöje att betrakta det Sköna, jag tänker det är samma känsla som de Saliga ha att få se på Gud. Hur mycken glädje har icke detta skönhetssinne gjort mig - men också hur mycken sorg! . . . Söta Hilda, glöm icke bort din barnslige Vän Es. Tegnér. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VIII 1836-1837" s 152-153; brev från Göteborg den 19 juli 1837 till Hilda Wijk; Hilda Wijk var född år 1810, Tegnér år 1782)
Det gifves ansigten som aldrig kunna vanställas, likasom hjertan som ej kunna glömma. . . . . . . Fru Wijk såg jag äfven, men som hastigast. Det är ett interessant ansigte, ehuru jag för denna gång endast såg hälften deraf, ty hon hade ansigtsros; men Englar . . . känner man på profilen. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev 1833-1835" s 340,344; brev från Göteborg den 31 augusti 1835 till Hilda Wijk och från Östrabo i Växjö den 18 september 1835 till Martina von Schwerin)
Jag skyndar att af hjertat tacka så väl för bref som det vänskapsfulla besväret med mitt beläte. Att det icke är likt bör man ej lägga Konstnärn till last; ty mitt ansikte är verkeligen ett af de många triviala som säga ingenting, och att måla det är som att recensera tystnaden. Men för mig är det emedlertid en ära att bli så der bronzerad: och den bör vara mig dubbelt kär då den föranstaltas af vänner hvilkas partiskhet jag glömmer för att endast vara stolt öfver deras välmening. Min hustru tackar för presenten, så mycket mer som hon fått en sådan flyktig Prins till man, då hon får trösta sig med porträtet som också duger snart nog lika med Originalet. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev IV 1826-1827" s 283; brev från Östrabo i Växjö den 7 oktober 1827 till Wilhelm Carpelan)
Från omkring denna tid (mitten av 1750-talet) hade (krukmakaren Stefan Christoffersson Glantz i Jönköping)"gått alldeles gagnlös och emellertid, så väl i som utom denna staden, haft försmädliga utlåtelser emot nådemedlen, bibeln, kyrkan och predikoämbetet". Tenngjutare Gustaf Lundvalls hustru Anna Margareta Kloppin, som åhört en livlig teologisk "discurs" mellan Glantz och de minst lika bibelsprängda bagarna Jonas Hultgren och Anders Stare i den förres bagarbod, blev därav "så rörd, att hon några dagar därefter var ängslig till mods". Vi denna diskussion hade Glantz "en liten bok i handen, So wäre ein Christen, och yttrade att "den som gjort denna boken var en upplyst man och hade sett Guds ansikte så väl som han". Bagarna använde sig av "stora bibeln", som de lånade av Lundvall. Målaren Petter Svan på Svenska maden 17 hade en tid 1758 varit hans husvärd och då funnit honom "beskedlig". ... Att Glantz fann diskussionspartners berodde kanske på att Sandseryds nye adjunkt Håkan Sjögren höjt den andliga temperaturen i staden. Han höll sommaren 1758 i Jönköpings stadskyrka en predikan - Några lärdomar och påminnelser om werldens rätta föraktande och himmelrikens eftertraktande - som angrep prästerskapets bristande kunskaper och predikosätt. (Per Ericsson "Den apostoliske krukmakaren" s 77-78)
Att fortsätta med ('nationerna'):
ca 2000 - ca 1990
Då barnet föds är den "nya" hjärnan mycket outvecklad och har helt enkelt ännu inte något färdigt "program". Det som finns av primitiv programmering, förutom hunger och längtan efter värme och ömhet, tycks vara intresset för ansikten och särskilt ögon, samt driften att härma miner och ljud som föräldrarna gör. ... Jag fann en studie från år 2004 om beröringssinnet hos nyfödda barn. ... Inte bara hudsensiviteten, utan även uppmärksamheten på omgivningen, skiljer sig åt hos dessa, nyfödda, av samhället opåverkade barn. Medan gossar inte alls verkade vara uppmärksamma på omgivningen var flickorna betydligt mer vakna och alerta. Framför allt sökte de ansikten och fokuserade på ögonen. (Annica Dahlström "Könet sitter i hjärnan" s 48,105)
Att använda brudslöja är en gammal tradition som symboliserar renhet och oskuld. seden härstammar från Orienten och kom först till Europa runt 1600-talet. Seden med brudslöja påstås också ha följande symbolik: Bruden skulle bära slöja för att hålla onda andar borta, slöjan skulle symbolisera att bruden underordnade sig mannen och den skulle hindra mannen från att se brudens ansikte före bröllopet. ("Det Bästa april 2004" s 13)
Redan från den stund då vår son Walker föddes visste vi att han var annorlunda på något sätt. ... Walkers diagnos var att han led av "sensory integration disorder" (svårigheter att samordna sinnesintryck), ett tillstånd som karaktärsieras av förhöjd känslighet för en mängd olika stimuli. ... Det var inte oss han tittade på, utan olika föremål. "Varför tittar han bara på saker", frågade jag (hans sjukgymnast) Arlene (Spooner). "Därför att ett ansikte rymmer så fantastiskt mycket information", svarade hon. "Särskilt ögonen. Och just nu är det för mycket för honom. ... Det är inte det att han inte vill", sa Arlene. "Han kan helt enkelt inte." ... Min erfarenhet av Walker har lärt mig att ett tidigt interagerande med andra människor är själva startpunkten för all kunskap. Det är först när vi har lärt känna oss själva genom någon annans ögon som vi kan bli helt medvetna varelser. (Patricia Stacey "Vår sons väg ut ur mörkret" s 42-45,48)
Med Dej vill jag möta min kommande dag, Herre, var hos mej här och nu. ... Med Dej vill jag en gång få sluta min dag, Herre, var hos mej då som nu, med Dej kan jag gå mot en okänd natt, ty nån gräns för Din närhet kan aldrig bli satt, med Dej vet den ensamma själ som är jag, redan innan jag skådar Ditt anletes drag, att min hemliga längtan är Du. (Atle Burman "En källa av ljus" s 62)
Vid världshistoriens slut väntar alltings början. Där anar Kyrkan Kristi ansikte. I väntan på att det ansiktet skall lysa över folken, finns det ingen handling av omsorg och godhet som är betydelselös, hur liten den än är. (Stefan Edman-Bo Brander "Den meningsfulla framtiden" s 37; citat Bo Brander; Växjö Stifts Hembygdskalender 1996/97)
En gång såg jag Jesu ansikte i en syn. Först blev det bara ljust framför mig. Det ljuset var både starkt och milt. Jag kände det som om det genomströmmade mig. Ändå blev jag inte bländad. Det var milt, kanske till och med vänligt. ... Så blev jag varse att en gestalt började ta form inne i ljuset. Långsamt gick det upp för mig att det var Jesu gestalt jag såg. Och jag minns att jag fäste blicken på hans ansikte. Jag har ibland berättat att jag såg hans mun, hans näsa, hans ögon, hans öron, hans skägg och själva formen av hans ansikte. I det ögonblicket skulle jag ha kunnat teckna detta ansikte, om jag bara hade haft papper och penna. Men idag kan jag inte ens försöka göra detta. Jag glömde nämligen alltsammans fullständigt efteråt. Hans ansikte sopades bort ur mitt minne. Och jag har förstått att det fanns en mening med det. ... Gud ville inte att jag skulle resa omkring och berätta i mina predikningar att jag vet exakt hur han ser ut. Han vill inte att folk skulle säga: ”Fråga Edin Lövås; han vet vilka slags öron han har, om hans hår var långt eller kort. Han har sett formen av Guds Sons ansikte och kan berätta allt ni vill veta.” ... För mig är meningen att jag ändå har bevarat ett intryck, upplevt en utstrålning och mottagit en förnimmelse. ... Jag vet, att detta var något mer än ett psykologiskt fenomen. Det finns något kvar i mig. (Edin Lövås "Gud har ett ansikte" s 9-12)
ca 1990 - ca 1950
Han kommer till mig i drömmen, men han bara skymtar till, hastigt, och försvinner genast. Jag kan till och med höra hans steg. . . . Vart tar han vägen? Och han som absolut inte ville dö. . . . Han gav sig i väg till Tjernobyl på min födelsedag . . . Han gick omkring utan mössa där borta . . . Efter ett år blev hans kamrater skalliga, men hans hår blev tvärtom tätare. Ingen av dem lever längre. Hela hans brigad, sju man, har gått bort. . . . En morgon när jag väckte och räckte honom morgonrocken kunde han inte resa sig . . . Och han kunde inte tala . . . Ögonen var jättestora . . . Efter att lymfkörtlarna hade opererats bort blev det rubbningar i blodomloppet, och näsan liksom sköt ut och blev bortåt tre gånger så stor, och hans ögon var redan annorlunda på något vis - de skelade och fick en annan färg och ett nytt uttryck - som om det inte var han utan någon annan som tittade fram. Sen gick det ena ögat inte att öppna . . . Och vet ni vad jag var rädd för? Att han inte för död och pina fick se sig själv . . . Men han började be om det, han visade med händerna att jag skulle hämta en spegel. Jag rusade ut i köket, jag låtsades ha glömt eller inte hört eller hittade på något annat. I två dar lurade jag honom på det viset. Men den tredje dan skrev han med stora bokstäver och tre utropstecken i ett häfte: "Ge mig en spegel!!!" . . . Jag sprang ut i köket och slamrade med kastrullerna . . . Jag läste inte, jag hörde inte. Men han skrev återigen:"Ge mig en spegel!!!" Jag hämtade den minsta spegeln i huset. Han tittade, grep sig om huvudet och gungade, gungade i sängen . . . Jag rusade fram till honom och försökte övertyga honom: "När du har kryat på dig en smula åker vi till någon öde by. Vi köper ett hus och bor där om du inte vill bo bland en massa människor i stan. Vi lever ensamma." . . . Det växte något svart på honom. Hakan försvann, halsen försvann, tungan stack ut. . . . Vid ett tillfälle frågade jag honom: "Ångrar du inte att du reste (till Tjernobyl)?" Han skakade på huvudet. . . . Kamraterna ville säga några vänliga ord till honom, men han drog filten över sig så att bara håret stack fram. De stod lutade över honom en stund och sen gick de . . . Han hade blivit folkskygg. Det var bara mig han inte var rädd för. Vid begravningen täckte jag över hans ansikte med två näsdukar. Om någon bad att få se honom lyfte jag på dem . . . En kvinna svimmade . . . Ingen vågade gå fram till honom efter att han hade dött. Enligt slavisk sed får anhöriga inte tvätta och klä de avlidna själva. Bårhuset skickade två biträden. De bad att få brännvin. De erkände: "Nog för att vi har sett det mesta: sönderslagna och sönderskurna människor och barnlik efter en brand . . . Men det är första gången som vi . . . Folk från Tjernobyl dör otäckast. (Valentina Timofejevna Panasevitj "En ensam mänsklig stämma" s 243-253; ur boken Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj; atomkraftverket i Tjernobyl havererade den 26 april 1986)
(Boken) "Den nödvändiga Riten och 'mötet med Ansiktet'" (1984) ... har visat på Erik H Eriksons roll i den senare psykoanalytiska religionspsykologin. ... Upplevelsen av det barmhärtiga ansiktet, någon som bekräftar individens särställning och fyller hans behov av individualitet, söker den vuxne återskapa och återuppleva i den religiösa gemenskapen med gudomen. ... Man söker bli upplyft till gudomens bröst. ... Som ett minne av den tidigaste upplevelsen av det barmhärtigt accepterande ansiktet som lyser över henne bevarar människan, menar Erikson, hela livet en tendens att "se uppåt", för att leta efter någon som är "värd att se upp till". (Owe Wikström "Djuppsykologi och religion" s 117-119; Modernare psykoanalytisk religionsteori)
Gud är (i islam) alltför upphöjd för att träda i något slags relation till människor. Han uppenbarar sig inte för människor, han uppenbarar bara sin vilja. Inte ens i paradiset får människan lära känna Gud sådan han är. (Stephen Neill "Gud i andra religioner" s 196)
Den morgonen jag kommer till Jerusalem i höjden, skall jag sätta mig vid en vitstammig björk i gräset, bland blåklockorna, och låta ögonen dricka in alla syner. ... Men när jag kommer hem till Jerusalem skall jag ändå glömma alla andra syner för att se Hans ansikte, se Honom, som här gick med mig i skog och på berg och satt vid min sida på trappan den sommarmorgon, då rönnen blommade. (Margareta Malmgren "Följeslagare" s 78; citat Tore Nilsson)
Upplevelsen av att vår kunskap är ett styckverk och att helheten endast finns hos Gud tror jag ... alltmer skall lära oss att både förstå varandra och älska varandra. Och detta är förutsättningen för att vi skall kunna komma vidare mot en sann enhet i tro och gärning. (Torsten Wiberg "Så ser ledare för andra samfund på Svenska Missionsförbundet" s 293; ord av missionsföreståndaren i Evangeliska Fosterlandsstiftelsen)
När brudgummen kom, lyfte han slöjan för att se brudens ansikte. Nu för tiden säger han då till henne: ”I den barmhärtige och nådige Gudens namn”, och han hälsar henne med: ”Kvällen är välsignad.” Hon svarar honom ödmjukt: ”Må Gud välsigna dig.” För att visa att han tycker om sin brud utstöter han ett överraskat och glatt rop. Kvinnorna och brudgummens vänner väntar utanför och svarar på hans glädjerop. Det var detta Johannes döparen syftade på (i Joh 3:29). Johannes gladde sig över att Jesus, den rätte brudgummen, fann behag i bruden som Johannes hade prytt till hans ankomst. (A. van Deursen "Seder och bruk i bibeln" s 122)
När (Gustaf Landmér) skulle opereras för gallsten på Karlskrona lasarett den 11 januari 1968 slutade (hjärtat) att slå. Läkarna hade just börjat operationen, då Landmér fick ett svårt astmaanfall som gjorde att lungorna inte kunde ge hjärtat tillräckligt med syrerikt blod utan stannade. Landmér var kliniskt och medicinskt död omking en halv minut, innan skickliga läkare hävde hjärtstilleståndet. Den tid Landmér var hjärtdöd fick han göra ett besök på ”den andra sidan”, i paradiset. Där var rent, ljust och skönt. Där var så vackert att Landmér efteråt hade svårt att beskriva det. ”Det var skönare än solens ljus en klarögd sommarmorgon. Aldrig har mitt inre blivit uppfyllt av en så ljuvlig frid.” Landmér såg inte Jesu ansikte, men han såg Jesus på ryggen när denne gick på en väg som var kantad med blommor. Under besöket på ”den andra sidan” fick Landmér också se en förunderligt vacker ljuskägla. Från centrum av den kom det fram en man som vinkade och log mot Landmér som omedelbart kände igen honom. Det var Karl Nilsson från Mjölby, en god vän från amerikaåren, död sedan två år. Denne var den förste som Landmér vann för Gud, strax efter sin omvändelse i Amerika. Nilsson var glad, hans ansikte var som en ängels ansikte. Men han vinkade inte till sig Landmér utan gjorde i stället en avvärjande gest. Han sa inte: ”Välkommen hit!” utan: ”Gå tillbaka, Gustaf, och försök att vinna en till för Jesus.” När Landmér återvände till livet på ”denna sidan” grät han över att han inte fick stanna kvar i det ljusa landet. Men han visste att han hade en uppgift att fylla på jorden. ”Min stora begränsning, svaghet och ojämnhet i Herrens tjänst har jag, efter min upplevelse, känt som en dom. Jag har tidigare känt motvilja inför att dö, trots att jag vet att Jesus Kristus har övervunnit döden. Jag har ibland bett Gud att slippa dö en vinter. Det är så motbjudande att behöva läggas ner i den kalla, tjälslagna jorden. Jag har understundom önskat att jag – om jag måste dö före Jesu återkomst – skall få dö en sommarmorgon, när blommorna doftar, bina surrar, fåglarna spelar och skyarna leker. Men efter mitt besök ”på andra sidan” ser jag på döden på ett annat sätt än tidigare.” (Helge Lööf "Gustaf Landmér - förkunnare med färg" s 211-212)
H.G. Wells skriver om världskriget och de kristnas Gud. Han behandlar problemet om, huru Gud, som ju skulle vara allsmäktig, kan blicka ned på en sådan flod av lidande som ett krig för med sig, och han nekar blankt att tro på de kristnas Gud. Han säger: Är det sant att de kristnas Gud kan se allt sådant utan att röra ett finger, då vill jag spotta honom i hans tomma ansikte. (Fredrik Wislöff "Från ångest till trygghet" s 25; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1962)
Det var år 1961 som pastor Matsuda fick veta att han hade cancer och omedelbart måste opereras. Läkarna gav dock föga hopp om en lycklig utgång av operationen. ... Många kom för att "se hans ansikte" för sista gången, och i församlingen talades det till och med om hans begravning. Men Gud grep in, och han blev frisk. (Ingrid Vist "Masaichi Matsuda" s 34; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1967)
Vattrade pärlemorportar och gator av gull längtar jag inte efter bortom vår tull. ... Skinande sida kläder och palmblad i hand intresserar mig knappast ett enda grand. ... Harpspel och psaltare, himmelska rösters kör känner jag heller inte någonting för. Men att få sitta i ringen bland alla dem, som jag hållit så kära i jordiska hem, att få skåda min konung och Frälsare är min glada förväntan, mitt hemliga ve. ... Hela min dag är ett rop för den nådens skull. Å, att den blev mig beskärd bortom vår tull! (Nils Bolander ”Kyrkstöt” s 96-97; Bortom vår tull)
ca 1950 - ca 1900
Jag minns att jag lite senare den kvällen mötte min mor i mörkret. Det är mycket troligt att jag mötte henne i en av korridorerna, även om jag inte minns detta. Jag minns heller inte varför jag vandrade omkring i huset i mörkret, men det var förvisso inte för att tjuvlyssna på mina föräldrar - för jag minns att jag var fast besluten att inte bry mig om vad som hände inne i finrummet efter det att jag gick därifrån. På den tiden var förstås alla hus dåligt upplysta, så det var inte alls ovanligt att vi stod och samspråkade i mörkret. Jag urskilde min mors gestalt framför mig men kunde inte se hennes ansikte. (Kazuo Ishiguro "Konstnär i den flytande världen" s 53; oktober år 1948 i Japan)
Inom förutseende fackföreningskretsar motser man sociala strider av ännu inte skådad omfattning när ockupationsmakten en gång ger Tyskland lösa tyglar. Vill man ha mer påtagliga vittnesbörd kan man till exempel ta en tur med Hamburgs tunnelbana, där man kan åka andraklass med relativt välklädda och relativt bibehållna människor, och tredjeklass med trasiga människor, vilkas ansikten är vita som krita eller tidningspapper, ansikten som ser ut att aldrig kunna rodna, ansikten om vilka man tänker att de inte skulle kunna blöda om de fick ett sår. Dessa Tysklands vitaste ansikten tillhör med bestämdhet inte de minst fattigas klass. (Stig Dagerman "De minst fattiga i ruinstaden" s 51; Expressen 1947-01-07)
"Ja", sade (Hilda till Josua). "Du tittar så underligt på en. . . . Jag drömmer också ibland om dig. . . . Jag drömmer att du ser på mig . . . ingenting annat. Du har bruna ögon, eller hur?" Hon böjde sig tätt intill honom och såg honom i ögonen? "Ja, du har bruna ögon." "Ja, men . . . är bruna ögon inte lika bra som andra?" frågade Josua. "Jo, men det bara föll mig in", slog hon bort det. "Jag drömmer också om dig", sade Josua. "Jag drömmer att du är Korp-Erla och sitter däruppe i stenen." Hilda skrattade åter. "Jag - Korp-Erla? Ja, det är då så likt dig . . . du, som alltid går och drömmer." Hon log: "Vet du vad du har? Du har varulvsögon! Ser du inte syner också?" (William Heinesen "Gryningsvindar" s 140; Färöarna i början av 1930-talet)
När Gud andas, blir det blommor i all världens gröna hagar, när han gråter, regnar stjärnor, när han ler, blir solskensdagar. När han vänder bort sitt anlet, vissnar varje sommarbjörk. Då blir alla ögon frusna. Då blir världen mörk. (Jarl Hemmer "Barnvers" s 278)
Det var med en underbar känsla (den gamle kyrkoherden) såg det vita, stilla ansiktet där inne i det tysta rummet bland doftande rosor och liljor. (Inga) hade vandrat i umgängelse med Gud, och han tog henne bort - javäl, segern var vunnen, och hon hade trätt in i ett liv utan gräns - utan död. När han såg det marmorvita ansiktet med dess uttryck av ljuvlig frid, tänkte han ovillkorligen på de orden: "Och de skola se hans ansikte, och hans namn skall vara på deras pannor." - Och det språket jämte texten ("Hanok vandrade i umgängelse med Gud i trehundra år") vid hennes konfirmation där borta i den enkla landskyrkan, lade han till grund för några enkla, varma ord, då stoftet bars ut för att gömmas till uppståndelsens morgon. En vandring i umgängelse med Gud - sådant hade hennes liv varit. - Och han tog henne bort - till ett ännu fullare, rikare liv. (Anna Ölander "Vildtörne" s 42; En vandring med Gud)
En gång skall svårmodets och okunnighetens natt och mörker förjagas. Människan och Gud skola stå ansikte mot ansikte. ... Ansikte mot ansikte med Honom, som har alla tidens och evighetens trådar i sina händer, skall det visa sig, att vi tagit miste i många stycken. Bleve detta riktigt levande för oss, så skulle enhetens band, som är kärleken, knyta Jesu efterföljare allt starkare samman. (Hj. Löfgren "Nu - men då" s 779; kommentar till 1 Kor 13:12; Missionsförbundet n:r 46 den 13 november 1924)
Knut (Toring) vände ögonen mot tavlan över sängen. ... (Ängelns) knubbiga händer var knäppta under hakan. En sådan rörande hjälplöshet i barnabönen till en Gud som icke fanns. Ingen som nu levde på jorden hade ju sett Herrens ansikte. Men kanske det berodde på, att Herrens ansikte var vänt ifrån människorna. För alldeles säkert kunde ju ingen veta hur det var med Gud, om han fanns eller inte. Det var numera ynglingens tanke. Det var så, att stenhuggare Bark nyligen hade dött i tungkräfta. ... Fritänkaren, som lånat Knut sina gudsförnekande böcker, tordes själv inte dö, förrän han talat vid prästen. Och så sades det, att han utandats sin sista suck med bibeln i famnen, inte FRIA TANKAR av Ingersoll, alla fria och upplysta människors bibel, utan den gamla bibeln, fars och mors. Och Bark som svurit och förbannat sig på, att han aldrig skulle vända sig till någon gud, hur han än plågades. (Vilhelm Moberg "Sänkt sedebetyg" s 297-298; Ynglingen)
Nu tyckte sig fru Vendla ha hört många gånger, icke just i sin mans sällskap men väl i hans meningsfränders, österstjärnan högt prisas, stilla tillbedjas. ... Men vad hade dessa erfarit, som kommo tillbaka med den milda glansen över sina anleten? Hon gjorde en otålig skakning på huvudet. ... Bland hundra måste finnas en eller några som blickade med denna blick just därför att de blivit märkta för livet; därför att de skådat Herrens ansikte. ... Hela livskonstens hemlighet är, (sade) Filip, att kunna göra sig döv för de nio falska tonerna och höra den äkta. Det ensamt är religion, sade han, det är den dagliga helgelsen och vägen till Golgatha. Det är det övermänskliga. Och det ensamt är sanning och konst. Det är allt och allt annat är intet. (Hans Larsson "Idéerna i Stabberup" s 161-163; Fru Vendlas dagar)
Natten till förra onsdagen hade några af Hammarstrandsflickorna en märklig syn, berättar Östersunds-Posten. De voro fem i sällskap, som hade kommit från en dans och skulle just skiljas, då en af dem utropade: "Jag tror jag ser Jesus!" Alla sågo upp, och midt ofvanför dem visade sig Frälsaren omgifven af änglar. Allt var tydligt och klart i detalj, anletsdragen, håret och fingrarna kunde med lätthet urskiljas hos Kristus. Företeelsen varade ungefär två minuter och upplöstes i moln. Ingen af flickorna fick den natten en blund i sina ögon, tillägger meddelaren. (Jönköpings-Posten 1918-02-23 "En märklig syn")
Morfadern klappade (Sif) på huvudet, en smekning som hon fördrog med ansträngning, ty den plattade till håret för henne. "Sök (Guds) ansikte!" (sade han). "Du är inte för ung till det, och du vet inte, hur lång tid du har att finna honom. Det är bara ett, som är nödvändigt här i livet, och det är att finna Gud." (Elisabeth Beskow "Sif 1" s 87)
"Ibland" - barnets röst blev svagare och liksom drömmande - "tillsluter jag mina ögon och försöker föreställa mig vara i himmelen, men på ett eller annat sätt kommer det att bli lika de framställningar av landet som jag sett. Där finnas träd och floder och blommor och allt sån't där, du vet; men jag kan inte alls föreställa mig Jesus utseende. Vad är din tanke om Honom, Margareta?" "Jag såg en gång en vacker bild av Honom", sade Margareta, "och jag förmodar att jag har tagit min föreställning om Honom från den. Det var ett sådant sorgset ansikte, så fullt av sorg men på samma gång så fullt av kärlek. Jag kan icke beskriva det, Grace." (Ruth Elliott "De båda systrarna" s 13)
Jag bemödade mig - ja, jag bemödade mig allvarligt att se förälskadt eller åtminstone vänligt på Rosaura. Men i det ögonblick våra blickar möttes, förvandlades min uppsyn. Jag såg min älskades själfulla ansikte vid sidan om Rosauras. Såg det så tydligt, att jag omedvetet tittade mig om för att se, om hon fanns i närheten. Men här fanns bara stackars Rosaura. Blond och torr som vanligt - eller blondare och torrare än vanligt. Vattenögd - och hennes vattenögon vore de fulaste ögon jag sedt. Jag kunde ej möta dem utan att förråda, att jag såg deras fulhet. Och stackars Rosaura tycktes förstå det. Hennes hälsningsleende försvann, och hon slog hastigt ned blicken. (K.G. Ossiannilsson "Tomten" s 122; tidningen Hvar 8 dag den 21 november 1915)
ca 1900 - ca 1850
På en vacker grön kulle (i Moodys födelsestad Northfield) ... stå två gravvårdar, alldeles lika varandra, över makarna Moody. På Moodys stå orden: "Den som gör Guds vilja, han förbliver evinnerligen"; och på fru Moodys: "Och hans tjänare skola tjäna honom, och de skola se hans ansikte, och hans namn skall stå tecknat på deras pannor." ... (Moodys) stoft lades till vila den 26 december 1899. (Viktor Johansson "Nya minnen från färdevägen" s 294-295)
Några veckor under sommaren 1898 var fröken Månsson bortrest, och när hon kom hem verkade hon vara som förr, bara mer tyst och sluten. Efter lång tid talade hon om för Edvin och Matilda Karlsson, att hon hade varit i Värmland och besökt den berömde helbrägdagöraren Boltzius. Fröken Månsson hade tänkt, att den märklige mannen skulle likna Jesus. Säkert var hans ögon milda och hans röst mjuk som sammet. Han skulle med sin lena hand stryka över hennes hjässa och tala till henne kärlekens läkande ord, och i ett ögonblick av nåd skulle den förlamande tröttheten som tyngt henne alltsen påskdagen utplånas. . . . På sätt och vis blev Boltzius en besvikelse för henne. Hans utseende påminde inte om Kristus, åtminstone inte så som hon hade föreställt sig gudasonen som man. I Salomos Höga Visa hade hon funnit bilden av vännen framför andra vänner och den överensstämde inte med mannen som kom ut på trappan och välkomnade henne och ett halvt dussin andra sjuka, som kommit med samma tåg som hon. (Helmer Furuholm "Daggormens tecken" s 112-113)
När det på jorden kan bereda de kristna ganska mycket nöje att tänka på Jesu Kristi fullkomligheter, huru skall det då ej bliva, när vi får se honom såsom han är. (D.L. Moody "Himmelens lycksalighet"; Jönköpings-Posten 1921-04-01)
Seti är också bekant såsom en kraftfull man, som utförde stora byggnadsverk, särskildt i Gosen. För min del skulle jag knappt tro, att han kunde befalla jordegummorna att dräpa de judiska gossebarnen vid deras födelse eller föräldrarna att kasta dem i Nilen. Dertill ser han för snäll ut. Deremot uttrycka Ramses II:s anletsdrag en karakter, som väl kunde göra dylikt. Om således förtrycket begynte under Seti, så torde de i bibeln omtalade grymheterna vara att tillskrifva Ramses. (P. Waldenström "Till Österland" s 600)
När (den muhammedanska) kvinnan - den gifta såväl som den ogifta - visar sig i sällskap eller ute, skall hon vara beslöjad. . . . Bland de fattiga och på landet gå likväl kvinnorna för det mesta obeslöjade. Dock hafva de ofta, för att ej säga vanligen, en slöja på sig, men den hänger ned öfver deras rygg så att ansiktet är ohöljdt. (P. Waldenström "Till Österland" s 71)
All mensklighetens längtan framklingar i det ordet: "Såsom hjorten ropar efter friskt vatten, så ropar min själ, o Gud, efter dig. När skall jag dertill komma, att jag får se Guds ansigte?" (Otto Funcke "Bröd och svärd - En bok för hungrande, tvivlande och kämpande hjertan" s 15)
I porten till ett lågt lanthus (i Jerusalem), där kvinnorna tillredde en nattvard, satt Kristus, förbrödraren. Ehuru hans ansikte alldeles icke kunde urskiljas, emedan belysningen föll på hans rygg från oljelampan inne i huset, förstod man strax vem han var. Hans mörka hår hängde som en yvig ragg ända ner till hans knän. Hans vita seerskjorta var kantstött, foten lerig. ... Inga omsorger, inga arbetstankar fingo störa den stilla aftonglädjen. (Verner von Heidenstam "Österländska minnen och myter" s 56; Fikonträdet)
(Schrader) bockade sig hastigt för (fröken Baumann): "Vågar jag bjuda upp fröken?" . . . Under ett lätt samtal, medan de väntade på att dansen skulle ordnas, stod han och betraktade hakans och kindens rena linje emot halsen; - det var honom en lika god skönhetsnjutning som att betrakta en staty. . . . Med anslutning till hennes yttrande den aftonen då de sutto i båten, (sade han till henne): "Låt oss njuta af det sköna, medan vi har det . . . och tillåt mig att säga er en komplimang - ert ansikte är som mejslat för månskenet." Hon log och följde med. (Jonas Lie "Adam Schrader" s 53-54)
H. G. Hultman (biskop i Växjö 1860-1879) skildras, vad det yttre beträffar, som en särdeles imponerande man. "Det korpsvarta, vågiga håret, det allvarliga och vackra ansiktet, bakom vars guldbågade glasögon, de varmhjärtade ögonen framblicka, hans gravlika, djupa och välljudande stämma bjuda vördnad, varhelst den högresta, ståtliga gestalten skrider fram." Så har en dåtida skolgosse på äldre dagar återgivit sina intryck av den eforus, som då och då dök upp där på läroverket. (Martin Sjöstrand "Biskopar på Östrabo" s 301)
Jag (Rosenius) har verkligen ej varit nöjd med att se Gud på ryggen, se Gud i molnet, i det heliga dunklet, som alltid omgiver Gud och allt heligt. Jag ville se honom i ansiktet, åskåda honom icke endels, icke genom ett dunkelt glas utan ansikte mot ansikte, d.ä. klart och nära. Men det var en dårskap. Den tiden är ännu icke kommen. O, nu ser jag vad det betyder: ”När enfaldigheten råder, ser man genom tjocksta skyn, men så snart man dubbelt skådar, mister man sin hela syn.” Och Luthers ord: ”Denna läran är ett sådant vatten, där en kamel drunknar och ett lamm går över.” Summa: Gud vill vara mästaren, vill hava barn för sig. (E.J. Ekman "Inre missionens historia" s 271)
Christoffer Isak Heurlin (biskop i Växjö 1847-60) var född i Åseda, där hans fader var kyrkoherde. . . . Heurlin är den mest omstridde av de biskopar, som residerat på Östrabo. . . . Enligt minnestecknaren Reuterdahl var han oöverträfflig i fråga om kännedomen av rikets angelägenheter och i fyndighet, när något skulle uträttas. Hans huvudegenskap var, säger Reuterdahl, mångsidigheten, fast i lägre sfärer. Så snart han närmade sig de högre, var det slut med hans stora förmåga. En särdeles åskådlig och av allt att döma trovärdig skildring har J. C. Hellberg givit av honom: "Den som en gång sett Heurlins huvud glömmer det icke. Ansiktet i hög grad ovanligt, eldsprutande, skrynkligt och brunt såsom en tattarhäxas men högst genialiskt. Blicken var örnens, jagade oupphörligt omkring och liksom brände varhelst den slog ned. Även näsan liknade örnens och var så djupt nedböjd, att mun och näsa nästan beständigt kysste varandra. Håret korpsvart, tjockt, glänsande, hängde fritt och merendels tovigt ned över nacke, panna och till och med axlar. Hela huvudet var det livligaste, fiffigaste och snabbaste man kunde få se. . . . Allestädes talade han, inne och ute, på torg och gator; skedde det icke överljutt, så skedde det ljudlöst; var man såg honom grimaserade ansiktsmusklerna och arbetade läpparna likasom om han talat oupphörligt, och sannolikt hava dessa läppar aldrig förrän i bleka döden stått still." (Martin Sjöstrand "Biskopar på Östrabo" s 298-299)
ca 1850 - ca 1800
Allt skönt och stort och ädelt har i mina ögon ett Fruntimersanlete. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev III 1824-1825" s 268; brev från Lund den 7 juli 1825 till Frans Michael Franzén)
Jag gör som Dr. Luther då han anfäktades af (högmodsdefvulen) (Doctorerna äro ofta utsatte för djefvulen) jag kastar bläckhornet efter honom. Allvarsamt taladt, så har jag aldrig ansett mig för någon Poët, i ordets högre bemärkelse. De se helt annorlunda ut. Jag är en Dilettaant som de andra, en Homerid, på sin höjd en Johannes Döpare som bereder väg för den som komma skall. Att han någon gång skall komma äfven i Sverge, derom är jag för min del öfvertygad. En jungfru är hafvande med honom, nemligen det Svenska Språket, den Svenska Historien, en verkelig Gudamoder; men troligtvis få vi icke se hans ansikte. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev II 1818-1823" s 197-198; brev från Lund den 4 oktober 1821 till Martina von Schwerin)
Nyss var (Frithiof) likväl så lycklig, så glad, ty muntre kung Halfdan till gäst han bad och Helge dyster och de hade med sig sin sköna syster. Han satt vid dess sida, han tryckte dess hand och kände tillbaka en tryckning ibland, och såg betagen alltjemt på de kära, ädla dragen. (Esaias Tegnér "Frithiofs frieri")
Och Friggas ögon äro blå som himlen till att se uppå; jag känner ögon, mot de båda är ljusblå vårdag mörk att skåda. Hvi prisas Gerdas kinder så, en nyfäld snö med norrssken på? Jag kinder sett: en dag som tänder två morgonrodnader i sänder. . . . Dock, hur (Ingeborg) väfver, dag från dag, får hjelten Frithiofs anletsdrag, och som de blicka fram ur väfven, då rodnar hon, men glädes äfven. (Esaias Tegnér "Frithiof och Ingeborg")
Av alla gestalter är den mänskliga den, som minst är att skämta med för konstnären. Den måste målas träffande eller utelämnas; och mången kunna tycka, att i "Skördarna" skalden (Johan Gabriel Oxenstjerna) kanske gjort bättre, om han tecknat dessa, liksom landskapsmålare pläga, med bortvända ansikten. (Esaias Tegnér "Inträdestal i Svenska Akademien" s 229; 22 juni 1819)
De många och tråkiga göromål jag har här vid Akademien, tillåta mig föga tänka på de omtalta förändringarna vid Poëmet före Sommarn. Till dess hoppas jag äfven att Herr Professorn ej visar det för någon annan än Samhällets närvarande Ledamöter. Det är ej underligt, att man, åtminstone så länge man kan, vill ha sina brister fördolda. Jag tar mig härjämte friheten att skicka (Herr) Professorn några versar. Det är ett blott occas(ions)stycke och kan således ej göra anspråk på någon förtjenst, utom för dagen. Jag vet dock ganska vä(l) att det kunnat ha en högre; men jag är gla(d) att härvid kunna ha samma slags tröst som vissa behagsjuka fruntimmer, hvilka sätta på spegelns räkning en stor del af ansigtets fulheter. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev I 1793-1817" s 80-81; brev från Lund den 15 mars 1804 till Gustaf Rosén)
För 14 dar sen blef jag utnämd till Docens i Estetiken. . . . . . . Den 7. Jan. utnämndes jag till Docens med mycket Komplimenter och grannlåt. . . . . . . Hägädle Herr Professorns Ödmjukaste tjenare Esaias Tegnér. Magister Docens i Estetiken vid Lunds Akademi. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev I 1793-1817" s 50,52,53; brev den 18 januari 1803 från Stockholm till Magnus Lagerlöf, den 20 januari 1803 till Elof Tegnér och den 24 januari 1803 till Gustaf Rosén)
ca 1800 - ca 1700
Kroppsligen uppges (Olof) Wallquist (biskop i Växjö 1787-1800) ha varit reslig och välbildad. Han hade denna eloquentia corporis, vilken på hans tid måhända mera än nu (år 1950) var av så stor betydelse för en persons framgång i det offentliga livet. Tillgängliga porträtt återge bilden av en typisk gustavian. Anletsdragen präglas av en frodighet, vilken är lika mycket av intellektuell som materiell art. De rymma både smidighet och kraft, både fantasi och förstånd. (Martin Sjöstrand "Biskopar på Östrabo" s 292)
Den gustavianska tidens konstnärer ansågo det som en nästan olöslig uppgift att åstadkomma ett fullgott porträtt av sin konung (Gustav III). Alltid hade han ju bråttom. Aldrig ville han ge sig riktigt ro att sitta modell. Men det som gjorde största svårigheten, var, att han själv ej var sig lik från den ena årstiden till den andra. Hans utseende växlade i så hög grad, att ett porträtt, som var likt i april, ej stämde med hans utseende i maj - "hans ansikte ändrade så ofta karaktären". (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden 1772-1809" s 473; Kungamordet)
(Carl Peter) Thunberg samlade förstås växter längs vägen, som gick via Osaka och Kyoto, som på den tiden hette Miaco. Där residerade den andlige kejsaren, som inte fick besökas eller ens beskådas av manspersoner. . . . Vid hovet i Edo (nuvarande år 2007 Tokyo) tillbragtes ett par månader i väntan på audiensen (hos shogunen). . . . Den kejserliga audiensen ägde rum den 18 maj 1776 och omfattade enbart den holländske ambassadören. (Bertil Nordenstam "Från Jönköping till Kap och Japan - Linnélärjungen Carl Peter Thunberg" s 29-30)
(Målningen) "Amor och Psyke" beställdes ursprungligen av Ludvig XV för hans mätress Madame du Barry. . . . Psykesagan hade Sergel mött i den romerske författaren Apulejus' verk "Den gyllne åsnan". . . . Sergel valde det moment i berättelsen då Amor står i begrepp att lämna Psyke sedan hon en natt trotsat förbudet att se hans anletsdrag. Hon söker förgäves hindra honom, men han lämnar henne utan ett ord och först efter många förvecklingar hämtas hon av Merkurius till Olympen, där hon firar sitt bröllop med Amor. (Torsten Gunnarsson "Johan Tobias Sergel" s 35-37)
Vid påsktiden 1744 blevo (Emanuel Svedenborgs) själskval värre än någonsin. ... Under natten efter annandag påsk ... kastade han sig ned på sitt ansikte och bad brinnande böner. Då kände han, hur en osynlig hand lade sig över hans sammanknäppta händer, och i samma ögonblick såg han Guds Son ansikte mot ansikte. Det var, säger han, "ett ansikte av den heliga min och allt, som intet beskrivas kan, och leendes, så att jag tror, att hans ansikte så ock varit, medan han levde". (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1739-1772" s 293)
(Carl von Linné) såg en harmoni i naturens organiska liv och dess ordning fyllde honom med vördnad inför Skaparen som format allt så ändamålsenligt: "Jag såg den oändlige, allvetande och allsmäktige Guden på ryggen, då han gick fram och jag hisnade." Här anspelar Linné på det ställe i Moseböckerna (Andra Mosebok 33:20-23) där Moses som en särskild ynnest fick se Gud på ryggen. (Harry Lenhammar "Sveriges kyrkohistoria - Individualismens och upplysningens tid" s 98)
En särskilt vetgirig ung man var ... bataljonspredikanten Sven Agrell. Han ville gärna till en början se sig om i själva staden Bender (i Turkiet). ... Sina byggnader eller logementer hava turkarna från gatan, emedan de intet vilja låta se sina kvinnfolk; och om de gå ut, äro ansikten tilltäckte, och hava största delen svarta flor över ögonen. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1709-1739" s 86; år 1711; Karl XII driver Turkiet till krig mot Ryssland)
ca 1700 och tiden dessförinnan
Kardinal Azzlino kommer raskt in. Det är en mörk, kraftig gestalt, intressant, suverän i hälsning och blick. Det finns ett syskontycke mellan de metalliskt fasta dragen i hans ansikte och hennes. ... Vaxljusen lysa öfver kardinalens allvarliga ansikte och mörka ögon. De lysa längre än - lysa in öfver en mans upphöjda och flärdfria själ. Kristina Alexandra blickar in i dem som genom en öppen dörr - och det skänker henne en sådan sällsam frid. Hon, som ägt och afsagt sig alla världens rikedomar, känner sig i denna stund rik - främlingen på främmande jord är hemma. Landet det ensliga ljusa har bleknat bort som en hägring, med kronan, som hon en gång själf lyft från sin smorda panna har hon äfven lyft bort alla tunga bekymmer - ingenting skymmer detta förtroliga blick i blick, ingenting stänger. Mandolinerna tona vemodigt i den ljumma och mörka kvällen - på ett främmande tungomål samtalar det svenska ex-majestätet för första gången förtroligt som med en jämlike och vän. (Signe Lagerlöw "Två situationer" s 231; tidningen Hvar 8 dag den 9 januari 1916)
Under seklerna efter Kristi död hade en legend framväxt, att den kvinna han enligt evangelierna botat från blodgång hette "Veronika" och att hon som tack låtit utföra ett porträtt av Frälsaren. Under medeltiden uppstod emellertid tron, att det inte var fråga om ett porträtt i vanlig mening, utan att Veronika under Kristi Golgata-vandring gett honom sin huvudduk att torka bort svett och blod från ansiktet, varvid hans drag på ett mirakulöst sätt avtryckts på duken. "Autentiska" bilder av Kristi anlete på svetteduken börjar då allmänt kallas "veronikas" (i själva verket av "vera icon" - sann bild). Motivet förblev fram till 1600-talet vanligt i bildkonsten. (Francisco de) Zurbaran tillskrivs en rad sådana framställningar. Egenhändiga torde främst tre snarlika bilder från första hälften av 1630-talet vara. De visar alla svetteduken upphängd - såsom i ett relikvarium - med hjälp av spikar och två rep vilka på vår tavla till följd av senare skador bara kan anas. Mot denna handfasta duk avtecknar sig Frälsarens anletsdrag i lätta bruna och blågrå toner som en mystisk, flyktig uppenbarelse, på väg att strax åter försvinna. Det är inte ett "porträtt". Det är inte heller ett "avtryck", eftersom ansiktet är till hälften bortvänt, vilket ytterligare understryker det momentana intrycket. Det är en vision. Det är också som om dukens veck formar sig till en på en gång mjuk och geometriskt stram ram runt huvudet, eller som öppnade de sig likt en blomkalk för att blotta ett sargat hjärta. I motsats till många samtida målare återger Zurbaran inte Kristi lidande och död som ett dramatiskt händelseförlopp, utan som ett budskap att meditera över i stilla andakt. (Pontus Grate "Francisco de Zurbaran" s 209)
Jag hade befallts av fursten att uppsöka maestro Bernardo under hans arbete i reflektoriet i Santa Croce, för att han hade användning av mig. ... Han ville göra en bild av mig. Jag trodde först att det var fråga om mitt porträtt, som fursten kanske beställt av honom, och jag kunde inte annat än känna mig smickrad men svarade likväl att jag inte ville framställas i bild. Varför inte det? frågade han. Jag svarade så som naturligt är: Jag vill själv äga mitt ansikte. Detta tyckte han var egendomligt, log en smula men medgav sedan att däri låg det onekligen någonting. Ens ansikte ägdes dock, även om det inte avbildades, av många, i själva verket av var och en som betraktade det. (Pär Lagerkvist "Dvärgen" s 30-31)
(Skånings-)Åsaka-krucifixet (från 1200-talet) är märkligt därigenom att det utgör en efterbildning av den berömda Volto Santo i Lucca, ett krucifix med Kristus i fotsid klädnad, vars ansikte ansågs avbilda Kristi egna drag. Bilden kopierades flitigt i hela Västerlandet. (Bengt Söderberg "Medeltida kyrkokonst med särskild hänsyn till arkitekturen" s 146)
Med sin vågräta skrift och dekorativa utsmyckning anses den stora Jellinge-stenen utgöra Skandinaviens förnämsta fornminne från vikingatiden. Den har kallats Danmarks dopattest, vilket grundar sig på att runorna bekräftar landets enande och att namnet Danmark för första gången finns i skrift. Därjämte lät Harald Blåtand såsom landets förste kristne konung rista de runor, som utgjorde bekräftelse på övergången från den gamla asatron till kristendomen. Stenen har Nordens äldsta Kristus-bild och dateras till 980-990. (Eyvor Skantze "Kulturresor i Sverige, Danmark och Tyskland" s 66)
Ej sällan får man höra kristna beklaga sig över att det icke finns någon verklig "äkta" Kristus-bild. Och det är alldeles sant: vi äga ej någon historisk bild av Kristus, som tydligt visar oss hans anletsdrag, sådana dessa i verkligheten tedde sig. ... I Roms katakomber spåra vi Kristus-bildens första anspråkslösa begynnelser. Dessa voro symboliska; framför allt var bilden av Herden mycket vanlig. ... Så småningom förvandlas emellertid bilden av Jesu ansikte. Detta blir avlångare och manligt fastare. Ögonen placeras djupare in i huvudet och bliva större. Haka, läppar och kinder få skägg. ... Den manliga typen segrar mer och mer, emedan den bättre är i stånd att ge uttryck åt det konungsliga hos Kristus. ... Michelangelo har givit oss en storslagen Kristusbild ... en moralisk Herkules. Vi se den mäktigaste i Yttersta domen på Sixtinska kapellets altartavla i Rom. ... Kristus är enligt antik förebild naken och skägglös. ... I vilken skarp kontrast träder ej denna bild till Rafaels Kristus-huvud! Det igenfinnes på övre delen av hans tavla "Förklaringen", som förvaras i Vatikanens galleri i Rom. Det är en vek och kvinnlig Kristus-typ. ... Det är den himmelskt förklarade oskulden, som här möter oss. ... Rafaels Kristus-huvud har frestat många att slå in på den sentimentala vägen och helt glömma det manliga hos den verklige Kristus. Det var barocktidens stora svaghet. (Carl Dymling "Kristusbilden igenom seklerna" s 155-156; Missionsförbundet n:r 9 den 28 februari 1924)
Engång såg jag (min älskade) på avstånd när han höll på och skördade oliver i en liten lund som hörde till hans fars arrende. Jag kände igen honom på att han hade det besvärligt med att hålla fast grenen samtidigt som han plockade ner oliverna. Jag stod och såg på honom länge utan att han visste om det, såg hur han sträckte upp sin enda arm i det gamla trädet och skördade det. Hans ansikte kunde jag inte se, men jag såg att det var han. Till sist sjönk jag ner på marken och låg där och grät, grät. (Pär Lagerkvist "Sibyllan" s 146)
Med friheten försvinner lifvets lust och verksamhet, ett slafiskt sinne följer med en slafvisk uppfostran, och ett tillstånd, som utesluter menniskan från det borgerliga samfundet, beröfvar henne dess naturliga rättigheter och alla bevekelsegrunder till det ädla och goda, måste vara nedtyngande på sinne och själ och väl slutligen föra derhän, att hon förlorar sin ädlare och bättre natur. Detta gör begripligt och sannolikt, hvad i fornsagorna så ofta förekommer, huru våra gamla fäder trodde, att slafviskheten redan stod präglad i trälens ansigte, så att de af blotta utseendet och redan vid första blicken kunde skilja en träl från en friboren man. Man räknade feghet, trolöshet och lättja till de egenskaper, som i synnerhet utmärkte trälar, några upphöjdare känslor tilltrodde man dem icke. (A.M. Strinnholm "Svenska folkets historia från äldsta till närwarande tider - Första bandet" s 601)
Även om Gud Fader genom själva fadersnamnet antyder ett mänskligt utseende, ansågs det från början omöjligt att avbilda honom som människa. I den forntida konsten ser vi av honom bara en uppifrån himlens moln nedsträckt välsignande hand - ingenting skulle få röjas av hans ansikte, som var lika höjt över varje återgivning som den helige Ande. Men ordets makt är stor, och när man på 1100-talet gjorde de första försöken att gestalta Fadern som människa i Treenigheten var vitskäggigheten given. Den bysantinska typen visar oss en åldrig man med ett barn i sitt knä, och barnet håller helt troskyldigt en duva i sina händer. . . . Med tanke på att så olika tolkningar och stilviljor kommit till tals under seklernas lopp är det märkligt att själva Kristustypen, uppfattningen om hur Kristus såg ut, hållit sig så pass konstant. Visserligen gestaltades han skägglös under den allra första tiden, men alltsedan det skäggiga alternativet trängde igenom på 400-talet har man i huvudsak hållit sig till denna lättigenkännliga typ, som förutom det kluvna skägget föreskriver ett långt böljande, mittbenat hår. (Patrik Reuterswärd "Jesu liv i konsten" s 12-15)
Det första som slår ögat är att huvudena (på mynten i det romerska kejsardömet) är påfallande välgjorda i varje epok. ... Julius Caesar lät sig porträtteras under sin livstid. Sedan följde denna underbara serie av huvuden på kejsare och kejsarinnor, till största delen långt bättre gjorda än världens myntprägling av idag (år 1968). Denna mycket höga standard är ett gott skäl för att säga att romersk myntprägling, liksom grekisk myntprägling, var avsedd att beskådas, och beskådades. ... Särskilda ansträngningar gjordes för att för alla visa (kejsarens) anletsdrag. ... Regentens porträtt ... respekterades och vördades av romarna av religiösa skäl. ... En romersk kejsare försäkrade sig därför om att det skulle finnas en mångfald av skulpterade bilder och porträtthuvuden av honom själv i väldigt många av kejsardömets städer och byar. ... Myntporträtt hade sin del av den vördnad som hörde till kejserlig status, ty myntpräglingen låg i själv under gudomligt beskydd och beskrevs i sinom tid till och med som 'helgad'. ... Ibland var det så att (kejsarens) verkliga anletsdrag drastiskt idealiserades och föryngrades. I synnerhet bjöds Augustus på denna behandling, och åtskilliga försök gjordes för att ta itu med Neros grova anletsdrag. (Michael Grant "Roman History from coins" s 12-14)
Att avrunda med:
Vi vandrar i en dunkel dal med många vägskäl i, och hör vi ingen klarsignal, går vi dem lugnt förbi. ... Man bör ej röja allt man vet, ej fly, ej vara feg. Vårt vandringsmål, vår hemlighet, vi nalkas steg för steg. ... Och när vid källan vi till slut får se, vem som är där, hörs en musik, som tonar ut där Själen hemma är. (Bo Setterlind ”Ros bland törnen tuktad” s 88; Evighetsvandraren)
När jag var barn, tänkte jag på barns vis, skriver Paulus. Men när jag blev vuxen, lade jag av det som var barnsligt. Det är alltså något vi kan och får göra - ibland, för jag tror att vi växlar mellan de där två polerna, barn och vuxen, hela livet. Men en dag, skriver Paulus, ska vi lägga av alltsammans, både tillit och myndighet. Och se in i ett Ansikte som känner oss bortom alla våra förhållningssätt. (Ylva Eggehorn "Språk för en vuxen tro?" s 81-82)
Du är aldrig längre bort än en bedjande suck: Herre Jesus Kristus, förbarma dig över mig! Ändå, den som en gång drunknat i din kärleks hav är på något sätt alltid övergiven på denna sida av evigheten. Jag ser dig ju inte ansikte mot ansikte. Det finns i den här världen ingen stad som består. (Liselotte J Andersson "Vilken vän jag fann" s 263)
Och efter kvällen räcker till, och minnet ger oss glädje än, om Kulneff jag berätta vill, säg, har du hört om den? Det var en äkta folkets man, båd' dö och leva kunde han, den främste, där det höggs och stacks, den främste, där det dracks. ... Du skulle sett hans anletsdrag! Än finns på mången hyddas vägg bland tavlor en av eget slag, en bild av bara skägg; du träder närmre, och du ser en mund, som under skägget ler, en blick helt öppen, varm och mild, det är just Kulneffs bild. Dock fick man vara trygg och van för att ej blekna vid hans chock; var man det minsta rädd för fan, var man för honom ock; det var på håll hans åsyn blott, som skrämde mer än pik och skott, och hellre såg man mot hans hugg än mot hans svarta lugg. ... Än talar mången moder om sin skräck, när utan krus och lov rakt fram till vaggan Kulneff kom, där hennes älskling sov. "Men", säger hon, "han kysste blott mitt barn och log så fint, så gott, som nu hans bild på väggen där, om blott man närmre är." (Johan Ludvig Runeberg "Kulneff" s 90-92; Kulneff anförde i kriget 1808-09 de ryska förtrupperna. "Ytterligt påpasslig och djärv var han uppskattad av både vän och fiende, en äkta ryss både genom sin godmodighet och genom sitt yra lättsinne.")
Sångarna:
De skall möta den levande Herren, de skall se honom sådan han är och förvandlas i ljus till hans likhet. Deras hopp han var, deras liv han är. De skall sjunga, sjunga, ja, sjunga en ny, levande sång. (O Ahlén: Psalmer och Sånger 172:5)
Var inte rädd. Det finns ett hemligt tecken, ett namn som skyddar dig när du går. Din ensamhet har stränder in mot ljuset. Var inte rädd. I sanden finns det spår. (Y Eggehorn: Psalmer och Sånger 256:1)
Ja, öga mot öga, i klarhet och jubel och värme och friskhet och glans vi lever med honom som här vi har anat. Vi lever för alltid som hans. (BG Hallqvist: Psalmer och Sånger 313:4)
De skall se hans ansikte, och de skall bära hans namn på sin panna. De skall se hans ansikte, och de skall bära hans namn på sin panna. Det behövs ej längre ljus, och det skall inte mer bli natt, ty Herren Gud, ty Herren Gud skall lysa över dem. (Psalmer och Sånger 784)
Ej mer med blicken skum och svag, Jag leta skall Guds anletsdrag I verldens dunkla spegel, Men Herrans klarhet ohöljd se, Bland dem, som äro tecknade Med Herrans Guds insegel. Salig, Salig, Skall jag röna Allt det sköna, Sanna, höga, Som här doldes för mitt öga. (JO Wallin: Psalm 484:4; jfr Psalmer och Sånger 319:4)
Snart ligger bojan krossad I grafvens mörka klyft, Och anden är förlossad Och öfver jorden lyft. Jag re'n, af englar buren, Hör himlaharpors ljud; Han faller skiljemuren, Och jag får skåda Gud. (JO Wallin: Psalm 488:1; jfr Psalmer och Sånger 722)
När slutligt alla tidens höljen falla, Och i åskådning byter sig min tro, Och evighetens klara klockor kalla Min frälsta ande till dess sabbatsro. Då brister själen ut i lofsångsljud: Tack, gode Gud! Tack, gode Gud! (C Boberg: Sång 5:9; jfr Psalmer och Sånger 11:6)
Det är saligt att tro, fast ej än Vi fått skåda vår frälsare kär; Men en dag skall han komma igen, Vi få se honom, såsom han är. Gud ske lof, Gud ske tack, Att hans salighet äfven är min! Gud ske lof, Gud ske tack, Att hans salighet äfven är min! (A Fernholm: Sång 189:3; jfr Psalmer och Sånger 263:3)
Här ser jag honom blott i ordets spegel, Men när jag en gång bärgat mina segel Vid hemmets sälla kust, då skall jag se Min frälsare med ohöljt anlete. (Lina Sandell: Sång 254:3)
Där får jag skåda min vän så god, min vän så god, min vän så god, Som här lät rinna sitt dyra blod Till min och allas försoning. Där brusar sången så hög och klar, En glädjeström genom hjärtat far – Men nej, han far ej, han stannar kvar I himlens fridsälla boning! (N Frykman: Sång 321:5-6; jfr Psalmer och Sånger 606:5)
Och skyms för mig i natten Din fadershand, Du öfver mörka vatten Mig för till strand; Så tag då mina händer Och led du mig, Tills jag i ljusets länder Får skåda dig! (J von Hausmann-E Nyström: Sång 386:3; jfr Psalmer och Sånger 277:3)
Tänk ännu mer, när med förklaradt öga Jag honom ser, som här jag trodde på Och bad och följde; tänk, när i det höga Jag evigt säll skall för hans åsyn stå! (WA Wexels-CO Rosenius: Sång 446:4; jfr Psalmer och Sånger 320:4)
Eviga fröjder Fylla de höjder, Gud, där du är; O, hur mitt hjärta Längtar med smärta Skåda dig där! Längtar att se dig i härlighets skrud, Längtar att bo hos den lefvande Gud! ... Värdes oss lifva, Krafter oss gifva, O Herre Krist, Seger att vinna Målet att hinna Hos dig till sist; Där hvarest ögat, som gråter ej mer, Himlarnas Gud i hans härlighet ser! (N Grundtvig-E Nyström: Sång 444:1-2)
Jag vet ej, när klockan för mig skall slå, Och Herren mig låter mitt hembud få, Men jag vet, att i ljus skall jag se honom då, Och det blifver härligt för mig! Och det blifver härligt för mig Ja, det blifver härligt för mig, Ja, jag vet, att i ljus skall jag se honom då. (PP Bliss-E Nyström: Sång 475:1)
De få vandra omkring på de gator af guld, De få sjunga med änglarna där; De få skåda Guds lamm, som förlät deras skuld, De få se honom, såsom han är. Det blir något att få, det blir något att få, Det blir något för barnen att få; I den himmelska stad, Där hvar tunga är glad, Där blir något för barnen att få. (Amerikansk författare?-Engelkes sånger: Sång 509:2)
Vi tala om fädernehuset Och lifvets ovanskliga älf, Där Jesus är solen och ljuset – Men tänk, att få se honom själf! Ingen synd! Ingen nöd! O, tänk, att en gång vara där! Ingen sorg! Ingen död! O, tänk, att en gång vara där. (E Mills-E Nyström: Sång 524:2; jfr Psalmer och Sånger 752:2)
En gång i himmelen, Då få vi se vår vän – O, tänk, hvad fröjd det blifver! Hvem kan beskriva den? (N Frykman: Sång 543:8; jfr Psalmer och Sånger 428:7)
Vi förstå hvarandra bättre, När den sista skuggan flytt, Och den klara morgon strålar, Då vår Gud gjort allting nytt. Här är missförstånd och smärta, Tårar, slitningar och kval; Men, I bröder, solen strålar, Bortom vägens sista dal! – Vi förstå hvarandra ... ...Vi förstå Guds vägar bättre, När vi hunnit bergets topp Och en öfverblick få kasta På vårt korta vandringslopp. Gåtan klarnar, alla missljud Öfvergå i harmoni; Alla synder, fall och sorger Äro evigt då förbi. – Vi förstå Guds ... ... Vi förstå att sjunga bättre, När hvar boja fallit af, Och vi bo på andra sidan Lifvets stormupprörda haf. Här vi dunkelt skåda tingen; Där i ny och ljus gestalt Få vi skåda nåden, lifvet, Jorden, himlen, Gud och allt. – Vi förstå att sjunga ... (C Boberg: Sång 697:1-3)
O tänk, när förlossad från sorger och ve Hans anlete kära jag en gång får se I strålande klarhet så ljuvt mot mig le – O, det skall bli härligt, ja, härligt för mig! ”O, det skall bli härligt för mig! Härligt för mig! Härligt för mig! Jesus få se och för evigt tillbe – Det skall bli härligt, så härligt för mig!” (E Bergkvist: Förbundstoner 1911 nr 669:3)
Mitt hopp för evigheten Är byggt på säker grund; Må korset gärna trycka Ännu en liten stund! Snart ingen sorg skall vara Och ingen klagan mer, Då jag med ohöljt öga Min Jesus evigt ser. (NJ Brun/L Sandell-Berg: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 349:4; jfr Psalmer och Sånger 719:4)
Och snart, så ordet säger, Jag skall ock hinna dig: Min Jesus själv skall komma Och hämta mig till sig. Då skall jag salig skåda, Vad här jag trodde på, Och till min Jesu ära Den gyllne harpan slå. Hem, hem, mitt kära hem, Ej finns en plats på jorden Så skön som du, mitt hem! (L Sandell-Berg: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 424:1; jfr Psalmer och Sånger 322:1)
Där hos min Frälsare, Där är mitt hem, Där får jag honom se, Bo i hans hem. Där får jag se därnäst Dem, som jag älskat mest, Där är mig evigt bäst: Saliga hem. (TR Taylor-L Sandell-Berg: Svenska Missionsförbundets Sångbok 1920 nr 439:3; jfr Psalmer och Sånger 720:3)
O sälla frid, Där ingen strid Skall Kristi kyrka störa; Där få vi se Vår Frälsare Och städs hans vilja göra! Till fridens hem, Till fridens hem vi skynda. Till fridens hem, till fridens hem vi skynda. (EW Griswold-E Nyström: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 449:4)
Tro under allt som dig möter, Snart du ju hemma är! Då skall i åskådning bytas Det, som du trodde här. Himmel och jord må brinna, Höjder och berg försvinna, Men den som tror skall finna, Löftena de stå kvar. (L Pethrus: Psalmisten 1928 nr 330:6; jfr Psalmer och Sånger 254:6)
Låt din församling alltid bli Ditt sändebud i tiden. Låt den få verka stark och fri, Tills nådens dag är liden. Då skall hon salig skåda få, Den härlighet hon trodde på. (A Wennström: Sånger och Psalmer 1951 nr 434:4; jfr Psalmer och Sånger 409:4)
De komma från öst och väst, de komma från syd och nord att sitta till bords med Jesus en gång och höra hans välkomstord, och skåda hans sköna drag och mättas av salighet. (A Sandbergh: Kristen Lovsång 1954 nr 660:1; jfr Psalmer och Sånger 323:1)
När jag är frälst efter möda och strid Och på den himmelska stranden i frid Skådar min Frälsare, härlig och blid, Blir det i evighet saligt för mig. O det skall bli saligt för mig, Saligt för mig, saligt för mig, När jag min Frälsares härlighet ser, Det skall bli saligt, bli saligt för mig. ... När jag av nåd, som mig Herren har gett, Finner ett rum i det hem han berett, Skall jag få skåda vad öga ej sett. Det skall för evigt bli saligt för mig. O det skall bli saligt ... ... Vänner, jag älskat på jorden en gång, Sjunga med mig alla saligas sång. Kristus är Herre all evighet lång. Det skall för evigt bli saligt för mig. O det skall bli saligt ... (CH Gabriel-Översättning: Sånger och Psalmer 1951 nr 780:1-3)
Vänner från jordlivet möta mig där, glädjen lik brusande strömmarna är, leendet dock från min Frälsare kär, det skall för evigt bli härligt för mig. O, det skall bli härligt för mig! O, det skall bli härligt för mig! Jesus få skåda – ack, saliga ro, det skall bli härligt, bli härligt för mig! (CH Gabriel: Kristen Lovsång 1954 nr 690:3)
Tänk när jag min Herre skådar Och mitt öga möter hans, Då jag kommer nära honom, Som för mig bar törnekrans. Då skall honom jag beskåda Bortom stjärnehimlens prakt, När jag säll hans åsyn möter, Känner all hans gudomsmakt. (CE Breck-Otto Witt: Segertoner 1960 nr 329:1; jfr Psalmer och Sånger 742:1)
När får jag se dig, Frälsare kär, Ren och förklarad, bliva dig när? När ser mitt öga Dig i det höga, Sådan du är? ... Snart får jag se dig, sådan du är, Får ibland vänner vara dig när. Då skall min tunga Högt dig lovsjunga, Frälsare kär. (W Malmivaara-A Takolander: Psalm och Sång 1966 nr 665:1,5; jfr Psalmer och Sånger 751:1,4)
Egna kommentarer och funderingar:
Mose skådade Gud bakifrån (2 Mos 33:23). Lärjungarna skådade den förhärligade Kristi revben (Joh 20:20-27). Johannes skådade den förhärligade Kristi huvud, hår och ansiktsuttryck (Upp 1:14-16). Men först nu i det nya Jerusalem är det möjligt att skåda Guds ansikte.
Angående “Hans namn ... uppå deras pannor”, se också Upp 7:3 och 14:1b.
(Paulus sade till de troende i Korint:) “Just nu ser vi genom/’med hjälp av’ en spegel i en gåta, men då ansikte i riktning mot ansikte.” (1 Kor 13:12)
Välkomnade, nu är vi Guds barn, och det har ännu inte gjorts synligt, vad vi kommer att vara. Vi vet, att om – alltefter omständigheterna – Han må göras synlig, kommer vi att vara lika Honom, eftersom vi skall skåda Honom helt och hållet som Han är. (1 Joh 3:2)
Ytterligare studier:
1 Joh 3:3; Upp 3:12; 7:3.
J.A. du Rand "The imagery of the heavenly Jerusalem (Revelation 21:9-22:5)"; Neotestamentica 22.1 (1988): 65-86.
(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-08-16; 2012-07-31; 2015-11-14; slutlig version 2018-08-08)
Till sidans topp22:5a Och det skall inte vara natt längre. Och de/man skall inte ha behov av ljus av en lampa och ljus av sol, eftersom Herren Gud skall ge ljus emot dem.
Ord för ord (21 ord i den grekiska texten): och natt inte skall-vara längre och inte skall-(de/man)-ha behov (av)-ljus (en)-lampas och (av)-ljus sols, efter 'herre -en gud'/'Herren Gud' skall-ge-ljus emot dem.
1883: Och natt skall icke vara mer, och de behöfva icke ljus af lampa och ljus af sol, ty Herren Gud lyser öfver dem.
1541(1703): Och natt blifwer icke mer der, och de behöfwa icke ljus, icke heller solenes ljus; ty Herren Gud upplyser dem.
LT 1974: Det kommer inte att finnas någon natt där – och inget behov av lampor eller av solen – för Herren Gud ska vara deras ljus.
Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):
Ett ljus och solen ’stack upp’/’trädde fram’. (Ester 1:1ka/A10a, Grekiska GT)
(David sade till Herren Gud:) “I Ditt ljus kommer vi att skåda ljus.” (Ps 36:9b eller 36:10b, Grekiska GT)
(Herren sade till Jerusalem:) “Solen skall inte för dig vara ’in i’/’avsedd för’ en dags ljus, inte heller skall en månes uppstickande ge dig ljus (under) natten. Herren skall emellertid för dig vara ett tidsålderslångt ljus och Gud din härlighetsglans. Ty solen skall inte sjunka/’gå ned’ för dig, och månen skall inte utlämna/försvinna för dig, ty Herren skall för dig var ett tidsålderslångt ljus och Din bedrövelses dagar kommer att vara ’fullbordade ... uppåt’/slutfullbordade.” (Jes 60:19-20, Grekiska GT)
Det skall vara en (unik) dag, och den där dagen (är) känd för Herren, och (det är) inte dag och inte natt, och i riktning mot kväll skall det vara ljus. (Sak 14:7, Grekiska GT)
(Salomo sade: “Vishet) är behagligare än sol och (har) ’ett sättande’/’en placering’ över ’varje av’/alla stjärnbilder. Då den döms/bedöms tillsammans med ljus finns den förr, ty natt ’tar ... emot’/följer faktiskt alltigenom på den här, men dålighet är inte helt och hållet stabil (emot) vishet.” (Salomos Vishet 7:29-30)
Den Senare Uppenbarelsen:
(Jesus sade till Sina lärjungar: “Genast efter det stora betrycket) skall solen förmörkas, och månen skall inte ge sin glans, och stjärnorna skall falla ut ur (א,* א) himlen, och himlarnas förmågor/makter skall röra sig fram och tillbaka.” (Matt 24:29b)
(Jesus sade till folkskaran:) "Ingen som har fäst/antänt en lampa, sätter in den i en gömma, inte heller inunder sädesmåttet (omkring 9 liter), emellertid/utan emot lampstället, för att de som går ’in i’/in må se ljuset. (Luk 11:33)
Aposteln, den åttonde och en av de sju:
Och staden har inte behov av solen, inte heller av månen, för att de må ’föra ... till’/ge den ljus, ty Guds härlighetsglans har gett den ljus, och dess lampa (är) den lille Baggen. ... Och dess portgångar må inte/förvisso ej stängas (under) dag, natt kommer ty/förvisso inte att vara där. (Upp 21:23,25)
Exegeter, evangelister med flera:
När (Guds) härlighet bryter fram, då behöves icke längre ljuset av dessa stjärnor och denna sol. ... "De behöva icke någon lampas ljus, ej heller solens ljus, ty Herren Gud skall lysa över dem." ... Det, som förr var, är förgånget, och det fullkomliga har brutit fram. Men till dess detta sker, böra vi, som skola tjäna Herren under denna sol och dessa stjärnor, tacka honom för allt vad han genom dem låter oss ana av sin härlighet och sin makt. (H. Martensen-Larsen "Stjärnevärlden och vår tro" s 262)
Sångarna:
De skall se hans ansikte, och de skall bära hans namn på sin panna. De skall se hans ansikte, och de skall bära hans namn på sin panna. Det behövs ej längre ljus, och det skall inte mer bli natt, ty Herren Gud, ty Herren Gud skall lysa över dem. (Psalmer och Sånger 784)
Väl blir det mörker mången gång – Ej solen skiner jämt – Väl få vi känna tidens tvång, Men ett är dock bestämdt: Det blir ej mörkt i himmelen, Och resan, hvad betyder den! (Nils Frykman: Sång 208:3a; jfr Psalmer och Sånger 262:2)
Ljus är den mantel vari du höljer den du benådar. Mörker fördöljer mer ej ditt anlet. Evighet följer livet på jorden. (A Frostenson: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 580:3; jfr Psalmer och Sånger 307:3)
Ytterligare studier:
Ester 10:3c(F3); Joh 1:5; 5:35; 8:12; 13:30; 20:28.
J.A. du Rand "The imagery of the heavenly Jerusalem (Revelation 21:9-22:5)"; Neotestamentica 22.1 (1988): 65-86.
(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-08-16; 2012-07-31; 2015-11-15; slutlig version 2018-08-08)
Till sidans topp22:5b Och de skall vara kungar in i (de kommande) tidsåldrarnas (kommande) tidsåldrar.
Ord för ord (7 ord i den grekiska texten): och (de)-skall-vara-kungar in-i '-na tidsåldrar'/tidsåldrarna '-nas tidsåldrars'/tidsåldrarnas.
1883: ... och de skola regera i evigheters evighet.
1541(1703): ... och de skola regnera ifrån ewighet till ewighet.
LT 1974: ... och de ska regera i evigheternas evigheter.
Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):
(David sade: ”Gud anbefaller) det himmelska (till att vara) kungar uppå (jorden).” (Ps 68:14a eller 68:15a, Grekiska GT)
(Profeten sade om situationen i Jerusalem:) “Slavar var våra herrar.” (Klag 5:8a, Grekiska GT)
En högstes heliga skall ta riket till sin sida och ’hålla ... ner’/besitta riket ‘ända till’/’så länge som’ tidsåldern och ‘ända till’/’så länge som’ tidsåldrarnas tidsålder. (Dan 7:18, Grekiska GT)
Riket och (den rättsliga) myndigheten och deras storslagenhet och början av alla riken inunder himlen gav (domen) åt en Högstes heliga folk (till) att vara kungar (över) ett tidsålderslångt rike, och alla (rättsliga) myndigheter skall underordna sig Honom och lyda Honom. (Dan 7:27, Grekiska GT)
(Salomo sade: “Rättfärdigas) tänkande (är) vid sidan av en högste. På grund av det här skall de ta det behagliga utseendets furstliga palats och det fina diademet ut ur Herrens hand. (Salomos Vishet 5:15b-16a)
(Salomo sade: “Kungarna) är (Herrens) rikes roddare/tjänare.” (Salomos Vishet 6:4a)
(Salomo sade:) “Om så ni, folkens envåldshärskare, njuter på/'under herraväldet av' troner och spiror, hedra vishet för att ni må vara kungar in i (den kommande) tidsåldern.” (Salomos Vishet 6:21)
(Baruk sade:) “Stå upp, Jerusalem, och stå uppå det höga och se runt omkring i riktning mot uppstickande/öster och skåda dina barn som leds/förs (och har letts/förts) tillsammans från sols sjunkanden ända till (dess) uppstickanden med det heliga ordet och som fröjdar sig över Guds omnämnande/ryktbarhet. ... Gud leder dem i riktning mot, in i dig och är lyfta i sällskap med härlighet som en kungs tron.” (Baruk 5:5,6b)
Den Senare Uppenbarelsen:
Jesus talade till (Sina lärjungar:) “Amen säger Jag er att/: ‘Ni, de som har följt Mig i pånyttfödelsen, när Människans Son – alltefter omständigheterna – må sitta ner uppå Sin härlighetsglans' tron, kommer och/också ni själva (א,*א) att sitta emot tolv troner och döma Israels tolv stammar.’” (Matt 19:28)
(Jesus sade: ”Den lycklige slavens herre) skall ‘få honom att stå ner’/’sätta honom’ på/över alla sina ‘ting som börjar under’/ägodelar.” (Matt 24:47b)
(Jesus sade: "De som anses helt och hållet värdiga att nå fram till ... uppståndelsen ut ur döda kroppar) förmår inte längre att dö, ty de är uppståndelsens söner, jämställda (med) budbärare, och är Guds söner." (Luk 20:36)
Aposteln, den åttonde och en av de sju:
Jesus svarade (Pilatus): ”Mitt rike är inte ut ur/av den här ‘utsmyckningen’/’utsmyckade världen’. Om Mitt rike (hela tiden) var ut ur/av den här ‘utsmyckningen’/’utsmyckade världen’, hade Mina roddare/tjänare – alltefter omständigheterna – (hela tiden) kämpat, för att Jag ej måtte ha ’getts till sidan av’/’överlämnats till’ judarna. Men nu är Mitt rike inte härifrån.” (Joh 18:36)
Till Honom (är) härlighetsglansen och makten in i (de kommande) tidsåldrarnas (kommande) tidsåldrar. Amen. (Upp 1:6b)
Du har gjort dem till ett rike och ett prästämbete (א,* א) åt vår Gud, och de skall vara kungar uppå jorden. (Upp 5:10)
(De höga rösterna) sade: “Utsmyckningens/’den utsmyckade världens’ rike har blivit vår Herres och Hans Smordes (Kristi) (rike), och Han skall vara kung in i (de kommande) tidsåldrarnas (kommande) tidsåldrar. Amen (א,* א).” (Upp 11:15b)
Exegeter, evangelister med flera:
Jfr ”Jesus sade: Den, som söker, slutar inte med att söka, förrän han finner, och när han finner, blir han bestört, och när han är bestört, blir han förundrad och han blir kung över allt(et).’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 45; Thomasevangeliet log. 2)
Ännu på äldre dagar (omkring år 1920) var (sångerskan) Christina Nilsson föremål för stor uppmärksamhet och behandlades i pressen som om hon varit en kunglig person. När hon befann sig i huvudstaden lyfte herrarna på hatten och kvinnorna neg för henne som vid ett möte med kung Oscar och drottning Sophia. (Stig Tornehed "Christina Nilsson - En stjärna på konstens himmel" s 67)
Äldre borgaren: "I år ha alla länder sänt deltagare till våra festligheter, men från alla hör man: 'Allting är bra och präktigt - men var är er kung?' och vi veta icke, vad vi skola svara. Detta är en stor brist, vilken måste kännas djupt av alla här i landet." Den gamle: "'Brist', säger du! Är inte hela landet fyllt och överfyllt av kungen, och du kallar honom för 'en brist'! Nej, han har gjort oss var och en till krönta kungar!" (Den gamle) sjunger: "Vi äro alla kungar i vår konungs rike. Vore det icke så, huru kunde vi då hoppas, i vårt hjärta att få möta honom! Vi göra vad vi vilja, men vi göra likväl vad han vill. Vi äro icke bundna med bojor av fruktan vid en slavbehärskande konungs fötter. Vore det icke så, huru kunde vi då hoppas, i vårt hjärta att få möta honom! Vår konung hedrar en var av oss och hedrar på så sätt sig själv. Intet smått kan kan hålla oss innestängda av lögn för alltid. Vore det icke så, huru kunde vi då hoppas, i vårt hjärta att få möta honom! Vi sträva och rödja vår egen väg och nå så till slut hans väg. Vi kunna aldrig gå under i mörkrets nattsvarta avgrund. Vore det icke så, huru kunde vi då hoppas, i vårt hjärta att få möta honom!" (Rabindranath Tagore "Konungen av det mörka rummet" s 14-15)
"I (den år 1903 byggda) Sannaskolan (mellan Jönköping och Huskvarna) var nästan alla barn statarbarn", (säger Gunnar Axelsson, född 1898). (Henrik) Kellgren (som förestod "Institutet för Manuell Bahandling" i Sanna), han, hela hans läggning var så där modern. Det smittade väl av sig. Lärarna var också moderna. Ingen skillnad gjordes på barna, vem som än var ens far. Statarbarnen de var kungar i Sanna." (Elvy Nilbratt "Drottning Sofias besök i Vättersnäs anno 1905" s 39)
Eliahu hade redan hunnit att se många slag av människor, men inga sådana som dessa (gordonister i Jerusalem). De uppträdde mycket enkelt, och Eliahu trodde inte, att de i sitt land innehade några höga värdigheter eller njöto något stort anseende, men han kände ändå den allra största vördnad för dem. Han tyckte, att det låg något av den glans och myndighet över dem, som tillkommer sådana , som äro födda att styra över människor. Detta måtte ha berott därpå, att de alla visade ett stort herravälde över sig själva. De fällde aldrig ett ovänligt ord varken till hvarandra eller till den lägsta av de syriska tjänarna. De visade aldrig missnöje, kommo aldrig i dåligt humör, fördrogo regn och hetta med samma jämnmod. Det rådde en sådan glädje och ett sådant friskt mod ibland dem, att Eliahu mången gång sade till sig själv: ”Ack, att alla resande vore som dessa!” (Selma Lagerlöf ”Jerusalem II” s 262)
”Kejsarinna, vad är det för e?” flinade Greppa, som om han ingenting skulle ha hört om den lilla flickans upphöjelse. Men Jan i Skrolycka lät sig inte störas, utan fortsatte med samma lugn som förut. ”När kejsarinnan Klara av Portugallien står här på brygga mä gullkrona på huvudet, å sju kungar går omkring å bär opp hennes mantel, å sju lejon ligger tama vid hennes fötter, å sju och sjuttio krigsöverstar går före henne mä dragna svärd i hanna, då får vi se om du törs säja detsamma te henne själv, Prästberg, som du har sagt te mej i dag.” När han hade talat ut, stod han stilla ett ögonblick för att njuta av att se hur förskräckta de såg ut allihop. Sedan svängde han sig på klacken och gick sin väg, men utan att göra sig någon brådska. (Selma Lagerlöf ”Kejsarn av Portugallien” s 96)
Våra lidelser äro för övrigt värre än de grymmaste tyranner. Om man följer dem blott till hälften, så måste man ständigt kämpa med dem och får inte ett ögonblick andas ut. De sönderslita hjärtat och trampa under fötterna både hederns och förnuftets lagar, och aldrig säga de: det är nog. Om man helt och hållet överlämnar sig åt dem, vart för då denna vilda ström? Jag ryser vid blotta tanken. O Gud, bevara mig från detta olycksbringande slaveri, som den mänskliga fräckheten inte blyges för att kalla frihet! Blott i dig är man fri. Din sanning skall göra oss fria och låta oss erfara, att då vi äro dina tjänare, så äro vi härskare. (François Fénelon "Kristliga råd och betraktelser" s 133)
(Christi) christenhet är nu husfru och kejsarinna både i himmelen och på jorden; ty hon kallas Guds brud, Gud, som är herre öfwer alla skapade ting samt insätter henne i högsta makt och wälde öfwer synd, död, djewul och helwete o.s.w. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Sommar-afdelningen" s 232 i kommentar till Matt 22:1-14)
Hur såg det ut i vår bygd på den tiden, innan folket kristnats? . . . De fria, jordägande männen samlades till ting på häradets tingsplats, när tvister eller andra gemensamma frågor behövde lösas. Flera härader kunde samlas till en gemensam domsaga eller till folklandets samlade ting, när det gällde övergripande frågor. Sådana ting kallades landsting. I vår bygd var Tveta häradet och det räknades också som ett folkland, ett av dessa små land, som tillsammans kom att få namnet Småland. Många av de små länderna, däribland Tveta, hörde till Östergötlands intressesfär. Där fanns kung liksom i Västergötland. "Småkungar" fanns på flera andra håll i vad som senare blev vårt Sverige. Deras kungadömen är grund för landskapen. Kyrkligt hörde Tveta till Linköpings stift till mitten av 1500-talet. Då blev Jönköping stiftsstad under ett par decennier. Därefter har vi tillhört Växjö stift. (Lars Ahlberg "Barnarps kyrkas historia med några utblickar bakåt kring kristningsprocessen" s 3-4)
Då Herren har makt att ingjuta liv i vad Han har format, och då köttet har förmågan att ta emot nytt liv, vad återstår för att hindra att det tar del av den oförgänglighet, som är ett lycksaligt, oändligt liv, skänkt av Gud? (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 530)
Det sades att de visa, enligt Ordsp 8:15, skulle hälsas som kungar (Gitt. 62a); ja, i vissa avseenden, stod de högre – ty, som mellan en vis man och en kung, det skulle vara en plikt att ge den förre företräde vid befrielse från fångenskap, emedan varje israelit var lämplig att vara kung, kunde förlusten av en rabbin inte så lätt ersättas (Horay. 13a). (Alfred Edersheim "The Life and Times of Jesus the Messiah Part II" s 409)
Sångarna:
Är det så saligt redan här Att vara Jesu vän, Hur skall det då ej blifva där En gång i himmelen! Där få vi fröjdas hvar minut, Vår salighet tar aldrig slut! (Nils Frykman: Sång 208:4a; jfr Psalmer och Sånger 262:4a)
Guds härlighet strålar i himlarnas sal, Och helgonens lovsånger tona. Där bära Guds kämpar från stridernas dal För eviga tider sin krona. Säll den som har rum i Guds rike. (MB Landstad-JA Eklund: Psalmisten 1928 nr 618:4; jfr Psalmer och Sånger 321:4)
Egna kommentarer och funderingar:
Angående “de skall vara kungar”, se också Upp 5:10. Angående ”tidsåldrarnas tidsåldrar”, se också Upp 1:6b.
Ytterligare studier:
Rom 5:17; 2 Tim 2:12; Upp 20:4.
J.A. du Rand "The imagery of the heavenly Jerusalem (Revelation 21:9-22:5)"; Neotestamentica 22.1 (1988): 65-86.
(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-08-16; 2012-07-31; 2015-11-15; slutlig version 2018-08-08)
Till sidans topp22:6a Och han talade till mig: “De här utsagorna (är) trofasta/tillförlitliga och sanna.”
Ord för ord (9 ord i den grekiska texten): Och (han)-talade (till)-mig: de-här '-na utsagor'/utsagorna trofasta och sanna.
1883: Och han sade till mig: Dessa ord äro vissa och sanna.
1541(1703): Och han sade till mig: Dessa ord äro wiss och sann.
LT 1974: Sedan sade ängeln till mig: ”Dessa ord kan man lita på, och de är sanna.”
Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):
(Profeten sade till kungen:) “Den store Guden har gett kungen kunskap om de ting som måste bli/hända efter de här tingen, och drömmen (är) sann, och dess ’dom tillsammans’/tolkning (är) trofast/tillförlitlig.” (Dan 2:45b, Grekiska GT, Theod)
Aposteln, den åttonde och en av de sju:
Detta är vad Amen säger och (א*) det trofasta Vittnet och den Sanne (א,* א) ... (Upp 3:14b)
Han säger till mig (א,* א): ”Skriv, eftersom de här utsagorna är trofasta/tillförlitliga och sanna.” (Upp 21:5b)
Egna kommentarer och funderingar:
Angående “trofasta/tillförlitliga och sanna”, se också Upp 3:14ba.
Ytterligare studier:
Joh 16:13; 21:24; Upp 19:9.
Paul B. Decock "The Scriptures in the Book of Revelation"; Neotestamentica 33.2 (1999): 373-410.
(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-08-17; 2012-07-31; 2015-11-16; slutlig version 2018-08-08)
Till sidans topp22:6b Och Herren, profeternas andars Gud, skickade bort mig (א*), Sin budbärare, (för) att visa Sina slavar de ting som måste bli i/med snabbhet.
Ord för ord (23 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus): och '-n herre'/Herren '-en gud'/Gud '-nas andars'/andarnas '-nas profeters'/profeternas skickade-bort mig '-n budbärare'/budbäraren sin (att)-visa '-na slavar'/slavarna sina (de-ting)-som måste bli i snabbhet.
1883: ... och Herren, profeternas andars Gud, har sändt sin ängel att visa sina tjänare hvad som snart skall ske.
1541(1703): ... och Herren, de helga Propheters Gud, sände sin Ängel, att wisa sina tjenare hwad ske skall innan kort.
LT 1974: ... Gud, som talar om för sina profeter vad som ska ske i framtiden, har sänt sin ängel för att berätta för dig, att detta ska hända snart.
Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):
Mose talade i riktning mot Herren: "Låt Herren, andarnas och varje kötts Gud, granska en människa uppå/’med avseende på’ den här synagogan." (4 Mos 27:15-16a, Grekiska GT)
En Guds dom har getts tillbaka till (Haman) genom snabbhet. (Ester 8:12rb/E18b, Grekiska GT)
Den Senare Uppenbarelsen:
En början av Jesu Kristi * (א*) goda lilla budskap helt och hållet som det har skrivits (och är skrivet) i profeten Jesaja: ”Skåda, Jag skickar bort Min budbärare före ditt ansikte, (han) som helt och hållet skall bereda din väg.” ... Johannes, den som döpte ..., blev. (Mark 1:1-2,4a)
(Symeon var) en rättfärdig och vördnadsvärd (א*) människa som ‘tog emot i riktning mot’/’väntade på’ en kallelse till sidan av Israel, och helig ande var (hela tiden) emot/över honom. Det hade (’hela tiden’/’gång på gång’) getts (och gavs) honom en sak av den Helige Ande att ej skåda död ’ända till’/förrän (א*) han – alltefter omständigheterna – måtte skåda en herres kristus/smorde. Och han kom in i helgedomen i/med Anden. ... Och det/där var (hela tiden) en profetissa, Anna. ... Hon samtalade (hela tiden) med anledning av (barnet Jesus) för alla som ’tog emot i riktning mot’/’väntade på’ Jerusalems friköpande. (Luk 2:25b-27a,28a,36a,38b)
(Jesus sade till Sina lärjungar:) "Jag säger till er, att (Gud) skall göra utverkandet av (Sina utvaldas) rättvisa i/med snabbhet." (Luk 18:8a)
Aposteln, den åttonde och en av de sju:
Ett Jesu Kristi avslöjande som Gud gav Honom (för) att visa Sina heliga (א*) de ting som måste bli/ske i/med snabbhet. (Upp 1:1a)
Exegeter, evangelister med flera:
Om man vill peka på något enskilt drag som man skulle kunna säga är karakteristiskt för vad Nya Testamentet har att säga om Kristi återkomst, så må det vara att den skall komma oväntat och plötsligt. (Studiebibeln IV:799)
Egna kommentarer och funderingar:
Angående ”ting som måste bli i/med snabbhet”, se också Upp 1:1a.
(Paulus sade till de troende i Korint:) “Profeters andar underordnas/’underordnar sig’ profeter.” (1 Kor 14:32)
Ytterligare studier: Joh 4:23-24; 1 Kor 12:10; 14:12; Hebr 12:9; Upp 22:16.
(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-08-17; 2012-07-31; 2015-11-16; slutlig version 2018-08-08)
Till sidans topp22:7 Och skåda, Jag kommer snabbt. Lycklig den som håller den här bokrullens profetias utsagor.
Ord för ord (14 ord i den grekiska texten): och skåda (jag)-kommer snabbt. lycklig den hållande '-na utsagor'/utsagorna '-ns profetia'/profetians '-ens bokrulles'/bokrullens den-här.
1883: Och se, jag kommer snart. Salig den, som bevarar denna boks profetias ord.
1541(1703): Och si, jag kommer snarliga; salig är den som håller prophetians ord i desso bok.
LT 1974: ”Jag kommer snart!” ... Lyckliga är de som tror detta och allt det andra som är skrivet i bokrullen.
Aposteln, den åttonde och en av de sju:
Ett Jesu Kristi avslöjande som Gud gav Honom (för) att visa Sina heliga (א*) de ting som måste bli/ske i/med snabbhet. (Upp 1:1a)
Lycklig den som läser och de som hör profetians utsaga (א,*א) och håller de ting som hade varit (och var) skrivna i den, ty den lägliga tiden (är) nära/’i närheten’. (Upp 1:3)
(Rösten) sade till (Johannes): “Skriv in i en bokrulle vad du ser.” (Upp 1:11a)
Ändra sinne * (א,*א). Men om ej, kommer Jag till dig snabbt, och Jag skall föra krig ‘i sällskap med’/mot dem i/med Min muns stora svärd. (Upp 2:16, ”Pergamos”)
Exegeter, evangelister med flera:
Om man vill peka på något enskilt drag som man skulle kunna säga är karakteristiskt för vad Nya Testamentet har att säga om Kristi återkomst, så må det vara att den skall komma oväntat och plötsligt. (Studiebibeln IV:799)
Den uppståndne Jesu varning "Jag kommer snabbt' (jfr Luk 18:7f; Upp 3:11; 22:7) är inte någon kronologisk markör utan en pekpinne angående den kommande domens plötslighet. (E. Earle Ellis "The Gospel of Luke" s 182)
Huru sker då Jesu återkomst? Paulus säger, att tessalonikernas församling ”klart och skarpt” (akribos) vet, huru plötsligt, oväntat och överraskande detta skall ske. Därom har han undervisat dem. Därom talade Jesus klara ord under sin jordetid. (Gösta Sandberg ”Om livets Ord tala vi” s 458 i kommentar till 1 Thess 5:2-10)
Snarligen, plötsligt, owäntadt sker Herrans Jesu tillkommelse, se Luc. 12:35-48. (P. Fjellstedt "Biblia" s 774)
Sångarna:
Vi tala om sällhetens land, Vars tempel och sol Herren är; Dess härlighet prisas ibland; Men tänk, att en gång vara där! Vara där, vara där. Hur skönt att en gång vara där! Vara där, vara där, Hur skönt att en gång vara där! (Förbundstoner 1911 nr 679:1)
Egna kommentarer och funderingar:
Angående “Jag kommer snabbt”, se också Upp 2:16. Angående ”lycklig den som ... håller den här bokrullens profetias utsagor”, se också Upp 1:3.
Ytterligare studier: Joh 13:17; 17:6; 20:29; Upp 22:9-10,12,18-20.
(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-08-17; 2012-07-31; 2015-11-17; slutlig version 2018-08-08)
Till sidans topp22:8 Och jag, Johannes, (är) den som såg och hörde (א,* א) de här tingen. Och när jag hörde och såg, föll/’sjönk ... ner’ jag (för) att kasta mig ner framför fötterna av/på budbäraren som visade mig de här tingen.
Ord för ord (23 ord i den grekiska texten): Och-jag Johannes den seende och hörande de-här-(tingen): och när (jag)-hörde och såg, föll-(jag) (att)-kasta-mig-ner framför '-na fötter'/fötterna '-ns budbärare'/budbärarens (av)-den visande mig de-här-(tingen).
1883: Och jag, Johannes, är den som hörde och såg detta. Och när jag hade hört och sett det, föll jag ned att tillbedja för den ängelns fötter, hvilken visade mig detta.
1541(1703): Och jag är Johannes, som hörde och såg detta; och sedan jag hade det hört och sett, föll jag ned att tillbedja för Ängelens fötter, som mig detta wiste.
LT 1974: Jag, Johannes, såg och hörde allt detta, och jag föll ned för att tillbe ängeln, som visade det för mig.
Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):
(Babylons kung) ... kastade sig ner inför Daniel (för att hedra honom). (Dan 2:46a, Grekiska GT)
Aposteln, den åttonde och en av de sju:
(Jesus) gav ett tecken, då Han hade skickat bort (avslöjandet) genom Sin budbärare till Sin slav Johannes. (Upp 1:1b)
Jag, Johannes, er broder och en i gemenskap tillsammans med (er) i betrycket och ett rike och en uthållighet i Jesus. (Upp 1:9a)
De tjugofyra äldste skall och/också (א,* א) falla/’falla ner’ inför Dens ögon som sitter uppå tronen, och de skall kasta sig ner inför Den som lever in i (de kommande) tidsåldrarnas (kommande) tidsåldrar (för att hedra Honom). Amen (א,* א). (Upp 4:10a)
Och jag föll/’sjönk ner’ framför hans fötter (för) att kasta mig ner inför honom (för att hedra honom). (Upp 19:10a)
Exegeter, evangelister med flera:
Jag tog min psalmbok och öppnade den med högtidsstämning i sinnet och såg ett träsnitt – och ser det än, bevarat troget i minnet. Det föreställer kung David själv vid Kidron eller Jordanens älv, han spelar för Herran en psalm med fröjd, konturen i fjärran är Sions höjd. – Det var i konstväg ett underligt ting i Lundströms maner, från hans atelier, den gamle Lundströms i Jönköping. ... Men då, vad skönhet jag såg däri! Med vilka färger på stunden min andaktsbävande fantasi belagt den suddiga grunden! Vad safir-ängar och blåa berg! Kung Davids strängar ha solens färg, från harpan springa där gnistor ut, som tona och klinga och dö till slut i orgelböljors väldiga dån. Till harpans slag hörde jag rösten av Isais krönte son. ... Jag hörde hans röst i folkets sång: ”min frälsade själ skall svinga till Salems himmelska berg en gång, där änglaharporna klinga.” Jag såg på mitt blad, hur bergkonturn i solens bad steg mot azurn; jag hörde och såg av lärkors mängd ett jublande tåg till salig ängd. Min längtan fick även ett vingepar och flög, hon ock, i lärkors flock mot Sion, som glänste i eter klar. (Viktor Rydberg “Träsnittet i psalmboken” s 20-22; skildrad tid: 1838-1845)
Egna kommentarer och funderingar:
Angående “jag, Johannes”, se Upp 1:9aa. Angående ”föll/’sjönk ner’ ... (för) att kasta mig”, see Upp 4:10a. Angående ”föll/’sjönk ner’ (för) att kasta mig ner framför fötterna av/på budbäraren”, se Upp 19:10a.
Ytterligare studier: Joh 12:20; 15:27; 21:24.
(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-08-17; 2012-07-31; 2015-11-18; slutlig version 2018-08-08)
Till sidans topp22:9 Och han säger till mig: “’Skåda ej’/’ta dig ej i akt’! Jag är din medslav och av dina bröder profeterna och av dem som håller den här bokrullens utsagor. Kasta dig ner inför Gud (för att hedra Honom)!”
Ord för ord (25 ord i den grekiska texten): och (han)-säger (till)-mig: skåda ej. medslav din (jag)-är och (av)-'-na bröder'/bröderna dina (av)-'-na profeter'/profeterna och de hållande '-na utsagor'/utsagorna '-ns bokrulles'/bokrullens den-här. (till)-'-en gud'/Gud kasta-dig-ner-(inför).
1883: Och han sade till mig: Se till, att du icke gör det. Jag är din medtjänare och dina bröders, profeternas, och deras, som bevara denna bokens ord; tillbed Gud.
1541(1703): Och han sade till mig: Se till, att du gör det icke; ty jag är din medtjenare, och dina bröders, Propheternas, och deras som hålla denna boks ord; tillbed Gud.
LT 1974: ... men han sade omigen: ”Nej, gör inte så, jag är ju också en Jesu tjänare precis som du och som dina bröder och profeterna och alla de som tar vara på sanningen i denna bok. Det är bara Gud du ska tillbe.”
Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):
(Herren sade till Jehu:) “Du skall fullständigt tillintetgöra Ahabs, din herres, hus, ’ut ur’/’bort från’ Mitt ansikte och du skall ut ur/av Jisebels hand utverka rättvisa för Mina slavars profeternas blod, och för alla Herrens slavars blod.” (2 Kung 9:7, Grekiska GT)
Herren Gud må inte/förvisso ej göra en angelägenhet/sak, om – alltefter omständigheterna – Han ej må avslöja Sin uppfostran i riktning mot Sina slavar profeterna. (Amos 3:7, Grekiska GT)
Den Senare Uppenbarelsen:
(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Skåda/’ta er i akt’ (att) ni ej må ‘anse ner’/nedvärdera en av de här små (som tror in i Mig), ty Jag säger till er, att deras budbärare i himlar ’genom varje ting’/alltid ser ansiktet av Min Fader, Den som (är) i himlar.” (Matt 18:10)
(Sakarias sade: ”Herren, Israels Gud) har rest/höjt ett räddningshorn i Sin pojke Davids hus, helt och hållet som Han samtalade genom Sina heliga profeters mun från en tidsålder … att komma ihåg Sitt heliga förbund.” (Luk 1:69-70,72b)
(Jesus sade till apostlarna:) "När ni - alltefter omständigheterna - må ha gjort alla de ting som alltigenom/'från början till slut' har ordnats för er, säg att/: "Vi är onyttiga slavar. Vi har gjort (och gör) vad vi (hela tiden) stod i skuld att göra." (Luk 17:10b)
Aposteln, den åttonde och en av de sju:
(Jesus sade till judarna:) ”Amen, amen säger Jag er, om – alltefter omständigheterna – någon må hålla Min utsaga, skall (א,* א) Han inte/förvisso ej titta på död(en) in i (den kommande) tidsåldern.” Judarna talade * (P66,א,* א, B) till Honom: ”Nu har vi fått (och får) kunskap, att Du har en liten demon. Abraham dog och profeterna, och Du säger; ’Om – alltefter omständigherna – någon må hålla Min utsaga, må Han inte/förvisso ej smaka död(en) in i (den kommande) tidsåldern.’” (Joh 8:51-52)
(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Om de har hållit Min utsaga, kommer de att hålla er och/också.” (Joh 15:20b)
Lycklig den som läser och de som hör profetians utsaga (א,*א) och håller de ting som hade varit (och var) skrivna i den, ty den lägliga tiden (är) nära/’i närheten’. (Upp 1:3)
I den sjunde budbärarens rösts dagar, när han – alltefter omständigheterna – må stå i begrepp att låta basunen ljuda, avslutades emellertid och/också Guds mysterium, som/då Han gav ett gott litet budskap till Sina 'av Sig själv'/egna slavar och (P47, P85, א,* א) profeterna. (Upp 10:7)
(Tiden har kommit) att ge lönen till Dina slavar profeterna och till de heliga och till dem som fruktar Ditt namn, de små och de stora. ... (Upp 11:18b)
(Budbäraren) säger till mig: ”’Skåda ej’/’ta dig ej i akt’! Jag är din medslav och av * (א*) bröderna av de som har Jesu vittnesmål. Kasta dig ner inför Gud (för att hedra Honom). ... (Upp 19:10b)
Herren, profeternas andars Gud, skickade bort mig (א*), Sin budbärare, (för) att visa Sina slavar de ting som måste bli i/med snabbhet. (Upp 22:6b)
Egna kommentarer och funderingar:
Inte endast all härlighetsglans utan också all heder tillhör Gud.
Angående ”(Budbäraren) säger till mig: “Skåda ej/’ta dig ej i akt’! Jag är din medslav och av dina bröder ... Kasta dig ner inför Gud (för att hedra Honom)”, se också Upp 19:10. Angående ”håller den här bokrullens utsagor”, se också Upp 1:3.
Ytterligare studier: Apg 14:13-15; Upp 1:1,11; 22:10,18-19.
(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-08-17; 2012-07-31; 2015-11-19; slutlig version 2018-08-08)
Till sidans topp22:10 Och han säger till mig: “Du må ej försegla den här bokrullens profetias utsagor, ty den lägliga tiden är nära.
Ord för ord (17 ord i den grekiska texten): Och (han)-säger (till)-mig: ej må-(du)-försegla '-na utsagor'/utsagorna '-ns profetias'/profetians '-ns bokrulles'/bokrullens den-här, den lägliga-tid ty nära är.
1883: Och han sade till mig: Försegla icke denna boks profetias ord; ty tiden är nära.
1541(1703): Och han sade till mig: Besegla icke denna propheties ord i desso bok; ty tiden är när.
LT 1974: Sedan sade han till mig: ”Försegla inte vad du har skrivit, för uppfyllelsens tid är nära.”
Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):
(Människan sjunken/klädd i linne sade till Daniel:) “Utsagorna (har varit) förseglade ända till en läglig måltid/sluttid.” (Dan 12:9b, Grekiska GT, Theod)
Den Senare Uppenbarelsen:
Då (prästledarna och fariseerna) hade förseglat stenen, skyddade de griften/graven i sällskap/samverkan med kustodian/vaktstyrkan. (Matt 27:66b)
Aposteln, den åttonde och en av de sju:
Lycklig den som läser och de som hör profetians utsaga (א,*א) och håller de ting som hade varit (och var) skrivna i den, ty den lägliga tiden (är) nära/’i närheten’. (Upp 1:3)
Sänd (bokrullen) till de sju (församlingarna) av utkallade, in i/till Efesos och in i/till Smyrna och in i/till Pergamos och in i/till Thyatira * (א*) och in i/till Filadelfia och in i/till Laodikeia.” (Upp 1:11b)
Och så många ting som (א,*א) de sju åskdundren samtalade, stod jag (hela tiden) i begrepp att skriva. Och jag hörde en röst ut ur himlen som sade: “Försegla så många ting som (P47, א,* א) de sju åskdundren har samtalat och du må ej skriva dem.” (Upp 10:4)
Exegeter, evangelister med flera:
Tänk nu, när den store fursten Mikael, som här företräder själfva förbundets ängel, Kristus, och för hans talan, som heter amen, det trogna och sannfärdiga vittnet, begynnelsen till Guds kreatur - tänk, när han därjämte lyfter sina båda händer mot himmelen och bekräftar sina ord med en helig ed vid honom, som lefver ifrån evighet till evighet - visserligen måste hans förkunnelse äga någon vikt. Och denna förkunnelse, som utgör slutordet i Daniels profetia, är ock märkligt öfverensstämmande med de ord, hvarmed Johannes höga Uppenbarelse afslutas, då Herren Kristus sist högtidligt förklarar: "försegla icke denna boks profetias ord; ty tider är nära. Den orättfärdige fortfare att göra orätt och den orene att orena sig, den rättfärdige fortfare att öfva rättfärdighet och den helige att helga sig. Och se, jag kommer snart och min lön med mig." Det går en frisk världs aftonfläkt genom alla sådana uttryck. De tyda på en tid af kamp, af sållning och pröfning, då hvar och en skall blifva uppenbar och fri till att ådagalägga sitt verkliga inre; ty på det sättet skall den ond är blifva ännu värre och den from är frommare. (I. Strandh "Hvad varslar tiden och hvad stundar?" s 30-31)
Daniel fick befallning att försegla sina syner; de skulle då ännu förblifwa hemliga i anseende till sin betydelse, se Dan. 8:26. cap. 12:4-9. Men denna profetias ord genom Johannes skulle icke förseglas, utan ligga öppen, på det menniskorna måtte akta derpå och deraf lära känna tidens tecken, samt waka och bedja, eftersom fullbordans tid redan war börjad, när Johannes skådade dessa syner. (P. Fjellstedt "Biblia" s 774-775)
Sångarna:
Han kommer, vår Jesus, välsignade tröst! Den saliga dagen är nära, Då vi skola höra hans ljuvliga röst Och skåda hans anlete klara. Se, brudgummen kommer, upp, sov ej, o brud, Tänd lampan och skynda att möta din Gud! Så ljuder den manande rösten. (J Blomqvist: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 733:1; jfr Psalmer och Sånger 736:1)
Vi veta ej tid, vi veta ej stund, Då gryningen inne är. Vi veta likväl på sanningens grund, Att frälsningens dag är när. O härliga dag, som randas för mig! O härliga mål på pilgrimens stig! Min längtan, min blick allt mer till dig drag, Du härliga Jesu Kristi dag! (AL Skoog: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 736:4; jfr Psalmer och Sånger 740:4)
Egna kommentarer och funderingar:
Angående “den här bokrullens profetias utsagor” och ”den lägliga tiden är nära”, se också Upp 1:3.
Ytterligare studier: Dan 8:26; 12:4; Luk 12:42; 21:8; Upp 22:18-19.
(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-08-17; 2012-07-31; 2015-11-20; slutlig version 2018-08-08)
Till sidans topp22:11 Låt den som handlar orättfärdigt ännu handla orättfärdigt. Och låt den smutsige ännu vara smutsig. Och låt den rättfärdige ännu göra/praktisera rättfärdighet. Och låt den helige ännu helgas.
Ord för ord (20 ord i den grekiska texten): den handlande-orättfärdigt låt-handla-orättfärdigt ännu och den smutsige låt-vara-smutsig ännu, och den rättfärdige rättfärdighet låt-göra ännu och den helige låt-helgas ännu.
1883: Den orättfärdige fortfare att göra orätt och den orene att orena sig, den rättfärdige fortfare att öfva rättfärdighet och den helige att helga sig.
1541(1703): Den som onder är, han ware ännu onder; och den som oren är, han ware ännu oren; men den som from är, han warde ännu frommare; och den helig är, warde ännu heligare.
LT 1974: Och när den tiden kommer, så ska de, som handlar orätt, göra det ännu mer.De orena kommer att fortsätta att orena sig. Goda män kommer att bli bättre, och de som är heliga kommer att gå vidare till allt större helighet.
Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):
(Herren sade till Mose: "'Skicka alltigenom'/skilj) 'uppåt mitt'/mellan de heliga tingen och de vanhelgade tingen och 'uppåt mitt'/mellan de orena tingen och de rena tingen." (3 Mos 10:10, Grekiska GT)
(David sade:) “Låt (mina fiender) ‘sätta till’/lägga laglöshet emot/intill deras laglöshet.” (Ps 69:27 or 69:28, Grekiska GT)
(Herren sade till Babylon:) “Stå/’håll fast’ ... (i/vid) din myckna giftblandning (vilken) du har lärt dig ’ut ur’/sedan din ungdom.” (Jes 47:12a, Grekiska GT)
(Herren sade:) “Låt den som hör höra. Och låt den som icke lyder icke lyda av det skälet att (Jerusalem) är ett hus som förbittrar vid sidan av (sig).” (Hes 3:27b, Grekiska GT)
(Människan sjunken/klädd i linne sade:) “Många må prövas och helgas, och missarna (av Guds mål) må missa (Hans mål).” (Dan 12:10a, Grekiska GT)
(Prästledaren) Jesus var (hela tiden) (och hade varit) sjunken/klädd i smutsiga kläder, och han stod före/inför budbärarens ansikte. Och (budbäraren) svarade och talade i riktning mot dem som stod före/inför hans ansikte och sade: ”Tag av de smutsiga kläderna från (prästledaren).” Och han talade i riktning mot honom: ”Skåda, jag har tagit (och tar) bort dina laglösheter och sjunk/kläd honom i en klädnad som når till fötterna.” (Sak 3:3-4, Grekiska GT)
(Tobit sade till sin son:) “Gör rättfärdighet (i) alla ditt livs dagar, och du må ej gå orättfärdighetens vägar.” (Tobit 4:5b, BA)
(Herren har) gjort (Israels) utvalda fäder och helgat dem. (2 Mack 1:25b)
(Jesus, Syraks son, sade: “Herren) har skapat (och skapar) goda ting åt de goda från en början. På så sätt (också) dåliga ting åt missarna (av Hans mål).” (Syr 39:25)
Den Senare Uppenbarelsen:
(Jesus sade till Sina lärjungar: ”Er Fader, som är i himlar/himlarna) ger väta emot rättfärdiga och orättfärdiga.” (Matt 5:45b)
(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Ge akt på att ej göra/praktisera er rättfärdighet framför människorna ’i riktning mot’/’i fråga om’ att betraktas (bland) dem.” (Matt 6:1a)
(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Bed ni så på det här sättet: ’Vår Fader, Den i himlarna. Låt Ditt namn helgas.’” (Matt 6:9)
(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Ni må ej ge det heliga till hundarna men/och ni må ej kasta era pärlor framför grisarna, (så att) de ej någonsin må (א,*א) trampa ner dem i/med sina fötter, och då de har vänt sig (om) må bryta er i stycken.” (Matt 7:6)
(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Vem som än har, åt honom skall det ges, och det skall vara utöver/’mer än nog’. Men vem som än inte har, och/också vad han har skall lyftas/’tas bort’ från honom.” (Matt 13:12)
(Jesus sade till de skriftlärda och fariseerna:) "Dåraktiga och blinda, ty vilket är större, guldet (i templet) eller templet, det som har helgat guldet, ... gåvan eller offeraltaret, det som helgar gåvan?" (Matt 23:17,19b)
(Jesu) kläder blev glittrande, väldigt vita, sådana som en valkare uppå jorden inte förmår vitna/’göra vita’ på det här sättet. (Mark 9:3)
Både (Sackarias och Elisabet) var (hela tiden) rättfärdiga mitt emot Gud och gick/vandrade oklanderliga i alla Herrens bud och grundlagar. (Luk 1:6)
Vi (måtte) tjäna (Herren Gud) i fromhet och rättfärdighet inför Hans ögon (till/’ända till’) (א,* א, A) alla våra dagar. (Luk 1:74b-75a)
Då lärjungarna Jakob och Johannes hade skådat (att samariterna inte tog emot Jesus), talade de: "Herre, vill Du, vi må tala/'säga till' eld att stiga ned från himlen och göra slut på dem?" Men då Han hade vänt sig, klandrade Han dem. (Luk 9:54-55)
(Jesus sade:) “Från (den tid i) vilken husmästaren/husföreståndaren – alltefter omständigheterna – må ha rest sig upp och stängt till dörren, må ni börja * (א*) bulta på dörren och säga: ‘Herre, öppna för oss.’ Och ’då han har svarat’/’han skall svara och’ säga till er: ’Jag vet/känner er inte, varifrån ni är.’” (Luk 13:25)
Aposteln, den åttonde och en av de sju:
(Jesus sade till Nikodemos:) "Det som har avlats (och avlas) ut ur köttet är kött, och det som har avlats (och avlas) ut ur Anden är ande. Du må ej förundra dig, att Jag talade till dig: 'Ni måste avlas uppifrån.’" (Joh 3:6-7)
Men det här är domen, att ljuset har kommit (och kommer) in i utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ och människorna välkomnade mörkret hellre än ljuset, ty deras gärningar var (hela tiden) onda. Ty varje/’var och en’ som praktiserar det värdelösa hatar ljuset och kommer inte i riktning mot ljuset, för att hans gärningar ej må överbevisas. Men den som gör sanningen kommer i riktning mot ljuset, för att det må göras synligt, att det är i Gud som hans gärningar har varit (och är) arbetade/gjorda. (Joh 3:19-21)
Det blev så en undersökning ‘ut ur’/av Johannes lärjungar i sällskap med judar (P66,א*) med anledning av rening. (Joh 3:25)
(Jesus sade:) ”* (P75,א*) ‘In i’/’med syfte på’ ett domsutslag kom Jag in i den här utsmyckningen/’utsmyckade världen’, för att de som ej ser må se och de som ser må bli blinda.” De ut ur/av fariseerna som var i sällskap med Honom hörde * (א*) och talade till Honom: ”Ej/inte är och/också vi blinda?” Jesus talade till dem: ”Om ni må vara blinda, hade ni (hela tiden) – alltefter omständigheterna – inte (någon) miss (av Guds mål). Men nu säger ni att/: ’Vi ser.’ Er miss (av Guds mål) stannar.” (Joh 9:39-41)
Varje kvist i Mig som inte för/frambringar frukt, den ’lyfter Han’/’tar Han upp’. Och varje (kvist) som för/frambringar frukt, den renar Han, för att den må föra/frambringa mer frukt. (Joh 15:2)
(Jesus) säger till (de elva): ”Tag helig ande. Alltefter omständigheterna må ni låta någras missar (av Guds mål) vara. Det skall låtas (א*) vara (i fred) för dem. Alltefter omständigheterna må ni ’få makt över’/gripa någras (missar av Guds mål). De har varit (och är) ‘fått makt över’/gripna.” (Joh 20:22b-23)
Exegeter, evangelister med flera
Att börja med:
ca 2000 - ca 1900
Två gånger krävde Israel ... en kung och båda gångerna angav de samma skäl: de ville bli som ”alla andra folk”. Och Herren sa åt Samuel att ge efter för deras krav. Men det var en tragedi. Gud hade ju utvalt Israel bland de övriga folken i avsikt att de skulle bli ett heligt folk, hans egendom och olikt alla andra. Guds folk står i dag inför samma dilemma. Vår kallelse är inte att likna världen runt omkring oss, utan att vara radikalt annorlunda. (John Stott "Genom Bibeln - Dag för dag" s 74 i kommentar till 1 Sam 3:19)
Paulus inser det fruktlösa i att ödsla energi på ett sökande som mer utmärks av nyfikenhet än av sanningslidelse. ”Därmed lämnade han de församlade” (Apg 17:33), konstaterar Lukas. Det finns tillfällen när det är bortkastad tid att försöka övertyga de många. ... Otron gör människan oemottaglig, slutgiltig i sitt förkastande av evangeliet. Paulus vänder (de smädande) ryggen och ägnar istället sin tid och kraft åt dem som var motiverade. Det finns ett samband mellan denna koncentration på de få som vill låta sig formas och de många som nås av evangeliet. Han tömmer inte sin energi på dem som är oemottagliga – utan utger sig hängivet för dem som besvarat kallelsen. Att ge sig själv åt några törstiga är långt mer fruktbart än att försöka övertyga de många som lyssnar håglöst. (Peter Halldorf ”Andens folk” s 285,313 i kommentar till Apg 17,19)
Den som är helig, ska helga sig, den som är smutsig (så kan man översätta), må smutsa sig alltmer. Det finns en det andliga livets lag, som säger att synden straffar sig genom att man går allt längre i synd. Bibeln säger detta många gånger, t ex Dom. 2:3; Psalt. 69:28 och 81:13, Ordsp. 1:31 och Rom. 1:26. Samtidigt är det löftet givet åt dem som låter Anden helga sig, att de ska bli alltmer helgade, även om de inte själva märker det. I den yttersta tiden ska till följd av denna andelivets lag ondskan bli allt fräckare och mer hänsynslös, men på samma gång ska den krympande skaran av Guds barn gå framåt i helgelse. (Sven Danell ”Dagpostilla” s 334 i kommentar till Upp 22:10-17,20)
Läraren talade: Man kan lefva mycket långt fram i lifvet, tycka sig vara en anständig människa och äfven åtnjuta rykte som sådan. Så kommer en dag, då man liksom vaknar ur en sömn, får se sig själf som ett spöke, och man fasar; frågar sig: Är detta jag? Man upptäcker handlingar, man begått, som nu synas oförsvarliga, och man frågar sig: Hur kunde jag? ... Ja, man gled in i brottet en gång; en annan gång släpades man vid håret, en annan gång föll man i en snara. – Men det finns människor så sömnsjuka, att de aldrig vakna, och så litet intelligenta, att de icke kunna inse huru svarta de äro. Jag hade nyss en vän som var 60 år; i ett utbrott af stupid förvåning sade han: Hvarför äro människor så onda på mig? jag tycker jag är en hygglig karl! – Och denne man var en tyrann, som trampade i mänskors öden, en bödel som afrättade för betalning, en mördare, som beljög oskyldiga, som tog mutor, öfvade simoni och allsköns laster. ... (Han) var en ond natur, som, när han handlade efter sin natur fann det naturligt eller rätt. Han lefde i full harmoni med sin natur och verkade därför på sina likar som en hygglig karl, ”sund”, naiv, och var därför ”treflig i sällskap”. När han dog, skizzerade jag hans karaktär för en bekant. Denne, som var af den svarta ullen, svarade helt naivt: ”Du är orättvis mot honom, för jag tyckte han var en treflig karl.” Detta måste jag skrifva upp: ”för jag tyckte ...” (August Strindberg ”En blå bok I” s 66)
Jag måste berätta om en gåva, given till missionen under sådana omständigheter, att den inte blev missionen till någon nytta. Under min första tid i Skillingaryd, och innan väckelsen 1906 danat om förhållandena, var det vanligt att frun till missionsföreningens ordförande gick en rond bland köpmännen i samhället och bad om någon gåva in natura till försäljningen. ... På hösten 1904, mitt första år på platsen, hade fru Johansson gått sin rond och fått in en hel del till försäljningen. ... Bland andra hade hon också besökt en mycket gudlös köpman och frågat, om han ville ge något till missionsföreningens försäljning. Hos denne man lågade vreden upp, och han riktigt öste över henne ovett med skopa, därför att hon av honom vågade begära en gåva till missionen. Fru Johansson stod där tyst som ett lamm inför den som klipper det. När ovädret var över ... slog samvetet (honom) ... så att när frun var i dörren och skulle gå, sade han: "Vänta lite! Jag kan väl ge ett blustyg." ... Den dag, då försäljningen skulle hållas, hade alla missionsgåvorna lagts upp på ett stort bord framför predikstolen. ... Emellertid befanns det efteråt, att intet blustyg blivit sålt. ... Däremot när papperet under borden skulle bäras ut ... så fanns det saknade blustyget där. Dit hade det av en händelse sökt sig ned. ... "Så förargligt", sade fruarna, "att det ej blev sålt nu, men vi få väl gömma det och sälja det nästa år." Så kom nästa höst, och tillsammans med andra gåvor, låg även blustyget där på bordet. ... Efter det allt var slut, sade någon: "Men vem köpte blustyget?" ... Åter gjordes en undersökning under bordet bland papperen där. Intet tyg kunde upptäckas. ... Detta fann aldrig sin förklaring. Det stod för alltid skrivet "hemlighet" ifråga om blustyget, som givits under eder och förbannelser. ... (Gud) avsade sig att för missionens heliga sak mottaga gåvor under sådana former. Från den stunden besöktes aldrig sådana köpmän, som ej hade något intresse för Herrens verk. För min del tror jag emellertid, att Gud även av oomvända människor mottager och välsignar missionsgåvor, om de givas av villigt hjärta, dock inte under sådana förhållanden, som här skildrats. (Viktor Johansson "Nya minnen från färdevägen" s 100-102)
ca 1900 och tiden dessförinnan
Kanske var det första gången i sitt liv som (Podgorin) hade varit uppriktig och sagt det han ville. Efter en stund ångrade han redan att han hade varit så hård (mot Sergej Sergevitj). Vad tjänar det till att tala allvarligt eller diskutera med en människa som ständigt ljuger, äter mycket, dricker mycket och ger ut andras pengar i massor och samtidigt är övertygad om att han är idealist och martyr? Här har man att göra med dumhet eller med gamla ovanor som trängt djupt in i organismen som en sjukdom och inte kan botas längre. I alla händelser är indignation och hårda förebråelser gagnlösa här, snarare borde man skratta; ett gott skämt skulle åstadkomma mycket mer än ett dussin predikningar! "Det enklaste är att inte alls låtsas om något", tänkte Podgorin, "men framför allt skall man inte ge några pengar." (Anton Tjechov "Hos gamla vänner" s 98-99)
Läs Jobs Bok! "O, säll är den man som Gud straffar!" Detta är rena allvaret, och betyder väl: Gud bryr sig om honom. De andra låter han hållas i uselheten. Och detta: "Job dricker förödmjukelser som vatten." Han har förstått afsigten med förödmjukelserna och är stolt öfver att vara föremål för uppmärksamheten samt visar med gladt mod hur han kan svälja. Jeremias är äfven sublim: "O, jag har nästan glömt hvad lycka är!" Ja det har jag. (August Strindberg "August Strindbergs brev XI maj 1895-nov 1896" s 289; brev 23 juli 1896 till Torsten Hedlund)
(Vid) mina promenader i Aleksandrovsk och dess omgivningar tillsammans med posttjänstemannen ... gick vi för det mesta till fyren som låg högt över dalen på Jonquierudden. ... Det sägs att det en gång stod bänkar längs vägen till fyren men att man varit tvungen att ta bort dem, eftersom straffångarna och kolonisterna under promenaderna skrev och ristade snuskiga nidskrifter och alla slags oanständigheter på dem. Vänner av så kallad planklitteratur finns det gott om också bland de fria, men i straffkolonin är cynismen måttlös och obeskrivlig. Inte bara bänkar och bakgårdsväggar utan också kärleksbreven är vidriga här. Det är anmärkningsvärt att människan skriver och ristar alla möjliga gemenheter fast hon samtidigt känner sig förlorad, övergiven och djupt olycklig. En och annan är redan gammal och förklarar att världen är motbjudande och att det är dags att dö. Han har svår reumatism och ser dåligt men han svär som en borstbindare i en utdragen andlös tirad av valda skällsord - det är som en besvärjelse mot frossa. Om han är skrivkunnig brukar han ha svårt att i ensligheten bemästra sitt övermod och avhålla sig från frestelsen att klottra något förbjudet ord på väggen - om också bara med nageln. I närheten av det lilla huset sliter en ilsken hund i sin kedja. (Anton Tjechov "Sachalin" s 76-77; Tjechov besökte Sachalin 1890)
(Aristov) verkade snarast anse att stämpeln straffånge gav honom fria händer att begå ännu värre skamligheter och vidrigheter. "Är man straffånge, så är man. En straffånge kan svina ner utan att skämmas." Sådan var bokstavligen hans uppfattning. ... Han var ett exempel på hur långt människans enbart fysiska sida kan gå, om den inte behärskas av en inre norm och laglighet. (Fjodor Dostojevskij "Döda huset" s 76-77)
Och söndagarna - vilken skillnad mot det sätt som han förut hade tillbringat dem på! ... De fattiga människorna som kom till gudstjänsten (i den lilla kyrkan) var så prydliga och rena och knäböjde så andäktigt under sina böner att det tycktes vara ett nöje och inte en plikt för dem att samlas där. Efter gudstjänsten tog man en promenad och besökte många av de fattigas rena och snygga hem. På kvällen brukade Oliver läsa ett par kapitel ur bibeln, som han hade övat sig på under veckan, och han kände sig då mer nöjd och stolt än om han hade varit själva prästen. (Charles Dickens "Oliver Twist" s 175)
Will werlden icke känna oss, utan wi måste förgäfwes tjena den, lida och kämpa samt offra wår salta swett och wårt blod, så må den lemna oss; wi hafwa icke begynt för werldens skull. Den som icke will hålla med oss, han blifwe hemma. Wilja de icke wara wänner, så låt dem wara owänner och med sin wrede och sitt raseri sarga och uppäta sig sjelfwa. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 504 i kommentar till Ef 6:10-17)
(Kejsare) Markus Aurelius visar sig olik (den grekisk-romerske stoiske filosofen) Epiktet däruti, att medan den senare framhåller människans kraft att göra sig oberoende af ödet, så betonar den förre dess mer människans svaghet. Han tackar Gud för att han kunnat motstå de frestelser till vrede, otålighet, sorg, ängslan eller hopplöshet, som stundom ville bemäktiga honom; men han känner huru svag han dock är och beder ständigt om styrka. Med det oaflåtliga bemödandet att förbättra folkets seder parade han de blygaste förhoppningar om någon ringa framgång, men väntade ingen tidig skörd af sin sådd. "Hoppas aldrig", skrifver han, "att kunna förverkliga Platons republik! Låt det vara dig nog, om du i någon den minsta mån kunnat förbättra människorna och anse icke detta som någon sak af underordnad vikt. Hvem kan förändra människornas meningar? Och utan en förändring af deras sinnelag och tänkesätt gör du dem endast till motvillige slafvar och hycklare. Bättra dem, om du kan. Hvarom icke, så minns, att dig är gifvet tålamod, som du skall bruka till deras väl. Sedan otaliga årtusenden fördraga de odödlige gudarne tåligt människornas dårskaper, ja, öfverhopa dem med välgärningar. Men du, som har så kort tid att lefva, är du redan trött, är ditt tålamod redan slut, fast du själf är en skröplig varelse, som har Guds tålamod af nöden? Om du minns, att vi alla snart skola dö, så blir det dig lättare att älska din fiende. Det gifves blott en sak af verkligt värde: att iakttaga sanning och rättvisa och lefva utan vrede mitt ibland ljugande och orättrådiga människor." (Viktor Rydberg "Materialism och idealism" s 176-177; föreläsningar i Göteborg höstterminen 1876)
Sorgligt att säga står denne kejsares (Markus Aurelius') namn bland de romerske cesarers, under hvilka förföljelser utbröt mot de kristne. Så var det under Markus Aurelius' regering som kyrkofadern Justinus led martyrdöden i Rom. Huru förklara detta? Huru förklara, att med endast ett par undantag är det just de bäste av Roms kejsare, som uppräknas bland kristendomens förföljare? Man har för att fatta denna företeelse framför allt hållit sig till det faktum, att de kristne vid denna tid och ännu långt senare ådagalade öppet hat till sitt romerska fädernesland, hvari de sågo Antikrists rike, och att de undandrogo sig i det närmaste alla medborgerliga plikter, dels därför att deras tankar mer voro riktade på det himmelska fäderneslandet, dels därför att alla medborgerliga förrättningar voro så nära förknippade med hedendomens religiösa ceremonier. Så avhöllo de sig icke blott från all befattning med statens och kommunens ärenden, utan deltogo ogärna i landets försvar mot yttre fiender, ehuru det tyvärr alltför ofta i de kristna sekternas inbördes fejder visade sig, att de voro i stånd att utgjuta blod. Men saken har äfven andra förklaringsgrunder. Judarne vägrade, likasom de kristne, att offra åt kejsaren och deltaga för det romerska rikets bästa; men de ledo dock icke sådana förföljelser, och detta emedan de icke gingo anfallsvis tillväga mot andras tro. Men detta, att gå anfallsvis tillväga, ansågo den tidens kristne som en skyldighet, emedan de voro öfvertygade, att endast den kristna tron kan frälsa människan från afgrundskvalen. De gjorde i bästa mening outtröttligt proselyter, men i det de härmed lydde sitt samvetes bud utbredde de därmed split och jämmer i otaliga familjer; de kunde icke afhålla sig från att smäda och förlöjliga de hedniske gudar, som folkmassorna fromt tillbådo, och där de kristne voro öfverlägsne till antalet, skydde de icke att sönderslå gudsbilderna, omstörta altarne och störa hedningarne i deras gudstjänst. Det var naturligt, att allt detta skulle framkalla utbrott af vrede och hämd från desses sida, så mycket mer som det allmänt troddes, att de olyckor, som öfvergingo det romerska riket, vore ett straff för det förakt som de kristne visade fädernas tro och statens religion, och så mycket mer som de förskräckliga osanningar, hvilka i mer än en mansålder varit kringspridda om de kristnes bruk vid sina sammankomster för lyckta dörrar icke kunnat bringas till tystnad, emedan de kristna sekterna i sitt inbördes hat utkastade samma beskyllningar mot hvarandra. Härtill kom att hierarkin redan var stadd i uppväxt och visade tydlig benägenhet att bilda en stat i staten. Det hela visar ett af dessa tragiska uppträden uti historien, i hvilka skilda världsåskådningar naturnödvändigt sammandrabba, medan både rätt och orätt finnas å ömse sidor. Hvad Markus Aurelius vidkommer, vet man dock, att han aldrig anordnade någon förföljelse mot de kristne, men väl fordrade en sträng undersökning af klagomålen emot dem, samt att de förföljelser, som verkligen utbröto, voro lokala, framkallade af folkmassorna och understödda af lokalmyndigheterna. Därför kunde också, tjugo år efter Markus Aurelius' död' kyrkofadern Tertullianus aflägga det vittnesbörd om honom, att han äfven i afseende på de kristne hade varit en landsfader och en de förtrycktes beskyddare. (Viktor Rydberg "Materialism och idealism" s 177-179; föreläsningar i Göteborg höstterminen 1876)
(Magistern) förstod nu denna kärlek till smuts och förbrytelser, detta tycke för all slags förruttnelse och denna sympati för orena djur. Sålunda skrev den vise Manu (i sin indiska lagbok ... huru Tschandala, den lägsta indiska kasten skulle behandlas) i syfte att genom förnedring skapa en ras av förnedrade, som borde ligga underst såsom värmande och närande gödsel, för att arias adelstam skulle kunna skjuta upp och sätta blom vart hundrade år ... : "Tschandala, frukten av äktenskapsbrott, blodskam och förbrytelser, må äta endast vitlök och lök med förruttnelsens smak, och ingen må bringa honom spannmål och frukter, eller vatten och eld. Tschandala må icke hämta vatten ut floder, källor eller brunnar, utan endast ur träsk och de pölar, som uppkomma i kreaturens spår. Tschandala må icke tvätta sig, alldenstund vattnet endast må förunnas honom till att släcka sin törst med. Tschandala må aldrig sätta bo; må kläda sig endast i kläder efter lik, nyttja endast söndriga kärl till att äta på, gammalt järnskrot till smycken, och till gudstjänst endast onda andar." Så skrev den vise Manu (i den 10:e boken, vers 51 o. följ.). (August Strindberg "Svenska öden och äventyr 2" s 375-376; novellen "Tschandala" från 1889)
Att fortsätta med (hembygden):
De internationella konflikterna finns i (fars) dagbok bara som hotfulla åskmoln i bakgrunden, driver ibland lite närmare men löses upp till slut. "Ännu ha vi fred i vårt kära Sverige. Tänk vilken nåd", skriver han i brevet till "Vår kära syster Elsa" i november 1941. Och fortsätter: "Fastän ransonering på nästan allt, ha vi vad vi behöva. Störst av allt: frihet andligen, att bedja, vittna, ha möten så mycket vi vill. Pris ske Gud! Men de ofrälsta 'fortfara att orena sig', äro rätt liknöjda då det gäller möten. Det är väl så i de yttersta dagarna: sömnaktigt. Må denna sömn ej gripa oss." (Josef Rydén "Fliten och fromheten" s 126)
Då hvarken Gud, som bestämt tidens lopp och nu reglerar det, ej heller satan, som söker hindra det, ändra sig, så är tydligt, att tiden härefter (år 1906) kommer att gå i alldeles samma riktning som hittills. Dock med ett viktigt tillägg. I den stora utvecklingslagen för allting ligger, att både det onda och det goda kommer att utveckla sig och tillväxa. Hvarjemte det onda och det goda såsom motsatta ting komma att alltmera skilja sig åt. Tidssignaturen blir därför denna: den orättfärdige fortfare att göra orätt och den orene att orena sig, den rättfärdige fortfare att öfva rättfärdighet och den helige att helga sig (Uppenb. 22:11). Däraf följer vidare, att de tecken, som angifva ondskans och det godas tillväxt, blifva allt tydligare, ju närmare ändens tid det lider. (Karl Palmberg "Hvad varslar tiden och hvad stundar?" s 60-61)
Tänk nu, när den store fursten Mikael, som här företräder själfva förbundets ängel, Kristus, och för hans talan, som heter amen, det trogna och sannfärdiga vittnet, begynnelsen till Guds kreatur - tänk, när han därjämte lyfter sina båda händer mot himmelen och bekräftar sina ord med en helig ed vid honom, som lefver ifrån evighet till evighet - visserligen måste hans förkunnelse äga någon vikt. Och denna förkunnelse, som utgör slutordet i Daniels profetia, är ock märkligt öfverensstämmande med de ord, hvarmed Johannes höga Uppenbarelse afslutas, då Herren Kristus sist högtidligt förklarar: "försegla icke denna boks profetias ord; ty tider är nära. Den orättfärdige fortfare att göra orätt och den orene att orena sig, den rättfärdige fortfare att öfva rättfärdighet och den helige att helga sig. Och se, jag kommer snart och min lön med mig." Det går en frisk världs aftonfläkt genom alla sådana uttryck. De tyda på en tid af kamp, af sållning och pröfning, då hvar och en skall blifva uppenbar och fri till att ådagalägga sitt verkliga inre; ty på det sättet skall den ond är blifva ännu värre och den from är frommare. Att vår närvarande tid alltmer får detta skaplynne, är tydligt för hvar och en, som har ögon att se - det är en tid, som å ena sidan är full af nådeverkningar, väckelser och lifsrörelser i det andliga, och å andra sidan full af fräck otro, och emot Gud upprorisk förnekelse och ogudaktighet, i förening med ett tanklöst lättsinne, som icke alls aktar själar och det eviga eller de varningar Herren gifver. (I. Strandh "Hvad varslar tiden och hvad stundar?" s 30-31)
Att fortsätta med ('nationerna'):
Jfr ”Jesus sade: ’Den, som har i sin hand, åt honom skall ges, och den, som inte har, också det lilla han har skall tas ifrån honom.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 65; Thomasevangeliet log. 41)
Jfr ”Jesus s(ad)e: ’Faderns rike liknar (en) kvinna. Hon tog lite surdeg, (hon gömde) den i mjöl, hon gjorde den till sto(ra) bröd. Den som har öron, han höre.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 87-89; Thomasevangeliet log. 96)
Jfr ”Jesus sade: ’(Fade)rns rike liknar en kvinna, som bär en kr(uka) fylld med mjöl, medan hon går (en) lång sträcka. Kru(kan)s öra gick sönder. Mjölet tömdes ut bakom henne (p)å vägen. Hon visste det inte. Hon hade inte märkt tråkigheten. När hon kom hem, satte hon ner krukan. Hon fann den tom.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 89; Thomasevangeliet log. 97)
På "biskopsvisitation" i församlingen har jag gästat hos äldstebroderfamiljen (presbyteros) och till min glädje funnit dem alla vara bevarade i Jesus Kristus. Allt är Guds trofasthet! "Den som är rättfärdig, han fortfare att öva sin rättfärdighet och den som är helig att helga sig"; Upp 22:11. Eder i Herren tillgivne broder. Jesus kommer snart. (Roland Öhrn "'Biskopsvisitation' i Högryd-Södra Ving"; ord i Signe och Ivar Johanssons i Högryd-Södra Ving gästbok den 2-3 februari 1944)
Så växlar det här (i Chicago) mellan vackert och fult i en och samma stad, världens tredje och Amerikas andra stad i storleksordning. Som det är i städerna, så är det även med människorna. Ett sorgligt stort antal orena och neddragande och somliga till och med snuskiga och illaluktande. Andra åter äro ädla, rena och helgade och därför också uppbyggande och givande. Det blir liv och grönska, där de gå fram, och efter deras död resas ofta ärestoder över dem i grönskande parker, som bära deras namn till eftervärlden. (Viktor Johansson "Nya minnen från färdevägen" s 302)
Det ivriga duschandet var också det en ideologisk akt, en reverens för den kampanj för hygien som ledande socialdemokrater riktade till den svenska arbetarklassen vid denna tid. Hygien var (nittonhundra)trettiotalets modeord. Med hygien sökte man ringa in ett ideal, som med början i yttre beteende omfattade vardagens alla dimensioner, från tandborstning till den äktenskapliga samvarons moral. Smuts var inte endast det som häftade vid huden utan också sådant som smög sig in i tankar och fantasier. Hygien blev på det sättet en bro mellan kyrkans gamla moral och modernismens nya. Hygienens lagar inhämtades karaktäristiskt nog också från radion ur vilken det om söndagarna strömmade omväxlande psalmsång och föreläsningar. Mamma uppfyllde hygienens bud genom ett frenetiskt städande. Allt var polerat och putsat till ytor så glänsande att bacillerna halkade av och virvlade ut genom fönstren som för det mesta stod öppna för vädring. Ljus, luft och renlighet blev under trettiotalet metaforer för upplysning och rationalitet. ... Hos pappa tog sig hygienen framför allt uttryck i en ständig inriktning på matsmältningen och dess problem. Maten fick gärna vara god, men den skulle framför allt vara riktig. (Ronny Ambjörnsson "Mitt förnamn är Ronny" s 28-29)
De flesta dödsdömda fångar ... är så förhärdade, att de inte vill bekänna sina brott ens för prästen. Då prästen uppmanar dem till bot, smädar de och svarar: ”Det är inte nödvändigt att bekänna.” De kallar prästen som uppmanar dem till bot för en svart djävul. Sådana dödsdömda fångar är som slaktfår, som med våld förs till avrättningsplatsen och som har så styva nackar att fjärdingsmannen måste trycka deras huvuden mot huggkubben. ... (Läraren) måste till slut binda en svart bindel för deras ögon och låta bödeln ta hand om dem och gå bort med bedrövat hjärta. Om någon frågar prästen vilken uppfattning han har om denne dödens fånge, blir han tvungen att svara: ”Det finns inte något hopp om hans salighet, obotfärdig och förhärdad gick han i döden.” ... Bibeln säger: ”Den som är ond skall bli ännu värre.” Människan måste bli en djävul. Men om denne genom sin förhärdelse skulle lära känna sin djävulska natur, skulle den onde komma i nöd. Men de förhärdades hjärtan blir bara högmodigare dag för dag. De blir allt mer förskräckliga och rysliga. Och till slut förvänder vredesdjävulen deras ögon, så att de ser Gud som Satan och Satan som Gud. ... De kristna blir högmodiga, djävulska, falska profeter och villoandar i de förhärdades ögon. Men horor, tjuvar, mördare, drinkare, svärjare och slagskämpar blir kära kristna, och djävulens apostlar blir de bästa prästerna. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 59-60,63 i predikan vid 1850-talets början över Matt 21:1-9 och Sak 11:4,7)
Om världsäran är så stor, att (andligen fattiga själar) inte vill gå (till barnet i krubban), så må de besöka krogen, besöka danshuset, besöka horhuset, besöka förbannelsens hus, besöka tjuvens hus. De må till och med besöka konungens slott. Då skall inte gamla vänner klandra honom för hordomens, stöldens, förbannelsens och supandets dåliga lukt, som stiger upp i huvudet på sådana platser. Ty de är så vana ändå från sin barndom att lukta på förtappelsens lukt, att de gärna dricker av den. Men om en kristen en gång går in i stallet för att se detta fattiga barn, som ligger i krubban, börjar världens gamla vänner genast klandra och fråga: ”Var har du varit? Det luktar ju hästdynga om dig.” (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 182 i predikan 1847 över Luk 2:1-20)
En blomma rinner upp ur mull, av väder blåses hon omkull, ell' vissnar hon och får sitt slut när sommartiden lupit ut. Så är det ock med skönhets prakt, hon äger ej fullkomlig makt: hon lider oundviklig nöd av sjukdom, ålder, tid och död. En skönhet är allena till, som evigheten gilla vill: en ren, en klar, en helgad själ, hon växer till, och prydes väl av himlaprakt, en skönhets skrud, som gör att hon behagar Gud. (Hedvig Charlotta Nordenflycht “Skönhet en bräcklig glans” s 88; 1718-1763)
Då ett svin har badat/’tvättat sig’, (vänder det sig intill) in i ett rullande av/i gyttja. (2 Pet 2:22b)
Om vi – alltefter omständigheterna – må bekänna våra missar (av Guds mål), är Han trofast och rättfärdig, för att Han må låta våra (א,* א) missar (av Hans mål) vara för oss och göra oss rena från varje orättfärdighet. (1 Joh 1:9)
Om – alltefter omständigheterna – ni må veta, att Han är rättfärdig, har ni och/också kunskap, att 'varje den'/’var och en’ som gör/praktiserar rättfärdigheten är (och har varit) avlad ut ur/av Honom. (1 Joh 2:29)
Vi vet, att om – alltefter omständigheterna – Han må göras synlig, kommer vi att vara lika Honom, eftersom vi skall skåda Honom helt och hållet som Han är. Och 'varje den'/’var och en’ som har det här hoppet på/till Honom luttrar sig själv, helt och hållet som Den där är luttrad. (1 Joh 3:2b-3)
Små barn, låt ingen leda er vilse. Den som gör/praktiserar rättfärdigheten är rättfärdig, helt och hållet som Den där är rättfärdig. (1 Joh 3:7)
I det här är det synligt, (vilka som är) Guds barn och förtalarens barn. 'Varje den'/’var och en’ som ej gör rättfärdighet är inte ut ur/av Gud, och/’inte heller’ den som ej välkomnar sin broder. (1 Joh 3:10)
Grekiska ord:
rypainô (vara smutsig) Upp 22:11
ryparos (smutsig) Sak 3:3-4; Upp 22:11 – Jak 2:2
Ytterligare studier: Dom 2:3; Ps 81:12(13); Ordsp 1:31; Jes 51:6; Rom 1:26; 6:20-22; 2 Tim 3:13.
(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-08-18; 2012-07-31; 2015-11-21; slutlig version 2018-08-08)
Till sidans topp22:12 Skåda, Jag kommer snabbt, och Min lön (är) i sällskap med Mig (för) att ’ges (א*) tillbaka’/överlämnas till var och en som hans gärning är.
Ord för ord (16 ord i den grekiska texten): Skåda (jag)-kommer snabbt, och '-en lön'/lönen min i-sällskap-med mig (att)-ges-tillbaka (till)-var-och-en som '-en gärning'/gärningen är hans.
1883: Se, jag kommer snart, och min lön med mig, för att vedergälla hvar och en såsom hans gärning är.
1541(1703): Och si, jag kommer snart, och min lön med mig, till att wedergälla hwarjom och enom såsom hans gerning är.
LT 1974: Se, jag kommer snart, och jag har min lön med mig, för att belöna alla för de gärningar de har gjort.
Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):
(Profeten sade till Jerusalem:) “Skåda, Herre(n) kommer i sällskap med stabilitet. ... Skåda, Hans lön (är) i sällskap med Honom och gärningen ’mitt emot’/inför Honom.” (Jes 40:10, Grekiska GT)
(Profeten sade till Jerusalem:) “Skåda, din Räddare blir/kommer till sidan av dig och har ’lönen av Sig själv’/’Sin lön’ och gärningen före/inför Sitt ansikte.” (Jes 62:11b, Grekiska GT)
(Herren sade:) “Jag, Herren, (är Den som låter) hjärtan (undergå prov) och utsätter njurar för prov, av/'med utgångspunkt från' det att ge åt var och en enligt/efter hans vägar, enligt frukterna av hans strävanden.” (Jer 17:10, Grekiska GT)
(Herren sade:) “O/ve (den orättfärdige som) ... inte/förvisso ej må ’ge tillbaka’/överlämna (till sin granne) hans lön.” (Jer 22:13, Grekiska GT)
(Salomo sade: “Vishet) ’gav tillbaka’/överlämnade till fromma deras besvärs lön.” (Salomos Vishet 10:17a)
Den Senare Uppenbarelsen:
(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Fröjda er och jubla, eftersom er lön (är) mycken/stor i himlarna, ty på det här sättet förföljde de profeterna, de (som var) före er." (Matt 5:12)
(Jesus sade till Sina lärjungar:) "Den som tar emot en profet 'in i'/'med syfte på' en profets namn, skall ta en profets lön, och den som tar emot en rättfärdig 'in i'/'med syfte på' en rättfärdigs namn, skall ta en rättfärdigs lön. Och den som - alltefter omständigheterna - må ge en av de här små (som följer Mig) endast en bägare kallt (vatten) att dricka, 'in i'/'med syfte på' en lärjunges namn, amen, säger Jag er, han må inte/förvisso ej fördärva/förlora sin lön." (Matt 10:41-42)
(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Människans Son står i begrepp att komma i Sin Faders härlighetsglans i sällskap med Sina budbärare och skall då ge tillbaka till var och en enligt hans gärningar (א*). (Matt 16:27)
Då det hade blivit kväll säger vingårdens herre till sin förtroendeman: “Kalla arbetarna och ’ge tillbaka’/överlämna lönen.” (Matt 20:8a)
(Jesus sade till Sina lärjungar: “När Människans Son kommer är det) som då en människa hade låtit sin bostad vara (för att fara) utomlands och hade gett sina slavar (den rättsliga) myndigheten åt var och en hans gärning, och han ålade dörrvakten ’för att’/att han må vara vaken.” (Mark 13:34)
Aposteln, den åttonde och en av de sju:
Allaredan tar den som skördar lön och leder/för tillsammans frukt ’in i’/till tidsålderslångt liv, för att och/både (א,* א, A) den som sår och den som skördar må fröjda sig tillsammans." (Joh 4:36)
(Jesus sade till folkskaran:): ”Den här, det är Guds gärning, för att ni må tro in i Den som Den där har skickat bort.” (Joh 6:29)
Ändra sinne * (א,*א). Men om ej, kommer Jag till dig snabbt, och Jag skall föra krig ‘i sällskap med’/mot dem i/med Min muns stora svärd. (Upp 2:16, ”Pergamos”)
Jag skall ge er, var och en, enligt * (א*) gärningarna. (Upp 2:23b, ”Thyatira”)
Och skriftrullar öppnades. Och en annan bokrulle öppnades, som är livets (bokrulle). Och de döda (kropparna) dömdes ’ut ur’/’med utgångspunkt från’ de ting som hade varit (och var) skrivna i böckerna (א,* א), enligt/angående deras gärningar. (Upp 20:12b)
Hembygdens predikan:
Den vedergällning, som gives här (i tiden), är ringa och därtill ofta besmittad med synd och orenhet. Men vedergällningen, som gives i det kommande riket, är ren, helig och obesmittad. Alltså är det en verklig vinst, om den jordiska vedergällning, när Kristus kommer, står oss då åter. Om den vedergällningen har texten märkvärdiga och hopade uttryck. Det heter: Ett gott mått, packat, skakat och överflödande, skall man giva i edert sköte. Här äro två tröstliga ting att beakta. Först detta: Då vi uppmanas att giva, nämnes intet om ett packat, skakat och överflödande mått. Då säges det blott: Given. Men i den kommande vedergällningen skall måttet vara packat, skakat och överflödande. Därmed är antytt – antydas kan det blott – huru oändligt mycket den vedergällningen skall överträffa det lilla som här gives. För det andra säges, att det måttet skall givas i skötet. Med skötet förstods hos de gamla den utvikning på manteln, som uppkom vid bröstet över livbältet, och i vilken allehanda saker plägades bäras. Det vill utan bild säga, att den kommande vedergällningen icke behöver sökas eller ens hämtas, utan skall givas fritt utan något vårt åtgörande. Den skall givas, såsom man giver till innerligt älskade vänner. Om det därför gives en ånger på den dagen, huru skola vi icke ångra, att vi icke här gåvo rikligare och villigare och utan att någonsin fordra igen! Herre, lär oss redan nu att noga betänka detta. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Tredje årgången s 293-294, Fjärde söndagen efter trefaldighet, Luk 6:36-42)
Exegeter, evangelister med flera:
Att börja med:
Om man vill peka på något enskilt drag som man skulle kunna säga är karakteristiskt för vad Nya Testamentet har att säga om Kristi återkomst, så må det vara att den skall komma oväntat och plötsligt. (Studiebibeln IV:799)
Den som hjälper och stöder en av mina lärjungar, bara därför att han är en lärjunge, han skall inte ha gjort det för ingenting, säger Jesus. Han skall få sin lön! Det här är något som förvånar många. Hur kan Jesus tala om lön? Den som kämpar sig fram med goda gärningar och menar sig kunna bli frälst på det sättet tar fullständigt fel. Ingen kan köpa sig tillträde till saligheten. Den ges inte som lön för någon mänsklig prestation. Frälsningen är av bara nåd, för Jesu skull (Ef 2:8f). Allt det här är helt riktigt. Frälsningen ges till fattiga syndare som kommer till Jesus som de är. Trots det talar Bibeln också om begreppet "lön". Lönen skall Gud ge till dem som har tjänat honom troget. Om det verk man har åstadkommit består, då skall man få lön (1 Kor 3:14). ... Lönen skall Jesus ge till sina vänner när hans rike kommit till sin fullbordan (Matt 16:27, 2 Tim 4:8). Men också i detta livet kan Gud ge sina vänner lön (Mark 10:30). Vad lönen består i är något som vi får överlåta till Herren själv. Det avgör han. ... Låt oss bara inte glömma den hjälp och det stöd som vi som Jesu vänner kan ge varandra. Jesus glömmer det inte. (Carl Fr. Wislöff "Bröd för dagen" s 296-297; kommentar till Matt 10:42)
När (farbror Nilsson) får se Alva, skriker han inte mer utan jämrar sej bara och stönar. "Jag har fått nåt sattyg om benet som jag inte kan bli av med. Gud vet vad det är men ont gör det." Alva sätter genast igång. Hon har starka nypor, och snart har hon fått loss farbror Nilsson ur (räv)saxen, då gråter han av tacksamhet. "Junibackens ängel, din lön skall bliva stor i himmelen och på jorden, var säker på det!" (Astrid Lindgren "Madicken och Junibackens Pims" s 142-143)
Nåden söker sin ro i Gud allena och fröjdar sig i det högsta goda, som alla synliga ting öfvergår. ... Nåden söker intet timligt och begär ingen annan lön, än Gud allena. ... Nåden hänför allt till Gud af hvilken allt har sitt ursprung. (Thomas a Kempis "Om den invärtes hugsvalelsen" s 163; Om skillnaden mellan nådens och naturens verkan)
Gifwer, säger Gifwaren af allt godt, så warder eder gifwet (Luc. 6:38). Så länge du ännu eger ett stycke bröd, skall du dela det med Christo, i Hans lemmar; ty alla wälgörare skall wedergäldt warda i en till kommande werld (Matth. 25:34-40). (Thomas a Kempis "Lilla Kempis" s 94)
Att fortsätta med (hembygden):
ca 2000 - ca 1900
Med tacksamhet och beundran tänker jag på inbjudan att gästa vänner med mycket begränsade lägenheter. Under min verksamhet bland industrifolket i Norrland, inbjöds jag stundom som gäst i chefers och arbetsledares rymliga hem, men också i de små arbetarhemmen. Särskilt väl kommer jag ihåg gästfriheten i en familj, som endast hade ett enda rum, som också utgjorde kök. Men det fanns rum för den unge evangelisten. Min sovplats avskildes från de övrigas genom en skärm. Hur beundransvärda är inte sådana människor, som med sina små resurser tjänar Herren med glädje. Genom dessa rader vill jag bringa min hyllning och mitt varma tack till alla hem, som med olika förutsättningar tjänat Gud och med uppoffrande kärlek och gästfrihet mottagit himmelrikets budbärare med mat, logi och skjuts. Mästaren, som sade att inte ens ett glas vatten givet av kärlek till honom skall bli olönt, han skall vedergälla all trogen tjänst. (Carl Wilson "Jag minns ..." s 104; Tacksamhetens tankar i livets höst)
Trots allt får en Kristi tjänare mottaga något: av Kristus själv får han som nådelön ta emot det eviga livet. Utan att själv vara värd det, utan att kunna peka på prestationer som motiverar lönen. En Kristi tjänare som troget tjänat Kristus får vara med i gemenskapen vid Kristi bord i hans eviga rike. (Hans Almer "Att vara Kristi tjänare"; Jönköpings-Posten den 24 januari 1975)
(Lärjungarna) var inte värda någon lön. Det är inte vi heller. Men ändå lovar Jesus det - av nåd. Han lovar en gemenskap, som aldrig skall brytas. Han lovar en evig härlighet. (Harald Ehrnström "Att söka livets Herre"; Jönköpings-Posten den 10 februari 1968)
Det finns gärningar, som Gud lönar. ... Upp 22:12. Gud blir ingen något skyldig. "En minnesbok har blivit skriven inför hans ansikte, till åminnelse av dessa, som frukta Herren och tänka på hans namn." Mal. 3:16. Och Gud har sin egen löneprincip. "Den som tager emot eder, han tager emot mig, och den som tager emot mig, han tager emot honom som har sänt mig. Den som tager emot en profet, därför att det är en profet, han skall få en profets lön; och den som tager emot en rättfärdig man, därför att det är en rättfärdig man, han skall få en rättfärdig mans lön. Och den som giver en av dessa små allenast en bägare friskt vatten att dricka, därför att det är en lärjunge - sannerligen säger jag eder: Han skall ingalunda gå miste om sin lön." Matt. 10:40-42. (Knut Svensson "Guds böcker" s 17-18; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1963)
Farmor har varit borta och arbetat. Hon har varit hos prosten och hjälpt till i hushållet. ... "Efter det att jag sagt att jag inte visste hur mycket jag ville ha, klappade han mej på axeln och sa med sin darrande stämma: 'Herren skall löna fru Svensson.' Sen tackade han mej bara och försvann." "Va!" ropar morfar. "Sicken förgrömmad prästaskråe! Är det på det viset han ger folk lön för hederligt arbete? Sa du inte te honom att du ville ha betalt?" Farmor skakar förtretad på huvudet. "Det hann jag inte. Han bara rände iväg." (Ann-Charlotte Alverfors "Sparvöga" s 43,45)
I Jesus Kristus ... är det rike grundat, som skall förbliva, när allt annat är förgånget. Där ha vi segerlönen! (Erland Fornander "Guds under till vår frälsning"; Jönköpings-Posten 1953-03-20)
(Missionären) Reinhold fortsatte, i det han eftertänksamt vaggade med huvudet: "Men du har ju också Skriftens löfte att vad man lider och går igenom här på jorden, det skall man få lön för i himmelriket." Vitus nickade och suckade djupt: "Ja, och Gud vare innerligt prisad för det, eljest vore man då rent olycklig." (William Heinesen "Gryningsvindar" s 212; Färöarna i början av 1930-talet)
Om nu Guds barn få vara en förkrossande minoritet, vad betyder det! Han aktar på dem. Han kallar dem sitt folk. Och när en gång Guds domar skola gå över denna värld ... skall Gud komma ihåg dig, Guds barn, och du skall vara med och dela lönen, som Gud har berett åt sitt folk. (Gustav Mosesson "Herrens dag kommer med straff och med luttring"; anteckningar från en predikan hållen i Jönköping 1:a böndagen 1924; kommentar till Malaki 3:13-18; Jönköpings-Posten 1924-05-24)
Gud har förskonat eder, bröder, från plikten att våga edra lif för fäderneslandets försvar. Mån I nu med så mycket större glädje lyssna till vår konungs kallelse att följa honom, ryttaren på den hvita hästen (Upp 6:2), där han drar ut med evangelii nådesbudskap bland hednafolken, "segrande för att segra". ... Snart är han nog här, vår Herre och konung. "Han har sin lön med sig." (Hugo Linder "I Pucheng-distriktet, Kina"; brev daterat juli 1915 till Jönköpingskretsens kristliga ungdomsförbund; Jönköpings-Posten 1915-09-25)
Försäljning för missionen å saker tillverkade af Barnarps arbetsförening hålles i Barnarps missionshus Påsklördag d. 11 april kl. 4 e.m. ... Låtom oss verka medan dagen är - tiden är kort - snart kommer Herren. (Jönköpings-Posten 1903-04-06 "Snart kommer Herren")
ca 1900 och tiden dessförinnan
Svening levde i hoppet om att ”Herren en gång skall församla sina barn för att ewigt låta dem wara tillsammans, att lofsjunga Lammet”. ”I den långa evigheten” skall Guds barn få se vad de här har trott. Svening jagade efter sabbatsvilan och efter den lön som väntade ”ofwanefter”. (”Missionsvännerna i Bjurbäck och Mullsjö” s 61; Svening Johanssons teologi i boken ”Herrens werk” 1885)
1840 hade hammarsmederna (på Eckersholms bruk) en inkomst av ungefär 480 riksdaler. Bruksinspektorn hade 500, bruksbokhållaren 150. Rättaren och trädgårdsmästaren tjänade vardera 75 riksdaler men hade dessutom en del naturaförmåner, stövlar, skor m. m. så att den totala inkomsten blev lite över 100 riksdaler för den förre och lite under för den senare. Drängar, koldrängar etc. tycks ha haft en årsinkomst av omkring 50 riksdaler, när naturaförmånerna medräknats. Längst ner på löneskalan stod pigor av olika slag med hälften så mycket betalt som drängarna. 1857 finner vi en ladugårdspiga med en årslön av 15 riksdaler, och man förstår, att logiet stod i proportion till lönen. Det har aldrig varit lätt att vara fattig, men att som flicka växa upp på ett torp, så tidigt som möjligt skickas ut för att försörja sig själv och få plats som ladugårdspiga var säkert inte det liv många skulle önska sig, om de fick välja. (Lennart Gustavsson "Eckersholm - ett bruk under Tabergs Bergslag" s 35)
Det nya året ger mig en kär anledning att göra mig påmint, och att under loppet deraf önska Mamma så mycken helsa och glädje som af en hög ålder kan väntas. Jag vet väl att Mamma sjelf redan länge önskat sig de rättfärdigas lön; men för oss är det likväl alltid en glädje att veta det ett fromt hjerta slår med kärlek för oss och ber till Gud för vår välgång. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VI 1830-1832" s 9; brev från Växjö den 6 januari 1830 till Sara Maria Tegnér)
Som läsaren märker är (följande) skrivet på (sin) tids svulstiga språk, och vad som döljer sig under de många vackra och troligen starkt överdrivna orden är omöjligt att avgöra. ... "Åminne eller personalier öfver Hustru Maria Andersdott: på Kanhestra Ryd, som begrofs i Bonstorp d: 25 Julii år 1802. 'Så lef nu, i lifstiden Gudfruktiga, fromma och sedesamma hustru Maria på Kanshestra Ryd; lef til din ädlare del, neml: själen, hos din Gud, bland Englar, Helgon och utvalda, i den sälla Himmelen, i Paradis i Abrahams Sköt, i Guds rike, i Herren Zebaots lustiga boningar, therast är sundhet utan svaghet, ungdom utan ålderdom, sellhet utan ledsnad, skönhet utan skröplighet, frihet utan träldom, öfverflöd utan brist, vishet utan okunnighet, säkerhet utan fruktan, glädje utan sorg, lif utan död. Tu har haft Herren för tina ögon alltid medan tu här lefde. Nu ser tu honom såsom han är, ansigte mot ansigte. Så mätta tig nu af Guds saliga åskådande och niut theraf nu sådan glädje, then intet ögo sedt och intet öra hört och uti ingen menniskas Gierta stigande. Herren har varit tig när på högra handen: nu står tu i tinom skrud på Brudgummens högra sida i skinande silke uti klart kosteligt guld: Herren Zebaot är tin man; så låt nu hans kjerlek alltid metta tig och förlusta tig alltid af hans kjärlek och säg: I thet har jag nu hiertans ro, och min skatt är nu A och O, begynnelsen och änden. Tu har varit glad i hoppet att få se Herrens goda uti the levande lande; nu är thet tig ett lifsens träd.'" (David Andersson "Personalia eller åminnelse" s 26-27)
Att fortsätta med ('nationerna'):
Frid över alla dessa (missionärers på pingstmissionens Kongofält) minne! Vid uppståndelsen skall de uppstå till sin del och få belöning för offer och arbete för att rädda afrikaner för Guds himmel. . (Florentinus Hällzon "Tvärs genom Afrika - Skildring i ord och bild av resor i de svartas världsdel" s 36; år 1951)
Judendomen lär att människorna inte skall tjäna Gud ”såsom trälar som tjänar sin herre för lönens skull”. Men samtidigt hävdar den att de som gör det goda förtjänar en belöning. ... Många skurkar har levt ett angenämt och framgångsrikt liv medan många rättfärdiga bara fått pröva sorg och motgång. Men Gud är rättvisans Gud. Om människan inte får fullständig rättvisa under sin livstid, får hon den – så hävdar traditionen – i livet efter detta. Där i den kommande världen blir det som är krokigt uträtat och åt var och en kommer att givas efter hans förtjänst. (Milton Steinberg "Judendomen - Idéer och trosföreställningar" s 134-135)
Farfar var nöjd med att få vara nöjd; en trebent liten gubbe, böjd som siffran 9 och som inte fått ut stort av jordelivet. Det mesta hade han innestående på annan ort. Bakom torv och snåla tegar anade han himmel och salighet. Snart skulle han vara där. (Eric S. Alexandersson "Heja Masthugget" s 7; 1930-talets Göteborg)
Själva arbetet var lika hårt och tungt i det nya landet som i det gamla. Men det fanns en stor skillnad emellan Amerika och Sverige: I Amerika gav mödan utbyte, här fick man lön för att man knogade och strävade. Det var för denna skillnads skull som Karl Oskar hade bytt fosterland. (Vilhelm Moberg ”Nybyggarna” s 528; Att försona sig med sitt öde)
Ingen ting nytt härifrån; ty att alla våra Adjunkter göras til TitulärProfessorer, dels med, dels utan lönTour, men alla utan lön, och alla våra Docenter till TitulärAdjunkter o. s. v. - detta är här (nu) mera ingen nyhet, utan har redan i flere år haft sin fortgång så att nu snart hela Catalogen är på detta sätt genomgången. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev II 1818-1823" s 233; brev från Lund den 7 april 1822 till Jacob Adlerbeth)
O, en rik Gud, som har så mycket att belöna och skall det belöna. (Johann Albrecht Bengel "Bönesuckar till Nya Testamentet" s 15; bön till Matt 10:32-42)
Västerås rådman Johan Rasmussons (i slutet av 1600-talet) uppförda epitafium domineras ... av symboler och allegoriska figurer. ... Kvinnan upptill håller en palmkvist och en eklövskrans, symboler för det eviga livet och segerlönen. (Peter Gillgren "Att minnas de döda" s 506; Gravkonsten)
Hela sitt land hann Karl XI besöka, ända till Torneå i norr och de jämtländska fjällen i väster. Han lärde väl känna sitt folk, i borgargårdar och bondstugor, i prästgårdar och officersboställen. ”Gråkappan” kallades han bland allmogen efter sin enkla grå vadmalskappa, och många är legenderna om hur man anonymt och oväntat dök upp och slog sig i samspråk med bönderna eller myndigt grep in mot överhetens självrådighet eller oredlighet. Kungen var envåldshärskare men under Guds nåd. Han var kyrkans trogne son. (Alf Åberg ”Karl XI – envåldshärskare av Guds nåde” s 92-93)
Sångarna:
Är mödan tung och striden svår, Dess större lönen blifver. Med hvarje framgång, som du får, Ny kraft dig Herren gifver. För den, till Gud om bistånd flyr, Blir segern viss, om också dyr, Och ljuf, ju mer den kostat. (J Åström: Psalm 211:2; jfr Psalmer och Sånger 665:2)
O, vad lön, när målet hinnes, O, vad lön! Att uti Guds himmel komma Hem bland alla Herrens fromma, O, vad lön, vad härlig lön! (C Hansen/A-der: Psalmisten 1928 nr 604:5)
Egna kommentarer och funderingar:
Angående “Jag kommer snabbt”, se också Upp 2:16.
Ytterligare studier: Ps 28:4; 62:12(13); Ordsp 24:12; Jes 59:18; Jer 12:14; Syr 36:15(18); Luk 6:23; Rom 2:6; 14:12; 2 Kor 11:15; 1 Petr 1:17.
(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-08-18; 2012-07-31; 2015-11-22; slutlig version 2018-08-08)
Till sidans topp22:13 Jag, Alfat och Ôet/Omegat, den Förste och den Siste, Början och Slutet.
Ord för ord (16 ord i den grekiska texten): jag '-t alfa' och '-et Ô'/Ôet, den förste och den siste, '-n början'/början och '-et slut'/slutet.
1883: Jag är A och O, den förste och den siste, begynnelsen och änden.
1541(1703): Jag är A och O, begynnelsen och änden, den förste och den siste.
LT 1974: Jag är A och Ö, början och slutet, den förste och den siste.
Johannesevangeliet och Uppenbarelseboken:
Den som i Johannesevangeliet tilltalas med ordet "Nasoreen" (John 18:7), ett ord vars vokaler i den grekiska texten börjar med alfa och omega, benämns i Uppenbarelseboken "Alfat och Omegat" (Upp 22:13). Jesus är den som "måste öka" (Joh 3:30).
Den som av Johannes Döparen beskrivs som "min förste" (Joh 1:15,30) benämns i Uppenbarelseboken "den Förste (och den Siste)" (Upp 1:17b; 22:13). Jesus är den som "måste öka" (Joh 3:30).
Den som i Johannesevangeliet beskrivs som den av bröderna som kommer sist upp till högtiden (Joh 7:2-10) benämns i Uppenbarelseboken "(den Förste och) den Siste" (Upp 1:17b; 22:13). Jesus är den som "måste öka" (Joh 3:30).
Den som i Johannesevangeliet är den av judarna som kommer sist till Maria (Joh 11:30-31) benämns i Uppenbarelseboken "(Den Förste och) den Siste" (Upp 1:17b; 22:13). Jesus är den som "måste öka" (Joh 3:30).
Den som i Johannesevangeliet "var i en början" (Joh 1:1) benämns i Uppenbarelseboken "Början (och Slutet)" (Upp 22:13). Jesus är den som "måste öka" (Joh 3:30).
Den som i Johannesevangeliet "välkomnade in i ett slut" (Joh 13:1) benämns i Uppenbarelseboken "(Början och) Slutet" (Upp 22:13). Jesus är den som "måste öka" (Joh 3:30).
Aposteln, den åttonde och en av de sju:
(Jesus sade till judarna:) ”Om – alltefter omständigheterna – ni ej må tro Mig (א,*א), att Jag är, skall ni dö i era missar (av Guds mål).” De * (א,* א) sade till Honom: “Vem är Du?” Jesus talade till dem: ”(En åt) början (till), (om) vilket Jag och/också samtalar (med) er.” (Joh 8:24b-25)
“Jag är Alfat och Ôet/Omegat, en början och ett slut (א*)”, säger Herren Gud. (Upp 1:8a)
(En lik en människas son sade:) ”* (א*) Jag är den Förste och den Siste.” (Upp 1:17b)
Och Han säger (א,* א) till mig: ”Jag (א,* א) har blivit (och blir) Alfat och Ôet/Omegat, Början och Slutet.” (Upp 21:6a)
Exegeter, evangelister med flera:
Att tro på Kristus är inte att vara efter sin tid utan före sin tid. Kristus finns inte i det förgångna utan har genom sin uppståndelse gått före oss in i framtiden. Ur den vill han komma oss till mötes för varje ny dag och nytt år. Han som är begynnelsen är också änden. Det är därför inte mörker och död som blir slutet på historien. Det är Herren som väntar att få föra sitt verk till fullbordan. (Olov Olsson "Betraktelser vid kyrkoårets början" s 10; kommentar till Jer 29:11; Växjö Stifts Hembygdskalender 1987)
Jesus gör allt större och större gärningar. Så blir det också för den, som tar emot Guds undervisning på samma sätt som Jesus. Men det går inte att lära känna livet genom "ombuds ombud". Vi behöver direkt gemenskap. (Bertil Ölme "Att se och göra"; Jönköpings-Posten den 20 september 1969)
Min vän, det är vår frälsnings oerhörda verklighet och övervärldsliga möjlighet, att i var liten kort sekundspillra av tid gives var liten människospillra tillfälle att få möta och uppleva evighet och helhet - att få lyftas ur tillfällighetens och töcknens värld in i en värld av kraft och klarhet, av mening och mål - och så bliva infogad i det stora eviga och övervärldsliga sammanhang, där Jesus är A och O, begynnelsen och änden, den förste och den siste - och den Levande - i var sekund och minut och timme och dag och dygn av ditt lilla korta jordiska liv - och sedan i all evighet. (Sven Lidman "På resan genom livet" s 31)
"Moster", sa jag fort. "Har den där karlen ofredat dig igen? Låt mig tala med honom. Vem är han?" ... "Trot", sa moster lugnt. "Det är min man." "Mosters man? Jag trodde han var död!" "Död för mig", svarade moster, men inte desto mindre levande." Jag satt helt förstummad av häpnad. ... "Han hade varit så grym mot mig att jag lätt hade kunnat få ut skilsmässa från honom på mycket goda villkor för mig, men det gjorde jag inte. Han slösade snart bort vad jag hade givit honom och sjönk allt djupare och djupare, gifte sig med en annan kvinna, tror jag, blev en äventyrare, spelare och bedragare. Vad han har blivit nu har du ju själv sett. Men han var en stilig karl när jag gifte mig med honom ... och jag trodde verkligen - vilken idiot jag var! - att han var hederligheten själv! ... Han betyder ingenting för mig längre. Trot - mindre än ingenting. Men hellre än att se honom straffad för sina förbrytelser (vilket han skulle bli om han drev omkring i det här landet), ger jag honom mer pengar än jag har råd till när han emellanåt dyker upp, för att han ska kunna resa härifrån." ... Moster lämnade ämnet med en djup suck och slätade till klänningen. "Så där, ja min vän!" sa hon. "Nu känner du till början och mitten och slutet på hela historien, och allt däremellan." (Charles Dickens "David Copperfield" s 713-714; 1840-talet?)
Egna kommentarer och funderingar:
Lägg märke till den allt högre bekännelsen i Sinaiticus prima manus från "Alfat och Omegat, en början och ett slut" i Upp 1:8 via "Alfat och Omegat, Början och Slutet" i Upp 21:6 till höjdpunkten i Upp 22:13 "Alfat och Omegat, den Förste och den Siste, Början och Slutet".
I judisk talsymbolik är talet tre det tal som kännetecknar Gud. Här i Upp 22:13 förekommer detta gudstal på ett synnerligen betonat sätt. Det är tredje gången som "Alfa och Omega" nämns i Uppenbarelseboken (jfr Upp 1:8a, 21:6a). Likaså "Förste och Siste" (jfr Upp 1:17b, 2:8) och "Början och Slut" (jfr Upp 1:8a, Sinaiticus prima manus, och Upp 21:6a). Vi har alltså här en trefaldig anknytning till gudstalet tre, vilket förstärker intrycket av en höjdpunkt i Uppenbarelseboken.
Dessutom, om man bortser från de bestämda artiklarna och det inledande ordet "jag", som i och för sig också kan ses som en anspelning på den Gud som är "jag (är)", så består versen av tre uttryck som vardera består av tre ord. Upp 22:13 blir alltså till något av ett crescendo och en upphöjelse av Jesus som Gud.
Ytterligare studier: Hebr 3:14.
(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-08-18; 2012-07-31; 2015-11-23; slutlig version 2018-08-08)
Till sidans topp22:14 Lyckliga de som rengör sina dräkter, för att deras (rättsliga) myndighet skall vara emot livets trä och (för att) de må komma in i, in i staden, (genom) portgångarna.
Ord för ord (23 ord i den grekiska texten): Lyckliga de rengörande '-na dräkter'/dräkterna sina, för-att skall-vara den (rättsliga)-myndighet deras emot '-et trä'/träet '-ets livs'/livets och '-na portgångar'/portgångarna (de)-m-komma-in-i, in-i '-en stad'/staden.
1883: Saliga äro de, som två sina kläder, att de må få tillträde till lifvets träd och genom portarna ingå i staden.
1541(1703): Salige äro de som hålla hans bud, på det deras magt skall wara i lifsens trä, och ingå genom portarna i staden.
LT 1974: Alla som renar sina kläder ska vara välsignade i evighet. De har rätt att gå in genom stadens portar och att äta frukten från livsträdet.
Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):
(Psalmisten sade:) “Öppna för mig rättfärdighets portar ... Det här (är) Herrens port. Rättfärdiga skall komma in i, i den.” (Ps 118:19-20, Grekiska GT)
Oomskurna och orena skall inte längre sättas/läggas till (befolkningen för) att komma genom, genom (Jerusalem). (Jes 52:1b, Grekiska GT)
Aposteln, den åttonde och en av de sju:
Lycklig den som läser och de som hör profetians utsaga (א,*א) och håller de ting som har varit (och var) skrivna i den, ty den lägliga tiden (är) nära/’i närheten’. (Upp 1:3)
Till den som segrar * (א,* א) skall Jag ge att äta ut ur/av livets trä/träslag, som är i Guds ‘plats vid sidan av rädsla’/paradis. (Upp 2:7b, ”Efesos”)
Och han talade till mig: “De här är de som kommer ut ur det stora betrycket, och de har rengjort sina dräkter och ‘vitnat dem’/’gjort dem vita’ i den lille Baggens blod.” (Upp 7:14b)
Och jag hörde en röst ut ur himlen, som sade: “Skriv: ‘Lyckliga de döda (kropparna), de som från just nu dör i en herre * (P47, א*), säger Anden, ’för att de må vila ut ur sina besvär, ty deras gärningar följer i sällskap med dem.’” (Upp 14:13)
Han (א*) kommer som en tjuv. Lycklig är den som är vaken och håller/’håller fast’ sina kläder, för att han ej må vandra omkring naken, och de/man må se hans otillbörlighet. (Upp 16:15)
Och han säger till mig: “Skriv: ’Lyckliga de som är (och har varit) kallade in i den lille Baggens * (א*) huvudmåltid.’” (Upp 19:9a)
Det här är den första uppståndelsen. Lycklig och helig den som har del i den första uppståndelsen. (Upp 20:6a)
(Staden hade) en stor och hög mur som hade tolv portgångar och på/i portgångarna (var) tolv budbärare. (Upp 21:12a)
Och i flodens mitt, härifrån och därifrån, (var) ett livets trä/träslag, som gjorde/gav tolv frukter (och) som gav tillbaka dess frukter (א,* א) enligt/under ’var och en’/varje månad. Och tränas/träslagens (א,* א) löv (var) ‘in i’/’avsedda för’ vård av nationer (א,* א). (Upp 22:2b)
Skåda, Jag kommer snabbt. Lycklig den som håller den här bokrullens profetias utsagor. (Upp 22:7)
Exegeter, evangelister med flera:
(Den som tror på Sonen) skall få rätt att äta av livets träd – den rätt som gick förlorad vid syndafallet, då människorna drevs bort från livsträdet och portarna stängdes (1 Mos 3:22f). (Bo Giertz ”Uppenbarelseboken” s 135)
(Planschen i boken) var av idel guld och härlighet och föreställde två förgyllda grindar, bevakade av vita änglar med glittrande gyllene vingar. Innanför grindarna var en bred väg av guld, kantad på ömse sidor med fruktbärande träd. På vägen gingo hopar av vitklädda människor och barn, somliga dansande och sjungande, andra spelande på harpor och blåsande i trumpeter, medan ännu andra låg vilande under träden; men nästan alla tycktes vara på väg till ett stort träd, lastat med gyllene frukter och stående vid kanten av en stor flod. På avstånd syntes en skön gyllene stad, från vilken strålar av ljus sköto ut över det stora trädet. Alla syntes vara outsägligt lyckliga, och nästan alla hade kronor på sina huvuden. Bobby drog ett djupt andetag. "Det är ett féland", viskade han till Nobel. "O, jag önskar att jag och du kunde gå direkt in där och bliva där för alltid! Jag skulle tycka om att få plocka de där guldäpplena och att blåsa i trumpeterna och leka med barnen vid floden." Det var ett sorgset, längtande uttryck i hans ögon; men plötsligt föll hans blick på ett mörkt hörn utanför grindarna. Där stod en ängel, som hindrade en liten grupp människor, vilka bådo att bliva insläppta. De voro klädda i smutsiga trasor, med ohyggliga ansikten, och somliga bittert gråtande. Intet ljus från den gyllene staden föll på dem; och Bobby observerade genom det mörker, varav de voro omgivna, att de stodo alldeles vid randen av en avgrund. ... "Var snäll", (sade Bobby till Lady Isabella), "läs för mig vad som står (där i Bibeln)." ... "Saliga äro de, som två sina kläder, att de må få tillträde till livets träd och genom portarna ingå i staden." (Amy Le Feuvre "Jag och Nobel" s 43-44,55)
Gränsen var bl.a. för germanfolken invigd, sakral och okränkbar. Gränsen skilde människor åt men förenade dem lika mycket med varandra och på sakral gränsmark även med det gudomliga. ... De kultiska gränsomgångarna ... gick med- eller motsols till heliga källor och grönemarker, där bygdelag möttes. Kultkälor och grönemarker ligga också i Småland och Västergötland, i övriga Sverige och Danmark, i ett mycket stort antal undersökta fall i gränssfärer. ... Vid Boda i Byarums socken ligger offerkällan ej långt från gränsen för Åker-Bondstorps länsmansdöme såsom detta var utformat på 1540-talet. Offerkällan och den s.k. Munkagrytan vid lägenheten Paradiset, paradisplatserna ha vanligen gränsläge, ligger i Svenarums kyrksockens SV hörn ej långt från gränsen mot Tofteryds socken. Drakakällan vid Nåthult och offerkällan i Tofteryds kyrkby ligger ej långt från den gamla häradsgränsen mellan Östbo och Västra härad och i gränssfären mellan socknens gränser. (Einar Persson "Sockenbildningens förkristna bakgrund i Östbo härad" s 6-9)
Sångarna:
De skall gå till den heliga staden, de skall samlas i himlen en gång. De skall häpna gå in genom porten till en okänd värld, till ett annat liv. De skall sjunga, sjunga, ja, sjunga en ny jublande sång. (BG Hallqvist: Psalmer och Sånger 172:1)
Jag har hört om den snövita dräkten och glansen av gyllene kronor. Jag har hört om den himmelska släkten, och en gång, tänk en gång är jag där. Halleluja! Jag fröjdas i anden. Jag kan höra den himmelska sången. Och det sliter i jordiska banden, ty jag vet, jag skall snart vara där. (LA Lithell: Psalmer och Sånger 748:3)
Intet af hvad jag förmår För din helga lag består; Om mitt nit blef aldrig matt, Om jag gräte dag och natt, Intet kan mig göra ren; Du kan frälsa, du allen. ... Ingenting jag gifva kan, nåden din jag ropar an. Jag är naken, blott och bar. Kläd mig du, blif mitt försvar! I din källa ren mig två, eljest måste bort jag gå. (AM Toplady – B Ehrenborg-Posse: Sång 172:2-3; jfr Psalmer och Sånger 230:2-3)
Så har min Jesus älskat, och så han älskar än, Och som han hittills frälsat, så gör han om igen. Hans blod mig ännu renar från hvarje syndafläck Och gör mig fullkomlig och täck. (N Frykman: Sång 209:3; jfr Psalmer och Sånger 649:3)
Öppnas för mig den dunkla port, Bakom vars rigel förvaras Jordlivets mål på helig ort, Där alla frågor besvaras, Jublar jag högt ditt fadersnamn, Skådar jag, sluten i din famn, Fader, din kärlek förklaras. (N Beskow: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 29:5; jfr Psalmer och Sånger 26:5)
Se, himmelens pärleport är öppen för var och en! Ja, plats är beredd därhemma för dig, och Jesus dig kallar än, och kära, som gått förut, de vänta oss dagen lång. Änglarna på harpor slå och sjunga välkomstsång. (A Sandbergh: Kristen Lovsång 1954 nr 660:3; jfr Psalmer och Sånger 323:4)
Som en härlig gudomskälla, Rik och mäktig, djup och stor, Är den kärlek, nåd och sanning, Som i Jesu hjärta bor. Han har öppnat pärleporten, Så att jag får komma in. Genom blodet har han frälst mig Och bevarat mig som sin. (F Bloom: Psalm och Sång 1966 nr 457:1; jfr Psalmer och Sånger 235:1)
Egna kommentarer och funderingar:
Här har vi det sjunde “Lycklig ...” i Uppenbarelseboken. Se också Upp 1:3.
Angående ”rengör sina kläder”, se också Upp 7:14b. Angående ”livets trä”, se också Upp 22:2b.
Ytterligare studier: Joh 1:12-13; 13:5,17; 20:29.
(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-08-18; 2012-07-31; 2015-11-24; slutlig version 2018-08-08)
Till sidans topp22:15 Utanför (är) hundarna och giftblandarna och de otuktiga och mördarna och avgudadyrkarna och varje/’var och en’ som gör/praktiserar (lögn) och är vän med (א,* א) lögn.
Ord för ord (21 ord i den grekiska texten; ordens ordningsföljd enligt Sinaiticus): utanför '-na hundar'/hundarna och '-na giftblandare'/giftblandarna och de otuktiga och '-na mördare'/mördarna och '-na avgudadyrkare'/avgudadyrkarna och varje görande och varande-vän-med lögn.
1883: Utanför äro hundarna och trollkarlarne och horkarlarne och mördarne och afgudadyrkarne och alla, som älska och göra lögn.
1541(1703): Ty utantill äro hundar, och trollkarlar, och bolare, och mandråpare, och afgudadyrkare, och alle de som älska och göra lögnen.
LT 1974: Utanför staden finns de som har gått vilse från Gud, trollkarlarna, de omoraliska, mördarna, avgudadyrkarna och alla som lever för att ljuga och som älskar lögnen.
Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):
(Herren sade till Mose:) "I/bland alla Israels söner skall en hund inte säga/'ge ifrån sig' ett ljud ... på så sätt att ni må veta så mycket som Herren skall förhärliga från sidan av (sig) 'uppåt mitt(en)'/mellan egypterna och Israel." (2 Mos 11:7, Grekiska GT)
(Mose sade till Israel:) “Du skall inte föra en skökas hyra/’fastställda avgift’, inte heller en hunds (dvs, en manlig prostituerad) byte ’till in i’/intill Herren din Guds hus i ’riktning mot’/’fråga om’ varje/något högtidligt löfte, eftersom båda och/nämligen är en avskyvärdhet för Herren Gud.” (5 Mos 23:18, Grekiska GT)
(Herren sade:) “De som (tillhör) Ahab (och) som har avlidit (och är avlidna) i staden skall hundarna äta.” (1 Kung 21:24a, Grekiska GT)
(David sade:) "Många hundar inringade mig, en synagoga av (de) som gör ont inringade mig. ... Fräls ... min ende avkomling ut ur en hunds hand." (Ps 22:16a,20b eller 22:17a,21b, Grekiska GT)
(Salomo sade:) “En man som är vän med vishet gör sin fader glad.” (Ordsp 29:3a, Grekiska GT)
(Herren sade:) “Hundarna ... är onda ... Alla följde/’gav sig’ ut i/på sina (egna) vägar.” (Jes 56:11a, Grekiska GT)
(Herren sade till Sitt folk:) “Ni skall vända er intill (Mig) och skåda ‘uppåt mitt’/mellan en rättfärdig och ’uppåt mitt’/- en laglös och’uppåt mitt’/mellan den som är en slav åt Gud och den som ej är en slav.” (Mal 3:18, Grekiska GT)
(Judit sade till Holofernes:) “... Jag skall sätta din triumfvagn i en mitt av (Jerusalem). ... En hund skall inte säga/’ge ifrån sig’ ett ljud (med) sin tunga ’i motsats till’/emot dig.” (Judit 11:19a)
(Jesus, Syraks son, sade: “Aldrig kommer det att vara) frid (med/mellan) en hyena ’i riktning mot’/och en hund ... (med/mellan) en rik ’i riktning mot’/och en behövande.” (Syr 13:18)
Den Senare Uppenbarelsen:
(Jesus sade till Sina lärjungar: "Lyckliga är ni när – alltefter omständigheterna - människor) må tala varje/allt ont nedifrån/emot er, då de ljuger vad beträffar Mig. Fröjda er och jubla, eftersom er lön (är) mycken/stor i himlarna." (Matt 5:11b-12a)
(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Låt er utsaga vara 'Ja, ja', 'Inte, inte'. Men (vad som är) utöver de här tingen är ut ur den onde (eller ’det onda’).” (Matt 5:37)
(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Ni må ej ge det heliga till hundarna.” (Matt 7:6a)
(Jesus sade till dem som följde honom:) “Många skall anlända från uppstickanden/öster och sjunkanden/väster och ‘fås att lägga sig ned’/’luta sig tillbaka’ i sällskap med Abraham och Isak och Jakob in himlarnas rike, men rikets söner skall komma (א*) ut in i det yttre mörkret.” (Matt 8:11-12a)
(Jesus sade till kvinnan:) “Det är inte fint att ta barnens bröd och kasta (det) till de små hundarna.” (Matt 15:26b)
(Judas sade till folkskaran:) “Den som jag – alltefter omständigheterna – må ‘vara vän med’/kyssa, Han är det; ’få makt över’/grip honom.” (Matt 26:48b)
Alla i synagogan uppfylldes av lidelse, då de hörde (Jesus säga) de här tingen. Och då de hade stått upp, kastade/'förde ... snabbt' de Honom ut utanför staden och ledde/förde Honom till krönet av det berg uppå vilket deras stad var (och hade varit) byggt, så att (de skulle kunna) kasta Honom ner för en brant. (Luk 4:28-29)
Hundarna som kom slickade (hela tiden) emot (den utblottades) varhärdar.” (Luk 16:21b)
Aposteln, den åttonde och en av de sju:
Det här är domen, att ljuset har kommit (och kommer) in i utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ och människorna välkomnade mörkret hellre än ljuset, ty deras gärningar var (hela tiden) onda. Ty varje/’var och en’ som praktiserar det värdelösa hatar ljuset och kommer inte i riktning mot ljuset, för att hans gärningar ej må överbevisas. Men den som gör sanningen kommer i riktning mot ljuset, för att det må göras synligt, att det är i Gud som hans gärningar har varit (och är) arbetade/gjorda. (Joh 3:19-21)
(Jesus sade till de judar som till att börja med trodde Honom:) ”Ni är ut ur/av förtalarens/Judas' fader, och ni vill göra er faders begärelser. Den där var (hela tiden) en människodråpare från en början, och han står inte (och har inte stått) i sanningen, eftersom det inte är/finns sanning i honom. När han – alltefter omständigheterna – må samtala lögnen , samtalar han ut ur/av de egna tingen, eftersom han är en lögnare och ’dess fader’/’lögnens fader’.” (Joh 8:44)
Pilatus talade så till (Jesus): “(Är det) inte så (att) Du är en kung?” Jesus svarade: ”Du säger, att Jag är en kung. ’In i’/’med syfte på’ det här är Jag (och har varit) avlad, och ’in i’/’med syfte på’ det här har Jag kommit (och kommer) in i utsmyckningen/’den utsmyckade världen’, för att Jag må vara vittne för sanningen. 'Varje den'/’var och en’ som är ut ur/av sanningen hör Min röst. Pilatus säger till Honom: ”Vad är sanning?” Och då han hade talat det här kom han åter ut (vänd) i riktning mot judarna, och han säger till dem: ”Jag finner ingen orsak/skuld i Honom.” (Joh 18:37-38)
Men för de fega och de trolösa och de som är (och har varit) avskydda och för mördarna och de otuktiga och giftblandarna och avgudadyrkarna och för alla de falska, deras del (är) i den sjö som brinner (med) eld och svavel, vilket är den andra döden. (Upp 21:8)
Hembygdens predikan:
Himmelriket är byggt på sanning, porten ditin är sanning, och alla som få ingå genom den hava i tiden blivit ljusets eller sanningens barn. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Tredje årgången s 309, Sjätte söndagen efter trefaldighet, Matt 5:20-26)
Dagen i ände står bandhunden vid kojan utan annan sysselsättning än att göra intet, sova och äta samt gläfsa eller högljutt skälla på kommande och gående. Som följd därav hinner han med alla möjliga småsaker. Flyger en fågel förbi, så hinner han med att se och skälla på honom. Kommer en humla eller ett bi surrande åt kojan till, ja, även då hinner han att giva alarm. Till och med om en fluga kommer honom för nära, så måste han skälla åtminstone ett par gånger. På sommaraftnarna hinner han med att förarga sig på själva myggorna i luften kring kojan. Ej minsta tiden anser han sig böra använda på att skälla på grannens hund. Att däremot göra nytta, t. ex. att jaga, kommer icke i fråga och kan det icke heller, så upptagen som han är med småsaker. Detta var den ena hunden. Den andre ser du ute i skogen eller rättare hör, ty han har icke många sekunder att låta se sig på. Han jagar, och då är allt likgiltigt mot det enda att det går undan, så att han får sitt villebråd fatt. Vad hinner han med av allt det bandhunden anser så viktigt och så gott hinner med! Jag tror knappt att han vet att flugor och myggor finnas till, och humlor, bin och även getingar har han aldrig tid att hava ont av. Ingen kommer honom heller i vägen, och skulle så ske, hinner han blott med att tyst vika undan. Tuvor och dylikt springer han förbi, så hinner han knappt ens bliva rädd utan viker blott undan och ilar. Ila, endast ila! Sådan är hans sysselsättning, sådant är hans liv. Men något vinnes ock med att han finnes till. Huru månget villebråd är icke nedlagt genom hans hjälp. Och mycket annat. ... Må då Jesus Kristus hjälpa mig och alla bröder att lämna allt oviktigt och fåfängt, allt som icke med visshet leder till någons nytta, om ock till ingens skada, samt jaga endast jaga, så att bröllopssalen snart fylles och vi själva få livets ovanskliga krona! (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Pilgrims tillfälliga betraktelser s 195-197; De bägge hundarna eller ”Vilkens sysselsättning är din mest lik?”)
Exegeter, evangelister med flera
Att börja med (I "om lögn"):
ca 2000 - ca 1920
(Jesu) maktutövning sker i sanningens namn, inte i lögnens eller halvlögnens, inte i hotets eller våldets. ... I alla relationer är sanningen – att säga som det är – en viktig förutsättning. Det är bara när vi är sanna mot varandra som vår gemenskap kan fördjupas. ... Sanningens motsats är lögnen. Där sanningen öppnar, låser lögnen. Lögnen gör att en människa måste vara på sin vakt. Den som börjar ljuga finner sig snart vara snärjd. (LarsOlov Eriksson "För att ni skall tro. Johannesevangeliet" s 318-319 i kommentar till Joh 18:37-38)
(Hennes man) hade en del drag som Ammu aldrig begrep sig på. Långt efter det att hon hade lämnat honom fortsatte hon att undra över varför han ljög så kopiöst även när det var helt onödigt. I synnerhet när det var helt onödigt. Han kunde sitta med några vänner och prata om hur mycket han gillade rökt lax fastän Ammu visste att han avskydde rökt lax. Eller han kom hem från klubben och berättade att han hade sett "Vi mötas i S:t Louis" när de i själva verket hade visat "The Bronze Buckaroo". När hon tog upp sådana saker med honom kom han aldrig med förklaringar eller ursäkter. Han bara fnissade, vilket gjorde Ammu mer rasande än hon någonsin trott att hon kunde bli. (Arundhati Roy "De små tingens Gud" s 49-50)
Lögn är i Bibeln inte bara ett osant påstående, något som inte stämmer med fakta. Sanningen är nämligen något mer än fakta. Den är en del av Guds väsen. Den är hans goda mening, hans avsikt med skapelsen. Därför kan man ”göra sanningen”. Man kan ”vara av sanningen”. Lögnen däremot är en ond makt, som förvrider och förvanskar Guds mening med allting. (Bo Giertz ”Uppenbarelseboken” s 136)
I (Ef 4:25-28) talar Paulus om, vad förnyelseverket praktiskt innebär. ”Läggen bort lögnen och talen sanning med varandra ...” Lögnen är det gamla livets signum och atmosfär. Därför skall den ’avläggas’. Sanningen är det nya livets art. Den gäller hela det andliga livssammanhanget. Tillsammans bildar Jesu lärjungar en livsorganism. Dess blodomlopp är Jesus Kristi sanning.” (Gösta Sandberg ”Om livets Ord tala vi” s 296 i kommentar till Ef 4:22-28)
Det hör till lögnens vanor att vara konsekvent i sin uppriktighet. (Samira Azzam "Palestinier" s 165)
Pravdin satt inne på åtta år enligt artiklarna 58:10 och 11, dvs. som politiker, agitator och organisatör - men jag upptäckte, att han var infantil som ett outvecklat barn! ... Vi skulle ... vara evigt tacksamma mot Säkerhetsorganen för den läxa vi fått. Han trodde på kolchozernas blomstring, på det ruttna och lömska i Marshall-planen, som gick ut på att förslava Europa, och på våra allierades intriger för att provocera ett tredje världskrig. Jag minns hur han en gång kom genomlyst, som en troende kan komma ut ur kyrkan efter en bra kvällsgudstjänst. I hans väldiga, goda, öppna ansikte lyste de stora ögonen med sina hängande nedre ögonlock av en överjordisk mildhet. Det visade sig att zonmyglarna just haft en konferens. Lägerkommendanten hade vrålat till dem och sagt, att han litade på dem som sina trogna medhjälpare! Och i sin rörelse yppade Pravdin för oss: "Efter de orden kände man helt enkelt entusiasm för arbetet!" ... Doktor Pravdins (Sanningssons) namn ljög inte: Han älskade sanningen. Älskade - men var den inte värdig! I vår lilla värld var han löjlig. (Alexander Solsjenitsyn "GULAG-arkipelagen 1918-1956 - Ett försök till konstnärlig studie Del 3-4" s 261)
En sanningskär människa är en hjälp för alla omkring henne. Det höjer tonen och renar livsluften i ett samfund, att det finns enskilda som strängt hålla sig till sanning och rätt. De stöta nog emot. Men de behövas. Vart fel, var osanning, hur fördolda de än må vara, skada det hela. En var är skyldig sig själv, sin post, sin nästa, sin familj, sitt land, mänskligheten att han gör sin plikt. Och detta icke motvilligt, utan med sjungande hjärta: Sjungen och spelen i edert hjärta till Herrens ära. (Anna Söderblom "Ett år - ord för varje dag samlade ur Nathan Söderbloms skrifter" s 310)
(Lis) respekt för sanningen, en respekt som närmade sig vördnad, förenades osökt med sin motsats, avskyn för lögnen. ... Om man visste vad som var sant och förvandlade det till en lögn så blev det något avskyvärt och man själv avskyvärd. "Jag vet att man emellanåt kan använda en lögn av godhet", hördes Lis röst i mörkret, "men jag tror inte att resultatet blir gott. Den snabba svedan hos en sanning försvinner men inte den molande värken hos en lögn. Den är ett sår som varar sig." (John Steinbeck "Öster om Eden" s 413)
ca 1920 - ca 1900
Mannen läste ... och förklarade för far att han var skyldig att betala sexhundra rubel för att lösa en skuldsedel som han hade skrivit på. Far stod slagen av häpnad. Under hela sitt liv hade han aldrig undertecknat eller endosserat en skuldsedel. ... Det visade sig kort sagt att någon förfalskat fars namnteckning. ... För första gången i sitt liv stod far ansikte mot ansikte med en värld där människor tänkte en sak och sade en annan. De visste sanningen - men de kokade ihop falska anklagelser. Far var utom sig. "O ve, o ve, hur kan detta vara möjligt?" klagade han. "Vi lever i Sodom!" ... Om de kunde svänga ihop sådana lögner och påstå rätt upp i ansiktet på honom att han hade undertecknat en skuldsedel som han aldrig hade sett - ja, då var världens undergång nära! Då var vi tillbaka på Syndaflodens tid, och den sortens lögnare och omstörtare skulle inte dra sig för någon överträdelse. ... Hur kunde någon så förhärdat ljuga en annan människa rätt upp i ansiktet? Han är ju i alla fall jude? ... Och om en jude kunde begå en sådan oförrätt, hur kunde vi då beklaga oss över gojers beteende? (Isaac Basjevis Singer "På vår gata" s 248-253)
I denna natt skall (Skugges) själ tagas ifrån honom och kastas ner i Dimona till de svarta Magerna. Du har sett den mörka världen därnere, vilken liknar en boll hopsydd av olikfärgade lappar. Där bo trollkarlar och häxor, som förvända synen på varandra och väcka falska föreställningar. De kunna icke tänka, utan kasta upp ur minnet med inflytande av intressen och passioner. Det är ett fängelse där alla bevaka och pina varandra med avundsjuka; där finns ett hemligt, osynligt förbund, kallat Armageddon, som härskar i det fördolda; de dyrka ingen annan gud än sig själva, de älska endast det onda som de kalla gott och lögnen som de kalla sanning; och ve den som icke vill tjäna deras själviska syften. Kiv och nit, mord och stöld, trolöshet, falskhet, bedrägeri är deras liv. . . . Armageddon, Det förbannade Förbundet, som nu sitter i styrelsen, har förlorat varje minne av sitt höga ursprung; de tro sig själva härstamma från ett vårtsvin; jorden anse de ha utvecklat sig ur en giftig gas som gjort sig själv; livets ändamål är att äta, sova och härska. . . . Vänner äro hemliga fiender som sammansmidas av gemensam antipati mot en tredje; sanning kallas lögn, det onda gott! . . . Epher är den sämsta av de sju stora världarne: ett fängelse och ett dårhus av många namn, men först och sist Coseba eller Lögnstaden, där allting är så förlögnat, alla begrepp så förstörda, att även den som med uppriktigt sinne försöker säga sanningen, intrasslar sig i nedärvda lögner och blir beslagen. (August Strindberg "Armageddon - Början till En Roman" s 106-108)
Jag tror nu säkert, att hvarje människa har det med sin Gud efter råd och lägenhet, och jag har det på mitt sätt, litet patriarkaliskt som i Mose Böcker, litet intimt som i Mamre Lund; och sedan jag pinats i 60 år har min teofobi gifvit sig. Jag tror ibland att Han kan le, åt oförståndet: jag har sjelf tre kullar barn, och jag har förlåtit i oändlighet, beklagat, tröstat, hjälpt, sällan eller aldrig straffat. Så fattar jag barnaskapet, förtroendet; Gud vardt människa, ja, och därför förstår han hur svårt det är, och därför öfverser han med dårskaper, men icke med den öfverlästa (skall nog vara: öfverlagda) ondskan, den premediterade lögnen! Så har jag det! (August Strindberg "August Strindbergs brev XVII 13 juli 1908-april 1909; brev 5 nov 1908 till Axel B Svensson, predikant i Stockholms evangelisk-lutherska missionsförening, från 1908 redaktör för Nya Väktaren)
Akta Er nu för F. Med sina många goda egenskaper är han född med en förfärlig eller två. Han kan icke tala ett sant ord; och kan icke lemna ifrån sig något. Om han lånar en bok, ett blad bara af en tidskrift; så får jag nedlägga dagsverken på att få igen det. Och när han slutligen tvingas betala, så lemnar han alltid en rest, som han utkorar en annan att betala. (August Strindberg "August Strindbergs brev XVII 13 juli 1908-april 1909" s 40-41; brev 20 aug 1908 till Karl Börjesson)
Läraren fortfor: Du skulle nu rätteligen fråga, hvilka människor som äro goda. Plato-Sokrates säger: De som äga blygsel och rättskänsla; det är den religiösa människan. Den som saknar tro och hopp däremot, den kan anlägga ett visst hederligt sätt att vara, men när det gäller världsliga intressen eller fördelar slungar han all heder; likaså när det gäller att rädda en kamrat; då kan han vittna falskt och tycka det vara en vacker handling; att befordra en omeriterad vän eller släkting generar honom icke, och kan han anfalla en troende, så svär han falskt; han anser allt vara tillåtet från hans sida mot andra, och han ångrar aldrig något; den som låter lura sig, menar han, den må ha det. Om en religiös felar, brukar han blygas och straffa sig, och ibland är han nog naiv att bekänna sitt felsteg eller brott; då hurrar Luskungen! Ty det var honom för enfaldigt. Dock, när en troende faller 7 och 70 gånger, står han upp igen, och vidgår sitt fel. Det är skillnaden! (August Strindberg ”En blå bok I” s 47; Blygsel och rättskänsla)
(Den gamle har) varit i alla situationer som syntes nya för mig, emedan han också försökt lura gamla på samma sätt, men misslyckats. Men ungdomen tror fortfarande att den kan lura den gamle, om det också bara handlar om att stjäla en tanke af honom. Nu vet jag hvarför de unga hållas kvar i denna inbillning, att de äro öfverlägsna därför att de kunna lura. Jo, det finnes gamle vise, som gå och kvitta med lifvet, och därför anse som en plikt att låta lura sig, då och då. ”Låta lura sig med smak”. Ungdom är bara ett begrepp, en abstraktion, en vattvälling att skryta med, ett kriaämne, en sång, ett skåltal. (August Strindberg ”En blå bok I” s 60; När jag var ung och dum)
När läraren vandrade i Kvalhem kom han till en skola, som kallades växelundervisningen, därför att rollerna här voro förväxlade, så att de okunniga eleverna sutto i katedern och undervisade sina lärare. – Nå min gosse, sade eleven till lektorn i matematik, hur mycket är 6 gånger 8? Det är jämt 48, svarade lektorn. – Nej, sade eleven, det är 78. – Lektorn protesterade. – Jaså du svarar snäsigt, sade eleven, då skall du få! – Men jag kan bevisa att 6 gånger 8 är 48, protesterade lektorn, jag kan bevisa det med addition. – Lärarkollegium sammankallades och tillspordes hur mycket 6 gånger 8 var. Som ingen visste det, upplyste lärare-eleven att det var 78. Lektorn var öfverbevisad om sitt misstag, men icke öfvertygad, därför sattes han i stryk-klass. – Den vandrande läraren kom in i en afdelning, där det undervisades i moral. Eleven, utexaminerad från en ankarsmedja, satt i katedern med en rotting i handen. – Sjunde budet? frågade ankarsmedjan. – Du skall icke stjäla! svarade lärjungen. – Det är gamla texten, som är en öfvervunnen ståndpunkt. Vår lärobokskommission har utvecklat dekalogen efter moderna begrepp, så att sjunde budet numera lyder så, efter regeringens förslag: Du skall icke stjäla när någon ser det! Den vandrande läraren utbrast: Detta är ju helvetet! – Ja visst är det, svarade ledaren. (August Strindberg ”En blå bok I” s 87; Växelundervisningen)
Läraren fortfor: Men äfflingarne (= ”apmänniskor”) ha äfven gjort sig en teologi med dogmer, hvilka äro parodier eller variténummer af den kristnes trosläror. De ha således en försoningslära som förkunnar försoningen, med försoning med lifvet; och är en kompromiss med all lifvets smuts, som man brukar lämna i hemlighet på ett hemligt rum eller skrapa af sig på farstumattan. De lära människorna att vara fördragsamma med uselheten och ondskan, skildra människorna som snälla, sorglösa varelser hvilka i botten äro så goda; ”det finnes intet ondt i dem”. De goda människorna, som icke kunna göra ondt, förefalla äfflingarne så stränga. Hvarför skall man plåga sig i sitt enda lif? fråga de, fullt medvetna att de skola förintas i döden, såsom larvstadier. Där vidtager deras evangelium, som predikar frihet: frihet att göra ondt, att vara djur, att bedraga, förfalska, förtrycka. Enligt detta evangelium – baklänges är det omoraliskt att i ett diktverk visa hur det går illa för den onda, lögnaren, bedragaren, kopplaren; man skall förlåta den samvetslöse, den förhärdade, under det kristendomen lärer förlåtelse åt den ångerfulle som bättrar sig. I äfflingsevangeliet har man förfalskat Kristi läror, och alla Magdalenor äro sympatiska, oskyldiga martyrer af de sociala förhållandena, under det Kristus endast upptog den Magdalena, som lämnat uselheten bakom sig. (August Strindberg ”En blå bok I” s 259; Deras evangelium; ordet "äffling" använder Strindberg för att beteckna "de svarta fanorna", anhängarna av 80-talets förlegade naturalistiska och darwinistiska åskådning; jfr "August Strindbergs brev XV april 1904-april 1907" s 91)
(1907 Maj 19:e) Läser Swedenborg: Han finner under sina besök på de andra jordkloten att Jorden är den sämsta af alla planeter, emedan menskorna derstädes icke säga hvad de tänka eller säga annat än de tänka. Derför ha de regeringar och furstar, som icke finnas på de andra planeterna, der man levfver i familjer enbart, och der man icke kan ljuga. Swedenborg säger ... att Svenska nationen är på det hela sämre än andra och med undantag af Ryssar och Italienare "den sämsta i Europa; ty Svenskarne säga icke hvad de tänka." (August Strindberg "Ockulta dagboken" s 261)
ca 1900 - ca 1800
I Rydberg läste jag: "Det gudomliga hos menniskan bestod i tankekraft, mannamod, ärlighet, sanningskärlek och barmhertighet, men ingen annan ödmjukhet än den att tåligt finna sig i sådana olyckor som ej med mensklig kraft kunna afvändas." Det är rätt! (August Strindberg "August Strindbergs brev XI maj 1895-nov 1896" s 309-310; brev 31 aug 1896 till Torsten Hedlund; citatet är hämtat ur Undersökningar i germanisk mythologi I)
(Ariadna) förställde sig ständigt, varje ögonblick, till synes utan anledning, instinktlikt liksom sparven kvittrar eller kackerlackan rör sina känselspröt. Hon förställde sig gentemot mig, gentemot kyparna, portiern, biträdena i affärerna, våra bekanta. ... Och allt detta bara för att behaga. ... Detta var hennes livs mål och mening. ... Jag frågade mig förundrad, varför Gud egentligen skänkt henne denna strålande skönhet, detta behag, detta kloka förstånd. Var det verkligen bara för att hon skulle vältra sig på sin säng och äta och ljuga, ljuga i oändlighet? ... Hon var diaboliskt slug och fyndig och förstod att i sällskapslivet uppträda som en fint bildad framstegsvänlig människa. (Anton Tjechov "Ariadna" s 278-280)
Ständigt hade (Lajevskij) bara förstört och fördärvat och ljugit, ljugit ... "Finns det någonting i mitt förflutna som inte är en last?" frågade han sig. Och han försökte förgäves att klamra sig fast vid något ljust minne som den sjunkande vid ett halmstrå. Gymnasiet? Universitetet? Lögn, alltsammans. Han hade varit lat i skolan och inte brytt sig mycket om sina studier, och han hade glömt allt vad han lärt sig en gång. Men han hade väl uträttat något i samhällets tjänst? Också det var lögn och bedrägeri, han hade aldrig gjort någonting, han hade lyft lön för ingenting och hela hans tjänstgöring hade varit en enda skamlig försnillning, om den också inte var av det slaget som man åtalas för. Han hade aldrig sökt sanningen, han hade inte haft behov av någon sanning, hans samvete hade slumrat och tigit, bedövat av last och lögn. Som en främling, en varelse från en annan planet hade han levat bland människorna, likgiltig för deras lidanden, idéer, religioner, kunskaper, forskningar och kamp, han hade aldrig sagt dem ett vänligt ord, han hade inte gjort någon nytta för sig, han hade endast ätit deras bröd, druckit deras vin, förstört deras hustrur, levat på deras tankar ... Och för att rättfärdiga sitt föraktliga parasitliv inför dem och inför sig själv hade han alltid sökt ge sig sken av att stå över dem, att vara bättre än de. Lögn, lögn, lögn ... (Anton Tjechov "Duellen" s 193-194)
"Jag föraktar alla böcker", (skrev juristen i sin frivilliga fångenskap), "föraktar all världslig egendom och visdom. Allt är intigt, förgängligt, skenbart och bedrägligt som en hägring. Hur stolta, kloka och förträffliga ni än är, men döden utplånar er, lika väl som råttorna under golvet, från denna jordens yta, och era efterkommande, er historia, era odödliga genier skall en gång förfrysa och brinna upp tillsammans med jordklotet. Ni är galna och vandrar inte den väg ni skall. Lögn tar ni för sanning och det fula för skönhet." (Anton Tjechov "Vadet" s 66)
En lögn är ett påhitt för att vinna något eller slippa ifrån något. ... Cathys lögner var aldrig oskyldiga. De avsåg att befria henne från straff eller arbete eller ansvar eller förskaffa henne någon vinst. Lögnare brukar spricka på att de glömmer vad de har berättat eller plötsligt ställs inför en obestridlig sanning. Men Cathy glömde inte sina lögner och utvecklade en högst effektiv metod att ljuga. Hon höll sig så nära sanningen att ingen kunde vara säker. Hon kunde också två andra metoder, dels att väva samman sina lögner med sanning, dels att berätta en sanning som om den vore lögn. Om någon beskylls för lögn och visar sig ha talat sanning är detta en tillgång som varar länge och skyddar en massa osanningar. (John Steinbeck "Öster om Eden" s 74-75)
"Det viktigaste av allt - låt bli att ljuga", (sade staretsen till Fjodor Pavlovitj). ... Det viktigaste är att inte ljuga inför sig själv. Den som ljuger inför sig själv och lyssnar till sin egen lögn kommer fram till att han inte kan urskilja någon sanning hos sig själv eller runtomkring sig och förlorar aktningen både för sig själv och för andra. Och den som inte hyser aktning för någon kan inte längre älska någon och för att sysselsätta och förströ sig, när man inte har kärlek, ger man sig hän åt lustar och grova utsvävningar och förfäas och förråas i sina laster och allt detta på grund av att man ständigt ljuger både för andra människor och för sig själv. Den som ljuger för sig själv känner sig också mera förorättad än andra. Att känna sig förorättad kan ju ibland vara mycket behagligt, inte sant? Och även om jag vet att det inte är någon som har förorättat mig och att det är jag själv som hittat på denna förolämpning och smyckat ut den med lögner och bättrat på den för att göra bilden tydligare, märkt ord och gjort ett berg av en liten ärta, och även om jag själv vet detta, är jag ändå själv den förste att bli förolämpad och blir så förolämpad att det känns behagligt, jag rentav förnimmer förolämpningen med stort välbehag och just härigenom leder det till verklig fiendskap ... Ja, res på er, jag ber er, allt det här är ju också bara förljugna gester." "Välsignade man! Låt mig få kyssa er hand." Fjodor Pavlovitj reste sig hastigt och tryckte en ljudlig kyss på staretsens avtärda hand. ... "Jag har faktiskt i hela mitt liv känt mig så förorättad att det känts behagligt. ... Det är ibland ganska vackert också att bli förolämpad. ... Ljugit har jag, faktiskt hela mitt liv, varje dag och timme. I sanning är jag lögn och lögnens fader, jag blandar alltid ihop texterna, om inte lögnens fader, så åtminstone lögnens son, och det kan väl räcka." (Fjodor Dostojevskij "Bröderna Karamazov" s 53-54)
Sintram heter den elake brukspatronen på Fors, han med den klumpiga apkroppen och de långa armarna, med det kala huvudet och det fula, grinande ansiktet, han, vars lust är att anstifta ont. Sintram heter han som endast tar skojare och slagskämpar till drängar och endast har grälaktiga, lögnaktiga pigor i sin tjänst, han som hetsar hundar till raseri genom att sticka nålar i deras nos och lever lycklig mittibland hätska människor och ilskna djur. Sintram heter han vars högsta glädje är att ikläda sig den lede fiendens gestalt, med horn och svans och hästhov och luden kropp, och plötsligt framträdande ur dunkla vrår, ur bakugn eller vedskjul, skrämma rädda barn och vidskepliga kvinnor. Sintram heter han som gläds åt att förbyta gammal vänskap i nytt hat och att förgifta hjärtat med lögn. Sintram heter han, och en gång kom han till Ekeby. (Selma Lagerlöf ”Gösta Berlings saga” s 29; Julnatten)
ca 1800 och tiden dessförinnan
(De otrogna) äro så intagna emot sanningen, att de oupphörligen arbeta på att uppfinna skäl och bewis deremot, och till den ändan läsa alla smädeskrifter, de komma öfwer, på det de måga befästas i sin otro. De tadla och försmäda sanningen wid alla tillfällen, och förfölja dem, som wittna om sanningen. ... Om sådana otrogna någon gång af kraftiga skäl och bewis skulle blifwa satta i trängsel, att de ingenting kunna inwända deremot; så tro de icke ändå. Derföre är det fåfängt att gifwa sig i tal och ordwexling med dem och med blotta skäl och bewis wilja binda och öfwertyga dem; ty någon förbättring i wiljan måste gå förut, innan de antaga några skäl. (Anders Nohrborg "Den Fallna Menniskans Salighets-Ordning" s 184-185 i kommentar till Joh 1:19)
Dygd flyr lögn; där lögn kommer in, går dygden å dörren. (Georg Stiernhielm “Hercules” s 49; 1598-1672)
Parolles: (Kapten Dumain) skulle glatt stjäla ägg från ett kloster. ... Och han ljuger med en sådan munvighet, att ni skulle kunna ta sanningen själv för lögnare och narr. ... Han har allt som en hedervärd och respektabel man inte får ha - och av det en sådan bör ha äger han inte det ringaste. ... För en kvarts silverslant skulle han sälja fastebrevet på sin eviga salighet och himlens arvedel. (William Shakespeare "Slutet gott allting gott" s 804-805)
Jacques (till hovnarren von Probersten): Kan ni än en gång uppräkna i tur och ordning lögnens grader? v. Probersten: Å, min herre, hederstvister gör man upp på tryck, efter boken - liksom vi ju har böcker i takt och ton. Jag skall räkna upp graderna. Först kommer det hövliga genmälet, den andra är den försiktiga spydigheten, tredje den fräna repliken, fjärde den djärva tillrättavisningen, femte den grälsjuka pareringen, sjätte den omskrivna och sjunde den direkta lögnen. (William Shakespeare "Som ni behagar" s 667)
Den som av sanningen förtörnas han älskar lögnen. Men den som lögnen älskar han kan icke förbliva i Kristi församling som är sanningens rike. Är han icke i Kristi rike, då är det icke under att han kan icke lida sanningen. Men give Gud att vi alla måtte komma till ett rätt förstånd i Kristi kunskap. Amen. (Olaus Petri "Svar på ett okristligt sändebrev" s 52)
Överallt där det finns fromma predikanter och sant kristna, drabbas de av domen att vara kättare, avfällingar och upproriska, avskyvärda odågor. Därigenom kränker man Guds ord på ett lömskt sätt. Man smädar det, beskyller det för att vara lögnaktigt och säger att det är förvrängt och feltolkat. ... Den blinda världen har ju för vana att fördöma och förfölja sanningen och Guds barn och anser inte att detta beteende är någon synd. (Martin Luther ”Stora katekesen” s 74; Åttonde budet: Du skall inte vittna falskt mot din nästa)
(Kärleken) glädes icke öfwer orättfärdigheten. Detta kan förstås på twå sätt: först, om man sjelf gör illa och sedan har sin glädje deraf, såsom Salomo säger, Ordsp. 2:14,: De glädjas, att göra illa. Sådana menniskor måste antingen wara alldeles gudlösa och oförskämda, såsom skökor och röfware, eller måste de wara skrymtare, som icke kännas wid sitt ogudaktiga wäsende, såsom kättare och partier, hwilka ock hafwa sin lust deraf, att deras bofstycken under Guds och sanningens namn hafwa framgång. Men jag håller före, att Paulus här icke åsyftar denna mening af språket, utan den andra, nemligen att falska lärare äro så giftiga, att de ingenting hellre höra, än om någon annan bär sig illa åt och felar och warder till blygd, på det att de allena må synas sköna och fromma, såsom fariseen i evangelium gjorde med den fattige publikanen. Kärleken åter har mycket större medlidande med sådant, än med egen synd, och beder derför. ... (Kärleken) fröjdar sig öfwer sanningen. Detta stycke bewisar, att det nästföregående stycket bör förstås om en ondskefull glädje öfwer en annans fall och synder. Ty att fröjda sig öfwer sanningen är ingenting annat, än att hafwa glädje, om någon gör rätt och skickar sig rättskaffens, likasom kärleken bekymrar sig, om någon gör orätt. Men de högfärdiga hafwa en hjertans gremelse deraf, om de se eller höra, att andra göra det rätt är, ty de hålla före, att deras nytta och ära derigenom förminskas. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 199 i kommentar till 1 Kor 13:1-13)
Genom lögn werkar (djefwulen) allt afguderi, all willfarelse, falsk tro och helighet och åstadkommer ibland menniskor otrohet, skalkhet, swek o.s.w. Och dermed drifwer han dem sedan till wrede, hat , hämnd och mordlystnad emot hwarandra. ... När nu den ene med den andre icke handlar efter sanningen, utan falskt och bedrägligt, ware sig i andeliga eller werldsliga ting (såsom ock werlden uti allt sitt wäsende intet annat gör, än ljuger och bedrager), så är der wisserligen den gamla menniskan, och ingen rättfärdighet eller helighet, om hon ock pryder sig med ett wackert sken och icke af werlden kan straffas. Ty der ser man icke Guds, utan blott djefwulens beläte, i det att hjertat icke förtröstar på Gud eller fasthåller Hans sanning (annars skulle det wara fiende till all lögn och falskhet), utan håller det för något kosteligt, att det kan öfwerhölja sig med ett falskt sken, äfwen under Guds namn, och för sin lustas skull, ware sig girighet, egennytta eller ära, bedraga, beljuga, swärja och dräpa nästan, alltefter som en sådan djefwullusta drifwer och eggar. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 473 i kommentar till Ef 4:22-28)
De inbillningsfoster jag hade hållit för sanning var idel fåfänglighet och lögn. Och vid den smärtfyllda hågkomsten av mina förvillelser suckade jag överljutt. Ack, att alla de hade hört dem som ännu i denna stund älskar fåfängligheten och far efter lögnen! (Augustinus "Bekännelser" s 173)
Att börja med (II "om hundar med mera"):
ca 2000 - ca 1920
Efter en halvmil av allt brantare bergssluttningar stack Kyrrhos (i Syrien) trasiga ruiner plötsligt upp ur olivlundarna. ... (Den fransktalande araben Alouf) gick före oss in i den välvda gravkammaren. ... "Hit kommer de sjuka och stannar över natten", berättade schejken (som ansvarade för helgongraven). "Och på morgonen är de friska. ... I fredags kom (en flicka) tillbaka med ett får, täckt med blommor och band om med hennafärgade horn. När de bett en bön skar de upp halsen på fåret. Sedan grillade de det, och alla satt ner och åt." "Händer det ofta?" "Varenda vecka. Jag läser några böner över djuret, sedan slaktar de det själva där borta, vid muren." "Är det alltid ett får?" "Nej, men det är det vanligaste", sade Monsieur Alouf. "Ibland slaktar folk en ung kamel, en kalv eller en ung get. Men vad det än är så måste det vara ett felfritt djur - inte en hund - och det måste vara ungt och friskt. Det får inte vara sjukt eller vänta en unge." (William Dalrymple "Från det heliga berget" s 171-175; 5 september 1994)
En svensk byggnadsarbetare på uppdrag i Mellanöstern har berättat från ett sjukhus i u-land, att allt avfall, inklusive amputerade kroppsdelar och variga förband, kastades ut på marken, där en flock förvildade hundar tog hand om det. Detta var och är de vilda hundarnas roll i u-länder, och därför hölls hunden i Israel för oren. I den heliga stad som vi förväntar skall intet orent komma in, och hundarna behövs inte, - dvs. de människor som frossar i andras olycka, narkotikahajar och porrfinansiärer har ingen plats där. (Sven Danell ”Dagpostilla” s 334 i kommentar till Upp 22:10-17,20)
Lång som en evighet var (natten) och full av fasor. Men när man blir tillräckligt trött, då orkar man inte bry sej om nånting. Inte ens om det kommer blodhundar, jo, visst hörde jag hundarna komma, tjutande och skällande, men jag orkade inte blir rädd. Förresten tystnade de snart. Inte ens blodhundar vågade sej så värst långt in i avgrunderna, där vi krälade omkring. (Astrid Lindgren "Bröderna Lejonhjärta" s 184)
Hundarna,de orena, oheliga människorna, jfr Matt. 7:6; Fil. 3:2. (David Hedegård ”Nya testamentet” s 643 i kommentar till Upp 22:15)
Ordet ”hund” tycks vara ett i religionshistorien tämligen vanligt uttryck för att karakterisera en som inte hör med till samma religionsgemenskap. (Man tänkte på vårt gammalsvenska ”hednahund”!). Judarna uttryckte sig ock på detta sätt om hedningarna. (Gösta Sandberg ”Glädjens budskap” s 140 i kommentar till Matt 15:21-28)
Fågel drog ner sandsäcken, tog ett steg tillbaka och höjde nävarna. ... Fågel var övertygad om sin slagstyrka. ... Han lutade sig framåt, tog ett lätt steg och slog en höger i säcken. Hade slaget invalidiserat mätaren och skickat visaren över 2 500, som var maximum? I helvete - den stod på 300! Fågel ... stirrade häpen på mätaren. ... Bakom honom stod drakskjortorna tysta och stilla. ... Antagligen var de stumma av förvåning över en så klen slagstyrka. Fågel spelade omedveten om gängets existens då han gick tillbaka ... och drog ner sandsäcken. Nu var det inte lönt att bekymra sig om regler och stil: han satte in hela sin kroppstyngd i slaget. Högra armen domnade från armbågen till handloven och visaren orkade upp till 500. ... Han vände sig tillbaka mot tonåringarna som iakttog honom under tystnad. Han försökte avge ett erfaret leende, laddat av förståelse och överraskning, den gamle, forne mästarens leende mot den unge. Men pojkarna bara stirrade på honom med uttryckslösa, stelnade ansikten, som om de sett på en hund. Fågel blev eldröd ända bakom öronen, tittade i golvet och skyndade sin väg ur lokalen. En kolossal skrattsalva bröt ut bakom honom, en avsiktligt överdriven skadeglädje. (Kenzaburo Oe "Mardrömmen" s 17)
Det rådde inget tvivel, den här natten skulle se världens ände. Först de enorma jordskreden, sedan, strax före det grå gryningsljuset, mordängeln uppenbarande sig på ruinhögarna för att blåsa i sin basun, slutligen de ogudaktiga, hädarna, de vankelmodiga och de krypande hundarna framträdande inför Herren, skälvande av skräck. (Mouloud Mammeri "Den rättfärdiges sömn" s 334; Mammeri var född 1917 i Taourirt-Mimoun i Storkabylien, ett bergsområde sydöst om Alger)
"Vad sitter du här för, din hund?" (Jabbars) öron hörde bara hjärtats hamrande slag. Den röst som talade till honom lät främmande, obekant. Det var inte hans far, nej, det kunde inte vara hans far. Den här mannen bar en lång, kraftig käpp i högra handen, där han stod med blixtrande ögon. ... (Jabbar) såg käppen lyftas upp mot taket och sedan tyst klyva luften. Hans huvud exploderade som en åskknall och han kunde plötsligt inte se något. ... (Mannen) hade gett honom ett slag med den käpp han brukade jaga bort hundar med. Här var (Jabbar) själv som en herrelös hund, en liten , smutsig, föraktlig hund, som man bara behöver kasta en sko på för att den skall springa ifrån sitt köttben. (Fuad et-Tekerli "Den slocknande lyktan" s 277; et-Tekerli föddes i Bagdad 1927)
När jag vaknar är hon borta. Spåren i sanden, nästan osynliga som efter ödlor eller lätta virvelvindar. Mörkt reser sig själarnas berg i fruktansvärd stillhet. Jag vänder om. Jag måste leva här bland hundarna. (Werner Aspenström "Hundarna" s 146; Jag måste leva här)
(Farfar) har så dåliga ögon så han ser nästan ingenting. Han kan inte läsa i några böcker eller tidningar, men det gör inget, för han vet allting som står i böckerna ändå. Han berättar för oss ur bibliska historien och om hur det var förr i världen, när farfar var en liten pojke. Vi läser tidningen för honom, Britta och Anna och jag. ... Tänk, att det kan finnas en sån snäll farfar! Jag tycker så mycket om honom. Jag skulle hellre vilja ha honom än en hund. (Astrid Lindgren "Alla vi barn i Bullerbyn" s 51,54)
Denna lag som krävde en hundars lydnad. Hundars? Hundar är arabvärldens fördömda djur. Just för att det skall finnas mänskliga hundar ... krypande inför Fadern - redan på avstånd. För att ta ett exempel: En hund ska just pissa. Om han befaller: Låt bli! pissar hunden i alla fall. Men om det skulle gälla en hund som heter Hamid, kommer han inte att göra det. ... (Fadern) kunde inte läsa eller skriva, men han räknade mycket bra. Och när han talade, kunde ingen vara så sarkastisk som han. (Driss Chraibi "En ramadankväll" s 429; Casablanca? under andra världskriget)
Barbro satt med ena armen om hunden (Ambrosius') hals och smekte med den andra hans stora huvud, och hunden såg belåten ut. Vid åsynen av husbonden (prästen Ols) viftade han på svansen, och i hans ögon lyste den hängivenhet, som ej av något skulle kunna utsläckas. "Gud har i hunden skapat en trogen tillgivenhet åt oss", (sade) Ols. "Och säg, pappa, nog kommer väl Ambrosius till himlen, när han dör?" "Det vet jag inte," erkände fadern en smula tveksam. "Men om han inte skulle få komma till själva himlen precis, så nog får han väl komma till den nya jorden, säg pappa?" kompromissade Barbro. Ols hade aldrig tänkt sig den utvägen för de trogna bland djuren, men den föreföll honom rimlig. "Det skulle jag nästan kunna tro", medgav han. "Gör han det, och jag kommer till himlen, då skall jag ofta be Gud, att jag får gå ned till den nya jorden och leka med Ambrosius. Nog kommer jag att få det alltid, säg, pappa?" "Det får du nog." ... Ols smekte hunden, som med en suck av lycka lade sin nos mot hans knä. "Det största som finns är kärleken, och ingen kan påstå, att icke hunden älskar", sade han tankfullt. "Då måste han väl också få leva efter döden, då han kan älska och det står, att kärleken aldrig upphör", bevisade Barbro, glad och ivrig. "Du är ivrig att få tro på din kära hunds odödlighet", sade fadern med ett sympatiserande småleende. "Mor Karin sade, att hon inte trodde, att hundar komma till himlen, därför att de inte ha någon själ. Men nog har Ambrosius en själ. Inte kunde han annars se på oss som han gör. Säg, pappa?" "Visst har han själ. Men djursjälen är en annan än människosjälen, mindre individuell, mera bunden i arten." Det där förstod inte Barbro, men långt ifrån att förlora intresset, när faderns ord, som nu, övergingo hennes fattningsförmåga, spände hon den blott ytterligare, och hennes hela lilla varelse vidgades av en omedveten, men stark längtan efter allt det okända, som hon skulle komma att småningom fatta eller åtminstone kunna tänka över mer klart än nu. (Elisabeth Beskow "Skalunga 2" s 82-84)
ca 1920 - ca 1900
(Bhavanis) enda samtalsämne var numera Kalipadas underbara upplevelser, medan han skaffade sin utbildning. Kalipada studerade faktiskt i den stora staden Calcutta! ... Kalipada hade varit den förste, som fått höra den stora nyheten att ännu en bro skulle byggas över Ganges nära Hughli! De dagar Bhavani fick brev från sonen brukade han gå omkring och läsa upp det för alla grannarna, och han gav sig knappt tid att ta glasögonen från näsan. ... (Han) läste brevet långsamt ... med tillägg av egna reflexioner som: "Hör här, broder! Vart är världen på väg? Till och med hundar och schakaler får gå över den heliga Ganges utan att tvätta dammet av sina fötter! Vem hade kunnat drömma om ett sådant helgerån?" (Rabindranath Tagore "Rashmanis son" s 134)
Läraren talade: När antropologien blef zoologi, så började zoologerna behandla djuren som mänskor borde behandlas. Hundsällskap bildades för att förädla racen medelst införande af monogami och äkta trohet i hundvärlden. Men samtidigt predikade Lusdronningen obligatorisk otrohet i det mänskliga äktenskapet. ... Jag såg häromdagen den så kallade Luderbruden med sina barn i en salong. Där lektes en sällskapslek som bestod i att gissa ut fadern till hvart och ett af barnen. Sällskapet kallade sig Kennelklubben, men har nu fått en process af den riktiga Hundklubben, som skäms för sällskapet. – Lärjungen frågade: Är det sannt? Då är det ju helvetet! – Ja visst är det! sade läraren. (August Strindberg ”En blå bok I” s 116; Kennelklubben)
Phyllis kastade sig över tillfället som en hund över ett ben, ja hennes ansikte hade faktiskt fått ett svultet, lystet uttryck, medan hon känt ögonblicken glida förbi utan att lyckas få fatt på själva kärnan i denna besynnerliga afton. (Virginia Woolf "Phyllis och Rosamond" s 34)
Vad tjuta de svarta hundarna i tobaksplantörens gård? De luffa och leta i lundarna; de hålla väl vaka och vård. Vad sjunga de svarta hundarna? De sjunga väl icke ut lik? De sitta i klunga, och tjuta och sjunga, halsarna sträckta, öronen stäckta ... Nosarna heta och torra ... Nu höras de morra, när ugglorna börja sitt skrik. (August Strindberg ”Chrysaetos” s I:491; ur "Ordalek och småkonst" 1905)
Nu ringde det på dörrn. Det var Brunte och Pirre som anlände med hyndan. Hanna hade glömt pojkarne, och hundar voro hennes fasa. ... Hundar äro icke födda att lyda, utan att befalla; och hyndan gav nu till ett ståndskall så att det rungade i farstun. ... Nu ringde det på dörrklockan och en mansröst hördes dundra ikapp med hundens ursinniga skällande. Det var husvärden som genast anhöll att hunden skulle avlägsnas eller nedtystas, eljes måste polis efterskickas. ... Djurets herravälde över människan var konstaterat, och därvid blev det. Tyst var han, men stank gjorde han, och i soffan skulle han ligga. (August Strindberg ”Svarta fanor” s 127-129)
Så långt tillbaka som mänsklighetens hävder gå, finna vi hunden vid vår sida liksom nu, men vad äro mänsklighetens hävder mot de tidrymder, om vilka vi icke äga några vittnesbörd? Säkert är, att vi se honom i våra boningar lika hemmastadd, lika obesvärad, lika förtrogen med våra seder, som om han uppträtt här på jorden, sådan han nu är, på samma gång som vi. Vi behöva icke förvärva oss hans förtroende och hans vänskap. Han är vår vän ifrån födelsen. Innan han slagit upp ögonen, tror han redan på oss. Han har givit sig åt människan, innan han kommer till världen. Men ordet "vän" uttrycker icke fullständigt hans tillgivenhet och dyrkan. Han älskar oss och ser upp till oss, som om vi hade lyft honom till hans tillvaro. Han är framför allt en tacksam och oändligt tillgiven varelse. Han är vår förtrogne och hängivne slav, som aldrig fäller modet, aldrig ryggar tillbaka för svårigheter, aldrig sviktar i sin tro och sin kärlek. ... Han har ärligt, samvetsgrant och oåterkalleligt erkänt människans överlägsenhet och givit sig helt i hennes våld, öppet och oförbehållsamt, utan att av sin självständighet, sin instinkt och sin egenart behålla mer än det liv, som naturen anvisat för hans art. I sin övertygelse, att vi är bättre och mäktigare än allt levande, förråder han till vår förmån och med en säkerhet, ett lättsinne och en naivitet, som något överraska oss, hela det djurrike han tillhör och förnekar utan betänkande sin ras, sina närmaste, sin mor och till och med sina små. (Maurice Maeterlinck "Den underbara trädgården" s 20-21; Vid en liten hunds död)
Värdinnan (till Damen): "Jag bad Gud att han skulle sända mig hjälp från höjden - ty här nerifrån väntade jag intet. --- Då kom denna man - Utom det att han gav mig dubbelt mot vad jag begärde, förde han lycka med sig - och välsignat vart mitt hus! --- Gud välsigne er, gode herre!" Den okände reser sig upprörd: "Tyst kvinna, du hädar!" Damen: "Han tror icke! O Gud, han tror icke! - Se på mig!" Den okände: "Nu när jag ser dig, tror jag! - Hon välsignar mig! --- Och jag den fördömde har bragt välsignelse med mig. Hur ska jag kunna tro det?" ... Värdinnan: "Det var bara ett som jag inte förstod hos herren; jag vill inte säga något ont därför. ... Det var en småsak, men i alla fall ... Han kunde inte tåla mina hundar!" Damen: "Det finner jag vackert av honom att han har motvilja för det orena djuret. Jag avskyr allt djuriskt, hos mig själv och hos andra människor. Därför hatar jag icke djur, ty jag hatar intet skapat." (August Strindberg "Till Damaskus III" s 324-325)
Klimax var emellertid konung Oscar II:s besök i Växjö den 4 sept. 1900. På tjugofem års tid hade staden ej haft något kungabesök. Händelsen emotsågs därför med största spänning av gammal och ung. Omfattande åtgärder hade också från myndigheternas sida vidtagits för att smycka staden med äreportar, girlander, flaggor och vimplar och sålunda göra motttagandet så festligt som möjligt. En liten detalj i förberedelserna må ej undanhållas läsaren: fyra dagar före evenemanget fann polismyndigheten "skäligt stadga, att ägare av hundar skola nämnda dag (den 4 sept.) hava dessa kreatur instängda eller bundna, vid bot som (paragraf) 5 i Ordningsstadgan sägs". (P.G. Vejde "Växjö på 1890-talet - Några minnesbilder" s 257)
ca 1900 - ca 1875
Jartsev talade med tonen hos en professor som håller en föreläsning: "Till följd av olikheten i klimat, energi, smakinriktningar och ålder är all likhet bland människor fysiskt omöjlig. Men kulturmänniskan kan göra denna olikhet oskadlig liksom hon har oskadliggjort träsk och björnar. ... Tydligen nalkas den tid, då t.ex.. fabriksarbetarnas nuvarande situation kommer att förefalla lika absurd som vi finner livegenskapen, då man bytte bondflickor mot hundar. (Anton Tjechov "Tre år" s 74)
På min väg måste jag passera en stor skog. Gladt lekte solstrålarne mellan träden och vinden susade i furorna, allt var så vackert, så härligt. Då jag gått ett stycke, upphanns jag af en stor hund, som jag aldrig förr sett. Jag smekte honom, och tänkte, att han sedan skulle lämna mig: men nej, han följde vid min sida, såsom han anat någon fara, och skulle beskydda mig. En stund förgick - nu var jag vid en krökning af gångstigen, och i ett nu stod jag framför två s.k. "landsvägsriddare". Jag tillstår, att jag blev mycket rädd. Den ene sökte fatta tag i min arm och den andre att slita den lilla väskan ifrån mig, hvari jag hade penningarne. Men hunden rusade blixtsnabbt på dem, de tvungos att genast släppa sina tag, och jag var räddad. För att ej sönderslitas af honom, togo de till flykten, och trygg tillryggalade jag sedan både bort- och hemvägen. På hemvägen kom hunden ifrån mig, och jag har aldrig återsett honom. ("Lilla Svenska Barntidningen" s 67; nr 9 den 27 februari 1895)
Pojken från 1894 års Östermalmsläroverk ... jakthunden som hetsar till döds det värnlösa villebrådet - är sig alldeles lik - han tillhör också här på Militärhögskolan i Norrköping den s.k. inteligentsian. ... Finns det sålunda ... till slut något av jakthund i mitt väsen - kanske rent av en vilja till misshandel. Ja, hundarnas innersta instinkt är sig lik, antingen de nu jaga rävarna åt sin anglosaxiska godsägarherrar eller som journalister i de amerikanska världsbladens spalter jaga människor och människoskandaler. Jakthundar äro de till slut innerst inne - och det är nöjesjakt som nöjesjakt. Detta är väl intelligentsians och litteratörvärldens sätt att fungera - att ständigt flyta ovanpå och sedan följa den havets ström, som går starkast fram - utan att säkert veta om den är en ytans eller djupets. Jag förstår, medan jag läser mina dagboksblad från den heta sommaren 1901, hur jag i all min skenbara estetiska högmodsisolering i själva verket tillhör kollektivet och ej blott tillhör det, utan gratis tjänar det som tunga och verktyg - liksom intelligentsian alltid, medan den inbillar sig själv och kanske rent av utifrån sett tycks härska, dock tjänar en herre och hövding antingen han nu heter Stalin, Hitler eller Mussolini, Roosevelt eller Churchill - eller det bara blir den stora publiken, den mångtusen- eller mångmillionhövdade - med att tillfredsställa dess djupa behov av att se levande varelser jagas, förföljas, hetsas, hotas till livet och hanteras som villebråd - tills signalen belåtet ljuder: "Alles tot." (Sven Lidman "Mandoms möda" s 119-120; Herr Karl av Glas; alles tot - jaktterm: allt villebråd nedlagt)
Gusiev tycker att fartyget börjar rulla. ... Någonting faller i golvet med ett klirrande läte, det var nog ett krus som föll. "Det var vinden som slet sin kedja", säger Gusiev och lyssnar. Denna gång hostar Pavel Ivanytj och svarar retligt: "Än talar du om ett fartyg som gick på en fisk, än om vinden som sliter sin kedja. Tycker du att vinden är ett vilddjur eftersom den sliter sin kedja?" "Så säger de ortodoxa." "Och de ortodoxa är lika stora träskallar som du. Det är inte lite smörja de pratar. Man måste ha huvudet på skaft och resonera förståndigt. Du är en dum människa." ... "Vad är det till exempel för besynnerligt eller konstigt i det där med fisken och vinden som sliter sin kedja? Antag att ... det där borta där världen tar slut står tjocka stenmurar och vid murarna är de elaka vindarna kedjade ... Om de inte hade slitit sig lösa från kedjan, varför skulle de då rusa omkring över hela havet som besatta och rasa liksom hundar? Om man inte kedjar fast dem vart tar de då vägen när det är vindstilla?" (Anton Tjechov "Gusiev"s 253-254)
Efter allt vad jag kunnat summera ihop, är den utpräglade hundälskaren, där han icke är jägare, fåraherde eller eljes kan ha något synligt gagn av sin racka, en liten despot, vilken alltid vill påminnas om sin överhöghet och få slavlydnad var annan timme om dagen. ... När jag ser en fanatisk hundvän skryta med sitt stora hjärta, så frågar jag mig alltid: vad vill den mannen dölja? ... I städer, där det finns polis, renhållning, brandkår och trottoarkanter, där är hunden en barbariets kvarleva och borde förbjudas som svinen. Den, som vill ha sällskap, har människor att umgås med, och den, som står så lågt, att han mera sympatiserar med djur, den skulle icke ha rösträtt i kommunala angelägenheter, allra minst i hundfrågan. (August Strindberg "Djurens och växternas förstånd" s 260-263)
Menskan är här i Danmark nästan värnlös för jettedoggarne, af hvilka en nyligen uppätit en hel kökspiga lefvande på en bakgård (gråt öfver det!) och ändock petitionera hundegare med framgång för nosgrimmans afskaffande, som är obligatorisk i Tyskland! (August Strindberg "August Strindbergs brev VII febr 1888-dec 1889" s 73; brev 14 april 1888 till Verner von Heidenstam)
"Fem år efter befrielsen", (sade uppsyningsmannen), gav bönderna i byn (gubben Zjemenja) stryk i sockenstugan och för att visa sin ilska tog han och satte en halssjukdom på alla i Kovyli. Då dog en oräknelig massa folk, en faslig mängd liksom om det varit kolera ... Zjemenja tog livet av dem med ormfett. Och det är ett så starkt medel att folk dör inte bara av fettet utan av själva lukten. ... De unga pojkarna ville slå ihjäl honom men de fick inte för gamlingarna. Det gick inte an att ta livet av honom för han visste platsen, där det fanns skatter nergrävda. Och utom honom visste inte en enda själ det. De där skatterna är förhäxade så att man inte kan se dem även om man kommer på dem, men han såg dem. Ibland gick han utmed stranden eller i skogen och under buskarna och klipporna lyste det eldar överallt. Eldarna såg ut som om det hade varit svavel som brann. Jag har själv sett dem. Alla väntade att Zjemenja skulle visa folk ställena eller själv gräva upp dem men, som man brukar säga, själv vill hunden inte äta men han låter inte andra få en bit - och nu är han död. Själv grävde han inte upp dem och han visade dem inte för andra." (Anton Tjechov "Lyckan" s 217)
Kattungarna ha genom sitt inträde i världen fördunklat allt annat, och de äro dagens stora händelse. ... Farbror Petrusja kommer vanligen icke ensam. Tillsammans med honom uppenbarar sig Nero, en stor svart hund av dansk ras med långa, hängande öron och en svans som är styv som en käpp. Denna hund är dyster, tystlåten och uppfylld av känslan av sin egen värdighet. Vid barnen fäster han icke den ringaste uppmärksamhet, och när han går förbi dem, slår han till dem med svansen som han gör med stolarna. Barnen hata honom av hela sin själ. ... (Senare på kvällen) kommer (betjänten) Stepan in och förklarar skrattande: "Frun, Nero har ätit upp kattungarna! ... Tänk, han gick fram till lådan och slukade dem allesammans!" Barnen tycka, att alla människor, som äro i huset, borde rusa upp och kasta sig över den boven Nero. Men alla sitta lugnt kvar på sina platser och endast förvåna sig över den väldiga hundens aptit. ... Vanja och Nina gå till sängs, men de gråta länge och tänka på ... den grymma, fräcka, ostraffade Nero. (Anton Tjechov "En episod" s 188-194)
Bland djuren har hunden blivit prisad för sin trohet. Hunden var ursprungligen en varg. När det blev ont om jaktbytet genom människans konkurrens, antog denna varg en kompromiss med människan: de skulle jaga tillsammans. Människan, som var klokare än vargen, var också trolösare, och vargen jagade upp, men jägaren fällde villebrådet. Jägaren tog köttet, och vargen fick benen och en järnkedja om halsen. Den nuvarande hunden är trogen i viss grad mot sin husbonde. Hungern driver honom därtill. Därför är det icke bättre ställt med hundens trohet, än att vilken tjuv som helst får hans tillstånd göra inbrott i härskarens gård, om han kastar ett köttstycke åt honom. (August Strindberg "Kvarstadsresan" s 166; Stockholm, november 1884)
En rudimentär begreppsbildning förekommer äfven hos djuret, sålunda nämligen att det subsumerar föremål, som likna hvarandra, under ett gemensamt schema eller typus. Djuret har otvifvelaktigt allmänbilder eller schemata för alla sådana fall, i hvilka enskilda företeelser, t. ex. exemplar af samma art, lämna sammansmälteliga bilder. Den erfarne jakthunden har otvifvelaktigt allmänbilder för människa, träd, jaktbössa, hare, men däremot icke allmänbilder för sådana sammanhöriga fall, som icke låta teckna sig i en schematisk bild. Sådana allmänbilder, ehuru ägande sin grad af abstraktion, äro väl att skilja från de logiska begrepp, som i ett högre utveckladt tänkande intager deras plats. Sin allmänbild af människa bildar hunden från iakttagelser af människoformen, människans specifika lukt, o. s. v.; det logiska begreppet människa bildas på helt annat sätt. (Viktor Rydberg "Om tankens behof af språket" s 478; svar till G. Z., som frågat å ett sällskaps vägnar, om språk kunde anses oundgängligt nödigt för tanken, dagtecknadt Göteborg 30 januari 1881)
Maria lärde Martin att sticka in det fina hjärtformiga darrgräset överallt bland prästkragar och smörblommor och att binda ihop buketten med långa strån. Men Martin tröttnade snart på sina blommor, ty han hade glömt att han hade plockat dem för att ge dem åt sin moder, och han lät dem ligga i gräset och lade sig själv på rygg mitt ibland dem och såg på skyarna, som drevo fram över den blå himlen högt över hans huvud. De liknade vita hundar; små lurviga, vita hundar. Det var kanske också små hundar. Då människorna dö, komma de ju till himmelen; men hundarna, som inte har någon riktig själ, kunna väl inte komma så högt upp. De få springa utanför och leka med varandra. Men deras herrar komma nog ut till dem ibland, och då hoppa de små hundarna upp på sina herrar och slicka dem och bli så glada. (Hjalmar Söderberg "Martin Bircks ungdom" s 44; år 1876?)
ca 1875 - ca 1850
Om hösten komma (fåren) ned igen (från bergen) i flockar av ända till 10,000, förda och drivna av herdarne och deras hjälpare, de vita, raggiga kampagnahundarne, som äro ypperliga i sin tjänst, men illa sedda av främlingar, som ge sig ut på slätten, för den vita tandgård och det arga skall, varmed de hälsa envar, som ej är klädd i fårpäls eller i spetshatt och lädergamascher. (Viktor Rydberg "Campagna di Roma" s 282; Rom 1874)
(Gervaise) höll på att förlora förståndet, det var en hel evighet sedan hon fått något varmt i magen. Å, en sådan fasansfull vecka! . . . Vad hon minsann var medveten om, vad hon kände i hela kroppen, det var hundvädret, mörker och köld, en himmel nersmord som utsidan av en stekpanna och fullproppad med en snö, som envisades att inte falla. . . . Det fanns då sannerligen inte många glädjeämnen i ett sådant där kyffe! En veritabel hundkoja, där vinthundarna ute på gatan som hade täcken på sig inte skulle stannat kvar för aldrig det. (Emile Zola "Krogen" s 301,303)
"Fattiga själ!" upprepade (Ola) hånande. "Jag trodde att det lät så: Jag är rik, haver överflöd och behöver intet! alldeles som församlingens ängel i Laodicea." "Nej, Gud bevare mig!" svarade (Anders) Fall. "Den som säger att han är rik och behöver intet, den känner inte sitt fördärvade kött och blod. Känner man det då finner man sig nog inte så rik, utan ganska fattig. Då är man nog tacksam att en till och med, som du ju brukar säja, får vara hunden, som ligger vid Herrens fötter och får äta av de smulor, som faller ner från hans bord. - - - Men nu behöver jag, Gud ske lov och tack, inte känna mig som en hund, utan som barnet, som den förr förvillade, men nu från träldomslandets svinhoar återkomne sonen, åt vilken han har tatt fram den nya klädningen och slaktat den gödda kalven och som han, varenda dag som går, för upp på de Ljuvliga bergen, till ett himmelsk gästabud, - - med märgstarka rätter och silat vin. - Lovat vare hans namn!" Det drog en mörk sky över Olas ansikte när Anders använde hans älsklingsbild om hunden, vilken han själv plägade använda för att visa sin stora ödmjukhet i jämförelse med de andras, - - - de, som inte ville nöja sig med att bara vara fattiga syndare ... utan jämt gjorde anspråk på att vara i besittning av barnaskapets rättigheter. (Fabian Månsson "Rättfärdiggörelsen genom tron" s 130; 1870-talets Blekinge)
"Fånig historia (med bologneshunden på tåget för tre år sedan), jag ska berätta den helt kort", fortsatte generalen självbelåtet. . . . "Jag steg in och satte mig tillrätta i min kupé, och rökte min cigarr. . . . Rökning är inte förbjudet, men inte heller tillåten; till hälften tillåten, som det brukar vara; ja, alltså beroende på vem det är. Fönstret var neddraget. Plötsligt . . . kom två damer med en liten bologneshund in och slog sig ned mitt emot mig. . . . Så plötsligt, och detta utan minsta förvarning . . . som om hon alldeles hade förlorat förståndet, grep (den ena av dem) tag i cigarren i min hand och slängde ut den genom fönstret. Tåget rusade fram, jag satt där som en, som en halv idiot. . . . Utan ett ord . . . närmade jag mig bolognesern och tog den med två fingrar försiktigt i nackskinnet och slängde ut den genom fönstret alldeles efter cigarren! . . . Ska cigarrer vara förbjudna i tågkupéer, ska hundar vara det i lika hög grad." (Fjodor Dostojevskij "Idioten" s 143-144)
Franska Akademien utdelar som bekant även det Montyonska Dygdepriset för ädla handlingar eller skrifter som befordra sådana. Emile Zola borde ha fått detta pris flera gånger t. ex. För Drömmen . . . men även för Nana som i en Juvenalis gisslande stil skildrar det rysliga hundlivet, som fördes under Andra Kejsardömet. (August Strindberg "Litteratur-pris och Dygdepris" s 165; Afton-Tidningen 1911-05-30)
Som fyraårig föräldralös fattigunge bortsåldes (Ulrika) på auktion till den lägstbjudande – till den stormrike storbonden i Ålarums by, kallad Kungen i Ålarum. Han gällde i orten som hennes gode och ömme fosterfar. När hon var fjorton år gammal tog han henne med våld och skrämde henne till att tiga därom. Sedan nyttjade han henne för sin lusta så ofta den rann på honom. För varje gång fick hon två styver av Kungen, men när hon samlat styvrar till en tolvskilling, så tog fostermodern ifrån henne pengen och påstod att den var orätt åtkommen och att hon var en tjyvkona, som skulle sättas på häkte. ... Hon blev sockenhoran i Ljuder, utstött från kyrkan och nattvarden och till sist lagförd och fängslad för olovlig nattvardsgång. Men ... när Kungen i Ålarum dog, så fick han den ståtligaste och största begravning som någonsin hade beskärts en dödlig varelse i Ljuders socken. ... Likkistan stod beprydd med de grannaste kransar och prosten själv stod för altaret och berömde och prisade den döde i kistan och alla hans gärningar i livet. Och minnet av Kungen levde ännu aktat och vördat av folket därhemma, och hans gravvård var den högsta på kyrkogården. ... (Ulrika) var bara ett av alla hans offer, han hade förfört och fördärvat flera flickor långt innan de läste sig fram. Ett par var bortskickade till andra trakter. Men de mäktiga fick ju göra vad de ville i det djävla nästet Sverige. Två av nämndemännen som satt och dömde (Ulrika) på tinget skulle själva suttit på häkte för att de hade stulit förmyndarmedel från änkor och föräldralösa barn, om lagen hade gällt för alla lika. Och en nämndeman var skyldig henne fyra riksdaler för att han med henne fått begå det som kallades horeri och som inte straffades när det begicks av manfolk. Hon hade sagt detta till domaren, hon hade sagt sanningen som den var, varför domaren gav henne fjorton dagars extra fängelse på vatten och bröd för att hon missfirmat häradsrätten. ... Den rättframme gjorde sig bara olycklig därhemma. Det kostade häkte att säga sanningen i Sverige. (Vilhelm Moberg ”Invandrarna” s 307-308; Hemma vid Ki-Chi-Saga)
I två år skulle jag (i vår straffkoloni) tvingas leva under majorens regemente. ... Det mest skräckinjagande med honom var att en man som han fick härska med nästan oinskränkt makt över tvåhundra själar. Till sin person var han opålitlig och ond och ingenting mera. ... Mest av allt älskade han sin pudel Trezorka och han blev utom sig av sorg när Trezorka insjuknade. Det påstods att han grät över hunden som över ett barn. (Fjodor Dostojevskij "Döda huset" s 33-34)
ca 1850 - ca 1800
Där kommer den stora gårdshunden. Han smyger fram på de yttersta tåspetsarna, håller ögonen mot marken och svänger smått med svansen, som om han ämnade sig åstad i det likgiltigaste ärende. Med ens börjar har ivrigt gräva i snön. Helt visst har den gamla skälmen där gömt orättfärdigt gods. Men just som han lyfter huvudet för att titta efter om han nu kan förtära det i ro, blir han snopen vid att se två skator framför sig. ”Tjuvgömmare!” säga skatorna och se ut som samvetet självt. ”Vi är polisbetjänter, vi. Hit med tjuvgodset!” (Selma Lagerlöf ”Gösta Berlings saga” s 130; Auktionen på Björne)
Hu, dessa fasans människor, som de onda andarna söker! Vad kunde det väl vara för en stor, svart hund som visade sig på Fors i Sintrams tid? Han hade förfärliga, gnistrande ögon och en bloddrypande tunga som hängde långt ut ur det flämtande svalget. En dag, just när drängarna hade varit inne i köket och spisat middag, hade han krafsat på köksdörren, och alla pigorna hade skrikit av förfäran, men den störste och starkaste av drängarna hade tagit ett brinnande vedträ ur spisen, ryckt upp dörren och slängt det i hundens gap. Då hade han flytt med ett förfärligt vrålande, lågor och rök hade stått honom ur munnen, gnistor virvlade omkring honom, och hans fotspår på vägen lyste som eld. (Selma Lagerlöf ”Gösta Berlings saga” s 165; Spökhistorier)
Ivan Ivanovitj klädde sig, tog en knölpåk i handen för hundarnas skull, ty i Mirgorod möter man mycket flera hundar än människor på gatorna, och gick ut. (Nikolaj Gogol "Hur Ivan Ivanovitj och Ivan Nikiforovitj blev oense" s 78)
Det var en stor jakt; jägarna lågo runt omkring mossen. ... I gyttjan kommo jakthundarna, plask! plask! vass och rör vajade åt alla sidor; det var en förskräckelse för den stackars ankungen, han vände och vred på huvudet för att få det under vingen, och just i detsamma stod strax bredvid honom en fruktansvärt stor hund, tungan hängde långt ut ur halsen på honom, och ögonen glänste så rysligt otäckt; han sträckte sitt gap ända ned mot ankungen, visade de skarpa tänderna – och plask! plask! gick han igen utan att taga honom. ”Gud ske lov!” suckade ankungen, ”jag är så ful, att inte ens hunden gitter bita mig!” (H.C. Andersen ”Sagor och berättelser II” s 145; Den fula ankungen)
(Pappa Goriot) hejdade sig plötsligt, som om han hade blivit träffad av blixten. ”Det finns ingen möjlighet!” sade han och slet sitt hår. ... ”Dö, dö som en hund, du är ingenting annat än en hund! Ja, jag är sämre än en hund, för en hund bär sig inte åt på det viset! O, mitt huvud! Det håller på att sprängas i bitar!” (Honoré de Balzac "Pappa Goriot" s 267)
Man får räkna (Arthur) Schopenhauers filosofi till förtjänst, att hon mycket bidragit till att skärpa medvetandet om våra skyldigheter mot djuren. . . . På ett ställe yttrar han: Aldrig ser jag en bandhund utan innerligt medlidande mot honom och djup harm mot hans herre, och med tilfredsställelse tänker jag på en händelse, som Times för några år sedan omtalade, då en lord, som hade en stor bandhund, en gång nedlät sig till att vilja smeka honom, men fick hela sin arm trasad af hundens hvassa tänder. Det skedde med rätt. Det var hundens sätt att uttala följande obestridliga sanning: du är icke min herre, utan en djäfvul, som gjort mig min korta tillvaro till ett helvete. (Viktor Rydberg "Leibniz' teodicé och den Schopenhauer-Hartmannska pessimismen" s 141-142; föreläsningar i Göteborg höstterminen 1877)
"Var så god och sitt ner och värm er, min herre", sade (biskopen till mannen som kom från galärerna). "Vi ska strax äta kvällsmat, och sedan får ni ligga här." . . . (Mannen) började stamma som en sinnesförvirrad: "Är det sant? Får jag stanna? Kör ni inte ut mig? En straffånge? Ni kallar mig 'min herre'! Ni säger inte 'du', ni säger inte: 'Gå din väg, hund!' som alla andra." (Victor Hugo "Les Misérables - Samhällets olycksbarn" s 34; år 1815)
ca 1800 - ca 1600
Det är ett fult land Land, men även snuskigt det Hund-Ost-och-Geta-nästet Småland. Var ej mera än Järnkakelugn på Degeberga, så låg ändå Lavendel på Järnhällan, och luktade lyckligt. I Småland är Stora Spisar som när Brasan är utbränd och draget avstannat luktar stekt strömming, bränt fett och sur ved. När det Brinner är Elden lös. (Carl August Ehrensvärd "Brev till Kickan" s 31; brev från resa 1798-99)
Som (rebben Uriel och de andra judarna) åto och drucko hördes en släde över snön. Då förskräcktes de och sade: Ack och ve! Vår dom är fälld, ty nu komma våra vedersakare att fördärva oss, och var skola vi gömma oss för dem? Och den gamle från byn hov upp ett skri av all sin kraft, likt dens skri, vars fiender äro över honom: Mitt huvud är ett lejons! Ditt huvud är ett svins! Jag håller dig för en hund! (Samuel Josef Agnon "Den bortdrivne" s 27-28; staden Buczacz i 1700-talets Galizien)
Statsmaktens öfvergrepp, missnöjet med furstarne, den fåfänga, som mer och mer grep omkring sig i alla stånd och den döda och kalla teologien på predikstolarna gåfvo många inåtvända själar en anstöt i riktning mot mystik. ... Från Lüneburg ljöd en bitter klagan öfver, att den helige andes skola var stängd och konstskolor i hednisk stil i stället öppnade. Blott den stilla, osynliga kyrkan i husen, heter det, är den sanna kyrkan, som icke biter och sliter såsom den falska, synliga kyrkan, som med rätta kan kallas kainitisk (af Kain), ja, caninisk (af "canis" hund). ... Från Rostock utsände professor Quistorp 1659 "Pia desideria", som blottade kyrkans många sedliga och religiösa brister men tillika uppgjorde förslag till ändring i flera punkter. ... Under det professor Quistorps och andras "Fromma önskningar" blott hade haft ringa verkan, gjorde de "Pia desideria", hvarmed frankfurterprästen Filip Jakob Spener 1675 inledde en ny upplaga af Johan Arndts postilla, epok i den lutherska kyrkoafdelningens historia. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria från reformationen till upplysningstidehvarfvet" s 636-638)
(Jakob) hade funnit det nödvändigt att ha en hund för att skydda kreaturen från vilda djur. Först hade han tyckt illa om den svarta besten med sin spetsiga nos och sina vassa tänder, stöttes bort av dess skällande och dess inställsamma sätt, som hade påmint honom om vad Talmud sade om sådant och om hur den helige Isak Luria, tillsammans med andra kabbalister, liknade hundarna vid Satans härskaror. Men till slut hade Jakob blivit van vid sin hund och hade till och med gett honom ett namn, Balaam. Jakob hade knappast hunnit lägga sig ner under trädet förrän Balaam satte sig nära honom, sträckte ut tassarna och höll vakt. ... (Jakobs) år av påtvingat slaveri hade efterföljts av ett frivilligt slaveri som skulle vara så länge han levde. "Nåja, Gehenna är till för människor och inte för hundar", hade han en gång hört en vattenbärare säga. (Isaac Bashevis Singer "Slaven" s 19,125; Polen vid 1600-talets mitt)
Edgar: "Ut med er, hundrackor! Svarta om nosarna eller vita, huru giftigt ni än må bita, bandhund, vinthund, stövare, fähund, lurviga pudel, taxhund, mopshund, racka, vill ni er inte på dörren packa! Kastar jag bara mitt huvud så här, får ni väl springa så långt det bär!" (William Shakespeare "Konung Lear" s 198-199)
ca 1600 och tiden dessförinnan
Gesällen tog ett steg framåt. Lars grep honom i nacken, lyfte honom på rak arm och slängde honom bort så våldsamt, att han rullade på marken. Arbetet i smedjorna hade avstannat. Gesällerna med verkmästaren Klase i spetsen stodo framför dörrarna och åsågo uppträdet. ”Upp, du hund!” ropade Lars och gav den fallne en spark. Då höjde Klase sin röst och ropade: ”Magister Lars, besinna er! Vi tillåta icke, att en fri gesäll behandlas så.” ”In i smedjorna med er”, röt Lars. ”Annars ...” Han gick med knutna nävar frammot Klase. Denne sprang in i smedjan och kom ut med en hammare i högsta hugg. Då hördes mäster Gudmunds stämma, starkare än väl någonsin förut i hans liv: ”Tillbaka, Klase! Tillbaka, son! Tillbaka, säger jag dig, Lars, och lyder du icke, då hjälper dig varken att du är magister eller präst.” (Viktor Rydberg ”Vapensmeden” s 159; Ringklockan)
År 1897 skrifver en tysk om d:r Faust ungefär följande: D:r F. lefde i midten af 1500-talet, och härstammade från Kundlingen i Schwaben enligt en uppgift af Melanchton, som kände honom. ... Efter åtskilliga förberedelser och en vistelse i Wittenberg 1530 slöt han förbundet med den onde, som i skepnad af en hund följde och tjänade honom, men slutligen brakte honom om lifvet under rysliga omständigheter. ... Af djäfvulen begär han vid paktum, att denne skall besvara alla hans frågor och icke säga något lögnaktigt (kallas begäret efter sanningen!). Därvid upplyses han att världen är evig, men själens odödlighet förnekas. Hans affall från Gud jämföres med Lucifers och titanernas. (August Strindberg ”En blå bok II” s 629; Doktor Faust)
Den usle afgudadyrkaren ensam är en träl under sitt gods, och hans synd består deruti, att han sparar, gömmer och bewarar sina penningar och egodelar och nänns icke bruka dem, hwarken sig eller andra till tjenst, utan tjenar dem såsom sin Gud. Och förr än han grepe till sina penningar, så läte han wäl hellre både Guds och werlden rike förgås, så att han icke skulle wilja gifwa ett halföre till att underhålla en predikant eller en skolmästare, hwarigenom Guds ord och rike kunde befrämjas. Emedan nu hans tillförsigt och förtröstan står till penningarna och icke till lefwande Gud, som dock har tillförsäkrat honom hans rikliga uppehälle, så är penningen werkligen hans Gud och han kallas med skäl en afgudadyrkare. Men himmelen måste han dock undwara. Detta är ju en skändelig last. Twi dig, du otro, du förhatliga dygd! (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 213 i kommentar till Ef 5:1-9)
(I landet Utopia) finns ingen vinkrog, ingen ölstuga, inget horhus, inga möjligheter till bestickning, inga dolda gömställen, inget hemligt tissel och tassel. När allt sker öppet måste man å ena sidan utföra det vanliga arbetet, men å andra sidan kan man också ta igen sig med gott samvete. Hela denna livsstil leder nödvändigtvis till överflöd på allt. När alla har lika gott om allt uppstår givetvis inte heller fattigdom eller något tiggeri. (Thomas More "Utopia" s 103)
Nu gås skallgång efter mig i Sverge. ... Man vill jag skall komma hem, och älska mitt ruttna land och dess ruttna innevånare. Man är rädd att Garmer är lös och att hämnden skall gå sin gilla gång. (August Strindberg "August Strindbergs brev IX 1892-jan 1894" s 373-375; brev 27 jan 1894 till Bengt Lidforss; Strindberg liknar sig vid hunden Garm, vilken enligt den nordiska mytologin vaktar underjorden)
För ro skull gjorde jag det ont var och min ondska hade sig själv till ändamål. Vidrig var hon – och jag älskade henne. Jag älskade själva förstörelsen. Jag älskade avfallet från Dig. Inte det som jag föll för utan själva fallet älskade jag: en vanställd människoande som från Din himmel störtat sig ned i avgrundens djup – inte av åtrå att vinna något med sitt fördärv utan av åtrå efter själva fördärvet. (Augustinus "Bekännelser" s 36)
Om jag ser dig framhärda i (vanan att använda eder), kommer jag att förbjuda dig att i framtiden sätta din fot på denna heliga tröskel och ta del av odödliga hemligheter, så som vi gör med otuktiga och äktenskapsbrytare och personer som är anklagade för mord. Ja, ty det är bättre att erbjuda våra sedvanliga böner, med två eller tre, som håller Guds lagar än att dra samman en massa överträdare och fördärvare av andra. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers X:123)
Med lyftade spjut och fulla av hopp ryckte trojanerna och deras bundsförvanter fram. Och Aias sade till Menelaos: "Min vän, jag börjar tro att ingen av oss kommer levande från den här striden - alldeles bortsett från Patroklos' lik, som väl snart kommer att slukas av hundar och fåglar. ... (Menelaos ropade:) "Hör hit, grekiska kungar! ... Ni ska väl inte finna er i att Patroklos' lik slukas av Trojas hundar?" ... Grekerna ställde sig som en mur av bronssköldar omkring Patroklos' lik. ... Zeus hade inte haft något emot Patroklos, då denne levde, och han unnade inte Trojas hundar hans lik. ... Nu eggade Athena till ny kamp om Patroklos. ... (Hon) förehöll Menelaos vilken skam och vanära det var att låta Akilleus' trofaste vapenbroder släpas runt omkring Trojas murar av hundar. (Homeros "Iliaden" s 315,318; Kampen om Patroklos' lik)
Odysseus gick med raska steg in mot staden. ... Just som han skulle gå in genom stadsporten visade sig Athena själv för honom, men inte i sin verkliga skepnad. Nej, hon såg ut som en vanlig ung flicka som kom från brunnen med en vattenkruka. ... Athena gick före, och ingen av de skeppsberömda faiakerna lade märke till Odysseus. ... (Så) försvann Athena ... men Odysseus stod kvar och vågade inte träda över palatsets bronströskel; en sådan bländande glans som från sol och måne strålade ut därifrån. Väggarna var beklädda med blänkande koppar, och upptill löpte en fris i klarblå emalj. Porten var helt i guld med poster av silver. På bägge sidor av den stod hundar och vaktade palatset, och de var gjutna i guld och silver och ett verk av själve smedernas gud Hefaistos, i sanning väktare som tiden icke kunde göra äldre eller svagare! (Homeros "Odysséen" s 137-139; Odysseus kommer till Alkinoos)
Att fortsätta med (hembygden):
ca 2000 - ca 1900
Minns du, Eva-Helena, när du sprang in i mitt tonårsrum, glädjerusigt viftade med Anita Lindbloms nygräddade EP? Minns du hur vi stod i förtötad närhet saligt lyssnande: "Sånt är livet, sånt är livet, så mycket falskhet bor det hör, den man förlorar vinner en annan, så håll i vönnen som du har kör." (Ann-Charlotte Alverfors "Vem ska trösta Gösta?" s 200)
Jyckarna älskar förtryckarna, så hunden är sin herre förbunden. (Alf Henrikson "Tittut" s 200; Underdånigast)
Frossaren, horkarlens vederlike, förmenas av Luther att ärva Guds rike. Kan undra om frossaren anar det här och om horkarlen vet vad en horkarl är? (Alf Henrikson "Ord ur katekesen" s 163)
Vid Ravinen (på A6-området i Jönköping) tillverkades och sammansattes (under andra världskriget) både artilleri- och luftvärnsammunition. . . . Verksamheten löpte friktionsfritt på under 1942 och det mest riskabla inslaget kring fabriken synes vara den sällsynt ilskna hunden som vaktade området. (Magnus Widell "Jönköping under andra världskriget - tändsticksarbetarnas ammunitionstillverkning" s 58-59)
Hundägare erinras om skyldighet att under januari 1940 anmäla hund och erlägga stadgad skatt med 15.- kr. per hund. Hovslätt den 2 jan 1939 (läs: 1940). (Smålands Folkblad 1940-01-02 "Anmälan om hund för erläggande av skatt")
Det vi, Sven och jag, (som barn i Åker socken omkring 1940) var mest rädda för ... var åskväder, "döven" (en person som inte kunde tala) och en svart hund. ... Den svarta hunden ... var en lösdrivande hund som kunde komma in vid minst oväntade tillfällen. Den kunde själv öppna dörren och gick sedan omkring och nosade på oss. Vår moster Elly Isaksson som tidvis bodde hos oss var minst lika rädd för hundar som vi pojkar. Hon blev helt hysterisk då hunden kom in en kväll då mor och far var borta. (Bertil Melkersson "Min barndom i Ugglekull" s 61-62)
När jag var liten skrämde farfar upp mig för hundar, och för att råda bot på rädslan fick jag lapphunden Nalle när jag fyllde åtta år. Far köpte den av Johan August Magnusson, som var skutskeppare från Baskarp. Nalle var så vänlig mot mig. En gång när mor skulle daska till mig, hoppade han upp och bet henne i armen. Men mig bet han aldrig. På vintrarna drog han min spark över isen, och ibland somnade jag bredvid honom på filten i köket. Han var underbar. (Ragnar Järhult "Jag smyckar diktens kläder - Bokbindaremästare Lennart Wilhelm Enander berättar om sitt liv och sin stad" s 12)
Skånske Lindberg kallade sig en yrkesluffare (som brukade komma till Götafors). ... På bred skånska berättade han om sina många upplevelser och små äventyr. Det enda Skånske Lindberg inte tyckte om var ilskna hundar. "Men lita på att jag kan få dom å bli spaka, ska ja säj. Ja ha en köttbit i fecka, å i den ha ja hakat ett tjog metkrokar. Komme där en vresi hon, så smäller ja köttbiten i halsen på an. Sen gläfser inte den honnarackan mer på mej, ska ja säj." Skånske Lindberg var nog lite yvig i sitt tal. I den historien låg nog mer kavat snack än verklighet. (Wåge Tolf "Bilder från det gamla Götafors" s 52-53)
En s.k. kaffeagent hemsökte i slutet af Januari månad Byarums, Tofteryds och Svenarums socknar. - Mannen, som uppgaf sig vara ombud för en firma i Linköping, erbjöd kaffet för otroligt lågt pris, till och med fraktfritt vid köparens närmaste järnvägsstation, blott han vid beställning erhöll 10 eller 15 öre kilo i förskott, som skulle vara hans provision. ... Han lyckades bedraga rätt många och öfverallt där han färdades fram, uppbar han från 50 och 75 öre ända till 6 kr. Kaffet sade han skulle komma till Vaggeryd den 19 eller 20 februari. Men något kaffe har sedan dess ej hörts af. Han var omkring 20 år gammal, iklädd blå kavajrock, rund svart mössa, gråa byxor, låga skor och svarta damasker samt pratade och ljög rätt bra. (Jönköpings-Posten 1904-03-04 "Kaffeagent pratade och ljög rätt bra")
ca 1900 och tiden dessförinnan
Hundskatt har härstädes (i Jönköping) under sistlidne Januari månad blifwit erlagd för 66 hundkreatur. I Stockholm äro 1,447 och i Göteborg 374 hundkreatur under samma tid skattskrifna. (Jönköpings-Posten 1866-02-10 "66 hundkreatur I Jönköping")
Till förekommande af olägenheten att nattetid störas af lösdrifwande hundar, uppmanas (Jönköping) Stads ordningsälskande innewånare att widtaga nödige mått och steg för undanrödjande af hwarje hund, som om nätterna hädanefter befinnes lös å gatorne. (Jönköpingsbladet 1845-04-29 "Störande lösdrifwande hundar")
Anders Hultman, predikant i Jönköpings Missionsförening, återger i sin bok ”Helig eld” en skildring av en pigpredikants förkunnelse från 1843: ” ... Ve över dessa djävulsdyrkare! Snart skolen I få erfara, att evinnerlig eld är tillredd åt djävulen och hans änglar. Ve över dessa lögnare, som ljuga för varandra! Snart skolen I träffas hos lögnens fader och ropa ve över eder själva, att I icke haven anammat kärlek till sanningen!” (”Missionsvännerna i Bjurbäck och Mullsjö” s 11; Pigpredikanterna)
Hvarför lefver då menniskor om icke för att älska? . . . Begär icke att jag skall finna någon ersättning i den sottis som kallas ära och namn, eller den fortgående lögn som kallas Poesi. Och dessutom huru är poësi möjlig utan kärlek? Det är som att bedja en halt roa sig med dans. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VIII 1836-1838" s 280; brev från Östrabo i Växjö den 5 oktober 1838 till Martina von Schwerin)
I September har jag tänkt hålla Prestmöte. Dervid ville jag taga hunden ur presterna. Hvad tror du, kära Bror, då kan bli quar af Smålands presterskap? (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VIII 1836-1838" s 46; brev från Östrabo i Växjö den 12 maj 1836 till Nils Lidén)
Sällskaps-, band-, jakt- och fårhundar jämte kattor finnas (i Småland) allt efter det behov vars och ens husbonde har. (Sven Gabriel Fovelin "Några iakttagelser rörande Smålands Naturalhistoria" s 25)
"Som oljud av löshundar en och annan gång i kyrkan förnummits, så förmanades de som sådane äga, att dem icke i kyrkan medtaga." (Olof Sjöstrand "Livet i Barnarps socken 1790-1824 enligt sockenstämmoprotokollen" s 54; protokoll 6 maj 1796)
Att fortsätta med ('nationerna'):
De närmaste åren efter år 2000 - ca 2000
Ljög gjorde jag inte, låt vara att det tillhörde tjänstebeskrivningen att ständigt behöva motta sådana beskyllningar, och att (Aftonbladets) förre kulturchef Karl Vennberg en gång utgöt sig i spalterna över mitt "ömtåliga förhållande till sanningen" - ett grundlöst påstående som i sin sirliga elakhet sade mer om den firade polemikerns och poetens eminenta språkkänsla än om hans egen sanningskärlek. ... Här vill jag begränsa mig till att undersöka fenomenet lögn och fenomenet sanning som ett avsiktligt moraliskt förhållningssätt, som position i förhållande till existensen och medmänniskorna. (Yrsa Stenius "Lögnens olidliga lätthet" s 6-12)
I efterhand anklagar jag uppriktigt mig själv för att jag blockerade mig för allt som fullkomligt skrek på min kritiska uppmärksamhet i relationen till en man som var känd inte bara för att ljuga när han "måste" utan även för ro skull. ... Jag reflekterade aldrig över att han naturligtvis ljög för mig med. Varför skulle han inte ha gjort det? ... Ju mer jag har funderat över lögnens väsen desto tydligare har jag funnit att den innerst inne alltid är giftig, fördärvelsebringande. ... Lögnen riskerar inte bara att förgifta tillitens ordlösa strömmar människorna emellan, den hotar också att förgifta själva språket, beröva det dess kommunicerande användbarhet. ... Det är den vise kyrkofadern Augustinus som har talat om lögnen som ett oförlåtligt missbruk av Guds förnämsta gåva till oss människor, den gåva som gjorde oss till exklusiva varelser i skapelsen, nämligen Talet. Augustinus egen definition av lögnen var rätt konstlös: Att ljuga var att säga ett men ha något annat i sitt hjärta. (Yrsa Stenius "Lögnens olidliga lätthet" s 25,27-28,32)
Våren 2004 skakades Sverige av ett av de mest osannolika morddramer nordisk kriminalhistoria överhuvudtaget känner. Det är ingen överdrift att säga att lögnen upphöjd i högsta potens, upphöjd till himmelska sfärer av förljugenhet, spelade en avgörande roll i händelseförloppet. ... För pastorn, som sannolikt trodde mer på sig själv än på både Gud och Jesus, blev till sist inga lögner för djärva för att lämnas oprövade. ... Han hade hållit på så länge, pastorn, att lögnen var absolut lika självklar för honom som sanningen. ... Så kom det sig att samfundet, som mer än något annat hade försvurit sig åt renheten och den andliga närheten till Gud, till sist godtog äktenskapsbrottet, de rena sveken och det nakna horeriet som inslag i gemenskapen. Ja, till sist låg till och med dråpet innanför det tänkbaras gräns. Allt godtogs i termer av att det var något annat. (Yrsa Stenius "Lögnens olidliga lätthet" s 40-47)
En kvinna berättade (i TV-programmet) en verkligt rafflande historia om sitt samboförhållande med en man som levde ett fullbordat dubbelliv. Han reste ständigt i sitt yrke, vilket utgjorde den praktiska förutsättningen för att kunna hålla sig med två fruar, två villor, två bilar och dubbla uppsättningar barn, vilket alltså var vad mannen gjorde. ... I tio år hade denna "bigamist" lyckats upprätthålla sina två hushåll utan att hans båda kvinnor och familjer fick reda på varandras existens. Sedan sprack det hela. ... Efter den första chocken bestämde de (båda kvinnorna) att den dubbelspelande buffeln fick fortsätta att dra försorg om dem båda. ... Hur var denna människa funtad, som morgon efter morgon, år ut och år in, förmådde se sig själv i spegeln och veta att han var en bedragare rätt igenom och ändå fortsätta "ett anständigt liv" som om han var hederligheten själv? (Yrsa Stenius "Lögnens olidliga lätthet" s 127-129)
Naturligtvis ljugs det med omsorg och övertygelse i de brottmål där åklagarens bevisning är bristfällig. ... Men enligt min erfarenhet, i varje fall från grova och spektakulära brottmål, ljugs det ofta ännu mer när skuldfrågan egentligen är körd, när åklagaren står med alla trumf på hand. Då blånekas det. (Yrsa Stenius "Lögnens olidliga lätthet" s 157)
Jfr ”(Jesu) lärjungar frågade. De sade till honom: ’Vill du, att vi skall fasta, och hur skall vi be och ge allmosor, och vakta på vad för mat?’ Jesus sade: ”Ljug inte, och det ni hatar, gör det inte, ty allt blir avslöjat inför himlen (alt. sanningen; jfr s 101 och Joh 14:6). Ty inget dolt finns, som inte skall bli uppenbart, och inget beslöjat, som skall förbli utan att det avslöjas.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 47; Thomasevangeliet log. 6)
Jfr ”(Jesus sade:) ’Ge inte det heliga åt hundarna, för att de inte skall släppa dem i sörjan. Kasta inte pärlorna (för) svinen, för att de inte skall göra det ...’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 87; Thomasevangeliet log. 93)
Jfr ”Jesus sade: ”Ve dem, fariséerna, ty de liknar en hund, som sover i kornas krubba, ty den varken äter, eller l(åter) korna äta.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 91; Thomasevangeliet log. 102)
(I oktober 2002) kom vi in i en by (i närheten av Baotou i Kina) med rader av låga hus. ... Vi bjöds in i en matsal vid sidan av kyrkan. ... När vi druckit te och stillat den värsta hungern kom en man in och började tala ... : ”I samband med alla middagar jag var tillsammans med affärskompanjoner blev det för mycket risvin och konjak. ... jag blev alltmer beroende av alkohol och började tappa kontrollen över mitt liv. En dag pratade jag affärer med en man, som verkade lite annorlunda jämfört med andra affärsmän. När vi åt tillsammans bjöd han inte på sprit. Han sa, att han mådde mycket bättre utan. ... Till slut berättade han att han var kristen. ... Mannen sa: ’När ... jag bad till Jesus fick jag frid och harmoni i mitt inre, något jag aldrig upplevt tidigare. Jag fick kraft att bryta med den livsstil jag hade: tvivelaktiga affärer, mycket sprit, besök på bordeller och att ständigt ljuga för min fru och barnen.’ Jag blev helt stum när jag lyssnade till den här mannen. Jag var ju i samma situation. ... Efter en tid tog jag emot Jesus och sen dess har mitt liv verkligen förändrats. ... Detta är mitt vittnesbörd. Ni får inte applådera. Gud ska ha äran! Det är Han, bara Han som räddat mig från att bli ett vrak. Han har gett mig något att leva för och jag är så glad.” (Eskil Albertsson "Många tårar - stor skörd. Om församlingstillväxten i Kina." s 103-104)
ca 2000 - ca 1990
Ärlighet varar längst – men vem vill inte göra karriär? (Eric S. Alexandersson ”Piruetter och vildrosor” s 11)
Begreppet tolerans har en intressant historia. När tolerans i samband med Upplysningen lyftes fram som en viktig dygd, var det med sanningen som motivering! Avvikande meningar skulle tolereras, inte för att de var lika sanna som motsatsen, utan därför att sanningen i längden alltid segrar. Verkligheten kommer ifatt all lögn. Utifrån förtroendet för sanningens genomslagskraft argumenterade man för tolerans. Idag är synen på tolerans helt annorlunda: Den motiveras utifrån misstro mot sanningen! Eftersom vi ändå inte kan veta vad som är sant, måste vi tolerera alla uppfattningar som likvärdiga. Människor lever utifrån den motsägelsefulla maximen: ”Det är förbjudet att förbjuda!” Och så händer det märkliga: När tolerans blir absolut, blir den intolerant! (Stefan Gustavsson ”Kristen på goda grunder” s 156)
"En staty. En bronsstaty." (sade mannen i sammetskavajen). "Jag föreslår att vi reser en bronsstaty över (hunden) Bruno så att vi kommer ihåg honom för evigt. Något värdigt och storslaget. Kanske på Walsersstrasse. Mr von Winterstein" - han vände sig till mannen med det stränga ansiktet - "låt oss nu i afton besluta om att resa en staty till Brunos ära!" . . . "Nu går det för långt", avbröt en mansröst i andra änden av salen. "Vilken absurd idé. En staty över en hund. Om det djuret har gjort sig förtjänt av en bronsstaty, då ska vår sköldpadda, Petra, ha en som är fem gånger större." . . . Nästan genast reste sig en kvinna på andra sidan salen och sa med gäll röst: "Om det inte är praktiskt med en staty, varför då inte uppkalla en gata efter honom? Vi har ju ofta bytt gatunamn för att hedra minnet av de döda." (Kazuo Ishiguro "Den otröstade" s 134-135)
Budet emot att stjäla innefattar, enligt Talmud, att ljuga. Att ljuga är helt enkelt att stjäla en annans sinne. Att ljuga för vare sig en jude eller en icke jude är således förbjudet. (Michael E. Williams ”Exodus-Joshua” s 95; Plaut s 560)
Så här sa en av (ökenfäderna): ”Lär din mun att säga det som du har i ditt hjärta”. Få saker är så förödande som när vi börjar vänja vår mun att säga det vi tror förväntas av oss och inte vad som finns i våra hjärtan. Varje gång vi låter munnen tala ett språk som inte stämmer med vad som finns i vårt hjärta, tar vi på oss en roll. Ofta utan att vi själva ens märker det. Genom våra roller döljer vi för varandra vilka vi egentligen är och vad som rör sig i våra hjärtan. Så breder oärligheten ut sig i vår gemenskap. ... Det dåraktiga med (Václav) Havel (Tjeckoslovakiens president) var att han vägrade delta i rollspelet. Även om det kostade honom åtskilliga fängelseår. ... Ett återkommande uttryck i Havels skrifter är ”ett liv i sanning”. Bara om vi väljer att leva ett liv i sanning står vi på Livets och Frihetens sida, är hans budskap. ... I ett av sina tal prisar han alla dem som ”vinnlägger sig om att högt säga vad de tänker.” Därför var det naturligtvis oundvikligt att han blev en nagel i ögat på makten. (Peter Halldorf ”Dårarnas längtan” s 110-111)
ca 1990 - ca 1980
Domens ord talas aldrig till ... syndarna. ... Tyvärr sker det sällan att den gudstjänstfirande församlingen med tro ber om hela mänsklighetens frälsning, som är beredd i Kristus. ... Frälsningens omfattning är lika stor som skapelsens. Detta bör kyrkan förkunna och samtidigt påminna människor om att den som är domare är vår vän och broder. (Lars Lindberg ”Ny skapelse” s 204-205)
En liten kåk i dystra tankar klockan elva fm. en jämngrå senvinterdag. Där bor en gammal hund och några utfattiga höns som sitter och glor på drivorna genom ett dammigt vindsfönster. Ingenting har hänt sedan den första snön föll i december, utom att snön har packat sig och grånat. Men klockan 11.01 faller en bunke solljus oväntat, utan ett ljud, utan källa, ty dimman upptill syns lika tät, utan egentligt händelseförlopp, just över detta förgätna ställe. Gaveln blir lysande gräddgul och över taket, som gnistrar sockerbestrött, höjer sig en väldig gammal pil som ingen har sett förr. En sky av rimfrost från paradisets ängar. Gamla hund, gamla höns, om inte ni kommer till himlen så finns det ingen rättvisa. (Bengt Anderberg ”Rättvisa!” s 497; 1985)
(När min hund ser på mig, börjar jag undra om inte Gud trots allt finns till och har skapat hunden och bara den och gjort det omsorgsfullt, inblåst levande ande i dess näsborrar, och om inte allt annat som finns har kommit till vid sidan om, av misstag och av en slump, medan de två stojade.) (Eeva Kilpi-övers. Kerstin Lindqvist ”När min hund ser på mig” s 127; 1984)
(En överbevisad syndare) vet att satan är bunden i samma mening som en bandhund: ger man sig in på det område som kedjan tillåter hunden att behärska, får man ta följderna. En överbevisad syndare vill inte möta frestaren på hans egen mark. (Sven Danell ”Dagpostilla” s 97 i kommentar till Jak 1:12-15)
Michael Harper är präst i anglikanska kyrkan. Han har gåvan att driva ut onda andar. En gång hände sig, medan han predikade, att en man nere i kyrkan började skälla som en hund. Och det allra värsta var, att han hade en s k dog collar, en prästerlig rundkrage, som på engelska har samma benämning som hundhalsband. Harper gick ner i gången, talade strängt till den onde anden, denne for ut, och mannen föll på sina knän och tackade Gud. (Sven Danell ”Dagpostilla” s 109 i kommentar till Luk 4:31-37)
En aldrig så fromsint hund kan hugga, när han har köttben – han aktar det för rov, och han vill inte låta någon komma rovet för när. (Sven Danell ”Dagpostilla” s 123 i kommentar till Fil 2:5-11)
I ett TV-program avsett att visa hur tomma kyrkorna är i Sverige såg man en interiör av Seglora kyrka på Skansen med en och annan människa här och var i bänkarna. Den kyrkvane blev lite undrande, så ser en glest besatt kyrka inte ut: besökarna sitter där vanligen samlade långt bak. En av dem som var med och blev filmad berättade, att TV-teamet hade väntat tils den fullpackade kyrkan tömts efter gudstjänsten och då anmodat något dussin av deltagarna att gå tillbaka in i kyrkan ett tag. Det är så man gör propagandaprogram. (Sven Danell ”Dagpostilla” s 155 i kommentar till Ps 126:1-6)
Motsatsen (till ökenrävar som försvinner vid minsta fara) är den trogna vakthunden, som utan hänsyn till sin underlägsenhet i krafter och storlek möter själva vargen i grindhålet (Jes. 56:10,11). Vi behöver andliga ledare med vakthundens egenskaper. Man förebrår dem att de skäller, men skam den hund som inte så gör när det är tjuvar i huset. (Falska profeter) söker folkgunst. Folket bygger en mur som redan från början är fallfärdig, de falska profeterna stryker vitlim på den och säger sig garantera att den håller. Det är inte sant, men folk vill ha det så. Skulle det någon gång hända att en präst får beröm i en kristendomsfientlig tidning, bör han gå in i allvarlig självrannsakan. Har jag svikit? Har jag talat människor till behag? ... Att känna igen falska profeter är viktigt. Inte mindre viktigt är att lyssna till de sanna. (Sven Danell ”Dagpostilla” s 228 i kommentar till Hes 13:4-12)
ca 1980 - ca 1970
Den orubbliga lag som känslans outgrundlighet förstår kunde människan inte rubba: Att för var gång hon dödade det onda, dödade hon också det hon älskade mest. (Elsa Grave "Mothägring" s 479; 1977)
Hur långt kan lögnen gå? Lögner kan fästa den renaste och finaste och sannaste människa på korset, i dag och i morgon, men tredje dagen –nej! Universum är inte byggt för lögnens framgång. Tamulerna i Sydindien säger: ”Längden hos den bäst hopdiktade lögnen är åtta dagar.” På åtta dagar går den i bitar mot vårt moraliska universum. När den småväxte Josef Goebbels var nazisternas propagandaledare hade tyskarna ett uttryck: ”Lögnen har korta ben.” Lögnen må synas vara god, på kort sikt, men i det långa loppet visar den sig vara motsatsen. Livet kan inte existera på osäkerheten i en lögn. En lögn har inget bakom sig utom sig själv. Universum gör så att en lögn fördärvar sig själv just mot universum. Universum självt förstörs inte, ty det är uppbyggt på Guds sanning. Hur långt kan lögner gå egentligen? Ganska långt. De förvrängde Jesu ord och gjorde om dem till lögner. Han korsfästes på lögner. Så lögner kan klara sig första dagen, och andra dagen, men tredje – nej! ... På tredje dagen bryter ondskan sönder sig själv emot livets fakta. (Stanley Jones "Guds ja" s 81-82)
Jag vaknade upp vid vägkanten och dagdrömde om hur saker kan vara ibland Bilder av ditt bruna sto spränger mitt huvud tills jag ser svarta stjärnor Du sårade dom jag älskade och täcker över det sanna med en lögn En dag ska du ligga i diket med flugor som surrar omkring dina ögon Blod på din sadel Idiotins Vind drar fram genom blommorna på din grav Drar fram genom gardinerna i ditt rum Idiotins Vind drar fram varje gång du rör dina tänder Du är en idiot, ja Det är ett under att du vet hur man andas Det var allvaret som drog ned oss och ödet som slog oss itu Du tämjde lejonet i min bur men det räckte inte till för att ändra mitt liv Nu har allt hamnat lite upp och ner Det är faktiskt så att hjulen har stannat Det Goda är Ont, Det Onda är Gott, Du får se när du fått en hit Du är kvar i botten. (Bob Dylan "Idiotins Vind" s 181-182)
Denna världens människor har icke velat närmare ”lära känna Herren” utan kvarhållit lögnen. Inte heller har de velat ”lyda vår Herres Jesu evangelium”, när det vänligt kallade. I domen ”skaffas de bort undan Herrens ansikte” – jordelivets tendens att undvika Herren fortsättes i evigheten. De har skytt ”Guds härlighet” – det enda som återskänker vårt härlighetslösa liv Guds verklighet – under jordelivet. Nu slipper de den i evigheten. Och att komma bort från Herrens ansikte och från hans härlighet det är att vara skild från det enda liv, som håller fördärvet på avstånd. Så fortsättes jordelivets riktning i evigheten. Men riktningen på jorden är ett ”tecken” på riktningen efter domen. (Gösta Sandberg ”Om livets Ord tala vi” s 468 i kommentar till 2 Thess 1:3-10)
Vi passerade en egyptisk militärförläggning som måste ha erövrats bara några timmar före vår ankomst. Utanför stängslet låg liken av ett tjugotal soldater. ... (Några kilometer längre fram) ... sprang en skara halvvilda hundar ylande förbi på jakt efter färska kroppar. (Lars-Ola Borglid "Verklighetens resa och bildens" s 142; Israel 1973)
För övrigt anser jag det inte heller som konstigt att Jesus-folkets tidning slår mot vänstern. Vi vett att vi kommer att tillhöra de första som likvideras om de tar över. . . . För ett antal år sedan tillhörde jag de politiskt radikala - jag lärde känna dem och deras idér och efter någon tid lämnade jag dem i sorg över att de inte ens försöker tala sanning. De hatar, älskar inte. Det är hat som driver dem mot de makthavande, inte kärlek till dem som har det dåligt. (Charlotta Wallin "Guds rike på jorden"; tidningen Profeten nr 4 år 1972; "Jesusfolkets tidning" kan ha varit Cityförsamlingens i Stockholm utgivna Eldsflamman)
ca 1970 - ca 1960
Det var den moraliska kraften i den marxistiska och kommunistiska rörelsen som gjorde att den under mellankrigstiden attraherade så många socialt medvetna människor. Sedan dess har intrycket (nu år 1967) av denna rörelse förvandlats. Man är besviken på hur den i praktiken har tillämpat sina ideal. Över hela världen har marxismen ställt sig likgiltig till mänskligt lidande och kraven på mänskliga rättigheter. De sovjetiska strafflägren, som var i funktion åtminstone under en generations tid, lyckades troligen ta livet av lika många människor som nazisternas förintelseläger för judar. I fråga om lögn, terror, dödsstraff och sekretess har väl ingen politisk riktning kunnat mäta sig med kommunismen och nazismen. (Leslie Paul "Alternatives to Christian Belief" s 60,66; se också Colin Chapman "Livsfrågorna och kristendomen" s 207-208)
De förvrängde Jesu ord och gjorde om dem till lögner. Han korsfästes på lögner. Så lögner kan klara sig första dagen, och andra dagen, men tredje - nej! ... På tredje dagen bryter ondskan sönder sig själv emot livets fakta. (Stanley Jones "Guds ja" s 81-82)
Jag förhärdar mitt hjärta mot sorgen. Det sköna är evigt. Jag förhärdar mitt hjärta mot skönhet. Det sanna är evigt. Jag förhärdar mitt hjärta mot sanning. Sanningen är alltid en natt av frost – och löven som faller till marken. Jag vadar genom sanningen om vissna löv om hösten. (Ebba Lindqvist ”Jag förhärdar mitt hjärta” s 429; 1966)
Herodes – blodhunden – behöver hjälp att spåra upp Jesus. (Gösta Sandberg ”Glädjens budskap” s 70 i kommentar till Matt 2:1-12)
Jag antar, att Du kan vara intresserad av bilagda utdrag ur protokollet från sammanträdet med Pressens Opinionsnämnd sistlidne 7 juni, vid vilket min anmälan mot tidningarna Arbetet och Kvällsposten behandlades. I detta papper kan Du få inblick i den ruskiga värld, som kallas den svenska pressen! Båda tidningarna blev alltså fällda - naturligtvis! - och utslaget är i skarpaste laget. Nämnden går så långt att den "uttalar sin förvåning över att tidningarna i sina svaromål till nämnden ansett sig kunna försvara det skrivsätt som använts i artiklarna". Nu vet Du alltså hur mordförsöket på min pjäs "Sagoprinsen" startades i november månad förra året - med två falska intervjuer med mig och en artikel om ett yttrande av skådespelaren Kolbjörn Knudsen, som också var alltigenom lögn! Tidningarna är fällda - men inte fan har jag fått någon upprättelse för det! De tre fällda artiklarna återgavs i större delen av svenska pressen - i t. ex. Svenska Dagbladet och Aftonbladet under stora rubriker på första sidan - och de horribla yttranden som lögnjournalisterna lade i min mun spreds till hela svenska folket. Men nu här sanningen har krupit fram - nu har tidningarna inte brått att publicera! Ännu har jag inte sett ett ord om P. O:s utslag i någon svensk tidning! (Antar att det inte heller meddelats någonting i radio?) Här har två stora dagliga - och ansedda, förmodar jag! - svenska tidningar uppträtt som framstående lögntillverkare i avsikt att komma åt en misshaglig författare - skulle inte det i ett anständigt demokratiskt land vara en journalistisk nyhet av första ordningen?!? Men nu tiger man överlag - även de tidningarna som ofrivilligt råkat sprida lögnerna om mig! . . . Nu när det från högsta auktoriteten - Pressens Hedersdomstol - officiellt har fastslagits att det är två stora dagstidningar som representerar Lögnen och Omoralen - då tiger hela pressen! För nu gäller det dess eget anseende! Förra gången var det inte så noga - då gällde det bara en enskild individ, som råkat skaffa sig en mängd viktiga fiender i Sverige! Man försöker alltså ordna det så, att stämpeln Lögnare ska stå kvar på mig! Är det inte för djävligt? En klen tröst är att stämpeln måste komma bort inför eftervärlden, för Opinionsnämndens handlingar arkiveras väl? (Vilhelm Moberg "Du tror väl att jag är död - Vilhelm Mobergs brev 1950-1973" s 237-238; brev från Ascona till Sigvard Mårtensson 1962-06-27)
Mitt herrskap! En gammal cylinderhatt – betitta en ringa minut! Vem rullat så länge bland gråt och skratt och ser likaså oberörd ut? Av bovar han burits och gentlemän och av herrar som gör karriär, så funne han sin H. C. Andersen, då vore han strax litterär. ... ... O, rammel och skrammel – i solo och kör, - att kärleken är som en slant, och ingen är bättre än när han dör blev nogsamt för hatten bekant. Och hårt har han ända till leende lärt vid olika kretsar och bord: att människan ljuger så fruktansvärt att man inte kan tro på ett ord. (Nils Ferlin ”En gammal cylinderhatt” s 406; 1962)
Själv tänkte jag bara på mitt uppdrag. Det fick inte hända att jag föll igenom så snart, bara två månader in i Vedermödan. Jag hade lovat Viola att fråga mr Ranallo hur man sköt mullvadar - aldrig att jag skulle angöra bryggan med en fullbordad lögn i lasten. Då var det bättre att jag slängde mig över relingen, simmade några tag och sedan lät mig sjunka som en sten. Inte ens livvakten skulle hinna göra någonting. (Göran Sahlberg "När tiden tog slut" s 229-230)
Så'nt är livet! Så'nt är livet! Så mycken falskhet bor det här. Den man förlorar vinner en annan, så håll i vännen som du har kär! Han kom om våren som en vårvind. Min kärlek fick han och allt han tog. Men så kom hösten och den kärlek han svor var evig bara dog. Ja, så'nt är livet! Så'nt är livet! Så mycken falskhet bor det här. Den man förlorar vinner en annan, så håll i vännen som du har kär. ... ... Vårt liv är fattigt utan kärlek. Jag fick en annan som har mig kär. Hans gamla kärlek har fått korgen. Hon undrar säkert vem jag är! Men så'nt är livet! Så'nt är livet! Så mycken falskhet bor det här. Den man förlorar vinner en annan, så håll i vännen som du har kär. (Stig Rossner "Sånt är livet" s 442-444; 1961)
Önskvärt är, och demokratin bör sträva dithän, att alla medborgare vinnlägger sig om sanningskärlek och tolerans. Om osanna uppgifter medvetet sprids i stor skala, undergräves det allmänna förtroendet och medborgarnas inbördes samverkan försvåras eller omöjliggöres. (Svenska landskommunernas förbund "Medborgarboken" 1960 s 73; Herman Stolpe-Ruben Wagnsson: Våra demokratiska fri- och rättigheter)
ca 1960 - ca 1940
Han åldrades i Trojas brand och i stenbrotten på Sicilien. Han fann behag i strandgrottorna och i havets målningar. Han såg människornas ådror som ett nät utkastat av gudarna, de som fångar oss som vilda djur; han försökte göra hål på det. Han var sträv, fåtaliga hans vänner, tiden gick och hundrarna slet sönder honom. (Giorgos Seferis "Athenaren Euripides" s 62)
Vi låser dörrarna inom oss. Sju gånger sju. Sedan ikläder vi oss lånade leenden. ... Detta är vår samvaro. Om någon försöker ana, vad vi innerst gömmer, grips vi av ångest. ... Men Gud öppnar alla låsen, stryker bort våra stelnade leenden. Intet falskt kan bestå. Den dagen går det storm över själarna. (Viola Renvall "Ur en tänkebok" s 68; 1954)
(Olof) Lagercrantz är naturligtvis min personlige ovän, som Du kan läsa emellan raderna: Han säger att (min bok "Invandrarna") är en bra bok, men kommer samtidigt med sådan kritik att läsaren säger sig att boken måste vara dålig. . . . Du kan ju döma själv om sakkunskapen hos (Dagens Nyheters) anmälare. Han vet tydligen bättre än jag hur landskapet i Minnesota ser ut, eftersom han aldrig har varit där . . . Har inte sett ett ord om någon dementi från Åman i D. N. Den blev väl stoppad av mina fiender på redaktionen, kan jag tro. . . . Ja, jag kan tydligen ingenting göra åt lögnerna om mig i den svenska pressen på det här avståndet. I dag skriver min dotter Margareta från Stockholm och talar om att det står i tidningarna att både jag och Margareta ska ansöka om amerikanskt medborgarskap . . . Och hon undrar ju oroligt, om det är sant! Ja, så kan de hitta på - utan att det finns minsta grund till det. . . . Det är meningen att jag ska beljugas så långt som möjligt. Är det inte förbannat? Får Du Åman eller någon annan korrespondent på tråden så hälsa dem från mig och säg, att de representerar en lögnaktig press . . . G.H.T.:s redaktör skriver i dag och talar om att tidningarna därhemma också håller på att räkna ut, hur mycket pengar jag tjänade på försäljningen den dag boken kom ut! Vad säger Du om det? Där har Du rena svenska illviljan och avundsjukan! I alla fall så tjänar bokhandlarna det dubbla emot jag - och förläggarna - Men det talas inte om! Inte heller talas det om att jag har bekostat en 3-årig vistelse själv för studier i Amerika - den går på över 100,000 kronor . . . Fy fan! Jag vämjes! F. n. är jag förbannad - och har jag inte skäl? (Vilhelm Moberg "Du tror väl att jag är död - Vilhelm Mobergs brev 1950-1973" s 74-75; brev från Fort Lauderdale till Edgar Swenson 1952-11-14)
Du tror väl att jag är död och att hundarna springer omkring med mina ben! Nej, jag lever något så när. (Vilhem Moberg "Du tror väl att jag är död - Vilhelm Mobergs brev 1950-1973" s 48; brev från Vanbo Gästhem, Smedjebacken till Edgar Swenson 1951-03-13)
En dag diskuterade man (under Internationalens sammanträde i Moskva) i det verkställande utskottet ett ultimatum som hade utfärdats av de brittiska fackföreningarnas centralkommitté. Den hade beordrat sina lokala föreningar att inte stödja den kommunistiska minoritetsrörelsen inom fackföreningen under hot om avstängning. Representanten för det brittiska kommunistpartiet redogjorde för de allvarliga följder som detta ultimatum innebar. Antingen måste minoritetsrörelsen lämna fackföreningen eller upphöra att existera. Den ryske delegaten Piatnisky lade fram ett för honom fullständigt självklart förslag: "De lokala föreningarna", sade han, "bör informera centralkommittén om att de ämnar följa dess beslut och därefter handla tvärtemot beslutet." "Men detta vore ju en lögn!" utbrast den brittiske delegaten. Hans spontana invändning möttes av ljudliga skrattsalvor. (Ignazio Silone "The God That Failed" s 109; se också Colin Chapman "Livsfrågorna och kristendomen" s 208)
(Pelle) böjer sig ner och försöker dra fram den lilla foxterriern som fastnat under bjälken. Han får inte loss den. "Smulan!" ropar han förtvivlad. "Smulan! Du får inte vara död!" Det är ju inte Pelles hund, men Pelle älskar hundar och Smulan är den hund i världen som Pelle älskar mest. ... Så händer det otroliga. Smulan slår plötsligt upp ögonen. ... Hon ser oavbrutet på Pelle och Erik medan hennes lilla svans börjar slå mot sängöverkastet. Det är som en evighet av lycka, tycker Majken. (Margareta Strömstedt "Majken, det brinner!" s 247,251)
I annan (tåg)vagn sitter en chockskadad flicka i en rullstol. Uniformen som skymtar förbi måste väcka något fasansfullt minne hos henne, för med ens skriker hon till, ett ohyggligt gällt skrik, som plötsligt spricker, och flickan börjar gnälla som en hund. (Stig Dagerman "Det hemlösa godståget" s 68; Expressen 1947-01-28)
Walter Fried var en annan slovakisk jude som återvände hem sommaren 1945. Han var sjutton år och hade varit fängslad med sin familj i ett arbetsläger i Slovakien. ... Men när de kom tillbaka fann de att någonting väntade dem som de aldrig skulle ha kunnat föreställa sig: hat. ... Familjen Fried trodde att det fanns en räddning. Walters far hade bett några goda vänner, en kristen familj, att gömma deras guld, juveler och pengar innan de deporterades. Nu gick de fulla av tillförsikt för att hämta dem. De träffade sina vänner över en lunch och till att börja med gick samtalet trögt. Till sist kom Walters far in på det ämne som alla hade i tankarna och sa: "Vi lämnade ett litet paket hos er, och ni vet exakt vad paketet innehöll - det var guld, diamanter och pengar." Men deras vänner mindes något annat och svarade att även om familjen Fried hade lämnat några saker hos dem var det bara några kläder som de nu med glädje skulle återställa. ... Familjen Fried var helt förkrossad inte bara på grund av den direkta stölden av deras pengar och egen dom, utan också på grund av förräderiet. ... Våra bästa vänner från förr blev våra värsta fiender. 1945 var vi mera hotade än 1942 när vi for. Så stort var hatet." (Laurence Rees "Auschwitz - Den slutgiltiga lösningen" s 342-343)
Människan kan ljuga och människan kan förneka sig själv - det vill säga svika sig själv. De två sakerna äro helt enkelt lika omöjliga för Gud som möjliga för dig och mig. ... Söker du Gud och möter du Gud, så söker och möter du Honom som inte kan ljuga och inte svika sig själv . (Sven Lidman "Ingen lurar Gud" s 232-233; Vad är Gud egentligen för något?)
Jag har en dotter, som varit i Kina, i före detta Peking och läst med missionärsbarn. Hon skrev en gång, då hon var där, i ett brev hem några saker, som slogo mig så oerhört. Hon berättade, hur hon en kväll, ett, tu, tre hört ett förfärligt väsen och buller. Folk slogo på trummor, blåste i trumpeter, slogo med skallror, skreko och ropade. Hon skyndade ut för att taga reda på vad det var. Det var en partiell månförmörkelse på himmelen. Den allmänna kinesiska föreställningen är, att det är djävulens hundar, som komma för att äta upp månen. Då gäller det för hederligt folk av den rätta ritualen och strikta observansen att väsnas så mycket som möjligt för att skrämma bort hundarna från månen. (Sven Lidman "Glädjebudbärare" s 215)
Vilken sällsam gåtfull motsats mellan dessa två varelser i människan: urbilden och skuggan - ljusvarelsen och kostymen. Och vem var den sällsamma världsande, som sprang in i teaterpaltorna och lät dem agera mot varandra och springa ikull varandra och ljuga varandra fulla - då dock var och en av dessa i ensamheten för sig själv, var fullt medveten om att alla de andra aktörerna voro precis lika lögnaktiga, falska och osälla som han själv? Och varför flydde bildmänniskan med sådan panisk skräck sin urbild? Vilket hemlighetsfullt självbedrägeri lät alla dessa aktörer hata sanningen och älska lögnen, fly ljuset och söka skuggan? (Sven Lidman "Utvald av Gud" s 124)
ca 1940 - ca 1920
Alexis berättade och skröt för (Knut Toring), och han ljög också ibland, det erkände han villigt. Han hoppades bara att Knut satte värde på det: Han gjorde sig inte det besväret att ljuga för vilken person som helst, det måste vara någon människa, som han hyste aktning för. ... Ingen mer än han gjorde ett rent och oegennyttigt bruk av Lögnen och älskade Lögnen för dess egen skull. Alexis satt helst och berättade om flickor i trakten som någon gång varit hans, och Knut tog för givet att det mesta var diktade upplevelser. (Vilhelm Moberg "Sömnlös" s 382; Mannen i byn)
Pastorer får alltid räkna med att bli utnyttjade av människor som lever på andra. ... Min första närkontakt med en sådan människa var i Stockholm under min skoltid. Jag hade kallats att medverka i en mötesserie i det gamla Valhalla, där David Melcherson var pastor. Efter mötet var det en man i 40-årsåldern som bad om förbön. Jag var djupt gripen över att få hjälpa denne stackars man till frälsning och frigörelse. Jag ville att vi skulle kontakta Melcherson, men han sa: ”Du har djup förståelse för mig, jag vill gärna samtala med dig.” Nu var han tacksam och glad över att ha fått frid med Gud och skulle börja ett nytt liv. Han berättade trovärdigt om sitt vilsna liv. Han var så utblottad just nu att han inte hade rum för natten. Han frågade om jag möjligen kunde låna honom tjugo kronor till nattlogi. Då började jag ana oråd, eller vågar jag säga: Guds helige Ande viskade i mitt inre: Var försiktig. Jag sa: ”Jag är bara en fattig studerande, som läser på lån. För att spara fyrtio öre går jag från Ropsten till skolan. Jag har inga pengar att ge bort.” Då hårdnade han till och sa: ”Men du fick väl någon ersättning för din medverkan i mötet i kväll?” Blixtsnabbt stod det klart för mig: Den här mannen har spelat hela kvällen. Han har lekt med både Gud och mig. Den här akten var den sista i hans show, och nu försökte han kamma hem avlöningen. Jag såg mig omkring. Det fanns folk både på avstånd och i närheten ... Jag sa: ”Er ton och ert uppträdande säger mig allt. Ni har inget behov av Gud annat än som tänkbart näringsfång. Ni har trott att jag var lätt att bondfånga, och nu skulle det ske. Men ni har tagit fel.” Hans ord passar inte att återge. Jag hade tagit händerna ur rockfickorna och var beredd. Men han sa: ”Vore vi inte här, så skulle du inte komma hem så snart.” I Humlegården steg jag på Värta-vagnen och reste hem en erfarenhet rikare. (Axel Gustafsson "Livsbilder 2" s 46-47)
Baldwin går omkring resten av dagen som i en dvala. I skymningen tänder han lampan och tar fram "Teosofiens ocean", sätter sig tillrätta för att riktigt fördjupa sig i denna trösterika skrift. Men så blir han störd av hundskall . . . Det är ett dämpat och ängsligt skall, nästan som en snyftning, och det går efter hand över till ett dovt tjut. Han tittar ut genom fönstret och får syn på hunden. Den står utanför lärarhuset. Baldwin reser sig trött och modlös. Hundens tjut går genom märg och ben på honom. Vad är det månne, som får ett sådant stackars kräk till att tjuta? Minnen från en tidigare tillvaro? En högre tillvaro måhända . . . Harald bonde kommer och kallar på hunden. Den upphör att tjuta, lägger sig ned vid husbondens fötter med huvudet begravet mellan framtassarna. Harald klappar den vänligt, tar den i nackskinnet och släpar iväg med den. Baldwin försöker åter samla sig kring sin läsning. Men hundens tjut ljuder alltjämt i hans öron. Och plötsligt öppnar sig i hans sinne ett svalg av skräck . . . skräck för "karma", den obönhörliga orsakslagen, som har tvingat allt levande in under sig och ställer sina stränga och kalla krav på det." (William Heinesen "Gryningsvindar" s 258; Färöarna i början av 1930-talet)
Lyhörd i nätternas kyla och vindarnas frusna musik, hundarna hörde jag yla, som hundarna yla för lik. (Nils Ferlin ”Stjärnorna kvittar det lika” s II:439; 1930)
Beträffande lögnen säger (Hitler i sin bok "Min kamp"): "Med hjälp av sluga lögner, ständigt upprepade, är det möjligt att få folk att tro, att himlen är helvetet - och helvetet himlen ... Ju större lögnen är, dess villigare blir den trodd." Den 31.1. 1936 säger den dåvarande chefredaktören på "Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning", Torgny Segerstedt, bl.a.: "Demagogin är verksammast när den frigjort sig från alla moraliska spärrhakar. Massan faller offer för den, när dess läge predisponerar den för desperata åtgärder. ... När demagogerna skola hetsa människor i detta tillstånd, är lögnen dem till större nytta än sanningen. ... Nationalsocialismen är ett skolexempel på lögnens överlägsenhet över sanningen när det gäller att hetsa massorna." (Sune Lyxell "Kärlek -72? - En socialpsykologisk analys av samlevnaden" s 69)
Där (i människornas trakt) de sitta och tugga, snåla om varje bit, sneglande fräckt och ängsligt hit och dit. Där de nalkas varandra, kvinna och man, för att som hund och hynda jaga varann. Där de förråda varandra fegt och kallt, så som funnes ej döden, så som om deras öden vore allt. (Erik Blomberg ”Dödens ängel” s II:403; 1927)
Landet sluttar ner mot Medelhavet. . . . Byar, städer, floder; det är Aude, det är gammelromerskt land; och där mitt i dalgångarna ligger en gammal stad som är två städer: Carcasonne. . . . Den är två städer, den nedre, La Ville Basse, den övre, La Cité. . . . Man är i (La Cités) inre och medeltiden. . . . Kring ens ben dansar ett halvt dussin ilskna men otroligt fega hundar, och man stannar, tittar på dem och hyssjar. Så länge man inte springer är det ingen fara; men det är retfullt att inte kunna göra det. Detta är faktiskt medeltid, ohyggligt mycket medeltid, och som tur är finns ett rövarband i närheten, och det frälser en ur askan och in i - en butik, där man kan köpa souvenirer till tredubbla priser. (Eyvind Johnson "Dagar och städer" s 173-174; Konsumentbladet 1927-05-14)
Hedendomen är ... en enda stor och mångskiftande vävnad av lögn och bedrägeri. Lögnen har satts i system, medvetet eller omedvetet, till och med bland präster och fetischmän, genomdränkt av traditionen, så att de ej själva förstå det. En missionär säger: De äro alla mästare uti att ljuga. Och då den ene möjligen kan överbevisa den andra om lögn, säger han skrattande: Du är ända slugare än jag. Trettiotvå lögner om dagen eller ock en tom mage, säger ett indiskt ordspråk. Lögn anses som en stor dygd och visdom, ungefär som att vara smart som man säger hos oss. Visserligen kan man räkna lögn till nationalsynderna men samtidigt övar man sig tappert däri och beundrar den, som kommit längst i konsten. Okunnigheten och lögnen har fört det därhän, att hedningen är utan Gud och utan hopp i världen. (J. Nyrén "Missionens andliga sida" s 630-631; Missionsförbundet n:r 38 den 18 september 1924)
Jag kommer ihåg vilket starkt intryck jag en gång fick av hundens innersta väsen, när jag i min hustrus sällskap var och såg på några nyfödda valpar. I deras ägares närvaro tog min hustru upp en av dem, och hundmammans käftar slogo krampaktigt mot varandra i en brinnande längtan att bita min hustru. Hela tiden medan hon höll den lilla valpen i sina händer, klapprade och smällde hundkäftarna - ett läte och en syn som jag aldrig i mitt liv kommer att glömma - en varelse helt koncentrerad i detta enda begär; att bita - att slita sönder ... att döda. (Sven Lidman "Personlig frälsning" s 189-190)
(Steer) var den tredje personen, som blivit biten av hunden, och inte ens Bowden, som var mycket fästad vid sin hund, kunde göra invändning mot avrättningen. Men skottet väckte till liv inom honom en dunkel känsla av att vara förorättad och en svag förnimmelse av trolöshet mot hunden. Steer var nordbo, eller oskkustbo, han kom från en trakt kallad Lincolnshire, utsockenes alltså, alldeles som den frisiska boskap han korsade med Devonshirerasen på sin gård - detta var, det kände Bowden i djupet av sitt härta, vad som drivit hunden. (John Galsworthy "En fejd" s 9)
Högerns ombudsman i länet höll ett politiskt föredrag, Valter refererade honom, och eftersom det var en motståndare gjorde han sig särskilda bemödanden att referera honom korrekt. ... Fläderbaum angrep högertalaren i en ledare, som byggde på Valters referat. ... ”Den patriarkaliska regimen under kejsar Wilhelm hade dock sina sympatiska sidor.” Med utgångspunkt från denna sista mening utnämnde nu Fläderbaum högerns ombudsman i länet till drabant åt Tysklands avdankade kejsare och skrev att han önskade införa junkervälde efter exkejsarens mönster här i Sverige, om hans parti kom till makten. Men längre fram hade föredragshållaren uttryckligen förklarat och referenten noggrant nedskrivit: Han anslöt sig till den demokratiska tanken, och hans parti stod på folkstyrets grund. Därom fanns nu ingen antydan i Demokratens ledare. ... Redaktören (sade): Tja! Den där reservationen menade han ingenting med. Sånt hör till. Men jag har skrivit ut vad han innerst tänkte. ... Jag har spetsat till det litet, kanske. Men det mår inte högerns hårdhudingar illa av. ... Det kom inget tillrättaläggande av ledaren. Valter hade blivit tillrättavisad – men det var han som hade rätt: Fläderbaum hade i sin artikel dragit slutsatser, som byggde på klar citatförfalskning. ... Detta var ju ingenting annat än de borgerliga politikernas gamla fördärvliga stridssätt: Att förvränga motståndarens yttranden, tillägga honom ord han aldrig fällt, beljuga och baktala honom i syfte att vilseleda. Det var ju till dessa grova hästbytarknep som en socialist inte kunde förnedra sig. Det var arbetarnas stora heder, att de ställde högre krav på sina ledare: De skulle stå över förljugenheten, de skulle stå rena och fläckfria inför sitt folk. Ty lögnen kunde inte nyttjas som vapen under kamp för sanningen. ... (Valter och hans nye redaktör) var två personer, som inte mer kunde komma varandra när. De var partivänner, men skulle aldrig bli något mer. De skulle aldrig uppnå den högre gemenskap, som framför sin beteckning kunde umbära ordet parti. (Vilhelm Moberg ”Soldat med brutet gevär” s 605-606,610; Fria ordets tjänare; 1919-1921)
ca 1920 - ca 1900
Häromdagen anträffade på Trehörningstorps ägor i Säby socken tre af hundar ihjälbitna får samt hittades i en närbelägen sjö fyra döda får, som tydligen jagats dit af hundar, hvarjämte ytterligare två får saknades. (Jönköpings-Posten 1918-09-03 "Ihjälbitna får")
Detta lärde Lulle av sin mamma om tillvaron: man kunde komma bort, man kunde möta en stor, grå fara, man kunde möta hundar där man väntat sig att möta människor. (Olov Hartman "Brusande våg" s 9)
Hvad som mest syntes bedröfva (de tyska missionsvännerna var, att tyska nationen genom de från England riktigt fabriksmessigt tillverkade och öfver hela världen utpressade osanningarna blefvo stämplade såsom barbarer och hunner för att icke säga hundar. Ett af Englands förnämsta vapen i detta krig är just denna lögnfabrikation. Uppbyggligt var det emellertid att höra huru de troende sågo i kriget ett Guds tuktoris till folkets uppväckelse och omvändelse. Om än hela nationen är öfvertygad därom, att kriget från dess sida är ett rättfärdigt krig, så såg man däruti å andra sidan ett väckelserop från Gud. Ty att i Tyskland såsom annorstädes otro, gudlöshet, mammonsdyrkan tagit allt för mycket öfverhand och att en straffdom som den närvarande därför var välförtjänt, det ville man öppet och ärligt erkänna. (P. Waldenström "Från Tyskland"; brev från Lidingö daterat 1915-05-26; Jönköpings-Posten 1915-05-28)
Det fanns ett ... djursläkte som ingav mig fasa och som än i dag väsentligen irriterar mig - (Stockholms) hundar. De fanns i massor. Utkanterna av Södermalm var vid denna tid ännu obebyggda - där fanns kolonistugeområden, moras, avskrädesplatser, förvildade lantgårdar, härjade och döende lundar eller trädgrupper. Från dessa områden kom de vilda hundarna. På gatorna hölls de i regel efter, men det fanns en plats där jag fick för mig att de med stor förkärlek höll till - på Katarina kyrkogård. ... Jag kan ännu se en kyrkvaktmästare försöka driva undan två morrande bestar som grävde i en just igenfylld grav. Och framför allt hände på denna kyrkogård, som jag fortfarande ogärna korsar, ett litet drama i mitt unga liv. Jag var för en gångs skull ensam och jag var mycket liten. ... En hund som för mig tedde sig som ofantlig kom rusande emot mig, högt skällande - jag försökte vända och fly men föll nästan genast omkull på den regnvåta gången. I nästa ögonblick hade jag besten över mig - han rev i mina kläder, stod med sitt förfärliga huvud skällande tätt över mitt ansikte men drevs sedan undan av några personer som skyndat till. ... Sedan den dagen var jag vaksam mot hundar och betraktade dem alla som potentiella fiender. (Sven Stolpe "Idyll och orosmoln" s 21-22)
Henri Dunant, född 1828, död 1910, schweizisk författare, till yrket köpman. ... Som författare var han en ivrig kämpe mot slaveri och slavhandel. ... (Sökte) få till stånd en internationell överenskommelse om att ... krigförande parter har samma skyldighet att hjälpa sårade, oavsett på vilken sida de kämpat. År 1863 bildades i detta syfte det internationella Röda korset. År 1901 tillerkändes han hälften av Nobels fredspris. Inte ett öre därav använde han för egen del. Mot slutet av sitt liv bodde han i England, där han utfattig arbetade för sina idéer. Beträffande sin jordafärd gav han i sitt testamente den korta rekommendationen: ”Begrav mig som en hund!” (Sven Danell ”Sagt inför döden” s 20-21)
På den yttersta dagen är hunden den förste anklagaren - och därefter de andra kreatur, som äro under människans välde - mot dem, som låtit dem arbeta alltför strängt eller lagt på dem tunga lass och så slagit dem till på köpet. Det stackars djuret har inte mun att säga, att han inte orkar draga, och därför måste han draga och bära så tungt till och med att det nästan tar livet av honom, och så, att även människan hör detta sorgliga läte, som ibland är som en suck och i varje fall ett sådant sorgligt ljud, som nästan går genom människans ben, när det inte är en människa med alltför rå natur. Det borde då var och en komma ihåg, att han inte är alltför hård mot sina underlydande, det må vara människor eller kreatur. (Johan Turi "En bok om samernas liv" s 106)
När man hör på, hvad aposteln (Paulus) har att säga om ("kraftig villfarelse", 2 Tess. 2:11), dess innebörd, kan man icke annat än bäfva och rysa. Den kraftiga villfarelsen kommer öfver dem, som icke hafva velat mottaga evangelium, fastän de hafva velat och förstått dess vikt. Och straffdomen skall bestå däri, att de skola tro lögnen just därför att den är lögn och icke tro sanningen just därför att den är sanning, ett tillstånd, fasansfullt både i andligt och intellektuellt hänseende. (J.P. Norberg "Hvad varslar tiden och hvad stundar?" s 30)
Jag kände en gång en skotsk segelsömmare som var säker, bergsäker, på att det fanns människor på Mars. Frågade man honom efter någon antydan om hur de såg ut och bar sig åt, drog han sig in i sitt skal, och muttrade någonting om 'går på alla fyra'. Ifall man så mycket som log erbjöd han sig att slåss med en - fastän han var gott och väl sextio. Jag skulle inte ha gått så långt som att slåss ifråga om Kurtz, men jag var rätt nära att ljuga för hans skull. Ni vet att jag hatar, avskyr och inte står ut med lögner, inte för att jag är ärligare än alla andra, utan helt enkelt därför att lögn skrämmer mig. Det finns en anstrykning av död, en arom av förgänglighet hos lögnen - vilket är exakt vad jag hatar och avskyr i denna värld - vad jag helst vill glömma. Det gör mig olycklig och illamående, som när man bitit i något ruttet. Har väl med temperament att göra antar jag. I vilket fall som helst hamnade jag snubblande nära lögnen genom att låta den där unge dumsnuten tro vad han kunde ha lust att inbilla sig i fråga om mitt inflytande i Europa. (Joseph Conrad "Mörkrets hjärta" s 51-52)
(Biskop) Edvard: "Du är på väg att bli vuxen, Alexander. Därför tänker jag tala till dig som en vuxen till en vuxen. Kan du säga mig, kan du beskriva för mig vad som är en lögn och vad som är en sanning. Kan du det? ... Du skall tala om för mig varför man ljuger." Alexander: "För att man inte vill tala sanning." ... Edvard: "Varför vill man inte tala sanning." ... Alexander: "Man ljuger för att vinna en fördel." Edvard: "Bra svarat, min gosse. ... ... Du har en svaghet i din karaktär, du kan inte skilja lögn från sanning. Ännu så länge är du ett barn och dina lögner är ett barns lögner - hur fasansfulla de än är. Men snart är du en vuxen man och livet straffar lögnare utan kärlek eller hänsyn. Straffet ska lära dig att älska sanningen. ...Vilket straff väljer du?" Alexander: "Hur många slag får jag av rottingen?" Edvard: "Inte mindre än tio slag." Alexander: "Då väljer jag rottingen." (Ingmar Bergman "Fanny och Alexander" s 113-114,169-170; 1900-talets början)
ca 1900 - ca 1860
Och en kamrat så fanns här än, med hungrig mage, också den, och vita tänder i sin mund; det var en pudelhund. ... ... Nu var det knappt med Mustis mat, stor sak! Han var en god kamrat; han följde barnen överallt och morrade och svalt. ... Då ryckte i hans päls ibland; då slekte Musti deras hand. Gud nåde den, som, ond i sinn', i stugan ville in. ... Och hade Musti nå'nsin sport, att någon banen illa gjort, då flög han strax sin man burdus i kragen utan krus. ... ... Och nu har Musti morrat ut, och nu är sagan slut. (Zacharias Topelius ”Musti” s 187-191; 1865/96)
Vid bönen som de två predikanterna (CH Spurgeon och Theodor Truvé) hade tillsammans, befann sig Spurgeons båda pudlar inne i rummet. När Spurgeon började bedja, satte sig hundarna på ändan med framtassarna i kors. Truvé kunde inte undgå att dra på munnen. När Spurgeon märkte Truvés munterhet, sade han: ”Tror inte broder, att Gud i himlen är humorist! Eljest hade han inte skapat så roliga djur.” (C.G. Hjelm "Sådant är livet" 1 s 252)
Onda människor är den gode herdens vallhundar, som driva Guds barn närmare Gud. (Stig Abrahamsson "Emil Gustafson - en Guds profet" s 124; citat Emil Gustafson)
"Jag läste Uppenbarelseboken", (sade Betty), "och jag tänkte att (min döda hund) kanske kunde sjunga i himlen ... (men) så läste jag i det sista kapitlet ... där står ... att hundar skola utestängas från himmelen tillsammans med elaka människor och lögnare! (Min hund) var aldrig elak, och aldrig, aldrig sade han en lögn. Jag kan inte förstå det, det är så förskräckligt!" Mr Russel hade svårt att återhålla ett leende, men hans röst var allvarlig som vanligt, när han, läggande sin arm omkring Betty, sade: "Men, mitt kära barn, det är icke meningen med den versen. Hur skall jag kunna förklara det för dig? Låt mig försöka. Uttrycket hund begagnades af judarne för att därmed uttrycka något orent och föraktligt. Palestinas hundar voro vilda, rofgiriga djur, föraktade och skydda af alla människor; och så blefvo de, hvilka förde ett dåligt lif utan någon känsla af rätt och orätt, liknade vid hundar. ... Jag kan icke gifva dig något ord ur bibeln, som säger dig, att (din hund) är i himlen, men Gud känner allt som rörer sig i ditt lilla sorgsna hjärta." (Amy Le Feuvre "Ensam" s 188-190)
Från Gibbon övergick jag till Macaulay. ... Jag godtog allt vad Macaulay skrev som evangelium, och det smärtade mig att läsa hans hårda dom över den store hertigen av Marlborough. Det fanns ingen till hands, som kunde säga mig, att denne historieskrivare med sin fängslande stil och allt uppslukande självförtroende var fursten bland litterära äventyrare, som alltid föredrog skvallret framför sanningen och smutskastade och förhärligade stora män och vanställde dokument, allteftersom det passade hans berättelse. Jag kan inte förlåta honom, att han så begagnade sig av mitt förtroende. ... Och dock måste jag erkänna, att jag står i skuld till honom. (Winston Churchill "Min ungdom" s 123; år 1896)
De gingo upp på Anglais och drucko grön chartreuse. Poeten talade om sig själv. Han anförtrodde Martin, att han var dekadent. Han dyrkade allt som var statt i upplösning och förruttnelse och dömt att gå under. Han hatade solen och ljuset - och han knöt förbittrad näven mot glaskronan i taket - han älskade natten och synden och alla spritdrycker som skiftade i grönt. Han hade de flesta kända veneriska sjukdomar, och dessutom agorafobi. Ingenting i världen skulle kunna förmå honom att gå snett över Gustav Adolfs torg. Denna sjukdom beredde honom en alldeles särskild glädje, ty han betraktade den som ett förebud till paralysie générale. Och paralysie générale, det var den stora sömnen, Nirvana. Martin lyssnade tankspritt. Ljuset är gott, sade han till sig själv, och mörkret är också gott. Men stundom är mörkret ont, och ljuset också ont ... "Men hur kommer det sig", frågade han, "att dina dikter egentligen inte i något väsentligt hänseende skilja sig från dem som bruka få pris i akademien?" Vid dessa ord förmörkades skaldens blick, och hans läppar blevo plötsligt tunna och smala. Han tog upp en smutsig slidkniv ur fickan, drog ut den till hälften och lade pekfingret på den blotta klingan. "Hur långt tål du kallt stål?" frågade han. "Du missförstår mig alldeles", sade Martin och lade lugnande sin hand på hans arm. "Jag älskar dina dikter. Men jag ser bara inte riktigt sammanhanget mellan dem och ditt eget inre liv, som du nyss skildrade det ..." Skalden log. "Det var roligt att höra att du älskar mina dikter", sade han. "Det som jag hittills har låtit trycka är nämligen bara skit. Det kan duga åt packet." (Hjalmar Söderberg "Martin Bircks ungdom" s 110-111; mitten av 1890-talet?)
Gatan var full af hundar. Så äro snart sagdt alla gator i Konstantinopel. Hundarne äro kommunalhundar, kunde man säga, ty de hafva ingen egare. Ingen skulle heller vilja ega dem. Så se de ut: fula, ruggiga, ofta fulla af sår efter slagsmål o.s.v. Om dagarna ligga de och sträcka sig på gatorna i solskenet, dels en och en, dels i högar af flere stycken, som ligga på hvarandra. När folk eller åkdon komma, stiga de icke upp och gå ur vägen, utan menniskorna få köra eller gå åt sidan för att komma förbi dem, alldeles som när man stöter på ett annat väghinder. Att med en käpp köra upp dem, skulle säkert vara ganska vådligt. Man kunde lätt få dem på sig. För resten skulle det bli ett förfärligt hundskall deraf, hvilket inom en minut skulle draga dit flere hundra hundar, som ville deltaga i konserten och slagsmålet. Konstantinopel är öfver hela verlden beryktadt för dessa sina hundar, hvilka ock utgöra en af stadens förnämsta märkvärdigheter. Äfven i andra österländska städer träffar man på dylika, men ingenstädes på långt när så "tjockt" som i Turkiets hufvudstad, hvilken väl äfven i många andra afseenden torde med rätta kunna kallas en hundstad. Få hundarne vara i fred, så göra de ingen för när. De äro så lata, att de icke ens orka se på den som går förbi. Jag minns icke heller, att jag hörde någon af dem skälla på hela dagen. Men när kvällen kom, då, må man tro, vardt det lif i dem. Dessa hundar tjenstgöra nämligen såsom sundhetspolis eller gaturenhållare, hvad man nu skall kalla dem. De lefva af allehanda afskräden, som på kvällarne kastas ut ur husen på gatan. Och när den måltiden börjar, då blir det slagsmål och hundtjut utaf, så att det för en nykomling är nästan omöjligt att sofva, om han bor centralt - ty såsom det mesta folket finns i de centrala delarne, så finnas der ock de flesta hundarne. De vilja, förstås, bo centralt, äfven de. Fint skall det vara, äfven om man inte är annat än en hund. (P. Waldenström "Till Österland" s 48-50; hösten 1894)
Bland gärdesgårdens pilar i skuggan jag vilar. Alla bygdens kyrkor ringa söndagsfrid. En stalldörr ljudligt smäller, i byn en gårdvar skäller – nu ligger slätten tyst och vid i midsommartid. (Ola Hansson ”Ur Hembygdsvisor” s II:96; 1885)
Gregers: När man nu bär på detta kors att heta Gregers - "Gregers" - och så "Werle" ovanpå, har du hört något så hemskt, va? Hjalmar: Nej, det tycker jag inte. Gregers: Usch! Hu! Jag får mest lust att spotta på en typ som heter någonting sånt. Men när man nu en gång bär på korset att vara Gregers . . . Werle här i världen, som jag gör . . . Hjalmar (skrattar): Ha . . . ha . . . och om du inte var Gregers Werle, vad ville du vara då? Gregers: Fick jag välja skulle jag helst av allt vara en duktig hund. Gina: En hund! Hevig (ofrivilligt): Nej men . . . ? Gregers: Ja, en sån där riktigt duktig hund som dyker efter vildänder när dom har gått till botten och bitit sig fast i tången och sjöräset nere i dyn. (Henrik Ibsen "Vildanden" s 206-207)
Ingen människa som inte var husvan kunde utan vidare träda in på en bondgård. Så var det även nu. Hunden tog emot barnen med ett ilsket skall och ivrigt ryckande i sin kedja för att komma loss och jaga de främmande därifrån. (Alice Hulting "Livets kvarnar" s 183; Skåne, 1880-talet)
ca 1860 - ca 1850
Ju närmare kyrkan man kom, desto bångstyrigare blev hästarna. Varje häst som kom fram gnäggade gällt till dem som redan stod bundna där. Dessa ryckte i sina bindslen, stegrade sig och gnäggade tillbaka mot de nyanlända. Alla traktens hundar, som hela veckan hade suttit och hört på varandras skall och småbjäfsat och retat upp varandra, möttes nu här vid kyrkan och rök ihop i ett våldsamt slagsmål, parvis och i stora flockar, över hela kyrkbacken. (Björnstjerne Björnson "Synnöve Solbakken" s 194-195)
Abraham Lincoln ... nämndes sällan vid sitt rätta namn; han omtalades som Gamle Abe eller Hederliga Abe. ... När Hederliga Abe ... övertog en handelsbod gick affärerna snart illa för honom. Han kunde inte ljuga och bedraga och saknade således all fallenhet för köpenskap. ... ”Varföre får han heta Hederlia Abe som öknamn?” undrade Kristina. ”Dä låter som om hederlia karlar vore sällsporda i Amerrka.” (Vilhelm Moberg ”Nybyggarna” s 494-495; Medsittare vid bordet)
Laestadius säger: ”Jag såg, att det stod illa till med församlingen. ... Jag hade alltid hyst en stor avsky för överlastade personer, och denna avsky stegrades, ju mer fyllerilasten tilltog. ... Jag hyste ett andligt hat till krögare och fyllhundar och tror, att varje prästman borde bära hat till de nikolaiters lärdom, som gör människan både blind och döv för alla förnuftiga föreställningar. ... Församlingens klockare, som var den störste krögaren, ställde sig ofta mitt framför kyrkdörren och tog sig en klunk mitt i församlingens åsyn, just när prästen kom ut ur kyrkan. ... Vanligen lämnade denne man åt lapparne, då de om våren flyttade längre uppåt fjällen, på kredit ett halft eller ett helt stop spirituosa, och, när de kommo tillbaka på hösten, for han från kåta till kåta och tog en mindre slaktren för det halva stopet och en större slaktren för det hela stopet. ... Försökte någon lapp att pruta, så hotade krögaren att stämma honom för fylleri och sparka ut honom, ifall han ånyo ville sätta sin fot över hans tröskel. Detta gjorde, att hela församlingen fruktade den store krögaren. ” (E.J. Ekman "Inre missionens historia" s 127-128)
Mose och alla profeter har först gjort starkt motstånd, då befallningen ovanifrån kom att de skall predika bättring för andra. ... Detta Mose och Johannes (Döparens) ämbete är hundens ämbete. Det är ju inte roligt för gamle Adam att vara hund, särskilt då getterna stångar hundarna, och då fåren är kringspridda och löper efter svampar. Då tröttnar även hundarna till slut. ... Ser ni inte att fåren har en bättre lott än hundarna, för fåren släpps in i fårahuset då den store Herden samlat ihop dem med sina hundar. Men hundarna får buljong och ben, och körs ännu ut i farstun för att skälla på tjuvar. Hundens ämbete är alltså inte trevligt för gamle Adam, men göm er för den skull inte under sängen, ni gethundar och fårhundar, utan var ivriga att skälla på skogens djur, så att husbonden får tillfälle att skjuta dem. Skäll på getter som kommer för att stjäla fårens föda, men också på de kringspridda fåren, som inte vill vara tillsammans med hjorden, så också på de får som försöker lämna hjorden, som på de feta fåren som vill stånga de svaga, väl vetande, att ni har en krävande tjänst. ... Vi har nu visat att Mose, profeternas och Johannes Döparens ämbete var ett hundgöra. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 153-154 i predikan 1855 över Joh 1:19-28)
Danjel Andreasson hade en gång i fjol blivit lurad av ett falskt femdollarsmynt, som en svinuppköpare i St. Paul hade narrat på honom. Även på detta mynt hade det stått präglat In God we trust, och han hade därför litat på det. Sedan hade han blivit mycket upprörd över att även falskmyntare satte på sina pengar, att de förtröstade på Gud. Han hade aldrig kunnat tro att det i Amerika, Herrens löftesland, fanns så oärliga människor, att de kunde ta Guds namn till hjälp när de prånglade ut falska pengar. (Vilhelm Moberg ”Nybyggarna” s 236; En yngling som inte är ung)
Skynda er alltså, som David säger i psalm 84, alla mesar och svalor och näktergalar, skynda, sträva och längta, skynda er till boet, tillflyktsorten! Nådevalpar, fly till Herrens gårdar, innan det kommer en sådan nådesutdelare, som ger smörgåsen åt hundarna, och kastar fiskben åt barnen. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 378 i predikan 1853 över Tobit 4:6)
På samma sätt som avgrundens furste tidigare uppeggat sina hundar att hata och förfölja profeter, uppeggar han fortfarande sina hundar att hata och förfölja Jesus och hans lärjungar. ... Inbilla er inte ni Jesu lärjungar, att ni får vara i fred med Jesus på jorden. Tro istället att djävulens byrackor gör så med Jesus, som han förutsagt i dagens evangelium. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 527 i predikan 1853 över Luk 18:31-43)
Fyllhundarna tror fortfarande, att Gud är nådig, när de super och trallar kring brännvinstunnorna. Även krögarna tror, att Gud är nådig, när de öppnar tappen och låter djävlaträcket rinna i fyllhundens mun. Men jag undrar, hur nådig han är, när döden kommer och ansätter deras förhärdade bröst. ... Mot vem är då Gud nådig? Mot de obotfärdiga, förstås! Nämligen mot krögare, som äter föräldralösa barns bröd, och fyllhundar, som genom brännvinet super upp barnens bröd.Mot dem är Gud nådig. (Lars Levi Laestadius ”Nya Evangeliepostillan” s 118 i predikan 1853 över 2 Mos 32 och Jes 48:18)
Girigheten stiger upp från ändtarmen och gör krögare till blodhundar, som suger ut de fattigas svett och möda. ... Hordomsbegäret stiger upp i förnuftet, och verkar där så mycket, att alla horor vill vara granna och sätter all sin förtjänst i denna grannlåt. ... En naturlig människa förstår inte hur den onde gör en del rika genom brännvinshandel, och en del fattiga genom hordom, dryckenskap, grannlåt och lättja. Slutligen, då de på det sättet som sagts blivit fattiga och trasdjävlar, börjar de röva och råna och göra uppror mot överheten. De säger: ”Gud gjorde oss fattiga, de rika får väl föda oss.” ... Då maten och kläderna slutligen tar slut säger de fattiga: ”Det var Gud som gjorde oss fattiga. De rika måste föda oss. Världens herrar har ätit vad vi med möda fått ihop, och de skall dödas. All makt skall ges åt oss och staten är skyldig att föda oss.” Det är på det sättet som upproret nu uppstår i världen. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 71-73 i predikan 1851 över Luk 21:25-36 och Upp 6:12-13)
Horor har en sådan bitter galla, att de bär ett dödligt hat mot sanningens bekännare, som anklagar dem för hordom. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 146 i predikan 1851 över Joh 1:19-28)
Må den store Nåjden som fått alla tjuvar att bära tillbaka sitt stulna gods, ännu sätta avlidna människors själar på dem, som inte böjt sig för att bära tillbaka vad de stulit. Dödsrikets hundar skall skälla så att de måste sluta upp med att stjäla! (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 351 i predikan 1851 över 4 Mos 24:15-17)
(Bondänkan) Åse: Peer - du ljuger. (Sonen) Peer Gynt: Inte heller! Åse: Svär att det är sant! Peer Gynt: Svära - varför? Åse: Du törs inte! Allting har du smäckt ihop! Peer Gynt: Det är sant vartenda ord! ... Åse: Lögnen som du duka' upp minns jag nu att jag hörde när jag var tös på tjuge. ... Peer Gynt: Sånt kan hända många gånger. Åse: Se, en lögn kan vändas på, fiffas upp i guldgaloner och kläs ut så att man inte riktigt ser dess magra knotor. Det är det som du har gjort! Smäckt ihop en galen skröna ... skarvat, bättrat och lagt till. (Henrik Ibsen "Peer Gynt" s 23)
ca 1850 - ca 1800
Moster hade skaffat sig en liten hundvalp, vars vårdarinna och barnjungfru jag utnämndes till. Oändligt många förargelser skaffade mig detta lilla djur. Bland alla andra odygder han hade för sig åt han också en svamp som svällde i hans stackars mage och förorsakade honom plågor, hvilka kommo på mitt syndaregister, ty jag hade ju möjligen glömt stänga till dörren på kommoden, utan hade hunden troligen petat upp den med nosen. - Nå, så gingo vi ut att promenera en dag, hunden och jag. Han var i band och som vanligt med valpar skulle han nosa på allt och alla. En af de där förskräckliga bryggarkärrorna som förde ett ohyggligt väsen då den skramlade förbi - gummihjul voro då okända - skrämde det stackars djuret så att han slet sig lös och rusade tjutande utefter Drottninggatan. Jag i lika vild fart efter, ty jag kunde inte tänka mig en sådan olycka som den att komma hem utan hunden. Obekymrad om hvad människorna sade eller tänkte om mig följde jag honom i spåren och hann slutligen upp honom inne på en gård i ett hus på samma gata. . . . Underligt nog hade jag ej några svårare sviter efter min vilda jakt. Deremot tror jag ej att hunden lefde så länge, men icke var det jag som sörjde honom. Stackare, han var gul och hvit och af okänd ras. (Clara Pauli "Mina upplefvelser" s 32-33; Stockholm omkring år 1850)
Alla fåglar under himlen lever i äktenskap, men skogsdjävlarna, vargarna, grisarna, drakarna och kreaturen lever skilda. Hundarna och trollkarlarna gifter sig aldrig, och därför står det i Uppenbarelseboken, att hundarna och trollkarlarna är utanför, och där får de yla för evigt. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 191 i predikan 1849 över Luk 2:1-20)
Somliga får är högmodiga och sliter sig lös och far till skogs. Därför sänder herden sina hundar att driva de vilsegångna fåren till hjorden. En herde som har många får klarar sig inte utan hundar. Även det har stor betydelse, hur hundarna är tränade. Somliga hundar skäller på måfå mitt i hjorden. De förskingrar mer än de församlar. Somliga går framför hjorden och skäller där. Somliga är stumma hundar och skäller inte på någon. Men bästa fårhunden är den som går efter fåren och skäller. ... Hundarna driver fåren från högmodets höjder ned i ödmjukhetens dal. (Lars Levi Laestadius ”Nya Evangeliepostillan” s 159 i predikan 1849 över Joh 10:11-16)
Deh heliga Alliansen hvilar på en säker grund, neml. på menniskoslägtets förnedring; och den lefver oss alla ut. . . . Verldshistorien är och blir - åtminstone i vår lifstid - ingen ting annat än en hunddans. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev III 1824-1825" s 362; brev från Lund den 29 december 1825 till Carl Gustaf von Brinkman)
(Peter) Wieselgren reste i går sjövägen till Stockholm. Han har fri resa af DelaGardie. Jag har skaffat honom en academ. Condition från Ystad, som väl är svag, men ändå kan vara god att börja med. I öfrigt har han något krypande och hundaktigt i sitt väsende hvaremot jag ärligt varnat honom. Hans kamrater anse honom för falsk: men jag tror de häri göra honom orätt. . . . (Carl Adolph) Agardh reste i sällskap med C. Liljewalch. De hade mycket brådt om. Studenterna följde Agardh ut, sjöngo verser etc. hvilket allt gick vederbörande afundsjuka hundar hårdt i magen. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev II 1818-1823" s 356-357; brev från Lund den 8 juni 1823 till Christoffer Isaac Heurlin)
Gör mig vid tillfälle den tjensten att spotta samtelige Presterskapet i synen, å mina och Svenska Folkets vägnar. . . . . . . Hvad är Forsell för ett djur? Af viskningarna på svansen kan man väl sluta att han hör till hundslägtet: men hvad är det eenteligen för köttstycke han gapar efter? Det gjorde mig godt i själen när jag såg hur u Fröberg hutade åt hans nedrighet. . . . . . . Adeln förtjenar nu, mera än någonsin, namn af första Ståndet, all partiell öfverdrift och förbittring oaktadt. Af de öfriga Stånden äro väl Presterna efter vanligheten de uslaste. Jag blyges verkeligen, icke för Christi Evangelium, men för min krage som på ett så hundaktigt sätt representeras. Viskningarna på svansen hos en Forssell och Consorter taga aldrig något slut, och jag vet icke om jag skall harmas eller le, när jag läser Clericiets öfverläggningar om förrymda Gesäller, lumpsamlare, stockstraff, flyttningstid m. m. dylikt. Jag tackar Gud att jag icke är med, ty med sådana istadiga ök står dock ingen ting att uträtta. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev II 1818-1823" s 325,334,342; brev från Lund den 13 mars 1823 till Johan Fredrik af Lundblad, den 3 april 1823 till Carl Peter Hagberg och den 20 april 1823 till Jacob Adlerbeth)
När det är rätt hvad man verkar för så aktar man icke på hundgläfs. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev II 1818-1823" s 57; brev från Lund den 28 juni 1818 till Johan Fredrik af Lundblad)
Mannerheim, avsättaren av en kung, kallade i början av juni 1809, bondeståndet för ett av löpare förvillat rått samfund. Från Västergötland skrev A.L. Hamilton, lantjunkare och yngre själsfrände till Mannerheim, den 12 juni 1809 föraktfullt skämtsamt till sin bror G.W. Hamilton, att efter vad man där hör "så lärer dett vara på vägen att bonde ståndett vill omskapa åss till derass likar, vilket är nästan inpertinent af de hundarna, men vi är menniskor alla sade Rabenius om hundrackorna". (Jöran Wibling "Striden kring privilegierna och representationen 1809-1810" s 177)
Thomas Paine, född 1737, död 1809, engelsk-amerikansk journalist och författare, ivrig försvarare av franska revolutionen och dess deklaration om de mänskliga rättigheterna, samtidigt hätsk angripare mot den kristna tron. Sina angrepp på kristendomen har han framfört i sitt berömda arbete Förnuftets tidevarv, där han stämplar åtskilliga av de kristna dogmerna som vidskepelse och prästlögn. Paine, som på sistone var alkoholiserad, yttrade på dödsbädden: ”Om jag ägde världar, skulle jag vilja ge dem för att aldrig ha publicerat Förnuftets tidevarv.” (Sven Danell ”Sagt inför döden” s 14)
(Norrköpings riksdag år 1800 införde) lyxskatt och licensavgifter på allt möjligt som ansågs umbärligt: socker, puder, öppna och täckta vagnar, kortspel, fickur, sällskapshundar - Norrköpings riksdag introducerade faktiskt hundskatten i Sverige. (Alf Henrikson "Svensk historia II" s 745)
ca 1800 - ca 1500
Ett vackert drag i den lilles (Gustav IV Adolf som barns) karaktär, som (rikskanslern Fredrik) Sparre tidigt konstaterar, är detta: "H.K.H. har den stora dygd att aldrig någonsin säga något osant ord. Aldrig bjuder han på minsta sätt till att vilja bemantla, långt mindre undandölja, vad han ock måtte hava begått för fel. Han älskar sanningen." Han håller alltid, vad han lovat, och citerar därvid gärna med skälmsk min ordstävet: "En ärlig karl står vid sina ord, och en gumma står vid sin påse." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden 1772-1809" s 548; En blivande envåldshärskare)
På hundraårsdagen av Linnés död 1878 berättade professorn i zoologi Tycko Tullberg vid det naturvetenskapliga studentsällskapets i Uppsala högtidssammankomst "Familjetraditioner om Linné". ... Vi låter professorn ge en roande men tänkvärd glimt med den kyrkliga sidan som bakgrund: "På tal om Linnés djur torde också förtjäna omtalas en liten historia om en av hans hundar. Den här ifrågavarande hunden var särdeles stor och Linné mycket tillgiven. Han följde sin husbonde vart denne gick och även i kyrkan. ... Därstädes stannade (Linné) vanligen en timma, men då han tyckte, att prästen predikade alltför länge, gick han sin väg, naturligtvis följd av hunden. Småningom vande sig hunden vid detta, och slutligen tog han sig för att, då Linné av någon anledning ej besökte kyrkan, på egen hand begiva sig dit. ... Då han kom till kyrkan, gick han mycket ordentligt och lade sig i Hammarby-bänken. När det emellertid led mot den tid, då Linné plägade gå, steg hunden med framfötterna upp mot bänkkanten, hoppade med ett "vov" ut samt begav sig hem. Detta lär icke hava hänt en utan många gånger. Prästen tyckte icke just om denna kritik, men då han beklagade sig för Linné, svarade honom denne, skämtande, att han ju själv kunde se, att hans predikningar voro för långa, då t o m de oskäliga djuren gingo sin väg. (Ingemar Lindstam "Pappas visa - Om Linné som människa och kristen" s 49-51; Växjö Stifts Hembygdskalender 1987)
Låt oss ta en riktig grund, vårt system på sanning bygga: ingen lär den sanning rygga att ju alla ha sitt pund. ... ... Kunskap är den söta spis, som förnuftet måste nära; sanning är den makten kära, som gör själen klar och vis. (Hedvig Charlotta Nordenflycht ”Ur Fruentimmers plikt att uppöva deras vett – Cronstedtska poemboken” s 84, 1741)
Inom Ludvig XV-epokens konstliv framstår Jean-Baptiste Oudry som en av de mest produktiva och briljanta begåvningarna. Han spelade en ledande roll i den förnyelse som tapetväverierna i Beauvais och Gobelins genomgick och försåg Beauvais med sviter av förlagor, bland annat för de monumentala "Chasses royales" (Kungliga jakter). Även i sina mindre kompositioner behandlade Oudry företrädesvis motiv med anknytning till jakten: jakthundar och vilda djur i olika situationer jämte stilleben där dött villebråd utgör det gängse inslaget. Detta gäller även det "porträtt" som Carl Gustaf Tessin under sin ambassadörstid i Paris beställde av sin österrikiska tax Pehr. Hunden har placerats i ett sammanhang som för tanken till en avslutad jakt. Stadig och vaksam tronar han framför en mur, mot vilken en bössa står lutad intill det upphängda villebrådet. "Han (Oudry) har för mig målat ett porträtt av min tax Pehr, denna beundransvärde hund", skrev Tessin 1740 från Paris. . . . Det är en av de vackraste tavlor han någonsin gjort." Tessins förtjusning delades av besökarna på Salongen 1740, där duken blev Oudrys mest beundrade. Den betraktas alltjämt som en av hans bästa djurbilder, en verklig karaktärsskildring, genomförd med vänskaplig skarpblick. (Pontus Grate "Jean-Baptiste Oudry" s 99)
Djuren har ofta använts för att förstärka det negativa. Inte för inte talar man om "öknamn". Svin och hund är väl särskilt vanliga i eder, hunden kan vara "smutsig" och det lägsta väsendet, men också en statusmarkör. ... Ett stycke in på 1700-talet blev biskopen i Linköping Andreas Rhyzelius förtörnad över att en borgarhustru i Norrköping lät sin favorit ligga i knät vid måltiden: "Min Fru! Jag brukar ej äta bland hundar!" Värdinnan bar tigande ut hunden men gav senare igen med en bitsk replik om ohyfsade biskopar. (Gunnar Broberg "Människor och djur" s 427-428)
Såsom "okristeligit" betecknades att taga hundar med in i kyrkan, "ty", heter det, "kyrkehundar ha den slemma art och otukt att snarast orena, skämma och väta det, som bäst är tillpyntat". (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1660-1709" s 256-257; Envåldshärskaren och kyrkan; sannolikt avses 1687 års stadga om eder och sabbatsbruk)
(De kejserliga) soldaterna fruktade sin fältherre (Wallenstein) som ett övernaturligt väsen. ... Den ringaste förseelse bestraffade han med handgripligheter. "Häng den hunden!" var en befallning, som man då ofta kunde få höra honom utslunga. ... Man fick ej ens ringa med klockorna i den stad, där han vistades, och alla hundar måste skaffas bort från trakten, ty han tålde ej att höra dem skälla. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1611-1660" s 80; Trettioåriga krigets utbrott)
Klyftan emellan kungens officiella version av Dackefejden och den historiska verkligheten framstår som höggradigt komisk. I ett kungabrev av den 16 mars 1543 återges en uppgift om att "Dacken skulle ligga fjorton tusen man stark vid Jönköping". Styrkesiffran oroar brevskrivaren - är den riktig, så "får man farligheter nog". Men denna här på 14 000 man nämnes alltjämt blott som ett band av "tjuvar". Om vi skulle tro på Gustaf I:s registratur, denna väldiga samling av officiella kungliga skrivelser, så skulle sålunda större delen av den vuxna manliga befolkningen i landskapet Småland omkring år 1543 ha bestått av förbrytare. Ingen tror att Gustav Vasa var omedveten om Dackefejdens verkliga karaktär. Men i sina brev genomförde han sina lögner om det stora folkupproret med en beundransvärd uthållighet och konsekvens. Makthavares praktfulla förljugenhet igenkännes från alla tider och alla samhällen, och i vår tid (år 1971) har den mångenstädes antagit pyramidala mått. Det finns - och har alltid funnits - regimer som inte skulle kunna behålla makten utan den officiella lögnens hjälp. Och under Gustav Vasas tid uppnådde den politiska förljugenheten en av sina höjdpunkter i Sveriges historia. (Vilhelm Moberg "Min svenska historia berättad för folket. Andra delen." s 359-360)
ca 1500 och tiden dessförinnan
Mitt herrskap är mig mycket bevåget, särskilt fursten, som är en mäktig och stor man. ... Det kan förefalla onödigt att vara så upptagen av allting - om han nu verkligen är det - men det måste kanske vara så, måste kanske famna om allt, för att han är furste. Han gör intryck av att begripa och behärska hur mycket som helst, eller åtminstone av att vilja göra det. Ingen kan förneka att han är en imponerande personligghet. Han är den ende jag mött som jag inte föraktar. Han är mycket falsk. (Pär Lagerkvist "Dvärgen" s 6)
(Den heliga) Birgittas "Uppenbarelser" utmärka sig för sitt drastiskt realistiska språk och sin intima människopsykologi, men också för sitt slående bildval, vilket - ej sällan i anslutning till den Heliga skrifts uttryckssätt - kan ge en verkligt poetisk stämning. Man höre t.ex. hur hon skildrar "sorgen": "Bakdegen måste grundligt knådas och bearbetas, vad det än är för sort. Herrskap bruka ju få vetebröd, allmogen något sämre bröd, hundarna det sämsta. Degens knådning och bearbetning - det är sorgen. En andens människa sörjer mest över att Gud ej får heder av sin skapelse och att så föga kärlek råder bland människorna. De som känna sådan sorg, äro som bästa vete, varav himmelens herrskap fägnas. Men de som sörja över motgång här i världen, de äro såsom det sämre brödet. Och ändå hjälper det mången till himmelen. De åter som sörja, emedan de ej mäkta göra allt ont de vilja, de äro bröd för helvetets hundar.!" (Erik Floderus "Kyrkan och klosterväsendet" s 123)
Människan (har) af Försynen hugnats med tvenne de trognaste djur, nämligen hunden och hästen, hunden till väktare, att han under ljudeligt skall må sätta sig till motvärn mot röfvaren, hästen till försvarare, att han med ryttaren på sin rygg må med fröjd och lust ila fienden till mötes. ... Hunden ser man vid sin herres sida kämpa till försvar mot röfvare, lönnmördare, stigmän, mandråpare, försåtställare, tjufvar och mot alla möjliga ilskna vilddjur. (Olaus Magnus "Historia om de nordiska folken" s 779; Om husdjuren)
Vi vet att hunden var ett viktigt husdjur under tidig medeltid. På Irland förekommer åtskilliga referenser till vall- och vakthundar ... vilka behövdes för att skydda djuren mot vargar och tjuvar. Den speciella hund som omtalas som "milchu" (troligen en greyhound) torde ha använts till kanin- eller harjakt. Den typiska iriska gården tycks dessutom ha haft en särskild vakthund ... för hemmets egen räkning. En irisk sjukvårdslag från tidig medeltid gör klart att ljudet av ilsket skällande hundar är irriterande för konvalescenter, dylika byrackor bör hållas utom räckhåll! (Dick Harrison "Krigarnas och helgonens tid - Västeuropas historia 400-800 e. Kr." s 179)
Åt hundarna, läser vi i evangelierna, kastar man inget bröd, knappt låter man dem få smulorna; och att giva dem heliga ting, som Jesus säger, skulle ha varit den grövsta hädelse. (Henry Daniel-Rops "Dagligt liv i Palestina på Jesu tid" s 28)
Tyfon, titanen som var barn till Gaia och Tartaros, blev Echidnas vän och de alstrade flera otäcka vidunder, av vilka en del blev berömda: Orthros, den tvåhövdade hunden som vaktade Geryons boskap men stupade för en pil av Herkules och den ännu förfärligare vakthunden i Hades, Kerberos. Det sägs att han hade femtio huvuden och att hans skall rungade som när man slog med ett svärd på en bronskittel. (David Bellingham "En introduktion till Grekisk mytologi" s 13)
(Aktaion) hör ... ett dovt ljud, som fyller honom med en fruktansvärd skräck. Det är hans egna hundar, som skäller på något avstånd. Han känner så väl igen deras stämma, och på snabba fötter flyr han bort för att undgå sina egna hundars jaktlystnad. Nu är de honom hack i häl, de har märkt honom. Rymden ekar av hundskall. I nästa ögonblick hugger en av dem sina tänder i hans rygg, och en annan hänger fast vid hans bog. Den ena hunden efter den andra kommer till och borrar sina tänder i hans kropp. Han stapplar ned på sina knän och vänder sina bedjande ögon mot sina egna hundar. Först när han förblött till döds av sina sår, stillar sig vreden hos gudinnan Artemis. (Claes Lindskog ”Grekiska myter och sagor” s 26; Artemis och Aktaion)
"Du håller ju hundar", sade Sokrates (till sin vän Kriton), "för att de skola hålla vargarna från fåren." (Hans Larsson "Ett genombrott i etiken" s 199)
Grundtanken i den persiska religionen är dualismen, men en dualism av praktisk art, utbildad hos ett åkerbrukande folk. Motsatsen mellan det odlade landet, där lantmannens gärning kommer skördarna att växa och boskapen att trivas, och den ofruktbara stäppen, där rövare och vilddjur strövar omkring, blir motsatsen mellan det goda och det onda. Det godas furste heter Ahuramazda, vishetens ande, under honom står sex andar, vilkas namn tyder på personifikationer av olika sidor hos den högste gudens väsen. Mot det godas rike står Ahriman och hans skara, "lögnerna", ty lögnen är den största synden. (Martin P:n Nilsson-Krister Hanell "Forntidens historia" s 102)
Att avrunda med:
Rid med mig, Du, till, ett lugnare vatten, stranden mig minner om timglasets sand, den vägen är lätt, och den lyser som natten och bär mig tillbaka till Sanningens land. Rid med mig, älskade, närmare skatten som syns som en mörk diamant i Guds hand. (Bo Setterlind ”Den inre himlen” s 51; Rid med mig, älskade!)
Han skrev psalmer, därför vände man honom ryggen, inte ens natten hade sjunkit så djupt. ... Sådan är världen utan sång, obarmhärtig som sveket, hårdare än en fläckfri mänsklighet utan fantasi. ... De skall frukta för Sanningen mer än för sitt eget liv. Så sade mig drömmen, när jag vaknat. ... O, David, David, låt det hämnande Ordet drabba dem som slitit vingarna av språket! (Bo Setterlind ”Ros bland törnen tuktad” s 57; Livets lag)
Domini Canes – Gör er av med de grymma hundarna, sade vargen till fåren. ... Herrens trogna hundar håller samman lammen, alla nattens vargar nödgas stå med skammen. ... Ledarhunden motar på sin Herdes vägnar, alla onda skuggor bort från korsets ängar. ... Golgata förklarar, varför Han, som offrat allt för sina vänner, inget högmod känner: ... Sina hundar håller Herren för att klara vargarna kring korset, där Hans lamm vill vara. (Bo Setterlind ”Trosvisst” s 182; Domini Canes)
Sångarna:
I sin yra de ej rädas För den blick, som allting ser; Sanning hatas, fromhet smädas, Värnlös oskuld trampas ner. O min Gud! så hör mitt rop, Fräls mig från en gudlös hop, Kom med friden, skänk mig fröjden Hos de heliga i höjden. (Spegel: Psalm 460:4)
Egna kommentarer och funderingar:
I det nya Jerusalem skall det inte finnas några hundar, eftersom det i den staden inte finns några prostituerade (5 Mos 23:18), inga behövande/utblottade (jfr Syr 13:18; Luk 16:21), döda (1 Kung 21:24) eller onda (Ps 22:17,21) människor. Där finns inte heller några hundar som går sina egna vägar (Jes 56:11).
Angående ”giftblandarna och de otuktiga och mördarna och avgudadyrkarna och varje/’var och en’ som gör/praktiserar (lögn) och som är vän med (א,* א) lögn”, se Upp 21:8.
Paulus sade till de troende i Rom: “(Människor som håller ner sanningen i orättfärdighet) utbytte Guds sanning i/mot lögnen och visade vördnad för och tjänade skapelsen ’till sidan av’/’i jämförelse med’ Den som hade skapat (den).” (Rom 1:25a)
Om vi – alltefter omständigheterna – må tala, att vi har gemenskap i sällskap med Honom, och vi må vandra omkring i mörkret, ljuger vi och gör inte sanningen. (1 Joh 1:6)
Om – alltefter omständigheterna – vi må tala, att vi ej har missat (och ej missar) (Guds mål), gör vi Honom (till) en lögnare, och Hans utsaga är inte i oss. (1 Joh 1:10)
Den som säger (sig) vara i ljuset och hatar sin broder är en lögnare (א,* א) och är i dunklet ända till just nu. (1 Joh 2:9)
Jag har inte skrivit till er, att ni inte vet sanningen, emellertid/utan att ni vet den, och att varje lögn inte är ut ur/av sanningen. Vem är lögnaren, om ej den som förnekar att/: “Jesus är inte kristusen/'den smorde'.”? Den här är antikristusen/antikrist, den som förnekar Fadern och Sonen. (1 Joh 2:21-22)
Och ni, smörjelsen, som ni har tagit från Honom, den stannar i er, och ni har inte behov, för att någon må lära er. Emellertid, som/emedan Hans Ande (א*) lär er med anledning av alla ting och är sann och inte är lögn, och helt och hållet som Den har lärt er, stannar ni i Honom. (1 Joh 2:27)
Vi är ut ur/av Gud. Den som har kunskap om Gud hör oss. Den som inte är ut ur/av Gud hör oss inte. Ut ur/av det här har vi kunskap om sanningens ande och vilsegåendets ande. (1 Joh 4:6)
Grekiska ord:
kyôn (hund) (i NT + exempel i Apokryferna) Judit 11:19; Syr 13:18; Matt 7:6; Luk 16:21; Upp 22:15 – Tobit 11:4; Syr 26:25; Fil 3:2; 2 Petr 2:22; Upp 21:27.
Ytterligare studier: 3 Mos 14:40; 1 Kung 14:11; 16:4; 21:19; Ordsp 26:11; Luk 22:47; Joh 16:13; 1 Kor 6:9-10; Gal 5:19-21.
(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-08-18; 2012-07-31; 2015-11-25; slutlig version 2018-08-08)
Till sidans topp22:16 Jag, Jesus, har sänt Min budbärare (för) att vara vittne för er (om) de här tingen på/’för ... skull’ (församlingarna) av utkallade. Jag är Davids rot och avkomling, den lysande morgonstjärnan.
Ord för ord (26 ord i den grekiska texten): Jag Jesus sände '-n budbärare'/budbäraren min (att)-vara-vittne (för)-er de-här-(tingen) på '(-na församlingar'/församlingarna)-av-utkallade. jag (jag)-är '-en rot'/roten och '-en avkomling'/avkomlingen Davids '-n stjärna'/stjärnan den lysande den morgon-.
1883: Jag, Jesus, har sändt min ängel för att vittna om detta för eder öfver församlingarna. Jag är Davids telning och ättling, den klara morgonstjärnan.
1541(1703): Jag, Jesus, sände min Ängel, att han skulle betyga eder detta i församlingarna: Jag är Davids rot och slägte, en klar morgonstjerna.
LT 1974: Jag, Jesus, har sänt min ängel till dig för att berätta för församlingarna om allt detta. jag är Davids rotskott och hans ättling. Jag är den klara morgonstjärnan.
Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):
(David sade:) "Herren talade till min Herre: 'Sitt 'ut ur'/vid Mina rätta/högra (delar), ända till Jag - alltefter omständigheterna - må sätta Dina fiender till en fotapall av/för Dina fötter.'" (Ps 110:1, Grekiska GT)
(Jesus, Syraks son, sade: “David) gav/visade i/vid högtider ett behagligt utseende, och han smyckade lägliga tider så länge som till avslutning(en) ... och från tidigt lät (han) den heliga platsen ljuda (av lovsång).” (Syr 47:10)
(Jesus, Syraks son, sade:) ”En säd av dem som har välkomnat (Herren) må Han inte/förvisso ej 'lyfta ut'/'ta bort' ... och (Han gav) åt David en rot ut ur honom.” (Syr 47:22b)
(Jesus, Syraks son, sade: “Den store prästen Simon var) som en stjärna tidigt på morgonen i en mitt av moln, som en måne fylld med dagar.” (Syr 50:6)
Den Senare Uppenbarelsen:
(Alla folkskarorna) sade (hela tiden) (om Jesus): "Ej är väl Den här Davids Son?" (Matt 12:23b)
Jesus utfrågade (fariseerna) och sade: "Vad tyckes er med anledning av Kristusen/'Den smorde'? Vems son är Han?" De säger till Honom: "Davids". Hur (kommer det sig att) David så i ande kallar Honom 'Herre'?" (Matt 22:41b-43a)
Kvinnan var (hela tiden) grekiska, en syriskfeniciska (i) härkomsten. (Mark 7:26a)
Josef steg upp från Galileen, ut ur stad(en) Nasaret, in i Judeen, in i Davids stad, ’vilken som än’/som kallas Betlehem, på grund av att 'vara honom'/'han var' ut ur/av Davids hus och ätt. (Luk 2:4)
Aposteln, den åttonde och en av de sju:
(Jesus) gav ett tecken, då Han hade skickat bort (avslöjandet) genom Sin budbärare till Sin slav Johannes. (Upp 1:1b)
Sänd (bokrullen) till de sju (församlingarna) av utkallade, in i/till Efesos och in i/till Smyrna och in i/till Pergamos och in i/till Thyatira * (א*) och in i/till Filadelfia och in i/till Laodikeia.” (Upp 1:11b)
Och Jag skall ge honom morgonstjärnan. Den som har ett öra, låt honom höra vad Anden säger till (församlingarna) av utkallade. Och Jag skall ge honom morgonstjärnan. (Upp 2:28-29 eller 2:28b-29, ”Thyatira”)
Skåda, Lejonet * (א,* א) ut ur Judas' stam, Davids Rot, har segrat (till) att öppna bokrullen och lösa upp * (א,* א) dess sju sigill. (Upp 5:5b)
Herren, profeternas andars Gud, skickade bort mig (א*), Sin budbärare, (för) att visa Sina slavar de ting som måste bli i/med snabbhet. (Upp 22:6b)
Exegeter, evangelister med flera:
Jag såg i en marsmolnreva ett darrande stänk av gull. O, livet är värt att leva för bara en stjärnas skull. ... ... Du mullvad i grå labyrinter, som skyggar för stjärneglans! Snart töar din långa vinter och spirar en vår någonstans. ... ... Vi, barn av de stora orden, vi bygga oss gudar av sten. --- En stjärna skall frälsa jorden, en vårstjärnas värmande sken. (Nils Bolander ”Stormen och trädet” s 5-6; För bara en stjärnas skull)
Skyldigheten att stöpa otteljusen tillkom gårdarna, och åborna satt på juldagsmorgonen sneglande över bänkraderna för att se vems ljus som lyste klarast. (Albert Granmo "Röster som tystnat talar ännu ..." s 21; intervju med Emil Andersson i Harkeryd, född 1867)
"Jag är Davids telning och ättling, den klara morgonstjärnan." Detta är ett mycket märkligt ställe i skriften, som kunde fastställa läran om Kristi tvåfaldiga natur för alltid; ty gifven akt på, om Kristus ägde den gudomliga naturen och ingen annan, så kunde han visserligen vara Davids ursprung. Men huru kunde han då vara Davids ättling? Men som han äger både den mänskliga och den gudomliga naturen, så kan han säga, såsom han säger: "Jag är Davids telning och ättling och den klara morgonstjärnan"; tydligt hänvisande på sig såsom medlare. "Uppstigande", såsom någon anmärker, "i sitt människoblifvande såsom den klara morgonstjärnan, randades med honom evangelii dag; uppstigande såsom den klara morgonstjärnan i sin Andes inflytelser, bebådar han nådens och hugsvalelsens dag uti syndarens själ; och uppstigande slutligen i sin glans, då han visar sig såsom världens domare, skall han för sina heliga låta deras kröningsdag uppgå - en välsignad evighetsdag. Den klara morgonstjärnan! Hoppets stjärna för den döende syndaren! Hoppets stjärna för en sjunkande värld! O, lys du in i mitt hjärta! (Daniel Baker "Föredrag för unge män" s 60-61; Kristus, medlaren)
Sångarna:
Kristus kommer – världens ljus, morgonstjärnan klara. På hans rike aldrig skall någon ände vara. Kristus kommer – Davids son. Vi ditt namn upphöjer, tills en gång inför din tron vi oss ödmjukt böjer. (S Larson: Psalmer och Sånger 111:3-4)
Tätt vid korset först mig fann Nåden underbara; Tätt vi korset först jag såg Morgonstjärnan klara, Korset blott, korset blott Vare städs min ära, Tills dig täcks på andra strand Kronan mig beskära! (F Crosby-E Nyström: Psalmisten 1928 nr 188:2)
Han är den morgonstjerna, Som lysa kan och värna I mörker och i qval. (Petri: Psalm 50:1b)
Nu segrar alla trognas hopp: Vid englars lofsång rinner opp En salig morgonstjerna. (Hedborn: Psalm 69:1a; Sång 33:1a; jfr Psalmer och Sånger 132:1a)
Så skön går morgonstjernan fram Och bådar, klar och lyckosam, Den stora dagens möte, Då själen, öfver jorden höjd, Får svinga sig, med helig fröjd, I himlafadrens sköte. Tiden, Striden, Snart skall slutas, Friden njutas, Hoppet vinna, Tro och kärlek målet hinna. (JO Walling: Psalm 484:1; jfr Psalmer och Sånger 319:1)
En morgonstjärna, ljus och mild, Guds klarhets sken, hans väsens bild, I världen har upprunnit. Du Davids rot och släkte är, Min konung och min brudgum kär. (Ph. Nicolai-J.B.G.: Sång 27:1a)
Egna kommentarer och funderingar:
Angående “Davids rot”, se också Upp 5:5b. Angående ”morgonstjärnan”, se också Upp 2:28-29/28b-29.
Grekiska ord:
genos (härkomst/avkomling) (i NT + exempel i Apokryferna) Mark 7:26; Upp 22:16 – Ester 2:10; 3:7,13; 6:13; 8:12t(E21); Tobit 5:9; Judit 6:5,19; 8:20,32; 11:10; 12:3; 13:20; 15:9; 16:17; 2 Mack 5:22; 6:12; 7:16; 8:9; 12:31; 14:8-9; Syr 13:16; Baruk 2:15; Jeremias brev v 2; Matt 13:47; Mark 9:29; Apg 4:6,36; 7;13,19; 13:26; 17:28-29; 18:2,24; 1 Kor 12:10,28; 14:10; 2 Kor 11:26; Gal 1:14; Fil 3:5; 1 Petr 2:9.
Ytterligare studier:
Mark 12:35-37; Luk 20:41-44; Joh 7:42; 15:26; Upp 1:4; 3:22.
David E. Aune "The Prophetic Circle of John of Patmos and the Exegesis of Revelation 22:16"; Journal for the Study of the New Testament 37 (1989): 103-116.
(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-08-18; 2012-07-31; 2015-11-26; slutlig version 2018-08-08)
Till sidans topp22:17a Och * (א,* א) Ande och * (א,* א) brud säger: ”Kom.” Och låt den som hör tala: ”Kom.”
Ord för ord (11 ord i den grekiska texten Sinaiticus): Och ande och brud säger: kom. och den hörande låt-tala: kom.
1883: Och anden och bruden säga: Kom! Och den som hör det, han säge: Kom!
1541(1703): Och Anden och bruden säga: Kom. Och den det hörer, han säge: Kom.
LT 1974: Anden och bruden säger: ”Kom!” Var och en som hör detta säger detsamma: ”Kom!”
Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):
(Bruden sade:) “Kom, min niece/älskade.” (Höga Visan 7:11a, Grekiska GT)
Den Senare Uppenbarelsen:
(Jesus sade till Sina lärjungar: “Bed på det här sättet: ‘Fader vår), låt Ditt rike komma.’” (Matt 6:10b)
(Jesus sade:) ”Kom hit i riktning mot Mig, alla som har besvär och som är (och har varit) betungade, och Jag skall föra er till vila.” (Matt 11:28)
(Jesus sade till prästledarna och fariseerna:) “Himlarnas rike har liknats vid en människa, en kung, vilken som än gjorde bröllopsmåltider/bröllopsfestligheter för sin son. Och han skickade bort sina slavar (för) att kalla dem som var kallade (och hade kallats) in i/till bröllopsmåltiderna/bröllopsfestligheterna, och/men (‘hela tiden’/’gång på gång’) ville de inte komma.” (Matt 22:2-3)
Brudgummen kom, och de som var redo kom in, i sällskap med Honom, 'in i'/till bröllopsmåltiderna, och dörren stängdes. (Matt 25:10b)
Då Jesus hade kommit till/fram, samtalade Han (med de elva lärjungarna) och sade: "Varje/all (rättslig) myndighet i himmel och uppå jord har getts åt Mig. Då ni har gått * (א,* א, A) var/gör lärjungar (av) alla nationerna, och döp dem/lärjungarna in i Faderns och Sonens och den helige Andens namn och lär dem att hålla alla ting så många som Jag har ålagt er; och skåda, Jag är i sällskap med er alla dagarna ända till tidsålderns avslutning.” (Matt 28:18-20; BG Ask-kommentar: Walter Bauer säger i sitt "Greek-English lexicon" - s 485 - att det grekiska ordet för "vara eller bli en lärjunge" som transitivt verb har betydelsen "göra en lärjunge". Kanske är det så att alla översättare har samma mening. Men jag är inte säker på att detta är den johanneiska synen. Att vara lärjungar i ett sällskap av alla nationer kan få lärjungaskaran att växa. Jfr Joh 17:21-23.)
(Människan) skickade bort sin slav (i) huvudmåltidens stund (för) att tala till de som var (och hade varit) kallade att komma (א,*א,A): ”Kom, eftersom de/'saker och ting' (P75, א*) allaredan är redo.” (Luk 14:17)
Aposteln, den åttonde och en av de sju:
På det här sättet välkomnade Gud utsmyckningen/’den utsmyckade världen’, så att han gav Sonen, den ende avkomlingen. (Joh 3:16a)
(Jesus sade till judarna:) ”Ingen förmår komma i riktning mot Mig, om – alltefter omständigheterna – ej Fadern, som har sänt Mig, må dra honom.” (Joh 6:44a)
(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Ingen förmår komma i riktning mot Mig, om – alltefter omständigheterna – det ej må ha getts (och ges) honom ut ur/av Fadern.” (Joh 6:65b)
(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Ett nytt bud ger Jag er, för att ni må välkomna varandra, helt och hållet som Jag har välkomnat er, för att och/också ni må välkomna varandra.” (Joh 13:34)
(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Den som har Mina bud och håller dem, den där är den som välkomnar Mig. Men den som välkomnar Mig skall välkomnas av Min Fader. Och Jag skall välkomna honom och göra Mig själv tydlig för honom.” (Joh 14:21)
Jesus svarade och talade till (Judas – inte Iskariot): “Om – alltefter omständigheterna – någon må välkomna Mig, skall han hålla Min utsaga, och Min Fader skall välkomna honom, och Vi skall komma i riktning mot honom och göra en boplats vid sidan av honom.” (Joh 14:23)
(Jesus sade till Sina lärjungar:) "Jag har ännu många ting att säga till er. Ni förmår emellertid inte bära (dem) just nu. Men när – alltefter omständigheterna – Den där, sanningens Ande, må komma, skall Den visa er vägen i * (א*) sanningen. Ty Den kommer inte att samtala från Sig själv, emellertid/utan så många ting som Den * (א,*א) hör, kommer Den att samtala, och Den skall komma fram med ett budskap till er (om) de kommande tingen." (Joh 16:12-13)
Den som har ett öra, låt honom höra vad Anden säger till (församlingarna) av utkallade. (Upp 2:7a)
Och jag hörde en röst ut ur himlen, som sade: “Skriv: ‘Lyckliga de döda (kropparna), de som från just nu dör i en herre * (P47, א*), säger Anden, ’för att de må vila ut ur sina besvär, ty deras gärningar följer i sällskap med dem.’” (Upp 14:13)
Och en ut ur/av de sju budbärarna, de som hade de sju skålarna, de som var fulla av de sju sista slagen, kom och samtalade i sällskap med mig och sade: ”Kom hit! Jag skall visa dig bruden, den lille Baggens kvinna.” (Upp 21:9)
Hembygdens predikan:
Gud har tillrett ett rikt gästabud; men vad som fattas är gäster. Därför kommer det alltid att heta: Här är ännu rum. Kom då du, som känner din fattigdom och din hunger och därför behöver komma. Du är innerligen välkommen. Anden och bruden säga: Kom! Och den som hör det, han säge: Kom! Och den som törstar, han komme, och den som vill, han tage livets vatten för intet. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Första årgången s 175-176, Midfastosöndagen, Joh 6:24-36)
Valarna äro, som man vet, vidunderligt stora djur, flytande omkring ute i de vida haven. Att fånga dem som fisk med rev och krok lyckas icke. I stället för att dragas upp och in i båten, kasta de med lätthet omkull både båt och folk. ... Fångstskeppet lägger sig stilla, så snart valar äro i sikte, och en eller flera båtar med modiga män i utsättes. Dessa ro så nära som möjligt intill den val de vilja fånga och kasta med stor kraft en lång, spetsig, med hullingar försedd järnstång, kallad harpun, i djurets kropp, där hon dyker in mer eller mindre djupt. Valen blir vred men vet råd. Han dyker ned mot botten för att bli kvitt harpunen. Men denna sitter fast och följer med, och männen i båten låta en lång lina, fäst i harpunen, löpa ut. Nu våndas valen därnere, allt eftersom stynget är djupt till. Än dyker han upp för att få luft, än djupare mot botten. ... När männen i båten äntligen draga in på linan, kommer valen upp mot ytan, med bukfenorna i vädret, död eller nära döende. ... Här är en bild av Guds kallelse till en syndare eller av det för tiden och evigheten avgörande stynget, eller vändpunkten i en människas liv, eller gången, icke såsom för valen från livet till döden, utan från döden till livet. ... När Sebedei söner sutto vid sitt fiske (och) när Natanael stod under fikonträdet ... då gled den välsignade harpunen, andens kallelse, bjudningen till lammets bröllop, sakta ned och in i deras hjärtan. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Pilgrims tillfälliga betraktelser s 32-33; Harpunen eller ”Sök icke fly undan Gud”)
Exegeter, evangelister med flera:
ca 2000 - ca 1900
Bruden, Kristi församling på jorden, ropar: Kom! Och den människa som hör ropet i sitt hjärta förenar sig med brudförsamlingen och ropar: Amen, kom, Herre Jesus! (Sven Danell ”Dagpostilla” s 334 i kommentar till Upp 22:10-17,20)
På det sista bladet i Bibeln kan vi läsa uppmaningen "Kom!" två gånger efter varandra. Det kan vara nyttigt att dröja inför dem bägge. De som ropar är Anden och bruden. Anden är Guds heliga ande, och bruden är den troende församlingen. I de sista kapitlen i Uppenbarelseboken får Herrens församling det här vackra namnet. Hon är bruden, hon är Lammets hustru (21:9) som väntar på sin Herre Jesus Kristus. Först ropar bruden till Jesus och säger: "Kom!" Guds ande talar i hennes hjärta, och hon formar Andens tal till ord. Hon vänder sig till Jesus och ber att han inte skall dröja länge. Kom, Herre Jesus. Detta rop upp till Herren borde aldrig få tystna i hans församling på jorden. Det ropet är ett livstecken, en längtan som skapas av Guds ande. Men så kommer ännu ett rop och en inbjudan. Den här gången riktas ropet utåt, till alla som vill höra det. Återigen är det bruden som ropar, tänd av den helige Ande: Den som törstar får komma, och den som vill får fritt ta emot livets vatten! Kom till Jesus medan nådens tid varar! Också detta rop är ett livstecken hos församlingen. (Carl Fr. Wislöff "Bröd för dagen" s 524; kommentar till Upp 22:17)
Liksom barnen väntar på föräldrarnas hemkomst och de trolovade på bröllopsdagen, så väntar lärjungen på sin Mästare. (Ragnar Samuelsson "Medan vi väntar" s 27; Svenska Alliansmissionens kalender för 1976)
Ditt liv är ett advent. Du är kallad att tjäna den levande och sanna Guden och att vänta hans Son från himmelen. (Erik Bernspång "Adventstidens glädjeämne"; kommentar till Mark 1:14-15; Jönköpings-Posten den 5 december 1964)
Nu är Kristus förhärligad, och nu är Anden given. Nu går "en ström fram, vars flöden giva glädje åt Guds stad, åt den Högstes heliga boning". - "Och Anden och bruden säga: Kom. Och den som hör det, han säge: Kom. Och den som törstar, han kommer; ja, den som vill, han tage livets vatten för intet." (Knut Svensson "Klippan var Kristus" s 96; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1961)
Kom ner för kullarna! Kom över spångarna! Kom över bäcken och ängen grön! Kom nu när morgonen är så skön! Kom du som sjunger där! Kom du som har mig kär! Kom under lönnarna, under lind! Kom med den doftande vårens vind! Kom till min sida, kom viska mitt namn! Kom i min öppna famn! Näktergal, sjung vid ditt lummiga bo, för den jag nu ger min tro! (Evert Taube ”Blå anemonerna” s 270-271; 1950)
ca 1900 och tiden dessförinnan
När (modern) Pelageja dog blev den föräldralösa Vanjka utskickad i tjänstfolkets kök till morfadern, och från köket till Moskva, till skomakaren Aljachin ... "Kom, kära snälla morfar", (sade) Vanjka, "i Jesu Kristi namn ber jag dig, tag mig härifrån. Ha förbarmande med mig olyckliga, föräldralösa barn, för här får jag smörj av alla och jag vill så gärna äta, och jag längtar hem så jag kan inte säga, och bara gråter. Och häromdan lappa husbonn till mig i huvet med en läst så jag föll omkull och kunde knappt komma till mig igen. Mitt liv är alldeles förstört, jag har det sämre än någon hund. ... Jag förblir din dotterson. ... Snälla morfar, kom." (Anton Tjechov "Vanjka" s 135)
Jag längtar till himlen från sorger och strid att där hos min Jesus få vara och sjunga om härlighet, seger och frid och skåda hans anlete klara. ... ... Där har jag en krona förvarad åt mig, där har jag ett arv utan like! O Jesus, min Jesus! där skall jag med dig få bo i ditt eviga rike! ... Och alla de kära, som förut gått hem, där får jag dem levande åter! Där slipper jag sedan att skiljas från dem. O Jesus! Av längtan jag gråter. (Lina Sandell "Blott en dag" s 89-90; Jag längtar till himlen)
Kom, o Jesu, Jesu kom! Dröj ej länge! Själen efterlängtar ju ditt umgänge. Bruden träget ropar: Kom, kom, o Jesu! Kom, o Herre Jesu! ... Herre Jesu, låt så ske, låt så hända! Timlig sorg i evig fröjd skall du vända. Salig fröjd inför din tron skall du giva, Som skall evig bliva. (Viktor Rundgren-V.J. Ljunggren "Från fädernas tid" s 68-69; Brudens längtan, N:o 24 vers 1 och 11 i Mose och Lambsens visor)
Velkommen, o brudgom at hente din brud, og hende fra faengsel udføre; jeg hidtil har vaeret en reisende mand, nu vil jeg dig følge det snarest jeg kan og lukke de yderste døre. (Petter Dass "Tanker om preste-tjenesten i Nordland" s 282)
Tron att undergången randades var (under 1500-talet) varken ett uttryck för religiös extremism eller folklig vidskepelse. Det var en övertygelse som varje troende lutheran närde och som ögonskenligen bekräftades av de tecken som uppenbarats. I Östra Stenby någon mil från Norrköping förde kyrkoherden Joen Klint noggrant bok över ominösa under som iakttagits. Runt om i landet hade det regnat blod på åkrarna, och från skyn hade det strömmat mullrande basunstötar och sällsam änglasång, så ljuvlig att åhörarna hade "i gledir försmechtatt". Över Stockholm hade en skimrande bild av Kristus förlossaren uppenbarat sig, besannande Skriftens ord att "man skall få se Människosonens tecken komma på himmelens skyar". "Veni, veni,dulcissime Jesu Christe, veni", bad Klint andäktigt - "kom, kom, ljuvaste Jesus Kristus, kom". Lika sällsamma var de fenomen som Stockholms kyrkoherde Petrus Pauli Gothus rapporterade (år 1590). Under nätterna hade de döda setts dansa över hustaken, ur jordens innandöme hade man hört "bulrande krijgshäärar" med "mykin hästagnyy", och otaliga var de människor som hade drabbats av sådan galenskap att man tvingats binda dem till händer och fötter. Från dessa dårars läppar hördes yttras ett och samma budskap: "Herren warder snart kommandes." (Håkan Håkansson "Den lärda världen" s 147)
Sångarna:
Gud är kärlek, Jesus lever! Den helige Ande verkar i dag. (G Södersten: Psalmer och Sånger 348)
Han vill förlösa ur fängslande banden; ”Kom!” ropar bruden, och ”Kom!” säger anden. (P O-n: Sång 122:3a)
Medan du har tid, vänd om. Vid korset finns det rum; Anden, bruden säga: Kom, Vid korset finns det rum; Lifvets brunn här flödar klar; Rik och fattig, en och hvar Löfte om förlossning har; Vid korset finns det rum! (FJ Crosby – Erik Nyström: Sång 134:3)
Ack, säg mig, vad är det för en bjudning, Som höres så ofta här och där? Ty varhelst man kommer, högt det ljuder: Kom, ty allt nu redo är. Hör, Anden och bruden säga: Kom! och den det hörer säge: Kom! Dig, törstige, vi bjuda: Kom, Och drick till evigt liv! ... Jo, det är en himmelsk bröllopsbjudning Ifrån Herren Gud till syndare; Vid sitt nådesbord, det rika, sköna, Han var syndare vill se. Hör, Anden ... ... Ja, kommen båd' fattiga och rika, Och kommen, I betungade! Ja, kommen, båd' syndare och fromma, Tagen mot förlåtelse! Hör, Anden ... Mottagen i dag Guds kärleksbjudning, Som räckes fritt till en och var, Ty i morgon kanske dörren stänges; Vem vill då bli lämnad kvar? Hör Anden ... (AL Skoog: Förbundstoner 1911 nr 175:1-4)
Lätt över floden Faller månens silversken. Tyst över jorden Natten härskar ren. Bruden vill ej sluta, Sitter kvar på enslig strand, Knäpper sångens luta, Väntar dagens rand. Tonerna klaga, Nattens eko svarar dem: Jesus, min Jesus, Hämta bruden hem! ... Sakta går timman Under sorgsna toners svall, Nattliga dimman Faller tung och kall. Kom och viska sakta Till din brud, att du är när! Hennes tårar akta, Dyre Jesus kär! Tonerna klaga ... Ännu i kvällen Höres flodens dova brus, Ännu bland fjällen Dröjer månens ljus. Men på öde stranden Ingen brud nu mera satt, Ovan stjärneranden Sjunger hon så glatt. Tonerna klaga, Nattens eko svarar dem: Jesus har kommit, Hämtat bruden hem. (A-a S-öm: Förbundstoner 1911 nr 696:1,4,6)
Anden och bruden kalla: Kom, o kom! Hören, I själar alla, Vänden från synden om! Kommen till livets källa, Sen hur dess strömmar välla, Görande själar sälla! Törstande själ, o kom! Kom, o kom! (A Bohman: Andliga sånger 1936 nr 173:1)
Den som vinner, han skall få att äga skatter stora utan gräns oh tal. Kommen alla, Anden, bruden säga, här är ännu rum i himlens sal. Kommen alla, som arbeten, kom, o själ, med bördan din! Kom till korset, kom till saligheten, kom, o kom och segerkronan vinn! (A Törner: Kristen Lovsång 1954 nr 362:1)
Snart han komnmer själv att bruden till sig hämta, Då skall lovet brusa som en flod Till vår brudgum kär, som vi nu ivrigt vänta Och som löst oss med sitt blod. O, kom snart! O, kom snart! Jesus kär, att hämta hem din egendom! Ja, kom snart! Ja, kom snart. Anden, bruden säga: Kom! (AL Skoog: Segertoner 1960 nr 5:5)
Ytterligare studier:
Luk 11:2; Joh 1:39,46; 3:29; Rom 8:23.
Richard J. Bauckham "The Role of the Spirit in the Apocalypse"; The Evangelical Quarterly 52.2 (1980): 66-83.
G.R. Beasley-Murray "The second coming in the Book of Revelation"; The Evangelical Quarterly 23.1 (1951): 40-45.
Werner Georg Kümmel "Futurisk och presentisk eskatologi i den äldsta urkristendomen"; Svensk Exegetisk Årsbok 24 (1959): 54-71.
Ruben Zimmerman "Nuptial Imagery in the Revelation of John"; Biblica 84 (2003): 153-183.
(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-08-19; 2012-07-31; 2015-11-27; slutlig version 2018-08-08)
Till sidans topp22:17b Och låt den som törstar komma; låt den som vill ta vatten av liv som en förmån.
Ord för ord (10 ord i den grekiska texten): och den törstande låt-komma, den viljande låt-ta vatten (av)-liv som-en-förmån.
1883: Och den som törstar, han komme, och den som vill, han tage lifvets vatten för intet.
1541(1703): Och den der törster, han komme; och den der will, han tage lifsens vatten för intet.
LT 1974: Och var och en som törstar får komma och dricka gratis av livets vatten.
Aposteln, den åttonde och en av de sju:
Jesus svarade och talade till henne: “'Varje den'/’var och en’ som dricker ut ur/av det här vattnet kommer åter att törsta, men den som dricker (א*) ut ur/av det vatten, som Jag skall ge honom, skall inte/förvisso ej törsta in i (den kommande) tidsåldern, emellertid/utan det vatten som Jag skall ge honom skall i honom bli en källa av vatten, som hoppar/’väller upp’ in i ett tidsålderslångt liv." Kvinnan säger (vänd) i riktning mot Honom: ”Herre, ge mig det här vattnet för att jag ej må törsta men/och ej må komma igenom hitåt (för) att ösa upp.” (Joh 4:13-15)
Men i/på den sista dagen, högtidens stora (dag), stod (och hade ... stått) Jesus och utropade/’ropade ... högt’ (‘hela tiden’/’gång på gång’) (P66, א,* א) och sade: ”Om – alltefter omständigheterna – någon må törsta: ’Kom * (P66,א*) och drick!’ Den som tror in i Mig – helt och hållet som skriften talade – ut ur hans underliv skall floder flyta av levande vatten.” (Joh 7:37-38)
(Jesus) (א,*א) talade så åter till (de tio): ”Frid till er. Helt och hållet som Fadern har skickat (och skickar) bort Mig, skall (א*) och/också Jag sända er.” Och då Han hade talat det här, pustade Han i/på (dem), och Han säger till dem: ”Tag helig ande.” (Joh 20:21-22)
De kommer inte att vara hungriga * (א,* א), inte heller kommer de längre att törsta. (Upp 7:16a)
Den lille Baggen, Den uppåt/ovanpå tronens mitt, skall vara en herde för dem, och Han skall visa dem vägen uppå vattenkällor av liv. (Upp 7:17a)
Jag skall som en förmån ge till den som törstar ut ur källan av livets vatten. (Upp 21:6b)
Och han visade mig en flod av vatten av liv, lysande som bergkristall, som gick ut, ut ur en (א,* א) Guds tron och den lille Baggens. (Upp 22:1)
Exegeter, evangelister med flera:
Det jag önskar mest kan sällan köpas för pengar. (Helena Boberg Oscarsson ”Augusti 2006”)
Det är vatten från himmelen vi behöver, och du får det gratis, om du bara ställer ut ditt tomma ämbar. Det är brödet från himmelen, givet gratis, som kan göra att din själ får leva. Gud lovar sitt folk all den trofasta nåd som han har lovat David. Tanken går här osökt till Davids Son, den nye och sannskyldige David. Varför är det så få som söker livet, det verkliga livet hos honom? Kanske är det för att det är gratis? (Sven Danell ”Dagpostilla” s 197 i kommentar till Jes 55:1-5)
Helmut Thielicke, den kände tyske förkunnaren, berättar i en av sina böcker om en stor utställning av tekniska underverk. Den anordnades för några år sedan. Man hämtade dit en grupp primitiva bushmän som – kulturhistoriskt sett – stod på stenåldersmänniskans stadium. De fick bl a se en elektronhjärna i verksamhet och fick göra en flygtur med ett jetplan. Vad skulle göra det starkaste intrycket på dessa bushmän? Psykologer var helt ense om att det skulle bli flygfärden och elektronhjärnan. Så blev dock inte fallet. Det som särskilt fascinerade bushmännen var en helt vanlig vattenkran i en köksvägg. De fick se att man genom att bara vrida på kranen kunde få fram friskt vatten. Det var för dem häpnadsväckande. ... Vad det innebar att vara törstig hade de erfarenhet av. Likaså att det kunde vara synnerligen mödosamt att få tag i vatten för att släcka törsten. Tänk att det kan vara så enkelt ... som att bara vrida på en kran. Det kunde ju ett barn göra. På liknande sätt kan vårt möte med Jesus ske. ... Han låter så att säga kranen med levande vatten öppnas. Vi får uppleva undret att evigheten kommer in i vår tid, att den gudomliga verkligheten kommer in i vårt liv med förnyelse och kraft. (Gösta Nicklasson "Kristus lever" s 200-201; Predikan över Fil 2:5-11 vid Svenska Missionsförbundets generalkonferens 1972)
Välsignade vare de, som ej förtiga sitt hjärtas glädje, välsignade vare de, som hört Andens och brudens kom, och som upprepa det, att den, som törstar, må komma och taga livets vatten för intet! Sylvia Moor välsignade så Monica. (Elisabeth Beskow "Av jordens stoft" s 108)
Knut (Torings) allra första minnen hörde samman med en stad. ... Från Guds tron rann en ström, varur barnen fick dricka lemonad, när de blev törstiga ... en lemonadbäck för barn, röd av hallon och gul av citron. Och där låg barnen framstupa vid bäckens kant och fick dricka så mycket de ville. Ty i himlen tog ingenting slut, även om det var gott, så tog det inte slut. Och Gud satt där i sin gulblommiga gungstol och hade sin son Jesus bredvid sig på en pall, och sonen satt bara och tömde ut lemonadpulver i den brusande och fräsande strömmen - inte små askar, som man köpte i handelsboden, utan stora, stora tunnsäckar. (Vilhelm Moberg "Sänkt sedebetyg" s 69-70; Barnet)
Dessa (Guds) blinda, halta och lemmalytta, som är så föraktade, får sitta på den himmelske Konungens bröllop och äta manna. De får vin och mjölk utan penningar och för intet, och brudtärnorna hoppar på guldgolvet som hjortar och sjunger för Konungen en ny psalm. Amen! halleluja! (Lars Levi Laestadius ”Nya Evangeliepostillan” s 223 i predkan 1855 över Luk 14:16)
Sångarna:
Tom den rike sänds tillbaka. Salig är envar som hungrar. Den som törstar, han må taga livets vatten och betala intet, intet, intet. (O Hartman: Psalmer och Sånger 532:3)
Kom och vid nådens tron Luta dig ner; Tala med Gud i tron; Klaga ej mer; Allt, hvad dig fattas må, Kan du för intet få. (FJ Crosby – Erik Nyström: Sång 125:3a)
Kom, du arma själ, välkommen! Fadern själf dig skickar bud För att allt dig fritt få skänka, Barnarätt och ring och skrud. Utan pengar, allt för intet – Kom! Så ropar Herren Gud. (J Hart – Erik Nyström: Sång 136:2)
Af din kärleks djup, denna rika älf, Jag blott droppar fattar här; Men en gång hos dig, då jag ser dig själf, O, hur skall jag dricka där! O, så drag mig närmare till dig, Till ditt kors, o Herre kär; O, så drag mig, drag mig närmare till dig, Tills jag helt din egen är! (F Crosby-van Alstyne-E Nyström: Sång 248:4; jfr Psalmer och Sånger 647)
Bröllopet tillrett står, Kom, här är rum! Bjudningen vida går: Kom, här är rum! Bördan du skall bli kvitt, Fadern dig hälsar fritt: ”Son, se, allt mitt är ditt!” Kom, här är rum! ... Levande vatten här Räckes dig än. Kom, du, som törstig är, Kom, kom igen! Tusen och tusen, visst Här druckit liv, men brist Aldrig dock blir till sist. Kom, kom igen! (H Burton-E Nyström: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 204:1-2)
Egna kommentarer och funderingar:
Angående “den som törstar ... vatten av liv som en förmån”, se Upp 21:6b. Angående ”vatten av liv”, se också Upp 7:17a.
Ytterligare studier: Joh 4:10-11.
(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-08-19; 2012-07-31 2015-11-28; slutlig version 2018-08-08)
Till sidans topp22:18-19 Jag är vittne för 'varje den'/’var och en’ som hör utsagorna av den här bokrullens profetia: om – alltefter omständigheterna – någon må ‘sätta uppå’/’lägga till’ emot dem, skall Gud ‘sätta uppå’/’lägga till’ emot honom de slag, de som hade varit (och var) skrivna i den här bokrullen. Och om – alltefter omständigheterna – någon må ta av/bort från de här (א,* א) utsagorna av den här profetians bokrulle, skall Gud ta av/bort hans del från livets trä och ut ur den heliga staden, de ting som hade varit (och var) skrivna i den här bokrullen.
Ord för ord: 22:18 (30 ord i den grekiska texten; ordens ordningsföljd enligt Sinaiticus) Är-vittne jag (för)-varje den hörande '-na utsagor'/utsagorna '-ns profetias'/profetians '-ns bokrulles'/bokrullens den-här: om-alltefter-omständigheterna någon må-sätta-uppå emot dem, skall-sätta-uppå emot honom '-en gud'/Gud de slag de havande-varit-(och-varande)-skrivna i '-n bokrulle'/bokrullen den-här 22:19 (36 ord i den grekiska texten Sinaiticus) och om-alltefter-omständigheterna någon tar-av från '-na utsagor'/utsagorna de-här (av)-'-n bokrulle'/bokrullen '-ns profetias'/profetians den-här, skall-ta-av '-en gud'/Gud '-en del'/delen hans från '-et trä'/träet '-ets livs'/livets och ut-ur '-en stad'/staden den heliga de-(ting) havande-varit-(och-varande)-skrivna i '-n bokrulle'/bokrullen den-här.
1883: Jag betygar för hvar och en, som hör orden i denna boks profetia: Om någon lägger något till dem, på honom skall Gud lägga de plågor, som äro skrifna i denna bok. Och om någon tager bort något från orden i denna profetias bok, hans del skall Gud borttaga från lifvets träd och från den heliga staden, om hvilka det är skrifvet i denna bok.
1541(1703): Men jag betygar hwar och en, som hörer prophetiens ord i desso bok: Ho som lägger något härtill, på honom skall Gud lägga de plågor, som skrefne äro i denna bok. Och om någor tager något ifrå denna boks propheties ord, hans del skall Gud borttaga utu lifsens bok, och utu den helga staden, och utu det som skrifwet är i denna bok.
LT 1974: Och jag säger så allvarligt jag kan till alla som läser denna bok: om någon lägger något till det som är skrivet här, så ska Gud för honom föröka de plågor som beskrivs i denna bok. Och om någon tar bort någon del av dessa profetior, så ska Herren ta från honom hans del av livets träd, och den heliga staden, som är beskrivna i denna bok.
Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):
(Mose sade till Israel:) “Ni skall inte sätta/lägga till i ’riktning mot’/’fråga om’ det ord, som jag ålägger er, och ni skall inte ta av/bort från det.” (5 Mos 4:2a, Grekiska GT)
(Mose sade till Israel:) ”De här orden samtalade Herren (vänd) i riktning mot varje/hela er synagoga/samling ... och Han satte/lade inte till.” (5 Mos 5:22a, Grekiska GT)
(Mose sade till Israel:) “Varje ord som jag ålägger dig idag, det här må du vakta (och) göra. Du skall inte sätta/lägga till emot det, inte heller skall du taga av/bort från det.” (5 Mos 12:32, Grekiska GT)
(Mose sade till Israel:) “Herren må inte/förvisso ej vara mycket försonlig mot (en människa vars sinne böjer sig åt sidan från Honom) ... alla det här förbundets hämndeakter som är (och har varit) skrivna i den här lagens bokrulle skall fästa sig i/vid honom, och Herren skall ’torka ur’/’stryka ut’ hans namn ut ur det (som är) inunder himlen.” (5 Mos 29:20, Grekiska GT)
(Psalmisten sade till Herren:) “En början av Dina utsagor (är) sanning, och in i (den kommande) tidsåldern alla Din rättfärdighets domsutslag.” (Ps 119:160, Grekiska GT)
(Salomo sade:) “Du må ej sätta/lägga till (Guds) utsagor.” (Ordsp 30:6a, Grekiska GT)
(Judas' folk) talade till Jeremia: “Låt Herren vara i oss ’in i’/’med syfte på’ ett rättfärdigt och trofast vittne, om vi ej kommer att göra på det här sättet enligt varje utsaga, som Herren – alltefter omständigheterna – må skicka dig bort i riktning mot oss.” (Jer 42:5, Grekiska GT)
(Vilken utsaga judarna och romarna) – alltefter omständigheterna – må sätta/lägga till eller må ta av/bort (efter de här utsagorna), skall den vara härskarinna/giltig. (1 Mack 8:30b)
Den Senare Uppenbarelsen:
Förtalaren tar (Jesus) till sidan av (sig) in i den heliga staden. (Matt 4:5a)
(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Amen säger Jag er: ’Ända till – alltefter omständigheterna – himlen och jorden må komma vid sidan av, må inte/förvisso ej ett ”iota” (den minsta bokstav) eller en prick komma vid sidan av från lagen, ända till – alltefter omständigheterna – alla ting må bli/ske. Den som – om alltefter omständigheterna – så må lösa upp ett av de minsta av de här buden (av lagen), och må lära människorna på det här sättet, skall kallas minst i himlarnas rike * (א*).’ Ty Jag säger er att/: ’Om – alltefter omständigheterna – er rättfärdighet ej må vara utöver mer än de skriftlärdas och fariseernas, må ni inte/förvisso ej komma in i, in i himlarnas rike.’” (Matt 5:18-20)
(Jesus sade till fariseerna:) “(Den) som – alltefter omständigheterna – må tala nedifrån/emot den Helige Ande, skall det inte/förvisso ej (א*) ’låtas ... vara’/lämnas honom (i fred’, ’och inte’/varken i den här tidsåldern ’och inte’/eller i den (som) står i begrepp (att komma).” (Matt 12:32)
(Jesus sade till folkskarorna och till Sina lärjungar: “De skriftlärda och fariseerna) fjättrar/binder stora (א,* א), tunga/plågsamma små bördor och sätter/lägger på, emot människornas skuldror.” (Matt 23:4a)
(Jesus sade till Petrus:) ”Den som ej hade haft kunskap men/och hade gjort (ting) värdiga slag skall flås (med) få (slag).” (Luk 12:48a)
Hushållaren talade i/med sig själv: “Vad skall jag göra, eftersom min herre tar av/bort hushållet från mig?” (Luk 16:3a)
(De som hade tagit emot Petrus' utsaga) 'var (hela tiden) tålmodiga mot'/'anslöt sig (hela tiden) till' apostlarnas lära. (Apg 2:42a)
Aposteln, den åttonde och en av de sju:
(Jesus sade:) "Skriften förmås/kan inte lösas upp." (Joh 10:35b)
Jesus svarade (Simon Petrus): “Om – alltefter omständigheterna – Jag ej må tvätta dig, har du inte del i sällskap med Mig.” (Joh 13:8b)
Lycklig den som läser och de som hör profetians utsaga (א,*א) och håller de ting som hade varit (och var) skrivna i den, ty den lägliga tiden (är) nära/’i närheten’. (Upp 1:3)
“Jag är Alfat och Ôet/Omegat, en början och ett slut (א*)”, säger Herren Gud. (Upp 1:8a)
Till den som segrar * (א,* א) skall Jag ge att äta ut ur/av livets trä/träslag, som är i Guds ‘plats vid sidan av rädsla’/paradis. (Upp 2:7b, ”Efesos”)
(Gården) har och/nämligen (P47, א*) getts till nationerna. Och de skall trampa (på) den heliga staden (i) fyrtiotvå månader. (Upp 11:2b)
De döda (kropparna) dömdes ’ut ur’/’med utgångspunkt från’ de ting som hade varit (och var) skrivna i böckerna (א,*א), enligt/angående deras gärningar. (Upp 20:12b)
Hembygdens predikan:
På vilket sätt skulle Gud hava kunnat giva oss trovärdigare vittnesbörd om sig än genom sin egen son? I verkligheten äro vi därför, såsom någon har sagt, ”vid vetandets slut” i fråga om Gud; väl icke så, att vi fattat allt det uppenbarade om Gud, men så, att intet ytterligare kan uppenbaras för oss om honom. Solen behöver icke bliva klarare än hon är, men molnen behöva skingras, så att hennes ljus förnimmes lika klart under som ovanför dem. Så behöva vi undervisas, men Gud behöver icke ytterligare tala till oss. Det är tillräckligt, då enfödde sonen har uppenbarat eller ”uttolkat” honom. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Första årgången s 497, Jungfru Marias kyrkogång, Joh 1:16-18)
Exegeter, evangelister med flera
Att börja med:
ca 2000 - ca 1600
Allt pekar på att det bakom denna himmelska resetext (Jesajas martyrskap och himmelsfärd) ligger en traditionsgrupp med exklusiva anspråk. De ansåg sig själva ha mottagit himmelsk status genom sina himmelska resor. Detta gav dem ett obestridligt företräde i jämförelse med andra kristna grupper. (Leif Carlsson ”Round trips to heaven” s 260)
När de ortodoxa vid dagens mellankyrkliga möten ombads att sammanfatta vad de anser vara de utmärkande kännetecknen för deras kyrka pekar de ofta just på dess oföränderlighet, dess fasta föresats att förbli trofast mot det förgångna, dess sinne för den levande kontinuiteten med gamla tiders kyrka. Vid 1700-talets början sade de östliga patriarkerna exakt samma sak till de anglikanska edsvägrarna med ord som påminner om de ekumeniska konciliernas språk: "Vi bevarar Herrens lära oförstörd och håller fast vid den tro som han överlämnade till oss, och håller den fri från förvanskningar och förkortningar, som en kunglig skatt och ett dyrbart minnesmärke, utan att vare sig tillägga någonting eller taga bort någonting. ... Lägg märke till att Bibeln utgör en del av traditionen. ... Bland de olika delarna av traditionen intar Bibeln, trosbekännelsen och de ekumeniska konciliernas dogmatiska definitioner en särställning. De ortodoxa betraktar dessa som något absolut och oföränderligt, någonting som inte kan upphävas eller revideras. (Kallistos Ware "Den ortodoxa kyrkan" s 200-201)
Ingenting får läggas till och ingenting får tas (från budskapet). Detta är ju ”Guds ord och vittnesbördet från Jesus Kristus” som det hette redan från början (1:2). Budskapet från Gud får inte behandlas som människoord. Människors ord är tidsbundna. Senare tider kan ändra, stryka och lägga till med hjälp av sitt förnuft och sina ökade kunskaper. Men Kristi ord kan inte ändras. De skall bestå när himmel och jord förgås. (Bo Giertz ”Uppenbarelseboken” s 138)
Allt väsentligt i Nya Testamentet kan kallas tidsbestämt. Det gäller Messias och Människosonen, Gudsrikestanken, försoningen, uppståndelsen, himmelsfärden; Kristi tillkommelse, löftet om nya himlar och en ny jord. Om allt detta kan man säga: ”Så tänkte man på den tiden.” Men det är inte mindre sant och inte mindre viktigt för det. Uppenbarelsen blir inte mindre sann, därför att Gud gett oss den med ord och tankar som fanns för två eller tre årtusenden sedan. Den blir inte mindre sann, därför att den inte stämmer med de tankemönster och värderingar, som är allmänt accepterade i dag. Och den blir inte mera sann om den råkar stämma med dem. Uppenbarelsen står på egna ben. Det bestående i kristendomen är just den bibliska uppenbarelsen, sådan den är i sin helhet, med Kristus som centrum, det budskap som apostlarna bar ut i världen. (Bo Giertz ”Att tro som apostlarna” s 7-8)
“tar av/bort” Jämför Rabbi Meirs anmärkning (Sotah 20a) ”Min son, var försiktig, ty det är ett gudomligt arbete: om du skulle skriva, vore de bara ett ord mer eller mindre, vore det som om du skulle förstöra ordet.” (J. Massyngberde Ford "Revelation" s 364)
De judiska skriftlärde meddelade sin undervisning muntligen, alldeles som fallet var med Jesus. Och de skriftlärdes lärjungar inpräglade noggrant denna muntliga undervisning i minnet. För dem gällde de skriftlärdes ord såsom gudomliga ord och det skulle ha varit ett svårt brott, att på något sätt förändra ett sådant ord. Det är också allmänt känt, att man inom den judiska skriftlärdomen bevarat traditionsmaterialet med stor exakthet. Det har bevarats icke i årtionden blott utan i århundraden, innan det fixerades i skrift. Jesu lärjungar levde sålunda i en miljö, där det ansågs som en religiös plikt att troget bevara andliga lärares ord och där man hade en långvarig träning i att noggrant bevara sådana ord. (David Hedegård "Evangeliernas historiska värde"; Jönköpings-Posten 1950-01-31)
Paulus kan hänvisa till en fundamental regel, vilken gäller för den kristna uppfattningen av uppenbarelsen, nämligen den som formuleras sålunda: "Icke utöver vad skrivet är!" Detta innebär, att det icke finnes någon fortsatt uppenbarelse utanför Skriften. Icke ens Nya Testamentet själv är en fortsatt uppenbarelse utanför Skriften. Detta är en grundlägande synpunkt i hela Nya Testamentet. Varje tanke på en fortskridande uppenbarelse i den mån denna fortskridande uppenbarelse skulle vara någonting som skulle gå utanför Skriften, är helt främmande för Nya Testamentet. Och naturligtvis är det självklart för de första kristna att de inte kunde mästra sin mästare, vilken icke ens satte sig själv såsom en fortskridande uppenbarelse utanför Skriften, därför att han själv var i Skriften. Ingenting utöver det som är skrivet! Men däremot är det förvisso fråga om en fortskridande uppenbarelse, som enligt Nya Testamentet alltfort kommer Guds barn till del, för varje nytt släkte, hos sådana som bli av Anden upplysta. Men denna upplysning sker aldrig utanför Skriften utan i Skriften. Den kan aldrig gå utanför Skriften. Hur väsentligt detta är, framgår av det faktum, - vilket ... är principiellt uttalat t.ex. i Rom. 16:25-27 -, att den givetvis största av alla uppenbarelser, som enligt Nya Testamentet kommit mänskligheten till del, nämligen Kristus själv och hans evangelium, icke går utanför Skriften utan är förvarad i Skriften. Allt vad evangeliet innehåller, är sådant som skett "enligt skrifterna". (Hugo Odeberg "Nya Testamentet om det Gamla" s 17-18)
Jag läste (Chronschougs memoarer) timme efter timme. ... På mor Lenas fråga: "Nå, vad tycker han?" förklarade jag betänksamt, att jag visserligen ansåge dessa saker värda att utgivas från trycket, men att man möjligen kunde finna sig föranlåten att dessförinnan med varlig hand företaga en och annan liten utstrykning eller rättelse. "Nej, se det blir då rakt ingenting med det!" utbrast gumman ivrigt. "För han var då en sådan mästare till att skriva, så där får inte varken strykas ut eller ändras en enda prick eller en enda bokstav. Då får det hellre ligga här otryckt, för det kan inte förbättras." Jag försökte klargöra för mor Lena, att de av mig föreslagna utstrykningarna och rättelserna alls icke gällde något väsentligt i boken, utan endast dylika små uppenbara skrivfel och oegentligheter, som utan författarens avsikt kunnat insmyga sig och som varje utgivare bör se upp med vid ett arbetes tryckning. "Nej", vidhöll den gamla, "det vill jag inte veta av. Ingen ändring! Det ska vara ord för ord och prick för prick. Eljes så kan det hellre ligga där, sådant som det ligger." (August Bondeson "Skollärare John Chronschoughs memoarer" s 12-13)
När som faster och hushållerskan talar om att farfar hade läst igenom bibeln femti gånger, lyfter jag på huvudet. "Tror hushållerskan, att Gud tyckte om farfar, därför att han läste igenom bibeln så många gånger?" frågar jag. "Det kan väl Selma begripe, att han gjorde." ... Jag knäpper mina händer och gör Gud det löftet, att om han låter pappa bli frisk, så ska jag läsa igenom hela bibeln. Jag ska läsa från pärm till pärm och inte hoppa över ett enda ord. ... Men se, det går rakt inte an, att jag talar om något (för någon). Det var en gång en prinsessa, som hade tolv bröder, som var förvandlade till vilda svanar, och för att de skulle bli människor igen, måste hon virka dem var sin skjorta av brännässlegarn. Men hon fick inte tala om för någon varför hon virkade de där skjortorna. Hon höll på att bli bränd, för att hon teg, men hon sa ingenting i alla fall. Och jag ska ingenting säga, jag heller. ... Just som jag läser som bäst, får jag se, att morbror Kristofer kommer gående. ... (Han) frågar vad det är jag läser. ... Jag svarar ju, att jag läser bibeln, och när han undrar hur långt jag har kommit, så talar jag om, att jag läst den ifrån början och att jag nu håller på med Uppenbarelseboken. ... Kristofer berättar (sedan för pappa och de andra vad jag sagt). ... Fram på natten vaknar jag vid att pappa och mamma håller på att tala om mig. ... "Jo, ser du," förklarar mamma (för pappa), "jag tror, att hon vill läsa igenom hela bibeln, för att du ska bli frisk." ... (Sedan dess) tar jag aldrig ner (bibeln) ur hörnskåpet och läser ut de par sidorna i Uppenbarelseboken. Se, när hemligheten var uppenbarad, så fanns det inte mer någon kraft i det, som jag hade lovat. Det tjänade ingenting till att fortsätta med läsningen. Det var ingen nytta med alltsammans. (Selma Lagerlöf "Ett barns memoarer" s 34-36,49-52; Löftet)
Denna stränga warning och hotelse gäller om alla Bibelböcker i allmänhet, men om Uppenbarelseboken isynnerhet, emedan dess innehåll är så outsägligen wigtigt, och genom någon förfalskning deraf de wådligaste följder kunna uppstå såwäl för församlingen, som för enskilda själar. (P. Fjellstedt "Biblia" s 776)
Denna första dag (på universitetet) var jag mycket nedslagen, minns jag. När professorn kom in och alla började röra på sig och tystnade, minns jag att jag utsträckte min satiriska syn även till professorn, och jag var förvånad över att professorn började föreläsningen med en inledningsfras som i mitt tycke inte hade någon mening. Jag ville att föreläsningen från början till slut skulle vara så intelligent att det inte gick att utesluta eller lägga till ett enda ord. . . . Efter att på denna föreläsning ha beslutat mig för att det inte var nödvändigt utan till och med dumt att anteckna allt som varenda professor skulle komma att säga, höll jag mig till denna princip ända till kursens slut. (Leo Tolstoj "Ungdomen" s 162-163; mitten av 1840-talet)
Vem är du, som bättrar på Guds ord, som lägger något till de ord som står i denna bok? Tag dig i akt, jag besvär dig därom, att Gud inte på dig lägger de plågor, om vilka är skrivet i denna bok, särskilt ifall den förklaring som du tillägger, är sådan att den rentav uppslukar texten, så att det dyrbara löftet genom denna konstfulla metod att bedraga fullständigt tappas bort, och så att Guds ord genom dessa konster och knep av människor helt och hållet berövas sin kraft. O, tag dig i akt, att du inte genom att taga bort något från de ord, som står i denna bok, tager bort hela deras mening och anda och endast lämnar kvar något som med skäl må kallas en död bokstav! Tag dig i akt, att Gud inte må taga ifrån dig din del i livets träd! (John Wesley "Jesus är Herre" s 234)
ca 1600 och tiden dessförinnan
Om jag hade en sådan anda, som Esaias eller Paulus hade, så kunde äfwen jag af (Skriftens) språk göra ett nytt testamente, derest det icke redan wore gjordt. ... Hade jag apostlarnas anda, så wille äfwen jag taga Moses, Psaltaren och Esaias och göra ett nytt testamente så godt, som de skrifwit det; men emedan wi icke hafwa en så rik och wäldig anda, som de, så måste wi lära af dem och dricka ur deras brunn. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 272 i kommentar till Luk 24:13-35)
Nu har Gud också gjort ett testamente ... (som) är Hans yttersta wilja, och Han will intet annat testamente göra; derföre kan och får ingen ändra detsamma eller lägga något dertill. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 445 i kommentar till Gal 3:15-20)
(Petrus) talar såsom en apostel, hwars ord sträcka sig icke endast till en mansålder, utan angå alla menniskor, som lefwa i hwilken tid det wara må, tilldess (Guds dag) kommer. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 544 i kommentar till 2 Petr 3:3-13)
Som ett afslutadt system, stödjande sig på urkunder, som ansågos urgamla och gjorde anspråk på helighet, framträdde i Europa kabbalan först på 1200-talet och höll sig då och sedermera länge uteslutande inom de judiska kretsarne. De kristne teologerna visste endast ryktesvis om hennes tillvaro. Hon kom i rätt tid, för att skänka tröst och uppbyggelse åt en mängd israeliter, som stodo försagda mellan å ena sidan den af filosofen Maimonides' skrifter representerade kallt förståndiga, begreppsmässiga rationalismen och å andra sidan en vidskeplig, bokstafsklibbande judisk ortodoxi, som (stödde sig) på ordalydelsen af ställen i Gamla testamentet och på ortodoxa utläggningar af detsamma. . . . Med afseende på tolkningen af det Gamla testamentet hade Maimonides förklarat, att det gifves ett vetande, som är oberoende af tron, och att när detta vetande är fullkomligt visst, så måste bibelns bokstafsmening, om den ej låter förena sig med detta vetande, omtydas i enlighet därmed. . . . Mot honom reste sig nu en mängd rabbiner, som klagade, att han sålt den heliga skrift åt sin hedniske mästare Aristoteles och ville undanrycka dem grunden för deras tro. . . . De troende hade således att välja mellan en rationalism, som omformade bibelordet efter sin egen smak, och ett slags materialism, som syntes afskyvärd för finkänsligare sinnen med riktning mot en andlig uppfattning af Gud. Då kom kabbalan och räddade å ena sidan bibelns bokstaf, å andra sidan den andliga uppfattningen. Hon gaf åt båda sidorna mer än de någonsin väntat. Bokstafven, sade hon, är af ännu större vikt än någonsin de bokstafklibbande materialisterna själfva anat; ty det finnes icke en prick och icke ett streck i den heliga skrift, som icke har betydelse och gömmer på hemligheter, hvarför också icke ett iota af lagen kan bortstrykas, utan att ett gudomligt mysterium förnärmas. Men dessa mysterier äro af andlig natur och omfatta en uppenbarelse så öfversinnlig, så rent andlig, att rationalismen icke mäktar lyfta sig till deras eteriska höjder, där tänkandet visserligen får sin fulla rätt, men vid sidan af den fromma tron och den åskådande fantasien. Man må för den skull icke undra öfver att kabbalan vann anhängare särskildt bland de mest bildade af rabbinerna, som sedan dess voro delade mellan Maimonides' uppfattning och hennes. (Viktor Rydberg "Korstågsperiodens kulturhistoria" s 558-560; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1888)
(Johannes') skrifter lyser ljusare för varje dag. .. (Hans) undervisning är klarare än solstrålarna. ... Det står klart att ingenting av den här människans (lektioner) är mänskligt, utan gudomliga och himmelska är de lektioner som kommer till oss genom denna gudomliga själ. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XIV:6)
Om (ett visst uttalande) inte är skrivet någonstans, låt det då frukta det ve som hänger över alla som lägger till eller tar bort från det skrivna ordet. (Tertullianus, The Ante-Nicene Fathers Vol III, s 490)
Ingen av kyrkornas ledare, hur högt begåvad han än må vara i fråga om vältalighet, kommer att undervisa läror som skiljer sig från dessa ... inte heller gör en som förmår att i stor omfattning breda ut sig angående det göra något tillägg till det, inte heller (är det så) att en som bara kan säga lite minskar det. (Irenaeus, the Anti-Nicene Fathers Vol I, s 331)
De äldste ... sätter upp sin egen lag i motsats till (Guds lag). ... I den förtiger de vissa ting, lägger till andra och tolkar åter andra som de tycker passande, som deras lärare (sedan) använder, var och en på sitt särskilda sätt. (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 475)
Sann kunskap är (den som består i) apostlarnas lära ... som varken tar emot tillägg eller (lider) avkortning (i de sanningar som hon tror), och (den består i) att läsa (Guds ord) utan förfalskning, och en lagenlig och omsorgsfull utläggning i harmoni med Skrifterna, både utan risk och utan hädelse, och (framför allt, består den i) den utomordentligt framträdande kärleksgåvan, som är dyrbarare än kunskapen, härligare än profetian och som överträffar (Guds) alla andra gåvor. (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 508)
Emedan traditionen från apostlarna sålunda verkligen finns i kyrkan, och består bland oss, låt oss återgå till det skriftbevis som lämnats av dessa apostlar som verkligen också skrev evangeliet, där de upptecknade läran beträffande Gud och framhöll att vår Herre Jesus Kristus är sanningen, och att ingen lögn är i Honom. ... Apostlarna, som likaså var sanningens lärjungar, står över all lögn. ... Det skall inte vara någon lätt bestraffning (pålagd) uppå honom som antingen lägger till eller drar ifrån något från Skriften. (Irenaeus, the Anti-Nicene Fathers Vol I, s 417,559)
Jag uppmanar dig, som skall skriva av denna bok, enträget vid vår Herre Jesus Kristus och vid Hans härliga framträdande, när Han kommer för att döma levande och döda, att du jämför vad du har skrivit av och är noga med att framställa det rätt enligt denna förlaga från vilken du har skrivit av. Vidare att du på samma sätt skriver av denna enträgna uppmaning och sätter in den i avskriften. (Irenaeus citerad av Eusebius, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 568)
När det kom till fejd på lif och död emellan kristendomen och den antika religionen, var det tron på en städse flytande uppenbarelsekälla, men icke tron på myterna, som var den sköld, på hvilken hedendomen, om han ej segrade, ville falla. Hedningarne vägrade tro, att uppenbarelse förefunnes allena i ett antal heliga skrifter. Då vore uppenbarelsens källa redan försinad, menade de; då stode ju en vägg af pergament emellan gudomen och oss, och huru sanna de ord må vara, som på den väggen äro skrifna, kunna de icke ersätta det omedelbara umgänge, som vi genom divinationen, genom oraklen, genom de ingifna prästerna och prästinnorna, genom de heliga tempeldrömmarne äga med Gud. Äger icke lifvet oräkneliga fall, då vi i trots af sådana böckers moraliska vägledning stå villrådige om hvad vi skola göra? . . . Så resonerade de, som försvarade den fäderneärfvda tron. Det var divinationen, som de sist af allt ville öfvergifva, och vi ha ej att förvåna oss däröfver. Divinationen utöfvades ju af statens högsta myndigheter; Roma, världens härskarinna, böjde sig ju inför de sibyllinska böckernas utsagor; ur Dodonas heliga lund och ur Delfis tempel hade Greklands stater hämtat rättesnören för sin politik; divinationen prisades ju af skalderna, försvarades af filosoferna, anlitades af alla. (Viktor Rydberg "Romerska kulturen under de två första århundradena efter Kristus - fortsättning" s 5-6; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1885)
Att fortsätta med (hembygden):
Hur tror du att Jesus ser på våra församlingar? Där vi mestadels har anammat samhällets värderingar. ... Där en absolut tro på bibelordet förlöjligas när Jesus säger: "Om någon tar bort något av orden i boken med dess profetior, skall Gud ta ifrån honom hans del i livets träd och den heliga staden." (Zeth Arvidsson "Nu gäller det mig och dig"; Jönköpings-Posten den 9 augusti 1996)
(Jesus) säger: Dina synder är förlåtna. Och det finns inget att lägga till - eller dra ifrån. (Thommy Hägg "Kan jag få förlåtelse?"; Jönköpings-Posten den 8 november 1985)
Budskapets innehåll får aldrig förändras eller förvanskas. Uppenbarelsebokens, och därmed hela bibeln, slutar med en oerhört allvarlig varning för att tillfoga eller ta bort något från dess innehåll (Upp 22:18-19). Evangeliets innehåll är oföränderligt, men sättet vi presenterar det på måste vara i tiden. (Anders Bengtsson "Utmanande, underbar uppgift - Undervisa ungdom" s 12; Svenska Alliansmissionens årsbok 1982)
Vi har Bibeln och mot Bibelns ord måste vi pröva allt. ... Märker vi ... att man försöker ta bort något eller lägga till något i den kristna tron, bör vi tänka oss för både en och två gånger. Det finns nämligen falska profeter den dag som idag är och deras förmåga att klä sig i fårakläder har inte blivit mindre, snarare tvärtom. Av deras frukt känner ni igen dem, säger Jesus. (Kjell Petersson "Pröva andarna"; Jönköpings-Posten den 6 augusti 1976)
I kristendom vet jag icke, att jag i hela skolan (under min skoltid 1841-1845 vid Jönköpings lärdomsskola vid Kristinakyrkan) fick en enda grundfråga. Men ve den som icke kunde ordagrannt svara på katekesens frågor. Såsom bevis på huru rigoröst man härvid gick till väga, får jag nämna, att jag i första klassen af (läraren) Rosengren (vårterminen 1842) blef flyttad öfverst, hvarvid jag hoppade förbi 9 kamrater, blott derföre att jag på frågan: Hvad befaller Gud i andra budet? svarade: "att hafva en helig vördnad för Guds namn etc., under det de 9 kamraterna svarade: "att vi skola hafva en helig vördnad för Guds namn etc. De två tillagda orden "vi skola" voro sålunda tillräckliga att nedflytta 9 beskedliga gossr, oaktat meningen i deras svar genom dessa ords begagnande var lika tydlig och riktig, som då dessa ord ej begagnades. (Abraham Rundbäck "Lefnadsminnen" s 43)
Att fortsätta med ('nationerna'):
ca 2000 - ca 1950
Vi har ingen rätt att förändra det (Jesus säger) eller plocka bort det eller själva enskilt tyda och tolka någonting så att det passar oss, utan tillsammans med alla de heliga genom alla tider har vi fått denna skatt och den helige Ande hjälper oss att förstå fullheten av den skatten. (Ulf Ekman "En helig kallelse" s 93)
Efter mötet med Jim Jones och de fruktansvärda händelserna i Guyanas djungler visste (Kurt Wallander) vad en bedragare var. En falsk profet med välkammat svart hår, som log med jämna vita tänder och som alltid omgav sig med ljus. Jim Jones hade fruktat mörkret. Många gånger hade han förbannat sig själv för att han inte redan då genomskådat den falske profeten som skulle förleda dem, inte leda dem, ut till en djungel där de också alla skulle dö. Alla utom han som hade kommit undan. Det hade varit det första uppdrag Gud hade gett honom. Han skulle överleva för att berätta för världen om den falske profeten. Han skulle predika läran om mörkret, det som skulle bli inledningen till det femte evangeliet, det han skulle skriva för att fullborda den heliga skriften. Också om detta hade han läst i Johannes andra brev, själva sluthälsningen: "Jag har mycket att säga er, men jag vill inte göra det med papper och bläck utan hoppas få komma till er och tala med er personligen, för att vår glädje skall bli fullkomlig." ... Han insåg snart att (Sue-Mary) förstod Jim Jones eftersom hon var en bedragare själv. Han studerade manualerna de sände ut, och allt var ett kaos av suggestiva antydningar om självständighetens vägar, kantade med citat, ofta oriktiga eller ändrade, från Bibeln. (Henning Mankell "Innan frosten" s 180-181,188)
Har allt sagts som borde sägas Finns det ord som aldrig sagts? ... Poesin på våg ska vägas innan den har förelagts några få ur läsekretsen som begriper det som sagts. (Karen Bang Svensson "Att förstå eller inte förstå, det är frågan!" s 43)
Dagarna i Tel Aviv var heta. ... "Självfallet borde vi också gå över till sommartid, men det tillåter inte de religiösa partierna i Knesset, parlamentet", (sa Shomo). "Dom menar att bönetiderna inte skulle kunna hållas. Hela sabbaten riskerar då att förskjutas i tid och ingen skulle veta när helgen inleddes. Hur kan man för övrigt förena de krav, som det moderna samhället ställer på den enskilde, med kraven hos den gamla judiska lagen, Halacha? Lösningen ligger i modern teknologi läste jag en dag i Jerusalem Post." I Jerusalem finns ett institut där man försöker slå en bro mellan gamla och nya krav. ... Halacha-lagen förbjuder ... all utplåning av Guds namn i skrift och tryck. Gäller lagen också magnetband? Kan en kassett, som innehåller psalmer i vilka Guds namn nämns, avmagnitiseras och återanvändas? Institutets motto är "Lösningar och inga kompromisser". (Lars-Ola Borglid "Verklighetens resa och bildens" s 157-159; Israel 1980)
Ny grind, ny väntan (utanför Evinfängelset i Teheran). ... Så släpptes vi in på ett litet kontor. ... På väggen satt ett plakat: "Vi skall straffa dem som ändrar på Imamens (Khomeinis) ord." (Lars-Ola Borglid "Verklighetens resa och bildens" s 181-182; Iran år 1979)
I anslutning till GT's profetiska ord skall NT's apostoliska vittnesbörd och apostoliska tolkning av Kristus i historien och hans frälsningsgärningar framstå som trons grundval intill tidens slut. På apostlarnas och profeternas grundval är Guds församling byggd, Ef 2:20. (Studiebibeln II:649)
Koranen och sunna bildar tillsammans den heliga lagen eller sharia, vilket översatt betyder "rätt väg". Koranen anses vara av direkt gudomligt ursprung och texten skrevs ned sedan Profeten fått heliga ord dikterade för sig av ängeln Gabriel. Eftersom Muhammed var den siste profeten på jorden, betyder det att inga nya texter kunde tecknas ned efter hans död. Den praktiska konsekvensen för lagstiftningen blir enligt denna dogm, att den heliga lagen inte kan anpassas till de nya förhållanden som uppstått efter Profetens död. När avtalet mellan Allah och Profeten var brutet, blev därför alla tillägg och ändringar i lagen otänkbara. (Lars-Ola Borglid-Annty Landherr "Revolution i Allahs namn - En bok om Libyen" s 185; I Allahs namn)
Ingvar Kamprad minns precis hur (IKEA)-konceptet sattes på pränt: "När jag skrev ner konceptet 1976 så var gänget omkring mig hemma i Älmhult absolut överens om att det egentligen inte fanns någonting i världen som fick ändra det. Endast om vi blir absolut överbevisade om att vi har totalt fel, först då kan vi börja diskutera detaljer. Men ytterst finns ingenting att diskutera. ... Ramen är sakrosankt men inom den får friheten och uppfinningsrikedomen explodera. (Bertil Torekull "Historien om IKEA - Ingvar Kamprad berättar" s 188)
Vi bör också lägga märke till den allvarliga varningen att lägga till eller taga bort något, som är skrivet i denna bok. . . . "Han som betygar detta säger: Ja, jag kommer snart." Man kan taga bort på så sätt, att man ignorerar hela boken och man kan lägga till genom att omtolka ordalydelsen så att meningen blir något annat än vad som står. (Florentinus Hällzon "Uppenbarelsebokens budskap" s 106)
1960-talets kyrka ekade fortfarande av tonfall från fornstora da'r då kyrkan var en del av överhetssamhället. ... Gud nåde den präst som lagt till eller dragit ifrån. Allra värst var unga präster som verkade katolska och organister som spelade för fort. (Cai Lundberg "Advent" s 6; Växjö Stifts Hembygdskalender 1995/96)
ca 1950 - ca 1900
Traditionalisten (i judendomen) är nästan lika mycket på sin vakt mot tillägg till traditionen som mot reduktioner. För att illustrera denna misstro höll 1700-talspredikanten Jacob Krantz från Dubno en skarpsinnig predikan; han tog som sin text Torans rader: ”Du skall icke lägga något därtill (dvs. Guds föreskrifter) ej heller draga något därifrån”, och frågade med vilken logik Toran skulle kunna invända mot tillägg till dess bud. Om en försoningsdag om året var nyttig för själen, varför skulle människan då vara förbjuden att fira två? Predikanten besvarade denna fråga med en liknelse: En man lånade en gång sin grannes silverljusstakar. På den överenskomna tiden lämnade han dem tillbaka tillsammans med en liten ljusstake som, förklarade han, var barn till de utlånade och rätteligen skulle följa med dem. Nu visste ljusstakarnas ägare naturligtvis fuller väl att ljusstakar inte förökar sig. Men framför honom låg liksom en skänk från himlen. Han ifrågasatte därför inte sin grannes historia utan tog emot sin egendom och dess förmenta tillökning. Nästa vecka följde ett nytt lån – denna gång av silvergafflar – och ett nytt återlämnande, även denna gång med ”barn”. På detta sätt fortgick det en tid och långivaren lyckönskade sig med stigande iver till sin oförklarliga goda tur. Så en dag bad låntagaren att få låna sin grannes samtliga silversaker, föräldrar såväl som barn. Men denna gång betalades ingenting tillbaka. Varken lånet eller tillökningen. Ty, som låntagaren högtidligt meddelade ägaren, en pest hade brutit ut bland silversakerna och ljusstakarna, gafflarna, pokalerna och allt det andra hade dött. Och om man tror att metallföremål kan få barn, måste man förvisso också anta att de är dödliga. Sålunda, sade Jacob av Dubno, ligger faran med tillägg till det judiska bruket inte i tilläggandet som sådant, utan i det faktum att den som en gång vant sig vid att lägga till vad han behagar, till slut kommer att dra ifrån vad han behagar. (Milton Steinberg "Judendomen - Idéer och trosföreställningar" s 119-120)
På ett helt annat sätt än i tidigare kyrkohandböcker ger 1942 års handbok uttryck för det allmänkyrkliga men också för restaurerandet av svensk liturgisk tradition från reformationstiden. ... Det fanns tydliga markeringar åt främst två håll: den liturgiska högkyrkligheten och den liberala teologin. Det betonades att hela kyrkohandboken med alla dess gudstjänstritual skulle följas oförändrad. Prästen fick inte dra ifrån eller lägga till något i ritualen efter eget tycke. 1942 års kyrkohandbok uttryckte idealet om ett enhetligt gudstjänstfirande, gällande för hela landet. Den gav anvisningar för präst och församling om när de skulle stå, sitta, vända sig, knäfalla etc. Domkapitlen och biskoparna kunde sedan tillrättavisa högkyrkligt eller liberalteologiskt påverkade präster som gjorde försök att utöka eller förminska gudstjänstritualen. ... På begäran av kyrkomötet tillsatte regeringen år 1968 Kyrkohandbokskommittén med uppgift att revidera "Den svenska kyrkohandboken" och kyrkans övriga böcker. ... Kommittén lämnade förslag till "Huvudgrudstjänster och övriga gudstjänster" 1974. Dessa förslag hade föregåtts av ett mycket omfattande "Material för försöksverksamhet" från 1969 och de följande åren. Ett antal församlingar hade fått tillstånd att utforma gudstjänsterna mer fritt. I praktiken hade därmed 1942 års bundenhet till tryckta, detaljerade och förpliktande ritual övergivits. (Ingmar Brohed "Sveriges kyrkohistoria - Religionsfrihetens och ekumenikens tid" s 129-130,292-294)
"De tre stora (bibelöversättningarna) är Gustav Vasas Bibel och Karl XII:s Bibel och Gustav V:s Bibel." ... (Rektorn) börjar initierat berätta. ... "Genom alla år har olika regeringar tillsatt bibelkommissioner, ett arbete som till synes inte har något slut. Om Bibeln är Guds ord, så är i varje fall de svenska utgåvorna i mycket hög grad översättarnas verk!" slutar rektorn. "Man kan nog anta", summerar han med ett skratt, som talar om att han överdrev, "att det alltid funnits ett helt litet ämbetsverk någonstans i Stockholm som arbetat med omskrivning av Bibeln." (Ragnar Thoursie "Igelkottsfrid" s 83)
(Braun) säger (i sin tidning), att sådana småsaker som dopsättet har ingen betydelse för honom. Det enda det beror på, säger han, är blodet och Anden. Vad ha vi för rätt att undervärdera allt det övriga Guds ord framhåller. Jag är övertygad om, att skall pingstväckelsen fortgå, så måste vi hålla oss till allt Guds ord, både ifråga om att iakttaga alla bibelns föreskrifter å ena sidan samt å andra sidan förkasta allt som bibeln icke föreskrivit. (Joel Halldorf "Lewis brev" s 39; brev daterat den 20 april 192? från Lewi Pethrus till reseevangelist Arthur F. Johnsson)
Redaktionen (på Evangelii Härold) skrev att rapporterna (”Från Skördefälten”) hade ”bidragit till att göra tidningen intressant och värdefull. Dessa segerbulletiner som vittnar om hur Gud frälser själar (...) verkar stärkande (...) Varen försiktiga, så att I icke sägen ett ord för mycket. Sådant endast skadar Guds sak.” (Ulrik Josefsson "Liv och över nog - Den tidiga pingströrelsens spiritualitet" s 20; citat Evangelii Härold 1918)
Låt mig bekänna en frestelse som jag haft! Satt jag icke häromdagen med Jobs bok i handen och läste över (de båda förträffliga Anders i Bakvången och Matilda). "Jag giver dig honom i hand." Höll jag inte på att utlämna dem, såsom Herren utlämnade Job, och låta elände hävas över dem. Varför? Emedan jag ville höra deras innersta ton? ... Och så lade jag på - sorg efter sorg. ... Nej - för (deras) blåblommiga koppars skull (koppar som jag minns från kyrkokaffet hemma hos dem) och mycket annat skall jag icke komma min hand vid dessa två, utan just det mått av lycka och sorg som de i livet hade, det skall här komma dem till del, och ingenting vill jag lägga till eller taga ifrån. (Hans Larsson "Hemmabyarna" s 157-158; Pernilla)
Min farbror har gifvit mig en så sympatisk karaktäristik af mina blifvande disciplars far att sommaren lofvar att bli ett himmelrike. ... (En) svensk brukspatron (hade) af en slump valt mig till informator för en sommar. ... Af hans bref fick jag ingenting annat ut, än att hans fordringar äro lika rimliga som hans villkor förmånliga. Där fanns lika litet en bokstaf för mycket som ett komma för litet. (Signe Lagerlöw "Ur en informators bref" s 683; tidningen "Hvar 8 dag" den 25 juli 1915)
Waldenström ägnade mycken möda åt nytestamentlig textkritik och såg detta som ett led i kampen för "det rena gudsordet". Han hävdade också att sju böcker i Nya testamentet inte är apostoliska skrifter eller att deras apostoliska ursprung åtminstone är tvivelaktigt. I en artikel 1903 säger han att dessa böcker därför inte får läggas till grund för kristen lära och tro utan måste bedömas efter de erkänt apostoliska skrifterna. De ifrågasatta böckerna var Hebreerbrevet, Jakobsbrevet, Andra Petrusbrevet, Andra och Tredje Johannesbrevet, Judasbrevet samt Uppenbarelseboken. När det gäller den del av Bibeln som Waldenström höll för äkta kunde han, som förkunnare och apologet, uttrycka sig så att han verkade stå nära verbalinspirationen (synen på Bibeln som ord för ord given av Guds Ande). I boken "Biblisk troslära" från 1914 hävdade han till exempel att Bibeln har gudomlig auktoritet "såsom ofelbar regel för religiös tro och rättfärdigt liv". Men det framkommer både i hans Psaltarkommentar och i hans kommentarer till Nya testamentet att han inte helt och fullt omfattade ofelbarhetsläran. Utan att hemfalla åt bokstavstro hade Waldenström en från lutherdomen nedärvd respekt för Guds ord och auktoritet, parad med ett krav på vetenskaplig noggrannhet vad gäller textkritik och översättning. (Rune W Dahlén "Paul Petter Waldenström - bibelteolog och väckelseledare" s 302)
ca 1900 - ca 1600
På 1870-talet hade den tyske professorn Albrecht Ritschls (1822-1889) ståndpunkter väckt debatt. Han menade att kyrkan kunde nå kontakt med den bildade människan först om den omorienterade sitt budskap. ... En "gudomlig uppenbarelse" hade inte någon plats i Ritschls teologi. Det var inte heller tal om något ställföreträdande lidande eller någon försoningsdöd. Kristi död sågs endast som ett föredöme och utslag av dennes mänskliga gudshängivenhet. ... Pastor primarius i Stockholm Fredrik Fehr ... var Ritschls mest namnkunnige lärjunge i vårt land. I dennes anda krävde han en ny reformation och introducerade mycket aktivt Ritschls teologi i Sverige. Bakom Bibeln borde man söka Jesus. "Jesu enkla lära", så som man kunde finna den i evangeliernas kärleksbudskap, skulle ställas framför apostlarnas brev och kyrkans dogmbildning. ... Individens reflexion stod i centrum samtidigt som en teologisk förståelse av kyrkan och församlingen mer eller mindre övergavs. När Fehr 1887 utgav en "Familjebibel. Valda stycken ur den heliga skrift för hemmet och skolan" väckte detta en häftig debatt, eftersom de "valda styckena" var ett teologiskt medvetet urval av Bibeln som inskränkte dess innehåll och budskap. Uteslutningarna hade huvudsakligen skett ur Gamla testamentet och ur Uppenbarelseboken. (Oloph Bexell "Folkväckelse och kyrkoförnyelse" s 271-272)
Modern satt på en pall (intill sängen) vid sonens fötter. ... "Bara Herren Gud kan hjälpa dig nu!" utbrast hon till sist. ... Torbjörn såg på henne med orörliga ögon och stelt ansikte. ... Hon började be Fader Vår för honom, för hon trodde inte att han hade långt kvar. ... (Hon) fylldes av andakt, tog fram bibeln och sade: "Nu skall jag läsa högt för dig, så får du ha det gott." Eftersom hon inte hade sina glasögon till hands, slog hon upp ett ställe som hon nästan kunde utantill sedan hon var ung flicka, och det var Johannes-evangeliet. Hon var inte säker på om han hörde henne. Han låg fortfarande orörlig och stirrade bara tomt på henne. Men hon läste i alla fall - om inte för honom, så för sig själv. (Björnstjerne Björnson "Synnöve Solbakken" s 141-142)
Redan i slutet av 1850-talet började en väckelse i södra delen av Kolbäck. Den första lekmannapredikant , som uppträdde här, var en baptist Hanner. Att börja med höllos sammankomsterna i hemmen men sedan i regel i skolorna. Det motstånd från prästerskapets sida, som rörelsen under sitt tidigare skede rönte på många håll, tycks man här inte ha haft någon erfarenhet av. Församlingens kyrkoherde, Häggman, synes tvärtom ha stått i vänskapligt förhållande till läsarna. Däri har man ju också förklaringen till att skolorna upplätos för deras möten. Prästen gick själv med på sammankomsterna. Då han vid ett tillfälle blev anmodad att avsluta en sådan, yttrade han: "Det här är så bra, så jag har ingenting att tillägga." ("Den frikyrkliga verksamheten i Kolbäcksorten" s 452; Missionsförbundet n.r 27 den 3 juli 1924)
Abraham Lincoln ... nämndes sällan vid sitt rätta namn; han omtalades som Gamle Abe eller Hederliga Abe. Om honom var det känt att han var en nybyggares son och han var född på golvet i en liten logcabin i Kentucky. Hederliga Abe kom från de stora skogarna med sin yxa under armen, skickad av Gud att bli nybyggarnas hövding i Nordvästern. ... Historierna om honom förändrades och blev allt märkligare med åren. En dag hade han vägt upp tre ounces te för litet åt en kund, och han red tjugo mil till kundens hem med den lilla påse som fattades. En annan gång gick Hederliga Abe fem mils väg till fots för att lämna tillbaka tio cents, som en kvinna betalt för mycket i handelsboden. Snart blev det tio mil som Abe hade gått och fem cents som han hade lämnat igen: Med åren blev vägen allt längre och penningbeloppet allt mindre. (Vilhelm Moberg ”Nybyggarna” s 494-495; Medsittare vid bordet)
Robert låg och läste ... tidningen Hemlandet ... : ”Det har ... blifwit beslutat att trycka Luthers Lilla Katekes ordagrant efter de symboliska böckerna och utan de förbättringar och försämringar som både här i landet och annorstädes har gjorts i denna lilla bibel. Denna Katekes torde wara det första på swenska utgiwna werket i Amerika.” ”Dä va en gla nyhet”, utbrast Kristina. ... ”Jag ska säja åt Karl Oska, att han genast skickar in pengar te tidningen.” (Vilhelm Moberg ”Nybyggarna” s 360; Den oåtkomlige)
I september 1807 erhöll Gustav (IV) Adolf från sin ambassadör i Petersburg, Kurt Bogislaus von Stedingk, hjälten från Gustav III:s ryska krig, underrättelser om ryska rustningar vid finska gränsen. Den allmänt gängse uppfattningen av händelsernas utveckling är, att konungen sedan får den ena varnande depeschen efter den andra från Stedingk men slår dövörat till och ingenting gör för att skydda Finland. Denna uppfattning beror, såsom Sam Clason påvisat, därpå, att Stedingks depescher blivit utgivna i stympat skick i medvetet syfte att utesluta allt, som kunde vara ägnat att mildra eftervärldens dom över den avsatte konungen. ... Det låg i 1809 års mäns intresse att göra den avsatte konungens redan i sig själv stora skuldbörda ändå större. ... Den tryckta depeschsamlingen ger ... ej blott vid första påseendet utan även vid ett närmare studium ett förtroendeingivande intryck. Men historieskrivaren får ej låta besticka sig av ett fagert sken. Clason fattade sina misstankar, och när han fick tillfälle att jämföra de tryckta depescherna med originaldepescherna, vilka förvaras i riksarkivet, kom han till det märkliga resultatet, att av depescherna från tiden augusti 1807-februari 1808 äro en tredjedel - och bland dem några av de viktigaste - alldeles uteslutna i den tryckta samlingen och halva antalet depescher stympade. Än äro hela stycken av texten uteslutna, än blott vissa ord av en mening. Vad som sålunda uteslutits är först och främst en rad ställen, som påvisa, att Gustav Adolf hade verkiga handelspolitiska skäl för sin politik. ... Vidare har depeschernas utgivare strukit så gott som alla uttalanden av erkänsla eller beröm över Gustav Adolfs politik och detta ej blott i depescherna till konungen själv utan även i Stedingks skrivelser till kabinettssekreteraren af Wetterstedt och till överbefälhavaren i Finland, general af Klercker. I det första av breven till Klercker, dagtecknat den 28 januari 1808, skriver Stedingk bl.a., att ryska nationen avskyr krig med Sverige, och tillägger, att "konungens foglighet och bemödanden att förekomma en sådan olycka ligger i dagen och tillvinner honom allas, t.o.m. hans fienders, aktning". Men de citerade orden äro uteslutna ... fast de tillhöra samma mening som de närmast förut refererade. Clason har, med ett ord, i publikationen av Stedingks depescher påvisat de mest utstuderade aktförfalskningar, nordisk historieskrivning någonsin bevittnat. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1772-1809" s 622-623; Ryssland och Danmark bli Sveriges fiender)
Överallt (under Gustav III:s tid) möter en stark stämning av att den yttersta tiden nu var nära och att nya uppenbarelser och förklaringar var möjliga. De hörde den yttersta tiden till. Sådana tankar hade de radikala pietisterna på 1730-talet starkt betonat, och många pietistiskt influerade präster delade den uppfattningen. Debatten om dessa frågor var ett tvisteämne mellan ortodoxa teologer och sådana som trodde på möjligheten av nya uppenbarelser. Vid ett förhör förklarade en prost att några nya uppenbarelser ej behövdes längre som i den första församlingens tid: "Om föregivna uppenbarelser överensstämma med Guds ord så är de onödiga, strida de däremot, så är de skadliga." (Harry Lenhammar "Sveriges kyrkohistoria - Individualismens och upplysningens tid" s 137-138)
En berättelse i (Carl von Linnés) "Nemesis Divina" handlar om en Uppsalaprofessor, som råkar citera en antik författare fel. Opponenten påpekar detta, men i en het ordväxling replikerar i högmod den lärde akademikern: "Om så ej står, beder jag Gud, att jag aldrig mer må komma i Katedern." Varpå Linné berättar att professorn efter hemkomsten och kontroll finner att han faktiskt hade fel, "bliver melankolisk, dör efter två år och kom aldrig mer i katedern". (Gunnar Hillerdal "Så straffade Gud onda smålänningar" s 120 i boken "Linné - en småländsk resa")
På samma gång som (det herrnhutiska) intresset starkt koncentrerades omkring Kristi lidande betonades även hans mänskliga sida. Det mänskliga omfattade inte bara Kristi person, utan också Den heliga skrift. Bibeln var, enligt Zinzendorf, en alltigenom mänsklig bok, med fel och motsägelser. Först efter en lång tid hade den blivit en helig skrift, och Zinzendorf menade att det vore bättre om kanon, den bibliska skriftsamlingen, vore oavslutad. Den kunde då kompletteras med Bernhards av Clarivaux Kristushymner och den augsburgska bekännelsen. Detta skulle vara ett tecken på att världen alltjämt var föremål för Kristi handlande. Trots allt kunde dock Gud tala och ge vägledning genom sitt ord. Det visade de (Dagens) "lösenord" som blev så framträdande inom herrnhutismen. (Harry Lenhammar "Sveriges kyrkohistoria - Individualismens och upplysningens tid" s 83)
Präster som predikade i pietistisk anda kunde råka illa ut. Prästen Tollstadius i Jakobs och Johannes församlingar i Stockholm är ett exempel på detta. Fastän högt älskad av sina församlingsbor trakasserades och förhördes han gång efter annan inför rätta, ibland endast för att han lagt till några egna ord i kyrkobönerna. (Anna-Lisa Hermansson "Landsbygdens missionshus - del av vårt kulturarv" s 63-64; 1700-talet och kampen mot pietismen)
År 1619 blev Johannes Rudbeckius av konungen utnämnd till biskop över Västerås' stift. ... Med kraft grep den nye stiftschefen in mot de felande, hög såväl som låg. Bland de förseelser, som tätast påkallade domkapitlets ingripande, voro brott mot sjätte budet. ... "Falska profeter" skaffade också biskop och domkapitel icke så litet att göra. Kort efter Rudbeckius' tillträde till ämbetet uppträdde i stiftet en dylik av bondesläkt, Jon Olofsson benämnd, "en gammal olärd, utlevad man, som trodde sig kallad av Gud genom hans helige ängel att vara en stor profet och underman, lik den mannen, som gick och ropade före Jerusalems förstöring". ... Han trodde sig ock kallad att "rätta skriften", d.v.s. utmönstra Nya testamentet, vars fakta han förnekade eller tydde allegoriskt, "uttyda de tecken som ske på himmelen och rätta världen från den villfarande tro, som hon är uti". Till den ändan hade han efter änglars tillgivelse författat en bok, genom vilken världen skulle bliva omvänd, och ville nu, att den skulle genom konungens försorg översättas till latin och grekiska för att spridas överallt. I stället för att i stil med tidens sedvänja göra stort nummer av dessa "gruveliga villfarelser" tog sig den nye biskopen för att tala förstånd med den gamle bonden och fick honom på det viset att avstå från sin profetiska verksamhet och återgå till jordens skötsel. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1611-1660" s 271-272; En storman i andens värld)
ca 1600 - ca 1500
(Trientkonciliet) slår (våren 1546) fast att traditionen eller traditionerna skall gälla som auktoritet i (den katolska) kyrkan på samma sätt som Skriften. De båda auktoritetskällorna skall jämställas. ... Den Helige Ande släpps inte ”fri” – om man så får säga – som auktoritetsinstans vid sidan av Skriften. Tvärt om, Anden knyts till apostlarna och successionen. Och den enda apostoliska instans som kan åberopa sig på den rätta inspirationen och den nödvändiga kontinuiteten (successionen) i traditionen är påvestolen, Petri stol. ... Endast påven och den kyrkliga traditionen med påven som kärnpunkt gäller som auktoritet vid sidan av Skriften. ... När det gällde Bibeln distanserade konciliet sig från protestanternas filologiska strävanden att finna bästa möjliga översättning av originaltexterna på hebreiska och grekiska till moderna europeiska språk. Tvärtom förklarade Trientkonciliet att den latinska Vulgata-utgåvan av hela Bibeln skulle räknas som den rätta och auktoriserade översättningen. (Harald Rasmussen-Einar Thomassen "Kristendomen - En historisk introduktion" s 342-343; Katolsk och ortodox kristendom)
Guds ord är sanningen. Och så som Guds ord är ett, så är sanningen icke mer än en. Och den som icke haver Guds ord, han haver ingen sanning. Ty Guds ord är allena sanningen. Och alla de som skola sannfärdiga vara, de måste vara delaktiga av Guds ord. . . . Gud haver strängeliga förbjudit, och vill icke att man antingen förökar eller förminskar hans ord, så sägandes genom Mose: Föröker intet till de ord jag talar till eder, och förminsker icke heller därav. . . . Man måste öva sig i skriften, bedja Gud om nåden och betrakta den ena skriften med den andra och draga dem tillhopa. Så uttyder väl den ena skriften den andra, ty det den helge ande haver hemliga uttryckt i det ena rummet, det trycker han klarliga ut i den andra. Så trycker han det klarliga ut i det Nya Testamentet som hemliga under figurer sagt var i det gamla. När man nu läs idkeliga den ena skriften med den andra, så uttyder den ena skriften klarliga den andra, och därmed behöver hon intet människoglosor eller tilläggning. Annars hade Gud icke fullkomliga givit oss sin vilja till känna i skriften, det Gudi vore en försmädelse om man sådant säga ville. (Olaus Petri "Om Guds ord och människors bud och stadgar i det andliga som är själens regemente" s 124,128-129)
(Gud) haver ock strängeliga nog förbjudit att man intet skall lägga till hans ord och intet heller taga där något av, och att vi intet göra skulle efter vårt eget sinne, utan allenast bliva vid hans ord. Så sade ock Salomon att vart och ett Guds ord är brinnande, dem till en sköld som sig förlåta där uppå. Och att man intet skulle lägga till Guds ord såframt man icke skulle straffas och varda beslagen med lögn. . . . Gud vill vi skola i det andliga regementet bliva allena vid hans ord i vilka han haver rikliga nog givit oss före vad oss görs behov till vår salighet. Icke kan det heller lämpa sig att en lögnaktig människa som alltid är fel med, den där icke vet vad Gud i sinnet haver, utan är oviss och ostadig i sina tankar, skulle kunna lägga något till Guds ord som han i sin eviga visdom sagt haver, de där allra vissast äro. Kan nu ingen människa föröka eller förminska Guds ord, som hon icke heller kan, är klart nog att hon ej heller kan något bekymra sig med själens regemente. Det som andligt är må väl kunna regera det som är lekamligt. Men det som lekamligt är kan ingalunda regera det som är andligt. (Olaus Petri "Svar på ett okristligt sändebrev" s 43-44)
Den helige Andes vittnesbörd lägger inte till något till Skriften; han säger oss ingenting om den som den inte redan innehåller; med ett ord, det vittnesbördet är ingen ny uppenbarelse som avslöjats som ett tillägg till de bibliska texterna. ... Calvin hämtade sin egen inspiration lika mycket från Gamla som från Nya Testamentet, men han gjorde det genom att göra all ansträngning för att finna i den ena lika mycket som i den andra, vad han betraktade som Skrifternas slut och mål, nämligen Jesus Kristus. Denna inställning var helt förenlig med hans uppfattning om biblisk uppenbarelse och Bibelns böcker. (François Wendel "Calvin" s 157,159; Calvins teologiska lära)
(Martin Luther) uttalade öppet, att hans ande icke kunde finna sig till rätta med Johannes' uppenbarelse. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria från reformationen till upplysningstidehvarfvet" s 95; BG Ask-kommentar: Kanske hade Luthers omdöme blivit ett annat om han haft tillgång till Sinaiticus-handskriften, prima manus. Jfr t.ex. Upp 3:20 och 13:8.)
Det är för mig helt klart, att den grundläggande förhoppningen att återställa och förbättra den kristna religionen beror av att alla bekännare på jorden av den kristna filosofien fördjupar sig i vad upphovsmannen till kristendomen enligt de evangeliska och apostoliska skrifterna har lärt. Jag ser, att denna frälsningslära återfinnes mycket renare och mer levande i själva ådrorna och öses bättre ur källorna själva än ur gölar och avledda bäckar. Därför har jag kritiskt bearbetat hela nya testamentet, noga efter originaltexten, icke lättvindigt eller med ringa möda, utan jag har andragit flera grekiska och latinska handskrifter, och det de äldsta och bästa, icke helt godtyckligt valda. (Alf Tergel "Från Jesus till Mao" s 169; ur Erasmus av Rotterdam: Inledning till Nya testamentet)
ca 1500 och tiden dessförinnan
Det berättas om en beryktad poet i Italien, vid namn Petrarca, hvilken var allmänt känd för sin sanningskärlek, att han vid ett tillfälle blef kallad till domstolen för att vittna. Det var brukligt, att innan vittnet fick yttra sig, han måste inför rätten aflägga en högtidlig ed, hvari han förband sig att säga "sanningen, hela sanningen och intet annat än sanningen". Men just då Petrarca stod färdig att uttala eden, reste sig domaren från sin plats, och sade: "Det behöfs icke, min herre. Hvar och en vet, att Petrarca aldrig talar annat än sanning." (Richard Newton "Bibelns varningar" s 106-107)
Det mest kända försöket att kort uttrycka den judiska tron gjorde den lärde Moses Maimonides på medeltiden (M. dog år 1204). Under påverkan av aristotelisk filosofi formulerade han 13 punkter som dock har kritiserats för rationalism. Maimonides 13 punkter: Gud är skaparen. Gud är en unik enhet. Gud är inte kroppslig. Gud är evig. Man måste dyrka Gud allena. Det finns ett profetdöme. Mose är former än alla andra profeter. För Mose är lagen uppenbarad i sin helhet. Lagen är oföränderlig, ingenting kan läggas till eller tas därifrån. Gud känner människans gärningar. Gud belönar dem som uppfyller Lagen och straffar den som överträder den. En Messias skall komma. De döda skall uppstå. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 22)
(I Islams lära) står Muhammed öfver alla föregående profeter. Han har icke gjort några underverk såsom Jesus. Men det har icke heller varit behöfligt. Hans lära är ett underverk och det största af alla. Han är den af Jesus utlofvade hjelparen (Joh. 14:16), som skulle leda de troende till hela sanningen. Han bekräftar den uppenbarelse, som Gud gifvit genom Moses och Jesus. Derför är det alla judars och kristnes pligt att omfatta hans lära. Att de det icke göra, förklarar Muhammed bero på afund öfver, att Gud givit honom en högre uppenbarelse än dem. Derför hvilar Guds förbannelse öfver dem. Detta är nu den yttersta orsaken till muhammedanernas hat mot judar och kristna. Men dertill kommer äfven en annan. Muhammed påstår nämligen, att både Moses och Jesu hafva profeterat om honom, men att judarne och de kristne ur sina heliga böcker uppsåtligt strukit ut eller förfalskat de ställen, som handlat om honom. Och det är naturligtvis en förskräcklig dödssynd, som måste ådraga dem Guds och alla rättrognas hat. (P. Waldenström "Till Österland" s 68-69)
Koranen framträder såsom den sista af "de heliga böckerna" (gamla testamentet, psalmerna och evangeliet) och därmed såsom den sista uppenbarelsen af Guds vilja. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 538)
Den klassiska utformningen av (den aristoteliska världsbilden) föreligger i Ptolemeos' verk "Megale syntaxis" (omk 130 e. Kr.), av araberna kallat "Almagest". Denna bok var, säger en författare, "i fjorton århundraden ett slags astronomisk bibel, från vilken intet blev taget och till vilken intet heller i princip tillades". Och den fick denna auktoritativa betydelse för både muhammedaner och kristna. Dess fundamentalsatser äro ... följande fyra: 1. Himlakropparna röra sig i cirklar, sammanhängande med och fästa vid de himmelska sfärerna. 2. Jorden är ett klot. 3. Jorden vilar orörlig mitt i den klotformiga världsrymden. 4. Jorden har ingen egen rörelsekraft framåt, lika litet som den har någon rörelse omkring sig själv. (H. Martensen-Larsen " Stjärnevärlden och vår tro" s 19; Jorden som världsrymdens mittpunkt)
Athanasius: ”Gamla och Nya Testamentets böcker är källan till vår frälsning. Ur denna kan var och en som törstar ständigt ösa. Det är uteslutande genom denna källa som kunskapen om det eviga livet blivit oss beskärd. Må ingen lägga något till den, må ingen taga något därifrån! De heliga Skrifterna är inspirerade av Gud och tillräckliga för att meddela sanningen” (Contra fentes). (René Pache ”Bibelns inspiration och auktoritet” s 237)
När det helgade sällskapet av apostlar på olika sätt hade slutat sina liv, och den generationen av människor, till vilka det hade förunnats att lyssna till den gudalika visheten med sina egna öron, hade gått bort, då uppkom den gudlösa villfarelsens sammansvärjning genom falska lärares förräderi, vilka, då de såg att ingen av apostlarna längre levde kvar, sent omsider försökte med bart och upplyft huvud att stå emot sanningens förkunnelse genom att predika ”den falskeligen så kallade kunskapen”. ... Därför (före den tiden) kallades kyrkan en jungfru, ty hon var ännu inte fördärvad av värdelös undervisning. (Hegesippus, The Ante-Nicene Fathers Vol VIII, s 764)
Vad har Atén med Jerusalem att skaffa, vad akademin med kyrkan, vad heretikerna med de kristna? Vår lära stammar från Salomos pelarhall, hans som själv hade lärt, att man måste söka Herren i hjärtats enfald. Må man gärna för mig, om det så behagar, frambringa en stoisk och platonsk och dialektisk kristendom. Vi däremot behöva efter Jesus Kristus icke längre forskningen, och icke heller undersökandet, allt sedan evangelium blivit förkunnat. Om vi tro, önska vi intet ytterligare utöver tron. Ty detta är det första i vår tro: det finnes utöver tron intet mer, som vi ytterligare hava att tro. – Man kan ej söka något utöver tron utan att därmed visa, att man i grunden icke tror. Man tror då i stället på det, som man söker. ... Den kristne har att hålla sig till den enkla tro, som är uppenbarad i Skriften och bevarad i den apostoliska traditionen. (Bengt Hägglund "Teologins historia" s 36; citat Tertullianus)
Markus, som var Petrus' tolk, nedtecknade noggrant allt som hade lagts på minnet, både Jesu ord och gärningar, men inte i ordningsföljd. Ty han lyssnade inte själv till Herren, inte heller vandrade han med honom. Men senare blev han, såsom jag tidigare angivit, medhjälpare åt Petrus, vilken bevarade hans (Herrens) undervisning enligt vad som var befogat, och inte som en uppräkning av allt han sade. Sålunda gjorde Markus inget misstag när han skrev ned dessa hågkomster, ty det var hans enda målsättning, att inte utelämna något av det han hade hört och att inte lägga till några falska påståenden. (Eusebius "Ecclesiastical History" 3.39; se också Colin Chapman "Livsfrågorna och kristendomen" s 234)
Egna kommentarer och funderingar:
Aposteln är en del av den nya uppenbarelse som började med Jesu verksamhet. I Johannes' heliga böcker väver aposteln samman ord från den förra uppenbarelsen i GT och den senare uppenbarelsen i Synoptikerna och Apostlagärningarna. Dessutom lägger han – med den Helige Andes inspiration – till ord som inte förekommer någon annanstans i dessa skrifter. Med den siste aposteln Johannes så har den grundläggande apostoliska undervisning fått sin avslutning. Det finns inget att tillägga och inget att ta bort.
Angående ”utsagorna av den här bokrullen”, se också Upp 1:3. Angående ”livets trä”, se också Upp 2:7b. Angående ”den heliga staden”, se också Upp 11:2b.
Paulus sade till de troende i Galatien: “Om – alltefter omständigheterna – vi eller en budbärare ut ur himlen må (א*,A) komma med ett gott litet budskap till sidan av vilket/'det som' vi har kommit med ett gott litet budskap till er, låt honom vara ett avskytt ting.” (Gal 1:8)
Grekiska ord:
afaireô (ta av) (i NT + exempel i Apokryferna) 1 Mack 8:30; Luk 16:3; Upp 22:19 – Judit 13:8-9; 1 Mack 7:47; 8:30; 2 Mack 1:16; 14:7; Syr 47:11; Jeremias brev v 32-33; Matt 26:51; Mark 14:47; Luk 1:25; 10:42; 22:50; Rom 11:27; Hebr 10:4.
Ytterligare studier:
Syr 42:21; Mark 3:29; Luk 12:10; Joh 5:47; 21:15-17; 1 Kor 11:2; Gal 1:9; 3:15; Upp 9:18,20; 11:6; 13:3,12,14; 15:1,6-16:21; 18:4,8; 21:9,10-22:5.
Robert L. Thomas "The spiritual gift of prophecy in Rev 22:18"; Journal of the Evangelical Theological Society 32.2 (June 1989): 201-216.
(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-08-19; 2012-07-31; 2015-11-29; slutlig version 2018-08-08)
Till sidans topp22:20-21 Den som är vittne om de här tingen säger: “Ja, Jag kommer snabbt.” * (א,* א) Kom, Herre Jesus. Herren Jesu fröjdbringande (nåd) (må vara) i sällskap med de heliga. Amen (א,* א).
Ord för ord: 22:20 (10 ord i den grekiska texten Sinaiticus): Säger den varande-vittne-(om) de-här-(tingen): ja, (jag)-kommer snabbt, kom herre Jesus. 22:21 (9 ord i den grekiska texten Sinaiticus): fröjdbringande-('-en nåd'/nåden) '-ens herres'/herrens Jesu i-sällskap-med de heliga. amen.
1883: Den som betygar detta säger: Ja, jag kommer snart. Amen, kom, Herre Jesu! Vår Herre Jesu Kristi nåd vare med alla! Amen.
1541(1703): Det säger han, som wittnesbörd bär härtill: Ja, jag kommer snart: Amen. Ja, kom, Herre Jesu. Wårs Herras Jesu Christi nåd ware med eder allom: Amen.
LT 1974: Han som har sagt allt detta försäkrar: ”Ja, jag kommer snart!” Amen! Kom. Herre Jesus! Vår Herres, Jesu Kristi, nåd vare med er alla. Amen.”
Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):
(Judit sade till Herren:) “Ja, ja, min faders Gud och Israels arvs Gud ... lyssna till min bön.” (Judit 9:12)
(Salomo sade till Herren:) “Du har ordnat varje ting alltigenom/’från början till slut’ (med) mått och antal och ställning/våg.” (Salomos Vishet 11:20b)
Den Senare Uppenbarelsen:
(Jesus sade till Sina lärjungar: “Bed på det här sättet: ‘Fader vår), låt Ditt rike komma.’” (Matt 6:10b)
Brudgummen kom, och de som var redo kom in, i sällskap med Honom, 'in i'/till bröllopsmåltiderna, och dörren stängdes. (Matt 25:10b)
Alla (i synagogan) var (hela tiden) vittnen om (Jesus) och förundrade sig (hela tiden) på/över de fröjdbringande (nådens) utsagor som gick ut, ut ur Hans mun. (Luk 4:22a)
Då (kvinnorna) hade kommit in i (minnesgraven), fann de inte Herren Jesu kropp. (Luk 24:3)
Då (Paulus) av bröderna hade ‘getts vid sidan av’/’överlämnats åt’ Herrens fröjdbringande (nåd), kom/gick han ut. (Apg 15:40b)
Aposteln, den åttonde och en av de sju:
Vi alla har tagit ut ur Hans fullbordan och fröjdbringande (nåd) i stället för fröjdbringande (nåd). Eftersom/ty lagen gavs genom Mose, den fröjdbringande (nåden) och sanningen blev genom Jesus Kristus. (Joh 1:16-17)
(Jesus sade till lärjungarna:) ”Om Jag – alltefter omständigheterna – må gå och göra en plats redo för er, kommer Jag åter och Jag skall ta er i riktning mot Mig själv till sidan av (Mig), för att varest/där Jag är, må ni och/också vara.” (Joh 14:3)
Det här är den lärjunge som är vittne med anledning av de här tingen och som har skrivit de här tingen. Och vi vet att hans vittnesmål är sanningsenligt. * (א*). (Joh 21:24)
Ett Jesu Kristi avslöjande som Gud gav Honom (för) att visa Sina heliga (א*) de ting som måste bli/ske i/med snabbhet. (Upp 1:1a)
(Johannes) var vittne om Guds utsaga och Jesu Kristi vittnesmål, så många ting som han skådade. (Upp 1:2)
Ändra sinne * (א,*א). Men om ej, kommer Jag till dig snabbt. (Upp 2:16a, ”Pergamos”)
Jag kommer snabbt. (Upp 3:11a, ”Filadelfia”)
Hembygdens predikan:
Alla Guds löften äro ja i (Kristus), därför ock amen i honom, Gud till ära genom oss, säger aposteln. Aposteln syftar härmed på ett skönt bruk i de första kristnas församlingar, upptaget från den judiska synagogan. När föreståndaren läst ett stycke ur gamla testamentet eller senare ur evangelierna eller apostlarnas sändebrev, och särskilt då han bedit Herrens bön eller uttalat instiftelseorden till den heliga nattvarden, så sade hela församlingen högt amen till det lästa, talade eller bedna, till förvissning eller bekräftelse därpå. Så är – vill aposteln säga – Kristus i sin person det förkroppsligade ordet eller löftet självt, till vilket hela den troende församlingen på jorden, kanske även den i himmelen, säger sitt trosvissa amen. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Andra årgången s 43-44, Juldagen, Matt 1:18-25)
Exegeter, evangelister med flera:
Att börja med:
ca 2000 - ca 1900
Det går inte att kopiera Taizé, men man kan ta bitar med sig hem därifrån. Gudstjänsten har en enkel uppbyggnad. Den består av lovsång, bön och bibelläsning. Den är både enkel och djup. Sången sjungs ända tills den blir en bön. En gång räknade jag hur många gånger vi sjöng "Ostende nobis Domine, miseri cordiam tuan. Amen! Amen! Maranatha! Maranatha!" Cirka 60 gånger! ... Låt oss sjunga Taizésånger såsom de är tänkta från början, nämligen som böner! (Elisabeth Falk Nilsson "Taizé - Här kan alla mötas" s 88-89; resa från Huskvarna april 1995; Växjö Stifts Hembygdskalender 1995/96)
Det är ett centralt drag i den bild Nya testamentet ger oss av (de första kristna) att de ser framåt och längtar efter dagen som skall komma. Maranata ber de vid sina gudstjänster. Av Dödahavsrullarna vet vi nu att det betyder: ”Vår Herre, kom!” (1 Kor 16:22). Den bevarade arameiska formen röjer att denna böneformel går tillbaka på äldsta tid. Från början formar sig församlingens hopp och längtan till denna bön. Och hela Nya testamentet klingar sedan ut i ett ”Kom, Herre Jesus!” ... I väntan på dagen – det är urförsamlingens livsluft. Men är inte detta något för länge sedan passerat? Har inte de första kristna tagit grundligt miste i sitt hopp och i sin väntan? Låt mig knyta an här med en annan fråga: Hur kan det komma sig att det under de första årtiondena inte blir någon egentlig kris i församlingen trots att år läggs till år utan att något händer? Det beror utan tvivel på att vad det här i grunden gäller inte är fixeringar av data, inte beräkningar av hur nära eller hur fjärran världsänden och den eskatologiska fulländningen kan vara. Det är inte fråga om tider och stunder i den meningen. Utan om en livshållning, som innebär att man så att säga ständigt har den kommande dagen inpå sig och låter sig präglas av dess ljus och se fram mot dess ankomst. (Evald Lövestam "Axplock - Nytestamentliga studier" s 120; Ett levande hopp)
I Antiokia var det som namnet ”kristna” (eller snarare ”kristianer”) började användas. Det var tydligen de utomstående som använde det namnet om anhängarna till den nya tron. Själva kallade de sig vanligen för ”lärjungar”, ”bröder”, ”troende” eller ”heliga”. (Bo Giertz ”Apostlagärningarna” s 93 i kommentar till Apg 11:19-26)
Paulus berättar vidare om hur hans nitälskan gjorde honom till en fanatisk förföljare av “de heliga”. Paulus använder det namn på de kristna som var det vanliga bland dem själv och som man så ofta finner i hans brev. (Bo Giertz ”Apostlagärningarna” s 197 i kommentar till Apg 26:9-11)
Bönen (“Ditt rike komme” i Matt 6:10), påminner, tillsammans med den tidigare satsen (i Matt 6:9), om Qaddish (’helgandet’), en arameisk bön som utgjorde avslutningen i varje synagogsgudstjänst. I dess äldsta form löd den troligen: ’Helgat vare hans stora namn i den värld som han skapade enligt sin vilja: må han upprätta sitt rike under ert liv, ja, snabbt och snart. Så säg Amen.’ Bönen (”Ditt rike komme”) åstundar det slutliga upprättandet av det gudomliga styret över människors liv, det styre som har inletts genom Jesu ankomst: jfr den arameiska bönen i 1 Kor. 16:22: Maranata (”Vår Herre, kom”) och Upp 22:20. (David Hill "The Gospel of Matthew" s 136-137)
I Johannes' evangelium framställes Jesus såsom den, som vi tro på, i Johannes' brev såsom den, som vi älska, i Johannes' Uppenbarelse såsom den, som vi vänta. Han blickar i sina skrifter in i evigheten före tidens begynnelse och in i evigheten efter denna tidsålders slut. (Edvin Wirén "När han öppnade boken" s 294)
Det är naturligt för en sann kristen att alltid vänta Jesu återkomst. Ja, jag kan gå ännu längre och säga: Denna väntan är ett av de säkraste tecknen till barnaskap. Låtom oss därför nu på denna adventsdag pröva oss själva, om vi vänta Jesu återkomst. Jag spörjer dig, min vän: Väntar du Jesu återkomst? Jag frågar ej om du väntar honom, då du sitter i kyrkan och hör förkunnelsen om denna tilldragelse, om du väntar honom varje adventssöndag. Nej, väntar du honom varje stund i det dagliga livet? Det är spörsmålet. Om du går i kyrkan var söndag, men ej tänker på Jesu återkomst, vad gagnar det dig! Älskar du icke Jesu återkomst, så älskar du icke Jesus, och då älskar du inte heller Gud. ... Om du vill veta varför du ej kan glädjas, låt då Gud genom sin ande överbevisa dig om synd. (O. Hallesby "Jesu återkomst"; predikan i Kristinakyrkan, Jönköping, 1925-12-06; Jönköpings-Posten 1925-12-18)
”Kanske är det redan nu i dag (Jesus) ska komma”, tänkte (Gertrud). Hon knäppte sina händer och såg upp mot morgonhimlen, som var betäckt av lätta, fjunlika skyar. I detsamma antogo dessa en röd skiftning, och ett återsken därav tycktes låga upp på Gertruds ansikte. – Han kommer, sade hon, det är säkert, att han kommer. ... Det föreföll Gertrud, att hon hade hört, att Kristus skulle komma i soluppgången på morgonrodnadens vingar. Hon insåg, att hon inte kunde vänta honom denna dag. Men hon kände sig inte fördenskull betryckt eller orolig. – Han ska komma i morgon i stället, sade hon med den största tillförsikt. Hon gick ner från berget och kom åter till kolonien med ansiktet strålande av lycka. Men hon anförtrodde ingen den stora, glada visshet, som fyllde henne. Hela dagen satt hon som vanligt vid sitt arbete och talade om likgiltiga ting. Nästa morgon stod hon ånyo på Oljoberget i den tidiga morgonstunden. Och morgon efter morgon, kom hon tillbaka, därför att hon ville vara den första av alla människor, som såg Kristus komma framtågande i morgonens härlighet. (Selma Lagerlöf ”Jerusalem II” s 301-302)
ca 1900 och tiden dessförinnan
Hvilka äro nu de ursprungliga och äkta lutherska tankarna om kyrka och prästerskap? I det vi gå att för dem redogöra bör den anmärkning förutskickas, att ehuru Luther under tidsförhållandenas tryck mer och mer förlorade hoppet om att få se ett fritt och själfständigt församlingslif återupprättadt, han likväl aldrig prisgaf idén själf. Däremot skyddade honom hans kristliga sanningskänsla, hans fromma instinkt. Ännu i en tämligen sen skrift om koncilierna och kyrkorna (1539) betecknar han "kyrkan" icke som en anstalt, utan som "det kristliga heliga folket", som har den heliga anden. Ännu vid denna tid beklagar han djupt, att kristenheten icke förblifvit vid den enkla benämningen "kristligt heligt folk", som vore en riktig och tydlig beteckning för den kristliga gemenskapen. Då skulle all den jämmer, allt det elände hafva undvikits, som "inrotat sig under det blinda, otydliga ordet 'kyrka'", hvilket ett själfviskt och härsklystet skrå missbrukat för att därmed förstå en af präster styrd anstalt. Ännu vid denna tid önskade han af hjärtat, att ifrågavarande "blinda ord" för alltid måtte råka i förgätenhet. (Viktor Rydberg "Om kyrka och prästerskap" s 210-211; med anledning av kyrkomötet 1868; Göteborgs Handelstidning maj-juni 1868 samt tidskriften Framtiden samma år)
En stor händelse i familjen (Strindbergs) liv var moderns sjukdom och död. Hon avled 20 mars 1862 i lungtuberkulos. Då hade alltså August två månader tidigare fyllt tretton år. Till sin bror Oscar, som var kvar i Paris, . . . rapporterade han 22 mars om dödsfallet . . . om att på kistan står en psalmvers med denna hoppfulla text: "Min sällhetsdag, jag väntar dig, jag redo är, jag kläder mig i vita högtidsdräkten. Kom, Jesu! 'Ja, jag kommer snart', du svarar mig: jag hörer klart din röst i morgonväkten." (Olof Lagercrantz "August Strindberg"s 22-23)
Wi säge: Jag tror på en, helig, christelig kyrka, som är de heligas samfund. Will du nu wara en medlem af den heliga christna kyrkan och de heligas samfund, så måste du äfwen wara helig såsom detta, men icke genom dig, icke heller af dig, utan af Christus allena, genom hwilken äfwen andra äro heliga. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 6)
Luc. 17:24,: Såsom ljungelden ljungar ofwan af himmelen och lyser öfwer allt det, under himmelen är; alltså skall ock menniskones Son wara på sin dag, det är, han skall ganska hastigt, oförmodadt och i ett ögonblick öfwerrumpla werlden, när den lefwer som allrasäkrast samt slår Guds ord i wädret och med största fräckhet föraktar det. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 542 i kommentar till 2 Petr 3:3-13)
"Då kyrkan äger allt", (sade klosterpatern), så är också allt gemensamt, hela mänskligheten ett brödraskap, förenat i kärleksmåltider kring Kristi bord; då är ingen rik, men heller ingen fattig; då är det tusenåriga riket kommet. Ja, må det komma! Amen! Erland, det är detta mål, till vilket ett förbund, utbrett över hela kristenheten, strävar." (Viktor Rydberg "Singoalla" s 109)
Ofta har havande kvinnor, då de idrottar eller vid sina måltider eller i badet eller på torget och då de inte förutser vad som skall komma, på ett ögonblick gripits av sina smärtor. Då nu vår situation liknar deras, låt oss alltid vara beredda, ty vi skall inte alltid ha makt att (ångra oss). (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XIV:121-122)
Det är intressant att känna till att predikanten (i synagogan), i slutet av sitt tal i mycket allmänna ordalag, hänvisade till Israels stora messianska hopp. Gudstjänsten slutade med en kort bön. (Alfred Edersheim "The Life and Times of Jesus the Messiah Part I" s 449)
Att fortsätta med (hembygden):
Frälsningen är verklighet. Idag är den välbehagliga tiden, idag är frälsningens dag. Se, Han kommer! Är du redo? Maranata - Du, vår Herre kom. (Paul Lundell "Redo att möta Jesus?"; Jönköpings-Posten den 13 november 1981)
Vill du tillhöra dem som lever i trons advent, då kan du med glädje ropa: "Kom Herre Jesus", som vi läser i Bibelns näst sista vers. (Gösta Axelsson "Att leva i advent"; Jönköpings-Posten den 5 december 1975)
En man stiger upp och vittnar (i Filadelfia), rätt stereotypt: ‘Tack, Herre Jesus att du frälst mig från djävulen och att du öser godhet med skäppa och att vi kan hjälpa våra vänner nere i Kongo och tack Herre Jesus att du frälst mig, amen.’ Många säga då: ’Ja, ja, amen.’ (Martin S. Allwood-Inga-Britt Ranemark "Medelby" s 215)
Linas tavla. "Dä ä levandes", brukade hon säja när nån kom. Och hon lyfte varsamt ner Jesus och hans stormstillande på Genesarets sjö; de förskrämda lärjungarna - höll oljetrycket ett stycke ifrån sej och kisade emot det. ... Måtte Herren stå opp ... och näpsa mäniskovågorna med sin hand, orons böljegång så som han gjort på Genesarets sjö och gjorde på sitt eget utskickade oljetryck. "Kom te oss. Fräls alla te di frid och salihet", ropade hon. "Fräls oss frå timlia dön. Herre, kom!" Men han hörde inte, ingen rörelse kunde förmärkas hos honom där han stod i båten. Hans tid var ännu inte kommen. (Gunnar E. Sandgren "Förklaringsberget" s 140-142)
Då vi gingo hem (från den heliga gravens kyrka i Jerusalem), lyste månen över Oljeberget, och tornet på den grekiska Kristihimmelsfärdskyrkan pekade uppåt, minnande om salighetens hopp. "Ja, jag kommer snart. Amen, kom, Herre Jesus!" (Otto Högfeldt "Stämningsbilder från Österlandet" s 78; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings Julkalender 1924)
Mot slutet av (Fredrik Fransons) liv kanske det mesta av hans förkunnelse kunde sammanpressas i ett av Uppenbarelsebokens sista ord: "Amen, kom, Herre Jesus"" Få predikanter torde ha talat så mycket om Kristi ankomst som Franson. (Efraim Palmqvist "I Människosonens tecken" s 136; Franson dog 1908)
(Missionsmannen och "nykterhetsaposteln" Peter Wieselgren föddes) den 1 okt. 1800. . . . Vid 8 års ålder hade han första gången genomläst bibeln. . . . Ändtligen den 10 okt. 1878 fick den trogne väktaren och trötte kämpen ingå i Guds folks eviga ro. Hans dödsbädd var en ljuflig predikan om trons, kärlekens och det saliga hoppets segerkraft. Hans hjärta var fullt af tacksamhet; ingen tår skymde hans öga. Med orden: "Kom, herre Jesus", gick han att vara hos Jesus för evigt! (Karl Palmberg "Minnesstal vid Wieselgrensfesten i Jönköping den 30 sept. 1900"; Jönköpings-Posten 1900-10-01)
Att fortsätta med ('nationerna'):
ca 2000 - ca 1900
(Det) svärmade (av) nya rörelser, som mest av allt var i behov av sund undervisning. Medlemmarna i Maranata, till exempel, borde inte uppfatta sig själva som en ny rörelse. Maranata betydde som alla visste "kom herre Jesus", och det var ju precis denna händelse som deras egen missionsrörelse velat påskynda sedan decennier tillbaka, eller hur? Förstesekreteraren frågade (Connys pappa) om han uttryckt sig klart nog. Han avslutade med att bedja en bön där han anbefallde evangelistkursen och dess ledning, alla vittnen, predikanter, pastorer, församlingar och understödjare, missionens sak och allt Guds verk utöver landet och världen, i Hans allsmäktiga händer. Slutordet var ett "amen", utslungat med sedvanlig emfas. (Göran Sahlberg "Ängeln i skivans mitt" s 46-47; Sprejsystrarna)
En nioåring som älskar att leva har svårt att tänka sig att Jesu återkomst kan medföra något som är bättre än att leka med kompisar, läsa serier, rita, bada, äta godis eller åka på semester i familjens röda folka. Skräcken är lättare att ta på. Skräcken för att bli kvarlämnad på grund av något ljug eller bråk - medan föräldrar och syskon flyger mot himmelens sky, Jesus till mötes. ... Nu har det gått några år sedan jag var tonåring och ännu fler sedan jag var barn. ... Jag har försonats med tanken att vår verklighet i ett nu kan förvandlas och något nytt och bättre skapas. Därmed inte sagt att jag varje dag går och längtar efter denna dag. Nu, liksom när jag var barn, kan jag ibland inom mig bedja: "Inte riktigt än ... Dröj ännu ett tag." ... Däremot kan jag alltmer påtagligt känna hur själva skapelsen våndas och längtar efter befrielse från allt som plågar den. Den sammantagna hotbilden över vår värld och dess invånare har blivit så djävulskt otäck att man nästan kan höra själva jorden sucka: "Amen, Kom Herre Jesus!" Och i denna suck kan man inte annat än stämma in. (Magnus Sundell "Jesus på McDonald's & Gud hör bön(d)er" s 74-75; I den sena midnattstimman)
Bruden, Kristi församling på jorden, ropar: Kom! Och den människa som hör ropet i sitt hjärta förenar sig med brudförsamlingen och ropar: Amen, kom, Herre Jesus! (Sven Danell ”Dagpostilla” s 334 i kommentar till Upp 22:10-17,20)
Klockorna i Maria dånar högtidligt oavsett om klockaren tror på Gud. Sparvarna badar i den snöiga häcken och en liten råtta syr några ord på Stagnelius' grav. En pojke har utvalt en snöflinga åt sig och väntar på dess ankomst på jorden. Paradisisk är inte stunden men från dråp och bränder förskonad. Kvarterets polis stampar av sig snön och försvinner in på kaféet, där kockklangen förenar sig med klangen från skedar och brickor och jukeboxens mycket enkla koral. (Werner Aspenström "Trappan" s 238-239; I Maria församling)
Här möter vi i slutet av sista kapitlet Bibelns sista löfte "Jag kommer snart" (hastigt P. Waldenström). ). . . . Denna märkliga bibelbok slutar med en tillönskan om Herren Jesu nåd. . . . Uppenbarelsebokens budskap handlar till största delen om den dom, som skall drabba den ogudaktiga världen. Men det handlar också om en frälst oräknelig skara som genom Guds nåd skall räddas även under denna svåra tid. 7:9-17. . . . Uppenbarelsebokens budskap är en förkunnelse om syndastraff och frälsning, om dom och nåd. Det ligger i människornas fria vilja att välja, välja för tid och evighet. (Florentinus Hällzon "Uppenbarelsebokens budskap" s 106)
Ännu en gång har det blivit mig förunnat att besöka mina kära vänner i Högryd (Södra Ving), hos vilka jag så många gånger fått röna kärlek och omtanke. ... Men nu måste jag fara, då vill jag tacka er systrar så rara, för allt trevligt vi haft tillsammans, men framför allt för den andliga gemenskapen. "Det finns ej jordisk släktskap, ej något fostbrödraband, som sluter hjärta till hjärta så fast uti främlingsland." Tack för allt! "Maranata!" (Maiken Åberg "Maranata"; tackord i systrarna Johanssons i Högryd-Södra Ving gästbok den 3 och 19 februari 1951)
Både folk och fä vilade ju i Herrans hand. Om Vår Herre ville, så kunde han förgöra alltihop medan han vilade middag, bara. Det var som att dräpa en lus. Han lade hela härligheten på ena tumnageln och smällde till med den andra tummen. Det var ett ögonblicks verk. (Vilhelm Moberg "Giv oss jorden!" s 24-25)
Ju längre tiden lider, ju viktigare är det för Guds sanna barn att stanna inför löftet: "Se, jag kommer snart." Vi är nu närmare uppfyllelsen än någonsin förut. Vårt svar på Jesu försäkran och härliga löfte borde vara den nytestamentlige profetens: "Amen. Kom, Herre Jesus!" (Florentinus Hällzon "Vad skall ske när Jesus kommer?" s 56)
Johannes på Lille Höjen, häradsdomare från Källbytorps by i Källby socken vid foten av Kinnekulle dog omgiven av två söner, Adam och Fredrik, och två kvinnliga närstående, av vilka sonen Fredrik i slutet av 1920-talet meddelade mig följande. ... (Fadern) hade legat sjuk en längre tid, och när sönerna en morgon, på väg till sina sysslor i ladugården, frågade hur det stod till, sade han sig i dag vara ganska kry. Men, sade han, jag har varit över på den andra sidan och fått besked om att jag skall få komma hem klockan nio på förmiddan. Efter morgongöromålen stannade därför sönerna inne, och den gamle berättade. Jo, han hade varit över på den andra sidan, och det var så som man sagt, en kall flod att vada igenom, innan man var över. Men när man väl var där – vilken växtlighet och vilka trän, vilken skönhet! Han hade där, på den andra sidan, träffat sin avlidna hustru och andra vänner som gått före. Men han hade inte haft tid att tala mycket med dem, därför att han först av allt ville träffa Frälsaren. ... En (av dem som var där) sade honom att det var onödigt att söka. När Frälsaren kommer och går här fram, och de som är tillsammans med honom, då syns det vem som är han. Så skedde också, och Johannes gick då fram till Frälsaren för att hälsa. Men denne mötte honom med orden: ”Är du här – nu?” – ”Ja, det har du så många gånger lovat mig, att jag ska få komma.” – ”Ja, det har jag lovat. Men jag har inte lovat dig att komma nu.” Johannes bad då ”så gärna” att han måtte få stanna, eftersom han nu i alla fall var här, men det kunde han inte få. ”Men efter du ber så gärna”, sade Frälsaren, ”så ska du få komma på förmiddan klockan nio.” ... Så blev det alldeles tyst, tills klockan började slå nio. I det ögonblicket sågs av hans blick, att han såg någon komma emot sig. Han reste sig upp ur länstolen (- han satt då på egen begäran uppe, i en länstol – bredde ut armarna med orden: ”Se, där kommer han!” – föll därefter tillbaka i länstolen och var inom två, tre minuter död. (Sven Danell ”Inför döden” s 115-116)
ca 1900 och tiden dessförinnan
Ja, du kommer, o min Jesus, du, min konung och min Gud! I din härlighet och ära, medan änglar lov dig bära, kommer du i segerskrud. Morgonstjärnan ler i öster, dagen nalkas oss en gång. Må ock våra glada röster hälsa den med jubelsång. ... Ja, du kommer, o min Jesus, majestätisk, hög och blid. Snart med lust vi skola skåda, huru du skall ensam råda över allt till evig tid. O, då skola ock de dina bli förklarade med dig och av himmelsk skönhet skina och av hjärtat fröjda sig. (Lina Sandell "Blott en dag" s 93-94; Se han kommer)
"Ja, jag kommer snart", var (Kristi) sista budskap till hans ensamvordna församling. Mån ingen människa tänka, att hon har Kristi Ande, förrän hon varmt kan svara: "Amen, kom Herre Jesu!" (G.H. Pember "Jordens första tidsåldrar och deras samband med den moderna spiritismen och teosofien" s 463)
Vi vänte din dag, o, Jesu Krist! Vi vänte stunder och tider, i mörker och törst, i synd och brist, i många sorger och strider. Och natten blir oss så lång, så lång; vi mäte visarens tysta gång; när skall du komma, Herre att oss förlossa ifrån allt tvång? . . . Du kommer ändå, o världens ljus, när midnattstimmen är gången! Du kommer så visst som jordens grus ej binder vår ande fången. Du kommer med makt i himlens sky; för dig skall synden och döden fly. Ja, kom! Ja, kom, o Jesu! Kom till ditt rike! Gör jorden ny! (Zacharias Topelius "Advent" s 228-229; 29 november 1874)
I Härjedalen levde i mitten av 1700-talet en komminister i Lillherrdals socken, tillhörande Svegs pastorat, vid namn Mårten Tunborg. ... Han tog sig an den andliga rörelse, som började 1768 därstädes. ... Han uppträdde å ena sidan mot det hån och våld, som från de ogudaktigas sida gjorde sig gällande, å andra sidan mot den ofördragsamhet och häftighet, som förspordes bland de andligen uppväckta. ... I hans dödsstund (den 13 augusti 1775) säges ett förunderligt sken hava kringstrålat honom, varvid han utropade: ”Kommer du nu, Jesus”, varefter han stilla avsomnade. Dagen därefter skulle rättegång hållas med honom vadan rättstjänare infunno sig i hans bostad för att föra honom inför domstolen, vilken skulle ånyo upptaga hans sak. Tunborgs värd öppnade därvid dörren, där den döde låg, sägande: ”Tagen här hans kropp, själen har Herren tagit till sig”. (E.J. Ekman "Inre missionens historia" s 103-108)
(Den) konservativ-pietistiska sångsamlingen Mose och Lamsens Wisor ... hade tryckts (1717 och utökats 1720 och 1724) utan tillstånd från konsistoriet, tack vare censorn, som enligt pietisterna var ”en raisonabel man”. ... (Samlingen) har karakteriserats som kyrkovänlig och hade flera väsentliga bidrag till svensk psalmskatt, så översättningar av Gerhardtpsalmer. Genomgående var dock en asketisk fromhet och en typisk men något mildrad brudmystik: ”Kom o Jesu, dröj ej länge, själen efterträngtar ju ditt umgänge, Din brud träget ropar: kom, kom o Jesu, kom o söta Jesu.” (Berndt Gustafsson ”Svensk Kyrkohistoria” s 121)
I likpredikan över (ärkebiskop) Olaus Martini sägs det att denne låg till sängs tre och en halv vecka i häftig bröstsjukdom. ... Han låg stilla (vilket var mellan kl. 1 och 2 på eftermiddagen den 17 mars 1609) och sade några gånger: Herre i dina händer befaller jag min ande, du har återlöst mig, du trofaste Gud. Likaledes ropade han flera gånger: Kom Herre Jesu, kom! Detta gjorde han med stor suckan och längtan efter det eviga livet, höll hela tiden upp den ena handen och bad både med handen och munnen att Herren Gud inte skulle dröja. ... När klockan slog 2 e.m. ... skildes han från denna världen så stilla liksom han hade somnat, sedan han här levat i 52 år. (Ingun Montgomery "Sveriges kyrkohistoria - Enhetskyrkans tid" s 41)
Det jag haver här föregivit huru man skall viga och jorda lik, hoppas mig att det skall vara kristligare än det som härtill haver brukat vordit, där prästen haver stått och läst på ett främmande tungomål det han näppliga själv förstått haver, där man ock haver missbrukat många psalmer som den saken intet hava gullit uppå. Och ändå vi här i Stockholm varda annorledes beryktade, så må dock var och en förståndig människa som denna handbok läsandes eller hörandes varder, förstå om vi i dessa saker som här föregivas handla kristliga eller ej, när vi sakrament och andra stycken driva vid det sätt som här är utsatt. Gud give att de som allting vilja fördöma, att de ville först granneliga överväga och rannsaka vad rätt eller orätt vore, och sedan döma därom. Men nu dömer den mest som antingen minst förstår eller intet vill förstå, och likväl skall allt vara rätt som de säga. Men mig hoppas att Kristus Jesus, som denna saken gäller uppå, skall snart komma och skilja trätan åt med den yttersta domedag. O give Gud att det måtte snart ske. Amen. Amen. (Olaus Petri "En handbok på svenska där dopet och annat mera står" s 157)
Sångarna:
Låt ingen stanna utanför, men gör oss till en kropp, ett bröd, en längtan genom varje dag, en bön: kom, Herre Jesus, snart! (A Frostenson: Psalmer och Sånger 73:3)
Vinn mig till vittne om Guds Lamm. Lär mig att bedja riket fram. Amen, ja, kom, Herre Jesus. (J Dahl: Psalmer och Sånger 572:1b)
Guds Son en gång i morgonglans skall komma hit igen. Hans stora dag, låt oss med bön och tro påskynda den. Guds Son skall komma. Allt som dolts skall då bli uppenbart. Vi väntar, ropar med hans folk: Kom, Herre Jesus, snart! (J Brownlie-A Frostenson: Psalmer och Sånger 732:3)
Vi prise dig, o Fader kär! Vi dig, o Jesu! äre; Dig, Helge, And', som trösten är, Vi lika lof hembäre; Som det i allan tid har skett Och ännu sker i evighet. Vi sjunge dertill amen! (Jonae: Psalm 324:5)
Min sällhetsdag! jag väntar dig, Jag redo är, jag kläder mig I hvita högtidsdrägten. Kom, Jesu! ”Ja, jag kommer snart:” Du svarar mig, jag hörer klart Din röst i morgonväkten. Ära, Ära Vare Herran! Viker fjerran, Sorger alla! Gudi vill jag mig befalla. (JO Wallin: Psalm 484:5; jfr Psalmer och Sånger 319:5)
Ack, låt oss då få saligt skiljas hädan Och bo med dig i ditt Jerusalem, Där ingen död och ingen gråt skall vara! Kom, Herre Jesus, snart och tag oss hem! (SS: Sång 102:7)
Amen sjunge hvarje tunga! Amen är vår himlasång. Amen få vi evigt sjunga, Amen för Guds tron en gång. Amen, där är lifvets älf; Amen kallar han sig själf. ... Amen, Herrens Krist skall råda; Amen är hans löftesord. Amen, vi hans under skåda; Amen, Herrens kraft är spord. Amen, botad är all nöd; Amen, bytt i lif vår död. ... Amen, lof och pris och ära, Amen, lammet och vår Gud! Amen klinge fjärran, nära! Amen är vår lofsångs ljud. Amen, snart vi kronan få; Amen, amen, ske alltså! (N Brorson/L Sandell-Berg: Sång 700:1-3)
Ja, kom Herre Jesus, kom snart, som du sagt, Din ankomst med fröjd vi förbida! Kom snart att förstöra all fiendens makt, Att ensam på jorden regera! Välkommen, välkommen, vår konung och Gud, Välkommen, välkommen att taga sin brud Till dig i den eviga glädjen! (J Blomqvist: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 733:3; jfr Psalmer och Sånger 736:3)
Du i ordet själv oss säger Att med hast du komma skall Uti härlighet och ära, Uppenbar för världen all. Och för dig, så skrivet står, Som en dag är tusen år. (Psalmisten 1928 nr 683:2)
Amen, lov, ära, nu sjunga med fröjd Barnen härnere och barnen i höjd, Alla Guds barn tillsamman. Lammet, blott Lammet, dess vånda och sår, Äran och priset i evighet får. Amen, halleluja! Amen, Amen, halleluja! Amen. (Psalmisten 1928 nr 770)
Komme ditt rike, Fader vår, Här i mitt hjärta och sinne. Vinn mig, tills helt Du makten får Över min värld därinne. Vinn mig till vittne om Guds Lamm. Lär mig att bedja riket fram. Amen, ja, kom, Herre Jesus. ... Komme ditt rike, Fader vår. Alla som namnet bära Fyll med den ande, som förmår Världen ge Kristus ära. Giv att som ett ditt kristna folk Blir för all jorden Guds kärleks tolk. Amen, ja, kom, Herre Jesu. ... Komme ditt rike, Fader vår. Efter förlossning vi bida. O vilket segerjubel går Genom Guds världar vida: Alla bekänna Kristi makt, Allting blir Fadern underlagt. Amen, ja, kom. Herre Jesu. (J Dahl: Psalm och Sång 1966 nr 323:1-3; jfr Psalmer och Sånger 572:1-3)
Egna kommentarer och funderingar:
Detta är första och sista gången som Johannes använder kombinationen ”Herre(n) Jesus”. Samtidigt är det sjunde gången som Johannes i Uppenbarelseboken använder ordet ”kyrios” om Jesus (7:14; 11:4,8, 17:14,14; 22:20,21). Angående ”kyrios”, se också Egna kommentarer och funderingar till Joh 21:20-23. I johannesevangeliet används ”kyrios” 48 gånger. Här i Uppenbarelseboken finner vi ordet 25 gånger. I GT (se t ex Hes 26:19) och i de synoptiska evangelierna skrivs ibland ”kyrios” dubbelt. Om vi dubblerar talet 25 får vi talet 50, höjdpunkten och slutpunkten för vad som är möjligt att uppnå i den tidsålder som nu är. Jämför också med "Egna kommentarer och funderingar" till Joh 1:51a.
Uppenbarelseboken börjar (1:1, Sinaiticus prima manus) och slutar (22:21, Sinaiticus inkl. prima manus) med att tala om Jesus och Hans heliga. Dessa heliga är de som tror in i Honom och som med Andens hjälp, den Ande som utgår från sidan av Fadern (Joh 15:26), söker uppenbara Guds rike genom att hålla Jesu (och Guds, jfr Upp 14:12) bud (Matt 19:18-19, Mark 10:19, Luk 18:20, Joh 13:34-35; jämför också med Matt 7:12, 22:36-40; Mark 12:28-34; Luk 6:31, 10:25-28; Joh 14:15; Upp 2:4)
Angående “Jag kommer snabbt”, se också Upp 2:16.
Angående "amen", se "Egna kommentarer och funderingar" till Joh 1:51a.
Paulus sade till de troende i Korint: “Maranata (= vår Herre, kom). Herren Jesu fröjdbringande (nåd) (må vara) i sällskap med er. Mitt välkomnande (må vara) i sällskap med er alla i Kristus Jesus. Amen (א,* א, A) .” (1 Kor 16:22b-24)
Ytterligare studier:
Joh 3:11; 8:14; Luk 11:2; Apg 15:11; Rom 16:20; 1 Kor 11:26; 2 Kor 13:14; Gal 6:18; Ef 6:24; Fil 4:23; Kol 4:18; 1 Thess 5:28; 2 Thess 3:18; 1 Tim 6:21; 2 Tim 4:22; Tit 3:15; Filemon v 25; Hebr 13:24-25.
Werner Georg Kümmel "Futurisk och presentisk eskatologi i den äldsta urkristendomen"; Svensk Exegetisk Årsbok 24 (1959): 54-71.
Paul Treblico "What Shall We Call Each Other? Part Two: The Issue of Selfdesignation in the Johannine Letters and Revelation"; Tyndale Bulletin 54.1 (2003): 51-75.
(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-08-19; 2012-07-31; 2015-11-30; slutlig version 2018-08-08)
Tillbaka till Start