Till kapitellistan

Tjugoförsta kapitlet
snabbnavigation till verserna:
1a | 1b | 2 | 3 | 4a | 4b | 5a | 5b | 6a | 6b | 7 | 8 | 9 | 10-11a | 11b | 12 | 13 | 14 | 15 | 16 | 17 | 18 | 19-20 | 21 | 22 | 23 | 24 | 25 | 26 | 27


21:1a Och jag skådade en ny himmel och en ny jord, ty den första himlen och den första jorden hade gått bort.

Ord för ord (16 ord i den grekiska texten): Och (jag)-skådade (en)-himmel ny och (en)-jord ny, den ty första himmel och den första jord gick-bort.


1883: Och jag såg en ny himmel och en ny jord; ty den första himmeln och den första jorden hafva förgåtts.

1541(1703): Och jag såg en ny himmel och en ny jord, ty den första himmelen och den första jorden förgingos.

LT 1974: Sedan såg jag en ny jord (utan några hav) och en ny himmel, för den nuvarande jorden och himlen hade försvunnit.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren Gud sade till mannen:) “Du skall gå bort in i jord.” (1 Mos 3:19b, Grekiska GT)

En människa som har somnat må inte/förvisso ej stå upp. ’Ända till’/’så länge som’ himlen - alltefter omständigheterna - inte/förvisso ej må braka samman, skall de och/nämligen inte väckas ur sömn, ut ur sin sömn. (Job 14:12, Grekiska GT)

(Elifas sade:) “En himmel (är) inte ren ‘mitt emot (Gud)’/’i (Guds) närvaro’.” (Job 15:15b, Grekiska GT)

(Psalmisten sade till Herren: “Himlarna) skall fördärvas, men Du stannar alltigenom/kvar.” (Ps 102:26a eller 102:27a, Grekiska GT)

(Herren sade:) “Det kommer att vara den nya himlen och den nya jorden, och de/man må inte/förvisso ej komma ihåg de förra.” (Jes 65:17a, Grekiska GT)

(Salomo sade till Gud:) "Hela skapelsen typbestämdes/omvandlades åter (hela tiden) alltigenom i en egen härkomst/födelse uppifrån, då den lyder Dina order, för att Dina pojkar (och flickor) må vaktas/bevaras oskadda." (Salomos Vishet 19:6)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Amen säger Jag er: ’Ända till – alltefter omständigheterna – himlen och jorden må komma vid sidan av, må inte/förvisso ej ett ”iota” (den minsta bokstav) eller en prick komma vid sidan av från lagen, ända till – alltefter omständigheterna – alla ting må bli/ske.’” (Matt 5:18)

(Jesus sade till Johannes lärjungar:) "De/man kastar/häller inte heller ungt/nygjort vin i gamla skinnsäckar. 'Men om ej'/annars bryts/slits skinnsäckarna under alla förhållanden 'i stycken'/sönder, och vinet hälls/rinner ut. Emellertid ungt/nygjort vin (är sådant) som bör kastas/hällas (א,* א) in i nya läglar. (Matt 9:17)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Men som tresängsledaren hade smakat på vattnet, som hade blivit (och blev) vin, och han inte visste varifrån det är/var - men tjänarna, de som hade öst (och öste) upp vattnet, visste (det) - höjer tresängsledaren sin röst (i riktning) mot brudgummen och säger till honom: "Varje människa sätter/’sätter fram’ det fina vinet först, och när de – alltefter omständigheterna – må ha gjorts druckna det mindre/ringare. Du har hållit/behållit (och håller/behåller) det fina vinet ända till just nu." (Joh 2:9-10)

Himlen ‘skiljdes bort från’/åtskiljdes och var virad som en bokrulle (א,* א). Och varje berg och kulle (א,* א) sattes i rörelse ut ur sina platser. (Upp 6:14)

Jag skådade en stor vit tron och den som sitter ovanpå (א,* א) den, från vars ansikte jorden och himlen flydde. Och det fanns inte (någon) plats (för) dem. (Upp 20:11)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

ca 2000 - ca 1900

Vad som nu kommer i (den gamla världens) ställe ser och hör Johannes i en rad uppenbarelser. Åter är det fråga om sju stycken. (Bo Giertz ”Uppenbarelseboken” s 127)

Guds rike är som när en fastighetsvärd beslutat att bygga ett nytt hus. Ett av hans äldre hus har länge berett honom stora bekymmer. Portvakten i huset missköter sina uppgifter och det har kommit till värdens kännedom att det råder osämja mellan hyresgästerna. ... Osämjan grannarna emellan har uppstått inte minst för en gammal dams skull. Hon bor i en liten etta och ett ungt par i lägenheten bredvid försöker med alla medel att få den gamla damen att flytta, så att de kan utöka sin bostad. Några av de andra hyresgästerna och portvakten stöder dem i sina planer. De har t o m utan hennes vetskap eller medgivande tagit kontakt med de sociala myndigheterna för att ordna en plats åt henne på ett pensionärshem under förevändningen att den gamla damen är senil och åderförkalkad. En dag kommer hyresvärden dit på inspektion. ... Portvaktens misskötsel blir helt uppenbar. (Hyresvärden) finner röta och mögel överallt. Inte utan irritation beslutar han sig för att riva det gamla huset och bygga ett nytt. Alla hyresgästerna och portvakten blir uppsagda. Till det nya huset välkomnar han den gamla damen, som han till allas förvåning själv hjälper att flytta. Så är det i Guds rike. (Lennart Thörn "Fem liknelser om Guds rike" s 18-19)

Få ord (som utsagan om Jesu ord, som skall bestå när himmel och jord förgås) drar tydligare upp gränslinjen mellan en sekulariserad och en kristen syn på tillvaron. För sekularismen är materia och energi det som skall bestå, medan allt som sagts och tänkts på jorden – också av Jesus – är relativt och tidsbestämt. Enligt biblisk tro är universum skapat. Det har blivit till och skall upphöra på nytt. Det enda i vår värld som evigt skall bestå är Ordet och det liv det skapar i dem som tror. (Bo Giertz ”Lukas” s 225 i kommentar till Luk 21:32-36)

Ditt öga är så tomt, söker förlorad himmel. Nästa: Venus och Mars är genomsökta. Solsystemet var blott ett vandrarhem. Varthän? när pupillen stelnar. Sandvara är ännu för nära. (Nelly Sachs "Öppna dig natt" s 591)

Jorden har besudlats av så mycken synd och druckit så mycket blod att den måste förgås. Själva himmelen måste också helt förnyas, eftersom den orenats genom änglars syndafall. (René Pache ”Livet efter detta” s 150)

En ”rening” av himmelen var icke minst av den anledningen nödvändig, att den var boplats för de fallna andarna (Ef. 6:12; 2:2), och emedan Satan, deras herre, tidsåldrar igenom haft tillträde till och med till de allra högsta regionerna i den himmelska världen (Job 1:6; 2:1; 1 Kon. 22:19-23; Upp. 12:7-9, jfr Job 15:16; Jes. 24:23) (Erich Sauer ”Den korsfästes triumf” s 196)

Nadja strövade i trädgården och på gatan, hon såg på husen, på de grå planken och hon tyckte att allting i staden för länge sedan var åldrigt och utlevat och endast inväntade antingen slutet eller början på ett nytt, friskt liv. Ack, om detta nya, klara liv snart ville randas, då man djärvt och modigt kunde se sitt öde i ögonen, känna med sig att man hade rätt att vara fri och glad! Men ett sådant liv skulle randas förr eller senare! Det skulle ju komma en tid då det inte fanns ett spår kvar av farmors hus där det fortfarande var så ordnat att fyra tjänare måste bo i osnygghet i ett enda rum i källarvåningen, man skulle glömma att det hade funnits ett sådant hus, ingen skulle minnas det. (Anton Tjechov "Fästmön" s 202)


ca 1900 och tiden dessförinnan

Nina (ung flicka, dotter till en rik godsägare): "Likt fången som kastats i den tomma och djupa brunnen vet jag inte var jag är eller vad som väntar mig. Det är fördolt för mig blott icke att i en ihärdig och skoningslös kamp mot Djävulen, mot alla materiella styrkors upphov, skall jag avgå med segern, och att efter detta skall materia och ande förenas i en underbar harmoni och Världsviljans rike inträda. Men det skall ske när sent omsider, efter en lång, lång rad av årtusenden både månen och den ljusa Sirius likaväl som jorden förvandlats till grus och aska ... Till dess blott fasa, fasa." (Anton Tjechov "Måsen" s 112-113)

"Jag föraktar alla böcker", (skrev juristen i sin frivilliga fångenskap), "föraktar all världslig egendom och visdom. Allt är intigt, förgängligt, skenbart och bedrägligt som en hägring. Hur stolta, kloka och förträffliga ni än är, men döden utplånar er, lika väl som råttorna under golvet, från denna jordens yta, och era efterkommande, er historia, era odödliga genier skall en gång förfrysa och brinna upp tillsammans med jordklotet. Ni är galna och vandrar inte den väg ni skall. Lögn tar ni för sanning och det fula för skönhet." (Anton Tjechov "Vadet" s 66)

Håll . . . sättare klara och däng ut sen dubbelhäfte. Dock borde kollision undvikas med mitt nya arbete hos Bonnier som kommer att rifva upp himmel och jord! (August Strindberg "August Strindbergs brev IV 1884" s 263; brev 18 juli 1884 till Claës Looström)

Sedan vi nu sett, huru naturvetenskapen söker förklara den fysiska världens uppkomst, så låt oss äfven kasta en blick på det öde han förutsäger för vår bostad jorden. Redan Immanuel Kant framhöll, att planeternas rörelsehastighet efter hand måste minskas och alla slutligen störta ned i solen. Genom den oerhörda hetta, som detta sammanstörtande åstadkomme, skulle hela massan upplösas i en gaskropp, och det kosmogoniska utvecklingsförlopp, som vi omtalat, börja på nytt enligt oföränderliga lagar. Naturen liknar då fågeln Fenix, om hvilken sagan mäler, att han tid efter annan uppbrände sig själf, för att förnyad uppstå ur askan. . . . Fullkomligt tvingande är . . . den slutsats, att solens värme ej kan räcka evigt, äfven om den skulle underhållas genom nedstörtande meteoriter. Solen drager sig tillsammans och förminskar sitt omfång, och därigenom omsättes mekanisk kraft i värme. Men att äfven denna värmekälla måste försina följer af sig själf, ehuru ofantliga tidrymder antagligen skola försvinna, innan så skett. (Viktor Rydberg "Materialism och idealism" s 212-213; föreläsningar i Göteborg höstterminen 1876)

Professor Fr. Hammerich i sitt förlidet år (1873) utkomna verk "De episk-kristelige Oldqvad hos de gotiske Folk" redogör omständligt för hela den återstående krets af sånger hos de gotiska (germaniska) frändefolken, angel-saxar, tyskar och nordmän, i hvilken dessa gåfvo det tidigaste uttrycket åt sin uppfattning af den kristna läran. Denna uppfattning är lika hos alla dessa folk, men skiljer sig skarpt från de romaniska folkens. . . . De nordiska folkens mytologi hade slagit dem en brygga till kristendomen. Asaläran hade sin Balder som en förebild till Kristus; hon lärde, äfven hon, att hela det historiska lifvet är en kamp mellan det goda och det onda, hon bjöd envar att hjältemodig kämpa på det godas sida, hon förkunnade, äfven hon, en världsbrand, i hvilket det onda tillintetgöres, och ur hvilken en ny himmel och en ny jord, där rättfärdighet bor, skall uppstå. (Viktor Rydberg "Skalden Kadmon och Ruthwell-korset" s 522; Göteborgs Handelstidning 24 september 1874.)

Himmel och jord, sol, stjernor, luft och alla skapade ting hafwa tröttnat wid werldens ondska, hwilken de måste se och fördraga. Ty det gör dem ondt, att de skändligen blifwa missbrukade och nödgas tjena werlden och djefwulen till utförande af alla synder och brott, så att de gerna wille med oss blifwa befriade från detta skändliga wäsende och blifwa såsom Petrus, 2 Petr. 3:13 efter Es. 65:17 säger: nya himlar och en ny jord, der rättfärdighet uti bor. De stå under en alltför tryckande öfwermakt, för att längre kunna fördraga den och derföre är allt uppfyldt af denna oroliga längtan och likasom ropar till Gud, att Han måtte förlossa dem. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 36 i kommentar till Luk 21:25-33)

Gud sjelf skall på yttersta dagen med eld feja och rena hela werlden, himmel och jord. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 63 i kommentar till Jes 9:2-7)

De skapade tingen wåndas och ropa såsom en hustru i barnsnöd, i det att sol och måne, stjernor, himmel och jord, säden, som wi äta, wattnet eller winet, som wi dricka, oxar, kor, får och i korthet allt, hwad man någonsin brukar, ropar himmelshögt öfwer werlden, att det är wanskligheten underkastadt och måste med Christus och alla Hans bröder deltaga i lidandet. Detta werop är icke möjligt för någon menniska att beskrifwa, ty hwem kan uppräkna alla skapade ting? Derföre har man fordomdags rätteligen sagt på predikstolen, att alla skapade ting skola på den yttersta dagen ropa we och förbannelse öfwer de ogudaktiga, att de hafwa missbrukat dem här på jorden, och skola anklaga dem såsom tyranner, hwilka de emot all rätt och billighet måst wara underkastade. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 368 i kommentar till Rom 8:18-23)

Gud har på flera ställen hos profeterna utlofwat, att Han will skapa en ny himmel och en ny jord ... Huru detta skall tillgå, kunna wi icke weta, utan endast, att det är utlofwadt, att det skall blifwa sådana himlar och en sådan jord, der ingen synd, utan idel rättfärdighet skall finnas, och der Guds barn skola bo; såsom ock Paulus säger i Rom. 8:18. Der skall wara idel kärlek, glädje och fröjd och ingenting annat, än Guds rike. Här kunde frågas, om de saliga skola wistas i himmelen eller på jorden. Texten tyckes antyda, att de skola bo på jorden, så att hela himmelen och jorden skall wara ett nytt paradis, der Gud sjelf bor. Ty Gud är icke endast i himmelen, utan allestädes; och derföre skola de utwalda ock wara, der Han är. (Petrus) talar såsom en apostel, hwars ord sträcka sig icke endast till en mansålder, utan angå alla menniskor, som lefwa i hwilken tid det wara må, tilldess (Guds dag) kommer. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 544 i kommentar till 2 Petr 3:3-13)

(Riddaren) kände sig äntligen stå fri emot sitt öde. Han var skövlad på allt men knotade ej; det vore orimligt att i denna förvandlingens, förgängelsens och dödens värld pocka på en varaktig äganderätt till timlig lycka. Den som spelar med i sinnelivets brokiga lek må fatta lekens mening. Den guldglänsande sky, som simmar i morgonrodnaden, är i all sin skönhet ej det rätta föremålet för eviga känslor. Solglittret på vattnets yta, böljan, som höjer sig och sjunker, suset i ekens krona, vill du avkräva dem en evighet, som de icke äga, vill du kristallisera dem i former, som trotsa förvittring? Varom icke, så fordra ej heller evighet av borgar med torn och tinnar, ej av rikedom och ära, ej av huslig lycka, ej av något bland allt, varefter den oerfarne griper och vars bortgång han ägnar onyttiga tårar. Den som en gång fått fotfäste på det evigas klippa rädes icke, om världssfärerna brista, himmel och jord sönderfalla i atomer. Det är endast ett solglitter som slocknat, en bölja som sjunkit, en susning som förstummats. (Viktor Rydberg "Singoalla" s 212)

(De nordiska gudakvädena) skildra ett världsdrama, vartill intet annat folk skapat ett motstycke. Völuspå förer oss från tidens början, ur det Eden där åsarne lekte guldtavel på den gröna Idavallen, genom den aldrig vilande kampen mellan gott och ont till gudaskymningen, ja ut över den till en pånyttfödd värld av oskuld och frid. (Viktor Rydberg "Fornnordiskt" s 234-235; Göteborgs Handelstidning 1872-12-30)


Att fortsätta med (hembygden):

Arbetarrörelsens historia i Jönköping och länet är en historia utan dramatik. Det är snarare en historia fylld av träget organisationsarbete, ett segt tålmodigt övervinnande av gamla fördomar; arbetarrörelsens talesmän i länet krävde inga nya himlar och ingen ny jord. Kraven var modest utformade, men därför inte utan tyngd och skärpa: en berättigad plats i samhället, eller med andra ord, delaktighet i samhället. (Sive Hallgren "'Mäster Palm' i Jönköping" s 27)

Bilden av Stromboli var denna gången helt annorlunda. Förra gången såg jag den som ett brinnande inferno men nu som ett litet paradis. ... Visserligen steg det upp rök ur vulkanens krater men alldeles nedanför fanns grönskande ängar, vindruvorna glödde och rosorna blommade. ... Vindruvorna klängde uppför bergssluttningarna, omgav husen, fyllde trädgårdarna. ... Särskilt minns jag den rika förekomsten av vinodlingar. Det var tydligt att innevånarna på den vulkaniska lilla ön Stromboli hade levebröd av att odla vindruvor. Överallt växte vinrankor, de klängde på husväggarna, på sluttningarna, ja, överallt. Vilken leende vacker tavla! Så romantisk och ljuvlig att vem som helst skulle velat bo där. (Elin V. Anderson "Eld - eller druvor" s 37-38; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1961)

Det första missionshuset i Norrahammar byggdes för 24 år sedan och ansågs då vara ett af de bästa på orten. Men allt efter som samhället växte på grund af verksamheternas utvidgande till en stor industri, har behofvet af en rymligare och tidsenligare samlingslokal blifvit allt större. Sedan missionsföreningen i maj månad d. å. (= detta år) beslutit att fullständigt ombygga det gamla huset, antogs byggmästare E. Anderssons i Hofslätt anbud att uppföra det nya efter ritning af J. Nyrén i Ängsfors. Det innehåller 2 salar, den stora rymmer 500 personer och den lilla 100. ... Elektrisk belysning är inledd och genom vänligt tillmötesgående från bruksägarne erhålles fri elektrisk ström. I yttre afseende liknar huset en kyrka, det är en korsbyggnad med en prydlig tornspira i midten. Intresset för byggnaden har varit stort. Aktiebolaget Norrahammars bruk har genom löjtnant Spånbergs välvilja bidragit med 1,500 kr., och missionsvännerna ha gjort tillskott efter förmåga. ... Söndagen den 11 dennes (= september) var den stora invigningsdagen. (Jönköpings-Posten 1908-10-14 "Fullständigt ombyggt gammalt hus")

Invigningsfest hölls lördagen den 16 dennes (= november) i Boarp, Byarums socken, då dess under sommarn uppförda missionshus för första gången togs i anspråk för sitt ändamål. ... (På grund af) behofvet af större samlingssal för uppbyggelsestunderna ... (hade) missionsvännerna beslutadt att slopa det gamla huset och uppföra ett nytt sådant. ... Det rymliga missionshuset var till sista plats fylldt af åhörare. ... Byggnadstomten var skänkt af hemmansägaren M. Palm i Boarp. (Jönköpings-Posten 1907-11-18 "Nytt missionshus ersätter gammalt")

Ur ... nöd skall den nya födelsen, den nya världsordningens daning, den nya himmelens och den nya jordens skapelse framgå såsom resultat. För den närmaste tiden (från år 1906 och framåt) en tunnel af sållning och nöd, måhända flera sådana tunnlar, men sedan den nya staden, det himmelska Jerusalem - detta är att vänta. (Alfr. Bredin "Natten är framskriden och dagen är nära" s 68)

Ynglingaföreningen (i Barnarp) har möte i Odensjö söndagen den 22 mars kl. 3 e.m. (Samtalsämne:) Upp. 21 kap. (Jönköpings-Posten 1903-03-18 "Upp 21 som samtalsämne")

(Viktor Rydberg) tror, liksom den nordiska gudalärans förkunnare, att en bättre värld ska stiga upp ur förödelsen. Kanske menar han också att den dramatiska uppgörelsen är nödvändig för att en kristnad mänsklighet ska kunna frigöra sig från en världsbild som i så många avseenden är präglad av hedendomen. "Kristus vile frälsa glädjen, men glädjen anammade honom icke. Glädjen skall strypas av fasan och fasan frälsa världen." (Lars Krumlinde "Viktor Rydbergs lyrik" s 62)

Så stod Månsarps kyrka färdig (och invigd midsommardagen 1857). Den är ritad av J. A. Haverman i nyklassisistisk stil. Tegnérstilen kallas den också. Tegnérlador är ett uttryck, som hörts i sammanhanget, ett förringande namn då det ändå måste erkännas, att exteriören är ren och vacker, och att det är luft och rymd innanför murarna. Den gamla kyrkan skattades åt förgängelsen. Många saknade säkert den gamla kyrkan, där föregående generationer samlats till gudstjänst och därutanför släkte efter släkte gått till vila. Inventarierna i den gamla kyrkan försåldes på auktion och spriddes åt olika håll. Här framträder månsarpsbornas pietetslöshet för det gamla. På en stämma den 27 maj 1856 beslutades: "Den i kyrkan nederst hängande gamla ljuskronan, äfvensom all i kyrkan befintlig gammal malm skall försäljas." Åt byggnadskommittén uppdrogs att inköpa en ny krona av mässing. Så gick dessa inventarier all världens väg liksom golvur, timglas, kyrkotagningslampa, vinfjerding, kyrkokista m. m. . . . Dessa klenoder ansåg icke månsarpsborna vara värda att bevara till eftervärlden, de smältes ned eller bortsåldes, liksom det talas om att huvudena av träskulpturer användes att sparka boll med. Men det är inget att (nu år 1990) orda om vidare, det som är gjort är gjort. (Tore Fasth "Liten historik om Månsarps kyrka" s 16-17)

Pöbelideerna gå genom Europa, de äro tidens släpmundering, pöbel har i alla tider och i alla land utgjort pluraliteten, ehuru de först nu funnit en röst. Aftonbladet kan falla och faller förmodligen snart, men der växer ju ett lefvande Aftonblad i hvarje RiksdagsBonde, hvarje BränvinsAdvokat, nu i tidens aftonstund. De bättre veta ju förut hvad som kan sägas i den vägen, och de andra - låta ej säga sig. - Ärelös är striden också, ty jag inser icke hvad beröm som kan vinnas genom ett sådant käbbel. Alla landets Talanger äro ju utan undantag på den ena sidan, all rå- och oduglighet på den andra, men med en ofantlig pluralitet. Tror du att vi kunna omstämma massan och Tidehvarfvet? Det är seklernas, icke de enskiltes verk. När galenskapen hunnit bli praktisk så äter den upp sig sjelf, liksom utlefvade hundar, och då utvicklar sig en ny sakernas ordning ur förstörelsen; men då lefva icke vi, knappast våra söner. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VII 1833-1835" s 352; brev från Östrabo i Växjö den 15 november 1835 till Bernhard von Beskow)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1950

Andromedagalaxen minns jag nu bara som ett töcken ur den tidiga barndomen: strax över skogsbrynet och den där underligt formade tallen som jag en hel uppväxt såg genom fönstret under månskivan. På den tiden visste jag heller inte att denna galax och vår egen Vintergata inom några miljarder år kommer att stöta samman. Våldsamma stjärnbildningar. Vintergatans svarta hål uppväckt, oberäkneligt. Åter ett pubertalt universum. (Göran Greider "Jakobsbrevet" s 129; Galaxer)

Jfr ”Lärjungarna sade till Jesus: ’Vi vet, att du skall gå ifrån oss. Vem skall leda (egentligen: vara stor över) oss?’ Jesus sade till dem: ’Dit där ni har kommit, skall ni gå till Jakob, den rättfärdige, denne, för vars skull himmel och jord blev till.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 49; Thomasevangeliet log. 12)

Vi som var uppfostrade på Stalintiden kunde inte tillåta oss tanken att det skulle finnas något slags övernaturliga krafter. Bibeln läste jag senare . . . Livet är märkligt! Gåtfullt! I dag tror jag . . . På vad? På att den tredimensionella världen redan är för trång för den moderna människan . . . Hur kommer det sig att det finns ett sådant intresse för science fiction i dag? Människan sliter sig loss från jorden . . . Hon hanterar andra tidskategorier och inte bara jorden utan också andra världar . . . Apokalyps? . . . Atomvinter . . . I västerländsk litteratur finns allt det där redan beskrivet, det är som om de haft repetition och förberett sig på vad som komma skall. Om ett stort antal kärnvapen sprängs blir det ofantliga bränder. Atmosfären mättas av rök så att solstrålarna inte kan tränga ned till jorden; där startar en kedjereaktion - kall, kallare, ännu kallare. Denna världsliga version av "jordens undergång" har vi levt med ända sedan 1700-talet och den industriella revolutionens början. Men inte ens efter att den sista stridsspetsen är skrotad kommer atombomberna att försvinna. Kunskapen finns kvar . . . Det pågår en generationsdispyt hos oss . . . Har ni märkt det? Atomhistorien handlar inte bara om militär sekretess, hemlighetsmakeri och förbannelse. Den handlar också om vår tid . . . Vår religion . . . I dag har till och med jag ibland en känsla av att världen styrs av "någon", att vi bara är som barnungar med våra kanoner och rymdfarkoster. Men jag är ännu inte helt övertygad . . . Livet är märkligt! Jag älskade fysiken och tänkte att jag aldrig skulle syssla med annat. Men nu har jag fått lust att skriva. Skildra mitt liv. . . . Jag visste redan att jag hade cancer . . . Jag måste få leva åtminstone någon sekund, någon minut till! Varför hade jag offrat så många timmar och dagar på att titta på TV och bläddra i tidningar? Det viktiga är livet och döden. (Valentin Aleksijevitj Borisevitj "En monolog om fysiken som vi alla var förälskade i" s 188-189; författaren var en gång laboratoriechef vid Vitryska vetenskapsakademiens kärnkraftsinstitut; ur boken Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj; atomkraftverket i Tjernobyl havererade den 26 april 1986)

Är det himlen som gjort jordelivet värt att leva? Himlen med änglalika molnvingar. Himlen med sin lysande fåll nu en begynnande höst: kanske den sista. Himlen sågo de upp till alla - far och mor, deras fäder och mödrar: daglönare, backstusittare, förslavade smeder. Ja, över all jordens folk i nöd välver sig ofattbar en himmelsk tillförsikt: om ett annat liv - ett liv, värt att leva! (Ragnar Thoursie "Kråkorna skrattar" s 182; En ny jord - 2 Petr 3:13-14)

Ny skapelse – det innebär att Herren Jesus inte är ett stöd för status quo utan befriaren från det onda, både för kosmos och för den enskilda människan. Jesus själv talar om att vi kan vänta ”världens återfödelse” (Matt 19:28). Paulus skriver: ”Den som är i Kristus är alltså en ny skapelse, det gamla är förbi, något nytt har kommit” (2 Kor 5:17). (Lars Lindberg. ”Ny skapelse” s 16-17)

Vad är då buddhistens nirvana? Buddhisten svarar nog att det är så olikt allt annat att man egentligen inte kan tala om det. Det är som en ljuslåga efter det att ljuset har blåsts ut. Klart är att det innebär att varje särskild tillvaro upphör, liksom medvetandet och allt det som vi rör oss med i vårt dagliga liv. Men kan detta upphörande också vara en början? Ur jordisk synpunkt är det fullständig tomhet. Men kan denna tomhet vara en väg till fullhet? De som har uppnått vad som i zen-buddhismen kallas "satori" - tidlöshet och frånvaro av all tanke - säger säkert att detta är just det: en salighet som inte kan jämföras med någon annan salighet. (Stephen Neill "Gud i andra religioner" s 202)

Vilket under det är, att världen finns till, det kommer vi aldrig riktigt fatta, förrän den dag den upphör att finnas till. ... Modern vetenskap ... anser, att universum är uppbyggt av två slags materia, vanlig materia och antimateria. Om dessa två slag träffas, förintar de varandra ömsesidigt. Att universum över huvud taget kan bestå, beror på att de av någon underlig anledning hålls isär av någonting. I samma ögonblick den tunna hinnan dras undan, som håller världarna, uppbyggda av materia eller antimateria, från varandra, finns universum inte mer. I den senaste astronomiska forskningen har världens hårfina balans mellan existens och icke-existens fått ett dramatiskt uttryck genom upptäckten av de s k "svarta hålen" eller kollapsarerna. Det är fråga om "punkter" med en så enorm gravitation (låt oss säga tyngdkraft) att all materia i närheten sugs in. ... Att (dessa hål) alls kan upptäckas beror på att materien, medan den ännu virvlar runt det svarta hålet, utsänder strålning, som kan uppfångas, innan materien slutgiltigt uppslukas av dess förintelsegap. Man är nu övertygad om att det är gott om dem och att vi troligen har åtskilliga av dem i vår egen vintergata. (Torsten Nilsson "Ropet och svaret" s 32-33)

Att denna värld ska gå under förnekas kanske inte av någon, men prognoserna går isär när det blir fråga om när och hur. När jag var skolpojke fick vi lära oss att mänskligheten skulle långsamt tyna bort av köld och svält i samband med en ny istid. Nuförtiden har naturvetenskapen kommit mycket närmare den bild Skriften tecknar i vår text. Vare sig katastrofen kommer att utlösas av människor i form av en atomexplosion eller solen kommer att explodera eller jorden kollidera med en stor meteorit, så kommer skeendet att mycket nära stämma överens med den beskrivning vår text ger: ”Då skola himlarna med dånande hast förgås och himlakropparna upplösas av hetta och jorden och de verk som äro därpå brännas upp.” Att detta ska ske är oss sagt. När det ska ske, vet ingen och kan ingen veta. Men eftersom detta förestår, vilken är den praktiska konsekvensen? Att äta och dricka, eftersom vi i morgon ska dö? Nej eftersom allt detta går till sin upplösning, hurudana bör inte vi då vara i helig vandel och gudsfruktan. (Sven Danell, ”Dagpostilla” s 329-330 i kommentar till 2 Petr 3:8-13)

Klimatet är visserligen lika för alla, men var och en fryser på sitt sätt. Täckjackor och skinnkappor är vanliga plagg i oktober, äldre personer använder kamelhår närmast kroppen. Ändå fryser de. Några tränger ihop sig i gruppsängar eller sveper in sig i talkörer och fanborgar, egnahemsägare bättrar på sin isolering. Ändå fryser många så att tänderna skallrar; över allt detta, som en yttersta presenning, en vag förtröstan på en gammal himmel eller en ny jord. Almanackan påstår att det är november. Grönsiskorna hänger som frusna kottar i alarna. I en väntsal på landet såg jag nyss en pojke sitta som i vinterdvala med en jordglob i famnen. Detta låter som de kala trädens klagan, men onämnd blommar mången buske. Hade jag levat på den 150:e psaltarpsalmens tid skulle jag med hartsfiol ha bistått zittran och cymbalen ... (Werner Aspenström "Ur Dikter" s 395-396; Årsberättelse 1977)

Människans oerhörda livsverk, hennes hängivelse, inspiration och briljanta genialitet, allt är bestämt att förgås i solsystemets förintelse. Alla människans landvinningar måste till sist, likt en av ålder tärd byggnad, rasa samman och begravas i spillrorna av universums ruiner. (Bertrand Russell "Why I am not a Christian" s 107; se också Colin Chapman "Livsfrågorna och kristendomen" s 225)

Bibeln börjar med att tala om skapelsen av himmel och jord och slutar med att sia om tillblivelsen av nya himlar och en ny jord. Alltsammans hänger ihop från begynnelsen till änden. (Folke Edsmyr "Utvecklingsläran och bibeln" s 35)

Denna kåk har varit våran uti många herrans år, denna kåk har varit vår och det har nog satt sina spår. Denna kåk den har hängt i och den har stått i vått och torrt, men nu är det slut på det, för nu skall trettifyran bort. Ja, nu är det slut på gamla tider, ja, nu är det färdigt inom kort. Nu skall hela rasket rivas, nu skall hela rasket bort. Så jag tar farväl och stora tårar rullar på min kind. Nu är det slut på gamla tider, nu går trettifyran i himlen in. ... Denna kåk var ganska rar och släppte solsken till oss in, den var också generös med fukt och kyla, regn och vind. Den var snäll och lite gnällig och den ville alla väl, och den var vår i alla väder, fastän gisten, ful och skev. Men nu är det slut på gamla tider ... Här i kåken har vi härjat sen vi alla varit små, här i kåken klådde morsan vice värden gul och blå. Ja, vår kåk har fått stå pall för smällar hårda så det dög, som när far gick genom väggen så att spån och plankor flög! Men nu är det slut på gamla tider, nu går denna fyran i himlen in. (Olle Adolphson "Trettifyran" s 446-447; 1954,1963)


ca 1950 - ca 1900

Ett hemligt frimureri knöt oss samman i en sällsam gemenskap; ett vemod bortom allt vett, en oro utan namn, en längtan, vild och vanmäktig, en hemlig triumf. Vi begräto tårlöst vår vinglöshet, vi mullvadar, men innerst inne vaknade en dröm till liv, segerdrömmen om en ny jord, en solbelyst hemkust. Någonstans. En gång. (Nils Bolander "En enda fast punkt" s 31; Segerdrömmen)

Det släkte som nu (1938) har fått pröva på politiska, ekonomiska och sociala förändringar i så rikt mått ... behöver inte känna sig tillbakasatt vid en jämförelse med vad andra tider och släktled fått uppleva. Så våldsamma ha förändringarna varit, att det för somliga av oss - nämligen för dem, som mer eller mindre långt före världskrigets utbrott år 1914 nått vuxen ålder - kan kännas, som om vi levat i två olika världar, levat två olika liv. Vi ha sett idéer, som tycktes ha en ganska god livskraft kvar, fördömas och förkastas; vi ha sett åskådningar och livsuppfattningar, som syntes ha åtskilligt att ge ännu, avfärdas som hopplösa förvillelser; vi ha sett nya ekonomiska och sociala system träda fram och ersätta en tingens ordning, som för tjugu år sedan inte föreföll att ha överlevt sig själv. Nya himlar ha vi ännu inte fått se, men väl en i mångt och mycket ny jord, en jord, olik den, som en gång i tiden föreföll oss tämligen välbekant. (Gunnar Westin Silverstolpe "Välstånd och fattigdom - Den ekonomiska och sociala omdaningen 1880-1930" s 1; Utgångsläget efter den ekonomiska liberalismens seger)

"Du tala om. Jag dö för landet," (sa Akira). "Säg vara snäll mot mor. Ta hand om. Och bygga god värld. . . . Ja. Bygga god värld." ""När vi var pojkar", sa jag, "levde vi i en god värld. Men det är fruktansvärt för barnen här, barnen vi mött, att så tidigt tvingas lära sig hur fasansfullt det verkligen är." "Min son", sa Akrira. "Fem år gammal. I Japan. Han vet ingenting. Han tror världen god. Snälla människor. Hans leksaker. Mor, far." . . . Akira var tyst ett tag. Så sa han: "När min pojke. Han upptäcker världen inte god. Jag önskar . . . " Han hejdade sig, antingen för att det gjorde ont eller för att han inte kunde hitta de engelska orden. Han sa något på japanska och fortsatte sedan: "Jag önskar jag med honom. Hjälpa honom. När han upptäcka." "Nej, hör du, din jubelidiot", sa jag, "nu blir du alldeles för dyster. Du kommer att få se din son igen, det ska jag ordna. Och allt det här om hur bra världen tedde sig när vi var pojkar. Ja, det är på sätt och vis bara dumheter. Det var bara det att de vuxna lurade oss. Man får inte bli för nostalgisk över barndomen." . . . "När vi nostalgisk, minns vi", (sa Akira). "En värld bättre än den vi lever i. Vi kommer ihåg och önskar god värld tillbaka. Mycket viktigt. Jag hade dröm, nyss. Jag var pojke. Mor, far, hos mig. I vårt hus." (Kazuo Ishiguro "Vi som var föräldralösa" s 296-297; Cathy Hotel, Shanghai 20 oktober 1937)

Denna bok ("Gyningsvindar") ger i ett slags romanform en rad bilder av livet på Färöarna i våra dagar (nu är 1934). Det är icke längre än en dryg mansålder sedan den moderna tiden bröt in på den lilla isolerade ögruppen i Atlanten, nämligen under åren efter monopolhandelns upphävande år 1856. Ända dittills hade Färöarna varit ett slutet land, ett samhälle för sig, ett starkt klassindelat och på många vis medeltidsaktigt samhälle, präglat av den säregna, insulära bondekultur, vars mest kända utslag är folkvisedansen. Varje söndagskväll kan man fortfarande på de större platserna höra den medeltidsaktiga folkvisesången från den ena dansstugan blanda sig med tonerna från en jazzorkester i den andra, så tvär är övergången mellan gammalt och nytt på Färöarna. Färingen av i dag befinner sig därför i en egendomlig situation både socialt och kulturellt. Om honom är det boken handlar och om den barocka och katastrofala övergångstid, i vilken det gamla går under, innan det nya riktigt fått fäste. (William Heinesen "Gryningsvindar" s 5)

(Läraren) Baldwin förlorar sig i underliga och dystra betraktelser. "En gång skall även jorden dö. Om miljoner år. Och solen skall slockna. Allt skall dö och bli till mörker . . . blott människosjälen är odödlig, den slutar sin vandring först när den har bestigit det stora (vishetens) berg jag nyss talade om. Men ack, när kommer vi så långt, vi stackars förblindade och förnedrade varelser?" (William Heinesen "Gryningsvindar" s 252; Färöarna i början av 1930-talet)

Då jag 1926 efter nära två decenniers frånvaro kom tillbaka till Växjö och åter blev bofast där, var det ett av mina första företag att uppsöka de nejder, där jag haft mitt barndomshem. Stora förändringar hade skett. Över forna åkrar och hagar hade staden trängt fram med jättesteg. Alla tomterna längs Södra Järnvägsgatan var nu bebyggda, och den fordom kala gatan smyckades av en rad vitstammiga björkar. Tegnérgatan och Södra Esplanaden hade iordningsställts och planterats med lindar. "Backen" såg ut som en liten stad och hade fått ett stort skolhus, Bäckaslövsgärdet var nu exercisplats, och domprosthagen hade förvandlats till en prydlig park med tennisbana och musikpaviljong, sommarservering och barnparadis. De gamla kyrkogångarna från min barndoms dagar hade försvunnit. De var väl bosatta på annat håll, eller måhända döda. Borta var också de flesta av mina forna lekkamrater. En ny tid hade hunnit till den gamla gatan med nya människor, nya levnadsförhållanden, intressen och glädjeämnen. (P.G. Vejde "Växjö på 1890-talet - Några minnesbilder" s 260)

Är det inte så, att vi under vissa tider höra en ansats av världsrösten, domedagsrösten, och vi få en förkänsla av att allt skall ramla vid en stor skräll och att världen och vi behöva förnyas? Det är en välbekant fantasilag vi härvid följa. Ty det ligger i fantasiens natur att samla i ett ögonblick och i en enda katastrof det som är utstrött genom timmar och myriader. Och vad den yttersta domen beträffar föreställde vi pojkar oss den alltid som ett stort ramlande av jorden och backarna och bergen, där de hade sådana, och husen och kyrkogårdarna, ja, alldeles som en jordbävning, och människorna springa ikring nakna och yra och söka sina kläder. Allt det där är ju grova barnföreställningar. Vad du ser är bara själar som springa nakna och söka sitt, sitt ... (Hans Larsson "Hemmabyarna" s 140-141; Storemor)

Första gången jag riktigt medvetet upplevde och förstod undergångsfröets fruktansvärda närvaro mitt inne i samtidsaktualiteternas ytvegetation var någon dag strax före jul 1912 eller 1913. Sålunda något av de sista åren före det första världskrigets utbrott. En jämnårig släkting - medicinsk forskare - hade återvänt från en studieresa i Tyskland. Han satt vid frukostbordet och talade om sina intryck från Berlin dagarna före jul. ... Han beskrev den jättelika ljusgården (i varuhuset Wertheim) runt vilken salustånden ordnade sig våningsvis. Mittpå ljusgården var en gigantisk ljus- och glitterskimrande julgran placerad med en lysande Betlehemsstjärna i toppen. Högt uppe från en läktare spelade Berlins berömdaste filharmoniska orkester den klassiska religiösa julmusikens mästerverk och de stora katolska och protestantiska kyrkornas julpsalmer ... medan världsstadens vilsna människomassor jagade runt från stånd till stånd i sin beskäftiga iver att för sina sedlar och silverpengar infånga så mycket som möjligt av diskarnas och butikshyllornas krimskrams; genombrutna strumpor - lackskor - marschkängor - damunderkläder - similidiamanter och äkta juveler - böcker i praktband och billighetsupplagor - sportartiklar och sydfrukter. ... För första gången såg jag klart, medvetet och överskådligt det inre maskineriet i den dåtida aktualitetsvärlden. Och jag brast ut i ungefär följande ord: "Vet du, hela den här kulturen är dödsdömd - det kommer att gå åt helvetet med alltsammans - en kultur, som kommit dithän, att den gör sina affärer och driver sin köpenskap till ackompanjemanget av det, som skulle vara dess heligaste värden, den är död i sin kärna - den är bara ett lysande skal - den har inget existensberättigande och livsvärde - den är redan död - det måste bli en katastrof." (Sven Lidman "Fjäril och vilddjur" s 28-29; Endast ett är nödvändigt)


ca 1900 och tiden dessförinnan

Elden är ett kraftigare reningsmedel än vatten. Vatten renar på ytan, men elden tränger igenom och förbränner även inre orenhet. När Guds tålamod med den nuvarande onda världen nått sin gräns, har det onda så genomträngt allt, både himmel och jord, att de måste öfverlämnas åt elden för att ur densamma framgå som nya himlar och en ny jord, likasom den jord, på hvilken Noah och hans söner ... trädde, var ny genom reningen i vattnet. ("Lilla Svenska Barntidningen" s 122; nr 16 den 19 april 1894)

(Missionär) Banks talade en stund om huru mycket gott vi åtnjuta här på jorden. Vi skulle vilja vara här alltid. Men vi veta, att detta livet varar endast en kort tid. ... Vilja vi (sedan) komma till den goda världen, måste vi lära känna den levande Guden och bliva hans vänner. (De infödda) lyssnade mycket intresserat och gjorde en del frågor. En av dessa frågor föranledde Banks att lämna den upplysningen, att den jord, varpå vi bo, och den himmel som vi se ovanom oss, skola förgås ... men sedan skall det bliva en ny himmel och en ny jord, mycket härligare och bättre. ... I de godas värld skall det ... alltid vara ljust och skönt, där skall intet lidande finnas, ingen jämmer och inga tårar, ty mitt ibland dem skall den levande Guden bo. (K.J. Pettersson "Äventyr i Central-Afrika - Skildringar från Kongomissionens första tid, del II" s 69; åren 1882-1885)

"Fattar ni då inte", (sade Niels Lyhne till doktor Hjerrild), "att den dag mänskligheten fritt kan jubla: det finns ingen gud! - den dagen skapas där som genom ett trollslag en ny himmel och en ny jord. Först då blir himlen det fria, oändliga rummet, i stället för ett hotande spanaröga. Först då blir jorden vår och vi jordens, när denna dunkla salighets- och fördömelsevärld där borta brustit som en bubbla. Jorden blir vårt rätta fosterland, vårt hjärtas hem, där vi inte går som främmande gäster en kort tid, utan all vår tid. Och vilken intensitet måste det ej ge livet, att allt skall rymmas där, att ingenting följer därefter. Den oerhörda kärleksström, som nu stiger upp mot den gud man tror på, den skall när himlen är tom böja sig ned över jorden och älskande famna alla de sköna, mänskliga egenskaper och krafter, som vi har potenserat och smyckat gudomen med för att göra den vår kärlek värd. Godhet, rättfärdighet, visdom - vem kan nämna dem alla? Fattar ni inte vilken adel det måste breda över mänskligheten, när den fritt kan leva sitt liv och dö sin död utan fruktan för helvetet eller hopp om himmelriket, men med fruktan för sig själv och hopp till sig själv? Hur måste inte samvetet växa, och vilken fasthet måste inte det ge, att dådlös ånger och ödmjukhet ingenting mer kan försona, och ingen annan förlåtelse är möjlig än att med godhet göra gott, vad man med ondska förbröt." "Ni måste ha en vidunderlig tro på mänskligheten", (sade Hjerrild). "Ateismen skulle ju komma att ställa större fordringar på den än kristendomen gör." "Naturligtvis", (sade Niels) "Naturligtvis", (sade Hjerrild). "Men varifrån vill ni då ta alla de starka individer, som ni behöver för att sammansätta er ateistiska mänsklighet? ... Naturligtvis ... naturligtvis. Men låt oss bara få behålla en enda port, ett enda nålsöga för alla jordrikets kameler." (J.P. Jacobsen "Niels Lyhne" s 138-140)

Bertrand Russell anmärkte en gång, att fast Marx gav sig ut för att vara ateist, ägde han en optimism om vart den historiska utvecklingen skulle leda, som bara en som tror på Gud kunde vara berättigad till. (De kristna s 543; Colin Brown: Människans utveckling)

(Esaias) Tegnérs professorstid (i Lund 1812-1824) var hans lyckligaste år. Nu nådde också hans diktning sin höjdpunkt. Från början av denna tid är hans väldiga dityramb "Sång till solen": "Dig jag sjunger en sång, du högtstrålande sol! ... Men det kommer en stund, då din gyllene rund springer sönder: dess knall manar världen till fall. Och som ramlande hus störta skapelsens hörn efter dig uti grus." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden 1809-1859" s 332-334)

Resan ifrån Virestad till Stenbrohults kyrka Annan Dag Pingst (1749). Stenbrohult. Här fann jag fåglarna utödde, boet uppbränt och ungarna förskingrade, att jag näppeligen igenkände det rum, där jag själv blivit utkläckt. Jag tyckte mig se campum, ubi olim Troja, på det stället där min salig fader Kyrkoherden Nils Linnaeus anlagt den trägården, som fordom blänkte av de raraste örter i Sverige, vilken en häftig vådeld alldeles förstört, förr än tiden honom bortryckte, förledet år d. 12 Maji. Min ungdoms nöjen, de raraste växter, som växa vilt på denna ort, hade ej hunnit ännu framkomma. Jag som för 20 år sedan kände var enda inbyggare i socknen, fann nu knappt 20 personer övrige; dem jag alla i min barndom sett unga drängar, de gingo nu med grå hår och vita skägg, utlevde, och en ny värld hade kommit i stället. (Carl von Linné "Skånska resan" s 28)

I livets afton kände (Olavus Petri) bittert, hur oändligt litet han förmått uträtta av allt vad han hoppats. Livet hade skoningslöst lärt honom, att "världen är alltid sig självo lik". Hjärtskärande är den åldrande mannens hopplösa sorg. "Tron är", klagar han, "utsläckt och kärleken förkolnad, och världen synes för ondska och arghets skull icke kunna längre ståndande bliva, utan hon måste nu snart genom eld förgången varda, såsom den förra världen förgicks genom vatten." ... 1552 gick med (Olavus Petri) en av svenska folkets ädlaste gestalter ur tiden. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden 1521-1611" s 121)

En verldsålder är förbi, en verldsbrand har öfvergått det gamla. Men herrligt reser sig ur verldslågan det goda åter, föryngradt och skönare, luttradt till ett högre lif. Solen har, innan hon uppslukades af Ulfven, födt en dotter, lika skön som modren, hvars bana hon vandrar. I Hoddmimers skog hafva två menniskor, Lif och Lifthraser, döljt sig undan Surturs låga; de taga sin mat af morgondaggen, och från dem härstamma de nya slägter, en renad mennisko-ätt. Grönskande skön uppstiger en ny jord ur hafvet, osådda vexa åkrarna, sjelfmanta skördar framkomma, all nöd förgår. Och den nyfödda jorden helsas af Odens herrliga söner. ... Och öfver den nya himmelen och jorden kommer han att herrska, som högre och mägtigare är än de Gudar, hvilka "styrkas af jordens krafter, af svalkande sjö och skaldernas mjöd", han, den starke ofvan. (A.M. Strinnholm "Svenska folkets historia från äldsta till närwarande tider - Första bandet" s 189-190; Nordiska Gudasagan)

För att förstå (dialogen Faidons) byggnad bör man särskilt ge akt på vilopunkten i mitten av samtalet. ... De dittills gjorda invändningarna mot själens odödlighet ha icke varit så svåra för Sokrates att undanröja och samtalet tycks avslutat. Det inträdde en tämligen lång tystnad. Sokrates själv satt försänkt i begrundande. Men det tycks ha legat i luften och förnummits av hela sällskapet, att den farligaste invändningen återstod, och man drar sig för att komma fram med den och kanske få dessa sista timmar förstörda av en misstämning. ... Simmias rycker nu fram med den tanken att själen är för kroppen vad harmonien är för lyran. Harmonien är för mer än lyran, liksom det förut visats att själen är för mer än kroppen, i det själen är en enhet och sålunda oförstörbar samt även härskar över kroppen. Men när lyran slås sönder, blir harmonien dock till intet - kanske det också är själens lott, när kroppen upplöses. Denna invändning är den svåraste, och är väl egentligen samma svårighet som i modern tid kvarstår som den avgörande. Platon har förstått det och har varskott om det. Därför denna korta stund av vila och samling inför det värsta taget som nu återstår - ty nu gällde det ju, som vi sett, att radikalt bryta med hela världsordningen sådan den för människan ter sig. Det går icke heller för sig med mindre. Så ligger frågan om själens odödlighet även för oss. Det lönar sig icke att söka springor och kryphål i vår slutna naturkausalitet. Skall man tänka sig själen fortleva, så måste man tänka sig sinnevärlden brista helt och hållet isär som vid en scenförändring i drömmen, så att det blir nya himlar och en ny jord. Själens odödlighet ligger alldeles utanför det rationella. Den kan icke upptagas i vår tankevärld - ty det får tilläggas, att den världsväv som för den möjlighetens skull måste brista icke blott består av sinnenas färgrika inslag utan också av tänkens ränning. Icke blott världen som vi ser den, utan också världen som vi måste tänka den, synes oförenlig med själens odödlighet. (Hans Larsson "Platon och vår tid" s 179-180; Faidon)


Sångarna:

Som en rämna och ett sår är vår värld, men från ett kors går en kraft som gör den hel. Var med, var med och ge. Nya himlar, en ny jord, där rättfärdighet skall bo vi i väntan vandrar mot. Var med, var med och ge. (A Frostenson: Psalmer och Sånger 476:3)

En gång i tidens morgon är jorden ny, luften är renad och sjöbottnen synbar. Fattiga gläds åt befrielsens budskap, slut är förtrycket och fångarna fria. (G Bexell: Psalmer och Sånger 731:1)

Och himmel skall förgås och jord, Men ej hans helga, dyra ord; Hans namn af alla tungors ljud Skall kallas Frälsare och Gud. (JO Wallin: Psalm 56:6; jfr Psalmer och Sånger 120:6)

Och verldar skola hafva slut, Och stjernor skola slockna ut, Och himlar störta med vår jord; Men dig, som tröstat på hans ord, Ej når förgänglighetens svall: Han lefver, och du lefva skall! (JO Wallin: Psalm 108:6)

Jord och himmel skall försvinna, Men ej Herrans Jesu ord: Vid dess sken vi en ny jord, En ny himmel skole finna, Der rättfärdighet och frid Blifva skall i evig tid. (JO Wallin: Psalm 117:5b)

Lyft upp ditt hufvud, se framåt, Förgät all jordens nöd och gråt! Snart din förlossare är här, Det första då förgånget är. (Carl Boberg: Sång 237:4b)

Dyre Jesus, håll mig redo Till ditt möte hvarje stund! Se'n må jord och himmel fallas; Fast består min sällhets grund. Herren kommer, Herren kommer; Ändas skall all jordens strid, Bruden siras, Bröllop firas Uti evig fröjd och frid. (N Frykman: Sång 687:3; jfr Psalmer och Sånger 318:3)

Visst synes det, o Herre kär, Som skulle det gå under; Visst stormar det än här, än där, Som bävade dess grunder; Men ack, det synes endast så; Ditt rike står och skall bestå, När jord och himmel falla! (L Sandell-Berg: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 486:2; jfr Psalmer och Sånger 413:2)

Löftena kunna ej svika. Nej, de stå evigt kvar! Jesus med blodet beseglat Allt, vad han lovat har. Himmel och jord må brinna, Höjder och berg försvinna, Men den som tror skall finna, Löftena de stå kvar. (L Pethrus: Psalmisten 1928 nr 330:1; jfr Psalmer och Sånger 254:1)

Välde och rikedom, visdom och ära, Ungdom och hälsa i blomstande år Högt över allt sina huvuden bära, Yvas och vissna och bida sin bår. Sist skall också Allting förgå, Himmelens salighet ensam bestå. (T Kingo-O Wågman-G Thorsell-T Fogelqvist: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 365:3; jfr Psalmer och Sånger 269:3)

Förlåt mina brister och giv att alltmer Din nåd jag förnimmer, din sanning jag ser. Ack, öppna mig ögonen, Gud, för ditt ord, Som bliver, då himlen förgås med vår jord. (JO Wallin: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 453:2; jfr Psalmer och Sånger 437:3)

Med lust och glädje tänker Jag på den sommartid, Då Gud de sina skänker En evig ro och frid, Då skapelsen är vorden Guds viljas återsken Och himlen ny och jorden Från alla synder ren. (J Walter-Petrus Johannis Gothus-AF Runstedt: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 592:1; jfr Psalmer och Sånger 324:1)

Ack, sköna dag, när skall din morgon gry, Då natt ej varder mer, Då ny blir himmelen och jorden ny Och solen ej går ner? När får min själ jag giva Uti Guds trogna hand Att där för evigt bliva I Härlighetens land? (JM Meyfart-E Evers: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 596:3)

Ny ska Gud göra mänskan allt gammalt och trasigt blir bytt. Himlar och jord ska förvandlas då när Gud skapar allting nytt, Gud skapar allting nytt. Uppstått har Jesus hurra, hurra, han lever, han lever, han lever än, han lever, han lever, han lever än. (M Melin: Den Svenska Psalmboken 1986 nr 612:3; jfr Psalmer och Sånger 520:3)


Utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ leds vid sidan av, och dess begärelse, men den som gör Guds vilja stannar/förblir in i (den kommande) tidsåldern. (1 Joh 2:17)


Ytterligare studier:

Jes 66:22, Joel 3:16; Haggai 2:21(22); Matt 5:14; 6:10; Luk 16:17; Joh 3:31; Rom 8:19-22; 2 Petr 3:10,13.


K.M. Campbell "The New Jerusalem in Matthew 5:14"; Scottish Journal of Theology 31 (1978): 385-.

Paul B. Decock "The Scriptures in the Book of Revelation"; Neotestamentica 33.2 (1999): 373-410.

Gale Z. Heide "What is New about the New Heaven and the New Earth? A Theology of Creation from Revelation 21 and 2 Peter 3"; Journal of the Evangelical Theological Society 40.1 (March 1997): 37-56.

R.J. Korner "'And I saw . . .' An Apocalyptic Literary Convention for Structural Identification in the Apocalypse"; (tidskriften) Novum Testamentum 42.2 (2000): 160-183.

Jan Lambrecht "Final Judgments and Ultimate Blessings: The Climatic Visions of Revelation 20:11-21:8"; Biblica 81 (2000): 362-385.

G. Lindeskog "Förnyelse, nyskapelse, nyfödelse"; Svensk Exegetisk Årsbok 8 (1943): 12-29.

J.A. du Rand "'. . . Your kingdom come . . . on earth as it is in heaven . . .' The theological motif of the Apocalypse of John"; Neotestamentica 31.1 (1997): 59-76.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-08-11; 2012-07-28; 2015-10-26; slutlig version 2018-08-08)

Till sidans topp

21:1b Och havet är inte längre.

Ord för ord (6 ord i den grekiska texten): och '-et hav'/havet inte är längre.


1883: ... och hafvet är icke mer.

1541(1703): ... och hafwet är icke mer.

LT 1974: (Sedan såg jag en ny jord) utan några hav (och en ny himmel, för den nuvarande jorden och himlen hade försvunnit).


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Mose sträckte ut handen emot havet. Och Herren drog tillbaka havet i/med en våldsam sydlig vind hela natten, och Han gjorde havet uttorkat, och vattnet splittrades/delades. Och Israels söner kom in i, in i havets mitt enligt/över det uttorkade. (2 Mos 14:21-22a, Grekiska GT)

Herren talade: “ ... Jag skall vända Mig intill (Mina fiender) i havsdjup.” (Ps 68:22 eller 68:23, Grekiska GT)

(Psalmisten sade till Herren:) ”Från/’beroende på’ ’Din heder på’/’Ditt klander’ skall (vattnen) fly. Från/’beroende på’ rösten/ljudet av Ditt åskdunder skall de vara fega.” (Ps 104:7, Grekiska GT)

(Herren sade:) “Ännu en gång skall Jag skaka himlen och jorden och havet och det uttorkade. Jag skall skaka (dem) tillsammans med alla nationerna.” (Haggai 2:6b eller 2:7b, Grekiska GT)

(Jesus, Syraks son, sade:) “De som ’far till sjöss havet’/’far på havet’ beskriver dess fara.” (Syr 43:24a)

(Baruk sade:) ”Gud har samordnat/’satt i system’ att ödmjuka varje högt berg ... och (att) raviner (skall) fullbordas/uppfyllas.” (Baruk 5:7a)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus) 'hedrade på'/klandrade vindarna och havet, och det blev ett stort lugn. (Matt 8:26b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Den som – alltefter omständigheterna – må få en av de här små som tror in i Mig att snava, det ‘för tillsammans’/’är till fördel’ för honom ’för att’/att en övre kvarnsten må hängas runt omkring hans hals, och han må drunkna i ’havets pelag’/’öppna havet’.” (Matt 18:6)

... Varje berg och kulle skall göras ödmjuk/låg. Och varje/allt kött skall skåda Guds räddningsmedel. (Luk 3:5a,6)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Både/vidare uppväcktes (hela tiden) havet av/’på grund av’ (d)en stora/starka vind som blåste. (Joh 6:18)

Och varje ö flydde, och berg fanns inte. (Upp 16:20)

(Budbäraren) sade: “På det här sättet, skall den stora staden Babylon kastas (med) stormning/’våldsam kraft’, och hon må inte/förvisso ej längre finnas i det/havet (א,* א).” (Upp 18:21b)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

ca 2000 - ca 1850

Det känns som en lättnad att få vända sig bort från draken och hans första vilddjur, vars hemvist är det rastlösa havet, och till Lammet som står på fast och helig mark. (John Stott "Genom Bibeln - Dag för dag" s 420 i kommentar till Upp 14:1)

Att havet inte längre finns betyder att allt uppror och all fiendskap mot Gud är borta. (Stefan Gustavsson ”Gör som Gud – bli människa” s 63)

Havet samlar ögonblick, vet intet om evighet. (Nelly Sachs "Glödande gåtor" s 568)

(Den gamle) tänkte alltid på havet som "la mar", vilket är vad folk kallar henne på spanska när de älskar henne. Fast de som älskar henne säger ibland fula saker om henne, men de sägs alltid som om hon var en kvinna. En del av de yngre fiskarna, de som använde flytbojar för sina revar och hade motorbåtar inköpta när hajlevrarna hade gett mycket pengar, talade om henne som "el mar", vilket är maskulinum. De talade om henne som en motståndare eller en plats eller till och med en fiende. Men den gamle tänkte alltid på henne som femininum och som nånting som gav eller förvägrade stora skänker, och om hon gjorde våldsamma eller skändliga saker så var det för att hon inte rådde för det. Månen påverkar henne på samma sätt som den påverkar en kvinna, tänkte han. (Ernest Hemingway "Den gamle och havet" s 25-26)

De gick över till Troops ... vita hus med blå fönsterkarmar. En uttjänt jolle tjänstgjorde som blomsterrabatt framför huset och vardagsrummet var som ett museum av sjömansfynd från jordens alla hörn. Därinne satt en storvuxen kvinna, tyst och allvarlig, med den beslöjade blicken hos dem som ofta och länge spanar ut över havet i väntan på att deras kära ska komma hem. ... "Vi förlorar hundra stycken om året enbart från Gloucester, mr Cheyne", sa hon. "Hundra pojkar och män, och jag har kommit att hata havet som om det var ett levande väsen." (Rudyard Kipling "Havets hjältar" s 191)

Så voro vi i Pegli. . . . Jag vaknade om natten och tyckte mig höra en jätte som snarkade. Regelbundna, dova andetag, som stundom gingo upp i ton och slutade i en flåsning. Det var havet som gick för sydostvinden eller sciroccon. Jag öppnade fönsterluckorna. Det var en präktig anblick. Havet under mig så nära att jag kunnat kasta åtminstone min cigarrask i det. Månen stod lågt över horisonten i söder. I väster syntes Genovas fyr som blinkade lika regelbundet som sjöarne drogo andan. När jag så låg i min säng igen såg jag den upprörda havsytan lik en flod av smält silver som tycktes komma in genom fönstret, mot mig, över mig. Vinden ökas och sjöarne stiga; de bli allt högre och skuggar sig själva så att de som svarta odjur med silverborst på ryggarne jaga varandra, sluka varandra, och stiga upp igen; komma i skaror, alltid nya, i ändlös rad som aldrig tar slut. Andningen blir rosslig och suckarne bli störningar. Det är icke blott våg som dunkar mot våg, skum som risslar över vågryggen, utan det är även sanden och småstenarne som rassla, och längst ut mot Saracentornets cyklopmurar, där vågorna bryta på djupare vatten, dundra och dunka de mot gråstensgrunden och kasta hela kaskader av månbelyst, sönderpiskat vatten upp i den dävna luften. Det är onekligen mycket vackert, men inte får man sova! (August Strindberg "Från det vaknande Italien" s 80-82; 1884-03-05)

Allmänt anskri: "Havet!" Det var Medelhavet som låg där blått, ja, blått som Vättern, skådat mellan fabriksskorstenar, stenkolsrök och järnvägsmateriel, och så försvann det bakom det ohyggliga stationshuset, där hotellportierer och bärare stodo lika opittoreska som i Bremen eller Nässjö! . . . Jag anhöll att bli förd ned till havsstranden för att få hälsa på min gamle vän havet. (August Strindberg "Från det vaknande Italien" s 77; mellan Turin och Savona 1884-03-04)

Jag dyrkar naturen och har bott vid hafvet i sommar, är nyss återkommen till staden, der jag tvinar. (August Strindberg "August Strindbergs brev II 1877-1882" s 181; brev den 6 sept 1880 till den norske författaren Alexander Kielland)

"Detta hav, professor Aronnax", sade (kapten Nemo), "denna märkliga och outtömliga amma, inte bara föder mig; det kläder mig också. ... Nu kommer allt till mig ur havet, liksom allt en dag skall återvända dit." "Ni älskar havet, kapten." "Ja, jag älskar det; havet är allt. Det täcker sju tiondelar av jordklotet. Dess vindar är rena och friska. Det är en väldig vildmark, där människan aldrig är ensam, för hon känner livet sjuda runtomkring sig. Havet är bärare av en övernaturlig och sällsam existens; det är rörelse och kärlek; det är den levande oändligheten, som en av era poeter har sagt. Här manifesterar sig naturen i sina tre riken: mineralriket, växtriket och djurriket. ... Havet är en väldig, naturlig reservoar. Det är tack vare havet som klotet så att säga har kunnat börja, och vem vet om det inte också kommer att ta slut med havet! Där finns det djupaste lugn. ... Där, bara där finns friheten och oberoendet, där erkänner jag inga herrar! Där är jag fri!" Kapten Nemo tystnade mitt i den entusiasm som gripit honom. Hade han låtit den rycka honom med sig alltför långt? Hade han sagt för mycket? (Jules Verne "En världsomsegling under havet" s 81-82)

Ner åt gränden såg (Johan) Klara sjö och klippbryggorna. Där såg nytt och hemlighetsfullt ut, men han var rädd för sjön. Han hade om de tysta vinterkvällarne hört nödrop av drunknande, som gått ner sig vid Kungsholmslandet. Detta inträffade rätt ofta. Man satt kring lampan i barnkammaren. - Tyst! sade någon av pigorna. Alla lyssnade. Långa, ihållande rop hördes. - Det är någon som drunknar, sade en. Man lyssnade, tills det var tyst. Och så följde en rad historier om drunknade. (August Strindberg "Tjänstekvinnans son" s 20; 1850-talet)


ca 1850 och tiden dessförinnan

Gamla väderbitna sjöbjörnar skakade på huvudet medan de såg ömsom på vattnet och ömsom på himlen och muttrade till varandra. Där fanns båtägare som var spända och oroliga, barn som kröp ihop intill varandra och tittade upp i de äldres ansikten, och till och med kraftiga matroser som sammanbitna och allvarliga riktade sina kikare ut mot havet från sina skyddade platser i lä, som om de höll utkik efter en fiende. Det fruktansvärda havet självt gjorde mig alldeles yr och stum när jag i den förblindande vinden, de flygande stenarna och sanden och det våldsamma dånet fann tillräckligt andrum för att betrakta det. När de höga vattenmurarna kom inrullande och då de var som högst bröts till skummande bränningar, såg de ut som om de allra minst skulle uppsluka staden (Ipswich). När den vikande vågen svepte tillbaka med ett hest vrål, tycktes den gräva ut djupa grottor i sanden, som om den ville underminera hela jorden. De vitskummande vågtopparna som kom dånande och bröts sönder innan de nått land, tycktes i varje liten del av det som nyss var ett helt, äga den fulla kraften i dess vrede och kasta sig fram för att förena sig med de andra till ett nytt monster. Böljande vågberg förvandlades till dalar, vågdalar (som en och annan sjöfågel då och då gled fram genom) lyftes upp till berg. Vattenmassorna skälvde och kom stranden att skaka med ett åskliknande brak. Varje vågformation rullade larmande vidare så fort den uppstått för att förändra både form och läge och jaga och tränga undan en annan formation. Den imaginära stranden vid horisonten med sina torn och byggnader steg och sjönk. Molnen rusade fram i täta massor. Jag tyckte mig se hela naturen slitas sönder och krossas. (Charles Dickens "David Copperfield" s 817; 1840-talet?)

Dig, Peters skapelse, jag älskar: din stränga, sköna byggnadsstil och Nevafloden bred och mäktig, dess stränder blanka av granit och dina räckens smidesmönster, din vita, tankfullt stilla natt, ditt genomskinligt klara dunkel då jag kan sitta i mitt rum och se att skriva utan lampa och lika tydligt se de stora palatsen utmed öde stråk och Amiralitetets nål som glänser blank, och nattens mörker där uppe i den gyllne skyn får blott en kort respit då skymning av soluppgång snart efterträds. . . . Var stolt, du Peters stad, och stå orubbligt fast som Ryska riket och må din seger leda till försoning med naturen som besegrats; må finska böljor glömma nu sitt forna fångenskap och hätskhet och ej med fåfäng vrede störa tsar Peter i hans sista sömn! (Alexandr Pusjkin "Petersburg" s 81-82)

Du tigande hav med ditt azurblå vatten, förtrollad jag står vid ditt svindlande djup. Du lever; du andas; en orolig kärlek, en skälvande tanke i dig fått gestalt. Du tigande hav med det azurblå vatten, ack, låt mig se in i din dolda mystär: Vad får din omätliga famn att vibrera? Vad suckar ditt spända och tyglade bröst? Kanhända den ljusklara himlen ur fjärran dig lockar att lämna ditt jordiska tvång? . . . Du bär på ett liv som är underbart, gåtfullt, och glänser jungfruligt i himmelens sken; du böljar i himmelens glimmande azur, du glöder i kvällens och morgonens ljus, du smeker hans gnistrande guldgula skyar och skimrar förnöjt i hans stjärnekaskad. Men sedan, när hotfulla åskmolnen nalkas och strävar att äntligen skilja er åt - då klagar du vilt, låter vågorna brusa och sliter det oblida mörkret itu. . . . Och mörkret försvinner, och molnen drar undan; men kvar finns den stormande oro du känt. Du låter den ängsliga dyningen svalla, och glansen från himlen som återvänt nu ger aldrig tillbaka den stillhet du söker; den frid som du bjuder är blott en chimär: Du döljer din oro i bråddjupens tystnad, du tjusas av himlen men ängslas ändå. (Vasilij Zjukovskij "Havet" s 61-62)

I judiska landet äro icke många strömmar och sjöar, utan många torra öknar (der djeflarna bo). I andra länder åter, hwilka, såsom wåra, äro watturika, bo djeflarna äfwen uti träsk och sjöar, hwarest de ock understundom dränka menniskor, som der bada eller färdas. Så finner man äfwen i somliga watten neckar eller sjörån, som locka de wid stränderna gående barnen i wattnet och fördränka dem. Sådant är allt djeflar. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 229 i kommentar till Luk 11:14-28)

(Ärkebiskop Thomas Becket): "I sju hela år levde folket skilt från mig ... I sju år har jag fått äta nådebröd i främmande land, sju år av olycka och nöd. De åren vill jag aldrig ha tillbaka. Aldrig mera, hända vad som hända vill, skall havet skilja herden från hans hjord." (T.S. Eliot "Mordet i Katedralen" s 69-70; Skådeplatsen Archbishop's Hall i Canterbury den 29 dec 1170)

För (den romerska) villans hufvudbyggnad sökte man ett sådant läge, att den från sina altaner, fönster och balkonger kunde behärska hela denna anläggning och tillika lämna en vidsträckt utsikt åt landskapet därutanför. Framför allt annat älskade romarne utsikten åt hafvet, och var villan belägen vid kusten, så förde vanligen också terrasstrappor ned till själfva stranden, där en åt hafvet öppen byggnad med veranda tillät att drömma bort en stund i åsynen af en azurblå, solglittrande vattenspegel och i åhörandet af böljornas plask mot verandans trappor. (Viktor Rydberg "Romerska kulturen under de två första århundradena efter Kristus" s 132-133; föreläsningar vid Stockholms Högskola höstterminen 1884)


Att fortsätta med (hembygden):

För många människor väcker havet ljuvliga känslor till liv. Hur vackert kan det inte glittra i solljuset. Fråga seglaren om han älskar havet. Och den som söker dess svalka en varm sommardag. I Bibeln saknas de här dimensionerna. Där är havet en kaosmakt. Hotfullt, opålitligt, farofyllt och därför många människors grav. ... Ofta står havet som symbol för falskhet, svek och upproriskhet. Ur havet såg Johannes det stora vilddjuret stiga upp (Upp. 13:1). På många sätt är havet typiskt för den gamla jorden. Ungefär två tredjedelar av den utgörs av hav. På den nya jorden är havet inte mer. Det betyder framför allt att det onda som Johannes förband med havet är borta. Inga avsked. Inga skeppsbrott. Inte några ”skeppsbrott i tron” heller. Inga uppror mot Gud. Den nya skapelsen lyder sin Herre. Allt är ostörd frid. (Paul Wern ”Himlen” s 42)

Den där januaridagen 1931 . . . rytande av ursinne vräkte Vättern skräckinjagande vågor mot järnvägsstationens perrong . . . Hur åskådligt ser jag inte nu (år 1979, i nära ett halvsekels perspektiv, Poseidon komma stormande fram från Visingsö. Jag ser honom, vild och galen, piska sitt apokalyptiska fyrspann. Fålarna frustade, deras mular stänkte sitt skum omkring sig . . . Ännu i maj månad kunde detta arktiska innanhav som var min barndoms och ungdoms Vättern, ligga frusen, dess orimliga böljor fjättrade av ett ispansar, grått som Döden. Det var en hemsk syn. Det var kanske just den som, rent av i högre grad än de stormiga vredesutbrotten, kom mig att hata Sjön. Oåtkomlig, avvisande, fientlig låg Vättern där, ett dystert bårtäcke lik. Det fanns ingenting man kunde företa sig med denna ohyggliga sjö, den bara låg där tom, livlös, och i djup förtvivlan lät man blicken svepa över detta Intet." (Agne Hamrin "I fascismens Europa" s 38)

Enligt israelisk uppfattning representerade havet och vattenmassorna det gudsfientliga i tillvaron. Dock visste man att Gud ändå hade herraväldet. (Bo Börjesson "Trygghet på livsresan"; Jönköpings-Posten den 30 januari 1976)

Jag skulle vilja säga till dig, att nära hamnen är det många skär. Kaptenen som har fört båten över det villande havet behöver hjälp av lots det sista stycket. En lots som känner farledens alla skär. En gång predikade jag på en liten ö ute i skärgården. Jag bodde hos en fiskarhustru. Hennes man var ute på storsjöfiske i Atlanten. De brukade vara borta fjorton dagar, men nu hade båten varit borta en månad. Varje morgon jag vaknade stod fiskarhustrun och spanade ut mot havet. Hon väntade på sin man. En morgon fanns hon inte i hemmet. Jag sprang upp, och då fick jag se att hela kajen var full av folk. Alla hade tagit fritt från sina arbeten och gått ner till kajen. Jag gick också dit. Rätt som det var fick vi se en båt komma bakom klipporna. När den kom närmare kunde vi tydligt se, att den varit ute i en svår storm. Storseglet var rivet och masten var knäckt. Båten lade stilla till och sex brunbrända fiskare gick i land. Deras hustrur höll upp de små barnen. De räckte ut sina armar till ett Välkommen hem. Så slöt fiskarna sina små och sina hustrur i famn. Det var en tyst och gripande stämning nere på kajen. Annars är det ingen sensation på den ön, att en fiskebåt kommer in. Det kommer in 20-30 fiskebåtar varje dag och ingen tänker på det. Men denna båt hade varit ute i storm och fara. Den hade varit nära att gå under, därför var den ännu mer välkommen hem. Jag behöver knappt tala om för er, vad jag tänkte den dagen. Jag tänkte på en annan kust och på en annan dag. Jag såg mig själv landa med bruten mast och med rivet segel. Jag vet väl, att min livsbåt inte har en jätteångares dimensioner. Den liknar en fiskeskuta. Jag vet, att seglatsen är allvarlig. Jag har själv hand om destination och navigering. Jag fattade beslut den morgonen. Landa vill jag vid himlens kust, om jag ska landa med rivet segel. Låt oss besluta det i dag. Vi vill komma hem. Ingenting får hindra oss. Vi vill hålla ut och, kära syskon, som har det svårt och kampfyllt, ni ska ändå komma ihåg, att vi är välkomna hem till den levande Gudens stad, till det himmelska Jerusalem. Där ska vi vara i evighet hos Herren Jesus. Färdens alla stormar är över, och vi har nått det mål, som vi så länge har längtat efter. (Hilding Fagerberg ”Budskap i tält och kyrka” s 89-90)

Det är så mycket som ändrats genom åren. Men människans djupaste behov av förlåtelse, frid och gudsgemenskap är desamma och lyckligtvis också Guds barmhärtighet och kärlek. "Hans nådeshav töms aldrig ut ..." (Olof Thulin "Där jag växte upp" s 57; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1965)

Söndagen den 9 juli (1960) stod semestergården Gullbranna (vid västkusten) invigningsklar. ... Tre hundra meter från gården utbreder sig Laholmsbuktens gräsbevuxna klitter och snövita sanddyner och där sjunger västhavets salta böljor sin rogivande, eviga sång. (Karl-Erik Andersson "SAU bygger" s 70; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1961)

April den 10de (1883). Litet stormigt. Det är icke mycket mer än sjöluft och det vida wattnet man får se men man kan falla i en förunderlig känsla der, när man ser det stora vida wattnet, dess djup och styrka. Jag tänkte på huru stora fiskar som voro inom dess yta. Huru många menniskor som fallit i dess djup i krig och frid. Och det heter i Herrans ord "Att hafvet skall gifva igen sina döda". På ett annat stelle "Att hafvet varder icke mer". (Alfred Nilsson "Alfred Nilssons dagbok - En smålandsbonde berättar sitt liv" s 39; över Oceanen på väg till Amerika)

(Prästen Karl Palmbergs) resa (i Europa hösten 1882) slutade ... rätt tragiskt. Sjukdomen började göra sig påmind. ... Kommen (från Genua) till Hannover insjuknade han svårt och måste läggas in på sjukhus. Professorn meddelade honom, att det var säkrast att bereda sig på döden.Ett djupt mörker bredde sig över själen. Ångest och förtvivlan slog sin järnklo i hans själ. Dödens hav var inte lika ljuvligt som det blå Medelhavet, utan liknade snarare ett polarhav, mörkt och kallt. Dödsfruktan omvärvde honom och släppte knappast sitt grepp under hela hans återstående liv. ... En av sjuksköterskorna (syster Elisabeth) kom och frågade, om hon på något vis kunde hjälpa den sjuke. ... Hon kröp ned vid sängen och bad högt och innerligt om hjälp och tro för den sjuke ända till dess tro strömmade in i hans hjärta. Någon tid därefter berättade syster Elisabeth, att hennes far ägde ett stort gods och odlade mycket sockerbetor. Svenska flickor brukade ansa dessa. En av flickorna var från Jönköping. Hon var en kristen och blev ett medel i Herrens hand att föra syster Elisabeth till Gud. Den unga sjuksköterskan brukade sjunga sköna evangeliska sånger i sjukrummet. Så skingrades mörkret omsider och friden återvände. Palmberg hade emellertid på allvar fått blicka ut över dödens hav. Den upplevelsen kunde han aldrig glömma. (Efraim Palmqvist "Karl Palmberg och hans samtida" s 222)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1950

En sen kväll ser jag havet på film. Det är storm och sjön går hög. Kameran ligger lågt på en segelbåt, ungefär samma perspektiv som Anders hade. Vågorna framstår som enorma. Bilderna som går i slow-motion är mer skräckinjagande än vackra. Hur kan någon överleva detta? Jag påminns om hur starkt jag misstror havet. Sedan olyckan med ”Estonia” undviker jag även stora passagerarbåtar om det blåser för mycket och det skulle aldrig falla mig in att övernatta instängd i en båthytt. Bara tanken på Anders ensamma nätter i ”Roslagens” trånga kajuta framkallar yrsel. Jag kan aldrig förstå honom. Samtidigt grips jag intuitivt av bilden av en ensam man i en roddbåt på havet. Den ligger sedan tidigare – genom romaner, sagor, filmer, mardrömmar – förankrad i mitt inre och utlöser en hel rad associationer. Den är egentligen en upprepning av den moderna urberättelsen om Robinson Crusoe – uppspolad på en öde ö, men inte som förlorare utan för att bli historiens segrare. Roddbåten är en mycket liten ö. Havet och ensamheten är lika stora i båda fallen. ... Klockan var halv fyra på eftermiddagen den 23 juni när jag förtöjde roddbåten vid ett smalt träd. ”Roslagen” var nu på andra sidan oceanen och jag hade fullföljt mer än 3700 sjämil på 63 och en halv dagar, den längsta och snabbaste ensamrodden som någonsin gjorts. ... Vid stranden sträckte (jag) ut armarna och ropade ut över havet: ”Jag vann. Hör du det. Jag vann, din jävel. Jag vet något som ingen annan vet.” (Per Wirtén "The Crazy Swede" s 26-27,51-52,54)

Numera bor jag vid havet. ... Det finns stunder när havet ligger blankt och horisonten är alldeles öde flera kilometer åt alla håll. Då känner jag mig hemma igen - och minns Antarktis. (Jerri Nielsen "Lång natt på Sydpolen" s 136)

Vilken kust, frågar du, är min älsklingskust, vilket land, vilket luftstreck, vilket folk, vilket språk, vilken himmel, frågar du. Jag svarar: Du. ... Kubas kust har jag sett – och Greklands, Amerikas, Afrikas och Indiens, men ingen av dessa är som din kust, din huds gåtfulla, bländvita kust, mina drömmars okända, ensamma, hägrande elfenbenskust, min dikts, mitt livs, min sångs och min längtans, mitt blods och min väntans ... ... Jag önskar, du såge mot himlen som jag den kustens ljus. Det är mot dig jag styr mitt skepp i nattens kaotiska brus, det är mot dig jag styr mitt skepp med roder av ren kristall. ... Vilken kust, frågar du, är min älsklingskust, vilken värld, vilken sol, vilket berg, vilken skog, vilken vidd, vilken jord, vilket namn, vilken famn, vilken hamn? ... Dyningen mot din strand viskar mitt svar även nu, viskar som vinden i seglen: Det är du, det är du, det är du ... (Bo Setterlind ”Kärlekens lov” s 18-19; Kusternas kust)

Korsfäst på sin post höll den där niggern fast i ratten, grabben, som korset höll Jesus, och hans såriga ögon tycktes gråta för vår skull, och jag matade honom med silverrom, medan varje kram av vatten med en snärt som från Leviatan fick (skonaren) Flykten att bäva som två brottslingar. Ingen vila på hela natten, tills vi, rödögda som gryningen, ser vår möda bedarra, ser hur den viker, och stormen är inte mer. Och vid middagstid är havet stilla som Tillkomme ditt rike. ... Min första vän var havet. Nu är det min sista. (Derek Walcott "The star-apple kingdom" s 82-83; Skonaren Flykten)

Min stupade, till stoft förvandlade, jord min, som tog denna gestalt som framträder på fotografiet: med en lövskugga över sitt ansikte, med havssnäckan i handen, på väg mot min dröm. Han vandrar genom mörker som sedan aldrig slocknar, genom tomrum evigt öppnade mot sig själva, genom sju gånger sju gånger sju tystnader. På insidan av mina ögonlock visar han sig, i den enda värld som står honom till buds. Hans genomskjutna hjärta bultar. Ur håret frigörs den första vinden. En äng formar sig mellan oss. Himlar med moln och fågelsvärmar, bergen exploderar stilla mot horisonten och floden flyter och söker sitt hav. Man kan redan se så långt, så långt att dag och natt blir samma tid och alla årstider uppfattas samtidigt. Månen brer u sin fyrfasiga solfjäder, snöflingor yr runt med fjärilar och från trädet i blom faller frukten. Vi närmar oss varandra. Vet inte om med tårar - vet inte om med leenden -. Ännu ett steg, och samman ska vi lyssna i din havssnäcka vilket brus där finns av tusentals orkestrar, vilken bröllopsmarsch för oss två. (Wislawa Szymborska "Dröm" s 70-71)

Tillägget att det inte skall finnas något hav på den nya jorden ger stöd åt tanken att det är fråga om en helt ny jord. (Florentinus Hällzon "Uppenbarelsebokens budskap" s 91)

Gustav Mosesson, född 1877, död 1965, rektor för Missionsförbundets teologiska skola på Lidingö, riksdagsman, väckelsepredikant. ... Sista gången jag träffade Gustav Mosesson i livet, tryckte han min hand till avsked med orden: ”Snart är vi inomskärs.” Inte så långt därefter var han död. (Sven Danell ”Sagt inför döden” s 103)

Jag står vid havets strand, ser böljegången, ser vågor fräsande mot klippan slå, Vid dånet, tonerna, jag lyss till sången, till havets sång och vad den säga må. Det är en sång om havet, stora, vida, om vattnens oceaner fjärran när, där vind och stormar spelar sent och tida och vågor sjunger om vad vattnen bär. Det är en sång, som varje sjöman gläder, ett språk som kan förstås förutan tolk, en sång om vattenvägarna, som leder till många länder, bort till många folk. Där skepp går lastade, där båtar ilar, där jättefartyg går till fjärran strand och ovan vattnen såsom silverpilar syns jetplan rusa ifrån land till land. Du vida hav med allt ditt myckna myller av levande, som ingen dock kan se, du även himmelsmolnen lastar, fyller, förrn de drar bort att regnets skurar ge. Se purprad himmel, medan afton svalkas och gyllne sol går ned i havets blå! En stämingstimme medan natten nalkas, i guldglans hav och himmel mötas då. (Florentinus Hällzon "Havets sång" s 34-35)

På den nya jorden skall icke finnas något hav, säger Johannes. Han var landsförvist till Patmos, en öde ö i Medelhavet, och han kände väl till havets oro, han såg och hörde dess fräsande vågor och hörde dess fruktansvärda dån. Det blir en ny jord, blomstrande, fruktbar och härlig. (Florentinus Hällzon "Tidsålderns avslutning" s 209)

Av havet får man lära sig mycket. ... Havet vet mer än någonting annat på jorden, om du kan få det att tala om det för dig. ... Och om du överlämnar dig helt åt det och låter det ta hand om dig, och om du inte kommer med dina egna små invändningar, inte envisas med sådant där, som är alldeles för tillfälligt och obetydligt för att havet ska kunna bry sig om det eller ens höra vad det är du muttrar för något medan det själv talar, medan det som bäst håller på och vräker över båten, så kan det ge dig frid i din själ, ifall du har nån. Och om det är frid du vill ha. Det vet ju inte jag. Och det angår ju inte mig. Men hur somhelst, du får aldrig ro i din själ annat än hos havet, det som själv aldrig finner ro. Så förhåller det sig. Det kan jag tala om för dig. Nej, det finns ingenting som havet. Ingen sådan vän, ingen som så kan hjälpa och frälsa en stackars sate. ... Havet är det enda som jag känner som någonting heligt. Och var dag tackar jag för att det finns. Hur det än stormar och rasar så tackar jag det. För att det ger frid. Inte trygghet utan frid. För att det är grymt och hårt och skoningslöst och ändå ger frid. Vad ska du i Det heliga landet att göra, när havet finns. Det heliga havet. (Pär Lagerkvist "Pilgrim på havet" s 16-18)

På den här båten ... (har) jag på det hela taget trivts mycket bra, där livet är rått och brutalt och blodigt och om inte just hederligt så åtminstone inte förljuget. På havet, det ändlösa havet, som är likgiltigt för allt, som varken bryr sig m det ena eller det andra, varken djävulen eller gud. Som är omänskligt - och det måste man ju gilla, det måste man ju tycka om ifall man har lärt känna människorna. Och hos skökorna i hamnarna som inte ger sig ut för något annat än de är och som tillfredsställer mig mycket bra med sin kunniga och hederliga kärlek. Nu har du hört om mitt liv och så får du döma mig som du vill. (Pär Lagerkvist "Pilgrim på havet" s 144-145)

På det blånande havet, som svallar kring Ölands stränder, ha många av dess söner sökt sin bärgning. Fiskaren har med sin bräckliga farkost djärvt seglat ut till grunden med sina garn, men fisket har aldrig varit av större betydelse. Bristen på hamnar har verkat som en hämsko. Man har sagt att ölänningarna fiskat mer i Alaska och vid Vancouver än i Östersjön. Är det en överdrift i detta, så finns där dock ett stycke sanning. Havets lockelse har varit stark, och otaliga ynglingar ha lämnat tryggheten i hemmabyn för äventyren och farorna i främmande land. (Göran Palm "Öland - Stiftets Österland" s 214)


ca 1950 - ca 1900

Min älskling, du är som en ros, en nyutsprungen skär, ja, som den ljuvaste musik, min älskade du är! Så underbar är du, min vän, och ser så vacker ut! Och älska dig, det skall jag än när havet sinat ut. När hela havet sinat ut och bergen smälts till glöd! Ja, älska dig, det skall jag än när jorden ligger död. Min älskling, du är som en ros, en nyutsprungen, skär, ja, som den ljuvaste musik, min älskade du är! (Evert Taube ”Min älskling” s 263-264; 1943)

Snart är du död och vet ej att du glider på livets båt bort mot de andra landen där morgon väntar dig på dolda stränder. ... Oroas ej. Räds ej uppbrottstimman. En vänlig hand lugnt ordnar båtens segel som för dig bort från kvällens land till dagens. Gå utan ängslan ner i strandens tystnad, den mjuka stigen genom skymningsgräset. (Pär Lagerkvist ”Livsbåten” s II:355)

(Mors) tro var som ett tungt, svårt hav. Genom det tunga, svåra simmade mor mot himmelska stränder. Ingen behövde hålla henne under hakan. Blev hon trött vände hon sig på rygg, vilade och flöt på nåden och med blicken stadigt mot någonting därovan ... (Eric S. Alexandersson "Utblick från Masthugget" s 138-139; 1930-talets Göteborg)

Frida Olsen hade ett egensinnigt och frånstötande väsen, men man måste säga om henne att hon var flyhänt. . . . Alla dessa människor skulle ju ha frukost, middag och kvällsmat. . . . Hon var förfärlig, denna Frida. Men å andra sidan var hon ju oumbärlig. Hon var på sätt och vis som havet (som) ej kunde betvingas, men man kunde ändå besegra det, om man for fram med klokhet och rättade sig efter det. (William Heinesen "Gryningsvindar" s 59-60; Färöarna i början av 1930-talet)

(Vitus) tog blygsamt plats på en stol vid dörren och såg sig bländad omkring. "Här bor ni ju som en drottning", sade han (till Simona). "Men jag vill då också säga att finns det någon som förtjänat att stiga högt, så är det sannerligen ni. Och likväl har även den rike och lycklige sina sorger, jag tänker på (båten) 'Dunbartons' förlisning, det var en hemsk olycka, även för er man, för han satte väl till mycket pengar . . . ?" Vitus suckade djupt. "Ja, havet, det ger, och det tar." (William Heinesen "Gryningsvindar" s 198; Färöarna i början av 1930-talet)

Mannen som alltid står och tittar ut mot havet är kvar; alla andra från La Plage har farit ner mot spanska kusten för att fiska sardiner. Det verkar tomt. Krogvärdarna på Café de l'Océan och Café Atlant står på kajen och metar i kanalen, som förbinder Hossegorsjön med havet, och där man i ebbtid kan "fiska" ostron med hammare och mejsel. Havet rullar långt borta och tar igen sig till flodtid. Nu når dyningarna knappast fram till l'estacade, hamnpiren, som i höstas var så illa ute i stormen; men om några timmar fräser dyningen skum över hela tillställningen. Nu är utström. Hossegorsjön töms ända till botten och floden Boudigau ser nästan ut som en riktig flod. Hossegorkanalens kajer har höjt sig betydligt, och där det var djupt vatten i går kväll går nu ostronplockerskorna torrskodda och mejslar loss läckerheterna ur stenarna. Här och var har kanalbanken rasat och måste repareras; det är nödvändigt, man skyddar sig mot havet. (Eyvind Johnson "En sydfransk kuststad" s 190-191; Konsumentbladet 1930-07-26)

Vagga, vagga mig, stjärnebåt! Hjärnan har tröttnat på havets låt. Alltför länge jag sökt en hamn - hjärnan är trött på allt allvarsamt: hymner - lagrar - heroer - svek - hjärnan har tröttnat på all lek! Lägg mig i gräs, lägg mig i ris - hjärnan är trött på alla krig . . . (Marina Tsvetajeva "Sjöfararen" s 173; 12 juni 1923)

Omkring tiggarn från Luossa satt allt folket i en ring, och vid lägerelden hörde de hans sång. Och om bettlare och vägmän och om underbara ting, och om sin längtan sjöng han hela natten lång: ... ”Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången, det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt. Hören – någon går och viskar, går och lockar mig och beder: Kom till oss, ty denna jorden den är icke riket ditt! ... Jag har lyssnat till de stillsamma böljeslag mot strand, om de vildaste havens vila har jag drömt. Och i anden har jag ilat mot de formlösa land, där det käraste vi kände skall bli glömt. ... ... Följ mig, broder, bortom bergen, med de stilla svala floder, där allt havet somnar långsamt inom bergomkransad bädd. Någonstädes bortom himlen är mitt hem, har jag min moder, mitt i guldomstänkta dimmor i en rosenmantel klädd. ... ... Vid en snäckbesållad havsstrand står en port av rosor tunga, där i vila multna vraken och de trötta män få ro. Aldrig hörda höga sånger likt fiolers ekon sjunga under valv där evigt unga barn av saligheten bo.” (Dan Andersson ”Omkring tiggarn från Luossa” s 12-13; 1917)

Ur bergets gröna dunge av stormböjd, fattig en och tall, fram över hällen springer ett klart och lekfullt källefall. Det ringlar sig i svängar i glans av sol på brusten is, hän mellan ljung och ängar dit ut, där bortom dunkel hed en strimma blånar fri och bred av havet under morgonbris. ... Där kan du lyssna länge i ostörd ro till havets röst, som tonar ensamtstor och dov, och höra invid jordens bröst den sällsamt silverklara och ystra källan svara, och barnsligt lent och klocklikt rent i skimmer sjunga livets lov. ... Som längtande mot djupets oändlighet i brus och svall den fram ur berget slungar sitt liv av glitter och kristall. Likt gossetrots och ungmösång jag älskar dungens källefall, som mellan is och tuvors tvång ej tröttas eller rastar, men som i solförblindat språng mot havets dunkla värld av strid, omätligt djup och mäktigt vid, sig fullt av jubel kastar. (Gustaf Ullman ”Källsprång” s II:249-250)

Jeg har ikke hjemme blandt stammer, der grønnes og gror, men till søs er mit hjem overalt på vor klode, for hvor er havene henne, som ikke tilforn jeg befor? Å, vandrer derude, forstå, at for den, der en gang har givet sit hjerte til havet, er havet en trang, og selv menneskefriheden her uomtvistelig tvang. (Kai Friis Møller "Gallionsfigurens sang" s 125; trang = lust)

Det var i går kl. 9 vi lupo in i Plymouths hamn. På en undervattensklippa utanför hamnen ganska långt ute i hafvet står den världsbekanta Eddystone fyr, som väl är en af de märkvärdigaste fyrar, som finnas i världen. ... (En ingeniör åtog sig en gång) att på den farliga klippan låta bygga en fyr till räddning för andra. ... Han byggde ett fyrtorn, i hvilket han påstod sig kunna trotsa hvilken storm som hälst. Men högmod går före fall. En våldsam storm kastade med ursinnigt raseri väldiga böljor mot tornet. Det sviktade, det brast, och alla, som voro därinne, omkommo. ... Man byggde ett nytt. Äfven det gaf sig, så att man måste taga ned det. Det uppfördes sedan på land, på en hög och öppen plats i staden, där det ännu står som ett minne. Men på undervattensklippan byggde man ett nytt, och det har nu i många år uthärdat allt stormens och hafvets raseri. Det bullrar, det dånar. Det brakar rundt omkring. - Hafvet kastar sig våldsamt mot tornet, skummet af böljornas raseri yr öfver dess topp. Men det låtsar om ingenting. Det står stilla och tyst och lyser och räddar seglare. (P. Waldenström "Bref från London"; brefvet daterat 1902-06-13; Jönköpings-Posten 1902-06-14)

Man befann sig vid inloppet till New York, - hade Sandy Hooks båda ännu otända fyrar bakom sig. Från det rullande hafvet gled ångaren plötsligt in i den genom en grupp öar mot oceanens böljor och stormar helt skyddade viken. Kusten och inloppet med dess krans af härliga höjder, byggnader, människolif och vimmel af fartyg från och till alla håll i världstrafiken, jagade redan förbi blicken liksom med amerikansk snälltågsfart. Om en knapp timme stoppade den arbetande maskinen, och fartyget låg med släckta pannor, stannad propeller - tomt på passagerare, utvandrare och gods. . . . Den främmande jorden . . . hade förtrollat dem och timrat upp sina lyckodrömmar i deras fantasi - luftslott, som nu skulle beträdas med fasta fötter! Den kolossala frihetsstatyn hälsade dem med facklan i den upplyfta handen, medan den i skymningen började utsända sin oerhörda ljusstyrka öfver haf och land. . . . Ett människohaf af emigranter stodo tätt bredvid sina ägodelar, afvaktande hvad som nu skulle ske. Man hade vågat sitt öde in i det obekanta. Nu skulle det visa sig . . . Luften var fylld af rop och ordbyten på de mest olika tungomål. . . . Det sattes half fart. Man hade nått in i den inre hamnen. Elektriska bloss blinkade från kajer och dockor och upptände efterhand sitt ljushaf inåt den väldiga staden. Förväntansfulla, spända ansikten stirrade från relingen, - en liten värld af öden, som nu skulle fortsätta sin spånad på olika vägar. Det ringde och ljöd stoppsignaler från kommandobryggan ned till maskinen. Ångröret brusade - varma vattendroppar regnade . . . (Jonas Lie "När järnridån faller" s 97-98)


ca 1900 - ca 1800

Att färdas över Stilla (havet) var för (Fredrik) Franson icke någon sinekur. Han tyckte, att detta hav hade svårt att hålla sig stilla. Oftast svepte stormarna fram över de ändlösa vattenvidderna, och vågorna gingo skyhöga. Fartyget var som ett nötskal, som lyftes upp på de väldiga vågkammarna för att plötsligt slungas ned i djupen. För en människa , som led av sjösjuka och därtill reste i den billigaste klassen, var en sådan färd inget större nöje. Franson säger, att han ofta drömde om den nya jorden, då havet icke är mer. Men ibland kunde Stilla havet ligga spegelblankt. (Efraim Palmqvist "I Människosonens tecken" s 150; mitten av 1890-talet)

(Braminqvinnan) kan nu glädja sig i den tanken, att hindumödrar välsigna den engelska regeringen, då de vid Sagar-festen i stället för sina barn, som Gud gifvit dem, kasta kokosnötter, frukter och blommor såsom offer i hafvet. (Henrietta Mullens "Prasanna eller Trons seger" s 26)

Begär ej brådt af sekunden att fylla seklernas hopp! En bölja sjunker till grunden, en annan häfver sig opp. Millioner med krossad tinning bortrinna i hafvets sand, förrän med en tumsbredds vinning sig höjer ditt fosterland. Dock finns ej en våg i hafven, som icke vill dö med fröjd, blott stranden, som var begrafven, en gång blir i dagen höjd. (Zacharias Topelius "Finlands höjning" s 82; mars 1869)

(Laestadius) predikade en gång i Piteå ... om ”kristenhetens stora och lilla skepp”. På det förra såg han de otrogna och på det senare de trogna. På det stora funnos icke blott brottslingar utan ärliga tjuvar och barmhärtiga krögare m.m. Där hade man mycket roligt. Det gick muntert och stormande till. Man seglade om det lilla skeppet, där man läste och bad samt förhöll sig kristligt. Vid förbiseglandet hördes från folket på det stora skeppet förbannelser över ”läsarpacket” på det lilla. Efter någon tid stötte det stora skeppet på grund. Då tystnade svordomarna och skrålet, och man ropade på Gud i himmelen och på Jesus. Men när fartyget åter kom loss från grund, började å nyo det vilda syndalevernet. I sådant lättsinne fortsatte man färden till vägens slut. Omsider gick det stora skeppet i kvav, då däremot det lilla lade till vid den himmelska stranden. (E.J. Ekman "Inre missionens historia" s 129-130)

(Karl Oskar) gick här som ett kreatur, som var tjudrat vid sin påle – han gick sin ring runt, så långt som tjuderlinan räckte, men kom inte en tum längre. Det var havet som band honom, havet utanför relingen stängde in honom. Havet var ingenting för den som ville ha rum. ... När (Kristina) nu såg sin boning på havet kom den åter, tanken – den tanke, som hon hade tänkt när hon första gången satte sin fot här nere i skeppet: Härifrån kommer jag aldrig ut med livet! För det här liknar en grav! (Vilhelm Moberg ”Utvandrarna” s 279-280; 40 steg på längden och 8 på bredden)

Lyckönskningarna voro öfver, och hvardagarna inträdde. Hela skillnaden var, att Bernt gick med klockkedja utanpå västen, men i det inre var det icke så. Han hade vid konfirmationsdagen fäst många luftslott och stora förhoppningar. Den vuxnes fria land skimrade bakom den. När han var konfirmerad, skulle han taga hyra på långtur - se Kalifornien och Kap Horn och negrer och alla främmande folkslag, ända till sådana, som äta ormar, liksom vi äta ål. . . . Bortom konfirmationsdagen låg för hans längtan hela det fria, blå, af seglare, äfventyr och faror uppfyllda hafvet. . . . Han räknade nu blott dagarna, tills hans frihets timma skulle slå. (Jonas Lie "Rutland" s 105; 1840-talet?)

Nu lägger jag neder min pelegrimsstav och ser mot det stilla, det stjärnströdda hav, förmår ej att vända mitt öga från er, I strålande öar i azurens sjöar, som dagens, när dagen hos oss har gått ner. ... O, låten mig följa de facklor I tänt! Jag har ingen lust med den värld, som jag känt, jag andas ej fritt på dess kvalmiga strand. Mig driver en längtan, en aningsfull trängtan, jag vill över havet till okända land! (Johan Olof Wallin ”Hemsjukan” s 145; 1820-21)

Frithiof: Björn, jag är ledsen vid sjö och våg, böljorna äro oroliga sällar. Nordens, de fasta, de älskade fjällar lockar med underlig makt min håg. Lycklig är den, som hans land ej förskjutit, ingen förjagat från fädernas graf! Ack! För länge, för länge jag flutit fridlös omkring på det vilda haf. Björn: Hafvet är godt, det må du ej klandra: frihet och glädje på hafvet bo, vet ej af den vekliga ro, älska alltjämt att med böljorna vandra. När jag blir gammal, vid grönskande jord växer jag väl också fast som gräsen. Nu vill jag kämpa och dricka ombord, nu vill jag njuta mitt sorgfria väsen. (Esaias Tegnér "Frithiof och Björn")

När grymt sig förbyter ditt jordiska väl, när höstvinden ryter, gråt icke, o själ! Det ler bortom haven mot fågeln en strand. På hinsidan graven är även ett land, förgyllt av den eviga morgonens brand. (Erik Johan Stagnelius ”Flyttfåglarna” s I:314-315; 1793-1823)

Den tid kom, som väl högst få hade räknat med, den tid, då ingen sill mer fanns att fånga. Den hade lämnat Bohuslän. . . . Det var under år 1808, som den nakna, bittra sanningen gick upp för västerhavets arbetare. . . . Tusen och åter tusen "drängar" och "gesäller" flydde - varthän visste man väl ej alltid. Huvudsaken var, att man kom bort från det nyckfulla havet, lämnande kojan på ett naket skär, en udde eller holme. (Nathan Odenvik "Några anteckningar om Öckerö socken" s 62-63)


ca 1800 och tiden dessförinnan

(Adolf Fredrik Muncks) bana ledde uppåt med svindlande fart. Han blev friherre, greve, ståthållare, landshövding, president och serafimerriddare - det sista vid nyss fyllda 41 år. Men för att bära sådana upphöjelser hade det behövts mera inombords än en hovstallmästarbegåvning - ty det var den enda, Munck var i besittning av. ... Ryktet att Munck var drottningens älskare vann ... utbredning ej minst därigenom, att konung (Gustav III:s) egen moder och syskon satte tro därtill. ... (Men på brodern hertig Karls fråga nekade Munck därtill och) berättade genast för konungen, vad som förefallit. Då blev hertig Karl rädd och skyndade att själv tala med sin bror. Men han gjorde det på ett sådant sätt, att hela skulden föll på hans mor och han själv kom att framstå som den trogne brodern, vilken Hans Maj:t hade att tacka för att den nedriga komplotten i tid upptäckts. ... Konungens harm vände sig (då) uteslutande mot hans mor. ... Konungen slutade med att säga sin mor, att ... hon gjorde bäst i att flytta till Stralsund. ... Konungen (sade:) "Jag får aldrig fred, förrän havet skiljer oss åt." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1772-1809" s 132-135; Den kungliga familjen)

Vid hälsokällan på Baggetofta eller, som orten från 1770-talet benämndes, Gustafsberg, fanns åtminstone från 1774 även ett badrum med dusch, beläget 75 alnar från havsstranden. Traktens befolkning sökte bot för sina krämpor i badrummet liksom vid brunnen. Läkarvetenskapen hade nämligen kommit underfund med att saltvattensbad voro nyttiga. Länge hade man dock en viss motvilja mot strandbad - av religiösa skäl. Enligt den gamla föreställningen var det rentav syndigt att bada i havet. (Carl Vilhelm Jakobowsky "Vid brunnar och bad" s 363)

Vi voro nu mitt i januari månad 1770 och hade hunnit förbi toppen av skottarnes land. Den ofantliga sjögången började minskas något litet. Jag tänkte nyttja lugnet, gick ned i min hytt, högg en vak i mitt tillfrusna bläckhorn och tog pennan i handen; men ack, det trolösa havet! ... Pulpeter, böcker, glas med mig på näsan vända.Uti mitt lilla hus ett Babel målas av. Mitt bläck kring mina tio fingrar i femton svarta floder slingrar, där alla mina rim bedrövligt gå i kvav. ... Ett svart, förfärligt moln en faslig natt oss tyder. Vårt skepp, i svallen vräkt, ej rodret mera lyder. ... Stormbönen lästes om aftonen på våra knän, och order utdelades, att intet öga skulle slutas den natten. ... Orkan, förfärlige buse! näst den blodige segervinnarens tummelfält det ohyggligaste spektakel, som dödligt öga kan se. Huru skall jag kunna måla dig för andra? Konsten har ännu icke blandat färger fula nog till att draga din bild. (Jakob Wallenberg "Min son på galejan" s 279-281)

Så begav sig den 15 augusti 1665, att ett svenskt sorgespel (uppfört av Urban Hjärne) för första gången gick över tiljan (i Uppsala slott). Den bar namnet Rosimunda efter huvudpersonen, en konungadotter. ... Hur målande återges ej t.ex. havets hemlighetsfulla oro och farliga makt i följande verser: "På andra sidan hotar besvikeliga havet, som susar, rusar, brusar, som häftigt väser, fräser; de många stora vågor, de fradgefulla vågor, de höga, starka vågor, de vågor, som med svalgen och stormen gruvligt hota." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1660-1709" s 405; Urban Hjärne)

Egil Skallagrimsson är en av den isländska sagolitteraturens storslagnaste och egendomligaste gestalter, i mångt och mycket en rå viking men med djupa och starka känslor och den förste, som i dikt ger uttryck åt detta känsloliv. Detta sker framför allt i den dikt, Sonförlusten, som han författade, då hans mest älskade son omkommit genom drunkning. Dikten skulle enligt isländsk sed vara en minnes- och äredikt över den döde, men den är högst subjektiv, dvs. den handlar långt mindre om den, som den diktats om, än om den, som den diktats av: om hans djupa sorg, hans vanmäktiga vrede mot havets gud och till sist hans stolthet över att Odin skänkt honom "en ädel idrotts gåva - lindring i sorgen, som smärtan lättar". (Hjalmar Alving-Gudmar Hasselberg "Svensk litteraturhistoria" s 7)

Grymt var det hål, som havet slog i min faders rad av fränder. Jag känner den ofylld och öppen stå, den bräcka, som böljan bröt. Svårt har mig Ran rövat. Vanlottad är jag på vänner att älska. Böljan slet min släkts band, klippte dess sträng, den starka, av. Vet, om med vapen jag hämnd kunde vinna, kunde med svärdet förfäkta min sak! Då drog jag i härnad mot havet självt och bragte stormens broder på fall. . . . Men okuvligt motstår havet mig. Fruktansvärd är den fienden. (Egil Skallagrimsson "Sonförlusten" s 229,232)

"Mare tenebrosum", "mörkrets hav" kallade romarna Atlanten; redan Platon hade berättat att detta hav slukade ön Atlantis, som dvaldes i dessa djävulska vatten, där det rådde evigt mörker och där en jättehand dök upp ur djupen för att dra ner skeppen. (Joachim G. Leithäuser "Mot nya världar" s 30)

Från det tätast bebyggda, det skorstensrikaste och mest slaggavsöndrande distriktet i Tyskland regnar det inte längre sotflagor över världen, utan tvättflingor. Det må väl kallas den tekniska civilisationens triumf - den har tagit arvet från det oändliga havet, som de gamla grekerna kallade "panta lyon", det allt renande. (Fredrik Böök "Bil till Belgien" s 111; maj 1937)


Att avrunda med:

(Anna) sitter i det prydliga lilla köket med andlös havsutsikt och undrar om Rut efter alla år fortfarande kan förundras över det storslagna utanför fönstret. "Vi som är födda vid havet, var vi bor gör detsamma." Rut deklamerar högtidligt från spisen. "Det är väl Ebba Lindqvist hon heter, hon ... i Grebbestad (som) skrev om oss kustbor. Hon har nog rätt, det där med havet går aldrig ur, fast jag har mer varit rädd för havet än älskat det. Det går ju inte att tämja." (Liselotte J Andersson "Arvet" s 67)

Allting bidar sin förvandling, alla vågor dör vid stranden. (Bo Setterlind ”Kärlekens lov” s 109; Förvandlingen)

Strid på brädden av en grav, segling på ett vredgat hav, strävan på en stiglös stig, o mitt liv, jag nämner dig. ... Längtan fyllde seglarns håg, havet för hans öga låg: ”O, där bortom purpurskyn vill jag se en högre syn, ... vill jag nå en bättre strand, ljusets, fridens, glädjens land.” – Seglet svällde, hoppet log, mot det vida skeppet drog. ... Strid på brädden av en grav, segling på ett vredgat hav, strävan på en stiglös stig, o mitt liv, jag nämner dig. ... Var är hamnen, lugn och klar, hjärtats frid från forna dar? Var är hoppets guldkust gömd, aldrig nådd och aldrig glömd? ... Vågen seglarns kosa stör, stormar vina ovanför; ack, ännu står purpurskyn lika fjärran för hans syn. (Johan Ludvig Runeberg ”Mitt liv” s 231)


Sångarna:

Jag skall gråtande kasta mig ner på en kust som jag aldrig har sett. Jag vet ej var jag är, men jag vet att en boning åt mig är beredd vid ett hav, i en stad som fanns till, som fanns till innan städerna fanns, i ett land som är nytt och är före all tid och där natten har dagarnas glans. (A Frostenson: Psalmer och Sånger 311:1)

Ja, Herrans ljus ej slocknar, Fast det i moln sig döljer. Det goda segra skall till slut, Fast verlden det förföljer. Och han, som kom i Fadrens namn, Skall än välsignad komma Och samla i en evig hamn Från tidens storm de fromma. (FM Franzén: Psalm 122:5)

Snart till den strand, der böljor sig ej häfva, Lik arkens trötta dufva, skall du sväfva; Till Herdens famn, lik rädda lammet, ila Och der få hvila. (JO Wallin: Psalm 481:8; jfr Psalmer och Sånger 305:8)

Till himlens sälla land vi gå, Till fridens ljufva hem, Dit jordens sorger icke nå, Där vreda böljor icke slå; Det blifva skall en ljuflig ro Att hos vår Gud få bo. (EJ Ekman?: Sång 510:1)

O Mästare, bevara Och skydda mig allt fort! Min båt är ju så liten, Och havet är så stort; Och vägen mellan skären Är okänd utav mig, Och därför mina öden Jag anförtror åt dig. ... Men endast böljan bär mig Mot evighetens värld, Skall stormig resa vara För mig en bröllopsfärd. Vad är all sorg i världen Emot den fröjd du ger! Snart är all oro svunnen, Ty ”havet är ej mer”. (E Gustavson: Förbundstoner 1911 nr 403:1,3)

Håll ut då, min broder! O syster, håll ut Att vandra i Frälsarens spår! Ej tröttna i loppet en enda minut, Tills hemma förklarad du står! Där nås ej vårt öga av havets svall, Ej örat av stormarnas tjut. Snart står vi på glashavets klara kristall, Om vi uti tron hålla ut. (AL Skoog: Förbundstoner 1911 nr 705:3)

Och sist när dagens hetta svalkas Och vågen somnar tyst vid strand Och som förlossare du nalkas Att sakta lösa jordens band, O, te dig än på korset höga, Den enda frälsningsgrund, jag vet Och öppna helt mitt hjärtas öga, Att jag må se din salighet! (L Sandell-Berg: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 406:1)

Upprört, mörkt är ofta havet, Hårt och vilt är stormens grepp, På dess botten är begravet Månget hopp och månget skepp. Lik en suck, som vida går, Djupt mot stranden böljan slår. ... Gud, bevara havets söner, Som på böljan dragit ut! Hör, o Fader, våra böner Och i ditt beskydd dem slut! Hur än vågen välver sig, Låt dem finna ro hos dig! (C Boberg: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 618:1-2)

Du, Herre över land och hav, Som frälsa kan från död och grav, I dödens stund, på domens dag Säg: Rädens icke, det är jag! Led oss med stark och mäktig hand Till evig ro, till fridens strand! (H Bonar-CG Lagerfelt: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 620:6)

Han frälsar oss utur all nöd, Från synd och själafara. Är livet Kristus, skall vår död En härlig vinning vara. Vi bedja Gud i Jesu namn, Att han oss för till sist i hamn, Där inga stormar brusa. (A Lindeblad-JA Eklund: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 622:4)

Din jaspismur, de gators guld, Din pärleport, o Sion huld, Din änglasång vid flodens strand – Allt drager mig till fridens land. O gyllne stad, så kär för mig, Min längtan står dit upp till dig! Långt bortom havets brus och dån Den står beredd av dig, Guds son. (E Bergqvist-Bearbetning: Psalmisten 1928 nr 644:5)

Ej någon sjöman vid brustet roder Förgäves söker en säker hamn. För barnet sörjer ej någon moder, Ty havet öppnar ej mer sin famn. O, ljuva hemvist bland Jesu vänner! Där finns ej mera en sorgens tår, Ty syndagiftet ej mera bränner; De äro läkta de djupa sår. (KG Sjölin: Andliga Sånger 1936 nr 452:4; jfr Psalmer och Sånger 749:4)

Snart vi genom töcknet på avstånd se Sions torn och murar emot oss le. Då med fröjd vi ankra på hemmets kust, Sen med sista stormen vi haft vår dust. Fast är vårt ankare, trygg vår grund, Själen ej rädes i farans stund. Ankaret i djupet har säkert tag, Vilar på Guds kärlek och välbehag. (J Appelberg: Andliga sånger 1936 nr 411:4)

O, jag vet ett härligt land, Dit min längtan går ibland. Där har Gud berett åt mig Evigt hem och fröjd hos sig. Hem, hem, hem brusande våg mig förer. Hem, hem, hem! Änglarnas röst jag hörer. Hem, hem, hem! Där på den lugna stranden. Vitklädda skaror mig vänta hem. (Andliga sånger 1936 nr 460:1)

Då min farkost bräcklig, svag, Kastas kring på stormigt hav, Är jag trygg trots vågors svall, Som vill föra mig på fall. Ty min själ har ankargrund Uti blodets fridsförbund. Jag har säker ankargrund! Brusa än du vilda hav Mot min själ så hjälplös, svag! Jag igen ta'r nya tag. Jag har ankargrund, ja, säker grund! ... Mörkrets makt nu vika får. Morgonstjärnan klar uppgår, Vreda stormen rasat ut, All min ängslan tagit slut. Se, ur vågors vilda famn Förs min själ i säker hamn! (WC Martin: Segertoner 1960 nr 165:1,3)


Egna kommentarer och funderingar:

Det dödsbringande hav som tidigare hade fått ta emot och utplåna det fördömda Babylon upphör nu själv att finnas till.


Ytterligare studier:

Joh 6:16-21; Upp 12:18.


Jan Lambrecht "Final Judgments and Ultimate Blessings: The Climatic Visions of Revelation 20:11-21:8"; Biblica 81 (2000): 362-385.

D. Mathewson "New Exodus as a Background for 'The Sea Was No More' in Revelation 21:1C"; Trinity Journal 24.2 ns (Fall 2003): 243-258.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-08-11; 2012-07-28; 2015-10-26; slutlig version 2018-08-08)

Till sidans topp

21:2 Och jag skådade den heliga staden, ett nytt Jerusalem, som steg ned ut ur himlen från Gud (och) som har gjorts (och görs) redo som en brud som har smyckats (och smyckas) för sin man.

Ord för ord (22 ord i den grekiska texten): och '-en stad'/staden den heliga Jerusalem (ett)-nytt skådade-(jag) stigande-ned ut-ur '-en himmel'/himlen från '-en gud'/Gud havande-gjorts-(och-görandes)-redo som (en)-brud havande-varit-(och-varande)-smyckad (för)-'-nen man'/mannen sin.


1883: Och jag såg den heliga staden, ett nytt Jerusalem, nedkomma af himmeln från Gud, tillredd såsom en brud, prydd för sin man.

1541(1703): Och jag, Johannes, såg den helga staden, det nya Jerusalem, nederkomma af himmelen, ifrå Gudi, tillredd såsom en prydd brud till sin man.

LT 1974: Och jag, Johannes, såg den heliga staden, det nya Jerusalem, komma ner från himlen från Gud. Det var en underbar syn – som en vacker brud på väg till sitt bröllop.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herrens slav sade:) “Låt min själ jubla på/’för ... skull’ Herren, ty Han har sjunkit/klätt mig i ett räddningsmedlets klädesplagg och i en tunika av glatt lynne som en brudgum (och) satt runt omkring mig en huvudbonad och smyckat mig helt och hållet som en brud (med) utsmyckning.” (Jes 61:10, Grekiska GT)

(Tobit sade:) “(Vanärade) Jerosolyma/Jerusalem, heliga stad, (Gud) skall piska dig emot dina söners gärningar, och/men åter skall Han förbarma sig över de rättfärdigas söner.” (Tobit 13:9 eller 13:10, BA)

(Jonatan) gjorde (Jerusalem) nytt. (1 Mack 10:10b)

(Judas praktiserade) stadslika/belevade (ting), då han ‘alltigenom räknade’/reflekterade till förmån för en uppståndelse. (2 Mack 12:43b)

(Jesus, Syraks son, sade:) “De som fruktar Herren gör sina hjärtan redo.” (Syr 2:17a)

(Jesus, Syraks son, sade: “Herren) smyckade Sina gärningar ’in i’/'med syfte på' en (kommande) tidsålder.” (Syr 16:27)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Kungens slavar sade till dem som hade kallats:) “Kom hit in i/till bröllopsmåltiderna!” (Matt 22:4b)

Alla de där jungfrurna reste sig och smyckade/’ställde ... i ordning’ sina facklor. (Matt 25:7)

Då (många av de heligas kroppar som hade somnat och sov) kommit ut, ut ur minnesgravarna efter (Jesu) uppresande/uppståndelse, kom de in i, in i den heliga staden, och de gjordes tydliga för många. (Matt 27:53)

Några sade med anledning av helgedomen, att den var (och hade varit) smyckad (med) fina stenar och fromma gåvor. (Luk 21:5a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Och emot (pelaren) skall Jag skriva Min Guds namn och namnet av/på Min Guds stad, det nya Jerusalem, det som stiger ner ut ur himlen från Min Gud, och Mitt namn, det nya. (Upp 3:12b, ”Filadelfia”)

Och (nationerna) skall trampa (på) den heliga staden (i) fyrtiotvå månader. (Upp 11:2b)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

ca 2000 - ca 1900

Jerusalem är den heliga staden. Mänsklighetens historia, som började med två människor i en trädgård, når nu sin fulländning i den heliga staden. En stad – många människor på samma plats – är ett uttryck för gemenskap, för vårt beroende av närhet till varandra. (Stefan Gustavsson ”Gör som Gud – bli människa” s 65-66)

(Guds boning) stiger ner från himlen. Saligheten kommer från Gud. Människorna har förgäves försökt resa sitt Babelstorn mot himlen. Frälsningen kommer från Gud, saligheten är en gåva från honom. (Carl Fr. Wislöff "Bröd för dagen" s 544; kommentar till Upp 21:2-3)

Uppfattningen om staden Jerusalem som en brud förekommer också i targumen till Ps 48. Targumen över Höga Visan ser bruden som Israels församling. (J. Massyngberde Ford "Revelation" s 361)

Synen av det nya Jerusalem som bruden utgör motsatsen till allt som sagts om världsstaden, skökan Babylon, 17:1ff. (Olaf Moe "Johannes Uppenbarelse" s 253)

Jerusalem är byggt såsom en stad, där man skall komma samman (jfr Ps. 122:3). Det är frälsningens mål, mänsklighetens längtan, världens i fjärran skådade, ljusomflutna vandringsmål. (Erich Sauer ”Den korsfästes triumf” s 211)

Tegnér kallade Stockholm "detta Sodom och Abdera". Må vara - men jag längtar härifrån! Icke till landet, ty jag måste ha menniskor, Boklåda, och Vinhandel! Alltså: en gård i Lund med stor gammal trädgård, vexthus och sol. (August Strindberg "August Strindbergs brev XX juni 1911-maj 1912" s 69-70; brev 10 juli 1911 till Nils Andersson; Abdera = under antiken lastbar, rik grekisk stadsstat i Thrakien)

Skall Du flytta igen nu? Ingen varaktig stad hafva vi här, det vet jag bäst. Och hoppas icke på någon, på denna sidan gropen. Lev väl, i hoppet, om ett bättre, Jenseits! (August Strindberg "August Strindbergs brev XIX juni 1910-maj 1911" s 153; brev 8 okt 1910 till dr Gustaf Brand, som erbjudit Strindberg att komma och bo hos honom i Rävlanda till döddagar om han så önskade)

Märker du hvilket underbart alvar det ligger öfver allt, som rör Jerusalem, man tänker ta på det lätt eller sentimentalt eller satiriskt, ingenting går, det är så fruktansvärt alvarligt, brinnande samveten och själar, som kasta allt bara för hoppet att bli frälsta. (Selma Lagerlöf "Du lär mig att bli fri - Selma Lagerlöf skriver till Sophie Elkan" s 146; brev 3 juni 1900)


ca 1900 och tiden dessförinnan

(Saccard) gav till och med efter för sin förmåga att berusa sig av sin egen entusiasm, att kunna vinna en säker övertygelse om framgång just genom sin brinnande åstundan att lyckas, och han yppade den vanvettiga drömmen om påvedömet i Jerusalem, han talade om katolicismens slutliga triumf - påven tronande på de heliga platserna, behärskande världen, tillförsäkrad en kunglig budget tack vare upprättandet av "Den heliga gravens skattkammare". (Emile Zola "Pengar" s 117-118; mitten av 1860-talet)

Adolf öppnade för vännen under ett långt samtal sitt hjärta, uppdrog en teckning av sitt liv och målade i sorgliga färger sitt nuvarande själstillstånd. "Min vän", sade Göran, "du liknar stridsmannen, som lämnat slagfältet med ett blödande sår. . . . Varför klaga, om man ej med ens kan omskapa världen? Vad är den enskilda människans livslängd mot mänsklighetens oändliga framtid? Verka, medan du lever, och dö med det hopp, att Guds rike i tidernas fullbordan skall nedstiga på jorden! . . . Den bästa läkedom för en nedstämd själ är dock tanken, att jordelivet blott är en försal till evigheten. Livet här nere med dess små bekymmer är ju snart förbi . . . den korta dagen lider till ända, och sedan . . . sedan . . . evighetens morgon tänder purpurljus kring nattens länder." (Viktor Rydberg "De vandrande djäknarne" s 156-158)

Mamsell Lovisa Lagerlöf brukade kläda brudar. ... Förr i världen, när prästen bodde på Mårbacka, hade det troligen hört till prästgårdsfruntimmernas skyldigheter att smycka brudarna, framför allt sådana, som skulle vigas i kyrka. Mor och mormor och mormors mor och mormors mormor hade nog haft samma syssla före henne. Det var bara ett gammalt bruk, som hon tagit i arv. Hon hade också fått ärva all den brudgrannlåt, som under tidernas lopp hade samlat sig på Mårbacka. Hon ägde ett stort gammalt skåp, där hon i en av lådorna förvarade långa halsband med pärlor av glas, korall eller bärnsten. Hon hade en samling av gamla sköldpaddskammar, som stucko upp ett kvarter ovan huvudet, och av små, styva, halvrunda pappformar, som voro övermålade med blommor eller klädda med vitt siden och brukades på den tiden, då man skulle vara klädd i stycke och mössa. Hon ägde också en hög brudkrona av papp, vars taggar voro överklädda dels med guldpapper och dels med grönt och skärt taft. Hon ägde kransar av konstgjorda rosor och många alnar gröna sidenband, påsydda med blommor av skärt siden. I samma låda funnos också Jenny-Linds-lockar, som skulle hänga ner i pannan, hårnålar med dinglande kläppar, örhängen av långa, oäkta pärlor, alla slags broscher, armband och skospännen av mässing och besatta med falska rubiner, ametister och safirer. ... Och fastän nästan all grannlåten var oäkta gods, så kan man nog förstå, att en bondbrud med stor, hög krona och bred blomkrans på huvudet, med en mängd mångfärgade pärlband om halsen med brokigt sidenskärp och brokiga band omkring kjolen, med smyckade handleder och spännen i skorna var den grannaste syn man kunde få skåda. ... För brudgummen syntes hon på bröllopsdagen som en drottning, en rikedomsgudinna. Hon var den grannaste av alla rosor på ängen, och hon lyste för hans ögon som ett förgyllande skrin. Men när Mamsell Lovisa klädde brudar, då fick hon inte mer begagna sig av den gamla brudgrannlåten. Nu skulle det vara en liten, tunn krona av myrten och en liten, tunn krans, likaledes av myrten, och en stor, vit slöja, och det var nästan alltsammans. Ibland kunde hon fästa ett rött sidenband om livet på den släta, svarta ylleklänningen, och guldbrosch, guldkedja, guldarmband och guldur brukade hon låna sina brudar för att något litet lysa upp enkelheten. (Selma Lagerlöf "Mårbacka" s 124-125; Brudkronan)

Magister Lars stod med ryggen åt broder Mattias och nändes icke vända sig om, då han (sade:) ”Hela taket (i klosterkapellet) skall vitlimmas och förbliva vitt. Börja, karl!” Limstrykaren höjde borsten på nytt, då den veka, klagande rösten åter hördes: ”Nej vänta litet, bara litet! Bäste magister Laurentius Gudmundi, ni ser väl vem den vackra ängeln, som viskar i sibyllans öra, liknar. Det är er syster Margit, eder egen syster, avmålad så innerligt vackert av eder skicklige fader. Den tanken gladde mig, att sedan Margit själv genom Herrens nåd blivit en himmelens ängel, hennes barn och barnbarn här kunde skåda, huru vän och god hon i sin jordiska barnaålder såg ut. Och den mindre ängeln, mycket vacker även han, är, som ni ser, Gunnar Svantesson.” ”Jag ser det. Börja, karl!” upprepade magister Lars, och strax därefter var sibyllan med änglarne försvunnen. När Lars några dagar därefter beskådade sitt verk, gladdes han och sade till gardianen Johannes: ”Kapellet står nu klätt som en brud.” (Viktor Rydberg ”Vapensmeden” s 134; Magister Lars)

(Christus) gör alltså ett härligt, fröjdefullt bröllop, der Han trolofwar Sig med sin brud, tager henne till Sig, samt, för att tala på wårt barnsliga och menskliga sätt, likasom med pukor och trumpeter förer henne till dans, lägger henne på sina armar samt ärar och smyckar henne med all prydning, det will säga, afplanar och aftwår hennes synder och skänker henne rättfärdighet, den Helige Ande med Hans ljus, förstånd, styrka och alla de gåfwor, som för det tillkommande lifwet äro oss nödiga. Detta är andra kedjor, ringar, sammet, siden, perlor, smycken och klenoder, än de jordiska, hwilka blott äro en död bild af dessa himmelska gåfwor. ... Så ofta du derföre ser eller hör talas om en brud och brudgum eller om bröllopsglädje och bröllopsståt, så öppna hjerta och ögon och se, hwad din käre Herre Christus der förehåller och wisar dig. Ty om du eljest tror på Honom, så har han åt dig såsom sin kära brud och lefwande lem tillredt ett härligt, konungsligt bröllop, hwarest det är ewig glädje, förnöjelse, sång, dans, prydnad samt rikedom och öfwerflöd på allt godt. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Sommar-afdelningen" s 232-233 i kommentar till Matt 22:1-14)

Kabbalans teosofiska grundlära är, att det fysiska och psykiska lifvet är en afbild af en urbild i himmelen, och att universum bildar en kedja af väsen och krafter, som från det jordiska räcker upp till himmelen och är den himmelsstege, som Gud visade patriarken i drömmen. Det finns, bildligt taladt, ett himmelskt Jerusalem, ett himmelskt tempel, hvaraf det joriska Jerusalem med dess tempel endast vore materiella symboler. Gud är så långt ifrån ett materielt väsen, att man skulle materialisera honom för mycket, och göra honom allt för lik en människa, om man ens tillerkände honom vilja och tänkande i mänsklig mening. Han är så fullkomlig och vi så ofullkomliga, att vi löpa fara att göra oss en falsk bild af honom, äfven om vi tillägga honom de ädlaste af våra mänskliga egenskaper. (Viktor Rydberg "Korstågsperiodens kulturhistoria" s 560; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1888)

Flere bevis föreligga för, att korstågens olyckliga utgång födde hos den europeiska mänskligheten starka tvifvel på, om icke kristendomens, så likväl kyrkans, katolicismens anspråk på att vara den religiösa sanningen och Guds utkorade brud. (Viktor Rydberg "Korstågsperiodens kulturhistoria" s 309; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1888)

(Det fanns en) skarp skiljaktighet mellan romersk lifsåskådning och germanisk. Det var icke endast två nationaliteter, som här (på 400-talet och framåt) sammandrabbade och blandade sig om hvarandra, utan att på länge kunna organiskt förenas: det var också två grundligt olika civilisationer: en civilisation, den romerska, som sedan urminnes tider var grundad på stadslifvet och på denna grund utvecklat sig med glänsande utsidor; en annan civilisation, den germaniska, hvilken sedan årtusen tillbaka var grundad på landtlifvet och hade därför utvecklat mindre lysande och i ögonen fallande, men likväl solida egenskaper. . . . Den germaniska kulturen var, såsom nämdt, en bonde- och stridsmannakultur, låg och barbarisk ur stadskulturens synpunkt, kärnfrisk och aktningsvärd bedömd ur en annan. Germanien i hela sin utsträckning, såväl den nordliga skandinaviska halfön som fastlands-Germanien, var utan städer. . . . Blott under krigståg emottog och lydde den frie (germaniske) mannen befallningar; man insåg nödvändigheten af disciplinens band och starkaste sammanhållning; men äfven då kunde det hända, att en enstämmig fordran från männen i ledet gjorde sig hörd och af höfdingarne åtlydd. En landsbygdskultur af sådant slag främjar och utvecklar själfständighetskänslan, känslan af personligt oberoende, en känsla, hvilken stadskulturen knappast utvecklar . . . i ett statsmaskineri, där alla deras lifsvillkor bestämdes ofvanifrån genom en omsorgsfullt hopsatt byråkratisk ordning. . . . (Germanerna) hade en själfständighetskänsla, ett kraf på personligt oberoende, en tilltro till egen kraft och en obändighet i den egna viljan, som gjorde, att hvarje germanisk man af någon betydenhet blef ett slags utstrålningscentrum för spontan verksamhet, medan romarne numera varken kände eller som giltig erkände en sådan verksamhet hos någon annan än statens chef. (Viktor Rydberg "Den äldre medeltidens kulturhistoria" s 12,15-17; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1887)

Under den stränga vintern 1860 . . . kom en nordostlig snöstorm, som nästan begrafde Beaumont på juldagen. . . . (Snön) gjorde ett vildt anlopp mot (katedralens) Sainte Agnè s-port. . . . I gavelfältet öfver dörrens tvärstycke upprullade sig i hautrelief hela den naivt fromma legenden om (den trettonåriga martyren Agnes,) denna barnsliga Kristi brud. . . . Högst upp på gafvelfältet, i en gloria, upptages slutligen Agnes i himmeln, där hennes brudgum Jesus förmäler sig med den lilla barnsliga varelsen och ger henne den eviga salighetens kyss. (Emile Zola "Drömmen" s 1-2; Agnes uppges ha dött i Rom 257/258 eller 304 e.Kr.)

Jerusalems läge var helt unikt. Rest på en höjd av omkring 2610 fot över havsnivån var dess klimat mer hälsosamt, jämnt och tempererat än i någon annan del av landet. Från toppen av Olivträdens berg fick man en utsikt utan like över landets mest intressanta platser. ... Men, framför allt, just vid ens fötter, skulle den heliga staden ligga i all sin storslagenhet, likt ”en brud som är smyckad för sin make”. (Alfred Edersheim “The Temple” s 26)


Att fortsätta med (hembygden):

"Han som har givit löftet Han är trofast." I detta har Du fått lämna dina kära och nära, som i kväll trätt fram för Dig och i det tecknet och i det löftet får Du i tro och hopp vandra vidare på väg mot evigheten. I Jerusalem. Amen. (Lennart Jonsson "Den som har givit oss löftet Han är trofast" s 92; kommentar till Hebr 10:23 vid minnesgudstjänst i Byarums kyrka vid Alla Själars Afton 1 November 1979)

På Gölstorp i Svenarums socken bodde bröderna Sixtus, Markus och Robert, tre stora kraftiga karlar. ... Markus blev lite omtöcknad på gamla dar. Han strövade gärna omkring i skogen som han alltid gjort men fick allt svårare att hitta hem. Så gick han ner sig i sjön och drunknade 1943. Det hade alltid rått ett mycket gott förhållande mellan bröderna. De två kvarvarande var djupt rörda vid begravningen och det avsked de tog av honom var nog ett av de mest äkta gravtal som hållits. "Käre bror, du gick och du gick för du sökte väl den stora, heliga staden - men vad du skulle i måsadiket att göra begriper vi inte". (Joel Andersson "Sixtus på Gölstorp och hans bröder" s 74-76)

Mitt första besök i Jönköping var endast i förbifarten såsom en ingång till mina resor i Småland. Jag träffade (distriktsföreståndaren i Jönköpings Ansgariiförening) Ohldén och passade på att i hans sällskap göra en utflykt uppåt höjderna, från vilka vi hade den mest hänförande utsikt över staden och Vättern. Där ser man i ett ögonkast det fagraste Gud har skapat och människor gjort. Har man sett det, finnes egentligen intet mer i världen sevärt. Ack, Jönköping, du läseriets och tändstickornas huvudstad, var finnes din like? Efter dig ser med tårdränkt blick smålänningen, vart han än av ödet kastas i världen, såsom fordom efter Jerusalem de tolv stammarna i förskingringen. Du speglar dina spiror och torn i den klaraste och djupaste spegel Gud skapat, i Vätterns bölja, lätt och skiftande som smålänningens lynne, återgivande skyarnas stämning utmed hela tonskalan från den blåaste och fagraste diskant av solfrid till den djupaste och mörkaste brumbas av storm och åska. Du växer med ens från barnajollret och barnadrömmen till svärdslek och jättekast med vindens omkast och molnens. Du är djup och lätt ändå, grubblande och ändå klar, genomskinlig och ändå en spegel, med din botten uppe i ytan och himlen i din botten. Sådan är du och sådan är smålänningens själ, en sydländsk dröm i en nordisk natt. (David Nyvall "Om våra högtiders stad" s 102; 1910-talet?; återgivet i Jönköpings Ansgariiförenings Minnessskrift 1952 med anledning av dess 50-åriga tillvaro)

Den beramade fosterländska festen i Skillingaryd i söndags blef en verklig folkfest. Kl. 3.45 e.m. var torgplatsen fylld af människor och under tonerna af Jönköpings regementes paradmarsch, spelad af godtemplarnes musikkår, satte sig det imponerande tåget i rörelse mot festplatsen. Först marscherade skolbarnen med sina flaggor, så musikkåren, följd närmast af en större flagga, därefter officerare jämte damer samt medlemmar af skytteföreningarne, godtemplarne, föreläsnings- och blåbandsföreningarna samt militära nykterhetsföreningen. Till tåget slöt sig dessutom den mängd öfriga deltagare, som anländt från närliggande socknar. Festplatsen hade valts i en närliggande hage. Under ledning af musiken sjöng folkskaran "Du gamla, du friska". ... Efter (ett fosterländskt) föredrag (af löjtnant Schmid) sjöngs "kungasången" samt spelades af musiken ett par nummer, hvarefter (frälsningsarméns) sergeant Kjellberg höll ett kort föredrag med ledning af aposteln Pauli förmaning: Sen till, att I vandren välbetänkt, köpande tiden, ty dagarne äro onda! En militär manskör uppstämde nu "Hör oss Svea" och "Härliga land". ... Kyrkoherde Eriksson höll till sist ett tilltalande föredrag, därvid talaren bl.a. påminde om det nyförmälda fursteparets intåg (i Stockholm) och om den store konungens intåg i det nya Jerusalem. Den mycket tilltalande folkfesten afslöts med bön, dels af sergeant Kjellberg och dels af kyrkoherden samt med psalmsång: "Vår Gud är oss en väldig borg." (Jönköpings-Posten 1905-07-11 "Påminnelse om nyförmält furstepars intåg i Stockholm")

Mer än en stannade fordom till, när de till fots eller efter häst från höjden såg staden. Bilden av Jönköping smalt samman med bilden av det himmelska Jerusalem , en stad som också låg framför. En söndag på eftersommaren 1899 stod predikanten Anders Palmqvist i Stora Missionshuset och höll sitt livs avskedspredikan. Han vittnade om hur han som sjuåring till fots fått följa sin mor de tre milen från Forserum till Jönköping. "Ser du staden, som ligger framför oss?" hade hon frågat, när de äntligen var i Järaliden. Nu såg han det himmelska Jerusalem. "Jag ser staden och är snart framme ... Farväl, Jönköping, de andliga mötenas stad. Jag kommer icke mera hit. Möt mig i himmelen!" (Berndt Gustafsson "Frikyrkobröder" s 50)

Då man småningom vid Nässjö uppstiger på bergshöjden som å södra sidan omger Wettern, och ändtligen kommit till vattendelaren emellan de södra trakterna och Wetterns bassin, framför Tenhult, så börjar banan hastigt sänka sig på den vestra bergshöjden ned till Jönköping och Wettern. Här har man haft klippväggar att genomspränga, svalg och dälder att fylla. Från svindlande höjd nedåt ser man bottnen af dalen med dess snygga hus, under det att båda dalsluttningarne gömma klipporna under rik vegetation, hvarur ekar, almar, askar och björkar framstå. Med ens gör banan en liten böjning åt vester, och nu ligger liksom en djupblå himmel under oss, utsträckt till det aflägsnaste fjerran och utan begränsning, utan stränder. Det är Wetterns spegel, som vi hafva nedanför oss, infattad i ett rikt kultiveradt, parklikt landskap med långt bort utsträckta blå strandhöjder, som oöfverskådliga förlora sig i horisontens disiga luft. Det finnes ingen trakt i Sverige, så vidt jag vet, som på något vis i skönhet kan jemföras med Wetterns rusiga skönhet. Hvarken träffa vi här den stela, svenska urskogen, eller det backiga landets stenöken eller de enformiga sädesfälten. Naturen har här, med kärleksrika händer, lik en konstnär, arbetat fram ett mästareverk af berg, skog, sjö och kultur. . . . Man kan knappast hafva något ställe mera lämpadt för en villeggiatur, än detta Jönköping emellan sina två sjöar (på ena sidan Munksjön, på andra sidan Wettern) med dess bekransning af de saftigaste, skogbeväxta berg och i södern Tabergets afstympade kägla, som erinrar om det sachsiska Schweiz. (L. Passarge "Resa i Sverige 1865" s 7-8; översättning: G. Swederus)

25 april 1673 granskades ånyo (Barnarps) kyrkas inventarium. . . . Inventarierna befunnos vara i det närmaste desamma som vid förra inventeringar (senast 24 augusti 1664). Bland nya saker nämndes en ljuskrona av järn och brudkronan. . . . (1670 beslöts) att beställa en brudkrona till kyrkan att utlånas vid giftermål mot avgift. 24 april 1670 uppgjordes kontrakt med guldsmeden Peder Månsson Smitt i Jönköping om att han skulle förfärdiga en brudkrona till kyrkan. Den skulle väga 50 lod eller eventuellt något högre, om så nödigt vore. För vart lod skulle han ha i lön 1 daler och 16 öre silvermynt. I kontraktet förband sig guldsmeden, - "skola taga godt oförfalskat silver och annor materiam, dom dher til hörer, såsom jagh wil, för gudh och hwar ärlig man, som dher å kunde åtala, redeligen förswara. Med stenar, löf och prydnadt, sampt förgyldning. - - - Här emot obligerar iag mig, at til dhess kraftigare försäkring, att arbetet och materien skall wara helt förswarligit, sättia min gård uthi underpant och så snart arbetet är förferdigat förplichte sig församblingen til en riktig betalning. . . . 18 februari 1671 var kronan färdig . . . (och wägde) 72 lod om 6 mk. Silwemynt lodet. . . . 6 augusti samma år hölls stämma, varvid bestämdes, att var och en som begagnar brudkronan, skulle betala 1 mark silvermynt om det var sockenbor, annars skulle det kosta 28 öre kopparmynt. . . . 1709 beslöts att göra kronan mindre, så att vem som helst skulle kunna använda densamma. . . . Under dåvarande oroliga år blev dock ej beslutet förverkligat. . . . 28 januari 1724 var arbetet färdigt. Det hade gjorts av rådmannen och guldsmeden A. Falk från Jönköping. Kronans vigt hade nedbringats från 72 till 50 1/2 lod (670 gr.). "14 stenar (för) 8 öre st." hade tillsläppts av Falk, som för hela arbetet skulle ha 76 daler 3 öre. Den vackra brudkronan i sin kopparask är ännu i dag (år 1946) en av Barnarps kyrkas förnämsta klenoder. (Sigurd Lindgren "Bilder ur livet i Barnarps socken på 16-1700-talen" s 44,51-52)

År (1612) började det nya Jönköping uppbyggas, just på den plats, där det nu (år 1670) välbefäst står, mellan två namnkunniga sjöar Vättern och klosterbrödernas sjö, vanligen kallad Munksjön, båda famnande ett ganska snävt jordområde, likasomt ett smalt näs, vettande mot väster, under det att mot öster löper en mycket smal väg. Denna för sin skönhet och grundläggarnas namnkunnighet berömda stad, har en byggmästare (tysk till börden) vid namn Johan Fischer uppbyggt, anbringat husen i god ordning, anlagt räta och väl stenlagda gator, vilka ej ha någon upphöjning, som avbryter jämnheten, samt inrättat ett synnerligen väl avvägt torg. Denna blomstrande stads vård och förkovran låg regenterna så mycket om hjärtat, att de befäste och förstärkte den med ett nästan ointagligt slott och med en vallgrav, som sakta sorlande rinner mitt igenom staden. . . . Om vi betrakta de lika kloka som manliga borgarna och invånarna, så kunna vi ej förneka, att de utan gensägelse överträffa många svenska städers. Ty de ha fordom varit fulla av kraft och vår generation står ej tidigare efter i styrka, men i detta sekel har staden blivit än mera berömd, emedan den gjorts till säte för ädla och vittberömda män, lysande av både börd och förtjänster. Ödet och överheten ha nämligen ordnat det så, att rättens och rättskipningens högsta domaresäte, Göta rikes hovrätt skulle upprättas i denna stad såsom Göta rikes smycke, orakel, medelpunkt och krona. (Petrus M. Nicander "Lovtal över Jönköping" s 32; tal med den Högstes bistånd offentligen hållet vid Karolinska akademien i Lund den 11 juni 1670)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1900

Det är från Jerusalem evangeliet har utgått. Där står kristenhetens vagga. De som tagit emot Guds ord får därför inte försumma att välsigna Jerusalem, alla kyrkors moder. (Peter Halldorf ”Andens folk” s 188 i kommentar till Apg 11)

Målet för det kristna hoppet är en enda stad, rättvisans och fredens Nya Jerusalem, där befriade och omvända människor av alla raser, stammar, folk och språk lever i försonad gemenskap. De som bär på hoppet om denna stad måste praktisera dess värderingar nu. Om de gör det kanske deras städer kan förändras. (Morris Stuart "En stam, ett folk, en stad" s 243)

Smäckra småbjörkar, snötyngda, bildar bågformiga, glänsande portaler och unggranarna star smyckade som brudar i bländande midvinterdäkt. (Florentinus Hällzon "Decembervinter" s 25)

Jag har sett de röda stugor, som står tätt i Svealand. Jag har gått på stigar där vid bäck och sjö, Medan djupa skogar susar, västerhimlen står i brand. Blomsterängar liknar bröllopsfager mö. (Florentinus Hällzon "Intet är som svenska bygder" s 28)

Vi reser genom det judiska ghettot (i Warszawa). Allt är jämnat med marken. Blott ett hus i denna stadsdel blev oskadat. ... Warszawa förstördes så helt, att man kan tala om en ny stad. Man drar nu fram nya gator genom ruinområdena. Den nya staden bygges i vissa områden på ruinerna av den gamla och kommer på så sätt att ligga 2 till 3 meter högre än förut. Det högsta av de nya husen i Warszawa är det s.k. Kulturpalatset. Det är 240 meter högt och har 33 våningar. Huset är en gåva till det polska folket från det ryska och byggt till Stalins minne. (Hilding Fagerberg "Bakom järnridån till Orienten" s 61; Resan genom Polen; år 1958)

En kväll hade (Magda och Johan) lustvandrat utåt Djurgården - tjärdoften från pråmarna vid Strandvägen trängde tvärs genom tjugu år in på den dammiga redaktionen, och det glimmade mellan raderna på adressförteckningen av solblänk från vårflodsgråa vatten och av regnbågsskimrande fågelfärger. De hade sett solnedgången lysa i tusen rutor och förgylla Stockholm, så den sköna synderskan påminde om det nya Jerusalem, en civitas Dei smyckad som en brud för sin brudgum. Den bilden hade jag nog lånat från någon av pappas predikningar, tänkte redaktören och tittade ut genom fönstret - att inte Magda kom snart! (Olov Hartman "Död med förhinder" s 122-123)

Sabbaten (i judendomen) är vacker i sig själv, men dess skönhet har ytterligare förhöjts genom en rik folkloristisk utsmyckning: t.ex. dess framställning som en fager och kysk brud som på den nedgående solens strålar nedstiger till sin brudgum. (Milton Steinberg "Judendomen - Idéer och trosföreställningar" s 111)

Vi höllo vårt intåg i adertonhundratalskonstens forna huvudstad vid Rhen. Vi hade aldrig varit där förr, och det första som föll oss i ögonen var den elegans och den utsökta smak, som präglade Düsseldorfs stadsbild och hela dess liv. . . . Jag har sällan sett maken till parker, de vita och röda kastanjerna blommade var man kom, och grönskan i Hofgarten var så yppigt rik, att man ovillkorligen sökte en särskild förklaring därtill, vare sig i jordmånen eller i det fuktigt milda klimatet. Gatorna voro så rensopade, butikerna så strålande och välförsedda, trottoarserveringen vid Königsallée längs vattnet så inbjudande, att man inte kunde tränga tillbaka misstanken, att Düsseldorf gjort stor toalett för den pågående utställningen Schaffendes Volk. De ryktbara Düsseldorfgatpojkarna, "die Radschläger", som ha till specialitet att hjula på händerna över gator och torg, fungerade också på ett så mönstergillt sätt, att ordningspolisen måste ha haft sitt finger med i spelet. Aldrig föllo de turisten besvärliga genom rop och pockande; tysta och anständiga närmade de sig och utförde sina konststycken framför främlingens häpna ögon, fingo de en slant för sin osparda möda, tackade de hövligt, men lade man inte märke till dem, försvunno de utan att tigga. Det var nog fulländad disciplin, men det såg ut som konstnärsstolthet. Ute på Rhenterrassen var det härligt att sitta, man har blicken fri över Skagerackbron och den väldiga floden, där lastångare och bogserade pråmar glida förbi dag och natt och kanoterna fulla av sportande ungdom svärma kring; på andra sidan vattnet öppna sig strandängarna, där fårhjordarna beta, otaliga och vitulliga som sommarmolnen på himlen ovanför. Man har inte långt till museistaden; de praktfulla nya palatsen äro uppförda under åren 1925-26, och det är med förvåning man konstaterar, vad Düsseldorf ansåg sig ha råd till även vid denna tidpunkt. Kanhända var det den psykologiska reaktionen efter den franska ockupationen, som varade 1921-25. (Fredrik Böök "Bil till Belgien" s 84-85)

Bland bakongo i Zaire blev en tidigare lärare och baptist, Simon Kimbangu, 1921 upphov till en stark våg av andlighet i Centralafrika. "Jesu Kristi kyrka på jorden genom profeten Simon Kimbangu" har sitt "Nya Jerusalem" i N'Kamba i nedre Zaire och anser sig (nu år 1985) ha mer än 2 miljoner anhängare. (David A. Shank "Afrikanska oberoende kyrkor" s 144)

(August) Strindberg försökte sig på måleriet under tre perioder av sitt liv. . . . Sedan (1914) har Strindberg i växande grad kommit att räknas till den svenska konsthistorien. . . . Himmel och hav är ett huvudtema (i hans måleri). . . . (Målningen) Staden (1903) tillhör Strindbergs sista målarperiod (1900-07). Enligt uppgift föreställer den en hägring till havs och skulle därmed naturligt anknyta till Strindbergs intresse för visioner och drömbilder. (Torsten Gunnarsson "August Strindberg" s 52; BG Ask-kommentar: I bakgrunden av ett mörkt landskap med himmel och hav skymtar en stad med en ljus kupol som stiger upp högre än övriga byggnader och som reflekteras i vattnet; längre bort syns en strimma av intensivt ljus, kanske en antydan om en ny ljus stad med anknytning den ljusa kupolen - kanske en kyrkobyggnad - i en nuvarande mörk värld; jämför också brevcitaten ovan från 1910 och 1911)

Lovisas röst ljöd ännu i kvällningen klar, och Enok hade genom hennes otvetydiga budskap fått veta, att Gud hade utvalt en brud åt honom församlingen. Det var Lovisas dotterdotter Aina, som skulle bli den lyckliga. (Helmer Furuholm "Daggormens tecken" s 175; omkring år 1907?)


ca 1900 - ca 1800

Fru Warenheim klädde sin dotter till brud. Hon hade fin smak och gjorde allt, vad i hennes förmåga stod, att riktigt smycka sin älskling. Resultatet blev också det bästa, ty Eva var ett tacksamt föremål. Kinderna var något blekare, och ögonen hade en djupare glans än vanligt. Håret ringlade sig kring panna och tinningar och glänste med guldglans under myrtenkronan. Den späda gestalten föreföll ännu vekare och mjukare, omsluten av brudslöjans vita sky. ... Sedan följde vigselakten, och under hela tiden flödade solsken genom fönstren över ... brudens bländvita dräkt. (Elisabeth Beskow "Vardagsliv" s 115)

Vid vår ankomst till Cairo var det redan kväll, och vi redde oss att gå till hvila. Men just som vi skulle göra det, fingo vi höra musik och väsen från gatan. Vi sprungo till fönstrets. Det var ett bröllopståg. En rikt utsmyckad brud fördes i bärstol eller baldakin på en lika rikt utstyrd kamel. Före henne gingo musikanter och en rad väninnor. Efter följde en stor folkhop under musik, skrål och allehanda upptåg. Det bar af till brudgummens hem, der bröllopet skulle firas. (P. Waldenström "Till Österland" s 620; november 1894)

Bruden bar, till tecken af sitt inträde i det gifta ståndet, en hvit "hatt", men denna var midt öfver hjessan omlindad af ett hvitt sidenband med brudens initialer i svart silkesbroderi på ena sidan och årtal och dato på den andra; och i stället för halsduk bar hon kring halsen och långt ner öfver bröstet och ryggen en sådan mängd af parallelt ordnade och tätt sammanradade perlband och kedjor, blommor och bandrosetter i alla färger och af alla slag, att det hela var som en enda kompakt yta af grannlåt. Och för att göra intrycket än mera bländande glimmade här och der blanka silfverpaljetter fram ofvanpå allt detta vederbörligen ordnadt. Också fingo vi veta, att hon för ändamålet suttit uppe sedan kl. 1 på natten. Stackars liten brud! - men hvarken trött eller ledsen såg hon ut ändå. I allt öfrigt var hon klädd som de andra qvinnorna, med undantag af att hvarje persedel var af finare slag än deras och att hennes skinnhandskar voro prydda med silkesbroderier och små blänkande paljetter och hennes duk hopfästad vid halsen med den allra grannaste filigransbroche. Bruden sjelf var hvarken mycket ung eller mycket vacker, men hennes ansigte var dock särdeles behagligt, fint och själfullt. Kyrkoherden hade ock mycket goda och hedrande saker att om henne förtälja. (N.P. ödman "Vexlande bilder - Ett kyrkbröllop i Leksand sommaren 1892" s 234)

År 1858 fick familjen Danielsson företaga den 12 mil lÅnga flyttningen (frÅn Kulltorp) till det nya hemmet (i RamnÅsa). ... NÅgot som förde (prästfolket och församlingsborna) samman, var seden att prästfrun skulle kläda brudarna vid de förnämligare bröllopen. DÅ de äldsta döttrarna vuxit upp, fingo de "träda in i ämbetet", när mor var hindrad. När den välmÅende mjölnarn gifte bort sin äldsta dotter, kommo bÅde bruden och tärnorna till RamnÅsa ett par dar i förväg för att fÅ hÅret upplagdt i papiljotter till de dÅ vid bröllop obligatoriska lÅnga lockarna. Sedan knötos hufvudena in i bastanta hufvudkläden. PÅ bröllopsdagen infunno de sig redan kl. 4 pÅ morgonen för att fÅ lockarna ordnade och bruden klädd till kyrkdags. Far skulle nämligen viga brudparet, när han reste förbi bröllopsgÅrden pÅ vägen till HerrÅkra kyrka, och hela bröllopsföljet skulle "stata" i Dädesjö, deras sockenkyrka. Bruden bar kyrkkronan och tärnorna hade kransar af pappersblommor uppÅ sina lockar, sÅsom modet dÅ föreskref. Med att "stata" menade allmogen det bruket, att brudpar och tärnor, äfven om vigseln skett i hemmet, begÅfvo sig till gudstjänsten och högtidligt tÅgade in i kyrkan till sin bänk, begapade och beundrade af en nyfiken menighet. (Nina Pleijel "I RamnÅsa kaplansgÅrd för femtio År sedan" s 106-110)

Emot ett tysthetslöfte som skulle gälla tills hennes äktenskap var ingånget skulle (Ulrika) ge Kristina ett förtroende: Hon hade köpt sig en hatt. ... I Sverige skrattade man ut och gjorde narr av simpelt kvinnfolk som inte nöjde sig med sin schalett på huvudet. ... Men här i Nordamerika var det henne inte förmenat att bära hatt på huvudet ... här fick hon bära sig åt som hon ville. Därför hade hon till sitt giftermål köpt sig en stor hatt, beprydd med plymer, fjädrar och blommor, band och rosetter. Kristina skulle få se den en annan gång. Den var så grann, att hon inte kunde föreställa sig det. Den hatten skulle hon sätta på sig så snart hon hade blivit vigd. Och den dagen då hon hade satt hatten på sitt huvud var ogifta Ulrika i Västergöhl för alltid försvunnen. (Vilhelm Moberg ”Invandrarna” s 474; Ogifta Ulrika i Västergöhl gråter)

Danjel Andreasson ... ville inte bo på en namnlös ort och inte heller på någon ort med ett hedniskt namn. Därför hade han redan döpt sitt boställe till Nya Kärragärde efter den gamla släktgården i Sverige, som efter hans mening skulle genom denna döpelse uppstå till ett nytt liv i en ny världsdel. Och den lilla sjön vid sitt nya hem hade han givit namnet Genesaret, som skulle påminna om helgade marker. ... En bäck som rann ut i sjön gav han namnet Kidron, och dalsänkan där den flöt fram döpte han till Kidrons dal. (Vilhelm Moberg ”Invandrarna” s 306; Hemma vid Ki-Chi-Saga)

Amanda! om du vore här, och såg, hur jag går här och stökar! Förmaket är rätt nätt och där stå dina kära blomsterlökar. I salen, blekröd till sin färg, murgrönan sig kring taket slingar, pianot utav Söderberg står blott och väntar dina fingrar. ... ... Jag lycklig är på sätt och vis, men timmarne gå ändå sena. Visst har jag här ett paradis, fast jag, som Adam, går allena. – Men ack! då i sin blomsterskrud midsommarn firas glatt och värdigt, då för jag hit dig såsom brud – Då först är paradiset färdigt. (Elias Sehlstedt “Bostället” s I:368-369)

Eurydike läste (för Marie-Louise) ur sin morfaders dagbok om dödsbäddens kval och evighetens sällhet med en klar, stilla stämma, som var som ett svagt eko av tusen och åter tusen små spröda, klara silverklockor. ... (Hjulshammar d. 6 juli 1836): " ... Jag har aldrig funnit jorden så skön som under detta år", (sade hans hustru Marianne), "och dock lämnar jag henne med glädje - den andra världen är ännu mycket skönare." (Sven Lidman "Huset med de gamla fröknarna" s 178,183)

"Biskopsgården har en utmärkt vacker belägenhet" skriver skaldebiskopen Esaias Tegnér i ett brev till en förtrogen vän, sedan han försommaren 1827 flyttat in på Östrabo med hustru Anna och de fyra barnen. ... Detta utmärkt vackert belägna boställe för Esaias Tegnér och de hittills sexton följande biskoparna i S:t Sigfrids stift är verkligen ett kulturhus i mångfaldig bemärkelse, och vid sidan av domkyrkan det mest profilerade inslaget i Växjös stadsbild. ... Det gäller året om, både när de kala träden gnistrar i snökristaller och när sommarens grönska ramar in den mustigt ockragula biskopsgården med sina fyra flygelhus i rött. Anblicken mot Östrabo är tidlöst hänförande för alla som inte drabbats av hemmablindhetens mörker. Östrabo har i eftervärldens ögon blivit så starkt förknippat med Esaias Tegnér att han för många också kommit att gälla som dess byggherre. Men så är ju inte alls fallet. Mannen bakom biskopsgården är en annan i Växjöstiftets historia, den unge och dynamiske Olof Wallquist, av Tegnér beundrad som ett föredöme för sin egen biskopsgärning. ... Beslutet om ett nytt biskopshus i Växjö fattades av Gustav III 1788, närmare bestämt i en skrivelse den 6 maj. ... I den nyanlagda trädgården bakom biskopshuset växte 40 äpple- och päronträd, 22 plommonträd och 45 körsbärsträd jämte 37 lövträd runt huset. Den spikraka vägen från Östrabo ner till staden, med Sankt Sigfrids källa eller Biskopsbrunnen strax till vänster, flankerades av 108 nyplanterade alléträd. ... Olof Wallquist valde knappast platsen för sin nya biskopsgård i Växjö av en slump. Det höga läget på behörigt avstånd från stadens trängsel, buller och stank är kongenialt, vill jag tro, med hur han såg på sin egen uppgift som biskop: att vara och verka som en upplyst kyrklig despot i kyrkans och kulturens tjänst. Inte minst som sådan var Wallquist en beundrad förebild för Esaias Tegnér. Även för sentida betraktare (1997) bör han vara i tacksamt minne bevarad - inte minst för det magnifika Östrabo! (Lars-Olof Larsson "Biskopsgården Östrabo - en magnifik 200-åring" s 63-64,71,73; Växjö Stifts Hembygdskalender 1997/98)

Tillhörde det fordom varje upplyst man att tro på intet, så är det tvärtom nu hans skyldighet att tro på allt, i synnerhet på det vidunderliga. . . . Man talar om en nationallitteratur, som visserligen i mera än ett avseende vore önsklig; och med detsamma framdrager man till en början ur glömskan allehanda, ifrån "Skön jungfru i rosengård" ända till Swedenborgs "Nya Jerusalem", och framställer det, icke som historiskt märkvärdigt, utan såsom mönster till efterföljd och beundran. (Esaias Tegnér "Tal vid jubelfesten 1817" s 161-163)


ca 1800 och tiden dessförinnan

Det fanns inslag av både optimism och pessimism i upplysningen. Dess största filosofer trodde på förnuftet men tvivlade på dess förmåga. I sin mest optimistiska version hoppades upplysningen på en sekulariserad form av den himmelska staden. Den skulle inrättas av förnuftiga människor, som gjorde slut på okunnighet och fördomar och vädjade till allas naturliga godhet och klokhet. Upplysningens mest pessimistiska representanter insåg att detta var en omöjlig dröm. Inte ens de upplysta filosoferna nådde upp till dessa höga ideal, och massorna var likgiltiga. (Colin Brown "Upplysningen" s 446)

(Emanuel) Swedenborg skapade aldrig själv något religionssamfund men tänkte sig förverkligandet av sina profetior under formen av Nya kyrkan eller Nya Jerusalem, vars ideella uppkomst han själv daterade till 1757. (Hilding Pleijel "'Stortron' och de religiösa rörelserna" s 116)

(Under slutet av 1600-talet) kom underströmmen av milt konfessionell, ibland okonfessionell, mystisk andaktslitteratur att svälla. Bernhardinsk brudmystik mötte i Johann Quirsfelds Himmelskt Örtagårdssällskap, vilken utkom i översättning 1685, och där i bilder från Höga Visan kärleken mellan själen och Jesus skildrades som en kärlek mellan bruden och brudgummen. I inledningen skildrades hur Jesus och själen möttes i lustgården. Ingen dag vågade själen släppa brudgummen Kristus ur sikte. ”Han wederqwecker henne medh Blomster, och uppfrisker henne medh Äplen, ty hon är kranck af älskog. Sin vänstra hand lägger han under hennes Hufvud, och hans högra Hand omfamnar henne. Ther wijlar then käre Bruden och begynner nicka til thes hon omsider aldeles uti en sådan söt kärlek ther öfver insomnar.” (Berndt Gustafsson ”Svensk Kyrkohistoria” s 109-110)

Som den bäst bevarade av rikskanslern (Magnus Gabriel De la Gardies) sakrala miljöer framstår Venngarn. Rikskanslern hade köpt slottet på 1650-talet. För att tillfredsställa de ökande kraven på representativitet engagerade han Jean de la Vallée som utökade den äldre anläggningen med ett monumentalt trapphus och två flyglar. Påfallande är den mängd allegoriska och emblematiska bilder som fick sin plats i byggnaden och som i synnerhet kom att prägla slottskapellet. ... Huvudmotivet i dessa emblem och bibliska allegorier är föreställningen om den kristna livsvägen. ... I anslutning till kontinental andaktslitteratur och dess illustrationer skildras hur Kristus i gestalt av en yngling tar sin boning i hjärtat och skapar frid medan ovädren rasar kring denna trygghetens avskilda värld. I en central bild på orgelläktaren skådar vandraren likt Johannes det himmelska Jerusalem, slutmålet efter alla livsvandringens vedermödor. ... Hela denna bildvärld, med motsvarigheter i andra De la Gardieska slott som Läckö och Karlberg och i släktskap med likartade sakrala miljöer i Tyskland, framträder i viss kontrast till den officiella lutherdomen. Den erinrar om förpietistiska stämningar, ett mera innerligt gudsförhållande än det som förkunnades av den renläriga ortodoxins predikanter. Det rör sig om en reaktion mot intellektualismen i den tyska lutherdomen. ... I det stormaktstida galleriet är (De la Gardie) kanske den som genom valet av bilder och sentenser tydligast visar en personlig profil. (Allan Ellenius "Kyrklig konst och miljö" s 202-203)

Man skall inte låta sig förvillas av att (den heliga Birgitta) kallar sig Kristi brud. Detta var ett vanligt uttryck, som utan att väcka uppseende kunde tillämpas på nästan varje klostersyster. (Sven Stolpe "Birgitta i Rom" s 221; Birgittas hemlighet)

Numera är Toledo fattigt, men ... det har ett ärorikt förflutet. Under medeltiden var Toledo en nästan helt judisk stad. Det var judarnas andra Jerusalem. I dag är Toledo det starkaste fästet för den allsmäktiga kyrkan i Spanien. Först här får jag ett klart begrepp om hur hela den spanska folksjälen hålles i ett järngrepp av den katolska kyrkan. (Hilding Fagerberg "Under Spaniens sol" s 104; Toledo - El Grecos stad; år 1956)

"Vår lagsaga börjar så: Vi skola tro på Kristus och bygga kyrkor." Med dessa ord inleds Tiohäradslagens kyrkobalk. ... I sin till eftervärlden bevarade utformning har den sannolikt upptecknats omkring 1300, men flera skikt i balken har en betydligt högre ålder. ... När själva kyrkbygget är klart ... "står kyrkan lykt och låst, väntar sig friare som bondens dotter." Friaren är prästen som nu skall komma och ta hand om kyrkan och socknens gudstjänst. Denna folkliga och jordnära liknelse, där socknens nybyggda kyrka framtonas som den smyckade bruden väntande på friaren, ger på samma gång en mycket konkret illustration till kyrkans celibatkrav för prästerskapet. Kyrkan är i själva verket prästens brud, det är med henne han skall vigas, henne och ingen annan skall han troget leva samman med. ... Man skulle nästan kunna säga att (Gustav Vasas) utplundring av kyrkorna 1541 också har haft en djupare symbolisk innebörd, eftersom celibatkravet inte gällde för den nya tidens lutherska präster. Vi kan här också erinra oss den antilutherska propagandans bittra kritik under Dackefejden som använde en helt annan liknelse om kyrkan än kyrkobalken: "Det är numera lika ljuvt uti en öde skog som i en kyrka". (Lars-Olof Larsson "Småländsk medeltid" s 50-51,77)

Omkring år 1000 inleddes en urbanisering som avsevärt kom att förändra det europeiska stadslandskapet. ... De nya städerna tillkom som medvetna kungliga maktmanifestationer. Tack vare dem kunde den framväxande kungamakten hävda sina anspråk på överhöghet över riket och fick också möjlighet att kontrollera den handel som hövdingarna tidigare hade behärskat. Allt större delar av samhällets ekonomi kanaliserades genom de nygrundade städerna, som även blev religiösa centralorter. I dem byggdes de första kyrkorna och i dem fanns de första kristna begravningsplatserna. De flesta blev biskopssäten, viktiga inte minst för det sena missionsarbetet. ... Under 1200-talets första decennier växte det högmedeltida stadsväsendet fram också i Sverige. ... Berättelsen om staden Lunds äldsta historia är i många avseenden beskrivningen av den medeltida stadens födelse. (Peter Carelli "Den tidiga staden" s 249-250)


Sångarna:

En gång skall Din skapelse räddas från våldet och hånet, o Gud! En gång skall till bröllop den klädas, fast hatet nu fläckar dess skrud. Ack, Skapelsen suckar och våndas, o Herre, befria den, Du! Från synden och Djävulens välde befria, befria den nu! (B Setterlind: Psalmer och Sånger 287:3)

Den stad Johannes såg en gång är mer än dröm och syn, ty Jesus ger den ljus och liv. Där finns ej natt och död, och ingen gråter bittert mer, när slut är sorg och nöd. (WR Bowie-A Widegård: Psalmer och Sånger 694:1)

Gläd dig, du Christi Brud! Och möt din Herra Gud. Den stora dag du skådat, Som de Profeter bådat. Hosianna, pris och ära Vår Konung vi hembära. (Dansk sång-SJ Hedborn-JO Wallin: Psalm 51:1; jfr Psalmer och Sånger 104:1)

Dig kläd i helighetens skrud, O Zion! låt ditt harpoljud Nu klinga när och fjärran; Brist ut och sjung, Du Christi brud: Min ande fröjdar sig i Gud. (JO Wallin: Psalm 57:3a)

Nu ringes samman i Guds stad, Och snart skall morgon bräcka Till bröllopshögtid, ljus och glad, Som skall för evigt räcka; Då de, som här stått fast i tron, Få sjunga i en högre ton Halleluja För Guds och lammets tron. (Carl Boberg – Erik Nyström: Sång 111:5)

Tänk, hvad bruden I den skruden Är sin brudgum dyr och kär! Ingen smärta Når det hjärta, Som har fått sin boning där! Trånga port och smala stig, O, hvad fröjd du bringar mig! ... Ack, så lär mig, Sköt mig, bär mig, Dyre Jesus, dag från dag! All min längtan, Håg och trängtan Mer och mer till dig blott drag, Tills du tager hem din brud, O, min Herre och min Gud! (HA Brorson: Sång 494:4-5)

Nattens skuggor sakta vika, Morgonstjärnan ljufligt ler, Snart den sälla dagen randas, Hvilkens sol går aldrig ner. Herren kommer, Herren kommer; Ändas skall all jordens strid, Bruden siras, Bröllop firas Uti evig fröjd och frid. (N Frykman: Sång 687:1; jfr Psalmer och Sånger 318:1)

O du ljuvliga hem. Huru längtar ej jag Att, förlossad och fri, Få dig skåda en dag. Att i ära och glans Se min Frälsare kär Och för evigt få bli honom när! Är det sant, att ock jag, Fastän ringa och svag, Skall få fröjdas hos honom en dag? ... Så förhindra mig ej, Du, o värld, i min gång! Jag vill hinna mitt hem Med dess glädje och sång, Jag vill hinna den stad, Som Johannes här såg, Vid det skimrande glashavets våg. Där vid harpornas ljud Vill jag säga till Gud: Allt var sant, som du lovat din brud! (E Bergkvist: Förbundstoner 1911 nr 674:1,5)

O, helga Guds församling, Du Jesu kära brud, I världen blott en främling, Men dyrbar inför Gud. Se uppåt, bed och vaka. Din brudgum väntar dig, Snart kommer han tillbaka Att hämta dig till sig. (SJ Stone-P Ongman: Andliga Sånger 1936 nr 153:4; jfr Psalmer och Sånger 404:4)

Kärlek från vår Gud som en smyckad brud kommer ljuvligt till oss ned. Öppna blott din famn! Kom i Jesu namn! Hela himlen för den med. (JNL Schjörring-översättning: Kristen Lovsång 1954 nr 497:2; jfr Psalmer och Sånger 29:2)


Egna kommentarer och funderingar:

Tillvaron i det nya Jerusalem präglas framför allt av att Guds rikes begynnande - mer eller mindre uppenbara - ljus i den nuvarande tidsåldern nu till sist strålar fram i all sin härlighet. Skönheten finns där, men Gudsrikets innersta kvalitet är snarare ömsesidig gemenskap än skönhet.

Angående “den heliga staden”, se också Upp 11:2b. Angående ”ett nytt Jerusalem, som steg ned ut ur himlen från Gud”, se också Upp 3:12b. Angående ”som steg ned ut ur himlen från Gud”, se också Joh 6:45-51a. Angående ”gjorts (och görs) redo som en brud som har smyckats (och smyckas) för sin man”, se också Upp 19:7.


Grekiska ord:

kosmeô (smycka) (i NT + exempel i GT) Syr 16:27; Matt 25:7; Luk 21:5; Upp 21:2 – 2 Krön 3:6; Ester 1:6; 1 Mack 4:57; 2 Mack 9:16; Syr 29:26; 42:21; 50:9,14; Matt 12:44; 23:29; Luk 11:25; 1 Tim 2:9; Tit 2:10; 1 Petr 3:5; Upp 21:19.


Ytterligare studier:

Jes 49:18; Tobit 13:11,14; Joh 1:32; 3:13,29; 2 Kor 11:2; Gal 4:26; Ef 2:6; 5:26-27; Fil 3:20-21; Kol 3:3-4; Hebr 11:10,16; 12:22; 13:14; Upp 21:9-10; 22:17,19.


R.J. Korner "'And I saw . . .' An Apocalyptic Literary Convention for Structural Identification in the Apocalypse"; (tidskriften) Novum Testamentum 42.2 (2000): 160-183.

Jan Lambrecht "Final Judgments and Ultimate Blessings: The Climatic Visions of Revelation 20:11-21:8"; Biblica 81 (2000): 362-385.

D. Mathewson "Assessing Old Testament Allusions in the Book of Revelation"; The Evangelical Quarterly 75.4 (Oct.-Dec. 2003): 311-325.

Ruben Zimmerman "Nuptial Imagery in the Revelation of John"; Biblica 84 (2003): 153-183.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-08-11; 2012-07-28; 2015-10-26; slutlig version 2018-08-08)

Till sidans topp

21:3 Och jag hörde ut ur tronen en stor/hög röst som sade: ”Skåda, Guds tält (är) i sällskap med människorna, och Han har bott (א*) i ett tält i sällskap med dem, och de skall vara Hans folk(pluralis), och Gud själv skall vara i sällskap med dem.

Ord för ord (32 ord i den grekiska texten): och (jag)-hörde (en)-röst stor ut-ur '-en tron'/tronen sägande: skåda '-et tält'/tältet '-ens guds'/Guds i-sällskap-med '-na människor'/människorna, och (han)-bodde-i-tält i-sällskap-med dem, och de folk(pluralis) hans skall-vara, och han/själv '-en gud'/Gud i-sällskap-med dem skall-vara.


1883: Och jag hörde en stark röst från himmeln säga: Se, Guds tabernakel bland människorna, och han skall bo ibland dem, och de skola vara hans folk, och Gud själf skall vara med dem, deras Gud.

1541(1703): Och jag hörde ena stor röst af himmelen säga: Si Guds tabernakel ibland menniskorna, och han skall bo med dem; och de skola wara hans folk, och sjelwer Gud med dem skall wara deras Gud.

LT 1974: Jag hörde ett kraftigt rop från tronen: ”Se, nu har Gud sitt hem bland människorna! Och han ska bo tillsammans med dem, och de ska vara hans folk, ja, Gud själv ska vara ibland dem.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren sade till Israel:) “Jag skall ta er Mitt folk till Mig själv, och jag skall vara er Gud.” (2 Mos 6:7a, Grekiska GT)

(Herren sade till Israel:) ”Jag skall vandra omkring i/ibland, i/ibland er, och Jag skall vara er Gud, och ni skall vara Mitt folk.” (3 Mos 26:12, Grekiska GT)

(Den moabitiska kvinnan Rut talade till sin judiska svärmor Noomi): “Ditt folk (är) mitt folk, och din Gud (är) min Gud.” (Rut 1:16b, Grekiska GT)

(Herren sade till Salomo:) “Jag skall slå upp ett tält i en mitt av Israels söner, och Jag skall inte helt och hållet lämna folket, Mitt Israel, i ’(en plats)’/sticket.” (1 Kung 6:13, Grekiska GT)

(Salomo sade till Gud:) “Skall sannerligen Gud bo i sällskap med människor uppå jorden?” (1 Kung 8:27a, Grekiska GT)

(David sade till Herren:) “Och den främmande, som inte är från ’det här’/detta Ditt folk, och/också de skall anlända och bedja i/på den här platsen, och Du skall lyssna till (honom) ut ur himlen, ut ur Din redo/beredda boning, och Du skall göra enligt alla ting, så många som den främmande – alltefter omständigheterna – må kalla emot Dig, på så sätt (att) alla folken må ha kunskap om Ditt namn och frukta Dig helt och hållet som Ditt folk Israel, och Du må ha kunskap, att Ditt namn har ’kallats (och kallas) emot’/’åkallats (och åkallas)’, emot det här huset, som jag har byggt.” (1 Kung 8:41-43, Grekiska GT)

(Herren sade till profeten:) “(Assyriernas kungs) (skyddsvallsomgärdade) läger ... må fullborda/fylla ditt områdes bredd, Gud i sällskap med oss.” (Jes 8:8b, Grekiska GT)

(Herren sade till profeten:) “Jag skall vara ‘in i’/’avsedd att vara’ en Gud för Israels härkomst/släkte, och de skall vara ’in i’/’avsedda att vara’ ett folk för Mig.” (Jer 31:1b, Grekiska GT)

(Herren sade:) “Min viloplats skall vara i/hos (Judas och Israel). Och Jag skall vara Gud för dem, och de skall vara Mitt folk.” (Hes 37:27, Grekiska GT)

(Profeten sade: ‘Rösten) talade i riktning mot mig: ‘Du, en människas son, skådar (och har skådat) Min trons plats och platsen av/för Mina fötters fotspår, ’i vilka’/där Mitt namn skall slå upp ett tält i en mitt av Israels hus (in i den kommande) tidsåldern.” (Hes 43:7a, Grekiska GT)

"Roa dig och gör dig glad, Sions dotter; av det skälet, skåda, att Jag kommer och skall slå upp ett tält i din mitt", säger Herren. "Och många nationer skall ’fly ner emot’/’ta sin tillflykt till’ Herren i/på den där dagen, och de skall vara ’in i’/’avsedda att vara’ ett folk för Honom, och de skall slå upp ett tält i en mitt av dig.” (Sak 2:10-11a, Grekiska GT)

(Herren sade: “Jag) skall slå upp ett tält i en mitt av Jerusalem, och de skall vara ‘in i’/’avsedda att vara’ ett folk för Mig, och Jag skall vara ’in i’/’avsedd att vara’ en Gud för dem i sanning och i rättfärdighet.” (Sak 8:8b, Grekiska GT)

(Tobit sade till Jerusalem: "Herrens) tält må åter byggas åt Dig i sällskap med fröjd." (Tobit 13:10b eller 13:11b)

(Gud sade till Visheten:) “Slå upp ett tält i Jakob, och 'ärv helt och hållet'/’ha arvedelen’ i Israel.” (Syr 24:8b)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Herren sade till profeten:) “De skall kalla (jungfruns sons) namn ’Immanuel’ (vilket, då det översätts, är/betyder 'Gud i sällskap med oss'). (Matt 1:23b)

(Jesus sade till de elva lärjungarna:) ”Då ni har gått * (א,* א, A) var/gör lärjungar (av) alla nationerna." (Matt 28:19a; BG Ask-kommentar: Walter Bauer säger i sitt "Greek-English lexicon" - s 485 - att det grekiska ordet för "vara eller bli en lärjunge" som transitivt verb har betydelsen "göra en lärjunge". Kanske är det så att alla översättare har samma mening. Men jag är inte säker på att detta är den johanneiska synen. Att vara lärjungar i ett sällskap av alla nationer kan få lärjungaskaran att växa. Jfr Joh 17:21-23.)

Både Herodes och Pontius Pilatus tillsammans med nationer och Israels folk(pluralis) (leddes/fördes tillsammans emot Jesus). (Apg 4:27b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Utsagan blev kött och bodde i ett tält i/bland oss. (Joh 1:14a)

Varje (nation?) som Fadern ger Mig skall anlända i riktning mot Mig, och den som kommer i riktning mot Mig må Jag inte/förvisso ej kasta ut * (א*), eftersom Jag har stigit (och stiger) ned ut ur (א,*א) himlen, inte för att Jag måtte göra Min vilja, emellertid/utan Dens vilja som har sänt Mig, *(א*) för att varje (nation?) som Han har gett (och ger) Mig, (att) Jag ej må fördärva ’ut ur’/’till följd av’ den, emellertid/utan (att) Jag må få den att stå upp i/på den sista dagen. Ty det här är Min Faders vilja, för att 'varje den'/’var och en’ som tittar på Sonen och tror in i Honom må ha tidsålderslångt liv. Och Jag själv skall få honom att stå upp i/på den sista dagen. (Joh 6:37-40)

Då (Jesus) hade talat de här tingen, skriade Han (med) en stor/hög röst: “Lasaros, kom hit utanför.” (Joh 11:43)

Och ljusstrålar och röster och åskdunder går ut, ut ur/från tronen. (Upp 4:5a)

En stor/hög röst kom ut, ut ur Guds (א,* א) tempel, (en röst) som sade: ”Det blir/sker (och har blivit/skett).” (Upp 16:17b)


Exegeter, evangelister med flera:

Tältet anspelar på det så kallade uppenbarelsetält som israeliterna hade under ökenvandringen. Det representerade Guds närvaro. Här i den fullkomliga världen har det mobila tältet blivit stationärt. (Leif Carlsson ”Tröst och trots – Uppenbarelseboken” s 241)

Förbundet med Noa var universellt, medan förbundet med Abraham var partikulärt. Det senare grundar sig på en förbundsformel som upprepas hela Gamla testamentet igenom, nämligen ”jag skall vara er Gud och ni skall vara mitt folk”. (John Stott "Genom Bibeln - Dag för dag" s 49 i kommentar till 1 Mos 17:2)

Gud bor ibland sitt folk. Så var det också från början. I Eden vandrade Gud med människan. Men människans synd skiljde henne, inte bara från trädgårdens ljuvlighet utan främst av allt från Guds närhet. (Stefan Gustavsson ”Gör som Gud – bli människa” s 62)

”Folk” står här i pluralis, som bevis för att det nu inte längre såsom i gamla förbundet finns blott ett Guds folk; hednafolken har kommit med. Det som var Gamla testamentets ideal när det gällde Israel har nu fullkomligt realiserats för mänskligheten i dess helhet, Guds ursprungliga förhållande till den har blivit återupprättat (jfr också 2 Kor 6:16). Liksom han i den människoblivne Sonen tog sin boning hos människorna (Joh 1:14), bor han nu i den återkomne Kristus hos dem på den nya jorden. (Olaf Moe "Johannes Uppenbarelse" s 253)


Sångarna:

Lova Herren i hans kyrka. Han som mitt ibland oss bor. Allt han ger oss. Han skall skapa nya himlar, en ny jord. (A Frostenson: Psalmer och Sånger 7:4)

Du skapat världen. Du oss gav förtroende och medansvar och löftet att på denna jord du bland ditt folk en gång skall bo. (J Fraser-A Frostenson: Psalmer och Sånger 709:4)

Jag är så nöjd, jag är så glad, När jag på Jesus tror, Ty Gud åt mig beredt en stad, Ett hem, där själf han bor. (Nils Frykman: Sång 210:1)


Egna kommentarer och funderingar:

I den nuvarande tidsåldern är det Anden som på jorden visar vägen i sanningen. I den himmelska världen är det Jesus själv (Sonen) som visar vägen uppå vattenkällor av liv (Upp 7:17). I det Nya Jerusalem finns det inget behov av vägledning till några sådana vattenkällor. En flod av vatten av liv finns mitt i stadens gata (Upp 22:1-2). Och stadens invånare skall skåda Jesu ansikte (Upp 22:4). Och Gud själv (Fadern) skall vara i sällskap med dem (Upp 21:3).

Angående “en stor/hög röst”, se också Joh 11:43-44. Angående ”ut ur tronen ... röst”, se också Upp 4:5a. Angående ”bott i ett tält”, se också Joh 1:14a.


Ytterligare studier:

Ps 95:7; Jes 7:14; 33:20; Hes 11:20; 48:35; Sak 13:9; Baruk 2:35; Joh 1:14,26-27; 11:43; 14:23; 20:17; 2 Kor 6:16; Upp 7:15.


Gordon Campbell "Antithetical Feminine-Urban Imagery and a Tale of Two Women-Cities in the Book of Revelation"; Tyndale Bulletin 55.1 (2004): 81-108.

Jan Lambrecht "Final Judgments and Ultimate Blessings: The Climatic Visions of Revelation 20:11-21:8"; Biblica 81 (2000): 362-385.

D. Mathewson "The Destiny of the Nations in Revelation 21:1-22:5: A reconsideration"; Tyndale Bulletin 53.1 (2002): 121-142.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-08-11; 2012-07-28; 2015-10-27; slutlig version 2018-08-08)

Till sidans topp

21:4a Och Han skall torka ur varje tår ut ur deras ögon. Och död (א,* א) skall inte vara längre och inte bedrövelse och inte skri * (א,* א) .

Ord för ord (17 ord i den grekiska texten Sinaiticus): och (han)-skall-torka-ur varje tår ut-ur '-en ögon'/ögonen deras, och död inte skall-vara längre och-inte bedrövelse och-inte skri.


1883: Och Gud skall aftorka alla tårar från deras ögon, och döden skall icke vara mer, icke heller sorg, icke heller rop, icke heller värk varder mer.

1541(1703): Och Gud skall aftorka alla tårar af deras ögon, och ingen död skall sedan wara; icke heller gråt, icke heller rop, icke heller någon wärk warder mer.

LT 1974: Han ska torka bort alla tårar från deras ögon, och det ska inte längre finnas någon död eller sorg eller gråt eller plåga.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Herren talade i riktning mot Mose: “Skåda, Jag har skådat den dåliga behandlingen av Mitt folk i Egypten, och Jag har hört (och hör) deras skri.” (2 Mos 3:7a, Grekiska GT)

I varje område där bokstäverna ‘sattes ut’/offentliggjordes, (var det) skri och sörjande och stor bedrövelse (bland) judarna. (Ester 4:3a, Grekiska GT)

(Herren) drack ner/upp döden ... och Gud tog åter av/bort varje tår från varje ansikte ... Och det skall talas (på) den där dagen: "Skåda vår Gud, på vilken vi (hela tiden) hoppades", och vi må jubla, och vi skall göra oss glada ’på vår räddning’/’för vår räddnings skull’. (Jes 25:8-9, Grekiska GT)

(Herren sade till Jerusalem:) “Din bedrövelses dagar kommer att vara ’fullbordade ... uppåt’/slutfullbordade.” (Jes 60:20b, Grekiska GT)

(Herren sade om Jerusalem:) “Inte/förvisso må det ej längre höras i henne ‘en röst’/’ett ljud’ av gråt och inte ‘en röst’/’ett ljud’ av skri.” (Jes 65:19b, Grekiska GT)

(Baruk sade till Jerusalems invånare:) “Jag sände ut er i sällskap med bedrövelser och gråt.” (Baruk 4:23a)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till lärjungarna:) ”Lyckliga de som är bedrövade, eftersom de skall kallas till sidan av.” (Matt 5:4)

Jesus talade till (Johannes lärjungar): ”Inte förmår (väl) brudkammarens söner vara bedrövade emot/’ända fram till’ så lång (tid) som brudgummen är i sällskap med dem? Men det skall komma dagar, när – alltefter omständigheterna - brudgummen må lyftas bort från dem, och då skall de fasta.” (Matt 9:15)

(Jesus sade:) "(I) en natts mitt blir det (och har det blivit) ett skri: 'Skåda, brudgummen! Kom ut in i ett möte (א,* א, B).'" (Matt 25:6a)

(Paulus sade till de äldste i Efesos: “Under) en tidrymd av tre år, natt och dag, upphörde jag inte läggande/'att lägga' på minnet ’en varje’/’var och en’ i sällskap med tårar.” (Apg 20:31b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Gud skall torka av varje tår från (א,* א) deras ögon. (Upp 7:17b)

De kastade grus uppå (א,*א) sina huvud/huvuden (א,*א) och utropade/ropade och grät och var bedrövade. (Upp 18:19a)

Döden och Hades kastades in i eldens sjö. Och (א,* א) det här är den andra döden, eldens sjö. (Upp 20:14)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

(Jura) höll (i slutet av november 1911) en hel improviserad föreläsning för (Anna Ivanovna) och blev själv förvånad över hur bra han klarade det. " ... Till sist, det yttersta. Det finns inget att oroa sig för. Det finns ingen död. Döden är inte vår lott. Ni talade nyss om begåvning, det är en annan sak, vår sak, något som står oss fritt. Men begåvning i ordets vidaste bemärkelse är en livets gåva. Döden skall icke vara, säger Sankt Johannes, därför att det som har varit är förgånget. Det är ungefär så här han menar: döden skall icke vara, därför att detta som är redan har skådats, det är något gammalt och vi har tröttnat på det och kräver nu något nytt, och detta nya är det eviga livet." Medan ha sa detta, gick han fram och tillbaka i rummet. "Nu ska ni sova", sa han och gick fram till sängen och la handen på Anna Ivanovnas huvud. Det gick några minuter så somnade hon. Jura gick tyst ut ur rummet och sa till Jegorovna att hon skulle skicka in sjuksköterskan i sovrummet. Det var som tusan, tänkte han, jag tycks utveckla mig till något slags scharlatan. Jag använder besvärjelser och botar med handpåläggning. Nästa dag var Anna Ivanovna bättre. (Boris Pasternak "Doktor Zjivago" s 74-76)

I dag, Mäster Olof-dagen, kommer Swedenborg hem till Sverge! - Nu får vi ny tid! Det gamla är förgånget! ... ... Det är icke ofta som ett konstverk griper mig, naturvän; men detta (kolossalstatyn av Vilhelm II av bildhuggaren Coubillier) är det vackraste konstverk jag sett! ... Återseendet, efter döden, på andra stranden, på den grönskande ön! i det rena hafvet! ... Och Gud skall aftorka alla tårar ... ty det förra är förgånget. (August Strindberg "August Strindbergs brev 16, maj 1907-12 juli 1908" s 273,276; brev 19 april 1908 till Karl Börjesson samt brev 24 april 1908 till Emil Schering)

Vildgässen följde Tabergsån (genom Norrahammar och Hovslätt där BG Ask bodde i närheten av ån 1942-1961) ner mot Munksjön (och kanske över den plats i Jönköping på andra sidan sjön dit BG och K Ask flyttade år 2013). ... Om en stund kommo gässen till Sanna sjukhem. Några av de sjuka hade gått ut på en veranda för att fröjda sig åt vårluften. ... ”Vart ska ni fara? Vart ska ni fara?” frågade en av dem med så svag röst, att den knappast hördes. – ”Till det landet, där det varken finns sorg eller sjukdom,” svarade pojken. – ”Låt oss följa med!” sade de sjuka. "Inte i år," svarade pojken. ”Inte i år.” När de hade farit ännu ett stycke framåt, kommo de till Huskvarna. ... Mitt i dalen lågo skolhusen. ... ”Vart ska ni fara? Vart ska ni fara?” ropade barnen, när de hörde vildgässen. – ”Dit, där det varken finns böcker eller läxor,” svarade pojken. – ”Ta oss med!” skreko barnen. ”Ta oss med!” – ”Inte i år, men till året,” ropade pojken. ”Inte i år, men till året.” (Selma Lagerlöf ”Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige” s 211-213; Från Taberg till Huskvarna)

Tror Ni ej följande kunde inskjutas i Spöksonatens slutscen, eller synas i eldskrift ofvanför Toten-Insel: "Och Gud skall aftorka alla tårar af deras ögon, och ingen död skall sedan vara, icke heller gråt, icke heller rop icke heller någon värk (Leiden) varder mer, ty det första är förgånget!" (Apokalyps 21:4). (August Strindberg "August Strindbergs brev XV april 1904-april 1907" s 360; brev 7 april 1907 till Emil Schering)

Läraren, en högrest vitklädd man med Zeushuvud, men vitt hår och vitt skägg, träder fram ur cypress-allén, går ned till bryggan. En svart båt med svart roddare, förande en vit likkista vid vilken står en vit gestalt kommer in från vänster. Läraren: Vem? Gestalten: Tag och läs! Läraren tar plåten från kistan och läser: Jag känner! - En stackars människa som hetsades ihjäl av livet ... Nej, skräm honom icke ... (Kistan skjutes i land.) (Läraren:) Sextio två års mödor, plikter, sorger ... inga blommor, inga kransar ... Gestalten: Säg orden! Läraren: Först hälsningen! Osynlig korus: "Och Gud skall avtorka alla tårar av deras ögon och ingen död skall sedan vara, icke heller gråt, icke heller rop, icke heller någon värk varder mer, ty det första är förgånget." Läraren till den döde: Vakna. (August Strindberg "Toten-Insel" s 329-330)

Det kommer ett ögonblick då bref korsas, då nya händelser skjuta emellan, och vad som var för tre dagar sen är ej mer. (August Strindberg "August Strindbergs brev X febr 1894-april 1895" s 161; brev 26 juli 1894 till Leopold Littmansson)

Den sanne skalden ser i sina skapelser icke själfändamål, ehuru de måste bära skenet af att vara det, utan medel för det stora målet att bringa människans hela värld till skönhet och harmoni. Det är djärft att hoppas på ett sådant mål; men icke djärfare än att tro den Johanneiska profetian om en tid, då ingen synd, ingen smärta, inga tårar skola vara mer. (Viktor Rydberg "Svar på C.D. af Wirséns inträdestal i Svenska Akademien" s 52-53; tal å Akademiens högtidsdag 20 december 1879)

"Nej, Adolf, vår vänskap är evig", (sade Göran). . . . "Ett oförgängligt syskonband förenar våra själar. . . . Minnet av det förflutna och hoppet om det tillkommande hava de gemensamt, och i ett avlägset fjärran vinkar dem slutligen en hamn, där ingen skilsmässa mer skall framkalla saknadens tårar, där besläktade själar förenas i evigt fostbrödralag, bevittnat av Gud och svuret vid kärlekens urkälla." . . . Djäknarne omfamnade varandra, Göran sökte visa sig stark och glad, men icke desto mindre runno hans tårar, då Adolf gråtande tryckte sig intill hans bröst. Så stodo de länge, men slutligen bemannade sig Adolf, viskade farväl och skyndade bort. (Viktor Rydberg "De vandrande djäknarne" s 144-145)

Der gifwas inga bekymmer mer, ty der finnes ingen brist, utan (alla trogna) hafwa hos sin Frälsare öfwer nog af allt det, som deras själ kan åstunda. Ingen plåga kan blifwa för dem der, ty Jesus, som redan i tiden läkt alla deras samwetssår, är nu deras ewiga helsa. Såsom de redan i tiden hafwa flera gånger framburit för deras Frälsare deras tacksägelse, att han hulpit dem från deras fienders hand, så få de inför hans thron prisa honom med en ewig segersång, för det ingen fiende mera finnes, som kan upresa sig mot dem. (Henrik Schartau "Predikningar öfwer kyrkoårets gamla högmessotexter samt Passionspredikningar II" s 82)

Sedan den bräckliga jordiska hyddan blifwit nederslagen, der sjukdomarne hade sitt säte, och der döden utöfwade sin magt, så förmärkes icke mera någon wärk, och då kännas inga plågor. När i uppståndelsen de saliga uppnå fullheten af deras herrlighet, så eger ingen brist mera rum, och då höres icke mera någon suckan öfwer fattigdomens nöd. (Henrik Schartau "Predikningar öfwer kyrkoårets gamla högmessotexter samt Passionspredikningar II" s 180)

(Paulus) begynner att trösta de christna i (deras) lidande och talar såsom en, hwilken har erfarit det och är helt wiss om saken, och detta gör han derjemte på ett sådant sätt, som om han med skumma ögon eller genom ett måladt glas betraktade detta närwarande lifwet, men såge med klara ögon det tillkommande. ... Se blott huru apostelen wänder ryggen till werlden och ansigtet emot den tillkommande uppenbarelsen, såsom såge han ingenstädes på jorden någon olycka eller wedermöda, utan endast idel glädje. ... Wi skola aldrig dö och dessutom (skola) wi få en sådan lekamen, som icke kan lida eller blifwa sjuk o.s.w. Den som kunde få detta rätt in i hjertat, han måste säga: wore det än möjligt att tio gånger blifwa bränd eller dränkt, så wore det dock alldeles intet emot det härliga lif, som skall komma. Ty hwad är timligt lidande, det må räcka så länge det will, emot det ewiga lifwet? Det förtjenar icke att man berömmer det såsom ett lidande eller kallar det en förtjenst. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 364-365 i kommentar till Rom 8:18-23)


Att fortsätta med:

Gud själv kommer personligen att trösta och upprätta var och en i sitt folk. Vinoth Ramachandra skriver: ”Gud beskrivs som en moder som ömt lyfter upp sitt barn i knäet och torkar bort barnets tårar med sin egen hand. Finns det någon motsvarande bild av Gud bland världens religiösa texter?” (Stefan Gustavsson ”Gör som Gud – bli människa” s 63)

Om det är något som församlingen borde bli välkänd för så är det ett mödosamt och kärleksfullt arbete för människors inre helande. En församling som helande miljö har god användning för många näsdukar! Det är att gå i Guds fotspår. Bibeln säger att Gud ska ”torka alla tårar”. (Björne Erixon "Rymma eller rymmas? en bok om dig och församlingen." s 278)

Det kom en konstutställning till vår stad. Tavlor om Tjernobyl . . . Ett föl som springer i skogen, det har en massa ben, åtta, tio stycken. En kalv med tre huvuden. En bur med kaniner utan päls, som om de var av plast . . . Folk som promenerar i rymddräkter på en äng . . . Träd som är högre än kyrkor och blommor stora som träd . . . Jag såg inte hela utställningen. Jag fick syn på en tavla där en pojke sträcker ut händerna mot en maskros eller mot solen, och i stället för näsa har pojken en snabel. Jag ville gråta och skrika: "Vi ska inte ha sådana där utställningar! Kom inte hit med dem! Alla bara pratar om döden ändå. Om mutanter. Jag vill inte!!" Första dan kom det folk till utställningen, men sen kom det inte en enda. I tidningarna stod det att folk hade strömmat till den i Moskva och Petersburg. Men hos oss var salen tom. Jag reste till Österrike för vård. Där finns det folk som kan hänga upp sådana där bilder hemma hos sig. Av en pojke med snabel . . . Och de tittar på den varje dag för att inte glömma dem som mår dåligt. Men när man bor här . . . Då skulle jag hellre hänga upp ett fint landskap i mitt rum . . . Jag vill inte tänka på döden. ("En barnkör" s 237; ur boken Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj; atomkraftverket i Tjernobyl havererade den 26 april 1986)

Det skall vara såsom islossning och regn över torra marker. Och han skall samla hennes tårar i sin lägel och sitta tyst på marken vid hennes sida i sju dagar och sju nätter av evighet och änglarna skall sluta sjunga och sitt tysta vid hennes sida. (Britt G. Hallqvist "Herdaminnen och barnasinnen" s 35; Den förstenade ur Inge Löfström: En bok om Britt G. 1983)

De kristnas hopp är att Gud, vars närvaro är glädje, "skall torka alla tårar från deras ögon". Eftersom hans närvaro är liv, skall döden inte finnas mer". (Upp 21:4) De bibliska författarna tänjer språket till bristningsgränsen för att beskriva skönheten och saligheten i detta fullkomliga tillstånd. (Anthony C. Thiselton "Bestämmelse" s 422)

Nåväl, jag tänker inte längre vara bedrövad, inte längre Jag tänker inte längre vara bedrövad, inte längre Jag tänker inte längre vara bedrövad, inte längre Och jag tänker inte längre vara bedrävad ... Kom med bröder, förena er med följet Kom med systrar, klappa händerna Säj var och en som är i landet Du behöver inte längre vara bedrövad. (Bob Dylan "Ain't Gonna Grieve" s 33; 1963; översättning från den engelska texten: BG Ask; den engelska texten: Se denna hemsidas engelska version)

(Axel) fäller en tung fura, som i sitt fall kastar honom till marken. ... Han hade blivit liggande alldeles på sned ... och ur stånd att arbeta sig fram under den stora tyngden. ... Stormen tilltog, Axel fick snön rätt i ansiktet. ... Efter en lång stund ger han till ett enda rop. ... Det är nu det börjar bli allvar! ... Det börjar mörkna. ... Det är inget påhitt att han är begravd under ett träd. Så ropar han på måfå igen, skriar. Där nere i snön ligger hans väldiga och håriga bröst och skriar, det måste kunna höras ända till gården, till kreaturen, skriar gång på gång. ... Så hör (Oline) rop. (Hon) nickar: antingen är det han Axel eller avgrundens makter! (Knut Hamsun "Markens gröda" s 200-204)

Vid den gamla taffeln i mahogny slog häradsskrifvaren an en präktig slängpolska, och med brudparet i teten ringlade skaran hand i hand ut i salen. - Berndt Månsson, högrest, längst af alla, stolt och värdig, glömde ej kaftan och prästkragar, men hans vackra hufvud knyckte käckt efter den muntra takten, de bruna lockarna dansade med, och de stora, djupblå ögonen skeno af lust. Han log mot sin brud som en förälskad yngling mot kärestan i dansen kring majstången. Han tänkte på bröllopet i Kanaan (sic!), på vår Herres älskliga underverk, som förvandlade vatten till vin och göt ny olja på festens glädjelågor. Och han tyckte sig rent af dansa till Guds ära, till ära för Hans faderliga nåd, som skänkt Hans tjänare, Hans fattiga barn, den rena, äkta kärlekens underbara gåfva. Han kramade sin unga makas hand så hårdt, att hon måste bita sig i läppen därvid, med tårar under ögonlocken. (Gustaf Ullman "Bröllopet på Svarthällan" s 330; tidningen Hvar 8 dag den 20 februari 1916)

Jag vet, var gång jag hetast sökte att fånga i min hand en enda droppe, då var jag sannast och var mest mig själv. Och i den stunden drack jag av det liv, där natt ej faller och där död ej finns. (Verner von Heidenstam "På skogsvägen" s 254-255)

Hallands och Västra Smålands missionsförening hade sitt kvartalsmöte i Ålaryds, Åker, missionshus sistl(idna) lördag och söndag den 13 och 14 d:s. (= september). ... (På söndagen talade) D. Benjaminsson med utgång från Uppb. 21:4 om, huru den närvarande nöden fostrar oss så, att den tillkommande härligheten framstår så mycket större. (Jönköpings.Posten 1902-09-19 "Tillkommande härlighet större än närvarande nöd")

Det er så yndigt at følges ad for to, som gerne vil sammen vaere, da er med glaeden man dobbelt glad og halv om sorgens så tung at baere! Ja, det er gammen at rejse sammen, når fjederhammen er kaerlighed! . . . Det er vemodigt at skilles ad for dem, som gerne vil sammen vaere. Men, Gud ske lov, i Vorherres stad for evigt samles de hjertenskaere! Ja, det er gammen at leve sammen, hvor ja og amen er kaerlighed! (N.F.S. Grundtvig "Det er så yndigt at følges ad" s 35-36)


Sångarna:

Ur djupet av mitt hjärta min längtan till dig går, Jerusalem, Guds stad, mitt hem. Där ingen nöd och smärta och sorg mig längre når. Ur djupet av mitt hjärta min längtan till dig går. (HA Brorson-A Frostenson: Psalmer och Sånger 299:1)

Ur stoft och aska skall på nytt vårt liv stå opp. Guds stad blir byggd när allting återskapas, den kärlekens och glädjens stad där varje dag är börjans dag och ingen död skall vara. (A Frostenson: Psalmer och Sånger 310:3)

När, Herre! du oss väcker, Den sista morgonväkt, Och du din hand utsträcker, Att döma jordens slägt; Ljuft skall din stämma klinga Och oss det budskap bringa, Att ingen död mer är. (EG Geijer: Psalm 105:5; jfr Psalmer och Sånger 150:5)

Så falle då på våra kinder, ej mera någon tröstlös tår. Vår nöd med Jesus oss förbinder. Vi äre hans, och han är vår. Han våra sorger skall till slut, likt våra synder, plåna ut. (Psalm 241:6)

Så liden, tåligt liden, Och varen vid godt mod, Och Herrans dag förbiden Och tron att Gud är god. Ack! för så liten möda, Hvad herrlig lön han ger! Här skall ej hjertat blöda, Ej ögat gråta mer. ... Ty sorgerna och nöden Ej hitta denna stråt, Och icke mer skall döden De goda skilja åt. Ej synden skall besmitta, Ej oron skall bebo Det rike, de besitta I helighet och ro. (JO Wallin: Psalm 488:4-5; jfr Psalmer och Sånger 722:2)

Nu fröjdas, himmel; gläds, du jord! Han kommer, lifvets ljus och ord, Att lossa sorgedoken; Han kommer att dig föra hem, Du lidande och trötta lem, Som har ditt namn i boken. Din nöd sig snart i sällhet vändt; Det är advent, det är advent. (Carl Boberg: Sång 23:5; jfr Psalmer och Sånger 109)

Nattens dystra skuggor flytt, Allt är, som det vore nytt. Han, som uppstod ur sin graf, Torkar sorgens tårar av. (CA J-n: Sång 88:1a)

Han vill dig evigt beskydda, Torka från ögat hvar tår; Han skall dig aldrig förgäta, Då du är gömd i hans sår. (Fridssånger: Sång 140:2a)

Så är jag lycklig i alla skiften, Fast jag ej alltid min lycka ser. Snart kommer Jesus och hämtar bruden – Och då hon aldrig skall gråta mer. (Nils Frykman: Sång 212:6; jfr Psalmer och Sånger 648:5)

I denna staden finns ingen gråt, finns ingen gråt, finns ingen gråt; Där blifver kinden ej mera våt, Nej, bruden grät nog på jorden. Nu är hon hemma hos Gud i höjd Och sjunger, full utaf salig fröjd – O, skulle hon icke vara nöjd, Som nu så lycklig är vorden! ... I himlen finnes en sabbatsro, en sabbatsro, en sabbatsro, Där alla de, som på Jesus tro, Få hvila ut efter striden. Där finns ej sorger, där finns ej nöd, Och ingen smärta och ingen död, Blott lif och hälsa i öfverflöd – Och ingen ände på friden. (N Frykman: Sång 321:5-6; jfr Psalmer och Sånger 606:4)

Guds folk en gång i sida, hvita kläder Med segerpalmer inför lammet står, Då Gud hos sig de trötta barnen gläder, Från deras ögon torkar hvarje tår. ... Väck, Jesus, denna tanke i mitt hjärta Hvar gång mig vägen blir för mödosam; Den ljuft skall dämpa hvarje smärta Och locka leendet ur tårar fram! (WA Wexels-CO Rosenius: Sång 446:11-12; jfr Psalmer och Sånger 320:7)

Jorden har ej den ro jag söker, Nej, jag längtar, nej, jag längtar till Guds stad. Där gråter ingen, där slutar nöden, Där bor ej synden, dit når ej döden. Jorden har ej den ro jag söker, Nej, jag längtar, nej, jag längtar till Guds stad. (MSB Dana/B Ehrenborg-Posse & CO Rosenius: Sång 484:6)

Det blir något i himlen för barnen att få, För de barn, som i Herranom dö. De få kronor af guld, de få harpor också, De få kläder så hvita som snö. Det blir något att få, det blir något att få, Det blir något för barnen att få; I den himmelska stad, Där hvar tunga är glad, Där blir något för barnen att få. (Amerikansk författare?-Engelkes sånger: Sång 509:1)

Jag skall sova, men ej evigt; Jag skall vakna upp en gång; Kornet, som i mullen gömmes, Skördas skall vid jubelsång. I den stad, där ingen gråter Och där ingen död man ser, Vi hos Jesus skola mötas För att aldrig skiljas mer! Jag skall sova, men ej evigt; Snart en härlig dag skall gry, Då förlossaren oss väcker Till en morgon, evigt ny. (MA Kidder-E Nyström: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 742:2)

Vi tala om sällhetens land, Det landet, vars sol Herren är, Hur ljuvligt oss vinkar dess strand! O, tänk, att en gång vara där! Ingen synd, ingen nöd! O, tänk, att en gång vara där Ingen sorg, ingen död! O, tänk, att en gång vara där! (E Mills: Psalmisten 1928 nr 630:1)

När han kommer i himlens skyar Och de, som älska Gud, Skola vakna ur sina gravar Med fröjd och lovsångs ljud; O, när kropp och själ förenas av Herren, Och döden flyktat har, Vilket jubel bliver då, När med fröjd vi mötas få I en förvandling underbar. I en förvandling underbar. I en förvandling underbar. Basunen man hör, de döda stå upp I en förvandling underbar. (FJ Crosby: Andliga sånger 1936 nr 430:2)

Mitt hem är där på den andra stranden, Där livets timglas ej rinner ut, Och ej till avsked man räcker handen, Ty himlens glädje tar aldrig slut. O, ljuva hemvist bland Jesu vänner! Där finns ej mera en sorgens tår, Ty syndagiftet ej mera bränner; De äro läkta de djupa sår. (KG Sjölin: Andliga Sånger 1936 nr 452:1; jfr Psalmer och Sånger 749:1)

O ljuvliga land, Där gråten ej rinner som timglasets sand, Där rosen ej vissnar, där fågeln ej dör, Där lyckan är klar som kristall, men ej skör, Där intet skall fattas, blott sorgen som tär Och plågar oss här. (NFS Grundtvig-E Liedgren: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 332:3; jfr Psalmer och Sånger 258:3)


Egna kommentarer och funderingar:

De tårar som Gud tidigare i himlen hade torkat från deras ögon (Upp 7:17, Sinaiticus), skall Han nu ännu mera grundligt torka ut ur dem. Jämför Egna kommentarer och funderingar till Upp 22:1-2a.

Angående ”Han skall torka ur varje tår ut ur deras ögon”, se också Upp 7:17b. Angående ”död (א,* א) skall inte vara längre”, se också Upp 20:14.


Grekiska ord:

kraugê (skri) (i NT + exempel i GT) 2 Mos 3:7; Ester 4:3; Jes 65:19; Matt 25:6; Upp 21:4 - 1 Mos 18:20; 2 Mos 11:6; 12:30; Ps 18:6(7); Jes 58:4; Jona 2:2(3); Judit 14:19; 1 Mack 5:31; 2 Mack 15:29; Susanna v 26(Theod); Luk 1:42; Apg 23:9; Ef 4:31; Hebr 5:7.


Ytterligare studier:

Jes 35:10; 51:11; Jer 31:16; Joh 11:31-33; 16:20; 1 Kor 15:26,54.


Beate Kowalski "Martyrdom and Resurrection in the Revelation to John"; Andrews University Seminary Studies 10.1 (Jan. 1972): 55-64.

Jan Lambrecht "Final Judgments and Ultimate Blessings: The Climatic Visions of Revelation 20:11-21:8"; Biblica 81 (2000): 362-385.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-08-12; 2012-07-28; 2015-10-27; slutlig version 2018-08-08)

Till sidans topp

21:4b Inte skall det vara längre (att) fåren (א*) har gått bort.

Ord för ord (6 ord i den grekiska texten): inte skall-(det)-vara längre '-en får'/fåren gick-bort.


1883: ... ty det första har gått till ända.

1541(1703): ... ty det första är förgånget.

LT 1974: Allt detta är borta för evigt.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Får (var) utlämnade/borta från förtäring/fållan. ... (Hab 3:17b, Grekiska GT)

”I/på den där dagen skall Herren frälsa dem, Hans folk, som får.” (Sak 9:16a, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus) veknade i Sina inre ädla delar med anledning av (folkskarorna), eftersom de (hela tiden) var (och hade varit) slitna och slängda (hit och dit), som om (de var) får som ej hade (någon) herde. (Matt 9:36b)

(Jesus sade till Sina lärjungar: "De förbannade getabockarna som inte har gjort något mot de minsta av Mina bröder) skall gå bort in i en tidsålderslång tuktan, men de rättfärdiga (fåren som har gjort något mot de minsta av Mina bröder) in i ett tidsålderslångt liv." (Matt 25:46)

(Jesus) talade den här liknelsen i riktning (fariseerna) och sade: “Vilken människa ut ur/av er som har hundra får och som har fördärvats/förlorat en ut ur/av dem, lämnar han inte helt och hållet de nittionio i det ödelagda (området) och går emot det förlorade ända till (den plats) där (א,*א,A) han må finna det? Och då han har funnit det, sätter/lägger han (det) emot, emot sina axlar och fröjdar sig.” (Luk 15:3-5)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Men (א,*א) judarnas påskalamm/påsk var (hela tiden) nära, och Jesus steg upp ’in i’/till det (vanärade) Jerosolyma/Jerusalem. Och han fann i helgedomen dem som sålde nötkreatur och får och duvor, och småmyntväxlarna satt (där). Och då Han hade gjort ett gissel ut ur/av små rep, kastade/drev Han ut alla, ut ur helgedomen, både fåren och nötkreaturen. (Joh 2:13-15a)

(Jesus sade till fariseerna:) "Jag är den fine herden. Den fine herden ger (P45,א*) Sin själ till förmån för fåren." (Joh 10:11)

Och jag skådade en ny himmel och en ny jord, ty den första himlen och den första jorden hade gått bort. (Upp 21:1a)


Exegeter, evangelister med flera:

Det var en juldag, då alla hade rest till kyrkan utom farmor och jag. ... När vi sutto där i vår ensamhet, började farmor berätta. ”Det var en man”, sade hon, ”som gick ut i mörka natten för att låna eld. ... En mängd vita får låg och sov omkring elden, och en gammal herde satt och vakade över hjorden. ... Fåren låg så tätt intill varandra, rygg vid rygg, att han inte kunde komma fram. Då steg mannen upp på djurens ryggar och vandrade på dem fram till elden. Och inget av djuren vaknade eller rörde sig. ... (När herden) ... såg allt detta, började han undra för sig själv: ’Vad kan detta vara för en natt, eftersom hundarna inte biter, fåren inte rädes, spjutet inte dödar och elden inte bränner?’” (Selma Lagerlöf ”Den heliga natten” s 6-8)


Ytterligare studier:


Jan Lambrecht "Final Judgments and Ultimate Blessings: The Climatic Visions of Revelation 20:11-21:8"; Biblica 81 (2000): 362-385.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-08-12; 2012-07-28; 2015-10-27; slutlig version 2018-08-08)

Till sidans topp

21:5a Och Den som satt på tronen talade: “Skåda, Jag gör alla ting nya.”

Ord för ord (11 ord i den grekiska texten): Och talade den sittande på '-en tron'/tronen: skåda nya (jag)-gör alla-(ting)


1883: Och den, som satt på tronen sade: Se, jag gör allting nytt.

1541(1703): Och den der satt på stolen sade: Si, jag gör all ting ny.

LT 1974: Och han som sitter på tronen sade: ”Se, jag gör allting nytt!”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Salomo sade:) “Då (vishet) är en, förmår hon alla ting, och då hon stannar/förblir i sig, gör hon alla ting nya.” (Salomos Vishet 7:27a)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Folket i synagogan) var allesammans bestörta, så att söka/'de sökte' sig tillsammans med * (א,* א, B) sig själva och sade: “Vad är det här? En ny lära!” (Mark 1:27a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

De levande varelserna må (א,* א) – alltefter omständigheterna - ge härlighetsglans och heder och tacksamhet till Den som sitter på tronen. (Upp 4:9a)


Exegeter, evangelister med flera:

Gud har lovat oss att historiens mål är en ny skapelse, där det brustna och söndrade som finns överallt i livet är borta och allt är nytt. Våra enskilda liv får sin mening i evighetens sammanhang och historien ett slutmål i härlighet. . (Jerram Barrs "Kristendomen - en sann bild av verkligheten" s 46)

Ett verkligt fritt och rättvist samhälle får vi först när människor befrias från sin egennytta. Detta kan inte ske genom aldrig så drastiska och politiska förändringar och inte heller genom moraliska appeller utan först när människor frivilligt tar emot budskapet om ett nytt liv i Jesus Kristus. Fullkomligt blir det först när Jesus själv kommer igen för att "görra allting nytt". (Andrew Kirk "Kristendomen och marxismen" s 199)

Vad är då buddhistens nirvana? Buddhisten svarar nog att det är så olikt allt annat att man egentligen inte kan tala om det. Det är som en ljuslåga efter det att ljuset har blåsts ut. Klart är att det innebär att varje särskild tillvaro upphör, liksom medvetandet och allt det som vi rör oss med i vårt dagliga liv. Men kan detta upphörande också vara en början? Ur jordisk synpunkt är det fullständig tomhet. Men kan denna tomhet vara en väg till fullhet? De som har uppnått vad som i zen-buddhismen kallas "satori" - tidlöshet och frånvaro av all tanke - säger säkert att detta är just det: en salighet som inte kan jämföras med någon annan salighet. (Stephen Neill "Gud i andra religioner" s 202)

Och allt skall förvisst bli riktigt till sist, som varit förknytt och förbytt. Jag blankar min vinterkvällsruta och väntar i mörkret på stjärnan och Den som gör allting nytt. (Margareta Malmgren "Följeslagare" s 161-162; citat John Nilsson)

Under några juliveckor 1968 hölls Kyrkornas Världsråds fjärde generalförsamling i Uppsala. Det blev inledningen till ett uppbrott i många avseenden. Temat var "Se, jag gör allting nytt" (Upp 21:5). Sedan mitten av 1960-talet hade en radikalisering skett på många samhällsområden. En "ny vänster" etablerade sig på många håll i världen. ... Den nya öppningen mot "världens problem" kom ständigt fram under konferensen. ... Det fanns vid mötet en global vision: kyrkorna hade en förpliktelse mot världen. ... Mötet rekommenderade en världsskatt eller utvecklingsskatt för de fattiga ländernas utvecklingsprocess, en kyrkoskatt som skulle fördelas världen över och nödhjälpsbidrag. ... Rättvisan sattes före freden med den motiveringen att ingen varaktig fred kan uppnås utan politisk, social och ekonomisk rättvisa. ... Uppsala 68 var något nytt i Kyrkornas Världsråds korta historia. "Världen" och dess problem ställdes i centrum. ... Kyrkorna förväntades skapa politiska opinioner för en rättvisare värld. (Ingmar Brohed "Sveriges kyrkohistoria - Religionsfrihetens och ekumenikens tid" s 271-273)

Guds kärlek har gett mig ett nytt hopp, som inga kärnvapen kan slå ner. Mitt i ovissheten och rädslan strålar löftet om en ny himmel och en ny jord. Ty Gud skall en dag göra allting nytt! ... Han ger mig en ny tillförsikt att våga möta ett nytt år, nya människor, nya uppgifter och även nya svårigheter, för jag vet att HAN FINNS REDAN DÄR. (Ann-Marie Andersson "Glöm det som varit!"; Jönköpings-Posten den 2 januari 1981)

Därnere är nuets kaotiska värld med dånande bomber och huggande svärd. Förintelsens härar gå hejdlöst sin gång, och dödsklockor klämta sin dystra sång. ... Men "ställ dig på berget"! Se upp och se ut, och klarnande blicken skall finna till slut, att skeendets virrvarr, historiens lopp, dock tjänar vad Gud i sin makt bygger opp. ... Ty under de växlande tidsåldrars skift fullbordas vad tecknats i siareskrift: när tusenårskampen har ändats till sist, är segraren Kristus, och ej Antikrist. ... Hell dig, Triumfator! Din härskaretron kringjublas av frälsta ur varje nation. Ditt välde är evigt. Ur mörkret har grytt den dag som vi bidat, då allting är nytt. (Karl Nilenius "Ställ dig på berget" s 7-8; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings missionskalender för 1940; observera årtalet)

Denne (präst) hade makt att genast gripa och fängsla (Karins) spridda, oroliga tankar så, att hon blef som ensam i hela templet, ensam med sin Gud. Ej mindes hon sedan, hvilken text som varit utgångspunkten för kyrkoherdens predikan, men hon kom så mycket bättre ihåg det ord, som var den enda röda tråd, som genomgick det hela. Och de orden voro Uppenbarelsebokens: "Se, jag gör allting nytt!" Kyrkoherden talade om den stora skara, som öfvervunnit, och som i skinande hvita kläder står inför Guds tron. Alla dessa, som kommit igenom den stora bedröfvelsen, och som i evigheters evighet sjunga Guds och Lammets sång - alla dessa ställde han fram för sina åhörares inre ögon så gripande, att ingen kunde undgå att se den himmelska synen. ... "Det var så mycket nytt hos Olof i dag", (sade Erik), "mindre kanske hos Vera, hon är så rik ännu i sig själf. Men Herren har börjet ett verk, Karin, och han skall ej sluta, förrän han gjort 'allting nytt'." (Hillis Grane "När de unga togo vid, första delen" s 143-144,181)

Min familj är upplöst och jag bor inackorderad ensam hos en rättare på Vermdö. Min ekonomi är förtviflad och jag gör snart något alldeles nytt! (August Strindberg "August Strindbergs brev VIII jan 1890-dec 1891" s 128-129; brev 20 nov 1890 till Ola Hansson)


Sångarna:

Herren lever, orden når oss: Se, jag gör allting nytt. Framtiden väntar, res dig, gläd dig som människa. (G Bexell: Psalmer och Sånger 155:3)

Ny ska Gud göra mänskan allt gammalt och trasigt blir bytt. Himlar och jord ska förvandlas då när Gud skapar allting nytt, Gud skapar allting nytt. (M Melin: Psalmer och Sånger 520:3a)

Det kan vi göra för rätt och för fred: ha ett hopp – rättfärdighetens sol för alla skall gå opp. När Herrens dag har grytt skall allt bli nytt, och Jesus finns bland oss i dag, Jesus finns bland oss i dag. (B Wren-A Frostenson: Psalmer och Sånger 695:4)

Ge ord som jag ej hörde och ljus som jag ej såg. Låt det som var förstummat få röst och bli till sång. Du som gör allting nytt. (A Frostenson: Psalmer och Sånger 705:3)

När jordlivets töcken för alltid har flytt Och jag uti himlen får bo, Då skall jag förnimma, hur allting blir nytt, Hur död uti liv bliver evigt förbytt Och bävande hjärtat får ro. (Bearbetning av JB: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 462:2)

Dig vi prisa och berömma, Som i vrede allt kan döma Och i nåd förlåta allt, Som vill döda För att föda Allt på nytt till ny gestalt. (E Liedgren: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 305:2; jfr Psalmer och Sånger 233:2)

Där samlas en skara stor, förlöst ifrån jordens tvång. Ej mer någon synd, ej mer någon nöd, ej mer någon natt så lång. Det gamla förgånget är, se, allting har blivit nytt! Evigt jubel råda skall, ty sorg och suckan flytt. (A Sandbergh: Kristen Lovsång 1954 nr 660:2; jfr Psalmer och Sånger 323:3)

Du skall göra allting nytt när de mörka skuggor flytt, evighetens morgon grytt, Jesus, Guds Ljus. Ära, halleluja, ära, halleluja, ära, halleluja till Guds Lamm! A Erikson: Segertoner 1988 nr 339:3)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående “Den som satt på tronen”, se också Upp 4:9a.


Ytterligare studier:

Jes 43:18-19; Joh 13:34; 19:41; 1 Kor 15:28; 2 Kor 5:17.


Jan Lambrecht "Final Judgments and Ultimate Blessings: The Climatic Visions of Revelation 20:11-21:8"; Biblica 81 (2000): 362-385.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-08-12; 2012-07-28; 2015-10-28; slutlig version 2018-08-08)

Till sidans topp

21:5b Och Han säger till mig (א,* א): ”Skriv, eftersom de här utsagorna är trofasta/tillförlitliga och sanna.”

Ord för ord (12 ord i den grekiska texten): och (han)-säger (till)-mig: skriv, eftersom de-här '-na utsagor'/utsagorna trofasta och sanna är.


1883: Och han sade till mig: Skrif; ty dessa ord äro vissa och sanna.

1541(1703): Och han sade till mig: Skrif; ty dessa ord äro wiss och sann.

LT 1974: Sedan sade han till mig: ”Skriv ned detta, för det jag säger till dig kan man lita på, och det är sant.”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

En begåvad människa tror i/på en lag, och lagen (är) för honom trofast som tydliga (ord som svar på) en fråga. (Syr 33:3)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Rösten) sade till (Johannes): “Skriv in i en bokrulle vad du ser.” (Upp 1:11a)

Skriv till budbäraren av/i (församlingen) av utkallade i Laodikeia: “Detta är vad Amen säger och (א*) det trofasta Vittnet och den Sanne (א,*א) och (א,*א) Början av Guds (församling) av utkallade (א*). (Upp 3:14)

Och han säger till mig: “Skriv: ’Lyckliga de som är (och har varit) kallade in i den lille Baggens * (א*) huvudmåltid.’ * (א*) De här mina sanna utsagor är av Gud (א*).” (Upp 19:9)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående “skriv ... de här utsagorna är ... sanna”, se Upp 19:9. Angående ”trofasta/tillförlitliga och sanna”, se Upp 3:14ba.


Ytterligare studier:

Matt 22:16; Mark 12:14; Luk 4:25; 20:21; Joh 21:24; Upp 22:6.


Jan Lambrecht "Final Judgments and Ultimate Blessings: The Climatic Visions of Revelation 20:11-21:8"; Biblica 81 (2000): 362-385.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-08-12; 2012-07-28; 2015-10-28; slutlig version 2018-08-08)

Till sidans topp

21:6a Och Han säger (א,*א) till mig: ”Jag (א,*א) har blivit (och blir) Alfat och Ôet/Omegat, Början och Slutet.”

Ord för ord (15 ord i den grekiska texten): och (han)-säger (till)-mig: (jag)-har-blivit-(och-blir) jag '-t alfa'/alfat och '-et ô'/ôet', '-n början'/början och '-et slut'/slutet


1883: Och han sade till mig: Det är gjordt. Jag är A och O, begynnelsen och änden.

1541(1703): Och han sade till mig: Det är gjordt. Jag är A och O, begynnelsen och änden.

LT 1974: Det är fullbordat! Jag är A och Ö – början och slutet.


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Alla ting blev genom Den, och skild från Den blev ingenting (P66, א*) som har blivit (och blir). (Joh 1:3)

(Jesus sade till judarna:) ”Om – alltefter omständigheterna – ni ej må tro Mig (א,*א), att Jag är, skall ni dö i era missar (av Guds mål).” De * (א,* א) sade till Honom: “Vem är Du?” Jesus talade till dem: ”(En åt) början (till), (om) vilket Jag och/också samtalar (med) er.” (Joh 8:24b-25)

“Jag är Alfat och Ôet/Omegat, en början och ett slut (א*)”, säger Herren Gud. (Upp 1:8a)

Skriv till budbäraren av/i (församlingen) av utkallade i Laodikeia: “Detta är vad Amen säger och (א*) det trofasta Vittnet och den Sanne (א,*א) och (א,*א) Början av Guds (församling) av utkallade (א*). (Upp 3:14)

Och när * (א*) (budbäraren) hällde ut sin skål emot luften, kom och/också en stor/hög röst ut, ut ur Guds (א,* א) tempel, (en röst) som sade: ”Det blir/sker (och har blivit/skett).” (Upp 16:17)


Exegeter, evangelister med flera:

Det har på (typografiska) grunder kunnat påvisas, att ett missale för Uppsala ärkestift ... blivit tryckt av (Johann) Snell (år 1484). ... Av Uppsalamissalet har en andra upplaga blivit tryckt i Basel ... år 1513. Men redan år 1509 låg Uppsala domkapitel i underhandling med en köpman från Lübeck om tryckningen av en ny upplaga. I Riksarkivet förvaras ett kontrakt i två exemplar. ... I början och slutet skall ett försättsblad av pergament till bokens skydd inbindas. (Isak Collijn "Det svenska boktryckets historia under medeltiden och vasatiden" s 166-168)


Egna kommentarer och funderingar:

Lägg märke till den allt högre bekännelsen i Sinaiticus prima manus från "Alfat och Omegat, en början och ett slut" i Upp 1:8 via "Alfat och Omegat, Början och Slutet" i Upp 21:6 till höjdpunkten i Upp 22:13 "Alfat och Omegat, den Förste och den Siste, Början och Slutet".

Angående ”Alfat och Ôet/Omegat, Början och Slutet”, se Upp 1:8a.


Ytterligare studier:

Heb 3:14; Upp 22:13.


Jan Lambrecht "Final Judgments and Ultimate Blessings: The Climatic Visions of Revelation 20:11-21:8"; Biblica 81 (2000): 362-385.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-08-12; 2012-07-28; 2015-10-28; slutlig version 2018-08-08)

Till sidans topp

21:6b Jag skall som en förmån ge till den som törstar ut ur källan av livets vatten.

Ord för ord (12 ord i den grekiska texten): jag (till)-den törstande skall-ge ut-ur '-n källa'/källan '-ets vattens'/vattnets '-ets livs'/livets (en)-förmån.


1883: Jag skall gifva den, som törstar, af lifvets vattenkälla för intet.

1541(1703): ... jag skall gifwa honom, som törstar, af lefwande wattnens källo förgäfwes.

LT 1974: Till de törstiga ska jag som gåva ge källorna med livets vatten.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(David sade till Herren:) “Du skall ge (människors söner) att dricka strömmen av Din utsökthet. Vid sidan av Dig (är) en källa av liv.” (Ps 36:8b-9a eller 36:9b-10a, Grekiska GT)

De som törstar, gå emot/’och sök efter’ vatten och så många som ej har silvermetall/pengar, då ni har trätt fram, köp och drick utan silvermetall/pengar och hedra/värdera vin och talg. (Jes 55:1, Grekiska GT)

(Kungen sade:) “Varje (jude) ... låter jag vara fri som en förmån.” (1 Mack 10:33a)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Jag öppnade min mun och samtalade. Skaffa (ting) åt er själva utan silvermetall/pengar.” (Syr 51:25)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till de tolv:) ”Ni tog som en förmån, ge som en förmån!” (Matt 10:8b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Den som – alltefter omständigheterna – må ge er en bägare vatten att dricka i Mitt (א*) namn, eftersom ni är av Kristus, amen säger Jag er att/: 'Han må inte/förvisso ej fördärva/förlora sin lön.'” (Mark 9:41)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus sade till kvinnan:) “Om du kände Guds förmån och vem Den är som säger till dig: ’Ge mig att dricka’, hade du – alltefter omständigheterna – begärt/bett Honom, och Han hade – alltefter omständigheterna – gett dig levande vatten.” (Joh 4:10)

De kommer inte att vara hungriga * (א,* א), inte heller kommer de längre att törsta. (Upp 7:16a)

Den lille Baggen, Den uppåt/ovanpå tronens mitt, skall vara en herde för dem, och Han skall visa dem vägen uppå vattenkällor av liv. (Upp 7:17a)


Exegeter, evangelister med flera:

Det bästa och viktigaste i livet är gratis. (Lennart Johansson "Nåd och tjänst - både och"; Jönköpings-Posten den 10 februari 2006)

En söndag stod (min mor Ruth) och jag i koret och väntade på vår tur att få nattvarden. Det var många människor som liksom vi stod där tysta och väntade. Svagt hördes prästens ord: "Kristi kropp för dig utgiven, Kristi blod för dig utgjutet." Plötsligt sa min mor högt: "Eva, jag har inga pengar." Jag svarade med hög röst för att hon skulle höra: "Här behövs inga pengar. Jesus har betalt det. Det är gratis." "Jaså," sa mor. De andra som väntade tittade på oss och log. De hade hört en kortfattad predikan om nåden. (Eva Spångberg "Tre små gummor" s 24)

När vi kom hem, packade Jonatan upp Sofias korg på köksbordet. Det var ett bröd i den och en flaska mjölk och en liten kruka med honung och ett par pannkakor. "Håller Sofia oss med mat", sa jag förvånad. "Jag hade inte närmare tänkt på hur vi skulle få något att äta." "Ibland gör hon det", sa Jonatan. "Alldeles gratis", frågade jag. "Gratis, ja, det kan man kanske kalla det", sa Jonatan. "Här i Körsbärsdalen (i Nangijala) är allting gratis. Vi ger åt varann och hjälper varann allt eftersom det behövs." (Astrid Lindgren "Bröderna Lejonhjärta" s 35-36)


Sångarna:

Tom den rike sänds tillbaka. Salig är envar som hungrar. Den som törstar, han må taga livets vatten och betala intet, intet, intet. (O Hartman: Psalmer och Sånger 532:3)

Kom och vid nådens tron Luta dig ner; Tala med Gud i tron; Klaga ej mer; Allt, hvad dig fattas må, Kan du för intet få. (FJ Crosby – Erik Nyström: Sång 125:3a)

Kom, du arma själ, välkommen! Fadern själf dig skickar bud För att allt dig fritt få skänka, Barnarätt och ring och skrud. Utan pengar, allt för intet – Kom! Så ropar Herren Gud. (J Hart – Erik Nyström: Sång 136:2)

Af din kärleks djup, denna rika älf, Jag blott droppar fattar här; Men en gång hos dig, då jag ser dig själf, O, hur skall jag dricka där! O, så drag mig närmare till dig, Till ditt kors, o Herre kär; O, så drag mig, drag mig närmare till dig, Tills jag helt din egen är! (F Crosby-van Alstyne-E Nyström: Sång 248:4; jfr Psalmer och Sånger 647)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående “den som törstar”, se också Upp 7:16a. Angående ”källan av livets vatten”, se också Upp 7:17a.


Ytterligare studier:

Jes 1:30; 12:3; Jer 2:13; 14:3; Klag 5:4; Hes 4:16-17; Sak 14:8; Joh 4:11,14; 7:37-38; Upp 22:1,17.


Jan Lambrecht "Final Judgments and Ultimate Blessings: The Climatic Visions of Revelation 20:11-21:8"; Biblica 81 (2000): 362-385.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-08-12; 2012-07-28; 2015-10-28; slutlig version 2018-08-08)

Till sidans topp

21:7 Den som segrar skall ärva de här tingen, och Jag skall vara en Gud för honom, och han skall vara en son för Mig.

Ord för ord (13 ord i den grekiska texten): den segrande skall-ärva de-här-(tingen) och (jag)-skall-vara (för)-honom (en)-gud och han skall-vara (för)-mig (en)-son.


1883: Den som öfvervinner, skall få detta på sin lott, och jag skall vara hans Gud, och han skall vara min son.

1541(1703): Den som winner, han skall allt detta få äga; och jag skall wara honom hans Gud, och han skall wara min son.

LT 1974: Den som vinner seger ska få alla dessa välsignelser, och jag ska vara hans Gud och han ska vara min son.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren sade om Israel:) “Jag skall vara ‘in i’/’avsedd att vara’ en fader för honom, och han skall vara ’in i’/’avsedd att vara’ en son för Mig.” (2 Sam 7:14a, Grekiska GT)

Det här (är) det förbund, som Jag skall ‘sätta isär’/’ställa i ordning’ för Israels hus efter de där dagarna, yttrar Herren: ”Då Jag ger, skall Jag ge Mina lagar in i deras sinne och uppå deras hjärta skall Jag skriva dem, och Jag skall vara för dem ’in i’/’avsedd att vara’ en Gud, och de skall vara för Mig ’in i’/’avsedda att vara’ ett folk.” (Jer 31:33, Grekiska GT)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Den som ’får makt över’/’håller fast vid’ (visheten) kommer att ärva härlighetsglans, och där hon går in, välsignar Herren.” (Syr 4:13)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Lyckliga de saktmodiga, eftersom de kommer att ärva jorden.” (Matt 5:5)

(Människans Son skall säga:) “Kom hit, de (människor) som har varit (och är) Min Faders välsignade, ärv riket som har gjorts (och görs) redo åt er från en utsmycknings/’utsmyckad världs’ grundläggning.” (Matt 25:34b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus sade till Mariam:) ”Gå i riktning mot * (א*) bröderna och tala till dem: Jag stiger upp i riktning mot 'Fadern Min'/'Min Fader' och er Fader och Min Gud och er Gud.’” (Joh 20:17b)

Till den som segrar * (א,* א) skall Jag ge att äta ut ur/av livets trä/träslag, som är i Guds ‘plats vid sidan av rädsla’/paradis. (Upp 2:7b, ”Efesos”)


Exegeter, evangelister med flera:

Det är faktiskt en väsentlig skillnad mellan att ärva en sak och att låna den. Det vi ärver äger vi. Vi kan göra vad vi vill med det. Men det vi lånar måste vi lämna igen, helst i samma skick som när vi tog emot det. (Eva Spångberg "Vi ärver inte jorden av våra förfäder - vi lånar den av våra barn" s 26)

Det är många år sedan (min syssling Sam Annerstedt och jag) råkades sist. Han har inte bara sedan dess ärvt en stor förmögenhet efter sin far. Han har också ärvt ett par gamla fröknar med tersmedenskt blod i sina tunna ådror och en stor herrgård - Hedlandet utanför Mariefred. Han har bott där något år. När han tog ut de gamla tanternas linnesaker ur den gustavianska praktbyrån i deras sängkammare, fann man, att de gamla fröknarna under åratal gömt inflytande arrendeavgifter under linnen och livstycken och linnebyxor, och Sam befanns vara ännu rikare än man väntat sig. (Sven Lidman "Mandoms möda" s 31)

"Den som övervinner, han skall få ärva allt detta" (Upp 21:7). Och med "allt detta" menar (överkonungen) ny himmel och ny jord med ett nytt Jerusalem. Övervinnaren äger "allt detta" redan nu genom födelse och får tillträda det såsom arv, då han genom moget övervinnande blir myndig. ... Guds evighetslöften äro sju. Med dem sluta alla sju breven till församlingarna i mindre Asien. Och alla dessa löften äro bundna vid ett enda ord, det ordet: övervinna. ... Och när Uppenbarelsebokens syner håller på att avslutas, då inträder den högtidligaste stunden i den nytestamentliga profetian. Ty då tager han, som sitter på tronen, själv ordet. Det är den enda gången i hela denna bok, då han själv talar. Och i de ord, han då säger, sammanfattar han alla sina löften till ett enda, som han kallar "detta allt", nämligen ny himmel och en ny jord med ett nytt Jerusalem. ... Det är den Allsmäktiges, den Heliges och den Eviges sista ord i den heliga Skrift. Och med detta slutord binder han alltså varje människa vid övervinnandets fruktansvärt allvarliga grundlag (Upp. 21:7). Människa, märk detta! (N.P. Wetterlund "Andens lag I" s 33,96-97)

"Den som övervinner, han skall få ärva detta allt." Sålunda kommer varje övervinnare att äga hela den nya himmelen, hela den nya jorden, hela det nya Jerusalem. Allt detta är hans, ja, hans tillhörighet och egendom i all evighet. - Stanna, betänk och begrunda detta, särskilt du, som på den gamla jorden icke äger en egen vrå och en egen matbit! - Ja, stannen inför detta löfte, alla I Herrens heliga! Då blir det lätt att grundligen "sälja allt" och taga pilgrimsstaven. Och då rivens och slitens I icke, såsom många troende, om den gamla jordens förgängliga skatter. I ägen ju både himmel och jord redan nu genom födelserätt. Och I behöven nu ingenting annat än det nödtorftiga och nödvändiga. Allt vad I ägen därutöver tillhör i första hand edra bröder och systrar, som icke hava det nödvändiga. I skolen en gång få besöka dem i deras himmelska boningar. Och då skola de sluta eder i sin famn ... Och då skolen I sluta dem i eder famn. (N.P. Wetterlund "Andens lag II" s 912)

En kvick men oförskämd oppositionsskribent var "Aftonbladets Palmaer" så kallad därför att han en tid var medarbetare i Hiertas tidning. ... (Han) dog 1854. I sitt testamentes första paragraf hade han förordnat: "Min ärvda förmögenhet är arvsynden; och alldenstund jag ingen rättighet äger att ärvd förmögenhet fritt disponera, så må den i Guds namn bland mina släktingar och fränder fördelas, på sätt som gällande lag och förordningar föreskriva." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1809-1859" s 199-201)

För att normerna skulle få genomslag räckte inte endast ett effektivt rättsväsende. Det krävdes också att det fanns ett intresse från befolkningens sida att bevaka lagar och normer. Även om de argument som öppet uttalades mot föräktenskapliga sexuella förbindelser var av moralisk art hade ekonomiska överväganden en nog så stor betydelse. En särskild roll spelade arvsrätten. Den var viktig för alla grupper med egendom och kanske allra viktigast för bönder och adel med jordegendomar. Föräktenskaplig sexualitet hotade överlåtandet av egendom från en generation till nästa och sågs som ett hot mot samhällsordningen. Sanktionerna mot föräktenskaplig sexualitet var därför särskilt riktade mot de fall då den resulterade i barn men inte i äktenskap. Risken att arvskiftet annars skulle skadas var också bevekelsegrunden till den lag som vid 1600-talets mitt fråntog utomäktenskapliga barn arvsrätt efter både sin far och sin mor. ... Arvsrätten och överlåtandet av egendom från en generation till nästa var en viktig del av familjebildningen och den var omgärdad med en rad lagar. Grundregeln var att makar inte ärvde varandra, utan arv skulle i första hand gå från föräldrar till barn, i andra hand till barnbarn och om sådana saknades till andra släktingar i en reglerad ordning. Enligt lag skulle alla barn födda inom äktenskapet dela arvet efter föräldrarna. I städerna och inom prästerståndet skulle det delas lika bland alla barn, för de jordägande på landsbygden stadgades att en dotter ärvde hälften så mycket som sin bror. Både kvinnor och män kunde alltså ärva och äga jord och annan fast egendom, men männens överordnade ställning slog tydligt igenom vid arv av jord. (Kekke Stadin "De starkaste banden" s 378-379,401-402)

Jane Grey, född 1537, avrättad 1554, Englands regerande drottning, torde ha varit Englands lärdaste kvinna. Därtill var hon en skönhet och en i sitt liv fläckfri och oförvitlig människa. ... Jane behärskade latin och grekiska, lär också ha haft någon kunskap i hebreiska, vilket på den tiden var ovanligt, och läste både Nya testamentet och Platon på grundspråken. Hon var mycket kunnig i teologi, brevväxlade med de schweiziska reformatorerna och var en personligen from evangelisk kristen. Sedan hon mot sin vilja blivit upphöjd på tronen vid (sin makes) Edvard (VI's) död 1553, regerade hon i 9 dagar och blev därefter genom Henrik VIII:s dotter Maria (Blodiga Maria) fängslad och dömd till döden. När hennes vänner i fängelset försökte inge henne hopp om livet, svarade 24-åringen: ”Jag vet inget i detta livet som skulle göra mig någon glädje utom att jag i mitt samvete känner, att Gud genom sin barmhärtighet i Kristus har förlåtit mig alla mina synder och utan min förtjänst upptagit mig till sin dotter och Kristi medarvinge.” Hon halshöggs i Towern den 13 februari 1554. In i det sista behöll hon sitt lugn. (Sven Danell ”Sagt inför döden” s 56)


Sångarna:

Är det sant, att Jesus är min broder, Är det sant, att arvet hör mig till? O, så bort med alla tårefloder, Bort med allt, som här mig ängsla vill! (L Sandell-Berg: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 254:1; jfr Psalmer och Sånger 250:1)

Därför, I fromme, i Herren er fröjden! Hjälpen, förlossningen kommer en gång; Arvet och kronan er väntar i höjden; Liden då tåligt, ej tiden är lång; Ty efter strid, Hvila och frid Herren de sina beskär i sin tid. (Syréens sånger: Sång 8:3)

Han ger här nere, hvad jag behöfver, Och himlaarfvet blir ändå öfver, Tills ofvan molnen jag snart får gå Att saligheten tillträda då. (A Nilsson: Sång 239:9; jfr Psalmer och Sånger 641:5)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående “den som segrar”, se också Upp 2:7b.


Grekiska ord:

klêronomeô (ärva) (i NT + exempel i Apokryferna) Syr 4:13; Matt 5:5; 25:34; Upp 21:7 – Tobit 3:15,17; 4:12(BA); 6:12; 14:13; Judit 5:15; 1 Mack 1:32; 2:10,57; Syr 10:11; 20:25; 37:26; Matt 19:16(א,*א); Matt 19:29; Mark 10:17; Luk 10:25; 18:18; 1 Kor 6:9-10; 15:50; Gal 4:30; 5:21; Hebr 1:4,14; 6:12; 12:17; 1 Petr 3:9.


Ytterligare studier:

1 Mos 17:7; 3 Mos 26:12; Ps 2:7; 89:26-27(27-28); Hes 11:20; Sak 8:8; 2 Kor 6:16,18; Upp 21:3.


Matthijs den Dulk "The Promises to the Conquerors in the Book of Revelation"; Biblica 87 (2006): 516-522.

Stephen L. Homcy "'To Him Who Overcomes': A Fresh Look at What 'Victory' Means for the Believer According to the Book of Revelation"; Journal of the Evangelical Theological Society 38.2 (June 1995): 193-201.

Jan Lambrecht "Final Judgments and Ultimate Blessings: The Climatic Visions of Revelation 20:11-21:8"; Biblica 81 (2000): 362-385.

James E. Rosscup "The 'overcomer' of the Apocalypse"; Grace Theological Journal 3.2 (Fall 1982): 261-286.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-08-12; 2012-07-29; 2015-10-29; slutlig version 2018-08-08)

Till sidans topp

21:8 Men för de fega och de trolösa och de som är (och har varit) avskydda och för mördarna och de otuktiga och giftblandarna och avgudadyrkarna och för alla de falska, deras del (är) i den sjö som brinner (med) eld och svavel, vilket är den andra döden.

Ord för ord (36 ord i den grekiska texten): (för)-de men fega och trolösa och varande-(och-havande-varit)-avskydda och mördare och otuktiga och giftblandare och avgudadyrkare och (för)-alla de falska '-en del'/delen deras i '-n sjö'/sjön den brinnande (med)-eld och (med)-svavel, vilket är '-en död'/döden den andra.


1883: Men de fega och de otrogna och de, som hafva öfvat styggelser, och mördare och horkarlar och trollkarlar och afgudadyrkare och alla lögnare skola få sin del i den sjö, som brinner med eld och svafvel, hvilket är den andra döden.

1541(1703): Men dem räddom, och otrognom, och grufligom, och mandråparom, och bolarom, och trollkarlom, och avgudadyrkarom, och allom lögnaktigom, deras del skall wara uti den sjön, som brinner med eld och swafwel; hwilket är den andre döden.

LT 1974: Men de fega, som slutar att följa mig, och de som är otrogna mot mig, fördärvarna och mördarna, de omoraliska och de som står i kontakt med onda andar, avgudadyrkare och alla lögnare – dessa kommer att finna sin dom i sjön av brinnande svavel. Det är den andra döden.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Elifas sade:) “En himmel (är) inte ren ‘mitt emot (Gud)’/’i (Guds) närvaro’. ’Men tillåt’/’hur mycket mindre’ den som är avskydd och oren, en man som dricker orättfärdighet jämställd (med) en dryck.” (Job 15:15b-16, Grekiska GT)

(David sade: “Herren) fördärvar alla de som samtalar lögnen. Herren avskyr en man av blod/blodsutgjutelse och svek.” (Ps 5:6 eller 5:7, Grekiska GT)

(Herren/profeten sade till Damaskus:) “Du planterar en trolös planta och en trolös säd.” (Jes 17:10b, Grekiska GT)

(Herren sade:) “... Jag kommer att vara ett snabbt vittne emot giftblandarna och emot äktenskapsbryterskorna och emot dem som (i) Mitt namn svär på lögn.” (Mal 3:5a, Grekiska GT)

(Herren sade till Sitt folk:) “Ni skall vända er intill (Mig) och skåda ‘uppåt mitt’/mellan en rättfärdig och ’uppåt mitt’/- en laglös och’uppåt mitt’/mellan den som är en slav åt Gud och den som ej är en slav.” (Mal 3:18, Grekiska GT)

(Tobit sade till Tobias:) ”Ge akt på dig själv, lille pojke, (var) från/’fjärran från’ all otukt.” (Tobit 4:12a, BA)

(Tobit sade:) “Alla nationerna, de i/på hela jorden ... kommer att frukta Gud i sanning och låta alla sina avgudar vara, de som ledde dem vilse.” (Tobit 14:6a, S)

De män som var fega och trolösa har sprungit (och springer) igenom/’bort från’ Guds rättvisa. (2 Mack 8:13a)

(Salomo sade till Herren:) “Du har ordnat varje ting alltigenom/’från början till slut’ (med) mått och antal och ställning/våg.” (Salomos Vishet 11:20b)

(Salomo sade:) “Ondska (är) fegt och är ‘skipad rätt helt och hållet’/’får sin dom avkunnad’ (med) eget/’sig själv som’ vittne. (Salomos Vishet 17:10 a eller 17:11a)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Ve, fega hjärtan och händer som har stått vid sidan av och en missare (av Guds mål) som stiger emot, emot två stigar.” (Syr 2:12)

(Jesus, Syraks son, sade:) “En människa, en otuktig (person) i sitt kötts kropp, må inte/förvisso ej upphöra ’ända till’/förrän – alltefter omständigheterna – eld må ha bränt ut (honom). (För) en människa (som är) en otuktig (person är) varje/allt bröd sött. Han må inte/förvisso ej tröttna, ’ända till’/förrän han – alltefter omständigheterna – må ha kommit till ett slut.” (Syr 23:16b-17 eller 23:17b)

(Baruk sade till Jerusalem:) “Fega (var) de städer (i) vilka dina barn var slavar. Feg den som hade tagit emot dina söner.” (Baruk 4:32)

(Jeremia sade: “Avguden) ... är falsk.” (Jeremias brev v 50a)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Jag säger er, att 'varje den'/’var och en’ som ’löser upp’/'skiljer sig' från sin kvinna, förutom en utsaga av/om otukt, gör/får henne att begås/’överlämnas till’ äktenskapsbrott.” (Matt 5:32a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Ge akt från/på de falska profeterna, ’vilka som än’/som kommer (i riktning) mot er i fårkläder men inifrån är rovgiriga vargar.” (Matt 7:15)

(Jesus sade:) “O släkte, (som är) trolöst och som har varit (och är) bortvänt, ända till när skall Jag vara i sällskap med er, ända till när skall Jag ’hålla upp’/’stå ut med’ er?” (Matt 17:17a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Kungen (som gav en bröllopsmåltid) var vred och då han hade sänt sina arméer/soldater, fördärvade han de där mördarna och satte deras stad i brand.” (Matt 22:7)

(Jesus) yttrade till (en laglärd): “Du skall välkomna din herre Gud i/med hela ditt hjärta och i/med hela din själ och i/med hela ditt sinne.” (Matt 22:37)

Jesus talade till (Sina lärjungar): “Varför är ni fega? Har ni ännu inte tro?” (Mark 4:40)

Då (kvinnan som hade varit i ett blodflöde under tolv år) hade lidit många ting av många läkare och hade förbrukat alla tingen från sidan av sig själv och ej hade hjälpts någonting emellertid/utan hade hellre/snarare kommit in i det/ett sämre (tillstånd). (Mark 5:26)

(Jesus) talade till (fariseerna): "Ni är de som rättfärdiggör er själva inför människornas ögon, men Gud har kunskap om era hjärtan, eftersom det (som är) högt i/hos människor (är) en avskyvärdhet inför Guds ögon." (Luk 16:15)

Som/då barbarerna/’icke grekerna’ skådade det lilla vilda djuret som hängde upp ut ur (Paulus') hand, sade de (hela tiden) i riktning mot varandra: ”Den här människan är alldeles/’helt och hållet’ en mördare, som, då han hade räddats alltigenom ut ur havet, rättvisan inte tillät att leva.” (Apg 28:4)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Frid ‘låter ... vara’/lämnar Jag åt er. Min frid ger Jag er. Inte ger Jag er helt och hållet som utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ ger. Låt inte ert hjärta oroas. Men/och låt det ej vara fegt.” (Joh 14:27)

Den som segrar må inte/förvisso ej behandlas orättfärdigt ’ut ur’/’till följd av’ den andra döden. (Upp 2:11b, ”Smyrna”)

Och resten av människorna, som inte dödades i de här deras (P47, א,* א) slag, ändrade inte heller sinne ’ut ur’/’till följd av’ sina händers gärningar, för/så att de ej skall kasta sig ner (för att tillbe) de små demonerna och avbilderna av guld och de av silver och av koppar och av sten och av trä, som ’och inte’/varken förmår att se ’och inte’/eller att höra ’och inte’/eller att vandra omkring. (Upp 9:20)

Och (den som kastar sig ner i riktning mot det lilla vilda djuret) skall plågas i eld och svavel inför heliga budbärares ögon och inför den lille Baggens ögon. (Upp 14:10b)

Levande kastades (det lilla vilda djuret och den falske profeten) in i eldens sjö, den som brinner i/med svavel. (Upp 19:20b)


Hembygdens predikan:

Guds frälsningsvilja är uppenbarad i världen, och det gäller för oss alla att mottaga eller förkasta den, att tro eller förgås enligt Guds eget ord. Ja, säger någon, inte vågar man väl tro på en älskade Gud i en värld där hat och ondska så helt synes ha herraväldet. Och inte kan man, och inte vågar man tro att bakom allt detta finns en Gud som bryr sig om oss och som älskar oss med en evig kärlek.

Käre lyssnare, du som eventuellt tänker så, låt mig ändå få säga dig så varmt jag nu kan de': ”Våga blott att tro, våga blott att tro, ty den till Jesus hjälplös kommer, han skall finna ro.” De' finns i vår tillkrånglade värld så många trötta och tvivlande människor, vars enda räddning är att tro på en älskande Gud som innesluter dem i sin kärlek för både tid och evighet. Och Ordet säger oss klart och tydligt, att var och en som tror på honom skall icke förgås utan hava evigt liv. ... Ett står dock kvar, ”att aldrig blir du insläppt i Himmelens land, skriften det tydligen säger, aldrig kastas ankar på Himmelens strand, om du sann tro icke äger. Ty själen måste utstå en kamp för den tron, varpå vår salighet hänger. Porten kallas trång och vägen heter smal, men hela Herrens nåd är ställd uti ditt val. Men här gäller tränga, ja, tränga sig fram, annars är himlen förlorad.” (Pastor Arne Sundvall, Svenska Alliansmissionen, 1900-talets senare del)

Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

ca 2000 - ca 1600

(Ordet ’bdelyssomai’-avsky) är avlett från rotordet ”bdeô”, att lukta illa, stinka. (Studiebibeln V:255)

Fegheten nämns alltså först bland de synder som drar en människa i fördärvet. Vad som sen följer framstår nog för många kristna som betydligt värre. Men Johannes levde mitt uppe i en sållningstid. När det kostar något att stå fast vid Kristi ord, då visar det sig vilken dödssynd fegheten kan vara. (Bo Giertz ”Uppenbarelseboken” s 136)

"Inte må du tro att det hörs, när det kommer en kannibal", förklarar Madicken för Lisabet som bara är fem år och inte begriper så mycket. "Han kommer smygande tyst, tyst, tyst i djungeln, där det går en missionär, och - gluff - så sätter kannibalen tänderna i honom, innan missionären har hört så mycket som ett knäpp." Lisabet ryser. Det är hemskt att bära sej åt på det viset mot en stackars missionär som inget ont har gjort. "Den kannibalen, han kommer nog aldrig till himlen", tror Lisabet. "Nä, det kan du slå dej i backen på att han inte gör", försäkrar Madicken. Lisabet nickar belåtet. Men så börjar hon funderar. "Jo, det gör han i alla fall, den uslingen", säjer hon till sist. "Gör vad då", undrar Madicken. "Kommer till himlen, jo, för han har ju missionären i magen, och missionären måste komma till himlen, förstår du väl?" Det inser Madicken också, och de kommer överens om att det är fisigt av kannibalen att lura sej in i himlen så lömskt. "Men vänta bara, när Gud får veta vad han gjort", säjer Madicken hotfullt. "Pilutta honom, då åker han ut", säjer Lisabet. Och sen struntar de i kannibalen. (Astrid Lindgren "Madicken och Junibackens Pims" s 10-12)

(Hedningarna) måste avstå från otukt. Det har sagts att kyskhet var den enda fullständigt nya dygd som kristendomen förde in i världen. I en oren värld måste den kristne vara ren. (William Barclay “The Acts of the Apostles” s 116 i kommentar till Apg 15:13-21)

När jag tjenstgjorde i K. Biblioteket talades öppet om för mig att halfva Högsta Domstolen utgjordes af pederaster. Är det nu de som skola döma mig (i tryckfrihetsmålet angående boken Giftas)? (August Strindberg "August Strindbergs brev IV 1884" s 335; brev 4 sept 1884 till Albert Bonnier; pederast = homosexuell man som särskilt dras till unga pojkar)

(De sorglösa) anser att kristendomens sol och klarhet är den ondes ljusterseld (ljuster = gaffelformigt fiskredskap som kastas eller stöts mot fisken). För dem är dryckenskap lovlig, brännvinshandel är lovlig, grannlåt är lovlig, girighet, svordomar och lögn är lovliga. Drinkare och krögare är nu de bästa kristna, och horor är brudtärnor åt Frälsaren. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 71 i predikan 1851 över Luk 21:25-36 och Upp 6:12-13)

"Ovärdige son", (sade herr Brownlow), "fege usling, lögnare, ni som håller rådslag med tjuvar och mördare om natten, ni som med er ondska och era intriger har bringat en våldsam död över en människa som är miljoner gånger mer värd än ni, ni som ända från vaggan var galla och bitterhet för er fars hjärta, ni i vars kropp lasten och liderligheten tog överhand tills de bröt ut i en fruktansvärd sjukdom, som har satt er själs prägel på ert ansikte, ni Edward Leeford, vågar ni fortfarande trotsa mig?" "Nej, nej, nej", svarade den fege uslingen, förkrossad av dessa hopade anklagelser. (Charles Dickens "Oliver Twist" s 264)

Herr Tobias: (Sebastian), en verkligt ärelös pojke och fegare än en hare! Hans brist på all anständighet visar sig i att han överger sin vän i hans nöd och förnekar honom. Och vad hans feghet beträffar, så fråga bara Fabian! Fabian: En kruka, en så innerlig kruka, att han har fegheten till sin religion! Herr Andreas: Guds död! Efter'n igen och piska upp'en! (William Shakespeare "Trettondagsafton" s 872)


ca 1600 och tiden dessförinnan

(Bland judarna) förekom inte .. någon officiellt tolererad lösaktighet, vilket det gör nu. Därför var äktenskapsbrott den vanligaste formen av osedlighet på den tiden. Men eftersom det finns ett omoraliskt träsk hos oss som består av all slags odygd och lösaktighet, riktar sig detta bud mot alla former av otillåtet sexuellt umgänge, vad man än kallar det. (Martin Luther ”Stora katekesen” s 62)

Det wore orätt och kunde icke tålas, om man wille predika så, som några i förflutna tider hafwa gjort, och ännu några galna andar göra, nemligen sålunda: änskönt du icke håller buden, icke älskar Gud och nästan, ja, om du är en horkarl, så skadar det dig icke, om du allenast tro, ty då warder du salig. Nej, min wän, det blifwer icke af; du skall icke ärfwa himmelriket; ty skall du det, så måste det komma dertill, att du håller budorden och blifwer i kärleken till Gud och nästan. ... Genom Christus blifwer oss först tillgifwet, att wi icke uppfylla lagen, och synden blifwer oss helt och hållen förlåten. Dock få wi icke i den akt och mening tillgift, att wi icke widare skulle hålla lagen utan alltjemt fortfara att synda. Det wore likasom man skulle lära så: har du tron, så behöfwer du icke mer älska Gud och nästan. Nej, utan nu först kan man börja hålla lagen, hwilken är Guds ewiga, oryggeliga och oföränderliga wilja. Till den ändan är det af nöden att predika om nåden, på det man må finna råd och hjelp till att kunna fullgöra Guds wilja. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Sommar-afdelningen" s 218-219 i kommentar till Matt 22:34-46)

Om du berömmer dig af att wara Guds barn och likwäl lefwer i horeri, äktenskapsbrott o.s.w., så har djefwulen redan öfwerwunnit dig och ryckt dig ur Guds rike. ... Om jag hafwer tron och är född af Gud, så lär jag icke besmitta mig sjelf med otukt och horeri eller för en annan skämma hans barn eller äkta maka. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 252 i kommentar till 1 Joh 5:4-12)

Den kära solen, Guds skönaste och ljufligaste skapelse, måste blott till en ringa del tjena de fromma. När hon skiner på en from, så måste hon skina på tusen och åter tusen bofwar, nemligen Guds fiender, försmädare och förföljare, hwaraf werlden är full, så ock mördare, röfware, tjufwar och horkarlar. Dem måste hon lysa wid allt deras ogudaktiga wäsende och ondska och sålunda låta sin skönaste och renaste tjenst wederfaras de owärdigaste, skändligaste och lösaktigaste bofwar. Detta, säger Paulus, gör solen hjerteligen ondt; och om hon wore ett förnuftigt wäsende och det ginge efter hennes önskan och icke efter wår Herre Guds förordnande i skapelsen, som underkastat henne denna wanskligheten emot hennes wilja; så wore hon wäl nöjd, om alla onda bofwar icke finge af henne en enda ljusglimt. Men att hon måste lysa dem, det är hennes lidande och kors, hwaröfwer hon suckar och ängslas. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 367 i kommentar till Rom 8:18-23)

Brott mot naturen, sådana som sodomiternas, bör alltid och allestädes avskys och bestraffas. Även om alla folk begick dem skulle de ställas till svars för detta brott efter den gudomliga lag som ej skapat människorna att så missbruka varandra. Ja, själva den gemenskap som bör råda mellan Gud och oss våldförs om vi så låter vår av Gud givna natur befläckas av onaturlig lusta. Men handlingar stridande mot människors seder och bruk måste vi undvika i den mån olika folks sedvänjor det kräver, så att inte någon medborgare eller främling av nyck och godtycke bryter mot ett samhälles eller ett folks ordningsstadgar eller urgamla bruk. Ty vanställd är varje del som inte harmonierar med sin helhet. Men om Gud på en plats bjuder något som strider mot allmänna bruk och stadgar därstädes måste det göras, även om det aldrig gjorts där förut, förnyas där om det en gång fallit ur bruk – och om det aldrig föreskrivits förr, föreskrift därom utfärdas. (Augustinus "Bekännelser" s 52)

Alla dessa sinnesstämningar var usla men framför allt (mäns) dåraktiga lust efter män. ... Ty ingen, menar (Paulus), kan säga att det var genom att hindras till legitimt umgänge som detta hände dem, eller att det berodde på att de inte hade tillgångar att uppfylla sin önskan som de drevs in i denna ohyggliga vanvettighet. ... Inte endast var deras lära satanisk, utan deras liv var också djävulskt. ... Och något ännu mer skamligt ... är det, när till och med kvinnorna söker efter dessa förbindelser. ... Allt som överträder de lagar som Gud fastställt åtrår vanvettiga ting och inte de som är hävdvunna. ... Man både vanhedrade naturen och trampade på lagarna. ... (Djävulen) söndrade könen från varandra och gjorde det som var ett till att bli två delar i motsättning till Guds lag. ... Och nämn vilken synd du vill, ingen kan du nämna som går upp mot (denna) laglöshet. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XI:355-357 i kommentar till Rom 1:24-32)

Ett underbart vittnesbörd av Justinus Martyren (avrättad år 165) om hur enighet och renhet gick sida vid sida i den tidiga kyrkan: ”Vi, som tidigare varit förtjusta i otukt, vi omfattar nu bara renhet; vi, som tidigare hängav oss åt trollkonster, ägnar oss nu själva åt den gode och evige Guden; vi, som över allt annat värderade förvärvandet av rikedom och ägodelar, vi för nu fram det vi har i ett gemensamt förråd och delar med oss till var och en som har behov; vi, som hatade och förstörde varandra och som p.g.a. deras annorlunda livsstil inte kunde leva tillsammans med människor av annan ras, lever nu, sedan Kristus kom in i våra liv, utmärkt tillsammans med dem och ber för våra fiender och bemödar oss om att övertyga dem som orättfärdigt hatar oss att intill slutet leva i enlighet med Kristi goda föreskrifter, så att de må få del med oss i samma glada hopp om en beröring från Gud som är allas härskare.” Justinus Martyren forsätter: ”Medan jag fann min glädje i Platons läror och jag hörde hur de kristna blev förtalade men såg att de var oförskräckta inför döden och allt annat ohyggligt. Jag insåg att det var otänkbart att de levde i ondska och vällust.” (Carl-Erik Sahlberg "Den växande kyrkan - ett bibliskt, historiskt och pastoralt perspektiv" s 46)

Mörkrets väg är krokig, och full av förbannelse; ty det är den eviga dödens väg med bestraffning, på vilken väg de ting är som förstör själen, dvs avgudadyrkan, övermod, maktens förmätenhet, hyckleri, tvehjärtenhet, äktenskapsbrott, mord, rov, högdragenhet, överträdelse, svek, illvilja, självtillräcklighet, giftblandande, magi, girighet, avsaknad av gudsfruktan. (På denna väg är också) de som förföljer det goda, de som hatar sanningen, de som älskar falskhet, de som inte känner rättfärdighetens belöning, de som inte håller fast vid det som är gott, de som inte ägnar uppmärksamhet åt rätt dom för änkan och den föräldralöse. (Vidare) de som inte slår vakt om gudsfruktan, (utan är benägna för) ondska, från vilka saktmod och tålamod är långt borta; personer som älskar fåfänga, följer efter en belöning, inte ömkar sig över den behövande, inte kommer till dens hjälp som dignar under hårt arbete. (Vidare de) som är hemfallna åt illvilligt tal, som inte känner Honom som gjorde dem, som är barnamördare, förstörare av Guds yrkesskicklighet, som vänder sig bort från den behövande, som förtrycker den plågade, som är advokater för de rika, som är orättvisa domare av fattiga och de som i varje avseende är överträdare. (Barnabas' brev, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 149)

Fastän de som var av omskärelsen fortfarande inte lydde Guds ord, ty de var föraktare, var de ändå tidigare undervisade att inte begå äktenskapsbrott, inte (bedriva) otukt, inte stöld, inte bedrägeri och att vad som än görs till vår nästas förfång var ont och avskytt av Gud. Därför samtyckte de verkligen också beredvilligt att avstå från dessa ting, eftersom de hade undervisats på så sätt. Men (apostlarna) var bundna att undervisa hedningarna just detta, att gärningar av en sådan natur var gudlösa, skadliga och onyttiga och nedbrytande för dem som ägnade sig åt dem. (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 495)


Att fortsätta med:

ca 2000 - ca 1900

På den plana högslätten Akrokorinth bakom (Korinth) stod kärleksgudinnan Afrodites (eller Venus) tempel, och tusen av hennes kvinnliga slavar strövade omkring på gatorna om nätterna som prostituerade. Men evangeliet om Kristus som korsfäst kallade korinthierna till omvändelse och helighet. På så vis blev Kristi kors, i dess kallelse till ödmjukhet och självförnekelse, en stötesten för de stolta och syndfulla korinthierna. (John Stott "Genom Bibeln - Dag för dag" s 335 i kommentar till Apg 18:1)

Göran Skytte: Vad är det som händer i det gudomliga mörkrummet? Vad är det som framkallas där? Bo Brander: Där framkallas de riktigt klara bilderna. För i mörker och vånda, när allting ställs på sin spets, då är det antingen bära eller brista. Det är då man märker att det bär. Jag tänker på Nils Ferlins dikt: ”Gud har i sin fotoateljé ett mörkrum som heter Getsemane.” Och sedan slutar Ferlin-dikten med orden: ”Den som är rädd för Getsemane har ingenting alls att få eller ge.” (Göran Skytte-Bo Brander "Ett år med Jesus. Predikningar och samtal 1." s 281)

Erotik var ingenting som kom genom syndafallet. Syndafallet förvrängde erotiken. I de profetiska böckerna och i Paulus brev möter vi skarpa varningar. Anledningen till Bibelns varningar för otukt, det vill säga utomäktenskaplig sex, beror på att Gud värderar sex mycket högre än samhället. Nej-et utgår från ett Ja. Vår sexualitet är ett uttryck för att vi är skapade till Guds likhet. När Gud skapade människan till sin avbild skapade han inte en, utan två – en man och en kvinna. Det är i förhållande till varandra som manligt och kvinnligt som vi återspeglar Gud. Vilken upphöjd syn på mänsklig sexualitet! (Hans Johansson "Älska Gud och gör vad du vill" s 124)

Domens ord talas aldrig till ... syndarna. ... Tyvärr sker det sällan att den gudstjänstfirande församlingen med tro ber om hela mänsklighetens frälsning, som är beredd i Kristus. ... Frälsningens omfattning är lika stor som skapelsens. Detta bör kyrkan förkunna och samtidigt påminna människor om att den som är domare är vår vän och broder. (Lars Lindberg ”Ny skapelse” s 204-205)

Också sådana religioner som vi ibland kallar primitiva har i sin sociala sedvänja tydliga föreskrifter om det orätta i att stjäla, ljuga, mörda, begå äktenskapsbrott och så vidare. (Bruce Nicholls "Alla tror vi någonting" s 35)

På inga villkor fick man ta en cykel ur stället. ... Skulle man ta en sådan cykel och cykla ända bort till Lilla skogen skulle det vara stöld. Då skulle man sitta där bespottarna satt och inte bland dem som tänkte på det rätta både dag och natt. Tjuvar, lögnare och horkarlar skulle utan misskund filtreras bort i Luftmötet. Vad en horkarl var visste jag inte. Men vad som menades med en tjuv förstod jag precis när jag i ångestladdad berusning cyklade nerför Nyckelberget. ... På något sätt fick jag med mig cykeln ner under bron på andra sidan och hade nätt och jämnt hunnit slänga den ifrån mig, när Willy dånade in som ett jaktplan över mitt huvud. ... "Har du sett en grabb cykla förbi här?" frågade han. ... Jag borde ha nickat. Men jag skakade på huvudet. ... Så på mindre än en kvart hade jag blivit först tjuv och sedan lögnare. (Göran Sahlberg "När tiden tog slut" s 85-88)

Redan tidigt hade (Ndoundou vid Ngouedi i Kongo) ibland haft drömmar och syner som starkt påverkat honom. Han kunde ange år och datum för sådana upplevelser. Så hade han den 15 nov 1931 tyckt sig se himmelen öppen, och under det han hörde en klocka ljuda, samlades skaror av människor framför ett bord med en stor bok. Han tyckte, att någon kom fram och tog honom vid handen och ställde honom ibland dessa stammar av olika slag, där många betogs av ängslan. En röst sade: ”Det är din sak att göra känt, att de som vill tjäna Gud i sanning och tro på Jesus Kristus samt lämna allt ont, de skall gå in i himmelens härlighet.” Sedan var det som om han övertäckts av rök men ändå såg den väg och det mål, dit de måste gå, som hade valt att leva kvar i sina synder: äktenskapsbrott, tjuvnad, dryckenskap, kiv, trolldom och vrede. (Astrid Gustafsson "100 dagar i Kongo" s 130)

"Jag vill fråga er", (sade Bertil till den unge Berenz), "vad ni har för försvar för ert handlingssätt mot min syster?" ... "Jag har intet med er syster att skaffa", svarade Berenz fräckt och kastade huvudet tillbaka. "Nu nej", svarade Bertil. "Men varför har ni övergivit henne? ... Ni skall inte försöka spela oskyldig, för det lyckas inte. Ni vet mycket väl, att min syster Elisabet ska ha ett barn och att ni är far till det." Unge Berenz såg fräck och ogenerad ut. Det var tydligen inte första gången han blivit uppsökt i liknande ärende. ... "En samvetslös usling, det är vad ni är", fortsatte (Bertil) utan förmåga att längre behärska sig. "Ser ni inte, hur illa ni handlat, då ni först bragt flickan i olycka och sedan inte vill gifta er med henne, inte ens svarar på hennes brev." "Skulle jag gifta mig med henne", sade Berenz nedlåtande och skrattade till. "Dumma flickor finns det gott om." Vad Bertil kände för mannen, som stod mitt emot honom, gränsade i den stunden till hat. Han ryggade själv tillbaka inför känslan. "En samvetslös usling, det är vad ni är! Era egna ord avslöjar er tydligt. Ni är en av dessa, som för att tillfresställa sina egna drifter kan tillåta sig vad som helst. Ni vore i första hand värd ett ärligt kok stryk." ... Bertil kände formlig avsky för den andre. "Det finns något, som betyder mera än pengar och att bo i fina hus, det är det goda samvetet", fortsatte Bertil, som nu åter var lugn. "Men ni har väl för länge sedan glömt att det finns något som heter så. ... Ni har gjort min syster illa ... Men också min mor och hela familjen har ni dragit vanära över. ... Ni vet inte, vilka förtvivlade handlingar min syster har varit färdig att begå. ... Även ni ska stå till svars en gång. ... Från Gud kan ni inte smita. Om inte förr ska ni med all säkerhet stå ansikte mot ansikte med honom i evigheten." (Margit Assarsson "Stjärnorna lyste i mörkret" s 129-132)

Jag fick ännu en chock, denna gång av personlig art. Den kom när jag fick syn på Vrbicky. Jag kände honom väl där hemma. ... Man fick ofta problem när man umgicks med honom. ... Han hade fru och barn och ett gott öga till varenda någorlunda söt flicka i staden. Det respektabla judiska samhället tyckte inte om honom därför att han drack för mycket och inte tog sina äktenskapliga plikter på allvar. ... Och nu såg jag plötsligt hur han hanterade en piska med hänsynslös teknik som om han vore en SS-man. En fånge krälade på alla fyra framför honom och försökte komma undan som en hund, men det fanns ingen väg bort från Vrbickys piska. Den lyftes och sänktes, monotont, regelbundet, noggrant, och det var med fasa jag betraktade min gamla lättjefulla, vällustiga, hårt drickande väns ansikte. (Rudof Vrba "Jag flydde från Auschwitz" s 74-75)

Jag bestämde mig för att inte ta av mig ryggsäcken, än mindre lämna den utan uppsikt. Jag lovade mig själv att jag från och med nu inte skulle lita på någon. SS-männen förberedde oss för vandringen och slog ihop det slarviga ledet till något som åtminstone gav sken av att vara ordning. ... De förde oss genom Lublins bakgator, troligtvis för att de ville försöka bevara intrycket att nazisterna var gentlemän snarare än slavdrivare. Men gentemot oss behövde de inte upprätthålla någon elegant fasad. Så fort vi var ute på landsvägen igen, långt från staden, upptäckte jag att våra erövrare inte bara var lögnare, de var dessutom tjuvaktiga. En SS-man som gick bredvid mig frågade vad klockan var. Jag sneglade på klockan och talade om det för honom. Omedelbart tryckte han gevärspipan försiktigt mot min korsrygg. Tyst sa han: "Ge mig klockan." Jag gav den till honom. ... Jag såg utkikstorn och taggtråd och rad efter rad med baracker. ... Vi såg män i fångdräkter. ... Jag började plötsligt känna igen ansikten. Det här var inga brottslingar. (Rudolf Vrba "Jag flydde från Auschwitz" s 70-71)

Borta vid handelsbodens magasin rör sig ett par gestalter; ett par av kalasgästerna har gått ut för att få in frisk luft i bröstet. Men vad är det för ena? Knut (Toring) håller in andan: En karl i smoking, montören, och tätt intill honom går en kvinna. Jenny! Man ser ganska långt i månskenet, han tar inte fel på det: Det är bruden själv som går där. Han ser dem båda - de går in i magasinet, tätt slutna till varandra. Nej. Det trodde han inte om henne ändå. Nej. (Vilhelm Moberg "Giv oss jorden!" s 151)


ca 1900 - ca 1600

De flesta bland (dessa stilla drömmare) voro uppfyllda av det som en gång var det nya, druckna av det nyas teorier, vilda av det nyas kraft och bländade av dess morgonklarhet. Nya voro de, förbittrat nya, nya till överdrift, och det kanhända icke minst för att det innerst inom dem fanns en sällsam, instinktstark längtan, som skulle överröstas, en längtan som det nya icke kunde stilla, världsstort som det nya var, alltomfattande, allsmäktigt, alltupplysande. Men det gör detsamma. Det var ett stormigt jubel i de unga själarna, där var tro på stora tankestjärnors ljus, och där var hopp så oändligt som havet; hänförelsen bar dem som på örnvingar, och hjärtat blev stort i dem av tusenfaldigt mod. Livet slet väl ut det mesta sedan och tystade ned det, klokheten bröt väl ned en del, och fegheten bar väl bort resten! (J.P. Jacobsen "Niels Lyhne" s 73)

(Den laestadianska rörelsen) medförde frukter i sedligt avseende, vilka voro rent av förvånansvärda. Få andliga rörelser i vårt land torde kunna uppvisa någonting motsvarande. Pastor Lindstedt i Juckasjärvi skildrar frukterna av denna verksamhet på följande sätt: ”Oäkta barn, förförare, förförda smutsa nu icke församlingens kyrkböcker. Trätobröder, bedragare, skälmar, tjuvar, ogärningsmän i allmänhet äro försvunna, och lättsinnigheten, falskheten, egoismen hava lämnat rum för rättsinnigt, uppriktigt, kärleksfullt väsende. Ej nödgas kronobetjäningen lagföra, domarena avdöma, profossen avstraffa, ty brott emot person och egendom förekomma icke. Vägfarande anlända, men deras medhavda gods kan gärna lämnas under himmelens tak, vilket även allmänneligen sker, och stor bleve icke risken vid borgen för ersättning av läsares tillgrepp. Förf. har själv sett de handlande avlägsna sig från försäljningsrummet, lämna kista och gods utan lås och vård i den omgivande folkmängden. Intet förkommer. Däremot komma gamla kunder, vilka i åratal bedragit, försnillat, de komma, bjuda, bedja, knäfalla, att de måtte få gottgöra, vad de illa hava gjort, så att det är intressant att se hos läsaren det ömtåliga samvetets verkningar och på den spotske penningemannen, huru han svarslös och förlägen måste skämmas inför den, han i sitt inre kallat världens avskrap. Mångåriga tvister biläggas, hemliga förbrytelser, begångna orättvisor yppas, avbedjas, försonas. Oeniga makar tillgiva, glömma, förlikas”. (E.J. Ekman "Inre missionens historia" s 135-136)

På samma sätt som evangelisterna dömt Herodes hora som skyldig till Johannes Döparens död, så döms alla andra horor skyldiga till den eviga förtappelsen. Där få de dansa med djävulen i den brinnande sjön. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 122 i predikan 1858 över Mark 6:17-28)

Då Sions Konung kommer, då börjar alla silkeshoror yla, när den svarte djävulen kommer för att hämta dem. Men dottern Sion tänder sin lampa, och då gläds hon och börjar ropa: ”Hosianna Davids Son!” (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 46 i predikan 1858 över Matt 21:1-9)

Vi känner och ser dagligen sådana människor, som är fega. De är sådana som är rädda för sanningen och den rätta kristendomen, ty deras gärningar är onda. Somliga fruktar för människor men inte för Gud. De fruktar att mörkrets gärningar blir uppenbara, och därför undviker de de kristna och vaktar på dem. Hur vågar sådana komma inför Guds dom som fruktar för människor? (Lars Levi Laestadius "Nya Evangeliepostillan" s 361 i predikan 1853 över Upp 21:8)

Fariséen har ju tidigare vant sig vid att lyssna på hor- och dryckesvisor, som låter så ljuvliga i hans öron som änglasång. Fast dessa horvisor inte är tryckta, kommer man ändå bättre ihåg dem, än någon psalm i psalmboken. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 56 i predikan vid 1850-talets början över Matt 21:1-9)

”Här (i Amerrka) sätter di värde på kvinnfolken”, sade Ulrika. ”I det djävla nästet Sverje nyttjar karlarna en kvinna som piga om dagarna och som sängmadrass om nätterna. Dessemellan ä hon skit värd!” ... De gifta karlarna kom till henne och ville ha sitt nöje. Då var de söta i mun. Då dög hon. Då dög hon åt själve kyrkvärden i Åkerby. Men på kyrkbacken om söndagarna kändes han inte vid henne. Och han var med och förbjöd henne tillträde till kyrkans altare. Han som själv var äktenskapsförbrytare. Men manfolken fick göra så mycket hor de kunde hinna med utan att de utestängdes från nattvarden. I Sverige gällde sjätte budet bara för fruntimren. De måste lyda katekesen, som var skriven av manfolket Luther. Men det skulle väl vara på det sättet i ett land, där kungen själv bedrev otukt med teaterluder och kronprinsen redan som yngling gällde som den störste horbocken i kungariket. (Vilhelm Moberg ”Nybyggarna” s 51; Vad vägglössen i en drängkammare kan få lyssna till)

Climene, fly kärlekens falska svek, den efteråt med ånger dig förföljer. Han är en orm, som sig bland blommor döljer, en dryck, som tär, en svår bedräglig lek. ... En timmas lust, som föder långa kval, en rosengård, som vattnas jämt med tårar, en dyster skog, vars hala stig sist dårar och leder in på ångerns djupa dal. ... En smaklig frukt, som hyser dödligt gift, en labyrint, där sig förnuftet villar, en nöjsam dröm, som sovande förvillar, ett älskat ok, en människornas grift. ... En sällsam eld, som sig av kölden när, ett frätesår, som är den sjuke ljuvligt, ett helvete, så mycket mera gruvligt, som glömskans flod ej finnes där. (Hedvig Charlotta Nordenflycht ”Kärlekens faror” s 86; 1718-1763)

Platon skattar den stad verkligt lycklig, som äger de allraflesta med goda seder prydda borgarna, och då detta är sant, kommer Jönköping att vara särdeles lyckligt lottad, som hyser dygdiga borgare, vilka vinnlägga sig om goda seder, sällan öva hor och mycket sällan föröva dråp, så att knappast någonsin rån och stöld förspörjes bland dem. Detta är ej underligt, ty där kunna ej vanartiga eller gemena människor trivas, enär rättvisan, som näpser de överdådiga, och den snillrika Pallas (vishetens och den andliga odlingens gudinna), som visar vägen till dygd och lärdom, där funnit sin undangömda bostad, enligt den kända satsen, att där de bildande konsterna ärligen idkas, mildras sederna och tillåtas ej bliva förvildade. Invånarna äga även rikedomar i överflöd, men som ingen prisas för sin förmögenhet, om han ej i nödens tid bistår de fattiga, göra Jönköpings förmögna borgare förvissa detta, ty ingenstädes finnes så bevågen frikostighet, isynnerhet mot studerande. (Petrus M. Nicander "Lovtal över Jönköping" s 37; tal med den Högstes bestånd offentligen hållet den 11 juni 1670 vid Karolinska akademien i Lund)

Soldaterna uttogos vanligen genom utskrivning, vilket tillgick så, att de krigsdugliga männen sammankallades häradsvis och indelades i rotar om tio man. Av varje rote tog man en karl, som var "frisk och sund, stark av lemmar och, så mycket skönjas kan, modig", helst i åldern mellan 18 och 30 år. ... Än mindre (än lösdrivare) fingo de antagas, som mistat äran, ej heller uppenbara ogärningsmän av annat slag, såsom mördare, mandråpare och horkarlar, "ty alldenstund desse böra bortkastas utur mänksligt umgänge, då bör man ock mycket mindre taga dem in uti krigsväsendet, där billigt äran bör vara den högsta eggelsen till att tåla det marge (= myckna) omak, som det ståndet med sig haver". (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1611-1660" s 104-105; Gustav Adolf i Norra Tyskland)

Horsbrott döms hårt och Swen känner till flera par som håller sig undan rättvisan. Dubbelt hor, där båda parterna är gifta, medför dödsstraff och en horbock med sin löskona lär uppehålla sig i Klintaskogen. Swen har inte träffat på dem ännu, rykten påstår dessutom att de farit till Danmark. Men han vet att mannen och kvinnan bodde grannar i Mistelås socken där de hoppade över skaklarna. Kvinnan fick ett dödfött barn som synligt bevis på den olovliga förbindelsen. (Arvid Rydén "Vattenprovet - Roman om en häxa i Småland" s 119; år 1616)


ca 1600 och tiden dessförinnan

1515 blef (Martin Luther) vald till distriktsvikarie för Meissens och Thüringens 10 augustinkloster. ... Så småningom ... förhöll han sig kritiskt med hänsyn till många helgonlegender och vallfärderna, som enligt hans mening rubbade förhållandet till ifrågavarandes egen kyrka. ... Äfven inom högskolans krets fick han många motståndare. En del af studenterna voro förbittrade öfver, att han tadlade deras opassande och osedliga förhållande till borgardöttrarna. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria från reformationen till upplysningstidehvarfvet" s 50-52; Luthers utveckling till reformator)

I Kalmar ... blev Erik (av Pommern år 1397) krönt till konung över samtliga de nordiska rikena på en gång. ... En av de första handlingar, varigenom Erik gjorde sig illa känd i Sverige, var hans åtgärd att besätta ärkebiskopsstolen med en i högsta grad ovärdig person. Hans namn var Jöns Gereksson eller, som det på kyrkans latinska språk blev, Johannes Jerechini. ... När ärkebiskopsstolen i Uppsala blev ledig år 1408, fann Erik lämpligt att lyckliggöra svenska kyrkan med sin gunstling. ... På sina slott och gårdar levde ärkebiskopen som en turkisk pascha i sitt harem, och hans förmåga som kvinnotjusare förnekade sig, säger en medeltida historieskrivare, ej ens på förnäma kvinnor, med vilka han hade "mycket förtrolighet". ... Till sist rågades måttet, när han lockade till sig en förmögen borgares änka, som var förlovad med en annan borgare i Stockholm, och tog henne till sin frilla. Klagomålen mot honom blevo nu så högljudda, att konungen själv måste gripa in och herr Jöns nödsakades att avstå från sitt ämbete. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - Forntiden och medeltiden" s 424-429)

Östgötastaden Skeninge (uppreste en stod) öfver Turelang. ... (Denne) satte sin ära i att med laga bot näpsa eller till lifvet straffa enhvar, som tog sig före att med skändligt våld kränka den äktenskapliga ärbarheten. ... Ingenstädes i hela Norden pläga ... illgärningsmän af alla slag och särskildt horkarlar (änskönt sådana ytterst sällan påträffas) straffas strängare än just i denna stad. ... Hvar alltså någon dristar sig att med argan list företaga något mot en annans äkta säng, gånge han förlustig hälften af allt sitt gods, som omedelbart tillfaller statskassan. Men om fattigdom omöjliggör straffets utkräfvande på den brottsliges ägodelar, gånge han i landsflykt, att han icke, det Gud förbjude, må undgå rättvisan på den grund, att han befinnes lefva i torftiga omständigheter. Detta är nu hvad (den gotiske konungen Alarik) stadgade beträffande dem, som ofreda sin nästa i hans äktenskapliga kärlek. Men hvad horkarlar beträffar, straffas de med förlust af allt hvad de äga. ... En kvinna, som enligt sex mäns vittnesmål blifvit beträdd med äktenskapsbrott, går förlustig sin morgongåfva och allt det hon medfört i boet. Detta tillfaller mannen, hvilken dessutom enligt götars och svears lagar äger makt öfver de bägge brottsligas lif samt rätt till deras kvarlåtenskap. (Olaus Magnus "Historia om de nordiska folken" s 654-655; Seder och bruk bland de nordiska folken)

Jag fick tag i (Paulus brev), jag öppnade dem, jag läste tyst det kapitel som jag först slog upp: ”Icke i gillen och dryckeslag, icke i otukt och utsvävningar, icke i kiv och avund. utan ikläden eder Herren Jesus Kristus och dragen icke omsorg om köttet till begärelser.” Jag ville inte läsa mer – jag behövde det inte heller. Ty medan jag läste de sista orden strömmade visshetens ljus in i mitt hjärta och allt mörkt tvivel försvann. (Augustinus "Bekännelser" s 165-166)

Jag bönfaller dig, fly otukten och dess moder, dryckenskapen. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XI:520 i kommentar till Rom 13:11-14)

Bland alla bortkastade, ja, som kommer före dem alla, är de räddhågade. ”Men de räddhågade”, säger Johannes – och sedan kommer de andra – ”skall ha sin del i eldens och svavlets sjö.” Alltså har fruktan (med sig) bestraffning, (fruktan) som, vilket fastslås i hans brev, kärleken driver ut. (Tertullianus, The Anti-Nicene Fathers Vol III, s 646)

När Tertullianus förklarade, att ”vi har allt gemensamt utom fruarna”, så innebar det en skarp markering mot den sexuella lössläppthet som dominerade i det romerska samhället, en lös liberalism, som inte tycktes ha några gränser. För Edward Gibbon och hans berömda studie ”The Decline and Fall of the Roman Empire” (1764) var denna immoraliska livsstil huvudorsaken till att det romerska imperiet föll samman. I ett löst samhälle ville kyrkan bevara äktenskaplig trohet och monogamt äktenskap. (Carl-Erik Sahlberg "Den växande kyrkan - ett bibliskt, historiskt och pastoralt perspektiv" s 45)

Om någon driver ett horhus, skall han upphöra därmed eller avvisas. ... Horor, vällustingar, älskare och andra som gör sådant som man inte kan tala om skall avvisas, eftersom de är orena. ... Den som är konkubin till någon skall, om hon är hans slav, om hon har fostrat hans barn och om han har hållit sig till henne ensam få lyssna till ordet; om inte, skall hon avvisas. Den man som har en konkubin skall upphöra därmed och gifta sig i överensstämmelse med lagen; om han vägrar, skall han avvisas. (Harald Rasmussen-Einar Thomassen "Kristendomen - En historisk introduktion" s 77; Ur Hippolytos kyrkoordning från början av 200-talet)

Som en okänd främling trädde Tesevs in i sin faders hus. (Kung) Aigevs hade emellertid under mellantiden förmält sig med den trollkunniga Medeia (Medea). Hon var den enda, som kände igen Tesevs som kungens son, och då hon var rädd, att han skulle driva henne ur huset, ville hon döda honom. Hon försökte därför intala Aigevs, att den ståtlige ynglingen traktade efter hans liv och krona. Hon lyckades också övertala honom att vid måltiden låta framsätta en giftblandad dryck till honom. Just då Tesevs skulle tömma bägaren, drog han emellertid sitt från Troizen medförda svärd ur skidan. Aigevs kände ögonblickligen igen det som sitt eget, slog raskt bägaren ur hans hand, innan han hunnit föra den till munnen, och föll med jubel i sin sons armar. Medeia, giftblanderskan, måste nu fly ur landet för att aldrig mera återkomma. (Claes Lindskog ”Grekiska myter och sagor” s 41-42; Tesevs)


Sångarna:

Herren lever, våga tro det, lämna den tid som gått. Hoppet är framtid, nu är livet, vår möjlighet. (G Bexell: Psalmer och Sånger 155:1)

Inom dina helga murar Ingen fiende man ser; Värk och plågor dit ej tränga, Ingen gråt där finnes mer, Intet kif och inga strider, Inga satans dolda garn. Evig frid och sällhet råder Där bland dina fria barn. (Efter engelska-JB: Sång 694:2)

Ringa är var skatt på jorden. Mot den frid som Jesus ger. Salig är den mänska vorden, I vars själ den strömmar ner. Våga blott att tro, Våga blott att tro. Den till Jesus hjälplös kommer, Han skall finna ro. (J Gustafsson: Sånger och Psalmer 1951 nr 194:4; jfr Psalmer och Sånger 587:4)


Egna kommentarer och funderingar:

Detta är den sjätte och sista gången som eldens och svavlets sjö omnämns i Uppenbarelseboken. Talet sex är ofullkomlighetens tal (jämför med avgrunden i Upp 20:3). I nästa vers dominerar ordet ”sju” (se Egna kommentarer och funderingar till denna vers), och i Upp 21:10 förekommer ordet ”oros” (berg) den åttonde och sista gången i Uppenbarelseboken (jämför Upp 21:7 där vi har uttrycket ”den som segrar”). Talet åtta är en symbol för en ny tidsålder/situation, skild från den föregående.

Den ”sjätte” ofullkomliga situationen med eldens och svavlets sjö (Upp 21:8) följs av en utsaga med ”sjuor” och sedan av en ”åttonde” situation med ett stort och högt berg, varifrån aposteln skådar ett nytt Jerusalem, den heliga staden som stiger ner ut ur himlen från Gud (Upp 21:10). Och det grekiska ordet ”ouranos” (himmel) förekommer här den 51:a gången, en gång mer än talet 50, det mest fullkomliga talet i den gamla världen. Den stad Johannes skådar företräder vad som är bättre än den högsta punkten i det gamla Jerusalem. Jämför också Egna kommentarer och funderingar till Upp 17:9b-11.

Angående den 50:e dagen, se Egna kommentarer och funderingar till Joh 20:20. Angående "avgudadyrkarna", se också Upp 9:20. Angående ”sjön som brinner (med) eld”, se också Upp 19:20b. Angående ”eld och svavel”, se också Upp 14:10b. Angående ”den andra döden”, se också Upp 2:11.


Paulus sade till de troende i Korint: ”Vet ni inte, att orättfärdiga inte kommer att ärva (ett) Guds rike? Leds/gå inte vilse! ’Och inte’/inte otuktiga och inte avgudadyrkare och inte äktenskapsbrytare och inte mjuka/fega och inte homosexuella män och inte tjuvar och inte (sådana) som begär mer, inte druckna, inte (sådana) som skymfar, inte (sådana) som rövar bort kommer att ärva (ett) Guds rike.” (1 Kor 6:9-10)

Små barn, vakta/'håll ... borta' er själva från avgudarna. (1 Joh 5:21)


Grekiska ord:

bdelyssomai (avsky) (i NT + exempel i GT) Job 15:16; Upp 21:8 – 1 Mos 26:29; 3 Mos 11:11,13; 18:30; Ester 4:17u-w(C26-27); Ordsp 8:7; Judit 9:4; 1 Mack 1:48; Rom 2:22.

deilos (feg) (i NT + exempel i Apokryferna) Salomos Vishet 17:10(11): Syr 2:12; Baruk 4:32; Mark 4:40; Upp 21:8 – 1 Mack 3:56; Salomos Vishet 9:14; Syr 22:18; 37:11; Matt 8:26.

eidôlolatrês (avgudadyrkare) Upp 21:8 – 1 Kor 5:10-11; 6:9; 10:7; Ef 5:5; Upp 22:15.

pornos (otuktig /person/) Syr 23:16(17); 1 Kor 6:9; Upp 21:8 – Syr 23:17; 1 Kor 5:9-11; 6:9; Ef 5:5; 1 Tim 1:10; Hebr 12:16; 13:4; Upp 22:15.

farmakos (giftblandare) (i NT + exempel i GT) Mal 3:5; Upp 21:8 – 2 Mos 7:11; 9:11; Upp 22:15.

foneus (mördare) Salomos Vishet 12:5; Matt 22:7; Apg 28:4; Upp 21:8 – Apg 3:14; 7:52; 1 Petr 4:15; Upp 22:15.


Ytterligare studier:

Ps 140:8-10(9-11); Jes 30:33; 1 Mack 1:43; 4:32; Salomos Vishet 12:4; Syr 23:23; Jeremias brev v 72; Matt 10:33; 15:19; 19:9; Mark 12:30; Luk 10:27; Joh 8:41; 15:6; 20:27; Rom 1:29; Gal 5:19-21; Ef 5:6; Tit 1:16; Hebr 10:38; Upp 2:2,14,20-21; 9:20-21; 14:8; 17:2; 18:3,9; 20:14-15; 21:27; 22:15.


Jan Lambrecht "Final Judgments and Ultimate Blessings: The Climatic Visions of Revelation 20:11-21:8"; Biblica 81 (2000): 362-385.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-08-12; 2012-07-30; 2015-10-29; slutlig version 2018-08-08)

Till sidans topp

21:9 Och en ut ur/av de sju budbärarna, de som hade de sju skålarna, de som var fulla av de sju sista slagen, kom och samtalade i sällskap med mig och sade: ”Kom hit! Jag skall visa dig bruden, den lille Baggens kvinna.”

Ord för ord (33 ord i den grekiska texten): Och kom en ut-ur de sju budbärare (av)-de havande de sju skålar (av)-de varande-fulla-av (av)-de sju slag de sista och (de)-samtalade i-sällskap-med mig sägande: kom-hit, (jag)-skall-visa dig '-en brud'/bruden, '-n kvinna'/kvinnan lille-'-ns bagges'/baggens.


1883: Och där kom en af de sju änglarne, som hade de sju skålarne, fulla af de sju sista plågorna, och han talade med mig och sade: Kom; jag skall visa dig bruden, Lammets hustru.

1541(1703): Och till mig kom en af de sju Änglar, som hade sju skålar fulla med de sju yttersta plågor; och han talade med mig, och sade: Kom, och jag will wisa dig brudena, Lambsens hustru.

LT 1974: Sedan kom en av de sju änglar, som hade tömt skålarna med de sju sista plågorna, och sade till mig: ”Kom med mig så ska jag visa dig bruden, Lammets hustru.”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

I/på den sjunde dagen talade (kungen) till … (sina) sju eunucker, kungens tjänare … att leda ’in i’/in drottningen i riktning mot honom … (för) att visa henne för alla ledarna och hennes skönhet för nationerna, eftersom hon (hela tiden) var fin/vacker. Och/men (drottningen) lyssnade inte till honom. (Ester 1:10-12a, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

... Åter tar förtalaren (Jesus) till sidan av (sig) ’in i’/till ett väldigt högt berg och visar Honom alla utsmyckningens/’den utsmyckade världens’ riken och deras härlighetsglans. (Matt 4:8)

(Kungens slavar sade till dem som hade kallats:) “Kom hit in i/till bröllopsmåltiderna!” (Matt 22:4b)

(Människans Son skall säga:) “Kom hit, de (människor) som har varit (och är) Min Faders välsignade, ärv riket som har gjorts (och görs) redo åt er från en utsmycknings/’utsmyckad världs’ grundläggning.” (Matt 25:34b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Johannes sade till sina lärjungar:) ”Den som har bruden är brudgum, men brudgummens vän, som står och hör honom, fröjdar sig (med) fröjd på grund av brudgummens röst.” (Joh 3:29)

Skålar av guld som är fulla av rökelser vilka (א,*א) är de heligas böner. (Upp 5:8b)

Jag skådade de sju budbärarna som står inför Guds ögon. (Upp 8:2a)

(Jag skådade) sju budbärare som hade sju slag, de sista, eftersom Guds lidelse avslutades med dem. (Upp 15:1b)

Och ingen förmådde komma in i, in i templet, intill dess att de sju budbärarnas sju slag må vara avslutade. (Upp 15:8b)

Och en * (א,* א) av de sju budbärarna, av de som hade de sju skålarna, kom och samtalade i sällskap med mig och sade: ”Kom hit! Jag skall visa dig den stora skökans domsutslag, hon som sitter uppå många vatten. (Upp 17:1)

Vi må fröjda oss och jubla och ge härlighetsglansen åt Honom, eftersom den lille Baggens bröllopsmåltid har kommit, och Hans kvinna har gjort sig själv redo. (Upp 19:7)

Och jag skådade den heliga staden, ett nytt Jerusalem, som steg ned ut ur himlen från Gud (och) som har gjorts (och görs) redo som en brud som har smyckats (och smyckas) för sin man. (Upp 21:2)


Exegeter,evangelister med flera:

Tag de tre första kapitlen i Genesis och de tre sista kapitlen i Uppenbarelseboken, och du skall finna, att vart och ett av dessa kapitel handlar om samma ämne men i omvänd ordning. I första Mosebok första kapitel ha vi den första himmelen och jorden, i Uppenbarelsebokens 22:a kapitel den sista himmelen och jorden. I 1 Moseb. 2:a kap. ha vi man och hustru i Uppb. 21:a kap. Lammet och bruden. I Genesis 3:e kap. avkunnas domen över satan, i Uppenb. 20:e kap. utföres denna dom. Inte underligt att djävulen söker förmå oss att tro, att den ena boken är blott en myt, den andra alltigenom ett mysterium. (W. Graham Scroggie "Den underbara boken"; Jönköpings-Posten 1926-04-09)


Egna kommentarer och funderingar:

Det grekiska ordet “gemô” (vara full av) förekommer här den sjunde gången i Uppenbarelseboken. Detta passar de tre ”sjuorna” i denna vers. Talet sju är en symbol för uppfyllelse. Efter detta beskrivs en ny situation. Jämför Egna kommentarer och funderingar till Upp 21:8.

Angående “sju budbärare”, se också Upp 8:2. Angående ”sju skålar”, se också Upp 15:8b. Angående ”skålar, de som var fulla av”, se också Upp 5:8b. Angående ”Kom hit! Jag skall visa dig”, se också Upp 17:1. Angående ”den lille Baggens kvinna”, se också Upp 19:7.


Ytterligare studier:


Gordon Campbell "Antithetical Feminine-Urban Imagery and a Tale of Two Women-Cities in the Book of Revelation"; Tyndale Bulletin 55.1 (2004): 81-108.

Donald Guthrie "The Lamb in the Structure of the Book of Revelation"; Vox Evangelica 12 (1981): 64-71.

Norman Hillyer "'The Lamb' in the Apocalypse"; The Evangelical Quarterly 39.4 (Oct.-Dec. 1967): 228-236.

Ruben Zimmerman "Nuptial Imagery in the Revelation of John"; Biblica 84 (2003): 153-183.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-08-12; 2012-07-30; 2015-10-30; slutlig version 2018-08-08)

Till sidans topp

21:10-11a Och han förde mig bort i ande emot ett stort och högt berg och visade mig den heliga staden, Jerusalem, som steg ned ut ur himlen från Gud, (en stad) som hade Guds härlighetsglans.

Ord för ord: 21:10 (25 ord i den grekiska texten): och (han)-förde-bort mig i ande emot (ett)-berg stort och högt, och (han)-visade mig '-en stad'/staden den heliga Jerusalem stigande-ned ut-ur '-en himmel'/himlen från '-en gud'/Gud. 21:11a (5 ord i den grekiska texten): havande '-en härlighetsglans'/härlighetsglansen '-ens guds'/Guds.


1883: Och han förde mig i anden bort på ett stort och högt berg och visade mig den heliga staden Jerusalem, som nedkom af himmeln från Gud och hade Guds härlighet.

1541(1703): Och han förde mig i Andanom på ett stort och högt berg, och wiste mig den stora staden, det helga Jerusalem, nederkomma af himmelen ifrå Gud; Och hade Guds härlighet.

LT 1974: I en syn tog han mig till en hög bergstopp, och därifrån såg jag ut över den underbara staden, det heliga Jerusalem, som kom ner från himlen, från Gud. Den var fylld av Guds härlighet.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Och Mose steg upp . . . emot berget Nebo, emot Pisgas topp . . . och Herren visade honom varje/hela jorden/landet . . . som Han svurit (att ge) Abraham och Isak och Jakob. (5 Mos 34:1a,4a, Grekiska GT)

(Profeten sade:) “Ge ljus, ge ljus Jerusalem, ty ditt ljuset anländer, och Herrens härlighetsglans sticker (och har stuckit) upp emot dig. Skåda, mörker och skymning skall beslöja jord emot nationer. Men Herren skall ’föra till’/ge ljus emot dig, och Hans härlighetsglans skall skådas emot dig.” (Jes 60:1-2, Grekiska GT)

(Profeten sade:) “I ett skådande ledde Gud mig in i Israels jord/land och satte mig uppå ett oerhört högt berg och uppå det (låg det) som om (det var) ett byggnadsverk, en stad från mitt emot (berget).” (Hes 40:2, Grekiska GT)

(Profeten sade:) “Skåda, Israels Guds härlighetsglans kom (hela tiden) ... i riktning mot uppstickanden/öster. (Hes 43:2a, Grekiska GT)

(Israels söner) ’tog ... ner’/intog i förväg alla de höga bergens toppar. (Judit 4:5a)


Den Senare Uppenbarelsen:

... Åter tar förtalaren (Jesus) till sidan av (sig) ’in i’/till ett väldigt högt berg och visar Honom alla utsmyckningens/’den utsmyckade världens’ riken och deras härlighetsglans. (Matt 4:8)

Då (Jesus) hade ’löst upp ... från’/upplöst folkskarorna, steg Han upp ’in i’/till berget (för) att bedja enligt/angående (det) egna. (Matt 14:23a)

(Jesus) för (Petrus, Jakob och Johannes) upp ‘in i’/till ett högt berg enligt/angående (det) egna. (Matt 17:1b)

Då (Stefanus) hade stirrat/spanat in i himlen, skådade han Guds en härlighetsglans och Jesus som stod ut ur Guds rätta/högra (delar). (Apg 7:55b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Den här är det brödet som stiger ned ut ur himlen, för att en viss (person) må äta ut ur/av det och ej dö. Jag är det levande brödet, det som har stigit ned ut ur himlen. Om – alltefter omständigheterna – någon må äta ut ur/av Mitt (א,*א) bröd, skall Han leva in i (den kommande) tidsåldern. (Joh 6:50-51a)

Jesus talade: ”Den här svagheten är inte i ’riktning mot’/’fråga om’ död, emellertid/utan till förmån för Guds härlighetsglans, för att Guds Son må förhärligas genom den.” (Joh 11:4b)

(Gården) har och/nämligen (P47, א*) getts till nationerna. Och de skall trampa (på) den heliga staden (i) fyrtiotvå månader. (Upp 11:2b)

Och han förde mig bort i ande in i ett ödelagt (område). (Upp 17:3a)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

Ett närliggande svar på problematiken med (Guds utvalda folks) prövningar och lidanden var hoppet om återupprättelse, främst för hela folket, men också för den enskilde. Återupprättelsen kunde utkristallisera sig i olika förhoppningar: de tolv stammarnas återupprättelse och Jerusalems återvunna ära (Salomos psalmer 11:2-9), eller tanken på en framtida kung, messias. (Håkan Bengtsson "Tro och liv inom judendomen" s 122)

Schweitz är ett herrligt land der man trifs! Tyst och stilla. Ingen flärd! Glada och vänliga menniskor! (August Strindberg "August Strindbergs brev IV 1884" s 77; brev 13 mars 1884 till brodern Axel Strindberg)

Det är en vacker söndagseftermiddag. Göran och Adolf befinna sig på toppen av det väldiga Taberg. Den aktningsvärde och gästfrie inspektorn, som har uppsikt över gruvan och masugnarne på stället, och hos vilken de båda djäknarne nyss intagit sin middag, står vid deras sida med en kikare under vardera armen och talar om ställets märkvärdigheter. Utsikten är utomordentligt skön. Nejden, på flera mils omkrets, ligger som en stor färglagd karta under deras fötter. De mörka, högväxta och vidsträckta barrskogarne stå där som djupa legioner av grönklädda krigare, mellan vilkas leder här och där kyrkspiror liksom fanor och standarer höja sig, och mellan avdelningarne slingrar sig Nissan, Lagan och oräkneliga mindre bäckar i nyckfulla krökningar, glittrande i solljuset som långa linjer i kopplade gevär. Detta på trenne sidor om den malmdigra bergjätten; nedanför den återstående sidan, mellan dess nordliga sluttning och sjön Vättern, utbreder sig ett mera öppet landskap, mellan vars kullar man varsnar en skymt av staden Jönköping, badande sina husrader i trenne insjöar, av vilka den största vidgar sig till en ofantlig spegel åt sommarhimlen med dess skiftande färgspel och åt de romantiska höjder, som följa dess stränder, tills den längst i fjärran sammansmälter med himlaranden. Aftonsolen förgyller kullarne på den högra standen och begjuter dess toppar med skimrande purpur, medan den västra strandens branter framstå i en grå färgton och kasta allt längre skuggor utåt sjön, ju mer solen närmar sig de furuklädda bergen i väster. Ett och annat segel svävar över den matt silverglänsande vattenspegeln, på vilken den sköna, i sagan och historien ryktbara Visingsö skönjes som en blå strimma. Genom kikarne kunna djäknarne se de Braheska borgruinerna och öns kyrka, vars koppartak glimmar i solskenet. (Viktor Rydberg "De vandrande djäknarne" s 105-106)


Att fortsätta med (hembygden):

Av damerna i (Jönköpings "studiegrupp beredskapsminnen") hade majoriteten under (andra världskrigets) beredskapstid varit med i luftförsvaret genom att ställa upp i bevakningstjänst. Från observationstorn runt om i landet fullföljde unga svenska kvinnor ett nog så viktigt militärt uppdrag genom bevakning av flygrörelser och andra yttringar av militära företag. Några reella krigskontakter upplevde de väl aldrig, men "tornsvalorna", som de populärt blev kallade, var en alltjämt ihågkommen kugge i vårt frivilligförsvar, och de gav många exempel på ett resolut uppträdande. (Olof Petersson "Beredskapsminnen i Jönköping" s 36)

På gården Strömsberg (i Jönköping) finns . . . en bergknalle, som kallas för Himlakullen ("mycket brant kulle mellan torpet Vassnöden och gården Strömsberg"). Namnet är ju inte svårt att tolka: det är skämtsamt menat. Man har låtsat, att man tyckte berget var så högt, att det räckte ända upp i himmelen. Det kan lämpligen jämföras med det berömda Himmelbjerg i Danmark, som dock i högre grad än det jönköpingska gör skäl för sitt namn. (Erik Johannesson "Några intressanta ortnamn i Jönköpings stad (II)" s 16-17)

I Tabergs turistförenings förvaltningsberättelser för 1938 meddelades bl. a., att vägen till bergstoppen trafikerades av 2.477 bilar, 136 motorcyklar och 48 bussar, vilket var 467 motorfordon mera än år 1937. Vandrarhemmet besöktes av 761 gäster, ökning 92. Av gästerna voro 104 danskar, 5 engelsmän, 2 tyskar, 2 islänningar, 1 norrman och 1 amerikan. . . . Vid ett sammanträde i december (1940) tillsatte Månsarps kommunalfullmäktige en kommitté med uppdrag att förbereda en aktion för bergstoppens bevarande under den pågående malmbrytningen. . . . Landshövdingen Olle Ekblom gav aktionen för bergstoppens bevarande sitt personliga stöd. Han utverkade av gruvherrarna ett klart formulerat löfte, att låta bergstoppen vara i fred. I samband med publiceringen av denna överenskommelse meddelade Aftobladet att brytningen i januari (1941) var uppe i 15.000 ton, att man bryter i treskift, att man snart skall vara uppe i 20.000 ton i månaden och att malmen innehåller 32 procent järn och dessutom titan och vanadin. Man har beräknat, att det finns 200 millioner ton att bryta över järnvägens nivå. ("Tabergs Bergslag IV" s 99,101)

Först på söndagseftermiddagen anträddes vägen hem (från Göteborg efter den långa amerikaresan). ... Jönköping, du min vackra hemstad, där jag skådar dig från Åsens höjder med dina elektriska lampor inne och ute i tusental! Mycket vackert har jag sett under färden, dock syntes mig Jönköping vackrast av allt. Du underbara, "alla smålänningars Jerusalem"! (Viktor Johansson "Nya minnen från färdevägen" s 411; år 1936)

(annons) SOLLIDENS PENSIONAT Smålands Taberg. Öppet året om. Högt och friskt läge. - Tillfälle till vintersport, bad o. härliga skogspromenader. Innehavare: Ida Lindelöf - Telefon 11. ("Tabergs Bergslag II" s 96)

En angenäm utflykt hade Barnarpsskolan i Norrahammar med sina barn i torsdags. Målet för utflykten utgjordes af det tre km. åt söder liggande vackra Taberg. Affärden skedde vid half 10-tiden, då barnen i ordnade led under vajande fanor tågade i väg, anförda af sina respektive lärare och lärarinnor. På bergets topp tillbringades sedan en god del af dagen under muntra lekar och glada sånger. Fram på aftonen, voro de små turisterna åter hemma, visserligen något trötta, men dock glada och belåtna öfver den angenäma bergbestigningen, som de helt säkert sent skall glömma. (Jönköpings-Posten 1904-09-09 "På bergets topp")

I sina sista diktarsyner har (Viktor Rydberg) haft Vätterlandskapet för sina ögon, "denna outsägligt härliga bygd", som han skriver i brevet till Onkel Adam. Till de renaste glädjeämnena i hans arbetsfyllda liv hörde minnena av hembygdens natur. (Axel Forsström "Viktor Rydberg som Jönköpingsskildrare" s 45; föredrag hållet inför Humanistiska Förbundet i Jönköping den 12 november 1951)

Wi hafva, som du wet, warit på Nissafors, sedan I resten till Staden (Jönköping). Hjalmar och Cecilia hafva så nätta, trefliga rum, och det war så roligt att helsa på dem der. Jag ströfvade omkring och war uppe på det högsta berget der i trakten, kalladt Isaberg, hvarest war en widsträckt utsikt åt alla håll. Der såg man Nissan sträcka sig från norr till söder som ett silfverband bildande många småsjöar. . . . Ett litet lusthus på en kulle wid Nissan åt norr, "Salomos tempel", besökte Hjalmar och jag tisdags morgon den 7de September (1875). (Håkan Sjögren "Brev till dottern Emeli 1875-10-05" s 26)

(Komminister Per Pettersons) inträde (som präst) i Skede år 1851 betydde en ny tid för såväl socknen som trakterna däromkring. ... En gång under pastor Pettersons första tid i Skede fick (Karl Palmberg) följa med sin far till Alseda kyrka. En avlägsen släkting till dem skulle då begravas. (Fadern) Anders Svensson tog gossen med sig upp på läktaren för att denne skulle få en bättre överblick. ... Då predikanten började beskriva deras sällhet, som i Kristus hava avsomnat, glömde pojken allt omkring sig. Han tyckte sig förflyttad till ett högt berg och blickade in i himmelen. Han såg den stora vita skaran bölja fram på de eviga höjderna. Guds stad, strålande som en pärla, trädde fram för gossens inre blick. Han glömde döden och begravningen. (Efraim Palmqvist "Karl Palmberg och hans samtida" s 19-20)

Fastän ingen punkt här (i Jönköping) kan uppletas, som ej erbjuder en både ypperlig och omväxlande tavla, är det dock ej i samma höjd - rättare ej i samma djup - med staden, man bör välja sin ståndpunkt, för att riktigt njuta en bland naturens skönaste svärmerier. Det är på den sakta sluttningen, kallad "jordbron", på södra sidan, där landsvägen löper från Skåne, eller bättre: från de härliga höjderna i öster och norr, där Stockholmsvägen delar sig åt Eksjö och Gränna, eller bäst: Västgötavägens halsbrytande backar i väster, dessa "Dunkehallar", som fått sitt namn av danske generalen Dunke, vilken i forna tider, då Jönköping var befästat, blev, under ett strövtåg för att bemäktiga sig staden, skjuten tvärt av där han satt till häst på det ovanför belägna berget, varefter hans folk gav erövringsplanen på båten och drog sig tillbaka, när av den på utkik stadde befälhavaren endast den vid sadeln kvarhängande undre delen återkom på den flyende, av blod överhöljda fålens rygg. På landsvägen, som slingrar sig mellan dessa klippors branter, vid sidan av buskbeväxta avgrunder, må läsaren någon lugn sommardag, då solen från sidan skiftar ljus och skuggor, i sakta mak, för att kunna iakttaga allt och länge njuta av vad han ser - tilläggom: för att akta hals och ben - begiva sig ned till stapelstaden, vilken egentligen borde heta "sjö- eller vattenstaden", emedan den tycktes simma eller flyta på det våta elementet. Från spetsen av Dunkehallar har färden ett ganska vådligt utseende. Än löper vägen över hällar, ur vilka den slintande hästskon och den slamrande hjulskenan framtvinga dussintals eldgnistor, än häpnar ögat vid åsynen av de närbelägna bråddjupen, där, långt under den resandes fötter, en fors, yster och bullrande, hoppar ned mellan bergskrevorna, tills han tuktad av konsten och slöjdfliten, blir instängd i en damm, som driver en myckenhet kvarnar, vilkas tak den resande ännu ser långt under sig, blandade med träd, som växa i avsatser nedåt bråddjupen, medan sorlet av forsen och av kvarnhjulen överrösta fåglarnas kvitter i skogsdungarna av björk, hägg och andra lövträd, som här och där sluta sig till vägen. Innan den resande befaller sin själ i Guds hand och sina lemmar i skjutsbondens samt glider utför vägen, vilken från den översta bland Dunkes hallar synes, lik en ättestupa, leda rakt ned i Vätterns blå avgrunder, lönar det mödan att dröja något däruppe och överskåda nejden. Jönköpings enda kyrktorn befinner sig här ännu mycket lägre under den resandes fötter, än tornspirans översta prydnad är över hans huvud, när han hunnit inom stadsportarna. På ömse sidor av staden ligga dess små kapeller av rödmålat trä, det i väster försett med sin klockstapel, emedan den så kallade "Slottsförsamlingen" där firar sin gudstjänst. Den mörka färgen på de små runda helgedomarna vittnar om en ålder, åtminstone lika hög som Holstein-Gottorpska ättens i Sverige. Riktar man nu ögat vidare rakt över staden, så träffar man främst på en liten kulle det östra kapellet, likt ett offertempel från hedenhös, i sin romantiska lund av darrande aspar, susande lindar, hängande björkar, gråtande pilar, yviga lönnar, doftande häggar, balsamiska popplar; - och offren ligga också i oräknelig mängd runt omkring helgedomen, stadens begravningsplats. (Magnus Jacob Crusenstolpe "Morianen eller Holstein-Gottorpska huset i Sverige, del I" s 123-124; år 1766)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1900

Jfr ”Jesus sade: ’En stad, som är byggd på ett högt berg och som är stark, kan inte falla, inte heller kan den döljas.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 61; Thomasevangeliet log. 32)

De som (omkring år 2000) besöker Jerusalem och väntar sig en arkitektonisk storslagenhet som motsvarar de andliga höjdpunkterna blir besvikna. Stadens kyrkor kan över huvud inte jämföras med Europas skyhöga gotiska katedraler. Med undantag av den strålande Klippmoskén är byggnaderna anspråkslösa. Men detta innebär att staden på det stora hela präglas av en ödmjukhet och äkthet, som på ett sympatiskt sätt skiljer sig från den hysteri som annars har kringgärdat det nya årtusendet. (Jerusalem & Heliga landet s 15)

Kristus kommer att "förhärligas i sina heliga". (2 Tess. 1:10) Denna härlighet överglänser mångfaldigt Adams och Evas härlighet i lustgården. ... När en av de sju änglarna med de skålar, som var fulla av de sju plågorna, kommer och säger till Johannes: "Kom hit, så skall jag visa dig bruden, Lammets hustru!" (Uppb. 21:9), då får Johannes se den heliga staden Jerusalem, som kom ned "från himmelen, från Gud" (v 10-11). Här sättes alltså likhetstecken mellan Lammets hustru och den heliga staden. Denna andliga tempelbyggnad möter oss i Ef. 2:19-22 och 1 Petr. 2:4-10. ... Gud, den treenige, de frälsta skarorna och det nya Jerusalem kommer att smälta samman till en evig, levande enhet. Det skymtar i Uppb. 21:22-23, där Herren Gud, den allsmäktige, anges som det nya Jerusalems tempel. (Johan Hagner "Kristus - vår förlossning" s 4)

Vad hade det blivit av detta folk? I fyrtio år hade de tvingats vandra genom öknen, med hotelser och löften, med uppdiktade fasor och uppdiktad belöning. Men var fanns det förlovade landet? Fanns verkligen något sådant mål för mänskligheten? Det var en fråga, på vilken han skulle velat ha ett svar, innan det var för sent. Moses hade heller inte fått komma in i löftets land. Men han hade från toppen av berget fått skåda det under sina fötter. Med en sådan synbar bekräftelse på målet var det lätt att dö. Han, Nicolas Salmanovitch Rubashov (som dömts till döden för landsförräderi) hade inte blivit förd upp på någon bergstopp. Och vart han än vände blicken såg han inget annat än öken och nattens mörker. (Arthur Koestler "Natt klockan 12 på dagen" s 243; se också Colin Chapman "Livsfrågorna och kristendomen" s 209); författaren skrev sin roman utifrån de kontakter han hade haft med människor inblandade i Moskvarättegångarna under 1930-talet)

Efter sin frigivning ur fängelse 1928 ägnade sig (Rudolf) Höss åt en ... vördad högernationalistisk trosuppfattning som i likhet med antisemitismen bidrog till att definiera den nazistiska rörelsen och det var kärlek till jorden. Samtidigt som "sanna" tyskar hatade judarna för att de mestadels bodde i städer (och föraktades för sin vad Goebbels kallade "asfaltskultur") förlorade de aldrig sin kärlek till naturen. Det var inte en slump att Himmler själv hade studerat jordbruk eller att Auschwitz slutligen skulle komma att framställas som en forskningsstation för jordbruksfrågor. (Laurence Rees "Auschwitz - Den slutgiltiga lösningen" s 28)

När lappen är på de höga fjällen, så har han ett rätt så klart förstånd. Och om däruppe funnes en samlingsplats på något högt fjäll, så skulle lappen kunna förklara sina förhållanden riktigt bra. (Johan Turi "En bok om samernas liv" s 1)


ca 1900 och tiden dessförinnan

Från denna min skoltid i Kröplinge daterar sig mitt första minne av den goda staden Falkenberg. ... (Jag fick medfölja min moder) för att, såsom hon själv uttryckte sig, se på stadens härrlighet. (Upplysas bör, att min moder aldrig sett någon annan stad.) ... Efter tre långa års väntan fick jag vända skolan och hela Glimminge ryggen för att begiva mig till Göteborgs seminarium. ... Då vi kommo in i själva hamnen, låg staden där på högra sidan i hela sin härrlighet, med kyrkor och torn och stolta palats, och på vänstra sidan stod röken högt upp ur Lindholmens väldiga skorstenar. (August Bondeson "Skollärare John Chronschoughs memoarer" s 31,73,78-79)

Likasom man från höjden af oljoberget kunde öfwerskåda det jordiska Jerusalem, så fick nu Johannes från det berg, till hwilket han i andanom fördes, skåda det himmelska Jerusalem, icke såsom redan bygdt på jorden, utan såsom nedkommande från himmelen. (P. Fjellstedt "Biblia" s 772)

(Carl Adolph) Agardh reste i förrgår (till Stockholm), och i sällskap med honom Liljewalch. Denna sednare var ej litet glad att få beskåda all den herrlighet hufvudstaden nu får att visa. Med litet kan man roa barn: och L. är verkeligen i detta afseende ett barn, men fromt och godt. Lycklig vore den som kunde interessera sig för något sådant! (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev II 1818-1823" s 357-358; brev från Lund den 6 juni 1823 till Martina von Schwerin)

Promotionen är d. 20 Junii och dagen derpå reser jag till Stockholm. Promotionen är en vacker högtid, och verkeligen rörande. Det är skönt att se dessa 20årige vise som tro sig stå på höjden af all mensklig vishet och från Parnassen se ner öfver lifvet liksom Moses från sitt berg såg ner på det förlofvade landet. Hvad gör det att vi andra veta att de ingen ting veta, att lifvets glädje som de vänta sig är en lång lögn som slutar sig först i grafven, kanske ej der en gång? Det närvarande ögonblicket skall man bemäktiga sig, dess glädje skall man njuta, vare sig för oss sjelfva eller andra. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev II 1818-1823" s 354; brev från Lund den 25 maj 1823 till Martina von Schwerin)

Min kropp är åter i sitt Skånska Element, men min ande vistas i ett helt annat. "Att gissa hvar står fritt för hvarjom och för enom." (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev I 1793-1817" s 85; brev från Lund den 14 oktober 1804 till Christopher Myhrman)

Tanken på Guds ära intager en central plats i Calvins teologi. ”La gloire de Dieu” är målet för hela den gudomliga världs- och frälsningordningen liksom också för människans handlande. ... Den kristnes gärningar skola tjäna syftet att föröka Guds ära. Den absoluta underkastelsen under Guds vilja och lydnaden för hans lag är fundamentet i den calvinska tron. Genom en idog verksamhet i kallelsen och genom aktiv medverkan i Guds rikes sak skall den kristne bevisa sin tro och samtidigt främja Guds ära. (Bengt Hägglund "Teologins historia" s 238)

Så småningom blef Europa uppfylldt af benediktinkloster och Benedikts söner slogo sig i synnerhet ned på bergen, där de voro himmelen närmare. Benedictus in monte! (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 493)


Egna kommentarer och funderingar:

Se Egna kommentarer och funderingar till Upp 21:8.

Angående ”förde mig bort i ande”, se också Upp 17:3a. Angående ”den heliga staden”, se också Upp 11:2b. Angående ”steg ned ut ur himlen”, se också Joh 6:45-51a. Angående ”Guds härlighet”, se också Joh 11:3-5.


Grekiska ord:

(h)ypselos (hög) (i NT + exempel i Apokryferna) Judit 4:5; Matt 17:1; Upp 21:10 – Judit 2:24; 3:6; 5:1; 7:4; 16:6; 1 Mack 4:60; 6:7,40; 9:50; 13:33; 2 Mack 8:30; Syr 24:4; 50:2; Baruk 2:11; 3:25; 5:5,7; Matt 4:8; Mark 9:2; Luk 16:15; Apg 13:17; Rom 11:20; 12:16; 1 Tim 6:17(א,*א); Hebr 1:3; 7:26; Upp 21:12.


Ytterligare studier:

2 Mos 40:34; 1 Kung 8:10-11; Jes 58:8; Hes 43:5; Hebr 12:22; 13:14; Upp 1:10.


Richard J. Bauckham "The Role of the Spirit in the Apocalypse"; The Evangelical Quarterly 52.2 (1980): 66-83.

W.B. Barrick "What do we really know about 'high-places'?"; Svensk Exegetisk Årsbok 45 (1980): 50-57.

Gordon Campbell "Antithetical Feminine-Urban Imagery and a Tale of Two Women-Cities in the Book of Revelation"; Tyndale Bulletin 55.1 (2004): 81-108.

Paul B. Decock "The Scriptures in the Book of Revelation"; Neotestamentica 33.2 (1999): 373-410.

J.A. du Rand "The imagery of the heavenly Jerusalem (Revelation 21:9-22:5)"; Neotestamentica 22.1 (1988): 65-86.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-08-13; 2012-07-30; 2015-10-30; slutlig version 2018-08-08)

Till sidans topp

21:11b Dess lysande himlakropp (var) lik en mest/högst värdefull sten, som en jaspissten som är genomskinlig som bergkristall ...

Ord för ord (10 ord i den grekiska texten): lysande-'-en himlakropp'/himlakroppen dess lik (en)-sten mest-värdefull som (en)-sten (av)-jaspis varande-genomskinlig-som-bergkristall


1883: Dess glans var lik den kostbaraste sten, såsom en kristallklar jaspissten.

1541(1703): ... och hans ljus war lika som den aldraädlaste stenen, en klar jaspis.

LT 1974: ... och den glänste och gnistrade som en dyrbar ädelsten, kristallklar som jaspis.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren sade till Jerusalem:) “Jag skall sätta/göra dina bröstvärn (av) jaspis och dina portar av stenar av bergkristall och din omgivande mur av utvalda stenar.” (Jes 54:12, Grekiska GT)

(Människan som var sjunken/klädd i linne sade till profeten:) “De som uppfattade/förstod skall ’föra till’/ge ljus som himlens lysande himlakroppar.” (Dan 12:3a, Grekiska GT)

(Baruk sade till Jerusalem:) “Gud skall visa din lyster för ’varje ting’/allting inunder himmel/himlen.” (Baruk 5:3)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus) förvandlades framför (Petrus, Jakob och Johannes), och Hans ansikte lyste som solen. (Matt 17:2a)

(Några sade) med anledning av helgedomen, att den var (och hade varit) smyckad (med) fina stenar och fromma gåvor.” (Luk 21:5a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Den som sitter (är) lik en jaspissten och en karneol (i) skådande, och (det är) präster (א*,A) i en ring från tronen, (som är) lik ‘av smaragd’/smaragd (i) skådande. (Upp 4:3)

Inför ‘tronens ögon’/tronen (är det) som ett hav av kristallglas, likt bergkristall. (Upp 4:6a)


Exegeter, evangelister med flera:

Jo, där kom han. ... Det var Blixten, predikanten i Svenska Alliansmissionen, eller, som det då med förkärlek hette, Jönköpings Missionsförening, Johan Blixt. Johan Blixt var populär bland missionsfolket därhemma. ... Den svartklädde predikanten med den rosiga hyn, det lite sneda leendet och den varma, ofta känslosamt skälvande rösten var en av min barndoms "stora" predikanter. Det var några stycken av hans format, som fick missionshusets rödmålade brädväggar att skina som ett nytt Jerusalem för den gamla stammens läsare i orten. Det var Viktor Johansson, missionär A.B. Magnusson, Bror Neil och sedermera en rad yngre evangeliska gossar, som hette Carl Wilson, Gustaf Thörn och Sven Larsson. Men Johan Blixt var liksom kontaktmannen med de gamla kolportörerna, och hans tongångar och beteeende var ackurat så, som en varmblodig, känslosam och med hemlandssångerna väl förtrogen kristen i Västbo vill ha det. (Folke Nordangård "Predikanten kommer ..." s 35-37; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1956)

"Låt oss då läsa om den gyllene staden," (sade Grace till Margareta), "jag tycker så mycket om den - de två sista kapitlen i Bibeln." Sakta och med vördnad läste systrarna den sköna inspirerande framställningen och åtminstone för dem var Guds stad en härlig verklighet. En svag rodnad märktes å Grace's bleka kinder och med allvarliga blickar böjde hon sig ned över sidan i den heliga boken, där hon läste om pärleportarna och de gyllene gatorna. ... "Jag undrar vad jaspis är", sade Grace plötsligt. "Det står att stadens glans var lik en kristallklar jaspissten; vad är jaspis, Margareta?" "Jaspis? Jag tänker, att det är en förtjusande dyrbar sten. Ja, det är det; jag kommer ihåg, att pappa brukade tala om den." "Ibland önskar jag, att staden vore just vad Bibeln säger den var. Jag skulle tycka om jaspisväggarna och pärleportarna, ehuru jag inte skulle tycka om de gyllene gatorna; jag tror att de skulle vara för glänsande. Tror du, Margareta, att a l l t är bildspråk?" "Pappa brukade säga, att det var så; men jag tror, att du inte behöver oroa dig över detta, Grace; om Bibeln begagnar sådana vackra bilder för att giva oss någon idé om himmelen, så måste verkligheten vara över all beskrivning - långt skönare än vi kunna föreställa oss." (Ruth Elliott "De båda systrarna" s 23-24)

Det oändliga kan allsicke jemföras med det ändliga; ty hwad är ett halföre emot hela werlden full med dukater? Likwäl är äfwen denna liknelse här icke passande, emedan begge delarna äro förgängliga. Derföre är ju hela werldens wedermöda allsintet att räkna emot det härliga ewiga wäsende, som wi ewinnerligen skola se och besitta. ... Så gör Paulus af allt lidande på jorden blott en liten droppe eller gnista, men af den tillkommande härligheten, som wi böra hoppas, ett omätligt haf och en mäktig, stor eld. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 365 i kommentar till Rom 8:18-23)


Sångarna:

Din jaspismur, du gyllne stad, Din pärleglans i portars rad, Din änglasång vid flodens strand – Allt drager mig till fridens land. O gyllne stad, så kär för mig, Min längtan står dit upp till dig. Långt, långt bortom allt havets dån Du står beredd utav Guds käre son. ... Men denna stad, så hög och ren, Av jaspis, guld och ädelsten Min längtans mål mest därför är, Att Jesus själv skall vara där. O gyllne stad ... (Bearbetning-E Bergkvist: Förbundstoner 1911 nr 681:1,5)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående “värdefull sten”, se också Upp 17:4a. Angående ”jaspissten”, se också Upp 4:3.


Grekiska ord:

krystallizô (vara genomskinlig som bergkristall) Upp 21:11. Jämför krystallos Upp 4:6a.

fôstêr (lysande himlakropp) (i NT + exempel i GT) Dan 12:3; Upp 21:11 – 1 Mos 1:14,16; Salomos Vishet 13:2; Syr 43:7; Fil 2:15.


Ytterligare studier:

1 Krön 20:2; Upp 21:18-19,23.


J.A. du Rand "The imagery of the heavenly Jerusalem (Revelation 21:9-22:5)"; Neotestamentica 22.1 (1988): 65-86.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-08-13; 2012-07-30; 2015-10-31; slutlig version 2018-08-08)

Till sidans topp

21:12 ... som hade en stor och hög mur som hade tolv portgångar och på/i portgångarna (var) tolv budbärare. Och deras (א,*א) namn hade varit (och var) skrivna (א,* א), vilka är de * (א,* א) av Israels söners tolv stammar.

Ord för ord (25 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus): havande (en)-mur stor och hög, havande portgångar tolv och på/i '-na portgångar'/portgångarna budbärare tolv och namn deras havande-varit-(och-varande)-skrivna, vilka är (av)-de tolv stammars söners Israels.


1883: Och han hade en stor och hög mur och hade tolf portar och i portarna tolf änglar och inskrifvna namn, hvilka äro namnen på Israels barns tolv stammar.

1541(1703): Och han hade en stor och hög mur, den der tolf portar hade, och i portarna tolf Änglar, och inskrifvna namn, hwilka äro de tolf Israels söners slägters namn.

LT 1974. Dess murar var breda och höga, med tolv portar som vaktades av tolv änglar. Och namnen på Israels tolv stammar stod skrivna på portarna.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Israels söner utom Josef var) i portgången av (Josefs) hus. (1 Mos 43:19b, Grekiska GT)

(Herren sade till Mose:) “Stenarna (skall vara) ... tolv enligt/efter namnen (på Israels söner), utskurna (som) sigill, ... vart och ett enligt/efter namnet ... (av) tolv stammar.” (2 Mos 28:21, Grekiska GT)

(Psalmisten sade:) “Herren välkomnar Sions portar över/’mer än’ alla Jakobs tältboningar.” (Ps 87:2, Grekiska GT)

(Profeten sade:) “I/på den där tiden skall de/man sjunga den här sången uppå Judas' jord och säga: ”Skåda en fast stad, och en mur, och/nämligen en mur runt omkring, skall sätta/åstadkomma vårt räddningsmedel. Öppna portar, låt ett folk som vaktar rättfärdighet och vaktar sanning komma in i (staden).” (Jes 26:1-2, Grekiska GT)

(Herren sade till Jerusalem:) “Jag skall sätta/göra dina bröstvärn (av) jaspis och dina portar av stenar av bergkristall och din omgivande mur av utvalda stenar.” (Jes 54:12, Grekiska GT)

(Profeten sade:) “Skåda, en omgivande mur utifrån/utanför huset i en ring från/’runt omkring’.” (Hes 40:5a, Grekiska GT)

(I templet) var portgångens vidd tio alnar. (Hes 41:2, Grekiska GT)

Stadens portar (var gjorda) på/’för . . . skull’ Israels stammars namn, tre portar i riktning mot ’nordlig vind’/norr ... I riktning mot uppstickanden/öster ... tre portar ... i riktning mot ’sydlig vind’/söder ... tre portar ... i riktning mot hav/väster ... tre portar. (Hes 48:31-34a, Grekiska GT)

De/man byggde Davids stad (med) en stor och fast mur. (1 Mack 1:33a)

De/man byggde i den där lägliga tiden höga murar ‘i en ring från’/’runt omkring’ berget Sion. (1 Mack 4:60a)


Den Senare Uppenbarelsen:

Förtalaren tar (Jesus) till sidan av (sig) in i den heliga staden, och ’fick Honom att stå’/’ställde Honom’ emot helgedomens lilla vinge/takspira. (Matt 4:5)

Jesus talade till (Sina lärjungar:) “Amen säger Jag er att/: ‘Ni, de som har följt Mig i pånyttfödelsen, när Människans Son – alltefter omständigheterna – må sitta ner uppå Sin härlighetsglans' tron, kommer och/också ni själva (א,*א) att sitta emot tolv troner och döma Israels tolv stammar.’” (Matt 19:28)

Då (Petrus) hade kommit ut in i portgången, skådade han en annan (ung flicka/’kvinnlig slav’). (Matt 26:71a)

Då (Paulus') lärjungar hade tagit honom, släppte de ner honom genom (en öppning i) muren. (Apg 9:25a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Jag har emellertid få/några ting nedifrån/emot dig, eftersom du har (några) där som ‘får makt över’/omfattar Bileams lära som lärde * (א*) att kasta/lägga en stötesten inför Israels söners ögon, att äta ting offrade åt avgudar och att bedriva otukt. (Upp 2:14, ”Pergamos”)

Jag hörde antalet av dem som hade förseglats (och var förseglade), etthundrafyrtiofyra av antalet av tusen som hade förseglats (och var förseglade) ut ur/av varje stam av Israels söner. (Upp 7:4)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

Efter så många års försök att lefva som svensk författare har jag insett det vara omöjligt och är vid kris. Att skrifva orkar jag inte och att tigga längre blyges jag slutligen. ... Min belägenhet har varit obeskrivlig sedan 3 år, 4, 5 år! ... Jag måste ha en hvila och bröd för dagen. ... Tro nu en gång hvad jag säger! Och skjut på min kärra ett tag till så att jag kommer ur portgången. (August Strindberg "August Strindbergs brev IX 1892-jan 1894" s 5-6; brev början av jan 1892 till Gustaf af Geijerstam)

Så nådde vi (i april 1871) Ungerengeris undersköna dal, omgiven av skogklädda höjder och blånande bergskedjor. Här frodades bananer och tjugofem meter högre än bananträdens toppar lyfte mparamusi-trädet sin krona mot himlen, lika skön som den abessinska platanen. De bördiga enastående fälten böljade med sockerrör, matama och jätelik majs. Som glittrande silverband strömmade bäckarna ned från bergen och samlades i Ungerengeri, som vid denna tid på året var en strid och mäktig flod. Vid dess strand ligger Simbamvenni (ett namn som betyder Lejonet), huvudstaden i Useguhha. ... Simbamvenni hörde till det som jag absolut inte väntat få se i Afrika. Kring ett tusental tätt sammanpackade negerhyddor sträckte sig en stark stenmur, en befästning som verkade till hälften persisk, till hälften arabisk. Starka torn reste sig i alla fyra hörnen, och längs murens sidor löpte två rader skottgluggar. Mitt på varje sida fanns en port av afrikansk teak, förunderligt vackert utsirad med de finaste arabiska mönster. Jag trodde först att de måste vara tillverkade på Sansibar eller någonstans vid kusten, men upptäckte sedan att aven många av husen hade utsirade dörrar, och fann det då troligare att någon inhemsk konstnär utfört detta vackra arbete. (Henry M. Stanley "Hur jag fann Livingstone" s 36-37)


Att fortsätta med:

ca 2000 - ca 1700

(Filadelfia)församlingen i Stockholm beslöt (den 22 nov 1943): "att den som skall uppträda offentligt i vår verksamhet inte får vara klädd världsligt, utan så, att det blir till Jesu namns ära och församlingen till prydnad samt att samma krav skulle ställas på medlemmarna i allmänhet, dock så att deras medlemskap skulle prövas i varje särskilt fall i vanlig ordning." ... Jag angrep också vid (församlingsmöte 1947) rangskillnad och titlar bland medlemmarna. I samma fråga yttrade sig Allan Törnberg: ... Han citerade Höga visan: "Är hon en mur, så bygga vi på den ett krön av silver; men är hon en dörr, så bomma vi för den med en cederplanka. H.V. 8:9. Antingen är vi en dörr eller också en mur. Om vi är dörrar, så ligger nära till hands att världens ande sipprar in genom oss in i församlingen. Må vi vara murar i stället. Den helige Ande trivs endast i ett rent tempel. Låt oss bomma igen dörren." (Lewi Pethrus "Hos Herren är makten" s 111; Utanför lägret)

Länsfängelset i Jönköping, som förr omslutits af ett träplank, har nu fått detta ersatt med en ordentlig mur af tegel. . . . Muren, som rappas å bägge sidor, är fyra meter hög och erbjuder ett utmärkt skydd för fängelset. (Jönköpings-Posten 1900-09-10 "Länsfängelsets omhägnad")

Banhallens (i Jönköpings järnvägsstation) sidopartier skulle kunna ses som en port med flankerande torn. Det är möjligt att utformningen går tillbaka till de gamla stadsportarna, och att de var ämnade att bilda den nya porten till staden. Järnvägsstationen kom att bli den nya portalbyggnaden genom vilken många av de resande måste passera. (Bo E. Karlson "Jönköpings järnvägsstation" s 33; järnvägsstationen invigdes 1864)

Runt den planerade kyrkogården (i Månsarp) uppfördes en mur. Den skulle vara klar redan 1855 "före slåttern" men arbetet försenades till följande år. Vidare sattes två portstolpar av gråsten upp och de gamla järnportarna återanvändes. På kyrkogården planterades träd från en plantskola, "4 kastanjer och 20 lönnar", liksom varje gård anammades leverera vardera två aspplantor. (Göran Åberg "Månsarps kyrka och församling under ett och ett halvt sekel" s 35)

Liksom andra kyrkor vid denna tid omgavs Månsarps med de s. k. kyrkobalkarna, d. v. s. inhägnad av liggtimmer. . . . När kyrkoherde G. Unnerus höll sin första stämma i Månsarp år 1720 - ingen sådan hade då hållits på 7 år - drog han bl. a. fram kyrkobalkarnas försumliga tillstånd. . . . Ofta påtalas kyrkobalkarnas bedrövliga utseende, som av flera försummades. Ibland kunde kreatur komma in på kyrkogården och göra ohägn. I maj 1762 beslöts att med första "upplaga" kyrkobalkarna. På sockenstämma 2 juli 1786 förmanade kyrkoherde Jonas Colliander "Socknen alwarligen" att snarast ersätta de nedruttna kyrkobalkarna med nya, men helst av sten. I okt. samma år kom frågan åter upp och hotade kyrkoherden de som voro ovilliga för byggandet av stenmur enligt K. förordning av 1764. Sockenmännen lovade nu, att redan samma år börja samla sten för detta byggnadsverk. - Emellertid skulle balkarna t. v. lagas provisoriskt. 1788 skedde ånyo påstötning om saken, varvid bergsmännen, som synbarligen ej ansågo brådska vara för handen, svarade att de ville först mäta upp de gamla träbalkarna. Dessa befunnos vara 226 alnar (136 met.) långa. . . . Vid stämman 22 maj 1796 tog kyrkoherde Bengt Norlin upp saken. Det hade nu gått 10 år sedan man beslutat i ärendet, men intet hade gjorts. . . . År 1797 blev så äntligen muren byggd. 6 maj detta år träffades överenskommelse med "Dannemannen ärlige och beskedlige Hans Jaensson ifrån Dahlarne, Gagnäs socken och Nolebäcks by, att han tillika med 3ne sine följeslagare nu i Sommar af den redan framförde och ännu resterande härtil anslagne och behöflig sten, utan bruk upmurar bogårds mur rundt omkring kyrkogården utom en öpning till port där nu (år 1949) det gamla slapperhuset står." Muren skulle vara lik den i Byarum. (Sigurd Lindgren "Ur Månsarps hävder" s 71-72)

Vid visitation i Barnarp 28 juni 1767 påminde biskop Olof Osander om ett kungl. cirkulär (angående byggande av kyrkoinhägnader av sten) av år 1764, angående byggande av "bogårdsmurar" vid kyrkorna. 7 februari 1768 togs saken upp på sockenstämman och man beslöt då, att i sex års tid skulle varje fjerding årligen till kyrkan framköra fyra lass sten, som skulle uppläggas på landsvägen vid kyrkan. Efter 6 år beräknades att över 900 lass skulle vara framkörda, vilket vore hedrande på "denna stenlösa ort". . . . 1771 hade emellertid föga gjorts och man beslöt att till sommaren uppbryta sten och till vintern framköra åtminstone 8 lass sten från varje helt hemman. . . . Muren byggdes färdig våren 1774. . . . Den började nu benämnas med det ännu (år 1946) varande namnet ringmur och gick också runt kyrkan. . . . Tre ingångar - liksom förut under kyrkobalkarnas tid - funnos i den nya ringmuren, en i söder, en i norr samt stora ingången mot landsvägen. (Sigurd Lindgren "Bilder ur livet i Barnarps socken på 16-1700-talen" s 55-56)

I ett kungligt brev från 1764 bestämdes det att kyrkogårdsmuren, eller bogårdsmuren, skulle uppföras av gråsten utan murbruk eller annat bindemedel. Först 1804 tilläts man använda murbruk. (Erika André "Kyrkogården" s 102)

En annan karta i byggnadsnämndens (i Jönköping) arkiv är från år 1745. . . . Av kartan synes . . . framgå att Kristinakyrkans område var inhägnat med en mur, försedd med portaler. Inom kyrkplanen funnos, förutom skolhuset och kyrkan, tre mindre byggnader, ett spruthus och två materialbodar. Spruthuset låg i sydvästra hörnet vid Östra Storgatan, materialbodarna mot Vättern. (Einar Adell "Om Jönköpings kartor" s 44)

På stämma 1720 (i Barnarp) upplästes den "Balckedhelning", som upprättats 1688 av kyrkoherde Beeth och lovade alla, att "sin balck reparera och wid makt hålla". 1722 klagades på kyrkobalkarna på östra sidan, som voro förfallna, så att svin kunde gå in på kyrkogården och rota. . . . Kyrkobalkarna skymta emellertid då och då på stämmorna, och alltid förekom det då anmärkningar på att en del bristfälligt underhöllo sina delar därav. Åren 1742-43 förehölls de felande, men utan nämnvärt resultat. 30 april 1749 fingo de åter allvarliga förmaningar, balkarna voro "ganska förfallne". Till S:t Johannis dag (Midsommar), skulle de överses. Den som då ej gjort sin skyldighet, skulle böta en daler (silvermynt). Sen befunnos inga anmärkningar på dem förrän 1762. (Sigurd Lindgren "Bilder ur livet i Barnarps socken på 16-1700-talen" s 54)


ca 1700 och tiden dessförinnan

(I Erik Dahlbergs) verk ("Suecia antiqua et hodierna" - Sverige i forntid och nutid) ingår den ståtliga teckningen av Jönköpings slott och stad. . . . Att fästningen långt ifrån motsvarade den stiliga illustrationen framgår av (Dahlbergs) bekymrade brev (den 9 oktober 1687) till Karl XI stax efter ankomsten till Jönköping. Den 68 alnar (49 m) långa och 5 alnar (3 m) höga sträckmuren vid inloppet till Munksjön "är eendeels nederfallen och andra, allt intill Wattengången af Tyggården, till fall alldeles lutar", skrev han. För att reparera muren begärde han ett anslag på 223 daler silvermynt. Inte för att stärka fästningen ur försvarssynpunkt utan "alldenstund det för Tyggården och Wärckstädernes bijbehållande är angeläget". (Sven Larsson "Erik Dahlberg - kungatjänaren som blev landshövding i Jönköping" s 15)

Näs ligger i en skogsbygd vid sidan av nutida allfartvägar, men Tidan flyter genom Nässjön och det är inte långt från dess källflöden till Ätran och därmed Västerhavet. ... Det äldsta hittills funna dokumentet om bebyggelsen är ett brandsyneinstrument från 1826. Det innehåller ingående beskrivningar av tjugo hus på fastigheten. Ett enda hus är inte upptaget i förteckningen och det är porthuset. ... (Men) på den situationsplan som upprättades vid besiktningen är porthuset inritat med kommentaren "En gammal tornbyggnad av trä vis a vis Corps de Logisbyggnaden". Byggnaden fanns alltså på platsen men ansågs inte värd att ta med i förteckningen. ... I brandsyneinstrumentet uppges de flesta av gårdens byggnader uppförda under tidsperioden 1760-1790. Om porthuset vid synetillfället ansågs vara en äldre byggnad måste den rimligen vara uppförd före 1760. Gården ingick i den inventering som Nordiska museet gjorde 1930. ... Beskrivningen innehåller följande passus ... : " ... Tack vare Lindorm Ribbings och Märta Bondes vapen i överstycket (av spisomfattningen) är denna daterbar till tiden 1605-1627. Ehuru 1600-talets början måste betraktas som ovanligt tidigt för en så regelbunden ansläggning som Näs, är det inte uteslutet att den tillkommit då. Troligare är dock att anläggandet skett i slutet av 1600-talet." ... Man känner endast till ett porthus av denna typ i landet från 1600-talet, nämligen porthuset på Misterhults herrgård i Kalmar län. ... En beskrivning av porthuset på Näs hämtar vi ur Länsmuseets dokumentation från 1984. "Byggnaden består av två bodar flankerande ett mittparti, vilket nederst bildar en öppning stor för vagnen att komma igenom. Över öppningen reser sig ett torn, vilket tidigare varit utrustat med ur och vindflöjel. Huset är timrat och delvis brädfodrat samt avfärgat i rött. Taken över de båda bodarna utgörs av valmade sadeltak täckta med tvåkupigt tegel. Det mellanliggande tornets två takfall är täckta med spån. Portöppningen är stenlagd." Det kan tilläggas att de båda bodarna har sina portar in mot gården. Två grova hängseljärn i körportens yttre öppning visar också att porten gått att stänga till med två inåtgående porthalvor. Porten har alltså kunnat tillslutas mot objudna gäster. ... I samband med porthusets restaurering 1994 gjordes dendrokronologiska undersökningar i porthuset. ... Dessa ger vid handen att timret i porthuset fälldes under perioden 1689-95, med bottensyllarna som äldsta delar. ... Gården ägdes då av Berndt Diedric Mörner (1639-1710), som ärvde Näs vid faderns död 1665. Berndt Diedric Mörner var överste och chef för Jönköpings regemente. Året innan han lät fälla bottenstockarna till porthuset kom Erik Dahlberg som nyutnämnd landshövding till Jönköping. Denne var också generalmajor och inspektör för infanteriet. Därtill arkitekt och arkitekturskildrare med en överlägsen överblick över landets och adelns byggande. Dahlberg och Mörner kände varandra väl. De hade båda deltagit i Kalmarkriget 1683. När Dahlberg så kom till Jönköping hade de rika tillfällen att träffas. Det är frestande att föreställa sig den kväll på officersmässen när Mörner berättar att han tänker bygga ett portlider på sin gård och frågar Dahlberg till råds. ... Man kan undra varför endast detta porthus med torn finns kvar. Den muntliga traditionen i Bjurbäck tillhandahåller då en förklaring. Man säger att man försökt riva porthuset sju gånger men att en ko då dött i lagården innan man hunnit till verket. Att ge sig på och förinta byggnaden har alltså ansetts vara farligt. Någon eller något har hållit sin vakande hand över den. Man tror sig veta att denna någon är en tillbakadragen dam som varje midsommarnatt träder ut ur tornet med ett ymnighetshorn i handen med vars hjälp hon välsignar gården och dess gröda. (Lars Ågren "Porthuset på Näs - ett okänt verk av Erik Dahlberg?" s 37-43)

Någon ringmur runt (Barnarps) kyrkogård fanns ej (i äldre tider), i stället fanns de s. k. kyrkobalkarna. De voro av trä, liggtimmer, varje gård hade sin del av denna att underhålla. Då vissa byar ibland syntes försumma underhållet av dessa, så blev naturligtvis utseendet därefter och många gånger påtalades detta på kyrkostämman. Första gången nämnes detta ärende 1674: "Kyrkiogårdzbalckarne lofvade de, at hwar skulle sin deell med dhet första förfärdiga." Förmodligen skulle de då göras helt nya. Året därpå hade Ubbarp sin "Balcke" färdig. . . . 1694 påmintes om, att varje gård borde göra sin balck i ordning, "som sig tildeelt är". Följande år framhöll åter kyrkoherden om kyrkobalkarna, "att de bätter tages i ackt och icke så osytesamt handteras". Det hjälpte dock föga och 18 april 1697 beslöts att var och en som ej skötte sin balk, skulle stämmas till tinget. . . . Ny synes balkarna ha blivit i bättre skick, men då var och en underhöll sin del som han bäst tyckte, beslöts 8 januari 1699, att alla balkar skulle göras "lijka med huder af Bräder tillkommande wåhr". Detta innebar givetvis, att de skulle brädfodras. (Sigurd Lindgren "Bilder ur livet i Barnarps socken på 16-1700-talen" s 53-54)

(Bildtext) Drottningporten i Göteborg var en av den starkt befästa stadens tre portar och belägen vid östra infarten. Vindbryggor ledde från porten över en ravelin ut till landsvägen. I själva porten, som uppfördes på 1670-talet, voro vaktrum inredda, och ett nerfällbart spärrgaller kunde på ett ögonblick hejda tillträdet genom den. (Gunnar Bolin "Städerna blomstra upp" s 196)

"Ännu i början av innevarande århundrade, quarstod ett vackert torn öfver norra fästningsporten, men även detta skulle våldföras och försvinna." Så skrev år 1839 lantmätaren Jonas Allvin om Jönköpings västra stadsport, som även var Slottets förborgsport. . . . Stadsportarna var städernas "entrébyggnader" och utgjorde en viktig del av den offentliga miljön. De kunde ibland få storslagna former, men de var inte främst monumentalbyggnader utan utgjorde kontrollstationer för bl.a. stadstullarna. Många stadsvapen har en port som heraldisk symbol och Jönköpings är ett av dem. Jönköpings stadsvapen avbildar inte någon port, som har funnits i staden, utan den får ses som ett heraldiskt motiv av den typ som var vanlig på många medeltida stadsvapen. . . . Hur stadens medeltida portar var utformade vet vi ej, men några mera monumentala former torde de knappast ha haft. Vi är bättre underrättade om hur de såg ut på 1600-talet. . . . Till staden ledde ett antal portar. De mest betydande var Västerport och Österport, men det fanns även portar av mera tillfällig karaktär. Stadens västra port kom att kombineras med Förborgsporten till Jönköpings slott. På detta sätt fick staden en monumental stadsport mot den sida, där de sydliga och västliga vägarna mot Jönköping stötte samman. Denna port kan även betecknas som stadens viktigaste, eftersom genomresande från landets södra delar måste passera genom den på sin väg norrut mot Stockholm. . . . Förborgen var en del av det yttre befästningsvärn, som efter hand kom att omge den centrala slottsanläggningen. Slottet hade anlagts på 1540-talet, och . . . hade sedan etappvis byggts ut och Förborgen mot norr tillkom troligen under perioden 1612-20. . . . I och med Förborgens tillkomst behövdes en portbyggnad till huvudinfarten. . . . Förborgsporten var murad av sten. Den nedre delen utgjordes av ett inkörsvalv i mitten och ett större valv på vardera sidan. Över mittdelen av inkörsvalvet mot norr var ett stentorn, som täcktes av en huv. Enligt vissa uppgifter skulle porten ha uppförts 1616. Det är troligt att arbetena då påbörjades . . . och troligen var avslutade omkring 1620. . . . Då porten kom att utgöra huvudinfart till slottsområdet fick den ett påkostat utförande. Huvudfasaden var vänd mot norr och den pryddes av en portal. . . . Ett överstycke (var) placerat på portens övre del. . . . "På yttre sidan var öfver porten en sten 8 fot hög och med passande längd, inmurad, på hvilken, en basrelief, var in eller uthugget Svenska Riksvapnet, uppburet av tvenne Lejon med kronor på sina hufuden, uppöfver hvilka man i stor förgyld text läste: Gloria Altissimo, Suorum Refugio (Ära vare den Högste, de sinas tillflykt)." Initialerna i denna text gav även den regerande konungen Gustaf II Adolfs initialer: Gustavus Adolfus Suecorum Rex, dvs. Gustaf Adolf, Svenskarnas konung. Liknande vapenstenar finns bevarade från samma tid. Ett vapen som förmodligen kommer Jönköpingsportalen nära, har tillhört Stegeborgs slott utanför Söderköping. . . . På den inre sidan hade portalen inte någon skulpterad omfattning, men en sten ovanför valvbågens mitt, bar årtalet 1616. . . . Förborgsporten utgjorde ett markant inslag bland slottsbyggnaderna och mätte i höjd omkring 25 meter från Förborgens marknivå. Från den framförliggande graven var den ännu ett par meter högre. . . . Dess inre bestod av tre våningsplan. . . . Dörrarna var placerade i valvets norra del. . . . Den vaktstyrka "corps de garde", som tjänstgjorde vid slottet bevakade även förborgs- och stadsporten. Bevakningen av de övriga stadsportarna sköttes av staden. . . . År 1818 drogs en väg över Förborgen rakt västerut och den höga vallen, som skyddade Förborgen mot väster, bröts igenom. Därmed kom portens funktion som stadsport att försvinna. För tulluppbörden fanns redan tidigare en särskild byggnad utmed vägen strax väster om porten. . . . Stadstullarna avskaffades 1811, och det innebar bl.a. att tullstaketen kunde tas bort. . . . (Förborgsporten) var placerad i nuvarande (år 1984) Hamnparken ungefär mitt för den centrala planteringen i Rådhusparken med fontänen i mitten. . . . En mindre styrka ur det tidigare Jönköpingsartilleriet hade varit förlagd hit för bevaknings- och vakttjänst även sedan artillerikompaniet förflyttats till Göteborg 1801. År 1842 överflyttade (slottets) tygförråd till Karlborgs fästning och styrkan drogs in. Detta var "dödsstöten" för byggnaderna på Förborgen. De två stora tyghusen revs 1844 och året därpå såldes den gamla stadsporten . Som köpare stod hamndirektionen och den gav 200 Rdr banko för byggnaden som därefter revs. . . . Det unika med stadens port - Västerport - var att den utgjorde både slottets och stadens huvudport. På så vis hade staden fått den största fördelen, då man inte behövde bygga en egen portbyggnad. Porten hade fått helt andra demensioner än vad staden troligen hade haft råd att ge den. Den port som staden själv fick stå för och som utgjorde den andra huvudinfarten var Österport. Den bestod av träbyggnader. Själva portbyggnaden kröntes vid 1600-talets slut av ett kungligt namnskiffer och en krona. . . . För den som kom resande från väster, måste Västerport ha gjort ett imponerande intryck. Innan de resande kom in i staden, fick de först passera Förborgen. Denna avgränsades mot Vindbron över Kanalen av ännu en port. . . . (Denna) portbyggnad togs förmodligen bort omkring 1760 då en ny bro byggdes över Knalen. (Bo E. Karlson "Stadens port - Västerport" s 25-36)

På vintern 1586 företog en förmögen borgare från staden Ulm i Sydtyskland vid namn Samuel Kiechel en resa från Skåne, som då var danskt, genom Småland norrut till Uppsala och tillbaka igen. Hans reseskildring innehåller mycket av intresse. ... Den 19 (februari) kommo vi till Nyköping, där hertig Karl höll sitt hov. ... Staden ligger öppen och är liksom andra städer i detta land icke innesluten av murar. ... Den 22 mot aftonen anlände resenärerna till Stockholm. ... Denna stad är icke stor och ej befäst, har inga vallar utan endast dåliga murar runtomkring. Slottet skyddas av en grav och ligger alldeles invid sjön samt är väl försett med kanoner. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden 1521-1611" s 521,523-525; Samuel Kiechels resa genom Sverige på Johan III:s tid)

Till föreställningen om en medeltida stads utseende hör att den, liksom ännu många tyska småstäder, skall var utrustade med en tornprydd ringmur och präktiga och imponerande stadsportar. Den enda stad på svenskt område som ännu i dag (år 2004) lever upp till detta är Visby, som under senmedeltiden dock hörde till Danmark och under sin blomstringstid (1200-talet och 1300-talets början) var en självständig hansastad. ... Av de övriga städerna i det svenska riket var det bara tre som under medeltiden var befästa med murar: Kalmar, gränsstaden mot Danmark, Viborg, gränsstaden mot Ryssland, och Stockholm, rikets mest betydande stad, som den politiske makthavaren måste besitta för att kunna behålla makten i landet. Övriga städer lät nöja sig med enklare försvarsanordningar, som en vall med vallgrav och möjligen en palissad med enkla portar som kunde stängas om natten. Anläggningens uppgift var mera att markera var gränsen mellan stad och land gick och var stadens jurisdiktion upphörde än att kunna bjuda en erövrare verkligt motstånd. Förklaringen till de svenska städernas förhållandevis obetydliga befästningsverk bör sannolikt sökas i landets politiska förhållanden: kungamakten var i regel tillräckligt stark för att kunna erbjuda en inre säkerhet som gav städerna tillräcklig trygghet utan kostsamma befästningar, samtidigt som kungamakten knappast skulle ha tillåtit enskilda städer att befästa sig med tanke på det hot en befäst stad i fel händer kunde utgöra. (Göran Dahlbäck "Den senmedeltida staden" s 291)

Med (stadsmuren) har (Visby) skrivit in sig i svensk medeltidshistoria på ett grundligare sätt än någon annan enskild ort eller bygd. ... Med (Kruttornet, byggt vid hamnen redan på 1100-talet) som bas uppfördes ringmuren i kalksten under 1200-talets andra hälft. Inget annat världsligt svenskt byggnadsverk vittnar mer om 1200-talet än Visby ringmur. Av de två andra medeltida stadsmurarna i nuvarande Sverige, de i Stockholm och Kalmar, återstår intet ovan jord. Men i Visby står muren kvar, erbjudande turisten en rundvandring på ca 3,6 kilometer. Medräknat Kruttornet hade muren inte färre än 29 torn, varav hela 27 har bevarats. ... Det var på sin tid en högst kontroversiell konstruktion, en farlig mur, som byggdes av stolta köpmän, omgivna av en rik, avundsjuk och rädd bondebefolkning. Muren är ett konkret vittnesbörd om den motsättning mellan farbönder och borgare som för varje år blev alltmer akut, en motsättning som år 1288 exploderade i krig. Borgarna segrade och marscherade i triumf genom Visbys gator. (Dick Harrison "Jarlens sekel - En berättelse om 1200-talets Sverige" s 454-455)

(Adam av Bremen) kände ... en helig lund i Uppsala. ... Den heliga lunden har funnits där, liksom vi veta, att sådana stått i hela östra Sverige. Detta framgår av ortnamnen; sammansättningar med "-lund" ha funnits från Skåne till Uppland men ha däremot varit sällsynta i Västsverige. Lundarna ha ofta blivit invigda åt gudar, särskilt många åt Tor och Frö. Detta namnskick återger - åtminstone mycket ofta - förhållanden, som rådde vid viktingatidens slut. Då dyrkade man sannolikt i stor utsträckning sina gudar i lundar. ... Kan det förklaras, hur en lund, alltså en enstaka trädgrupp, har kunnat bli särskilt helig? ... Träddyrkan i någon form har funnits hos alla germanska folk. Därvid har för övrigt det heligaste trädslaget alltid varit eken, men både ask och andra träd ha kunnat bli utvalda. En grupp av ett och samma trädslag, helst av någon sådan sort, har alltså haft naturliga förutsättningar att bli utmärkt framför andra. Det bör undestrykas, att det varit fråga om en grupp. När Adam om Uppsalalunden skrev, att "varje enskilt träd hölls för gudomligt" av en viss anledning, får man inte fatta detta som en individualisering hos träden, så att en person föredragit att offra vid ett träd, en annan vid ett annat. Det har varit trädgruppen inom ett gemensamt område, som varit helig. Detta sammanhänger i sin tur med en annan sak. ... Man har helgat lunden genom att hägna in den åt alla sidor, och där innanför ha träden stått som levande bevis på livskraften i den bygden. Själva avgränsningen, lika mycket som träden, har gjort lunden helig. Att det förhållit sig så, kan man se genom andra bevis på inhägnadens betydelse för en orts helighet. Tingsplatsen skulle t.ex. inhägnas med snören, innan tinget kunde hållas. ... Och "stavgärdet" slutligen, vars åkallan ... förbjudes i Gotlandslagen (omkring 1220), betyder just inhägnad, en gammal form för samlingsplats och kultplats, som helgats genom att den avgränsats. (Thede Palm "Tro och kult vid vikingatidens slut" s 330-332)

Hufvudingången till Ammonstemplet ligger vänd mot Nilfloden. . . . Vi träda nu in i hufvudingången eller den s. k. första stora pylonen. Den är af oerhörda dimensioner. Dess bredd är 113 meter, höjden 43 1/2 meter, och murverkets tjocklek är 15 meter. . . . Från pylonens top, dit vi stego upp, hade vi en ypperlig utsigt öfver hela tempelfältet. (P. Waldenström "Till Österland" s 703; november 1894)


Sångarna:

Vill du möta mig därhemma I vår Herres stad? Där är frid och vila skön. Inom murarna till staden Är man trygg och glad. Tänk, vad härlig nådelön. Får jag se dig, där vid tronen Njuta salighet, får jag se dig där, Svinga palmen, bära kronan, Prisa Gud i evighet. (Andliga sånger 1936 nr 469:3)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående “Israels söners tolv stammar”, se också Upp 7:4-8. Angående ”Israels söner”, se också Upp 2:14-15.


Grekiska ord:

pylôn (portgång) (i NT + exempel i GT) 1 Mos 43:19; Hes 41:2; Matt 26:71; Upp 21:12 – Dom 18:16-17; 19:26; 1 Kung 6:33; 14:27; 1 Krön 19:9; 2 Krön 12:10; Luk 16:20; Apg 10:17; 12:13; 14:13; Upp 21:13,15,21,25; 22:14.

teichos (mur) (i NT + exempel i Apokryferna) 1 Mack 1:33; 4:60; Apg 9:25; Upp 21:12 – Tobit 1:17; 13:12(14),16(17); Judit 1:2; 7:32; 14:1,11; 1 Mack 6:7; 9:50,54; 10:11,45; 12:36-37; 13:10,33,45; 14:37; 2 Mack 3:19; 5:5; 6:10; 10:17,35; 11:9; 12:13-15,27; 14:43; Syr 49:13; 2 Kor 11:33; Hebr 11:30; Upp 21:14-15,17-19.


Ytterligare studier:

1 Mos 3:24; 2 Mos 28:9,11; 39:14; Syr 44:23; Luk 4:9; Upp 21:15,21,25; 22:14.


J.A. du Rand "The imagery of the heavenly Jerusalem (Revelation 21:9-22:5)"; Neotestamentica 22.1 (1988): 65-86.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-08-13; 2012-07-30; 2015-10-31; slutlig version 2018-08-08)

Till sidans topp

21:13 Från uppstickande/öster tre portgångar och från ‘nordlig vind’/norr tre portgångar och från ‘sydlig vind’/söder tre portgångar och från sjunkanden/väster tre portgångar.

Ord för ord (19 ord i den grekiska texten): från uppstickande portgångar tre och från nordlig-vind portgångar tre och från sydlig-vind portgångar tre och från sjunkanden portgångar tre.


1883: I öster voro tre portar, i norr tre portar, i söder tre portar och väster tre portar.

1541(1703): Östantill tre portar, nordantill tre portar, sunnantill tre portar, westantill tre portar.

LT 1974: Det fanns tre portar på varje sida – norr, söder, öster och väster.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Portarna (till Guds hus) var (hela tiden) enligt/’mitt emot’ de fyra vindarna, enligt/’mitt emot’ uppstickanden/öster, hav/väster, ’nordlig vind’/norr, ’sydlig vind’/söder. (1 Krön 9:24, Grekiska GT)

Stadens portar (var gjorda) på/’för . . . skull’ Israels stammars namn, tre portar i riktning mot ’nordlig vind’/norr ... I riktning mot uppstickanden/öster ... tre portar ... i riktning mot ’sydlig vind’/söder ... tre portar ... i riktning mot hav/väster ... tre portar. (Hes 48:31-34a, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till folkskaran: "Man) skall anlända från uppstickanden/öster och sjunkanden/väster och * (א,*א,A) nordvind/norr och sydvind/söder och luta sig upp/tillbaka Guds rike." (Luk 13:29)


Exegeter, evangelister med flera:

Spökklädd, utklädd, vitklädd", ramsade Linnea. I detsamma gol göken. Nu var han i norr. Och Linnea fortsatte obetänksamt. "Norregök, sorgegök!" Men nu tystnade skrattet och Herman tittade strängt på sin äldsta dotter. "Vad är det för tal du för?" sa han. Gulla skyndade sig att försöka mildra. - Göken har ropat hela dan. Först i öster och då sa Linnea tröstegök ... sen i väster och då blev det bästegök .. och nu kom det från norr ..." "Om det vatt från söder hade det blivit döder. Och det vore värre", skrek Linnea i ett olyckligt försök att bättra upp det hon sagt. "I söder har vi sjön, så där kan ingen gök gala. Så nån dödergök har vi inte här, som väl är", sa Herman mildare. (Martha Sandwall-Bergström "Kulla-Gulla på Blomgården" s 54; början av 1900-talet)

Det blåste aldrig västan den sommaren. Alltid östan eller nordöstan, och det var en torr och kärv vind. Det kom intet regn. ... Det första folk gjorde om morgonen var att se efter moln på himlen. Det sista folk gjorde om kvällen var att se efter moln på himlen. ... Varje klar morgon kom som ett sviket hopp. Och östan fortsate att blåsa. Den var den förödande vinden, och så länge den stod på skulle också torkan fortsätta. Det var västanvinden som hade regnet med sig. Östan var dödens blåst, västan var regnets och livets. ... Stundom frestades (Karl Oskar) att knyta näven mot himlen och förbanna Honom däruppe, att förbanna Gud. Men någonting höll honom tillbaka. Gud tröste dig! hade Anna sagt. ... Markerna låg svedda som om elden gått fram över dem. ... Torrvinden blåste dag efter dag. Östan for över jorden och varslade om torrt väder. Aldrig kom vinden från västan, aldrig blåste regnets milda vind. ... Karl Oskar vaknade; han såg att det var i gryningen. Det var något ljud som hade väckt honom. ... Det regnade. Så sant han levde regnade det. ... Nu visste de det säkert. Om några dagar skulle deras rågåker skina grön av brodd. För därute blåste det västan, den västan som är regnets vind och livets. (Vilhelm Moberg "Torr sommar - berättelse från 1868" s 176-188)

1669 ställdes Ingrid Persdotter, hustru till frälseåbon Nils Persson i Kvarnaberg, inför rätta, anklagad ... för trolldom och "kusleri". ... Enligt pigan (Anna Gudmundsdotter) hade Ingrid Persdotter dymmelsonsdagen, d.v.s. i påskveckan, ... även känd för häxerier, mjölkat korna hos sin svärmoder, som då ännu levde och bodde på gården. Ingrid hällde sedan mjölken i ett horn, som hon täckte över med en jordtorva. Denna togs upp norr om huset eller i de onda makternas väderstreck. Efteråt hade hon sedan givit av samma mjölk till sina egna kor. ... Avsikten var att få nytta därav under sommaren så att icke onda människor skulle kunna skada boskapen. (Einar Persson "Trolldomsmål och religionsbrott i Byarums socken under 1600-talet" s 24)

Enligt Erik XIV:s livläkare Wilhelm Lemnius ska en allmän uppfattning ha varit att alla "i nordanvindens land, långt från solens värme, bli utrustade med ett trögt förstånd" För egen del ansåg Lemnius att orsaken snarare stod att finna i bristande uppfostran. Lärdom kan bara odlas där lärdom aktas. (Håkan Håkansson "Den lärda världen" s 101)

Klarast för eftervärlden står ... bilden av kung (Gustav Vasa) i den gestalt som han med sin krönikör Peder Svarts hjälp och i sitt eget tal vid sin sista riksdag (1560) förde fram den för sina undersåtar. ... Han var född med segerhuva, berättar Peder Svart, och då han i sin första tid förehade något viktigt, "var det alltid nordanväder, vilket man hade som gammalt märke att Gud skulle giva lycka". (Ingvar Andersson "Sveriges historia" s 160)

Sannolikt hade var och en (under 1400-talet) sin bestämda plats i kyrkan, och man satt i kyrkbänkar som var fördelade efter social ställning. Antagligen befann sig kvinnorna ännu under senare delen av medeltiden i den norra delen av kyrkan, vilken i teologiska utläggningar om väderstreckens symboliska betydelse förknippades med ondskans makter och med köttslighet i motsats till andlighet. Männen däremot fanns på sydsidan. (Bertil Nilsson "Kyrka och lärdom" s 109-110)

Finnveden, gränsfylket, var i gamla tider ett av "smålanden" i det blivande Småland och omfattade de tre häradena Sunnerbo, Västbo och Östbo. Namnen hade de fått efter sitt läge i förhållande till "innanhavet" Bolmen. (Karl Salomonsson "Kring Bolmen och Sunnerbo ryar" s 318)

Samma stora, mellan Svarta och Atlantiska hafven löpande bergskedja, som åtskiljde norden och södern, utgjorde i äldsta tider äfven gränsen för Grekernas och Romarnes geographiska kunskap. Här lågo ursprungligen de beryktade Ripaeiska bergen, om hvilkas guldbevakande gripar och andra vidunder de gamle hade så många dikter. Från dessa berg, trodde de, kom nordanvinden, derföre de äfven kallade alla nordom Alperna boende folk med ett gemensamt namn Hyperboreer, efter orden, menniskor, de der bo ofvanom nordanvinden. Här, i vestern och norden, tänkte de sig mörkrets region. (A.M. Strinnholm "Svenska folkets historia från äldsta till närwarande tider - Första Bandet" s 3; De gamles kunskap och begrepp om vår Nord)


Grekiska ord:

borras (‘nordlig vind’/norr) (i NT + exempel i Apokryferna) Luk 13:29; Upp 21:13 – Judit 16:3; Syr 43:17,20.

dysmê (sjunkande/väst) (i NT + exempel i Apokryferna) Luk 13:29; Upp 21:13 – Tobit 1:2; Judit 1:7; 2:6,19; 5:4; Baruk 4:37; 5:5; Matt 8:11; 24:27; Luk 12:54.

notos (‘sydlig vind’/söder) (i NT + exempel i Apokryferna) Luk 13:29; Upp 21:13 – Judit 2:23,25; 7:18; 1 Mack 3:57; 5:65; Syr 43:16; Matt 12:42; Luk 11:31; 12:55; Apg 27:13; 28:13. En alternativ översättning av “notos” är “sydvästvind”, vilket är den bästa översättningen av ordet i det grekiska GT.


Ytterligare studier:


J.A. du Rand "The imagery of the heavenly Jerusalem (Revelation 21:9-22:5)"; Neotestamentica 22.1 (1988): 65-86.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-08-13; 2012-07-30; 2015-11-01; slutlig version 2018-08-08)

Till sidans topp

21:14 Och stadens mur (var) (א*) tolv grundvalar, och uppå dem (var) tolv namn av/på den lille Baggens tolv apostlar.

Ord för ord (17 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus): och '-en mur'/muren '-ens stads'/stadens grundvalar tolv och uppå dem tolv namn (av)-de tolv apostlar lille-'-ns bagges'.


1883: Och stadsmuren hade tolf grundvalar och på dem tolf namn, namnen på Lammets tolf apostlar.

1541(1703): Och stadsmuren hade tolf grundwalar, och i dem de tolf Lambsens Apostlars namn.

LT 1974: Murarna hade tolv grundstenar, och på dem fanns namnen på Lammets tolv apostlar inristade.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Elia tog tolv stenar enligt/efter antal(et) av Israels stammar, (Israel) som Herren hade samtalat (med) i riktning mot honom, då Han sade: “Israel skall vara ditt namn.” Och han byggde stenarna i Herrens namn. (1 Kung 18:31-32, Grekiska GT)

(Gud) gjorde två arvslotter, en för Guds folk och en för alla nationerna. (Ester 10:3gb/F7b, Grekiska GT)

(Herren sade:) "Skåda, jag kastar/lägger in, in i Sions grundvalar, en dyrbar sten, en utvald, ädel topphörnsten in i dess grundvalar, och den som tror på den skall inte/förvisso ej komma på skam." (Jes 28:16b, Grekiska GT)

(Herren sade till Babylon:) “De/man må inte/förvisso ej ta från dig ... en sten ’in i’/’avsedd för’ en grundval.” (Jer 51:26a, Grekiska GT)

(Herren sade:) ”Jag skall skicka ut en eld emot Juda, och den skall 'äta ner'/förtära Jerusalems grundvalar.” (Amos 2:5, Grekiska GT)

(Kungen) grundade (murens) bredd ‘in i’/’avsedd för’ 60 alnar. (Judit 1:3b)

(Salomo sade till Herren:) “Du har ordnat varje ting alltigenom/’från början till slut’ (med) mått och antal och ställning/våg.” (Salomos Vishet 11:20b)

(Templets mur) grundades (med) dubbel höjd. (Syr 50:2a)


Den Senare Uppenbarelsen:

De tolv apostlarnas namn är de här: (Matt 10:2a).

Jesus talade till (Sina lärjungar:) “Amen säger Jag er att/: ‘Ni, de som har följt Mig i pånyttfödelsen, när Människans Son – alltefter omständigheterna – må sitta ner uppå Sin härlighetsglans' tron, kommer och/också ni själva (א,*א) att sitta emot tolv troner och döma Israels tolv stammar.’” (Matt 19:28)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “'Varje den'/’var och en’ som kommer i riktning mot Mig och hör Mina utsagor och gör dem, Jag skall inunder/’i hemlighet’ visa er vem han är lik. Han är lik en människa som byggde en bostad, som grävde och fördjupade och satte/lade en grundval emot klippan.” (Luk 6:47-48a)

(De som hade tagit emot Petrus' utsaga) 'var (hela tiden) tålmodiga mot'/'anslöt sig (hela tiden) till' apostlarnas lära och gemenskapen, till brödets styckande/brytande och bönerna. (Apg 2:42)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Staden) hade en stor och hög mur som hade tolv portgångar och på/i portgångarna (var) tolv budbärare. Och deras (א,* א) namn hade varit (och var) skrivna (א,* א), vilka är de * (א,* א) av Israels söners tolv stammar. (Upp 21:14)


Exegeter, evangelister med flera:

Matteus framställer även Jesus som den som kallar Israel till omvändelse en sista gång samtidigt som han redan börjar skapa ett förnyat Israel, där de tolv apostlarna utgör ett komplement till de tolv stammarna. (John Stott "Genom Bibeln - Dag fär dag" s 160 i kommentar till Matt 1:22)

Att Johannes talar om apostlarna på detta sätt brukar anföras som bevis för att han inte själv kan vara en apostel. Det skulle innebära självförhävelse, menar man. Så helt säkert är det nu inte. Apostlarna visste att de inte blivit utvalda därför att de var märkvärdigare än andra. De var Kristi vittnen och representanter, skyldiga att föra vidare vad de lärt av honom. Så skulle de lägga en grund, som inte kunde rubbas. Det var deras plikt att göra klart, hur oföränderlig den var. (Bo Giertz ”Uppenbarelseboken” s 129)

Jag tror världen har blivit galen! Evig fred! Aldrig krig mer! Vilka floskler, vilka barnsligheter. Tror man att man kan ändra på någonting sådant, på själva världsordningen. Vilken inbilskhet! Och vilken trolöshet mot det förflutna, mot alla stora traditioner! Aldrig krig mer! Ska blod aldrig mer flyta och ära och hjältemod inte längre räknas för någonting. ... Ska ingenting längre sätta en gräns för människornas bottenlösa högmod och själförhävelse. ... Ska själva livets grundvalar rubbas! (Pär Lagerkvist "Dvärgen" s 84)

Dagen innan Georges Delbarre reste från Stjärnö och gårdarna runt sjön var även dagen före årets största rådjursjakt. Liksom alltid den dagen hade baron Jan Gustav middag på Stjärnö för grannarna och gamla jaktvänner. De tjugofyra ljusen brann i järnkronan i Stjärnös mörka sal, och man drack gammal bourgogne ur den stora silverbägaren, som gick bordet runt. (Birgit Th Sparre "Gårdarna runt sjön" s 82)

Jag har villkorligt lovat denna tidning att en gång skriva om mina minnen från två storstrejkar, och huru jag upptäckte vilka hjälplösa, överflödiga lyxartiklar vi icke-arbetare äro, och huru hela samhället med kultur, med blommorna konst, poesi och steril lärdom, endast är till på nåder, på deras nåder som äro grundvalarne och murarne. (August Strindberg "Människans Rättigheter i ett civiliserat och kristet samhälle" s 184-185; Social-Demokraten 1912-01-22)

Jag tecknar icke in blanco mitt namn under något som jag icke vet hvad det skall innehålla. Det kan ju komma att stå ett beröm över (Maximilian Hardens) fälttåg mot Kristendomen, och jag håller som Ni vet på Kristendomen såsom en af vår Vesterländska kulturs grundvalar. (August Strindberg "August Strindbergs brev XIV 1901-mars 1904" s 209; brev 8 sept 1902 till Emil Schering; Hardens tidskrift Zukunft firade 1902 sitt 10-årsjubileum)

Den ryktbara arbetareagitationen, som för några år sedan sattes i gång av studenten Thrane, vann stor anklang bland (de fattiga) husmännen i Gudbrandsdalen. Talrika arbetareföreningar bildades därstädes. Nu (år 1858) äro de upplösta. De saknade sedlig grundval och klart praktiskt mål - måste således gå sin undergång till mötes. Agitationens huvudfel var att densamma tillskrev orsakerna till eländet uteslutande de självägande klasserna och betraktade arbetarna själva rena som snö och alldeles oskyldigt lidande. (Viktor Rydberg "En vandring i Norge" s 79; Göteborgs Nyare Handels- och Sjöfartstidning 21 augusti - 27 november 1858)

Salviati: "Närhelst man finner en brist redan i grunden, kan man med goda skäl tvivla på allt det övriga som bygger därpå. Jag nekar inte till att vad Aristoteles hittills har framlagt i allmänna ordalag om universella och grundläggande principer, senare i utvecklingen kan bekräftas med särskilda bevis och erfarenheter. Vi måste därför överväga och skärskåda dem alla, var för sig. Men redan vad som hittills sagts röjer många och stora svårigheter (och ändå vore det viktigt att dessa principer vore absolut säkra och tillförlitliga, så att man kunde bygga på dem med större övertygelse). Innan tvivlen hopar sig ännu mer, vore det därför inte så tokigt att se efter om man händelsevis (som jag tror) kan gå en annan väg som är säkrare och rakare, och lägga de första grundstenarna efter mer genomtänkta arkitektoniska regler. ... Jag tillägger att som sådan är (världen) nödvändigtvis välordnad, alltså att dess delar sinsemellan är arrangerade i fullkomlig ordning. Denna tes tror jag inte kan förnekas." (Galileo Galilei "Dialog om de två världssystemen" s 34; Filippo Salviati 1571-1614 - Florentisk adelsman som stod Galilei nära och som blev medlem av den berömda Linceo-akademin på Galileos rekommendation)

Men öfwer dig (Jerusalem), säger (profeten) uppgår Herren. Ty icke allt folket är förblindadt, utan derifrån är uttagen den bästa och yppersta delen i christenheten, nemligen apostlarna, evangelisterna och många heliga. Dessa äro de, öfwer hwilka icke är mörker, och som icke heller dermed äro öfwerhöljda, utan öfwer dem är Herren sjelf predikad och är så predikad, att Hans härlighet är i dem uppenbarad eller sedd. Ty här säger han icke allenast: Guds härlighet går upp öfwer dig, utan ock synes i dig. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 132 i kommentar till Jes 60:1-6)

De tolv stammarna, Israels släkte, föddes i ett främmande land, såtillvida som också Kristus (gjorde det) för att frambringa församlingens tolvpelade grund. (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 493)

Plato var den, som riktade uppmärksamheten på nödvändigheten af en vetenskapligt noggrann, allmängiltig definiering af de geometriska grundbegreppen, hvarförutan geometrins stora byggnad, till hvilken enskilde forskare framburit och då ännu höllo på att frambära byggnadsmaterialet, skulle sakna den fasta oomkullstötliga grundvalen. Det är all anledning antaga, att Plato klarare än någon annan fattat idéen om att samtliga matematiska, särskilt geometriska sanningar, bildade, så att säga, a priori och i sig själfva en enda stor förnuftsbyggnad, hvars grundvalar voro de sanningar, hvilkas allmängiltighet och oemotsäglighet bero därpå, att de ej äro annat än specifikationer af tankelagen, tillämpade på storheterna i rummet; på dessa grundsanningar skulle åter de sanningar hvila, som lättast läte sig vinna och bevisa medels konstruktion och deduktion ur grundsanningarna; på dessa åter, i allt högre och högre lag, de andra, allteftersom de kräfde ett större underlag af bevisade förutsättningar, tilldess att ändtligen detta väldiga tanketempel stode färdigt med grunden lagd på den evigt bestående tankelagen, med arkitraven lyftad i himmelens eter. Denna syn på matematiken som ett stort systematiskt helt af tankar var ju i själfva verket en pendant och en motbild till Platos syn på universum som ett systematiskt helt af oförgängliga substanser, en harmonisk värld af eviga idéer, af hvilka vår sinnesvärld är blott en i tiden och rummet projicerad skugga. (Viktor Rydberg "Romerska kulturen under kejsartiden - fortsättning" s 23-24; föreläsningar vid Stockholms Högskola höstterminen 1886)


Egna kommentarer och funderingar:

De tolv apostlarna representerar den kristna kyrkan på ett sätt som inte någon annan kristen kan göra och har därför sin särskilda plats i det nya Jerusalem. Det kanske är i detta ljus vi måste se den spänning som uppkom i kristenheten i samband med aposteln Petrus' död. Hur skulle hans efterträdare i Rom - Linus, Anacletus och Klemens - förhålla sig till den ännu levande aposteln Johannes? Hade Petrus en auktoritet som stod över de övriga apostlarnas? Hade därför också hans efterträdare, som inte hörde till de tolv apostlarna, en auktoritet som kunde hävdas gentemot Johannes? Med andra ord, var Petrus den främste av de tolv, men ändå en av dessa, eller var han en apostel som stod över de andra apostlarna, en som skulle kunna ses som Kristi ställföreträdare? I Uppenbarelseboken ges ingen särskild plats åt Petrus i det nya Jerusalem. De tolv apostlarna framstår som jämställda. Angående spänningen mellan aposteln Johannes och andra auktoriteter i kyrkan, jämför spänningen mellan Diotrefes och Johannes i 3 Joh v 9-10.


Grekiska ord:

themelios/themelion (grundval) (i NT + exempel i Apokryferna) Luk 6:48; Upp 21:14 – Judit 16:15; Syr 1:15; 3:9; 10:16; 16:19; 50:15; Luk 6:49; 14:29; Apg 16:26; Rom 15:20; 1 Kor 3:10-12; Ef 2:20; 1 Tim 6:19; 2 Tim 2:19; Hebr 6:1; 11:10; Upp 21:19.


Ytterligare studier:

Job 38:4; Ps 24:2; 102:25(26); Ordsp 3:19; Matt 7:25; Apg 1:26; Ef 3:17; Kol 1:23; Hebr 1:10; 1 Petr 5:10.


C.K. Barrett "The Apostles in and after the New Testament"; Svensk Exegetisk Årsbok 21 (1956): 30-49.

A.S. Geyser "Jesus, the Twelve and the twelve tribes in Matthew"; Neotestamentica 12.1 (1978): 1-19.

D. Mathewson "A Note on the Foundation Stones in Revelation 21.14,19-20"; Journal for the Study of the New Testament 25.4 (2003): 487-498.

J.A. du Rand "The imagery of the heavenly Jerusalem (Revelation 21:9-22:5)"; Neotestamentica 22.1 (1988): 65-86.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-08-13; 2012-07-30; 2015-11-01; slutlig version 2018-08-08)

Till sidans topp

21:15 Och den som samtalade i sällskap med mig hade (hela tiden) ett mått, ett vassrör av guld, för att han måtte/’skulle kunna’ mäta staden och dess portgångar och dess mur.

Ord för ord (21 ord i den grekiska texten): Och den samtalande i-sällskap-med mig hade-(hela-tiden) (ett)-mått (ett)-vassrör av-guld, för-att (han)-måtte-mäta '-en stad'/staden och '-na portgångar'/portgångarna dess och '-en mur'/muren dess.


1883: Och den som talade med mig, hade en mätstång af guld för att mäta staden och dess portar och dess mur.

1541(1703): Och den som talade med mig hade ena gyldene rö, der han med mäta skulle staden, och hans portar, och hans mur.

LT 1974: Ängeln höll en mätsticka av guld i sin hand för att mäta staden och dess portar och murar.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Skåda en man ... och i hans hand ... ett mätvassrör, och han stod uppå/vid (templets) port. (Hes 40:3b, Grekiska GT)

I mannens hand (var) ett vassrör. Måttet (var) sex alnar och i/med en brottares aln. Och han mätte förmuren alltigenom, en bredd jämställd (med) vassröret och dess höjd jämställd (med) vassröret. Och han kom in i, in i portgången. (Hes 40:5b-6a, Grekiska GT)

(Profeten sade:) “Skåda, en man och i hans hand ett litet lantmäterirep. Och jag talade i riktning mot honom: ”Vart går du?” Och han talade i riktning mot mig: ”(För) att mäta Jerusalem alltigenom.” (Sak 2:1b-2a, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “I/med vilket mått ni mäter, skall det mätas åt er.” (Matt 7:2b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Jesus talade (till) (den som tidigare hade varit blind men som nu såg): "Och du har skådat (och skådar) (Människans Son) och Den som samtalar i sällskap med dig, Den där är det." (Joh 9:37)

Och det gavs mig ett vassrör likt en käpp, som sade: ”Res dig upp och mät Guds tempel och offeraltaret och de som ’kastar sig ner’ i/vid det.” (Upp 11:1)

(Staden hade) en stor och hög mur som hade tolv portgångar och på/i portgångarna (var) tolv budbärare. (Upp 21:12a)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående “staden och dess portgångar och dess mur”, se också Upp 21:12.


Ytterligare studier:

Hes 40:48; Upp 21:21,25.


Paul B. Decock "The Scriptures in the Book of Revelation"; Neotestamentica 33.2 (1999): 373-410.

Daniel M. Swanson "Expansion of Jerusalem in Jer 31:38-40: Never, Already, or Not Yet"; The Master's Seminary Journal 17.1 (Spring 2006): 17-34.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-08-13; 2012-07-30; 2015-11-02; slutlig version 2018-08-08)

Till sidans topp

21:16 Och staden ligger fyrhörnig, och dess längd (är) * (א,* א) så mycket/stor som bredden. Och han mätte staden (med) vassröret, uppå/’med avseende på’ stadier, tolv av antalet ettusen, längden och bredden och dess höjd är jämställda.

Ord för ord (33 ord i den grekiska texten Sinaiticus): och '-en stad'/staden fyrhörnig ligger och '-en längd'/längden dess så-mycket-som '-en bredd'/bredden. och (han)-mätte '-en stad'/staden (med)-'-et vassrör'/vassröret uppå stadier tolv (av)-antalet-ettusen, '-en längd'/längden och '-en bredd'/bredden och '-en höjd'/höjden dess jämställda är.


1883: Och staden utgör en fyrkant, och dess längd är lika stor som bredden. Och med mätstången uppmätte han staden till tolf tusen stadier; dess längd och bredd och höjd äro lika.

1541(1703): Och staden ligger fyrkant, och hans längd är så stor som bredden; och han mälte staden med rön, tolf tusend stadier; och hans längd, och bredd, och höjd äro lika.

LT 1974: När han mätte den, fann han att den var en fyrkant, lika bred som den var lång. Ja, den hade i själva verket formen av en kub, för dess höjd var exakt densamma som dess övriga mått – tvåhundratrettio mil i vardera riktningen.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Gud sade till Noa:) “Gör en kista/ark åt dig själv fyrkantig ut ur/av trän/trästycken ... Och på det här sättet skall du göra kistan/arken: kistans/arkens längd trehundra alnar och bredden femtio alnar och dess höjd trettio alnar.” (1 Mos 6:14a,15, Grekiska GT)

I en mitt av (templets) hus inifrån/inuti, där (gav/placerade) David Herrens förbundskista/förbundsark, (och det här rummet hade) en längd av tjugo alnar och en bredd av tjugo alnar och dess höjd (var) tjugo alnar. (1 Kung 6:19b-20a, Grekiska GT)

(Kungen) gjorde offeraltare åt sig själv i varje hörn i Jerusalem. (2 Krön 28:24b, Grekiska GT)

(Herren sade till Sitt folk:) “En stad skall byggas emot (Jerusalems) höjd ... (Jer 30:18b, Grekiska GT)

I mannens hand (var) ett vassrör. Måttet (var) sex alnar och/nämligen i/med en brottares aln. Och han mätte förmuren alltigenom, en bredd jämställd (med) vassröret och dess höjd jämställd (med) vassröret. Och han kom in i, in i portgången. (Hes 40:5b-6a, Grekiska GT)

Guds/offeraltarets härd (skall vara) fyrkantig, tolv alnar av/i längd emot tolv alnar av/i bredd ... (Hes 43:16b, Grekiska GT)

(Jerusalems) mått/mätningar (skall vara) de här: Från de i riktning mot ’nordlig vind’/norr 4500 (alnar) och från de i riktning mot ’sydlig vind’/söder 4500 (alnar) och från de i riktning mot uppstickanden/öster 4500 (alnar) och från de i riktning mot hav/väster 4500 (alnar). (Hes 48:16, Grekiska GT)

(Profeten sade:) “Skåda, en man och i hans hand ett litet lantmäterirep. Och jag talade i riktning mot honom: ”Vart går du?” Och han talade i riktning mot mig: ”(För) att mäta Jerusalem alltigenom.” (Sak 2:1b-2a, Grekiska GT)

De/man byggde Davids stad (med) en stor och fast mur (med) fasta torn, och den blev för dem ’in i’/till en utkant/borg. (1 Mack 1:33)

Jerusalems murar (skulle) höjas ännu mer och en stor höjd höjas ‘uppåt mitt’/mellan utkanten/borgen och staden ‘in i det’/till att skilja (utkanten/borgen) alltigenom (från) staden, ... så att (människorna i utkanten/borgen) varken måtte köpa eller sälja. (1 Mack 12:36a)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) "Ni är utsmyckningens/’den utsmyckade världens’ ljus. Inte förmår en stad som ligger ovanpå ett berg att vara gömd/dold?” (Matt 5:14)

Jesus säger till (prästledarna och de äldste): “Läste ni inte heller någonsin i skrifterna: ’En sten som de som byggde förkastade, den här blev ’in i’/till ett hörns huvud/början, från sidan av Herren blev den här, och den är förunderlig i våra ögon?’” (Matt 21:42)

(Zacharias sade:) "'Ett uppstickande'/'en soluppång' skall granska oss ut ur en höjd.” (Luk 1:78b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Jag skådade fyra budbärare, som stod emot jordens fyra hörn. (Upp 7:1a)


Exegeter, evangelister med flera:

Höga Visan R 7:5 ... säger att Jerusalem skall förstoras till dess att det når Damaskus portar och upphöjas till dess att det når Guds tron. (J. Massyngberde Ford "Revelation" s 334)

Styrelsen (i Angelus Temple i Los Angeles) består av 24 medlemmar - alltså ett bibliskt tal, de 24 äldste. ... Den stora hörsalen är lika vid, som det utvändigt är högt till taket nämligen 120 fot. (Viktor Johansson "Nya minnen från färdevägen" s 343-344; besök i USA 1936)

(Marja) har köpt en missionstidning av Daniel, han fick sälja tre tidningar. Där var betraktelser och verser och en bild med nakna negrer utanför missionärens villa i en palmlund. På en spalt stod ett stycke som till överskriften löd: DE MÅNGA BONINGARNA. Och så ett bibelspråk. Obeslutsam än om vad hon skall läsa eller om hon skall lägga tidningen ifrån sig för i kväll stavar hon på bibelspråksmumret trubbigt som det var tryckt: Uppbe tjugeett kap sexton ve. Hon fortsätter på försök: "Och staden utgör en fyrkant, och dess längd är lika stor som bredden. Och med mätstången uppmätte han staden till tolv stadier, dess längd och bredd och höjd äro lika." "Enligt Guds egen uppgift om denna stads storhet, så räcker den till för tusen världar lika stora som vår jord och med lika många människor som levat, nu leva och komma att leva, om världen komme att stå i tiotusen århundraden" - Marja stannar. Mikael tittar ut i mörkret. Långt bort skiner ett ljus som släcks sent om natten. "Hör du?" 'Tolv tusen stadier äro lika med sju millioner sexhundratjugutusen fot. Staden (tolv tusen stadier) i kubik gör fyrahundratrettiofyra trillioner, fyrahundrafemtio tusen sjuhundratjuguåtta billioner kubikfot. Hälften av detta vilja vi taga för den himmelska tronen och hälften av den andra återstoden lika med en fjärdedel så ha vi ändock kvar etthundratio trillioner sexhundratolv tusen sexhundranittiotvå billioner kubikfot. Om vi nu dividera dessa med fyratusen noll nittiosex som utgör ett rum sexton fot i kubik, så få vi tjugutusen noll noll fem billioner fyrationiotusen trehundrasexton millioner åttahundranittiofyra tusen femhundratrettioett sådana rum. Om vi nu antaga att vår jord ägt niohundra millioner invånare och att varje generation varar blott trettiotre och ett halvt år, så få vi för varje århundrade två tusen niohundrasjuttio millioner människor. Om nu världen komme att stå i en millon år så få vi ett invånareantal av tjugunio billioner sju hundra tusen millioner. Om det nu funnes tusen sådana världar till med lika lång tillvaro och invånareantal, så skulle likväl varje inbyggare få omkring hundra rum sexton fot i kubik. Sannerligen: Där äro många boningar. (Undertecknat) E. Öblom.' "Öblom", upprepar Marja. "E. Öblom." Men därefter tillägger hon, och det hörs att nöjet av läsningen är borta: "Hu så ödsligt!" (Tage Aurell "Till och från Högåsen" s 59)

Från den 14 maj 1928 berättar församlingens protokoll, att ritningarna till (den nya) kyrkan var färdiga och arbetet med grunden kunde påbörjas. ... Utnyttjandet av tomten till dess yttersta kapacitet var även ett stort problem. Byggnadsstadgan i Stockholm säger, att man får bygga ett hus så högt, som gatan är bred. Åt Rörstrandsgatan fick vi således bygga 22 m högt och åt den privatgata, till vilken kyrktomten å andra sidan gränsade, kunde vi få bygga till en höjd av 16 meter. Medan arkitekten arbetade på lösningen av denna fråga, kom han fram till den form, som kyrkan nu har. Det unika däri var takets stigning från podiet, som ligger mot privatgatan, till entrén, som vetter åt Rörstrandsgatan. (Lewi Pethrus "Hänryckningens tid" s 290-291)

Den tanken att det finns ett land der ofvan som liknar denna egentligen sköna jord, gör mig själaglad, ty att direkt öfvergå till ett öfversvinneligt har varit mig emot. ... Strabo menade att stora pyramiden var så underbar att den måste vara nedsänkt från himlen. Den ser ut som en kristall af alun eller Ammoniakalun. ... Job: XXXVIII och XXVI anses tyda på pyramiden; likaså Leviticus' XIX 35-37 der Gud säger att han gifvit sjelf mått, mål och vigt, hvilka ju bestämdes af pyramiden. (August Strindberg "August Strindbergs brev XI maj 1895-nov 1896 s 271-272; brev 18 juli 1896 till Torsten Hedlund)


Egna kommentarer och funderingar:

Tolv tusen stadier är omkring 1500 engelska mil. Avståndet från Jerusalem till Damaskus (jfr Exegeter, evangelister med flera ovan) är omkring 100 engelska mil längre, det vill säga omkring samma avstånd. Med denna jämförelse vill jag emellertid inte hävda, att antalet tolvtusen inte skulle kunna vara symboliskt.

Vanligen tänker sig exegeterna, att staden i sina mått är som en kub. Men en alternativ tolkning, som jag menar är att föredra, är att se höjden som ett slags högt berg (jfr Upp 21:10). Grundtexten kan mycket väl översättas i ljuset av t ex Jer 30:18 (en höjd i staden) och 1 Macc 12:36 (en höjd utanför staden). Samtidigt är det troligt, att det finns en anspelning på det inre rummet i tempelhuset (jfr 1 Kung 6:19-20). Jämför också med murens mått i Upp 21:17.


Grekiska ord:

mêkos (längd) (i NT + exempel i Apokryferna) Upp 21:16 – Judit 1:2; 7:3; Ef 3:18.

tetragônos (fyrhörnig) (i NT + exempel i GT)1 Mos 6:14; Hes 43:16; Upp 21:16.

(h)ypsos (höjd) (i NT + exempel i Apokryferna) Judit 16:7; 1 Mack 12:36; Luk 1:78; Upp 21:16 – Judit 1:2; 7:10; 13:20; 16:7; 1 Mack 1:40; 10:24; 13:27; Syr 1:3; 16:17; 17:32; 46:9; 50:2; 51:19; Manasses bön v 9; Luk 24:49; Ef 3:18; 4:8; Jak 1:9.


Ytterligare studier:

2 Mos 27:1-2; 28:16; 30:2; 39:9; 1 Kung 7:34; Job 1:19; Matt 5:14; 6:5; Mark 12:10; Luk 20:17.


J.A. du Rand "The imagery of the heavenly Jerusalem (Revelation 21:9-22:5)"; Neotestamentica 22.1 (1988): 65-86.

Daniel M. Swanson "Expansion of Jerusalem in Jer 31:38-40: Never, Already, or Not Yet"; The Master's Seminary Journal 17.1 (Spring 2006): 17-34.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-08-14; 2012-07-30; 2015-11-02; slutlig version 2018-08-08)

Till sidans topp

21:17 Och han mätte dess mur, etthundrafyrtiofyra alnar, en människas mått, som är en budbärares.

Ord för ord (14 ord i den grekiska texten): och (han)-mätte '-en mur'/muren dess, etthundra fyrtio fyra alnar (ett)-mått (en)-människas, vilket/som är (en)-budbärares.


1883: Och han uppmätte dess mur till ett hundra fyrtiofyra alnar, efter människomått, som ock är en ängels.

1541(1703): Och han mätte hans mur, hundrade fyra och fyratio alnar, efter ens menniskos mått, som Ängelen hade.

LT 1974: Sedan mätte han tjockleken på murarna och fann att de var sjuttiotvå meter tjocka (ängeln ropade ut dessa mått till mig, och han använde standardmått).


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Ogs säng) ... i Ammons söners utkant/borg, dess längd (var) nio alnar och dess vidd fyra alnar i/med en mans aln. (5 Mos 3:11b, Grekiska GT)

(Profeten sade:) “Skåda, en omgivande mur utifrån/utanför huset i en ring från/’runt omkring’. Och i mannens hand (var) ett vassrör. Måttet (var) sex alnar, och/nämligen i/med en brottares aln.” (Hes 40:5a, Grekiska GT)

De här är offeraltarets mått i en aln av och/nämligen en brottares aln. (Hes 43:13a, Grekiska GT)

(Kungen) gjorde murens höjd sjuttio alnar och dess bredd femtio alnar. (Judit 1:2b)

Lågan hade/nådde (hela tiden) alltigenom emot/intill 49 alnar ovanpå brännugnen. (Asarjas bön v 24)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “I/med vad/det mått ni mäter, skall det mätas åt er och det skall sättas/läggas till för er.” (Mark 4:24b)

(Jesus sade: "De som anses helt och hållet värdiga att nå fram till ... uppståndelsen ut ur döda kroppar) förmår inte längre att dö, ty de är uppståndelsens söner, jämställda (med) budbärare, och är Guds söner." (Luk 20:36)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Roddarna/tjänarna kom så i riktning mot prästledarna och fariseerna, och de där säger (P66, א,* א) till dem: ”På grund av vad ledde/’tog ... med’ ni inte Honom?” Roddarna/tjänarna svarade: ”’Inte heller någonsin’/aldrig har en människa samtalat på det här sättet som Den här, Människan, samtalar (P66,א*)!” (Joh 7:45-46)

Jesus kom så ut utanför och var klädd i den törniga kronan och det purpurröda klädesplagget. Och Han säger till dem: ”Skåda, Människan!” (Joh 19:5)

Jag hörde antalet av dem som hade förseglats (och var förseglade), etthundrafyrtiofyra av antalet av tusen som hade förseglats (och var förseglade) ut ur/av varje stam av Israels söner. (Upp 7:4)

Det är en människas antal, * (P47, א,* א) sexhundrasextiosex (א,* א: femininum). (Upp 13:18b)


Exegeter, evangelister med flera:

Siffror (i judisk talmystik) kunde kombineras på olika sätt – till exempel 7 (3+4), 10 (3+7), 12 (3 gånger 4) ... (Mikael Tellbe ”Lammet och odjuret” s 42)

Muren är låg i jämförelse med staden själv: 144 alnar till 12,000 stadier, d.v.s. 75 m. till 2,300 km., det är som om ett storstadshus på 20 m. höjd hade ett staket med en höjd av 2/3 mm.! Därmed är det sagt: så säkert är Jerusalem! Ingen fiende kan störa det, ingen vedersakare oroa det. Så fullkomligt äro alla fiender besegrade av den Korsfäste! ... Herren är själv dess mur (Sak. 2:9; Ps. 125:2), och honom kan ingen storma. (Erich Sauer ”Den korsfästes triumf” s 207-208)

"Det där om Noaks ark. Inte kan det vara sant inte", (sade en av kortspelarna). ... "inte kunde det får rum så mycket i en så liten ark?" ... Längden var trehundra alnar, höjden trettio och bredden femtio. "Men inte kunde det räcka till!" (sade han). "Det beror på hur stor Noaks aln var", (sade jag). "Det var väl en vanlig svensk aln", förklarade mannen. ... "Varifrån hade Noak fått sin svenska aln?" sporde jag. ... "Vet herrn", sade han, "det där har jag aldrig tänkt på förr. När jag nu förstår, att det kunde varit ett annat mått än vårt, vill jag ej längre bestrida, att det kunde gått för sig." (E. Melander "Kortleken, bibeln och vetenskapen" s 47; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings Julkalender för 1923)

"Människan skall vara dig given, att hon må vinna sin seger", sade Herren (till Frestaren). Och då ... Men det är en senare historia. Då gäller det de riktiga mannarna, de som gå och tänka på allvar och på stora ting. Tro mig, när de börja dåras, då skall både Per Andersson och Tröls och Anders vid smedjan stå där och häpna, och Spissen skall mumsa och säga "månn de" och ångra att han icke tog till bättre, och alla sparvhökar skola göra ett ryck med vingen och känna efter om de kanske är födda med örnars mått. (Hans Larsson "Hemmabyarna" s 219)

(1649) bestämdes ... att milstenar skulle sättas upp på varje fjärdingsväg. ... Det dröjde ända till 1699 innan vi fick en enhetsmil i Sverige. Innan dess hade varje landskap sin egen millängd. Den kunde variera mycket. En småländsk mil var 7,5 km. I Västergötland var den nästan dubbelt så lång, 13 km. Allra längst var Dalamilen som mätte (15 km). Kortast var den finska milen, bara (6 km). ... När vi i slutet av 1600-talet äntligen fick en enhetlig millängd, bestämdes att denna skulle vara 6000 famnar (= 10688 meter; 1 famn = 180 cm). ... Den nya enhetsmilen, eller gamla milen som vi kallar den nu, behölls ända till 1855, då vi införde decimalsystemet i Sverige. Då bestämdes att milen skulle vara 10 000 meter. (Lennart Davidsson "Resor och transporter i gången tid" s 33-34)


Egna kommentarer och funderingar:

I Asarjas bön v 24 sägs det, att lågan nådde 49 alnar = 7 gånger 7 eller (3+4) gånger (3+4). Här i Upp 21:17 är murens höjd 144 alnar = 12 gånger 12 eller (3 gånger 4) gånger (3 gånger 4).


Ytterligare studier:


J.A. du Rand "The imagery of the heavenly Jerusalem (Revelation 21:9-22:5)"; Neotestamentica 22.1 (1988): 65-86.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-08-14; 2012-07-30; 2015-11-03; slutlig version 2018-08-08)

Till sidans topp

21:18 Och ett (א*) byggnadsmaterial av/i dess mur var (hela tiden) (א*) jaspis, och staden (var/bestod av) ren guldmetall likt rent kristallglas.

Ord för ord (15 ord i den grekiska texten): och var-(hela-tiden) (ett)-byggnadsmaterial 'ens murs'/murens dess jaspis och '-en stad'/staden guldmetall ren likt kristallglas rent.


1883: Och dess mur var byggd af jaspis, och staden var af rent guld, likt rent glas.

1541(1703): Och hans murs byggning war af jaspis; men sjelfwa staden af klart guld, lik wid rent glas.

LT 1974: Staden var av rent, genomskinligt guld, som liknade glas. Muren var gjord av jaspis.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren sade till Mose:) “Du skall förgylla (arken) ner/’helt och hållet’ med ren guldmetall, utifrån/utanpå och inifrån/inuti skall du förgylla den.” (2 Mos 25:11a, Grekiska GT)

(Herren sade till Mose:) “Du skall göra ett lampställ ut ur/av ren guldmetall.” (2 Mos 25:31a, Grekiska GT)

(Mose sade till Israel:) “Om du – alltefter omständigheterna – må bygga en ny bostad, skall du och/också göra ’en krans’/’ett bröstvärn’ till din byggnad.” (5 Mos 22:8, Grekiska GT)

(Job sade:) “Guldmetall och kristallglas skall inte jämställas (med vishet).” (Job 28:17a, Grekiska GT)

(Herren sade till Jerusalem:) “Jag skall sätta/göra dina bröstvärn (av) jaspis.” (Jes 54:12a, Grekiska GT)

(Profeten sade om Jerusalem:) “... Guldmetallen skall göras/bli matt!” (Klag 4:1a, Garekiska GT)

Jerusalems torn skall byggas (med) guldmetall och deras skyddsvärn (med) ren guldmetall. . . . (Tobit 13:16b eller 13:17b, S)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina apostlar:) “Vad ni hör in i örat, kungör (det) uppå byggnaderna.” (Matt 10:27b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Låt ej den (som är) uppå byggnaden stiga ned (för) att lyfta/’ta bort’ tinget (א*)/egendomen ut ur sin bostad.” (Matt 24:17)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Jag ger dig råd att från sidan av Mig köpa guldmetall som 'har fåtts (och fås) att glöda'/'har glött (och glöder)' ut ur eld, för att du må vara rik. (Upp 3:18a, "Laodikeia")

Den som sitter (är) lik en jaspissten och en karneol (i) skådande. (Upp 4:3a)

Inför ‘tronens ögon’/tronen (är det) som ett hav av kristall, likt bergkristall. (Upp 4:6a)

(Det nya Jerusalems) lysande himlakropp (var) lik mest/högst värdefull sten, som en jaspissten som är genomskinlig som bergkristall. (Upp 21:11b)


Exegeter, evangelister med flera:

Det finns en Stad av Guld Långt från den karriärjakt som tär på din själ Långt från det vansinne och de galler som fängslar Det finns en Stad av Guld. ... Det finns en Stad av Ljus Uppförd i himlarna och gatorna är ljusa Härlighetsglans åt Gud - inte genom gärningar eller genom makt Det finns en Stad av Ljus ... ... Det finns en Stad av Fred Där alla avskyvärda former av förintelse upphör Där de mäktiga har fallit och där det inte finns någon polis Det finns en Stad av Fred. ... ... Jag är på väg mot Staden av Guld Innan det är för sent, innan det blir för kallt Innan jag är för trött, innan jag är för gammal Jag är på mot Staden av Guld. (Bob Dylan "City Of Gold" p 442; år 1980; översättning från den engelska texten: BG Ask; den engelska texten: Se denna hemsidas engelska version)

"Elin håller så prudentligt rent", (sade Birger till sin far). "Hon jagar dammkornen innan dom nått golvet. Det kan gå till överdrift. Och alla tyckte att er sängkammare var så fjantigt herrskapsaktig." ... Kjell satt tyst en stund, så sa han: "Ingen av er (barn) kan förstå det, kan kanske aldrig lära att förstå det, men det där hos Elin är en hämnd ... på barn- och ungdomsårens elände, en hämnd på fattigdom, trasor, loppor, smuts, fyllespyor både inne och vid husknutarna. På allt detta hos Tarps. Där har du förklaringen." (Sven Edvin Salje "Hem till havet" s 163-164)

Inga gränser kan sättas för framtida landvinningar! Jag ser för min inre blick en värld präglad av glädje och skönhet, en värld präglad av storsint sinnelag och där förhoppningar inte kommer på skam, en värd där det ädla och nobla inte längre avfärdas som verklighetsflykt. Allt detta är möjligt, om vi bara vill låta det ske. (Bertrand Russell "Has Man a Father?" s 126-127; se också Colin Chapman "Livsfrågorna och kristendomen" s 226)

Är turen god kan man från Collalbo en klar dag strax efter solnedgången bevittna det sällsamma, otroliga skådespel, som kallas "Alpenglühn". I dalgången sänker sig redan en blå skymning, men plötsligt under några intensiva minuter glöda Dolomiternas bergväggar som det nya Jerusalems stadsmurar i Uppenbarelseboken. Det är i sanning som en flyktig reflex av Edens morgonskimmer. (Alf Ahlberg "Minnen och meditationer" s 116)

1915 kom Öland (från Linköpings) till Växjö stift. Var det sålunda i ett sagolikt fjärran, som Öland var sitt eget i kyrkligt hänseende, är det alltjämt en del av S:t Sigfrids biskopsdöme, som har sin alldeles särskilda karaktär. "Ett underligt land", yttrade den förste växjöbiskopen, som efter stiftssammanslagningen besökte Öland. Och nog hade han rätt - här mötte han ett landskap olikt alla andra provinser. . . . Ur botanisk synpunkt är denna Nordeuropas största stäpp av största intresse. Där trivs växter, som annars ej äro hemma i vårt land, ja i vissa fall ingen annanstans i världen. Berömdast av dem alla är väl den lilla solvändan, som täcker marken på stora områden och under försommaren bildar en guldgul fäll. I samma färg lyser token på sensommaren. Det är som ville de fånga och bevara det guld, solen strör över sin egen ö. (Göran Palm "Öland - Stiftets Österland" s 209-210)

I (bröllops)present av farmor Temerl fick mor en guldkedja som var kanske hundra år gammal och så tung att den knappt gick att bära. I månader efteråt visade mor upp den för sina väninnor. Den hade ett spänne av ett slag som ingen guldsmed tillverkar längre. (Isaac Bashevis Singer "På vår gata" s 49; Släktträdet)

Vårt himmelska hems grundvalar bestå af dyrbara ädelstenar, dess portar äro arbetade af en enda, ofantlig pärla, murarne och gatorna äro alla af rent, klart guld, och intet annat. Tänk dig en stad med gatläggning af guld, der folket går på guld; och detta guld är så fint och genomskinligt som glas, så att du kan se tvärs igenom detsamma! Huru torftiga och fattiga måste ej jordiska konungars praktfullaste palats förefalla gent emot detta vårt himmelska hem! (Richard Newton "Den store lotsen" s 225)

(Guld) hade högst status av samtliga (färger) och användes alltid när man önskade skänka gudomlig symbolik åt konstverk. Guld var alla färgers absoluta sammanfattning, en manifestation av eld och solljus, av Gud Faders allmakt och nåd. Om man överhuvudtaget hade råd såg man till att slösa med guld i kyrkorna: som bakgrund till målningar av Vår Herre och hans härskara, i helgonens glorior, i de heliga skrifterna och på altarbordet. (Dick Harrison "Jarlens sekel - En berättelse om 1200-talets Sverige" s 35; Att leva under äldre medeltid)

Det vita ljuset (har) alltsedan 1400-talet varit målarnas viktigaste hjälpmedel när det gällt att synliggöra det gudomliga. Men hur förfor man då tidigare, då detta hjälpmedel ännu inte utprövats? I vissa bysantinska framställningar av Kristi förklaring har vi sett hur man just för det tillfället använde blått som det gudomligas färg. Men framför allt har man i äldre tid brukat guldet för att antyda det gudomligas närvaro. Med guld målades inte bara Pingstundrets lågor utan t. ex. också strålarna som utgår från Jesusbarnet. Guldet var därvid mer än blott en symbol. Som den enda oföränderliga och därför eviga metallen ansågs guldet rymma mer av gudomlighet än något annat material, och det kunde gå så långt att man såg guldet som det gudomligas substans eller atmosfär. Därför försågs helt naturligt mosaikerna och de heliga bilderna med guldbakgrunder. I de medeltida texterna berörs ofta helgden hos de ädlaste materialen. Betecknande är den inskrift som en ärkebiskop i Köln på 900-talet lät sätta på sitt krucifix: "Effigatus homo Deus signatur in auro", det vill säga: "den som människa avbildade framhävs genom guldet som Gud". (Patrik Reuterswärd "Jesu liv i konsten" s 122)


Sångarna:

Vi tala om gator av guld, Om murar av jaspis, så skär Och sång, varav himlen är full; Men tänk, att en gång vara där! Vara där, vara där. Hur skönt att en gång vara där! Vara där, vara där, Hur skönt att en gång vara där! (Förbundstoner 1911 nr 679:2)

Dess murar äro salighet, Dess gator utav gull; Där får jag bo i evighet, Jag, arma stoft och mull. (N Frykman: Psalmisten 1928 nr 639:2)


Grekiska ord:

endômêsis (byggnadsmaterial) Upp 21:18. Det här ordet, som inte förekommer någon annanstans i Bibeln, stavas vanligen “endomêsis”. Johannes väljer alltså ett “ô” snarare än ett “o”. Jämför Egna kommentarer och funderingar till Upp 4:9a.

(h)yalos (kristallglas) Job 28:17; Upp 21:18 – Upp 21:21.


Ytterligare studier:

2 Krön 3:4-8; Jer 6:28-30; Hes 13:10-12; 40:13; Mark 13:15; Luk 5:19; 12:3; 17:31; Joh 13:10; Apg 10:9.


D. Mathewson "Assessing Old Testament Allusions in the Book of Revelation"; The Evangelical Quarterly 75.4 (Oct.-Dec. 2003): 311-325.

J.A. du Rand "The imagery of the heavenly Jerusalem (Revelation 21:9-22:5)"; Neotestamentica 22.1 (1988): 65-86.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-08-14; 2012-07-30; 2015-11-03; slutlig version 2018-08-08)

Till sidans topp

21:19-20 Och (א*) stadsmurens grundvalar hade smyckats (och smyckades) (med) varje värdefull sten. Den första grundvalen jaspis, den andra safir, den tredje kalcedon, den fjärde smaragd, den femte sardonyx, den sjätte karneol, den sjunde krysolit, den åttonde beryll, den nionde topas, den tionde krysopras, den elfte hyacint, den tolfte av (א*) ametist.

Ord för ord: 21:19 (25 i ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus) och '-na grundvalar'/grundvalarna '-ens murs'/murens '-ens stads'/stadens (med)-varje sten värdefull havande-varit-(och-varande)-smyckad. '-en grundval'/grundvalen den första jaspis, den andra safir, den tredje kalcedon, den fjärde smaragd, 21:20 (24 ord i den grekiska texten) den femte sardonyx, den sjätte karneol, den sjunde krysolit, den åttonde beryll, den nionde topas, den tionde krysopras, den elfte hyacint, den tolfte av-ametist.


1883: Och stadsmurens grundvalar voro prydda med allt slags dyrbar sten; den första grundvalen var en jaspis, den andra en safir, den tredje en kalcedon, den fjärde en smaragd., den femte en sardonyx, den sjette en sarder, den sjunde en krysolit, den åttonde en beryll, den nionde en topas, den tionde en krysopras, den elfte en hyacint, den tolfte en ametist.

1541(1703): Och stadsmurens grundwalar woro prydde med all dyrbar sten; förste grundwalen war en jaspis, den andre en saphir, den tredje en chalcedonier, den fjerde en smaragd; Den femte en sardonix, den sjette en sardis, den sjunde en chrysolith, den åttonde en beryll, den nionde en topazier, den tionde en chrysopras, den ellofte en hyacinth, den tolfte en amethist.

LT 1974: ... och var byggd på tolv lager av grundstenar, smyckade med ädelstenar. Det första lagret bestod av jaspis, det andra av safir, det tredje av kalcedon, det fjärde av smaragd, det femte av sardonyx, det sjätte av karneol, det sjunde av krysolit, det åttonde av beryll, det nionde av topas, det tionde av krysopras, det elfte av hyacint och det tolfte av ametist.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Inunder (Guds) fötter (var det) som om (det var) en gärning av tegelsten av safir och precis som ’en gestalt av ett’/’ett slags’ fäste av himlens renlighet/renhet. (2 Mos 24:10b, Grekiska GT)

(Herren sade till Mose: ”Du skall väva ner/’helt och hållet’ en väv i (prästledarens domars bröstsköld) (med) sten ner/’helt och hållet’ (i) fyra rader. En rad av stenar skall vara karneol, topas och smaragd, raden ett; och den andra raden: kol och safir och jaspis; och den tredje raden: bärnsten och agat och ametist; och den fjärde raden krysolit och liten beryll och en onyx; vilka var (och hade varit) beslöjade/belagda runt omkring med guldmetall.” (2 Mos 28:17-20a, Grekiska GT)

(Herren sade till Jerusalem:) “Jag skall göra ... dina grundvalar redo (i fråga om) safir.” (Jes 54:11b, Grekiska GT)

(Herren sade till Tyros’ kung:) "I utsöktheten av Guds ‘plats vid sidan av rädsla’/paradis blev/'blev . . . till' du. 'Att vara (och ha varit)'/'du var (och hade varit)' sjunken/klädd i varje fördelaktig sten: 'Karneol och topas och smaragd och kol och safir och jaspis och silvermetall och guldmetall och bärnsten och agat och ametist och krysolit och liten beryll och onyx.'" (Hes 28:13a, Grekiska GT)

(Tobit sade:) “Jerusalems dörrar skall byggas (med) safir och (med) smaragd och alla dina murar (med) en värdefull sten. Jerusalems torn skall byggas (med) guldmetall och deras skyddsvärn (med) ren guldmetall.” . . . (Tobit 13:16b eller 13:17b, S)


Den Senare Uppenbarelsen:

Då (Jesus) hade satt sig ‘helt och hållet’/alldeles mitt emot skattkammaren, tittade Han (hela tiden) på hur folkskaran kastar koppar in i skattkammaren. (Mark 12:41a)

Då några med anledning av helgedomen sade, att den var (och hade varit) smyckad (med) fina stenar och fromma gåvor, talade (Jesus till Sina lärjungar): ”(Angående) de här tingen som ni tittar på, dagar skall komma, i vilka det inte skall ‘låtas vara’/lämnas sten på sten här (א,* א, B) vilka inte skall lösas ner/upp.” (Luk 21:5-6)

Då (Demetrios) gjorde tempel av silver, erbjöd/gav han (hela tiden) inte lite sysslor/arbete åt konstnärerna. (Apg 19:24b)

Aposteln, den åttonde och en av de sju: Den som sitter (är) lik en jaspissten och en karneol (i) skådande, och (det är) präster (א*,A) i en ring från tronen, (som är) lik ‘av smaragd’/smaragd (i) skådande. (Upp 4:3)

(Jerusalems) lysande himlakropp (var) lik en mest/högst värdefull sten, som en jaspissten som är genomskinlig som bergkristall. (Upp 21:11b).


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

ca 2000 - ca 1900

I denna ametist är nattens tidsåldrar lagrade och en späd ljusintelligens tände svårmodet som ännu var flytande och grät. Alltjämt glänser din död, kärva lilla viol. (Nelly Sachs "Färd mot det stoftlösa" s 444)

Apostlakollegiet var sammansatt av män med högst olika gåvor och karaktärer, och under den store byggmästarens ledande hand, som gjorde dem till grundstenar i den nya Gudsstadens mur, miste ingen av dem sin egenart. Detsamma gäller hela byggnaden. Guds mångfaldiga visdom (Ef 3:10) återspeglas i de heliga, men inte helt och hållet i någon enskild bland dem. Prästledaren ensam bär alla färgerna på sitt bröst (Swete). (Olaf Moe "Johannes Uppenbarelse" s 258)

Tidevarvens stillhet samlade du i stenar. Så mången morgonrodnad lyste i beryllen, så mycken fjärran i kristallen. Med bina, som på vicker samlade mångtusenårig honung. Men opalen med sin aningsblick anförtrodde dig tidigt om din död. Du, ur mänskonätter lösryckt talar ljusspråket ur springorna - Det man talar, när kapseln genomstungits och som vi bara känner gnistorna av. (Nelly Sachs "I dödens boningar" s 72; Stensamlaren - E.C.)

Aftonen föll på mycket hastigt i Kirjath-Arim eller Väktarstaden, ty dygnet varade icke mer än sex timmar häruppe. . . . Kullarne bestodo av granit, men liksom sedd genom förstoringsglas och polariserat ljus, så att de eljes små kristallerna visade sig i större skala och i sönderdelade färger. Glimmern tedde sig som stora fjäll av guld och silver; kvartsen som ljusblå eller rosenröda sexhörningar och den köttfärgade fältspaten i streckade gyttringar som gesimser. Och de simplaste stenarter erbjödo ett evigt växlande skådespel för ögat; inblandade korn av det värdelösa hornbländet tedde sig som ädla stenar i vassgrönt och djup purpur, den banala olivinen i svagt gult som gurkmeja eller safflor. . . . Där var ett brantberg av den djupa, starka Bourgognefärgade granaten, det skönaste purpur som gives; och som överträffar den svaga ytliga rubinen av duvoblods-teinten. På granatklippan med dess kraftiga järnfärg trivdes ekar, men av ädlare art och av en höjd som de högsta domer. Den oädla topasen, som är skönare än den ädla, emedan den går i dämpad gul Sauterne-ton, i moll eller mjukt, som är vackrare än dur eller hårt, bildade en annan höjd, och på den växte jättestora magnolier med deras vit-violetta blommor i skön kontrast mot den gula stenarten. En dalgång var stängd med tvenne åsar av vit marmor bevuxna med blmmande fruktträd, och i marmorn syntes ådror av bergfint silver. . . . I dalgångens botten syntes en alpkedja i fjärran av den kyska ametisten, kanske den ljuvaste av alla ringaktade stenar. . . . Men högst över alla höjder reste sig ett fjäll, å ena sidan brant, å andra svagt sluttande med hyddor och vingårdar, och fjället bestod av bergkristall. På dess platå låg en oändligt stor byggnad som var ett komplex av palats, tempel, borgar, kloster, museum, bibliotek, portiker, trädgårdar, alltsammans byggt av de renaste stenarter, alabaster och vit marmor, agater, beryll eller akvamarin, granat, topas, ametist, turkoser. Men där fanns ingen malakit med dess ärggröna jord som är giftig, icke heller den gröna eller svarta marmorn, ej heller någon av de cyanblå, de grumliga, ockriga eller rostiga. Och byggnadsstenarne voro icke fogade med kalk, sand eller lera, utan nitade med bultar av de två rena metallerna, guld och silver, men platinan en art aluminium, räknades såsom denna till jordmetallerna och var oren. . . . På alla sidor syntes havet, som sakta böljade mot stränder av akvamarin-sten, så att vattnet och stranden tycktes ha lånat färgen av varandra. (August Strindberg "Armageddon - Början till En Roman" s 102-103)

(1906 Januari-februari) En engelsk vetenskapsman säger sig efter årslånga studier ha kommit till det resultatet att man mycket väl kan bedöma en kvinnas karaktär efter den parfym hon använder. Han uppställer på grund av sina iakttagelser följande hufvudregler: ... Hyacint - lidelsefull ... Säg mig nu vilken parfym du använder och jag kan säga dig hvem du är. (August Strindberg "Ockulta dagboken" s 235; tidningsnotis)

Tordönet mullrar. I skummande vrede stönar vågorna tävlande med vinden. Nu griper vinden en flock vågor med ett kraftigt famntag och slungar dem i vilt ursinne mot klipporna och krossar smaragdmassorna till stoft och stänk. (Maksim Gorkij "Sången om stormfågeln" s 144)


ca 1900 och tiden dessförinnan

Den Kabbalistiska stenen är Ametisten. Det har alltid varit min sten, som bedårat mig, och jag fick slutligen en för ett år sedan (men pantsatt i Paris för 3 Francs.) Ametist (svagt violett) och Zinkgult voro mina liffärger när jag målade. Voro äfven min första hustrus färger, som klädde bäst. (August Strindberg "August Strindbergs brev XI maj 1895-nov 1896" s 281; brev 20 juli 1896 till Torsten Hedlund)

Vet ni vad "leva" betyder i detta ords bästa mening? Det betyder inte att besöka "Eremitaget" (en av de större restaurangerna i Moskva), gå och se någon operett eller avbeta en supé och sitta där och smånicka till frampå morgonkröken. Det betyder inte att gå och titta på en utställning och att därifrån bege sig till kapplöpningarna och stå där och bolla med börsen framför totalisatorn. Om ni vill "leva", då slår ni er ner i en järnvägskupé och beger er dit, där luften är mättad med hägg och syrén, och där liljekonvaljen - smekande blicken med sin sammetslena vithet och glittrande av daggdroppsdiamanter - blommar i kapp med nattviolen. Där - i friheten under det blå himlavalvet, vid åsynen av de gröna skogarna, de porlande små bäckarna och i sällskap med fåglar och grönglänsande skalbaggar - där förstår man vad livet verkligen kan vara! Lägg till detta en smula "aimons", ett par, tre möten med en bredskyggig hatt, ett par pigga ögon, ett litet vitt förkläde - och ni kommer att instämma ... Ja, så tänkte jag, då jag välförsedd med kassa tack vare kassörens rundhänthet och med permissionssedel begav jag mig av till landet. Och så tänker jag ännu ... (Anton Tjechov "Lantligt kasus - Ur en idealists minnen" s 75)

(Fru Falk) dammade av agatbläckhornet, lade silverpennskaften på sköldpaddshållaren, vände sigillet med chrysoprasskaftet så, att icke den borgerliga prägeln skulle synas. ... Direktören lånade (Rehnhjelm) sitt stora långfinger med karneolsringen och sade: Välkommen! (August Strindberg "Röda rummet" s 143,169)

Det fanns alltså något som var härligare än lyckan, en kärlek som höjde sig över all annan kärlek och som aldrig tog slut, som evigt blev större i stället för att bara förändras. Nu anade (Emma) i en glimt av hopp ett tillstånd av renhet högt över det jordiska, nära den himmel som hon strävade mot. Hon ville bli ett helgon. Hon köpte radband, bar amuletter; och hennes största önskan var att ha ett smaragdinlagt relikskrin vid huvudgärden för att kyssa det varje kväll. (Gustave Flaubert "Madame Bovary" s 241-242)

Mamsell Lovisa Lagerlöf brukade kläda brudar. . . . Hon hade också fått ärva all den brudgrannlåt, som under tidernas lopp hade samlat sig på Mårbacka. Hon ägde ett stort gammalt skåp, där hon i en av lådorna förvarade långa halsband med pärlor av glas, korall eller bärnsten . . . alla slags broscher, armband och skospännen av mässing och besatta med falska rubiner, ametister och safirer. . . . Men när Mamsell Lovisa klädde brudar, då fick hon inte mer begagna sig av den gamla brudgrannlåten. Nu skulle det vara en liten, tunn krona av myrten och en liten, tunn krans, likaledes av myrten, och en stor, vit slöja, och det var nästan alltsammans. Ibland kunde hon fästa ett rött sidenband om livet på den släta, svarta ylleklänningen, och guldbrosch, guldkedja, guldarmband och guldur brukade hon låna sina brudar för att något litet lysa upp enkelheten. (Selma Lagerlöf "Mårbacka" s 124-125; Brudkronan)

Jaspis, d. är. diamant. ... Saphir är en himmelsblå ädelsten; kalcedonier är blågrå; smaragd grön; sardonyx röd, hwitstrimmig; sardis eller rubin är röd; chrysolit, guldsten, guldglänsande; beryll sjögrön; topas guldgul; chrysopras gulgrön; hyacinth violettfärgad; amethist ljusblå. Ehuru dessa ädelstenars namn ännu icke äro utredda med full wisshet, synas de dock hafwa fullkomlig motswarighet mot ädelstenarna i öfwersteprestens bröstsköld i det Gamla Testamentet, fastän de icke nämnas i samma ordning. (P. Fjellstedt "Biblia" s 773)

Jag tog min psalmbok och öppnade den med högtidsstämning i sinnet och såg ett träsnitt – och ser det än, bevarat troget i minnet. Det föreställer kung David själv vid Kidron eller Jordanens älv, han spelar för Herran en psalm med fröjd, konturen i fjärran är Sions höjd. – Det var i konstväg ett underligt ting i Lundströms maner, från hans atelier, den gamle Lundströms i Jönköping. ... Men då, vad skönhet jag såg däri! Med vilka färger på stunden min andaktsbävande fantasi belagt den suddiga grunden! Vad safir-ängar och blåa berg! Kung Davids strängar ha solens färg, från harpan springa där gnistor ut, som tona och klinga och dö till slut i orgelböljors väldiga dån. Till harpans slag hörde jag rösten av Isais krönte son. ... Jag hörde hans röst i folkets sång: ”min frälsade själ skall svinga till Salems himmelska berg en gång, där änglaharporna klinga.” Jag såg på mitt blad, hur bergkonturn i solens bad steg mot azurn; jag hörde och såg av lärkors mängd ett jublande tåg till salig ängd. Min längtan fick även ett vingepar och flög, hon ock, i lärkors flock mot Sion, som glänste i eter klar. (Viktor Rydberg “Träsnittet i psalmboken” s 20-22; depicted time: 1838-1845)

Medan (gumman och prinsen) samtalade såg de i fjärran det majestätiska brospannet, som vackert glänsande i solen sträckte sig från ena stranden till den andra. Båda häpnade, ty aldrig tidigare hade de sett denna bro så underskön som nu. "O!" utbrast prinsen, "var den inte vacker nog när den såg ut att vara byggd av jaspis och prasem? Vågar man gå på den nu när den tycks bestå av en massa underbara smaragder, krysopraser och krysoliter? . . . Profetian om bron har gått i uppfyllelse! . . . Det som tidigare var ogenomskinlig jaspis, det som tidigare var prasem, som ljuset på sin höjd skimrade igenom längs kanterna, har nu blivit genomskinlig ädelsten. Ingen beryll är så klar och ingen smaragd har så vacker färg." . . . "Be mannen med lyktan förvandla den till en vacker topas", (sade den vackra liljan). (Johann Wolfgang von Goethe "Sagan" s 25,29-30; kommentar s 65 av Hans Blomqvist-Erik Ågren: Goethe skall i ett samtal med sin sekreterare Friedrich Wilhelm Riemer ha jämfört berättelsen med Johannes Uppenbarelse i Bibeln. Det finns mycket riktigt ett antal pralleller mellan texterna. Ynglingens förmälning med liljan i sagan erinrar om Bibelns tal om Jerusalem "redo som en brud smyckad för sin man". Och sagans bro har ett flertal ädelstenar gemensamma med Bibelns stadsmur.)

Othello (till Emilia): "(Min hustru Desdemona) gick som lögnerska till helvetselden. Ty det var jag, som henne mördade. ... Till laster hon förföll och blev en sköka. ... Hon blev förförd av (min underbefälhavare) Cassio. ... Ack, om hon varit trogen ... Om också himlen skapat mig en värld utav en enda fläcklös krysolit, jag hade icke henne sålt för den!" (William Shakespeare "Othello" s 113-114)

Sinnet för symbolik, som i våra dagar (år 1888) är svagare än någonsin förr i historiska tider, var under medeltiden starkt utbildadt och gaf sig tillkänna i valet af färger för kläderna, som man bar, likasåväl som i arkitekturen, i ornamentiken, i skulpturen, i målningen och poesin. . . . Inom de klasser, som hade råd att välja sina tyger och färger, var det . . . naturligt, att man lade symbolik äfven i dem och i sitt yttre uppträdande ville gifva ett uttryck åt den inre människan. Hvarje färg fick sålunda sin särskilda mening. Grönt betydde kärleken i dess första uppkomst, i dess vårbrodd, hvitt betydde hoppet, rödt betydde kärleken i dess fulla glöd, vare sig kärlekens föremål var af personlig art eller gällde ära och rykte, blått betydde den obrottsliga troheten, gult eller guld kärlekens seger, svart lidande och sorg. Galanteriet kräfde för öfrigt, att hvarje riddare fäste behörigt afseende vid sin dams älsklingsfärg. Färgsymboliken var synnerligt utbildad hos saracenerna, och om inte västerlandet erhållit den därifrån, hvilket är ovisst, har den likväl uppenbarligen utbildat sig under arabiskt inflytande. Äfven i medeltidens kyrkliga målningar spelar färgsymboliken en icke oviktig roll, och det stod icke målarne alldeles fritt att efter behag välja färger för sina apostlars och helgons mantlar. I magien eller de hemliga vetenskaperna spelade likaledes färgerna en stor roll. Så antogs den välgörande planeten Jupiter stå i förbindelse med den gröna färgen, den skarlakansröda och guldfärgen, månen med den hvita, Saturnus med den svarta, grå och bruna, Mars med den blodröda, violetta och svafvelgula, Venus med den saffrangula och med purpurfärgen, Merkurius med den gröngula o. s. v. . . . Vid valet af ädelstenar gjorde sig också färgmystiken gällande. Kalcedonen tillhörde Saturnus och Mercurius, smaragden Jupiter och Venus, jaspis Mars och Jupiter, krysoliten solen, Venus och Mercurius, safiren Jupiter och Saturnus, och enär platerna gjorde sitt inflytande gällande äfven på hjärtats känslor, så hade också de med dem i förbindelse stående ädelstenarne förmåga att under vissa förhållanden väcka sympati eller antipati mellan mänskliga hjärtan, hvadan damer och herrar voro vid inköp och bärande af smycken angelägna om att rådfråga sig med dem, som i sådana frågor voro mest underkunniga. (Viktor Rydberg "Korstågsperiodens kulturhistoria" s 466-468; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1888)


Att fortsätta med (hembygden):

På jorden vacklar riken och troner, hela städer lägges i ruiner på några minuter. I sanning "världen förgår", 1 Joh. 2:17, men staden därovan har fasta grundvalar, Hebr. 11:10. Alltså vet vi att vårt himmelska hem är fast grundat och inte byggt på lösan sand. En sådan himmel väntar oss då det första har gått till ända. (Arwid Wickström "Hur skall det bli i himlen?" s 13-14)

Vi lärde oss att i himmelriket vandrar de saliga på gator av guld. ... Men idag åstundar jag icke att gå på gator av guld. ... Här i Småland finns också ett Patmos där det skönast sköna får sin uppenbarelse. ... Jag kan gå här nu med förbundna ögon och känna vägens gropar och kurvor som en rytm i kroppen. Lingonris och blåbärsris, kantarellernas boplats och odonbärens kungarike. ... Och den himmelska gatan går längs åkerrenen vid Norrahage. Se mattan av violer och förgätmigejens skimrande tuvor! Och där brinner en vallmo, fackelröd i rågens rike. Och där har prästkragarna konvent, medan gula käringtänder tuggar deras fromma tal. ... Om Gud lät förlåten rämna på detta mitt Patmos, skulle jag måhända profetera och säga: "Se, jag såg den nya jorden och de saliga gingo där på stigar, där vallmon brann och blåklockornas mjuka stänglar ringde angelus. ... Att gå så här och tänka himmelskt kostar ingenting. Det är fattigmans glädje. ... Nu kommer kvällen och allt samlar sig till andakt. ... Allt har något som är sitt. ... Människan allena är vagabonden, den evigt rastlöse, den ständigt vandrande utan varaktig stad. Och den himmelska stadens grundvalar var av jaspis, safir, kalcedon, smaragd, sardonyx, karneol och krysolit, beryll, topas, krysopras, hyacint och ametist. Ja, Johannes, du såg nog rätt. Men såg du icke en blåklint och ett smultronblom, en ljungrevas klockor och en vildroskvist, så stannar jag kanske här. (Folke Nordangård "Vagabond" s 45-50)

Gamle Ohlsson (på öster i Jönköping) sinkade (i min barndom under de sista årtiondena av 1800-talet) porslin. Själv tunn och genomskinlig, lagade han det tunnaste porslin med stor skicklighet. . . . Dessutom kunde han laga klockor, infatta stenar i broscher och ringar samt en hel del annat pillgöra. (Gustaf Wikner "Glimtar från 'Liljeholmsqvarteret' under 1800-talets sista årtionden" s 25)

Till pigan ger Maja rådet (då det gäller) att bevara sin oskuld: "Om du jämt bär en jaspis eller topassten omkring halsen, så får du kraft därtill." (Uno Broberg "Patron på Odensjö" s 167; Barnarp, skildrad tidsperiod 1830-1870)

Undertecknad, som någon tid kommer att vistas härstädes får härmed äran rekommendera sig hos resp. publiken med gravering af Adliga vapen och namn i åtskilliga ädla stensorter, såsom karneol, topas och ametist så väl i guld infattade som lösa stenar. . . . Jönköping den 29 Juni 1844. J. G. Billman. (Jönköpingsbladet 1844-07-06 "Gravering i ädla stensorter")


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1950

Smaragden är en grön beryll. Från sovjetiska gruvor i Uralbergen föreligger berättelser om sexkantiga prismor på upp till 40 cm längd med diameter på 25 cm och vikt på upp till nästan 57 kg. På mineralogiska museet i Moskva finns en slipad smaragd med vikten 2 226 gram (11 130 karat), hittad i Uralbergen 1834. Den största slipade smaragden, en ädelsten av mineralet beryll, är på 86 136 karat och hittades i Carnaiba, Brasilien, i augusti 1974. Den slipades av Richard Chan i Hongkong och värderades 1982 till 1 292 000 dollar. I april 1977 såldes på auktionsfirman Sotheby Parke Bernet, New York, ett 18,35 karats smaragdring till ett värde av 520 000 dollar. Safiren är en blå korund ... men benämningen safir används ofta om alla icke röda korundädelstenar. Den största existerande slipade safiren är "Queenslands svarta stjärna" (Black Star Sapphire of Queenslan) som väger 1 444 karat och 1953-55 slipades av en rå sten på 2 097 karat. Den är slipad som en byst av f. amerikanske presidenten Eisenhower och förvaras av Kanzanjian Foundation i Los Angeles som även förvarar en annan sten som också funnits vid Anakie i Queensland - en mörkblå slipad safir på 1 318 karat som slipats att föreställa Abraham Lincolns huvud. Den slipades 1949-51 av en rå sten på 2 302 karat som hittades omkring 1935. Rekordet tar dock en 12,6 kg tung safir (63 000 karat), som hittades nära Mogok i norra Burma år 1966. ... Topasen är ett oftast fluorhaltigt aluminiumsilikat. ... Den största man känner till är "Brasilianska prinsessan", en ljusblå kristall på 21 325 karat med 221 fasetter funnen i Brasilien. Stenen är slipad från en 35,8 kg tung kristall och utgör i dag världens största fasetterade ädelsten. ("Guiness Rekordbok" s 85; år 1985)

Blå sippa, som en safir, bland bruna höstlöv och lite vårgrönt. Vad den är vacker. Kom hit och titta! Nu är det vår. ... Se, hela backen är täckt av smycken! Vita, gula och blå. Nu, är det vår, i varenda liten vrå. (Kerstin Midnäs "Du tänder sång i mitt hjärta" s 22)

Gubben stod orörlig. ... Han sade inte ett ord, bara höll fram ringen. Sofias blickar föll på den. Och med ens var det som om hon alltid hade önskat sig just den ringen och inte förstått detta. Hon greps av ett häftigt begär efter den. Albert såg det. "Vi kan höra vad den kostar", sade han. ... Gubben svarade inte på Alberts fråga om priset. Han tog Sofias hand och satte ringen på hennes darrande finger. Den passade precis. Det var en tung silverring med en grönskiftande sten av betvingande lyster. Sofia blev stående med händerna vilande i varandra. Albert frågade henne något, men hon fick inte fram ett ord. Hon stod där i månskenet och hennes blickar sjönk ner i stenens glittrande djup som i ett öga. Hon tyckte att den såg på henne. Tiden stod stilla. "Vill du ha den?" frågade Albert igen. Han lät glad. Han hade gjort upp priset med gubben under tiden. De kunde köpa ringen. "Tack Albert", suckade Sofia till svar. (Maria Gripe "Glasblåsarns barn" s 190; Ringen)

Var ung när jag kom till Grymhetens stad vars folk uthärdar andras lidanden med hjälp av ett högmod som alltid stöder illdådet med en stil och en infattning som kommer grymheten att först och främst inrikta sig på skimret från infattningens blodsten så att glansen från denna i stort är att se såsom glansen från Roms karneol. ... I denna karneol ingick jag som en blodpunkt, som en av de tusen skimrande blodpunkterna som tillsammans bildar köttfärgen hos karneolen. (Harry Martinson "Vagnen" s 67; Gladiator i Hades)

Av många kyrkor inom Kreml (i Moskva) minns jag starkast Marie Bebådelsekatedralen, som var tsarernas egen kyrka. Den byggdes 1489 av ryska och italienska arkitekter. 1947 renoverades den och försågs med elektriskt ljus och värmeledning. Golvet i koret är av jaspis och portarna av förgylld brons. (Hilding Fagerberg "Bakom järnridån till Orienten" s 95; Sightseeing i Moskva; år 1958)

Det är osäkert vad som som avses med termen (“chalkêdôn”) i Upp. (Walter Bauer "A Greek-English Lexicon of the New Testament and Other Early Christian Literature" s 874)


ca 1950 - ca 1900

I Buitenzorg på Java, i ett hörn av Botaniska trädgården, står ett gravmonument. ... Tornhöga palmer ger det skugga, runtomkring skjuter jättelika träd i vädret. ... En tropisk park som väl var avsedd att påminna om Edens lustgård. ... Bambusnåren sväller i alla arsenikgröna färger och nyanser. ... De makalösa kungspalmerna stiger rätt i vädret som höga, smäckra vaser av krysopras. ... Det enda som skänker lisa, det enda förnäma i denna värld är dock att vara död och begraven. Mausoleet i Buitenzorgs botaniska trädgård är det enda som har stil i all denna svällande överdådighet. (Johannes V. Jensen "Myter" s 121-122; Olivia Marianne)

Trots de hårda tiderna på (nittonhundra)trettiotalet satte Far genast igång att renovera ladugården och bröt sten. Han tog därvid ibland "lejehjälp" av ett par bröder i trakten, vilka vant sig vid stenbrytning. I några höstar och vintrar brottades de med stenen. Slog med släggor på borr och hällde vatten i borrhålen för att mjuka upp för järnets färd i den hårda materien. Granviskor runt borren höll vattnet hjälpligt kvar tills nytt späddes på. Snart blev det tid för laddstaken, som petade i dynamiten. Skrämda fåglar flög iväg, när skotten gick. ... Fars händer lyste blåaktiga i höstkylan, när han bände och slet med spettet. Ibland måste han förstås ta på grovhandskar som de andra. Stenbrytningen var kanske den största företagsamheten i Småland, sedan vikingatiden. Innan dynamitens tid slog man helt enkelt sönder stenen med släggor, satte kilar i sprickor, bände med spett, vägde med åsar som hävstänger och rullade undan sten. Man tog livtag på stenen varje höst. ... Det var en konst att bygga en riktigt fin stenmur. Den skulle grävas ner till frostfritt djup, så att stenen ej försköts och stabil grund läggas av stenar. Förr hade det ju funnits mycket gott om arbetskraft i trakten. ... Nu var det Far ensam eller med tillfälligt lejd hjälp, som med seg kraft och verksamma händer och armar byggde stenmurar i skogskanten eller mellan åkrarna. Vi småpojkar fick vara med och plocka de vassa stenskärvorna. Vantar var inte lätt att ha på men blev det för kallt, fingrarna för valna, fick vi fritt från arbetet för tillfället. (Arne Wirdenäs "Till minnet av fars händer" s 120)

Steer höll upp ametistringen. "Ser du den här?" Utan att visa spår av vare sig förståelse eller sinnesrörelse vände Bowden långsamt huvudet i riktning mot ringen. "Nå, vad är det med den?" "Den gavs åt min systerdotter som ett löfte. Kommer det löftet att uppfyllas?" "Svårt för mig att säga. Fråga Ned." Steer knöt näven - den var lätt betäckt med röda hår. "Jag har hört rykten", sade han. "Och tänker han inte hålla sitt ord, stämmer jag honom." (John Galsworthy "En fejd" s 24)

Jag ville ge min hjärtans lille broder en ädelsten, en kostbar krysolit. Jag ville ge den bästa av klenoder. Jag ville ge – – . Gud må mitt vittne bliva, att jag har intet, intet till att giva, men för min broders sällhet vill jag be. (Harriet Löwenhjelm ”Jag ville ge min hjärtans lille broder” s 122; 1919)

När han ätit blev han ljuvligt matt och sträckte på den mycket långa kroppen. Och huden skimrade som ametister. Av ljuvlig trötthet fylldes han med ens. Han somnade - en javanesisk pyton med fläckar blå och grå som ametist. (Konstantin Balmont "Av dyrbar färg" s 141)

Hennes bank låg vid rue des Capucines. Eftersom hon bodde på västra Seinestranden ... tog hon vägen ... genom Tuilerieträdgården till Pont Royal. Här brukade Hertha stanna ett par minuter för att betrakta himlen, molnen, luften, Grand palais' gröna kupol, som då dagen var klar, lyste med en glans af chrysoberyll i aftonsolen. ... Ibland, då bankarbetet slutat någon halftimme eller timme tidigare, tog hon sig en tur utefter de stora boulevarderna för att se på folkströmmen och studera de mondäna toiletterna. Eller gick hon på rue de Rivoli och njöt af de stora lyxmagasinens härligheter. Åh, sådana juveler som det fanns där! Pärlor, underbara! Hon älskade pärlor. Hon hade också förälskat sig i en pärlcollier i sex länkar. Men ännu lidelsefullare nästan i ett halssmycke af smaragder och briljanter. Det kostade en hel förmögenhet, så hon ville visst inte ha det. Inte ens om hon fått det till skänks. Hu nej! Men det var bara så roligt att stå och se på det - och på allt det andra - och njuta af de klara stenarnas glans och skönhet. (Ulla Linder "Neutrala" s 586; tidningen Hvar 8 dag den 11 juli 1916)

O, tragiskt glänste hennes fina atlastyg och spökvit halsen mot de svarta axelbanden! Och hur jag plågades av hennes stela blick och hennes händer - bedjande - i vita handskar. . . . Så kan det hända i en stund av upprördhet att halsbandet slits av och sköna ametister i daggen droppar, gnistrar till i månens sken och försvinner utan spår. (Innokentij Annenskij "Efter konserten" s 125)


ca 1900 och tiden dessförinnan

(Martin) tog vägen genom Västerlånggatan. ... Vinter, kyla ... Han stannade ett ögonblick framför en juvelerares fönster. De flesta av smyckena voro präglade av en gemenhet i smak, som höll honom skadeslös för att han icke kunde köpa något. En gång, det var just i dag för ett år sedan, hade han likväl köpt en liten ring med en grön smaragd. Och hon, som hade fått den, bar den ännu och ville icke bära någon annan ring. Hon sade, att hon inte ens skulle vilja bära en slät guldring. Nå, en sådan kunde han i vart fall inte bjuda henne. ... Han hade kommit ut till Mynttorget, nordanstormen sopade igen hans ögon med snö, och nästan blind trevade han sig fram mot Norrbro. (Hjalmar Söderberg "Martin Bircks ungdom" s 146-147)

(Fredrik Franson) kände sig under sina färder som en resenär på väg mot evigheten. "Snart är allt vårt resande till ända, och vi stå där uppe innanför jaspismuren", utbrister han i ett brev. Det var detta hopp, som alltid påskyndade hans steg genom tiden. (Efraim Palmqvist "I Människosonens tecken" s 148; brev mitten av 1890-talet?)

Märkligt är att iakttaga Victor Rydbergs hållning. Han greps av onda aningar beträffande kulturutvecklingen, och i sin sista uppsats, innan pennan föll ur hans hand därute på Ekeliden (år 1895), säger han att det nya, som kan pånyttföda mänskligheten, finnes inom kristendomen, men som en bunden skatt, en outnyttjad tillgång. Någon måste komma för att öppna klenodskrinet och hämta fram en handfull ädelstenar att strö ut för mänskligheten. Aningsfullt har han lyssnat efter "hammarslag i fjärran, från någon i tjänst hos Herran som bygger en framtidsborg." (Oscar Krook "Svenska kyrkan inför samtiden" s 52)

Slutligen sade Alexander: "du känner väl till den anekdoten, Göran, att vår snälla kemist, professor Sefström, i Tabergs-malmen upptäckt en alldeles spritt ny metall i världen? en, som i vissa syr- och saltformer antager de allra gudomligaste färger, grönt, gult, blått? och som fått namn efter själva den nordiska skönhetsgudinnan Vanadis? ... Man skall en dag i Europa erfara, att Skandinavien genom seklerna varit det tysta hemmet, varit gömmet för de skönaste mysterier, såväl i andens, som i naturens värld. Vi äro för stolta att tala om dem själva." (Carl Jonas Love Almqvist "Tre fruar i Småland" s 84-85)

Du rara ört, som ej din like i färg, i glans, i täckhet har, bland all din släkt, i Floras rike, din fägring mest mitt öga drar: på dina blad naturen spelar, i konst, i prakt hon yttrar sig, den fina balsam-lukt, du delar, förnöjer och förtjusar mig. ... Med trogen omsorg jag dig sköter, en lindrig luft du andas får, en häftig il dig aldrig möter, för hetta, köld du säker står. Ett livligt väder på dig fläktar, som tränger genom blad och knopp, och när av värma du försmäktar, en kylig flod dig friskar opp! ... (Hedvig Charlotta Nordenflycht ”Över en hyacint” s I:76; 1718-1763)

(Den danske kungen) Kristian IV (1577-1648) utbringade ... en gång i rask följd trettiofem högtidliga skålar för olika furstar i kristenheten, varefter han måste bäras ut från banketten i en stol. Flertalet av hans undersåtar tänkte sig bättre för, och den lärde diplomaten Henrik Rantzau upplyste brevledes sina söner om att han brukade bära en stor ametist på bröstet till skydd mot berusning när han söp. Han tyckte att det hjälpte. (Alf Henrikson "Svensk historia II" s 956)

Ädelstenarna förknippades ... med vidskepliga föreställningar, sålunda ansågs safiren bl.a. skydda mot gift och stärka hjärtat, och till skydd mot pest råder Johan III sin son Sigismund i Polen att närmast kroppen bära hyacinter, vilka voro bättre än smaragder. (Karl Erik Steneberg "Vasahovet som tongivande inom konstens och modets värld" s 278)

(Bildtext) Erik XIV:s kungakrona i guld- och emaljarbete, med diamanter, rubiner, smaragder och äkta pärlor - den ännu (år 1938), ehuru i förändrat skick, brukade konungakronan. Den utfördes 1561 i Stockholm av guldsmeden Cornelius ver Weiden. (Karl Erik Steneberg "Vasahovet som tongivande inom konstens och modets värld" s 280)

De tidigmedeltida korsen har vanligen ingen bild av Kristus men är smyckade med ädelstenar. ... Enligt teologerna redan från tidig medeltid skulle kyrkobyggnaden representera det nya Jerusalem på jorden, en försmak av det som väntade de troende i ett kommande liv. Detta tänkesätt passade särskilt väl till de gotiska kyrkobyggnaderna. Nyckeltexten till en sådan tolkning av kyrkobyggnaden hämtade man från olika bibliska skrifter, både i Gamla och Nya testamentet ... (till exempel): Muren var byggd av jaspis, och staden av rent guld, som var som rent glas. Grundstenarna i stadsmuren var av alla slags sköna ädelstenar (Upp 21:18-19). (Harald Rasmussen-Einar Thomassen "Kristendomen - En historisk introduktion" s 152-153,192-193; Medeltidens Kristus resp. Prästerskap och gudstjänst)


Att avrunda med:

Vårt hav, med hatten i silver, drömmande går mot land, ett skepp med blommor kring rodret syns sträva mot himlens rand. ... Vi ser dess brusande sidor lysa som kaprifol, och babords reling bär timjan, som rodnar likt morgonsol. Vindarna vaknar och vänder, vaknar och vänder sig om, vågorna skimrar, skimrar av sång, av sång. ... På däcket ögontröst flödar, styrbord i ljung sig klär, en skorsten virad med vildvin ett under av skönhet är. ... Jasmin kring ankaret glimmar, och radarn bär rosenkrans, kring bogen glittrar en mossa med bländande guldgrön glans. Vindarna vaknar och vänder, vaknar och vänder sig om, vågorna skimrar, skimrar av sång, av sång. ... Ett skepp, som strålar i drömmen, speglar vårt livs förlust, bestrött med skiraste blommor det nalkas en himmelsk kust. (Bo Setterlind ”Trosvisst” s 240-241; Drömmens skepp)


Sångarna:

Guds stad med gator av idel gull Skall vara, Dess grund av ädlaste stenar full, Så klara. Där efter striden I djupa friden Vid änglasången ej lång blir tiden, För glädje. (E Andersdatter?-Översättning: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 598:11)

Nu har ock nådastolen funnit sitt offerblod, och utan nedgång solen lyser för ond och god. Bröstsköldens ädelstenar äro Guds kärleks tolk. Blodet till ett förenar nya förbundets folk. (H Schager: Kristen Lovsång 1954 sång 147:2a; jfr Psalmer och Sånger 510:2a)


Egna kommentarer och funderingar:

De grekiska orden saphiros (safir; jämför den vanliga stavningen ”sapfeiros”), chalkêdôn (chalcedony), sardonyx (sardonyx) och chrysoprasos (krysopras) förekommer i Bibeln endast här i Upp 21:19-20 och kan som nya ord/stavningar sättas i samband med ett nytt Jerusalem.

Ordet ”safir” stavas i grekiskan ”sapfeiros”, men Johannes stavar det ”saphiros”. Det är fullt möjligt, att vi här har en anspelning på Tobit 13:17 ”sten (grekiska: ”lithô/lithos”) ut ur Ofir (grekiska ”Soufir”) och kanske också till namnet Safira (Sapfira) i Apg 5:1.

Det grekiska ordet ”chalkêdôn” (kalcedon) förekommer bara här i Bibeln. Ordet kan möjligen ha en synoptisk bakgrund i orden ”chalkion ” (Mark 7:4; cf. 1 Sam 2:14) och ”chalkos” (Matt 10:9; Mark 6:8; 12:41; jf Upp 18:12).

Det grekiska ordet “sardonyx” kan anspela på “onyx” (jfr 2 Mos 28:17-20 och Hes 28:13). Det grekiska ordet ”chrysoprasos” kan anspela på ”chrysos” (gold).

Vi kan (och bör nog) läsa Upp 21:20 i ett återställelseperspektiv. I 2 Mos 28:17 och i Hes 28:13 uppräknas karneol som den första stenen, smaragd som den tredje och jaspis som den sjätte stenen. Här i Upp 21:20 uppräknas jaspis som den första stenen (denna första sten kan sannolikt också vara den som lyser i Upp 21:11), smaragd som den fjärde och karneol som den sjätte stenen. Såväl jaspis som smaragd och karneol får dessutom det sammanlagda fullkomliga talvärdet sju om ettdera av 2 Mos 28:17 och Hes 28:13 sammanräknas med Upp 21:20. Både Lagen och Profeterna fullkomnas i ett nytt Jerusalem. Det är vidare värt att notera att det är just de tre nämnda stenarna – jaspis, karneol och smaragd – som också omnämns i Upp 4:3, något som ger en antydan om att sjutalet följs av talet åtta, det tal som kännetecknar en ny tidsålder.


Grekiska ord:

amethystos (ametist) 2 Mos 28:19; Hes 28:13; Upp 21:20 – 2 Mos 36:19.

bêryllos (beryll) Tobit 13:17; Upp 21:20.

dôdekatos (tolfte) (i NT + exempel i Apokryferna) Upp 21:20 – Ester 2:16; 3:7,13,13f(B6); 8:12,12s(E20); 9:1; Judit 1:1; 2 Mack 15:36.

enatos (nionde) (i NT + ett exempel i Apokryferna) Upp 21:20 – 1 Mack 4:52; Matt 20:5; 27:45-46; Mark 15:33-34; Luk 23:44; Apg 3:1; 10:3,30.

endekatos (elfte) (i NT + ett exempel i Apokryferna) Upp 21:20 – 1 Mack 16:14; Matt 20:6,9.

sappfiros/sappfeiros (sapphire) (i NT + exempel i GT) 2 Mos 24:10; 28:18; 39:11; Jes 54:11; Hes 28:13; Tobit 13:16; Upp 21:19 – Job 28:6,16; Höga Visan 5:14; Klag 4:7. Se Egna kommentarer och funderingar.

sardonyx (sardonyx) Upp 21:20. Se Egna kommentarer och funderingar.

smaragdos (smaragd) (i NT + exempel i GT) 2 Mos 28:17; 39:10; Hes 28:13; Tobit 13:16(17); Upp 21:19 – 2 Mos 28:9; Judit 10:21; Syr 32:6.

topazion (topas) 2 Mos 28:17; 39:10; Hes 28:13; Upp 21:20 – Job 28:19; Ps 119:127.

(h)yakinthos (hyacint) (i NT + exempel i Apokryferna) Upp 21:20 – 1 Mack 4:23; Syr 45:10.

chalkêdôn (kalcedon) Upp 21:19. Se Egna kommentarer och funderingar.

chrysolithos (krysolit) 2 Mos 28:20; Hes 28:13; Upp 21:20 – 2 Mos 36:20.

chrysoprasos (krysopras) Upp 21:20. Se Egna kommentarer och funderingar.


Ytterligare studier:

2 Mos 39:11; 2 Krön 3:6; Jes 54:12; Syr 50:9; Matt 10:9; Mark 6:8; Joh 17:24; Apg 5:1.


D. Mathewson "A Note on the Foundation Stones in Revelation 21.14,19-20"; Journal for the Study of the New Testament 25.4 (2003): 487-498.

D. Mathewson "Assessing Old Testament Allusions in the Book of Revelation"; The Evangelical Quarterly 75.4 (Oct.-Dec. 2003): 311-325.

J.A. du Rand "The imagery of the heavenly Jerusalem (Revelation 21:9-22:5)"; Neotestamentica 22.1 (1988): 65-86.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-08-14; 2012-07-30; 2015-11-04; slutlig version 2018-08-08)

Till sidans topp

21:21 Och de tolv portgångarna (var) tolv pärlor, ‘en var och en’/’var och en’ av portgångarna var (’hela tiden’/-) uppåt/alltigenom ut ur/av en pärla. Och stadens gata (var) ren guldmetall, som genomskinligt kristallglas.

Ord för ord (25 ord i den grekiska texten): och de tolv portgångar tolv pärlor, uppåt en var-och-en (av)-'-na portgångar'/portgångarna var-(hela-tiden) ut-ur en pärla. och '-n gata'/gatan '-ens stads'/stadens guldmetall ren som kristallglas genomskinligt.


1883: Och de tolf portarna voro tolf pärlor; hvar port för sig var af en enda pärla, och stadens gata var rent guld, likt genomskinligt glas.

1541(1703): Och de tolf portar woro tolf perlor, hwar för sig; och hwar port war af ene perlo; och stadens gator woro klart guld, såsom genomskinande glas.

LT 1974: De tolv portarna var tillverkade av pärlor – varje port av en enda pärla. Och huvudgatan var av rent genomskinligt guld, som glas.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren sade till Jerusalem:) “Jag skall sätta/göra dina bröstvärn (av) jaspis och dina portar av stenar av bergkristall och din omgivande mur av utvalda stenar.” (Jes 54:12, Grekiska GT)

Jerusalems gator kommer att vara (belagda med mosaik med) beryll ... och sten ut ur Ofir. (Tobit 13:17, BA)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Du må ej byta ... en äkta broder i/mot Ofirs guldmetall.” (Syr 7:18)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Himlarnas rike är liksom * (א*, B) en partihandlare som söker fina pärlor, men/och då han har funnit en mycket värdefull pärla (och) gått bort, har han försålt (och försäljer) alla ting, så många som han (hela tiden) hade, och han köpte den.” (Matt 13:45-46)

Då de som (var hyrda) runt omkring den elfte stunden hade kommit, tog/fick de uppåt/’var och en’ en denar. Men (א,* א) de första upptog som en lag, att de skall/skulle ta/få mer/fler (denarer) (א,* א). Och/men de tog/fick uppåt/’var och en’ denaren och/också de. (Matt 20:9-10)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Inför ‘tronens ögon’/tronen (är det) som ett hav av kristall, likt bergkristall. (Upp 4:6a)

(Staden hade) en stor och hög mur som hade tolv portgångar och på/i portgångarna (var) tolv budbärare. Och deras (א,* א) namn hade varit (och var) skrivna (א,* א), vilka är de * (א,* א) av Israels söners tolv stammar. (Upp 21:12)

Staden (var/bestod av) ren guldmetall likt rent kristallglas. (Upp 21:18b)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

Det berättas om en talmudisk mästare att himlens vägar strålade för honom i samma ljus som gatorna i hans hemstad Nehardea. Chassidismen vänder på det: större är det om gatorna i ens hemstad strålar med himmelsk glans. Det är där man står som det förborgade gudomliga livet kan lysa igenom. (Martin Buber "Människans väg enligt den chassidiska läran" s 73)

Den stora promenadgatan och genomfartsleden (i New York) heter, som de flesta säkerligen känner till, Broadway; en bred och livligt trafikerad gata, ungefär sex kilometer lång, som börjar i Battersea Park och slutar i andra ändan med att bli en vanlig landsväg. ... Det kan inte finnas någon soligare gata än Broadway! Gatstenarna putsas ständigt skinande blanka av alla trampande fötter; husens röda tegelstenar ser ut som om de fortfarande var kvar i brännugnarna. (Charles Dickens "Intryck från Anerika" s 166-167; år 1842)

När året var nästan slut så beslöt den yngste brodern sig för att lämna sitt gömställe i skogen och rida för att hämta sin kära prinsessa för att glömma sina bekymmer hos henne. Han tänkte ständigt på henne och önskade hela tiden medan han red framåt att han redan var vid slottet, och därför märkte han inte ens den gyllene gatan när han kom fram utan red raka vägen fram till porten. ... Prinsessan tog emot honom med öppen famn, och man firade snart bröllop. När alla festligheterna var över berättade prinsessan för honom att hans far hade förlåtit honom och bett honom komma hem. Då red han till sin fars slott. (Bröderna Grimms bästa sagor s 221-222; Livets vatten)

På (kejsare) Augustus tid fanns det en vida utbredd tro på den gamla tanken att livet på jorden var uppdelat i perioder eller tidsåldrar. Många trodde på spådomar, som förutsade att en ny tidsålder av lycka, fred och välstånd skulle börja. Eftersom tecknen på den fanns överallt omkring dem trodde många faktiskt att denna guldålder redan hade grytt. (Kerry Usher "Hjältar, gudar och kejsare i den romerska mytologin" s 117; Hjältar och kejsare)


Att fortsätta med (hembygden):

Genom pärleportar klara vandrar en otalig skara ifrån varje tid och land. Ifrån alla folk och släkter, uti vita högtidsdräkter, lösta ifrån alla band. ... Det är de som övervunnit och som fram till målet hunnit helt i kraft av Lammets blod. Här i staden evigt ljusa deras hyllningssånger brusa uti jublande ackord. ... Jesus Kristus, Din är makten, Din är äran, Din är prakten, Du allena Herre är. Nu på stadens gyllne gator hyllas Du som triumfator utav dem som följt Dig här. ... Under ändlösa eoner himlen fylls av jubeltoner. Jesus Krist i centrum står. Nu är målet äntligt hunnet. Herradömet återvunnet. Segerhjälten hyllning får. (Ragnar Samuelson "Medelpunkten - Jesus i centrum" s 98)

1887 skriver emigranten Viktor Hellqvist hem till brodern i Hovslätt). "Gatorna inne i själva Boston är så breda som 4 gånger Storgatan i Jönköping." ... I februari 1889 kunde Viktor skriva hem till brodern och i entusiastiska ordalag berätta: "Utåt landet är det mycket backigt och ganska likt Småland, fast där finns ingen skog att tala om. Det ena huset ligger intill det andra med en trädgård emellan längs stora, breda vägar, som är upplysta med gaslampor." (Erland Engdahl "Emigrationen" s 87,99)

(Vandraren) hade ämnat sova några timmar i ett hörn, men han fick ingen fred. Han så den lilla kammaren, där mor hans brukade ligga och stirra i taket och samtala med Gud. En blodsky for över hans ansikte, när han tänkte på den gamla. Han hade hånat henne en gång, sagt att det där enfaldiga pratet om himmelen och guldgatorna och den eviga sabbaten kunde ingen tro på. En visste inte vilket som var sanning och vilket som var påhitt av prästerna. Joo, dä vet en, svarade den gamla med smärta i tonfallet, en vet att dä ä sant alltihop. Du ska tro du mä, vädjade hon. Försök, så ä du snäll ... Men han skrattade bara och gick ifrån henne. Hon började bli fnoskig, tyckte han då. Men nu skämdes han över sitt handlingssätt. ... (Gud) var den ende som förstod henne, som gav sig tid att lyssna på en gammal försliten torparekäring. Gud kom varje kväll till Söre och stod vid hennes säng och sade, att han nog skulle finna råd. Han visste vad som var bäst och lyckligast för alla människor på jorden. Och när Gud talade försvann den gamlas oro. (Harry Sjöman "Över dem var stjärnorna" s 12-13)

Liksom de flesta städer i Sverige är Jönköping ganska väl byggd; stadens gator, som äro ljusa och glada, korsa hvarandra i räta vinklar och äro omgifna af täcka och utvändigt målade trähus. . . . Det värdshus, hvari jag tog in, var väl underhållit, ljust och angenämt. Middagsmåltiden var, som alla värdshusmiddagar i Sverige, ganska slät, men serverades med en utsökt renlighet. Likaledes fängnades jag i min sängkammare af en frisk luft och mycken nätthet: hvita och väl draperade gardiner, eleganta möbler, en matta; det var sannerligen för mig, arme, vandrande nomad, en sybaritisk lyx. Olyckligtvis svarade sängen, ehuru den var ganska snygg, ej mot det öfriga. . . . Det är omöjligt att två kunna ligga tillsammans i dem . . . men jag förmodar att inom den äktenskapliga helgedomen finnas sängar af rymligare beskaffenhet. (Alexander Daumont "Resa i Sverige År 1830" s 8-9)


Att fortsätta med ('nationerna'):

Jfr ”Jesus sade: ’Faderns rike liknar en köpman med en vara som fann en pärla. Den där köpmannen var klok. Han sålde sin vara. Han köpte sig den pärlan bara. Sök själva efter hans oförstörbara förblivande skatt där som mal inte tränger in och äter, inte heller mask förstör.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 81; Thomasevangeliet log. 76)

Jag vill inte ha gator av guld och tinnar och torn. Bara en äng med hundkex och vallmo. Igelkottar och vildkaniner. En varm hand och tindrande ögon. Sådant vill jag ha. Kanske en "Banana split" också. (Thorbjörn Gunnarsson "Jag vill inte" s 3; "Banana split" = glass med banan)

Pärlor bildas i tvåskaliga blötdjur, såsom musslor, pärlmusslor, ostron etc. För att skydda sig mot främmande föremål som kommit mellan skalet och manteln avsöndrar djuret ett sekret som sätter sig i koncentriska lager av pärlemor omkring det främmande föremålet, och efter hand bildas så en mer eller mindre vacker eller fulländad naturpärla. De flesta naturpärlor kommer från musselsläktet Pinctada, som lever i västra Stilla havet, och från sötvattensmusslan, släktet Quadrula. Den största kända naturpärlan är "Pearl of Laotze", som är 24 cm lång, 14 cm i diameter och väger 6,37 kg. Den påträffades den 7 maj 1934 vid ön Palawan, Filippinerna, i en jättemussla (Tridacna gigas), den största av alla tvåskaliga blötdjur. Pärlan såldes vid auktion i San Francisco den 15 maj 1980 för 200 000 dollar. Köpare var Peter Hoffman, juvelerare i nämnda stad. Den uppskattas i dag (år 1985) till 32 640 000 dollar. ("Guiness Rekordbok" s 86; år 1985)

(C.G. Hjelm), denne Gudsrikets litet bångstyrige frontkämpe, som helst ville skjuta skarpt, kunde tala om himlen som få andra. Jag hörde honom en gång i en predikan säga, att han inte var viss på att själv kunna vinna inträde i det himmelska paradiset. Däremot var han övertygad om att fru Hjelm - Rut heter hon - skulle bli mottagen där. "Men om jag kommer inom porten", sade han, "då skall jag vanka fram på den breda guldavenyn och skåda palats och troner. Och långt fram i en skön fåtölj sitter då fru Hjelm. När jag närmar mig skall hon resa sig upp och förvånat utbrista: "Vad är det jag ser? Är det inte C.G. Hjelm som kommer?" Nu fick han själv förtursrätt och när hans maka kommer efter och upptäcker honom i den där sköna fåtöljen, skall hon nog inte bli så förbluffad, som han ville antyda på ett tältmöte i en småländsk sommaräng. (Harry Sjöman "En predikokonstens mästare" s 24; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1965)

Knut (Torings) allra första minnen hörde samman med en stad. Den staden låg inte här på jorden; det var en gyllene stad, och den var belägen uppe i den himmel, som välvde sig över Lidarlycke by, där Knut hade funnit sig själv. Han var född i ett gudfruktigt hem. Medan hans mor satt i vävstolen sjöng hon sången om "den himmelska stad med gator av guld". ... Knuts mor satt i vävstolen ... (och) sjöng: "Det blir något för barnen att få". Alla barn som lydde sina föräldrar och inte pinade sina syskon kom till himlens stad och fick vingar på axlarna. (Vilhelm Moberg "Sänkt sedebetyg" s 69-70; Barnet)

Wiens skönaste gata är den s. k. Ringstrasse och kanske finnes icke i hela verlden en gata skönare än hon. Hon omsluter den inre staden. Hon är 57 meter bred och vid pass 5 1/2 kilometer lång. Förut gick här en fästningsvall med dertill hörande djup vallgraf, hvarigenom den egentliga inre staden skildes från förstäderna. Men omkring år 1860 refs vallen och fylldes grafven, och så uppstod Ringstrasse. Vid henne äro samlade en stor mängd utomordentligt vackra byggnadsverk. Såsom exempel må anföras riksrådshuset, eller hvad vi skulle kalla riksdagshuset, bygdt af en dansk arkitekt vid namn Hansen, operahuset och votivkyrkan. (P. Waldenström "Till Österland" s 38)

Kanske Ingrids sinnesstämning mildrades en aning när Hans satte en guldring på hennes finger, ja, även på hans eget finger glimmade det av guld. Inte alla i deras ställning hade råd med en så dyrbar tingest, utan fick i de flesta fall nöja sig med de som var gjorda av mässing. Hoppet fanns ju alltid att i sinom tid byta ut dem i rent guld. (Alice Hulting "Livets kvarnar" s 406; Skåne, 1890-talet)

(Det) fanns ... ett berömdt tempel i närheten av Sala-ån, på samma ställe där nu Upsala, sätet för svears och götars primas och ärkebiskop, är beläget. Detta var uppfördt med en sådan lysande prakt, att det öfverallt på väggar, i takfält och på pelare skimrade af guldglans. Därjämte lyste hela yttertaket af guld, och från dess krön nedhängde en gyllene kedja, som berättas hafva ringlat sig öfver hela byggnaden, längs murarna och upp till domens tinnar. Häraf blev följden, att templet, som låg på en vid slätt, genom sin underbara strålglans ingaf dem som nalkades detsamma en vördnadsfull känsla af religionens majestät. (Olaus Magnus "Historia om de nordiska folken" s 140; Om vidskepelse och afgudadyrkan hos de nordiska folken)

Forsete (en av de tolf gudomlige Asar) ... eger i himmelen den sal, som kallas Glitner, grundad på guld och täckt med silfver; ädel och from såsom sin fader (Balder), sämjar han alla saker och förlikar alla dem, som till honom komma med tvistemål; Gudar och menniskor, heter det i Eddan, känna ingen bättre domstol. (A.M. Strinnholm "Svenska folkets historia från äldsta till närwarande tider - Första bandet" s 174; Nordiska Gudasagan)


Att avrunda med:

Ännu så händer det mången stund, då vid kvällens trevliga härd man träffar från kriget en gammal kund, att man talar om Lotta Svärd. Hur trumpen kamraten förut man sett, får strax han ett blidare drag och de grå mustascherna krusas lätt av leende välbehag. Han minns hur ofta från stridens ras, från segerns blodade fält han kommit tröttad och tömt sitt glas i Lottas bräckliga tält. Och han nämner med glädje ett ord och par om madamen och skrattar smått; men han mulnar också, då du ler till svar, om ej löjet är glatt och gott. Ty en pärla var hon på krigets stråt och en äkta pärla också, och något tålte hon skrattas åt, men mera hedras ändå. (Johan Ludvig Runeberg "Lotta Svärd" s 140-141)


Sångarna:

Och profeter och konungar vandra där fram På de gyllene gator och sjunga Guds lamm. (PP Bliss – Erik Nyström: Sång 142:5a)

Dess murar äro salighet, Dess gator utaf gull; Där får jag bo i evighet, Jag, arma stoft och mull! (Nils Frykman: Sång 210:2)

Blicka upp, blicka upp! Se, Jerusalems port Innan kort skall för dig låtas upp – huru stort! Du får bo i den stad, som har gator af guld; Blicka upp, blicka upp till din frälsare huld! (JF S-m: Sång 325:4)

Till den staden med gator af guld Ser vårt öga i tron redan här, Ty vår konung och frälsare huld Har beredt åt oss boningar där. Om en kort, liten tid Får vi mötas där hemma i frid. Om en kort, liten tid Får vi mötas där hemma i frid. (SF Bennett-E Nyström/P Waldenström ”Nya Testamentet”: Sång 473:1)

Få vi mötas i det nya, Himmelska Jerusalem, Där med guld och ädla stenar Gud har byggt sitt folk ett hem? Möts vi då, Möts vi då, På den andra sidan floden? Få vi mötas bortom floden, Dit ej några stormar nå? (HL Hastings-E Nyström: Sång 482:4)

När den evigt klara morgon gryr med sol och helgdagsfrid Och då sabbat uti himlen ringes in, Skall ock jag med Herrens folk igenom pärleporten vid Gå att ta den plats, som utav nåd blev min. När Guds röst till välkomst ljuder, När Guds röst till välkomst ljuder, Skall ock jag för vita tronen glad framgå. (JM Black-J Appelberg: Förbundstoner 1911 nr 668:1; jfr Psalmer och Sånger 750:1)

Ja, av nåd, så Herren sagt, Skall ock jag få bo i prakt I den staden utav gull För det dyra blodets skull. Hem, hem, hem Brusande våg mig förer. Hem, hem, hem! Änglarnas sång jag hörer. Hem, hem, hem, Där uppå lugna stranden Vitklädda skaror vänta mig hem! (E Bergkvist: Förbundstoner 1911 nr 673:4)

Jag tänker så gärna på himlens land, De gyllne gators stad, Och bar mig längtans vinge dit, Jag flöge strax åstad! Där skall hela släkten, prydd i bröllopsdräkten, Mötas inför tronen Och aldrig skiljas mer. (Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 464:6)

Snart ibland de helga släkten, Vilka stå i ljusets famn, Skall ock jag, i vita dräkten, Prisa Guds och Jesu namn. Snart, förlossad, ingå får jag I de saliggjordas hem; Snart i dina portar står jag, Strålande Jerusalem! (CA Torén: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 646:4)

Hemland, där portar klara Stängt alla bördor ut! Där blir oss gott att vara, Allt blir oss väl till slut. Hemland, hemland, saliga, ljuva hemland. Eviga vår, dit ej döden når. Saliga, ljuva hemland. (JB Pounds-A Ölander?: Andliga Sånger 1936 nr 440:3; jfr Psalmer och Sånger 746:3)

Nya stad, som är Guds boning, du från himlen sänkes ner likt en brud som till sin brudgum ren och längtande sig ger. Glasklart guld är dina gator, murarna av ädelsten. ... Varje port en enda pärla, öppen genom ändlös dag. Allas gåvor nu till allas egendom förvandlats har. Allt som i vår tro och gärning på Guds kärlek blev ett svar. (Latinsk text: Urbs beata Jerusalem-A Frostenson: Den Svenska Psalmboken 1986 nr 640:2-3)


Egna kommentarer och funderingar:

Enligt Syr 7:18 skall Jerusalems gator bland annat beläggas med sten från Ofir. Och Ofir var berömt på grund av sitt guld. Jämför GT-hänvisningar i ”Ytterligare studier”.

Angående ”ren guldmetall”, se Upp 21:18.


Grekiska ord:

diaugês (genomskinlig) Upp 21:21.


Ytterligare studier:

1 Kung 9:28; 10:11; 22:49; 1 Krön 29:4; 2 Krön 8:18; 9:10; Job 28:16; Ps 45:9(10); Jes 13:12; Joh 6:67,70; 13:10; Upp 17:4; 21:15,25.


J.A. du Rand "The imagery of the heavenly Jerusalem (Revelation 21:9-22:5)"; Neotestamentica 22.1 (1988): 65-86.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-08-14; 2012-07-30; 2015-11-05; slutlig version 2018-08-08)

Till sidans topp

21:22 Och jag skådade inte ett/något tempel i den, ty Herren Gud, den Allsmäktige, är dess tempel och den lille Baggen.

Ord för ord (19 ord i den grekiska texten): Och (ett)-tempel inte (jag)-skådade i den, '-en ty herre -en gud'/'ty Herren Gud' den allsmäktige tempel dess är och den lille-bagge.


1883: Och tempel såg jag icke däruti, ty Herren Gud, den allsvåldige, är dess tempel och Lammet.

1541(1703): Och jag såg der intet tempel uti; ty Herren, allswåldig Gud, är templet deruti, och Lambet.

LT 1974: Det fanns inget tempel i staden, för överallt i den ber man till Herren Gud Allsmäktig och till Lammet.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

De skall inte längre tala ”Israels heliga förbunds kista/ark”. ... I/vid den där lägliga tiden skall de kalla Jerusalem: “Herrens tron.” (Jer 3:16b-17a, Grekiska GT)

Guds viloplats' tempel helgades och byggdes i (ett vanärat Jerosolyma/Jerusalem) ’in i’/för tidsålderns alla släkten. (Tobit 1:4b, S)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Åt Herren upphöjde de ett heligt tempel som hade gjorts (och gjordes) redo ’in i’/för en tidsålders härlighetsglans.” (Syr 49:12b)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade om helgedomen:) “Här må inte/förvisso ej ‘låtas vara’/lämnas emot sten, som inte kommer att lösas ner/upp.” (Matt 24:2b)

Då några hade stått upp, var de (hela tiden) falska vittnen nedifrån/emot (Jesus) sägande/'och sade' att/: "Vi hörde Honom säga: "Jag skall lösa ner/upp det här templet, det som är gjort för hand, och genom/under tre dagar skall jag bygga ett annat som inte är gjort för hand." (Mark 14:57-58)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Jesus säger till (kvinnan): ”Tro Mig, kvinna, att en stund kommer, när ni ’och inte’/varken i/på det här berget ’och inte’/eller i (ett vanärat) Jerosolyma/Jerusalem skall kasta er ner (inför) Fadern (för att hedra Honom).” (Joh 4:21-22)


Exegeter, evangelister med flera:

Templen här på jorden är trots allt en påminnelse om att vi lever i ofullkomlighetens värld. Det finns ett avstånd mellan Gud och hans folk. I det första paradiset behövdes inget tempel. Gud kom själv på besök och talade med de människor han skapat. Det behövs inget tempel i det sista paradiset heller, ty nu är alla avstånd borta och Gud bor för alltid bland sitt folk. Han är själv stadens tempel, han och Lammet, heter det. (Paul Wern: Himlen s 55)

"Nils Nilsson, arbetskarl", den grundlige samhällsomstöparen, knogar långsamt, men ihärdigt med att fullgöra sin "Slutlikvid med Sveriges lag". Läsaren torde icke ha glömt, att ett första häfte med detta namn och bärande den ofvan nämnda författareskylten utkom förlidet år. Skulle läsaren ha förgätit det, vore detta hardt när oförlåtligt, ty här är ju fråga om ett verk, som vill lägga orubbliga grundvalar för alla kommande århundradens samfundsordning. Man bör åtminstone inte ha glömt häftets omslag, ty det var det rödaste vi någonsin skådat. Dess färg var ett återsken från lågorna af det Ragnarök, hvari Nils Nilsson dömt vår nuvarande värld, rättssamhället med dess "öfverklass" och "underklass", att förbrinna. I dessa dagar (år 1872) har andra häftet af "Slutlikvid med Sveriges lag" utkommit. Vi fingo oss det tillsändt i förgår och funno med en viss hugnad, att det icke framträder i så hemskt lysande glans som det förra. "Slutlividen" är nu ombonad med ett omslag i hoppets gröna färg och bär som tänkespråk på titelbladet det trösterika löftet: "Det brända templet skall jag återställa." Detta gaf oss mod att genast öppna häftet. "Det brända templet skall jag återställa." Så ädelmodigt tänkte icke Herostratus, när han brände Dianatemplet i Efesus. Men Nils Nilsson, om han är en Herostratus, är äfven en Perikles. Sköflar han nutidens bofälliga samhälle, gör han det endast för att öfver dess grus uppbygga ett framtidens Partenon. Andra häftet ger oss den bidade grundritningen till det nya templet. Det är byggdt icke åt gudarne, utan åt människorna. Det står öppet för oss alla och läsaren kan nu själf döma, om han månde finna trefligt att inflytta däruti eller icke. (Viktor Rydberg "Nils Nilssons 'Slutlikvid med Sveriges lag'" s 353-354; Göteborgs Handelstidning 11 juni 1872)

Jag inför läsaren i den stora obekanta staden. Det är natt, men från ett väldigt torn, tävlande i höjd med Cheops' pyramid, sprider en elektrisk sol sitt blåvita sken över de ofantliga husmassorna och den omgivande nejden. . . . Framför oss ligger en bred, rätlinig gata, vars pelargångar perspektiviskt sammanträffa i bakgrunden. Höga palatser å ömse sidor. Folkvimmel på gatorna, men människorna synas smyga med ljudlösa steg. Allt detta i blåvit belysning. Vi vandra framåt och hinna en vidsträckt öppen plats, där springkällor kasta pärlregn, skimrande i regnbågens färger. . . . Framför allt fästes vår uppmärksamhet vid en tempellik jättebyggnad i bakgrunden. . . . En man hälsar oss vänligt och säger: " . . . Vad synes er staden? Tillåt mig anmärka, att om ni kommit hit för att betrakta detta världens åttonde underverk - han pekade vid dessa ord på den tempellika byggnaden - så han i valt er tid rätt väl, ty dess storhet röjes bäst i det konstlade skenet av vår nattliga sol. . . . Det är det vittbekanta Materiens tempel. . . . Den ofantliga kupolen är en symbol av materiens kretslopp." "Aha, det var märkvärdigt", sade jag. "Förrättar man även gudstjänst i denna kyrka?" "Ja visst", svarade mannen, och vill ni bevista en sådan gudstjänst, så följ mig. Den börjar just nu, ty midnattstimmen är inne. Ni får höra en predikan av professor Athan, den store vetenskapsmannen." . . . Bakgrunden av skeppet bildade ett kor med altare; hit kunde stjärnljuset icke tränga, men det erhöll sin egen belysning från en över altaret anbragt sol, vars flämtande strålar, liknande norrskenets, dock endast förmådde förjaga skuggorna från sin närmaste omgivning. . . . Plötsligt ljödo genom valvet de första tonerna av en härlig sång. . . . Vad som förundrade mig var, att de i själva verket tröstlösa och förskräckliga ord, vilka sången innehöll, voro infattade i en melodi, som ingalunda svarade till innehållet, ty den var i högsta grad ljuvlig. Den smekte och tjuste för att desto säkrare kunna öppna det annars motsträviga hjärtat för själva läran. Den påminde mig om de där kapslarne, i vilka läkarne giva oss bittra läkemedel. Vi känna icke bitterheten, då vi intaga läkemedlet, men väl hunnen till sin bestämda ort upplöser sig kapseln, och medlet verkar omedelbart i all sin skärpa. . . . (I en nästa sång) igenkände jag följande ord, brusande genom templet på vingarne av en yr och stormande melodi: "Vad morgondagen ämnar dig, fråga ej! Njut sorglös stunden, Ödet dig nu beskär, och sky ej, gosse, druvans nektar, kärlekens nöjen och dansens yra." Jag såg mig omkring på de åhörare, som stodo mig närmast, och upptäckte en egen motsats mellan denna levnadsglada sångs uppmaning och deras ansikten. Deras ögon blickade lika dystert som vanligt. Dock tycktes sången icke vara utan inflytelse: man lyssnade till den, och jag läste i månget anlete ett förtvivlat beslut att leva efter dess filosofi. . . . Ingångsspråket (på predikan) var: Ingen kraft utan materie, ingen materie utan kraft. Orden stodo att läsa hos någon av materialismens heliga författare . . . jag minnes nu icke namnet, lika litet som jag erinrar mig kapitlet och versen. Det utlades särdeles väl och allmänfattligt, och ur denna dogm, vilken synes vara materialismens grundlära, härledde talaren med skarpaste följdriktighet den sats, att inget översinnligt äger tillvaro, att allt är materie, att människosjälen således blott är den kroppsliga organismens blomma, vekens låga, vilken slocknar, så snart den brunnit ner. . . . De som yrka eller hoppas på personlig fortvaro efter döden, kallade talaren för de värsta egoister, som världen frambragt; och till jämförelse med dessa irreligiösa människor framställde han den fromme materialisten, som njuter det liv naturen förärat honom, så länge det räcker, och därefter utan knot - ty knot tjänar ändå till intet - återgäldar naturen dess lån. (Viktor Rydberg "Stenmänniskan" s 192-199)

(Augustus) berömde sig av att ha förvandlat Rom från en stad av råsten till en stad av marmor. Han uppförde ett stort antal praktbyggnader, av vilka den främsta var forum Augusti med Mars Ultors tempel. Återställandet av de gamla förfallna templen var ett led i hans strävan att uppliva den romerska religionen. (Martin P:n Nilsson-Krister Hanell "Forntidens historia" s 248)


Egna kommentarer och funderingar:

Detta är den sjunde och sista gången som vi i Uppenbarelseboken har ett uttryck med orden “Herren”, “Gud” och “Allsmäktig”.

Lägg märke till kontrasten mellan den allsmäktige Guden och den lille Baggen. Jfr Upp 1:8; 4;8; 11:17; 15:3; 16:7 and 19:6.


Ytterligare studier:

2 Kung 25:8; 2 Mack 14:35; Joh 20:28; Hebr 9:8; Upp 7:15.


R.J. Korner "'And I saw . . .' An Apocalyptic Literary Convention for Structural Identification in the Apocalypse"; (tidskriften) Novum Testamentum 42.2 (2000): 160-183.

J.A. du Rand "The imagery of the heavenly Jerusalem (Revelation 21:9-22:5)"; Neotestamentica 22.1 (1988): 65-86.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-08-15; 2012-07-30; 2015-11-06; slutlig version 2018-08-08)

Till sidans topp

21:23 Och staden har inte behov av solen, inte heller av månen, för att de må ’föra ... till’/ge den ljus, ty Guds härlighetsglans har gett den ljus, och dess lampa (är) den lille Baggen.

Ord för ord (27 ord i den grekiska texten): och '-en stad'/staden inte behov har (av)-'-en sol'/solen inte-heller (av)-'-n måne'/månen för-att (de)-må-föra-till-ljus den, '-en ty härlighetsglans'/'ty härlighetsglansen' '-ens guds'/Guds gav-ljus den, och '-n lampa'/lampan dess den lille-bagge.


1883: Och staden behöfver icke solen eller månen, att de skola lysa däröfver; ty Guds härlighet upplyser den, och dess ljus är Lammet.

1541(1703): Och staden behöfwer icke sol eller måna, att de skola lysa deruti; ty Guds härlighet upplyser honom, och hans ljus är Lambet.

LT 1974: Och staden har inget behov av sol eller måne för Guds och Lammets härlighet upplyser den.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(David sade till Gud:) "Du skall ge min lampa ljus, Herre, min Gud, du skall ge mitt mörker ljus." (Ps 18:28(29), Grekiska GT)

(Profeten sade:) “Ge ljus, ge ljus Jerusalem, ty ditt ljuset anländer, och Herrens härlighetsglans sticker (och har stuckit) upp emot dig. Skåda, mörker och skymning skall beslöja jord emot nationer. Men Herren skall ’föra till’/ge ljus emot dig, och Hans härlighetsglans skall skådas emot dig.” (Jes 60:1-2, Grekiska GT)

(Herren sade till Jerusalem:) “Solen skall inte för dig vara ’in i’/’avsedd för’ en dags ljus, inte heller skall en månes uppstickande ge dig ljus (under) natten. Herren skall emellertid för dig vare ett tidsålderslångt ljus och Gud din härlighetsglans. Ty solen skall inte sjunka för dig, och månen skall inte utlämna/försvinna för dig, ty Herren skall för dig vara ett tidsålderslångt ljus och Din bedrövelses dagar kommer att vara ’fullbordade ... uppåt’/slutfullbordade.” (Jes 60:19-20, Grekiska GT)

Det skall vara en (unik) dag, och den där dagen (är) känd för Herren, och (det är) inte dag och inte natt, och i riktning mot kväll skall det vara ljus. (Sak 14:7, Grekiska GT)

Ett lysande ljus skall lysa ’in i’/till alla jordens mål/ändar. (Tobit 13:11a eller 13:13a, S)

(Salomo sade:) “Jag ‘tog ... för mig före’/föredrog (visheten) i stället (för) att ha (solens) ljus, eftersom glansen ’icke sovande’/’inte sover’ ut ur ’den här’/visheten. (Salomos Vishet 7:10b)

(Salomo sade: “Vishet) är ett återsken av ett evigt ljus.” (Salomos Vishet 7:26a)

(Salomo sade: “Vishet) är behagligare än sol och (har) ’ett sättande’/’en placering’ över ’varje av’/alla stjärnbilder. Då den döms/bedöms tillsammans med ljus finns den förr, ty natt ’tar ... emot’/följer faktiskt alltigenom på den här, men dålighet är inte helt och hållet stabilt (emot) vishet.” (Salomos Vishet 7:29-30)

(Baruk sade till Jerusalem:) “Precis som Sions utomstående kvinnor nu har skådat (och skådar) er fångenskap, på det här sättet skall de i/med snabbhet skåda er räddning från sidan av Gud, vilken skall komma på er med den Tidsålderslånges stora härlighet och största lyster.” (Baruk 4:24)

(Baruk sade:) ”Gud har samordnat/’satt i system’ att ödmjuka varje högt berg och outtömlig upphöjning och (att) raviner (skall) fullbordas/uppfyllas ’in i’/’med syfte på’ ett utjämnande av jorden, för att Israel må träda fram på ett skyddat/tryggt sätt (med) Guds härlighetsglans. ... Ty Gud skall anföra Israel i sällskap med glatt lynne (i) ljuset av Hans härlighetsglans tillsammans med barmhärtighet och rättfärdighet vid sidan av Honom.” (Baruk 5:7,9)

Sol och måne och stjärnor, som är lysande och som skickas bort emot behov, ’är välhörande’/’lyder villigt’. (Jeremias brev v 59a)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar: “Genast efter det stora betrycket) skall solen förmörkas, och månen skall inte ge sin glans, och stjärnorna skall falla ut ur (א,* א) himlen, och himlarnas förmågor/makter skall röra sig fram och tillbaka.” (Matt 24:29b)

(Jesus sade till folkskaran:) "Om så hela din kropp (är) ljus, och ej har någon mörk del, kommer den att vara helt ljus, som när en lampa – alltefter omständigheterna – må ge dig ljus (med) sin ljusstråle." (Luk 11:36)

Då (Stefanus) hade stirrat/spanat in i himlen, skådade han en Guds härlighetsglans och Jesus som stod ut ur Guds rätta/högra (delar). (Apg 7:55b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Ljuset) var (hela tiden) det sanna ljuset, som ger ljus åt varje människa som kommer in i utsmyckningen/'den utsmyckade världen'. (Joh 1:9)

(Jesus sade till judarna: ”Johannes Döparen) var den lampa som brann och ‘förde till’/gav ljus, men/och ni ville i ‘riktning mot’/’fråga om’ en stund jubla i dess ljus.” (Joh 5:35)

Och Hans anblick/ansiktsuttryck ’för till’/ger ljus som solen (א,*א) i sin förmåga. (Upp 1:16b)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

Sabbatsaftonen hade alltid en helgliknande stämning i vårt hus, i synnerhet vintertid. I skymningen brukade far sitta med sin församling vid den sista måltiden före sabbaten. ... Medan far talade kom de första stjärnorna fram, och mycket ofta även månen. Vad far sade om själen och "härlighetens Tron" förband jag alltid i mina tankar med stjärnornas glittrande, månens ansikte och och molnens formationer. (Isaac Bashevis Singer "På vår gata" s 31; En fruktansvärd fråga)

Vildgässen följde Tabergsån (genom Norrahammar och Hovslätt) ner mot Munksjön ... och foro först över Munksjö pappersbruk. ... ”Vart ska ni fara? Vart ska ni fara?” ropade en arbetare. Vildgässen förstodo inte vad han sade, men pojken svarade i deras ställe: ”Dit, där det varken finns maskiner eller ångpannor.” ... ”Låt oss följa med!” ropade en hel mängd av dem. ”Låt oss följa med!” – ”Inte i år,” svarade pojken. ”Inte i år.” Därnäst foro gässen fram över den vittberömda tändsticksfabriken. ... ”Vart ska ni fara? Vart ska ni fara?” (ropade en arbeterska). ... (Pojken svarade:) ”Till det landet, där det varken behövs ljus eller tändstickor.” ... Hon ropade till svar: ”Låt mig följa med! Låt mig följa med!” – ”Inte i år,” svarade pojken. ”Inte i år.” (Selma Lagerlöf ”Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige” s 211-212; Från Taberg till Huskvarna)

Bland Jerusalemsfararna fanns en smed, som hette Birger Larsson. Han hade hela tiden varit mycket glad åt resan. Ingen av dem hade haft så lätt för att skiljas från hemmet som han, och ingen hade som han fröjdat sig åt att få se Jerusalems härlighet. ... Birger vände nu genast sina blickar åt det håll, där Jerusalem skulle ligga. Det föreföll, som om han sedan inte kunde slita dem därifrån. (Selma Lagerlöf ”Jerusalem II” s 236-237)

Jag tar Eddan och läser solsången, gång på gång och läser den ej som annat folk utan låter fantasien fara åstad för att söka illustrationer till den. ... Eller för att lära mig att finna exempel på hvad som är salighet. När man säger däri att de heliga belönas med ... att få ligga och sträcka ut sig på bäddar, där bolstrarna äro stoppade med solstrålar (i st. för halm) ... så tycker jag riktigt om den himmelen. (Selma Lagerlöf "Du lär mig att bli fri - Selma Lagerlöf skriver till Sophie Elkan" s 27; brev 10 sept 1894)

Jag inför läsaren i den stora obekanta staden. Det är natt, men från ett väldigt torn, tävlande i höjd med Cheops' pyramid, sprider en elektrisk sol sitt blåvita sken över de ofantliga husmassorna och den omgivande nejden. . . . En man hälsar oss vänligt och säger: " . . . Vad synes er staden? Tillåt mig anmärka, att om ni kommit hit för att betrakta detta världens åttonde underverk - han pekade vid dessa ord på den tempellika byggnaden - så han i valt er tid rätt väl, ty dess storhet röjes bäst i det konstlade skenet av vår nattliga sol. . . . Bakgrunden av skeppet bildade ett kor med altare; hit kunde stjärnljuset icke tränga, men det erhöll sin egen belysning från en över altaret anbragt sol, vars flämtande strålar, liknande norrskenets, dock endast förmådde förjaga skuggorna från sin närmaste omgivning. . . . Under det jag närmade mig altaret, hade jag haft ögonen riktade på den norrskenslika solen där ovanför och till min överraskning funnit, att densamma vid närmare skärskådande icke liknade en sol, utan snarare blomkronan av en sensitiva, darrande såsom vid beröringen av en närgången hand. Medan jag ännu betraktade denna sol eller blomkrona, bleknade dess matta sken för ett vida starkare, som plötsligt flammat upp. De vitklädde tempeltjänarne hade kring altaret tänt konsteldar, som med det vitaste sken belyste allt omkring mig. Stjärnorna i kupolen slocknade, människornas bleka anleten blevo blekare. (Viktor Rydberg "Stenmänniskan" s 192-200)

(Adelsmannen) Petruchio (från Verona): Framåt för Guds skull! Fram mot fadershuset! Min Gud, så klart och grannt är månens sken. (Hans brud) Katharina: Månens? Nej, solens! Vem ser månsken nu? Petruchio: Jag sagt det månen är som skiner så. Katharina: Jag vet det solen är som skiner så. Petruchio: Nej, så vid mor mins son - som är jag själv - det skall bli måne, stjärnljus, vad mig lyster innan till far dins hus vi ger oss av. ... Katharina: Det får bli måne, sol och vad som helst, för min del gärna kalla det en talgdank - så skall det alltid så förbli för mig! Petruchio: Jag säger det är månen. Katharina: Avgjort: månen. Petruchio: Nej, det är lögn. Det är Vår Herres sol. Katharina: Då - signe Gud! - är det Vår Herres sol, fast ingen sol, om du ej sagt den skiner. Och månen växlar med din egen åsikt: det du vill kalla den, den också är och skall för Katharina så förbli. (William Shakespeare "Så tuktas en argbigga" s 731)

Djupt inne i den kristna tiden lefde bland skandinaver den föreställning, att deras hedniske fäder trott på tillvaron af en lustgård, från hvilken sorg, smärta, lyten, ålderdom, sjukdom och död vore utestängda. Lustgården kallades . . . Ej-dödes-åker . . . lefvande människors jord. Han var belägen icke i himmelen, utan där nedom, vare sig på jordens yta eller i underjorden, men skild från de af människor bebyggda landen på ett sätt, som gjorde det icke omöjligt, men likväl ytterst äfventyrligt att komma dit. En saga från fjortonde århundradet, upptagen i Flatö-boken, och med några textändringar i Fornald. Sag. III, meddelar: Erik, son af en norsk småkonung, gjorde en julafton det löfte att uppsöka Odains-aker, och vardt detta rykte kändt öfver hela Norge. I sällskap med en dansk prins, som också hette Erik, begaf han sig då först till Miklagård (Konstantinopel), hvars konung tog de unge männen i sin tjänst och hade mycket gagn af deras krigiska duglighet. En dag samtalade konungen i trosfrågor med den norske Erik med den påföljd, att denne öfvergaf sina fäders tro och lät döpa sig. Han berättade för sin kunglige lärare om det löfte han gifvit att uppsöka Odains-aker . . . och sporde honom, om han visste, hvar den var belägen. Konungen trodde, att Odains-aker vore samma ställe som de kristne kalla Paradiset, och sade, att det ligger öster ut bortom Indiens yttersta landamären, men att ingen lärer vara i stånd att komma dit, emedan det är afstängdt med en eldvägg, som räcker upp till himmelen. Erik var dock bunden af sitt löfte och begaf sig med sin danske namne på färden. . . . På stenbron (öfver en älf) låg en drake med öppet gap. . . . När Erik och hans landsman slukats af draken, tyckte de sig omhvärfde af rök, men den skingrades, och de voro oskadde och sågo framför sig det stora slättlandet solbelyst och blomsterhöljdt. Där runno floder af honung, luften var stilla, men närmast marken förnummos flägtar, som kringförde blommornas vällukt. Det är aldrig mörkt i detta land, och föremålen kasta ingen skugga. Men landet syntes folktomt. På afstånd sågo de dock ett torn. I den riktningen fortsatte de att gå, och de funno, när de kommit närmare, att tornet stod fritt i luften utan grundval eller stolpar. En stege förde upp till det. Inne i tornet var ett rum, bonadt med sammet, och där stod ett vackert bord med kräsliga rätter på silfverfat och vin i gyllene dryckeskärl. Där voro också präktigt bäddade sängar. De båda männen voro nu öfvertygade om att de kommit till Odains-aker och de tackade Gud för att de nått sitt mål. De förfriskade sig och lade sig att sofva. I sömnen kom till Erik en skön gosse, som nämnde honom vid namn, sade sig vara en af de änglar, som vaktade Paradisets port, och tillika Eriks skyddsängel, som var vid hans sida, då han gjorde löftet att uppsöka Odains-aker. . . . Ängeln upplyste honom om att Odains-aker . . . där han nu vistades ej vore samma ställe som Paradiset, ty till detta kunna endast andar komma, och detta är andarnes rike, Paradiset, så herrligt, att Odains-aker i jämförelse därmed är som en ödemark. Dock gränsa dessa två olika områden intill hvarandra, och älfven, som Erik sett, har i Paradiset sin källa. (Viktor Rydberg "Mythen om underjorden" s 235-237)

Såsom de som ser ljuset är inom ljuset och tar del av dess lysande sken, så är det också så att de som ser Gud är i Gud och mottar av (Hans) glans. Men (Hans) glans ger liv åt dem. De som därför ser Gud mottar verkligen liv. (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 489)

I de messianska tiderna skulle Gud ... tända det stora Ljuset för (Israel), och världens nationer skulle peka på dem som hade tänt ljuset för Honom Som upplyser hela världen. Men inte ens detta är allt. Rabbinerna talar om det ursprungliga ljuset, i vilket Gud har höljt sig som i en mantel (Ber.R.3), och som inte kunde lysa om dagen, eftersom det skulle ha fördunklat solens ljus. Från detta ljus har solens, månens och stjärnornas ljus tänts (Bemidb.R.15). Det förvarades nu under Guds tron för Messias (Yalk. över Jes 60), i Vars dagar det skulle lysa fram ännu en gång. (Alfred Edersheim "The Life and Times of Jesus the Messiah Part II" s 166)

Odysseus gick med raska steg in mot staden. ... Just som han skulle gå in genom stadsporten visade sig Athena själv för honom, men inte i sin verkliga skepnad. Nej, hon såg ut som en vanlig ung flicka som kom från brunnen med en vattenkruka. ... Athena gick före, och ingen av de skeppsberömda faiakerna lade märke till Odysseus. ... (Så) försvann Athena ... men Odysseus stod kvar och vågade inte träda över palatsets bronströskel; en sådan bländande glans som från sol och måne strålade ut därifrån. Väggarna var beklädda med blänkande koppar, och upptill löpte en fris i klarblå emalj. Porten var helt i guld med poster av silver. ... Utanför gården kring porten sträcker sig en trädgård på fyra tunnland. Den är helt omgiven av stängsel, och den är full med aplar och päronträd och granatträd med glänsande frukter, frodiga olivträd och ljuvliga fikon. ... Där finns också en ymnigt bärande vingård. Och inom den finns en plan och öppen plats där man torkar druvor till russin i solen. (Homeros "Odysséen" s 137-140; Odysseus kommer till Alkinoos)


Att fortsätta med:

ca 2000 - ca 1900

Bo Brander: Liksom Bibeln börjar med ljus före galaxernas skapelse, slutar den – långt efter det att solen och stjärnorna har slocknat – i ett allt inneslutande gudomligt ljus. efter det att mörkret lett världen in i ett globalt kaos där bara de som låter Kristi ljus lysa i sina inre kan stå raka, besegras mörkret av ljuset. Till slut är allt mörker borta. Allt är ljus. Allt är inneslutet i gudomlig närvaro, precis som det var i början. (Göran Skytte-Bo Brander "Ett år med Jesus. Predikningar och samtal 1." s 209)

Solen tycker de flesta av oss om. Visst kan vi få för mycket av det goda, men nog är vi i långa stycken lite soldyrkare. Vi vet också att solens ljus och värme är LIVSVIKTIGT för oss och allt levande på jorden. Om solen skulle slockna vore inom några ögonblick allt liv på vår planet utsläckt. Som solen är förutsättningen för vår fysiska existens, så är Gud den som kan skänka oss andligt liv. Gud liknas vid solen. "Herren Gud är sol och sköld" säger psalmisten. När det fulländade livet blir verklighet behövs inte längre solen. Bibeln säger: "Staden behöver inte sol och måne till att lysa där, ty Guds härlighet upplyser den, och dess ljus är Lammet. Och folken skola vandra i dess ljus." (Larry Andersson "Solen"; Programblad - Mullsjö Missionskyrka juni-aug 1977)

I varje fall tänker jag stanna här i vinter i Calif(ornien). . . . Jag saknar just ingenting härute, allra minst frihet. Kommer nu några av de mina - jag har ju alldeles särskilt saknat min grabb, som Du förstår - så kan jag ju ha en ganska dräglig tillvaro här. Jag mår ju speciellt fint i det perfekta klimatet, där vintern inte existerar och där man aldrig behöver snyta sig. (Vilhelm Moberg "Du tror väl att jag är död - Vilhelm Mobergs brev 1950-1973" s 57; brev från Carmel, Californien till Eyvind Johnson 1952-09-12)

När Guds Rike till sist har inträtt, när det ondas makt slutligen är bruten och det yttersta goda är uppnått, kommer (enligt judendomen) härligheten av detta ögonblick att tillfalla alla människor i det förflutna och i det närvarande som har drömt om och strävat mot det. Men den största härligheten kommer att tillfalla Honom som genom tidsåldrarna har drivit människorna, ofta mot deras vilja, i riktning mot det större goda och därbortom mot det största. I det ögonblicket kommer människorna, de levande liksom de hädangångna att ha riklig anledning att med psalmisten sjunga: ”Icke oss, o Herre, icke oss, utan ditt namn, skall du giva äran.” (Milton Steinberg "Judendomen - Idéer och trosföreställningar" s 143)

Adventsfest anordnas i Byarums kyrka söndagen den 1 dec. 1918, kl. half 4 e.m. Medverkande: Musikkåren "Göta", Vaggeryds manskör, kyrkoherde Rendahl m.fl. Templet strålar i full belysning. Inträde 50 öre för äldre, 25 öre för barn. Alla välkomna! (Jönköpings-Posten 1918-11-29 "Byarums tempel i full belysning")

Som (Hanna) stod, vänd mot solnedgången, hade hon framför sig, bortom vattnet, bron och ängarna, en skogskam, rundad i en enda väldig båge. På bågens högsta spännpunkt hade denna vinter huggits ut en bred gata. I denna port stod nu solen, och den gamla svarta furuskogen, mot vilken strålarna bröto sig, skimrade som en stadsmur av ametist. Himlavalvet lyste i apokalyptiska färger, och här var en av de tolv portarna till den högtbelägna staden Jerusalem. Jorden låg där så fattig och blek, men himlen var idel prakt och under. Synen varade blott ett kort ögonblick, portarna slogo igen, ett moln sköts för som en rigel, och endast ett svagt återsken trängde ut genom Guds rikes nyckelhål. Men när himmelrikets portar voro stängda, då märkte Hanna, att en låga brann och lyste nere på jorden helt nära, ja närmare än nära, i hennes eget hjärta. Stunden hos länsman hade inte varit så värst högtidlig ... När hon kom till sin egen skuld, hade hon känt en sådan lättnad och lycka att hon önskat hon kunde minnas varenda vardagslögn under alla åren och rätta den. Det måtte väl ha varit vid det ögonblicket på länsmanskontoret, som det markelia skedde med hennes hjärta, utan hennes förskyllan eller värdighet, att där nu brann en låga, som genomträngde kropp och själ med en välsignad värme. ... "Jag har fått lågan", tänkte hon. ... "Jag kan inte kristna na ... men hon måtte ändå va en gnista av en gnista av det himmelska ljuset? Och fast hon är så liten, att hon inte skulle märkas däruppe i Staden, vars ljus är Lammet, så synes hon me stor här, där hon har så mö mörker att skina imot." (Elin Wägner "Åsa-Hanna" s 259-260)


ca 1900 och tiden dessförinnan

Fru Herbert satt med en stor bibel, med stora bokstäver, framför sig, men hon läste icke. Det oaktat rörde sig hennes läppar och hennes ögon lyste genom tårar. "Solen skall icke mer vara ditt ljus om dagen, och månen skall inte mer lysa dig med sitt sken, utan Herren skall vara ditt eviga ljus, och din Gud skall vara din härlighet." (Amy Le Feuvre "Rosor" s 108; Barnbiblioteket Gullvivan 1919; boken ursprungligen utgiven på engelska år 1899)

April, den 16 (1883). Kl. 7 på morgonen kom vi in i sjödimma igen, signalpipan ljöd gång på gång för att afhålla andra båtar från att stöta ihop med båten. ... Båten lades för ankar 15 mil från Newyorks hamn i anseende till dimman från kl. 7 f.m. till kl. 3.30 ef.m. och då var dimman skingrad och båten fortsatte resan. Sakta gick båten emot och in i Newyorks hamn. Det var roligt att åter få syn på land. Jag tänkte: "Tänk när en gång den dimman är försvunnen. Det mörker som omhöljer solen här, När för oss den dagen är upprunnen, Der Gud och lammet evigt solen är." (Alfred Nilsson "Alfred Nilssons dagbok - En smålandsbonde berättar sitt liv" s 42)

(Dell) försökte att utestänga den plågsamma förnimmelsen af den stora skilnaden emellan det rena, fina och uttrycksfulla ansiktet af hennes morbror Edvard och hennes fars grofva, slöa och frånstötande utseende; det ville dock alls icke lyckas, och hon vände sig beslutsamt bort från alla tankar, tog upp sin lilla fickbibel och läste om det sköna hem, där ingen sol behöfdes mer, och hvilkets härlighet övergick alla jordiska hems; och om den Fader, hvilkens ansikte upplyste hela himmelen; hon läste ända till hennes eget ansikte glänste af återglansen från allt detta outsägligt härliga, och de jordiska hemmen och fäderna förbleknade och glömdes. (Pansy "Konungens dotter" s 17-18)

Jag spår mig en gång fri för all min vedermöda, min kropp en stilla ro i jorden hos de döda, min själ jag idel fröjd i Kristi rike spår, jag spår och hoppas, att nu blir mitt glädjeår. ... Ett år, som aldrig sen fördels i årens tider, som ej förändring mer av ny och nedan lider, som i sin runda längd alltjämt och lika står, på vilket solens ljus ej upp ell’ neder går. (Jacob Frese ”Vårbetraktelse år 1724” s I:60; 1690-1729)

Så far da, far vel! Du skal nu ej laenger bedrage min sjael, bedragelig verden, jeg takker dig af og saenker dig ned i forglemmelsens grav, jeg laenges at bøde min sorrig och nød i Abrahams skød, i Abrahams skød. Der skal mine år begyndes i evigheds dejlige vår, der skal ikke dagen ved solen opgry, ej månen tilmåle mig naede og ny, men Jesus är solen, hvis stråler er strød' i Abrahams skød, i Abrahams skød. (Thomas Kingo "Ked af verden og kaer ad himlen" s 11)


Att avrunda med:

Jag tror inte alls han är död, jag tror att han lever hos Gud, han har bara lämnat sin kropp och gått in i en värld av ljus. Där syns hans lysande bilder med färger som aldrig förr, han blev nog barnsligt förvånad, när han gick genom himlens dörr. Också vi kan nu se, att hans konst bär betraktaren ännu ett bud: den som lämnat sin jordiska kropp, skall få skåda Guds värld av ljus. (Bo Setterlind ”Den inre himlen” s 44; Målarens budskap)

Världen är både kall och mörk. Många glädjebloss, som förr lyste så klart för mig, har du nu låtit slockna. ... (Herren säger:) Det är bättre att ha mig som det enda stora ljuset – än alla de många små blossen, som ändå en dag skall slockna. I mitt ljus skall du se ljus. Stirra inte in i mörkret. Se bara på mig. Då skall du gå från ljus till ljus. Tills du snart står i solklar dag. (Fredrik Wislöff "Vilen eder litet" s 37)


Sångarna:

Guds härlighet strålar i himlarnas sal och helgonens lovsånger tona. Där bära Guds kämpar från stridernas dal för eviga tider sin krona. Säll den som har rum i Guds rike. (MB Landstad-JA Eklund: Psalmer och Sånger 321:4)

Kom nära, Gud. Kom, morgon. Ge mina ögon ljus. Jesus Kristus möter oss till framtid utan mörker. (AH Lindgren: Psalmer och Sånger 561:4)

Guds Son en gång i morgonglans skall åter komma hit, och alla ängslans skuggor flyr och världen fylls av liv. Han är densamme som han var, men klädd i härlighet. Med solens krona blir han krönt och stjärnors diadem. (J Brownlie-A Frostenson: Psalmer och Sånger 732:1)

Gör dina portar vida För Herrans herrlighet. Se, folken kring dig bida, Att nå din salighet. Kring jordens länder alla Skall denna lofsång skalla: Välsignad vare han, Som kom i Herrans namn! (FM Franzén: Psalm 53:3; jfr Psalmer och Sånger 103:3)

Var mitt ljus på lifvets bana, Var mitt ljus i dödsens dal. Låt mig, fri från syndens vana, Lagens hot och ångrens qval, Mer och mer det landet nalkas, Der allt mörker skingradt är: Ty du sjelf är solen der. (J Åström: Psalm 168:5; jfr Psalmer och Sånger 215:3)

Tänk, när en gång den dimma är försvunnen, Det mörker, som omhöljer lifvet här, Och när den dagen är för oss upprunnen, Där Gud och Lammet evigt solen är! (WA Wexels-CO Rosenius: Sång 446:1; jfr Psalmer och Sånger 320:1)

De få sitta till bords i Guds härlighets hus, De få äta det lefvande bröd. Herren Gud dem upplyser, han är deras ljus, Ingen natt finnes där, ingen död. Det blir något att få, det blir något att få, Det blir något för barnen att få; I den himmelska stad, Där hvar tunga är glad, Där blir något för barnen att få. (Amerikansk författare?-Engelkes sånger: Sång 509:3)

Hvar är en kristens fosterland? Månn söderns solbeglänsta strand? Kanske där nordens sommar ler, Och solen glömmer att gå ner? Nej, icke där En kristens rätta hemland är. ... Ha vi vårt hem uti den bygd, Där Kristus gick i palmers skygd, Och Jordans bölja hviskar tyst, Att hon en gång Guds lamm har kysst? Nej, Kanans strand Är ej de kristnas fosterland. ... Där Herrens ande härska får, Där ordet rot i hjärtan slår, Där Kristi kärlek brinner skön, Och själar smälta hop i bön, Där är vårt land – På Kongos eller Mälarns strand. ... Högt ofvan skyn, där är vårt land; Där skymtar fram en gyllne strand, Där lifvets älf från tronen går, Och allt i evig fägring står. Där få vi se Vår Gud, vår släkt, vår frälsare. (C Boberg: Sång 523:1-4)

Snart skola nattens skuggor fly; Snart skall en härlig morgon gry, Evighetssolen stråla klart, Allt i dess sken bli uppenbart. Då får min själ bada i ljus, Fri ifrån jordens stoft och grus, Och i en skön, ljuf harmoni Sångernas missljud lösta bli. (SS: Sång 693:1)

Snart randas en dag, så härlig och stor För alla, som älska Gud. Dess sol aldrig skyms av skuggornas flor, Och aldrig hörs klagans ljud. O härliga dag, som randas för mig! O härliga mål på pilgrimens stig! Min längtan, min blick allt mer till dig drag, Du härliga Jesu Kristi dag! (AL Skoog: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 736:1; jfr Psalmer och Sånger 740:1)

Då finns ej nöd och fara, Ej natt skall vara där. Där bor en frälsad skara, Som övervunnit här, Och Lammets sång skall ljuda Likt många vattens brus I härlighet och ljus. (H Elmers: Andliga Sånger 1936 nr 678:5; jfr Psalmer och Sånger 678)

Hemland, där sol ej dalar, hemland för tröttad själ. Stilla, när Herren talar, han gör ju allting väl. Hemland, hemland, saliga, ljuva hemland. Eviga vår, dit ej döden når. Saliga, ljuva hemland. ... Hemland, där mödan ändas. Hemland med evig dag! Tårar i jubel vändas, Suckar blir harposlag. Hemland, hemland ... (JB Pounds-A Ölander?: Andliga Sånger 1936 nr 440:1-2; jfr Psalmer och Sånger 746:1-2)

Ej någon vandrare, stödd vid staven, Skall mera söka för natten hus. Där öppnas aldrig den mörka grave, Då härskar livet i evigt ljus. O, ljuva hemvist bland Jesu vänner! Där finns ej mera en sorgens tår, Ty syndagiftet ej mera bränner; De äro läkta de djupa sår. Där suckar ingen vid solnedgången, Och ingen bävar för natten mer; Men alla sjunga de morgonsången, Ty Gud är solen, som evigt ler. O, ljuva hemvist ... (KG Sjölin: Andliga Sånger 1936 nr 452:2-3; jfr Psalmer och Sånger 749:2-3)

Med Jesus fram ur de brutna banden, Som bundit skapelsens liv i död! Med Jesus, levandegjord i anden, Till nya skapelsens morgonglöd! Med Jesus fram till vår Faders hus, Där Gud är sol och Guds Lamm är ljus! (JA Eklund: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 531:7; jfr Psalmer och Sånger 283:7)

Ny skall då solen vara. Ny månens klara rund Och alla stjärnors skara På fästets djupa grund. Guds himlavalv de sköna Är nytt i vidd och höjd; I ljus Guds barn få röna Guds rikes nya fröjd. (J Walter-Petrus Johannis Gothus-AF Runstedt: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 592:4; jfr Psalmer och Sånger 324:4)


Och det här är det budskap som vi har hört (och hör) från Honom och (som) vi kommer fram med ett budskap till er, att Gud är ljus och (att) dunkel inte ’inte något’/alls är i Honom. (1 Joh 1:5)

Den som välkomnar sin broder stannar i ljuset, och det är/finns inte en/någon stötesten i honom. (1 Joh 2:10)


Ytterligare studier:

Jes 24:23; Upp 21:25; 22:5.


Paul B. Decock "The Scriptures in the Book of Revelation"; Neotestamentica 33.2 (1999): 373-410.

J.A. du Rand "The imagery of the heavenly Jerusalem (Revelation 21:9-22:5)"; Neotestamentica 22.1 (1988): 65-86.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-08-15; 2012-07-30; 2015-11-07; slutlig version 2018-08-08)

Till sidans topp

21:24 Och nationerna skall vandra omkring genom/’med hjälp av’ dess ljus, och jordens kungar skall föra in sin härlighetsglans i den.

Ord för ord (19 ord i den grekiska texten): och skall-vandra-omkring '-na nationer'/nationerna genom '-et ljus'/ljuset dess, och '-na kungar'/kungarna '-ens jords'/jordens skall-föra '-en härlighetsglans'/härlighetsglansen sin in-i den.


1883: Och folken skola vandra i dess ljus, och jordens konungar bära sin härlighet och ära in i den.

1541(1703): Och Hedningarna, som saliga warda, skola wandra i hans ljus; och Konungarna på jordene skola föra sina härlighet och ära in uti honom.

LT 1974: Dess ljus ska lysa för jordens folk, och världens härskare ska komma och föra sina dyrbara skatter till den.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Kaldeernas kung) förde alla (Juda) kungs och stormäns högar/skatter in i, in i Babylon. (2 Krön 36:18b, Grekiska GT)

(David sade till Gud:) “Från/’beroende på’ Ditt tempel emot/intill Jerusalem skall kungar föra gåvor till Dig.” (Ps 68:29b eller 68:30b, Grekiska GT)

(Profeten sade:) “Det skall vara/ske i de sista dagarna ... (att) alla nationerna skall anlända emot (Herrens berg och Jakobs Guds hus). Och många nationer skall gå och tala: ’Kom hit och vi må stiga upp ’in i’/till Herrens berg och in i Jakobs Guds hus.’” (Jes 2:2-3a, Grekiska GT)

(Profeten sade till Jerusalem: “Kungar skall gå (i) ditt ljus och nationer (i) din lyster/glans. ... Nationers och folks rikedom skall anlända till dig.” (Jes 60:3a,5b, Grekiska GT)

Riket och (den rättsliga) myndigheten och deras storslagenhet och början av alla riken inunder himlen gav (domen) åt en Högstes heliga folk (till) att vara kungar (över) ett tidsålderslångt rike, och alla (rättsliga) myndigheter skall underordna sig Honom och lyda Honom. (Dan 7:27, Grekiska GT)

Uppå/’med avseende på’ de sista dagarna skall Herrens berg vara tydligt ... och folk skyndar i riktning mot det. Många nationer skall gå och tala: "Kom hit, låt oss stiga upp ’in i’/till Herrens berg ... eftersom lag skall komma ut, ut ur Sion och en Herrens utsaga ut ur Jerusalem." (Mika 4:1-2, Grekiska GT)

(Herren sade:) “Alla nationerna ... skall anlända (med) alla nationernas utvalda ting. Och Jag skall uppfylla det här huset (med) härlighetsglans. ... ” (Haggai 2:7b eller 2:8b, Grekiska GT)

Detta är vad Herren, (den) Allsmäktige säger: “Många folk skall ännu anlända (till Jerusalem) ... och många folk och många nationer skall söka ut/efter Herrens ansikte.” (Sak 8:20-22a, Grekiska GT)

Många nationer skall anlända fjärran ifrån ... i riktning mot Herren Guds heliga namn. (Tobit 13:11b eller 13:13a, BA)

Vilken slags nation har inte ärvt/’kommit i besittning av’ (Jerusalems) rike och fått makt (över) dess byten? (1 Mack 2:10)

(Jonatan) gick in i Ptolemais i sällskap med härlighetsglans ... och han gav (kungarna) silvermetall och guldmetall och många gåvor till deras vänner. (1 Mack 10:60a)


Den Senare Uppenbarelsen:

(De vise männen) förde gåvor till (Jesus); guld och olibanum/rökelse och myrra. (Matt 2:11b)

(Jesus sade:) ”Vad tyckes det dig, Simon? Från vilka tar jordens kungar slut/tull eller skatt, från sina söner eller från de främmande?” (Matt 17:25b)

(Den blinde sade:) “Jag ser människorna, eftersom jag skådar (dem) som träd, då de vandrar omkring. (Mark 8:24b)

(Jesus sade till fariseerna och herodianerna:) ”För en denar till Mig för att Jag må skåda.” ... Men Jesus talade till dem: ”Ge tillbaka till kejsaren de ting (som är) kejsarens.” (Mark 12:15b,17a)

(Simeon sade: "Mina ögon har skådat) ett ljus 'in i'/till ett avslöjande av nationer och en härlighetsglans av Ditt folk Israel.” (Luk 2:32)

Förtalaren talade till (Jesus): “Jag skall ge Dig den här (rättliga) myndigheten, alltsammans, och deras härlighetsglans.” (Luk 4:6a)

(Bröderna i ett vanärat Jerosolyma/Jerusalem sade till Paulus: "Judar som tror och har trott säger, att du undervisar nationerna att inte) vandra omkring (med hjälp av) sederna." (Apg 21:21b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

I (Utsagan) är (א,*א) liv, och livet var (hela tiden) människornas ljus. (Joh 1:4)

Varje (nation?) som Fadern ger Mig skall anlända i riktning mot Mig, och den som kommer i riktning mot Mig må Jag inte/förvisso ej kasta ut * (א*), eftersom Jag har stigit (och stiger) ned ut ur (א,*א) himlen, inte för att Jag måtte göra Min vilja, emellertid/utan Dens vilja som har sänt Mig, *(א*) för att varje (nation?) som Han har gett (och ger) Mig, (att) Jag ej må fördärva ’ut ur’/’till följd av’ den, emellertid/utan (att) Jag må få den att stå upp i/på den sista dagen. (Joh 6:37-39)

Åter så samtalade Jesus (med fariseerna) och sade: “Jag är utsmyckningens/’den utsmyckade världens’ ljus. Den som följer Mig må inte/förvisso ej vandra omkring i dunklet, emellertid/utan skall ha livets ljus.” (Joh 8:12)

Och den sjätte (budbäraren) hällde ut sin skål emot floden, det stora * (א,* א) Eufrat. Och dess vatten torkades/’torkade upp’, för att vägen av/för kungarna, de från ’ett soluppstickande’/öster, måtte göras redo. (Upp 16:12)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

Knäböjande änglar med lampor i händerna omger Isaakskatedralens bysantinska kupol. Tre gyllene, spetsiga tornspiror ropar till varandra över Neva och Mojkakanalen. Lejon, gripar och sfinxer vakar här och var över skatter eller slumrar i ro. Segergudinnans sexspann stormar fram över Rossis försåtliga valvbåge. Hundratals pelargångar, tusentals kolonner, hästar som stegrar sig, motspänstiga tjurar. Vilken lycka att ingenting mer får byggas här! Ingen skyskrapekrokan kan trängas in vid Nevskij prospekt, ingen femvåningslåda kan slås samman vid Gribojedov-kanalen. Inte en enda arkitekt, hur hög tjänsteställning han än har, hur obegåvad han än må vara, kan genom att utnyttja sitt inflytande få tillstånd att uppföra en byggnad annat än långt utanför den gamla staden. Så främmande för oss - och likväl vår ärorikaste prakt! Vilken njutning att nu flanera längs dessa bulevarder! Men med sammanbitna tänder och under förbannelser byggde ryssarna denna skönhet, medan de förgicks i de dystra träskmarkerna. Våra förfäders ben kittades samman, smälte samman, förstenades till palats - gulaktiga, rödbruna, chokladfärgade, gröna. Det är hemskt att tänka sig att också våra kaotiska och hopplösa liv, våra förbittrade protester, de skjutnas stönanden och kvinnornas tårar, att också allt detta helt skall falla i glömska. Kommer också allt detta att skänka en så fulländad, evig skönhet? (Alexander Solsjenitsyn "Staden vid Neva" s 133-134)

Menas med v. 24 f. att blott en utvald del av de frälsta bor i staden, medan de kristnas stora flertal lever i dess ljus, som strålar ut över hela jorden? Denna uppfattning tycks passa bättre till sammanhanget i vårt bibelställe och stämmer också bättre överens med sådana gammaltestamentliga profetior som Jes 2:2-4 – Mika 4:1-3 – Sak 8:20 f. och särskilt till Apokalypsens tal om en ”förstling” i 14:4, som då åtföljs av mera skörd. i varje fall finns det inte någon inre motsättning mellan det nya Jerusalems invånare och folken på jorden för övrigt. (Olaf Moe "Johannes Uppenbarelse" s 259-260)

Nationernas gata (på världsutställningen i Paris år 1925) har dock många goda ting. Det är - när man går där - som om man kom den ibland nog så konstiga tillvaron lite närmare. Gränserna mellan folken och länderna flyter samman, kulturerna visar tydligare än annars sitt släktskap, sitt beroende, sitt förbund med varandra. Inget land är så stort och mäktigt, så rikt och civiliserat, att det inte kan ha nytta och lära något av de andra länderna, och inget land är så litet, avlägset eller fattigt, att det inte har något att visa världen, vare sig det är sköna ting eller nyttiga. När man ser en utställning som denna, vill man ej gärna tro på kulturens undergång, så som moderna profeter siar. Men man vill önska och hoppas, att allt detta vackra en gång må tillhöra alla, och inte, som nu, samlas i ett fåtals händer, nytta ett fåtal människor, pryda ett fåtal hem. (Eyvind Johnson "Vid nationernas gata" s 149; augusti 1925)

Far liknade världen vid en frukt med ett yttre skal. Skalet är inte ätligt. Ett enfaldigt barn kunde tro att skalet inte var till någon nytta, men det var till för att skydda frukten. Utan det skulle frukten ruttna eller ätas upp av maskar. På samma sätt är de icke-judiska folken till nytta. Det står rent av skrivet att Gud först erbjöd Toran åt Esau och Ismael, och det var först sedan de vägrat ta emot den som han gav den åt judarna. Vid tidens ände kommer också de att skåda ljuset och då skall de icke-judiska folkens rättfärdiga inträda i Paradiset. (Isaac Bashevis Singer "På vår gata" s 64; Hemligheten)

Till (Kristus) skall ges av Arabiens guld. (Justinus Martyren, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 211)

Den persiska konstens storhet har ... utgrävningarna av Darius' och Xerxes' palats i Persepolis först lärt oss att rätt känna. Till de av talrika kolonner burna praktsalarna leder mäktiga, monumentala fritrappor, prydda med reliefer, framställande långa rader av tributbärande folk. (Martin P:n Nilsson-Krister Hanell "Forntidens historia" s 101)


Att fortsätta med:

Det är praktiskt taget omöjligt att kopiera ett manuskript utan att göra något misstag. ... I de flesta fall ... kan fel lätt korrigeras. . Värst av allt är när skrivaren är oenig med vad han ser i texten och medvetet förvränger texten för att den skall passa hans egen förståelse av renlärighet. Så, där Apokalypsens siare i Upp 21:24 skrev att 'nationerna skall vandra i ljuset av' den himmelska staden, där har en skrivare med ett mindre generöst hjärta vänt det till 'de nationer som räddas' - och du finner detta fel i din 'Authorized Version'. (Stephen Neill "The interpretation of the New Testament 1861-1961" s 62-63)

Det är en strålande upprättelse som traditionalisten (inom judendomen) förutser för Israel. Men också här – och ingenting kan vara mer typiskt för den judiska anden – är det inte bara det judiska folket som upprättas utan alla människor med det, och Israels befrielse blir på så sätt visserligen en väsentlig del men ändå bara en del av hela mänsklighetens förlossning. ... Vem som helst kan bli jude men ingen är tvungen att bli det för sin frälsning vare sig i denna värld eller i nästa. Traditionen fastslår uttryckligen: ”De rättfärdiga av alla folk skall få sin del i den kommande världen.” (Milton Steinberg "Judendomen - Idéer och trosföreställningar" s 82,87)

Olikheterna mellan de folk, som bebo jorden, beteckna en gemensam rikedom för släktet som helhet. Låt oss genomforska och söka att förstå olikheterna och där de förtjäna det, älska och lära av dem. Även om folkens dröm om fortsatt närmande till varandra en gång förverkligas i en fastare sammanslutning, komma de säkert då ej mindre utan snarare med ökad iver att vörda sina olikheter som omistliga värden. (Verner von Heidenstam "Tankar och utkast" s 361)

Då nu invånarna (i Nürnberg) erarit, vad sorgefullt öde som drabbat Magdeburg, hade de gripits av fruktan att detsamma skulle övergå dem, helst som Tilly mer än en gång hotande nalkats deras portar. Men när de nu erforo att den svenske konungen (Gustav II Adolf) kom för att gästa dem, vart där en stor glädje i hela staden. . . . Genom gator smyckade med blomster och bonader fördes konungen till det härbärge, som ordnats för honom. Där inträdde efter en stund stadens rådsherrar, frambringande kostliga skänker. Bland dessa voro två skönt arbetade glober av silver, av vilka å den ena voro ingraverade jordens länder och hav, å den andra himmelens stjärnor. Detta, sade rådsherrarna, var stadens gåva till den konung, som försvarade jordens frihet och himmelens ljus. Konungen tackade dem i vältaliga ord. Deras gåvor voro honom kära, sade han, men än kärare vore honom detta: om de visade trohet och ståndaktighet i den heliga sak, för vilken de gemensamt kämpade. "I haven", sade han, "skänkt mig bilder av himmelen och jorden; må jorden med dess rikedomar och härlighet icke locka oss ifrån himmelens ännu härligare gåvor." Och konungen skrev under en traktat om förbund med staden. (Anna Maria Roos "Gustav II Adolf - Hans liv och bragder" s 96)

Johan (III:s) intresse för det sköna hade inriktat sig speciellt på byggnadskonsten och stegrades där till verklig passion. "Bygga är Vår högsta lust", utbrister han i ett av dessa många brev, i vilka han ger befallningar till sina arkitekter och byggmästare. Han råder och förmanar dem, han rättar deras ritningar och riktigt frossar i detaljer av arkitektur och dekorationer. Framför allt samlar sig hans intresse på självautsmyckningen: i det yttre på praktfulla portaler och fönster, utsirade gavlar och rikt smyckade tornspiror, i det inre särskilt på de rika panelverken och dörrinfattningarna. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden 1521-1611" s 354)


Sångarna:

Din spira, Jesu! sträckes ut, Så långt som dagen hinner. Ditt rike står till tidens slut; Det står, då allt försvinner. Ditt namn bekänns med himmelskt mod, Och för ditt kors, din segerstod, Nedfalla folk och kungar. (Franzén: Psalm 118:1; jfr Psalmer och Sånger 35:1)

Och profeter och konungar vandra där fram På de gyllene gator och sjunga Guds lamm: Pris och ära Guds lamm, Som för oss trädde fram Och oss köpte åt Gud på den blodiga stam. (PP Bliss – Erik Nyström: Sång 142:5)

För denne Konungs himlaglans Förbleknar jordens glitter. Vad är all storhet emot hans, Där på sin tron han sitter! All kungaprakt, All furstemakt Skall honom lydnad visa, Hans herradöme prisa. (CW Skarstedt: Psalmisten 1928 nr 560:3)


Egna kommentarer och funderingar:

Upp 21.24b kan i ett återställelseperspektiv läsas i ljuset av 2 Krön 36:18b. Jordiska skatter som en jordisk kung och hans stormän en gång förde in i Babylon ersätts nu av den himmelska härlighetsglans som jordiska kungar för in i det nya Jerusalem.


Och det här är det budskap som vi har hört (och hör) från Honom och (som) vi kommer fram med ett budskap till er, att Gud är ljus och (att) dunkel inte ’inte något’/alls är i Honom. (1 Joh 1:5)


Ytterligare studier:

Ps 72:10-11; Jes 10:14; 45:14; 49:23; 60:11; 61:6; Jer 3:17; Joel 3:4-5; Tobit 14:6; 1 Mack 11:24; 2 Mack 3:2; 5:16; Joh 12:35; Upp 21:26; 22:2.


D. Mathewson "The Destiny of the Nations in Revelation 21:1-22:5: A reconsideration"; Tyndale Bulletin 53.1 (2002): 121-142.

J.A. du Rand "The imagery of the heavenly Jerusalem (Revelation 21:9-22:5)"; Neotestamentica 22.1 (1988): 65-86.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-08-15; 2012-07-30; 2015-11-08; slutlig version 2018-08-08)

Till sidans topp

21:25 Och dess portgångar må inte/förvisso ej stängas (under) dag, natt kommer ty/förvisso inte att vara där.

Ord för ord (13 ord i den grekiska texten): och '-na portgångar'/portgångarna dess inte/förvisso ej må-stängas dag, natt ty inte kommer-(det)-att-vara där.

1883: Och dess portar skola icke tillslutas om dagen, ty natt skall icke vara där.


1541(1703): Och hans portar låtas intet till om dagen; ty der warder ingen natt.

LT 1974: Dess portar stängs aldrig, de är öppna dagen lång – och det finns ingen natt.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Jerusalems) portar kommer att vara öppnade ’genom varje’/’hela tiden’, dag och natt kommer de inte att vara stängda. (Jes 60:11a, Grekiska GT)

Det skall vara en (unik) dag, och den där dagen (är) känd för Herren, och (det är) inte dag och inte natt, och i riktning mot kväll skall det vara ljus. (Sak 14:7, Grekiska GT)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

De (fyra levande varelserna) har inte vila, då de dag och natt säger: “Helig, helig, helig, helig, helig, helig, helig, helig (א*) Herren Gud, den Allsmäktige, Den som (hela tiden) var och Den som är och Den som kommer.” (Upp 4:8b)

(De som är höljda i de vita dräkterna) ... tjänar (Gud) dag och natt i Hans tempel. (Upp 7:15a)

Våra bröders anklagare (P47,א,*א) har kastats (ut), han som anklagade dem inför vår Guds ögon dag och natt.” (Upp 12:10b)

Och dag och natt har de inte vila, de som kastar sig ner (i riktning mot) det lilla vilda djuret (för att tillbe det) och (i riktning mot) dess avbild (för att tillbe den) och om någon tar dess namns märke. (Upp 14:11b)

Och staden har inte behov av solen, inte heller av månen, för att de må ’föra ... till’/ge den ljus, ty Guds härlighetsglans har gett den ljus, och dess lampa (är) den lille Baggen. (Upp 21:23)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

Först (bortom tidens gräns) möts begynnelsen och änden. Då behövs inga heliga tider mer, inte heller några temporära tabernakel, tempel eller kyrkor. Då är all begränsning borta. Då randas den åttonde dagen, den sista och största dagen av den här tidsåldern, eller om man så vill, den första dagen i den nya. Den dagen övergår aldrig i natt. (Göran Larsson Tid för Gud, Judiska och kristna perspektiv på de judiska högtiderna" s 174)

Dodik lät mej inte hållas. ”Nä, tig”, sa han. ”Inte för att jag vet om det är förbjudet att vissla, men jag skulle tro att det är det. Jag tror inte att Tengil gillar det. Och förresten ska du hålla dörren stängd, begriper du det?” ”Gillar Tengil inte att man har dörren öppen”, frågade jag. ”Det ska du inte lägga dej i”, sa Dodik. ”Gör som jag säjer. Men ge mig en skopa vatten först. Jag går där uppe på muren, tills jag törstar ihjäl.” (Astrid Lindgren "Bröderna Lejonhjärta" s 117)

Tröskeln, som ligger utan dörr, väntar på att någon går över den - Ditt hus, min älskade, jag ser att det är av Gud omskuret. (Nelly Sachs "I dödens boningar" s 55)

Sedan vi tagit in på hotellet, styra vi kosan till palatset för att hälsa på Herr Godin, som är förberedd på vårt besök. Där låg nu familistärens huvudbyggning framför oss i full dagsbelysning, och hur subjektivt man än må anses taga tingen, så fanns det intet tvivel om att denna murkoloss var full verklighet. (Det var också därför jag reste med vittne.) . . . Vi gå in genom stora porten. Denna liksom husets alla andra portar vänder sig kring en axel åt vilken sida man önskar, en inrättning, som utom att den gör utgången lätt i händelse av eldfara, förskonar innevånarne från bullret av en smällande dörr. Portarne ha inga lås, stängas varken dag eller natt. (August Strindberg "Familistären i Guise" s 223-224; Politiken 1885-11-02 - 1885-11-14)

Dig, Peters skapelse, jag älskar: din stränga, sköna byggnadsstil och Nevafloden bred och mäktig, dess stränder blanka av granit och dina räckens smidesmönster, din vita, tankfullt stilla natt, ditt genomskinligt klara dunkel då jag kan sitta i mitt rum och se att skriva utan lampa och lika tydligt se de stora palatsen utmed öde stråk och Amiralitetets nål som glänser blank, och nattens mörker där uppe i den gyllne skyn får blott en kort respit då skymning av soluppgång snart efterträds. . . . Var stolt, du Peters stad, och stå orubbligt fast som Ryska riket och må din seger leda till försoning med naturen som besegrats; må finska böljor glömma nu sitt forna fångenskap och hätskhet och ej med fåfäng vrede störa tsar Peter i hans sista sömn! (Alexandr Pusjkin "Petersburg" s 81-82)


Att fortsätta med:

ca 2000 - ca 1900

Natt och mörker – universella metaforer för rädsla, ondska och dårskap – existerar inte längre. (Stefan Gustavsson ”Gör som Gud – bli människa” s 65)

Englands ärorika historia har skrivits av de hjältemodiga sjöfarande som till sist erövrade ett imperium i vilket solen aldrig gick ner. Ju närmare kusten vi kommer desto närmare kommer vi det förflutna i världens en gång största sjöfarande nation, framför allt i de båda stora, sydengelska hamnarna i Southampton och Portsmouth. Båda blev till stor del förstörda under det senaste (andra världs)kriget och med dem Englands storhet. Man behöver inte anstränga sig för att finna spåren av ett ryktbart förflutet och erkänna det. Tydligast ser man det i Portsmouths Dockyard, där Nelsons flaggskepp HMS Victory ligger oskadat som flytande museum och symbol för en tid då britterna sjöng "Britannia rules the waves". (Dieter Schröder "Drömvägar i Storbritannien" s 164; Från Winchester till Portsmouth)

Jag såg en stjärna silvervit högt uppe i det blå. Den vinkade: Kom hit, kom hit! Du kan mig säkert nå. Då längtan grep mitt hjärta fatt, vad skedde vet jag ej. Det var ej längre mörkt, ej natt, det blev som ljusan dag. I universums stjärneljus, långt bort från jord och värld, omstrålad av et sällsamt ljus jag var på himmelsfärd. De himlens lampor förr jag sett, som solar lyste klart. I bländvit strålglans allt var klätt osägligt underbart. . . . Som tanken blixtsnabbt bort jag kom - hur långt jag inte vet, men hade jag ej då vänt om, jag snabbt fått skåda det, som låg bortom Guds stjärnehär, Guds sköna paradis. Otalig änglaskara där uppstämmer Herrens pris. Var det en dröm, var det en syn? - Jag vet likväl, en gång min ande lämnar jord och skyn med tack och jubelsång. Min himmelsfärd blir verklighet och i Guds pärlestad jag skall få bli i evighet fullkomligt säll och glad. (Florentinus Hällzon "En rymdfärd" s 36,38)

Ej blir det natt fast ögat icke bländas. Ej blir det natt i höga cedrars lund, där döda sova vid varandras sida som gråa lindebarn sin väntans stund. Ty andra lyktor hänga där i träden och driva plantor fram av annorlunda glans, och fjärilen, ur gråa lindor flugen, får dricka vindar där som ej på jorden fanns. Ej blir det natt fast ögat icke bländas. Ej blev det natt (blott denna sol försvann). (Werner Aspenström "Dikter under träden" s 182; Ej blir det natt)

Nu går solen knappast ner, bländar bara av sitt sken. Skymningsbård blir gryningstimme varken tidig eller sen. ... Insjön håller kvällens ljus glidande på vattenspegeln eller vacklande på vågor som långt innan de ha mörknat spegla morgonsolens lågor. ... Juni natt blir aldrig av, liknar mest en daggig dag. Slöjlikt lyfter sig dess skymning och bärs bort på ljusa hav. (Harry Martinson "Cikada" s 54; Juninatten)

Just nu hörde (Inga) en gammal sprucken röst från andra sidan planket klyva höstmorgonens stillhet. "Gyllne morgon, gyllne morgon, sista natten svunnit hän ..." Inga kröp ihop och skakade av skratt på sin sida om planket. Det fanns väl inte mycket som var skojigare än att höra gubben Palmkvist sjunga. Alla de där falska tonerna, som han drog ut så långt som en ylande hund. (Ingrid Hesslander "Gyllne morgon" s 13-14)

Jag känner inte natten längre, dödens fruktansvärda anonymitet I djupet av mitt hjärta ankrar en flotta av stjärnor. Hesperus, på post för att lysa nära den himmelsblå Brisen över en ö som drömmer mig När jag kungör gryningen från dess höga klippor Mina två ögon omfamnar dig och låter dig segla med mitt Riktiga hjärtas stjärna: Jag känner inte natten längre. ... Jag känner inte namnen längre från en värld som förnekar mig Tydligt läser jag snäckskalen, löven, stjärnorna Fientligheten är mig överflödig på himlens vägar Om det inte är drömmen som ser på mig igen Medan jag tårögd vandrar genom odödlighetens hav Hesperus, under bågen av din gyllene eld Känner jag inte natten längre som bara natt är. (Odysseus Elytis "Solen den förste" s 8)


ca 1900 och tiden dessförinnan

(Frida skriver 1888 till sin älskade Enock:) "Och nu till sist dyre Enock, låt oss bliva stilla hos Jesus samt uti allting endast anförtro oss åt hans ledning, ty han skall, huru mörkt det än för oss stundom synes, dock hjälpa oss igenom samt bevara och leda oss vid sin hand, ända tills vi får ingå genom pärleportarna till den staden, vars gator äro av guld, där ingen natt skall vara mer." (Henrik Elmgren "Frida - berättelsen om en resepredikants hustru" s 20)

När vi komma ner på gården , ha vi strax bredvid trappan de båda visthusbodarna, en inre och en yttre. . . . Nu ha vi blott vedboden igen, och så är vi framme vid de stora portarna, som upptogo nästan 1/4 av hela gårdens längd. Den ena var alltid tillreglad, utom då större foror skulle köra in, och den andra stängdes igen om natten med en väldig nyckel. Ifrån porten komma vi ut i den smala "Hoppets gränd", enligt vad jag hört av folkhumorn döpt därtill, emedan engång en person från den hoppat i sjön - och så är vår vandring slut. (Sigrid Rosell "Den gamla gården - Barndomsminnen från ett borgarhem i Jönköping på 1860-talet" s 50)

Ett hemland fick människan endast en gång. Kristina hade förlorat sitt. Men nu kände hon ingen hemlängtan mer, hon saknade inte längre det förlorade: Hon hade tagit det åter till sig på det enda sätt som återstod för den som tappar en omistlig ägodel i den alltför djupa brunnen. Och när Kristina nu låg vaken under vårens mörka kvällar i Minnesota, var hon i sin själs längtan ute på spaning efter ett annat land, där skillnad icke rådde emellan natt och dag. ... (Karl Oskar) frågade: ”Om jag int fått’at fel för mej, Krestina, så less å ängslas du int nået mer efter det gamla hemmet?” – ”Nää. Int gör dä nåenting varstädes en människa har sin bostad här i lekamliheten. I ena eller annra hörnet av världen. Dä enda som gäller för mej numer ä den längre visstelsen.” (Vilhelm Moberg ”Nybyggarna” s 525,532; Bönhörelsen resp. Att försona sig med sitt öde)

Taberg, ett jernberg av Europeisk namnkunnighet, är beläget på Kåperyds ägor. . . . Då alla werken gå, är härstädes lika ljust om natten som om dagen. Den otaliga menniskomassa, som då rörer sig här, för att transportera malm till 11 masugnar samt jern, kol, limsten och andra effekter för ställets behof, företer ett lif och en rörelse, som man fåfängt söker på annat ställe i hela Småland. (Peter Wieselgren "Ny Smålands Beskrifning inskränkt till Wexiö Stift" s 30)

När basunerna gå och gällt i luftene stötas, Att vid sådana dön båd' döde och levande mötas, Då de bedrövade sig av Guds åskådande mätta, Och en evighet gör dem åter unga och lätta, Där de i strålande sken som tindrande stjärnorna lysa Och både klarhet och glans samt ljus och härlighet hysa, Där den härliga stad när Gudi och lammena bliver, Som sina borgare jämt ett saligt väsende giver. Där vår längtan och lust med annan löpa i vädje, Där ej natten är natt, men dagen sällhet och glädje. (Jacob Frese "Betraktande av Guds allmakt och godhet, alla tings fåfäng- och förgänglighet, döden och den tillkommande roligheten" s 40)

Finnmarken är ett landskap i norra delen af Norge. ... Alltifrån 25. dagen i mars månad ända till 8. dagen i september är här ständig dag utan afbrytande mörker, och man ser solen oafbrutet från den 4. maj intill den 1. augusti, utan att någon natt inträder. (Olaus Magnus "Historia om de nordiska folken" s 13-14; Om Finnmarken och dess inbyggare)

I Alexander den stores dagar, det vill säga på 300-talet f.Kr., seglade en viss Pytheas till Britannien från Marseille, som på den tiden hette Massilia och var en grekisk stad. I Britannien hörde han talas om ett land som kallades Thule och låg sex dagsresor längre åt norr vid ett stort hav vars vatten var alldeles trögt. Det var mulet där och regnade ofta, varför invånarna måste ta in sin spannmål i lador och tröska den inomhus. De beredde sig vidare en tröstande dryck av korn och honung, men vid sommarsolståndet rådde i Thule ingen natt. Av den resebeskrivning som Pytheas tycks ha gett ut finns olyckligtvis ingenting mer i behåll än några citat hos en grekisk geograf vid namn Strabon, som levde på Jesu tid och som tog upp saken blott för att bevisa att alltsammans måste vara en skepparhistoria. I gengäld har nordiska historieskrivare ett par årtusenden senare ofta gjort stor affär av Pytheas, eftersom hans Thule anses vara identiskt med någon del av den skandinaviska halvön, som därmed nämns skriftligen för första gången i historien. (Alf Henrikson "Svensk historia I" s 15; Antikens historier)


Sångarna:

Du är på väg. En dag blir natten vit. En dag och stjärnor växer ur hans famn. Var inte rädd. Det finns en mörklagd hamn, du ser den inte nu, men färdas dit. (Y Eggehorn: Psalmer och Sånger 256:4)

Jag skall gråtande kasta mig ner på en kust som jag aldrig har sett. Jag vet ej var jag är, men jag vet att en boning åt mig är beredd vid ett hav, i en stad som fanns till, som fanns till innan städerna fanns, i ett land som är nytt och är före all tid och där natten har dagarnas glans. (A Frostenson: Psalmer och Sånger 311:1)

Alla himlens änglaskaror höll omkring hans vägar vakt. Ljus, som övergår allt skapat, evig morgon fram han bragt. Alla mörkrets makter skälver för det ljusets segermakt. (J Gustafsson-G Almlöf: Psalmer och Sånger 385:3)

O själ som sviktar under dödens slag – ej längre obeveklig är hans lag, och natt skall en gång lysa såsom dag. (JR Darbyshire-AG Wide: Psalmer och Sånger 506:3)

O vad nåd att få tro, det är mera än se, det förgängliga ögat är matt. Men i tron når min blick bortom töcken och ve till den stad där det aldrig blir natt. (G Östman-K Hartman: Psalmer och Sånger 632:1)

Der uppe är det ingen natt Och ingen gråt och smärta; Der uppe är min högsta skatt: Der vare ock mitt hjerta. I himlen hos min Frälsare, Der vare min umgängelse. (JO Wallin: Psalm 113:4; jfr Sång 89:2 och Psalmer och Sånger 159:4)

O Gud! vår tid så snart förgår, Vårt mål så hardt är nära; Ack! lär oss du, att, hvad man sår, Det skall man ock uppskära: På det vår ålder, ångerfri, Må lycklig som vår ungdom bli, Med gråa hårens heder, Och lifvets höst, som förestår, Omärkligt bytas i den vår, Hvars sol går aldrig neder. (B Münter-JO Wallin: Psalm 404:4)

O, sänk öfver mig uti skuggornas dal En doft av bamhärtighet, ljuflig och sval, Och håll mig i hand i det svallande brus, Tills natten förbyts i det eviga ljus! (Erik Nyström: Sång 60:3)

Uti den staden blir ej natt, Dess sol går aldrig ner. Där blir ej sången svag och matt, Där gråter ingen mer. (Nils Frykman: Sång 210:4)

Väl blir det mörker mången gång – Ej solen skiner jämt – Väl få vi känna tidens tvång, Men ett är dock bestämdt: Det blir ej mörkt i himmelen, Och resan, hvad betyder den! (Nils Frykman: Sång 208:3a; jfr Psalmer och Sånger 262:2)

I nattens mörker, dagens strid Skänk oss, o Jesus kär, din frid, Till dess vår själ din klarhet ser, Där ingen natt skall vara mer! (J Keble-E Nyström: Sång 644:5)

Nattens skuggor sakta vika, Morgonstjärnan ljufligt ler, Snart den sälla dagen randas, Hvilkens sol går aldrig ner. Herren kommer, Herren kommer; Ändas skall all jordens strid, Bruden siras, Bröllop firas Uti evig fröjd och frid. (N Frykman: Sång 687:1; jfr Psalmer och Sånger 318:1)

Se, över himlens rymd så vid En evig morgon gryr Guds son regerar där i frid, För honom natten flyr, För honom natten flyr, För honom natten flyr, Guds son regerar där i frid, För honom natten flyr. (S Stennet: Psalmisten 1928 nr 634:4)

När den gyllne morgon de avsomnade Träda fram ur gravarna att Herren se, Jubelrop och sång skall fylla himmelen, Ty de kära evigt mötas få igen. Gyllne morgon, gyllne morgon – Sista natten svunnit hän, Och vi gå att möta Frälsaren med fröjd, Halleluja, ära vare Gud i höjd. (G F: Andliga sånger 1936 nr 429:2)

Där samlas en skara stor, förlöst ifrån jordens tvång. Ej mer någon synd, ej mer någon nöd, ej mer någon natt så lång. Det gamla förgånget är, se, allting har blivit nytt! Evigt jubel råda skall, ty sorg och suckan flytt. (A Sandbergh: Kristen Lovsång 1954 nr 660:2; jfr Psalmer och Sånger 323:2)

I de saligas land bortom dödsskuggans dal, bortom jordiska band, bortom mörker och kval, i de saligas land, bortom natten som var, får vår längtan ett underbart svar. ... I de saligas land får vi möta Guds här från Gennesarets strand i en skönare värld. I de saligas land slår vi följe med dem för att skåda vårt himmelska hem. ... Om än livet tycks grymt, kanske nattsvart ibland, ändå ser vi en skymt av de saligas land. Lägg ditt liv i Guds hand, i Guds trofasta hand. Han oss för till de saligas land. (B Setterlind: Segertoner 1988 nr 664:1)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående “dag, natt”, se också Upp 4:8b.


Ytterligare studier:

Jes 60:20; 1 Mack 12:48; Joh 12:35-36; 13:30; Upp 21:12,15; 22:5.


J.A. du Rand "The imagery of the heavenly Jerusalem (Revelation 21:9-22:5)"; Neotestamentica 22.1 (1988): 65-86.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-08-15; 2012-07-30; 2015-11-09; slutlig version 2018-08-08)

Till sidans topp

21:26 Och de skall föra nationernas härlighetsglans och heder in i den.

Ord för ord (11 ord i den grekiska texten): och (de)-skall-föra '-en härlighetsglans'/härlighetsglansen och '-n heder'/hedern '-nas nationers'/nationernas in-i den.


1883: Och de skola föra folkens härlighet och ära in i den.

1541(1703): Och de skola föra Hedningarnas härlighet och ära in uti honom.

LT 1974: Och allt dyrbart och härligt som folken äger ska föras in i den.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(David sade till Gud:) “Från/’beroende på’ Ditt tempel emot/intill Jerusalem skall kungar föra gåvor till Dig.” (Ps 68:29b eller 68:30b, Grekiska GT)

(Profeten sade till Jerusalem: “Nationers och folks rikedom skall anlända till dig.” (Jes 60:5b, Grekiska GT)

(Herren sade:) “Alla nationerna ... skall anlända (med) alla nationernas utvalda ting. Och Jag skall uppfylla det här huset (med) härlighetsglans. ... ” (Haggai 2:7b eller 2:8b, Grekiska GT)

(Jerusalems) heder (bemöttes) 'in i'/'med syfte på' förakt. Enligt/motsvarande (Jerusalems) härlighetsglans fullgjordes hennes vanheder. (1 Mack 1:39b-40a)

(De äldste) hade kommit bort med ett budskap till (spartanerna) med anledning av (Jerusalems) härlighetsglans och heder. ... (1 Mack 14:21b)

(Den utländske kungen tog) de heliga kärlen (med sina) befläckade händer och släpade (med) vanhelgade händer tillsammans de ting som hade satts upp av andra kungar ’i riktning mot’/till platsens ökning och härlighetsglans och heder. (2 Mack 5:16)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till fariseerna och herodianerna:) ”För en denar till Mig för att Jag må skåda.” ... Men Jesus talade till dem: ”Ge tillbaka till kejsaren de ting (som är) kejsarens.” (Mark 12:15b,17a)


Exegeter, evangelister med flera:

Allt dyrbart och härligt som folken äger skall man föra ditin ... Dessa ord hör till de mest svårtydda i Johannes' skildring. Kanske vågar man med Bo Giertz tänka sig att ”allt det bästa som vi mött här på jorden – låt oss gissa: i seder och sång, i dikt och rytm, i landskap och byggnadsverk – skall visa sig ha rymt något som kommer att möta oss i Guds rike, vida bättre och ändå underligt bekant”. (Paul Wern ”Himlen” s 55-56)

Dagarna går, och balen närmar sej. ... Så blir det lördag. ... Redan hör de mässingsmusiken på avstånd och ser hur festligt det lyser i paviljongen som ligger där mellan träden mitt i den mörka hotellträdgården. Kulörta lampor hänger i en ramp runt den öppna verandan, det ser så vackert ut, och det brinner marschaller vid trappan, ja det är som att komma till ett sagopalats, tycker Madicken. Vilken fest det måste bli på ett så underbart ställe! Och vilken massa människor som ska dit! ... Alla känner de varann. ... Fint klädda är de allesammans. Herrarna har frack eller uniform och damerna långa klänningar och pärlor och juveler och vackra frisyrer. Men vi är också fina, tänker Madicken, mamma i röd urringad sammetsklänning, Alva i den vita och hon själv och Lisabet i sina brodyrklänningar. ... Alva ser sej ... omkring med stora ögon. Och då gör Madicken det också, å, vad det är fint här i paviljongen med speglar och lampor och förgyllningar överallt och ett stort dansgolv, blankt och fint, den som inte kan dansa där, han får skylla sej själv. Runt kring hela dansgolvet står dukade bord i långa rader. Man ska ju supera också naturligtvis. ... Uppe på estraden sitter regementets blåsorkester och spelar så härligt, allting är härligt tycker Madicken. (Astrid Lindgren "Madicken och Junibackens Pims" s 175-179)

Vi får säga att efter det att den yttre kristna läran kom hit, så har många nya synder uppenbarats, om vilka våra förfäder inte visste något, fast de var hedningar. De var inte drinkare fast de i sin okunskap offrade åt avgudar. Då fanns det inte så mycket tjuvar, som man ser nu. Om de tjänade heliga sjöar, så bedrev de i alla fall inte brännvinshandel. Om de hade någon kvinnogud, så höll de sig inte med så mycket horor, som det nu görs och om de var andäktiga i att tjäna avgudar, så svor de inte så mycket som det svärs nuförtiden. De var inte heller skrymtaktiga som nuförtiden, de tjänade inte två herrar som man nu gör. Därför kan det gå så för dem som för Sodoms och Gomorras män, om vilka Frälsaren säger: ”De kommer att döma detta släkte, för om det hade predikats så mycket Guds Ord för dem som för oss, så hade de för länge sedan ångrat sig i säck och aska.” (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 424 i predikan 1849 över Matt 8.5-13)


Sångarna:

Gör dina portar vida För Herrans herrlighet. Se, folken kring dig bida, Att nå din salighet. Kring jordens länder alla Skall denna lofsång skalla: Välsignad vare han, Som kom i Herrans namn! (FM Franzén: Psalm 53:3; jfr Psalmer och Sånger 103:3)

Till sälla hemmet i fadershuset Vår längtans vinge sig sträcker glad; Där få vi skåda vår Herre Jesus Och bo för evigt i fridens stad. Då samlas skaror från alla länder I salig endräkt kring lammets tron Att samfäldt sjunga den nya sången Med lösta tungor i högre ton. (AG Lindqvist: Sång 608:3; jfr Psalmer och Sånger 408:3)

Lika långt som dagen går, Och som månens skimmer når, Skall hans ära lysa ren, Samla folken i sitt sken. .(H Spegel-JL Runeberg: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 242:4; jfr Psalmer och Sånger 99:4)

Då skall varje folk och stam Dig allena ära, Jordens släkten ödmjukt fram Sina offer bära. Din församling då skall få Segertecknet höja. Alla skola ödmjukt då Inför dig sig böja. (A Wennström: Sånger och Psalmer 195 nr 433:4)


Ytterligare studier:

1 Mos 15:14; Ps 72:10-11; Jes 66:12; Tobit 13:11; 2 Mack 3:2; Joh 12:12-13.


J.A. du Rand "The imagery of the heavenly Jerusalem (Revelation 21:9-22:5)"; Neotestamentica 22.1 (1988): 65-86.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-08-15; 2012-07-30; 2015-11-10; slutlig version 2018-08-08)

Till sidans topp

21:27 Och varje/allt (folk i) allmän(het), och den som gör avskyvärdhet och lögn, må inte/förvisso ej komma in i, in i den, ’om ej’/utom de som har varit (och är) skrivna i himlens (א,* א) livs bokrulle.

Ord för ord (25 ord i den grekiska texten): och inte/förvisso ej må-komma-in-i in-i den varje allmän och den görande avskyvärdhet och lögn, om ej de havande-varit-(och-är)-skrivna i '-n bokrulle'/bokrullen '-ets livs'/livets '-ens himmels'/himlens.


1883: Och intet orent skall där inkomma och ingen, som gör styggelse och lögn, endast de, som äro skrifna i Lammets lifsbok.

1541(1703): Och skall intet inkomma, som besmitteligit är, eller det styggelse gör och lögn, utan de som skrifne äro i Lambsens lefwande bok.

LT 1974: Inget ont ska tillåtas att komma in – ingen som är omoralisk eller ohederlig – utan bara de, vars namn är skrivna i Lammets livsbok.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Kungen sade till drottning Ester:) ”Vad är det, Ester? Jag (är) din bror. Visa tillit, du må inte/förvisso ej dö, eftersom vår befallning är (emot) (folk i) allmän(het).” (Ester 5:1f/D9-10a, Grekiska GT)

(Profeten sade:) “Alla som hade skrivits ’in i’/’med syfte på’ liv i Jerusalem kommer att kallas heliga.” (Jes 4:3b, Grekiska GT)

Vatten flöt i det ödelagda (området) … Och det skall vara en ren väg där. Och den skall kallas en helig väg. En oren må inte/förvisso ej komma 'till sidan av'/fram där. … De som är (och har varit) friköpta skall gå i/på den. (Jes 35:6b,8a,9b, Grekiska GT)

Oomskurna och orena skall inte längre sättas/läggas till (befolkningen för) att komma genom, genom (Jerusalem). (Jes 52:1b, Grekiska GT)

(Herren sade:) “Det pliktförgätna Judas vände sig inte intill, i riktning mot Mig i alla de här tingen ut ur/av hela sitt hjärta, emellertid/utan ’på en lögn’/’var under en lögns herravälde’.” (Jer 3:10b, Grekiska GT)

(Herren sade:) “Jag skall göra deras jord/land ödelagd, och den/det skall ödeläggas på grund av alla deras avskyvärdheter, som de har gjort/begått.” (Hes 33:29b, Grekiska GT)

En domstol satte sig ner, och böcker öppnades. (Dan 7:10b, Grekiska GT)

(Herren sade till Israel:) “Jerusalem skall vara en helig stad, och (människor) av annan härkomst skall inte komma genom, inte längre genom den.” (Joel 3:17b, Grekiska GT)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Herren har hatat varje avskyvärdhet, och den är inte välkomnad (bland) dem som fruktar Honom.” (Syr 15:13)

(Jesus, Syraks son, sade:) “En tjuv är tagbar/’att föredra’ eller/’mer än’ den som framhärdar (i) en lögn, men båda kommer att ärva fördärv.” (Syr 20:25)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Kom ’in i’/in genom den trånga porten, eftersom den väg som tar med sig bort in i fördärvet (är) bred * (א*) och rymlig, och många (är) (א*) de som kommer ’in i’/in genom den, eftersom (א*) porten (är) trång och vägen är (och har varit) betryckt/ansatt som leder bort in i liv, och få är de som finner den.” (Matt 7:13-14)

(Jesus sade till folkskaran:) “Det som går ut, ut ur munnen, det här gör människan gemensam/oren.” (Matt 15:11b)

(Jesus sade till de sjuttio:) ”Fröjda er eftersom era namn är (och har varit) inskrivna i himlarna.” (Luk 10:20b)

Någon talade till (Jesus): “Herre om/: ´(Är) de som räddas få?’” Men Han talade i riktning mot dem: ”Kämpa (för) att komma ’in i’/in genom den trånga dörren, eftersom många, säger Jag er, skall söka komma ’in i’/in och inte vara stabila/starka (nog).” (Luk 13:23-24)

(Jesus sade till fariseerna:) ”Det (som är) högt i/bland människor (är) en avskyvärdhet inför Guds ögon.” (Luk 16:15b)

Petrus yttrade i riktning mot (de som hade kommit tillsammans i Kornelius' bostad): ”Ni har inblick i som/’på vilket sätt’ det är olovligt för en judisk man att fästa sig vid eller komma till (någon) av en annan stam. Och till mig har Gud visat att ej säga/kalla någon människa (folk i) allmän(het) eller oren." (Apg 10:28)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Johannes till de sju (församlingarna) av utkallade, de i Asien. (Upp 1:4a)

Det här har du emellertid, att du hatar nikolaiternas gärningar, vilka och/också Jag hatar. (Upp 2:6, "Efesos")

Och de som bor uppå jorden skall förundra sig, (de) vars namn inte är (och inte har varit) skrivna emot livets bokrulle från en utsmycknings/’utsmyckad världs’ grundläggning, då de ser det lilla vilda djuret, att det (hela tiden) var och inte är och åter (א*) skall vara ’vid sidan av’/nära. (Upp 17:8b)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

ca 2000 - ca 1500

(Templet) delades i en yttre och en inre del av en barriär med tolv grindar. Vid dem satt det anslag – av vilka ett är återfunnet – som varnade var och en som inte var jude att gå innanför barriären. Anslaget slutade: Den som grips (innanför stängslet) är själv skuld till det som blir följden: döden. (Bo Giertz ”Apostlagärningarna” s 170-171 i kommentar till Apg 21:27-40)

Det är blott allt för sant att människorna i gemen äro ett fruktansvärt patrask. Huru skulle de kunna vara annat? Men i all den värdelösa bråten påträffas här och var om än sparsamt ädelstenar, som lysa med djup och betagande glans. Det utstrålar från dem något, som icke hör hemma i den animala tillvaro, som man ibland frestas betrakta som allenarådande över människors begär, tankar, ord och handlingar. De ädla stenarna äro alltid innefattade i lumpenhet. Konsten är att icke glömma infattningen för ädelstenen och tvärtom. (Torgny Segerstedt "Vår skröplighets adel" s 95-96; Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 8 juni 1925)

(Nadja) satt med slutna ögon, nedsjunken i en gammalmodig länstol, och (Sasja) gick sakta av och an i rummet ur hörn i hörn. "Om ni ändå bara ville resa bort för att studera!" sade han. "Det är bara upplysta och heliga människor, som är intressanta, bara de är nödvändiga. Ju flera sådana människor det finns, ju förr skall Guds rike komma på jorden. Av er stad skall det då knappast finnas kvar sten på sten, allt skall vändas upp och ner, allt skall förändras som genom ett trollslag. Och då skall här finnas kolossala, storartade hus, underbara trädgårdar, sällsamma fontäner, märkliga människor ... Men detta är inte det viktigaste. Det viktigaste är att hopen i den mening ordet har nu, detta onda skall inte mera finnas till, ty varje människa skall tro och veta varför hon lever och ingen enda skall söka stöd hos hopen." (Anton Tjechov "Fästmön" s 188)

När strafftiden närmar sig sitt slut befrias fången från arbeten och får kolonisträttigheter. ... Om den nye kolonisten har pengar och överhetens protektion stannar han i Aleksandrovsk eller i den koloni som tilltalar honom mest; han köper eller bygger ett hus, om han inte redan skaffat sig ett medan han var på straffarbete; för en kolonist av det slaget är jordbruk och arbete inte någon nödvändighet. Om han däremot tillhör den grå massan slår han sig vanligen ned på en jordlott i den koloni som överheten bestämmer. (Anton Tjechov "Sachalin" s 153-154; Tjechov besökte Sachalin 1890)

Sasja Smirnov, sin moders enda son, gjorde en sur grimas och steg in i mottagningsrummet hos doktor Kosjelkov. ... "Ni har räddat mitt liv", (sade Sasja till doktorn). "Ni botade mig, när jag låg svårt sjuk ... och vi vet inte hur vi ska kunna tacka er. ... Vi tycker att det skulle vara hemskt roligt, ser doktorn ... om doktorn som ett litet bevis på vår tacksamhet ville ta emot ... den här saken, som ... den är hemskt dyr, gammal antik konst ... Det ska vara ett mycket sällsynt konstverk." ... Sasja tog fram föremålet och ställde det triumferande på bordet. Det var en låg kandelaber av gammal brons, ett konstnärligt arbete. Den föreställde en grupp; på sockeln stod två kvinnofigurer i evakostym; de intog ställningar, som det är mig omöjligt att beskriva, dels på grund av bristande mod, dels på grund av bristande temperament. Figurerna log kokett och hade över huvud taget en uppsyn, som gjorde det troligt att de, om de inte haft skyldighet att hålla upp själva ljusstaken, skulle skuttat ner från sockeln och ställt till sådan debauche i rummet, att det vore oanständigt av er, kära läsare, att ens tänka er den. Efter en blick på gåvan kliade doktorn sig bakom örat och snöt sig rådvill. "Det var verkligen en förtjusande sak", mumlade han, "men den är ... hur säger man ... kanske litet vågad ... Man kan ju inte ens kalla det dekolleté ... Fan vet vad man ska kalla det ... Själva ormen skulle inte kunnat tänka ut något värre ... Det skulle fördärva hela våningen att ha en sån där fantasmagori på bordet." Sasja kände sig ledsen och sårad. "Underliga synpunkter doktorn har på konst!" sade han. "Det är ju ett konstverk! Titta bara, vilken skönhet och grace ... Det är så man känner hur själen fylls av ädla känslor, och tårarna kommer en i ögonen. ... När man ser sådan skönhet, så glömmer man allt det jordiska ... Se bara, vilken rörelse ... vilken resignerad mjukhet i de fallande linjerna!" "Allt det där begriper jag mycket väl, min lille vän", sade doktorn. "Men du förstår, jag har familj, ungarna ränner omkring här, min fru får besök av damer ..." "Jovisst, om man ser med vulgär blick, så kan den allra konstnärligaste sak - som den här - te sig i annat ljus", sade Sasja. "Men doktorn måste stå över den stora massan." (Anton Tjechov "Konstverket" s 175-178)

Låtom oss antaga, hvad som väl också är riktigt, att massan af människor varit i alla civiliserade århundraden sig så tämligen lik. Låtom oss antaga, att mängden af dem flyter fram på tidens ström, utan annan medveten lifsuppgift än den att hålla hufvudet öfver strömmen, sålänge krafterna det medgifva, utan annan tanke än den att förskaffa sig brödet för dagen, eller, då denna omsorg ej är pressande, att förskaffa sig anseende, äreställen och att njuta af lifvet, så länge det räcker. Kanske gör jag mitt släkte orätt, om jag anser, att den stora mängden af detsammas medlemmar tillhör denna kategori, och att i detta afseende alla århundraden varit sig lika; i detta fall kunde ingenting vara behagligare än att bli öfvertygad om motsatsen. Att hvad jag sagt är riktigt om den stora mängden af människor under den romerska kejsartiden är emellertid otvifvelaktigt. De djupgående samhällsbildningar, som under denna epok ägde rum, skulle annars aldrig kunnat tima. . . . Aldrig saknades skaror af människor, som sökte att blifva kuggar i det stora maskineri, som utgjorde riktets förvaltning, ehuru man, för att vara en sådan, måste afsäga sig till och med skuggan af den självständighet och egna öfvertygelse, som det förr var mannens högsta goda och högsta stolthet att kunna bevara. Striden för existensen spelade då som nu en hufvudroll, och då det gällde att vara ett element i den slående hammaren hellre än i det slagna städet, sökte till regeln enhvar, som det förmådde, att varda det förra hellre än det senare. (Viktor Rydberg "Romerska kulturen under kejsartiden - fortsättning" s 253-255; föreläsningar vid Stockholms Högskola höstterminen 1886)

Det finns vissa människor, om vilka det är svårt att säga någonting som omedelbart beskriver dem helt och hållet som de är, när de är som mest typiska och karakteristiska; det är sådana människor som man vanligen betecknar som "vanliga enkla" människor, "det stora flertalet" och vilka faktiskt utgör det överväldigande flertalet i varje samhälle. . . . Vi vill bara konstatera att i verkliga livet har det som är typiskt för människorna liksom blivit utspätt på något sätt. . . . Vad ska en författare ta sig till med ordinära människor, helt "vanliga vardagsmänniskor" och hur ska han presentera dem för sina läsare för att göra dem någorlunda intressanta? Att helt gå dem förbi i berättelsen är omöjligt, därför att "vanliga vardagsmänniskor" nästan alltid är nödvändiga led i vardagshändelserna; att undertrycka dem skulle innebära minskad trovärdighet. . . . Enligt vår mening bör en författare söka finna intressanta och lärorika karaktärsdrag också bland de vanliga vardagsmänniskorna. (Fjodor Dostojevskij "Idioten" s 569-570)

Månge wilja behålla sina orena lustar och efterfölja dem, och likwäl wilja de också wara af gästerna wid bröllopsbordet; men det warder intet af, ty Frälsaren Christus har låtit säga förut att ”der skall intet inkomma, som besmitteligt är, eller det styggelse gör” Upp. 21:27. Månge wilja blifwa wid sitt olofliga näringsfång och sin orättfärdiga sparsamhet, och wilja derjämte ärfwa Guds rike; men detta försök måste ofelbart mislyckas, ty Gud har redan afkunnat den domen, att ”de orättfärdige icke skola ärfwa Guds rike” 1 Kor. 6:9. Månge wilja wara med i förtalet, och wilja också en gång wara med i det himmelska lofwet; men dom utan barmhärtighet skall öfwergå den som obarmhertigt dömer. (Henrik Schartau "Predikningar öfwer kyrkoårets gamla högmessotexter samt Passionspredikningar II" s 217-218)


ca 1500 och tiden dessförinnan

Hufvudkällan till det allvarsammaste onda, som drabbar människan, är (enligt den tyske filosofen Arthur Schopenhauer) människan själf. Den ena människan är den andras djäfvul. Det finnes genomgående ädla, i all sin svaghet beundransvärda mänskliga karakterer; men dessa äro icke att möta dagligen på gatan. Till regeln kännetecknas människornas uppförande emot hvarandra af all den orättfärdighet, obillighet, hårdhet och grymhet, som äro möjliga i samhällen, där strafflagar finnas, som hålla dem något i tygeln, och en allmän mening utbildat sig. . . . (Schopenhauer) påminner om de store eröfrarne, som utan att vara drifne af någon rättsidé utan blott af satanisk maktlystnad ställt hundratusentals människor emot hvarandra och tillropat dem: mörden hvarandra! . . . Försattes vårt släkte i en värld, där stekta sparvar flöge det i munnen och hvars och ens önskningar uppfylldes, då skulle man af ren ledsnad se sig om efter andra medel för sin själfviska viljas sysselsättande, och man skulle finna det i att misshandla, plåga och fördärfva hvarandra. (Viktor Rydberg "Leibniz' teodicé och den Schopenhauer-Hartmannska pessimismen" s 147-149; föreläsningar i Göteborg höstterminen 1877)

Sitt sista fäste hade nyplatonismen i Athen. Den så kallade gyllene kedja, som de nyplatonske lärarne där genom århundraden bildat, fortgick ännu under de tre första årtiondena af sjette århundradet, tills kejsar Justinianus år 529 förbjöd all undervisning i filosofi, afskaffade de filosofiska lärarstolarne och indrog den nyplatonska skolans i Athen betydliga förmögenhet till statskassan. . . . Så ändade den grekisk-romerska hedendomen, åtminstone till skenet. Det var endast hedendomens bästa och ädlaste element, som stupade i striden. Dess sämre beståndsdelar räddade sig i massor in i den kristna kyrkan, och detta ökade visserligen de namnkristnes antal, men icke det kristliga lifvets renhet och kraft. Ingen framgång, som kyrkan vunnit med våldets vapen, kan kallas en kristendomens seger, om än Han, som leder världens öden, gör det så, att äfven det onda måste tjäna det godas sak. (Viktor Rydberg "Romerska kulturen under kejsartiden - fortsättning" s 140-141; föreläsningar vid Stockholms Högskola höstterminen 1886)

Låt oss inte önska att några andra applåderar oss. Ty detta är att förolämpa (Gud). ... Att vara vanhedrad och föraktlig och tom på all auktoritet tycks ... för de flesta vara något som är en stor skam och uselhet. Detta flyr vi ... utan att fördöma tinget i sig själv utan på grund av våra herrars mening. ... Gud som hotar och uppmuntrar dag för dag hör vi inte, utan folket i allmänhet, som är fullt av oordning. ... ”Men hur”, säger någon, ”skall en människa kunna fly från dessa herrar?” Genom att skaffa sig ett sinne som är större än deras; genom att se in i tingens natur; genom att ta avstånd från mängdens röst; framför allt genom att öva sig själv ... att frukta inte människor utan det Öga som inte sover; och vidare att i alla goda ting söka de kransar som kommer från Honom. Skulle du vilja veta hur de domar som de flesta människor avger, hur fördärvliga de är, hur onyttiga och värda åtlöje? ... Hädelse räknas inte som något förfärligt av lagstiftare i allmänhet ... Och om en man som har hustru bedrar en kvinnlig tjänare, så betyder det ingenting för de hedniska lagarna och inte heller för folk i allmänhet. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XII:67-68)

Kort före (kejsar) Hadrianus' död (år 138) var Jerusalem återuppbyggdt. Staden hette nu Aelia Capitolina. Dess gamla judiska namn var afskaffadt, och en jude fick inte ens närma sig dess murar. Staden hade nu ett fullständigt grekiskt-romerskt utseende med praktbyggnader af alla slag: hedniska tempel, teatrar, palatser och storartade badhus. På tempelberget hade en park blifvit planterad, och på själfva tempelgrunden voro två stoder, föreställande Hadrianus, uppresta. Äfven Antoninus Pius upprätthöll förbudet för judar att närma sig staden. (Viktor Rydberg "Den äldre medeltidens kulturhistoria" s 336; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1887)

Den romerska kejsartiden är det skede i historien, hvarunder en af de mest genomgripande omhvälfningarna ägde rum i vårt släktes andliga lif, nämligen kristendomens uppkomst, utbredning och politiska seger samt de hedniska religionernas och den antika odlingens undergång. . . . En mäktigt ingripande faktor i denna rörelse var den grekiska filosofien. . . . På stoicismens sida finner man under denna tid alla - och de voro dock jämförelsevis få - som under inbördeskrigens fasor och under trycket af enväldet bevarat något af gammalromerska tänkesätt och republikanskt sinnelag, män och äfven kvinnor, som ännu satte värde på oegennytta och rena seder och ännu kände behofvet af tro på Gud och en moralisk världsordning. Ofta tillhörde dess män och kvinnor Roms älsta och ädlaste ätter, men hvar helst de funno liktänkande, där räckte de dem handen i broderlig jämlikhet till samarbete i det goda, och ehuru de voro misttänkta af regeringen och hofvet i samma mån som de genom dygder skilde sig från hopen, och ehuru de icke sällan förföljdes med landsflykt och död, såsom under Neros och Domitianus' styrelser, hade de dock tillfälle att utöfva en mäktig inverkan på det romerska samhällslifvet under kejsartiden, i synnerhet på lagstiftningens område, emedan kärnan af de romerske juristerna tillhörde denna skola, den stoiska. (Viktor Rydberg "Materialism och idealism" s 163-166; föreläsningar i Göteborg höstterminen 1876)

Egypten var ett kontrasternas land. Det alexandrinska muséet var icke den enda tysta ön, som höjde sig öfver detta haf av stojande verksamhet och vilda lidelser. Vandrade man utefter stadens längdboulevard väster ut till kanobiska stadsporten, behöfde man endast fortsätta ett stycke väg utanför staden mot stranden af mareotiska sjön, för att finna sig försatt likasom i en annan värld, från hvilken jordiskt äflande och jordiska tankar och lustar syntes bannlysta. Här bodde terapeuterna, ett religiöst ordenssällskap, som långt innan ett kristet munkväsen uppkommit hade, som det vill synas, förverkligat idealet af det lif, hvartill det kristna munkväsendet sträfvade. Här var ett samhälle, där balsam räcktes åt sårade själar och lugn och hvila erbjödo sig åt de i lidelsernas stormar tröttade. Dagens arbete inleddes och afslutades med bön; och efter arbetet samlades man till betraktelser och läsning och utläggning af Gamla Testamentets skrifter, hvilka de, såsom swedenborgarne och andra, tydde symboliskt, så att de i dem kunde återfinna sin egen världsåskådning. Terapeuterna vore en judisk sekt med seder, bruk, åsikter och mysterier, som vida skilde dem från den stora mängden af den mosaiska religionens anhängare, hvilket likväl icke hindrade, att de af desse betraktades med vördnad. Af de egyptiska myndigheterna hade de till en tid ansetts farliga, emedan de utdömde den sociala institution, hvarpå de antika samhällenas hela ekonomi hvilade, slafveriinstitutionen och lärde att hvarje människa är född till frihet. Med blid undergifvenhet underkastade de sig tortyr och död och imponerade så på sina bödlar, att desse lämnade dem i fred, sedan de i trots af sina revolutionära åsikter, befunnits vara oskadliga människor. Såvitt jag vet, förföljdes de aldrig under kejsartiden. De fingo vara i fred inom den lilla värld de skapat åt sig vid mareotiska sjön, deras enkla asketiska kontemplativa lefnadssätt var icke ägnadt att tillvinna många anhängare, men de, som en gång fått inträde i terapeuternas orden, längtade icke tillbaka till världsbullret. (Viktor Rydberg "Romerska kulturen under kejsartiden - fortsättning" s 70-71; föreläsningar vid Stockholms Högskola höstterminen 1886)


Att fortsätta med:

ca 2000 - ca 1950

Församlingen är ”de heliga”. Grundbetydelsen är ”annorlunda”. Det handlar om att tillhöra en annan livssfär. Helig är ett relationsord. Det betyder att tillhöra Gud. Eftersom det är ett relationsord ska ”helig” inte reduceras till ett begrepp om moral och livsstil. (Björne Erixon "Rymma eller rymmas? en bok om dig och församlingen." s 257)

Vi skall erbjuda ett brett sortiment ... till så låga priser att så många människor som möjligt får råd att köpa dem. ... De många människorna har oftast små resurser. Det är de många människorna vi skall betjäna. ... (Vår målsättning är) en bättre vardag åt de många människorna! (Bertil Torekull "Historien om IKEA - Ingvar Kamprad berättar" s 384-385,388)

Så får jag nog säga nu, efter den här tiden, att mina intryck av USA är övervägande positiva. Vad man främst reagerar emot är bristen på andlig kultur hos de(n) stora massan. Det förefaller som om den stora mängden levde alldeles utan litteratur, konst och teater. Det gör den ju kanske också hemma. Men procenten av de olitterära är nog större här. (Vilhelm Moberg "Om Gud vill och hälsan varar - Vilhelm Mobergs brev 1918-1949" s 305; brev från Iron Mountain till Eyvind Johnson 1948-10-09)

Inom (Skara) stift finnes f. n. (år 1948) 51 kyrkobrödrakårer med tillhopa 1 560 medlemmar. Kyrkobröderna, som utgöra en sammanslutning av män, tillhörande svenska kyrkan, vilja bland sina medlemmar främja kristlig brödragemenskap till det inre livets fördjupande och mognad. För det ändamålet hålla kårerna regelbundna sammankomster och därvid förekommer bibelstudium, föredrag i aktuella kyrkliga frågor och samtal. Stundom anordnas även föredrag för allmänheten. Man söker också på olika sätt aktivt deltaga i församlingens liv, särskilt på kärleksverksamhetens område. De olika kårerna i stiftet bruka åtminstone en gång varje år samlas till gemensam överläggning å s. k. stiftskonvent. Dessutom hålles för hela landet minst vartannat år ett s. k. generalkonvent, till vilket bl. a. de olika kårerna och stiftskonventen utse ombud. (Bengt Gierup "Stiftskyrkans arbetsorgan" s 437)

I alla länder utom vårt är det hövligheten som segrat. Tänk, i engelskspråkiga kretsar duar de endast Gud. I Frankrike kallar de alla för ni utom hjärtevänner och hundar, i Tyskland kallas de flesta för Sie med stor begynnelsebokstav, i Spanien kallas envar för Usted, vilket visst betyder Ers nåd, i Italien säger de Ers Excellens till flertalet frammände herrar. Men svenskarnas folk går den motsatta vägen, och det är vi ensamma om. Inte vet jag om en slutsats kan dras av att så är fallet. Inte vet jag om vi möjligtvis är större tölpar än andra. Vår tilltalsordfråga har löst sig likväl, och det är förvisso en vinst. (Alf Henrikson "Underfund" s 129; Du-reformen)

Människor i ett sådant land som vårt (i England år 1956) kan nog sägas ha en viss skyldighet att fundera över politiska beslut och bilda sig en egen uppfattning. Men livet är nu som det är och hur ska man verkligen kunna vänta sig att vanligt folk skall ha "klara åsikter" om allt mellan himmel och jord - som mr Harry Smith en aning fantasifullt hävdar att byborna här skulle ha? Och de här förväntningarna är inte bara orealistiska, utan jag tvivlar dessutom på att de ens är önskvärda. Det finns faktiskt en gräns för hur mycket vanligt folk kan lära sig och känna till, och att var och en av dem ska bidra med "klara åsikter" till de stora nationella debatterna kan väl ändå inte vara förståndigt. Hur som helst är det absurt att någon skulle ta sig före att definiera någons "värdighet" i sådana termer. (Kazuo Ishiguro "Återstoden av dagen" s 206)

Vad jag nu skrivit om tillvaron här (i Californien) syns förstås mycket lockande för Dig, där Du befinner Dig hemma i det svenska höstrusket. Men den har ju en avigsida och det är bristen på vad jag skulle kalla kulturell stimulans, som t. ex. umgänge med andligen vuxna människor. I denna nybyggarstat är det inte så gott om sådant folk. Man är och förblir dock en främling djupast inne här i Amerika, och hur många bekanta man än får, så förblir man innerst inne ensam. Och denna ensamhet kan stundom bli ganska prövande. Då flyr jag till böckerna. (Vilhelm Moberg "Du tror väl jag är död - Vilhelm Mobergs brev 1950-1973" s 109; brev från Laguna Beach, Calif. till Sigvard Mårtensson 1954-11-10)

Det är kyrkan som har förstört detta underbara land Minnesota. Typer som guvernören Luther W. Youngdahl. Han är en utmärkt symbol för mentaliteten härute. Lärde känna honom redan förra gången och nu hörde jag honom häromdagen igen hålla ett valtal: Det var en förskräcklig blandning av religion och politik och barnsliga anekdoter! Jag skäms över att karlen är av svensk härstamning. Han borde ha varit frimickelpredikant och begränsat sin verksamhet till mindre missionshus. Att han ska sitta i toppen på styret i denna stat är verkligen för djävligt! . . . Något gott om livet i Minnesota i våra dagar finns alltså inte att säga. Ordet vantrivsel är ett alldeles för svagt ord för mina förnimmelser härute. Och ingen vettig människa har jag haft att umgås med på sista tiden - doktor Arvidson är den ende här, som jag har något utbyte av, och han har varit borta på semester hela oktober. (Vilhem Moberg "Du tror väl att jag är död - Vilhelm Mobergs brev 1950-1973" s 33-34; brev från Minneapolis till Edgar Swenson 1950-10-18)

"Jag har aldrig kunnat se saker och ting riktigt klart", (sa Ono till Matsuda). "Ett trångt konstnärsperspektiv, som du säger. Till och med nu finner jag det svårt att tro, att världen sträcker sig längre än till den här staden." . . . Vi skrattade tillsammans än en gång, och så tog Matsuda en klunk ur sin tekopp. "Men vi har ingen anledning att förebrå oss alltför mycket", sa han. "Vi handlade (under andra världskriget) åtminstone i enlighet med vår övertygelse, och vi gjorde vårt yttersta. Det är bara det att vi så småningom visade oss vara vanliga människor. Vanliga människor utan något speciellt mått av klarsynthet. Det var bara vår olycka att vi var vanliga människor i en sådan tid." (Kazuo Ishiguro "Konstnär i den flytande världen" s 228; Japan i juni 1950)


ca 1950 - ca 1900

Så vitt jag kan se, har det visat sig i historien, inte minst tydligt i det senaste århundradets historia, att personligheten har tre huvudfiender: djuret, massan och mekaniseringen. Djuret betyder här sinnlighet, njutningslystnad, brutalitet. ... Massan, de många som svetsats samman genom tryck inifrån eller tryck utifrån eller bådadera, genom passion eller suggestion, massan, hos vilken omdöme och eftertanke är avkopplade, hos vilken såväl den moraliska som den intellektuella standarden är lika med de lägst ståendes - massan förkväver varje ansats till personlighet. Den individ som låter sig absorberas av massan upphör därmed att fungera som personlighet. Och instinktivt kastar sig massan över den som vågar att vara personlighet - såvida det icke är fråga om en personlighet, vars suggestiva makt stegrar massans karaktär av massa. Djuret har alltid funnits. Mekaniseringen av livet har framförallt gjort sig gällande under de sista 150 åren. ... Sin mest fulländade och mest personlighetsfientliga produkt har mekaniseringen åstadkommit i den totalitära staten, som principiellt gör folket till massa och som i den till kadaverdisciplin drillade masshären har sitt mest rationella uttrycksmedel. ... Vi ska ... med tacksamhet tänka på de rörelser i stor skala och de samfund som fört kampen för personligheten: arbetarerörelsen, den folkliga bildningsrörelsen och, främst, de olika religiösa samfunden. Visserligen föreligger även i fråga om dem faran för att massan i psykologisk bemärkelse och mekaniseringen växer över det personliga: det som från början är ämnat som tekniskt medel blir lätt småningom självändamål. Att så stundom sker får dock inte hindra oss att se, att det innerst är för rätten och möjligheten att utvecklas till och leva som personlighet som dessa röresler kämpat och kämpar. Framförallt är det i den kristna tron och den kristna livssynen som personligheten har sin djupa växtgrund. Därför blir det också alltid människor av kristen tro och kristen livssyn, som för den hårdaste kampen mot de makter som vill avskaffa den fria, självständiga personligheten och likrikta individerna. (Natanael Beskow "Den heliga striden" s 120-122; vid Förbundet för kristet samhällsliv konferens å Fornby folkhögskola, augusti 1942)

Trots alla svårigheter för bergsmännen (i Tabergs bergslag) fingo dessa en aktad ställning i samhället, och de både ansågo sig själva och ansågos vara för mer än vanliga bönder. Härtill bidrog naturligtvis i första hand deras privilegierade ställning och därmed sammanhängande självständighet, men också den relativa rikedom, som de trots allt kunde förvärva. Bergslagets särställning gentemot omgivande trakter framgår också därav, att det sedan 1600-talet hade eget Bergsting i Barnarp och 1670 beviljades rätt att sända egen representant till riksdagen. Av denna rättighet begagnade man sig dock först 1719, men därefter uppsändes till riksdagen under 1700-talet flera representanter, masmästare och bergsmän. (Egil Lönnberg "Om Tabergs bergsbruk och bergslag" s 47)

For från Travemünde främst därför att jag inte kunde arbeta där. Det var bara uppställning till fotografering hela dagarna. Hitler skulle ha kommit till oss, men blev förkyld och skickade bara telegram. Däremot kom kamrat Rosenberg - världsåskådningschefen du vet - och han gjorde sig den äran att låta fotografera sig tilsammans med oss. Tidningsfotografens kort såldes till höga priser i Tyskland. Har ett hemligt arkiv, som Du kan få se mot lämplig avgift. Titten på tyskarna under Hitler är i alla fall ingenting att ångra, för mycket fick man vara med om, och så blev jag befäst i min gamla övertygelse, att människorna i allmänhet är några jävla nöt. (Vilhelm Moberg "Om Gud vill och hälsan varar - Vilhelm Mobergs brev 1918-1949" s 160; brev från Falsterbo till Eyvind Johnson 1935-07-16)

Ja, Du har rätt, nog finns det folk, som vill följa med i kölvattnet nu, det är klart. Det finns de som vill profitera av min framgång både materiellt och litterärt. Människorna är ett förbannat uselt pack egentligen, vet du jag börjar hata dem, jag håller på att utveckla mig till människoföraktare. Söker de ens vänskap och umgänge, så är det av egoistiska motiv. Hade jag kommit slagen hem från Stockholm på nyåret, så skulle jag ha varit allas strykpojke. Ingen utav dem, som nu älska att kalla sig mina vänner - jag tänker särskilt på en viss person bland dem - skulle ha kommit och sagt: "Vi tro på Dig i alla fall! Fortsätt Du bara, du kommer säkert att lyckas". Nej, de skulle kanske ha sagt upp bekantskapen med mig. Men när de nu se, vad sakkunskapen sagt om mig, så betrakta de mig som ett underdjur. Och Alvesta-borna hålla fest för mig - ja, det äcklar mig alltsammans. Människorna är ett uselt pack. (Vilhelm Moberg "Om Gud vill och hälsan varar - Vilhelm Mobergs brev 1918-1949" s 99-100; brev från Alvesta till Sven Henning Almquist 1926-02-07)

Respekten för det heliga är gemensam för all sann religion, lägre och högre. På alla stadier avskiljer helgelsen människan från det profana, det blott världsliga. På alla stadier gäller det, att den är from som aktar något för heligt. Det finnes ingen anledning att frångå denna definition på religion. (Anna Söderblom "Ett år - ord för varje dag samlade ur Nathan Söderbloms skrifter" s 142)

Till sist jag smög en fråga litet blygt och stammande fram: ”Jag undrar – säj, är det historier, det där om vår Herre och Skam? Får bara de renaste helgon på de saliga öar bo? Och finns det inga himlar för dom som är klena att tro?” (Dan Andersson ”Gillet på vinden” s 7; 1917)


ca 1900 - ca 1850

Låt oss ett ögonblick betrakta tvänne ställen i bibeln, som vi aldrig borde glömma, emedan de så klart visa det straff, som efter döden följer på osanningen. Det ena af dessa ställen finna vi i Upp 21:27. ... Närhelst du känner dig frestad att säga en lögn, så tänk på detta ställe, och säg: "Om jag talar osanning, kan jag, då jag dör, aldrig komma till himlen." Och i samma kapitels åttonde vers står det, att "alla lögnare skola få sin del i den sjö, som brinner med eld och svafvel." Det ligger något förfärande i dessa ord. (Richard Newton "Bibelns varningar" s 115)

(Det nya Jerusalem) behöver icke sol, icke heller måne (Upp 21:23). Edens paradis var som ett intet, jämfört med denna enastående stad. Frestelsen kom in i Eden och triumferade; men i denna stad skall intet orent någonsin få inkomma. Det skall inte finnas någon frestare där. (D.L. Moody "Vissheten om himmelen"; Jönköpings-Posten 1921-12-09)

Mästarna (i Jönköping under 1880-talet) höllo särskilt styvt på sin ställning som hantverkare, och gesällerna ville inte umgås med fabriksarbetare. Lärpojkarna måste alltid ha förklädena på sig, när de gick ut i staden i ärenden. Förklädet var liksom tecknet på deras värdighet och skilde dem från gatpojkarna. (Gustaf Wikner "Möbelsnickeriet i Jönköping på 1880-talet" s 61-62; snickaremästare F. A. Haugwitz 90 år berättar år 1951)

På hösten 1876 kom jag, med godkänt betyg från Alingsås treklassiga elementarskola, med glad förväntan till fjärde klassen i Jönköpings högre elementarläroverk. . . . Det högre militärbefälet hade vi gott reda på, men med löjtnanternas och hovrättsnotariernas duglighet och små svagheter ansåg vi oss ännu bättre förtrogna. Hovrättsråden var i allmänhet karakteristiska ämbetsmannatyper och gjorde föga väsen av sig. Då intresserade sig assessorerna mer för allmänna frågor och deltog gärna i stadens förvaltning. Bland handelns folk har jag ingen mer framträdande person eller originell typ kvar i minnet. Troligen var det vanligt, jämnstruket folk, som skötte sitt på bästa sätt. (Barthold Carlson "Minnen från Jönköping läroverk och stad på 1870- och 1880-talet" s 50-54,85)


ca 1850 - ca 1840

Hur god är du icke, älskade Hilda, som ännu vill veta huru vi befinna oss i vårt nedbrunna granskap, med förödelsens styggelse alltjemt för våra ögon? Jo, efter omständigheterna. Den natt då eldsvådan utbröt var förskräckelig för mig. Från mina fönster kunde jag se alltsammans, men ut vågade jag icke gå. Sådana tillfällen kunna väl skaka starkare nerfver än mina. Hopp om stadens möjliga återuppbyggande växer småningom. Under en sådan allmän penningbrist, och då staden så nyligen måst anlita Allmänheten, hoppades vi föga på enskilta biträden. Likväl har staden redan emottagit omkring 24,000 rdr Bco, och postdagligen inflyta flere. En stor del häraf har varit adresserad enskilt till mig att utdela hvarvid jag dock naturligtvis gått i samråd med NödhjelpsKomitén, der jag nu ej kan vara ledamot. Emedlertid bör jag, helst vid sådana tillfällen, tacka Gud för att ha så många bekanta och gynnare i landet. KommerceRådet J. Dickson skickade mig 200 rdr Bco till pauvres honteux, för någon tid sedan. . . . . . . Jag tackar dig och samtelige Götheborgsboer för Er godhet att tänka på Vexiö. Frikostigheten från enskilta har varit större än de kunnat vänta. För närvarande ha öfver 45,000 rdr Bko influtit. Dertill har Kungen beviljat dem ganska fördelaktiga Byggnadslån, med amortering och låg renta. För min del interesserar jag mig naturligtvis mest för Skolan. Flere af Skolgossarna förlorade i branden både kläder och böcker, väl af ringa värde i sig sjelf, men dock betydligt för dem. Kommer insamlingen i Komittens händer, så få de arma barnen ingenting. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev X 1841-1845" s 280,282; brev från Östrabo i Växjö den 20 december 1843 och den 15 januari 1844 till Hilda Wijk)

En Fru har en naturlig rättighet (att bedra sin man), emedan hon sällan frivilligt valt den, men väl sin älskare. . . . Du undrar hur hag kan klaga på en stackars quinna derföre att hon ej var konsequent otrogen. Men du måste väl inse att jag tänker annorlunda än mängden om äktenskapet. Det är icke af lättsinnighet, utan efter långvarig öfverläggning och så vidsträckta studier som jag förmått göra af verldshistorien. Kunde mitt förstånd öfvertygas om motsatsen - så svag jag, som alla poëtiska sinnen är för quinnan så ger jag dig dock mitt hedersord att jag skulle göra antingen som St. Origenes som kastrerade sig eller också slita det upproriska hjertat ur mitt bröst. Men det är mig omöjligt att öfvertyga mig om vädet af dessa hopens dygder. " (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev X 1841-1845" s 63; brev från Filipstad och Rämen den 29 augusti 1841 till Fredrika Bremer)

Att jag utgifvit så litet har sin grund i det grundeliga förakt jag ända från min barndom haft och ännu har för den Babyloniska Sköka som kallas och är Publik, i och utom Sverge. . . . . . . Om jag finge följa min egen böjelse såge jag helst att aldrig någon samling af mina skrifter utgåfves; ty jag har en naturlig afsky för all kontakt med den Babyloniska sköka som kallas och är Publik, i och utom Sverge. . . . I Bokhandeln kan man ju först utlemna något annat Band (än Fritiofs saga), ehuru jag ej tycker om dessa Konster att locka den föraktliga Allmänheten att köpa. . . . . . . Från barndomen har jag haft ett oöfvervinnerligt förakt för den Babyloniska sköka som är och kallas "Publik", och derföre har jag låtit trycka så litet. . . . . . . Hvarför skall jag bemöda mig för den Babyloniska sköka som kallas och är Publik, och som annorstädes är föga bättre än här? Det obeskrifliga förakt, ja hatet för detta pack som följt mig från min barndom, är väl rätta orsaken att jag utgifvit så litet, som du och mina andra bekanta tillskrifvit lättja och indolens. . . . . . . Hvad tror du publiken (den Babyloniska skökan) tänker derom att aldrig ett ord förekommer till ditt försvar i Biet som nu i flera månader polemiserat mot (David) Strauss och Aftonbladet? (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev X 1841-1845" s 47,51,56,60,110; brev från Uddevalla och Gustafsberg den 5 juli 1841 till Fredrika Bremer ochden 16 juli 1841, från Uddevalla den 24 juli 1841 till Henrik Reuterdahl, från Rämen norr om Filipstad den 23 augusti 1841 till Bernhard von Beskow samt från Östrabo i Växjö den 26 april 1842 till Fredrika Bremer)

En motion är gjord på Riddarhuset att alla Biskopar, såsom öfverflödiga, skulle sättas på indragningsstat. Sådana frågor ha ofta förut varit väckta; men det märkvärdiga är att propositionen blifvit med acklamation antagen i Bondeståndet. Hur det går hos Borgarne vet man icke, ej heller i Utskottet. Möjligtvis stadna två stånd emot två, då saken förfaller. Bland galenskaper som man också har för sig är att alla Ordinarie el. Grundskatter skulle upphäfvas, att hälften af hela indelta Arméen skulle indragas, med flere lika välbetänkta förslag. Naturligtvis blir ingen ting deraf; men att sådana Danviksprojekter ens kunna väckas bevisar dock hvad vår Representation är för ett tanklöst slägte. Det enda Stånd der ännu något förnuft och sanning finnes är verkeligen PresteStåndet, som nu utgör vår enda Pärkammare. Visserligen finnes äfven bland oss förvillade, lycksökande, falska Bröder: men de komma ingenstädes med pluraliteten som ha litet bättre förstånd och se hvartill Rabulism och pöbelvälde skulle föra det olyckliga landet. Gud gifve vi icke komma dit ändå, ty väl saknar pöbeln både förnuft och bildning, men de ha onekligen armstyrkan, och kunna slå ihel oss andra. Rätt säkert är det icke heller om ej något sådant utbrott försökes en gång. Jag önskar det mer än jag fruktar det, ty utan kulor och krut tror jag icke detta problem löses. Hade endast de Styrande litet mera beslutsamhet och kurage; men ser du just i bristen derpå ligger landets olycka. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev IX 1839-1840" s 221-222; brev från Stockholm den 17 mars 1840 till Disa Tegnér)


ca 1840 - ca 1835

Min tanka om Folkskolan synes af hosgående Betänkande. . . . Jag vet icke om förhållandet är annorlunda i Göteborgs stift; men hos mig är det rent af omöjligt att förmå Allmogen till någon vidare uppoffring för detta ändamål. . . . . . . I Småland ger man icke vidare en skilling (åt Folkskolan). Det kan också kanske vara lika så godt, ty all möda är ändå spilld på detta hundslägte. . . . . . . Jag föraktar mindre Tidningsskrifvarne, ty de drifva sitt näringsfång, och auri sacra fames må vara ursäktelig; men egentligast föraktar jag prenumeranterna eller det byke som kallas för Svenska folket. . . . . . . Ett sådant näringsfång (som Tidningarne) vore dock omöjligt om icke deras allmänhet vore likaså mycket pöbel och mer än de sjelfva, prenumererade och läste och beundrade all denna uselhet. Det är således mindre den publicistiska pöbeln jag föraktar än den som kallas för Svenska folket. Det är en naturolycka att vara född bland ett sådant byke, och jag är ofta frestad att låta Europa i förtroende veta huru det i allmänhet står till med mina hedervärda Landsmän. I synnerhet skulle det göra godt för pöbelbröderna i Amerika. Lyckligtvis föraktar jag dock mitt land för mycket för att ens vilja föra afvog sköld emot det. Jag är bitter, K(ära) Vendela. Dertill ha många - och äfven du, i din mån, bidragit. . . . . . . Efter en blott 30årig constitutionell uppfostran ha vi redan bragt det så långt att massan af Nationen öfvergått till den ömkeligaste pöbel som finnes i Europa. . . . Vore ej ljus, frihet och liberalism, så skulle ju (våra publicister) svälta ihjel, likasom Krögare utan fylleri eller gifthandlare utan lömskhet och förgiftningsbegär. Men hur vore en rörelse möjlig om icke Nationen vore i sin innersta rot förderfvad? Skulle en sådan ärelös styggelse som Aftonbladet vara möjlig om icke Nationen prenume(re)rade, läste och gillade? Med ett ord, jag föraktar mera än publicisterna hela den höglofliga, fraseologiska Svenska Nationen, hvars uslaste drägg vanligtvis samlas vid Riksdagen. Till och med de ömkeliga Norrmännen ha mera både takt och ära, än våra kannstöpande landsmän. Det finnes för dem ingen efterverld; men om den finnes ville jag inviga dem åt dess förakt och förbannelse. . . . Nationen är och blir förlorad. Min bestämmelse blir hädanefter att säga Europa detta i så vackra verser som jag förmår. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev IX 1839-1840" s 130,135,140,143,155; brev från Östrabo i Växjö ca den 1 oktober 1839 till Carl Fredrik af Wingård, den 11 oktober 1839 till Christoffer Isaac Heurlin, den 15 oktober 1839 till Gustaf Myhrman, den 20 oktober 1839 till Vendela Hebbe samt den 2 november 1839 till Carl Adolph Agardh)

Att ingenting uträttas med att skrifva förnuft, om vi förmådde det, för ett sådant slödder som det nuvarande Svenska folket, visar ju den tydligaste erfarenhet. Minerva och många rätt goda brochurer ha strandat på försöket. . . . I allmänhet torde vi göra bäst att så litet som möjligt melera oss med en publik som den närvarande, utan låta deras Store män ostörde få skrifva bort det lilla förnuft som ännu och undantagsvis kan finnas quar hos den pöbelmassa som kallar sig Svenska folket. Om (Erik Gustaf) Geijer misslyckas och nödgas dra sitt Litteraturblad tillbaka, så kommer sådant af den falska ställning han intagit, hvilket han väl nu sjelf måste inse. Han är för god både för publicisterna och massan. Han skäms för Bröderna, och dessa vilja ej heller rätt kännas vid honom, emedan de tycka att han ej är nog galen. Snillet är dem en alltför förnäm och besvärlig allierad. Och är han verkeligen deras allierade? Så vilja de åtminstone gerna betrakta hvar och en som icke på öppen gata spottar dem i synen. Olyckligt var det både för honom och oss alla att han någonsin gifvit någon anledning att ens misstänka sådant. Hvad skulle också en bildad resande göra i hållstugan? (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev IX 1839-1840" s 124-125; brev från Östrabo i Växjö den 25 september 1839 till Per Daniel Amadeus Atterbom)

Det är annorlunda här (i Stockholm) än i Vexiö. I Stockholm har man många att välja på och kan söka ut det bästa och interessant(ast)e. I Vexiö åter är man bunden vid en trång krets och måste åtnöja sig med hvad dagen erbjuder. Dertill kommer småaktigheten, falskheten, afundsjukan, som visserligen också finnas här, men här kan man gå u vägen för dem och har ett val som der är omöjligt. Mitt förhållande till Vexiöboerna kommer således troligtvis att för alltid bli oförändradt. Jag kan och vill umbära deras angenäma sällskap, och måste försöka att lefva dem förutan. . . . . . . Här i Vexiö har jag återtagit mitt gamla lefnadssätt och har gått i vinterquarter midt i sommaren. Jag har för staden och all dess nedrighet en oöfvervinnerlig afsky; men det är lycka att jag finner mig rätt väl hemma, utan all slags beblandelse med packet. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev IX 1839-1840" s 87-88; brev från Stockholm den 11 juni 1839 till Anna Tegnér samt brev från Östrabo i Växjö den 30 juni 1839 till Carl Fredrik af Wingård)

Lycklig du som slagit tviflet inunder dig och lefver på din egen uppenbarelse! Lycklig äfven den som ej känner harm öfver den pöbelaktiga riktning som Tiden tagit, helst i vårt eget fädernesland! Att jag föga eller intet skrifver är föga förlust: allmänheten och jag ha längesedan ledsnat vid hvarandra, och lefva som frånskilda Makar. Men att jag känner en sådan harm utmerglar mitt sinne och upplöser det i grubbel, att jag förnimmer ett slags skörbjugg i själen, en apathie, en overksamhet, en leda till lifvet och hvad jag deri skattade högst, att med ett ord "Vita cum genitu fugit indignata sub umbras": detta, detta är betänkligare. Det "lider" icke till aftonen, utan det "är" afton. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VIII 1836-1838" s 113-114; brev från Östrabo i Växjö den 9 mars 1837 till Frans Michael Franzén)

Hvad en sådan trashank, en sådan babylonisk sköka som Publiken är värd, helst i vårt land, det känner du lika så väl som jag. Helt annat är bifall af de bättre i landet och ett namn i eftervärlden; och det önska vi oss säkert bägge, men det är icke pöbeln, som utdelar poletterna dertill. Allt detta tyckes väl vara klart af sig sjelft; men för de flesta som döma oss, och för hvilka en Poët icke är annat ett mellanting af narraktighet och fåfänga, är det icke så klart. Derför gläder det mig, att du genom några rader, för alltid gjort slut på detta sqvallrande ofog. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VIII s 95; brev från Östrabo i Växjö den 25 januari 1837 till Pehr Henrik Ling)

Mellin fick icke Korsberga, utan en gammal Prost Pontén som gjort ackord och låtit afpruta halfva lönen. Tro mig, det ges ingenting nedrigare, sniknare, oärligare i Sverige än Smålands presterskap. Mellin hade gjort det samma, i fall det lönat mödan. Tro mig, jag är alldeles utledsen vid denna oerhörda depravation hos hela Ståndet, och så mycket jag kan som Biskop drar jag mig ifrån detta förkastade slägte, liksom i allmänhet från den Småländska menskligheten. I år har jag icke varit i Vexiö, hoppas också framgent kunna undvika det. Du vet icke hvad en ärlig karl lider af att vara omgifven af idel spitsbofvar, utsvultna, ärelösa tiggare, Nordens (?) Correctionshjon, Mensklighetens afskum. Hjertat vänder sig i mitt bröst när jag tänker på denna uselhet. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VIII 1836-1838" s 38; brev från Östrabo i Växjö den 26 april 1836 till Christopher Tegnér; BG Ask-kommentar: Observera uttrycket "icke varit i Vexiö" vilket visar att Tegnér skiljer sin bostad Östrabo från själva staden Växjö)

Jag tackar dig för det du sökt försvara mig för pöbeln. . . . (Denna Afton-Liberalism) går genom Europa: massorna som förr voro stumma ha nu funnit sin organ och genomdrifva troligtvis sin sak. I England der motsatserna äro starkast bryter det väl först löst, kanske äfven i vår tid, och alla krig bli, tänker jag, hädanefter borgerliga. Något godt följer väl också af en sådan galenskap. Först sedan dessa lösliga ideer bemäktigat sig väldet och praktiskt bevisat sin oduglighet att styra samhället, träder det gamla åter in i sina fordna rättigheter. Det är den rätta Restaurationen: all annan är omogen och haltlös. I Sverige tänker jag fordras århundraden innan vi komma dit, i synnerhet om Styrelsen hade litet mera konsequens och kraft. Men öfvertygelsen att det rätta och förnuftiga ändå måste duka under, gör att jag med en slags resignation åskådar tidshändelserna. Hvartill duger också en och annan generation om icke att falla ett offer för sina egna utsväfningar. Menniskoslägtet blir ändå quar, möjligtvis litet klokare än förr, och Individen är intet värd. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VIII 1836-1838" s 14; brev från Östrabo i Växjö den 28 januari 1836 till Johan Christoffer Askelöf)

Pöbelideerna gå genom Europa, de äro tidens släpmundering, pöbel har i alla tider och i alla land utgjort pluraliteten, ehuru de först nu funnit en röst. Aftonbladet kan falla och faller förmodligen snart, men der växer ju ett lefvande Aftonblad i hvarje RiksdagsBonde, hvarje BränvinsAdvokat, nu i tidens aftonstund. De bättre veta ju förut hvad som kan sägas i den vägen, och de andra - låta ej säga sig. - Ärelös är striden också, ty jag inser icke hvad beröm som kan vinnas genom ett sådant käbbel. Alla landets Talanger äro ju utan undantag på den ena sidan, all rå- och oduglighet på den andra, men med en ofantlig pluralitet. Tror du att vi kunna omstämma massan och Tidehvarfvet? Det är seklernas, icke de enskiltes verk. När galenskapen hunnit bli praktisk så äter den upp sig sjelf, liksom utlefvade hundar, och då utvicklar sig en ny sakernas ordning ur förstörelsen; men då lefva icke vi, knappast våra söner. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VII 1833-1835" s 352; brev från Östrabo i Växjö den 15 november 1835 till Bernhard von Beskow)

Det är sant, Liberalismen såsom den nu drifves, nemligen som en hökerinäring, en publicistisk prenumerationsjagt, är någonting djupt föraktligt, föraktligare än Servilismen sjelf som åtminstone tjenar de Store, under det denna slags Liberalism tagit städja af mobben, och gör Nationen till mobb. Det är också sant att ingen hederlig man kan stå i led med sådana lustiga Statsförbättrare, sådana personifierade Trivialiteter, sådana rackare-patrioter som Anders Danielsson, Gustaf och Lars Hjerta, Dalman, Crusenstolpe, Petre och hvad allt det obscura packet må heta. Detta har jag också både skrift- och mundteligen, både i vers och prosa nu på en tid varit nödsakad att erkänna; och deraf kommer väl väsendteligen den onåd hvari jag fallit hos dagens pöbelhjeltar. Men derföre tror jag ändå lika fast på de eviga, stora Ideerna om folkens frihet och rätt som tillhöra det Tidehvarf hvars son jag är, och hvilka, om också på mångfaldigt sätt förvillade och nerdragna i smutsen, dock utgöra dess ära. Ack, hjertat är en planet och irrar kring ombytta solar: men det klara förståndet och öfvertygelsen måste vara en fixstjerna. Låt mig åtminstone tro så: det är så litet annars jag kan tro på. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VII 1833-1834" s 288; brev från Östrabo i Växjö den 20 februari 1835 till Martina von Schwerin)

Det vill synas som om Liberalismens oförstånd och öfverdrift verkat en reaktion och att sjelfva pöbeln börjar skämmas för sina Ordförande. . . . I öfrigt bör man icke tänka på att styra den stora hopen genom pressen, stege ock Himmelens Englar ner och redigerade en Tidning. Den tid då detta var möjligt var den läsande pöbeln ej så talrik, ej så missbildad som nu: det är dess natur att lefva på Bytidningar, på squaller och smädelse, med ett ord på litterär förruttnelse, den allmänna liberalismen växer ur den allmänna gödselhögen. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VII 1833-1835" s 276-277; brev från Östrabo i Växjö den 22 januari 1835 till Carl Adolph Agardh)


ca 1835 - ca 1825

Jag är likaså villrådig som du i afseende på valet (i Akademien) efter (Anders Fredrik) Sköldebrand. . . . Att Akademien (genom att välja Johan Christoffer Askelöf) öppet brute med pöbeln som läser eller skrifver avisor vore för mig ett skäl till att rösta på honom. En politisk tydning finge visserligen ett sådant val: men hvad gör det oss egenteligen, då Akad. hvarken i massa eller i enskilta ledamöter bör söka någon popularitet hos packet. . . . (Men) låt oss icke skiljas åt i omröstningen. Litteratörerna utgör dock ännu pluraliteten inom Akademien, om de hålla tillsammans. Men jag vill icke bortkasta min röst på en som inte har något gagn deraf, ehuru jag bestämdt inklinerar för (Johan Christoffer) Askelöf såsom den värdigaste. Jag har sjelf sagt honom det, och går icke derifrån, i fall min röst något gagnar honom. Hör dig alltså för (hur det låter i Stockholm), var icke heller rädd för den skrifvande pöbeln. Tro mig, vi och du i synnerhet, äro dock födda icke för att komplimentera ormen utan för att förkrossa hans hufvud. Det är i allt fall blott en snok som hväser, men ej kan stinga. Vi vilja låta honom dö i sin dynghög. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VII 1833-1835" s 239-240; brev från Östrabo i Växjö den 29 september 1834 till Carl Adolph Agardh)

(Tack) för ditt brev och det öfversända Numret af Korrespondenten. Den uppsats som deri innehålles är rätt genialisk, liflig och interessant, efter din vana. Jag har också sett den eftertryckt i flera af våra blad som också bland det eviga sladdret rätt väl behöfva att då och då intaga något som höjer sig från den vanliga och inrotade trivialiteten. På din förmåga att äfven i denna publicistiska väg utmärka dig tviflar jag ingalunda. Jag tviflar endast på huruvida det kan vara rätt att du i ett så förgängligt vehikel som en Tidning nedlägger krafter som annorlunda kunde användas. Mig synes publicisteriet för författare vara det samma som Disputationsväsendet för vetenskapsmän. Skulle man ej kunna lemna det förra åt (tidningsmannen) Lars Hjerta (och dennes tidning Aftonbladet) och (tidningen) Argus, liksom det sednare åt (professorn i Lund A.)O. Lindfors & Consortes? Vill du likväl fortfara så läsa vi dig väl alltid med interesse äfven i ett Dagblad, men tvifla att du dermed verkar något varaktigt hos en allmänhet så förstockad som vår, och egenteligen all allmänhet. Hvad mig angår så känner du af gammalt mina fördomar och min tröghet. Något verksamt biträde kan jag således icke lofva. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VII 1833-1835" s 18; brev från Tofta nordost om Växjö den 28 januari 1833 till Carl Adolph Agardh)

Den (Peter) Wieselgren (icke Wickelgren) som du omnämner är Smålänning, har varit Adjunkt i Lund och är nu Pastor i Skåne. Det är ett slags kreveradt Geni, och saknar icke fantasie och liflighet, men desto mer allvarlig och grundlig kunskap och tyvärr all moralisk kärna och hållning i karakteren, och är lycksökare i Litteraturen och hvar helst det kan löna sig. I Theologien tillhör han det pietistiskt-orthodoxa parti som vill drifva oss tillbaka till Symboliska Böckerna och som i Tyskland representeras af Hrr (August) Tholuck, (August) Hahn, (Ernst Wilhelm) Hengstenberg, (Claus) Harms, (Friedrich Wilhelm) Krummacher m. fl. dylika Obskuranter, samtlige (med undantag af Tholuck) utan allt litterärt anseende. De ha sofvit bort de sista 6 el. 8 Decennierna i Theologien på hvilka dock mera är forskadt, tänkt och upplyst än förut på århundraden. Det är i sanning ett vidunderligt försök att på en gång vilja kasta Vetenskapen trenne sekler tillbaka, och kan, som reaktion betraktadt, ha en historisk märkvärdighet, men saknar all vetenskaplig betydelse. Synnerligt orimligt är detta i Protestantiska Kyrkan som enligt sitt grundbegrepp måste vara stadd i ständig Evolution och ej kan fördraga någon Påfve, icke ens i trycksvärta. För hvarje bildad opartisk och fördomsfri Man är detta System, som för sin tid ej saknade konsequens och grundlighet, i menniskobildningens nuvarande skick ohållbart. Det är Vetenskapens fryspunkt. På den punkten stå likväl bland oss icke blott de fleste Biskoparne, icke blott menige allmoge bland Presterskapet, utan äfven (infandum dictu!) Theologerna vid Rikets första Universitet. Såsom "Tro" betraktadt kan detta System ha sitt värde, ja (det) högsta, såsom jag erfarit hos mången gammal redlig Prestman: som "Vetande" åter är det i tidens nuvarande skick under all kritik, och dessutom förderfligare än allt Fritänkeri för Christendomen, emedan det derifrån aflägsnar hela tiden den bildade delen af Nationen, som nu står på en helt annan utvicklingspunkt än vid Reformationen. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VII 1833-1835" s 132-133; brev från Östrabo i Växjö den 22 december 1833 till Magnus Lagerlöf)

Om min resa (från Vexiö till Stockholm) är ingen ting märkvärdigt att säga. Jag kom första dagen (tisdagen) i god tid till Hvetlanda. . . . Onsdagen reste jag till Mjölby. Thorsdagen till Norrköping dit jag kom klockan 5 (på eftermiddagen). . . . Fredagen gick jag på ångbåten, som jag ångrar, emedan vädret var regnigt och sällskapet ganska blandat. . . . Hit (till Stockholm) kom jag klockan 9 f. m. Lördag. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev V 1828-1829" s 225-226; brev från Stockholm den 20 juli 1829 till Anna Tegnér)

(Slutligen) återstår ändå alltid det dyrbaraste, nemligen välviljan, att tacka för, och tillfredsställelsen att se sig gillad af den, hvars omdöme man värderar. För det nyckfulla bifallet af en allmänhet, som i dag förgudar, hvad hon glömmer i morgon, har jag egentlligen aldrig haft något sinne. Jag har öfverlefvat för mångens popularitet, för att tro på varaktigheten af min egen, äfven om jag dervid fästade något värde. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev IV 1826-1827" s 189; brev från Tufvan vid Växjö den 9 februari 1827 till Karl August Nicander)

Jag börjar i sanning att förstå och värdera (Lord) Byron mer än förr. Ett visst förakt för det tvåbenta hundslägte som kallas menniskor är hvarken så omenskligt eller så opoëtiskt som jag fordom tänkte. Individuelt betraktadt är det - exceptionerna som rädda menniskoslägtet i min opinion. Pluraliteten måste jag ge till spillo. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev III 1824-1825" s 355-356; brev från Lund den 1 december 1825 till Martina von Schwerin)


ca 1825 - ca 1800

Är det nya Häftet af Svea utkommet? Det skall innehålla ett Poëm af Franzén, som jag gerna ville se: det öfriga tänker jag ej läsa. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev II 1818-1823" s 274; brev från Ramlösa den 7 juli 1822 till Carl Peter Hagberg)

För mängdens bifall eller tadel har jag, lyckligt- eller olyckligtvis, intet sinne; men de vittra Aristocraternas omdöme värderar jag uppriktigt, och deras bifall, i synnerhet när det icke är öfverdrifvet, är min enda tröst för de många förödmjukelser jag, åtminstone inom mig sjelf, erfar som Poët. Ty väl är Poësien, i sitt innnersta väsende, en populär Konst; men dock icke i den mening att Vaktmästare och Recensenter måste förstå sig på den; och det gifves väl svårligen någorstädes i Europa en så bildad publik att Skalden, utan undantag har skäl att finna sig smickrad af dess bifall. Kalla icke detta högmod: jag är tvertom öfvertygad att det endast finnes hos dem som äro ödmjuke af hjertat, och kommit till sina synders känslo, och veta huru mycket som fattas dem. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev II 1818-1823" s 226; brev från Lund den 7 mars 1822 till Carl Gustaf von Brinkman)

Hvad (Johan Olof) Wallins sak angår, så har den här, liksom annorstädes, varit mycket omtvistad. Jag finner för min del icke att W. haft juridiskt orätt. . . . Men deremot nekar jag icke att tonen i hans anförande stötte mig. Bibelspråken höra aldrig till Protocollet. Hans yttrande kan väl dessutom ej frikännas för en viss bitterhet: och af all bitterhet synes mig den Christeliga sämst. Emedlertid ursäktar jag den för min del; ty jag vet af egen erfarenhet huru lätt det händer, när man är öfvertygad om att ha rätt, att man säger det litet skarpare än som vederbör. Det är en vacker bild i UppenbarelseBoken om Engeln ur hvars mund ett svärd utgick; men visserligen vore det för oss andra, som ej äro några Englar, bättre om vi behölle vårt svärd i skidona. Hvad för öfrigt W. skulle förlora härpå kan jag ej rätt inse. Låt pöbeln skrika: och allmänheten är dock till större delen pöbel. Den Babyloniska Skökan springa endast pojkar efter. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev II 1818-1823" s 156; brev från Lund den 26 november 1820 till Carl Peter Hagberg)

Det utkomna häftet af Iduna har jag fått; men det är ledsamt att denna Skrift är som om den aldrig funnes i Bokhandeln. . . . En periodisk Skrift som blott efter ett års förlopp kommer till Allmänhetens kunskap, är dock ett besynnerligt ting. . . . Man bör öfverge publiken, innan den öfverger oss. Hon älskar nya former och titlar. För min del bryr jag mig hjertligt litet om den vördade allmänheten, och är således fullkomligt likgiltig härför; men alla tänka ej lika med mig i denna sak, t. ex. (Erik Gustaf) Geijer, och för dem bör denna vink från vårt vittra publicum ej kännas utan uppmärksamhet. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev II 1818-1823" s 151; brev från Lund den 12 november 1820 till Jacob Adlerbeth)

Inför allmänheten har alltid den rätt som talar sist . . . denna allmänhet, som jag ej synnerligen värderar . . . Jag har mindre sinne än som vederbör både för dess bifall och för dess tadel. Det förstås af sig sjelf at jag gör individuella undantag, men för dessa tror jag icke jag behöfver rättfärdiga mig. Det är min vurm, att icke sluta mig till någon annan, så länge jag ännu tror mig kunna gå sjelf. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev II 1818-1823" s 82; brev från Lund den 15 januari 1819 till David Aspelin)

Min umgängeskrets blir med hvar dag trängre, och jag är icke missnöjd dermed. I det hela är det en dumhet att umgås med det lefvande slöddret då man har mensklighetens Heroer på sin hylla. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev II 1818-1823" s 70; brev från Lund den 8 oktober 1818 till Carl Peter Hagberg)

Jag hatar Tidningskäbblet och vill ej uppföra något Tuppfäktningsspectakel för den vördade allmänheten. Bättre män än jag hafva blifvit på samma sätt (som jag) antastade, och likväl ej svarat. Hvad jag tänker om vår litteratur kan jag tilläfventyrs vid ett annat tilfälle, och af bättre motiver än min egen sårade egenkärlek inger, framställa. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev II 1818-1823" s 26; brev från Lund den 26 mars 1818 till Carl Peter Hagberg)

Vi skola, under ingen förevändning, undandraga oss att, så vidt hos oss står, bidraga att hämna det allmänna Vettet och aftvätta den skamfläck som för närvarande låder vid Svenska Litteraturen. . . . Att vår Publik är en eländig, derom är jag så fast öfvertygad som någon; men jag vet icke att förhållandet är eller varit mycket annorlunda någorstädes. Det är just det svåra problemet för hvarje vitter författare att han måste bilda icke blott formen, utan äfven, så till sägandes, ögat sjelf som skall skåda den. Erkändes det sköna och rätta genast och alltid för sådant, så upphörde naturligtvis all tvist, och konstnären vore då icke skickad på jorden för att bli ett försoningsoffer. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev I 1793-1817" s 294-295; brev från Lund den 11 februari 1816 till Carl Gustaf af Leopold)

Noter (till dikten Nore) torde . . . vara onödiga, när man rätt besinnar saken. Ty det kan dock aldrig vara Poëtens skyldighet, utan Scholmästarns, att undervisa dem som ingen ting veta. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev I 1793-1817" s 258; brev från Lund den 5 maj 1814 till Jacob Adlerbeth)

Wi hade i går vår Kandidat Examen. Om Herr BruksPatron sett oss blott (ty vi låto just icke höra oss) så skulle Herr BruksPatron på vår djupsinniga och begrundande min tagit hvar och en af oss för Konung Salomo sjelf, i Kappa och värja. Men vi liknade de Egyptiske Lärde; vi döljde mästerligen vår lärdom för den kringstående profana hopen, och iakttogo merendels den vältaligaste tystnad. Sådant är förfarandet pro summis in philosophia honoribus, dem vi snart hoppas att ernå. Månne vi icke ha förtjent dem? (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev I 1793-1817" s 39; brev från Lund den 16 maj 1802 till Christopher Myhrman den yngre)


ca 1800 och tiden dessförinnan

Wi ha här ner i Malmö nu för tiden mycket oroligt. Pöbeln i Malmö, uppretad af Grosseurernas och Köpmännens skinneri och spannemålens dyrhet, har rest sig i massa, utslagit de förmögnares fönster, plundrat och förderfvat deras hus och Magaziner, dem de äfven försökt antända. Af den i Malmö inquarterade Mili(s)en, har en stor del, missnöjd med sin altför usla sold . . . förent sig med populacen; och den andra delen af soldaterna är alt för ringa at tuckta de rebellska. MalmöPortarna äro stängda, Windbryggorna uptagna, och ingen meniska kan hvarken komma derin eller derifrån. Flere köpmän af de förmögnare, ha, osäkre om sitt lif, flygtat hit til Lund: och deras hus och deras egendom är et rof för den rasande pöbeln. Sådant, är för det närvarande, tillståndet i Malmö; och sådant lär det äf(en)n vara eller ha varit i Carlscrona, Stralsund, Wadstena, och på flere andra ställen. Oväsendet i Götheborg, som föregick och liksom gaf lif åt alla de andra, är väl redan känt i Wermeland. Det önskligaste hade väl varit, at Regeringen, i denna allmänna missväxt som härjar riket, ej gifvit folket en så skjälig anledning til missnöje genom de orimliga Brännerierna; men som detta lär ha varit stridande mot Regeringens vishet, tror jag det vore bäst, åtminstone försigtigast, at (man) med vapnen i händerna, sökte att tysta folket, hvilket på annat sätt ej lär kunna tucktas. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev I s 18-19; brev från Lund den 12 december 1799 till Christopher Myhrman den yngre)

Information, eller propaganda om man så vill, nådde (under frihetstiden) ut till rikets alla hörn och fler och fler tog del i rikspolitiken, antingen i Stockholm eller på hemmaplan. Tack vare denna inblandning i politiken ändrades småningom också inställningen till vad en allmänhet egentligen var. Mot slutet av frihetstiden blev det legitimt att vända sig till allmänheten. Av den kunde man förvänta sig en rättvis dom, och offentlig debatt kom till och med att betraktas som något nyttigt. "Allmänheten" gick ifrån att ha varit något farligt, till att bli till och med högaktat. Motstridiga åsikter och ståndsöverskridande samarbete blev också allt mer accepterat. (Karin Sennefelt "Frihetstidens politiska kultur" s 42)

På våren 1751 angreps den gamle konungen (Fredrik I) plötsligt av en allvarsam sjukdom, vilken snart visade sig såsom kallbrand och ej lämnade något hopp om livet. Med lugn och frimodighet avbidade han döden, som inträffade efter fyra dygn. Begravningen ägde rum den 27 september på aftonen. Likprocessionen till Riddarholmskyrkan gick fram "i en hiskeliga djup orenlighet under stadigt regnande", skriver biskop Rhyzelius. Vid 11-tiden på aftonen slutade den högtidliga akten under "ringningar i alla kyrkor, jämväl på malmar, samt starka salvor icke allenast av all stads- och landmilice, som under stadigt regnande på sina anvista orter stod uppställd, utan ock av stycken eller artilleri såväl ifrån flottan eller några skepp på Strömmen som ifrån åtskilliga platser uti och omkring staden. Emellertid blevo av kongl. räntomästare vid de stora gator och på torgen begravningspenningar av silver om en karolins vikt och storlek utkastade några tusende ibland peuplen eller det gemena folket, som därom i mörkret och orenlighet revs och och i träcken grov långt in på natten." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1739-1772" s 105; Tronskiftet 1751)

Även om det skilde sig mycket mellan de stora och mindre (järn)bruken stod de utlärda smederna alltid i en mellanställning mellan brukets myndighetspersoner (bruksägare och eventuella tjänstemän som förvaltare eller bruksbokhållare) och de rena arbetarna. ... Olov Isakson omtalar i sin skildring av de uppländska bruken en episod från 1724 som är belysande i sammanhanget. Vid detta tillfälle hade några unga kvinnor från Löfsta instämts till tinget för att "ha förbrutit sig mot kongl. Majts. nådiga klädesordningsplakat, medelst siden och halvsidenmyssors bärande i kyrkan". Medan några pigor och en soldatdotter fick böta med åtta dagars fängelse vid vatten och bröd så frikändes de tre hammarsmedsdöttrarna. De var ju inte att betrakta som "gement folk", slog tingsrätten fast. (Lars Magnusson "Bruksmiljö och brukskultur" s 338-339)

Hela (Byarums) sockens folkmängd belöpte sig (i början av 1600-talet) till blott 300 personer, samtliga "gemene man", som protokollen säger. Men snart kommo "välborne" ståndspersoner till och vederbörande kyrkoherde försummar ej då att siratligt tala om, när dessa notabiliteter värdigas närvara och lägga sitt tungt vägande ord i stämmans ärenden. (Sigurd Lindgren "Bilder ur livet i Barnarps socken på 16-1700-talen" s 40)

Det var inget tillåtet, att i ett tempel ingå med vapen i händerna, ty inför Gudarne skulle mannen framträda obeväpnad; ingen orenlighet fick der inkomma, inga våldsgerningar eller mord der utöfvas. Så heliga höllos Gudarnes boningar, att rånsmän, mördare och nidingar icke en gång fingo vistas i deras granskap, och hvilken på något sätt våldförde sig mot gudahusen eller störde den säkerhet och heliga frid, som var afkunnad öfver alla åt gudarne invigda orter, densamma ansågs för den värsta af alla brottslingar, han kallades "Vargr i veum, och en sådan hade ingenstädes någon säkerhet, han var fredlös, landsflyktig, för honom voro Valhalls boningar tillstängda. (A.M. Strinnholm "Svenska folkets historia från äldsta till närwarande tider - Första bandet" s 513-514)

Vid sidan af Oden och Thor, den ordnande vishetens och den höga kraftens Gudar, står Fromhetens och Renhetens Gud, den milde, af himmel och jord älskade Balder, Odens son af Frigg. Han är så fager till utseendet och så glänsande hvit, att allt lyser af honom. Hans domar äro alla oryggliga. Intet orent tåles eller får inkomma i hans himmelska borg Breidablik. (A.M. Strinnholm "Svenska folkets historia från äldsta till närwarande tider - Första bandet" s 172; Nordiska Gudasagan)


Sångarna:

Vid jorden trött och tyngd af syndens band, Jag längtar upp till himlens ljusa land; Men intet ondt kan ju få komma dit? Och dock jag hör en röst: Välkommen hit! (SJ Stone – Erik Nyström: Sång 243:1)

Stå upp, Jerusalem, du frälsta skara! Stå upp, du Sions dotter, från ditt fall! Stå upp, i dig skall ingen oren vara, Och ingen oomskuren finnas skall. (E Gustavsson: Förbundstoner 1911 nr 29:1)

När Jesus dog på Golgata han evig seger vann, och ifrån synden och dess makt han helt befria kan. Och när jag fri från skuld och dom och otro blivit här, han mig till härlighetens rike bär. Till himmelen jag går, dit synden aldrig når, ett härligt land, där härskar evig vår. Dess sol är Herren själv, där flödar livets älv. O syskon, låt oss alla mötas där! (C Widmark: Segertoner 1988 nr 643:1)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående “livets bokrulle”, se också Upp 17:8b.


Om vi – alltefter omständigheterna – må tala, att vi har gemenskap i sällskap med Honom, och vi må vandra omkring i mörkret, ljuger vi och gör inte sanningen. (1 Joh 1:6)


Grekiska ord:

koinos (allmän) (i NT + exempel i GT) Ester 5:1f(D10); Apg 10:28; Upp 21:27 – Ordsp 1:14; 21:9; 1 Mack 1:47,62; 2 Mack 9:21,26; 10:8; 12:4; 15:36; Matt 15:20; Mark 7:2,5; Apg 2:44; 4:32: 10:14; 11:8; Rom 14:14; Tit 1:4; Hebr 10:29; Judas v 3.


Ytterligare studier:

Hes 44:9; Sak 14:21; Syr 41:5; Matt 6:24; Luk 16:13; Joh 3:5; 8:44; 10:3; Upp 2:15; 22:14-15.


J.A. du Rand "The imagery of the heavenly Jerusalem (Revelation 21:9-22:5)"; Neotestamentica 22.1 (1988): 65-86.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-08-15; 2012-07-30; 2015-11-11; slutlig version 2018-08-08)

Tillbaka till Start

Valid XHTML 1.0 Strict      Valid CSS!