Till kapitellistan

20:1 Och jag skådade en budbärare som steg ned * (א*) (och) som hade avgrundens nyckel och en stor kedja i (א,* א) sin hand.

Ord för ord (16 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus): Och (jag)-skådade (en)-budbärare stigande-ned havande '-n nyckel'/nyckeln '-ens avgrunds'/avgrundens och (en)-kedja stor i '-en hand'/handen sin.

1883: Och jag såg en ängel nedstiga från himmeln, som hade nyckeln till afgrunden och en stor kedja i sin hand.

1541(1703): Och jag såg en Ängel nederkomma af himmelen; han hade nyckelen till afgrunden, och ena stora kedjo i sine hand.

LT 1974: Sedan såg jag en ängel, som kom ned från himlen med nyckeln till den bottenlösa avgrunden och han hade också en tung kedja i sin hand.

Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Pojkarna/tjänarna) tog nyckeln och öppnade. Och skåda, deras herre som var (och hade varit) fallen emot jorden (och) som var (och hade varit) avliden. (Dom 3:25b, Grekiska GT)

(Salomo sade:) “Alla (i Egypten) var bundna (med) en (och samma) kedja av mörker.” (Salomos Vishet 17:16b eller 17:18a)

Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Simon Petrus:) "Hades' portar skall inte vara helt och hållet stabila (med avseende på Min församling av utkallade). Jag skall ge dig nycklarna av/till himlarnas rike.” (Matt 16:18b-19a)

Och skåda ... då en Herrens budbärare hade stigit ned ut ur himlen och kommit till (graven), rullade han bort stenen. (Matt 28:2a)

(Människan med en oren ande) hade (hela tiden) boplatsen i/bland gravarna. Ingen förmådde ’inte längre’/längre att binda honom, inte heller (med) en kedja. (Mark 5:3)

Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Jag har dödens och Hades' nycklar. (Upp 1:18)

Och den femte budbäraren lät basunen ljuda, och Jag skådade en stjärna ut ur himlen, som hade fallit (och föll) 'in i'/till jorden, och avgrundens brunns nyckel gavs till honom. (Upp 9:1)

Och jag skådade en annan stabil/stark budbärare som steg ned ut ur himlen, som/’och han’ var (och hade varit) höljd i ett moln. (Upp 10:1a)

Egna kommentarer och funderingar:

Angående “avgrundens nyckel”, se också Upp 9:1. Angående ”Jag skådade en budbärare som steg ned”, se också Upp 10:1a.

Grekiska ord:

halysis (kedja) Salomos Vishet 17:16(18); Mark 5:3; Upp 20:1 – Asarjas bön v 26; Mark 5:4; Luk 8:29; Apg 12:6-7; 21:33; 28:20; Ef 6:20; 2 Tim 1:16.

Ytterligare studier:

2 Petr 2:4.

R. Fowler White "Making Sense of Rev 20:1-10: Harald Hoehner versus Recapitulation"; Journal of the Evangelical Theological Society 37.4 (Dec. 1994): 539-551.

R. Fowler White "On the Hermeneutics and Interpretation of Rev 20:1-3: A Preconsummationist Perspective"; Journal of the Evangelical Theological Society 42.1 (March 1999): 53-66.

R. Fowler White "Reexamining of the Evidence for Recapitulation in Rev 20:1-10"; Westminster Theological Journal 51.2 (1989): 319-344.

R.J. Korner "'And I saw . . .' An Apocalyptic Literary Convention for Structural Identification in the Apocalypse"; (tidskriften) Novum Testamentum 42.2 (2000): 160-183.

D. Mathewson "A re-examination of the millenium in Rev 20:1-6: consummation and recapitulation"; Journal of the Evangelical Theological Society 44.2 (June 2001): 237-251.

Sydney H.T. Page "Revelation 20 and Pauline eschatology"; Journal of the Evangelical Theological Society 23.1 (March 1980): 31-43.

Vem Polythress "Genre and Hermeneutics in Rev 20:1-6"; Journal of the Evangelical Theological Society 36.1 (1993): 41-54.

Paul A. Rainbow "Millenium as Metaphor in John's Apocalypse"; Westminster Theological Journal 58.2 (1996): 209-221.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-08-09; 2012-07-27; 2015-10-20; slutlig version 2018-08-07)

Till sidans topp

---

20:2 Och han fick makt över draken, ‘ormen av början’/’begynnelsens orm’, som är förtalaren (א,* א) och motståndaren, och han band honom (i) tusen år.

Ord för ord (20 ord i den grekiska texten Sinaiticus): och (han)-fick-makt-över '-n drake'/draken, '-en orm'/ormen den av-början, som är '-n förtalare'/förtalaren och '-n motståndare'/motståndaren, och (han)-band honom tusen år.

1883: Och han grep draken, den gamla ormen, hvilken är djäfvulen och Satan, och band honom för tusen år.

1541(1703): Och han grep drakan, den gamla ormen, som är djefwulen och Satan, och band honom i tusende år.

LT 1974: Han grep draken – den gamle ormen, djävulen, Satan – och band honom i kedjor för en tid av tusen år.

Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Kaldeernas armé) band (kungen i Juda) i/med fjättrar och ledde/förde honom in i Babylon. (2 Kung 25:7b, Grekiska GT)

(Mose sade till Gud:) “Tusen år i Dina ögon (är) som dagen i går, vilken som än kom igenom/förbi och (som) en vakt i/under en natt.” (Ps 90:4, Grekiska GT)

(Psalmisten sade:) “Att binda (nationernas) kungar i fjättrar och deras härliga/ärofulla i handfjättrar/handbojor av järn ... är en härlighet/ära (för) alla (Herrens) fromma.” (Ps 149:8,9b, Grekiska GT)

Budbäraren band (den lille demonen). (Tobit 8:3b, BA)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Antingen tio eller hundra eller tusen år – i Hades är/finns det inte en/någon överbevisning av liv.” (Syr 41:4b)

(Gud sade till Israel:) “Då ni så har kommit in i, in i Babylon (som fångar) skall ni vara där (i) mer/flera år och (under) en stor/lång tid ’ända till’/’så länge som’ sju släkten, men efter det här skall Jag leda/föra er ut därifrån i sällskap med frid.” (Jeremias brev v 2)

Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till fariseerna:) “Hur förmår någon komma in i, in i den stabiles bostad och röva bort hans kärl alltigenom (א,* א), om han – alltefter omständigheterna – ej först må binda den stabile? Och då må (א,* א) han röva bort hans bostad alltigenom. ” (Matt 12:29)

(Herren sade till slavarna:) “Låt både (rajgräset och brödsäden) vara (till) att öka/’föröka sig’ tillsammans intill (א*) skörden. Och i den (א*) lägliga tiden skall jag tala till skördearbetarna: ’Samla först ihop rajgräsen och bind dem ’in i’/i buntar ’i riktning mot’/’för att’ bränna ner dem, men leder/för tillsammans brödsäden in i mitt sädesmagasin.” (Matt 13:30)

(Människan med en oren ande) hade (hela tiden) boplatsen i/bland gravarna. Ingen förmådde ’inte längre’/längre att binda honom, inte heller (med) en kedja. (Mark 5:3)

(Herren sade:) "Den här (kvinnan), som är en Abrahams dotter, som motståndaren hade bundit, skåda, i arton år, måste inte hon lösas upp från det här bandet (på) sabbatsdagen?" (Luk 13:16)

Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Och den store draken kastades (ut), * (א,*א) ‘en orm, han av början’/’begynnelsens orm’, han som kallas en förtalare, * (א,*א) motståndaren, han som leder hela (den bebodda) världen vilse, han kastades ’in i’/’ner till’ jorden, och hans budbärare kastades (ner) i sällskap med honom. (Upp 12:9)

Exegeter, evangelister med flera:

Att börja med:

Jag grät och frågade (Jonatan): ”Hur kan det finnas såna som Katla? Är det ... ett vidunder eller vad är det?” ”Ja, hon är ett vidunder”, sa Jonatan. ”En drakhona, uppstigen från urtiden, det är vad hon är och lika grym som Tengil själv.” ”Var har han fått henne”, frågade jag. ”Hon kom ur Katlagrottan, det är vad man tror”, sa Jonatan. ”Där nere somnade hon nån gång borta i urtidsnatten, sen sov hon i tusen sinom tusen år och ingen visste att hon fanns. Men en morgon vaknade hon." ... ”Jag är så rädd, Jonatan, Katla kommer att döda oss.” Om igen sökte han lugna mej. ”Men hon är ju bunden. Hon kan inte komma längre än kedjan räcker. Inte längre än till den där klippan där du såg henne.” (Astrid Lindgren "Bröderna Lejonhjärta" s 164-166)

Vad beträffar de tusen åren, så betyder tal ej alltid ett matematiskt återgivande. Tal kan vara symboler, och till sådana tal hör ”tusen”. De tusen åren avser en period, ej ett bestämt antal år från ett visst datum till ett annat. Vi bör också minnas bibelordet: ”Ty tusen år äro i dina ögon såsom dagen i går, som förgick ...” (Ps. 90:4), som är citerat i Nya Testamentet (2 Petr. 3:8). (Hugo Odeberg "Skriftens studium, inspiration och auktoritet" s 16)

En gammal judisk siare ... hade förutsagt, att en tid av fred en gång skulle sänka sig över jorden. Under en tidrymd av tusen år skulle intet blod utgjutas, intet krig föras, utan människorna skulle älska varandra som bröder. Då krigsknekten tänkte på att något så fasansfullt kunde gå i verkställighet, ilade en rysning genom hans kropp, och han grep hårt om spjutet liksom för att söka ett stöd. (Selma Lagerlöf ”Betlehems barn” s 27)

Fångarna i Aleksandrovskfängelset åtnjuter en relativ frihet. De bär inte bojor. ... Rannsakningsfångar, sådana som återförpassats efter rymning och sådana som är temporärt häktade, sitter inlåsta i en särskild byggnad som kallas "kedjehuset". Den vanligaste hotelsen på Sachalin är: "Jag skall sätta dig i kedjehuset." Ingången till detta fruktansvärda ställe bevakas av uppsyningsmän, och en av dem rapporterar till oss att allt går sin gilla gång i kedjehuset. Ett hänglås gnäller till - väldigt och otympligt som om man köpt det hos en antikvitetshandlare - och vi stiger in i en liten cell som nu inrymmer tjugo personer vilka nyligen återförts efter rymning. De är lumpiga, otvättade, fjättrade. Deras fruktansvärda fotbeklädnader är ett virrvarr av trasor och snören. ... I Vojevodskfängelset finns fångar fjättrade vid kärror. Sammanlagt är det åtta personer. De bor i allmäncell med andra fångar och fördriver tiden i fullständig sysslolöshet. ... Var och en har både hand- och fotbojor; från handbojorna går en lång kedja som är ungefär 3-4 arsjin lång och fästad vid botten av en liten kärra. Kedjan och kärran plågar fången, han bemödar sig om göra så få rörelser som möjligt, och det är inget tvivel om att det inverkar på hans muskulatur. Armarna vänjer sig så till den grad vid att även den minsta rörelse är förknippad med en tyngdförnimmelse, att fången när han befriats från kärran och handbojorna länge känner en slags tafatthet i armarna och gör onödigt kraftiga och häftiga rörelser; när han t.ex. griper tag i en kopp spiller han ut teet, som en som har kramp. (Anton Tjechov "Sachalin" s 58,102-103; Tjechov besöker Sachalin år 1890)

I Tobolsk såg jag en kedjefånge. Han satt fjåttrad vid våggen med en famnslång kedja, på en brits. Slagen i jårn för något osedvanligt illdåd som han begått i Sibirien. Så kan månniskor sitta i fem år, ja tio. ... Ut ur tukthuset slåpps han aldrig. Han vet sjålv att de som sluppit kedjorna blir kvar i tukthuset tills de dör, och med fotbojor. Allt detta vet han, men likvål önskar han ingenting högre än att så fort som möjligt avtjäna sin tid som fastkedjad. Om det inte varit för denna önskan, skulle han då kunnat sitta kedjad i fem eller sex år utan att dö eller mista förståndet? Skulle någon kunna detta? (Fjodor Dostojevskij "Döda huset" s 97)

Vålnaden upphävde ett hemskt skrik och skakade sin kedja med ett så otäckt och skräckinjagande slammer att Scrooge klamrade sig fast vid stolens armstöd för att inte svimma. ... "Du är fjättrad", sade Scrooge darrande. "Varför det?" "Jag släpar på den kedja som jag smidde i livet", svarade spöket. "Jag smidde den länk för länk och aln för aln. Jag fäste den vid mig av egen fri vilja och bar den av fri vilja. Ser du vad den är gjord av? ... Eller kanske du vill veta ... hur lång och tung den kedja är som du själv bär? Den var redan för sju jular sedan lika lång och tung som den här. Du har arbetat duktigt på den sedan dess. Det är en väldig kedja." Scrooge tittade sig omkring på golvet, som om han hade väntat att se sig omgiven av en femtio eller sextio famnars järnkätting, men han såg ingenting. ... "O, fången, bunden, fjättrad i dubbla kedjor!" ropade spöket. ... "Vid denna tid på året lider jag mest ... Varför gick jag en gång omkring bland mina medmänniskor med böjt huvud utan att lyfta blicken till den välsignade stjärna som ledde de vise männen till ett fattigt skjul! Fanns det då inga fattiga hem till vilka dess sken kunde leda även mig?" (Charles Dickens "En julsång på prosa" s 24-26)

Solen gick upp. Dess strålar tycktes lösa tungornas band på de stackars kedjefångarna. Glåpord, svordomar och fräcka visor hördes från vagnarna. Det var en ohygglig syn som dessa av brott och elände förvridna ansikten erbjöd i det klara dagsljuset. Man tyckte sig se en skara fjättrade demoner. Där fanns gamla och unga med uttryck av vidrig fräckhet och dolsk inbundenhet, med hopbitna läppar, med irrande blickar. Bredvid en som sjöng satt en, som tjöt och vrålade, och en annan som tiggande sträckte fram händerna mot åskådarna. En skar tänder, en annan hotade de nyfikna, en tredje brast ut i smädelser mot Gud. Det var som om helvetet hade öppnat sina portar. (Victor Hugo "Les Misérables - Samhällets olycksbarn" s 429; år 1829?)

Häxan inför (barnen) i en sal (i Blåkulla), där mörkrets furste, till åsynen väldig och förfärlig, men likväl bunden med en kedja, sitter i ett högsäte. Häxan framleder nykomlingarne, knäfaller för djävulen och kallar honom herre, storfurste, gud o. s. v. (Viktor Rydberg "Fribytaren på Östersjön II" s 295)

En annan milstolpe i historien är året 1.000 e. Kr. Den kristnade mänskligheten hade också en förkänsla av att nytt och stort skulle ske, ty hela århundradet förut väntade man på världens undergång och det tusenåriga rikets ankomst (kiliasmen). Fruktan ökades ju närmare man nalkades den utsatta dagen. Människorna gåvo bort sina ägodelar, verksamheten upphörde, bot och böner tillgrepos. Själva kejsaren blev rädd; företog en vallfärd till Adalvards grav i Gnesen samt öppnade Karl den Stores grav i Aachen, och uttog guldkorset. Då vaknade sagokejsaren, och hans ande liksom fortsätter sin avstannade verksamhet. Ett nytt ofantligt rike införlivas med kristenheten, då Ryssland under Vladimir tar dopet. Och nästan samma år sträcker Europa på sig, växer ut åt norr, då Sveriges namngivne konung såsom kristnad inträder i förbindelse med Rom. Ungern, gränsvakten mot islam får en apostolisk krona av påven Sylvester II. Frankrike är färdigbildat och capetingerna göra Lutetia till Paris. Tyskland mottager romerska kejsarkronan, och tysken Otto III bosätter sig i Rom. Markgrevskapet med namnet Österrike börjar övas till sin stora roll det senare skulle spela. Skandinavierna bli européer och bosätta sig i Frankrike, Spanien och Italien, sedan de grundat Ryska Riket. Island antager kristendomen och planterar korset på andra sidan i Atlanten, i Amerika, men - här tyckes den medvetna viljan ha ändrat beslut! Det måste göras flera förarbeten innan Amerika fick upptäckas på allvar, eller kanske avloppet västerut icke behövdes ännu, och att Leif Eriksen blott skulle bespeja det nya Kanaans Land innan det nya Israel fick draga in, konstatera dess tillvaro och gömma hemligheten, tills mannen kom som ägde kallelsen. I fjärran östern tyckes man, utan kännedom om Uppenbarelsebokens kiliasm, ha erfarit oro mot sekelslutet, ty kejsaren Tchin-Tsoung, varnad av en komet, gjorde upp med sitt samvete, alldeles som Kejsar Otto. Han utgav ett edikt, bad att man skulle säga hans fel, samt underkastade sig botgöring, löste 3000 fångar, och eftergav skatter. (August Strindberg "Världshistoriens Mystik" s 21-22)

I så många dagar som denna värld gjordes, i så många tusen år skall den avslutas. ... Ty Herrens dag är som tusen år. (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 557)

Det finns i detta djur, när han kommer, en sammanfattning gjord av all slags orättvisa och svek, för att all avfällig makt som flödar in i och innesluts i honom, må sändas in i eldens ugn. Därför skall, passande nog, hans namn ha talet sexhundrasextiosex, då han i sin person sammanfattar allt hopkok av ondska som ägde rum före översvämningen, beroende på änglarnas avfall. Ty Noa var sexhundra år när översvämningen kom över jorden. ... (och) den bild som sattes upp av Nebukadnessar hade i sanning en höjd av sextio alnar, medan bredden var sex alnar. ... (Dessa tal) visar på talet av namnet på den människa i vilken hela avfallet på sextusen år koncentreras. (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 558)

Att fortsätta med (hembygden):

Jesus skulle komma och då fick den lame nya ben, den blinde blev seende och den döve hörande. I det tusenåriga riket skulle inte finnas några vanskapningar. Där skulle ingen behöva gråta mer, ingen skulle tyngas av bekymmer för framtiden, ingen skulle ligga hjälplös på sitt läger. (Den lytte bonden) Magnis tänkte på sina krokiga lemmar. Nu fick han hasa sig fram på kryckorna, men på den dagen, när Jesus kom, skulle han kunna hoppa som en kalv. (Harry Sjöman "Solen kommer tillbaka" s 196)

Ett intermezzo inträffade under municipalstämman (i Vaggeryd) i går. Ärendet om arrest och ordningsmän var före och somliga menade, att någon arrestlokal ej behöfdes, ty ordningen i samhället vore god. Arresten beslöts emellertid, och strax därefter inkom i salen en berusad luffare och började tala halfhögt. Uppmaningen att gå ut lydde han ej utan fortfor en stund att resonnera, då han aflägsnade sig under publikens munterhet som menade, att ordningsmännen genast kunde få börja sin tjänstgöring. (Jönköpings-Posten 1916-11-01 "Behov av arrest och ordningsmän")

År 1909 företog (Jehovas vittnens upphovsman Charles Taze) Russell en resa till Palestina. Hemkommen talade han hänförd till skaror av judar och påstod, att Abraham, Isak och Jakob och profeterna inom den närmaste tiden skulle uppstå och härska diktatoriskt över människorna, Vakttornet 1916, sid. 361. En sådan predikan hölls 1914 i jan. Därvid sade han bl.a., att intet krig därefter skulle komma. Tusenårsriket hade nämligen kommit, och Satan var bunden. ... Årtalet var olyckligt valt. Och man kippade efter andan och undrade, hur man nu skulle få det hela att gå ihop. Det dröjde också till år 1922, innan man fick mål i mun. Då avslöjades hemligeheten med det där underbara årtalet och tusenårsriket. Riket hade faktiskt kommit - fast icke precis som man väntat. Det där oberäkneliga kriget mellan 1914-1918, som man fullständigt överraskats av, hade följande orsak: En strid pågick i himlen (!) under dessa år, varvid Kristus och hans änglar stredo mot djävulen och hans änglar. ... Tänk så mycken "symbolisk nöd" det kan finnas på jorden som följd av ett krig i himmelen! (Folke Thorell "Lögnprofeter" s 11-12,24)

Marknaden i Skillingaryd i går gynnades af den mest önskliga väderlek och var därför äfven mycket besökt. ... God ordning rådde hela dagen, tack vare polisens vakenhet att redan tidigt på dagen inbura en drucken bråkmakare från Svenarums socken, hvilken annars troligen fortsatt med sitt bråk. Att vid dylika tillfällen ej finnes någon plats, där dylika individer kunna förvaras är en brist. På vederbörande kronobetjänings begäran uppläto godtemplarne välvilligt denna gång förstugan i godtemplarlokalen, där nämnde person blef så vildsint, att han måste bindas. (Jönköpings-Posten 1904-04-13 "Vildsint bråkmakare inburad och bunden i godtemplarlokal")

Är det i allmänhet någon annan skillnad än en graduell mellan m(enni)ska och Gud? Och Naturens förlossning? Ges någon annan än derigenom att menniskan med hvaje århundrade mer och mer bemäktigar sig dess krafter, hvarigenom naturnödvändigheten går upp och försmälter i friheten? Låt denna tidepunkt vara så aflägsen som helst, oneikligt är dock att vi nalkas den och att den dag en gång skall komma då Naturen ligger fullt emanciperad för vår fot. Detta är hennes förlossning från nödvändighet till frihet, det är Skapelsens tusenåriga rike, den gyllene tiden som ej ligger bakom utan framför oss. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev X 1841-1845" s 68; brev från Filipstad och Rämen den 29 augusti 1841 till Fredrika Bremer)

Ingen skulle heldre än jag önska att en gång och rätt grundeligt få se det gamla Norge, dit det nu mera icke är blott fjellen som draga mig; men i år blir det omöjligt, ty vi äro här bundna med mörkrets och Rabulismens kedjor; men från hoppet att kunna komma en annan gång vill jag ingalunda afstå. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev IX 1839-1840" s 280; brev från Stockholm den 10 juni 1840 till Selma von Mansbach)

Jon Nilsson, från Broddarp i Åker, mordbrännare, huvudsvag, så att han ständigt måste bevakas, innan han (år 1733) kom på (Jönköpings hospital) och där blev med järn och kedjor kvarhållen. (Paul Wilstadius "Människoöden på Jönköpings hospital 1658-1756. Några personhistoriska anteckningar." s 97)

Behandlingen av hjonen (på Johan III:s hospital i Jönköping) var dålig och obarmhärtig. Det omtalas, att de slogos i järn och kedjor, särskilt om de voro sinnessjuka. (Arnold Lindman "Johan III:s hospital - Jönköpings äldsta byggnad" s 41)

Att fortsätta med ('nationerna'):

Jfr ”Jesus sade: ’Det är inte möjligt, att någon går in i en stark mans hus och tar honom (alt. det) med våld, om inte han bundit hans händer. Då kan han välta över ända hans hus.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 63; Thomasevangeliet log. 35)

Den strid, som Thorild öppnat mot Svenska akademien och den dittills enväldigt rådande franska smaken inom vitterheteen, fortsattes i början av 1800-talet av några unga män i Stockholm och Uppsala, vilka blivit kallade fosforister efter tidskriften Phosphoros, som förkunnade deras program. ... Som sjuttonårig student bildade (Per Daniel Atterbom) i Uppsala år 1807 tillsammans med andra romantiskt anlagda ungdomar ett förbund, som gick till strids för känslans och fatasins rätt i diktningen och satte som sin uppgift ingenting mindre än att "varda en morgonrodnad för svensk diktning". Därför antog också samfundet det symboliska namnet "Auroraförbundet". ... Att öppna diktens sorgfria, översvinnliga värld för de lidande och sorgsna, att bli himmelens profetiska sändebud till en skönhetsträngtande mänsklighet, däri sågo dessa hänförda ynglingar skaldens uppgift. De trodde fullt och fasst på att dikten och filosofin skulle frälsa en fallen och olycklig mänsklighet. För dem var det tusenåriga riket nu kommet. Det var en ungdomlig, naiv övertro på teoriernas makt att hjälpa. För Atterbom var poesins värld "den enda verkliga värld, som finnes". (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1809-1859" s 239-241; Striden mellan gamla och nya skolan)

(Klara klosters) kyrka (i Stockholm) genljöd av ett ohyggligt larm. Män och kvinnor tryckte sig intill pelarna, och deras ord blandades till ett allmänt sorl. "Undan, undan, här kommer det farligt folk! Vederdöparna, vederdöparna!" varnade somliga. "Annars bruka de hålla till ute på malmarna eller i svartbrödraklostret. ... De har låtit döpa sig för andra gången som vuxna och tro, att de måste skaka sönder hela den gamla syndavärlden för att kunna bygga det tusenåriga messiasriket. Luther och mäster Olov äro klart brinnande ljus, som vi kunna bära i händerna, men här kommer vådelden!" ... I Mynster krönte vederdöparna till profet och konung en skräddare från Leiden, som hette Johan. ... Johan, rättvisans konung över hela världen, som han kallade sig, tronade vid vinbägaren med en trefaldig, rikt utsirad krona och omgiven av apostlar. Men ett sådant messiasrike kunde inte bli tusenårigt, utan det var fullnog, att det blev ettårigt. Både profeten och hans ståthållare avlivades, och deras kroppar inkastades i järnburar. (Verner von Heidenstam "Svenskarna och deras hövdingar - Andra bandet" s 323-325; Gustav Vasa)

Mellan Sigurd och Lyngve slutade det så, att Sigurd tog honom till fånga, och han sattes i jårn. ... Hundings söner stupade med hela sin hår, och sedan föll nattmörkret över oss. ("Jultåten om Norna-Gäst" s 104)

Loke sjönk i den elaka (jätte)qvinnans famn, och af den osaliga omarmningen föddes de trenne vidundren Hel, Midgårdsormen och Fenrisulfven. Då Gudarne fingo veta, att dessa tre barnen uppföddes i Jotunheim, och onda spådomar tillika förebådade, att mycken olycka skulle komma af dem, sände Allfader att taga barnen bort och föra dem till honom. ... Fenrisulfven, det tredje vidundret af Lokes ohyggliga afföda, uppfödde Asarne hemma hos sig, men Tyr var den ende, som hade mod att gå till honom och gifva honom mat. Då Gudarne sågo honom tillvexa med hvarje dag, fruktade de mycket och togo det beslut att binda honom med en stark fjätter, som kallades Läding. Ulfven utsträckte sig, och fjättern brast. Gudarne gjorde då en annan, dubbelt starkare fjätter, som hette Drome. Ulfven skakade sig och slog fjättern mot jorden så, att stycken deraf flögo långväga bort. Då sände Oden en yngling vid namn Skirner, Frejs skosven, till Dvergarne i Svartalfhem. Af dem förfärdigades det starka, silkesmjuka bandet Gleipner, som var sammansatt af sex slags ämnen, "Af kattstegens dån, Af qvinnornas skägg, Af bergens rötter, Af björnens senor, Af fiskarnes anda Och foglarnes spott." Detta band ville Ulfven icke låta påläggas med annat villkor, än att en af Asarne lade sin hand i hans mun till underpant, att bandet var förfärdigadt utan svek och list. Den ene Asen såg på den andra, ingen ville erbjuda sin hand. Ändtligen steg den modige Tyr fram och lade sin högra hand i Ulfvens mun. Bandet tillsurrades. Ulfven ristade sig, men ju hårdare han bröt på, desto fastare satt bandet. Då logo alla utom Tyr, som mistade sin hand. Asarne bundo Ulfven vid en stor bergsklippa och fästade denna djupt ned i jorden. I Ulfvens mun stucko de ett svärd, så att fästet stannade i den nedre käken och udden i den öfre. Han tjuter förfärligt, och den orena skum, som står ut af hans mun, blifver till en flod, som kallas Von. Så varder han liggande till Ragnarök. Mörda honom, ville Asarne icke, emedan de för sina heliga, fridlysta ställen, hade så mycken aktning, att de icke ville oskära dem med Ulfvens blod, ehuru spådomarne sade dem, att han skulle gifva Oden sin bane. (A.M. Strinnholm "Svenska folkets historia från äldsta till närwarande tider - Första bandet" s 177-179; Nordiska Gudasagan)

Förvandlad till en lax försökte (den onde Loke) undkomma gudarna, men dessa fångade honom i en fors och fastkedjade honom med hans egen son Nares hårda tarmar vid en klippa under ett utsprång där en huggorm oavbrutet dryper etter över hans ansikte. Lokes maka Sigyn stannar trofast hos honm och håller en skål under den etterdrypande ormen, men var gång skålen blir full och Sigyn går att tömma den faller en droppe av ettret i Lokes ansikte, och han vrider sig då i smärta så att hela jorden bävar. Med de grandiosa myterna om Loke sammanhänger några historier om hans - men icke Sigyns - avkomma Midgårdsormen och Fenrisulven, av vilka den förstnämnde kastades i havet där han växte med förfärande hast, så att han nu ringlar sig kring hela jordkretsen och biter sig själv i stjärten. Fenrisulven tog gudarna oförsiktigt nog till sig i Asgård, men den lekfulle valpen växte snabbt i styrka och vildhet så att de inte vågade låta honom gå lös utan försökte binda honom med en kätting av järn, som han emellertid omedelbart slet sönder. De lät då tillverka ett koppel vid namn Gleipner av bättre material ... och denna mycket mjuka och smala kejda visade de för Fenrisulven och erbjöd honom att försöka slita sönder den. Ulven anade argan list, men sedan krigsguden Tyr hade lagt sin högra hand i hans gap lät han sig dock bindas med kedjan. Därmed var han fast för all framtid intill Ragnarök, och i vilt raseri bet han handen av Tyr, som sedan dess kämpar vänsterhänt. (Alf Henrikson "Svensk historia I" s 32)

(Irenaeus) höll (liksom Papias) fast vid hoppet om det tusenåriga riket; det bildar afslutningen på hela hans lärobyggnad. Utan det tusenåriga riket skulle enligt hans mening löftet till Abraham och Israel komma att sakna den fulla uppfyllelsen, och först därunder skola skapelsens längtan och suckan (Rom 8:19) blifva stillade. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden s 198; Läran om Kristus)

Irenaeus har i sin teologi en motsvarighet till läran om tusenårsriket. ... Han räknar med ”Sonens rike”, där Kristi herravälde skall synligt framträda på jorden, Antikrist besegras, naturen förnyas och de trogna regera med Kristus. (Bengt Hägglund "Teologins historia" s 34)

Barnabas tänker sig efter judisk förebild ett världsförlopp på sex årtusenden förebildade i de sex skapelsedagarna. Därefter följer det sjunde årtusendet, då Kristus skall synligt regera på jorden med sina trogna (Upp 20). Först därefter inträder den åttonde dagen, evigheten. (Bengt Hägglund "Teologins historia" s 9)

Sångarna:

Våga dig Dristelig, Tro på Jesus! Han älskar dig; Han har vunnit den stora strid, Satan bundit till evig tid, Öppnat oss himmelens port. (Agerbek – Erik Nyström: Sång 146:1)

Egna kommentarer och funderingar:

I anslutning till Irenaeus' citat ovan om världens avslutning på sju dagar eller tusenårsperioder skulle detta kunna tillämpas på Uppenbarelseboken på följande sätt: Första dagen: Gud och Hans dom över Sitt folk, kap 1-5. Andra dagen: Sigillens tidsålder = Guds dom över en fjärdedel av jorden, kap 6-7. Tredje dagen: Basunernas tidsålder = Guds dom över en tredjedel av jorden, kap 8-14. Fjärde dagen: Skålarnas tidsåler = Guds dom över hela jorden, kap 15-16. Femte dagen: Guds dom över Babylon, kap 17-18. Sjätte dagen: Guds dom över det lilla vilda djuret, kap 19. Sjunde dagen: Guds dom över förtalaren, döden och Hades, kap 20. Åttonde dagen och den första dagen i en ny skapelse: En värld full av Guds härlighetsglans, kap 21-22.

Den motståndare som bundit många (Luk 13:16) blir nu själv bunden.

Angående “draken, ‘ormen av början’/’begynnelsens orm’, som är förtalaren (א,* א) och motståndaren”, se också Upp 12:9.

Ytterligare studier:

Salomos Vishet 17:16(18); Mark 3:27; Joh 18:12; 2 Petr 3:8; Upp 12:3.

David L. Baker "The Jubilee and the Millenium"; Themelios 24.1 (October 1998): 44-69.

R. Fowler White "Making Sense of Rev 20:1-10: Harald Hoehner versus Recapitulation"; Journal of the Evangelical Theological Society 37.4 (Dec. 1994): 539-551.

R. Fowler White "On the Hermeneutics and Interpretation of Rev 20:1-3: A Preconsummationist Perspective"; Journal of the Evangelical Theological Society 42.1 (March 1999): 53-66.

R. Fowler White "Reexamining of the Evidence for Recapitulation in Rev 20:1-10"; Westminster Theological Journal 51.2 (1989): 319-344.

D. Mathewson "A re-examination of the millenium in Rev 20:1-6: consummation and recapitulation"; Journal of the Evangelical Theological Society 44.2 (June 2001): 237-251.

Vem Polythress "Genre and Hermeneutics in Rev 20:1-6"; Journal of the Evangelical Theological Society 36.1 (1993): 41-54.

Paul A. Rainbow "Millenium as Metaphor in John's Apocalypse"; Westminster Theological Journal 58.2 (1996): 209-221.

P.G.R. Villiers "Prime evil and its many faces in the Book of Revelation"; Neotestamentica 34.1 (2000): 57-86.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-08-09; 2012-07-27; 2015-10-20; slutlig version 2018-08-07)

Till sidans topp

---

20:3a Och han kastade honom in/ner i avgrunden och stängde och förseglade ovanpå honom ...

Ord för ord (12 ord i den grekiska texten): och (han)-kastade honom in-i '-en avgrund'/avgrunden och stängde och förseglade ovanpå honom

1883: Och han kastade honom i afgrunden och tillslöt och förseglade den öfver honom ...

1541(1703): Och kastade honom uti afgrunden, och lät åter om honom, och beseglade der ofwan uppå ...

LT 1974: Han kastade ned honom i den bottenlösa avgrunden, som han sedan stängde och låste ...

Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Mose sade till Gud:) “Tusen år i Dina ögon (är) som dagen i går, vilken som än kom igenom/förbi och (som) en vakt i/under en natt.” (Ps 90:4, Grekiska GT)

Kungen talade, och de/man ledde Daniel och kastade honom i, in/ner i lejonens hål (för en natt). ... Och de/man förde (med sig) en sten och satte/lade den emot, emot hålets mun/öppning, och kungen förseglade (den). (Dan 6:16a,17a, Grekiska GT, Theod)

Då laglösa ’tog (och hade tagit) nedifrån’/’drog (och hade dragit) bort’ (för) att ‘ha högsta förmåga ner’/tyrannisera en helig nation, låg de (hela tiden) fjättrade av mörker och fjättrade av en lång natt, då de hade stängts in (under) halmtak (som) flyktingar av/genom det tidsålderslånga ’förståndet i förväg’/förutseendet. ... Ensam/endast på/över de där (egypterna) sträcktes/utbreddes (hela tiden) en tung natt. (Salomos Vishet 17:2,20a eller 17:2,21a)

(Baruk sade: ”Vårt folk) blev/kom nedanför och inte ovanpå, eftersom vi hade missat (Guds mål) (inför) Herren.” (Baruk 2:5a)

Då de hade kommit ut ur (avgudens tempel) stängde (Daniels små småpojkar) dörren och förseglade (den). ... (Bel och Draken v 14b)

(Manasse sade till Herren:) “Du har stängt avgrunden och förseglat (den med) Ditt fruktansvärda och härliga namn.” (Manasses bön v 3b)

Den Senare Uppenbarelsen:

Då Herodes hade fått makt över Johannes, band han (honom) och satte bort (honom) i ’en vakt’/’ett fängsligt förvar’. (Matt 14:3a)

De som var redo kom in, i sällskap med (brudgummen), ’in i’/till bröllopsmåltiderna, och dörren stängdes. (Matt 25:10b)

Då (prästledarna och fariseerna) hade förseglat stenen, skyddade de griften i sällskap/samverkan med kustodian/vaktstyrkan. (Matt 27:66b)

(De små demonerna) kallade (hela tiden Jesus) till sidan av, för att Han ej måtte 'ordna på'/beordra dem att gå bort in i avgrunden. (Luk 8:31)

(Jesus sade till fariseerna:) “... Ni är som de otydliga/’otydligt utmärkta’ minnesgravarna, och människorna, de som vandrar omkring ovanpå, vet inte (om det).” (Luk 11:44a)

Exegeter, evangelister med flera:

I kap 12 förlorade (draken) sin plats i himlen, och i kap 20 sänds han till och med under jorden. (J. Massyngberde Ford "Revelation" s 330)

I Upp. 12:12 omtalas, att Satan, draken, störtas ned från himmelen. På jorden har han sedan sitt verksamhetsfält. Innan tusenårsriket upprättas, utestängs han också från jorden. (Nils Tägt ”När han kommer” s 134)

Sångarna:

Ångest skall föda det hopp, som oss gläder. Plåga skall vändas i hälsa och bot, Armodet skrudas i rikaste kläder, Svagheten resas på fastaste fot. Ondskan skall stå fängslad i vrå, Detta allena kan himlen förmå. (T Kingo-O Wågman-G Thorsell-T Fogelqvist: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 365:5; jfr Psalmer och Sånger 269:5)

Egna kommentarer och funderingar:

Jämför Daniels natt i det förseglade hålet med drakens tusen år i den förseglade avgrunden i ljuset av Ps 90:4.

Det grekiska ordet ”abyssos” för ”avgrund” förekommer här för den sjätte och sista gången i Uppenbarelseboken (א,*א). Kanske är dett en tillfällighet, men det passar talet sex som en symbol för ofullkomlighet.

Ytterligare studier:

Jes 24:21-22; Joh 3:24; 6:27; 2 Petr 2:4.

David L. Baker "The Jubilee and the Millenium"; Themelios 24.1 (October 1998): 44-69.

R. Fowler White "Making Sense of Rev 20:1-10: Harald Hoehner versus Recapitulation"; Journal of the Evangelical Theological Society 37.4 (Dec. 1994): 539-551.

R. Fowler White "On the Hermeneutics and Interpretation of Rev 20:1-3: A Preconsummationist Perspective"; Journal of the Evangelical Theological Society 42.1 (March 1999): 53-66.

R. Fowler White "Reexamining of the Evidence for Recapitulation in Rev 20:1-10"; Westminster Theological Journal 51.2 (1989): 319-344.

D. Mathewson "A re-examination of the millenium in Rev 20:1-6: consummation and recapitulation"; Journal of the Evangelical Theological Society 44.2 (June 2001): 237-251.

Vem Polythress "Genre and Hermeneutics in Rev 20:1-6"; Journal of the Evangelical Theological Society 36.1 (1993): 41-54.

Paul A. Rainbow "Millenium as Metaphor in John's Apocalypse"; Westminster Theological Journal 58.2 (1996): 209-221.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-08-09; 2012-07-27; 2015-10-21; slutlig version 2018-08-07)

Till sidans topp

---

20:3b ... för att han ej längre må leda nationerna vilse, intill dess att de tusen åren må avslutas. Efter de här tingen måste han ’lösas upp’/frigöras en små-/liten tid.

Ord för ord (18 ord i den grekiska texten; ordens ordningsföljd enligt Sinaiticus): för-att ej (han)-må-leda-vilse längre '-na nationer'/nationerna intill-dess-att må-avslutas de tusen år. efter de-här-(tingen) '(är-det-nödvändigt)/måste honom/han lösas-upp små/liten (en)-tid.

1883: ... på det att han icke mer skulle förvilla folken, förrän de tusen åren voro fulländade; därefter skall han varda lös för en liten tid.

1541(1703): ... att han icke mer bedraga skulle Hedningarna, tilldess fullkomnad wordo tusende år; och sedan måste han lös warda till någon liten tid.

LT 1974: ... så att han inte kunde bedra folken mer förrän de tusen åren hade gått. Därefter ska han återigen släppas ut för en kort tid.

Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(‘Den förste kocken’/köksmästaren sade till profeten:) “Skåda, jag har ’löst upp’/frigjort dig från handfjättrarna (som låg) emot dina händer.” (Jer 40:4a, Grekiska GT)

Den Senare Uppenbarelsen:

Då förtalaren hade fört varje prövning till en avslutning, stod han på avstånd från Honom intill en läglig tid. (Luk 4:13)

(Herren sade:) "Den här (kvinnan), som är en Abrahams dotter, som motståndaren hade bundit, skåda, i arton år, måste inte hon lösas upp från det här bandet (på) sabbatsdagen?" (Luk 13:16)

Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Efter de här tingen kom Jesus och Hans lärjungar in i ’den judiska jorden’/’det judiska landet’. (Joh 3:22a)

Ännu en små-/liten tid är Jag i sällskap med er. Och Jag drar Mig tillbaka (vänd) i riktning mot Den som har sänt Mig. (Joh 7:33)

Det talades till dem (i de vita dräkterna), för att de måtte (א,* א) ’föras till vila’/vila ännu en små-/liten tid. ... (Upp 6:11b)

Den store draken kastades (ut), * (א,*א) ‘en orm, han av början’/’begynnelsens orm’, han som kallas en förtalare, * (א,* א) motståndaren, han som leder hela (den bebodda) världen vilse, han kastades ’in i’/’ner till’ jorden. (Upp 12:9a)

(Budbäraren) fick makt över draken, ‘ormen av början’/’begynnelsens orm’, som är förtalaren (א,* א) och motståndaren, och han band honom (i) tusen år. (Upp 20:2)

Exegeter, evangelister med flera:

(Kristi kyrka) vet en högst dramatisk kamp mellan ljus och mörker intill det sista men den tror på ljusets seger. Den vet om ... upprörda tider, om tider då mörkrets furste är bunden och andra tider, då han går lös, men den tvekar inte om vem som vinner kampen. (Anders Blomquist "Om en rätt väntan"; predikan vid riksdagens högtidliga öppnande 1944-01-11; Jönköpings-Posten 1944-01-11)

Efter det antikristliga folkförbundets krossande, framträder det tusenåriga rikets folkgemenskap. Sedan alla mänskliga försök grundligt misslyckats, skall det nu bli uppenbart, vad Gud kan. (Erich Sauer ”Den korsfästes triumf” s 154)

I Lund gick hyggeligt nog till på Måndag, då endast 6-7 personer voro bjudna. Men i går var djefvulen lös, och allt pack som finns i Provinsen, var sammanblåst. Det gick så nedrigt till väga att till och med (Jacob Gustaf?) De la Gardie och Spionen (Mauritz) Clairfelt voro med. Vi voro väl minst 40 personer och ungefär lika många rätter mat. En sådan styggelse har jag icke sett på länge, och jag reste ganska missnöjd bort. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev IX 1839-1840" s 109; brev från Malmö den 28 augusti 1839 till Anna Tegnér)

Du känner äfven så väl som jag att fan är mera än vanligheten lös i Bolaget och att Bengt (Myhrman) gjort upp en fordran på, jag vet ej rätt huru många Tunnor Guld. Hvem skulle ha trott honom om att vara en så stor Bergsman att han på så kort tid blefve stenrik? Till dig lära räkningarna vara skickade och som du förstår den saken bättre än jag så låt mig veta hvari missräkningen består: ty att en sådan måtte finnas tar jag för afgjordt. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev II 1818-1823" s 343; brev från Lund den 20 april 1823 till Gustaf Bülow)

Konungen Red sig uth om en Morgon stun - Den haaf frun dansade på tilga, han sog sina Siu skepp skunka till grund - All ting skier efter Gudz wilja. Konungen Red sig ett stycke bättre fram ther han den lilla haaf Frun fan Han tog den haaf Frun och satte henne i en bur Der skulle hon sittia I åhrena siu. När som siu år hade gådt om kring Så måtte hon för konungen in. . . . Haaf Fruen dansa på hwitan sann. Så drog hon alla siu skieppen i Land. (Sveriges medeltida ballader, band 1 s 20; Kung Erik och spåkvinnan; 1200-1400-talen; Härnösands läroverks handskriftssamling nr 109 - visbok från 1700-talets första decennier s 264-269)

Bondefreder är historikernas sammanfattande beteckning, men den är oegentlig, eftersom i flera fall både adelsmän och borgare var med om att sluta dessa avtal, som stundom upprättades av sockenpräster. Och parterna var enheter av mycket olika art och storlek: det slöts landskapsfreder, häradsfreder och sockenfreder. De sistnämnda var lokalt begränsade angelägenheter och ingicks väl i regel utan att lämna några skriftliga spår efter sig. Möjligen kunde de vara rent muntliga, och i deras fall förblir eftervärlden helt ovetande. Enskilda landskaps separatfreder under pågående krig emellan rikena är kända i Norden redan från 1000-talet. . . . Bondefredernas stora tid är medeltidens båda sista årtionden, 1505-1525, då krigstillståndet emellan Sverige och Danmark var så gott som konstant. Ett 10-tal fredsavtal mellan gränsborna från denna tid är historiskt kända, och bevarad text belägger oomtvistligt två av dem. De flesta bondefrederna slöts emellan smålänningar och blekingar, och en väsentlig orsak var behovet av fredlig handel över gränsen. Smålänningarna kunde inte umbära salt, sill och kryddor som kom från Ronneby, medan blekingarna behövde kött och smör från det boskapsuppfödande Värend. "Oxen mäklade fred", lyder ett gammalt folkuttryck från gränsbygden; i bilden kan ingå det faktum att oxen är ett fromt och fridsamt djur. (Vilhelm Moberg "Min svenska historia berättad för folket. Andra delen." s 182-183)

Egna kommentarer och funderingar:

Angående “leda nationerna vilse”, se också Upp 12:9. Angående ”ej längre ... en små-/liten tid”, se också Joh 7.32-34. Angående ”de tusen åren”, se också Upp 20:2. Angående ”efter de här tingen”, se också Joh 3:22-24.

Om vi – alltefter omständigheterna – må tala, att vi inte har en/någon miss (av Guds mål), leder vi oss själva vilse och sanningen är inte i oss. (1 Joh 1:8)

Ytterligare studier:

Upp 15:4; 20:8,10.

David L. Baker "The Jubilee and the Millenium"; Themelios 24.1 (October 1998): 44-69.

R. Fowler White "Making Sense of Rev 20:1-10: Harald Hoehner versus Recapitulation"; Journal of the Evangelical Theological Society 37.4 (Dec. 1994): 539-551.

R. Fowler White "On the Hermeneutics and Interpretation of Rev 20:1-3: A Preconsummationist Perspective"; Journal of the Evangelical Theological Society 42.1 (March 1999): 53-66.

R. Fowler White "Reexamining of the Evidence for Recapitulation in Rev 20:1-10"; Westminster Theological Journal 51.2 (1989): 319-344.

D. Mathewson "A re-examination of the millenium in Rev 20:1-6: consummation and recapitulation"; Journal of the Evangelical Theological Society 44.2 (June 2001): 237-251.

Vem Polythress "Genre and Hermeneutics in Rev 20:1-6"; Journal of the Evangelical Theological Society 36.1 (1993): 41-54.

Paul A. Rainbow "Millenium as Metaphor in John's Apocalypse"; Westminster Theological Journal 58.2 (1996): 209-221.

P.G.R. Villiers "Prime evil and its many faces in the Book of Revelation"; Neotestamentica 34.1 (2000): 57-86.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-08-09; 2012-07-27; 2015-10-21; slutlig version 2018-08-07)

Till sidans topp

---

20:4a Och jag skådade troner, och de/man satt ner emot dem, och ett domsutslag gavs åt dem ...

Ord för ord (11 ord i den grekiska texten): Och (jag)-skådade troner och (de)-satt-ner emot dem och (ett)-domsutslag gavs (åt)-dem

1883: Och jag såg troner, och de satte sig på dem, och dem gafs domsrätt ...

1541(1703): Och jag såg stolar, och de såto på dem, och dem vardt gifwen dom ...

LT 1974: Sedan såg jag troner, och de som satt på dem fick rätten att döma.

Den Förra Uppenbarelsen: (preliminär översättning):

(Profeten sade:) “Jag tittade (hela tiden) på ... när troner sattes/’sattes upp’ och en Gammal av dagar satt (hela tiden) ... ända till (den tid i) vilken den Gamle av dagarna kom och ‘gav domsutslaget’/’lät rätt bli skipad’ åt en Högstes heliga, och den lägliga tiden förekom/'kom i förväg', och de heliga ’höll ner riket’/’tog riket i besittning’ ... Riket och (den rättsliga) myndigheten och deras storslagenhet och början av alla riken inunder himlen gav (domen) åt en Högstes heliga folk (till) att vara kungar (över) ett tidsålderslångt rike, och alla (rättsliga) myndigheter skall underordna sig Honom och lyda Honom. (Dan 7:9,22,27, Grekiska GT, v 22 Theod)

Kungen satte sig ner uppå sitt rikes tron, och jorden var stilla inför hans ögon. (1 Macc 11:52)

(Jesus, Syraks son, sade: “De som tror/förtröstar på sina händer) kommer inte att alltigenom förstå ett domsutslags förbund/fördrag.” (Syr 38:33b)

Den Senare Uppenbarelsen:

Jesus talade till (Sina lärjungar:) “Amen säger Jag er att/: ‘Ni, de som har följt Mig i pånyttfödelsen, när Människans Son – alltefter omständigheterna – må sitta ner uppå Sin härlighetsglans' tron, kommer och/också ni själva (א,*א) att sitta emot tolv troner och döma Israels tolv stammar.’” (Matt 19:28)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Frukta ej, små/lilla, lilla hjord, eftersom er Fader har varit tillfreds med att ge er riket.” (Luk 12:32)

(En av de dåliga människorna sade:) “Fruktar inte Du Gud, eftersom du är i/under samma domsutslag? Och vi (lider) faktiskt rättfärdigt, ty värdigt 'tar vi bort’/’mottar vi’ de ting som vi praktiserade/gjorde. Men Den här har ingenting praktiserat/gjort (som) ’inte är på plats’/’är otillbörligt’.” (Luk 23:40b-41)

Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Den som segrar, honom Jag skall ge att sitta ner i sällskap med Mig i/vid Min tron, som och/också Jag segrade och satte Mig ner i sällskap med Min Fader i/vid Hans tron. (Upp 3:21, ”Laodikeia”)

Exegeter, evangelister med flera:

I ären av trenne slag. ... De som gå till höger ... och de som gå till vänster ... och föregångsmännen. ... Föregångsmännen förbliva föregångsmän. Det är dessa, som få företräde i ljuvliga lustgårdar. Där få de vila på guldstickade troner mittemot varandra, medan evigt unga svenner kretsa omkring dem med skålar, krus och bägare med flödande dryck, varav de ej få huvudvärk eller bedövas, med frukter, som de skatta högt, och kött av fågel, som de önska sig, så ock mörkögda tärnor som väl förvarade pärlor till lön för vad de gjorde. Där skola de ej få höra fåvitskt tal eller förebråelser utan fridfullt, ja, fridfullt tal. (Nils Beltzén-Olof Pettersson "Religionshistoria för högre skolor" s 167; Islam, ur Koranen Sura 56)

Egna kommentarer och funderingar:

Angående “satt ner emot (troner)”, se också Upp 3:21.

Paulus sade till de troende i Korint: “Vet ni inte, att de heliga skall döma utsmyckningen/’den utsmyckade världen’?” (1 Kor 6:2a)

Ytterligare studier:

2 Sam 15:4; 1 Kung 3:9; 1 Mack 7:4; Salomos Vishet 12:12; Luk 22:30; Joh 5:28-29; 19:13.

David L. Baker "The Jubilee and the Millenium"; Themelios 24.1 (October 1998): 44-69.

R. Fowler White "Making Sense of Rev 20:1-10: Harald Hoehner versus Recapitulation"; Journal of the Evangelical Theological Society 37.4 (Dec. 1994): 539-551.

R. Fowler White "Reexamining of the Evidence for Recapitulation in Rev 20:1-10"; Westminster Theological Journal 51.2 (1989): 319-344.

A. Gelston "The Royal Priesthood"; The Evangelical Quarterly 31.3 (1959): 152-163.

James A. Hughes "Revelation 20:4-6 and the Question of the Millennium"; Westminster Theological Journal 35.3 (1973): 281-302.

R.J. Korner "'And I saw . . .' An Apocalyptic Literary Convention for Structural Identification in the Apocalypse"; (tidskriften) Novum Testamentum 42.2 (2000): 160-183.

D. Mathewson "A re-examination of the millenium in Rev 20:1-6: consummation and recapitulation"; Journal of the Evangelical Theological Society 44.2 (June 2001): 237-251.

Vem Polythress "Genre and Hermeneutics in Rev 20:1-6"; Journal of the Evangelical Theological Society 36.1 (1993): 41-54.

Paul A. Rainbow "Millenium as Metaphor in John's Apocalypse"; Westminster Theological Journal 58.2 (1996): 209-221.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-08-09; 2012-07-27; 2015-10-21; slutlig version 2018-08-07)

Till sidans topp

---

20:4b ... och själarna av de som hade varit (och var) halshuggna med en yxa på grund av Jesu vittnesmål och på grund av Guds utsaga, och ’vilka som än’/som inte har kastat sig ner (i riktning mot) det lilla vilda djuret (för att tillbe det), inte heller (i riktning mot) dess avbild (för att tillbe den), och de har inte tagit märket emot pannan och emot sin hand. Och de levde/’kom till liv’ och var kungar i sällskap med Kristus (i) tusen år.

Ord för ord (47 ord i den grekiska texten): och '-na själar'/själarna (av)-de havande-varit-(och-varande)-halshuggna-med-en-yxa på-grund-av '-et vittnesmål'/vittnesmålet Jesu och på-grund-av '-n utsaga'/utsagan '-ens guds'/Guds och vilka-som-än inte '(kysste-i-riktning-mot)'/'kastade-sig-ner (i-riktning-mot)-det lilla-vilda-djur inte-heller (i-riktning-mot)-'-en avbild'/avbilden dess och inte tog '-t märke'/märket emot '-n panna'/pannan och emot '-en hand'/handen sin och (de)-levde och var-kungar i-sällskap-med 'den Smorde'/'-en Kristus'/Kristus tusen år.

1883: ... Och jag såg de för Jesu vittnesbörds och Guds ords skull halshuggnas själar och dem som icke hade tillbedt vilddjuret eller dess bild och icke hade tagit märket på sin panna och på sin hand, och de blefvo lefvande och regerade med Kristus i tusen år.

1541(1703): ... och deras själar, som halshuggne woro för Jesu wittnesbörd, och för Guds ords skull; och de der icke tillbådo wilddjuret eller dess beläte; ej heller togo dess wedertecken på sin anlete, eller i sine händer; och de lefde, och regnerade med Christo i tusende år.

LT 1974: Och jag såg deras själar, som hade blivit halshuggna på grund av sitt vittnesbörd om Jesus, för att de hade förkunnat Guds ord, och som inte hade tillbett vilddjuret eller hans staty och inte tagit hans märke på sina pannor eller sina händer. De hade kommit tillbaka till livet, och nu regerade de med Kristus under tusen år.

Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Anden kom in i, in i (skelettbenen), och de levde/’kom till liv’ och stod på sina fötter. ... (Hes 37:10b, Grekiska GT)

Riket och (den rättsliga) myndigheten och deras storslagenhet och början av alla riken inunder himlen gav (domen) åt en Högstes heliga folk (till) att vara kungar (över) ett tidsålderslångt rike, och alla (rättsliga) myndigheter skall underordna sig Honom och lyda Honom. (Dan 7:27, Grekiska GT)

(Ussia sade till Judit:) “Välsignad (är) Herren Gud, som skapade himlarna och jorden, som helt och hållet ’rätade ut’/styrde dig till våra fienders ledares huvudsår/halshuggning. (Judit 13:18b)

(Den persiske ledaren) satte (kung) Demetrios i vakt/’fängsligt förvar’. Och Judas' jord/land var stilla (under) alla (prästledaren) Simons dagar. ... Äldste satt i/på gatorna. Alla resonerade gemensamt med anledning av goda ting. ... (Simon) gjorde/stiftade frid uppå jorden, och Israel gjorde sig glad (med) ’stort glatt lynne’/’stor fröjd’. ... Och han ’satte fast’/’gav stöd åt’ alla de ödmjuka av/i sitt folk. Han sökte ut/efter (i) lagen och lyfte ut alla laglösa och onda. (1 Mack 14:3b-4a,9a,11,14)

Utsmyckningens/’den utsmyckade världens’ kung skall få oss, som har dött till förmån/försvar för (Herrens) lagar, att stå upp in i ett tidsålderslångt återupplivande. (2 Mack 7:9b)

(Salomo sade: “De gudlösa) har inte dömt/’trott på’ fläckfria själars hedersgåva.” (Salomos Vishet 2:22)

Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar: “Bed på det här sättet: ‘Fader vår), bli/ske Din vilja, som i himmel och/också uppå jord.’” (Matt 6:10b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) "Den som har såtts emot den klippiga (marken), den här är den som hör utsagan och strax tar den i sällskap med fröjd, men inte har rot i sig, emellertid/utan är övergående. Men/och då det har blivit betryck eller förföljelse på grund av utsagan, fås han strax att snava." (Matt 13:20-21)

(Jesus sade: ”Den lycklige slavens herre) skall ‘få honom att stå ner’/’sätta honom’ på/över alla sina ‘ting som börjar under’/ägodelar.” (Matt 24:47b)

Då (bödeln) hade gått bort, halshögg han (Johannes Döparen) i vakten/’det fängsliga förvaret’. (Mark 6:27b)

(Johannes Döparen sade:) “Yxan ligger allaredan i riktning mot trädens rot.” (Luk 3:9a)

De som hade kommit tillsammans frågade faktiskt (Jesus) (’hela tiden’/’gång på gång’) om/: ”Herre, (är det) i den här tiden Du återställer riket åt Israel?” Men Han talade i riktning mot dem: “Det ‘är inte för er’/’tillkommer inte er’ att ha kunskap om tider och lägliga tider, som Fadern har satt/fastställt i den egna (rättsliga) myndigheten.” (Apg 1:6-7)

Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Johannes) var vittne om Guds utsaga och Jesu Kristi vittnesmål, så många ting som han skådade. (Upp 1:2)

Jag blev/framträdde i/på den ö som kallas Patmos på grund av Guds utsaga och på grund av (א,*א) Jesu vittnesmål. (Upp 1:9b)

Till den som segrar * (א,* א) skall Jag ge att äta ut ur/av livets trä/träslag, som är i Guds ‘plats vid sidan av rädsla’/paradis. (Upp 2:7b)

Den som segrar, honom Jag skall ge att sitta ner i sällskap med Mig i/vid Min tron, som och/också Jag segrade och satte Mig ner i sällskap med Min Fader i/vid Hans tron. (Upp 3:21, ”Laodikeia”)

Du har gjort dem till ett rike och ett prästämbete (א,* א) åt vår Gud, och de skall vara kungar uppå jorden. (Upp 5:10)

När Den öppnade det femte sigillet, skådade jag nedanför offeraltaret själarna av de människor (א,* א) som hade varit (och var) slaktade på grund av Guds utsaga och på grund av det vittnesmål som de (hela tiden) hade. (Upp 6:9)

Och jag skådade, och skåda. Den lille Baggen stod emot berget Sion occh i sällskap med Den etthundrafyrtiofyratusen som har Dess namn och Dess Faders namn som hade varit (och var) skrivet uppå deras pannor. (Upp 14:1)

Och en annan budbärare, en tredje, följde dem och sade i/med en stor/hög röst: “Om någon kastar sig ner (i riktning mot) det lilla vilda djuret (för att tillbe det) och (i riktning mot) dess avbild (för att tillbe den) och tar ett märke uppå sin panna eller emot sin hand, skall han och/också dricka ut ur/av Guds lidelses vin, av det som är (och har varit) förenat/iskänkt outspätt i Hans vredes bägare.” (Upp 14:9-10a)

(Budbäraren) fick makt över draken, ‘ormen av början’/’begynnelsens orm’, som är förtalaren (א,* א) och motståndaren, och han band honom (i) tusen år. (Upp 20:2)

Exegeter, evangelister med flera

Att börja med:

För kristna författare och teologer under de första århundradena var förväntan om att Gud i tidens fullbordan skulle ingripa för att upprätta det synliga gudsriket en självklar utgångspunkt. Uppenbarelsebokens löfte om att satan ska bindas (Upp 20:2-3) uppfattades så att ett fredsrike skulle skapas av Gud på jorden. Före kyrkofadern Origenes i Alexandria (ca 185-251) fanns det ingen känd kristen ledare som väckte tvivel om tusenårsriket. I hans teologi finns inget utrymme för ett materiellt Gudsrike. Han hyllar föreställningen om det osynligt andliga och föredrar en allegorisk och symbolisk tolkning av bibeltexten i stället för en bokstavlig. Därför avfärdar han den eskatologiska förståelsen av (tusenårsriket). I textsamlingen De Apostoliska Fäderna är väntan på det messianska riket däremot uttryckligen företrädd av Barnabas och Papias, församlingsledare i Mindre Asien omkring 130-150 e Kr. Apologeten Jusinus Martyren (död 165) undervisar utifrån profettexter i Gamla Testamentet om ett jordiskt messiasrike och Jerusalems upprättelse. Kyrkofadern Iraeneus i Lyon (omkring 200) beskriver den messianska tiden som en kosmisk förnyelse med ett upprättat Israel, och likaså Tertullianus i Nordafrika företräder läran om det jordiska tusenårsriket. Så också montanismen som utbredde sig från Mindre Asien från andra halvan av andra århundradet. (Göran Lennartsson "Vad händer när Jesus kommit? – urkristen syn på riket Apg 3:19-21" s 121)

Av Apg 1:6-7 framgår det att apostlarna efter flera års samvaro med Jesus alltfort väntade på ”riket åt Israel”. ... En tid är alltså fastställd i Guds rådslut för Israels rikes återupprättande. ... Israels återupprättelse och den välsignelse över jordens folk som den för med sig blir alltså förverkligandet av löftena i GT om det jordiska Messiasriket (se Jes 65:17-25), 66:19-22; Dan 2:44, 7:14,18,22; Amos 9:11-15; Mika 4:1-4). ... Tusenårsriket är tänkt som jordens fridfulla livskväll, såsom en helgdagsafton som föregår den eviga sabbatsvilan. Guds vilja skall ske på jorden såsom den sker i himmelen enligt bönen som Jesus lärde oss, Matt 6:10. (Studiebibeln IV:972-973)

Man pressar inte texterna, när man säger, att Uppenbarelsebokens märkliga ord om tusenårsriket har sina rötter och sin bakgrund i GT. Här finns, synes det, klara förbindelselinjer. Överhuvud kan sägas, att Uppenbarelseboken som helhet är djupt förankrad i GT. Vi har nämnt Jes. 9, som talar om en tid, då krigen skall upphöra. Även i kap. 2:1 ff. talas om en kommande fredstid. ... Ett huvudställe är också Jes. 11, som talar om telningen från Isais rot och hans fridsrike – även naturen, som följt människan i hennes fall, skall upprättas. ... Det finns många andra texter i GT, som också talar om detta. (Nils Tägt ”När han kommer” s 130-131)

(Förr i tiden) var människornas sinnen fyllda av minnena om martyrer och skyddshelgon, icke för papistisk tillbedjan, utan som en påminnelse om dem, som kämpat trons goda kamp och vunnit livsens krona. Vintern började med Allhelgonadagen 1 november. "Ditt tempel är mörkt och lågt ditt valv, Allhelgonadag! Där slocknar sommarens hymn som ett skalv av klämtande slag", sjunger skalden. På runstaven, (där alla årets dagar var ristade med primtal eller gyllental och där människornas arbetslunk och heliga dagar utmärktes med ritade tecken, ett kristkors, ljusstakar eller blommor), betecknas den första vinterdagen med en båt, sjöfarten har stannat, några kors påminner om alla helgon. ... Den 24:de (februari), en yxa, nu hugges svedjeland, men det är också Matthie dag; han blev halshuggen med yxa. (Ebba L. Lewenhaupt "Det heliga året" s 84-89; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1954)

I slottet Paravels stora sal – en underbar sal med elfenbenstak och en vägg klädd med påfågelsfjädrar och breda altandörrar som stod öppna ut mot havet – samlades alla, och under smattrande trumpetfanfarer krönte Aslan barnen och ledde dem upp på de fyra tronerna, medan de församlade ropade så att det skallade: ”Länge leve kung Peter! Länge leve drottning Susan! Länge leve kung Edmund! Länge leve drottning Lucy!” ”En gång kung eller drottning i Narnia, alltid kung eller drottning i Narnia. Fyll edert höga kall med heder, o, Adams barn!” sade Aslan. Och genom de öppna dörrarna hördes en ljuvlig sång. Det var havets folk som hade simmat in till stranden för att hylla sina nya konungar och drottningar. Barnen satt på sina troner, och spiror lades i deras händer, och de utdelade belöningar och hederstecken till alla sina vänner. (C.S. Lewis ”Häxan och lejonet” s 145-146)

En röst hördes, inte från graven, utan från utkanten av folkmassan. Det var en kvinnostämma, som ljöd tunn och skrikig, men som i alla fall var förunderligt hörbar och tydlig. ... (Hon) talade i hänryckning. ... "Jag ser (de döda) inträda i en stor sal. Jag ser deras ängslan. De är rädda och bävande såsom alla, som ska tas i förhör. Då träder en man till deras möte. Han är klädd i sida kläder. ... (Han) tilltalar dem: 'Jag är den, som är herre över Döden och över Livet. ... Eftersom Döden har gjort sig till en herre i stället för en tjänare, vill jag förfölja honom. Ty jag älskar icke, att säden skördas före mognaden. Ej heller, att ungfågeln fälles av jägaren, innan den har fått bygga sitt rede och skaffa sig avkomma. ... I, själar, vänden åter till jorden, och lären människorna att hålla mitt femte bud, som är budet om kärleken till nästan och nyckeln till alla de övriga! Sägen dem, att mitt tusenårsrike hänger i öster som en morgonrodnad.'" (Selma Lagerlöf "Bannlyst" s 219-220; Femte budet)

Geologen: På vårt jordklot har omdaningsarbetet icke hunnit högre än till mänsklig intelligens och skönhet. Men det är ju tänkbart, att en kommande världsålder skall befolka den med ett visare och skönare släkte . . . Estetikern: Ja, tänkbart, att den nuvarande mänskligheten bär inom sig denna ädlare formtyp, såsom puppan fjäriln, tills tiden är inne och "miljön" så förändrad, att den kan träda fram. (Viktor Rydberg "I skymningen" s 37)

Framträdande under en tid af djupaste politiska och sedliga förfall, kunde den kristna församlingsidén icke på en gång, såsom med slaget af ett trollspö, omgestalta världen. Hon kom med anspråk på personlighetens helgd till ett släkte som endast kände herrar och trälar; hon kom med anspråk på själfstyrelsekraft till folk, som lydde Caesars vink. Kristendomen måste inträda som en i det obemärkta verkande kraft bland öfriga historiska krafter och genom sitt tysta lif i djupet af enskildas hjärtan efterhand skapa det sinnelag och de tänkesätt, ur hvilka den politiska världsombildning ändtligen kunde framgå, som erfordras för den kristna församlingsidéns fullständiga förverkligande. Att detta tysta lif icke varit förgäfves, därom vittnar äfven den flyktigaste jämförelse mellan romerska kejsardömet och dess kväfvande envälde och kväfda folkanda, eller medeltiden med dess vilda splittring och omänskliga lagar, samt den nyare tid, som ser frihet och ordnad själfstyrelse, om än i kamp mot en hård jordmån, uppblomstra och ett lagomdaningsarbete, om än i strid mot sega fördomar, fortgå med personlighetens helgd såsom sin innersta tanke. Och sålunda finna vi ock af många tecken, att den kristna församlingsidéen, som lik en underjordisk åder gått igenom tiderna, sökt med slagrutan af alla reformatoriska andar, ändtligen nalkas den punkt, där hon, ett friskt befruktande källsprång, skall frambryta i dagen. Stora steg till själfstyrelsens upprättande äfven på det kyrkliga området äro redan flerestädes tagna; de förmätna anspråken på prästerlig myndighet drifvas på alla punkter mer och mer tillbaka. Tiden är gynnsammare än någon föregående för ett tillnärmande af det ideal af kyrka, som Luther i sina äldre skrifter tecknade som mänsklighetens framtidssak. (Viktor Rydberg "Om kyrka och prästerskap" s 178-179; med anledning av kyrkomötet 1868; Göteborgs Handelstidning maj-juni 1868 samt tidskriften Framtiden samma år)

Ringebo kyrka har den om byzntinska stilen påminnande egendomlighet, att koret bildar en mer självständig, genom en brädvägg avskild del från det hela. Denna brädvägg är prydd med snidverk, i vilket norska lejonet med yxan i sina ramar bildar huvudfiguren. (I parentes sagt tycktes mig denna yxa, som med ty åtföljande lejon skådas mångenstädes såsom prydnad på offentliga och enskilda hus, närmast vara en sinnebild av de norska träspekulanternas framfart, som föga eftergiver deras svenska yrkesbröders. Jag såg i Gudbrandsdalen vidsträckta bergsluttningar, i mannaminne beväxta med härlig skog, nu ohyggligt nakna, och utan hopp att återvinna sin prydnad, ty dalen lider av vedbrist, och de fattiga husmännen underlåta icke att uppgräva varje rot och avbryta varje uppspirande telning, för att bära den till sin härd, vilken ingalunda är inrättad till bränslebesparing.) (Viktor Rydberg "En vandring i Norge" s 75-76; Göteborgs Nyare Handels- och Sjöfartstidning 21 augusti - 27 november 1858)

”Barn, barn”, sa (Ebba Dohnas) farmor för att trösta henne, ”de finns, som tror, att (den gode konungen) ska komma åter. Då ska han lägga jorden under sitt välde och styra den. Det ska bli ett härligt kungarike av den sköna jorden. Det ska stå i tusen år. Då ska de onda djuren bli goda, små barn ska leka vi huggormens bo, och björnar och kor ska beta tillsammans. Ingen ska mer skada eller fördärva den andra, spjuten ska krökas till liar och svärden smidas till plogar. Och allt ska vara lek och glädje, ty de goda ska besitta jorden.” ... Kväll efter kväll genom många vintrar satt dessa båda vid brasan och talade om den gode konungen och hans rike. Den lilla drömde om tusenårsriket både nätter och dar. Hon tröttnade aldrig att smycka det med allt skönt, som hon kunde uttänka. (Selma Lagerlöf ”Gösta Berlings saga” s 184; Ebba Dohnas historia)

Jag och andra, som är rättsinniga kristna i alla avseenden, är förvissade om att det kommer att vara en uppståndelse av de döda och tusen år i Jerusalem, som sedan skall byggas, utsmyckas och förstoras, (som) profeterna Hesekiel och Jesaja och andra betygar. ... Som Adam fick höra att han på den dag han åt av trädet skulle dö, så vet vi att han inte fullbordade tusen år. Vi har dessutom uppfattat att uttrycket ”Herrens dag är som tusen år” har samband med det här ämnet. Och vidare fanns det en viss man bland oss, vars namn var Johannes, en av Kristi apostlar, som, genom en uppenbarelse som gavs honom, profeterade att de som trodde på vår Kristus skulle bo tusen år i Jerusalem; och att därefter alla människors allmänna, och kort sagt, den eviga uppståndelsen och domen dessutom skulle äga rum. (Justin Martyr, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 239-240)

Flera kristna författare under den första tiden menade att Kristus skulle regera i tusen år i Jerusalem före den sista domen. Barnabasbrevet 15:4-9 förespråkar entusiastiskt tusenårsriket. Papias är en naiv, överdriven förespråkare för tusenårsriket. ... Justinus Martyren ... menade att tusenårsriket är rättroget. Irenaeus ... följd av Tertullianus ... godtar (denna) tro. (J. Massyngberde Ford "Revelation" s 350)

(Ondskans ursprung och den store upprorsmannen) Melkor låg fjättrad. Detta var det Välsignade rikets stora tid, då dess storhet och dess lycksalighet nådde sin fulländning, en lång tid räknat i årens tal, men alltför kort i minnet. Under denna tid växte sig eldarerna fullvuxna till både kropp och själ, och noldor nådde allt längre i handaskicklighet och kunskaper; och alla de långa åren uppfylldes av deras glädjefyllda strävan, som ledde till att många sköna och underbara ting såg dagens ljus. Det var under denna tid som noldor allra först begynte med skrivkonsten, och Rumil av Tirionhette den traditionsmästare som var den förste som funderade ut lämpliga tecken för att bevara såväl tal som sång, några avsedda att ristas i metall eller sten, andra att tecknas med pensel eller penna. (J.R.R. Tolkien "Silmarillion" s 68; Quenta Silmarillion)

Att fortsätta med (hembygden):

Detta gräsliga gräs i alla dess former och uppenbarelser tar snart knäcken på mej. Ogräs är gräs på fel plats och i alltför stor omfattning. Jag orkar snart inte mer. I min värld finns det inte längre något gräs, bara ogräs. Jag sitter fortfarande kvar i min randiga Baden-Baden-fåtölj i skuggan på altanen. Och jag drömmer; I have a dream, att min trädgårdsslänt en dag ska släppas ur ogräsets grepp. I have a dream, att min gräsmatta inte ska behöva klippas oftare än var fjortonde dag. (Per-Johan Ask ”Lite av varje”; Ogräsets och min underliggande styrka)

Skarprättare Steineck var en realitet. Han var någon sorts tillsyningsman över den nedlagda tändsticksfabrikens område (på öster i Jönköping), under tiden fabriksdriften låg nere (i mitten av 1880-talet). Gud, vad vi voro rädda för den mannen! Nog kunde vi klänga på staketet för att få se en skymt av honom, men vi voro ej sena att lägga benen på ryggen, om han visade sig. Vi hade ju hört hårresande historier om hans hantverk, och med våra vaga föreställningar om brott och straff blev han inkarnationen av en straffare utan dom och rannsakning. En gammal arbetskamrat till Steineck, som ännu lever, målar honom dock ej i så mörka färger. - Han var liten och satt till växten och visserligen var han mörklagd och såg en smula bister ut, men han var en god arbetare och en god kamrat. Om sitt extra yrke talade han sällan och ogärna. Det var ju ej roligt att påminna andra om det, ej heller att se barn springa som för livet, när han visade sig. "En gång", berättar min gamle sagesman, "höll det på att gå på tok för Steineck, när han var ute på förrättning. Han kände delinkventen, en ung flicka, och trots doktorns lugnande dryck, darrade han betydligt på manschetten, när han steg fram till schavotten. Se det är skarprättarlagen", sa den gamle, "missar mäster första gången, skall han själv dö." . . . Petter Steineck föddes i Malmö 1882. Hösten 1880 flyttade han från Nässja i Östergötland till Jönköping och förskrevs på Lilla Bommen. Det är sammanlagt åtta livdömda, som S. exekverat, därav Lotta Larsdotter i Jönköping 1881 samt en falskmyntare i Gränna 1864. Sista avrättningen verkställde han i Kristianstad 1887. Samma år i juni reste Steineck och hans hustru, Sara Stina Håkansdotter, till Amerika, där hans vidare öden förlora sig i det okända. (Gustaf Wikner "Glimtar från 'Liljeholmsqvarteret' under 1800-talets sista årtionden" s 35-36)

Vid en intervju med direktör Oscar Ljungbergh i Jönköping, omtalar denne, stt hans fader August Ljungberg inspirerades till att (år 1882) starta sin Krut & Jernhandel genom den uppblomstrande åkdonsindustrin i Skillingaryd med omnejd, och till vilken tillverkning av åkdonsjern gick i stora kvantiteter. Smidesjärn blev därför en storartikel i den nystartade affären, som ända från starten varit belägen vid köpingens största järnvägsövergång vid Valdshuldvägen. . . . Hemtransporten av varor var betydligt primitivare än nu. Det kunde t. ex. hända att en smed från Åker kom till affären med de riksbekanta, välgjorda yxorna, som han tillverkade och sålde både till oss och militärerna. När han sedan gick hem var det inte ovanligt att han tog 50 kilo järn på ryggen, en stålbit i fickan samt stenkol som han behövde i sitt smidesarbete och bär detta ungefär en ochen halv mil. Annars var det mest oxar och stutar som användes som "lastfordon" när seklet var ungt (i början på 1900-talet). (Rune Storck "Skillingaryd förr och nu, del VI" s 5-6)

Jag har nu kommit upp till "Galgen" (i Jönköping), ett område som spred skräck omkring sig. Det var en liten utskjutande höjd, som planade ut mot den idag (år 1982) liggande Övre Kvarngatan. Uppe på den högsta delen av denna höjd var avrättningsplatsen belägen, eller där idag Urdavägen slutar. Enda bebyggelsen bestod då av en liten låg grå stuga, som låg granne med de galgar, som stodo placerade här. Sista avrättningen ägde rum den 10 juli 1861, då en 24-årig flicka "Lotta i Styrshult" ifrån Stengårdshult halshöggs. Att tidigare avrättningar har ägt rum, fick man bevis för, då grunden till flera hus på motsatta sidan av Dunkehallavägen grävdes. Vid grävningarna hittades åtskilliga människoben, och detta har sin förklaring i, att avrättade inte fick begravas på vanlig vigd kyrkojord, utan de skyfflades ner på en plats i närheten av avrättningsplatsen. (Karl-Erik Bergh "Några minnesanteckningar från Dunkehallavägen" s 18)

Juli den 17 1765 efter fällande dom av Kongl. Göta Hofrätt samt Konungens höga bekräftelse derå, drängen Pehr Persson i Häradsköp, 38 år gammal, halshuggen kl. 10 förmiddagen på moen östernorr om kyrkan, förrättades för begånget dråp på sin granne Anders Johansson i Häradsköp, den 28 december förlidet år. Lades vid norra sidan vid kyrkan. ... Socknens präst slapp att ge den dömde nådemedlen innan man drog huvan över honom för att bödeln skulle utföra vad lagen givit honom i uppgift att göra. En regementspräst mera van vid svåra händelser följde den dömde fram till förrättningsplatsen och utförde det som varje dödsdömd hade rätt att få. Det står att denna förrättning ägde rum nordöst om kyrkan på därvarande sandmo. I den gamla gropen bildad genom en dödispropp var sedan århundrade tidigare använd som avrättningsplats skedde så även denna avrättning. I en sluten ring stod socknens indelta knektar och höll allmogen på behörigt avstånd från exkursionsmanskapet. På gropens kanter stod fullt av åskådare, att se en halshuggning var vid denna tid inte bara ett nöje utan mer en bekräftelse på att nu får han sitt straff han förtjänat. När bilan blänkte till i luften gick det som ett sus genom folkmassan och som vanligt svimmade en del som voro så fyllda av händelsen att kroppen tog ut sin rätt. Så var då drängens liv tillända, kort och brutalt, utan större ceremonier fördes hans lemlästade kropp i tysthet över muren vid norrsidan av Åkers kyrka, därmed var ett märkligt människoöde tillända. Vad den gamla dödisgropen tidigare kallats vet jag inte, men efter denna halshuggning kallades den för drängahålan ända fram till vår tid. ... (Detta) fall var den sista halshuggningen i denna socken. Tidigare har vi ett par kända fall då två soldater gått samma öde till mötes och fått sona sina livsgärningar på samma plats. (Sven Carlsson "Att vara utlämnade till lagens ordning" s 80-82)

Mäster Håkan i Jönköping är avskydd för sin grymhet. Britta vet att han nästan pinade livet ur Elin i Horsnäs och lurade henne att erkänna ett brott, som hon inte begått. ... Jönköpings bödel är expert på att avgöra om en kvinna verkligen är häxa eller ej. Han är egentligen en högt studerad karl med magistergrad från ett tyskt universitet. Håkan har lärt sig hur man avslöjar en häxa från den tid då han studerade vid akademin. ... Men hur har Magister Håkan degraderats till en simpel bödel? Jo, den frågan går endast delvis att besvara. Han har säkert gjort ett grovt brott och lyckats frälsa sitt eget liv genom att istället bli bödel. ... Rykten är i svang, som påstår att han haft intimt umgänge med en yngre syster eller att han mördat en förmögen man och stulit hans pengar. Mäster Håkan är ingen ungdom längre och har (nu 1618) haft sin syssla sedan 1588. Många är de liv, som har släckts på avrättningsplatsen vid Dunkehalla genom åren. Han är med rätta avskydd i trakten omkring Jönköping och i stora delar av övriga Småland. (Arvid Rydén "Vattenprovet - Roman om en häxa i Småland" s 195)

Oppositionen mot den danske kungen blev (1520) stark. I jönköpingstrakten var det bröderna Lindorm och Peder Ribbing som tillsammans med Halvard och Olof Småsvenner ledde motståndet. Förutom i Småland var resningen under Gustav Eriksson i Dalarna så allvarlig att Kristiern satte in alla krafter för att stävja den. När han i januari 1521 passerade Jönköping hade hans trupper lyckats gripa ledarna för den småländska resningen och Kristiern lät avrätta de båda bröderna Ribbing och Halvard samt Olof på torget i Jönköping genom halshuggning. (Torget låg vid nuvarande Västra Storgatan strax norr om Barnarpsgatan, tre-fyrahundra meter väster om kanalen mellan Munksjön och Vättern). Säkerligen bevittnade de flesta jönköpingsborna detta Jönköpings blodbad. Den danske kungen ville genom blodbadet avskräcka borgarna från att göra gemensam sak med Gustav Eriksson Vasa. Men resningen grep omkring sig. (Gunnar Lindqvist "Jönköping - Stadens framväxt" s 23; Medeltidsstaden)

Efter att under 1400-talet ha tillhört den från medeltiden kända Vinstorpaätten från Vinsarp i Dalums socken övergick (Svansö) gård till släkten Ribbing och kom att stanna i denna släkt i flera hundra år. ... När Kristian Tyrann efter Stockholms blodbad 1520 återvände till Danmark kantades hans väg av galgar. Grimberg har i "Svenska folkets underbara öden" en (kanske inte helt pålitlig) berättelse om de små Ribbingarna, två bröder, åtta och fem år, som trots sin späda ålder halshöggs i Jönköping för att inte bli farliga i framtiden. Enligt sägnen skulle den lille femåringen, som såg sin brors kläder fläckas av det rinnande blodet, ha sagt till bödeln "Käre man, bloda inte ner min skjorta som min brors för då får jag ris av mamma". Dessa ord av det menlösa barnet säges ha så gripit skarprättaren att han kastade svärdet ifrån sig och utropade "Nej, förr skall min egen skjorta blodas än jag skulle bloda den". Men då säges Kristian ha kallat fram en mera hårdhjärtad tjänare som först slog av det oskyldiga barnets huvud och sedan den medlidsamme bödelns. Barnens far Lindorm Ribbing och farbror Peder Ribbing halshöggs vid samma tillfälle, anklagade för att ha anstiftat uppror mot Kristian i västra Småland. (Bengt Sterner "Svansö" s 213-214)

De tidigaste spåren av mänsklig bebyggelse inom (Jönköpings) stadsområde äro två s. k. spetsnackiga yxor av flinta samt - möjligen - ett par s. k. trindyxor av sten. Dessa visa, att människor trängt fram till Vätterns sydspets för ungefär 5000 år sedan. Några gravar eller andra fasta minnen från denna tid eller från stenåldern överhuvud äro ännu inte kända. Ett fynd av en flintyxa och en liten lerurna uppe på Dunkehallaåsen påminner visserligen om en enmansgrav från gånggriftstid. Yxan är dock snarast en något atypisk tunnackig yxa från näst föregående period och fyndförhållandena som helhet så osäkra, att de icke tillåta några vidare slutsatser. De lösa fornfynden visa dock, att kontinuiteten från den första bebyggelsen varit obruten. Några tunnackiga yxor belägga den period, som plägar kallas döstid, d. v. s. tiden omkring 2500 f. Kr. Gånggriftstiden, de närmast följande 500 åren, framträder genom tjocknackiga yxor av flinta samt en vacker båtyxa. Tiden fram till stenålderns slut omkring 1500 f. Kr. utfylles av simpla skafthålsyxor samt dolkar och spetsar av flinta. (Claes Claesson "Jönköpings stadsområdes förhistoria" s 61-62)

Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1950

Judarnas väntan på Messias är en tro på skapelsens fullkomning. Profeterna gav bilden av konungen, som skall styra sitt folk med vishet och kraft. Där skall paradisisk oskuld på nytt råda på jorden. Dessa förväntningar tolkas stundom rent nationellt och knyts då endast till judafolket. Men redan hos profeten avser den messianska förlossningen hela Guds skapelse. I tron på Messias och hans tillkommelse kan därför rymmas både materialistiska och politiska förväntningar och fromma förhoppningar om Guds herravälde över hela skapelsen. Messias kan samtidigt vara krigshjälten, som krossar Guds fiender, och Herrens lidande tjänare, som tar straffet på sig för att ge mänskligheten frid. Den judiska tron på Messias har ett inomvärldsligt perspektiv. Det är på jorden som Guds rike skall förverkligas. Messias såsom världens frälsare är för de ortodoxa judarna inte Guds son utan en människa, som med Guds kraft och auktoritet skall rena världen från ondskan. Han skall återge Israel dess plats som gudsfolket, då det uppfyllt Guds lag och blivit värdigt hans ankomst. Då skall de döda uppstå och fridens rike bryta in på jorden. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 23-24)

Vid sidan av jul, påsk och pingst firas (i den ortodoxa kyrkan) följande dagar som större högtider: . . . Johannes döparens halshuggning den 29 augusti. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 71)

Guds rike är som när en utvisad ledare återvänder. I många år ledde han en folklig opinion mot den styrande regimen. Så länge denna opposition inte bedömdes som ett avgörande hot mot den självvalde presidentens ställning fick den verka förhållandevis fritt. Men en dag blev måttet rågat. Över en natt förändrades hela situationen. En högt uppsatt militär tog över makten. I landet infördes undantagslagar. Polisen gjorde husrannsakan hos många av rörelsens medlemmar. Flera av ledarna sattes i husarrest. Oppositionens ordförande ställdes inför rätta och dömdes som landsförrädare till landsförvisning. Under åren i exil får han ständiga rapporter om att förhållandena i hans hemland stadigt försämrats. Om man på hans tid arbetade mot arbetslöshet och för ett rättvisare samhälle hade man nu att kämpa mot regimens totala förtryck av alla mänskliga rättigheter. Inte bara det ekonomiska livet utan hela rättssamhället var korrumperat. Oppositionen kunde emellertid inte fullständigt tystas. I hoppet om en ny tid tvingades man under jorden med sin verksamhet. Under en följd av år syntes framgången obetydlig. Inte ens de fattigaste kunde engageras på grund av deras fruktan för polisen. Men regimens oförmåga att styra landet leder till ett fullständigt ekonomiskt och rättsligt kaos. Inte ens dess tidigare anhängare ger den längre dess stöd. Landets förfall är som en varböld. En dag är det moget för regimens fall. Ledaren i exil återvänder. Hans återkomst hälsas med jubel och ingen kan längre hindra en annan tingens ordning. Efter en kort tid väljs oppositionsledaren av folket till president. Det blir inledningen till ett återuppbyggnadsarbete av sällan skådat slag. Alla berörs av förändringen och ingen kan bjuda ett avgörande motstånd. Så är det med Guds rike. (Lennart Thörn "Fem liknelser om Guds rike" s 21)

Mellan människan, som dör, och människan, som uppstår, råder identitet. Att människan för övrigt också i våldsamma och djupt ingripande kriser bevarar sin identitet, vet korintierna. En gång blev de förvandlade genom tron på Kristus och blev nya skapelser. Likväl är de ändå medvetna om identitet i viss mening med sitt förflutna. Inte heller död och uppståndelse skall bryta denna identitet. (Gösta Sandberg ”Om livets Ord tala vi” s 448 i kommentar till 1 Kor 15.35-49)

På (det nyfödda barnets) skuldror skall herradömet vila - det låter som dårskap. ... Nu är grunden lagd för ett rike som skall växa mitt i mänskligheten. Omkring dess gränser står det strid, men i dess mitt är det frid. En frid som skall blomma ut i ett fridsrike och där Fridsfursten skall regera. ... Ett nådens och brmhärtighetens rike är nu grundlagt. (Bernth Olofsson "Barnet i krubban" s 7; kommentar till Jes 9:5-6 i församlingsblad för Immanuelskyrkan Örebro dec 1968)

Genom hela historien har judarna längtat efter den dagen (då varje individ har möjlighet att bli hel och nå sin bestämmelse som Guds barn att leva sitt liv utan rädsla) och kallat den den Messianska tiden. Ibland har man talat om den som Guds rike på jorden ... en underbar dröm om en värld där det råder allmän rättvisa, broderskärlek och fred för hela mänskligheten. I bönen som vi läser före kaddish, uttrycks detta hopp och denna dröm för framtiden. ... "Inför dig, Herre, vår Gud, skola (alla de som bo på jorden) knäböja och falla ned och prisa ditt namns ära och härlighet. Och de skola alla påtaga sig ditt rikes ok, och du skall snart vara konung över dem i evighet." (William B. Silverman "Judendom Kristendom" s 163-164)

Örver sängen finns en tavla som Majken älskar. Den visar ett litet barn i löng vit skjorta. Han har ljust lockigt hör och en palmkvist i handen. Han är den sötaste Majken vet. Efter honom följer tama lejon och tama tigrar och andra vilddjur. "Den tavlan visar hur det ska bli en göng när synden och döden och det onda inte finns längre", säger Majken. "Det har dom pratat om i söndagsskolan. Dö blir det ett tusenörsrike och där finns inga krig och alla är snälla och alla smö barn kan leka med vilka lejon som helst. Dö finns det inget farligt och inget trökigt", säger Majken. "Det löter nog bra det där", säger Tage, "men det dröjer nog. Och till dess för man tampas med det farliga och det trökiga sö gott man kan. Och förresten är jag inte säker pö att jag skulle trivas, sö bra i det där tusenörsriket. ... Hur ska man kunna veta hur skönt det är med värme och ljus om man aldrig har vart ute i sönt här mörker och sön här kyla som vi är nu." Majken ryser till. Det är kallt. Hon vet precis vad Tage menar. Tänk sö skönt det alltid är att komma in i värmen. (Margareta Strömstedt "Majken, den nittonde december" s 84-86)

Judafolket hade mycket klart för sig, att mänskligheten skulle ha en vecka att existera, där varje dag i veckan skulle representera 1000 år, och när man hade avverkat sex tusenåriga arbetsdagar, väntade de en sjunde tusenårig sabbats- eller vilodag. (D.O. Belfrage "Daniels profetior och Uppenbarelseboken" s 11)

Filon är inne på den tankegången, att judendomen skall bli den universella religionen i hela världen under tusenårsrikets tid. Motivet för hedningarnas omvändelse till judendomen, menar han, skall bli den ära och härlighet och blomstring, som judafolket får uppleva under den messianska tiden. (Eric Wärenstam "Messias - Messiastro och Messiasförväntan inom judendom och kristendom" s 77)

Då tusenårsriket i synligt måtto upprättas innebär detta, att den gamla samhällsordningen "uppryckes med rötterna" och att "Jehovas universella organisation", d.v.s. Jehovas vittnen, tar herraväldet på jorden. De äro, såsom det för några år sedan hette i deras tidning "Vakttornet", "Jehovas kungliga familj". ... Flertalet av deras anhängare äro hederliga och aktningsvärda människor. En gåta är det emellertid, att denna sekts vidunderliga läror kunna ha någon marknad i våra dagars Sverige. (David Hedegård "Jehovas vittnen"; Jönköpings-Posten 1951-04-20)

ca 1950 - ca 1800

En afdelning (på utställningen i Malmö) som var af särskildt intresse var utställningen af gevär, kulsprutor och annan krigsmateriel. Det är ju en oerhörd sorglig företeelse, att sådana förstörelsemedel skola behöfvas. Inte mot tigrar och lejon, utan mot människor. Men hvad vill man göra? Att återvända till de kanoner och stenkulor, som man ser på Skansen i Stockholm, det låter sig icke göra. Man får trösta sig med, att enligt det profetiska löftet den dag skall komma, då "allt krig med storm och blodig klädnad" skall gifva vika för en orubbad fred, då han kommer, som väldet öfver hela världen tillhör. (P. Waldenström "Från utställningen i Malmö"; Jönköpings-Posten 1914-07-01)

På båten från Visby till Stockholm (1913) hade jag inte sovit mycket, så jag var mycket trött, då jag kom på tåget, och jag sov gott den natten. Jag vaknade, då vi körde genom Jämtlands skogar. Det var nysnö över skog och mark, och högt däruppe stod den blida vårsolen och sände sina strålar över landskapet. Man kunde nästan tro, att man hade kommit in i tusenårsriket. ... Den 28 maj skrev jag i dagboken: ”Ett härligt sommarväder över Örlandet (i Norge) i dag. Det är sällan det är så stilla här, men i dag känner man inte en vindpust. Fåglarna kvittra vid sjön, fölungen hoppar och dansar runt mor därborta på den gröna backen. Jag har gått och funderat på om det inte blir någonting liknande i den kommande härliga tidsåldern, då djävulen är arresterad för tusen år. (Severin Larsen "På färden genom världen i åttio år" s 186,188)

Vi se redan nu, vilken välsignad betydelse t.ex. järnvägar och telefoner hava för det goda på jorden. Ingen av Herrens heliga reser på en järnväg utan att tacka Gud för densamma. I tusenårsriket göra alla resande det. Och därmed är det slut med alla järnvägsolyckor. - Ingen av de heliga åker i automobil eller spårvagn utan att tacka Gud för den nye "hästen". I tusenårsriket göra alla det. Där kör ingen omkull, och ingen kör på den andre. ... Ingen separerar mjölk utan att tacka Gud för separatorn. Och så vidare. Ja, hela jorden är full av Herrens härlighet. Vår värld är en himmelshög pyramid av gott på gott från den Gode. (N.P. Wetterlund "Andens lag II" s 805-806)

Det är något av tusenårsrikets idylliska frid över djuren på doktorns gård, ingen gör dem annat än gott, och intet ont göra de varandra. (Elisabeth Beskow "Vildfågel" s 19)

I den mån Jesu evangelium får framgång, skall det bevisa sin salig- och lyckliggörande makt. Människor, som ha liknat de vildaste rofdjur, skola blifva förvandlade till lamm, "ulf och ungt lejon och gödboskap skola beta om hvarandra", såsom vi, Herren till pris, ännu få erfara. Men i detta löfte ligger nog förborgadt en ännu härligare framtid, som annars kallas det tusenåriga riket, då evangelium skall ha fattat fast fot på jorden och äfven åt djurvärlden bereda de välsignade tider, hvarefter hela skapelsen suckar, såsom Paulus närmare beskriver detta i Rom. 8 kap. Och då skall landet vara fullt af Herrens kunskap, såsom vattnet täcker hafvet. Tänk, hvilken framtid! ... Så må vi vara flitiga i arbetet och oupphörligt bedja: "Tillkomme ditt rike, o Herre, vår Gud, Tillkomme ditt rike på jorden." ("Lilla Svenska Barntidningen" s 186; nr 24 den 14 juni 1894)

När man ... tänker på, att det (nu år 1894) är knappast mer än femhundra år sedan alla krigare i Europa nyttjade mer eller mindre fullständiga rustningar och under så tunga kläder färdades långa vägar samt i trots af dessa mäktiga försvarsvapen dödade hvarandra medels förfärliga hugg eller oemotståndliga lansstötar, så må man känna sig tacksam öfver, att åtminstone detta barbari är försvunnet. Ty de strider som nu utkämpas äro väl lika blodiga, men icke så grymma och förfärliga som fordom. Vi hafva visserligen ett osvikligt löfte om frid på jorden, ett löfte som gafs redan vid Jesu födelse; men så länge människornas högmod och själfviskhet regera världen, kan intet fridsrike uppkomma, om än aldrig så många fredsföreningar bildas; det är först då den himmelske Melkisedek, Fridens konung, själf intager riket och med sin muns staf krossar de ogudaktiga, då den gamle ormen, förföraren, blifvit bunden och ej längre får utstå tvedräkt och hat, det är först då vi skåda detta fridsrike, då ingen skall förorätta den andre och själfva de vilda djuren mista sitt blodtörstiga sinnelag. ("Lilla Svenska Barntidningen" s 19; nr 3 den 18 januari 1894)

De två skrifvarne sågo på hvarandra med förvåning. "Men Tom då", sade den ende, "jag tror det tusenåriga riket är kommet! Har du vetat det? Ren duk (på bordet), rena knifvar, inga flugor i mjölken, så sannt jag lefver!" "Ja, och se på smöret se'n! Det är inte tusenåriga riket, det är själfva paradiset", svarade kamraten. Dell hörde deras anmärkningar och smålog, men suckade tillika vid tanken på att de unge männen kanske inte hade några högre och bättre begrepp om det paradis, hvarom de så tanklöst pladdrade. (Pansy "Konungens dotter" s 17)

Låt oss fira det tusenåriga riket med fröjd och gamman. Som det nu överallt står bössor, där man kan lägga ned pengar, skulle det då överallt stå skålar med pengar i. Allt skulle fås gratis. ... Jag säger gratis, ty har man alltid pengar på sig erhålles på sätt och vis allting gratis. Ingen skulle äga fast egendom. Enda undantaget skulle vara jag. (Sören Kierkegaard "Antingen - eller och Begreppet ångest" s 36; Antingen - eller)

Angående det omtalta stället i Livius, så har jag deröfver konsulterat alla Kommentarier som Biblioteket äger, och hvilka äro rätt voluminösa. Ordet "sescenaris" skulle (efter några) vara Genit. af Adj. sescenar. Bos sescenar skulle betyda en oxe som är slaktad med "sescena", ett slags yxa el. instrument som nyttjades vid offren. Hos ingen Romersk författare förekommer likväl detta ord; men man gissar endst dertill efter analogien med orden scena el. sacena som, enligt Festus, betyder ett dylikt offerinstrument. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev I 1793-1817" s 87; brev från Lund den 28 oktober 1804 till Christopher Myhrman)

ca 1800 - ca 1500

Pietisternas religiösa energi visade sig också i återupplifvandet af det kristliga hoppet; däraf härledde sig deras sinne för missionen. (Filip Jakob) Spener, som själf tidigt hade kommit att tänka öfver de yttersta tingen, hoppades på judarnes omvändelse (Rom. 11:25 o.f.) och det romerska Babels fall (Joh. Upp. 18), och förväntan på det tusenåriga riket framträdde ånyo genom honom. Den augsburgska bekännelsens fördömande af kiliasmen rörde honom icke, ty han var öfvertygad, att det tusenåriga riket, som han väntade, var mycket olika med vederdöparnes "judiska meningar". (Fredrik Nielsen "Från reformationen till upplysningstidehvarfvet" s 660)

Den konung, som inlagt de största förtjänsterna om att höja "skarprättarämbetets" sociala ställning, är Karl XII. Bödelsgörat var förut till den grad illa ansett, att även skarprättarens barn och tjänstefolk betraktades "som oärlige och sådane, vilka intet böra tillåtas att pläga umgänge med annat, ärligit folk". Därför hade de ej heller någon möjlighet att försörja sig med annat arbete än halshuggning. ... Till den ändan avlät konungen år 1699 till alla landshövdingar en skrivelse av innehåll, "att ingen skarprättare skall i anseende till sitt ämbete hållas för oärlig". Ty han vore ju satt att verkställa Kungl. Maj:ts och domstolarnas beslut. Således skulle "skarprättaren med dess hustru, barn och tjänstefolk lämnas fritt att hava umgänge med annat, ärligit folk", och när bödelns barn och tjänstefolk "åstundade på annat sätt att söka sig födan", borde de "hos annat folk bliva i tjänst antagne". Till ytterligare höjande av skarprättarkårens anseende skulle landshövdingarne tillse, att därtill antoges "ärlige och oberyktade personer, de där i anseende till deras ostraffelige förhållande med skäl kunna lidas ibland ärligit folk". År 1700 befanns också nödvändigt att utfärda en kunglig förordning mot "den fåkunniga inbillning, som somlige av det gemena folket hava, att enär skarprättaren felar i sin plikt och sin tjänst icke rätteligen fullgör, skall dem stå fritt honom saklöst att stena eller eljest illa hantera". Tid efter annan hade det hänt, att när "en skarprättare vid den honom anbefallde exekutionen över dödsfångar ej förrättat sin tjänst med ett (enda) hugg eller eljest med den färdighet, som tillbör", hade "en hop obetänkt och överdådigt folk" tagit sig före att sålunda överfalla honom; och vid det tumult, som därvid uppstått, hade "dråp och dödsslag" inträffat. Nu förbjöds vid livsstraff att "kasta sten eller annat på skarprättaren eller eljest bära händer på honom för dess tjänsts förrättandes skull", ty tjänstefel skulle avdömas och straffas av domstol men icke av gemene man. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden 1660-1709" s 29-30; Ett hetlevrat släkte)

I kombination med andra kroppsstraff eller böter pålades (under stormaktstiden) de dömda ofta olika slag av skamstraff. Dessa skulle reducera den dömdes ära. Att förlora sin ära var ett socialt nederlag och något som man i det längsta försökte undvika. Formen för kroppsstraffet kunde också vara vanhedrande, som när yxan användes i stället för svärdet. Vanhedrande var likaså piskstraffet, galgen och gapstocken (vid kyrkan). ... Själva avrättningen omtalas i rättsprotokollen någon enstaka gång då bödelns avlivning genomförts så inkompetent att det lett till rättssak. Ett exempel från Uppland kan åberopas. En Per Matsson skulle halshuggas och brännas på bål för sodomi inför en stor folkmassa. Per Matsson ledsagades upp på stocken av en präst. Han fick en svart bindel för ögonen och böjde huvudet. Bödeln hade druckit hela natten och fortsatt att supa på morgonen, och han var så full att han knappt kom upp på plattformen. Första yxhugget träffade Per i ryggen, det nästa närmare halsen, det tredje så nära huvudet att en del hår fastnade på yxan. Bödeln måste då skära av halsen med yxan och därefter slog han huvudet mot stocken. Vanligtvis var dock bödlarna skickligare i sin uppgift än så. (Eva Österberg "Rätt och moral" s 167,169)

Uttryck för spiritualism och teosofisk visdom mötte ... då och då under stormaktstiden, mest i ganska vulgära former, i regel var det genom inflyttade tyska mystiker som förkunnade "rosenkorset" eller det jordiska tusenårsrikets mysterier. ... Som exempel på tidens oro kan Sigfrid Aron Forsius (cirka 1550-1624) nämnas. Han var en särpräglad och rastlös gestalt som en tid var präst i Stockholm. ... Det är möjligt att han kände till rosencreutzarnas litteratur i vilken en profetia om lejonet från Norden, som skulle slå ned påvemaktens tyranni, hörde hemma och som kom att spela en stor roll i Gustav Adolfs krigspropaganda inför 30-åriga kriget. År 1614 utgav Forsius "Andliga psalmer och visor", ett sånghäfte präglat av för-pietistisk mystik och domedagsstämning. (Ingun Montgomery "Sveriges kyrkohistoria - Enhetskyrkans tid" s 62-64)

Högmålsplakatet (1563) ... skulle ändra rättsläget i Sverige för grova brott; i stället för böter skulle dödsstraff tillämpas. De högmålsbrott som uppräknades gällde brott mot både första och andra tavlan av Guds bud: hädelse och förakt för Gud, förräderi, mord uppenbart hor, blodskam, våldtäkt, tidelag "och andra slika laster". ... De andliga (straffen) preciserades 1572 i "Crimina notoria" med kyrkliga straff. Som en komplettering utfärdade Johan (III) samma år en skärpning av de världsliga straffen för grova brott. ... För hädelse föreskrivs dödsstraff om inte "allvarlig penitens" ägt rum. ... Om någon inte vill lyda prästen - som står i Herrens ämbete - eller domaren, så döms till döden. (Åke Andrén "Den andliga domsrätten under reformationstiden" s 287-289)

I hertigarna (Johan och Karls) läger lades (år 1568 Erik XIV:s tillfångatagne sekreterare) Jöran Persson omedelbart på pinbänken för att avpassas så graverande bekännelser som möjlig beträffande kung Eriks planer och åtgärder. ... När det stod klart att inga upplysningar var att vänta från Jöran Persson tog man kärleksfullt itu med hans avrättning, som var en ohygglig historia uppe på Brunkeberg; man skar öronen av honom och lät honom sedan hänga en halvtimme i galgen med ett rep om livet, därpå togs han ner och sträcktes mellan fyra pålar, vidare krossade man långsamt först hans ben och därefter hans armar, pryglade honom sedan på bröstet så att han skrek och halshögg honom slutligen. (Alf Henrikson "Svensk historia I" s 330)

När (Thomas Morus 1535) sista gången inkallats för sina domare och forna underlydande, som sitta där bundna av sitt gunstbegär och sin skräck för fursten, och blir uppfordrad att säga några ord, sedan domen oryggligt fallit, säger han följande: "Jag kommer att tänka på den gång då Paulus närvar vid Stefani stening som hans domare och fiende. Nu äro båda två helgon och vänner för alltid. Och så hoppas jag och ber av hjärtat, att ehuru herrarna varit mina domare här, vi alla en gång skola mötas i evig glädje." Som en fri bland bundna går han därefter till fängelse och död, med ett litet vänligt skämt i sista stund till den tveksamt fumlande skarprättaren. (Emilia Fogelklou "Samhällsansvar och medborgarideal" s 121; Thomas Morus och Utopia)

(Kalmar) slott uppgavs på Sankta Margaretas dag den 20 juli 1525. Någon uppteckning av kapitulationsvillkoren är inte bevarad, men man har allmänt utgått ifrån, att slottsknektarna förbehöll sig fritt avtåg. . . . De överlevande på fästningen väntade sig alltså friheten efter dagtingan, men deras lott blev en annan: Gustav Vasa bröt lejden. . . . Men varken ur juridisk eller moralisk synpunkt hade de begått något förräderi, såvitt man kan finna. Den tillfångatagna besättningen var ju inte i kungens tjänst, den tillhörde inte hans krigsfolk och hade aldrig svurit honom trohet. von Melen var slottsknektarnas herre, till honom hade de avlagt tro- och huldhetsed, och de hade bevisat sin trohet emot sin herre genom att kämpa till det yttersta. Det var Berend von Melen som gjort sig skyldig till förräderi mot Gustav Vasa, inte hans folk. Men krigsrätten dömde samtliga fångar som förrädare till döden, till stegel och hjul; de benådades från stegling till avrättning med svärd. . . . Exakta antalet knektar som fick lägga sina huvuden på stupstocken i Kalmar har inte kunnat anges. Fabian Månsson uppger det till emellan 60 och 70 man, andra forskare har både högre och lägre siffror. En lokalhistoriker berättar att bödelns bila slutligen blev så förslöad, att den inte kunde nyttjas, varför han fullföljde sin förrättning genom att krossa knektarnas huvuden med en klubba. Hildebrand överdriver inte när han betecknar Kalmar blodbad som "fruktansvärt". Parallelen med Stockholms blodbad 5 år tidigare ger sig osökt. . . . (Men) i det ena fallet var offrens död av stor vikt, i det andra av ringa eller ingen vikt. Människoliv har i alla tider värderats olika, taxeringen av dem har grundats på börd, ställning och egendom. . . . Fakta om Stockholms blodbad har talat genom tiderna, i 450 år, medan de som föreligger om Kalmar blodbad har varit tysta. Det är på tiden att även de får röst och stämma. (Vilhelm Moberg "Min svenska historia berättad för folket. Andra delen." s 246-249)

Jag hade en anfader på 1500-talet, han deltog förresten i Stockholms blodbad genom att låta hugga huvudet av sej där. Halshuggning räknades ju på den tiden till de naturliga dödssätten inom aristokratin. Det var han som införde den här seden och jag måste säga att han gjorde det före blodbadet; för man betvivlar ju att en människa med huvudet i behåll kan komma på en sån idé. (Fritiof Nilsson Piraten "Högvilt" s 192)

Utrensningen av personer som kunde tänkas bli besvärliga framdeles var emellertid inte avslutad med (Stockholms blodbad). ... Borta i Finland avrättades den gamle Hemming Gadh på kunglig befallning medan han som bäst gick kungens ärenden. ... I Jönköping avlivades en adelsman som hette Lindorm Ribbing och två små barn av hans släkt, säger Olaus Petri. Uppgiften om de båda barnen har gett upphov till en välkänd historia som säger att när den yngste pojken sett sin brors huvud falla och själv stod i tur att halshuggas vände han sig till bödeln med orden: "Snälle man, bloda inte ner min skjorta, för då får jag stryk av mor." Bödeln blev då rörd och kastade svärdet ifrån sig, varpå den grymme konungen lät avrätta både honom och pojken. Lyckligtvis är detta en urgammal anekdot; den förekommer i annat sammanhang redan hos romerska historieskrivare och var kanske inte sann då heller. (Alf Henrikson "Svensk historia I" s 202)

ca 1500 och tiden dessförinnan

Medeltidens människor var härdade inför våldshandlingar, och vid enstaka avrättningar förhöll de sig i allmänhet likgiltiga. Men (Stockholms blodbad) denna storslakt på människor, minst 82, blev för dem för stark. Halshuggningarna försiggick också under loppet av endast tre timmar. Det föll alltså ett huvud ungefär varannan minut. (Vilhelm Moberg "Min svenska historia berättad för folket. Andra delen." s 211)

Ärkebiskop Jakob Ulfsson kunde år 1477 förkunna att Uppsala fått ett eget universitet med samma standard som de utländska. ... Ett aktningsvärt prov på det nya universitetets ambitioner var Ericus Olais "Regler för den heliga teologin", ett försök att formulera en vetenskaplig metod för att finna den korrekta, bokstavliga meningen i bibelordet. ... År 1844 föreläste Ericus Olai över Uppenbarelseboken i anslutning till den italienske dominikanen Giovanni Nannis bok "Om de kristnas kommande seger över turkarna", tryckt 1480 i Genua. Slutkapitlen i Bibelns sista bok tolkades som en skildring av vad som snart skulle ske: muslimerna skulle besegras, de splittrade kristna enas under påven, villfarelserna försvinna och en andlig tidsålder bryta in. ... En apokalyptisk oro går genom senmedeltiden. (Anders Piltz "Den europeiska bakgrunden - åren 1248-1523" s 209-210)

Konungen ville icke höra talas om nåd. "En riddare", sade han, "som sviker sitt ord, har förverkat sitt ridderskap, mycket mera då en riddare, som beljuger en oskyldig kvinna, som blivit anförtrodd i hans vård. För en dylik man finns blott ett straff, och det är döden. Min dom är därför, att Fredrik av Telramund med sitt liv må försona sitt brott, och må han som en vanlig missdådare halshuggas av bödeln, sedan denne först avklätt honom tcknen på hans ridderliga värdighet." När Henrik Fågelfängaren yttrat dessa ord, gav han ett tecken åt sin livvakt, och den djupt förödmjukade Fredrik av Telramund fördes bort för att få sitt straff. (Henrik Schück "Lohengrin" s 61-62)

I slutet av april (år 1436) lämnade Engelbrekt Axvall för att vårda sin hälsa på Örebro slott; han hade fått Närke som förläning. Men det blev ingen vila för den sjuke: riksrådet kallade honom till ett mote i Stockholm, där frågan om en ny uppgörelse med kung Erik skulle behandlas. Självklart kunde rikets hövitsman inte utebli från denna viktiga sammankomst. . . . Han blev buren till båten; han tycks ha behandlats som en krympling. Efter första dagens färd skulle sällskapet övernatta på en holme i sjön Hjälmaren. . . . Då närmade sig en båt med flera män, bland dem Magnus (Måns) Bengtsson Natt och Dag, son till herren på det närbelägna slottet Göksholm, Bengt Stensson, lagmannen i Närke. . . . Måns Bengtsson "högg strax till honom med en yxa". . . . Ett nytt yxhugg klyvde hjässan. . . . Traktens bönder förde först folkledarens lik "med tårar" till Mellösa sockens närbelägna kyrka, men det blev sedan, "för större heders skull", flyttat till Stadskyrkan i Örebro. Och efter sin martyrdöd blev Engelbrekt folkhelgon. Vid hans grav i Stadskyrkan lät Gud många under ske, där blev lama och lemmalytta botade. I en notis från 1487 i Stockholms stads tänkebok nämnes en pilgrimsfärd till graven. Frihetsvisan har ett intyg därom: "Mången pilgrim söker sig dit, han varder där sin vånda kvitt, och går hem utan våda." . . . Vad det har blivit av hans ursprungliga grav är ett outrett spörsmål. Sannolikt avlägsnades hans kvarlevor ur templet redan på 1500-talet, då den nya luterska kyrkan försökte utrota allmogens helgondyrkan. (Vilhelm Moberg "Min svenska historia berättad för folket. Andra delen." s 38-41)

Medeltidens människor ... få höra berättelser om hur Sankt Dionysius och andra martyrer bli halshuggna men därpå vandra i väg med det avhuggna huvudet i handen, en berättelse som i själva verket uppkommit därigenom, att man missförstått avbildningar av helgonen med det avhuggna huvudet i handen, vilka gamla naiva konstnärer gjort för att bildligt beteckna, att martyrerna lidit döden genom halshuggning. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - Forntiden och medeltiden" s 294)

Landskapslagarna tog sikte uteslutande på bondesamhällets förhållanden. För de fåtaliga städerna gällde särskilda stadgar, och vi vet att det har funnits flera olika svenska stadsrätter. I behåll finns blott den tyska stadslagen från Visby samt den svenska Björköarätten som gällde i Stockholm, med tiden också i Lödöse och Jönköping. Ordet björköarätt är ett märkvärdigt ord; det är nämligen samnordiskt, och stadslagarna kallades så både i det danska Lund och det norska Nidaros. Emellertid finns det ändå anledning att tro att namnet har med Björkö att göra, ty någon annan betydelse kan man väl svårligen få ut därur, och är detta riktigt bör ordet björköarätt ursprungligen ha betecknat den lag som gällde i det forntida Birka och efter dess fall rimligen överflyttades till det nyanlagda Stockholm i Birger Jarls dagar. Sådan som björköarätten nu föreligger kan den inte vara äldre än från 1200-talets slut; den enda bevarade handskriften har för övrigt gällt Lödöse, som på det själlösaste sätt har låtit skriva av den stockholmska lagen utan att ens ändra namnen på stadsdelar och platser i grannskapet. ... Björköarätten har en del att meddela beträffande exekutioner; det står att den och den skall hängas, den och den skall brännas, den och den skall sättas i stadens järn och den och den skall omhändertas av kåkgreven. Landskapslagarna, i varje fall de äldsta, säger mycket litet om sådant. (Alf Henrikson "Svensk historia I" s 118-119; Björköarätten)

Oändligt mycket mer ärofullt än att (vid dödsstraff) hängas, begravas, stenas, brännas och steglas var att bli halshuggen, helst med svärd, annars med yxa. Det var ett straff som passade förrädiska stormän! Men vem höll i svärdet eller yxan? Hade vanliga 1200-talssvenskar månne en uppsättning skarprättare att lita till när avrättningar skulle ske? Knappast. På landsbygden var det sed att avrättningar utfördes av målsägarna själva, och eftersom de flesta svenskar bodde på landet gör vi nog bäst i att tänka bort bödeln. I städerna - där man från början tillämpade samma praxis - överläts emellertid den blodiga sysslan till en särskild yrkesman. ... Inte förrän under andra hälften av 1400-talet får vi fast mark under fötterna - då är det helt klart att svenska städer kunde ha anställda skarprättare med relativt hög lön. (Dick Harrison "Jarlens sekel - en berättelse om 1200-talets Sverige" s 91-92)

Botvid var en svensk storbondeson som begav sig till England i unga år. Han vanns där för kristendomen och mottog dopet. Hemkommen verkade han som missionär och för kyrkans sak i sin hembygd, trots att han inte var präst. Legenden förlägger hans död till omkring 1120, då en friköpt slav dödade honom ... med en yxa på Rogö i Södermanlands skärgård under en resa till Gotland. ... Kulten av Botvid är belagd från 1100-talets senare del, och han förekommer flitigt i den medeltida konsten. Där avbildas han med yxa och fisk, det vapen som han dödades med respektive en hänsyftning på legendens berättelse om ett mirakulöst fiskafänge. (Bertil Nilsson "Sveriges kyrkohistoria - Missionstid och tidig medeltid" s 59)

(Irenaeus) är värd att lyssna till även när han utvecklar sina en aning bisarra läror, exempelvis läran om det tusenåriga riket här på jorden, detta rike som hos honom icke kallas "tusenårigt" men som är kroppsligt, jordiskt. Från Kristus utgår verkningar, som icke enbart gäller "himmelen" utan också "jorden", vår jord, den "gamla" jorden. ... Han fäster stor vikt vid den yttre välfärden, skördarna, växtligheten och dess frukter, som i sämja delas mellan människor. Bilden är, trots sin rikedom på agrara och rent biologiska drag, i många avseenden en politisk bild. (Gustaf Wingren "Öppenhet och egenart" s 36)

Utmärkande för den romerska ämbetsmyndigheten (imperium) är dess stora maktfullkomlighet. Konsuln kunde ådöma livsstraff och spöslitning; till tecken därpå bar de tjänare (liktorer), som ständigt åtföljde honom, spöknippen (fasces) med instuckna bilor. Inom staden kunde den till livsstraff dömde vädja till folkförsamlingen; därför togs bilorna bort, då konsuln vistades i staden. (Martin P:n Nilsson-Krister Hanell "Forntidens historia" s 197)

Omkring år 2000 f.Kr. upphörde man häruppe att bygga sådana aristokratiska mausoleer (som dösar och gånggrifter), och vid samma tid erövrades Sverige av en ny civilisation och kanske också av ett främmande folk, bärare av någonting som arkeologerna brukar kalla båtyxekulturen. Så hette den därför att de gravar som markerar dess väg innehåller båtliknande, elegant slipade stridsyxor av grönsten, ofta slaviskt kopierade efter yxor av metall från Mellaneuropa där bronsåldern redan var inne. (Alf Henrikson "Svensk historia I" s 13; Stenålder och bronsålder)

Sångarna:

Min kropp och själ, o Herre tag Och bruka efter ditt behag, Att gifva ut af hvad jag fått, Att lefva för din ära blott Och tjäna ej för gods och gull – Men tjäna blott för Kristi skull. (C Wesley – E Nyström: Sång 374:3-4; jfr Psalmer och Sånger 460:2-3)

Närmare, Gud, till dig, Närmare dig! Om än det blir ett kors, Som driver mig, Är dock min själs begär Komma dig närmre här, Närmare, Gud, till dig, Närmare dig! ... O, låt mitt hela liv, Herre och Gud, Bliva en vandring här, Värdig din brud, Följande Lammets spår, Trognare år från år. – Närmare, Gud, till dig, Närmare dig! (S Flower-Adams/E Bergvist: Förbundstoner 1911 nr 399:1,3; jfr Psalmer och Sånger 271:1-2)

Han kommer till hjärtan som bida och vänta sin Frälsare kär. Han ger dem en plats vid sin sida i riket som ovantill är. De saliga samlas kring tronen. När Frälsaren kommer en gång. Då löses den skälvande tonen i segerviss, jublande sång. (E Rimmerfors: Sånger och Psalmer 1951 nr 759:2; jfr Psalmer och Sånger 734:2 och 735:2)

Egna kommentarer och funderingar:

Angående ”själarna av de som hade varit (och var) halshuggna med en yxa”, se också Upp 6:9. Angående ”på grund av Jesu vittnesmål och på grund av Guds utsaga”, se också Upp 1:2. Angående ”’vilka som än’/som inte har kastat sig ner (i riktning mot) det lilla vilda djuret (för att tillbe det), inte heller (i riktning mot) dess avbild (för att tillbe den), och de har inte tagit märket emot pannan och emot sin hand”, se också Upp 14:9-10a. Angående ”var kungar i sällskap med Kristus”, se också Upp 3:21. Angående ”tusen år”, se Upp 20:2.

Grekiska ord:

pelekizô (halshugga med en yxa) Upp 20:4. Jfr pelekys (yxa) 1 Kung 6:7; Jeremias brev v 14.

Ytterligare studier:

Jes 26:14; Judit 13:7-8; 2 Mack 15:30; Joh 4:23; 11:16; 14:19; 15:26-27; 16:2; 17:6; Rom 8:17; 2 Tim 2:12; Upp 13:15-17; 20:6; 22:5.

David L. Baker "The Jubilee and the Millenium"; Themelios 24.1 (October 1998): 44-69.

R. Fowler White "Making Sense of Rev 20:1-10: Harald Hoehner versus Recapitulation"; Journal of the Evangelical Theological Society 37.4 (Dec. 1994): 539-551.

R. Fowler White "Reexamining of the Evidence for Recapitulation in Rev 20:1-10"; Westminster Theological Journal 51.2 (1989): 319-344.

A. Gelston "The Royal Priesthood"; The Evangelical Quarterly 31.3 (1959): 152-163.

James A. Hughes "Revelation 20:4-6 and the Question of the Millennium"; Westminster Theological Journal 35.3 (1973): 281-302.

Beate Kowalski "Martyrdom and Resurrection in the Revelation to John"; Andrews University Seminary Studies 10.1 (Jan. 1972): 55-64.

D. Mathewson "A re-examination of the millenium in Rev 20:1-6: consummation and recapitulation"; Journal of the Evangelical Theological Society 44.2 (June 2001): 237-251.

Vem Polythress "Genre and Hermeneutics in Rev 20:1-6"; Journal of the Evangelical Theological Society 36.1 (1993): 41-54.

Paul A. Rainbow "Millenium as Metaphor in John's Apocalypse"; Westminster Theological Journal 58.2 (1996): 209-221.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-08-09; 2012-07-27; 2015-10-21; slutlig version 2018-08-07)

Till sidans topp

---

20:5-6 * (א,* א) Det här är den första uppståndelsen. Lycklig och helig den som har del i den första uppståndelsen. Uppå/’med avseende på’ de här har den andra döden inte (någon) (rättslig) myndighet, emellertid/utan de skall vara Guds och Kristi präster, och de skall vara kungar i sällskap med Honom (i) de tusen åren.

Ord för ord: 20:5 (5 ord i den grekiska texten Sinaiticus) Den/det-här '-e uppståndelse'/uppståndelsen den första. 20:6 (34 ord i den grekiska texten) lycklig och helig den havande del i '-n uppståndelse'/uppståndelsen den första. uppå de-här den andra död inte har (rättslig)-myndighet, emellertid (de)-skall-vara präster '-ens guds'/Guds och 'den Smordes'/Kristi och (de)-skall-vara-kungar i-sällskap-med honom de tusen år.

1883: Men de andra döda blefvo icke lefvande, förrän de tusen åren hade blifvit fulländade. Detta är den första uppståndelsen. Salig och helig är den, som har del i den första uppståndelsen. Öfver dem har den andra döden ingen makt, utan de skola vara Guds och Kristi präster och skola regera med honom i tusen år.

1541(1703): Men de andre döde fingo icke lif igen, tilldess tusende år fullkomnad wordo; denna är den första uppståndelsen. Salig och helig är den som del hafwer uti första uppståndelsen; öfwer dem hafwer den andre döden ingen magt; utan de warda Guds och Christi Prester, och skola regnera med honom i tusende år.

LT 1974: Detta är den första uppståndelsen. (Resten av de döda kom inte tillbaka till livet förrän de tusen åren var över.) De som får ta del i den första uppståndelsen är välsignade och heliga. För dem innebär inte den andra döden någon fasa, för de ska vara Guds och Kristi präster och ska regera med honom i tusen år.

Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Ett ljus och solen ’stack upp’/’trädde fram’ och de ödmjuka höjdes/upphöjdes och åt ner/upp de härliga/praktfulla. (Ester 1:1k/A10, Grekiska GT)

(Profeten sade till folket i Jerusalem:) “Ni kommer att kallas Herrens präster.” (Jes 61:6a, Grekiska GT)

(Raguel) välsignade Gud och sade: “Välsignad är Du, Gud, i/med varje ren och helig välsignelse, och låt alla Dina heliga välsigna Dig och alla Dina skapelser och alla Dina budbärare och låt Dina utvalda välsigna Dig ’in i’/i alla tidsåldrarna.” (Tobit 8:15a, BA)

(Judas praktiserade) stadslika/belevade (ting), då han ‘alltigenom räknade’/reflekterade till förmån för en uppståndelse. (2 Mack 12:43b)

Den Senare Uppenbarelsen:

Då (Jesus och de tre lärjungarna) steg ned från (א,*א,A) berget, ’skickade alltigenom’/befallde (Jesus Sina lärjungar) ’för att’/att inte beskriva någonting vilka ting de hade skådat ’om ej’/förrän när – alltefter omständigheterna – Människans Son måtte stå upp ut ur döda (kroppar). Och de ’fick makt över’/omfattade utsagan och sökte tillsammans med (varandra) (vända) i riktning mot sig själva vad det att stå upp ut ur döda (kroppar) är. (Mark 9:9-10)

(Herren sade till Sina lärjungar:) ”Lyckliga (är) de där slavarna som (deras) herre kommer att finna varande vakna, då han har kommit. Amen säger jag er, att han skall omgjorda sig runt omkring och få dem att ’luta sig tillbaka’/’lägga sig ner (till bords)’. * (א*). ... Lyckliga är de* (א*).” (Luk 12:37,38b)

(Den trolöse slavens herre) skall sätta hans del i sällskap med de trolösa. (Luk 12:46b)

(Jesus sade till den som hade kallat/inbjudit Honom:) ”Du skall vara lycklig ... (och) det skall i stället ges tillbaka till dig i/vid de rättfärdigas uppståndelse.” (Luk 14:14)

(Jesus sade till några av sadduceerna:) “De som har ansett helt och hållet värdiga att nå fram till den där tidsåldern och uppståndelsen ut ur döda (kroppar), de ’och inte’/varken tar hustru ’och inte’/eller äktas/’gifter sig’. (Luk 20:35)

Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus sade till judarna:) ”Förundra er ej (över) det här, eftersom det kommer en stund, i vilken alla de som är i minnesgravarna må (P66, א,* א) höra Hans röst. Och de skall gå ut, de som har gjort de goda tingen in i en uppståndelse av liv.” (Joh 5:28-29a)

(Jesus sade till judarna:) ”Den som tuggar Mitt kött och dricker Mitt blod har tidsålderslångt liv, och Jag skall få honom att stå upp den sista dagen.” (Joh 6:54)

Jesus säger till (Marta): ”Din bror skall stå upp.” Marta säger till Honom: ”Jag vet, att han skall stå upp i uppståndelsen i/på den sista dagen.” (Joh 11:23-24)

Han har gjort oss till ett rike, präster åt Sin Gud och Fader. (Upp 1:6a)

Den som segrar må inte/förvisso ej behandlas orättfärdigt ’ut ur’/’till följd av’ den andra döden. (Upp 2:11b, ”Smyrna”)

Du har gjort dem till ett rike och ett prästämbete (א,* א) åt vår Gud, och de skall vara kungar uppå jorden. (Upp 5:10)

(Budbäraren) fick makt över draken, ‘ormen av början’/’begynnelsens orm’, som är förtalaren (א,* א) och motståndaren, och han band honom (i) tusen år. (Upp 20:2)

Hembygdens predikan:

Apostlarna och de första troende betraktade icke Herrens ankomst såsom något farligt och skräckinjagande, nej tvärtom såsom något efterlängtat, trösterikt och saligt. Så innerlig var deras längtan därefter, att de ansågo det som en stor förlust, om deras kära avlidna icke finge vara med, utan måste bida i sina gravar till den yttersta dagen. Ja, aposteln säger sig kämpa för, att han, om möjligt, måtte hinna fram till den första uppståndelsen, uppståndelsen ifrån de döda, d. v. s. från de övriga döda, som skola uppstå först i den stora allmänna uppståndelsen. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Tredje årgången s 14, Andra söndagen i advent, Luk 21:25-36)

Exegeter, evangelister med flera

Att börja med:

Profetian om tusenårsriket påminner om den judiska apokalyptiken såtillvida som också där skiljes mellan Messias riket och det eviga Gudsriket. ... Vad de tusen åren beträffar återfinns detta tal icke i någon judisk apokalyps men påminner om den judiska indelningen av tiden i sex perioder om tusen år, motsvarande de sex skapelsedagarna, med en tusenårig period till sist, som motsvarar den sjunde dagen, sabbaten. (Jfr Ps 90:4 – 2 Petr 3:8). Tanken om en sabbatsvila för Guds folk finner vi också i Hebr 4:9. ... Ett årtusende är det längsta historiska tidsmått vi har en enhetlig beteckning för, det betyder alltså en hel världsperiod. Tanken är sålunda, att ”kyrkan skall ha en sabbatstid, vilken som vila pekar tillbaka på den gångna tidens strider och vedermödor och samtidigt som en för-sabbat pekar fram emot den tillkommande härligheten” (Martensen). (Olaf Moe "Johannes Uppenbarelse" s 247)

(Enligt traditionalisten inom judendomen) är det slutliga syftet med (Israels) kallelse inget annat än att förlossa mänskligheten. Men när detta mål lyckligen är uppnått, vad blir då tjänarens lott? Israel kommer då att vara närvarande för att erhålla sin upprättelse. Då är tjänstens tid slut, hans uppdrag utfört och han kommer att efter förtjänst bli delaktig i den universella förlossning som han så enträget strävat efter. Hans barn, som så länge varit förskingrade och förföljda, kommer att åter samlas i sitt gamla land för att där njuta frid och trygghet i proportion till det lidande de fått utstå i den långa exilen. Den judiska religionen som så länge blivit förlöjligad och bespottad kommer att över hela världen erkännas som den sanna tron. Det förstörda templet i Jerusalem kommer att återuppbyggas och bli ett bönehus för alla folk. (Milton Steinberg "Judendomen - Idéer och trosföreställningar" s 82)

Den heliga Skrift lär icke en allmän, samtidig uppståndelse för alla döda och en enda allmän slutdom över rättfärdiga och orättfärdiga. Den talar i stället om en ”uppståndelse från de döda” (Luk. 20:35), en ”första” uppståndelse (Upp. 20.6), ja, en ”uruppståndelse från de döda” (Fil. 3:11, ordagrant). Den talar om ”avdelningar” och ”ordningar” inom uppståndelsen (1 Kor. 15:20-24) och betonar, att dessa till tiden äro skilda från varandra. ”Och såsom i Adam alla dö, så skola också i Kristus alla göras levande. Men var och en i sin ordning (ordet betyder även militäriskt ”avdelning”): Kristus såsom förstlingen, därnäst, vid Kristi tillkommelse, de som höra honom till. (Erich Sauer ”Den korsfästes triumf” s 107-108)

"O ja, jag kan för min del gärna förlåta honom; det kan ni hälsa honom", (sade Jevgenij Pavlovitj). "Det är inte det frågan gäller", svarade fursten stilla och liksom dröjande och fortsatte envist att titta ned på en bestämd punkt på golvet, utan att höja blicken, "det gäller att ni också är villig att ta emot hans förlåtelse." "Vad har jag med det här att göra? Vad har jag gjort honom för ont?" "Om ni inte förstår det, ja då . . . men jag tror att ni förstår det i alla fall; han ville den där gången . . . ge oss alla sin välsignelse och få er välsignelse, det är hela saken . . . " ""Min käre furste", det var furst Sjtj, som liksom räddhågat kom till skyndsam undsättning och gav alla de övriga en hastig blick, "det är inte så lätt att uppnå ett himmelrike på jorden; men ni tycks i alla fall räkna lite med det; himmelriket är en svår sak, mycket svårare än det kan te sig för ert stora och rika hjärta. Jag tror att det är bäst att avsluta diskussionen nu, annars kanske vi råkar ut på irrvägar igen, och då . . . " "Kom nu så går vi och lyssnar på musiken", sade Lizavjeta Prokofjevna tvärt och reste sig med sammanbiten min. De övriga följde henne. (Fjodor Dostojevskij "Idioten" s 424)

Nyplatonismen var aristokratisk; endast utvalda andar kunde för henne finna vägen till umgänget med Gud, begreppet filosof gällde för henne mer än begreppet människa, hon talade till den vetenskapliga öfvertygelsen mer än till den inre erfarenheten. . . . (Kristendomen däremot) lämnade vetenskapen därhän, uppträdde i den enkla gestalten af ett budskap om ett visst och bestämdt, liggande utanför vetenskapens gräns och talade uteslutande till den inre erfarenheten. . . . Kristendomen icke blott lät hoppas, utan gjorde förvissad om världsförloppets riktning mot det gudomliga, om Guds rikes och världens slutliga enhet (vi påminna här om den i dessa tider allmänt omfattande läran om "det tusenåriga riket"), grep därför med gladt mod in i händelserna och erbjöd åt hvarje viljekraftig själ en verksamhetssfär, som den allt annat förlamande despotismen icke kunde behärska. . . . Kristendomen härledde vetandet ur religionen; nyplatonismen religionen ur vetandet och kunde sålunda erbjuda mängden hvad denna ej förstod och ej ville ha: lärdomar erkändt hvilande på mänskligt tänkande, i stället för åberopande sig på gudomlig uppenbarelse. (Viktor Rydberg "Den antika världens brottning med kristendomen" s 449-451; Göteborgs Handelstidning april 1858)

(Philipp Jacob) Spener var medveten om, att det skulle bli svårt för honom att förverkliga sina mål i den institutionella folkkyrkan. Han räknade inte heller med en mera allmän förbättring inom någon nära framtid. Den lilla församlingen inom den stora kyrkan var tänkt som en förberedelse för det kommande goda tusenårsriket. (”Missionsvännerna i Bjurbäck och Mullsjö” s 5; Spener och de troendes gemenskap)

”Huru sorgligt”, sade mäster Gudmund, ”att den nya världsdelen icke vart avspärrad från den gamlas fördärv och gjord till uppfostringsanstalt, vari ädlare släkten bildades, fjärran från de onda föredömen, som allestädes och dagligen storma in på våra barn!” ”Och fjärran från de klassfördomar, som förgifta samfundslivet”, sade gardianen (Mattias i sin grå munkkappa med rep om livet), ”och fördröja uppkomsten av Jesu Kristi aristokrati, de andligen fattiges, de blygsammes, de försakandes! Den aristokratien är dock av Herren bestämd att blomstra i det utlovade gudsriket på jorden.” (Viktor Rydberg ”Vapensmeden” s 106; Samfundet ”Fritt ur hjärtat”)

(Christus) sjelf will på den yttersta dagen komma uppenbarligen med alla änglar och försätta alla dem, som hafwa trott på Honom och öfwat kärlek mot Hans christna, i Hans Faders ewiga härlighetsrike. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Sommar-afdelningen" s 274 i kommentar till Matt 25:31-46)

"Då kyrkan äger allt", (sade klosterpatern), så är också allt gemensamt, hela mänskligheten ett brödraskap, förenat i kärleksmåltider kring Kristi bord; då är ingen rik, men heller ingen fattig; då är det tusenåriga riket kommet. Ja, må det komma! Amen! Erland, det är detta mål, till vilket ett förbund, utbrett över hela kristenheten, strävar." (Viktor Rydberg "Singoalla" s 109)

Saken var obestridligen den, att kärleken till staten, till det romerska väldet, lefde endast svagt hos mängden af kristnade romerske undersåtar. Den kristna församlingen var en ny i statens sköte uppvuxen organisation, som sträfvade att utbreda sig öfver allt, lofvade åt kommande släkten hela världen till fädernesland, lät hägra i fjärran ett annat statslif med ädlare lagar, med renare seder, med en friare, broderligare, innerligare samfundsande, ett samhälle, i hvilket alla skulle efter förmåga täfla att bära de tyngsta bördorna, ett samhälle, där Kristus, den högsta kärleken, skulle vara den ende herren öfver alla, där intet sjukläger skulle gifvas, till hvilket icke trösten och hugsvalelsen skulle infinna sig, ingen nöd gifvas, som icke hundra händer skulle skynda att vilja avhjälpa, intet barn komma till världen, för att öfverlämnas åt missvård och elände, och ingen varda fader- och moderlös utan för att finna i vederlag en vård så öm som fader och moder kunna kunna lämna. Den tidens kristne, när de bådo Herrens bön: "tillkomme ditt rike!" trodde verkligen ej endast på ett de utvaldas rike i himmelen, utan ock på Guds rikes slutliga tillkommelse på jorden, på ett samhällstillstånd af högsta jordiska fullkomlighet som målet för mänsklighetens sträfvan här nere. Ej under då, att tillgifvenheten för den romerska stat, som var, hade kallnat. I hjärtat önskade många kristne, som icke uttalade det, hans fullständiga undergång. (Viktor Rydberg "Romerska kulturen under de två första århundradena efter Kristus - fortsättning" s 253-254; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1885)

I judendomen fanns vid Jesu tid vissa förväntningar som talade om ett nytt tempel i frälsningstiden. ... Jfr t.ex. 1 Hen. 90:29 f. (ur en allegorisk framställning). ”jag såg hur fårens (Israels) Herre bragte ett nytt hus, större och högre än det första. ... Och alla fåren var därinne. Sedan såg jag alla övriga får, liksom alla andra djur på jorden och himlens fåglar, och de föll ned och hyllade dessa får, bönföll dem och lydde dem i allt”. (Lars Hartman ”Ur Markusevangeliet” s 92 i kommentar till Mark 11:12-25)

Att fortsätta med:

Nya Testamentet talar om tre uppståndelser. Jesus talar om dem i sin undervisning: först om sin egen uppståndelse, därefter om de rättfärdigas uppståndelse och uppståndelsen från de döda, och för det tredje om de dödas uppståndelse på den yttersta dagen, Joh 5:25,28(-29). ... I Uppenbarelseboken finner man samma tre-faldiga uppståndelse ”i tur och ordning”. I första kapitlet säger Jesus: ”Jag var död, och se, jag lever!” Och i tjugonde kapitlet talas om ”den första uppståndelsen” före tusenårsriket och sedan om de dödas uppståndelse efter de tusen åren. Varje uppståndelse föregås av en detronisering av Djävulen: Jesus är Herre och Djävulen den store förloraren. (Karl Ramstrand "Rymdåldern och Uppenbarelseboken" s 162)

De som intar ståndpunkten (om premillennialism) anser att Uppenbarelseboken 20 syftar på en faktisk händelse i framtiden. Man menar att även om Uppenbarelseboken använder sig av symboler så syftar symbolerna (som på andra håll i judisk apokalyptisk litteratur) på verkliga händelser. Enligt denna syn beskriver Uppenbarelseboken 19 Kristi återkomst och den "första uppståndelsen" för de rättfärdiga följd av Kristi tusenåriga herravälde på jorden. I detta jordiska rike kommer fred och rättfärdighet att råda (så som Gamla testamentet förutsäger), och det upphör i och med att Satan släpps lös. Jerusalem omringas och Satans härskaror förgörs, varefter den "andra uppståndelsen" av alla döda inträffar med de domsscener som beskrivs i Uppenbarelseboken 20. (Grant R. Osborne "Tusenårsriket" s 415)

För de utvaldas skull förkortas denna tid (av religiös och politisk upplösning). Den troende hopen påskyndar Kristi dags tillkommelse. Som sjömannen under den mörka och stormiga natten väntar efter morgonen, så längtar församlingen efter Kristi dag. För de troendes skull äro tidstecknen till. De säga den väntande och kämpande skaran, att den icke är glömd av Gud. Herren Jesus väntar efter att få förlossa de sina. Och då Guds klocka har slagit, kommer förlossningen hastigt som ljungelden flammar i den mörka natten. ... Vid ett tillfälle besökte jag en gammal Herrens tjänare. Sjuk och trött och märkt av döden satt han i sin vilstol. Solen höll på att gå ned och kastade sina strålar in genom fönstret på den gamle och på en tavla, som hängde på väggen. Tavlan föreställde den gode Herden, som ur törnesnåret lösgör ett förlorat lamm. Den gamle såg först på tavlan, därefter slöt han sina ögon, knäppte sina händer och läste ur minnet följande Herrens ord: ”Ty Herren själv skall stiga ned från himmelen, och ett maktbud skall ljuda, en överängels röst och en Guds basun. Och först skola de i Kristus döda uppstå, sedan skola vi, som då ännu leva och hava lämnats kvar, bliva jämte dem bortryckta på skyar, Herren till mötes; och så skola vi alltid få vara hos Herren. Så trösten nu varandra med dessa ord.” (1 Tess. 4:16-18.) (Efraim Palmqvist ”Klippan som följde dem” s 227-230 i kommentar till Matt 24:15-28)

”(Kristi) första ankomst innebär ändens begynnelse, och med hans andra ankomst begynner ändens slut.” (Franz Delitzsch) ... ”Ändens tid” i nytestamentlig mening är alltså icke så att säga historien om de sista dagarna i den kommande tidsåldern, utan hela den nytestamentliga frälsningshistorien ingår periodvis i fulländningen av denna historia. I Kristus har fulländningens början skett. Därför är allt efter honom redan ”förhandenvarande ändtid” (J.T. Beck). (Erich Sauer ”Den korsfästes triumf” s 109)

Just nu är ”frälsningens dag” (2 Kor. 6:2), den sökande nådens ”i dag” (Hebr. 4:7), den fulla frälsningsuppenbarelsens ”timme” (Joh 16:25, ordagrant), stunden för Faderns tillbedjan i ande och sanning (Joh. 4:21-23, ordagrant). Målet är ”Guds dag” (2 Petr. 3:12), nyskapelse av himlen och jorden , ”evighetens dag” (2 Petr. 3:18). Däremellan ligger den ”yttersta dagen. Också den är en lång period (jfr 2 Petr. 3:8). Den begynner med de ”rättfärdigas uppståndelse” (Joh. 6:39,40,44,54; 11:24) och slutar med domen över de förlorade (Joh 12:48). (Erich Sauer ”Den korsfästes triumf” s 109)

Baldwin lade märke till bilden. "Lammet tillbedes, Hubert och Jan van Eyck c. 1400" stod det under den. En egendomlig framställning. Och likväl förstod han med ens varför (den nyss döda) Jane hade tyckt om denna bild. Det var något så innerligt välbekant och sommarvarmt över den! Men allt detta välbekanta framträdde här i förklarad och upphöjd gestalt . . . Den blommande ängen var frodigare, skräppan och angelikan bar vackrare blommor, de små träddungarna på kullarna hade blivit till skogar, bergssluttningarna i bakgrunden hade upplöst sig i praktfulla tempeltinnar. Och människorna, som färdades här, var iförda kungakronor och dyrbara klädnader. Uppe i luften svävade en strålande fågel och fyllde liksom hela landskapet med sång, med klara sommardrillar. Och lammet mitt på bilden . . . det liknade precis ett av de ljusa och fromma fåren, som under vårmånaderna brukade beta hemma i hagen. Fint och prydligt var alltsammans, nystruket och oberört som en högtidsdräkt. Just så måste en ung och ren flicksjäl föreställa sig paradiset. (William Heinesen "Gryningsvindar" s 257-258; Färöarna i början av 1930-talet)

Mårten hade försäkrat att det nyss slutade kriget mellan tysken och fransosen hade varit ett av de tecken, som förebådade Herrens snara tillkommelse. Men det skulle komma ett stort krig till, sa han, mycket förskräckligare än detta. Då skulle en ängel stå i solen och ropa till alla fåglar under himmelen och kalla dem till Guds stora nattvard, där de skulle få äta konungars kött, och hövitsmänners kött, och de starkas kött, och hästars kött och deras som sitter på dem, och alla deras kött som är fria och trälar, både små och stora. Det skulle bli ett förskräckligt krig, vars like aldrig varit. Men efter det ska det komma en ängel från himmelen, med nyckeln till avgrunden och en stor kedja i sin hand, och han ska gripa draken, den gamle ormen och binda honom i tusende år. Och då ska de, som blivit halshuggna för Jesu vittnesbörds skull, och som icke tillbett vilddjuret eller dess beläte, stå upp ifrån de döda och regera med Kristus i tusen år. Men de andra döda ska inte få liv förrän de tusen åren är fullbordade, ty detta är den första uppståndelsen. - - - Hur hade man inte grunnat på vilka som skulle få vara med där. (Anders) Fall trodde inte att det kunde bli fråga om några andra än apostlarna, profeterna och martyrerna. Han själv och de andra skulle få vila i sina kamrar, medan den stora vreden gick över jorden, tills den andra uppståndelsen kom. Kristus hade i Mattei nittonde sagt att det skulle vara apostlarna, som skulle sitta på tolv stolar, dömande tolv Israels släkter. Fast om en läste versen efter fick en medge att det kunde vara ovisst om de, som övergivit hus eller bröder eller systrar eller far eller mor eller åkrar för hans namns skull, inte skulle få samma ära. - Men Petter hade dragit fram första korintierbrevets sjätte, där aposteln frågat församlingens medlemmar om de inte visste att de skulle döma änglarna och den domen trodde han bestämt skulle bli efter den första uppståndelsen. Men skulle församlingen i Korint vara med, som var så svag och besynnerlig, då var det säkert att det kom fler än apostlarna och martyrerna med den gången. - - - Nåja, man kunde läsa ut både det ena och det andra. (Fabian Månsson "Rättfärdiggörelsen genom tron" s 113-114; 1870-talets Blekinge)

O du älskade fred! Du var mans roliga levnad: Riksens och länders flor, regenters lycka och trevnad. Gyllene tiders pris, nationers heder och ära, Bokvetts idoga bruk, all konsters upphov och lära! Ymnighet är ditt lån, allting du rikliga byter, Kring dina ägor och strand välsignelse strömmar och flyter. Armod må du i nöd och i nakenhet ärliga hölja, Lag, rätt, visdom och råd din kloka styrelse följa. Fred för örlog i band, fred stillar tvång och elände: Fred är krigets slut och fred är farlighets ände. (Jacob Frese "Fred och krig" s 21; 1720-talet?)

En del gamla filosofer ... såg fram mot den tid då järnåldern skulle ta slut och guldåldern ta vid igen. ... När det heliga Barnet kommer i sin fulla mandom skall till och med handeln upphöra. Köpmännens skepp skall dras upp på land och varje land kommer självt att frambringa allt det behöver. Man kommer inte att behöva ploga eller hacka jorden, man kommer att glömma bort konsten att beskära träd och till och med oxen kan befrias från sitt ok. Ullen färgas inte längre, för fåren på betet kommer att få fällar i många vackra färger: purpur, gult och rött. (Kerry Usher ”"Hjältar, gudar och kejsare i den romerska mytologin" ” s 129)

Sångarna:

Du lovat i ordet en frälsningens vår, Då öknen skall stå som en lilja; Vi bida därefter vart gryende år, Och är det din nådiga vilja, Snart komme den tiden, o Jesus! (L Sandell-Berg: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 485:2; jfr Psalmer och Sånger 100:3)

Ack saliga dag, som i hoppet vi bida, Då världen är vorden Guds rike till sist, Då mänskornas släkte förlossningen funnit Och folken bekänna, att Herren är Krist, Då döden är dödad och synden försvunnen Och frälsningens fullhet för evigt är vunnen. ... Han kommer, han kommer, den dag, som vi bida, Då folken förenas i kärlek och tro Och himmelens Herre på jorden är konung Och de i hans skugga få saliga bo, Den dag, som fullkomnar de heligas böner, Den dag, som vår tro med beskådande kröner. ... Han kommer, han kommer, den dag, som vi bida, Den ljusaste dag, som i världen har grytt, Då Herren allsmäktig allena regerar Och satan och synd för hans anlete flytt Och skapelsen, frälsad från synder och strider, Förkunnar hans ära till eviga tider. (N Beskow: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 593:1-3; jfr Psalmer och Sånger 314:1-3)

Egna kommentarer och funderingar:

Angående ”den andra döden”, se Upp 2:11. Angående ”de skall vara Guds och Kristi präster, och de skall vara kungar i sällskap med Honom”, se Upp 1:6a; 5:10. Angående ”skall vara kungar i sällskap med Honom”, se Upp 5:10; 20:4. Angående ”de tusen åren”, se Upp 20:2.

Men om vi – alltefter omständigheterna – må vandra omkring i ljuset, som Han är i ljuset, har vi gemenskap i sällskap med varandra, och Jesu, Hans Sons blod, gör oss rena från varje miss (av Guds mål). (1 Joh 1:7)

Ytterligare studier:

Jes 66:21; Joh 6:39-40,44; 13:8,17; 20:29; 1 Kor 15:20-24; Fil 3:11; 1 Thess 4:16; Hebr 4:9; Upp 3:21; 20:14; 21:8; 22:5.

David L. Baker "The Jubilee and the Millenium"; Themelios 24.1 (October 1998): 44-69.

R. Fowler White "Making Sense of Rev 20:1-10: Harald Hoehner versus Recapitulation"; Journal of the Evangelical Theological Society 37.4 (Dec. 1994): 539-551.

R. Fowler White "Reexamining of the Evidence for Recapitulation in Rev 20:1-10"; Westminster Theological Journal 51.2 (1989): 319-344.

A. Gelston "The Royal Priesthood"; The Evangelical Quarterly 31.3 (1959): 152-163.

James A. Hughes "Revelation 20:4-6 and the Question of the Millennium"; Westminster Theological Journal 35.3 (1973): 281-302.

Beate Kowalski "Martyrdom and Resurrection in the Revelation to John"; Andrews University Seminary Studies 10.1 (Jan. 1972): 55-64.

D. Mathewson "A re-examination of the millenium in Rev 20:1-6: consummation and recapitulation"; Journal of the Evangelical Theological Society 44.2 (June 2001): 237-251.

Vem Polythress "Genre and Hermeneutics in Rev 20:1-6"; Journal of the Evangelical Theological Society 36.1 (1993): 41-54.

Paul A. Rainbow "Millenium as Metaphor in John's Apocalypse"; Westminster Theological Journal 58.2 (1996): 209-221.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-08-09; 2012-07-27; 2015-10-21; slutlig version 2018-08-07)

Till sidans topp

---

20:7 Och när – alltefter omständigheterna – de tusen åren må vara avslutade, skall motståndaren ’lösas upp’/frigöras ut ur ‘sin vakt’/’sitt fängsliga förvar’.

Ord för ord (13 ord i den grekiska texten): Och när-alltefter-omständigheterna må-vara-avslutade de tusen år, skall-lösas-upp '-n motståndare'/motståndaren ut-ur '-en vakt'/vakten sin.

1883: Och när de tusen åren hafva blifvit fulländade, skall Satan varda lös ur sitt fängelse.

1541(1703): Och då tusende år fullkomnad äro, warder Satanas lös utu sitt fängelse.

LT 1974: När de tusen åren är över, ska Satan släppas ut ur sitt fängelse.

Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Den persiske ledaren) satte (kung) Demetrios i vakt/’fängsligt förvar’. Och Judas' jord/land var stilla (under) alla (prästledaren) Simons dagar. ... Äldste satt i/på gatorna. Alla resonerade gemensamt med anledning av goda ting. ... Och (den befriade) Demetrios gjorde Simon (till en) av sina vänner och förhärligade honom med stor härlighetsglans. ... (Men Demetrius' son, Antiochos) gjorde (hela tiden) (Simon) till en främling. (1 Mack 14:3b-4a,9a,39; 15:27b)

Den Senare Uppenbarelsen:

(Pilatus) 'löste upp från'/'släppte lös' den som hade varit (och var) kastad in i vakt/’fängsligt förvar’ på grund av stående/motstånd och mord. (Luk 23:25a)

Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Budbäraren) fick makt över draken, ‘ormen av början’/’begynnelsens orm’, som är förtalaren (א,* א) och motståndaren, och han band honom (i) tusen år. (Upp 20:2)

(Förtalaren) må ej längre leda nationerna vilse, intill dess att de tusen åren må avslutas. Efter de här tingen måste han ’lösas upp’/frigöras en små-/liten tid. (Upp 20:3b)

Egna kommentarer och funderingar:

Angående “de tusen åren må vara avslutade, skall motståndaren ’lösas upp’/frigöras”, se också Upp 20:3b. Angående ”de tusen åren”, se också Upp 20:2.

Ytterligare studier:

Joh 3:24.

R. Fowler White "Making Sense of Rev 20:1-10: Harald Hoehner versus Recapitulation"; Journal of the Evangelical Theological Society 37.4 (Dec. 1994): 539-551.

R. Fowler White "Reexamining of the Evidence for Recapitulation in Rev 20:1-10"; Westminster Theological Journal 51.2 (1989): 319-344.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-08-10; 2012-07-27; 2015-10-22; slutlig version 2018-08-07)

Till sidans topp

---

20:8a Och han skall komma ut (för) att ‘leda ... vilse’/vilseleda alla (א,* א) nationerna * (א,* א) i de fyra hörnen * (א*), Gog och Magog, och (א,* א) leda/föra dem tillsammans in i kriget ...

Ord för ord (28 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus): och (han)-skall-komma-ut (att)-leda-vilse alla '-na nationer'/nationerna i de fyra hörn, Gog och Magog, (att)-leda-tillsammans dem in-i '-et krig'/kriget

1883: Och han skall komma ut för att förvilla de folk, som bo vid jordens fyra hörn, Gog och Magog, för att församla dem till strid ...

1541(1703): Och han skall utgå, till att bedraga Hedningarna, som äro på fyra jordenes parter, Gog och Magog, på det han skall församla dem i strid ...

LT 1974: Han ska gå ut och bedra världens folk och samla dem tillsammans med Gog och Magog till strid ...

Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Bileam sade:) “En människa skall komma ut, ut ur (Israels) säd, och Han skall vara många nationers herre, och Hans rike skall höjas/upphöjas om/’mer än’ Gog, och Hans rike skall ökas/växa.” (4 Mos 24:7, Grekiska GT)

... Nebukadnessar, Babylons kung och varje/alla hans lägerplats(er) och varje/alla hans ledare (på) jorden förde krig emot Jerusalem och emot alla Judas' städer. (Jer 34:1a, Grekiska GT)

(Herren sade till profeten/Israel:) “Ett mål/slutmål anländer! Målet/slutmålet anländer emot jordens fyra vingar/hörn.” (Hes 7:2b, Grekiska GT)

En Herrens utsaga blev i riktning mot (profeten), (en utsaga) som sade: ”Son av en människa, sätt fast ditt ansikte emot Gog och Magogs jord/land ... och profetera emot honom.” (Hes 38:1-2, Grekiska GT)

(De två äldste, som ljög, sade: “Vi var) i hörnet av ‘platsen vid sidan av rädsla’/paradiset.” (Susanna v 38a, Theod)

Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “När du (א*) – alltefter omständigheterna – må bedja, skall du (א*) inte vara som hycklarna, eftersom de ‘är vänner med’/’tycker om’ att stå (och) bedja i synagogorna och i gatornas hörn.” (Matt 6:5a)

(Jesus sade till Sina lärjungar: “Människans Son) skall skicka bort Sina budbärare ’i sällskap’/tillsammans med en stor basun. Och de skall leda/föra tillsammans emot/’sökande efter’ Hans utvalda ut ur de fyra vindarna från (ena ändan av) himlars utkanter ända till (den andra ändan av) deras utkanter.” (Matt 24:31)

Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Jag skådade fyra budbärare, som stod emot jordens fyra hörn. (Upp 7:1a)

Och den store draken kastades (ut), * (א,*א) ‘en orm, han av början’/’begynnelsens orm’, han som kallas en förtalare, * (א,*א) motståndaren, han som leder hela (den bebodda) världen vilse. (Upp 12:9a)

(De orena andarna) är andar av små demoner, som gör tecken, (vilka) (P47, א*) går ut emot/till hela (den bebodda) världens kungar, (för) att leda/föra dem tillsammans in i kriget av/på Guds, den Allsmäktiges, stora dag. (Upp 16:14)

(Budbäraren) kastade (draken) in/ner i avgrunden och stängde och förseglade ovanpå honom, för att han ej längre må leda nationerna vilse. (Upp 20:3a)

Exegeter, evangelister med flera:

Att börja med:

I Targum Jerusalem profeterar Eldad och Medad, att Gog och Magog och arméer vid dagarnas slut skall resa sig emot Jerusalem och skall övervinnas av Messias. ... Dramat stiger, eftersom den judiske läsaren skulle veta, att Hesekiel tre gånger förutsäger att Gog skall komma när Israel lever i säkerhet (Hes 38:8,11,14). (J. Massyngberde Ford "Revelation" s 356-357)

Israel var enligt Hes 37 redan återupprättat såsom ett folk under herden och konungen David och hade upplevat utgjutelsen av Anden, när Gog angrep det. I vår text är det tydligen tal om folkslag som ännu varit oberörda av Gudsrikets jordiska seger. (Olaf Moe "Johannes Uppenbarelse" s 248-249)

Plötsligt hörde man rykten om krig. Den österrikiske kronprinsen hade blivit skjuten i Serbien, sades det. Tidningarna gav ut extrablad, tryckta bara på ena sidan och med enorma rubriker. ... Förvirringen var avsevärd. ... Tyskarna intog Kalisz, Bedzin och Czestochowa. Jag upplevde tanken på att uppnå mogen ålder som en börda och såg för mig en mystisk katastrof. ... "Detta var kriget mellan Gog och Magog", sade far. Och varje dag skådade han nya järtecken som bevisade att Messias snart skulle komma. (Isaac Bashevis Singer "På vår gata" s 98-100; Skottet i Sarajevo)

Jag börjar ångra min Svenska patriotism! Den är inskränkt! Vi skola bli Européer alla! Det är en större uppgift än att vara Svensk! Men jag vill ha till uppgift att göra Svenskarna till Européer! ... (Men) inte tänker jag vända Sverige ryggen, fastän jag samtidigt vill vara Europé och dra in Sverige i Europa! Men jag måste för att mitt ord skall kunna gälla i Sverige bli Europé först! (August Strindberg "August Strindbergs brev IV 1884" s 81,94; brev 21 mars resp 2 april 1884 till Carl Larsson)

Ondskan och lögnen äro wäl sisemellan oense, men måste dock wara ense emot rättfärdigheten och sanningen, på det att all strid och all motsägelse skola på detta skottmål brista sönder. Och dertill hafwa de, såsom de tycka, skälig orsak. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 107 i kommentar till Luk 2:33-40)

"Vitskäggige gubbe, vart rasar du?" sade (centurionen, den götiske barbaren i de kejserliga truppernas led till gamle donatistprästen David). "Lägg ned din klubba och giv dig fången. Du, som ej har tänder att tugga soldatens hårda bröd, har du händer ännu att föra ett vapen?" "Son av Magog", svarade David. "Du liknar dina bröder ej blott däri, att du är högväxt som Goliat, utan ock stortalig och inbilsk som han. Vad hava du och de dina att skryta över?" (Viktor Rydberg "Den siste atenaren II" s 331)

Att fortsätta med:

ca 2000 - ca 1600

Jafets pojkar sägs ha befolkat hedningarnas havsländer. En av dem hette Magog och kom med åren att spela en huvudroll i de yverborna svenskarnas hävder. (Alf Henrikson: ”Biblisk historia – Gamla Testamentet” s 21)

De profetiska tidstecknen äro tydliga (nu år 1940-42). Gogs välde och förbund i nordöst stärkes. Och det romerska blocket håller på att föras samman. Rom förbereder och avvaktar sin stund. Vilddjuret uppträder snart på världsarenan. Vi synes leva i denna tidsålders avslutningsperioder. . . . Judeförföljelser ha särskilt rasat i Ryssland, Tyskland och Polen och ej minst i vår tid tar sig judehatet i dessa länder frutansvärda former. Dessa länder bli också enligt profetian (i Hes. 38,39) med i Gogs stora block i ändens tid. De skandinaviska folken ha intagit en annan ställning till judarna. Utrymmet tillåter mig ej närmare belysa denna sak. Jag vill blott framhålla i detta sammanhang, att det har välsignelse med sig att bemöta det judiska främlingsfolket väl och ej låta sig ryckas med av antisemitismen. (Florentinus Hällzon "Profetord och tidstecken" s 77,81-82)

Den lytte bonden Magnis, som var fjärrskådare och ägde stor andlig kunskap, kom till Lomsjö och predikade på Salen om kvällarna. ... Magnis talade om Esaus barn, Gog och Magog, som i ändens tid skulle följa sin stamfaders exempel och sälja sin själ för en röd välling. Orden kom sakta och eftersinnande. Han prövade dem noga innan han lät dem gå över läpparna, för Guds ord fick inte plottras bort med tomt prat. (Harry Sjöman "Solen kommer tillbaka" s 194-195)

Det gives en mängd ... bibelrum, som visa, hur det slutligen kommer att gå med Gogs och Magogs härar, som dragit upp mot Jerusalem i avsikt att intaga staden och röva åt sig judafolkets samlade skatter: de få Herren själv strida med - och därmed är hednafolkens sista strid på denna jord avslutad. (John Ongman "Herren kommer - Profetiornas uppfyllelse" s 388)

Sven Hedin måste vara en from man, ty han citerade Bibelns ord: "Hör hur det skrattas i öster, när de svenske bereda sin egen ofärd! �r det ett eko från dagarna före Anjala och Sveaborg? 'Jag vill draga upp mot det obefästa landet, jag vill komma över dessa säkra, som bo där i trygghet, ja, som allesmmans bo där utan murar och varken hava bommar eller portar.'" De mäktiga orden från profeten Hesekiel om de onda makterna Gog och Magog hade av många uttolkare ansetts hänvisa till Rysslands onda öga mot Sverige. Man läste, och vreden mot alla fega avrustningsivrare steg: "Men slå vi trogen vakt kring Sveakronan och samlas vi som våra fäder kring konungen för att med honom, medan tiden är, sätta bommar och lås för riksens portar, då blir vår frmtid ljus och livet vår lott. Därför: 'Rusta dig och gör dig redo med alla de skaror som ha församlat sig till dig.' Hes. 38:7. Ty i kampen om liv och död gives ingen neutralitet. Varmt eller kallt, - här strider förvisso Gud och djävulen." (Helmer Furuholm "Daggormens tecken" s 213-214; år 1914)

I Hes. 38:2f nämnas också Gog och Magog, dock icke såsom två folk utan så, att Gog är furste i landet Magog. Men i den gamla judiska teologien förekomma de såsom namn på två sammanhörande folk, om hvilka profeteras, att de i den yttersta tiden skola draga i härnad mot Messias och Jerusalem, men blifva dödade af Messias. Så framställas de äfven här. (P. Waldenström ”Nya Testamentet” s 674-675)

Vibjörn och Grimma lefde lyckeligen tillsammans i trettiosex år, till dess floden öfversvämmade världen och borttog alla de dokumenter, som handlade om deras regering. Dessa här utgifna åtta kapitel om tiden för deras giftermål hafva i arken blifvit bärgade af de åtta personer, som där voro, så att man fått ett kapitel af hvardera, hvilka Magog utan tvifvel fört med sig hit till Sverige. Det skulle förtryta auktoren, om någon tviflade på deras trovärdighet, sedan han så ifrigt efterletat ålderdomsfynd på Lovön, att han fått en svart fläck i pannan öfver högra ögat. (Olof von Dalin "Beskrifning om en runsten vid Drottningholm" s 138)

Anno 1666 utfärdade förmyndarregeringen ett plakat om rikets antikviteter. ... (Det) kom till på initiativ av Magnus Gabriel De la Gardie (och) lär vara detförsta i sitt slag i Europa och är ur eftervärldens synpunkt en ytterligt betydelsefull ukas. Det är i dess hägn vi har fått behålla vad som nu (1963) räknas som historiska sevärdheter i Sverige. En månad senare genomdrev De la Gardie i rådet tillkomsten av ett ämbetsverk vid namn Collegium Antiquitatum, fornminneskollegiet. ... En professor i antikviteterna fanns redan i Upsala tack vare rikskanslerns intresse för sådant; han hette Olof Verelius och var en mycket energisk och flitig person som bland mycket annat har skrivit en svensk-götisk historia på latin med början från Jafets son Magog. (Alf Henrikson "Svensk historia II" s 563-564)

I mitten av maj (1632), nästan ett år efter Magdeburgs förstöring, höllo svenskarne sitt intåg i München, vars ringmurar och torn ej förmått trotsa en sådan erövrare som Gustav (II) Adolf. ... Den samtida litteraturen överflödar av berättelser om järtecken, om syner och uppenbarelser, förebådande det nordiska lejonets segertåg. Ja den talar också om underverk, varigenom Gud hjälpt sitt utkorade redskap. ... Men för katolikerna voro Gustav Adolf och hans svenskar bibelns Gog och Magog, vilka ju skulle komma norr ifrån och ansätta Guds folk. De okunniga bönderna i Bajern gjorde sig de besynnerligaste föreställningar om kättarne och deras konung. De hade hört talas om att hären till stor del bestod av trollkunniga finnar och lappar, vilka voro föga bättre än hedningar; och kättarkonungen själv sades vinna sina segrar med ett förtollat svärd, som mörksens furste satt i hans hand. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1611-1660" s 145-146; Svenskarne i Bajerns huvudstad)

ca 1600 och tiden dessförinnan

Magog ... hette enligt Första Mosebok en son av Noaks son Jafet, och hans historiska användbarhet har att göra med spekulationer över ett textställe hos profeten Hesekiel, där Gog och Magog nämns i apokalyptiska ordalag; de båda namnen förekommer förresten också i Uppenbarelseboken. Den förste som veterligen har sammankopplat Magog med folket i Sverige är ingen svensk utan den förträfflige historieskrivaren Adam av Bremen, en sansad skribent vars aktier på det hela taget står högt även i våra kritiska dagar. Adam av Bremen talar om Ansgars verksamhet i Sverige och citerar därvid Hesekiel: Jag skall sända en eld över Magog och över dem som bo trygga på öarna. ... När en nationell historieskrivning omsider såg dagen i medeltidens Sverige saknades inte märkligt material att utlägga. Med syndafloden och Noaks söner börjar redan vår äldsta svenska historia, en liten 1400-talsskrift som kallas Gamla svenska krönikan eller Prosaiska krönikan och föreligger i flera varianter och bearbetningar. Den upplyser att de första kungarna i Sverige efter Magogs son Gog hette Erik. Goderik, Wilkinus alias Philemer mykle, Nordian, Hernid, Osantrix och annat märkvärdigt. ... Endast en svensk historieskrivare före 1700-talet har principiellt ställt sig avvisande till detta slags historieskrivning: Olaus Petri. Han menar med skäl att vi inte kan veta mycket om svenska folkets urtida öden. ... (Sveriges siste katolske ärkebiskop) Johannes Magnus börjar (sin historia om alla göternas och svearnas konungar) med att meddela att Noak efter syndafloden slog sig ner i Skytien, som omfattade de nuvarande länderna Ryssland, Finland och Sverige. Han bodde mest vid floden Don, och hans avkomlingar förökade sig raskt. År 88 efter syndafloden kom hans sonson Magog till Sverige och befolkade detta land, vilket skedde flera årtionden innan Noak fördelade världen mellan sina söner. ... Magog blev alltså den förste konungen av Sverige. ... (Johannes Magnus') väldiga historiedikt höll sig aktuell i Sverige genom ett par hundra år och har spelat en tydlig men svårbedömd roll i den praktiska politiken på Vasarnas och Karlarnas tid. Den har också avsatt många märken i vår stormaktstids magra litteratur och inte minst i dess konst, som svårligen kan begripas till fullo av den som ingenting vet om Johannes Magnus' verk. (Alf Henrikson "Svensk historia I" s 20-25)

Från den högt belägna fästningen Koburg, från "fåglarnas rike", stod Luther (år 1530) genom bref i förbindelse med vännerna i Augsburg, och han var själf flitigt sysselsatt med litterära arbeten; han ville, såsom han skref till Melanchton, göra ett Sions berg af sitt Sinai och bygga tre hyddor där: för psalmerna, profeterna och Aesopus. Han dikterade för Veit Dietrich en utläggning öfver den 118:de psalmen (Confitemini) och öfver de första 25 psalmerna; öfversatte och förklarade med hänsyftning på turkarne Hesekiels profetior om Gog och Magog (kap. 38-39) och öfversatte Aesopus. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria från reformationen till upplysningstidehvarfvet" s 168)

(Franciskanen) Johannes de Rupescissa ... kastades 1349 i fängelse i påveslottet i Avignon och fick stanna i tjugo år. Han skrev där 1356 en bok ... där han gav uttryck för de radikala franciskanernas obändiga vrede mot den förvärldsliga och politiserande påvemakten samt för deras förvissning om en kommande seger för den egna saken. ... Senast 1356 skulle ... Antikrist dyka upp i österlandet, möjligen i själva den heliga staden Jerusalem. Hans annalkande skulle ackompanjeras av oavlåtliga jordbävningar. ... Samtidigt skulle ... en annan Antikrist uppträda i gestalt av en kättersk kejsare. ... Denne Antikrist skulle med tiden störtas av en ny helig påve och helig kardinal, tillhörande Franciskus orden. Efter deras seger skulle kejsarriket reformeras under ledning av ... Frankrikes konung! Judarna och muhammedanerna skulle bli omvända, och kyrkans makt skulle sträcka sig från hav till hav, dvs. täcka hela världen. Även de minoriteter, som haft ansvar för alla tidigare orättfärdigheter i världen, skulle få del av den allmänna rening och generation som skulle följa. Den nya tidsåldern skulle vara i tusen år. Steg för steg skulle emellertid det ondas makter till slut åter släppas lösa under ledning av Gog och Magog - därpå skulle följa tidsexistensens definitiva slut. (Sven Stolpe "Birgitta i Rom" s 112-113; Birgitta och Innocentius VI - Birgitta och franciskanerna)

Asarna residerade i Asgård och jättarna i Jotunheim. Mellan dem rasade den eviga kampen mellan ljus och mörker, gott och ont. I den demoniske Loke – en av den nordiska gudalärans mest sammansatta och svårgripbara gestalter – hade asarna ett slags Satan och Judas mitt ibland sig. Det är han som vållar den gode Balders död och till straff blir kedjad fast vid vassa klippor. Han slipper lös först vid ragnarök och blir då ledare för förstörelsens makter. (Peter Hallberg "Fornnordisk religion och världsbild" s 183)

Redan den judiske historieskrivaren Flavius Josepus menade att goterna härstammade från den bibliske Magog, en tanke som på 300-talet gavs förnyad tyngd av den helige Ambrosius. ... För (Olavus Petri) förefall tanken osannolik att vi härstammade från den bibliske Gog; mer tydde på att det forntida Sverige hade varit en folktom ödemark tills invandrande germaner bosatt sig här. (Håkan Håkansson "Den lärda världen" s 121-122)

Sångarna:

Ej skall mörksens hela skara, Ej den fräcka otrons makt Henne (= Christi kyrka) öfvermäktig vara: Gud om henne sjelf har vakt. Fåfängt förstar sig omgjorda. Fåfängt resas folken opp, Under tidehvarfvens lopp, Emot Herran och hans Smorda: Sina fiender han skall Lägga till sin fotapall. (JO Wallin: Psalm 117:2)

Egna kommentarer och funderingar:

Angående ”skall komma ut (för) att ‘leda ... vilse’/vilseleda alla (א,* א) nationerna”, se också Upp 12:9; 16:14; 20:3b. Angående ”de fyra hörnen”, se också Upp 7:1. Angående ”leda/föra dem tillsammans in i kriget”, se också Upp 16:14.

Grekiska ord:

Gôg (Gog) (i NT + exempel i GT) 4 Mos 24:7; Hes 38:2; Upp 20:8 – 1 Krön 5:4; Hes 38:3,14,16(17),18; 39:1,11.

Magôg (Magog) (i NT + exempel i GT) Hes 38:2; Upp 20:8 – 1 Mos 10:2; 1 Krön 1:5.

Ytterligare studier:

Hes 38:1-23; 39:1-16; Joh 11:52.

M.C. Astour "Ezekiel's Prophecy of Gog and the Cuthaean Legend of Naram-Sin"; Journal of Biblical Literature 95 (1976): 567-579.

Daniel I. Block "Gog and the Pouring Out of the Spirit: Reflections on Ezekiel XXXIX:21-29"; Vetus Testamentum 37 (1987): 257-270.

R. Fowler White "Making Sense of Rev 20:1-10: Harald Hoehner versus Recapitulation"; Journal of the Evangelical Theological Society 37.4 (Dec. 1994): 539-551.

R. Fowler White "Reexamining of the Evidence for Recapitulation in Rev 20:1-10"; Westminster Theological Journal 51.2 (1989): 319-344.

Gillis Gerleman "Hesekielbokens Gog"; Svensk Exegetisk Årsbok 12 (1947): 148-162.

Nicholas M. Railton "Gog and Magog: The History of a Symbol"; The Evangelical Quarterly 75.1 (Jan.-Mar. 2003): 23-43.

J. Paul Tanner "Rethinking Ezekiel's Invasion by Gog"; Journal of the Evangelical Theological Society 39.1 (March 1996): 28-45.

P.G.R. Villiers "Prime evil and its many faces in the Book of Revelation"; Neotestamentica 34.1 (2000): 57-86.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-08-10; 2012-07-27; 2015-10-22; slutlig version 2018-08-07)

Till sidans topp

---

20:8b ... ‘vars deras’/vars antal (är) som havets sand.

Ord för ord (9 ord i den grekiska texten): vars '-et antal'/antalet deras som '-en sand'/sanden '-ets havs'/havets.

1883: ... och deras antal är såsom sanden i hafvet.

1541(1703): ... hwilkas tal är såsom sanden i hafwet.

LT 1974: ... en väldig armé, lika omöjlig att räkna som sandkornen på stranden.

Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Jakob sade till Gud:) “Du talade: ‘Jag skall ... sätta/göra din säd som havets sand, som inte kommer att räknas i antal ’från folkmassan’/’på grund av storleken’.” (1 Mos 32:12, Grekiska GT)

(Herren sade till profeten:) “Antalet av Israels söner var (hela tiden) som havets sand, som inte kommer att (kunna) mätas ut/upp, inte eller räknas ihop antalet ut ur/av.” (Hos 1:10a, Grekiska GT)

Egyptens kungs många förmågor församlade sig som sanden till sidan av havets läpp/rand. (1 Mack 11:1a)

(De tre männen sade till Herren:) “Du samtalade i riktning mot (Abraham, Isak och Jakob) och sade/lovade att fullgöra/’göra ... talrik’ deras säd som himlens stjärnor och som sanden till sidan av havets läpp/rand.” (Asarjas bön v 13)

Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Draken) stod emot havets sand. (Upp 12:18 eller 13:1a)

Exegeter, evangelister med flera:

Att börja med:

Rikare tant (än hans farmors mormor) har aldrig funnits påstår Abbe. Hon hade diamantringar på varteviga finger, och när hon bakade sina kringlor, så hände det ibland att en del diamanter lossnade och kom i degen. "För deg är ju klibbigt vetja", förklarar han så att Madicken ska förstå. "Och du ska se att det knastrade i löständerna på käringarna, när di åt hennes kringlor. Det var så diamanterna yrde ur mungiporna på dom. Och knusslig var inte farmorsgumman. Behåll dom, sa hon, när di kom och ville lämna tebaks. Det jag har lagt i degen, det har jag. Och diamanter finns här så många som havets sand, inget knussel, sa hon!" (Astrid Lindgren "Madicken och Junibackens Pims" s 42-43)

De gamla orden ("likasom i Midjans tid") upprepas fortfarande. I julbönen och julottan. ... I den avgörande striden hade (Gideon) endast 300 man till sitt förfogande. Fienderna däremot var talrika som gräshoppor och deras kameler var oräkneliga som havets sand, heter det. Någon naturlig förklaring till Israels seger fanns inte. Det handlade om ingenting mindre än ett under. Gud själv satte punkt för förräderiet och befriade sitt folk. ... Likasom i Midjans tid - och ändå är skillnaderna stora. Den gången fick landet ro i 40 år, berättar Domarboken. Jesaja däremot talar om en "frid utan ände". Därmed är vi framme vid de slutgiltiga konsekvenserna av att himmelen rämnade: "Skon som krigaren bar i stridslarmet och manteln som sölades i blod, allt sådant skall brännas upp och förtäras av eld." Soldatstövlar och vapenrockar, kulsprutor och artilleripjäser, bombplan och u-båtar, kärnladdningar och robotar ... (Paul Wern "Likasom i Midjans tid" s 3-5; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1973)

Under vintern var Erland flitigare lärjunge hos pater Henrik än annars. Dagligen ställde han sin gång till klostret. ... En vinterkväll närmare våren hände, att, sedan läraren och lärjungen studerat tillsammans, den gamle lade sina händer på den unges axlar, och hans ögon lyste av hänförelsens eld. Med halvt viskande röst, som ljöd högtidlig och hemlighetsfull i det av lampan matt upplysta valvet, talade han om andens herravälde över det lekamliga, om det osynliga ordets makt över seniga armar och trotsiga sinnen, över furstar och herrar, över alla världens härar, vore de ock oräkneliga som havets sand. (Viktor Rydberg "Singoalla" s 30)

Att fortsätta med:

En kort liten tid slår vi (som vågor) upp över stranden, hundratusentals sandkorn rörs upp, sedan dras vi tillbaka till Gud igen och allt blir stilla. (Martin Lönnebo-Tomas Sjödin "Väder, vind och livets allvar" s 221; brev från Tomas till Martin 20 maj 2005)

Det svenska språket tarvar en ballad. Det klingar oavlåtligt i vårt land. Dess muntra glosor gör vår vardag glad. Dess mörka ord förhäxar oss ibland. De bor i rösters tal och böckers band. De hopas kring vår gärning alla dar. Vårt språks lyrik är talrik såsom sand och diktens håvor räcker åt envar. ... /H. Oscarianus (Alf Henrikson "Tittut" s 106; Ballad i Värnamo)

Gud har inte skapat all himmel och all jord. Gud har inte skapat hela Danmark, särskilt inte den hiskliga staden Køpenhavn, möjligen Ørsteds park och vissa delar av Zoo. På Bornholm har Gud skapat vete- och kornfälten, inte den stora Natoanläggningen. Gud kan räkna sandkornen vid Due Odde, inte runt hela kusten, inte vågorna på havet. (Werner Aspenström "Ordbok" s 365; Teologi för en grubblande vän)

Bilden har inte förändrats under de gångna 48 åren (fram till i dag år 1956) och kommer inte att göra det förrän vi nått fram till det tusenåriga riket. UK (fotbollens Uttagningskommitté) vet att den alltid kommer att vara Utskällda Kommittén. Speciellt illa utsatt är den, om folkkära favoriter har svårt att komma med i den blågula elvan. ... Ett hemligt lidande måste alla UK-personer vara utsatta för. Om de kritiseras hårt men ändå får rätt, är det sällan eller aldrig tal om att de får upprättelse i spalterna. Deras triumf gömmes bakom lovord för spelarnas insatser - indirekt får de alltså beröm, men det blir aldrig betonat. Exemplen på detta är talrika som sanden på havets botten eller som stjärnorna på himlavalvet. (Eric Sköld "Utskällda kommittén ett minne blott?" s 37)

Bröderna må alla väl och be helsa. Tusen helsningar till de kära hemmavarande, stora och små, ehuru I egenteligen alla ären små som 1/1000del sandkorn. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev V 1828-1829" s 208; brev från Stockholm den 12 maj 1829 till Anna Tegnér)

Judit stod tyst en minut; därpå sade hon: "Vad är en börda! Kan ni säga mig det?" "Världen är full av dem, fröken", (sade kolportören), "och ni är en lycklig liten flicka om ni ej känner tyngden av någon! Bördor? Ja, det är just sådana som gör en olycklig, och det är sant, som (John) Bunyan säger (i sin bok Kristens resa), att en blick på korset skall borttaga dem. Ty våra synder äro flera än havets sand, och det är endast det dyrbara blodet, som kan utplåna dem." (Amy Le Feuvre "Hans lilla dotter" s 24; Barnbiblioteket Gullvivan 1922; boken ursprungligen utgiven på engelska år 1904)

I juristen Johan Fischart (hade Tyskland under 1500-talet) en tysk Rabelais, som delvis med lån från den franske satirikern riktade grofva och våldsamma angrepp mot tidens missbruk, hvilka enligt hans mening voro talrika såsom himmelens stjärnor och hafvets sand. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria från reformationen till upplysningstidehvarfvet" s 283)

Hur många soldater deltog i 1200-talets krigiska uppgörelser? Ett par hundra, kanske ett par tusen, allt beroende på hur mycket pengar man kom över och hur många fränder som mötte upp. Knappast fler. (Dick Harrison "Jarlens sekel - En berättelse om 1200-talets Sverige" s 261)

Under den förra hälften af 11:te årh. blefvo i Frankrike och Tyskland flera manikeer brända eller hängda, och i 12:te årh. klagade man öfver, att dessa både i Frankrike, Spanien, Italien och Tyskland voro talrika såsom sanden på hafvets strand. Vid midten af århundradet uppkallade den heliga Hildegard konungar och alla kristna till strid mot de farliga kättarne. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 767; Kätteri och vantro)

"Gå du, Arrita Scada", (sade zia Annedda), "och sätt dig på havets strand och räkna alla sandkornen. När du räknat dem, skall jag tala om för dig, att de äro intet i jämförelse med åren i evigheten. Våra år däremot, de år vi tillbringa på jorden, rymmas i en barnhand. Detta säger jag alltid åt Berte Portolu och åt alla mina söner, men de äro alltför fästade vid denna världen." (Grazia Deledda "Elias Portolu - En berättelse från Sardinien" s 29)

Egna kommentarer och funderingar:

Angående “havets sand”, se också Upp 12:18(13:1a).

Ytterligare studier:

Manasses bön v 9; Rom 9:27.

R. Fowler White "Making Sense of Rev 20:1-10: Harald Hoehner versus Recapitulation"; Journal of the Evangelical Theological Society 37.4 (Dec. 1994): 539-551.

R. Fowler White "Reexamining of the Evidence for Recapitulation in Rev 20:1-10"; Westminster Theological Journal 51.2 (1989): 319-344.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-08-10; 2012-07-27; 2015-10-22; slutlig version 2018-08-07)

Till sidans topp

---

20:9a Och de steg upp emot jordens/landets bredd och inringade (א,* א) de heligas (skyddsvallsomgärdade) läger och staden, den som var (och hade varit) välkomnad/’välvilligt bemött’.

Ord för ord (18 ord i den grekiska texten): och (de)-steg-upp emot '-en bredd'/bredden '-ens jords'/jordens och inringade (skyddsvallsomgärdade)-'-et läger'/lägret de heligas och '-en stad'/staden den varande-(och-havande-varit)-välkomnad

1883: Och de drogo upp på jordens vida rymd och omringade de heligas läger och den älskade staden ...

1541(1703): Och de gåfwo sig upp på jordenes bredhet, och kringhwärfde helgonens lägre, och den älskeliga staden ...

LT 1974: De ska marschera upp på den vida slätten och omringa Guds folk och den älskade staden Jerusalem på alla sidor.

Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren sade till Mose:) “Du skall bränna ner (slaktköttet) (med) eld utanför (det skyddsvallsomgärdade) lägret, ty det är ’en miss (av Mitt mål)’/’ett syndoffer’.” (2 Mos 29:14b, Grekiska GT)

(Mose sade till Israel:) “Herren din Gud vandrar omkring i ditt (skyddsvallomgärdade) läger (för) att ta ut dig för Sig själv ... och ditt (skyddsvallomgärdade) läger skall vara heligt.” (5 Mos 23:14a, Grekiska GT)

Skåda, en dag av mörker och ... betryck och ... stor oro uppå jorden. (Ester 1:1g/A7, Grekiska GT)

(Psalmisten sade:) “Herren välkomnar Sions portar över/’mer än’ alla Jakobs tältboningar.” (Ps 87:2, Grekiska GT)

(I procession till templet sjöng Israel:) "Alla nationerna inringade mig, och (i) Herrens namn gjorde jag motstånd mot dem. Då de hade inringat, inringade de mig, och (i) Herrens namn gjorde jag motstånd mot dem.” (Ps 118:10-11, Grekiska GT)

(Herren sade till profeten:) “(Assyriernas kungs) (skyddsvallsomgärdade) läger ... må fullborda/fylla ditt områdes bredd, Gud i sällskap med oss.” (Jes 8:8b, Grekiska GT)

(Herren sade till profeten:) “Vilken avskyvärdhet har den som välkomnas (och som har välkomnats) i Mitt hus gjort?” (Jer 11:15a, Grekiska GT)

... Nebukadnessar, Babylons kung och varje/alla hans lägerplats(er) och varje/alla hans ledare (på) jorden förde krig emot Jerusalem och emot alla Judas' städer. (Jer 34:1a, Grekiska GT)

(Herren sade till Gog:) “Du må stiga upp emot Mitt folk Israel som ett moln som (för) att beslöja jord ... för att alla nationerna må ha kunskap om Mig ’i det att helgas Mig’/’då Jag helgas’ i dig inför deras ögon.” (Hes 38:16, Grekiska GT)

(Herren sade till profeten:) “Skåda, Jag uppväcker emot (er Mitt folk) kaldeerna, stridskämparna, den bittra/grymma och hastiga/raska nationen, den som går emot jordens bredd (A).” (Hab 1:6a, Grekiska GT)

(Tobit sade till ett vanärat Jerosolyma/Jerusalem:) “välsignade kommer alla de som välkomnar Dig att vara in i (den kommande) tidsåldern.” (Tobit 13:14a, BA)

(Den assyriske kungen, varje/hela jordens herre, sade om länderna emot sänkandet/väster:) “Jag skall beslöja/täcka varje/hela jordens yta i/med min förmågas/armés fötter, och jag skall ge dem ’in i’/till deras alltigenom/fullständiga röveri/plundring.” (Judit 2:7b)

(Fienderna) steg upp ... (och) inringade (Israels söner), och det var (hela tiden) inte (möjligt) att fly igenom ut ur en mitt av dem. (Judit 7:18a,19b)

(Antiochos) steg upp emot Israel och steg upp in i (ett vanärat) Jerosolyma/Jerusalem i/med en tung/stark folkskara. (1 Mack 1:20b)

(Judarnas fiender kastade upp en skyddsvall) emot toppen/borgen i Jerusalem (för) att ‘ta ner’/inta den. … (1 Mack 6:26b)

De (som var) ut ur/av kungens (det skyddsvallsomgärdade) läger steg upp ’in i’/till ett möte tillsammans med (judarna) ’in i’/i Jerusalem, och kungen kastade in/upp (en skyddsvall) in i Judeen vid sidan av (staden) och ’in i’/intill berget Sion. (1 Mack 6:48)

(Tryfon) skickade bort en förmåga/militärstyrka och ’en häst’/’ett kavalleri’ . . . till den stora slätten (till) det att fördärva alla de (som kom) från sidan av Jonatan ... (men) de vände intill/tillbaka. (1 Mack 12:49-51)

(Antiochos) inringade staden. (1 Mack 15:14a)

(Visheten sade:) “I en stad som är (och har varit) välkomnad/’välvilligt bemött’ 'fick . . . att upphöra'/förde (den Högste) mig helt och hållet till vila, och i Jerusalem (är) min (rättsliga) myndighet.” (Syr 24:11)

Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Den väg som tar med sig bort in i fördärvet (är) bred * (א*) och rymlig …” (Matt 7:13b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Skåda, vi stiger upp in i (ett vanärat) Jerosolyma/Jerusalem.” (Matt 20:18a)

(Några av judarnas äldste sade om ”ledaren för hundra man”:) “Han välkomnar/’bemöter ... välvilligt’ vår nation.” (Luk 7:5a)

(Jesus sade till fariseerna:) “Det skall komma dagar emot dig, och/då dina fiender skall vid sidan av dig kasta i/upp en skyddsvall (med) pålar och inringa dig runt omkring och ’hålla ... tillsammans’/ansätta dig från alla (håll).” (Luk 19:43)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Det kommer att vara en stor nödvändighet/nöd uppå jorden och en vrede till det här folket.” (Luk 21:23b)

Exegeter, evangelister med flera:

ca 2000 - ca 1800

På kvällen den 14 maj 1948 proklamerade judarna sin stats självständighet under namnet Israel, inom de av FN fastställda gränserna. Denna självständighetsförklaring besvarades med omedelbart krig från de omgivande arabstaterna: Egypten, Transjordanien, Syrien, Libanon och Irak. Jerusalem, som var avskuret från de vid Medelhavs-kusten kämpande israelitiska huvudstyrkorna, hade att utkämpa en hård försvarskamp mot en transjordansk belägringshär men undsattes slutligen. ... Israels församlande till Palestina sker i enlighet med profetian. ... Enligt det profetiska ordet skall Israels folk väckas också i andligt avseende. Det har ännu ej skett. Men den dag skall komma, då Israel skall se upp till Kristus, som det har stungit, samt tillhöra, följa och tjäna Herren. (Eric Hertz "Något om Palestina och Israel" s 72,74-75; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1958)

I hemmen (inom Frälsningarmén), i synnerhet inom officerskåren, fanns en uttalad "arméprägel". Här fanns fotografier av makarna Booth och andra arméledare. Armébaneret var bordsflagga. Man åt på särskilt arméporslin, prytt med Arméns vapen och drack Frälsningsarméns té. ... Prästen Olov Hartman beskriver sina barndomsupplevelser så: "Mitt barndomshem var något av ett fältläger. Allt bar prägel av att freden med djävulen var uppsagd och stridsyxan uppgrävd. Och där var ett botspråk som etsade sig fast i mitt minne som hemmets grundlag: Allt för kriget!" (Ingmar Brohed "Sveriges kyrkohistoria - Religionsfrihetens och ekumenikens tid" s 104)

En större truppstyrka af Smålands artilleriregemente ankom till Vaggeryd i tisdags e.m. och slog läger å egor tillhöriga hemmansägarne Anders Karlsson och Henning Johansson. Tält uppslogs, och nattläger bereddes samt anrättades middagsmåltid. Det hela företedde anblicken af en lägerplats och såg krigiskt ut. Såväl befäl som manskap uppförde sig oklanderligt och äro värda allt erkännande samt gjorde krigarna all heder. Dagen därpå afreste de till Skillingaryd för att sedan företaga stridsöfningar i trakten de öfriga dagarna i veckan. Många civila samlades på aftonen för att taga den provisoriska lägerplatsen och militärlifvet i betraktande. (Jönköpings-Posten 1911-10-06 "Militärt nattläger i Vaggeryd")

På hösten 1876 kom jag, med godkänt betyg från Alingsås treklassiga elementarskola, med glad förväntan till fjärde klassen i Jönköpings högre elementarläroverk. . . . Vi hade ett det mest idealiska lekfält, det s. k. Vallområdet, med rester av bastioner, valvgångar och löpgravar, där det befästa Jönköpings slott legat, och där nu (år 1948) residenset, läroverket och gymnastikhuset uppförts. Fullkomligt oplanerat, som området var, rena vildmarken, kunde vi inte önska oss en mer lockande plats för våra friluftslekar. Visst for kläderna illa, och visst hände det någon gång, att en bit fästningsvalv rasade ner på oss, men merendels gick vi dock oskadade, om än smutsiga, ur krigs- och rymmarlekarna. En nutida grabb, på ett av sin stads med konst och stor kostnad anlagda och väl bevakade lekfält, kan förmodligen knappt föreställa sig, hur vi kunde utnyttja detta "naturreservat". Här bedrevs även de skolan anbefallda exercisövningarna. Bataljonen om två treplutonskompanier med befäl och underbefäl ur nedre sjuan fördes av kapten Edborg, som tillsåg, att kompani- och plutonchefer kunde sina respektive exercisreglementen. Från och med hösten 1878 bedrevs exercisen med de båda kompanierna sammanslagna till ett. . . . De sista resterna av ruiner och fortifikationer från det gamla slottet röjdes bort, och vallarna planerades under 1870-talets båda sista år. Det första hus, som där uppfördes, var "gymnastiken" år 1881. (Barthold Carlson "Minnen från Jönköping läroverk och stad på 1870- och 1880-talet" s 50-54,82)

Någon större betydelse i militära sammanhang fick ... Skillingaryd först 1777. Då förlades hela Jönköpings regemente sin mötesplats dit. Marken uppläts av byns bönder mot att de fick ensamrätten till utskänkning av brännvin och dricka till truppen. De en-två veckor långa regementsmötena varje sommar inebar inte någon nämnvärd fast bebyggelse till en början. Förläggningen var i tält på slätten. Manskapstälten för 16-20 man stod för varje kompani i två rader. Bakom dessa låg officerstälten i finare utförande, fyrkantiga med förmak, rum och sovalkov. Framför tältlägret stod 3-4 tält för lägervakt och arresterade. Kokhus och matsalar uppfördes först under 1890-talet. Dessförinnan tillagades maten i kokgravar under bar himmel. ... 1863 uppfördes sjukhus som nu innehåller olika expeditionslokaler och 1865 fick intendenten bostad och expedition. De första manskapsbarackerna - av vilka en finns kvar (1979) - uppfördes under 1880-talet. Fram till dess fanns alltså de vita tältraderna kvar på slätten när regementet övade. ... Lägret var (på 1890-talet) fullt utbyggt för att sommartid vapenöva ett indelt regemente, vars soldater och befäl frånsett några sommarveckor bodde på och brukade sina torp och boställen. ... För (det) värnpliktssystem (som infördes 1901) var lägret på Skillingaryds hed knappast anpassat. För regementet byggdes efter riksdagsbeslutet 1901 nya lokaler utanför Jönköping på det gamla landshövdingebostället Ryhovs marker. I oktober 1914 ställde regementet upp för sista gången på Skillingaryds slätt. Dessförinnan hade ett nyupprättat artilleriregemente förlagts till Jönköping och från 1898 hade detta regemente sitt övningsfält i Skillingaryd. Ett helt nytt läger byggdes för artilleristerna på östra sidan av Lagan. Från den tiden talade man om I 12-sidan väster och A 6-sidan öster om ån. I princip utformades A 6-lägret på samma sätt som det gamla lägret i väster. (Bo Stråth "Skillingaryd från landsby till tätort" s 62-63)

Denna del av staden (Kristiania) med det tysta slottet, som under en stor del av året står öde, med studentlunden och de åt Musernas stilla dyrkan invigda templen, har en grandiosare och mera kontemplativ prägel än kvarteren därnedanför. . . . Vandra vi härifrån söderut till den del af staden, som är byggd på udden mellan Pipervigbugten och Björvigen, så befinna vi oss åter i en ny omgifning, ty här reser sig (Agershus) fästning, här äro militära verkstäder, exercis- och ridskolor; vi passera förbi skiltvakter, samt möta truppavdelningar med olika vapen och i varjehanda uniformer. Här har med ett ord den norska krigsguden sitt högkvarter. . . . Vi vandra på en bro över vallgraven, passera utan hinder förbi skiltvakten i fästningsporten och göra ett slag omkring de gräsbevuxna vallarna, från vilken en fängslande utsikt öppnar sig åt alla sidor över staden och fjorden. Mattissönerna, som här hava sin varelse, äro angelägna att visa oss rustkammaren, som innehåller åtskilliga kuriösa saker, men framför allt några på vallarna uppställda kanoner, konstverk i sitt slag, med reliefbilder föreställande kämpande barbarer. En sägen, som nämnde Mattissöner icke förgäta att förtälja oss är, att dessa kanoner blivit av Svenskarna erövrade "någonstädes i Tyskland" (under trettioåriga kriget?) och sedan åter förlorade i någon skärmytsling på norska gränsen. De bära föjande latinska inskrift: Augustus elector Saxoniae Adolpho Holsatiae duci ob praestitam contra Bannitos opem dedit anno 1570. Fästningsvallarna utgöra en av stadsborna mycket omtyckt promenad. Medan vi äro däruppe, se vi en mängd skolgossar tumla där. De äro delade i tvenne partier och leka krig. Den ena hären storma vallen under hurrarop; den andra försvarar positionen. Såsom gammal pojke roar det mig att fråga, vilka de stridande härarna äro, och en av kämparna upplyser mig därom under en paus i drabbningen. De lekte Norrmän och Svenskar, dessa unga Skandinaver, liksom våra gossar (i Sverige) pläga leka Svenska och Ryssar. (Viktor Rydberg "En vandring i Norge" s 15-17; Göteborgs Nyare Handels- och Sjöfartstidning 21 augusti - 27 november 1858)

ca 1800 - ca 1600

I den avlägset liggande tid - närmare bestämt under 1700-talets lopp - då heden eller "slätten" (i Skillingaryd) för första gången blev tagen i anspråk för krigiska övningar, funnos ... inga baracker eller dylikt, utan manskapet kamperade nattetid i böndernas närbelägna lador och uthus, under det att maten lagades i stora kokgropar på den plats, där ett välordnat samhälle nu är beläget. Sedermera upprestes tält och dylika anordningar. Ett dylikt tält, uppburet av en i jorden nedslagen stång eller påle, utgjorde den tidens arrest eller "kurra". Vistelsen därstädes för tältets innevånare "förljuvades" dock, enligt vad gamla sägner förmäla, alltemellanåt genom att kamraterna under tältduken insmugglade diverse "starkvaror", vilka voro lätt tillgängliga i en nära liggande gästgivaregård. Genom ett kungligt privilegium av den 8 aug. 1777 hade nämligen bönderna, som ersättning för den mark de måste upplåta till exercisplats, erhållit tillstånd att fritt få försälja dricka och brännvin på platsen. Detta var en anordning, som regementets manskap efter den tidens sedvänja livligt frekventerade. ... Men andra tider - andra seder. Snart uppbyggdes en solidare förvaringsplats för glada krigarämnen. Värnplikten gick igenom och förlängdes, baracker, lägerhyddor, sjukhus, officersmäss, mathallar och förrådsbyggnader m.m. uppbyggdes, vilka delvis ännu (1922) äro kvar på platsen. Ännu i slutet av förra århundradet, såsom på 60- och 70-talen, voro dock såväl stamanställda som beväring hänvisade att logera i tält, som upprestes i östra kanten av slätten, där en del aspalléer fortfarande markerar platsen. Det var nämligen så beskaffat, att de till varje kompani hörande tälten, vilka var för sig rymde cirka 20 man, upprestes i tvenne rader eller linier, mellan vilka lämnades en lagom bred, i öster och väster gående öppen gata, den s.k. kompanigatan, i vars östra ände kaptenens eget tält var beläget. Varje till samma kompani hörande tält hade sina ingångar vettande ut mot denna gata och för prydlighetens skull och möjligen även för att vid tältens varje år företagna uppresning ha något att rätta sig efter, planterades mellan varje tält i varje rad en asp, varigenom de tolv kompanigatornas plats och riktning ännu i dag kan delvis iakttagas. (K.W. Johansson "Marknads- och Lägerliv - Anteckningar från en småländsk marknads- och lägerplats" s 46-48)

Skillingaryds slätt har troligen funnits mycket länge. Den med magert gräs bevuxna plana ytan på dalbottnen nedanför Skillingaryds by var en produkt av dåtidens får och getter. De kunde tillgodogöra sig det karga betet. Getterna åt inte bara gräs. De kunde också knapra i sig grenar och bark av buskar och trän och höll sålunda Slättens vida yta ren från all vegetation som försökte höja sig över marknivån. Skillingaryds slätt användes av militären långt innan den officiellt togs i anspråk som övningsplats. En icke bestyrkt tradition gör gällande att kung Karl Knutsson skulle ha samlat en härsmakt i Skillingaryd inför sitt danska fälttåg 1452. ... De återkommande militära besöken på Skillingaryd kan troligen dateras från 1680-talet. Då var skånska landsvägen byggd i den sträckning den sedan kom att ha intill senaste tider och Skillingaryd hade blivit gästgiveri. Detta senare var en viktig omständighet för befälet då det gällde val av övningsplats; i gästgivargården kunde officerarna få mat och husrum under det att soldaterna kamperade i tält eller i lador och andra utrymmen i gårdarna. Det finns anledning anta, att det kompani inom vars område eller stånd Skillingaryd låg, Överstelöjtnantens kompani, då och då använde slätten som övningsplats. Det är dock först in på 1700-talet man har skriftliga belägg för att Skillingaryd varit platsen för militära samlingar. Det är i domböckerna man finner de äldsta beläggen för Skillingaryds "förhistoriska" roll som militärort. Protokollet från Östbo härads sommarting 1713 berättar att möte med rytteri, förmodligen Jönköpings kompani av Smålands kavalleriregmente, hölls i Skillingaryd i februari 1713. ... Den första generalmönstring som skett på Skillingaryd ... utfördes den 20 november 1744 sedan Jönköpings regemente kommit hem från Finland efter det synnerligen olyckliga kriget mot Ryssland åren 1741-1743. ... 1744 års generalmönstring på Skillingaryd omfattade enbart Överstelöjtnantens bataljon. Livbataljonen generalmönstrades i Jönköping den 12 nov. d. å. ... Det första regementsmötet och i samband därmed den första generalmönstringen på Skillingaryd med hela regementet skedde ... den 22 juni 1778. Därefter skedde under fredstid generalmönstringar med tämlig regelbundenhet, under krigsperioder oregelbundet och med täta mellanrum på krigsskådeplatserna. Napoleonkrigens period avslutades med en s k kassationsmönstring på Skillingaryd den 4 mars 1815. Efter den hölls regementsmöten på Skillingaryd i juni månad varje år och generalmönstring vart tredje år. ... En generalmönstring innebar en kontroll av hela regementet, såväl manskap som materiel. Gamla eller sjuka soldater erhöll avsked med eller utan underhåll, beroende på hur länge de tjänat. Rekryter skärskådades och approberades eller underkändes. All materiel kontrollerades, från spadar och hackor och kokkittlar till regementets fanor och nattvardskärl. Det var väl först efter 1815 som Jönköpings regemente på allvar började göra sig hemmastatt på Skillingaryd. ... Inmarschen i lägret skedde ... under utvecklande av mesta möjliga ståt. De åtta kompanierna tog ställning i Slättens utkanter, Livkompaniet och Vista kompani i norr, Norra Vedbo och Västra härads i öster, Östbo och Södra Västbo kompanier i söder och Överstelöjtnantens, senare Mo härads samt Norra Västbo kompanier i väster. På given signal marscherade kompanierna med flygande fanor ... och gjorde halt på mitten av slätten. Därefter gjordes tälten i ordning men fick inte resas efter hand. Först när alla var klara restes tälten på signal, och om inte tältstaden sprang ur marken med tillbörlig precision fick manövern göras om. ... Somliga okunniga själar envisas nu (1987) med att kalla (Slätten för) Heden ... (men) man borde ändå kunna ta så mycket hänsyn till bygdens historia att man bannlyser benämningen Heden och ger I 12:s gamla exercisplats det namn den alltid haft: Skillingaryds slätt. (Enar Skillius "Varest vi hava Skillingaryd" s 31-39)

Vårt Jönköping är även bekant för ett lika mycket av naturen som med tillhjälp av konst välbefäst slott med förskansningar, kringflutna av sjön och djupa vallgravar. Dessutom är det så tryggat av befästningsverk, att det lätt kan både hämma och trotsa fientliga belägringsförsök. Ty där finns ett så rikt och välförsett tyghus, att det knappast i Sverige med undantag av Stockholm finnes dess like, vilket röntes i sista danska kriget under fältherren Magnus Ulfsparre, ty vid denna tid levererade det till krigsfolket en så stor mängd vapen att knappast någon annan stad kunde uppbringa så mycket. (Petrus M. Nicander "Lovtal över Jönköping" s 35; tal med den Högstes bestånd offentligen hållet den 11 juni 1670 vid Karolinska akademien i Lund)

På nyåret 1658 vidtogos förberedelser för fortsatta förstärkningsarbeten i Jönköping. Landshövdingen (Gustaf Posse) ålades framforsla kalk, bjälkar och pålar till bastionernas fullbordande och gravarnas palissadering. Ingenjör Hektor Loffman fick order att göra deseign över stadens befästande. Arbetsstyrkan förstärktes med tre östgötakompanier. Arbetena skulle påbörjas, så fort tjälen gått ur jorden. Carl X. Gustafs snabba framryckning över Bälten ända in på Köpenhamn gjorde emellertid snart slut på kriget. Den 26/2 undertecknades fredsfördraget i Roskilde. Därmed avstannade också befästningsarbetena i Jönköping. (Axel Mollstadius "Kommendanten på Jönköpings slott Johan Printz" s 67)

Ursprungligen var (Jönköpings) slott som bekant ett gråbrödra-(franciskaner-)kloster, anlagt 1283, som av Gustav Vasa började ombyggas till fästning 1553. . . . I början av 1600-talet voro endast de två södra bastionerna färdiga, men arbetet fortskred, så att då staden flyttats in på "sanden" österut, Gustaf Adolf gav befallning om anläggandet av en förborg för att förstärka befästningen. . . . De storartade planerna till stadens befästning stannade (emellertid) på papperet och resulterade endast i ett tullstaket. Arbetet på Jönköpings slott och befästning fortsättes med längre eller kortare uppehåll. När krigsfara hotar, blir det intensivare, knektar ditkommenderas att deltaga i detsamma, och närgränsande häraders allmoge betungas med byggnadshjälp. 1639 bestämdes i rådet, att "Jönköpings slott blifver befästadt efter den dessein, som generalkvartermästare Olof Hansson (Örnehufvud) däröfver hafver fattat, med de därtill hörande utanverken, dock så att utanverken förut blifva förfärdigade och sedan forten själfva förbättrade". 1640 rapporterar Örnehufvud, att de två ravelinerna (utanverken) voro färdiga, och att man arbetade på fausse-braien (yttervallen). 1656 rapporterar fortifikationsingenjören Johan Andersson Lenaeus (Wernsköld), att såväl stadens som slottets provisoriska verk gått bra framåt. Efter freden i Roskilde 1658 hade Jönköping förlorat sin betydelse som gränsfästning. 1663 bad Wernsköld om "resolution angående Jönköpings slott, hvilket står liksom halfgjort och år från år mer förfaller; där ock äre utanverk på ett sällsamt sätt gjorda, hvilka efter det projekt, som jag sedermera däröfver fattat skulle komma att omkullkastas." Krigskollegium beslöt emellertid, att frågan härom skulle uppskjutas och således utanverken bibehållas. . . . Vallarna förföllo snabbt, ehuru de reparerades 1665 och 1668. 1682 utarbetade generalkvartermästare Erik Dahlberg en "plan av slottet Jönekiöping med dessein" (för befastandet), men de gamla fästningsverken lämnades att förfalla. (Gösta Weiler "Stentavla på rådhuset visar slottets bastioner och vallar" s 91-93)

Förborgen (i Jönköping) var en del av det yttre befästningsvärn, som efter hand kom att omge den centrala slottsanläggningen. Slottet hade anlagts på 1540-talet, och dess kärna utgjordes av det efter reformationen nedlagda franciskanerklostret. Slottet hade sedan etappvis byggts ut och troligen under perioden 1612-20 tillkom förborgen mot norr. Denna skyddade infarten till slottet och försågs med vallar och gravar. (Bo E. Karlson "Stadens port - Västerport" s 26)

När Jönköping i efterdyningarna av Kalmarkriget 1611-13 återuppbyggdes på en ny plats var det en hypermodern fästningsstad Kronan avsåg att skapa. De omfattande befästningsverken skulle bli ett Rikets lås; ett värn mot invasionsförsök söderifrån. Dessutom skulle staden utgöra ett mobiliseringscentrum för svenska offensiver riktade mot danskt territorium i Halland, Skåne och Blekinge. . . . Den utvalda platsen passade förvisso ypperligt i försvarshänseende, där den låg på tre sidor omgiven av öppet vatten och sankmarker. (Jens Heimdahl-Claes Pettersson "De minsta pusselbitarna - Växtrester som historisk källa i kvarteret Diplomaten" s 72)

ca 1600 - ca 1000

I försvarskedjan mot Danmark blev Jönköpings fästning tillika med Kalmar slott och Älvsborgs fästning en viktig länk för att freda Sveriges gränser mot ärkefienden. Av tidigare befästningsverk finns inga lämningar kvar, ej heller rester av den borg, som Gustav Vasa vid nyåret 1544 beslöt uppföra på det gamla klosterområdet, sedan klostret vid reformationen plundrats och stängts och munkarna fördrivits. Byggandet gick långsamt då Vadstena slott samtidigt var under uppförande. Kalksten till båda byggena bröts ur Omberg och fraktades båtledes till respektive byggplatser. Bönderna i norra Småland var kommenderade till dagsverken, men det förslog inte långt. Man försökte få folk att arbeta utöver sina skyldigheter mot daglön men utan större framgång. År 1549 kunde borgen dock tagas i bruk, en kvadratisk byggnad med fyra runda hörntorn och omgivande vallgrav. Helt färdig var borgen först 1563 vid nordiska sjuårskrigets utbrott, men redan 1567 brändes den ned vid ett danskt angrepp under Daniel Rantzaus befäl. Under ledning av Hans Fleming påbörjades återuppförandet av befästningen år 1593. Fleming var holländsk fortifikationsingenjör och också verksam vid slottsbygget i Vadstena. "Långe Mäster Hans", som han kallades hade lärt sig byggteknik för försvarsanläggningar av italienarna. Sedan eldvapnen kommit i bruk hade den medeltida ringmuren blivit värdelös. Jönköpings fästning fick nu raka stenklädda vallar mellan fyra spetsvinklade bastioner, "postejer", omgivna av en bred vallgrav. (Märta Ahlbom "Från slottsvall till parkstråk" s 5-6)

Det var vid midsommartid 1542 som det stora upproret (mot Gustav Vasa) bröt ut. ... Kungen sade sig vilja respektera den vapenvila som ingåtts, men fortsatte trots sitt löfte att förbereda för nya strider och planlade straffexpeditioner riktade mot smålänningarna. Stora truppstyrkor samlades i Linköping och Jönköping och i början av hösten satte de sig i rörelse mot Finnveden och Värend. (Nils) Dacke hade under tiden uppmanat sina anhängare att obrottsligt hålla vapenvilan men också att vara beredda på det värsta då tiden för denna närmades sig sitt slut. Under september trängde kungliga trupper fram mot Växjö under hårda strider. De lyckades till slut nå staden utan att få till stånd någon avgörande framgång. I stället reste sig andra delar av Småland och anföll framgångsrikt den kungliga hjälpstyrka som var på väg från Linköping. Upproret spred sig nu till Östergötland och den kungliga huvudstyrkan var tvungen att dra sig tillbaka. I slutet av oktober var de kungliga trupperna i stort fördrivna från Småland med undantag av Kalmar och trakten närmast Jönköping. En ny vapenvila ingicks. ... I slutet av januari 1543 var kungen redo att bryta vapenvilan och fortsätta kampen. I slutet av februari samlades de kungliga styrkorna i Vadstena och Jönköping. ... Den avgörande drabbningen stod senast påskdagen den 25 mars någonstans mellan Målilla och Virserum. ... Inom loppet av några veckor var allt motstånd brutet ... och centralmaktens auktoritet återställdes. ... Vid midsommartid 1543 blossade oroligheterna åter upp ... (men) resningen krossades snabbt av de kungliga styrkorna och Dacke tvingades fly. (Olle Larsson "I kamp för 'gammalt och fornt'" s 114-116)

Vid Kisa i augusti 1542 . . . tillämpade (Nils Dackes) bönder en enkel men verkningsfull metod att mota fiendens framträngande genom skogsmarker: av stora träd som fälldes korsvis över vägar och stigar uppbyggdes oöverkomliga hinder, kallade bråtar. Det var förhuggningar som tjänstgjorde som skansar, bakom vilka man kunde föra ett uppehållande försvar. Bråtarna var under medeltiden primitiva gränsfästningar; jag har sett spår av dem vid den gamla riksgränsen emellan Småland och Blekinge. (Vilhelm Moberg "Min svenska historia berättad för folket. Andra delen." s 126)

Om tiden för (Rumlaborgs) tillkomst råda delade meningar. Det är möjligt, att en befästning funnits där redan på 1200-talet, men någon absolut visshet härom förefinnes icke. Från år 1366 är emellertid Rumlaborgs historia relativt väl känd. Detta år omtalar Albrecht av Mecklenburg i ett brev, att han vid gården Humblarum, nuvarande Rosendala, låtit anlägga en befästning, och därmed är för första gången borgens existens med säkerhet belagd. Under Engelbrekts befrielsekrig blev emellertid konung Albrechts borg i grund förstörd av Herman Berman, som år 1434 intog och brände den samt fördrev den danske fogden Otte Snaps, som satt på borgen. År 1418 lät Karl Knutsson återuppbygga Rumlaborg, men han blev dock själv senare tvungen att storma densamma, då den av honom tillsatta hövitsmannen år 1452 övergått till danskarna. År 1464 intogs borgen av den upproriske biskop Kettil Karlsson Vasa. I samband med Västgötaherrarnas uppror 1529 omtalas, att Jönköpings borgare gjorde ett misslyckat försök att intaga Rumlaborg. Sista gången Rumlaborg nämnes i samband med krigiska händelser är under Kalmarkriget, då kung Karl IX 1611 ger befallning om att skansar för 3,000 man här skola uppföras. . . . Efter år 1529 tycks borgen helt ha fått förfalla och vid den grundliga omändringen och påbyggningen år 1611 torde icke mycket ha funnits kvar av den ursprungliga borgen. En bidragande orsak till att Rumlaborg förlorade i betydelse som fäste, torde ha varit den fortsatta utbildningen av deltat norr om borgen och dess därmed sammanhängande försämrade strategiska läge. Även grundandet av Jönköpings fäste, senare slott och fästning, gjorde att Rumlaborg var obehövligt. (Anders Lindahl "Några iakttagelser om Rumlaborgs palissadkonstruktioner och Vätterns nivåförändringar" s 58-61)

De borgar som förknippas med Jönköping är dels det slott som började planeras vid mitten av 1500-talet på klosterområdet, dels Rumlaborg, som anlades vid mitten av 1360-talet en bra bit från Jönköping på byn Humlarums ägor i Sanna socken. Borgen benämns äldst Humlaborg (1366) medan Rumlaborg är belagt från och med 1374. Men det har funnits en ännu äldre borg i trakten. . . . Min hypotes är att strategiska utgångspunkter varit avgörande för den äldsta borgens läge. Den kan knappast ha legat längre österut än Rumlaborg, utan sannolikt skall dess läge sökas i trakten av Sanna (i Ljungarums socken nära Vättern mellan nuvarande Jönköping och Huskvarna). . . . En jämförelse med läget för borgen på Visingsö är påkallat; den ligger ju ytterst på en udde som eroderas av Vätterns vågor. Den äldsta borgen här kan därför mycket väl ha legat på motsvarande sätt nära Vätterstranden. Märk dessutom att Sanna kyrka sannerligen inte var byggd på hälleberget, vilket kan tala för att också en borg kan ha legat här med närmast fri sikt mot Visingsö. . . . Kanske får vi i framtiden även arkeologiska belägg som styrker eller kullkastar denna hypotes och sannolikt finns mer att hämta främst bland ägonamnen i skriftliga källor från 1500- och 1600-talen och lantmäteriakter! (Jan Agertz "'Datum in castro junakøpung' - om den äldsta borgen i Jönköpingsbygden" s 12)

En viktig anordning som användes av adelsmännen i deras inriktning på territoriell utvidgning var att grunda städer. Vid oräkneliga tillfällen mellan 1100- och 1300-talen gav feodalherrar i hela Europa riddare och köpmän rätten att upprätta sådana urbana samhällen, vilka gränsade till en adelsmans borg, ett biskopsstift eller ett kloster och erbjöd konstnärer och köpmän en trygg plats där de kunde förvara sina varor och hålla marknader. För länsherren tjänade staden som en källa till inkomster; den hade också ett strategiskt värde som militärläger och var ett centrum där rättvisa kunde skipas. (Dieter Fahrni "An Outline History of Switzerland" s 19-20)

Utaf (Jönköpings) Stads Egna och i archivo förwarade Handlingar, finner man inga äldre än på 12-åratalet efter Christi födelse, men af dem ser man dock, att Staden så lång tid tillbaka warit i det anseende och belägenhet, att Slott och Fästning därwid blifwit anlagt. Stadsens gamla Wapen och Insegel som innehafwer en Borg eller Befästning med trenne Torn utan Spetsar, beteckna nog, att den ifrån uråldriga tider warit befäst. Redan 1263 hölt Swenska Konungen Waldemar Birgersson här sitt Bröllop med Sophia, Kong Eric d:VI dotter i Dannemark, och år 1279 war Slottet i det stånd, att det tillika med Staden lyckeligen uthärdade en Belägring af Folckungarne, utom det Professor Ericus Olai anmärkt Jönköping för en stark fästning år 1278. Ifrån början har Staden stått på Wästra sidan om Fästningen och gräntsat till den förr nämnde Junabäck, på de Tompter, som än (idag år 1770) kallas Östra och Wästra Wercket. . . . Slottet och Fästningen luta nu till sin undergång, som fordom warit för den Danska Krigsmackten en swår stötesten och en oöfwervinnerlig Bom. Slottet war ända till Konung Carl XI tid i det flor, att Hans Maj:t lät uppbygga, utom en ansenlig Rustkammare och Slottskyrka, äfwen Wåningsrum för sin Egen Höga Person; men år 1737 upkom en häftig (Wådeld) den 6 April, som lade dess täcka Byggnad tillika med Tyghuset och Windbron uti aska, och sedermera har wäl i stället blifvit upförd en Stenhusbyggnad, men utan särdeles anseende och wärde. Sielfwa Wallarne wisa nog ännu, att Jönkiöping fordom warit en stark Gräntse-Fästning, men de äga nu stora refwor och ramla årligen. Ansenligt Magazin, stora och skiöna Tyghus, Tyggård och Anckarsmedja äro, intill fästningen anlagde. Här är ständig Garnison och Artillerie och Landshöfdingen, som här residerar, måste alltid war Krigsman. (Carl Peter Thunberg "Tahl om staden Jönkiöping" s 61-62,65; talet hållet på "Småländska Nations salen (i Upsala) den 9:de Dag Maji 1770")

Underrättelsen om karavanplundringen och de kristnes vägran att gifva upprättelse för fördragsbrottet utbredde sig öfver (den ryktbare sultanen) Saladins (af Damaskus) hela rike, och dess muhammedanska befolkningar ropade på krig. Saladin lät då utveckla den gröna fanan, symbolen af det heliga kriget, och entusiastiska krigarskaror hastade från Mesopotamien, Syrien och Egypten att samlas under henne. Nu nalkades afgörandets stund för det kristna väldet i Syrien och Palestina. De kristne insågo det, och aldrig hade korsfararestaterna bevittnat så storartade rustningar, som nu företogos till det väntade angreppets afvärjande. . . . Till samlingsplats bestämdes en källa väster om Tiberias, halfvägs mellan denna stad och kusten. Här sammanströmmade i början af sommaren 1187 betydligare krigareskaror än man annars sett i Palestina, utom under de stora korstågen. . . . Slaget vid Hittin (i Juni 1187) var beynnelsen till ett fortsatt hastigt segerlopp (för Saladin och hans krigareskaror). . . . Den 19 September hade Saladin samlat en belägringshär kring den heliga staden (Jerusalem), och hans belägringsmaskiner voro snart i ordning, sedan staden förkastat de milda kapitulationsvillkor Saladin erbjudit. . . . Den 2 Oktober 1187 öppnades Jerusalems portar, och Saladin, i spetsen för sina trupper, höll ett lysande intåg i den ryktbara staden. . . . Så vidt man vet, utöfades icke en enda personlig våldshandling; åtminstone var det Saladins och hans höfdingars bestämda befallning, att sådant icke fick äga rum. Men korsen och de andra kristna symbolerna nedkastades eller förstördes, klockorna sönderslogos, kyrkorna renades med rosenvatten och invigdes till Allahs tjänst. . . . Men, som nämdt, innevånarne behandlades med mildhet. . . . Muhammedanernas uppförande under dessa händelser lände dem och deras ädle sultan, hvars föredöme de följde, till största heder och innebar tysta, men vägande förebråelser mot de kristnas sätt att behandla ej blott fiender, utan hvarandra inbördes. (Viktor Rydberg "Korstågsperiodens kulturhistoria" s 338-347; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1888)

Det är egentligen först under järnåldern, som (Visingsö) började bliva en centralpunkt för bebyggelsen; den är översållad med gravfält och enstaka högar från denna tid. Ännu större betydelse synes dock Visingsö ha ägt under den äldre medeltiden, då flera av Sveriges konungar, bland dem den folkkäre Magnus Ladulås, bodde här. Platsen var nog icke illa vald; ännu funnos icke landsvägar, utan samfärdseln skedde lättast till sjöss, och de bägge viktigaste götalandskapen, Väster- och Östergötland, gränsade omedelbart intill Vättern. Det borde ju också vara lätt att försvara ett slott på en ö mot inträngande fiender, och i bihanget till en isländsk handskrift från 1100-talet omnämnes också att "på Visingsö är ett väldigt slott, där konungen förvarar sina dyrbarheter, och dess styrka är det, som han litar mest på i hela riket". Detta slott, Näs, låg på öns södra udde; ännu (år 1916) finnas där kvar lämningar av den gamla borgen, och år 1907 började man utgräva dem och söka skydda dem från att dragas ned i djupet av Vätterns rovgiriga vågor. (Per Stolpe "Det äldsta Småland" s 134)

ca 1000 och tiden dessförinnan

Det var egentligen ett kungligt privilegium att medgifva rättighet till befästningars uppförande; men på åtta- och niohundratalet tog hvarje världslig och andlig herre denna rättighet för sig i anspråk. Mot slutet af 800-talet befästade flandriske grefven Balduin II staden Brügge med murar och torn till skydd mot nordmännen. Henrik fågelfängaren lät befästa flere städer till skydd både mot nordmän och ungrare. Köln hade en stadsmur år 962. Men först på 1000- och 1100-talen blef flertalet af tyska städer försedt med stadigvarande försvarsanstalter. (Viktor Rydberg "Medeltidens kulturhistoria - fortsättning" s 284; föreläsningar vid Stockholms Högskola höstterminen 1887)

I början av 800-talet (f.Kr.) återvann Assyrien sin maktställning. ... Assyrien framstår som en typisk militärstat. ... Assyrierna är de första som utbildat en belägringskonst. ... De kände konsten att företaga kringgående rörelser och rulla upp fiendens linje från flanken. (Martin P:n Nilsson-Krister Hanell "Forntidens historia" s 86-89)

I typologiskt avseende kan fornborgarna indelas i sådana som endast tillfälligt kom till användning under orostider, d.v.s. flyktborgar, och sådana som ingick i ett feodalt samhälle av permanent karaktär. Dessutom ingick många av dem i ett bevakningssystem (utgjorde spaningsplatser) där signaleldar nattetid tändes för signal från borg till borg, när krig stod för dörren. . . . Namnet Varkullen med förleden Var- på fornsvenska "Wardher" = spaningsplats under krigstider. Platsen (belägen i Sandseryds socken) inordnades (efter gjorda terrängstudier i början av 1970-talet) i den forntida bevakningskedja, som kan följas från Östergötlands östersjökust fram till Vättern och vidare ned till Taberg. Vid besöket på Varkullen observerades en stensamling, som låg i stigens gångbana på östra sidan upp till krönet. . . . Nu först efter två års funderande över stensamlingen i gångbanan, yppades ett tillfälle att göra ett återbesök till fyndplatsen och då under mera gynnsamma förhållanden. . . . Resultatet blev häpnadsväckande - en sanndröm, som hör till undantagen i livet. Inte nog med att den tidigare stenhögen plötsligt framstod som en rest från en lång väl synlig mur upp till kullens branta krön utan även en andra, ännu kraftigare mur låg väl synlig på sluttningens västra sida. . . . Liknande murar (stensträngar) lagda i terrasser på sluttningar har vid arkeologiska grävningar i Östergötland kunnat inordnas i ett forntida odlingssystem där parcellerna varit smala och långsträckta. I försvarssyfte finns liknande lämningar strategiskt lagda kring fornborgarna. Stödet för att vi här skulle ha resterna från ett forntida odlingslandskap (fossila åkrar) framför oss är ytterst minimala varför alternativet försvarssystem - fornborg ger högsta prioritet - de oansenliga murarna till trots. Rama klints fornborgs rester är ännu mindre framträdande i terrängen. Vista kulle kan däremot uppvisa betydande lämningar från försvarsmurar men så har man här haft obegränsad tillgång på stenmaterial från rasbranten på kullens södersida. En av orsakerna till att flertalet av våra fornborgar har att uppvisa så obetydliga lämningar är att det alltid har varit ett folknöje att rulla ned stenar från höjderna. För ett 60-tal år sedan (omkring år 1925) var det även ett kärt nöje för barnen i den närbelägna byn Månstorp att hålla till på Varkullen och rulla ned stenar enligt utsago av en person som då var med. Anhopningen av lösa stenblock i terrängen nedanför befäster även vad som ovan nämnts. I samband med anläggandet av en fornborg har man även måst se till att vattenfrågan ordnats. Man grävde undan jord så att man fick öppna uppsamlingsställen för regnvatten inom borgområdet. Man fördjupade också lämpliga försänkningar i berghällar (se Vista kulle). Även Varkullens topografi ger anvisning på de ställen där man haft vattenuppsamling. På kullens krön finns en fördjupning mellan tvenne större stenar och på kullens lägre norra utlöpare finns ett flertal fördjupningar intill branta berghällar och stenar. Vattnet skulle ju även räcka till de husdjur man tog med sig in i bergområdet. . . . Till de tidigare kända fornborgarna Vista kulle och Rana klint kan vi nu lägga Varkullen. Troligt är att dessa borgar anlagts under folkvandringstidens krig och härjningar i vår bygd. . . . Tre fynd (i Skärstad, Öggestorp och Jönköping) tillhör alla 300-400-talen. (Harry Bergenblad "Varkullen - spaningsplats och fornborg" s 25-33)

Året 307 före Kristus vardt till sina verkningar ett betydelsefullt år för kulturhistorien. Det gamla minnesrika Athen, den västerländska vetenskapens och konstens uppbärarinna, såg sig hotadt af en fientlig krigsmakt. En flotta, bestående af 250 galerer, afspärrade dess hamnstad Piraeus och hindrade tillförseln från sjösidan. Från landsidan förbereddes en belägring, och kring Munychia, den andra af stadens hamnplatser, uppställdes belägringsmaskiner, som, äfven de, hafva spelat en märklig roll i historien, ty de voro de starkast verkande och i sitt slag de fullkomligaste man ditintills sett och blefvo förebilderna för det artilleri af samma slag, hvilket nyttjades under romerska kejsartiden. Anföraren för de fientliga stridskrafterna hette Demetrius, sedermera känd under binamnet stadsbelägraren. (Viktor Rydberg "Romerska kulturen under kejsartiden - fortsättning" s 1-2; föreläsningar vid Stockholms Högskola höstterminen 1886)

År 70 efter Kristus, den 2 September, hade efter en lång, af mångfaldiga fasor ledsagad belägring Jerusalems hufvudfäste, borgen Antonia, fallit i den stormande romerska belägringshärens våld. Den förtviflans strid det israelitiska folket hade öppnat för sitt oberoende var afgjord. Framför sig sågo de segrande romarne det härliga tempel, som Herodes hade uppfört på det salomoniska templets grundvalar, en väldig byggnad, som med sina yttre pelargångar bildade ett slags fästning, och därbakom, något längre åt söder, sågs Zions höjd, dit en skara af Judafolkets återstående kämpar dragit sig tillbaka. Romarne kunde redan rådslå, om de skulle förstöra det berömda hemlighetsfulla templet eller icke. Deras fältherre, Titus, sonen af kejsar Vespasianus, ville skona det; ty, som han sade, han förde krig mot människor, icke mot byggnadskonsten; men mot hans vilja hade ursinnige soldater kastat brandfacklan in i templet. Innan elden, som omhvärft det allra heligaste, brunnit ner, uppfördes på Zion ett förfärligt skådespel. Titus hade erbjudit de judiske stridsmännen förskoning, om de ville nedlägga vapnen. Svaret blef, att de svurit att icke gifva sig; men ville Titus låta dem tåga bort, så skulle de med sina kvinnor och barn begifva sig till öknen. Titus harmades öfver att de besegrade vågade ställa villkor, och han gaf befallning att fortsätta angreppet. Medan några af de judiska stridsmännen rusade blindt mot romarne, för att falla under deras svärd, föredrogo andra att dö för israelitiska vapen, förda af kamraters eller af egna händer. Andra kastade sig i lågorna. Alla betraktade de som en lycka, som en räddning, att icke öfverlefva sitt tempels undergång. . . . Det var icke endast Salems heliga berg, som låg höljdt med ruiner. Hela den judiska landsbygden företedde en anblick af förödelse. (Viktor Rydberg "Den äldre medeltidens kulturhistoria" s 328-329; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1887)

Vid ett tillfälle förde Athena med sig ett stort klippblock som skulle tjäna som en naturlig försvarsmur för Athen ... men (hon) tappade klippblocket som föll ner på marken och blev det kägelformade berget Lykabettos. (David Bellingham "En introduktion till Grekisk mytologi" s 32)

Grekiska ord:

parembolê (/skyddsvallsomgärdat/läger) (i NT + exempel i Apokryferna) 1 Mack 4:20; Upp 20:9 – Judit 6:11; 7:12,17,20; 10:18; 12:7; 13:10; 14:3,19; 15:5-6,11; 16:2; 1 Mack 3:3,15,17,23,27,41,57; 4:1-2,4-5,7,10,13,21,23,30-31,34,37; 5:28,34,37-38,40,49; 6:5-6,32-33,38,40,42; 7:35,38,42-44; 9:6-7,11,13-14; 10:49,53,78,80; 11:67-68,73; 12:26-28; 13:20,43; 14:3; 16:8; 2 Mack 13:15-16; 15:22; Salomos Vishet 19:7; Syr 43:8; 48:21. Apg 21:34,37; 22:24; 23:10,16,32; Heb 11:34; 13:11,13.

platos (breadth) Hab 1:6; Upp 20:9 – 1 Mos 6:15; Ordsp 3:3(A); 7:3; 22:20; Dan 12:2, Judit 1:4; Syr 1:3; Ef 3:18, Upp 21:16.

Ytterligare studier:

3 Mos 4:12,21; Ps 27:3; 78:68; Jer 12:7; Hes 38:9; Tobit 1:4; Luk 21:20; Joh 11:48; Hebr 13:11-13.

R. Fowler White "Making Sense of Rev 20:1-10: Harald Hoehner versus Recapitulation"; Journal of the Evangelical Theological Society 37.4 (Dec. 1994): 539-551.

R. Fowler White "Reexamining of the Evidence for Recapitulation in Rev 20:1-10"; Westminster Theological Journal 51.2 (1989): 319-344.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-08-10; 2012-07-27; 2015-10-22; slutlig version 2018-08-07)

Till sidans topp

---

20:9b Och eld steg ned ut ur himlen och åt ner/upp dem.

Ord för ord (9 ord i den grekiska texten): och steg-ned eld ut-ur '-en himmel'/himlen och åt-ner dem.

1883: ... och eld föll ned af himmeln från Gud och förtärde dem.

1541(1703): ... och neder af himmelen for eld af Gudi, och förtärde dem.

LT 1974: Men eld från Gud i himlen ska falla ned på de anfallande arméerna och utplåna dem.

Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren sade till Mose:) “Du skall bränna ner (slaktköttet) i/med eld utanför (det skyddsvallsomgärdade) lägret, ty det är ’en miss (av Mitt mål)’/’ett syndoffer’.” (2 Mos 29:14b, Grekiska GT)

Elden åt ner/upp de 250, och de ‘blev i’/blev ett tecken. (4 Mos 26:10b, Grekiska GT)

Elia svarade och talade (vänd) i riktning mot ledaren av de femtio (männen): ”Och om jag (är) en gudsmänniska, må eld ut ur himlen stiga ned och äta ner/upp dig och dina femtio (man).” Och eld steg ned ut ur himlen och åt ner/upp honom och hans femtio (man). (2 Kung 1:10, Grekiska GT)

(Herren sade till profeten: “Jerusalem) kommer att ’ges till sidan av’/överlämnas in i Babylons kungs händer, och han skall bränna ner det i/med eld.” (Jer 21:10b, Grekiska GT)

(Herren sade:) “Jag skall döma (Gog) (med) död/pest och blod och översvämma (det med) regn och hagelstenar, och Jag skall ’ge väta’/’låta det regna’ eld och svavel emot det och emot alla de som är i sällskap med honom och emot många nationer i sällskap med honom.” (Hes 38:22a, Grekiska GT)

(Herren Gud sade:) “Jag skall skicka bort eld emot Gog, och öarna skall bos/bebos uppå/’i en tid av’ frid.” (Hes 39:6a, Grekiska GT)

(Herren sade till profeten:) “I/på den där dagen skall Jag sätta Judas' ”ledare för tusen (man)” som ett vedträ av eld i/bland trän/trästycken som eldsfacklor i ett vassrör, och de skall äta ner/upp ut ur (de) rätta/högra (delarna) och ut ur ett gott namns (delar) alla folken ’i en ring från’/’runt omkring’.” (Sak 12:6a, Grekiska GT)

(Judas sade:) “Det är inte förmåga i mängd (som ger) krigsseger, emellertid/utan stabiliteten ut ur himlen.” (1 Mack 3:19)

Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till folkskarorna:) “Då de flygande varelserna hade kommit, åt de och/också (א,* א) ner/upp (utsädet).” (Matt 13:4b)

Johannes svarade och sade till alla: "Jag döper er faktiskt (med) vatten, men det kommer Den (som är) stabilare än mig/jag, vars rem på Hans sandaler jag inte är lämplig att lösa upp. Han skall döpa er i helig ande och eld." (Luk 3:16)

Då lärjungarna Jakob och Johannes hade skådat (att samariterna inte tog emot Jesus), talade de: "Herre, vill Du, vi må tala/'säga till' eld att stiga ned från himlen och göra slut på dem?" Men då Han hade vänt sig, klandrade Han dem. (Luk 9:54-55)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Den dagen Lot kom ’ut ur’/ut från Sodom ‘gav ... väta’/regnade eld och svavel från himlen och fördärvade allesammans (א,*א,A).” (Luk 17:29)

Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Det andra lilla vilda djuret) gör stora tecken. Det må göra, för/så att och/också eld (må) stiga ned ut ur himlen ’in i’/till jorden inför människornas ögon. (Upp 13:13)

Exegeter, evangelister med flera:

Jfr ”Jesus sade: ’Saligt är det lejon, som människan äter upp, och lejonet blev människa, och förbannad den människa som lejonet äter upp, och lejonet blev människa.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 47; Thomasevangeliet log. 7; jfr Joh 1:14; 6:51-56; Upp 5:5-6; s 133: ”Troligen rymmer logiet ett skrivfel i koptiskan: den avslutande meningen bör vara: ’ ... och människan blir lejon’, inte tvärtom.”)

De gamla orden ("likasom i Midjans tid") upprepas fortfarande. I julbönen och julottan. ... I den avgörande striden hade (Gideon) endast 300 man till sitt förfogande. Fienderna däremot var talrika som gräshoppor och deras kameler var oräkneliga som havets sand, heter det. Någon naturlig förklaring till Israels seger fanns inte. Det handlade om ingenting mindre än ett under. Gud själv satte punkt för förräderiet och befriade sitt folk. ... Likasom i Midjans tid - och ändå är skillnaderna stora. Den gången fick landet ro i 40 år, berättar Domarboken. Jesaja däremot talar om en "frid utan ände". Därmed är vi framme vid de slutgiltiga konsekvenserna av att himmelen rämnade: "Skon som krigaren bar i stridslarmet och manteln som sölades i blod, allt sådant skall brännas upp och förtäras av eld." Soldatstövlar och vapenrockar, kulsprutor och artilleripjäser, bombplan och u-båtar, kärnladdningar och robotar ... (Paul Wern "Likasom i Midjans tid" s 3-5; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1973)

Vid avfärden från hotellet (i Paris) slungar jag en förbannelse över illdådarnes huvuden, vädjande till himlen att sända sin eld ned på denna rövarekula, om med rätta eller icke, vem kan säga det? (August Strindberg "Inferno" s 70; Helvetet)

Det var en gång en elak och övermodig furste, vars alla tankar gingo ut på att vinna hela världens länder. ... Han lät bygga präktiga slott, kyrkor och pelargångar, och alla, som sågo dessa härligheter, sade: ”Vilken stor furste!” ... Nu lät fursten resa sin bildstod på torgen och i de kungliga slotten, ja, han ville, att den skulle stå i kyrkorna framför Herrens altare; men prästerna sade: ”Furste, du är stor, men Gud är större, vi våga det icke!” ”Gott,” sade den elake fursten, ”då skall jag övervinna Gud också!” ... Från alla sina länder samlade han stora krigshärar; de betäckte ett område av flera mil, då de stodo uppställda man vid man. ... Då utsände Gud en myggsvärm, en enda liten myggsvärm, den surrade kring kungen och stack honom i ansiktet och händerna. ... Han befallde, att man skulle hämta dyrbara täcken; dessa måste man linda om honom, dem kunde ingen mygga tränga igenom med sin gadd, och man gjorde, som han befallde; men en enda mygga satte sig på det innersta täcket, hon kröp in i kungens öra och stack honom där; det brände som eld. ... (Han) slet sig lös ... rev sönder sina kläder och dansade naken inför de råa, vilda soldaterna, vilka nu hånade den galne fursten, som ville storma mot Gud och strax blev övervunnen av en enda liten mygga. (H. C. Andersen ”Sagor och berättelser IV” s 212-215; Den elake fursten)

Det led mot slutet av Olof Rudbecks rastlösa levnadsdag. Aftonen syntes ingå fridfull och stilla, förljuvad av allmän aktning och tillgivenhet. Då kom ett förkrossande slag. Natten efter Kristi himmelsfärdsdag 1702 utbröt i Uppsala en eldsvåda, som lade nästan hela staden i aska. En rasande storm kastade lågorna från hus till hus. ... Det stod ej i mänsklig makt att stävja det rasande elementet, som förvandlade staden öster om ån till ett enda eldhav. Det var, berättar den gamle Rudbeck sedan, som om eld regnat från himmelen. På morgonen hotades Gustavianum, som gömde inom sina murar universitetets dyrbaraste skatt, dess bibliotek. "Då syntes överst på byggnaden", säger en gammal berättelse, "i en virvel av gnistor, mellan eldskenet och rökstoderna en gubbe av kämpaväxt och med gråsprängda lockar, fladdrande för stormen. Det var den gamle Olof Rudbeck, som från det redan rykande spåntaket anordnade sprutornas ledning och utdelade befallningar med denna väldiga härskarröst, vars ord ända bort i Svartbäcken förnummos med full tydlighet. Han underrättades, att hans eget hus var antänt, att fyra årtiondens frukter, att hans botaniska verk, att den outgivna fortsättningen av hans Atlantika, att hans mångfaldiga oersättliga samlingar uppgingo i lågor. Förgäves! Han övergav ej sin plats.Och så blev vad som kunde räddas bevarat genom den sjuttiotvåårige mannens orubbliga ståndaktighet." Han räddade bibliotekets skatter, och den sköna minnesrika domkyrkan, "den riksens klenod" stod kvar, om ock illa åtgången av elden. ... Men dem, som beklagade Rudbecks egna, oersättliga förluster, svarade han blott: "Herren gav, Herren tog, välsignat vare hans namn evinnerligen." "Han lyfte sitt huvud, han såg sig kring, han fann sig i sina studenters ring, på trofasta armar bäddad, Hans läppar rörde sig: 'Stor sak med mig! Men kyrkan, den riksens klenod, hon är räddad. Mitt eget verk det är grus och mull, men Sverge, det vet jag, slås ej omkull, och därför jag tryggt kan flytta. Om blott min kärlek - jag har ej mer - står upp i er, så har gamle Rudbeck dock levat till nytta.' Välsignande sträckte han ut sin hand: 'Gud skydde Carolus och vårt land, och gossar, farväl med eder!' I dörren ännu han avsked bjöd, och vivat ljöd, men sakta, helt sakta, ur vikande leder." Redan ett par dagar efter olyckshändelsen satte sig den gamle att arbeta ut en ny stadsplan för Uppsala, vilken också antogs. Men mitt i arbetet insjuknade han plötsligt; några dagar - och detta verksamma liv hade stilla slocknat. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1660-1709" s 78-79)

Fåglarna flydde från vår himmel och barnen slutade leka på gatorna. De små burfåglarnas sång förvandlades till svaga, darrande suckar. Den steriliserade bomullen började ta slut på apoteken. Ty se, mina herrar, Timur Lenks arméer omringade vår stad (Damaskus), men solen slogs inte av skräck utan fortsatte att stiga upp varje morgon. (Zakaria Tamir "Skäggen" s 245; Timur Lenk var en tatarisk erövrare som lade under sig en stor del av Asien i slutet på 1300-talet, även Damaskus år 1400)

Egna kommentarer och funderingar:

Angående “eld steg ned ut ur himlen”, se också Upp 13:13.

Ytterligare studier:

Dom 5:19-20; 2 Kung 1:12; Job 20:26; Ps 78:63; Jer 32:29; 37:10; Sak 12:9; 1 Mack 1:31; 4:20; 5:28; 2 Mack 1:12; 2:10; Salomos Vishet 10:5-6; Syr 45:19; Baruk 1:2; Mark 4:4; Luk 8:5.

R. Fowler White "Making Sense of Rev 20:1-10: Harald Hoehner versus Recapitulation"; Journal of the Evangelical Theological Society 37.4 (Dec. 1994): 539-551.

R. Fowler White "Reexamining of the Evidence for Recapitulation in Rev 20:1-10"; Westminster Theological Journal 51.2 (1989): 319-344.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-08-10; 2012-07-27; 2015-10-22; slutlig version 2018-08-07)

Till sidans topp

---

20:10a Och förtalaren, den som leder dem vilse, kastades in i eldens och svavlets (א,* א) sjö, varest/där * (א,* א) det lilla vilda djuret och den falske profeten (är).

Ord för ord (21 ord i den grekiska texten): och '-n förtalare'/förtalaren den ledande-vilse dem kastades in-i '-n sjö'/sjön '-ens elds'/eldens och '-ets svavels'/svavlets varest det lilla-vilda-djur och den falske-profet

1883: Och djäfvulen, som förvillade dem, blef kastad i samma eld- och svafvelsjö som vilddjuret och den falske profeten.

1541(1703): Och djefwulen, som dem bedragit hade, wardt kastad uti den brinnande sjön, och swaflet, der både wilddjuret och den falske Propheten ...

LT 1974: Sedan ska djävulen, som hade lurat dem, än en gång kastas ned i sjön av brinnande svavel, där vilddjuret och den falske profeten är ...

Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Och det lilla vilda djuret greps, och i sällskap med det den falske profeten, den som hade gjort tecknen inför dess ögon, i/med vilka han ledde dem vilse som hade tagit det lilla vilda djurets märke och dem som kastade sig ner i riktning mot dess avbild (för att tillbe den) (א*). Levande kastades de två in i eldens sjö, den som brinner i/med svavel. (Upp 19:20)

(Motståndaren) skall komma ut (för) att ‘leda ... vilse’/vilseleda alla (א,* א) nationerna * (א,* א) i de fyra hörnen * (א*), Gog och Magog, och (א,* א) leda/föra dem tillsammans in i kriget. (Upp 20:8a)

Exegeter, evangelister med flera:

Satan är nu slutgiltigt besegrad. Dö kan han tydligen inte. ... Men han kastas i eldsjön, den plats där det onda för alltid är isolerat. Han är inte längre Mörkrets furste, inte ondskans herre utan dess offer. (Bo Giertz ”Uppenbarelseboken” s 124)

Tag de tre första kapitlen i Genesis och de tre sista kapitlen i Uppenbarelseboken, och du skall finna, att vart och ett av dessa kapitel handlar om samma ämne men i omvänd ordning. I första Mosebok första kapitel ha vi den första himmelen och jorden, i Uppenbarelsebokens 22:a kapitel den sista himmelen och jorden. I 1 Moseb. 2:a kap. ha vi man och hustru i Uppb. 21:a kap. Lammet och bruden. I Genesis 3:e kap. avkunnas domen över satan, i Uppenb. 20:e kap. utföres denna dom. Inte underligt att djävulen söker förmå oss att tro, att den ena boken är blott en myt, den andra alltigenom ett mysterium. (W. Graham Scroggie "Den underbara boken"; Jönköpings-Posten 1926-04-09)

”Draken” är motbilden till Fadern. Han är ”första” personen i den helvetiska treenigheten (Upp 16:13), det helas ledare och ”förförare”, huvudfienden ... (och) blir fördenskull också dömd sist av alla (Upp. 20:3,7,10). (Erich Sauer ”Den korsfästes triumf” s 135)

Sedan Jesus-Lejonet besegrat Satan på korset, befattar han sig aldrig mer personligen med honom. Det tregradiga nedkastandet är överlämnat åt lägre makter. Först behövs Mikael och alla hans änglar för att driva honom ur himlen; sedan blott en vanlig ängel för att häva honom i avgrunden; och vem som störtar honom i eldsjön nämnes icke. Ty det kan vilken människa som helst, som övervunnit honom genom Lamm-Lejonets segerblod. I början stark sjunker han alltså i kraft steg för steg och är till slut så maktlös och lätt, att ett barn kan för all evighet blåsa honom bort som agnar ur sin hand. (N.P. Wetterlund "Andens lag I" s 105-106)

Det fanns djupa och breda sprickor på flera ställen. Den största av dem hette Helveteshålet. ... ”Om någon fölle ner här, vore det allt slut med honom,” sade storgumsen. ... Fastän det var vackert nere på strandremsan, tyckte pojken ändå bättre om sig uppe på bergshöjden. Det var hemskt härnere, därför att de överallt råkade på döda får. Här var det som rävarna hade hållit sina måltider. Han såg helt och hållet avätna skelett, men också kroppar, som bara voro halvätna, och andra, som de knappt hade smakat på, utan låtit ligga orörda. Det var rent hjärtskärande att se, att vilddjuren hade kastat sig över fåren bara för ro skull, bara för att få jaga och riva ihjäl. ... När gåskarlen och pojken voro så sorglösa, märkte de förstås inte, att de tre rävarna voro uppkomna på bergslätten. ... Gåskarlen hade bara ett par famnars försprång, och därtill haltade han. ... Den vite sprang rätt emot den stora klyftan. När han kom fram till den, gjorde han ett slag med vingarna, så att han kom över. Rävarna voro just då alldeles inpå honom. Gåskarlen skyndade framåt med samma hast som förut, också sedan han hade kommit över Helveteshålet. ... I detsamma hörde de bakom sig några vilda tjut och ett skrapande med klor och tunga fall. Men av rävarna sågo de ingenting mer. Nästa morgon fann fyrvaktaren på Stora Karlsön en bit bark instucken under förstudörren, och däri stod inristat med sneda, kantiga bokstäver: ”Rävarna på Lillön är nerfallna i Helveteshålet. Tag vara på dem!” Och detta gjorde fyrvaktaren också. (Selma Lagerlöf ”Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige” s 154-157; Lilla Karlsön)

(Ola Larsson) fortsatte: "Jag ska säga att det vill te och hålla väl tag i nådastolen i såna tider! Men så sa jag: Herre Gud, du hör väl vad den lee Satan säjer! ... Jag säjer alldeles som din tjänare David sa: Låt mig falla i Herrans hand, ty hans barmhärtighet är stor! Så blev det liksom lite ljusare och då sa jag te Helvetesfursten: Hör du lee Satan! Vill du fara rätt ner i helvetespölen, där du hör hemma! Du har inte med mej att göra. Jag har mitt försvar på Fadrens högra sida och när jag slagits med dej tills jag ger upp andan, skall jag få makt att trampa dej som en avslagen huggorm. Vad vill du mej? Jag håller mej fast vid Den barmhärtiges fötter, det har jag fått lov till." (Fabian Månsson "Rättfärdiggörelsen genom tron" s 16-17)

I (världsbrandens) lågör skola de rörliga himlarne och jorden förstöras. Rörelsen, verksamheten, striden, historien äro då slutade. Av den gamla världsbyggnaden återstå likväl de bägge motsatserna: empyréen (dvs den högsta himlen) och helvetet. ... (Världsbranden) skiljer för alltid guldet från slaggen. Djävulens rike fortbestår, och bytet som det gjort är dess för evigt. Men det fortbestår, endast emedan en evig tillvaro är ett evigt straff för dess behärskare likasom för dess undersåtar. (Viktor Rydberg "Medeltidens magi" s 20-21; Medeltidens världsåskådning)

"Lucifer var den skönaste av änglarna", (sade Birgitta), "men ännu skönare var Gud. Han var likt den ensamma blomman på heden, som synes långt borta och från alla sidor, just därför att hon är ensam. Det missunnade honom den förmätne, som själv ville bli den ende, och han nedstöttes därför i dödsriket. Vid sitt fall genom jordmassan kvarlämnade han där sin skönhet likt en tappad mantel." (Verner von Heidenstam "Heliga Birgittas pilgrimsfärd" s 59)

Det är en och samme Gud, Fadern, som har berett goda ting med Sig själv åt dem som önskar Hans gemenskap och som förblir underordnade Honom, och som har berett den eviga elden för avfallets upprorsledare, djävulen, och de som gjorde uppror tillsammans med honom. (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 523)

Sångarna:

Intet mörker där skall vara, Inga tårar, ingen nöd, Ingen synd och ingen plåga, Ingen djävul, ingen död. Härligt sången där skall brusa, Stark som dånet av en vattuflod; Äran tillhör Gud och Lammet, Som oss vunnit med sitt blod! (J Blomqvist-LP Ollén: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 436:3; jfr Psalmer och Sånger 300:3)

Egna kommentarer och funderingar:

Angående ”förtalaren, den som leder dem vilse”, se Upp 20:8a. Angående ”kastades in i eldens och svavlets (א,* א) sjö, varest/där * (א,* א) det lilla vilda djuret och den falske profeten (är)”, se Upp 19:20.

Om vi – alltefter omständigheterna – må tala, att vi inte har en/någon miss (av Guds mål), leder vi oss själva vilse och sanningen är inte i oss. (1 Joh 1:8)

Ytterligare studier:

Joh 15:6; 16:11; Upp 12:9; 16:13; 20:14-15.

R. Fowler White "Making Sense of Rev 20:1-10: Harald Hoehner versus Recapitulation"; Journal of the Evangelical Theological Society 37.4 (Dec. 1994): 539-551.

R. Fowler White "Reexamining of the Evidence for Recapitulation in Rev 20:1-10"; Westminster Theological Journal 51.2 (1989): 319-344.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-08-10; 2012-07-27; 2015-10-23; slutlig version 2018-08-07)

Till sidans topp

---

20:10b Och de skall plågas dag och natt in i (de kommande) tidsåldrarnas (kommande) tidsåldrar.

Ord för ord (10 ord i den grekiska texten): och (de)-skall-plågas dag och natt in-i '-na tidsåldrar'/tidsåldrarna '-nas tidsåldrars'/tidsåldrarnas.

1883: ... och de skola plågas dag och natt i evigheters evighet.

1541(1703): ... skola plågas, dag och natt, ifrån ewighet till ewighet.

LT 1974: ... och de ska plågas dag och natt i evigheternas evigheter.

Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Judit sade:) “Ve nationer som står på/emot ‘min härkomst’/’mitt folk’! Herren, (den) Allsmäktige, skall utverka rättvisa av dem i/på en dag av dom, ge eld och maskar in i deras kött, och de skall gråta i förnimmelse/olust ’ända till’/’så länge som’ en tidsålder." (Judit 16:17)

(Salomo sade:) “När (rättfärdiga) prövades … fick de kunskap, hur gudlösa (hela tiden) plågades, då de dömdes i sällskap med vrede.” (Salomos Vishet 11:9)

Den Senare Uppenbarelsen:

Genom/under varje natt och dag i gravarna och i bergen ’var (hela tiden mannen med en oren and) utropande och skärande ner sig’/’höll ... på att skrika och skära sig helt och hållet’ (med) stenar. (Mark 5:5)

Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Till (Jesus Kristus är) härlighetsglansen och makten in i (de kommande) tidsåldrarnas (kommande) tidsåldrar. Amen. (Upp 1:6b)

De (fyra levande varelserna) har inte vila, då de dag och natt säger: “Helig, helig, helig, helig, helig, helig, helig, helig (א*) Herren Gud, den Allsmäktige, Den som (hela tiden) var och Den som är och Den som kommer.” (Upp 4:8b)

Och röken av deras plågande stiger upp ‘in i’/i (kommande) tidsåldrars (kommande) tidsåldrar. Och dag och natt har de inte vila, de som kastar sig ner (i riktning mot) det lilla vilda djuret (för att tillbe det) och (i riktning mot) dess avbild (för att tillbe den) och om någon tar dess namns märke. (Upp 14:11)

Egna kommentarer och funderingar:

Angående “dag och natt”, se Upp 4:8b. Angående ”tidsåldrarnas tidsåldrar”, se Upp 1:6b.

Ytterligare studier:

R. Fowler White "Making Sense of Rev 20:1-10: Harald Hoehner versus Recapitulation"; Journal of the Evangelical Theological Society 37.4 (Dec. 1994): 539-551.

R. Fowler White "Reexamining of the Evidence for Recapitulation in Rev 20:1-10"; Westminster Theological Journal 51.2 (1989): 319-344.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-08-10; 2012-07-27; 2015-10-23; slutlig version 2018-08-07)

Till sidans topp

---

20:11 Och jag skådade en stor vit tron och den som sitter ovanpå (א,* א) den, från vars ansikte jorden och himlen flydde. Och det fanns inte (någon) plats (för) dem.

Ord för ord (25 ord i den grekiska texten): Och (jag)-skådade (en)-tron stor vit och den sittande ovanpå den, vars från '-t ansikte'/ansiktet flydde '-en jord'/jorden och '-en himmel'/himlen och (en)-plats inte fanns (för)-dem.

1883: Och jag såg en stor hvit tron och honom, som satt därpå, för hvilkens ansikte jorden och himmeln flydde, och intet rum blef funnet för dem.

1541(1703): Och jag såg en stor hwit stol, och en sitta på honom, för hwilkens ansigte flydde jord och himmel, och dem wardt intet rum funnet.

LT 1974: Och jag såg en stor vit tron och honom som satt på den. För hans ansikte flydde jorden och himlen, men de fann ingen plats att gömma sig på.

Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Kungen (Salomo) gjorde en stor tron av elfenben. (1 Kung 10:18a, Grekiska GT)

(Psalmisten sade till Herren: “Himlarna) skall fördärvas, men Du stannar alltigenom/kvar.” (Ps 102:26a eller 102:27a, Grekiska GT)

(Psalmisten sade:) “Havet skådade och flydde. ... Vad är det (med) dig, hav, eftersom du flydde? ... Jorden rörde sig fram och tillbaka från/’bort från’ Herrens ansikte.” (Ps 114:2-3a,5a,7a, Grekiska GT)

… (Profeten) skådade Herren som satt uppå en tron, (som var) hög och som var ’lyft uppå’/upplyft’. (Jes 6:1a, Grekiska GT)

(Daniel sade:) “Jag tittade (hela tiden) på ... när troner sattes/’sattes upp’ och en Gammal av dagar satt (hela tiden) ’och hade’/med ett hölje som om (det var) vit (Theod) snö och Hans huvuds hårväxt som om (den var) vit ren ull. Tronen (var) som om (den var) en eldslåga. (Dan 7:9, Grekiska GT)

Inför (judarnas) ansikte flydde alla nationerna. ... (1 Mack 5:43b)

Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till de skriftlärda och fariseerna:) “När – alltefter omständigheterna – den orene anden må komma ut från människan, 'kommer ... igenom'/passerar den genom platser utan vatten och söker vila och finner inte. Då säger den: ’Jag skall vända mig intill, in i mitt hus, varifrån jag kom ut.’ Och då den har kommit, finner den det ledigt och (א,*א) varande (och havande varit) sopat och varande (och havande varit) smyckat. Då går den och tar i sällskap med sig själv vid sin sida sju andra andar, värre än den själv. Och då de kommit in, bor den där. Och de sista tingen blir för den där människan sämre än de första.” (Matt 12:43-45a)

(Jesus sade till de tolv:) ”En plats vilken – alltefter omständigheterna – ej må ta emot er men/och ej må höra er, då ni går ut därifrån, skaka av gruset nedanför/under era fötter ’in i’/till ett vittnesbörd för dem.” (Mark 6:11)

(Maria) födde fram sin förstfödde son och lindade Honom och fick Honom att luta sig upp/tillbaka i en krubba, av det skälet att det (hela tiden) inte var/fanns plats för dem i värdshuset. (Luk 2:7)

(Jesus sade till folkskarorna:) “Hycklare! Ni vet att sätta jordens och himlens ansikte/utseende på prov, men ni vet inte hur (man skall) sätta den här lägliga tiden på prov.” (Luk 12:56)

Slaven talade: “Herre, vilket/vad du 'ordnade på'/beordrade har blivit (och blir), och ännu är/finns det plats.” (Luk 14:22)

Gud tvingade ut (nationerna) från våra fäders ansikte ända till Davids dagar. (Apg 7:45b)

Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Och skåda, en tron låg (hela tiden) i himlen, och (En) satt emot tronen. (Upp 4:2b)

De säger till bergen och till klipporna: “Fall emot oss och göm oss från 'ett ansikte'/'en närvaro' av Den som sitter på (א,* א) tronen.” (Upp 6:16a)

Det blev ett krig i himlen; Mikael och hans budbärare förde krig ’i sällskap med’/mot draken. Och draken och hans budbärare förde krig. Och de var inte stabila/starka i ’riktning mot’/’jämförelse med’ honom (א,* א), inte heller fanns (det) längre en plats * (א*) i himlen. (Upp 12:7-8)

Och Den som sitter emot (den vita hästen) kallas Trofast och Sann. Och i/med rättfärdighet dömer Han och för krig. (Upp 19:11b)

Exegeter, evangelister med flera:

Guds ord betygar, att en domens dag står för dörren. Det säger oss också vårt samvete. Den stora vita tronen har en bundsförvant i vårt innersta. Liksom den lilla fjällsjön återspeglar det väldiga fjället, som trotsigt reser sin vita hjässa mot himlen, så återspeglar vårt samvete den stora vita tronen. En röst säger: Du skall återfå dina gärningar, du skall stå inför den vita tronen. Den rättvisa och den slutgiltiga domen måste komma. När jag tänker på människor, som genom sin ställning och makt bli orsak till floder av tårar, helveten av synd – då viskar en röst i mitt innersta, att detta bottenlösa djup av mörker och synd en gång skall genomträngas av ljuset från den vita tronen. ... O, vilken dag, när alla masker och förklädnader tagas av och livets skådespel upphör! ... Ett hav av ljus strömmar ut från (den vita tronen). Då skall det visa sig, att sanning och rättfärdighet, trots allt, äro eviga grundfästen, som icke brytas sönder av synd och djävul. Ja, de skola ha det sista ordet över våra liv! ... Den inre rösten säger mig, att detta livet är blott ett förrum. På andra sidan tröskeln ligger tillvarons egentliga salar. För livet på andra sidan tidens gräns är denna tillvaro endast en förberedelse. Vandra därför varligt fram! Dina ord och gärningar giva eko i själva evigheten. Lyssna till detta eko och låt tanken därpå sätta sin prägel på ditt handlande! (Efraim Palmqvist ”Klippan som följde dem” s 233-234 i kommentar till Matt 25:31-46)

Blås, Gabriel, i din basun, tra rara, tra rara! Blås hop all världens folk som dun att stå till doms och svara, tills rymden ligger öde kvar, ett sprucket, skakat bolstervar. (Erik Axel Karlfeldt "Fridolins lustgård och Dalmålningar på rim" s 275; Dalmålningar, utlagda på rim: Yttersta domen)

(Läsarprästen Karl Palmberg i Skirö) gick (år 1880) fram i hopen (av ungdomar) och sade, att han ville läsa ett stycke i Bibeln och tala en kort stund. Han läste i Uppenbarelseboken om den stora, vita tronen och om honom, som satt på den, inför vilkens ansikte himmel och jord flydde. Talaren berättade, hurusom han vid ett tillfälle stod på stranden av en liten alpsjö och fick då se, att denna återspeglade det väldiga fjällmassivet med sin eviga snö, som låg miltals därifrån. "Vårt samvete är", sade Palmberg, "bildligt talat, en sådan sjö, vilket ständigt återspeglar den vita tronen, som en gång skall framträda och fylla hela synfältet med sin bländande renhet och med sitt intesiva ljus. Den stora, vita tronen, inför vilken himmel och jord flyr, är en bild av Guds eviga rättfärdighet. En gång skola vi ställas inför denna och mottaga vår dom. Den vita tronen kastar redan nu sitt ljus i våra samveten och uppenbarar det minsta grand av smuts. Men nu är det en annan tron, som Herren vill ställa oss inför, och det är nådens tron." Anförandet frambars med en gripande kraft, som var så utmärkande för predikanten Palmberg i synnerhet i unga år. Väckelsen tog ny fart den kvällen. (Efraim Palmqvist "Karl Palmberg och hans samtida" s 186-187)

Du (svenska folk) kunde drömma om yttersta domen. . . . Ponera på följande sätt: Gud fader sitter på sin härlighets tron för att döma alla folk. Världens nationer tåga i oöfverskådliga leder upp för att mottaga sin dom. Högtidlig tystnad härskar i världsalltet, solar och planeter hafva stannat i sina banor, sfärernas harmoni förstummats: man hör endast liksom knäppar af skapelsens urverk, huru folkens hjärtan slå i förbidan på domarens ord. Historiens bok ligger öppnad framför honom: han afväger, hvad de gjort eller hvad de af feghet eller materialism försummat göra för hans rikes, för ljusets och frihetens seger. Hans allseende öga skickar en ljungande blick öfver de djupa lederna, fördelade efter släkten, tungomål och välden: de öfverskådar egyptiernas dystra massor och alla de brokiga skaror, som fordom på Xerxes' vink stormade mot Europa; den hvilar på grekernas sköna falanger och romarnes stolta legioner, på Attilas och Dschjingis-Khans bistra ryttarhorder och medeltidens stålsmidda riddarehärar, på Fredrik den stores pudrade bataljoner och den stora nationens krutsprängda hjältar, den hvilar på kungar och folk, fria och slafvar, och han säger: Hvar är svenska folket? Intet svar. Då vinkar han på en ängel, som knäböjt vid hans fotapall. Ängeln sväfvar med hastiga vingslag öfver folken och återvänder med en i kaftan och långstöflar utstyrd gestalt, hvars blick är irrande, hvars af naturen stolt hvälfda panna bär slafvens brännmärke. Hvem är du, säger domaren. Den brännmärkte kastar sig ned på marken och svarar på ryska språket: Den man fordom kallat svenska folket. - Hvarför har du afyttrat det namn jag i födelsen gaf dig? Hvarför har du glömt det språk, som jag lärde dig i tidernas morgon, då du som barn hvilade vid min barm? Hvar är din fana, din blå och gula, som jag fordom såg svaja öfver blodiga slagfält i spetsen för det godas stridsmän? - Herre, den ligger som matta vid zarens dörr. - Ve dig! Du har illa förvaltat det pund, som jag förlänade dig. Jag planterade dig som en svärdslilja bland nordpolens friska vindar, men du har genom dig själf och genom det ondas makt blifvit en trampad krypväxt. Jag ställde dig som en ridderlig förpost för ljuset vid Europas östra port, och du gaf dig fången åt Asiens afgud. Jag gjorde dig till en man, och du bär dock trälens märke. Gå bort och dölj dig evigt för mina ögon bland de förtappade barnen! - Herre, ropar den brännmärkte, - fördöm icke mig, utan mina furstar. De allena bära skulden till min förnedring. Nästan vapenlös måste jag gå striden för min tillvaro till mötes, ty mina furstar . . . O, deras tankar, deras planer stå upptecknade i din bok! Du, som ransakar konungarnes hjärtan, känner dem väl. . . . - Skulden är din egen. För en usel grynvälling sålde du din rättighet, din plikt att själf länka ditt öde. Gå bort! (Viktor Rydberg "Tomtebissen yttrar sig rörande Sveriges lifsfråga" s 248-250; Tomtebissen, 5 januari 1857)

Inom PrestStåndet har jag i denna och i synnerhet nästa vicka hårda strider att bestå i afseende på Constitutionsfrågorna. Jag tänker deri alldeles olika med mängden, och vet att jag blir öfverröstad: men jag skall åtminstone freda mitt samvete och rättfärdiga min öfvertygelse om icke för en dum samtid, åtminstone för en klokare efterverld, under hvars domstol jag hörer. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev V 1828-1829" s 157; brev den 17 februari 1829 till Anna Tegnér)

När Ragvald Pik fått detta bref, har han intet mer gjort än lagt händerna i kors med stor häpenhet och fallit i sin förra sömn igen, hvarifrån han ej förr lärer vakna, än gamla och nya världen fått en ända. (Olof von Dalin "Brefväxling mellan Ragvald Pik och herr Silfverspatserklinga" s 143)

Den 5 december 1613 klockan 6.22 förmiddagen fick (runforskaren Johan Bureus) en uppenbarelse i Tuna i Dalarna, där han befann sig på resa med sin forne elev Gustav II Adolf; exakt vad han upplevde har han inte anförtrott eftervärlden, men det hade att göra med vissa data beträffande världens yttersta tid. Uppenbarelsen ledde honom in på mångåriga kryptiska studier där vilddjurets tal i Uppenbarelseboken och profeten Hesekiels uppgifter om måtten på Israels tempel spelade en viktig roll vid sidan av diverse astrologiska beräkningar och bokstävernas talvärden i vissa heliga ord, och allt det där har han lagt fram bland annat i en konstig bok med titeln Nordlandalejonsens Rytande, där det meddelas att år 1647 kommer den första domen och tusenårsriket inträder, men 1673 inträffar Kristi sista tillkommelse och den yttersta domen. Om Burei domedagsprofeterande finns en sjuttonhundratalsanekdot av viss kulturhistorisk betydelse, ty den ligger till grund för Wilhelm Peterson-Bergers opera Domedagsprofeterna. Historien är den att när Bureus fastställde en viss närbelägen höstdag för världens undergång kom han i tvist med Uppsalaapotekaren Simon Wolimhaus, vilken nämligen också hade räknat på saken och funnit att den viktiga händelsen skulle inträffa först till våren. De var båda mycket säkra på sin sak och slog därför vad om sina gårdar som ju ändå snart skulle gå förlorade, men det hela slutade som bekant med att bägge två visade sig ha haft fel, varför var och en fick behålla sitt. (Alf Henrikson "Svensk historia II" s 897)

Sångarna:

O du Guds kärlek underbar, Som ingen tanke fattat har, Som blifver kvar, då allt skall fly, Evinnerlig och evigt ny! (H Bonar-E Nyström: Sång 13:1; jfr Psalmer och Sånger 364:1)

När den evigt klara morgon gryr med sol och helgdagsfrid Och då sabbat uti himlen ringes in, Skall ock jag med Herrens folk igenom pärleporten vid Gå att ta den plats, som utav nåd blev min. När Guds röst till välkomst ljuder, När Guds röst till välkomst ljuder, Skall ock jag för vita tronen glad framgå. (JM Black-J Appelberg: Förbundstoner 1911 nr 668:1; jfr Psalmer och Sånger 750:1)

Egna kommentarer och funderingar:

Angående ”tron och den som sitter ovanpå (א,* א) den”, se Upp 4:2b; 6:16a. Angående ”det fanns inte (någon) plats (för) dem”, se Upp 12:7-8.

Ytterligare studier:

Dan 2:35; Luk 9:29; 2 Petr 3:7; Upp 6:14; 16:20; 21:1; 22:4.

R.J. Korner "'And I saw . . .' An Apocalyptic Literary Convention for Structural Identification in the Apocalypse"; (tidskriften) Novum Testamentum 42.2 (2000): 160-183.

Jan Lambrecht "Final Judgments and Ultimate Blessings: The Climatic Visions of Revelation 20:11-21:8"; Biblica 81 (2000): 362-385.

Carol J. Rotz-J.A. du Rand "The One who sits on the throne: towards a theory of theocentric characterisation according to the Apocalypse of John"; Neotestamentica 33.1 (1999): 91-112.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-08-10; 2012-07-28; 2015-10-23; slutlig version 2018-08-07)

Till sidans topp

---

20:12a Och jag skådade de döda (kropparna), de stora och de små, som stod ’inför tronens ögon’/inför tronen.

Ord för ord (13 ord i den grekiska texten): och (jag)-skådade de döda, de stora och de små, 'stående-(och-havande-stått)'/stående inför-ögon '-en tron'/tronen .

1883: Och jag såg de döda, stora och små, stå inför tronen.

1541(1703): Och jag såg de döda, stora och små, stå i Guds åsyn.

LT 1974: Jag så de döda, stora och små, stå inför Gud.

Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Många av dem som sover ’helt och hållet’/gott i/på jordens bredd skall stå upp, de/några faktiskt ’in i’/till tidsålderslångt liv men de/andra ’in i’/till isärspridd sådd och tidsålderslång skam. (Dan 12:2, Grekiska GT)

Den Senare Uppenbarelsen:

(Paulus sade till kungen:) “Varför döms/anses det trolöst/otroligt ‘vid sidan av’/bland er, om Gud reser upp döda (kroppar)?” (Apg 26:8)

Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jag skådade en mycken/månghövdad folkskara) som stod inför ‘tronens ögon’/tronen och inför den lille Baggens ögon, som var höljda i vita dräkter och (med) dadelkvistar i sina händer. (Upp 7:9b)

(Tiden har kommit) att ge lönen till Dina slavar profeterna och till de heliga och till dem som fruktar Ditt namn, de små och de stora. ... (Upp 11:18b)

Exegeter, evangelister med flera:

När domsbasunen klingar i jordens mull och damm, skall jag på snabba vingar till tronen flaxa fram. Och jag skall säga: Herre, hej, här har du mej, var nu så snäll och döm mej ej till get hos gamle Skam, du snällaste Guds lamm. (Alf Henrikson "Tittut" s 197; Andlig sång)

Det fanns något som Israel – ensamt bland alla jordens folk – såg fram emot. Det var Guds Messias och hans rike. Det var Herrens stora dag, när de döda skulle uppstå och kallas till räkenskap. De döda uppståndelse var kronan på Guds handlande med Israel och världen. (Bo Giertz ”Apostlagärningarna” s 195 i kommentar till Apg 26:4-8)

Bröderna må alla väl och be helsa. Tusen helsningar till de kära hemmavarande, stora och små, ehuru I egenteligen alla ären små som 1/1000del sandkorn. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev V 1828-1829" s 208; brev från Stockholm den 12 maj 1829 till Anna Tegnér)

Att (den originelle Peder Topp, komminister Hoofs klockare) icke saknade fantasi och dramatisk kraft visar följande skildring av den yttersta domen: ”Så begynna alla döda att resa på sig och titta upp, så tätt som gräset om vårtiden ... och det blir så oräkneligt många, att de icke få rum på jorden, utan måste stå packade, människa vid människa ... och just som de så församlade äro, så blixtrar himmelen, ett stort blixtrande, och portarna öppnas på vid gavel, så att hela det församlade människosläktet kan se därin, huru dess härlighet glänser och dess sken strålar ned i allas ögon.” (Efraim Palmqvist ”De som bröto marken” s 62-63; prästen Jakob Otto Hoof 1768-1839)

Sångarna:

Härligt nu skallar Frälsningens bud: Syndare kallar Herren, vår Gud, Kallar och hälsar Stora och små, Att han dem frälsar evigt också. (J Grytzell-W Skoglund: Andliga sånger 1936 nr 195:1)

Egna kommentarer och funderingar:

Angående “de stora och de små”, se ”de små och de stora” i Upp 11:18. Lägg märke till möjligheten att läsa orden i ett återställelseperspektiv (jfr Egna kommentarer och funderingar till Upp 20:10b). Angående ”stod ’inför tronens ögon’/inför tronen”, se Upp 7:9b.

Ytterligare studier:

Meredith G. Kline "First Resurrection"; Westminster Theological Journal 37.3 (Spring 1975): 366-375 (Rev. 20:12-13).

Jan Lambrecht "Final Judgments and Ultimate Blessings: The Climatic Visions of Revelation 20:11-21:8"; Biblica 81 (2000): 362-385.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-08-10; 2012-07-28; 2015-10-24; slutlig version 2018-08-07)

Till sidans topp

---

20:12b Och skriftrullar öppnades. Och en annan bokrulle öppnades, som är livets (bokrulle). Och de döda (kropparna) dömdes ’ut ur’/’med utgångspunkt från’ de ting som hade varit (och var) skrivna i böckerna (א,* א), enligt/angående deras gärningar.

Ord för ord (25 ord i den grekiska texten): och skriftrullar öppnades. och en-annan bokrulle öppnades, som är '-ets livs'/livets, och dömdes de döda från de-(ting) havande-varit-(och-varande)-skrivna i '-na böcker'/böckerna enligt '-na gärningar'/gärningarna deras.

1883: ... och böcker upplätos; och en annan bok vardt upplåten, som är lifvets, och de döda blefvo dömda enligt det som var skrifvet i böckerna, efter sina gärningar.

1541(1703): ... och böckerna wordo upplåtne; och en annor bok wardt upplåten, som är lifsens; och de döde wordo dömde, efter som skrifwet war i böckerna, efter deras gerningar.

LT 1974: ... och böcker öppnades, bland dem också livets bok. Och de döda dömdes enligt det som fanns skrivet i böckerna, var och en enligt de handlingar han hade gjort.

Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(David sade till Herren:) “Ge (missarna av Ditt mål) enligt/efter deras gärningar.” (Ps 28:4a, Grekiska GT)

(Profeten sade:) “Alla som hade skrivits ’in i’/’med syfte på’ liv i Jerusalem kommer att kallas heliga.” (Jes 4:3b, Grekiska GT)

Tusen av ett antal av tusen utförde (hela tiden) samhälleliga plikter till (den Gamle av dagar), och tiotusen av ett antal av tiotusen stod (och hade stått) vid sidan av Honom. Och en domstol satte sig ner, och böcker öppnades. (Dan 7:10b, Grekiska GT, Theod)

Den där dagen (kommer att vara en dag) av betryck, sådan som inte har blivit från den (tid då folket) blev (till) ända till den där dagen. Och i/på den där dagen skall varje/allt folket som – alltefter omständigheterna – må finnas/befinnas vara (och har varit) inskrivna i bokrullen (Grekiska GT Theod.: ”i boken”) att höjas/upphöjas. (Dan 12:1b, Grekiska GT)

En hågkomsts bokrulle har skrivits inför (Herrens) ögon (med) dem som fruktade Herren och hyste vördnad för Hans namn. (Mal 3:16b, Grekiska GT)

(Judarna) spred/bredde ut lagens bokrulle. (1 Mack 3:48a)

Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) "Döm ej, för att ni ej må dömas." (Matt 7:1)

(Jesus sade till de sjuttio:) ”Fröjda er eftersom era namn är (och har varit) inskrivna i himlarna.” (Luk 10:20b)

Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus sade till judarna:) ”Förundra er ej (över) det här, eftersom det kommer en stund, i vilken alla de som är i minnesgravarna må (P66, א,* א) höra Hans röst. Och de skall gå ut ... de som har praktiserat de värdelösa tingen in i en uppståndelse av dom.” (Joh 5:28-29)

(Jesus sade:) ”Och om – alltefter omständigheterna – någon må höra Mina ord och ej må vakta/hålla (dem), dömer inte Jag honom. Ty Jag kom inte, för att Jag måtte döma utsmyckningen/’den utsmyckade världen’, emellertid/utan för att Jag måtte rädda utsmyckningen/’den utsmyckade världen’. Den som icke upptar Mig och ej tar Mina ord har den som dömer honom. Den där utsagan som Jag har samtalat skall döma honom i/på den sista dagen.” (Joh 12:47-48)

Jag skall ge er, var och en, enligt * (א*) gärningarna. (Upp 2:23b, ”Thyatira”)

”Vem (är) värdig att öppna bokrullen och lösa upp dess sigill?” Och ingen i himlen och inte (א,*א) uppå jorden * (א,*א) förmådde öppna bokrullen, och inte (א,*א) att se (in i) den. (Upp 5:2b-3)

Och nationerna var vreda, och/men Din vrede kom och den lägliga tiden för de döda (kropparna) att dömas. (Upp 11:18a)

Och de som bor uppå jorden skall förundra sig, (de) vars namn inte är (och inte har varit) skrivna emot livets bokrulle från en utsmycknings/’utsmyckad världs’ grundläggning, då de ser det lilla vilda djuret, att det (hela tiden) var och inte är och åter (א*) skall vara ’vid sidan av’/nära. (Upp 17:8b)

Exegeter, evangelister med flera

Att börja med:

ca 2000 - ca 1800

Domen betyder att det kosmiska upproret mot Skaparen demaskeras och blottas. ... Medan Guds domshandlingar genom tiderna ofta har måst vara förebyggande och kollektiva, blir denna sista dom slutgiltig och individuell. Det gäller inte längre dom över nationer, riken eller system. ... På domens dag blir det varje enskild människa som får svara för sig själv. Varje människosjäls eviga öde avgörs. (Studiebibeln IV:974)

Ett av judendomens sätt att kläda religionens väsen i lämplig terminologi var att föreställa sig Gud som förbundsfolkets store bankir. Varje jude har en livsbok hos Gud, vilken Gud själv för och granskar. Där upptecknas laglydnad och lagbrott å vinst- och förlustkontot. Den bilden utnyttjar nu Paulus fastän på ett nytt sätt. Allt som före Damaskus-upplevelsen stod på vinstkontot står nu efteråt på förlustkontot. Och Kristus står i centrum av omvärderingen. ”För Kristi skull har jag gått förlustig alltsammans ...” ... Det gäller att leva kvar ”i Kristus” och ha allt av värde i honom. En dag kommer Kristus åter, och då vill Paulus vara funnen ”i Kristus”. Där vill Paulus ”bli påträffad”. (Gösta Sandberg ”Om livets Ord tala vi” s 124-125 i kommentar till Fil 3:7-14)

I (den judiska) apokalyptiken är det tveksamt om judarna alls skall dömas; när det talas om domsscener är i varje fall intresset koncentrerat på deras hedniska vedersakare. (Per Block "Människosonens dom" s 161 i kommentar till Matt 25:31-46)

Alma Svensson i Katthult, som var mamma till Emil, skrev upp alla hans hyss i blå skrivböcker som hon gömde i sin byrålåda. Till sist blev lådan så fullproppad med skrivböcker att man knappt kunde dra ut den. Det var alltid något häfte som knölade sig och satte sig på tvären. Men de finns där bevarade i samma gamla byrå än i dag, de där blå skrivböckerna, utom tre häften som Emil en gång, då han behövde pengar, försökte sälja till lärarinnan i söndagsskolan. När hon inte ville köpa dem tog han och gjorde pappersbåtar av dem och lät dem segla i Katthultsbäcken, och sedan har ingen sett till dem. Lärarinnan i söndagsskolan förstod inte varför hon skulle köpa några skrivhäften av Emil. "Vad skulle jag ha dom till", sa hon förvånad. "För å lära barna så di inte blir lika hemska som jag", sa Emil. Jojo, Emil visste nog själv vad han var för en byting, och om han skulle råka glömma det så fanns alltid Lina, hon som var piga i Katthult, hon kunde påminna honom. "Dej är det inte lönt å ha i nån söndagsskola", sa hon, "för det biter ändå inte på dej och du kommer aldrig till himlen i alla fall ... ja, det skulle vara då om di behöver nån hjälp med åskan förstås!" Lina menade att det alltid var dunder och brak där Emil gick fram. (Astrid Lindgren "Än lever Emil i Lönneberga" s 5-8)

Då den gamla (kristna) kvinnan hade hämtat sig en smula berättade hon (för oss judar) att hon hade varit sjuk, mycket sjuk. ... Men Den Allsmäktige hade ännu inte velat ta till sig denna svårt plågade själ. Hon började må bättre och tillfrisknade, och så snart hon var kry nog att stå på sina ben återupptog hon tvättandet. Inte bara åt oss, utan dessutom åt flera andra familjer. "Jag kunde inte vila lugnt i min säng för tvättens skull", förklarade den gamla kvinnan. "Tvätten ville inte låta mig dö." "Med Guds hjälp kommer du att leva till hundratjugo", sade mor som välgångsönskan. "Gud förbjude! Vad skulle ett så långt liv vara bra för? Arbetet blir svårare och svårare - mina krafter sviker - jag vill inte bli en börda för någon!" ... (Hon) gjorde korstecknet och lyfte blicken mot himmelen. ... (Hon) gick sin väg med ett löfte om att komma tillbaka om ett par veckor efter en ny tvättlast. Men hon kom aldrig tillbaka. Tvätten hon hade återkommit med blev hennes sista ansträngning här på jorden. ... Hennes själ uppsteg till de sfärer där alla heliga själar får mötas, oavsett vilka roller de har spelat på denna jord, på vilket tungomål och i vilken troslära. Jag kan inte föreställa mig Edens lustgård utan denna tvätterska. Jag kan inte ens tänka mig en värld där det inte finns någon gottgörelse för en sådan möda. (Isaac Bashevis Singer "På vår gata" s 43-44; Tvätterskan)

Att jag var sjuk upptäckte jag juldagsmorgonen (1911) därav, att jag var trött så att jag icke kunde stiga upp, och icke ville ha kaffe. Några smärtor hade jag icke, erfor bara en stor vila, en likgiltighet för yttervärlden, och en känsla av att jag slutligen fått ro. Mitt vanliga är eljes att klockan sju på morgonen rusa ur sängen, gå ut, för att komma hem driven av en brinnande längtan till verksamhet. Nu var denna oro borta; jag tyckte mig ha fullbordat mitt livs dagsverke, hade sagt allt vad jag ville säga; och det otryckta låg i handskrift i väl ordnade kartonger. . . . Nu har jag visserligen i tolv års tid, alltsedan en Inferno-natt i Paris 1896, då mitt äldre jag avrättades, sysslat med mitt livs bokslut, nagelfarit och gått till rätta, dömt och fördömt alla mina dåliga handlingar, sökt genom tåligt lidande av oförrätter kvitta dem jag förövat, icke alltid med framgång, ofta med återfall naturligtvis. . . . Det gamla i verklighetens nu, som icke var förgånget följde som skuggan, och livet låg tungt, mörkt bakom mig; icke en ljus punkt; även minnen som förut varit oskyldiga förvandlades nu till skuld. Det jag förut räknat mig till förtjänst fann jag vara relativt intigt; även de goda gärningarne voro bara plikter, som borde uppfyllas utan lön; den talang, jag yvts över och mången (icke alla) beundrat var icke min, utan en gåva, kanske rent av ett lån . . . Där fanns ingenting att berömma sig av. När jag då fick höra att man på ett pompöst sätt ville fira min stundande födelsedag, så ville jag riva mina kläder, och jag såg i eldskrift: "Ve Eder, när alla människor prisa Eder!" (August Strindberg "Betraktelser på Födelsedagen med anledning av Sjukdomen" s 192-194; Afton-Tidningen 1912-01-22)

I distriktsstaden N-sk finns en kronobyggnad av det vanliga ljusröda slaget ... och där sammanträdde kretsdomstolen denna mulna höstdag. ... Kretsdomstolens sammanträde började framemot tio på morgonen. Man tog itu med arbetet omedelbart. Det ena målet efter det andra skymtade fram och avfärdades så hastigt som en gudstjänst utan kyrkokör, och ingen hjärna hade kunnat bilda sig ett enhetligt och klart intryck av hela denna brokiga, snabbt växlande massa av ansikten, rörelser, röster, alla dessa olyckor, sanningar och lögner ... Framemot två hade man redan hunnit med mycket: två hade blivit dömda till arrestantkompani, en hade fått fängelse och berövats sina medborgerliga rättigheter, en hade blivit frikänd, ett mål hade uppskjutits ... Rättens ordförande, en medelålders herre, närsynt och med ett till ytterligt trött ansikte, satt orörlig i sin domarstol med handen vid pannan som om han ville skydda ögonen mot solen. Under surret av ventilen och sekreterarens monotona stämma satt han där och tänkte på något. (Anton Tjechov "I rättssalen" s 250-251)

Fasan öfver franska revolutionen borde kunna mildras något af tanken, att historien skulle vara förskräckligare utan domedagar öfver orättfärdigheten och lögnen än med sådana. Låt vara, att flera af dem, hvilka här tjänstgjort som domarens straffänglar, hade mycken likhet med djäflar! Så ha de äfven på Buonarottis tafla i Sixtinska kapellet; men taflan i sin helhet, i all sin förskräcklighet framställer likväl en dom öfver orättfärdigheten. (Viktor Rydberg "Strödda anteckningar" s 157)

"Jag accepterar Gud och jag gör det gärna", (sade Ivan till Aljosja), "och inte bara det, jag accepterar hans allvishet också och hans mål och syften, som är helt okända för oss, jag tror på en ordning, på livets mening, jag tror på den eviga harmoni som man säger att vi ska uppgå i, jag tror på Ordet, som hela världsalltet strävar mot och som självt 'var hos Gud' och som självt var Gud, ja, och så vidare och så vidare i all oändlighet. ... Men ser du, när det kommer till kritan, accepterar jag inte denna Guds värld, även om jag vet att den existerar, jag accepterar den överhuvudtaget inte. Det är inte Gud som jag inte accepterar, det måste du förstå, det är den värld som skapats av honom, Guds värld alltså, som jag inte accepterar och inte kan gå med på att acceptera. Men med ett förbehåll: jag är barnsligt förvissad om att allt lidande kommer att helas och gottgöras, att hela den här kränkande komiken i alla mänskliga motsägelser kommer att försvinna som en sorglig hägring ... och att till sist, i världsfinalen, i ett ögonblick av evig harmoni, någonting kommer att inträffa och uppenbara sig, något som är så kostbart att det räcker för alla hjärtan, räcker till för att utsläcka allt hat, sona alla mänsklighetens brott och illgärningar, allt blod som utgjutits av oss människor, räcka till inte bara för att förlåta utan också rättfärdiga allt som har hänt med människorna ja, även om allt detta kommer att hända, accepterar jag det ändå inte och vill inte acceptera det heller! ... Så är jag funtad, Aljosja och sådan är min tes." (Fjodor Dostojevskij "Bröderna Karamazov" s 261-262)

Överste (Beerencreutz) satt där alldeles ensam och försökte att komma till något slags uppgörelse med Vår Herre. ... Det ena besvärande minnet efter det andra steg upp inom honom. Det var stora ting och det var små. En del kunde han utan vidare ta fasta på och säga vad de gick för, men det var också en del som det var mer kvistigt med. I vilken kolumn av räkenskapsboken skulle han sätta upp sådant som hade utfallit illa, utan att han menat något ont från början, eller sådant som han hade utfört på befallning, eller sådant som han själv aldrig hade räknat som någon synd, men som såg ut att böra kallas så efter (hans mors gamla bibel)? Han hade nog också en hel del att anteckna på inkomstsidan, men det gick på samma sätt med detta. Ju längre han tänkte på saken, desto mindre säker blev han på vad han skulle få skriva sig till godo. Han såg ingen möjlighet att kunna träda fram med fullt klara och rediga räkenskaper. ... Han som vältrade fram solen på dess bana, han var en som inte räknade såsom vi räknade, och inte mätte såsom vi mätte. Det var inte lönt att sitta här och ängslas och förfäras. Allt skulle komma till korta inför honom, som var kraft och ljus och rikedom och behag och glädje och under. (Selma Lagerlöf ”Vägen mellan himmel och jord” s 460-461)

(Överste) Beerencreutz ... höll på att väva mattor till sina två rum: stora, mångfärgade mattor i rikt och underfullt utformade mönster. ... Medan (han) arbetade på att få mönstret att gå ihop, och medan han sysslade med skäl och inslag, satt han ofta och tänkte på Vår herre. Han satt nog i en än större vävstol, han, och hade ett än underfullare mönster att väva efter. Och översten förstod att det fick lov att vara både ljust och mörkt i den väven, för att den skulle ta sig något ut. Men Beerencreutz kunde ibland sitta och fundera på detta så länge att han tyckte sig se hur hans liv, och de människors liv som han hade känt och följt, bildade en liten del av Guds stora väv, och han såg det stycket så tydligt utbrett för sig, att han kunde se både konturer och färger. Och om man nu hade frågat Beerencreutz riktigt noga, skulle han ha erkänt att han vävde in sitt eget och sina vänners liv i mattan i en ringa efterlikning av det som han menade att han hade sett framställt i Guds vävstol ... där väven var vävd av människoöden. Och han tyckte sig se den ruta som var fanjunkar Vestblads, och såg den omgiven av mörker på tre sidor. Och han insåg, han som förstod sig på vävning och mönster, att den fjärde sidan också måste beläggas med mörker. Det gick inte an annorlunda, eljest var väven förfelad. Kallsvetten bröt fram i pannan på honom. Han tyckte att han skådade ned på det obevekligaste och hårdaste i hela världen. Han såg hur det öde som en människa hade skapat sig i sitt flydda liv, förföljde henne. Och det var detta som en och annan tänkte att man skulle kunna komma ifrån. (Selma Lagerlöf ”Vägen mellan himmel och jord” s 84-85,91-92; Ur Osynliga länkar; En historia från Halstanäs)

ca 1800 och tiden dessförinnan

(Samwetet) är likasom en klar spegel, uti hwilken menniskan ganska tydligen kan se det goda, som hon gjort eller försummat, och det onda, som hon bedrifwit eller undflytt. Det är en bok, deruti hennes tankar, böjelser, ord och gerningar stå upptecknade med egen hand, som hon strax kännes wid; och är en af yttersta domens böcker, som då skola upplåtas. (Anders Nohrborg "Den Fallna Menniskans Salighets-Ordning" s 218 i kommentar till Matt 2:1)

Gud lemnar icke det alldeles olönt, när en blott naturlig och i utwertes måtto dygdig, sedig, rättfärdig och ärbar menniska gör något godt i werlden, såsom ett Guds försyns redskap till att befordra Guds ändamål här i allmagtsriket. (Anders Nohrborg "Den Fallna Menniskans Salighets-Ordning" s 556 i kommentar till Matt 5:1)

Så mycket finna wi, att menniskornas gerningar komma att här ransakas och skärskådas på ett för domarens allwetenhet anständigt sätt, och enligt menniskornas samweten, som skola wara ojäfaktiga wittnen med eller emot en hwar. (Anders Nohrborg "Den Fallna Menniskans Salighets-Ordning" s 741-742 i kommentar till Matt 25:31 och Upp 20:12)

"Dom tvättade inte ens din hustrus kropp ordentligt, bara kastade henne i gropen i hennes egna kläder," (sade Leibush Mayer). ... "Jag har förlåtit dom för länge sedan," (sade Jakob). "Ja, du har förlåtit. Men har Gud gjort det? I himlen finns allt upptecknat - från dom största synderna till dom minsta." (Isaac Bashevis Singer "Slaven" s 230)

Själen är odödlig och genom Guds godhet ägnad att uppnå lyckan. Den är bestämd att få sin belöning efter detta livet på grund av våra dygder och goda gärningar, respektive straff på grund av våra brott. Detta är visserligen religiösa utsagor, men (folket i landet Utopia) anser att förnuftet tvingar oss att tro dem och hålla dem för sanna. Skulle man nu avskaffa denna princip, då blir följden, enligt deras fasta övertygelse, att ingen vill vara så dum att han inte försöker uppnå njutningen med alla medel, tillåtna och otillåtna. ... De anser det vara högsta dårskap att sträva efter den motspänstiga och svåra dygden, det vill säga att inte bara jaga livets behag på flykten utan till och med frivilligt utstå smärta utan något hopp om lön (ty vari skulle den lönen bestå, om du inte får något efter döden som ersättning för ett helt liv i obehag, det vill säga i olycka?). ... De tror att moraliska felsteg kommer att bestraffas efter detta livet under det att dygden får sin lön. De som inte håller med om detta anses inte ens som riktiga människor. Den som degraderar själens sublima natur till samma värde som en eländig djurkropps, han kan naturligtvis inte räknas som medborgare. Om han bara tordes skulle han ju säga att alla deras inrättningar och sedvanor är fullständigt värdelösa. För vem kan betvivla att den som inte fruktar något annat än lagarna och inte hoppas på något annat än det kroppen kan njuta också försöker hitta kryphål i lagen för att i hemlighet eller med våld bryta mot landets offentliga ordning och bara söka egen själviska njutning? (Thomas More "Utopia" s 113-114,158-159)

Vid det 11:te århundradets inträde trodde man i västerlandet allmänt, att yttersta domen och världsförstörelsen vore nära. Denna tro gaf ökad fart åt pilgrimsfärderna, framför allt till Palestina. Innan man inställdes för den återväntande frälsarens och världsdomarens domstol, ville man hafva sett hans jordiska fosterland och på hans graf anropat honom om förlåtelse. Allmänt gick ock det rykte, att domen skulle stå i Josafats dal vid Jerusalem, samt att alla döde och lefvande genom ett gudomligt under skulle på yttersta dagen samlas dit. Mången önskade, att när dagen var inne, domen skulle möta honom som pilgrim bedjande på Zions heliga berg. Pilgrimsfärderna till det aflägsna Jerusalem, hvilka förut varit mer enstaka, blefvo nu allt mer omfattande. (Viktor Rydberg "Korstågsperiodens kulturhistoria" s 55; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1888)

Kristus Jesus ... (är) deras Räddare som räddas och deras Domare som döms. (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 417)

De judiska rabbinerna ... förutsätter att det som här på jorden blir rätt bedömt och rätt behandlat (uppskattat och belönat, resp. avskytt och bestraffat), det är ett avslutat kapitel. För sådant krävs inte någon utbetalning av ”lön” eller ”straff” i himlen. En himmelsk slutreglering krävs däremot när det gäller det som inte blivit bemött rättfärdigt och efter förtjänst här på jorden. (Birger Gerhardsson ”Ur Matteusevangeliet” s 140 i kommentar till Matt 6:1-6,16-21)

Vi kan lägga till, som en kommentar till Talmud, att tre böcker öppnades på nyårsdagen – livets bok för dem vars gärningar hade varit goda; en annan dödens bok för dem som hade varit genomgående onda; och en tredje mellanliggande bok, för dem vars fall skulle avgöras på försoningsdagen (tio dagar efter nyår), fördröjningen medgavs för ånger, eller på annat sätt, varefter deras namn slutgiltigt skulle införas, antingen i livets bok eller i dödens bok. (Alfred Edersheim “The Temple” s 296)

Om de forntida egypternas odödlighetstro äga vi kännedom ej endast genom hvad grekiske författare meddelat oss därom, utan än tydligare och utförligare genom de målningar, hvarmed de smyckade sina grafvar och genom de papyrusmanuskript, innehållande kapitel ur den s. k. dödsboken, hvilka man funnit i likkistorna bredvid de balsamerade kropparne. När människorna dör följer hennes själ den sjunkande solens stråt och kommer så till underjorden. Här inträder hon i den eviga rättvisans stora tempel, i hvars förgård de dödes högste domare, guden Osiris, sitter på en tron invid det eviga lifvets källa, ur hvilken lotusblommor spira upp. Å ömse sidor om Osiris sitta 42 andre domare, som hvardera rannsaka öfver en af de 42 dödssynder, hvartill människan enligt den gamla egyptiska teologien kan göra sig skyldig. Från domarekretsen nedhänger från tempeltaket en våg, invid hvilken demoner, som äro rättvisans tjänare, hafva sin plats. Den döde ber Osiris att varda upptagen i de saligas gemenskap och försäkrar, att han icke stulit, icke bedragit, icke dödat någon medmänniska, icke missbrukat sin tunga till ont tal om andra, icke gjort sina böner och sin fromhet till ett skådebröd för andras ögon. I få ord: han förklarar sig fri åtminstone från de synder han ej begått. (Viktor Rydberg "Materialism och idealism" s 272-273; föreläsningar i Göteborg höstterminen 1876)

Att fortsätta med (hembygden):

ca 2000 - ca 1900

Det längst förgångna växer och blir stort. Vad sorg vi vållat och vad ont vi gjort, vad dumt vi sagt skall uppstå från de döda./Salomo Svensson (Alf Henrikson "Tittut" s 172; Minnena som klarnar)

"När nätet var fullt" (Matt 13:48) dras det in för att skilja på det som är gott och ont. Separeringen går så till att det är "från" de rättfärdiga, d v s de troende, som de "onda" plockats ut. Ett budskap till oss som är de troende. a) Rättfärdiga - de som går livets väg. b) "De onda" - de som går fördärvets väg, d v s de har varit mer intresserade av sin egen välfärd än att göra vad Gud vill. Hos dessa har inte Guds verk varit det viktigaste. (Lennarth Magnusson "Missa inte din chans!"; Jönköpings-Posten den 21 november 1986)

Sidan som farfar flitigast läser är den med dödsannonserna. Mumlande andäktigt räknar han dem varje dag. Glider med sitt trinda pekfinger över de svarttuschade korsen och de finstilta psalmcitaten. I hans mässande röst finns en bedrövelse, men också på samma gång en sorts oförklarligt triumferande glädje. Farfar har ett litet, svart häfte som Getrud kallar dödsboken. I den klistrar han in dödsannonser över vänner och kända samhällsbor. Under annonsen brukar han skriva hur mycket äldre eller yngre han själv är jämfört med den som dött. Dödsboken, saxen och klistret har han alltid liggande i bensinhytten, till höger i skrivbordslådan. (Ann-Charlotte Alverfors "Sparvöga" s 24)

Själva skolsalarna låg på nedre botten. Dörrarna till dem alla mynnade ut i en stor vestibul, där eleverna fick hänga sina ytterkläder. Där var rader av klädhängare överallt och nedanför var och en satt en nummerlapp. Tant var mycket noga med att var och en placerade sina tillhörigheter under det rätta numret. Gjorde man inte det eller tuggade på blyertspennan på timmen eller sölade med att gå ut på rasterna, skrevs ens försyndelser in i en stor svart bok. När man fått tre uppskrivningar, skickade Tant ett brev hem till ens föräldrar med posten. (Ingrid Hesslander "Gyllne morgon" s 14-15)

Tidigare var generalmönstringen (vid regementet i Skillingaryd) en mycket omfattande och viktig affär och själva förrättningen ägde rum med stor ceremoni. 1887 blevo generalmönstringarna årliga för alla indelta regementen och tillvägagångssättet förenklades betydligt. Generalmönsterherren (militärbefälhavaren) skulle med ledning av generalmönsterrullan kontrollera att det fast anställda personalantalet vid kompanierna stämde med rullorna, bevilja avsked åt uttjänt indelt personal m.m. Därjämte skulle genom denna förrättning personalen beredas tillfälle att framföra ev. klagomål, såsom mot rotehållarnas sätt att fullgöra sina åligganden mot soldaten. Därför var även landshövdingen i länet närvarande för att bevaka rotehållarnas rätt. Förrättningen började (detta gäller 1890-talet) med att generalmönsterherren mottog stamkompanierna ett i sänder (uppställt i linje) på slätten framför vakten och en adjutant räknade över kompaniet och såg efter, att antalet stämde med generalmönsterrullan. Därefter meddelades inför kompaniet, att samtliga avskedstagare och i övrigt en var, som hade något att andraga, skulle kl. - infinna sig inför generalmönsterherren framför nya officersbyggnaden. Där voro bord och stolar utplacerade för generalmönsterherren, landshövdingen och auditören, som biträdde vid förrättningen. Den personal, som skulle infinna sig, marscherade fram kompanivis, varvid avskedstagarna utgjorde huvudparten. De ropades upp och marscherade fram den ena efter den andre och mottogo sina avskedspass ur generalmönsterherrens hand. Detta var av honom underskrivet och kontrasignerat av auditören. Det var rörande att se, huru de uppropade sträckte upp sig och försökte prestera den finaste marsch och de mest formfulländade vändningar vid detta för dem så betydelsefulla ögonblick, den sista dagen de fingo bära uniform. Se'n skulle de vid sina 50 år få lämna det torp, som de blivit så fästade vid och på vilket de i allmänhet nedlagt så mycket arbete. De fingo ofta börja ett helt annat liv och mången kände sig nog som kasserad. Och så kändes uppbrottet ur kamratkretsen svårt och smärtsamt. En gång som ung officer blev jag vid ett kompani vittne till de avskedandes skilsmässa från sina i tjänst kvarvarande kamrater. Där var omfamningar och klappar och ur många ögon runno tårar. Det måste i allmänhet rått ett mycket gott kamratskap inom de olika indelta avdelningarna, särskilt korpralskapen. 1905 avskaffades förrättningen, sedan åliggandet att bevilja det indelta manskapet avsked överflyttats till regementchefen. (Enar Skillius "En gammal I 12:ares minnen" s 53; minnesanteckningar av generalmajor Hugo Ankarcrona den 28 maj 1947)

Gubben Ager ... hade stått många kvällar vid stugknuten och sett upp emot stjärnorna. Där uppe var himmelen och där bodde Gud. Där satt han och tittade ned på jorden och såg vad människorna ivlades med. Han såg igenom tjocka stenväggar och tegeltak. Ingen kunde gömma sig för de ögonen. Om människorna tänkte på tjuvknep och dålighet, så såg Guds ögon det också. Allt vad de ögonen såg på jorden skrevs upp i böcker. Vilka väldiga böcker! Där stod inskrivet om tjuvar och mördare och horkarlar och sladdrare. En blev så liten och försagd, när en tänkte på de ögonen och de böckerna. Men den, som fått synden förlåten, kom inte i dom. Hans dålighet hade strukits ut ur böckerna, så att inte ens Gud kunde upptäcka det. (Harry Sjöman "Över dem var stjärnorna" s 189)

Jöns ryggade tillbaka inför tanken på döden. Han ville inte dö - han kunde inte, ty bortom döden och graven skymtade han den Eviges domstol och böcker, som en gång skulle upplåtas. I detta ögonblick såg Jöns så klart och tydligt, hur trasigt hans liv var, hur han sysslat med lögner och ränker och förtal i alla sina dagar, hur han pinat de arma rotehjonen och hädat de gamla fattiga backstugusittarna uppe i skogarna. Han var fin och schangtil, när han gick i kyrkan, han sjöng med sin pipiga röst ur psalmboken med silverspänne, och han offrade i skålen på altaret, när prästen manade därtill. Men Herren brukade ju se längre än till det som för ögonen är. Han hade säkert upptäckt den verklige lille Jöns i Röse, den illmarige och snikne Jöns, som gärna lurade sin granne vid kreatursaffärerna och som snålade med födan åt tjänstefolket. (Harry Sjöman "Vinden blåser vart den vill" s 133-134)

Bröllop firades sistlidne lördags e.m. i brudens hem i Skillingaryds skolhus, då barnmorskan Ida Stark sammanvigdes med förre landtbrukaren Johan Jonsson från Starkeryd i Hagshults socken. ... Att ett par kända ynglingar sent på kvällen måste tillfredsställa sin skamliga förstörelselusta mot lyktor och öfriga prydnader må vara upptecknadt i kontot för andra deras dylika handlingar dem till skam för all framtid. (Jönköpings-Posten 1902-11-19 "Uppteckning i skamliga handlingars konto för all framtid")

ca 1900 och tiden dessförinna

Hören nu vad som skall ske på den yttersta dagen! Då skola alla få eftersom de förtjänat hava, både I och jag. Det blir ett långt syndaregister, som kommer att framdragas, då alla edra illgärningar skola bringas fram i ljuset, I Myresjöbor. Då skolen I allt önska att I haden levt, som jag lärt, men då är det för sent att ångra sig. Om I då utgjöten hela hav av tårar, skulle Herren icke bry sig det minsta därom, ty detta är hans straffedag. Och I mån tro, att den dagen icke blir angenäm för mig heller. Ty då skall jag stå till svars för, huru jag förvaltat mitt pund, min församling. Och I kunnen väl tänka eder, huru jag skall känna mig till mods, då jag tänker på ert andliga tillstånd. Men jag är dock glad att jag icke kommer först, utan är en bland de yttersta. Först skola alla kejsare och konungar, påvar och biskopar redogöra för sina fögderier. Så länge är jag lugn; men så kommer turen till oss kyrkoherdar och då börjar jag att bäva. Så ropar Herren fram mina ämbetsbröder i Alsheda, Korsberga, Fröderyd och Vetlanda pastorat, och då gömmer jag mig så långt undan jag någonsin kan. Men till sist hör jag en röst ropa: "Wickbom var haver du dina får?" Jag tiger dock stilla, ty det finns flera präster än jag med namnet Wickbom. "Abraham Wickbom, var haver du dina får", ropar Vår Herre med ännu högre röst, men likväl tiger jag stilla, ty måhända finns det någon annan än jag med namnet Abraham Wickbom. Då ropar Vår Herre med tordönsstämma: "Abraham Wickbom, prost och kyrkoherde i Myresjö och Lannaskede församlingar, kom fram och gör räkenskap för dina får!" Och då darrar jag i alla lemmar och ropar så högt jag förmår: "Herre, Herre! Jag har inga får, utan endast idel raggiga getabockar!" Och så kommer det förfärliga svaret: "Gå då till det evinnerliga mörkret med alla dina getabockar!" Men just som vi marscherar dit, förnimmes en ljuv änglaröst, som kallar mig ensam tillbaka och säger: "Wickbom, Wickbom! Gack in i din Herres glädje, ty du haver dock gjort det bästa du kunnat med dessa Myresjöbor!" Och så går jag in i härligheten, under det att I gån till evig fördömelse. Därför, omvänden och bättren Eder! (Abraham Wickbom "Predikan" s 19,21; predikan från år 1860 återgiven av vetlandasonen Aug. Bäckman i Forntid och nutid, Småländskt församlingslif, kulturhistoriska teckningar från Östra Härad i Jönköpingslän; för dess fulla sanningshalt ansvarar inte upptecknaren ehuru flera personer funnits som omvittnat att predikan verkligen hållits)

Det är bland mina största bekymmer att jag tycker mig ha gjort alltför litet för mitt land och min plats. Hvad skall jag en gång svara Domaren när han frågar mig hvad jag uträttat med de gåfvor han förlänt mig? Hvad har blifvit deraf? Litet rimsnideri, artigt nog. Men det är dock i denna tiggaredräkt som de eviga och allvarliga Ideerna framträda. De ingifva och föra vid handen större och allvarligare värk (!). Menniskolifvet är en cirkel och på ålderdomen kommer man åter till sin ungdoms tycken och sträfvanden. Hvarje menniska har sin bestämmelse, och det är obeskrifligt förödmjukande att tänka det min skulle ha varit ingen annan än att bliva en liten rimsmidare. I min ungdom älskade jag och idkade jag filologien men i stort, och dermed vill jag också sluta. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev X 1841-1845" s 191; brev från Östrabo i Växjö den 24 december 1842 till Fredrika Bremer)

(Dessa) uppoffringar (att förse Vexiö Stift med HelBiblar och NTestamenten) har (The British and Foreign Bible Society) hittills ej räknat; endast i himlen äro de räknade. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VIII 1836-1838" s 68; brev från Esaias Tegnér å Vexiö Bibelsällskaps vägnar i oktober 1836 till The British and Foreign Bible Society)

Gymnasii Bibliotheket (här i Vexiö) har omkring 11,000 Band. I Jönköping förvaras gamla Visingsö Bibliotheket, omkring 800 Band, till en del sällsynta. På Prestmötet föreslog jag flyttning deraf och förening med StiftsBibliotheket, som äfven beviljades af Ståndet, men fordrar Kunglig Sanktion. Vinnes denna, och när vi derjemte få ner din donation, så ha vi nära 13000 Band. . . . Bibliothekets Lokal är utvidgad och iordningstäld. Hyllor ha vi: Gud gifve vi hade Böcker. . . . Hvarken Jönköpings el. Vexiö Skola ha något Bibliothek, behöfva det ej heller: och i detta afseende älskar jag Centralisationssystemet. (Esaias Tegnér "Esaias Teegnérs brev VIII 1836-1838" s 64-65; brev från Östrabo i Växjö den 23 oktober 1836 till Johan Gustaf Liljegren)

När någon skall dö, så ropar Gud i himmelen: Min son, se efter om namnet står i Livsens bok! Står det där, så sänd en seraf med en bägare av vårt obemängda vin att styrka honom med och en ängel med en guldharpa att spela för den i dess mörka stunder. (Efraim Palmqvist ”De som bröto marken” s 52; prästen Jakob Otto Hoof 1768-1839)

"Vem är kung nu", frågade Jödde. Germund visste inte säkert. Kanske en annan Magnus, men kungarnas kung var Kristus i Guds himmel. "På en tron av guld och med en gata av infattade ädelstenar framför sej", sa han. "Som Peder Hätte inte kan göra, om han så försöker i tusen år." Och han visste också att änglarna satt vid stjärnornas titthål och följde vad som hände på jorden. Allt skrevs opp och bevarades till domens dag. "Inget är fördolt, inte ens vad gardianen (vid Franciskanerklostret här i Jönköping) gör." "Vad har han nu straffat dej för", sa Jödde. "Jag skrattade utanför kyrkan och han hörde det", sa Germund. (Gunnar E. Sandgren "Jödde - en 1300-talspojke" s 24)

Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1950

Jag tror att sanningen visar sig för oss människor under tystnad, i varje fall i ögonblick av självrannsakan, då ingen utomstående åklagare finns till städes och inte heller någon domare. Då alla ord är överflödiga. (Yrsa Stenius "Lögnens olidliga lätthet" s 182)

Rosh-Ha-Shana är (judarnas) nyårsfest. Den firas 1-2 Tishri (september/oktober) som jordens födelsedag. Den är även en domedag, då räkenskapens böcker ligger öppna inför Gud. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 29)

Domen är den kristna trons svar på ondskans problem. Hur kan Gud tåla så mycket ondska bland oss människor? Är det verkligen möjligt att en god Gud kan se så mycket mänskligt lidande utan att gripa in? Bibeln säger att det kommer en dag då Gud faktiskt kommer att gripa in för att ta itu med det onda, och att människor faktiskt kommer att ställas ansvariga inför Gud. (Niklas Piensoho "En för alla - alla för en" s 110)

Min far trodde på uppståndelsen från de döda. Det var det nya testamentets löfte. En gång talade han tydligare än förut om denna sin tro. Det var en tidig vårdag, han satt ute i glasverandan till vår stuga och botade sina gamla skor. ... Den yttersta domen var alls inte den akt av vrede mot människosläktet som jag hade trott. Snarare liknade den hans egen tålmodiga granskning av de gamla skorna. ... Kanske fanns (efter vintern) ändå så mycket gott material i dem, att de efter ytterligare någon lagning kunde användas på nytt? Efter moget övervägande fann han, att så borde ske. ... De hade stått i den kalla farstun över vintern och rymde en rå fuktighet. Han andades i dem, värme av sin anda. Som för att ge dem en pust av liv. Som om det låg i hans kraft att därigenom ge dem en ny skepnad. Inte skulle väl Guds prövning av människan vara mindre tålmodig? (Ragnar Thoursie "Ditt ord är ljus" s 192-193)

Här skriver jag om fröjder och förtreter som hänt mig och daterar allt av vikt. Du räknar inte år men evigheter. Du för en dagbok, lagd på längre sikt. (Margareta Malmgren "Följeslagare" s 96; citat Hjalmar Gullberg)

Sjung om kreditkortens lyckliga dag! Låtom oss fröjdas så länge det går! Än kan man handla med friska tag trots att en dyrare framtid är vår. ... ... All världens härlighet ser du betagen. Köp den på krita! Det går enligt lagen. Köp den där zebran som betar i hagen. Räkningen kommer på yttersta dagen. (Tage Danielsson "Radiopoeten" s 35; Om kreditkort 29/10 1960)

(I drömmen) ... befinner jag mig ... inne i ett djupt avlångt rektangulärt rum med dämpad men klar modern indirekt kontorsbelysning. ... Här är alla livets handlings-, tanke- och känsloräckor infångade och inkopplade för att registreras, reproduceras och skrivas ner till klara, kalla siffror, som återgivas på den underligt fluorescerande skärmen i fonden, där samtidigt detta minnets innehåll också i bild görs synligt. Liksom de fulländade jordiska räknemaskinerna, säkrare än någon jordisk hjärna, på några korta mikrosekunder räknar ut de mest sammansatta ekvationer, så summeras de mest gåtfulla människoöden och de subtilaste tankesammanhang och handlingsscheman på denna hemlighetsfulla överjordiska apparat - till kalla siffror. Här sker inga misstag och orättvisor i sluträkningen av ett människoliv: vi få det öde våra gärningar förtjäna. ... Men plötsligt riktas en sifferkolonn personligen mot mig. ... (Och) där står så tydligt ...: "Vägd - vägd - och för lätt befunnen!" ... Herre, jag lider vad mina gärningar äro värda. (Sven Lidman "Vällust och vedergällning" s 274-277)

ca 1950 - ca 1800

När stunden är inne ... träder jag fram vid Hans hand, som fört livet fram i ljuset. ”Är det då böckerna skola upplåtas enligt skildringen i Uppenbarelsernas bok?” ”Jag tycker mig verkligen se de väldiga böckerna med de svarta kontona, och jag bävar.” ”Står det inte om människor, som utom sig av ångest ropa till bergen att falla över dem och till höjderna att skyla dem?” ”Men berg och höjder stå inte till tjänst mer.” Ett konto fruktar jag är mörkare än de andra. Mitt. Men se, hur det flammar i rött! Försoningens blod är gjutet däröver och formas till gnistande bokstäver: BETALT. Gud vare tack! (Thorsten Nunstedt "Vi minns Adolf Kloo" s 141; ”Till sist” – predikan av Adolf Kloo)

En kväll hade far haft besök av en arbetskamrat. De hade även pratat religion. Jag hade stått bredvid och lyssnat. Gästen hade beklagat sig över lidandet i världen. För många var livet ett helvete. De svalt, plågades och omkom i misär. Far hade sagt något om att somliga fick ut sin lön redan här, andra skulle få den där. Med "där" menade han himlen. Allting skulle således jämna ut sig enligt Guds och naturens ordning. Och de som haft ett helvete på jorden skulle kanske känna sitt lidande bara som ett litet geting-stick i jämförelse med den himmelska härligheten. Jag hade haft precis samma funderingar som den där gästen. Efter fars ord kändes det mycket lättare. (Eric S. Alexandersson "Utblick från Masthugget" s 47; 1930-talets Göteborg)

Jag anar dödens skugga. Jag vet att våra öden ligga i hopar på nornornas bord. Jag vet att icke en droppe regn sig suger i jorden som icke är skriven i de eviga tidernas bok. ... Genomborrad av ljus skall jag dö, då jag trampat all slump med min fot, skall jag leende vända mig bort ifrån livet. (Edith Södergran ”Framtidens skugga” s 346; 1920)

Du, som i nyårsnatten skådar ned från dina fjärran stjärnevärldar på vintervita öar, frusna fjärdar, på mig, ditt dödsinvigda, torra träd, din martall i sin skreva, skänk mig en sista vår att leva i några gröna barr! Du, som gör under, låt skymta några leende sekunder grönt barr på dödens ved! (Arvid Mörne “Bön i nyårsnatten” s II:223; 1876-1946)

Han som hette Gud var en stor karl, hundra gånger större än far, fastän far närapå var den längste i byn. Och Gud hade ett väldigt, svart helskägg. Och nu låg han framstupa bakom något moln och tittade ner på Knut (Toring), när han olovandes var på väg till Gölabäcken. ... Gud blundade aldrig en sekund, han höll alltid noggrann utkik, och han skrev upp allt han såg, så att han skulle komma ihåg det. Nu skrev han upp, att Knut gick till bäcken genom rågåkern. ... Efter en stund gick han hem igen, tillfreds med sig själv. För nu var Gud tvungen att stryka ut vad han nyss skrev: Han gick inte till bäcken. (Vilhelm Moberg "Sänkt sedebetyg" s 72; Barnet)

Ofta stod jag och såg på begravningarna. . . . Vad synderna kändes svåra just då och den förestående domen förfärlig! Gud satt där uppe i himlen med sin räkenskapsbok och skrev upp alla mina synder. Hur skulle jag kunna bestå! (Runa Ohlander "Hemsocknen som jag minns den" s 240; Anderstorp 1910-talet)

Herr Behring tog May upp på sitt knä, lade sin arm beskyddande om henne och började så berätta: "Det var en gång en kung, som hade ett stort rike, vilket han gav åt sitt folk. Var och en fick en bit att sköta och bo på, och ingen behövde betala det minsta för det som han fick. Men det var dock något, som folket hade att iakttaga; de fingo ej handla mot den lag, som konungen givit dem. ... Var gång, som de bröto hans lag, lät han uppteckna det i en stor bok. Då boken blev fullskriven, beslöt konungen fördärva det folk, som en gång var hans. Men innan dess ville han dock se till, om folket ej ville bättra sig. Han sände dem sin egen son för att denne skulle lära folket att hålla konungens lag. Så lärde han dem också ett underligt ord, han lärde dem säga: "Förlåt!" Alla de, som ångrade att de brutit sin konungs lag och så i sina hjärtan ropade det ordet, deras försyndelser blevo utstrukna ur konungens bok, och de blevo åter sin konungs barn. ... Nu är det så i det landet, att några av folket lärt sig förstå, huru skönt det ordet är, som konungens son lärde dem bedja, men många, många finna det omöjligt att få ordet över sina läppar. De tycka, att de äro så bra som de äro, de glömma den där boken, i vilken alla deras stygga tankar, ord och handlingar stå uppskrivna." (Hillis Grane "Petronella, Mary och skolfröken" s 11-12; Barnbiblioteket Gullvivan 1922; tidigare upplaga 1907)

John Landquist ... gav mig ... moralisk styrka, mod och tillförsikt att fortsätta på den väg jag slagit in på genom att låta mig ta del av hans stora avhandling, "Om Gud", där han logiskt och vetenskapligt klart och bindande bevisade att det omöjligt kunde finnas en personlig Gud. ... Djupt, djupt inne i mitt väsen fanns alltid en hemlighetsfull misstanke eller en dunkel oro, att det hela trots allt skulle sluta med rannsakan, redovisning och dom - att man en dag skulle stå där avslöjad, avklädd och dömd. (Sven Lidman "Lågan och lindansaren" s 264-265; Uppsala år 1900)

Stundom händer det, att människors synder icke blifva upptäckta i detta lifvet. Hvad mer? Månne därför varningen i vår text skall varda om intet? Bort det, men de blifva förvarade intill domens dag och då - skall hvarje synd komma i dagen. Hvarje synd, som människorna begå, skrifves in i Guds minnesbok. Om vi bekänna och ångra våra synder, skall Jesu blod utplåna dem alla. Men om vi icke ångra dem, så skola de komma att kvarstå i Guds bok. På domens dag skall denna bok framtagas, och då är det säkert, att våra synder skola drabba oss. (Richard Newton "Bibelns varningar" s 143)

Kristina sade: Det vita folket, som var kristnat och visste vad rätt var, åsamkade sig stor skuld inför Gud, när de hanterade indianerna så illa. Petrus Olausson brukade säga, att de röda var under Guds dom och skulle förgås därför att de inte lät kristna sig frivilligt. Men hon kunde aldrig tro att vildar som inte kände evangelium ådrog sig någon straffdom av Herren. ”Om nåra skulle straffas, så ä dä de krestne!” Och Samuel Nöjd gav upp ett skrockande skratt av hån: De vita hade kommit till indianerna med koleran, smittkopporna och veneriska sjukan. När de nu kom med kristendomen också, så trodde indianerna förstås att det var fråga om något nytt djävulskap, som skulle luras på dem. Undra på att de var misstrogna och spjärnade emot! (Vilhelm Moberg ”Sista brevet till Sverige” s 70; De röda yxorna brynas)

Efter kvällsvarden lades nya bördor med torrgrenar på elden, som inte uppehölls för att de behövde värme, utan för myggens skull. Ingenting annat än brinnande eld jagade undan myggsvärmarna. ... Alla klagade över denna nya plåga, och Fina-Kajsa allra mest. Hon hade stått emot skörbjuggen och stormarna på havet, elden på ångvagnen och kolerapesten på ångskeppet – skulle hon nu bli ihjälstucken och oppäten av såna här små eländiga djurkryp, innan hon kom fram till sin son och fick se hans gård? Nej, det skulle nog inte Gud tillåta: Han borde räkna henne tillgodo, att hon under sitt liv gått flera tusen mil om söndagarna för att få höra Hans ord. Om Gud var rättvis, så stod hennes långa kyrkväg uppskriven i Hans bok. (Vilhelm Moberg ”Invandrarna s 229; Hem till en främmande skog)

Mitt emot Kristina satt ogifta Ulrika i Västergöhl. ... Ingen av passagerarna hade hållit sig så frisk som hon. ... Men allra märkligast var att tjugo års skörlevnad inte hade satt några synliga märken på Gladan. Sedan hon anslutit sig till Danjels lära hängav hon sig inte mera åt horeri, och på sistone hade Kristina börjat tro att hennes sinne hade blivit förbättrat. Hon var snäll emot Danjels moderlösa barn och tog väl hand om dem, det märkte de nu alla. Det såg ut som om hon allvarsamt ville sona sitt liv i hordom: i Guds skuldbok stod det mycket upptecknat om Ulrika i Västergöhl, varje gång hon upplåtit sin kropp till otukt stod uppskriven. Själv trodde hon att Jesu blod redan hade tvättat henne ren och att hennes synder låg som en hög lortiga underplagg inknutna i Frälsarens svetteduk. (Vilhelm Moberg ”Invandrarna” s 91-92; Färd med ångvagnen)

ca 1800 och tiden dessförinna

Snart den stora skiljo-dagen, Gryr wid Åskans blixt och flod; har din wandel warit god, Blir du af den handen tagen Som til dygdens lön förmår Af en god Gudomlig wilja, hwetet ifrån ogräs skilja. Tänk på Döden, . . . Timman slår. (Carl Michael Bellman "Zions högtid" s 37; betraktelse över evangelium femte söndagen efter trettondedagen; Matt 13:24)

Så er da himmel, jord og vand opmuntret ved min skabermand; jeg gik omkring blandt tusind ting, Gods forsyn spores ved enhver isaer. Bekymret sjael, så ser du dog, at alting står i Herrens bog! Ihvor det går, så véd jeg grant, mit navn står tegnet deriblandt; Gud kommer vist min tarv ihu endnu; han rammer nok den rette tid, da himlen den skal blive blid; jag tør måske vel få at se min vinter blivet til en vår i år. (Ambrosius Stub "Den kedsom vinter gik sin gang" s 17)

Dödsdagar förtecknades i så kallade dödböcker, varav ett antal är helt eller delvis bevarade från medeltiden i Skandinavien. Ytterligare ett antal är kända från litteraturen, men finns inte kvar. Från domkyrkan i Lund kommer det äldsta i Norden skrivna dokument som är bevarat i original, det så kallade "Necrologium Lundense". Det innehåller en rad olika texter, bland dem dödboken från domkapitlet i Lund, vilken togs i bruk då den nya domkyrkan uppfördes för det år 1103/04 inrättade ärkebiskopssätet. Kryptan och dess högaltare invigdes den 30 juni 1123; antagligen var det då som dödboken upprättades. Den innehåller omkring 80 skrivarhänder från 1100-talet. Från den 1 januari till den 31 december förtecknades här dödsdagar för kapitlets medlemmar vid domkyrkan samt andra personer som stod i broderskaplig förbindelse med detta, i synnerhet sådana som hade skänkt gåvor till domkyrkan. De förtecknade personerna skulle hållas i åminnelse på årsdagen efter sin död. Exempelvis omnämns den 8 februari en kvinna, som hade givit bröderna fyra solidi guld, och den 4 maj en ung flicka vid namn Anna vid S:t Peters kloster i Lund, om vilken inget övrigt står att läsa. Från det medeltida Sverige finns två anniversarietexter bevarade, från Uppsala domkyrka och Strängnäs domkyrka, båda från 1300-talets mitt. Åminnelsemotivet kunde också ta sig andra uttryck. Om detta gavs föreskrifter vid stiftssynoderna, möten för stiftets präster som i princip skulle hållas årligen. I Skara bestämdes år 1472 följande: Varje söndag efter predikan skulle i varje församlingskyrka namnen på kyrkans avlidna välgörare och skyddspatroner samt grundläggarna av katedralen i Skara läsas upp, för att församlingen på så sätt skulle uppmanas till förbön. (Bertil Nilsson "Kyrka och lärdom" s 148)

"Detta borde I betänka", (sade den salige Jon till Norges konung Magnus), " (I) som är satt här i världen till hövding och domare över folket och som själv skall svara inför den domare som kommer på den yttersta dagen att döma all världen, envar efter vad han är värd. Främst I borde tänka på att fälla rättfärdig dom, ty till varje dom och ting kommer Gud allsmäktig med sina heliga och ser till goda män och rätta domslut. Men dit kommer också Fanen och hans svarta änglar, seende till onda mäns verk och vrånga domar, och först när domen stundar vid tidernas slut skall det rätta få överhanden. Betänk nu, herre, vilken eld som är hetast, den som tänts i ekestocken och uppgjorts i ugnen eller den som flammar i torrt ris. För eder, herre konung, kan det gå så att I varder kastad i den eld som tänts i ekestocken, därest I fäller vrång dom. Men dömer I rättvist, konung, då kan i hoppas att blott bli renad i purgatorii eld, den lilla flamma som brinner i det torra riset." (Gunnlaug Leifsson "När Jon präst räddade sin landsman Gisl" s 123-124)

En sal ser jag, mer än solen fager, guldtäckt, på Gimle stånda; där skola dygdiga skaror bo och idel lycka evigt njuta. Då kommer den väldige till världsdomen, den starke ovan, som styr allt. Han domar fäller, frid stiftar, stadgar vad evigt skall stånda i helgd. ("Voluspa" s 12; Gimle = människornas nya boning)

Enligt framställningen i (Muhammeds) äldre uppenbarelser tillgår domen helt enkelt så, att den himmelska boken slås upp, hvari alla människornas handlingar äro upptecknade, och utslaget afkunnas i enlighet därmed. Hvarje människa erhåller en förteckning öfver sina handlingar och får sjålf läsa upp den. Får hon den i högra handen, är det tecken på, att hon blir belönad, men hvar och en, som får den stucken i sin vänstra hand, kan däraf sluta till sin fördömelse. De salige ställa sig på Allahs högra sida, de fördömde på hans vänstra, och de frommaste erhålla sin plats allra närmast hans tron i tre grupper. Detta enkla förlopp utmålas i Muhammeds senare framställningar alltmera utförligt. Gud väger nu gärningarne på en våg. De fördömde söka urskulda sig, men deras tids profeter vittna mot dem. Omedelbart på domen följer belöningen eller straffet. (C. Brockelmann "Islam från dess uppkomst till närvarande tid" s 153-154; Muhammed och hans lära)

När domedagen kommer, skola människorna (enligt Koranen) vara såsom kringhvirflande stoft; den, hvars viktskål är tung av goda gärningar, skall föra ett lustigt lif, men den, hvars viktskål är för lätt, kommer i helvetets afgrund och glödande eld. I de gudfruktigas paradis är svalka, vatten, mjölk och vin, som icke förorsakar hufvudvärk och icke omtöcknar förståndet, och evigt unga jungfrur med stora svarta ögon "liksom pärlor, som äro gömda i sina musslor", mottaga de gudfruktiga under törnfria lotusträd och skuggrika talhaträd, men de otrogna skola dricka kokhett vatten, till dess deras inälvor brista. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 539)

Seden (i det gamla Egypten) att bevara den döda kroppen från förstöring genom balsamering beror på den föreställningen, att själen på något sätt är förbunden med kroppen även efter döden och blir hemlös om denna går under; den bragtes till fulländning först under Nya riket. Under denna tid (ca 1500-1200 f.Kr.) nedlades i den dödes kista ofta en papyrusrulle, som skildrar den dödes öden, den s.k. dödsboken. ... I senare tid blev Osirisreligionen dominerande. Osiris tänktes ha varit en gammal konung, som blivit dödad och sönderstyckad men uppstått till nytt liv som härskare i de dödas rike. Den döde identifierades med Osiris, och i gudens öde fann man vissheten, att människan ur döden skulle uppstå till ett nytt bättre liv. Ett märkligt kapitel i dödsboken skildrar, hur den dödes hjärta väges mot sanningen inför en domstol, inför vilken han försäkrar, att han icke begått något brott utan övat rättvisa och barmhärtighet; även detta är ett icke föraktligt bevis på egypternas humana sinnelag. (Martin P:n Nilsson-Krister Hanell "Forntidens historia" s 40-41)

Människor har alltid anat att vi kommer att få stå till svars för hur vi levat här på jorden. De har haft en känsla av att det finns någon sorts liv efter döden. I många av dessa religioner finns övertygelsen att Gud (eller gudarna) ställer moraliska krav på hur vi leva. Den som vill inta en ateistisk eller materialistisk ståndpunkt måste göra klart för sig att mänskligheten genom hela sin historia har haft en stark tendens i motsatt riktning. (Gavin Reid "Den andliga dimensionen" s 25)

Sångarna:

De ord och tankar du gestaltar och alla gärningar du gör är gåvan som du nu förvaltar och en gång måste svara för. (A Widegård: Psalmer och Sånger 696:2)

Likt ett skepp, af vinden kastadt Plötsligt till en okänd strand, Än ett år, ack! syndbelastadt, Flytt till evighetens land. Hvad jag gjort och tänkt och velat, Hvad jag brutit, hvad jag felat, Allt, med detta flydda år, I Guds bok nu tecknadt står. (Åström: Psalm 408:3)

Att himlens herrlighet Är mig beredd, jag vet. Det namn som mig är gifvet, Är i Guds bok inskrifvet. Min fröjd skall der ej störas, Min lovsång evigt höras. (Mollerus: Psalm 458:8)

O, led mig med enkla och trygga ord Var dag i ditt rike in Och lär mig att minnas, att denna jord, Och icke blott himlen är din, Att här skall det prövas som värde fått, Allt efter din stränghets lag; Men mät mig, o Gud, med din mildhets mått En gång på uppståndelsens dag. (BE Nyström: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 458:3; jfr Psalmer och Sånger 183:3)

Egna kommentarer och funderingar:

Angående “skriftrullar öppnades ... bokrulle öppnades”, se Upp 5:2b-3. Angående ”livets (bokrulle)”, se Upp 17:8b. Angående ”de döda (kropparna) dömdes”, se Upp 11:18a. Angående ”enligt/angående deras gärningar”, se också Upp 2:23bb.

Den som har Sonen har livet. Den som ej har Guds Son har inte livet. (1 Joh 5:12)

Ytterligare studier:

2 Sam 24:2-9; Esra 2:62; Ps 87:6; Jes 3:11; Jer 17:1; 22:30; 2 Kor 5:10; Upp 3:5; 20:13,15; 21:27; 22:12.

René Kieffer "Kristi uppståndelse och den allmänna uppståndelsen"; Svensk Exegetisk Årsbok 46 (1981): 111-127.

Meredith G. Kline "First Resurrection"; Westminster Theological Journal 37.3 (Spring 1975): 366-375 (Rev. 20:12-13).

Werner Georg Kümmel "Futurisk och presentisk eskatologi i den äldsta urkristendomen"; Svensk Exegetisk Årsbok 24 (1959): 54-71.

Jan Lambrecht "Final Judgments and Ultimate Blessings: The Climatic Visions of Revelation 20:11-21:8"; Biblica 81 (2000): 362-385.

Chuck Lowe "'There is No Condemnation' (Romans 8:1): But Why Not?" Journal of the Evangelical Theological Society 42.2 (June 1999): 231-250.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-08-10; 2012-07-28; 2015-10-24; slutlig version 2018-08-07)

Till sidans topp

---

20:13 Och havet gav de döda (kropparna), de (som var) i det. Och döden och Hades gav de döda (kropparna), de (som var) i dem. Och de ’dömdes ner’/fördömdes (א,*א), var och en, enligt/efter sina gärningar.

Ord för ord (28 ord i den grekiska texten): och gav '-et hav'/havet de döda de i det och '-en död'/döden och '-et hades'/hades gav de döda de i dem, och (de)-dömdes-ner var-och-en enligt '-na gärningar'/gärningarna sina.

1883: Och hafvet gaf igen sina döda, och döden och dödsriket gåfvo igen sina döda, och de blefvo dömda hvar och en efter sina gärningar.

1541(1703): Och hafwet gaf igen de döda, som deruti woro; och döden och helwetet gåfwo igen de döda, som uti dem woro; och det blef dömdt om hwar och en, efter deras gerningar.

LT 1974: Haven gav igen de döda, som var i dem, och jorden och de dödas rike överlämnade de döda som fanns i dem. Alla blev dömda efter sina gärningar.

Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Kungen) drog sig till minnes så många ting som han hade samtalat och som/då han hade ’dömt ner’/fördömt (Vasti). (Ester 2:1b, Grekiska GT)

(Den här sången skall sjungas uppå Judas' jord/land: "Herre,) Dina döda (kroppar) skall stå upp, och de (som är) i minnesgravarna skall resa sig." (Jes 26:19a, Grekiska GT)

(Salomo sade till Herren:) “Du har en (rättslig) myndighet av liv och död. Du leder ner in i Hades' portar och Du leder upp.” (Salomos Vishet 16:13)

(Jesus, Syraks son, sade: “Gud) kommer att finna var och en enligt/efter hans gärningar.” (Syr 16:14b)

Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till de skriftlärda och fariseerna:) ”Ninevitiska män skall stå upp i sällskap med det här släktet i/vid domen och skall ’döma ner’/fördöma det. ... En drottning av/i sydvind/söder skall resa sig upp i sällskap med det här släktet i/vid domen och skall ’döma ner’/fördöma det.” (Matt 12:41a,42a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Människans Son står i begrepp att komma i Sin Faders härlighetsglans i sällskap med Sina budbärare och skall då ge tillbaka till var och en enligt hans gärningar (א*). (Matt 16:27)

Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Jag har dödens och Hades' nycklar. (Upp 1:18b)

Jag skall ge er, var och en, enligt * (א*) gärningarna. (Upp 2:23b, ”Thyatira”)

Och den som sitter ovanpå (den ljusgröna hästen), ett namn åt honom (var) död (א,*א). Och Hades följde (hela tiden) * (א,* א) honom. (Upp 6:8ab)

Exegeter, evangelister med flera:

Att börja med:

Melker älskade sina barn med en stormande kärlek, och då och då funderade han över dem. ... Niklas skulle få det lätt i livet, det visste Melker. Men så var det Pelle, hur skulle det gå för honom? ... Han (som) grubblade över varför det sjöng i telefontrådarna så att man ville gråta när man hörde det, och varför träden susade som om de sörjde över nånting och hur det kom sig att havet brusade så dystert, var det för alla döda sjömäns skull, frågade Pelle med tårar i ögonen. (Astrid Lindgren "Vi på Saltkråkan" s 150)

“(Döden och dödsriket) är som två omättliga odjur, som slukat alla gångna generationer men nu tvingas att kasta upp sitt byte.” (Olaf Moe "Johannes Uppenbarelse" s 251)

Pelle Dieden var här en stund före jul och berättade litet från Norge. Pontus de la Gardies dotter är gift i Norge. Hon hade berättat för Pelle, att hennes morfar, greve Löwenskiöld, blivit förd till tvångsarbete i Nordnorge jämte ett flertal andra betrodda män från sin bygd som vedergällning för att några norrmän i en by i närheten knotat, när en tysk soldat i en biografkö trängt sig före alla andra och i övrigt uppträtt oförskämt. Grevstackarn hade ingen aning om att någon bioföreställning ägt rum ens en gång. Sådan är den tyska rättvisan. Och sedan greven bortförts, körde två lastbilar fram till slottet och en hoper tyska soldater stövlade in och tog allt vad di kom över, bland annat 2.000 flaskor vin, alla konserver, all tvål, inte ens en enda liten tvålbit till ett spätt barn fick di behålla. Sen söp soldater sej redlösa och tvingade gamla grevinnan att koka té klockan 3 på natten. På Grini påstod Pelle, att enligt vad hon hört norrmän, som varit där bedyra, får di stryk i bästa fall 3 gånger om dan, i annat fall 4 gånger om dan. Ve dom när vedergällningens dag kommer. (Astrid Lindgren "Krigsdagböcker 1939-1945" s 151; 1942-12-25)

En höstmorgon år 1914, under det stora krigets första år, utbredde sig en rätt stark dimma över den lilla fredliga och av världshändelser nära nog oberörda trakt, där Den fridsamme hade sin bostad. ... För första gången hörde han under denna morgon ett ljud utifrån världen. En stark och grov stämma ropade inne i dimman: ”Herre Gud, var så nådig och hjälp de krigförande! Ja, ja, ja, var nådig mot de krigförande!” Han stannade och lyssnade. Orden trängde tydligt fram i dimman, men ingen människa syntes till. ”Herre Gud, var så nådig och hjälp de krigförande! Ja, ja, ja, var nådig mot de krigförande, för de har det allt bra svårt. Blodet flyter i dikena som vatten. Ja, ja, ja, Herre Gud! ... Likhögarna ligger på åkern, stora som halmstackar. Ja, ja, ja, hjälp de krigförande!” ... (Den fridsamme) sträckte ut sina armar och talade till dimman: ”Bli kvar, dimma, bli kvar! ... Låt mig och mitt folk gå här inne stilla vid vårt arbete utan att störas av rykten om främmande människors olyckor!” ... Innerst inne i själens djup ... tänkte han (dock) med förtvivlan på den stund, då han måste lämna det jordiska och föras inför sin domare. Och han visste, att i den stunden skulle kvinnan som gick och ropade på vägen komma att stå jämte honom inför Guds tron. Och till honom skulle Gud fader säga med sträng röst: ”Jag släppte en storm lös över jorden i din tid. Hur kom den tanken till ditt hjärta, att du skulle gömma dig undan stormvädret?” Då ville den fridsamme försvara sig och säga: ”Det var övermänskligt, det som du begärde att jag skulle göra. Jag teg stilla, därför att jag ingen utväg såg. Det hörde inte till min syssla att dämpa din storm. Jag fruktade att jag mera skulle skada än gagna.” Då skulle den högste domaren säga: ”Jag vet, att jag inte hade givit dig förstånd nog att dämpa stormen. Men jag hade givit dig krafter nog för att visa medlidande och öva barmhärtighet.” (Selma Lagerlöf ”Dimman” s 503-511)

Det är mörkt. ... Det ser ut som om ångbåten är överlämnad åt sin egen vilja och går vart den vill. "Nu kastar de Pavel Ivanytj i havet", säger soldaten med armen i band. "Ja. Sådan är seden," (säger Gusiev). "Men det är bättre att ligga hemma i jorden. Då kan åtminstone ens mor komma till graven och gråta." ... (Gusiev) drömmer att ... han sover i två dagar och på tredje dagen vid middagstid kommer två matroser uppifrån och bär ut honom från lasarettet. De syr in honom i segelduk och för att han skall bli tyngre lägger de in två järnstänger bredvid honom. Insydd i segelduken liknar han en morot eller en rättika, bred vid huvudet och smal vid fötterna. - Före solnedgången bär de ut honom på däck och lägger honom på en planka, den ena ändan av plankan ligger på relingen, den andra på en låda, som är ställd på en pall. Runt omkring står de permitterade soldaterna och befälet barhuvade. "Välsignad vare vår Gud", börjar prästen, "nu och i evigheters evighet!" "Amen!" sjunger tre matroser. De permitterade och befälet gör korstecknet och sneglar ned på vågorna. Det är konstigt att en människa är insydd i segelduk och att hon strax skall flyga ned i vågorna. Kan det verkligen hända envar? Prästen beströr Gusiev med jord och bugar djupt. Så sjunger man "Evigt minne". Den vakthavande officeren lyfter ena ändan av plankan, Gusiev glider nedför den, flyger ut med huvudet nedåt, sedan gör han en volt i luften och - plums! Skummet betäcker honom och ett ögonblick går förbi och han försvinner i vågorna. Han går hastigt till botten. Når han ända ned? Till botten är det fyra verst, säger man. När han sjunkit åtta, tio alnar, börjar det gå saktare och saktare, han vaggar lugnt liksom om han funderade och strömmen tar honom så att han far fortare åt sidan än nedåt. Men så möter han under vägen en flock med fiskar som kallas "lotsar". När fiskarna får se den mörka kroppen stannar de som fastnaglade och plötsligt vänder alla om på en gång och försvinner. Efter en knapp minut simmar de åter pilsnabbt fram till Gusiev och börjar genomtränga vattnet kring honom i sicksack ... Efter detta visar sig en annan mörk kropp. Det är en haj. Värdigt och motvilligt, liksom om den inte lade märke till Gusiev, simmar den fram under honom och Gusiev sjunker ned på hajens rygg, därefter vänder den sig med buken uppåt, gonar sig i det ljumma, genomskinliga vattnet och öppnar lättjefullt gapet med två rader tänder. "Lotsarna" är hänförda, de stannar och ser efter vad som nu skall ske. När hajen har lekt med kroppen sticker den motvilligt gapet under den, rör försiktig vid den med tänderna och segelduken rivs sönder längs hela kroppen, från huvud till fot. En järnstång faller ut och när den har skrämt lotsfiskarna och slagit hajen i ena sidan sjunker den hastigt till botten. (Anton Tjechov "Gusiev" s 265-268)

För övrigt medför jag från Ringebo kyrka (i Gudbrandsdalen) inga andra minnen än dem av ett vackert tänkespråk: "mors bona vitae perfectio", - döden, om god, livets fulländning - och av en gammal kuriös målning, föreställande en familj, som varit kyrkans gynnare och välgörare. I mitten av tavlan stå far och mor, vid sidan av far fem manliga ätteläggar, ordnade, tripp trapp trull, efter storleken; vid sidan av mor, lika många feminina, strängt ordnade efter samma grundsats. Alla hava kinderna spända som vindgenierna på gamla kopparstick. Ovanför dessa figurer är målad en scen ur Yttersta Domen, i vilken samma familj naturligtvis förekommer och för sin frikosighet mot kyrkan belönas med en plats bland fåren på högra sidan. (Viktor Rydberg "En vandring i Norge" s 76; Göteborgs Nyare Handels- och Sjöfartstidning 21 augusti - 27 november 1858)

Att fortsätta med (hembygden):

Nu när döden flinade (Maj-Britt) i ansiktet bestod den bara av frätande fasa. "Nu kommer änden över dig, ty jag ska sända min vrede mot dig och döma dig efter dina gärningar. Och I skolen förnimma att jag är Herren." (Karin Alvtegen "Skam" s 299)

I Bottnaryds träkyrka finns 300 år gamla målningar på väggarna och i taket. ... I taket ser vi de stora sluthändelserna så som de är förutsagda av Jesus. De döda stiger upp ur sina gravar. Det är så åskådligt som om det vore de avlidna Bottnarydsborna som lämnar sina vilorum på kyrkogården. Man ser också hur havet ger igen sina döda. (Gunnar Blomgren "Yttersta domen i Bottnaryd"; Jönköpings-Posten den 18 november 1994)

Jönköpings innevånare för omkring etthundra år sedan var betydligt gladare och gemytligare än våra dagars människor (nu år 1968). . . . Vad kunde då skänka människorna mera än teatern med dess skenvärld, där allt oftast slutade lyckligt. Det onda fick sitt straff och dygden sin belöning. (Björn Palmgren "Jönköpings teater under förra seklet" s 114)

De första som i familjeform emigrerade från (Åker) var från Galtås Norregård, med stort och smått i familjen. En farofylld seglats väntade dessa, det tog månader över atlanten. För många tog den medhavda maten slut, andra insjuknade och fick aldrig se det förlovade landet. Havets böljor blev deras sista vilorum. (Sven Carlsson "Utvandrarna från Åker" s 108)

Att fortsätta med ('nationerna'):

Det är uppenbart att Koranen delvis är beroende av judisk och kristen tradition. De grundläggande föreställningarna är gemensamma. Många bibliska personer och berättelser återfinns i Koranen. Gud är världens skapare och människorna skall ställas till svars för sina gärningar, då Gud dömer världen på den yttersta dagen. Den skall föregås av naturkatastrofer och de dödas uppståndelse. Då väntar himmel och helvete som belöning eller straff. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 117)

En dag i framtiden kommer (enligt judendomen) de dödas kroppar från alla tider att stå upp ur sina gravar, själarna kommer att kallas från de orter och de tillstånd åt vilka de varit anförtrodda och båda kommer att återförenas liksom under sin existens på jorden. Då kommer Gud att uttala sin dom, välsignande eller fördömande, över varje mänsklig varelse, kropp och själ, i närvaro av alla generationers tallösa skaror. Det är med läran om återuppståndelsen som med andra trossatser: Variationer i uppfattning är fullt tillåtna. De återuppståndnas kroppar har föreställts som omgestaltade, nästan fullkomligt förandligade, och man har tänkt sig dem som alltigenom materiella. Somliga har antagit att återuppståndelsen kommer att vara för evigt. ... Men det finns gränser för den fantasins frihet som tillåts individen. Traditionen kräver att en jude fasthåller vid tron på Belöning, Odödlighet och Återuppståndelse i någon form. ... Enligt traditionen kan ingen acceptera mindre än detta och fortfarande vara en ortodox jude. ... För modernisterna har detta komplex av trosföreställningar förlorat mycket av sitt innehåll. ... Men ... med sina förfäder och sina traditionalistiska samtida fortsätter de judiska modernisterna att tro att fastän människan dör, lever hon vidare och den kosmiska rättvisans vågskålar väger alltid jämnt till slut. (Milton Steinberg "Judendomen - Idéer och trosföreställningar" s 136,138)

Det var visst något annat jag såg - i Kiel. Svält! Barn med hungriga ögon, hungriga leenden och kroppar, nästan utmärglade - barn, krigsförstörda av umbäranden, sjukdomar, barn med lillgamla ansikten, sådana som vittnar om något som är besegrat. Och skräck . . . Men det var ju i Kiel, som ligger långt bakom oss, i natten! Ja, men är det ej likadant i Hamburg, i Berlin? Överallt? Har ej 6-7 års vansinne, som håller på att följas av mångårig idioti, överallt i ett krossat land satt sina spår? Jag tror det! Men hon, som satt mitt emot mig, och äter sig in i en behaglig ro, känner hon något av detta? Nej - jag tror inte hon gör det. Den klass hon tycks tillhöra har alltid ätit sig in i samhällena, bitit sig fast och satt sig ned över allt annat. Och jag tror att det där hungriga utsvultna släktet, vars barn har hungriga ögon, hungriga leenden, hungriga magar, jag tror, att det en gång skall hålla räfst . . . Ve de mätta då! (Eyvind Johnson "Funderingar på en resa, med hänsyn till ett smörgåspaket" s 33-34; 1921-11-12)

Vi begrovo (mannen), såsom det är vanligt för en sjöman. Insydd i en segeldukskista och med den fästad vid ett bräde med tyngder vid fötterna och beledsagad av några enkla sjömäns böner och sång sänktes han ner i Atlanten. Nu vilar han, insvept i de svenska blå och gula färgerna, i ett av Atlantiska Oceanens många rum. Och alla viskade av hjärtat frid över den för oss nu än mer kär vordne sjömannen. ... Med Gustaf Almérs död hade ett tragiskt levnadsöde fått sin avslutning. Alla voro vi gripna av dels medkänsla, dels den märkvärdiga känsla, som gör sig förnummen, när en skeppskamrat går bort. Det finnes ingen jämförelse mellan en begravning på land och en sådan på sjön. Den lättsinnigaste blir vid detta tillfälle allvarlig. (Carl Fr. Peterson "Skeppsprästen på Canton" s 77,79; omkring år 1900)

Den ur havet uppfiskade var en man på omkring fyrtio år, således i sin bästa ålder. Det var tredje gången han räddade sig från förlist fartyg genom simning. ... Kaptenen föreslog, att vi skulle hålla en minneshögtid efter de bortgångna och såmedelst förrätta ett slags begravning. Han kallade på Knut Lind, vilken han ansåg mest värdig att läsa ritualen. Denne tog sin bibel och läste Upp. 20:11-15. ... Alla ombord avhörde de allvarliga bibelorden stående. När han läst till slut, knäppte han samman sina händer och bad en brinnande varm bön för alla, som äro i fara och i synnerhet för dem, som med oförändrat sinne stå i begrepp att träda inom evighetens område. Därefter avslutade han sin bön med "Fader vår". (Carl Fr. Peterson "Skeppsprästen på Canton" s 26-27; omkring år 1900)

Där (i dansen) möter en mö sin gut, som skall till Lofoten, och tager sig en sväng med honom. Icke så sällan för sista gången. Hur mången käck gosse har icke "blivit borta" i Lofoten. Västfjorden är en stor kyrkogård med många vitnade människoben i sitt djup. Där går icke en vecka utan att någon blir borta. Vågorna slå över honom och det stora äventyret fortgår i vaeren. Han saknas knappt bland de 30.000 äventyrarna, om icke i en stuga på ett naket skär av en moder eller käresta. ... Gossarna lova brev, de efterlängtade Lofotbreven. ... En enda gång, den 2 februari, Kyndelmässodagen, ha kvinnfolken en liten festlighet, som kallas käringjulen. Då är rengöringen länge sedan överstånden och då är, men först då, julen slut. Över backar, efter stigar och på vägar gå från morgon till kväll käringar och flickor gård emellan och dricka kaffe, äta levser och läsa Lofotbrev. (Pelle Molin "Ådalens poesi" s 171-172; Mor utrustar Lofotenfiskare)

Kapten kom förut och såg på den döde matrosen. "Ja, Mart är gången", sade han. "Han har sitt ankare i bottnen för alltid och behöver inte slåss med stormen. Han var en god matros, och jag är glad att jag alltid behandlat honom väl, och jag hoppas att Vår Herre skall komma ihåg att jag var den siste, som gav den stackars gamle sjömannen en sup. Det skall kommas ihåg vad man gjort till en av de minsta, säger den goda boken." "Kapten", sade jag, "Martin sade till mig i går kväll att han kände kapten så väl, att han visste ni skulle giva honom en bit ny segelduk till likkista och en god tyngd vid fötterna så han kunde ligga stilla på bottnen och inte flyta upp." "Och det skall han få", sade kaptenen. "jag skall genast ge segelmakaren order att ta mått och skära av en bit av vår bästa segelduk och ett ordentligt stycke tackjärn skola vi lägga i." På eftermiddagen hölls begravningen. Rårna brassades back, flaggan hissades på halv mast och den döde, som blivit lagd på en lucka övertäckt med engelska handelsflaggan, bars till relingen. Ena ändan av båren lades på relingen och medan den andra hölls av bärarna, läste kaptenen den vanliga ritualen. Det ljöd vackert och högtidligt därute på oceanen, i synnerhet orden om honom som är uppståndelsen och livet. Då läsningen var slut, lyfte kamraten sakta den inre ändan av båren och kroppen gled av och försvann i djupet. "Adjö, Mart", sade vi och sågo över relingen efter honom. Så brassades rårna åter för vinden, flaggan halades ned och vi fortsatte vår resa. (Röl Gording "Ismael Hagarson" s 210-211)

Två nätter till, och vi hade full last, etthundrafemtio negrer. ... De stackars fångarna i lastrummet behandlades så väl man gärna kunde. ... (Kaptenens) vård om negrerna hindrade dock ej att många dogo under de första dagarna till sjöss. Strapatserna under marschen - kanske flera dagsresor långa - till kusten, det ovana livet och sjösjukan, kanske grämelse hos några, gjorde sitt till att befria dem från eländet. De döda kastades helt enkelt överbord utan ringaste ceremoni. Ibland då vi kommo på däck efter frivakten och frågade, hur allt gått, medan vi vilade, kunde svaret helt lugnt bliva. "Å, som vanligt, inga seglare ha synts till, vädret har varit vackert, men en neger dog och vi kasta den överbord." Och kanske tillägget: "Skada då, det kryper ihop på fraktpengarna och vår procent." (Röl Gording "Ismael Hagarson" s 182-183)

Kristina lyssnade till en begravningspsalm: En jordfästning ägde rum på läsidan av akterdäck. Karl Oskar tillade: ”Flickan med halsbölden hade dött i dag.” ... Kristina låg tyst litet och lyddes till psalmsången uppifrån däck, den ljöd helt svagt hit ner. Därpå sade hon: ”Jag unnrar ...?” ”Va för nået?” ”Om di döa ...? Sänkes di döa ner i sjöen?” ”Ja. Di kan int'ha liken liggandes på skeppet.” ”Kan tänka dä. ... Di döa sjunker ti sjöbotten. ... På sjöbotten vilar en stilla ... Tror du int', Kal Oska ...?” ... I sängarna omkring låg de sjuka stilla och lyssnade till sången, som trängde ner till mellandäck genom den öppna luckan. Den ljöd högre, orden kunde urskiljas – psalmen gick långsamt och släpande: ”Du snöda värld, farväl! Till himlen far min själ! Där vill hon hamnen hinna ...” ... Det var en människokropp mindre ombord – och ur den skäppa jord, som fartyget förde med sig från sitt hemland, var nu tre skovlar tagna. ”Nää, Kristina”, bröt Karl Oskar tystnaden, ”nää – vi ska nock komma i lann, du och jag – vi ska säkert komma i hamn i Amerrka!” (Vilhelm Moberg ”Utvandrarna” s 355-356; Ur en skäppa jord från Sverige)

"Hör ni, herrar! var snäll 'emot de stackars tjuva'," sade (Ellin). ... "Hur så, Ellin? vill du då, att man skall spara rövare , mordbrännare, skälmar, tjuvar och tattare?" "Nej! nog vet jag, att många bland dem äro riktiga stora bestar. Och dem må Göran gärna ta och halstra. Men där äro också andra, som icke hade ett Guds fän att äta, för sig och barna små, med mindre de skulle tugga alebark och svälja save. Dem skall Göran skona, tills Guds dag kommer, ty Gud fader han kan fördöma dem, om han vill och tycker i sin stora vredes nåd. ... Lille Brune-Per skall Göran skona. Han är ifrån Vrigstad, bort som om Nydala till; men han har hustru och barn ända långt i Rumskullsocken, om Eksjö." (Carl Jonas Love Almqvist "Tre fruar i Småland" s 170-171)

En kvick men oförskämd oppositionsskribent var "Aftonbladets Palmaer" så kallad därför att han en tid var medarbetare i Hiertas tidning. ... År 1835 lämnade Palmaer huvudstaden, där han vistats en längre tid, och återvände till sin hembygd Östergötland. Han försökte nu vinna anställning som bibliotekarie eller adjunkt vid gymnasiet i Linköping, men förgäves. Då lät han genom sin elaka men ovanligt kvicka satir "Yttersta domen i Kråkvinkel" biskop och domkapitel veta i vem de stungit hade. Författaren skildrar där en dröm, som han haft. Det är ärkeängeln Mikael, som blåser i domsbasunen, och alla Kråkvinkels avdöda inbyggare skynda att stå upp och framträda inför vår Herre. Men biskop Hedrén saknas. Palmaer träder då fram för ärkeängeln Gabriel och ursäktar den frånvarande med dessa väl valda ord: "Ers Excellens! Ett så högtidligt tillfälle som detta kan svårligen avlöpa utan villervalla. Det är t.ex. rätt kinkigt att i hast få reda på sina arma benknotor, ty den ena ligger här och den andra där. Om jag icke alltför mycket bedrager mig, går herr biskopen på kyrkogården och letar efter sitt huvud." Då log ärkeängeln och sade: "Den gode Guden har inga orimliga anspråk. Han fordrar ej, att biskopen skall visa sig med huvud, emedan Han aldrig givit biskopen något sådant. Gack du och tillsäg biskopen att komma sådan han är!" "Jag uträttade kommissionen", fortsätter Palmaer, "och herr biskopen infann sig äntligen sådan, som han var." De goda Kråkvinkelborna voro samtliga vid gott kurage inför den Högste domaren, "somliga på grund av dumhet och somliga av religiositet". De visade sig ock ha allt skäl därtill, ty när vår Herre en god stund beskådat dem allesammans, så gäspade han. "Och när han det hade gjort, så sade han: 'I ären får allihop; gån och ställen er på min högra sida!' 'Hej, nu äro vi saliga!' ropade Kråkvinkelsborna." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1809-1859" s 199-201)

Rabbi Aqiba (dog ca 135 e.Kr.) brukade säga: ”... domen av flodens släkte varade i 12 månader; domen av Job varade i tolv månader; domen av Gud och Magog, som skall komma, skall vara i tolv månader; och domen av de orättfärdiga i Gehenna skall vara i tolv månader.” (jfr C.K. Barrett "The Gospel according to St John" s 263)

Egna kommentarer och funderingar:

Angående “döden och Hades”, se Upp 1:18b. Angående ”enligt/efter deras gärningar”, se Upp 2:23bb.

Grekiska ord:

katakrinô (döma ner) (i NT + exempel i Apokryferna) Ester 2:1; Matt 12:41-42; Upp 20:13(א,* א) – Salomos Vishet 4:16; Susanna v 41(Theod),48(Theod),53; Matt 12:41-42; 20:18; 27:3; Mark 10:33; 14:64; Luk 11:31-32; Joh (8:10-11); Rom 2:1; 8:3,34; 14:23; 1 Kor 11:32; Hebr 11:7; Jak 5:9; 2 Petr 2:6.

Ytterligare studier:

Joh 5:29; 1 Kor 15:26; Upp 21:4.

René Kieffer "Kristi uppståndelse och den allmänna uppståndelsen"; Svensk Exegetisk Årsbok 46 (1981): 111-127.

Meredith G. Kline "First Resurrection"; Westminster Theological Journal 37.3 (Spring 1975): 366-375 (Rev. 20:12-13).

Werner Georg Kümmel "Futurisk och presentisk eskatologi i den äldsta urkristendomen"; Svensk Exegetisk Årsbok 24 (1959): 54-71.

Jan Lambrecht "Final Judgments and Ultimate Blessings: The Climatic Visions of Revelation 20:11-21:8"; Biblica 81 (2000): 362-385.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-08-11; 2012-07-28; 2015-10-24; slutlig version 2018-08-07)

Till sidans topp

---

20:14 Och döden och Hades kastades in i eldens sjö. Och (א,*א) det här är den andra döden, eldens sjö.

Ord för ord (22 ord i den grekiska texten): och '-en död'/döden och '-et hades'/hades kastades in-i '-n sjö'/sjön '-ens elds'/eldens. och den/det-här den andra död är, '-n sjö'/sjön '-ens elds'/eldens.

1883: Och döden och dödsriket blefvo kastade i den brinnande sjön; detta är den andra döden, den brinnande sjön.

1541(1703): Och döden och helwetet wordo kastade uti den brinnande sjön; denne är den andre döden.

LT 1974: Och döden och helvetet kastades ner i den brinnande sjön. Detta är den andra döden – den brinnande sjön.

Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Jag har dödens och Hades' nycklar. (Upp 1:18b)

Den som segrar må inte/förvisso ej behandlas orättfärdigt ’ut ur’/’till följd av’ den andra döden. (Upp 2:11b, ”Smyrna”)

Levande kastades (det lilla vilda djuret och den falske profeten) in i eldens sjö, den som brinner i/med svavel. (Upp 19:20b)

Hembygdens predikan:

Ingen skilsmässa varder mer. Ty aldrig spänner döden sin svarta vinge i det himmelska ljuset. Det fullkomliga har kommit, och det som är fullkomligt upphör aldrig. ”Ty sorgerna och nöden Ej hitta denna stråt. Och ej skall mera döden De trogna skilja åt. Ej synden skall besmitta, Ej oron skall bebo Det rike de besitta I helighet och ro.” (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Andra årgången s 565, Alla helgons dag, Luk 6:20-26)

Exegeter, evangelister med flera:

Gravstenen ... var i vit marmor ... och det gjorde texten lätt att läsa, som om den lyste i mörkret. Harry behövde inte sätta sig på knä eller ens går särskilt nära för att urskilja orden som ristats in. "James Potter ... Lily Potter ... Den siste fienden som förintas är döden." (Joanne Kathleen Rowling "Harry Potter och Dödsrelikerna" s 344-345)

Jfr ”Jesus sade: ’Faderns rike liknar en man, som vill döda en storman. Han drog svärdet i sitt hem. Han stötte det i väggen för att veta att hans hand skulle vara stadig. Sedan dödade han stormannen.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 89; Thomasevangeliet log. 98)

Men hur tystar man den som ber för själva förintelsen? Döden, denne nervöse bödel som åter och åter fällt mig till marken och stympat och bländat, tvekar inför min bedjande röst. ... En dag skall han falla, välsignad och hjälplös, i det som är kvar av mina armar och inte märka hur min röst försiktigt tar sig bortom hans axel. (Kjell Espmark "Ordens försynta makt" s 73-74; 1998)

Den vi älskar bär oss genom mörkret, genom sorgen, genom livets natt och tomhet, genom tvivlet. Därför fruktar vi ej längre döden, inte dödens skugga, inte ljuset bortom döden. (Bo Setterlind ”Trosvisst” s 243; Den vi älskar)

"I dessa yttersta tider", sade kyrkoherden, "har det timat, att Döden har fått än större makt än någonsin förut. Han härskar över oss och förtrycker oss. Han bärgar in sina skördar före tiden. Han tar våld och grymhet i sin tjänst. ... Det syns inte något slut på hans herravälde. Och nu, när vi lider under Dödens hårda tyranni, nu börjar vi fråga oss: finns det verkligen inte på jorden något, som är mäktigt nog att ta upp kampen med Döden? Och på jorden, det vet vi, finns det endast en enda, som vill stå Döden emot och som är hans ständiga och trogna fiende, och dess namn är Livet. ... (Människor här i Applum) förstår, att livet är större än döden." (Selma Lagerlöf "Bannlyst" s 210-211; Talet om livets helighet)

Ännu en lång tid efter begravningen kom det för mig, att min bror (Sigfrid) ändå inte var borta för alltid. ... Jag hade ju läst i bibeln om bortgångna som hade återvänt. ... I ett tillägg till bönen Fader vår som är i himmelen bad jag Gud att han skulle tillåta Sonen att göra ett underverk till, bara ett enda. Men Jesus gav mig inte vad jag bad honom om. ... Så började jag tro att jag fått höra lögnhistorier i skolan: Han som skulle vara Guds son rådde inte på Döden. ... Jag bad inga aftonböner mer. (Vilhelm Moberg "Din stund på jorden" s 61-62)

I himlen finns idel liv och ingen död. I helvetet finns bara död och inget liv. Här på jorden finns det både liv och död. Om vi är döda i synden här, skall vi leva i himlen. Om vi lever i synden här, har vi att vänta oss en evig död härefter. (D.L. Moody ”Himlen” s 51-52)

Hwad skadar det mig nu, om jag en liten tid känner döden eller synden, likasom hade de herrawäldet, när jag likwäl wet, att de icke hafwa det, utan äro fördömda, och att huru de röra sig och kännas, det icke kommer af någonting annat, än att de bäfwa och darra för sin galge, deruti de skola aflifwas. ... Paulus säger icke: död, hwar är du? helwete, hwar är du? utan så: Du död, hwar är din udd? Du helwete, hwar är din seger? Likasom wille han säga: kära död och helwete, I ären wäl till, ännu en liten tid, dock icke länge. Men eder rättighet, makt, seger, udd och hela styrka hafwen I förlorat. I ären wäl wreda, men, käre, biten mig icke, gören icke soppan så het; jag känner eder wäl, men jag är icke rädd för eder, ty I förmån intet mera och måsten derjemte snart upp i galgen och blifwa till intet. ... Lika mäktige, I hafwen warit, lika wanmäktige ären I nu. Twi eder, I stora jättar, synd och död, huru grufligen hafwen I icke regerat i werlden, samt trotsat och pockat emot hwar man. Wälan, stigen nu ned af korset! Ären I jättar och store herrar, nåwäl, bewisen det med ett enda finger. Der hängen I på Christi kors och måsten snart dö derpå. Men Han, som I der upphängden, Han är nu derifrån förlossad, tillika med oss alla, som hålla oss till Honom. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 59-60 i kommentar till Jes 9:2-7)

Sångarna: Intet mörker där skall vara, Inga tårar, ingen nöd, Ingen synd och ingen plåga, Ingen djävul, ingen död. Härligt sången där skall brusa, Stark som dånet av en vattuflod; Äran tillhör Gud och Lammet, Som oss vunnit med sitt blod! (J Blomqvist-LP Ollén: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 436:3; jfr Psalmer och Sånger 300:3)

Egna kommentarer och funderingar:

Angående “döden och Hades”, se Upp 1:18b. Angående ”kastades in i eldens sjö”, se Upp 19:20. Angående ”den andra döden”, se Upp 2:11.

Ytterligare studier:

1 Kor 15:26,54-55, Upp 20:15; 21:4,8.

Werner Georg Kümmel "Futurisk och presentisk eskatologi i den äldsta urkristendomen"; Svensk Exegetisk Årsbok 24 (1959): 54-71.

Jan Lambrecht "Final Judgments and Ultimate Blessings: The Climatic Visions of Revelation 20:11-21:8"; Biblica 81 (2000): 362-385.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-08-11; 2012-07-28; 2015-10-25; slutlig version 2018-08-07)

Till sidans topp

---

20:15 Och om någon inte fanns/befanns ha varit (och vara) skriven i livets bok, kastades han in i eldens sjö.

Ord för ord (17 ord i den grekiska texten): och om någon inte fanns i '-en bok'/boken '-ets livs'/livets havande-varit-(och-varande)-skriven, kastades-(han) in-i '-n sjö'/sjön '-ens elds'/eldens.

1883: Och om någon icke fanns skrifven i lifvets bok, vardt han kastad i den brinnande sjön.

1541(1703): Och den der icke wardt funnen skrifwen i lifsens bok, han wardt kastad i den brinnande sjön.

LT 1974: Och om någons namn inte fanns i livets bok kastades han i den brinnande sjön.

Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(David sade till Gud:) “Låt (mina motståndare) ‘torkas ur’/’strykas ut’, ut ur en bok av levande och låt dem ej skrivas i sällskap med rättfärdiga.” (Ps 69:28 eller 69:29, Grekiska GT)

(Profeten sade: “Babylons) tältboningar var 'satta eld på'/'stod i brand'. Deras bommar var krossade.” (Jer 51:30b, Grekiska GT)

Den där dagen (kommer att vara en dag av betryck), sådan som inte har blivit från den (tid då folket) blev (till) ända till den där dagen. Och i/på den där dagen skall varje/allt folket som - alltefter omständigheterna - må finnas/befinnas vara (och har varit) inskrivna i bokrullen (Grekiska GT Theod.: "i boken") att höjas/upphöjas. (Dan 12:1b, Grekiska GT)

(Herren sade:) “Skåda, Herrens dag kommer, brinnande som en bakugn, och den kommer att få (de som inte är Guds slavar) att låga/flamma, och alla de som är av annan härkomst och alla de som gör laglösa ting kommer vara ’en stjälk’/’ett strå’.” (Mal 4:1a, Grekiska GT)

(Salomo sade:) “Om (dessa människor) har ’slagits ut’/överväldigats (av) (de skapade tingens) förmåga och verksamhet (men inte har kunskap om hur mycket mer god Mästaren är än dessa) ... på/’för ... skull’ de här är/finns likväl ett få/litet missnöje, ty själva går de och/också snabbt vilse, då de söker Gud och vill finna (Honom). … Men inte heller (dessa människor är) ’kunskap tillsammans med’/ursäktade.” (Salomos Vishet 13:4a,6,8a)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Laglösas synagoga och deras avslutning (är) en eldslåga.” (Syr 21:9b)

Den Senare Uppenbarelsen:

(Johannes Döparen sade till fariseerna och saddukeerna: “Den som kommer bakom mig) skall döpa er i helig ande och eld och ... skall bränna ner/upp agnarna (i) en outsläcklig eld.” (Matt 3:11b,12b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) "Frukta ... Den som förmår fördärva och/både själ och kropp i Gehenna." (Matt 10:28b)

(Och kungen ) Han skall tala till de som (är) ‘ut ur’/’med utgångspunkt från’ ’(delarna) av ett gott namn’/’de vänstra (delarna)’: ”Gå från/’bort från’ Mig, (de) (א,* א, B) som har förbannats (och är förbannade), in i den tidsålderslånga elden, den som har varit (och är) gjord redo för förtalaren och hans budbärare.” (Matt 25:41)

Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Den som kommer ‘in i’/in genom dörren är fårens herde. För den här öppnar dörrvakten, och fåren hör hans röst, och han höjer sin röst (i riktning mot) sina egna får ‘enligt namn’/’efter deras namn’, och han leder dem ut. (Joh 10:2-3)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Om – alltefter omständigheterna – en viss (person) ej må ha stannat i Mig, har han kastats utanför som kvisten och torkats/förtorkats. Och de/man leder/för den (א,*א) tillsammans (med andra kvistar) och kastar (dem) in i elden, och det bränns.” (Joh 15:6)

Jag skall inte/förvisso ej ‘torka ur’/’stryka ut’ hans namn ut ur livets bok, och Jag skall bekänna hans namn framför (א,*א) Min Fader och inför Hans budbärares ögon. (Upp 3:5b)

Levande kastades (det lilla vilda djuret och den falske profeten) in i eldens sjö, den som brinner i/med svavel. (Upp 19:20b)

Hembygdens predikan:

Men de onda, de orättfärdiga, de för himmelens glädje odugliga, vart komma de? O, det är svårt att här få orden över läpparna. Men det måste ske, ty de äro Jesu egna ord, och ve mig, om jag förtege dem. ”Änglarne skola gå ut och skilja de onda från de rättfärdiga och kasta dem i den brinnande ugnen; där skall gråten och tandagnisslan vara.” Vem vågar förtiga eller borttolka de orden? De äro sagda av Kristus, det trogna och sanna vittnet; av honom som aldrig beskyllts för någon lögn och vilkens hjärta alltid brann av innerlig kärlek. Han kan omöjligen hava ljugit eller överdrivit. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Andra årgången s 527; Tjugosjätte söndagen efter trefaldighet, Matt 13:47-50)

Är ordet ”kommen” ljuvligt för dem på högra sidan (av Jesus), huru mycket förskräckligare äro då orden ”gån bort” för dem på vänstra sidan! Huru ofta hade icke även de bjudits att komma, men de hade föraktat det. Och nu heter det: Gån bort. Domaren säger icke om elden, såsom om riket, ”tillredd åt eder”, utan tillredd åt djävulen och hans änglar. Däri ligger den sanningen, att de hade kunnat undgå sin olycka, om de velat. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Tredje årgången s 459, Tjugosjätte söndagen efter trefaldighet, Matt 25:31-46)

Exegeter, evangelister med flera

Att börja med:

ca 2000 - ca 1800

Den kosmologiska modellen (i Tredje Baruk) består av fem himlar. Baruk besöker bara de fyra första. Dessa fyra delar människosläktet i tre grupper. De syndare som planerade och byggde Babels torn finns i de två första himlarna. Dessa syndare visar sig vara exceptionellt onda, då de bär tydliga tecken på att vara demoniserade. De syndare som är avsedda för Hades finns i den tredje himlen. Dessa skall inte blandas ihop med grupperna i de två första himlarna. ... De rättfärdiga bor i den fjärde himlen. Den femte himlen är ”himmelriket” ... och är reserverat för de rättfärdiga. Ingen kan emellertid komma in i detta rike förrän den slutliga domen har ägt rum. (Leif Carlsson “Round Trips to Heaven” s 353)

(Lisabet) är genomblöt och fryser och är trött på att sitta i träd. "Jag vill hem", skriker hon. "Jävla tjurar", säjer hon sen. För det sa pappa nyss, och då kan det väl inte vara så där farligt som Linus-Ida har sagt - att man kommer till helvetet om man svär. ... Linus-Ida berättar om helvetet ... och om hur fasansfullt det blir för de stackare som inte sköter sej här på jorden. Men mamma har sagt ifrån att det får hon sluta med. Det finns inget helvete säjer mamma. "Jag sär, jag sär, vänta bara tills domeda'n kommer, så får vi väl se hur det är med den saken", säjer Linus-Ida hotfullt. Domedagen, det är den hemska dagen när alla som är döda ska stå upp ur sina gravar och Gud ska bestämma vilka som får komma till himlen och vilka som måste till helvetet. Madicken ryser bara hon tänker på det, men Lisabet säjer: "Det finns inget helvete, det har ju mamma sagt!" Linus-Ida, hon tror i alla fall benhårt både på domedagen och helvetet. (Astrid Lindgren "Madicken och Junibackens Pims" s 82-83,89)

Madicken sitter tvärs över (Mia) och håller hennes armar i ett stadigt grepp. "Ger du dej", frågar Madicken. Då säjer Mia något förskräckligt. "Inte för dej, din jävelunge." Madicken och Lisabet stirrar förskrämt på henne. Snorunge kan man säja, lortjänta kan man säja, men jävelunge kan man inte säja, det är ett svärord. Och den som svär, kommer till helvetet, det har Linus-Ida sagt. Stackars Mia! Madicken tycker så synd om henne, att hon släpper taget om hennes armar. Inte kan man slåss med en, som ska till helvetet. ... "Kanske det hjälper om vi ber Gud förlåta Mia", säjer Madicken. Jag tror aldrig hon kommer på att göra det själv." Madicken och Lisabet knäpper sina händer, de måste ju göra vad de kan för att rädda Mia. "Käre gode Gud, förlåt Mia bara för den här gången, förlåt, förlåt!" Och Madicken lägger till: "Käre Gud, hon kanske inte menade det. Förresten tror jag knappt, att hon sa 'jävelunge' ... jag tror nästan att det var 'jäntunge' hon sa." Efteråt känns det bättre. De har räddat Mia från evigt straff, och nu är det dags att sova. (Astrid Lindgren "Madicken" s 89-90,97-98)

Fastän Johannes så starkt framhäver fördömelsens realitet, får han inte se de förtappades belägenhet, medan hans visioner av de frälstas salighet är desto mera målande. (Olaf Moe "Johannes Uppenbarelse" s 252)

"Ack, far, du känner inte alls denna världen. ... Det är en värld full av kamp och tjuvnad, mord och utnyttjande, svindleri och lögner." "Det är inte världen. Det är de onda människorna." "Enligt dig, far, verkar det sålunda som om tre fjärdedelar av världen kommer att stekas i helvetets eld." "Helvetet är tillräckligt rymligt!" (Isaac Basjevis Singer "På vår gata" s 253-254)

Vår Herre förstod, att det var omöjligt för Sankte Per att fatta, att hans mor varit så girig, att hon inte kunde få åtnjuta saligheten. ”Sankte Per”, sade han, ”hur kan du så säkert veta, att din mor skulle trivas hos oss?” ”Se, sådant säger du endast, för att du inte ska behöva bönhöra mig”, sade Sankte Per. ”Vem skulle inte trivas i paradiset?” ”Den, som inte känner glädje över andras glädje, kan inte trivas där”, sade Vår Herre. ... ”Vad ville jag hellre än bereda er alla ett paradis av idel ljus lycka?” sade han. ”Förstår du inte, att det var fördenskull jag gick ner till människorna och lärde dem att älska sin nästa som sig själva? Ty så länge de inte gör detta, finns det ingen fristad i himmel eller på jord, där inte smärtan och bedrövelsen kan hinna dem.” (Selma Lagerlöf ”Vår Herre och Sankte Per” s 123,127)

Sasja ... såg på kyrkan och sade (till Motka): "I kyrkan bor Gud. ... När världen går under kommer alla kyrkorna att stiga upp i himlen. ... Kyrkklockorna också. Och när världen går under får de snälla komma till paradiset och de stygga brinna i den eviga, osläckliga elden, lilla vän. Till min mamma och Marja säger Gud: ni har inte gjort någon illa, därför skall ni gå till höger, till paradiset; men till Kirjak och farmor säger han: ni skall gå till vänster, in i elden. Och de som har brutit fastan måste också in i elden." (Anton Tjechov "Bönderna" s 183-184)

Reqv(ireras): ... En Svensk ABC-bok med gubbar men utan Fader Vår och annan Helveteslära! (August Strindberg "August Strindbergs brev IV 1884 s 305; brev 22 aug 1884 till Claës Looström)

ca 1800 och tiden dessförinnan

”Margit”, sade (mäster Gudmund), ”det förmäles, att detta hus blivit byggt av hedniske förfäder. Var äro de nu? I sin livstid hade de aldrig hört talas om Herren Jesus. Skulle de för denna ofrivilliga okunnighet blivit dömda till kval, som räcka i evighet? Bort det, Margit! Det har funnits hedningar, som, då de icke i utvärtes måtto hade lagen, likväl gjorde vad lagen bjöd, emedan Gud – märk väl: Gud själv – hade skrivit sin lag i deras hjärtan och samveten. ... Prisad vare Gud, som i sin stränghet är rättvis, barmhärtig och av stor mildhet.” (Viktor Rydberg ”Vapensmeden” s 79-80; Mäster Gudmunds kvällpatrull)

När lagen och naturen rätt träffa på hwarandra ... då ser menniskan djupet af sitt hjerteförderf och huru stora synder hon har begått äfwen i sådant, som hon tillförene hade ansett för goda gerningar och icke för synd. Sålunda måste hon sjelf döma, att hon af sig sjelf ingenting annat är, än ett dödens, wredens och helwetets barn. ... Då blir menniskan ... till intet och alltigenom rätt förödmjukad. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 43 i kommentar till Matt 11:2-10)

Sådan är nu denna evangelii beskrifning på de slags menniskor, som finnas ibland dem, hwilka kallas Guds folk. Det ena slaget är den falska kyrkans stora hop, hwilken dock har sken och namn af att allena wara de frommaste och heligaste Guds tjenare; det andra åter är den lilla hopen af dem, som äro kyrkans rätta lemmar och sanna Guds barn, ehuruwäl de icke hafwa någon berömmelse och stort anseende för werlden.” (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Sommar-afdelningen" s 162 i kommentar till Luk 18:9-14)

Nu hörer rättfärdiggörelsen till personen och icke till gerningarna. Ty personen, och icke gerningarna, warder rättfärdigad och salig, förkastad eller fördömd. ... Aristoteles hade lärt så: den som gör mycket godt, han warder derigenom god. Derwid håller sig naturen fast och förwänder så Skriften och menar, att Gud skall först se till gerningarna och sedan till personen. Sådan djewulsk lärdom har nu öfwerhand i alla högskolor, stiftelser och kloster, och de äro allesamman idel cainiska helgon, till hwilka Gud icke ser täckeligen. ... Gud ser på personen, Cain ser på gerningarna. Gud will belöna gerningarna för personens skull, men Cain will hafwa personen bekrönt för gerningarnas skull. Gud wiker icke från sitt sinne, såsom ock rätt och billigt är; men junker Cain låter icke heller ifrån werldens begynnelse intill ändan öfwertyga sig om sin willfarelse. Man må icke förkasta hans goda gerningar, icke hålla hans förnuft för intet, icke räkna hans fria wilja oduglig; eller ock wredgas han på Gud och slår sin broder Abel ihjäl, såsom alla historier till öfwerflöd lära oss. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 84-85 i kommentar till Gal 4:1-7)

Tänken derpå, säger (apostelen), emedan I ären christna, huru stor åtskilnad Gud har gjort mellan eder och andra. Eder har han satt till att ärfwa ewig nåd, wälsignelse och lif; men hwad annat ligger de andra på halsen, än den förskräckliga domen, att de äro den ewiga förbannelsens och den ewiga fördömmelsens barn? ... Här står domen utsatt, och den är sannerligen för Gud icke något skämt, utan wisar, huru högt Han wårdar sig om de fromma. ... Och fastän den ogudaktiga hopen någon tid swingar sig högt upp på jorden och låter sig tycka, att han sitter så säkert, att ingen kan stöta honom ned, så skall han dock, när hans tid är ute, alldeles på en gång störtas från jorden ned i helwetets afgrund och nödgas låta de fromma förblifwa på jorden till att besitta den. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 377,380 i kommentar till 1 Petr 3:8-15)

Då vi säger att det kommer att vara ett allas uppbrinnande, förefaller det som om vi uttalar stoikernas lärosats. (Justinus Martyren, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 170)

Gemenskap med Gud är liv och ljus, och åtnjutandet av alla de förmåner som Han har i beredskap. ... Att skiljas från Gud är död, och att skiljas från ljus är mörker, och att skiljas från Gud innebär förlusten av alla de förmåner som Han har i beredskap. ... Nu är det så att goda ting är eviga och utan slut hos Gud, och därför är också förlusten av dessa eviga och utan ände. ... De som har gjort sig själva blinda, eller som har förblindats av andra, har för alltid berövats åtnjutandet av ljus. (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 556)

(Shammais skola) ordnade hela människosläktet i tre klasser: de fullkomligt rättfärdiga som ”omedelbart skrivs upp och förseglas till evigt liv”, de fullkomligt gudlösa som ”omedelbart skrivs upp och förseglas till Gehenna” och en mellanklass ”som går ner till Gehenna och jämrar sig och kommer upp igen”. Hillels skolas synsätt är i huvudsak detsamma vad beträffar bestraffningens evighet. Med avseende på Israels och hedningarnas syndare lär den faktiskt att de plågas i Gehenna i tolv månader, varefter deras kroppar och själar bränns upp och sprids som stoft under de rättfärdigas fötter, men (denna skola) utesluter från detta antal vissa klasser av överträdare ”som går ner till Gehenna och bestraffas där i tidsåldrarnas tidåldrar”. (Alfred Edersheim "The Life and Times of Jesus the Messiah Part II" s 792)

När (rannsakningen enligt egypternas odödlighetstro) är ändad, tages den dödes hjärta och lägges i den ena vågskålen och rättvisans strutsfjäder i den andra, och vågens tunga visar då den dödes öde. Han införes då i de saliges boningar eller aflägsnas till de osaliges pinorum. . . . Helvetet åter har 75 afcelningar för lika många olika slags synder och påminner i en mängd enskildheter om de målningar, som Dante gifvit oss af de kristna föreställningarnas underjord. (Viktor Rydberg "Materialism och idealism" s 273-274; föreläsningar i Göteborg höstterminen 1876)

Att fortsätta med (hembygden):

Kejsarinnan Wus kvinnoförföljelse (i Kina) bidrog till eunuckväldet inom Tangdynastin. Wu dog 705. Sörjd av få kvinnor och med en garanterad plats i helvetet (om det nu lyckligtvis skulle förhålla sig så att det verkligen finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra). (Ann-Charlotte Alverfors "Vem ska trösta Gösta?" s 195)

Det är inte populärt att tro på och tala om helvetet idag. Trots detta är helvetet en realitet, som var och en skall erfara, som inte tager emot Jesus. (May Stina Kylberg "Till Guds tjänst!" s 24; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1970)

Namnen stodo icke i livets bok, ty dessa människor hade aldrig lämnat sig åt (Herren). Förtappelsens lägsta steg och dess största kval är förkastandet från Guds ansikte. Över de fördömda breder sig den eviga tystnaden och det yttersta mörkret. (Efraim Palmqvist ”Klippan som följde dem” s 239 i kommentar till Matt 25:31-46)

Somliga bibelforskare hålla före, att när Johannes (Döparen) talar om att "döpa i helig ande och eld", han med dop i helig ande menar de troendes delaktiggörelse av Anden och med dopet i eld menar de otrognas och ohörsammas bortkastande i den eviga elden. Förvisso är det här i första hand fråga om domens eld. (Einar Rimmerfors "Johannesdop, andedop och elddop"; kommentar till Matt 3:11-12; Jönköpings-Posten 1936-01-03)

Historieämnet var begränsat till Sveriges historia. ... Som lärobok användes Georg Starbäck: Swensk Historia. Där står det: " ... När världen förstördes efter Balders död, skulle de goda samlas i Gimle men de onda i Rastrand, där de fingo vada i strömmar av ormetter." (Allan Wickström "Byarums skola på 1880-talet" s 26)

Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1900

Finns det inte öppningar i Bibeln för allas frälsning? Det sägs ofta att Bibeln också innehåller texter som ger oss hopp om att alla blir räddade. Den vanligaste hänvisningen är till Paulus ord i 1 Korinthierbrevet 15 om att den dag kommer då ”Gud blir allt, överallt”. Innebär det en öppning för universalism? Nej, det är allt för mycket av ett önsketänkande. Som jag ser det stämmer det inte med sammanhanget i 1 Korinthierbrevet, varken det omedelbara sammanhanget i kapitel 15 eller med brevet som helhet. I kapitel 15 talar Paulus i v 23 om att de som ”tillhör Kristus” skall uppstå. Vers 24-27 säger sedan att Guds ”fiender förintas”. Sedan, när detta skett, säger Paulus i v 28 att ”Gud blir allt, överallt”. Det Paulus alltså hävdar är att efter domen och utrensningen, när alla fiender är nedkämpade, kommer Guds vilja att råda överallt. Tanken på universalism stämmer inte heller med Paulus undervisning tidigare i samma brev: ”Har ni glömt att ingen orättfärdig skall få ärva Guds rike?” Allt för många teologer verkar ha gjort just det – glömt – när man kommer till kapitel 15 ... (Stefan Gustavsson ”Gör som Gud – bli människa” s 215-216)

Jfr ”Jesus sade: ’Faderns rike liknar en man, som hade god säd. Hans fiende kom under natten. Han sådde ogräs bland den goda säden. Mannen lät dem inte rycka upp ogräset. Han sade till dem: ”För att ni inte på något sätt ska gå: ’vi tänker rycka upp ogräset’, och ni rycker upp vetet tillsammans med det. Ty på skördedagen skall ogräset komma fram. Det skall ryckas upp och brännas.”’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 71; Thomasevangeliet log. 57)

(Domssöndagen) borde vara en glädjedag, då Guds församling samlas till gudstjänst och gläds åt Kristi seger över det onda. ... Det finns ingen entydig lära i Nya testamentet om domens innebörd. (Lars Lindberg ”Ny skapelse” s 204)

Muslimer beskriver gärna Gud som barmhärtig och nådig. Men denna nåd gäller bara de troende. Den icke troende kommer på domens dag att hamna i helvetet. I Koranen nämns helvetet femtio procent oftare än paradiset. (Stephen Neill "Gud i andra religioner" s 196-197)

På våra BB-avdelningar vinnlägger man sig av humanitära skäl om att aborterande mödrar i långt framskridet stadium slipper se sitt barn, innan det packas för bränning. (Sven Danell ”Dagpostilla” s 146-147 i kommentar till Matt 9:36-38)

(Professorn i praktisk filosofi i Uppsala Ingemar) Hedenius nöjde sig ... inte med att kritisera sin samtida teologis vetenskapliga grundvalar, utan vände sig i boken "Helvetesläran" (1972) till mer innehållsliga teologiska frågor. Här visar sig Hedenius kristendomsförståelse ha starkt konservativa drag. I "Helvetesläran" presenterar han en mycket bokstavstrogen tolkning av helvetet som den "äktkristna" och avvisar alla försök att hävda något annat som bortförklaringar av obehagliga sidor hos kristendomen. Samtidigt kan man paradoxalt nog hävda att Hedenius själv här ägnade sig åt ett konstruktivt teologiskt arbete, om än med negativa förtecken. (Ola Sigurdson "Teologins uppgift. Traditionsbildningar inom svensk 1900-talsteologi." s 400)

(Görans) far är syndig. Han hörde tydligt gumman med korgen säga att det var rysligt tråkigt att det fanns så syndiga människor till. Och han har hört att syndiga människor skall brännas en gång. Kanske far skall brännas i en sådan länga som den Anunds haft. Och dörrarna skall vara haspade utifrån. Far skall sparka och ropa på hjälp, men ingen skall öppna, ingen hjälpa, därför att far en gång satt eld på en länga. (Sven Edvin Salje "Dimmorna lyfter" s 187)

Mitt i eldsvådan kom jag att tänka på Gehenna. Jag tyckte jag brann. Svetten rann från min panna. Jag slöt ögonen och tänkte på den brinnande sjön. Gehenna var Bibelns hemskaste namn. Det hade ofta ringt i mina öron. Inte minst under åsknätterna. När de andra klämde om psalmboken och sjöng När åskan går, satt jag och skakade och brann. Åskan var straffet för mina synder. Jag tyckte Gud hade dåligt sinne för proportioner. Att ställa till med ett våldsamt dunder och brak för att jag råkat synda en smula förvånade mig oerhört. Men åskskräcken hade bleknat. Och kanske Gehenna bara var en symbol som Madeleine en gång påpekat? Spruta menade likadant. Han trodde på Gud men inte på någon sjö med eld och svavel. (Eric S. Alexandersson "Utblick från Masthugget" s 37; 1930-talets Göteborg)

Kan en människa, vars sinnesbeskaffenhet är ond, leva i Guds närhet, i hans närhet som är själva heligheten? Då den ogudaktige icke ens i tiden kan trivas tillsammans med verkliga, i anden varma Guds barn, vilket kan bevisas med tusentals exempel, hur skulle han i evigheten kunna trivas tillsammans med Gud. (John Ongman "De eviga straffen" s 564; Wecko-Posten 1923, Åsbro i juni 1923)

I december 1903 utkom (E J) Ekman med boken Evangelii fullhet och de ändlösa straffen. Under 1870-talet hade Ekman, med Waldenström som läromästare, fått en gudsbild där kärleken var det allt dominerande draget. ... Det Ekman bekämpar i boken är läran om de ändlösa straffen, inte straffen som sådana. (Rune W. Dahlén "Med Bibeln som bekännelse och bekymmer" s 37)

ca 1900 - ca 1500

Vi stego ned från Akeldama och fortsatte vår vandring uppför Hinnomsdalen. Ursprungligen hette denna dal Hinnoms barns dal. I dess nedre ände låg Tofet, det ställe, der folket under affallets tid offrade barn åt afguden Moloch. Ja, konung Ahas och Manasse offrade t.o.m. sina egna söner (2 Kon. 21:6, 2 Krön. 28:3). Den fromme och nitälskande konung Josia lät sedan orena platsen, på det att den aldrig mer skulle kunna begagnas till offerplats. I nya testamentet kallas den Gehenna. Dit fördes all orenlighet och alla döda djur ifrån Jerusalem för att förbrännas. I Gehenna brann således en ständig eld. Till följd deraf betraktades platsen såsom en bild af helvetet. (P. Waldenström "Till Österland" s 510-511; hösten 1894)

Ett nyanserat försök att beskriva prästkåren under 1800-talets sista decennier rymmer bilder med sociala initiativ, präster som på tvärs mot en konservativ sockenmajoritet sett till att skolor byggdes och fattigvården organiserades och som med personligt engagemang och egen ekonomi inte sällan hjälpt fram arbetarklassens barn till studentexamen. Inte heller var den kyrkliga förkunnelsen så ensartad inriktad på skrämmande skildringar av himmelens motsats som kritikerna gjorde gällande. Undersökningar om saken har inte visat att drastiska djävuls- eller helvetesskildringar varit frekventa i predikningar från Svenska kyrkans predikstolar under 1800-talet. (Oloph Bexell "Sveriges kyrkohistoria - Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid" s 173)

Den kvällen hade Mårten knäppt samman sina händer och tackat försynen för fem barns räddning. Annars måste han tillstå att det inte var så mycket bevänt med hans tro. Han tyckte det var konstigt att prästens förmaningstal endast var riktade till de fattiga och utarmade, att de skulle lyda sina herrar och överordnade, att de skulle arbeta i sitt anletes svett, annars kom de till helvetet, till den eviga elden. (Alice Hulting "Livets kvarnar" s 267-268; Skåne, 1880-talet)

Ett ... parti höll envist vid bara det som står i andra korintierbrevets femte kapitel, där det heter, att om en är död för alla, så är de alla döda, vilket de utlade så, att hela världen var försonad i Kristi försoningsdöd och att det var bara att tro det, så blev man salig, men om man inte trodde det, så var man lika fullt försonad med Gud, fast man kom till helvetet för att man inte trott budskapet, men i varje fall var man försonad, så att egentligen låg man i helvetet med förlåtna synder. (Fabian Månsson "Rättfärdiggörelsen genom tron" s 85-86)

Den stora lifsfrågan är således: "Är mitt namn skrifwet i himmelen?" Finnes mitt namn i lifwets bok? Frågan är icke: finnes den i kyrkboken? Denna bok föres ej på samma sätt, som boken i himmelen. Och det finnes många namn i kyrkboken, som aldrig äro skrifna i himmelen. Men det är Guds bok wi tala om. Gud förer en bok; en bok för de förtappade och en bok för de frälsta; en lifwets bok och en dödens bok. I hwilkendera står ditt namn? Kan du i detta ögonblick fröjdas deröfwer, att ditt namn är skrifwet i lifwets bok? Öfwerwäg wäl denna fråga! Den är mycket wigtig. Ty, "den der icke wardt funnen skrifwen i lifsens bok, han wardt kastad i den brinnande sjön". (D.L. Moody "Föredrag under wäckelserna i England och Skottland" s 134)

Det är ingen lätt sak att bli salig. Genom mycket bedrövelse måste människan ingå i livet. Lita inte på din ungdom, yngling! Du kan snart ligga i graven. Lita inte på dina gråa hår, du åldrige! Du kan inte med din grånade hjässa förtjäna annat än den eviga döden, om du inte i tid betänker vad din frid tillhör. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 218 i predikan 1857 över Joh 1:1-14)

Den sorglösa hopen ... vill, att alla skall vara lika. Om de sorglösa far till helvetet, skall de kristna följa med. Men om de kristna blir saliga, så skall även världens barn bli saliga. Sådan är världsbarnens tro, att de kristna och de sorglösa skall vara i en och samma förtappelsens grop, och att den ena inte är bättre än den andra. (Lars Levi Laestadius ”Nya evangeliepostillan” s 146 i predikan 1854 över Jes 42:1-3)

Det är ju sant att fariséerna inte kan vara på en sådan plats, där en renad själ med hög röst tackar Gud. Därför, om en enda själ för ett sådant ljud i himmelriket, så kan inte en farisé vara där. Inte en enda sorglös, inte en enda obotfärdig kan vara där en renad själ med hög röst tackar Gud. Om därför sådana är i himlen, så måste alla obotfärdiga, alla sorglösa, alla dygdiga och alla nådetjuvar fara till helvetet, där det är ett roligare liv än i himlen. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 109 i predikan 1854 över Matt 11:2-6)

Petrus skriver till de kristna: ”Om den rättfärdige med knapp nöd blir salig, hur skall det då gå för den ogudaktige och syndaren?” Det hörs ju av Petrus ord, att han inte orkade tro, att ogudaktiga och uppenbara syndare skulle bli saliga. Men de sorglösa orkar nog tro att alla kommer till samma ställe, och att Gud inte skapat människan för, att hon skulle brinna i helvetet,. Men vi hör av Petrus ord, att han inte längre orkade tro, att ogudaktiga och syndare blir saliga, eftersom en rättfärdig människa med knapp nöd blir salig. Med detta avses en sådan människa, som blivit rättfärdiggjord genom Guds nåd. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 34 i predikan 1853 över Rom 13:11-12)

Johannes såg att Frälsaren hade en kastskovel i sin hand med vilken han rensar sin loge. Men hedningarna tror inte att Frälsaren har kastskovel i sin hand, och de tror inte heller att han rensar sin loge, utan de tror att Jesus är så nådig, så att han inte kastar bort någon. De tror att han också samlar agnarna i ladan. ... De tror att Frälsaren har en skopa i handen med vilken han häller mjölk och honung i munnen på de sorglösa. ... Agnarna bränner han upp i en outsläcklig eld, ty i Kanaans land finns det inte så mycket ved att elda med som här. Där bränns också agnarna, och man förstår ju att den elden inte slocknar förrän allt bränts till aska. ... Tänk inte ni agnar, att ni tas tillvara oavsett hur nära logrensaren ni än faller ner. ... Det finns inget liv i (er). (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 314-316 i predikan vid 1850-talets början och 1859 över Matt 3:12)

Eurydike läste (för Marie-Louise) ur sin morfaders dagbok om dödsbäddens kval och evighetens sällhet med en klar, stilla stämma, som var som ett svagt eko av tusen och åter tusen små spröda, klara silverklockor. ... (Hjulshammar d. 7 juli 1836): "(Min hustru Marianne) ... ser evigheten framför sig, men ser den tvåfaldig: himmel och helvete. Den kärleksfullhet, som Gud nedlagt i hennes hjärta, fördystras av denna tanke. Hon t.o.m. förebrår sig, att ej hava med nog ihärdighet och allvar uppmanat många av dem, som hon känner, att tro på Sonen för att hava evigt liv. I natt utropade hon plötsligt med djupt allvar: 'Det finnes ett helvete, ja det finnes ett helvete - och man låter så många själar gå till sitt fördärv.'" (Sven Lidman "Huset med de gamla fröknarna" s 178,1883-184)

Grundarnas (av den fria kristna församlingen i Zürich) energiska kamp mot all slags religiös vidskepelse förråder, att man kände sig bunden att fortsätta striden (för rätten att bilda församlingar). ... Det värsta var själva den vidskepliga tron, som hävdade att det odöpta barnet skulle, om det dog, kastas i ett evigt helvetes pina. Denna vidskepelse var så djupt förankrad, att den inskrevs i den Augsburgska bekännelsen år 1530 och lever kvar än idag i vårt eget land. (Karl Kilsmo "Den tredje reformationen" s 101)

ca 1500 och tiden dessförinnan

I en (av sina uppenbarelser) slår (den heliga) Birgittas ursinniga vrede fram som en het pust av oförsonlighet och formligt hat. Hon beskriver hur syndarna skall hängas upp i en galge. Där skall de klaga. Där skall de "sargas av levande kroppar, som aldrig mättas - dvs. av djävlarna - och fastän de sargas, kommer de aldrig att bli förtärda utan kommer att leva evinnerligen och plågas ... Där skall bli ett veropande som aldrig slutar, ett elände som aldrig lindras!" ... Om (syndarna) inte bättrar sig, svär Frälsaren på att han skall straffa dem i sin vrede. "Ve dem då till kropp och själ! Ve dem att de kommit till världen och levat i världen!" Vore detta sann kristendom, skulle professor Hedenius ha rätt i sin bok om helvetet. Även om sådana ursinniga utbrott ibland balanseras av ord om bättringens möjlighet och allas sista chans till frälsning, kvarstår att Birgitta i varje fall under sin första tid - tidvis - skriver och profeterar i ett stadium av skenbart nästan fullständig kärlekslöshet. Det är sällsamt att hennes biktfäder inte kunde ingripa och få henne att inse, hur föga detta slags sadistiska skräckbilder stämmer med atmosfären omkring Kristus, med hans mildhet och medlidande. (Sven Stolpe "Birgitta i Sverige" s 194-195; Birgitta går till angrepp - Författarskap)

Gränsen var bl.a. för germanfolken invigd, sakral och okränkbar. Gränsen skilde människor åt men förenade dem lika mycket med varandra och på sakral gränsmark även med det gudomliga. ... Tingsplatserna i heden tid i Mellaneuropa, på Island liksom i Sverige ligga ofta vid gränser, troligen beroende på rättens och edgångens religiösa förankring. ... Tings- och avrättningsplats ligga vanligen nära varandra. (Einar Persson "Sockenbildningens förkristna bakgrund i Östbo härad" s 6-10)

Synd och domedag, straff och nåd var viktiga teman i förkunnelsen och kom att sätta stark prägel på kristendomen i Västeuropa. (Harald Rasmussen-Einar Thomassen "Kristendomen - En historisk introduktion" s 144; Kristendomen under tidig medeltid)

Den allmänna verldsdomen tänker Muhammed sig så, att alla uppståndna skola gå öfver en bro så smal som ett hårstrå. Denna bro leder öfver helvetets afgrund till paradiset. De rättfärdiga lyckas och komma in i paradiset, de orättfärdiga falla och störta ned i afgrunden. (P. Waldenström "Till Österlandet" s 69)

Den Ortodoxa kyrkan erkänner sju koncilier som ekumeniska. ... Vid det femte konciliet (det andra i Konstantinopel år 553) bekräftades ytterligare de beslut som fattats vid tidigare koncilier. Man fördömde ytterligare den tanke som Origenes framfört, att vid tidens slut alla människor skulle bli frälsta. (Christofer Klasson "Ortodoxa kyrkan" s 137,139)

Sångarna:

Store Gud! hvad skall jag göra, Att jag salig varda må? Är jag vald att dig tillhöra, Eller dömd från dig att gå? Står i lifsens bok mitt namn? Öppnas eller sluts din famn, När mig döden snart skall fälla Och mig för din domstol ställa? (Åström: Psalm 163:2)

När nådens tid en gång är platt försvunnen, Och du vid lif ej mera varder funnen, Det blir försent, ty då är himlen stängd Till evig tid: o mer än faslig längd! ... Fördenskull låt ditt hjerta väl betrakta Din dödlighet och grannt på tiden akta. Betänk hvad lön en christlig lefnad får; Men gräslig dom dem ondom förestår. .. Hvad är ditt lif? en ström, som snart förrinner. Hvad är din lust? en dröm, som straxt försvinner. Din styrka? stöd, som faller sjelft omkull. Ditt guld och gods? till slut tre skoflar mull. ... Dit lof? en rök. Din fägring? maskars föda. Din klokhet? flärd. Din konst? en tacklös möda. Ditt höga stånd? ett löfverk på din graf. Din lyckas tid? ett falskt och stormigt haf. (Lucidor-Spegel: Psalm 465:3-6)

Nu fröjdas, himmel; gläds, du jord! Han kommer, lifvets ljus och ord, Att lossa sorgedoken; Han kommer att dig föra hem, Du lidande och trötta lem, Som har ditt namn i boken. Din nöd sig snart i sällhet vändt; Det är advent, det är advent! (C Boberg: Sång 23:5; jfr Psalmer och Sånger 109)

Pris vare dig, att hoppet är oss gifvet, Att ock vårt namn i lifvets bok är skrifvet; Pris vare dig, uppståndelsen och lifvet, O Jesus Kristus! (Z Topelius: Sång 624:4; jfr Psalmer och Sånger 306:3)

Egna kommentarer och funderingar:

I Grekiska GT har ordet ”katakrinô” (Upp 20:13) betydelsen av att ”dömas till döden” (jfr Rehkopf s 156). Jämför med Matt 10:28 där det sägs att Gud kan fördärva både kropp och själ i Gehenna. Jämför också orden här i Upp 20:15 om att kastas (döda?) in i eldens sjö med Upp 19:20, där det talas om att levande kastas in i eldens sjö. Inte heller sägs det här något om några plågor. Jämför vidare med vad som sägs i Upp 20:10. Se också Upp 14:11.

De som här kastas i elden kan närmast jämföras med de agnar som Johannes Döparen talar om i Matt 3:12 (jfr Joh 1:11; 6:66; 9:22). Agnarna kan också jämföras med dugliga brödsädskorn (jfr Joh 15:5; Upp 14:1-5,14-16), odugliga brödsädskorn (jfr Joh 15:6, Upp 14:17-20) och ogräs(korn) (jfr Joh 11:53; Upp 14:9-11).

Angående “livets bok”, se Upp 3:5b.

Ty då vi har missat (Guds mål) frivilligt efter det att taga/'vi tagit' den ytterligare kunskapen om sanningen, är/finns det inte längre kvar ett offer med anledning av missar (av Guds mål), men/utan en viss fruktansvärd väntan på dom och en eld som (med) iver står i begrepp att äta/förtära de fientligt (inställda). (Hebr 10:26-27)

Ytterligare studier:

Matt 23:33; Luk 3:17.

Werner Georg Kümmel "Futurisk och presentisk eskatologi i den äldsta urkristendomen"; Svensk Exegetisk Årsbok 24 (1959): 54-71.

Jan Lambrecht "Final Judgments and Ultimate Blessings: The Climatic Visions of Revelation 20:11-21:8"; Biblica 81 (2000): 362-385.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-08-11; 2012-07-28; 2015-10-25; slutlig version 2018-08-07)

Tillbaka till Start

---