Till kapitellistan

Nittonde kapitlet
snabbnavigation till verserna:
1 | 2a | 2b | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 | 8 | 9 | 10 | 11a | 11b | 12 | 13 | 14 | 15 | 16 | 17 | 18 | 19 | 20 | 21


19:1 Efter de här tingen hörde jag som en stor/hög röst av en mycken/månghövdad folkskara i himlen som sade: ”Halleluja! Räddningen och * (א*) förmågan (är) vår Guds ...”

Ord för ord (21 ord i den grekiska texten): Efter de-här-(tingen) hörde-(jag) som (en)-röst stor (av)-(en)-folkskara mycken i '-n himmel'/himlen sägande: halleluja '-en räddning'/räddningen och '-n förmåga'/förmågan '-ens guds'/Guds vår.


1883: Sedan hörde jag såsom en stark röst af en stor skara i himmeln, som sade: Halleluja! Frälsningen och äran och makten är vår Guds!

1541(1703): Sedan hörde jag såsom en stor röst af en stor skara i himmelen, som sade: Halleluja; salighet och pris, ära och kraft ware Herranom, wårom Gudi.

LT 1974: Därefter hörde jag rop från en stor skara i himlen: ”Halleluja! Pris ske Herren! Frälsningen kommer från vår Gud. Äran och makten till hör honom ensam.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Psalmisten sade:) “Halleluja! ... Lova Herren ut ur himlarna. Lova Honom i de högsta tingen!” (Ps 148:1, Grekiska GT)

(Psalmisten sade:) “Halleluja” Sjung till Herren en ny sång, Hans lov i en (församling) av utkallade av fromma.” (Ps 149:1, Grekiska GT)

(Tobit sade: “Från) alla (Jerusalems) gränder skall (folk) tala: ’Halleluja!’ Och de skall lova (Gud) och säga: ’Välsignad (är) Gud!’” (Tobit 13:18a, BA)

(Judit) talade i riktning mot judarna (med) stor/hög röst: “Lova Gud, lova! Lova Gud, som inte lät Sin barmhärtighet stå på avstånd från Israels hus, emellertid/utan skälvde/skakade våra fiender genom min hand i/under den här natten.” (Judit 13:14)

(Profeten sade till Sion:) “Då (Gud) har lett/fört på er de dåliga tingen, kommer Han att leda/föra på er det tidsålderslånga glada lynnet i sällskap med er räddning.” (Baruk 4:29)


Den Senare Uppenbarelsen:

Allesammans i mängden/folkmassan av lärjungarna började fröjda sig och lova Gud (med) stor/hög röst med anledning av alla de förmågans (gärningar) som de skådade, och de sade: ”’Varande (och havande varit)’/’må ... vara (och ha varit)’ välsignad * en (א*) kung i en herres namn. Frid i himmel och härlighetsglans i högsta ting.” (Luk 19:37b-38)

(Jesus sade:) “Från nuet/nu skall Människans Son vara sittande ‘ut ur’/vid den högra (sidan) av Guds förmåga.” (Luk 22:69)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

En mycken/månghövdad folkskara följde (Jesus) (hela tiden), eftersom de (‘hela tiden’/’gång på gång’) skådade (P66, א,* א) tecknen som Han (‘hela tiden’/’gång på gång’) gjorde uppå/’med avseende på’ de svaga. (Joh 6:2)

Jag hörde bakom mig en stor/hög röst som en basun. (Upp 1:10b)

Skriv så de ting som du har skådat, och de ting som är och de ting som måste (א*) stå i begrepp att bli efter de här tingen. (Upp 1:19)

Värdig är (Herren och vår Gud) ... att ta härlighetsglansen och hedern och förmågan. ... (Upp 4:11b)

Värdig är den lille Baggen, Den som har slaktats (och är slaktad) att ta förmågan och rikedom och vishet ... (Upp 5:12b)

Efter de här tingen skådade jag, och skåda, en mycket/månghövdad folkskara, som ingen ('hela tiden'/någonsin) förmådde räkna antalet av den, ut ur varje nation och (ut ur) stammar och folk och tungor. (Upp 7:9a)

De utropar (med) en stor/hög röst och säger: “Räddningen (tillhör) vår Gud, Den som sitter på tronen, och den lille Baggen in i (de kommande) tidsåldrarnas (kommande) tidsåldrar. Amen (א*).” (Upp 7:10)

(De tjugofyra äldste) sade: “Vi är tacksamma (mot) Dig, Herren Gud, den Allsmäktige, Den som är och Den som (hela tiden) var, och (P47, א*) att Du har tagit (och tar) Din stora förmåga och har varit/’börjat vara’ kung.” (Upp 11:17)

Och jag hörde en stor/hög röst i himlen som sade: “Just nu har räddningen och förmågan och vår Guds rike och Hans kristi/smordes (rättsliga) myndighet blivit (upprättade).” (Upp 12:10a)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

En stund efter maten öppnades dörrarna till samlingssalen: tio bänkar utan ryggstöd och en liten estrad vid ena kortväggen, Arméns vapensköld över gaveln; på en vägg en bild av den långskäggige övergeneralen med fru, och på den andra en av den kortskäggige Jesus Kristus, ärones konung, ensam. ... Man bar omkring det sista Stridsropet, som hade kommit från högkvarteret. ... "Lov ske Gud, lov ske Gud! O hören nu Guds röst! Lov ske Gud, lov ske Gud! Fyllens av glädje alla bröst! O, kom till en Fader för Sonens råd och prisa med sång Guds eviga nåd!" O vilken underbar sång! Var det inte i själva verket gudomligt att komma sisådär utifrån kölden, mörkret, sjögången och ovissheten och få dränka sina bekymmer och sin ängslan i sångens ljuvliga böljor? O, det var sannerligen ett återsken från Gud att se dessa sälla och frälsta människors anleten, där de satt med sina instrument uppe på estraden. ... "Gud ske tack och lov och pris i Jesu namn halleluja", sa kaptenen. Och de instämde alla, kadetterna, löjtnanterna, ensignerna och fanjunkarna uppe på estraden och det enkla manskapet, bänkkamrater med syndarna nere på åhörarplatserna: "Halleluja!" (Halldor K. Laxness "Salka Valka" s 18-20; Oseyri vid Axlarfjord på Island)

”Här på klippan ligger Jaffa med sina femhundra apelsinträdgårdar”, sade (Hellgum). ”Slätten där bakom är Sarons slätt, där liljorna växer, och bergen i fjärran är Juda berg.” I detsamma som han uttalade dessa namn, märkte svenskarna något som förut hade undgått dem. De sågo, att solen spred ett rikare sken över himlen här än i deras land och att slätten och bergen och staden hade ett skimmer över sig av skärt och ljusblått och silvervitt, som de inte hade förmärkt annorstädes. ”Halleluja!" sade de allesammans med stor glädje. "Tänk att vi är så långt komna!” Det föreföll dem rent otroligt, att de verkligen hade överunnit alla svårigheter, att det hade lyckats för fattiga dalbönder, som de alla voro, att få skåda Sarons slätt och Juda berg. (Selma Lagerlöf ”Jerusalem II” s 236)

Här behövs en ny uppfostran och här komma vargatider! Tider då inte ett fortepiano mer skall med sina skrällor tysta hunger, då silkesmaskarne skola upphöra spinna och vingården sås igen med brödväxter; då spenabarn skola dö vid kulturmödrarnes sinande bröst och korna gå för plogen; det skall komma dagar då du är glad att ha en stövel att borsta själv och du icke mer finner en medmänniska som vill bära ut din orenlighet; då är revolutionen i gång, de som urartat skola dö; naturen gör bokslut och lavinen går!" Och köpmännen på jorden skola gråta och sörja över henne, (Babylon, den stora staden) att ingen köper deras varor mer. Och harpares och sångares och pipares och basuners röst skall icke mera hörd vara i dig; och alla hantverksmän, evad hantverk det är skola icke mer varda funna i dig! Sedan hörde jag en stor röst av en stor skara i himmelen, som sade: Halleluja; salighet och pris, ära och kraft vare Herran vår Gud; ty hans domar äro sanna och rätta; ty Han haver dömt den stora skökan, den med sitt boleri haver fördärvat jorden, och haver hämnat sina tjänares blod utut hennes hand." Har du hört fan profetera förut? Nå, det är icke svårt att vara profet när man sitter i Europas medelpunkt, ett dygn från Paris, London, Berlin och Rom! (August Strindberg "Kvarstadsresan" s 124-125; Ouchy, april 1884)


(Då) prästen vid altaret ... kastade ut (påskalammens blod) i en stråle vid altarets fot ... höjdes en mycket högtidlig lovsång som leddes av leviterna, medan offrarna antingen upprepade efter dem eller enbart svarade. Varje första rad av en psalm upprepades av folket, medan man för var och en av de andra raderna svarade med ett ”Halleluja” eller ”Lova Gud”. Denna gudstjänstsång bestod av de så kallade ”Hallel”, som omfattade psalmerna 113-118. Alltså:


Leviterna började: “Hallelu Jah” (Lova Herren).

Folket upprepade: ”Hallelu Jah.”

Leviterna: ”Lova (Hallelu), O, ni Jehovas tjänare.”

Folket svarade: ”Hallelu Jah.”

Leviterna: ”Lova (Hallelu) Jehovahs namn.”

Folket svarade: ”Hallelu Jah.”


På liknande sätt, när Ps 113 hade avslutats, Ps 114:


Leviterna: ”När Israel gick ut ur Egypten.”

Folket upprepade: ”När Israel gick ut ur Egypten.”

Leviterna: ”Jakobs hus från ett folk med främmande språk.”

Folket svarade: ”Hallelu Jah.”


Och på samma sätt, då man upprepade varje första rad och svarade på de övriga, ända till man kom till Ps 118, då, vid sidan av den första, också dessa tre rader upprepades av folket (versarna 25-26):


”Rädda nu, jag bönfaller Dig, Jehova.”

”O Jehovah, jag bönfaller Dig, sänd välgång nu” och

”Välsignad vare Han som kommer i Jehovahs namn.”


Kan det inte vara så att denna högtidliga och gripande lovsång motsvarar den befriade kyrkans Halleluja-sång i himlen, som den beskrivs i Upp 19:1,3,4,6? (Alfred Edersheim “The Temple” s 223-224)


Att fortsätta med (hembygden):

HALLELUJA. Ordet är sammansatt av imperativen hallelu, lovsjungen, och jah som är förkortning av Jahve. Det bör väl alltså, om det skall ha någon betydelse, snarare uttalas hallelujá än hallelu’ja, som man efter anglosaxiskt mönster säger i frikyrkorna. (Alf Henrikson ”Biblisk historia – Nya Testamentet” s 483-484)

Jag bodde en gång tillsammans med en god vän i samma rum under några dagar. Min vän levde i en innerlig gudsrelation som gjorde djupt intryck på mig. Det jag mest kommer ihåg är början och slutet av dagarna. Det första ord jag hörde ganska tidigt på morgonen var ordet "hallluja". Det sista ordet jag hörde på kvällen, innan jag försvann in i sömnens värld, var ett halvhögt "halleluja" eller kanske "pris ske Gud!". Minnet av min vän kan ge mig anledning att ställa frågan: "Hur börjar vi vår dag?" Det kan ha betydelse för hela dagen. Ett "halleluja" är en god början." (Stig Abrahamsson "En bra början ..."; kommentar till Ps 59:17, dagens bibelord för 27 januari)

Stiftets biskop, Sven Lindegård, förrättade invigningen (av Vaggeryds kyrka den 29 september 1974). ... Som postludium sjöng (församlingens) körer Hallelujakören ur Händels Messias. (Magnus Bergman "En kyrka blir till" s 64-65)

Hon som fann sin borttappade penning kallade på sina grannkvinnor, vilka givetvis till en början väl inte förstod det märkvärdiga i att hitta en liten borttappad skärv. Den som inget saknar kan naturligtvis ej glädja sig över det upphittade. När man sjunger med jubel om frälsning i de rättfärdigas hyddor, är det många, som inte kan dela den glädjen. Det är endast de, som med tårar så, som en dag skall skörda med jubel. Ack, att vi rätt förstode värdet av vår Konungs borttappade penningar! (Carl-Olof Ekström "Människopenningen"; kommentar till Luk 15:1-10; Jönköpings-Posten den 20 juni 1958)

Såsom vi hava mötts på jorden skola vi mötas i himlen för att jubla över den stora påsksegern. Där har (Jesus) stämt möte med oss alla. Där skola ... alla hans återlösta ... finna varandra för att tillsammans sjunga den eviga påsksången. (Philip Assarsson "Den stora påskdagen"; kommentar till 1 Kor 15:53-57; Jönköpings-Posten den 5 april 1958)

Ett ... starkt minne är från fredsdagen 1945 då vår lärarinna (i skolan i Basseberg) hade skrivit en dikt som slutade med hurrarop för freden. Hon skickade två pojkar till Nyholm med en femtioöring för att köpa 25 tvåöreskolor att festa på och hon ställde upp oss på led i övre hörnet på skolgården - och hurraropen skallade. Jag minns att jag som tioåring tänkte: "det här är ju ingen nytta till det är ju ingen som hör att vi hurrar." (Bertil Melkersson "Min barndom i Ugglekull" s 55)

Ingen hade hört, att Brokvist kommit hem, förrän han stod i dörren. "Halleluja", nynnade han. Ansiktet lyste av glädje. Kristina hoppade till, där hon satt. Han hade väl inte blivit tokig? Mor Kerstin tittade stort på den svartmuskige mannen, som nyss kommit. "Halleluja, svärmor", ropade Brokvist ännu en gång. Ansiktet sken. Han tog den gamla i handen och hälsade riktigt hjärtligt. Han makade en stol helt nära Kristina och satte sig där. Kristina såg fortfarande häpen ut. För att ytterligare fånga hennes intresse tog Brokvist hustruns hand i sin. "Jag är frälst, Kristina," utropade han. "Nu ska vi vara glada." Kristinas ögon blevo stora, hennes pupiller vidgades. Var karlen klok, som talade om heliga ting på ett så profant sätt? Mor Kerstin snörpte omedvetet på munnen. Hon var en gammalläsare och förstod sig ej på moderna människors sätt att lättfärdigt tala om frälsning. För henne var nådens ordning med tro och helgelse den rätta vägen till himmelen. Att Brokvist fallit ur nåden, hade hon länge förstått. Fast hon aldrig talade om det. Men detta sätt att nämna heliga ting var henne främmande. Brokvist berättade emellertid, att han sista tiden plägat besöka Frälsningsarméns lokaler. ... "Jag är så säll", slutade Brokvist. "Jesus är min, Kristina. Aldrig mer ska jag supa och vara elak." (Margit Assarsson "Bara en kvinna" s 95-97)

Det var en veckas stormöten. Många från våra byförsamlingar hade kommit in till staden. De voro fattiga, tarvligt klädda bönder, men härligt frälsta. Stormötet var ovanligt gott. Det var vad man hemma i Sverige skulle kalla riktiga hallelujamöten. (Elin Lindberg "Balsam gjuten i svidande sår" s 120; Svenska Alliansmissionens och Jönköpings Missionsförenings missionskalender för 1939)

Den nya kyrkklockan (i Gamla Hjelmseryd) ... bär inskriptionen: "År 1937, Då Gustav V var konung i Sverige, Sam Stadener biskop i Växjö och Carl Nicklason kyrkoherde i Hjälmseryd, göts denna klocka till minne av den gamla kyrkans återuppbyggande. ..." Runt klockans övre kant står orden från Davids psalm 150 vers 6: "Allt vad ande har love Herran Halleluja". (Olof Nicklason "Gamla Hjelmseryd - Minnen om en gammal ödekyrka" s 124; Växjö Stifts Hembygdskalender 1996/97)

År 1875, vid 37 års ålder, kom det till ett andligt avgörande, då (Frälsningsarméns i Sverige grundare Hanna Ouchterlony) besökte ett metodistmöte i Jönköping. ... Det förunnades henne att vara med vid sin rörelses 40-årsjubileum den 28 december 1922, då hon för sista gången gången yttrade sig offentligt. I februari 1924 insjuknade hon i lunginflammation och förstod att hennes dagar var räknade. Hon avled den 28 februari. Människor i tiotusental deltog vid hennes begravning, som formade sig till "en väldig hallelujamarsch under jublande segertoner". (Magnus Ottosson "Hanna Ouchterlony - Den svenska Frälsningsarméns grundare" s 45,52)

Lektor Ödman sade sig gilla mitt förslag till "Lyckliga föräldrars tacksamhetsuttryck för själsfriska barn", som i parentes sagdt, inbringat omkring 12,000 kr. Han skulle komma och hålla en serie föredrag till förmån för ett ålderdomshem på Vilhelmsro. Den dagen kallades han att framträda och sjunga sitt "Halleluja" i himmelen. (Ebba Ramsay "Minnen och erinringar från 1880-talet; Jönköpings-Posten 1913-04-19; lektor N.P. Ödman dog år 1905)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1950

Plötsligt hörde (Joy Mills i Melbourne i Australien) ett musikaliskt tema inne i huvudet som verkade komma från ingenstans - de första fyra tonerna i Hallelujakören ur Händels mästerverk Messias. Inte den mäktiga orkesterversionen, utan en enkel liten elektronisk refräng som spelades varje gång man vann på pokermaskinen George's Wild. Hal-le-lu-ja! ekade musiken som bara Joy kunde höra. Hal-le-lu-ja! Som en poplåt som fastnar i huvudet upprepades den om och om igen, så att hon snart inte kunde tänka på något annat. Joy försökte koncentrera sig på (månads)rapporten, men det var stört omöjligt. Efter några minuter kände hon ett oemotståndligt sug att spela på spelautomaterna. ... (Automaterna) utlöser starka psykologiska processer som kan skapa ett sug och fånga människor in i ett visst beteende. När Hallelujakören förföljde Joy Mills den där dagen för fem år sedan var det inte första gången det hände. Dess sirensång kunde få henne att tappa greppet om verkligheten, vilket drog henne att spela nästan varje dag. ... Nu (år 2004) har hon lyckligtvis inte spelat på tre år. Hennes döttrar övertalade henne att gå med i Anonyma spelare. Tack vare deras hjälp, stödet från döttrarna och sin egen inre styrka ser hon nu med tillförsikt på livet - utan att behöva berusa sig på spelautomater. Äntligen har hon fått en god anledning att sjunga Halleluja! (John Kron "I speldjävulens klor" s 68-69,73)

Kungsporten öppnas. Diakonen beröker altaret, altarrummet, ikonostasen, prästen, kören och församlingen. Hymnen Kerubikon sjungs: "Vi som på ett hemlighetsfullt sätt är avbilder av keruberna och sjunger den trefalt heliga sången för den livgivande Treenigheten, låt oss nu lägga av alla jordiska omsorger för att kunna ta emot allas Konung, som osynlig bärs in på änglaskarornas lansar. Halleluja, halleluja, halleluja!" (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 75; Den ortodoxa kyrkan, den gudomliga liturgin, Anafora)

Jia (i Baotou i Kina 1997) tog mig vid handen och ledde mig och teamet in i kyrkan för en välkomstceremoni. Kören hade tagit plats på podiet och stämde upp Hallelujakören ur Händels Messias. Det var bara att ge upp försöken att hålla tårarna tillbaka, och i stället supa in kärleken och värmen. En stark känsla av att inte vara värdig vällde upp inom mig. (Eskil Albertsson "Många tårar - stor skörd. Om församlingstillväxten i Kina." s 78)

Sida vid sida vandrade vi genom Aleppos gränder. ... Sången (i Urfabornas kyrka Sankt Georg) var gudomlig. En grupp äldre präster ledde gudstjänsten, ackompanjerade av klingande klagotoner av nästan övernaturlig skönhet och slingrande hallelujan som svävade ut, mjukt tvekande, likt fallande dun, nerför arpeggion i bortdöende kadenser, innan de tappade bort sig och försvann i ett basso profundos sammetslena, svarta hål. Vid elevationen rasslade korgossarna med sina ... liturgiska viftare. (William Dalrymple "Från det heliga berget" s 180; 5 september 1994)

Oxalis acetosella, harsyran alltså, öppnar sina blommor tidigast klockan åtta om solen lyser. Då har kärrdoften andats ut. Då jublar trädpiplärkan över asparna, stiger över trädtopparna, stannar till med ett ryck och låter sig sjunka på stela vingar alltmedan den hänryckt ropar sitt halleluja. Gång på gång samma galna lycka. Den skyfflar solvärme till trädens grenverk, en sjungande skyttel som väver in sin sång i solstrålar för att lindra den kyla som morgonen skamlös gick ut med. Det är så det går till när morgonskuggorna torkas bort så att klockan blir åtta så att harsyran får slå ut i Småland. (Björn Berglund "Hallonmänniskan" s 219; Till en skogskant i Småland)

Lewi Pethrus, född 1884, död 1974, predikant, ledare inom den svenska pingströrelsen. ... Fredagen före sin död sade han: ”Jag är på andra sidan.” Men det blev lördag, söndag, måndag, och hjärtat fortsatte att slå. Han sade: ”Här ligger man och överlever sig själv. Jag tycker jag kunde få flytta hem nu. Vad meningslöst att ligga så här, när livet är evigt.” På tisdagseftermiddagen var de anhöriga samlade till en bönestund i sjukrummet. När bönestunden var slut, ropade Lewi Pethrus plötsligt, kraftigt nästan som när han stod i predikstolen: ”Halleluja!” Det blev hans sista ord. På onsdagsmorgonen den 4 september slutade hans gamla trofasta hjärta att slå. (Sven Danell ”Sagt inför döden” s 103-104)

Jag tror att den värsta uraktlåtenhetssynden bland Guds folk är den att de prisar Gud för litet. Det finns kristna som mer liknar marmorstatyer än levande Guds barn. De har inte en tacksägelse, en lovprisning eller ett ”halleluja!” så lång dagen är. Ja, även veckorna går – och åren utan något ’lovets offer’! (Lewi Pethrus ”Under den Högstes beskärm” s 294)

Herdarna i alperna ha en vacker sed, då de vid dagens slut sjunga för varandra en aftonsång. Luften är klar som kristall, så att sången höres på långt avstånd. Då skymningen börja falla, samla de sina hjordar, och i det de leda dem ned för bergsstigarna, sjunga de: ”Allt härintill har Herren hjälpt oss. Låt oss prisa Hans namn!” Och till sist sjunga de för varandra till avsked: ”God natt! God natt!” Orden upprepas av ekot, och sången genljuder stilla och vackert från alla håll, tills den förtonar i fjärran. Låt oss på samma sätt hälsa varandra genom mörkret och uppmuntra pilgrimsskaran, tills rymden genljuder av många röster. Låt alla ekon sammansmälta, tills ett brus av halleluja-rop i dånande vågor stiger upp till tronen av safir. Och då morgonen gryr, skola vi finna oss stående på glashavets strand, där vi med den frälsta skaran utropa: ”Frälsningen och äran och makten tillhöra vår Gud, Honom som sitter på tronen, och Lammet i evigheternas evigheter!” (Chas. E. Cowman "Källor i öknen" s 474)

Salige Sixten, en av Anders pappas bilhandlarkollegor från Småland, kom på besök. Han hade varit i Filipstad på pingstkonferens och var mer än hänryckt. Anders satt i baksätet och hörde hur Sixten gick på: "Käre Jesus! Halleluja! Pris ske Gud!" Han riktigt skakade i hela kroppen som av frossa och hade svårt att uttala orden. "Jesus kommer snart! Halleluja! Snart är vi hemma! Vilken konferens i Filipstad, broder! Du skulle varit med! ... Ja, broder. ... Tänk att vi är bröder i Anden. Gud är god mot oss och vi får leva ett gott liv och han välsignar våra affärer. Halleluja!" (Mats Paulson "Jesus kom aldrig till Branäs" s 41-42)

"HALLELUJA!" Han fick det att låta som en orgasm. Två korta stötar och en explosion: hal-le-luja. Och så en tung utandning med slutna ögon, följd av fem sekunders tystnad. Han hade vit kostym med blanka slag och silverfärgade glasögon som hela tiden hotade att glida nedåt, men som i sista stund hejdades av en liten aristokratisk krök på den smala näsan. ... "Gud är god", sa Jefferson Berglund. "Ja, halleluja, Gud är god. Alabasam, ala, niffor, alabasam! Älska Jesus! Hal-le-luja!" ... Han gjorde mirakel: han lade sin hand på en diabetessjuk pojke och fick mamman att kasta bort insulinet. Två veckor senare var pojken fortfarande vid liv. Men det största miraklet begrep kvällspressen aldrig: detta att det var en Berglundare, en tattare och tjuv, som stod med Bibeln i hand och drev demoner ur hederligt folk. Och detta i en stad som hade sju kyrkor på en enda gata och ytterligare fem på andra gator. Trots detta överflöd kom de troende nässjöborna (på 1950-talet) till sin tattare, böjde knä och talade i tungor. "Förstelnade!" ropade Jefferson Berglund i sitt tält. "Gud vill inte ha symöten och ljummen självbelåtenhet! Gud vill ha väckelse! Gud vill rena oss alla i lammets söta blod, affelogo, hareut, affelogo! Hal-le-luja" Ja, ja, kom, kom till Herren!" (Majgull Axelsson "Långt borta från Nifelheim" s 224-225; Halleluja!)

Biskop Stephen S. Neill från England anlände med flyg enkom för att tala vid detta möte (den 16 augusti 1950 vid världssöndagsskolkonferensen i Toronto i Kanada). ... Hela hans förkunnelse rörde sig om korset på Golgata. Han sade bland annat, vänd till den tusenhövdade sångarskaran: "Jag vet, att ni i kväll skall sjunga Händels Hallelujakör, men den kan man aldrig sjunga utan korsets upplevelse." (Hilding Fagerberg "Möte med Amerika" s 364)


ca 1950 - ca 1925

(Frälsningsarméns i Björklunden) musik började som en blandning dels av appell till åhörare, som inte gjorde någon brådska, dels av instrumentövning, under vilken bastrumman än så länge fick stå på marken i gräset och för tama dunkningar ge ifrån sig ett suddigt ljud. Heller ingen av de övriga musikanterna beflitade sig synnerligen, även om alla tillsammans höll ett slags melodi. Här och var hände att än det ena än det andra hornet slog en kana över en hel del toner åt gången och först efter ett falskt och långdraget tutande ånyo träffade rätt väg. Till och med löjtnanten tog det ännu från en alldaglig sida. Han piskade sig på låren med det mjukpärmade och guldkantade testamentet, slog handflatan förtroligt i den pruttande bashornsblåsarens rygg, piruetterade två tre steg fram och tillbaka. Oförmodat och leende utropade han plötsligt: "Halleluja!" (Tage Aurell "Tybergs gård" s 47)

Krigsskolan var bokstavligen ett kloster. Kvinnliga och manliga kadetter hade gemensamma lektioner ibland, men samtal mellan enskilda var förbjudna. Så om jag mötte min Malmö-vän i någon korridor fick vi säga "halleluja" till varann, inte ett ord mer. Om inte en tjänsteplikt förelåg till det, och det hände aldrig. Sedan när man blev "provlöjtnant" var det plötsligt tjänsteplikt att tala med både kvinnor och män, även i djupt personliga angelägenheter. (Olov Hartman "Klartecken" s 38; 1924?)

26/11 1918 Nu har vi slut på kriget som väl är. När telegrammen kom den 11 november kl. 4 på morgonen började det ringa och blåsa i allt som hade läte, och sedan var det jubel till långt fram på natten. Jag har köpt en bil i år. Den kostar 1000 dollars. (Einar Fritzell "Amerikabrev" s 57; utdrag ur brev från John A. Carlsson som 1885 utvandrade från Broarp, Edshults socken till Altona i Illinois)

Då jag en dag var ute på stan i ett ärende och skulle byta spårvagn vid Norra Bantorget (i Stockholm), gjorde jag en liten upplevelse. ... Jag hade gång på gång läst i tidningarna, att pingstvännernas "tack och lov" och "halleluja" och liknande uttryck, som ofta förekom ibland oss inte var någonting annat än tanklös jargong. När jag hoppade av spårvagnen vid Norra Bantorget den här gången, överraskade jag mig själv med att jag utan att ha den minsta tanke därpå sade ett ljudligt: "Tack och lov! Halleluja!" (Lewi Pethrus "Hänryckningens tid" s 38-39; början av 1910-talet?)

(Frälsningssoldaterna) hetsade upp sig. Sjöng ivrigare, som för att få glöden i sitt inre att flamma upp. Först kände man att det var velat. Sen bröt det fram av sig själv, de rycktes bort, blev som bedövade. En började vittna. Och de andra mumlade med. Tack, käre Jesus. Lov och pris ske dig! Halleluja! Tack och lov. De suckade och bad med ansiktet i händerna. (Pär Lagerkvist "Gäst hos verkligheten" s 143; omkring år 1910)

En kväll (1907) satt jag hemma i stugan i Storgårdskleven och läste Bibeln. ... Jag sade (då) så högt, att mina föräldrar hörde det: "Jag skall gå till Lidköping!" Jag förklarade för dem sedan, att Gud gjort levande för mig, att jag skulle återvända till den plats, dit jag minst av allt önskade gå. ... När jag någon dag senare reste till Lidköping, kände jag mig lyckligare, ju mer jag närmade mig platsen. Då ett par bröder tog emot mig vid stationen, var jag så lycklig, att jag prisade Gud av allt mitt hjärta. ... Jag använde flitigt ett ord, som de aldrig hört mig bruka förut. Det var ordet "halleluja". Jag hade alltid tyckt, att det förefallit så egendomligt, då jag hört Frälsningsarméns medlemmar använda det. Jag hade därför, såvitt jag vet, aldrig förr tagit detta ord i min mun som ett spontant uttryck för mina känslor. Men nu kunde jag knappast säga något annat. ... De hade aldrig sett mig så överväldigad av glädje som nu. (Lewi Pethrus "Medan du stjärnorna räknar" s 98-99; Mitt andedop)

Tåget gled in på Nandubars station (i november 1906). Verkligen! där står br. Björk, Selin, Dahlgren, Liedén och fru Liedén. Jag hälsade dem med ett "Halleluja!" och fick samma hälsning tillbaka med tillägg af många "Välkommen" och många omfamningar. O, hvilken glädje att träffa de kära vännerna igen, att höra samma kända röster igen, som jag hört så många gånger förut! Här har de stått och kämpat, medan jag varit hemma, och Gud har välsignat och krönt deras arbete med framgång. Ära vare hans namn! Det kändes nästan i luften, att Gud på ett alldeles särskildt sätt hade varit ibland dem. De voro små i sig själfva, men mäktiga i Gud. Tänk, hvilket bönemöte jag fick vara med om på kvällen! Det gjorde mitt hjärta godt. (Anders - A.P. - Franklin "På Nandubars station" s 14; Skandinaviska Alliansmissionens tidning Trosvittnet den 15 januari 1907)

Då för tiden (omkring år 1900) kom (general Booth) ... rätt ofta till Sverige. ... Vår stora svårighet ... var att finna tillräckligt stora lokaler. ... Våra vänner i Immanuelskyrkan voro ej så nöjda med vårt bullersamma uppträdande, och jag undrar ej på det. Det var särskilt ett soldatmöte, som leddes av generalen en midsommarafton, då eftermötet blev dem för svårt. Brigadör Ögrim ledde detta eftermöte och klev upp på en avsats innanför altarrunden som den tiden rymde värmeelementet, och den som känner Ögrim från hans yngre dagar vet att han vid sådana tillfällen inte bara själv exploderade, men fick alla andra att också explodera. Vi kunde då vad sportmatcherna kunna nu: utveckla hänförelse. När överste Lawley, som stod vid sidan, med sin visselpipa stoppade musikkåren mitt i en kör för att omtala att den tjugufjärde eller femtioförsta själen kommit till botbänken och salvationisterna skriade sitt halleluja, så kan var och en förstå att det var ett "lustigt" väsen. Ingalunda underligt att våra stillsammare vänner blevo förskräckta. ... Så gällde det (ett) följande år. ... Immanuelskyrkan öppnades för oss mot att jag personligen garanterade att inga ovationer skulle förekomma. Denna garanti måste jag senare avgiva varje gång vi fingo löfte att använda kyrkan. Det gällde därför att tillse att inga högljudda hallelujarop, amen eller handklappningar förekommo. Det var icke lika lätt då att hålla dylikt tillbaka som det är nu, men vi måste göra en dygd av nödvändigheten. Under senare år ha vi så gott som undantagslöst hållit till i Blasieholmskyrkan, där vi så småningom fått rätt att utveckla all den frihet vi åtrå. (Karl Larsson "Under order 1 - Kommendör Karl Larssons minnen" s 177-179)


ca 1900 och tiden dessförinnan

Vid nyårstid 1889 dog Hugo Stille i Uppsala, och begravningen skulle öga rum i hemstaden (Jönköping). Brodern kom hem för att deltaga. Restor var nu kadett ... och så nöra Armén hade jag aldrig förr varit. Hans "halleluja", "pris ske Gud" och "amen" skorrade oerhört främmande i mina öron. ... Då Hugo varit armévän, blev det överenskommet att Armén skulle följa honom till graven. En arméprocession alltså. Det artade sig från min synpunkt att bli rena skandalen. (Karl Larsson "Under order 1 - Kommendör Karl Larssons minnen" s 42)

Greve Adolphe Stackelberg (1822-1871) var den småländska väckelserörelsens eldsjäl. Som måtto för hans liv kan sättas följande ord från Gamla testamentet: ”Konungens ärende brådskar.” ... I hans brev förekommer ett uttryck, som jag ej sett i några läsares skrivelser från den tiden, nämligen ordet: ”Halleluja!” ... (Ex:) ”Pris, pris och tack, tack vare dig, du himmelske Segerhjälte, som kämpade och vann, Halleluja!” (Efraim Palmqvist ”De som bröto marken” s 331-332,347)

Herren Jesus har själf med sina lärjungar läst den lofsång, som utgöres af flera af Davids psalmer. ... På korset upprepade han några ord med samma ordalydelse, hwarmed de förekomma i Davids psalmer. Man kan kalla psaltaren Messias' bönbok, enär de afpassade ord, hwilka han brukade under sin gång till Fadren, däruti stå upptecknade. Davids psalmer blefwo redan i hans egen tid och sedan äfwen i följande tider ordentligen sjungna efter ordalydelsen wid den israelitiska gudstjänsten. Den kristna kyrkan har äfwen alla generationer igenom betjänat sig af dem på mångfaldiga språk och med beständig wälsignelse. ... Därföre böra ock de sånger hållas i stort wärde, som härleda sig från Davids psalmer eller ock afse något ställe i nya testamentet. (Johann Albrecht Bengel "Bönesuckar till Nya Testamentet" s 5-6)

Söndagen Septuagesima, nionde söndagen före påsk, inträdde man i fastan, den ena av årets båda stora helger. Den varade ända till söndagen efter påsk. Det var en sorgens tid, då man beredde sig att fira hågkomsten av Herrens lidande. Man sjöng ej mera halleluja under mässan, utan tempelvalven genljödo av sorgmodiga sånger i dämpade toner. Man späkte sin kropp med sträng fasta, man avhöll sig så mycket som möjligt från världsliga bestyr, man trädde icke i äktenskap, man gick icke ed, man förde inga rättegångar. Tungt, stilla allvar bredde sig över livet utanför kyrkans murar. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - Forntiden och medeltiden" s 576; Svenskt allmogeliv mot medeltidens slut)

Framemot midten af det 13:de årh. förmärktes i Italien den s.k. halleluja-rörelsen, en medeltida "frälsningsarmé". (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 903)

Påskmorgonen (under kejsarkyrkans tid) hälsade församlingens medlemmar hvarandra med: "Han är uppstånden", hvartill svarades: "Ja, han är sannerligen uppstånden!" ... Påskmåndagen kommo på flera ställen de nydöpta åter tillsammans för att höra "den djupa meningen med det, som hade skett dem i dopet (påsklördagsmorgonen)"; men sådana "mystagogiska" katekesationer blefvo hållna för slutna dörrar. Hela veckan efter påsk, "den hvita veckan", buro de nydöpta de hvita kläderna, sista gången söndagen efter påsk, "den hvita söndagen" (dominica in albis); men "hjärtats renhet skulle alltid bevaras", förmanade Augustinus i en predikan på denna dag. Tiden från påsk till pingst (quinquagesima) var en glädjehögtid, hvarunder det hvarken var tillåtet att fasta eller bedja i knäböjande ställning; de 50 dagarna skulle vara som en stor söndag. Hallelujaet, som tystnade under fastan, ljöd nu ofta. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 418)

Psalmsången var ... en bestämd del af de gamla kristnas gudstjänst. Det andra templets psalmbok hade tidigt fått rum vid denna, och den gamla församlingen fann i psalmistens ord uttryck för sin klagan och sitt hopp, sin sorg och glädje. De s.k. hallelujapsalmerna användes mycket, och när sångledaren hade sjungit sitt halleluja, blef detta med fröjd upprepadt af hela församlingen. Lofsånger (doxologier), Sanctus (Es. 6), och åtskilliga liturgiska svar (såsom "och med din ande") framkommo också tidigt. Egentliga hymner saknades icke heller. Gloria in excelsis går långt tillbaka; vi hafva urgamla uppteckningar af en morgon- och en aftonhymn, som båda äro efterbildningar af gammaltestamentliga psalmer, och Simeons lofsång blef redan under denna tidrymd ombildad till en aftonhymn. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 227; Gudstjänsten under friförsamlingstiden)


Att avrunda med:

Det är kväll. Jag har varit i Götene och träffat Henry Kindbom. Vi står på trottoaren, det är mörkt och vi skall skiljas. Hans skarpa ögon ser genom mig: ”Ja, det är fint att veta att vi är på samma linje. Du vet det finns många som vill leva halleluja-livet. Men livet under törnekronan, det är halleluja för mig. Och där är det jubileumskonferens i varenda tagg. Och det är inte ett halleluja som man sänder upp. Utan det är ett halleluja som kommer ovanifrån ner i hjärtat och sen går det vidare.” (Ylva Eggehorn ”De levandes ansikten” s 188)


Sångarna:

Sjung halleluja, sjung, ni änglaskaror, sjung, alla helgon, sjung, jordens folk! Lov, tack och ära vare Gud i höjden! O kom, låt oss tillbedja ... vår Herre Krist. (J Wade-E Norberg: Psalmer och Sånger 122:4)

Du mörkrets välde sönderslog, oss in i Sonens rike tog, in i ljuset: halleluja! Av honom har vår själ köpts fri och skuldens ångest är förbi. Prisa honom! Sjung tillsammans: Halleluja, halleluja, halleluja! (A Frostenson: Psalmer och Sånger 331:2)

Gud ske pris! En änglaskara lovsjunger så med röster klara och mänskor stämmer in i kör. Se, vad glans som går från tronen, och hör den höga lovsångstonen, en gränslös fröjd som aldrig dör. Vad intet öga sett har Gud åt oss berett. Halleluja! Farväl, du värld! Vid Jesu hand till himlen ställer vi vår färd. (H Sachs-P Nicolai-BG Hallqvist: Psalmer och Sånger 743:3)

Halleluja. Halleluja. Halleluja. (Efter grekisk-ortodox tradition: Psalmer och Sånger 766)

Du folk som uppå jorden bor, Stäm upp med fröjd tillsamman: Halleluja, vår Gud är stor! Och himlen svare: Amen! (HA Brorson-Erik Nyström: Sång 20:6)

Sjungom högt halleluja Här och uti himlarna! Halleluja! Vår Gud är värdig äran ha. Halleluja, halleluja! (Nils Frykman: Sång 207:1b)

Halleluja! Han är ej fjärran, Den stora dag, då vi få bud: Se upp, se upp, nu kommer Herren Att föra hem sin köpta brud! O, sälla dag, då allt blir klart! Jag väntar dig , kom snart, kom snart! (N Frykman: Sång 587:6; jfr Psalmer och Sånger 101:5)

Halleluja! Stjärnevärldar, Fröjden er med mig för Gud! Havet bruse, skogen suse, Bergen höje glädjeljud! Helgon, sjungen lov och ära, Änglar, stämmen in däri! Himlars himlar, återsvaren, Sägen: ”Jag är frälst och fri!” (Einar Karlsson: Andliga Sånger 1936 nr 362:4; jfr Psalmer och Sånger 645:4)

Änglarna sjunger i himlen. Halleluja. Änglarna, sången och glädjen väntar oss hemma hos Gud. Halleluja, halleluja, halleluja, halleluja. (PD Sosa-BG Hallqvist: Den Svenska Psalmboken 1986 nr 333:4; jfr Psalmer och Sånger 343:4)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående “efter de här tingen”, se Upp 1:19. Angående ”en stor/hög röst”, se Upp 1:10b. Angående ”en mycken/månghövdad folkskara”, jfr Upp 7:9a.


Grekiska ord:

hallêlouïa (halleluja) (i NT + exempel i GT) Ps 148:1; 149:1; Tobit 13:18; Upp 19:1 – Ps 104:35; 105:45; 106:1,48; 111:1; 112:1; 113:1,9; 115:18; 116:19; 117:2; 135:1,21; 146:1; 147:1; 149:1; 150:1,6; Upp 19:3-4,6.

aineô (lova; exempel avseende ’lova Herren/Gud’): Ps 148:1; Luk 19:37 - 1 Krön 16:4,25,36; 23:30; 29:13; 2 Krön 5:13; 20:19,21; 29:30; Esra 3:10; Neh 5:13; 12:24; Ps 22:23(24),26(27); 35:18; 48:1(2); 69:30(31),34(35); 74:21; 84:4(5); 96:4; 102:18(19); 107:32; 109:30; 113:1; 117:1; 119:164,175; 135:1,3; 146:1-2; 147:12; 148:1-5,7,13; 149:3; 150:1-6; Is 62:9; 64:11; Jer 20:13; Joel 2:26; Luk 2:13,20; Apg 2:47; 3:8-9; Rom 15:11.


Ytterligare studier:

Jer 51:48; Manasses bön v 15; Joh 4:22; 11:43; 12:28; Upp 11:15.


David J. MacLeod "Heaven's Hallelujah Chorus: An Introduction to the Seven 'Last Things'."; Bibliotheca Sacra 156 (1999): 72-84.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-08-04; 2012-07-26; 2015-10-16)

Till sidans topp

19:2a ... eftersom Hans domar (är) sanna och rättfärdiga, eftersom Han har dömt den stora skökan, ’vem som än’/som förstörde jorden i/med sin otukt.

Ord för ord (21 ord i den grekiska texten): eftersom sanna och rättfärdiga '-na domar'/domarna hans, eftersom (han)-dömde '-n sköka'/skökan den stora vem-som-än förstörde '-en jord'/jorden i '-en otukt'/otukten sin


1883: ... Ty sanna och rättfärdiga äro hans domar, ty han har dömt den stora skökan, som fördärfvade jorden med sin skörlefnad ...

1541(1703): ... Ty hans domar äro sanne och rätte; ty han hafwer dömt den stora skökan, den med sitt boleri hafwer förderfwat jordena ...

LT 1974: ... för hans domar är rättfärdiga och sanna. Han har dömt den stora prostituerade kvinnan, som fördärvade jorden med sin synd ...


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Jorden förstördes mitt emot Gud. (1 Mos 6:11a, Grekiska GT)

(David sade:) “Gud (är) en rättfärdig domare.” (Ps 7:11a eller 12a, Grekiska GT)

(Herren sade till profeten:) “På det här sättet skall Jag förstöra Judas' oförskämdhet och Jerusalems oförskämdhet.” (Jer 13:9, Grekiska GT)

(Tobit sade:) “Rättfärdig är Du, Herre, och alla Dina gärningar (är) rättfärdiga ... Du dömer in i (den kommande) tidsåldern. (Tobit 3:2, BA)

… Guds rättfärdiga dom kom (och hade kommit) emot, emot (den utländske kungen). (2 Mack 9:18a)

(Salomo sade:) “Jag skall ‘döma isär’/döma Ditt folk rättfärdigt, och jag skall vara min faders troner värdig.” (Salomos Vishet 9:12b)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Herren ensam kommer att rättfärdigas/'förklaras som rättfärdig'.” (Syr 18:2)

(Asarja sade till Herren:) “Rättfärdig är Du på/i alla ting som Du har gjort (med) oss. Och alla Dina gärningar (är) sanna och Dina vägar raka och alla Dina domar sanna och Du har gjort domsutslag av sanning.” (Asarjas bön v 4-5a)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Husmästaren/husföreståndaren sade till de sysslolösa:) “Vilket/vad som – om alltefter omständigheterna – må vara rättfärdigt, skall jag ge er.” (Matt 20:4b)

(Jesus sade till Sina lärjungar: “Gör/skaffa er) en outtömlig hög/skatt i himlarna, varest ... mått inte förstör alltigenom.” (Luk 12:33)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus sade till judarna:) "Jag förmår inte göra ingenting/någonting från/'beroende på' Mig själv. Helt och hållet som Jag hör, dömer Jag. Och Min dom är rättfärdig, eftersom Jag inte söker Min egen vilja utan Dens vilja som har sänt Mig.” (Joh 5:30)

(Jesus sade till judarna:) ”Döm ej enligt/efter anblick, emellertid/utan döm den rättfärdiga domen.” (Joh 7:24)

(Jesus sade till fariseerna:) ”Och/också om Jag – alltefter omständigheterna – må döma, är Min dom sanningsenlig (P66, א,* א), eftersom Jag inte är ensam, emellertid/utan Jag och Den som har sänt Mig * (א*).” (Joh 8:16)

Jag har emellertid ett mycket/stort ting (א,* א) nedifrån/emot dig, att du låter kvinnan Isebel vara, (hon) som säger sig vara (א,* א) en profetissa, och hon lär och leder Mina slavar vilse till att bedriva otukt och äta (ting som är) offrade till avgudar. (Upp 2:20, ”Thyatira”)

Ända till när dömer Du inte och utverkar rättvisa för vårt blod ut ur/av dem som bor uppå jorden? (Upp 6:10b)

Nationerna var vreda, och/men Din vrede kom och den lägliga tiden för de döda (kropparna) att dömas och att ge lönen till Dina slavar profeterna och till de heliga och till dem som fruktar Ditt namn, de små och de stora och att alltigenom förstöra dem som alltigenom förstör jorden. (Upp 11:18)

(Budbäraren kom med det goda lilla budskapet) * (א,* א) i/med en stor/hög röst. (Upp 14:7a)

Och en annan * (P47, א*), en andra, följde, som sade: ”Hon har fallit * (א,* א), det stora Babylon, som ger (och har gett) alla nationerna att dricka ut ur/av sin otukts lidelses vin. (Upp 14:8)

Stora och förunderliga (är) Dina gärningar, Herren Gud, den Allsmäktige. Rättfärdiga och sanna (är) Dina vägar, tidsåldrarnas (P47, א*) kung. (Upp 15:3b)

Jag hörde vattnens budbärare som sade: “Rättfärdig är Du, Den som är och Den som (hela tiden) var, den Fromme/Okränkbare, eftersom Du har dömt de här tingen.” (Upp 16:5)

Och jag hörde offeraltaret som sade: “Ja, Herren Gud, den Allsmäktige, sanna och rättfärdiga (är) Dina domar.” (Upp 16:7)

Den stora staden blev ‘in i’/till tre delar. (Upp 16:19a)

Jag skall visa dig den stora skökans domsutslag, hon som sitter uppå många vatten. (Upp 17:1b)

Gör er glada på/’för ... skull’ henne, himmel och de heliga och apostlarna och profeterna, eftersom Gud har dömt ert domsutslag ’ut ur’/’med utgångspunkt från’ henne. (Upp 18:20)


Exegeter, evangelister med flera:

Är domen rättvis för den som aldrig hört evangeliet? Våra omständigheter som människor skiljer sig ju radikalt åt, inte minst när det gäller möjligheten att höra evangeliet eller på ett meningsfullt sätt ta ställning till frågan om Gud. Allt detta vet Gud och kommer på ett fullkomligt sätt ta hänsyn till varje relevant faktor i en människas liv. Ingen kommer att dömas orättvist: ”Gud är en rättvis domare.” (Ps 7:12) Ingen kommer därför att ha något att invända mot domen. ... Bakom frågan om hur det går för dem som aldrig hört evangeliet, ligger djupast en oro att Gud inte kommer att leva upp till vår standard av rättvisa och medkänsla. Men det är, vid lite eftertanke, en dåraktig tankegång. Gud är ju själva källan till allt vad rättvisa och medkänsla heter. Att hans rättskänsla och kärlek till människan inte skulle motsvara våra krav är uteslutet. Även om vi i förväg inte kan uttala oss exakt hur Gud kommer att lösa frågan, så vet vi att ingen kommer att långsiktigt vara besviken på, eller sviken av, Gud. (Stefan Gustavsson ”Gör som Gud – bli människa” s 217)

Guds barn längtar efter den dag, då äntligen rättvisan ska segra. Immanuel Kant (död 1804), giganten inom västerländskt tänkande, har effektivt skaffat de s k gudsbevisen ur världen. Men han trodde på Gud. Om sin tro på en yttersta dom säger han ungefär följande: Var och en vet hur det går till i världen: skojaren lever ett härligt liv och begravs under hedersbetygelser, och då besannas ordet att det aldrig ljugs så mycket som på kyrkogården. Och det är bara en eller ett par människor som vet att lovtalen är lögn. Den som lever ett rättskaffens liv måste här i världen lida mycket, kanske faller han offer för justitiemord. Vem ger honom tillbaka åren på straffanstalten? Vem ger honom hans liv tillbaka, om han blir oskyldigt avrättad? I sinnevärlden är allting sinnrikt inrättat, från atomen till fixstjärnan – skulle människolivet ensamt vara ett undantag? Näppeligen! Från vårt livs början har vi ett rättfärdighetsmedvetande. Där det finns en fisk, måste någonstans finnas vatten. Där det finns rättfärdighetsmedvetande, måste någonstans finnas rättfärdighet. Om inte i denna världen så i den tillkommande. (Sven Danell ”Dagpostilla” s 336-337 i kommentar till Matt 25:31-46)


Sångarna:

Om moln och mörker äro här, Omkring din tron, vad mera? Rättfärdighet dess fäste är, Och du, du skall regera Från evighet till evighet, Då andra rikens härlighet Som ängens prakt försvinner. (L Sandell-Berg: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 486:3; jfr Psalmer och Sånger 413:3)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående “Hans domar (är) sanna och rättfärdiga”, se Upp 16:7. Angående ”den stora skökan”, se Upp 16:19 och Upp 17:1b.


Paulus sade till de troende i Korint: “’Dåliga samvaror’/'dålig samvaro' förstör fördelaktiga/fina vanor.” (1 Kor 15:33b)


Grekiska ord:

ftheirô (förstöra) (i NT + ett exempel i Apokryferna) 1 Kor 15:33; Upp 19:2 – Salomos Vishet 16:27; 1 Kor 3:17; 2 Kor 7:2; 11:3; Ef 4:22; 2 Petr 2:12; Judas v 10.


Ytterligare studier:

Ps 19:9(10); 119:137; Jer 51:25; Joh 16:8,11.


Joel Nobel Musvosi "The concept of vengeance in the book of Revelation in its Old Testament and Near Eastern context"; Andrews University Seminary Studies 26.1 (Spring 1988): 83-84.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-08-04; 2012-07-26; 2015-10-16)

Till sidans topp

19:2b Och Han har utverkat rättvisa för Sina slavars blod ut ur/av hennes hand.

Ord för ord (10 ord i den grekiska texten): och (han)-utverkade-rättvisa-(för) '-et blod'/blodet '-nas slavars'/slavarnas sina ut-ur hand hennes.


1883: ... och han har utkräft sina tjänares blod ur hennes hand.

1541(1703): ... och hafwer hämnat sina tjenares blod utu hennes hand.

LT 1974: ... och han har hämnats morden på sina tjänare.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Lamek talade till sina kvinnor:) "Det har varit (och är) utverkat rättvisa sju gånger ut ur/av Kain, men sjuttiosju gånger ut ur/av Lamek."(1 Mos 4:24, Grekiska GT)

(Herren sade till Mose:) ”Jag har stigit ned (för) att ta ut (Mitt folk) för Mig själv, ut ur egypters hand och leda dem ut, ut ur ’den där jorden’/’det där landet’, och leda dem in i, in i en/ett gott och ’mycket jord’/’stort land’.” (2 Mos 3:8a, Grekiska GT)

Gör er glada, himlar, tillsammans (med Herren) och kasta er ner inför Honom (för att hedra Honom) alla Guds söner. Gör er glada nationer, i sällskap med Hans folk, ... eftersom (Herren) skall utverka rättvisa för Sina söners blod ... (på) Sina fiender.” (5 Mos 32:43a, Grekiska GT)

(David sade till Saul:) “Herren som tog mig ut, ut ur lejonets hand och ut ur björnens hand, Han skall ta mig ut, ut ur en hand av den här oomskurne av/från en annan stam.” (1 Sam 17:37a, Grekiska GT)

(Herren sade till Jehu:) “Du skall fullständigt tillintetgöra Ahabs, din herres, hus, ’ut ur’/’bort från’ Mitt ansikte och du skall ut ur/av Jisebels hand utverka rättvisa för Mina slavars profeternas blod, och för alla Herrens slavars blod.” (2 Kung 9:7, Grekiska GT)

(Psalmisten sade till Herren: "Nationerna) har hällt ut (Dina slavars) blod som vatten (i) en ring (runt) Jerusalem. . . . Ej någonsin må nationerna tala: 'Var är deras Gud?' Och låt det fås kunskap i/bland nationerna inför våra ögons ögon/åsyn om utverkandet av rättvisa av Dina slavars blod, det som är (och har varit) uthällt/utgjutet." (Ps 79:3a,10, Grekiska GT)

(Psalmisten sade: ”Herren) skall frälsa (de som välkomnar Honom) ut ur missares (av Hans mål) hand.” (Ps 97:10b, Grekiska GT)

(De gudlösa säger:) "Om den rättfärdige är en Guds son, skall (Gud) ta 'i stället'/parti för honom och frälsa honom ut ur (deras) hand som står (och har stått) (honom) emot." (Salomos Vishet 2:18)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till de skriftlärda och fariseerna:) ”Emot er må komma varje/allt rättfärdigt blod som är uthällt/utgjutet uppå jorden från den rättfärdige Abels blod ända till Sakarias * (א*) blod, (honom) som ni mördade mellantid/mellan templet och offeraltaret.” (Matt 23:35)

(Sakarias sade: “Herren har rest upp ett räddningens horn åt oss) ... ut ur en hand av alla de som hatar oss ... (för) att, då vi har frälsts ut ur fiendernas hand, ge/låta oss tjäna Honom utan fruktan.” (Luk 1:71b,73b-74a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Må inte/förvisso ej Gud göra ett utverkande av rättvisa åt Sina utvalda, som ropar till Honom dag och natt, och (är) inte Han långmodig ’på dem’/’för deras skull’? Jag säger till er, att Han skall göra utverkandet av deras rättvisa i/med snabbhet.” (Luk 18:7b-8a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Ända till när dömer Du inte och utverkar rättvisa för vårt blod ut ur/av dem som bor uppå jorden? (Upp 6:10b)

De ’hällde ut’/utgöt heligas och profeters blod, och Du gav (P47, א,* א) dem blod att dricka, vilket de just (א,* א) är värdiga. (Upp 16:6)

Och jag skådade kvinnan som var drucken (med) (א*) de heligas blod och ut ur/av Jesu vittnens blod. (Upp 17:6a)

Gör er glada på/’för ... skull’ henne, himmel och de heliga och apostlarna och profeterna, eftersom Gud har dömt ert domsutslag ’ut ur’/’med utgångspunkt från’ (Babylon). (Upp 18:20)

I (Babylon) fanns blod av profeter och heliga och av alla dem som hade varit (och var) slaktade uppå jorden. (Upp 18:24)


Ytterligare studier:

Jer 5:9,29; 9:9; Joh 8:33-34,41; 16:2; Upp 1:1.


Michelle V. Lee "A Call to Martyrdom: Function as Method and Message in Revelation"; (tidskriften) Novum Testamentum 40.2 (1998): 164-194.

Joel Nobel Musvosi "The concept of vengeance in the book of Revelation in its Old Testament and Near Eastern context"; Andrews University Seminary Studies 26.1 (Spring 1988): 83-84.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-08-04; 2012-07-26; 2015-10-16)

Till sidans topp

19:3 Och en andra (gång) talar de (och har de talat): “Halleluja! Och hennes rök stiger upp in i (de kommande) tidsåldrarnas (kommande) tidsåldrar.”

Ord för ord (14 ord i den grekiska texten): Och (en)-andra talar-(de)-(och-har-de-talat): halleluja. och '-en rök'/röken hennes stiger-upp in-i '-na tidsåldrar'/tidsåldrarna '-nas tidsåldrars'/tidsåldrarnas.


1883: Och åter sade de: Halleluja! Och röken af henne uppstiger i evigheters evighet.

1541(1703): Och åter sade de: Halleluja; och röken gick upp af ewighet till ewighet.

LT 1974: Gång på gång ljöd deras röster: ”Pris ske Gud! Röken från henne stiger upp i evigheternas evigheter!”


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Nikodemos säger (vänd) i riktning mot (Jesus): ”Hur förmår en människa avlas, då hon är en gammal person? Ej förmår hon en andra gång komma in i sin moders underliv/liv och avlas?” (Joh 3:4)

Till Honom (är) härlighetsglansen och makten in i (de kommande) tidsåldrarnas (kommande) tidsåldrar. Amen. (Upp 1:6b)

Rök steg upp ut ur brunnen, som en stor brännugns rök. (Upp 9:2a)

Och röken av deras plågande stiger upp ‘in i’/i (kommande) tidsåldrars (kommande) tidsåldrar. Och dag och natt har de inte vila, de som kastar sig ner (i riktning mot) det lilla vilda djuret (för att tillbe det) och (i riktning mot) dess avbild (för att tillbe den) och om någon tar dess namns märke. (Upp 14:11)

Jordens kungar, de som har begått otukt * (א*) i sällskap med (Babylon), kommer att gråta och kommer att ’skära sig emot’/sörja henne, när de – alltefter omständigheterna – må skåda (א,* א) röken av hennes fallande (א*) (Upp 18:9)

Då (man) såg röken av (Babylons) storbrand, utropade/ropade (man) (’hela tiden’/’gång på gång’) och sade: “Vad (var) likt den stora staden?” (Upp 18:18)

Efter de här tingen hörde jag som en stor/hög röst av en mycken/månghövdad folkskara i himlen som sade: ”Halleluja!” (Upp 19:1a)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående “andra (gång)”, se Joh 3:4-5. Angående ”halleluja”, se Upp 19:1. Angående ”rök stiger upp”, se Upp 9:2. Angående ”tidsåldrarnas tidsåldrar”, se Upp 1:6b.


Ytterligare studier: Jer 7:20, 15:14, 17:4; Joh 12:3; Upp 19:4,6.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-08-05; 2012-07-26; 2015-10-16)

Till sidans topp

19:4 Och de tjugofyra äldste och de fyra levande varelserna föll/’sjönk ner’ och kastade sig ner inför Gud (för att hedra Honom), Den som sitter på tronen, och sade: “Amen. Halleluja!”

Ord för ord (23 ord i den grekiska texten): och föll de äldste de tjugo fyra och de fyra levande-varelser och '(kysste-i-riktning-mot)'/'kastade-sig-ner-(inför)' '-en gud'/Gud den sittande på '-en tron'/tronen sägande: amen halleluja


1883: Och de tjugufyra äldsta och de fyra djuren föllo ned och tillbådo Gud, som satt på tronen, och sade: Amen, Halleluja!

1541(1703): Och de fyra och tjugu äldste, och de fyra djur, föllo neder och tillbådo Gud, som satt på stolen, och sade: Amen, Halleluja.

LT 1974: Sedan föll de tjugofyra äldste och de fyra levande varelserna ned och tillbad Gud, som satt på tronen, och sade: ”Amen! Halleluja! Pris ske Gud!”


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Till Honom (är) härlighetsglansen och makten in i (de kommande) tidsåldrarnas (kommande) tidsåldrar. Amen. (Upp 1:6b)

Skåda, Jag skall göra dem, för/så att de skall anlända och kasta sig ner inför, inför dina ‘fötters ögon’/fötter och du skall få kunskap (א,*א), att Jag har välkomnat dig. (Upp 3:9b)

Och i tronens mitt och (i) en ring av/från tronen (var) fyra levande varelser, som var fulla av ögon framför och bakifrån/bakom. (Upp 4:6b)

De levande varelserna må (א,* א) – alltefter omständigheterna - ge härlighetsglans och heder och tacksamhet till Den som sitter på tronen. (Upp 4:9a)

De tjugofyra äldste skall och/också (א,* א) falla/’falla ner’ inför Dens ögon som sitter uppå tronen, och de skall kasta sig ner inför Den som lever in i (de kommande) tidsåldrarnas (kommande) tidsåldrar (för att hedra Honom). Amen (א,* א). (Upp 4:10a)

Och de fyra levande varelserna sade (hela tiden): “Amen.” Och de äldste föll/’sjönk ner’, och de kastade sig ner. (Upp 5:14)

Efter de här tingen hörde jag som en stor/hög röst av en mycken/månghövdad folkskara i himlen som sade: ”Halleluja! Räddningen och * (א*) förmågan (är) vår Guds ...” (Upp 19:1)


Exegeter, evangelister med flera:

Det var möte på Klockargården, saligheten ropade som vilsna fåglar i mörkret. Hallelujaropen väckte sovande. ... Gunnar kände ingen vrede fastän han försökte, sa dom "helvetes hallelujajävlarna" mer av inre tvång att säja det. ... "Ja, Jesus, söte Gu, vi hör'at", ropade Klara från Prästekvarn. "Ja, di nåd, di blo, ja, halleluja. Lammet, ja amen, amen i härliheta. Amen, halleluja." (Gunnar E. Sandgren "Förklaringsberget" s 131-133)

Det är bara botfärdiga, bedrövade och tvivlande som verkligen söker efter Jesus, då de erfar att han har försvunnit. Men även benådade själar söker Jesus, då de genom ovaksamhet tappat bort honom. De kan finna honom i Herrens tempel, där han gärna bor och lyssnar till svalorna och mesarna och näktergalarna, som kvittrar med sina röster. De sjunger lovsång till den store Skaparen för den första strålen som väcker dem från sömnen, då nådens sol går upp vid himlaranden. Då sjunger de, och då tackar de för detta ljus som kommit och säger: ”Amen! Halleluja, tack, ära och lov till den store Skaparen och Lammet som dött, och se, han lever i de troendes hjärtan.” Amen. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 382 i predikan 1853 över Luk 2:42-52)

Romain Rolland skriver så här om (Georg Philipp) Telemann (1681-1767): ”Men vem är denne gamle man som med sin lättflytande penna och fylld av from hänförelse förtrollar det eviga templet? Lyssna! Hör hur havets vågor dånar! Hör hur bergen ropar högt av glädje och sjunger hymner till Herren. Hör hur ett harmoniskt ’Amen’ fyller det trogna hjärtat med helig bävan! Hör hur templen skälver då de fromma ropar sitt halleluja! Telemann, det är du, den sakrala musikens fader.” (Phil. G. Goulding "Klassisk musik" s 355)


Egna kommentarer och funderingar:

I Upp 4:10 och 5:14 föll/sjönk de äldste ner och kastade sig ner inför Gud. Nu gör också de fyra varelserna samma sak.

Angående ”de tjugofyra äldste ... förr/’sjönk ner’ och kastade sig inför Gud, Den som sitter på tronen”, se Upp 4:9a och 4:10a. Angående ”kastade sig inför”, se också Upp 3:9b. Angående ”de fyra levande varelserna”, se Upp 4:6b. Angående ”för att hedra”, se Upp 13:8.


Ytterligare studier:

1 Krön 16:36; Ps 106:48.


Carol J. Rotz-J.A. du Rand "The One who sits on the throne: towards a theory of theocentric characterisation according to the Apocalypse of John"; Neotestamentica 33.1 (1999): 91-112.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-08-05; 2012-07-26; 2015-10-16)

Till sidans topp

19:5 Och ut ur (א*) tronen kom (det) ut röster (א*) som sade: ”Lova vår Gud, alla Hans slavar, de som fruktar Honom, de små och de stora.”

Ord för ord (23 ord i den grekiska texten): Och röster kom-ut ut-ur '-en tron'/tronen sägande: lova '-en gud'/guden vår alla '-na tjänare'/tjänarna hans de fruktande honom, de små och de stora.


1883: Och en röst utgick från tronen, sägande: Lofven vår Gud, I alla hans tjänare, och I som frukten honom, både små och stora.

1541(1703): Och en röst gick af stolen, och sade: Lofwer wår Gud, I alla hans tjenare, och I som frukten honom, både små och store.

LT 1974: Och från tronen kom en röst som sade: ”Lova vår Gud, alla ni hans tjänare, både små och stora, som fruktar honom.”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(David sade:) “De/ni som fruktar Herren lova Honom, Jakobs säd allesammans.” (Ps 22:23a eller 22:24a, Grekiska GT)

(Psalmisten sade: “Herren) välsignade dem som fruktar Herren, de små i sällskap med de stora.” (Ps 115:13, Grekiska GT)

(Psalmisten sade:) “Lova Herrens namn. Slavar, lova Herren.” (Ps 135:1, Grekiska GT)

(Profeten sade:) “Sjung för Herren. Lova Honom.” (Jer 20:13, Grekiska GT)

Alla (i staden) sprang/kom samman från en liten ända till en stor ... (Judit) talade i riktning mot judarna (med) stor/hög röst: “Lova Gud, lova! Lova Gud.” (Judit 13:13a,14a)


Den Senare Uppenbarelsen:

Plötsligt blev/’visade ... sig’ det tillsammans med budbäraren en mängd/skara av en himmelsk armé som lovade Gud. (Luk 2:13a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Den (som är) mindre i/bland er alla (angående) ting som börjar/är under/’under hans makt’, den här är stor.” (Luk 9:48b)

Allesammans i mängden/folkmassan av lärjungarna började fröjda sig och lova Gud (med) stor/hög röst med anledning av alla de förmågans (gärningar) som de skådade. (Luk 19:37b)

... Alla (bland folket i staden) från en små/liten ända till en stor sade (om Simon:) “Den här är Guds förmåga, den som kallas Stor.” (Apg 8:10)

(Paulus sade till kungen:) “Jag står och är vittne för både små/liten och stor ... (Apg 26:22b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus) gav ett tecken, då Han hade skickat bort (avslöjandet) genom Sin budbärare till Sin slav Johannes. (Upp 1:1b)

Och ljusstrålar och röster och åskdunder går ut, ut ur/från tronen. (Upp 4:5a)

Det talades till dem, för att de måtte (א,* א) ’föras till vila’/vila ännu en små-/liten tid. ... (Upp 6:11b)

(Budbäraren) sade: “Ni må ej handla orättfärdigt (emot) jorden, ‘men ej’/eller (א,*א) (emot) havet, ‘men ej’/eller (א,*א) (emot) träden, ända till vi må ha förseglat vår Guds slavar uppå deras pannor.” (Upp 7:3)

Han utropade/ropade (med) stor/hög röst, precis som ett lejon bölar, och när han hade utropat/ropat * (א*) samtalade sju åskdunder (med sina) 'av själva'/egna röster. (Upp 10:3)

I den sjunde budbärarens rösts dagar, när han – alltefter omständigheterna – må stå i begrepp att låta basunen ljuda, avslutades emellertid och/också Guds mysterium, som/då Han gav ett gott litet budskap till Sina 'av Sig själv'/egna slavar och (P47, P85, א,* א) profeterna. (Upp 10:7)

Och den sjunde budbäraren lät basunen ljuda. Och de/det blev stora/höga röster i himlen. (Upp 11:15a)

(Tiden har kommit) att ge lönen till Dina slavar profeterna och till de heliga och till dem som fruktar Ditt namn, de små och de stora. ... (Upp 11:18b)

Och de/det blev ljusstrålar och röster och åskdunder och en skakning och ett stort hagel. (Upp 11:19b)

(Det andra lilla vilda djuret) gör (så att) alla, de små och de stora och de rika och de utblottade och de fria och slavarna, ‘för att msn må ge dem’/’att de må ges’ ett märke uppå sin rätta/högra hand eller emot sin panna. (Upp 13:16)

(Budbäraren kom med det goda lilla budskapet) * (א,* א) i/med en stor/hög röst. (Upp 14:7a)

Och de/det blev åskdunder och ljusstrålar och röster (א,* א). (Upp 16:18a)

Efter de här tingen hörde jag som en stor/hög röst av en mycken/månghövdad folkskara i himlen som sade: ”Halleluja! Räddningen och * (א*) förmågan (är) vår Guds ...” (Upp 19:1)

Han har utverkat rättvisa för Sina slavars blod ut ur/av (Babylons) hand. (Upp 19:2b)


Exegeter, evangelister med flera:

I Bibelns sista bok, Uppenbarelseboken, står det om lovsången i himlen som aldrig tystnar. ... I lovsången vänder vi oss till Gud med all vår glädje och tacksamhet. Och han blir inte generad över uppmärksamheten. Vi får lov att jubla precis så mycket vi vill. (Malin Kindvall "Andas djupt och se dig omkring"; Jönköpings-Posten den 12 oktober 2007)

Termerna ”aineô” och ”ainos” används i NT uteslutande om att prisa Herren. Detta är i överensstämmelse med Septuaginta, som tycks ha genomfört denna princip vid översättningen av de hebreiska orden och sammanhangen. (Studiebibeln V:50)

Lovsången finns överallt och i alla tider. Guds handlande gäller hela världen, och därmed blir också människornas svar universellt, Upp 19:5; Fil 2:10. Lovsången börjar och avslutar, den bör inrama de kristnas liv. Så blir lovsången ett utmärkande drag för de troende. (Birger Olsson ”Första Petrusbrevet” s 33)

Jag kände en ung man, svårt nedbruten av värk. Själva rösten var skadad och kraxade. Men glädjen stod som en solring kring honom. Jag vågade en tveksam fråga, om han inte klagade ibland. Nej då, det lönar sig inte, det är för dålig timpenning på det, sa han. Han visste att lovsång lönar sig bättre. (Sven Danell ”Dagpostilla” s 265 i kommentar till Ps 147:1-11)

Konung David var ... en lovsångsmänniska. ... David uttrycker sin erfarenhet i orden: "Det är gott att lovsjunga ditt namn, du, den Högste!" (Ps 147:1) Herren Jesus älskade lovsång. Matteus och Markus berättar för oss, att Jesus och lärjungarna avslutade den enskilda samlingen före getsemanekampen och korslidandet med sjungandet av lovsånger. Det var psalmerna 115-118 de sjöng i förnekelsens mörka natt på tröskeln till Getsemane. (Gunnar Fjellestad "Lovsång"; kommentar till Luk 1:46-55; Jönköpings-Posten den 25 mars 1960)

(Erik) lutade sig drömmande tillbaka, och en våg av oändlig fröjd och jubel svällde fram i hans hjärta och lät honom känna sig så rik och full av makt och av livets värme. Det var honom, som om Fennimore kunde höra varje kärlekstanke, som spirade fram ur hans lycka, ranka på ranka och blomma över blomma. Och han reste sig, slog raskt över mandolinens strängar och sjöng i triumf in mot den sovande staden: "Vaken ligger min tärna, hon lyssnar däruppå! Vaken ligger min tärna, hon lyssnar däruppå." Åter och åter tog han om de gamla folkviseorden, när hans bröst blev för fullt. ... Minnena strömmade mildare och mildare, lyfte sig till ljusare land, liksom bestrålade av en morgonrodnad av rosor. "- - - - - min tärna!" Han sjöng det för sig själv: "Vaken ligger min tärna, hon lyssnar däruppå." (J.P. Jacobsen "Niels Lyhne" s 160-161)

Slutligen måste Karl (X) Gustav blåsa till återtåg (och lämna Köpenhemn). Han hade förlorat 1,500 man i döda och sårade, och 200 hade tagits till fånga. På försvararnes sida hade däremot endast några få stupat eller sårats - så väl hade de stått skyddade bakom vallar och gravar. I Köpenhamns kyrkor sjöng ett tacksamt folk: "O Gud, vi love Dig", och från stadens vallar skötos glädjesalvor. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden" s 533; Andra kriget mot Danmark)

Före mendikantordnarnas (tiggarordnarnas) tid (på 1200-talet) skulle den religiösa konsten framför allt uttrycka bön och lovprisning av den gudomliga härligheten, men för mendikanterna blev den mer ett redskap för att uppbygga och övertala folket. (Harald Rasmussen-Einar Thomassen "Kristendomen - En historisk introduktion" s 215-216; Munkar, nunnor och mendikanter)


Sångarna:

Gud ske pris! En änglaskara lovsjunger så med röster klara, och mänskor stämmer in i kör. Se, vad glans som går från tronen, och hör den höga lovsångstonen, en gränslös fröjd som aldrig dör. Vad intet öga sett har Gud åt oss berett. Halleluja! Farväl, du värld! Vid Jesu hand till himlen ställer vi vår färd. (H Sachs-P Nicolai-BG Hallqvist: Psalmer och Sånger 743:3)

Lofver Gud i himmels höjd! Hvarje själ, till honom böjd, Hvarje stämma, glad och from, Lofve i hans helgedom! (J Svedberg-JO Wallin: Psalm 271:1; jfr Psalmer och Sånger 6:1)

Brist ut, min själ, i lofsångs ljud Med fröjdfullt harposlag För all den nåd du får af Gud På denna glädjens dag! Din vinge lyft mot himlens höjd Med gladt och ödmjukt mod; Stäm in uti de sällas fröjd, Som sjunga: Gud är god! (FJ Crosby/van Alstyne-E Nyström: Sång 424:1; jfr Psalmer och Sånger 12:1)

Dess (= Guds rikes) vida gränser skola nå Kring alla folk på jorden, När för de stora som de små Din vilja lag är vorden. Och ingenting fördärvligt mer Bland sälla broderfolk man ser. De glömt sin strid Och bo i frid I södern som i norden. (A Bohman: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 487:2)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående “fruktar Honom”, se också Upp 14:7. Angående ”de små och de stora”, se också Upp 11:18ba. Angående ”lova Herren”, se också Upp 19:1. Angående ”röster ut ur tronen”, se också Upp 4:5a.


Grekiska ord:

aineô (lova; Rehkopf: loben) (i NT + exempel i GT) Ps 22:23(24); 135:1; Jer 20:13; Judit 13:14; Luk 2:13; 19:37 – 1 Mos 49:8; 1 Krön 16:4,25,36; 23:30; 29:13; 2 Krön 5:13; 20:19,21; 29:30; 30:21; Esra 3:10; Neh 5:13; 12:24; Ester 4:17o/C20; Ps 22:26(27); 35:18; 48:1(2); 69:30(31),34(35); 74:21; 84:4(5); 96:4; 102:18(19); 107:32; 109:30; 113:1; 117:1; 119:164,175; 135:3; 146:1-2; 147:12; 148:1-5,7,13; 149:3; 150:1-6; Jes 62:9; 64:11; Joel 2:26; Dan 5:23; 1 Mack 4:33; Salomos Vishet 10:20; 19:9; Syr 11:2; 17:10, 27-28; 24:1; 39:9,14-15; 44:1; 47:6,10; 50:18; 51:1,11-12,22,29; Baruk 2:32; 3:6-7; Manasses bön v 15; Luk 2:20; Apg 2:47; 3:8-9; Rom 15:11.


Ytterligare studier:

Ps 134:1; 135:20; Joh 8:33-34; Upp 4:11; 21:3.


Paul Treblico "What Shall We Call Each Other? Part Two: The Issue of Selfdesignation in the Johannine Letters and Revelation"; Tyndale Bulletin 54.1 (2003): 51-75.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-08-05; 2012-07-26; 2015-10-17)

Till sidans topp

19:6 Och jag hörde som en röst av en mycken/månghövdad folkskara och som en röst av många vatten och som en röst av stabila/varaktiga åskdunder som sade: “Halleluja, eftersom Gud (bokstavligen: Guden) Herren vår (א*), den Allsmäktige, har varit/’börjat vara’ kung.”

Ord för ord (27 ord i den grekiska texten): Och (jag)-hörde som (en)-röst (en)-folkskara mycken och som (en)-röst (av)-vatten många och som (en)-röst (av)-åskdunder stabila sägande: halleluja, eftersom var-kung '-en gud -en herre'/'guden herren'/'Gud Herren' vår den allsmäktige


1883: Och jag hörde såsom en röst af en stor skara och såsom en röst af mycket vatten och såsom en röst af starka tordön, som sade: Halleluja! Ty Herren Gud, den allsvåldige, har intagit riket.

1541(1703): Och jag hörde ena röst såsom af en stor skara, och såsom en röst af mycket watten, och såsom en röst af stor tordön, säga: Halleluja; ty wår Herre, allsmägtig Gud, hafwer intagit riket.

LT 1974: Sedan hörde jag än en gång något som lät som en stor skara som ropade – eller som vågorna från hundra oceaner, som rullade mot sina stränder, eller, som dånet av väldiga åskor: ”Pris ske Gud! Herren, vår Gud, den Allsmäktige regerar.”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(David sade:) “Ge åt Herren, nationernas ätter, ge åt Herren härlighetsglans och stabilitet. ... Låt himlen göra sig glad och låt jorden jubla, och låt dem tala i/bland nationerna: ’Herren varande/är kung.’” (1 Krön 16:28,31, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

En (א,*א) mycken/månghövdad folkskara hörde (Jesus) med fröjd. (Mark 12:37b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

En mycken/månghövdad folkskara följde (Jesus) (hela tiden), eftersom de (‘hela tiden’/’gång på gång’) skådade (P66, א,* א) tecknen som Han (‘hela tiden’/’gång på gång’) gjorde uppå/’med avseende på’ de svaga. (Joh 6:2)

Tomas svarade och talade till (Jesus): "Herren min och Guden min." (Joh 20:28)

(Herren Gud), Den som är och Den som (hela tiden) var och Den som kommer, den Allsmäktige. (Upp 1:8b)

Hans röst (var) som ‘en röst’/’ett ljud’ av många vatten. (Upp 1:15b)

Och ljusstrålar och röster och åskdunder går ut, ut ur/från tronen. (Upp 4:5a)

Och jag skådade, när den lille Baggen öppnade ett ut ur/av de sju sigillen, och jag hörde en ut ur/av de fyra levande varelserna som sade som en röst av åskdunder: “Kom och skåda (א,*א)!” (Upp 6:1)

Efter de här tingen skådade jag, och skåda, en mycket/månghövdad folkskara, som ingen ('hela tiden'/någonsin) förmådde räkna antalet av den, ut ur varje nation och (ut ur) stammar och folk och tungor. (Upp 7:9a)

Och de/det blev åskdunder och röster och ljusstrålar och en skakning. (Upp 8:5b)

Han utropade/ropade (med) stor/hög röst, precis som ett lejon bölar, och när han hade utropat/ropat * (א*) samtalade sju åskdunder (med sina) 'av själva'/egna röster. (Upp 10:3)

(De höga rösterna) sade: “Utsmyckningens/’den utsmyckade världens’ rike har blivit vår Herres och Hans Smordes (Kristi) (rike), och Han skall vara kung in i (de kommande) tidsåldrarnas (kommande) tidsåldrar. Amen (א,* א).” (Upp 11:15b)

(De tjugofyra äldste) sade: “Vi är tacksamma (mot) Dig, Herren Gud, den Allsmäktige, Den som är och Den som (hela tiden) var, och (P47, א*) att Du har tagit (och tar) Din stora förmåga och har varit/’börjat vara’ kung.” (Upp 11:17)

Och de/det blev ljusstrålar och röster och åskdunder och en skakning och ett stort hagel. (Upp 11:19b)

Och jag hörde en stor/hög röst i himlen som sade: “Just nu har räddningen och förmågan och vår Guds rike och Hans kristi/smordes (rättsliga) myndighet blivit (upprättade).” (Upp 12:10a)

Och jag hörde en röst ut ur himlen, som ’en röst’/’ett ljud’ av många vatten och som ’en röst’/’ett ljud’ av ett stort/starkt åskdunder. (Upp 14:2a)

Stora och förunderliga (är) Dina gärningar, Herren Gud, den Allsmäktige. Rättfärdiga och sanna (är) Dina vägar, tidsåldrarnas (P47, א*) kung. (Upp 15:3b)

Och de/det blev åskdunder och ljusstrålar och röster (א,* א). (Upp 16:18a)

(Babylon) skall brännas ner/upp i eld, eftersom Gud (bokstavligen: Guden) Herren (א*), Den som har dömt henne, (är) stabil/stark. (Upp 18:8b)

Efter de här tingen hörde jag som en stor/hög röst av en mycken/månghövdad folkskara i himlen som sade: ”Halleluja! Räddningen och * (א*) förmågan (är) vår Guds ...” (Upp 19:1)

Och en andra (gång) talar de (och har de talat): “Halleluja! Och hennes rök stiger upp in i (de kommande) tidsåldrarnas (kommande) tidsåldrar.” (Upp 19:3)

Och de tjugofyra äldste och de fyra levande varelserna föll/’sjönk ner’ och kastade sig ner inför Gud (för att hedra Honom), Den som sitter på tronen, och sade: “Amen. Halleluja!” (Upp 19:4)


Exegeter, evangelister med flera:

(Gud) bidar det stora ögonblick då "judarnas stora högtid är inne". Då skall (Jesus) "träda fram såsom konung", Upp 19:6. Då skall det stora brödundret ske då Han - assisterad av den förhärligade församlingen och ett frälsat Israel - suveränt, ovillkorligt och slutgiltigt skall lösa både brödfrågan och fredsfrågan. (Aug. Hultgren "Livets bröd"; kommentar till Joh 1-15; Jönköpings-Posten den 14 mars 1958)


Sångarna:

Halleluja! Ditt lov vi sjunger. Våra hjärtan fylls med glädje. Halleluja! Ditt lov vi sjunger. Våra hjärtan fylls med glädje. Herren Kristus har sagt: Mig är given all makt, mig är given all makt. Evangelium åt alla. (Sydafrikansk sång-J Jonson/A Nyberg: Psalmer och Sånger 463:1)

Prisen honom änglaskaror; Himlamakter fallen ned; Se, hvad byte rikt han vunnit För den hårda kamp han stred! Prisen honom, prisen hon, Ty för syndare han led! ... Han, som bar en törnekrona Här på jorden, höljd av hån, Prisas nu af himlens körer, Mäktiga som hafvets dån. Prisen honom, prisen honom, Guds och människones son! (T Kelly – Erik Nyström: Sång 86:2-3)

Gud är nu konung över alla folk, Gud har satt sig på sin heliga tron. Herren är nu konung, därför fröjde sig jorden. (Den Svenska Psalmboken 1986 nr 660:4)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående ”jag hörde som en röst av en mycken/månghövdad folkskara”, se Upp 19:1. Angående ”röst av många vatten”, se Upp 1:15b. Angående ”Guden Herren vår (א*), den Allsmäktige”, se Upp 1:8b och Upp 15:3b. Angående ”har varit/’börjat vara’ kung”, se Upp 11:15b och Upp 11:17.


Ytterligare studier:

Joh 3:23; 12:28-30; Upp 4:11.


J. Paul Tanner "The 'Marriage Supper of the Lamb' in Rev 19:6-10. Implications for the Judgment Seat of Christ."; Trinity Journal 26.1 (Spring 2005): 47-68.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-08-05; 2012-07-26; 2015-10-17)

Till sidans topp

19:7 Vi må fröjda oss och jubla och ge härlighetsglansen åt Honom, eftersom den lille Baggens bröllopsmåltid har kommit, och Hans kvinna har gjort sig själv redo.

Ord för ord (20 ord i den grekiska texten): (vi)-må-fröjda-oss och (vi)-må-jubla och (vi)-må-ge '-en härlighetsglans'/härlighetsglansen (åt)-honom, eftersom kom '-en bröllopsmåltid'/bröllopsmåltiden den lille-bagges och '-n kvinna'/kvinnan hans gjorde-redo sig-själv.


1883: Låtom oss glädjas och fröjdas och gifva honom äran; ty Lammets bröllop har kommit, och dess hustru har tillredt sig.

1541(1703): Låt oss glädjas och fröjdas, och gifwa honom äro; ty Lambsens bröllop har kommet, och dess hustru hafwer sig tillredt.

LT 1974: Låt oss vara glada och fröjdas och prisa honom, för det är dags för Lammets bröllopsfest och hans brud har gjort sig beredd.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(David sade till Herren:) “Du har gjort Ditt folk Israel redo åt Dig själv, ett folk (till Dig) ända till en (kommande) tidsålder.” (2 Sam 7:24a, Grekiska GT)

(David sade:) “Ge åt Herren, nationernas ätter, ge åt Herren härlighetsglans och stabilitet. ... Låt himlen göra sig glad och låt jorden jubla.” (1 Krön 16:28,31a, Grekiska GT)

(Kvinnan sade:) “Kom ut (Sions döttrar) och skåda i/på kung Salomo i/med kronan, i/med vilken hans moder har krönt honom i/på hans giftermåls dag och i/på hans hjärtas glada lynnes dag.” (Salomo sade till sin kvinna:) ”Skåda, du är fin ... Skåda, du är fin.” (Höga Visan 3:11-4:1a, Grekiska GT)

(Profeten sade:) ”Härskarors Herre skall göra/ordna (en fest) för alla nationerna emot/över det här berget (Sion). De skall dricka glatt lynne. De skall dricka vin. De skall smörja smörjelseolja.” (Jes 25:6, Grekiska GT)

(Herren) drack ner döden ... och Gud tog åter av/bort varje tår från varje ansikte ... Och det skall talas (på) den där dagen: "Skåda vår Gud, på vilken vi (hela tiden) hoppades", och vi må jubla, och vi skall göra oss glada ’på vår räddning’/’för vår räddnings skull’. (Jes 25:8-9, Grekiska GT)

(Profeten sade till Jerusalem:) ”Fröjda dig oerhört, Sions dotter! Kungör, Jerusalems dotter: 'Gör dig glad ...'” (Sef 3:14a, Grekiska GT)

(Tobit sade till Jerusalem:) “Fröjda dig och jubla på/’för ... skull’ de rättfärdigas söner.” (Tobit 13:15a, BA)

(Baruk sade till Jerusalem:) “Skåda, dina söner kommer ... som har letts/förts (och leds/fårs) tillsammans ... (i) den Heliges ord och fröjdar sig (i) Guds härlighetsglans.” (Baruk 4:37)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar: "Lyckliga är ni när – alltefter omständigheterna - människor) må tala varje/allt ont nedifrån/emot er, då de ljuger vad beträffar Mig. Fröjda er och jubla, eftersom er lön (är) mycken/stor i himlarna." (Matt 5:11b-12a)

Jesus sade till prästledarna och fariseerna:) “Himlarnas rike har liknats vid en människa, en kung, vilken som än gjorde bröllopsmåltider/bröllopsfestligheter för sin son.” (Matt 22:2)

(Jesus sade: “Kungen) säger till sina slavar: ’Bröllopsmåltiden är faktiskt redo, men de som var (och hade varit) kallade var (hela tiden) inte värdiga.’” (Matt 22:8)

De som var redo kom in, i sällskap med (brudgummen), ’in i’/till bröllopsmåltiderna, och dörren stängdes. (Matt 25:10b)

(Budbäraren sade till Sackarias:) “Det kommer att vara fröjd och jubel för dig, och många kommer att fröjda sig på/’för ... skull’ (din sons) ursprung.” (Luk 1:14)

Allesammans i mängden/folkmassan av lärjungarna började fröjda sig och lova Gud (med) stor/hög röst med anledning av alla de förmågans (gärningar) som de skådade. (Luk 19:37b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus sade till judarna:) ”Er fader Abraham jublade, för att han måtte/skulle (få) känna (א,* א, A, B*) Min dag, och han skådade och fröjdade sig.” (Joh 8:56)

De levande varelserna må (א,* א) – alltefter omständigheterna - ge härlighetsglans och heder och tacksamhet till Den som sitter på tronen. (Upp 4:9a)

Jag skådade ’i en mitt av’/’mellan (å ena sidan)’ tronen och av de fyra levande varelserna och ’i en mitt av’/’(å andra sidan)’ de äldste en liten Bagge stående som hade Den slaktats (och slaktades). (Upp 5:6a)

Och de som bor uppå jorden fröjdar sig på/’för ... skull’ (de två vittnena) och gör sig glada. (Upp 11:10a)

En kvinna som var (och hade varit) höljd i solen och (med) månen nedanför sina fötter och uppå sitt huvud en krona av/med tolv stjärnor. (Upp 12:1b)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

I Främre Orienten föregicks bröllopet av en trolovning. Sedan gick det en tid då paret förberedde sig för själva vigseln. Denna gick till på så sätt att brudgummen i procession gick och hämtade bruden i hennes föräldrahem. Sedan förde han henne till sitt hem, där bröllopsfesten ägde rum.Kristi brud är redan nu trolovad med Kristus, 2 Kor 11:1. Hon väntar på att han skall komma för att hämta henne hem till sig, där den stora bröllopsmåltiden skall äga rum. (Leif Carlsson ”Tröst och trots” – Uppenbarelseboken” s 220)

Som en motvikt till skökan Babylon, var det nu dags för Lammets bröllop, och hans brud hade gjort sig redo. (John Stott "Genom Bibeln - Dag för dag" s 423 i kommentar till Upp 19:11)

Den sanna kristna kyrkan är Jesu brud (Upp 19:7). Han har bara en enda brud. Hans troende vänner finns inom olika kyrkor och samfund. Den yttre enheten kan visserligen vara viktig, men det är bara den andliga enheten i tron på Jesus som är omistlig. Må Gud hjälpa sin troende församling att inse detta. (Carl Fr. Wislöff "Bröd för dagen" s 321-322; kommentar till Joh 17:20-21)

Israeliternas andra återlösning skulle utformas på den första, nämligen, flykten från Egypten och deras fienders tillintetgörelsen i havets vatten, likt en sten som sjunker ner; jfr Upp 18:21. Efter detta upprättades teokratin på berget Sinai. I rabbinsk tradition sågs detta som förmälningen av Jahveh och hans folk, Israel. Mose tog bestmannens plats; jfr Döparens relation till Jesus. (J. Massyngberde Ford "Revelation" s 317)

Nicke slog igen dörren efter sig med en smäll. Eva-Lotta hörde nyckeln vridas om i låset, och hon hörde Nicke svära utanför. Men strax efter hörde hon något annat. Något som fyllde henne med gränslöst jubel. Hon hörde Vita Rosens signal visslas utanför fönstret. Oändligt svagt men i alla fall - Vita Rosens signal. Ljuvligare än harpotoner från himlen! (Astrid Lindgren "Kalle Blomkvist och Rasmus" s 52)

En bra berättelse slutar alltid med bröllop! (Anton Tjechov "Förmyndaren" s 200)


Att fortsätta med:

Jesus skall komma tillbaka en andra gång till jorden och hämta sin brud, det vill säga dom som tror på honom. (Göran Stålhammar "Vaksamhet och väntan"; Jönköpings-Posten den 14 november 2003)

Familjen är Guds idé. Det är inte en slump att Bibeln börjar med ett bröllop där Gud själv var vigselförrättare. Och den slutar med ett bröllop. När man går in i den nya värld som Gud ska skapa liknas detta vid ett bröllop. Att ordet används så, visar vilken hög ställning ett bröllop har i Guds tanke. (Torsten Åhman "Låt familjen leva - och om att leva utan familj" s 94)

Vi som står i tjänsten i dag tackar Herren för nåden att få vara med. Och för vad som uträttats i denna bygd för Herren genom vår församling giver vi äran åt Gud allena. ("Hovslätts Missionsförsamling 1866-1966" s 54)

Över församlingens arbete och verksamhet i evangelium, vilja vi skriva ”Soli Deo Gloria” = Gud allena äran. (Tabernakelförsamlingen, Borås, 25 år i ord och bild; Förord)

Jag har inte företagit ett fullständigt studium av bibelanvändningen i Evangelii Härold (1915-21). ... Som jag ser det är de vanligast förekommande bibelversarna: Ps 46:5, Ps 84:8, Ps 86:16, Jes 40:31, Jes 46:5, Jes 55:11, Sak 4:6; Matt 25:1-13, Rom 8:31, Hebr 13:13, Upp 5:13, Upp 19. ... Pingstvännernas sätt att uttrycka glädjen samlades under beteckningen jubel. Det verkar ha varit viktigt för pingströrelsen att betona att glädjen främst tog sig uttryck i jubel. I en artikel ställer Lewi Pethrus den retoriska frågan: ”Har Guds folk rätt att jubla?” Frågan gällde främst högljuddhet och spontanitet vid pingströrelsens gudstjänster. Lewi Pethrus svarar själv i en polemisk ton där pingströrelsens särställning utmålas: ”Men de, som jubla, bör ej låta nedtysta sig av detta klander, ty den själ, som jublar, driven av den Helige Ande, har bibeln på sin sida, och alla deras erfarenheter, som i gångna tider erfarit Andens fullhet, tala till de jublande själarnas förmån. ... Jubel sågs som ett rätt förhållande till Gud och en sann frälsningsfröjd. På denna punkt uppfattade sig pingstvännerna som specifika. De menade sig vara ett ”saligt folk” som ”visste vad jubel var”. (Ulrik Josefsson "Liv och över nog - Den tidiga pingströrelsens spiritualitet" s 192,330,333)

"Tänk att jag skall sitta till bords med Abraham, Isak och Jakob och profeterna och apostlarna och martyrerna och alla de heliga vid Lammets bröllop! Och tänk du (Anders), jag har läst om att änglar ska stå bakom mig och skjuta guldstolen under mig när jag sätter mig till bords, alldeles som de gör med kungen!" kunde det komma ... från Mårten, som lade huvudet på sned och tittade ut genom fönstret, som om han väntat en ängel med kallelse till bröllopssalen samma minut. "Jag var en gång i stan och såg på när Karl den femtonde åt middag med kungsan inne på kungshuset. - Det var ståt! - Det stod fina herrar bakom dem och passade upp och andra höga herrar satt till bords med. Och ett sådant vimmel med folk! Men det var förgänglig jordisk ståt och det var bara en jordisk kung - - som är stoft nu! - - Men då du! - - där du!" (Fabian Månsson "Rättfärdiggörelsen genom tron" s 122; 1870-talets Blekinge)

Förbindelse med herrnhutismen hade utan tvifvel de s.k. läsarne i Härjedalen och Helsingland, som samlades för att läsa i bibeln och i Luthers skrifter. Komministern Morten Tunborg i Sveg, som (under 1700-talet) framkallade den första rörelsen däruppe, hade varit under herrnhutismens påverkan, och läsarne använde vid sina sammankomster "Sions sånger". Vid de nattliga möten, som de höllo för "att fira lammets bröllop", föreföllo många slags oordningar, och flera kvinnor fingo epileptiska anfall, hvarunder de utstötte djupa suckar och förmaningar, som blefvo upptagna såsom profetior och omedelbara verkningar af den helige Ande. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria från reformationen till upplysningstidehvarfvet" s 700-701)

Den bevarade litterära kvarlåtenskapen från klostret i Vadstena är - till skillnad från de andra svenska klostren - mycket rik. I brödernas predikningar - man har beräknat att bortåt 6000 sådana är bevarade - liksom i ett otal mindre skrifter och korta notiser (notae) ser man tydligt den brud- och passionsmystiska inriktning som präglat klostret. (Alf Härdelin "Mystik och mystiker i medeltidens kyrka" s 247; Birgitta och Vadstena kloster)

Herakles, romarnas Hercules, var son av Zevs och Alkmene, en ex-drottning, som vid gossens födelse vistades i Tebe. ... Redan som liten visade Herkules sin styrka genom att krama ihjäl två ormar, som Hera sänt för att förgöra honom. ... (Herkules) valde Dygdens väg (i stället för Lustans). ... Efter döden blev Herkules upptagen i Olympen bland gudarnas skara och fick till gemål Hebe, den eviga ungdomens gudinna. (Gunnar Söderström "Den olympiska gudavärlden och dess återspegling i den svenska diktningen" s 129,136-137)


Sångarna:

Nu kommer glädjens timma, och efter kors och kval skall fröjdefacklor brinna i Herrens bröllopssal. Och den som i förbidan har hållit fast sin tro skall snart vid Lammets sida stå inför Faderns tron. (Laurentius Laurentii-KG Hildebrand: Psalmer och Sånger 316:3)

O, hvad jubel inför tronen, När de frälsta där en gång Efter tidens vedermöda stämma upp sin segersång. Herren kommer, Herren kommer; Ändas skall all jordens strid, Bruden siras, Bröllop firas Uti evig fröjd och frid. (N Frykman: Sång 687:2; jfr Psalmer och Sånger 318:2)

Alla tungors ljud Höja lov till Gud, När de frälsta tåga in, Ut ur nöd och tvång; Vilken väldig sång, När de frälsta tåga in! När de frälsta tåga in, När de frälsta tåga in, Fröjdesång då skall ljuda Genom himmelen, När de frälsta tåga in. (KE Purvis: Andliga sånger 1936 nr 444:3)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående “ge härlighetsglansen”, se Upp 4:9a. Angående ”Hans kvinna”, se Upp 12:1b.


Ytterligare studier:

Ps 118:24; Jes 54:1-5; Jer 51:48; Hos 2:19; Syr 49:12; Matt 9:15; 25:1-12; Mark 2:19; Luk 12:36; Joh 1:14; 2:1-2; 3:29; 9:24; 16:22; 2 Kor 11:2; Ef 5:23,25,32; Upp 11:13; 19:9; 21:9.


Donald Guthrie "The Lamb in the Structure of the Book of Revelation"; Vox Evangelica 12 (1981): 64-71.

Norman Hillyer "'The Lamb' in the Apocalypse"; The Evangelical Quarterly 39.4 (Oct.-Dec. 1967): 228-236.

J. Paul Tanner "The 'Marriage Supper of the Lamb' in Rev 19:6-10. Implications for the Judgment Seat of Christ."; Trinity Journal 26.1 (Spring 2005): 47-68.

Ruben Zimmerman "Nuptial Imagery in the Revelation of John"; Biblica 84 (2003): 153-183.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-08-05; 2012-07-26; 2015-10-17)

Till sidans topp

19:8 Och det gavs henne, ‘för att’/att hon måtte hölja sig i fint linne, lysande (och) rent, ty det fina linnet är de heligas grundlagar.

Ord för ord (16 ord i den grekiska texten): och (det)-gavs henne för-att (hon)-måtte-hölja-sig-i fint-linne lysande rent, '-et ty fint-linne'/'ty '-et fina-linne' '-na grundlagar'grundlagarna de heligas är.


1883: Och henne vardt gifvet att kläda sig i glänsande och rent fint linne, ty linnet är de heligas rättfärdighet.

1541(1703): Och henne wardt gifwet att kläda sig uti rent och skinande silke; men silket är helgonens rättfärdighet.

LT 1974: Hon har rätt att bära det renaste och vitaste och finaste linnet. (Fint linne representerar de goda gärningar, som Guds folk har gjort.)


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Mordokaj) kom ut uppklädd i den kungliga dräkten, och han hade en krona av guld och ett purpurrött diadem av fint linne. Men då de (som var) i Susa skådade (honom) gladde de sig. (Ester 8:15, Grekiska GT)

(Herrens slav sade:) “Låt min själ jubla på/’för ... skull’ Herren, ty Han har sjunkit/klätt mig i ett räddningsmedlets klädesplagg och i en tunika av glatt lynne som en brudgum (och) satt runt omkring mig en huvudbonad och smyckat mig helt och hållet som en brud (med) utsmyckning.” (Jes 61:10, Grekiska GT)

(Jesus, Syraks son, sade: “Visheten) kommer att pröva (sina söner) i sina grundlagar.” (Syr 4:17b)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Om du – alltefter omständigherna – må förfölja/jaga det rättfärdiga, må du 'ta ner'/inta (det) och sjunka/kläda dig i det som (i) en klädnad av härlighetsglans som når till fötterna.” (Syr 27:8)

(Baruk sade till Jerusalem:) “Hölj dig i rättfärdighetens dubbla (mantel), den från sidan av Gud.” (Baruk 5:2a)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade:) ”Då kungen hade kommit in (för) att betrakta de som låg upp/’till bords’, skådade han där en människa som inte hade sjunkits/klätts (och inte var sjunken/klädd) i bröllopsmåltidskläder. Och han säger till honom: ’Kamrat, hur kom du in här ’ej havande’/’utan att ha’ bröllopsmåltidskläder?” Men den/han ’sattes munkavle på’/’blev svarslös’. Då talade kungen till tjänarna: ’Då ni har bundit hans fötter och händer, kasta ut honom in i det yttre mörkret.’” (Matt 22:11-13a)

En viss yngling som var (och hade varit) höljd i en linneskjorta uppå (den) nakna (kroppen) följde (hela tiden) tillsammans med (Jesus). (Mark 14:51a)

(Kornelius sade till Petrus:) “En man stod inför mina ögon i en lysande beklädnad.” (Apg 10:30b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Om – alltefter omständigheterna – ni må välkomna Mig, må ni hålla (P66,א,*א) Mina bud.” (Joh 14:15)

Ett Jesu Kristi avslöjande som Gud gav Honom (för) att visa Sina heliga (א*) de ting som måste bli/ske i/med snabbhet. (Upp 1:1a)

De skall vandra omkring i sällskap med Mig i vita (ting), eftersom de är värdiga. Den som segrar skall på det här sättet höljas i vita kläder. (Upp 3:4b-5a, “Sardes”)

(Jag skådade en mycken/månghövdad folkskara) som stod inför 'tronens ögon'/tronen och inför den lille Baggens ögon, som var höljda i vita dräkter och (med) dadelkvistar i sina händer. (Upp 7:9b)

Alla nationerna kommer att anlända och kasta sig ner inför (Dig), inför Dina ögon, eftersom grundlagarna har gjorts synliga inför Dina ögon (א,* א). (Upp 15:4b)

De sju budbärarna, som hade de sju slagen, kom ut, ut ur templet och var (och hade varit) sjunkna/klädda i (kläder) av (P47, א,* א) linne, rent (och) lysande, och var (och hade varit) omgjordade runt omkring, runt omkring brösten, (med) gördlar av guld. (Upp 15:6)

En last av guld och silver och en värdefull sten och pärlor och (ting) av fint linne och purpurtyg och sidentyg och scharlakansrött. (Upp 18:12a)


Exegeter, evangelister med flera:

Ett helgon har (kampagnolerna) över alla helgon, och det är Garibaldi. Han är den nye S:t Josef, och den himmelska brud, varmed han förlovats, är rättrådigheten. Aldrig har jag hört en romare lova honom för hans hjältemod och hans bragder, men väl för hans rättrådighet och oegennytta. . . . Tappre män äro icke sällsynte, säger kampagnolen; oegennyttige äro det dess mer, men Garibaldi har visat, att Italien kan framföda även sådana. (Viktor Rydberg "Campagna di Roma" s 284; Rom 1874)

”Min unge vän”, fortsatte Vautrin i skämtsamt faderlig ton, ” ... vad er tvätterska beträffar, kommer hon att kosta er tusen francs. Unga män av värld kan inte underlåta att lägga ner stor omsorg på sitt linne: är det inte det, som man först och främst lägger märke till hos dem? Både Kärleken och Kyrkan vill ha vackert linne på sina altaren.” (Honoré de Balzac "Pappa Goriot" s 173)

Pickwickarna hade inte mer än nätt och jämnt hunnit avsluta sin frukost när kyparen kom in med mr Dowlers visitkort och en anhållan från densamme att få presentera en god vän. Anhållan åtföljdes omedelbart av mr Dowler själv plus omförmälde gode vän. Vännen visade sig vara en charmerande ung man på högst femti vårar, klädd i klarblå frack med blänkande knappar, svarta byxor och välputsade stövlar av tunnast tänkbara skinn. En guldmonokel hängde i ett kort, brett, svart band kring halsen på honom; han höll en guldsnusdosa lätt i vänstra handen, otaliga guldringar glittrade på hans fingrar och en kråsnål med en stor guldinfattad diamant blixtrade på hans skjortbröst. Han hade guldklocka och stora guldberlocker och stödde sig på en elegant ebenholtskäpp med guldkrycka. Hans skjorta var av vitaste och finaste och mest välstärkta linne; hans peruk var den mest välpomaderade, svartaste och bäst krusade man kunde se. Han snusade "prinsens blandning" och parfymerade sig med "bouquet du roi". Han log ständigt samma leende och tänderna var så välvårdade att det även på nära håll var svårt att se vilka som var riktiga och vilka som var löständer. "Mr Pickwick", sa mr Dowler, "får jag lov att föreställa min gode vän Angelo Cyrus Bantam Esquire, ceremonimästare. Mr Bantam, mr Pickwick." "Mycket välkommen till Ba-ath, sir. Det är verkligen en stor ära. Mycket välkommen till Ba-ath, sir. Det är länge sedan, mycket länge sedan ni drack brunn här, mr Pickwick." (Charles Dickens "Pickwickklubben II" s 112-113; sista åren av 1820-talet)

Krysostomus' första predikningar gjorde ett väldigt intryck. "Ära vare Gud för allt!" - det var hans valspråk; det var ock det ämne, som hans tal nu (efter hans återintåg i Konstantinopel) rörde sig omkring inför en skara åhörare, som icke fick rum i någon kyrka utan måste samlas på öppna torget. . . . När han kände, att slutet var nära, lät han föra sig in i ett litet kapell, klädde sig i en ren, hvit dräkt såsom en Herrens brud, mottog den heliga nattvarden och afsomnade stilla med de orden på sina läppar: "Ära vare Gud för allt!" Det skedde år 407. (P. Waldenström "Till Österland" s 60)

Då Caecilius Metellus och Papirius Carbo voro Consuler i Rom, etthundrade och tretton år f.Chr., kom från det okända norden ett vandrande folk, som likt en störtflod öfversvämmade de södra länderna och öfver allt väckte en stor förskräckelse. ... Detta folk bestod af många stammar. Af dessa voro Kimbrerna de förnämsta och näst efter dem Teutonerna. ... Spåqvinnor, gråa af ålder och klädda i hvita kläder af fint linne, ofvan sammanfästade med häktor och öfver midjan tillspända med kopparbälten, gingo med dragna svärd och nakna fötter de fångar till mötes, som blifvit tagna i krig och fördes till lägret; de togo dem, släpade dem till en kopparkittel, i rymd af 20 amphoror, stego upp på en hög ställning, lade fången öfver den heliga kitteln, uppskuro hans strupe och spådde af blodet, uppskuro hans kropp och spådde af inelfvorna, om seger för de sina. Man trodde dessa vilda stammar vara samma folk med Kimmerierna, som några århundraden derförut hade med skräck och fasa hemsökt Asien. (A.M. Strinnholm "Svenska folkets historia från äldsta till närwarande tider - Första bandet" s 40-41; Om Folkvandringarna och Nordens äldsta invånare)

I sin hemby uppträdde Konfucius enkelt och anspråkslöst likt en som ingenting särskilt har att säga. ... Den upphöjde nyttjade icke purpur, ej heller mörkrött till dräktens prydande. Icke ens på sina underkläder bar han något av röd eller rödaktig färg. - När han fastade, ansåg han det nödvändigt att bära skinande rena kläder, gjorda i linne. (Nils Beltzén-Olof Pettersson "Religionshistoria för högre skolor" s 158-159; Central- och Ostasiens religioner, utdrag ur samtal förda mellan mästaren Konfucius och hans lärjungar)


Sångarna:

Kläd dig, själ, i högtidskläder när för nådens tron du träder. Till Guds måltid är du bjuden, framlagd åt dig bröllopsskruden. Du är sökt och efterfrågad av hans kärlek som blev plågad, hånad, åt sin ovän given, för din skull i döden driven. (A Frostenson: Psalmer och Sånger 435:1)

Jag har hört om den snövita dräkten och glansen av gyllene kronor. Jag har hört om den himmelska släkten, och en gång, tänk en gång är jag där. Halleluja! Jag fröjdas i anden. Jag kan höra den himmelska sången. Och det sliter i jordiska banden, ty jag vet, jag skall snart vara där. (LA Lithell: Psalmer och Sånger 748:3)

Med segerpalmen i sina händer och krönt med ära i snöhvit skrud. Som middagssolen hon då skall stråla, den härligt smyckade Kristi brud. Stäm upp din lofsång, du frälsta skara: Halleluja! Pris ske Gud! (Sång 229:5)

Snart är tiden från oss tagen med dess många frälsningsbud, Gör oss redo för den dagen, Då vi möta dig, o Gud! Tag oss, Herre, tag oss, Herre, När du hämtar hem din brud! (J Grytzell: Psalmisten 1928 nr 167:4; jfr Psalmer och Sånger 451:4)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående “lysande (och) rent”, se Upp 15:6.


Ytterligare studier:

Ps 45:13-14 eller 45:14-15; Hes 16:10; Joh 13:4-5; 19:40; Upp 19:14.


J. Paul Tanner "The 'Marriage Supper of the Lamb' in Rev 19:6-10. Implications for the Judgment Seat of Christ."; Trinity Journal 26.1 (Spring 2005): 47-68.

Ruben Zimmerman "Nuptial Imagery in the Revelation of John"; Biblica 84 (2003): 153-183.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-08-05; 2012-07-26; 2015-10-17)

Till sidans topp

19:9 Och han säger till mig: “Skriv: ’Lyckliga de som är (och har varit) kallade in i den lille Baggens * (א*) huvudmåltid.’ * (א*) De här mina sanna utsagor är av Gud (א*).”

Ord för ord: (20 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus): Och (han)-säger (till)-mig: Skriv: lyckliga de in-i '-en huvudmåltid'/huvudmåltiden lille-'-ens bagges'/baggens varande-(och-havande-varit)-kallade. De-här '-na utsagor'/utsagorna mina sanna är-(de) '-ens guds'/Guds.


1883: Och han sade till mig: Skrif: Saliga de, som äro kallade till Lammets bröllopsmåltid! Och han sade till mig: Dessa äro Guds sanna ord.

1541(1703): Och han sade till mig: Skrif: Salige äro de, som kallade äro till Lambsens bröllop. Och han sade till mig: Dessa äro sann Guds ord.

LT 1974: Och ängeln dikterade denna mening för mig: ”Lyckliga är de som är bjudna till Lammets bröllopsfest.” Och han tillade: ”Gud själv har sagt detta.”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(David sade till Herren:) “ … Du är Gud, och Dina utsagor kommer att vara sanna.” (2 Sam 7:28, Grekiska GT)

Absalom kallade alla kungens söner. (2 Sam 13:23b, Grekiska GT)

(Haman) talade: “Drottningen (Ester) har inte kallat (och kallar inte) ingen/någon in i festmåltiden i sällskap med kungen ’emellertid eller’/utom mig.” (Ester 5:12a, Grekiska GT)

(Salomo sade:) “Om du – alltefter omständigheterna – må sitta ner (för) att inta huvudmåltid uppå/’med avseende på’ regenters bord ... ” (Ordsp 23:1a, Grekiska GT)

(Profeten sade:) ”Härskarors Herre skall göra/ordna (en fest) för alla nationerna emot/över det här berget (Sion). De skall dricka glatt lynne. De skall dricka vin. De skall smörja smörjelseolja.” (Jes 25:6, Grekiska GT)

Kungen gjorde en stor huvudmåltid för sina ettusen stormän. (Dan 5:1b, Grekiska GT Theod)

När (gästerna) hade badat och tvättat sig och 'fallit upp'/’lagt sig tillbaka’ (för) att inta huvudmåltid, talade Tobias till Rafael: ”Broder Asarja, tala till Raguel på så sätt att han må ge mig min syster Sara (till hustru).” (Tobit 7:9, S)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till prästledarna och fariseerna: “En kung) skickade bort sina slavar (för) att kalla dem som var kallade (och hade kallats) in i/till bröllopsmåltiderna/bröllopsfestligheterna, och/men (‘hela tiden’/’gång på gång’) ville de inte komma.” (Matt 22:3)

Då de där (kungens) slavar hade kommit ut ’in i’/på vägarna, ledde/förde de tillsammans alla som de fann, både onda och goda. Och brudkammaren (א,* א, B*) uppfylldes av (de) som låg upp/’till bords’. (Matt 22:10)

(Jesus sade till folket i synagogan:) “Uppå/’med avseende på’ sanning säger Jag till er: ...” (Luk 4:25a)

Då en viss (person), av dem som låg upp/’till bords’ tillsammans med (Jesus), hade hört de här tingen, talade han till Honom: “Lycklig vem som än kommer att äta bröd i Guds rike!” Men Den/Han talade till honom: ”En viss människa gjorde/ordnade (hela tiden) en stor huvudmåltid, och han kallade många.” (Luk 14:15-16)

(Jesus tog) bägaren efter det att intaga/'ha intagit' huvudmåltiden. (Luk 22:20a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Och den tredje dagen blev det en bröllopsmåltid i Kana av/i Galileen, och Jesu moder var (hela tiden) där. Men Jesus kallades och/också Hans lärjungar in i/till bröllopsmåltiden. (Joh 2:1-2)

Jesus talade (א,*א) till (Tomas): "Eftersom du har skådat (och skådar) Mig, har du trott (och tror)? Lyckliga de som ej har skådat Mig (א*) och som har trott." (Joh 20:29)

Lycklig den som läser och de som hör profetians utsaga (א,*א) och håller de ting som hade varit (och var) skrivna i den, ty den lägliga tiden (är) nära/’i närheten’. (Upp 1:3)

(Rösten) sade till (Johannes): “Skriv in i en bokrulle vad du ser.” (Upp 1:11a)

Skriv så de ting som du har skådat, och de ting som är och de ting som måste (א*) stå i begrepp att bli efter de här tingen. (Upp 1:19)

Detta är vad den Sanne, den Helige, säger: ... (Upp 3:7b, ”Filadelfia”)

Du har små/liten förmåga, och du har hållit Min utsaga och har inte förnekat Mitt namn. (Upp 3:8b, ”Filadelfia”)

Skåda, Jag står emot dörren, och Jag bultar. Om – alltefter omständigheterna – någon må höra Min röst, skall Jag (א,* א) och/både öppna dörren och komma ‘in i’/in (vänd) i riktning mot honom, och Jag skall inta huvudmåltid i sällskap med honom och han i sällskap med Mig. (Upp 3:20)

Jag skådade ’i en mitt av’/’mellan (å ena sidan)’ tronen och av de fyra levande varelserna och ’i en mitt av’/’(å andra sidan)’ de äldste en liten Bagge stående som hade Den slaktats (och slaktades). (Upp 5:6a)

Och jag hörde en röst ut ur himlen, som sade: “Skriv: ‘Lyckliga de döda (kropparna), de som från just nu dör i en herre * (P47, א*), säger Anden, ’för att de må vila ut ur sina besvär, ty deras gärningar följer i sällskap med dem.’” (Upp 14:13)


Exegeter, evangelister med flera:

Kristendomen är glädjens religion. Därför liknas gemenskapen med Herren Jesus här och sedan i evigheten vid ett gästabud. (Gunnar Fjellestad "Kommen, ty nu är allt redo"; kommentar till Luk 14:16-24; Jönköpings-Posten den 10 juni 1961)

Vi ser oss (vid Herrens nattvard) omkring på våra syskon i Kristi familj och gläds åt att Gud har gjort oss till sitt folk. Vi ser framåt med längtan och förväntan till det som Uppenbarelseboken kallar "Lammets bröllopsmåltid". Den firar vi här på jorden "tills han kommer". (Ronald Edwin Davies "Förkunna hans död" s 374; författaren född år 1933)

Den förnämste af döparnes apostlar var Melkior Hoffman, en bundtmakarelärling från Schwäbisch-Hall, som redan 1523 hade uppträdt såsom luthersk predikant i Livland men tillika med egendomliga mystiska spekulationer. Senare kom Hoffmann till Stockholm såsom präst för tyskarne där, och då hade han kommit långt bort från det lutherska och djupt in i det svärmiska. Hans tankar rörde sig ständigt omkring den yttersta dagen, och han förkunnade, att världen skulle förgås 1533. Då han måste lämna Sverige, begaf han sig till Holstein, där Fredrik I gjorde honom till kunglig predikant i Kiel. ... Då det blev tydligt, att han var zwinglian i nattvardsläran, blef han förvisad såsom sakramentar (1529). Därefter reste han omkring såsom apostel för döparne och bildade församling i Ostfriesland. Genom Melkior Hoffmann blef anabaptismen en makt i Nordtyskland, där Emden blef dess hufvudsäte, och genom åtskilliga traktater påverkade "melkioriterna" både tyskarne och nederländerne. Med hänsyn till de förhandenvarande förföljelserna befallde Hoffman att det under 2 år icke fick döpas, och därpå begaf han sig (1533) till Strassburg för att förbereda allt till Lammets bröllop, som skulle firas i denna stad såsom det nya Jerusalem, men rådet tog honom fast, och han satt i fängelse till sin död (1543 eller 1544). (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria från reformationen till upplysningstidehvarfvet" s 185)


Sångarna:

Väktarns rop i natten skallar, från muren han på Sion kallar: ”Stå upp, stå upp, Jerusalem. Midnatt rår, håll ljusen tända. Din väntetid är nu till ända. Kom, kloka jungfrur, kom, stig fram. Stå upp, tag lampor med, vår brudgum kommer ned. Halleluja! Så skynda fort till bröllopsfest. Se, öppen står ännu hans port.” (H Sachs-P Nicolai-BGT Hallqvist: Psalmer och Sånger 743:1)

Oss Kristus där bereder En evig högtidssal Och till sin måltid leder En skara utan tal. Då kan oss intet skilja Från Kristi kärlek mer; Vi skola endast vilja, Att Herrens vilja sker. (J Walter-Petrus Johannis Gothus-AF Runstedt: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 592:6; jfr Psalmer och Sånger 324:6)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående “sanna utsagor är av Gud”, se Upp 3:7ba.


Ytterligare studier:

Ps 119:43,86,142,151,160; Ordsp 8:7; Jes 45:19; Dan 10:21; Sak 8:16; Matt 22:9; 23:6; Mark 6:21; 12:39; Luk 7:39; 14:7-10,12-13,17,24; 20:46; 22:16; Joh 20:30-31; 21:24; Upp 9:17; 21:5; 22:6.


J. Paul Tanner "The 'Marriage Supper of the Lamb' in Rev 19:6-10. Implications for the Judgment Seat of Christ."; Trinity Journal 26.1 (Spring 2005): 47-68.

Ruben Zimmerman "Nuptial Imagery in the Revelation of John"; Biblica 84 (2003): 153-183.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-08-06; 2012-07-26; 2015-10-17)

Till sidans topp

19:10 Och jag föll/’sjönk ner’ framför hans fötter (för) att kasta mig ner inför honom (för att hedra honom). Och han säger till mig: ”’Skåda ej’/’ta dig ej i akt’! Jag är din medslav och av * (א*) bröderna av de som har Jesu vittnesmål. Kasta dig ner inför Gud (för att hedra Honom), ty Jesu vittnesmål är profetians ande.

Ord för ord (36 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus): och (jag)-föll framför '-na fötter'/fötterna hans (att)-'(kyssa-i-riktning-mot)'/kasta-mig-ner-(inför) honom. och (han)-säger (till)-mig: skåda ej. medslav din (jag)-är och (av)-'-na bröder'/bröderna (av)-de havande '-et vittnesmål'/vittnesmålet Jesu. (till)-'-en gud'/Gud '(kyss-i-riktning-mot)'/'kasta dig-ner-(inför)'. '-et ty vittnesmål'/'ty vittnesmålet' Jesu är '-n ande'/anden '-ns profetia'/profetians.


1883: Och jag föll ned för hans fötter att tillbedja honom, och han sade till mig: Se till, att du icke gör det; jag är din medtjänare och dina bröders, som hafva Jesu vittnesbörd; tillbed Gud; ty Jesu vittnesbörd är profetians ande.

1541(1703): Och jag föll för hans fötter, att tillbedja honom; och han sade till mig: Se till, att du det icke gör; ty jag är din och dina bröders medtjenare, som Jesu wittnesbörd hafwa. Tillbed Gud; ty Jesu wittnesbörd är Propheties Ande. (hela versen i fetstil)

LT 1974: Då föll jag ned vid hans fötter för att tillbe honom, men han sade: ”Nej, gör inte så där, för jag är en Guds tjänare precis som du och dina kristna bröder – de som vittnar om sin tro på Jesus. Syftet med alla profetior och allt som jag har visat dig, är att berätta om Jesus.”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

En Guds ande skall föras/komma till vila emot (en käpp ut ur Isais stam); vishets och förstånds ande, rådsluts och stabilitets ande, kunskaps och vördnads ande. (Jes 11:2, Grekiska GT)

De två (männen) ’var oroade’/’kände oro’ (då de hörde budbäraren), och de föll emot sina ansikte/ansikten, och de fruktade. (Tobit 12:16b, S)

(Judit) kastade sig ner inför (Gud för att hedra Honom). ... Då (Judit) hade fallit/’sjunkit ner’ emot (sitt) ansikte, kastade hon sig ner inför (Holofernes för att hedra honom), och/men hans slavar reste henne upp. ... (Achior) föll/’sjönk ner’ i riktning mot Judits fötter och kastade sig ner inför hennes ansikte (för att hedra henne). (Judit 10:8b(9a),23b; 14:7a)

Daniel talade: “Jag skall kasta mig ner inför Herren min Gud (för att hedra Honom).” (Bel och Draken v 25a, Theod)


Den Senare Uppenbarelsen:

Då Jesus hade döpts, steg Han rakt/strax upp från vattnet; och skåda, himlarna öppnades, och (Johannes) skådade en (א,*א,B) Guds ande som steg ned som om (det var) en duva * (א*,B) som kom emot Honom. (Matt 3:16)

Skåda! Då en spetälsk hade kommit till (Jesus), kastade han sig ner inför Honom (för att hedra Honom) och sade: “Herre, om Du – alltefter omständigheterna – må vilja, förmår Du göra mig ren.” (Och den spetälske gjordes ren.) Jesus säger till honom: ”Skåda! Du må ‘tala till ingen’/’ej tala till någon’.” (Matt 8:2,4a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) "Frukta ej från dem som slår ihjäl kroppen men som ej förmår döda själen, men/utan frukta hellre Den som förmår fördärva och/både själ och kropp i Gehenna." (Matt 10:28)

(Lärjungarna) föll/’föll ner’ emot/på sina ansikte/ansikten och fruktade oerhört. Och/men Jesus kom närmare och då Han hade rört dem, talade Han: ”Res er upp och frukta ej!” (Matt 17:6b-7a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Skåda/’ta er i akt’ (att) ni ej må ‘anse ner’/nedvärdera en av de här små (som tror in i Mig), ty Jag säger till er, att deras budbärare i himlar ’genom varje ting’/alltid ser ansiktet av Min Fader, Den som (är) i himlar.” (Matt 18:10)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Ni kommer att stå i begrepp att höra (om) krig och hörsägner av/om krig. Skåda, var ej upprivna!” (Matt 24:6a)

Då (Mariam (א,*א) från Magdala och den ’en annan’/andra Maria) hade kommit till (Jesus), ’fick ... makt över’/grep de Hans fötter och kastade sig ner inför Honom (för att hedra Honom). (Matt 28:9b)

Då Cornelius hade fallit/’fallit ner’ emot (Petrus') fötter, kastade han sig ner inför (honom). Men Petrus reste honom upp och sade: ”Stå upp! Och/också jag själv är en människa.” (Apg 10:25b-26)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus sade till judarna:) ”Forska i skrifterna, eftersom ni tänker, (att) ni i dem har tidsålderslångt liv. Och de där är de som är vittnen med anledning av Mig.” (Joh 5:39)

(Johannes) var vittne om Guds utsaga och Jesu Kristi vittnesmål, så många ting som han skådade. Lycklig den som läser och de som hör profetians utsaga (א,*א) och håller de ting som hade varit (och var) skrivna i den, ty den lägliga tiden (är) nära/’i närheten’. (Upp 1:2-3)

Jag blev/framträdde i/på den ö som kallas Patmos på grund av Guds utsaga och på grund av (א,*א) Jesu vittnesmål. (Upp 1:9b)

Jag skall inte/förvisso ej ‘torka ur’/’stryka ut’ hans namn ut ur livets bok, och Jag skall bekänna hans namn framför (א,*א) Min Fader och inför Hans budbärares ögon. (Upp 3:5b)

Skåda, Jag skall göra dem, för/så att de skall anlända och kasta sig ner inför, inför dina ‘fötters ögon’/fötter och du skall få kunskap (א,*א), att Jag har välkomnat dig. (Upp 3:9b)

Det talades till dem, för att de måtte (א,* א) ’föras till vila’/vila ännu en små-/liten tid ända till de kommer att fullborda (א,* א), och/både deras medslavar och deras bröder, de som står i begrepp att slås ihjäl som och/också de (själva). (Upp 6:11b)

Och draken var vred på kvinnan och gick bort (för) att göra/föra krig ’i sällskap med’/mot resten av hennes säd av dem som håller Guds bud och har Jesu vittnesmål. (Upp 12:17a eller Upp 12:17)

Och de skall kasta sig ner inför (det lilla vilda djuret) (för att hedra det) (א,*א), alla de som bor uppå jorden, vilkas namn * (א*) är (och * (א*) har varit) skrivna i en (א*) livets bok (P47,א,*א) av/hos den lille Baggen, som är (och har varit) slaktad från en utsmycknings/’utsmyckade världs’ grundläggning. (Upp 13:8)

Och de tjugofyra äldste och de fyra levande varelserna föll/’sjönk ner’ och kastade sig ner inför Gud (för att hedra Honom), Den som sitter på tronen, och sade: “Amen. Halleluja!” (Upp 19:4)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

Hans högvördighet Peter fick ro bara när han var i kyrkan. Han kunde också omöjligt vänja sig vid den skräck som han utan att själv önska det injagade hos folk, trots sitt stillsamma, saktmodiga sinnelag. Alla människor i det här länet föreföll honom, när han såg på dem, små, skrämda och skyldiga. I hans närvaro var alla skygga, till och med de gamla prostarna, alla skulle bums ner till jorden i bugningar för honom, och för inte länge sedan var det en supplikant, en gammal byprästfru, som inte kunde få fram ett enda ord av förskräckelse, så hon gick tillbaka med oförrättat ärende. Och han som aldrig kunde förmå sig till att säga något ont om människorna i sina predikningar, som aldrig förebrådde, eftesom han tyckte det var synd om dem, han förlorade självbehärskningen inför supplikanterna, blev förargad och kastade böneskrifterna i golvet. Under hela den tid han varit här, var det inte en enda människa som talat uppriktigt med honom, enkelt och mänskligt; till och med hans gamla mor, föreföll det, var inte längre densamma, inte alls densamma! ... Den enda människa som uppförde sig otvunget i hans närvaro och sade vad han ville, var fader Sisoj, som hela sitt liv hade umgåtts med biskopar och hade upplevt elva stycken. Och det var därför som det var lätt att vara tillsammans med honom, fast han utan tvivel var en ofördragsam, grälsjuk person. ... "Inte passar jag till biskop," (sade) biskopen tyst. "Jag borde vara bypräst, klockare ... eller en vanlig munk." ... Fram mot morgonen, på lördagen, ... (hade) hans högvördighet skilts hädan. ... Efter en månad var den vikarierande biskopen utsedd, och ingen tänkte längre på hans högvördighet Peter. Och sedan glömde man helt bort honom. Och det var bara den gamla, den avlidnes mor, som nu bor hos sin svärson diakonen i en liten avlägsen provinsstad som, när hon går ut fram emot kvällen för att möta sin ko och träffa de andra kvinnorna i beteshagen, brukar berätta om sina barn och sina sonsöner och om att hon haft en son som var biskop, och då talar hon så ängsligt, för hon är rädd att ingen ska tro henne ... Och det är heller faktiskt ingen som tror henne. (Anton Tjechov "Biskopen" s 197,204,206-207)

"Jag vet, Nikolaj Sergeitj, att det inte är er skuld", sa Masjenka och såg honom rakt i ansiktet med sina stora, förgråtna ögon. "Varför ska ni då hålla på och plåga er?" "Nej, naturligtvis ... Men ni kunde väl i alla fall ... res inte! Jag ber er." Masjenka skakade på huvudet. Nikolaj Sergeitj stannade framför fönstret och började trumma på rutan. "För mig är alla sådana här misstag - rena tortyren", sa han. "Vill ni att jag ska falla på knä för er, vill ni?" (Anton Tjechov "Tag fast tjuven!" s 150)

"Jag drar mig fram någotsånär", (sade den magre Porfirij till sin barndomsvän, den tjocke Nafanail). "Jag tjänstgjorde i ett ämbetsverk och nu har jag förflyttats hit som avdelningschef inom samma förvaltning ... Men hur har du det då? Du kanske redan är statsråd? Eller?" "Nej, gamle vän, ett strå vassare", sade den tjocke. "Jag har redan arbetat upp mej till geheimneråd ... Och jag har faktiskt två kraschaner." Den magre blev plötsligt alldeles blek och alldeles stel, men efter några ögonblick förvreds hans ansikte av ett brett leende; det var som det plötsligt slagit gnistor kring hela ansiktet på honom. Han kurade ihop sig, krökte rygg, krympte ihop ... Hans resväskor, påsar och kartonger krympte ihop och blev alldeles skrynkliga. ... Hustruns långa haka blev ännu längre; Nafanail intog givaktställning och knäppte alla knapparna ui kavajen ... "Jag ... Ers excellens ... Mycket angenämt! Gammal barndomsvän som man säger och så plötsligt denna höga rang! Hi-hi-hi." "Nå, seså!" Den tjocke rynkade pannan. Vadan plötsligt denna ton? Vi är ju gamla barndomsvänner, du och jag - vad är det där för vördnadsbetygelser!""Åh, jag ber ... Hur menar Ers ...", fnittrade den magre och kurade ihop sig ännu mer. ... Den tjocke såg ut som om han tänkte göra några slags invändningar, men den magres ansikte uttryckte sådan vördnad och inställsamhet och förvriden underdånighet att geheimnerådet greps av äckel. Han vände sig bort från den magre och räckte honom handen till avsked. Den magre grep tre fingrar av handen, bugade sig med hela kroppen och fnissade som en kines: "Hi-hi-hi." Hustrun log. Nafanail skrapade med foten och tappade mössan. Alla tre var behagligt omtumlade. (Anton Tjechov "Den tjocke och den magre" s 95-97)

"Om den stackars damen hade lidit så oerhört, innan hennes lilla barn föddes", (sade Mr Lorry till miss Manette), "att hon fattade det beslutet att skona det stackars barnet från all den ångest, som hon själv hade utstått, genom att uppfostra sin dotter i den tron, att hennes far var död - nej, fall inte på knä! För Guds skull, varför faller ni på knä för mig?" "För att få veta sanningen. O, käre, medlidsamme man, för att få veta sanningen." (Charles Dickens "Två städer" s 22; 1770-talets England)

Sancho som hade lyssnat uppmärksamt på adelsmannens berättelse om sitt liv och sina tidsfördriv tyckte att det hela lät så förträffligt och heligt att den som var en sådan man nog måste kunna göra underverk, och därför klev han hastigt av sin åsna och skyndade sig fram och fattade om adelsmannens högra tygel och kysste andäktigt och nästan med tårar upprepade gånger hans fot. När adelsmannen såg detta frågade han: "Vad gör ni, min vän? Varför detta kyssande?" "Tillåt mig att kyssa ers nåd", svarade Sancho. "Ers nåd är det första helgon till häst jag har sett i hela mitt liv." "Jag är inget helgon", sade adelsmannen, "utan en stor syndare. Ni däremot, min käre vän, måste vara en hjärtans god människa i all er enkelhet." (Miguel de Cervantes "Den snillrike riddaren Don Quijote av La Mancha" s 546)

Påfwen har ju genom djefwulsk högfärd upphöjt sig sjelf och satt sig i Guds tempel, likasom han wore Gud, såsom äfwen med werldslig prakt och stolthet upphäft sig öfwer alla, så att han jemwäl af hedniska kejsare, såsom Diocletianus och andra tyranner, lärt sig att låta kyssa sina fötter, ja, ock twingat kejsare och konungar dertill. Hwilken uppenbar, omensklig spotskhet och högmod utöfwade icke påfwen Alexander den tredje, som med idel falsk skrämsel af sin lumpna bannlysning twingade den fromme och mäktige tyska kejsaren Fredrik Barbarossa att lägga sig under hans fötter, så att han trampade på honom och sade: Öfwer ormar och basilisker skall du gå; och då kejsaren mot sådant skändligt högmod sade till honom: Det tillhör icke dig, utan Petrus, trampade han på honom ännu en gång och hånade än widare, sägande: Det tillhör både mig och Petrus. Detta må ju heta en gränslös högfärd. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 348 i kommentar till1 Petr 5:6-11)

Skrämda (av den nakne Odysseus) flydde (de unga flickorna) åt alla håll på havsstranden - endast konung Alkinoos' dotter (Nausikaa) stod kvar. Athena ingav henne mod, och hon vände sig lugnt emot honom. Han övervägde om han skulle slå armarna om den unga sköna flickans knän, som det anstår en ödmjukt bönfallande, eller om det kanske var bättre att stå kvar på något avstånd och be henne ge honom litet kläder och visa honom väg till närmaste stad. Han beslöt stanna för att hon inte skulle bli vred om han famnade hennes knän. Nu gällde det att finna ord som kunde både lugna och smickra den unga flickan: "Jag knäböjer för dig, vare sig du är en gudinna eller en människa. Är du av gudasläkt, så tror jag du är Zeus' dotter Artemis, ty henne liknar du fullkomligt till ansikte och gestalt. Men är du människofödd, så prisar jag din fader och din höga moder och dina bröder trefalt lyckliga. Deras hjärtan måste ju värmas av glädje var gång de ser din skönhet stråla i ringen av dansande. Men lyckligast av alla prisar jag den man som skall få dig som hustru och föra dig hem till sitt hus. ... Jag har säkert ännu inte nått slutet på mina vedermödor, nej, jag är säker på att gudarna har ännu flera i beredskap åt mig. Var barmhärtig! Du är den första människa jag mött efter allt vad jag gått igenom och jag känner inte en människa här i landet. Jag bönfaller dig, visa mig väg in till staden och giv mig en trasa att skyla mig med, om inte annat så det stycke tyg du haft dina tvättkläder svepta i." (Homeros "Odysséen" s 126-127; Odysseus och Nausikaa)


Att fortsätta med:

Förakta icke trälskapet, blygs ej för ordet träl. Den höge ängel, som visade Johannes domen över den stora skökan sade i avskedets stund till honom: "Jag är din medträl ..." Och den höge ängel, som visade Johannes det nya Jerusalem, sade i avskedets stund till honom: "Jag är din medträl ..." (Upp 22:9). Dessa himlafurstar kalla sig trälar. Men mången troende jordkrabba är för stor och för god att bära den titeln. Skäms! ... Trälarna skola dyrka Gud i all evighet (Upp 22:3). (N.P. Wetterlund "Guds trälar" s 22-23)

Edele lade märke till Niels (Lyhnes) sinnesrörelse och såg häpet på honom. Plötsligt rodande hon, lyfte sig upp på den ena armen och drog benen under kjolen. ... Niels gick. Då han var utanför dörren, lät hon långsamt benen glida ner från puffen och såg nyfiket på dem. ... Från denna dag kände sig Niels ångestfullt lycklig i Edeles närhet. Hon var inte längre en människa som alla andra, utan ett underbart högre väsen, gudomliggjort i kraft av en sällsam skönhetens mystik, och det var en hjärtesvällande fröjd att beskåda henne, knäböjande för henne i sitt innersta, krypande för hennes fot i självförintande ödmjukhet. Men stundom blev också behovet av tillbedjan så starkt, att det krävde att manifestera sig i ett yttre tecken på underkastelse, och då utspanade han ett gynnsamt ögonblick att lista sig in i Edeles rum, och kysste i ett förutbestämt oändligt antal gånger den lilla mattan framför hennes säng, hennes sko eller vilken som helst annan relik, som erbjöd sig för hans fantasi. ... Det var icke någon god höst för Edele, och vintern knäckte fullständigt hennes krafter. ... Niels kastade sig på knä vid fotändan av sängen. ... "Jag släpper dig inte, Vår Herre, jag släpper dig inte förrän du har sagt ja, du får inte ta henne ifrån oss, för du vet ju hur vi älskar henne. ... Åh, jag kan inte säga: ske din vilja, för du vill låta henne dö. ... Åh, det är orätt av dig." ... Hans tro hade i blind flykt kastat sig mot himmelens portar, och nu låg den med brutna vingar på Edeles grav. ... Och han trotsade och drev Gud ur sitt hjärta. ... Han allena nekade Gud sin hyllning. ... Han åkallade icke, om han så längtade till tårar att få göra det. Och så förblev det hela hans liv. (J.P. Jacobsen "Niels Lyhne" s 35-52)

Det var den första snön som föll; och kyrkklockorna ringde i den svarta kyrkan; bing bång, bing bång. ... Längst inne i halvdunklet satt en madonnabild bakom två halvbrända vaxljus; och nedanför hängde ett krucifix. Martin stirrade förvånad. "Vad är det?" frågade han. Ida blev mycket allvarsam och svarade lågt, nästan viskande: "Det är vår religion." Herr Dupont var katolik. "Vänta", sade Ida, "sätt dig där borta och var tyst, så ska jag lära dig vår religion." ... På en liten hylla under krucifixet tände hon en rökgubbe. I långa, blåa skyar ringlade röken fram under alkovens gardin, och luften blev tung av en stark, kryddad doft. ... Martin frös av förtjusning. Men Ida föll på knä framför madonnan. ... Hon mumlade något som Martin icke förstod, och hon gjorde besynnerliga åtbörder med händerna. "Vad är det?" frågade Martin. "Varför gör du så?" "Tst! Det är vår religion." Och Ida fortsatte inne i alkoven. ... "Kom hit och var med", bad Ida. "Tycker du inte att det är vackert?" Martin satte sig på sängkanten och försökte göra efter Idas åtbörder ... Ute snöade det alltjämt, och klockorna ringde: bing, bång ... (Hjalmar Söderberg "Martin Bircks ungdom" s 20-22; 1870-talet)

Stryk ut er fras om Sokrates, min vän, och böj ej knä för dödlige, som brista! Böj knä för Honom, livet, sanningen, som tänt i mänskors bröst sin gudagnista och som – hur högt ni än beundrar den – dock var det första och förblir det sista! (Zacharias Topelius ”Henrik Gabriel Porthan” s I:422)

Efter någon vila i Mora och besök i ett par grannsocknar var predikan utsatt vid högmässan i Leksand söndagen den 2 juli (1871). ... Då jag skulle gå upp i predikstolen, höll jag på att alldeles komma ur fattningen. Kyrkovärdarna ställde sig en på hvardera sidan om predikstolsdörren och bugade sig nästan mot varandra, då jag gick förbi. Och det var ett ståtligt par. Den ene var den kände, högväxte riksdagsmannen Liss Olof Larsson i Västannor och den andre var honom lik. Det där var för mycken vördnad, men jag förstod, att det skedde icke för min skull utan av gammal sed. (Karl Palmberg "Karl Palmberg - Strödda minnen från hans levnad" s 115; Palmbergs egna anteckningar)

Kanske läste vi som barn om Robinson Crusoe och indianen Fredag, hur Fredag, när han ser sig räddad från sina förföljare, böjer sig mot marken och sätter Robinsons fot på sin nacke till tecken att han vill bli dennes slav. Men Robinson sätter handen under hans haka och vänder hans ansikte uppåt. I det att han skänker honom blicken in i sitt ansikte gör han klart att han skänker honom friheten. Överför vi bilden på Jesus, så vänder han vårt ansikte uppåt, skänker oss blicken in i hans ögon, och därmed skänker han oss liv och frihet, verkligt liv. (Sven Danell ”Dagpostilla” s 217 i kommentar till 1 Mos 4:3-13)

Vid svenskarnes ankomst till Sachsen (år 1632) förbyttes invånarnes dödliga ångest i gränslöst jubel, och överallt blev Gustav (II) Adolf hälsad som deras räddare. Man såg dem i långa rader knäböjande utmed vägen sträcka upp sina händer mot honom och tillropa honom: "Hell vår Gideon, som räddar oss ur vår livsnöd!" Men inför sådana överdrivna känsloutbrott genombävades mottagaren av en mörk aning, och han sade ödmjukt: "Man sätter för mycken lit till min person; jag är ju blott en svag och dödlig människa." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden 1611-1660" s 152; Den sjätte november)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående “föll/’sjönk ner’ (för) att kasta mig ner”, se Upp 4:10a. Angående ”hans fötter (för) att kasta mig ner inför”, se också Upp 3:9b. Angående ”medslav och av bröderna”, se Upp 6:11bb. Angående ”Jesu vittnesmål”, se Upp 1:2. Angående ”för att hedra”, se Upp 13:8.


Ytterligare studier:

Josua 5:14; Dom 13:20; Dan 8:17; Mark 1:44; Luk 12:4-5; Joh 4:24; 20:17; Apg 12:22-23; 14:13-15; Upp 6:9; 22:8-9.


J. Paul Tanner "The 'Marriage Supper of the Lamb' in Rev 19:6-10. Implications for the Judgment Seat of Christ."; Trinity Journal 26.1 (Spring 2005): 47-68.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-08-06; 2012-07-26; 2015-10-18)

Till sidans topp

19:11a Och jag skådade, att himlen var (och hade varit) öppnad. Och skåda, en vit häst.

Ord för ord (9 ord i den grekiska texten): Och (jag)-skådade '-en himmel'/himlen varande-(och-havande-varit)-öppnad, och skåda (en)-häst vit.


1883: Och jag såg himmeln öppen, och se, en hvit häst.

1541(1703): Och jag såg himmelen öppen; och si en hwit häst.

LT 1974: Sedan såg jag himlen öppen och en vit häst som stod där.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Himlarna öppnades, och (profeten) skådade skådanden av Gud. (Hes 1:1b, Grekiska GT)

(En man) på en häst ‘fördes till ljus’/’visade sig’ i en vit (beklädnad och i) ... en full rustning av guld.(2 Mack 11:8b)


Den Senare Uppenbarelsen:

Då Jesus hade döpts, steg Han rakt/strax upp från vattnet; och skåda, himlarna öppnades. (Matt 3:16a)

Då (Jesus) bad, 'att öppnas'/öppnades himlen. (Luk 3:21b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus sade till Natanael:) "Ni skall skåda himlen vara (och ha varit) öppnad, och Guds budbärare stiga upp och stiga ned emot Människans Son." (Joh 1:51b)

Efter de här tingen skådade jag, och skåda, en dörr som var (och hade varit) öppnad i himlen. (Upp 4:1a)

Och jag skådade, och skåda, en vit häst. (Upp 6:2a)


Exegeter, evangelister med flera:

Johannes ser inte bara en dörr vara öppnad i himlen (4:1) utan själva himlen öppen. (Olaf Moe "Johannes Uppenbarelse" s 238)

Efter bönen läste ("hopparen") Justus i sin bok. ... Han utlade texten med mycken kraft och myndighet. ... "Herren skall ge oss seger!" ropade han. "Jag ser ryttaren på den vita hästen! ... Fly ondskan och flärden och gå till Salems höjder i tron! Se, det himmelska Jerusalem väntar alla trogna!" ... Alla reste sig och började gå runt bordet. ... Allt snabbare gick marschen, allt högre tonade ledarens sång, och i samma mån steg extasen. (Harry Sjöman "Guds bästa barn" s 37-38)

Ingenstädes är den kabbalistiska messiasförväntan och strävan så markerad som i berättelsen eller legenden om Josef della Reyna. ... Rabbin Josef della Reynas orubblighet och omedgörlighet upprörde himmelens änglar. De talade inte om något annat än om detta vågade försök att bringa Messias ned till jorden. Messias själv hoppades, att han snart skulle få nedstiga på sin vita häst till människornas barn. (Eric Wärenstam "Messias - Messiastro och Messiasförväntan inom judendom och kristendom" s 141,153)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående “skåda, en vit häst”, se Upp 6:2a.


Ytterligare studier:

Mark 1:10; Apg 10:11.


R.J. Korner "'And I saw . . .' An Apocalyptic Literary Convention for Structural Identification in the Apocalypse"; (tidskriften) Novum Testamentum 42.2 (2000): 160-183.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-08-06; 2012-07-26; 2015-10-18)

Till sidans topp

19:11b Och Den som sitter emot den kallas Trofast och Sann. Och i/med rättfärdighet dömer Han och för krig.

Ord för ord (15 ord i den grekiska texten; ordens ordningsföljd enligt Sinaiticus): och den sittande emot den trofast kallades och sann, och i rättfärdighet dömer-(han) och för-krig.


1883: ... och den som satt på honom heter Trofast och Sannfärdig; och han dömer och strider med rättfärdighet.

1541(1703): ... och den som satt på honom, han het Trofast och Sannfärdig; och han dömer och strider med rättfärdighet.

LT 1974: Och den som satt på hästen hette ”Trofast och Sann” – han är den som är rättfärdig när han dömer och när han strider.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

David 'var . . . görande'/utövade (hela tiden) domsutslag och rättfärdighet emot/över varje/hela sitt folk. (2 Sam 8:15b, Grekiska GT)

(Salomo sade:) “Gud, ge Ditt domsutslag till kungen och Din rättfärdighet till kungens son (till) att döma Ditt folk i/med rättfärdighet.” (Ps 72:1-2a, Grekiska GT)

(Psalmisten sade: “Herren) kommer (för) att döma jorden. Han skall döma (den bebodda) världen i/med rättfärdighet och folk i/med Sin sanning.” (Ps 96:13b, Grekiska GT)

(Herren) skall göra vapen till skapelsen ’in i’/’med syfte på’ en hämnd av fiender. Han skall sjunka/kläda sig i rättfärdighet (som) en bröstharnesk och sätta en ohycklad dom runt omkring (som) en hjälm. Han skall ta fromhet (som) en oövervinnelig sköld men/och han skall skärpa (Sin) stränga vrede ‘in i’/till ett stort svärd men/och utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ skall föra krig ut ur (himlen) tillsammans med Honom mot, emot de vanvettiga. Kastvapen av ljusstrålar/blixtar skall träffsäkra gå/’fara iväg’ och de skall hoppa/flyga som från en välringad/’väl spänd’ båge av molnen emot en väktare. (Salomos Vishet 5:17b-21)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Kämpa ända till döds med anledning av sanningen, och Herren Gud skall föra krig till förmån för dig.” (Syr 4:28)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Om – alltefter omständigheterna – er rättfärdighet ej må vara utöver mer än de skriftlärdas och fariseers, må ni inte/förvisso ej komma in i himlarnas rike.” (Matt 5:20b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Då (Anden) har kommit, skall Han överbevisa utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ med anledning av miss (av Guds mål) och med anledning av rättfärdighet och med anledning av dom.” (Joh 16:8)

Ändra sinne * (א,*א). Men om ej, kommer Jag till dig snabbt, och Jag skall föra krig ‘i sällskap med’/mot dem i/med Min muns stora svärd. (Upp 2:16, ”Pergamos”)

Och skriv till budbäraren av/i (församlingen) av utkallade i Laodikeia: “Detta är vad Amen säger och (א*) det trofasta Vittnet och den Sanne (א,* א). (Upp 3:14a, ”Laodikeia”)

Den som sitter emot (den vita hästen) hade en båge, och en krona gavs Honom. ... (Upp 6:2b)


Exegeter, evangelister med flera:

Tidens tecken synas på att (Kristus) gör sig redo att komma och intaga riket, som han fått af sin Fader, Ps. 2:8 och Uppb. 11:15-18. Genom krigsbuller och diplomatiska skärmytslingar, genom sociala strider och gudsförnekeriets hätska utfall höras liksom hofslagen från den "hvita hästen", på hvilken ryttaren som heter Trofast och Sannfärdig drar fram. ... Snart är han kanske här till frälsning och dom. "Uthärda vi, så skola vi ock regera med." (Hugo Linder "Situationen i Kina"; bref från Chefos daterat 1911-12-26; Jönköpings-Posten 1912-01-13)

"Hur tror du, att det ska gå?" frågade Gunnel (sin make). Skall (Kristus) komma tillbaka och göra sig till konung med våld?" "Han skall göra sig till konung med rätt", svarade han hastigt. Så lyste hans ansikte upp av innerlig glädje. (Elisabeth Beskow "Han och hans hustru" s 149)

Om man räknar hvarken solår, som hafva 365 1/4 dagar på året, ej heller månår, som hafva 356 dagar per år, utan bibliska år (eg. "tider"), som ligga till längd emellan de två, och hafva 360 dagar pr år (se t.ex. huru de 3 1/2 åren äro samma tidsperiod som de 1260 dagarna, Upp. 12, alldenstund bägge talen användas för att utmärka tiden för kvinnans vistelse i öknen, v. 6 och v. 14, hvaraf vi se, att hvarje år ("tid") har 360 dagar - 360 x 3 1/2 varande lika med 1260), och vi taga den vanliga tidräkningen af omkring 4,000 år från skapelsen till Kristi födelse, så löpa de 6,000 bibliska åren ut samma år 1914 (hvad vi kalla 1916). Tänka att två så långa tidsperioder - 2,520 och 6,000 - bägge enligt mångas förmodan stående i nära förbindelse med tiden för Kristi konungarikes upprättande på jorden vid hans nedstigande på Oljeberget såsom ryttaren på den hvita hästen (eller åtminstone med afgörande förbindelser för denna tilldragelse), (Zak. 14:4; Upp. 19:11), då judarne skola blifva hans jordiska regenter, utlöpa ungefär samtidigt! Utan att nu säga ett enda ord om uti hvilket förhållande dessa tal, ifall man nämligen törs tillägga dem någon vidare betydelse, möjligen stå till Guds församlings upplyftande, utan lämnande sådana slutsatser till hvars och ens eget omdöme, vilja vi endast påminna om, att bibelns tidsbestämmelser egentligen syfta på judarna (och få ock så endast betydelse, om de stå i förbindelse med något Herrens tydliga ingripande för deras återvändande till sitt land eller för uppväckandet af intresse därför hos dem); men syfta icke på Guds församling, som är uppmanad att hvarje stund vara i en vakande ställning. Vi vilja varna för det största af alla misstag, nämligen att tro att Jesus icke skulle kunna komma förrän i något visst år i framtiden, under det att han kanske kommer i dag. (Fredrik Franson "Hvad varslar tiden och hvad stundar?" s 99)

Prosten Carl Lönnroth berättar i sina minnen om en gammal indelt soldat, som på gamla dar blivit kyrkoväktare. Lönnroth var hos honom, när han låg på sitt yttersta. ... Några kärnord blev lästa ur den heliga boken, några böneord blev sagda. Ju längre det led, dess mer kom något spänt, nästan militäriskt stramt över den döendes ansikte. Så måste han ha sett ut i sin krafts dagar då han i parad på regementsmöte väntade på mönsterherren. Plötsligt reste han sig kapprak i sittande ställning, förde högra handen uppå och gjorde honnör. Några sekunder satt han i denna ställning, med halvslutna ögon, som i lyssnande väntan. Så öppnade han ögonen ljust och stort. ”Jag hälsar den överste krigsherren!” sade han med klar och fast stämma. Ytterligare några sekunder, och han föll tillbaka mot kuddarna och dog. (Sven Danell ”Sagt inför döden” s 109)

Peer Gynt: "Ett sånt underligt moln. Det liknar en häst. Och en karl sitter på. Med sadel och grimma. ... I täten rider Peer med praktfullt följe. Hästen har guldhovar och silverne hölje. Själv bär han handskar med ädelstensbeslag. Och manteln är fodrad med siden. Han är jag! Och guldsmidda är väpnarna som följer honom åt. Men ingen liknas vid honom i ståt. Och ingen skiner som han i solen. Vid gärsgårn, där står folket i byn och tittar och glor och glanar mot skyn och bockar sej och niger. Alla känner kejsar Peer Gynt och hans tusende svenner!" ... Flickornas kör: "Profeten är kommen! Profeten, vår profet. ... Över sandhavet kom han seglande." ... Anitra: "Hans springare är vit som mjölk som strömmar i floderna i paradis. Böj era huvuden! Fall på knä! Hans öga är en stjärna, glimmande mild, men glansen är för stark för mänskobarn att se. ... Han kom genom öknen till vår tröst, och guld och pärlor sprang fram på hans bröst - där han red blev det ljus. Bakom honom mörker och vinden den vilda. Hans ögon var milda som sommarens sus." (Henrik Ibsen "Peer Gynt" s 35,129)

En person, som ... synes ha utövat ett ödesdigert inflytande på (Gustav IV Adolf), var en mystiskt religiös svärmare, en tysk professor vid namn Jung, som vistades hos den religiöst anlagde storhertigen av Baden och var dennes förtrogne vän. ... Jung, som så många andra, såg (uti franska revolutionen) ett verk av mörksens makter. Han grep nu till pennan och skrev i ett slags extas polemiska böcker i allegorisk stil mot den nya tidens vantro och vann därigenom stort rykte. ... Hans märkligaste skrift är "Den kristna religionens segerhistoria", som utkom 1798. Där uttalar han sin förvissning om att den yttersta domen är nära förestående, en tanke som alltid får anhängare i upprörda tider. Hans uttalande, att det stora vilddjuret i Uppenbarelseboken var en man, som ville underlägga sig hela världen, började några år därefter tydas som syftande på Napoleon. Men Jung själv gjorde det icke och kunde ju icke rimligtvis göra det så tidigt som 1798. Den babyloniska skökan är för honom påvedömet i dess urartning. Han räknar denna rätt godtyckligt från år 1130. Genom att lägga till vilddjurets tal i Uppenbaelseboken, 666, får han på det viset året 1796, då påvedömets makt kunde synas vara bruten genom Napoleons besättande av Kyrkostaten. På det viset konstaterar författaren mycket tvärsäkert den ena symboliska innebörden efter den andra av Uppenbarelseboken. Och i en annan bok profeterar han med full förvissning, att år 1900 skall den eviga fredens tid vara kommen. Svärd och kanoner skola då blott vara museiföremål. ... Jungs profetior tyckas ha bibragt Gustav Adolf den trosövertygelsen, att han var kallad att nedslå revolutionens gudlösa vidunder. Ty det stora vilddjuret skulle ju besegras av en som hette "trofast och sannfärdig" och nedkom från himmelen på en vit häst. ... Gustav Adolf (kom att) i Napoleon Bonaparte (se) Uppenbarelsebokens vilddjur, som det var en plikt att bekämpa med alla krafter. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1772-1809" s 605-608; Gustav Adolfs politik blir krigisk)


Sångarna:

Min Gud är en väldig hjälte, Som ej sänder frid, men svärd. Rättfärdighet heter hans bälte, Och rättvist han dömer sin värld. När rätt och sanning förjagas, Han reser sig upp i harm, Och svartaste mörker dagas, När Herren blottar sin arm. ... Låt mig bli en pil på din båge, En pil, som flyger åstad Lik en flammande ljungeldslåge Mot fiendehärars rad. Låt mig bli en hammare, svingad Mot falska gudar av dig, En budkavel, rastlös och vingad, Som bådar till Herrens krig. (E Liedgren: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 533:1,3)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående “Den som sitter emot (den vita hästen)”, se Upp 6:2ba. Angående ”Trofast och Sann”, se Upp 3:14ba.


Om vi – alltefter omständigheterna – må bekänna våra missar (av Guds mål), är Han trofast och rättfärdig, för att Han må låta våra (א,* א) missar (av Hans mål) vara för oss och göra oss rena från varje orättfärdighet. (1 Joh 1:9)


Ytterligare studier: Ps 9:8(9); 98:9; Jes 11:4; 2 Mack 3:25; 11:8; Matt 12:20; Joh 12:14-15; 16:8-11; Upp 1:5; 3:7; 6:2; 19:14,19,21; 22:6.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-08-06; 2012-07-26; 2015-10-18)

Till sidans topp

19:12 Men/och Hans ögon (är) en eldslåga, och emot Hans huvud (är/sitter) många diadem, och (Han) har ett namn som hade varit (och var) skrivet, som ingen känner ’om ej’/utom Han (själv) ...

Ord för ord (22 ord i den grekiska texten Sinaiticus): '-en men ögon'/'men ögonen' hans (en)-låga elds, och emot '-et huvud'/huvudet hans diadem många, havande (ett)-namn havande-varit-(och-varande)-skrivet vilket/som ingen känner om ej han


1883: Och hans ögon voro såsom en eldslåga, och på hans hufvud voro många diadem, och han hade ett namn skrifvet, hvilket ingen känner utan han själf.

1541(1703): Och hans ögon såsom eldslåge, och på hans hufwud många kronor; och hade ett namn skrifwet, det ingen kände, utan han sjelfwer.

LT 1974: Hans ögon var som lågor, och han bar många kronor på sitt huvud. Han hade sitt namn skrivet på sin panna, och bara han själv visste vad det betydde.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Mose sade till Herren:) “Om Du faktiskt låter missen (av Ditt mål) vara för (Ditt folk), låt (den) vara. Men om ej, ’torka ur’/’stryk ut’ mig, ut ur Din bok, som Du har skrivit.” (2 Mos 32:32, Grekiska GT)

(Profeten sade till Jerusalem: “Herren) skall kalla dig (vid) ditt nya namn, som Herren själv skall benämna, och det skall vara en krona av skönhet i Herrens hand och ett rikes diadem i din Guds hand.” (Jes 62:2b-3, Grekiska GT)

(Ptolemaios) satte två diadem runt omkring, runt omkring sitt huvud, Egyptens och Asiens. (1 Mack 11:13b)

(Salomo sade: “Rättfärdigas) tänkande (är) vid sidan av en högste. På grund av det här skall de ta det behagliga utseendets furstliga palats och det fina diademet ut ur Herrens hand. (Salomos Vishet 5:15b-16a)

(Salomo sade till Gud:) “Din storhet (fanns) uppå diademet av/på (den oklanderlige mannens) huvud.” (Salomos Vishet 18:24b)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade:) "Allting har getts till sidan av Mig av * (א*) Fadern, och ingen har ytterligare kunskap om Sonen ’om ej’/utom Fadern. Inte heller har någon ytterligare kunskap om Fadern ’om ej’/utom Sonen, och (den) för vilken Sonen – om alltefter omständigheterna – må önska att avslöja." (Matt 11:27)

Jesus säger till (prästledarna och de äldste): “Läste ni inte heller någonsin i skrifterna: ’En sten som de som byggde förkastade, den här blev ’in i’/till ett hörns huvud/början, från sidan av Herren blev den här, och den är förunderlig i våra ögon?’” (Matt 21:42)

(Jesus sade till de sjuttio:) ”Fröjda er eftersom era namn är (och har varit) inskrivna i himlarna.” (Luk 10:20b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Hans ögon (var) som en eldslåga. (Upp 1:14b)

Till den som segrar * (א,* א) skall jag ge ... en vit röstningssten och emot röstningsstenen är (och har ... varit) ett nytt namn skrivet, som ingen känner ’om ej’/utom den som tar (den). (Upp 2:17b, ”Pergamos”)

Och emot (pelaren) skall Jag skriva Min Guds namn och namnet av/på Min Guds stad, det nya Jerusalem, det som stiger ner ut ur himlen från Min Gud, och Mitt namn, det nya. (Upp 3:12b, ”Filadelfia”)

Och ett annat tecken skådades i himlen. Och skåda, en eldfärgad stor drake, som hade sju huvuden och tio horn och emot sina huvuden sju diadem. (Upp 12:3)


Exegeter, evangelister med flera:

Det var inte ovanligt att konungar vid denna tid bar flera kronor. När så skedde var det ett tecken på att de härskade över flera länder. Hela jordens konung kommer nu. (Studiebibeln IV:929)

Nu vänta henne alla hennes ätts fromma förfäder, alla vänta de endast henne, längta endast efter henne, Eurydike Berg, att hon skall bliva upptagen till dem, den sista i kedjan, kläppen i låset. Ty när hon varder kommande skall kedjan slutas till barnmoderns på skeppet och alla själarna i hennes moders ätt skola bilda ett diadem av gnistrande ädla stenar, som skall lyftas och fästas kring huvudet på honom, om vilken Johannes talar: "Och jag såg himmelen öppen, och se, en vit häst, och den som satt på honom heter Trofast och Sannfärdig. ... Och på hans huvud voro många diadem. ... ." Men vart och ett av dessa diadem på Trofast och Sannfärdigs huvud är smitt och sammanfogat av själarna från en av de ätter, vilka på jorden genom generationer varit Herren helt särskilt trogna och undergivna, och som trofast och sannfärdigt kämpat hans kamp. Så hade Caspar Ehrencreutz skrivit i sin dagbok på det av världen förföljda skeppet, och därom hade den holländske främlingen talat med Ingeborg Stellenius en ljus sommarnatt i Ramsjöbergs park, då Eurydike suttit med sin hand i moderns hand och sitt huvud lutat mot hennes skuldra och sett upp mot den mörkblå himmelen, där de små sommarstjärnorna lyste som bortdödas själar, och en ängel hade viskat i Eurydikes öra: "I din moders ätts diadem skall även din själ bliva infattad." Och Eurydike hade plötsligt kastat sig på knä för sin moder och slagit armarna om hennes midja och gömt sitt huvud i hennes sköte och jublat i saligt ängslande gråt: "Mamma, mamma, vi skola sitta bredvid varandra i diademet." (Sven Lidman "Huset med de gamla fröknarna" s 117-118)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående “eldslåga”, se Upp 1:14b. Angående ”ett namn som hade varit (och var) skrivet, som ingen känner ’om ej’/utom Han (själv)”, se också Upp 2:17b.


Ytterligare studier: Joh 17:6; 19:2,5; Fil 2:9; Hebr 4:13; Upp 2:18; 19:16.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-08-06; 2012-07-26; 2015-10-18)

Till sidans topp

19:13 ... och Han är (och har varit) höljd i ett klädesplagg som är (och har varit) bestänkt runt om (א,*א) (med) blod. Och Hans namn kallas (och har kallats) Guds Utsaga.

Ord fär ord (14 ord i den grekiska texten): and varande-(och-havande-varit)-häljd-i (ett)-klädesplagg varande-(och-havande-varit)-bestänkt-runt-om (med)-blod, och kallandes-(och-havande-kallats) '-et namn'/namnet hans '-n utsaga'/utsagan '-ens guds'/Guds.


1883: Och han var klädd i en mantel, doppad i blod, och hans namn är Guds ord.

1541(1703): Och han war klädd i ett kläde, som med blod bestänkt war; och hans namn heter: Guds Ord.

LT 1974: Hans kläder var doppade i blod och hans namn var ”Guds ord”.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren sade till Mose: “Prästen) skall bestänka runt om (med blod) sju gånger emot den som skall göras ren från spetälskan.” (3 Mos 14:7a, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Herren sade till profeten:) “De skall kalla (jungfruns sons) namn ’Immanuel’ (vilket, då det översätts, är/betyder 'Gud i sällskap med oss'). ... Och (Josef) kallade Hans namn Jesus. (Matt 1:23b,25b)

Då (Jesus) tagit en bägare och ‘varit tacksam’/tackat, gav Han (Sina lärjungar) och sade: “Drick ut ur den, alla. Ty det här är Mitt förbundsblod, som är ’hällt ut’/utgjutet med anledning av många ’in i’/’med syfte på’ ett ‘låtande vara’/’lämnande i fred’ av missar (av Guds mål).” (Matt 26:27-28)

Herodes tillsammans med ‘sin armé’/’sina soldater’ ... då de hade höljt Jesus i en lysande beklädnad, sände han Honom * (P75, א*) till Pilatus. (Luk 23:11b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

I en början var (hela tiden) Utsagan, och Utsagan var (hela tiden) i riktning mot Gud, och Utsagan var (hela tiden) Gud. (Joh 1:1)

Amen, amen, säger jag er, om – alltefter omständigheterna – det scharlakansröda brödsädskornet som har fallit in/ner i jorden ej må dö, stannar det ensamt. Men om – alltefter omständigheterna – det må dö, för/frambringar det mycket frukt. (Joh 12:24)

Då soldaterna hade flätat en krona ut ur/av törnen, satte de (den) på (Jesu) huvud och höljde Honom i ett purpurrött klädesplagg. (Joh 19:2)

(Johannes) var vittne om Guds utsaga och Jesu Kristi vittnesmål, så många ting som han skådade. (Upp 1:2)

De skall vandra omkring i sällskap med Mig i vita (ting), eftersom de är värdiga. Den som segrar skall på det här sättet höljas i vita kläder. (Upp 3:4b-5a, “Sardes”)

Stjärnans namn sägs/kallas lilla Malört (א*). (Upp 8:11a)

(Partihandlarna) sade: “Ve, ve, den stora staden, den som var (och hade varit) höljd i (ting) av fint linne och purpurrött och scharlakansrött och var (och hade varit) förgylld i/med guld (א,* א) och en värdefull sten och en pärla.” (Upp 18:16)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

Vi kan se Napoleon för vårt inre öga, när han i gryningen den 18 juni (1815) sitter till häst på höjden vid Rossomme med kikaren i handen. Det lugna ansiktet under den lilla hatten av samma form som han bar i skolan i Brienne, den gröna uniformen med vita uppslag, den grå kappan, som döljer epåletterna, spetsen av det röda ordensbandet, som sticker fram under västen, skinnbyxorna, den vita hästen med sitt schabrak av purpurfärgad sammet med krönta N och örnar i hörnen, ridstövlarna över silkesstrumporna, sporrarna av silver, värjan från Marengo - hela denna gestalt av den siste Caesar står med fasta konturer för vår fantasi, dyrkad av somliga, hatad av andra. (Victor Hugo "Les Misérables - Samhällets olycksbarn" s 172; slaget vid Waterloo)

Under vintern var Erland flitigare lärjunge hos pater Henrik än annars. Dagligen ställde han sin gång till klostret. ... En vinterkväll närmare våren hände, att, sedan läraren och lärjungen studerat tillsammans, den gamle lade sina händer på den unges axlar, och hans ögon lyste av hänförelsens eld. Med halvt viskande röst, som ljöd högtidlig och hemlighetsfull i det av lampan matt upplysta valvet, talade han om andens herravälde över det lekamliga, om det osynliga ordets makt över seniga armar och trotsiga sinnen, över furstar och herrar, över alla världens härar, vore de ock oräkneliga som havets sand. (Viktor Rydberg "Singoalla" s 30)

"Det är sant", (sade klosterpatern), "det är byggmästaren, som röjer marken för sitt nya hus. Erland, när jag såg dig anlända hem och såg den vita mantel med rött kors, som höljde din rustning, då sade jag till mig själv: Se där en stridsman, som vigt sitt svärd åt trons utbredande, sin lekamen åt späkningen, sin egendom åt kyrkan, sitt allt åt Gud! Jag trodde, att du avlagt en andlig riddarordens löfte, att du var munk och krigare i en man." (Viktor Rydberg "Singoalla" s 107-108)

Alla (de som i Rom uppvaktar kejsaren vid dennes audiens) äro klädde i den romerske nationaldräkten, togan. Kejsaren är det till regeln äfven, och hans toga skiljer sig i intet från de andres. Samma värdighetsmän, som hafva rättighet till liktorer och fasces, hafva äfven rättighet och vid offentligt uppträdande skyldighet att bära den med en purpurlist prydda togan, "toga praetexta". Desse ämbetsmän äro konsulerna, pretorerna, de kuruliske edilerna och slutligen äfven censorerna, ehuru desse icke hafva rättighet till fasces. . . . Själf lära imperatorerna, när de offentligen visade sig, och när icke vissa festliga ceremonier ägde rum, sällan burit den med purpurlist försedda togan, utan inskränkt sig till att bära den vanliga, helt hvita, som äfven var senatorernas och samtliga de fria ståndens mantel. Men hvad som i dräkten kännetecknar senatorn är en bred purpurlist på den under togan burna tunikan eller lifrocken, hvarjemte han bär röda snörade skodon, som en senator af patricisk börd har rättighet att smycka med små halfmånar, lunulae, af silfver. Sedan senatorerna afträdt, ges audiens åt riddarne, hvilkas yttre utmärkelsetecken är en gyllene armring och likaledes en purpurlist på tunikan, ifall de af kejsaren upphöjts till senatoriske riddare, "equites illustres". (Viktor Rydberg "Romerska kulturen under de två första århundradena efter Kristus" s 37-38; föreläsningar vid Stockholms Högskola höstterminen 1884; liktorer = "storvuxne, i toga klädde karlar . . . som i folkträngseln på gatorna bereder väg för imperatorn och de högste värdighetsmännen", liktorerna bär var och en sin fascis = "en med rem omspänd knippa med spön, hvari en yxa är instucken")

I alla syndoffer kastades inte blodet utan stänktes ... men i offret ... av påskalammet varken kastades eller stänktes blodet, utan det hälldes bara ut vid altarets fot. (Alfred Edersheim “The Temple” s 116)

Rabbi Gamaliel, S:t Paulus' lärare, sade: “Den som inte förklarar tre ting under påsken har inte uppfyllt den plikt som åligger honom. Dessa tre ting är: Påskalammet, det osyrade brödet och de bittra örterna. Påskalammet betyder att Gud gick förbi den blodbestänkta platsen på våra fäders hus i Egypten; det osyrade brödet betyder att våra fäder befriades ut ur Egypten (med hast); och de bittra örterna betyder att egyptierna gjorde våra fäders liv bittra i Egypten.” (Alfred Edersheim “The Temple” s 237)


Att fortsätta med:

Säg, vem är den höge gästen, ryttaren på vita hästen, klädd i mantel röd som blod. Han som kommer och som strider under världens sista tider och som kallas för ”Guds ord”? ... Det är Kristus, ingen annan, mannen med den krönta pannan, Guds och människornas Son. Han som smakat korsets smärta, han som dog av brustet hjärta under brustna urbergs dån. ... (Ragnar Samuelson "Medelpunkten - Jesus i centrum" s 96)

Den levande Frälsaren ... är "lotsen med den röda våden i seglet", segraren från Golgata. Han hittar väg förbi bränningar och skär. (Werner Hermansson "Ny upplevelse av Jesu närvaro"; kommentar till Matt 14:22-33; Jönköpings-Posten den 29 januari 1960)

I (Kristus) och genom hans ord och hans gärning hade Gud talat, som aldrig förut. Han var Ordet, Guds ord. ... Så kraftigt och genomträngande är Guds ord, att det skär igenom de mest subtila lögnvävnader, varmed mänsklig klokskap har förstått att för sig och andra dölja sin egen dårskap. (Yngve Brilioth "I ordets tjänst" s 8,11-12; högtidstal vid Svenska Bibelsällskapets årshögtid i S:ta Clara kyrka Palmsöndagen den 29 mars 1942; ämne: "Guds levande ord")

"Huru många bössor äger du egentligen", frågade en gång under den första tiden (omkring 1880) en nyfiken krigare från Lumbukuti. "Inga", blef svaret. Detta var något alldeles otroligt för män, som icke vågade att utan vapen gå utom byns område. Emellertid rättade Michelsen hvad han sagt och medgaf, att han dock hade en bössa. "Här är den", tillade han och visade sin bibel; "med tiden skall den bringa alla edra bössor till tystnad." Naturligen var ett sådant tal då för tongoanerna en fullkomlig gåta. (G. Kurze "Evangelii seger bland människoätarne på Tongoa" s 24)

På den katolska tiden hade våra kyrkor en rikedom av medeltida målningar och skulpturer. Kyrkorummet var ett slags Biblia Pauperum (de fattigas bibel). Man kunde titta i tak och på väggar, om man ville ha de händelser illustrerade, som prästen talade om. Där fanns också ett rikt symbolspråk, som vi numera är på väg att mista. Takmålningarna i Barnarps (kyrka) utfördes av en ung mästare från Jönköping, Johan Kinnerus. . . . Målningarna här i Barnarp torde vara de första Kinnerus utfört som mästare (mästarbrev 1731). Takmålningarna kan beskrivas så: Över koret ses Treenighetens symbol, en liksidig triangel (med spetsen uppåt) och gudsnamnet Jahve på hebreiska. Strålarna = det himmelska ljuset. Kyrkans mittparti visar Kristus, Konungen enligt Uppenbarelseboken. Över hans huvud finns en krona. Från hans mun utgår ett svärd, symboliserande Guds ord. De sju ljusstakarna är de sju församlingarna i provinsen Asien: Efesus, Smyrna, Pergamus, Tyatira, Sardes, Filadelfia och Laodicea. Över orgelläktaren är helvetet målat med avskräckande odjur och basunblåsande änglar, en del ropande: "We, We". I södra korsarmen ses i sydöstra hörnet Golgatas tre kors. I mitten den uppståndne Kristus med ett korsmärkt standar (segerfana) och kringstrålad av starkt ljus. (Lars Ahlberg "Barnarps kyrkas historia med några utblickar bakåt kring kristningsprocessen" s 14-15)

I den stora salen å Stockholms slott voro riksens ständer församlade. . . . Nu tystnade med ens sorlet i salen. Dörrarna slogos upp, och in trädde en härold. Tre gånger stötte han i golvet med sin stav. Efter honom kommo konungens tolv svartklädda drabanter och därpå konungen själv (Gustav II Adolf) med krona på huvudet och den röda manteln uppburen av pager. Vid handen ledde han sin lilla dotter, som var klädd i en kjortel av styv guldbrokad och hade det ljusa håret uppfäst under ett pärlnät. Efter konungen följde riksens råd, alla klädda i stor prakt och härlighet. (Anna Maria Roos "Gustav II Adolf - Hans liv och bragder" s 54-55; år 1630)

Kort efter studentoroligheterna i midten af augusti (1520) utgaf (Martin Luther) då sin skrift om kurians tyranni och ovärdighet. Det var den kraftfulla: "Till den kristliga adeln af den tyska nationen om det kristliga ståndets förbättring". Denna bok var "en krigstrumpet", som hördes öfverallt; redan den 18 augusti voro 4,000 ex. däraf sålda. Kringresande ynglingar föreläste den högt för dem, som icke själfva kunde läsa. Här var det en tysk, som skref sitt modersmål såsom ingen förut, en profetisk ande, hvars ord föllo såsom en brusande fors. Det var en revolutionär bok, men det var först och främst de kristna, Luther vände sig till; boken var ju riktad till "den 'kristliga' adeln af den tyska nationen". Och hvarje tanke på yttre våld låg fjärran från författaren. "Jag vill icke", skref han ungefär ett år senare, "att man skall kämpa för evangelium med våld och dråp ... världen har blifvit öfvervunnen genom ordet; kyrkan har blifvit bevarad genom ordet; den skall också blifva bragt på fötterna genom ordet". (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria från reformationen till upplysningstidehvarfvet" s 66-67)


Att avrunda med:

Sandels han kom till sin här i galopp, där vid stranden den segrande stod. Då hans vita Bijou bland lederna lopp, i sin snöglans purprad med blod, och genralen med tjusningens eld i sin själ glatt hälsade trupp och befäl; då spordes ej mer ett smygande knot, en viskning bister och dov, nej, ett jubel stormade honom emot, och i jublet hördes hans lov, och det roptes av röster till tusendetal: "Hurra för vår tappra genral!" (Johan Ludvig Runeberg "Sandels" s 78)


Sångarna:

Si, de föllo och de falla För det svärd, som är Guds ord. Segrens rop mot himlen skall Från en frälst, lycksalig jord. Mild och klar går Jesus lära Att, ej mer af villor skymd, Kring den vida verldens rymd Himlens bud och löften bära: Och i hennes ljusa spår, Tro och Hopp och Kärlek går. (JO Wallin: Psalm 117:3)

Min vän af hjärtat har mig kär; Utkorad han bland tusen är. I oskuld hvit, i marter röd, Han älskat in i korsets död. (Fredrik Engelke: Sång 240:5)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående “höljd i ett klädesplagg”, se Upp 3:4b-5a. Angående ”Guds Utsaga”, se Upp 1:2.


Grekiska ord:

perirainô (bestänka runt om) 3 Mos 14:7; Upp 19:13 – 3 Mos 14:51; 4 Mos 8:7; 19:18-19,21.


Ytterligare studier:

2 Mos 4:24-26; 4 Mos 19:13,20; Jes 63:2-3; Mark 14:24; Luk 22:20; Joh 1:1-2; 1 Joh 1:1.


Ronald B. Allen "The Bloody Bridegroom in Exodus 4:24-26"; Bibliotheca Sacra 153 (1996): 259-269.

K.C. Hason "Blood and Purity in Leviticus and Revelation"; Listening: Journal of Religion and Culture 28 (1993): 215-230.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-08-06; 2012-07-26; 2015-10-18)

Till sidans topp

19:14 Och arméerna * (א,* א, A) i himlen följde Honom (hela tiden) på vita hästar, som var (och hade varit) sjunkna/klädda i fint linne, vitt och (א,* א) rent.

Ord för ord (16 ord i den grekiska texten): Och '-na arméer'/arméerna i '-en himmel'/himlen följde-(hela-tiden) Honom på vita hästar varande-(och-havande-varit)-sjunkna-i fint-linne vitt och rent.


1883: Och de härskaror, som äro i himmeln, följde honom på hvita hästar, och de voro klädda i hvitt och rent fint linne.

1541(1703): Och honom efterföljde den här, som i himmelen är, med hwita hästar, klädde uti hwitt och rent silke.

LT 1974: Himlens arméer, klädda i finaste vita och rena linne, följde honom på vita hästar.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Elisa sade till Elia:) “... Jag skall följa bakom dig.” (1 Kung 19:20a, Grekiska GT)

(Gud sade till Job:) “Har du satt förmåga runt omkring en häst, men/och har du sjunkit/klätt hans nacke i/med fruktan (min översättning från New American Standard: ”med ’en man’/hår”)? (Job 39:19 eller 39:22, Grekiska GT)

(Profeten sade: “Herren) skall ordna (Sin hjord, Judas' hus) som sin behagliga/vackra häst i krig.” (Sak 10:3b, Grekiska GT)

(Herren) skall göra vapen till skapelsen ’in i’/’med syfte på’ en hämnd av fiender. Han skall sjunka/kläda sig i rättfärdighet (som) en bröstharnesk och sätta en ohycklad dom runt omkring (som) en hjälm. Han skall ta fromhet (som) en oövervinnelig sköld men/och han skall skärpa (Sin) stränga vrede ‘in i’/till ett stort svärd men/och utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ skall föra krig ut ur (himlen) tillsammans med Honom mot, emot de vanvettiga. Kastvapen av ljusstrålar/blixtar skall träffsäkra gå/’fara iväg’ och de skall hoppa/flyga som från en välringad/’väl spänd’ båge av molnen emot en väktare. (Salomos Vishet 5:17b-21)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Människans Son står i begrepp att komma i Sin Faders härlighetsglans i sällskap med Sina budbärare och skall då ’ge tillbaka’/överlämna till var och en enligt hans gärningar (א*). (Matt 16:27)

Och folkskarorna som gick före (Jesus) och de som följde Honom utropade/ropade (‘hela tiden’/’gång på gång’) och sade: ”Hosanna till Davids Son. Var (och ha varit) välsignad den som kommer i en herres namn, Hosanna i de högsta tingen!” (Matt 21:9)

(Herrens budbärares kläder var) vita som snö. (Matt 28:3b)

(Två av Jesu lärjungar) leder (א*) fölet i riktning mot (Honom) och kastar sina kläder på det. (Mark 11:7a)

Fadern talade (vänd) i riktning mot sina slavar: “För/tag ut den första dräkten och ’sjunk i’/kläd (min yngre son).” (Luk 15:22a)

(Stefanos sade till judarna i rådet:) “Gud vände sig (om) och gav (israeliterna) till sidan av till att tjäna himlens armé helt och hållet som det har skrivits (och är skrivet).” (Apg 7:42a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

De skall vandra omkring i sällskap med Mig i vita (ting), eftersom de är värdiga. Den som segrar skall på det här sättet höljas i vita kläder. (Upp 3:4b-5a, “Sardes”)

Och varje skapad varelse som (är) i himlen och uppå jorden * (א,* א) och uppå havet, och tingen i dem, alla hörde Jag och/också (א,* א) sägande/säga. (Upp 5:13a)

Och jag skådade, och skåda, en vit häst. (Upp 6:2a)

Antalet av arméerna/soldaterna, av häst(soldaterna), (var) två av antalet av tiotusen (till/gånger) antalet av tiotusen (א,* א). Jag hörde antalet av dem. (Upp 9:16)

De sju budbärarna, som hade de sju slagen, kom ut, ut ur templet och var (och hade varit) klädda/sjunkna i (kläder) av (P47,א,*א) linne, rent (och) lysande, och var (och hade varit) omgjordade runt omkring, runt omkring brösten, (med) gördlar av guld. (Upp 15:6)

En last av guld och silver och en värdefull sten och pärlor och (ting) av fint linne och purpurtyg och sidentyg och scharlakansrött. (Upp 18:12a)

Och det gavs (kvinnan), ‘för att’/att hon måtte hölja sig i fint linne, lysande (och) rent, ty det fina linnet är de heligas grundlagar. (Upp 19:8)


Exegeter, evangelister med flera:

“klädda i rent vitt linne” Denna sats kan tillämpas på hästarna eller på ryttarna, placering och genus kan tyda på de förra. (J. Massyngberde Ford "Revelation" s 314)

Skillingaryd är ... inte bara övningsplats, där kanonerna laddas för krigiska syften. Där finns också Herrens armé, som kämpar med andliga vapen och som upplever hur Livet triumferar. Vi tänker på Skillingaryds livaktiga missionsförsamling med sina 328 medlemmar och ett omfattande ungdomsarbete. Missionsförsamlingen har sitt högkvarter mitt bland det unga Skillingaryd. Kyrkan ligger nämligen vägg i vägg, nästan med Fågelforsskolan. Befälhavare för missionsfolkets armé i Skillingaryd sedan åtta år tillbaka är pastor Arne Johansson. I ledningen finns också signifikativt nog en soldathemsföreståndare, Gustav Pettersson, som håller i klubban vid styrelsens sammanträde och i övrigt är ansvarig för verksamhetens utformning. ... I en ... avdelning av kyrkan har söndagsskolans föreståndare börjat sitt arbete. Allt skall vara klart tills den unga hären kommer. 125-talet barn undervisas i olika klasser. (Stig Wernefur "En församling i helg och vardag" s 40-41; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1972)

Jum-Jum och jag ... såg alla de vita hästarna med (den vita hästen) Miramis i spetsen rusa fram och tillbaka i månskenet alldeles vilda. "De är så glada", sa Jum-Jum ..., "för att Miramis har kommit hem." ... Jag klappade Miramis och gav honom en sockerbit. ... Vi red genom skogen, och de hundra vita hästarna följde efter oss. ... Vi red så fort. Min röda mantel fastnade i en trädgren. ... I min mantel blev det en stor reva. ... Riddar Kato hade fångat (många) och fört till sin borg. ... Till och med de vita hästarna i Dunkla skogen hade någon de sörjde, och de grät blodstårar bara de hörde rövarens namn. ... Bortom Dunkla skogen började gränsmarkerna till Landet Utanför. Och det var dit jag egentligen skulle. Jag skulle dit och strida mot riddar Kato. ... "Jum-Jum, jag törs inte", sa jag. " Varför vill min fader konungen att just jag ska göra det?" "Ett gossebarn av kungligt blod är den enda som kan", sa Jum-Jum. (Astrid Lindgren "Mio, min Mio" s 75-84)

Jag vill rida på de vita hästarna likaväl som på de svarta. Utan motsägelse skall jag lyssna till dagens och nattens sändebud, bestiga de fyra tornen och se ut över fälten där de stridande redan samlats. Jag önskar även närvara vid spelets upplösning, i den segrande konungens seger, liksom i den flyende konungens flykt genom nederlag och spärrade zoner. Lyft mig in i det svartvita spelet. Låt mig ropa de levandes rop. (Werner Aspenström "Snölegend" s 56-57; Lyft mig in i det svartvita spelet)

I dag firas minnet av slaget vid Sedan. I dag har allt som heter och hör till tysk reaktion, militarism, nationalfåfänga och folkdumhet rafsats samman och gjort pilgrimsfärden till Nürnberg. Ludendorff skall tala. Hitler skall tala. Till ära spelas gamla krigsmarscher och till uppbyggelse blir det defilé . . . "Den gamla, goda hären" skall hedras. Den "geist" som drev fram hunnerna över Europas slätter, samma anda, samma själ uppenbarar sig i vårt århundrade. Och träder fram i det ögonblick då den enfaldige tror att fredens era nalkas. Nej, tanken på revansch är ej död. Hämnd på Frankrike, hämnd på "novemberförbrytarna". . . . Militaristerna (inte blott de tyska; vi har praktexemplar hemma i Sverige!) har förstått att begagna sig av revanschidén och den har gjort dem lika mycket nytta som idén om "skydd" och "försvar". I Nürnberg stärktes det gamla, wilhelminska Tyskland, i Nürnberg lider pacifismen, humanismen, socialismen ett nederlag. I morgon har en "fältpräst" till "härskarornas" gud och "härskarornas" jordiske befälhavare uppfordrat den troende biskopen, med fraser. Om platsen i solen, om revansch . . . En man som för länge sedan, ja redan 1914 skulle avskiljts från umgänge med den övriga mänskligheten. Ludendorff! (Eyvind Johnson "Tyskdagen i Nürnberg: en döende i stor parad" s 129-130; september 1923)

Det sjunde och sista namn, under vilket Gud uppenbarar sig i Gamla testamentet, är "Jehova Sebaot", som i vår svenska bibel återgives med "Herren Sebaot". Dess översättning är "Härskarornas Herre" (Sebaot = "härskaror"). Ordet "Sebaot" förekommer icke i förbindelse med Guds namn under Israels tidigaste historia. ... Det förekommer mycket sparsamt såväl i Psalmerna som i de övriga böckerna, tills vi kommer fram till profeterna, sedan Israel är sönderdelat i tvenne nationer och då fångenskapens tid nalkas. ... Man lärde icke känna detta namn under den patriarkaliska tiden, ej heller så länge man trälade i Egypten, eller under ökenvandringen, ja, icke ens, sedan man kommit in i landet och varje stam hade fått intaga sin ägolott, utan först då, när allt hopp var ute och alla, vilka Gud hade kallat att fylla vissa bestämda kallelser, hade förfelat sin uppgift, först då uppenbarade Gud sig under detta sista namn. ... Sedan Israel som nation ej längre motsvarar sin gudomliga kallelse utan avfaller från Gud och börjar dyrka avgudar, då framträder Gud ofta under detta namn för att visa folket, att det icke var Israels härskaror, genom vilka han skulle vinna sin slutliga seger, utan genom de himmelska härskarorna. Huru otrogna de människor än bliva, vilka Gud från tid till tid kallar att stå för hans räkning i världen, så är dock Gud mäktig att likväl utföra sin sak, och han skall även göra det. Denna sanning blir dock tydligast uppenbarad först i slutet av denna tidsålder, då Gud skall genom sina himmelska härskaror rensa jorden från all ocudaktighet och upprätta ett rike, som i all evighet skall äga bestånd, vilket Uppenbarelseboken så tydligt skildrar. ... Det är i sanning härligt även för oss att lära känna Gud såsom Jehova Sebaot, "Härskarornas Herre", ty först då blir det klart för oss, vilka makter som stå till vårt förfogande, om vi i tron framhärda uti bön, åkallan och tacksägelse. (John Ongman "Kortfattad framställning av Bibelns grundsanningar" s 275-278)

A.L. Svensson utvidgade rörelsen (vid Lasarettsgatan i Jönköping). . . . (Han) anställde en jungfru som medhjälpare till hustrun vid tillverkningen av charkuterivarorna. Före år 1910 fanns inga föreskrifter om hur lokaler för tillverkning eller försäljning av köttvaror skulle vara beskaffade. . . . Men Svensson gjorde vad han förmådde för hygienen. Varje år målade han sin fläskbod i glänsande vitt, och han rengjorde och målade ofta de kärror, i vilka han fraktade djurkropparna från järnvägsstationen eller "båten" till besiktningsbyrån och hem. . . . Svenssons arbetsdräkt var en röd- och vitrandig bomullströja och ett stort förkläde av samma grova linne som de skynken, i vilka djurkropparna var svepta under transporter. Oavsett talrika rostfläckar hölls detta linne alltid väl rent. (Elisabet Dahr "Några minnesanteckningar om en gammal gård på 'Förstaden' i Jönköping och livet där fram till första världskriget" s 64)

(Tidrande) såg nio ridande kvinnor, alla i svarta kläder och med dragna svärd. Han hörde också hovslag söderifrån över vallen. Också där kom nio kvinnor ridande, alla i ljusa kläder på vita hästar. Då ville Tidrande vända tillbaka och berätta för gårdsfolket om sin syn, men de svartklädda kvinnorna spärrade hans väg och gick till angrepp. Han försvarade sig manligt och väl (med sitt svärd). ... (Men man) fann (honom) ligga sårad och bar in honom. ... Han dog samma morgon i gryningen. ... Hall frågade Torhall hur det kunde ligga till med denna underliga händelse. Torhall svarade: " ... Jag tror att här blir religionsskifte, och snart kommer en bättre tro till landet. Jag antar att de av era diser som följde den gamla tron har vetat om att det blir trosskifte, och att ni fränder snart skulle frigöra sig från dem. Nu har de nog varit ovilliga att skiljas från er utan någon skatt, och den har de nu hämtat av er. Men de bättre diserna ville hjälpa Tidrande, fast de inte lyckades, så som det nu begav sig." Nu bådade denna begivenhet, såsom Torhall sade, och många liknande den glädjestund som sedan kom, då Gud allsmäktig såg med nådens ögon på Islands folk och löste detta land för sitt sändebuds skull från dess långa träldom under djävulen för att leda det till samvaro med det eviga arvet efter sin älskade son på det sätt han lovat alla som vill tjäna honom trofast med goda gärningar. Lika mycket och ej mindre visade hela människosläktets ovän uppenbarligen genom sådana händelser och hundratals andra, om vilka historier berättas, hur ogärna han släppte sitt rov, det vill säga det folk han förut i allan tid hållit fjättrad i sina fördömda avgudars villoläror, då han med sådana utbrott av sin grymma vrede drabbade dem han hade i sitt våld, eftersom han visste att han snart skulle mista sitt byte och därmed få skam och välförtjänt skada. ("Tidrande och diserna" s 121-122,134; diserna, ett slags valkyrieliknande och krigiska kvinnliga gudomligheter, som bland annat dyrkades på Distinget i Uppsala under hednisk tid, om man får tro isländska källor.)

(Profeterna i Juda rike) vände sig (under 600-talet f.Kr.) ... mot den babyloniska dyrkan av himmelens här. (Martin P:n Nilsson-Krister Hanell "Forntidens historia" s 91)


Sångarna:

Framåt, Kristi stridsmän, Upp till helig strid Under korsets fana, Genom kamp till frid! Kristus själv, vår konung, För oss trofast an, Segerkraft i striden Giver endast han. Framåt, Kristi stridsmän, Upp till helig strid Under korsets fana, Genom kamp till frid! ... För det namnet Jesus Satans härar fly, Upp då, Kristi stridsmän, Trots allt stridens gny! Mörkrets makter bäva För vår glada sång, Därför prisen Herren, Bröder, dagen lång! Framåt, Kristi stridsmän ... ... Framåt då, I trogne, Under helig fröjd, Höjen jubelsången Upp mot himlens höjd: ”Lov och pris och ära I all evighet Vare dig, vår konung, För din trofasthet!” Framåt, Kristi stridsmän ... (S Baring-Gould/A Ölander: Förbundstoner 1911 nr 552:1-3; jfr Psalmer och Sånger 658:1-3)


Egna kommentarer och funderingar:

I א* är det tydligt att kläderna hör till hästarna.

Angående ”vita hästar”, se Upp 6:2a. Angående ”sjunkna/klädda ... rent”, se också Upp 15:6.


Ytterligare studier:

Syr 17:32; 43:8; Matt 25:31; Joh 18:36.


K.C. Hason "Blood and Purity in Leviticus and Revelation"; Listening: Journal of Religion and Culture 28 (1993): 215-230.

Tryggve Mettinger "Härskarornas Gud"; Svensk Exegetisk Årsbok 44 (1979): 7-21.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-08-07; 2012-07-26; 2015-10-19)

Till sidans topp

19:15 Och ut ur Hans mun går det ut ett skarpt stort svärd, för att Han må slå till nationerna i/med det, och Han skall vara en herde för dem i/med en käpp av järn. Och Han trampar Guds, den Allsmäktiges, lidelses vredes (א,* א) vinpress.

Ord för ord (36 ord i den grekiska versionen; ordens ordningsföljd enligt Sinaiticus): och ut-ur '-nen mun'/munnen hans går-(det)-ut (ett)-stort-svärd skarpt för-att i/med det (han)-må-slå-till '-na nationer'/nationerna, och han skall-vara-en-herde (för)-dem i/med (en)-käpp av-järn, och han trampar '-en press'/pressen '-ets vins'/vinets '-ens vredes'/vredens '-ens lidelses'/lidelsens '-ens guds'/Guds den allsmäktiges.


1883: Och från hans mun utgår ett hvasst svärd, att han därmed skall slå folken, och han skall styra dem med järnspira, och han trampar Guds, den allsvåldiges, stränga vredes vinpress.

1541(1703): Och utu hans mun utgick ett skarpt tweeggadt svärd, att han därmed skall regera dem med jernris; och han trampar allsmägtig Guds grymma wredes winpräss.

LT 1974: I munnen höll han ett skarpt svärd med vilket han skulle slå folken. Han regerade över dem med järngrepp, och han trampade vinpressen med den allsmäktige Gudens vrede.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Mose sade till Herren:) “Få/låt Din lidelses vrede upphöra. ...” (2 Mos 32:12b, Grekiska GT)

Folket ’var (hela tiden) knotande’/’knotade (hela tiden)’ mitt emot Herren (över sina) onda ting. Och Herren hörde (det), och Han var full av lidelse (i) vrede, Och det ’brändes ut’/tändes eld i/bland dem från sidan av Herren och åt ner/upp en viss del (Bibel 2000: utkanten) av (det skyddsvallsomgärdade) lägret. (4 Mos 11:1, Grekiska GT)

Herren talade till Mose: “Tag alla folkets härskare och utsätt dem för skam vid sidan av Herren ’i motsats till’/’mitt emot’ solen, och Herrens lidelses vrede må vända sig bort från Israel.” (4 Mos 25:4, Grekiska GT)

Kläderna av/på (den som kom från Edom var röda) som från en vinpressande vinpress. ... (Han sade:) ”Jag trampade ner på (nationerna) i lidelse och jag gav dem krossår helt och hållet och ledde ner deras blod in i jord. Ty en dag av gengåva/vedergällning hade kommit på dem och en tidsperiod av friköpande ’är vid sidan av’/’hade kommit’. Och jag ’såg på’/tittade och ingen (kom till) undsättning ... Och min arm frälste dem, och min lidelse stod på/nära.. Och jag trampade ner på dem i Min vrede och ledde deras blod ner ’in i’/till jord(en).” (Jes 63:2b-6, Grekiska GT)

(Herren sade: “Jag) skall få ’de helt och hållna’/alla resterna av friden att upphöra från/’bort från’ Min lidelses vredes ansikte.” (Jer 25:37, Grekiska GT)

(Profeten sade: “Herren) har i sin lidelses vrede ’styckat samman’/’brutit samman i bitar’ varje/alla Israels horn.” (Klag 2:3, Grekiska GT)

(Mattathias sade till sina söner:) “Det är en läglig tid av/för upp- och nervändande och en lidelses vrede.” (1 Mack 2:49b)

(Herren) skall göra vapen till skapelsen ’in i’/’med syfte på’ en hämnd av fiender. Han skall sjunka/kläda sig i rättfärdighet (som) en bröstharnesk och sätta en ohycklad dom runt omkring (som) en hjälm. Han skall ta fromhet (som) en oövervinnelig sköld men/och han skall skärpa (Sin) stränga vrede ‘in i’/till ett stort svärd men/och utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ skall föra krig ut ur (himlen) tillsammans med Honom mot, emot de vanvettiga. Kastvapen av ljusstrålar/blixtar skall träffsäkra gå/’fara iväg’ och de skall hoppa/flyga som från en välringad/’väl spänd’ båge av molnen emot en väktare. (Salomos Vishet 5:17b-21)

(Salomo sade till Herren: “Då) en stilla tystnad omslöt alla tingen, och en natt uppnått mitten (av sitt lopp) i (sin) egen snabbhet, kom Din ’alltförmående’ utsaga, en sträng krigare, från himlar ut ur rikens troner in i en mitt av den tillintetgörande jorden (med) ett skarpt svärd.” (Salomos Vishet 18:14-15a eller 18:14-16a)

(Jesus, Syraks son, sade:) ”Inte har lidelses vrede (skapats för) kvinnors produkter/frukter.” (Syr 10:18b)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Många har fallit i en dolks mun, men inte (så många) som har fallit (och faller) på grund av en tunga.” (Syr 28:18)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Stora svärd som utverkar rättvisa ’in i’/’avsedda för’ gudlösas tillintetgörelse (har skapats ‘in i’/’med syfte på’ ett utverkande av rättvisa). (Syr 39:30b)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Herren sade:) “Ut ur (Betlehem) skall en befälhavare komma ut, ’vem som än’/som skall vara en herde för mitt folk Israel.” (Matt 2:6b)

(Jesus sade till Sina lärjungar: “Det här folket) skall falla (i) en dolks mun och skall tas till fånga in i alla nationerna. Och Jerusalem skall vara, vara trampad på av nationer intill den (tid i vilken) nationers lägliga tider må fullbordas.” (Luk 21:24)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Den som icke lyder Sonen skall inte skåda liv, emellertid/utan Guds vrede stannar emot honom. (Joh 3:36b)

(Herren Gud), Den som är och Den som (hela tiden) var och Den som kommer, den Allsmäktige. (Upp 1:8b)

... och ut ur (Människans Sons) mun gående/gick det ut ett tvåmunnat skarpt stort svärd. (Upp 1:16a)

Den som segrar och den som håller Mina gärningar intill slut(et), honom skall Jag ge (rättslig) myndighet uppå/'med avseende på' nationerna. Och han skall vara en herde för dem i/med en käpp av järn. (Upp 2:26-27a)

(De två vittnena) har (rättslig) myndighet uppå vattnen, att vända dem ’in i’/till blod och att slå till jorden i/med varje slag, så många gånger ’som om’/som de – alltefter omständigheterna – må vilja. (Upp 11:6b)

Och nationerna var vreda, och/men Din vrede kom och den lägliga tiden för de döda (kropparna) att dömas. (Upp 11:18a)

Och hon födde fram en son, en (kvinnlig) (P47,א,*א) manlig, som står i begrepp att vara en herde för alla nationerna i/med en käpp av järn. (Upp 12:5a)

Och en annan budbärare, en tredje, följde dem och sade i/med en stor/hög röst: “Om någon kastar sig ner (i riktning mot) det lilla vilda djuret (för att tillbe det) och (i riktning mot) dess avbild (för att tillbe den) och tar ett märke uppå sin panna eller emot sin hand, skall han och/också dricka ut ur/av Guds lidelses vin, av det som är (och har varit) förenat/iskänkt outspätt i Hans vredes bägare.” (Upp 14:9-10a)

Budbäraren kastade/’lät ... falla’ sin skära uppå (א,* א) jorden och samlade in jordens vinranka och kastade in (den) i Guds lidelses stora vinpress, och vinpressen trampades utanför (א,* א) staden. (Upp 14:19-20a)

Och det stora Babylon ’koms ihåg’/’blev ihågkommet’ inför Guds ögon (till) att ge henne en (א,* א) bägare av vin av * (א,* א) vredens lidelse. (Upp 16:19b)


Exegeter, evangelister med flera:

Jfr ”Jesus sade: ”När ni frambringar (ordagrant: framföder) denne i er, skall denne, som ni har, rädda er. Om ni inte har denne i (e)r, (skall) denne, som ni inte har i er, (d)öda er.” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 79; Thomasevangeliet log. 70)

Min gamle stränge vän, hur du sökte Tillfällen av berättigad vrede! Vem kunde klä av mig som du Som ville själen skulle klinga äkta Och vardagligt som en galvaniserad spann Och skulle sparka till den för att pröva? Eller banka den ren som en matta Så naturligtvis var du vildsint När du gick lös på dig själv. ...Brysk och osårbar och ensam. En angripare från den nattliga bönens Och den principfasta utmaningens gamla land, Som rusar in i avspärrningar Du trodde ännu borde vara där, Och skjuter över i tomma intet. O upprättståenden självsårande bönpall I söndersprängt fritt fall: Hell och farväl. (Seamus Heaney "Två snabba anteckningar" s 31-32)

(Joel Andersson) var till börden skåning men blev en hedersam smålänning av stora mått. ... Som en orubblig fältherre stod han upp och lät ordets svärd ljunga när skjutfältsfrågan plågade tofterydsbygden. Segrande gick han ur denna strid. (Sven Carlsson "Joel Andersson" s 132)

Många muslimer tror att Jesus kommer att återvända till jorden före den yttersta domen, besegra ondskans krafter och införa Guds herravälde. Jesu återkomst nämns inte i Koranen och denna tanke tycks ha trängt in i islam efter den muslimska erövringen av de kristna länderna i Mellanöstern. (Michael Nazir-Ali "Muslimernas syn på Jesus" s 106; författaren född år 1949 i Karachi i södra Pakistan)

"Riddar Kato", skrek (Svärdsmidaren) så att det dånade i berget. "Riddar Kato, död åt honom. ... Jag sitter här i min håla och smider svärd åt riddar Kato. Natt och dag smider jag svärd åt honom, det vet han. Men ett finns det som han inte vet något om, och det är det här." Svärdsmidaren släpade sig bort till hålans mörkaste hörn och ur ett hål i berget tog han fram ett svärd. Det lyste som en eldflamma i hans hand. "I tusen och tusen år har jag smitt på ett svärd som kan skära genom sten", sa han. "Och nu i natt har jag äntligen lyckats, inte förrän nu i natt." Han lyfte svärdet och skar med ett enda hugg upp ett stort sår i bergväggen. "Å, mitt svärd, min eldflamma", mumlade han. "Mitt svärd som kan skära genom sten!" "Varför måste du ha ett svärd som kan skära genom sten", frågade jag. "Det ska du få veta", sa Svärdsmidaren. "Det här svärdet är inte smitt för de goda och oskyldiga. Det här svärdet ligger och väntar på riddar Kato själv. Och han har ett hjärta av sten, vet du inte det? ... Den kommer, den kommer", mumlade han. "Den kommer snart - riddar Katos sista strid." (Astrid Lindgren "Mio, min Mio" s 125-130)

(Judendomen säger om Gud) att Han är människornas och deras samhällens befriare. Gud är den kraft inom individer och folk som ej vill tillåta dem att finna sig i slaveri, eget eller andras. Han är den gnista som tänder revolten inom dem och det järn som gör dem oböjliga för frihetens sak. ... Alla folk har haft erfarenhet av Guds befrielse men Israels folk speciellt och i all synnerhet då det fördes ut ur Egypten av en mäktig hand och en utsträckt arm. Därför är uttåget ur Egypten för judarna, liksom faktiskt för en stor del av mänskligheten, det klassiska exemplet på befrielse; ett bevis på att, eftersom Gud är, kan och skall varje träldom – politisk, ekonomisk eller andlig förr eller senare hävas. (Milton Steinberg "Judendomen - Idéer och trosföreställningar" s 49)

Någon har anmärkt att Ni tog för hårdt i (skrek och rasade). Gör icke det! Kraft men sans, utom i de stora eruptionerna! (August Strindberg "August Strindbergs brev 16, maj 1907-12 juli 1908" s 203; brev 21 febr 1908 till Ivar Nilsson)

(Baronen) är aktad av ingen. ... Likväl har det funnits en tid, då denne samme baron skulle ha brustit i skratt om någon hade sagt honom att han med tiden skulle komma att förtjäna sitt bröd i en sufflörlucka där det luktade fukt och rökt fisk! ... Men än har han inte glömt den tid då han, sittande på en präktig engelsk springare, red fram över gräs som hämtade sin näring ur hans egen fäderneärvda jord. Han älskade ridning och var den vackraste ryttare man kunde se. Om sufflören av idag hade råkat i vägen för den elegante och charmante ryttaren, så skulle denne ha svingat sitt smidiga, med guldkrycka försedda ridspö och gjort en grimas av förakt. (Anton Tjechov "Baron" s 34-35)

I tillitsfull tacksamhet mot sin beskyddare, parad som den var med beundran över hans okuvliga mod och viljestyrka, hans omutliga sanningskärlek, hans gudsfruktan och sederenhet, sågo protestanterna allmänt i Karl XII den gudomliga viljans utkorade redskap i världen, ett organ för sanning och rätt i vida högre grad än någon annan samtida härskare. Ja på sina håll övergingo dessa känslor till formlig extas, inför vilken den rättfärdighetskrävande ynglingen tedde sig som Messias själv, som återkommit till jorden för att nedslå ondskans makt och upprätta sitt tusenåriga rike. På nyåret 1718 föranledde denna svärmiska rörelse i Rostock ett religionsmål. Vid rannsakningen befanns det vara fråga om en hemlig sekt, som tycktes ha haft sitt ursprung i Holland. Genom utsagor ur den Heliga skrift ville dess medlemmar bevisa, att konungen av Sverige var Messias, och att han skulle "sönderslå de gudlösa med järnris och varda herre över hela världen". Myndigheterna voro emellertid kloka nog att låta saken förfalla. Givetvis har också vad som inträffade den 30 november samma år bragt de troende på andra tankar. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden" s 562-563)


Sångarna:

Flockvis vi ryckas hit och dit, om du ej ensam får råda. Sinnenas uppror, viljans split nesa och nederlag båda. Härlige, höge Hövitsman samla oss du och för oss an, låt oss din seger få skåda. (E Liedgren: Psalmer och Sånger 216:4)

Makten är i Jesu händer, allt är honom underlagt. Dödens udd är bruten, ondskans makt är krossad. Han har vunnit seger. Han har makt. Jesus har makt, han har all makt. Han vunnit seger på Golgata. Jesus har makt, han har all makt. Han vunnit seger på Golgata. (P Karlsson: Psalmer och Sånger 382:1)

Si, de föllo och de falla För det svärd, som är Guds ord. Segrens rop mot himlen skall Från en frälst, lycksalig jord. Mild och klar går Jesus lära Att, ej mer af villor skymd, Kring den vida verldens rymd Himlens bud och löften bära: Och i hennes ljusa spår, Tro och Hopp och Kärlek går. (JO Wallin: Psalm 117:3)

Med rättfärdighet hans hand Råda skall från strand till strand. Övervåld och lögn och flärd Skall han drabba med sitt svärd. .(H Spegel-JL Runeberg: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 242:3; jfr Psalmer och Sånger 99:3)


Egna kommentarer och funderingar:

Det grekiska ordet “orgê” för ”vrede” förekommer här för den sjätte och sista gången i Uppenbarelseboken. I Johannes' evangelium förekommer detta ord en gång. Någon åttonde gång eller ännu en första gång kommer inte att hända i det nya Jerusalem.

Lägg märke till återställelsekontrasten mellan ”vredens lidelse” i Upp 16:19 och ”lidelses vrede” här i Upp 19:15.

Angående ”ut ur Hans mun ett skarpt stort svärd”, se också Upp 1:16ab, särskilt Grekiska ord: ”distomos”. Angående ” skall vara en herde för dem i/med en käpp av järn”, se Upp 2:27a och 12:5a. Angående ”trampar vinpressen”, se Upp 14:18b-19 och 14:20.


Ytterligare studier:

5 Mos 32:41; Joh 3:36; Upp 2:12; 19:21.


Tremper Longman III "The Divine Warrior: The New Testament Use of an Old Testament Motif"; Westminster Theological Journal 44 (1982): 292-307.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-08-07; 2012-07-26; 2015-10-19)

Till sidans topp

19:16 Och emot (Sitt) klädesplagg och emot Sitt lår/lårben har Han ett namn som hade varit (och var) skrivet: ”Kungars Kung och herrars Herre.”

Ord för ord (17 ord i den grekiska texten): och (han)-har emot '-et klädesplagg'/klädesplagget och emot '-et lårben'/lårbenet sitt (ett)-namn havande-varit-(och-var)-skrivet: Kung kungars och herre herrars.


1883: Och han har på sin mantel och på sin länd ett namn inskrifvet: konungars Konung och herrars Herre.

1541(1703): Och han hafwer på sin kläder, och på sine länd ett namn, skrifwet alltså: Konung öfwer alla Konungar, och Herre öfwer alla herrar.

LT 1974: På hans mantel stod det skrivet över hans höfter: ”KUNGARS KUNG OCH HERRARS HERRE.”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Abraham sade till sin pojk/tjänare:) ”Sätt/lägg din hand inunder mitt lår/lårben, och Jag skall binda dig med ed till/vid Herren, himlens Gud och jordens Gud.” (1 Mos 24:2b-3a, Grekiska GT)

(Jesus, Syraks son, sade: “Som) ett kastvapen som är (och har varit) ’anbringat i’/’fäst vid’ 'ett kötts'/'en kropps' lår, på det här sättet (är) en utsaga i en dåraktig (persons) underliv.” (Syr 19:12)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) "Skåda Mina händer och Mina fötter, att Jag är Han själv. Känn efter (på) Mig och skåda, att en ande inte har kött(plural)/köttbitar (P75, א*) och skelettben/ben, helt och hållet som ni tittar på Mig, att Jag har." (Luk 24:39)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus sade till Tomas:) ”För ditt finger här/hit och skåda Mina händer och för din hand och kasta/lägg (den) ’in i’/intill Mitt revben och bli ej trolös emellertid/utan trofast. Tomas svarade och talade till Honom: ”Herren min och Guden min.” (Joh 20:27-28)

(De tio kungarna) skall föra krig ’i sällskap med’/mot den lille Baggen, och den lille Baggen skall besegra dem, eftersom Den är herrars Herre och kungars Kung. (Upp 17:14)

Hans ögon (är) en eldslåga, och emot Hans huvud (är/sitter) många diadem, och (Han) har ett namn som hade varit (och var) skrivet, som ingen känner ’om ej’/utom Han (själv). (Upp 19:12)

Han är (och har varit) höljd i ett klädesplagg som är (och har varit) bestänkt runt om (א,*א) (med) blod. Och Hans namn kallas (och har kallats) Guds Utsaga. (Upp 19:13)


Exegeter, evangelister med flera:

De första bilder av den korsfäste, som finns bevarade, återger Kristus "stående" på sitt kors, krönt med kungakrona och klädd i segermantel. I påskens jubelpsalm framför andra hälsar vi också Hjälten på korsets stam, som "nu i ära träder fram". Detta är den urkristna synen, som vi måste hålla fast för att vår tro ska bli bevarad. (Olof Thulin "Kristus är uppstånden"; Jönköpings-Posten den 15 april 1965)

Uppe på Riga slott höll konungen gästabud för alla sina generaler och officerare. Själv var hon dock inte med. Ty det var sällan konungen gav sig tid att deltaga i fester och lustigheter. I sitt gemak satt han samman med Axel Oxenstierna och överlade angående stadens förvaltning och allehanda krigsärenden, och till värd vid gästabudsbordet hade han insatt Jan Banér. . . . "Detta är vad jag vill säga er, kamrater", (sade Jan Banér), "för allt detta, som vi veta och minnas, finnes det dock icke en ibland oss, som icke med lust och fröjd skulle låta sitt liv för sin konung. Den ädlaste telningen av Vasarnas ätt är han, och vad än de förre konungar må hava brutit, det har han försonat. Ty han är icke allenast vår ärorike segerherre, han är ock den, som med mildhet och storsinthet vinner alla hjärtan, så att envar av oss platt förgäter vad orätt hans fränder må hava övergått och endast glädes åt att hava en så härlig konung och herre! Nu dricka vi åter den store Gustav Adolfs skål." (Anna Maria Roos "Gustav II Adolf - Hans liv och bragder" s 42-43; Rigas erövring 1621)


Egna kommentarer och funderingar:

Som Jesu svaga kvinnliga revben vittnar om att Han är Människan (jfr Joh 19:34), så vittnar Hans starka ”manliga” lårben om att Han är kungars Kung och herrars Herre.

Lägg märke till återställelsekontrasten i ”herrars Herre och kungars Kung” (Upp 17:14) och ”kungars Kung och herrars Herre” här i Upp 19:16.

Angående ”ett namn ... skrivet”, se Upp 19:12. Angående ”kungars Kung och herrars Herre”, se Upp 17:13-14a.


Grekiska ord:

mêros (lår) (i NT + exempel i GT) 1 Mos 24:2; Syr 19:12; Upp 19:16 – Ps 45:3(4).


Ytterligare studier: Joh 18:36; 19:2,5; Upp 2:17.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-08-07; 2012-07-26; 2015-10-19)

Till sidans topp

19:17 Och jag skådade en annan (א,* א) som stod i solen, och han utropade/ropade i/med stor/hög röst och sade till alla fåglarna som flögo i/på himlens mitt: ”Kom hit, leds/förs tillsammans in i/till Guds stora huvudmåltid ... ”

Ord för ord (30 ord i den grekiska texten): Och (jag)-skådade en-annan budbärare 'stående-(och-havande-stått)'/stående i '-en sol'/solen' och (han)-utropade i (en)-röst stor sägande (till)-alla '-na fåglar'/fåglarna de flygande i himlens-mitt: Kom-hit leds-tillsammans in-i '-en huvudmåltid'/huvudmåltiden den stora '-ens guds'/Guds.


1883: Och jag såg en ängel stå i solen, och han ropade med hög röst, sägande till alla fåglar, som flögo midt på himmeln: Kommen hit, församlen eder till Guds stora gästabud ...

1541(1703): Och jag såg en Ängel stå i solene, och han ropade med höga röst, och sade till alla foglar, som flögo under himmelen: Kommer, och församlens till den stora Guds Nattward ...

LT 1974: Sedan såg jag en ängel, som stod i solskenet och ropade med hög röst till fåglarna: ”Kom! Samla er till den store Gudens måltid!”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Jakob talade (vänd) i riktning mot Laban: "Ge tillbaka min kvinna, ty mina dagar är (och har varit) fullbordade på så sätt att jag må komma ’in i i riktning mot’/’in till’ henne." Men Laban ledde/förde tillsammans alla platsens män och gjorde en bröllopsmåltid.” (1 Mos 29:21-22, Grekiska GT)

Herren talade till Mose: “Tag alla folkets härskare och utsätt dem för skam vid sidan av Herren ’i motsats till’/’mitt emot’ solen, och Herrens lidelses vrede må vända sig bort från Israel.” (4 Mos 25:4, Grekiska GT)

(Mannen från en annan stam) talade i riktning mot David: "Kom hit i riktning mot mig, och jag skall ge dina kött(plural)/köttbitar till himlens flygande varelser och till jordens husdjur." (1 Sam 17:44, Grekiska GT)

Den andre/ene (serafen) utropar (och har utropat) (vänd) i riktning mot den andra och han sade ('hela tiden'/'gång på gång'): “Helig, helig, helig (är) härskarors Herre. Varje/hela jorden (är) fylld med Hans härlighetsglans.” (Jes 6:3, Grekiska GT)

(Herren sade om Juda:) “De döda (kropparna) av (Mitt) folk skall vara ‘in i’/till en förtäring för himlens flygande varelser.” (Jer 7:33a, Grekiska GT)

(Herren sade till God:) ”De nationer (som är) i sällskap med dig, skall ges ’in i’/till en mängd av fåglar; till varje flygande varelse och till alla slättens små vilda djur har jag gett (och ger) dig (till) att nedslukas/uppslukas.” ... (Herren sade till profeten:) “Tala till varje fågel (och) flygande varelse och i riktning mot slättens alla små vilda djur: ’Leds/förs tillsammans … och ät slaktkött/kött och drick blod. Ät giganters slaktkött/kött och drick blod av jordens ledare.’” (Hes 39:4b,17b-18a, Grekiska GT)

Kungen gjorde en stor huvudmåltid för sina ettusen stormän. (Dan 5:1b, Grekiska GT Theod)

(Judas) använde kniven (till att ta) ut den ogudaktiges tunga ... till att ge åt fåglarna. (2 Mack 15:33a)

(Baruk sade till Jerusalem:) “Skåda, dina söner kommer ... som har letts/förts (och leds/förs) tillsammans ... (i) den Heliges ord och fröjdar sig (i) Guds härlighetsglans.” (Baruk 4:37)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Johannes Döparen sade: "Den som kommer bakom mig) ... skall lead/föra tillsammans Sin brödsäd in i sädesmagasinet." (Matt 3:12a)

Då Jesus åter hade utropat/ropat (med) stor/hög röst, ‘lät ... vara’/’lämnade Han anden. (Matt 27:50)

Då en viss (person), av dem som låg upp/’till bords’ tillsammans med (Jesus), hade hört de här tingen, talade han till Honom: “Lycklig vem som än kommer att äta bröd i Guds rike!” Men Den/Han talade till honom: ”En viss människa gjorde/ordnade (hela tiden) en stor huvudmåltid, och han kallade många.” (Luk 14:15-16)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Tecken kommer att vara i sol och måne och stjärnbilder.” (Luk 21:25a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Allaredan tar den som skördar lön och leder/för tillsammans frukt ’in i’/till tidsålderslångt liv, för att och/både (א,* א, A) den som sår och den som skördar må fröjda sig tillsammans.” (Joh 4:36)

(De slaktade vittnenas själar) utropade/ropade (med) en stor/hög röst. (Upp 6:10a)

Och han utropade/ropade (med) stor/hög röst till de fyra budbärarna, till vilka det var givet till dem att handla orättfärdigt (emot) jorden och havet. (Upp 7:2b)

Och jag skådade, och jag hörde (ljudet av) en örn som flög i/på himlens mitt. (Upp 8:13a)

Och (budbäraren) utropade/ropade (med) stor/hög röst. (Upp 10:3a)

En kvinna som var (och hade varit) höljd i solen och (med) månen nedanför sina fötter och uppå sitt huvud en krona av/med tolv stjärnor. (Upp 12:1b)

(De orena andarna) är andar av små demoner, som gör tecken, (vilka) (P47, א*) går ut emot/till hela (den bebodda) världens kungar, (för) att leda/föra dem tillsammans in i kriget av/på Guds, den Allsmäktiges, stora dag. (Upp 16:14)

Och en * (א,* א) av de sju budbärarna, av de som hade de sju skålarna, kom och samtalade i sällskap med mig och sade: ”Kom hit!” (Upp 17:1a)

(Babylon) har blivit en boning av/för små demoner och ’en vakt’/’ett fängsligt förvar’ av/för varje oren ande och ’en vakt’/’ett fängsligt förvar’ av/för varje fågel som är oren och som har varit (och är) hatad/förhatlig. (Upp 18:2b)

Och han säger till mig: “Skriv: ’Lyckliga de som är (och har varit) kallade in i den lille Baggens * (א*) huvudmåltid.’” (Upp 19:9a)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

Även om det inte uttryckligen slås fast att fåglarna (i den fjärde himlen i Tredje Baruk) är identiska med de rättfärdigas själar, är det utan tvivel på just det sättet som texten bör förstås. Fortsättningen av de dödas liv i form av fåglar var ett vanligt begrepp också i Främre Orienten. (Leif Carlsson “Round Trips to Heaven” s 339 i kommentar till Tredje Baruk 10:1-10)

Det står i Aftonbladet, att (Hitler och Mussolini) tänker dela Frankrike mitt itu, inte för alltid förstås, men landet skulle tills vidare och för oöverskådlig tid framåt besättas av tyska och italienska trupper. Den där Mussolini, som kommer som en asgam för att dela rovet, "den skulle jag ville tala mä" som Ingrid i Brofalls piga sa. Stackars Frankrike! . . . . . . Idag finns det väl knappt ett land som heter Jugoslavien. Det går hastigt i våra dagar. Från alla håll strömmar nu asgamar till för att få en bit av bytet - Ungern, som aktivt deltar i kriget, Bulgarien och Rumänien. (Astrid Lindgren "Krigsdagböcker 1939-1945" s 53,94; 1940-06-18 och påskdagen april 1941)

Nu började Ung-Joel berätta, hurusom han en av dagarna efter det stora Nordsjöslaget (under första världskriget) hade passerat Skagen och att han hade sett de dödas härskaror flyta omkring på havsytan. De hade inte legat utsträckta i vattnet, utan de hade hållits i upprätt ställning av sina korkvästar. Deras huvuden hade varit upplyfta ovan vattnet, så att man hade kunnat urskilja anletsdrag och uttryck. Och Ung-Joel berättade, att ångaren hade gått fram i timtal genom tusenden och åter tusenden av döda. Hela havet hade varit betäckt av dem. Han skildrade för brodern många fasans syner, som han hade sett, men det, som mest ha gripit honom, var, att alla de döda hade fått sina ögon uthackade av de otaliga skaror av måsar, som kretsade över dem. (Selma Lagerlöf "Bannlyst" s 198-199; Ung-Joel)

Då Saccard i detta ögonblick märkte den stora, nötta skinnväskan, som (fru Méchain) alltid hade med sig, gick det en rysning igenom honom. Skulle denna käringkanalje komma som den onda féen, vilken förhäxar prinsessorna i vaggan - och detta på just den dag, då allt hade gått efter hans önskningar, då han omsider hade fått se sin så länge efterlängtade bank grundläggas? Det var den kraxande korpen, som följer med den frammarscherande armén, följer den till aftonen på blodbadets dag, då den svävar över slagfältet och slår ned, ty han vet, att där skall finnas lik att äta på. (Emile Zola "Pengar" s 149-150; mitten av 1860-talet)

“Ge mig den bruna skinkan!” upprepar (häxan). ”Eljest går det dig illa.” ”Hellre ger jag den åt skatorna än åt en sådan som hon.” Då darrar den gamla under vredens storm. ... ”Dig själv ska skator äta!” skriker hon till sist. Så går hon, mumlande förbannelser, svängande vilt med staven. ... (Grevinnan Märta) kan inte tro sina ögon. Hon tänker, att hon drömmer, men där komma de, skatorna, som ska äta henne. Ur park och trädgård susa de ner mot henne, tjogtals skator, med klorna spända och näbbarna framsträckta för att hugga. De komma under skrän och skratt. (Selma Lagerlöf ”Gösta Berlings saga” s 253-254; Dovres häxa)

Med av lidelse tårade ögon hukade (den stackars modern) sig med innerlig värme över sina barn, likt en stäppmås över sina ungar. Hennes söner, hennes älskade söner skulle bli tagna ifrån henne enkom för att hon aldrig mer skulle få se dem! Vem kunde veta? Kanske skulle de i sin första drabbning med tatarerna få huvudet avhugget, och hon skulle aldrig få veta var man lämnat deras lemlästade kroppar att sönderhackas av vägkantens rovfåglar, hon, som skulle kunna ge hela sin varelse för deras minsta blodsdroppe. ... ... Åter störtade kosackerna fram, som om de inte lidit den minsta förlust. Nu fanns blott tre byhetmaner kvar i livet; nu flöt det röda blodet överallt fram i mörka strömmar, och vänners och fienders fallna kroppar tornade upp sig i väldiga högar på marken. Taras kastade en blick upp mot himlen: där kretsade redan en flock vilda jaktfalkar. Lika gott, någon skulle ju ändå inhösta vinsten! ... ... Forskande blickade Ostap in i den dödes ögon. Han fylldes av medkänsla med sin bror och kunde inte undgå att utbrista: "Låt oss se till att han kommer hederligt i jorden, far, så att inte fienden skändar honom och rovfåglarna sliter sönder hans kropp." (Nikolaj Gogol "Taras Bulba" s 174,278,282; skildrad tid: 1400-talet)

Om den vrede som grep Akilleus, Peleus' son, handlar min berättelse, den fruktansvärda vrede, som vållade grekerna så många kval. Många tappra mäns själar sände den ned till Hades, och deras lik kastade den som ett rov för hundarna och som föda för fåglar. Så var Zeus vilja. (Homeros "Iliaden" s 7)


Att fortsätta med:

Från himlen domens klockor sakta klämta, en aning griper riken och nationer: till sist skall Konungarnas Konung råda! (Adolf Thomander "Gå ut Guds folk" s 40; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1953)

Öknen gapade kring (Alice) åt alla håll, solbranden kom ner på hennes huvud, stack hennes händer. ... Hon vaknade ur svimningen vid ett starkt brusande och visslande ljud, och när hon slog upp ögonen satt en stor fågel rätt framför ansiktet på henne, en mycket stor fågel, nästan som en kalkon, hon såg hela fågeln i en blick från huvudet till fötterna, den var klädd i svarta och vita fjädrar, som i halv sorg, med en dunkrage kring den nakna halsen som en gammal dam, den hade plisseringar på fötterna och klorna var fjälliga och smutsiga. ... Fågeln hukade sig och lyfte igen. ... Alice reste sig, kall av skräck för fågeln men ganska behärskad. ... Högt, högt uppe var himlen full av fåglar. ... Så småningom gick det upp för henne vad det betydde. Det stod som ett hjul av fåglar, glest fördelat och spritt, rätt ovanför den plats i öknen där hon låg, hela tiden cirklande om varandra i vida kretsar och kurvor, på orörliga vingar ... idel stora fåglar, tysta, patrullerande runt, runt, högt, högt uppe, men hela tiden rätt över hennes huvud! ... Och mörkret kom, med fasor, med stora fåglar som susade ner i närheten och landade med en ljudlig duns på sanden, och som hon kastade sten på och skrämde till att lyfta igen. (Johannes V. Jensen "Myter" s 165-170; Hos fåglarna)

Turister i Jönköping torde föga ha lagt märke till en från stadens västra del lätt synlig, i och för sig dock föga imponerande byggnad å Stadsparkens åt staden vettande brant - det lilla fågelmuseet. . . . Detta fågelmuseum - för svenska landsortsstäder unik anläggning - är en skapelse av den framstående ornitologen Herman Nyqvist (död 1923), som donerat sin storslagna fågelsamling till Jönköpings stadspark. . . . (Nyqvist var mycket) framstående som ornitolog, kännare av vårt lands fågelfauna - raser, dräkter, läten, levnadsvanor -, som konservator, uppstoppare och sist men inte minst skaparen av ett unikt och betydelsefullt museum. Att döma av Nyqvists samlingar i museet synas fåglar av de mest skilda grupper ha varit föremål för hans intresse. . . . Han intresserade sig särskilt för fågelsträcken på Öland, Hallands rapphöns, Tåkerns och Hornborgasjöns vildgäss, änder och svanar. . . . Från Hornborgasjön härrör också ett så betydande antal fåglar i museet, att det med fog kan sägas utgöra "ett monument över Hornborgasjöns nu försvunna fågelliv". . . . Fågelmuseet innehåller enligt av donator själv uppgjord förteckning i mer eller mindre talrika exemplar 343 olika arter, fördelade på följande grupper: Småfåglar 143, Rovfåglar 45, Duvfåglar 4, Hönsfåglar 14, Vadare 59 och Simfåglar 79. (Carl Allgén "Herman Nyqvist - skaparen av Fågelmuseet i Jönköpings Stadspark" s 50-57)

1877 den 7 mars köptes Tofteryds Jonsgård i kyrkbyn av P.J. Kristoffersson. ... Han köpte upp vad man hade att sälja i gårdarna t.ex. tagel och ben. ... Benen som han köpte upp krossades i benstampen vid Tofteryds kyrka. Gammalt folk har berättat för mig hur benstampen böstade och dånade och hur det luktade starkt därifrån. Det lockades dit en massa fåglar, som uppehöll sig i dammen tillsammans med prästens ankor. Benmjölet såldes till både kreatursfoder och konstgödsel för åkrarna. (Joel Andersson "Tofteryds första diverseaffär" s 43-44)

Mannen i kåpan svarade (Regin): "Jag kallades Hnikar då korpen höll fest på döda som Volsungen dräpt runt världen." ("Jultåten om Norna-Gäst" s 101)

Nu hade rakade män börjat komma till Skåne, både från saxarnas land och från England, för att predika den kristna läran. ... Kvinnor funno det nöjsamt att doppas av främlingarna och få en vit särk till skänks. Men snart hade främlingarna ont om särkar. ... De rakade, som talade mycket om frid och som över allt annat voro upptända av våldsamhet mot gudarna, grepos stundom av religiösa män och hängdes upp i heliga askträd och fingo pilar i sig och gåvos åt Odins fåglar. Men andra, som nått norrut till göingarnas skogar, där föga religion fanns, hälsades med glädje och leddes bundna till marknader i Småland och byttes bort mot oxar och bäverskinn. (Frans G. Bengtsson "Röde Orm" s 6)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående “utropade/ropade i/med stor/hög röst”, se Upp 6:10a. Angående ”flyger i/på himlens mitt”, se Upp 8:13a.


Ytterligare studier: Jer 12:9; Baruk 5:5; Matt 6:26; 13:4; Mark 4:4; Luk 8:5; Joh 11:43; 21:12; Apg 10:12.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-08-08; 2012-07-26; 2015-10-19)

Till sidans topp

19:18 ... för att ni må äta kött(plural)/köttbitar av kungar och kött(plural)/köttbitar av ledare för ettusen (man) och kött(plural)/köttbitar av stabila/starka och kött(plural)/köttbitar av hästar och av de som sitter emot (א,* א, A) dem och kött(plural)/köttbitar av alla, både av fria och slavar och av små och av de (א,* א) stora.

Ord för ord (30 ord i den grekiska texten Sinaiticus): för-att (ni)-må-äta kött(plural) (av)-kungar och kött(plural) (av)-ledare-för-ettusen-(man) och kött(plural) (av)-stabila och kött(plural) (av)-hästar och (av)-de sittande emot dem och kött(plural) (av)-alla fria både och (av)-slavar och (av)-små och (av)-de stora.


1883: ... att I mån äta konungars kött och befälhafvares kött och starkas kött och kött af hästar och af dem, som sitta på dem, och kött af alla, fria och trälar, små och stora.

1541(1703): ... Att I skolen äta Konungarnas kött, och höfwitsmännernas kött, och de starkas kött, och hästars kött, och deras som sitta på dem, och alla deras kött som fri och trälar äro, och både smås och storas.

LT 1974: Kom och ät köttet av kungar och kaptener och stora generaler, av hästar och ryttare, och av hela mänskligheten, både stora och små, både slavar och fria.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Josef sade till förste bagaren:) “Himlens fåglar skall äta dina ’kött(plural)’/köttbitar från dig.” (1 Mos 40:19b, Grekiska GT)

(Babylons kung) ledde bort jordens stabila/starka hemifrån ut ur Jerusalem in i Babylon. (2 Kung 24:15b, Grekiska GT)

(Herren sade:) “Avlidna (kroppar) kommer att vara ätande/mat för himlens flygande varelser och för jordens små vilda djur.” (Jer 34:20b, Grekiska GT)

(Herren sade till God:) ”De nationer (som är) i sällskap med dig, skall ges ’in i’/till en mängd av fåglar; till varje flygande varelse och till alla slättens små vilda djur har jag gett (och ger) dig (till) att nedslukas/uppslukas.” ... (Herren sade till profeten:) “Tala till varje fågel (och) flygande varelse och i riktning mot slättens alla små vilda djur: ’Leds/förs tillsammans … och ät slaktkött/kött och drick blod. Ät giganters slaktkött/kött och dricka blod av jordens ledare ... och uppå Mitt bord, 'in i'/på (det), förgörs häst och ryttare, giganter och varje (slag av) ’krigare man’/krigsman.’” (Hes 39:4b,17b-18a,20a, Grekiska GT)

(Herren sade: “Israels ledare åt ner/upp) ... kötten/köttbitarna av Mitt folk.” (Mika 3:3a, Grekiska GT)

(Salomos sade till kungarna:) ”Hemskt och snabbt skall (Herren) stå på/nära, eftersom en dom blir svår i/bland dem som ’har över’/’är upptill’.” (Salomos Vishet 6:5)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till fariseerna:) “Hur förmår någon komma in i, in i den stabiles bostad och röva bort hans kärl alltigenom (א,* א), om han – alltefter omständigheterna – ej först må binda den stabile? Och då må (א,* א) han röva bort hans bostad alltigenom. ” (Matt 12:29)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Varest/där – om alltefter omständigheterna – fallet/liket må vara, där skall örnarna ledas/föras tillsammans.” (Matt 24:28)

(Två av Jesu lärjungar) leder (א*) fölet i riktning mot (Honom) och kastar sina kläder på det. Och de sitter (א*) emot det. (Mark 11:7)

(Herren sade till dem som stod vid sidan av honom:) ”’Mer än’/emellertid de här mina fiender som ej har velat (ha) mig att vara kung emot/över dem, led/för dem här/hit och slakta dem helt och hållet framför mig.” (Luk 19:27)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Åt så många som tog Honom, åt dem gav Han (rättslig) myndighet att bli Guds barn, åt dem som tror in i Hans namn, vilka avlades inte ut ur blod ("blod" i pluralis), inte heller ut ur kötts vilja, inte heller ut ur en mans vilja emellertid/utan ut ur Gud. (Joh 1:12-13)

(De judar som till att börja med trodde Jesus sade:) “Vi är en säd av Abraham, och vi har någonsin/’inte någonsin’ varit (och är) slavar åt ingen/någon. Hur (kommer det sig att) Du säger att/: ’Ni skall bli fria.’” Jesus svarade dem: ”Amen, amen säger Jag er att/: ’'Varje den'/’var och en’ som gör/praktiserar missen (av Guds mål) är missens (av Guds mål) slav.’” (Joh 8:33-34)

Kohorten och “ledaren för tusen (man)” och judarnas roddare/tjänare tog så tillsammans Jesus och band Honom. (Joh 18:12)

Och jag skådade, och skåda (א,* א), en annan, eldfärgad häst kom ut. Och till den som satt emot den, åt Honom gavs att ta friden ut ur jorden, och för att de måtte (א,* א) slakta varandra. Och åt Honom gavs en stor dolk. (Upp 6:4)

Och jag skådade, och skåda, en ljusgrön häst. Och den som sitter ovanpå den, ett namn åt honom (var) död (א,*א). Och Hades följde (hela tiden) * (א,* א) honom. (Upp 6:8a)

Och jordens kungar och stormän och ledarna för tusen (man) och de rika och de stabila/starka och varje slav och varje (א*) fri (människa) gömde sig själva in i hålorna och in i/bland bergens klippor. (Upp 6:15)

Och nationerna var vreda, och/men Din vrede kom och den lägliga tiden för de döda (kropparna) att dömas. (Upp 11:18a)

(Det andra lilla vilda djuret) gör (så att) alla, de små och de stora och de rika och de utblottade och de fria och slavarna, ‘för att man må ge dem’/’att de må ges’ ett märke uppå sin rätta/högra hand eller emot sin panna. (Upp 13:16)

Och de skall äta hennes ‘kött(plural)’/köttbitar och bränna ner/upp henne (i) (א,* א) eld. (Upp 17:16b)


Exegeter, evangelister med flera:

Jfr ”<De såg> en samarier som hade ett lamm med sig, då han var på väg in i Judéen. Han sade till sina lärjungar: ’Han med lammet?’ De sade till honom: ’För att han skall döda det och äta det.’ Han sade till dem: ’Medan det lever, skall han inte äta det, utan om han dödar det, och det blir ett lik.’ De sade: ’På annat sätt skall han inte kunna göra det.’ Han sade till dem: ’Sök själva en plats åt er in i en vila, för att ni inte skall bli ett lik och bli uppätna.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 73; Thomasevangeliet log. 60)

Florent hade inte ögon för något annat än den stora charkuteriaffären, öppen och glimmande i den uppgående solens strålar. Den låg nästan i hörnet av rue Pirouette (i Paris) och var en fröjd för ögat. ... På butikens båda framsidor syntes ... med glas täckta målningar, som föreställde små amoriner med runda kinder, lekande bland svin-, lax- och gäddhuvuden, fläskkotletter och girlander av korvar. Dessa stilleben, inramade av spiraler och rosetter, hade en så mjuk akvarellfärg att det råa köttet fick skära toner som av konfekt. I denna läckra dekoration bredde skyltningen ut sig. ... Det var en hel värld av smältande och feta läckerheter. Längst fram, alldeles vid fönstret, hade man ställt en rad burkar med hackat fläsk, kokt i flottyr, omväxlande med senapsburkar. Ovanför dem stod små aptitretande benfria skinkor, gula av rivebröd och dekorerade med gröna rosetter. Så kom de stora rätterna: fyllda strassburgertungor, röda och glänsande, blödde vid sidan av fläskkorvar och grisfötter. Vidare svarta blodkorvar, köttkorvar, hopbundna två och två och sprickande av välmåga, medvurstar, som påminde om kyrkosångare i sina kåpor av silver, fortfarande varma pastejer med små flaggor som etiketter, stora skinkor, glaserade kalv- och fläskstekar med gelé, klart som bröstsocker. På bottnen på stora skålar slumrade färser och andra kötträtter i sjöar av stelnat fett. ... Allra högst upp hängde på krokar i en stång halsband av olika sorters korvar ... under det att bakom dem stycken av kalv- och lammnjurhinnor bredde ut sina spetsar av vitt och köttigt nätverk. Och på det sista trappsteget av detta magens kapell ... kröntes altaret med ett fyrkantigt akvarium, där två guldfiskar simmade bland musslor, snäckor och kiselstenar. (Emile Zola "Hallarna" s 40-41)

Gamla I 12:s lägerplats i Skillingaryd hade på sin tid en stark attraktion på länets ungdom och angränsande kommuners avsigkomna original. Regementets utspisning i de åt alla väderstreck öppna hallarnna var frikostig för den, som ville hålla tiigodo med det militära manskapets vrakade och överblivna matrester. Av denna orsak drogs diverse födgenier och asociala individer till dessa försörjningsställen som gamar till ett kadaver. . . . Från gropabäckens ravin kommer Peter-Johan stultande. . . . I regementets mathallar är Peter-Johan en ständig gäst, och fyller alla sina behov och fickor med överblivna rester. Den lilla figuren ser kostlig ut med pösande gömmor av åtstramade knapphål kring korv- och oststyckena. . . . En "ättling av Berga stam" var han och inskeppades därför i sällskap med militären på extratåg med öppna vagnar från Kronobergs län inryckningsdagen, och avslutade sina besök i Skillingaryd samtidigt med regementets förflyttning till Jönköping. (Robert Andersson "Skillingarydsoriginal i början av seklet" s 2,12)

Bland de mest uppmärksammade ... källorna till äldre svenskt köttätande hör de matsedlar som har cirkulerat i Linköpingsbiskopen Hans Brasks hushåll. ... Tack vare att Braskens hushållsbok har överlevt har vi en god uppfattning av vad som kunde förekomma i en senmedeltida rikemans hem. Biskopens kockar utnyttjade flera sorters kött. Här fanns "grovmat" (nötkött), svinkött, fårkött, hare, rådjur, hjort, höns, gås, påfågel, järpe, tjäder, duva och "små fåglar". Eller enklare uttryckt: allt vilt, samt alla tamdjur utom häst, hund och katt förefaller ha uppskattats på matbordet. (Dick Harrison "Jarlens sekel - En berättelse om 1200-talets Sverige" s 44)

I Risinge kyrka i Östergötland, daterad till senare delen av 1200-talet, finns en fragmentariskt bevarad väggmålning av en krönt ryttare med jaktfalk i ena handen och ett köttstycke i den andra. (Dick Harrison "Jarlens sekel - En berättelse om 1200-talets Sverige" s 266)


Sångarna:

Ty tro Guds löfte, som är visst: Han sina barn skall höra Och dem, ur qval, betryck och brist, Med väldig arm utföra. När Herren räcker ut sin hand, Då väga mindre, än ett grand, De väldige på jorden. (Lindsköld: Psalm 228:4)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående “fria och slavar”, se också Upp 13:16. Angående ”av små och av de stora”, se också Upp 11:18ab; 13:16.


Ytterligare studier: 3 Mos 26:27-33; 5 Mos 28:53; 1 Sam 17:44; 2 Kung 6:28-29; 9:36; Ps 79:2; Jes 30:25; 34:2; 49:26; Jer 19:9; Hes 5:10; 1 Mack 3:15; 2 Mack 9:15; Salomos Vishet 6:8; Matt 6:26; 13:4; Mark 4:4; Luk 8:5; 17:37; 24:39; Joh 6:51-58; Apg 10:12.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-08-08; 2012-07-26; 2015-10-20)

Till sidans topp

19:19 Och jag skådade det lilla vilda djuret och jordens kungar och deras arméer som leddes/fördes (och hade letts/förts) tillsammans (för) att göra/fullgöra kriget ’i sällskap med’/emot Den som sitter uppå hästen, och ’i sällskap med’/emot Hans armé.

Ord för ord (28 ord i den grekiska texten): Och (jag)-skådade det lilla-vilda-djur och '-na kungar'/kungarna '-ens jords'/jordens och '-na arméer'/arméerna deras ledandes-(och-havande-letts)-tillsammans (att)-göra '-et krig'/kriget i-sällskap-med den sittande uppå '-en häst'/hästen och i-sällskap-med '-n armé'/armén hans.


1883: Och jag såg vilddjuret och konungarne på jorden och deras härskaror församlade att strida med den, som satt på hästen, och med hans här.

1541(1703): Och jag såg wilddjuret, och jordenes Konungar, och deras härar församlada, till att hålla ena strid med honom som satt på hästen, och med hans här.

LT 1974: Sedan såg jag vilddjuret samla regeringarna på jorden och deras arméer för att strida mot honom, som sitter på hästen, och mot hans armé.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Mordokaj skådade i en dröm) två stora drakar. ... Och (vid) deras (stora/höga) röst gjorde varje nation sig redo ’in i’/för ett krig, så att (de skulle) föra krig mot en nation av rättfärdiga. (Ester 1:1ea,f/A5a,6, Grekiska GT)

(Psalmisten sade:) “Jordens kungar stod ’vid sidan av’/nära och ledarna leddes/fördes tillsammans ... nedifrån/emot Herren och nedifrån/emot Hans Smorde (Kristus).” (Ps 2:2a, Grekiska GT)

(Assyrierna kom till Samarien) ridande uppå hästar. (Hes 23:6b, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Lärjungarna) ledde åsnan och fölet och satte kläderna uppå, uppå dem, och (Jesus) satte sig ner uppå, ovanpå dem. (Matt 21:7)

Herodes tillsammans med ‘sin armé’/’sina soldater’ ... då de hade höljt Jesus i en lysande beklädnad, sände han Honom * (P75, א*) till Pilatus. (Luk 23:11b)

Jordens kungar stod ’vid sidan av’/nära och ledarna leddes/fördes tillsammans ... nedifrån/emot Herren och nedifrån/emot Hans Smorde (Kristus).” (Apg 4:26)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Jesus Kristus, det trofasta vittnet, den förstfödde av de döda (kropparna) och ledaren av jordens kungar. (Upp 1:5a)

De tjugofyra äldste skall och/också (א,* א) falla/’falla ner’ inför Dens ögon som sitter uppå tronen, och de skall kasta sig ner inför Den som lever in i (de kommande) tidsåldrarnas (kommande) tidsåldrar (för att hedra Honom). Amen (א,* א). (Upp 4:10a)

När (de två vittnena) – alltefter omständigheterna – må ha avslutat sitt vittnesmål, skall det lilla vilda djuret, som då (א*) stiger upp ut ur avgrunden, ’göra krig i sällskap med’/’föra krig mot’ dem och besegra dem och döda dem. (Upp 11:7)

Och jag skådade ett litet vilt djur som steg upp ut ur havet (och) som hade tio horn och sju huvuden och uppå sina horn tio diadem och emot sina huvuden ett (P47,א,*א) hädelses/hädiskt namn. (Upp 13:1 eller 13:1b)

(De orena andarna) är andar av små demoner, som gör tecken, (vilka) (P47, א*) går ut emot/till hela (den bebodda) världens kungar, (för) att leda/föra dem tillsammans in i kriget av/på Guds, den Allsmäktiges, stora dag. ... Och de (א,*א) ledde/förde dem tillsammans till en (א,*א) plats, den som (på) hebreiska kallas Harmagedon (= Megiddos berg). (Upp 16:14,16)

Och Den som sitter emot (den vita hästen) kallas Trofast och Sann. Och i/med rättfärdighet dömer Han och för krig. (Upp 19:11b)


Exegeter, evangelister med flera:

Tanken på Kristi återkomst och den sista kampen mellan Kristus och Antikrist är en viktig del av den ortodoxa fromheten. Medvetandet om att vara en gäst och främling på jorden sätter sin prägel på det ortodoxa tänkandet på ett helt annat sätt än i västerlandet. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 67)

Jag har brev ibland från en norrlänsk profetissa. Hon påstår, att hon har räknat ut i uppenbarelseboken, att detta ("första") världskriget är det stora kriget, som skall föregå det tusenåriga lyckoriket. Det är sålunda inte fråga om yttersta domen utan om inrättandet av en ny världsordning. Men innan detta sker skola en tredjedel av människorna förstöras genom kriget och det, som kriget drar med sig. Vidare, skall det, då kriget nätt och jämt är slut, komma en naturtilldragelse, som skall göra slut på ännu en tredjedel, pest eller något i den vägen. Den återstående tredjedelen skall då vara så tuktad och luttrad, att den kan bilda en ny värld. Och hon profetissan hoppas, att hon skall få leva tills detta inträffar, så att det kommer att ske mycket snart. Jag tycker inte att det ser så olikt ut, att hon inte kan få rätt. Kanske det blir det goda med den nya villervallan i öster, att västfront offensiven blir inställd från Tysklands sida åtminstone. (Selma Lagerlöf "Du lär mig att bli fri - Selma Lagerlöf skriver till Sophie Elkan" s 467; brev 21 febr 1918)

"Jag tycker, att de som kallar sig kristna, egentligen är skröpligare än alla andra", (sade Åke till Randal). "Tänk bara på hur splittrade de är i alla möjliga och omöjliga små sekter, som inbördes inte kan förlika sig med varandra." "Och ändå", (sade Randal), "är det för deras skull, som Guds tålamod ännu låter världen stå, för deras skull som en gång den värsta av alla onda tider ska förkortas. Det blir också genom dem, som Kristus skall vinna slutsegern över draken och vilddjuret och antikrist och upprätta sitt tusenåriga rike på jorden." (Elisabeth Beskow "Sif 1" s 212)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående “skådade det lilla vilda djuret”, se Upp 13:1(1b). Angående ”jordens kungar”, se också Upp 1:5a. Angående ”sitter uppå”, se Upp 4:10a. Angående ”sitter (uppå) hästen”, se Upp 19:11b.


Ytterligare studier: Hes 23:12,23; Upp 17:12-14; 19:21.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-08-08; 2012-07-26; 2015-10-20)

Till sidans topp

19:20 Och det lilla vilda djuret greps, och i sällskap med det den falske profeten, den som hade gjort tecknen inför dess ögon, i/med vilka han ledde dem vilse som hade tagit det lilla vilda djurets märke och dem som kastade sig ner i riktning mot dess avbild (för att tillbe den) (א*). Levande kastades de två in i eldens sjö, den som brinner i/med svavel.

Ord för ord (43 ord i den grekiska texten): och greps det lilla-vilda-djur och i-sällskap-med det den falske-profet den havande-gjort '-nen tecken'/tecknen inför-ögon dess, i/med vilka (han)-ledde-vilse de havande-tagit '-t märke'/märket '-ets lilla-vilda-djurs'/'lilla-vilda-djurets' och de '(kyssande-i-riktning-mot)'/'kastande-sig-ner' (i-riktning-mot)-'-en avbild'/avbilden dess. levande kastades de två in-i '-n sjö'/sjön '-ens elds'/eldens (av)-den brinnandes/brinnande i/med svavel.


1883: Och vilddjuret vardt gripet tillika med den falske profeten, som i dess åsyn hade gjort tecken, med hvilka han hade förvillat dem, som hade tagit vilddjurets märke och tillbedt dess bild; de blefvo båda lefvande kastade i eldsjön, som brinner med svafvel.

1541(1703): Och wilddjuret wardt fånget, och med thy den falske Propheten, som tecken gjorde för thy, med hwilko han bedrog dem, som togo wilddjursens wedertecken, och dem som tillbådo dess beläte; desse twå wordo lefwande kastade uti en brinnande sjö, som brann med swafwel.

LT 1974: Och vilddjuret och den falske profeten togs till fånga, han som kunde utföra mäktiga under, när vilddjuret var närvarande – under som bedrog alla som hade tagit på sig vilddjurets märke och som tillbad hans staty. Båda två – vilddjuret och hans falske profet – kastades levande i sjön av brinnande svavel.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Herren ’gav väta’/’lät (det) regna’ svavel och eld emot Sodom och Gomorra från sidan av Herren ut ur himlen. Han vände ner/’upp och ner’ ... alla dem som bodde i städerna. (1 Mos 19:24-25a, Grekiska GT)

(Mose sade:) ”Om de här kommer att dö enligt alla människors död, och om deras besök kommer att vara enligt alla människors granskning, har Herren visst inte skickat (och skickar) bort mig. Om 'emellertid eller'/emellertid Herren skall visa i/med ett framträdande, kommer jorden, då den öppnar sin mun, att dricka ner (de här människorna) ... och de kommer levande att stiga ned in i Hades, och ni kommer att få kunskap, att de här människorna har förargat Herren. Som/då (Mose) ‘ficks att upphöra’/upphörde att samtala alla de här utsagorna ... öppnades jorden och drack ner (de upproriska) och deras hus och alla de människor som var i sällskap med Kora och (också) deras husdjur. Och de och så många ting som är deras steg levande ner in i Hades. Och jorden beslöjade dem, och de fördärvades ut ur synagogans mitt. Och varje/hela Israel, de (som var) i en ring av/runt dem, flydde från deras röst/rop, eftersom de sade: ”Ej någonsin må jorden dricka ner oss!” Och eld kom ut från sidan av Herren och förtärde de tvåhundrafemtio männen, de som ’förde till’/offrade rökelsen. (4 Mos 16:29-35, Grekiska GT)

(David sade till Herren:) “Låt död komma emot (dem som har övergett mig), och låt dem levande stiga ned in i Hades.” (Ps 55:15a eller 55:16a, Grekiska GT)

(Profetens sade:) “En djup ravin har gjorts redo (för kungen), (en ravin) som är nedlagd/ordnad (med) trän/trästycken, eld och många trän/trästycken. Herrens lidelse brinner som en ravin av/med svavel.” (Jes 30:33b, Grekiska GT)

(Herren sade: “Judas' söner) har byggt Tofets upphöjda plats, som är/ligger i Hinnoms sons ravin (för) det att bränna ner/upp deras söner och deras döttrar i eld.” (Jer 7:31a, Grekiska GT)

Baylons kung stekte (de två falska profeterna) på halster i eld. (Jer 29:22b, Grekiska GT)

(Det lilla vilda djurets kropp) fördärvades och gavs ‘in i’/till en elds uppbrännande. (Dan 7:11b, Grekiska GT)

(Tobit sade till sin son Tobias: “... Nadav) förde ner Achikar levande in/ner i jorden Och/men Gud gav tillbaka ... och Nadav kom in i, in i (den kommande) tidsålderns mörker.” (Tobit 14:10a, S)

... (Kungen) uppmanade att leda/föra (den förste av de sju fromma judiska bröderna) ’blåsande i’/levande (i) elden och steka (honom). (2 Mack 7:5a)

Då (Judas) hade ‘tagit ner’/intagit staden, (vilket var) Guds viljande, gjorde/anställde han en obeskrivlig slakt, så att sjön, som låg vid sidan av (staden) (och) som hade bredden av två stadier, ’föras till ljus’/syntes vara (och ha varit) fylld (med) alluvialt/nedspolat blod. (2 Mack 12:16)

(Salomo sade:) “I vattnet som släcker alla ting var elden mer aktiv, ty utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ är en rättfärdigas förkämpe, ty ’en gång’/ibland tämjdes/dämpades faktiskt lågan, för att den ej helt och hållet måtte få de levande varelser som hade skickats bort emot gudlösa att låga/flamma, emellertid/förvisso att/’för att’ de seende/’med egna ögon’ själva måtte skåda, att de drevs/tuktades (med) Guds dom, men (att) den ’en gång’/ibland mellan vatten ’får att låga’/flammar (med) förmåga/kraft över/’mer än’ elden, för att den måtte alltigenom förstöra en orättfärdig jords frambringanden/alster.” (Salomos Vishet 16:17b-19)

(Salomo sade:) "Ty (som) beståndsdelarna ändrande/ändrar utformning genom sig själva precis som i ett stränginstrument rytmens ljud namnet/'ett för ett' 'är annorlunda'/växlar, (medan) 'ett eko'/'en ton' alltid stannar/förblir (densamma) ... (så) 'kastades ... om'/omvandlades (hela tiden) levande på torrt land 'in i'/till levande i vatten, och simmande varelser steg över uppå jord/land. (Salomos Vishet 19:18a,19)

(Salomo sade:) "Eld var (hela tiden) stabil/varaktig i vatten av/’med anledning av’ den egna förmågan, och vatten glömde (hela tiden) (sin) släckande natur." (Salomos Vishet 19:20)

(Jesus, Syraks son, sade:) “De som helt och hållet lämnar Herren skall falla i, in i (lågan), och i dem kommer allt att brännas ut och må inte/förvisso ej slockna.” (Syr 28:23a)

(Babylonierna) kastade (Daniel) i, in i lejonens hål. (Bel och Draken v 31a, Theod)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Johannes Döparen sade:) “Varje träd som så ej gör/bär fin frukt skärs/huggs ut och kastas in i eld.” (Matt 3:10b)

(Herren sade till Sina lärjungar:) "Många skall tala till Mig i/på den där dagen, 'Herre, Herre, profeterade vi inte (i) Ditt namn, och (i) Ditt namn kastade ut många (א*) demoner, och (i) Ditt namn gjorde många förmågor/'förmågans gärningar'?' Och då skall Jag bekänna för dem att/: "Jag har aldrig någonsin haft kunskap om er.'" (Matt 7:22-23a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) "Frukta ej från dem som slår ihjäl kroppen men som ej förmår döda själen, men/utan frukta hellre Den som förmår fördärva och/både själ och kropp i Gehenna." (Matt 10:28)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Människans Son skall skicka bort Sina budbärare, och de skall samla ihop ut ur Hans rike alla stötestenarna och de som gör laglösheten, och de kastar (א*) dem in i eldens brännugn. (Matt 13:41-42a)

Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Falska ’kristusar’ och falska profeter skall resa sig upp … så att och/också - om förmöget/möjligt – de utvalda skall ledas (א,* א) vilse.” (Matt 24:24)

(Människans Son) skall faktiskt få fåren att stå ‘ut ur’/’med utgångspunkt från’ Hans rätta/högra (delar) men de små getabockarna ‘ut ur’/’med utgångspunkt från’ ’(delarna) av ett gott namn’/’de vänstra (delarna)’. ... (Och) Han skall tala till de som (är) ‘ut ur’/’med utgångspunkt från’ ’(delarna) av ett gott namn’/’de vänstra (delarna)’: ”Gå från/’bort från’ Mig, (de) (א,* א, B) som har förbannats (och är förbannade), in i den tidsålderslånga elden som har gjorts (och är gjord) redo för förtalaren och hans budbärare.” (Matt 25:33,41)

(Jesus sade:) “Många skall komma på/’för ... skull’ Mitt namn och säga att/: ’Jag är’ och skall leda många vilse.” (Mark 13:6)

Då de små demonerna hade kommit ut från människan, kom de in i, in i grisarna, och hjorden stormade nedifrån/nedför det branta stupet in/ner i sjön och ’kvävdes bort’/förkvävdes. (Luk 8:33)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Jag skall inunder/’i hemlighet’ visa er vem ni må frukta, * (א,*א) Den som efter det att döda har (rättslig) myndighet att kasta i, in i Gehenna. Ja, Jag säger er, ni må frukta Den här.” (Luk 12:5)

Då (Paulus) så hade skakat av sig det lilla vilda djuret in i elden, led han faktiskt ingenting dåligt. (Apg 28:5)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus sade:) ” Om – alltefter omständigheterna – en viss (person) ej må ha stannat i Mig, har han kastats utanför som kvisten och torkats/förtorkats. Och de/man leder/för den (א,*א) tillsammans (med andra kvistar) och kastar (dem) in i elden, och det bränns.” (Joh 15:6)

Och jag skådade ett litet vilt djur som steg upp ut ur havet (och) som hade tio horn och sju huvuden och uppå sina horn tio diadem och emot sina huvuden ett (P47; א,* א) hädelses/hädiskt namn. (Upp 13:1 eller 13:1b)

(Det andra lilla vilda djuret) gör stora tecken. Det må göra, för/så att och/också eld (må) stiga ned ut ur himlen ’in i’/till jorden inför människornas ögon. Och det leder dem som bor uppå jorden vilse på grund av de tecken som det gavs till det att göra inför det lilla vilda djurets ögon och säger till dem som bor uppå jorden att göra en avbild till det lilla vilda djuret, vilket (א,* א) har (såret av) ‘ett dolkslag’/’en dolkstöt’ och har levt/’kommit till liv’. (Upp 13:13-14)

Och det gavs åt (det andra lilla vilda djuret) att ge ande (åt) det (första) lilla vilda djurets avbild, för att det lilla vilda djurets avbild och/också må samtala. Och det kommer att (א,* א) göra, (så att) så många som – om alltefter omständigheterna – inte kommer att (א,* א) kasta sig ner inför det lilla vilda djurets avbild (för att hedra den), (att) de må dödas. (Upp 13:15)

(Det andra lilla vilda djuret) gör (så att) alla, de små och de stora och de rika och de utblottade och de fria och slavarna, ‘för att man må ge dem’/’att de må ges’ ett märke uppå sin rätta/högra hand eller emot sin panna. (Upp 13:16)

Och en annan budbärare, en tredje, följde dem och sade i/med en stor/hög röst: “Om någon kastar sig ner (i riktning mot) det lilla vilda djuret (för att tillbe det) och (i riktning mot) dess avbild (för att tillbe den) och tar ett märke uppå sin panna eller emot sin hand, skall han och/också dricka ut ur/av Guds lidelses vin, av det som är (och har varit) förenat/iskänkt outspätt i Hans vredes bägare. Och han skall plågas i eld och svavel inför heliga budbärares ögon och inför den lille Baggens ögon.” (Upp 14:9-10)

Och jag skådade * (א*) ut ur den falske profetens mun tre orena andar som om (P47, א*) (de var) grodor. (Upp 16:13)


Hembygdens predikan:

Från Hermons snöhöljda hjässa och Libanons källrika dalar skyndar Jordanfloden, ofta utför brant efter brant, ned till och in i sjön Gennesaret. Därifrån flödar hon åter, först mellan höga berg och sedan genom en vidsträckt dal, ”Jordandalen”, ned till Döda havet. Men vilken besynnerlig motsats! Gennesaret, denna härliga insjö, utmärker sig genom sin skönhet, sin klara vattenspegel, sina i synnerhet i vårens början blomstrande stränder samt även genom sin fiskrikedom. Döda havet åter avskräcker genom sin förfärande dysterhet. Vattenytan är blåsvart och vattnet bittert salt, varav det ofta använda namnet ”Salthavet”. De omgivande bergen äro svarta, såsom hade de bränts av eld. Ingen växtlighet upplyser stränderna. I djupet finns ingen fisk, icke ens ett skaldjur eller annat levande väsen. Tvärtom dödas fiskarna och annat levande som av Jordan föres ditin. ... Döda havet är den omättlige mottagaren och samlaren. Det tager allt vad det får men behåller det och förtär eller dödar det. Därigenom blir det till en förbannelse och pest för hela omgivningen. Inget levande väsen trives här, inga fåglar uppstämma här sin sång. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Pilgrims tillfälliga betraktelser s 240-241; Gennesaret och Döda havet eller ”Gud älskar en glad givare”)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

ca 2000 - ca 1900

Natten var en kista av svart eld. Bönens röda amenfärger begravde sig däri. (Nelly Sachs "Ännu hyllar döden livet" s 492)

“Levande kastade” är det speciella straff de båda får, därför att de såsom Satans redskap bar ansvaret för den stora förföljelsen av människorna och det sista upproret mot Gud. Jfr 4 Mos 16:30-33 (Kora och hans medbrottslingar blev omedelbart uppslukade av dödsriket). På detta sätt utgör de två en fasansfull kontrast till Henok och Elia, som blev direkt upptagna till himlen. (Olaf Moe "Johannes Uppenbarelse" s 241)

(Gamla Tegelbruket) var beteckningen på en station vid den smalspåriga järnvägen tjugo kilometer söder om Vorkuta. ... Vintern 1937-1938 började man från olika koncentrationsläger - tälten vid Syr-Jagas mynning, Kotjmas, Sivaja Maska, Uchtarka - dra samman trotskister och dessutom decister till Gamla Tegelbruket (ibland utan någon som helst rannsakning). Flera av de mest framstående hade gripits i samband med processer i Moskva (Stanislav Kosior, Sedov). Fram till april 1938 hade det samlats 1053 personer vid Gamla Tegelbruket. ... Den 22 april (1938) (datum är inte helt säkert; den 22 april var ju Lenins födelsedag) började man samla en fångtransport bestående av 200 man. ... Kolonnen marscherade på med gott mod. ... (Plötsligt) började kulsprutor smattra mot den svarta, marscherande kolonnen. ... I närheten fanns gropar uppgrävda ... dit liken släpades. ... Den 23 och 24 april sköts ytterligare 760 personer på samma plats och på samma sätt. ... 93 personer skickades tillbaka till Vorkuta. Dessa var ... uppenbarligen angivare och provokatörer. Så gick det till vid de största Kasjketin-arkebuseringarna. ... Kasjketin själv dekorerades 1938 med Leninorden som tack "för synnerliga meriter inför partiet och regeringen". Efter ytterligare ett år arkebuserades han i Lefortovo-fängelset. Det vore lögn att påstå att detta var något nytt i historien. A. B-v berättar om hur man arkebuserade vid Adak (en lägerplats vid Petjorafloden). Nattetid hämtades de oppositionella "med bagage" och fördes utanför barackzonen. ... Man stoppade en trasa i munnen på dem och bakband dem med rep. De bundna slängdes upp på fororna, 5-7 man på varje, och fördes till "Kullen" - lägerkyrkogården. Där tippades de ned i stora färdiggrävda gropar och begravdes levande. Inte av grymhet, nejdå. Utan därför att det visat sig vara betydligt lättare att handskas med levande - släpa dem, lyfta dem - än med döda. Detta arbete pågick i många nätter i Adak. (Alexander Solsjenitzyn "GULAG-arkipelagen 1918-1956 - Ett försök till konstnärlig studie" s 360-363)

Kristus blev upphöjd i himmelen (Fil. 2:9), Antikrist skall kastas i den brinnande sjön (Upp. 19:20). (Erich Sauer ”Den korsfästes triumf” s 137)

"Vad betyder det, som göres mot de döda, mot det, som göres mot de levande?" (sade Ung-Joel till Sven Elversson). " ... När jag tänker på att människor (under detta världskrig) far så fram mot varandra, att tiotusenden av unga karlar ligger utsträckta i havet, då vill jag bara gråta och skämmas. ... Jag, som tyckte, att du och dina kamrater hade handlat illa mot en död, jag har aldrig gjort något för att hjälpa en levande människa." (Selma Lagerlöf "Bannlyst" s 199; Ung-Joel)

Moses (till Kora, Datan och Abiram): Vi upphäven I er och knoten? Kora: Vi upphäver du dig över Herrans menighet? I gören allt för mycket, du och Aron; ty hela menigheten är helig och Herren är ibland dem. Moses: Herren varder kungörandes vilka honom tillhöra, vilken helig är och åt honom offra skall. Datan: Är det icke nog att du berövat oss det lovade landet för att dräpa oss i öknen? Skall du ännu därtill vara Herre över oss? Moses: Tagen Era rökpannor och kommen hitupp! Abiram: Vi komma icke! Moses (till folket): Däruppå skolen I märka att Herren mig sänt haver: Om I dön såsom alla människor dö, så haver Herren icke sänt mig. Men om Herren här gör annorlunda, så att jorden öppnar sin mun, och uppslukar dem med allt det de hava, att de levande fara neder i helvetet, så skolen I förstå att Kora, Datan och Abiram hava försmädat Herren! (Jorden rämnar; Kora, Datan och Abiram uppslukas i eld.) (August Strindberg "Genom öknar till arvland" s 56-57)

Den okände: "Jag råkade nyss min Sylvia! Jag väntade se allt det vackra goda hos barnet utslaget i blom hos jungfrun. ... Jag fann en vissen ros som tycktes ha blommat ut för tidigt ... Hennes barm hade sjunkit, hennes hår var marigt som ett vanvårdat barns, och hennes tänder voro ätna av mask ... Sörj därför icke! sörj icke den lilla, du kunde ha fått sörja den stora, som jag fått!" Damen: "Det är livet, alltså!" Den okände: "Ja! det är livet! Och därför går jag att begrava mig levande!" Damen: "Var?" Den okände pekar uppåt klostret: "Där uppe!" (August Strindberg "Till Damaskus III" s 306)


ca 1900 och tiden dessförinnan

Jag har det onda, och jag hatar det! Och vet Ni, skulle jag nu välja begrafning, ville jag brännas - lefvande, för att renas från det onda! Är jag ondare än andra? Nej! Men jag har haft orätt i att hämnas på demonerna som hade till mission att plåga mig fram till det goda! Det var min orätt! Men tro ej att de voro godare än jag! (August Strindberg "August Strindbergs brev XI maj 1895-nov 1896 s 294-295; brev 1 aug 1896 till Torsten Hedlund)

Lefvande insnöad utan ångbåt och jernväg hör jag intet från yttervä(r)lden. (August Strindberg "August Strindbergs brev VIII jan 1890-dec 1891" s 153-154; brev 12 jan 1891 till Axel Strindberg)

När ... jag i Nietzsche, den jag delvis anteciperat, fann hela rörelsen formulerad, tog jag in hans ståndpunkt, och ämnar nu allt framgent experimentera med den ståndpunkten för att se hvart den leder. Närmaste följden blef ett omätligt Kristushat, och derför älskade jag Voltaire, äfven i dennes egenskap af Der Aristokrat des Geistes. ... Huru djupt jag kommit in i min nya rigtning visar sig af min hänryckning öfver (Knut) Hamsuns bok om Amerika (Fra det moderne Amerikas Aandsliv) der alla de meningar jag lidit halfdöden för under de sista fem åren, äro öppet och frankt uttalade. Och nu synes mig som om jag endast tvungits ner till demokrati af masstrycket nerifrån och afundens tramp oppifrån. Född aristokrat, men aldrig haft råd och lägenhet visa det, ty det har varit lifsfarligt och är så än. Derför blir väl min lott att malas lefvande mellan de två qvarnstenarne - som allt hittills. (August Strindberg "August Strindbergs brev VIII jan 1890-dec 1891" s 26-27; brev 12 april 1890 till Georg Brandes)

Följande dag skulle jag brännas levande, emedan jag icke ville tro på nicaenska läran. Jag frågade hövligt den äldste, om icke deras milda lära hade något mildare straff för ett brott som mitt. Man svarade nej. ... Uffka, eller förre pastor Axonius, ... sändes ut att predika den politiska eller helvetesreligionen. ... Alla, som icke fått jord och icke ville arbeta åt andra, de skulle stekas levande i evighet. (August Strindberg "Svenska öden och äventyr 2" s 72-73,88; novellen "De lycksaliges ö" från 1890)

Menskan är här i Danmark nästan värnlös för jettedoggarne, af hvilka en nyligen uppätit en hel kökspiga lefvande på en bakgård (gråt öfver det!) och ändock petitionera hundegare med framgång för nosgrimmans afskaffande, som är obligatorisk i Tyskland! (August Strindberg "August Strindbergs brev VII febr 1888-dec 1889" s 73; brev 14 april 1888 till Verner von Heidenstam)

I utkanten av Philadelphia ligger ett stort fängelse kallat Östra Fångvårdsanstalten. Där råder ett strikt, hårt och hopplöst bestraffningssystem - isolering. Jag anser ett sådant straff, till sin verkan, är både gymt och felaktigt. ... Det är, tror jag, väldigt få av oss som har förmågan att inse vilken ohygglig tortyr och plåga denna avskyvärda typ av straff, som kan pågå år ut och år in, innebär för dem som utsätts för den. Om jag skall döma av vad jag själv har kunnat läsa i de plågades ansikten och försöker förstå vad de innerst inne känner, så är jag utan minsta tvekan övertygad om att bara de drabbade själva kan mäta djupet av sitt fruktansvärda lidande. Ett lidande av sådant slag som ingen människa borde ha rätt att straffa en annan människa med. Denna dagliga, skadliga påverkan på hjärnan är mångfaldigt värre än någon kroppslig tortyr, och eftersom dess fruktansvärda effekter inte är synliga för ögat eller lika lätta att konstatera som ett ärr på huden, och därför att dess sår inte blöder eller dess skrik icke hörs av människors öron, så avskyr jag det ännu mer - det är ett slags hemligt straff som den slumrande mänskligheten ännu inte är vaken nog att fördöma. ... Med en svart huva över huvudet förs fången som dömts till detta straff in i den cell från vilken han inte får gå ut förrän hela hans strafftid är avklarad. Han får aldrig något livstecken från hustru och barn, släktingar eller vänner; han får inget veta om födslar eller dödsfall. Han får endast möta fångvaktare - och aldrig någon annan. Han får inte ens höra en annan människas röst. Han är levande begraven. Hans namn, brott och strafftid är okända även för den fångvaktare som kommer med maten varje dag. (Charles Dickens "Intryck från Amerika" s 175-176; år 1842)

Djefwulen är ännu icke för alltid nedstörtad i sin fördömmelses pina, och blifwer det icke före yttersta dagen, då han ändtligen skall kastas från luften och jorden ned i helwetets afgrund och icke mer ansätta oss. Och då skall icke mera något moln eller täckelse wara emellan oss och Gud och Hans änglar. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 354 i kommentar till 1 Petr 5:6-11)

Vad som gjorde det djupaste intrycket på Andrij, var ... det fruktansvärda straff som (i kosacksamhället) utmättes för mord. Inför ögonen på mördaren grävde man en grop, sänkte ner honom levande i den, placerade ovanpå honom en kista, som innehöll den mördades lik, och började så skyffla jord över bådadera. Under lång tid såg han framför sig denna fruktansvärda bestraffningsritual, och i fantasin förföljdes han ständigt av denne man, som blivit levande begraven tillsammans med den gräsliga likkistan. (Nikolaj Gogol "Taras Bulba" s 193-194; skildrad tid: 1400-talet)


Att fortsätta med:

ca 2000 - ca 1800

Efter mötet med Jim Jones och de fruktansvärda händelserna i Guyanas djungler visste (Kurt Wallander) vad en bedragare var. En falsk profet med välkammat svart hår, som log med jämna vita tänder och som alltid omgav sig med ljus. Jim Jones hade fruktat mörkret. Många gånger hade han förbannat sig själv för att han inte redan då genomskådat den falske profeten som skulle förleda dem, inte leda dem, ut till en djungel där de också alla skulle dö. Alla utom han som hade kommit undan. Det hade varit det första uppdrag Gud hade gett honom. Han skulle överleva för att berätta för världen om den falske profeten. Han skulle predika läran om mörkret, det som skulle bli inledningen till det femte evangeliet, det han skulle skriva för att fullborda den heliga skriften. Också om detta hade han läst i Johannes andra brev, själva sluthälsningen: "Jag har mycket att säga er, men jag vill inte göra det med papper och bläck utan hoppas få komma till er och tala med er personligen, för att vår glädje skall bli fullkomlig." (Henning Mankell "Innan frosten" s 180-181)

Valparna slickade mina händer och var keliga. Busade . . . Jag blev tvungen att skjuta på mycket nära håll . . . En hundstackare . . . En svart pudel . . . Jag tycker fortfarande synd om den. Vi fyllde tippvagnen med (de döda hundarna som vi hade tvingats skjuta för att undvika en epidemi), med råge. Vi körde dem till en "gravkammare". . . . När vi hade tippat ned dem i gropen kom den där pudeln kravlande. Den kravlade och kravlade. Ingen hade någon patron kvar. Inget att ha ihjäl den med . . . Inte en patron . . . Vi sparkade ned den i gropen igen och vräkte på jord. Jag tycker fortfarande synd om den. . . . Det har etsat sig fast i minnet . . . Det där . . . Synd att ingen av oss hade en enda patron kvar. Vi kunde inte skjuta den där pudeln . . . Tjugo man . . . Och inte en enda patron fram mot kvällen . . . Inte en enda patron . . . (Chojniki Viktor Iosifovitj Vetzjikovskij (samt 'Andrej och Vladimir') "Tre monologer om 'gående stoft och talande jord' s 112-115; ur boken Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj; atomkraftverket i Tjernobyl havererade den 26 april 1986)

President Tombaibaye (i Tchad) ... störtades för två år sedan av militären. ... Fastän (han) var en bekännande kristen och även en tid kyrkoledare, hade han gripits av en fanatisk strävan att till varje pris återinföra gamla stamseder på bekostnad av kristna bruk, som han menade var uttryck för de vitas herravälde. Presidentens återupplivande av invigningsriter, som alla - oavsett religion - skulle genomgå, höll på att bli ödesdiger för den kristna kyrkan. Den som på detta sätt invigdes tänktes dö från det gamla livet för att uppgå i ett nytt liv, helt skilt från det förra. Många kristna föll för trycket, medan andra höll fast vid sin kristna tro. Genom militärrevolten stoppades tvånget med invigningsriter. Den upplevdes därför som en befrielse, inte minst av de kristna. ... (Bland de som drabbades av invigningsriterna var 13 pastorer som) hade begravts levande, då de vägrat att genomgå de okristliga riter man velat tvinga dem till. (Sigurd Ohlsson "Tchad - missionsland i Afrika" s 117-120; Svenska Alliansmissionens kalender för 1976)

Specialkommandot i krematorium 4 (i koncentrationslägret i Auschwitz gjorde) uppror omkring klockan 01.30 söndagen den sjunde (oktober 1944). ... Under tiden gjorde även specialkommandot vid krematorium 2 uppror mot SS och kastade en av sina vakter levande in i ugnarna. (Laurence Rees "Auschwitz - Den slutliga lösningen" s 317-318)

Sven mente alltid att man fick akta sig för svavelsjön. "Tror du säkert på att där ä en sådan nånstans?" frågade Spissen. "Ja, gu tror jag så", mente Sven. "Det var heligt jag svor. Mintro, en får passa sig så väl på den kanten så. ... Det har jag fått i mig en gång riktigt, när jag var helt ung. ... Hade en gång blivit smittad av spelpassionen i ett sexstyverstolvelag. Det gick en natt, och två nätter och tre, i juladagarna. ... När jag la mig om kvällen, så såg jag bara kort och kort. Då ble jag rädd, ska jag si dig. Och jag såg fan på sparknekt, precis, och sen så tyckte jag han stod i varenda hörna i drängahuset ... Men där var en förståndig ståstdräng, och jag visste mig ingen råd utan väckte han och sa hur de va ställt. Då leste han Fader Vår för mig, för själv var jag inte i stånd till å göra det ..." Nå, Spissen visste nog att en sådan fanns. Men den dära sjön? Och att det skulle vara precis svavel? "Jo, all-den-stund han finns, varför skulle han då inte ha sjön, både den och mied mer." "Na, na, di sier nej, somliga, nu för tiden. Di sier att han, skomagaregesällen, som predikar på läsemöten däroppe, att han tänker så ... Jo, jo, för aldrig hör di han tala ett ord om sådant. Så jag tror att det är bara skrämmeskudd. Och det har jag trod länge." "Det kan en osse märka på dig. Du är en hedning, Petter", sade Sven och talte ända in i örat på den andre, "det har du va'd i all din da." (Hans Larsson "Hemmabyarna" s 198-199; Religionerna)

Kingoyi (i belgiska Kongo) ligger alldeles vid gränsen till franska Kongo längst upp i norr i spetsen af en kil som där sticker upp. ... Folkets karaktär, religion, seder och lefnadsförhållanden hafva ännu ej undergått någon märkbar förändring. Visserligen äro de godmodiga som alla negrer, men de äro äfven rätt hårda och oböjliga. ... Folkets afguderi är mycket utprägladt. Tron på afgudarne och vidskepelsen är mycket stor. Nästan alla äldre män äro afgudapräster. De hålla orubbligt fast vid giftgifvandet trots stränga förbud af staten. Ibland begrafves äfven lefvande. (K.E. Laman "Kongobref"; bref från Mukimbunge daterat 1905-08-18; Jönköpings-Posten 1905-10-13)

En olyckshändelse, som lätt kunnat kosta ett människolif, inträffade i fredags på Söregårds mosse i Barnarp under pågående arbete därstädes med torfupptagning. Medan torfmaskinen som bäst var i gång rasade ett ganska mäktigt dylager ned öfver en ung arbetare vid namn Gustaf Carlsson från Åkers socken, hvilken blef bokstafligen begrafven af dy. Nu voro goda råd dyra. Medelst lämpliga verktyg lyckades man snart dela på den nedrasande massan och rädda ynglingen undan en annars oundviklig död. (Jönköpings-Posten 1904-06-20 "Begrafven af dy")

Nere vid Bäckabron (i Skillingaryd) mellan Åbron och Lagan fanns en plats på ängen där militären brände upp skräp som sänghalm o. dyl. Platsen kallades för den eviga elden eftersom det brann där hela somrarna. Det var en kär lekplats för oss pojkar (i början av 1900-talet). (Gunnar Blansch "Skillingaryd när seklet var ungt" s 9)

Minns du en sommarkväll, när solens brand så sakta slocknade i västanfjärdar, det hvita huset där på vikens strand, fördystradt af den mur, som det omgärdar? Bor här ej friden vid naturens barm? Är icke här, så skild från stadens larm, den lugna hamnen för en stilla lycka, som parkens sus och sköna blommor smycka? Nej, vandrare, som kom så glad i håg, du vänder härifrån bedröfvad åter. Så bitter är ej havets salta våg, som här den tår en namnlös smärta gråter. Här flämta skymd, och slocknad ej likväl, förnuftets lampa i en mänskosjäl; här trånar efter ljus i mörka banden den brutna, stoftomsnärda mänskoanden. Här är de lefvande begrafnes bo; men blott ett steg härifrån är kyrkogården, där inga drömmar störa grafvens ro och kvalen slumra under minnesvården. (Zacharias Topelius "Leonard Fahlander" s 156-157; det hvita huset = Lappvikens vårdanstalt för sinnessjuka, naturskönt belägen invid Helsingfors; dikten skriven 14 november 1870)

Då Manaura (höfdingen i Mangarisu) ännu var ung, hade en gång en hans broder uppväckt hans vrede. Då utgick från honom till Selembanga, där denne broder uppehöll sig, en befallning att begrafva honom lefvande. Hans halfbroder Manambalea, som då var en gosse om 7 eller 8 års ålder, måste därvid med en fackla lysa den man, som gräfde grafven i en mörk hydda. Därpå blef det arma offret tvingadt att med sina två hustrur stiga ned i gropen och blef så lefvande begrafvet. En sådan makt hade Manaura såsom "helig" höfding. Ingen vågade motsäga honom. Så hade denne mans lif varit en följd af grymheter och blodsdåd. (G. Kurze "Evangelii seger bland människoätarne på Tongoa" s 83)

Så kommer 1834 och i augusti det året kastar dödens ängel sin dystra skugga över Jönköping. . . . De flesta hann inte inom lasarettets väggar utan fick dö i de usla och mörka kåkarna på batmansbacken eller ute på öster och många stupade i rännstenen. . . . Saneringsivern var stor och man ville skyndsamt bli av med liken, och säkert jordades mången levande, som av vätskeförluster och utmattning inte kunde försvara sig eller göra motstånd. (Per Richardson "Länssjukvårdens historia under två sekler" s 27-28)


ca 1800 och tiden dessförinnan

Delvis samtidigt med trolldomsprocesserna i Dalarne pågingo häxprocesser i Bohuslän. Ensamt under året 1669 fälldes ett trettiotal dödsdomar. ... (En) olikhet var den, att man i Bohuslän brände häxorna levande, ända till dess Göta hovrätt i februari 1670 förbjöd ett sådant avrättningssätt, som inom gammalt svenskt rättsområde, så vitt man vet, förekommit blott en gång. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1660-1709" s 366)

"Svär mig", sade (Regina), "att ni är oskyldig till Dorthes död!" "Jag svär det", utropade jesuiten, "vid detta kors och vid den helige Loyolas ben. Må den fasta grunden brista under mina fötter och avgrunden uppsluka mig levande, om jag någonsin räckt denna kvinna en annan dryck än hälsans och läkedomens!" "Nåväl", sade Regina, "helgonen har hört er ed och tecknat ned den i domens bok." (Zacharias Topelius "Fältskärns berättelser - Stormaktstiden" s 114-116; Helgonens dom)

På ett värdshus i Wismar, vilket (några svenska sjöofficerare) brukade besöka, bodde en tysk, som uppträdde under den oskyldiga titeln osthandlare från Pommern. En afton, då vinet lossat hans tungas band, slunko emellertid ur honom några yttranden, som föreföllo svenskarne misstänkta. De inrapporterade dem till (Karl Gustav) Wrangel, och amiralen gav befallning, att tyskens saker skulle undersökas. Man fann då hos honom ett för en osthandlare något egendomligt resgods, nämligen två koffertar fyllda med svavel, beck, halm och krut samt därini ett urverk, så inrättat, att tolv timmar efter det verket satts i gång skulle det antända svavlet. "Osthandlaren" erkände, att en okänd man i Lybeck lovat honom 1,000 riksdaler, om han kunde få den ena kofferten ombord på Wrangels amiralskepp och den andra på hans viceamiralsskepp. Det tilltänkta nidingsdådet avstraffades efter tidens barbariska sed med att bränna brottslingen levande vid sakta eld. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1611-1660" s 373; Kriget med Danmark 1643-1645)

Här och där finnas i närheten af vattendrag svafvelådror, hvilka stundom fatta eld och utbreda sig vidt och bredt med flammor, som hota att ödelägga allt i omgifningen. Detta skådespel hafva invånarna på Island och i Skottland, hvilka båda land utmärkas af stark köld, tillfälle att se under ständigt tilltagande hetta. Äfven i södra Götaland, ej långt från staden Vexiö, ligger på en slätt en sjö med dybotten, hvilken på grund af sin hetta gör, att alla kokbara ämnen, som nedsänkas i densamma och sedan medelst ett snöre upphämtas, befinnas ögonblickligen eller på en kort stund kokta eller brända. Samma egenskap har visat sig hos en liknande insjö nära metropolen Nidaros i konungariket Norge, och detta i synnerhet af det skäl, att den midt i vinterkölden aldrig tillfryser. (Olaus Magnus "Historia om de nordiska folken" s 80; Om brinnande vatten)

Några lagar (i det medeltida Norden) stadgade stympning eller böteskompensation (för kvinnliga tjuvar), men i vissa var reglerna hårdare: kvinnan skulle "läggas kvick i jord", det vill säga begravas levande. Så står det skrivet i en mängd svealagar liksom i danska lagar. (Dick Harrison "Jarlens sekel - en berättelse om 1200-talets Sverige" s 91)

1239 lyste (påfven Gregorius IX) åter (kejsar) Fredrik II i bann och lade interdikt på alla platser, där kejsaren drog fram. Fredrik II svarade med att låta sin lärde och skarpsinnige kansler Peter de la Vigne affatta en skrifvelse till alla kristenhetens furstar, i hvilken påfven kallas en äregirig och vinningslysten präst och jämföres med den falske profeten i Upp. 19:20. Gregorius IX utsände till svar en ny rundskrifvelse, hvari han kallade kejsaren djuret från hafvet. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 853)

Vart åttonde år skulle (i Gamla Uppsala) det stora blotet hållas, en religiös högtid för alla svear. Det skedde i anslutning till vårdagjämningen. Vid detta blot offrades levande hundar, hästar och människor av manligt kön, och kropparna hängdes upp i en helig lund, där träden ansågs få gudomlig kraft som överfördes genom de offrade. ... Intill templet skall också ett träd av okänd art ha funnits som var grönt hela året, och där fanns även den källa i vilken man offrade en levande människa. (Bertil Nilsson "Sveriges kyrkohistoria - Missionstid och tidig medeltid" s 39)

Hinnomdalen, Ge Hinnom, var det mycket omtalade gehenna – ett dystert namn. Där kastade man självdöda djur och allsköns orenlighet, som förtärdes av en eld som alltid underhölls. Detta hemska ställe var en bild av helvetet; dess eld gällde efter Jesaja som en symbol för den eviga elden. Man drog sig för att vistas där när natten fallit på. (Henry Daniel-Rops "Dagligt liv i Palestina på Jesu tid" s 75)

Vestalerna (i Vesta-templet på Forum Romanum i Rom), sex till antalet, var det kvinnliga prästerskap som ansvarade för templet och elden. De valdes i unga år och tjänstgjorde sedan i 30 år innan de ”pensionerades”. Vestalerna levde i celibat under sin tjänstgöringstid, men kunde gifta sig därefter. Om en vestal bröt sitt celibatlöfte följde dödsstraff. Eftersom en vestals blod inte fick utgjutas verkställdes avrättningen genom att personen i fråga begravdes levande. (Anders Runesson ”Kvinnor, män och makt i det antika samhället och i den tidiga kyrkan” s 139)

Det är eld i allting, sade gamle Heraklit, och det är märkvärdigt att se, hur ofta denna tanke ånyo kommer fram. Den tog ju först och främst om hand av den stoiska skolan och levde vidare med den. Där var den alltså allvarlig filosofi. På annat håll må den ha varit blott liknelse och tankelek. ... Se till exempel på den nyplatonska skolan. Den lärde ju icke att allt var eld. Långt bortom både eld och ande och allt vad människor kunna tänka sig fanns det outsägliga Ena, i vilket vi alla leva och hava vår varelse. Men när Plotinus skulle tala om det, fann han intet annat att likna vid än Solen. ... Ur Solen, Det Ena, strömmar allt annat ut. Vi och allt som finns äro strålar och gnistor ur dess outtömlighet. Där ha vi det sjudande eldhavet från Herakleitos. Varför just eld? Väl därför att den är den andligaste av elementen; emedan massan där har förbrunnit och väggarna mellan varelserna där ha smält ner och man alltså lättare på det viset kan fasthålla Plotinos tanke att alla själar äro en och samma. (Hans Larsson "Eld" s 52-53; oktober 1934)


Egna kommentarer och funderingar:

Lägg märke till skillnaden mellan de som kasta sig ner inför det lilla vilda djurets avbild för att hedra det (Upp 13:15) och de som kasta sig ner i riktning mot det lilla vilda djurets avbild för att tillbe det (Upp 19:20).

I kombination med vatten är elden mer aktiv. Jfr Salomos Vishet 16:17-19.

Eldens sjö kan jämföras med Döda havet, där en gång Sodom och Gomorra låg (jfr 1 Mos 19:24-25 samt ”Hembygdens predikan”).

Angående ”den falske profeten ... som hade gjort tecknen inför (det lilla vilda djurets) ögon”, se också Upp 13:13. Angående ”eldens sjö som brinner i/med svavel”, se också Upp 14:10b. Angående ”ledde dem vilse som hade tagit det lilla vilda djurets märke”, se också Upp 13:14,16; 14:9-10a. Angående ”dem som kastade sig ner i riktning mot dess avbild (för att tillbe den) (א*)”, se också Upp 13:15; 14:9-10a.


Grekiska ord:

limnê (sjö) (i NT + ett exempel i Apokryferna) 2 Mack 12:16; Luk 8:33 - Luk 5:1-2; 8:22-23; Upp 20:10,14-15; 21:8.


Ytterligare studier: 1 Mos 19:24; 2 Mos 3:2; 4 Mos 16:30-32; 5 Mos 13:1; Ps 18:8(9); 50:3; 97:3; Jes 27:1; Jer 19:13; Hes 38:22; Dan 3:19-21; Tobit 14:10; 2 Mack 9:9; 10:36; Salomos Vishet 5:6; Syr 16:6; Asarjas bön v 23; De tre männens lovsång v 65; Matt 5:22,29; 6:30; 13:47,50; 18:9; 21:21; Mark 9:22,42; 11:23; Luk 3:9; Joh 15:6; Upp 13:12,17; 20:10,14; 21:8.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-08-08; 2012-07-26; 2015-10-20)

Till sidans topp

19:21 Och resten dödades i/med det stora svärdet av/hos Den som satt uppå hästen, (med) det (svärd) som hade kommit ut, ut ur Hans mun, och alla fåglarna utfodrades ut ur/av deras kött(plural)/köttbitar.

Ord för ord (27 ord i den grekiska texten): och '-en rest'/resten dödades i/med det stora-svärd (av)-den sittande uppå '-en häst'/hästen (med)-det-(svärd) havande-kommit-ut ut-ur '-nen mun'/munnen hans, och alla '-na fåglar'/fåglarna utfodrades ut-ur '-en kött'/kötten deras.


1883: Och de öfriga blefvo dräpta af den, som satt på hästen, med det svärd, som utgick från hans mun, och alla fåglarna blefvo mättade av deras kött.

1541(1703): Och de andre wordo dräpne med hans swärd, som satt på hästen, det utu hans mun gick; och alle foglar wordo mättade af hans kött.

LT 1974: Och hela deras armé dödades av det skarpa svärdet som finns i munnen på honom, som rider på den vita hästen. Och alla himlens fåglar åt sig mätta av deras kött.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Psalmisten sade till Herren:) “Jorden utfodras/bespisas från Dina gärningars frukt.” (Ps 104:13, Grekiska GT)

(Visheten sade:) “Jag kom ut från en högstes mun.” (Syr 24:3a)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Många har fallit i en dolks mun.” (Syr 28:18a)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Stora svärd som utverkar rättvisa ’in i’/’avsedda för’ gudlösas tillintetgörelse (har skapats ‘in i’/’med syfte på’ ett utverkande av rättvisa). (Syr 39:30b)


Den Senare Uppenbarelsen:

Resten ... var oförskämda (mot kungens slavar), och de dödade (dem). (Matt 22:6)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Babylon) har blivit en boning av/för små demoner och ’en vakt’/’ett fängsligt förvar’ av/för varje oren ande och ’en vakt’/’ett fängsligt förvar’ av/för varje fågel som är oren och som har varit (och är) hatad/förhatlig. (Upp 18:2b)

Och ut ur Hans mun går det ut ett skarpt stort svärd, för att Han må slå till nationerna i/med det. (Upp 19:15a)

Och jag skådade en annan (א,* א) som stod i solen, och han utropade/ropade i/med stor/hög röst och sade till alla fåglarna som flögo i/på himlens mitt: ”Kom hit, leds/förs tillsammans in i/till Guds stora huvudmåltid, för att ni må äta kött(plural)/köttbitar av kungar och kött(plural)/köttbitar av ledare för ettusen (man) och kött(plural)/köttbitar av stabila/starka och kött(plural)/köttbitar av hästar och av de som sitter emot (א,* א, A) dem och kött(plural)/köttbitar av alla, både av fria och slavar och av små och av de (א,* א) stora.” (Upp 19:17-18)

Och jag skådade det lilla vilda djuret och jordens kungar och deras arméer som leddes/fördes (och hade letts/förts) tillsammans (för) att göra/fullgöra kriget ’i sällskap med’/emot Den som sitter uppå hästen, och ’i sällskap med’/emot Hans armé. (Upp 19:19)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående “det stora svärdet ... som hade kommit ut, ut ur Hans mun”, se också Upp 19:15. Angående ”alla fåglarna utfodrades ut ur/av deras kött(plural)/köttbitar”, se också Upp 19:17; 19:18. Angående ”Den som satt uppå hästen”, se också Upp 6:2ba och 19:19.


Ytterligare studier: Hes 14:17; Joh 6:51-58.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-08-08; 2012-07-26; 2015-10-20)

Tillbaka till Start

Valid XHTML 1.0 Strict      Valid CSS!