Till kapitellistan

Artonde kapitlet
snabbnavigation till verserna:
1 | 2a | 2b | 3a | 3b | 4 | 5 | 6 | 7a | 7b | 8a | 8b | 9 | 10a | 10b | 11 | 12a | 12b | 13a | 13b | 14 | 15 | 16 | 17 | 18 | 19a | 19b | 20 | 21a | 21b | 22 | 23a | 23b | 24


18:1 Efter de här tingen skådade jag en annan budbärare som steg ned ut ur himlen (och) som hade stor (rättslig) myndighet. Och jorden gavs ljus ut ur/av hans härlighetsglans.

Ord för ord (20 ord i den grekiska texten): Efter de-här-(tingen) skådade-(jag) en-annan budbärare stigande-ned ut-ur '-n himmel'/himlen havande (rättslig)-myndighet stor, och '-en jord'/jorden gavs-ljus ut-ur '-en härlighetsglans'/härlighetsglansen hans.


1883: Därefter såg jag en annan ängel nedstiga från himmeln, som hade stor makt, och jorden vardt upplyst af hans härlighet.

1541(1703): Och sedan såg jag en annan Ängel komma neder af himmelen, den stora magt hade; och jorden wardt upplyst af hans klarhet.

LT 1974: Efter allt detta såg jag en ängel, som kom ner från himlen med stor makt, och jorden lystes upp av hans härlighet.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(David sade:) “Herren (är) mitt upplysande.” (Ps 27:1a, Grekiska GT)

(Profeten sade:) “Skåda, Israels Guds härlighetsglans kom (hela tiden) ... i riktning mot uppstickanden/öster ... och jorden lyste ut/fram i en ring från (Honom) som glans från härlighetsglansen.” (Hes 43:2, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

En Herrens budbärare stod nära (herdarna), och Herrens härlighetsglans lyste runt omkring dem. (Luk 2:9a)

(Jesus sade till folkskaran:) "Om så hela din kropp (är) ljus, och ej har någon mörk del, kommer den att vara helt ljus, som när en lampa – alltefter omständigheterna – må ge dig ljus (med) ljusstrålen." (Luk 11:36)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Ljuset) var (hela tiden) det sanna ljuset, som ger ljus åt varje människa som kommer in i utsmyckningen/'den utsmyckade världen'. (Joh 1:9)

Ingen har stigit (och stiger) upp in i himlen ’om ej’/utom Den som har stigit ned ut ur himlen, Människans Son. (Joh 3:13)

Den här är det brödet som stiger ned ut ur himlen, för att en viss (person) må äta ut ur/av det och ej dö. Jag är det levande brödet, det som har stigit ned ut ur himlen. Om – alltefter omständigheterna – någon må äta ut ur/av Mitt (א,*א) bröd, skall Han leva in i (den kommande) tidsåldern. (Joh 6:50-51a)

Det här är det brödet som stiger (P66, א*) ned ut ur himlen (P66, א,* א), inte ‘helt och hållet’/precis som fäderna åt och dog. Den som tuggar det här brödet skall leva in i (den kommande) tidsåldern.” (Joh 6:58)

Emot (pelaren) skall Jag skriva Min Guds namn och namnet av/på Min Guds stad, det nya Jerusalem, det som stiger ner ut ur himlen från Min Gud, och Mitt namn, det nya. (Upp 3:12b, "Filadelfia")

Efter de här tingen skådade jag, och skåda, en dörr som var (och hade varit) öppnad i himlen. (Upp 4:1a)

Och jag skådade en annan budbärare som steg upp från ‘en sols uppstickande’/öster, som hade en levande Guds sigill. (Upp 7:2a)

Och den fjärde budbäraren lät sin basun ljuda. Och tredjedelen av solen slogs och tredjedelen av månen och tredjedelen av stjärnorna, för att tredjedelen av dem måtte fördunklas och (att) dagen ej måtte ’föras till’/ge ljus (under) tredjedelen av den och natten likaså. (Upp 8:12)

Och rök steg upp ut ur brunnen, som en stor brännugns rök. Och solen fördunklades (א,*א) och luften * (א*). (Upp 9:2)

Och jag skådade en annan stabil/stark budbärare som steg ned ut ur himlen, som/’och han’ var (och hade varit) höljd i ett moln. (Upp 10:1a)

Och draken hade gett (det lilla vilda djuret) sin förmåga och sin tron och en stor (rättslig) myndighet. (Upp 13:2b)

Och den femte hällde ut sin skål emot det lilla vilda djurets tron. Och det blev/inträffade, (att) dess rike ’varande (och havande varit)’/’var (och hade varit)’ förmörkat. (Upp 16:10a)


Egna kommentarer och funderingar:

I Upp 7:2a skådade Johannes en annan budbärare stiga upp, nu ser han (i ett återställelseperspektiv?) en budbärare stiga ned.

Angående ”Efter de här tingen skådade jag”, se Upp 4:1a. Angående ”en annan budbärare som steg ned ut ur himlen”, se Upp 10:1a. Angående ”som steg ned ut ur himlen”, se också Joh 6:45-51a. Angående ”stor (rättslig) myndighet, se Upp 13:2.

Angående möjligheten att den här budbäraren skulle vara den sjunde budbäraren med Guds lidelses sjunde skål, se Egna kommentarer och funderingar till Upp 16:17.


Ytterligare studier: Ps 43:4; Hes 1:28; 10:4; Joh 1:5,14; 8:12; Apg 12:7; Upp 17:1,7; 21:23; 22:5.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-31; 2012-07-23; 2015-10-04; slutlig version 2018-08-07)

Till sidans topp

18:2a Och han utropade (med) (א,*א) stabil/fast röst och sade: ”Hon har fallit * (א,*א), det stora Babylon!”

Ord för ord (9 ord i den grekiska texten Sinaiticus): och (han)-utropade (med)-stabil röst sägande: (hon)-föll Babylon det stora.


1883: Och han ropade med stark röst och sade: Fallet, fallet är det stora Babylon.

1541(1703): Och han ropade med magt och höga röst, sägandes: Fallen, fallen är den store Babylon.

LT 1974: Han ropade: ”Det stora Babylon har fallit.”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Basunens framstigande/frambringande röster/ljud blev (hela tiden) oerhört stabilare/starkare. (2 Mos 19:19a, Grekiska GT)

(David sade:) “Herrens röst (är) i/med stabilitet.” (Ps 29:4a, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Anstiftarna) var inte stabila/starka (nog) att ta på/’tag i’ (Jesus) (genom) Hans ord ’mitt emot folket’/’i folkets närvaro’. (Luk 20:26a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Och jag skådade en stabil/stark budbärare som kungjorde i/med en stor/hög röst. (Upp 5:2a)

Han utropade/ropade (med) stor/hög röst, precis som ett lejon bölar, och när han hade utropat/ropat * (א*) samtalade sju åskdunder (med sina) 'av själva'/egna röster. (Upp 10:3)

Och en annan * (P47, א*), en andra, följde, som sade: ”Hon har fallit * (א,* א), det stora Babylon, som ger (och har gett) alla nationerna att dricka ut ur/av sin otukts lidelses vin. (Upp 14:8)

Och den stora staden blev ‘in i’/till tre delar, och nationernas städer föll. Och det stora Babylon ’koms ihåg’/’blev ihågkommet’ inför Guds ögon (till) att ge henne en (א,* א) bägare av vin av * (א,* א) vredens lidelse. (Upp 16:19)

Kvinnan som du skådade är den stora staden, den som har ett rike/kungavälde uppå/över jordens riken (א,* א). (Upp 17:18)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående “Hon har fallit, det stora Babylon!”, se Upp 14:8.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-31; 2012-07-23; 2015-10-05; slutlig version 2018-08-07)

Till sidans topp

18:2b Och det har blivit en boning av/för små demoner och ’en vakt’/’ett fängsligt förvar’ av/för varje oren ande och ’en vakt’/’ett fängsligt förvar’ av/för varje fågel (som är) oren * (א,*א) och som har varit (och är) hatad/förhatlig ...

Ord för ord (16 ord i den grekiska texten): och (det)-blev (en)-boning (av)-små-demoner och (en)-vakt (av)-varje ande oren och (en)-vakt (av)-varje fågel oren och havande-varit-(och-varande)-hatad


1883: ... och det har blifvit en boning för onda andar och ett tillhåll för alla orena andar och ett tillhåll för alla orena och vederstyggliga fåglar ...

1541(1703): ... och är worden djeflaboning, och alla orena andars behåll, och alla orena och ohyggeliga foglars behåll.

LT 1974: Hon har blivit en håla för onda andar, ett tillhåll för demoner och alla slags onda andar ...


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Mose sade till Israel:) “Ni skall inte äta varje/någon oren fågel. Och de här skall ni inte äta från dem: ’Örnen ...’” (5 Mos 14:11-12a, Grekiska Gt)

(David sade till Gud:) “Häll ut din vrede emot (mina motståndare), och låt din vredes lidelse ta ner dem. Låt deras boställe bli öde. Låt ej den som bor vara i deras tältboningar.” (Ps 69:24-25 eller 69:25-26, Grekiska GT)

(Psalmisten sade: “I det ödelagda området) fann (Israel) inte en väg av/till en ’bonings stad’/’en stad att bo i’.” (Ps 107:4b, Grekiska GT)

(Profeten sade:) “Små demoner skall dansa (i Babylons bostäder).” (Jes 13:21b, Grekiska GT)

(Profeten sade:) “Fåglar skall bo i (Edoms land) ... och små demoner skall (vara där).” (Jes 34:11a,14a, Grekiska GT)

(Herren sade:) “Från himlens flygande varelser ända till husdjuren stod (Jerusalem) ‘ut ur sig själva’/övergivet. De har avvikit (ut ur Jerusalem). Och Jag skall ge/göra Jerusalem ... ‘in i’/till en drakars boning.” (Jer 9:10b-11a, Grekiska GT)

Detta är vad Herren, Herren säger (till Jerusalem): “Skåda, Jag ’ger ... till sidan av’/överlämnar dig ’in i’/i händer av dem som du hatar.” (Hes 23:28a, Grekiska GT)

(Baruk sade: “Staden till dem som är fiender till Jerusalem) skall (be)bos av små demoner. ...” (Baruk 4:35b)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till de skriftlärda och fariseerna:) “När – alltefter omständigheterna – den orene anden må komma ut från människan, 'kommer ... igenom'/passerar den genom platser utan vatten och söker vila och finner inte.” (Matt 12:43)

(Jesus sade till folkskarorna:) “Då de flygande varelserna hade kommit, åt de och/också (א,* א) ner/upp (utsädet).” (Matt 13:4b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Många skall ‘fås att snava’/snava, och de skall ’ge varandra till sidan av’/’överlämna varandra’ in i betryck (א,* א).” (Matt 24:10b)

(Människan med en oren ande) hade (hela tiden) boplatsen i/bland gravarna. (Mark 5:3a)

(Josef och Maria ledde/förde upp Jesus till Jerusalem) (för) att ge ett offer enligt det som är talat (och har talats) i Herrens lag: “Ett par turturduvor eller två fågelungar/unga duvor.” (Luk 2:24)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Hur mycket hellre/mer ’för ... alltigenom’/annorlunda är (inte) ni av/’jämfört med’ de flygande varelserna.” (Luk 12:24b)

(I ett linneplagg var) ... himlens flygande varelser. En röst blev/kom i riktning mot (Simon Petrus): “Då du har stått upp, Petrus, offra och ät.” Men Petrus talade: ”Ej alls, Herre, eftersom jag inte heller någonsin har ätit varje/något gemensamt och orent.” (Apg 10:12b-14)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Det här har du, att du hatar nikolaiternas gärningar, vilka och/också Jag hatar. (Upp 2:6)

Skåda, förtalaren står i begrepp att kasta (några) ut ur/av er in i vakt/’fängsligt förvar’, för att ni må prövas, och ni skall ha betryck (i) tio dagar. (Upp 2:10a, ”Smyrna”)

(De orena andarna) är andar av små demoner, som gör tecken, (vilka) (P47, א*) går ut emot/till hela (den bebodda) världens kungar, (för) att leda/föra dem tillsammans in i kriget av/på Guds, den Allsmäktiges, stora dag. (Upp 16:14)

Och de tio hornen som du skådade och det lilla vilda djuret, de här skall hata skökan, och då hon har ödelagts/övergetts (och ödeläggs/överges), skall de och/också göra henne naken. (Upp 17:16a)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

"Gud vet vad du har för själ", (sade Aljosjas mor till sin son). "Åh, Aljosja lilla, dina avundsamma ögon har fördärvat dig. Du är så bra på alla sätt: du har både ett gott förstånd och är vacker och är den bäste bland köpmän, men du är inte som en människa! Du är ovänlig, du småler aldrig, säger aldrig ett gott ord, och du är lika obarmhärtig som ett vilddjur ... Titta bara, en sådan uppsyn! Och vad folk säger om dig är så att man kan gråta åt det! ... ... Din kvarn är som en förbannad plats ... Unga pojkar och flickor är rädda att komma i närheten av den, alla skapade varelser drar sig undan från dig. De har inte några andra namn för dig än Kain och Herodes ... Var du sätter ner din fot, där växer inte gräset, och var du andas, där flyger inga flugor. Jag hör inget annat än: 'Åh, om bara någon snart ville slå ihjäl eller straffa honom!' Hur är det inte för en mor att höra allt detta?" (Anton Tjechov "Vid kvarnen" s 130)

En smutsig gata (i New York) leder mig och poliskonstapeln fram till ett torg med förfallna hus som har skeva, söndriga trätrappor på utsidan. ... Nu öppnar vi dörren till ett av vindsvåningens många kyffen. ... Det är som om domedagen var nära och alla hemska gravar låtit sin döda slippa loss/komma upp. Hit till dessa kyffen, där hundar skulle yla om de tvingades in, kommer kvinnor, män och barn för att sova och tvingar råttorna att leta rätt på bättre husrum. ... Här är husen förfallna; genom stora hål i väggarna ser man in på andra förfallna hus, som om det inte fanns något annat än ruiner att betrakta i denna tillvaro av synd, elände och skam. (Charles Dickens "Intryck från Amerika" s 169-170; år 1842)

Det ligger ett oblitt öde över denna sköna gård (på Borg). ... Vore jag herre till Borg ... skulle jag en stormig natt låta elden nalkas de buktande träväggarna och låta den förhärja allt, så att inte människor mer måtte lockas att bo i olyckans hem. Sedan skulle ingen få beträda denna dömda plats, endast kyrktornets svarta kajor skulle få grunda ett nybygge i den stora skorstensmuren, som svärtad och hemsk reste sig över den öde grunden. Dock skulle jag helt visst ängslas, när jag såge lågorna slå samman över taket ... På lågornas blåa toppar skulle jag tro mig se störda vålnader sväva. (Selma Lagerlöf ”Gösta Berlings saga” s 176-177; Ebba Dohnas historia)


Att fortsätta med:

ca 2000 - ca 1950

Jag har glömt att tala om att vi bodde i själva Pripjat, alldeles intill reaktorn. Fortfarande ser jag det framför mig: det intensiva, hallonröda skenet, reaktorn var liksom upplyst inifrån. Det var inte en vanlig eldsvåda utan något slags luminiscens. . . . Jag är med i kyrkokören. Läser Bibeln. Jag går i kyrkan därför att det bara är där man talar om ett evigt liv. Där får människan tröst. Det är ord som man längtar efter att höra men som man inte hör någon annanstans. Jag drömmer ofta att jag går med min son genom det soliga Pripjat, stora rosenrabatter . . . Jag var så ung och min son liten . . . Jag älskade honom Men jag har glömt all rädsla . . . Som om jag bara var en åskådare. (Nadezjda Petrovna Bygovskaja "En monolog om vad vi inte visste: att döden kunde vara så vacker" s 163,165; ur boken Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj; atomkraftverket i Tjernobyl havererade den 26 april 1986)

Jag hade aldrig ägnat mig åt foto -men så började jag plötsligt ta bilder. Jag hade kommit över en kamera av en slump. Jag tänkte ta bilder för husbehov. Men det har blivit mitt yrke. Jag kunde inte skaka av mig de känsloupplevelser jag hade fått, och det var inga kortlivade kval utan en hel själshistoria. Förstår ni? (Medan han talar lägger han ut foton på bordet, på stolarna och fönsterbrädet. En gigantisk solros, stor som en skrindas hjul. Ett storkbo i en ödeby. En enslig bykyrkogård med en skylt vid ingången: "Hög strålning. Inträde och infart förbjudes." En barnvagn på gården till ett hus med förspikade fönster, på den sitter en kråka som ovanför sitt bo. En uråldrig plog av tranor drar fram över vildvuxna åkrar . . . ) Folk frågar: "Varför tar du inte färgbilder?" Men Tjernobyl är ju något svart ("tjerno") som har hänt ("byl") . . . Några färger finns inte. (Viktor Latun "En monolog om att man behöver foga något till vardagen för att kunna förstå den" s 198; ur boken Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj; atomkraftverket i Tjernobyl havererade den 26 april 1986)

Gråsparvarna försvann från vår by . . . Det var året efter haveriet . . . De låg döda överallt, i trädgårdarna, på asfalten. Man grävde ner dem och forslade bort dem i containrar med löv. Det året fick man inte bränna löv, löven var radioaktiva. Man grävde ner dem. Efter två år dök sparvarna upp. Vi blev glada och ropade till varann: "Jag såg en sparv i går . . . De har kommit tillbaka . . . " Ollonborrarna försvann. De syns fortfarande inte till. De kommer kanske tillbaka om hundra eller tusen år, säger vår lärare. Jag får inte se det. ("En barnkör" s 238-239; ur boken Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj; atomkraftverket i Tjernobyl havererade den 26 april 1986)

I skolan skröt jag med att pappa hade kommit hem från Tjernobyl, han hade varit sanerare och hjälpt till med att rensa upp efter haveriet. En hjälte! Grabbarna var gröna av avund. Efter ett år blev pappa sjuk . . . Vi gick genom sjukhusparken . . . Och för första gången började han prata om Tjernobyl . . . De hade arbetat alldeles i närheten av reaktorn. Han kom ihåg att det var lugnt och stilla och vackert där. Samtidigt hände något. Trädgårdarna blommade. Men för vem? Folk hade lämnat byarna . . . När de åkte genom staden Pripjat hängde det tvätt på en balkong och det stod blomkrukor där. I en buske stod en brevbärarcykel och väskan full med tidningar och brev. Och på den fanns ett fågelbo . . . Pappa mindes och mindes . . . Sista gången vi kom hem från sjukhuset sa han: "Om jag får leva så blir det ingen kemi eller fysik mer för min del. Jag slutar på fabriken och blir herde . . . " Mamma och jag blev ensamma kvar. Jag tänker inte börja på tekniska högskolan som mamma drömmer om. Pappa studerade där . . . Jag har en lillebror. Han tycker om att leka Tjernobyl. Han bygger skyddsrum och öser sand över reaktorn. Han var inte född när det där hände . . . ("En barnkör" s 240-241; ur boken Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj; atomkraftverket i Tjernobyl havererade den 26 april 1986)

Snart sagt alla tänkande nutidsmänniskor sörjer över fördärvad natur, förorenad eller skadad miljö. ... På min födelsegårds odlade tegar och mossar, där jag som barn gick med syskonen och lejt folk i skördebestyr, potatisplockning etc., där växer idag mogen barrskog och dito av björk! Stundom så igenvuxen av sly och ungskog, att man inte kan tränga sig fram utan att bli sönderriven i ansikte och på händer ... Och ändå var det inte mer avlägset än på 1920-talet. Så fort går utvecklingen då den går - kräftgång. ... Jag vet ödegårdar där inte ens ugglorna bor längre och där gökropen tystnat i hagar och hult som förr hölls öppna av betande boskap, men som nu är förbuskade och med barrskog som dominerar. (Helga Lindberg "'Nu blommar andra blommor'" s 135-137)

Min tunga rörde sig, ett avstannande gångjärn. Jag sa till henne, "Vad ska det bli av oss?" Och såsom bortglömt vatten i en brunn kan darra Vid en tidig explosion Eller en spricka uppstå i en gavel, Började hon tala. "Jag tror att hela vår existens kommer att förändras. Hundar i belägring. Återfall till ödledjur. Myror. Såvida inte förlåtelsen får nerv och röst, Såvida inte det hjälmprydda och blödande trädet Kan grönska och öppna knoppar som barnhänder Och den otäcka magman kläcka Ljusa nymfer ... Mitt folk tänker på pengar Och talar om vädret. Oljeriggar invaggar deras framtid I enstaka hagalna förstävar. Tystnaden Har gått i stim i trålarnas ekolod. Marken som vi lyssnat till så länge Är hudflängd eller förhärdad, och dess inälvor Övertäckta av ett ogudaktig järtecken. Vår ö är full av tröstlösa ljud." (Seamus Heaney "Triptyk" s 11; Sibylla; vår ö = Irland)

Hur kommer Sverige att se ut om t. ex. 20 år (d.v.s någon gång i mitten av 1990-talet)? . . . Jag har en skräckvision av framtidens Sverige: Jag ser igenlagd, ofruktbar åkerjord, döda marker, marker utan grönska. Jag ser vatten utan fisk, utan något liv, skogar utan vilda djur, utan fågelsång, stumma majkvällar utan taltrast och bofink. Jag ser gråa höstar med en ensam kråka flygande över gamla döda bondefält, där ingen nyuppkommen råg längre lyser upp med sin gröna brodd, där ingen säd mer sticker upp ur strånas ljus. Och människorna som bor i detta land får aldrig mer höra en fågel kvittra från ett träd, aldrig se en fisk slå i en bäck, en ström eller en sjö, aldrig se en hare hoppa över en glänta, aldrig vandra genom marker, där levande, rörliga varelser möter dem på stigarna. (Vilhelm Moberg "Mordet på landskapet" s 80)

"Att fortsätta med 666 när ni har fått veta det här om barnen (och deras allergier), det är orätt, Mikael. Det är synd!" Den gamle frikyrkosångarens röst var en kondor som fick luft under vingarna efter år av fångenskap. ... "Man kan inte leva bara för att tjäna Mammon. Då blir man till slut inget annat än en varg bland vargar. Vänd om medan det är tid, Mikael. ... Det är något ont förknippat med den här drycken, det har jag anat länge. Fortsätter du att tillverka den, kommer din själ att dö och ditt fina direktörsrum blir bara en vitmenad grift fylld av stank och orenlighet." (Tore Zetterholm "666" s 150)

Fatty började deklamera Erns dikt från början, men han stannade inte där den tog slut. Nej, han fortsatte precis som om resten hade stått nedskriven i Erns svarta bok. Det var inte underligt att Ern stirrade häpet på honom. Så här löd det: "Ett gammalt vackert hus, som förr var fullt av folk, stod övergivet nu, förfallet, tomt och öde. Men jag förstod dess tal: 'Nu alla övergett mig, nu äro rummen nakna och ingångsporten låst och alla mina fönster, som blinda ögon stirra. Alls ingen skorsten ryker, alls inga rosor blomma, som förr mot mina väggar. Det enda som är kvar är murgrönan, som klänger och sveper mig som i en grön och vacker schal. En gång i tiden hette jag också Murgrönsvillan, men nu är allt förfallet, själv är jag en ruin. Det enda som skall leva när jag är stoft och aska, och även då skall svepa mig i sin gröna schal, är murgrönan som klänger och lever genom sekler med ständigt gröna blad.'" (Enid Blyton "Mysteriet med tjuvgömman" s 38-39)

Domprosten Jonathan Swift reste över Holyhead år 1727 och ansåg att det var "en eländig, torftig, tröstlös plats". År 1824 for Thackeray över "det dystra Anglesey till det dystra Holyhead". Just denna dag har de orätt, men man kan föreställa sig hur det är här på vintern. Nedanför våra fötter har vi klippkusten och där bryter det vitt. Nere på en holme ligger fyren och dit ormar en murskyddad trappstig till hängbron över till fyrtornet. Ensamhet och världens ände och måsarnas och tärnornas skrik kring oss. . . . Vi kliver kring på borgruinen (Beumaris') murar. . . . Jag vet inte om iakttagelsen är riktig eller ens om den är en iakttagelse, men det är ändå tryggt med avlidna borgar, med åldriga borgruiner där kajorna håller till i de forna fångtornen. (Eyvind Johnson "På Anglesey" s 292-293; tidningen Vi 1950-05-27)


ca 1950 och tiden dessförinnan

Annars är det inte mycket som förblivit oförändrat. När man nu kommer ut från fru Kawakami, kan man stå i dörröppningen och tro att man just tagit ett glas någonstans i civilisationens utkant. Runt omkring en finns bara en öken av rivna byggnadsspillror. Endast baksidan av flera hus långt borta i fjärran påminner en om att man inte är så långt från stadens centrum. "Krigsskador", kallar fru Kawakami detta. Men jag minns hur jag promenerade omkring i området alldeles efter kapitulationen, och då stod många av de här byggnaderna kvar. Migi-Hidari fanns kvar, även om alla fönster krossats och en del av taket hade rasat. Och jag minns att jag undrade för mig själv, då jag gick förbi dessa förstörda byggnader, om de någonsin skulle byggas upp igen. Sedan gick jag förbi där en morgon, och grävskoporna hade skövlat allting. . . . Regnet samlas i små pölar och stagnerar bland trasiga tegelstenar. Till följd av detta har fru Kawamaki måst sätta myggnät för sina fönster - troligen inte en effekt som lockar till sig fler kunder. Byggnaderna på fru Kawakamis sida av gatan står fortfarande kvar, men många står tomma. . . . (Fru Kawakami) skulle gärna se fler barer som hennes egen, vad som helst, bara hon slapp att bo mitt på en gravplats. . . . Om ni (just när mörkret föll kom ut från fru Kawakami och) stannade vid Tvekans Bro . . . skulle ni, om solen inte riktigt hunnit gå ner, kunna se de gamla telefonstolparna - fortfarande utan trådar - som försvinner i dunkliet längs den väg ni just gått. Och ni skulle kanske kunna skönja mörka klungor av fåglar obekvämt uppflugna på stolparna, som om de väntade på trådarna de en gång brukade sitta uppradade på. En kväll för inte så länge sedan stod jag på den lilla träbron och såg långt borta två rökpelare stiga ur spillrorna. . . . Det var som likbränningsbål utan begravningsgäster. En gravplats, säger fru Kawakami, och när man tänker på alla människor som en gång frekventerade detta område, kan man inte hjälpa att man ser det på samma sätt. (Kazuo Ishiguro "Konstnär i den flytande världen" s 29-31; Japan i oktober 1948)

Jakob kunde ej undgå den bittra relexionen att Hilda ansåg hans hus som ett näste dit mannen kunde ha dunkla ärenden. ... Orden om de tu såsom ett kött är inte tomma ord men Jakob visste inte till vilken grad man medvetet och omedvetet identifierade honom med Amélie som var förklarad babyloniska. ... Han tappade all besinning och skrek (åt henne): "Din sköka! Din sköka!" (Fritiof Nilsson Piraten "Bokhandlaren som slutade bada" s 292,301)

Tänk om mina ättlingars blomma föll, då tiden lätt kan få vår själ att tappa, i lek och giftermål, det som den höll, för att vi lurat oss att vi är trygga? Må detta karga torn med dess svåra trappa bli en ruin utan tak, låt ugglan bygga i den spruckna muren och höja sin röst, tröstlöst mot en himmel utan tröst. (William Butler Yeats "Tornet" s 27; Betraktelser i tider av inbördeskrig; Mina ättlingar)

Vi fortsätta idag redogörelsen för t.f. förste provinsialläkarens berättelse rörande hans under sommaren (år 1900) företagna inspektioner i länet. . . . Vid Skillingaryds järnvägsstation har uppstått ett litet samhälle på några hundra innevånare. Åtgärderna för renlighet äro mycket otillfredsställande. Afträdena illaluktande med otäta brädlådor eller ock intet kärl alls. Stora sop- och afskrädeshögar ligga direkt på marken och å dem slås alla våta afskräden och allt slaskvatten. Aflopp saknas nämligen alldeles utanför de gårdar, som ligga vid en genom samhället rinnande bäck. Vid inspektionen var den alldeles uttorkad, men får nog eljest upptaga mycket orenlighet, särskildt som å en gård svinhus och gödselstack ligga alldeles intill bäcken. Märkvärdigt nog finnes rätt god vattenledning från en på 1 fjärdedels mils afstånd belägen källa. En charkuteriaffär hade mycket dåliga lokaler: i verkstadsrummet voro tapeterna söndriga, och aflopp skedde helt enkelt genom ett hål i trägolfvet. En annan matvaruhandel hade bättre lokal och var i öfrigt snyggare hållen. (Jönköpings-Posten 1900-09-08 "Otillfredsställande åtgärder för renlighet")

Alla ugglor skys och hatas af de andra fåglarne, hvarför de också lefva som enstöringar i gamla ruiner och ihåliga träd. ("Lilla Svenska Barntidningen" s 71; nr 9 den 1 mars 1894)

Vid Konga kontrakts prästsällskaps årsmöte i Väckelsång den 10 sept. 1873 menade . . . kyrkoherden därstädes, Nils Lindgren, som tillika hade fullmakt som teologie professor, att samhället var övermoget och gick sin undergång till mötes. Till mångfalden av symtom på detta räknade han även följande, en fullkomlig katalog över kyrkans anklagelsepunkter mot det nya samhället: "patriarkaliska förhållanden, med sin faderliga tukt och omvårdnad å ena sidan samt tjenares och underlydandes trohet och pietet å den andra, utbytta mot arbetsgifvares likgiltighet och hårdhet samt arbetstagares dolskhet och hat; bördens, hjeltebragdens, vetenskapens, konstens, intelligensens och medborgerlighetens aristokrati undanträngd av penningens; ett till onaturlig höjd uppdrifvet, både för samhällets och den enskilta menniskans normala utveckling menligt bank-, industri- och boolagsväsen, ofta återkommande kriser, arbetets ytterligt utsträckta fördelning, omväxlande arbetslöshet och arbetsinställelse, alla varors och sjelfva jordegendomens fluktuerande pris, svindlande vinstspekulationer samt förmögenhetsvilkorens snabba, icke sällan plötsliga förändringar och omflyttningar" (Teologisk Tidskrift 1874). Allt togs som tecken på samhällets nära förestående undergång. Socialismen och fackföreningsrörelsen, som av många ställdes i samband med Antikrist, följde i upplösningens spår och ansågs utgöra hot mot "det kristliga samhället", vilket i mycket var identiskt med det gamla bondesamhället. (Berndt Gustafsson "Kyrkan och samhället" s 594-595)

Se upp för ormens list, ni små mesar! ... Snart får ni flytta till det varma klimatet, där solen står rätt över huvudet. Där finns inte ormar, ödlor eller grodor såsom här, där kattugglor flyger under mörkret och vålnaderna skrattar bakom knutarna, och skogsdjävlarna grinar så snart en levande människa kommer mot dem. Alla dessa skogens djur fruktar för och hatar ljuset, ty de gör mörkrets gärningar. De kan inte tacka för ljuset, ty de fruktar att deras gärningar skall komma i dagen. (Lars Levi Laestadius "Nya Evangeliepostillan" s 423 i predikan 1850 över Ps 103:2-3)

En Biskop som vill någorlunda försvarligt göra sin tjenst måste betrakta sig som Kyrkans resefiskal, och, näst renlärigheten, är ingen egenskap så nödvändig för honom som rörligheten. Synnerligast gäller detta i Stift som blifvit negligerade och der dödköttet växt öfver hvad som dock borde vara en lefvande organism. Det är sant, hvarken när- eller frånvarande kan jag uträtta något väsendtligt; ty prestståndets förfall är djupare än att någon enskilt man kan upprätta det, tidens temperatur är ej gynnande för himmelskornet och det antagna Systemet är, och blir med hvarje dag mera, en ruin der ingen är logerad - utom Spöken. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev IV 1826-1827" s 283; brev från Östrabo i Vexiö den 7 oktober 1827 till Wilhelm Carpelan)

Wallquists efterträdare som biskop (i Växjö), Ludvig Mörner (1800-1823), var enligt (hans efterträdare) Tegnér "en utmärkt hederlig och rättskaffens man men utan all drift och energi; olycklig och missnöjd inom hus lät han allt gå som det kunde, och sålunda förföll ej blott bostället utan även läroverket och prästerskapet". . . . Om det skick, vari biskopsgården i sinom tid överlämnades till honom, har han skrivit de ofta citerade orden: "Belägenheten är utmärkt vacker; jag har den usla staden under fötterna och ämnar ej upplyfta den. Men allt, som kunnat av ägor och hus vanvårdas och fördärvas, är förstört. Ingen utom den, som sett det, kan göra sig en föreställning om ett sådant svineri. Själva konsistorierummens väggar äro nedsmorda av biskopinnans skinkor och smörtunnor, en bild av pinguis Minerva - innanför. I åkrar och trädgårdar florerar tistel, i sängar vägglöss; sparrissängarna äro de enda, där man ännu ej upptäckt dem." (Matin Sjöstrand "Biskopar på Östrabo" s 292-293)

Hwad förgängligheten skrider! Sköflar, . . och får aldrig nog, Fordom der Palatset stog, skymtar nu et uselt lider, Och der fasta Borgar förr, Sina Torn och wimplar sträckte, syns de nakna murar bräckte Med en måssig glugg och dörr. (Carl Michael Bellman "Zions högtid" s 36; betraktelse över evangelium femte söndagen efter trettondedagen; Matt 13:24)

I natt hade jag en otäck dröm. Jag tyckte jag såg maestro Bernado stå uppe på ett högt berg, reslig och imponerande, med sitt gråa hår och sin mäktiga tänkarpanna, men omkring hans huvud kretsade fullt med vidunder på flaxande läderlappsvingar, alla de hiskliga missfoster som jag sett på hans teckningar i Santa Crose. De flög omkring honom som djävlar, och det såg ut som om han befallde över dem. Deras spöklika ansikten liknade ödlor och paddor, medan hans var allvarligt, strängt och ädelt som vanligt. Han föreföll alldeles som han brukar. Men så småningom förändrades hans kropp, den blev förkrympt och vanskapt och det växte ut skrynkliga vingar på den som hängde ihop med de två håriga benen alldeles som på en flädermus. Med samma högtidliga uttryck kvar i ansiktet började han flaxa med vingarna och bäst det var lyfte han och flög bort tillsammans med alla de andra kusliga skepnaderna i nattmörkret. (Pär Lagerkvist "Dvärgen" s 47)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående “små demoner ... oren ande ... oren”, se också Upp 16:14. Angående ”vakt/’fängsligt förvar’ ... ”vakt/’fängsligt förvar’”, se Upp 2:10ab.


Grekiska ord:

katoikêtêrion (boning) (i NT + exempel i GT) Jer 9:10; Upp 18:2 – 2 Mos 12:20; Ef 2:22.

orneon (fågel) (i NT + exempel i GT) 5 Mos 14:11; Upp 18:2 – 1 Mos 6:20; 2 Mack 15:33; Salomos Vishet 5:11; 17:17(18); 19:11; Baruk 3:17; Jeremias brev v 21,70; Upp 19:17,21.


Ytterligare studier:

3 Mos 11:13-19; 5 Mos 14:13-20; Jer 49:18; 50:40; Sef 2:14; Sak 8:17; Baruk 4:7; Matt 5:25; 8:20; 13:32; 14:3,10; 18:30; 25:36,39,43-44; Mark 4:4,32; 6:17,27; Luk 8:5; 9:58; 11:24; 12:58; 13:19; 21:12; 22:33; 23:19,25; Joh 3:24; Ef 2:22; Upp 18:4; 19:17,21; 20:7.


Ian Provan "Foul Spirits, Fornication and Finance: Revelation 18 From an Old Testament Perspective"; Journal for the Study of the New Testament 64 (1996): 81-100.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-31; 2012-07-23; 2015-10-05; slutlig version 2018-08-07)

Till sidans topp

18:3a ... eftersom alla nationerna har fallit (och är fallna) (א,* א, A) ’ut ur’/’till följd av’ vinet av hennes otukts lidelse, och jordens kungar har bedrivit otukt i sällskap med henne.

Ord för ord (21 ord i den grekiska texten): eftersom ut-ur '-et vin'/vinet '-ens lidelses'/lidelsens '-ens otukts'/otuktens hennes har-fallit-(och-är-fallna) alla '-na nationer'/nationerna och '-na kungar'/kungarna '-ens jords'/jordens i-sällskap-med henne bedrev-otukt


1883: ... Ty alla folk hafva druckit af hennes skörlefnads vredesvin, och konungarne på jorden hafva öfvat skörlefnad med henne.

1541(1703): ... Ty alle Hedningar hafwa druckit af wredenes win hennes boleris, och Konungarne på jordene hafwa bolat med henne.

LT 1974: ... för alla länder har druckit hennes fruktansvärda otukts dödliga vin. Jordens härskare har roat sig med henne.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Gud sade till de som kallades gudar:) “Ni faller som en av ledarna.” (Ps 82:7b, Grekiska GT)

(Profeten sade: “Tyros) skall vara en handelsplats för alla (den bebodda) världens riken.” (Jes 23:17b, Grekiska GT)

(På den dagen) skall Herren leda/föra (Sin) hand emot, emot himlens utsmyckning och emot jordens kungar. (Jes 24:21, Grekiska GT)

(Herren sade:) “Jag trampade ner på (nationerna) (i) Min vrede.” (Jes 63:6a, Grekiska GT)

(Herren sade till Gog:) “Du må falla emot Israels berg ... och de nationer (som är) i sällskap med dig.” (Hes 39:4a, Grekiska GT)

(Herren sade angående Israel:) “Alla deras kungar har fallit. ...” (Hos 7:7b, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade:) ”Vad tyckes det dig, Simon? Från vilka tar jordens kungar slut/tull eller skatt, från sina söner eller från de främmande?” (Matt 17:25b)

(Jesus sade till folkskarorna:) “Varje rike som har delats isär emot sig själv ödeläggs och hus faller emot hus.” (Luk 11:17b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Tecken kommer att vara i sol och måne och stjärnbilder och uppå jorden ängslan av/bland nationer.” (Luk 21:25a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Jesus Kristus, det trofasta vittnet, den förstfödde av de döda (kropparna) och ledaren av jordens kungar. (Upp 1:5a)

Jag har emellertid få/några ting nedifrån/emot dig, eftersom du har (några) där som ‘får makt över’/omfattar Bileams lära som lärde * (א*) att kasta/lägga en stötesten inför Israels söners ögon, att äta ting offrade åt avgudar och att bedriva otukt. (Upp 2:14-15, ”Pergamos”)

Jag har emellertid ett mycket/stort ting (א,* א) nedifrån/emot dig, att du låter kvinnan Isebel vara, (hon) som säger sig vara (א,* א) en profetissa, och hon lär och leder Mina slavar vilse till att bedriva otukt och äta (ting som är) offrade till avgudar. (Upp 2:20, ”Thyatira”)

Och jordens kungar ... gömde sig själva in i hålorna och in i/bland bergens klippor. (Upp 6:15a)

Och en annan * (P47, א*), en andra, följde, som sade: ”Hon har fallit * (א,* א), det stora Babylon, som ger (och har gett) alla nationerna att dricka ut ur/av sin otukts lidelses vin. (Upp 14:8)

I sällskap med (den stora skökan) har jordens kungar gjort otukt (א,* א), och de som bor (emot) jorden gjordes/blev druckna ut ur/av hennes otukts vin. (Upp 17:2)

(Kvinnan) hade i sin hand en bägare av guld som var full av avskyvärdheter och de orena tingen av hennes och jordens (א,*א) otukt. (Upp 17:4b)

De sju huvudena är sju berg, varest/där kvinnan sitter uppå dem. Och de är sju kungar. De fem har fallit, den en/ene är, den ’en annan’/andre har ännu inte kommit. (Upp 17:9b-10)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående “vinet av hennes otukts lidelse”, se Upp 14:8. Angående ”jordens kungar”, se Upp 1:5a, 6:15aa och 17:2.


Ytterligare studier:

Josua 6:5; Job 1:19; Jes 8:9; 45:1; Jer 25:15-17,27; Hes 38:18; Judit 13:2; Matt 7:25-27; Luk 6:49; 13:4; Joh 2:6-10; 8:3-4,41; Hebr 11:30; Upp 18:9.


Ian Provan "Foul Spirits, Fornication and Finance: Revelation 18 From an Old Testament Perspective"; Journal for the Study of the New Testament 64 (1996): 81-100.

M.J. Selvidge "Powerful and powerless women in the Apocalypse"; Neotestamentica 26:1 (1992): 157-168.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-08-01; 2012-07-23; 2015-10-05; slutlig version 2018-08-07)

Till sidans topp

18:3b Och jordens partihandlare var rika ‘ut ur’/’till följd av’ hennes vällusts förmåga.

Ord för ord (12 ord i den grekiska texten): och '-na partihandlare'/partihandlarna '-ens jords'/jordens ut-ur '-n förmåga'/förmågan '-ens vällusts'/vällustens hennes var-rika.


1883: ... och köpmännen på jorden hafva riktat sig genom hennes yppighets makt.

1541(1703): ... och köpmännerne på jordene äro rike wordne af hennes stora wällust.

LT 1974: ... och affärsmän i hela världen har blivit rika på hennes lyxiga levnadssätt.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren sade till Assyriens kung:) “På grund av 'det att vara vred dig'/'att du var vred' emot Mig och (att) din vällust har stigit upp i/till Mina öron ... skall Jag vända dig tillbaka i/på den väg i/på vilken du kom.” (2 Kung 19:28, Grekiska GT)

(Psalmisten sade:) “Frukta ej när – alltefter omständigheterna – en människa må vara rik och när – alltefter omständigheterna – härlighetsglansen av hennes hus fullgörs/’görs fulltalig’, eftersom alla tingen inte kommer att tas (med honom) i 'det att dö honom'/'hans död'.” (Ps 49:16-17a eller 49:17-18a, Grekiska GT)

(Profeten sade: “Tyros) partihandlare (var) härliga/ärorika, jordens ledare.” (Jes 23:8b, Grekiska GT)

(Herren Gud/profeten sade till Tyros:) “Du gjorde alla jordens kungar rika.” (Hes 27:33b, Grekiska GT)

(Herren sade: “Nineve drabbas) från/’beroende på’ mängder av otukter/’otuktiga gärningar’. En fin och nådefull/behagfull sköka som anför av/till giftblandare, som säljer/prisger nationer i/med sin otukt och stammar i/med sina gifter.” (Nahum 3:4, Grekiska GT)

Den tre gånger skändlige Nikanor (hade) lett tusen partihandlare emot/’på jakt efter’ försäljningen av judarna. (2 Mack 8:34)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Himlarnas rike är liksom * (א*, B) en partihandlare som söker fina pärlor, men/och då han har funnit en mycket värdefull pärla (och) gått bort, har han försålt (och försäljer) alla ting, så många som han (hela tiden) hade, och han köpte den.” (Matt 13:45-46)

Varande/- rika har (Gud) skickat ut tomma/tomhänta. (Luk 1:53b)

(Jesus sade till fariseerna:) “Det var (hela tiden) en viss rik människa, och han var (hela tiden) iklädd purpurrött och fint linne och gjorde sig glad ’enligt dag’/’dag för dag’ (på ett) lysande (sätt).” (Luk 16:19)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

Den som tycker om konst må betala det nöjet; vill han ha tavlor må han köpa dem, vill han ha statyer må han beställa dem. Konsten är de enskildes lyx, icke ett folkets behov, och när styrelsen skänker 100 lire åt en målare av medel tagna från folket (som svettas, arbetar och lider för att kunna betala dem), då bedrager (tradisce) styrelsen hela nationen, emedan hon tager brödet ur munnen på de hungrande för att giva det åt statens parasiter, vilka konsumera utan att producera. (August Strindberg "Från det vaknande Italien" s 99-100; Pegli-Genova mars 1884)

Vällustens hus var färdigt på sex veckor. ... Paul snidade en träpanel för entrén med namnet Maison de Jouir, och två stora vertikala paneler som flankerade skylten, med nakna kvinnor i vällustiga poser. ... Förutom ett harmonium, en gitarr och en mandolin hade (Pauls ateljé) väggarna fulla av fyrtiofem pornografiska fotografier med vågade sexuella ställningar. (Mario Vargas Llosa "Paradiset finns om hörnet" s 278)

I rummet spred sig en doft av rödbetssoppa som behagligt kittlade de utsvultna gästernas näsborrar. Alla strömmade in i matsalen. En lång rad av pratsamma och tystlåtna, magra och feta damer gick först och det långa bordet strålade snart i alla regnbågens färger. Jag skall inte försöka beskriva de rätter som serverades, jag skall inte tala om de klimpar av ostmassa i smetana och det gåskrås som serverades till rödbetssoppan eller om kalkonen som var fylld med plommon och russin eller om en rätt som till utseendet påminde om stövlar, blötta i kvass, eller om den sås, som är den gammaldags kockens svanesång eller om en pudding som serverades helt omvärvd av brinande konjakssås vilket mycket roade och samtidigt skrämde damerna. Jag vill inte skildra dessa rätter därför att jag föredrar att äta dem framför att utgjuta mig i ord om dem. Ivan Ivanovaitj tyckte mycket om fisken, som var anrättad med pepparrot. (Nikolaj Gogol "Hur Ivan Ivanovitj och Ivan Nikiforovitj blev oense" s 125)

Det ligger i sakens natur, att penningjakt, yppighet och lösa seder skulle karakterisera en sådan stad som (Alexandria). Guldet och vällusten voro de gudar, som där förnämligast dyrkades. Allt vände sig här kring guld och skådespel, såsom kejsar Hadrianus vid sitt besök i Alexandria anmärkte, och för lifvets högre intressen fanns utanför de trädkronor, som omskuggade det alexandrinska muséet, ingen tanke. Cirkusspel, teaterföreställningar, sångare och sångerskor togo beslag på all den tid, som icke användes för att förtjäna det dagliga brödet eller förvärfva och öka rikedomarne. För landet i dess helhet, för Egypten som rike, för det egyptiska folket som nation, för landsbygdens trälande och grymt misshandlade innevånare ägde denna hufvudstad med sin blandbefolkning icke den ringaste sympati. Tvärtom: det rika Alexandria emottog, utan att blygas, sin andel i de gåfvor af spannmål, hvarmed de romerske kejsarne donerade vissa städer, och som med gisselslag och tortyr utpressades från Egyptens bönder. (Viktor Rydberg "Romerska kulturen under kejsartiden - fortsättning" s 64-65; föreläsningar vid Stockholms Högskola höstterminen 1886)


Att fortsätta med:

ca 2000 - ca 1850

I matsalen på gamla Hotell Horn i Malmö dukades det allmänna smörgåsbordet till supén. ... Som kyrka i byn stod mittpå bordet den sexkantiga brännvinskantinen av silver med de sex kranarna för de sex sorterna: Tiodubbelt Renat, Kummin, Pomerans, Neumanns Aquavit, Blandning och Rehnbergs Sädes. ... I glasvinklarna på ömse sidor om kantinen placerades skinkorna, en spicken och en kokt. ... Under brännvinsglasen radades de salta sakerna: Sju sorters sill, ansjovis i magnumburk, sardeller i kvartskista, kallt, stekt fläsk och fågelbon. Följde så ålen, rökt, halstrad eller kokt i gelé. Och därefter fogades fat till fat, assiett till assiett som bitar i en inläggning, där ljusgröna garnityrblad, ärggröna gurkor och vita gurkor, rödbetor, sillsallat, röda ostar och ostar i stanniol bildade det granna inslaget i den mera färgtama massan av kallskuret, grisfötter, sylta på kalv och sylta på svinhuvud, korvar, köttbullar och hackbiffar med lök. ... Hovmästaren gjorde tecknet som betydde småvarmt och flickorna skyndade ut genom svängdörren för att snabbt återvända med ångande fat och kastruller, pytt i panna, fläskkorv, impotatis, skinkomelett, sillgratin. ... I kaféet ... (var) stambordet ... dukat med kaffeservis och cigarrlåda, med isad punsch och konjaksbutelj. (Fritiof Nilsson Piraten "Bock i örtagård" s 5-8,14-15; En Herre är i staden)

Någon gång (under senare delen av 1920-talet) kunde (redaktören för Gaudeamus min bror Herman Stolpe) gripas av helig vrede, som när han skulle recensera en studentroman ... (en recension som) illustrerar den vantrivsel vår studentgrupp kände i det oengagerade, idélösa studentlivet: "Det är gott om frigjordhet i boken, även om den huvudsakligen tar sig uttryck i detta i sanning genanta kvinnosvärjande och ett evigt pussande till höger och vänster utan hänsyn till kön, men var finns den intellektuella frigörelsekampen, brottningen med tidsproblemen och det ärliga arbetet med personlighetsdaningen? Nu får alla dessa jazzblötdjur nojsa, dalta, pussas, dansa, röka cigarretter och åka bil, utan att deras skrämmande ihålighet avslöjas." (Sven Stolpe "Idyll och orosmoln" s 129)

Du vet väl hur det är i Skellet, sade Karl Orsa (till mor). Mycket affärisering och sjådasamt och oroligt. Men det är ju tvunget för min del. För handeln. Mor hade aldrig varit så långt som åt Skellet. Åt Norsjö hade hon varit på tre jordfästningar. Jo, sade hon, det vet man ju. Skellet. Det är som Babylon. Och dem pratade branog om Skellet, folk som hade farit dit och icke kommit igen och tattarna som hade slagits med burebönderna däri kyrkstan och prästen som dränkte sig i Ursviken och att inne i stan försökte dem prata så fint att det var nästan omöjligt att förstå vad dem sade. ... Men värst är det med penningarna, sade Karl Orsa. Det är som om dem aldrig ville förslå i Skellet. (Torgny Lindgren "Ormens väg på hälleberget" s 63-64)

Många ungdomar förstöra på en marknadsdag, utan nytta, summor för vilka deras farfar tjänade ett helt år. Konfekt och karameller, ringkastning, skjutbana och karusell höra icke till livets nödtorft och kunna utan saknad undvaras. ... Köp icke vad du ej behöver ty då skall du nödgas sälja vad du ej kan undvara. (J. Fjellstedt "Före trolovningen - Efter vigseln" s 25)

Glittrande ljuskronor, bulligt välstoppade, sidenklädda möbler, orientaliska mattor, oljemålningar i breda guldramar samt mängder av småbord översållade av daguerreotypier, vaser och souvenirer hörde till tidens inredningsideal (kring 1800-talets mitt). ... Militära och civila uniformer gav visserligen färg åt en del herrar, men eljest var färgglädjen förbehållen damerna, som i sina draperade, vidlyftiga krinoliner på ett naturligt sätt passade in bland sällskapsrummens tunga draperier och antimakassprydda möbler. ... Middagsmenyerna följde, när det skulle vara fint, vid denna tid det gängse franska schemat och rätterna var uppdelade i följande ordning: Soppor (Potages) – Hors d’oeure – Förrätter (Relevés) – Entréer (Entrées) – Stekar (Rôtis) –Mellanrätter (Entremets) – Desserter. Efter mellanrätterna och före desserten serverades dessutom gärna ost eller osträtter. ... Vid de stora banketterna kunde det förekomma ett tjugotal olika rätter och nio olika sorters vin vilket ger ett överväldigande intryck. ... Den nya borgerliga överklassen, t. ex. Göteborgs storköpmän, väckte många gånger ovilja genom den våldsamma lyx som de utvecklade i snart sagt alla sina levnadsyttringar. (Gösta Berg "Societet och sällskapsliv" s 290-294)


ca 1850 och tiden dessförinnan

Vid (socken)stämman 1793 fick sockenmännen ta del av ett kungligt cirkulär med rekommendation att en gång för alla avsäga sig bruket av utländska tyger "varigenom riket i allmänhet och var medborgare i synnerhet skadas". Sockenmännen förklarade väl att ehuru de på ett hedrande sätt till närvarande tid bibehållit till det mesta den urgamla enfald uti kläder, varmed deras förfäder sig utmärkt, så kunde de inte neka att i senare åren, särdeles hos kvinnokönet, avvikelse härifrån skett, varöver de mera tänkande sig ofta beklagat. Skulden lades på västgötaknallarna. Kronolänsmannen Molander utvecklade detta närmare på följande sätt: "... Ehuru grunden härtill bör sökas egentligen uti en fåfäng böjelse för grannlåt, bidrager dock härtill ganska mycket det dageliga tillfälle och gineväg att få köpa sådant som lämnats av de kring orten strykande Västgötska handlande, som under pretent att sälja egna handaslöjder uppfylla orten med utländska silkes och bomullsvaror, lockar, tubbar, bedrager enfaldiga flickor, ja ock hustrur, att handla sådant som de kunde umbära, och i brist på pengar lämna CREDIT eller uti BYTE taga andra reele varor, såsom silver, varav de väl förstå draga ny vinning. ... Då nu vår allernådigste Konung lämnar oss ett så önskat och av var tänkande medborgare länge efterlängtat tillfälle, så låtom oss för all tid avsäga oss allt bruk av utländska klädes-varor och sträva inom oss själva att av ortens produkter bereda sådant varav män, hustru och barn kunna med heder klädde varde, samt i djupesta underdånighet tillika anhålla, det Hans Kongl. Maj:t täcktes ändra desse tusentals kringstrykande västgötske-handlandes privilegium, varemot de stundeligen göra förbrytelser, och sätta dem i det stånd, att de av sin jord, som är mer tacksam än vår, måste söka föda och kläder, lanthushållningen till en otrolig förbättring uti flere avseenden." Sockenmännen instämde med Molander och förklarade sig inte ha något emot att import av utländska tyger och dyrbara utländska färger förbjöds. Men ett undantag ville de ha och det gällde den blå indigofärgen, som de behövde för att färga sina ylletyger "sedan den vita spanska fåraveln blivit mera vanlig än de gamla grå och svarta fåren". I det kungliga cirkuläret föreslogs också en enhetlig dräkt för allt manfolk och en enhetlig dräkt för allt kvinnofolk. Men på den punkten var det svårare att övertala sockenmännen, som förklarade sig helst vilja behålla den dräkt som deras förfäder brukat och som de beskrev så: "Mankönet bland allmogen har varit klädde uti grå eller med något blått blandade kläder, med antingen häkter eller valmarsknappar, och om vintertiden med snösocker, och deras hustrur, döttrar och pigor uti mest svart men även blått och grönt valmar eller ylletyg." Om kungen likväl skulle besluta om enhetliga dräkter hoppades de dock att de först skulle få slita ut de kläder som de redan hade färdiga och använde sig av. ("Bottnaryd förr och nu" s 20-22; Ur sockenprotokollen)

År 1732 utkom den första svenska tidskrift, som lästes med allmänt intresse. Det var "Then Swänska Argus", vars författare hade satt sig i sinnet att låta sina kära landsmän se sina fel och dårskaper i ansiktet. ...Argus driver obarmhärtigt med sprätten ... som stiger upp vid 10-tiden, äter sin läckra frukost, kläder sig framför ett par speglar till klockan 12, gapar på Riddarhustorget till klockan 1 ... delar återstoden av dagen mellan frosseri, visiter, spel och dans. ... Men även damerna få i Argus sin beskärda del: Ett artigt (= riktigt fint) fruntimmer kläder sig efter nyaste tycket och finaste modesmaken. ... "Skulle", heter det en annan gång om lyxkvinnan, "fru Modell eller fröken Papillon (= fjäril) hos dig märka någon okunnighet i dans, i spel, i putsning, så är du rätt illa däran. Men låt henne förstå din okunnighet i gudsfruktan, i din hushållning eller i ditt ämbete - jag vill slå vad, att hon ej skulle förakta dig." ... Hur nyfiken var man ej på vem som kunde vara den kvicke författaren! Men ingen gissade, att det var en fattig extra ordinarie i ämbetsverken, den blott 24-årige (hallänningen) Olof Dalin ... son till en kyrkoherde i Vinbergs församling nära Falkenberg. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden 1739-1772" s 215-218)

Redan i Petrus Jonaes stiftsstadgar år 1619 förmanas Smålandsprästerna att "bruka sådan klädebonad som deras prästa-ämbete tjänar och fly den lättfärdighet som nu mycket finnes hos en part med pjukommössor, hofmanshattar, stora förargeliga kragar, bundet och krusat hår, utskurna skor och annat sådant mera". ... Vid prästmötet 1670 upprepades dessa förmaningar mot klädlyxen. Där tillhölls prästerna att "bortlägga all flyktig klädnad, avklippa sina långa hår, avlägga de stora kragarna, skaffa sig tjänliga hattar och under hattarna vackra prästehuvor". Nu utsträckes omsorgen även till hustrur och barn, som borde "hållas i hövlig (= hövisk) klädnad". Från 1724 års prästmöte möter en liknande kulturinteriör. Där heter det, att "prästerskapet borde väl kläda sig snyggt, dock fanns otjänligt att antaga vita peruker, och ibland pudrade, samt vita handskar". Man finner av detta uttalade, att det andliga ståndets män under frihetstiden smittats av den allmänna strävan efter förfinade levnadsvanor. ... Mot seklets slut har det nya modet helt slagit igenom. Då konstaterar biskop Wallquist vid ett prästmöte helt vemodigt, att man nu använder "utländska varor till kläder och förtäring" och erinrar om den svunna lyckliga tid, då "prästerskapet levde mycket och mest med allmogen" och "aldrig haft så god bärgning som då". (Hilding Pleijel "Hustavlans värld - Kyrkligt folkliv i äldre tiders Sverige" s 199-200)

Lyx och onyttigt prål kunde (Gustav Vasa) ej tåla, och han förtröttades aldrig i sina förmaningar till landets barn att "avlägga" sådant. 1546 utfärdade han följande skrivelse till alla rikets inbyggare: "Vi förnimme, att stort prål och högfärd ibland den menige man fast uppkommer med allehanda höge klädebonader, mycket mera än i förtiden (= forna tider) bruk varit haver. Sammalunda låter allmogen sig bedraga med månge onyttige varor och kramgods, som här införes i landet och säljes, allmogen icke till någon nytta eller gagn utan till ett fåfängt och fördärveligt bram (= ståt) i all måtto, som den där förmera är och vara skall, och bonden vill numera icke slita annat än engelskt och leyst (= från staden Leyden i Holland) kläde. Detta och annat slikt bram och prål sker först och främst Gud till stor förtörnelse, allmogen själv till fördärv och menige riket till skada, så att därigenom fast alle varor stiga i pris. Därföre synes oss bättre och rådeligare vara, vilket Vi härmed bjude och befalle, att allmogen med sin klädebonad och annat sådant brukade måttelighet och bleve vid den gamle gode dräkt och klädebonad, som fader och föräldrar före dem gjort hava. ... En stor orsak till dyr tid är ock, att allmogen sig nu ganska mycket beflitar att hålla store gästabud icke allenast vid bröllop och barnsöl utan ock dessemellan med kyrkomässegästabud, helgedagsgästabud och annan latemanshelg, där de dock intet annat göra än att onytteligen och överflödeligen förtära, vad de tillförene i lång tid tillsammans dragit hava. ... Därföre bjude Vi, att sådane skadlige gästabud med kyrkomässor och andre slike latemans- och helgedagsgästabud, så ock all annan överflödighet avläggas och förbjudas skall, vid Vår ogunst och vrede." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1521-1611" s 195-197)

Varje medborgare, kvinna som man, skall (i Utopia) utöva ett yrke till samhällets tjänst, men icke till lyxproduktion. ... Lyx i klädväg hindras genom bestämmelser, som föra tanken på dem som århundraden senare gällde för kväkarna. Särskilt tycks Morus ha haft ett horn i sidan till guldsmederna - kanske helt enkelt emedan han sett så mycket svält. Folket i Utopia finner det besynnerligt, "att människor kunna vara så narraktigt lystna efter det tvivelaktiga glindret i en liten sten, när de kunna skåda alla stjärnor och solen själv. Eller att någon kan vara så funtad, att han räknar sig förmer, efter vad för sorts aldrig så finspunnet tyg han bär, en gång ett fårs avlagda kläder." (Emilia Fogelklou "Samhällsansvar och medborgarideal" s 124-125; Thomas Morus och Utopia; Thomas Morus 1478-1535)

Vi skola sätta oss in i hur den myndige Hans Brask (vid medeltidens slut) hade det i sin härlighet på Munkeboda slott. ... En ordinär middagsmatsedel för djupaste vardagslag (för att inte tala om allt vad som bestods med på festdagar som t.ex. nyårsdagen) upptog t. ex. skinka, unghöns, stekt kokött, villebråd med sod, inbakat villebråd och lamkött med sod. En annan dito uppräknar till omväxling lumber, stekta gäss med fyllning, grytstek, små bakade pastejer med tunga hela höns med "bigot", bakade struvor och äpplen, villebråd med svart sod samt hjortstek. Och på aftonen samma dag sörjde herr bispen för sin lekamen medels färskt kött med salt spad, hela höns med sod, äpplemos, svinrygg, klenät, höns- och lammstek samt kakor och äggost. Men rättvisan kräver, att vi också med en stunds vemod dröja vid de försakelser man på Munkeboda fick genomleva på fastedagar. Då var inom den romerska kyrkan allt köttätande förbjudet. Då kunde man melankoliskt tära en sådan middag som följande: stekt sill och kokt sill, stockfisk med örter, russin och mandel, fisk från Bergen med olja, färsk fisk med sod, torkade gäddor eller annan torrfisk, mos, stekt eller inbakad fisk, salt lax, äpplen, päron och nötter. Och aftonvarden bar över sig samma prägel av försakelse. Då gällde det att stilla den värsta hungern med saltad fisk, mos av äpplen, päron, rovor eller ärter, spettfisk (dvs fisk som torkats på spett) med olja, kall stekt fisk, salt lax och frukt. Det vill säga: om gäster anlände, blev ju förplägnaden bättre. Ja, så levde man i påvekyrkans hägn, när man hade det bra. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1522-1611" s 51-53)


Grekiska ord:

emporos (partihandlare) (i NT + exempel i Apokryferna) 2 Mack 8:34; Matt 13:45; Upp 18:3 – 1 Mack 3:41; Syr 26:29; 37:11; 42:5; Baruk 3:23; Upp 18:11,15,23.

strênos (vällust) 2 Kung 19:28; Upp 18:3.


Ytterligare studier:

1 Mos 37:28; Neh 13:20; Jes 23:2-3; Hes 27:3-27; Syr 11:18; 1 Tim 6:9; Upp 18:7,9,11,15,17,19,23.


Ian Provan "Foul Spirits, Fornication and Finance: Revelation 18 From an Old Testament Perspective"; Journal for the Study of the New Testament 64 (1996): 81-100.

M.J. Selvidge "Powerful and powerless women in the Apocalypse"; Neotestamentica 26:1 (1992): 157-168.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-08-01; 2012-07-23; 2015-10-06; slutlig version 2018-08-07)

Till sidans topp

18:4 Och jag hörde en annan röst ut ur himlen som sade: “Kom ut, mitt folk, ut ur henne för att du ej må ha något gemensamt tillsammans med hennes missar (av Guds mål) och för att du ej må ta/lida ’ut ur’/’till följd av’ hennes slag ...”

Ord för ord (28 ord i den grekiska texten): Och (jag)-hörde en-annan röst ut-ur '-en himmel'/himlen sägande: kom-ut '-et folk'/folket mitt ut-ur henne för-att ej (ni)-må-ha-något-gemensamt-tillsammans-med '-na missar'/missarna-(av-Guds-mål) hennes, och ut-ur '-en slag'/slagen hennes för-att ej (ni)-må-ta


1883: Och jag hörde en annan röst från himmeln, som sade: Gån ut från henne, I mitt folk, för att icke deltaga i hennes synder och få del i hennes plågor.

1541(1703): Och jag hörde ena andra röst af himmelen, som sade: I mitt folk, går ut ifrå henne, att I icke delaktige warden i hennes synder, och att I icke fån något af hennes plågor. (”I mitt folk ... hennes plågor” i fetstil)

LT 1974: Sedan hörde jag en annan röst, som ropade från himlen: ”Gå bort från henne, mitt folk, delta inte i hennes synder, för då kommer ni också att straffas tillsammans med henne..”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Herren talade till Abram: “Kom ut, ut ur ‘din jord’/’ditt land’ och ut ur din släkt och ut ur din faders hus in i ’den jord’/’det land’ som Jag – alltefter omständigheterna – må visa dig.” (1 Mos 12:1, Grekiska GT)

(Herren sade: “Sodoms och Gomorras missar av Mitt mål) är oerhört stora.” (1 Mos 18:20b, Grekiska GT)

(Budbäraren sade till Lot:) “Skynda det att rädda (dig ut ur Sodom till Soar).” (1 Mos 19:22a, Grekiska GT)

(Judas' kung) hade något gemensamt (med) ... Israels (ogudaktige) kung. Och den här handlade i strid mot lagen. (2 Krön 20:35b, Grekiska GT)

(Herren sade till Sitt folk:) “Stå på avstånd, stå på avstånd! Kom ut ur (Babylon) och rör ej (vad som är) orent!” (Jes 52:11a, Grekiska GT)

(Herren sade till Sitt folk:) “Fly ut ur en mitt av Babylon! Och ’rädda upp’/rädda var och en sin själ!” (Jer 51:6a, Grekiska GT)

(Tobit sade till sin son Tobias:) “Kom/gå ut, ut ur Nineveh, och du må ej stanna här ... eftersom mycket orättfärdighet (är) i den.” (Tobit 14:9b-10a, S)

(Gud sade till Israel:) “Då ni så har kommit in i, in i Babylon (som fångar) skall ni vara där (i) mer/flera år och (under) en stor/lång tid ’ända till’/’så länge som’ sju släkten, men efter det här skall Jag leda/föra er ut därifrån i sällskap med frid.” (Jeremias brev v 2)


Den Senare Uppenbarelsen:

(En Herrens budbärare sade till Josef om Maria:) "Hon skall föda fram en Son, och du skall kalla Hans namn Jesus, ty Han skall rädda sitt folk från deras missar (av Guds mål)." (Matt 1:21)

Varje/hela staden kom ut in i ett gående för att möta Jesus. (Matt 8:34a)

(Jesus sade till folkskaran:) “Inte det som kommer in i, in i munnen, gör människan gemensam/oren, emellertid/utan det som går ut, ut ur munnen, det här gör människan gemensam/oren.” (Matt 15:11)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Låt de (som är) i Judeen fly emot (א,* א) bergen.” (Matt 24:16)

(Sakarias sade: “Herren Gud) har granskat oss och gjort ett friköpande åt Sitt folk.” (Luk 1:68b)

(Prästledarna och de skriftlärda och folkets första/främsta män) fann (hela tiden) inte det ting vad/som de måtte göra, ty hela folket hängde/höll (hela tiden) fast vid hörande/'att höra' Honom. (Luk 19:48)

(Herren sade till Mose:) “Då Jag hade skådat, skådade Jag den dåliga behandlingen av Mitt folk i Egypten och Jag hörde deras suckande, och Jag steg ned (för) att ta ut dem för Mig själv.” (Apg 7:34a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Jag, Johannes, er broder och en i gemenskap tillsammans med (er) i betrycket och ett rike och en uthållighet i Jesus. (Upp 1:9a)

Och han talade till mig: “De här är de som kommer ut ur det stora betrycket, och de har rengjort sina dräkter och ‘vitnat dem’/’gjort dem vita’ i den lille Baggens blod.” (Upp 7:14b)

Från/’beroende på’ de här tre slagen, dödades tredjedelen av människorna, ‘ut ur’/’till följd av’ elden och röken och svavlet, av det som gick ut, ut ur deras munnar. (Upp 9:18)

Och jag hörde en röst ut ur himlen som sade: “Försegla så många ting som (P47,א,*א) de sju åskdundren har samtalat och du må ej skriva dem.” (Upp 10:4b)

(De som tittade på de två vittnena) hörde en stor/hög röst ut ur himlen som sade till dem: “Stig upp här/hit.” Och de steg upp in i himlen i molnet, och deras fiender tittade på dem. (Upp 11:12)

Och jag hörde en röst ut ur himlen, som ’en röst’/’ett ljud’ av många vatten och som ’en röst’/’ett ljud’ av ett stort/starkt åskdunder. (Upp 14:2a)

(Budbäraren) höjde sin röst (med) stor/hög röst till den som hade den skarpa skäran och sade: “Sänd din skarpa skära och samla in jordens vinrankas druvklasar, eftersom dess vindruvor ‘har blommat’/’inte har burit mogen frukt’.” Och budbäraren kastade/’lät ... falla’ sin skära uppå (א,* א) jorden och samlade in jordens vinranka och kastade in (den) i Guds lidelses stora vinpress. (Upp 14:18b-19)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

Mycket viktigt är ropet till Guds folk att fly ut ur Babylon, 18:4. Det är den sista stora kallelsen till helig avskildhet som möter oss i Bibeln. En sådan proklamation mötte Abraham, 1 Mos. 12:1, och Lot, 1 Mos 19:12-14, och Mose, 4 Mos. 16:23-26. Upprepade gånger ljuder ropet genom profeterna: ”Fly ut ur Babel!” Jes. 48:20; Jer. 50:8, 51:6,45. Samma heliga kallelse ljuder till Guds folk i det Nya förbundet, 2 Kor. 6:14,17; 1 Tim. 5:22. Endast genom att inte ha del i Babylons synder kan man undgå dess dom. (Studiebibeln IV:967)

Nu sker det slutliga uttåget, likt Lots från Sodom. Gud drar sin hand tillbaka. Alla hans tjänare, också de himmelska, följer med. De onda makterna har fritt spelrum. De tar den stora staden i besittning. Och så kommer domen. (Bo Giertz ”Uppenbarelseboken” s 111)

Norge ... skulle kunna ge oss ett stort exempel om det slog sig löst från den förnedrande förbindelsen med Sverige! Ett ungt friskt land bundet vid ett utlevadt, ruttet! Det går icke! Men nu skulle Norge göra det innan det blir öfversvämmadt af embetsmän, ty embetsmän - det är reaktionen, det är förbannelsen! Jag är sjelf "Konglig Sekreterare" och jag kan döma i frågan! ... Har Ni förbindelse med Björnson så säg honom att har har hela det unga Sverges ögon på sig. Vet Ni, här väntar man på fullt allvar att B. skall göra Norge till Republik; man väntar bara när, och jag tror icke en Svensk arm skall lyftas för att bevara den kronan åt den illa lidna dynastien. Man skall läsa om händelsen såsom en intressant notis och så är saken glömd. (August Strindberg "August Strindbergs brev II 1877-1882" s 166-167,205; brev den 25 juli 1880 och den 21 nov 1880 till den danske författaren och politikern Edvard Brandes)

”Jag drar bort från syndens och fåfänglighetens hem”, svarade patron Julius (de mötande flickorna). "Jag vill inte längre dväljas bland lättingar och ogärningsmän. Jag far hem till mor. ... Som Lot flydde från Sodom och Gomorra, så flyr jag från Ekeby. Nu finns där inte en rättfärdig man. Men när jorden störtar samman och svavelregnet smattrar ner ur skyn, då skall jag fröjdas över Guds rättvisa domar. Adjö, flickor, akta er för Ekeby!” ... Detta var just den sjuttonde gången patron Julius hade försökt lämna Ekeby. (Selma Lagerlöf ”Gösta Berlings saga” s 275,278; Patron Julius)

Samma århundrade - det tionde -, i hvilket feodalismen utbildade sig till ett härskande system, såg också kyrkans jordegendomar i alla kristna länder vinna en oerhörd tillväxt, i synnerhet mot slutet af nämda sekel, då man allmänt trodde, att yttersta domen var förestående. Det tionde århundradet är öfver hufvud det mörkaste, det förfärligaste under hela medeltiden. Det allas krig, som då rasade, nödvändiggjorde det slags sammanslutning till skydd, som feodalsystemet innebär, och påskyndade dess utveckling. Hungersnöd och farsoter rasade med korta mellantider bland den europeiska mänskligheten, och spetälskan skördade årligen talrika offer. Eländet var förfärande. (Viktor Rydberg "Medeltidens kulturhistoria - fortsättning" s 254-255; föreläsningar vid Stockholms Högskola höstterminen 1887)

Låt det komma till stånd en stad av gudlösa. Kommer den att bestå? Men låt dem vara gudlösa, inte bara med avseende på de goda utan också mot varandra. Det är ju omöjligt att en sådan stad skulle bestå. Sannerligen, ”då de ger sig ut för att vara visa, blir de dårar”. (Rom 1:22) (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XI:17)


Att fortsätta med (hembygden):

Jönköpingskretsens kristliga ungdomsförbund höll i går (söndagen den 9 juni 1918) sitt sommarmöte i Jönköping. ... På eftermiddagen samlades man i Stadsparken. ... Sällan, om ens någonsin, har väl en så väldig folkskara varit samlad vid Värendsberget. ... Den kunde räknas i tusenden och åter tusenden. ... Prins Bernadotte riktade ... med djupt allvar några maningens ord till dem som ännu ej kommit in på den rätta vägen. Orden voro knutna till änglauppmaningen till Lot: Fly för ditt lifs skull! "Fly från synden och dess följder, fly till en fristad, där du kan komma bort från synden, fly till Jesus Kristus! ... Vi veta, att världen och hvad därtill hör skall förgås. Och nu frågar jag dig: hvarför dröjer du att fly från fördärfvet?" Det var hufvudinnehållet i föredraget, som helt visst trängde till månget hjärta. (Jönköpings-Posten 1918-06-18 "Prins Oscar Bernadotte talar Jönköpings stadspark")

På Salens norra långvägg hängde en stor färgglad plansch som en kringresande kolportör månglat ut för någon krona. Den föreställde Staden Förderf och Det Nya Jerusalem. Tavlan var inköpt för att söndagsskolbarnen skulle ha något att titta på. För dem var den ny varje söndag. Den talade till deras fantasi, var på samma gång rolig och skrämmande. De stod och stavade på texten under bilderna och kunde den snart utantill: "Evangelii skepp afgår från Staden Förderf öfver tidens haf till Det Nya Jerusalem. Kapten: Jesus Kristus i purpurröd mantel, stående vid styret på kommandobryggan med sina tolf apostlar såsom besättning. Passagerare: utkorade främlingar. Flagga: Jesu blod. Segel: sanning. Vind: den helige Ande. Fyrtorn: Guds ord, som kastar sitt ljus öfver stad och haf." Det var en märklig tavla, som de inte tröttnade att titta på. Staden Förderf hade ståtliga hus, nästan som i Nyjåk. Där fanns breda gator, stora handelsbodar och människor i fina kläder. Det vimlade av folk i Staden Förderf. Lättfärdigt klädda kvinnor strök omkring vid hamnen. De log och lockade. Men Evangelii skepp lade ut från stadens gyllene kaj och styrde genom bränningarna till Det Nya Jerusalem, över vars mäktiga torn och tinnar solen alltid strålade. Staden Förderf var dömd till undergång och de, som visste detta, undsatte sig på skeppet. Men de var inte många. De flesta stannade i den dödsdömda staden. Barnen kände en lätt rysning när de hörde lärarna tala om detta. Lärarna pekade och förklarade. De, som reste till Det Nya Jerusalem, tillhörde den klena hjorden. Folk ville helst vara kvar i Staden Förderf, sa söndagsskollärarna. Det kunde barnen inte fatta. För dem var saken enkel. De stirrade på planschen som om de väntat att få se när jordbävningen kom och ödelade Staden Förderf." (Harry Sjöman "Solen kommer tillbaka" s 210-211)

Samuel Stenvall ... blev en bekännande "broder" i rörelsen förknippad med brittiska Plymouth. ... (Han) skall enligt traditionen en tid, från 1876, ha varit engagerad av KFUM-rörelsen och t o m ha redigerat dess tidskrift. Han blev också reseombud för detta förbund. ... (Brorsonen och prosten) Gunnar Stenvall berättade för mig en festlig historia om den unge Samuels framfart som en släktens värsting efter engagemang i kretsen av "bröder". Han ska ha återvänt till fädernesocknen och där vid kyrkan åtminstone vid något tillfälle ha varnat församlingsmedlemmar att gå in och lyssna på hans egen far, som han menade hade fastnat i statskyrkans villoläror. Traditionen bekräftas i ett brev från nämnd sagesman ... "Kyrkan var för farbror Samuel ett Babel, som det gällde att gå ut ifrån. Även sedan jag blifvit präst, sände han och hans hustru mig brev, där de uppmanade mig att ta detta steg ..." (Gunnar Hillerdal "Plymouthbröderna - En annorlunda gren av kristenheten" s 63-64)

Kunde jag ändå litet oftare få bref, ty denna mångdagiga ovisshet är dock alltför plågsam. Ett sådant rackarehål som Landskrona, som har postgång som om det låge i Lappland, eller i djupaste EtterSmåland! Bed (Carl Fredrik) Rappe flytta så fort möjligt är från styggelsen. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev IX 1839-1840" s 115; brev från Östrabo i Växjö den 12 september 1839 till Anna Tegnér)

Mellin fick icke Korsberga, utan en gammal Prost Pontén som gjort ackord och låtit afpruta halfva lönen. Tro mig, det ges ingenting nedrigare, sniknare, oärligare i Sverige än Smålands presterskap. Mellin hade gjort det samma, i fall det lönat mödan. Tro mig, jag är alldeles utledsen vid denna oerhörda depravation hos hela Ståndet, och så mycket jag kan som Biskop drar jag mig ifrån detta förkastade slägte, liksom i allmänhet från den Småländska menskligheten. I år har jag icke varit i Vexiö, hoppas också framgent kunna undvika det. Du vet icke hvad en ärlig karl lider af att vara omgifven af idel spitsbofvar, utsvultna, ärelösa tiggare, Nordens (?) Correctionshjon, Mensklighetens afskum. Hjertat vänder sig i mitt bröst när jag tänker på denna uselhet. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VIII 1836-1838" s 38; brev från Östrabo i Växjö den 26 april 1836 till Christopher Tegnér; BG Ask-kommentar: Observera uttrycket "icke varit i Vexiö" vilket visar att Tegnér skiljer sin bostad Östrabo från själva staden Växjö)


Att fortsätta med ('nationerna'):

(Gustaf Landmér:) ”Kommen ihåg Lots hustru! ... En gång hade också fru Lot som pilgrim varit på väg till det utlovade landet. ... Men det var länge sedan. Nu hade hon i många år bott i ett av de stiligaste stenhusen i Sodom. ... Men (så) kom Guds befallning att Sodom skulle brännas upp genom eld från himlen. Gud bjöd att de skulle lämna alltsammans och fly till den lilla staden Soar. Gud kunde inte ha kommit vid en olämpligare tid, ty just då höll fru Lot på att gifta bort sina båda döttrar till två av stadens rikaste män. Och i staden hade hon ju också sitt eget eleganta hem. Där hade hon sina fina vänner. Där hade hon med ett ord allt vad hennes kropp och själ hade vuxit fast vid under alla dessa år. Och där borta i Soar ägde hon ingenting.” (Helge Lööf "Gustaf Landmér - förkunnare med färg" s 193-194)

(Gammalkyrklig fromhet) har visst icke glömt, att världen är farlig, att den är det gudlösa Babel, den dömda staden. Varningarna för dess onda väsen kunna ibland framföras med en glöd, som nästan bränner. Men de kunna även hava något av den mildhet, som är släkt med en bekymrad moders: "Gån ut ifrån Babel, I kära, den Högstes välsignade barn . . . " (Gustaf Linder "'Ingen hinner fram till den eviga ron' - Gammalkyrklig uppbyggelseläsning och sång" s 277)

Dessa vilda engelska sällar . . . de nöjde sig väl inte med att sitta och bälga i sig öl och brännvin, de tumlade omkring och ropade och sjöng oanständiga visor, så lät det åtminstone. . . . Jo, nu dansade man, det kunde man inte missta sig på. Och med vem dansade man? Naturligtvis med Frida Olsen. Han kunde i tankarna se henne dansa omkring, röd och upphetsad, fräck och skamlös. Och måhända fanns där även andra kvinnfolk, hon, som gick Frida tillhanda i hushållet, och den andra, som hjälpte henne i butiken, och Sören Smelts döttrar, Sara och Roberta . . . Vitus kunde inte låta bli att söka föreställa sig den liderliga festen. Han råkade i svettning av det, där han låg. Hårresande syner rullade upp sig för hans inre blick . . . vällustens ångande och vämjeliga värld. Det blev nästan olidligt för honom att tänka på den. Han ville hellre stiga upp, ge sig av från detta syndens flammande tempel, gå en tur ut i den bistra natten för att stärka och härda sin själ. (William Olsen "Gryningsvindar" s 227-228; Färöarna i början av 1930-talet)

Framåt, du betryckta folk, ut ur det Babel, där det heliga blodet flutit i strömmar, och där det utpressats fler tårar, än där är droppar i Dalälven! (N.P. Wetterlund "Andens lag II" s 1096)

Petter hade varit borta från ön i många år och under denna tid varit mycket tillsammans med folk, som gått ut ur kyrkan och hade själv tillhört metodisterna. För honom var kyrkan rätt och slätt den babyloniska skökan, som man har att gå ut ifrån och han var ivrig att övertyga Fall om att de troende, de sanna kristna, eller de dragna, som Ola kallade dem, enligt Guds ord hade rätt att själva förvalta sakramenten; att nattvardsfirandet var en åminnelsefest för Jesu lärjungar och inte en god gärning, genom vilken man gjorde sig förtjänt av salighet. (Fabian Månsson "Rättfärdiggörelsen genom tron" s 22-23; 1870-talets Blekinge)

Liksom patriarken Abraham när han var sjuttiofem år gammal for ut med hela sitt hus av Haran till Kanaans land, så skulle nu hemmansägaren Danjel Andreasson vid fyrtiofem års ålder med allt sitt husfolk fara ut av Sverige till Nordamerika. ... Men Guds befallning om utflyttningen förblev dunkel. Med landet i bibeln kunde Gud inte ha menat Förenta Staterna, eftersom Columbus på Abrahams tid ännu inte hade upptäckt dem. Där måste Danjel ha fattat fel Men det tjänade inget till att rätta honom, tänkte Robert. Han hade hört att Karl Oskar skulle utvandra och så ville han följa med, när han visste, att han ändå skulle utvisas ur landet. Sedan trodde han att den idén var Guds befallning. Men han var säkert ärlig i sin falska tro. (Vilhelm Moberg ”Utvandrarna” s 173; Amerika-kistan)

Innan jag lemnar min Babyloniska fångenskap (här i Stockholm) så tillåt mig att på detta sätt tacka för all Herrskapets godhet och gästfrihet. . . . . . . Det klokaste jag gjorde i Stockholm var att jag reste derifrån. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VII 1833-1835" s 227,245; brev från Krokek den 30 augusti 1834 till Jeanette Ridderstolpe samt brev från Östrabo i Växjö den 11 oktober 1834 till Hedvig Amalia Tersmeden)

Ack, käre bror, om jag finge Fellingsbro! Det skulle då bli ett englalif. Två el. 3 gånger om året kunde jag vara i S(tock)holm, du äfven så ofta hos mig. Här i Lund går den ena efter den andra af mina bekanta bort. Rättnu är jag en fremling in patria. Nya bekantskaper kan jag ej formera nu mera. Allt blir dödt och öde, och Studenterna med hvar dag dummare. Således härifrån. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev I 1793-1817" s 282; brev från Lund den 2 november 1815 till Johan Fredrik af Lundblad)

Samtidigt med att en kommission utsändes 1627 för att undersöka möjligheterna för en nydaning i Estland, fick (biskopen Johannes) Rudbeckius till uppgift att inspektera kyrko- och skolväsendet där. ... Utgångspunkten för Rudbeckius organisationsarbete skulle vara ett möte, till vilket samtliga präster kallades. Det sammanträdde i augusti 1627. ... Varje präst fick hålla en provpredikan. Flera förklarades odugliga och utan att ta hänsyn till ridderskapets patronatsrätt avsatte han dem och tillsatte nya i deras ställe. ... Rudbeckius påtalade inför lantdagen också de allmänna missförhållandena i landet och gjorde ridderskapet ansvarigt för dem. ”Herrarna ” förde ett olagligt och omilt regemente. Den hedniska kult som fortfarande förekom måste förbjudas. Adelsmännen skulle se till att de och deras underlydande deltog i ett ordnat gudstjänstliv, inte bara genom att gå i kyrkan på söndagarna utan också genom andaktsstunder under vardagen. Dryckenskapen och slagsmålen, som särskilt florerade om söndagarna på grund av att krogar byggts vid kyrkorna, påtalades. Dessa krogar hade tillkommit ”av egennyttighet och en skiten förtjänst till det gemena och landsens fördärv”. De måste rivas. Bönderna borde vidare få sin frihet att i laga ordning säga upp sig och flytta vart de ville. Man fick inte heller hindra dem att skicka sina barn i skolan. När adeln invände att livegenskapen var nödvändig med hänsyn till de estniska böndernas dåliga karaktär, replikerade Rudbeckius att deras karaktär inte var sämre än andra folks. Att de mindre goda egenskaperna framträdde berodde på att bönderna var förtryckta och tyngda av orimliga bördor. ... I mitten av oktober återvände Rudbeckius hem. På omslaget till prästerskapets ämbetsberättelse antecknade han på latin: ”Vi tog oss an Babylon och det är icke botat; ve över det alltså och återvänder var och en till sitt.” (Jerker Rosén ”De baltiska provinserna” s 304-306)

Där all fromhet och gudsfruktan äro borta, där följer förstörelsen. ... De, som hafva sin lust till Babylon, det är till denna världen, deras arbete, härlighet och fröjd skall såsom en skugga försvinna, och tungan skall låda vid deras gom, det är, de skola på den dagen förstummas, och för Guds barns härlighet blifva högeligen förskräckta. (Johann Arndt "Johann Arndts Andliga Skattkammare" s I:175,233)


Sångarna:

Hans famn är ett fäste för svaga och skrämda, En hamn, dit de skummande böljor ej nå. Af honom de stumma få harporna stämda Och lust att till Sion från Babylon gå. (C Boberg: Sång 182:3; jfr Psalmer och Sånger 586)

Bröder, skiljen er från världen, Haven ej med mörkret del! Lätt vi smittas utav flärden, Och då står ju allt på spel. Låt oss utom lägret bära Jesu smälek uppenbart; Korset är de kristnas ära. Herren Jesus kommer snart. (SH: Förbundstoner 1911 nr 30:3)

Herren kommer, Herren kommer, Redan morgonstjärnan ler! Snart den sälla dagen randas, Vilkens sol går aldrig ner. Skynda till din konungs möte, Gå med lampan i din hand, Stå för uppbrottstimman redo Ryckas undan vredens brand! (E Hane: Förbundstoner 1911 nr 692:3)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående “röst ut ur himlen”, se Upp 10:4b.


Grekiska ord:

syngkoinôneô (ha något gemensamt tillsammans med) Upp 18:4 – Ef 5:11; Fil 4:14. Jfr syngkoinônos (en i gemenskap tillsammans med) in Upp 1:9aa.


Ytterligare studier: 1 Mos 19:12,16; 4 Mos 16:21,26; Jes 48:20; Jer 4:29; 50:8; 51:9,45; Luk 2:32; Joh 8:11,21,24; 12:28; 2 Kor 6:17; 1 Tim 5:22; 2 Joh v 11.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-08-01; 2012-07-23; 2015-10-06; slutlig version 2018-08-07)

Till sidans topp

18:5 ... eftersom hennes missar (av Guds mål) har fäst sig intill himlen, och Gud har dragit sig till minnes hennes orättfärdiga gärningar.

Ord för ord (15 ord i den grekiska texten): eftersom fäste-sig-vid hennes '-na missar'/missarna-(av-Guds-mål) intill '-en himmel'/himlen, och drog-sig-till-minnes '-en gud'/Gud de orättfärdiga-gärningar hennes.


1883: ... Ty hennes synder räcka ända upp till himmeln, och Gud har kommit ihåg hennes orättfärdigheter.

1541(1703): ... Ty hennes synder räcka allt upp i himmelen, och Gud hafwer dragit till minnes hennes orättfärdigheter.

LT 1974: Hennes synder når nämligen ända upp till himlen, och Gud är beredd att döma henne för hennes brott.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Människorna) talade: “Kom hit, 'vi må'/'låt oss' bygga åt oss själva en stad och ett torn, vars huvud/topp skall vara ända till himlen.” (1 Mos 11:4a, Grekiska GT)

(Herren sade: “Sodoms och Gomorras) missar (av Mitt mål) är oerhört stora.” (1 Mos 18:20b, Grekiska GT)

(Jakob sade till Laban:) ”Vilken (är) min orättfärdiga gärning och vilken (är) min missgärning, eftersom du har jagat bakom/efter mig?” (1 Mos 31:36b, Grekiska GT)

(Esra sade till Herren:) “Våra laglösheter har fullgjorts/’gjorts fulltaliga’ över våra huvuden, och våra fel har gjort sig stora ända till in i himmel/himlen.” (Esra 9:6b, Grekiska GT)

(Kungen) drog sig till minnes så många ting som han hade samtalat och som/då han hade ’dömt ner’/fördömt (Vasti). (Ester 2:1b, Grekiska GT)

(Psalmisten sade till Herren:) ”Jag har fäst mig vid Dina vittnesbörd.” (Ps 119:31a, Grekiska GT)

(Herren sade till Israel:) “Jag är, Jag är Den som ‘torkar ur’/’stryker ut’ dina laglösheter och Jag skall inte/förvisso ej komma ihåg (dem).” (Jes 43:25b, Grekiska GT)

(Profeten sade: “Babylons) domsutslag har närmat sig ’in i’/’i riktning mot’ himmel/himlen, det har lyfts ut ända till stjärnorna.” (Jer 51:9b, Grekiska GT)

(Daniel sade till Babylons kung:) “ ... Din storhet har gjort sig stor och har förekommit/'i förväg kommit' in i himlen.” (Dan 4:19a eller 4:22a, Grekiska GT Theod)

(Baruk sade till Herren: “De döda i Israel missade Ditt mål) mitt emot Dig . . . och de dåliga tingen har fäst sig vid oss. Må Du ej komma ihåg våra fäders orättfärdigheter, emellertid/utan kom ihåg Din hand och Ditt namn i den här lägliga tiden.” (Baruk 3:4b)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till de sjuttio:) “Vilken stad ni – alltefter omständigheterna – må komma in i, och de ej må ta emot er, då ni har kommit ut ‘in i’/på dess gator, tala: ‘Och/också dammolnet ut ur/av er stad, det som har fäst sig ‘in i’/vid fötterna torkar vi från/bort. ... ’ Jag säger er att/: ’Det kommer att vara mer uppehållet/uthärdligt för Sodom i/på den där dagen än för den där staden.” (Luk 10:10-12)

(Jesus sade till fariseerna:) ”Det (som är) högt i/bland människor (är) en avskyvärdhet inför Guds ögon.” (Luk 16:15b)

Abraham talade (till den rika människan): “Barn, kom ihåg att du tog bort/’för dig själv’ dina goda ting i ’ditt liv’/’din livstid’, och Lasaros likaså de dåliga tingen. Men nu är han här kallad till sidan av, men du orsakas/känner smärta. (Luk 16:25)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Vinpressen trampades utanför (א,* א) staden, och blod kom ut, ut ur vinpressen, intill hästarnas betselbett, från/’i längd’ ettusentvåhundra (א*) stadier. (Upp 14:20)

Och den stora staden blev ‘in i’/till tre delar, och nationernas städer föll. Och det stora Babylon ’koms ihåg’/’blev ihågkommet’ inför Guds ögon (till) att ge henne en (א,* א) bägare av vin av * (א,* א) vredens lidelse. (Upp 16:19)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

Jag räknar med att prövningar måste komma. Allting får en så mycket skarpare relief, därför att världen i övrigt är så full av olyckor och elände, det är så koncentrerat eländigt, att när jag igår hörde en barnkör från Tyskland med klara röster sjunga "Stille Nacht, heilige Nacht" gick jag i köket och grät. Dessa barn med sina änglaljuva röster växer upp i ett land, där allt går ut på våld mot andra människor. Det har kommit ut en bok i höst, skriven av en tjeck. Den heter "De döda skola döma" och skildrar utplånandet av den tjeckiska byn Lidice efter mordet på Heydrich. Ingen i byn hade något med mordet att skaffa, men tyskarna skulle statuera ett exempel. Följaktligen blev allt manfolk över 16 år skjutna, efter att själva ha fått gräva sin grav, alla kvinnor bortförda till tvångsarbete och alla barn över 3 år bortförda till okänd ort per lastbil, där 157 barn packades ihop på ett utrymme, som var avsett för ungefär hälften, så att de måste stå hela tiden. Enligt boken tog färden 7 timmar, och flera av barnen var döda vid framkomsten. Jag vet inte hur pass sanna bokens uppgifter är, men om bara hälften är sant, så har tyskarna begått ett blodsdåd, som i eviga tider kommer att ropa mot himlen. Därefter sprängdes hela byn i luften; efter 24 timmar fanns ingenting kvar, som kunde påminna om att där funnits en liten fredlig by med fredliga människor i. Och detta är gjort av det folk, som har skapat "Stille Nacht". (Astrid Lindgren "Krigsdagböcker 1939-1945" s 200; 1943-12-25)

Ni har blifvit så konservativa så att det stinker mot himlen! (August Strindberg "August Strindbergs brev II" s 100; brev den 18 nov 1879 till redaktör Carl Henrik Atterling)

Det är snart ett år sedan Er far lånade sig till en handling som han förmodligen ansåg rigtig, nemligen att begagna syster Anna som Schackpjes i ett falskt spel; styfmoderns hämndlystnad mot (min vän) Philp. ... Kom ihåg att (fars och ditt) brott stinka redan mot himlen och jag skall taga rättvisan i min hand på min och syster Annas Mors vägnar; Hon har sagt mig det i drömmen och jag blygs att jag låtit dessa skändligheter passera så länge! (August Strindberg "August Strindbergs brev I 1858-1876" s 385,388; brev julafton 1876 till brodern Axel Strindberg)

Werlden är nu full af förargelse ända upp till himmelen, så att det är förskräckligt att tänka på. Ty nu söker ingen Christus i fattigdom, blindhet, död o.s.w., utan alla wilja på en annan wäg komma till himmelen, dit de dock icke komma. ... Märk fördenskull, att hwilken som icke predikar Christus, eller predikar Honom annorlunda, än såsom den, hwilken umgås med fattiga, blinda, lama och döda, såsom detta evangelium framställer Honom, för den må du fly såsom för sjelfwa djefwulen. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 46 i kommentar till Matt 11:2-10)

Man kan numera icke sägas njuta Guds gåfwor, änskönt Han dock för detta ändamål så rikligt och ymnigt gifwit dem, äfwen om Elben och Rhenströmmen flöte med idel guld, och wåra herrar och furstar kunde göra alla sina länder till idel berg af silfwer. Ty man will ej bruka eller njuta det Gud till tack, utan blott till Guds förakt och till de gifna håfwornas förslösande. Ingen är heller omtänkt att något spara för wåra efterkommande, utan wi lefwa så, som wille wi på en gång gerna förstöra alltsammans, hwartill Han ock skall förhjelpa oss, när wi icke annorlunda wilja hafwa det. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Sommar-afdelningen" s 118 i kommentar till Matt 8:1-9)

Wi se allestädes, hwarthelst man wänder sig, intet annat, än en hel syndaflod af idel exempel på otacksamhet emot det kära evangelium; och det i alla stånd. Konungar, furstar och herrar bitas och rifwas sinsemellan samt afundas och hata hwarandra, förtrycka och förderfwa sina egna land och folk och tänka icke i god christelig endrägt på att hjelpa det stackars landet och att åt den arma kyrkan bereda ett herberge och en tillflykt emot djefwulens, påfwens och Turkens mord. Adeln skinnar, skafwer och roffar ifrån både furstar och andra, hwad den kan, men isynnerhet från den arma kyrkan och trampar presterna och predikanterna med fötterna, som wore de idel djeflar. Borgare och bönder göra ock så, snålas, ockra, bedraga och drifwa allt sjelfswåld, och det utan all skam och näpst, så att det skriar upp emot himmelen, och jorden ej mera kan fördraga det. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra Delen" s 509-510 i kommentar till Fil 1:3-11)

Se med vilka kamrater jag drog fram över Babylons gator och vältrade mig i dess smuts som i välluktande salvor och parfymer! Och för att jag skulle sjunka än djupare däri slog den osynlige fienden omkull mig och förledde mig – därför att jag lät mig förledas. Men även min jordiska moder, som efter att ha flytt ur Babylons själva centrum nu blivit allt långsammare på vägen genom dess förstäder, även hon nöjde sig med uppmaningar till återhållsamhet. ... Så var överallt ett töcken som skymde för mig Din sannings klarhet, Du min Gud, och min orättfärdighet svällde som en fet buk. (Augustinus "Bekännelser" s 35)

"Vad friarna angår", (sade Penelope), "så låt dem bara roa sig antingen i hallen eller utanför huset. De kan minsann vara glada, deras egna källare och förrådskammare är fulla av spannmål och vin, där förtärs ju inte mer än vad tjänarna äter, medan de själva dag ut och dag in vräker sig på vår bekostnad och äter oss ur huset, därför att vi saknar en man som Odysseus till att skydda oss emot dem. Ja, om han bara snart komme hem, då skulle han nog tillsammans med sin son ta hämnd på friarna!" ... "Jag är rädd för detta band av våldsmän, vilkas ogärningar stiger till himmelen", (sade Odysseus). (Homeros "Odysséen" s 351-352; Odysseus kommer till staden)


Att fortsätta med:

ca 2000 - ca 1900

Kyrkoherde Håkan Sjögren (i Tofteryd) har givit oss (följande) ord (i anslutning till Hebr. 8:17): ”Ibland när jag går och är bedrövad för mina synder, kommer Gud till mig och säger: Varför är du så ledsen, Sjögren, och går så krokig? – Då klagar jag: Herre, jag har syndat. – Men Gud svarar: Det kommer jag icke ihåg. – Ack, Herre, säger jag då: Visst kommer du ihåg det, jag har ju syndat mot dig. – Ja, men var det icke du, som bekände den och andra synder inför mig? – Jo, Herre, visst får jag bekänna och avbedja min skuld och icke överskyla min missgärning. – Då kommer jag icke mer ihåg dina synder, säger den nådige Guden. – Men som jag icke alltid ändå kan tro på syndernas förlåtelse och vara glad igen, händer det, att Gud nedlåter sig och säger ytterligare: Jag skall genomsöka mitt treeniga gudomsväsen och se efter, om där finnes minne kvar av dina synder. – När så Gud kommer igen, säger han: Nu har jag genomsökt mitt gudomsdjup, men där finnes intet minne av att du, Sjögren, någonsin syndat. Ty jag förlåter synderna så, att jag icke mer tänker på dem eller kommer dem ihåg. Och lika evig och fullkomlig, som jag är i mitt minne, när någon vill dölja sitt onda väsende för mina ögon, lika evig och fullkomlig är jag i min glömska, då någon bekänner och övergiver sin missgärning. Så var nu tröst och ganska frimodig. (Knut Svensson ”En för alla” s 85-86)

Låt oss nu (år 1950) - utan överord - på en punkt göra rättvisa också åt denna, annars så besynnerliga nutid. Två hus därhemma (i Långasjö) belyser klart vad jag menar: den gamla trånga och mörka "fattigstugan", gömd långt inne i skogen för att de fattiga inte med sin åsyn skulle genera de välbärgade, och det stora, moderna "ålderdomshemmet", byggt på den finaste tomten i socknen mitt emellan kyrka och prästgård. Ingen behöver längre vara ensam, gammal och fattig utan att strax få vård och hjälp. Där finns en fristad öppen för alla i ljusa, varma rum, där det bjuds på god och vällagad mat. Anklagelser, som fortfarande stiger mot himmelen om sociala orättvisor ha nu långt mindre fog för sig än i gamla tider. Den andliga nöden, som nu är mest skriande borde det talas högre om. Kanske är det som det skall vara, med alla dessa unga upprörda röster, som starkare än någonsin höjes mot sociala olikheter fast dessa aldrig varit mindre. Och - om inte den sunda utvecklingen med våld avbrytes - blir omärkligare för varje dag som går. Full jämlikhet kommer aldrig att kunna etableras där det är människor som regerar. Den, som har tro och tålamod får nöja sig med att uppnå detta i ett annat liv. (Elisabeth Bergstrand-Poulsen "Socknen sedd från centrum - Hemsocknen som jag minns den" s 231)

Man måste alltid komma ihåg att över 90% av (de 1,1 miljoner) som miste sina liv i Auschwitz gjorde det för det enda "brott" de hade begått i nazisternas ögon, nämligen att ha fötts som judar. ... Naturligtvis får man heller aldrig glömma de icke-judar som försvann i lägret; de 70 000 polska fångarna, de mer än 20 000 romerna, de 10 000 sovjetiska krigsfångarna, hundratals Jehovas vittnen, tiotals homosexuella eller någon av alla de andra som sändes till lägret av ett otal påhittade skäl (och ibland utan några skäl alls). ... Genom sitt brott gjorde nazisterna världen medveten om vad utbildade, teknologiskt avancerade människor kan vara i stånd till, om de bara är tillräckligt hänsynslösa. När denna kunskap väl bibringats världen får den inte falla i glömska. Den ligger där - avskyvärd och overksam och väntar på att upptäckas av varje ny generation. En varning till oss och våra efterkommande. (Laurence Rees "Auschwitz - Den slutgiltiga lösningen" s 367-368)

Hela min varelse fylldes av den tanken, att Jesu Kristi, Guds Sons, blod renar från all synd, och så föll jag på knä och mottog i tron syndernas förlåtelse. ... Och när nattvardsgången var slut, vandrade jag ut ur kyrkan. ... Kommen utanför kyrkporten fick jag uppleva något, som jag varken förr eller senare upplevat ens skymten till likhet av. Det var som om en ofantlig våg hade kommit störtande emot mig - den nådde upp till himmelen och sköljde över gatstenarna och fyllde hela universum. Det var en atlant av all världens smuts och skam och synd och orenhet och vällust och vidrighet och grymhet som lyfte sig att sluka hela min varelse. Det var som om jag under loppet av några jordiska sekunder såg bilderna av och såg in i alla möjligheter till onda tankar, mord, äktenskapsbrott, otukt, tjuveri, falskt vittnesbörd, hädelse, hat och grymhet, som livet rymmer. Och denna atlant av smuts störtade emot mig - för att plötsligen brista och sjunka undan vid mina fötter, förintas, försvinna och bliva borta utan att ha rört mig. Och jag kände plötsligt som om något brustit inne i mitt eget hjärta. ... Mitt arma, olyckliga, maktlösa hjärta hade varit till brädden fyllt av all världens orenhet och synd och gemenhet och skam och äckel och träck och förtvivlan. Men så hade Jesu rena blod kommit in, och bölden sprack, och hjärtat blev tömt på sin orenhet. Det var ej ett hav av all världens smuts, som störtat emot mig, nej, den atlanten hade störtat ut ur mitt eget hjärta, och mitt hjärta blev tömt på sin orenhet. (Sven Lidman "Förgängelsens trälar och frihetens söner" s 301-303)

Södern kom emot mig en del dagar: en del dagar Norden. Vädret är så nyckfullt: det är januari. Det kunde hitta på att regna en skvätt då och då. Antagligen grät himlen över mina försyndelser mot religionen; eller också fann den det vara lämpligt att påminna mig om att det i alla fall är vinter. Av egen förskyllan men utan värdighet ankom jag per spårvagn till Biarritz en söndagsmorgon. Det regnade: häftigt, besinningslöst, ilsket, afrikanskt. Ett kallt regn kommande från Atlanten, Amerika eller Grönland. (Eyvind Johnson "Pau, Bayonne, Biarritz och havet" s 156-157; Ny Tid 1926-04-17)

Vem siar åt vår världsdel historiens morgonljusning? "Äro icke Europas folk för mig såsom andra folk", säger Herren. "De hava farit över land och vatten, tagit hav och fastland i sitt våld och fikat efter att vara världens herrar. Deras självgodhet har räckt till himmelen." (Nathan Söderblom "Tidens tecken" s 24; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings Julkalender 1924)

Vår "spåman i norden" säger: "Belgiens synder äro alltför stora, för att det, åtminstone på länge, åter skulle få blifva ett fritt folk." Man tänke därvid t.ex. på huru detta land har behandlat sina svarta undersåtar i Afrika. Men hvad skola vi då säga om de andra krigförande folken? Ack, äfven deras synder ropa säkert upp till himmelen. ... Låt oss (också) peka på några "syndafloder", som ständigt flöda öfver vårt kära Sverige: "Brännvinsfloden, otuktsfloden, svordomsfloden." ... När syndamåttet i en viss tid i ett visst folk är rågadt, har blifvit som man säger "himmelsskriande" ... då komma Guds domar. (Waldemar Rudin "Hvad bör världskrigets hemsökelse lära svenskarna?"; Jönköpings-Posten 1916-11-08)


ca 1900 och tiden dessförinnan

Utför berget (Hermon) kunde vi endast delvis rida. Det var för brant. Största delen af vägen måste vi derför vandra till fots. Kl. 4 e.m. kommo vi alldeles uttröttade och genomdränkta af svett till staden eller byn Banijas. Och nu voro vi inne i Palestina, det land, som kallas det heliga landet, ehuru dess synder nå ända upp till himlen - heligt, emedan der uppgått den rättfärdighetens sol, hvars strålar genom evangelium skola sprida värme och lif, frid och salighet ut öfver hela menskligheten samt omskapa jorden till ett Guds paradis. (P. Waldenström "Till Österland" s 243; hösten 1894)

Hela (Ludvig Björnskölds) väluttänkta fälttågsplan slogs från början i spillror, hans välutlagda fällor blevo till ingen nytta. De två gamla något kuriösa och fullkomligt otillräkneliga fruntimren förklarade redan från början, att de aldrig tänkt bryta mot deras välgörare landshövding von Werners testamente, och att de ämnade redan till hösten flytta bort från (huset) Nian. Och när de i sin fullkomligt vanvettiga fjollighet skrivit under en förklaring att de fritogo kammarherren från fullgörandet av klausul 11 i (testamentet) ... , och Ludvig Björnsköld, som var en både juste och fin och ytterst korrekt och godhjärtad man, frivilligt erbjöd dem att för samma hyra, som de betalt för våningen i Nian, disponera tre rum och kök i ett kammarherren tillhörigt hus på Hantverkaregatan, så svarade honom den där lilla bleka, svartögda fru Berg, som då sannerligen om någon verkade mogen för Konradsberg: "Nej tack, kammarherren - mellan er och oss är ett svalg befäst - behåll era gåvor!" Och vi skulle ej hava lämnat någon sann bild av kammarherre Björnskölds väsen, om vi ej tillägga, att denna förklaring i hög grad hindrade honom att efteråt njuta häradshövding Ursells gränslösa lyckönskningar och avundssjukt beundrande förklaringar, att om någon på denna jorden var en lyckans guldgosse, så var det sannerligen Ludvig Björnsköld. ... Det var ju en skandal utan like, ett brott som skrikit högt mot himmelen, att en sådan tomt som Malmbergsgatan 9 skulle ligga obegagnad i årtionden. I ett så kapitalfattigt land som vårt var det reellt en nationell försyndelse, en förbrytelse mot samhället, att sådant fått äga rum, och det var helt enkelt en medborgerlig plikt, som kammarherre Björnsköld nu fullgjorde, då han efter så många års vanhävd sent omsider lyckats göra detta döda kapital fruktbärande. (Sven Lidman "Huset med de gamla fröknarna" s 242-243)

Nu kom det en lycklig tid för Niels. Den lyckliga tid, då utvecklingens mäktiga hävkraft bär en jublande över de döda punkterna i ens natur, då allting hos en växer och fylles, så man i övermåttet av sin kraft är beredd att sätta skuldrorna mot berget och modigt bygger löst på det babelstorn, som skulle nå till himlen, men som bara blir en liten stump av en koloss, den man hela resten av sitt liv går och skarvar i med försagda små spiror och kuriösa burspråk. (J.P. Jacobsen "Niels Lyhne" s 96)

Ju fler exempel som framdrogs, och då namnen och verksamhetsorterna för de förföljda angavs, blev (Sven Johan) allt mer övertygad. ... Så var det ändå beställt med denna statskyrka! Så hade ändå Petter haft rätt, när han påstått att det var hon som menades i Uppenbarelsebokens adertonde, hon, som var bliven en djävlaboning och alla orena och ohyggliga fåglars tillhåll, hon som var drucken av Jesu vittnens blod och vars synder räckte upp i himmelen, så att Gud nu dragit sig till minnes hennes orättfärdigheter, henne, som man skulle gå ut ifrån, på det att man inte skulle bli delaktig i hennes synder eller få del av hennes plågor. (Fabian Månsson "Rättfärdiggörelsen genom tron" s 97; 1870-talets Blekinge)

Och vet söta pappa, inföll Ulla med en bestört uppsyn, mor Jeppa Salomons beröttade i köket i går, att det spökar vid en vik av Merlsjön alldeles gruvligt. Hon har sett dör mitt i natten en stor, stor karl, eldröd hel och hållen! han vöste som en orm, han sköllde som en hund, han tjöt som en varg och skrek som en uggla. Dörpå hoppade han ner i viken och, såsom han bestod av bara eld, fröste vattnet då han kom ned! och det stod en rök, en rök som ett moln, över hela Merlsjön önda upp till himmelen, pappa! (Carl Jonas Love Almqvist "Tre fruar i Småland" s 37)

Och var hela adeln beskriven av hela riket till Stockholm och några fullmyndiga av alla städer och bergslagen och alla härad över hela landet. De kommo ock där till allhelgonadag, som då var på torsdagen, Anno Domini 1520. Hade konung Kristiern låtit bygga en borg uppå Brunkeberg och lät kalla dit alla dem som av allt riket till Stockholm komna voro, och allt hans krigsfolk höll där omkring nedan under berget. . . . Och morgonen därnäst efter som var åttonde dagen näst efter allhelgonadag, lät konungen blåsa om med trumpeten och lät utropa att ingen skulle gå ut av sitt hus, utan alla skulle bliva där inne där de voro. Och vid middagstid lät han leda bispen i Skara och bispen i Strängnäs med de riddare och riddersmäns män och borgare som han hade fånga låtit ut på Stora torget till att låta där avliva dem. Och då de så voro komna på torget och stodo i ringen, stodo några av konungens råd uppe i burspråket. Nils Lycke hade ordet till folket, som då på torget stod och bad att de icke skulle förfäras över det straff som där skedde. . . . Då ropade biskop Vincentius honom under ögonen och sade att han icke sade sanningen, utan hans konung handlade med lögn och föärräderi emot de svenske män, och begärde han att de andra måtte få en dom för sig, och veta för vad de skola dö. Och talade han mäktiga hårda ord emot konungen och sade, att Gud skulle hämnas över sådant övervåld och orätt. Desslikes ropade ock Anders Rut och Anders Karlson där de stodo i ringen och bådo att svenske män skulle se vid deras skada, och ej låta så skamliga förråda sig med falska brev och dagtingan, som nu skett var. Och att de skulle sådant tyranni vedergöra, om de det kunde, och ropades där hämnd i himmelen. . . . Och blevo de döda kropparna liggandes på torget ifrån torsdagen intill lördagen. Och var det en ynklig och jämmerlig syn, huru bloden med vatten och träck, som så års vara plägar, lopp i rännstenarna ned av torget. Ja, det var ett gräsligt och obarmhärtig mord, så att aldrig av någon furste som kristet namn haver burit, är sådant förr skett, där en haver så med ett berått och betänkt mod gått till och låtit dräpa så många människor, utan dom, emot sina egna eder, brev och insegel. . . . Och Lasse Hass som stod på torget ibland konungens knektar och såg därupppå, huru de andra rättades och grät däröver. Därför blev han inryckt i ringen och blev avhuggen. Och så dräpa både liv och själ är ett gräsligt mord när det rätt besinnat varder. Så lät då konungen upptända en stor eld om lördagen på Södermalm och lät så släpa de döda kropparna därut och bränna dem upp. . . . Intet räknade konung Kristiern dem för bannsmän, när de hyllade honom för sin konung. Icke heller räknades biskop Vincentius och biskop Matts för bannsmän då de med ärkebispen krönte honom. Men de skulle brännas som bannsmän. Dock Gud haver sådant intet förgätit. . . . När konung Kristiern hade allt beställt i Stockholm . . . gjorde han sig redo att draga över land och till Danmark igen. Och allestädes där han i städerna komma skulle, restes galge uppå torget. . . . När han kom till Jönköping, lät han där avhugga Lindorm Ribbing och några andra. Besynnerliga lät han där avhugga tu barn av Ribbings släkt. Det ena var vid åtta år, det andra fyra eller sex år gammalt. Därefter kom han till Nydala kloster. Där betalade han så i härbärget, att han lät dränka abbotten med några av hans bröder. . . . Var och en förståndig man måtte väl märka, att han svenska män en plåga vara skulle och ett ris där Gud dem med straffa ville. Men lovad vare Gud i evighet, som haver kastat detta riset i elden. (Olaus Petri "En svensk krönika" s 302-309)


Egna kommentarer och funderingar:

Vi kan här jämföra med blodet på de kristna som inte burit frukt (Upp 14:20). Deras blod gick intill hästarnas betselbett, medan Babylons synder (missar av Guds mål) har fäst sig intill himlen.


Grekiska ord:

adikêma (orättfärdig gärning) (i NT + ett exempel i Apokryferna) Upp 18:5 – Sir 28:2; Apg 18:14; 24:20.

kollaomai (fästa sig vid) (i NT + exempel i Apokryferna) Baruk 3:4; Luk 10:11; Upp 18:5 – Tobit 6:18(19); 1 Mack 3:2; 6:21; Syr 2:3; 19:2; Baruk 1:20; Luk 15:15; Apg 5:13; 8:29; 9:26; 10:28; 17:34; Rom 12:9; 1 Kor 6:16-17.


Ytterligare studier: 2 Krön 28:9; Jer 14:10; 49:16; 51:53; Hes 17:24; 31:10-11; Hos 8:13; 9:9; 2 Mack 6:14; Syr 50:16; Luk 12:29.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-08-01; 2012-07-23; 2015-10-06; slutlig version 2018-08-07)

Till sidans topp

18:6 Ge henne tillbaka som och/också hon har gett tillbaka. Och dubbla de dubbla tingen enligt hennes gärningar. I hennes (א,* א) bägare, (i) vilken hon har förenat/fyllt, förena/fyll dubbelt åt henne.

Ord för ord (23 ord i den grekiska texten): Ge-tillbaka (till)-henne som och hon gav-tillbaka och dubbla de dubbla-(ting) enligt '-na gärningar'/gärningarna hennes, i '-n bägare'/bägaren hennes (i)-vilken (hon)-förenade förena (åt)-henne dubbelt


1883: Betalen henne, såsom hon har betalt, och gifven henne dubbelt igen efter hennes gärningar. I den kalk, hvari hon iskänkt, iskänken dubbelt åt henne.

1541(1703): Betaler henne, såsom hon hafwer betalat eder, och görer henne dubbelt efter hennes gerningar; och med samma kalk, som hon hafwer iskänkt eder, iskänker henne dubbelt.

LT 1974: Behandla henne som hon har behandlat er, och ge henne dubbelt straff för alla hennes onda handlingar. Hon gav andra en bitter dryck att dricka – ge nu dubbelt så mycket åt henne.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Herren gav dubbelt så många ting som det (hela tiden) var framför Job ’in i’/’avsett för’ fördubbling. (Job 42:10b, Grekiska GT)

(Gud sade till profeten: “Jerusalem) har mottagit dubbelt ut ur Herrens hand (för) hennes missgärningar.” (Jes 40:2b, Grekiska GT)

(Profeten sade:) “Helt och hållet som (Babylon) har gjort, gör (så) åt/mot henne.” (Jer 50:15b, Grekiska GT)

(Salomo sade:) “Dubbel sorg tog/grep (de gudlösa).” (Salomos Vishet 11:12a)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Du kommer att finna dåliga ting dubbelt i alla goda ting, som du – alltefter omständigheterna – må göra (den gudlöse), och att den Högste har hatat missare (av Hans mål) och kommer att ge tillbaka ett utverkande av rättvisa till de gudlösa.” (Syr 12:5-6)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Ni må inte/förvisso ej komma ut ur (vakten/’det fängsliga förvaret’) ’ända till’/förrän ni – alltefter omständigheterna – må ha gett tillbaka den sista kvadranten.” (Matt 5:26b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Människans Son står i begrepp att komma i Sin Faders härlighetsglans i sällskap med Sina budbärare och skall då ge tillbaka till var och en enligt hans gärningar (א*). (Matt 16:27)

(Jesus sade till de skriftlärda och fariseerna:) ”Ni må – alltefter omständigheterna – göra (en som kommit över till er) till en Gehennas son, dubbelt mer (jämfört med) er själva. (Matt 23:15b)

(Sackeus, ledaren för tulluppbördmännen, som var små-/liten till ’kroppslig växt’/växten, sade till Herren:) "Om jag har varit en fikonangivare/’falsk anklagare’ mot någon om någonting, ger jag fyrdubbelt tillbaka." (Luk 19:8)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Jag skall ge er, var och en, enligt * (א*) gärningarna. (Upp 2:23b, ”Thyatira”)

Och en annan budbärare, en tredje, följde dem och sade i/med en stor/hög röst: “Om någon kastar sig ner (i riktning mot) det lilla vilda djuret (för att tillbe det) och (i riktning mot) dess avbild (för att tillbe den) och tar ett märke uppå sin panna eller emot sin hand, skall han och/också dricka ut ur/av Guds lidelses vin, av det som är (och har varit) förenat/iskänkt outspätt i Hans vredes bägare.” (Upp 14:9-10a)

(Kvinnan) hade i sin hand en bägare av guld som var full av avskyvärdheter och de orena tingen av hennes och jordens (א,*א) otukt. (Upp 17:4b)


Exegeter, evangelister med flera:

Sent på lördagskvällen den sista maj (1924) ankommo de första kavalleristyrkorna under befäl av Ma Shao-u själv till Hancheng. ... Gubben (Ma Fuh-hsing) förskansade sig i översta våningen av sitt palats med ett fåtal av sina trognaste soldater. ... En sträng befallning gavs att taga honom levande. ... Han som själv förut aldrig vetat, vad barmhärtighet mot andra betydde, fick nu i rågat mått sina gärningar åter. Fyra trashöljda tiggare buro honom på (en smutsig bår) ut ur staden genom folkmassorna i basarerna. ... Under vägen spottade människorna honom i ansiktet och överöste honom med grova tillmälen. - Och detta var Kaschgars militärdiktator, den mäktige "padschan", för vilken ett helt land darrat i nära tio år! ... Då vi på eftermiddagen samma dag lyckades övertala vakten vid stadsporten att släppa in oss i staden, sågo vi denna som utdöd. Inga människor på gatorna och alla bodar stängda. ... Men ännu var måttet ej rågat. Under söndagens lopp inhämtade Ma Shao-u telegrafiskt order från guvernören att utan vidare ceremonier avrätta den redan halvdöde generalen. Vid 6-tiden på måndagsmorgonen bars han ut på samma eländiga bår, på vilken han förut hade burits ut ur staden. Invid norra stadsporten var en påle nedslagen i marken, på denna bands en tvärslå, så att det hela blev ett kors. ... På denna (påle) fastbands delikventen, varefter ett halvtjog av hans dödsfiender sköt var sitt skott på honom. Sönderskjuten och naken till midjan skulle han sedan, eller rättare hans döda kropp, hänga till allmänt beskådande, men stadens borgmästare tyckte, att det gick för långt, och på hans bön blev liket borttaget, då halva tiden gått. ... Ofrivilligt gingo mina tankar tillbaka till den 20 november förlidet år, då vägarna mellan Kaschgars städer voro fulla av människor, som drogo till Hancheng för att gratulera den store kungen. Hela kärrlaster med presenter kommo från när och fjärran. ... I sitt palats omgav han sig med en för detta land makalös ståt. Han hade fyra lagliga hustrur och hopar av frillor, deras antal alltid stort men aldrig konstant. ... Aldrig ha etiska och religiösa grundsanningar kraftigare illustrerats än i general Ma-Fuh-hsings uppträdande, leverne och ändalykt. ... Missionen måste med tillfredsställelse hälsa tyranniets störtande, ty hela landet låg lamslaget under detsamma. (John Törnquist "Ett tioårigt skräckvälde i Kaschgar ändat" s 526-529; brev från Hancheng, Kaschgar, den 5 juni 1924; Missionsförbundet n:r 32 den 7 augusti 1924)

Den segrande hjälten (kung Gustav II Adolf) lyssnade icke till de maningar att hämnas, som höjdes från nitiska protestanter, ord sådana som dessa i en samtida flygskrift: "Vinpressen är redo, däri de ogudaktige skola söndertrampas. Må man därför betala dem, som de hava betalat; må man iskänka åt dem ur samma kalk, som de hava iskänkt!" (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1611-1660" s 130)

Staden Münster blef den vulkan, hvarigenom den radikala anabaptismens underjordiska lågor slutligen gåfvo sig luft. ... Enligt döparnes profetior skulle Münster blifva det nya Jerusalem. ... Bernhard Rotmann, en f.d. romersk-katolsk präst, afgaf i sin flygskrift, Restitution af den rätta och sunda kristliga läran", en framställning af döparnes lära och ett försvar för månggiftet och "bruket af svärdet"; den vann företrädesvis i Nederländerna många läsare. ... Rotmann utsände (senare) en ny bok, "Om hämnden", som skulle uppelda alla anabaptister till att dubbelt vedergälla det ogudaktiga Babylon alla dess synder, och trofasta sändebud lämnade Münster för att predika hämnd. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria från reformationen till upplysningstidehvarfvet" s 186-188)

Om du stjäl mycket, kan du vara övertygad om att dubbelt så mycket kommer att stjälas från dig. Den som roffar åt sig med våld och orätt och gör förtjänst på det, råkar ut för en annan som gör likadant mot honom. (Martin Luther ”Stora katekesen” s 70)

Efter (werlden) föraktar och förföljer Guds ord, blifwer hon ock så förstockad och förblindad, att hon tror ingen annan än det kära evangelium wara orsaken och skulden till hennes förderf. Och likwäl är det evangelium allena, som uppehåller, hwad som, Gudi lof! ännu är uppehållet. Eljest låge wäl allting längesedan i grus. Ändock måste evangelium bära skulden för allt, hwad djefwulen och hans anhang uträtta. Emedan man nu sålunda fortfar att smäda och icke will tillstå, att man sjelf förtjent och wållat det, eller erkänna den nåd och wälgerning, som wi hafwa af evangelium, så måste ock Gud på det sättet betala sådana smädare, att de blifwa sina egna profeter och för tvåfaldig ondska äfwen få twåfaldig lön. ... När äfwen wi laggt wåra hufwuden till hwila, då får werlden wäl se, hwad hon haft, men förlorat. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Sommar-afdelningen" s 151-152 i kommentar till Luk 19:41-47)

Under (Olavus Petris) tid (som sekreterare) vid rådhusrätten (i Stockholm) infördes skicket att vid rättegång avlägga ed på lagboken i stället för som tidigare på korset. Utifrån erfarenheterna i domstolen författade han vidare en kommentar till stadslagen, som kom att spridas i otaliga avskrifter. ... (Kommentaren innehöll) tankar på att i högre grad tillämpa biblisk lag, enkannerligen den mosaiska vedergällningsläran. Olavus Petris mest kända insats på det rättsliga området var emellertid domarereglerna från slutet av 1530-talet. Denna sammanställning av allmänna rättsprinciper, regler och sentenser ingick i en litteraturform som kallades "brocardia"-samlingar. Olavus Petris domareregler kännetecknades av etiskt patos och krav på domarens moral och var sammanställda inte minst i reaktion mot kungens missbruk av rättskipningen för att öka kronans inkomster. (Kjell Åke Modéer "Lag och rätt (II)" s 87-88)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående “enligt hennes gärningar”, se Upp 2:23bb.


Grekiska ord:

apodidômi (ge tillbaka) (i Apokryferna, NT) Syr 12:6; Matt 5:26; Luk 19:8; Upp 18:6 – Tobit 2:12,14; 1 Mack 9:70; 10:41; 12:17; 16:17; 2 Mack 2:17; 7:23; 9:16; Salomos Vishet 10:17; Syr 3:31; 11:26; 18:22; 29:2,5-6; 33:13; Jeremias brev v 34. Matt 5:33; 6:4,6,18; 12:36; 16:27; 18:25-26,28-30,34; 20:8; 21:41; 22:21; 27:58; Mark 12:17; Luk 4:20; 7:42; 9:42; 10:35; 12:59; 16:2; 20:25; Apg 4:33; 5:8; 7:9; 19:40; Rom 2:6; 12:17; 13:7; 1 Kor 7:3; 1 Thess 5:15; 1 Tim 5:4; 2 Tim 4:8,14; Hebr 12:11,16; 13:17; 1 Petr 3:9; Upp 22:2,12.

diplous (double) (i NT + exempel i Apokryferna) Salomos Vishet 11:12; Matt 23:15; Upp 18:6 – Syr 20:10; 50:2; 1 Tim 5:17.

diploô (double) Upp 18:6.


Ytterligare studier: 2 Mos 16:5; 22:4,7,9; Ps 137:8; Ordsp 24:12; Jes 10:5,7; 33:1; 51:17-19; 61:7; Jer 16:18; 17:18; 50:29; Hes 23:31; Sak 9:12; Joh 18:11; 2 Thess 1:6.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-08-01; 2012-07-23; 2015-10-07; slutlig version 2018-08-07)

Till sidans topp

18:7a Så mycket som hon förhärligade sig och var vällustig, ge henne av sådant slag plågande och bedrövelse ...

Ord för ord (11 ord i den grekiska texten): så-'många-(ting)'/mycket-som (hon)-förhärligade sig och var-vällustig, av-sådant-slag ge henne plågande och bedrövelse


1883: Så mycket som hon har ärat sig själf och lefvat i yppighet, så mycken pina och sorg gifven henne.

1541(1703): Så mycket hon sig hafwer härliga hållit och i wällust warit, så mycket iskänker henne pino och gråt ...

LT 1974: Hon har levt i lyx och nöjen – låt henne nu få motsvarigheten av plågor och sorg.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

I/på den där dagen blev/vändes räddningen ‘in i’/till bedrövelse (bland) varje/allt folket, eftersom folket i/på den där dagen sade att/: “Kungen är sorgsen på/’för ... skull’ sin son.” (2 Sam 19:2, Grekiska GT)

(Mordokaj sade till Herren:) “ ... Vänd vår bedrövelse ’in i’/till mod.“ (Ester 4:17ha/C10a, Grekiska GT)

(Herren Gud sade till profeten:) “Du, son av en människa, tala till Tyros' ledare: Detta är vad Herren säger: ’ ... Ditt hjärta höjdes/’reste sig’ och du talade: Gud, Jag är ... men du är en människa och inte en gud. Du har gett/gjort ditt hjärta som en guds hjärta.” (Hes 28:2, Grekiska GT)

(Herren sade om Sitt folk:) “Jag skall sätta/förvandla deras härlighetsglans ’in i’/till vanheder.” (Hos 4:7b, Grekiska GT)

(Salomo sade: “Den rättfärdiges fiende) måtte få kunskap att (de ting) genom vilka någon missar (Guds mål), genom de här tingen skall han tuktas. (Salomos Vishet 11:16)

Enligt/motsvarande (Jerusalems) härlighetsglans fullgjordes/’gjordes ... fulltalig’ hennes vanheder, och hennes höjd/höjdpunkt vändes in i bedrövelse. (1 Mack 1:40)

(Israel) var bedrövad (över) Jonatan (i) många dagar. (1 Mack 13:26b)

(Baruk sade till Jerusalem:) “Precis som (den som tog emot dina söner) fröjdade sig på/’för ... skull’ ditt fallande och gladde sig på/’för ... skull’ ditt fall, på det här sättet skall hon vara sorgsen på/’för ... skull’ sin ’ödemark av sig själv’/’sin egen ödemark’.” (Baruk 4:33)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till folkskarorna och till Sina lärjungar:) “Vem som än kommer att höja/upphöja sig kommer att göras ödmjuk.” (Matt 23:12a)

(Jesus sade:) “Ve de som nu skrattar, eftersom ni kommer att vara bedrövade och gråta.” (Luk 6:25b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Den rättsliga myndigheten) gavs till (gräshopporna), för att de ej måtte döda dem, emellertid/utan för att de skall plågas (i) fem månader. (Upp 9:5a)

Deras plågande (var) som en skorpions plågande, när den – alltefter omständigheterna – må skada en människa. (Upp 9:5b)

Och röken av deras plågande stiger upp ‘in i’/i (kommande) tidsåldrars (kommande) tidsåldrar. Och dag och natt har de inte vila, de som kastar sig ner (i riktning mot) det lilla vilda djuret (för att tillbe det) och (i riktning mot) dess avbild (för att tillbe den) och om någon tar dess namns märke. (Upp 14:11)

Vem må inte * (א,* א) frukta Dig (P47, א,* א), Herre, och (vem) skall (inte) förhärliga Ditt namn? (Upp 15:4a)

Och jordens partihandlare var rika ‘ut ur’/’till följd av’ (Babylons) vällusts förmåga. (Upp 18:3b)


Exegeter, evangelister med flera:

Man kan läsa tusen och åter tusen sidor ur fornkyrkans litteratur utan att möta ett enda leende, för att nu inte nämna katastrofen, skrattet. Deras stora lidelse är hjärtats förkrosselse, "penthos", man grät, fastade, vakade, väntade. Penthos, penthos, penthos. Men vad gjorde man med glädjen, Andens andra gåva, som var ytterst högt skattad, där var man ju nästan i himlen? Jo, man grät glädjetårar och lyste. ... Är man tillräckligt uthållig i sin läsning av fornkyrkan kan man finna leenden. (Martin Lönnebo-Tomas Sjödin "Väder, vind och livets allvar" s 44; brev från Martin till Tomas den 6 dec 2004)

(Mor Selma) blev dock mycket häpen när hon fick se flygplanets magnifika inredning. "Herre Gud", sade hon, "det här var det finaste jag sett. Här är ju finare än hos prästen." Och det var det utan tvivel. Flygplanet som hade plats för 200 passagerare utmärkte sig för en raffinerad lyx, vars make sällan torde ha skådats i Södra Sundby. Matsalen låg mitt i planet. Den var försedd med tjocka bruna mattor, möblerna var täckta med vinröd sammet. I ena hörnet fanns en bar där de flesta av världens ledande sprit- och apéritifmärken tillhandahöllos. Mor Selma mönstrade gillande det vackra rummet som låg badande i solljus från de matta fönstren i taket. ... Hytten var en dröm i beige. Allt var i den färgen utom två stolar, en bekväm liggstol och en karmstol som voro i blå sammet. (Hans Ostelius "Mor Selmas resa" s 13; framtidsvy från år 1944 med utsikt några tiotal år framåt)

Jag minns en sen morgon (i 1905-1906 års Stockholm), då (Gustaf Hellström och jag) vaknat på ett ställe, som i tidningarnas notisrubriker och på allmänhetens läppar heter bordell, men som väl snarast borde kallas flickpensionat: ett högst anständigt och hyggligt ställe, frekventerat både av överstar och generaldirektörer och byråchefer och notarier i hovrätt och kollegier - riksdagsmän och direktörer, skalder och grossörer - ett slags den tidens folkhem, där alla kunde råkas utan att titulera varandra eller skvallra på varandra. ... Det var ett samhällets clearingkontor för dess erotiskt otillfredsställdas vilda drömmar om vällust och äventyr - rent av en resebyrå för anordnandet av orientaliska lustresor för infrusna nordbor. ... Det hade hänt något nytt i det urgamla stockholmska krogrondsschemat med dess genom århundraden fastslagna vanor och umgängesteknik. Den amerikanska baren hade i detta seklets begynnelse blivit den stora nyheten i Stockholm ... samlingspunkten och brännpunkten i journalistiska, merkantila, konstnärliga kretsar. Livet i litteraturen och i verkligheten utspelades och speglade sig i en atmosfär av tobaksrök, sprit, kulörta elektriska lampor, tiffanyglas och färggrann kvinnolyx, nyheter och skvaller. Till slut blev baren kafélivets blomma och fulländning. Inte en intellektuell brännpunkt men en plats där man förtärde drycker och brände sitt livsljus i båda ändar. (Sven Lidman "Vällust och vedergällning" s 77-79; "De fåvitska timmarnas trevnad")

(1901 Augusti) 3:e. Ut till Charlottenburg. ... Uppträde med Harriet (Bosse). Hon ville gå på ett horcafé, men jag ville icke. (August Strindberg "Ockulta dagboken" s 144)

Ju större maklighet (säger den tyske filosofen Edvard von Hartmann), dess lättare inställer sig plågoriset ledsnaden, som i sin ordning påkallar umgängeslifvets så kallade förströelser, baler, kalaser o. s. v., hvilka i sin ordning med det stök de föranleda, det tvång de pålägga, den falska glädje, hvarmed de maskera sig, varda till nya plågoris. Men, tillägga pessimisterna, lyxen skänker dock äfven en annan njutning, åtminstone åt uppkomlingarne, åt dem, som plötsligt blifvit rike: nöjet att äga och visa att de äga hvad andra sakna. De vilja väcka afundens bittra känsla, de vilja göra de fattige genom denna känsla olyckligare än hvad dessa äro genom själfva fattigdomen och nöden. Utan tvifvel lyckas de äfven däruti. Så länge det finns människor, som anser något för värdefullt och angenämt endast därför att icke äfven andra äga det, så länge skall det äfven finnas människor, som eftersträfva något endast därför att andra äga det. Häraf uppstår en afundsam och hejdlös äflan mellan de förmögne inbördes, och en med samhällsvådor hotande spånning mellan dem och det så kallade fjärde ståndet, som en gång förhjälpte det tredje ståndet till den samhällsställning, som det nu innehar, men själf ser sig beröfvadt de positiva frukterna af segern. (Viktor Rydberg "Leibniz' teodicé och den Schopenhauer-Hartmannska pessimismen" s 187-188; föreläsningar i Göteborg höstterminen 1877)

Liverpool, tycker jag som ej sett mycket af verlden, är en vacker stad med breda, vackra gator och trottoarer der väl 6 personer kunna gå i bredd, liflig och folkrik, men också rik på uselhet och elände. Jag skulle inte vilja bo der. Men, aldrig kan man väl i vårt lilla torftiga Sverige göra sig en föreställning om den lyx och prakt som råder i butiker och butiksfönster. Halfva husen tyckas vara af glas, derinom de grannaste saker ligga utbredda, ordnade med den fullkomligaste smak för att fresta de förbigående. Men, ännu värre då man kommer in. Vi voro inne i en bod på den förnämsta gatan, Lordstreet, för att köpa mig ett par handskar och in kommer vi i en sal väl 2 gånger så stor som societetssalongen i Jönköping, der det fanns allt hvad som hör till en finare toalett. Från balkongen hängde dyrbara tyger och schalar. Vid alla diskar funnos stolar för de besökandes räkning. (Clara Pauli "Mina upplefvelser" s 42-43; augusti 1854)

Skökan i Babel ... vill nu att Frälsaren skall ta henne till brud, eftersom hon blivit så gammal, att hon inte längre duger till hora åt djävulen. Hon har också blivit så skamlös, att hon visar sin blygd åt Frälsarens brudtärnor, som vill krossa hennes otroende hjärta och visa henne hur Frälsaren varit tvungen att dö i sin kärlek till henne. Då lyfter hon på kjolen och säger: ”Se på ändan! Nog är Frälsarens brud vacker.” Sådan blir hon av hordomens rus. I sömnen har hon väl druckit en blandning som kvacksalvare blandat. Där finns den döda trons slem, ormfett, björngalla, och lejonets hjärta. ... Den döda trons slem rinner ur munnen, och egenrättfärdighetens snor rinner från näsan. I denna skepnad inbillar sig djävulens hora duga åt Frälsaren. När döden kommer för att krama hennes otrogna hjärta säger hon åt Frälsaren: ”Ta mig nu till brud såsom du har lovat.” Sådant liv har de sorglösa och nådetjuvarna, och om det inte blir en sann bättring innan nådens dörr stängs, får de yla för evigt. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 244-245 i predikan 1849 över Matt 23:34-39)

I avseende på mathållning steg icke lyxen i min tid, men i avseende på klädsel förhöll sig barometern icke så jämn. ... Till 1760 buro alla hängande hår såsom allmogen, men vid den tiden begynte en och annan klippa sig en tupé; därtill lades snart lockar vid öronen och kort därpå hårpiskor. Dessa hårpiskor bestodo först av två runda, hårt hopvridna tåtar, sedan av tre flata och lösa flätor, men övergingo omsider till stångpiskor, som höljdes med band. Allt detta fördrogs, men omkring 1767 började man sätta en liten kokard på piskan och kläda den med sidenband. Då kunde ej själva biskopen längre vara tyst åskådare av tidens fördärv, utan höll vid 1767 års examen ett vidlyftigt strafftal om högfärd och dess följder. Det hade sin verkan och stångpiskorna ströko segel. I avseende på kläderna, så var vid början av 1760-talet första steget att man lät svärta sina skinnbyxor. ... Nästa steg till yppighet var att man nyttjade försilvrade skospännen. De väckte uppmärksamhet, men då en eller annan tillade förgyllda mässingsknappar i sina vadmalsrockar, uteblevo icke bestraffningar. ... År 1768 om våren syntes för första gången på gymnasium ett par bomullsstrumpor, i vilken en lektors son paraderade till allmän beundran och avund. Så var levnadssättet, då jag lämnade Växjö 1768. Men yppigheten gjorde sedan stora framsteg. Dyrbar var åtminstone icke min tids lyx. Det enda kännbara därvid var att en ansenlig del av vårt ljusförråd användes på håret i stället för pomada, som var både till namn och bruk alldeles okänd. ("Min Skattkammare IX" s 115-116; Samuel Ödmann: Skolpojkar på 1700-talet)

Den stegring av lyxbegäret, som kommer till uttryck hos Erik XIV, kan belysas genom några exempel ur hans klädkammare. Där förtecknas sålunda en lång konungslig kröningsmantel av violbrun sammet med hermelinskrage och bräm samt översållad av 454 kronor med tio pärlor i varje krona; därtill en vit silverdukskasack med 128 stickade kronor av unsguld och stora pärlor; pärlbräm om halsen, framtill och på ärmarna samt två rader stora pärlor nedtill; nederst på ärmarna sitta ädelstenar, nämligen en rubin vid högra handen och en diamant vid den vänstra. (Karl Erik Steneberg "Vasahovet som tongivande inom konstens och modets värld" s 275-276)


Grekiska ord:

penthos (bedrövelse) (i NT + exempel i Apokryferna) Ester 4:17h(C10); 1 Mack 1:40; Upp 18:7 – Ester 4:3,17k(C13); 9:22; Tobit 2:5-6; 1 Mack 1:25,39; 3:51; 9:41; Salomos Vishet 14:15; Syr 22:6,12; 26:6; 41:11; Baruk 4:9,11,23,34; Jak 4:9; Upp 18:8, 21:4.

strêniaô (vara vällustig) Upp 18:7.


Ytterligare studier:

Hes 28:6-9; Hab 2:15-16; 1 Mack 12:52; 2 Macc 9:28; Matt 18:34; 23:6; 24:1-2; Mark 12:37; Luk 20:46; 21:5-6; Joh 7:18; 8:50,54; Upp 18:9.


Gordon Campbell "Antithetical Feminine-Urban Imagery and a Tale of Two Women-Cities in the Book of Revelation"; Tyndale Bulletin 55.1 (2004): 81-108.

M.J. Selvidge "Powerful and powerless women in the Apocalypse"; Neotestamentica 26:1 (1992): 157-168.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-08-01; 2012-07-23; 2015-10-07; slutlig version 2018-08-07)

Till sidans topp

18:7b ... eftersom hon säger i sitt hjärta att/: “Jag sitter (som) drottning, och jag är inte änka och må inte/förvisso ej skåda bedrövelse.”

Ord för ord (18 ord i den grekiska texten): eftersom i '-t hjärta'/hjärtat sitt (hon)-säger att/: (jag)-sitter drottning och änka inte (jag)-är och bedrövelse inte ej (jag)-må-skåda.


1883: Emedan hon säger i sitt hjärta: ”Jag sitter en drottning och är icke änka och skall icke se någon sorg” ...

1541(1703): ... ty hon säger i sitt hjerta: Jag sitter, och är en Drottning, och icke en enka, och hafwer ingen sorg.

LT 1974: Hon skryter: ”Jag är drottning på min tron. Jag är ingen hjälplös änka. Jag ska inte uppleva någon sorg.”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(David sade: “Missaren av Guds mål) talade i sitt hjärta: ‘Jag må inte/förvisso ej röras ’fram och tillbaka’/’hit och dit’.’” (Ps 10:6a, Grekiska GT)

(Herren sade till Babylon:) “ ... Kom in i, in i mörkret ... du må 'ej inte'/ej längre kallas ett stabilt rike ... Och du talade: ”Jag kommer att vara börjande/’en ledare’ in i (den kommande) tidsåldern.’ ... Hon (säger) i sitt härta: ’Jag är, och det är/finns inte ’den andra’/’någon annan’. Jag skall inte sitta ner (som) änka.’” (Jes 47:5,7-8a, Grekiska GT)

(Profeten sade:) ”Hur ensam satt (inte Jerusalem) ner. ... Hon har blivit som en änka. ... Gråtande grät hon i en natt, och hennes tårar (var) uppå hennes kinder. Från alla dem som välkomnar henne, ’börjar det inte under’/’är det inte’ (någon) som 'kallar ... till sidan av'/tröstar henne. (Klag 1:1a,2a, Grekiska GT)

(Herren Gud sade till Edom: “Du säger) i ditt hjärta: ‘Vem kommer att leda mig ner emot jorden?” (Obadja v 3b, Grekiska GT)

Bröllopsmåltiden ’vändes om in i’/’förvandlades till’ bedrövelse. (1 Mack 9:41a)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till de skriftlärda och fariseerna:) ”En drottning av/i sydvind/söder drottning skall resa sig upp i sällskap med det här släktet i/vid domen och skall ’döma ner’/fördöma det.” (Matt 12:42a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Om – alltefter omständigheterna – den * (א*) dålige slaven må tala i sitt hjärta: ’Min herre ”förbrukar tid”/dröjer … (så) skall den där slavens herre anlända i/på en dag, som han inte väntar på, och i en stund, som han inte har kunskap om.” (Matt 24:48,50)

Några av de skriftlärda var (hela tiden) där och satt och ‘räknade alltigenom’/övervägde i sina hjärtan. (Mark 2:6)

(Jesus sade till den myckna/månghövdade folkskaran: ”Se från/’bort från’ de skriftlärda) som äter ner/upp änkornas bostäder.” (Mark 12:40a)

(Symeon skulle) ej skåda död ’ända till’/förrän (א*) han – alltefter omständigheterna – måtte skåda kristusen/'den smorde' av en herre. ... Och det/där var (hela tiden) en profetissa, Anna ... en änka. (Luk 2:26b,36a,37a)

(Jesus) talade till (fariseerna): "Ni är de som rättfärdiggör er själva inför människornas ögon, men Gud har kunskap om era hjärtan, eftersom det (som är) högt i/hos människor (är) en avskyvärdhet inför Guds ögon." (Luk 16:15)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Så mycket som (Babylon) förhärligade sig och var vällustig, ge henne av sådant slag plågande och bedrövelse. (Upp 18:7a)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

ca 2000 - ca 1600

Bond Streets flodfåra var spärrad. Lady Bexborough tronade i sin vagn, ståtlig, furstlig, som en drottning vid ett tornerspel. . . . Lady Bexborough bars iväg som en drottning vid ett tornerspel, fastän hon inte hade något att leva för och det börjat gå utför med hennes make och det sägs att hon är led vid alltsammans, tänkte Clarissa och kände att hon faktiskt hade tårar i ögonen. (Virginia Woolf "Mrs Dalloway på Bond Street" s 170-171)

Olga var åter änka. "Varför har du övergivit mig, min duva lilla?" - snyftade hon, då hon följt maken till graven. Hur skall jag kunna leva utan dig ensam och övergiven? Kära vänner, ha medlidande med mig, fattiga stackare ..." Hon gick klädd i svart klänning med krusflor och hade för alltid avstått från att bära hatt och handskar. För övrigt lämnade hon sällan hemmet utom för att gå till mannens grav eller till kyrkan och levde nästan som en nunna. Först när sex månader förflutit efter mannens död sprättade hon bort krusfloret och öppnade fönsterluckorna. (Anton Tjechov "Olga" s 16)

(Fru Strindberg) bör betänka att hennes barn, genom att se modren missaktad och utstött, slutligen skola komma att missakta henne. Uppför hon sig deremot som en värdig menniska, skall jag, som hittills, lära barnen att akta henne, och hon skall ej behöfva sitta ensam på sin ålderdom, hvilket lätt kan hända, när barnen flugit ur boet och upptäcka att de ha det bättre hos andra - äfven hos fadren. (August Strindberg "August Strindbergs brev VIII jan 1890-dec 1891" s 379; brev 29 nov 1891 till Ellen Key)

Åren går och ålderdomen närmar sig; mannen har redan avtjänat straffarbets- och kolonisttiden och anstränger sig att få bonderättigheter. Det förflutna lämnas åt glömskan, och bortom avresan till fastlandet syns konturerna av ett nytt, lyckligt liv. Ibland brukar det gå på ett annat sätt. Hustrun dör i lungsot och mannen reser gammal och övergiven til fastlandet. Eller också blir hon änka - och vet inte vad hon skall göra, vart hon skall resa. (Anton Tjechov "Sachalin" s 169; Tjechov besökte Sachalin 1890)

(Giljakens) ansiktsuttryck avspeglar inte en okultiverad människa; det är alltid klokt, försynt, naivt uppmärksamt; antingen är hans leende brett och saligt eller också tankfullt sorgset som en änkas. (Anton Tjechov "Sachalin" s 126; Tjechov besökte Sachalin 1890)

(Kungadottern) Chitra (till kärleksguden Madana): "Jag är ej en kvinna som ruvar över sin hopplöshet i ensam tystnad, närande den med nattliga tårar och döljande den om dagen med tåliga leenden, en änka från födseln. Min önskans blomma skall icke falla i stoftet, förrän den mognat till frukt. (Rabindranath Tagore "Chitra" s 20)

Popova (änka): "Jag kommer aldrig mer att gå ut ... Varför skulle jag det? Mitt liv är förbi. Han ligger i graven och jag har begravt mig inom dessa fyra väggar ... Vi är döda båda två. ... (Lukas, min gamle betjänt) du vet att sedan Nikolaj Michajlovitj dog har livet förlorat allt värde för mig. Du tror att jag lever, men det är bara du som tror! Jag har svurit att bära änkedoket till min död och aldrig återse världen ... Hör du det? Må han i sin himmel se hur jag älskar honom." (Anton Tjechov "Björnen" s 8-9)

"Jag älskar er. Ni är mitt liv, min lycka - allt! Förlåt min bekännelse, men tiga och lida har jag inte kraft till. Jag begär inte något gensvar, men en smula medkänsla. Kom i kväll klockan åtta till den gamla bersån ... Att underteckna med mitt namn anser jag överflödigt, men var inte orolig över anonymiteten. Jag är ung och ser bra ut ... Vad mer kan ni önska?" Efter att ha genomläst detta brev ryckte Pavel Ivanytj Vyhodsev, familjefader och stadgad karl, på axlarna och kliade sig villrådigt i pannan. ... En hel timme efter det han mottagit brevet låg han på en soffa och funderade: "Jag är inte någon pojkvasker och kommer naturligtvis inte att springa iväg till det där fjolliga 'rendez-vous'et, men det skulle ändå vara intressant att veta; vem har skrivit det här? Hm ... Stilen är otvivelaktigt en kvinnas ... Brevet är uppriktigt skrivet, med känsla, därför är det knappast ett skämt ... Troligen är det någon som inte är normal eller också någon änka ... Änkor blir ofta så lättsinniga och excentriska. Hm ... Vem kan det egentligen vara?" (Anton Tjechov "På sommarnöje" s 94-95)

Gilberte är bara tjugofem och redan änka sedan tre år. Hon var lättad över att inträda i änkeståndet, eftersom den avlidne mannen, som var mycket äldre än hon själv, hade lyckats begå alla tänkbara felsteg under drygt ett års äktenskap. Skräcken hon hade känt inför utsikten att förbli gift resten av livet har övergått i en sund rädsla för män, och hon njuter av sin frihet, som en livstidsdömd som just har blivit frisläppt. På det hela taget är hon en förnuftig person. (Emile Zola "Teater på landet" s 190)

En gång i synnerhet, en fredag mitt i fastan, när det var bitande kallt, hade (Gervaise) festat om grundligt. Hon hade varit riktigt söt, ljus och fräsch. Tvättinrättningen på rue Neuve hade trots hennes lyte utnämnt henne till drottning. Det var på den tiden då man åkte omkring på boulevarderna i vagnar, prydda med grönt, mitt ibland den förnäma världen, som ivrigt kikade på henne. Fina herrar satte på sig lornjetten, som om hon varit en riktig drottning. På kvällen hade man ställt till med ett hejdundrande kalas och rört på påkarna ända till gryningen. Drottning, just det ja, drottning med krona och bindel, drottning för ett dygn, två gånger urtavlan runt . . . Omtöcknad och ansatt av hungerns kval såg hon ner i marken, där hon lämnat kvar sitt fallna majestät. (Emile Zola "Krogen" s 525-526)

"Kom inte hit!" tjöt Ragozin helt upphetsad, när han fick se att Darja Aleksejevna gick fram till Natasia Filippovna. - "Hon är min! Allt är mitt! Min drottning!" . . . (Han) kunde inte slita sina ögon från Nastasia Filippovna, han njöt i fullaste drag, han var i sjunde himlen. "Där har ni en verklig drottning!", upprepade han ideligen och vände sig mot den som befann sig närmast. "Vad säger ni om det där, djävla skojare, vasa?" (Fjodor Dostojevskij "Idioten" s 218,222; författaren född år 1821 i Moskva i Ryssland)


ca 1600 och tiden dessförinnan

Så har Maria försökt alla dessa tre stånd: jungfruståndet, äktaståndet och enkoståndet. Och det sista är det eländigaste, emedan det har intet skydd och bistånd. En jungfru har sina föräldrar, en hustru sin man, en enka är öfwergifwen. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 104 i kommentar till Luk 2:33-40)

"Allt tog muselmanerna", (sade Taras till kosackerna), "allt har gått förlorat; blott vi är kvar, lämnade föräldralösa, och lika övergivna som änkan efter en stark man och lika övergivet är detta vårt land, där det utbreder sig framför oss! Det var i en sådan tid, kamrater, som vi räckte varandra handen till broderskap!" (Nikolaj Gogol "Taras Bulba" s 268; skildrad tid: 1400-talet)

"Det var (en) tid, då jag kallades den sköna Myro, och hela Aten låg för mina fötter. Du bör veta, Rakel, att jag haft mina lysande dagar, att jag varit firad och avundad mer än någon annan sedan Apasias tid. Prästinnorna vid hamnen kalla mig den avsatta drottningen. De göra det för att håna mig, de sminkade furierna, som stå där nere med sina blomsterkvastar och utbjuda dem tillika med sig själva åt förstkommande främling . . . De håna mig, emedan de själva aldrig varit något bättre än de äro . . . men jag är stolt över det namnet. Den avsatta drottningen! Just så. Jag kunde varit rik, om jag velat tänka på framtiden; men det ville jag icke . . . och det ångrar jag nu icke heller. Jag har bott i sköna gemak, du Rakel, och låtit bära mig i gyllene bärstol av egna slavar; jag har, klädd i byssosluft, purpur och juveler, svävat från det ena nöjet till det andra. Atens vackraste, rikaste och gladaste ynglingar hava utgjort min livvakt. Men det är nu förbi . . . Tiden är en ypperlig läkare, som endast långsamt tar livet av oss. Medan han helar gamla sår, slår han nya för att ha något att syssla med. Den bästa balsam han äger är likväl vinet. . . . Man behöver icke vara törstig för att älska vinet." . . . Det hade på senare tider blivit hennes vana att varje afton, när tillfälle därtill yppades, dricka sig rusig. (Viktor Rydberg "Den siste atenaren II" s 210-212)

Från Puteoli fortsatte Paulus sin väg till Rom. . . . Äntligen visade sig för apostelns öga Roma, världens drottning, med sina stadsmurar och av härliga palats och tempel krönta kullar. Genom Porta Capena intågade man i den eviga staden. (Viktor Rydberg "Paulus i Neapel" s 24)


Att fortsätta med (hembygden):

ca 2000 - ca 1900

(Maria) låg i sin säng och sökte sova i stället för att sitta där nere och hjälpa Marta. ... Till sist stod hon inte ut längre. Hon steg upp, tog på sig morgonrocken, smög ut genom dörren, ner för trappan. Där nere låg Martas ofullbordade arbete kvar, och på bordet ovanför en hög julklappar hade hon lämnat listan över dem, som skulle kommas ihåg till julen. Maria tog den och sjönk ner på en stol. Hon läste namnen och tänkte på människorna, den ena efter den andra. Det var alltså dem, som hon, Maria, nu skulle göra besvikna. Änkan Jonsson med de många barnen, som alla var små ännu, ensam, prövad, bitter. Maria kunde se henne för sig, då de brukade komma till henne med någon liten present, en avlagd kläning, kanske, eller ett paket mat. Det var som att skingra ett helt moln misstrogen undran. (Carl Elof Svenning "Martas julbekymmer" s 102-103; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1956)

Metalls i Norrahammar jul- och familjefest hålles som tidigare i annons meddelats söndagen den 7 januari kl. 16 i Folkets hus. Ett trevligt program utlovas med musik, tomtespel, dans kring granen m. m. Till de äldre serveras kaffe mot en avgift av 75 öre och gottepåsar till barnen. Pensionerade metallare med fruar samt änkor efter avlidna medlemmar inbjudes. (Smålands Folkblad 1945-01-02 "Änkor inbjudes till jul- och familjefest")

Mer än 15.000 av (de finländare) som kallades under fanorna vid vinterkrigets utbrott (1939), kom aldrig mera tillbaka. ... I dag (efter andra världskrigets slut) är alltså inte Finland enbart de 1.000 sjöarnas land, utan också de tusende små faderlösas och de tusen änkornas land. ... (Totalt under de båda krigen 1939-1945) förlorade Finland omkring 60.000 av sina män. (Hilding Fagerberg "På andra sidan Bottenhavet" s 176-177)

När Augusta Charlotta Landvall år 1928 öppnade sitt konditori i Söderfors, var väl kanske inte förutsättningarna för att starta eget de allra bästa. Det var svåra arbetslöshetstider - näringslivet befann sig i en djup depression, som bara skulle bli värre under de närmaste åren, och f ö pågick sedan lång tid tillbaka en strejk vid platsens största industri. ... Men Augusta Landvall hade blivit änka och måste på något sätt försörja sig själv och sina minderåriga barn, och eftersom hon var intresserad av bakning låg det väl nära till hands att pröva, vad detta möjligen skulle kunna ge. Vi ska komma ihåg, att begrepp som social välfärd och barnbidrag inte ens var påtänkta på den tiden, utan var och en fick försöka klara sig själv så gott det gick - och ansåg det till och med som en heder. ... Utan en god portion av den berömda småländska envisheten hade det säkert heller inte gått, för någon 8-timmarsdag existerade inte för Augusta Landvall. Hon höll i alla fall ut i hela 26 år, de första åren i Söderfors (huset är numera 1982 rivet) och därefter vid Norrahammarsvägen i fastigheten Baldersborg, som inte heller finns kvar i dag. ... Augusta Landvall var född 1881 och avled 1961. (Bror Andersson-Evert Andersson-Gunnar Björkborg-Lotten Magnusson "Hovslättsaffärer som inte längre finns" s 128-129)

Vilka var då samhällets styvbarn? Ja, överst på den listan stod nog änkor med minderåriga barn. Var de barnlösa eller hade vuxna barn kunde de ta plats som hushållerskor eller gifta om sig, men de med små barn hade ofta ingen annan utväg än att gå som hjälp och städa och tvätta i, som det hette, "bättre hus". Det blev inte mycket i kontanter, och under tiden fick de stackars ungarna gå vind för våg. Hade det inte funnits barmhärtiga människor skulle nog en del barn gått under. Resten av försörjningen måste man be fattigvården om. Jag har hört änkor som på gamla dagar har berättat för mig hur det kändes att gå till kommunalordföranden Emil Jönsson i Fallås och be om pengar. Tigga kanske är ett bättre ord, eftersom han höll i kommunens pengar som om de vore hans egna. De måste redogöra i detalj för vad pengarna skulle användas till. Det mesta tyckte han var onödiga utgifter, och så fick de mycket mindre än de egentligen skulle haft. I en grannsocken hände det vid samma tid att en fattigvårdsordförande fick medalj för att han nedbringat kommunens kostnader för de fattiga till ett minimum. (Anna-Lisa Hermansson "Hög och låg i 1920-talets Vaggeryd" s 31)

När man kom ut på kyrkogården hade där också samlats folk för att se på avskedstagandet vid graven. Sedan blev det mycket talande om, hur mycket den och den gråtit, eller inte gråtit, men det var bara kvinnor som förväntades gråta, om männen gjorde det uppfattades det snarast som nervsammanbrott och nästan lite pinsamt. Änkor var vid begravningen iförda lång svart slöja, neddragen också för ansiktet. Den fick de sedan bära i ett halvt år, fast med ansiktet fritt. (Anna-Lisa Hermansson "Att växa upp i 20-talets Vaggeryd" s 81)

Ett dödsfall sorgligare än vanligt inträffade förra fredagen, då änkan Hilma Olivia Lago från Änganäs i Sandseryds socken afled. ... Änka sedan nio år tillbaka, då hennes man omkom genom en olyckshändelse vid Norrahammars gjuteri, sörjes hon närmast af fyra friska, hurtiga barn, två flickor och två pojkar, som nu lämnas ensamma i lifvet. Den äldsta är fjorton och den yngste åtta år. (Jönköpings-Posten 1907-08-26 "Avliden änkas ensamma barn")


ca 1900 och tiden dessförinnan

Åtskilliga medlemmar av prosten (Johan Anderssons) och prostinnan (Elisabeth Maria Anderssons) släkt flyttade till Gränna eller kommo på mera tillfälliga besök dit. Först bland dem är att nämna prostens moder. Mannen, kyrkoherde i Åker, hade plötsligt ryckts bort av en häftig nervfeber. Den arma hustrun stod nu ensam med sina tio barn, av vilka det yngsta måhända icke var mer än ett par år gammalt, och med - förmodligen - 63 kr om året i änkehjälp. Prästänkornas historia, att de dock icke genast dukat under, är en historia så god som någon. Prosten hade ej bott länge i Gränna, förrän han önskade, att hans gamla mor skulle flytta från Åker, där hon efter mannens död bott en ganska lång följd av år, och bosätta sig i hans närhet. Det ville hon gärna. Han köpte ett litet hus, i vilket han upplät åt henne en lagom stor övervåning, och där fann hon sig väl med den av de ogifta döttrarna, som vid varje tid var hemma hos henne. (Esaias Ekedahl "Prästhemmet i Gränna 1863-1880" s 53)

Kongl. Maj:t har den 27 nästlidne Oktober förunnat och tillagt aflidne Prosten m. m. Johan Wetterlings efterlemnade enka, Christina Sjögren, jemte trenne minderåriga och oförsörjda barn, twenne extra nådår vid Jönköpings stads- och Ljungarums landsförsamlings pastorat. (Jönköpingsbladet 1849-01-03 "Twenne extra nådår för efterlemnad enka")

Läkarne ger intet hopp (för min Måg) Kuhlberg. . . . (Han är) presumtif arfvinge till en stor förmögenhet från Finland som nu också går förlorad emedn han är barnlös. . . . Min arma (dotter) Disa blir alldeles förlorad genom hans död, ty hon är fästad vid honom med hela ett fromt och oskyldigt hjertas första kärlek. . . . . . . Du kan lätteligen föreställa dig Disas belägenhet. Hon har i dag haft flere svåra nerfattacker, är sängliggande och torde väl allvarsamt insjukna. . . . Det är hårdt att vara Enka vid 21 års ålder, Enka efter all sin lefnads glädje. Gud styrke och hjelpe henne. Efter Kuhlberg finnes en Disposition hvarigenom Disa insättes till arfving af det lilla han har i kontant och lösöron. Beloppet beror väsendtligen på huru hans arrenden, hus och odlingar, hvarpå han nedlagt betydliga kostnader, kunna realiseras. Att detta ej kan ske utan betydlig förlust förstås af sig sjelf. . . . Anna och öfrige hemmavarande be mycket helsa. De äro alla förvakade, förgråtna, förstörda. . . . . . . Jag fruktar likväl för (Disas) bröst och i allmänhet för hennes helsa, ty hon hvarken äter eller sofver eller rör sig, och har i allmänhet förlorat all lefnaslust. Det är väl troligt att jag förlorar äfven detta mitt käraste barn, och då är det väl också förbi med mig. . . . . . . Här är sig allting likt, det vill säga lika bedröfligt som förr. Disa är i dag hos sin syster; men hon sofver ingen natt och bleknar med hvarje dag mer och mer. Om hon icke dör, ty man påstår att ingen dör af sorg, så kommer hon dock att lefva ett glädjelöst och sjukligt lif. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VII 1833-1835" s 271,272-273,275,280; brev från Östrabo i Växjö den 21 december 1834 till Carl Gustaf von Brinkman, den 1 januari 1835 till Gustaf Myhrman, den 22 januari 1835 till Carl Adolph Agardh samt den 9 februari 1835 till Christopher Tegnér)

Med bankens hjälp köper Johannes (omkring 1830) gården (Stora Ekornahult i Bondstorp) för 4000 riksdaler och lite till. Nu blir det fler inhyses i gården bl.a. utfattiga enkan Maria Monika som dör endast 45 år gammal. Åldringsvården har skiftat under tidens gång. Vi har hört hur äldre människor på landsbygden blev inhyses på gårdarna, mot att ägarna fick betalt av kommunen. ... (Johannes) dör (år 1859) 56 år gammal. Nu ställdes den (15 år yngre) änkan i stora svårigheter. Lillflickan Hilda Maria var endast 4 månader gammal. Sönerna Johan 19 år och Anders 17 år fick tidigt ta ansvar. (Av åtta barn nådde sju vuxen ålder.) ... Banklånet kom att kasta sin skugga över tre generationer. (Clara Sjökvist "Min hembygd berättar" s 40)

Om Domprost Lamérs hus är i den svåra författning du tyckes antyda, skall jag af hjertat understödja Enkans ansökan om dubbla nådår, som jag dock förutser möter stora svårigheter när hon är barnlös. Allt beror på bouppteckningen och förut kan jag alls intet bestämdt säga om det partie jag bör taga, ännu mindre om hvad jag i denna väg kan hoppas af vederbörande. . . . Gud bevare mig för att ej göra allt hvad jag möjligtvis kan för en fattig hjelplös Enka; men, som verlden nu går, är ofta den personliga närvaron nödig för allt hopp om framgång i dylika saker. Framför emellertid för Domprostinnan min helsning att jag skulle anse för både en pligt och en glädje att verka det lilla jag förmår till hennes fördel i denna sak, så snart jag nemligen är öfvertygad om att hon behöfver en dylik fördel. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev V 1828-1829" s 34; brev från Stockholm den 14 mars 1828 till Samuel Elmgren)

Pastor (Olof) Korenii Enka i Fröderyd begär nådår för sig och sina 6 omyndiga barn. Det måste jag tillstyrka så mycket mer som Gubben Korenius, en exemplarisk man, endast i 3 år innehade Pastoratet, sedan han förut i 40 år tjent vid de svagaste Comministraturerna i Stiftet. Jag förmodar också ej annat än att Cons. och Landshöfdinge-Embetet understödja ansökningen med sitt förord. Vida betänkligare deremot blir en annan ansökning om 2ne Extra Nådår för Doctor Starks arfvingar i Rydaholm, som snart lär inlemnas. Jag tror att unga Stark som är prost i Åhus sjelf i somras talte med dig om successionen. Han påstår sig äfven ha något löfte af Kungen. Kunde en skicklig man finnas som ville gifta sig med en af de många flickorna, så vore det visserligen väl; ty huset är fattigt och Gubben var en hedersman. Men Rydaholm är ett bland de bättre Pastoraten i första classen, och jag kan ej som Biskop ge mitt förord dertill åt någon som ej är fullt och lagligen documenterad. Hvad nådårsansökningen angår så känner jag ännu ej omständigheterna tillräckligen för att derom yttra mig; men framledes skall jag ta mig friheten att skrifva derom. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev III 1824-1825" s 122; brev från Lund den 2 september 1824 till Anders Carlsson af Kullberg)

1782 antogs (av sockenstämman i Sandseryd) två änkor till fattigmedels åtnjutande. "Härvid erinrades församlingens utdelare, att vid fattigmedlens utdelande pröva på vars och ens mer eller mindre uselhet." Man får ett starkt intryck av att särskilt änkorna denna tiden snabbt sjönko ned på livets och socknens skuggsida. . . . 1802 i februari. En änka från Hedenstorp skall underhållas så, att varje hel gård skall föda henne en vecka i sänder och efter slutad tur börjas på ny räkning. Kaptenen välborne greve Printzsköld på Åsen utlovade årligen en halv tunna säd mot att undslippa vidare besvär för henne. - Änkan skall omedelbart flytta in i "armstugan". (Hjalmar Bjurulf "Sandseryd - En smålandssockens krönika genom 200 år" s 208-209)

Prästänkorna i gången tid voro föga avundsvärda. I synnerhet levde ofta änkorna efter obefordrade präster i svåra villkor. Detta gällde även deras barn, som icke alltid kunde skaffa sig en med fadern jämförbar utbildning och samhällsställning. Flera fattiga prästsöner fingo påmönstra bygdens soldatrotar medan döttrarna i bästa fall gifte sig ståndsmässigt eller blevo ingifta i besuttna bondesläkter. Somliga blevo dock bara soldat- och torparhustrur i stort armod. Prästänkorna blevo många gånger beroende av barnen och särskilt av döttrarnas familjer för sin försörjning och ibland bodde de hos dem till sin död. Under sådana villkor slutade under 1700-talet flera prästänkor sina dagar på torpet Finnabygget under Kvarnaberg i Byarums socken. Finnabygget var av ålder namnet på rotens soldattorp och först på 1830-talet ändrades namnet till Störsbo. (Einar Persson "Prästänkorna på Finnabygget" s 28)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1950

Ett trettiotal (religiösa) fester firas årligen (i Marocko). Mest berömd är festen Imilchil i atlasbergen, som främst fungerar som en äktenskapsmarknad. Dit söker sig många änkor samt ogifta kvinnor och män. Ännu fler är de, som nyfiket bevittnar lyckade och misslyckade frierier. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 214)

Den spanska fromheten uppvisar en påfallande kontinuitet. Den har bibehållit sina särdrag, bland vilka den intensiva kulten av Maria är mest framträdande. Maria beskrivs som "Spaniens ständigt regerande drottning". Detta visar sig inte minst i den kyrkliga konsten, där Maria dominerar och där Jesus företrädesvis framställs som barnet på moderns arm. Krucifixet kan inte alltid hävda sig mot bilden af Maria i den spanska folkfromheten. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 224)

Mormors historia innan den glöms: hennes föräldrar dör unga, fadern först. När änka känner att sjukdomen ska ta också henne går hon från hus till hus, seglar från ö till ö med sin dotter: "Vem kan ta hand om Maria!" Ett främmande hus på andra sidan fjärden tar emot. Där har de råd. Men de som hade råd är inte de goda. Fromhetens mask spricker. (Tomas Tranströmer "Östersjöar - En dikt" s 185")

Vad menar vi med (änkehem)? Det finns som bekant ingen statlig socialvård att tala om i Indien. Det faller på familjen och släkten att sköta om den saken. Men de fattiga har ingenting att hjälpa varandra med, och dessutom räknas de kristna som kastlösa, varför ingen utomstående - familjemedlem eller annan person - vill åta sig ansvaret för dem i deras nödsituation. Det måste missionen och den kristna församlingen göra. Dessa institutioner måste i viss utsträckning ta på sig ansvaret för de kristnas barns uppfostran och skolutbildning. Och de kristna änkorna, i första hand evangelist- och pastorsänkor, måste få månatliga bidrag för att skaffa sig uppehälle. En tid samlades änkor på missionsstationerna för att få den vård och det skydd som krävdes. Numera lever de flesta kvar bland folket och söker göra en insats där de bor. Minst ett tjugotal änkor får f.n. bidrag från missionen och församlingarna. (Yngve Ydreborg "Och de gingo ut ..." s 138)

Varför kan man inte ta ut pengar på pstsparbanken enligt samma grunder som på alla andra banker? Behöver verket behålla pengarna för inköp av nytt bläck? Nej! Det köps ju intet sådant bläck. Tycker verket att folk har för mycket pengar redan före bankuttaget? ... Nej! ... Vad är detta, om icke slöseri med fattiga änkors femtioöringar som de spenderar på en kär julhälsning till sina söner, som kanske ligger på sanatorium? (Tage Danielsson "Bok" s 64; Pamflett)

Golbi-bai är av Vanzari-släkt. Detta folk tror sig ha invandrat till Indien långt norrifrån, långt tillbaka i tiden. I språk, levnadsvanor och gudsdyrkan skiljer sig Vanzarerna från andra indiska folk. Då jag första gången mötte Golbi-bai hade hon nyligen blivit änka. ... Sorg, fattigdom och hunger härskade i den lilla jordhyddan. ... (Gudarna) måste blidkas med offer av olika slag. I en änkas fall, hon betraktas om skyldig till mannens död, finns inget offer stort nog att sona hennes synd. Hon står där utan hopp för både tid och evighet. (Frideborg Lindqvist "Golbi-bai" s 81-82; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1962)

Den gamla backstuguänkan kommer ridande på en ko. Hon rider genom storbondens skog, mellan tjärnar och skäggiga granar. Hon följer stigen genom hagen, där hundlokan gungar. Hon söker sin son. Över henne svävar som en gloria svärmen av gula flugor. (Werner Aspenström "Hundarna" s 128; Bergslag)

(Astrid) tyckte nog om mig också, fast jag var lat och mörkrädd och änkeman dubbelt upp. Fast jag bara var Johan Tarp. Ja, du Astrid, sen dog du. Och alla vände sig om och tittade efter mig: änkeman för tredje gången. ... Om nätterna sen jag lagt mig har jag sett där i mörkret mot kammarväggen några ord. Ditmålade som i blod. Alldeles röda. "Den som viger sig vid Johan Tarp ska snart dö." Ty så är det bestämt. Johan Tarp ska leva som änkling. ... Nog av tre. Mer än nog. ... Jag fick så konstig värk i bröstet. Och halsen vid båda sidor blev som förlamad. Och det var någon som ropade: Änkeman-änkeman-änkeman! Alltid tre gånger i följd. Så uppehåll och så tre gånger i följd igen. (Sven Edvin Salje "Den söker inte sitt" s 107-109)


ca 1950 - ca 1900

Hur skulle det gå med de stackars änkorna och de faderlösa? Vad hade de förbrutit? (Sylverius) såg dem för sig, där de satt i sina hem, bleka och förtärda av denna ständiga väntan. Bland dem fanns en gammal änka, Sunneva, som hade tre ogifta söner ombord på (den med all sannolikhet förlista båten) "Dumbarton". Denna Sunneva stod nu alldeles ensam i världen, ty hon hade blott de tre barnen. Så fattig kunde livet göra en människa. . . . (En dag gick Sylverius in i Sunnervas lilla stuga.) Sunnerva satt i sitt kök och läste i ett splitter nytt Nya Testamente i fickformat. . . . "En förfärlig tid är det", sade hon. "Att jag, gamla kvinna, skulle få uppleva det eländet! Och jag bad dem ändå så bevekande att inte ge sig av med samma båt, alla tre. Man vet ju hur det så ofta går!" Hon torkade ögonen med en snibb av sitt förkläde. "Men det var så Guds vilja", fortsatte hon, "och om Han nu i sin nåd har tagit dem till sig, så är det bara att hoppas att Han också snart kallar hem mig. Det skall jag bedja om. . . . Troende var de, alla tre, så det måste ju finnas nåd för dem", tillade hon. "Det anser i varje fall missionären . . . han kommer hit varje dag, och nu har han skänkt mig den här fina bibeln. Oc tänk, så god är min syn fortfarande att jag kan läsa i den utan glasögon, fast bokstäverna är så små! . . . Men så är det en annan sak. . . . Jag måste också tänka på vad jag skall leva av. . . . (Mina söner) sörjde så väl för mig, alla tre." (William Heinesen "Gryningsvindar" s 164-165; Färöarna i början av 1930-talet)

(Vitus) tog blygsamt plats på en stol vid dörren och såg sig bländad omkring. "Här bor ni ju som en drottning", sade han (till Simona). "Men jag vill då också säga att finns det någon som förtjänat att stiga högt, så är det sannerligen ni. Och likväl har även den rike och lycklige sina sorger." (William Heinesen "Gryningsvindar" s 198; Färöarna i början av 1930-talet)

Shasi (i Kina) den 5 maj 1924. ... Jag tänker på de gamla i vasshyddan. På hemvägen avlade jag ett besök hos dem. Sorg i hyddan. Döden har gästat. Den blinde farfadern säger: "Han stannade hemma en dag, ty han mådde ej riktigt bra. Dagen därpå gick han." Där sitter den unga änkan med den faderlösa flickan i sitt knä. Familjeförsörjaren har gått för att ej mer komma tilbaka. Farfar och farmor blinda. - Med tunga steg lämnar jag vasshyddan. (Anders P. Tjellström "Ur minnets dagbok" s 465; Missionsförbundet n:r 28 den 10 juli 1924)

En dag satt Maud hos Jenny, då Lucy läste sin moders brev. Det innehöll en sorglig beskrivning på de indiska kvinnornas beklagansvärda tillstånd i sina zenanor, och beskrev, hur det hörde till hinduernas religion att försumma och förakta änkorna. "Några av dem äro nästan barn", stod det i brevet, "och mitt hjärta lider av att se deras sorgsna, längtansfulla ansikten vid en ålder, då de skulle vara glada och fria från bekymmer." (Frances Stratton "Flickorna i Barden-skolan" s 227-228)

Det egendomliga och tragiska sätt varpå Nils Persson åter kom tillrätta, väckte minst lika mycket uppseende som hans underliga försvinnande fem år förut. Hans änka, som ännu en gång fick sörja maken som död, greps djupt av de sorgliga omständigheter, varunder han slutade sitt liv. Hon sålde Orretorp (i Appuna socken - belägen icke särdeles långt ifrån den gamla medeltidsstaden vid Skenaån) strax därefter och flyttade till en liten enslig koja i Östergötlands skogsbygd, där hon ännu (1920) lever alldeles ensam. Större delen av sin rätt ansenliga förmögenhet har hon skänkt till välgörande ändamål, och själv unnar hon sig endast det allra nödvändigaste. Folket i trakten anser, att hon blev något rubbad till sitt förstånd vid dödsolyckan på Orretorp. (Vilhelm Moberg "Nils Perssons underliga försvinnande" s 52)

Barnens mor, en fattig änka, försörjde sig och dem med att "gå på hjälp" hos andra. Nu till helgen hade hon fått arbeta trägnare än vanligt, och hennes krafter voro ej så stora numera. "Vet ni vad, barn", (sade) madam Berg, "jag tycker ni kunde hjälpa mor litet, så stora som ni är! Men det är så nu för tiden, att mor skall sträva och arbeta och barnen ha ledigt. Annat var det när jag växte upp. Jag fick nog lära mej att arbeta, och det har jag haft gott av hela livet. Nog håller ni av mor, barn? Ja, visst gör ni det. Men ni tänker inte på hur tungt hon har det. Vet ni vad? Jag tror bestämt att ni båda två skulle kunna göra julfint härhemma, om jag hjälper er litet ... tänk så glad mor skulle bli!" ... Mor kom hem vid niotiden på kvällen, alldeles uttröttad. När hon kom in i köket, trodde hon att hon gått vilse - där var så rent och allt på sin plats. ... Då brast mor i gråt. Hon var så genomtrött att hon kunde bara gråta, fast det var av glädje. ... Det var gott för mor att få sova ut på julafton. ... (Mor) tänkte på hur det var förr, när far levde, hur de brukade fira jul med Guds ord och sång. De sista åren hade arbete och bekymmer tagit både mod och krafter. Men nu hade Betlehems stjärna åter fått lysa in i hennes hjärta, och då började julglädjen komma in, den också. (Anna Ölander "När mor fick hjälp" s 40-43; Barnbiblioteket Gullvivan 1919)

Hell dig, stolta drottning i Norden! O Svea, med fjäll och strand! Du är ibland länder på jorden en krona, o härliga land, en krona, o härliga land! (C.J. Berg-A.W. Larsson-Frans Tiger "Svenska Skolkvartetten" s 1; Hell dig, stolta drottning i Norden)

Kvinnan återvände till bordet, hon flyttade sin stol närmare soldaten. Hon sade, att hon kände sig så ohyggligt ensam. Tänk, herr soldat, jag har varit gift i fyra månader och nu är jag änka. Kan ni förstå hvilken tomhet. Det är som om hela världen tagit slut. Jag har inte längre något att tänka på. Ingenting att hoppas, ingenting att frukta. Det är förfärligt att icke ha någon att hålla af. (Hjalmar Bergman "Judith" s 427; tidningen "Hvar 8 dag" den 4 april 1915)

Den gamla kvinnan, som folk kallade för Sorgemor, var en ytterst fattig änka. Hon hade en gång skådat bättre dagar och var ej van att tigga. Hon led och försakade i tysthet, klagade sin nöd blott för den gode Guden och sökte hos honom den tröst hon behövde. (Johanna Spyri "Rosenresli" s 9; Barnbiblioteket Gullvivan 1920; tidigare upplaga 1910)

Sedan det förgängliga av den hädangångne (maken) överlämnats åt jorden, flyttade fru Bergen med de sina in till den närmaste staden, enär hon hoppades, att med sina ringa tillgångar bättre kunna uppfostra sina barn där. Hennes lilla änkepension tillät henne naturligtvis under inga förhållanden att leva "efter sitt stånd", och hon var innerligt tacksam, när det lyckades henne att draga nytta av den uppfostran, hon fått i sin ungdom, och få måla solfjädrar åt en större modeaffär. Var än betalningen ringa, så var det dock i alla fall en välbehövlig ökning av inkomsterna. Därjämte utverkade en vän till hennes avlidne man åt henne, att hennes fyra gossar fingo avgiftsfritt besöka gymnasiet. Sin lilla dotter undervisade hon själv, och det var för henne en innerlig tröst och glädje att ha det kära, förståndiga barnet ständigt hos sig. (H. Berthold "Syskonen" s 9-10; Barnbiblioteket Gullvivan 1922; tidigare upplaga 1904)

Båten stötte från land. Marjorie pratade gladt vid alla. Endast de två hustrurna stodo tysta och orörliga, blickande efter den lilla farkosten, som bortförde deras dyrbaraste egendom. Hastigt uppskrämdes de af gamla Pattys röst. Hon hade osedd närmat sig och stod nu i sin favoritställning på en gammal stenpelare. Kathie tryckte sig förskräckt tätt intill Una, då hennes röst ljöd: "Vågor vaka, vågor kalla, vågor lura på din make. Glada hustrur! Sorgsna änkor, når sitt öde de fått möta!" Una skakade af sig den känsla af fruktan, som smög sig öfver henne, och gick djärft fram till den gamla kvinnan. "Men, Patty, sök icke skrämma oss med din sång. Du borde hellre trösta oss, då vi äro sorgsna; vet du icke det?" "Jo", sade den gamla kvinnan, och steg ned samt neg flere gånger för Una, "men du är icke i behof af tröst, min sköna! Sorgen har ännu icke nått dig, men den är på väg - Snart med hast den komma må Öfver djupa havet blå. - Och då skall Patty trösta de gråtande ögonen, som nu endast kunna le." (Amy Le Feuvre "En hafvets dotter" s 176-177)


ca 1900 - ca 1850

I Hordens hydda bodde ... en fattig änka, som hade tre kor. I tanke att hon var utan försvarare, redo godsägarens utsände dit och ämnade föra hennes kor till slottet. Samtidigt voro hennes två duktiga söner, som gingo i lära i Edinburgh, på besök hos modern. Dessa ville icke tillåta att moderns kor bortfördes på ett sådant sätt. Då de fega röfvarne funno att de fingo kraftigt motstånd, och då de icke vågade att slåss, galopperade de skyndsamt bort, men dessförinnan satte de eld på änkans höstack. Detta upptäcktes icke förr än de hunnit ett godt stycke på återvägen, då det var försent att rädda höstacken, därifrån elden äfven antände den halmtäckta hyddan, som brann ned ända till grunden. Denna låga, ondskefulla handling var tillräcklig att drifva det upproriska landtfolket till hämnd. (R.H. Moncrieff "Den unge Andreas' hämnd eller En skotsk martyrs son" s 93-94)

Bhimibai Harichandra föddes någon gång omkring 1890 i provinsen Rewa i norra Indien. Fadern var brahmanpräst, alltså av Indiens allra högsta kast och en som brukade utföra hindistiska ceremonier. ... Familjen bestod från början av man, hustru och tre barn (två flickor och en liten gosse). Den äldre av flickorna blev bortgift som barn, men änka redan vid tio-tolv års ålder (år 1898?). Detta var en förfärlig olycka för en högkastfamilj. Änkan får ju inte gifta om sig, och dessutom anses hon vara skuld till mannens död, även om hon aldrig ens levat tillsammans med honom. Men i någon föregående tillvaro har hon ådragit sig gudarnas vrede och nu straffar dessa med att döda hennes man. Förr i världen brukade ju en högkastänka brännas levande på mannens likbål, men detta är nu i lag förbjudet och förekommer knappast sedan många år tillbaka. (Elin V. Anderson "Bhimibai - en Brahmankvinna" s 32-33; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1965)

"Änka" är ett kort ord men betecknar ett långt lidande, som icke låter uttrycka och beskrifva sig med ord. Men på (denna änka) kunde man tillämpa aposteln Pauli ord: "Den som är en verklig änka och har blifvit ensam, hon hoppas till Gud och förblifver i böner och åkallan natt och dag." ... I sitt änkestånds hårda skola hade hon lärt mycket, hvilket ty värr icke alla änkor göra, ty många blifva antingen lättsinniga och också bittra som ett galläpple, när de se andras lycka. (Emil Frommel "Den lilla guldringen" s 75)

Religionens roll i samfundet udgjorde et af ledemotiverne i Durkheims produktion. ... (Han) fick den første laerestol i sociologi ved et fransk universitet (Bordeaux 1887). ... Hans studie af selvmordet ... påviste, at de nationale og regionale variationer i selvmordsraten ikke kunne forklares ved racemaessige eller klimatiske forhold. ... Selvmord har en negativ samvariation med integrationen i den sociale gruppe, som individet tilhører. ... Ved det egoistiske selvmord føler mennesket ikke laengere grund til att leve - f.eks. i enkestandens isolation. (Ole Riis "Den klassiske religionssociologi" s 11; Durkheims religionssociologi)

En hinduenkas umbäranden äro både många och svåra. Hon får ej sofva på annat än blotta marken; hon får blott äta ett mål om dagen och dertill af det allra enklaste slag, blott ris och vegetabilier. Kött och fisk äro henne strängeligen förbjudna, och två gånger i månaden måste hon alldeles fasta. Hon får ej bära något smycke; hennes "sari" (öfverklädnad) måste bestå af tjockt, hvitt tyg; sitt hår får hon ej fläta eller smycka med blommor. (Henrietta Mullens "Prasanna eller Trons seger" s 212)

Efter den lilla Johannas död hade vintern med dess nöjen intet behag för mig. ... De första barnen, jag träffade ... hade ej ett ord av beklagande till mig. ... Så var där ett (barn), som ropte: "Se, där ha vi Änkemannen!" Änkemannen, Änkemannen skorrade det nu i mina öron från alla kanter. Och barnen skrattade, som om de lyckats hitta på det roligaste ord i världen. (August Bondeson "Skollärare John Chronschoughs memoarer" s 46-48)

"Det här var ståtligt!" sade Alice. "Aldrig trodde jag att jag skulle bli drottning så snart. Men jag ska säga Ers Majestät en sak", fortsatte hon i sträng ton (hon tyckte alltid att det var roligt att gräla på sig själv). "Det duger inte att ligga och lata sig i gräset på det här sättet! Drottningar måste hålla på sin värdighet!" Hon steg upp och började promenera omkring. Hon gick lite stelt till att börja med, för hon var rädd att kronan skulle falla av. Men hon tröstade sig när hon tänkte på att där fanns ingen som kunde se henne. "Och om jag verkligen är drottning, så ska jag nog klara mig bra med tiden", sade hon för sig själv och satte sig igen. (Lewis Carroll "Alice i Spegellandet" s 205)


ca 1850 - ca 1800

För en nybliven änka efter en präst, lärare eller klockare fanns enligt kyrkolagen ett socialt nätverk genom det så kallade nådåret. Det innebar att familjen fick bo kvar i prästgården, först och främst till nästkommande 1 maj och därefter ytterligare ett kalenderår och då erhålla den avlidne prästens lön. I ömmande fall kunde Kungl. Maj:t bevilja ytterligare "extra nådår". Det enda villkoret var att familjen avlönade en ersättare som skötte tjänsten. Detta innebar att efterträdaren inte kunde tillträda sin tjänst förrän nådåren löpt ut. (Oloph Bexell "Sveriges kyrkohistoria - Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid" s 31)

I augusti 1831 infordrade Kungl. Maj:t underrättelser om fattigvårdens tillstånd i riket. Resultatet blev 2 217 brev från präster som beskrev fattigvårdens utformning i 2 305 av 2 324 socknar år 1829. Antalet fattighjon uppskattades till 66 273 eller 2,1 procent av befolkningen. 36 små socknar uppgavs sakna fattighjon. I de 335 socknar som lämnat detaljerade beskrivningar, dominerade kvinnorna (61 procent) med änkorna som den största gruppen (39 procent), medan antalet pojkar och flickor var ungefär lika stort (10 respektive 8 procent). Jämför man med hela befolkningen var ogifta kvinnor över 15 år något, och änkorna mycket starkt överrepresenterade bland fattighjonen. På 1850-talet uppmärksammade biskop Agard att Sverige hade 100 000 änkor "som måste på sin ålderdom, och efter sedda bättre dagar, arbeta för sin dagliga föda eller tjäna eller tigga". (Anders Jarlert "Sveriges kyrkohistoria - Romantikens och liberalismens tid" s 55)

Jag kommer nu ur ett ganska bedröfligt sorgehus i hvars bedröfvelse jag vet att äfven du deltager. Fru (Sofia Kristina) Franzén (maka till Frans Michael) sjuknade i onsdags och dog förleden natt. Hennes nafvelbråk öfvergick hastigt till kallbrand, och gjorde med ens slut på hennes helt och hållet åt hennes man och barn egnade lefnad. Franzén som hela dagen varit omgifven af sina vänner är, efter omständigheterna, temligen lugn, men jag fruktar för natten då han är ensam. De arma barnen, af hvilka flere ej förstå sin förlust likaledes. Hvad de och huset, som skall befinna sig i mycket svaga ekonomiska affärer förlora på detta dödsfall kommer väl tyvärr snart att visa sig; ty hon sammanhöll ensam det stora hushållet. . . . Det är i sådana hus nästan olyckligare när hustrun går bort än mannen. Gud bevare dig för oss alla. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev V 1828-1829" s 283; brev från Stockholm den 23 oktober 1829 till Anna Tegnér)

Söndagseftermiddag (den 26 Julii) var jag på den stora Bellmansfesten (på Djurgården med Bellmansbystens aftäckande) det vackraste jag ännu sett i Sverige. Alla höjderna omkring stället voro klädda på brokigaste sätt af 15 till 20,000 menniskor, helst Fruntimer. När Fru Bellman med son och sonson kommo inom skranket der jag var, togo alla af sig hattarna som för en Drottning. Drottningen sjelf och en mängd af de förnäma Damerna höllo sina vagnar nedanför på vägen. Kungen och Prinsen voro till häst. Ett allmänt hurra instämdes när de kommo. (Baron Gustaf Fredrik) Åkerhjelm höll ett rätt vackert tal, Valerii sånger (som bifogas) afsjöngos af Harmoniska sällskapet och tusende rop besvarade dem. Vi hade ingen vakt, men allt gick i största ordentlighet och utan något slags oväsende. Sedan ceremonien var förbi redo Kungen och Prinsen opp inom skranket, complimenterande Bellmans son, Åkerhjelm, och sade äfven allehanda artigheter till mig, och hoppades det min Byst snart komme efter, men medan jag lefde o. s. v. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev V 1828-1829" s 229; brev från Stockholm den 28 juli 1829 till Anna Tegnér)

Bland de mångfaldiga Nådårsansökningar som i år uppgå från Stiftet, ämnar Cons(istorium) ej tillstyrka 2ne Extra Nådår för mera än 2ne, neml. Prosten Lidbecks Enka i Moheda och Comminister Hellströms i Ljungby. Handlingarna härom äro redan uppgångna och jag får på det ömmaste understödja dem. Dessa begge Enkor, med en skara af barn, äro i besittning af en verkeligt mer än apostolisk fattigdom: ty dessa familjer äro, i ordets egentliga bemärkelse, tiggare. Jag lägger deras öde på ditt hjerta.. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev V 1828-1829" s 218-219; brev den 19 juli 1829 från Östrabo i Växjö till Anders Carlsson af Kullberg)

Från Lund har jag vanligen bref 2 gånger i vickan. Anna och Barnen må Gudskelof väl, men den förstnämnde är ledsen vid sitt Enkostånd: en sak som jag af egen erfarenhet finner ganska naturlig. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev I 1793-1817" s 299; brev från Stockholm den 16 april 1816 till Nils Lidén)

Jeana fick blott ett extra Nådår, som jag väl förutsåg. Landshöfding Rosenstein med hvilken jag i denna sak corresponderat, skrifver att under denna kungens regering intet enda exempel finnes att 2ne extra nådår blifvit beviljade. Således kunde saken ej hjelpas. Emedlertid ha vi gjort hvad vi kunnat. . . . . . . Jeanas behållning vid Nådårets slut torde väl (utom hennes bo som är värdt 1000 Rdr RGS el. deröfver) blifva cirka 20,000 Rdr Srmt. Det är litet att lefva på. Giftas måste hon således. Få se om hon icke ändå till slut stannar vid Åberg. Ännu kan naturligtvis ingen ting afgöras eller omtalas; men kärleken torde väl komma med tiden, ehuru det nu ej ser synnerligen ut. . . . . . . Från Jeana har jag haft svar på mitt anmaningsbref. Jag ser deraf att hon väl, ehuru ogerna, kryper till korset. Det gör mig ondt om den arma flickan; men kärleken torde väl komma efter bröllopet, der han annars vanligtvis plär sluta. . . . . . . Mellan Jeana och Åberg lär det ej vara så förtroligt som jag önskat. Jag har skrifvit henne till varningar och förmaningar, men ej fått något svar. Jag fruktar också att Åberg är allt för kinkig och misstänksam. Det är ledsamt att jag, ehuru af välmening, nånsin blandat mig i denna sak. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev I 1793-1817" s 264,270,297,309; brev från Lund den 21 maj 1815, från Carlstad den 16 augusti 1815 samt från Lund den 25 mars och den 26 juli 1816 till Nils Lidén)

I detta ögonblick emottog jag den underrättelsen att min Syster, nyss gift, blifvit Enka. Hvilket stoft är ej ändå vårt lif, våra planer, våra käraste förhoppningar! Jag sörjer uppriktigt Brand såsom en god, klok och hederlig man; men ännu mera beklagar jag den stackars Sofi, men sina små värnlösa barn. Hvad ha de gjort att så lida för sin varelse? (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev I 1793-1817" s 77; brev från Lund den 29 januari 1804 till Christopher Myhrman)

(Kvinnan som bodde i en by vid böhmisk-schlesiska gränsen) var änka. Detta ord är snart sagdt, men det döljer i sig en lång följd af sorg och ve. Ty en änka är dock snarast att förlikna vid en koja, som skall säljas för att nedrifvas, på hvilken halfva taket redan är afrifvet, och där det regnar och snöar in af hjärtans lust. När hennes man bars ut, anade hon väl icke, att allehanda folk nu skulle förvandla sitt ansikte ... och att förhållandena i dag skulle gestalta sig helt annorlunda än i går och förrgår. ... "Ja, ja, mor Anna", (sade dödgräfvaren), " ... tag er i akt! Här på trakten finns icke ... många rättfärdiga, som förbarmar sig öfver änkor och faderlösa. ... Glöm icke apostelns ord: "Den som är en verklig änka och har blifvit ensam, hon hoppas till Gud och förblifver i böner och åkallan natt och dag." (Emil Frommel "Trohet" s 5,10; början av 1800-talet)


ca 1800 - ca 1700

(William) Carey hade ofta hört om den grymma seden att bränna änkorna på bål tillsammans med deras döda män, men hur förskräckligt det i verkligheten var, hade han knappast kunnat föreställa sig. ... "Det är min egen önskan och vilja", (sade) änkan sakta med entonig röst, medan hon för en sekund kastade en skygg blick på Carey. En släkting till den döde mannen kom fram och satte en korg sötsaker i kvinnans hand. Sedan ledde han henne långsamt tre gånger kring bålet. Efter den tredje gången stannade kvinnan och kastade ut sötsaker bland folket. Sedan gick hon åter tre gånger omkring bålet, därefter tömde hon korgen, steg upp på bålet, lyfte händerna över huvudet och dansade några steg, som om hon glatt sig åt en bröllopsfest. Men hennes ögon voro stela och sorgsna, och hennes bleka ansikte bar vittne om, i vilken förfärlig ångest och förtvivlan hon befann sig. Carey betraktade henne med djupaste medlidande och smärta. Det jäste inom honom, då han tänkte på, att han stod alldeles vanmäktig inför denna tragedi. Kvinnan lade sig ned vid sidan av den döda kroppen med ena handen under dess hals och den andra över densamma. Med en lång, längtansfull blick såg hon sig omkring men förblev alldeles passiv, medan torra löv och kvistar hopades över dem. Efter en liten stund syntes ingenting varken av den levande kvinnan eller den döde mannen. Högre och högre växte bålet. Smält smör östes sedan över det, och de storväxta männen med de långa bambukäpparna kommo fram och lade dem tvärs över veden samt pressade ned dem i marken. På detta sätt var kvinnan inburad. Allt hopp om räddning var slut. ... Ett bloss kastades bland de torra löven, och det dröjde ej länge, förrän det hela var en brinnande massa. Folket ropade: "Gud, tala! Gud, tala!" medan hettan tilltog och de nära stående måste draga sig undan. Skrik och triumfsånger ljödo allt högre och vildare, tills människorna slutligen föreföllo nästan vansinniga. På så sätt kunde inga rop höras från bålet. Bambukäpparna började emellertid röra sig, såsom om den arma kvinnan hade gjort en förtvivlad ansträngning att komma lös. Carey förstod, vad detta betydde, och ropade ångestfullt till de grymma männen att rycka undan bambukäpparna och befria kvinnan. Men i stället utbröt hela skaran i ett vilt rop, männen pressade bambupåkarna ännu hårdare nedåt, och därefter syntes ingen vidare rörelse från bålet. Den svarta röken steg långsamt mot skyn. ... Männen, som stodo kring bålet, började att berätta, vilka dygder denna tappra, trofasta hustru visat sig äga, huru ej ens lågorna förmått avskräcka henne ifrån att visa kärlek in i döden, och kvinnorna sjöngo hennes pris. (A.P. Franklin "Bränder ryckta ur elden, n:o 2" s 7-9; 1790-talet?)

Bland församlingarnas fattiga (i Skara stift) möta vi under 1700-talet inte sällan prästänkor. Det beror på böndernas godhet, om dessa skola slippa dö av umbäranden. I Hol vid Alingsås skrevs i ett stämmoprotokoll år 1784: "Gamla pastorskan Forselia har anhållit att sockenmännen ville på matalaget skänka henne en kanna eller allenast ett stop råg eller annan säd eller några andra matvaror efter råd och ämne årligen under sin övriga livstid, vilket bejakades. I synnerhet lovade alla fyra åboerna i Jonstorp att för sin räkning oförtövat skola skicka henne något." Fru Lena Forselius var änka efter kyrkoherden i Hol Jonas Forselius, som dog 1765. Själv avled hon 1789. I Sjogerstad föredrogs på en stämma 1777 en böneskrift från framlidne kyrkoherden Johan Brobergs änka, vari hon "ödmjukt anhåller, att socknemännen täcktes av kristlig barmhärtighet antingen förhjälpa henne till en liten stuga att bo uti eller ock låta henne få flytta till socknens fattigstuga till att där få sitt näste för sina övriga dagar". Stämmans beslut blev, att den gamla prästfrun skulle få flytta in i fattigstugan, dock med förbehåll "att de trenne fattiga personer, som där äro förut skola även få sitt husrum i bemälta fattigstuga". Säkert var det inte idel lyckliga dagar fru Broberg sedan fick framleva bland de övriga fattighjonen i den smutsiga och förfallna fattigstugan. Den hade förmodligen ej vunnit mycket i trivsamhet eller komfort, även om sockenmännen hållit sitt samtidigt avgivna löfte, att "höfsa och förbättra" den. - Det torde böra nämnas, att såväl fru Forselius som fru Broberg voro kyrkoherdedöttrar. (Carl-Martin Bergstrand "Prästgården i bygden" s 380-381)

Inom många yrken blev det möjligt praktiskt taget endast för mästares söner och för gesäller, som gifte sig med mästares änkor eller döttrar, att få sin egen verkstad. Detta var fallet inom många yrken, även sedan 1720 års allmänna skråförordning med sina regler gjort allt för att förebygga olägenheterna. "Konserveringen", d.v.s. giftermål med änka eller dotter, var en även inom skråväsendet inrotad företeelse och bibehöll sig länge. (Brynolf Hellner "Skråväsendet" s 217)

Turkar och ryssar möttes (år 1711) vid Prut, en biflod till Dnjestr. ... Ryssarne blevo slutligen instängda mellan en krök av floden och den fientliga övermakten. ... (Tsar) Peter var bragt till förtvivlan. ... Den enda, som vid sådana nervösa anfall hade makt med Peter, var hans gemål Katarina, en kvinna som hade den underbaraste levnadsbana bakom sig. Hon var född i Livland och hade där år 1702 i den lilla staden Marienburg blivit gift med en svensk soldat. Men strax efter bröllopet kapitulerade fästningen, och Katarina blev av ryssarne bortförd som segerbyte. Efter att ha passerat ett par mellanhänder kom hon till furst Menschikov, som tog henne till älskarinna. Hos honom fick Peter se henne och blev så fängslad av hennes skönhet och vinnande sätt, att han själv tog henne. Med klok beräkning förstod Katarina att småningom göra sig oumbärlig för tsaren, att han formligen förmälde sig med henne. Så blev den forna svenska soldathustrun Rysslands kejsarinna. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1709-1739" s 108-109; Karl XII driver Turkiet till krig med Ryssland)


ca 1700 - ca 1500

Försörjningen av (en avliden prästs) änka eller döttrar ... kunde ordnas genom att den nye prästen "konserverade huset", det vill säga gifte sig med änkan eller en av döttrarna. Även när en son efterträdde sin far, blev änkan försörjd. Den nye prästen kunde också ge änkan underhåll, men det var ofta så betungande att ett giftermål med henne eller någon av döttrarna blev enklast och vanligast. Domkapitlen fungerade i viss mening som äktenskapsförmedlingar, och det kunde inträffa att mor och dotter blev rivaler om vem som skulle "konserveras". Många präster reagerade mot att villigheten till att äkta änkan kunde väga tyngre än meriter och duglighet för befordran. Konserveringen ändrade också efter hand karaktär. Mot slutet av 1600-talet konserverades kyrkoherdeänkorna medan kaplansänkorna fick bidrag från änketunnan (årliga sammanskott av kronospannmål och spannmål från stiftets präster). Konserveringen var då socialt höjande. Under 1700-talet begärde kyrkoherdeänkorna allt oftare i stället ett större bidrag från änketunnan och förlängningar av det så kallade nådåret, det extra år under vilket änkan behöll inkomsterna och själv fick anställa nådårspredikant. Däremot konserverades de fattiga kaplans- eller komministeränkorna. Konserveringen hade blivit socialt degraderande och den började avvecklas under 1740-talet. I Bohuslän fanns sedan den norska tiden särskilda änkesäten, och i Halland och ett par av de gamla svenska kontrakten i Göteborgs stift inrättades sådana genom kunglig bekräftelse av prästerskapets överenskommelser. I andra stift fanns enstaka änkesäten som tillkommit genom privata donationer. (Anders Jarlert "Kyrka och tro" s 289-290)

Till den starka homogenitet, som kom att prägla den prästerliga aristokratien (ortodoxiens tid), bidrog det s.k. konserveringssystemet och benägenheten i församlingarna att som ny präst föredra en son till den avlidne. Överhuvudtaget är självrekryteringen till prästerskapet mycket stor i Växjö stift ända fram till den historiska ståndsindelningens avskaffande. Ungefär 40 (procent) av prästerna rekryterades från prästhem, medan allmogen svarade för ungefär 30 (procent). ... Det s.k. konserveringssystemet innebar i korthet, att en församling föredrog den präst, som var beredd att lösa dess försörjningsbörda gentemot den avlidne prästens familj genom att äkta en dotter till denne eller änkan. I populära vanföreställningar förbindes seden ofta med bilden av en ung prästman, som gifter sig med en långt äldre prästänka. I verkligheten var detta ganska sällsynt och flertalet konserveringar gällde en dotter till den avlidne prästen. I själva verket gav 1686 års kyrkolag en viss auktoritet åt konserveringsprincipen genom bestämmelsen, att stiftsstyrelsen skulle ta hänsyn till om det fanns någon som var beredd att "den frånfallne kyrkoherdens hus upprätta och understödja". Följaktligen var det helt i lagens anda, när domkapitlet i Växjö vid denna tid utfärdade ett installationsbrev för en präst, som blev "förklarad och förordnad att vara församlingens kyrkoherde och själasörjare samt den gudfruktiga änkans rättsinnige make och alla hennes barns trogne fader i all sin och deras livstid". ... Även sedan (konserverings)systemet upphört under 1700-talets senare del, tog stiftets präster sina hustrur från prästfamiljer, något som givetvis var av stor betydelse för den gamla prästgårdskulturens bevarande. (Lars-Olof Larsson "Växjö stift under 800 år" s 84-86)

År 1652 gick den store krigaren (Jakob De la Gardie på Leckö slott) bort, i en ålder av 69 år. (Hans hustru) Ebba Brahe var djupt gripen av sin förlust, och det var uttryck för en verklig känsla, när hon sedan alltid gick klädd i sorgedok och skrev sig "en högt bedrövad änka". Ännu två år efter mannens bortgång kunde hon ej förmås att deltaga i hovets fester. "Jag bör", skriver hon, "nu ej längre låta mig finna i fröjdehus, utan mera i sorg och enslighet förnöta min bedrövade livstid." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1611-1660" s 21)

Människokroppen som vetenskapligt objekt under 1600-talet förknippas ofta med svensken Olof Rudbeck. Sin banbrytande upptäckt av lymfkärlen presenterade den unge studenten våren 1652 för drottning Kristina vid en dissektion i Uppsala. Och i den avhandling om blodomloppet som Rudbeck några veckor senare disputerade på, skrev han i förordet att drottningen är "det hjärta från vilken all livgivande kraft i staten strömmar ut till alla delar för att sedan återvända till henne". (Erik Kjellberg "Baletten" s 534)

Slitningar (mellan stånden) förekommo naturligtvis även på Gustav Adolfs tid, men böndernas klagomål gällde en längre tid i nästan lika hög grad prästerskapet som adeln. Särskilt svårt hade allmogen att förlika sig med sina själasörjares fordringar på ersättning för att de jordfäste de döda. De klagade över präster, som i likstol togo enda kon från fattiga änkor, vilka sutto med stugan full av barn, ja ej ens läto den döde komma i jorden, förrän kon var prästen "handfången eller på kyrkogården med liket framförd". På allmogens begäran reglerades förhållandet under 1643 års riksdag, och en förordning utfärdades, att vid bondens eller hans hustrus död skulle prästen få en ko, om den efterlevande ägde sex stycken, "och", hette det, "för ett gement lik, som begraves, gives tre mark". (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1611-1660" s 431-432; Sociala strider)

Prästeståndet försökte redan på 1600-talet skapa ett visst mått av trygghet för prästänkorna. ... Om en prästhustru dog, kunde saken repareras genom att prästen gifte om sig, men om prästen, familjefadern och försörjaren dog, uppstod en helt annan situation. Änkan kunde under det s.k. nådåret åtnjuta samma inkomster från pastoratet som under makens livstid, men därmed var nåden slut och bleka allvaret stod oftast för dörren. Därför infördes mer eller mindre officiellt den regeln att den sökande till den lediga tjänsten som var beredd att "konservera huset", dvs gifta sig med änkan eller en giftasvuxen dotter, skulle ha företräde till tjänsten. ... Att "conservera änkan" förekom också inom en annan samhällsgrupp, nämligen hos de indelta ryttarna och soldaterna. ... Alternativet var att änkan och barnen "kom på roten", dvs måste få sin försörjning av bönderna inom den kyrkrote i vilken hon var bosatt. Någon kristlig omtanke om änkan och de faderlösa var det sålunda knappast fråga om. (Enar Skillius "Att konservera änkan" s 28-29)

Hjärtskärande var Maria Eleonoras klagan vid (sin make) hjältens kallnade lik. Dag och natt var hon oskiljaktig från sin avgudade Gustav Adolfs kvarlevor. Under hela jordafärden genom Tyskland följde hon med. I Wolgast stannade hon hos den döde, och varje förmiddag skulle hon i kyrkan till liket, "det hon beskådar, bevisar hedersbetygelser och klappar, intet aktande att det nu så mycket svartnar och förfaller, att det fast intet mera till kännandes är", skriver en därvarande svensk diplomat. ... På det fartyg som förde makens stoft över till Sverige, befann sig Maria Eleonora ombord, och lika oskiljaktig var hon från den döde under det år, då liket stod på Nyköpings slott. ... (Dottern Kristina skildrar på äldre dagar själva begravningen:) "Änkedrottningen utförde sin sorgroll förträffligt. Hon var otröstlig, men hennes sorg var uppriktig och överträffade allt det, som våra bedrövade kvinnor visa vid dylika tillfällen för att övertyga åskådarne, att de lida av en odödelig sorg." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1611-1660" s 177-180; En otröstlig änka)

Ett väldigt uttryck för den sorg, som drabbade Gustav Adolfs eget folk (efter hans död), gav biskop Johannes Rudbeckius i den "sorg- och klagepredikan", som han höll till Gustav Adolfs åminnelse. ... "Du gamla och berömmeliga Svea och Göta rike, låt din kindben flyta med tårar, strö aska på ditt huvud, sätt dig ned på jordena och drag sorgakläder uppå, ty du haver varit en drottning och länge regerat, du äst nu en änka och ensam vorden, ja en änka utan söner och mansarvingar." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1611-1660" s 173-174; En lutersk likpredikan över hjältekonungen)

Den brist på män som uppstod i vissa bygder vid framförallt det polska kriget och trettioåriga kriget, gjorde det ... tidvis svårt för änkorna att hitta en ny man. Inom den förmögna adeln förekom det att unga änkor valde att inte gifta om sig. De behövde inte göra det för försörjningens skull, utan föredrog att förbli änkor. En viktig orsak till detta var änkans rättsliga ställning. Till skillnad från både ogifta och gifta kvinnor var änkor myndiga. De hade därmed rätt att föra sin egen talan i rätten, att förvalta sin egendom och överhuvudtaget bestämma över sina liv. Änkan var på en gång både husbonde och matmor i hushållet med makt över alla övriga inom sitt hushåll och allt som till det hörde. Därför förekom det att somliga förmögna kvinnor, som lätt kunde försörja sig själva och sina barn, valde att inte gifta om sig även om de blivit änkor vid unga år. Om de gifte om sig skulle de åter bli underkastade en mans förmyndarskap. (Kekke Stadin "De starkaste banden" s 404)

Soldaterna uttogos vanligen genom utskrivning, vilket tillgick så, att de krigsdugliga männen sammankallades häradsvis och indelades i rotar om tio man. Av varje rote tog man en karl, som var "frisk och sund, stark av lemmar och, så mycket skönjas kan, modig", helst i åldern mellan 18 och 30 år. ... Änkans ende son borde om möjligt sparas. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1611-1660" s 104-105; Gustav Adolf i Norra Tyskland)


ca 1500 och tiden dessförinnan

I flera historiska översikter brukar (änkeståndet) framhållas som ett synnerligen priviligierat tillstånd, det juridiskt och ekonomiskt bästa läge en medeltida kvinna kunde hoppas uppnå. En änka, heter det, var lika myndig som en man. Till skillnad från sina förtryckta medsystrar kunde hon idka jordbruk och bedriva hantverk. Fullt så väl var det dock inte: återigen måste vi inse hur komplicerad den medeltida verkligheten var. ... Enligt de lagar som tillämpades i Götaland var änkan underställd en giftoman, det vill säga fadern, äldste myndige sonen eller annan manlig släkting på faderns sida. Även i Visby stad var änkorna hårt hållna, underställda en förmyndare. Enligt Upplands- och Västmannalagarna var emellertid änkan fri att själv bestämma över nästa giftermål. Södermannalagen gick en medelväg: änkan fick visserligen välja, men hon måste rådslå med sin far och sina närmaste fränder. Enligt Upplandslagen ägde änkan dessutom rätt att försvara sig inför rätta. ... Änkans ställning var mer än något annat beroende av huruvida hon hade barn. En allmän regel i det svenska medeltidssamhället var att boet skulle skiftas efter mannens död om det saknades överlevande avkomma. Förutom vad hon fått i hemgift och morgongåva fick änkan då ta med sig bädden, sina bästa kläder, samt en tredjedel av boets lösöre och av den jord som förvärvats under äktenskapets tid. En änka som bodde i en stad fick hälften av egendomen. Om änkan däremot hade omyndiga barn på gården var situationen radikalt annorlunda. Då var det hon som bestämde, även om lagarna stadgar att manliga fränder skulle tillerkännas ett visst inflytande. Ända till den dag hon gifte om sig eller tills barnen blev myndiga var hon deras förmyndare. Vissa regler, bland annat i västgötalagarna, tillät även änkan att förbli förmyndare efter det att hon gift om sig. (Dick Harrison "Jarlens sekel - En berättelse om 1200-talets Sverige" s 59-60)

I likhet med kungen kom drottninginstitutionen att upphöjas på en piedestal, att omgärdas av ceremonier och regler. För 1000- och 1100-talen har vi ytterst få notiser om svenska drottningar, men under 1200-talet träder de påfallande ofta fram i rampljuset. Detta gäller i högsta grad Katarina, gift med kung Erik Eriksson (d. 1250). Av henne har vi ett för dåtida svenska förhållanden högst ovanligt minnesmärke i behåll. Det rör sig om en gravkista ... med ett lock som skulpterats till att föreställa en kvinna, vars huvud vilar på en kudde. Kvinnan har mantel, krona och huvuddok samt fotsid dräkt. ... I händerna håller hon en bönbok med spänne. Skulpturen förvarades länge i Gudhem men flyttades senare till Historiska museet i Stockholm. ... Änkedrottningen ... levde i Gudhems nunnekloster under sin sista tid. Just till detta kloster testamenterade hon den 11 juni 1250 en stor del av sin egendom i pengar, mark och lösöre, vilket gjorde det möjligt för nunnorna att uppföra en stor klosteranläggning i sten med hjälp av kunnigt folk från norra Tyskland. (Dick Harrison "Jarlens sekel - En berättelse om 1200-talets Sverige" s 129)

(Den hetitiska invandringen) måste förläggas till tiden omkring 2000 f.Kr. ... Hetiterna skapade ett mäktigt rike i östra Mindre Asien och företog omkring 1530 t.o.m. ett plundringståg mot Babylon. Men därefter försvagades riket. ... (Det hetitiska) konungadömet var ej strängt ärftligt, konungen designerade med adelns instämmande en av sina söner till tronföljare. ... Drottningen intog en framskjuten ställning och ingrep ofta i politiken. (Martin P:n Nilsson-Krister Hanell "Forntidens historia" s 61-63)


’Varje det ting’/allting i utsmyckningen/’den utsmyckade världen’, köttets begärelse och ögonens begärelse och tillvarons skrävel, är inte ut ur/av Fadern emellertid/utan är ut ur/av utsmyckningen/’den utsmyckade världen’. (1 Joh 2:16)


Grekiska ord:

basilissa (drottning) (i NT + exempel i Apokryferna) Matt 12:42; Upp 18:7 – Ester 1:9,11-12,15-17,19; 4:4,17k(C12); 5:1d(D7),6,12; 7:1-2,6-8; 9:29; 10:3c(F3); Luk 11:31; Apg 8:27.

chêra (änka) (i NT + exempel i Apokryferna) Mark 12:40; Luk 2:37; Upp 18:7 – Tobit 1:8; Judit 9:4,9; 2 Mack 3:10; 8:28,30; Salomos Vishet 2:10; Syr 35:14-15(17-18); Baruk 4:12,16; Jeremias brev v 37; Mark 12:42-43; Luk 4:25-26; 7:12; 18:3,5; 20:47; 21:2-3; Apg 6:1; 9:39,41; 1 Kor 7:8; 1 Tim 5:3-5,9,11,16; Jak 1:27.


Ytterligare studier:

1 Kung 10:1; 2 Krön 9:1; Jes 14:13; 47:10; 49:21; Jer 5:24; 13:22; Hes 16:13; Sef 2:15.


Gordon Campbell "Antithetical Feminine-Urban Imagery and a Tale of Two Women-Cities in the Book of Revelation"; Tyndale Bulletin 55.1 (2004): 81-108.

M.J. Selvidge "Powerful and powerless women in the Apocalypse"; Neotestamentica 26:1 (1992): 157-168.

F. Scott Spencer "Neglected Widows in Acts 6:1-7"; Catholic Biblical Quarterly 56.4 (1994): 715-733.

Bruce W. Winter "Providentia for the Widows of 1 Timothy 5:3-16"; Tyndale Bulletin 39 (1988): 83-99.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-08-01; 2012-07-24; 2015-10-07; slutlig version 2018-08-07)

Till sidans topp

18:8a På grund av det här skall hennes slag anlända i/på en dag, död/pest och bedrövelse och svält.

Ord för ord (14 ord i den grekiska texten): på-grund-av det-här i en dag skall-anlända '-en slag'/slagen hennes, död och bedrövelse och svält.


1883: ... därför skola på en dag hennes plågor komma, död och sorg och hunger.

1541(1703): Derföre skola hennes plågor komma på en dag, död, gråt och hunger.

LT 1974: Därför ska dödens sorg och klagan och svält komma över henne, alltsammans på en enda dag.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Mose sade till Israel: "Herren) behandlade dig illa och lät dig svälta.” (5 Mos 8:3a, Grekiska GT)

(Psalmisten sade till Herren:) “En läglig tid har anlänt.” (Ps 102:13b eller 102:14b, Grekiska GT)

(Profeten sade till Babylon:) “De här två tingen skall anlända emot dig plötsligt i/på en dag: änkestånd och barnlöshet.” (Jes 47:9a, Grekiska GT)

(Herren sade till prästledaren:) “Skåda, Jag skall gräva en grop ... och Jag skall ’känna efter’/’leta upp’ ’den där jordens varje orättfärdighet’/’det där landets alla orättfärdigheter’ i/på en dag.” (Sak 3:9b, Grekiska GT)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Den som gör ont, in i honom skall det rullas/’vältras smuts’, och han skall inte/förvisso ej ha ytterligare kunskap varifrån det anländer till honom.” (Syr 27:27)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Eld och hagel och svält och död/pest, alla de här tingen, det har skapats ’in i’/’med syfte på’ ett utverkande av rättvisa.” (Syr 39:29)

(Jesus, Syraks son, sade:) ”I sällskap med varje/allt kött från människa ända till husdjur, och uppå missare (av Guds mål) sjufalt, ledas/förs på i ’riktning mot’/’fråga om’ de här tingen: död/pest och blod och gräl och stort svärd, svält och krossande och piska.” (Syr 40:8-9)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Det här rikets goda lilla budskap skall kungöras i hela (den bebodda) världen ’in i’/’med syfte på’ ett vittnesbörd för alla nationerna, och då skall slutet anlända.” (Matt 24:14)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Om – alltefter omständigheterna – den * (א*) dålige slaven må tala i sitt hjärta: ’Min herre ”förbrukar tid”/dröjer … (så) skall den där slavens herre anlända i/på en dag, som han inte väntar på, och i en stund, som han inte har kunskap om. Och han skall klyva honom i två (delar) och sätta/ge hans del i sällskap med hycklarna. Där skall gråten och gnisslandet av tänder vara.” (Matt 24:48,50-51)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Ni vet inte dagen, inte heller stunden.” (Matt 25:13b)

Då det hade blivit en läglig dag ... gjorde Herodes en huvudmåltid för sina stormän och för ledarna av ett tusen (man) och för de första/främsta i Galileen. (Mark 6:21)

(Jesus sade till de sjuttio:) “Vilken stad ni – alltefter omständigheterna – må komma in i, och de ej må ta emot er, då ni har kommit ut ‘in i’/på dess gator, tala: ‘Och/också dammolnet ut ur/av er stad, det som har fäst sig ‘in i’/vid fötterna torkar vi från/bort. ... ’ Jag säger er att/: ’Det kommer att vara mer uppehållet/uthärdligt för Sodom i/på den där dagen än för den där staden.” (Luk 10:10-12)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Skåda, Jag kallar (א*) henne ’in i’/till en säng och de som begår äktenskapsbrott i sällskap med henne in i ett stort betryck, om – alltefter omständigheterna – de ej kommer att (א,* א, A) ändra sinne ’ut ur’/’bort från’ hennes gärningar, och hennes barn skall Jag döda i/med död/pest. (Upp 2:22-23a)

‘Få makt över’/’håll fast vid’ vad ni har intill den (tid i vilken) Jag – alltefter omständigheterna – skall anlända. (Upp 2:25b, ”Thyatira”)

Om du så – alltefter omständigheterna – ej må ändra sinne (א*), skall Jag anlända emot dig (א,*א) som en tjuv, och du skall (א,*א) inte/förvisso ej ha kunskap om vilken slags stund Jag skall anlända emot dig. (Upp 3:3b, ”Sardes”)

(Rättslig) myndighet gavs åt (döden och Hades) emot ’det fjärde’/fjärdedelen av jorden. ... (Upp 6:8b)

(Göm oss från 'ett ansikte'/'en närvaro' av Den som sitter på (א,* א) tronen) och från den lille Baggens vrede, eftersom deras vredes stora dag har kommit och vem förmår stå/bestå? (Upp 6:16b-17)

Från/’beroende på’ de här tre slagen, dödades tredjedelen av människorna, ‘ut ur’/’till följd av’ elden och röken och svavlet, av det som gick ut, ut ur deras munnar. (Upp 9:18)

(De två vittnena) har (rättslig) myndighet uppå vattnen, att vända dem ’in i’/till blod och att slå till jorden i/med varje slag, så många gånger ’som om’/som de – alltefter omständigheterna – må vilja. (Upp 11:6b)

Och ett ut ur/av dess huvuden (var) som (om) det hade varit (och var) slaktat ‘in i’/’med syfte på’ död. Och dess (sår av) dödsslaget hade getts/fått vård. (Upp 13:3a)

(Jag skådade) sju budbärare som hade sju slag, de sista, eftersom Guds lidelse avslutades med dem. (Upp 15:1b)

(De orena andarna) är andar av små demoner, som gör tecken, (vilka) (P47, א*) går ut emot/till hela (den bebodda) världens kungar, (för) att leda/föra dem tillsammans in i kriget av/på Guds, den Allsmäktiges, stora dag. (Upp 16:14)

Och jag hörde en annan röst ut ur himlen som sade: “Kom ut, mitt folk, ut ur henne för att du ej må ha något gemensamt tillsammans med hennes missar (av Guds mål) och för att du ej må ta/lida ’ut ur’/’till följd av’ hennes slag.” (Upp 18:4)

Så mycket som (Babylon) förhärligade sig och var vällustig, ge henne av sådant slag plågande och bedrövelse. (Upp 18:7a)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående “död/pest” och “svält”, se Upp 2:22-23a och 6:8bb.


Ytterligare studier: Jes 9:14; Jer 50:31; Matt 7:22; 24:36,42; Mark 13:32; Luk 12:46; 13:35; 17:27-31; 21:37; 2 Petr 3:12; Upp 18:10.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-08-01; 2012-07-24; 2015-10-08; slutlig version 2018-08-07)

Till sidans topp

18:8b Och hon skall brännas ner/upp i eld, eftersom Gud (bokstavligen: Guden) Herren (א*), Den som har dömt henne, (är) stabil/stark.

Ord för ord (13 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus): och i eld skall-(hon)-brännas-ner, eftersom stabil '-en gud'/Gud '-n herre'/herren den havande-dömt henne.


1883: ... och hon skall uppbrännas med eld, ty stark är Herren Gud, som har dömt henne.

1541(1703): ... och hon skall wara uppbränd i eld; ty Herren Gud är stark, som henne döma skall.

LT 1974: ... och hon ska bli helt uppslukad av eld, för Herren som dömer henne är mäktig.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Herren ’gav väta’/’lät (det) regna’ svavel och eld emot Sodom och Gomorra från sidan av Herren ut ur himlen. (1 Mos 19:24, Grekiska GT)

(Herren sade till Babylon:) “Din dag anländer ... Jag skall fästa/göra upp en eld i (din) ekskog ... Den som friköper (Israel) (är) stabil/stark.” (Jer 50:31b,32b,34a, Grekiska GT)

(Kungen) satte eld på (Jerusalem) (i) eld. ... (1 Mack 1:31b)

(Jesus, Syraks son, sade: “En främmande nation) satte eld på en helig plats' utvalda stad.” (Syr 49:6a)

Kaldeerna tog Jerusalem och satte henne i brand. ... (Baruk 1:2b)


Den Senare Uppenbarelsen:

Gud samtalade (med Abraham) (P74, א,* א), att hans säd skall vara en utomstående i ’en främmande jord’/’ett främmande land’, och de skall göra den till slav och behandla (den) dåligt (i) fyrahundra år. ”Och den nation, (i) vilken de – om alltefter omständigheterna – må (P33, א,* א, B) vara slavar, skall Jag döma”, talade Gud. (Apg 7:6-7a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Värdig är den lille Baggen, Den som har slaktats (och är slaktad) att ta förmågan och rikedom och vishet och stabilitet och heder och härlighetsglans och välsignelse. (Upp 5:12b)

Ända till när dömer Du inte och utverkar rättvisa för vårt blod ut ur/av dem som bor uppå jorden? (Upp 6:10b)

(De äldste och de fyra levande varelserna) sade: “Amen, välsignelsen och härlighetsglansen och visheten och tacksamheten och hedern och förmågan och stabiliteten till vår Gud in i (de kommande) tidsåldrarnas (kommande) tidsåldrar. Amen.” (Upp 7:12)

Och den andre * (א,* א) lät sin basun ljuda, och (något) som ett stort berg, brinnande (i) eld, kastades in/ut i havet, och tredjedelen av havet blev blod. (Upp 8:8)

Och nationerna var vreda, och/men Din vrede kom och den lägliga tiden för de döda (kropparna) att dömas. (Upp 11:18a)

(Budbäraren kom med det goda lilla budskapet) * (א,* א) i/med en stor/hög röst: “Frukta Gud, och ge Honom härlighetsglans, eftersom Hans doms stund har kommit. Och (för att hedra Honom) kasta er ner inför Den som har gjort himlen och jorden och havet (P47,א,*א) och vattenkällor.” (Upp 14:7)

Jag hörde vattnens budbärare som sade: “Rättfärdig är Du, Den som är och Den som (hela tiden) var, den Fromme/Okränkbare, eftersom Du har dömt de här tingen.” (Upp 16:5)

Och jag hörde offeraltaret som sade: “Ja, Herren Gud, den Allsmäktige, sanna och rättfärdiga (är) Dina domar.” (Upp 16:7)

Jag skall visa dig den stora skökans domsutslag, hon som sitter uppå många vatten. (Upp 17:1b)

Och de skall äta hennes ‘kött(plural)’/köttbitar och bränna ner/upp henne (i) (א,* א) eld. (Upp 17:16b)


Exegeter, evangelister med flera:

Det torra trädet lyfte upp mot himlen den enda kvist som ännu lyste grön, likt en fakir, vars lama armar stelnat i en förtvivlad bön. ... Giv regn, giv regn! Och låt mig åter blomma! Ni svarta moln, jag ropar upp till er! Jag är ej död, än bär jag blad och knoppar. Skall jag då aldrig blomma mer? ... Och svaret kom, men ej som vattuflöden. Som blixt det kom, när trädets dom var fälld. Det sprang i blom, det blev en enda blomma av eld. (Sten Selander "Dikter från tjugufem år 1916-1941" s 29; Ungdomsdikter; Det torra trädet)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående “brännas ner/upp i eld”, se också Upp 17:6b. Angående ”Gud Herren ... (är) stabil/stark”, se också Upp 5:12bb.


Ytterligare studier: Jes 47:14; Hes 22:18-22; Joh 16:11; 20:28.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-08-01; 2012-07-24; 2015-10-08; slutlig version 2018-08-07)

Till sidans topp

18:9 Och jordens kungar, de som har begått otukt * (א*) i sällskap med henne, kommer att gråta och kommer att ’skära sig emot’/sörja henne, när de – alltefter omständigheterna – må skåda (א,* א) röken av hennes fallande (א*) ...

Ord för ord (21 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus): Och kommer-att-gråta och kommer-att-skära-sig emot henne '-na kungar'/kungarna '-ens jords'/jordens de i-sällskap-med henne havande-begått-otukt, när-alltefter-omständigheterna (de)-må-skåda '-en rök'/röken '-ts fallandes'/fallandets hennes


1883: Och jordens konungar, som med henne hafva öfvat skörlefnad och lefvat i yppighet, skola gråta och jämra sig öfver henne, när de se röken af hennes brand ...

1541(1703): Och jordenes Konungar skola gråta henne, och beklaga sig öfwer henne, de som med henne bolat, och i wällust lefwat hafwa, då de få se röken af hennes brand.

LT 1974: Och världens ledare, som deltog i hennes omoraliska handlingar och njöt av hennes tjänst, ska sörja över henne, när de ser röken, som stiger upp från hennes förkolnade rester.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren sade till Jerusalem:) “Jag har tagit (och tar) fallandets bägare ut ur din hand ... Och Jag skall kasta/lägga in den in i händerna av/på dem som har handlat orättfärdigt mot dig och gjort dig ödmjuk.” (Jes 51:22b-23a, Grekiska GT)

(Herren sade till profeten:) “Med en gång har Babylon fallit och krossats. Klaga/beklaga henne.” (Jer 51:8a, Grekiska GT)

(Jonatan och Simon) grät (över) (Judas) och varje/hela Israel ‘skar sig’/sörjde ett stort sörjande (över) honom. (1 Macc 9:20a)

(Baruk sade till Jerusalem:) “Fega (var) de som hade behandlat dig illa och glatt sig på/åt ditt fallande.” (Baruk 4:31)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Profeten sade:) “En röst hördes i Rama, gråt och mycket beklagande. (Det var) Rakel som grät (över) sina barn.” (Matt 2:18a)

(Jesus sade:) “'Varje den'/’var och en’ som hör ‘de här’/dessa Mina utsagor och ej gör dem kommer att vara lik en dåraktig man, vem som än byggde sin bostad emot sanden. Och vätan steg ned, och floderna kom och * (א*) skar/slog i riktning mot den där bostaden, och den föll, och dess fallande var (hela tiden) stort. (Matt 7:26-27)

Alla grät (hela tiden) och ’skar sig’/sörjde (hela tiden) (synagogsledarens dotter). (Luk 8:52a)

Som/då (Jesus) närmade sig (och) då Han hade skådat (ett vanärat Jerosolyma/Jerusalem), grät Han emot/över (staden). (Luk 19:41)

Då Jesus hade vänt sig, talade Han (vänd) i riktning mot (kvinnorna): “Jerusalems döttrar, gråt ej emot/över Mig, ’mer än’/utan gråt emot/över er själva och emot/över era barn.” (Luk 23:28)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Jag grät (hela tiden) mycket, eftersom ingen fanns/befanns värdig att öppna bokrullen ’och inte’/och se (in i) den. Och en ut ur/av de äldste säger till mig: ”Gråt ej!” (Upp 5:4-5a)

Rök steg upp ut ur brunnen, som en stor brännugns rök. (Upp 9:2a)

Och röken av deras plågande stiger upp ‘in i’/i (kommande) tidsåldrars (kommande) tidsåldrar. Och dag och natt har de inte vila, de som kastar sig ner (i riktning mot) det lilla vilda djuret (för att tillbe det) och (i riktning mot) dess avbild (för att tillbe den) och om någon tar dess namns märke. (Upp 14:11)

I sällskap med (den stora skökan) har jordens kungar gjort otukt (א,* א), och de som bor (emot) jorden gjordes/blev druckna ut ur/av hennes otukts vin. (Upp 17:2)

Alla nationerna har fallit (och är fallna) (א,* א, A) ’ut ur’/’till följd av’ vinet av (Babylons) otukts lidelse, och jordens kungar har bedrivit otukt i sällskap med henne. (Upp 18:3a)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående “jordens kungar, de som har begått otukt i sällskap med henne”, se Upp 18:3a.


Grekiska ord:

ptôsis (fallande) (i NT + exempel i Apokryferna) Baruk 4:31; Matt 7:27; Upp 18:9 – Ester 4:17q(C22); Syr 1:22; 4:19; 5:13; 11:30; 20:18; 25:7; 27:29; Luk 2:34.


Ytterligare studier:

2 Mos 19:18; Josua 8:19-20; Dom 14:17; Jer 9:1; 31:15; Hes 26:16-17; 27:30-32,35; 1 Mack 4:37-39; Mark 5:38-39; Luk 7:32; Joh 16:20; Upp 9:17; 18:18; 19:3.


Ian Provan "Foul Spirits, Fornication and Finance: Revelation 18 From an Old Testament Perspective"; Journal for the Study of the New Testament 64 (1996): 81-100.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-08-02; 2012-07-24; 2015-10-08; slutlig version 2018-08-07)

Till sidans topp

18:10a ... då de står fjärran ifrån på grund av fruktan av/för hennes plågande.

Ord för ord (9 ord i den grekiska texten): 'från fjörran-ifrån'/fjörran-ifrån 'stående-(och-havande-stått)'/stående på-grund-av '-n fruktan'/fruktan (av)-'-t plågande'/plågandet hennes


1883: ... stående långt ifrån af fruktan för hennes plåga ...

1541(1703): ... Och skola stå långt ifrå, för hennes plågos räddhågas skull ...

LT 1974: De kommer att stå på långt avstånd ...


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Herren sade till Mose: “Gör ... en början'/börja i/på den här dagen ge bävan av/för dig och fruktan av/för dig emot alla nationerna ansikte/närvaro nedanför himlen.” (5 Mos 2:25a, Grekiska GT)

Folket skriade (med) en stor/hög röst, och rösten hördes (hela tiden) ända till från fjärran ifrån. (Esra 3:13b, Grekiska GT)

(David sade:) “Mina nära/grannar stod från fjärran ifrån.” (Ps 38:11b eller 38:12b, Grekiska GT)

(David sade: “Herren) har kunskap om de höga från fjärran ifrån.” (Ps 138:6b, Grekiska GT)

(Salomo sade:) “Vem kommer att finna en kvinna av manlighet? Men en av sådant slag är mer värdefull än dyrbara stenar. ... Hon har blivit ’som om’/som ett skepp som ’reser till’/handlar fjärran ifrån. ... (Hon gör kläder) åt sig själv ut ur/av fint linne och purpurtyg.” (Ordsp 31:10,14a,22b, Grekiska GT)

(Samarien och Jerusalem) skickade ut budbärare till de män som kom fjärran ifrån. (Hes 23:40a, Grekiska GT)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Kasta ‘Din fruktan’/’fruktan för Dig’ emot, emot alla nationerna.” (Syr 36:1b eller 36:2a)

(Baruk sade: “Den Tidsåldrige) ledde emot, emot (Jerusalem) en nation fjärran ifrån.” (Baruk 4:15a)


Den Senare Uppenbarelsen:

Då (människan med den orene anden) hade skådat Jesus från fjärran ifrån ... säger han: "Vad (är det som är) ’till mig och till’/’mellan mig och’ dig, Jesus, den högste Gudens Son? Jag besvär Dig (vid) Gud, (att) du ej må plåga mig!" (Mark 5:6,7b)

(Jesus sade till Sina lärjungar: “Det kommer att vara) uppå jorden ängslan av/bland nationer, och (א,* א) i/under bryderi ljud av hav och bränning(ar), då människor slutar andas från/’beroende på’ fruktan och väntan på de ting som kommer uppå (den bebodda) världen. (Luk 21:25b-26a)

Alla Jesu kända/bekanta ... (stod) 'från fjärran ifrån'/’på avstånd’ och (skådade) de här tingen. (Luk 23:49)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Den rättsliga myndigheten) gavs till (gräshopporna), för att de ej måtte döda dem, emellertid/utan för att de skall plågas (i) fem månader. Deras plågande (var) som en skorpions plågande, när den – alltefter omständigheterna – må skada en människa. (Upp 9:5)

En stor fruktan föll * (P47, א,* א) emot dem som tittade på (de två vittnena). (Upp 11:11b)

Och röken av deras plågande stiger upp ‘in i’/i (kommande) tidsåldrars (kommande) tidsåldrar. Och dag och natt har de inte vila, de som kastar sig ner (i riktning mot) det lilla vilda djuret (för att tillbe det) och (i riktning mot) dess avbild (för att tillbe den) och om någon tar dess namns märke. (Upp 14:11)

Så mycket som (Babylon) förhärligade sig och var vällustig, ge henne av sådant slag plågande och bedrövelse. (Upp 18:7a)


Grekiska ord:

makrothen (fjärran ifrån) (i NT + exempel i Apokryferna) Baruk 4:15; Mark 5:6; Luk 23:49; Upp 18:10 – Tobit 13:11(13); Syr 21:7; Matt 26:58; 27:55; Mark 8:3; 11:13; 14:54; 15:40; Luk 16:23; 18:13; 22:54; Upp 18:15,17.


Ytterligare studier:


Ian Provan "Foul Spirits, Fornication and Finance: Revelation 18 From an Old Testament Perspective"; Journal for the Study of the New Testament 64 (1996): 81-100.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-08-02; 2012-07-24; 2015-10-09; slutlig version 2018-08-07)

Till sidans topp

18:10b ... och sade: “Ve, ve, den stora staden Babylon, den stabila staden, eftersom (i/på) en stund/timme har din dom kommit.”

Ord för ord (19 ord i den grekiska texten): sägande: ve ve, '-en stad'/staden den stora, Babylon '-en stad'/staden den stabila, eftersom (i)-en stund kom '-en dom'/domen din.


1883: ... sägande: Ve, ve den stora staden Babylon, den starka staden, att på en enda stund din dom har kommit.

1541(1703): ... och säga: We, we den stora staden Babylon, den starka staden; ty uti en stund är din dom kommen.

LT 1974: ... och ropa: ”Ack, Babylon, den stora staden! I ett enda ögonblick föll hennes dom.”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Gud) gjorde två arvslotter, en för Guds folk och en för alla nationerna. Och de här två arvslotterna kom in i en stund och en läglig tid och in i en domsdag inför Guds ögon och i alla nationerna. (Ester 10:3gb-h/F7b-8, Grekiska GT)

(Väktaren talade:) “Det har fallit (och faller), Babylon ...” (Jes 21:9b, Grekiska GT)

(Denna sång skall sjungas i Judas' land: ”Herren) leder/för ner (den fasta staden) ända till marken. Och fötter av milda och ödmjuka (människor) skall trampa (på dem som har sin bostad i höga ting).” (Jes 26:5b-6, Grekiska GT)

(Profeten sade till sitt folk:) “Ve dem som vållar elände.” (Jes 33:1a, Grekiska GT)

(Havets ledare skall säga till Babylon: “Du blev) stabil/stark (i/på) havet. ...” (Hes 26:17b, Grekiska GT, alternativ läsning)

(Baruk sade till Jerusalem:) “Fega (var) de som hade behandlat dig illa och glatt sig på/åt ditt fallande. Fega de städer (i) vilka era barn var slavar, feg den som hade tagit emot era söner.” (Baruk 4:31-32)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade:) “Ve dig, Korasin! Ve dig, Betsaida! ... Jag säger er: ’Det skall vara mer uppehållet/uthärdligt för Tyros och Sidon i/på en doms dag eller/än för er. Och du, Kafarnaum, ’ej skall’/skall du höjas ända till en himmel? Du skall störtas ned (א,* א) ända till Hades.” (Matt 11:21-23a)

(Jesus sade till fariseerna:) “Hur förmår någon komma in i, in i den stabiles bostad och röva bort hans kärl alltigenom (א,* א), om han – alltefter omständigheterna – ej först må binda den stabile? Och då må (א,* א) han röva bort hans bostad alltigenom. ” (Matt 12:29)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Ni vet inte dagen, inte heller stunden.” (Matt 25:13b)

(Jesus sade:) "När – alltefter omständigheterna – den stabile, som har varit (och är) beväpnad, må vakta den 'av sig själv'/egna gården, är hans ’ting som börjar under’/ägodelar i fred. Men alltsedan – alltefter omständigheterna – en stabilare än han är (א*), som har kommit emot (honom), må segra/besegra honom, lyfter/’tar ... bort’ han hans fulla rustning på vilken han 'var (och hade varit) övertygad'/'litade (och hade litat) och 'ger isär'/fördelar sitt byte." (Luk 11:21-22)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(En örn) sade (med) stor/hög röst: “Ve, ve, ve, till dem som är bosatta ‘i uppå’/uppå jorden, ‘ut ur’/’till följd av’ resten av basunens röster av/från de tre budbärare som står i begrepp att låta basunen ljuda.” (Upp 8:13b)

(Budbäraren kom med det goda lilla budskapet) * (א,* א) i/med en stor/hög röst: “Frukta Gud, och ge Honom härlighetsglans, eftersom Hans doms stund har kommit. (Upp 14:7a)

Och en annan * (P47, א*), en andra, följde, som sade: ”Hon har fallit * (א,* א), det stora Babylon, som ger (och har gett) alla nationerna att dricka ut ur/av sin otukts lidelses vin. (Upp 14:8)

Och den stora staden blev ‘in i’/till tre delar, och nationernas städer föll. Och det stora Babylon ’koms ihåg’/’blev ihågkommet’ inför Guds ögon (till) att ge henne en (א,* א) bägare av vin av * (א,* א) vredens lidelse. (Upp 16:19)

Och de tio hornen som du skådade är tio kungar, ‘vilka som än’/vilka ännu inte har tagit ett rike, emellertid/men de tar (rättslig) myndighet som kungar i en stund/timme i sällskap med det lilla vilda djuret. (Upp 17:12)

Kvinnan som du skådade är den stora staden, den som har ett rike/kungavälde uppå/över jordens riken (א,* א). (Upp 17:18)

På grund av det här skall (Babylons) slag anlända i/på en dag, död/pest och bedrövelse och svält. (Upp 18:8a)


Exegeter, evangelister med flera:

Alla står på långt håll och ser på. Vad som förfärar dem är att det hela kunnat gå så fort. De hade satsat på den stora skökan och hennes sätt att leva. De hade aldrig drömt om att ett sådant överflödssamhälle kunde störta samman så fort. Och de hade inte tänkt på vilka förödande konsekvenser det skulle få för allt det som de själva satsat på, det som skulle ge mening åt deras liv. (Bo Giertz ”Uppenbarelseboken” s 113)

Icke olikt profeten Habakuk som leddes av Gud vid håret ledde mig ödet till Krylbo på det blankslitna järnvägsspåret. Ve dig, du nattliga Krylbo, av dig har min själ intet bruk, skulle jag sagt om jag varit profet till yrket som Habakuk. (Alf Henrikson "Sakta mak" s 268; Tåguppehåll)

Europa har i årtusenden manats akta på det glada budskapet om frälsning. Europa har haft sitt val och dess folk har gjort sitt val - de ha valt Barabbas i stället för Kristus, de ha valt mörkret i stället för ljuset, de ha valt kriget i stället för friden, Guds frid. Ve Europa! Ve dess folk och länder! (Florentinus Hällzon "Profetord och tidstecken" s 76)

(Maria) iakttager varje detalj i (Barnarps) kyrka. ... Över orgelläktaren syns Helvetet med avskräckande odjur och basunblåsande änglar, en del ropande: "We, we." (Uno Broberg "Patron på Odensjö" s 186; skildrad tidsperiod 1830-1870)

Ehuru (roparne, som på 1830- och 1840-talet framträdde i Västergötland, Småland, Nerike, Värmland m.fl. provinser) hade samma huvudtema, förekommo däri många variationer. Uppenbarelseboken lämnade särskilt rika ämnen till dessa föredrag. Man talade om vilddjuret och dem, som buro dess tecken, om satans bindande, om tusenåriga rikets nära annalkande och om världens sista dag, för vilken tiden utsattes. Alla sade sig ha fått omedelbart uppdrag att predika bättring. ... Det inträffade ej sällan, att då de sågo någon synda eller tala om syndiga ting, de ropade: ”ve, ve!”, varvid hela deras kropp häftigt skakades. (E.J. Ekman "Inre missionens historia" s 201)

År 1794 lade regeringen i dagen sin sparsamhet genom en överflödsförordning, vars mest uppseendeväckande bestämmelse var ett förbud mot allt bruk av kaffe, vid böter av 10 riksdaler eller mer för den som tillrett den förbjudna drycken, och 2 riksdaler för "den som därav njutit". ... Kaffet hade brukats i vårt land alltsedan början av 1700-talet, då det begynte konkurrera med teet, som blivit känt här något tidigare. ... Den 1 augusti 1794, den dag då kafferepens saga skulle vara all, blev en veklagans dag över allt Sveriges land, och många gripande sorgefester höllos. ... Storslagen var den sorgehögtid, som firades i stora brunnssalen vid Djurgårdsbrunn. Där gick hela brunnssällskapet i procession med härolder, iförda långa sorgkappor och bärande svarta spiror, behängda med sorgflor. Under processionen, vilken beledsagades av förstämd janitscharmusik, avskötos 16 kanonskott. Därefter vidtog en sorgekonsert. Tre unga flickor besjöngo "med sorglig röst kaffets ändalykt" på den vemodiga Bellmanska melodin "Drick ur ditt glas". Första strofen slutade sålunda: "Läckra gudinna, som fyllt våra koppar med dina varma, förtrollande droppar, ack, vad ljuvligt är, det är så kort!" Sedan därefter kaffe serverats ur en servis, som naturligtvis var behängd med krusflor, höll den kvicke poeten Israel Hallman en högtidlig parentation över gudinnan Cofféa, som nu flyktade ur Svea land. "Älskade Cofféa!" utropade han, "allenast några få ögonblick - och du finnes icke mer ibland svear och göter." ... Förbudet väckte så starkt missnöje och överträddes så ofta, att Gustav IV Adolf kort efter sin tronbestigning fann för gott att frigiva bruket av den ädla drycken. Den förbjöds dock återigen 1799, men en ny våg av missnöje medförde dess frigivande 1802. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1772-1809" s 503-504; Sparsamhet samt frisinne i brokig växling med skuggrädsla och småsinne)

Pä den katolska tiden hade vära kyrkor en rikedom av medeltida mälningar och skulpturer. Kyrkorummet var ett slags Biblia Pauperum (de fattigas bibel). Man kunde titta i tak och pä väggar, om man ville ha de händelser illustrerade, som prästen talade om. Där fanns ocksä ett rikt symbolspräk, som vi numera är pä väg att mista. Takmälningarna i Barnarps (kyrka) utfördes av en ung mästare frän Jönköping, Johan Kinnerus. . . . Mälningarna här i Barnarp torde vara de första Kinnerus utfört som mästare (mästarbrev 1731). . . . Över orgelläktaren är helvetet mälat med avskräckande odjur och basunbläsande änglar, en del ropande: "We, We". I södra korsarmen ses i sydöstra hörnet Golgatas tre kors. I mitten den uppständne Kristus med ett korsmärkt standar (segerfana) och kringsträlad av starkt ljus. (Lars Ahlberg "Barnarps kyrkas historia med nägra utblickar bakät kring kristningsprocessen" s 14-15)

Innan (bröllops)tågets sista led hade lämnat Krysanteus' hus, stördes det av något, som var och en måste anse som ett dåligt förebud. Den svagsinte Klemens visade sig i ett av fönstren. Han hade efter det hedniska sättet kransat sig, högtiden till ära. Han uttalade med hög röst några ord, som de närstående hedningarne måste uppfatta som en hemsk profetia, och i vilka kristianerna igenkände den helige siaren Johannes' ord: "Med sådan hastighet skall du förkastad vara, och ljus och ljusstake skall icke mer lysa i dig, och brudgums och bruds röst skall icke mer hörd vara i dig. Ve, ve över dig! (Viktor Rydberg "Den siste atenaren II" s 254)


Egna kommentarer och funderingar:

I Synoptikerna berättar Jesus om en stabil man som vaktar sin bostad (Matt) och sin gård (Lukas). I Uppenbarelseboken berättar Jesus om en stabil stad. Varken den stabile mannen eller den stabila staden kommer att vara stabila nog mot Honom som är den stabilare.

Angående ”ve, ve”, se också Upp 8:13b. Angående ”den stora staden Babylon”, se Upp 14:8 och Upp 16:19. Angående ”en stund/timme har din dom kommit”, se också Upp 14:7.


Ytterligare studier:

5 Mos 1:28; 9:1; Josua 14:12; Jes 26:1; Luk 12:39-40; Joh 2:4; 7:30; 8:20; 12:27; 13:1; 17:1; Upp 18:16-21.


Ian Provan "Foul Spirits, Fornication and Finance: Revelation 18 From an Old Testament Perspective"; Journal for the Study of the New Testament 64 (1996): 81-100.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-08-02; 2012-07-24; 2015-10-09; slutlig version 2018-08-07)

Till sidans topp

18:11 Och jordens partihandlare gråter och är bedrövade emot/över henne, eftersom ingen köper deras last längre ...

Ord för ord (17 ord i den grekiska texten): Och '-na partihandlare'/partihandlarna '-ens jords'/jordens gråter och är-bedrövade emot henne, eftersom '-en last'/lasten deras ingen köper 'inte-längre'/längre.


1883: Och jordens köpmän gråta och sörja öfver henne, att ingen mer köper deras skeppslaster ...

1541(1703): Och köpmännerna på jordene skola gråta och sörja öfwer henne, att ingen köper deras waror mer ...

LT 1974: Jordens affärsmän kommer att sörja och gråta över henne för det finns ingen kvar som kan köpa deras varor.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren sade till Mose/Israel:) “Om du – alltefter omständigheterna – må skåda din fiendes lastdjur som har fallit/’sjunkit ner’ (och faller/'sjunker ner') inunder dess last, må du inte komma/gå till sidan av det, emellertid/utan du skall resa upp det i sällskap tillsammans med honom.” (2 Mos 23:5, Grekiska GT)

Till Joab fördes det fram ett budskap som sade: ”Skåda, kungen (David) gråter och är bedrövad emot/över (sin son) Absalom (eftersom han har dödats).” (2 Sam 19:1, Grekiska GT)

(Herren sade till Tyros: “Seglarna och havets utkiksmän) skall gråta med anledning av dig i en själs bitterhet och (med) ett bitter sörjande.” (Hes 27:31b, Grekiska GT)

(‘Herren Gud’/profeten sade till Tyros:) “Partihandlare från nationer visslade åt dig. Du har blivit ett fördärv, och du kommer inte längre att vara in i (den kommande) tidsåldern.” (Hes 27:36, Grekiska GT)

(Israel) var bedrövad (över) Jonatan (i) många dagar. (1 Mack 13:26b)

(De utländska männen) hindrades (hela tiden) att gå ut och gå 'in i'/in, ut ur utkanten/borgen i Jerusalem in i området (för) att köpa och sälja. (1 Mack 13:49a)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Himlarnas rike är liksom * (א*, B) en partihandlare som söker fina pärlor, men/och då han har funnit en mycket värdefull pärla (och) gått bort, har han försålt (och försäljer) alla ting, så många som han (hela tiden) hade, och han köpte den.” (Matt 13:45-46)

Och Jesus kom in i, in i helgedomen och Han kastade/drev ut alla de som sålde och köpte i helgedomen. (Matt 21:12a)

(Jesus sade:) “Ve de som nu skrattar, eftersom ni kommer att vara bedrövade och gråta.” (Luk 6:25b)

Som/då (Jesus) närmade sig (och) då Han hade skådat (ett vanärat Jerosolyma/Jerusalem), grät Han emot/över (staden). (Luk 19:41)

Då Jesus hade vänt sig, talade Han (vänd) i riktning mot (kvinnorna): “Jerusalems döttrar, gråt ej emot/över Mig, ’mer än’/utan gråt emot/över er själva och emot/över era barn.” (Luk 23:28)

(Lukas sade:) “Vi kom ner in i Tyros, ty däråt/där var (hela tiden) båten och ‘avbördade sig’/’lastade av’ lasten.” (Apg 21:3b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Men (א,*א) judarnas påskalamm/påsk var (hela tiden) nära, och Jesus steg upp ’in i’/till (ett vanärat) Jerosolyma/Jerusalem. Och han fann i helgedomen dem som sålde nötkreatur och får och duvor, och småmyntväxlarna (som) satt (där). Och då Han hade gjort ett gissel ut ur/av små rep, kastade/drev Han ut alla, ut ur helgedomen, både fåren och nötkreaturen. (Joh 2:13-15a)

Jag ger dig råd att från sidan av Mig köpa guldmetall som ’har fåtts (och fås) att glöda’/’har glött (och glöder)’ ut ur eld, för att du må vara rik. (Upp 3:18a, ”Laodikeia”)

Jag grät (hela tiden) mycket, eftersom ingen fanns/befanns värdig att öppna bokrullen ’och inte’/och se (in i) den. Och en ut ur/av de äldste säger till mig: ”Gråt ej!” (Upp 5:4-5a)

(Märket ges) * (א*) för att någon ej må förmå köpa eller sälja, ‘om ej’/utom den som har det lilla vilda djurets märke eller dess namn (א,* א) eller dess namns antal. (Upp 13:17)

Och jordens partihandlare var rika ‘ut ur’/’till följd av’ (Babylons) vällusts förmåga. (Upp 18:3b)

Så mycket som (Babylon) förhärligade sig och var vällustig, ge henne av sådant slag plågande och bedrövelse. (Upp 18:7a)

Jordens kungar, de som har begått otukt * (א*) i sällskap med henne, kommer att gråta och kommer att ’skära sig emot’/sörja (Babylon). (Upp 18:9a)


Exegeter, evangelister med flera:


ca 2000 - ca 1700

Jfr ”Jesus sade: ’En man tänkte ha gäster, och när han berett festen, skickade han sin tjänare, för att han skulle kalla på gästerna. Han gick till den förste. Han sade till honom: ”Min herre kallar dig.” Han sade: ”Jag har penningfordran på några köpmän. De kommer till mig i kväll. Jag skall gå och ge dem anvisningar. Jag avböjer festen.” Han gick till en annan. Han sade till honom: ”Min herre har kallat dig.” Han sade till honom: ”Jag har köpt ett hus och man ber mig om en dag. Jag kommer inte att ha tid.” Han kom till en annan. Han sade till honom: ”Min vän skall gifta sig, och jag är den som skall ordna med festen. Jag kommer inte. Jag avböjer festen.” Han gick till en annan. Han sade till honom: ”Jag har köpt en by. Jag är på väg att driva in uppbörd. Jag kan inte komma. Jag avböjer.” Tjänaren kom. Han sade till sin herre: ”De, som du kallade till festen, har avböjt.” Herren sade till sin tjänare: ”Gå ut på vägarna. Dem du finner, för hit dem, för att de skall inta måltiden. Köpmän och handels(män skall) inte (g)å in i min Faders boningar.”’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 75-77; Thomasevangeliet log. 64)

I min hemtrakt finns en lanthandel av den gamla sorten. ... När "julrusningen" börjar hänger affärsinnehavaren upp en bjällra på dörren. Denna enkla anordning meddelar högt och tydligt när de eventuella kunderna kommer. Om det är för att påverka dem till extra inköp eller för att förhöja julstämningen, det tål att fundera på. ... Med ränder av "Röda lacket" i mungiporna och en kraftig Havannacigarr i bröstfickan är han en perfekt kopia av en grosshandlare. ... Någon gång kan det hända att man får vänta när en annan kund expedieras, men det är enbart ett nöje. Utan att kunderna märker det, har de blivit utfrågade om allt tänkbart och har med sig betydligt fler sillburkar och kaffepaket än de hade tänkt. Vill man bli bjuden på bröstkarameller, då ska man prata politik med handelsmannen. En förutsättning härför är att man sympatiserar med hans åsikter. ... När kunderna ... (frågar) efter en vara (som saknas) ... får (de) alltid till svar: "Slut för dagen, något mera?" ... Det må vara hur som helst med kundtjänster. Men en gång när farbror Svahnström för alltid låser sin butiksdörr, då är det säkert många som med vemodigt sinne önskar att de ännu många år fått se den enkla julskyltens ord: "God Jul, Svahnströms kaffe rekommenderas." (Sigvard Eckerström "I handelsboden en dag före jul" s 93-95; skolskrivning dec 1960)

Ryska kyrkans dom har kommit. Hon har fått uppleva, vad Uppenbarelseboken förkunnar om skökans öde. "Och köpmännen på jorden", heter det, "gråta och sörja över henne, då nu ingen mer köper de varor, som de frakta: guld och silver, ädla stenar och pärlor. . . . De som handlade med sådant, de som skaffade sig rikedom genom henne, de skola stå långt ifrån av förfäran över hennes pina; de skola gråta och sörja och skola säga: 'Ve dig, du stora stad, du som var klädd i fint linne och purpur och scharlakan' (tänk på de prålande prästdräkterna) 'du som glänste av guld och ädla stenar och pärlor! I ett ögonblick har nu denna stora rikedom blivit förödd'" (Upp. 18:11,12,15-17). De juvelsamlingar och andra rikedomar, om vilka den ryska kyrkan i nödens tider knöt sin hand, ha nu hennes präster och styresmän fått lämna från sig och det intill sista skärven, medan deras eget blod flutit i strömmar. Och med de skyldiga ha, såsom alltid, skaror av oskyldiga fått lida. Kyrkans rikedomar ha blivit använda i de gudlösas intresse, och troligt är att mycket av gudlöshetspropagandans världsmission finansieras med de fabulösa tillgångar, som kyrkan hade samlat. Vilken ödets ironi! Men huru rättvist! (Lewi Pethrus "Kristendomsförföljelsen i Ryssland"; Evangelisk Tidskrift 1934:9 - september)

(Rederi)firman heter G.A. Cederborg & Son. Nuvarande innehafvare äro herrar Olof Cederborg och Walter Jachmann. ... Sommaren anno nittonhundra och fjorton skedde undret. Att det var ett under förstod strax lite hvar. Ett vidunder. ... Det brast löst i världsomfattande ljungeldar. ... I det nedrökta gamla huset vi Skepparegatan trängdes köpmän, som betalade svindlande pris för villiga, oförskräckta kölar. Hvem hade tid att undersöka skrofvens beskaffenhet? ... Med ens dyker den korta notisen upp för (herr Olof). "Tyska konsulatet härstädes meddelar att Heinrich Jachmann, son till direktör Jachmann härstädes, stupat - " ... Herr Olof skyndar emot (Jachmann) och tar honom i famn. Han förstår inte själf, hur han kan känna en så pass djup rörelse. Det är honom rent omöjligt att hålla tårarna tillbaka. Jachmann småler vemodigt, suckar tungt men gråter icke. ... Herr Olof fortsätter att upprätta sin fars och sin farfars gamla firma. ... Han förfäktar den tesen, att det icke är vanlig simpel profithunger, som drifver honom till ett alltmera jäktande arbete. Nej, det är begäret att hämnas för de långa dödvatten-åren, då han stirrade med tomma ögon på skummet i snabbgående konkurrenters kölvatten. ... En dag, en kväll infinner sig herr Jachmann och de tre fula snälla flickorna i herr Olofs bostad. Alla fyra äro fullständigt förgråtna. Herr Olof undrar, hvad som är fatt. Det går lite trögt, men så småningom kryper det fram. Från Cederborg & Son har man nyss ringt upp Jachmann och bedt honom i egenskap af vän framföra den hjärtskärande nyheten. Enligt telegram från London har ångfartyget G.A. Cederborg, kapten Gösta Cederborg, torpederats eller stött på en mina och gått till botten med man och allt. Jachmann gråter, gråter öfverljudt. De tre flickorna gråta icke. De ha ännu icke mäktat fatta att prinsen, sagans prins är död. Och inte heller herr Olof förmår fatta att prinsen, sagans prins är död. Slutligen säger han lågmält men beherskadt: "Ni förstår, hur jag skall känna det. Du åtminstone, Jachmann, som själf förlorat. - Men ångra mig kan jag inte. Jag menar, att jag tog risken. Ni förstår att om jag i närvarande stund kunde byta med min gosse, så ville jag hälst göra det. Men att jag upprättat fars och farfars gamla firma, det kan jag inte ångra. Det är och förblir en vinst." Men plötsligt bryter hans smärta ut i några besynnerliga satser. "Du Jachmann - va tusan - hva gråter du för? Du? Du? Du grät ju inte när din egen son - din egen son -. Inför denna plötsliga och egendomliga förbittring söker stackars Jachmann en ursäkt och stammar: Herr Gott - lieber Otto - det är dock skillnad - jag menar värre - för dig - Heinrich - stackars gosse - dog för sitt land. (Hjalmar Bergman "Krigsvinster" s 426-430; tidningen Hvar 8 dag den 2 april 1916)

Under 1700-talet och vid övergången till 1800-talet funnos i de större städerna handelshus med en omsättning, högt över den genomsnittliga, och en central ställning i landets ekonomiska liv. Man kan erinra om Stockholms främst inom järnexporten verksamma "skeppsbroadel" ... om stora köpmän i Göteborg såsom Holterman, Hall, Santesson, Arfvidson, Kjellberg och Carnegie. ... Alla dessa storköpmän hade verkat under 1700-talet och flertalet av deras företag bestodo in på 1800-talet. Under det uppsving för västkust- och Skånestädernas handel, som skapades genom kontinentalsystemet (1806-14), grundades en rad nya köpmanshus, ofta av från utlandet, särskilt England inflyttade handelsmän: i Göteborg sådana som Wijk, Gibson, Waern och Dickson. Under följande årtionden etablerade sig här Keiller, Röhss, Tranchell och Wilson. ... De ledande exporthusen i Göteborg var ofta ägare av järnbruk. Några av dem blevo av med sin egendom under kriserna, bland dem G.A. Wall, som genom koncernen Edsvalla bruk rådde över ett helt furstendöme av bruk och skogsegendomar i Fryksdalen: Edsvalla, Rottneros, Skarped, Kristinefors, Vägsjöfors och Torsby, Lövstaholms och Orreholmens sågverk samt Pilsebo egendom. Men åtskilliga av de göteborgska köpmanshusen ägde och ledde alltjämt under 1800-talets sista årtionden stora järnbruk och trävaruföretag: grosshandlare G.H. Ekman hade år 1833 inköpt Lesjöfors, hans söner förvärvade Finspong, Gustafsfors och Lennartsfors järnbruk samt Krokfors sågverk och anlade Gustafsfors cellulosafabrik, huset Waern ägde Bäckefors och Billingsfors, huset Röhss hade förvärvat Woxna, som på 1880-talet såldes till Wilhelm Kempe, huset J.A. Kjellberg ägde större delen av koncernen Bofors-Gullspång (1873-94). Köpmännen i de två största städerna voro sålunda sedan länge starkt engagerade i järnhanteringen, och i betydande omfattning hade de förblivit det efter det storindustriella genombrottet. De voro företagsägare men sällan företagsgrundare, ty inom järnhanteringen medförde ju 1800-talet ytterligt få nygrundningar. (Torsten Gårdlund "Industrialismens samhälle" s 171-172; Svenska industrigrundare)

Omkring mitten av 1700-talet beräknas England i regel ha tagit 40-45 (procent) av den totala (svenska) exporten. Senare sjönk procentsiffran, delvis i samband med vissa skärpningar i tullpolitiken. Men även under senare delen av 1830-talet, när den svenska utförseln av trävaror var hämmad av den engelska handelspolitiken och Förenta Staterna temporärt var den främsta avnämaren av vårt järn, tycks 23 (procent) av Sveriges export ha gått till England. Sedan frihandeln segrat och industrialiseringen börjat komma i gång i vårt land, växte Englands ekonomiska betydelse för oss. Under förra delen av 1870-talet beräknas Englands andel av vår export ha utgjort ända till 53 (procent). I fortsättningen sjönk siffran på nytt tillbaka. Så länge England hade en absolut ledande ställning i ekonomiskt avseende var det naturligt att det förblev den viktigaste marknaden, åtminstone för sina grannstater. Men ju mer industrialiseringen gick framåt på den europeiska kontinenten och i Förenta staterna, dess mer ökades spridningen av vår utrikeshandel. Även vid periodens slut stod dock England främst av kunder, och år 1913 gick 29 (procent) av vår utförsel dit. Samtidigt beräknades Tyskland ta 22 (procent) av vår export. Ungefär 17 (procent) gick till de övriga nordiska länderna. Slutligen förtjänar det sägas att Förenta Staterna sannolikt hade en större betydelse för vår handel än vad som framgick av den dåtida statistiken. (Arthur Montgomery "Industrialismens genombrott i Sverige s 333-334)


ca 1700 och tiden dessförinnan

Under medeltiden börjar en kapitalism knuten till fjärrhandeln ta form. Handelskapitalisten handlade inte med avsikt att byta sin egen lokala specialitet mot produkter som han inte själv hade tillgång till. I stället köpte och sålde han vad som helst - bara det gav en vinst som kunde avsättas i pengar. Handelskapitalismens utövare utgjordes av grupper av köpmän som ofta knutna till större statsstater bedrev handel över större områden. Den ledande handelsstaden Venedigs mäktiga köpmän inledde sin verksamhet redan före 1200-talet. Det var en verksamhet som fick förgreningar över hela Europa och i Mindre Asien. Men Hansan var i sin tur förbunden med Venedig via fjärrhandeln. Under 1600-talet tog holländarna över nyckelrollen för fjärrhandeln. På holländska kölar fraktades spannmål, trävaror ch järn från Östersjöområdet till de västeuropeiska metropolerna. I andra riktningen skeppades vapen, lyxvaror, kläde, tyger och metaller. (Lars Magnusson "Bruksmiljö och brukskultur" s 331)

Största fördelen skördade de syriske kristne (under korsfararnes 1100-tal) däraf, att deras land småningom blef en medelpunkt för världshandeln. Så snart krigsbullret tystnade, korsade handelskaravaner från Egypten, det inre Syrien och Arabien det frankolevantinska området och betalade, för att få vara i fred, skydds- och tullafgifter, som gingo till dryga belopp. I de stora hamnstädernas varumagasiner möttes produkter från västerlandet med den grekiska teknikens alster och med varor från Persien, Indien och det aflägsna Kina. Emellertid kom afkastningen af denna lifliga och storartade handel endast i mindre mån korsfararestaterna själfva till godo. De, som förtjänade på densamma voro de venetianska, genuesiska, pisanska och andra italienska handelsbolag, som hade sina kontor i de frankolevantinska kuststäderna och där voro i besittning af sina egna befästade stadskvarter. I hamnstaden Akkon hade provençalska köpmän sitt särskilda befästade kvarter; äfven engelsmän och tyskar gjorde stora affärer därstädes och hade sina egna gator och sina egna magasin. Flertalet af desse västerländske köpmän betraktade sig icke som vore de medborgare i korsfararestaterna, utan lefde där i halft självständiga kolonier efter sina egna lagar och sedvänjor. Handeln öfver Syrien och Palestina mellan österlandet och västerlandet var af gammal dato och blomstrade långt innan korstågen började. Dessa inverkade till en början icke gynnsamt på densamma, och det frankolevantinska ridderskapets tygellöshet och roflystnad förblef under hela korstågsperioden en hämsko på varuutbytet mellan orienten och Europa. Emellertid betraktade ej endast de muhammedanske, utan äfven de kristne furstarne det som en viktig sak att upprätthålla de gamla handelsförbindelserna, hvarför också dessa alltid voro föremål för internationella öfverenskommelser vid fredsslut, som förekommo mellan korsfararestaterna och deras grannar. I kraft af sådana öfverenskommelser fingo muhammedanske köpmän bosätta sig i vissa af de syriska kuststäderna, för att förmedla och leda dit transporten af de österländska produkter, som de europeiska handelshusen därstädes önskade förskaffa sig. (Viktor Rydberg "Korstågsperiodens kulturhistoria" s 332-334; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1888)

De tidigmedeltida kungarna och de tidigmedeltida köpmannen ingick i ett symbiosförhållande: Kungen erbjöd köpmännen och deras marknader beskydd mot allehanda faror mot att köpmännen lät kungen ta upp tull och andra avgifter samt åtnjuta förköpsrätt på varorna. (Dick Harrison "Krigarnas och helgonens tid - Västeuropas historia 400-800 e. Kr." s 189-191)

De första kristna såg materialismens fara och visste, att Gud kommer före guld – precis som i ordboken. Därför predikade de mot girighet och oärlighet i affärer. Privategendom togs för givet, men att samla pengar på hög sågs som något negativt. Rikedom skulle delas. Kristna råddes att ha saker och ting gemensamt och att ge till de fattiga sågs som att låna åt Gud. Deras negativa attityd till affärsverksamhet hade att göra med det faktum, att den var så intimt förbunden med offerkulten till kejsaren. (Carl-Erik Sahlberg "Den växande kyrkan - ett bibliskt, historiskt och pastoralt perspektiv" s 45)

I Septuaginta är “penthein” (“pentheô”) det ord som används för Jakobs sorg, när han tror att Josef är död och borta för alltid (1 Mos 37:34); och det är det ord som används för Davids sorg, när hans son Absalom mötte sin tragiska död (2 Sam 19:1). ... Det finns inget starkare ord för sorg i det grekiska språket än ”penthein”. ... Det beskriver inte bara en bedrövelse som för med sig en värk till hjärtat, utan också en bedrövelse som för med sig tårar till ögonen. ”Penthein” beskriver den sorg som inte kan döljas. (William Barclay ”New Testament Words” s 225-226).

Assyriens undergång (på 600-talet f.Kr.) kom främst Babylonien till godo. ... Den fallenhet för handel och köpenskap, som redan hos samtiden skaffade babylonierna namnet av krämarnationen framför andra, ledde under den nybabyloniska tiden till allmän utbredning av en företeelse, som man är frestad att kalla kapitalism. Förmögna personer insatte ett kapital i en viss rörelse, jordbruk, handelsresor m.m., mot en viss ränta eller viss andel i vinsten; de tillsåg, att de, som utförde arbetet, hade minsta möjliga vinstmarginal. Till och med prästerna utarrenderade ofta inkomsten av sina sportler för viss tid. (Martin P:n Nilsson-Krister Hanell "Forntidens historia" s 91-93)

Mot slutet av det tredje årtusendet återtog sumererna ledningen (i Babylonien). ... Handeln hade redan fått en betydande utveckling och var väl organiserad och reglerad genom lag. Det fanns köpmansgillen i städerna, och köpmännen gjorde vidsträckta resor, men till stor del låg handeln i konungens händer. ... Denna sumeriska maktutveckling var ett sista uppflammande före utslocknandet. Från öster gjorde åter den gamla landsfienden, elamiterna, framgångsrika infall och satte sig fast i Sumer, men ännu viktigare var den mäktiga invandringsströmmen av ett nytt semitiskt folk, amoriterna, vilka så småningom undanträngde och uppsög sumererna. Städerna i söder förföll och blev öde. (Martin P:n Nilsson-Krister Hanell "Forntidens historia" s 54-55)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående “jordens partihandlare”, se Upp 18:3b.


Grekiska ord:

gomos (last) 2 Mos 23.5; Apg 21:3; Upp 18:11 – 2 Kung 5:17; Upp 18:12.

pentheô (vara bedrövad) (i NT + exempel i Apokryferna) 1 Macc 13:26; Luk 6:25; Upp 18:11 – Judit 16:24; 1 Mack 1:27; 2:14,39; 9:20; 12:52; Syr 7:34; 48:24; Bel och Draken v 40; Matt 5:4; 9:15; 1 Kor 5:2; 2 Kor 12:21; Jak 4:9; Upp 18:15,19.


Ytterligare studier:

2 Krön 35:24; Neh 8:9; Jes 47:15, Hes 27:9-34; Upp 18:23.


Per Beskow "Mission, Trade and Emigration in the Second Century"; Svensk Exegetisk Årsbok 35 (1970): 104-114.

M. Elat "Monarkin och handelsutvecklingen i det gamla Israael"; Svensk Exegetisk Årsbok 45 (1980): 19-39.

Ian Provan "Foul Spirits, Fornication and Finance: Revelation 18 From an Old Testament Perspective"; Journal for the Study of the New Testament 64 (1996): 81-100.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-08-02; 2012-07-24; 2015-10-09; slutlig version 2018-08-07)

Till sidans topp

18:12a ... en last av guld och silver och en värdefull sten och pärlor och (ting) av fint linne och purpurtyg och sidentyg och scharlakansrött ...

Ord för ord (17 ord i den grekiska texten): (en)-last (av)-guld och (av)-silver och (av)-sten värdefull och (av)-pärlor och (ting)-av-fint-linne och (av)-purpurtyg och (av)-sidentyg och (av)-scharlakansrött


1883: ... deras skeppslaster af guld och silfver och ädla stenar och pärlor och fint linne och purpur och silke och scharlakan ...

1541(1703): ... Guld, och silfwer, och ädla stenar, och perlor, och silke, och purpur, och skarlakan ...

LT 1974: Hon var deras största kund i fråga om guld och silver och dyrbara stenar, pärlor, finaste linne, purpursilke och scharlakan ...


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(David) tog (guld)kronan (från kungen) ... Och dess ställning/vikt (var) en talent av guld, och (i den var) en värdefull sten och (kronan) var (hela tiden) uppå Davids huvud. (2 Sam 12:30a, Grekiska GT)

(Haman) talade (vänd) i riktning mot kungen: “En människa som kungen vill förhärliga, låt kungens pojkar föra/’bära fram” en dräkt av fint linne, som kungen höljs i.” (Ester 6:7-8a, Grekiska GT)

(Salomo sade:) “Vem kommer att finna en kvinna av manlighet? Men en av sådant slag är mer värdefull än dyrbara stenar. ... Hon har blivit ’som om’/som ett skepp som ’reser till’/handlar fjärran ifrån. ... (Hon gör kläder) åt sig själv ut ur/av fint linne och purpurtyg.” (Ordsp 31:10,14a,22b, Grekiska GT)

(Tyros' partihandlare sålde) silvermetall och guldmetall. (Hes 27:12b, Grekiska GT)

(Kungen som skall höjas/upphöjas emot/över varje gud) skall hedra en gud, som hans fäder inte hade kunskap om, i/med guldmetall och silvermetall och (med) en värdefull (Theod) sten ... (Dan 11:38b, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till de tolv:) “Ni må ej förvärva guld men/och ej silver men/och ej koppar ’in i’/i era gördlar.” (Matt 10:9)

(Jesus sade till folkskarorna om Johannes Döparen:) ”Vad/varför kom ni ut (för) att skåda? En människa som är (och har varit) klädd runt om i mjuka kläder? Skåda! De som ’börjar under’/’är de främsta’ i ’härlig beklädnad’/’praktfulla kläder’ och utsökthet är i de furstliga palatsen.” (Luk 7:25)

(Jesus sade till fariseerna:) “Det var (hela tiden) en viss rik människa, och han var (hela tiden) iklädd purpurrött och fint linne och gjorde sig glad ’enligt dag’/’dag för dag’ (på ett) lysande (sätt).” (Luk 16:19)

(Paulus sade: “Då vi har) en härkomst som ’börjar under Gud’/’är Guds främsta’, står vi inte i skuld att uppta som en lag, (att) gudomen vara/är lik guldmetall (א,* א, A) eller silver eller sten, ’ett märke av konst’/’ett konstnärligt gjort märke’.” (Apg 17:29a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus) sätter/'lägger ifrån sig' kläderna, och då Han tagit ett linnekläde, omgjordade Han sig själv alltigenom. Därnäst kastar/häller Han vatten 'in i'/i tvättfatet och började tvätta lärjungarnas fötter och torka av (med) linneklädet, (med) vilket Han (hela tiden) var (och hade varit) alltigenom omgjordad. (Joh 13:4b-5)

Och (hela tiden) var (och hade ... varit) kvinnan höljd i purpurrött och scharlakansrött och var (och hade varit) förgylld (med) guld (א,* א) och en värdefull sten och pärlor. (Upp 17:4a)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

Taimos mitt namn. Skutskeppare. Dödad om natten utanför Kretas kust av den armstarke rövaren Gogas. ... Vi var på resa från Tyros med sidonska kläden dem vi med uträknad omsorg och möda bekryddat noga med malört och därjämte rökt emot motten. ... Medan vi så under däcken sorterade lasten upphanns vi mitt i vår omsorg av rövarnas följe. Rorsmannen strypte de, kocken och lättmatrosen; lockade sedan med rösterna listigt förställda fram oss till skeppstrappans kappe där lyktan låg krossad. Så var det lätt för den sällen att strypa oss alla. ... Ännu i Hades jag ångrar att inte jag satte flera av vakten på däck, för då hade vi säkert lämpat dem alla i sjön och bevarat vår skuta, räddat till Kreta det präktiga sidonska klädet. (Harry Martinson "Gräsen i Thule" s 63-64; Taimos)

Uppenbarelseboken 18:12,13 ger en beskrivning av Efesos' handel. Hon var känd som ”Asiens skattkammare” och någon har kallat henne ”Fåfängans marknad i Mindre Asien”. (William Barclay “The Acts of the Apostles” s 140 i kommentar till Apg 18:24-28)

Om man vill resa in i Afrika, så duger det inte att bara stoppa en späckad plånbok i fickan. Vad infödingarna vill ha är tyger, glaspärlor och metalltråd, och man behöver en hel rad svarta bärare bara för att föra med sig dessa varor. ... Jag måste lära mig vilken negerstam som ville ha rött bomullstyg och vilken som ville ha blått med skära ränder. Att den enda stam som ville ha svarta pärlor var vagogo och att man i Unyamvezi inte kunde köpa andra pärlor än röda. Att hövdingarnas gåvor måste bestå av prima amerikansk lärft eller annan god vara och att metalltråd var värd guld i länderna bortom Tanganjika. (Henry M. Stanley "Hur jag fann Livingstone" s 14-15; år 1871)

På (Fåfänglighetens marknad i Fåfänglighetens stad) säljas alla slags varor såsom hus, egendomar, ämbeten, hedersplatser, befordringar, titlar, land, konungariken, lustar, njutningar och allahanda förnöjelser såsom frillor, hustrur, äkta män, barn, husbönder, tjänare, liv, blod, människokroppar, själar, silver, guld, pärlor, ädelstenar och mycket mera. Vid alla tider kan man på denna marknad skåda taskspelarekonster, skälmstycken, lekar, skådespel, narrar, apor, skälmar och spetsbovar av allahanda slag. Man kan också alltid här utan avgift få skåda tjuvar, mördare, äktenskapsbrytare, menedare och detta av blodröd färg. (John Bunyan ”Kristens resa” s 101)

Bomullen, känd från urminnes tid i orienten, kom först genom korstågen till södra Europa. Dess benämning i de romaniska språken och i det engelska härstammar från arabiskan; därifrån har fransmännen sitt "coton" och engelsmännen sitt "cotton". Därifrån kommer också namnet på det af bomull beredda kattunet, som genom de under korstågen öppnade handelsförbindelserna utbredde sig från det inre Asien och Syrien till västerlandet. Så förhåller sig också med musslinet, som har sitt namn från staden Mosul vid Tigrisfloden. Med ordet baldakin betecknas numera (år 1888) ett draperi öfver en tron, en predikostol, en säng o. s. v. Ursprungligen betydde det ett särskildt slags dyrbart tyg, som i medeltiden kallades "baldak" efter den österländska staden Bagdad, där detta tyg tillverkades. Ett annat tyg kallades damast, emedan det tillverkades i Damaskus. Sidentygen, som före korstågen voro föga kända i Europa och ofantligt dyra, blefvo genom korstågen spridda därstädes och begagnade i de förnämas dräkter. Sammeten lärde västerländingarne känna genom byzantinerna; själfva dess namn är lånadt från det grekiska "hexamitos". (Viktor Rydberg "Korstågsperiodens kulturhistoria" s 429-430; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1888)

I några af städerna (i Syrien och Palestina under korsfararnes 1100-tal) blomstrade en vinstgifvande industri: i Tripolis sidenväfverier och i Tyrus glas- och purpurtillverkning, som inbragte mycket penningar i landet. . . . I de syriska och palestinska hamnstäderna . . . var det i synnerhet två ryktbara städer, Bagdad och Damaskus, i hvilka de öst- och sydasiatiska produkterna på sin väg väster ut sammanströmmade. Dit kommo, dels på urgamla karavanvägar, dels på båtar uppför Eufrat, Egyptens, Arabiens, Persiens, Indiens och Kinas alster. Särdeles låg Damaskus väl till för de frankiske köpmännen. Denna lysande forna kalifstad var icke blott en nederlags- och transitoort för alla dess länders handelsvaror; den var också en hufvudort för slöjder och handtverk. Dess utmärkta, smakfullt bearbetade stålarbeten, dess guldvirkade sidentyger, och dess sköna tapet- och mattväfnader voro i Europa föremål, som ifrigt eftersträfvades af alla, som hade råd att förskaffa sig dem, och staden låg icke djupare in i landet, än att man på några dagar kunde därifrån uppnå syriska kusten. (Viktor Rydberg "Korstågsperiodens kulturhistoria" s 332,335; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1888)

Bordssserviser af guld voro förbjudna (i det romerska kejsardömet); det var den kejserliga familjens företrädesrätt att nyttja sådana. För detta förbud tog man sin skada igen genom att drifva lyxen med silfverhusgeråd till det yttersta. Samma ifver, hvarmed man under det förflutna århundradet (1700-talet) och i det innevarande tid efter annan kastat sig på samlandet af gammalt porslin, ådagalade man under den romerska kejsartiden i samlandet af silfversaker, som buro prägeln af en hög (ålder) och voro konstnärligt arbetade. . . . Badkar af silfver voro vanliga i de rika romerska husen. Äfven bland de lägre klasserna var silfver mycket i bruk. Romerske soldater buro silfverbeslag på svärdsfästen och bälten; tillochmed slafvinnor kunde äga handspeglar af silfver. (Viktor Rydberg "Bilder ur den mänskliga odlingens historia" s 240-241; föreläsningar i Göteborg våren 1880)

Alexandrias hamn omslöt en skog av master, under hvilkas segel varor från Kina och varor från Britannien in- och utfördes. . . . Karavaner och handelsflottor ditförde söderns och österns, det innersta Afrikas och det mest aflägsna Asiens skatter. Hvad som annanstädes, utom i själfva Rom, var det mest sällsynta och dyrbara, det magasinerades här i massor. Guldstoft, efenben och sköldpadd från Etiopien och negerländerna, kryddor och rökelser från Arabien, ädelstenar och byssus från Indien, siden från Kina inkommo till de alexandrinske köpmännen och såldes af dem med hundrafaldig vinst till Rom och världsrikets andra städer. Bredvid transitohandeln blomstrade fabriksväsendet. De alexandrinska linne- och ylle-, papyrus- och parfymfabrikerna hade en ofantlig afsättning för sina alster. Indiens såväl som Britanniens infödingar kunde därifrån erhålla ej blott stoftet till sina kläder, utan kläderna själfva färdigsydda och sådana som bruket kräfde att de skulle vara. Alexandria var en fabrik äfven för alla kända nationalkostymer. (Viktor Rydberg "Romerska kulturen under kejsartiden - fortsättning" s 63-64; föreläsningar vid Stockholms Högskola höstterminen 1886)


Att fortsätta med (hembygden):

ca 2000 - ca 1850

(annons) Tabergsfilten - Tabergsmöbeltyg - Tabergsmattan. Inreg. Varumärke. Tre punkter: de pålitliga kvalitéernas, de utsökta färgernas (och) de konstnärliga mönstrens Textilier. Tabergs Yllefabriks Aktiebolag. Smålands Taberg. H. K. H. Kronprinsens Hovleverantör. ("Tabergs Bergslag III" s 94)

(annons) Förlovnings- och Vigselringar i vackra och välgjorda modeller. Förstklassig gravyr. Hederspresenter i guld, silver, nysilver och tenn finnes alltid på lager hos Guldsmed Eric W. Sandahl Tel. 1062 Västra Storgatan 5 Jönköping. Beställningar och reparationer utföras fort och billigt. Presentkort. ("Tabergs Bergslag II" s 96)

Härmed tillkännagifves att undetecknad öfvertagit Herr Aug. Rosells i Smål. Taberg Skrädderiaffär. ... Nytt lager af Svenska och Engelska tyger nu inkommit. ... Smålands Taberg den 1 Nov. 1911. Vördsamt Gust. Rehnström. (Jönköpings-Posten 1911-11-02 "Svenska och Engelska tyger")

Vintersäsongens Nyheter i Kostym-, Byx- (och) Paletot-Tyger nu inkommet uti A. H. Karlssons Klädes- (och) Skrädderiaffär, Hofslätt. Eget skrädderi - Skicklig tillskärare. Beställningar mottagas i Jönköping af hrr A. K. Hammarkvist, Västra Holmgatan 19, C. L. Rundkvist, Junedal 3 och Knut O. Roman, Oxtorgsgatan 11; i Huskvarna af hr J. Jonsson, Rosenborgsgatan 29. (Smålands Folkblad 1906-01-03 "Skicklig tillskärare i skrädderi i Hofslätt")

När en flicka förr i världen fått s.k. stadigt sällskap eller kanske till och med förlovat sej, var det dags att börja tänka på hemgiften eller utstyrseln, som det kallades på den tiden (i början av 1900-talet). ... Det allra första hon skulle göra var att gå till "Hanna i Flahult", som hade en liten tyg- och sybehörsaffär i Anders Gunnarssons fastighet, och köpa en stor bunt av Tuppens lakansväv, den bästa väv som fanns i marknaden, det framhöll alltid Hanna. ... Man skulle kunna kalla (Hanna Andersson) för samhällets bomullsspecialist, därför att på hyllorna i hennes lilla affär låg det idel bomullstyger, randiga, rutiga och enfärgade. På den tiden ägnade man inte naturmaterial samma uppmärksamhet som nu, det fanns praktiskt taget inte något annat, bomull var en vardags- och slitvara varken mer eller mindre, och måste förädlas i mycket tunna och eleganta former om den skulle kunna ta upp tävlan med siden, ylle och linne. Numera (1989) skulle Hannas tyger säkert bli mera uppskattade, inte minst för det låga priset. (Anna-Lisa Hermansson "Om handelsmän och gamla hus i Vaggeryd-Götafors" s 15-16)

Vid sekelskiftet (1899/1900) fanns (i Vaggeryd) något som hette Sahlströmstyger samt hemvävda tyger som var färgade och stampade. Sahlströmstygerna kom från Sahlströms i Jönköping. Senare kom Cheviot och Peppar och Salt. Komisstyger som militären använde förekom också. Cheviot är det mest kända och det var ett treskaftstyg som var väldigt starkt. Med det kunde man spegla sig i stjärten efter sex sju år. På 20- och 30-talen kom sedan de mönstrade tygerna. Det var vanligt att man sydde om kostymer från äldre till yngre familjemedlemmar och att man vände tyget. Man talade om "pojken som var med sin far men mest tittade på avigsidan för det var den han skulle ha sedan". (Erik Fredriksson "C.O. Fredriksson och skräddarna i Vaggeryd" s 90-91)

Självhushållningen upphörde (i Svenarum under senare delen av 1800-talet). Man anser att gårdfarihandeln var en av orsakerna till detta. Det man tidigare tillverkat för eget bruk köptes nu istället av denna yrkesgrupp. Gårdfarihandlarna var nyhetsförmedlare och opinionsbildare, spred seder och bruk. De ogillades av både andliga och världsliga myndigheter bl.a. med motiveringen att spetsar och band skulle locka människor att klä sig över sitt stånd. I Svenarum hade vi gårdfarihandlaen Karl Johansson, som gick under namnet "spetsaknallen". (Åke Andersson "Kulturarv" s 48)

Botmedel för swaga ögon. Det gifwes en mängd menniskor, som lida af swaga ögon, hwartill orsaken är att söka i en swaghet hos ögonnerverna. . . . Detta (bot)medel består nemligen i ren, fint pulveriserad jernfilspån, hwaraf man uttömmer ungefär en matsked i en liten påse af så fint linne, att intet af filspånspulvret kan falla igenom. Äro båda ögonen swaga, så förfärdigar man sig twå sådana påsar; de göras fyrkantiga till formen och af en specieriksdalers storlek, samt fastsys på sådant sätt å en någorlunda bred linnebinda att de passa på ögonen, å hwilka de endast anbringas hwarje afton, då man går till sängs. Man måste fortsätta härmed en längre tid, tills man finner, att ögonen hafwa blifwit wärkligen starkare. Det är äfwen tjenligt att mellanåt göra några dagars uppehåll med begagnandet af detta medel och derefter återtaga det. (Jönköpings-Posten 1869-08-28 "Påsar med jernfilspån på swaga ögon")

M. Ch. Peterson (i Jönköping) försäljer: Klädningstyger, Gardintyger, Möbeltyger, Bolstervarstyger, Linnelärfter, broderade Linne-garnityrer, Skjortor, Skjortveck, Löskragar, bästa sorts Strumpor, Linne- och Bomullsnäsdukar med flera varor till billigaste priser. . . . Kappor och Kapp-Dofflar. . . . Af Norrköpings fabriks tillverkningar: Dofflar, Kläden Korderojer, Drapper, Satiner till billiga priser. (Jönköpings-Posten 1867-10-09 "Försäljning af tyger m.m. till billiga priser")

Kors vad mänsker å kriatur! Var skall en börja å blia? Jag rent föröras i min natur för alla som gå och som köra och ria. ... ... Usch! Vad det bölar och bräker - se dä vore en ladgård med heder. Allt det välsignade granna fä det synes som regnat från himmelen neder. ... Men mellan boera, Gud trösta me, vad grannlåt som där är faler, båd' sölke och gull och allt som ä te. Tänk nu den som hade ett hundrade daler! ... ... Se, vad dukar och knallatyg båd' rutigt och rånnigt och brokigt. Knalla' di ha sån't huvudbry, di mäta och riva och prata så tokigt. ... Här överallt musik en hör av gökar och munnagigor, och alla di ha sån't ett grömt humör, mamseller och drängar och herrar och pigor. ... ... Ack, den som aldrig varit mä på Värnamo i tia, den litet vet vad värla ä och huru mycket som finns uti'a. (Bernhard Salomon Bursell "En ladugårdspigas förvåning på Värnamo marknad" s 38-39; dikten skriven 1858)


ca 1850 och tiden dessförinnan

Till instundande marknad härstädes (i Jönköping) och allt framgent försäljer undertecknad, boende i Herr Inspektör Bergströms gård, alla sorters superfina och ordinära samt gröfre Norrköpings kläden, hvaribland flere sorters moderna bonjourkläder, flere sorters tyger till sommarrockar och underkläder; äfwensom ordres mottagas på alla sorters kläden å hela och halfwa stycken, hwilket skyndsamligen expedieras efter fabrikspris från Norrköpings bäst ackrediterade fabriker. Fin ull och draglim mottagas i utbyte. Jönköping den 22 Maj 1846 A. Mandin.) (Jönköpingsbladet 1846-05-23 "Superfina och ordinära samt gröfre Norrköpings kläden")

Undertecknad bewistar genom ombud instundande marknad i Jönköping, med ett nytt och wäl sorteradt lager af alla sorter finare och gröfre Norrkäpings kläden, drapper, doffel och moderna hyrtyger m. m., till de mest billiga priser. Ull samt draglim tages i utbyte. Försäljningen sker som wanligt hos Herr Stadsfogden C. Weisner wid torget. Norrköping i Maj 1846. A. L. Soldin. Klädesfabrikör i Norrköping. (Jönköpingsbladet 1846-05-23 "Norrköpings kläden till de mest billiga priser")

Undertecknad, som kommer att bewista instundande marknad i Jönköping, rekommenderar sig med ett wälsorteradt lager af siden, hel- och halfylle, kapp- och klädningstyger, shawlar och shawletter, af siden, crêpe, barège, ylle och bomull, hwita och kulörta balklädningar, handskar, silkeswantar, paraplyer, parasoletter, silkesfransar, galler och toffsar; gardintyger med och utan bård, slät och fasonerad lenen, eau de Cologne och eau de Portugal m. m., kläden, drapp, korderojer (etc.), såwäl af egen som andras wälkända tillwerkning. Lokalen blifwer i Herr Assessor Askers hus. J. W. Tornberg från Norrköping. (Jönköpingsbladet 1846-05-23 "Tyger och kläden af wälkänd tillwerkning")

Den 9 april 1838 grundades formellt en s.k. arbetsförening i Kärda socken med Emilie Petersen som initiativtagare och drivande kraft. ... Årligen ställde ... Emilie Petersen samman redogörelser för verksamheten. ... Lin och ull införskaffades centralt, varefter roteföreståndarinnorna och deras medhjälpare ombesörjde fördelning för bearbetning genom spånad och vävnad. ... Mellan 5 000 och 6 000 alnar väv av linne respektive vadmal levererades normalt årligen till beställare i in- och utland. Beställare var vid sidan av det kungliga hovet i Stockholm ... ett antal högreståndspersoner bla. i huvudstaden samt i Göteborg, huvudsakligen personer som på ett eller annat sätt hörde till Emilie Petersens nätverk eller med anknytning till detta. Vid mitten av 1850-talet gjorde exempelvis Jenny Lind betydande beställningar uppgående till en sjättedel av årsproduktionen. Till beställare i Tyskland skickades årligen större försändelser, oftast över en tiondel av den totala kvantitet som vävdes. (Göran Åberg "Emilie Petersen, 'Mormor på Herrestad, och hennes nätverk" s 65-70; Kärda församlings arbetsförening)

Det var säkert festligt när man (i början av 1700-talet) fick sätta hästen för kärran och åka in till Jönköping när man hade något att sälja, en drittel smör, några hudar eller något man vävt eller slöjdat. När tiderna blev bättre köptes det nog med hem en del mindre nödvändiga varor, en schal, en färggrann huvudduk, ett smycke eller silversaker, som allmogen använde som penningplacering. Sötsaker köptes det säkert med till barnen. Det behövdes inte så mycket för att det skulle bli fest. (Anna-Lisa Hermansson "Så var det på Jöns Trulssons tid. Historia kring en gravsten." s 43-44)

Beträffande klädesfabrikerna, "vantmakerierna", som levererade till armén, må främst nämnas den i Jönköping omkring 1616 anlagda; andra förekommo dock också. ... Konungen lät (till Jönköping) inkalla två i klädesvävnad förfarna män, bröderna Hans och Peter Struiff (eller Struve) från Rostock. ... De första fem åren blevo visserligen en prövosten för de båda företagarna med penningbekymmer och lokalbrist, men 1621 hade verksamheten nått en sådan stabilitet, att 1,951 1/2 alnar "kiör piuk" till 5 mark alnen och 1,617 alnar "gemennt piuk" till 3 1/2 mark alnen kunde levereras till kronan. Tillverkningen kunde förklarligt nog ej omspänna mer än ett starkt begränsat antal kvaliteter, alla uppenbarligen av enkel typ - ofta förekommer betecknande nog "packlakan", ett slags kläde. Piuk var likaledes ett inhemskt grovt kläde, uppenbarligen dock av något bättre kvalitet än packlakan. Sedan staten trätt emellan ekonomiskt, kunde emellertid industrien snart utvidgas, och under de följande åren kunna också betydligt ökade leveranser noteras. Men Jönköpingsfabrikens saga var snart all, efter 1630-talets mitt synes verksamheten alltmer avtaga. (Heribert Seitz "Faktorier och manufakturer. Den inhemska industrien börjar ta form." s 257,287-288)

I början av Gustav II Adolfs regering kom två tyska bröder Struve till Jönköping och satte upp ett vantmakeri, det vill säga en klädesfabrik, vilken var Sveriges första; med dem associerade sig efter påtryckningar från högsta ort den rike borgmästaren Peder Gudmundsson, och vantmakeriet levererade sedan uniformstyg - varan kallades för resten pjuk, och man skilde på gement pjuk och körpjuk - till kronan i alla regnbågens färger och i rätt stora kvantiteter. (Alf Henrikson "Svensk historia I" s 409)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1800

Textilindustrien har fått stort uppsving i Sverige, och dess kvalitet star inte i något avseende efter de främsta textilländernas ute i världen. Linneindustrien t.ex. har i tekniskt hänseende (nu i slutet av 1930-talet) nått högre i Sverige än i något annat land. Bl.a. äro våra linneväverier automatiserade i en grad, till vilken man ingenstädes har någon motsvarighet. Att så kunnat ske beror naturligtvis på våra teknikers många förbättringar av maskiner och arbetsmetoder, alltså kort och gott på våra uppfinnares verksamhet. (Karl Modin "Svenskar som uppfinnare" s 252)

Ryska kyrkans dom har kommit. Hon har fått uppleva, vad Uppenbarelseboken förkunnar om skökans öde. "Och köpmännen på jorden", heter det, "gråta och sörja över henne, då nu ingen mer köper de varor, som de frakta: guld och silver, ädla stenar och pärlor. . . . De som handlade med sådant, de som skaffade sig rikedom genom henne, de skola stå långt ifrån av förfäran över hennes pina; de skola gråta och sörja och skola säga: 'Ve dig, du stora stad, du som var klädd i fint linne och purpur och scharlakan' (tänk på de prålande prästdräkterna) 'du som glänste av guld och ädla stenar och pärlor! I ett ögonblick har nu denna stora rikedom blivit förödd'" (Upp. 18:11,12,15-17). De juvelsamlingar och andra rikedomar, om vilka den ryska kyrkan i nödens tider knöt sin hand, ha nu hennes präster och styresmän fått lämna från sig och det intill sista skärven, medan deras eget blod flutit i strömmar. Och med de skyldiga ha, såsom alltid, skaror av oskyldiga fått lida. Kyrkans rikedomar ha blivit använda i de gudlösas intresse, och troligt är att mycket av gudlöshetspropagandans världsmission finansieras med de fabulösa tillgångar, som kyrkan hade samlat. Vilken ödets ironi! Men huru rättvist! (Lewi Pethrus "Kristendomsförföljelsen i Ryssland"; Evangelisk Tidskrift 1934:9 - september)

När tillverkningen av mässhakar återupptas i början av 1900-talet får dessa en rak, något stel yttre form. ... Tygerna utgörs ofta av sidendamast eller ibland av specialvävda siden- eller ylletyger. De första sidendamasterna som importeras från Tyskland (Krefeldt) eller Frankrike (Lyon) har mönster kopierande siden från den romanska tiden. Senare startar ett unikt samarbete mellan Licium och Bevilacqua sidenväveri i Venedig där Sofia Widén formger ett stort antal mönster. Senare upptar även Libraria ett samarbete med Bevilacqua. De italienska sidendamasterna med mönster komponerade av svenska konstnärer blir karakteristiska för mycket av den svenska kyrkoskruden från 1920-talet och fram till efter mitten av århundradet. Vid denna tid börjar många textilkonstnärer att använda sig av inhemska material så som ylle eller linnetyger. (Inger Estham "Den kyrkliga textilkonstens förnyelse" s 348)

Sardiska stenar och marmor från Paros och vaser, formade fast af konstförfarna helleniska händer, röfvade tempelkärl, skimrande skönt af topaser, kryddor och balsam och elfenben från Arabiens stränder. ... Laurions silfvermalm och egyptiska snäckornas saft, smycken af mörkögd smaragd, hyacinth, carneol och safir, doftande ebenholts och koraller med läkande kraft, pärlor, basalt och guld på skeppen fördt från Ofir. ... Allt öfver hafven och öarna skänkes dig, Tyrus - städerna lyda dig, vågorna bära dig, hafshärskarinna. Folket från Arvad och Sidon står till ditt skydd emot Cyrus: hafsinloppenas drottning, hvar skall din like jag finna. (Sven Lidman "Primavera" s 80; Hellas och Hades; Slafvinnan i Tyrus)

I Emån har sedan långa tider tillbaka idkats och idkas ännu pärlfiske. P. Wieselgren omnämner i sin Smålandsbeskrivning, att en bondfamilj, som levde 1815, förtjänat en förmögenhet på de pärlförande musslorna, och ännu år 1913 fiskade man med framgång pärlor i Vetlandatrakten. Carl Dahlborg "Från 'Östra härad'" s 153)


ca 1800 - ca 1700

Den franske emigranten De La Tocnaye ... reste 1798 genom Sverige för att fördriva tiden. ... I Gästrikland och Hälsingland, konstaterar han, att det frambringas lika fint lin som på Irland, blott med den skillnaden, att man ej förstår sig på konsten att bleka det. Därför passa också judar och andra sluga affärsmän på att köpa upp svenskt linne i stora mängder, föra det till Holland och låta där bereda det på holländskt vis, varefter det säljes för högt pris som hollänskt linne. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden 1809-1859" s 8,12)

På nyåret 1794 kommer ... en överflödsförordning, som i stränghet kan tävla med den Mössornas regering en gång utfärdade (år 1766). Damerna förbjödos att hädanefter utomhus bära hel- och halvsidenkläder av annan färg än svart, vitt eller grått. (Sigfrid Svensson "Mot yppighet och överflöd" s 150)

Kung (Gustav III:s) gunstling statssekreteraren Elis Schröderheim och hans maka Anna Charlotta , född Stapelmohr, tillhörde dem, som i första rummet angåvo tonen för det halvt aristokratiska, halvt borgerliga umgängeslivet. ... Schröderheims bodde i huset Nybrogatan 9, bekant under namnet "Tyska Bagarns hus" efter sin byggherre, den tyske bagarmästaren Mårten Kammecker. Av mantalslängderna veta vi, att Schröderheim dekorerat tre av rummen med sidenstapeter; inte mindre än fem rum ståtade med sidenmöbler. (Gunnar Broman "Ur sällskapslivets krönika" s 266)

Bergmästaren för södra Sverige Anton Schwab ... inrapporterade år 1737 till bergskollegium, att ett kopparmalmsstreck påträffats vid Gyafors i mellersta Småland, vid Emåns översta lopp. Fyndet föranledde vidare undersökningar, och en skogvaktare och en bonde, som höllo på därmed, påträffade följande år ett malmstreck, varav prov uppsändes till bergskollegium. Det ... befanns innehålla guld i rik mängd ... samt något litet silver. Upptäckten av guld i Sverige väckte stort uppseende. Schwab reste själv till platsen och fann nya guldmalmsstreck. Ett bolag bildades, i vilket kronan ingick som delägare, och i förtjusningen omdöpte man Gyafors till Ädelfors. År 1741 skedde den första guldsmältningen, och 64 dukater slogos av den utvunna ädla metallen. Det årliga utbytet av guld utgjorde vanligen 1-2 kg. År 1773 skola enligt uppgift t.o.m. 12,000 dukater ha slagits av det vi Ädelfors utvunna guldet. Men vinsten räckte aldrig till att göra guldverket oberoende av statens anslag. ... Vederbörande bergmästare ansågo dock pengarna (från staten) väl använda, särskilt därför att Ädelfors' guldverk betraktades som ett slags "bergsmannaskola" för södra Sverige, där befolkningen i denna del av riket kunde utbildas till skickliga bergsmän, som sedan kunde bli till stor nytta i andra svenska gruvor. ... (År 1822) dömdes (en oduglig arrendator) arrendet förlustig. Därefter utbjödos gruvorna till avgiftsfritt arrende, men ingen spekulant anmälde sig. Det dröjde nära ett halvt sekel, innan något försök gjordes att återupptaga gruvdriften vid Ädelfors. Ett bolag bildades år 1869 för gruvornas bearbetande, men det stannade vid några mindre försöksarbeten. ... År 1892 sålde bolaget gruvorna med en del egendomar till en tysk, som bildade "Ädelfors guldverksaktiebolag". Nu återtogs gruvdriften och bedrevs i ganska stor skala till 1898, då den plötsligt avbröts. Sedan dess har arbetet legat nere. Den guldmängd, som utvunnits ur Ädelfors' gruvor, uppgår sammanlagt till 222 kg, varav hälften kommer på 1890-talets guldbrytning. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden 1739-1772" s 183-185; Guldgruvor i Sverige)

Genom en ny överflödsförordning, av år 1766, sökte man ... förbättra det ekonomiska tillståndet och återinföra gammaldags enkelhet. Bland annat förbjöds nu all införsel och allt bruk av kaffe, choklad, fina viner, arrack och punsch. Likaså alla slags utländska luktvatten. Såsom dessert vid måltiderna tillätos endast "inrikes växte och syltade frukter". Bruket av tobak belades med en betydligt förhöjd avgift av 1 daler s.m. om året, vilken bönderna funno mycket skälig - beträffande andra. Men vad dem själva angick, förklarade de, att tobaken var en nödvändighetsvara för allmogen. Varje person under 21 års ålder förbjöds att alls bruka tobak, dock med undatag för sjöfolk, gruv- och hyttarbetare samt soldater. På kvinnornas kläder förbjödos alla släp och flere slag garneringar, styvkjortlar, tråd- och silkesspetsar över en tums bredd m.m. Den jordbrukande befolkningen skulle kläda sig såsom i gamla tider på varje ort var brukligt, och för alla tjänstepigor, soldathustrur och deras vederlikar förbjöds bruket av siden till kläder utom till smärre persedlar. (Carl Grimberg "Svenska folket underbara öden - 1739-1772" s 559; Mössorna taga makten igen)

En vara, som ... (under Frihetstiden) rönte stor efterfrågan, var sidenet. Detta användes utom till kläder i mycket stor utsträckning till inredningen av bostaden. Vid överklädsel av möbler, till sängomhängen och väggbeklädnad, överallt hade man bruk av sidenbrokader. Tidvis infördes dessa från Kina och Frankrike. Men staten understödde även en inhemsk industri på detta område, vilken mot mitten av 1700-talet nådde en stor omfattning. Sålunda funnos enbart i Stockholm ett trettiotal sidenfabriker. Man får en uppfattning av denna tillverknings storlek, då man erfar, att en av dessa fabriker, Anders Dalmanssons, 1765 sysselsatte 427 arbetare. Intresset för den inhemska sidentillverkningen belyses av drottning Lovisa Ulrikas försök till silkesmaskodling vid hennes lilla byanläggning med det kinesiska namnet Kanton på Drottningholm. Ett utomordentligt vackert prov på sidentillverkning därstädes finnes ännu (1938) bevarat. Talande är också, att (Carl) Hårleman 1745 uppdrager åt den unge (Jean Erik) Rehn att resa till de franska sidenfabrikerna i Lyon och studera tillverkningen för att sedan kunna stå de svenska sidenfabrikanterna till tjänst med mönster och råd. (Sven T. Kjellberg "Hemmets inredning och konsthantverket under rokokon" s 376-377)

Linet är en gammal kulturväxt och har funnits i Sverige sedan stenåldern. I Hälsingland har linkulturen särskilt gamla anor och man vet att ärkebiskopen i Uppsala uppbar skatt av lärft därifrån redan på 1100-talet. På 1500-talet finner man Västergötland omnämnt som stor linproducent, men höjdpunkten för linodlingen var under 1700- och 1800-talen, innan importen av bomull under senare delen av 1800-talet började slå ut linet. Finast av alla linkvaliteter anses den vara, som kom från Ångermanland. Där skördades linet grönt och tågorna blev mjukare och finare än det fullt utväxta linet. Det kalkfria vattnet, som användes till rötningen, bidrog också till att det fick så hög kvalitet. . . . Bländvitt linne är något man alltid eftersträvar. . . . Vid Adolf Fredriks och Lovisa Ulrikas kröning 1751 delades bl.a. ut medaljer på vilka stod att läsa: "Till heder för den qvinna som fin och snällt kan spinna." (Ann Resare "Lin och linberedning" s 184-185)

Redan efter ett par auktioner på ostindiska varor kom klagomål från manufakturisterna över införseln av sidentyger och andra silkevaror, som satte gällande överflödsförordningar ur spel och äventyrade textilmanufakturernas utveckling. ... 1741 förordnades att köpare av sidenvaror för införsel i landet måste betala femton procent av auktionspriset. Importrestriktionerna och antalet varuslag belagda med införselavgift till kronan och till Manufakturfonden utökades från och med auktionen den 7 augusti 1749. Då förbjöds all import av "brokota" sidentyger, och för de enfärgade uttogs en avgift på tjugo procent samt en stämpelavgift på tre öre silvermynt per persedel. Samma avgifter gällde för vissa bomullstyger. ... Slutligen förbjöds år 1755 all införsel av silkevaror utom råsilke. Förbudet hävdes först 1776. ... Införseln av konsthantverk och silketextilier från Kina upphörde inte helt ens efter totalförbuden 1746 respektive 1755. Det kunde löna sig att skriva till Kungl. Maj:t och begära dispens; det fanns till och med en lista på vad varorna i så fall kostade att föra in! Som man kan förvänta gavs tillstånd för en rad utsökta textilier och föremål till de kungliga slotten, bland annat inredningsföremål till den nya Kinapaviljongen på Drottningholm 1766. Särskilt tillstånd utverkades också för fem broderade sidenfanor till borgerskapets infanteri i Göteborg, vilka användes första gången då kronprins Gustav och hans blivande gemål besökte Göteborg 1766. På 1770-talet blev sidenet åter gängse vara, och av sammandragen i fakturorna från kontoret i Kanton framgår att inköpsvärdet av siden då översteg det för porslin. (Kristina Söderpalm "Ostindiska kompaniet" s 257-258)

Det var många olycksprofetior, som kommo på skam den höstdag år 1733, då det första svenska skepp, som skickats till Ostindien, inlöpte i Göteborgs hamn, där (Svenska ostindiska) kompaniet hade sitt säte. Det hemförde en rik laddning a sidenvaror, kinesiskt porslin, te, kaffe, kryddor, arrack, lackerade varor, solfjädrar m.m. till ett värde av inemot en million daler silvermynt. I 55 års tid förde kompaniet en avundsvärd tillvaro. ... I kommerskollegii berättelse om handelsbalansen till 1738 års riksdag klagades över att hela två tredjedelar av de varor, kompaniet hittills infört, stannat inom landet till näring för flärd och fåfänga. Ja, det hade gått så långt, att numera "största delen av den gemena kvinnohopen intill tjänstehjonen gå klädda i siden". Men då besvor kompaniet den hotande stormen genom att förklara sig villigt att hädanefter ur riket återföra alla de varor, som voro förbjudna i överflödsförordningarna, och sälja dem i främmande land. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1709-1739" s 573; Sveriges krafter växa under Arvid Horns vård)

Ständerna funno (1723?) en huvudanledning till undervikten (i handelsbalansen) i "den tid efter annan inritade (= inrotade) yppighet och överflöd", som medförde en ständig införsel av utländska lyxartiklar och njutningsmedel, såsom dyrbara tyger, guld- och silverprydnader samt kaffe, te, choklad, viner, punsch, tobak, "vilka tjäna till rikets utblottande och veklighets införande hos nationen". Redan år 1720 hade ständerna sökt vänja "yppige och fåfänge sinnen" till sparsamhet genom en överflödsförordning. I denna föreskrevs bland annat ett visst enkelt mode för "så väl mans- som kvinnfolkskläder", vilket alla skulle vara pliktiga att följa. ... Dock gjordes undantag för de gamla allmogedräkterna. Det förbjöds ock att pryda kläderna med guld eller silver, med olika slags siden eller med breda spetsar. För tjänsteflickor samt "annat gement folk" förbjöds allt bruk av siden och flere andra utländska tyger, vid straff av åtta dagars fängelse på vatten och bröd. Upprepades förseelsen, skulle den skyldiga dessutom böta en fjärdedel av sin årslön "och tredje gången ävenledes sitta i fängelse och mista halva årslönen". ... Alla förändringar i den enda lagliga dräkten skulle (enligt 1731 års förordning) räknas för "vanart och självsvåld", och den "nyfikne" skulle allvarligen näpsas. Allehanda s.k. lyxtyger, nipper och grannlåt blevo på samma gång till införsel förbjudna. ... Överflödsförordningarna eggade litet var att bli angivare genom löften om hälften av de rikliga böterna. Följden blev också ett förhatligt spioneri- och angivarsystem, som ofta hade personlig hämndlust till orsak. Obehöriga personer inträngde i hemmen vid bjudningar för att räkna rätter och tallrikar eller bröto upp vinkällaren för att lista ut, om där funnos förbjudna drycker. Det blev också tvister om så intressanta saker, som huruvida en tjänsteflicka skulle räknas för inne- eller utepiga, eftersom därav berodde, dels om hon fick nyttja vissa sidentyger, dels hur pass breda spetsar hon fick ha. Än undrades det, om en grov, hemmagjord spets borde medföra vatten- och brödstraff, än om gamla plagg av förbjudet mode finge slitas ut o.s.v. Det är lätt att tänka sig känslorna bland nationens flertal, när man samtidigt med alla dessa trakasserier såg rådsherrarne, som utfärdat de stränga förordningarna, och de högadliga kretsarna sätta sig över dem för egen del. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1709-1739" s 565-568; Överflödsförordningar)


ca 1700 och tiden dessförinnan

År 1691 utfärdades följande "Kongl. Maj.ts plakat och förordning angående pärle-fiskerierna uti Dess riken: Vi Karl, med Guds nåde, etc. göre veterligit, att Vi äre komme uti erfarenhet, huruledes på åtskillige orter i Vårt rike myckenhet av strömmar och insjöar finnes, varest ymnige pärlemusslor sig märka låta, utav vilka, när de rätteligen hanteras, icke liten båtnad och förkovring för Oss och landet kan stå att förmoda." Dessa Guds gåvor hade emellertid av svenskarne blivit hanterade med "vårdslöshet och egennyttighet". Till förhindrande därav för framtiden blevo nu samtliga pärlfiskerier underlagda Kungl. Maj:t och kronan såsom ett regale. I kraft därav skulle pärlfiske tillåtas blott under en viss tid av året, så beräknad, att musslornas tillväxt därigenom icke förhindrades. Jordägaren var hädanefter skyldig att hembjuda pärlor, som han funnit, åt särskilda av kammar- och kommerskollegium förordnade befallningshavande, som ägde förköpsrätt efter en av Kungl. Maj:t stadfäst taxa. ... Främmande personer, som ströko genom landet och "slogo sig i handel med lantmännen om pärlor", skulle av landshövdingen "tagas strax i häkte och förvar", till dess de ådömts laga straff. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1660-1709" s 239-240; En tid av nytt uppsving för vårt näringsliv)

Klädesfabikationen tog på Karl XI:s tid sådant uppsving, att hela armén kunde beklädas med svenskt blått tyg. ... Mindre väl lyckades försöken att få en inhemsk sidentillverkning i gång. Till den ändan utfärdades år 1673 ett privilegiebrev, som börjar sålunda: "Vi Karl etc. göre veterligt att Oss haver handelsmannen ifrån Hamburg ärlig och förståndig Jurgen Erhorn i underdånighet till känna givit, huruledes han, av en särdeles nit till manufakturernes befrämjande och fortsättande, sig föresatt att upprätta uti Göteborg eller Landskrona ett silkesrederi och sidenväveri av sammet, plysch och mera sådant, ödmjukeligen bedjandes, att Vi honom med Vårt nådiga tillstånd och privilegio därtill förse och autorisera ville." Och alldenstund Hans Maj:t "alltid och gärna ville främja och befordra manufakturer, såsom ett förnämligt medel till fäderneslandets och dess inbyggares uppkomst och fördel", så hugnades bemälte Erhorn med tullfrihet på silke och behövliga redskap för fabriken; och fri tomt skulle han erhålla för anläggningen i Göteborg. Både Erhorn själv och hans arbetare befriades från alla slags pålagor. Och om det slutligen visade sig, att hans verk drevs med allvar, hade han att påräkna ytterligare "nådetecken", som kunde lända "till hans manufakturers befordran". Det visade sig dock, alla dessa nådetecken, ej tillräckliga att åstadkomma en livskraftig svensk industri inom branschen. I sammanhang med detta slags företag stodo de upprepade försök, som nu gjordes att sätta i gång en direkt handelsförbindelse med Persien i syfte att därifrån erhålla råvara till sidenfabrikationen. Tre gånger blev en holländare, som kommit över till Stockholm, av svenska regeringen skickad till det fjärran landet; och se: på sommaren 1687 kommo verkligen några armeniska köpmän till Stockholm med ett förråd av silke. De underhöllos på allmän bekostnad, fingo företräde hos konungen och rådplägade med kommerskollegium om åtgärder för handeln. Två år senare kommo de igen, och året därpå förde de nära 200 balar silke till Narva, där de sedan hade sin huvudsakliga nederlagsplats i ett stenhus, som svenska staten inköpt för denna handel. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1660-1709" s 236-237; En tid av nytt uppsving för vårt näringsliv)

Svenska silverföremål från tiden före 1600-talets mitt äro tämligen sällsynta, någon bägare och skål samt i större utsträckning skedar, är vad vi numera (år 1939) ha kvar. Kriget måtte härvidlag ha inverkat förlamande, säkert gjorde också sändningarna av i främmande land taget silver sitt till att förminska den inhemska produktionen. Vid sekelmitten inträffade emellertid så småningom en omsvängning. Man kunde åter börja tänka på andra utgifter än de allra nödvändigaste. Guld- och silversmeder fingo åter fullt upp att göra. Ett värdigare monument över denna epoks - det gäller barocken - svenska silversmide än de silverpärmar hovguldsmeden Hans Bengtsson Selling år 1669 utförde för den världsberömda Codex Argentus i Uppsala universitetsbibliotek kan icke uppvisas. Arbetet utfördes på uppdrag av Magnus Gabriel Del la Gardie och ritades av ingen mindre än David Klöcker Ehrenstrahl själv. Framsidan visar en allegorisk scen med figurerna, liksom all annan dekor å pärmarna, drivna i en mycket kraftig relief, bakpärmen smyckas av De la Gardies vapen inom en oval krans. Breda raka akantusrankor bilda kantbårder å båda pärmarna, ryggen är formad som en tjock lagerstav. (Heribert Seitz "Konsthantverket under 1600-talet" s 350)

Louis de Geer sände en gång ett skepp till Afrika för att undersöka, "om icke någon negotie (= handel) vore till att göra i Africa". Befälhavaren på skeppet, en holländare fann åtskilliga platser vid Guineabukten, som ej voro besatta av andra nationer, och där guld och elfenben kunde fås i utbyte mot europeiska handelsvaror. ... Så kom Svenska afrikanska kompaniet till stånd, år 1649. Dess privilegier lydde på uteslutande rätt att handla på länder söder om Kanarieöarna i både Afrika, Asien och Amerika med undantag för dem, som voro Söderkompaniet förbehållna. En koloni anlades på Guldkusten vid Guineabukten, i en trakt, där holländare och engelsmän förut haft handelsfaktorier. Här inköpte kompaniet av negerkonungen Futu mark vid Cabo Corso jämte tre tillhörande fästen, och bemälte potentat förband sig vid köpets ingående att försvara platsen mot överfall. Emellertid råkade kompaniet snart i strid först med franska och sedan med holländska västindiska kompaniet ... och 1664 var det Svenska afrikanska kompaniets saga all. Nu tog svenska regeringen saken om hand och drev slutligen efter långvariga underhandlingar holländarne att erlägga skadeersättning, mot att svenskarne avstodo från kolonien, ja t.o.m. från rätten att handla på Guineakusten. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden 1611-1660" s 227-230; Svenskarne i de svartes världsdel)

Ett franskt lyxförbud hade 1633 vänt sig mot användandet av spetsar, broderier och ädel metall i klädedräkten, och i Sverige utfärdades 1644 en liknande överflödsförordning. ... I själva verket torde man vid hovet ha fortsatt att klä sig som man ville, ända till en ny förordning 1664 gjorde allvar av saken med påpekandet av att den förra blivit "förgäten och kommit utur akt". Stadgans franska föregångare kom däremot att spela sin stora roll för modedräkten under några decennier framåt och därmed även att sätta sina spår i Sverige. Detta gällde framför allt dräktens garnering. Som ersättning för de förbjudna guld- och silverbesättningarna tog man nämligen i större utsträckning än tidigare sin tilflykt till sidenband. Sådana hade visserligen använts förut och suttit kring midjan som rosetter, en kvarleva av de snören, som höllo fast hosan vid tröjan; men nu hängdes de i öglor - "favörer" är det i Sverige brukade namnet - på alla upptänkliga ställen: vid byxkanterna, vid midjan, på ärmarna, ena axeln, hatten etc. Man fann även ett annat medel att hjälpa sig fram: den fina holländska linnelärften. På flera ställen kom nu skjortan till synes: genom tröjans och ärmarnas långa slitsar samt vid tröjans nedre del, som lämnades oknäppt; när tröjan sedermera blev allt kortare liksom dess ärmar, vilka under 1660-talet inte nådde över ärmbågen, fick linnet yterligare möjlighet att pösa ut. En nyhet tillkommer med det par små kjolar, s.k. "canons", d.v.s. rör, på svenska "kanoner", oftast av linne, vilka knötos fast under knäna eller som en utökning av strumporna vilade på stövlarnas vida skaft. (Karl Erik Steneberg "Dräktmodet under 1600-talet" s 307)

Lösesumman (för Älvsborgs fästning) måste ut; det gällde ju Sveriges enda hamn vid Västerhavet. Både hög och låg fingo bära tunga skattebördor. ... När den sista riksdalern var betald, hade konungens eget bordsilver måst smältas ned till mynt. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1611-1660" s 43; Danska kriget)

Från utlandet inströmma (till Sverige under slutet av 1500-talet) lyxvaror. I en förordning 27/3 1589 färdar k. m:t påbud ”om åtskilliga oordningars och öfverflödigheters afskaffande” hos borgerskapet. Främst vänder sig förordningen mot lyxen i klädedräkten. ”Hvarigenom nu sker, att silkestyget, som är herre- och frudräkt” (d. v. s. afsedt för adeln) ”blifver dubbelt dyrare än det tillförene varit hafver, och borgarne uti den staden, i hvilken de skulle hafva pengarna i handeln, kläda dem på hustrurna, efter som oss är förekommet, att en part gifver deras hustrur två eller tre silkeskjortlar tillika, där en adelsman måste låta blifva vid ringare”. Vidare på det att ju all högfärd måste blifva drifven, så köper en part månge hängesmycken och klenodier till deras hustrurs behof, hvilkom dock väl höfdes något ringare, och sker ofta, medan de intet förstå sig på ädelstenar, att de köpa glabecker, böhmiska diamanter, ja ofta ock kristall och glasiaster för rätta orientaliska diamanter” ... ”Icke heller skall någon tillstädjas att hafva sammetströjor eller silkestygs kassjacker utan allenast jackarne af ylle och tröjorna af damask eller siden atlask, och det icke alla utom de yppersta. De ringare må väl låta sig nöja med sidenart, ylle, kamlott och sayen. Hvad kjortlar ankommer, måga de yppersta bära skarlakan eller godt utvaldt kläde, sedan ylle kamlott, turkisk macheyer, ylle grof grön, allehanda sayen eller macheyer. De, som ringare äro och oförmögnare, måga bära kläde, sayen och macheyer. Den gamla dräkten med krage, kåpor och hättor med strut ogilla vi icke heller”. ... Förordningen är väl närmast afsedd för Stockholm; men ej är den stad så aflägsen, att icke renässanstidens begär för lyx och öfverflöd dit trängt. (Rudolf Björkman "Det forna Jönköping. Från Medeltiden till det forna Jönköpings förstörande genom brand 1612." s 397-398)

På vintern 1586 företog en förmögen borgare från staden Ulm i Sydtyskland vid namn Samuel Kiechel en resa från Skåne, som då var danskt, genom Småland norrut till Uppsala och tillbaka igen. Hans reseskildring innehåller mycket av intresse. ... "Jag måste berätta, att det i Sverige är vanligt, att en fattig bonde har silverskedar, åtminstone för sig och sin hustru, om han också icke har någon bädd i huset. Och vad förmögna och ansedda bönder beträffar, skola många äga ett femtiotal tunga silverskedar, som de aktar för sin skatt. Om de fått in penningar, som de kunna undvara, låta de göra sig en silversked. Jag förmodar, att detta beror på att de icke tro sig om att sköta penningar. Det har berättats mig, att före kriget med Danmark, då folket var mycket förmögnare och bönderna stundom haft del i bergverken, funnos de, som ägde en halv tunna full med silverskedar. Så berättade konungens myntmästare, en nederländare, för mig, att han kände en bonde, som ännu ägde en halv tunna silverskedar. På flera ställen under vägen lade man för oss sådana skedar, vari bönderna sätta sin stolthet." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden 1521-1611" s 521,527-528; Samuel Kiechels resa genom Sverige på Johan III:s tid)

Innan året 1541 gått till ända, hade (Calvin) sina "kyrkliga ordonanser" färdiga. Guds ords tjänare skulle hafva en ordentlig utbildning och pröfvas både med hänsyn till lärdom och rättrogenhet. I Tyskland hade han med sorg sett, att många, "som blott hade lärt att prata om evangelium", blefvo präster i den evangeliska kyrkan. I Genève skulle det blifva annorlunda. ... (Calvin) förbjöd strängt lyx i kläder och vid gästabud. Ingen fick bära guld, silfver, pärlor och ädla stenar; männen skulle icke gå med långt hår och öronringar, kvinnorna skulle kläda sig hofsamt. ... Tidigt och sent ifrade han mot förlustelsebegäret. Luthers öfverskattning af åkerbruket delade han icke; han påvisade handelns betydelse och erinrade om, att äfven köpmännens arbetsamhet och duglighet öka ett folks välstånd. Luk. 6:35 uppfattade han icke såsom ett förbud mot räntegodtgörelse, och han afvisade åberopandet af det gamla testamentet i denna punkt. Han förstod, att äfven kapitalet arbetar, och trots Ambrosius och Krysostomus hafdade han, att penningar afla penningar likaväl som en åker och ett hus. Hvarhelst hans lärjungar vunno insteg, blomstrade handel och handtverk. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria från reformationen till upplysningstidehvarfvet" s 243-245)

Vid sidan av järn bearbetades under Medeltiden två andra metaller, nämligen silver och koppar. Silvret tillgodogjordes på platser som under Medeltiden vanligen helt enkelt kallades Silvberg, men som förmodligen voro två, Öster och Väster Silvberg, med något osäker placering; men ingenting tyder på att denna drift hade någon stor omfattning. Däri inträdde emellertid en för sin tid avgörande förändring, när Salberget eller Sala gruva upptäcktes år 1510. Den svenska silverhanteringen fick därefter en ungefär halvsekellång blomstring, som också sammanhängde med att de stora silverfyndigheterna i Mexiko och Sydamerika då ännu icke hade nått - eller åtminstone nyss hade börjat nå - den europeiska marknaden. Så till vida blev detta ett ödesdigert arv, som maktägarna aldrig kunde förmå sig till att inse kortvarigheten av silverbrytningens blomstring och därför århundraden fram i tiden lade ned kostnader på en verksamhet som sällan gav tillbaka ens större delen av vad man kostade på den. (Eli F. Heckscher "Svenskt arbete och liv" s 49-50)

De dyrbaraste föremålen i kyrkorna (under medeltiden) voro av ädel metall, antingen - i sällsynta fall - av guld eller vanligen silver, helt eller delvis förgyllt. ... När det gällde den rent hantverksmässiga behandlingen av de ädla metallerna, fanns ju inom landet en lång och rik tradition, ett dyrbart arv från hednatiden, vilket länge bevarades. När det åter gällde den rent kyrkliga guldsmedskonsten, medförde de nya föremålsformerna också ganska snart en ny teknik, vilket ju ligger nära till hands. Guldsmedernas alster äro ju i allmänhet lätta att transportera, så att våra guldsmeder kunde få direkt beröring med vad som skapades i de stora konstcentra. Annorlunda är förhållandet med den profana guldsmedskonsten, där vikingatidens slingor och tekniska egendomligheter levde kvar ganska länge. (Rune Norberg "En storhetstid för konst och konsthantverk" s 181)

Vad handlade då köpmännen och kyrkomännen i det tidigmedeltida Europa med? Bristen på varuförteckningar är visserligen irriterande för forskaren, men vi kan lugnt anta förekomsten av en lokal livsmedelshandel, en omfattande handel med salt och metaller och en verkligt långväga handel med lyxvaror som kryddor, siden, ädelstenar, pälsverk och både valross- och elefantelfenben. (Dick Harrison "Krigarnas och helgonens tid - Västeuropas historia 400-800 e. Kr." s 193)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående “guld ... värdefull sten och pärlor ... och purpurtyg och scharlakansrött”, se också Upp 17:4a. Angående "linne", se också Joh 13:4b-5.


Grekiska ord:

argyros (silver) (i NT + ett exempel i Apokryferna) Matt 10:9; Apg 17:29; Upp 18:12 – Salomos Vishet 7:9; 13:10; Jas 5:3.

byssinos (av fint linne) (i NT + exempel i Apokryferna) Upp 18:12 – Ester 1:6; 8:15; Upp 18:16; 19:8,14.

porfyra (purpurtyg) (i NT + exempel i Apokryferna) Luk 16:19; Upp 18:12 – Judit 10:21; 1 Mack 4:23; 8:14; 10:20,62,64; 11:58; 14:43-44; 2 Mack 4:38; Syr 45:10; Jeremias brev v 71; Mark 15:17,20.

sirikos (sidentyg) Upp 18:12.


Ytterligare studier: Jes 3:23; Dan 10:5; 12:6; Matt 11:8; Joh 13:4-5; 19:2,5.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-08-02; 2012-07-24; 2015-10-10; slutlig version 2018-08-07)

Till sidans topp

18:12b ... och varje trä(stycke) av sötcitronträd och varje kärl av elfenben och varje kärl ut ur/av (det) mest värdefulla trä(slag) och av koppar och av järn * (א,*א) ...

Ord för ord (18 ord i den grekiska texten Sinaiticus): och varje trä av-sötcitronträd och varje kärl av-elfenben och varje kärl ut-ut trä mest-värdefulla och (av)-koppar och (av)-järn


1883: ... och allt deras luktträ och alla käril af elfenben och alla käril af kostligaste trä och af koppar och järn och marmor ...

1541(1703): ... och allt Thynenträ, och all käril af elphenben, och all käril af kosteligit trä, och af koppar, och jern, och marmor ...

LT 1974: ... Olika sorters parfymerat trä och elfenbensvaror, dyrbara träsniderier, koppar, järn och marmor ...


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Mose sade till Israel:) ”Om – alltefter omständigheterna – det må bli i någon en miss (av Guds mål) (som förtjänar) ett domsutslag av/till död, och han må dö, må ni hänga upp honom uppå ett trä(stycke). Hans kropp skall inte somna/dö uppå, uppå trästycket, emellertid/utan ni skall begrava honom (i) en grift/grav i/på den där dagen, eftersom varje/’var och en’ som hängs upp uppå ett trä(stycke) är (och har varit) förbannad av Gud.” (5 Mos 21:22-23a, Grekiska GT)

Skåda, medan en av dem 'kastade ner'/fällde träbjälken/trädet, föll järnredskapet ’ut ur in i’/’ner i’ vattnet. (2 Kung 6:5a, Grekiska GT)

(Salomo sade till sin kvinna:) “Din hals (är) som ett torn av elfenben.” (Höga Visan 7:4a, Grekiska GT)

(Guds folk kommer att säga om Babylons kung:) “Libanons trä(stycken) kommer att göra sig glada ‘på dig’/’för din skull’ och Libanons ceder (kommer att säga): ‘Från (den tid) då du har somnat (och sover), steg den som skar/högg oss inte upp.’” (Jes 14:8, Grekiska GT)

(Herren Gud sade till Tyros:) ”Ett (hus av) ceder ... byggdes åt dig ... Dina helgedomar gjorde de/man ut ur/av elfenben ... (Dina partihandlare sålde) järn ... Din handel gav kärl av koppar ... tänder/betar av elfenben.” (Hes 27:5b-6,12-13,15, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Johannes Döparen sade:) “Yxan ligger allaredan i riktning mot trädens rot. (Matt 3:10a)

(Jesus sade till de tolv:) “Ni må ej förvärva guld men/och ej silver men/och ej koppar ’in i’/i era gördlar.” (Matt 10:9)

(Jesus sade till fariseerna:) “Hur förmår någon komma in i, in i den stabiles bostad och röva bort hans kärl alltigenom (א,* א), om han – alltefter omständigheterna – ej först må binda den stabile? Och då må (א,* א) han röva bort hans bostad alltigenom. ” (Matt 12:29)

(Jesus sade till folkskarorna:) “Himlarnas rike är likt ett scharlakansrött senapskorn. ... Det är faktiskt småare/mindre än alla (andra) säden/frön men ... det blir ett träd.” (Matt 13:31b-32a)

Då (Jesus) ännu samtalade, skåda, kom Judas, en av de tolv, och i sällskap med honom en mycken/månghövdad folkskara – ’i sällskap med’/med dolkar och trä(stycken) – från prästledarna och folkets äldste.” (Matt 26:47)

(Jesus sade till några närvarande:) ”Tänker ni att de där arton emot vilka tornet i Siloam föll och dödade dem, att (endast) de blev gäldenärer/skyldiga ’till sidan av’/’i jämförelse med’ alla de (andra) människor som bor i (א,* א, A) Jerusalem?” (Luk 13:4)

(Jesus sade: ”Guds rike) är liksom ett scharlakansrött senapskorn, som, då en människa hade tagit (det), kastade/sådde (det) in i sin trädgård. Och det ökade och blev ’in i’/till ett träd.” (Luk 13:19a)

(Jesus sade till Jerusalems döttrar:) “Om de gör de här tingen i/med det fuktiga träet, vad må det (då) bli i/med det uttorkade?” (Luk 23:31)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Han skall vara en herde för dem i/med en käpp av järn, som det krossas kärlen/kärl av en krukmakare, som och/också Jag har tagit (och tar) (rättslig myndighet) från sidan av Min Fader. (Upp 2:27-28a)

Och de hade (‘hela tiden’/-) bröstharneskar som bröstharneskar av järn. (Upp 9:9a)

Och resten av människorna, som inte dödades i de här deras (P47, א,* א) slag, ändrade inte heller sinne ’ut ur’/’till följd av’ sina händers gärningar, för/så att de ej skall kasta sig ner (för att tillbe) de små demonerna och avbilderna av guld och de av silver och av koppar och av sten och av trä, som ’och inte’/varken förmår att se ’och inte’/eller att höra ’och inte’/eller att vandra omkring. (Upp 9:20)

Och hon födde fram en son, en (kvinnlig) (P47,א,*א) manlig, som står i begrepp att vara en herde för alla nationerna i/med en käpp av järn. (Upp 12:5a)

Och (hela tiden) var (och hade ... varit) kvinnan höljd i purpurrött och scharlakansrött och var (och hade varit) förgylld (med) guld (א,* א) och en värdefull sten och pärlor. (Upp 17:4a)

En last av guld och silver och en värdefull sten och pärlor och (ting) av fint linne och purpurtyg och sidentyg och scharlakansrött. (Upp 18:12a)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

“thyinos” av citrus (inte citron utan ett träd av afrikanskt ursprung med välluktande trä). (Max Zerwick-Mary Grosvenor "A Grammatical Analysis of the Greek New Testament" s 770; kommentar till Upp18:12).

Järnmalmsexporten har nått en väldig omfattning. Vid mitten av 1800-talet var exporten av järnmalm förbjuden, och ännu så sent som på 1880-talet spelade den mycket ringa roll. Först under nuvarande århundradet (fram till nu år 1939) blev den en faktor av verkligt stor betydelse i Sveriges ekonomiska liv. (Arthur Montgomery "Levnadsstandard och ekonomisk utveckling under de senaste hundra åren" s 264)

Det avgörande var, när ... smidbart järn, stångjärn, ur tackjärnet skulle kunna framställas med stenkol, och det skedde när Henry Cort i början av 1780-talet lyckades med den s.k. puddlingsprocessen. Sedan var det endast en tidsfråga, när det svenska järnet liksom det ryska skulle få flyttas ner till en helt annorlunda anspråkslös plats än det engelska; och den ledande engelske bruksidkaren John Wilkinsons arbetare sjöngo också till Corts ära: "När skogen i England såg ut att dö ut och träkol blev dyrt, så att järnet tog slut, med puddling och pressning han hotet bortvände, så att svenskar och ryssar, de röko och rände." I verkligheten dröjde det till Napoleonskrigens slut, innan detta ur svensk synpunkt sorgliga resultat inträffade. Det hör ej till denna framställning att skildra, hur svenska bruksmän då resolut kastade monopolpolitiken över bord och anpassade sin näring efter de ändrade omständigheterna, så att produktionen och exporten av svenskt järn blevo många gånger större än de hade varit under tiden för härskarställningen på världsmarknaden. (Eli F. Heckscher "Om svenska folkets näringskällor under 1700-talet" s 161)

1600-talet lade i verkligheten grunden till Sveriges världsbehärskande ställning på Europas järnmarknad, vilken särskilt på lång sikt blev ojämförligt viktigare än vår motsvarande ställning på kopparmarknaden. I den mån någon bestämd individ skall betraktas som skaparen av denna nya ställning för Sverige, var det avgjort den förste och störste: Louis De Geer med sina valloner. Huvudanledningen till Sveriges nya ställning låg emellertid djupare än i en viss persons insats. Den bestod icke främst i det svenska järnets höga kvalitet utan i stället i de svenska skogarnas överflöd. Dessa försörjde nämligen produktionen med de träkol som intet led av järnhanteringen då kunde avvara, samtidigt med att skogarna i andra länder alltmer togo slut och även i lyckligare fall uteslöto tanken på någon väsentlig järnexport. Framför allt blev England därigenom helt och hållet beroende av det svenska järnet, i det att skogsbristen i England alltmer inskränkte landets egen järnproduktion. I början av 1700-talet levererade Sverige sålunda 82 1/2 (procent), mer än 4/5 av Englands järnimport och förmodligen icke mycket mindre än landets hela inhemska produktion av järn: det visade sig också mot slutet av Karl XII:s krig, då England av politiska skäl förbjöd importen av svenskt järn, att priserna på den engelska marknaden gingo i höjden och järnet ändå till sist måste hämtas från Sverige, blott över fastlandets hamnar. Med en sådan ställning för vårt lands järnhantering ingick alltså frihetstiden. Emellertid vore det en stor överdrift om man antog att det svenska järnets ställning enbart skulle ha berott på möjligheten av större produktion än andra länders. Också kvaliteten spelade en viktig roll, och det var på den punkten som De Geer och vallonerna hade gjort sin stora insats. (Eli F. Heckscher "Om svenska folkets näringskällor under 1700-talet" s 155-156)

En av Sveriges viktigaste exportindustrier var kopparframställningen, och under 1600-talets första årtionden gick det mesta av kopparn till Spanien som därav gjorde ett slags pengar som kallades velloner - Spanien, ägare av världens största silvergruvor, hade nämligen underligt nog kopparmyntfot då. På 1620-talet övergick spanjorerna till silvermynt, och då gällde det för de svenska statsmakterna att finna andra marknader för kopparn, som i det dåtida Europa praktiskt taget var en svensk monopolvara. Som ett medel att i det läget hålla kopparpriset uppe och samtidigt finna avsättning för kopparn infördes plötsligt kopparmyntfot i Sverige; det skedde 1624. Idéns upphovsman var av allt att döma konungen själv, som hade mycket höga tankar om kopparns värde och ständigt framhöll att den inte borde få säljas i "wanwyrd". I en instruktion till sin kansler (Axel Oxenstierna) - som alltid intog en kritisk hållning i denna fråga - fastslog han att om kopparpriset steg till en viss gräns borde man strax sluta med myntningen och slå silvermynt i stället, men i motsatt fall borde all koppar gå till myntverket. Detta låg i Säter, där en holländare som hette Silentz nyss hade anlagt landets första gårmakeri, varmed menades ett raffinaderi för framställning av ren koppar. Den svenska kopparmyntningen blev bestående i mer än ett århundrade trots sina uppenbara olägenheter, ty världsmarknadspriset på koppar varierade oavlåtligt, och när det svenska myntets köpkraft av någon anledning sjönk under metallvärdet strömmade pengarna naturligtvis omedelbart ur landet och såldes som kopparskrot på utländska marknader, varvid svenska staten icke blott nödgades sänka priset på sin exportkoppar utan också förlorade vad utmyntningen hade kostat. (Alf Henrikson "Svensk historia I" s 419)

Det är uppenbart att det svenska järnet under Medeltidens sista århundraden åtnjöt högt anseende i Nord-, Mellan- och Västeuropa. Det betingade nämligen ett pris som var en och en halv gånger det tyska järnets. ... Samtidigt bör det sägas, att spanskt järn hade minst lika stor spridning som svenskt och nådde upp åtminstone till Väst-Europa. ... De äldsta urkunderna om (kopparhanteringens) tillvaro - som också äro de äldsta för Sveriges bergshantering över huvud taget - tillhöra 1280-talet och gälla Stora Kopparberg eller Falu gruva, som också till det sista blev nästan den enda viktiga kopparfyndigheten i Sverige; all sannolikhet talar för att brytningen vär äldre än de äldsta urkunderna, ty dessa tyda på att verksamheten då var i gång. ... Också koppar gick tidigt till export, och de källor man har från slutet av Medeltiden tyda rent av på större koppar- än järnexport. Den svenska kopparhanteringens egentliga blomstring skulle emellertid ganska länge låta vänta på sig. ... (Appendix författat av fil. lic. Bengt Svensson): ... Koppar spelade åren 1368-69 en betydande roll. Exportvärdet utgjorde ca 5 000 lybska mark, vilket var ungefär lika mycket som värdet av järnexporten. Kvantitativt utgjorde exporten vardera året ca 500 skålpund. Ännu omkring år 1380 tycks kopparen väl ha hävdat sin ställning inom exporten till Lübeck. Vid sekelskiftet 1400 hade exportvärdet nedgått till ca 400 lybska mark, medan hundra år senare värdet stigit till 12 000. Denna senare värdesiffra motsvarar en kvantitet av minst 1 883 skeppund. ... Uppgifterna gälla endast Stockholms kopparexport. I regel torde dock största delen av rikets kopparexport ha gått över Stockholm med Lübeck som den största avnämaren. Stockholms export av osmundsjärn till Lübeck visar en stegring från 1360 till ca 1400 och ytterligare ökning fram till 1490-talet. Under 1500-talet mottog Danzig huvudparten av Stockholms osmundsexport och (Kjell) Kumlien anser det troligt att under 1400-talet största delen av Stockholms export på Danzig utgjordes av osmundsjärn. Under Gustaf Vasa fick osmundsexporten större omfattning än någonsin tidigare och förblev på denna höga nivå under resten av perioden. Ökningen upphörde emellertid under loppet av 1500-talet. Osmundsexportens avbrutna expansion förklaras ... av att stångjärnet övertog osmundsjärnets roll. Stångjärnsexporten uppvisar också en stark stegring, varav största delen gick till Lübeck mot slutet av 1500-talet. Närmast som avnämare kommo i storleksordning Stralsund, Danzig och Danmark. ... Kumlien hävdar att osmunden över speciellt Danzig fördes vidare västerut, kanske främst till England. (Eli F. Heckscher "Svenskt arbete och liv" s 48,50,68-69)

I de syriska och palestinska hamnstäderna . . . var det (under korsfararnes 1100-tal) i synnerhet två ryktbara städer, Bagdad och Damaskus, i hvilka de öst- och sydasiatiska produkterna på sin väg väster ut sammanströmmade. Dit kommo, dels på urgamla karavanvägar, dels på båtar uppför Eufrat, Egyptens, Arabiens, Persiens, Indiens och Kinas alster. Särdeles låg Damaskus väl till för de frankiske köpmännen. Denna lysande forna kalifstad var icke blott en nederlags- och transitoort för alla dess länders handelsvaror; den var också en hufvudort för slöjder och handtverk. Dess utmärkta, smakfullt bearbetade stålarbeten, dess guldvirkade sidentyger, och dess sköna tapet- och mattväfnader voro i Europa föremål, som ifrigt eftersträfvades af alla, som hade råd att förskaffa sig dem, och staden låg icke djupare in i landet, än att man på några dagar kunde därifrån uppnå syriska kusten. Tre vägar gingo därifrån till de kristne hamnstäderna där: den viktigaste var den mellersta, som förde till Tyrus och Akkon. Hvarje karavan, som från Bagdad eller Damaskus anlände till korsfararestaterna, representerade ett stort kapital. Bland de mångfaldiga varor de medförde intogo specerierna och en mängd i Europa som läkemedel nyttjade ämnen en betydande plats. Till dem hörde ambran, som utfördes dels bearbetad till hvarjehanda prydnader och lyxartiklar, dels afsändes i rå form, för att beredas till läkemedel eller till vällukter. Dit hörde vidare aloe och aloeträ, mastix, kryddnejlikor, peppar och andra kryddor, indigo och sandelträ och rökelser, allt varor, som i Europa betingade utomordentligt höga pris, likasom också de nyss nämda demascenska metallarbetena, de guldvirkade sidentygen och mattväfnaderna. (Viktor Rydberg "Korstågsperiodens kulturhistoria" s 335-336; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1888)

Folket förde (vid tabernakelhögtiden) med sig lövbuketter som kallades lulabs. ... Rabbi Ismael fastställde fordringarna så här: "Tre myrtenkvistar (är nödvändiga) och två pilkvistar och en palmkvist och en sötcitron" (Sukk. 3:4). ... Varje gudstjänstfirare i processionen bar en lulab i höger hand och en sötcitron i vänster. (Leon Morris "The Gospel according to John" s 372)


Att fortsätta med (hembygden):

ca 2000 - ca 1925

(Månsarps) Gjuteri har mer och mer inriktat sig på konstgjutgods och beställningar för utsmyckning av byggnader och offentliga platser. Bland kunder återfinns stadsarkitekter, gallerier, designbutiker och byggkonsulter. Ofta föregås den här typen av beställningar av diskussioner angående utföranden och möjligheter att förverkliga de idéer, som kunderna har och självfallet är det lättare för ett mindre företag att till rimlig kostnad deltaga i sådana projekt. Samtidigt ställer detta högre krav på i det här fallet en enmansförretagare, som saknar medarbetare att ventilera problemen med. Ibland ritar Johan Åkesson egna produkter, som säljs bland annat via konstgallerier. . . . Av ett flertal verksamma järngjuterier under årens lopp i Tabergsådalen finns i dagsläget (år 2006) endast Månsarps Gjuteri kvar. (Gerhard Johansson "Månsarps Gjuteri" s 8,10)

Den brutna malmen (i Taberg) exporterades till Tyskland och då dess industri avstannade vid krigsslutet uppstod avsättningsproblem för Tabergsmalmen. Under åren 1948-51 krossades därför malmen till makadam, som på grund avsin tyngd var speciellt lämpad för spåröverbyggnader. 1949-50 drevs också ett asfaltverk av Malmöfirman Mataki vid Bergets östsida. . . . Eftersom Tabergsmalmen är relativt järnfattig, ca 30 (procent), planerade gruvbolaget att inuti Berget anlägga ett anrikningsverk varför plats för ett sådant år 1946 sprängdes fram över den undre huvudorten. . . . Anrikningsverket inköptes men kom aldrig att monteras. . . . Mot slutet av 50-talet avvecklades verksamheten alltmer och den sista malmleveransen gick för export via Halmstad 1957. . . . Den sista ortsbrytningen gjordes 1959-60 av den ort som slutar strax norr om toppstugan. . . . Genom att kratrarna avvattnas genom gruvgångarna är dessa tidvis mycket blöta och leriga. Själva berget är annars mycket tätt och sprickfritt och få ras eller släppor har oserverats. I schakten från kratrarna hänger dock fortfarande mycket malm som kommer att rasa ner så småningom allt efter det som trävirket i dessa ruttnar. Detta och genom att skyddsanordningar helt saknas kring övriga schakt gör att ett besök i gruvan inte är helt riskfritt och denna är normalt tillsluten, dock inte mer än att de flesta av Sveriges fladdermusarter här har funnit ett övervintringsparadis. (Per-Olof Jern "Gruvhantering i Taberg 1939-60" s 56-58)

I Södra Gruvan (av Taberg) bröts malm 1939-42 varvid till slut själva toppen av Berget kom att beröras. Från Södra Gruvan påbörjades 1941 indrivningen av en övre huvudort och 150 meter in i denna drevs en första krater upp till toppen av Berget, varefter brytningen lades upp som öppen kraterbrytning. Ur denna första krater togs malm under åren 1942-1951. 1952 påbörjades en andra krater 100 meter längre in i Berget och med något uppehåll togs malmen ur denna till 1957. Kraterbrytningen var effektiv på så sätt att den lossbrutna malmen av egen kraft rasade ner till transportorten. För att detta skulle fungera var det dock tvunget att kratrarna bibehöll sin koniska form, varigenom mycket malm måste lämnas kvar. 1957 vidtogs dock en del arbeten i ryggen mellan de båda kratrarna i avsikt att senare ta ut denna malm. Vid brytning i kratrarna sprängdes nerifrån och upp, varefter kratersidorna skrotades, rensades från löst sittande block, uppifrån och ner. Större block, som rasade ner, fångades upp på ett järngaller i kraterbottnen och eftersprängdes. (Per-Olof Jern "Gruvhantering i Taberg 1939-60" s 54)

Hembygdsföreningen fick år 1938 vetskap om att brytning skulle börja (i Taberg), berget hade då varit orört sedan bergsmanstiden. Gruvbolagets namn var AB Smålands Taberg (med tyska intressen). Framställning om faran av ovanjordsbrytning gjordes till myndigheterna utan att vinna gehör. Från brytningens början år 1939 steg produktionen snabbt. Brytningen lades upp som öppen kraterbrytning. År 1943 bröt man 20 ggr så mycket malm som under gruvans bästa år på 1870-talet. En skrivelse i oktober 1944 till statsmakterna stödd på en utbredd opinion vann inget gehör. Svaret kom i april 1945, avslag med hänsyn till de rådande förhållandena. Malmen exporterades till tyska järnverk och gick som styckemalm, med järnhalten 31-32 (procent), således utpräglat sekunda malm beträffande järnhalt. Man kan lätt förstå den vrede man kände här i bygden över att se berget förvandlas till tyska kanonpipor. Efter ett tillfälligt avbrott i brytningen efter krigssluteet år 1945 fortsattes vandaliseringen av berget. I början av 50-talet gick åter 50-100.000 ton/år till Tyskland, men största delen bröts till makadam. Detta fortsatte några år in på 50-talet. Spåren förskräcka, se (nu år 1979) på kratern invid bergets parkeringsplats. (Lennart Gustavsson "Hembygdsföreningen (i Taberg) 50 år" s 111)

Vissa råvaror var det (under 2:a världskriget) brist på, vilket satte käppar i hjulen för en del industrier. De som handlade med skrot hade bra tider, och Vaggeryds egen skrothandlare, Frank Rosén, annonserade ideligen efter skrot, lump och annat avfall. Vi hade här i Sverige något som var mycket intressant för de krigförande, nämligen järnmalm. Till och med Tabergsmalm, som inte brutits på länge, bröts nu av ett tyskt bolag. Järnvägsvagnarna med malm transporterades förbi oss söderut till Tyskland, men detta skedde nattetid, för att inte väcka så stor uppmärksamhet. Många ansåg ju detta som ett neutralitetsbrott. (Anna-Lisa Hermansson "Att leva i krigsårens Vaggeryd 1939-1945" s 56)

När Tabergsmalmen för ett par år sedan ånyo började brytas för att via Holland exporteras till ett ännu (år 1940) obekant järnverk på kontinenten och för att användas vid ännu icke säkert kända metallurgiska försök, drömde säkert mången bergsmans- och smedättling i det forna Tabergs bergslag om en bergsbruket renässans i dessa bygder. Försöksbrytningarna voro emellertid av tämligen ringa omfattning - endast några hundratal järnvägsvagnar malm gingo till Halmstads hamn - och nu vilar åter ensamheten och tystnaden omkring den jättelika malmklumpen. Det är endast ett par mansåldrar sedan "berget", ty så kallas Taberg än i dag, var medelpunkten i en intensiv bruksrörelse, av vilken stora delar av länets befolkning direkt eller indirekt var ekonomiskt beroende. För ett 40-tal år sedan gjordes den sista blåsningen vid en masugn inom bergslaget, de sista hyttorna raserades under (första) världskrigsårens råvarubrist och hektiska jakt efter järnskrot, och endast några raserade murar och masugnspipor och halvt övervuxna slaggbackar minna nu om de forna brukens härlighet. I folkminnet leva emellertid traditionerna obrutna om än delvis i ett romantiskt skimmer. Bergslagens historia har emellertid föga eller intet med romantik att skaffa, det är i stället en historia om missräknade förhoppningar, ekonomiska uppoffringar och hårt och slitsamt arbete, där alla svårigheter dock genomlidits och bekämpats av seg och beslutsam småländsk ihärdighet. (Egil Lönnberg "Om Tabergs bergsbruk och bergslag" s 39-40)

(Mäster Gudmunds Gilles) höstfest hölls den 30 oktober (1937). Landsantikvarien Egil Lönnberg berättade på ett högst intressant och sakkunnigt sätt om den småländska järnhanteringen - ett särdeles aktuellt ämne med hänsyn till den återupptagna malmbrytningen i Smålands Taberg, om vilken mycket talats och skrivits på sistone. (Yngve Hamrin "Gilleskrönika 1937" s 85)

(annons) Gör Edra inköp av Skor, Manufaktur, Järnvaror, Färger, Oljor m. m. hos BRÖDERNA LINDKVIST Smål. Taberg Tel. 58. Våra priser äro de lägsta möjliga. ("Tabergs Bergslag II" s 96)

(annons) Vid behov av Järnvaror, Lantbruksmaskiner och Byggnadsmaterial vänd Eder förtroendefullt till oss. Humana priser. Snabb expedition. Elander & Lundbergs Järnhandel. Telefon 157 & 1832 Jönköping. ("Tabergs Bergslag II" s 95)

(annons) Sågade och hyvlade Trävaror samt Listverk i alla förekommande dimensioner. Prima vackert golvträ. Obs.! Ångtork finnes. Wiks Trävaruaffär, Månsarp. Tel. 3. Inneh.: Gust. Gustafsson. ("Tabergs Bergslag II" s 92)

(annons) Bruket leder sitt ursprung från masugnarna och hamrarna vid Taberg. För Tabergs "Norre Hammare" utfärdades privilegier år 1618. I dess nuvarande bemärkelse grundades bruket 1877. Anställd personal och arbetare c:a 700 personer. Tillverkning per år cirka 10.000 ton gjutgods. NORRAHAMMARS BRUK Norrahammar. ("Mäster Gudmunds Gilles Årsbok 1933" s 108)

(annons) Ängsfors Snickerifabrikers Aktiebolag. Hovslätt. Tillverkning av Byggnadssnickerier. Lager av Sågade och Hyvlade Trävaror. Telefon: Hovslätt 1, Månsarp 1. ("Tabergs Bergslag I" s 89)


ca 1925 - ca 1905

Under sommarhalvåret besöktes (Götafors) av s.k. förtenare. Svartmuskiga karlar med varmt bruna ögon. ... (De) gick omkring i stugorna och hörde sig för, om det fanns några kopparkärl, som behövde förtenas om. Vanligen samlade (förtenaren) ihop ett stort fång med kopparkastruller, kaffekokare, grytor och krukor. I hushållet använde man för 50-60 år sedan (omkring 1920) endast kokkärl gjorda av järn eller koppar. Och kopparkärlen måste förtenas invändigt. Man var nämligen rädd för, att kopparn skulle ärga ifrån sig och förgifta maten. Endast ett stort kopparkärl användes oförtent och det var kopparkitteln. I den kokade man lingon. Innan man då använde kopparkitteln skurade man den ytterst noggrant med pimpstenspulver och aska. (Wåge Tolf "Bilder från det gamla Götafors" s 50)

Vid denna tid (på 1910-talet) var Vaggeryd känt för sina vagnfabriker. Egentligen felaktigt. Borde heta åkdonstillverkningen i Vaggeryd. Vagnar gjordes för sommarbruk och kälkar tillverkades för vinterkörslor. I Glads smedja var produktionen inriktad på stålfjädrar till vagnar, järnringar runt hjul, medar och beslag till kälkar av olika typer. Här effektuerades även en del hemsmide. För en nyfiken pojke var det spännande att se hur lätthanterligt järnet var i mästarnas händer. (Sigurd Granevik "Några personer vid min barndoms gator i Vaggeryd" s 41)

Norrahammars Solokaminer lämnar tillfölje sin utmärkt sinnrika konstruktion en betydligt behagligare och mera effektiv värme än andra kaminer. Äro lätta att sköta, billiga, prydliga och utomordentligt bränslebesparande. Tillverkas i flera storlekar samt svarta, förnicklade eller emaljerade. Försäljes i varje välsorterad järnhandel. (Smålands Folkblad 1914-01-08 "Norrahammars Solokaminer i varje välsorterad järnhandel")

Om man jämför (1879 års priskurant för Norrahammars Bruk) med den kända priskuranten från 1911 förstår man vilken enorm utveckling, som ägt rum. 1911-års katalog var 13 x 21 cm och 437 sidor (jämför 1879: 11 x 15 cm och 16 sidor) med illustrationer på så gott som varje sida. Den var indelad i sex avdelningar: kokspisar och tillbehör upptog 95 sidor, kaminer 57 sidor, gjutgods 155 sidor, trädgårdsmöbler, blomsterbord och blomsterställ 20 sidor, stallinreden 16 sidor samt fönster av gjutjärn för byggnader 91 sidor. Förteckningen över gjutgods i 1911-års katalog är uppställd i bokstavsordning. Den börjar med bakugnshällar . . . (och) längst bak i uppställningen hittar man äggställ. . . . Här fanns cigarrkoppar och nålfat, drickeshoar för ladugårdar, eldgaffelställ, fotskrapor och fiskrensare. Grytor med fötter tillverkades liksom gymnastikvikter, gödselvattenspridare samt hatt- och kappkrokar. Hjulbössor var en stor artikel. . . . Man blir förbluffad över den mängd nyttigheter, som framställdes i gjuteriet i Norrahammar. Julgransfötter, kaffebrännare, koksgaller för kakelugnar, konsoller, korvstoppningsmaskiner, likkistfötter, kakelugnsventiler, magasinskärror, mortlar, paraply- och käppställ, räckpelare, sillstekare, skottkärrehjul, spottlådor och stövelknektar är andra ting, som återfinnes i katalogen. Plogtillverkningen vid Norre Hammaren blev snart för liten för efterfrågan. När massafariken mittför Grälebo lagts ner 1898 inreddes byggnaden till smedja och verkstadslokal. Den kallades Plogsmedjan eller Mellansmedjan. Jordbruksredskap blev en stor artikel och fanns på programmet ända till 1928, då tillverkningen såldes till den störste konkurrenten, Överums Bruk. I plogsmedjan tillverkades plogar, årder, harvar och kultivatorer samt dessutom produkter av s.k. svartsmide såsom hackor, brand- och båtshakar m.m. De färdiga produkterna kördes på räls väster om ån ner till Bruket för målning och distribution inom eller utom landet. Speciellt Östeuropa var tidigt en viktig marknad för Norrahammars Bruks plogar. . . . Det var naturligt för (Bruket) att ta upp nya artiklar i sitt gjutgodsprogram. Gjutna rör var länge en viktig produkt. 1912 startades tillverkning av gjutna radiatorer, som hade en god marknad fram till mitten på 20-talet, då plåtradiatorerna började komma fram. Slutligen kan nämnas maglar, som introducerades i Brukets sortiment 1908 och fanns kvar in på 1950-talet. (Lennart Gustavsson "Spånbergarna och det tidiga Norrahammar" s 18-19)

Grosshandlaren L. Schmidt i Stockholm har ... ånyo inmutat två grufvor uti Tabergs järnmalmsfält, nämligen Kåperydsgrufvan och Bråtängsgrufvan. (Jönköpings-Posten 1909-04-26 "Outtröttlig inmutare")

Vid Bratteborg station har nu under en längre tid varit lif och rörelse med utlastning af ved, bräder, rundvirke, torfströ m.m. samt till ångsågen större partier sågstockar till förädling för Eckersholms Bruks räkning m.fl. Cirka 10 - 15 vagnslaster af nämnda varor lastas dagligen, de flesta vagnar gå till Jönköpings fabriker, som inköpa hela skogsparker till sina behofver. Tillgång till vagnar finnes alltid till behof, hvarför några klagomål från den trafikerande allmäneten ej höres. Arbetslönerna äro också höga, en duktig arbetare förtjänar från 3 till 5 kr. per dag, och 10 - 12 kr. för en häst och en karl per dag. Vid Eckersholms torfströfabrik är efterfrågan af torfströ rätt stor, hvarför urlastning dagligen försiggår, och med sina större lager och prima vara kunna alla ingående beställningar expedieras. (Jönköpings-Posten 1907-02-19 "Lif och rörelse vid Bratteborg station")

Vid Månsarps station råder nu lif och rörelse sedan man där fått två större träförädlingsfabriker, som förädla ortens skogar till byggnadsmaterial af olika slag. På alla vägar, som föra till nämnda station, myllrar det dagen om af körare, som frakta skogens alster till dels nämnda fabriker, dels för att lastas å järnvägen, såsom bjälkar, bräder, stockar, massaved, ved, träkol m.m. Det är häller icke några små partier som lastas och afsändas hvarje dag, minst 10 - 20 vagnar, och ändock räcka icke vagnarne till, utan afsändarne få vänta flera dagar innan de kunna erhålla af dem rekvirerade vagnar. Arbetslönerna äro också tämligen höga. Tack vare konkurrensen bolagen emellan kan en duktig skogsarbetare förtjäna ända till 5 kronor per dag och 7 - 8 kronor för häst och karl per dag, tack vare ock på det goda slädföret, som nu i mer än en månad varit rådande. (Jönköpings-Posten 1907-02-13 "Lif och rörelse vid Månsarps station")

Sedan Månsarps södra hyttelag sistlidna vinter försålt sin masugn till Norrahammars (bruks?) aktiebolag för 7,000 kr. och i dagarne sin Odalgrufva uti Tabergs järnmalmsfält till geheimnrådet Ohlin i Stockholm genom fanjunkare J. Svahn, Smål. Taberg, för 5,000 kr. är nu detta hyttelag i likhet med hvad som för ett tiotal år sedan skedde med Månsarps norra hyttelag upplöst. (Jönköpings-Posten 1907-11-09 "Månsarps södra hyttelag upplöst")

Månsarps södra hyttelag har till Norrahammars (bruks?) aktiebolag försålt sin masugn "med den rätt det innebär" för 7,000 kr. ... Hyttelagets äganderätt synes till såväl vattenfallet som till masugnens närmaste jordområde vara ganska tvistig. ... Detta hyttelag har ock i dagarne sålt till disponent J. Blomdahl, Smål. Taberg, sina grufvor i Taberg för 6,500 kronor. (Jönköpings-Posten 1906-11-24 "Försäljning af masugn och grufvor i Taberg")

Tabergsgubben får nu snart vakna ur sin mångåriga sömn. Väckaren är doktor de Laval i Stockholm. Denne låter nu i dagarne vid Taberg uppföra flera mindre byggnader i riktning efter hvarandra med mindre mellanrum från bergets östra sida nedåt till Tabergsån. I hvardera af dessa byggnader skola uppsättas inrättningar för malmens krossning. I den närmast berget varande krossinrättningen kommer stenen att krossas i större dimensioner, i de därpå följande i allt mindre, så att den till slut kan pulversieras. Sålunda beredd kommer den egentliga järnmalmen att genom magnetisk kraft separeras och till sist uti härför vid Tabergsån uppförd smältugn smältas. (Jönköpings-Posten 1906-11-05 "Järnmalm separeras genom magnetisk kraft")

En mycket liflig trafik råder fortfarande å våra järnvägar. Så har nu en lång tid endast ifrån Vaggerydsjärnvägen rullat ned en 30-40 vagnar rundvirke dagligen till fabrikerna, utom alla andra skogsprodukter, såsom ved, massaved och träkol m.m., hvarför tågen gå nästan dagligen kopplade med två maskiner. Dessutom gå extratåg, och det är ej alls ovanligt att vid tågmöte tågen äro så långa, att man ej kan möta med mindre än att stycka dem, och på så sätt växla dem förbi hvarandra, hvilket dock är ganska tidsödande. Tågen blir ock härigenom försenade. (Jönköpings-Posten 1906-02-27 "Tåg med skogsprodukter")

Prins (Eugen) gör flera industribesök (under tiden den 1-10 oktober 1905 då han är gäst hos drottning Sofia i Gula Sanna som ligger mellan Jönköping och Huskvarna). Han visas på Huskvarnas fabriker den 2.10, på Munksjö pappersbruk den 4.10, på Huskvarnaverkstäderna den 5.10. På kvällen den 5:e återvänder han till Huskvarnaverkstäderna för att få se gjutningen. På en golvyta stor som två tunnland tappas 30,000-40,000 kilo järn ut och vid 17-tiden ser prinsen "utslaget", d v s när ugnarna tömdes från järn och slagg. Den 6:e besöker han Jönköpings tändsticksfabrik. (Elsy Nilbratt "Drottning Sofias besök i Vättersnäs anno 1905" s 45)

Köp Handgjorda Kopparkärl hos Kopparslagare Sven Ströms Eftr. (G. F. Löfgren). Lokaler: Målaregatan 11, Smedjegatan 30, Jönköping. Obs! Reparationer utföras omsorgsfullt och billigt. (Smålands Folkblad 1905-01-02 "Kopparslagare på Målaregatan i Jönköping")


ca 1905 - ca 1900

Redan 1904 var man färdig att starta tillverkningen av pappersmassa (vid Götafors i Vaggeryd). ... Varje dag kom ett tågsätt draget av ett tuffande ånglok från Vaggeryd till bruket. Ner till fabriken hade man fullastade massavedsvagnar och ett antal tomma finkor, vari kommande dygns massatillverkning skulle lastas. Med vissa mellanrum kom dessutom stora mängder stenkol, kalk och sulfat och då och då en vagnslast med rör, järn, tegelsten, täljsten och annan material. Ständigt pågick lossning och lastning inom fabriksområdet. Massaveden lades upp i "rogger" ute på den stora "stockafälla" eller som den också kallade "skalefälla". Många arbetade nämligen där med att skala bort barken från veden. Till stockafälla körde också traktens bönder den massaved, som de sålde till bolaget. Stockarna var 6 eller 3 alnar långar. De, som var tre alnar, kallades för plutt. Dessa transporter var särskilt livliga under vinterhalvåret, då man hela dagarna såg "bästabönder" och "oxabönder" komma körande på landsvägen. (Wåge Tolf "Bilder från det gamla Götafors" s 42-43)

Månsarps träförädlingsaktiebolag ... äger redan utom sågverk 7 olika maskiner i och för hyfling och tillverkning af trappor, fönster och dörrar och (vid fabriken), som varit i verksamhet endast cirka 14 dagar, äro redan 22 arbetare anställda, af hvilka flertalet äro aktieägare. Beställningar från när och fjärran inkomma dagligen, hvadan fabriken helt säkert kommer att gå framåt, hälst som principen vid detsamma är, att all tillverkning skall blifva af prima kvalité. (Jönköpings-Posten 1904-05-30 "Trä förädlas till trappor, fönster och dörrar af prima kvalité")

Månsarps träförädlingsbolags nyuppförda och knappast färdiga såghus vid Månsarps station, hvilket inrymde inte mindre än tre sågar, instörtade i natt på grund af snötyngder, som hopat sig på taket. Huset var uppfördt af bräder och resvirke samt hade nya mellanväggar, hvilket naturligtvis bidrog till att äfven ytterväggarne föllo åt hvar sitt håll, när taket störtade in och endast spillrorna af huset äro kvar. Arbetet med sågarne fortgår dock t.v. så godt godt sig göra låter. (Jönköpings-Posten 1904-03-11 "Endast spillror kvar af instörtat såghus")

Konstituerande sammanträde med Månsarps träförädlingsaktiebolag hölls i Månsarp den 12 dennes (= september). ... Beslöts att bolaget skulle åstadkomma inköp af det vid Månsarps station nuvarande, landtbrukarne och virkeshandlandena Joh. Gustafsson i Renstorp och Gust. Johansson i Strängsbo tillhöriga sågverk och hyfleri med tillhörande jordområde. (Jönköpings-Posten 1903-09-14 "Träförädlingsaktiebolag söker köpa sågverk och hyvleri")

Virkeshandlaren Johan Gustafsson i Renstorp har i vinter uppfört en större fabriksbyggnad intill sin stora ångsåg vid Månsarps järnvägsstation. Meningen lär vara att där på fabriksmässigt sätt tillverka alla slag af byggnadsmaterial. Kommer så den föreslagna häradsvägen åt Mo härads skogstrakter till stånd, blir det nog lif och rörelse vid Månsarps järnvägsstation säger vår meddelare. (Jönköpings-Posten 1903-03-13 "Häradsväg banar nog väg för lif och rörelse vid järnvägsstation")

Virkeshandlaren Johan Gustafsson i Renstorp, Månsarps socken, har köpt en större skogspark för 5,350 kr af landtbrukaren Almin Gustafsson i Tranhult, Månsarp. Densamme har köpt en större skogspark utaf landtbrukaren Johan Larsson i Mjällbo, Sandseryds socken, för en köpesumma af 8,000 kronor. (Jönköpings-Posten 1903-03-13 "Inköp af större skogsparker")

Enligt en föreställning, som tidigare var vanlig och som man ofta möter även i den nutida samhällsdiskussionen (1942), skulle de under det industriella genombrottet bildade aktiebolagen i stor omfattning ha uppsamlat små besparingar och gjort dem fruktbärande i den industriella produktionen. Denna uppfattning är i allt väsentligt oriktig. ... Inom järnhanteringen voro många av företagen familjebolag - vanligen med ett mycket begränsat antal delägare - och för dessa företag betydde ombildningen till aktiebolag åtminstone icke omedelbart annat än en formell förändring i ägandeförhållandena. Detta gällde bruk som ... Norrahammar (1903). (Torsten Gårdlund "Industrialismens samhälle" s 197-199; Aktiebolagsväsendet inom industrin)

Nästan lika seg som tabergsgubben själf är baron G. af Schmidt från Stockholm. Denne fortsätter med att inmuta grufvor i Tabergs järnmalmsfält; senast äro två grufvor, s.k. Rasjö grufvor, inmutade af honom. I orten berättas, att hr baronen ämnar inköpa en större del af ofvannämnda gruffält. Hvad månde det en dag blifva utaf? (Jönköpings-Posten 1902-10-24 "Inmutade grufvor i Tabergs järnmalmsfält")

Byggnadsverksamheten går framåt med stora steg vid den lifliga stationen Vaggeryd. Så kommer i sommar flera stycken nya boningshus att där uppföras. Efter centrala byggnadstomter är det stor efterfrågan, tack vare den på platsen befintliga träförädlingsfabriken, hvilken dagligen går framåt och hvars tillverkningar äro starkt efterfrågade, sedan den nuvarande disponenten öfvertog ledningen af fabriken. (Jönköpings-Posten 1900-04-06 "Vaggeryds träförädlingsfabrik går dagligen framåt"; BG Ask-kommentar: Till fabrikens tillverkningar räknades inte minst dess inredningar)

Sistlidne sommar inmutade friherre Georg von Schmidt från Stockholm icke mindre än 14 grufvor i järnmalmsfältet Taberg. I söndags kungjordes i Månsarps kyrka, att doktor Gustaf de Laval i Stockholm äfven därstädes inmutat sju grufvor, nämligen Välkomman, Brångrufvan, Norra allmänningsgrufvan, Unnaryds allmänningsgrufva, Norra-, Kåfveryds- och Bråtängsgrufvorna, af hvilka 3 äro nya, ej förut inmutade. Då friherre Schmidt ännu genom ombud underhandlar med Månsarps södra hyttelag om inköp af deras masugn m.m. undrar man, om bergshandteringen inom Tabergs Bergslag fortfarande skall vara nedlagd. Sista blåsningen där skedde vid Tabergs masugn vintern 1888, skrifves till Jönköpings-Posten. . . . . . . Doktor de Laval i Stockholm har icke i dessa dagar inmutat några grufvor i Taberg, såsom i denna tidning för sistlidne måndag omnämndes. De handlingar, som doktorn sistlidne söndag lät uppläsa i Månsarps kyrka, voro blott hviloståndsresolutioner för sju af honom förut inköpta grufvor i nämnda berg. (Jönköpings-Posten 1900-02-12 och 1900-02-16 "Inmutade grufvor i Tabergs järnmalmsfält")


ca 1900 - ca 1875

(I början av 1890-talet) startade ett ... företag i en nedlagd kvarn ett litet stycke söderut (i Hovslätt) vid Tabergsån. Det var en av de berömda bröderna Spånberg i Norrahammar som vid Hulufors började en tillverkning av matbestick, ljusstakar, askfat mm sådant i s k britanniametall, som var en vitmetall där bl a tenn, zink och koppar ingick. Företaget fick namnet NORRAHAMMARS BRITANNIAMETALLFABRIK. Produkterna göts i träformar i ett litet gjuteri vid sidan av den f d kvarnbyggnaden, där putsning, polering och emballering utfördes. Eftersom ju rörelsen till en del var inrymd i en gammal kvarn och produktionen bl a utgjordes av skedar, fick företaget i folkmun heta "Skeakvarna" och de kvinnliga arbetarna "skeaflickor". Företaget sysselsatte som mest närmare ett 50-tal personer och ägde bestånd till början av 1930-talet. 1895 - året efter järnvägslinjens öppnande - startade ännu ett företag, denna gång vid Kall(e)bäcken (som kommer från Boerydssjön och rinner ut i Tabergsån nere i Hofslätt). Det började med att snickaren JOHAN PETTER ANDERSSON köpte en liten smedja, som han gjorde om till snickeriverkstad. Fastigheten kallades för Engsfors. För att åstadkomma ett ordentligt vattenfall anlades en kanal och en träränna från Kall(e)bäcken fram till en lämplig plats för vattenhjulet. Såväl trärännan, "sumpen" som vattenhjulet och kraftöverföringen tillverkade Johan Petter själv. Vattenhjulet hade en diameter av hela 4,2 m. Med en bandsåg och en en-kutterhyvel startade så den snickerirörelse, som med tiden skulle bli Hovslätts dominerande arbetsplats under namnet ÄNGSFORS SNICKERIFABRIKERS AB och äga bestånd till 1970. Med järnvägen följde efter hand nya industrier och verkstäder, främst inom trä-området: HOFSLÄTTS MEK. SNICKERIFABRIK (Emil Andersson) 1906, BOHMANS SLÖJDFABRIK (Johan Bohman) 1911, för att bara nämna ett par av de största och tidigaste. Inget av dessa finns emellertid kvar i dag (1991). (Erland Engdahl "Hovslätt i historien" s 44-45)

Intill år 1896 var det i huvudsak malm från Taberg som bearbetades (vid Skogsfors bruk) men när de närliggande järnbruken efter hand lades ner så blev tillgången på järnskrot så pass god att det ställde sig fördelaktigare att använda detta. Vid brukets start (i början av 1860-talet) fanns intressenter vid sidan av dem som stod som stiftare. Danmark hade sedan gammalt varit en god marknad och därför kom mycket av brukets produkter att avnämnas i Hälsingborg för vidare befordran över Sundet. Under de första åren skedde transporterna med oxdrifter. Då beräknade man tre veckor vara normalt för en transport till Hälsingborg och åter hem. Men oxarna blev illa åtgångna efter en sådan resa, klövarna nöttes ut, och man blev därför nödsakad ge dem tillfälle till ordentlig återhämtning efter varje tur. Hästtransporterna förenklade proceduren något men varje sådan resa var något av ett äventyr. Under brukets sista år avnämndes vad man producerade nästan uteslutande på hemmamarknaden. Åkdonstillverkningen stod då i sitt flor och ortens talrika smeder och vagnmakare förbrukade hela skogsforsproduktionen och mera därtill. ... (Driften) avtog efterhand för att slutgiltigt upphöra samma år den gamle mästersmeden Alfred Elg gick ur tiden 1928. (N. Boberg "Skogsfors bruk" s 44,47)

Sedan masugnarna (i Tabergs bergslag) blåst ned och hammarsmedjorna tystnat sökte man sig nya försörjningsmöjligheter. Bergsmännen övergingo helt till jordbruket, och vattenkraften vid deras hyttor övertogs av industrier. De större bruken lade om driften till lantbruk eller skogsskötsel, och vid fallen anlades industrier för att förädla skogens produkter till papper eller pappersmassa. Järnhanteringen bibehölls endast som gjuteri och mekaniska verkstäder vid Bruzaholm och Marieholm. Vid Lindefors, Nissafors, Götafors, Ohs, Pauliström ligga sålunda nu pappersbruk, vid Gyllenfors stora gummifabriker, Götaström är dränkt under en kraftverksdamm, och vid övriga hyttor och verk sjunga nu turbiner och kraftverk den nya tidens sång. (Egil Lönnberg "Om Tabergs bergsbruk och bergslag" s 66)

År 1889 skedde stångjärnssmidet vid Eckersholm sålunda enligt uppteckning efter en smed vid det forna bruket, Severus Molin, född 1873 ... : Man smidde i två skift och varje skift gjorde tre smältor (var och en) 5 centner (212 kg). ... Skiften bytte turer var nionde timme, oavsett vilken tid på dygnet det var. Arbetet för veckan slutade på lördagen, sedan man invägt det utsmidda järnet under veckan, mest bestående då av ämnen för plogar, styren, åsar m.m. Ännu år 1889 fanns litet kvar av det gamla Tabergs-tackjärnet, annars bestod råvaran huvudsakligen av skrot från Norrahammar och Huskvarna. ... Hammaren som då användes, var en s. k. penhammare, vars hammarhuvud vägde 5 centner. Det kraftiga hammarskaftet var av björk, cirka 15 tum grovt och omkring 3 met. långt. I bortre ändan satt skaftet fast i "hylstern", en med tappar försedd järnring, lagrad i hammarstället. Hammaren lyftes bakom hammarhuvudet av en stor lyftarmsring, som var anbringad direkt på den av vattenhjulet drivna hjulstocken. Städet som mottog hammarens slag, bestod dels av en omkring 6 tum tjock, stor järnhall, som låg på städkubben. Denna bestod av ett knippe med järnband sammanfogade furustockar, cirka en met. i fyrkant. De omkring två met. långa stockarna stodo på ända. På detta knippe av stockar vilade städet av järn. Alltsammans vilade på en bädd av korslagda stockar till en meters djup. ... Med dånande slag pressades slaggen ut och smältan tog form. Så fördes huggjärn mellan hammaren och smältstycket, som nu höggs i 4-5 delar. Under lättare räckhammare utsmiddes dessa stycken till flera meter långa råskenor, som senare av "godsbönder" fördes till Norrahammar och där förvandlades till plogar. ... Ända till år 1912 bedrevs detta smide vid Eckersholm, men då smiddes endast på dagarna. (Sigurd Lindgren "Eckersholms bruk" s 8-10)

År 1882 blev (Götafors järnbruks) ödesår. Fram emot jul det året dunkade den stora smälthammaren sina sista tunga dova slag mot den sista glödheta smältan. De blaggarnsklädda smederna lade för sista gången ned de långskaftade härdtängerna vid städkubben, och smeddrängarna hakade upp pådragsstängerna till hjulstockarna. För sista gången hade svettströmmarna banat sig väg i de sotiga ansiktena, och för sista gången drack man av det mjölkblandade vattnet i sån borta vid smedjevägen. Bälgarnas konstgjorda vindar upphörde att brusa och flåsa i de falnande härdarna. Man gick ut genom den gistna smedjedörren och vandrade hemåt. De hemmagjorda träskorna klapprade mot den frusna marken. Det var, som om de axelbreda smederna burit den dimmiga, grå höstdagen inom sig. Ovissheten för framtiden. Kampen för brödet. Som sotflagor siktades bekymmer och grämelse i deras sinnen. Och till allt detta kom vanäran att behöva lämna ett sedan århundraden nedärvt, aktat yrke. Nu var det slut med det gamla. Bruket skulle läggas ned. De visste det. De hade vetat det länge. Året innan blåstes masugnen för sista gången. Själva hade de varit med om sista utslaget, och själva format de sista järntackorna till stångjärn. Masugnsbacken, där de många forbönderna brukade hålla till, låg tom och öde. Inga bönder med stora kolryssar, inga malm- och limstensforor skulle samlas här mer. Det sista lasset stångjärn skulle snart köras bort från järnboden. Smedbyns "hammarpuls" hade för alltid stannat och tystnat. Endast vattnet dånade ute i strömfallet fritt och obundet, vittnande om naturkraften, som kan tjäna människorna i alla skiften. (Wåge Tolf "Götafors järnburk" s 38-39)

(I) den gamla järnboden (vid Götafors järnbruk) ... förvarades det tillverkade stångjärnet. Varje hammarsmed hade sin hög av uträckt stångjärn. Man vägde det tillverkade järnet på den stora bruksvågen och betalningen skedde efter den viktmängd järn, som framställts. Om smeden använt en mindre mängd av träkol än som var bestämt för en viss vikt stångjärn, kunde han få behålla någon järnstång och själv sälja eller använda efter eget gottfinnande. (Wåge Tolf "Det handlar om människor och gamla hus" s 49-50)

Abraham Svensson och Gunne Petersson i Ovdaskog (samt sju andra bönder från Byarum och Åker) ... inlämnade i mitten av juli 1859 en ansökan till bergmästareämbetet om tillstånd att få starta en stångjärnshammare vid Ovdaskogs gamla kvarnställe. 22 febr. 1860 erhöll de sina previlegier, men då var de gyllene tiderna redan över. ... Kollegiet bestämde att anläggningen skulle kallas Skogsfors bruk. ... Previlegierna föreskrev att man här endast avsåg en härd och ingen masugn samt att vattentillgången inte inkräktade på något annat järnbruk. ... Redan efter några år råkade bruket i ekonomiska svårigheter. ... Omkring sekelskiftet bröt ekonomin fullständigt samman och bruket såldes till Alfred Elg. Tillsammans med sina söner drev han sedan bruket fram till sin död 1928. Så tystnade den sista hammarsmedjan i Småland. Ett sista eko gav hammaren ifrån sig då man 1939 filmade stångjärnstillverkningen vid bruket. Omkring 1940 inköptes stångjärnshammaren av dåvarande landsantikvarien Egil Lönnberg. Den flyttades 1954 till Länsmuseet i Jönköping där man kan beskåda den väldiga hammaren från Smålands sista järnbruk. (Jan Gunnarsson "Vattenkraftens betydelse för industrin utmed Österån" s 11-13)

(Jag tog i början av 1880-talet drängtjänst) hos en bonde Per Gunnarsson, Palsbo i Bondstorps socken. ... Gården som var Sergeantboställe arrenderades av Per Gunnarsson, och för varje år erhöll arrendatorn ett stycke av skogen till avverkning. Skogen låg omkring en halv mil från gården. ... Avverkningen börjades vanligen i november och var det slädföre och marken tjälad började transporten av virket också före jul. Alla grövre stockar kördes till tändsticksfabriken i Jönköping och såldes där; till Jönköping var det 3 1/4 mil. Hästarna kördes av svågern, bonden och jag körde var sitt par av oxarna. Jag hade ett par stora gamla präktiga djur, som voro mig riktigt tillgivna och som styrde sig själva, ty mina svaga krafter räckte inte långt härför. Då resan till Jönköping skulle företagas måste vi köra från hemmet kl. 1 f.m. för att hinna till Jönköping och åter den dagen. Så fort vi fått lossat stockarna vid gamla tändsticksfabriken var det att köra till södra änden av Munksjön i Jönköping och där lasta s.k. limsten till Rasjö Masugn belägen 4 km från Palsbo och där tillverkades tackjärn varje vinter och limstenen användes tillsammans med träkol i smältningen av malmen. Efter lastningen av limstenen var det att börja hemfärden och hemkommo 10-11 e.m. ... Då virkeskörningen var slut började malmkörningen till Rasjö Masugn. Malmen hämtades i Taberg. Då skulle man fara till Taberg behövde man ej fara förrän kl. 4 f.m., ty dit var vintervägen inte mera än 2 mil och kom hem 7-8-tiden på kvällen. Men i stället fick man göra tre resor i veckan. Denna transport pågick så länge slädföret fanns, i regel i 2 månaders tid. (J.W. Granath "Några minnen ur mitt framfarna liv" s 107-109)

Hörle var (vid denna tid i slutet av 1870-talet) en ansenlig domän med väldiga skogar, nyanlagt sågverk i Karlsfors 2 1/2 km nedströms, 2 lancashirehamrar, klensmedhammare och manufaktursmedja samt 2 masugnar, en vid Lomsjö ej långt från Marieholm och en i norra Unnaryd, nära Smålands Taberg. Masugnarna gick blott tidvis och huvudsakligen för smedjans behov. Lomsjö använde mest myrmalm och Unnaryd uteslutande tabergsmalm. (Disponent Simon) Jungmarker tog vänligt emot mig och utnämnde mig till verkmästare. De båda första åren synade jag och vägde in stångjärn från Tursi Thoursie och Elg, manufaktursmide från Örnberg, mätte ankommande träkol och tackjärn och effektuerade produkterna med arrendatorernas skjutsforor till Värnamo. Därifrån gick de vidare på Halmstad-Nässjö järnväg, som öppnats dit. ... Under föråret 1880 skulle båda masugnarna blåsas ned. Först var jag i Lomsjö, där masugnen fått ihållande utsot, som jag lyckades kurera och sedan i Unnaryd, där jag måste stanna tills ugnen blåstes ned i början av sommaren. Sedan jag varit med överallt, förstod jag att såväl tackjärnstillverkningen som smidet inte längre kunde bära sig. Man kunde inte uppnå gott resultat med 32-procentig malm i masugnen och ej konkurrera med välbelägna stora bruk. Tackjärnet skulle köras med vanligt åkdon 2-4 mil från masugnarna till smederna i Hörle. Jag delgav Jungmarker mina sorgliga kalkyler och sade honom, att jag därför måste lämna min anställning. (Ingrid Böhn-Jullander "Anders Magnus Petterssons minnesanteckningar 1848-1880" s 67)


ca 1875 - ca 1850

Auktioner. . . . Onsdagen den 16 Februari (klockan 12 på dagen) å Götafors bruk, beläget i Byarums socken, Östbo härad och Jönköpings län, spannmål af råg, korn och hafre; 250 laster kol, Tabergs- och sjömalms-tackjern, ett större parti walsadt jern, 44,000 spik; timmer, bräder och plank, 110 famnar wed ; tegel; en del bruksinventarier och ett walswerk. . . . ett snällwalswerk, bestående af 5 par stolar med walsar om 11-tums diameter och 6-tums tappar för walsning af platt-, rund- och fyrkantjern. Alla härtill erforderliga inventarier af musser, koppeltrillor, axlar och ledare m.m. äro i kompetent skick. Werket drifves af ett wattenhjul om cirka 35 hästkrafter. Wals-swarf med alla tillbehör, twenne klippsaxar, warmugn samt ugn för nedtorkning åtfölja. . . . (Försäljes för Bruksförwaltarens A. Rydbergs konkursmassas räkning). (Jönköpings-Posten 1870-01-29 "Auktion wid Götafors bruk")

Det som sedermera kom att bli Norrefors Vapenfabrik i Hovslätt hade sitt ursprung i Åsa Hulugårds Hammare. Den var belägen i norra delen av Norrahammar. ... (Hammaren var belägen vid den plats där den stora Hökhultsdammen byggdes vid sekelskiftet till 1900-talet.) ... Från början var denna anläggning en osmundhammare med bergsprivilegier från tidigt 1600-tal, men man övergick senare till stångjärnshammarsmide. Råvaran, järnet erhöll man från masugnar i Tabergsområdet. Åsa Hulugårds Hammare utarrenderades under åren av skilda ägare till olika smeder. Från omkring 1860 och till 1884 drevs verksamheten här av Johan Nilsson. Denne man, vilken levde, 1821-1893, och som i hembygden allmänt kallades "Bösse-Nisse", kom att bli upphovsman till Hovslätts första industri. På platsen som benämndes Norrefors i Hovslätt startade han verksamheten 1885. (Rolf E. Björklund "Åsa Hulugårds Hammare - Norrefors Vapenfabrik - Hovslättsbössan" s 17,19)

(Min fader Sven Isak Pettersson-Lås, född 1826) rustade sig med släggor, borr och långa rep att hänga i på bergets kanter, krut, dynamit m. m. Så började det livsfarliga arbetet i berget, han bröt malm för Rasjö masugn tillsammans med Jöns på Nytorp. Beställningarna voro i skeppund malm och beroende på slädföret. Det var ju långt till masugnen att köra för forbönderna.Var det dålig vinter blev beställningen och därmed förtjänsten liten. Lönen hämtades den långa vägen (från Tahe gård) till masugnen i Rasjö. Man sprängde lös malmen på sommaren, på vintern slog man sönder stenen och hjälpte bönderna att lasta. Kl. 5 i de kalla vintermornarna börjades arbetet, bönderna tävlade om att få först lastat. Vintrarna voro vanligen mycket stränga på den tiden (1850-1870-talet). Vid Taberg voro masugnarna igång hela vintern. Där gjorde far ocksa många tunga dagsverken liksom vid gården. Ibland fingo de leja en man i sitt ställe, om de hade bråttom, att göra sitt dagsverke vid masugnen. På våren var det särskilt riskabelt att spränga i berget under tjällossningen. Hemma gingo vi i ständig ängslan för olyckor, som ju ofta inträffade. När vi hörde skotten i berget, voro vi oroliga, men när vi så åter hörde knackningarna på borren, förstodo vi, att allt gått bra. Far var med och bar från berget nio stycken, som slagit ihjäl sig. En gång voro de två stycken på samma gång, år 1877. Många blevo också svårt skadade, även om de undkommo med livet i behåll. (Johanna Svensdotter "Min levnad" s 94-95)

Dagakarlen eller som han också benämndes - gärningsmannen - tillhörde den klass, som av en jordägare fick löfte att på någon ljungfälla eller en stenbacke åt sig uppföra en liten stuga, ofta av gammalt byggnadstimmer. Denna stuga var högst primitiv och bestod av ett, ja, blott ett rum, som fick tjänstgöra för allt i allom. Backstugor funnos, där medlemmarna i ett enda rum kunde uppgå till antalet 8, 9 och 10. Till försörjning fick dagakarlen försöka sig med något slöjdarbete i hemmet och där ofta alla arbetsföra måste deltaga i arbetet. Vintertiden bjöds tillfälle för huggning av famnved, som gav arbetaren i arbetslön 1 krona per famn. Priset för hela famnen sattes till 5 kronor. På sjöarna fanns arbete vintertiden med malmupptagning. Denna malm, i utseende som bruna bönor, upptogs förmedelst såll och skyffel, från ett djup på ca 3 meter och fördes till masugnen vid järnbruket Marieholm. Under kalla vintrar, var detta arbete ett av de svåraste, men med ett "måste" räddades familjen ur brödbekymren. ("Mellan Härån och Rasjön 1983" s 127; Glimtar ur allmogehem i Åker på 1850- och 1860-talet - Av en klockareson från Åker)

Ehuru jag på grund av bristande tillgång till statistik och även bristande tid ej kunnat göra så grundliga studier jag önskat, vågar jag påstå, att minst 1/4 av (Jönköpings) läns befolkning utanför städerna vid 1800-talets mitt och fram till omkring 1875 direkt eller indirekt var beroende av bergsbruket. (Egil Lönnberg "Om Tabergs bergsbruk och bergslag" s 61)


ca 1850 - ca 1840

Genom åtskilliga tekniska föbättringar vid masugnsanläggningarna ökades produktionen av tackjärn (i Tabergs bergslag) under 1800-talet, samtidigt som kolåtgången och andra omkostnader nedbringades. Masugnarna påbyggdes och gjordes högre samt försågos med bättre blästeranordningar. Tidigare hade man använt stora, vattendrivna bälgar av läder, nu infördes blåsmaskiner av olika slag, vanligen en- eller trecylindriga. . . . Genom ordentlig krossning av malmen ("bonkning") i krossverk och rostning i rostgropar eller rostugnar, lyckades man anrika malmen något och göra den mera lättsmält. Det är framför allt under 1850-talet, som denna moderniseringsperiod infaller. Redan 1847 sades Renstorps södra masugn (under Hörle) vara en av de bästa i riket. . . . I början av 1800-talet kom den första högkonjunkturen för bruken som en direkt följd av kontinentalsystemet. Högkonjunkturen gynnade särskilt stångjärnsproducenterna och manufaktursmedjorna. Framför allt tråddragerierna i Västbo (Gnosjö, Kulltorps, Källeryds och Åsenhöga socknar) hade goda tider och konkurrerade framgångsrikt med utländska trådfabrikanter. . . . Vid 1800-talets mitt stod tråddrageriet i sitt största flor. . . . Ur denna näring har senare småindustrien i Gnosjöbygden utvecklats. Endast Tabergsjärn och framför allt Nissaforsjärn användes vid tråddragerierna, annat järn ansågs inte duga. (Egil Lönnberg "Om Tabergs bergsbruk och bergslag" s 50-52)

Oxspannen transporterar inte endast kol och malm till masugnen, utan många av forkarlarna har även förmåga att bereda järnet i sina små pannesmedjor. Året om hörs släggans klingande ljud ifrån smedjans innandöme. Här tillverkas liar, järnkedjor, yxor, slaktareknivar, ullsaxar m.m. alla mycket välgjorda för det är en ära att allt som tillverkas ska vara skickligt och bra och om möjligt vackert gjorda. Här i de djupa skogarna kring Järnberget (Taberg) lever ärliga, arbetsamma människor. Många av dem har genom sitt idoga arbete blivit förmögna genom sin smideskonst. (Uno Broberg "Patron på Odensjö" s 89; skildrad tidsperiod 1830-1870)

Genom auktion, som förrättas wid Odensjö manufakturhammare i Barnarps socken å Thorsdagen den 4 nästkommande September och följande dagen, försäljes i anseende till egarens, Manufaktursmidesidkaren Swen Rommedahls afträde och afflyttning från samma lägenhet . . . en större smideswerkstad, deribland en ny kniphammare, twenne d:o städ, twenne bäljar, ett slipwerk, åtta st. smides- och drifstäd, hammarstakar och jernsaxar samt en mängd hamrar, tänger, stampar, broddar och sänken, flere jernhakar, en wåg-balans med krönta wigter till ett skepp. tyngd, nytt stål och jern, 100 läster kol . . . med mycket mera som här ej uppräknas. . . . Bogla den 29 Augusti 1845. P. Pettersson. (Jönköpingsbladet 1845-09-02 "Försäljning av större smideswerkstad")

Enligt i dag fattadt beslut af fordringsegarne uti f. d. Löjtnanten Herr Grefwe Joh. Fr. von Seths gäldbundna bo, utbjudes till den högstbjudande under arrende på fem års tid, räknadt från den 1 November 1846, då tillträdet får ske, Götafors jernbruk med 3:ne härdar, manufakturwerk, masugn, tullmjölqwarn, husbehofssåg samt underlydande hemman . . . Götarp . . . Mollna . . . Norrskog . . . Köpet . . . Ekeberg . . . Fallås . . . Strängsbo . . . Stora Mörkeläng . . . Lilla Mörkeläng . . . tillika med årliga frälseskatten af 1 mantal Grälebo och ett halft mantal Elgafall . . . allt beläget uti Byarums och Brandstorps socknar af Östbo härad i Jönköpings län. . . . Stora Elgabo den 9 Augusti 1845. A.G. Ryman A. Åkerlund Gode män i Grefwe J. Fr. von Seths gäldbundna bo. (Jönköpingsbladet 1845-08-16 "Jernbruk utbjudes till högstbjudande")

För Åkers kyrkas nybyggnad erfordras stångjern, ankarjern med fina hål och sprintar, större dörrgångjern med krokar, 10 tums, 8 tums och 6 tums spik. På förestående artiklar emottagas anbud för leverering wid Åker nästa wår, med prisberäkning efter wigt å hwarje sort; likasom å 5 tums, 4 tums och 3 tums spik samt spånspik om 2 1/2 tums längd hwarå priserne uppgifwas per Tusendet; 4 stycken jerngaller till Landtterninan i tornet. Anbuden insändas inom den 15 Mars 1845 till Byggnadsdirektionen, under adress: Wernamo och Åker; hwarefter Byggnadsdirektionen will yttra sig öfwer anbudens antaglighet. (Jönköpingsbladet 1845-03-01 "Anbud å jernartiklar till kyrkas nybyggnad")

Blott en masugn finnes nu (i mitten av 1840-talet) uti (Barnarps) socken, neml. wid Mobro, sedan Kråkebo med denna blifwit förenad 1840-41. . . . Är belägen på Barnarp Södergårds ägor. . . . Taberg, ett jernberg av Europeisk namnkunnighet, är beläget på Kåperyds ägor. . . . Då alla werken gå, är härstädes lika ljust om natten som om dagen. Den otaliga menniskomassa, som då rörer sig här, för att transportera malm till 11 masugnar samt jern, kol, limsten och andra effekter för ställets behof, företer ett lif och en rörelse, som man fåfängt söker på annat ställe i hela Småland. . . . Med undantag af några föga kända berg i Lappland, är Taberg det enda i Europa, hwarest jernmalm brytes ofwan jord. . . . Hela Taberg är en kolossal grönstensmassa i gneis, genomdragen med magnetisk jernmalm i lager och instänkta partier. Tabergs jernmalmsblandade grönstensmassa hwilar på en röd granit, som uppsticker 1 1/2 mil i söder söder om Jönköping och fortsättes genom Swenaruma och Wrigstad. De mäktigaste malmlagren äga sällan öfwer 1/2 fots mäktighet; kallas i orten jernband och föra en swartaktig brunglänsande malm av 32 1/2 procent jernhalt. Wanliga malmen ger endast 25 procent. Risp- eller Skatmalm, med hwita fältspatsfläckar längs efter Skiftringen, håller blott 21 pr. . . . Malmbrytningen sker numera alltid genom sprängning från bergets östra och södra sidor, der hwarje Bruk i Länet äger sitt inmutade utmål. Det är ryswärdt att åse arbetarne, omgjordade med linor, klättra bland klipporne i den swindlande höjden. Då större ras inträffa, förorsakas ett brak, liksom af starkaste åska och jorden darrar. Olyckshändelser inträffa årligen. . . . Det jern, som utbringas af dessa malmer är hwarken röd- eller kallbräckt och fritt från alla oarter, hwadan det till fabriksarbeten anses wara det bästa i Europa. Det berättas derföre, att Pistolsmederne i Frankrike, då de wilja prisa sina arbeten, hafwa för sed säga: "C'est fer de Takaberg." . . . År 1630 funnos följande werk wid "Cronomes Bruck Tabergh": Norre Hammarsmedjan med en Wattuhammare och 2:ne Belger; Södre Hammar med 1 Wattuhammar, 1 Städ och 2 Belger; en Hammar benämnd Hofslätt med en Wattuhammar och Städ, som brukats under Jönköpings Slott; Södre Masugn näst (Bergs)gården med ett par Belger utan läder, fri och färdig, en något förfallen masugn på andra sidan ån. . . . Nu 1846 finnes: 1) Sandseryds Masugn, nära berget, en sednare anläggning, som tillhör bergsmän och drifwes på deras förlag. 2) Renstorps Södre Masugn, anlagd 1673 (icke 1618). . . . Är nu en af de wackraste och bästa Masugnar i Riket. 3. Månsarps Norre Masugn nära i söder från berget och 4. Månsarps Södre Masugn, 3/8 mil härifrån. . . . 5. Norre Hammar, 3000 alnar NO. Fr. berget, ligger på Flahults egor i Barnarps s:n, men tillhör Månsarps s:n. . . . 6. Huluhammar, ett Manufacturwerk, fordom under Hörle, 1/8 mil från berget. . . . 7. En Sågqwarn, der Renstorps Masugn tillförne legat och 8. En Tullmjölqwarn med 2 par stenar, nära berget. (Peter Wieselgren "Ny Smålands Beskrifning inskränkt till Wexiö Stift" s 28-34)

En tredjedels mantal Bergslags-hemmanet Tahe i Månsarps socken, nära och wäl beläget för masugnshandteringen, har tillräcklig skog för egna behofwer samt för masugnen. Å ägorne finnes ett wattenfall uti Tabergs å, passande till ett större werks anläggande. Om köpewilkoren kan öfwerenskommas med ägaren, Grufwofogden S. Söderström, hwars adress är: Jönköping och Taberg. Större delen af köpeskillingen får innestå mot säkerhet, eller ock kan egendomen få arrenderas på längre tid, i anseende dertill, att ägaren afflyttar från orten. Tahe den 6 Augusti 1844. S. Söderström. (Jönköpingsbladet 1844-08-10 "Bergslags-hemmanet Tahe till försäljning eller arrende")

Eckersholm hade samma betydelse för Barnarp som Hörle för Månsarp och Sandseryd. Det var dit Mobro och Kråkebo hyttelag skulle leverera sitt tackjärn. (Lennart Gustavsson "Järnbruken kring Taberg - del 1" s 50)

I nov. 1841 var (Mobro och Kråkebo) masugn klar för blåsning. . . . Till denna blåsning hade åtgått 1.507 skepp. (= skeppund) limsten. Denna togs från Lerbäcks bergslag i Närke och fraktades över Vättern till Tallahovs brygga vid Munksjön i Jönköping. I utbyte lämnades malm från Taberg, som dock vanligen ej var vidare uppskattad i Närke på grund av sin svårsmälthet och "magerhet". Den sades i Lerbäcks bergslag vara "icke naturlig för orten" i början av 1800-talet. - Å andra sidan klagade ibland Tabergs bergsmän, att de fått dålig och otjänlig limsten. I början av 1830-talet sändes årligen över 10.000 skepp. Tabergsmalm över Vättern till Lerbäck. Denna malmutförsel synes ha avstannat efter år 1836, medan limsten från Närke alltjämt fördes till Tabergs bergslag. (Sigurd Lindgren "Anteckningar ur Tabergs bergslags historia - III. Kråkebo och Mobro hyttelag" s 71)

Bonden Lars Johansson i Hyltena var en av dem, som hade arbetsförtjänster från Eckersholm(s bruk). 1840 lämnade han fem läster kol till masugnen och 35 läster till hammaren, totalt 43 läster eller 817 hektoliter mot en betalning av 32 riksdaler 12 skilling. Lars Johansson körde 30 skeppund limsten från limplanen vid Tallehof (söder om Munksjön i Jönköping) till Eckersholm. Han körde 30 skeppund tackjärn från Taberg och 45 från Kråkebo samt 6 3/4 skeppund malmsten från Taberg. Han utförde dessutom skjutsning för 10 riksdaler 36 skilling. Ett par oxar ansågs vanligen dra 10-12 skeppund men upp till 15 skeppund var ett rimligt lass. Totalinkomsten för lönerna uppgick till 23 riksdaler 32 skilling 3 rundstycken. Slutligen hade bonden från Hyltena gjort fyra dagsverken vid hammaren, 26 vid ombyggnad av hammaren samt två dagsverken vid Eckersholms gård. Det tog ungefär fyra dagar att få ihop en riksdaler. Den här sortens arbetsförtjänster tycks bönderna ofta tagit ut i form av stångjärn, medan torparna för motsvarande arbete vanligen erhöll spannmål och brännvin. Bönderna hade ju egen brödsäd, medan torparna inte var lika lyckligt lottade. (Lennart Gustavsson "Eckersholm - ett bruk under Tabergs Bergslag" s 60)


ca 1840 - ca 1800

Johannes (Andersson) och (hans hustru) Maja Lisa var fattiga, men fyllda av tillförsikt och tro på framtiden, när de (i november 1831) flyttade in i sitt nya, men enkla hem på (torpet) Brukliden (i Barnarps socken). Vid denna tid stod pannesmidet i sitt flor och både bönder och torpare ägnade sig i stor omfattning åt denna hantering och särskilt inom Tabergs Bergslags socknar. Vid stångjärnssmedjorna i Norre Hammaren och Eckersholm m.fl. orter framställdes råvaran av tackjärn från masugnarna. Stångjärnet förädlades vidare i knipphamrarne av vilka flera funnos i närheten, Åsa hamrar, Spånhults hammare o.s.v. Här hämtade pannesmeden sitt material till sin lilla smedja och färdigarbetade det till varjehanda smide, såsom stekpannor och skopor, grytlock, skyfflar m.m. I senare tider spelade tillverkningen av kaffebrännare en viktig roll och Johannes Andersson eller "Bruklien", som han mest kallades, var framgångsrik tillverkare av denna produkt. ... Sin mesta tid nedlade Johannes i sin lilla pannesmedja, där han bittida och sent var i verksamhet. Han färdigarbetade de från knipphammaren hämtade "packarne", d.v.s. de under hammarsmidet hopknippade plåtarna, vanligen fem stycken, av vilka den ytterstas kanter var vikna om de inre till en "packe" i skopform. Denna uppvärmdes i härden försiktigt och bearbetades över ett litet städ till panne-, gryt- eller skopform, medels en tung handhammare. Detta kallades att "driva packe". Sedan skildes plåtarna åt och kanterna klipptes jämna. Därpå "slätades" pannan eller skopan genom kallhamring och kanterna slipades jämna mot en sandsten. Så gjordes skaften, vanligen utsmidda med en ögla i ändan, samt fötterna, tre stycken till varje gryta eller panna. De nitades fast med handgjorda, koniska "stöft" (stift). Många av produkterna blevo till sist förtennade. "Pannesmidet" hade sitt namn efter huvudtillverkningen, pannor och skopor av olika storlek och slag. Dussinvis såldes "kringelpannor" (roterande pannor), "slätpannor", "slätputtor", "half-fatpannor" o.s.v. ned till de mindre sorterna "skatungar", som avyttrades i när och fjärran på marknader eller hos grossister i de större städerna. Andra tillverkningar var koskällor, kakelugnsluckor, eldskyfflar och eldbärare, spjäll och åtskilliga andra nyttiga saker. På 1840-talet nämnes kaffebrännare mer och mer som efterfrågade produkter. Johannes på Brukliden var i senare tid mest sysselsatt med detta arbete, samt kakelugnsluckor. Skaften till kaffebrännare svarvade han själv och färgade röda i bresilja. Den lilla smedjan var i likhet med den gamla bevarade Läsängssmedjan, som år 1954 överflyttades och restaurerades på Hembygdsgården i Taberg. En stor del av utrymmet upptogs av bälgen och den stora härden av sandsten. I hörnet fanns en enkel svarvstol, vidare fanns där slipsten, fyra smidesstäd, skruvstäd, plåtsaxar, tänger, släggor och många hammare av olika slag m.fl. verktyg, som hörde till pannesmidet. Utom från de små fönstren upplystes smedjan av en "lysepanna" av bandjärn, vari brändes tjärträ och stubbar. Som hjälpare vid smidet hade Johannes drängpojkar eller sina tre söner och om så behövdes , kunde hustrun både draga bälgen och sköta släggan vid städet. ... Arbetstiden kunde vara mellan kl. 5 på morgonen till 10 på kvällen, när det var bråttom, med middag i "halvannan " timme. Potatissoppa, rotmos, kålsoppa, sill och andra enkla rätter smakade bra för dem, som ej lärt sig bli bortskämda vare sig med kost eller nöjen. (Sigurd Lindgren "Från de gamla torpens dagar" s 37-38; Brukliden, Barnarps socken)

År 1830 upptäckte professor N G Sefström ett nytt grundämne, vanadin, i järn från Taberg. Upptäckten gjordes vid undersökning av stångjärn tillverkat i Eckersholm. (Lennart Gustavsson "Eckersholm - ett bruk under Tabergs Bergslag" s 54)

Vid en sammankomst med deputerade från Tabergs och Lerbäcks bergslager i november 1819 . . . påpekades från byfogden i Harge, Jonas Jonsson, de svårigheter, som var att transportera limstenen från Storsjön eller Vättern förbi vindbron i Jönköping in i Lillsjön. Betydande rensningsarbeten sades vara nödvändiga för att kunna trygga tillförseln av limsten till staden. De tungt lastade råbockarna måste ofta lastas om och limstenen transporteras genom kanalen på mindre båtar med dyra omkostnader för hargeborna som följd. . . . 1827 tillskrevs bergsrådet och riddaren S Trollius. . . . Av flera orsaker ville Harge byamän inte längre förnya kontraktet. . . . Mest allvarlig var kritiken mot hamnförhållandena i Jönköping vid utfarten från Vättern . . . "där vid så kallade sättningen, ibland omkring hälften, merendels 1/3 del av lasten måste med småbatar föras till och uppläggas på vallhörnet uti Lillsjön, samt å nyo tagas om bord på segelbåtarne, sedan de sednare halvlastade med mycken möda och arbete kunnat tagas genom ådran, som medelst jord och sten är ganska igenfylld; ävensom uti den alltför trånga och sneda vindbryggan vid Jönköping båtarne äro utsatte att bliva söndervridne, så vida de skola framkomma för det på sydvästra sidan om bron liggande jord och stengrund, samma svårighet inträffar även vid återgången från Lillsjön till Vättern. . . . Emellertid kom hamnen i Jönköping, trots stridigheterna, att byggas ut och förbättras så att den 1836 stod klar för invigning. Staten hade bidragit med 40 000 riksdaler i anslag och Jönköpings borgerskap med 13 461 riksdaler. Medfinansiärer var även såväl Lerbäcks som Tabergs bergslager. (Bengt Berglund "Limstenshandeln på Vättern" s 34,37-38)

Bergskollegium fastslog 1819 att Norra och Södra Månsarps samt Sandseryds hyttelag under nio års tid skulle förbinda sig att årligen leverera 1 500 skeppund malm vid Lillsjön emot lika vikt avlämnad limsten. Lerbäcks bergslag skulle dock erlägga en smärre avgift för lastageplatsernas och lastbryggornas underhåll. Betalningen skulle ske till en av hyttelagen gemensamt antagen vägare, som besörjde limstenens emottagande och malmens utleverering i Jönköping. Lastageplatsen för Norra och Södra Månsarps hyttelag var Jordbro brygga i Jönköping medan Sandseryds hyttelag hade sin förlagd till Tallehov. (Bengt Berglund "Limstenshandeln på Vättern" s 33)

All malmhämtning och brytning kunde (i Taberg) ända till 1800-talets början lätt nog äga rum i de väldiga rasmassornaa vid bergets södra och östra sidor. Här ligger den s. k. Storgruvan eller Storbrytaregruvan, ur vilken alltså nästan all malm hämtades. . . . Redan vid 1800-talets början tycks rasberget ha tagit slut, och man måste nu börja bryta i fast klyft. Tidigare hade bergsmännen själva turat om att göra s. ka. Bergsdagsverken, men med de ökade svårigheterna att bryta malmen fann man det förmånligare att anställa verkliga gruvarbetare eller bergbrytare, som de här kallades. . . . Bergbrytarnas arbete blev farligare, ju högre upp och desto längre in man arbetade. Ras och släppor i malmkroppen inträffade ofta, och knappast något år gick utan dödliga olyckor. Deras arbete var också relativt väl betalt, och de innehade en aktad ställning i samhället. Vid sprängningarna användes vanligen krut, men även dynamit kom delvis i bruk under 1870-talet. Även sprängolja (nitroglycerin) prövades, men den var alltför farlig, då den försvann i sprickor och remnor och senare orsakade explosioner. Även "tillmakning", d. v. s. eldlning med ved mot berget och senare avkylning med vatten användes för lösgörande av malmstycken till och med långt in på 1800-talet. (Egil Lönnberg "Om Tabergs bergsbruk och bergslag" s 48-50)


ca 1800 - ca 1650

Då inemot slutet av 1700-talet gruvorna i Lerbäcks bergslag började sina, vann tabergsmalmen allt större avsättning till masugnarna vid Vätterns norra del. Ehuru tabergsmalmen var av sämre kvalitet än malmen från bergslagerna i norr, kunde den på grund av billiga transportkostnader (som returlast för kalksten) konkurrera med denna. (Lönnberg 1939) (Gösta Weiler "Om sjöfarten på Vättern under halvtannat århundrade före järnvägarnas tid" s 88)

Personligen blev jag mycket förvånad, när jag fick kartan över (Eckersholms) järnbruk från 1746 inför ögonen och förstod, att det för 250 år sedan legat två herrgårdsbyggnader i parken vid Eckersholm, en 30 x 10 m och en 24 x 12 m. . . . Det framgår inte klart, vilket hus som var huvudbyggnad, men gårdsplanen kan ha anlagts så, att man från vägen gick mellan två små flyglar fram till corps-de-logiet och då hade ytterligare en stor byggnad på vänster hand ovanför dammen. Det är just sådana här iakttagelser, som får en att förstå järnets värde, och att bruket kunde förväntas generera mycket pengar efter dåtidens förhållanden. Järnet skänkte välstånd åt många, åt smeden som hade råd att varje höst lägga en slaktoxe i saltbaljan, medan vanliga bönder fick nöja sig med att salta ner en överårig ko, och åt brukspatroner som kunde kosta på sig ståtliga herrgårdsbyggnader. Så hölls också Eckersholms bruksdrift igång i 300 år. Den började före bergslagens inrättande och pågick ett bra tag efter dess upphörande. Eckersholm blev verkligen ett gammalt bruk, särskilt om man jäm med det stora Norrahmmars Bruk, som vi känner, och som bara blev cirka 100 år. (Lennart Gustavsson "Eckersholm - ett bruk under Tabergs Bergslag" s 60-61)

Det äldsta belägget på att gnosjöbor ägnat sig åt tråddragning härstammar från 1735. Det är en anteckning i en mönstringsrulla för anställda vid Jönköpings Gevärsfaktori, avdelning Stockmakare. Det gäller en person med namnet Arfvid Marberg, hemmahörande i Marås, Gnosjö. Han har fått mästartitel redan 1731, men i 1735 års rulla heter det om honom: "förr warit Bajonett smed, men införes, emedan han är antagen till Trådragare för Stockmakare Embetet". Han har även utrustats med en lärling i yrket, Bengt Månsson, också denne med hemvist i Gnosjö. Att det just var stockmakarna vid gevärsfaktoriet som behövde en tråddragare lär hänga samman med att det i deras uppgift också ingick att sätta ihop gevären och att det därvid begagnades en mindre portion järntråd. ... Tråddragning ägde rum (i Häryd i Gnosjö) i varje fall under 1700-talets senare del. På en mils avstånd från Gnosjö anlades även Nissafors bruk, vars stångjärnsverk privilegierades 1725. Där bearbetade Tabergsmalm, och därifrån hämtade i varje fall 1800-talets gnosjötråddragare råvaran till sin tråd. Det är frestande att se ett samband mellan Nissaforsbrukets tillkomst och tråddragningens begynnelse i Gnosjö. Kanske redan Arvid Marberg - så som lär ha skett senare - bar det tunga järnet den mer än milslånga vägen från Nissafors till Marås, där han bearbetade det till tråd. ... Från slutet av 1700-talet var alltså lavinen igång, och nu gällde det inte bara järntråden som sådan. Man fann tidigt på metoder att bearbeta den ytterligare till en mängd produkter, hårnålar, "Stöflette Kiedior" (enligt en uppgift från 1779), hakar och hyskor, oxmått (kedjor att mäta oxens omfång runt buken), strumpstickor, säkerhetsnålar. En tid på 1860-talet gav dammodet gnosjöproduktionen en ovanlig blomstring med tillverkning av så kallade krinolinspiraler. Den kanske allra viktigaste trådprodukten blev olika former av metallduk, främst sådan som användes till säd- och mjölsiktar. ... Fårbjällror, glasögonbågar, råttfällor, klädnypor, dörrbeslag - se där ännu ett litet urval av de äldsta gnosjöartiklarna. (Josef Rydén "Järntråden som förvandlade bondbygden" s 105-107)

En stadig och duktig arbetarestam äger egendomen Hook i Svenarums socken, och det kommer nästa söndagseftermiddag (i januari 1910) hållas en fest,vid hvilken skall utdelas ett stort antal medaljer, som Patriotiska sällskapet tilldelar godsets äldsta arbetare för långvarig och trogen tjänst. Till egendomen hör af ålder äfven f.d. järnbruket Lindefors. I järnbrukets glanstid - senare hälften af 1700-talet och förra af 1800-talet - fanns det godt om ättlingar till de namnkunniga vallonerna, som till bruksdriftens upphjälpande från Belgien inkallats till Sverige i konung Gustaf II Adolfs tid. Vallonernas ättlingar i Sverige utmärka sig på ett det fördelaktigaste sätt för en hög själsodling och de bästa anlag att snabbt och säkert planlägga för utförande af praktiska ting, äfven sådana som ej tillhöra järnhanteringen. Den så i förtid hädangångne direktör Robert Tolf i Jönköping, som härstammade från vapensmederna på Lindefors, var så väl i fråga om utseende som anlag och viljestyrka, ett typiskt exempel på en äkta vallonättling. Och ej blott det, att vallonen i allmänhet är en duktig personlighet, utan han har och en viss säregen förmåga att sprida duktighet till dem, med hvilka han samarbetar. Att det ännu finnes vallonafkomlingar kvar i Hooksorten därom vittna exempelvis vallonnamnen Torsie och Bonnivier, som finnas i den långa förteckningen på de blifvande medaljörerna där om söndag. Hooktrakten är en gammal kulturort med anor ända från äldsta Oxenstiernas tid långt borta i medeltiden. Under hela 1700-talet och ett godt stycke in på 1800-talet ägdes den af släkten Stedt (lagmannen Nils Stedt anlade järnbruket Lindefors 1728). (Jönköpings-Posten 1910-01-08 "Vallonerna på Lindefors järnbruk")

(1728) hade ... lagman (Nils) Stedt fått privilegier på ett järnbruk (i Hok), kallat Lindefors. ... Överallt i skogarna rök milorna och kördes det kol, långa foror begav sig till Taberg för att hämta malm, och vid stånghammaren och masugnen dånade och larmade det. Liv och rörelse överallt, där det förut varit ganska tyst och stilla. ... Under senare hälften av 1760-talet byggdes .. ett manufakturverk vid ån ett par, tre kilometer söder om Lindefors - vanligen kallat Spikbruket. ... (Under 1870-talet) började man alltmer få känning av konkurrensen från de mellansvenska järnbruken, vilkas produkter nu lätt kunde fraktas till Småland på den nyligen öppnade stambanan och ävenså på järnvägen mellan Nässjö och Halmstad, som i sin helhet var färdigbyggd 1880. De stora bruken uppåt landet hade för det första tillgång till malm med nästan dubbelt så stor procenthalt järn som Tabergsmalmen, och för det andra saknade naturligtvis de mindre järnbruken kring Taberg både naturliga förutsättningar och ekonomiska möjligheter att anpassa sig efter järnhanteringens tekniska framsteg. De mindre bruken fick nu allt svårare att hävda sig. Bland de bygder, som nu hårdast drabbades av "järnbruksdöden", var Småland, som av malm ägde föga annat än den svårarbetade från Taberg. Inte heller Lindefors undgick sitt öde, och vintern 1882-83 sägs den sista blåsningen ha ägt rum. ... Spiksmedjan lär ha hållits i drift rätt lång tid efteråt. ... (Under tiden bruket var i gång) körde man malm ... och järn, man körde plank och sågtimmer och man körde kol. Den svårblåsta och trögsmälta Tabergsmalmen krävde mycket kol. Detsamma gällde den orena myrmalmen från Hoksjön, Sandsjön, Fängen, Tångsjön, Fällesjön och Stensjön. Och kol kom också - från Svenarums, Malmbäcks, Ödestugu, Nydala och Vrigstads socknar. Överallt fanns det kolbottnar. (Sven Thunander "Lindefors järnbruk" s 82-85,87-88,91)

Såväl in- som utländska naturvetenskapsmän och forskare hedrade under (1700-talet) Taberg med besök, forskningar eller omnämnanden i sina skrifter. Emanuel Swedenborg behandlade 1734 i sin skrift om järnet (De Ferro) utförligt tackjärnet från Taberg, som jämställdes med det från Dannemora. Han framhöll, att därur framställt stål utmärktes för mjukhet och böjlighet och var synnerligen lämpligt till värjklingor och fjädrar. (Egil Lönnberg "Om Tabergs bergsbruk och bergslag" s 48)

Förloppet av det nu (1956) så gott som försvunna stångjärnssmidet var i stora drag: De långa vid masugnarne gjutna järntackorna inlades i gnistugnen, som låg bakom och högre än den egentliga smälthärden. Härden bestod av tjocka hällar av tackjärn, s.k. härdverke. I botten av härden fanns alltid en del slagg, som hade stor betydelse för smidet. Kol kastades in i härden och från gnistugnen neddrogs det förvärmda tackjärnet efter hand, täcktes med nya kol och blästern drogs på. Så småningom började tackjärnet smälta och droppa ned i härdens botten. Här stod det och kokade, som en vällinggryta, men kolet förbrann efterhand och smältpunkten steg, medan smeden med skicklighet hanterade sina tunga spett. Han fick bryta upp järnet från härdbottnen, blanda in den syrerika slaggen samt hålla smältan framför blästern, så att luft, slagg och järn intimt förenades, hindra smältan att brännas fast vid härden samt rätt bedöma den pågående "färskningen". Kolet i det flytande tackjärnet förbrann och smältan antog en degig och seg form. Blästern avstängdes och den tunga smältan fördes under hammaren, där den gavs form och slaggen pressades ut. Till sist styckades smältan i mindre delar som vidare utsmiddes till stångjärn, råvaran för tusende produkter. Det spröda tackjärnet hade sålunda omvandlats till mjukt, smidigt järn. Som man förstår ett tungt och svettdrivande arbete, som därtill krävde omdöme och skicklighet för att nå goda resultat. Det färdiga järnet vägdes upp och låstes in i järnboden, som ännu kvarstår vid Gamla Norrahammar. (Sigurd Lindgren "Från hammarsmedernas dagar" s 56)

Tillverkningen var år 1705 400 skeppund stångjärn vid Eckersholm med 4 skeppund i hammarskatt. Tackjärnet framställdes vid den egna masugnen och stångjärnet såldes inom landet och på export. Vid Bohults hammare var tillverkningen 100 skeppund stångjärn med 1 skeppund i hammarskatt. Vid Eckersholm producerades träkolet på de egna ägorna medan kolet vid Bohult hämtades från bondeskogar i Tofteryds och Åkers socknar. (Einar Persson "Eckersholms Bruks Historia 1612-1733" s 24)

Landshövdingen Bengt Bagge i Sunnerbo berättade till Generalbergsämbetet 1641 hur allmogen i Sunnerbo tillverkade osmundjärn ur den malm de tog ur mossar och kärr och sålde denna till de danska landskapen. I en skrivelse från 1695 från bergmästaren i de södra distrikten återkom samma berättelse hur allmogen i Småland utan kungligt tillstånd sålde järn i Skåne. Denna verksamhet borde förbjudas och järnet beslagtas. Upptagning och bearbetning av sjömalm ägde rum vid Vidöstern fram till 1900-talet. Gyllenstiernagodsen i Sunnerbo gav ett år 32 pund järn under medeltiden, något som visar hur betydande denna näring var. (John Gustavsson "Tidig järnutvinning i Finnveden" s 48)

(Sverige) var indelat i 7 bergmästaredömen och 2 fristående bergslag. . . . Sjunde bergmästaredömet omfattande Södermanlands, Östergötlands, Lerrbäcks, Tabergs, Kronobergs (intill 1694 då länet tillfördes det nya bergmästaredömet i söder) och Tjusts bergslag. . . . (Tabergs bergslag) kom att omfatta Månsarps socken, större delarna av Sandseryds och Barnarps socknar samt enstaka gårdar i Rogberga, Angerdshestra och Byarums socknar. Detta ursprungliga bergslag indelades i 5 bergsmanshyttelag och 3 enskilda masugnar. Varje bergsmanshyttelag omfattade c:a 12 bestämt angivna bergsmansgårdar. Varje helt bergsmanshemman bildade en blåsningslott. I den mån stångjärnshammare anlades, kom bergslaget att omfatta hela Jönköpings län i vissa hänseenden. . . . Hyttedriften, tackjärnsframställningen genom mineralens glödgning och smältning under koltillsättning, skedde under 1600-talets senare del vid följande masugnar (hyttor), varav de fem förstnämnda voro bergsmansmasugnar, ägda och drivna av hyttelagen med samma namn. 1) Kråkebo masugn i Barnarps socken vid Lovsjöns utlopp genom Lillån, byggd 1615 och privilegierad 1618 (med en tillverkning år 1693 av 150 skeppund tackjärn med störst tillverkning i Hunshult med 32 skeppund; bland övriga hemman kan nämnas Stigamo och Hyltna). 2) Mobro masugn i Barnarps socken vid Lillån, uppförd och privilegierad 1618 (med en tillverkning år 1693 av 180 skeppund tackjärn med störst tillverkning i Flahults skattegård och Barnarp med vardera 24 skeppund). 3) Månsarps södra masugn i Månsarps socken vid Tabergsåns utlopp ur Vederydssjön och Masugnsdammen på kronotorpet Renstorps ägor, privilegierad 1618 och uppförd 1619 (med en tillverkning år 1693 av 275 skeppund tackjärn med störst tillverkning i Tranhult, Seefdabo, Månsarp och Rööshult med vardera 36 skeppund). 4) Månsarps norra masugn i Månsarps socken vid Tabergsån och bergets fot uppförd och privilegierad 1618 (med en tillverkning år 1693 av 250 skeppund tackjärn med störst tillverkning i Kåperyd, Måhleskog, Hackelsbo, Kalfshult och Pärshult med vardera 32 skeppund tackjärn). 5) Sandseryds masugn vid foten av Taberg öster om ån nära Månsarps norra masugn, privilegierad 1618 (med en tillverkning år 1693 av 295 skeppund tackjärn med störst tillverkning i Giäbo, Åhsa Backegård och Lilla Åsa med varder 29 skeppund tackjärn; bland övriga hemman kan nämnas Skinnarbo, Röret, Håhlan, fyra gårdar i Sandzeryd samt två gårdar i Månestorp). 6) Renstorps masugn, även kallad Södra Renstorps masugn till skillnad från Månsarps södra, i Månsarps socken strax söder nyssnämnda masugn, byggd 1672 och tillhörig Justus Baaks arvingar i Amsterdam (ingen tillverkning år 1693). 7) Eckersholms masugn, först kallad Tjurehults, i Byarums socken vid Lagans utlopp ur Eckern, privilegierad 1612 och 1649, tillhörig kommissarie Peder Håkansson Wetterhamn i Jönköping och efter hans död 1690 änkan och barnen (däribland dem, som adlats Riddermark och Ridderström (med en tillverkning år 1693 av 280 skeppund tackjärn). 8) Götarps masugn i Byarum vid Lagan under Bratteborg, privilegierad och byggd 1692 med 6 frihetsår, tillhörig Jönököpingssläkten Brattman, senare ätten von Seth (med en tillverkning år 1693 av 318 skeppund). Hammardriften, tackjärnets rening från kol och omvandling till smidbart järn (stångjärn), bedrevs i huvudsak vid följande stångjärnshammare: Tabergs norra hammare, Eckersholms, Götarps, Bohults och Hörle hammare. (Axel Mollstadius "Tabergs Bergslag 1693" s 5-17)

Det gamla järnbruket (i Götafors) kom till på 1670-talet. Huvuddelen av kvarteret Masugnsbacken bildade den öppna plats där forbönderna under mer än 200 år samlades med sina laster av järnmalm, limsten och träkol. Härifrån utgick också de järnlastade fororna, sam hade att forsla det färdiga stångjärnet till hamnstäder, t.ex. Halmstad, för export. ... När man smälte tabergsmalmen vid järnbruket, fick man ungefär 25 (procent) järn. Resten av masugnssmältan ... utgjordes av slagg. Slaggen forslades med kärror till Slagghagen. ... På den västra stranden av Lagan strax nedanför vattenfallet låg stångjärnssmedjan. ... Härinne arbetade hammarsmederna och deras drängar med att framställa stångjärnet. ... I nordvästra hörnet av det kvarter, som fått namnet Hammarsmeden, har det legat en vagnsmedja. Den uppfördes under slutet av 1880-talet. Här beslogs arbetsvagnar, slädar, droskor, giggar och schäsar. Även hästar och oxar kunde få sina skor omsedda vid smedjan. Den revs omkring 1910. ... Råvaran vid bruket var järnmalm, som man forslade från Taberg på häst- och oxfordon. Man hade s.k. dröjor, en lång kälke med en kraftig trähäck vari malmen lastades. Transporten skedde huvudsakligen vintertid, då det var slädföre. Man använde även myr- och sjömalm, som togs upp ur sjöar och kärr. ... Till denna malmtransport kom så de väldiga mängder träkol som förburkades, samt limsten från Jönköpings hamn, som också måste forslas till järnbruket. ... Stångjärnet var slutprodukten vid Götafors järnverk. Det var en begärlig och viktig handelsvara både inom landet och som exportprodukt. (Wåge Tolf "Götafors kvarters- och gatunamn" s 57-60)

Tabergsmalmen krävde ett flussmedel, kalk eller limsten, som förekom rikligen inom Lerbäcks bergslag och Hammars socken med lastageplatsen Harge belägen i norra delen av Vättern. En del brytning av kalksten lär också ha förekommit vid norra Omberg i Östergötland men användes i första hand till slottsbyggena i Vadstena och Jönköping. Redan år 1346 omnämns hyttor i Lerbäcks bergslag och 1388 en hytta på Stålberget vid Amoqvaern (Åmmeberg). . . . Tidigt förekom således byteshandel mellan orter inom Lerbäcks och Tabergs bergslager rörande limsten och malm. I samband med uppbyggnaden av bergsdriften avsattes i mitten av 1600-talet en fyndighet av urkalksten i Harge by för tackjärnsberedning vid masugnarna runt sjön men även för allehanda kalkberedning. Jönköpingsborna ägde emellertid få fartyg "utan måste se sina Lybeckare, Askersunds-boerne, både dit föra den för Jönköpings bergslag nödiga limstenen, som och återlämna den ifrån Taberg nederskaffa jernmalmen. (Bengt Berglund "Limstenshandeln på Vättern" s 29-30; not s 40: "Fluss kallas vid varjehanda malmers smältningar allt det, som befordrar andra trög- och hårdsmälte bergarter till glasartad slagg eller kvickare flytning")


ca 1650 - ca 1600

Jönköping, vars (vapen)faktori mot (1600-talets) slut flyttades till Huskvarna, börjar genom kungligt beslut 1620 sin faktoriverksamhet. Gustav II Adolfs storslagna plan att (i Jönköping) förädla allt järn, som kunde utvinnas ur Smålands Taberg, gick dock om intet, bl.a. emedan man överskattat Dunkehallaåns vattenkraft. (Heribert Seitz "Faktorier och manufakturer. Den inhemska industrien börjar ta form." s 262)

Redan när Gustav II Adolf utfärdade sitt privilegiebrev 1621 fanns masugnar vid Kråkebo och Mobro i Barnarps socken, vid Renstorp, Sandseryd och Månsarp i Månsarps socken. I närheten av de sistnämnda och berget låg Tabergs norre och södre hammare, den förstnämnda ursprunget till samhället Norrahammar. Lite längre bort i Byarums socken, hade redan 1612 en masugn byggts vid Tjurehult. Efter läget vid sjön Eckern fick den senare namnet Eckersholm. Längre fram under 1600-talet grundades nya järnbruk inom Jönköpings län på något längre avstånd från Taberg. Det gäller Bruzaholm i Ingatorps socken som grundades 1630, det gäller Hörle och Ohs strax efter 1600-talets mitt, Götafors masugn och hammare i Byarums socken och slutligen Götaströms hammare vid Vaggeryd i början av 1690-talet.... Produktionen av järn i småländska masugnar tillhör ... det förflutna. ... Sista gången tackjärn blåstes var 1934 vid Åminne bruk söder om Värnamo. (Lars-Olof Larsson "Småländsk historia - Stormaktstiden" s 119)

Då bönderna vid 1600-talets början fann, att malmen i Taberget var värdefull, slöt de sig samman i hyttelag och byggde en hytta eller masugn samt skaffade sig rättigheter att bryta malm i järnberget. (Gården) Röret liksom Hulan och en del andra gårdar inom Sandseryds socken hörde till Sandseryds hyttelag, det största bland de fem, som fick sina privilegier 1621 utfärdade av Gustav II Adolf. Sandseryds hytta låg alldeles nedanför begets östra sida intill Storån, som dämdes upp till en damm, varifrån vatten leddes till hyttans hjulhus. (Tabergs Maskinfabrik kom f ö senare att byggas just på denna plats.) Hyttan var en s k mulltimmerhytta. Den kallades så, därför att pipan var omgiven av jord, vilken hölls samman av knuttimrade stockar. Varje gård i hyttelaget fick hjälpa till med blåsning och underhåll och fick avkastning i förhållande till gårdens storlek. (Magda Hagstrand "Röret - ett bergsmans- och kronohemmans historia" s 41)

Gustav II Adolf lade genom privilegiebrev 1618 och 1621 grunden till vad som från och med nu kallades Tabergs bergslag. Nya hyttor och hammare byggdes kring Tabergsån och dess biflöden. Enskilt initiativ och företagsamhet premierades och under hela 1600-talet dominerade tyska och hollndska företagare. ... Åren 1626-41 var Tabergstrakten inbegripen i ett nära ekonomiskt samarbete med Lerbäcks bergslag i Närke norr om Vättern. Malm från Taberg fraktades över sjön till bruken i Lerbäck, medan tackjärn gick i motsatt riktning för att blandas med Tabergsmalmen i de småländska hyttorna. Kronans bruk i Tabergs och Lerbäcks bergslager drevs då gemensamt av (samma) företagare. Järnplåten från Nora bergslag var den viktigaste råvaran för vapensmidet i och kring Jönköping, eftersom Tabergsjärnet inte var särskilt tjänligt till sådana ändamål. ... Järnframställningen inom Tabergs bergslag, som efter hand spred sig utanför det ursprungliga kärnområdets tre socknar, Barnarp, Månsarp och Sandseryd, blev i stället främst inriktad på stångjärn, det eftersökta smidbara ämnesjärnet som svarade för en viktig och växande del av den svenska exporten under stormaktstiden. Tabergsmalmen stod för huvuddelen av järnråvaran, men traktens egna sjömalmstillgångar kom även inom Jönköpings län till användning, liksom tidvis tackjärn inköpt från de mellansvenska bergslagerna. (Lars-Olof Larsson "Småländsk historia - Stormaktstiden" s 116-119)

Namnet Hofslet stöter man på i gamla domböcker i början av 1600-talet, oftast i samband med ägotvister. En stångjärnssmedja, "Hofslets hammare", lär ha anlagts redan 1604, och vid laga syn av "Kietilstorps och Hälstorps" ägor år 1620 talas också om hammarsmedjan "Hofslet". På en karta från 1664 finns Hovslet benämnt som kronotorp, kvarn och hammarsmedja. Allt detta hör samman med platsen för det vi idag (1994) kallar "Hofslätts hembygdsgård". (Hasse Paulsson "Hovslätt 100 år - Kortfattad hovslättshistoria" s 6)

Tabergs Norre Hammare, efter vilken den nuvarande köpingen bär sitt namn, tillkom på statligt initiativ i Carl IX:s tid, i samband med andra anläggningar för att utnyttja Tabergs järnmalm. Redan år 1604 nämnes den "nidre hammaren" (d.v.s. i förhållande till Taberg), vars läge dock har ändrats ett par gånger. Här nämnes ännu år 1634 en "osmundshammare", en benämning på de äldre smedjor, där man utsmidde smidesjärn direkt ur sjö- och myrmalm. - År 1618 fick Norre Hammaren privilegier att utsmida 100 skeppund årligen med 1 skeppund i hammarskatt. På ansökan blev smidesrätten fördubblad av Riksens ständer år 1748 för 1 hammare och 2 härdar. Det berättades, att franska valloner här hade infört smideskonsten. År 1833 fick bruksägarne tillstånd att till slutet av 1835 använda lancashiresmidet. 1836 fick bruksägarne tillstånd från bergskollegium att detta år få utsmida och vågföra 400 skeppund utöver privilegiets 200, men blott för ett år. År 1843 hade bruksägare greve M. Hamilton ansökt om tillökning av tillverkningsrätten med 500 skeppund, men återkallade denna. År 1851 fanns blott 4 man i arbete vid Norre Hammaren och tillverkningen uppgick till endast 94 skeppund bergsvikt, (vid Eckersholm, som tillhörde samme bruksägare, utsmiddes samma år 900 skeppund). I densamma fanns den tunga smälthammaren om 52 pund (442 kg.), som drogs av ett överfallshjul med 4 alnars diameter. Ett annat drog med vevaxel av järn de tre bälgarne och ett mindre det år 1820 byggda slipverket för smidesstäd. Den vid nedläggningen använda smidesmetoden var det gamla tysksmidet vid en härd med kallbläster genom kopparrör och en forma. Slutligen nedlades enligt nådigt tillstånd i maj 1858 stångjärnssmidet vid Norre Hammaren på fem år, för att dock aldrig mera återupptagas här. Det sades, att kol- och vattenbrist medverkade härtill. Ägarne - grevarne Hamilton - gjorde konkurs. J. W. Spångberg köpte år 1870 Flahults Västergård med den förfallna smedjan och igångsatte densamma för manufaktursmide. År 1874 upptogs här också tillverkning av plogar och i många år pågick här hammarsmide vid fyra hamrar, vars dunder hördes vida omkring. År 1912 nedrevs den gamla byggnaden och efterträddes av en liten kraftanläggning. Ännu (1956) kvarstår den bastanta dammbyggnaden, som byggdes av dalmasar, jämte den åldriga järnboden. Norre Hammaren hade samma ägare som Hörle, Tabergs och senare även Eckersholms bruk m.fl. egendomar. I följd av Norre Hammarens avhängighet av Tabergs bruk räknades den till långt fram på 1800-talet som tillhörigt Månsarp, fast den låg på Flahults ägor i Barnarps socken, framför allt i kyrkligt avseende. Ägare var på 1700-talet greve G. von Seth och senare släkten Liljecreutz till 1812. År 1819 köpte grevarne John och Jacob Hamilton bruksegendomen med Norre Hammaren, vilken släkt sedan var ägare så länge brukstiden varade. (Sigurd Lindgren "Från hammarsmedernas dagar" s 49-50)

Gustav II Adolf besökte berget 1618, gjorde sig noga underrättad om malmförekomsten, strömmarna och möjligheten att uppföra nya verk. . . . 1618 fingo 4 masugnar privilegier, nämligen Mobro, Månsarps norra, Månsarps södra och Sandseryds. Allmogen var emellertid föga hågad för bergshanteringen, och 1619 utfärdade Gustav II Adolf ånyo inbjudan till bergsmän i Östergötland, Närke och Värmland att slå sig ned vid Taberg. Kronans bruk vid Taberg utarrenderades samtidigt till tyska herrar, Pauwl Pfeilschmidt, Hans Peter Struwen m. fl., vilka med tyska gesäller, tjänare och förvaltare fingo rätt att fritt bruka och förvalta densamma. Det är därför tydligt, att bergshanteringen vid Taberg igångsatts dels av inhemska bergsmän från mellansvenska Bergslagen, dels av inflyttande tyska och holländska bergsmän. . . . Efter Pfeilschmidt och Struwen fick Abraham Widerhusen arrendeavtal och privilegium på kronans bruk år 1640 av drottning Kristina (som även vid ett tillfälle hedrade berget med ett besök), där han hade att bygga nya förbättrade masugnar och även lära bergsmännen huru masugnsdrift rätt skulle skötas. Men även Widerhusen råkade i svårigheter och måste 1656 pantförskriva bruken till Justus Back i Amsterdam, som senare innehade dem till 1686. . . . Järnets utmärkta beskaffenhet prisas redan nu. Tackjärnet är lätt att färska och smida ut till stångjärn och detta låter sig lätt nog förvandla till det bästa stål. (Egil Lönnberg "Om Tabergs bergsbruk och bergslag" s 44-45)

Redan vid 1600-talets början, sedan lugnare inre förhållanden inträtt, blev det nytt liv i bergsbruket. År 1600 fick borgmästaren i Jönköping order att utlämna en del förnödenheter och "att komma bruket till makt". 1605 fick en borgare från Rostock, Franz Wernich, kontrakt om driften. Ett stålbruk inrättades, ny masugn uppfördes, och till detta fick han hjälp från kronan genom ståthållaren på Jönköpings slott. Karl IX besökte Taberg 1604, och påföljande år uppgav han, att här fanns riklig tillgång på malm. Redan nu fanns här två masmästare, flera smeder och ett stort antal arbetare. För arbetarnas bästa hade kronans bruk eget stort hushåll. Av produktionen sändes en del till Kalmar skeppsgård, en del till Kronobergs slott, och en del förädlades i Jönköpings slotts arklismedja. Redan nu hade Tabergsbruket blivit ett från det övriga Småland administrativt skilt område. Bland de då befintliga verken må nämnas en stålhammare (omtalad 1607), en dragkonst eller ett valsverk (omtalad 1606), ännu en hammare (omtalad 1610) samt den redan omtalade masugnen. Från denna tid finnas även några beräkningar över blåsningen vid masugnen samt över framställningen av stångjärn och osmundsjärn från tackjärn. (Egil Lönnberg "Om Tabergs bergsbruk och bergslag" s 42)

Jönköping hade fått en stor roll i den svenska krigsplaneringen under 1600-talets förra hälft. Det bidrog även till utvecklingen av Tabergs bergslag kring det stora, järnförande berget söder om Jönköping, som Gustav II Adolf kallade "en synnerligen Gudsgåva med järnmalm". ... Genom Karl IX:s initiativ fick (den gamla medeltida) verksamheten ökad omfattning. År 1599 var ett järnbruk i drift och något senare anlades nya masugnar och stångjärnssmedjor både av kronan och på privat initiativ. Kungen sökte intressera borgerskapet i Jönköping för verksamheten, och den ökade i omfattning och framgång, när kungen 1605 gav rostocksborgaren Franz Wernichel och hans kompani privilegium för en hytta och en hammarsmedja. En av kompanjonerna var hamburgborgaren Pauwel Pfeilschmidt som bosatte sig i Jönköping. Ännu så länge sökte man rekrytera mästare och yrkesarbetare från de mellansvenska bruksbygderna, men efter hand ökade inslaget av utlänningar. (Lars-Olof Larsson "Småländsk historia - Stormaktstiden" s 116)

I Småland användes stora mängder järn från Taberg. På 1600-talet och antagligen långt tidigare togs järnmalm direkt från berget, genom att bryta med spett och slägga bitar från bergväggen. För att få ut mera malm staplade man ved på berget, som sedan antändes. När den brunnit ned hällde man vatten över den heta bergytan, som blev skör och kunde brytas loss några decimeter. Sedan började man om från nytt. Tabergsmalmen var ganska svårarbetad och hade låg järnhalt. Malm av bättre kvalitet hämtades också från bl.a. Utö i Stockholms skärgård, Ingamåla gruva och gruvor runt Västervik och Gamleby. Järnhanteringen utvecklades inte speciellt mycket fram till 1600-talet vad gäller utvinningen av råmaterial, men själva bearbetningen av det färdiga järnet desto mer. Järnsmederna vandrade från början omkring från by till by därför att råmaterialet från främst myr- och sjömalm inte räckte så länge. De hade med sig sina verktyg i en låda och kunde göra många olika uppdrag i en by. Det kunde vara snickeri, tunnbinderi och kopparslageri utöver rent smidesarbete. ... När behovet växte blev en del smeder bofasta och hade egna smedjor, där de både tillverkade och reparerade redskap, verktyg och vapen. För att smälta järn behövdes en ässja, med någon form av blåsbälg till. Smederna blev alltmer kunniga i att utnyttja järnet. De kunde tillverka alltifrån lås och smycken till hästskor och plogbillar. ... Under 1600-talet blev smederna tvingade att bli mer specialiserade på grund av en allt större efterfrågan på bl.a. vapen. (Gunilla Granberg "Bysmedens upprättelse" s 5-6)


ca 1600 - ca 1500

Redan 1599 fanns ett järnbruk med masugn och smedjor nära nuvarande Norrahammar, vilket kronan drev i egen regi, dock med ringa framgång. ... Det ursprungliga området för järnframställning inom Tabergs bergslag var koncentrerat till socknarna Barnarp, Månsarp och Sanseryd. Produktionen var främst inriktad mot stångjärn, det vill säga smidbart ämnesjärn, som var en viktig exportprodukt under hela stormaktstiden. Den råvara som användes var den malm som bröts vid Taberg samt sjö- och myrmalm från trakten. Ibland inköptes även malm från de mellansvenska bergslagerna. Under århundradet grundades nya järnbruk på flera platser i Jönköpings län: Hörle och Ohs (omkring 1650), Bruzaholm (1660-tal) samt Götafors och Götaström (omkring 1690). (Olle Larsson "Det småländska bondesamhället" s 182-183)

Ett kloster, som konungen av Sverige har börjat befästa, ligger uppe i (Jönköping) vid ett vackert vattendrag. Det hade sålunda börjat ståtligt befästas med höga vallar, djupa gravar och bastioner, så att de, om de hyst något självförtroende, lätteligen hade kunnat hålla emot vår (danska) krigsmakt. Men det hade (nu år 1567) blivit antänt tillika med staden. På fästningen fanns ett stort förråd av stångjärn, osmund, skovlar, stänger och annat mera som behövs till krigsmateriel. ("Rantzaus dagbok" s 8)

Hammaren vid Hovslätts ström . . . hade börjat utnyttjas redan av Sten Eriksson Lejonhuvud (Lewenhaupt) . . . "en hammarsmedia Hoffslätt be:ndt, huilken Ström, Saligh - Her Sten Erichson (Lewenhaupt) lät byggia, den tidh (1556-1568) han var Gübernator öfuer Jönköiping och dess lähn". (Einar Persson "Tabergs bruks räkenskaper 1613-1618" s 39,44-45)

År 1520 när biskop Peder Månsson i Västerås skrev sin "Bergsmanskonst", anför han "Tadu bärgh sönnan Jöneköpingh" såsom ett exempel på en bred järnmalmsåder i ett högt berg men tillägger att, "the inthett nu brukas". "Bergsmän" omtalas i Jönköpings stads tänkebok på 1520-talet utan angivande av härkomst, vilket tyder på att titeln var välbekant i staden. År 1599 fingo Jönköpings borgare rätt "att fritt bruka och behålla det järnbruk, som vid staden liggandes är". Jönköpings- och Tabergsbygden var emellertid under 1400- och 1500-talen ständigt utsatt för härtåg och andra politiska oroligheter, vilka i högsta grad verkade förlamande på arbetet och bergsbruket här. År 1511 härjade kung Kristian I Jönköping och trakten 3 mil omkring staden, 1520 var samma härjare åter här. Dackefejden på 1540-talet berörde även bygden, och slutligen kom Daniel Rantzaus stora tåg mot svenskarna på 1560-talet som den sista och svåraste prövningen. (Egil Lönnberg "Om Tabergs bergsbruk och bergslag" s 41-42)


ca 1500 och tiden dessförinnan

Uppgifter från slutet av 1400-talet visar på förekomsten av malmbrytning och järnframställning vid Taberg söder om Jönköping. ... En ... hytta vid Kåperyd nära Taberg har daterats till tiden omkring 1500 och ger en mera direkt bekräftelse av att man då börjat utnyttja malm från berget för järnframställning. Problemet med Tabergsmalmen var emellertid att den gav ett sprött järn på grund av den höga titanhalten, vilket innebar ett svårt hinder att övervinna. (Lars-Olof Larsson "Småländsk medeltid" s 95)

År 1386 nämnes "Tadukulle" första gången (i samband med ett tingsdokument), men först 1490 ha vi bevis för att bergsbruk här utövades. Detta år dömdes en kvinna i Jönköping att för tjuvnad mista öronen, "men för Guds skull och alla dannemäns böns skull skonades hon att mista huden (undergå prygelstraff), samt att "tjäna vid berget för öronen". Man torde säkert kunna antaga, att "tjäna vid berget" avsåg gruvarbete, i detta fall troligen utskrädning av malm ur den vid bergets fot liggande samlingen av rasberg. Förmodligen fanss det då också små hyttor vid berget, där malmen kunde smältas. (Egil Lönnberg "Om Tabergs bergsbruk och bergslag" s 41)

Redskapen i både jordbruk och hushåll var mestadels av trä. Järngrytor och kopparföremål fanns, men de medeltida bönderna levde verkligen i en "träålder". Man åt ur träfat, mjölkade, ystade och kärnade i laggkärl, lagrade i träkar och träbaljor. I åkerbruket körde man årder och harvar av trä; på sin höjd var årderbillen smidd eller järnskodd; plogen var ett okänt redskap i det medeltida Småland. (Lars-Olof Larsson "Småländsk medeltid" s 95)

Den så kallade Bölungasagan från 1200-talet berättar om hur den norske kungasonen Erling fängslades av den svenske kungen Knut Eriksson och spärrades in i "det höga tornet på Visingsö", det vill säga kungaborgen Näs på öns sydspets. Erling lyckades emellertid rymma ur sitt fängelse och begav sig österut, till Småland, som i sagan kallas järnbärarland. Fynd av slagg, lämningar av ugnar samt järnstycken och ämnesjärn bekräftar bilden av Småland som ett landskap med omfattande järnproduktion. (Olle Larsson "Det småländska bondesamhället" s 177)

Under 1100-talet blomstrade en högt stående järnsmideskonst i Finnveden, som bl. a. tog sig i uttryck i förnämliga kyrkosmiden. Till vår tid har bevarats kyrkkistor med dekorationer i plattsmitt järn, med motiv av livets och kunskapens träd, samt bilder ur S:t Egidius och S.t Hubertus helgonlegender och från sagan om Karl den Store. Sådana kistor finns vid Rydaholms, Ryssby och Voxtorps kyrkor. Alla dessa motiv har inspirerats av fransk konst, något som för tankarna till Nydala kloster, som anlades vid sjön Rusken 1143. Medeltidshistorikern L Karlsson hävdar att det troligen var järnet som lockade cistercienserna att anlägga Nydala kloster i den småländska ödemarken. Många av de kvarnar som nämns i handlingar från klostrets arkiv var troligen vattenhjul, som användes till energikällor vid en omfattande järnhantering. Smidda järnbeslag på gotländska kyrkdörrar har liknande motiv, som vad som finns i ett litet område i Frankrike. Motivgruppen har sitt ursprung i cisterciensernas ursprungskloster Clairvaux. Därifrån spred den sig genom Nydala kloster till dess dotterkloster Roma på Gotland, allt enligt L Karlsson. ... Järnhanteringen i form av malm från sjö- och myrmalm har ... en lång historia i Finnveden. Den sträcker sig från tiden för Kristi födelse fram till 1900-talet och utgör en viktig sida av våra förfäders liv. (John Gustavsson "Tidig järnutvinning i Finnveden" s 48-49)

På Åsamon (i Norrahammar) har man funnit primitiva ugnar, s k hedningabläster, för en mycket tidig järnframställning, där man utvunnit det eftertraktade järnet ur rödjord. Dessa fynd har daterats till vikingatiden, men det kan kanske tänkas, att man ännu tidigare hållit på med sådan järnsmältning. (Inge Kvarnström "Varkullen - en fornborg?" s 23)

Sjö- och myrmalmer - limoniter - äro till struktur och förekomstsätt helt skilda från järnmalmerna i berg. De utgöras av järnutfällningar i jord inom stagnerande delar av vattensystemen och påträffas därför i sjöbottnar (sjömalmer), myrar eller andra nuvarande (1938) eller förutvarande sumpmarker (myrmalmer). De ha inte bildats med berggrunden utan i geologisk nutid. Det stora och avgörande bildningsskedet var den period av klimatförsämring, som sammanfaller med arkeologernas äldre järnålder. ... Myr- och sjömalm förekommer i klumpar eller grusliknande gyttringar av olika typer. Den store bergsvetenskapsmannen Sven Rinman indelar sjömalmen i skraggemalm, som fås i stora, pipiga och slaggiga rusor, purlemalm, som fås i bollar av nötters och bönors storlek, samt krut- och hagelmalm och penningmalm, vilkas konsistens framgår av namnen. I fråga om myrmalmen omtalar han motsvarigheter till skraggemalmen och hagelmalmen samt en mörkbrun "mölja eller lera", särskilt känd från Dalarna. ... Det ojämförligt limonitrikaste området är Småland med centrum dels i övre delen av de vattenområden, som vetta öster- och söderut från höglandet, dels kring övre Lagan ungefär inom den geologiska forntidssjön "Storbolmens" gränser; det är på grund av denna rikedom på sjö- och myrmalm, som man kunnat förklara, att i Småland (under den äldre medeltiden) en praktfull dekorativ konst kunde utvecklas, ej minst inom järnsmidets område. (Tom Söderberg "Järntillverkning och bergsbruk" s 342-343)

Bergsbruket vid Taberg går säkert tillbaka till 1400-talet, möjligen ännu längre. I den omgivande trakten, bl. a. i Bondstorps och Åkers socknar finnas säkra spår av förhistorisk järnutvinning, där man dock begagnat sig av mera lättsmälta sjö- eller myrmalmer. I Åker kan en dylik fyndplats tämligen säkert dateras till romersk järnålder (c:a 2-400 e. Kr.) övriga fyndplatser äro mer svårdaterade, men säkerligen även de från en tidig del av järnåldern. Det är emellertid föga troligt, att man på ett så tidigt stadium och i så primitiva smältugnar försökt sig på att smälta järn ur den svårsmälta Tabergsmalmen. (Egil Lönnberg "Om Tabergs bergsbruk och bergslag" s 41)

När man (nu hösten 1978) i eftehand ser tillbaka på Bergstingets (i Taberg) forskning (de senaste åren) , måste man konstatera, att resultatet blivit över all förväntan. Vi var en liten grupp helt okunniga amatörer, som närmast av en slump fått idén att forska i traktens tidiga järnframställning. Vi hade varken pengar, planer eller förbindelser. Ändå har Bergstinget redan kunnat visa, att bygden äger en 1000-årig obruten tradition på järnbearbetningens område. Vi har hittat och grävt ut en av landets allra äldsta daterade bergmalmsugnar. Grävarlaget har undersökt en myrmalmsugn, och vi har klarlagt, att Vikingatidens bergslagsbor framställt järn ur rödjord, vilket ingen haft en aning om förut, samt att de tillverkat sitt träkol i stora, fortfarande lätt igenkännliga gropar. Det senare öppnar oanade möjligheter till kartläggning av Vikingatidens och Medeltidens järnframställning. Det har också slagits fast, att hela utvecklingskedjan i fråga om smältmetoder finns representerad i ugnarna kring Taberg. Utvecklingen började med rödjord, fortsatte med myrmalm och gick via tidiga bergmalmsugnar av typ Kåperyd till bergslagstidens masugnar. Få trakter i landet torde kunna uppvisa en lika fullständig skala av smältmetoder. (Lennart Gustavsson "Rapport från Bergstinget" s 28-29)

Sedan planerna på en ny industriväg söder om Torsviks västra industriområde blivit kända, fick Jönköpings läns museum Länsstyrelsens uppdrag att utföra en arkeologisk utredning inom det berörda vägområdet. . . . Eftersom Torsviksugnens tvärsnitt i det närmaste får betraktas som kvadratiskt, är det mindre troligt att den varit av typen kupolugn. Återstår så gropugn eller schaktugn? . . . Tolkningen har stannat vid det första alternativet. Att så är fallet beror på vissa tekniska detaljer men i än högre grad på ugnens ålder. Ett C-14 prov från det slaggbemängda kolskiktet i ugnens övre del har nämligen daterat anläggningen till 135 - 320 e Kr, d v s till romersk järnålder. . . . Enstaka belägg finns för att en lokal järnframställning kan ha börjat så tidigt som under romersk järnålder/folkvandringstid, d v s c:a 0 - 600 e Kr. . . . (Jämför) slagghögar(som) legat intill ett domarringsgravfält vid Sandseryds Norrgård. . . . Även kring en domarring på Skinnarebos marker i Sandseryd har en slaggförekomst påträffats. . . . (Här) kan också nämnas en kvartärgeologisk undersökning vilken utförts i Mellansjön vid Åsamon i Tabergs bergslag. I sjösedimenten konstaterades en förhöjning av järn- och manganhalterna under förromersk järnålder, c:a 500-talet f Kr. Med viss reservation tolkades dessa värden som en indirekt indikation på tidig järnframställning i trakten. . . . Sammankopplas så uppgifterna ovan med ugnen i Torsvik . . . får vi nya belägg för att en tidig järnhantering i norra Småland kan ha tagit sin början redan under äldre järnålder. Antagligen var denna tänkta järnproduktion av mer begränsad art, och syftande till att täcka den egna gårdens behov. Detta hindrar dock inte att möjligheterna till järnutvinning kan ha haft mer övergripande betydelser, vilket leder till följande reflektion; att i den äldsta järnframställningen se en av orsakerna bakom den bebyggelseexpansion som utifrån fornlämningsbilden tycks ha inträffat i övre Nissan-, och Lagandalen under loppet av den äldre järnåldern. (Kristina Jansson "En förhistorisk ugn i Torsvik - nya belägg för tidig järnframställning i norra Småland" s 62,67,71)

Järnframställningsplatsen (inom fastigheten Källarp, väster om Torsviks industriområde) bestod av en blästerugn, slaggvarp och en fällsten. Totalt har det producerats cirka 250-300 kg järn på platsen under århundradena kring, men främst efter, Kristus födelse. Järnframställningsplatsen är således en av Jönköpings läns äldsta. Den ringa produktionen tyder på att framställningen varit av husbehovskaraktär. (Fredrik Engman "Medeltida odling och äldre järnframställning inom fastigheten Källarp i Barnarps socken" s 49)

De äldsta beläggen för järnhantering i Småland kommer från Möre i nuvarande Kalmar län. Vid utgrävningar vid Eket i Söderåkra påträffades en blästerugn daterad till 400-talet f. Kr. I Binga, också beläget i sydöstra Småland, påträffades de äldsta kända smidesässjorna i landskapet. Råvaran vid järnframställning var rödjord samt sjö- och myrmalm. Vi vet inte med bestämdhet hur det gick till då man letade efter malm under tidig järnålder (efter 500 f. Kr). Kanske gick man till väga på liknande sätt som under historisk tid då skriftliga källor gör det möjligt för oss att följa processen mera i detalj. För att hitta malmen undersöktes intressanta våtmarksområden med gängade käppar. Käppen stacks ned på olika ställen och man fortsatte sökandet tills malm påträffades. Denna del av arbetet utfördes vanligen under den torraste delen av året då malmen kunde tas upp med vanliga spadar. För att avgöra om malmen var av god kvalitet tuggade man på den. Om den fick en kådliknande konsistens var den godkänd. Efter upptagningen lades malmen i en hög för att torka. När malmen var torr skulle den rostas för att rensas från organiskt material för att sedan föras till ugnen. Den var kallmurad och sällan mer än en meter hög. Malmen hettades upp för att på detta sätt befrias från föroreningar. Härefter bankades den porösa järnklumpen samman för att sedan återupphettas. När den blivit glödande behandlades den med en hammare. Syftet var att få fram ett någorlunda smidbart ämnesjärn, i södra Sverige kallat klodejärn eller skärvejärn. Järnet hettades upp och bankades flera gånger innan det var smidbart. Därefter kunde klumpen förvandlas till olika typer av järnföremål. Denna järnframställningsprocess kallades blästbruk. (Olle Larsson "Det förhistoriska Småland" s 35-36)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1700

I vårt land har kopparhanteringen under de senaste femton åren upplevt en renässans efter att under en lång tid av år varit föga omfattande. ... År 1925 upptäcktes genom elektrisk malmletning nya stora fyndigheter i Västerbotten, främst Boliden, och i Bolidenbolagets kopparverk vid Rönnskär tillverkas numera omkring 10,000 ton elektrolytkoppar per år, förutom 5-6 ton guld och 15-20 ton silver. (Helge Uhrus "Metallernas renässans" s 136-137)

Sverige är näst Ryssland Europas skogrikaste land. Över hälften av vårt lands fasta yta är skogsmark. I sina skogar, framför allt de norrländska, har vårt land en källa till välstånd, vilken tillför oss mer inkomster från utlandet än någon annan. År 1913 uppgick värdet av svenska trävaror, som försåldes till utlandet, inberäknat tändstickor, trämassa, papper och papp, till över 360 millioner kronor. Värdet av exporterade skogsprodukter brukar utgöra inemot hälften av våra inkomster genom export. Sverige kommer n:r 2, närmast efter Förenta staterna, bland jordens trävaruexporterande länder. ... Över 360 millioner kronor var det skogen gav oss året före det stora världskriget! Det räckte till att betala det årets införsel av spannmål, kött, kolonialvaror, frukt och andra födoämnen, av bomull, ull, lin och andra råvaror, som vi behövde för att kläda oss med, av garn och tråd, samt av den stenkol och koks, varmed vi drevo ångbåtar, lokomotiv och fabriker. ... Ja, mycket mera till, ty vi få ej glömma allt det bränsle och byggnadsvirke, som vi taga därur för egen del. ... Det är en förening av flere gynnsamma naturförhållanden, som ställer Sverige i främsta ledet bland de länder, vilka exportera trävaror. Det är ej blott rik tillgång på virke utan även det svenska trävirkets kärnfullhet och kvistfrihet, vilken gör det särskilt användbart för snickeriarbeten. ... Vattentransporten (på flottningslederna) anses (vidare) förbättra virkets kvalitet. Det erhåller nämligen en jämnare färt och anses ha mindre benägenhet att slå sig samt bli lättare att arbeta än sådant virke, som försågas omedelbart efter trädens fällning. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1809-1859" s 454-455)

Vid stångjärnssmedjorna började arbetsveckan (i mitten av 1870-talet) klockan sex på söndagskvällen och fortgick till samma tid på lördagskvällen. Alla arbetare gingo i skift. Det ena arbetslaget gjorde vanligen sina sex smältor under en tid, som uppgick till omkring sex timmar, och vilade sedan i smedjekojan, medan det andra laget avlöste. I genomsnitt arbetade vardera skiftet omkring tolv timmar per dygn. "Smeden var nästan helt och hållet skild från sin familj hela veckan", skriver bruksbokhållaren Gustaf Schröder i sina minnen. "Detta kom sig dels av vana, dels därav, att han aldrig, så lång veckan var, tvättade sig, och sotig undvek han att visa sig utom smedjan eller 'kujan', och dessutom måste fristunderna användas till vila." Under goda tider fortgick smidet året runt; bruken kunde ibland redovisa 365 smidesdygn på ett år - och smeden och hans medhjälpare 365 arbetsdagar. Det fanns inte många arbetare som fingo slita så hårt som stångjärnssmeden, men det var en omöjlighet att utan avbrott arbeta ett skift igenom vid härd och hammare. För att få de nödvändiga pauserna omväxlade smeden och smedsdrängen med smältorna under arbetsskiftet. ... I knippsmedjorna och spiksmedjorna var dagsarbete det vanliga. Klockan 5 på morgonen, ibland tidigare, skulle hammaren vara i gång, och den fick ej stanna förrän vid 8-tiden på kvällen. Rasterna voro i allmänhet en timme på förmiddagen, en på eftermiddagen, och stundom kunde väl en skicklig spiksmed göra (sitt arbete) på kortare tid än tolv arbetstimmar. På bruken funnos ... daglönare, kolbönder och sådant folk i ett antal som vida översteg yrkesarbetarnas. Kolbönderna fingo betalt efter vad de levererat; de arbetade, som bönder i allmänhet, så många timmar de ville och orkade. Daglönarna uppropades vid 1/2 6-tiden på morgonen av bruksbokhållaren och sattes till sina sysslor, som de fingo lämna klockan 7 på kvällen; med adrag för raster var deras arbetstid omkring 12 timmar per dag. (Torsten Gårdlund "Industrialismens samhälle" s 307-309; Arbetstiden och dess fördelning)

År 1868 utfördes de första försöken vid Munkfors bruk med den föregående år uppfunna martinmetoden, den andra av götjärnsprocesserna, vid vilken tackjärnets kolhalt nedbringas genom upphettning i flamugn tillsammans med smidesjärnskrot. ... (Varken) den "sura" bessemern (eller) martinen möjliggjorde användandet av tackjärn, som framställts av fosforrik malm. Man var dock tidigt på det klara med betydelsen av att utveckla de först uppfunna processerna så att de enorma tillgångarna av fosforrik malm skulle kunna tagas i anspråk. ... Försök med den basiska bessemermetoden, thomasprocessen, började vid Bångbro järnverk år 1880: genom att stjälpugnen infordrades med ett basiskt ämne, dolomit, och bränd kalk tillsattes tackjärnsbadet, bringades fosforn att övergå till fosforslagg. ... Vid Bångbro blåstes under 1880-talet basisk bessemer en kortare tid varje år, men först med nästa årtionde blev denna tillverkning av någon betydelse inom svensk järnhantering; Domnarvet kom i gång med basisk bessemerblåsning år 1891. Motsvarande tillämpning av martinmetoden, varvid fosforn bands genom infordring av kalk i flamugnen, började år 1890 vid Jäders bruk. ... Samma år upptogs tillverkning av basisk martin vid Domnarvet. ... Den första blåsningen synes här ha skett några veckor tidigare än vid Jäders bruk, men trots detta och trots betydelsen av att vårt största järnverk i stor skala tillämpade den nya metoden, torde dock försöken vid Jäders bruk böra nämnas först. Ty till Jäder kommo metallurger och martinarbetare från bruken runt omkring i landet för att lära känna den nya processen, och rönen spredos även genom martiningenjörens resor till andra bruk. Införandet av de basiska götstålsmetoderna ute i världen fick en indirekt verkan av största betydelse för den svenska bergshanteringen. Från 1800-talets mitt fram till slutet av 1880-talet hade årligen blott några tusental ton svensk järnmalm exporterats. Nu kom ett väldigt genombrott för exporten - främst till Tyskland - av våra fosforhaltiga malmer. År 1890 utfördes 190 000 ton malm, år 1900 1 620 000 ton. Under året före (första) världskriget översteg exporten 6 miljoner ton. Grängesbergsmalmen hade gått i spetsen, men från 1890-talets mitt utfördes norrbottensmalm i våldsamt stigande mängder; år 1902 öppnades Narviksbanan för trafik. ... Försök att använda elektrisk ström som bränsle vid järntillverkningen pågingo under 1900-talets första år. ... Vid slutet av den här behandlade perioden (före första världskrigets utbrott 1914) hade den elektriska driften kommit till praktisk användning vid såväl smältnings- som färskningsprocessen, men någon avsevärd kvantitativ betydelse hade dessa metoder ännu ej fått. (Torsten Gårdlund "Industrialismens samhälle" s 70-73; Storindustrier på inhemsk råvarugrund)

I och för sig var bessemermetoden, metoden att framställa järn eller stål genom att blåsa luft genom ett tackjärnsbad, av helt omvälvande betydelse. Medan man förut genom timslångt och tungt arbete för hand fått bearbeta smältorna i de små ugnarna, kunde man nu släppa på luftströmmen och på 10-20 minuter låta den bränna bort kol och föroreningar i det flera ton vägande järnbadet. Men fastän G.F. Göransson redan år 1858 lyckats göra bessemermetoden praktiskt användbar, tog det dock lång tid innan denna färskningsmetod fick större betydelse inom svensk järnhantering. Ännu år 1890 uppgick det av bessemergöt tillverkade stångjärnet till endast en fjärdedel av det härdfärskade stångjärnet. ... Först år 1863 kom blåsningen i gång vid det verk, som anlagts i Sandviken för uppfinningens exploatering i större skala. ... Under 1870-talets konjunkturuppsving kom dock det första genombrottet för götstålstillverkningen; då anlades ett dussintal nya bessemerverk. (Torsten Gårdlund "Industrialismens samhälle" s 69-70; Storindustrier på inhemsk råvarugrund)

Förändringarna (inom den svenska järnhanteringen) blev ... mer omvälvande under 1800-talets senare hälft. I metallurgiskt hänseende innebar det viktigaste nya de s.k. götjärnsprocessernas genombrott, med två alldeles omvälvande verkningar. Den ena var att tackjärnet för första gången bragtes i flytande form vid sin förvandling till smidbart järn, på samma sätt som malmen hade kommit att göra vid sin förvandling till tackjärn redan genom masugnsprocessens tillkomst många århundraden tidigare. Det andra och ur ekonomisk synpunkt mycket viktigare var att man genom de nya metoderna kunde framställa hårt järn, vad som vanligen kallas stål, ungefär lika lätt som mjukt järn. ... Den första av de nya götjärnsprocesserna, som efter sin egentliga skapare, sir Henry Bessemer, fick namnet bessemerprocessen, kom genom omständigheternas makt att utformas i Sverige, genom Bessemers affärsvän G.F. Göransson, sedermera grundläggare av Sandvikens järnverk, fastän han egentligen var köpman mer än metallurg. Emellertid råkade Göransson kort efteråt i betalningssvårigheter och måste gå i konkurs, så att den fortsatta utvecklingen gick ifrån honom och fullföljdes utanför Sveriges gränser. ... Bessemerprocessen skulle (annars) ha legat ganska väl till för Sverige, därför att färskningen enligt dess metod icke egentligen sker genom bränsle utan genom lufttillförsel, som gör järnets egna beståndsdelar till reduktionsmedel. ... Efter ungefär tio år följdes bessemerprocessen av en andra götjärnsprocess, kallad Siemens-Martin- eller numera för korthetens skull helt enkelt martinmetoden. I motsats till bessemerprocessen hade den däremot stort behov av bränsle, och där föreföllo Sveriges möjligheter följaktligen mycket mindre. I verkligheten lyckades det emellertid att övervinna även denna svårighet; en stenkolsimport kom till stånd, och redan 1872 upptogs martinmetoden också i Sverige samt har allt sedan början av 1890-talet hos oss överflyglat bessemermetoden, numera i mycket hög grad ... framför allt därför att bessemermetoden förutsätter malmer med en sammansättning som gör dem onödigt dyrbara. Den tredje stora förändringen inom järnhanteringen inträdde när man lärde sig att använda fosforhaltig malm, vilket skedde på det i och för sig enkla sättet att man infodrade ugnarna med kalk, som band fosforn och därigenom skapade en förening av fosfor och kalk, som visade sig i hög grad värdefull i egenskap av gödselmedel för jordbruket. Det var den s.k. Thomas-Gilchrist-metoden, numera vanligen helt enkelt kallad thomasmetoden eller den basiska metoden, som uppfanns ungefär tio år senare, mot 1870-talets slut, fastän också den behövde någon tid för att slå igenom. ... När den basiska processen bröt igenom, föreföll måttet rågat för den av ödets slag redan så ofta träffade svenska järnhanteringen; och en av Sveriges främste metallurger på den tiden, dåvarande professorn vid Tekniska högskolan Richard Åkerman, förklarade för generationer av sina bergselever att denna process måste betraktas som "sista spiken i den svenska järnhanteringens likkista". I verkligheten upptogs emellertid basisk martintillverkning i Sverige redan inom ganska få år, närmare bestämt år 1890. Alla spådomar om den urgamla näringens undergång ha hittills vederlagts av utvecklingen, tack vare förmågan av anpassning efter det sig ständigt förändrande läget. (Eli F. Heckscher "Svenskt arbete och liv" s 256-258)

(Det) skedde (en) förbättring i härdfärskningens teknik ... genom att svenska metallurger på 1830-talet från England införde lancashiresmidet och anpassade det för träkoldrift samt utvecklade vällugnarna. Sedan gammalt färskades järnet genom att smältas med träkol och arbetas i härd, varefter färskorna sammanfördes (smältgörningen) i en enda järnklump, smältan, som hopslogs under hammare och sönderhöggs i bitar, smältstycken, vilka slutligen under hammare uträcktes till stångjärn. Av denna process hade i Sverige funnits två varianter, tysksmidet, där hela processen skedde i en härd, och vallonsmidet, där färskning och smältgörning skedde i en härd, medan uppvärmningen (vällningen) före uträckningen ägde rum i en särskild räckhärd. Den nya metoden lancashiresmidet, var en variation av vallonsmidet: genom förvärmning av tackjärnet och färskning under varm bläster gav den ett rent och jämnt järn till lägre kostnader. Färskningsprocessen förblev alltjämt hantverksmässig: den färskade järnmassan sköttes för hand utan andra mekaniska redskap än de av vattenskraft drivna hamrarna. Under denna utveckling ökade den årliga medeltillverkningen per härd från 57 ton år 1833 till 74 ton år 1850 och 238 ton år 1870. Brukens stångjärnssmide drevs visserligen av större företag och med mer kapitalkrävande metoder än hyttornas tackjärnstillverkning, men icke heller inom brukshanteringen kunde man ännu tala om stordrift: år 1861 var antalet i gång varande järnbruk 428 med en genomsnittlig årsproduktion av blott 355 ton smidesjärn och stål. (Torsten Gårdlund "Industrialismens samhälle" s 29-30; Den förberedande industrialiseringen i Sverige)

Under Karl Johanstiden befann sig vårt land på bottnen av en konjunktur, som alltsedan stormaktstidens undergång pekat nedåt. Det var främst det svenska järnets tillbakagång inför konkurrensen med nya malmproducenter, och stenkolets tilltagande betydelse för järnbehandlingen, som förorsakat denna ekonomiska reträtt. Sitt bottenläge nådde den svenska järnhanteringen på 1820-talet. . . . Med beundransvärd framsynthet insågo den svenska järnhanteringens ledande män lägets allvar och handlade därefter. I stället för att dröja vid forna tiders storhet och i romantiska grubblerier söka sig bort från verkligheten, grep man sig an med dagens uppgifter. Man sökte i kvalitet återvinna, vad som i kvantitet gått förlorat. De nyaste engelska brukningsmetoderna infördes och anpassades efter svenska förhållanden. Målmedvetet sökte man experimentera fram produktionsformer, genom vilka det svenska järnet skulle kunna bli konkurrensdugligt på världsmarknaden, trots sina dyrare produktionskostnader. Dessa strävanden kröntes också med framgång, och frampå 1860-talet hade grunden lagts till den verkstadsindustri, som sedan skulle skapa så många världsberömda namn på svenska firmor och svenska produkter. (Per Engdahl "Sveriges ödesväg genom seklerna mot framtiden" s 60-61)

I mars 1775, efter nästan tre år i Sydafrika, fortsatte (Car Peter) Thunberg mot sin slutliga destination, Japan. . . . Först i augusti anlöpte skeppet Nagasaki efter en stormig och farofylld resa. . . . Bryggan till fastlandet bevakades dygnet runt, och alla som gick iland eller ombord visiterades, med ett undantag, nämligen fartygets kapten. Därför hade (Holländska Ostindiska) kompaniets kaptener en specialsydd vid sidenrock med hemliga fickor, där förbjudna varor kunde smugglas iland och säljas med god förtjänst. . . . Emellertid hade japanerna nu kommit på "lurendrägeri-handeln" och utfärdat nya instruktioner, som innebar att kaptensrocken förbjöds och även kaptenen skulle visiteras, samt hans landvisiter inskränkas. . . . Den legala handeln försiggick mestadels som en öppen auktion i stadens packhus. "Stavenisses" last bestod av socker och elfenben, tenn och bly, tyger m.m. Varor som inköptes officiellt var främst koppar och kamfer. I officerarnas privata handel inköptes lackarbeten, porslin, siden etc., medan saffran, lakrits, glasögon och speglar kunde säljas med förtjänst. Särskilt eftertraktade av japanerna var "enhörningshorn", dvs. narvalsbetar, som tillskrevs magiska medicinska krafter. Thun gjorde sig en förmögenhet på narvalsbetar, som han inhandlat i Batavia (nuvarnde år 2007 Djakarta), och han kunde betala skulder, som han ådragit sig under vistelsen i Kap(landet). (Bertil Nordenstam "Från Jönköping till Kap och Japan - Linnélärjungen Carl Peter Thunberg" s 29)

England var nu (vid produktplakatets tillkomst 1724) mer än någonsin vare sig förr eller senare beroende av den svenska järnexporten. Englands egen järnindustri höll nämligen nästan på att gå under av brist på bränsle, sedan skogarna blivit förödda. Först vid mitten av 1700-talet tog denna industri upp sig igen i och med att engelsmännen lärde sig använda stenkol för malmsmältning. Men före denna uppfinning var England hänvisat till import av utländskt tackjärn och stångjärn för sin tillverkning av järn- och stålvaror. Sitt behov av denna råvara fingo engelsmännen till största delen fyllt från Sverige. Spanien, som kom i andra rummet, stod mycket långt efter vårt land. Det bästa svenska järnet var höjt över all tävlan, och Sverige betraktades den tiden som järnbrukens mönsterland. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1709-1739" s 560; Sveriges krafter växa under Arvid Horns vård)

I stort sett växte järnexporten (under tiden 1600-1720) parallellt med kopparexportens nedgång, och vid Frihetstidens början representerade järnet ensamt 3/4 av exportens totalvärde, medan koparens andel hade gått ned till omkring 10 (procent), varav följde att de båda metallerna, trots det senare, representerade en ännu större sammanlagd andel av exportvärdet än under 1600-talet. ... Man kan räkna med att (järn)kvantiteten (från 1600-talets början) fram till 1720 blev ungefär femdubblad. ... (Men) det svenska järnets produktion representerade icke en lika stor del av Europas hela som fallet var med den svenska kopparen. ... (Men) ur det svenska näringslivets synpunkt var det avgörande icke produktionens storlek utan storleken av deras järnexport, och därvid var Sveriges övervikt alldeles påtaglig. ... Det svenska järnet avsattes på många olika marknader, men den marknad som tog den ojämförligt största delen därav var den engelska. ... Den metallurgiska insikten eller tekniken kom i Sverige att stå mycket högt på järnhanteringens område och ... Sverige blev i detta hänseende något av ett föregångsland. ... Efter medeltida mönster infördes s.k. järnvräkeri, kontroll med såväl tackjärn som framför allt stångjärn före exporten, varvid särskilda "vräkare" skulle kassera sådant järn som icke motsvarade kvalitetskraven. Bl.a. för detta ändamål infördes också redan under 1500-talet järnstämplar, som registrerades på de särskilda bruken, så att man skulle kunna se varifrån järnet härstammade. ... Den förändring som låg (i vallonsmidets införande) ter sig för lekmanna ögon ganska obetydlig, utvärtes sett bestod den huvudsakligen i att man använde två härdar i stället för, den ena för färskningen (= process för framställning av smidbart stål ur tackjärn) och den andra för järnets "utsträckning" i stänger. Vallonjärnet visade sig ... bli världens bästa ståljärn, dvs. den bästa utgångspunkten för ståltillverkningen, som i äldre tider till alldeles övervägande del skedde genom ny bearbetning av det smidbara, färskade järnet. ... Vallonsmidet utgjorde (dock) en mycket liten del av den svenska järnhanteringen och ... ståljärnet i sin tur utgjorde en mycket liten del av vallonjärnet. ... För 1700-talets del kan man fastställa att vallonjärnet endast utgjorde 10-12 (procent) av den svenska totala järnexporten. ... Vallonjänet blev en specialitet för Dannemoraverken. ... Den övriga järnhanterinen blev samtidigt föremål för en uppryckning, vars detaljer äro ännu mindre synliga för lekmanna ögon än vallonjärnets. Resultatet blev det s.k. tysksmidet, och detta utgjorde hela den del av järnhanteringen som icke var vallonsmide. Bägge metoderna gällde färskningen eller nummer två av järnhanteringens processer. ... Utöver den egentliga järnhanteringen förekom även en fortsatt bearbetning av järnet, fastän den spelade en mycket underordnad roll i förhållande till stångjärnssmidet. Särskilt gällde detta ståltillverkningen; det "svenska stålet" fick aldrig det anseende på den utländska marknaden som det svenska stångjärnet utan ansågs stå tillbaka för stål både från Steiermark, från Remscheid och Solingen och även från de engelska stålverken, trots att de senare använde svenskt stångjärn som utgångsmaterial. (Eli F. Heckscher "Svenskt arbete och liv" s 110-117; Hushållningen under internationell påverkan 1600-1720)


ca 1700 - ca 1600

I det stora hela höll sig (koppar)produktionen väl uppe ganska långt in på Karl XI:s egen regering. Men häftigheten i brytningen ledde år 1687 till ett våldsamt och särskilt ryktbart ras; och fastän produktionen snarast i överraskande grad repade sig under de närmast följande åren, så kom den aldrig tillbaka till sin gamla nivå. Under Karl XII:s tid nedgick den ytterligare, och slutåren av hans regering kunna uppfattas som slutet också på kopparhanteringens blomstringstid i Sverige - liksom på Stormaktstiden. Hanteringen levde visserligen kvar på denna lägre nivå tämligen oförändrad hela det följande århundradet igenom, och den svenska kopparen spelade snarast oväntat stor roll på utländska marknader ännu 1700-talet; men det var dock en obetydlighet av dess roll under det föregående århundradet. Kopparen hade emellertid då fyllt sin stora politiska mission, att utgöra det enda fasta ankaret för Sveriges krigsfinansiering, och det är svårt att se hur vare sig betalningen av Älvsborgs lösen eller Sveriges medverkan i trettioåriga kriget hade kunnat förverkligas den förutan. ... Den mycket omsorgsfulla beräkning som (Erik) Odhelius gjorde av Europas produktion i början av 1690-talet visade att Sverige då representerade nästan hälften av Europas kopparförbrukning; och sannolikheten talar för att Sveriges andel tidigare hade varit väsentligt större. (Eli F. Heckscher "Svenskt arbete och liv" s 102-104; Huhållningen under internationell påverkan 1600-1720)

Den sågverksindustri och övriga skogsavverknint för export som förekom i Sverige (under tiden 1600-1720) var ... till alldeles övervägande del lokaliserad i Småland och Västkusten; i tidigare tid hade den i stor utsträckning gällt ekvirke, men med den minskade tillgången på detta fingo furu och gran nu något ökad betydelse; och på denna punkt började man alltså närma sig de moderna förhållandena, men också endast där. (Eli F. Heckscher "Svenskt arbete och liv" s 119; Huhållningen under internationell påverkan 1600-1720)

(1656 grundlades) Eskilstuna järn- och stålmanufakturverk, vars grundläggare var en ... livländare vid namn Reinhold Rademacher. Vid ryssarnes inbrott i Livland beslöt han att till Sverige överflytta de fabriker han anlagt i Riga och kom hit med en koloni av ett trettiotal smedmästare med familjer. ... Företaget arbetades småningom upp till att bli medelpunkten för den svenska järnförädlingen. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden 1611-1660" s 544)

Louis de Geer sände en gång ett skepp till Afrika för att undersöka, "om icke någon negotie (= handel) vore till att göra i Africa". Befälhavaren på skeppet, en holländare fann åtskilliga platser vid Guineabukten, som ej voro besatta av andra nationer, och där guld och elfenben kunde fås i utbyte mot europeiska handelsvaror. ... Så kom Svenska afrikanska kompaniet till stånd, år 1649. Dess privilegier lydde på uteslutande rätt att handla på länder söder om Kanarieöarna i både Afrika, Asien och Amerika med undantag för dem, som voro Söderkompaniet förbehållna. En koloni anlades på Guldkusten vid Guineabukten, i en trakt, där holländare och engelsmän förut haft handelsfaktorier. Här inköpte kompaniet av negerkonungen Futu mark vid Cabo Corso jämte tre tillhörande fästen, och bemälte potentat förband sig vid köpets ingående att försvara platsen mot överfall. Emellertid råkade kompaniet snart i strid först med franska och sedan med holländska västindiska kompaniet ... och 1664 var det Svenska afrikanska kompaniets saga all. Nu tog svenska regeringen saken om hand och drev slutligen efter långvariga underhandlingar holländarne att erlägga skadeersättning, mot att svenskarne avstodo från kolonien, ja t.o.m. från rätten att handla på Guineakusten. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden 1611-1660" s 227-230; Svenskarne i de svartes världsdel)

Den nya bergverkspolitik som började gälla från och med 1620-talet gick ut på att bergsmännen enbart fick syssla med tackjärnsframställning. Tackjärnstillverkningen skulle ske i det gamla bergslagsdistriktet vars skog förbehölls masugnarna. Stångjärnssmidet skulle å andra sidan förläggas till större kapitalkrävande anläggningar, bruk. Dessa skulle helst vara lokaliserade utanför Bergslagen i glest bebyggda och skogsrika trakter och drivas av ståndspersoner. När denna plan väl satts i verket blev effekten, som historikern Bertil Boethius påpekat, att järnbruken i princip erhöll ensamrätt till egna tackjärnsdistrikt. (Lars Magnusson "Bruksmiljö och brukskultur" s 333)

Den rikaste av de utlänningar, som Gustav Adolf och Axel Oxenstierna lyckades "locka" att i Sverige placera penningar, var holländaren Louis De Geer. ... Vad som lockade honom hit var världens bästa järnmalm. Louis De Geers namn utmärker ett nytt skede i vår järnhanterings historia. ... Exporten av svenskt stångjärn fyra- till femdubblades, och den svenska vapenindustrin nådde en förut okänd utveckling. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1611-1660" s 231-233; Louis De Geer och vallonerna)

Falu (koppar)gruva hade nu (under Gustav II Adolfs tid) sin högsta blomning. Ur dess mörka innandömen hämtades million efter million, som gav vårt land krafter att bära de tunga krigsbördorna. I nära 200 år har Kopparberget lämnat råmaterialet till nästan allt det kopparmynt, som präglats i Sverige. ... All den rena koppar, som ur (gruvan) erhållits, beräknar man till 1/2 million ton, en avkastning som ingen koppargruva i världen kan uppvisa maken till. ... Gustav Adolf besökte själv elva gånger Kopparberget. ... Då några personer i hans omgivning vid hans besök år 1620 sökte övertala honom att ej gå ned i gruvan, där året förut ett stort ras inträffat, svarade han blott: "En konung bör syna sin skattkammare." Och när han sedan såg malmen glimma från bergväggarna, utbrast han förtjust: "Var månde någon potentat vara, som haver ett sådant palats som det vi nu stå uti?" ... Vid Svappavara (upptäcktes) ett nytt fält (med kopparmalm). ... När äntligen alla kostsamma arbeten med byggnader, väganläggningar samt upprensning av floder och sjöar voro slutförda. blev det (för en begränsad tid) en rätt vacker mängd koppar, som kunde utföras härifrån. Den uppgick nämligen för tiden 1657-74 till nära 860 ton. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1611-1660" s 237-240; "Bergverkens översvinneliga välsignelse")

Brytning av järn- och kopparmalm skedde i alla gruvor ända fram till 1700-talet med hjälp av "tillmakningsmetoden". Dett malmförande berget hettades upp av väldiga eldar. Antingen sprack berget av värmen eller så spräckte man det genom att begjuta det med kallt vatten. Med spett och hackor lossades den lösa malmen som transporterades till hyttorna. Smältning, "blåsning", av järnmalmen skedde i hyttor eller masugnar. Hyttan bestod av en murad, upptill öppen pipa, kringbyggd av timmerväggar i fyrkant. Utrymmet mellan pipan och väggarna var fyllt med lera och sten. Nedtill fanns öppningar för utslag (tömning) av slagg och malm samt för inblåsning av luft med hjälp av vattendrivna bälgar. Inför blåsningen fylldes pipans botten med träkol och därefter en blandning av krossad och rostad malm samt träkol. Även krossad kalksten (limsten) ingick för att göra slaggen mer lättrunnen. Efter tändningen tillfördes luft via bälgarna (som drevs med vatenkraft), vilket ökade värmen och påskyndade förbränningen. Syret i malmen reducerades genom föreningen med kol och gaserna sökte sig ut genom pipans topp. Genom att järnet tog upp kol (ca 4 procent) sjönk dess smältpunkt. I botten på pipan samlades det smälta jänet med den mera lättflytande slaggen ovanpå. Järnet och slagget tappades växelvis ur. Pipan fylldes kontinuerligt med malm, träkol och kalksten under hela den tid "blåsningen" pågick. Hyttornas och masugnarnas produkter, tackjärnet omsmältes, "färskades" till smidbart järn, "smältor" vid hamrar, varvid kolhalten sänktes. Smältorna utsträcktes sedan till stångjärn. För att framställa ett ton stångjärn behövdes tre ton malm, tre ton träkol för smältningen och ca tre ton träkol för hammaren. Detta hammarsmide utvecklades under vasadynastin till tysksmide och vallonsmide. Kopparhanteringen i Falu gruva nådde sin höjdpunkt under Gustav II Adolfs regeringstid. (Raine Borg "Silver, koppar och järn. Den inhemska malmen och vasadynastins nationsbyggande." s 55)


ca 1600 och tiden dessförinnan

Virtuost utformade elfenbensarbeten hörde med självklarhet hemma i varje större samling av "artificalia" och "naturalia" på 1500- och 1600-talen. ... Exotiska stenar, torkade ormskinn och kokylier hörde till (naturalia), medan miniatyrporträtt, vaxpousseringar, vetenskapliga instrument samt mynt och medaljer hörde till (artificalia). Ofta kunde gränsen vara flytande. (Johan Cederlund "En värld av under" s 567-568)

Ändringen (under Gustaf Vasas tid) låg ... i järnhanteringens andra led, den "färskning" eller smidbargörning som det osmidbara tackjärnet nödvändigt krävde för att tjäna andra ändamål än gjutning. För samtiden tedde sig den reform det därvid gällde som ett utbyte av produkter, med andra ord ersättning av osmundsjärn med en annan vara. Den nya varan fick det i Sveriges ekonomiska historia ryktbara namnet stångjärn, därför att järnet blev utsmitt i stänger, i stället för att "huggas" i osmundar. Den nya produkten betingade per viktenhet ett ungefär dubbelt så högt pris som osmundsjärnet. ... Man finner stångjärnet sporadiskt omtalat i slutet av 1520-talet, men det egentliga genombrottet måste ha kommit kort efter 1540. ... Hastigt gick emellertid stångjärnssmidets utveckling icke. Först omkring år 1600 var dess värde i exporten detsamma som osmundsjärnets. ... Det skulle dröja ett stycke in på följande århundrade innan osmundsjärnet upphörde att spela någon väsentlig roll i Sveriges järnhantering. ... Kopparhanteringen förde en tynande tillvaro på Gustaf Vasas tid, trots att han förmodligen intresserade sig ännu mer för denna än för järnhanteringen och - utan resultat - försökte ändra dess organisation. Men under 1500-talets sista två årtionden började kopparhanteringen skjuta stark fart, gynnad av en enastående prisstegring, som i sin ordning var en verkan av att Spanien, på den tiden Europas mäktigaste rike, till allmän häpnad övergick till kopparmyntfot, trots att det ägde världens rikaste silvergruvor. Å andra sidan medförde just den inströmning av silver som kom från Amerika, att silverhanteringen inom bergshanteringen i Sverige tedde sig ännu mer minimal än den eljest skulle ha gjort. Den samtidiga utvecklingen av järnhanteringen och kopparhanteringen resulterade i ett förut okänt uppsving för Sveriges export, och förändringarna inom bergshanteringen lade grunden till det ojämförligt viktigaste på produktionens område som skulle komma att prägla den följande perioden. (Eli F. Heckscher "Svenskt arbete och liv" s 80-82; Medeltidshushållningens organisering 1520-1600)

De dyrbaraste föremålen i kyrkorna (under medeltiden) voro av ädel metall, antingen - i sällsynta fall - av guld eller vanligen silver, helt eller delvis förgyllt. Det hände också, att fattigdomen tvingade församlingarna att låta utföra de heliga kärlen i annat material, förgylld koppar eller t.o.m. tenn. ... Blomstringstiden för järnsmidet omfattar huvudsakligen medeltidens båda första århundraden (1000- och 1100-talen). Mot medeltidens slut förenklas dekorationen och koncentreras till dörring och låsbeslag. I de mellansvenska landskapen utfördes under medeltidens slut ett stort antal ljuskronor och -stakar av järn, men de voro oftast rent hantverksmässiga produkter. Formerna och mönstren behöllo sig emellertid länge. (Rune Norberg "En storhetstid för konst och konsthantverk" s 181,190)

Järn producerades i liten skala i Sverige redan under förhistorisk tid. Råvaran utgjordes då vanligen av sjö-, myrmalm eller rödjord, som smältes i enkla så kallade blästerugnar. En sådan småskalig produktion av husbehovsjärn har på sina håll förekommit ända in på 1800-talet, bland annat i norra Dalarna och Härjedalen. Redan under tidig medeltid, kanske ännu tidigare, började emellertid flera av de viktigaste bergmalmsfyndigheterna i Sverige att exploateras och masugnstekniken fick sitt genombrott. (Anna Götlind "Gruvnäringen" s 262)

58 f. Kr erövrades (Cypern) av romarna som gjorde den till en romersk provins och en del av imperiet. Under romartiden blomstrade ön. Enligt antika uppskattningar skall ön haft omkring en miljon invånare, vilka producerade vin, olja, spannmål, järn, koppar och silver. (Arne Folkesson "Som FN-soldat på Cypern" s 56)

För utvinningen av järn ur myr- och sjömalmen begagnades en grytformig, primitiv ugnsanordning, som anlades något nedsänkt under markytan. Man grävde ut en enkel grop på omkring 1 m:s diameter och bortåt 0,5 m:s djup. Väggarna förstärktes med ett kraftigt lerskikt, och anläggningen kringgärdades upptill av en krets av stenar. Blåsbälgarna placerades så, att de lågo på lut mot varandra på båda sidor om gropen, och efter hand som de arbetade och förbränningen framskred, hälldes malmen ned i grytan, och järnet frigjordes i form av en tjock kaka, som bildades på ugnens lerbotten. Givetvis var ett sådant förfarande i många stycken ofullkomligt. Åtskilligt järn kunde ej frigöras utan blev kvar i slaggen, och det som utvanns, var starkt förorenat. Men efter hamring i smedjan var det dock full användbart för att tillfredsställa föreliggande behov och på väsentliga punkter förbättra och utöka redskapsinventariet. ... Smältugnen byggdes vanligen ute i det fria i omedelbar närhet till de myrar och insjöar som gåvo malmen. Smedjan hörde däremot till hemma på gården. (J.E. Forssander "Sveriges förhistoriska bebyggelse" s 161-162)


Grekiska ord:

elefantinos (av elfenben) (i NT + exempel i GT) Höga Visan 5:14; Hes 27:15; Upp 18:12 – 1 Kung 10:18,22; 2 Krön 9:17,21; Amos 6:4.

thyïnos (av sötcitronträd) Upp 18:12.

sidêros (järn) (i NT + exempel i Apokryferna) Upp 18:12 – Judit 6:6; 9:8; Salomos Vishet 13:15; Syr 22:15; 48:17; Manasses bön v 10.

chalkos (koppar) (i NT + exempel i Apokryferna) Matt 10:9; Upp 18:12 – 1 Mack 6:39; Syr 12:10; Mark 6:8; 12:41; 1 Kor 13:1.


Ytterligare studier: Josua 10:26-27; Ester 5:14; 6:4; Is 2:13; 37:24; Matt 17:20; Mark 4:31-32; Luk 3:9; 13:18-19; 17:6; Gal 3:13; Upp 19:15; 22:2,14,19.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-08-02; 2012-07-24; 2015-10-10; slutlig version 2018-08-07)

Till sidans topp

18:13a ... och (av) kanel och amomum och rökelser och smörjelseolja och olibanum/rökelse och vin och olivolja och finaste vetemjöl och brödsäd ...

Ord för ord (18 ord i den grekiska texten): och (av)-kanel och amomum och rökelser och smörjelseolja och olibanum och vin och olivolja och finaste-vetemjöl och brödsäd


1883: ... och deras kanel och amomum och kryddor och smörjelse och rökelse och vin och olja och semlomjöl och hvete ...

1541(1703): ... Och canel, och timian, och salwo, och rökelse, och win, och oljo, och semlor, och hwete ...

LT 1974: ... kryddor, parfymer och rökelse, olja och vin, olivolja och fint mjöl, vete ...


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Abraham sade till Sara:) “Knåda tre mått av finaste vetemjöl ...” (1 Mos 18:6b, Grekiska GT)

(Herren sade till Mose:) “Tag du söta/milda kryddor, blomman myrra, utvald, fem hundra sikler och av välluktande kanel hälften av det här.” (2 Mos 30:23a, Grekiska GT)

(Herren sade till Mose:) “Tag åt dig själv söta/milda kryddor ... olibanum.” (2 Mos 30:34a, Grekiska GT)

(Några av leviterna var ‘satta ner’/utsedda) uppå/över det finaste vetemjölet, vinet, olivoljan, rökelsekaret med olibanum och kryddorna. (1 Krön 9:29b, Grekiska GT)

(David sade:) “Jag skall vara fläckfri (Grekiska: amômos) i sällskap med (min Gud).” (Ps 18:23a eller 18:24a, Grekiska GT)

(David sjöng:) "Skåda 'emellertid eller'/emellertid redan, vad fint eller vad roligt (det är) det att 'bo bröder'/'bröder bor' 'emot sig själva'/tillsammans! (Det är) som en smörjelseolja uppå ett huvud, den som stiger ned emot ett skägg, Aron(s) skägg. ... eftersom (på den plats där de bor i enhet) där har Herren ålagt/'gett befallning om' välsignelsen och (om) liv ända till (den kommande) tidsåldern." (Ps 133:1-2a, Grekiska GT)

(Salomo sade till sin brud: “Du är en trädgård med) kanel i sällskap med alla trä(slag) av olibanum/rökelse ... (och) alla första/förstklassiga smörjelseoljor.” (Höga Visan 4:14b, Grekiska GT)

Alla ’ut ur’/från Saba skall anlända och föra (med sig) guldmetall, och de skall föra (med sig) olibanum/rökelse och komma med ett gott litet budskap, Herrens räddningsmedel. (Jes 60:6b, Grekiska GT)

(Herren Gud sade till Tyros:) “Judas' och Israels söner, de här dina partihandlare praktiserar/arbetar i/med brödsäd och smörjelseoljor ... och olivolja och ... vin ’ut ur’/från Helbon ... och de gav vin ’in i’/till ditt torg. ... Sabas och Raemas partihandlare (betalade med) de första/främsta av söta/milda kryddor.” (Hes 27:17-19a,22a, Grekiska GT)

(Salomo sade: "Gudlösa säger:) 'Vi må använda skapelsen hastigt som i ungdom(en), vi må slå oss (med) dyrbart vin och (med) smörjelseoljor.'" (Salomos Vishet 2:6b-7a)

(Visheten sade:) “Som kanel ... ger jag (och har gett) doft, och som utvald myrra 'gav ... isär'/fördelade jag vällukt ... och som av olibanum/rökelse ett töcken i ett tält.” (Syr 24:15)

(Varje dag fick Bel i Babylon) tolv (persiska) skäppor av finaste vetemjöl. ... (Bel och Draken v 3b)


Den Senare Uppenbarelsen:

Manasse avlade Amos (Grekiska: Amôs), men/och Amos avlade Josia. (Matt 1:10b)

(De vise männen) förde gåvor till (Jesus); guld och olibanum/rökelse och myrra. (Matt 2:11b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Himlarnas rike är likt en surdeg, som, då en kvinna hade tagit (den), hon gömde (den) i, in i tre sädesmått (omkring 13 liter vardera) mjöl, ända till (den tid i) vilken den var helt syrad.” (Matt 13:33b)

De dåraktiga (jungfrurna) talade till de förståndiga: “Ge oss ut ur/av er olivolja, eftersom våra facklor släcks/slocknar.” Men de förståndiga svarade och sade: ”De må ej någonsin ’inte (א,* א, A) vara’/vara nog för oss och er.” (Matt 25:8-9a)

Då (Jesus) var i Betania i Simon den spetälskes bostad, då Han låg ner (vid bordet), kom en kvinna som hade en alabasterflaska med smörjelseolja av dyrbar nardus, förknippad med tro. Då Han hade krossat alabasterflaskan, hällde hon ner (oljan uppå) Hans huvud. (Mark 14:3)

Då sabbaten hade ‘blivit igenom’/förflutit köpte Maria av Magdala och Jakobs Maria och Salome kryddor, för att då de hade kommit de måtte besmörja (Jesus). (Mark 16:1)

Då (kvinnan som var en missare av Guds mål) gråtande hade stått/’ställt sig’ bakom till/vid sidan av (Jesu) fötter, började hon väta Hans fötter (med) tårarna och hon torkade * (P3, א*, A) av (med) sitt huvuds hårstrån/hår och ’var helt och hållet vän med’/’kysste ... innerligt’ (‘hela tiden’/’gång på gång’) Hans fötter och besmorde (dem hela tiden med) smörjelseolja. (Luk 7:38)

Då (en viss samarit) hade kommit till (den sårade människan), förband han hans sår och hällde olivolja och vin emot (dem). (Luk 10:34a)

Då (kvinnorna) hade återvänt, gjorde de redo kryddor och smörjelseoljor. (Luk 23:56a)

Då de kastade ut brödsäden in/ut i havet, lättade de (hela tiden) (på) båten, (så att de kunde räddas). (Apg 27:38b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Maria (P66,א,*א) så hade tagit ett pund av en mycket hedrad smörjelseolja av nardus, förknippad med tro, besmorde hon Jesu fötter och torkade av Hans fötter (med) ’sina hårstrån’/’sitt hår’. Men/och bostaden fullbordades ut ur/av smörjelseoljans doft. (Joh 12:3)

Hans fötter (var) lika koppar från Libanon (eller: lika koppar som liknar olibanum/rökelse), som i en brännugn som glöder (och har glött). (Upp 1:15a)

Skålar av guld som är fulla av rökelser vilka (א,*א) är de heligas böner. (Upp 5:8b)

Du må ej handla orättfärdigt (mot) olivoljan och vinet. (Upp 6:6b)

En annan budbärare, som hade ett rökelsekar av guld med olibanum, kom och stod uppå offeraltaret. (Upp 8:3a)

Och i (de etthundrafyrtiofyra tusens) mun fanns det inte (någon) lögn, ty (P47, א,* א) de är fläckfria (Grekiska: “amômoi/amômos”). (Upp 14:5)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

“Amômon” (är) en icke identifierad kryddväxt. ((Max Zerwick-Mary Grosvenor "A Grammatical Analysis of the Greek New Testament" p 770)

Amomun – en indisk kryddväxt, cissus vitiginea, hwaraf bereddes in kostbar hårolja. (H.M. Melin ”Nya Testamentet” s 423)

Kryddorna var utomordentligt värdefulla i Europa. ... Konstantinopels, Alexandrias och Venedigs rikedom berodde uteslutande på att de var transitohamnar för kryddhandeln på Europa. ... Kryddorna kom ... att spela en alldeles avgörande roll i världshistorien. Det berodde inte på att europeernas gommar hade blivit så bortskämda av bekantskapen med dem att man ogärna ville avstå från dem, utan på att det fanns ett verkligt behov av dem. ... Denna märkvärdiga hunger efter kryddor har sin förklaring i medeltidsmänniskornas levnadsförhållanden. I varje kök gick det åt stora mängder kryddor, eftersom man inte hade någon potatis och mycket litet grönsaker och smårätter men däremot hade gott om konserverat kött. ... För att göra den fadda smaken något drägligare kryddade man maten med peppar och nejlikor. ... Mycket rika människor kunde unna sig socker eller gott vin, andra fick smaksätta det tunna ölet eller det sura vinet med kryddor. Också i läkekonsten använde man stora mängder kryddor; endast om medikamenterna doftade starkt hade man tilltro till deras läkekraft. ... Sedan länge hade Europa importerat peppar, nejlikor, kanel, muskot, ingefära, bensoe, galanga, kardemumma, kassia, aloe, rökelse, sandelträ och aromatiska produkter från sydöstra Asien. (Joachim G. Leithäuser "Mot nya världar" s 20)

Den syriska jorden är utomordentligt fruktbar, och närmast omkring städerna och på de andliga ordnarnes jordbesittningar förekom (under korsfararnes 1100-tal) dett landtbruk, som, när icke missväxt inträffade eller ödeläggande fientliga infall timade, lönade sig förträffligt och gaf med ringa arbete betydlig afkastning, så att förträffliga viner, socker, citroner, apelsiner, fikon, mandlar och fina oljor kunde utskeppas till Europa. . . . Hvarje karavan, som från Bagdad eller Damaskus anlände till korsfararestaterna, representerade ett stort kapital. Bland de mångfaldiga varor de medförde intogo specerierna och en mängd i Europa som läkemedel nyttjade ämnen en betydande plats. Till dem hörde ambran, som utfördes dels bearbetad till hvarjehanda prydnader och lyxartiklar, dels afsändes i rå form, för att beredas till läkemedel eller till vällukter. Dit hörde vidare aloe och aloeträ, mastix, kryddnejlikor, peppar och andra kryddor, indigo och sandelträ och rökelser, allt varor, som i Europa betingade utomordentligt höga pris, likasom också de nyss nämda demascenska metallarbetena, de guldvirkade sidentygen och mattväfnaderna. (Viktor Rydberg "Korstågsperiodens kulturhistoria" s 332,335-336; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1888)

Fram till ca 100 e.Kr. var de italienska vinerna en eftertraktad vara runt om i Medelhavsområdet. I Italien tillverkades vidare metallföremål som spreds till rikets ytterområden. Åtskilliga lyxprodukter, som siden och kryddor, fraktades från provinserna i öst till en mycket exklusiv kundkrets i Italien. Den viktigaste lasten i denna trafik från periferi till centrum var emellertid spannmål, som forslades i stora kvantiteter från Egypten, Sicilien eller Nordafrika till storstaden Roms improduktiva miljonbefolkning. Troligen seglade fartygen utan last tillbaka till sina utskeppningshamnar. ... De flesta provinser skulle vara självförsörjande ekonomiska enheter. Brist på spannmål i en provinsstad framkallade sålunda inte några ingripanden från statsmaktens sida utan var ett problem, som de kommunala myndigheterna fick klara av. Inom provinserna försiggick vidare en utbredd handel längs kuster och floder. (Hugo Montgomery "Medelhavsvärldens historia till omkring 400 e.Kr." s 255)

(Roms) köpkraft var enorm. Det uppskattas att kanske 6.000 skepp med spannmål kom till Tibern varje år och hade med sig 5.000.000 skäppor från Egypten och dubbelt så mycket från andra kornbodar. Importen av andra nyttovaror och lyxartiklar måste ha varit mycket stor. ... Asien försåg med kryddor, rökelse, papegojor och vilda djur för skådespelen. ... Men vissa återhållande faktorer måste hållas i minne. Transporten av vin begränsades av tillgången på billiga lerkärl eller skinnläglar, fastän tunnor tycks ha kommit i bruk under tidig kristen tid. ... Den orientaliska handeln begränsades inte bara av höga fraktavgifter utan också av Europas oförmåga att förse med många varor som Österlandet inte själv kunde producera. Bärnsten, koraller, vissa metaller och metallvaror, några sorters tyg, glas - listan var inte lång. (Herbert Heaton "Economic History of Europe" s 50-51)


Att fortsätta med (hembygden):

Tänk, kinesen har vadat i vatten för oss och tänkt på vår gröt och vårt ris. Araben steg upp i oasernas träd att vi måtte få dadlar att smaka. Den fryntlige skåningen skänkte oss korv i det att han gödde vår gris. Den hurtige norrmannen styrde till havs och kom med vår lutfisk tillbaka. Den förbindlige fransmannen odlade vin att vi måtte få glögg på vårt bord. ... Har de sålunda icke förtjänat vårt tack och gjort skäl för ett erkänslans ord? ... Indianen som bor i Brasiliens land har plockat oss smakliga nötter. ... Singalesen har burit kanel till vår gröt på nakna och brunbrända fötter. Kanaken har givit oss kokos till spis från Samoas soldränkta strand. Den stridbare turken på Lydiens kust har skickat oss fikon att äta. Mottag ett djupkänt och innerligt tack från vårt mörka och vintriga land! Edert väldiga omak till förmån för oss skall vi verkligen aldrig förgäta. (Alf Henrikson "Varvet kring solen" s 279-280; Julmaten)

Tidigt från gryningens svalka, särla mot skymningens fall fyllde Lysén mellan lårar träget en handelsmans kall. Tunnor av jäsande kryddsill, kannor med rysk fotogen doftade rikt för hans sinne. Hör en ballad om Lysén! ... ... Fjärran i skogiga marker hän mot hans klibbiga disk fraktades Cubas cigarrer, färdades Lysekils fisk. Indiens brännande peppar, arktiska valfiskars ben, silkesmjukt tyg från Manchester myntades ut hos Lysén. ... ... Enkel och alldaglig var han, vanlig och slätstruket grå, avlägsna världsdelars utpost blev han för folket ändå. Främmande tankar och vanor, städernas stormvind som ven blåste kring torpen med kaffe, ljus och kanel från Lysén. (Alf Henrikson "Vers" s 22; Ballad om Lysén; Den 19 augusti 1934)

(Holländaren Arnold) de Rees (på Huseby) var ... vid (mitten av 1650-talet) en av Sveriges största kanontillverkare och exporten från hans bruk svarade för nära 10% av rikets totala. ... Ved och animalier utfördes också över hamnarna i söder och i retur fördes tunnor med spannmål, salt och sill norrut på Holländarevägen för att omsättas kring bruken, hos borgarna i Växjö eller på andra håll i bygden. I importen finns även inslag av mera lyxbetonade varor till förnöjelse för "kanonkungen" på Huseby och ståndspersoner i bygden. Eller vad sägs om de laster som holländska skeppare lossade i Bodekull och Ronneby vintern 1650 för de Rees räkning: franskt vin "18 oxhuvuden", spanskt vin och franskt brännvin (dvs konjak) i stora kvantiteter, ett ton socker och florsocker, korinter, mandel, fikon och ris, anis och peppar, de sistnämnda kryddorna med en vikt av nära 700 kg. (Lars-Olof Larsson "Småländsk historia - Stormaktstiden" s 126,132)

Här finnes det äpplen, meloner och pära, till vänner på torget båd' nära och kära, och körsbär och klarbär samt bigarråer också, som vännerna där uti liter kan få. ... Lövkojor, reseda och lejongap gröna, prästkragar i burkar som står här så sköna, ja, köp dem av handlarn på Jönköpings torg, så slipper han stå där med missmod och sorg. ... Ni ärade herrar och likaså mamseller, här uppå ett bord finns karameller och likaså saft som serveras i glas. För blott några öre kan hållas kalas. ... Nog tror jag till middag det ock skulle löna, till söndagens vänner, att få sig en höna. Det smakar ju bra och blir en välkommen stek, här nere på torget, hör du Anders, till dek. ... Och likaså vänner, glöm icke bort disken, där köpa Ni får både ålen och fisken, ja, gädda, aborre, ja, kolja också och piggvar och gäss och änder likså. ... Ja, likaså kolfat, tvättfat och trilla, träskedar och lerkrus, låt tankarna ila, till Ljungkvistens handel och Ericssons me' då litet av varje hos dem får Ni se. ... Så har vi naturdiktarn här till det sista, som även önskar att komma med på sin lista. Han dikter här säljer av olika slag, som själv han författar allt efter behag. ("Naturdiktaren" John Albert Wallin "Lördagshandel på Jönköpings torg" s 70)

(Gustav Svanströms affär) fanns några år kring (år 1900) i Claes Svenssons hus på andra sidan järnvägen (i Vaggeryd). ... På påsarna i (affären) stod det en rolig vers, ett på den tiden ganska vanligt sätt att göra reklam. Den visar hur många olika varuslag som fick samsas i samma affär. "Säljer varje söckendag Varor utaf alla slag; Såsom mjöl och gryn och malt Kaffe, Socker, Fläsk och Salt; Såpa, Soda, Sirup, Sill, Flera sorter om man vill; Köpa efter kilovis Till ett mycket billigt pris. Specerier, Kryddor, Snus Prima Tobak i kardus; Papper, Tvålar och parfym, Doften känns i hela byn. Korta varor alla slag, Glas-, Porslinkärl på förlag, Garn och Tyger, Strumpor, Sko. Kom hit, se och köp och tro." (Anna-Lisa Hermansson "Om affärsmän och annat folk i ett ungt samhälle" s 55)

Lanthandlarna hade börjat sin verksamhet under farfars tid. En inköpslista hos S.A. Stork i Hok daterad den 22.11.1898 upptar förutom basvaror som salt och socker också risgryn, russin, sviskon samt kryddor och kanel, kardemumma, muskot, lagerbärsblad och sirap. Tydligen inköp för julbak och julmat. Sirapen är i det här fallet till julförberedelserna men användes också tillsammans med aska för att stärka kor med lite darriga ben. Askan innehöll mineraler och för att det lätt skulle accepteras användes sirap. (Åke Andersson "Kulturarv" s 49)

Nedre Hulan, som i öster gränsade till Tabergsån, ... förvärvades i början av 1860-talet av mjölnaren Carl Johan Anderson. ... Där anlade han en mjölkvarn, som fick namnet Hulans Qvarn. ... När rörelsen väl kommit igång, utvecklades den snabbt till en betydande verksamhet. En hel del lantbrukare i trakten anlitade kvarnen för sin mäld, men till övervägande del utfördes malning åt affärer och grossister med egen spannmål inne i Jönköping. För det mesta gick två hästforor dagligen fram och åter mellan Hulans Qvarn och staden: in till Jönköping med mjöl och tillbaka igen med spannmål. På den smala och slingrande vägen förbi Röret, Springet, Kettilstorp, Backen, Sandkullen, över Lillån och vidare förbi Knatten och Moatorpet genom Torpa in till staden drog varje fora, förspänd med två hästar, 8 tunnors last. En tunna råg vägde drygt 100 kg, en tunna vete 120 kg och en tunna mjöl ca 75 kg. Följaktligen låg vikten för en forlast mellan 800 och 900 kg, en avsevärd tyngd om man dessutom tar hänsyn till de dåtida vagnarnas enkla konstruktion med järnskodda trähjul. Spannmålspriserna vid den här tiden noterades per tunna (147 liter). Det kan ju i det här sammanhanget också vara av intresse att veta, att råg och korn betingade ett pris av 18 kr, vete 28 kr per tunna. (Erland Engdahl - Gun Leander "Carl Johan Anderson och Hulans Qvarn" s 91-93)


Att fortsätta med ('nationerna'):

Nyheter från kontinenten av politisk art förmedlades till Sverige framför allt via Hamburg och sedan Helsingör, där det fanns svenska postkontor, men den ojämförligt bästa bryggan till det tyska kulturområdet erbjöd (fram till början av 1800-talet) ändå Svenska Pommern. Förutom genom postbåtsförbindelsen länkades moderlandet och provinsen också samman genom regelbundna sjötransporter av framförallt spannmål. Tidvis stod pommersk spannmål för så mycket som en femtedel av huvudstadens spannmålskonsumtion. (Andreas Önnerfors "Banden med Pommern" s 100)

På en äventyrlig resa till Sverige ger den tyske borgaren Samuel Kichel en intressant ögonblicksbild från Markaryd i februari 1586. ... Kichel uppskattade den gästfrihet han fann hos kyrkoherden. ... Han ger ... ett råd till andra resenärer: Vill man vara riktigt välkommen i dessa trakter borde man förära husmödrarna muskot, nejlikor, kanel och ingefära. Redan det rådet säger kanske en del om standard och anspråk hos prästen i Ulfsbäck. (Lars-Olof Larsson "Småländsk historia - Stormaktstiden" s 61)

(Gustav Vasa) ålade borgarne att införa sådant, som riket kunde ha nytta av. Eljes skulle det bli annat av. I den "ordinantia", som antogs i Lödöse 1540, klagas över köpmännens "mångfaldiga flärd (= fusk), falskhet och bedrägeri, menige riksens inbyggare till en svår och dråpelig skada", nämligen: "först förmänga de allehanda vin emot naturen och i mångahanda måtto försvevla't (= behandlat med svavel), blanda't och giva't en annan färg och smak, än det av naturen haver. Se sker ock med speceri, vilket ock mycket förfalskat bliver, och synnerligen med färgad ingefära, saffran, nejlikor och andre kryddor, därutav människorne titt och ofta svåre, långvarige och oförvinnelige sjukdomar efterföljer." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1521-1611" s 185-186)

Gustav Vasa föreskrev uttryckligen icke blott för sina egna funktionärer utan också för bönderna att de på hösten, efter slakten, skulle lägga in i visthusen kött, fläsk och smör, för att sedan leva på fjolårets produkter under de följande tolv månaderna. Av denna hushållning följde helt naturligt bl.a. en oerhörd törst; maten måste sköljas ner med kvantiteter öl som vi för närvarande knappast kunna föreställa oss, därför att den säkerligen det förutan icke hade kunnat förtäras. ... Av förrådshushållningens karaktär följde också den ofantliga roll som kryddorna spelade i äldre tiders fantasi och hushållning. Den förklarar att man under århundraden förde kolonialkrig, med makten över kryddhandeln såsom en av huvudanledningarna, och att kryddmarknaden utgjorde en av handelns mest eftersökta ädelstenar; trots att nutiden (i början av 1940-talet) ingalunda drar sig för krig i handelssyfte, förekommer nu icke kryddhandeln som motiv till krigföring, helt enkelt därför att kryddornas egen roll har blivit så obetydlig. Men man torde kunna gå ut ifrån att födan i äldre tider var så dålig, ofta säkerligen direkt fördärvad, att den måste kryddas mycket starkt för att över huvud taget gå ner, och att fallet var likadant med ölet. (Eli F. Heckscher "Svenskt arbete och liv" s 26-27; Förrådshushållning under medeltiden)

Birger Persson/Peterssson, som blev lagman i Uppland, riksråd och riddare, var en av sin tids mäktigaste svenskar. ... (Han hade) jordagods och järnhyttor utspridda i Uppland, Närke, Småland och Östergötland. Han dog 1327, och kostnaden för hans pampiga begravning slutade på en summa av 234 mark penningar. Detta räckte till allehanda tyger, franskt och rhenskt vin och exotiska kryddor - saffran, kummin, ingefära, paradiskorn, kanel, peppar, anis, galangarot och inte minst socker, som nu för första gången omnämns i Sverige. (Dick Harrison "Jarlens sekel - En berättelse om 1200-talets Sverige" s 252)

Sedan handeln med främmande länder kom igång på allvar genom Hansaförbundet på 1200-talet fick svenskarna stifta bekanskap med sådana främmande kryddor som saffran, kardemumma, kanel, muskot och peppar. (Jane Fredlund "Stora boken om livet förr" s 120)

58 f. Kr erövrades (Cypern) av romarna som gjorde den till en romersk provins och en del av imperiet. Under romartiden blomstrade ön. Enligt antika uppskattningar skall ön haft omkring en miljon invånare, vilka producerade vin, olja, spannmål, järn, koppar och silver. (Arne Folkesson "Som FN-soldat på Cypern" s 56)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående ”amomum”, se Upp 14:5 (”amômos”). Kanske vi här i Upp 18:13 har en anspelning till något fläckfritt, kanske till det mest fläckfria av smörjelseoljor och kryddor (jfr ”första/främsta smörjelseoljor”, Höga Visan 4:14, Grekiska GT och ”första/främst kryddor”, Hes 27:22, Grekiska GT). Jfr också Matt 1:10 ... Amô(s A)môs ... . Se också “Exegeter, evangelister med flera” ovan.

Angående “vin och olivolja”, se Upp 6:6bb.


Grekiska ord:

amômon (amomum) Upp 18:13. Se Exegeter, evangelister med flera och Egna kommentarer och funderingar.

kinnamômon (kanel) (i NT + exempel i GT) 2 Mos 30:23; Höga Visan 4:14; Syr 24:15; Upp 18:13 – Ordsp 7:17.

libanos (olibanum) (i NT + exempel i GT) 2 Mos 30:34; Jes 60:6; Syr 24:15; Matt 2:11; Upp 18:13 – Syr 39:14; 50:9; Baruk 1:10.

semidalis (finaste vetemjöl) (i NT + exempel i Apokryferna) Bel och Draken v 3; Upp 18:13 – 2 Mack 1:8; Syr 35:2(3); 38:11; 39:26.


Ytterligare studier: Susanna v 17; Luk 13:21; Joh 2:10.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-08-02; 2012-07-24; 2015-10-10; slutlig version 2018-08-07)

Till sidans topp

18:13b ... och (av) husdjur/’last- och dragdjur’ och får och hästar och ekipage och kroppar och människors själar.

Ord för ord (13 ord i den grekiska texten): och husdjur och får, och hästar och ekipage och kroppar och själar människors.


1883: ... och ök och får, deras hästar och vagnar och trälar och människosjälar.

1541(1703): ... och boskap, och får, och hästar, och wagnar, och kroppar, och menniskors själar.

LT 1974: ... boskap, får, hästar, vagnar och slavar – och till och med människors själar.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Esau tog sina kvinnor och sönerna och döttrarna och alla sitt hus' kroppar ... och alla husdjuren ... och gick ut ur Kanaans jord/land. (1 Mos 36:6a, Grekiska GT)

(Rubens söner och gaditerna och hälften av Manasses stam) tog till fånga ... kameler . . . får . . . åsnor . . . och 100000 själar av män. (1 Krön 5:21, Grekiska GT)

(Herren Gud sade till Tyros:) “I/med människors själar ’reste ... till’/handlade Grekland (med) dig. ... Ut ur/av Togarmas hus gav de ditt torg hästar ... Dedans partihandlare (kom) ’in i’/i vagnar i sällskap med utvalda husdjur. Arabien och alla Kedars ledare, de här dina partihandlare ’reste till dig’/’handlade med dig’ ... fårhannar/baggar och lamm.”

(Hes 27:13b-14a,20-21, Grekiska GT)

Raguel gav till (Tobias) hans kvinna Sara och hälften av ... kroppar och husdjur och silvermetall. (Tobit 10:10b, BA)

(Judit sade till Holofernes: “Kungen) ... har skickat bort dig 'in i'/till varje själs 'helt och hållna'/fullständiga upprätthet/rättrådighet.” (Judit 11:7)

(Nikanor) ... skickade bort (män) som i förväg kallats emot/'sökande efter' ett köpande av judiska kroppar. (2 Mack 8:11a)

Den tre gånger skändlige Nikanor (hade) lett tusen partihandlare emot/’på jakt efter’ försäljningen av judarna. (2 Mack 8:34)

(Varje dag fick lejonen) två kroppar och två får. (Bel och Draken v 32a, Theod)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Bekymra er ej (i) er själ, vad ni må äta * (א,* א), men/och ej (om) er kropp, vad ni må sjunka/kläda (er) i. Är visst/verkligen inte själen mer (än) näringen och kroppen (mer än) kläderna?” (Matt 6:25b)

De tolv apostlarnas namn är de här: Först Simon, den som sades/kallades Petrus, och hans broder Andreas; * (א*) Jakob, den (som var son) av Sebedaios, och hans broder Johannes, Filippos. (Matt 10:2-3a; namnet Filippos betyder ”hästvän”).

(Jesus sade till Sina lärjungar:) "Frukta ej från dem som slår ihjäl kroppen men som ej förmår döda själen, men/utan frukta hellre Den som förmår fördärva och/både själ och kropp i Gehenna. ... Varje/’var och en’ vem som än kommer att bekänna i/med Mig framför männniskorna, kommer och/också Jag att bekänna i/med honom framför Min Fader, Den (som är) i * (P19, א,* א) himlar." (Matt 10:28,32)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Vad tycks det er? Om – alltefter omständigheterna – det må bli hundra får till en viss människa och ett ut ur/av dem må ledas vilse, då hon har låtit (א *, א) de nittionio vara * (א*) då hon har gått, söker hon visst/verkligen inte den som letts vilse?” (Matt 18:12)

Minnesgravarna öppnades, och många kroppar av de heliga, som hade somnat (och sov), restes upp. (Matt 27:52)

Då (en viss samarit) hade kommit till (den sårade människan), förband han hans sår och hällde olivolja och vin emot (dem). Men/och då han hade fått honom att bestiga/’stiga upp på’ det egna husdjuret, ledde/förde han honom in i ett värdshus, och han ägnade honom uppmärksamhet. (Luk 10:34)

(Paulus sade:) “Jag “tittar på’/märker (att) sjöresan stå/står i begrepp att vara i sällskap med oförskämdhet/vedermöda och mycken skada, inte endast av/för ’den lilla bördan’/skeppslasten och båten, emellertid/utan och/också av/för våra själar.” (Apg 27:10)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Och varje levande (P47, א,* א) själ uppå (א,* א) havet dog. (Upp 16:3b)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

ca 2000 - ca 1500

Kan ni (i Sveriges Författarförening?) nu inte nyttja min sak med (tidningen) Budkaflen och få frågan om Eganderätt för vårt arbete diskuterad och de snåla förläggarne, som så godt skydda sina förlag (köpa och sälja menniskor, jfr. Seligmann och Geber som sålt mig och Snoilsky) schackrade, då de söka hindra vår eganderätt. (August Strindberg "August Strindbergs brev IX 1892-jan 1894" s 260; brev omkring 1 aug 1893 till Pehr Staaff; orden torde anspela på de transaktioner, som ägde rum då förlaget Seligmann o. Co upplöstes och de bägge kompanjonerna Josef Seligmann och Hugo Geber 1887 separerade, varvid den senare övertog firman och dess författare medan den förre startade en ny förlagsrörelse; 1869 hade Snoilsky och tio år senare Strindberg knutit sina första förbindelser med Seligmann)

Kanslern-Mammonsprästen kommer, gör en sirlig bock, tar ur fickan i sin rock fram ett papper. – Här, du gode konung Frode, här i rund summa har du räkning över vad din Grotte nu behöver under år och dag och stund. Årets offer av personer är ej mer än tre miljoner, icke en i var sekund – offer ej fördömliga, då i länder, som du vunnit, arbetskrafter ju vi funnit nästan outtömliga, och dessutom trälajakt hålles nu i varje trakt över hela vida världen genom Grotteguldets makt. Folk mot folk ha lyftat svärden, och hur fejders öde gångar, göras fångar, säljas fångar, säljas kvinnor, män och barn till den helga Grottekvarn. Icke brista vederlag för vad vi mista, trälamassor varje dag drivas hit i vederlag. (Viktor Rydberg “Den nya Grottesången” s 241-242; 1891)

(Det) inträffade en högst viktig händelse för hela Mirgorod. Polismästaren gav en assemblée. Vad skall jag ta pensel och färger för att skildra det brokiga skådespelet då gästerna kom åkande och bankettens glans och prakt? Tag en klocka, öppna den och titta vad som händer inuti? Det är väl ett fruktansvärt virrvarr? Tänk er nu att nästan lika många om inte flera hjul stod på polismästarens gård. Vilka trillor och åkdon såg man inte där! En vagn hade en bred bakdel och var smal framtill, en annan hade smal bakdel och var bred framtill. Ett åkdon var på en gång kalesch och resvagn, ett annat påminde om en enorm hövolm eller en tjock köpmansfru, ett tredje liknade en schabbig jude eller ett skelett som ännu inte helt befriats från huden. En vagn såg i profil fullständigt ut som en turkisk pipa med långt skaft, en annan var inte lik någonting, den var ett besynnerligt väsen, alldeles formlöst och fullkomligt fantastiskt. Mitt i detta kaos av hjul och kuskbockar höjde sig något som liknade en täckvagn med riktiga fönsterrutor i tjocka träramar. Kuskar i gråa kosackkappor, grova bondrockar och tröjor, i fårskinnsmössor och skärmmössor av mångahanda slag och med pipor i händerna ledde frånspända hästar omkring på gården. (Nikolaj Gogol "Hur Ivan Ivanovitj och Ivan Nikiforovitj blev oense" s 116-117)

"Farväl, fröken Taube och herr greve (Horn)!" (sade konung Fredrik). "Riksens maktägande ständers ekipage väntar att föra Er hem, efter som ni finner det anständigare än att åka i konungens, ehuru det kan vara det snyggaste!" (August Strindberg "Svenska öden och äventyr 2" s 416; novellen "Stråmannen" från 1891)

Det mänskliga samfundslifvet i dess lägre former företer många likheter med de klokare i samfund lefvande djurens samfundslif. Så finna vi slafveriet som en utbildad inrättning hos några arter af myrorna. Det finns myror, som, för att själfva slippa arbeta, angripa ett annat slags myrors bon och frånröfva dem deras yngel, deras larver och puppor, och uppföda dem till arbetare åt sig. I några af dessa myrsamhällen bekväma sig herrarne att arbeta vid sidan af sina slafvar; i andra däremot hafva man det på en gång märkvärdiga och löjliga skådespelet af en röfvareadel, som till den grad afvant sig från ett verksamt lif, att denna adels medlemmar ej blott icke arbeta, utan också äro för lata eller för högfärdiga att äta eller röra sig ur stället utan slafvarnes hjälp. Slafvarne mata dem och bära dem, och de svälta hellre ihjäl än de nedlåta sig till att själfva taga sin föda i munnen. Det enda göromål de ägna sig åt är kriget. Är det fråga om plundringståg eller försvar af egen stack, då visa dessa annars så lata myror mycken rörlighet och mycket mod. Människostammar som lefva av jakt hafva få eller inga slafvar. . . . Slafveriet i fullt utbildad form, slafveriet som en grundval för ett lands ekonomi, finner man först hos de åkerbrukande, fullt bofasta folken. . . . Krigen voro emellertid hufvudkällan, hvarur slafveriet fick sin näring. I stället för att ihjälslå krigsfångarne, lät man dem lefva och arbeta åt sig. (Viktor Rydberg "Kroppsarbetarnes ställning i Rom" s 226-227)

"Förresten", tillfogade Kolja, "passer det sig inte för ståndspersoner att intressera sig alltför mycket för litteratur. Fråga Jevgenij Pavlytj här. Det är betydligt mer distingerat att ha en gul charabang med röda hjul." . . . "Han alluderar tydligen på min gula charabang med röda hjul", (sade Jevgenij Pavlovitj till Adelaida). "Men jag har redan bytt den, ni är för sent ute den här gången." (Fjodor Dostojevskij "Idioten" s 320-321)

Södern (i Amerika) kämpar, fast med olagliga medel, för hem och altar; den inser, att om än ingen omedelbar fara för salfveriet uppstått genom Lincolns val, skall dock fristaternas städse växande moraliska och materiella makt en närmare eller fjärmare dag förkunna dödsdomen öfver denna institution samt själf med lätthet och utan tvekan verkställa domen. Det måste äfven i södern gifvas och gifves säkerligen många tänkande män, som äro medvetna af slafveriets fördärfliga verkningar i både sedligt och materielt hänseende; som i det vilda lynne, den brist på själfbehärskning, hvilken utmärker söderns mest bildade klass, likasom i den oerhörda råheten, grymheten och osedligheten hos den lägre hvita befolkningen redan ser de talande bevisen på slafveriets inverkan; som vidare inse, att denna institution, hvars giltighet ej får ifrågasättas, vare sig af tidningspressen eller på den politiska tribunen eller på predikstolen, nödvändigt medfört och redan medfört det fria ordets afskaffande och därmed undergräfvandet af själfva den republikanska statsformen. Men slafveriets husgud gifver dock bröd, om än doppadt i ett långsamt tärande gift. . . . Om det länder det fria brittiska folket till oförgänglig ära att med uppoffring af stora materiella intressen hafva främst af alla lossat slafveriets kedjor, så skall det räknas Amerikas republikaner till icke mindre ära att för samma sak hafva gjort än mer: hafva trotsat faran att se sin härliga blomstring hämmad, sin makt bruten, sitt inflytande på världens öde upphäfdt, sitt namn gäckadt och de statsformer hånade, som folket själf gifvit sig, som det älskar och som det betraktar såsom mönstret för alla folk och alla kommande tider - statsformer, som fordra medborgardygd för att kunna lefva, men ock till ersättning för denna fordran utveckla och fostra medborgardygd. (Viktor Rydberg "Amerikanska slafverifrågan" s 299-302; Göteborgs Handelstidning februari 1861)

Den lilla gården framför generalens kvarter var full av droskor och kalescher. Sällskapet bestod av män: officerare och några godsägare från trakten. Den mest bemärkte bland godsägarna var Pytagoras Pytagorovitj Tjertokutskij, en av de främsta aristokraterna i B ... distriktet, den mest högljudde vid valen och hitkommen i ett sprättigt ekipage. ... Tjertokutskij steg ner från verandan och gick bakom hästen. Soldaten sträckte på sig ... "Hon är mycket, mycket fin. Ers excellens har väl ett passande ekipage?" "Ekipage? ... Men det här är ju en ridhäst." "Jag vet det, men jag frågade ers excellens för att få veta om ni har ett passande ekipage till de andra hästarna." "Tja, vad gäller ekipage så är situationen rätt dyster. Jag tillstår gärna för er att jag länge velat ha en modern kalesch. Jag har tillskrivit min bror i Petersburg om detta, men om han skickar någon vet jag inte." "Mig förefaller det, ers excellens", föll översten in, "att någon bättre kalesch än en Wienerkalesch finns inte." "Det har ni rätt i." ... "Jag, ers excellens, är ägare till en förträfflig kalesch av äkta wienertillverkning." "Vilken då? Den ni kom hit i?" "O, nej. Det är en vanlig resvagn, men den andra ... den är fantastisk, lätt som en fjäder, och när man sätter sig i den, då är det precis, om ers excellens tillåter, som om barnjungfrun skulle ha gungat en i vaggan! .. Den är mycket, mycket komfortabel: kuddar, resåer, allt som om det vore målat på en tavla. ... Och så rymlig sen! det vill säga, jag, ers excellens, har aldrig sett dess like. När jag var i tjänst, då var lådorna fyllda med tio buteljer rom och tjugo skålpund tobak, och dessutom hade jag med mig cirka sex uniformer, linne och två pipskaft, ers excellens, långa, om uttrycket tillåtes, som en binnikemask, och i fickorna får man ner en hel oxe." (Nikolaj Gogol "Kaleschen" s 37,40-41)

"Det är bara det här jag vill säga", (sade svaranden till domaren). "Jag har varit vagnmakargesäll i Paris, hos herr Baloup. Det är ett tungt arbete att göra vagnar och dåligt betalt. Man är slut vid fyrtio år, och jag är femtiotre." (Victor Hugo "Les Misérables - Samhällets olycksbarn" s 150; år 1821?)


ca 1500 och tiden dessförinnan

År 1335 kunde träldomen aflysas i Sverige. . . . För de frigifne trälarnes inträde i allmogens klass mötte emellertid svåra hinder. Hvarken deras söner eller sonsöner aktades fullt jämlike bondesönerna. Djupt rotade fördomar hardt när omöjliggjorde giftermål mellan de olika samhällslagren, och lag och sedvänjor fasthöllo odaljorden i de fastsutne böndernas hand, så att trälsonen, äfven när han förväfvat rikedom, ej kunde varda ägare af sådan jord, utom i de sällsynta fall, då bördsrätt ej tillitades, ty endast då stod köpet enhvar fritt, endast då var, såsom en af landskapslagarne uttrycker sig, "penningpungen odalman". Annars "månde odaljord aldrig köpas utom ätten". Lagen, som aktade, att rikets styrka bestod i att äga en talrik klass af själfägande jordarbetare, skyddade dessas odal mot intrång från alla håll, äfven från konungens, ända därhän, att han tillkände den fattigaste bonde afgörande vitsord mot konungen, i fall tvist mellan dem uppstode om äganderätt till jord. Jordklyfning ägde rum, men endast mellan bröder och samarfva, och äldste sonen ägde företrädesrätt att tillösa sig boet. Under sådana förhållanden kan man uppställa som visst, att de frigifne trälarne och deras söner endast undantagsvis inkommo i bondeklassen. En utsikt utsikt till jordegendom var dem visserligen i någon mån öppen, nämligen rödning och nybygge i de djupa allmänningsskogarne, men denna utsikt var icke tilldragande, så länge skogarne var alla fridlyses och ogärningsmäns tillhåll. Andra och vida mer lockande tillfällen till framkomst i världen öppnade sig för dem. Hvarje trälboren yngling med någon hederskänsla eller äregirighet eller äfventyrslust längtade otvifvelaktigt till en omgifning, där hans börd var okänd eller opåaktad, och till en verksamhet, som kunde bana honom väg till en bättre och väluppskattad plats i samhället. Sådana tillfällen funnos många. Vid denna tid började nämligen städerna uppblomstra; stormännen i de olika delarne af landet drogo till sig allt talrikare följen; kyrkan öppnade sig för en hvar, som ville verka i hennes tjänst, och riksstyrelsen, som efter hand genomgick fullständig omdaning, krafde ett allt större tal af underordnade tjänare, villige och vande att lyda, främmande för den styfva själfständighetskänsla, som utmärkte allmogen. Dessa strömbäddar voro mer än tillräckliga att afleda hela denna flytande befolkning, som uppstått genom trälarnes frigifning. (Viktor Rydberg "Hvar äro trälarne?" s 366-368; Göteborgs Handelstidning 8 april 1873)

Den storsinnade påfven Alexander III gjorde på det tredje lateranska mötet år 1179 ett misslyckat försök att med ens afskaffa slafveriet, så vidt som det gällde kristna slafvar. Påfvedömet stod då på höjden af sin makt. Alexander III hade förödmjukat kejsar Fredrik Barbarossa och efter slaget vid Legnano satt bokstafligen sin fot på dennes nacke; han var världens mäktigaste man, och mot hållandet af kristna slafvar utfärdade han sitt förbud med bifall af kyrkans å det lateranska mötet samlade storvärdighetsmän. Det oktadt vardt slafveriet för ingen del genast afskaffadt inom de gränser påfven utstakadt. De invanda föreställningssätten höllo stånd äfven mot påfvens bannlysningsstråle, och de själfviska intressena kände sig starka nog att trotsa äfven kyrkans beslut. Detta är ett af de flere bevisen på att medeltidens kyrka, äfven då hon var som starkast, var långt ifrån enrådande. Hon mötte motstånd ej endast mot de öfvergrepp hon tillät sig mot den världsliga makten, utan ock af sina af mänsklighet och kristlig kärlek fattade beslut. (Viktor Rydberg "Medeltidens kulturhistoria - fortsättning" s 229; föreläsningar vid Stockholms Högskola höstterminen 1887)

Slafvarne voro i det allra närmaste rättslösa (inte bara under den romerska kejsartiden utan) äfven under medeltiden. Deras rättslöshet var just det, som skilde dem från de lifegne (trälarne) och från colonerna. Slafven betraktades som sak, icke som person. . . . Emellertid aftog slafvarnes antal med hvarje släktled, och intet tvifvel kan råda därom, att detta var kristendomens förtjänst. Visserligen utfärdade kyrkan aldrig något förbud mot slafveriet. Kyrkan själf ägde slafvar, och det fanns präster, som drogo vinst av slafvars köpande och säljande. . . . Slafvar hade under alla århundraden funnits i samhället, själfva slafveriets tillvaro syntes innebära dess berättigande. Men äfven de kyrkans män, som tänkte så, erkände i slafven en kristendomsbroder, som borde behandlas med mänsklighet. . . . Det är otvifvelaktigt, att de slafvar, som funnos å kyrkogodsen, till regeln behandlades väl och ofta erhöllo den bättre, af lagen i någon mån skyddade ställning, som de lifegne (trälarne) hade. Men hvad som framför allt annat är att lägga vikt på: medan de öfriga stånden betraktade den ofria börden nära nog som ett brännmärke, tillät kyrkan slafven att inträda i klereciets leder. Slafven kunde bli präst, och sedan han det blifvit uppstiga till kyrkans högsta värdigheter. . . . Det var i medeltiden en icke ovanlig syn, att konungens son knäböjde för slafvens son, bedjande honom om hans välsignelse. . . . Under medeltidens alla århundraden fanns ett parti af hvad man kunde kalla religiösa radikaler. . . . Deras mål var slafveriets utrotande. . . . Desse män uppmanade i biktstolarne och vid dödsbäddarna de biktande och de döende att försona sig med Gud genom att skänka de lägsta af sina kristendomsbröder rättigheten att vara medlemmar af samhället och få åtnjuta några mänskliga rättigheter. En stor mängd slafvar öfvergingo härigenom till lifegne, stundom äfven till frie. (Viktor Rydberg "Medeltidens kulturhistoria - fortsättning" s 225-228; föreläsningar vid Stockholms Högskola höstterminen 1887)

Under denna, man kan säga hela (det svenska) folket omfattande klass af frie män, fanns väl äfven en trälklass, men denna, som hufvudsakligen utgjordes af krigsfångar, tagne på främmande kuster, och af deras afkomma, var icke talrik. Härtill samverkade många orsaker. Sverige var en dålig människomarknad. Det fria jordägare- och jordarbetarefolket var en alstringskraftig stam, rik på telningar, medan odaljorden endast långsamt utvidgades genom nyodlingar. Öfverflödet på fria armar var otvifvelaktigt från början den starkaste eggelsen till vikingatåg. Sina krigsfångar afsatte vikingen helst på främmande kust, så nära som möjligt den fläck, där han gjort dem, ty där var utsikt till lösepenningar för fångar, som ägde gods och fränder, och det var en dålig, med fara förenad hushållning att länge föra dem med sig ombord. Hemma var den åsikt allmän, att tvunget arbete ger klen skörd och "nödgad hund vare ej många harars bane". Lag och sed hindrade trälklassens tillväxt. Var endera af föräldrarne fri, gick barnet äfven fritt: "det gånge å den bättre halfvan", säga de gamle lagarne. Trohet och mannamod gaf mången träl frihetsbref, och andra fingo, som Erling Skälgsson, friköpa sig med arbete på lediga stunder. Om trälarnes tal kan ingen statistik upplysa oss, men siffror äro här onödiga, ty det sakförhållande står klart och ojävadt, att samhällsordningen, samhällshushållningen i stort var och förblef byggd på de frie männens arbete. Hade trälklassen varit talrik, då skulle ock kroppsarbetet här, såsom annorstädes, uteslutande blifvit den klassens lott och såsom trälarbete föraktadt, och de frie männen funnit endast det politiska lifvet och vapenyrket sig värdiga. Men därhän kom det lyckligtvis aldrig i vårt land. (Viktor Rydberg "Hvar äro trälarne?" s 364-365; Göteborgs Handelstidning 8 april 1873)

Slafveriet kunde Muhammed icke afskaffa. Han förefann densamma, ehuru i den mildaste och mest humana form, i judarnes heliga skrifter, men han inskärpte strängt, att slafven skulle betraktas om en medlem af familjen, och på herrarnas rättigheter öfver slafvarnes lif och död gjorde han slut genom att för dråpet af en slaf stadga böter, som knappast kunde erläggas. Den milda behandling de muhammedanske slafvarne än i dag (år 1887) röna är förnämligast Muhammeds verk. I själfva verket betraktas de till regeln som familjemedlemmar, behandlas med vänlighet och utan högdragenhet och kunna med lätthet förhvärfva sin frihet. Det vidriga negerslafveriets enda ljusa sida är den välvilliga behandling och den relativt goda uppfostran de negrer få, som kommit under muhammedanske herrar. . . . (Muhammed) tyckte inte om att bli uppassad. Om slafven ville påtaga honom hans sandaler, tog han dem från honom och påtog dem själf. Märkte han, att en tjänare hade brådt om och han själf för tillfället var sysslolös, skickade han tjänaren bort och gjorde arbetet själf. Det roade honom att själf putsa och laga sina kläder. Till slut hade han inga slafvar, utan blott frivillige tjänare, emedan han gifvit alla sina slafvar friheten. (Viktor Rydberg "Den äldre medeltidens kulturhistoria" s 397-400; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1887)

"Alexander", sade Karmides till sin unge kammarslav, "jag reser bort och torde icke återkomma så snart. När, vet jag icke själv. Om därför juden Baruk infinner sig i morgon för att föra dig bort, så bryt detta brev och visa honom det." Alexander såg förundrad ut, ty hans herre hade under dagens lopp icke nämnt ett ord om någon resa, ej heller voro förberedelser för en sådan träffade. Men än mer än han undrade förskräcktes han av den oförmodade utsikten, att Baruk skulle komma och föra honom bort. Vad betydde detta? Hade hans herre, som hitintills visat sig så god mot Alexander och nöjd med hans tjänster, nu plötsligt ledsnat vid honom och sålt honom till Baruk, den rike köpmannen, som med sina fartyg utförde slavar, till alla delar av jorden, ja, även till barbarerna, där, såsom man trodde, deras öde var att slaktas på blodtörstiga gudars altaren? . . . "Herre", frågade Alexander med försagd röst, "har du sålt mig till Baruk?" "Huru kan du komma med ett sådant infall? Nå, för att lugna dig, må du veta, att brevet, jag räckte dig, är ditt frihetsbrev. Du är fri, min gosse, fri som fågeln under himmelen. Du är icke slav längre. Förstår du mig?" . . . Alexander hade svårt att hämma utbrottet av sin tacksamhetskänsla. . . . "Men fastän jag är fri, tillåter du mig väl att stanna i ditt hus och vara dig nära?" vågade Alexander tillägga i det hans tillgivenhet speglades i hans ansikte. . . . "Omständigheterna bjuda, att vi måsteskiljas, min vän. I morgon är Baruk ägare till detta lanthus. Jag reser i natt från Aten, och det kan hända, att du icke mer får återse din forne herre. Det var fördenskull jag gav dig friheten. Det är nu din egen sak, huru du skall nyttja din frihet för att slå dig fram igenom världen. Följ din natur och fatta lyckan, när du kan, i lockarne! . . . Bed Hermione utverka dig en plats bland hennes fader (Krysanteus') bokskrivare. . . . Krysanteus skall förelägga dig något verk, som, medan du avskriver det, kan inviga dig i hans vetenskap, ifall du tänker, medan du skriver. . . . Och märker han, att du begagnat dig av detta tillfälle, så skall han från avskrivare göra dig till sin lärjunge, föra dig ut till Akademia och giva dig rum bland patricier och söner av romerska senatorer. Därmed är ju din lycka gjord, Alexander. Du varder, vad kejsar Julianus är, en lärjunge av Krysanteus." (Viktor Rydberg "Den siste atenaren II" s 5-8)

Tack vare den grekiska filosofien, som utbredde sig under (kejsartiden) bland romarne, vände sig allmänna meningen alltmer till slafvarnes förmån, och tid efter annan utfärdades lagar, som förbättrade deras belägenhet. . . . (Kejsar) Claudius utfärdade två lagar, som väckte stor harm hos den tidens konservative; han förordnade att om en husbonde icke ville taga vård om sin slaf, när denne var sjuk, så hade han mist sin husbonderätt öfver honom, och att om en husbonde dödade sin slaf, skulle han bestraffas för dråp eller mord. Nero tillsatte i hufvudstaden särskilda ämbetsmän, som skulle tillse, att slafvarne icke ostraffadt misshandlades. Kejsarne Antonius och Marcus Aurelius förbjödo, att slafvar finge utlämnas till att tjäna som fäktare mot hvarandra eller mot vilddjur på amfiteatrarne, och de mildrade den . . . lag, som dömde en mördad husbondes alla hustjänare till döden. Under tiden predikade filosoferna, att börden och lefnadsställningen icke bestämma en människas värde, att slafven kan genom dygder vara fri och husbonden genom laster varda träl. Det blef allt vanligare, att rike husbönder i sina testamenten förordnade om slafvars frigifande. (Viktor Rydberg "Kroppsarbetarnes ställning i Rom" s 231-232)

Efter (den romerska republikens äldre tider) kom en tid, då såväl den frie som den ofrie arbetarens ställning betydligt försämrades. . . . Slafarbetet utträngde nästan helt och hållet det fria. . . . Slafhandeln blomstrade. Medelhavet genomkorsades af slafskepp. I hvarje betydande stad, vid hvarje märkligare helgedom fanns en slafmarknad. Hufvudstapelplatsen för denna människohandel var ön Delos, där ofta på en enda dag 10,000 köptes och såldes. . . . Lagens grymhet stod kvar; men de enkla lefvnadsvanor, som mildrat grymheten, voro försvunna för en häpnadsväckande lyx. De religiösa känslor, som förut bidragit, att göra slafvens tillstånd drägligt, försvagades likaledes. . . . Så stiftades (till sist) en lag, som bestämde, att om en husbonde blifvit mördad, så skulle alla hans husslafvar, med undantag af dem, som vid mordtillfället legat i fängelse eller vid sjukdom varit fullständigt hjälplöse, afrättas, emedan någon af dem kunde ha varit meddelaktig i mordet. Denna lag verkställdes också mer än en gång. . . . Själfve den milde kejsar Augustus dömde en slaf att dö på korset, emedan han dödat och uppätit en vaktel, som kejsaren hade tam i sitt palats. . . . Lagen erkände icke äktenskap inom slafklassen såsom lagliga och innehöll ingen föreskrift som kunnat hindra husbonden att sälja fadern eller modern åt en köpare och barnen åt en annan. När slafven kallades att vittna inför domstolen, afpressades honom vittnesmålet med tortyr. (Viktor Rydberg "Kroppsarbetarnes ställning i Rom" s 229-231)

I den romerska staten fanns slafveriet sedan uråldriga tider. Men med afseende på dess ekonomiska betydelse samt slafvarnes ställning och behandling låta tre perioder urskilja sig. Rom var först konungadöme, därefter republik, därefter kejsardöme. Under republikens äldre tider var husbonden visserligen oinskränkt herre öfver sin slav; men omständigheterna mildrade dock i hög mån slafvens lott. Hans bestämmelse, kroppsarbetet, ansågs icke föraktlig, icke ens låg; ty de förnämaste män kunde då ännu, på sina från statsgöromål lediga stunder, egenhändigt sköta spaden eller styra plogen. Antalet slafvar var ej heller särdeles stort; hvarje romersk husfader ägde sällan mer än två. Det okonstlade lefnadssättet bragte husbonden och slafven i närmaste beröring: de arbetade tillsammans och spisade vid samma bord. Den oinskränkta myndighet husbonden ägde öfver slafven - han kunde sälja, ja, strafflöst döda honom - den ägde han också öfver sina egna barn, så att ej heller däri kunde ses något förnedrande. Omänsklig behandling av slafvarne hörde till undantagen och väckte klander. Herkules, arbetets gud, betraktades som slafvens beskyddare, de religiösa stadgarne fritogo honom från jordarbetet under de tämligen talrika högtidsdagarne och sörjde för att husbonden skulle påminnas om att förhållandet mellan honom och den ofrie tjänaren kunde varit omvändt. På vissa festdagar behandlades nämligen slafven, om också endast för ceremoniens skull, som om han varit husbonden och betjänades vid bordet af familjens medlemmar. (Viktor Rydberg "Kroppsarbetarnes ställning i Rom" s 227-228)


Att fortsätta med (hembygden):

ca 2000 - ca 1910

I den tidiga Medeltiden då Mälaren alltjämt var hav, blev det i lag förbjudet att sälja sig själv til slav. Förut hade det hänt att fattiga män i Birkas yrande gränder hade frivilligt gett sig i andras våld och råkat i handlarnas händer. Men tiden har gått, och förändrat blev med åren vårt ve och väl, och i dag är det inte förbjudet mer att sälja sig själv till träl. Det är tvärtom ytterligt vanligt att bil- och båtspekulanter ger sig själva till trälar för leksakers skull till vilka de saknar kontanter. (Alf Henrikson "Sakta mak" s 289; Gävträlarna)

(annons) NILS KÄLLGRENS VAGNFABRIK - Skillingaryd. Telefon 7. Telegramadress: Källgren. Våra tillverkningar av hästbilvagnar jämte andra åkdon, såväl grövre som finare vinteråkdon, färdigbeslagna hjul, axlar, fjädrar, flänsmutter m. m. REKOMMENDERAS ("Tofterydsbygden 1945" s 60)

(annons) Allt sedan år 1875, då vår tillverkning av hästfordon grundades, ha vi fabricerat vagnar och slädar i tusentals exemplar årligen. Praktiska modeller, god konstruktion, pålitlig kvalitet och styrka har föranlett en oavbrutet ökad avsättning. HÄSTSELAR, också välkända för stor styrka och varaktigher. BETESKULTIVATORN RIVBJÖRN, av många tusen storbelåtna köpare erkänd som yppersta redskap för kulturbetesanläggningar. SKOGSPLOGEN SKOGSBJÖRN, välkänd. Praktisk markberedningsplog för plantering och självsådd. TRÄDGÅRDSMÖBLER i starka, vackra, bekväma modeller. THULINS VAGNFABRIK AB SKILLINGARYD Telefon 1. (Tofterydsbygden 1945" s 62)

När vagnstillverkningsepoken gick mot sitt slut kring 1920 stod industrin i Vaggeryd inför en kris. Det gällde helt enkelt för vaggerydsborna att hitta nya näringsfång. Bland annat startades både en kabelfabrik och en knäckebrödsfabrik. Dessutom började man tillverka busskarosser. Alexius Andersson hade en av ortens största vagnsmedjor. När vagnstillverkningens gyllene tider så sakteliga gick mot sitt slut efter första världskriget, förstod han att det var dags att försöka växla in produktionen på nya spår. Bilen hade tagit över hästens och vagnens roll. Att Alexius Andersson och hans söner riktade in tillverkningen på busskarosser var helt logiskt eftersom den bedrevs efter samma riktlinjer som vagnstillverkningen; det vill säga snickeri, måleri, plåtslageri och smide. Claes Svensson, mannen som hade kraft nog att samla vagnstillverkningen under ett tak satsade också på bussar - låt vara i mindre skala - och av samma skäl som Alexius Andersson. Svensson gick ur tiden 1931. Året dessförinnan levererade hans företag, Waggeryds Vagnfabrik, sin sista busskaross. Den var gjord på ett REO-chassie och hann bara göra tjänst i nio år innan kriget kom. Men i våras togs den fram ur sin malpåse, befanns vara i utmärkt skick och sattes in i turistrafik. Och en septemberlördag 1987 gick den för en dag mellan Vaggeryd och Skillingaryd. Alexius Andersson och hans söner lyckades bättre än Claes Svenssons med sina bussprojekt. Efter en trevande start 1922, kom produktionen igång på allvar 1928 och fortsatte sedan fram till krigets utbrott. Under åren före krigsutbrottet tillverkade Bröderna Anderssons Vagnfabrik en buss i veckan i genomsnitt. Det var förresten inte bara bussar som rullades ut vid Karlavägen i Vaggeryd. Även karosser till brandbilar, likbilar, lastbilar, kombinerade bussar/lastbilar och husvagnar monterades av skickliga hantverkare. När kriget kom stod bröderna Andersson redo för klivet in i modern tid. Man umgicks nämligen med långt gångna planer på att bygga stålkarosser. Men med kriget försvann på en gång företagets marknad. Efter det blev det mest smärre reparationer och så småningom flyttade Andersson och Hagsjös Möbelfabrik in i bussfabriken. Karl Andersson förde dock sin fars arv vidare. 1943 föddes Mig Svets som i motsats till busstillverkningen inte blev någon parentes i Vaggeryds industrihistoria. (Kåre Boberg-Leif Palm "Busstillverkningen - en parentes i Vaggeryds industriella historia" s 62-63)

Far köpte . . . ett T-Ford chassi i slutet av augusti månad 1921. Han började så smått att bygga den nya bussen. Hos Nilsson i Bunnstorp fick han köpa en ask- och en ekstock. Det var just sådant virke som det skulle vara i karossen. Det hade min morfar sagt. Han var nämligen utlärd vagnsmakare. Han var också lite behjälplig vid byggandet av karossen. Mycket hjälp fick far av Teodor och Fredrick Larsson, även kallade Lassa-pojkarna. De sågade de stockar som far hade köpt och fraktat med motorbåt från Brunnstorp till Sanna. I Sanna Tegelbruks maskinhus stod T-Fords chassit och väntade på sin kaross. Där hade far fått montera upp sin bandsåg, som nu kom till användning. Far hade fått en del verktyg av morfar. Bland annat två hyvlar, en rubank, en putshyvel och stämjärn. Morfar köpte även en hyvelbänk åt far. "Det är sådant du behöver här vid byggnationen". . . . Arvid Gustavsson, som var sadelmakare, sydde suffletten till bussen hemma i vårt kök. Den tillverkades av pergamoid och hade celluloidfönster. När bussen var färdig i mitten av oktober månad 1921, körde Figge Larsson, med far sittande bredvid, in till Jönköping och besiktigade bussen. Den fick registreringsnumret F 880 och ett tillåtet antal passagerare på 12 personer. . . . Vi körde med sufflettbussen till den 28 maj 1923. "Smen i Kavla" (Hilding Andersson) byggde om fjädersystemet framtill. En tvärgående fjäder byttes till två längsgående fjädrar. . . . Så kördes chassit upp till Johan Lundberg på Rosenborgsgatan 34 i Huskvarna och den nya karossen som stod fullt färdig monterades på. Den hade ny inredning med klädsel av pergamoid, som var utförd av tapetsören och sadelmakaren Karl Björnståhl. Den hade glasrutor, som "Spele-Mattin" (Martin Johansson) satte in. Stommen, träarbetet, uförde snickare Ousbeck på Järnvägsgatan i Huskvarna. Johan Lundberg stod för plåtslageriarbetet, Söderqvist för målning och lackering. Däck- och gummiarbetet utfördes av Fiska-Björk". (Namnet fick han för att han sålde en sorts däck som hette Fisk.) . . . Den 2 juni 1923 hade buss F 880 fått en ny kaross - den såg ut som en spritt ny buss. (Walter Widerqvist "Från 'Kalle i Bo'a' till Tegelbruksgatan - Om busstrafik mellan Huskvarna och Jönköping på 20-talet" s 42-43,46)

Av samhällena utmed färgresans väg blevo två till små municip, de växte och tävlade smått med varann, gav tjuvnyp och dolska knip, men de ställde sig båda i samfärselns tjänst, C.A. Svenssons och N.G. Thulins, och gjorde vagnar och åk till hela vårt land och tecknet blev industrins. ... ... Jag har sett deras vagnar rulla omkring i Ärtemark uppå Dal, i Bränninge by, uppå Tornby bruk, och här hemma i hundradetal. Och alltid värmdes mitt pojkhjärta upp, om jag nära var eller fjärran, när jag såg våra namnplåtar lysa mig mot, från sätet där bak på kärran. ... ... Från Ekesås bar mig din lefjäravagn en dag till hög Gotthardsslätt, våra vedlass, vår värme, rullade ner på en arbetsvagn ifrån Plätt, ja, tidigt stod vi i samfärselns tjänst och tidigt förkortades vägen ... fast nu värmer ej fotsacken mer. Den är minne och snart blir den sägen. ... ... Så kom den äntligt den stora dag, av pojkväntan förebådad, då den första bilen rullade in av förundrade ögon skådad. Vi sprang så fort som pojkbenen bar vid sidan och efter i röken tills den eldade på med ett extra kol och försvann i Hjortabrokröken! ... ... Vi kilade hem till mor och till far, "en vagn utan hästar vi skådat", och farbror Oskar, han smålog och sa att Syrak det förebådat, "nu går det snabbt emot ändens tid" sa farbrorn och slet i mustaschen, fast vi kilade ut och lekte bil och trampade vilt på gasen. (Verner Malmsten "Färgmötesresan" s 6-7)

(annons) Vinteråkdon. Kälkåkdon och Slädar af flera olika modeller på lager till billigaste pris. Alexius Anderssons Vagnfabrik, Vaggeryd. (Jönköpings-Posten 1910-11-26 "Vinteråkdon till billigaste pris")

Från den välkända Thulinska vagnfabriken i Skillingaryd har i dagarna pr ångbåt öfver Jönköping och Stockholm afsändts en del kärror och vagnar till flera orter i Finland. (Jönköpings-Posten 1910-08-19 "Smålandsvagnar till Finland")

Vagnfabrikören Klas Gustafsson i Hult, Tofteryds socken, har efter en längre tids sjukdom helt nyligen aflidit i en ålder af 69 år. Gustafsson har alltsedan sin ungdom tillverkat och försålt åkdon. Han var en varm missionsvän, deltog alltid i missionsverksamheten på platsen och visade alltid stor gästfrihet mot ordets förkunnare. Helt nyligen har han skänkt tomt till missionshus, som i sommar kommer att byggas därstädes. (Jönköpings-Posten 1910-02-02 "Vagnfabrikör Klas Gustafsson i Hult")


ca 1910 - ca 1900

August Jonsson var den store åkdonstillverkaren i Tofteryd. ... I en priskurant från 1909 finns ett observandum angående material och fabrikation vid August Jonssons smedja. ... Material och fabrikation: "Vid tillverkningen användes uteslutande allra bästa materialer och utföres allt arbete hvad beträffar såväl vagnmakeri, smidning, målning som klädsel med största noggrannet af bepröfvadt kompetenta arbetare under kontroll. Alla mina fjederåkdon förses med förnicklade metallkapslar å hjulen öfver axelmutterna, och följer alltid skrufnyckel. Axlarna äro noggrant svarfvade och är hjulbössan väl insvarfvad i stosringen. Alla fjedrar av bästa fjederstål, omsorgsfullt tillverkade och härdade. Alla axlar äro maskinsmidda af stål. Målningen göres mest mörkt grön med vacker gul randning, men kan också erhållas i ekfärg med mörk randning eller annan färg på beställning mot tilläggspris. Till klädsel användes färgäkta, prima kläde i blått eller grönt, men kan därtill erhållas andra materialer mot särskild prisförhöjning. Fotsackarna göras af prima läder med foder af starkt bomullstyg." ... ... När vagnar och slädar var färdiga i Tofteryd, skulle de forslas till Skillingaryd för målning. Då spände man en häst för en vanlig vagn och sedan hakade man efter 5-6 nygjorda trävita vagnar och körde dem dit. Det var målerifirman Ottoson & Källgren som ombesörjde målningen. Läderarbetet såsom fotsack och dynor kom allra sist. Det utfördes av Arvid Pettersson Skillingaryd. Det var inte bara till Skillingaryds marknad man for för att sälja sina vagnar utan ofta till så avlägsna platser som Falköping. Dit skickades de vanligast med tåg, men även med bil av Hugo Johansson Pålskog och Enok Sandahl Åsafors. För de vagnar som inte såldes fanns en återförsäljerska, Gerda Karlsson, som bodde mellan Falköping och Vara. På August Jonssons tid levererades många vagnar till en mellanhand i Bispgården i Norrland. Dessa vagnar skickades på järnväg från Skillingaryd, nedmonterade och med hjulen och sätena avtagna. (Birgit Olsson "Smedjorna på Klockaregården" s 68-72; fotsack = ett skydd som var spänt framför och vid sidorna av sätet)

En mindre snickerifabrik, som skall drifvas med vattenkraft för tillverkning af vagnshjul jämte snickerier till arbetsvagnar, uppföres, i sommar å torpet Trummebo under Linnås i Åkers socken af vagnfabrikör J.P. Johansson i Pålskog. (Jönköpings-Posten 1907-05-14 "Tillverkning af vagnshjul samt snickerier till arbetsvagnar")

"På kvällarna", (säger Gunnar Axelsson, född 1898), "när jordbruksarbetet var slut, var min far och de andra stalldrängarna på Stora Sanna (mellan Jönköping och Huskvarna) ute och skjutsade (Henrik) Kellgrens patienter. De åkte 'lövarka'. Lövskrinda kallar vi det nu (på 1980-talet)", berättar Gunnar. "På Gula Sanna fanns det en kusk, som bara skjutsade. . . . Lokaltidningarna rapporterar om stora folkmassor när de kungliga rör sig ute. Gunnar Axelsson däremot säger, "Det var inget ståhej. Jag mötte ofta drottningen på min skolväg. Hon åkte i en liten vagn, som drogs av en liten häst och en lakej gick bredvid." Tora Sundström, som ofta lekte med kuskens dotter Anna Valberg minns likadant. En liten häst, drottningen i en liten vagn och en lakej som gick bredvid. Margit Berg, som bodde i Wetterholms Sanna, berättar i Vår hembygd 1981 hur besviken hon var över att drottningen satt i en så anspråkslös vagn. Hon hade förväntat sig en gyllene vagn. (Elvy Nilbratt "Drottning Sofias besök i Vättersnäs anno 1905" s 39)

År 1905 öppnade handlanden Carl Boberg speceri- och diverseaffär i Götafors, och därmed hade etablerats en affär som skulle finnas där flera årtionden framåt. ... Redan som mycket ung började han göra affärer. ... Han köpte upp fläsk, ägg, smör och andra matvaror av bönderna, och sålde sedan på Jönköpings torg eller på marknader. I hans hemsocken Tofteryd var det vanligt att vid sidan av jordbruket syssla med tillverkning av vagnar och delar till vagnar, också med sådana saker gjorde Boberg affärer. ... Carl Boberg blev med tiden en känd profil både i Götafors och Vaggeryd. Man såg honom ofta komma körande med häst och kärra, för att hämta varor vid järnvägsstationen och leverera dem till kunderna. Ofta satt han då och sjöng med hög röst någon andlig sång. (Anna-Lisa Hermansson "Om handelsmän och gamla hus i Vaggeryd-Götafors" s 14-15)

Redan 1904 var man färdig att starta tillverkningen av pappersmassa (vid Götafors i Vaggeryd). ... När ingenjör Hugo Lundberg eller någon av familjen skulle åka bort eller då främmande väntades, kom kusken Enok Josefsson körande med den fina, svarta och blanka droskan, försedd med läderfotsack och skinnklädda, stoppade säten. Emellan de svängda skaklarna kråmade sig den välrycktade och apelkastade hästen Freja. En stor vacker häst, som liksom hade på känn hur blank sele hon var iförd, och vilka skjutsärenden hon var stadd att fullgöra. Ett mjukt dån hördes, när droskan rullade fram på vägen, och hästhovarnas stålskor trummade muntert mot väggruset. När ekipaget for över bron till chefsbostaden mullrade det, som om åskan gick bort i fjärran. Ingenjören och familjen skjutsades kanske till Vaggeryds järnvägsstation eller möttes där efter någon resa. Det kunde också gälla skjuts till någon kommunal förrättning i Byarums sockenstuga. Ingenjör Lundberg var nämligen också verksam som kommunalman. (Wåge Tolf "Bilder från det gamla Götafors" s 42,45)

På automobil ha ingeniörerna John och Sven Spånberg från Norrahammar företagit en färd genom Västra och Östra härader under förflutna pingsthelgen. Det nymodiga trafikmedlet väckte i orterna liflig uppmärksamhet, och med stor nyfikenhet beskådades resenärerna af dem, som lyckades få se en skymt af den "skenande vagnen". (Jönköpings-Posten 1904-05-27 "Skenande vagn i Västra och Östra härader")

Ett länge växande behof för Skillingaryds växande stationssamhälle synes med snaraste blifva fullt förverkligadt. På initiativ af målaremästaren hr Alb. Cederberg har nämligen en likvagn nu kommit till stånd och återstår det endast att anskaffa seldon för tvänne dragare äfvensom en vagnbod till skydd för sol och regn. Kostnaden för det hela som belöper sig till ungefär 300 kronor skulle betäckas dels genom en del kostnadsfritt utfördt arbete och dels genom frivilliga kontanta bidrag. För ändamålet finnes därför hos ofvannämnde hr Cederberg en teckningslista tillgänglig för hvar och en, som önskar lämna något kontant belopp. (Jönköpings-Posten 1903-10-10 "Vagnbod till likvagn")

Afskedsfest var i söndags afton anordnad i lilla missionssalen af nykterhets- och missionsvänner för blåbandsföreningens ordförande A.U. Ousbäck, som redan i måndags afflyttade från sin födelsebygd, Skillingaryd, till Borlänge i Dalarne, där han erhållit anställning som disponent för ett vagnfabriksaktiebolag. . . . Med Ousbäck följde åtta arbetare från Skillingaryd, hvilka skola i ofvannämnda bolags tjänst öfverföra till nordliga trakter sin hembygds arbetsskicklighet i vagnfabrikation. (Jönköpings-Posten 1901-11-01 "Skicklighet i vagnfabrikation öfverföres från Skillingaryd till Dalarne")


ca 1900 - ca 1850

På vintern var det (i Jönköping) ett omtyckt söndagsnöje att åka skrinda från Vedtorget till Vindbron. Priset var 50 öre pr person. På Storgatan låg snön hög som en järnvägsbank, och det gällde för kusken att hålla sig på spåret mitt i gatan, om ej skrindan skulle rutscha ned mot husväggarna. (Gustaf Wikner "Glimtar från 'Liljeholmsqvarteret' under 1800-talets sista årtionden" s 29)

Bland hantverken (på öster i Jönköping) var smedyrket rikligt företrätt. Mäster Söderström hade sin smedja alldeles invid vätterstranden. År 1854 fick han magistratens tillåtelse att bedriva vagnssmide i staden. Det var innan full näringsfrihet år 1864 infördes i Sverige. . . . I Söderströms smedja tillverkades landåer, droskor, jakt- och promenadvagnar av ypperligt slag. Men det var ej blott smide, som fordrades för att få en vagn färdig. Det behövdes också träarbete, målning och stoppning. Som alla fattiga på mynt, men beroende av varandra, etablerades bytesarbete. Vagnmakaren, som utförde träarbetet, bytte sig sålunda till smide av smeden, målning av målaren och stoppning av tapetsören. Dessa i sin tur förforo likadant. På så sätt fingo alla vagnar att sälja, och när man fått ett lager färdigt, for man med kanalbåten till Stockholm och gjorde affärer. Dessa gingo i regel bra, ty jönköpingsvagnarna hade gott renommé. (Gustaf Wikner "Glimtar från 'Liljeholmsqvarteret' under 1800-talets sista årtionden" s 22-24)

På hösten 1876 kom jag, med godkänt betyg från Alingsås treklassiga elementarskola, med glad förväntan till fjärde klassen i Jönköpings högre elementarläroverk. . . . Sjöfarten var inte så betydande. . . . Trafiken inom staden var ej heller stor. Herrskapsekipage syntes sällan till. Droskskjuts kunde beställas hos "Kruckenbergs vid Oxtorget". På gator och torg stod inga att uppbringa. Arbetsåkdon tillhandahöll "överkörare" Blomqvist - titeln hörde jag en hans stalldräng begagna. Västgötabönderna "körde in" till handlarna på "Förstan", smålänningarna till Sandbergs på öster, och så hade väl Tändsticksfabriken och "Bruket" sina körsvenner. I splendid isolation rullade ibland Allmänna Nordiska Hästskötarskolans på Klämmestorp stora kaross genom gatorna, förspänd med ända till 12 hästar i spann, eller den mindre med 6 i tandem, begapade och beundrade. Vi sprang långa vägar, när det spordes, att körmästare Möller övade sina elever inom staden, och det var (verkligen) en ståtlig syn. På hösten 1876 (men inte därefter) såg jag den åbäkiga, tunga ulricehamnsdiligensen - eller kom den kanske från Värnamo . . . skramla fram längs Storgatan och stanna vid Hovrättstorget. (Barthold Carlson "Minnen från Jönköping läroverk och stad på 1870- och 1880-talet" s 50,79-80)

Om fotgängartrafiken på denna storgatebit (mellan kanalen och Hovrättstorget i Jönköping) relativt sett kunde kallas livlig, kan rakt inte detsamma sägas om den rullande. . . . Kärror och andra arbetsåkdon syntes så gott som aldrig till, fastän man visste, att flere av husägarna vid Stor- och Lillgatan hade stall på sina tomter. Såg man en ridande herreman på gatan, var det antingen disponenten Hay, i egenskap av stadens brandchef ute på övning med frivilliga brandkåren, eller en ung löjtnant från Ränneslätt (i Eksjö), där Smålands husarer hade sin exercisplats, ute i egna affärer. De i förstaden (på väster) så vanliga dragkärrorna, lastade med fördigställda tändsticksaskar, syntes aldrig till öster om vindbron. (Barthold Carlson "Tillägg till 'Minnen från Jönköping läroverk och stad på 1870- och 1880-talet'" s 82-83)

Redan 1874 försålde Wilhelm Björkman (i Jönköping) norra delen av gården (Ö. Storgatan 35 vid norra sidan av torget österut) räknat från den gamla stall- och ladugårdsbyggnaden och fram till Strandgatan. Köpare var kapten Carl Ribbing och köpeskillingen 1800 riksdaler riksmynt. I köpet ingick även den gamla vagnboden vid bryggan, som numera låg ett gott stycke upp på land. Någon vagnbod hade man inte längre behov av efter järnvägarnas tillkomst. Långt efter det räntmästae Ahlgrén på sin tid gjort sig av med sina hästar, hade man behållit vagnarna för långfärder, då man hyrde hästar vid gästgivargårdarna. Åtminstone en gång om året gjordes en sådan långfärd ned till Varberg för att gästa änkefru Annette Strömberg eller familjen Oscar Björkman på Kullagård vid Viskan strax norr om Varberg. . . . (År 1857) i maj avled Charlotte Björkman, och all hennes kvarlåtenskap försåldes på auktion, bl. a. landån, en berlinervagn och två liggfjädersvagnar. . . . Isynnerhet Wilhelm återropade en stor del av det gamla hemmet, däribland landåvagnen, som fick göra tjänst ännu några år. (Stig Stenström "Kvadraten Sjökatten - En patriciergård vid Hovrättstorget 1630-1640" s 57-59)

När min far, Viktor Hansson, Gimarp i Åker var ung, brukade han köra långresor till Borås och Jönköping med häst. Resorna till Borås bestod mest av transporter av vagnar som bönderna i Pålskog hade tillverkat. Vagnarna kopplades ihop i en lång rad. Det var inte ovanligt att han hade sju vagnar efter varandra.Trafikfaror var det inte tal om på den tiden. Så måste han ha hö med sig till hästen. Sin egen mat förvarade han i ett s k färaskrin. Det var bröd, smör, ost, kokt kött och mjölk. Var han övernattade minns jag inte att han talade om. På resorna till Jönköping var det mesta plank och bräder som han hade med sig. När han reste till Jönköping övernattade han i Stigamo. Han berättade att en morgon när han vaknade i Stigamo, stod en sabel vid spisen. I en säng låg länsman och en fånge, som skulle till häktet i Jönköping. (Märta Klaesson "Artonhundratalets långtradare - 'färabönderna'" s 106)

I anseende till afflyttning från orten kommer gården och tomten N:o 34, Swenska maden i Jönköpings stad, med tillhörande större kålgård jemte wäxande gröda samt hela mitt lösörebo att försäljas under hand till den 15 dennes. . . . Byggnaderna äro från början inrättade till Wagnfabrik. . . . M. Johansson (Jönköpings-Posten 1869-07-07 "F. d. wagnfabrik till försäljning i Jönköping")

I fattigdomens och nödårens spår följde den stora emigrationen och folkomflyttningen. ... Uppskattningsvis var det 20.000 svenskar som under våren och försommaren 1868 lämnade vårt land och tog sig över till Amerika. ... Ur en tysk tidning vid denna tidpunkt återges nedanstående annons, vilken i synnerhet, enligt uppgift, gällde smålänningar. "Svenskt tjänstefolk utbjudes av undertecknad till ärade tyska herrskaper, nämligen stora drängar till 37 1/2 reichsthaler preussisk courant för år, halvdrängar 30 d:o, gossar 15 till 20 d:o. Passageraravgiften är för vardera av ovannämnda person 11 1/2 rthr per crt. De pigor som i havande tillstånd hitkommit från Sverige återsändes, och en annan piga återställes på min bekostnad. Varje uppdrag utföres prompt och anskaffas endast brukbart och dugligt folk. Johan Woss, Lübeck, Boskapshandlare." Av tillgängliga uppgifter att döma emigrerade till Tyskland, trots lockande anbud, endast ett fåtal från Byarums församling. Antalet utflyttade under tiden 1869-1915 var nämligen endast 5 personer, varav en person under år 1869. Betydligt större var som bekant emigrationen till USA dit sammanlagt 50 personer från församlingen utflyttade under år 1869. (Lars-Gunnar Bränneson "Det var för hundra år sedan" s 46)

Postdiligensen afgår från Jönköping till . . . Wernamo - Ljungby - Helsingborg M(åndag) Th(orsdag) L(ördag) kl. 6 f.m. (Jönköpings-Posten 1865-03-11 "Postdiligensen från Jönköping till Helsingborg")

Af förekomna skäl upphör enskilda diligensens hittills bestämda turer till Mullsjö, och kommer diligensen tills widare endast efter beställningar, som ske hos undertecknad, att dit eller derifrån afgå på de tider som bestämmas. Mindre åkdon samt hästar till Mullsjö eller annorstädes kunna efter önskan äfwen erhållas. R. W. Ekeroth. (Jönköpingsbladet 1863-01-03 "Diligens, mindre åkdon samt hästar erhålles efter beställning och önskan")

Vårt umgänge bestod de första åren af vårt äktenskap mest af min mor och mina syskon samt min mans slägt familjerna Lundsröm och Granfelt, den förre och den sednares hustru kusiner till min man, men så småningom ökades umgängeskretsen och blef med åren väl stor. . . . Det var dessa två famijer samt ett par ungherrar, Hofrättssekter Lundblad och Assessor Eneroth samt vi som hade beramat en utflygt (från Jönköping) till Taberg. . . . Vi hade kommit överens om att hyra en char-a-banc. Mat skulle vi ta med oss, den ene smörgåsmat, en annan stek och potatis och slutligen en tredje efterrätt och kaffe. Drickvarorna fingo herrarna draga försorg om. Som det var krinolinens allra omfångsrikaste tid uppstod någon undran huru vi alla skulle få rum. Då föreslog någon af sällskapet att vi damer skulle ta af oss krinolinen, ett förslag som efter någon tvekan antogs. Så skedde. Vi foro utan detta vidunderliga plagg och ifrån att ha sett ut som kyrkklockor fingo vi nu utseende av strukna vispar. . . . Dagen blef glad, vädret vackert och maten god och så foro vi hem för att dagen derpå återtaga lifvets hvardagssysslor. (Clara Pauli "Mina upplefvelser" s 104; början av 1860-talet?)


ca 1850 och tiden dessförinnan

En Trillwagn för en (eller) twå hästar finnes till salu hos Målaren Bergström, boende uti Wagnmakare - Åldermannen Barkmans gård å Svenska maden (i Jönköping). (Jönköpingsbladet 1844-11-16 "Trillwagn till salu hos wagnmakare")

I vagnboden (på Eckersholm) stod fyra vagnar, som för en dräng representerade från en till sex årslöner (en drängs årslön var omkring 50 riksdaler när naturaförmånerna medräknats). Dessutomfanns det enklare vagnar och två slädar. Av de senare var en klädd med renhud. Dragare var ett par grå hästar och ett par mörka. På Eckersholm hölls fyra par oxar och nio st. kor, på Gärahov sju par oxar och 25 kor. Det talas om kalvar, tjurar, får och svin men inte om höns. (Lennart Gustavsson "Eckersholm - ett bruk under Tabergs Bergslag" s 57; 1840-talet?)

I Erik Nykvists bok Trä i Skillingaryd omtalas att Peter Nilsson i Basseberg på 1790-talet gjorde vagnar och sålde till Västergötland. Det blev ju en möjlighet för allmogen att få lite kontanta inkomster. På torpet Litenas, som låg mellan Jonsbo och Vipparp, där snickrade torparen med enkla verktyg hjul och bankar till en vagn som han också järnbeslog. Sedan fattade hustrun i skaklarna, gubben gick efter och sköt på. Så drog de med vagnen till Växjö marknad där den såldes för tio riksdaler. Därpå gick paret hem och gubben började med en ny vagn till nästa Växjö marken. Det blev sedan både hjulmakare och snickare som tillverkade bankar och skaklar som köptes av smederna som gjorde järnbeslaget. I Åkers socken blev det mest arbetsvagnar och kälkar, medan i Tofteryd det mer blev finare åkdon med fjädervagnar, giggar och landåer m.m. I vissa byar blev smidet ganska omfattande med anställda smeddrängar. Det gav möjlighet att anställa jordbruksdrängar som odlade, och jordbruket förbättrades och blomstrade. Pålskog, Linnås, Gislaköp och Ljungberg är exempel på sådana byar. ... När smederna blev många, blev det också problem med försäljningen. Efterfrågan hemomkring var ju mättad. Man måste söka köpare längre bort. Det blev många marknadsresor till olika platser i Västergötland och Småland. Man delade upp sina resmål så att inte alla körde till samma marknad samtidigt. ... När järnvägen kom, fick den ta över långväga transporter. Arvid Carlsson, smedsonen från Gislaköp som sedan grundade Nyholms Metall, har berättat hur han som skolpojke fick åka tåget till Uddevalla marknad för att där sälja ditskickade vagnar. Det var mycket specialvagnar för de bohusländska stenbrotten som var efterfrågade där. På 1930-talet tog de första lastbilarna över transporterna åt smederna. Det var Ernst Andersson i Hagstad och Hugo Johansson i Pålskog och lite senare Tage Johansson i Elghammar som hade lastbilar och transporterade vagnar till marknader. Undertecknad har själv upplevt vagnmarknader i Falköping några gånger på 1940- och 50-talet. ... Antalet smeder blev mindre ute i byarna sedan två stora tillverkare vuxit upp i Skillingaryd. Det var Ljungberghs och Thulins åkdonstillverkningar som många utifrån landsbygden började arbeta hos. ... Skillingaryds vagnar blev ett känt varumärke i stora delar av landet. ... Tillverkarna av finvagnar i Skillingaryd och Tofteryd gav också arbete åt flera andra sorters yrkesmän. Det fanns t ex tolv vagnsmålarmästare plus lärlingar. Det fanns också två selamakare och åtta sadelmakare som gjorde vagnsdynor och annan klädsel på dåtidens lyxåk. Vidare en lokamakare (som gjorde det selparti som ligger mot dragdjurets bogar). ... Några smeder höll på med sin verksamhet tills traktorerna tog över på (19)50-talet. De sista vagnmakarna i Åkers socken blev Olle Hansson i Pålskog, bröderna Ek i Åker, bröderna Nilsson i Ålaryd Hulugården, bröderna Svensson och Mats Pettersson i Ljungberg. (Gunnar Svensson "Bissefällarn berättar" s 18-22)

1946 hittades (ett köpebrev från den 7 februari 1791) i "häradshövdingens kista" på vinden till ett av de jönköpingshus, som då dömts att inom kort försvinna. Huset ifråga bar numret 57 och låg vid Östra Storgatan. . . . 1812 såldes (huset) till . . . Anders Magnus Beckman. . . . I stallet stampade två (till) tre vagnshästar och en liten svart ölandshäst. . . . I vagnslidret rymdes "en alldeles ny och modern Berlinare", "en Chäs, en Trillevagn, en Täcksläde" och en rymlig "Marknadswagn med malmbössor". (Margit Häggström "Häradshövdingens kista" s 74,79-80)

De få utbildade läkarna på 1700-talet hade en mycket stor arbetsbörda, och kunde naturligtvis inte bistå alla sjuka. 1765 rapporterade till exempel (medicus Anders) Wåhlin (i Jönköping) att över 2 000 personer i länet (bl a i Byarum, Tofteryd, Bondstorp, Hagshult, Bredaryd, Forsheda) drabbats av "dragsjuka" (en äldre benämning på en form av epidemisk hjärnhinneinflammation). Han hade själv rest - endera i sin gamla gula, täckta vagn eller i den gråmålade kaleschen (han hade även två slädar) - till en del orter och till andra hade han skickat medicin, men en del människor hade måst sätta livet till. Han tackade Collegium Medicum för medicinen och berömde apotekare Grapengiesser, som förskotterat den. (Per Ericsson "I Linnés anda - Anders Wåhlin, upplysningens man i Jönköping" s 12)

En bra kniv skall vara från Eskilstuna och en präktig arbetsvagn från Skillingaryd. Vagntillverkningen i Östbo har gamla anor. I en beskrivning över länet heter det 1852: "Jordmånens magra beskaffenhet, i västra trakten, har förmått jordinnehavarna att söka sig om efter annan näringsgren för sin utkomst, grundad på ortens lätta tillgång på järn, nämligen vagnmakeriet." Hundratals järnbeslagna arbetsvagnar förfärdigas och avgå årligen från Åkers och Kävsjö socknar åt alla håll, särdeles till Halland och Skåne. . . . Att jämte vagnar likaledes vinteråkdon till myckenhet förfärdigas i dessa trakter, faller av sig själv." Redan på 1750-talet synes vagnmakeriet varit igång inom Tofteryds socken. Smideskonsten hade stor utbredning inom häradet. Runt om i norra länet funnos järnbruk, som hämtade malm från Taberg eller någon närbelägen sjö. Vad Skillingaryds område beträffar funnos fyra järnbruk, Eckerholm från 1638, Götafors och Götaström från 1672 samt Elghammar från 1840. På den tiden måste man draga de färdiga vagnarna till marknaderna i Värnamo, Jönköping, Gislaved och Halmstad. Sedan Jönköping genom Göta kanal fått båtförbindelse med huvudstaden och norrlandshamnarna öppnades nya marknader för vagntillverkarna. Omkring 1860 började en regelbunden försäljning av vagnar på Norrland. Den ökade konkurrensen från bilar och cyklar samt jordbrukets svåra ställning under mellankrigsåren satte även spår på vagnindustrien. Numera (år 1951) spelar vagnindustrien en underordnad roll, medan däremot möbeltillverkningen sysselsätter mera än hälften av antalet industriarbetare. (P. Widesheim "skillingaryds stations historia" s 13-14)

Även där överflödet var sällsynt och man icke kunde tillåta sig mycken lyx i vardagslag, strävade man dock till förfining och uppträdde gärna i sidenklädd galavagn. Det enkla "remmalaget" - ännu (år 1938) använt någon gång t.ex. på Visingsö - kunde, såsom vi nyss sågo, vid festliga tillfällen ersättas av den ståtliga karossen. I huvudstaden synes en verklig lyx i eleganta vagnar ha utvecklat sig. Det förnäma folket gick icke gärna till fots - gatorna voro ju också ojämna och smutsiga, kläder och skodon ömtåliga. Vid början av 1700-talet infördes bärstolar, som man länge haft i England efter orientaliskt exempel. För bärstolar inrättades en särskild organisation, med taxa (1726). Och den stora lyxen i vagnar motarbetades genom förordningar: endast vissa rangklasser skulle i vardagslag få åka i vagn o.s.v. (Ewert Wrangel "Vardagslag och feststämning. Konster och moder." s 250-251)

Gamla tiders handel var i stor utsträckning byteshandel. I fogderäkenskaperna för år 1606 är de bönder uppräknade som varit i Danmark med varor, vilka de alltså måste betala tull för. Dessa Skåne-körare var Håkan i Hultsgerde, Jon i Rösberga, Nils i Kushult, Joen i Mörhult, Jöns i Mjöhult, Per i Högabråten m.fl. Det är också intressant att se vilka bytesvaror de förde med sig: hästar, oxar, lamm, smör, talg, ox-, ko- och tjurhudar, bock-, get- och kalvskinn, malt och humle. Det är att märka att det var innan malmbrytningen i Taberg började. Dessa körningar till Skåne fortsatte ända fram till slutet av 1800-talet men då låg alltid järnet i botten på både vagnen och hela handeln som en tung köl. I början av Frihetstiden tog man upp frågan om en ordnad handel med trätjära och en särskild Socitet tillsattes härför. Traktens bönder berättade då på tinget i Värnamo 1724 att de sen gammal brukat köra till Skåne med sin tjära och bytat sig till spannmål. (Joel Andersson "Handel och handlare förr i tiden" s 36)

Vid ärkebiskop Abrahams räfst (i Jönköping 1596) förekommo fall, då en äkta man sålt sin hustru. Han stämplades då offentligt med det ärekränkande tillnamnet ”horkrämare”. (Rudolf Björkman "Det forna Jönköping. Från Medeltiden till det forna Jönköpings förstörande genom brand 1612." s 404)

(Gustav Vasa) lade sig i (smålänningarnes) sätt att sköta sin jord och driva handel med oxar, deras så gott som enda saluvara. Särskilt förbittrade blevo de över följande påbud: "Vi Gustav etc. hälse eder, dannemän alle, som bygga och bo i Värend, Österbo, Albo, Sunnerbo, Västbo, Östra och Västra härad, Konga härad och Kalmar län, kärliga med Gud. Käre dannemän alle, Vi give eder till känna, att Oss är förekommet, huru där ibland eder finnas månge olagliga köpmän och oxdrivare, som uppköpa alla de oxar och hästar, som de överkomma, och driva dem ut av riket, sig självom till föga fördel och den menige man över hela riket till en dråpelig skada och fördärv, så att både oxar och hästar varda nu snart så dyre, att man skall giva fyradubbelt mot vad skäligt är för dem och icke ändå kunna dem överkomma. Därmed icke allenast ödeläggas köpstäderne, utan både friborne och frälsemän och den menige man i riket hava en obotelig skada utav, om här icke snarliga finnes bot uppå. Därföre have Vi nu med Vårt älskelige riksens råd beslutat, att efter denna dag ingalunda tillstädjas skall, att några oxar eller hästar drivas här av landet. Och förbjuda Vi härmed envar att djärvas göra mot detta Vårt förbud vid sin hals till görandes (= vid äventyr av livets förlust). Desslikes have Vi ock tillförene låtit Vårt brev utgå, att ingen skall sälja ett par gilla oxar dyrare än till sexton mark danska. ..." Dessa egna hemmafödda oxar, som de i möda och försakelse fostrat upp - dem skulle de inte få sälja där de betalades bäst, bara för att folk i Stockholm och i andra landsändar skulle få billigare pris på kött och dragare! ... 1542 fingo de missnöjda smålänningarne en skicklig "hövitsman eller capitenare" i bonden Nils Dacke. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1521-1611" s 125-127)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1900

Jfr ”Jesus sade: ’Eländig är den kropp, som är avhängig en kropp, och eländig är den själ, som är avhängig dessa båda.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 85; Thomasevangeliet s 85)

"Som ni säkert vet", (sade Hoffman till mig), "är firman Seeler här i stan sen två århundraden tillbaka känd för sin vagnmakerikonst. Den hade en gång många framstående kunder på så långväga håll som Frankrike och England. Det finns fortfarande en del lysande exempel på Seelers hantverkskonst här i stan, och det var min idé att era föräldrar kanske skulle vilja anlända till konserthuset i ett mycket vackert vagnsexemplar som vi tänkt oss skulle dras av två välryktade fullblod. Ni kanske kan föreställa er denna scen, mr Ryder. . . . Den glänsande vagnen från Seelers med era charmerande föräldrar i. . . . Och jag försäkrar att vagnen är ett mästerverk av bekvämlighet. För dem är den säkert lika skyddad och komfortabel som en limousine. Det fjädrar kanske en aning, men i en så förnämlig vagn som den känns det bara behagligt." (Kazuo Ishiguro "Den otröstade" s 347)

James Kemper gick runt vagnen och drog i ett rep, så att de två segelduksförhängena för vagnen åkte åt sidan. Så lyfte han på en liten lucka i golvet och drog fram en hopfällbar stege, som precis lagom nådde ned i marken. Sedan såg han till att den satt stadigt fast. . . . Inuti vagnen fanns det en bekväm bädd på vardera sidan. Den ena var ett par decimeter kortare än den andra och omkring den fanns det ett skynke att dra för. Vid fotändan av den kortare bädden fanns det en smal, inbyggd byrå, som var ungefär en meter hög, och ovanför den satt det en spegel. Ovanpå den låg Joans toalettsaker och Saxfarbrors rakhyvel i noggrann ordning, och omkring den fanns det en smal trälist, som hindrade sakerna att falla ned. Mittemot satt en svängd käpp med ett förhänge, som bildade en garderob för Joans klänningar och en del av hennes farfars kläder. Kempe lade på luckan igen och klättrade in i vagnen. Han drog fram två lådor bakom ett säte och sköt dem genom den smala gången mellan bäddarna. . . . De båda lådorna var ungefär en halv meter djupa, lika långa och inte fullt så breda. De hade handtag i ändarna, och pojkarna fann att de kunde lyfta en låda var utan svårighet. . . . Joan öppnade de båda lådorna, och på insidan av dem fanns det ett innerlock, som passade precis intill kanterna. "Jasg brukar använda de här som bakbord", förklarade Joan, "men jag ska inte baka i dag. . . . Farfar målade vagnen som en cirkusvagn", (sade) Joan lätt. "Vänta bara tills han visar er sin verkstad uppe på taket på vagnen. . . . Pojkarna hade redan lagt märke till att det fanns en del saker ovanpå vagnen, som var täckta med segelduk. . . . Pojkarna följde med James Kemper på andra sidan vagnen och ställde sig på ett par meters håll ifrån den och beundrade den. Hjulen och naven var målade ljusröda, medan själva vagnen och skaklarna var ljusblå med röda utsirningar längs skaklarna och runt om hela vagnen. Högt uppe på sidorna satt det små fönster, som var ungefär tre decimeter i fyrkant, och kring vart och ett av dem satt en ljusröd bård. Kuskbocken sträckte sig över hela vagnens bredd, och ovanför den fanns det en markis av röd presenning för att hålla solljuset borta. Piskhållaren vid ena änden av stänkskärmen var rödmålad, och skärmen själv var blå. "Farbror måste ha lagt ned ett väldigt arbete på den här vagnen", sade Duffy. "Det har jag", medgav Kemper. "När jag köpte den på auktionen efter mrs Hill, var den vad man kallar en vurst. Den där breda kuskbocken fanns redan då och vidare två säten, som löpte utmed hela vagnens längd och där folk kunde sitta mitt emot varandra. Jag använde stöden för innersätena till att bygga bäddarna på, och sedan tog jag bort den låga dörren längst bak och trappan som satt där, och så satte jag dit en hopfällbar stege som inte var i vägen. Sedan skaffade jag plywood till sidorna och tog upp fönster i dem. Till sist fick jag lov att sätta stadiga stöd i hörnen för att kunna lägga kraftigare virke i taket, så att jag kunde använda det som verkstad. "Hur tar farbror sig upp dit?" frågade Duffy. Saxfarbror pekade på en kort stege, som satt fastbunden under vagnen. "Jag är fortfarande ganska rörlig för att vara en gammal man", sade han med en glimt i ögat. "Om du klättrar upp på kuskbocken, kan du se hur vagnen ser ut inuti." De klättrade upp på kuskbocken, medan gamle Grålle vände på huvudet ett tag och betraktade dem litet vemodigt. Kemper visade dem hur de två lådorna med proviant och husgeråd var inpassade ovanpå varandra vid huvudänden av den ena bädden. Vid det andra stod det lilla isskåpet. Ovanpå stod dragspelet, som Saxfarbror hade spelat på, när gamle Grålle kom runt vägkröken. (Ellery Queen j:r "Duffy och det försvunna arvet" s 66-71)

Även mot de äldre visade man vänlig hänsyn. I Zilina till exempel, öppnades dörrarna (till deportationsvagnarna) och en äldre kvinna i åttioårsåldern knuffades in i vår vagn, en böjd gestalt som doftade lavendel och var klädd i gamla spetsar. Jag hjälpte henne på fötter och hon tackade mig med en gammaldags charm, som om jag hade hjälpt henne upp i ett ekipage i stället för en smutsig boskapsvagn. Alla gjorde omedelbart plats för henne nära toaletten så att hon skulle slippa utsättas för en resa som var både mödosam och genant. (Rudolf Vrba "Jag flydde från Auschwitz" s 61)

Det hör till det rent fenomenala, vad (indierna) kunna packa ihop sig. Här kommer en man in genom (tågkupéns) fönster - dörren är för länge sedan blockerad - och hamnar mitt i högen av människokroppar. (Johan Hagner "Från sagolandet Indien" s 63-64; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings missionskalender för 1938)

Nu kom jag i onsdags f.m. till Rättvik. ... Jag satte mig upp i vår fyrsitsiga trilla, en gåfva af vagnmakare Svensson d.ä. i Waggeryd - jag har begärt en liten nätt droska af honom nu också, men det tycker han tills vidare är för mycket - han ångrar sig nog. ... Och så kom jag till Hvilohemmet. (P. Waldenström "En intressant färd"; bref på gående tåg mellan Rättvik och Gäfle daterat 1913-11-20)

Inne på den rymliga gårdsplanen stannade (konsuln) och såg upp mot döttrarnas sofrum i andra våningen, där rullgardinerna ännu inte voro uppdragna. De hade varit på sommarfest uppe hos majorens på bruket i går. Han gick fram till Halvor, kusken, som stod borta vid skjulet och sköljde och putsade vagnen efter färden . . . "Jag tror, ni kom inte hem förrän klockan öfver tre", sade han. "Var det många?" "Jojo män, - där fanns folk. Skjuts på skjuts nedåt hela vägen! - Amtmannens och lagmannens och - " "Var de gammaldags brukskareterna också ute?" sade konsuln plötsligt. "Neej då . . . Det finns nog inget ekipage i stan så fint som vårt", menade Halvor plötsligt vändande in på en annan bog. "De flesta hade kommit i trillor och charabanger och hyrkarrioler nere från staden", förklarade han. (Jonas Lie "Ulfvungarna" s 22-23)


ca 1900 - ca 1800

Det gick till slut att få bukt med den ohyggliga slavhandel, som länge bedrevs av arabiska köpmän. Men längre fram kom i dess ställe slavarbetet att utgöra en skamfläck, när det gällde de vitas regemente i Kongo. Och (kung) Leopolds (II av Belgien) koloniala handelspolitik hade stor skuld till detta. Vid sekelskiftet hade denna hänsynslösa exploatering och tvångsarbetets fasor och grymheterna vid gummiinsamlandet genom missionärernas rapporter blivit kända i den civiliserade världen. En storm av protester bröt ut. Kritiken mot Leopold, som gjordes ansvarig för grymheterna i Kongo, gjorde sig gällande även i Belgien. Efter påtryckningar samtyckte Leopold till, att en undersökningskommission sändes till Kongo och dess rapport ledde till reformåtgärder, som dock på många håll ansågs otillräckliga. (Florentinus Hällzon "Tvärs genom Afrika - Skildring i ord och bild av resor i de svartas världsdel" s 21)

I början bäfvade Martins hjärta, men längre fram, då han måste åse allt det vederstyggliga eländet, då människolasten togs ombord - se, huru dessa arma stufvades in i skeppsrummet såsom djur, huru de blefvo fodrade med halfkokt ris, huru de mest lystna drefvos bort med piskslag för att lämna rum åt andra - då förbannade han den stund, då han kom ombord på detta ohyggliga fartyg. Till allt annat elände kom också fruktan att blifva anhållna af något kryssande krigsfartyg, ty i sådant fall hade så väl kapten som manskap fått stå till rätta. ... Martin löpte ... in i en sydamerikansk hamn med slafskeppet; det skulle där, i en människotom trakt, aflämna människolasten till mäklare. Här lyckades det honom och flera andra att komma i land och rymma. Af sitt surt förvärfade guld fick han dock lämna det mesta i sticket; ty kaptenen var slug nog att aldrig till fullo utbetala syndalönen. (N. Fries "Gyllene trådar" s 28,30)

Den, som hade häst, körde naturligtvis (till kyrkan) och tog då upp gående, så länge det gick att bereda plats. ... Till en början användes vanligtvis en kärra, "kaffebrännare", som finskjuts. Först på 1880-talet började "liggfjäravagn" komma i bruk. De första inom socknen, som skaffades sig sådan, voro prästen och klockaren. De få s.k. herrskap, som socknen bestod sig med, åkte i landåer. (Eric H. Anderek "Kyrkogång och församlingsliv - Protokolls- och minnesanteckningar från Pjätteryd" s 45; Växjö Stifts Hembygdskalender 1948)

The Church Missionary Society har tillställt engelska regeringen ett memorandum, för att begära hennes medverkan till menniskohandelns undertryckande i Östra Afrika. Till Zanzibar, heter det i denna skrifwelse, släpas årligen 30.000 slafwar, och denna handel utöder så småningom befolkningen på ostkusten till den grad, att menniskojägarne nu framtränga långt in i det inre af landet, öfwer sjelfwa Nyassasjön. . . . Sällskapet föreslår . . . att (regeringen) skall stationera ett litet krigsskepp på Nyassasjön, hwilket förhindrar den slafhandel, som idkas på denna, och att förstärka flottan på Afrikas ostkust. (Jönköpings-Posten 1868-05-02 "Missionssällskap söker förhindra slafhandel")

Jag hade klart för mig att jag inte var invigd än, och det berodde på i vilket ljus jag skulle se lasten, då den kom, om jag skulle få följa med vidare eller ligga på Kongoflodens botten. Äntligen kom order att lasten var färdig, och nästa natt skulle första delen tagas ombord. Och den kom! Ack, mitt hjärta sammankrymtes ännu, när jag minns det. Dessa stackars svarta sammankopplade män, kvinnor och barn, med förskräckelsen målad i varje drag. Genast kördes de ned i lastrummet och luckan lades över. ... "Dessa svartingar ha det mycket bättre på plantagerna i Västindien än här i sitt usla hemland", (sade kaptenen till mig). "Där borta komma de i beröring med civilisationen, vilket är en stor fördel." Jag tänkte han skulle berätta för mig, vilken nobel mission det var att röva negrer från sitt hemland, men han gick akterut förrän han kom så långt. ... Två nätter till, och vi hade full last, etthundrafemtio negrer. ... De stackars fångarna i lastrummet behandlades så väl man gärna kunde. Varje morgon rengjordes och luftades i lastrummet, innan de fingo sin frukost, och stora trattformiga ventiler av segelduk med sina spetsiga ändar stuckna ned genom luckorna fångade dygnet runt den friska brisen och sände den ned till dem. Maten var tillräcklig och rätt närande och åts av de stackarna med stykande aptit. Om det var humaitetskänsla hos vår kapten eller en klok snålhet, som gjorde att han så väl vårdade dem han som fångar förde bort, vet jag ej. Det torde varit en blandning av båda. Ju flera slavar han kunde överlämna åt mottagarna i Västindien desto mera pengar fick han, därför var det ju i hans intresse att se till deras välbefinnande. ... Hans vård om negrerna hindrade dock ej att många dogo under de första dagarna till sjöss. Strapatserna under marschen - kanske flera dagsresor långa - till kusten, det ovana livet och sjösjukan, kanske grämelse hos några, gjorde sitt till att befria dem från eländet. De döda kastades helt enkelt överbord utan ringaste ceremoni. Ibland då vi kommo på däck efter frivakten och frågade, hur allt gått, medan vi vilade, kunde svaret helt lugnt bliva. "Å, som vanligt, inga seglare ha synts till, vädret har varit vackert, men en neger dog och vi kasta den överbord." Och kanske tillägget: "Skada då, det kryper ihop på fraktpengarna och vår procent." (Röl Gording "Ismael Hagarson" s 181-183)

Peer Gynt: Som jag själv var strävsam så gick det bättre, bättre, bättre. Tio år efter bar jag namnet Krösus bland redarna i Charlestown. Mitt rykte flög från hamn till hamn och Lyckan var min gast ombord. ... Mest lönande var niggrerna till Carolina och gudabilderna till Kina. ... Ni finner alltså lasten smutsig - en last! - och kanske lite olaglig? Ja, jag har livligt känt detsamma. Jag fann den också rätt förhatlig. Men om man börjat är det, kära vänner, så svårt att sluta, det är sanning. ... Fast jag är vid praktfull hälsa så slogs jag ändå av den tanken att ingen vet när timmen slår och man ska stå inför den jury som skiljer getterna från fåren. ... Jag insåg nog att sälja niggrer var ganska skumt vid mina år. Man vet ju inte när man dör. ... Jag tänkte: Peter, reva seglen! Försök att bättra dej, min vän ... Så köpte jag mej mark i Södern, behöll den sista köttransporten som - oss emellan - var av prima kvalité. (Henrik Ibsen "Peer Gynt" s 109-111)

Min far flyttade till Ås (1865). ... Han höll sig med en välförsedd vagnbod, och för honom med hans många resor var det en nödvändig sak att ständigt hafva hästar och vagn till reds för eget behov. Prydligheten af hans ekipage var allbekant i orten, och näppeligen kunde någon af adelsmännen på herrgårdarna i grannskapet täfla med honom härutinnan. För hästars, vagnars och seldons vård anställdes vanligen 17-18 års pojkar, som undan för undan ombyttes i mån som de blefvo riktigt utvuxna och "fulltaka" drängar. (C.N. Östberg "Östbergska hemmet i Ås' prästgård" s 154,159)

Det blir mig svårt att resa på bondvagn från Ystad, och med Christofers fruktar jag att jag ej heller blir rätt belåten. Sök derföre att, om möjligt är få ner den röda, nödtorftigt öfversedd och förbättrad, antingen till Ystad eller åtminstone till Lund. Med någon resande torde väl detta vara möjligt, om Carlström flitigt hör efter. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VII 1833-1835" s 81; brev från Carlsbad den 10 juli 1833 till Anna Tegnér)

Som Kröningen bestämdt är utsatt till den 21 reser jag på thorsdag (från Stockholm) till Ön, neml. med ångbåt till Westerås der jag får låna en vagn af Biskop Wikman. Luise och Sofi resa med, ehuru jag fruktar att vi komma att bli trångbodda i vagnen. Blir det vackert väder så kan jag sitta på kuskbocken. Att Luise skulle följa med för att träffa Gustaf som då kommer från Wermland var nödvändigt, men du känner att Sofi aldrig ger efter då fråga är om en lustresa. Grannlägenhet är i det fallet ej hennes sak. . . . . . . Om natten (till thorsdagen) fick jag åter min Colik . . . (och) var alltså nödsakad att stanna quar (här i Stockholm). (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev V 1828-1829" s 239; brev från Stockholm den 11 och 14 augusti 1829 till Anna Tegnér)

1807 förbjöds slavhandeln inom det brittiska väldet, 1833 själva slaveriet. Och England nöjde sig nu inte med att sopa rent för egen dörr. Det fick Wienkongressen 1815 att uttala sig mot den internationella slavhandeln, och den engelska utrikespolitiken inriktade sig sedan under årtionden på att förmå alla slavhandlarnationer att göra verklighet av denna deklaration. USA, Frankrike, Spanien, Portugal, Brasilien och andra stater antog frivilligt eller pressade av Storbritannien, lagar mot slavhandeln. Men England var länge tämligen ensamt om att kontrollera förbudens efterlevnad genom flotteskadrar som kryssade utanför Afrikas väst- och östkuster. Så länge slaveriet besod i Amerika, Asien och Afrika fortsatte trots alla ansträngningar strömmen av negerslavar över Atlanten och Indiska Oceanen samt från Afrikas inre till arabstaterna i öster och norr. Nödvändigheten av att bekämpa slaveriet med positivt uppbyggnadsarbete i Afrika kvarstod alltså. Endast om dess ännu okända inre drogs in i den västerländska civilisationen genom kristendom och handel, skulle man ha hejdat det onda vid själva roten. ... Ett nybildat sällskap för slavhandelns utrotande och Afrikas civilisering förmådde 1841 den brittiska regeringen att sända en expedition uppför Niger. Den skulle sluta fördrag med stammarna innanför kustlandet och lägga grunden till ett omfattande humanitärt och ekonomiskt utvecklingsarbete. Men expeditionen slutade med katastrof. Nästan alla de inemot hundrafemtio europeiska deltagarna föll offer för malaria. ... Även från andra väderstreck gjordes emellertid försök att nå Centralafrika, inte alltid av filantropiska eller vetenskapliga skäl. I nordöst var Egypten i färd med att lägga under sig Sudan, och dess trupper trängde allt längre mot Nilens källor. I öster utsträckte Zanzibararaberna sina handelsfärder allt längre inåt de stora sjöarna. Vid mitten av 1800-talet sträckte sig deras karavanvägar till Tanganyikasjön. Längs dem fördes elfenben och slavar till Zanzibars marknad. Men också början till en västerländsk infiltration var gjord. England, Frankrike, USA och Tyskland hade inlett handelsförbindelser med den afrikanska östkusten, och flera av dem hade stationerat konsuler i Zanzibar. Den brittiske konsuln hade som en av sina viktigaste uppgifter att bekämpa arabernas slavhandel. Kristen mission togs upp vid kusten. De tyska missionärerna Krapf och Rebmann, i tjänst hos det engelska kyrkomissionssällskapet, gjorde rekognosceringsfärder i inlandet. Rebmann såg 1848 som förste europé Kilimandjaros snöhöljda topp. ... Men det var söderifrån som det första stora genombrottet lyckades. Mannen som utförde det var David Livingstone. Han kom till Sydafrika som missionär 1841. ... Livingstone fick nu sitt verksamhetsområde Bechuanaland, väster om boerrepublikerna. För Livingstone representerade boerna just det som de kristna filantroperna i årtionden bekämpat i Afrika: förtryck och slaveri. (Åke Holmberg "Européerna och Afrika under slavhandelstiden" s 123-125)


ca 1800 - ca 1600

Träldomen i Sverige avskaffades ... på 1300-talet. ... När kolonier grundades i Amerika flyttade verksamheten (som utnyttjade afrikansk slavarbetskraft) dit, med välkänt resultat. ... Även svenskarna, och i ännu större utsträckning danskarna, deltog i den transatlantiska slavhandeln. Således kom ofriheten tillbaka till vårt land på 1600- och 1700-talen, men inte för svenskar som sådana utan för de afrikaner som högst ofrivilligt färdades på våra skepp och slet på jordbruken i Västindien. När den svenska kolonin Saint Barthélemy införskaffades år 1784 var det underförstått att slaveriet och slavhandeln var en av grundpelarna för verksamheten på ön. Inte förrän åren 1846-1847 friköptes slavarna på kolonin - allt som allt något fler än 500 personer - med medel anslagna av svenska riksdagen. (Dick Harrison "Jarlens sekel - En berättelse om 1200-talets Sverige" s 346)

Länge var slavhandeln den magnet som kraftigast drog européerna till Afrikas kuster. Under 1800-talet blev i gengäld kampen mot slaveri och slavhandel en av de mäktigaste drivkrafterna bakom västerlänningarnas framträngande mot kontinentens inre. Från det ögonblick Västerlandet började engagera sig i trafiken, hade enstaka röster höjts mot slavsystemet. Men det var först mot slutet av 1700-talet som en målmedveten antislaverirörelse uppstod, främst i England. 1772 lyckades Granville Sharp få till stånd ett domstolsutslag som klargjorde att slaveri var olagligt i England. Särskilt i London skapades emellertid härvid ett proletariat av befriade slavar. Sharp och hans meningsfränder beslöt att lösa detta sociala problem genom att återföra dessa negrer till deras ursprungskontinent. 1787 inköptes ett område i Sierra Leone. Under många svårigheter växte härur den första verkliga brittiska kolonin i Afrika, övertagen av regeringen 1807. Syftet med Sierra Leone-företaget var inte bara att repatriera f.d. slavar. Antislaverirörelsen med Wilberforce i spetsen hade beslutat inrikta sin kampanj i första hand mot slavhandeln. Mot den skulle man kämpa inte blott med förbudslagstiftning, utan också med positiva åtgärder i Afrika. Man måste sprida kristen civilisation till denna kontinent. Ett av huvudmedlen härför borde bli att utveckla den legitima handeln på och i Afrika, så att de afrikanska folken kunde tillhandla sig den europeiska civilisationens alster mot betalning i andra varor än slavar. Även det syftet ville man befordra genom kolonin i Sieraa Leone. (Åke Holmberg "Européerna och Afrika under slavhandelstiden" s 123)

(De styrande) utfärdade 1766 en vidlyftig och sträng överflödsförordning, som trädde i kraft följande nyår. Här förbjödos kaffe, punsch och alla dyrbarare viner, tråd- och silkesspetsar, ävensom i stor utsträckning användningen av sidentyg. Ingen under trettio år fick hålla eget ekipage. (Sigfrid Svensson "Mot yppighet och överflöd" s 144)

År 1715, då Venedig kom i krig med Turkiet, svärmade venetianska värvare omkring i Tyskland, och från ett par av dem mottog kommendanten på Rendsborg (i Slesvig) förfrågan, om de kunde mot ersättning få "övertaga" några hundra svenska fångar att användas mot turkarne. En av dessa värvare erbjöd sig att betala 10 riksdaler för var svensk fånge. Överlåtelsen skulle gå till på det viset, att man för syns skull frigav fångarne, och att dessa sedan av infödda svenskar, som värvaren hade i sin tjänst, övertalades att taga anställning i Venedigs armé. Då emellertid dylika anbud gjordes från flere värvare, fick kommendanten sin regerings tillstånd att sälja fångarne till den, som betalade bäst, ju förr dess hellre och så många som möjligt. I april 1716 inbetalte en av dessa herrar 1,440 riksdaler och fick motsvarande antal svenska soldater i stället. En del fångar voro emellertid sjuka, och vad dem beträffar, anhöll kommendanten hos konung Fredrik att få sälja dem för vad han kunde få. Man har ett brev angående denna vackra historia från några fångna underofficerare till den svenske konteramiralen Karl Hans Wachtmeister, som också blivit dansk fånge, vari de bönfalla honom att skaffa dem pengar att lösa ut sig med, för att de icke skulle behöva "så liderligt avföras och försäljas så som oskäliga kreatur". Några pengar kunde dock Wachtmeister icke skaffa, och så måste de arma människorna i väg. Den venetianske värvare, med vilken danska regeringen gjort denna rentav otroliga affär, hade emellertid fått smak på mer. Redan några dagar därefter hörde han sig för, om han kunde få köpa 285 rekonvalescenter, som voro inkvarterade i (staden) Husum (i Slesvig). Nu blev det ett köpslående. Han bjöd 12 riksdaler per styck, men vederbörande ville ha 15. Som en annan värvare ville ge 13, blev det till sist affär av med honom. Även på andra håll ha dylika köpeavtal träffats, men ibland bjöds det så lågt som 5-6 riksdaler per styck, och det ville danske kungen icke ta. Huruvida venetianarne fingo mycken glädje av sina svenska krigare är mycket tvivelaktigt. Åtminstone vet man, att en större del rymde bort på marschen genom Tyskland. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1709-1739" s 135-136; Magnus Stenbocks tyska fälttåg)

När Karl XII år 1709 från Bender sände Martin von Neugebauer såsom envoyé till den turkiske sultanen Ahmet III, gav han samtidigt en ung svensk präst, Michael Olofsson Eneman, i uppdrag att medfölja till Konstantinopel såsom förste ambassadpredikant. ... Eneman fick ett rikt verksamhetsfält i Konstantinopel. Han träffade på svenska fångar, som ryssarna tagit i Lifland och Ingermanland och senare sålt som slavar till Turkiet. "Av dessa suckade ganska många i själva Constantinopel under en svår både kropps- och själanöd." (Gunnar Jarring "Svenskt kulturarbete i österled" s 378-379)

När de stora åkvagnarna, sådana de brukades i England och på kontinenten, skulle tagas i bruk, då först prövades de svenska landsvägarna på allvar. Vid resan 1653 red (den engelske) ambassadören (Bulstrode Whitelocke) själv och lät sin legationspräst, "såsom oskicklig ryttare", åka i sin vagn. Statsvagnen, d.v.s. den vagn, som kom till användning vid cermoniella mottagningar och andra högtidliga tillfällen, fick gå tom och var under vägen försedd med överdrag. ... När den engelske ambassadören kom till Uppsala, där hovet vistades, fick han se en vagn, som i varje fall i fråga om bekvämlighet överträffade hans egna och som gjorde ett märkbart intryck på honom. Det var hans italienske kollega Piemontelli, som där åkte omkring i ett ekipage, "som var så gjort, att man kunde ganska bekvämligt låta bädda åt sig och ligga däri, liksom det var ett rum mitt i vagnen för ett bord, under ena sätet för mat och under det andra för liköter. På båda sidor om vagnen voro glasfönster, som efter behag kunde skjutas upp och släppas ned". Hur en sådan vagn kunde ta sig fram på dåtidens svenska vägar är en gåta. Kanske försökte man det inte heller, utan vagnen endast användes för promenader i stadens närhet. Inte sällan var emellertid de främmande sändebuden långt fram i tiden utrustade med ytterst opraktiska, tunga och klumpiga karosser. (Gösta Berg "Förbindelseleder inom landet och med utlandet" s 298)


ca 1600 och tiden dessförinnan

När Portugal trängdes tillbaka i Afrika fick konkurrenterna hand om större delen av slavhandeln. Engelsmännen gjorde sina första lärospån i trafiken under John Hawkins redan på 1560-talet; reguljär slavhandel kom i gång hundra år senare, och när England genom freden i Utrecht 1713 övertog asiento (rätten att exportera slavar till Spaniens kolonier) blev landet den ledande slavhandlarstaten, med Liverpool, London och Bristol som centra för handeln. Den engelska slavflottan anses under senare hälften av 1700-talet ha haft en årskapacitet på bortemot femtio tusen slavar, den franska hälften härav och portugisernas omkring tio tusen. Man måste räkna med att under de århundraden den europeiska slavexporten från Afrika pågick tiotals miljoner afrikaner bortförts från sin världsdel. Inte utan skäl har detta betecknats som historiens värsta brott. Trots detta vore det ett misstag att föreställa sig att européerna under denna tid kunde uppträda som något slags herrefolk i Afrika. De kompanier som drev handel på Afrikas västkust hade befästa faktorier vid eller nära kusten, men behärskade på intet sätt landet omkring dem. De var i allt beroende av de infödda folken och deras hövdingar. ... Varje försök från västerlänningarna att själva gå på slavjakt ledde till kraftiga afrikanska repressalier; slavhandlarna fick nöja sig med vad hövdingar och agenter tillhandahöll. Men från Europa kom hela tiden initiativet och stimulansen till trafiken. Verkningarna från Västafrikas, troligen också för Centralafrikas del blev stora. Uppkomsten under 1600- och 1700-talen av betydande västafrikanska riken, som Oyo och Benin i nuvarande Nigeria, Dahomey längre åt väster och Ashanti i nuvarande (1963) Ghana, torde sålunda stå i samband med slavhandeln. Krigiska stammar har utbrett sitt välde för att få kontroll både över upplandet, varifrån slavarna kom, och kusten, där byteshandeln med européerna ägde rum. Själva de krigiska förvecklingarna ökade dessutom tillgången på krigsfångar-slavar. Västerlandets inbrott i Afrika har alltså medverkat till uppkomsten av relativt välmående afrikanska riken, men har samtidigt underblåst förödande stamfejder och på ett ödesdigert sätt påverkat de inre förhållandena inom stammarna. Det finns åtskilliga exempel på att afrikanska hövdingar fallit för frestelsen att öka slavproduktionen genom att straffa allt fler förseelser med slaveri eller rent av organisera slavräder mot den egna befolkningen. (Åke Holmberg "Européerna och Afrika under slavhandelstiden" s 121-123)

(Kung Kristian II) arbetade medelst lagar på att förbättra de stackars böndernas lott, att upphäva livegenskapen och förbättra rättsskipningen. Han förbjöd den "onda och okristliga" sed, som rådde på Själland och småöarna, att sälja de stackars bönderna som oskäliga kreatur. Kristian var ej blott den blodbesudlade tyrannen. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1521-1611" s 38)

I medeltida handlingar visar sig oxar vara den viktigaste persedeln som utgick från Finnveden under 1500-talets första decennier. Stora oxdrifter gick ner till de danska landskapen och upp till mellersta Sverige sedan gammalt. Förmodligen utvecklade sig dessa oxdrifter ur det gårdsbruk som etablerades under yngre järnålder ca 550-1050 e.Kr. Marken i Finnveden är karg med undantag från områdena kring sjöarna i mellersta Finnveden, där gårdsbruket utvecklades. Ålafisket var betydande i Finnveden, något som framgår dels av processer som Nydala kloster drev om besittningen av sådana vid Bolmen och Rusken på 1100-talet, dels av ortnamn där ål ingår. ... Stormän som Erik Eriksson Gyllensstierna och Arvid Trolle liksom Vadstena kloster uppbar stora kvantiteter ål från sina egendomar i Finnveden. ... Gustav Vasa strävade att samla rikets resurser, bl. a. genom att bryta landskapens självständighet och utrikeshandel. Handeln skulle istället gå över svenska hamnar, varifrån varorna skulle skeppas ut till främmande länder. I kungabrev 1523 föranstaltades dödsstraff för försäljning av oxar till Blekinge. På så sätt bröt Gustav Vasa med en urgammal tradition i Småland, vilket torde ha varit en av orsakerna till det stora Dackeupproret 1539-40. Detta uppror förekom dock främst i Värend medan Finnveden höll sig mera försiktigt vid sidan av detta. (John Gustavsson "Finnvedens kontakter utåt under förhistorisk tid" s 41-42)

Den förnämsta drivkraften bakom européernas aktivitet i Afrika under de första tre (till) fyra hundra åren av deras effektiva kontakt med världsdelen var och förblev slavhandeln. Det var inte västerlänningarna som introducerade slaveri och slavhandel i Afrika. I årtusenden hade särskilt de centrala delarna av kontinenten varit en av de främsta leverantörerna av slavar till Medelhavsländerna och Asien. Under hela medeltiden hade araberna kontrollerat denna handel. När portugiserna vid mitten av 1400-talet började importera västafrikanska slavar var detta bl.a. ett led i en sorts handelskrig mot morerna. Till en början fylldes slavskeppen genom räder mot kuststammarna, men dessa lärde sig snart att vara på sin vakt. Därefter blev byteshandel med hövdingarna regel. Det fanns nämligen också ett inhemskt slaveri i Afrika. Medlemmar av en stam kunde av sin hövding dömas till slaveri som straff för brott, och framför allt resulterade krig mellan olika stammar ofta i att de besegrade eller grupper av dem förslavades. Hur utbrett det afrikanska slaveriet varit kan inte avgöras, men man vet både att det var en mildare form än det som européerna tillämpade, framför allt genom att det inte var ärftligt, och att den europeiska slavhandeln mäktigt stimulerade den inomafrikanska slavtrafiken. Slavexporten gick under det första halvseklet till själva Europa. Men trafiken fick då aldrig någon större omfattning, ty det visade sig snart oekonomiskt för t.ex. portugisiska godsägare att använda negerslavar på sin jord, och behovet av husslavar var begränsat. Men då Spanien och Portugal byggde upp sina amerikanska kolonialvälden öppnades en ny och ojämförligt större slavmarknad. Silvergruvor, tobaks- och sockerrörsplantager krävde arbetskraft, och så började transporten över Atlanten av negerslavar. Portugal hade sitt eget Brasilien att förse, och den rätt Portugal skaffade sig att exportera slavar till Spaniens kolonier, den s.k. asiento, var ännu viktigare, länge ryggraden i landets ekonomi. (Åke Holmberg "Européerna och Afrika under slavhandelstiden" s 121)

Det förkristna ättesamhället bestod av fria och ofria (trälar). De sistnämnda saknade rättskapacitet. De kunde inte uppträda på tinget, inte inneha egendom och saknade rätt att ingå rättsligt bindande avtal. En träl saknade också möjlighet att påverka sin egen frigivning. Däremot kunde ägaren av trälen frigiva denne genom så kallade ättledning. I de svenska landskapslagarna saknas bestämmelser för hur ättledning skulle genomföras. Däremot finns bestämmelser om ättledning fortfarande i Upplandslagen 1296. Vid denna tid blev det allt vanligare att trälar frigavs genom ägarnas testamenten. Bestämmelserna om ättledning i de yngsta landskapslagarna visar på en förändrad syn på trälarna. Till den förändrade synen bidrog kyrkan, som i den kristna gemenskapen såg trälen som jämbördig med den frie ättemedlemmen. Kyrkan uppmuntrade också härtill genom att se frigivningen av trälar som en Gudi behaglig gärning. Också för den samtida stormansklassen framstod trälarna som ett föråldrat fenomen. Träldomens successiva avveckling finns belagd i landskapslagarna. Fullt ut avskaffades den först genom Magnus Erikssons så kallade Skara stadga 1335. Enligt denna skulle fortsättningsvis alla barn födda av kristna föräldrar vara fria. Den då levande generationen trälar blev också den sista. Skarastadgan visar att ättesamhället slutgiltigt hade ersatts av ett kristet samhälle med familjen som social bas. (Kjell Åke Modéer "Lag och rätt (I)" s 186-187)

Slavhandel var (under tidig medeltid) ett av de sätt på vilka krigsherrar och småkungar skaffade sig resurser för att rekrytera krigare och införskaffa respektingivande lyxprodukter från fjärran länder. I synnerhet krigsfångar kunde utan problem säljas som slavar. Detta uppfattades allmänt som segrarens legitima rättighet. ... Mänskligheten skulle tvingas vänta ända till 1800-talet innan slaveriet som institution på allvar skulle fördömas av folkopinionen. (Dick Harrison "Krigarnas och helgonens tid - Västeuropas historia 400-800 e. Kr." s 125)

Med kufiska mynt i mängd och massa betalde kalifen i Bagdad. Gömda genom sekler i svearnas jord myllrar de nu i museum. ... Odalbönder åkte i österviking från Svitjod till Särkland var vår. I dråpliga drakar på Volchov och Volga drog de med varjehanda varor. ... Vad var vår export till Tusen och en natt från Visby och Vallentuna? ... Månne myrmalm och bräder, månne björnskinn och böckling till kalifen för kufiska mynt? ... Nej, slugare slag krävs för slika slantar: slavar och unga slavinnor! Fager var frukten av snäva strandhugg i i dalen av Dyna och Don. ... Gav geschäft i den sköna Scheherezade månne väldig vinst åt Vätö? Här vilar helt visst valutan, kalifens klingande kufiska mynt. (Alf Henrikson "Sakta mak" s 202; I Statens Historiska Museum)

Ett allmänt sönderbrytande af slafvarnes bojor har knappast någon tänkt sig möjligt under (de första århundradenas friförsamlingstid), men både herrar och tjänare märkte kristendomens inflytande. Det gjordes icke till en kristlig plikt för en herre att frigiva sina trälar, men då och då friköpte de kristna en broder, som var träl. Från de 3 första årh. hafva vi icke ett exempel på, att en kristen har sålt en slaf, för att icke säga en kristen slaf, till en annan, och den äldsta kyrkliga litteraturen innehåller en lång följd af förmaningar till herrarne att icke vara hårda och öfvermodiga mot sina trälar. Och kyrkan utöfvade ständigt en tilldragande makt på slafvarne. När förföljelserna utbröto, gingo ock många trälar i döden för sin tro, och, när de stodo framför sina bödlar, vittnade de om, hvad de hade lärt i den kristna församlingen. Trälarne kunde naturligtvis icke väljas till kyrkliga ämbetsmän, utan att deras herrar först hade skänkt dem friheten; men frigifna trälar, som alldeles voro lösta från beroendet af sina förra herrar, kunde blifva både presbyterer och biskopar. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 244-245; Församlingslifvet under friförsamlingstiden)

I forntiden var slaveriet en helt självklar institution. ... Slavar spelade en stor roll i jordbruket, där gårdar normalt drevs av ett arbetslag med en betrodd slavförvaltare i spetsen. I staden kunde arbetarna i t.ex. ett väveri vara slavar ... men också innehavaren av en taberna (butik) var ofta slav. I så fall kunde han antingen ha ett självständigt hushåll och betala en fast avgift till sin herre eller också avlevererade han hela förtjänsten till denne och mottog pengar till sitt underhåll. Den första formen var särskilt populär eftersom den tillförsäkrade ägaren en fast inkomst av hans investering i slaven. Enligt den romerska rätten var en slav inte en person utan ett ting. Ting kan inte äga egendom, och allt som en slav förtjänade tillhörde därför hans ägare. Likväl har man i praktiken ordnat det så att slaven hade en viss dispositionsrätt över det han kunde tjäna, och det var ganska vanligt att en slav kunde lägga så mycket åt sidan att han kunde köpa sig friheten - i varje fall om han var näringsdrivande i staden. ... Man ser slavar investera sina pengar i andra slavar, som därpå tjänade in pengar för hans räkning. (Jens Erik Skydsgaard "Pompeji" s 139)


Egna kommentarer och funderingar:

Det grekiska ordet “katadeô” i Luk 10:34 betyder ”binda upp”. Formen är här aorist ”katedêsen”. I mitten har vi bokstäverna ”edê” som liknar ”redê” (ekipage) här i Upp 18:13. ”Katadeô” förekommer bara här i NT. I GT har vi detta ord sju gånger. Så förekomsten här är den åttonde, ett tal med särskild betydelse i Johannes' böcker. I Luk 10.34 har vi också det grekiska ordet ”ktênos” (husdjur). Mitten ”edê” av det särskilda ordet ”katedêsen” och ordet ”ktênos” i Luk 10:34 har likhet med orden ”harmata” (carriages/wagons) och ”ktênon/ktênos” i Hes 27:20 och vidare med orden ”redê” (ekipage) och ”ktênê/ktênos” här i Upp 18:13.

Det här resonemanget är förstås långsökt, men Johannes kan vara långsökt, varför jag menar att detta är ett möjligt tankestråk. Men som vanligt är jag intresserad av bättre förslag att anspela det grekiska ordet ”redê” till Synoptikerna, Apg och GT.


Grekiska ord:

ktênos (husdjur) (i NT + exempel i Apokryferna) Judit 11:7; Luk 10:34; Upp 18:13 – Tobit 1:6; Judit 4:10; 5:9; 8:7; 11:12; 1 Mack 1:32,47; 2:30,38; 10:33; 12:23; Syr 7:22; 40:8; Apg 23:24; 1 Kor 15:39.

redê (ekipage) Upp 18:13.


Ytterligare studier: Luk 12:22-23; 14:18-19; 15:4; Joh 2:14-15.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-08-02; 2012-07-25; 2015-10-11; slutlig version 2018-08-07)

Till sidans topp

18:14 Och din fullmogna frukt, själens begärelse, har gått bort från dig, och alla feta och lysande ting har fördärvats/förlorats från dig och de/man kommer inte/förvisso ej längre att finna dem.

Ord för ord (27 ord i den grekiska texten): och fullmogna-'-en frukt'/frukten din '-ns begärelses'/begärelsens '-ens själs'/själens gick-bort från dig, och alla de feta-(ting) och de lysande-(ting) fördärvades från dig, och inte-längre inte ej dem (de/man)-kommer-att-finna.


1883: Och den frukt, till hvilken din själ hade lust, har försvunnit ifrån dig, och allt som är kräsligt och präktigt har gått förloradt för dig, och man skall aldrig mer finna det.

1541(1703): Och de äple, som din själ begärar, äro bortkomna ifrå dig, och allt det fett och härligit war, är förgånget ifrå dig, och du skall icke nu finnat härefter.

LT 1974: ”Alla de vackra saker du älskade så mycket är borta”, ropar den, ”den utsökta lyx och det överdåd som du värderade så högt, kommer aldrig att tillhöra dig mer. De är borta för evigt.”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Nehemja sade till Gud:) “I den/det breda och feta jord/land som Du gav inför (våra fäders) ögon, var de inte slavar/tjänare åt Dig, och de vände sig inte bort från sina onda strävanden.” (Neh 9.35b, Grekiska GT)

(Salomo sade: “Vad) en ogudaktig för omkring (komer att hamna) i fördärv, men en rättfärdigs begärelse (kommer att vara) antagligt/mottaget.” (Ordsp 10:24, Grekiska GT)

(Kvinnan sade:) “Jag skall söka den som min själ välkomnade. Jag sökte honom, och jag fann honom inte.” (Höga Visan 3:2b, Grekiska GT)

(Profeten sade till folket i Jerusalem:) ”Brödet av din jords produkt kommer att vara mättnad/övernog och fet ... ” (Jes 30:23b, Grekiska GT)

(Judarna) ledde/förde tillsammans vin och oerhört mycket fullmogen frukt. ... (Jer 40:12b, Grekiska GT)

(Herre/profeten sade till Moab:) “Emot din fullmogna frukt ... har tillintetgörelse fallit emot.” (Jer 48:32b, Grekiska GT)

(Herren sade till profeten:) “Jag tar från sidan av (folket i Jerusalem) ... deras ögons begäranden ... deras själs upphöjande ... ” (Hes 24:25b, Grekiska GT)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Gå ej bakom/efter dina begärelser ... Om du – alltefter omständigheterna – må leda en kör, (är det) en tillfredsställelse av en begärelse åt din själ, (som) kommer att göra dig till dina fienders skadeglädje.” (Syr 18:30-31)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Kungen (som gav en bröllopsmåltid) var vred och då han hade sänt sina arméer/soldater, fördärvade han de där mördarna och satte deras stad i brand.” (Matt 22:7)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Begärelserna ‘runt omkring’/’i förhållande till’ resten/’de övriga (tingen)’ då de går in i (människan) förkväver de utsagan, och den blir utan frukt. (Mark 4:19b)

(Då Jesus) hade kommit emot (fikonträdet) fann han ingenting ‘om ej’/utom löv, ty (hela tiden) var det inte fikons lägliga tid. (Mark 11:13b)

(Jesus sade:) “Ve er, de som nu är (och har varit) ’uppfyllda med (bröd)’/mätta, eftersom ni kommer att vara hungriga.” (Luk 6:25a)

(Jesus sade:) “Vad hjälper (א,*א) det en människa som har vunnit hela utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ men som har fördärvat/förlorat sig själv eller som har skadats/’lidit skada’?” (Luk 9:25)

(En rik människa) talade till (sin) själ: ”Själ, du har många goda ting som är ’lagda ned’/nedlagda ’in i’/i många år; förs/kom till vila, ät, drick, gör dig glad.” Men Gud talade till honom: ”Tanklösa (människa)! Den här natten begär de/man tillbaka din själ från dig.” (Luk 12:19-20a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Sök ej vad ni må äta och vad ni må dricka och placera er ej högt upp. Ty alla de här tingen söker utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ efter.” (Luk 12:29b-30a)

(Jesus sade till fariseerna:) “Det var (hela tiden) en viss rik människa, och han var (hela tiden) iklädd purpurrött och fint linne och gjorde sig glad ’enligt dag’/’dag för dag’ (på ett) lysande (sätt).” (Luk 16:19)

Herodes tillsammans med ‘sin armé’/’sina soldater’ ... då de hade höljt Jesus i en lysande beklädnad, sände han Honom * (P75, א*) till Pilatus. (Luk 23:11b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

De sju budbärarna, som hade de sju slagen, kom ut, ut ur templet och var (och hade varit) sjunkna/klädda i (kläder) av (P47, א,* א) linne, rent (och) lysande, och var (och hade varit) omgjordade runt omkring, runt omkring brösten, (med) gördlar av guld. (Upp 15:6)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

Vi strövade på måfå genom Paris. En kväll visade (Marignan) mig kineskvarteret vid Gare de Lyon, nära Avenue Daumesnil. Numera hade kineserna avlösts av araber, men i Gatboispassagen fanns alltjämt ett hotell på vars skylt man kunde läsa namnet Röda Draken. På nedre botten låg en "kinesisk" restaurang. Vi gick upp till andra våningen. Ett stort rum, vars väggar var klädda med luddig granatröd sammet som här och var hängde i trasor. En naken glödlampa belyste de tre fönstren med deras smutsiga rutor och det grådaskiga parkettgolvet där flera stavar var borta. I ett hörn några hopstaplade stolar, en koffert och en gammal byffé. Rummet användes som skräpkammare. "Vilket förfall", suckade Marignan. Han berättade för mig att detta hade varit Paris enda opiumhåla under ockupationstiden. (Patrick Modiano "Familjebok" s 24-25)

Då jag bläddrade i en tidning råkade jag bland fastighetsannonserna få syn på denna: "Att hyra. Lägenhet Quai Conti - Utsikt över Seine - 4:e vån. Ingen hiss. Danton 55.61." . . . Det var faktiskt den våning där jag hade bott som barn (på 1940-talet). . . . Jag gick tillbaka genom tamburen mot de båda rum som vette ut mot kajen. Spegeln i gången var borta. Jag steg in i det som en gång varit min fars arbetsrum och där greps jag av djup förtvivlan. Ingen soffa, inga granatröda gardiner med grenmönster i samma färg. Inget porträtt av Beethoven på väggen, till vänster om dörren när man stiger in. Ingen byst av Buffon mitt på spiselkransen. Och inte heller den där doften av Chypres och engelsk tobak. Allt var borta. (Patrick Modiano "Familjebok" s 169-171)

Jag har i dag haft brev från Sven Hedin som har besökt Heidenstam, och han beskriver hans tillstånd som mycket sorgligt. Han har alldeles slocknat ut, minnet borta, tankarna borta, intresset för världshändelserna borta. Slutet kan komma när som helst. Heidenstam är bara ett år yngre än jag. Det gjorde mig ledsen att höra om hans tillstånd. Han var en gång så lysande som författare och människa. Men bort måste vi alla. (Selma Lagerlöf "Brev 2 - 1903-1940" s 353; brev 30 okt 1938 till Ida Bäckmann)

Om människorna visste hvar de befinna sig! De gamles beskrifning på Tartaros stämmer med vårt tillstånd här i lifvet. Den äregirige rullar sitt stenblock som Sisyphos, och när han fått upp det, så rullar det ner igen. Artisten använde 25 år af sitt lif i arbete och intriger för att få bygga ett tempel åt staten. Templet invigdes, artisten lagerkröntes under fackeltåg. Dagen därpå stod det i bladen att man borde rifva templet, emedan det var misslyckadt. Artisten dog ett halft år efter på en anstalt; templet refs och namnet glömdes, utplånades. Tantalos, den rike, girige, står midt i källan, men får icke dricka; träden fyllda med frukter hänga öfver hans hufvud, men hvarje gång han räcker ut handen för att plocka, kommer en vindfläkt och böjer undan grenen. Den rike mannen har slitit, arbetat och skojat till ålderdomen börjat. Nu skall han njuta; men han har inga tänder, när hjärparne slutligen komma flygande; vinkällaren är fylld, men han får icke dricka för doktorn. Det är Tantalos! ... Kulturens välsignelser (visar sig vara) antingen förbannelser eller öfverflödiga. När man insett detta, så vänder man ryggen åt det, och söker det enda, som håller ta i, som ger sannfärdiga svar, som uppfyller hvad det lofvar. Men detta öfververkliga kalla de tokiga människorna fantomer! (August Strindberg ”En blå bok II” s 634-635; Hvar äro vi hemma?)

Tillåter Du att jag låter (fröken Bosse) läsa pjesen ("Påsk") i en kopia? En rol kan aldrig tidigt nog lemnas ut! Derigenom vexer den fram sakta och ger mogen frukt! (August Strindberg "August Strindbergs brev XIII sept 1898-dec 1900" s 338; brev 20 nov 1900 till Nils Personne)

Till teaternöjena är jag nästan tvungen att räkna de s.k. konferenserna, som hållas i föreläsningssalen vid Boulevard des Italiens. Inträdeskortet kostar ett par franc, och åhörarne tillhöra vanligen en finare publik. Ett av de föredrag er brevskrivare där hörde gällde vissa för naturens uppfattning lärorika kemiska företeelser. Det var lättfattligt, skickligt hopkommet och understöddes av en vacker röst och väl utförda experiment, men gjorde ändå föga intryck, till dess föreläsaren lät nedskruva gaslågorna och den förmörkade salen frambragte en plötslig "bengalisk" ljusverkan. Då hade förtjusningen inga gränser. Salen genljöd av handklappningar och bravorop. . . . Svulst och ett jäktande att med alla lovliga och olovliga medel falla i ögonen trycka sin stämpel på allt. (Viktor Rydberg "Strövtåg i Paris" s 238-239; år 1873)

Det byzantinska hofvets prakt slog de förste korsfararne med förvåning. De muhammedanske furstarnes likaledes, och lyxen bland de högre stånden i afseende på bostäder, bohag och vapen steg genom korstågen ansenligt öfver hela det västra Europa. Hvad lyxen i vapen vidkommer, lånade västerlandets riddare från saracenerna bruket af dyrbara paradlansar af elfenben samt lansspetsar och svärd med inhamrade guldornamenter. . . . Bland bruk som lånades af saracenerna, är illumination af byggnader eller hela städer till firande af någon person eller tilldragelse. (Viktor Rydberg "Korstågsperiodens kulturhistoria" s 433-434; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1888)


Att fortsätta med:

Längre söderut från Catania ligger det gamla Syrakusa, en gång ett världscentrum, nu blott ett ruinfält med beklämmande ödslighet. Sju sekler före vår tideräkning grundades staden av grekiska kolonister och var i sin glans' dagar kanske större än det nutida (1942) Stockholm. Endast teatern och ensliga rester av tempel minna ännu därom, att här en gång var en av den hellenska världens medelpunkter. ... Den som i våra dagar blickar ut över det ödsliga ruinfält av kullvräkta kolonner och ensamma kvaderstenar eller pelare, som stå kvar mot himlen likt svarta trädstammar, där en härjande skogseld farit fram, har svårt att föreställa sig dess forna glans och härlighet. "Du strålande morgonstjärna, vi är du så från himmelen fallen?" Tider och sekler ha farit hårt fram med dessa nu svartbrända och förtorkade marker, som en gång kallades det romerska imperiets spannmålsmagasin. (Alf Ahlberg "Minnen och meditationer" s 152-154)

Det står ett moln av landsvägsdamm från tunga fötters klamp, och mitt i molnet kliver fram en trupp i sävligt tramp, diskret och camouflerat grå som dammet, vilket står som öknens täta molnstod på var väg, där truppen går. ... ... Se, hur i dammets täta sky den trötte krigarn bär sin fulla ränsel, tung som bly, och sitt maskingevär. Och hjälmen pressad ut av stål, den vippar av och an över en svettig huvudskål på var beväringsman. ... Nu blänker ingen gul revär och ingen guldgalon bland raden av armégevär med lös ammunition. Nu blänker ingen bajonett som solen speglas i, på gamla dagars granna sätt hos något kompani. Förbi drar truppens långa rad. Där ljuder intet spel, men taktfast slår en spades blad emot en tältstångdel. Där blandas inga rösters skrål med skramlandet från trä och stål och spadens taktmusik, och uti dessa mannars bröst finns intet gensvar för en röst av krig och slå ihjäl, men kanske för en bolsjevik, som svär på sitt befäl. ... ... Stolta, segrande här, du har blivit en annan med åren. Var är väl nu din blågula prakt och din blänkande mässing, knapparnas putsade rader och byxornas gula revärer? Allt det granna är borta, och borta som det är väl också gamla tiders glans över linjerakt stolta parader, flygande fanor och klingande spel och vajande plymer. Nya tider, som kommit, ha satt sitt särmärke på dig: Nu är du praktisk och ful som allt i maskinernas ålder; själv har du blivit till en maskin med hemska maskiner. Den är förbi, den tid, då det gapades på dig med vördnad, och då ungmörnas hjärtan stuckos i brand vid din åsyn. Där du går fram, väl vänder sig en och annan som fordom, men du hänför ej mer, och den, som stannar och tittar ser över krigarnas led med en blick av medlidsam ömkan över beväringens lott, och kanhända ett skadeglatt löje. (Alf Henrikson "Vår tid" s 65-72; Krigare)

Den obskyra december står kulen och grå över Storgatans regnblanka klyfta, och flanörerna lockas av rutornas glans som en nattfjäril dras mot ett ljus. Ifrån heta kaféer tränga tonerna ut, där pianona ostämda snyfta sin elegiska vals genom pratet, som går, och det rasslande gatlarmets brus. Och där skyltfönstrens härlighet badar i ljus under flammande raktvålsreklamer, och där bilarnas tjutande rad drar förbi och motorerna smattra som skott, ger det till någon blodfärgad ljusblink ibland ifrån hattar på hastande damer, där de trippande fötterna trampa förbi och den sugande strömmen har brått. Jag har gått här i vimlet kväll efter kväll, där den blänkande spårvägen lågar av reflexer från skyltfönstrens värmande glans och från lampornas lysande klot, när de rasslande vagnarna dundra iväg under blåa elektriska bågar. ... Det är larmande rassel av rullande hjul i bensinrökens svepande dimmor, och den ändlösa folkströmmen glider förbi mellan gråa och ekande hus, men däröver står natthimlen mulen och mörk och med ulliga, snötunga strimmor och förtonar i dyster och gulgrå reflex ifrån gatornas lysande ljus. (Alf Henrikson "Östra Storgatan, Jönköping" s 73-74; dikt hämtad från gymnasisttidningen Lyktgubben 1927)

På våren, i april 1927, ryckte vi in till (Smålands husar)regemente (i Eksjö). ... Till tjänsten hörde ju också putsen, den eviga putsen. Ty översten ville ha prydliga husarer och jag tror nog att många i det civila livet sedan hade god nytta av den ordning och snygghet för vilka regementet var berömt. Fast visst tyckte vi då många gånger, att man gick till överdrift. Ingen som tjänstgjort vid något annat truppförband än Smålands husarer, har jag ännu lyckats övertyga om, att vi ibland fick visitation på stallträtofflorna och att dessa då skulle vara blankputsade med Vikings skokräm också på undersidan. Men så var det. (Gunnar Ericsson "Också en skola" s 49,56-57)

(Affären) Guldgruvan (i Vaggeryd) - berättar Siv (Petterson-Magnusson - var ju ett eldorado för barn. Vi hade mycket leksaker och sådana affärer fanns ju inte så många, om ens någon mer än vår. Till jularna var det stor invasion med föräldrar och (tjatiga) barn, som ville ha med av "härligheten". Dessutom såldes dam- och herrunderkläder, strumpor, handarbeten, silverbestick bland annat. Försäljare kom att kalla "Guldgruvan" för Lilla Nordiska Kompaniet. ... För oss småskolebarn på 20-talet finns i minnet inte något som lyser och glimmar som "Guldgruvan". (Georg Boberg "Guldgruvan" s 106)

Första maj var musikkåren Götas stora dag. Dagen före hade alla polerat sina instrument tills de blänkte, ett arbete som gärna utfördes av barnen i familjen. Klockan 6 på morgonen den första maj stod musikkåren uppställd framför disponentvillan i Götafors, där ingenjör Lundberg, brukets chef, skulle uppvaktas med musik. Sedan denne bjudit på kaffe gick man till Slätten, där folk nu samlats till 1-majtåget. Med musikkåren i spetsen marscherade man sedan, under militärisk musik och mycket trummande, upp till Vaggeryd, där allt fler slöt sig till tåget. (Anna-Lisa Hermansson "Musik i Byarum" s 23; omkring 1920)

När lördagskvällen kom tog (Kalle Bong) sin velociped och trampade iväg till stan. På så sätt slapp han att lägga ut dryga pengar för tur- och returbiljett Vaggeryd-Jönköping. Hans flamma höll honom så kär, att hon förärat Kalle en klockkedja, som var både bred och gul och vacker. Varje lördag putsade han denna märkliga kedja. Kalle hade fått en skokrämsburk fylld med gräddliknande putsmedel av maskinisten i maskinrummet nere på Munksjö. Med det putsmedlet blev klockkedjan enastående fin. Han hakade fast kedjan i västfickan till höger och hade klockan i fickan till vänster. Den välputsade, guldglänsande kedjan lyste så vackert på den blå västen. Kalle Bong tittade ofta på klockan och fingrarna lekte med klockkedjan. (Wåge Tolf "Det gamla Åbo i Götafors" s 53-54; senare delen av 1910-talet)

I Warberg träffade jag min gamla bekanta Mathilda Montgomery, som jag sett i sina vackraste sommardagar, men som nu är mycket septemberbriserad. Det är bedröfligt att Skönheten skall vara så förgänglig, men Gudskelof, det Sköna är ändå evigt. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VIII 1836-1838" s 161; brev från Östrabo i Växjö den 12 augusti 1837 till Carl Fredrik af Wingård)

"Uddevalla" - man sade ej "Gustafsberg" - blev nu (omkring år 1805) i ett slag en berömd badort, dit folk strömmade från hela landet, mest dock sjuklingar. ... Utom kungafamiljen, hovet och generalstaben - "allt hvad Sverige egde dyrbart och lysande", säger en samtida - vistades i Uddevalla sex främmande sändebud. Den berömde filosofen Samuel Grubbe hade några år senare nöjet att bada i samma badkar, som drottningen brukat begagna. ... Gustafsberg var en ytterst förnämlig badort och en samlingspunkt för både börds-, penninge- och lärdomsaristokratien, och inte minst för ungdomen i dessa kretsar. Gustafsberg var "förlovningarnes förlovade land". ... Ungefär ... 1841-42 kan Gustafsbergs storhetstid anses slut. (Carl Vilhelm Jakobowsky "Vid brunnar och bad" s 364-365)

Det hejdlösa adlandet var ett uttryck för Kristinas svaghet för det lysande, för hennes behov av att ständigt känna och ständigt visa världen, att hon hade makt att efter gottfinnande upphöja människor och fullständigt förändra deras levnadsställning. Man tar nog ej fel, om man säger, att utfärdandet av adelsbrev hörde till de regeringshandlingar, som beredde henne det största nöjet. Och nöje, det var just, vad hon ville ha av livet, det och ingenting annat i grund och botten. För dylika privata tycken fingo landets verkliga intressen stå tillbaka. ... Antalet grev- och friherrliga ätter växte ... genom hennes åtgöranden till sex gånger så mycket som förut. ... Med en prakt, vartill man i Sverige aldrig skådat maken, firade hon mot slutet av år 1650 sin kröning. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1611-1660" s 438-440; I hovets glans)


Grekiska ord:

liparos (fet) Neh 9:35; Jes 30:23; Upp 18:14 – Dom 3:29(B).

opôra (fullmogen frukt) Jer 40:12; 48:32; Upp 18:14 – Jer 40:10.


Ytterligare studier:

Job 17:11; Höga Visan 5:6; Matt 21:19; Luk 13:6-7; 15:8.


Ian Provan "Foul Spirits, Fornication and Finance: Revelation 18 From an Old Testament Perspective"; Journal for the Study of the New Testament 64 (1996): 81-100.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-08-02; 2012-07-25; 2015-10-11; slutlig version 2018-08-07)

Till sidans topp

18:15 De här tingens partihandlare, de som hade varit rika från/’beroende på’ henne, skall stå fjärran ifrån på grund av fruktan av/för hennes plågande och gråta och vara bedrövade ...

Ord för ord (19 ord i den grekiska texten): '-na partihandlare'/partihandlarna de-här-(tingens) de havande-varit-rika från henne 'från fjärran-ifrån'/'fjärran-ifrån' skall-stå på-grund-av '-n fruktan'/fruktan '-ts plågandes'/plågandets hennes gråtande och varande-bedrövade


1883: De, som handla med sådant, de, som riktat sig af henne, skola, af fruktan för hennes plåga, stå långt ifrån, gråtande och sörjande ...

1541(1703): Köpmännerna, som sådana waror pläga hafwa, och äro rike wordne af honom, skola stå långt ifrå, för räddhågas skull af hans plågo, gråta och sörja ...

LT 1974: Och så ska affärsmännen, som har blivit rika genom att sälja dessa saker till henne, stå där på avstånd och gråta och ropa ...


Den Senare Uppenbarelsen:

(En rik människa) talade till (sin) själ: ”Själ, du har många goda ting som är ’lagda ned’/nedlagda ’in i’/i många år; förs/kom till vila, ät, drick, gör dig glad.” Men Gud talade till honom: ”Tanklösa (människa)! Den här natten begär de/man tillbaka din själ från dig.” (Luk 12:19-20a)

(Jesus sade till Sina lärjungar: “Det kommer att vara) uppå jorden ängslan av/bland nationer, och (א,* א) i/under bryderi ljud av hav och bränning(ar), då människor slutar andas från/’beroende på’ fruktan och väntan på de ting som kommer uppå (den bebodda) världen. (Luk 21:25b-26a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Och jordens partihandlare var rika ‘ut ur’/’till följd av’ (Babylons) vällusts förmåga. (Upp 18:3b)

Så mycket som (Babylon) förhärligade sig och var vällustig, ge henne av sådant slag plågande och bedrövelse. (Upp 18:7a)

(Jordens kungar) står fjärran ifrån på grund av fruktan av/för (Babylons) plågande. (Upp 18:7a)

Jordens partihandlare gråter och är bedrövade emot/över (Babylon), eftersom ingen köper deras last längre. (Upp 18:11)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående “partihandlare som var rika”, se Upp 18:3b. Angående ”stå från, fjärran ifrån på grund av fruktan av/för hennes plågande”, se Upp 18:10a. Angående ”gråta och vara bedrövade”, se Upp 18:11.


Exegeter, evangelister med flera:


Ryska kyrkans dom har kommit. Hon har fått uppleva, vad Uppenbarelseboken förkunnar om skökans öde. "Och köpmännen på jorden", heter det, "gråta och sörja över henne, då nu ingen mer köper de varor, som de frakta: guld och silver, ädla stenar och pärlor. . . . De som handlade med sådant, de som skaffade sig rikedom genom henne, de skola stå långt ifrån av förfäran över hennes pina; de skola gråta och sörja och skola säga: 'Ve dig, du stora stad, du som var klädd i fint linne och purpur och scharlakan' (tänk på de prålande prästdräkterna) 'du som glänste av guld och ädla stenar och pärlor! I ett ögonblick har nu denna stora rikedom blivit förödd'" (Upp. 18:11,12,15-17). De juvelsamlingar och andra rikedomar, om vilka den ryska kyrkan i nödens tider knöt sin hand, ha nu hennes präster och styresmän fått lämna från sig och det intill sista skärven, medan deras eget blod flutit i strömmar. Och med de skyldiga ha, såsom alltid, skaror av oskyldiga fått lida. Kyrkans rikedomar ha blivit använda i de gudlösas intresse, och troligt är att mycket av gudlöshetspropagandans världsmission finansieras med de fabulösa tillgångar, som kyrkan hade samlat. Vilken ödets ironi! Men huru rättvist! (Lewi Pethrus "Kristendomsförföljelsen i Ryssland"; Evangelisk Tidskrift 1934:9 - september)


Ytterligare studier:

Jer 50:13; Joh 16:20; Upp 18:12-13,19.


Ian Provan "Foul Spirits, Fornication and Finance: Revelation 18 From an Old Testament Perspective"; Journal for the Study of the New Testament 64 (1996): 81-100.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-08-03; 2012-07-25; 2015-10-11; slutlig version 2018-08-07)

Till sidans topp

18:16 ... och sade: “Ve, ve, den stora staden, den som var (och hade varit) höljd i (ting) av fint linne och purpurrött och scharlakansrött och var (och hade varit) förgylld i/med guld (א,* א) och en värdefull sten och en pärla ... ”

Ord för ord (23 ord i den grekiska texten): sägande: ve ve, '-en stad'/staden den stora, den varande-(och-havande-varit)-höljd-i av-fint-linne och purpurrött och scharlakansrött och var-(och-hade-varit)-förgylld i guld och sten värdefull och pärla


1883: ... och säge: Ve, ve den stora staden, som var klädd i fint linne och purpur och scharlakan och skimrade af guld och ädla stenar och pärlor ...

1541(1703): ... Och säga: We, we den stora staden, som med silke och purpur, och skarlakan beklädd war, och öfwergyld med guld, och ädla stenar, och perlor ...

LT 1974: Ack, den stora staden, som var så vacker – som en kvinna klädd i finaste purpur och scharlakansrött linne, utsmyckad med guld och dyrbara stenar och pärlor.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(David) tog (guld)kronan (från kungen) ... Och dess ställning/vikt (var) en talent av guld, och (i den var) en värdefull sten och (kronan) var (hela tiden) uppå Davids huvud. (2 Sam 12:30a, Grekiska GT)

De (i Jerusalem) som sköttes om uppå ’scharlakansröda korn’/scharlakansrött höljdes i gödsel. (Klag 4:5b, Grekiska GT)

(Kungen som skall höjas/upphöjas emot/över varje gud) skall hedra en gud, som hans fäder inte hade kunskap om, i/med guldmetall och silvermetall och (med) en värdefull (Theod) sten ... (Dan 11:38b, Grekiska GT)

(Jesus, Syraks son, sade: “Varje människa har stor brist på fritid) från en som är klädd i ’av hyacint’/mörkblått och krona och ända till en som är höljd i (det som är) gjort av grovt linne.” (Syr 40:4a)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade:) “Ve dig, Korasin! Ve dig, Betsaida! Om de förmågans (gärningar) som har blivit/inträffat i er hade blivit/inträffat i Tyros och Sidon, hade de – alltefter omständigheterna – för länge sedan ändrat sinne och sitta (א,* א) i säck och aska.” (Matt 11:21)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Himlarnas rike är liksom * (א*, B) en partihandlare som söker fina pärlor, men/och då han har funnit en mycket värdefull pärla (och) gått bort, har han försålt (och försäljer) alla ting, så många som han (hela tiden) hade, och han köpte den.” (Matt 13:45-46)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Ve utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ från/’beroende på’ stötestenarna! Ty det är (א,* א) en nödvändighet (att) stötestenarna komma/kommer, ’mer än’/men ve den människa genom vilken stötestenen kommer!” (Matt 18:7)

(Jesus sade:) “Ve er, de rika.” (Luk 6:24a)

(Jesus sade till fariseerna:) “Det var (hela tiden) en viss rik människa, och han var (hela tiden) iklädd purpurrött och fint linne och gjorde sig glad ’enligt dag’/’dag för dag’ (på ett) lysande (sätt).” (Luk 16:19)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(En örn) sade (med) stor/hög röst: “Ve, ve, ve, till dem som är bosatta ‘i uppå’/uppå jorden, ‘ut ur’/’till följd av’ resten av basunens röster av/från de tre budbärare som står i begrepp att låta basunen ljuda.” (Upp 8:13b)

Och en annan * (P47, א*), en andra, följde, som sade: ”Hon har fallit * (א,* א), det stora Babylon, som ger (och har gett) alla nationerna att dricka ut ur/av sin otukts lidelses vin. (Upp 14:8)

Och den stora staden blev ‘in i’/till tre delar, och nationernas städer föll. Och det stora Babylon ’koms ihåg’/’blev ihågkommet’ inför Guds ögon (till) att ge henne en (א,* א) bägare av vin av * (א,* א) vredens lidelse. (Upp 16:19)

Och (hela tiden) var (och hade ... varit) kvinnan höljd i purpurrött och scharlakansrött och var (och hade varit) förgylld (med) guld (א,* א) och en värdefull sten och pärlor. (Upp 17:4a)

(Jordens kungar) sade: “Ve, ve, den stora staden Babylon, den stabila staden, eftersom (i/på) en stund/timme har din dom kommit.” (Upp 18:10b)

En last av guld och silver och en värdefull sten och pärlor och (ting) av fint linne och purpurtyg och sidentyg och scharlakansrött. (Upp 18:12a)


Exegeter, evangelister med flera:

"Det finns porfyr i nästan alla berg runt horisonten!" Lennart Frost gör en gest över oändliga barrskogar och blånande berg. Här under mossa och ris ligger den alltså, "den svenska diamanten", "den allvarliga svenska marmorn". Den som en gång fick tjäna som råvara till kungliga praktpjäser av olika slag och till klassiska vaser och urnor, som nu (år 1989) säljs för höga belopp på kvalitetsauktionerna i världens metropoler. Vi befinner oss i byn Västermyckeläng i Älvdalens kommun i norra Dalarna. Här finns Älvdalens Nya Porfyrverk, där Lennart Frost varit verksam i hela sitt liv. Numera går verksamheten på sparlåga, eftersom Lennart är pensionerad. Men varje sommar kommer turister från hela världen, som vill titta på porfyrverket och veta mera om denna sällsynta bergart. "Porfyren är en vulkanisk bergart, som är mycket hård", förklarar Lennart. "Porfyr innehåller kvarts, fältspat och glimmer", fortsätter han. "Den innehåller också små mängder av andra mineral. Dessutom finns det lite järnoxid i porfyren, och det är järnet som medverkar till att ge porfyren olika färg. Den järnfattiga är blek, precis som människor som är järnfattiga. De med mättade färger kan innehålla drygt 3 (procent) järn. Om det sen ska bli rött eller svart beror på olika oxidationsfenomen. Det är den röda som dominerar." Det är här i Älvdalen som de största och till färgen mest olikartade porfyrsorterna finns. I sin stensamling har Lennart Frost 180 olika slipade stenprover, alla i olika färgnyanser. De allra flesta är porfyrer, och alla är upphittade i trakten. De har fått namn efter de platser i socknen där de har brutits eller hittats, t ex Blyberg, Bredvad, Orrlok, Klitt. Vanligast är en röd variant, som kallas Bredvadsporfyr. Porfyren har fått sitt namn av det grekiska ordet porfyros, som betyder purpurröd. Redan under antiken var den röda porfyren högt skattad och bröts då vid ett berg nära Röda Havet i Egypten. Under 200-talet var det bara kejsaren som hade rätt att använda purpurfärgen. Vägg- och golvbeklädnader, skålar, vaser, sarkofager, badkar m m tillverkades då av den egyptiska porfyren. Vid det bysantinska kejsarhovet i Konstantinopel kallades en prins för "den purpurgemaksfödde", eftersom kejsarinnornas nedkomst skedde i ett rum, som var inklätt med porfyr. I mitten av 300-talet upphörde produktionen av porfyr i Egypten. Men eftersom bergarten fortfarande var mycket eftertraktad, började man återanvända sten ur äldre porfyrpjäser. Porfyrkar gjordes om till sarkofager, och socklar och bordsskivor förvandlades till altarskivor och tronstolar. Under medeltiden uppkom ett mode att låta kyrkofurstar begravas i porfyrsarkofager. Detta ledde till att åtskilliga gamla romerska badkar kom att byggas om till påvesarkofager. Under renässansen, som ju ville pånyttföda antiken, blev porfyren åter en symbol för makt. Och än en gång fick antika byggnader släppa till material till urnor, vaser och skålar. Under 1700-talet kom fynden i de antika ruinstäderna Herculaneum och Pompeji att starkt påverka sin tids konstuppfattning. Konstnärer och arkitekter började ännu en gång arbeta med den klassiska antiken som ideal. En ny stil, nyklassicismen, spred sig över Europa. Och återigen kom porfyren på modet. ... År 1818 köpte kronprins Karl Johan (Elfdalens Porphyrverk). Karl Johan insåg att porfyrarbeten lämpade sig väl till kungliga representationsgåvor. Redan 1818-19 lades därför tillverkningen delvis om till förmån för praktpjäser, som skulle passa kungliga presenter. Till dessa användes förutom Blybergsporfyr också en finkornig, ljusröd granit, s k Garbergsgranit. Det mest berömda föremål som tillverkades på 1820-talet var Rosendalsvasen. Den är gjord av rosa granit och är 267 cm hög och 359 cm i diameter. Vikten är hela 9 ton. ... Sedan Karl Johan avlidit 1844 blev hans son Oscar I ägare till porfyrverket. Han lät tillverka den sista och mest berömda storbeställning som utfördes vid porfyrverket: Karl XIV Johans sarkofag. Ritningarna till sarkofagen gjordes efter den s k Agrippas sarkofag, som egentligen var ett antikt brunnskar från Pantheon i Rom. Karl Johans sarkofag är dock större än sin förebild: 304 cm lång, 229 cm bred och 240 cm hög ... Den ställdes upp i Riddarholmskyrkan (i Stockholm). (Mona Larsson "Älvdalsporfyr, 'den svenska diamanten'" s 78-86)

Ryska kyrkans dom har kommit. Hon har fått uppleva, vad Uppenbarelseboken förkunnar om skökans öde. "Och köpmännen på jorden", heter det, "gråta och sörja över henne, då nu ingen mer köper de varor, som de frakta: guld och silver, ädla stenar och pärlor. . . . De som handlade med sådant, de som skaffade sig rikedom genom henne, de skola stå långt ifrån av förfäran över hennes pina; de skola gråta och sörja och skola säga: 'Ve dig, du stora stad, du som var klädd i fint linne och purpur och scharlakan' (tänk på de prålande prästdräkterna) 'du som glänste av guld och ädla stenar och pärlor! I ett ögonblick har nu denna stora rikedom blivit förödd'" (Upp. 18:11,12,15-17). De juvelsamlingar och andra rikedomar, om vilka den ryska kyrkan i nödens tider knöt sin hand, ha nu hennes präster och styresmän fått lämna från sig och det intill sista skärven, medan deras eget blod flutit i strömmar. Och med de skyldiga ha, såsom alltid, skaror av oskyldiga fått lida. Kyrkans rikedomar ha blivit använda i de gudlösas intresse, och troligt är att mycket av gudlöshetspropagandans världsmission finansieras med de fabulösa tillgångar, som kyrkan hade samlat. Vilken ödets ironi! Men huru rättvist! (Lewi Pethrus "Kristendomsförföljelsen i Ryssland"; Evangelisk Tidskrift 1934:9 - september)

Mina förfärliga tvivfel på kulturen hafva tagit en ny väg! Jag har blifvit optimist. Jag tror att städerna skola dö, men jag tror att de skola uppfylla sin bestämmelse först, ty nu tror jag att de haft en bestämmelse, nemligen att civilisera verlden. Den falska kulturen skall bort men den äkta skall lefva. Vi skola icke återgå till vilden, utan till den civiliserade vilden! (August Strindberg "August Strindbergs brev IV 1884" s 181; brev 24 maj 1884 till Jonas Lie)

Det klingar en silverbjällra från landsvägen. Fanjunkar Karl von Wachenfeldt kommer åkande. Fanjunkar Karl von Wachenfeldt - var det inte han, som en gång i tiden räknades som den skönaste mannen i Värmland, för att inte säga i hela Sverige? Var det inte han, som var Stockholmsdamernas gunstling, under den där vintern på 1820-talet, då han vistades i huvudstaden för att avlägga något slags examen i lantmäteri? Var det inte han, som anordnade slädpartier och anförde kotilonger med en sådan bravur, att han fördunklade alla den högre societetens vanliga balkavaljerer? ... Och var det inte han, som hade en så överväldigande tur i spel, att han på det sättet förskaffade sig medel att under hela sin Stockholmsvinter leva flott som en gardeslöjtnant? Var det inte han, som blev bror med grevar och baroner, allt under det han överglänste dem både i ridderlighet och i elegans? ... Var inte han den förste, som åkte på Stockholms gator med seldon och remmar, besatta med ett otal små dombjällror av silver? Var det inte han, som hela Stockholm kände, så att det viskades var han visade sig . . . : "Se, där kommer Vackerfeldt! Ack, ack, ack, se, där kommer Vackerfeldt!" ... Fanjunkar von Wachenfeldt åker backe upp och backe ner, medan den enda silverbjällran pinglar svagt och nästan jämmerligt. Förr i världen, under hans äras och krafts dagar, hade de sextio små silverbjällrorna, som hängde på hästens remmar och seltyg, klingat obeskrivligt muntert och modigt. De hade liksom ringt in hans triumfer, de hade förkunnat, att en segrare var i antågande. Men nu, då det endast finns en enda kvar, tycks den bara förkunna, att här färdas en man, vars lycka och glädje äro gångna. Fanjunkaren åker efter sin gamla häst, Kalle, som är så märkvärdigt liten, att alla, som han möter, vända sig om och se efter den. Däremot är det ingen, som vänder på huvudet för att se efter hästens ägare. ... Han är inte något dumhuvud, han vet, att hans hår är grått och ansiktet fullt av rynkor, att mustaschen är tunn och stripig, att det ena ögat är grått av starr och att det andra, som är opererat, vanställes av ett starkt förstorande starrglasöga. Han vet, att han är gammal och ingenting att titta på, sådan han nu är, men han tycker, att man inte borde så alldeles ha glömt hurudan han har varit. (Selma Lagerlöf "Mårbacka" s 134-136; Vackerfeldt)


Sångarna:

Hon (= ödmjukheten) är den grund så djupa och så trygga, På den i oss Guds Andas tempel stödes; Då allt, hvad vi på egenkärlek bygga, Ett Babel är, som prunkar och förödes. (JO Wallin: Psalm 273:3)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående “ve, ve”, se Upp 18:10b. Angående ”den stora staden”, se Upp 14:8 och Upp 16:16. Angående ”höljd i (ting) av ... purpurrött och scharlakansrött och var (och hade varit) förgylld i/med guld (א,* א) och en värdefull sten och en pärla”, se Upp 17:4a. Angående ”fint linne”, se Upp 18:12a.


Ytterligare studier:

Joh 12:24; 13:4-5; 19:2,5; Upp 18:18,19,21.


Ian Provan "Foul Spirits, Fornication and Finance: Revelation 18 From an Old Testament Perspective"; Journal for the Study of the New Testament 64 (1996): 81-100.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-08-03; 2012-07-25; 2015-10-12; slutlig version 2018-08-07)

Till sidans topp

18:17 ... eftersom (i/på) en stund/timme har rikedomarna av sådant slag ödelagts. Och varje rorsman och 'varje den'/’var och en’ som far till sjöss emot platsen (א,* א) och skeppsmän/sjömän och så många som arbetar (på) havet stod fjärran ifrån.

Ord för ord (27 ord i den grekiska texten Sinaiticus): eftersom (i)-en stund ödelades '-en av-sådant-slag rikedom'/'rikedomen av-sådant-slag'. Och varje rorsman och varje den emot '-en plats'/platsen farande-till-sjöss och skeppsmän och så-många-som '-et hav'/havet arbetar, 'från fjärran-ifrån'/'fjärran ifrån' stod


1883: ... att på en enda stund denna stora rikedom har blifvit förödd! Och alla styrmän och alla, som segla till bestämda orter, och alla sjömän och alla, som idka sjöfart, stodo långt ifrån ...

1541(1703): ... Ty uti ene stund äro förödde sådana rikedomar; och alle skeppare, och alle de som på skeppen wistas, och sjömän, och de som till sjös handla, stodo långt ifrå ...

LT 1974: I ett enda ögonblick blev hela stadens rikedom förstörd! Och alla redarna och kaptenerna på handelsfartygen och besättningarna ska stå på långt håll.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Salomo sade:) “Den som har ’övertygats (och övertygas)’/’har litat (och litar)’ på rikedom, den här kommer att falla.” (Ordsp 11:28a, Grekiska GT)

(Profeten sade:) “Sjung lovsånger till Herren, (sjung) en ny lovsång. Förhärliga (Herrens) namn från jordens utkant, de/ni som stiger ner ’in i’/till havet och far till sjöss (på) det.” (Jes 42:10a, Grekiska GT)

(Herren Gud sade till Tyros:) “Dina rorsmän (och andra som arbetar på havet) skall falla i havs hjärta i/på ditt fallandes/falls dag. ... Och alla dina åror/’män vid årorna’ skall stiga ned från båtarna och seglarna och utkiksmännen skall stå emot jorden.” (Hes 27:27b,29, Grekiska GT)

(Salomo sade: “De gudlösa kommer att säga:) “Vad/hur har rikedomar i sällskap med skrävel ’kastat tillsammans’/’varit ... till nytta’ (och ’vad kastar de tillsammans’/’hur är de till nytta’) för oss?’” (Salomos Vishet 5:8b)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Ett våldsdåd och en oförskämdhet kommer att ödelägga rikedom. På det här sättet kommer ett övermodigt hus att ödeläggas.” (Syr 21:4)


Den Senare Uppenbarelsen:

(I) den fjärde nattvakten kom (Jesus) i riktning mot (Sina lärjungar som var i båten) och vandrade omkring emot havet. (Matt 14:25)

(Jesus sade till Jerusalem:) “Skåda, ert hus ’låts vara’/lämnas ödelagt åt er.” (Matt 23:38)

(Lukas sade:) "De som från en början hade blivit utsagans ögonvittnen och roddare/tjänare har ’gett ... vid sidan av’/överlämnat (de ting som hade fullbordats och fullbordades ibland oss) till oss." (Luk 1:2)

Då (lärjungarna) hade lett/fört båtarna emot jorden/land och låtit alla ting vara, följde de (Jesus). (Luk 5:11)

(Utsädet) som hade fallit in i törnena, de här är de som då de hade hört och då de går förkvävs av bekymmer och rikedomar och tillvarons njutningar och inte ‘är klädda i till ett slut’/’bär mogen frukt’. (Luk 8:14)

”Ledarskapet av hundra (män)” övertygades (hela tiden) hellre (i/av) rorsmannen och skeppets kapten än (i/av) de ting som sades av Paulus. ... (Budbäraren sade till Paulus:) ”Gud har gett (och ger) dig av fröjdbringande (nåd) alla de som far till sjöss i sällskap med dig.” ... Men skeppsmännen/sjömännen (sökte) fly ut ur båten. (Apg 27:11,24b,30a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Värdig är den lille Baggen, Den som har slaktats (och är slaktad) att ta förmågan och rikedom och vishet och stabilitet och heder och härlighetsglans och välsignelse. (Upp 5:12b)

Och de tio hornen som du skådade och det lilla vilda djuret, de här skall hata skökan, och då hon har ödelagts/övergetts (och ödeläggs/överges), skall de och/också göra henne naken. (Upp 17:16a)

(Jordens kungar) står fjärran ifrån på grund av fruktan av/för hennes plågande och sade: “Ve, ve, den stora staden Babylon, den stabila staden, eftersom (i/på) en stund/timme har din dom kommit.” (Upp 18:10)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

Min själ devalveras från en dag till nästa. . . . Plågan sitter . . . kanske i tvivlet på att detta är den rätta världen för mig. Eller i aningen om att jag sitter fast i Guds tuggummi. Hur som helst: det enda som är troget är en välbyggd olust som jag inte kan skriva, älska eller gymnastisera bort. Den är inte till döds utan något som är vida värre. En historiefördärvare som mördar anekdoten redan innan den är berättad. Inte bör man vara utlevad vid 26. Så ung och redan så skeppsbruten - det är en löjlig attityd om det är en attityd. Men jag är så urtrött och känslan av att något är mist kommer jag inte ifrån. Jag är förvånad över att jag en gång, och inte för så länge sen, kunde formulera en originell mening, ställa ihop som det stod lite skimmer kring. Jag är avundsjuk på den jag en gång var. Nu ser varenda sida jag skriver ut som ett korrektur, en likgiltig samling bisatser. Och tycker jag mig ha nånting att säga nog grånar det så fort jag skriver ner det. . . . Var är den väg som överallt jag söker? (Stig Dagerman "Brev" s 213-214; brev från Tällberg till Ragnar Svanström oktober 1949)

Sverige förefaller mig vara ett land som Island, i hvilket man ej kan göra annat än emigrera. Ett land i Ödesmål, sedan hvarken råg, fur eller jern mer lönar sig. ... Här i Danmark med högervälde, här har jag skrifvit ateistutsagor i Politiken! Begagnar regelbundet i skrift ordet vidskepelse i stället för religion! Ser du det får man icke i det folkskolärardemokratiska Norge och icke heller i det arbetar-goodtemplar-frikyrkliga-dam-Sverge! (August Strindberg "August Strindbergs brev VII febr 1888-dec 1889" s 70; brev 11 april 1888 till Hjalmar Branting)

(Den anglosaksiske konungen Alfred den store af Wessex, konung 871-899) återuppbyggde London . . . (och) lyckades bilda en engelsk flotta af stora skepp och reste därmed ett bålverk äfven på hafvet mot skandinavernas makt samt lade grunden till ett engelskt välde å oceanien. . . . De skepp, han byggde, voro ett framsteg i sjöväsendets utveckling. De skepp han lät bygga hade alla de nordiska vikingaskeppens företräden men voro dubbelt så långa och erfordrade 60 roddare. Så oerfarne voro de nuvarande (år 1887) oceanbehärskande engelsmännens förfäder då ännu med sjömanslifvet, att Alfred måste bemanna dessa skep med frisiska besättningar. Den nya flottans första bragder voro visserligen icke krönta med någon afgörande framgång. Skandinaverna å sina smärre välmanövrerade fartyg bestodo med heder sammandrabbningarna med henne och äntrade oförväget sina högresta motståndare; men blotta åsynen af denna flotta vittnade om att tiden var förbi då nordboarne voro allhärskande på Atlantiska hafvet. (Viktor Rydberg "Medeltidens kulturhistoria - fortsättning" s 190-191; föreläsningar vid Stockholms Högskola höstterminen 1887)

Redan mot slutet af sjuhundratalet börja de nordiska folken röra sig på nytt. . . . Den trettioåriga fejd, hvari danerna och sannolikt äfven andra nordmän understödde saksarne mot Karl den store, var knappt till hälften utkämpad, då nordiska vikingaflottiljer började visa sig utefter Atlantiska hafvets kuster, de frankiska, angelsaksiska och iriska. Deras farkoster voro icker stora. De voro beräknade på att kunna löpa långt in i floderna; men de voro på samma gång förträffligt inrättade för segling och rodd på stormiga farvatten och tillika ganska prydliga med sina präktigt snidade och målade gallioner och sina sköldbeklädda relingar. Den behändighet, hvarmed de manövrerades, den säkerhet, hvarmed de utan magnetnålens tillhjälp tillryggalade ofantliga sträckor på haf, som då ännu aldrig blifvit kartlagda, och slutligen den skicklighet, hvarmed de faror undveks, som de långsträckta kusternas beskaffenhet medförde, allt detta bevisar, att dessa nordiska folk hade länge idkat sjöfart, innan deras färder blefvo uppmärksammade af utländska krönikeskrifvare. (Viktor Rydberg "Medeltidens kulturhistoria - fortsättning" s 177-178; föreläsningar vid Stockholms Högskola höstterminen 1887)


Att fortsätta med (hembygden):

ca 2000 - ca 1925

Säsongen 1961 är den sista som sjöfart bedrivs i Munksjös regi. På våren 1962 säljs de tre motorseglarna och Trollhättan, nu omdöpt till Munksjö IV. Med sina nya ägare, ofta som skeppare ombord, är fartygen till och från fortfarande befraktade av Munksjöbolaget. I början av 1970-talet upphör sjöfarten definitivt vad Munksjö anbelangar. I samma veva blir också Göta Kanal en ren turistled, öppen endast under sommarmånaderna. . . . Munksjö IV gjorde längre resor regelbundet. Pappersmassa fraktades till tyska hamnar och sedan tekniska produkter till Munksjö från Holland eller Tyskland eller t.ex. majs från Hamburg till någon Vätterhamn. Även andra ströresor med olika laster förekom. (Olle Gustafsson "Munksjöflottan" s 61)

Vid Norsudden på östra sidan av Munksjön finns (nu år 1957) en c:a 60 m. lång "oljebrygga" och vid sydändan flera mindre ångbåtsbryggor samt i Vättern längst i öster av Jönköpingsviken en 300 m. lång brygga för cisternerna där (Esso oljeupplag). Huskvarnas 80 m.långa lastpir vid Rosendala är sedan järnvägen till Jönköping gjorts normalspårig (efter Gripenbergsbanans nedläggning 1935) ur bruk, och detsamma gäller de övriga ångbåtsbryggorna mellan Jönköping och Gränna. (Gösta Weiler "Om Vättersjöfarten under järnvägarnas tid - de senaste hundra åren" s 40-41)

Efter andra världskriget hade de med sjöfarten konkurrerande trafikmedlen i ännu högre grad än närmast före kriget kommit sjöfarten att minskas. 1954 är Jönköping hemort för utom Motala Express motorfartygen Freja (131 ton, 120 HK) och Munksjö IV (129 ton, 225 HK) samt motorgaleaserna Munksjö I (79 ton, 100 HK), M. II (78 ton, 100 HK) och M. III (90 ton, 130 HK), de fyra senare tillhörande Munksjöbolaget. Hemmaflottan utgör 1954 endast 659 ton, d. v. s. drygt hälften av storleken 1935, och skeppsfarten visar liknande nedgång samt ehuru något mindre även varutrafiken. Bland lossade varor må särskilt nämnas trävaror, vars mängd nedgått till nästan hälften från 1935, under det att mineraloljornas mängd mer än fördubblats, pappersmassan mer än fyrfaldigats och gödningsmängden 8-faldigats, men tillförseln av kemikalier och stenkol upphört. De lastade varorna ha från 1935 katastrofalt minskats och huvudparten utgöres av trävaror. Denna stora minskning av sjöfarten sammanhänger som förut nämnts med bilismens utveckling men beror väl också på Göta kansals beskaffenhet. Munksjö AB, som är stadens verklige redare, skeppar till Jönköping endast 28 (procent) av sitt behov av massaved, c:a 60 (procent) tas på lastbil och resten på järnväg, och den hälft av fabrikaten, som exporteras, c:a 30.000 ton, går på järnväg till närmaste hamn, Göteborg. Huvuddelen (75 procent) av Husqvarna Vapenfabriks export (c:a en femtedel av produktionen), som är avsedd för skeppning, c:a 3.000 ton, går pr lastbil till Göteborg, men inrikes distributionen sker pr järnväg. (Gösta Weiler "Om Vättersjöfarten under järnvägarnas tid - de senaste hundra åren" s 45-47)

1945 hör ångaren Stjernorp (f. d. Svedudden, 62 ton, 125 Hk) hemma (på Visingsö) och med motor (180 Hk) 1954 liksom "bilfärjan" Braheborg (35 ton, 150 HK). Jordbruksprodukter ha sedan gammalt och på 1900-talet ek- och barrvirke lastats i hamnen, givetvis under konkurrens med "byabåtarna" på ön. (Gösta Weiler "Om Vättersjöfarten under järnvägarnas tid - de senaste hundra åren" s 37)

I slutet av 1930-talet har de gamla skutorna som följde med i (Munksjös) köp av Aspa bruk (år 1917) gjort sitt. Man beslutar sig nu för att skaffa ett par moderna motorseglare. Sjötorps varv har en typ som tydligen passar Munksjö. 1939 och 1941 levereras Munksjö I och Munksjö II. Mer tonnage behövs tydligen för några månader före leveransen av Munksjö II, förvärvar man ångaren Trollhättan. Det räcker inte, man får ögonen på en syster till Munksjö I och II och förvärvar 1942 Margaretha. Hon döps logiskt nog till Munksjö III. Vid krigsslutet (1945) inköps ännu en ångare, Oden. Fartyget blir inte kvar så länge utan läggs upp redan 1951 och kommer sedan aldrig mer i trafik. Frånsett inköp av en liten bogserbåt blir det inga fler fartyg. . . . De moderna motorseglarna hade fem mans besättning; skeppare, styrman eller bästeman, två matroser och kocka, på senare år ersatt av en s.k. kockjungman. Den sistnämnde var en ung grabb med blygsamma kunskaper i matlagning och förmodligen inte bättre kunskaper i sjömanskap. Kockjungmannen var inte sällan 15-16 år och ute till sjöss för första gången, utrustad med en liten receptsamling som hans mamma skrivit ner åt honom. . . . Befälet och matroserna gick vakt om vakt d.v.s. man arbetade tolv timmar per dygn, sju dagar i veckan. Till det kom att alle man fick hjälpa till vid slussandet i kanalen samt vid avgång och ankomst. . . . (Motorseglarna gick) ovanligt långt för att vara kanalbåtar. Det var inte sällan pappers- eller massalast till Göteborg eller Tyskland. Som returlast från Göteborg kol eller från Tyskland glaubersalt från Wismar. Det hände också att man gick till Gotland och lastade kalksten för Jönköping. Hade man ingen returlast till Munksjö eller Olshammar kunde man ta en last råmaterial till Hammars glasbruk eller last till någon av Lantmännens hamnar vid Vättern. (Olle Gustafsson "Munksjöflottan" s 60-61)

Var, o Babylon, är nu din storhet och makt? Kunde ej dina murar kring dig hålla vakt? Mot den Högste i härnad du dragit, därför han ock din härlighet tagit. Det är öde och tyst ibland spillror och grus, det är suckan och klagan i vindarnas sus. Himlens stjärnor de blekna med natten över Eufrats rullande vatten. (Ruth Wigström "Belsassars gästabud"; Dan 5:1-30; Jönköpings-Posten 1939-06-16)

1938 hemställde kanalflottans redare inkl. ångfarygsaktiebolaget Göta Kanal (bildat 1889) om sådana nedsättningar av kanalavgifterna att åtminstone lasttrafiken kunde fortsättas i konkurrens framför allt med järnvägarna. Trots någon lindring i kanalavgifterna såg sig ångfartygsbolaget 1940 nödsakat att nedlägga passagerartrafiken på kanallinjen Jönköping-Stockholm även på grund av de ökade omkostnaderna till sjöss och i hamn. Tidigare hade passagerartrafiken reducerats till en tur i veckan på grund av den sinande turistströmmen, som nu i stället fick en daglig kanaltur sommartid från Motala (via Boren) till Malfors (nära Roxen), kompletterad av bussfärd Jönköping-Motala och Malfors-Linköping. Passagerartrafiken upphörde emellertid vid krigsutbrottet, och senare måste bolaget nedlägga även fraktfarten, som av förutnämnda skäl blev oräntabel. Efterkrigstiden medförde inte någon förbättrad ekonomi för fraktfarten på de inre vattenvägarna, varför bolaget 1951 såg sig nödsakat att försälja alla sina fraktfartyg. (Gösta Weiler "Om Vättersjöfarten under järnvägarnas tid - de senaste hundra åren" s 48)

Under 1930-talet körde Måsen och Tärnan parallellt (på Munksjön i Jönköping) och den senare båten var något mindre. Måsen ägdes av en person vid namn Thulin och i huvudsak innehades båtarna av personer som var anställda vid JMW. Arne Lostad tjänstgjorde på Måsen under andra hälften av 30-talet som "hopp-i-land-kalle" vilket även innebar försäljning av biljetter (som kostade) 25 öre. Många gånger kunde det vara svårt att hinna ta betalt, särskilt när de skulle hem (från folkparken) efter stängningsdags. Det kunde då vara 40-50 passagerare och turen tog ungefär 15 minuter samtidigt som det var lite "si och så" med nykterheten bland resenärerna, berättar Arne Lostad. . . . Redan vid spärren, som släppte ut så många som skulle få plats på båten till den "rangliga" bryggan, kunde det uppstå problem med långa köer. Båtfärden kunde också bli äventyrlig med "fullastade" båtar av passagerare som hängde över relingen. Därtill en liten svagt lysande lanterna i masttoppen som inte direkt lyste upp sommarnatten. Men båtarna gick i skytteltrafik och redo för att ta med nya passagerare. (Magnus Widell "Folkparksbåtarna - en svunnen Jönköpingsidyll" s 53-54)

1935 är hemmaflottan (i Jönköping) något minskad jämfört med tontalet 1913, men härtill kommer ett halvt dussin pråmar om 831 ton jämte en bogserare, Eol (14 ton, 200 HK)). Dessa sistnämnda tillhöra (via Rederibolaget Freja) Tändsticksbolaget, som dessutom äger 4 motorfartyg, Freja III, IV, V och VI (tills. 499 ton, 400 HK). Munksjöbolaget har ångaren Björn (92 ton, 80 HK) samt ett motorfartyg, Upperud (120 ton, 100 HK) och Ångfartygsaktiebolaet Ran de förut nämnda (se nedan "Hemmaflottan (i Jönköping), som på 1890-talet . . . ") Munksjö, Ran och Småland (100 HK) och AB Vättertrafik Motala Express. Skeppsfarten har minskats under denna mellankrigsperiod (trots att motorseglarnas antal ökats), och någon utrikesfart redovisas också. Varutrafiken visar däremot en avsevärd nedgång, som gäller icke blott cementtillförseln, som återgått till ett ungefärligt normalvärde, utan även trävaror, stenkol och koks ha lossats i mindre omfattning än 1913 under det att tillförseln av kraftfoder m. m., oljor, spec. mineraloljor, salt och kemikalier samt metaller ökats och av det obetydliga lastgodset utgör pappersmassa, papp och papper drygt hälften. (Gösta Weiler "Om Vättersjöfarten under järnvägarnas tid - de senaste hundra åren" s 44-45)

Sommartid tog vi båtarna Måsen och Tärnan ut till Jönköpings folkpark vid Munksjön. Till parken kom alla den tidens kända artister och orkestrar. (Birger Creutz "Min barndoms Liljeholmen" s 84)

1931 fick Valdemar Hedfors möjlighet att få anställning i sin hemstad - vid Jönköpings läns lantmäns centralförening, som hade sina lokaler vid Munksjön med adress Östra Strandgatan 3. Till sin pensionering 1971 var han då verksam som bokföringschef. Spannmålen man handlade med transporterades många år under Valdemar Hedfors tid på Centralföreningen sjövägen. Skutor och andra fartyg lastades och lossades vid företaget - Stockholm och Göteborg var destinationshamnar bl a. Från tyska hamnar kom fartyg med gödningsmedel. (Agne Ydrefelt "Valdemar Hedfors - fotograf och föreläsare" s 50)


ca 1925 - ca 1905

Ett idylliskt inslag i passagerartrafiken (på Munksjön i Jönköping) var "Folkparksbåtarna", som gick i trafik till Jönköpings Folkets Park, belägen strax norr om där numera (år 2006) Djursjukhuset har sina lokaler. Den nya Folkparken startade sin verksamhet pingsten 1923 och redan i annonsen angavs att "Motorbåt uppehåller trafiken mellan Hoppets gränd och parken". Det här var onekligen det smidigaste sättat att ta sig till Folkets Park då vägen öster om sjön var svårframkomlig. Från år 1923 och flera decennier framåt trafikerade sedan båtar rutten Södra Strandgatan - Folkets Park, fram och tillbaka. (Magnus Widell "Folkparksbåtarna - en svunnen Jönköpingsidyll" s 52)

Kommunikationerna (till Jönköpngs Folkets park från stadens centrum) gav styrelsen huvudbry (detta första år 1923). Det behagligaste sättet var onekligen att åka med den lilla båten June från Lilla Hotellet (vid Södra Strandgatan, nuvarande år 1984 Handelsbanken) direkt till Folkparkens brygga, vilket första sommaren kostade 15 öre, senare 20. För övrigt kunde man cykla väster om Munksjön över Västerbrunn eller också den svårframkomliga vägen - delvis spänger - öster om sjön, men efter dåligt väder var vägarna svåra att befara. (Sigvard Lindqvist "Jönköpings andra folkpark 1923-1945(1970)" s 54)

Munksjö (Pappersbruk) förvärvade Aspa bruk 1917. Bruket hade sedan många år tillbaka en liten flotta av vätterseglare och en liten bogserbåt. Dessa kom nu att drivas av Munksjö, dock fortfarande med Aspa som hemort. Från dessa trakter rekryterades också huvuddelen av besättningarna. Denna lilla flotta bestod av de tre seglarna Alstra, Helena och Storfursten samt bogserbåten Aspa. Byggnadsåret för Alstra är lite osäkert. Skeppslistan uppger 1875 men mer sannolikt är att hon blev ombyggd detta år. I den inte helt pålitliga boken Vätterbåtar uppges att hon är byggd någon gång under första hälften av 1800-talet. Helena skall enligt ovannämnda Vätterbåtar ha byggts som ersättning för en s.k. råbock som förliste i storm utanför Aspa bruk. Den "nya" Helena byggdes av Aspa bruk och fanns kvar till 1923 då hon höggs upp. Även fartyget med det fantasieggande namnet Storfursten var byggt av Aspa bruk. Det var gott virke i de gamla skutorna, hon var över nittio år när hon höggs upp, eller i varje fall slopades. Förutom skutorna fanns alltså den oregistrerade bogserbåten Aspa. Idén med egna fartyg tyckte Munksjö AB tydligen om. Redan 1917, samma år som Aspa bruk förvärvas, köper man lastångaren Björn. Året därpå köper man nästa fartyg, Upperud. . . . Båda dessa fartyg behölls fram till 1940-talet innan de avyttrades. Nästa köp är en bogserbåt, Tor, sannolikt för att ersätta Aspa. . . . Fram till efter andra världskriget var (besättningen på ångarna) normalt elva personer, nämligen befälhavare, styrman, maskinist, restauratris, köksbiträde/städerska, fyra man på däck samt två eldare. Befälhavaren och styrmannen gick . . . vakt om vakt (d.v.s. arbetade tolv timmar per dygn, sju dagar i veckan). Maskinisten och den ena eldaren, förste eldaren, gick också vakt om vakt med andre eldaren på maskinistens vakt. Däcksmännen gick också vakt om vakt. (Dessutom fick alla hjälpa till) vid slussning och förtöjning. Restauratrisen och köksbiträdet/städerskan var dagmän. Dessa fick börja med att ha kaffe i ordning halv sju på morgonen och slutade när det var diskat och klart efter middagen, troligen någon gång vid halvsju, sjutiden på kvällen. Morgonkaffet delade man på, det behövdes ju bara en till kaffekokningen på morgonen. I arbetet ingick också att servera och städa åt skepparen och de övriga befälspersonerna. På 50- och 60-talen motoriserades de kvarvarande ångarna och då minskades besättningarna. Köksbiträdet/städerskan försvann liksom de båda eldarna som ersattes med en motorman/smörjare. Efterhand slopades motormannen/smörjaren och ibland också maskinisten. . . . De äldre skutorna gick sannolikt mest på Vättern. Massaved till Olshammar och Munksjö omväxlande med en last till Göteborg, kanske med kol till Munksjö som returlast. . . . Bogserbåtarna användes dels för att hantera virke i hamnen i Olshammar, dels för att, åtminstone under senare år, bogsera lastfartygen till och från kaj. Det låter i dag (år 2006) otroligt men vid denna tid var vattnet i hamnen så förorenat med utsläpp att det fanns risk att fartygens kylsystem skulle slamma igen om man hade motorerna igång. (Olle Gustafsson "Munksjöflottan" s 59-60)

(Evangeliska fosterlandsstiftelsens) sjömansmission bedrifves i Liverpool, Boston. Marseille, Grimsby, Hamburg, Lübeck, Melbourne och Bremen samt i ett flertal svenska hamnar. (Jönköpings-Posten 1916-06-15 "Evangeliska fosterlandsstiftelsens sextionde verksamhetsår")

En utvidgning av den yttre hamnen (i Jönköping) skedde först omkring 1915, då även de båda broarna söder om järnvägsbron ombyggts. Utvidgningen bestod egentligen endast i anläggning av en ny, ett par hundra meter lång vågbrytare utanför den gamla, som slopades, och utökning av den östra piren med en c:a 40 m. lång träbrygga. (Gösta Weiler "Om Vättersjöfarten under järnvägarnas tid - de senaste hundra åren" s 40)

Vid södra sockengränsen (av Brandstorp mitt emot Visingsö), som utgöres av Svedån, ligger den gamla marknadsplatsen Svedudden, numera (år 1957) känd för sitt sorteringsverk för vättersand (Baskarpsand). . . . Baskarp (i f. d. Fiskebäcks socken) har 1905 en f. d. norsk skruvångare Svedudden (55 ton, 25 hk). . . . Svedudden, som före första världskriget såldes till ångf. ab Roxen och fick namnet Stjernorp, gick i regelbunden trafik mellan Jönköping och Hjo anlöpande ett tiotal bryggor på västgötasidan samt Aspby på Visingsö, medförande såväl passagerare som last. (Gösta Weiler "Om Vättersjöfarten under järnvägarnas tid - de senaste hundra åren" s 35)

Hemmaflottan (i Jönköping), som på 1890-talet nått sitt maximum har före första världskriget minskats och utgöres 1913 av 9 ångare (tills. 1.249 ton), men endast 3 seglare (tills. 110 ton). Fem av ångarna tillhörde ångbåtsaktiebolaget Jönköping-Stockholm och utgjordes av den nya Wilhelm Tham (186 ton, 250 HK), Viktor Rydberg (f. d. Trafik, 162 ton, 200 HK), Per Brahe (126 ton, 200 HK) och Primus (160 ton, 200 HK) samt lastångaren Tyra (112 ton, 100 HK). Hela denna moderna flotta jämte rederichefen, kapten F. Hellberg, förvärvades 1914 av ångfartygsab Göta Kanal, som därigenom kom att behärska trafiken å traden Jönköping-Stockholm. Kvar har Jönköping endast ångarna Motala Express (186 ton, 360 HK), Småland (119 ton, 80 HK), Munksjö (99 ton, 100 HK) och Ran (98 ton, 80 HK) samt 3 seglare, 2 slupar och en skonert (tills. 108 ton). Skeppsfarten (inkl. en betydande pråmfart) är 1913 liksom hemmaflottan den största bland vätterhamnarnas, ehuru utrikesfarten avstannat. Varutrafiken är likaledes den största, 146.000 ton, varav det lastade godset utgör endast 7.000 ton, därav pappersmassa, papp och papper mindre än 2.000 ton. Bland det för industriens behov lossade godset dominerar trävarorna, men varugrupp 17, asfalt, cement m.m. är störst beroende på den påbörjade ombyggnaden av yttre hamnen. (Gösta Weiler "Om Vättersjöfarten under järnvägarnas tid - de senaste hundra åren" s 43-44)

Med ångaren Viktor Rydberg kommer (i oktober 1905) den troligen första bilen som skådats i Sanna (mellan Jönköping och Huskvarna). Bilen är en Oldsmobile Curved Dash årsmodell 1903. . . . Den tillhör prins Eugen och provkörs genast i den branta Kungsgatan i Huskvarna. . . . En genomträngande nordostan börjar vina om knutarna och växer den 15 november till full storm, som lamslår sjöfarten på Vättern. Per Brahe, John Eriksson, Ellen, Björn, Södra Vättern och Tyra måste inställa sina turer eller blir starkt försenade. (Elvy Nilbratt "Drottning Sofias besök i Vättersnäs anno 1905" s 46,54)


ca 1905 - ca 1900

Hösten 1904 flyttade min familj från Västergötland till Jönköping. . . . Fisk köptes vid Munksjöhamnens kaj; alla båtar använde Munksjön som hamn. Det fanns bara en bro utom järnvägsbron, över kanalen. Det var "vinnebroa", vilken vindades upp. Ångbåtarna Motala Express, Per Brahe, Svedudden, södra Vättern lade till vid västra kajen, segel- och fiskebåtarna vid norra sidan, där gummor hade sina stånd och sålde fisk särskilda dagar i veckan. . . . Från Södra Strandgatan gjorde den lilla ångaren "Gustaf" dagliga turer över Munksjön till södra stranden. (Marianne Herrlin "Jönköping kring sekelskiftet" s 5,7-8)

Yngve Malmquist, sjöfartshistoriker och båtforskare, berättar i en artikel i Jönköpings-Posten att "till Västerbrunn, ett förlustelseställe med dansbana, värdshus och skjutbana kunde man färdas med hästomnibussen Republiken eller bli rodd i en vevslup av dalkullor". I juni 1904 annonseras i lokaltidningarna: "Ångslupen Svanen kommer under midsommardagarne gå turer till Västerbrunn samt mellan Vaggerydsstationen och Fiskorget. Till andra platser efter beställning." (Magnus Widell "Folkparksbåtarna - en svunnen Jönköpingsidyll" s 52)

Föredrag om sjömansmissionen hålles i templarhuset vid Smålands Taberg nästa onsdag kl. half 8 e.m. af (Evangeliska Fosterlandsstiftelsens) sjömansmissionär K.A. Svedberg. Kollekt upptages för uppförande af ett sjömanskapell i Lübeck och rekommenderas varmt. (Jönköpings-Posten 1903-09-05 "Kollekt för sjömanskapell rekommenderas varmt")

En ny ångare på Vättern. Ångfartygsaktiebolaget Västergötland har från Norge inköpt en ångare, som nu benämnes "Svedudden" och skall uppehålla trafik på traden Jönköping - Hjo. Ångaren mäter 73 registertons, äger en maskin om 25 hästkrafter samt är försedd med två master. Den har i dag gjort en extra tur till Hästholmen och kommer i natt att afgå härifrån (Jönköping) till Hjo. (Jönköpings-Posten 1901-06-26 "Svedudden trafikerar traden Jönköping - Hjo")

Ångaren Thyra (Kapten Axel Hedlund) - turer under Juni månad 1901. Från Stockholm Månd. 10 Lörd. 22 (på aftonen). Från Jönköping Fred. 14 Onsd. 26 (på aftonen). (Jönköpings-Posten 1901-06-12 "Ångaren Thyra"; BG Ask-kommentar: ordet "aftonen" är svårt att läsa och kan ev vara ett annat ord)

Ångbåtsturer. Från Jönköping afgå: Per Brahe Onsd. Kl. 11 e.m.; Primus Lörd. Kl. 11 e.m.; Från Stockholm afgå: Primus Onsdag kl. 6 e.m.; Per Brahe Lörd. Kl. 6 e.m. Alla kanalstationer och deribland Motala, Norsholm, Söderköping och Södertelje anlöpas. - Per Brahe anlöper Grenna och Hästholmen samt Primus Hjo och Vadstena. . . . . . . Jönköping-Hjo-Motala. Ångaren Motala Express (Kapten J. Lindberg). Sommarturer från den 1 Juni till och med 31 Aug. 1901. I Jönköping står ångaren i förbindelse med såväl Statens som Enskilda jernvägarne; i Motala med Statens jernvägar via Mjölby, Krylbo och vice versa. Från Jönköping till Motala Månd., Tisd., Onsd. Kl. 9 f.m. Torsd., Fred., kl. 3.55 e.m. Lörd. (endast till Hjo) kl. 3.55 e.m. Från Motala till Jönköping Månd. Tisd. Kl. 4 e.m., Torsd., Fred. och Lörd. Kl. 7.30 f.m. Visingsö och Grenna anlöpas alla resor. Hjo Månd., Onsd., Fred. och Lörd. Hästholmen Tisd., Torsd., Vadstena Fred. på resa från Jönköping, Torsd. på resa från och till Jönköping. . . . . . . Lustresa. Ångaren Motala Express afgår från Jönköping till Visingsö och Grenna Söndagen den 2 Juni kl. 9 f.m. samt återvänder på aftonen. Biljetter a 1 kr. tur och retur säljes ombord. . . . . . . Söndagen den 2 Juni afgår ångaren Södra Vettern från Jönköping till Visingsö och Grenna kl. 9 f.m. samt återvänder på aftonen. (Jönköpings-Posten 1901-05-31 "Ångbåtsturer på Vättern")

Med ångaren "Örn", som nu lämnar våra farvatten och går till Ryssland, försvinner en snart 40-årig bekant rundt Vätterns stränder, och en båt som otaliga gånger trotsat sjöns stundom förfärligt upprörda vatten, skrifver en meddelare till Ö.C. Men så är också fartyget enkom konstrueradt för en sjö sådan som Vättern och ett litet mästerstycke af båtbyggarekonsten under Carlslunds tid, då man ej behöfde taga så stor hänsyn till fartygets lastdryghet men mera till sjöduglighet och vackra former. Ursprungligen byggdes på 1860-talet två alldeles lika båtar "Örn" och "Svan", af hvilka den senare snart såldes till, om meddelaren ej missminner sig, Norrland, där den ännu lär gå. "Örn" fortsatte på Vättern, var länge den enda båt för uteslutande lokaltrafik samt blef efter hand och under många år en god affär, tills konkurrens, ändrade samfärdselförhållanden, nya trafikintressen samt måhända äfven en del mindre kloka anordningar gjorde slut på de lyckans dagar, som inföllo under en tid, då båten tillhörde lika mycket Vadstena som Motala. Och nu har han måst säljas. (Jönköpings-Posten 1901-04-26 "Ångaren 'Örn' lämnar Vättern"; Ö.C. sannolikt = Östgöta Correspondenten)

En ny tillökning af ångare å Vättern torde nästa år (1901) vara att förvänta. Förslag är nämligen å bane att genom ett nybildadt bolag inköpa en ny ångare för traden Hjo - Jönköping, anlöpande alla mellanliggande lastageplatser och bryggor, meddelar Västgötatidningar. Saknaden af daglig ångbåtsförbindelse har sedan "Gullkroken" för några år sedan upphörde att göra sina turer har i synnerhet för de större ägendomar utefter västra stranden varit ganska kännbar, enär dessa, belägna långt från järnvägsstation, måste vidkännas ganska dryga transportkostnader för sina produkter och förnödenheter. Det är ock från dessa ägendomar som initiativet till bildandet af det nya bolaget utgått. Hufvudrederiet lär komma att förläggas i Hjo eller Baskarp. (Jönköpings-Posten 1900-10-31 "Ny ångare å Vättern")

En ny ångare med namnet "Othilia" sjösattes i går e.m. af Jönköpings mekaniska verkstad. Ångaren, som är beställd af byggmästare C.O. Lundberg i Stockholm, är afsedd för bogseringsändamål i Östersjön. Den mäter 90 fot i längd och 20 fot i bredd samt är 9 1/2 fot djupgående. Ångmaskinen är af 210 indk. Hästars styrka. Inredningen är mycket bekväm och så anordnad att ångaren af ägaren kan användas till lustfärder. (Jönköpings-Posten 1900-07-20 "Ångare för bogseringsändamål och lustfärder")

Sjöfarten Jönköping - Stockholm öppnas denna vecka, i det ångaren Per Brahe om onsdag afton inleder årets trafik, då den gör sin första resa för året härifrån till hufvudstaden. Samtidigt afgår från Stockholm hit ångaren Primus och på torsdag afgår härifrån ångaren Thyra, som i dag (måndag) ankommit hit från Motala. Den nya ångaren på traden Jönköping ligger f.n. i Stockholm och lastar och får äfven den snart begynna sina turer. Hvad Per Brahe beträffar så har denna ångare i vinter undergått en omfattande reparation vid Jönköpings mekaniska verkstad, hvadan den nu framträder i mycket godt skick. Sålunda har ångarens två öfre bord ersatts med sådana af plåt. Vidare har å akter mellandäck inrättats en ny, fin hytt, hvarifrån nedgång finnes till aktersalongen, och uppsatts ett präktigt suntält, hvaraf ångaren förut varit i saknad, till skydd för passagerare mot sol och regn. Särskild och behöflig omtanke har man haft om aktersalongspassagerarne, hvilka genom roderkettingens uppledande till öfversta däck ej längre störas af det skrapande som denna ketting förorsakade, då den hade sitt förutvarande läge. Kommer så härtill att en mängd förbättrande reparationer äfven äro vidtagna i fören och att ångaren i år är målad helt hvit, inser man att densamma nu är i stånd att fylla de anspråk som ställas på en första klassens passagerareångare. Reparationerna ha pågått sedan i november och hafva just nu afslutats. Besiktningsresa har ägt rum på f.m. i dag. (Jönköpings-Posten 1900-04-30 "Per Brahe - en första klassens passagerareångare")

Göteborg - Jönköping och vice versa. Till instundande seglationsår komma ångfartygen "Nerike", "Bylgia", "John Ericson" och "Diana" att upprätthålla reguliera förbindelser mellan ofvannämnda platser med afgång från endera platsen hvarje Tisdags- och Lördagsafton medtagande gods efter billig frakttaxa. Närmare meddela: i Göteborg Tycho Roberg; i Jönköping Victor Hagström. . . . I likhet med föregående år komma ångarne Ran, Småland, Munksjö, Helge, Östergötland, Sätra att underhålla trafik emellan Göteborg och Jönköping, därvid tre ångare hvarje vecka afgå från de olika ändstationerna. Lastning pågår i Göteborg. Ångarne Ran och Småland afgå från Jönköping så snart isförhållandena i kanalen medgifva. Närmare meddela A.E. Almén Emil Andersson. (Jönköpings-Posten 1900-04-28 "Reguliera båtförbindelser Göteborg - Jönköping")

Ångaren "Freja" är nu till salu. På extra bolagsstämma, som i dag hållits med deltagarne i ångbåtsaktiebolaget "Vista", hvilket äfven äger ångaren "Freja", har beslutats, att sistnämnda båt skall försäljas, enär trafiken icke bure sig för två båtar på traden Jönköping - Wisingsö - Grenna. . . . . . . Ångaren Freja . . . blef i går . . . försåld till grosshandl. E.W. Lewin i Stockholm. . . . Freja skall nästa vår insättas å traden Stockholm - Utö. (Jönköpings-Posten 1900-01-13 och 1900-02-28 "Ångaren 'Freja' till Stockholm - Utö")


ca 1900 - ca 1875

Sjöfarten på Vettern särskildt nu till och från Jönköping har . . . under 1899 varit synnerligen liflig samt äfven vinstgifvande. Förutom lokaltrafiken å sjön ha de fyra stockholmsbåtarne (Per Brahe, Primus, Tyra och Nya Jönköping, alla med rederi i Jönköping), Ran-bolaget och det rederi, hvilket äger "John Eriksson", "Nerike" och nu senast "Bylgia", helt nyligen inköpt för 18,000 kr., samt dessutom åtskilliga andra tillfälliga ångare förmedlat trafiken till Jönköping från dels Stockholm och mellanliggande (orter), dels och förnämligast från Göteborg. Importen till och öfver Jönköping från ost- och västkusten har varit betydlig och i stigande, så att ytterligare en eller flera båtar torde komma att anskaffas. Äfven fraktfarten på Venern har varit god för jönköpingsbåtarne, ehuru denna sjö numera i alla riktningar genomfares af lokala fartyg eller transitobåtar. Jönköping är också f. n. utan jämförelse Vetterns lifligaste kommunikationsplats. Hvad man här ännu saknar är en slip för de många båtarnes upphalning; utmärkt plats härför finnes emellertid vid Sandwalls mek. verkstad, hvarföre det nog ej torde komma att dröja länge, förrän detta behof blifver fylldt, då utan tvifvel större delen af Jönköpings ångbåtsflotta här tager vinterkvarter. (Jönköpings-Posten 1900-01-19 "Sjöfarten på Vettern")

Förbindelserna (till Västerbrunn) var, utom de förut nämnda spängerna för östbon, Barnarpsvägen för västbon samt ångslupen Olga, förd av "gubben Zetterberg", som således trafikerade Vindbron - Västerbrunn, eventuellt anlöpande Limugnen och Sandbergs villa. Båten, som var liten och rymde cirka 50 passagerare, kunde givetvis vid sådana rusningstillfällen ej befordra dessa människomassor, varför de flesta sökte sig dit landsvägen, och en del rodde. (Edvard Johansson "Jönköping på 1890-talet" s 17)

1895 består Jönköpingsflottan av 10 ångare, varav utöver de 1885 nämnda (se nedan "1875 har Jönköping 3 ångare . . . ") tillkommit ångaren Vista (52 ton, 20 hk), vilken jämte Grännaångaren Freja går i trafik enbart mellan Jönköping och Visingsö samt Gränna (jämte bryggorna på östsidan). Ångaren Örn ersattes 1895 av den i Jönköping byggda Motala Express (114 ton, 90 hk), som i ännu högre grad än Örn blev Vätterns egen ångare, därför att den byggdes två meter för lång för att kunna slussas ur Vättern. Mellan Jönköping och Hjo (och mellanliggande bryggor) gick ångaren Guldkroken (byggd i Jönköping 1891), som förliste 1896, men bärgades och sedan fick namnet Södra Wettern. Utrikesfarten, som varit i stigande sedan 1875, domineras 1895 nästan helt av ångarna, vartill bl. a. jönköpingsångaren Merkurius (162 ton, 35 hk) i hög grad bidragit. Den övriga hemmaflottan utgöres av seglare, skeppen Höken och Blenda (sammanlagt 236 ton) samt en skonert, en galeas och 3 slupar om tillhopa 287 ton. Liksom handelsflottan är skeppsfarten (inkl. utrikesfarten) den största av vätterhamnarnas, och Vadstena kommer då på tredje plats. Varutrafiken är i stort sett oförändrad i avseende på spannmål och aspvirke, som lossats, men handeln med bräder och plank visar överskott för tillförseln och så är även förhållandet med järn, spec. tackjärn från bergslagerna vid norra Vättern. (Gösta Weiler "Om Vättersjöfarten under järnvägarnas tid - de senaste hundra åren" s 42-43)

I tidig otta på lördagsmorgnarna på 1890-talet kommo bönderna till stan (Jönköping) för att torga. De små kärrorna guppade upp och ner vid hästens sävliga lunk. I häcken bakom sätet hade de sina varor instuvade, och en och anna kalv stack upp sitt huvud bland mjölkflaskor och smörbyttor. De, som bodde utmed Vättern, använde ångbåtslägenhet. "Freja" anlöte bryggorna på den östra sidan och "Guldkroken" på den västra. Tidigare rodde många bönder och fiskare till staden. (Gustaf Wikner "Ur anteckningsboken" s 88)

Jönköpings hamn låg i Munksjön. Förstadens strand var stenskodd från Vindbron ända fram till tullhuset. I första början var stranden försedd med stenpollare. Man hade framdragit ett järnvägsspår från stationen snett genom stationsparken, och spåret följde kajen strax sedan det övergått Västra Storgatan ända fram till tullhuset. Vid stenpollarna förtöjde ångbåtar och tyngre lastdragare. . . . Strax till höger om Vindbron (och på östra sidan av kanalen) låg ett hus med fasaden snedvridet vänd mot kanalen och gaveln mot Munksjön. Där var flera affärslägenheter och kontor. Bland andra hade en ångbåtskommisionär Svensson sin expedition i huset. Honom minns jag som en stammande, argsint liten gubbe, den där bar ansvaret för ordningen i hamnen, båtarnas förtöjande, lossande och allt annat till sjötrafiken hörande arbete. (Barthold Carlson "Tillägg till 'Minnen från Jönköping läroverk och stad på 1870- och 1880-talet'" s 69,78)

På hösten 1876 kom jag, med godkänt betyg från Alingsås treklassiga elementarskola, med glad förväntan till fjärde klassen i Jönköpings högre elementarläroverk. . . . Sjöfarten var inte så betydande. Två gånger i veckan kom ångaren Örn från Gränna och Visingsö. Kanalvägen till Stockholm trafikerades i regelbundna turer av Per Brahe och en annan vitmålad passagerarångare, Primus. Från Göteborg kom gamla Småland eller någon annan lastdragare med den av handlarna rekvirerade lagerpåfyllningen. Livligast var trafiken på hösten, innan Göta kanal stängdes av is. Så var det en del vänerskutor, som kom med aspvirke till tändsticksfabriken. På Munksjön gick åtminstone en sommar (somrarna 1877 till 1882) en liten bogserbåt, Olga, regelbundna turer mellan den inre hamnen och Västerbrunn, en sedan länge (nu år 1948) nerlagd hälsokälla. (Barthold Carlson "Minnen från Jönköping läroverk och stad på 1870- och 1880-talet" s 50,79-80)

1875 har Jönköping 3 ångare, Småland (94 ton, 24 hk), Per Brahe (90 ton, 50 hk) och Esaias Tegnér (84 ton, 40 hk), 7 galeaser (tills. 558 ton) och 9 slupar (430 ton) samt en skonert (62 ton), d. v. s. en flotta om 1.317 ton, den största i Vättern. Skeppsfarten är dock störst i Vadstena, nästan dubbelt så stor som Jönköpings beroende på kanalångarna. Dock gå ångarna Per Brahe och Esaias Tegnér och 1885 jönköpingsångarna Per Brahe, Primus (159 ton, 50 hk) och Visingsö (156 ton, 50 hk) i regelbunden trafik mellan Jönköping och Stockholm och lastångarna Småland, Ran (121 ton, 30 hk), Bylgia (115 ton, 25 hk) och Vestergötland (114 ton, 25 hk) mellan Jönköping och Göteborg. Mellan Jönköping och Askersund med anlöpande av mellanliggnde hamnar går vadstenaångaren Örn, "Vätterns egen ångare". Från Lifland inkommo 1875 2 ångare med aspvirke till tändsticksfabriken, dit även från Askersund, som förut nämnts asp skeppas. F. ö. avsändes från Jönköpings såväl hamn som station stora mängder trävaror och skeppas även järn, spec. tackjärn från Tabergs bergslag. Spannmål, som tidigare skeppats av, har i stället tillförts, men har nu en sor del sänts vidare på järnväg, och även "köpmanna- och fabriksvaror" ha transporterats på ångarna. (Gösta Weiler "Om Vättersjöfarten under järnvägarnas tid - de senaste hundra åren" s 41-42)

1875 har Gränna 2 skruvångare, Jönköping (140 ton, 24 hk) och Linnea (90 ton, 30 hk), 1895 ångaren Freja (64 ton, 20 hk), 1913 ångaren Södra Wettern (85 ton, 140 HK) och 1925 dessutom ångaren Motala Express (186 ton, 360 HK). På 1930-talet börja turistbåtarna Hebe I, motorbåt (11 ton, 45 HK) 1935 och sedan följa ytterligare motorbåtarna Hebe III, (21 ton, 120 HK) och Hebe IV (17 ton, 90 HK) samt Hebe V (29 ton, 120 HK) t. o. m. 1954. Skeppsfarten, som sedan 1875 varit i så gott som oavbrutet stigande till senaste världskrig minskades därefter liksom för övriga vätterhamnar, tills den 1954 fyrfaldigas från föregående år på grund av den ökade trafiken mellan Visingsö nya och gamla hamn. Även godstrafiken, som sedan gammalt dominerats av utförseln av lantbruksprodukter, 1872 och 1935 även av trävaror samt 1954 av turistbilar i transitotrafik med Visingsö, har ökat. (Gösta Weiler "Om Vättersjöfarten under järnvägarnas tid - de senaste hundra åren" s 35-36)


ca 1875 - ca 1850

I slutet av bergsmanstiden i Taberg minskades behovet av kalksten. Det blev också enklare för köpmännen att skaffa kalk efter järnvägens tillkomst. Följden blev att den ena "råbocken" (från Harge) efter den andra lades upp eller övergick till annan verksamhet. Hösten 1871 återstod endast fyra råbockar, Elgen, Styrbjörn, Snäckan och Norden. De hade sista veckan i november tillsammans med slupen Orion gjort en av sina resor till Jönköping. På hemväg möttes de av dåligt väder och ankrade upp på sin vanliga ankarplats vid St. Röknen för att fortsätta hem följande morgon. Natten till söndagen den 2 dec slog vinden om till nordlig med snöyra. Temperaturen sjänk till - 10 (grader), och vinden övergick till storm. Bara Elgen red ut stormen. De andra drev på land, slogs sönder och sjönk. . . . Bara två man ur besättningarna blev helt återställda efter strapatserna. Så slutade en mer än tvåhundraårig seglingsepok på Vättern. (Lennart Gustavsson "Hargeböndernas råbockar" s 30)

Göta kanal har detta år från seglationens början till och med juli månad blifwit trafikerad af 1,185 st. segelfartyg och 415 st. ångare, hwilka tillsammans lämnat en inkomst för inre farten af 80,601 rdr 81 öre, samt af 9 st. segelfartyg, hwilka för transito lemnat en inkomst af 365 rdr 47 öre, allt efter taxan. (Jönköpings-Posten 1869-08-21 "Antalet segelfartyg och ångare på Göta kanal")

Sjöfarten på Wettern har warit obehindrad hela wintern, men att hittills få se något fartyg, som plöjt dess wåg har warit sällsynt, hwaremot under de wintrar, som förwandlat böljan i is, har man då och då sett en isbrytare tränga sig fram. (Jönköpings-Posten 1869-04-07 "Sällsynt med fartyg på Wettern under wintertid")

Här i staden boende skeppsredare och Kofferdiskeppare kallas att inställa sig för Magistraten i Rådhuset. Måndagen den 9 nästa December, kl. 11 f.m., för att wälja twå ledamöter i stadens Sjömanshus efter handl. B. Westring, som afsagt sig uppdraget, och handl. Aug. Lindquist, hwilken aflidit. Jönköping den 25 November 1867. Borgmästare och Råd. (Jönköpings-Posten 1867-11-30 "Wal af ledamöter i Jönköpings Sjömanshus")

Amerikanska Emigrant-kompaniet i New-York (General-Agent: Fredrik Nelson i Göteborg) som för svenska Emigranter ensamt disponerar de stora Immanska Postångskeppen, hvilka 2:ne gånger i veckan öfverföra post och passagerare mellan Liverpool och New-York (icke Quebeck!), erbjuder fortfarande sitt bistånd och beskydd för Emigranter till Amerika. Vidare meddelas af Konsul A.W. Möller, Jönköping, N:o 2, Bangården. (Jönköpings-Posten 1867-10-23 "Från Liverpool till New-York med Amerikanska Emigrant-kompaniet")

David Lyon i Göteborg, generalagent i Sverige för den mycket berömda Montrealslinjen från Liverpool till Amerika och hvars fartyg äro kända för sina lyckliga resor öfver atlanten. Emigranter, som vilja begagna denna billiga och beqväma väg för öfverresa med de snabbgående Kongl. Postångfartygen, kunna erhålla plats hwarje Fredag om anmälan göres hos undertecknad auktoriserad agent; Jönköping i Aug. 1867. Olof Malmborg, Agent för Småland, Blekinge och Östergötland. (Jönköpings-Posten 1867-09-11 "Montrealslinjen från Liverpool till Amerika")

Mellan Jönköping och Stockholm göra ångfartygen Per Brahe, Es. Tegnér och Oscar reguliera turer sålunda, att ett af fartygen afgår från Jönköping hwarje Söndag och Thorsdag kl. 2 f.m. samt ett från Stockholm hwarje Tisdag och Fredag kl. 2 f.m. . . . . . . Från Jönköping till (och från Motala/Wadstena/Töreboda/Askersund afgår) . . . ångfartygen Örn (enbart Motala) och Swan. . . . På hwarje resa anlöpes mellanwarande hamnar, utom Hjo, som blott anlöpes af Swan. (Jönköpings-Posten 1867-09-07 "Ångfartyg med reguliera turer från Jönköping")

Vår sjöbrygga hade ett särskilt gynnat läge med utsikt så väl över Vindbron och de stora parkerna som över Munksjön med dess vackra stränder. . . . Om våren, när Stockholmsbåtarna Esaias Tegnér och Per Brahe skulle börja sina turer, var det ett omtyckt nöje att från bryggan se, huru båtarna målades och snyggades upp för att sedan göra den s. k. provturen utåt Munksjön. Många av gårdsägarna på Lillsjöraden hade roddbåtar, med vilka man gjorde utflykter till de vackra ställena på andra sidan sjön: Holmen, Simsholmen och Westerbrunn. Dessa utflykter gjordes mest i slutet av juli, då den färska potatisen började tagas upp. . . . De, som ej voro "sjövana" eller ej fingo rum i båtarna, gingo "spängerna", och det var då alltid en tävlan, vilka som skulle hinna först fram, de roende eller de gående. (Sigrid Rosell "Den gamla gården - Barndomsminnen från ett borgarhem i Jönköping på 1860-talet" s 46)

För att (från Göteborg) komma till Jönköping med båt - jernväg fanns ej då (år 1859) i Sverge annat än en och annan kortare sträcka - måste jag fara med en till (Stockholm) destinerad båt - ty emellan (Stockholm) och (Jönköping) gick ångbåt - till Söderköping der syster Emelie den sommaren låg och badade. . . . Vi passerade Trollhätte kanal, den oroliga men vackra Vettern, genom sjöarne Boren och Roxen samt ytterligare kanal med sina oändligt många slussar till Söderköping. . . . Dagen derpå gingo vi ned till brunnsparken. . . . Följande dag anträdde vi resan till (Jönköping) åtföljda till embarkeringsplatsen af Emelies vänner och bekanta. Kommo vi så till min fädernestad. Vid stranden stod min kära lilla Mor samt syskonen, barndomsvänner och bekanta som inväntade vår ankomst. (Clara Pauli "Mina upplefvelser" s 86-87)

1855, då (Jönköping) har 6147 invånare, äger (staden) 7 ångfartyg, och hamnen ger goda inkomster. Över densamma utföres detta år bl. a. 2100 tunnor spannmål, 4339 skeppund tackjärn, 4234 skeppund stångjärn, 427 skeppund manufakturjärn och 636 skeppund gjutgods. Exporten till utrikes ort utgjordes till största delen av 201 kistor tändstickor och 320 skeppund stångjärn, och importen omfattade huvudsakligen 235000 skålpund socker och 59000 skålpund sirap. Den 1845 grundade tändsticksfabriken var stadd i rask utveckling och exporterade tändstickor till England och Norge. Även övrig industri, bl. a. textil- och färgeriindustri stimulerades av de förbättrade kommunikationerna liksom handeln i sin helhet för vätterstäderna. (Göta) kanals betydelse härvidlag får dock icke överskattas, så länge segelfartygen ännu dominerade sjöfarten och "massgodset" på grund av produktionens ringa differentiering endast utgjordes av ett fåtal varuslag, bland vilka utom förut nämnda må tilläggas salt och fisk. Ännu i mitten av 1800-talet äger en icke obetydlig varutrafik på "enbetsåkdon" rum, även då segelfarten är öppen, mellan orterna i närheten av Jönköping och Göteborg och t. o. m. mellan dessa båda städer. För att driva upp sjötransporten av jordbruksprodukter och köpmannavaror fordrades nedsättning av kanalavgifterna, vilket kanalens ekonomi ej medgav. (Gösta Weiler "Om Sjöfarten på Vättern under halvtannat århundrade före järnvägarnas tid" s 90-91)

Vid mitten av 1800-talet förbrukade varje masugn vid Taberg 3-5 båtlaster limsten per blåsning. Limstenen lades upp på limplanerna vid Tallahov och Jordbron och forslades därifrån med foror till masugnarna. (Lennart Gustavsson "Hargeböndernas råbockar" s 30)


ca 1850 - ca 1845

1847 äger (Jönköping) utom segelfartyg 3 ångfartyg, därav 2 "äldre" och ett nyare med propeller, som började sina turer föregående år. Under seglationstiden finnas två lägenheter i veckan med ångarna till och från Stockholm. Dit avsättas ladugårdsprodukter, svartsmide och yllevävnader och till Göteborg brukseffekter och trävaror. "Av sednare slaget, äfvensom av smör och talg, forslas en annan del på axel till kuststäderna, hvarifrån sill och salt tagas i återlast (K. B.:s Femårsber. 1850 och 1853). (Gösta Weiler "Om Sjöfarten på Vättern under halvtannat århundrade före järnvägarnas tid" s 90)

I Söndags gjorde ångfartyget Östergötland en lusttur till Grenna och Wisingsö. Oaktadt ej war förut annonseradt, blef likwäl tilloppet af passagerare ganska talrikt, hwartill hufwudsakligen bidrog det billiga priset (40 sk. rgs biljetten) hwarigenom de mindre bemedlade, hwilka och denna gång utgjorde flertalet, sattes i stånd att begagna detta tillfälle till förströelse. (Jönköpingsbladet 1846-06-30 "Billigt pris för lusttur till Grenna och Wisingsö")

Lustresa till Medevi och Stjernsund. Så vida det blir vackert väder och minst 40 passagerare, afgår ångfartyget Jönköping nästa Måndag, den 22 i denna månad, kl. 5 på morgonen, härifrån till Medevi och Stjernsund, samt återkommer hit den 23 om aftonen. Afgiften blir 4 Rdr banko för hvarje person för fram- och återresan. Anteckningslista finnes hos Hr Kaptenen och Riddaren Adlerbjelke till Söndagsmiddagen den 21 dennes. (Jönköpingsbladet 1846-06-16 "Lustresa till Medevi och Stjernsund")

(Ångfartyget Jönköping) motswarar fullkomligt den wäntan man af detsamma gjort sig och är en werklig heder för Motala mekaniska werkstad. Sedan befälhafware och underordnade numera wunnit större erfarenhet om fartygets behandling, finner man detsamma styra så wäl, att det med största lätthet och säkerhet går genom de trångaste passager. Hwad hastigheten beträffar, så har den hitintills warit i jemnt stigande, så att under sista resan från Stockholm farten närmade sig 9 knop. Wid första resan från Stockholm anlände fartyget till Jönköping kl. 11 på aftonen andra dagen, wid andra resan war det framme kl. 8, och möjligen kommer resorna framdeles att än widare påskyndas. Man skall antingen wara blind eller partisk för att ej inse de företräden ett propellerfartyg har framför ett med wanliga skofwelhjul, ty först och främst lemnar propellern mera garanti för framkomsten i hwad wäder som helst, widare hafwa sådana fartyg ett behagligare utseende och lemna mera beqwämlighet för passagerare, samt kunna begagna segel med samma fördel som wanliga seglande fartyg. De nu byggda lemna dessutom en större säkerhet mot olycka derigenom att fartygen äro afdelade i 3 delar medelst 2:ne till däcken gående wattentäta skott af jern. (Jönköpingsbladet 1846-06-13 "Ett propellerfartygs företräden")

Ångfartygen Östergöthland och Kommendörkapten hafwa nu börjat forcera sina resor ifrån Stockholm så att äfwen de anlända hit andra dagen sent på aftonen, i stället att de förut kommo först på förmiddagen den tredje. Här har man således ett nytt exempel på fördelen af konkurrens i industriella företag. (Jönköpingsbladet 1846-06-09 "Exempel på fördel af konkurrens i industriella företag")

Enligt med Herr Befälhafwaren å Ångfartyget Östergötland träffad öfwerenskommelse, kommer samma ångfartyg att nästa Söndag, den 7 dennes, om wäderleken det tillåter, göra lustturer till Westerbrunn och åter. Biljetter a 8 sk. banko för både fram- och återfart finnas att tillgå hos undertecknad till Söndagen kl. 12 middagen, derefter å Simsällskapets lokal wid Munksjön. Jönköping den 1 Juni 1846. G. Larsson. (Jönköpingsbladet 1846-06-02 "Lustturer med ångfartyg till Westerbrunn")

I stället för den tillämnade resan till Carlsborg, kommer ångfartyget Jönköping att Annandag Pingst göra en lusttur till Grenna och Wisingsö; till deltagande hwari anteckningslista cirkulerar. (Jönköpingsbladet 1846-05-30 "Lustresa med ångfartyget Jönköping till Grenna och Wisingsö")

I Thorsdags eftermiddag (den 21 Maj) kl. half 6 anlände det nybyggda propellerångfartyget "Jönköping" hit (till Jönköping) och helsades wid ankomsten af en talrik skara åskådare. Fartyget, som är högst smakfullt inredt, är försedt med en ny sorts ångmaskin utan balans, för icke länge sedan uppfunnen i England och i Sverige med åtskilliga förbättringar införd af Hr Carlslund. I stället för det enorma rum, de gamla balans-machinerna fordra, intager denna, direkt på propelleraxeln werkande maskin endast 3 fot 6 tum af fartygets längd, och hela machinen, ehuru på 50 hästkrafter, wäger föga mer än hälften af de förutwarande kanalbåtarnas på 33 hästkrafter. En stor fördel wid denna konstruktion är också att befallningarna: "sätt i gång", "stopp" och "back" kunna åtlydas inom loppet af samma sekund på hwilken de kommenderas. Fartygets hastighet öfwerwäger betydligt de båda andra här trafikerande ångfartygens: det hade tillryggalagt wägen från Motala på 7 timmar, hwartill de sednare wanligen anwända 9. Det gjorde i går e. m. en proftur ut åt Wettern, till deltagande hwari omkring 150 personer af stadens manliga befolkning woro inbjudna. I Pingst, efter återkomsten från Stockholm, dit det i morgon afgår, lära det skola göra en lustresa till Carlsborg. (Jönköpingsbladet 1846-05-23 "Propellerångfartyget Jönköping på 50 hästkrafter och med ångmaskin utan balans")

Emellan Stockholm och Jönköping underhålla ångfartygen KOMMENDÖRKAPTEN, ÖSTERGÖTLAND och JÖNKÖPING kommunikationen från och med den 24 Maj sålunda, att ett af fartygen afgår hvarje Tisdag och ett hvarje Fredag från Stockholm, samt ett hvarje Söndag och ett hvarje Thorsdag från Jönköping, med anlöpande af Hjo; och komma fartygen att under Maj och Juni månader göra följande resor: Jönköping, fördt af Kapten Ramsten, afgår från Jönköping den 24 Maj, 4, 14 och 25 Juni; från Stockholm den 29 Maj, 9, 19 och 30 Juni, kl. 5 f. m. Kommendörkapten, fördt af Kapten Lagerberg, afgår från Jönköping den 29 Maj, 7, 18 och 28 Juni; från Stockholm den 2, 12 och 23 Juni, kl. 5 f. m. Östergötland, fördt af Kapten Öhman, afgår från Jönköping den 31 Maj, 11 och 21 Juni; från Stockholm den 26 Maj, kl. 5 f. m. Fartygens kommissionärer äro: Herr Kaptenen och Riddaren Adlerbjelke i Jönköping, Hrr C. Bergman i Hjo och C. Arborelius i Stockholm. (Jönköpingsbladet 1846-05-19 "Ångfartygens resor emellan Stockholm och Jönköping")

NorrköpingsTidningar omförmäla, att ångfartyget Jönköping skulle i Söndags (den 17 Maj) göra sin profresa och dagen derpå, d. w. s. i går, afgå till Stockholm. (Jönköpingsbladet 1846-05-19 "Ångfartyget Jönköpings profresa")

Med början af Maj månad och sedermera under årets lopp kommer ångbåtskommunikationen emellan Jönköping och Stockholm att besörjas af ångfartygen Kommendörkapten (och) Östergötland (samt) det nya propeller-ångfartyget Jönköping. (Jönköpingsbladet 1846-04-14 "Det nya propeller-ångfartyget Jönköping")

Lustresa. Ångfartyget Kommendörkapten afgår Söndagen den 3 Augusti klockan 8 förmiddagen till Grenna, klockan 2 eftermiddagen derifrån till Wisingsö, med passagerare från Grenna, samt klockan 1/2 6 eftermiddagen åter från Wisingsö till Grenna och Jönköping. Biljetter betalas ombord med 1 R:dr banko för hela resan, men 24 sk. mellan Grenna och Wisingsö fram och åter. (Jönköpingsbladet 1845-08-02 "Lustresa från Jönköping till Grenna och Wisingsö")


ca 1845 - ca 1840

Afgångne Skeppare: Den 3 November: ångfartyget Kommendörkapten (från Jönköping) till Motala docka, att öfwerwintra. (Jönköpingsbladet 1844-121-09 "Öfwerwintring i Motala docka")

ÅNGFARTYGEN KOMMENDÖRKAPTENS OCH ÖSTERGÖTHLANDS resetourer för resten af Oktober månad: KOMMENDÖRKAPTEN afgår från Stockholm Söndagarne den 13 och 27, samt från Jönköping Söndagen den 20 dennes, kl. 6 förmiddagen. ÖSTERGÖTHLAND afgår från Jönköping Söndagarne den 13 och 27, samt från Stockholm Söndagen den 20 dennes, kl. 6 förmiddagen. De resor, som begge fartygen anträda den 27, blifva de sista för i år. I anseende till den sena årstiden anlöpes ej Hjo. (Jönköpingbladet 1844-10-12 "Ångfartygens sista resor för i år")

Förändring i Ångfartygen KommendörKaptenen och Östergöthlands reseturer under Oktober månad. KOMMENDÖR-KAPTENEN afgår från Jönköping till Stockholm Söndagarne den 6 och 20 samt från Stockholm till Jönköping den 13 och 27 kl. 6 förmiddagen. ÖSTERGÖTHLAND afgår från Stockholm Söndagarne den 6 och 20 samt från Jönköping den 13 och 27 kl. 6 förmiddagen. (Jönköpingsbladet 1844-09-14 "Ändrade reseturer efter September månad")

Lustresor. Ångfartyget Kommendörkapten afgår till Carlsborg Fredagen den 2 nästkommande Augusti klockan 8 förmiddagen samt återvänder hit (till Jönköping) dagen derpå. Hjo anlöpes både vid fram- och återresan. - Ångfartyget Östergötland afgår, om väderleken medgifver till Hjellö och Hjo, Söndagen den 28 dennes, klockan 7 förmiddagen. Biljetter (per styck) 1 Rdr 16 sk. banko ombord. (Jönköpingsbladet 1844-07-20 "Lustresor med ångfartyg till Carlsborg, Hjellö och Hjo")

Skeppsnotiser (Jönköpings hamn). Ankomne Skeppare: Den 16 Juni (1844) H. Spångberg, däckade båten Enigheten, från Göteborg, med salt. D. Danielsson, öppna båten Norden, från Harje, med sten. (Ytterligare fem öppna båtar - Brahehus, Galioten, Snäckan, Kronhjorten och Elgen - från Harje med sten.) Den 17 Juni . . . däckade båten Freden, från Dahlmark, med salt. . . . ångfartyget Östergöthland, från Stockholm. Den 18 Juni . . . öppna båten Styrbjörn, från Harje, med sten. . . . däckade båten Lekaren, från Lidköping, med spannmål. Den 20 Juni . . . Jakten Twå Bröder, från Engelholm, med dito. . . . däckade båten Flygaren, från Bolets grufwor, med brunsten. Afgångne Skeppare: Den 15 Juni . . . slupen Carl Johan, till Göteborg, med brunsten. . . . ångfartyget Kommendörkaptenen, till Stockholm. Den 17 Juni . . . slupen Jönköping, till Göteborg, med jern. . . . däckade båten Charlotta, till Lyckås att lasta tegel för Linköping. . . . öppna båten Gustafwa, till Tumbeck, att lasta trädwaror för Carlsborg. Den 19 Juni . . . däckade båten Delphin, till Göteborg, med jern. Den 20 Juni . . . ångfartyget Östergöthland, till Stockholm. . . . galeasen Junian, till Arwika, med bränvin och spannmål. . . . öppna båten Swed, med barlast . . . öppna båten Snäckan, till dito, med dito. . . . öppna båten Elgen, till Wadstena, med dito. . . . däckade båten Enigheten, till Omberg, att lasta sten, för Carlstens fästning. Den 22 Juni . . . jakten Twå Bröder, till Helsingör, med jern. (Jönköpingsbladet 1844-06-22 "Ankomne och afgångne skepp i Jönköpings hamn")

Lustresa. Ångfartyget Kommendörkapten afgår till Wisingsö, Söndagen den 2 Juni kl. 8 förmiddagen, samt åter på aftonen. Biljetter finnas att tillgå hos Herr Kaptenen och Riddaren Adlerbjelke. (Jönköpingsbladet 1844-05-25 "Lustresa på söndag till Wisingsö")

Ångfartygen KOMMENDÖRKAPTEN och ÖSTERGÖTHLAND fortsätta under loppet af sommaren sina resor mellan Jönköping och Stockholm, sålunda att KOMMENDÖRKAPTENEN afgår från Jönköping den 5, 15 och 25 och från Stockholm den 10, 20 och 30 i hvarje månad samt ÖSTERGÖTLAND från Jönköping den 10, 20 och 30 och från Stockholm den 5, 15 och 25 i hvarje månad, kl. 5 förmiddagen. - Resorna göras på 2 1/2 dag, med anlöpande af Hjo och alla stationer vid Göta kanal. Kommissionärer äro: i Jönköping H:r Kaptenen och Ridd. Adlerbjelke och i Stockholm Handlanden Arborelius. (Jönköpingsbladet 1844-05-18 "2 1/2 dags fartygsresa mellan Jönköping och Stockholm")

Så snart kanaler och insjöar blifwa frie från is, börja ångfartygen Kommendör-kapten och Östergöthland sina resor emellan Jönköping och Stockholm. Ett af fartygen afgå från hwartdera stället den 5, 10, 15, 20, 25 och 30 i hwarje månad. (Jönköpingsbladet 1844-04-13 "Ångfartygstrafik emellan Jönköping och Stockholm")

Om det är dig möjligt så kom hit (till Vexiö) med första, då jag följer dig till (Stockholm). . . . På 14 dar kan hela resan vara gjord. Vägarna äro goda, och Ångbåten på Jönköping går två gånger i vickan. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev X 1841-1845" s 113-114; brev från Östrabo i Växjö den 2 maj 1842 till Bernhard von Beskow)


ca 1840 - ca 1800

(Östra) Kanalen benämndes förr "smala hamnen", medan den betydliga bassäng och utvidgning därav, som numera (år 1932) motsvaras av Östra torget, kallades "breda hamnen". Detta torg tillkom genom utfyllnad så sent som 1830, dock ännu ej till hela dess bredd mot norr, och benämndes en lång tid Nya torget till skillnad från Gamla torget, sedermera kallat Hovrättstorget. Det senare förlorade sin karaktär av torg, när spårvägen 1907 anlades och erhöll då sina nuvarande planteringar. I min barndom samt ända till kanalens ombyggnad åren 1881-1888 hade den nämligen ännu en rätt betydande utsvällning just vid Nya torget, och denna bassäng kallades i dagligt tal Fyrkanten. . . . Den del av kanalen, som låg emellan Munksjön och "Darins bro", d. v. s. den del, som på två sidor omslöt Göta hovrätts markområde, var fredagsaftnar och lördagsförmiddagar uppfylld av en mängd vättersnipor, hemmahörande i Skärstads och Ölmstads socknar utmed östra Vätterstranden samt å Visingsö. Dessa snipor hade till torgdagen på lördagarna seglats eller rotts hit med fisk, ägg, smör, potatis och andra livsförnödenheter. . . . . . . Det var ofta verkliga vågstycken, när Visingsöborna förr skeppade in sig i de ranka vättersniporna för att med båten full av folk och ibland med en häst eller ko stående i båten fara in till torgdagen i Jönköping. De kommo genom västra kanalen in i Munksjön och östra kanalen. Där kunde samlas upp till femtiotalet vättersnipor. Dessa voro av två slag. Den större typen lade till vid Darins knut, eftersom de inte kunde komma förbi den tvära krök, kanalen där gjorde mot öster. De mindre av den ännu (år 1932) förekommande typen forcerade kröken och gingo in till Fyrkanten och lade till där tätt intill varandra. . . . Oftast lågo visingsöborna över natten på sina säckar i båten med presenningar över sig. Traktens ungar komma nu vid mogen ålder ihåg det nöje, de hade av att samla gyttjeklumpar och kasta dem på överdragen för att väcka bönderna. (Josef Lundin "Östra Hamnkanalen i Jönköping" s 22-23,25-26 samt "Mäster Gudmunds Gilles Årsbok 1932" s 59-60)

Det är möjligt att jag går på Svithiod som sätter i land vid Calmar hvarifrån jag har lika långt till Vexiö som från Jönköping. Men båten går vida fortare än Jönköpingsbåten, ehuru den är dyrare. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev IX 1839-1840" s 85; brev från Stockholm den 4 juni 1839 till Anna Tegnér)

Genom Göta kanals tillkomst fick Jönköping nya möjligheter. Sedan staden 1837 fått sin hamn, öppnades regelbunden ångbåtsförbindelse med Stockholm och Göteborg. (Olof Thulin "Om den nyevangeliska väckelsen" s 168)

Med Göta kanal fick Jönköping, som 1835 hade 4215 invånare, nya möjligheter till utveckling, och stadens gamla stapelstadsrätt, dittills obegagnad, kunde tagas i bruk. Exportmöjligheterna voro dock ringa, så länge staden icke hade några fartygsredare, utan bland handlandena endast delägare i mindre galeaser och jakter. 1833 anländer 112 st. större och mindre fartyg, varav 2 från utrikes ort, 5 från Stockholm och 31 från Göteborg och de övriga från insjöstäder och -orter. Skeppningen av stångjärn från bruken i orten utgör samma år 3034 lispund, som tillsammans med 846 skeppund brunsten till större delen stannat i Göteborg, detta på grund av brist på skeppslägenheter direkt från Jönköping till utlandet. Till England avgår emellertid direkt en del av brunstenen från stenbrotten i Spexeryd på ägarens egna fartyg från Jönköping. Till Lybeck avgår en laddning trävaror, och därifrån ankommer ett parti "medicinalier" i retur. "Ett bolag äger dock ett Ångfartyg med namnet Commendeur-Captenen, som förliden sommar började och in på sena hösten fortsatte resor till och från Stockholm med sådant tillopp av både passagerare och fraktgods, att hvarken de förre eller de sednare alltid kunde rymmas. Man anser ännu ett sådant fartyg behöfligt för trafiken på huvudstaden, men ovisst är dock om två sådane kunna jemt sysselsättas" skriver K. B. i sin berättelse 1838 (Femårsber. 1840). (Gösta Weiler "Om Sjöfarten på Vättern under halvtannat århundrade före järnvägarnas tid" s 88-90)

Jönköping är byggd utmed södra ändan av sjön Wettern. Staden har en hamn, som nu (år 1830) var uppfylld af stora båtar, hvilka voro däckade, samt tacklade för resor på större haf. Wettern har trettio lieues i längd och sex till åtta i bredd; men de seglande anfallas der ofta af våldsamma stormar, förorsakade af de höga berg, som på alla sidor omgifva denna sjö; vindarna som med häftighet nedrusa från höjderna till vattenytan, fara öfver densamma med hastigare och förfärligare ilar än på öppna hafvet, hvarigenom det oberedda fartyget i ögonblicket kantrar; en olyckshändelse, hvilken, tyvärr, alltför ofta inträffar. Wettern erbjuder dessutom åtskilliga naturmärkvärdigheter: ofta då himlen är klar och lugn, höjer och sänker sig vattenmassan med en förvånande hastighet, underjordiska stormilar uppkasta vågorna med våldsamhet, och på samma gång förorsaka de häftiga strömdrag, hvilkas riktning i hvarje ögonblick förändras, samt öka seglarens fara; midt i sjelva vintern, då sjöns yta är betäckt med is, lossas densamma af de underjordiska vindarna med ett dån, som utbreder förskräckelse bland de fredliga invånarna på dess stränder, ty detta hemska buller är vanligtvis förebud till någon olycksfull katastrof. (Alexander Daumont "Resa i Sverige År 1830" s 7-8)

Om min resa (från Vexiö till Stockholm) är ingen ting märkvärdigt att säga. Jag kom första dagen (tisdagen) i god tid till Hvetlanda. . . . Onsdagen reste jag till Mjölby. Thorsdagen till Norrköping dit jag kom klockan 5 (på eftermiddagen). . . . Fredagen gick jag på ångbåten, som jag ångrar, emedan vädret var regnigt och sällskapet ganska blandat. . . . Hit (till Stockholm) kom jag klockan 9 f. m. Lördag. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev V 1828-1829" s 225-226; brev från Stockholm den 20 juli 1829 till Anna Tegnér)

Här (i Grenna) äter jag i dag middag, och reser sedan med Dr Almquist öfver till Wisingsö. . . . Vädret är förträffligt och sjön som en spegel. Dessutom är stora Postbåten kommen, så att alldeles ingen fara är tänkbar. Jag tänker kunna vara här tillbaka i morgon eftermiddag för att på Lördag resa till Skärstad. . . . . . . I thorsdags sedan jag ätit middag gick jag med Dr Almquist och en Notarius för tillfället öfver till Wisingsö med god vind. . . . Jag hade önskat att kunna vara (på Wisingsö) längre; men måste gå öfver klockan 4 på eftermiddagen, då det var alldeles lugnt och vi således ej kunde nyttja segel. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev IV 1826-1827" s 249-250; brev från Grenna, Kristi Himmelsfärdsdag den 24 maj och den 27 maj 1827 till Anna Tegnér)

Åren 1805-1809 fördes 20.000 skeppund (3.900 ton) tabergsmalm till Lerbäck i utbyte mot 28.000 skeppund limsten. Byn Harge ligger på östsidan av Vättern, just där sjön smalnar till och de fria vidderna övergår i skärgård. Gårdarna i byn indelades i skeppslag, ungefär som socknarna i tabergstrakten delades i hyttelag. Från början var lagen åtta. Var och en underhöll en båt. . . . Byn ligger intill en grund och sandig strand, där numera (år 1985) Hargebaden sträcker sig. Längre åt väster fanns en naturlig hamn kallad Bastudalen. Hit fraktade bönderna sin kalksten, vilken bröts, när de hade tid och helst kördes ut vid vinterväglag. Hargeböndernas båtar var ca 18 m långa, 6 m breda och 2 m djupa. Fartygen var klinkbyggda, saknade däck men hade en liten kajuta med eldstad akterut och ett kabelgatt i fören. På masten satt ett 150 kvm stort råsegel. Bönderna själva kallade sina farkoster för "råbockar", uppenbarligen med syftning på segeltypen. På sina håll i norra Vättern var benämningen "hargepesar". Det har antagits, att namnet var en förvrängning av det franska ordet för bonde, paysan. Om ordet i så fall hade med de belgiskägda gruvorna i Åmmeberg att göra eller kom från annat håll får lämnas därhän. I Jönköping lär båtarna ibland ha kallats för "kalkjöddar". Det finns olika uppgifter om hur mycket råbockarna lastade. Sig(urd) Lindgren anger 70 ton, och detsamma säger skepparen Gustaf Engdahl från Harge. Enligt Jönköpings gamla hamnjournaler klassades de till knappt 50 ton. Fullt lastade hade de bara 40 cm fribord. De ansågs sjösäkra. Man hade aldrig hört talas om att någon brutits ner av sjön. Det bör ändå ha varit tunga och trögmanövrerade farkoster. Skepparna ville helst ha vinden i ryggen, när de lade ut. Då länsade råbockarna undan ordentligt och avverkade de elva milen till Jönköping på 7-8 timmar. Under färden stod i allmänhet kaptenen på kajuttaket och styrde. Båtarna höll oftast ihop i en eskader om 5-6 st och förde lätt tanken till vikingaskepp, när de för fulla segel kom svepande in mot hamnen i Jönköping. På 1820-talet brukade båtarna göra 7-8 resor per säsong. . . . Det berättas, att det mer än en gång hände, att de måste lämna båtarna i Jönköping och gå hem till Harge via Västergötland, när de gett sig ut för sent på året. Logiproblem hade man åtminstone inga, så länge man var kvar i båten. På natten spände man upp seglet som ett tält och sov därunder. (Lennart Gustavsson "Hargeböndernas råbockar" s 28-30)

Under senare delen av 1700-talet hade (Jönköping) inga fartyg alls och år 1805, ehuru störst bland vätterstäderna (2964 inv.), varken fartyg eller hamn. I Vättern fanns visserligen en brygga på östra sidan av Munksjöns utlopp, som emellertid var uppgrundat. Allteftersom arbetet med Göta kanal fortskred, blev frågan om en tidsenlig hamn aktuell i Jönköping. Lerbäcks och Tabergs bergslager gjorde en framställning i saken hos K. Maj:t, som 1822 gav v. Platen i uppdrag att undersöka saken. 1833, sedan statsbidrag erhållits, påbörjades hamnbygget och slutfördes med bidrag av ovannämnda bergslager 1836. F. ö. reducerades kostnaderna för hamnen avsevärt, genom att material till de tvänne vågbrytare, som omslöto densamma, fick tagas från de närmast Vättern och Munksjön belägna delarna av fästningsverken. Härigenom vanns dels upplagsplatser, dels ökad bredd på "hamnkanalen" intill Munksjöns "inre hamn". (Gösta Weiler "Om Sjöfarten på Vättern under halvtannat århundrade före järnvägarnas tid" s 88)


ca 1800 och tiden dessförinnan

Främst i raden (av lärare på Schola Brahaea på Visingsö) står rektor Sven Peter Liljenroth. Honom tillkommer äran av att ha skapat den första reguljära båtförbindelsen på Vättern, "Paquetbåten mellan Visingsö och Brahe-Grenna". . . . Han har en stor dag i dag (denna soliga septemberdag år 1783), den gode rektorn, då han lägger sista handen vid ett verk, som han tålmodigt och med betydande egna uppoffringar byggt upp under många år. Han har äntligen lyckats bryta öns isolering och skapat den första reguljära båtförbindelsen på Vättern, "Paquetbåten mellan Visingsö och Mellby strand vid Brahe-Grenna". . . . Vad var nu meningen med denna Paquet-båt? Alltsedan medeltiden ålåg det Sveriges bönder att utan ersättning utföra kungsskjuts, befordra ämbetsmän, krigsfolk och kronobetjäning på tjänsteresor. För öbornas vidkommande betydde det kronorodd, och den fullgjordes med ända till 900 dagsverken om året. Till rodden användes särskild båt, "kronbåten", och turerna indelades i två slag, lång-kronorodden med 6-7 roddare och stack-kronorodden med 3 roddare. Som långrodd gällde turen till Jönköping och resorna norrut till Hästholmen och Hjo etc., övriga resor som stackrodd. Uppbådet kom från slottsfogden, ingen fick neka. Av alla pålagor var skjutsningen den mest hatade. Herrarna missbrukade ofta sin rätt till friskjuts och använde den till privata resor, och böndernas misstro överdrev sannolikt omfattningen av detta missbruk. Rodden var en tyngre börda än landsvägsskjuts, ty med vagn och ök kan man någorlunda beräkna tiden, men på sjön kan allt inträffa. . . . Paquetbåten kunde naturligtvis icke helt befria öborna från kronorodd, men då landshövdingarna strängt tillhöll alla underordnade att så långt sig göra låter använda den nya kommunikationen, och icke i oträngt mål uppbåda kronorodd, så medförde den stor lättnad i roddplikten. . . . Posten hade ingen egen förbindelse med fastlandet utan avlämnades i Gränna av öbor, som i andra ärenden besökte denna ort. Nu skulle paquetbåten "upphjälpa postgången mellan Visingsö och Post-Contoret i Grenna". . . . Sista gången paquetbåten finnes omnämnd i sockenstämmoprotokollen är den 27 juni 1858, då kostnadsförslag till ny krono- och paquetbåt ingavs. Båten gick alltså sina turer varje onsdag i 80 år eller till dess den blev avlöst av ångbåtarna. Småningom utsuddades gränsen mellan begreppen kronobåt och paquetbåt. Bådas funktion utfördes med en och samma båt, och namnet blev "krono-båten". . . . Visingsö hamn byggdes något år senare än hamnen i Gränna (som byggdes år 1863), men ön hade långt före hamnens tillkomst då och då angjorts av ångbåtar. De första maskindrivna passagerarfartyg med regelbunden trafik i södra Vättern voro Örn och Svahn, men deras annonserade besök vid ön inhiberades ofta på grund av bristande utrymme ombord. I stort sett fortforo därför öborna under ännu ett par årtionden att med sina byabåtar själva ombesörja de kommersiella förbindelserna med fastlandet. (Aug. Eckerberg "Om kronorodden och paquetbåten mellan Visingsö och Brahe-Grenna" s 52-65)

Så hedrande och angelägne, de åtskillige här anlagde handwärkerier och näringar äro, så nesligt är ock denna Stads (Jönköpings) tilstånd, i anseende til dess öfriga rörelse och handel, i det, oaktadt desss fördelaktiga belägenhet wid en så stor och widsträckt sjö, samt dess Stapelstadsrättighet, den ej äger et ända fartyg, utan måste se sina Lybeckare, Askersunds-boerne, både dit föra den för Jönköpings bergslag nödiga limstenen, som ock återhämta den ifrån Taberg nederskaffade jernmalmen. (Carl Hårleman "Dag-Bok öfwer En ifrån Stockholm igenom åtskillige Rikets Landskaper gjord Resa, År 1749" s 5-6)

Jönköping är en wacker stad, husen äro mäst gamla, och af en besynnerlig Architectur, hafwa några stenhus, brukar ej stora Fartyg, sades intet hafwa stor handel med de andra städer wid Wättern. (Abraham Bäck "Dagbok" s 7; resa 1741 i augusti)

Mellan Östra Storgatan och Norra Strandgatan fanns ett komplex av bostadshus, där Jönköpings båtsmän bodde på den tid staden hade skyldighet att uppställa sådana (för Smålands kompani vid Karlskrona station). Platsen kallades därför också Båtsmansbacken. Namnet är känt med samma innebörd även från andra städer t. ex. Växjö. (Erik Johannessson "Några intressanta ortnamn i Jönköpings stad (I)" s 67)

Jönköpingh är belägit något sydt emellan Vätteren och en annor siöö, och store Wätteren ligger nordan staden och gåår in til honom och i honom stå nogh små båter. . . . Här i staden äro allahanda slagsz handwerckz män och mäst med smidar. . . . Sedan så drifva the tämmeliga stoor kiöpenskap och handel här inne, och haffwa seglasz iffrån Hållandh och andra land i att the kunna bekomma hijt sköna wahrer igenom Wäneren (sic!) och Wätteren. (Andreas Bolinus "Reseboken" s 36; Bolinus besöker Jönköping i september 1670)

Det är inte lätt att veta, när kalksten först började transporteras från norra Vättern till Jönköping. År 1619 utarrenderades emellertid kronans bruk vid Taberg till ett antal tyskar och samtidigt instruerades ståthållaren på Jönköpings slott att upplåta en av slottets skutor till arrendatorerna för frakt av kalksten från Askersund. I samband med uppbyggnaden av bergsdriften avsattes i mitten av 1600-talet en fyndighet av urkalksten i Harge by "till masugnarna vid Vättern för tackjärnsberedning men även till andra platser för kalkbränning". Det finns anledning antaga, att detta var början till en mer organiserad transport på Vättern. Det var också rätt naturligt, att kalkbåtarna skulle ha returfrakt, och att denna blev tabergsmalm till Lerbäcks bergslag. (Lennart Gustavsson "Hargeböndernas råbockar" s 28)

Det var först efter stadens förflyttning till östra sidan av "Munksjöån" i början 1600-talet, som en stenbrygga utlades i Vättern på nya "stadssidan", där även smärre enskilda sjöbryggor tillkommo. På andra sidan ån, vars bredd reglerats till c:a 20 meter, låg fästningens tyggård med "vindebrobodarna". . . . Bland de varor, som från grannprovinserna fördes över Vättern till Jönköping, intog "limstenen" från Harge i Närke en betydande plats. Staden och slottet behövde för byggnadsarbeten kalk, vilket vid "limugnar" utdrogs ur kalkstenen. Sedan Tabergs bruk i början av 1600-talet kommit i gång, blev tillförseln av kalksten för hyttorna mera regelbunden. Stenen, som transporterades med de förut nämnda Hargeskutorna ("råbockarna") till Jönköping, hämtades där av Tabergsbönder. De Jönköpings borgare, som drevo Tabergs bergslag, fingo en tid på arrende även Lerbäcks bergslag i Närke. Från Tabergs bergslag levererades bl. a. stångjärn till fästningen i Jönköping. Till det smidesfaktori, som 1620 grundades i det nya Jönköping, levererades bl. a. plåtarna från Nora och Lindes bergslager via Askersund över Vättern. (Gösta Weiler "Om Vätterbygden och Vättersjöfarten i äldre tider" s 58-60)

Gustav Vasa hade i samband med slottsbygget (1544-1563) ålagt invånarna i Jönköping att bygga en hamn för att "råbockarna", som fraktade kalksten, sand och jord till bygget skulle kunna ankra. Likaså ålades de att muddra och påla kanalen mot Munksjön, som var en lugnare tilläggsplats än den stormiga vätterstranden. Den första hamnen var en enkel anordning, som endast motvilligt underhölls av stadens invånare. På 1570-talet var invånarantalet endast 550-600 personer. När (Daniel) Rantzau 1567 brände slottet blev också hamnen förstörd. Vid ombyggnaden av befästningen 1593 förstärktes hamnen genom att man byggde två pirarmar parallellt ut i Vättern. Munksjöns utlopp i Vättern breddades och den s k Fyrkantiga hamnen eller Breda hamnen (som stod i kanalförbindelse med Vättern) anlades. Den utbyggda och förstärkta hamnen fick stor betydelse för frakt av kalksten från Harge utanför Askersund till masugnarna i Taberg, där verksamheten kommit igång omkring år 1600. Även i Jönköping fanns ett smältverk, Limugnen vid Munksjöstranden. (Märta Ahlbom "Från slottsvall till parkstråk" s 9)

Över Vättern gick (under medeltiden) utom den gamla viktiga tvärleden mellan Hästholmen och Hjo även en längdled mellan Askersund och Jönköping. Den sistnämnda förbindelsen var emellertid av väsentligt mindre betydelse. Jönköping saknade också under medeltiden "hamn", och det var svårt t. o. m. för Vätterns odäckade råseglare att inlöpa i Munksjön genom dess trånga, grunda inlopp. (Gösta Weiler "Om Vätterbygden och Vättersjöfarten i äldre tider" s 51)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1800

Färden (från Stockholm till Smålands-Blekingekusten) går ... under ständiga möten med segelfartyg: skonerter - briggar - slätskonare - barkskepp - fyrmastare. Det är 1892 - det är ännu segelfartygens tid. En förmiddag seglar en brigg förbi oss, och från kommandobryggan, som är mitt vanliga tillhåll (detta mitt sommarlov till sjöss), ser jag den så nära att jag i kikarn urskiljer människornas ansikten på skeppsdäcket. På styrbordssidan är för vädring eller rengöring en fartygsport öppnad och jag ser in i ett mörkt, men delvis av dagsljuset upplyst rum. Där rör sig en ung sjöman med någon svabb och jag urskiljer hans unga gestalt och huvud - rytmen i hans gungande trygga rörelser. Jag ser den lockande blå dagern tränga djupt in i och liksom delvis fylla det öppna, mörka, okända rummet. Det är för mig något mystiskt lockande i hela briggen med dess svällande segel - mannen vid rodret och männen på det ljusa, sollysta, välskurade däcket. ... Men mest fascinerande är den där blå, mystiska skuggdagern inne i rummet under skeppsdäcket, där den unge trygge jungmannen skenbart lekande bekymmerslöst låter svabben gå fram och tillbaka över ett osynligt golv. Jag känner med hela min varelse - med en fullkomlig kroppslig hängivenhetskänsla att här hör jag hemma - att jag skall gå till sjöss som pojken där med sin svabb och pyts - och så småningom skall jag bli skeppare på eget fartyg. ... Jag måste dit - där är lyckan - där är livet - där måste jag leva. (Sven Lidman "Lågan och lindansaren" s 104-105; Till sjöss)

Ryska kyrkans dom har kommit. Hon har fått uppleva, vad Uppenbarelseboken förkunnar om skökans öde. "Och köpmännen på jorden", heter det, "gråta och sörja över henne, då nu ingen mer köper de varor, som de frakta: guld och silver, ädla stenar och pärlor. . . . De som handlade med sådant, de som skaffade sig rikedom genom henne, de skola stå långt ifrån av förfäran över hennes pina; de skola gråta och sörja och skola säga: 'Ve dig, du stora stad, du som var klädd i fint linne och purpur och scharlakan' (tänk på de prålande prästdräkterna) 'du som glänste av guld och ädla stenar och pärlor! I ett ögonblick har nu denna stora rikedom blivit förödd'" (Upp. 18:11,12,15-17). De juvelsamlingar och andra rikedomar, om vilka den ryska kyrkan i nödens tider knöt sin hand, ha nu hennes präster och styresmän fått lämna från sig och det intill sista skärven, medan deras eget blod flutit i strömmar. Och med de skyldiga ha, såsom alltid, skaror av oskyldiga fått lida. Kyrkans rikedomar ha blivit använda i de gudlösas intresse, och troligt är att mycket av gudlöshetspropagandans världsmission finansieras med de fabulösa tillgångar, som kyrkan hade samlat. Vilken ödets ironi! Men huru rättvist! (Lewi Pethrus "Kristendomsförföljelsen i Ryssland"; Evangelisk Tidskrift 1934:9 - september)

Från en ringa begynnelse har (den s.k. sjömansvården, omvårdnaden om svenska sjömän i utländska hamnar) vuxit till stor omfattning, i någon mån följande den svenska sjöfartens expansion. Uppslaget till svensk sjömansvård kom från Norge, vilket sedan gammalt bedrivit en betydligt större sjöfart än vårt eget land. Tanken på att göra något för de norska sjömännen lade helt beslag på den norske prästen J.C. Storjohann, som blev upphovsman till den norska sjömansmissionen, vilken har nått en verkligt storartad omfattning världen runt. Denne pionjär lade sjömännens sak också på svenskarnas hjärta, i det han vände sig till Evangeliska fosterlandsstiftelsen, vilken i mindre skala upptog dylik verksamhet 1869. Den kom att från 1888 läggas i händerna på Svenska kyrkans missionsstyrelse och ställdes först 1933 under en särskild styrelse, Svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse. Riksdagen och enskilda ha visat stor förståelse för vad saken gäller. Gudstjänstlokaler med därtill hörande skrivrum, läs- och sällskapsrum, där i hamn vistande sjömän kunna tillbringa sina lediga stunder ha uppförts bl.a. i Antwerpen, Buenos Aires, Calais, Danzig, Hamburg, Gdynia, Hull, Köpenhamn, London, Melbourne, Rotterdam, Stettin, Skagen, West-Hartlepool. (Edvard Rohde "Kyrkans utveckling och de religiösa rörelserna" s 81-82)

Ett livligt skeppsbyggande började, som i Sverige hade högkonjunktur på 1860-70-talen. Vid varv i Stockholm, Göteborg, Gävle, Sundsvall och Västervik byggdes stora präktiga seglare, vilka gingo ut över hela världen. 1873 sjösattes ej mindre än 103 segelskepp om inalles 32,000 ton. Men mot slutet av århundradet har ångbåtsflottan i Sverige i tonnage överträffat segelflottan. Denna har gått tillbaka oavbrutet och består endast av småfartyg, vilka utrustats med hjälpmaskiner av motorer. (Petrus Silfverbrand "Samfärdsmedlens utveckling" s 247)

Palm ber helsa att dina Böcker skola komma med första sjölägenhet troligtvis i nästa månad. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev II 1818-1823" s 225; brev från Lund den 24 februari 1822 till Carl Peter Hagberg)

Sverge och Island lära vara de enda land i Europa der ingen farande post finnes, och i 8 månader af året äro vi här utan all communication med hufvudstaden. Man har millioner att nedgräfva i Götha Canal, hvarpå man ingen ting har, och ingen ting får att skeppa; men några hundra rdr för en postinrättning hvarmed man åtminstone kunde skicka vers och annat plockegods, dertill saknar man all tillgång. Hade man ändå i stället för Götha Canal företagit sig att t. ex. hugga ut Åreskutan till en ärestod öfver Riksens Ständer, hvilket varit vida mer poëtiskt och äfven så nyttigt som Canalen, så skulle saken icke ha förargat mig. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev II 1818-1823" s 220; brev från Lund den 17 februari 1822 till Carl Gustaf von Brinkman)

Innan man (på 1800-talet) stack till sjöss, delades - och göres väl på sina håll så ännu (år 1939) - folket i två lika stora hälfter, s.k. vakter, av vilka kaptenen själv tog den första eller styrbords vakt och 1:e styrman den andra eller babords vakt. I regel försiggick denna delning genom val, d.v.s. 1:e styrmannen fick välja först ut den man, han önskade, sedan valde kapten sin man, så styrmannen igen o.s.v., tills allt manskapet var fördelat. ... Livet går sin gilla gång ombord. Vid ratten står rorsmannen och lirkar med spakarna, och skepparen lunkar från den ena sidan till den andra, lutar sig någon gång över kompassen för att se, hur rorsmannen ligger an, och kastar då och då en granskande blick utåt synranden eller till väders, där seglen stå spända av en dragande vind. Vakten åter har fullt upp att göra. Gamla segel lagas och nya sys, tågvirke splitsas, klädes eller skäres i o.s.v. Och på det sättet går det dag efter dag, vecka ut och vecka in. Sysslolöshet tåldes illa av skepparna. Många av dem hade t.o.m. den ovanan, att hålla folket i alldeles onödigt arbete. I sådana skutor var stämningen usel, och ofta utspelades rätt otrevliga händelser. Redan före (1800-talets) mitt uppkom emellertid en reaktion bland skepparna själva mot dylik sed. "Att tvinga besättningen till att träget utföra onödiga arbeten", lät det, "bereder alltid sådant befäl varje ädel sjömans förakt, ty det är en allmän grundsats, att den som behandlar en sjöman illa, är icke sjöman själv!" (Hjalmar Börjeson "Örlogsflotta och skeppsfart under 1800-talet" s 363-365)

Hur går det i år med jernhandeln. Då Hamburg och alla Tyska städer lidit så betydliga förluster (under kriget), tycker jag Göteborgska handeln skulle tilltaga; ty Göteborg är snart den enda Europeiska hamn som står öppen för Engelsmännen. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev 1793-1817" s 125; brev från Lund den 14 januari 1807 till Christopher Myhrman)


ca 1800 och tiden dessförinnan

Till en ostindiefarares egentliga besättning räknades sjöbefäl och manskap, medan superkargerna och deras assistenter, som var handelsmän bildade en lönestat för sig. ... En översikt över de olika befattningarna ombord på en ostindiefarare och deras löneutveckling från 1740 ges i "Götheborgs stifts stånds- och hushåldningsmatrikel för år 1764". ... Medelåldern för matroserna var 28 år, för jungmännen 24 och för skeppspojkarna 16. En femtedel var gifta. Bland skeppspojkarna omtalas inte sällan minderåriga pojkar som smugit sig ombord. ... Kompaniets navigatörer är värda en minnesruna. Varje genomförd sjöresa på den växlingsrika rutten till Indien och Kina var en bragd. För kompaniets hela seglationstid har femtiofyra olika befälhavare noterats. Under första oktrojen hade man också sekundkaptener: alla sjutton utom tre var britter och flamländare. De hade rekryterats på grund av sin erfarenhet av de ostindiska farvattnen. Varje ostindiefarare hade dessutom minst fyra styrmän som alternerade vid sjökortet, vartill kom så kallade lärstyrmän. Av de utländska sekundkaptenerna var det bara några få som avancerade till befälhavare. Över en tredjedel av befälhavarna hade sin bakgrund i örlogsflottan och flera fortsatte karriären där. ... Med Ostindiska kompaniet introducerades en ny yrkesgrupp: superkargerna eller superkargörerna. Ordets ursprung är spanskt och betyder "den som vakar över och ansvarar för fartygslasten". De medföljde skeppen till Kina och ombesörjde uppköpen där och på vägen dit för kompaniets räkning. Under de båda första oktrojerna brukade superkargerna vara fyra eller fem. De var rangordnade och förste superkargen var handelsexpeditionens ledare. Sedan kompaniet på 1760-talet fått ett permanent faktori i Kanton med överliggande eller "fasta" superkarger, minskades antalet ombord på skeppen till två. Till skillnad från andra ombord uppbar superkargerna med sina assistenter inget månadsgage utan ersattes genom hög provision på försäljningen av lasten efter hemkomsten. ... En grupp som skilde ut sig var skeppsprästerna. De fick sitta vid första bordet och hade egen hytt, men deras månadslön var hälften av skeppsläkarens och förste timmermannens, 24 daler silvermynt, och deras förning var begränsad till en kista. Tillsammans med kaptenen skulle skeppsprästen upprätthålla disciplin och moral ombord och kunde till och med bära dagg (= straffredskap i form av en tågända) för detta ändamål. Morgon- och aftonbön och söndagsgudstjänst skulle hållas, sjuka besökas och döda begravas. ... Den som anställdes som skeppspräst kunde räkna med avancemang efter hemkomsten, om han inte direkt hade misskött sig. (Kristina Söderpalm "Ostindiska kompaniet" s 271-278)

År 1724 trädde det beryktade s.k. produktplakatet i kraft, enligt vilket utländska skepp förhindrades att till riket frakta andra varor än sådana, som producerades i deras hemland eller dess kolonier. Därmed gjordes slut på särskilt den holländska mellanhandstrafiken. Till förhindrande åter av insmuggling av utländskt tonnage under svensk flagg utfärdades en förordning om fribrev för skeppen i avsikt att kontrollera äganderätten.Dessa förordningar kommo den svenska sjöfarten att ökas oerhört. ... Redan år 1728 hade den stigit (från ca 100 år 1723) till 480 skepp och fartyg och 1785 till icke mindre än c:a 900 enheter. På 1790-talet började emellertid kurvan att sänka sig, så att blott 685 enheter kunde registreras vid århundradets slut. Orsaken härtill torde väl i första hand vara de franska revolutionskrigen med deras hänsynslösa kapare- och sjörövareväsen och därav härledande avmattning. (Georg Hafström-Hjalmar Börjeson "En ny glansperiod inom sjöväsendet" s 355-356)

Efter kriget med Danmark måste Karl XI 1680 på holländska invändningar upplösa alla skeppskompanier såsom "stridande mot den fria handeln", d.v.s. den holländska handeln, ett krav, som icke skulle ha kunnat genomdrivas, om icke vår örlogsflotta till stor del blivit förstörd under kriget - just med Hollands benägna medverkan! Efter denna tid bedrevs sjöfarten uteslutande av partrederier eller ensamma redare. Det var först under Frihetstiden, som kompanibildningarna skulle taga fart igen. ... Under Karl XII:s tid, vilken ju uteslutande gick i krigets tecken, måste naturligtvis sjöhandeln röna väsentligt inflytande av de oroliga förhållandena. I början kunde väl sjöfarten någorlunda hävda sig, men sedan Danmark ingripit i kriget och ända till konungens död avtog den alltmera och förföll slutligen. Allt arbete sedan Gustav Adolfs tid var slaget i spillror, och som så många gånger förr blev det att ånyo börja från början. (Georg Hafström-Hjalmar Börjeson "Flotta och sjöfart" s 256,258)

Handelsfartygen tillväxte (under senare delen av 1600-talet) i antal hastigare än någonsin förr. Sverige fick slutligen en handelsflotta på bortåt 1,000 fartyg, och icke sällan vågade de sig ända till Frankrike och Spanien. Vårt folk började rätt framgångsrikt konkurrera med holländarne, som förut haft varubytet mellan Frankrike och Östersjöländerna om hand. Men skepparne och styrmännen på de svenska fartygen voro till stor del av holländsk nationalitet. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1660-1709" s 240; En tid av nytt uppsving för vårt näringsliv)

Tyngdpunkten i den svenska sjöfarten lades redan nu liksom i utlandet på kompanibildningar eller, som vi numera (1939) säga, rederiaktiebolag. Och häri består ej minst den ingripande omvälvning, som under 1630-talet började taga form inom vår sjöfart. Såsom tidigare nämnts, var redan Karl IX inne på tanken, då han år 1608 utfärdade "patent" för ett kompani i Göteborg, avsett att driva skeppsfart och handel "såväl till Moskwa som till Persien". Så vitt känt är, kom detta bolag aldrig i gång. Gustav Adolf, som insåg, att detta var den väg, på vilken den svenska sjöfarten skulle vinna önskat uppsving, gjorde upprepade försök att starta dylika kompanier, men av olika anledningar delade de samma öde, som Karl IX:s första ansats. Först år 1629 lyckades det äntligen, men då var det de skärpta utrikespolitiska förhållandena, som starkt bidrogo till framgång i hans strävanden. ... Villigt beslöto de i januari 1629 till Stockholm kallade ombuden för femtiosju av rikets städer, på konungens förslag, att bilda ett "skeppskompani", avsett att möta den hotande faran. ... Skeppskompaniet, som i första hand var en sorts reservflotta, vars fartyg till stor del togos i anspråk för militära ändamål, hann knappast börja, förrän dess kapital sammanslogs med ett tidigare, blott på papperet befintligt Södersjökompani och blev Förenade Södersjö- och Skeppskompaniet, det första svenska rederiet i verksamhet. Efter att i Spanien (av politiska skäl) ha fått fyra skepp beslagtagna, råkade det emellertid på obestånd och upphörde 1634. Det efterträddes dock tre år senare av Nya Sverige-kompaniet, som övertog de kvarvarande skeppen. (Georg Hafström-Hjalmar Börjeson "Flotta och sjöfart" s 252,254)

På vintern 1586 företog en förmögen borgare från staden Ulm i Sydtyskland vid namn Samuel Kiechel en resa från Skåne, som då var danskt, genom Småland norrut till Uppsala och tillbaka igen. Hans reseskildring innehåller mycket av intresse. Ännu syntes i bägge länderna starka spår av Nordiska sjuårskrigets förödelse, ehuru detta slutat för över 15 år sedan. Hela Småland och stora trakter av Väster- och Östergötland hade härjats av danskarne, och här och där såg man bråtar i de stora skogarna. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden 1521-1611" s 521; Samuel Kiechels resa genom Sverige på Johan III:s tid)


Sångarna:

Blott som en flyktig dröm är mänskans dag i tiden, Och snarligt lyktad är för varje släkte striden. All jordisk glans förgår, all makt slås ned i grund, Guds kyrka skall bestå till tidens sista stund. (E Evers: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 164:6)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående “(i/på) en timme”, se Upp 18:10b. Angående “stod från fjärran ifrån”, se Upp 18:10a.


Grekiska ord:

kybernêtês (rorsman) (i NT + exempel i GT) Hes 27:27; Apg 27:11; Upp 18:17 – Hes 27:28.

nautês (skeppsman) Apg 27:30; Upp 18:17 – Apg 27:27.

pleô (fara till sjöss) (i NT + exempel i Apokryferna) Apg 27:24; Upp 18:17 – 1 Mack 13:29; Syr 43:24; Luk 8:23; Apg 21:3; 27:2,6.


Ytterligare studier:

1 Kung 9:27; Hes 27:12; Jona 1:5; Matt 8:23-24; 14:22-33; Mark 4:36-37; 6:45-54; Luk 5:2-11; 12:21; Joh 2:4; 6:17-21; 7:30; 8:20; 12:27; 13:1; 17:1; 21:3-6; Upp 18:19.


Ian Provan "Foul Spirits, Fornication and Finance: Revelation 18 From an Old Testament Perspective"; Journal for the Study of the New Testament 64 (1996): 81-100.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-08-03; 2012-07-25; 2015-10-12; slutlig version 2018-08-07)

Till sidans topp

18:18 Och då de såg röken av hennes storbrand, utropade/ropade de (‘hela tiden’/’gång på gång’) och sade: “Vad (var) likt den stora staden?”

Ord för ord (15 ord i den grekiska texten): och (de)-utropade-(hela-tiden) seende '-en rök'/röken '-ens storbrands'/storbrandens hennes sägande: vad likt '-en stad'/staden den stora?


1883: ... och ropade, då de sågo röken af hennes brand, och sade: Hvar är den stora stadens like?

1541(1703): ... Och ropade, då de sågo röken af hans brand, sägande: Hwar är dens stora stadsens like?

LT 1974: ... och gråta, när de ser röken stiga upp, och säga: ”Var i hela världen finns det en stad som denna?”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Herren ’gav väta’/’lät (det) regna’ svavel och eld emot Sodom och Gomorra från sidan av Herren ut ur himlen. ... (Abraham) skådade, och skåda, en låga av/från jorden/landet steg upp som om (det var) ett töcken av/från en brännugn. (1 Mos 19:24,28, Grekiska GT)

(Herren sade:) “Nationer skall komma igenom (Jerusalem) ... (och säga): ”På grund av vad har Herren gjort på det här sättet (med) den här stora staden?” (Jer 22:8, Grekiska GT)

(Herren sade till Tyros: “Havets roddare och seglare och utkiksmän) skall stå emot jorden ... och skrika högt emot dig.” (Hes 27:29b-30a, Grekiska GT)

(Herren sade till Israel:) ”Jag slog till er i/med storbrand och i/med gulsot.” (Amos 4:9a, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

Och folkskarorna som gick före (Jesus) och de som följde Honom utropade/ropade (‘hela tiden’/’gång på gång’) och sade: ”Hosanna till Davids Son. Var (och ha varit) välsignad den som kommer i en herres namn, Hosanna i de högsta tingen!” (Matt 21:9)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Kungen (som gav en bröllopsmåltid) var vred och då han hade sänt sina arméer/soldater, fördärvade han de där mördarna och satte deras stad i brand.” (Matt 22:7)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Den som har hört (Mina utsagor) och ej har gjort (dem) är lik en människa som har byggt en bostad emot jorden/marken skild från en grundval, i riktning mot vilken floden bröt ’i bitar’/loss och den föll rakt/strax samman och den där bostadens sammanbrott blev stort. (Luk 6:49)

(Jesus sade:) “Jag har kommit (för) att kasta en eld emot jorden, och vad Jag vill om/att den allaredan var/vore ’fäst upp’/’gjord i ordning’!” (Luk 12:49)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Den dagen Lot kom ’ut ur’/ut från Sodom ‘gav ... väta’/regnade eld och svavel från en himmel och fördärvade allesammans (א,*א,A).” (Luk 17:29)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(De slaktade vittnenas själar) utropade/ropade (med) en stor/hög röst. (Upp 6:10a)

Och en (א*) rök av rökelserna, (med) de heligas böner, steg upp inför Guds ögon ut ur budbärarens hand. (Upp 8:4)

Och rök steg upp ut ur brunnen, som en stor brännugns rök. Och solen fördunklades (א,*א) och luften * (א*). (Upp 9:2)

Och (hela jorden) kastade sig ner inför det lilla vilda djuret (för att hedra det) och sade: ”Vem (är) lik det lilla vilda djuret, och vem förmår föra krig ’i sällskap med’/mot det?” (Upp 13:4b)

Och en annan * (P47, א*), en andra, följde, som sade: ”Hon har fallit * (א,* א), det stora Babylon, som ger (och har gett) alla nationerna att dricka ut ur/av sin otukts lidelses vin. (Upp 14:8)

Och röken av deras plågande stiger upp ‘in i’/i (kommande) tidsåldrars (kommande) tidsåldrar. Och dag och natt har de inte vila, de som kastar sig ner (i riktning mot) det lilla vilda djuret (för att tillbe det) och (i riktning mot) dess avbild (för att tillbe den) och om någon tar dess namns märke. (Upp 14:11)

Templet fylldes av rök ut ur/av Guds härlighetsglans och ut ur/av Hans förmåga. (Upp 15:8a)

Den stora staden blev ‘in i’/till tre delar. (Upp 16:19a)

Jordens kungar, de som har begått otukt * (א*) i sällskap med henne, kommer att gråta och kommer att ’skära sig emot’/sörja henne, när de – alltefter omständigheterna – må skåda (א,* א) röken av hennes fallande (א*). (Upp 18:9)

(Jordens kungar) sade: “Ve, ve, den stora staden Babylon, den stabila staden, eftersom (i/på) en stund/timme har din dom kommit.” (Upp 18:10b)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

Ve! denna jord, där intet går rätt, men allting förvränges. Sår du i kärlek, du skördar i hat; av tro får du tvivel; när du planterar ditt hopp, du plockar frukten, elände. Ragnarök, makternas slut, den stora världsbrand må komma. Därtill en syndaflod, en rening med eld och med vatten; sedan må börjas på nytt; i askan och fruktbara slammet odlas och sås. Då nalkas de drömmares gyllene ålder. (August Strindberg ”Ur Stadsresan” s I:489)

Den okände: "Hör mig, tro mig och giv mig den aktning jag förtjänar, så skall jag lyfta dig och mig högt över detta grodträsk där vi gått ner oss! Jag skall blåsa på ditt sjuka samvete så det skall läkas som ett sår. Vem jag är? Jag är den som gjort det ingen gjort förr; jag är den som skall störta den gyllene kalven och kullslå månglarenas växelbord; jag har jordens öde i min digel, och om åtta dagar är den rikaste av de rike fattig; den falske värdemätaren guldet har upphört härska, alla äro lika fattiga och människornas barn skola krypa irrande som myrorna när stacken är raserad!" Damen: "Vad äro vi hjälpta med det?" Den okände: "Tror du jag gjorde guldet för att rikta oss och de andra; nej för att ödelägga hela världsordningen, för att förstöra, ser du! Jag är förstöraren, upplösaren, världsbrännaren, och när allt ligger i aska, då skall jag ströva hungrande bland grushoparne och fröjdas vid tanken: detta har jag gjort, jag, som skrivit sista bladet i världshistorien, vilken därmed kan anses vara avslutad." (August Strindberg "Till Damaskus II" s 204-205)

Hela den sydliga delen av himlen är övergjuten av ett starkt, purpurrött sken. Himlen står i brand, den olycksbådande färgen blinkar och skälver, liksom pulserar. Mot den ofantliga, matt purpurröda fonden avtecknar sig som i relief moln och kullar och avlövade träd. Man hör det brådskande, konvulsiviska ljudet av stormklockan. "Så förfärligt, förfärligt", säger frun. "Var brinner det?" "Det är inte så långt bort, i Kresjtjenskoje ..." ... Och för att för frun ådagalägga sin aktningsvärdhet börjar de bägge, nattvakten och kusken, att utgjuta sig i gudsnådliga vändningar: "Det är Herrens straff för synderna ... Det är just vad det är det! Människan syndar utan att betänka vem hon är, men Herren vet och tar själv ..." ... Från vindsfönstret ser eldskenet på himlen vidsträcktare och mera blodrött ut. Elden syns. Vid horisonten sträcker sig en lång, klart guldfärgad strimma. Den är skiftande och rörlig som kvicksilver. "Ja, där brinner det då inte bara i en stuga. Där, gossar, kan ni vara säkra på att det fått fäste i halva byn!" säger kusken Gavrila. "Hör! De har slutat ringa i stormklockan. Då har det tagit eld i kyrkan med." (Anton Tjechov "Ond natt" s 114-117)

Jag tror verldsbranden för(e)står då vi skola förgås alla i en enda stor brasa som vi sjelfa tända! Jag tror aldrig jag blir glad mer! (August Strindberg "August Strindbergs brev IV 1884" s 358; brev omkring 15 okt 1884 till Jonas Lie)

"Nils Nilsson, arbetskarl", den grundlige samhällsomstöparen, knogar långsamt, men ihärdigt med att fullgöra sin "Slutlikvid med Sveriges lag". Läsaren torde icke ha glömt, att ett första häfte med detta namn och bärande den ofvan nämnda författareskylten utkom förlidet år. Skulle läsaren ha förgätit det, vore detta hardt när oförlåtligt, ty här är ju fråga om ett verk, som vill lägga orubbliga grundvalar för alla kommande århundradens samfundsordning. Man bör åtminstone inte ha glömt häftets omslag, ty det var det rödaste vi någonsin skådat. Dess färg var ett återsken från lågorna af det Ragnarök, hvari Nils Nilsson dömt vår nuvarande värld, rättssamhället med dess "öfverklass" och "underklass", att förbrinna. I dessa dagar (år 1872) har andra häftet af "Slutlikvid med Sveriges lag" utkommit. Vi fingo oss det tillsändt i förgår och funno med en viss hugnad, att det icke framträder i så hemskt lysande glans som det förra. "Slutlividen" är nu ombonad med ett omslag i hoppets gröna färg och bär som tänkespråk på titelbladet det trösterika löftet: "Det brända templet skall jag återställa." Detta gaf oss mod att genast öppna häftet. "Det brända templet skall jag återställa." Så ädelmodigt tänkte icke Herostratus, när han brände Dianatemplet i Efesus. Men Nils Nilsson, om han är en Herostratus, är äfven en Perikles. Sköflar han nutidens bofälliga samhälle, gör han det endast för att öfver dess grus uppbygga ett framtidens Partenon. Andra häftet ger oss den bidade grundritningen till det nya templet. Det är byggdt icke åt gudarne, utan åt människorna. Det står öppet för oss alla och läsaren kan nu själf döma, om han månde finna trefligt att inflytta däruti eller icke. (Viktor Rydberg "Nils Nilssons 'Slutlikvid med Sveriges lag'" s 353-354; Göteborgs Handelstidning 11 juni 1872)

Det ligger ett oblitt öde över denna sköna gård (på Borg). Det är, som om olyckan vore jordad där, men inte funne ro i sin grav, utan ständigt stege upp ur den för att ängsla de levande. Vore jag herre till Borg ... skulle jag en stormig natt låta elden nalkas de buktande träväggarna och låta den förhärja allt, så att inte människor mer måtte lockas att bo i olyckans hem. ... Dock skulle jag helt visst ängslas, när jag såge lågorna slå samman över taket, när tjock rök, rodnande av eldskenet och späckad av gnistor, välte fram ur den gamla grevegården. (Selma Lagerlöf ”Gösta Berlings saga” s 176-177; Ebba Dohnas historia)

Intet enda af de vandringståg, genom vilka germaniska riken grundlades på romerskt område, kan, hvad ödeläggelser beträffar, jämföras med t. ex. det fälttåg, hvarmed hans allra kristligaste majestät konung Ludvig XIV lät sina fältherrar år 1689 hemsöka, de skönaste minnesrikaste och mest befolkade delarna af Tyskland och som systematiskt utgick på att med eld och svärd skapa en folktom öken mellan Frankrike och Tyskland. Då stodo i lågor städer och byar, vinberg och åkerfält. (Viktor Rydberg "Den äldre medeltidens kulturhistoria" s 10-11; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1887)

Det karolingiska Rom med dess bland pinier, cypresser och stenekar inbäddade antika och kristna monument måste hafva erbjudit en utomordentligt pittoresk anblick. Tyvärr vardt denna härlighet förstörd år 1084, då den värsta förhörjelse, som någonsin öfvergått den eviga staden och gentemot hvilken vandalen Geiseriks besök därstädes icke är värdt att nämna, försänkte den äldre medeltidens Rom i blod och lågor. . . . En 36,000 man stark här, samlad af normandfursten Robert Guiscard . . . stod utanför Roms murar. . . . Normander och saracener bestego den tiburtinska porten, bröto upp den flaminiske (och) stormade in i staden. . . . Befriarnes tygellösa framfart bragte de förtviflade romarne att gripa till vapen: Guiscard stack då staden i brand. Hela sträckan från Forum och Palatinen till Lateranen förhärjades af elden, likaså Aventinen och Marsfältet. Det är efter denna förfärliga brand som stadens sydliga kvarter än i dag (år 1887) ligga till större delen öde. Elden hemsökte och förstörde större eller mindre delar äfven af de öfriga stadskvarteren, och medan staden liknade ett eldhaf, plundrade och mördade Guiscards soldater allt hvad de kunde öfverkomma bland lågorna. Aldrig hade ditintills en sådan förödelse öfvergått världsstaden. Ännu 20 år därefter liknade Rom en hög af ruiner mer än en bebodd stad. "Hvad du här ser", sjöng år 1106 skalden Hildebert, "var fordom Rom." (Viktor Rydberg "Medeltidens kulturhistoria - fortsättning" s 340,394-395; föreläsningar vid Stockholms Högskola höstterminen 1887)

De till kristendomen omvända germanfolken hade (i tionde århundradet) ännu i minnet hedniska sånger som förkunnade, att när det moraliska onda nått sin höjdpunkt, skall Ragnarök, världsförstörelsen, inträffa. Man tyckte sig i tidens händelser och tillstånd igenkänna de tecken, som enligt dessa hednasånger skulle bebåda världens undergång. Från den gamla dikten Völuspå, som i sin till oss komna form förskrifver sig just till detta århundrade, niohundratalet, erinra sig mina åhörare hvilka dessa tecken voro. Ett af järtecknen var, att från den aflägsna östern skulle öfver det germaniska Europa störta sig med härjningar och mord ohyggliga skaror, härstammande från den gamla Angerboda i Järnaskogen och den onde Loke, ulfvar i människoskepnad, fränder till ulfven Fenrer. . . . Därtill kom, att kristendomens profetior syntes öfverensstämma med hedendomens. Stödjande sig på Uppenbarelseboken förkunnade präster och munkar, att världen skulle förgås år 1000; munken Druthmar i klostret Corbie hade tillochmed daton till den 25 mars nämda år. Omkring år 920 började dessa förkunnelser. . . . (Man) sökte på förhand blidka världsdomaren dels med donationer till kyrkorna och klostren, dels med att tortera och slå ihjäl judar. (Viktor Rydberg "Medeltidens kulturhistoria - fortsättning" s 255-258; föreläsningar vid Stockholms Högskola höstterminen 1887)

Nero: Rom brinner, och de säger att jag tänt på. Det har jag inte, men de tycker det är likt mig. Hör hur de skriker! - Pallas, gå ut i staden och säg att Kristianerna gjort det. Pallas: Det vill jag inte! Nero: Hör jag rätt? Vet du icke att Kristianerna äro trollkarlar och bo som råttor nere i gravgångarne, att hela Rom vilar på Kristianer; jag har tänkt leda in Tibern och dränka dem eller öppna kloakernas väggar och sätta katakomberna under träck; jag hatar dem, ty de undergräva våra gudars tempel så att vi varken få orakel eller bistånd. Jag råkade en sådan demon och jag fick inte sova om natten; deras Sibyllinska böcker ha förkunnat Roms undergång, men de säga Babel i stället för Rom --- Se, nu tar elden i Kapitolium --- Pallas gå ut i staden och skyll på Kristianerna - Gå! Pallas: Det vill jag icke, emedan det är osant! (August Strindberg "Lammet och vilddjuret" s 217-218)

Den 19 juli år 64 utbrast i Rom en eldsvåda, som redde mer än tillräckligt rum åt Neros tillämnade kejsarborg, ty under åtta dygn liknade världsstaden ett jättebål. Tio av hans fjorton kvarter nedbrunno, och konstskatter av onämnbart värde gingo till spillo. . . . Jord, vatten och himmel flammade. Städerna och slotten på sluttningarna av de berg, som omgiva Roms synrand, kunde mitt i natten tydligare skönjas än om dagen, och på de högsta topparna tycktes den eviga snön blandad med röda lavaströmmar. . . . Rusad av denna syn ropade Nero på sångarmantel, lagerkrans och cittra, och han grep i strängarne och sjöng med satanisk hänförelse en sång om Trojas undergång. . . . Skulden för branden kastade kejsaren på . . . kristianierna. De drogos i hundratal inför domstolarne, och ehuru intet vittnesbörd för åklagelsens sanning kunde avpressas dem, talade de dock sådana ord om en himmelsk straffdom över en syndig stad, att de fälldes till de gräsligaste straff. (Viktor Rydberg "Nero och hans älskarinna" s 56-58)

Det (första) århundradet (före Kristus) såg Julius Caesar i spetsen för ett par romerska veteranlegioner intåga i Alexandria. . . . Skeppen i Alexandria blefvo antända, lågorna utbredde sig till staden och den af Ptolemaeerna med så stora mödor och kostnader sammanbragta, muséet tillhöriga boksamling, världens största, vardt eldens rof. Detaljerna af denna olyckshändelse äro obekanta. De notiser därom, som förefinnas i ett af Caesars egna verk och hos andra författare, äro åtminstone skenbart motsägande, men det synes däraf framgå, att själfva biblioteksbyggnaden ej vardt nedbränd, men att böckerna blifvit af en eller annan orsak af Caesar blifvit flyttade därifrån till hus, belägna i närheten af hamnen, kanske för att bortföras därifrån till rom och visas i triumftåg. 700,000 volymer lära genom denna olyckshändelse gått förlorade. (Viktor Rydberg "Romerska kulturen under kejsartiden - fortsättning" s 75-77; föreläsningar vid Stockholms Högskola höstterminen 1886)


Att fortsätta med (hembygden):

ca 2000 - ca 1925

Natten till juldagen 1973 härjades det centrala Jönköping av en stor eldsvåda. Det var de båda fastigheterna vid Hovrättstorgets norra sida, Östra Storgatan 33 och 35 som totalförstördes. Båda gårdarna hade uppförts efter den stora branden 1790, då en stor del av Jönköpings östra stadsdel avbrändes. . . . Idag (år 1975) ligger de båda tomterna obebyggda. Det är av stor vikt, att den nybebyggelse, som här skall uppföras ansluter sig till de nedbrunna fastigheternas utseende och volym mot Hovrättstorget. (Bo E. Karlson "Branden vid Hovrättstorget 1973" s 99)

Stora bränder härjade i den torra sommaren (1955). 28 augusti nedbrann Bomans snickerifabrik i Lovsjö med skador för 250.000 kr. och 9 september övertändes AB Hovslätts möbelfabrik och nedbrann. Skadan värderades till 100.000 kronor. ("Tabergs Bergslag VII" s 93)

Brandtelegrafen i Skillingaryd tages i bruk den 1 januari 1954. Anslag om brandskåpens placering kommer att uppsättas i samtliga fastigheter. Vid eldsvåda kan brandkåren alarmeras antingen genom brandskåpen eller också per telefon Skillingaryd 217 och 345. Missbruk av alarmsystemet kommer att åtalas. (Smålands Folkblad 1954-01-02 "Brandtelegraf som alternativ till telefonsamtal")

Skillingaryds brandkår har genomgått en smått förbluffande moderniseringsprocess sedan brandstationen byggdes 1936. Vid den tiden fanns endast en handdragen motorspruta för hela samhällets behov, och brandkåren bestod av jämna dussinet brandmän och sex reserver. Nu (år 1953) har brandkåren 5 moderna motorsprutor, 3 bilar, varav 2 med vattentank, och 3.000 m. slang. Dessutom modern rökskyddsmateriel, stegar och utrustningar för de 24 brandmän med 30 reserver som brandstyrkan nu består av. Vidare har Skillingaryds brandkår anskaffat brandtelegraf, vilken brandstyrelsen hade nöjet att se invigas. På 12 ställen i köpingen är brandskåp uppmonterade. Viktigt är att den som kallat brandkåren stannar vid brandskåpet till dess att brandmännen hunnit dit, så den får exakt uppgift om brandplatsen. På 12 ställen i köpingen är brandskåp uppmonterade. (Rune Storck "Så minns jag Skillingaryd, del IV" s 38)

Norrahammars nya brandstation i det nya kommunalhuset vid Postgatan invigdes 10 oktober (1948) i samband med Jönköpings läns Brandkårsförbunds årsmöte här och utställning av brandskyddsmaterial. - Norrahammars brandkår består f. n. av 24 man jämte befäl. Fem motorsprutor står till kårens förfogande samt annan maskinell utrustning. Brandchef sedan 1937 är Evald Carlsson. ("Tabergs Bergslag VI" s 123)

(annons) Jönköpings Läns Brandförsäkringsbolag tecknar brandförsäkring å fast och lös egendom inom Jönköpings län. Låga premier. Betryggande återförsäkring. Regleringsfond 3,800,000. Huvudkontor: Barnarpsgatan 9, Jönköping. Telefon 500, 4751, 4752. ("Mäster Gudmunds Gilles Årsbok 1947" s 101)

Brandväsendet i Månsarp moderniserades under år (1940). En ny brandstation har uppförts på Masugnsbacken. Den nya motorsprutan är på 1.500 minutliter. Brandkåren består av 16 brandsoldater, alla modernt utrustade. Tyfonalarm. ("Tabergs Bergslag IV" s 101)

Det var till en fastighet i Åsafors (i Hovslätt), byggd omkring sekelskiftet, som (Johan August Gustavsson år 1918) förlade sin (papp)tillverkning. ... Under en dramatisk åskvädersnatt sommaren 1940 ödelades hela fabriksanläggningen av en häftig brand, som orsakades av ett blixtnedslag. På kort tid byggdes en helt ny kartongfabrik upp på samma plats, medan sömnadsavdelningen däremot avvecklades. (Ernst Ringvall "Jönköpings Pappindustri" s 120-121)

Vaggeryds municipalsamhälle söker regeringens tillstånd upplåna 12,000 kr på 20 år för uppförandet av ny brandstationsbyggnad, vilket tillstyrkes av länsstyrelsen i Jönköping. (Smålands Folkblad 1936-01-02 "Ansökan om lån till ny brandstationsbyggnad")

(annons) Den Röde Hanen hotar Hus och Hem! Brandförsäkra i Allmänna Brand - ömsesidigt av 1842 Jönköping. Brand-, ansvarighets-, inbrotts-, glas- och vattenledningsskadeförsäkring. Billiga premier. Fonder: Kr. 13,200,000:-. Ombud i Jönköping: Erik Andersson, Östra Storgatan 65. Tel. 116. ("Mäster Gudmunds Gilles Årsbok 1933" s 101)

En ödeläggande eldsvåda utbröt på nyårsaftonen vid Norrahammar, i det att f. brukspatronen C. E. B. Spånbergs på höjden strax intill Norrahammars station belägna villa nedbrann till grunden utan att något kunde räddas. . . . Villan och bohaget var försäkrat för 150,000 kr i North British & Mercatila Ins, C:o. Värdet av det brunna överstiger emellertid högst betydligt denna summa, i den mån det icke är fullkomligt oersättligt. Förlusten är så mycket större som brukspatron Spånberg var ägare till ett flertal dyrbara och sällsynta antika möbler, gamla silversaker av stort värde etc. . . . Eldskenet syntes vida omkring, även i Jönköping. (Smålands Folkblad 1928-01-02 "Ödeläggande eldsvåda syntes vida omkring")


ca 1925 - ca 1900

Röda eldtungor sköt upp över takåsen på Norralid. Det började knastra i brinnande trä, den tjocka, kväljande röken drevs nedåt av vinden, spred sig över dalen och trängde in i husen. ... Vattnet kunde inte kväva eldkvastarna. De steg allt högre över taket. Stora brinnande flagor fördes av vinden vida omkring. ... Där stod de gamla hustrurna bland den utkastade bråten och grät tyst. Såg ibland upp med stora förskrämda ögon, skakade av snyftningar och grät. De kunde nog få rum att bo i, men detta var deras hem. ... Gamla skrumpna kvinnor hulkade och grät. Nu raserades allt för dem. (Harry Sjöman "Solen kommer tillbaka" s 169-170)

Det har länge varit af behofvet att bilda en ordnad brandkår inom Norrahammars brukssamhälle, och efter den eldsvåda som i vintras härjade en del af plogverkstäderna, började brukets ägare att planera för ett mera effektivt brandväsende, hvarför ett spruthus iordningsställdes vid torget och brandkår bildades. Den förfogar nu öfver fyra st. sprutor, med vattenhinkar, segel, räddningslinor och stegar. Sprutorna äro märkta i olika färger, nemligen röd, grön, gul och blå. Vid hvarje spruta tjenstgöra 24 man fördelade i lag förutom ordningsmän, strålförare och reservmanskap. Vid brandseglet tjenstgöra 12 man fördelade i 2 lag och vid bärgningsafdelningen 14 man i 2 lag. Brandchef är Hj. Frisk. (Jönköpings-Posten 1910-07-21 "Brandkår bildad i Norrahammar")

Alla (Vaggeryds) samhälles röstberättigade medlemmar kallas härmed till allmänt sammanträde i godtemplarsalen nästa torsdag den 6 dec. kl. 8 e.m. för val af ny styrelse och befäl inom brandkåren under de 2 nästkommande åren. Resterande afgifter för brandväsendet uppbäres vid samma tillfälle. (Jönköpings-Posten 1906-12-03 "Val af styrelse och befäl inom brandkåren")

En mindre eldsvåda, troligen förorsakad af tåget, uppstod strax norr om Norrahammars station i torsdags vid middagstid. Elden började vid järnvägsspåret, hvarifrån den med hast spred sig i ljungen och rubben uppåt den höga slänten in uti ett ängsgärde, där den stannade vid en liten väg. Tjänstgörande banvakten, som genast kom tillstädes, lyckades snart begränsa elden på alla sidor. Märkvärdigt nog uppflammade icke elden förrän någon timma efter sedan tåget gått. Flera dylika eldsvådetillbud ha under de sista dagarna yppat sig vid denna järnväg. (Jönköpings-Posten 1906-04-17 "Järnvägsbanvakt får en med hast spridande, uppflammad eld att stanna vid mindre väg")

Vid half 7-tiden i morse underrättade brandluren innevånarne i Skillingaryd att elden är lös. I ett af åkdonsfabrikör J.M. Thulins magasin, hvars östra del i nedre våninen användes till målareverkstad, syntes en intensiv rök uttränga. Med berömvärd hastighet var byns spruta på platsen, men olyckligtvis dröjde det en stund innan den fungerade riktigt. ... Från det stora, tre våningar höga magasinet öfvergick elden till ett annat lika stort magasin, beläget i det förras omedelbara närhet, båda helt och hållet fyllda med såväl delar af åkdon, som färdiga sådana och en betydlig mängd järn. Sedan såväl Jönköpings regementes som Smålands artilleriregementes sprutor äfven börjat arbeta lyckades det ... sedan de stora magasinen nedbrunnit, begränsa elden. ... Med snälltåget kl. 8.45 anlände Vaggeryds brandkår. ... Då elden såg som mest hotande ut begärde man äfven hjälp af Jönköpings brandkår, och denna var ock beredvillig att lämna sådan. Medtagande ångsprutan begaf den sig å extratåg i väg emot Skillingaryd, men möttes i Bratteborg af underrättelsen att faran var öfver. Jönköpings brandkår fick således återvända här. ... ... Vid färden med sprutan från spruthuset hade en förpackning tappats, hvilket gjorde henne otjänstbar. Först sedan detta fel upptäckts och bristen ersatts med en reservpackning, kunde sprutan på vanligt sätt tjänstgöra. ... Den nu inträffade olyckan, den första af betydenhet sedan Skillingaryds bandkår kommit till stånd, torde säkerligen hafva uppenbarat, att åtskilliga brister vidlåda Skillingaryds brandväsen och hvilka efter nu vunnen erfarenhet det är af vikt att söka få afhjälpta. (Jönköpings-Posten 1905-11-29 och 1905-11-30 "Många brandsprutor i kamp mot storbrand")

Då många af de viktigare befälsplatserna äro besatta med i ordning och disciplin tränade militärer, hvilkas inflytande på kåren i sin helhet bör och säkerligen skall göra sig gällande beträffande dessa för en brandkår så nödvändiga egenskaper, torde Skillingaryds brandkår hafva utsikt att blifva en af de bästa jämförd med brandkår vid andra med Skillingaryd jämnstora samhällen. (Jönköpings-Posten 1904-02-01 "Bra brandkår präglad af militär ordning och disciplin")

Fredagen den 29 maj (1903) ... kl. 7 e.m. sprutöfning med Sillingaryds brandkår. Samling sker vid spruthuset. (Jönköpings-Posten 1903-05-27 "Sprutöfning med Skillingaryds brandkår")

En hr J.A. Svensson, Åker, tillhörig snickareverkstad nedbrann sistl(idne) tisdag vid 3-tiden på eftermiddagen. Af inneliggande åtskilligt virke samt snickareverktyg kunde räddas endast en hyvelbänk. Elden utbröt från spiseln genom gnistor, som antände hyfvelstickor på golfvet. En i närheten liggande lång rad kyrkostallar hotades starkt och en mindre ladugård antändes tvänne gånger genom gnistor från det brinnande huset, men släcktes af hastigt tillskyndande närboende med sprutor, hvilka raskt underhöllos med vatten af genast tillkomna Åkers skolbarn. Det brunna var försäkradt, ehuru lågt, dels i socknens, dels i länets brandstodsbolag. (Jönköpings-Posten 1902-05-02 "Eldsvåda hotade Åkers kyrkostallar")

Tisdagen den 2 d:s kl. 8 e.m. tillkännagafs genom klämtning i Bjurbäcks kyrktorn att eldsvåda var å färde. Folk från den omkringliggande trakten kom springande i riktning mot kyrkan, hvars torn vida omkring syntes i den mörka kvällen starkt upplyst. Elden var dock icke lös i kyrkan utan å det nära intill densamma belägna Bjurbäcks säteri, hvars ena flygelbyggnad stod i ljus låga och nedbrann till grunden. Äfven uppbrann nästan all i byggnaden befintlig lösegendom, såsom möbler, säng- och gångkläder, snickareverktyg m.m. Trenne gårdens drängar fingo nästan alla sina kläder förvandlade till aska. Genom stora ansträngningar af det tillsädeskomna myckna folket lyckades det att begränsa elden till nämnda byggnad, i hvars grannskap befunno sig flera värdefulla hus. Såväl hus som lösegendom voro försäkrade i Bottnaryds brandförsäkringsbolag. Försäkringssumman var låg, hvadan ägaren hr C.J. Lindberg, får vidkänna förlust. Elden tros ha uppkommit genom sprakning af gnistor från en öppen spis, där en brasa var antänd. (Jönköpings-Posten 1901-04-06 "Eldsvåda vid Bjurbäcks säteri")


ca 1900 - ca 1850

Fru Ebba Ramsay upprättade (på sin i början 1880-talet förvärvade bymarkslott Åbergstorp) ett hem för sinnesslöa barn, men några år senare, år 1894, inträffade en fruktansvärd olycka. Eldsvåda härjade nämligen villan och fjorton barn innebrändes. Sedermera hade fru Ramsay ett epileptikerhem på samma plats. (Stig Stenström "Kvadraten Sjökatten - En patriciergård vid Hovrättstorget 1630-1640" s 59)

Då en eldsvåda utbröt i Jönköping på (18)90-talet fungerade ett bestämt signalsystem. På dagen markerades eldens riktning från Kristinakyrkans torn genom en flagga, som stacks ut genom den glugg, från vilken tornväktaren såg elden. Efter mörkrets inbrott hängde väktaren ut en lykta på en stång genom ifrågavarande glugg. Vidare tillkännagavs eldsvådan genom trumpet- och trumsignaler. En trumpetstöt = Östra staden från vindbron ned till Kristinakyrkan. Två trumpetstötar = Öster om kyrkan till "undergången" jämte Maderna. Tre trumpetstötar = hela förstaden. Ett dubbelslag på trumman = utmarkerna öster om staden. Två dubbelslag på trumman = utmarkerna väster om staden (Bymarken och Dunkehallar). . . . Omkring 1890 var placeringen (av brandsprutorna) följande: Blåa uppfordringsverket i vagnmakare Rydéns gård (Norra Strandgatan 74). Gula brandpostkärran i gamla teaterhuset med hovrättsherrar i regel som chefer. Vaktavdelningen i Hovrätten. Utrustad med långa vita stakar för att hålla obehöriga från brandplatsen. Gula uppfordringsverket i gamla Vestmanska gården (nuvarande år 1931 Röda Kvarn). Röda uppfordringsverket i tullhuset. Flyttades sedermera till hamnbodarna. (Nuvarande kolbodarna vid hamnen.) Två sprutor, kallade "röda ettan och tvåan", vilka hörde till röda uppfordringsverket, voro placerade i Olinderska gården (Barnarpsgatan 16). Till uppfordringsverket hörde utom sprutorna ett stort "bykekar" på två låga hjul och dessutom ett par slangkärror. Slangarna räckte från Vättern ungefär upp till "Helmershus". Där ställdes bykekaret, vilket pumpades fullt. Från det fyllda bykekaret togo sprutorna 1 och 2 sitt vatten för att kunna driva vattenstrålen upp till de brinnande våningarna. Själva uppfordringsverket var placerat nere vid sjöstranden, och där stodo 8 man på var sida och pumpade. 16 man utgjorde en tropp. 3 troppar avlöste varandera varje kvart. 3 troppar utgjorde en pluton, och 3 plutoner funnos vid varje uppfordringsverk. . . . Alla stadens manliga invånare från 18-40 år tillhörde brandstyrkan. 40-åringarna strökos för varje år, 18-åringarna enrollerades. Disponent Hay var brandchef. Han uppträdde alltid på en vit häst. . . . Det blev ett förfärligt oväsen i stan en eldsvådenatt. Kraftiga hornstötar och trumslag interfolierades med oljud ur en kortare lur. Trumma och lur gick gata upp och gata ner. Lyktorna tändes, och folk rusade omkring i staden. Klockorna i kyrktornet klämtade. De stora bykkaren drogos genom kullerstensgatorna. De voro fästade på en grov böjd järnaxel, som just inte fjädrade. ("Mäster Gudmunds Gilles Årsbok 1931" s 74-77)

När polisen genom klämtningen (från Kristinakyrkans torn i Jönköping) blivit varskodd (om utbruten brand), begav den sig omedelbart till rådstugan eller rättare uttryckt till poliskontoret, varefter den där förvarade stora bastrumman framtogs, och under samma signaler som från kyrktornet genomkorsades så gatorna och tillkännagavs eldsvådan, vilket knappast någon stadsbo kunde undgå att höra. Innevånarna, särskilt de till brandkåren hörande, kastade då omedelbart, vad de hade för händer. Sådana de gick och stod begav de sig springande till den sprutbod (i någon av grändernas bakgårdar), som tilldelats dem, varför man där kunde få se sotare, bagare, smeder, slaktare m. fl. i sina respektive arbetskläder. Den först anlände hade att på ett utanför sprutboden befintligt nyckelskåp sönderslå glasrutan och tillägna sig den där förvarade sprutbodsnyckeln. Genom öppnandet kom han även i besittning av där liggande s. k. belöningsbrickor, som, fem till antalet, togs om hand av de fem först anlända, vilka därmed tillgodoräknades1 kronas belöning vardera. Efter samlingen skedde så uppropet, och de möjligen uteblivna hade att räkna med 1 kronas plikt. I största hast uttogs så brandredskapen, vilka med de springande brandmännens hjälp förflyttades till brandstället. (Edvard Johansson "Jönköping på 1890-talet" s 31-32)

På hösten 1876 kom jag, med godkänt betyg från Alingsås treklassiga elementarskola, med glad förväntan till fjärde klassen i Jönköpings högre elementarläroverk. . . . Två gånger hade (Nordströmska bokhandelns) hus brunnit ner och hade nu på fasaden en stentavla med inhugget motto: "Med Guds hjälp". Det var något unikt för staden. Tavlan betraktades som en brandförsäkring. . . . Utan tvekan satte vi disponenten Hay främst bland stadens store omkring 1880. Han var stadsfullmäktiges ordförande, chefa för "allmänna" brandkåren och enligt vår tro ägare till den gamla tändsticksfabriken. . . . Jag undrar, om han inte i våra pojkögon först den dag nådde ärans och maktens tinnar, då han till häst ledde brandkårens övningar på Amerikatorget (Östra torget). Vi kallade det att "hålla sprutmönstring". Den eftermiddagen satt vi inte kvar hemma vid läxboken. Vid räddningsövningen var det vi, som från fönstren i våningen en trappa upp hoppade ner i de utspända räddningsseglen. Våra genomvåta kläder vittnade om verksamhet även vid sprutor och vattenlangning. Detta enastående nöje hade vi sålunda Hayen att tacka för. (Barthold Carlson "Minnen från Jönköping läroverk och stad på 1870- och 1880-talet" s 50,82,85-86)

Vid nämnda bryggor (utmed östra kanalen i Jönköping) och även å en del andra platser, t. ex. de omtalade nedgångarna i stenskoningen, upptogos vintertid vakar för att man skulle hava omedelbar tillgång till vatten för eldsläckningsändamål. . . . På den i början av 1870-talet tagna bilden av nordvästra delen av Hovrättstorget lägger man inte märke till några större förändringar. De två kanonerna framför rådhuset falla emellertid i ögonen. Det var med dessa, som stadens inbyggare alarmerades vid eldfara. ("Mäster Gudmunds Gilles Årsbok 1932" s 28,73)

De härstädes (i Jönköping) owanliga och nu på flera år ej hörda brandsignalerna läto straxt efter kl. 12 på natten till sistlidne gårdag höra sitt hemska ljud, förkunnande att eldswåda war på färde å Westra Förstaden. Å trädgårdsmästaren Swenssons lägenhet wid Repslagaregatan hade nemligen elden af okänd anledning uppkommit i en mangelbod och hunnit att, innan brandsignaler gåfwos och släckningsattiraljer ankommo, sprida sig till bredwid liggande frömagasin och redskapsbod. Den ett stycke från stället befintliga wattenledningens brandpost med påskrufwade twänne slangar fick härwid tillfälle att första gången wid eldswåda wisa sin förvånande kraft och werkan, hwarigenom elden inom en kort stund blef helt och hållet släckt och större delen af ytterwäggarne qwarstående. Husen woro lågt försäkrade i bolaget Skandia, och uppfattar hr Swensson sin förlust, icke allenast genom branden utan äfwen genom den af nedtrampning till stor del förstörda trädgården, till omkring 3,000 rdr. (Jönköpings-Posten 1866-06-16 "Brand i Westra Förstaden, Jönköping")

Tisdagen d. 15 (Maj 1866) kl. 9 f.m. Förrättas brandsyn å Tyska Maden (i Jönköping). Onsdagen d. 16 kl. 9 f.m. Förrättas brandsyn å Swenska Maden samt å bebyggda kålgårdar. (Jönköpings-Posten 1866-05-12 "Brandsyn i Jönköping")

Masugnars överbyggnad av trä och andra delar var naturligtvis ofta utsatta för brandfara. (Mobro och Kråkebo) hyttelag hade också tidigt brandförsäkrat sin masugn i det 1839 bildade länets brandförsäkringsbolag. I brandstod erlades 1847 42 rd. 12 sk. men 1861 nämnes endast 5 rd. 7 öre. Väl använda pengar, ty den 19 mars 1866 utbröt en förödande brand, som ödelade masugnen. . . . Redan 13 dec. samma år, 1866, utbröt ånyo eldsvåda i masugnen! (Sigurd Lindgren "Anteckningar ur Tabergs bergslags historia - III. Kråkebo och Mobro hyttelag" s 80)

(Jönköpings) stads Brandkårs samtlige afdelningar, med undantag af Reservafdelningen, kallas härigenom till inställelse å nedannämnde dagar, hwartill samlingar ske å följande ställen: Måndagen d. 26 Februari, kl. 4 e.m.: Blåa Uppfordringswerket, wid Bergsfogden Bratts hus, Blåa Sprutan N:o 1, wid Lösörebolagets hus, Blåa Sprutan N:o 2, wid d:o d:o, 1:a distriktets Brandkärra, wid d:o d:o, Gula Sprutan N:o 1, wid Hofrättshuset, Gula Sprutan N:o 3, wid Traktör Bergs hus, Gula Sprutan N:o 4, wid Teaterhuset. Tisdagen d. 27 Februari, kl. 4 e.m.: Gula Sprutan N:o 2, wid Hotellet, Gula Uppfordringswerket, wid Hofrättsrådet Hedenstjernas hus, Gamla Gula Sprutan, wid d:o d:o, 2:a distriktets Brandkärra, wid Rådhuset, Röda Sprutan N:o 1, wid Slaktare Swenssons hus å Förstaden, Röda Sprutan N:o 2, wid d:o d:o, 3:e distriktets Brandkärra, wid d:o d:o, Bergningsafdelningen, wid Hofrättsrådet Hedenstjernas hus, Waktafdelningen, å Wedtorget wid Förstaden. Jönköping den 17 Februari 1866, J.W. Malmberg, Öfwerbefälhafware. (Jönköpings-Posten 1866-02-24 "Jönköpings Brandkår kallas till inställelse")

Efter år 1854 (ram till nu år 1933) har (Jönköping) varit förskonad från större eldsvådor. En bidragande orsak härtill är anläggningen av vattenledning på 1860-talet (färdig i nov. 1865). (Einar Adell "Om Jönköpings kartor" s 45)

I Försäkrings-Aktiebolaget SKANDIA tecknas försäkringar å lif samt emot brand- och explosions-skador å byggnader och lösegendom i staden och på landet, äfvensom å fartyg, hos undertecknad, till billigare premier än något här i landet representeradt bolag. Prospekter och ansökningsformulär samt alla i öfrigt behöfliga upplysningar, meddelas kostnadsfritt hos Joh. Fr. Bratt. (Jönköpingsbladet 1856-01-03 "Billiga försäkringar emot brand- och explosionsskador å byggnader och lösegendom")

1853 (läs: 1854) års brand då femton av (Jönköpings) största hus brunno upp, kan ... knappast läggas brandkåren till last. Elden bröt ut i en liten tapetfabrik belägen nere vid hamnen, ungefär där Stora Hotellet nu (1926) ligger, västlig storm rådde, sjöarna lågo frusna och vårmarknaden som pågick, ökade trängseln och oredan. De gamla husen brunno som fnöske. ... Ännu länge, ja, ända långt upp mot 1880-talet, kvarstod den så kallade frivilliga brandkåren i hela sin glans eller snarare dunkel, ty små voro vattentunnorna, bristfälliga både den "blå" och den "gula" sprutan, dragna, ej av hästar, utan av så kallade frivilliga, vilka dock gärna avstodo nöjet åt skolpojkar och lärlingar, synnerligast om elden brutit ut uppåt backarna. Fort gick det hela inte, väl, lika litet, men för oss, barn och tjänstfolk, var det alltid "hemskt roligt", när klämtningen hördes, sprutorna rasslade förbi under rop och skrik och stadens samtliga invånare rusade till fönstren eller ut på gårdar och gator, för att få höra "var det brann". Klämtslagens antal tillkännagav i vilken stadsdel elden brutit ut, men till yttermera visso hängdes en röd flagga, på natten en röd lykta ut genom den tornglugg, som vette åt brandstället. Dessutom gick polisen omkring och tutade utanför de hus i vilka befälet för brandmanskapet bodde. ... Utbröt eld under skoltimmarna, ringde vaktmästaren i stora klockan och gossarna hade skollov. En del av dessa deltog nog med iver och framgång i släckningsarbetet i egenskap av länkar i den kedja, som langade vatten från sjöarna till de blågula. ... Senare i tiden då man nödgats skaffa sig fler sprutor, uppställdes en av dessa, med en äldre hovrättist som kommendant, framför den vackra gamla byggnad från 1600-talets mitt, i vilken Göta hovrätt residerar. Detta försiktighetsmått togs även om elden utbrutit i västra förstadens yttersta utkant med vatten och obebyggda sträckor däremellan. "Försiktigheten är vishetens moder", heter det ju. ... Högtidlig och vacker ljuder ännu för mitt öra aftonklämtningen och nattväktarens rop från kyrktornet (i gamla Kristina eller Stadskyrkan): "För eld och brand och fiendens hand, bevare Gud vår stad och land! Klockan är tio slagen!" (Thecla Wrangel "Från forna tider" s 72-75)

Jönköping d. 2 mars (18)54. Älskade Mamma! Gud ske lof kan jag om mig och de mina lämna de bästa underrättelser. Jag wet ej om rygtet redan har hunnit omförmäla hvilken eldsvåda som öfvergått Westra delen af staden. . . . Wi hafva här i Jkpg upplefvat ett förfärligt dygn sedan elden igår, d. v. s. onsdag f. m. kl. omkring 11, utbröt i Strehlenerts bostad wid windbron och förr än på morgonen idag har man ej warit säker om att stadens öfriga del kunde räddas. Från Strehlenerts spridde elden sig med hastighet framåt gatan, men alltjemnt blott på samma rad. Det ståtliga Sahlströmska huset har strukit med och ett par hus på denna sidan däraf. Det slutade vid Schönborgska huset, där en bred gränd och ett nedhugget hus gjorde det möjligt att stäfja elden. Hade den ej stadnat där, hvilket en stund syntes tvivelachtigt, så hade ingen hjälp förrän wid kyrkan warit att hoppas och tilltog blåsten så hade allt kunnat stryka med. Aldrig har jag sett något så förfärligt som detta eldhaf och rökmassor som strömmade fram. . . . Hofrättsrådet Hedenstjernas hus har brunnit, många hafva blifvit husvilla. Huru skola wi som ännu ega tak öfver hufvudet och alla saker i behåll kunna tacka Gud. Elden lär ha kommit lös i tapetfabriken af olja som kokades och tog eld. (Sophie Stedt "Brev till friherrinnan Fredrika Pfeiff" s 70-72)


ca 1850 - ca 1800

Tändsticksmuseet i Jönköping är inhyst i stadens första tändsticksfabrik. Den byggdes av firman J. & C. Lundström och stod färdig 1848. Byggnaden är utförd i trä och borde enligt statistiken ha brunnit upp innan 1800-talet var till ända. Det är möjligt att den så kallade slumpen hade ett finger med i spelet, men utan minutiös ordningsamhet och regelbunden brandsyn - ofta utförd av ägarna själva, bröderna Johan Edvard och Carl Frans Lundström - hade nog Tändsticksområdet i dag (år 2006) varit utan sin klenod. Lille julafton (13 december?) 1848 skrev Carl Frans, som svarade för brandsäkerhetsinspektionen denna kväll, följande detaljerade instruktioner i rondboken: "Under helgedagarna låsas dörrarna från snickeri och hyflingsverkstaden åt kontoret. Bok- och Brefskåpen hållas också låsta. Eldning får ej ske utom i kakelugnen på Kontoret, Snickareverkstaden och hyfl.rummet, om det skulle bli för kallt för nattvakten och hos portvaktens. Vid eldning får elden ej gås ifrån af den, som eldat, förrän spjellet är skjutet. Sofi Krafft får äta middagarna på Strand, så att hon ej får eller behöver koka i kokhuset, dit ingen får tillträde. Likaså få ej några andra lägenheter öppnas under tiden, utan verkligt behof, då en bokhållare skall vara tillstädes. Undvikas bör alldeles att gå med lyckta i någon af lokalerna. Richard och Rosell få ej vara frånvarande på en gång, utan den förre bestämdt vara hemma på samma gång som Berndtson och den sednare som Björkman. - Då bokhållarne äro frånvarande på Julaftonen, stänges kontoret och snickareverkstaden och nattvakten tillsäges att då, en i sänder, vistas på gården. Gångporten hålles också stängd under tiden." . . . Jönköpings tändsticksfabrik inrättade tidigt en effektiv fabriksbrandkår, som även ställdes till förfogande för Jönköpings stad. Bolagschefen, Bernhard Hay, tjänstgjorde på sin tid som brandchef i staden. Med energi och kunnighet skapade han en av Sveriges bäst organiserade brandkårer, som blev ett föredöme i landet. (Stig R. Johansson "Tändstickan och vattnet" s 69-71)

Nästa Måndag den 22 i denna månad, kl. 2 e. m., anställes å Stortorget excercis med 2:ne af stadens sprutor, gula sprutan N:r 2 och blå sprutan N:o 3. Wederbörande beställnings- och tjenstemän samt arbetsmanskap hafwa att derwid sig infinna och sina skyldigheter fullgöra. Jönköping den 18 Juni 1846. Magistraten. . . . . . . Friwilliga Brandkorpsen i Jönköping kallas till allmän öfning å Nya Torget Lördagen den 20 Juni 1846, kl. 7 e. m. Den som utan anmäldt förfall uteblifwer, kommer derför att answara enligt träffad öfwerenskommelse; och anmodas wederbörande brandmästare att före öfningen låta afhjelpa möjliga brister å sprutorna, så att dessa wid öfningstillfället må befinnas i fullständigt och godt skick. R. Frick, w. t. Öfwerbrandmästare. (Jönköpingsbladet 1846-06-20 "Exercis med brandsprutor på Stortorget och Nya Torget i Jönköping")

Förliden Thorsdag d. 18 dennes omkring kl. half 2 eftermiddagen, höll eld på att utbryta i ett till Herr Sandwalls härwarande metallfabrik hörande stamprum, der äfwen smidning af smärre werktyg egt rum; men lyckligtwis blef faran af en från middagsmåltiden återkommande fabriksarbetare så tidigt observerad, att släckningen inom få ögonblick kunde werkställas med några ämbar watten. För att likwäl ega fullkomlig säkerhet att ingen eld war qwar emellan de angripna bräderna, begagnades dock sedermera den i gården placerade friwilliga brandkorpsens spruta. . . . Ehuru den nu omnämnda eldsfaran icke war af den betydenhet att ens klämtning kom i fråga, märkte man likwäl huruledes Hofrättens, en stor del af stadens och friwilliga brandkorpsens sprutor, med förwånande hastighet woro i antågande: ett nytt bewis på den rådighet och raskhet, som wid dylika tillfällen städse uppenbarar sig hos Jönköpings inwånare. (Jönköpingsbladet 1846-06-20 "Mindre eldsfara utan behof av klämtning")

Hur god är du icke, älskade Hilda, som ännu vill veta huru vi befinna oss i vårt nedbrunna granskap, med förödelsens styggelse alltjemt för våra ögon? Jo, efter omständigheterna. Den natt då eldsvådan utbröt var förskräckelig för mig. Från mina fönster kunde jag se alltsammans, men ut vågade jag icke gå. Sådana tillfällen kunna väl skaka starkare nerfver än mina. Hopp om stadens möjliga återuppbyggande växer småningom. Under en sådan allmän penningbrist, och då staden så nyligen måst anlita Allmänheten, hoppades vi föga på enskilta biträden. Likväl har staden redan emottagit omkring 24,000 rdr Bco, och postdagligen inflyta flere. En stor del häraf har varit adresserad enskilt till mig att utdela hvarvid jag dock naturligtvis gått i samråd med NödhjelpsKomitén, der jag nu ej kan vara ledamot. Emedlertid bör jag, helst vid sådana tillfällen, tacka Gud för att ha så många bekanta och gynnare i landet. KommerceRådet J. Dickson skickade mig 200 rdr Bco till pauvres honteux, för någon tid sedan. . . . . . . Jag tackar dig och samtelige Götheborgsboer för Er godhet att tänka på Vexiö. Frikostigheten från enskilta har varit större än de kunnat vänta. För närvarande ha öfver 45,000 rdr Bko influtit. Dertill har Kungen beviljat dem ganska fördelaktiga Byggnadslån, med amortering och låg renta. För min del interesserar jag mig naturligtvis mest för Skolan. Flere af Skolgossarna förlorade i branden både kläder och böcker, väl af ringa värde i sig sjelf, men dock betydligt för dem. Kommer insamlingen i Komittens händer, så få de arma barnen ingenting. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev X 1841-1845" s 280,282; brev från Östrabo i Växjö den 20 december 1843 och den 15 januari 1844 till Hilda Wijk)

I dessa dar skall företagas delning af de afbrända tomterna. Det blir en pröfvosten för Vexiöboerna. Jag fruktar att man därvid lär tvingas säga om dem som Napoleon om Bourbonerna. "De hafva af sin olycka ingenting lärt och ingenting glömt." . . . . . . Skrifvelsen af den 5 dennes med bifogade 100 Rdr RGS. Från Gymnasii-Ungdomen i Stockholm samt Clara Högre LärdomsSkola har jag haft äran emottaga och redan till Nödhjelps Comitén öfverlemnat. Gåfvan var så mycket mera kärkommen som flere såväl Gymnasister och Skolgossar verkligen förlorat icke så obetydligt kläder och böcker. Beloppet häraf kan likväl icke med säkerhet utrönas förr än jag är i stånd att åter samla Ungdomen, som förmodligen ej kan ske förr än i Maj månad. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev X 1841-1845" s 279,279-280; brev från Östrabo i Växjö den 28 november 1843 till Carl Gustaf von Brinkman och den 9 december 1843 till Lector Axel Eurén)

Med tacksamhet har jag emottagit öfversände 100 rdr Bko som jag redan aflemnat till Direktionen för att derför inköpa lifsmedel till de fattigaste. Äfven ha vi, i synnerhet från Christianstad, emottagit betydliga sändningar af matvaror in natura, samt dessutom 400 rdr Bko kontant. Skåningarna äro sig alltid lika då det gäller välgörande. Gud belöne dem derföre. De husvilla (efter storbranden) äro, så godt sig göra låter inpackade i de hus som ännu stå quar. Äfven Skolan och Gymnastiken ha jag upplåtit till inquartering. Gifve Gud blott att icke trängseln föranleder sjukdomar. Det beror väsendtligen på väderleken som hittills varit mildare än vanligt vid denna tiden. Med exprès i dag har Kungen medskickat ett förlagslån till Borgerskapet af 30,000 rdr Bko. Framdeles torde vi äfven kunna hoppas ett Byggnadslån, ehuru det förra ännu ingalunda är betaladt. . . . . . . Beklagansvärdast äro - icke de fattige för hvilka det bränt - utan de fattige hvilkas kojor stå oskadde. Ty utom den inquartering de måst emottaga, sakna de också all arbetsförtjenst, hvarpå de annars plägade lefva. Vi andra som äfven undgått elden, hvarföre vi böra tacka Gud, äro ej heller utan vår känning af olyckan. Af 6 Lektorer äro 5 husvilla. Två deribland med hushåll har jag tagit i mitt hus. Dessutom flere bekanta t. ex. Grefvinnan Mörner, Landshöfdingens Mor, som dock flyttar på landet i dag. Dessutom har här länge varit öppen spisning för den som ej kunnat få mat annorstädes. Det är en glädje att kunna hjelpa, men visserligen kostar det för den som ej sjelf är rik. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev X 1841-1846" s 273,274-275; brev från Östrabo i Växjö den 10 november 1843 till Vilhelm Faxe och den 11 november 1843 till Carl Gustaf von Brinkman)

Af Tidningarna eller ryktet känner du den olycka som åter öfvergått Vexiö. Branden var vidsträcktare än sist. 8-9 hus äro de enda som stå quar, utom Kojorna. 15-1600 m(enni)skor äro husvilla, och ha ingenting att äta för sig och Kreatur. Här i Biskopsgården är naturligtvis stark inquartering. Skolan är upplöst, men måste i stället gå hela sommaren. . . . . . . På 44 år är det nu tredje gången som staden brunnit ner. Dock är nu värre än för fem år sedan. Ty dels var branden nu mera allmän och endast 7 el. 8 hus quarstår af hela staden, dels förestår vintern, och sådana biträden som sist kunna nu ingalunda under en så allmän förlägenhet påräknas. Läroverkets hus, Gymnasium, Skola, Gymnastik blefvo dock räddade. Men för närvarande var jag nödsakad att upplösa skolan. . . . Mina bekymmer för allt detta kan du föreställa dig, 12-1500 menniskor äro husvilla och ha ingen ting att lefva af, för sig eller Kreatur. Gud hjelpe oss. . . . . . . Får se om jag kan samla (skolan) i vår och inquartera pojkarne i byarna häromkring. För framtiden skulle jag önska om det vore möjligt göra Skolans öde oberoende af den olyckliga staden, som troligtvis ej uppbygges på flere Generationer, om någonsin. Ett sådant oberoende kan dock ej tänkas så framt Kung och Ständer ej vilja eller kunna bevilja publika medel för att uppbygga en Kasern af sten, der 300 gossar kunde ha boningsrum och mat. Väl har Contuberniilifvet äfven sina svårigheter, men jag vet intet säkrare medel att vidmakthålla disciplinen. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev X 1841-1843" s 269,270,272; brev den 7 november 1843 till Carl Wilhelm Böttiger och samma dag till Erik Gustaf Geijer samt till Henrik Reuterdahl)

En bedröflig Katastrof har öfvergått Vexiö, och vår redan förut usla stad är nu fullkomligt och för decennier ruinerad. I går klockan 2 på natten, och omedelbarligen efter en af de många Marknadsbalerna utbröt en eldsvåda som lade mer än 2/3 af staden i aska nemligen den bäst bebyggda delen deraf. Hvad som står quar, utom några publika hus, neml. Kyrka, Gymnasium, Skola, Rådstuga, Renteri, Fånghus, men icke Landshöfdinge Residenset som brann helt och hållet ner - är endast bondkojor och fattighus, samma skräp som skonades vid Branden 1799! . . . . . . Elden varade fulla 18 timmar, från kl. 2 om morgon till 8 på afton. 59 hus, de bästa och största i staden lågo då i aska. Förlusten är svår att beräkna, men går åtminstone till 250 till 300,000 rdr, oberäknadt alla lösören som ej kunde räddas. Brandförsäkringen lär ej uppgå öfver 120,000 rdr, ty Småländska sparsamhetsprincipen hade olyckligtvis äfven här gjort sig gällande. . . . Biskopshuset som ligger ett godt stycke utom staden, var . . . utom fara. Jag har kunnat hysa och föda 60-70 personer dagligen, till dess de kunna få sig någon annan lägenhet. Men Skolan har jag måst afhysa tills vidare, åtminstone till påsk. . . . Det var efter en Bal som skulle slutas kl. 1, men blef förlängd till kl. 2, som elden utbröt. Detta räddade lifvet på en mängd menniskor som annars blifvit inbrända. Nu har ingen omkommit, men en mängd förfrusna fötter finnas. . . . Kölden var skarp, menvädret lugnt. Släckningsanstalterna voro, efter vanligheten i småstäder, högst otillräckliga, ordning och befäl icke heller just det bästa. För 39 år sedan brann ungefär samma del af staden. . . . . . . Mer än hundrade familjer äro husvilla och nödsakade att inqvartera sig hos de fattigaste klasserna, hvilka hus äro nästan de enda som stå quar. . . . . . . Elden kom lös i ett litet trähus som Rappe hade bredvid sitt stora, och som vardt uthyrdt till en Handskmakare (Barent). Den yppade sig dock först hos en af hans hemmavarande drängar, troligen uppkomen af öfverdrifven eldning eller någon spricka i röret. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VIII 1836-1838" s 196,197-198,202,204; brev från Östrabo i Växjö den 19 februari 1838 till Bernhard von Beskow, den 23 februari 1838 till Carl Fredrik af Wingård, den 27 februari 1838 till Johan Olof Wallin samt den 4 mars 1838 till Carl Gustaf von Brinkman)

(Hans) Järta har kommit som en eldbrand in i Comitén; men vi pissa alla på honom så att jag hoppas snart ingen ting annat än rök återstår deraf. . . . . . . Jag har nu åter på några dagar ej mått rätt väl, utan svettas och hostar beständigt. . . . Järta är alldeles ursinnig. Han kom hit i afsigt att styra hela Comitén, men det har ej rätt väl lyckats honom och jag tänker vi öfverrösta honom i morgon, så framt jag annars kan komma upp (ur sängen). Troligtvis reser han snart härifrån, så att den svafvelstickan är utbrunnen. Det gör mig ondt att finna E.G. Geijer på hans sida. De öfriga frågar jag ej efter. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev V 1828-1829" s 13,17-18; brev från Stockholm den 29 januari 1828 till Anders Gustaf Ahlstrand samt den 8 februari 1828 till Anna Tegnér)

Till innevånarna i det brandskadade Wimmerby beviljades anslag "i nogon likhet, med hvad som framdeles förnimmes att öfrige socknar i häradet av lika storlek härtil utgöra." (Olof Sjöstrand "Livet i Barnarps socken 1790-1824 enligt sockenstämmoprotokollen" s 80; protokoll 8 april 1821)

Om sitt hem i Ammelund, berättar fru Greta Johansson, Taglarp, att där fanns en gammal bibel i vilken det fanns en liten papperslapp på vilken hennes gamla mor skrivit: "Minneruna! Denna gården Ammelund lades i aska den 4-5 juni 1819." Avsikten med minneslappen var säkerligen den att kommande släkten inte skulle glömma bort denna fasans dag. Det var den dag då (Byarums)bygden drabbades av sin största katastrof någonsin. Något man aldrig skulle glömma. Så berättade man i släktled efter släktled om branden. (Så skriver Gideon Andersson i Nöthult:) " ... Branden började på två ställen: Dockevad och Wittensten. Dockevad ligger omkring en kilometer norr om Byarum. Det är en plats där tre ägor mötas vid samma ägosten, nämligen Byarums, Bratteborgs med den så kallade Hiamon och Ammelunds. Om det var vid svedjning, det vill säga, elden från att göra grangrenar mjuka, som användes till att sätta upp gärdesgårdar, är väl det mest troliga. Så var nämligen fallet med elden som började vid Wittensten, som ligger omkring en kilometer öster om Bratteborgs gård. Det var två gubbar som stormen överrumplade så att elden ej gick att hejda. Så gick nu elden mot Ammelund där folket bara hann med att kasta lite kläder och sängkläder i brunnen. Så räddades dessa från att brinna upp. Själva sprang de upp på åsen som går emellan Ammelund och Köpet där de stod och grät, när de såg hemmen gå upp i rök. Stormen var så våldsam att det kastades brandfacklor så att Ammelund och Jorarp brann samtidigt. På gamla landsvägen vid Galtaberget kom en bonde körande med ett lass kalk eller lera. Han spände ifrån hästen, hoppade på ryggen och kunde ridande sätta sig i säkerhet medan vagnen blev lågornas rov. Vid Galtaberget brann en varg inne och hans tjut hördes ända till Jorarp. Elden stannade när den kom fram till (sjön) Eckern." ... Prosten och kyrkoherden i pastoratet J.J. Lagergren ... skrev i tidningarna och vädjade om hjälp: "No 75 Inrikes-Tidningar. ... 9 juni år 1819. Den 5 sistlidne Juli war en av de rysligaste dagar, som någon här i orten minnes. En swart rök uppsteg vid middagstiden mot himmelen och förmörkade dagen; blodiga eldsflammor, som höjde sig mot skyn, gåfwo då och då ett hemskt sken. Klockorna klämtade sorgligt. ... Af oförsiktigt swedjande, i en långvarit torka och under den starkaste blåst, hade fyra skogseldar uppblossat ... som omsider nalkas hwarandra och förenades. ... Tårar runno som wattenströmmar: bleknade och förskräckta anleten sågos öfwer allt. Tvenne hela Hemman lades helt och hållet i aska, och till största delen två Torp. ... Kreaturen sprungo i elden och måste waktas. Folk, som ärnade sig till de arbetande med mat, måste öfwerlämna vagn och mat såsom rof åt elden, och återwända med all skyndsamhet. ... Ädle människowän! förbarma dig, och sänd, om än aldrig så litet, till dem, som lika Lazarus, nu ligga vid din dörr, och bedja om smulor, som kunna falla af ditt bord. Under millioner glädjetårar skall du wälsignas, och din lön skall warda stor i Himmelen." (N. Boberg "1819 års brand" s 22-25)


ca 1800 - ca 1700

År 1790 utbröt den eldsvåda, som ödelade östra stadsdelen (i Jönköping). Eldsvådan uppstod lördagen den 6 februari 1790 strax efter klockan 2 på morgonen. Stark nordvästlig vind rådde och detta jämte den omständigheen, att det ännu fanns lador i denna del av staden, gjorde, att man, oaktat icke blott stadens utan även kronobränneriets och slottets sprutor voro i verksamhet, stod maktlös mot elden. I släckningsarbetet deltogo även i staden inkvarterade ryska krigsfångar. Kyrkokvarteret utom skolan, Torgkvarteret 15-16, största delen av Östra kvarteret, hela Svenska maden utom n:r 35 samt N:ris 1-8 och 16-25 på Tyska maden, allt utgörande 137 hustomter eller omkring 2/3 av stadens samtliga tomter, lades i aska. Kristine kyrka led betydande skador. Bland hus, som förstördes av elden, märktes Kyrkokvarteret n:r 3, som ägdes av den från Kyrkokvarteret n:r 9 året innan avflyttade hovrättspresidenten Kurck, Kyrkokvarteret n:r 11 (den s.k. Queckfeldta-gården), som ägdes av klockgjutare Fries, och prostgården, varvid prosten Wibohms boksamling på 5,000 band uppbrändes. Genom undersökning visade det sig, att elden utbrutit i (hovrättskamreraren Carl Johan) Svanbecks kök (i gården Östra Storgatan 47), troligen genom en tjänsteflickas vårdslöshet, full klarhet häri fick man dock ej. Tornväktaren hade ej heller klämtat i tid. I gården bodde intill 1789 tornväktaren Jean Elmgren och hustrun Maja Catarina med tre små barn. Det kanske var denne Elmgren, som försummat klämtningen. Ulfsparre-gården står till det yttre kvar (år 1934) som ett oförändrat minne från stadens uppbyggande 1791. De övriga husen i östra stadsdelen äro från samma tid men ha blivit moderniserade. (Elsa Millqvist "En gammal gård och dess ägare - Kyrkokvarteret 9 å Storsjöraden vid Stora gatan" s 26-27)

(Verkligt stora bränder i Jönköping) ägde rum 1785 och 1790, då i stort sett större delen av staden brändes av. Ett fyrtiotal gårdar väster om Hovrättstorget förstördes år 1785, däribland rådhuset, och 1790 förstördes nästan hela staden öster om Hovrättstorget med kyrka och prästgård. ... (Efter bränderna) byggdes (inget) annat än trähus, och stadens bebyggelse, då med timrade trähus i två våningar med mansardtak, blev stilbildande. Ännu (1979) står mycket av denna träpanelbebyggelse kvar längs Östra Storgatan. (Gunnar Lindqvist "Jönköping - Stadens framväxt" s 40)

Den 6 april 1737 brann Jönköpings slott ner till grunden. Det var som fästning och förvaringsplats för vapen och krigsförnödenheter. Som fortifikationsofficer kallades då (Bengt Vilhelm) Carlberg av Krigskollegium att inspektera den brunna fästningen och avgöra om den gick att reparera och bygga om. Slottet var emellertid så illa skadat, att det måste raseras helt och hållet. (Wåge Tolf "Fortifikationsofficeren och arkitekten Bengt Vilhelm Carlberg" s 22)

En av rökningens risker uppmärksammades ganska tidigt. Sedan Jönköpings rådhus förstörts vid en brand 1691, troligen orsakad av en sängrökare, och den nya rådstuga, som Erik Dahlbergh lät uppföra, också härjats av den röde hanen 1716 genom att några drängar rökt uppe på ett höränne i borgmästare Gabriel Bubbs gård omedelbart väster därom började magistraten utfärda varningar mot ovarsamhet med eld i samband med rökning och så småningom tilgrep man förbud. 1761 klagades över "det självsvåld som en tid sig yppat med tobaksrökande på gatorna utan försyn" och eftersom därigenom vådeld kunde uppstå utfärdades ett vite å 10 dlr smt för sådant "varöver stadsfiskal, byfogde och stadsbetjänter böra hålla noga och allvarsamt seende, lärandes för övrigt envar husägare så begå att till olyckors och eldsvådas undvikande denna osed vid så fritt och vårdslöst tobaksrökande uti själva gårdarna förekomma". (Per Ericsson "'Mången sätter därpå värde . . . ' - ett bidrag till tobakens historia i Jönköping" s 59-60)

Mellan åren cirka 1700 och fram till 1898 sköttes brandbevakningen nattetid från Kristine kyrkas torn (i Jönköping). Längst upp i tornet stod en väktare och spanade över staden. Om det syntes något oroväckande, rök eller eld, så slog han larm och pekade ut riktningen med hjälp av flaggan och under de mörka timmarna hade han en lykta. . . . Tornväktarens uppgift var att i skymningen inställa sig i tornet och därefter varje timma till kl. 9 på morgonen utropa timmen. Att därefter tuta i lur varje kvart till kl. 4 sommartid och till kl. 5 vintertid. Att dessutom kl. 9 på kvällen och kl. 5 på morgonen ringa i kyrkklockan. År 1880 upphörde dessa ringningar. Vakthållningen fortsatte däremot till år 1898. (Lennart Andersson "Tornvakten i Kristine kyrka och hans flagga" s 69)


ca 1700 och tiden dessförinnan

Rädslan för eldsvåda går som en röd tråd genom teaterhistorien - man finner den i Jönköping redan 1699, då borgmästaren förbjuder några skoldjäknar att spela om kvällen vid eldsljus i gästgivare Nils Dubbs nyblivna änka Britta Hanes hus i Kyrkokvarteret 1. (Per Ericsson "När fru Thalia fick ett tempel - om Jönköpings första fasta teaterscen" s 19)

Den av K. M:t fastställda originalbrandordningen (av den 1 Septemb: 1692), ett i Jönköpings historia högst intressant dokument, är av följande lydelse: "Brand Ordning för Jönekiöpingz Stad . . . 7. Articel. Föruthan Brandwachten, måste och Tornwachtare (vid stadens kyrka) hafwa ett wakande öga och noga oppseende, sampt hwar natt see flitigt effter om någon Elldswåda i staden är å färde, och der han förmärcker någon lyknellse dertill, så åligger honom straxt att gifwa sådant med klämtande tillkänna, och om nattetydh uthhänga een lyckta med brinnande ljus uti, på den sydan om Tornet hwaråth branden sig yppar, men om dagen ett hwitt kläde eller något annat känneteckn, på det hwar och een må kunna sig derefter rätta och weta att förfoga sig uti een hast, dyt Ellden behöfwer att släckias, skulle Tornwäcktaren detta försumma och sig försåfwa, så bör han icke allenast ifrån sin tienst sättias, uthan och till öfwerflöd med ett hårdt straff för dess skadelige försummelse beläggas. Brandwachten måste och sammaledes granneligen efftersee sådan olyckelig händelse, ehwar den i staden går omkring, och låta straxt röra Trumman på alla gator sampt igenom ropande gifwa tillkänna hwar Ellden är lös. (Axel Mollstadius "Jönköpings första brandordning" s 62-63)

Under eldsvådan (i Jönköping) 1691 uppbrändes och ödelades flera (hovrättsledamöters) hem. Efter branden var hela hovrättsbyggnaden full av bohag och rekvisita, som räddats undan de skövlade hemmen. Arbetet i fru Justitias tjänst torde under avsevärd tid hava fått kännas vid sviterna av denna brand. (Sigurd Wildte "Några anteckningar från 1600- och 1700-talets Göta hovrätt" s 26)

Fastän (Jönköpings) stad flyttats till Sanden och härigenom räddats från att vid krig bliva nedbränd av fienden eller av sina egna, undgick den ej den röde hanen. År 1691 nedbrann en stor del av staden väster och norr om Hovrättstorget, och på 1700-talet förekommo ej mindre än tre stora eldsvådor. (Einar Adell "Om Jönköpings kartor" s 45)

Ett historiskt datum för Jönköpings skorstensfejarämbete är den 6 oktober 1628, ty då bestämdes att rådman, byfogde, kämnär och stadsskrivare skulle bese stadens skorstenar. Den husägare, som icke till dato enligt befallning hade uppmurat sina skorstenar till viss höjd, skulle böta 3 mark. Bestämmelsen skärptes den 24 september 1630. I magistraten blev då avsagt "att de, som låga skorstenar hade, skulle dem på lördagen uppmura. Eljest skulle skorstenarna omkullstötas och de försumliga böta". . . . Den 5 oktober 1639 utfärdade magistraten ett nytt förordnande för kämnären, stadsskrivaren och byfogden, "att de skulle hålla rannsakning om skorstenarna samt om dem, som bygga och ingen skorsten hava". Allt tyder på att det var städernas magistrater, som också utfärdade bestämmelser om vem som skulle utföra sotningen. Man blir överraskad av det synnerligen egendomliga förhållandet, att man lämnade detta noggranna uppdrag, som betraktades som en kommunal uppgift, åt en "samhällets förbannade och föraktade", nämligen stadens rackare, bödelns biträde. Arbetet med sotning av skorstenarna ansågs vara så dåligt, att det endast passade en sådan individ. Rackarna valde yrket för att rädda sig undan galgen, som de hemfallit åt för dråp, stöld eller andra brott. Länge nöjde man sig ej med ett dylikt förhållande i Jönköping, där man i detta avseende tycktes ha varit före sin tid. Magistraten beslutade redan den 14 mars 1640 att skilja skorstensfejandet från nattmannatjänsten, auktorisera sysslan som en tjänst för kommunal befattningshavare samt att anställa en stadens skorstensfejare. (Gunnar Dinnetz "Om inrättandet av skorstensfejareämbetet i Jönköpings stad" s 53-54)

Fullständigt brunno stadens byggnader ner (vid storbranden i Jönköping 1612), och blott grushopar och källaröppningar visade, hvar den legat. Stadskyrkans murar, förut pröfvade vid branden 1567, trotsade äfven denna gång elden, och af templet stod åtminstone den yttre stommen kvar. ... (Gustaf Adolfs) oryggliga beslut blef ... att icke vidare uppbygga Jönköpings stad på dess gamla plats. Den skulle flyttas till Sanden öster om ån mellan sjöarna, där den i skydd af befästningens kanoner kunde ligga trygg och obränder. Det forna Jönköping är förintadt. All är dess saga. (Rudolf Björkman "Det forna Jönköping. Från Medeltiden till det forna Jönköpings förstörande genom brand 1612." s 444,451)

(Den danske generalen Daniel) Rantzau tågade (i oktober 1567) från Halmstad uppför Nissastigen, som var blockerad med bråtar här och där varjämte alla broar var rivna. Vagnarna blev efter och många av dem gick sönder, men armén tog sig i alla fall på en vecka fram till Jönköping, där man fann rikliga förråd av allt möjligt. Man tog för sig vad man behövde och satte sedan eld på staden, varefter hären drog vidare på den så kallade västra Holavägen - nuvarande (1963) europafyran - där en av landsknektarna lyckades fånga ett rådjur med bara händerna, vilket ansågs vara ett gott omen. (Alf Henrikson "Svensk historia I" s 316)

Många som ej djupare satt sig in i de danska krig och infall från den Halländska gränsen, förstår ej vilket lidande hela Finnveden var utsatt för och då inte minst Västbo och Östbo. Låt oss bara se vad som skedde 1563 och följande år. Den 5 augusti detta år inryckte danskarna i Västbo och spridde sig hastigt även till Östbo. ... I Västbo brändes 431 gårdar, 6 kyrkor och 12 prästgårdar. För Östbo är svårare att få exakta uppgifter, men Kärda och Fryeles kyrkor och prästgårdar brändes, Värnamos och Rydaholms prästgårdar samma öde, massor av hemman brändes och plundrades även i detta häradet. (Sven Carlsson "En socken under missionstid, händelser och följder" s 137-138)

Upprepade krigståg ... spred (under 1300-talets tidiga unionstid) död och förintelse över gränsbygdens människor. De svåraste, eller i varje fall bäst belagda härjningarna drabbade Västergötland och norra Småland 1380. Danska och norska styrkor föll in i Västergötland, brände Skara, där även domkyrkan blev illa härjad, och vände sig sedan mot Jönköping. Vätterstaden blev totalt nerbränd, vilket framgår av ett par brev som fortfarande finns i stadens rådhusarkiv. ... En stort upplagd dansk vedergällningsaktion ... riktades (1452) primärt mot Västergötland, varifrån den danske kungen vände sig mot Jönköping. Borgarna lyckades skona staden genom att utlova en stor brandskatt. ... Om det öde som (i början av 1500-talet) drabbade staden och dess befolkning berättar (stadens) tänkebok: "Anno Domini 1511 på kyndelsmässodagen kom konung Kristian av Danmark från Västergötland till Jönköping med stor makt, och var här med sitt omilda parti i fem nätter, rövande och borttagande allt det de fattiga borgarna hade hemma och uppå tre mil när byn fört hade. När de dädan foro, måste borgarna giva honom så många penningar för byn som honom åtnöjde, på det att byn måtte vara obränder." (Lars-Olof Larsson "Småländsk medeltid" s 211,216,229)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1900

Jfr ”Jesus sade: ’Jag kastade en eld över världen, och se, jag vaktar den, tills den brinner.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 49; Thomasevangeliet log. 10)

Bland kristna råder nu (år 1985) nästan allmän enighet om att ett kärnvapenkrig aldrig kan vara ett "rättfärdigt krig" på grund av förödelsens omfattning och omöjligheten att skydda civilbefolkningen. Evangelikala ledare som John Stott, Ronald Sider och Billy Graham har av logiken i det rättfärdiga krigets kriterier förmåtts att bli kärnvapenpacifister. Graham sade vid Auschwitz 1978: "Det rådande vansinnet med den globala kapprustningen kommer, om det inte hejdas, att leda till en världsbrand så stor att Auschwitz kommer att te sig som en mindre förövning." (Roger Williamson "Krig och fred i tjugonde seklet" s 344; författaren sekreterare, Peace and Human Rights, British Council of Churches

Guds folk (i Berlins östzon) övervakas noggrant och verksamheten kontrolleras ytterst strängt. Många av de predikande bröderna har längre eller kortare tid varit fängslade. De flesta av dem levde under ytterst svåra ekonomiska förhållanden. ... Berlin gjorde ett nedslående intryck på mig. När man sett staden under dess glansdagar och nu såg den, kunde man ej annat än sucka tungt i sitt hjärta. De många ruinfälten, som så många år efter kriget ännu ej var uppröjda, talade ett dystert språk. Kom man in i den ryska sektorn och såg, hur hus, väggar och gator formligen dränkts i röda fanor och flaggor, kunde man ej undgå att tänka på, hur profeten i sina framtidssyner skildrar den yttersta tidens antikristliga revolution i blodröd färg (Upp 12:3). Allt verkade ytterst beklämmande. Det är gott att få ta blott en dag, ett ögonblick i sänder. (Wilh. Dreier "Med flyg till Berlin" s 70; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1954)

Om man är lysten på rekord, om man vill bli expert på ruiner, om man önskar en provkarta på allt vad en utraderad stad kan bjuda i ruinväg, om man vill se inte en stad av ruiner utan ett landskap av ruiner, ödsligare än en öken, vildare än ett fjäll och lika fantastiskt som en ångestdröm är det kanske ändå bara en tysk stad som räcker till - Hamburg. Det finns ett område i Hamburg som en gång var en stadsdel med raka breda gator, torg och planteringar, femvåningshus med gräsmattor framför, garage, krogar, kyrkor och bekvämlighetsinrättningar. Det börjar vid en station på en förortsbana och sträcker sig en bit förbi nästa. Man åker en kvart med tåget och har en oavbruten utsikt över någonting som ser ut som en ofantlig avstjälpningsplats för trasiga husgavlar, ensamstående husväggar med tomma fönsterhål som med vidöppna ögon stirrar ned på tåget, odefinierbara husrester med breda svarta minnen av brandrök, höga och djärvt skulpterade som segermonument eller små som medelstora gravstenar. Rostiga bjälkar sticker upp ur grushögarna som stävarna på för länge sedan sjunkna båtar. Metersmala pelare som ett konstnärligt öde skurit ut ur störtade husblock reser sig ur vita högar av krossade badkar eller gråa högar av sten, söndersmulat tegel och sönderstekta värmeelement. Varsamt behandlade fasader utan någonting att vara fasader för står där som scenbilder till teatrar som aldrig blev av. Alla geometrins mönster finns företrädda i denna treåriga variant av Guernica och Coventry: regelrätta kvadrater av skolväggar, små och stora trianglar, romber och ovaler av yttermurarna till de väldiga hyreskaserner som ännu våren 1943 reste sig mellan stationerna Hasselbrook och Landwehr. Genom denna ofantliga ödemark går tåget med normal hastighet i ungefär en kvart, och under denna tid upptäcker jag och min tigande ciceron från tågfönstret inte en människa i detta område som en gång var ett av Hamburgs mest tätbefolkade. . . . Vi stiger av tåget i Landwehr. . . . Vi väjer för de förvridna resterna av någonting som vid närmare undersökning visar sig vara sönderbrända bilar som ligger på rygg i gräset. Vi ser in genom de gapande hålen i trasiga hus där bjälkarna vrider sig som serpentiner ner genom våningarna. Vi snubblar över vattenledningsrör som slingrar ut från ruinerna. . . . Här spanar man förgäves till och med efter minnen av mänskligt liv. Endast värmeelementen klänger sig ännu fast vid väggarna som stora skrämda djur, men annars är allt som kunde brinna försvunnet. Det blåser inte i dag, men när det blåser slamrar vinden i värmeelementen, hela denna dödstysta före detta stadsdel fylls av ett sällsamt hamrande ljud. Då händer det ibland att ett element plötsligt lossnar och faller ner och dödar någon som går där nere och söker kol i ruinens innandöme. (Stig Dagerman "Bedrövelsen som tröstegrund" s 30-32; Expressen 1946-12-29)

Om den fruktansvärda känslan av bittersta ensamhet som jag erfor när jag sprang från Charlottenburg genom en alldeles tom miljonstad (nu tre miljoner) har jag ingenting annat att säga än det att jag i det ögonblicket överhuvudtaget önskade att jag hade förblivit i Sundbyberg hela mitt liv. Sedan blev det bättre, man vänjer sig vid allt (vilket nu alla kloka berlinare säger och måste säga). Överhuvudtaget trodde jag att jag aldrig skulle överleva att jag, efter det att jag under tre timmar hade sökt från Unter den Linden ända till Wilhelmsplatz och Potsdamerplatz, fann en ruin i stället för Richard Hermanns hus. . . . Det var ju så mycket att se: En gammal man har jag sett som for med en cykel utan däck, rikskansliet och överhuvudtaget alla gamla regeringsbyggnader är lagda i ruiner, barn går i oktoberkylan utan skor och strumpor, människor vågar livet för att rädda en potatis som ligger på gatan. . . . . . . Jag har beskådat Brandenburger Tor, den är tämligen välbehållen och är krönt med en röd fana. Siegessäule står också och kejsar Fr. Wilhelm III, de andra kejsarna är utbombade. . . . Livet är tragiskt här, men man lever dock, man lever i ruinerna, man lever i gamla Gestapofängelsers fängelseceller - och dock man lever. Jag har lämnat paradiset utan att veta att det var ett paradis. När jag återvänder till er kära skall jag veta det. (Stig Dagerman "Brev" s 83-86; brev från tåget mellan Berlin och Hannover samt från Hannover till Annemarie Dagerman m fl 1946-10-24 resp. 1946-10-25)

(Hamburg) är mörk som en gruva, ruinerna skjuter i höjden men hur illa det är ser man bara i dagsljus. I dag var jag till Blankenese (Lotte Arndt) och tåget far nästan tio minuter utan att man ser något annat än ruiner. Det var en fruktansvärd utsikt. Också andra delar av staden är naturligtvis förstörda och till synes gör man ingenting åt det. Det växer redan gräs i ruinerna. (Stig Dagerman "Brev" s 73-74; brev från Hamburg till Annemarie Dagerman m fl 1946-10-16)

I september 1940 bombarderades Berlin av brittiskt flyg. Detta fortsatte till 1943, då engelsmännen inledde massanfall nattetid mot den tyska huvudstaden. 1944 började USA en systematisk bombning av Berlin. Dessa daganfall var större än mot någon annan tysk stad. Berlin var som ett brinnande helvete. Luften var fylld av fosfor. Brand- och sprängbomber östes ned över den arma staden. Dödsförskrämda människor rusade ur sina skyddsrum, halkade omkull på den av hettan upplösta asfalten, fastnade och brann som levande facklor. ... De praktfulla byggnaderna vid Potzdamer Platz förstördes (1945) och nästan alla Berlins jättestora järnvägsstationer förvandlades till rykande ruinhögar. ... Man kan faktiskt säga, att ala Berlins centrala delar jämnades med marken. (Hilding Fagerberg "Strövtåg i Hitlers skugga" s 119; Berlin bleibt doch Berlin)

Framåt halv tolv hade lågorna segnat. ... Vi stod kvar en stund ytterligare och såg på förödelsen. Det var en sorts avsked till det gamla som varit. En tyst minut kunde man knappast tala om. Hela gatan grät och skrek. Överallt stod brandbilar. Brandmännen slet med kilometer av slangar. Även Flodsprutans slangar var med, sades det. Över alltsammans stod skärtorsdagsnatten och våndades. Den lade sig gråtung och trist som ett stickigt täcke över den utschasade stan. ... Jag gick in i rummet och plockade fram dagboken. Jag skrev en massa om den stora eldsvådan. ... Den natten hade jag svårt för att somna. Jag tänkte på Gehenna. Och på den stora eldsvådan vid Järntorget. ... Järntorgsbranden (1935) skulle gå till hävderna. Precis som den stora brasan 1910. Den nya lyste upp långfredagsmörkret. Och fick påskaftonens brasa bland masthuggsbergen att verka som ett menlöst tomtebloss. (Eric S. Alexandersson "Utblick från Masthugget" s 38-39; 1930-talets Göteborg)

Så kom i mitten av 1920-talet katastrofen. Den inleddes med att den stolta Svenska Teatern brann ner, en sommarnatt (1925), och den fortsatte med den Ranftska teaterverksamhetens sammanstörtande (våren 1926). (Per Lindberg "Teater och film" s 356)

Skall också ur denna dödens världsfest, också ur den onda feberbrand som tänder den regniga kvällshimlen runt omkring, kärleken en gång stiga fram? (Thomas Mann "Bergtagen" s 447; se också Colin Chapman "Livsfrågorna och kristendomen")


ca 1900 och tiden dessförinnan

Mitt liv är skövlat, mitt hem i brand och bjälkarna brista som ler. Det vatten jag öser med lamad hand ej släcker bränderna mer. ... Där ligga andras tårar som jäst i var kaka jag bryter som min, och vi mura dem som älska oss mest i väggarna levande in. ... Där glömma vi dem som älskat oss mest. Det mörknar och natten slår tolv, när då kring vår sångaretron hålles fest, hörs suckar ur väggar och golv. ... Mig jorden blivit för kvav och trång. Med gäckar jag drack och åt och sjöng om stjärnor min gycklaresång, fast kinderna darra av gråt. ... Skänk drömmarn, skänk fången, som blir var natt ett barn när stjärnorna ses, en sista vrå där ni flämta matt i blåsten på kullarnas gräs! (Verner von Heidenstam ”Stjärnorna” s 198-199)

Det är slående huru många präster och lärare i Amerika, som ha smålandsblod i ådrorna. . . . Smålandsprästen från Älghult (Erland Carlsson) var den drivande kraften till att Luthers katekes blev utarbetad och antagen av Augustanasynoden 1879. . . . Störst var kanske Carlsson i motgången. En söndagskväll 1871 predikar han över ämnet: "En sann kristen", så att "tårar ofta runno från hans kinder". Dagen efter stod emigrantprästen och såg den nya kyrkan med en ny orgel gå upp i rök. Chicagobranden tog också 320 av församlingsbornas 340 hem. Åtta dagar senare beslöt en utfattig församling, att först betala den stora skulden - tjugo tusen dollars - på gamla kyrkan, innan ny kyrka byggdes. Endast på det villkoret kvarblev Erland Carlsson som deras själasörjare. (John Samuelson "Småland i Amerika" s 601-602)

Jag vill ... omtala en händelse, som på ett särskilt sätt blivit förknippad med den stora chicagobranden 1871. Det berättas, att den världsberömde evangelisten D.L. Moody predikade i Chicago kvällen före eldsvådan och att han då till den stora åhörarskaran bl.a. sade: "Gå nu hem och tänk på vad ni hört, och kom igen i morgon." Tusentals av dessa människor kunde aldrig komma igen påföljande dag. De blev innebrända. Det sägs, att Moody aldrig kunde förlåta sig själv detta misstag. Men han hade fått en läxa för hela sitt återstående liv. Det dystra minnet gjorde honom än mer till en brinnande evangelist. Och han slutade aldrig en predikan med mindre än att han enträget bad människorna söka Kristus just den stund de satt och lyssnade till inbjudningen. (Hilding Fagerberg "Möte med Amerika" s 259; Där världens pulsar slår)

Det war min sorgliga lott att wara med wid Chicagos brand (år 1871). Då lågorna rullade genom gatorna, förstörande allting i sin wilda framfart, såg jag de högt uppsatta, de ansedda, de lärda, de wisa flyende för elden tillsammans med tiggaren, tjuven och skökan. Alla woro lika. Då flammorna inswepte staden, påminde det om domens dag. Hwarken makt eller wishet kunde hejda dessa lågor. ... Då domens dag kommer, skall det icke wara någon åtskilnad. Då syndafloden kom, war det ingen åtskilnad; Noachs ark war wärd mer än hela werlden. ... Så skall, då domens dag kommer, Kristus blifwa wärd mer än hela denna werlden, ja mer än tio tusen werldar. (D.L. Moody "Föredrag under wäckelserna i England och Skottland" s 29; kommentar till Rom 8:22)

Världskrigets utbrott 1914 och de härpå följande krigsåren kommo givetvis att sätta en särprägel på verksamheten vid regementet. Den första tiden var ju ovissheten särskilt stor, huruvida vårt land skulle kunna hållas utanför den stora världsbranden eller icke. ("Kungl. Smålands Artilleriregemente - Minnesskrift" s 28)

(Bild) Minnesstenen på Tidaholms kyrkogård över de förolyckade kvinnorna. På stenen står: Till minnet af 46 fabriksarbetare vådligen omkomne 1875. Kvinnorna hann inte ut eftersom fabrikens dörrar öppnades inåt. Till följd av denna händelse förbjöds den här "bakvända" dörrkonstruktionen i fabrikslokaler och arbetarskyddet skärptes. (Stig R. Johansson "Tändstickan och vattnet" s 70)

Eldhaf böljar i Balders lund, strandlöst bölja dess vågor. Sol går opp, men fjärd och sund spegla blott afgrundslågor. Aska är templet inom kort, aska tempellunden: sorgsen drager Frithiof bort, gråter i morgonstunden. (Esaias Tegnér "Balders bål")

London är en fascinerande stad. Ett modernt Babylon utan begynnelse och ände. ... Två gånger i historien har London hotats av förintelse. Första gången år 1666. Ett år, som bokstavligen står ristat med eldskrift i stadens historia. Detta år inträffade den största eldkatastrof, som historien känner. Två tredjedelar av staden lades i aska och många hundra kyrkor ödelades. ... Andra gången som London upplevde sin ödestimma var när Adolf Hitlers bomber öste eld och död över staden. Hela London brann. (Hilding Fagerberg "Londonkryssning i SAU:s regi" s 194-196)

År 1666 ödelade en häftig eldsvåda en stor del af Londons City, och 89 kyrkor, bland dem den gamla gotiska S:t Paul's, lades i aska. Den store engelske arkitekten, Kristoffer Wren byggde då under loppet af 35 år på den nedbrända kyrkans tomt den kolossala kupolbyggnad, som ännu är Englands stolthet och en af kristenhetens största kyrkor. (Fredrik Nielsen "Från reformationen till upplysningstidehvarfvet" s 614)

Bondesmedjan är gårdens eller byns uråldriga verkstad med jordgolv. Jordgolv hade man för eldfaran. Det var också för eldfaran som smedjorna placerades långt från övriga byggnader. Detta har säkert bidragit till att bevara smedjans ursprungliga byggnadsform. Övriga byggnader har inte påverkat formen. (Hans Lustig "Gårdssmedjan - bondeverkstaden" s 3)

Jag har stått länge och studerat staden, vårt krigsföretags mål. ... Den kommer att brännas, skövlas, helt enkelt utplånas från jordens yta. Det kommer inte att lämnas sten på sten i den. Och dess befolkning av rövare och banditer kommer äntligen att få sitt straff, utrotas eller föras bort som fångar, så att det inte finns annat än rykande ruiner kvar som minne av Montanzas mäktiga välde engång. ... Det kommer att bli vår sista och avgörande triumf. (Pär Lagerkvist "Dvärgen" s 73)

I en bevarad pergamenthandskrift, tillkommen på Island någon gång under senare hälften av 1200-talet, har samlats en lång rad s.k. eddadikter från olika tider. En stor del av denna poetiska Edda handlar om fornnordisk mytologi. ... (och) inleds av Valans spådom. ... Kvädet tänks lagt i munnen på en uråldrig sierska, en vala; därav diktens namn. ... Världsundergången, ragnarök ’makternas förintelse’, utmynnar i att själva världsträdet Yggdrasil, ”livets värn”, sätts i brand. Som en kosmisk fackla fladdrar dess eld mot himlen, medan stjärnorna slocknande störtar från sina fästen: ”Sol syns svartna, nu segnar jord i hav, strålande stjärnor störta från himlen; lågor fräsa mot livets värn, högt flammar hettan mot himlen själv. ... Upp ser hon komma för andra gången jorden ur havet, ljuvligt grönskande.” (Peter Hallberg "Fornnordisk religion och världsbild" s 182)


Sångarna:

All världen skall förbrinna Med all sin glans och prakt, Och inom kort försvinna Dess rikedom och makt.Men till sin härlighet Skall Gud de trogna spara, Hans makt skall dem bevara I tron till salighet. (L Helmbold-JA Eklund: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 315:5)

Jordisk ära, makt och glans Som en rök försvinner. En förgänglig segerkrans Jordisk hjälte vinner. För ett rike, som består, Din församling strider. Genom striderna hon går till triumf omsider. (A Wennström: Sånger och Psalmer 195 nr 433:3)


Egna kommentarer och funderingar:

Här möter vi för första gången i Uppenbarelseboken “utropade” utan “med en stor/hög röst”.

Angående ”den stora staden”, se också Upp 14:8 och Upp 16:19.


Grekiska ord: pyrôsis (storbrand) Amos 4:9; Upp 18:18 – Ordsp 27:21; 1 Petr 4:12.


Ytterligare studier:

Jes 34:10; Hes 27:29-33.


Ian Provan "Foul Spirits, Fornication and Finance: Revelation 18 From an Old Testament Perspective"; Journal for the Study of the New Testament 64 (1996): 81-100.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-08-03; 2012-07-25; 2015-10-12; slutlig version 2018-08-07)

Till sidans topp

18:19a Och de kastade grus uppå (א,*א) sina huvud/huvuden (א,*א) och utropade/ropade och grät och var bedrövade.

Ord för ord (12 ord i den grekiska texten): och (de)-kastade grus upp '-et huvud'/huvudet sina och utropade-(hela-tiden) gråtande och varande-bedrövade.


1883: Och de kastade stoft på sina hufvud och ropade, gråtande och sörjande ...

1541(1703): Och de kastade mull på sin hufwud, och ropade, gråtande och sörjande ...

LT 1974: Och de ska kasta jord på sina huvuden i sin sorg ...


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Jesus/Josua och Israels äldste) kastade (hela tiden) grus emot, emot sina huvuden. (Josua 7:6b, Grekiska GT)

Dottern Sions äldste ... har fått jord att gå/komma upp emot sina huvud/huvuden. (Klag 2:10a, Grekiska GT)

(Herren sade till Tyros: “Människorna på havet) skall (med) sin röst skrika högt emot dig och de skall utropa/skrika bittert. Och de skall sätta/lägga jord emot, emot sina huvud/huvuden ... Och de skall gråta med anledning av dig i en själs bitterhet och (med) ett bittert sörjande.” (Hes 27:30a,31b, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Då du fastar, besmörj ditt huvud.” (Matt 6:17a)

(Jesus sade till de tolv:) ”En plats vilken – alltefter omständigheterna – ej må ta emot er men/och ej må höra er, då ni går ut därifrån, skaka av gruset nedanför/under era fötter ’in i’/till ett vittnesbörd för dem.” (Mark 6:11)


Aposteln, den åttonde och en av de sju: Jordens kungar, de som har begått otukt * (א*) i sällskap med henne, kommer att gråta och kommer att ’skära sig emot’/sörja henne, när de – alltefter omständigheterna – må skåda (א,* א) röken av hennes fallande (א*). (Upp 18:9)

Jordens partihandlare gråter och är bedrövade emot/över (Babylon), eftersom ingen köper deras last längre. (Upp 18:11)

De här tingens partihandlare, de som hade varit rika från/’beroende på’ henne, skall stå fjärran ifrån på grund av fruktan av/för hennes plågande och gråta och vara bedrövade. (Upp 18:15)


Exegeter, evangelister med flera:

Sju ballonger blåstes upp. Den åttonde sprack. Det var på hösten, blommorna tittade nedåt. Det blev vinter, vi bytte om från hjul till medar. Jag upptäckte en misstrogenhet i min sons ögon: är inte världen evig? Likt en smältande glaciär drar sig Skaparen tillbaka till de stora höjderna. Vi får leka i gruset, förklarade jag. Kom, vi leker i gruset! Sedan blev det vår igen. Sju ballonger blåstes upp. Den åttonde sprack. (Werner Aspenström "Trappan" s 243)

Nästa dag hade fru Vauquer tagit sitt förnuft till fånga, som hon själv uttryckte det. Även om hon alltjämt grämde sig över att alla pensionatsgästerna hade gått ifrån henne och att hela hennes liv var ödelagt, var hennes huvud lika klart och redigt som förut, och hon visade en verklig sorg, en djup sorg, en sorg, förorsakad av ekonomiska bekymmer och brutna vanor. Säkerligen är den blick som en älskare kastar på det hus där hans älskarinna bor, när han lämnar det, inte mer sorgmodig än den som fru Vauquer ägnade sitt tomma bord. ... ”Frun!” ropade Sylvie och kom rusande alldeles ifrån sig. ”Jag har inte sett skymten av Mistigris på tre dar.” ”Ja, om min katt är död, om han har lämnat oss, då ...” Den stackars änkan förmådde inte tala till punkt. Hon vred händerna och kastade sig tillbaka mot ryggstödet på sin länsstol, fullständigt tillintetgjord av denna hemska aning. (Honoré de Balzac "Pappa Goriot" s 246-247)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående “grät och var bedrövade”, se Upp 18:11.


Grekiska ord: chous (grus) (i NT + ett exempel i Apokryferna) Mark 6:11; Upp 18:19 – 1 Mack 2:63.


Ytterligare studier: Job 2:12; Ps 137:1; Jes 23:14; 1 Mack 4:37-39; 11:71; 2 Mack 10:25.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-08-03; 2012-07-25; 2015-10-13; slutlig version 2018-08-07)

Till sidans topp

18:19b ... och sade: “Ve, * (א,*א) den stora staden, i vilken alla de som hade båtarna i/på havet var rika ’ut ur’/’till följd av’ hennes värde, eftersom (i/på) en stund/timme har hon ödelagts.”

Ord för ord (25 ord i den grekiska texten Sinaiticus): sägande: ve, '-en stad'/staden den stora, i vilken var-rika alla de havande '-na båtar'/båtarna i '-et hav'/havet ut-ur '-t värde'/värdet hennes, eftersom (i)-en stund ödelades-(hon).


1883: ... och sade: Ve, ve den stora staden, i hvilken alla de, som hade skepp på hafvet, riktade sig af hennes kostbarheter, att hon på en enda stund har blifvit förödd.

1541(1703): ... och sade: We, we den stora staden, i hwilkom alle äro rike wordne, som i hafwet hafwa haft sin skepp af hans waror; ty uti en stund är han öde worden.

LT 1974: ... och säga: ”Stackars, stackars stora stad! Hon gjorde oss alla rika med sin enorma rikedom, och nu har allt försvunnit på en enda timme.”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren sade till Mose:) “Om - alltefter omständigheterna - (det orena, fyrfotade djuret) ej må friköpas, skall det praktiseras/säljas enligt värderingen av det.” (3 Mos 27:27b, Grekiska GT)

(Herren sade: “Våra fienders) vindruva (är) en vindruva av galla, en druvklase (som är) bitter för dem. Deras vin (är) drakars lidelse och ... små giftormars lidelse. Har inte de här tingen ... förseglats i/bland Mina högar/skatter? I/- en dag skall Jag ge tillbaka ett utverkande av rättvisa.” (5 Mos 32:32b-35a, Grekiska GT)

En härskarors Herres dag (skall komma) emot varje oförskämd och övermodig (människa), emot varje/’var och en’ (som är) hög och ’högt upp’/upphöjd, och de skall göras ödmjuka ... emot varje havsbåt. (Jes 2:12,16a, Grekiska GT)

Enligt/motsvarande (Jerusalems) härlighetsglans fullgjordes/’gjordes ... fulltalig’ hennes vanheder, och hennes höjd/höjdpunkt vändes in i bedrövelse. (1 Mack 1:40)

(Israels fiender ville) ta ner/upp och ‘lyfta ut’/’ta bort’ alla de här (judarna) i/på en dag. (1 Mack 5:27b)

(Jesus, Syraks son, sade: ”En människa) som är rik ... 'i det att tala honom'/'då han talar': ”Jag har funnit vila och nu skall jag äta ut ur mina goda ting ... vet han inte vilken läglig tid han skall komma till sidan av och helt och hållet lämna åt de andra och dö.” (Syr 11:18a,19)

(Profeten sade till Jerusalem:) “Precis som (den fientliga staden) gladde sig på/’för ... skull’ ditt fallande och gjorde sig glad på/’för ... skull’ ditt fall, på det här sättet skall (hon) vara sorgsen på/’för ... skull’ sin (egen) ödemark.” (Baruk 4:33)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade:) “Ve dig, Korasin! Ve dig, Betsaida! ... Jag säger er: ’Det skall vara mer uppehållet/uthärdligt för Tyros och Sidon i/på en doms dag eller/än för er. Och du, Kafarnaum, ’ej skall’/skall du höjas ända till en himmel? Du skall störtas ned (א,* א) ända till Hades.” (Matt 11:21-23a)

(Jesus sade till de skriftlärda och fariseerna:) "Ve er ... ve er ... ve er ... ve er ... ve er ... ve er ... ve er." (Matt 23:13,15,16,23,25,27,29)

De tog de trettio silvermetallerna/silverstyckena, hedern/värdet av/på den som hade varit (och var) värdefull, den som de hedrade/värderade från/’bort från’ Israels söner. (Matt 27:9b)

Varande/- rika har (Gud) skickat ut tomma/tomhänta. (Luk 1:53b)

(Jesus sade:) “Ve er, de rika.” (Luk 6:24a)

(Jesus sade:) “Ve dig, Korasin, ve dig, Betsaida, eftersom om de förmågor/’förmågans gärningar’ som har blivit/hänt i dig hade varit blivna/gjorda i Tyros och Sidon, hade de - alltefter omständigheterna - ändrat sinne för länge sedan och suttit i säck och aska.” (Luk 10:13)

(En rik människa) talade till (sin) själ: ”Själ, du har många goda ting som är ’lagda ned’/nedlagda ’in i’/i många år; förs/kom till vila, ät, drick, gör dig glad.” Men Gud talade till honom: ”Tanklösa (människa)! Den här natten begär de/man tillbaka din själ från dig.” Men de ting du har gjort redo, till vem skall det vara?” (Jesus sade:) ”På det här sättet (är) den som lade på hög till sig (א*,B) och ej är rik ’in i’/’med syfte på’ Gud.” (Luk 12:19-21)

Varje/alla av/i mängden utvalde ... Timon (“värdefull”) ... (Apg 6:5b)

(I Lystra) var/fanns (hela tiden) en viss lärjunge (vid) namn Timoteus (”som hedrar/värderar Gud”). ... (Apg 16:1b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Tredjedelen av båtarna förstördes alltigenom. (Upp 8:9b)

(En örn) sade (med) stor/hög röst: “Ve, ve, ve, till dem som är bosatta ‘i uppå’/uppå jorden, ‘ut ur’/’till följd av’ resten av basunens röster av/från de tre budbärare som står i begrepp att låta basunen ljuda.” (Upp 8:13b)

Ve ett (א*) gick bort. Skåda, det kommer ännu två ven/verop efter de här tingen. (Upp 9:12)

Det andra veet har kommit vid sidan av (א,*א). Skåda, det tredje veet kommer snabbt. (Upp 11:14)

Ve åt jorden och havet, eftersom förtalaren har stigit ned i riktning mot er, och han har/visar * (א,* א) lidelse, då han vet (och har vetat) att han har få/’en liten’ läglig tid. (Upp 12:12b)

Och de tio hornen som du skådade och det lilla vilda djuret, de här skall hata skökan, och då hon har ödelagts/övergetts (och ödeläggs/överges), skall de och/också göra henne naken. (Upp 17:16a)

Och jordens partihandlare var rika ‘ut ur’/’till följd av’ (Babylons) vällusts förmåga. (Upp 18:3b)

(Jordens kungar) sade: “Ve, ve, den stora staden Babylon, den stabila staden, eftersom (i/på) en stund/timme har din dom kommit.” (Upp 18:10b)

(Partihandlarna) sade: “Ve, ve, den stora staden, den som var (och hade varit) höljd i (ting) av fint linne och purpurrött och scharlakansrött och var (och hade varit) förgylld i/med guld (א,*א) och en värdefull sten och en pärla.” (Upp 18:16)

(Ve, ve) eftersom (i/på) en stund/timme har rikedomarna av sådant slag ödelagts. (Upp 18:17a)

Och då de såg röken av hennes storbrand, utropade/ropade de (‘hela tiden’/’gång på gång’) och sade: “Vad (var) likt den stora staden?” (Upp 18:18)


Exegeter, evangelister med flera:

Japan är visserligen ett litet land, men har ett stort handelsnät ut över hela världen och är en sammanbindande länk mellan Orienten och Väst. Japan har en av de starkaste valutorna i världen, är framträdande inom ett stort antal tekniska områden och skickar varor och människor ut i alla delar av vår värld. Om vi (nu år 2000) skulle utnyttja det handelsnät som Japan förfogar över för att sprida evangelium utöver världen, vilken framgång för evangeliet skulle detta inte kunna medföra! ... Jag är förvissad om att om aposteln Paulus levde nu skulle han utan att tveka och utan fruktan för några svårigheter skynda till Japan. Han skulle kämpa för att rädda landet ut ur Satans händer. (Akira Yoshimochi "Vinns Japan så vinns världen!" s 28; Yoshimochi är styrelseordförande i Japanska Allianskyrkan)

Mot en likvit vägg avtecknar sig en pyramid av världens mäktige i olika färger, hårda, glänsande i solen. ... I ett obevakat ögonblick kommer en agent farande och krockar med basen. ... Hela pyramiden rasar, generalerna och det övriga ledargarnityret sprids åt alla håll, sprickfärdiga av förvåning över fullträffen. ... Så förgås inbillningens värld. (Bo Setterlind ”Målaren och ängeln” s 70; Spel med välkänd utgång)

Huga, huga, herre min je, var skall detta sluta? Afrikas negrer får jag se dansa, trumma och tuta. Kvällen lång i min ensliga gård fjärran från doktor och själavård, intränger genom min skorstensantenn raggarbrudar och riksdagsmän, präriehästar och gangsterbråk, sjungande tjejer med engelskt språk, spetälska, rävungar, krig och mord, jämrande sånger med dumma ord, sjunde basunen och åttonde ve och raketer och hushållslära. Huga, huga, herre min je, nu är domen nära. (Alf Henrikson "Medan göken tiger" s 68; Mormor i Frostmofjället)

I Syros' hamn låg överblivna handelsfartyg i väntan. ... När vi första gången kom till Syros, det var om natten, vi såg stäv vid stäv vid stäv i månskenet och tänkte: vilken mäktig flotta, lysande förbindelser! (Tomas Tranströmer "Syros" s 84)

1919 var Versailles-freden ett faktum, en fred som innebar allt det som Ellen Key fruktat. ... Hon skrev: " ... Europa har aldrig saknat heliga skäl för sitt blodsarbete. Och detta kommer att fortgå tills diktarens aning bekräftas, att Europas storstäder ligga som ruinhögar, lika ödelagda som nutidens vetenskapsmän funnit Nineve och Babylon. Vilddjuren får övertaget, kulturspråken glömmas, endast enkla ord utstötas och de förvildade människorna ödelägga varandra under brott och vanvett." ... Det var i den sinnesstämningen hon 1919 tog emot en rundfråga från det nybildade Rädda Barnens svenska avdelning. ... Hennes svar kom de frågande att blekna. Det var helt negativt och slutade så: "Eftersom Europa vill förtäras i krigsbranden, eftersom dess folk endast kunna tala om rättfärdighet men ej göra rättfärdighetens gärningar, skall ljuset tagas från Europa och ges åt andra världsdelar. Aldrig upplevde mänskligheten en sådan väckelsens tid som världskrigets. Men väckelsens verkan är redan svunnen, och Europa har åter sjunkit in i en slummer, som synes bli dödssömnens. Caritas - kärleken - sträcker förgäves ut sina hulda händer, då rättfärdighetens gudinna står med förbundna ögon." (Gunnel Weidel Randver "Ellen Key i fredens tjänst" s 47-49)

Jag kom som gäst - tillfällig - in i en gammal herrgård som ligger någonstans på gränsen mellan Småland och Östergötland. Där fanns en gammal trädgård och i dess avlägsnaste ända, där myren började på andra sidan om en stengärdsgård, låg ett skelett av något som möjligen en gång varit en vagn. Det hela var tillplattat, ungefär som om en tung gud skulle satt sig på godsherrens finaste vehikel och velat tillintetgöra den. ... Har ni sett en karet? Den jag talar om är icke längre en sådan. Mögel och mossa växa vackert i dess vida sköte och hjulen ha vikit sig under vagnens och årens tyngd. Vanitas! Vanitatum! Vanitas! Fåfänglighet! Fåfänglighet! Sådana äro vi smålänningar. (Albert Engström "Kareten" s 138-139)

Salarino (till köpmannen Antonio i Venedig). Er själ på oceanen kastas kring, där era köpmansskepp med stolta segel - likt herrskap, rika borgare av böljan, likt karnevalsvagnar på havets gata - ser ner på alla de små månglarskutor, som hälsar dem och dem sin hyllning bringar då de far förbi med vävda vingar svävar. (William Shakespeare "Köpmannen i Venedig" s 533)

Erik (XIV) tröttnade ej på att befalla sina underbefälhavare att härja, bränna och slå ihjäl. Han "förlustade sig med skinnande och brännande" av Halland "både tvärt och ändelångs". Landskapet blev så förött, att öde skorstensmurar på avbrända tomter var den syn, som mötte ögat överallt, där fordom människor bott. Blekinge föröddes på samma sätt, så att Erik i sin förtjusning kunde skriva: "Och nu är allt avbränt och fördärvat som mellan gränsen och Sölvitsborg är." ... Det var en av grundsatserna i Eriks krigföring att förvandla gränstrakterna till ödemarker, ty, sade han, det är bättre att hava ett öde land än ett fiendeland". (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1521-1611" s 289)


Egna kommentarer och funderingar:

Det åttonde veropet är i Sinaiticustexten det sista i Uppenbarelseboken. Detta åttonde verop visar att domen över Babylon gäller in i en ny tidsålder. Babylons makt är för alltid bruten. Jämför också de åtta veropen i Uppenbarelseboken med de sju veropen i Matt 23:13-29.

Angående “den stora staden”, se Upp 18:18. Angående "båtarna i/på havet", se Upp 8:9. Angående ”(i/på) en stund/timme har hon ödelagts”, se Upp 17:16a; 18:17.


Grekiska ord:

timiotês (värde) Upp 18:19.


Ytterligare studier:

Neh 2:3; Jes 6:11; 33:1; Nahum 3:1; Joh 2:4; 7:30; 8:20; 12:27; 13:1; 17:1.


Ian Provan "Foul Spirits, Fornication and Finance: Revelation 18 From an Old Testament Perspective"; Journal for the Study of the New Testament 64 (1996): 81-100.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-08-03; 2012-07-25; 2015-10-13; slutlig version 2018-08-07)

Till sidans topp

18:20 Gör er glada på/’för ... skull’ henne, himmel och de heliga och apostlarna och profeterna, eftersom Gud har dömt ert domsutslag ’ut ur’/’med utgångspunkt från’ henne.

Ord för ord (22 ord i den grekiska texten): Gör-(er)-glada på henne, himmel och de heliga och '-na apostlar'/apostlarna och '-na profeter'/profeterna, eftersom dömde '-en gud'/Gud '-et domsutslag'/domsutslaget ert ut-ur henne.


1883: Fröjda dig öfver henne, du himmel, och I heliga och I apostlar och I profeter, att Gud af henne har utkräft eder dom.

1541(1703): Fröjda dig öfwer honom, himmel, och I helige Apostlar, och Propheter; ty Gud hafwer dömt edar dom på honom.

LT 1974: Men du, himmel, gläd dig över hennes öde! Och ni, Guds barn och profeter och apostlar, gläd er, för äntligen har Gud dömt henne för vad hon gjort mot er.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Gör er glada, himlar, tillsammans (med Herren) och kasta er ner inför Honom (för att hedra Honom) alla Guds söner. Gör er glada nationer, i sällskap med Hans folk, ... eftersom (Herren) skall utverka rättvisa för Sina söners blod ... (på) Sina fiender.” (5 Mos 32:43a, Grekiska GT)

(Psalmisten sade:) “’För att’/’med syfte på’ vad gapskrattade nationer? ... Jordens kungar stod ’vid sidan av’/nära och ledarna leddes/fördes tillsammans ... nedifrån/emot Herren och nedifrån/emot Hans Smorde (Kristus).” (Ps 2:1a,2a, Grekiska GT)

Låt himlarna göra sig glada! (Ps 96:11a, Grekiska GT)

’Kalla ... till sidan av’/uppmana dem (i Sion) (som är) ’små i själen’/klenmodiga (i) sinnet: ”Var stabila/starka, frukta ej! Skåda, vår Gud ger tillbaka en dom i stället, och Han skall ge tillbaka i stället. Han (själv) skall anlända och rädda er!” (Jes 35:4, Grekiska GT)

Gör er glada, himlar! (Jes 44:23a; 49:13a, Grekiska GT)

(Psalmisten sade:) “Egypten gjorde sig glad i/över Israels ’väg ut’/uttåg, eftersom deras fruktan hade fallit emot, emot dem.” (Ps 105:38, Grekiska GT)

(Profeten sade till Jerusalem: “Herren) har gjort fienden glad emot/över dig. ... (Klag 2:17b, Grekiska GT)

(Herren sade till profeten: “Prästerna skall) ... döma Mina domsutslag.” (Hes 44:24a, Grekiska GT)

(Profeten sade till Jerusalem:) ”Fröjda dig oerhört, Sions dotter! Kungör, Jerusalems dotter: 'Gör dig glad ...'” (Sef 3:14a, Grekiska GT)

(Herren sade:) "Döm ett rättfärdigt domsutslag och gör/praktisera barmhärtighet och medömkan, var och en ’i riktning mot’/mot sin broder." (Sak 7:9b, Grekiska GT)

(Herren sade till Sitt folk:) “De här (är) de utsagor som ni skall göra: ”Samtala sanning, var och en i riktning mot sin granne, döm ett fredligt domsutslag i era portar.” (Sak 8:16, Grekiska GT)

'Innan eller dog honom'/'innan (Tobias) dog', hörde han (talas) om Nineves fördärv. ... (Och) han fröjdade sig.(Tobit 14:15a, BA)

(Baruk sade till Jerusalem:) “Fega (var) de som hade behandlat dig illa och glatt sig på/åt ditt fallande.” (Baruk 4:31)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Döm ej för att ni ej må dömas. Ty i/med vilket domsutslag ni dömer, skall ni dömas.” (Matt 7:1-2a)

(Jesus sade:) "Jerusalem, Jerusalem, den (stad) som dödar profeterna och kastar sten på dem som har skickats (och skickas) bort i riktning mot henne! (Matt 23:37a)

Guds vishet talade: “Jag skall skicka bort ’in i’/till dem profeter och apostlar, och (några) ut ur/av dem skall de döda och förfölja.” (Luk 11:49)

(En rik människa) talade till (sin) själ: ”Själ, du har många goda ting som är ’lagda ned’/nedlagda ’in i’/i många år; förs/kom till vila, ät, drick, gör dig glad.” (Luk 12:19)

(Jesus sade till fariseerna:) “Det var (hela tiden) en viss rik människa, och han var (hela tiden) iklädd purpurrött och fint linne och gjorde sig glad ’enligt dag’/’dag för dag’ (på ett) lysande (sätt).” (Luk 16:19)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Må inte/förvisso ej Gud göra utverkandet av Sina utvaldas rättvisa åt Sina utvalda, av de som ropar till Honom dag och natt, och (är) inte Han långmodig ’på dem’/’för deras skull’? Jag säger till er, att Han skall göra utverkandet av deras rättvisa i/med snabbhet.” (Luk 18:7-8a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus sade till judarna:) ”Ty inte heller Fadern dömer ingen/någon, emellertid/utan har gett (och ger) varje/all dom till Sonen.” (Joh 5:22)

(Jesus sade till judarna:) ”Jag förmår inte göra ingenting/någonting från/'beroende på' Mig själv. Helt och hållet som Jag hör, dömer Jag. Och Min dom är rättfärdig, eftersom Jag inte söker Min egen vilja utan Dens vilja som har sänt Mig.” (Joh 5:30)

(Jesus sade till folkskaran:) ”Döm ej enligt/efter anblick, emellertid/utan döm den rättfärdiga domen.” (Joh 7:24)

(Jesus sade till Sina lärjungar: ”Anden skall överbevisa den utsmyckade världen) med anledning av dom med anledning av dom, att den här utsmyckningens/’utsmyckade världens’ ledare har varit (och är) dömd.” (Joh 16:11)

Ett Jesu Kristi avslöjande som Gud gav Honom (för) att visa Sina heliga (א*) de ting som måste bli/ske i/med snabbhet. (Upp 1:1a)

Och då du hade prövat dem som sade sig själva (vara) apostlar, och inte är (det), fann och/också du dem (vara) falska. (Upp 2:2b, ”Efesos”)

Ända till när dömer Du inte och utverkar rättvisa för vårt blod ut ur/av dem som bor uppå jorden? (Upp 6:10b)

Och de som bor uppå jorden fröjdar sig på/’för ... skull’ (de två vittnena) och gör sig glada. (Upp 11:10a)

Och nationerna var vreda, och/men Din vrede kom och den lägliga tiden för de döda (kropparna) att dömas. (Upp 11:18a)

(Tiden har kommit) att ge lönen till Dina slavar profeterna och till de heliga och till dem som fruktar Ditt namn, de små och de stora. ... (Upp 11:18b)

På grund av det här, gör er glada, himlar (א,* א), och ni som bor (א,* א) i dem. (Upp 12:12a)

Och det gavs åt (det första lilla vilda djuret) att göra/föra krig ’i sällskap med’/mot de heliga och att besegra dem, och det gavs åt det (rättslig) myndighet emot varje stam och folk och tunga och nation. (Upp 13:7)

Här är/finns de heligas uthållighet och tro. (Upp 13:10b)

(Budbäraren kom med det goda lilla budskapet) * (א,* א) i/med en stor/hög röst: “Frukta Gud, och ge Honom härlighetsglans, eftersom Hans doms stund har kommit. (Upp 14:7a)

Här är/finns uthålligheten av/hos de heliga, av/hos (א,* א) dem som håller Guds bud och Jesu tro. (Upp 14:12)

Jag hörde vattnens budbärare som sade: “Rättfärdig är Du, Den som är och Den som (hela tiden) var, den Fromme/Okränkbare, eftersom Du har dömt de här tingen.” (Upp 16:5)

De ’hällde ut’/utgöt heligas och profeters blod, och Du gav (P47, א,* א) dem blod att dricka, vilket de just (א,* א) är värdiga. (Upp 16:6)

Och jag hörde offeraltaret som sade: “Ja, Herren Gud, den Allsmäktige, sanna och rättfärdiga (är) Dina domar.” (Upp 16:7)

Jag skall visa dig den stora skökans domsutslag, hon som sitter uppå många vatten. (Upp 17:1b)

Och jag skådade kvinnan som var drucken (med) (א*) de heligas blod och ut ur/av Jesu vittnens blod. (Upp 17:6a)

(Babylon) skall brännas ner/upp i eld, eftersom Gud (bokstavligen: Guden) Herren (א*), Den som har dömt henne, (är) stabil/stark. (Upp 18:8b)

(Jordens kungar) sade: “Ve, ve, den stora staden Babylon, den stabila staden, eftersom (i/på) en stund/timme har din dom kommit.” (Upp 18:10b)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

ca 2000 - ca 1900

Somliga anser ... uppmaningen högst opassande: Kan man glädja sig över att Gud dömer? De brukar glömma, att de samtidigt klagar över att Gud inte dömer. De kan inte förstå att Gud tillåter så mycket ont på jorden. ... Vi får komma ihåg att Johannes talar till människor, som alla utan undantag levde under hotet att bli pinade och skändade och dödade – kanske under jublet från den stora publiken på en amfiteater. De kände verkligen allvaret i frågan: Hur kan Gud tillåta? Vi får också komma ihåg, att det i Uppenbarelseboken gäller den yttersta tiden, då mänskligheten sagt sitt sista nej till Gud och slutgiltigt valt att gå sin egen onda väg. (Bo Giertz ”Uppenbarelseboken” s 115)

De hör det första åskmullret, och nu ser de, vad de inte har sett förut. Ett stort blåsvart moln har seglat upp borta över Apelkullen. ... De kan sitta där och se hur en vägg av regn kommer emot dem, och där kommer en blixt och en knall också, som får Lisabet att börja tjuta igen. ... Sen kommer skyfallet. Med blixt och dunder och brak så att de kippar efter andan, ett så ursinnigt åskväder att mamma bleknar och Lisabet illtjuter av skräck. Madicken är också rädd, visst är hon rädd, men under den rädda Madicken finns en annan Madicken som sitter där och ryser av hemlig fröjd över att nånting kan vara så hemskt och så vackert och så farligt och härligt. (Astrid Lindgren "Madicken och Junibackens Pims" s 81-82)

Man storknar! Jag önskar, att han (Hitler) måtte få dö ensam! Jag är glad att höra, att han lär vara sömnlös och höll på att stryka med av för mycket sömnmedel härom natten. Tysk framfart Europa runt. Ack, Herre, huru länge? Och all mat tar di, var dom går fram. Egyptens gräshoppor ute på härjningståg. . . . Om man kunde bunta ihop Gestapo med alla dess bödelsdrängar och så bomba ihjäl dom, skulle jag inte ha ett uns medlidande. (Astrid Lindgren "Krigsdagböcker 1939-1945" s 103,198; 1941-09-06 och 1943-11-29)

I lifvets strider är det mycket mänskligt att man glädes när en fiende blir slagen, och på alla slagfält har man tackat Gud för segern. ... Ser man den öfvermodige drabbas af olyckan, så gläds man att finna huru rättvisa gifves; ser man den ondskefulle bli straffad erfar man en tillfredsställelse att se jämvikten återställd. (August Strindberg ”En blå bok I” s 46; Onda och goda)

Lärjungen talade: När Wagner först inträdde i min erfarenhet, visste jag icke hvar jag skulle sätta honom. Hans musik var ful, tråkig och talanglös. ... Jag märkte straxt att alla omusikaliska voro Wagnerianer. Men de måtte haft någon känsla af Satanismen, ty de förföljde alla som icke ville dyrka. De snokade reda på om man var rättrogen, och om man icke var, så förföljdes man. ... Men midt i detta larm af Wagners kavalleri-musik (trumpeter och pukor) kom Glucks Orfeus upp, och den musikaliska mänskligheten andades; Beethoven blef på modet. Och vi vågade åter glädjas åt Mendelsohns Midsommarnattsdröm, Mendelsohn, som äfflingarne (= ”apmänniskor”) spottat ner och kallat musikens förstörare! – Jag förstår det gränslösa hatet mot Wagner; det sunda hatet mot det onda. (August Strindberg ”En blå bok I” s 228; Det ondas musikaliska representant; ordet "äffling" använder Strindberg för att beteckna "de svarta fanorna", anhängarna av 80-talets förlegade naturalistiska och darwinistiska åskådning; jfr "August Strindbergs brev XV april 1904-april 1907" s 91)


ca 1900 och tiden dessförinnan

Efter det afsända brefvet öppnade jag V. Rydberg Germanisk Mythologi, som jag förr endast bläddrat i. ... Denna man V.R. hatade och förföljde mig: jag lyfte aldrig hand mot honom tillbaka, af någon respektfull instinkt. (tillagd not: Jo, jag skref ett ondt bref till en vän som ville böja mig under honom, och jag missaktade V.R. i det ögonblicket, emedan jag tyckt han förnedrat sig genom att mottaga hyllning af eländiga, i hvilkas krets han ej hade annat att göra än att hyllas!) Kanske han hade rätt! och att jag kände det. När han dog, erfor jag en viss lättnad, såsom man ju naturligt gör, när en motståndare går undan. Men jag var nog rå att inför en annan person uttrycka min glädje. Och jag blev genast straffad, så konseqvent att jag kunde taga på det. ... I Germ. Myth. står ju tryckt allt hvad jag trefvat efter. (August Strindberg "August Strindbergs brev XI maj 1895-nov 1896" s 294-295; brev 1 aug 1896 till Torsten Hedlund)

När Eldqvarnen i Stockholm brann på 1870-talet uppstod en liflig diskussion i tidningarne af Zoologer rörande de fogelarter som i massor uppträdde öfver eldsvådan. "De naturliga förklaringarnes män" sade att det var dufvorna hos mjölnarn, men andra sade sig bestämt ha igenkännt Strandskator (Haematopus Ostralegus) en mystiskt skrikande fogel som är mig väl bekant från skärgården. (August Strindberg "August Strindbergs brev XI maj 1895-nov 1896 s 271; brev 18 juli 1896 till Torsten Hedlund)

Det som för mig var viktigt i eremiten (= Legenden om fågelboet), det var att protestera mot domedagsidén, mot den straffande gudens idé. ... Jag säger mig (numera) att jag har ingenting bland de stridande att göra, utan jag skall arbeta för det rent estetiska. ... Romantisera, sprida stämning, eftersom jag tycks ha den gåfvan. (Selma Lagerlöf "Du lär mig att bli fri - Selma Lagerlöf skriver till Sophie Elkan" s 30; brev hösten, troligen oktober, 1894)

"Jag vet vem som lett (min man) i detta fördärv!" (sade den svartklädda damen till Pasja). "Det är ni, usla och fräcka människa, avskyvärda, fala varelse." Damens läppar förvredos och hennes näsa rynkades av avsky. "Jag är värnlös, hör ni det, nedriga varelse, jag är värnlös, ni är starkare än jag, men det finns en som kan hjälpa mig och mina barn. Gud, som ser allt! Han är rättvis, han skall hemsöka er för alla mina tårar, för alla mina sömnlösa nätter! Den tiden skall komma, kom ihåg det!" (Anton Tjechov "Koristen" s 175)

Efter den första kyssen följde ännu en, därefter eder och bedyranden. ... Lycksaliga ögonblick! Men det finns ingen fullkomlig lycka i detta jordiska liv. Lyckan bär vanligtvis ett gift inom sig, eller också förgiftas den av någonting utifrån. Så var det även denna gång. När de båda unga kysstes, hördes plötsligt ett skratt. De tittade ut på floden och stelnade av fasa: där stod med vatten ända upp till midjan en naken pojke. Det var Anna Semjonovnas bror, skolpojken Kolja. Han stod i vattnet och betraktade det unga paret med ett elakt leende. "Jaså ... Ni pussas!" sade han. "Jo, det var just vackert! Det skall jag tala om för morsan!" ... Under hela juni månad fingo de stackars älskande ingen ro för Kolja. Han hotade att tala om alltsammans, spionerade på dem och fordrade presenter. Vad han än fick, så var det för litet. ... I detta tillstånd levde de båda älskande ända till slutet på augusti, d.v.s. till den dag, då Lapkin äntligen friade till Anna Semjonovna. Ack, vad det var för en lycklig dag! När han talat med hennes föräldrar och fått deras samtycke, sprang han ögonblickligen ut i trädgården och började leta efter Kolja. När han fann, hade han så när givit till ett tjut av glädje och grep den stygge gossen i örat. Anna Semjonovna, som också höll på att leta efter Kolja, kom nu framspringande och grep honom i det andra örat. ... Och efteråt kommo bägge överens om att under hela den tid, som de varit kära i varandra, hade de ingen gång erfarit en sådan lycka, en sådan översvallande lycksalighet, som då de nöpo den stygge gossen i öronen. (Anton Tjechov "Den stygge gossen" s 211-212)

”Jag drar bort från syndens och fåfänglighetens hem”, svarade patron Julius (de mötande flickorna). Jag vill inte längre dväljas bland lättingar och ogärningsmän. Jag far hem till mor. ... Som Lot flydde från Sodom och Gomorra, så flyr jag från Ekeby. Nu finns där inte en rättfärdig man. Men när jorden störtar samman och svavelregnet smattrar ner ur skyn, då skall jag fröjdas över Guds rättvisa domar. Adjö, flickor, akta er för Ekeby!” ... Detta var just den sjuttonde gången patron Julius hade försökt lämna Ekeby. (Selma Lagerlöf ”Gösta Berlings saga” s 275,278; Patron Julius)

O! huru godt och lyckligt det skall blifwa, när wår trofaste Frälsare kommer, hwilken på en gång skall afstyra och göra slut på all ondska, hwilken wi nu måste se och lida, så att man icke mer skall få skändligen förakta Hans dyra evangelium och Hans namn, icke heller förfölja och trampa under fötterna de arma predikanterna, icke heller sinsemellan få röfwa och stjäla och föröfwa alla brott, som hela werlden nu ostraffadt gör, och wi sålunda blifwa befriade från all jämmer och icke mer behöfwa frukta hwarken för synden, döden, djefwulen eller werlden, utan idel saliga wäsenden och ewig frid och fröjd skola wara. ... Emedan (werlden) nu med så mycket säkerhet och lättsinne ända intill sitt slut förakta (Guds) käre Sons lidande, död och uppståndelse, så må de en gång gerna gräma sig och förtwifla, då wi hafwa fröjd och glädje. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 30-33 i kommentar till Luk 21:25-33)

I alla Europas länder väntade man med utgången af första årtusendet af vår tideräkning yttersta domen och världsförstörelsen. . . . Det var de apokalyptiska orden om ett tusenårigt rike, som skall ända med yttersta domen, hvilka teckande sig för det olyckliga släktets inre syn. Det första tusentalet af vår tideräkning närmade sig dag för dag, steg för steg, sitt slut, vandrande predikanter förkunnade domens annalkande, öfvertygelsen, att han var i annalkande, spred sig och fick fäste i allt flere sinnen, i städerna, i landsbyarne, i feodalborgarne. . . . De maktägande motsågo med skräck, men de förtryckte med ångestblandad glädje, att jorden skulle förbrinna och himmelen störta ned öfver dess lågor. (Viktor Rydberg "Korstågsperiodens kulturhistoria" s 28-29; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1888)


Att fortsätta med (hembygden):

Jönköpings frommaste kvinna tömde på toner sitt bröst. Himmel och jord skola brinna, sjöng hon med jublande röst. Då båtar ej godhet och snällhet, endast tron är en livlina då. Hennes ögon lyste av sällhet över att det förhöll sig så. (Alf Henrikson "Dikter" s 63)

Jubelfest anordnas af Skillingaryds blåbandsförening Söndagen den 18 Nov. kl. 1/2 3 e.m. med anledning af Skillingakrog'klang'årets slut. Öfriga nykterhetsföreningar i trakten uppmanas att mangrant deltaga och allmänheten inbjudes vänligen. Föredrag af godsägare E. Räf och predikant J. Liljegren. Frivillig kollekt. (Jönköpings-Posten 1900-11-09 "Jubelfest med anledning af Skillingakrog'klang'årets slut")

Skillingarydskrogens "klangårs" slut högtidlighölls i går (torsdag) genom musik af därvarande frälsningsarméns musikkår, som i tidiga morgonstunden med fanan i spetsen tågade genom stationssamhället därmed tolkande säkerligen de allra flesta byinvånarnes glädje öfver att krogen nu stängts för åtminstone de närmast kommande sju åren om icke för alltid. (Jönköpings-Posten 1900-11-02 "När krogen blåstes ut")


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1900

När vi konfronteras med det verkligt onda, kristna som icke-kristna, då ropar vi efter Guds dom: Gud, om du finns, gör något! Grip in! Stoppa det onda! Då ropar vi efter just den dom som vi annars har så svårt att ta i vår mun. I Gamla testamentet är domen därför ofta ämne för lovsång. Domen är den jubeldag då allt det onda äntligen ska kastas ut och Gud bevisa att han är god och att han har makten. När domaren kommer ska hela skapelsen jubla, för det är en befrielsens dag. Domen innebär att allt det onda äntligen ska knäckas och syndafallets konsekvenser för alltid hävas. Allt ska få sin rättvisa lön och varje människa ställas ansvarig för sitt liv. Ondska, synd, död och djävul ska kastas ut – det ondas problem ska slutgiltig lösas! – och Gud ska upprätta och nyskapa sin värld. (Stefan Gustavsson ”Kristen på goda grunder” s 140-141)

(Domssöndagen) borde vara en glädjedag, då Guds församling samlas till gudstjänst och gläds åt Kristi seger över det onda. (Lars Lindberg ”Ny skapelse” s 204)

För dem som fruktar Herrens namn skall Herren komma som rättfärdighetens sol med läkedom under sina vingar. Då ska hans trogna hoppa som kalvar som om våren släpps ut på bete. Bilden talar ännu bättre till nordbor än till människor i Palestina. Var och en som har tillbragt en vår på landet känner igen den, men särskilt den som har varit med om ”buföring”, då boskapen förs till fäbod. Den längtar dit, den hoppar och dansar av glädje på vägen. En del språkforskare anser att verbet ”hoppas” är besläktat med ”hoppa”. Urbetydelsen av ”hoppas” skulle då vara att man hoppar och dansar som otåliga barn eller som kalvar vid buföring, när uppfyllelsen av ens förhoppningar närmar sig. Längtar också du till renheten och friden på himmelens fäbodvall? (Sven Danell ”Dagpostilla” s 17 i kommentar till Mal 4:1-2)

Det är en tandläkarfamilj vi hyr av (här i Hahnenkamm i Tyrolen), rejäl och trevlig, men svårt nazistisk förr i världen som det verkar av det kvarlämnade biblioteket med dedikationsex. Av Leni Riefenstahl, böcker med krigssånger och den s.k. konstfilosofi som nazisterna excellerade i sedan de bränt och förföljt die entartete Kunst, dessutom en instruktionsbok för Hitler-Jugend som undervisar tioåringar i konsten att bli goda soldater och judehatare. Det är inte utan att man, alla ruinerna till trots, erfar en mäktig känsla av triumf över att så mycken hybris, råhet och dumhet till sist drabbades av rättvisan så hårt som skedde. Annars har den tiden kommit, åtminstone här nere i Centraleuropa, då ingen längre skäms över att han var nazist. Ryssarna får ursäkta mycket nu för tiden. (Stig Dagerman "Brev" s 242; brev till Stina och Folke Fridell 1950-07-12)

På morgonen den 7 maj (1945) ryktades det att Tyskland kapitulerat, det bekräftades på den regniga eftermiddagen. Tidigare hade två dagars allmän ledighet från den 8 maj utlovats, medan folk kom från sina arbetsplatser utan att ha fått besked, det kom först i radion kl 9, och stämningen var egendomligt dämpad och avslagen. Jag gick till sängs i mitt pensionat utanför Manchester rätt sent, glad i alla fall med tanke på hustru och liten dotter i Lund och släkten i Danmark. Bredvid hade jag en liten radio med begränsad räckvidd, men så gjorde jag ett försök att nå Motala, och fick till min förvåning in Sverige med jublet i Stockholm och - tror jag - Sven Jerring som lysande reporter. Det var verkligen segerjubel och jag somnade tacksam. Följande morgon den 8 maj gick jag till lägret 189 Dunham Park för att gratulera till segern men glömmer aldrig den snälle brittiske kommendantens bistra replik: Det var väldigt vad svenskarna blev tappra när kriget tog slut. - Ursäkta honom, viskade adjutanten, men han har två söner mot japanerna i Burma. - Där var kriget inte slut. Men visst var man besviken bland många engelsmän på Sveriges neutralitet in till slutet, när kampen gällt att rädda världen från ett skräckvälde. Och visst fick England dra den tyngsta bördan under sin okuvlige ledare Churchill; han hade aldrig tvivlat på utgången. Och fram på dagen den 8 maj vaknade så sakta segerglädjen. ... Folkmassorna på gatorna var glada utan att slå över, för många trängde sig smärtsamma minnen fram. ... Förintelsen ... visste man inte mycket om då, men vetskapen om koncentrationslägren började sprida sig, även i de tyska fånglägren i England. (Ingemar Lindstam "Av goda makter underbart bevarad" s 34-36; Växjö Stifts Hembygdskalender 1995/96)

Det första svarta året i det europeiska storkriget är till ända. ... Vågade man inte tro på att (den evige Fadern) är med i de historiska skeendena som den lidande Guden, som den rättfärdige och kärleksfulle Upprättaren och Frälsaren, vore det hela fullständigt tröstlöst. (Oskar Terning "Ett svart år"; Jönköpings-Posten 1940-09-03)

Både folk och fä vilade ju i Herrans hand. Om Vår Herre ville, så kunde han förgöra alltihop medan han vilade middag, bara. Det var som att dräpa en lus. Han lade hela härligheten på ena tumnageln och smällde till med den andra tummen. Det var ett ögonblicks verk. Och det här kunde inte fortgå längre - så som storgubbarna plågade den fattige och djävlades ute i världen, så fick man inte undra över att Gud hade blivit rasande. Det var ändå gott att tänka att storgubbarna med många tusen riksdalers egendom förgicks med de andra, när vår Herre dräpte till. (Vilhelm Moberg "Giv oss jorden!" s 24-25)

Valter skolade sig själv till religionshatare, militärhatare och samhällsomstörtare, men hetast hatade han gulingen, som bar förrädarstämpeln. Det var orätt och synd att hata, sade borgare och präster. Det var förbjudet att hata orätten. Skulle man kanske älska orättvisorna i samhället? Skulle man älska gulingen, ormen som låg gömd i gräset och högg med sin gadd? Skulle man kanske älska det onda? Skulle man inte få hata de usla förrädarna, skulle man inte få hata någonting ont, någonting orätt? De som ville ha ont och orätt kvar, de sade: Det är synd att hata. (Vilhelm Moberg ”Soldat med brutet gevär” s 134; Det måste vara hans eget verk; 1910-1915)


ca 1900 och tiden dessförinnan

Då Sions Konung kommer, då börjar alla silkeshoror yla, när den svarte djävulen kommer för att hämta dem. Men dottern Sion tänder sin lampa, och då gläds hon och börjar ropa: ”Hosianna Davids Son!” ... Snart kommer gästerna från himlen för att se hur underbar och vacker Jesu brud är, som han löst med sitt eget blod från Babels fångenskap. Gläds och fröjda dig du dotter Sion, snart får du hålla Lammets bröllop på Sions berg och i det nya Jerusalem nu och för evigt. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 46,50 i predikan 1858 över Matt 21:1-9)

För (Carl Gustaf) af Leopold ber jag om min vördnad. Jag hoppas att alla bättre själars deltagande skall så vidt möjligt är trösta honom i hans olycka (i det att han blifvit blind). Hans ära har vunnit på sin pröfning: hans namn är elastiskt, det stiger högre ju mer det tryckes. Det är en glädje att se huru hans fordna motståndare, sedan de skrikit sig trötta och ingen längre vill höra dem, nu göra sig all möda för att öfvertyga Publiken det de aldrig existerat. Om några år lärer det också bli vårt att få veta huru de hetat. Förlåt mitt orediga bref och förglöm mig ej alldeles. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev II 1818-1823" s 221; brev från Lund den 17 februari 1822 till Carl Gustaf von Brinkman)

Jordenes gudar med blixtrande dunder, som upp till himlarna svängt med er makt, träfflige hjältar och världenes under! Var är nu all er heder och prakt? ... Skönhet, hjärtans tyranner och nöjen, som kostat kronor, blod, sällhet och liv! Ej leka nu kring er lustar och löjen, ej ger er mull nu suckar och kiv. ... Allt är förgängligt! Fast dygderna själva få pyramider till stjärnornas loft, otack och tiden dock snart dem omvälva: svartnande glans! tillväxande stoft! ... Vad är då värt i de fotspåren vandra? Kan jag en dag med mitt liv vara nöjd? Jo, jag har lust att, fåfänglig som andra, leva med ro, försvinna med fröjd. (Olof von Dalin ”Jordiska tings obeständighet” s I:65; 1708-1763)

Högvinter 1716. Bonden Carl i Ekefall, Barkeryds socken, har spänt hästen för släden och hans hustru har klivit upp i den. På vintriga vägar färdas det gamla paret mot Jönköping. Folk i byarna som ser åket dra förbi gömmer sig undan, gluttar genom fönstergluggar eller vid husknutar och viskar med varandra. "Där far hon, trollkonan. Månne hon är så oskyldig som rätten dömde? Vi tror vad vi tror." Med sig har Carl ett brev till landshövdingen Mårten Lindhielm, med anhållan om att hustru hans måtte sättas i arrest, i avvaktan på hovrättens utslag i saken. Den gången var häktet mera skydd än straff. Skydd mot onda tungor och hämndlystet förtal. ... I Barkeryd var trolldomstron stark. Och länsman Nils Dijk, som utsetts till åklagare redan när första tinget i saken ägde rum i Esperyds gästgivargård den 15 juli 1715, han var en av de övertygade. Mot hans nit krävdes starka krafter på förnuftets sida för att få Kirstin och hennes två medanklagade friade. ... Det hände att hon hettade till. Då sade hon sig önska att Gud måtte straffa hennes vedersakare. Sommartinget i Esperyd kom inte till något avgörande i målet, utan det uppsköts till ordinarie höstting, som hölls i Barnarp i oktober. Under tiden gick Kirstin och bar sin tunga börda av anklagelser. De måste ha känts brännande heta inom henne. Det hände att de kokade över. Om Arvid i Krakebo (som vittnat mot henne) sa hon: "Den stormunnen var vid Esperyd och ljög på mig ett och annat. Han miste sin skällko för omaket." ... Inför tinget fick hon bekänna att hon yttrat det i hastigt mod, och naturligtvis bara menat att det Gud som straffat honom. "Varken honom eller någon annan har jag gjort något ont eller vet det ringaste om något trolldomsväsende i denna sak." ... Häradshövdingen synes liksom prästen ha genomskådat folkets fördomar, och tingsrätten frikände henne av brist på bevis. Hovrätten fastställde domen. (Josef Rydén "Trollkonan i Ekefall" s 21,23,31-32)

Till slut kommer ... Guds hämnd, så underbar, så outforsklig, på så obegripligt sätt, att man måste begripa och se att Gud ännu regerar och dömer jorden. Ja, ofta låter han de ogudaktiga icke bringa deras förehafvande till slut, och besnärjer dem i deras handel, likasom då ett villebråd i nätet insnärjes och varder fångadt. Så begynner mången af högfärd och öfvermod en sak, men insnärjes så, att han icke vet huru han skall utkomma. (Johann Arndt "Johann Arndts Andliga Skattkammare" s I:178)


Att avrunda med:

Han skrev psalmer, därför vände man honom ryggen, inte ens natten hade sjunkit så djupt. ... Sådan är världen utan sång, obarmhärtig som sveket, hårdare än en fläckfri mänsklighet utan fantasi. ... De skall frukta för Sanningen mer än för sitt eget liv. Så sade mig drömmen, när jag vaknat. ... O, David, David, låt det hämnande Ordet drabba dem som slitit vingarna av språket! (Bo Setterlind ”Ros bland törnen tuktad” s 57; Livets lag)


Sångarna:

Låt oss så helt förvandlas att vi med glädje kan ge andra av oss själva och bry oss om varann. Och låt oss så befrias att vi av nåd en gång, älskade och förlåtna, jublar i skratt och sång. (F Kaan-S-S Zettergren: Psalmer och Sånger 465:3)

Låt oss fröjdas, gladligt sjunga, Låt oss nu med själ och tunga Prisa Gud på denna dag, För vår oväns nederlag. Låt oss lofva Herran, Herran; Låt oss fröjdas, när och fjerran. (E Homburg-P Brask-JO Wallin: Psalm 109:1)

Riken må vackla, falla som strå, Hedningar larma, världar förgå, Aldrig skall tystna, Herre, din röst. Du är vår tillflykt, trygghet och tröst. ... Skåden hans gärning, under han gör: Bågarna bräckas, stridslarmet dör, Fejderna stillna än på hans bud. Glada vi juble: Med oss är Gud! (J Gustafsson: Sånger och Psalmer 1951 nr 357:2-3; jfr Psalmer och Sånger 625:2-3)

Jordisk ära, makt och glans Som en rök försvinner. En förgänglig segerkrans Jordisk hjälte vinner. För ett rike, som består, Din församling strider. Genom striderna hon går till triumf omsider. (A Wennström: Sånger och Psalmer 195 nr 433:3)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående “Gör er glada ... himmel”, se också Upp 12:12a. Angående ”de heliga”, se Upp 1:1a. Angående ”apostlarna”, se också Upp 2:2b. Angående ”profeterna”, se Upp 16:6.


Ytterligare studier: 5 Mos 26:18-19; 32:36; Jes 3:14; Jer 4:28; 51:48; Klag 2:15-16; 3:45; Dan 2:37; Joh 13:16; 16:22; Upp 19:2; 21:14.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-08-03; 2012-07-25; 2015-10-13; slutlig version 2018-08-07)

Till sidans topp

18:21a Och en (enda) * (א*) budbärare lyfte en stabil/fast sten (א*) som en stor sten (א,*א) och kastade (den) in/ut i havet ...

Ord för ord (14 ord i den grekiska texten; ordens ordningsföljd enligt Sinaiticus prima manus): Och lyfte en budbärare (en)-sten stabil som (en)-sten stor och kastade in-i '-et hav'/havet


1883: Och en stark ängel tog upp en sten, lik en kvarnsten, och kastade den i hafvet ...

1541(1703): Och en stark Ängel tog upp en stor sten som en qwarnsten, och kastade i hafwet ...

LT 1974: Sedan lyfte en väldig ängel upp en stor sten, som såg ut som en kvarnsten, och kastade den i havet ...


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

De som hade jagat (Israel) slängde (Herren) in i ett djup som om (de var) en sten i ett oerhört/våldsamt vatten. (Neh 9:11b, Grekiska GT)

(Job sade till Elifas: “Är) ej min stabilitet en stenars stabilitet?” (Job 6:12a, Grekiska GT)

(Profeten sade till Seraja:) “Du skall binda en sten emot, emot (bokrullen) och slänga den in i en mitt av Eufrat.” (Jer 51:63b, Grekiska GT)

(Herren sade till Tyros: “Babylon skall) kasta dina stenar ... i, in/ner i en mitt av havet.” (Hes 26:12b, Grekiska GT)

(Profeten sade till Babylons kung:) “En sten revs ut ur ett berg ..., och den ’slog till’/träffade avbilden. ... (Och stenen) blev ett stort berg, och det ’slog till’/träffade varje/hela jorden.” (Dan 2:34b,35b, Grekiska GT)

(Herren sade:) “... Jag skall sätta/göra Jerusalem (till) en sten som trampar ner alla nationerna. Varje/’var och en’ som trampar ner (den) och ’skojar med’/hånar den, skall ’skojas med’/hånas.” (Sak 12:3a, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Johannes Döparen sade till fariseerna och saduceerna:) “ ... Den som kommer bakom mig är stabilare än mig/jag.” (Matt 3:11a)

(Förtalaren) säger till (Jesus): ”Om Du är en Guds son, kasta Dig ner, ty det är skrivet att/: ’Han skall ålägga/’ge ... befallning’ Sina budbärare med anledning av Dig’ och ’Uppå händer skall de lyfta Dig, (så att) Du ej någonsin må skära Din fot i riktning mot, i riktning mot en sten.’” (Matt 4:6)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Den som – alltefter omständigheterna – må få en av de här små som tror in i Mig att snava, det ‘för tillsammans’/’är till fördel’ för honom ’för att’/att en övre kvarnsten må hängas runt omkring hans hals, och han må drunkna i ’havets pelag’/’öppna havet’.” (Matt 18:6)

(Jesus sade om helgedomen:) “Här må inte/förvisso ej ‘låtas vara’/lämnas emot sten, som inte kommer att lösas ner/upp.” (Matt 24:2b)

Då (Josef) hade rullat en stor sten (i/för) dörren av minnesgraven, gick han bort. (Matt 27:60b)

(Jesus sade till folket:) “'Varje den'/’var och en’ som har fallit emot den där stenen (som de som byggde förkastade) kommer att gå i kras, men (den) emot vilken (stenen) – alltefter omständigheterna – må falla, honom skall (stenen) rensa med kastskovel.” (Luk 20:18)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Och jag skådade en stabil/stark budbärare som kungjorde i/med en stor/hög röst. (Upp 5:2a)


Exegeter, evangelister med flera:

Nu (år 1963) krossas socklarna på monumenten. Nu smattrar motorspettens tunga stål. Man hade gjutit med den där cementen som skulle hålla mer än tusen år. Snart blev det ändå dags för omvärdering, och läxan som vi lär är uppenbar: att överdriven evighetsplanering nog aldrig någon riktig framtid har. Och lika hårt som stenar gjutits samman får man ta i när de skall brytas loss. Att tro på glömskans krafter kräver samma och ännu större arbete av oss. Allt det som händer skapat här i världen, kan mänskohanden också skrota ned. Men ingen sten har i sig själv ett värde, som god, som ond, som smutsig eller ren. (Aleksandr Tvardovskij "Nu krossas socklarna på monumenten" s 303)

Som i ett klart vatten stenen sjunker allt djupare Här kan jag fråga vilket vatten? vilken sten? och här är upplösningen, försvinnandet. Kvar står klarheten, sjunkandet, djupet. (Göran Sonnevi "Tydlighet" s 8)

Vad är det som träder ut ur mig och lämnar mig som rök på denna gata med okända nummer, med hus som på grånad platå där bara sten på sten lämnats kvar ... vad är det som är kvar av mig och sjunker som en sten, som en sten genom sten på sten som om horisonterna försvunnit eller mistat sin dragningskraft ... och här: en gång ledde jag någon vid handen som ett barn i tron det var mitt liv ... och nu: en sjunkande sten, bortvirvlande rök och ett barn högre än ett berg. (Erik Lindegren "Nollpunkt" s 461; 1954)

Nu begrep jag varför många blir så betagna, när de kommer till Amerika. Det beror på att de inte sett något vidare av världen förut. Att komma från Tomelilla direkt till New York innebär naturligtvis en väldig omkastning i ens förställningsvärld. New Yorks skyskrapor föreföll mig närmast som de lutande tornen i Bologna. I Pisa finns ett som är berömt, men i Bologna finns åtminstone två. Jag fick genast tanken: är New York världens största stad, är det fara värt, att den kan bli världens största stenhög. Två äkta och oförfalskade västgötabönder, som för första gången skulle över för att hälsa på släkten i U.S.A., avgav ett sävligt och komiskt yttrande med anledning av sina första intryck av New York. ”Vad tycker du det liknar?” sa den ene, varvid den andre svarade omedelbart: ”Jag tycker det närmast påminner om infarten till Falköping, när man kommer från hjohållet!” De hade nog god tid i förväg förberett sig på att inte bli alldeles tillplattade vid det första intrycket av storstaden framför alla andra stora städer i världen. (C.G. Hjelm ”Genom mina amerikanska glasögon” s 47)

Vad är detta land att dö för, som lönar sina egna söner med otacksamhet, likgiltighet och glömska! Och att vinna litterär ära i detta land, där litteraturen är satt lika högt i värde och straffas lika strängt som snatteri och dryckenskap, om den ej är så oskadlig att den bara förlöjligas. Ingen seklernas relativa odödlighet kan jag åtnjuta. Några veckor sedan min bok (Pasiphaë) utkommit är den som om den aldrig existerat - en sten kastad i det stora havet. (Sven Lidman "Vällust och vedergällning" s 21)

Som vi sett inskränkte sig Bertels tal till det som oundgängligen måste sägas och till mindre än det. Sålunda lär han ju aldrig brukat motivera sin mening vid stämmorna. Man vet endast, att han vid ett par tillfällen, då det stod hårt mot hårt, gjorde sitt inlägg i denna form: "Ordförande, det förslaget går jag aldrig in på." Men då föreföll det alltid mannarna som om han gått fram och lagt en väldig sten på ordförandebordet, och Per Andersson var aldrig glad vid att den stenen låg där, men Anders vid smedjan försummade icke att lägga till: "Bertel har rätt", varefter han med en ljudelig viskning ytterligare anförtrodde de närmast sittande: "gu har han så, han har alltid rätt". (Hans Larsson "Hemmabyarna" s 214; Glöm icke)

(Den heliga) Birgitta kände (påven Clemens VI) väl. ... Vi har en mycket kritisk uppenbarelse - dvs. ett veritabelt skällebrev, inlett med den vanliga formeln att det är "allas Skapare" som har ordet. ... Guds slutliga dom är fruktansvärd: hans svärd skall stötas in i påvens huvud så hårt att det aldrig kan dras ut. Hans påvestol skall sänkas som en tung sten (Petrus betyder ju sten eller klippa), vilken "ej upphör att falla förrän den nått det yttersta djupet". Hans medhjälpare, dvs. främst de franska kardinalerna, "skall sjunka djupare ned i helvetet än andra". (Sven Stolpe "Birgitta i Rom" s 90-91; Clemens VI; parentesen om namnet Petrus betydelse är insatt av Stolpe)


Ytterligare studier: 2 Mos 15:5; Josua 24:26; 1 Sam 6:14-15; 14:33; 2 Sam 20:8; Mark 1:7; 9:42; Luk 3:16; 17:2.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-08-04; 2012-07-25; 2015-10-14; slutlig version 2018-08-07)

Till sidans topp

18:21b ... och sade: “På det här sättet, skall den stora staden Babylon kastas (med) stormning/’våldsam kraft’, och hon må inte/förvisso ej längre finnas i det/havet (א,* א).”

Ord för ord (15 ord i den grekiska texten Sinaiticus): sägande: på-det-här-sättet (med)-stormning skall-kastas Babylon den stora stad och inte/förvisso ej (hon)-må-finnas längre i det


1883: ... och sade: Så skall med fart Babylon, den stora staden, nedstörtas och aldrig mer varda funnen.

1541(1703): ... och sade: Med sådana hastighet skall förkastad warda den store staden Babylon, och han skall icke nu mer warda funnen.

LT 1974: ... och ropade: ”Babylon, den stora staden, ska kastas bort och försvinna i evighet på samma sätt som jag har kastat bort den här stenen.”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Profeten sade till Seraja:) “Du skall binda en sten emot, emot (bokrullen) och slänga den in i en mitt av Eufrat. Och du skall tala: ’På det här sättet skall Babylon sjunka ner, och hon må inte/förvisso ej stå upp.’” (Jer 51:63b-64a, Grekiska GT)

(Profeten sade till Tyros:) “Detta är vad Herren, Herren säger: ‘När jag – alltefter omständigheterna – skall ge/’göra ... till’ dig en stad som ödeläggs (och har ödelagts) ... skall mycket vatten beslöja/täcka dig helt och hållet.” (Hes 26:19b, Grekiska GT)

(Herren sade till Tyros:) “Jag skall ge dig ett fördärv, och du skall in i (den kommande) tidsåldern inte längre ’börja under’/’vara den förste’.” (Hes 26:21a, Grekiska GT)

(Daniel sade till kungen:) ”Himlens Gud skall få ett rike att ’stå upp’/uppstå, ’vilket som än’/som inte alltigenom skall förstöras in i (de kommande) tidsåldrarna ... och det skall ’stå upp’/bestå in i (de kommande) tidsåldrarna.” (Dan 2:44b, Grekiska GT, Theod)

(Israel) skådade rikets stabilitet och förmågans/arméns stormning, och ’lutade sig ut’/’böjde åt sidan’ från/’bort från’ (fienden). (1 Mack 6:47)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Demonerna) gick bort in i grisarna, och skåda, hela flocken stormade nedifrån/över det branta stupet in/ner i havet och de dog i vattnen. (Matt 8:32b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Den som – alltefter omständigheterna – ej må ta emot er ... det kommer att vara mer uppehållet/uthärdligt för Sodoms jord/land och Gomorras jord/land (א,* א) i/på en domsdag än för den där staden.” (Matt 10:14-15)

(Jesus sade:) “Du, Kafarnaum, ’ej skall’/skall du höjas ända till en himmel? Du skall störtas ned (א,* א) ända till Hades.” (Matt 11:23a)

(Jesus sade till fariseerna:) “Varje rike som ’har delats i portioner nedifrån’/’har stått i strid med’ sig själv ödeläggs, och varje stad eller bostad som ’har delats i portioner nedifrån’/’har stått i strid med’ sig själv kommer inte att (be)stå.” (Matt 12:25b)

(Jesus sade till Sina lärjungar: “En rik människa talade till sin hushållare:) ‘Du förmår inte längre vara hushållare.’” (Luk 16:2b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Det blev ett krig i himlen; Mikael och hans budbärare förde krig ’i sällskap med’/mot draken. Och draken och hans budbärare förde krig. Och de var inte stabila/starka i ’riktning mot’/’jämförelse med’ honom (א,* א), inte heller fanns (det) längre en plats * (א*) i himlen. (Upp 12:7-8)

Och då de såg röken av hennes storbrand, utropade/ropade de (‘hela tiden’/’gång på gång’) och sade: “Vad (var) likt den stora staden?” (Upp 18:18)

(De som arbetade uppå havet) sade: “Ve, * (א,* א) den stora staden, i vilken alla de som hade båtarna i/på havet var rika ’ut ur’/’till följd av’ hennes värde, eftersom (i/på) en stund/timme har hon ödelagts.” (Upp 18:19b)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

"Förr i världen låg det . . . ett ställe på den där gatan . . . " Han avbröt sig. "Å", sade han och log undvikande, "vilken idiot jag är . . . Montmartre har ju förändrats så oerhört . . . Det skulle bli för långt att förklara . . . Ni känner ju inte till Montmartre från förr i världen . . . " Vad visste han om det? . . . Jag gick bort till fönstret och såg därnere bergbanespåren upp till Montmartre, parken kring Sacré Caeur, och i fonden hela Paris med sina tak, ljus och skuggor. I detta virrvarr av gator och boulevarder hade vi träffats en dag, Denise Coudreuse och jag. Vägar som korsar varann bland alla dem på vilka tusentals och åter tusentals människor färdas genom Paris, likt tusen och åter tusen små kulor i ett jättestort elektriskt biljardspel som då och då stöter ihop med varandra. Och av detta återstod ingenting, inte ens det lysande spår som en eldfluga lämnar efter sig. (Patrick Modiano "De dunkla butikernas gata" s 140,149; jämförelse 1960-tal med 1940-tal?)

Ständigt sökte du pärlan, förlorad vid födelsen. Det besatta sökte du med nattens musik i öronen. Havsomspolade själ, du som dök ända till undergången. Fiskar, djupets änglar, lyser i ljuset från dina sår. (Nelly Sachs "I dödens boningar" s 73; Den drunknade - A.N.)

Jag räknar med att prövningar måste komma. Allting får en så mycket skarpare relief, därför att världen i övrigt är så full av olyckor och elände, det är så koncentrerat eländigt, att när jag igår hörde en barnkör från Tyskland med klara röster sjunga "Stille Nacht, heilige Nacht" gick jag i köket och grät. Dessa barn med sina änglaljuva röster växer upp i ett land, där allt går ut på våld mot andra människor. Det har kommit ut en bok i höst, skriven av en tjeck. Den heter "De döda skola döma" och skildrar utplånandet av den tjeckiska byn Lidice efter mordet på Heydrich. Ingen i byn hade något med mordet att skaffa, men tyskarna skulle statuera ett exempel. Följaktligen blev allt manfolk över 16 år skjutna, efter att själva ha fått gräva sin grav, alla kvinnor bortförda till tvångsarbete och alla barn över 3 år bortförda till okänd ort per lastbil, där 157 barn packades ihop på ett utrymme, som var avsett för ungefär hälften, så att de måste stå hela tiden. Enligt boken tog färden 7 timmar, och flera av barnen var döda vid framkomsten. Jag vet inte hur pass sanna bokens uppgifter är, men om bara hälften är sant, så har tyskarna begått ett blodsdåd, som i eviga tider kommer att ropa mot himlen. Därefter sprängdes hela byn i luften; efter 24 timmar fanns ingenting kvar, som kunde påminna om att där funnits en liten fredlig by med fredliga människor i. Och detta är gjort av det folk, som har skapat "Stille Nacht". (Astrid Lindgren "Krigsdagböcker 1939-1945" s 200; 1943-12-25)

Det jag såg var en stad i ruiner. Dess tak hade störtat samman, dess tempel raserats, dess valvbågar rubbats, dess kolonner låg på marken. Man anade ännu de solida proportioner som återfinns i den toskanska arkitekturen. Längre bort sågs rester av en gigantisk akvedukt och en upphöjning krönt av en akropol med ett Parthenon svävande former. I en annan riktning sågs spår av en kaj, som förde tanken till en antik hamn, som vid randen av en försvunnen ocean hade tagit emot handelsfartyg och krigiska triremer. Ännu längre bort sågs långa rader av raserade murar, stora övergivna gator, ett helt Pompeji, begravt under vatten, som kapten Nemo lät återuppstå inför mina ögon! Var var jag? ... Kapten Nemo ... gick till en svart basaltklippa i närheten, och skrev på den ett enda ord: ATLANTIS. ... Detta var alltså detta sjunkna område, som fanns utanför Europa, utanför Libyen, utanför Asien, utanför Herkules stoder, där atlantidernas mäktiga folk levde, det folk mot vilket antikens Grekland förde sitt första krig. (Jules Verne "En världsomsegling under havet" s 304-305; En försvunnen kontinent)

När (vandraren i Kristiania) slutligen återvänt till sin utgångpunkt, så finner han under sig, just vid foten av (det allvarsamma furubeklädda) Egeberg det gamla Oslo eller rättare den plats, där denna stad en gång var, ty numera (år 1858) består "Gamlebyen" av några oansenliga hus, strödda kring en oansenlig kyrka, och intet torn i ruiner, ingen brusten valvbåge förkunnar dess forna betydelse. (Viktor Rydberg "En vandring i Norge" s 13; Göteborgs Nyare Handels- och Sjöfartstidning 21 augusti - 27 november 1858)

I båda förbunden är det samma Guds rättfärdighet (som förevisas) när Gud tar hämnd, i det ena fallet typologiskt, kortvarigt och mer återhållsamt men i det andra verkligt, bestående och strängare, ty elden är evig och den Guds vrede som skall uppenbaras från himlen från vår herres ansikte ... medför en kraftigare bestraffning på dem som ådrar sig den. (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 501)

Andor, Gåvans land, konungarnas Numenor, Elenna av Eärendils Stjärna, förstördes i grund. Ty det låg strax öster om den stora avgrunden och själva dess grundvalar vräktes omkull och det föll och störtade ner i mörkret och finns inte mera. ... Iluvatar vräkte tillbaka de stora haven öster om Midgård och Tomma landen öster om det, och nya land och nya hav formades; och världen förminskades, ty Valinor och Eressea togs därifrån till de fördolda tingens riken. Denna dom föll över jorden i en stund då människorna inte väntade den, på den trettionionde dagen efter flottans avfärd. Plötsligt började eld spruta från Meneltarma och en väldig vind blåste upp och stort tumult uppstod i jorden, och himmelen raglade och bergen halkade ner, och Numenor sjönk i havet med alla sina barn och hustrur och ungmör och stolta damer; och alla dess trädgårdar och dess salar och dess torn, dess gravar och dess rikedomar, och dess ädelstenar och dess vävar och dess målade och snidade verk, och dess skratt och dess glädje och dess musik, dess vishet och dess traditioner; allt detta försvann för evigt. Och sist av allt tog den stigande vågen, grön och kall och krönt av havsskum där den steg över landet, till sitt bröst Tar-Miriel, landets drottning, fagrare än silver eller elfenben eller pärlor. Alltför sent sökte hon skynda uppför Meneltarmas branta vägar till den heliga platsen; ty vattnet nådde ifatt henne och hennes rop drunknade i vindens rytande. Men vare sig detta berodde på att Amandil verkligen kom till Valinor och Manwe lyssnade till hans bön eller inte, så besparades dock Elendil och hans söner och allt deras folk genom valars nåd den stora ödeläggelsen denna dag. Ty Elendil hade dröjt sig kvar i Romenna och vägrat följa konungens kallelse när denne seglade ut; och han hade undvikit (den främste av den store upprorsmannen och ondskans ursprung Melkors tjänare, den avskydde) Saurons soldater som kom för att gripa honom och släpa honom till eldarna i templet och gått ombord på sitt fartyg och seglat ut från land och sedan bidat tiden. ... I tidens fullbordan grundade Elendil och hans söner nya kungariken i Midgård; och fastän deras kunskaper i hantverk och vetenskaper bara var ett svagt eko av vad som varit innan Sauron kom till Numenor, tycktes de dock stora och underbara för Midgårds vilda människor. Och mycket berättas i andra traditioner om de stordåd som utfördes av Elendils ättlingar under den ålder som nu följde och om deras kamp mot Sauron, som ännu inte var slutförd. (J.R.R. Tolkien "Silmarillion" s 305-306; Akallabeth)


Att fortsätta med (hembygden):

Högt uppe på höjderna mellan byarna Sjöhult och Röshult, öppet och naturskönt med vidunderlig utsikt åt olika håll, var Torpet Stora Hultet (i Tabergs bergslag) beläget. . . . Torpet Stora Hultet finns inte mer. Platsen där det en gång låg är närmast intill oigenkännlighet förvandlad. Alla hus är jämnade med marken och rivningsvirket, med undantag av några ruttna timmerbitar från en ihoprasad bodbyggnad, är bortforslat. En del därav lär f. ö. ingå i en sommarstuga vid Landsjön. Mörka granskogsplanteringar har effektivt utplånat alla spår av de välskötta tegarna och slåtterängarna. Den fina utsikten från själva bebyggelseområdet håller på att definitivt gå förlorad genom den uppväxande granskogen. Körsbärsträden som blommade så vackert om våren är borta och inga ranka skira björkar susar längre i sommarkvällen. Höstarnas fyrverkeri av färgsprakande lövträd hör till det förgångna. Där som förr rådde liv och orörelse är nu mol tyst och övergivet. Endast några småfåglar försöker med sitt kvitter äska ljud och bryta den kompakta tystnaden. Det kan inte hjälpas att man uppfylls av tryckande vemod när man nu uppsöker platsen och samtidigt minns hur här såg ut i svunnen tid. (Lennart Svensson "Stora Hultet - Något om ett torp och dess brukares historia" s 59,65)

Lektor Sven Elvius har gjort en utredning angående den återstående landhöjningen vid några punkter efter Östersjöns kust. Han finner t. ex. att den återstående landhöjningen vid Stockholm utgör 18 meter, Vid Norrköping 10,5 meter. Skulle man försöka att efter Elvius' värden uppskattningsvis bestämma skillnaden i återstående landhöjning mellan Motala och Jönköping erhåller man ett värde av c:a 6 meter. Vid Jönköping skulle Vättern således fortsätta att stiga ytterligare 6 meter, vilket komme att dränka hela staden. Faran är emellertid inte just överhängande, då den beräknade tiden kan betraktas som oändlig. Ännu något tusental år kan staden vara lugn, om den skulle finnas kvar så länge, ehuruväl en vattenstigning av 15 cm. pr århundrade ej kan lämnas fullständigt obeaktad vid anläggningar på mycket lång sikt. (Erik Granlund "Vättern och landhöjningen - Kommer Jönköping att dränkas?" s 35)

Mot söder ligger grundstenarna av det som en gång var "Schirbeckagården" eller Hilma Nords, övervuxna av gräs ner mot den hårt trafikerade Odengatan. I minnet finns husen som var gamla redan i min barndom. De många trähusen hade timrats samman, de fåtaliga stenhusen murats sten för sten. Många av träkåkarna var dåliga redan från början. Byggda på låga torpargrunder som efterhand satt sig i den sanka marken och blivit både sneda och vinda. Värst däran var "snea huset" i hörnet av Fortunagatan och Odengatan. Det lutade som en fregatt i storm. . . . Oron fanns kring (Östra) torget (i Jönköping) ända fram till de sorgligt beryktade "tattarkravallerna" kring 1950 som på något sätt var slutpunkten för det levande torget. Gårdarna revs en efter en. Brädlapparna rasade för "Husarivarns" grävskopa. Kvar blev plåtbilarna och ödeplatsen. (Lennart Dahlqvist "Vem älskade Östra torget?" s 28)

När prosthemmet i Lekaryd löstes upp genom prostens död 1897, horde jag mången saga: "Ett sådant hem finna vi aldrig mera." Nu (1925) är Lekaryds gamla prostgård en del av det myckna, som trasats sönder av senare tiders långt ifrån alltid lyckliga omvandlingsraseri. (Gösta Ydström "'Friden' - Bergdahlska prosthemmet i Lekaryd" s 130-131)

Hette han Ville - jag vet inte. Han lär ha bott någonstans söderut i socknen och är borta sedan många år. Ett är då säkert - att han var ett sanningsvittne som få. Här får han själv komma till tals: Jo, det var när jag exercerade beväring där nere i Skillingaryd. Det gick väl rätt så bra, så det är ingenting att säga om det. Det värsta var att vi hade en löjtnant, som var så hemskandes dummer mot oss. Han svor och skällde på pojkarna som den värsta farstugris. Det kvittade vad en gjorde och hur en än försökte, så passade det inte. Det var förresten inte bara våran årskurs, som hade ont av den där drummeln, rätt ut sagt. Det var en riktig översittare - det fanns såna förr. När en såg honom på regementet eller när han var ute på övningar, brukade vi säja: 'Den där skulle ha ett ordentligt kok stryk. Vore det rätt skulle det vara skottpengar på honom.' I alla fall - det var en stekhet dag. Vi hade marscherat miltals och skulle sen ha målskjutning. Löjtnanten var värre än vanligt och skällde bara och gick an. Trötta var vi och tje på allting. Det tog eld i pojkarna och de sa: 'Vi skjuter honom.' Det var ena friska ena. De sköt honom och stoppade ned honom i en mosse." "Men", sade som Ville berättade det här för, "det var ju mord. Det blev väl en väldig uppståndelse med förhör, rannsakning, domar och fängelse. De hade ju skjutit honom med berått mod." Ville tvekade ett par ögonblick. Sen sa han avvärjande: "Löjtnanten? Nä, nä, det blev aldrig nåt frågsmål efter honom." (Sven Thunander "Historier från Svenarum" s 97-98)

Gustav II Adolfs stolta gränsstad och vapencentrum med en omfattande administration med länsstyrelse och hovrätt sjönk under 1700-talet ned i glömska. Statsmakterna var inte längre intresserade av Jönköpings utveckling, eftersom staden inte längre hade någon försvarsstrategisk betydelse. (Gunnar Lindqvist "Jönköping - Stadens framväxt" s 41; Den glömda staden)

Sjuårskriget mellan Sverige och Danmark på 1560-talet berörde förutom Bohuslän, Halland och Västergötland även Småland, och 1567 ödelade den danske krigsöversten Daniel Rantzau nästan all bebyggelse i Västra härad. I jordboken 1569 omtalas, att 25 hela kronohemman, 39 kloster, 37 frälsehemman och halva hemman av olika slag, 18 torp och 1 utjord ligga "brände och öde". Hubbestad med de närliggande gårdarna Järnboda, Rolstorp, Gastorp, Kohult, Torarp, Svenarums kyrkby m.fl. låg öde och befolkningen var till en del ihjälslagen. Även svenska rövarhorder försåg sig på olika sätt. Medan de flesta gårdarna fortfarande låg öde var Hubbestad återuppfört 1571 och anslaget till underhåll åt krigsfolk. (Eivind Eidering "Hubbestad Säteri - ett stycke bygdehistoria" s 72-73)

Rantzaus stora tåg mot svenskarna 1567 vållade svår ödeläggelse i de bygder, som lågo i härens väg. Mer än 360 års damm har (nu år 1934) ej kunnat täcka de djupa spår, som då skuros i Smålands jord, och bestående hågkomster från danskarnas framfart leva i traditionen och i namn på platser för sammandrabbningar. Ej underligt! Ett par år efter tåget lågo t. ex. i Östbo och Västbo 235 hemman öde, utom alla nybyggen, utjordar, kvarnar och de 37 hemman, som varit brända och rövade, men tydligen kommit sig så före, att de kunde skattläggas. Så gick det överallt. Jönköpingsborna hade själva bränt sin stad och flytt, sedan de räddat sina tillhörigheter till Visingsö. För anskaffande av föda måste den danska hären ut i nejden och skövla, i Rogberga plundrades och brändes då 19 byar, endast ett fåtal av de mest undangömda sluppo förstörelse. Samma öde drabbade helt visst grannsocknen Barnarp med Månsarp, och att det ännu närmare staden liggande Sandseryd ej undgick härjning, torde vara klart. Det var ej tider för ett blomstrande bergsbruk, den stackars bergsmannen, som då möjligen fanns vid Taberg, hade nog och övernog med att rädda livet och skydda de sina och trakten. (Hanna Friberg "Ur Tabergs äldre historia" s 9-10)

En gång fordom hade Visingsö haft en glansperiod. Det var när ön, "Vätterns pärla", under Sverkerska och Erikska konungaätterna var kungasäte och sålunda rikets medelpunkt. Här låg då vid södra udden Näs starkt befästa slott, härstammande från tidig medeltid. Dess styrka sades kungarna ha mest förlitat sig på i hela riket, och där förvarade de sina dyrbarheter. Även under Folkungatiden sedan Birger Jarl anlagt Stockholm som rikets huvudstad, besöktes ön ofta av konungarna, som troligen alltjämt betraktade slottet som ett regale. Av de fyra konungar, som här avledo, var Magnus Ladulås den siste. Han avled här 1290. Ej långt därefter, 1318, nedbrändes slottet och sjön spolade så småningom bort t. o. m. det mesta av ruinerna. Sedan följde en 250-årig förnedringstid för Visingsö, som ideligen fick byta om länsherrar, vilkas enda intresse för ön säkerligen var att samla intäkter därifrån. I och med (Visingsborgs) grevskaps inrättande (1562-1564) började emellertid en ny storhetstid för ön såsom grevskapets huvudort, i all synnerhet sedan Johan III genom sin utvidgade förläning (år 1569) möjliggjort för grevarne en livsföring, som ansågs värdig deras nyförvärvade höga stånd. . . . All jordisk storhet är förgänglig. Redan under Per Brahe d. y.:s tid började Visingsborgs grevskaps storhetstid dala och skuggorna vid dess nedgående sol falla långa. Han hade ju redan tidigare fått vara med om fjärdepartsräfsten under Karl X:s regering och nu skymtade inom synhåll Karl XI:s genomgripande reduktion, när han den 12 sept. 1680 gick hädan - "i grevens tid" för att slippa se Visingsborgs grevskaps stolta skapelse falla i spillror. . . . Som symboliska vittnen om Visingsborgs stolta grevskaps genom reduktionen brådstörtade fall stå nu (år 1950) som ruiner grevskapets alla tre slott, icke blott Brahehus och Brahehälla, utan även det en gång så ståtliga Visingsborg, högt predikande om alltings förgänglighet. (J.M. Danielsson "Visingsborgs grevskap - En stat i staten" s 142-143,149-150)

Kusligt och starkt var sarmaternas kavalleri. De satt klädda i harnesk av hästhovar, skurna i tunna skivor vilka låg såsom fiskfjäll över sarmaterna, blankt och tätt. Deras lansar var långa, förfärliga störar av ask, deras bågar sköt pilar med spets av förgiftade fiskben, deras ögon sågs lysa ur buskar av okammat hår, deras näsor brann röda ur skrämmande skägg, det var hemskt med sarmaterna. Grekerna bävade, romarna skämdes - och dock, och dock: inom kort blev det alldeles tyst om sarmaterna - plötsligt var de borta ur världen såsom en rök, såsom en hägring utan synbara spår. (Alf Henrikson "Snickarglädje" s 178; Sarmaterna)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1950

Jag tänkte på allt det bästa i världen, sånt som jag kände mycket starkt för. Ibland kan det vara ett ställe där man börjar kvällen och fortsätter hela natten, men sedan faller också de där ställena samman och kan inte sättas ihop igen. Möbler som slås sönder, glas som krossas. Någonting går bara sönder utan förvarning. Ibland är det ens dyrbaraste ägodel. Det är fruktansvärt svårt att reparera någonting. (Bob Dylan "Memoarer - Första delen" s 169; Oh Mercy)

Två ungdomar släntar förbi och kysser varann genom hårsvallen, kamratligt, i ett försök till en ny stil, som när man delar på ett tuggummi. Någon slänger en Dagens Nyheter i vattnet. Den sjunker inte genast, men den sjunker. (Werner Aspenström "Under tiden" s 307; Inspelningsplats)

Det är inte jag som upprepar mig, det är synen som upprepar sig: klippor översållade av människor som väntar på att ett stort vatten skall utplåna våra små öknar. (Werner Aspenström "Inre" s 277; Floden)

Själv tänkte jag bara på mitt uppdrag. Det fick inte hända att jag föll igenom så snart, bara två månader in i Vedermödan. Jag hade lovat Viola att fråga mr Ranallo hur man sköt mullvadar - aldrig att jag skulle angöra bryggan med en fullbordad lögn i lasten. Då var det bättre att jag slängde mig över relingen, simmade några tag och sedan lät mig sjunka som en sten. Inte ens livvakten skulle hinna göra någonting. (Göran Sahlberg "När tiden tog slut" s 229-230)

Beslutet att avlägsna (Stalins) stoft från mausoleet (vid Röda torget i Moskva) följdes genast av andra åtgärder, spåren skulle utraderas. Hundratals städer, gator, torg och jordbrukskollektiv fick nya namn. Många monument över den forne ledaren var redan förstörda efter den tjugonde kongressen (år 1956) - den stora bronsstatyn av Stalin, som stått vid Volga-Don-kanalen, monterades ned och smältes. Nu försvann alla sådana monument från sina socklar. Endast i Georgien stod fortfarande ensataka monument kvar, Stalingator fanns här och var och utställningar över Stalins liv och verk kunde fortfarande beses i museerna där. . . . Tidningar av alla storlekar publicerade förteckningar över politiker, ekonomer, medlemmar av krigsmakten och konstnärer, som försvann under (19)30- och 40-talen. Namnen följdes av orden: "föll offer för orättfärdigt förtryck under personkultens dagar" eller "dog tragiskt under Stalinkulten". (Roy Medvedev "Nikita Krusjtjov" s 183-184)

Diffusa minnen sjunker till havsens djup och stelnar där till främmande stoder. - Grön av alger är din krycka. Den som vandrar till havs vänder styvnad åter. (Tomas Tranströmer "Upprörd meditation" s 17)

När jag (i början av år 1951) vänder tillbaka till El Paso (i staten New Mexiko), tänker jag på livet i Sodom och undrar hur länge Gud skall hålla sin domshand från (den mexikanska gränsstaden) Ciudad Juarez. Det skulle inte förvåna mig, om staden en dag vore utplånad från jordens yta. (Hilding Fagerberg "Möte med Amerika" s 367; Syndafloden i Ciudad Juarez)

Det Europa som existerade fore 1914 var en rik världsdel. Vilka tillgångar! Vilka förmögenheter! Det är numera bara historikerna och nationalekonomerna som känna till hur rikt detta Europa var. Vår lilla världsdel ägde hela jordklotet. Den hade sina rikedomar investerade överallt. Det var inte svårt att få pengar i bankerna. Miljarderna växte, blommade och satte frukt i nya vinstgivande företag. Men vad har Europa gjort? Jo, det har förfarit sin förmögenhet genom ett liv i överflöd och lyx och tanklös ödeläggelse. Och så förtärdes dess substans. Jag har tänkt på detta försvunna Europa, detta förlorade Atlantis, som nu för alltid sjunkit i ödeläggelsens stormflod. Jag minns det så väl. När man for igenom det bjöd det ut sitt överflöd. Men vad är det nu? Jag tror att jag skulle kunna sätta som rubrik över det Europa, i vilket du och jag leva: "Europas förlorade stater - stater som förfarit sin förmögenhet." (Sven Lidman "Stjärnan som tändes på nytt" s 13; Förfor sin förmögenhet)


ca 1950 - ca 1900

Vi skriver 1940. ... Jag var kallad till några församlingar i västra Värmland för att hålla tältmöten. ... Jag häde färdats med ett mjölktåg från Arvika, som sannerligen inte bör kallas fortskaffningsmedel. Men visst kom jag fram. Jag hade slarvat med tidsanmälan, och därför var ingen och mötte mig. Jag fick dock uppgifter om några som hörde till församlingen och sökte mig dit. Där fick jag veta, att "man brukar ta emot predikanter efter en bok", men de visste inte var boken fanns. Jag vandrade till kvällen utan att finna den. Kanske fann man den aldrig mer. Men vad jag fann var ett hem, där jag fick bo utan bok och vann där vänner för hela livet. (Ewert Amnefors "Möte med minnen" s 75-76)

"Vi skola förinta våra fiender." Vad är det som lyser bakom det nya ordet? Är det inte hatet? Det kvalificerade hatet - det grymma och oförsonliga hatet! Det räcker inte med att man besegrar motståndaren, att man dödar honom eller krossar hans makt. Han skall "förintas". Han ställes i nivå med den själlösa materien. Bort med honom bara! För tid och evighet. Med hatet lysande i ögonen sänder man ut sina order: "Förinta, förinta, förinta!" (Bernhard J:son Ernestam "'De skola förintas'"; Jönköpings-Posten 1940-07-27)

En stor ungdomskurs i Nora (Uppland) avslutades med nattvardsgång. Jag minns inte hur kyrkan såg ut. Bara våg efter våg av ungdomar som gick fram till altaret och böjde knä. ... Plötsligt en genomträngande vetskap ... Närvaron som jag hade förnekat var ett faktum. Jesus hade uppstått och levde. Han var där. ... Mitt radikalteologiska system föll sönder och samman som Babylon. (Olov Hartman "Klartecken" s 85-86; juli 1933)

Det visste ju varje människa att Jane inte kunde leva. Och likväl sprider sig ryktet om hennes död förlamande över bygden. Vuxna och barn, alla böjer huvudet, allt tal dämpas, allt arbete saktar av. En människa finns inte längre till! Och i detta fall är dödsbudskapet särskilt grymt: Jane är den tredje döda, som nu skall bäras ut från lärarbostaden, den tredje inom loppet av två år. Det är mera än död, det är utrotning. Och man känner till fall, där större familjer än lärarens har utrotats på få år. Och de gamla vet berätta om tider, då dödens skörd var ännu mer fruktansvärd, då farsoten gick fram över hela byar och lade dem öde. Man står inte ut, att tänka på det . . . Människornas hjärtan snörs samman i ångest och medkänsla. (William Heinesen "Gryningsvindar" s 257; Färöarna i början av 1930-talet)

Röster hava låtit höra sig, som bebåda, att vår så stolta europeiska kultur går sin undergång till oundvikligt möte. Visserligen säga de, att vi ännu ha respit till år 2,200, men då skall det ej finnas ett enda spår kvar av denna kultur. Detta är t.ex. det budskap, som Oswald Spengler i sitt på tyska utkomna stora verk "Västerlandets undergång" burit fram till sin samtid. Mycket synes även peka i den av honom antydda riktningen. Är den tid, vari vi leva, en övergångens eller undergångens tid? Allt beror på om vår tids människor vakna upp till besinning inför faran att försumma själskulturen och blott leva utåtvänt. Mycket kan då ännu räddas. (Carl Dymling "Vår kultur, kritiskt belyst" s 467; Missionsförbundet n:r 28 den 10 juli 1924)

Jerusalem, Jerusalem! Du stad med torn och murar, där templen blevo ugglors hem, vem lyfte dig till klippan, vem till havets salta skurar? Vem fyllde stolt med skepp din hamn i sommarblanka kvällar? Jag går på nötta hällar, men alla ligga utan namn. Vem reste dina bågar? Bland valv och murar för min väg. Hur hette dina hjältar, säg? Det är om namn jag frågar. Nu somnar sakta havets svall. Jag hör ibland en skärvas fall, som skulle brusten pelarhall med tunga droppar blöda. En liten skärva, men en del av bågen, som en gång stod hel, ett svar från Visbys döda: "Som stenar stå varandra bi att bära och att stöda, vi lyfte skrin med pärlor i. Som skärvor falla, svunno vi. Vi voro endast bladen, som ingen räknar höst och vår, blott trädet lövas och består. Det hette staden, staden!" (Verner von Heidenstam "Visby" s 265-266)

På vägen (till det asiatiska Turkiet) gjorde (Fredrik Franson) en avstickare till Babylon för att se den gamla världsstadens ruiner. Intet av allt det han såg gjorde på honom ett mäktigare intryck än tronsalen i Nebukadnessars palats. En natt skrev en hemlighetsfull hand det stora väldets dödsdom. Här var alltså den dåvarande världens huvudstad belägen, Vilken rikedom, glans och makt härskade icke på denna nu så öde plats! När Franson gick över de ensliga kullarna, där intet annat än insekternas surrande störde tystnaden, tänkte han på huru bokstavligt profetens ord hade gått i uppfyllelse: "Aldrig mer skall det bliva bebyggt, från släkte till släkte skall det ligga obebott. Babylon skall bliva en stenhög." Dödens tystnad härskade på den plats där ett världsvälde låg begravet. Schakaler, ormar och ugglor höllo till i ruinerna. Himlen, som välvde sig tyst och hemlighetsfull över slätten, bjöd på ett storartat skådespel varenda natt, då de eviga stjärnorna brunno stora och outgrundliga. ... (Franson) hade en kuslig fönimmelse av, att Guds dom vilade över de öde slätterna, där skuggorna jagade varandra som fridlösa vålnader. (Efraim Palmqvist "I Människosonens tecken" s 182-183; omkring 1905)


ca 1900 och tiden dessförinnan

Vi ställdes i ungdomen inför begynnelsen av de stora godsägarnas fattigdom. Och vi förundrade oss: vad den hade kommit oförmodat! Är det väl möjligt, tänkte vi, att hela orsaken därtill ligger i slitandet av livegenskapens knutar, som bundit samman herremän och trälar? Oförklarlig tycktes den snabbhet, med vilken de gamla adelsnästena försvunno från jordens yta. Men jag undrar nu, om man inte överdrev deras ålder, soliditet och makt? Vem bad oss, bönder, ta namnet länsherrar? Vem bad oss tro på Suchodols grundvalar utan att ta hänsyn till Suchodols primitivitet? På några år - inte sekler utan år - förstördes i grund den bild av välstånd, som vår forntid berömt sig av. Vad låg orsaken därtill? Månne inte däri att det inte vilat på fasta grundvalar utan på försoffning? Eller däri att de utdöende suchodolernas undergång gick hand i hand med deras själ, deras törst efter fördärv, självförintelse, ruin och livsskräck? (Ivan Bunin "Suchodol" s 226)

Det kom en flodbåt uppför Mississippi med 200 passagerare, som för sin bosättning redan i förväg hade köpt ett landområde i Minnesota av en fastighetsmäklare i New York. De hade i god tid tillsagt kaptenen, att han skulle sätta dem i land vid staden Rolling Stone, som låg på flodstranden och som deras båt skulle passera. Kaptenen tog fram sin färdkarta, där alla tilläggsplatser utefter floden var angivna. Det fanns ingen plats med namnet Rolling Stone. ... De 200 passagerarna ... visade emellertid kaptenen kartor och beskrivningar över sina nya hem. ... (De) utpekade platsen för rådhuset. De visste namnet på mayorn, de kunde säga hur många invånare det fanns i staden. De visade bilder från dess natursköna omgivningar. ... Och var och en ... hade betalt 300 dollars för en hustomt i Rolling Stone. Kaptenen svarade: Rolling Stone var utan minsta tvivel en välbelägen, välplanerad och välordnad stad. Härutinnan fattades det ingenting. Det var bara staden själv som fattades. Om Rolling Stone någonsin hade legat i Minnesota Territory, så hade staden nu rullat in i något annat territorium. ... Detta hände i Minnesota Territory år 1856. (Vilhelm Moberg ”Nybyggarna” s 445-446; Året femtiosju)

När brev till hemorten kom på tal spärrade Ulrika i Västergöhl häpet upp ögonen. ”Skreva te Sverrje! Men dä lannet finns int’ mer! Dä djävla nästet ä utplånat från jorn!” Jonas Petter frågade vad hon menade med det, och Ulrika fortsatte: När de seglade från Karlshamn hade Danjel sagt, att deras gamla hemland strax skulle gå under: Herrans hämnd skulle drabba det folk, som hade satt hans trogna i fängelse på vatten och bröd. Herren Gud hade länge ämnat förgöra Sverige, men han måste vänta med det tills Danjel och hans skara hade utvandrat. Men nu hade nära fyra månader gått sedan deras skepp avgick, och nu hade straffdomen säkert kommit: Den allsmäktige hade fördärvat Sverige och utplånat landet från jorden. Så den som ville skicka brev till hemorten fick väl påskriva det adressen Helvetet i Underjorden. Om det gick någon postskjuts dit, slöt Ulrika belåtet. Danjel medgav lågmält, att han vid avresan hade gjort en profetia om hemlandets snara undergång. Men han visste icke om Herren hade låtit den gå i fullbordan ännu. Troligen vilade Herren i tålmodighet på sin hämnande hand. (Vilhelm Moberg ”Invandrarna” s 178-179; Det sista skeppet)

Babels skamlösa sköka, som sugit de kristnas blod, skall sitta på glöd mitt i avgrunden och sucka. Men hennes suckan skall ingen annan höra än världens furste. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 252 i predikan 1850 över Matt 23:34-39)

Ödehemman var ingen ovanlighet i äldre tider i bygder som härjats av krig, farsoter eller missväxt. Hela familjer kunde dö ut eller under missväxtår tvingas ut på vandring för att söka sitt livsuppehälle i mindre drabbade områden. Ödeläggelse av bygder och gårdar av sådana skäl var fortfarande en realitet att räkna med i stormaktstidens Sverige och kom under Stora ofreden att sätt en påtaglig prägel på många krigshärjade bygder, även om Småland drabbades i mindre grad. (Enar Skillius "Gamla I 12 - Soldattorparens liv" s 14)

Reduktionens och förmyndarräfstens största betydelse ligger i att de för alltid brutit högadelns övermakt. Grev- och friherrskapen, dessa Erik XIV:s egendomliga skapelser, försvinna (nu under Karl XI:s tid) för alltid ur Sveriges samhällsskick. Det var slut med dessa väldiga förläningar, som kunde sträcka sig över fyrtio kyrksocknar och omfatta ända till tolv kvadratmil, slut med prakten och ståten i grevliga slott. ... Det var slut i Sveriges land med dessa småfurstar, som talat om sitt "hov" och sina "undersåtar". (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1660-1709" s 198-199; Bistra tider för storfolk)

Kartago var mycket väl befäst genom sitt läge liksom genom färdigheten hos sina invånare, som mycket ofta var helt hänvisade till skyddet av sina murar. ... Den romerska hären övergick på våren (år) 146 till anfall mot den inre staden. ... De väldiga, ända till sex våningar höga husen måste stormas det ena efter det andra. ... För att få en bredare väg upp befallde (fältherren) Scipio, att de erörade gatorna skulle antändas och ruinerna jämnas med marken. ... Senaten befallde fältherren att genast jämna Kartago och förstaden Magalia med marken, likaså alla de orter, som ända till slutet hade stött Kartago. Sedan skulle plogen föras över Kartagos mark för att under övliga former göra slut på stadens existens och för eviga tider förbanna marken, så att varken hus eller sädesfält någonsin mer skulle kunna finnas där. Befallningen utfördes. Ruinerna brann i sjutton dagar. När för inte så länge sedan resterna av den kartagiska stadsmuren blev utgrävda, fann man dem täckta med ett fyra till fem fot djupt lager av aska, halvt förbrända trästycken, järnbitar och slungkulor. Där de flitiga fenicierna hade arbetat och bedrivit handel ett halvt årtusende, vallade i fortsättningen romerska slavar sina fjärran herrars hjordar. (Theodor Mommsen "Romersk historia I" s 388-395; boken första gången utgiven 1854)

Assyriens makt hade nått sin kulmen och trots efterträdarens, Assurbanipals (668-626), berömmelse gjorde en nedgång sig märkbar. ... Babylon, där hans broder insatts till vasallkonung, gjorde ett uppror, som slutade med stadens intagande och den upproriske broderns död i det brinnande palatsets lågor (648). ... Över Assurbanipals sista år faller en tystnad, som nogsamt vittnar om krafternas svinnande. Året efter hans död återvann Babylon sin självständighet under Nabopalassar. Till motståndarna sällade sig mederna, vilka tillsammans med Nabopalassar slutligen angrep Nineve och jämnade det med marken (622). Resterna av folket drog sig undan till Harran, där de få år senare blev tillintetgjorda. Det folk, som i århundraden behärskat främre Asien och upprättat det första verkliga världsväldet, utplånades fullständigt. Nyckeln till denna gåta ligger kanske i själva effektiviteten av den assyriska organisationen. Assyrierna var allt för fåtaliga för den jättelika uppgift, som de påtagit sig, de hade tagit ut sina krafter till sista droppen, och, då de icke räckte till, förstärkt sin här med främmande folk. Dessa var opålitliga och assyrierna själva förtärdes. Därför överlevde de icke som andra folk sitt rikes undergång. (Martin P:n Nilsson-Krister Hanell "Forntidens historia" s 87-88)

Vid slutet av den senminoiska tidens andra avdelning förstördes palatset i Knossos för att aldrig resa sig mera, Kretas rangställning i kulturen försvann för alltid. ... Man kan ... draga den slutsatsen, att palatset i Knossos slutligen förstörts mellan Totmes III och Echenaton, sannolikt något före 1400 f.Kr. (Martin P:n Nilsson-Krister Hanell "Forntidens historia" s 71-72)


Sångarna:

En gång, en gång, en gång skall något härligt hända, När dagen inne är för brudens hädanfärd; Då tager jordens tvång för mig en önsklig ända, Och jag blir aldrig mer i Babels bojor snärd. Den täcka våren Går in för fåren, Och sommaren i härlighet blir aldrig slut. Vår fröjd och salighet Blir stor i evighet; Då ärfver hvar och en långt mer, än han har tänkt, Och evigt lof skall offras Gud, som allt har skänkt. (AK Rutström: Sång 521:1)

Du är min klippa, även då riken, Världar och troner ligga i grus. Du skall förbliva frälsningens klippa, Klippan som trotsar böljornas brus. Du är min klippa, du är mitt skydd och du är mitt stöd; Du är mitt hopp, och du är min frälsning, Du är min tröst i varje min nöd. (CE Breck-översättning: Psalmisten 1928 nr 353:4; jfr Psalmer och Sånger 619:4)

Hav och stränder din allmakt formar. Din led går fram genom nöd och stormar. Över djupen din hand oss bär. Världen stiger och sönderfaller som böljesvallet mot öde skär. (KG Hildebrand: Den Svenska Psalmboken 1986 nr 418:1)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående “den stora staden”, se Upp 18:18. Angående ”ej längre finnas i det/havet (א,* א)”, jfr Upp 21:1b.


Grekiska ord:

ormêma (stormning) (i NT + exempel i Apokryferna) 1 Mack 6:47; Upp 18:21 – 1 Mack 4:8.


Ytterligare studier:

Syr 10:16-17; Mark 5:13; Luk 8:33; Upp 21:1.


Ian Provan "Foul Spirits, Fornication and Finance: Revelation 18 From an Old Testament Perspective"; Journal for the Study of the New Testament 64 (1996): 81-100.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-08-04; 2012-07-25; 2015-10-14; slutlig version 2018-08-07)

Till sidans topp

18:22 * (א,*א) 'En röst'/'ett ljud' av citterspelare och musikanter och flöjtblåsare och basuner (א,*א) må inte/förvisso ej höras i dig längre, och varje konstnär * (א,*א,A) må inte/förvisso ej finnas i dig längre. * (א,*א)

Ord för ord (23 ord i den grekiska texten Sinaiticus): (en)-röst (av)-citterspelare och (av)-musikanter och (av)-flöjtblåsare och (av)-basuner inte/förvisso ej må-höras i dig längre, och varje konstnär inte/förvisso ej må-finnas i dig längre.


1883: Och röst af harpospelare och musikanter och flöjtblåsare och trumpetare skall aldrig mer blifva hörd i dig, och ingen idkare af handtverk skall mer finnas i dig, och intet ljud af kvarn mera höras i dig.

1541(1703): Och harpares, och sångares, och pipares, och basuners röst skall icke mer hörd warda i dig; och alle hadtwerksmän, ehwad handtwerk det är, skola icke mer warda funne i dig; och qwarnaröst skall icke mer höras i dig.

LT 1974: Aldrig mer kommer ljudet av någon musik att höras där – inga fler pianon, saxofoner och trumpeter. Ingen industri av något slag kommer någonsin att finnas där. Och ingen ska längre mala någon säd.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Laban sade till Jakob:) “Jag skickade dig – alltefter omständigheterna – ut i sällskap med glatt lynne och i sällskap med musikanter, trummor och cittror.” (1 Mos 31:27b, Grekiska GT)

(När Herren ödelägger jorden) har trummors glada lynne upphört (och upphör), ... röst/ljud av cittror har upphört (och upphör).” (Jes 24:8, Grekiska GT)

(Herren Gud sade till Tyros:) “Jag skall lösa ner/upp mängden av dina musikanter, och rösten/ljudet av dina stränginstrument skall inte/förvisso ej längre höras.” (Hes 26:13, Grekiska GT)

Jerusalem var (hela tiden) obebott som ett ödelagt (område). Det var/fanns (hela tiden) inte (en) ut ur/av hennes produkter/barn som gick 'in i'/in och gick ut. ... Flöjt och cittra hade utlämnat/försvunnit. (1 Mack 3:45)

Gud sade om Jerusalem: “Jag skall ta ’för mig’/bort (från) henne den myckna/månghövdade folkskarans glädje (hos dem) runt omkring (som behandlade henne illa).” (Baruk 4:34a)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus kom) in i ledarens/föreståndarens bostad och ... skådat/skådade flöjtblåsarna. (Matt 9:23a)

(Jesus sade till folkskarorna: “Med) vad skall jag likna det här släktet? Det är likt små pojkar och flickor som sitter i/på torgen, som höjer sina röster i riktning mot de andra (små pojkarna och flickorna); de säger: ”Vi spelade flöjt (för) er, och ni dansade inte. Vi klagade och ni ’skar er’/sörjde inte.” (Matt 11:16-17)

Då (Demetrios) gjorde tempel av silver, erbjöd/gav han (hela tiden) inte lite sysslor/arbete åt konstnärerna. (Apg 19:24b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Jag hörde bakom mig en stor/hög röst som en basun. (Upp 1:10b)

Och när Den tog bokrullen, föll/’sjönk ... ner’ de fyra levande varelserna och de tjugofyra äldste inför den lille Baggens ögon, var och en havande/med en cittra ... (Upp 5:8a)

Och jag hörde en röst ut ur himlen, som ’en röst’/’ett ljud’ av många vatten och som ’en röst’/’ett ljud’ av ett stort/starkt åskdunder. Och rösten/ljudet som jag hörde (var) som (ljudet av) citterspelare som spelar cittra i/på sina cittror. (Upp 14:2)

(Budbäraren) sade: “På det här sättet, skall den stora staden Babylon kastas (med) stormning/’våldsam kraft’, och hon må inte/förvisso ej längre finnas i det/havet (א,* א).” (Upp 18:21b)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

Ingenting fungerar utan Gud. Över allt det goda, som också de gudlösa gladde sig åt – musiken, konsten, arbetsglädjen, livets bekvämligheter och glädjeämnen – kan man nu skriva ett ”aldrig mera”. (Bo Giertz ”Uppenbarelseboken” s 115)

Ibland gick jag också åt andra hållet, genom de lugna gatorna i Auteuil. . . . I restaurangens förlängning låg en muromgiven trädgård. Genom en häck kunde man se in i matsalen med möbeltyg och gardiner i röd sammet. Det är fortfarande ljust när vi slog oss ner vid ett av borden i trädgården. Stället höll sig med en cittraspelare. Klangen av detta instrument, skymningsdagern i trädgården och doften av grönska som antagligen kom från den närbelägna Bois de Boulonge, alltsammans var en del av den tidens hemlighetsfulla vemod. (Patrick Modiano "De dunkla butikernas gata" s 168-169; Paris under andra världskriget?)

Mittpå gårdsplanen stod en liten parvel, som blåste på en pipa. Runt omkring sig hade han redan en hel krets av råttor, som häpna och tjusade lyssnade till honom, och flera kommo till för varje ögonblick. En gång tog han pipan från munnen bara för en sekund för att kunna räcka lång näsa åt råttorna, och då såg det ut, som om de hade haft lust att kasta sig över honom och bita ihjäl honom, men så snart han blåste voro de under hans makt. ... Och det var sant, att råttorna inte kunde stå emot pipan. Pojken gick före dem och spelade, så länge som stjärnljuset varade, och hela tiden följde de honom. Han spelade i gryningen, han spelade i soluppgången, och alltjämt följde hela skaran av gråråttor efter honom och lockades allt längre och längre bort från de stora sädesloften på Glimmingehus. (Selma Lagerlöf ”Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige” s 82-83; Glimmingehus)

Här behövs en ny uppfostran och här komma vargatider! Tider då inte ett fortepiano mer skall med sina skrällor tysta hunger, då silkesmaskarne skola upphöra spinna och vingården sås igen med brödväxter; då spenabarn skola dö vid kulturmödrarnes sinande bröst och korna gå för plogen; det skall komma dagar då du är glad att ha en stövel att borsta själv och du icke mer finner en medmänniska som vill bära ut din orenlighet; då är revolutionen i gång, de som urartat skola dö; naturen gör bokslut och lavinen går!" Och köpmännen på jorden skola gråta och sörja över henne, (Babylon, den stora staden) att ingen köper deras varor mer. Och harpares och sångares och pipares och basuners röst skall icke mera hörd vara i dig; och alla hantverksmän, evad hantverk det är skola icke mer varda funna i dig! Sedan hörde jag en stor röst av en stor skara i himmelen, som sade: Halleluja; salighet och pris, ära och kraft vare Herran vår Gud; ty hans domar äro sanna och rätta; ty Han haver dömt den stora skökan, den med sitt boleri haver fördärvat jorden, och haver hämnat sina tjänares blod utut hennes hand." Har du hört fan profetera förut? Nå, det är icke svårt att vara profet när man sitter i Europas medelpunkt, ett dygn från Paris, London, Berlin och Rom! (August Strindberg "Kvarstadsresan" s 124-125; Ouchy, april 1884)

Omkring år 1209 förde Djingis-khan sina (mongooliska) horder ut till eröfring af den värld, som enligt (en som helgon vördad) schamansk profets förutsägelse, skulle varda hans. Kina var målet för de ofantliga ryttarskarornas första anlopp. Den ryktbara kinesiska muren visade sig vara en svag damm mot dessa människoböljor, som snart öfversvämmade det nordliga Kina, förstörde allt på sin väg och grusade 90 städer bland dem Peking. . . . Därefter vände sig (Djingis-khan) mot vestern. . . . De stora muhammedanska välden, som bakom kalifatet hade bildat sig i Asien, kunde icke motstå de förfärliga chockerna från de mongoliska ryttarehorderna. . . . De folkrika städerna Bokhara, Samarkand, Balkh, Merv, Herat, Misabur, stamorter för en urgammal centralasiatisk civilisation och smyckade med minnen af den helleniska kulturen från Alexander den stores efterträdares tidehvarf, uppgingo i lågor, deras innevånare mördades i massa eller gjordes till slafvar. . . . Hvarhelst mongolerna framtågat, efterlämnade de ödemarker där förut varit folkrika blomstrande ängder. . . . Sina krigiska söner förbjöd Djingis-khan att visa de besegrade folken skonsamhet. Det såg ut som om han velat utrota dem. Det behöfver icke tilläggas, att desse mongoliske vildar färstörde allt, som vittnade om andlig odling: bibliotekssalarne, grundade af saracenerna, förvandlades till stall, böckerna uppbrändes; alla alster af skönhetssinnet tillintetgjordes. Djingis-khan dog 1227. Hans söner fortsatte hans eröfringar. . . . På Mohiheden blefvo magyarerna slagna i ett oerhördt blodigt fältslag, och deras hela land (Ungern) förvandlades på en enda sommar till nära nog en ödemark. . . . Djingis-khans sonson Hulaku stormade och intog år 1258 den sunnitiska bekännelsens hufvudstad, kalifernas residensstad, det praktfulla Bagdad, som räknade en million innevånare. Staden plundrades i 40 dagar och lades därefter i aska. Dess innevånare dödades i hundratusental; dess storartade bibliotek, dess lärda anstalter och dess konstskatter tillintetgjordes. . . . Österlandets kulturvärld vardt genom den mongoliska folkvandringen så förödd, att den sedermera aldrig kunnat återuppblomstra. (Viktor Rydberg "Korstågsperiodens kulturhistoria" s 518-523; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1888)


Att fortsätta med:

Efter ett år blev vi evakuerade allihop och byn grävdes ned. Pappa som är chaufför var där och han har berättat det. Först grävde de en stor grop . . . Fem meter djup . . . Sen kom det brandsoldater och spolade huset från takåsen till grunden för att det inte skulle flyga upp radioaktivt damm. Fönster, tak och trösklar . . . Allt spolade de . . . Sen drog de ner huset med en kran i gropen . . . Där låg dockor och böcker och burkar . . . Grävmaskinen vräkte på sand och lera och sen plattades alltihop till. Där byn hade legat fanns det bara ett platt fält. Där ligger vårt hus. Och skolan och bysovjeten . . . Och mitt herbarium och två frimärksalbum som jag drömt om att få hämta. Jag hade en cykel . . . ("En barnkör" s 239; ur boken Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj; atomkraftverket i Tjernobyl havererade den 26 april 1986)

Minnena kommer så ofta till mej. Nu är allt borta, jag fattar det ej. Borta är huset, där murgrönan klängde, borta är grinden där vi stod och hängde. Lyckliga gata, du som varje dag hörde vårt glam. En gång fanns rosor här, där nu en stad växer fram. Lyckliga gatan, du finns inte mer. Du har försvunnit med hela kvarter. Tystnat har leken, tystnat har sången. Högt över marken svävar betongen. När jag kom åter var allt så förändrat, trampat och skövlat, fördärvat och skändat. Skall mellan dessa höga hus en dag stiga en sång lika förunderlig och skön som den vi hört en gång? ... Ja, allt är borta, det är bara så, ändå så vill jag nog inte förstå att min idyll, som ju alla vill glömma, nu är en dröm som jag en gång fått drömma. Allting är borta, huset och linden och mina vänner skingras för vinden. Lyckliga gata, det är tiden som här dragit fram, du fått ge vika nu för asfalt och för makadam. (Britt Lindeborg "Lyckliga gatan" s 450-452; 1967)

Wien vaknar. Österrike är livshungrigt. En 40-årig mardröm håller på att taga slut. Den började med första världskriget ... och så brakade det rätt in i andra världskriget. ... I dag (april 1958) sjuder Wien av livslust, även om staden fick fula ärr i sitt vackra ansikte under kriget. Men såren läkas igen. Höghusen reser sig i nya längor, och väldiga bostadskvarter växer upp i stadens periferi. Stadsoperan spelar för fullt hus varje kväll med Birgit Nilsson i "Fidelio". Burgtheatern ger "Ein Bruderzwist in Habsburg", och de gamla glada visorna sjunges på nytt. Överborgmästare Franz Jonas är stolt över sitt Wien. Det finns ingen så internationell stad som Wien. Dess telefonkatalog har ett myller av tyska, tjeckiska, kroatiska, rumänska och italienska namn. ... Jonas, överborgmästaren har föreslagit Wien till huvudstad i Europas förenade nationer. Vi (min fru och jag) instämmer! (Hilding Fagerberg "Bakom järnridån till Orienten" s 27-28)

Det är fullsatt på restaurangen i kväll. Där sitter det folk i kavajer och frackar, med håret i knut och med shinglade nackar vid dukarnas bländvita dräll. Där ljuder gafflars och skedars rassel och vinbuteljkorkarnas smäll. Där är skratt, där är prat, där är tissel och tassel. Där är fullpackat, fullsatt i kväll. ... Musiken spelar, svettig och het, sin sista eggande schlager, som om en månad för evighet läggs undan bland noternas lager. Då rycker det taktfast i alla ben, det sparkar med stampande klackar, det vaggar, det gungar av shinglade nackar i takt med musikens skrän. ... Då tystnar gafflars och skedars rassel, då tystna de larmande orden, då tar det slut med tissel och tassel, och dansen går mellan borden. Där svävar ett virrvarr av flygande frackar, kavajer och ljusa musliner, pomadabesmorda och rakade nackar och trampande sulor och trippande klackar i takt med musiken, som viner. Där flyger konfetti från varje vrå som brokiga streck över salen och färgar de dansande röda och blå som en klump marsipan, som vaggar i takt med musik från Sudan och svänger och vickar och rör sig och kliver och stampar och trampar i takt i underbar, skiftande, skimrande prakt. Den lyser, den blänker, den gör sig. Men här och där på dess brokiga topp där sticker ett leende huvud opp som en vink att gå med och ta för sig af livsglädjens sockrade marsipan i dansrytmens böljande ocean, som vaggar och rullar och rör sig. ... Men morgondagen är måndag, den. Då blir tillvaron tröstlös och ful. Då dåna turbiner, då rulla igen fabrikernas, snurrande hjul. Då äcklar oss livsglädjens marsipan, som vi smakat på gårdagskvällen, där vi stå i vårt arbetes slentrian på gamla vanliga ställen. Och ha vi inte fått quantum satis av negerdans eller sprit, ha vi varken tid eller råd att gå hit. Då gå vi hem efter dagens slit och äta sill och potatis. (Alf Henrikson "Jazz" s 13-15; Mellan borden; muslin = tunt, glest tyg av bomull eller ylle; quantum satis = så mycket som är tillräckligt i recept; shingel = kvinnofrisyr med kortklippt nacke och övrigt hår jämnlångt med nacklinjen)

En betydelsefull seger kunna nykterhetsvännerna i Grenna inregistrera från den 1 oktober i år. Redan har pressen vetat berätta, att den lilla dalastaden Säter slagit nykterhetsrekord genom att blifva Sveriges första stad, som gjorde sig kvitt krogen. Nu kommer den idylliskt belägna Vätterstaden inom vårt eget län såsom den andra; ty från och med den 1 oktober i år finnes där ingen krog i Grenna mer. (Jönköpings-Posten 1907-10-08 "Ingen krog finnes i Grenna mer")

Den dära stugan vid ån är Hagen, där gamle Anders i Hagen bor; jag minns, hur Elin, den enda dottern, gick förr och trallade hela dagen i mon där borta med Hagens kor. ... Hon var den gladaste bland de glada, i lek och dans var hon alltid bäst, och flink i spisen och flink på logen – men ofta ser en, att det tar skada, som växer vackrast och lovar mest. ... ... Och gamle Anders han står vid skjulet, betryckt och krokig och hugger ved. Han var en gubbe som log beständigt, - nu är hans ansikte skyggt och mulet, hans läppar skälva, han tittar ned. ... Han viker undan för folkets blickar, han talar icke med någon mer, han går och grämer sig djupt i själen, han ser åt sidan när någon nickar, och gråter bittert när ingen ser. (Gustaf Fröding ”Elin i Hagen”; 1891)

Under 1700-talet uppstod hälsobrunnar vid källor med järnhaltigt vatten. ... I städerna utgjordes brunnsgästerna mest av stadens egna hantverkare och köpmän. .. Till nöjena hörde brunnsmusiken, som varje morgon klockan 5 höll revelj, ”då de flesta gator passeras och varigenom brunnssällskapet uppväckes. Från klockan 6 till 8 utfördes musik på brunnsplanen, och då väderleken tillät att morgonbönen förrättades utomhus, biträdde musiken med blåsning av koraler. På kvällarna höll musiken tapto mellan klockan 8 och 9.” Dessa uppgifter från Ronneby torde vara representativa för brunnslivet på de flesta orter. Det var mest hornmusik i form av mässingssextetter som förekom vid dessa promenadkonserter, men ibland medverkade regementsmusik från armén. (Bengt-Arne Person "Kavaljersliv, herrgårdsbaler och brunnsdrickning" s 94)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående “citterspelare”, se också Upp 5:8a. Angående ”höras/finnas längre”, se också Upp 18:21b.

Staden ... vars konstnär/arkitekt och folkförsamlingsledare (är) Gud. (Hebr 11:10b)


Grekiska ord:

aulêtês (flöjtspelare) Matt 9:23; Upp 18:22.

mousikos (musikant) (i NT + exempel i Apokryferna) Upp 18:22 – 1 Mack 9:39; Syr 22:6; 32:3,5-6; 40:20; 44:5; 49:1.

technitês (konstnär) (i NT + exempel i Apokryferna) Apg 19:24; Hebr 11:10; Upp 18:22 – Salomos Vishet 7:21(22) (technitis); 8:6(technitis); 13:1; 14:2(technitis),18; Syr 9:17; 45:10(11); Jeremias brev v 45; Apg 19:38.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-08-04; 2012-07-25; 2015-10-14; slutlig version 2018-08-07)

Till sidans topp

18:23a Och en lampas ljus må inte/förvisso ej ‘föra till’/ge ljus i dig längre, och en brudgums och en bruds röst må inte/förvisso ej höras i dig längre ...

Ord för ord (20 ord i den grekiska texten): och ljus (en)-lampas inte/förvisso ej må-föra-till-ljus i dig längre, och (en)-röst (av)-(en)-brudgum och (av)-(en)-brud inte/förvisso ej må-höras i dig längre


1883: Och ingen lampas sken skall mera lysa i dig, och ingen brudgummes och bruds röst skall mera höras i dig ...

1541(1703): Och ljus och ljusastaka skall icke mer lysa i dig; och brudgummes och bruds röst skall icke mer hörd warda i dig ...

LT 1974: Hennes nätter ska bli kolsvarta, inte så mycket som en enda lampa i ett fönster kommer man att få se igen. Inga fler glada bröllopsklockor och lyckliga röster från brudgum och brud.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Psalmisten sade till Herren:) “Din utsaga (är) en lampa för mina fötter och ett ljus för mina stigar.” (Ps 119:105, Grekiska GT)

(Herren sade:) “Jag kommer att fördärva från/’bort från’ (Juda) ... en brudgums röst och en bruds röst ... och en lampas ljus.” (Jer 25:10, Grekiska GT)

Varje brudgum tog upp 'ett sörjande'/'en klagovisa', och (varje brud) satt i en brudkammare och var bedrövad. (1 Mack 1:27)

(Herren sade till Sitt folk:) “Om ni – alltefter omständigheterna – ej må höra Herrens röst, att (ni skall) arbeta (åt) Babylons kung, skall Jag ut ur Judas' städer och utifrån Jerusalem göra/få ... en brudgums röst och en bruds röst att utlämna/försvinna.” (Baruk 2:22-23a)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Jag har kommit (för) att dela i två ... en brud/svärdotter nerifrån/emot sin svärmor.” (Matt 10:35)

(Jesus sade:) "(I) en natts mitt blir det (och har det blivit) ett skri: 'Skåda, brudgummen! Kom ut in i ett möte (א,*א,B).'" (Matt 25:6a)

(Jesus sade till folkskaran:) "Om så hela din kropp (är) ljus, och ej har någon mörk del, kommer den att vara helt ljus, som när en lampa – alltefter omständigheterna – må ge dig ljus (med) ljusstrålen." (Luk 11:36)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Johannes Döparen sade:) ”Den som har bruden är brudgum, men brudgummens vän, som står och hör honom, fröjdar sig (med) fröjd på grund av brudgummens röst. Så har ’den här’/denna min fröjd fullbordats (och är fullbordad). Den där måste öka, men mig/jag förminskas.” (Joh 3:29-30)

(Jesus sade: ”Johannes Döparen) var den lampa som brann och ‘förde till’/gav ljus, men/och ni ville i ‘riktning mot’/’fråga om’ en stund jubla i dess ljus.” (Joh 5:35)

Och Hans anblick/ansiktsuttryck ’för till’/ger ljus som solen (א,*א) i sin förmåga. (Upp 1:16b)

Och tredjedelen av solen slogs och tredjedelen av månen och tredjedelen av stjärnorna, för att tredjedelen av dem måtte fördunklas och (att) dagen ej måtte ’föras till’/ge ljus (under) tredjedelen av den och natten likaså. (Upp 8:12b)

(Budbäraren) sade: “På det här sättet, skall den stora staden Babylon kastas (med) stormning/’våldsam kraft’, och hon må inte/förvisso ej längre finnas i det/havet (א,*א). (Upp 18:21b)

* (א,*א) 'En röst'/'ett ljud' av citterspelare och musikanter och flöjtblåsare och basuner (א,*א) må inte/förvisso ej höras i dig längre, och varje konstnär * (א,*א,A) må inte/förvisso ej finnas i dig längre. * (א,*א)” (Upp 18:22)


Exegeter, evangelister med flera:

Det året då Eldkvarn brann var våren tidig i staden, och under de ljusgröna bladen spatserade jag och han. Till havs såg vi vattnet strömma vid Norrbro under stadiga spann. Ack, jag skall väl aldrig glömma det året då Eldkvarn brann. Å, så liten och blyg han var och å vad han älskade mej. Och jag, jag svarade: Tala med far, Men far han sa genast nej. Och våren den svann och tåren den rann det året, det året då Eldkvarn brann. Våren svann, tåren rann och Eldkvarn och han försvann. (Alf Henrikson "Dikter" s 33-34)

Av stor betydelse för landsbygdens nya hemkultur blev bruket av ett särskilt kök och införandet av kokspisen. "De öppna spislarna utbytas mer och mer emot järnkaminer ej utan fara för luftväxlingen", heter det i den allmänna översikten av (landshövdingarnas) femårsberättelser 1871-75. ... Men brasan i den öppna spisen hade icke blott givit värme utan också lyse. Även denna funktion blev nu onödig. ... På tio år hade en internationell nyhet som fotogenlampan hunnit sprida sig till de avlägsnaste trakter av svensk landsbygd. (Sigfrid Svensson "Gammal bondetradition och ny tid" s 221-222)

Innan (bröllops)tågets sista led hade lämnat Krysanteus' hus, stördes det av något, som var och en måste anse som ett dåligt förebud. Den svagsinte Klemens visade sig i ett av fönstren. Han hade efter det hedniska sättet kransat sig, högtiden till ära. Han uttalade med hög röst några ord, som de närstående hedningarne måste uppfatta som en hemsk profetia, och i vilka kristianerna igenkände den helige siaren Johannes' ord: "Med sådan hastighet skall du förkastad vara, och ljus och ljusstake skall icke mer lysa i dig, och brudgums och bruds röst skall icke mer hörd vara i dig. Ve, ve över dig! (Viktor Rydberg "Den siste atenaren II" s 254)

(Pelarhelgonet, fader Simon) sjöng om en sträng och förskräcklig Gud, vars vrede ingen kan stilla, som försätter bergen, rör jorden, så att hennes pelare darra, talar till solen, att hon ej går upp, och förseglar stjärnorna; som sänder sina änglar med vredens skålar över världen att omstörta hedningarnas stad, det stora Babel, det glada, av silke, guld och scharlakan skinande, så att ljus och ljusstake icke mer skall lysa där, brud och brudgums röst aldrig mer varda hörd därinne ... (Viktor Rydberg "Den siste atenaren I" s 145-146)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående “ge ljus”, se också Upp 8:12. Angående ”längre ... höras ... längre”, se Upp 18:21b.


Ytterligare studier: Jer 7:34; 16:9; 33:10-11; Baruk 2:23; Matt 5:15; Luk 8:16; 11:33; 12:53; 15:8; 2 Petr 1:19.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-08-04; 2012-07-26; 2015-10-15; slutlig version 2018-08-07)

Till sidans topp

18:23b ... eftersom dina partihandlare (hela tiden) var jordens stormän, eftersom alla nationerna leddes vilse i/’med hjälp av’ din giftblandning.

Ord för ord (18 ord i den grekiska texten): eftersom '-na partihandlare'/partihandlarna dina (hela-tiden)-var '-nen stormän'/stormännen '-ens jords'/jordens, eftersom i '-en giftblandning'/giftblandningen din leddes-vilse alla '-na nationer'/nationerna


1883: ... ty dina köpmän voro furstar på jorden, ty alla folk blefvo förvillade genom din trolldom.

1541(1703): ... ty dine köpmän woro Förstar på jordene; ty i dinom trolldom hafwa alle Hedningar wille farit.

LT 1974: Hennes affärsmän var välkända i hela världen och hon lurade alla länder med sina trollkonster.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Mose sade till Israel:) “Det skall inte finnas i/bland er ... en giftblandare.” (5 Mos 18.10, Grekiska GT)

(Profeten sade: “Tyros) partihandlare (var) härliga/ärorika, jordens ledare.” (Jes 23:8b, Grekiska GT)

(Profeten sade till Babylon:) “De här två tingen skall anlända emot dig plötsligt i/på en dag: änkestånd och barnlöshet.” (Jes 47:9a, Grekiska GT)

(Herren sade: “Nineve drabbas) från/’beroende på’ mängder av otukter/’otuktiga gärningar’. En fin och nådefull/behagfull sköka som anför av/till giftblandare, som säljer/prisger nationer i/med sin otukt och stammar i/med sina gifter.” (Nahum 3:4, Grekiska GT)

(Salomo sade till Herren: “Du hatade dem som utförde) giftblandningars gärningar.” (Salomos Vishet 12:4a)

(Egyptierna) trodde icke på grund av giftblandningarna. (Salomos Vishet 18:13a)

(Jesus, Syraks son, sade:) “En tredje (människas) tunga ... har vänt ner/'upp och ner på' stormäns bostäder.” (Syr 28:14)


Den Senare Uppenbarelsen:

Då (kvinnan som hade varit i ett blodflöde under tolv år) hade lidit många ting av många läkare och hade förbrukat alla tingen från sidan av sig själv och ej hade hjälpts någonting emellertid/utan hade hellre/snarare kommit in i det/ett sämre (tillstånd). (Mark 5:26)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Jag har emellertid ett mycket/stort ting (א,* א) nedifrån/emot dig, att du låter kvinnan Isebel vara, (hon) som säger sig vara (א,* א) en profetissa, och hon lär och leder Mina slavar vilse till att bedriva otukt och äta (ting som är) offrade till avgudar. (Upp 2:20, ”Thyatira”)

Och jordens kungar och stormän och ledarna för tusen (man) ... gömde sig själva in i hålorna och in i/bland bergens klippor. (Upp 6:15)

Och (resten av människorna) ändrade inte sinne ’ut ur’/’till följd av’ sina mord och inte ’ut ur’/’till följd av’ sina gifter och inte ’ut ur’/’till följd av’ sin ondska (א*,A) och inte ’ut ur’/’till följd av’ sitt stöldgods. (Upp 9:21)

Och den store draken kastades (ut), * (א,*א) ‘en orm, han av början’/’begynnelsens orm’, han som kallas en förtalare, * (א,*א) motståndaren, han som leder hela (den bebodda) världen vilse, han kastades ’in i’/’ner till’ jorden, och hans budbärare kastades (ner) i sällskap med honom. (Upp 12:9)

Och det leder dem som bor uppå jorden vilse på grund av de tecken som det gavs till det att göra inför det lilla vilda djurets ögon. (Upp 13:14a)

Och jordens partihandlare var rika ‘ut ur’/’till följd av’ (Babylons) vällusts förmåga. (Upp 18:3b)


Exegeter, evangelister med flera:

Jfr ”Jesus sade: ”Varför har ni gått ut på fältet? För att se ett rö, som rör (sig) för vinden, och för att se en (man m)ed mjuka kläder på sig så(som era) kungar och stormän? Dessa är klädda i de mjuka kläderna, och de skall inte vara mäktiga att känna sanningen.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 81; Thomasevangeliet log. 78)

Den stora staden ... hade bedragit alla folk med sin ”trolldom”, sin förmåga att locka med falska förespeglingar och skenbara härligheter och inbillade förmåner. (Bo Giertz ”Uppenbarelseboken” s 115)

Mäktige gud Mammon, du, du, vars vishet saknar gräns, inspirera medlet nu! O, jag har det, och jag tar det, ger det namnet konkurrens. Medlet eggar, hetsar, sporrar, sticker, stinger, gnager, borrar, nerv, som slaknat, överspänns, och det sveder och det bränns! Fogdar har du tjugufyra, de som Grottes gång bestyra. Låt dem för sitt fögderi redogöra varje månad, och du själv skall bli förvånad över trollerit däri. Den som då av Grottes mäld överbringar allra mest blir vid nästa Mammonsfest på din högra sida ställd och i riddarekapitel prydd med fursterang och titel, ärad som ett samhällsstöd och får bo, Frode, på ett slott i ro till sin död. Men den arma fogdesjäl, som fått minst av Grottes mäld, han är fälld, han blir träl, bindes vid en Grottestång och får draga dagen lång, gisslad över rygg och häl, tills han dignande ihjältrampas under hälarne av de andre trälarne. Konung, det är konkurrens; hur den eggar, hetsar, sporrar, sticker, stinger, gnager, borrar, hur den sveder och den bränns! Så kan Grottekvarnen snart gå med rent helvetisk fart. (Viktor Rydberg ”Den nya Grottesången” s 242-243; 1891)

Som en okänd främling trädde Tesevs in i sin faders hus. (Kung) Aigevs hade emellertid under mellantiden förmält sig med den trollkunniga Medeia (Medea). Hon var den enda, som kände igen Tesevs som kungens son, och då hon var rädd, att han skulle driva henne ur huset, ville hon döda honom. Hon försökte därför intala Aigevs, att den ståtlige ynglingen traktade efter hans liv och krona. Hon lyckades också övertala honom att vid måltiden låta framsätta en giftblandad dryck till honom. Just då Tesevs skulle tömma bägaren, drog han emellertid sitt från Troizen medförda svärd ur skidan. Aigevs kände ögonblickligen igen det som sitt eget, slog raskt bägaren ur hans hand, innan han hunnit föra den till munnen, och föll med jubel i sin sons armar. Medeia, giftblanderskan, måste nu fly ur landet för att aldrig mera återkomma. (Claes Lindskog ”Grekiska myter och sagor” s 41-42; Tesevs)

Hos azande-folket i Sudan finns en rad olika orakel. ... Som exempel på azandes orakelväsende kan det välkända giftoraklet nämnas. Oraklet tillfrågas i rättsfall, då det gäller att få kunskap om vilken av två misstänkta som är skyldig till ett visst brott. Den som vill rådfråga oraklet medför två fåglar, oftast två eller tre dagar gamla kycklingar, som överlämnas till orakelfunktionären. Gift och vatten blandas och hällsned i gfåglarnas strupar. Därefter tilltalas oraklet – som alltså nu finns i fåglarnas krävor. Det uppmanas att döda den fågel som symboliserar den skyldige men lämna den oskyldige oskadd. ... Giftoraklet är en del av samhällsorganisationen, ett socialt etablerat instrument för att tjäna rätten och garantera att den skyldige avslöjas och den oskyldige får upprättelse. Oraklet har gudomlig sanktion. Det tillhör skapelseordningen, fastställd i den mytiska urtiden. (Olof Pettersson "Afrikansk religiositet" s 83-84)


Om vi – alltefter omständigheterna – må tala, att vi inte har en/någon miss (av Guds mål), leder vi oss själva vilse och sanningen är inte i oss. (1 Joh 1:8)

De här tingen har Jag skrivit med anledning av dem som leder er vilse. (1 Joh 2:26)


Grekiska ord:

farmakeia (giftblandning) (i NT + exempel i Apokryferna) Salomos Vishet 12:4; 18:13; Upp 18:23 – Gal 5:20.


Ytterligare studier: Jes 47:12; 1 Joh 1:8.


Ian Provan "Foul Spirits, Fornication and Finance: Revelation 18 From an Old Testament Perspective"; Journal for the Study of the New Testament 64 (1996): 81-100.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-08-04; 2012-07-26; 2015-10-15; slutlig version 2018-08-07)

Till sidans topp

18:24 Och i henne fanns blod av profeter och heliga och av alla dem som hade varit (och var) slaktade uppå jorden.

Ord för ord (15 ord i den grekiska texten): och i henne blod (av)-profeter och (av)-heliga fanns och (av)-alla de havande-varit-(och-varande)-slaktade uppå '-en jord'/jorden


1883: Och där vardt funnet profeters och heligas blod och alla deras, som hade blifvit slaktade på jorden.

1541(1703): Och i honom wardt funnen Propheternas och helgonens blod, och allas deras som dräpne äro på jordene.

LT 1974: Och hon var ansvarig för alla martyrers, profeters och helgons blod.


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Jag skådade ’i en mitt av’/’mellan (å ena sidan)’ tronen och av de fyra levande varelserna och ’i en mitt av’/’(å andra sidan)’ de äldste en liten Bagge stående som hade Den slaktats (och slaktades). (Upp 5:6a)

Och jag skådade, och skåda (א,* א), en annan, eldfärgad häst kom ut. Och till den som satt emot den, åt Honom gavs att ta friden ut ur jorden, och för att de måtte (א,* א) slakta varandra. (Upp 6:4a)

När Den öppnade det femte sigillet, skådade jag nedanför offeraltaret själarna av de människor (א,* א) som hade varit (och var) slaktade på grund av Guds utsaga och på grund av det vittnesmål som de (hela tiden) hade. (Upp 6:9)

Och ett ut ur/av dess huvuden (var) som (om) det hade varit (och var) slaktat ‘in i’/’med syfte på’ död. Och dess (sår av) dödsslaget hade getts/fått vård. (Upp 13:3a)

De ’hällde ut’/utgöt heligas och profeters blod, och Du gav (P47, א,* א) dem blod att dricka, vilket de just (א,* א) är värdiga. (Upp 16:6)

Och jag skådade kvinnan som var drucken (med) (א*) de heligas blod och ut ur/av Jesu vittnens blod. (Upp 17:6a)


Exegeter, evangelister med flera:

Nu är alltsammans slut. Allt det som var verkliga värden, det kom från Gud. Men honom ville man hålla utanför, så helt att man dödade dem som bekände sig till honom. ... Det är fråga om ... det gudsfientliga samhälle, där människan tror sig råda ensam men i själva verket tjänar vilddjuret. (Bo Giertz ”Uppenbarelseboken” s 115)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående “profeters och heligas blod”, se Upp 16:6, där vi har omkastningen “profeters och heligas”. Angående ”hade varit (och var) slaktade”, se Upp 6:9.


Ytterligare studier: Jer 51:49; Hes 24:7; 36:18; Upp 6:10; 19:2.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-08-04; 2012-07-26; 2015-10-15; slutlig version 2018-08-07)

Tillbaka till Start

Valid XHTML 1.0 Strict      Valid CSS!