Till kapitellistan

17:1a Och en * (א,* א) av de sju budbärarna, av de som hade de sju skålarna, kom och samtalade i sällskap med mig och sade: ”Kom hit!”

Ord för ord (17 ord i den grekiska texten): Och kom en (av)-de sju budbärare (av)-de havande de sju skålar samtalade i-sällskap-med mig sägande: kom-hit

1883: Och en af de sju änglarne, som hade de sju skålarna, kom och talade med mig och sade: Kom hit.

1541(1703): Och kom en af de sju Änglar, som hade de sju skålar, och talade med mig, och sade till mig: Kom.

LT 1974: En av de sju änglarna, som hade tömt ut plågorna, kom fram och talade till mig. ”Kom med mig ...

Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Lots förstfödda dotter sade till den yngre:) ”Kom hit och 'vi må'/låt oss' ge vår fader vin att dricka.” (1 Mos 19:32a, Grekiska GT)

(Herren sade till Mose:) ”Kom nu hit, (så) skall Jag skicka dig bort i riktning mot farao.” (2 Mos 3:10a, Grekiska GT)

(Natan sade till Batseba:) “Kom hit, kom ’in i’/in i riktning mot kungen David.” (1 Kung 1:13a, Grekiska GT)

(Profeten sade: “Babylons) domsutslag har närmat sig ’in i’/’i riktning mot’ himmel/himlen, det har lyfts ut ända till stjärnorna. Herren har utfört/verkställt hennes domsutslag. Kom hit och kom fram med ett budskap in i Sion (om) Herrens, vår Guds gärningar.” (Jer 51:9b-10, Grekiska GT)

Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till ynglingen:) “Kom hit, följ Mig.” (Matt 19:21b)

Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Jag skådade de sju budbärarna som står inför Guds ögon, och sju basuner gavs åt dem. (Upp 8:2)

Rösten, som jag hörde ut ur himlen, som åter samtalade i sällskap med mig och sade: (Upp 10:8)

(Jag skådade) sju budbärare som hade sju slag, de sista, eftersom Guds lidelse avslutades med dem. (Upp 15:1b)

Och * (P47, א*) ut ur/av de fyra levande varelserna gav (en av dem) till de sju budbärarna * (א,* א) skålar av guld som var fulla av Guds lidelse, (från) Den som lever in i (de kommande) tidsåldrarnas (kommande) tidsåldrar. Amen (א,* א). (Upp 15:7)

Egna kommentarer och funderingar:

Angående “de sju budbärarna”, se Upp 8:2. Angående ”de sju skålarna”, se Upp 15:7. Angående ”samtalade i sällskap med mig och sade”, se Upp 10:8.

Ytterligare studier: 1 Mos 24:31; 31:44; 37:13; 2 Sam 13:11; 2 Kung 14:8; Mark 10:21; Luk 18:22; Apg 7:3,34; Upp 1:12; 21:9,15.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-28; 2012-07-21; 2015-08-24; slutlig version 2018-08-07)

Till sidans topp

---

17:1b Jag skall visa dig den stora skökans domsutslag, hon som sitter uppå många vatten ...

Ord för ord (13 ord i den grekiska texten): (jag)-skall-visa dig '-et domsutslag'/domsutslaget '-ns skökas'/skökans den stora den/hon sittande uppå vatten många

1883: ... jag skall visa dig domen öfver den stora skökan, som sitter öfver de många vattnen ...

1541(1703): ... jag will wisa dig den stora skökones fördömelse, som sitter på mycken watten ...

LT 1974: ... så ska jag visa dig vad som ska hända med den ökända, prostituerade kvinna, som sitter på världens många vatten.

Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(David sade till Herren:) “Mer än i en översvämning skall inte många vatten närma sig i riktning mot (den fromme). (Ps 32:6b, Grekiska GT)

(Herren/profeten sade:) “Hur har (inte) en trofast stad Sion blivit en sköka, fylld med en dom.” (Jes 1:21a, Grekiska GT)

(Herren sade till Jesaja om Sitt folk:) ”På grund av att det här folket ej önska/önskar Siloams vatten som går/flyter (så) stilla ... skåda, på grund av det här leder Herren upp emot er floden (Eufrats) stabila och mycket/myckna vatten.” (Jes 8:6a,7a, Grekiska GT)

(Profeten sade: “Babylons) domsutslag har närmat sig ’in i’/’i riktning mot’ himmel/himlen, det har lyfts ut ända till stjärnorna. Herren har utfört/verkställt hennes domsutslag. Kom hit och kom fram med ett budskap in i Sion (om) Herrens, vår Guds gärningar.” (Jer 51:9b-10, Grekiska GT)

(Profeten sade:) “Herren skall göra/utföra de ting som Han har samtalat emot dem som bor (i) Babylon, (de) som slår upp sina tält på många vatten.” (Jer 51:12b-13a, Grekiska GT)

(Herren Gud sade till Sitt folk:) “Du bedrev) otukt bakom/'och löpte efter' nationer och befläckade (dig) i/med deras påfund.” (Hes 23:30b, Grekiska GT)

(Daniel sade: ”Budbäraren Gabriel) kom till (mig) och samtalade i sällskap med mig och talade: ’Daniel, jag har just nu kommit ut (för) att inunder/’i hemlighet’ visa dig ’ett sinne’/’en tanke’.’” (Dan 9:22, Grekiska GT)

(Herren sade: “Nineve drabbas) från/’beroende på’ mängder av otukter/’otuktiga gärningar’. En fin och nådefull/behagfull sköka som anför av/till giftblandare, som säljer/prisger nationer i/med sin otukt och stammar i/med sina gifter.” (Nahum 3:4, Grekiska GT)

(Visheten förde det fromma folket) genom ett rött hav och ledde dem genom, genom många vatten, men hon översvämmade deras fiender och ut ur en avgrunds djup lät hon dem koka upp. (Salomos Vishet 10:18-19)

Den Senare Uppenbarelsen:

(Människan sade till Jesus:) ”Många gånger (faller pojken) in/ner i vattnet.” (Matt 17:15b)

(Den äldste sonen sade till sin fader:) “När den här din son kom, den som hade ätit ner/upp ’din tillvaro’/’ditt livsuppehälle’ i sällskap med skökor, offrade du den gödda ungtjuren åt honom.” (Luk 15:30)

Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Ett Jesu Kristi avslöjande som Gud gav Honom (för) att visa Sina heliga (א*) de ting som måste bli/ske i/med snabbhet. (Upp 1:1a)

Hans röst (var) som ‘en röst’/’ett ljud’ av många vatten. (Upp 1:15b)

(Rösten) sade: "Stig upp här, och Jag skall visa dig vilka ting som måste bli efter de här tingen." (Upp 4:1b)

Och jag hörde en röst ut ur himlen, som ’en röst’/’ett ljud’ av många vatten och som ’en röst’/’ett ljud’ av ett stort/starkt åskdunder. (Upp 14:2a)

(Budbäraren kom med det goda lilla budskapet) * (א,*א) i/med en stor/hög röst: “Frukta Gud, och ge Honom härlighetsglans, eftersom Hans doms stund har kommit. Och (för att hedra Honom) kasta er ner inför Den som har gjort himlen och jorden och havet (P47,א,*א) och vattenkällor.” (Upp 14:7)

Och en annan * (P47, א*), en andra, följde, som sade: ”Hon har fallit * (א,* א), det stora Babylon, som ger (och har gett) alla nationerna att dricka ut ur/av sin otukts lidelses vin. (Upp 14:8)

Och jag hörde offeraltaret som sade: “Ja, Herren Gud, den Allsmäktige, sanna och rättfärdiga (är) Dina domar.” (Upp 16:7)

Och den stora staden blev ‘in i’/till tre delar, och nationernas städer föll. Och det stora Babylon ’koms ihåg’/’blev ihågkommet’ inför Guds ögon (till) att ge henne en (א,* א) bägare av vin av * (א,* א) vredens lidelse. (Upp 16:19)

Exegeter, evangelister med flera:

Att börja med:

Johannes får se ... en ny inkarnation av den gudsfientliga världsmakten, något vi skulle kalla det sekulariserade överflödssamhället med dess statussymboler och prylar, dess lyx och dess sexdyrkan. (Bo Giertz ”Uppenbarelseboken” s 104)

Utom husbonden träffar man ibland en mängd inneboende och drängar i stugan. ... Detta är en familj som nyligen kommit från Ryssland. ... I sängen sitter en sköka, husfrun Lukerja (med efternamnet) "Kommer-ej-ihåg". Hon är rufsig i håret, mager och fräknig; hon försöker svara lustigt på mina frågor och dinglar hela tiden med benen. Hon har elaka grumliga ögon, och av hennes försupna, apatiska ansikte kan jag göra mig en föreställning om hur många fängelser, deportationer och sjukdomar hon gått igenom under sitt korta liv. Det är Lukerja som anger tonen i stugan. Hela miljön bär prägel av den förvirrade, liderliga landsstrykerskan. Här kan det ju inte bli tal om ett allvarligt menat hushåll. (Anton Tjechov "Sachalin" s 43-44; Tjechov besöker Sachalin år 1890)

(Björnstjerne) Björnson skäller på Franska generalerna för att de hade syfilis! Ej ett ord om hororna som smittat dem! Hvarför finns inga horor på landsbygden? Derför att bondpojkarne inte vilja betala. (August Strindberg "August Strindbergs brev XXI Supplement 1857-1893" s 222; brev januari 1887 till Edvard Brandes)

Konduktören kommer och underrättar om den snara framkomsten. Man drar undan gardinerna. Klockan är ungefär fem, och morgonen är vacker! Ett svagt gulrött ljus visar, var solen skall gå upp. Man ställer sig i kö för att komma åt tvättfatet. Jag känner noga på pulsen. Ingen feber! Jag lyssnar på hjärtat. Ingen bultning! Och ändock skulle vi inom fem minuter skåda Uppenbarelsebokens stora sköka. (August Strindberg "Rom på en dag" s 173; Blänkaren 1885-04-22)

Sommaren led mot sitt slut, en åskväderssommar med brännheta nätter. Efter middagen gick de ut tillsammans vid niotiden. På trottoarerna vid Rue Notre-Dame de Lorette skyndade två rader av kvinnor mot bulevarderna med uppfästa kjolar och böjda huvuden utan att kasta en blick i skyltfönstren. Det var de hungrigas utvandring från Bréda just som gaslyktorna hunnit tändas. Nana och Satin skred fram förbi ktyrkan och fortsatte sedan alltid genom Rue Le Peletier. Då de kom på ungefär hundra meters avstånd från Café Riche, var de inne på sitt arbetsfält. Där släppte de ner släpen på sina kjolar, som de hela tiden omsorgsfullt hållit uppe med handen. De gick fram och tillbaka på trottoaren med vaggande höfter och korta steg. Och när de fick syn på en man, skrattade de högt. Där kände de sig hemma. De växlade familjära hälsningar med kafékyparna, och de satte sig vid ett bord och beställde fram något som de drack långsamt, glada över att få sitta och vänta på att teatrarna skulle sluta. Allt eftersom natten framskred, förvandlades de dock till simpla gatslynor. Deras jakt blev allt hetsigare. Under träden längs de mörka bulevarderna, som nu höll på att avfolkas, pågick ett vilt köpslående, medan hedervärda familjer, far, mor och döttrar, lugnt gick sin väg fram utan att påskynda stegen. Sedan Nana och Satin gått ett tiotal gånger mellan operan och Gymnase, där karlarna skyndat bort för att undgå dem, höll de sig på trottoarerna till Rue du Faubourg Montmartre. Där var restauranger, ölstugor och livsmedelsaffärer öppna ända till klockan två, och där vimlade det av kvinnor, som envist höll sig kvar vid kaféingångarna. Det var det sista upplysta och levande hörnet i det nattliga Paris. Här var den sista marknaden för överenskommelser om en natt, och affärerna avhandlades öppet mellan grupper från den ena sidan av gatan till den andra som i förstugan till en ofantlig bordell. (Emile Zola "Nana" s 198-199)

Rasande brådska, för mig ingen rast! Men aldrig av kärlek var horerna burna - Hemligt förbundna, kallt sammansvurna hånar de svekfullt de älskandes hast. (Heinrich Heine "Unga lidanden" s 35; Visor)

Nu slår äntligen hårt mot hårt. Den punkt är uppnådd, då intet samförstånd är möjligt mellan en troende katolik och en fanatisk protestant. (John) Knox blir rätt ohövlig (mot drottning Maria Stuart) och kallar den romersk-katolska kyrkan en sköka, som inte kan vara Guds brud. (Stefan Zweig "Maria Stuart" s 80; augusti 1561)

”Fabbe”, sade Lars, ”du skall under din vandring bära de här flygbladen i din väska, och var du kommer i gårdarne, hos bönderna eller i herrgårdsköken, läsa upp dem. De innehålla märkliga saker, som alla kristna böra känna. ... Fabbe såg i texten och sjöng. Det ljöd så utefter vattenytan, att en fiskare, som långt där ute (i Vättern) börjat vittja sitt nät, vände huvudet mot land. ”O hör, du helga kristenhet, som synden och Satanas kvälja i våra tider värre än förr! Ett under jag har att förtälja. En fisk har fångats ur Tybere i Rom vid en kyrkotrappa; en inskrift bar han på sin stjärt, och om livet en munkekappa. En munkekappa om livet han bar; på ryggen hängde kapusen, och i sitt öppna gräsliga gap en kräckla bar den busen; på nacken påvlig krona han bar. Vad månde detta bebåda? Det var en fisk, en faselig fisk, en hiskelig fisk att skåda. Att tyda den skriften på fiskens stjärt de kardinaler försöka och finna med skam, att där tydligen stod, att Rom är Babylons sköka. Det bådar, du helga kristenhet, en kommande tids elände. Besinna detta, kvinna som man, och tänk på en salig ände!” (Viktor Rydberg ”Vapensmeden” s 20-22; Fabbe får en lektion i välläsning)

Att fortsätta med (hembygden):

I Spanien är det en skarpt markerad gräns mellan ärbara kvinnor och gatflickor. Det finns, enligt deras sätt att se, inget mellanting. Många av Madrids prostituerade håller till i taxibilar. Man ska ha tur, om man träffar på en ledig taxi på Gran Via efter klockan två på natten. Skökorna är avskydda av alla. Men vår bibel visar oss, att Jesus tog emot även sådana. Det finns ingen synd, som inte Han förlåter. När jag går hem, beder jag för dessa små, frusna och skygga stackare, som hamnat på gatan kanske genom skymf, umbärande, fattigdom och spritmissbruk. (Hilding Fagerberg "Under Spaniens sol" s 100; Spaniens huvudstad; år 1956)

Den emanciperade (sydafrikanske) infödingen som frigjort sig från hemmets och stammens hederliga lagar ... möter Guds evangelium till den vilsne. ... Den unga skökan, hon som iklädd soldatuniform drog vakten vid näsan genom sin perfekta soldathälsning och hållning, där hon natt efter natt trädde in i soldaternas läger, hon skulle också få möta Guds evangelium. I hypermodern dräkt, sminkad och behängd med fascinerande halsband kom hon en dag in i kapellet på missionsstationen, tydligen för att väcka uppmärksamhet hos det manliga könet. Men vid mötets slut låg hon på knä bland en skara andra och grät, grät så tårarna sköljde breda ränder nedför de sminkade kinderna. Hon fick i de moderna strömningarna se något mer än lusta, fina kläder, smink och pärlor - hon fick se synden i dess förfärande hemskhet. Och då behövde hon den frälsare som blott Guds evangelium kan visa vägen till. (Gideon Wikström "Den evangeliska missionens möte med den moderna tidens strömningar i Sydafrika" s 45-46; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1953)

Du Wetterns drottning, danad att förtjusa, I troget hjerta jag din bild vill gömma; Den kan ej lätt de hulda dragen glömma, Som af din skönhet låtit sig berusa. Se insjöns vågor, som melodiskt brusa, De prisa Dig, när äfven vildt de strömma, Och sjelfva månen kastar blickar ömma, Der högt han vandrar ibland skyar ljusa. Så anspråkslös du dig i dalen döljer Vid dina sjöar mellan branter höga, Der forsen dristig, emot djupet dansar. Dock fåfängt skönheten i natt sig höljer Den varsnas dock engång af något öga Och siras då med festligt gröna kransar. (Maximilian Axelson "Jönköping" s 13)

Hvad en sådan trashank, en sådan babylonisk sköka som Publiken är värd, helst i vårt land, det känner du lika så väl som jag. Helt annat är bifall af de bättre i landet och ett namn i eftervärlden; och det önska vi oss säkert bägge, men det är icke pöbeln, som utdelar poletterna dertill. Allt detta tyckes väl vara klart af sig sjelft; men för de flesta som döma oss, och för hvilka en Poët icke är annat ett mellanting af narraktighet och fåfänga, är det icke så klart. Derför gläder det mig, att du genom några rader, för alltid gjort slut på detta sqvallrande ofog. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VIII s 95; brev från Östrabo i Växjö den 25 januari 1837 till Pehr Henrik Ling)

Jag ville ha (min Brorson, Hofpredikanten) bort från Stockholm der han endast ruinerar sig; men han har förälskat sig i den Babyloniska skökan. Han tänker häri, som i annat, mycket olika med sin Farbror. Jag vet intet ställe i Sverige som jag så hatar och föraktar som Stockholm, som har alla laster och öfverdådet af en stor stad, med hela Kälkborgarandan af en småstad, är hälften Sodom och hälften Abdera.Skada endast på den vackra belägenheten! . . . . . . Jag har Sodom i Mosebok och Abdera i Plutarchus, behöfver alltså ej söka deras förening vid Mälarn. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VII 1833-1835" s 51; brev från Östrabo i Växjö den 18 april 1833 till Carl Fredrik af Wingård samt den 2 maj 1833 till Martina von Schwerin)

Någon grannare stad än Jönköping lärer man svårligen få se i Sverige, ty gröna och gula, hvita och röda hus ser man här i en brokig blandning om hvarandra. . . . Ifrån stranden af Wettern presenterar sig Jönköping förträffligt, på något afstånd. Det är, som simmade den stolt på vattnet, och det förundrar mig verkligen att, då Stockholm fått namn af lilla Paris och Götheborg af lilla London, ej äfven Jönköping fått namn af lilla Venedig. (Thure Gustaf Rudbeck "Strödda anteckningar under en Resa i Sverige, år 1831" s 7-8)

(Krukmakaren Stephan Christoffersson Glantz i Jönköping) förkunnade (i mitten av 1700-talet) " ... att predikoämbetet är Satans tjänare - att kyrkan vore ett komedihus, varuti folk hade apespel och gör kyrkan till babyloniska skökan ... att ingen borde döpas förrän han bleve så stor att han förstod vad döpelsen hade att innebära - att yttre döpelsen med vatten är inledningen eller nyckeln till den heliga andedöpelsen." ... (Glantz) uppgav 1749 att "han sig till ingen religion bekänner" och skulle därmed kunna kallas fritänkare. Men han kan inte ha varit opåverkad av samtidens stora andliga strömningar, pietismen och herrnhutismen. (Per Ericsson "Den apostoliske krukmakaren" s 81-82)

Yppighet i klädsel var ett problem som särskilt stadsprästerna gick till storms emot. Det var ett ganska känsligt ämne, och de utpekade drog sig inte för att anmäla nitiska präster för domkapitlet, vilket Jönköpingskomministern Sven Hök fick erfara. Han hade 1699 fördömt "fontanger" och annan yppig huvudprydnad, som han kallade skökodräkt och menade att de som bar den kanske inte voro mycket bättre. (Lars-Olof Larsson "Småländsk historia - Stormaktstiden" s 214)

Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1900

För min egen del undrade jag hur den här skökan såg ut som lockade den berömde predikanten (Jimmy Swaggart) att rulla sig i skiten. En skön och ståtlig fresterska? Antagligen. Så måste det ha varit. ... En fåfäng person kan lätt fångas i en fälla och bringas på fall. Det är helt enkelt så att en fåfäng människa har en falsk självuppfattning, en uppblåst syn på sig själv. En sådan människa kan kontrolleras och manipuleras totalt om man bara vet vilken knapp man ska trycka på. (Bob Dylan "Memoarer - Första delen" s 167; Oh Mercy)

"Kom upp till Stockholm", sa Toto. "Kom efter. Det är bara du kvar (i Ljungby), märker du inte det." Vi hade kommit till ån. Alltid kom vi till ån när vi vandrade. ... (Toto) kastade ut en sten i vattnet och fortsatte: "Du ser samma ansikten, samma gator, samma vatten. ... I Stockholm är vattnet annorlunda. ... Det är inte svart som här. Det krusar sig, det glittrar och det finns överallt. Vi kan gå åt vilket håll som helst, och vi kommer till vatten överallt. Förstår du?" Jag förstod vart han ville komma. Men han sa inget om alla sjöarna här, vassen som viskade om land föröver när vi närmade oss nya stränder i en lånad eka. Sjöarna här var så många som ett helt hav, ändå var vattnen stilla och fredliga, ensamheten blev aldrig ödslig, horisonten aldrig fjärran och oåtkomlig. ... "Det går båtar överallt", sa Toto. "Till alla öar, till Finland, till Tyskland, Europa, Medelhavet, till hela världen. Allt är så mycket större, det är bara att åka med. Och även om man stannar kvar i Stockholm har man kommit långt ändå. Huvudet har följt med, drömmarna, tankarna. Förstår du?" (Sölve Rydell "De tama längtar, de vilda flyger" s 221-222; Kom upp till Stockholm)

"Ursäkta mig", sade (fader Christophoros i Ivironklostret på berget Athos i Grekland) just när jag försiktigt lade ner boken på pulpeten, "men är du ortodox eller kättare?" ... "Jag är katolik", svarade jag. "Gode Gud", sade munken. "Jag är ledsen." Han skakade bekymrat på huvudet. "För att säga som det är", sade han, "så tillåter abboten aldrig icke-ortodoxa att se på våra heliga böcker. I synnerhet inte katoliker. Abboten anser att den nuvarande påven är antikrist och att hans mor är skökan i Babylon. Han säger att de håller på att nedkalla de yttersta dagarna, som Johannes talar om i Uppenbarelseboken." (William Dalrymple "Från det heliga berget" s 16-18; 29 juni 1994)

Jag har fått ett svårt bekymmer rörande inspelningen (av filmen Utvandrarna): Denna landsplåga kvällspressen - dess skriverier som redan har startat långt innan inspelningen startade. Såg Du Nya Fäderneslandet Aftonbladets artikel om oxparet - oxarna som nu ska bli kändisar! Och försöket att förlöjliga "filmherrarna från Stockholm" - d. v. s. Du och Jan (Troell)! - som tror att "de kan sätta potatis i februari." Jag blev ju förbannad. Och ännu mer förbannad blev jag när Nya Fäderneslandet kom med en ny stor artikel, där Monicka Z(etterlund) utvecklade sin i sammanhanget ovidkommande livsåskådning och sina personliga trosproblem samtidigt som hon förklarade för läsarna vem Ulrika var. Precis som de två millioner svenska som läst henne inte redan visste det! F. ö. hade hon fått Ulrika delvis om bakfoten - hon trodde att hon behövde försvara henne: "Hon är ingen hora." Inte fan behöver Ulrika något försvar. Tror Monica det, då har hon redan från början rollen helt om bakfoten. (Vilhelm Moberg "Du tror väl att jag är död - Vilhelm Mobergs brev 1950-1973" s 305; brev från Stockholm till Bengt Forslund 1968-12-15)

En ovan struntpratare kan lämpligen börja öva sig på barn. Det är lättast. Vill man göra sina barn till duktiga struntpratare bör man säga dumheter till dem så tidigt som möjligt. Det kan de ha glädje av hela livet. Det skall böjas i tid det som tokigt skall bli. EXEMPEL: ... "Mamma, här står om den babyloniska skökan. Vad är det?" "Det var en tant från Babylon. Och så talar vi inte mer om den saken." (Tage Danielsson "Grallimatik" s 144-145; Föräldrastrunt)

Människoförgudningen, sammanblandningen av sanning och lögn förekommer icke sådant även nu? Skenkristendom och världslighet förenas. Framträder icke redan nu Uppenbarelsebokens bild av skökan (den fallna kyrkan) ridande på vilddjuret? . . . Att den gudlösa kommunistiska världsmakten är en vilddjursmakt är tydligt för alla. Men fråga är om den utgör den vilddjursmakt, som framställes i Uppenbarelseboken. En del bibeltolkare menar att så är. Men de flesta bibeltolkare och forskare i det profetiska ordet håller före att så inte kan vara fallet. Om man jämför framställningen av det fjärde världsväldet i Daniels bok, särskilt när det gäller dess slutskede, med vad som säges om vilddjuret i Uppenbarelseboken, så finner man, att vilddjuret kommer att frmträda på det gamla romarrikets område. Det är där, vi har att finna tiostatsväldet, som skall framträda vid slutet av denna tidsålder. Och att skökan, som en bild av den fallna kyrkan i Uppenbarelsebokens 17 kap., är liktydig med den romersk-katolska kyrkan med dess huvudsäte i Rom framstår klart. Den bild, som här ges av skökokyrkan, stämmer förträffligt med vad vi känner om påvekyrkan. Jag ber mina läsare genom att själva läsa Upp. 17 kap. övertyga sig därom. Det är två saker vi lägger märke till, när vi läser denna utsaga. Den ena är, att vilddjuret och skökan att börja med skall vara intimt förbundna med varandra. Det säges, att skökan satt på det scharlakansröda vilddjuret. Det är hon, som i detta skede har den upphöjda och dominerande platsen och därifrån utövar sitt förvillande välde över folken. Vilddjuret uppbär denna kyrkomakt. Kyrkan och vilddjuret har samarbete och stöder varandra. Kyrkan har svikit sin rätte konung och Herre och är honom otrogen - hon är en sköka. Hon står i förbund med denna världens vilddjursmakt. (Florentinus Hällzon "Står vi inför nytt världskrig?" s 57,64-65)

(Tidningen) "Vår Kyrka" har anmärkt på att pingstvännerna inte ville låta sig representera vid det kyrkliga mötet i Stockholm. ... Vad nu gäller det kyrkliga mötet så har säkerligen pingstvännerna ingen lust att sitta där tillsammans med katolska kyrkan. Denna kyrka var nämligen inbjuden till det kyrkliga mötet, fastän den inte officiellt var representerad. En av orsakerna till att pingstvännerna ända från ekumenismens början här i landet tog avstånd från densamma berodde inte minst på dess samgående med romersk-katolska kyrkan. Vi ansåg att man gick för långt i gemenskapssträvandena, när man gjorde gemensam sak med den kyrka, från vilken reformatorerna och deras meningsfränder under så mycken kamp separerade. I Italien och Mexiko går katolikerna fram med den våldsammaste förföljelse mot våra trosfränder. I Brasilien var förhållandet detsamma, så länge katolikerna hade makt därtill. För närvarande uppträder deras kyrka synnerligen humant i Sverige. Men vi bör inte låta oss bedra av den gamla skökans söta leende. Hennes utsträckta hand dryper ännu av kristna martyrers blod, och hon utgör utan tvivel ett hot mot vårt lands andliga och sociala frihet. Det är frågan om man inte t.o.m. bör hålla sig borta även från sådana, som vill göra gemenskap med henne. ("Lewi Pethrus som ledarskribent" s 315-316; ledare i tidningen Dagen den 14 juni 1947)

Ryska kyrkans dom har kommit. Hon har fått uppleva, vad Uppenbarelseboken förkunnar om skökans öde. "Och köpmännen på jorden", heter det, "gråta och sörja över henne, då nu ingen mer köper de varor, som de frakta: guld och silver, ädla stenar och pärlor. . . . De som handlade med sådant, de som skaffade sig rikedom genom henne, de skola stå långt ifrån av förfäran över hennes pina; de skola gråta och sörja och skola säga: 'Ve dig, du stora stad, du som var klädd i fint linne och purpur och scharlakan' (tänk på de prålande prästdräkterna) 'du som glänste av guld och ädla stenar och pärlor! I ett ögonblick har nu denna stora rikedom blivit förödd'" (Upp. 18:11,12,15-17). De juvelsamlingar och andra rikedomar, om vilka den ryska kyrkan i nödens tider knöt sin hand, ha nu hennes präster och styresmän fått lämna från sig och det intill sista skärven, medan deras eget blod flutit i strömmar. Och med de skyldiga ha, såsom alltid, skaror av oskyldiga fått lida. Kyrkans rikedomar ha blivit använda i de gudlösas intresse, och troligt är att mycket av gudlöshetspropagandans världsmission finansieras med de fabulösa tillgångar, som kyrkan hade samlat. Vilken ödets ironi! Men huru rättvist! (Lewi Pethrus "Kristendomsförföljelsen i Ryssland"; Evangelisk Tidskrift 1934:9 - september)

Det synes framgå av det profetiska ordet, att under vilddjurets tid skall finnas ett religiöst Babylon, en sköka, som den avfallna kyrkan kallas i det profetiska bildspråket. . . . Är det icke månne detta religiösa Babylon, som genom världskyrkornas ekumeniska trevanden, nu bygges upp. (Florentinus Hällzon "Vad stundar?" s 84)

Under 1920-talet blev ekumeniken högaktuell. ... Det väckte stort uppseende inom Svenska Baptistsamfundet att några av samfundets främsta ledare gick in i ett organiserat samarbete med Svenska kyrkan. Denna hade ju på allt sätt motarbetat baptismen ända från dess begynnelse. ... Ännu mera avskräckande tedde det sig för baptistfolket att deras samfund kunde tänkas samverka med den i väckelsekretsar fruktade och avskydda katolska kyrkan. Därigenom väcktes den gammalprotestantiska apokalyptiska föreställningen till nytt liv att Rom förkroppsligade Uppenbarelsebokens babyloniska sköka. (Torsten Bergsten "Baptistsamfundet och ekumeniken" s 220)

(Människorna) stodo plötsligt alla stilla - skockade, hopträngda såsom en ändlös hjord av får - samlade kring en väldig tribun, på vilken en skara välklädda, välfödda människor värdigt och avmätt rörde sig av och an - medan de blåfrusna, frostbitna, hungrande människoansiktena lyfte sig mot den, stelnade i spänd ångestfylld väntan. "Vad är det?" viskade Richard. "Det aktörernas stora möte till lösande av de mänskliga evighetsproblemen - den pantelluriska religionskongressens 97:e sammanträde - dessa människor äro sysselsatta med att skapa en ny gud - de hava utsett sig själva såsom mest lämpliga för denna uppgift. ... Vi kunna vara fullkomligt trygga - Sommarblom är ju där - och Julianus - och sekreteraren vid protokollet är själva Judas Iskariot. Och den gamla feta damen, för vilken Sommarblom just nu gör sina djupaste reverenser och betygar sin hänförda beundran och högaktning, är den babyloniska skökan. Hennes program är för närvarande askes och självövervinnelse och den historiske Jesus, snickarsonen. - För all del inte Världens Frälsare, Guds Son! Ni förstår, man måste till varje pris vara med. Det betyder inte så mycket vad man talar som att man talar. Alla dessa människor äro ju enade genom en och samma tro: tron att deras närvaro på den stora tribunen är absolut nödvändig. Det är stort när man kan komma till enighet på någon punkt. Man kallar också denna kongress för de religiösa enhetssträvandenas stora triumf: samma fåfänga driver ju dem alla. Och fåfängans Furste håller också sin skyddande hand över dem." (Sven Lidman "Såsom genom eld" s 241-242)

(Mobergs) kinder äro djupt röda, hans intensivt glansiga ögon söka hotfullt Bergfeldt, liksom ville han fixera ett aflägset mål ute i terrängen: "Jag säger, att du har en för borgerlig och banal lifsåskådning - du har inte den rätta respekten för skökan - du har aldrig förstått den fallna kvinnans storhet och glans - du är bunden af de banalaste och tarfligaste fördomar. - Hvem är det, som skänker tillvaron glöd och värme." ... (Bergfeldt:) "Nej, lille Moberg, i denna stund tillåter jag mig vara så omodern att jag tömmer mitt glas och ber dig tömma ditt i en skål för den oskyldiga, fadda familjeflickan, den beskedliga trogna hustrun, som ej inser sin enfald - det enkla borgerliga hemmet med sin futtiga hvardagsglädje och sin brist på ideell lösaktighet. ... Jag har aldrig hycklat, Moberg - äfven jag har begagnat skökan, men af brist på uppfostran har jag aldrig förväxlat bekvämlighetsinrättningen och kyrkan - min borgerliga smak har förbjudit mig att placera nattkärlet och preventivmedlet på förmaksbordet. I min lefnads högtidsstunder ser min fantasi aldrig några parisernuditeter." (Sven Lidman "Carl Silfverstååhls upplevelser" s 209-212)

ca 1900 - ca 1800

(Martin Birck) hade kommit utåt Strandvägen. Isen i Nybroviken var nyss uppbruten, en bogserbåt banade sig stönande väg mellan isflaken. Till vänster tornade några nybyggda millionärbaracker upp sig i snödiset. ... O Eros, Eros. Skökans kammare, och festsalen däruppe ... I bägge templen dyrkades samma gud, och i bägge templen dyrkades han av samma män. Men kvinnorna ... (Hjalmar Söderberg "Martin Bircks ungdom" s 108; mitten av 1890-talet?)

"Jag har mycket ingående studerat Waldenströms lära", (sade kyrkoherde Öhrn i Berg). " . . . Det nya förbundets predikanter vinner anhängare överallt. Några av deras främsta ledare säger öppet, att statskyrkan är den stora skökan i Uppenbarelseboken. Sådant tal lyssnar obefästa själar till. Hör här vad en av deras mera bemärkta män säger: Apokalypsens Babylon är kyrkan, sådan satan gjort, gör och skall göra henne. Statskyrkan är klar motståndare till den kristna församlingen, som rätteligen består av troende människor." (Helmer Furuholm "Utbrytning s 77; 1880-talet)

(Det) uppstod ett slags syndfrihetsteori, och den klick av troende, till vilken även mina föräldrar hörde, blev kallad "de syndfria". ... (Dessa) voro fyllda av helig avsky för allt, som hade med statskyrkan att skaffa. Bibelns kraftigaste uttryck för allt ont, orent och vedervärdigt anpassades på kyrkan. Hon var skökan, vilddjuret, Babel och allt annat fördömelsevärt. Till och med ljudet av kyrkklockorna skar honom i själen, förklarade en gång min far. Dessa överdrifter kunde dock ej leda till något gott resultat, vilket man med tiden blev varse, då försoffning och syndafall inställde sig. (Karl Larsson "Under order 1 - Kommendör Karl Larssons minnen" s 26; Norra Sandsjö 1870- och 1880-talen)

Petter hade varit borta från ön i många år och under denna tid varit mycket tillsammans med folk, som gått ut ur kyrkan och hade själv tillhört metodisterna. För honom var kyrkan rätt och slätt den babyloniska skökan, som man har att gå ut ifrån och han var ivrig att övertyga Fall om att de troende, de sanna kristna, eller de dragna, som Ola kallade dem, enligt Guds ord hade rätt att själva förvalta sakramenten; att nattvardsfirandet var en åminnelsefest för Jesu lärjungar och inte en god gärning, genom vilken man gjorde sig förtjänt av salighet. ... Det fanns socknar denna tidsperiod, där folket aldrig vid samtal i religiösa frågor nämnde orden kyrkan eller prästerskapet, utan sade: "Den stora skökan, som fördärvade jorden med sin skörlevnad och som var drucken av Jesu vittnens blod", "Babylon, modren till skökorna och styggelserna på jorden". (Fabian Månsson "Rättfärdiggörelsen genom tron" s 22-23,228; 1870-80-talens Blekinge)

I vissa bygder (i Skara stift) hände det nog (under senare delen av 1800-talet), att handelsmannen kallade predikanter till skolan eller det nyuppförda "missionshuset", där kyrkan ofta nämndes sköka och Babel, och där en varmare prägel på kristendom och bekännelse krävdes. Länge skakade bonden på huvudet åt dylik förkunnelse, nymodig och partisinnad, mest ägnad att slå an på löst folk. Men till sist satt hela byalag i missionshuset och prisade sig lyckliga att ha brutit med den döda stenkyrkan. (Adolf Kloo "Kyrkan och bonden" s 391)

Danjel Andreasson: Den Allsmäktige har hitintills givit oss gott väder på sjön och Han hjälper oss så mycket Han förmår. ... Herren har ryckt oss undan ondskans andemakter i hemorten. Kyrkan, den stora skökan, gapande efter oss och ville uppsluka oss med sin sura, stinkande mun. Men nu seglar vi på Herrens skepp och prästerna med de svarta kapporna räcker oss icke här på havet med sina gripklor. Det onda är framgånget, mitt hjärta är glatt och min tunga fröjdar sig. Allt land i Nordamerika står mig öppet och är givet åt mig och min säd. ... Herren är vår skeppare, och oss skall intet fattas! Blås, Herrens vind, fyll seglen på Herrens skepp! (Vilhelm Moberg ”Utvandrarna” s 292,294; Ett skepp lastat med drömmar)

Erik Jansson (1808-1850) var bondson från Biskopskulla (Uppsala län). ... Eftersom hans anhängare - erikjansarna - vägrade delta i skriftermålsgudstjänsten med syndabekännelse, utestängdes de från nattvarden och började därför våren 1844 hålla egna möten på gudstjänsttid. Kyrkorna kallades "horhus" och kyrkosamfundet "den babyloniska skökan". Endast Bibeln skulle läsas. (Anders Jarlert "Sveriges kyrkohistoria - Romantikens och liberalismens tid" s 103)

Hvad (Johan Olof) Wallins sak angår, så har den här, liksom annorstädes, varit mycket omtvistad. Jag finner för min del icke att W. haft juridiskt orätt. . . . Men deremot nekar jag icke att tonen i hans anförande stötte mig. Bibelspråken höra aldrig till Protocollet. Hans yttrande kan väl dessutom ej frikännas för en viss bitterhet: och af all bitterhet synes mig den Christeliga sämst. Emedlertid ursäktar jag den för min del; ty jag vet af egen erfarenhet huru lätt det händer, när man är öfvertygad om att ha rätt, att man säger det litet skarpare än som vederbör. Det är en vacker bild i UppenbarelseBoken om Engeln ur hvars mund ett svärd utgick; men visserligen vore det för oss andra, som ej äro några Englar, bättre om vi behölle vårt svärd i skidona. Hvad för öfrigt W. skulle förlora härpå kan jag ej rätt inse. Låt pöbeln skrika: och allmänheten är dock till större delen pöbel. Den Babyloniska Skökan springa endast pojkar efter. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev II 1818-1823" s 156; brev från Lund den 26 november 1820 till Carl Peter Hagberg)

ca 1800 och tiden dessförinnan

Redan i slutet av 1600-talet och i början av 1700-talet hade dessa radikala (pietistiska) tendenser gjort sig förnimbara i Sverige och Finland. När nu kyrkoledningen ställde sig oförstående till pietisternas reformkrav och rent av förföljde den nya rörelsens anhängare, låg det nära till hands för dessa att på kyrka och samhälle tillämpa de mystiskt-radikala skrifternas tal om "Babel" och "skökan", som det gällde att undfly. ... På kyrkdörrarna upptäcktes (på 1730-talet?) plakat med påskriften "Babel, sköka, Sodom, och här predikas idel lögn". ... Radikalpietisterna hade sin särskilda sångbok: den år 1733 utkomna samlingen "Andeliga wijsor om hwargehanda materier och wid åtskilliga tillfällen". ... Bitterheten mot det bestående kyrkosamfundet får ett tydligt uttryck i en strof som denna: "Tack för den tid som redan nu är inne, Att skökan på ett vilddjur blottas skall Och Babel, som är yr och vild i sinne, Snart raglar kull och stapplar knall och fall. Tack för den tid, som även nu fått börja, Att Sions folk få komma glada hem, Som länge måst i Babels glädje sörja Och druckit dess helt ruttna vindräggs slem." (Hilding Pleijel "'Stortron' och de religiösa rörelserna" s 87,90,92)

Just då (konventikelplakatet af år 1726) utkom, tog den gudliga rörelsen ny fart. Rundt omkring i landet bildades små kretsar, som drogo sig tillbaka från statskyrkan, hvilken i deras ögon var "skökan" och "Babel". Många betraktade äktenskapet och vissa näringsgrenar såsom synd; präster nedlade sina ämbeten, och prästkandidater uppgåfvo tanken på att träda i kyrkans tjänst. Några byggde åt sig ensamma boningar i skogarna för att lefva såsom eremiter och mottaga uppenbarelser af änglar, Kristus och den himmelska Sofia, andra bildade brödra- och systerkretsar och filadelfiska samfund; många råkade i konvulsiviska tillstånd. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria från reformationen till upplysningstidehvarfvet" s 697-698)

Kyrkoplikten hade alltmer kommit att uppfattas som en straffåtgärd som kyrkan vidtog för att biträda staten i dess folkfostrande verksamhet. Denna synpunkt befästes genom 1686 års kyrkolag, där det föreskrevs att endast världslig myndighet ägde ådöma kyrkoplikt. I nionde kapitlet, som handlar "om uppenbara skrift och kyrkoplikt", definieras denna som "den syndabekännelse som en syndare, lagvunnen och sakfällder, gör inför församlingen, då han tillstår sig vara uti den sak brottslig, för vilken han uppenbart skriftas, och betygar sin ånger över bemälte synd, beder Gud och församlingen om förlåtelse samt utlovar bot och bättring". Därmed hade kyrkoplikten helt enkelt blivit en av världslig domstol ådömd straffpåföljd och hade fått karaktär av skamstraff. Hur tillgick nu denna kyrkoplikt? Kyrkolagen föreskrev att den dömde skulle en söndag "under högpredikan stå på en särdeles därtill förordnad pliktpall ifrån den tid det ringes andra gången" och sedan efter gudstjänstens slut i hela församlingens närvaro avlösas. Det som härvid kändes som en nesa och skam var icke skriftermålet i och för sig utan skyldigheten att i församlingens åsyn sitta på denna särskilda bänk längst ner i kyrkan, den s. k. pliktbänken eller pliktpallen. Eftersom det oftast var personer som dömts för sedlighetsbrott, kallades den i dagligt tal vanligen för "horpallen". Dessa bestämmelöser voro sannerligen inga tomma ord på papperet. Man behöver endast gå till de gamla kyrkobäckerna för att finna hur noggrant de efterlevdes. . . . I (Urshults) församling fingo under sista halvåret 1721 . . . ej mindre än tio personer "stå på plikterummet". Allesammans hade dömts för sedlighetsbrott av olika slag. (Hilding Pleijel "Det gamla växjöstiftet under hustavlans tid" s 101-102)

Under sin vistelse i Tyskland (på 1560-talet) kom mäster Abraham Angermannus i livligare beröring med tidens idéströmningar, och kanske ingen av de svenska teologerna har varit mera apokalyptiskt inriktad än han. Hans polemik präglas också av den apokalyptiska vokabulären. För mäster Abraham var påvedömet identiskt med Antikrist. För honom stod det klart, att Rom var själva Babylon, den babyloniska skökan, som idkade otukt i Kristi församling och som med alla till buds stående medel måste bekämpas. De som närmade sig den katolska kyrkans lära och ceremonier, voro Antikrists tjänare. Att kräva fördragsamhet av Angermannus, som hade denna syn på läget, är ohistoriskt. (Ragnar Ohlsson "Abraham Angermannus" s 171-172)

Kort efter studentoroligheterna i midten af augusti (1520) utgaf (Martin Luther) då sin skrift om kurians tyranni och ovärdighet. Det var den kraftfulla: "Till den kristliga adeln af den tyska nationen om det kristliga ståndets förbättring."... (I denna skrift nämner Luther) många samhällsbrister, som böra afskaffas: Yppighet i kläder, att lefva på lån, omåttlighet i mat och dryck samt skökohus. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria från reformationen till upplysningstidehvarfvet" s 66,69)

Furstinnan Teodora är mycket beroende av mig. ... Jag hatar henne, jag ville se henne död, ville se henne brinna i helvetets eld med benen utspärrade och lågorna slicka hennes vämjeliga sköte. ... Jag hatar alla hennes älskare. ... Hon frågar mig vilka smycken jag tycker hon ska bära idag. Hon tycker om att fråga mig om det. Hon låter dem rinna genom sina smala fingrar och sträcker ut sig lättjefullt under det tunga sidentäcket. Hon är en sköka. En sköka i en stor och härlig furstes bädd. Hela hennes liv är kärlek. ... Med en vemodig handrörelse lägger hon en guldkedja om sin hals och låter dess stora rubin glida mellan sina ännu mycket vackra bröst, frågar om jag tycker hon ska bära denna kedja. ... Ibland kallar hon mig sin onda vän. Engång frågade hon mig om jag älskade henne. (Pär Lagerkvist "Dvärgen" s 7-8)

Den fromme och djupsinnige cistercienserabboten Joakim af Floris (Fiore i Kalabrien, död 1202) ... åtnjöt den största aktning af flera påfvar. I likhet med montanisterna betraktade han det gamla förbundet som Faderns, det nya som Sonens tid. Denna nalkades nu sitt slut - 1260 (jfr Uppb. 11:2,3; 12:6) satte han som slutår, därpå skulle efter de antikristiska domarna öfver den förvärldsligade kyrkan Andens tid inbryta, då den spekulativa, urartade teologien skulle ersättas af stilla kontemplation och prästerna träda tillbaka för munkarne. Särskildt skulle en munkorden - man tydde det snart på franciskanerna - verksamt bidraga till kyrkans förnyelse i ande och sanning. Joakim fick en mängd anhängare, särskildt i Italien och Tyskland, som vid denna tid häftigt upprördes af striderna mellan kejsare och påfve. Uti det förstnämnda landet omfattades hans profetiska varningsord med fanatism af de strängare franciskanerna, som voro utsatta för påfvarnes förföljelser. De gåfvo därvid hans utsagor en afgjordt kyrko- och påfvefientlig karakter. I den romerska kyrkan sågo de den babyloniska skökan, som bolar med jordens konungar och är drucken af de heligas blod (Uppb. 17:1,2,6); eller ock det ur hafvet uppstigande sjuhöfdade vilddjuret, som talar stora ord och hädelser, tillbedes af jordens folk och strider mot de heliga (Uppb. 13:1f). I Tyskland vann denna apokalyptiska opposition sin största utbredning bland dominikanerna. Kejsar Fredrik II:s hätske fiende, Innocentius IV, betecknades af somliga rent ut som den personlige antikrist. (I Italien ansågo däremot de påfviska Fredrik II för antikrist). (C. Fr. Lundin "Kyrkohistoria för hemmet - Första delen: Gamla tidens och Medeltidens historia" s 558-559)

Gillesrörelsen framträdde redan på 1100-talet inom vissa yrken i utlandet. Det var icke blott hantverkarne, som då började sammansluta sig. Hökare, skeppare, värdhusvärdar, åkare m.fl. sökte på detta sätt tillvarataga gemensamma intressen. T.o.m. skökorna bildade gillen eller ämbeten. Detta var förhållandet i t.ex. Paris, där deras gille hade ställt sig under den heliga Magdalenas beskydd. (Sigfrid Hansson "Ur skomakareyrkets historia - En studie över skråväsendet" s 62-63)

Sköna men vilda och af skamlöshet fördärfvade kvinnor satte (under det 10:de årh.) sina älskare eller söner på påfvestolen (pornokratien, skökoväldet). ... Under det vilda larmet voro de råa och ofta helt unga och moraliskt fördärfvade påfvarne, utan andlig myndighet, blott föremål för förakt. ... Då kejsarkronan vinkade, drog Otto I (962) öfver Alperna,. ... Utan motstånd uppnådde han Roms portar, och där kommo stadens adel och borgare honom till mötes, medan påfven Johannes XII väntade honom i Peterskyrkans förhus. Johannes XII var en i grund och botten ödelagd ung man på 21 år, som svirade bittida och sent med sina jämnåriga och förvandlade Lateranen till ett harem. ... Otto I hade knappast lämnat S:t Petri stad, förrän Johannes XII bröt ett löfte och förband sig med hans fiender. ... Johannes XII dog en natt (år 964), då han besökte en annans hustru, och romarne hörde med fasa, att S:t Petri trolöse efterträdare hade gått bort utan nattvard. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 564-568)

Egna kommentarer och funderingar:

Angående “många vatten”, se också Upp 1:15b.

Grekiska ord:

pornê (sköka) (i NT + exempel i Apokryferna) Luk 15:30; Upp 17:1 – Syr 9:6; 19:2; Jeremias brev v 9(10); Matt 21:31-32; 1 Kor 6:15-16; Hebr 11:31; Jak 2:25; Upp 17:5,15-16; 19:2.

Ytterligare studier:

Josua 2:1; 6:17,23,25; 23:15-17; Jer 2:20; 3:3, Hos 2:5.

Gordon Campbell "Antithetical Feminine-Urban Imagery and a Tale of Two Women-Cities in the Book of Revelation"; Tyndale Bulletin 55.1 (2004): 81-108.

M.J. Selvidge "Powerful and powerless women in the Apocalypse"; Neotestamentica 26:1 (1992): 157-168.

Donald J. Wiseman "Rehab of Jericho"; Tyndale Bulletin 14 (1964): 8-11.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-28; 2012-07-21; 2015-08-31; slutlig version 2018-08-07)

Till sidans topp

---

17:2 ... i sällskap med vilken jordens kungar har gjort otukt (א,* א), och de som bor (emot) jorden gjordes/blev druckna ut ur/av hennes otukts vin.

Ord för ord (20 ord i den grekiska texten Sinaiticus): i-sällskap-med vilken gjorde otukt '-na kungar'/kungarna '-ens jords'/jordens och gjordes-druckna de boende (emot)-'-en jord'/jorden ut-ur '-et vin'/vinet '-ens otukts'/otuktens hennes.

1883: ... med hvilken jordens konungar hafva öfvat skörlefnad, och af hvilkens skörlefnads vin de som bo på jorden hafva blifvit druckna.

1541(1703): ... Med hwilka Konungarna på jordene bolat hafwa; och de der på jordene bo, äro druckne wordne af hennes boleris win.

LT 1974: Jordens kungar har haft förbindelser med henne, och människorna i hela världen har blivit berusade av hennes otukts vin.

Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren sade till profeten:) “I Herrens hand (är) Babylons bägare av guld, som gör varje/hela jorden drucken. Nationer har druckit från hennes vin. På grund av det här rörde de sig ’fram och tillbaka’/’hit och dit’.” (Jer 51:7, Grekiska GT)

Babyloniernas söner kom i riktning mot (Israel) in i en sovplats som var ‘löst ner’/upplöst och de befläckade henne (hela tiden) i hennes otukt, och hon var befläckad i dem. (Hes 23:17, Grekiska GT)

(Tobit sade till sin son:) ”Du må ej dricka vin in i dryckenskap/’ett berusat tillstånd’, och låt ej dryckenskap gå i sällskap med dig i/på din väg.” (Tobit 4:15b, BA)

Den Senare Uppenbarelsen:

(Om slaven må) dricka och göras/bli drucken, skall den där slavens herre anlända ... och sätta hans del i sällskap med de trolösa. (Luk 12:45b-46)

Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Jesus Kristus, det trofasta vittnet, den förstfödde av de döda (kropparna) och ledaren av jordens kungar. (Upp 1:5a)

Jag har emellertid ett mycket/stort ting (א,* א) nedifrån/emot dig, att du låter kvinnan Isebel vara, (hon) som säger sig vara (א,* א) en profetissa, och hon lär och leder Mina slavar vilse till att bedriva otukt och äta (ting som är) offrade till avgudar. Och Jag gav henne tid, för att hon måtte ändra sinne * (א*) ’ut ur’/’till följd av’ sin otukt. (Upp 2:20-21, ”Thyatira”)

(Jag skall * (hålla fast) (א,*א) dig) ut ur prövningens stund, den som står i begrepp att komma uppå hela (den bebodda) världen (för) att pröva dem som bor uppå jorden. (Upp 3:10b, ”Filadelfia”)

Ända till när dömer Du inte och utverkar rättvisa för vårt blod ut ur/av dem som bor uppå jorden? (Upp 6:10b)

Och jordens kungar ... gömde sig själva in i hålorna och in i/bland bergens klippor. (Upp 6:15)

(En örn) sade (med) stor/hög röst: “Ve, ve, ve, till dem som är bosatta ‘i uppå’/uppå jorden, ‘ut ur’/’till följd av’ resten av basunens röster av/från de tre budbärare som står i begrepp att låta basunen ljuda.” (Upp 8:13b)

Och de som bor uppå jorden fröjdar sig på/’för ... skull’ (de två vittnena) och gör sig glada. Och de sänder (א*) gåvor till varandra, eftersom de här profeterna, de två, plågade dem som bodde uppå jorden. (Upp 11:10)

Och de skall kasta sig ner inför (det lilla vilda djuret) (för att hedra det) (א,*א), alla de som bor uppå jorden, vilkas namn * (א*) är (och * (א*) har varit) skrivna i en (א*) livets bok (P47,א,*א) av/hos den lille Baggen, som är (och har varit) slaktad från en utsmycknings/’utsmyckad världs’ grundläggning. (Upp 13:8)

Och (det andra lilla vilda djuret) gör/utövar det första lilla vilda djurets varje/hela (rättsliga) myndighet inför dess ögon. Och det gör/får jorden och de som bor i den * (א,* א) att kasta sig ner (i riktning mot) det första lilla vilda djuret (för att tillbe det), vars (sår av) dödsslaget hade getts/fått vård. (Upp 13:12)

Och det leder dem som bor uppå jorden vilse på grund av de tecken som det gavs till det att göra inför det lilla vilda djurets ögon och säger till dem som bor uppå jorden att göra en avbild till det lilla vilda djuret, vilket (א,* א) har (såret av) ‘ett dolkslag’/’en dolkstöt’ och har levt/’kommit till liv’. (Upp 13:14)

Och en annan * (P47, א*), en andra, följde, som sade: ”Hon har fallit * (א,* א), det stora Babylon, som ger (och har gett) alla nationerna att dricka ut ur/av sin otukts lidelses vin. (Upp 14:8)

Exegeter, evangelister med flera:

Lauri: "På denna predikstol vill jag en predikan predika om Petrus gamla kapprock och tio knapphål. Först vill jag dock blicka över min fårahjord, men till mitt hjärtas stora bedrövelse skådar jag blott stinkande getter och förbaskade getabockar. O, I Kärköläs jungfrur, honor och hyndor, ni prålar i siden och schalar, gullskimrande som påfåglar; men spotta mig mitt i planeten, om ni inte på yttersta dagen ännu ropar efter Matti-pastorn för att föra er talan." (Aleksis Kivi "Sju bröder" s 229-230)

Siri (von Essens) vänner (kurtisörer) äro i rörelse för att rädda henne. ... Hennes trollmagt var ofantlig! Hon lyckades, oaktadt sina brott, sina stora skulder, inbilla den första man, som hon mötte, att jag var den brottslige. ... Det värsta är att jag tror hon horat med hela verlden, ja, så att Kymendö är obeboeligt för mig! (August Strindberg "August Strindbergs brev VI aug 1886-jan 1888" s 265-266; brev 3 sept 1887 till Pehr Staaff)

Utgå icke från antagandet att jag har orätt i mina omdömen om kulturen och Paris! Och blif icke duperad af Paris. Det är ett stor utvärdshus dit Europeerna resa för att supa och knulla, och teatrarne äro horbörsar! ... Hedra vår ungdom med att icke gå i de gamles fotspår och skrifva om aktriser och oljefärgstaflor! ... Upplys ... Sverige att fransmännen äro ett aristokratiskt enfaldigt högfärdigt skitfolk (Parisarne åtminstone). ... Läs deras usla tidningar! Se i den familj du kommer hur man säljer döttrarne och stå på näsan för ett rödt band (= Hederslegionen). ... Sätt hvad du ser i förbindelse med den franska smakens öfvervälde här hemma. ... Skrif helst intet om Paris, men mycket om Sverige! (August Strindberg "August Strindbergs brev IV 1884" s 63-64; brev den 29 febr 1884 till Gustaf af Geijerstam)

I denna tid vinnlägger sig inte många om att komma in genom den trånga porten. Och bland dem som vinnlägger sig därom, finns många som måste vända om och säga: "Det behagar mig inte." Och de är många i denna tid som inte stannar kvar i himmelriket av den anledningen, att de kikar ut genom dörrspringan och betraktar hur världen ser ut. Och när de kikar där, börjar de se på världens skönhet och grannlåt, och blottar sina bröst och väcker begärelsen, så att många botfärdiga blir yra av henne och börjar göra hor med världen och med Babels sköka. (Lars Levi Laestadius "Nya Evangeliepostillan" s 404-405 i predikan över Luk 13:23-24)

(Syndaren) kan ... någorlunda göra sig lös (från känningen af ett falskt hopp) genom att laga så, att han jemt kan wara drucken af werldens, den afgudiska skökans boleris win, och lefwer dagligen i buller och bråk, i sällskap, i tidsfördrif, och fördjupar sig i fåfänglighetens tjenst. (Anders Nohrborg "Den Fallna Menniskans Salighets-Ordning" s 122 i kommentar till Matt 18:23)

När engelska sändebudet Whitelocke 1653 reste till Sverige, hade han på förhand fått den upplysningen, att folket där vore mycket fallet för dryckenskap. Åtskilliga antydningar från Jönköping på 1600-talet äro egnade att jäfva denna uppfattning. När Karl X 1655 väntades till Jönköping, skulle stadens borgerskap i gevär mottaga honom. Magistraten fann nödigt att, när order härom gafs, allvarligen förmana borgerskapet, att de nyktre och utan dryckenskap komme tillstädes, när trummor ginge, och vore sina officerare, kaptener, löjtnanter och andra ”officianter” höriga och lydiga, på det att allt måtte skickligt och väl tillgå, att Hans Kungl. Maj:t icke måtte finna dem oskickliga och utan ordning. Den, som sig annorledes anställde, skulle ”utan avseende” bliva straffad. ... Några månader därefter utgaf borgmästare och råd en målande förordning, måhända orsakad närmast af erfarenheter från festandet vid kungabesöket. Däri tillsades borgerskapet, att de skulle ... alldeles afstå med det öfvermåttan fylleri, dryckenskap, ridande och skjuteri, som härtilldags varit brukligt. Hvilken det utöfvade härefter, skulle icke allenast mista skjutvapnet utan därjämte plikta med penningar; den, som icke hade att böta med, skulle för sin öfverdådighet straffas med fängelse. När drottning Kristina 1661 reste genom Jönköping och borgerskapet åter var utkommenderadt, hade åtskilliga borgare varit druckna. (Rudolf Björkman "Det nya Jönköping. Den nya stadens uppväxt under sjuttonde seklets senare del." III s 382)

Jag hör många säga, när dessa överdrifter (i att dricka vin) inträffar: ”Det skulle inte finnas något vin.” O dårskap! O vanvett! När andra syndar, är det då fel på Guds gåvor? Och vilket stort vanvett är då detta? Vad då? Var det, o människa, vinet som frambringade detta onda? Inte vinet, utan omåttligheten hos dem som finner ett ont nöje i det. Säg hellre ”Det skulle inte finnas någon dryckenskap, inte någon lyx”, men om du säger ”Det skulle inte finnas något vin”, skulle du efter hand säga ”Det skulle inte finnas något stål på grund av mördarna, ingen natt på grund av tjuvarna, inget ljus på grund av angivarna, inga kvinnor på grund av äktenskapsbrott, eller med ett ord, du skulle fördärva allt. Men gör inte det, ty detta är ett sataniskt sinne. Finn inte fel i vinet utan i dryckenskapen. ... Vin gavs för att vi skulle kunna göra oss glada, inte för att vi skulle bete oss opassande, ja, för att vi skulle kunna skratta, inte för att vi skulle kunna vara till åtlöje. ... Det är inte möjligt att med dryckenskap kunna se himmelriket. ... Men varför talar jag om ett rike? Nej, med dryckenskap kan man inte ens se de närvarande tingen. Och fastän deras ögon öppnas, så kan de druckna inte ens se vad som älldeles intill. ... Låt oss då fly från den pesten, så att vi kan nå fram både till de goda ting som finns här och de som som skall komma. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers X:356-357)

Egna kommentarer och funderingar:

Angående “jordens kungar”, se Upp 1:5a och 6:15aa. Angående ”de som bor (emot) jorden”, jfr Upp 3:10b. Angående ”hennes otukts vin”, se Upp 14:8.

Ytterligare studier:

Jes 23:15-17; Jer 13:20-27; 25:15-16; Hes 16:25-29; 23:22-27,33-34; Nahum 3:4; Upp 2:22; 17:8; 18:3,9.

Gordon Campbell "Antithetical Feminine-Urban Imagery and a Tale of Two Women-Cities in the Book of Revelation"; Tyndale Bulletin 55.1 (2004): 81-108.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-28; 2012-07-21; 2015-08-31; slutlig version 2018-08-07)

Till sidans topp

---

17:3a Och han förde mig bort i ande in i ett ödelagt (område).

Ord för ord (7 ord i den grekiska texten): och (han)-förde-bort mig in-i (ett)-ödelagt-(område) i ande.

1883: Och han förde mig i anden bort till en öken.

1541(1703): Och han förde mig i Andanom uti öknena.

LT 1974: Ängeln förde mig därefter i anden till öknen.

Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Profeten sade angående Babylon:) “Synen av/om det ödelagda (området).” (Jes 21:1a, Grekiska GT)

(Profeten sade:) “Anden lyfte ut mig och tog upp mig.” (Hes 3:14a, Grekiska GT)

(Budbäraren sade till profeten:) “För bort Daniel in/ner i lejonens hål i Babylon.” (Bel och Draken v 34)

Den Senare Uppenbarelsen:

Jesus leddes av Anden upp in i det ödelagda (området) (för) att prövas av förtalaren. (Matt 4:1)

Strax kastar/driver Anden ut (Jesus) in i det ödelagda (området). (Mark 1:12)

(Jesus) leddes i Anden i det ödelagda (området). (Luk 4:1b)

(Jesus sade till fariseerna:) ”... Den utblottade dog och av budbärarna fördes bort in i Abrahams barm. (Luk 16:22a)

Aposteln, den åttonde och en av de sju: Jag blev i ande i/på den dag som tillhör Herren. (Upp 1:10a)

Genast blev jag i ande. (Upp 4:2a)

Och kvinnan flydde in i det ödelagda (området), varest/där hon där har en plats som hade gjorts (och gjordes) redo från Gud, för att de skall (א,* א) livnära henne där (i) ettusentvåhundrasextio dagar. (Upp 12:6)

Egna kommentarer och funderingar:

Angående “i ande”, se Upp 1:10a. Angående ”in i ett ödelagt (område)”, se Upp 12:6.

Grekiska ord:

apoferô (föra bort) (i NT + exempel i GT) Bel och Draken v 34; Luk 16:22; Upp 17:3 – 3 Mos 20:19; Dan 11:8; 2 Mack 5:21; Mark 15:1; Apg 19:12; 1 Kor 16:3; Upp 21:10.

Ytterligare studier:

Upp 12:14; 21:10.

Richard J. Bauckham "The Role of the Spirit in the Apocalypse"; The Evangelical Quarterly 52.2 (1980): 66-83.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-28; 2012-07-21; 2015-08-31; slutlig version 2018-08-07)

Till sidans topp

---

17:3b Och jag skådade en kvinna som satt emot ett scharlakansrött litet vilt djur som var full av ’hädelses namn’/’hädiska namn’, som hade sju huvuden och tio horn.

Ord för ord (16 ord i den grekiska texten): Och (jag)-skådade (en)-kvinna sittande emot (ett)-litet-vilt-djur scharlakansrött, varande-full-av namn hädelses, havande huvuden sju och horn tio.

1883: ... och jag såg en kvinna sitta på ett scharlakansrödt vilddjur, som var fullt med hädiska namn och hade sju hufvud och tio horn.

1541(1703): ... och jag såg qwinnona sitta på ett rosenfärgo wilddjur, det war fullt med hädelsenamn, och hade sju hufwud och tio horn.

LT 1974: Där fick jag se en kvinna, som satt på ett scharlakansrött djur, som hade sju huvuden och tio horn, fullskrivna av hädelser mot Gud.

Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(När Tamar som var med barn genom otukt) födde fram ... band amman, som hade tagit (barnet), ett scharlakansrött (ting) emot dess hand och sade: ”Den här kommer att komma ut först.” (1 Mos 38:28b, Grekiska GT)

(Männen sade till skökan Rahab:) ”Då vi går in i en del av staden, skall du sätta tecknet, det här lilla scharlakansröda snöret, du skall ’binda ... ut ur’/fästa (det) ’in i’/i fönstret genom vilket du har störtat/släppt ner oss.” (Josua 2:18a, Grekiska GT)

(Psalmisten sade: ”... Missarens av Guds mål) mun är full av och/både bitterhet och svek.” (Ps 10:7a, Grekiska GT)

(Herren sade till Sitt folk:) “Kom hit och vi må ‘räkna alltigenom’/överväga ... om – alltefter omständigheterna – era missar (av Mitt mål) må vara som karmosinrött, skall Jag ’vitna dem’/’göra dem vita’ som snö, men/och om – alltefter omständigheterna – de må vara som scharlakansrött, skall Jag ’vitna dem’/’göra dem vita’ som ull.” (Jes 1:18, Grekiska GT)

Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade:) “Ve er, skriftlärda och fariseer, hycklare, eftersom ni gör bägaren och det lilla fatet rent det/- utifrån, men inifrån/inuti är de fulla av, ut ur/av röveri och hämningslöshet ... fulla av skelettben/ben av döda (kroppar) och varje/all orenhet.” (Matt 23:25,27b)

Då (soldaterna) hade ’sjunkit ut’/’klätt av’ (Jesus), satte de en scharlakansröd överklädnad runt omkring Honom. (Matt 27:28)

Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus sade:) ”Amen, amen, säger jag er, om – alltefter omständigheterna – det scharlakansröda brödsädskornet som har fallit in/ner i jorden ej må dö, stannar det ensamt. Men om – alltefter omständigheterna – det må dö, för/frambringar det mycket frukt.” (Joh 12:24)

(Jag känner) hädelsen, den (א,* א) ut ur dem som säger sig själva vara judar och de är inte (det) emellertid/utan en motståndarens synagoga. (Upp 2:9b)

Och ett annat tecken skådades i himlen. Och skåda, en eldfärgad stor drake, som hade sju huvuden och tio horn och emot sina huvuden sju diadem. (Upp 12:3)

Och jag skådade ett litet vilt djur som steg upp ut ur havet (och) som hade tio horn och sju huvuden och uppå sina horn tio diadem och emot sina huvuden ett (P47; א,* א) hädelses/hädiskt namn. (Upp 13:1 eller 13:1b)

Och det gavs åt det en mun som samtalade stora ting och hädelser. (Upp 13:5a)

Och (det lilla vilda djuret) öppnade sin mun ‘in i’/i hädelser i riktning mot Gud (för) att häda Hans namn och Hans tält, de som i himlen bor i ett tält. (Upp 13:6)

(Människorna) hädade Guds namn, Den som har (den rättsliga) myndigheten emot/över de här slagen, och de ändrade inte sinne (till) att ge Honom härlighetsglans. ... Och de hädade himlens Gud ‘ut ur’/’till följd av’ sina vedermödor och ‘ut ur’/’till följd av’ sina varhärdar. Och de ändrade inte sinne * (א,* א). (Upp 16:9b,11)

Och människorna hädade Gud ’ut ur’/’till följd av’ haglets slag, eftersom dess slag är oerhört stort. (Upp 16:21b)

Exegeter, evangelister med flera:

Det är ingen svårighet att ur dåtida konservativa tidningar (omkring år 1840) leta fram exempel på fulländad pöbelton, såsom när det liberala partiets ledning betecknades med "skökan, som rider på vilddjuret". (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1809-1859" s 221; Oppositionens bravurnummer)

Under den förra hälften af 11:te årh. blefvo i Frankrike och Tyskland flera manikeer brända eller hängda, och i 12:te årh. klagade man öfver, att dessa både i Frankrike, Spanien, Italien och Tyskland voro talrika såsom sanden på hafvets strand. Vid midten af århundradet uppkallade den heliga Hildegard konungar och alla kristna till strid mot de farliga kättarne. ... Alla (manikeer) voro eniga i att hata den bestående kyrkan, som de kallade än djuret, än kvinnan, som sitter på djuret (Upp. 17:3,18), och påfven var deras ögon antikrist. De förebrådde den härskande kyrkan, att den icke ägde diakonissor, såsom den första församlingen men däremot kardinaler, ärkebiskopar och munkar, som icke omtalas i nya testamentet. I synnerhet voro de förargade öfver, att kyrkan döpte barn i stället för att låta läran gå före dopet. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 767-768; Kätteri och vantro)

Egna kommentarer och funderingar:

Angående “hädelses namn’/’hädiska namn’, som hade sju huvuden och tio horn”, se Upp 13:1(13:1b).

Grekiska ord: kokkinos (scharlakansröd) (i NT + ex i GT) 1 Mos 38:28; Josua 2:18; Jes 1:18; Matt 27:28; Upp 17:3 – Jer 4:30; Nahum 2:3; Hebr 9:19; Upp 17:4; 18:12,16.

Ytterligare studier:

2 Sam 1:24; Luk 11:39; Joh 6:10; 12:12-16; Rom 3:14; Upp 17:7,9,12,16.

Gordon Campbell "Antithetical Feminine-Urban Imagery and a Tale of Two Women-Cities in the Book of Revelation"; Tyndale Bulletin 55.1 (2004): 81-108.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-28; 2012-07-21; 2015-09-06; slutlig version 2018-08-07)

Till sidans topp

---

17:4a Och (hela tiden) var (och hade ... varit) kvinnan höljd i purpurrött och scharlakansrött och var (och hade varit) förgylld (med) guld (א,* א) och en värdefull sten och pärlor.

Ord för ord (16 ord i den grekiska texten): och '-n kvinna'/kvinnan var-(hela-tiden) varande-(och-havande-varit)-höljd-i purpurrött och scharlakansrött och varande-(och-havande-varit)-förgylld (med)-guld och sten värdefull och pärlor

1883: Och kvinnan var klädd i purpur och scharlakan och skimrade af guld och ädla stenar och pärlor.

1541(1703): Och qwinnan war klädd med purpur och rosenfärgo, och öfwergyld med guld, och ädla stenar, och perlor.

LT 1974: Kvinnan bar en klänning i purpur och scharlakansrött och vackra smycken, som var gjorda av guld och dyrbara ädelstenar och pärlor.

Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren sade till Mose:) “Du skall göra ett förhänge ut ur/av, av hyacint och purpurrött och scharlakansrött, som är (och har varit) styckat/’delat i bitar’, och fint linne, som är (och har varit) spunnet. . . . Och du skall sätta det uppå, uppå fyra icke ruttna pelare som är (och har varit) förgyllda (med) guldmetall.” (2 Mos 26:31a,32a, Grekiska GT)

(David) tog (guld)kronan (från kungen) ... Och dess ställning/vikt (var) en talent av guld, och (i den var) en värdefull sten och (kronan) var (hela tiden) uppå Davids huvud. (2 Sam 12:30a, Grekiska GT)

(Salomo) gjorde två keruber i de heliga tingens heliga hus, en gärning ut ur/av trän/trästycken och förgyllde dem med guldmetall. (2 Krön 3:10, Grekiska GT)

(Salomo sade: “Visheten) är mer värdefull än dyrbara stenar.” (Ordsp 3:15a, Grekiska GT)

(Herren sade:) "Skåda, jag kastar/lägger in, in i Sions grundvalar, en dyrbar sten, en utvald, ädel topphörnsten in i dess grundvalar, och den som tror på den skall inte/förvisso ej komma på skam." (Jes 28:16b, Grekiska GT)

(Profeten sade:) “ ... En guldsmed förgyllde (avguden) runt omkring med guldmetall.” (Jes 40:19a, Grekiska GT)

(Profeten sade till Juda:) “Vad skall du göra? Om du – alltefter omständigheterna – må hölja dig i scharlakansrött och smycka dig (med) guldutsmyckning, och om du – alltefter omständigheterna – må smörja in dina ögon med smink, (är) din elegans 'in i fåfängt'/fåfäng.” (Jer 4:30a, Grekiska GT)

(Herren sade till Tyros’ kung:) "I utsöktheten av Guds ‘plats vid sidan av rädsla’/paradis blev/'blev . . . till' du. 'Att vara (och ha varit)'/'du var (och hade varit)' sjunken/klädd i varje fördelaktig sten.” (Hes 28:13a, Grekiska GT)

(Kungen som skall höjas/upphöjas emot/över varje gud) skall hedra en gud, som hans fäder inte hade kunskap om, i/med guldmetall och silvermetall och (med) en värdefull (Theod) sten ... (Dan 11:38b, Grekiska GT)

(Serubbabel) skall föra ’ut ur’/ut arvedelens sten av/med dess fröjdbringande (nåders) fröjdbringande (nåds) jämställdhet." (Sak 4:7b, Grekiska GT)

(Tobit sade:) “Jerusalems dörrar skall byggas (med) safir och (med) smaragd och alla dina murar (med) en värdefull sten.” (Tobit 13:16b eller 13:17a, S)

(Romarna) hade inte höljt sig i purpurtyg, så att de (skulle) 'vara mogna'/'gå och stoltsera' i det. (1 Mack 8:14b)

(Profeten sade: “I Babylon sätts) kronor (av guldmetall) emot deras gudars huvuden ... (Och) när prästerna . . . har tagit bort guldmetall och silvermetall från sina gudar ... kommer de att ge (det) uppå skökors hustak. ... (Deras gudar) är (och har varit) höljda i scharlakansröd beklädnad.” (Jeremias brev v 8b-11)

Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Ni må ej ge det heliga till hundarna men/och ni må ej kasta era pärlor framför grisarna, (så att) de ej någonsin må (א,*א) trampa ner dem i/med sina fötter, och då de har vänt sig (om) må bryta er i stycken.” (Matt 7:6)

(Jesus sade till de tolv:) “Ni må ej förvärva guld men/och ej silver men/och ej koppar ’in i’/i era gördlar.” (Matt 10:9)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Himlarnas rike är liksom * (א*, B) en partihandlare som söker fina pärlor, men/och då han har funnit en mycket värdefull pärla (och) gått bort, har han försålt (och försäljer) alla ting, så många som han (hela tiden) hade, och han köpte den.” (Matt 13:45-46)

Jesus säger till (prästledarna och de äldste): “Läste ni inte heller någonsin i skrifterna: ’En sten som de som byggde förkastade ... är förunderlig i våra ögon?’” (Matt 21:42)

En viss yngling som var (och hade varit) höljd i en linneskjorta uppå (den) nakna (kroppen) följde (hela tiden) tillsammans med (Jesus). (Mark 14:51a)

Då (soldaterna) hade gisslat Jesus, ’gav ... till sidan av’/överlämnade Pilatus Honom, för att Han måtte korsfästas. Och (soldaterna) sätter på (Jesus) ett purpurtyg, och då de hade flätat en törnig krona, sätter de den runt omkring Honom. Och de började hälsa Honom: ”Fröjda Dig, (Du) en judarnas kung!” Och de smällde till Hans huvud (med) ett vassrör. (Mark 15:15b,17-19a)

(Jesus sade till fariseerna:) “Det var (hela tiden) en viss rik människa, och han var (hela tiden) iklädd purpurrött och fint linne och gjorde sig glad ’enligt dag’/’dag för dag’ (på ett) lysande (sätt).” (Luk 16:19)

Då några med anledning av helgedomen sade, att den var (och hade varit) smyckad (med) fina stenar och fromma gåvor, talade (Jesus till Sina lärjungar): ”(Angående) de här tingen som ni tittar på, dagar skall komma, i vilka det inte skall ‘låtas vara’/lämnas sten på sten här (א,* א, B) vilka inte skall lösas ner/upp.” (Luk 21:5-6)

(Gamaliel var) värdefull för varje/hela folket. ... (Apg 5:34b)

Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Då soldaterna hade flätat en krona ut ur/av törnen, satte de (den) på (Jesu) huvud och höljde Honom i ett purpurrött klädesplagg. (Joh 19:2)

Den som segrar skall på det här sättet höljas i vita kläder. (Upp 3:5a, ”Sardes”)

(Äldste) som var (och hade varit) höljda i vita (ting) (א,*א) och (med) kronor av guld emot sina huvuden. (Upp 4:4b)

(Jag skådade en mycken/månghövdad folkskara) som stod inför ‘tronens ögon’/tronen och inför den lille Baggens ögon, som var höljda i vita dräkter och (med) dadelkvistar i sina händer. (Upp 7:9b)

Och jag skådade en annan stabil/stark budbärare som steg ned ut ur himlen, som/’och han’ var (och hade varit) höljd i ett moln. (Upp 10:1a)

Och Jag skall ge (myndighet) åt mina två vittnen, och de skall profetera (i) ettusentvåhundrasextio dagar och vara (och ha varit) höljda i säck. (Upp 11:3)

En kvinna som var (och hade varit) höljd i solen och (med) månen nedanför sina fötter och uppå sitt huvud en krona av/med tolv stjärnor. (Upp 12:1b)

Exegeter, evangelister med flera

Att börja med:

ca 2000 - ca 1500

Castle gick tvärs över den fridfulla gatan och in i en bokhandel där han hade varit kund i åtskilliga år nu. Det var en ovanligt respektabel bokhandel för denna del av Soho, helt olik bokhandeln som låg mitt över gatan med den enkla skylten "Böcker" i klarröda bokstäver. I fönstret under den röda skylten låg bildtidningar med flickor på omslaget som man aldrig såg någon köpa - de var som en signal på en enkel och för länge sedan bruten kod, de gav en vink om diskreta varor och intressen innanför. (Graham Greene "Den mänskliga faktorn" s 45-46)

Kullen. Där är solnedgången, purpurröd, blödande av sår från sina egna kristaller. Dess prakt förargar de gröna pinjerna så att de rodnar en aning; och gräset och blommorna antändes, de lyser med genomskinlig glans, samtidigt som de ger doft åt det ljusklara ögonblicket tack vare någon essens som är på en gång genomträngande, fuktig och lysande. Skymningen fyller mig med hänryckning. Silvers mörka ögon har färgats röda av solnedgången och han rör sig sakta fram mot pölen vars vatten skiftar i rosa, karmin och violett. (Juan Ramon Jiménez "Silver och jag" s 12-13; Landskap i scharlakansrött)

Nu föll det sig så, att den söndagen var det prosten i Bro, som skulle predika i Svartsjö, och inte den vanliga prästen. Och prosten var en sträng och gammaldags man, som blev förargad över allt slags överflöd både i klädedräkt och annat. När han fick se den unga flickan i den röda klänningen, blev han visst rädd för att detta kunde vara siden, och han lät klockarn gå efter både flickan och föräldrarna, så att han skulle få tala med dem. Han såg nog, han med, att klänningen och flickan passade bra ihop, men han tyckte lika illa om saken fördenskull. ”Hör du, min flicka, jag ska säja dej en sak”, sa han till Klara Gulla och la handen på hennes axel. ”Det är ingenting, som hindrar mej ifrån att klä mej som en biskop med guldkors om halsen, om jag så vill. Men det gör jag inte, för jag vill inte synas förmer, än jag är. Och på samma sätt ska inte du klä dej så grann som en herrgårdsmamsell, när du bara är dotter till en fattig backstugusittare.” ... (Flickans moder) Kattrina skyndade sig att tala om, att flickan hade fått tyget i present. ... Och (fadern) Jan (sade): ”Om den här lilla flickan skulle vara klädd på ett passande sätt ... , då skulle ho vara fin som sola, för e sol å e glädje har ho vart för oss, alltsen ho föddes.” ... (Prosten) betraktade dem tankfullt alla tre. Både Jan och Kattrina såg gamla och slitna ut, men ögonen lyste i de fårade ansiktena, när de vände dem mot den strålande ungdomen, som de hade emellan sig. Då sade säkert prosten till sig själv, att det var synd att störa det gamla folket i deras belåtenhet: ”Om det är så, att du har varit till ljus å glädje för dina fattiga föräldrar, så kan du bära din dräkt med heder”, sa han med mild röst. ”För ett barn, som kan skaffa lycka till far å mor, det är det bästa, som vi ser för våra ögon.” ... (Vid föräldrarnas begravning) riktade prästen också ett par ord till Klara Gulla. Hon hade fått större kärlek av sina föräldrar än någon annan han visste, och en sådan kärlek måste vändas i välsignelse. När prästen sa detta, kom alla människor att se bort mot Klara Gulla, och de förundrade sig över vad de såg. Prästens ord tycktes redan ha gått i uppfyllelse. Där stod Klara Fina Gulleborg ifrån Skrolycka, hon, som var uppkallad efter själva solen, vid sina föräldrars grav och lyste som förklarad. Hon var likaså vacker som den söndagen, då hon gick till kyrkan i den röda klänningen, om inte vackrare. (Selma Lagerlöf ”Kejsarn av Portugallien” s 54-55,184)

Vännerna från Trubnojtorget hade kommit fram till Gratschervko och voro snart inne på en av dessa bakgator, som Vasiljeff endast genom hörsägner kände till. ... Vasiljeff blef förvånad och sade: "Så många hus!" "Ja", sade medicinaren. "Men i London är det tio gånger värre. Där finnas omkring hundra tusen sådana kvinnor." ... En obehaglig lukt af tvättinrättning och ättika strömmade emot dem. Från korridoren ledde en dörr in till ett klart upplyst rum. ... Efter en stund inträdde tre damer i rummet. Den ena bar en högröd dräkt med blå ränder. Ansiktet var pussigt och illa sminkadt, håret neddraget i pannan. Hon började sjunga några stycken med en obehagligt gäll, grof altröst. ... Vasiljeff kunde ej finna något nytt och intressant i allt detta. Han tyckte att han förr någonstädes sett denna sal, pianot, speglarna med de dåliga guldramarna, dräkten med de blå ränderna och hängslena, de slöa, likgiltiga ansiktena. ... Allt föreföll så alldagligt, så prosaiskt och ointressant. ... Hur kunna (människor) bedåra sig af allt detta usla? (Anton Tjechov "Ett obotligt ondt" s 218-221)

De äkta gammalläsarna (under 1800-talet) skilde sig från världsmänniskorna i yttre ting, såsom klädedräkt m.m. Särskilt gällde detta kvinnorna. De använde inga kläder med lysande färger. Det var skökofärger. Alltså – mörka kläder, möjligen med små mörkblå ränder. Likaså använde man mörka huvuddukar, håret hade man ej flätat utan uppstruket utan bena. (Viktor Johansson "Minnen från färdevägen" s 29)

Då Eugène såg att han var föremål för (några damers) nästan beundrande blickar, glömde han sina systrar och sin tant, som han hade plundrat på deras pengar, och hans betänkligheter försvann. Över sitt huvud hade han sett den demon sväva som det är så lätt att ta för en ängel, denna satan med sina brokiga vingar, som strör ut rubiner, som kastar sina guldpilar framför palatsen, som höljer kvinnorna i purpur och övergjuter tronerna, så enkla till sitt ursprung, med glans och glitter. Han hade lyssnat till den lysande fåfängans gud, vars falska prål vi tar för att vara en symbol för makt. Hur cyniska Vautrins ord än var, hade de slagit rot i hans hjärta, liksom i en ungmös minne gräver sig in den vedervärdiga profilen av en gammal kopplerska, som har sagt till henne: - Guld och kärlek i överflöd! (Honoré de Balzac "Pappa Goriot" s 132)

Ännu min moders ord mig någon styrka skänkte - "Den dygdige är säll!" brast jag med tårar ut. Men diamantens prakt, som blänkte, då glädjens dotter fönstret sänkte, förkvävde mitt beslut. ... Jag följde hennes spår: jag lastens bana trädde och lyckan gav mig hand. Jag skimrade av prakt. Den guld, som mina väggar klädde, min rikdom - allt belog och hädde vad mig min moder sagt. ... Men, sedolärans tolk, jag hör dig gräsligt banna: Du mig en sliten text om tvenne vägar lär - Jag ler åt hotet i din panna och ger mig dristigt lov att stanna på den, som rosor bär. ... "Ja, följ den," ropar du, "men lugnet, sinnesfriden ditt läger skola fly!" - Visst ej - Jag lärt förstå: man vilar bättre här i tiden på ejderdun, i skygd av siden, än på en bädd av strå. ... "Men lasten dock en dolk invid ditt hjärta hyser, som fräter det!" - Er sats är falsk, I vise män! Se detta hull, där hälsan lyser, den mun, den blick, där nöjet myser, och återkallar den! ... "En dygdig skall din flärd föraktets löje skänka, skall avsky din person!" - Jag hämndens vällust får: min segervagn - fröjd att det tänka - skall dygdens dotter fullbestänka, där hon i trasor går. ... "Välan, din död, ditt slut - räds, skall jag det beskriva?" - Jag lever fram min tid i vällust och i ro. Tids nog skall sen mitt öde bliva att saligt hädan mig begiva i bättring, hopp och tro. ... Så talte Rosalie. Jag fasade och hörde. Allt dygdigt gäckades, allt heligt trampat blev - och intet jordskalv strax förstörde, och ingen blixt den brottsling rörde, som denna lära drev! (Anna Maria Lenngren "Rosalie")

En form av buller orsakat mer av indignation än olydnad inträffade i Kristine kyrka (i Jönköping) vid högmässan Mikaelidagen 1699 då komminister Sven Larsson Höök med skärpa kritiserade kvinnomodets överdrifter och menade, att ”fontanger (höga hårprydnader försedda med spetsar och band) och annan huvudprydnad vore skökodräkt och de, som bure den ej mycket bättre, med sådan force och gruveliga förbannelser till själva avgrunden samt starkt slående i predikstolen, att han för heshets skull inte kunde förrätta mässan vid altaret efter predikan.” Nutiden saknar måhända förutsättningarna att bedöma den gode predikantens förkunnelse. Engagemang och mod ägde han. Hur de som drabbade kände sig vet vi ingenting om. Men det djupt engagerade framförandet ger oss en ögonblicksbild av hur en äldre tids predikokonst kunde gestalta sig när tungan någon gång löpte fritt. (Gustaf Ruuth "Buller och olydnad i Herrens hus" s 46-47)

Petruchio (adelsman från Verona, förälskad i argbiggan Katharina): Så kom, min Kate! Vi till din far beger oss i enkla kläder, som vi går och står. Fast penningstinna är vi fattigt klädda ty det är själen som gör kroppen rik och hedern framstår bäst i tarvlig dräkt. Är nötskrikan förnämare än lärkan för att dess fjäderskrud är vackrare? Och är en huggorm bättre väl än ålen för att dess granna skinn ger ögonfröjd? Nej, kära Kate. - Ej heller du är sämre för dräktens enkelhets och armods skull. (William Shakespeare "Så tuktas en argbigga" s 727)

O, Guds underliga werk och domar! Huru mästerligen utskämmer Han icke den kloka tokan, förnuftet och den werldsliga wisheten! Hon löper åstad och ser hellre den rike mannens sköna purpur, än den fattige Lazari sår; hon ser hellre en helbregda och skön menniska, såsom den rike mannen, än en eländig och naken, sådan som Lazarus; ja, hon håller igen sin näsa för lukten af hans sår och wänder bort sina ögon från hans nakenhet. Emellertid låter Gud den stora tokan gå en så ädel skatt förbi och dömmer allt framgent i tysthet för Sig sjelf sin dom samt gör under tiden den fattige mannen så dyr och kostbar, att alla konungar sedan icke är värdiga att tjena honom och torka hans sår. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Sommar-afdelningen" s 56 i kommentar till Luk 16:19-31)

(Apostelen) wänder sig mot allt oordentligt wäsende i det yttre lefwernet, såsom i kläder, prydnader och allt, hwad öfwerflöd och omåttlighet kan kallas, hwarigenom den ene will på ett stort och präktigt sätt utmärka sig framför och öfwer de andra. Så har ock nu i werlden omåttligheten tagit öfwerhand, så att det icke mer finnes någon måtta i öfwerflödig omkostnad med kläder, bröllop, wärdshuslif, kalaser, byggande o.s.w. ... Nu förbjudes icke här, hwad i sådana saker är efter hwars och ens stånd anständigt och ärbart, jemwäl till lust och glädje. Ty Petrus will ej heller weta af de osnygga, nedsölade och smutsiga munkarne eller de surmulna helgonen med deras hyckleri och sken af ett förträffligt, strängt lefwerne, hwarigenom de ... döma och fördömma straxt andra menniskor, om tilläfwentyrs en jungfru går till dans eller bär en röd klädning o.s.w. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 286 i kommentar till 1 Petr 4:7-11)

ca 1500 och tiden dessförinnan

I sammanhang med (skildringen af) kejsarkröningen (af Henrik III år 1046) må några ord nämnas om påfveinvigningen. . . . Efter förrättad bön (i det påfliga palatset Lateranen), begaf man sig i festprocession till St Peterskyrkan i Vatikanen. Främst red en subdiakon, bärande på en hög stång med det påfliga korset. Därefter kom den påflige stathästen, höljd i ett purpurtäcke, men utan ryttare, och efter honom tolf banérbärare med skarlakansbanér, två andra, som buro änglabilder på lansar, därefter staden Roms ämbetsmän, därefter det lägre romerska prästerskapet och det påfliga hofvet, därefter abboter, biskopar, kardinaler och påfven själf, ridande på en hvit passgångare, hvars tyglar ofta höllos af konungar. Stadens och den omgifvande traktens adel, klädd i sina praktdräkter, afslutade processionen. Gatorna voro prydda med äreportar. När tåget passerade förbi den judiska synagogan, var en judisk deputation skyldig att där öfverräcka till påfven ett exemplar af de mosaiska böckerna. (Viktor Rydberg "Medeltidens kulturhistoria - fortsättning" s 363-364; föreläsningar vid Stockholms Högskola höstterminen 1887)

När hela staden där (skökan Rahab) bodde föll i ruiner vid ljudet av de sju basunerna, bevarades (hon), när allt var över, tillsammans med hela hennes hus, genom tron på det scarlakansröda tecknet. (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 492)

Alla (de som i Rom uppvaktar kejsaren vid dennes audiens) äro klädde i den romerske nationaldräkten, togan. Kejsaren är det till regeln äfven, och hans toga skiljer sig i intet från de andres. Samma värdighetsmän, som hafva rättighet till liktorer och fasces, hafva äfven rättighet och vid offentligt uppträdande skyldighet att bära den med en purpurlist prydda togan, "toga praetexta". Desse ämbetsmän äro konsulerna, pretorerna, de kuruliske edilerna och slutligen äfven censorerna, ehuru desse icke hafva rättighet till fasces. . . . Själf lära imperatorerna, när de offentligen visade sig, och när icke vissa festliga ceremonier ägde rum, sällan burit den med purpurlist försedda togan, utan inskränkt sig till att bära den vanliga, helt hvita, som äfven var senatorernas och samtliga de fria ståndens mantel. Men hvad som i dräkten kännetecknar senatorn är en bred purpurlist på den under togan burna tunikan eller lifrocken, hvarjemte han bär röda snörade skodon, som en senator af patricisk börd har rättighet att smycka med små halfmånar, lunulae, af silfver. Sedan senatorerna afträdt, ges audiens åt riddarne, hvilkas yttre utmärkelsetecken är en gyllene armring och likaledes en purpurlist på tunikan, ifall de af kejsaren upphöjts till senatoriske riddare, "equites illustres". (Viktor Rydberg "Romerska kulturen under de två första århundradena efter Kristus" s 37-38; föreläsningar vid Stockholms Högskola höstterminen 1884; liktorer = "storvuxne, i toga klädde karlar . . . som i folkträngseln på gatorna bereder väg för imperatorn och de högste värdighetsmännen", liktorerna bär var och en sin fascis = "en med rem omspänd knippa med spön, hvari en yxa är instucken")

Att fortsätta med (hembygden):

Naturligtvis finns det mycket i Fransons bok (Himlauret) som är väckande och uppbyggligt ... men det kan icke hjälpas, att en del verkar på något sätt antikverat. ... Vilka betydelser får spiritistisk propaganda i det flydda för oss, som fått lyssna till bloddrypande ideologier och sett, bildligt talat, vilddjur stiga upp ur folkhavet. Till och med den katolska kyrkan, som den eskatologiska tolkningen älskat skruda i skökans dräkt, ter sig nu ganska blek jämfört med den scharlakansröda bolsjevismens hatfulla gudlöshetspropaganda och materialistiska tänkesätt. (Efraim Palmqvist "I Människosonens tecken" s 218; boken utgiven 1947)

I en af Smålands åar ha sedan några år ingenjörerna Wilhelm Thisell och Fredrik Rääf idkat pärlfiske. Just i dagarna har detta fiske lönats med godt resultat och bland annat har man funnit ... flodpärlmusslor, af hvilka en innehöll en pärla om 5 3/4 karat. ("Hvar 8 dag 1914/15" s 782; den 5 september 1915)

Folket (i Norrahammar i början av 1900-talet) hade icke fått smak på några nymodigheter. Man åt för att bliva mätt och kunna arbeta och klädde sig för att skyla sin nakenhet och skydda sig mot köld men icke för att överträffa varandra. Detta hade också till följd, att förhållandet mellan arbetarna vid bruket var bra mycket bättre då än nu (år 1943). . . . Det var ingen tävlan i elegans, snarare i enkelhet. Stärkkrage t. ex. användes sällan på den tiden utom möjligen vid begravningar. För min del minns jag en episod från min första kväll i Norrahammar. Jag var nykomling och kände inte till seden samhället i här berörda avseende. Det började snart draga ihop sig till stryk som välkomsthälsning. Anledningen kunde jag icke riktigt förstå, men jag var ju inte alldeles ovan vid sådant på den tiden, så jag beslöt att se tiden an och avvakta händelsernas vidare utveckling, men då kom en vänlig kamrat och gav mig rådet: "Gå hem å ta å dej kragen, så går dä nok bra." Jag lydde rådet, och med en gång ändrades förhållandena, och jag ansågs som fullgod medborgare. (Svante Ståhl "Norrahammars-minnen" s 109-110)

Livet så nära inpå (Sandseryds) kyrka (i början av 1900-talet) satte naturligtvis sin prägel på tillvaron för oss barn. Framförallt var det väl begravningarna, som man ju helt enkelt inte kunde undgå att uppleva på nära håll. På den tiden var ju begravningarna åtskilligt annorlunda än i våra dagar, framför allt vad som gäller den yttre ramen. Jag tänker då närmast på granrisdekorationerna på vägen och de för det mesta svartmålade kistorna. Jordfästning inne i kyrkan förekom inte alls på den tiden, utan kistan placerades på ett par pallar vid det stora trädet utanför kyrkporten. Där stod den sedan, till dess kyrkklockorna började ringa och kyrkoherden och klockaren kom. Vid den öppna graven sjöngs alltid "Jag går mot döden var jag går", och genom den dystra ritualen verkade de svartklädda, allvarliga människorna nästan vara desamma från den ena gången till den andra. Den här mörka stämningen blev på något sätt ännu mera skrämmande för oss barn, när begravningen gällde någon från Norrahammar och fackföreningsfolket kom med sina standar och röda fanor. Det tog lite tid, innan befolkningen här uppe i kyrkbyn vande sig vid detta. (Ruth Karlsson "I min barndoms kyrkby" s 23)

Om än ... snitt och fason, genom nutida glasögon sett, gåvo något övrigt att önska, uppfyllde den av socken- och byskräddarna levererade klädedräkten i alla händelser tidens och allmogens krav, ty det förnämsta och huvudsakliga värdet var på den tiden att plagget var nytt. Det vanprydde därför inte om en eller annan ända av tråckeltråden kvarglömdes i tyget, och man aktade sig synnerligen noga att utplåna de av mäster till ledning för gesällerna vid knappar och knapphål anbragta kritstreck och kors, vilkas synbara förekomst var ett ojävigt vittne på det nöjsamma faktum att man ståtade i ny ekipering. ... Bunden i gamla fördomar var allmogen ganska anspråkslöst sinnad och följaktligen mindre villig att vända sin hemvävda kappa efter modets från olika riktningar blåsande vind. Att sätta sig upp över sina bröder och, som det hette, "spela herre" på klädedräktens bekostnad var ett löjeväckande brott emot gammal tradition, som ett äkta barn utav folket ogärna gjorde sig skyldig till. (K.W. Johansson "'Skräddarmäster' - En typ från by- och sockenskrädderiernas tid" s 85-86)

(Roperskan) pekade på en av kvinnorna och skrek med darrande röst: "Du bär röda strumpeband under kjorteln! Du pyntar dig med purpurfärgen, men du föraktar Jesu blod!" Den utpekade föll ihop, som om hon träffats av ett slag. Det var sant, vad den främmande kvinnan sade. Men kunde hon då se rakt igenom den tjocka vadmalskjolen? Då måste hon väl vara en stor profetissa! (Harry Sjöman "Guds bästa barn" s 70)

(Som Jacob Otto Hoofs efterföljare) fick man inte bära brokiga, lysande kläder, inte heller kedjor, ringar och örhängen. Att använda kam och att bena sitt hår var också synd. Hoofianerna skulle vidare avhålla sig från allt som var rött. Att bo i ett rödfärgat hus eller att ha något rött på sig påminde om Uppenbarelsebokens sköka och om det helvete som oftast målades i röda färger. (”Missionsvännerna i Bjurbäck och Mullsjö” s 6-7; Prästen Hoofs fria verksamhet)

(Då) det (av hoofianerna) ansågs vara synd att ha knappar i kläderna, vore dessa hopfästade med hakar och hyskor eller ihopknutna med band. ... Stor vikt lades vid enkelhet i klädedräkten och vid hemmets inredning. Att ha kläder i lysande och då särskilt röd färg ansågs vara synd. Såsom orsak till fördomen mot den röda färgen har anförts, att detta var vilddjurets färg, som talas om i Uppenbarelseboken, "satans livfärg", och den skulle ej bäras av de kristna. Även ansågs det vara synd att vara klädd i krage i vars ställe användes halsduk. Kvinnorna flätade inte sitt hår utan hade det hopbundet med ett band. ... I boken "En ropande röst", författad av nämnde person, bestraffas högmod och nya seder med följande ord: "Du prunkar och prålar och pryder din hud och minnes din grannlåt men glömmer din Gud. Gör bättring, du högfärdige! Tag bort dina fransar och ditt prål, ditt silke och ditt siden, dina örhängen, ringar och lysande knappar samt dina utbroderade krus och spännen: ja, vad namn det hava må och kläd dig som en Jesu tjänare och tjänarinna." Kvinnor, som använde huvudduk av silke, togo vid predikningar plats långt nere i stugan för att om möjligt undgå uppmärksamhet. ... Stränga ivrare mot alla nyheter i klädväg kunde, när de sågo barn klädda i förkläden av blommigt tyg på väg till skolan, taga av barnen förklädena. Dessa förkläden, såväl som andra kläder i lysande färger, kallades "satans ståt" och sådant skulle icke bäras av de små barnen. (Natanael Johansson "Jacob Otto Hoof och hoofianismen" s 31,42-44)

Nu (1818) ondgjorde sig (Bondstorpsprästens) tankar över den allt vanligare klädedräktsflärden bland bättre folk. Var och varannan självmedveten bondpiga sydde sig blusar, kjolar och känningar av bomullstyg i kulörta färger. Till och med bland vuxna karlar hade det nya modet anammats. Detta var en styggelse av djävulska mått och ett tidens tecken. I våras ett år sedan hade en kunglig förordning utfärdats där dylik utländsk grannlåt på det strängaste förbjöds. Kläder skulle tillverkas av lin, hampa, fårull och skinn. Färgen skulle vara vit, svart eller grå. Knapparna skulle vara av samma slag som tyget. Måste de nödvändigtvis vara av mässing fick de inte förgyllas eller försivras. Enda undantaget utgjorde soldat- och dragonuniformer. Samma bestämmelser gällde för både män och kvinnor. Endast till huvudbonader och halsdukar åt manfolk var det tillåtet att nyttja bomull. Lite turkiskt garn till randning kunde i nödfall få användas. (Lennart Davidsson "Bondstorpsprästens julfunderingar" s 50-51)

Kungl. Majts kungörelse angående inskränkning i förbrukningen av utländska överflödsvaror upplästes. "Församlingens närvarande ledamöter yttrade härvid sina tänkesätts fullkomliga öfverensstämmelse med Kungl. Majts allernådigst förklarade grundsatser; men funno också lika svårighet och betänklighet at upgöra någre allmänna reglor, hvars iagttagande skulle lika förbinda alla de af olika stånd och villkor som förekomma äfven inom denna församling. Utländska drycker voro af de fleste okände, bruket av toddie och caffe af nogre förr nyttjat hade upphört. Hvad beklädningen vidkommer, hade nogon viss coleur icke tillförene blifvit antagen; hvarföre också alle yttrade den önskan at ostörde få förbruka de klädespersedlar en hvar nu har, utan at blottställas för den olägenheten at för färgens eller ämnets skull dem för vanevärde föryttra, och at anskaffa andre av sämre halt och utseende för drygare kostnader än de kunde komma ut med." (Olof Sjöstrand "Livet i Barnarps socken 1790-1824 enligt sockenstämmoprotokollen" s 71; protokoll 22 november 1817)

Vid gudstjänsten (i Byarums kyrka) skulle man vara iförd tillåten och värdig klädsel, även om man icke ... skulle likt en del kvinnfolk framträda för att visa sina granna och lysande kläder mer än att iakttaga hjärtats ödmjukhet. I Byarums socken fanns en gammal sedvänja, att brudar åtta dagar före vigseln, då de kallades "förebruder" klädde sig något bättre än som förut skett. En sådan brud, pigan Elsa Jonsdotter från Södra Stigamo hade af enfaldighet tagit på sig ett gammalt rött silkeskläde, som hon ärvt av sin döda moder. Iförd detta kläde om halsen hade hon varit vid Byarums kyrka den 28 oktober 1722. Hennes beteende bedömdes 1723 av tingsrätten varande i strid med Kungl. Maj:ts förordning den 3/6 1720 varför pigan eller hennes fader, gästgivaren Jon Persson dömdes till åtta dagars fängelse på vatten och bröd. (Einar Persson "Fromhet och vandel i Byarums socken under 1700-talet" s 23)

Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1900

Eftersom min fru heter Margareta (vilket betyder "pärla") har jag med igenkännande läst lovsången till hustrun i Ordspråksboken 31(:10): "En flitig hustru, var finner man en sådan? Långt högre än pärlor står hon i pris." (Hans Lindholm "På väg mot silverbröllop" s 273)

Den (östtyska) statliga ungdomsverksamheten, Freie deutsche Jugend, i vilken man praktiskt taget tvångsenrolleras, lägger beslag på ungdomarnas fritid, kristen ungdom sätts på efterhand, när det gäller utbildning och anställning, och all ungdom "rödbestrålas", som uttrycket lyder. Från den 1 april 1955 är den statliga ungdomsinvigningen obligatorisk, avsedd att ersätta konfirmation och kristna bibelskolor. (Einar Rimmerfors "Främlingskap i Östberlin"; Jönköpings-Posten 1955-04-19)

Nu kom Majken ut från rummet, klädd i sin bästa klänning, som var omsydd av en gammal morgonrock, kvarglömd hemma av någon äldre syster. Majken hade själv färgat den från skärt till högrött och sytt den själv också. Den hade den moderna längden och satt riktigt vackert i midjan och över axlarna, fastän det billiga konstsidenet var tunt och slafsigt i kvaliteten. ... (Hon) böjde sig just fram och lade rött på läpparna. Ute i köket suckade Hulda igen. "Inte behöver du måla dej, du som är så ung", sa hon. ... "Det är ju stor skam, bara femton år." "Jag fyller sexton idag", sa Majken kort och vred sin röda, mjuka mun till en grimas mellan hån och gråt. ... Nu for (Hulda) upp och slog ihop händerna. "Kärahjärtandes, det är ju din födelsedag, vetja! Och jag som alldeles glömt ... nej men, det var då det värsta ... Hon tittade avbedjande mot dottern. ... Den mörkhåriga (flickan) hade en stor, bred, vacker mun, och Majken konstaterade med sakkunnig beundran att läpparnas kraftiga konturer måste vara lagda med pensel och flytande färg, inte med ett vanligt epa-läppstift som det hon själv var ägare till. ... Hon hade spetsiga, välformade naglar, målade i exakt samma röda nyans som läpparna, och hon gestikulerade med händerna då hon talade. Majken insöp med beundran hennes livliga handrörelser och beslöt att nu ... skulle hon låta sina naglar växa riktigt långa och så måla dem röda. Morsan kunde få säga vad hon ville. (Martha Sandwall-Bergström "Aldrig en lugn stund hos Oskarssons" s 34-35,71-72)

Brazzavilles vita stadsdel är vacker. . . . Överallt syntes en rik blomsterprakt. Särskilt akasieträden med sin ljusröda blomsterkronor fägnade ögonen. . . . Solen höll på att gå ned, himlen färgades röd och denna söderns kvällshimmel återspeglades i Stanleypools vida vatten. (Florentinus Hällzon "Tvärs genom Afrika - Skildring i ord och bild av resor i de svartas världsdel" s 17; år 1951)

Till sist jag lärt mig se med blommors ögon, och lärt mig känna såsom blommor älskar. ... Och allt blommade ju – utan ände och återvändo! Och allt som rörde sig och stod stilla var som översållat med blommor. ... Och ondskan lyste grann som djunglens orkidé, och godhetens förgätmigejer böljade som ett hav runt jorden. Och det blommade när kvinnan for med handen över håret, och den dödes öppna ögon glindrade av nyssutspruckna stjärnor. ... Allt blommade; till sist. (Elmer Diktonius ”Till sist” s 357; 1942)

Kajsa vet ju det: Farmor är gammal och oduglig. Därför skall hon dö nu snart. Hon skall bara ligga stilla lite först, men sedan skall hon dö. Farmor skall snart träffa Gud. ... Så förrinner dagarna som förut i det Toringska huset. Men ett påtänkt viktigt arbete där blir nu inställt. Det blir ingen rödfärgning av stugan i år. Färgen är redan köpt, men det blir ändå ingenting av. Johan Toring kan inte se sitt hus lysa rött denna sommar. (Vilhelm Moberg "Giv oss jorden" s 262,264)

Karin satte sig bredvid modern, som med låg röst berättade: "Jag hade en gång en syster, som jag höll mycket av. Redan tidigt kom hon i tjänst hos ett förnämt herrskap, där hon blev mycket omtyckt. Emma tyckte om att vara välklädd och fin, och hennes herrskap tyckte också om att se henne prydlig. Hon blev allt mera fåfäng och fick en riktig vurm för granna kläder och allt möjligt krimskrams. Hon hade all sin lust i världens fåfänglighet, men det slutade illa ... Stackars syster, hon gick med sorg och skam i en för tidig grav - och ser du, Karin", fortsatte mor Anna Brita med rörelse, "därför ar jag så rädd att också du ska bli inledd i frestelse och taga skada. Jag är rädd, att du ska bli fåfäng och världslig. ... Må du icke bli fångad av fåfängligheten." "Var du lugn, mamma", sade Karin och tryckte smekande moderns händer, "som du vet, bryr jag mig inte alls om 'krimskrams' - inte i vanliga fall åtminstone", tillade hon med ett litet leende. (Alma Hongell "Majdrottningen" s 21-22; Barnbiblioteket Gullvivan 1922; tidigare upplaga 1919)

Herman kom den aftonen hem med ännu en skolväska, böcker, pennor och röda hårband åt Viola också. Gulla kammade, borstade, flätade och knöt hårband på två flickor nästa skoldag. Viola var väldigt noga med att hennes rosetter blev fina. Gulla måste knyta om dem ett par gånger innan de blev till lags. Det var två mycket viktiga små personer som med skolväskorna i rem över axeln och hand i hand gick ut genom grinden den morgonen. Flätornas röda sidenrosetter lyste lång väg, ända upp till mor Emma, som Herman lyfte fram till fönstret, för att hon skulle få se sina flickor tåga iväg. (Martha Sandwall-Bergström "Kulla-Gulla på Blomgården" s 97; början av 1900-talet)

ca 1900 - ca 1700

Lyxens flod växer med jättefart, och mången ryckes med i dess dansande hvirflar. Synnerligen är den troende ungdomen utsatt för faran att följa med denna världens lopp, då det gäller att kläda sig modernt. Väl äro många unge män slafvarunder modets nycker, men man ser det dock icke så lätt på dem som på de unga kvinnor, hvilka pråla öfver höfvan. Visst är det sant, att Gud icke fäster sig vid, hurudana kläder människan bär; men ofta är den yttre prålande dräkten det synliga beviset på hjärtats högmod och sinnets fångenskap i flärden. När den unga tjänsteflickan ser frun eller fröken eller någon af sin egen klass bära en fin klädning, så uppstår hos henne begäret att härma efter för att bli lika fin. ... Ofta växa tankar om egen höghet i kapp med garneringarne på klädningarne, hvilka kanske äfven i ren beklädnadsväg äro granna täckmantlar för inre fattigdom, på samma gång som de äro ljugande annonser om något "bättre". Bildningen sitter icke i herrskapskläder. Det är icke genom luggar, turnyrer eller dylik grannlåt, som kvinnan stiger i värde. Det är genom hjärtats och känslans uppodling och smak, genom kyskhet, vänlighet, ödmjukhet, enkelhet och arbetsamhet, som den unga kvinnan höjer sig. ... I stället för att utpråla eder som ett slags lustjakter, mån I använda edra små besparingar till understöd åt edra fattiga föräldrar, eller, om icke det behöfves, till inköp af nyttiga böcker. (Carl Boberg "Hvad skall man bli? - Ungdomens viktigaste fråga" s 50-52; Sträfva efter duglighet)

Vad man inte minst fäste sig vid i Heidenstams debutbok ("Vallfart och vandringsår" 1888) var just den hänförda hyllningen till glädjen, sorglösheten, ögonblickets njutning, en livsinställning som enligt författaren hade blommat under antiken, som ännu levde kvar i det av européerna oberörda Österlandet, men som dött bort i det allt mer och mer industrialiserade gråa Västerlandet. Oppositionen mot pessimistisk livssyn och moraliserande allvar går igen hos de flesta av nittiotalets författare. Man prisade livet som en fest och ett äventyr: om man träffades av sorg, så sörjde man i purpur och ej i svart, för att citera Heidenstam. (Harald Elovson "Den skönlitterära förnyelsen" s 104)

Sven Johan tyckte om den varma och granna halsduken och därför tog han den på sig även i dag, så långfredag det var. Han trodde inte att det betydde stort inför Gud om han hade en svart eller en röd halsduk om halsen. Han, som inte tog någon hänsyn till Jerusalems så härliga och dyrbara tempel, utan sade att man skulle kunna tillbedja Gud lika bra på andra ställen som där, han brydde sig nog inte heller så mycket om halsduken, utan mer om ett ödmjukt och förkrossat hjärta. (Fabian Månsson "Rättfärdiggörelsen genom tron" s 79)

Icke utaf denna världen är mitt rike, Herren sagt, icke grundadt uppå svärden, icke byggdt på mänskomakt. Utan värn för världens hot, fattig, skygg, som lamm och dufva, mänskans son ej ägt en tufva, att sitt hufvud luta mot. Men du, herde för hans hjordar, håller spira, sköld och spjut; med ditt svärd du dig omgjordar, gjuter blod i strömmar ut. Purpurklädd, i kunglig prakt, i Hans namn, som frid förkunnar, med kanoners hednamunnar värnar du ditt rikes makt. . . . O att du förstode tidens andekamp för klarnad Gud, att din krona vore fridens, kärlekens apostlabud, att för ljus och frihet nu signande din hand du hölle, o hur stor och ädel fölle, världens siste påfve, du! (Zacharias Topelius "Pio Nono" s 24,26; år 1867; Pio Nono = Påven Pius IX)

Präktig och lysande var visserligen (Johan Gabriel Oxenstiernas) inbillning, och i färgernas glans och friskhet är han ännu icke av någon svensk skald överträffad. Detta gäller om hans målningar av den yttre naturen. För framställningen av den inre hade han mindre anlag. . . . Den Oxenstjernska sången . . . ville jag förlikna vid en smärt pyramidal-poppel, vars stam från roten till toppen knappast synes för de överhöljande löven; men på vartenda utav dem glänser solens guld och daggens pärlor. (Esaias Tegnér "Inträdestal i Svenska akademien" s 254-255; 22 juni 1819)

Jacob Tengström, teologie professor och senare ärkebiskop i Åbo, var mycket intresserad av upplysningsfrågor och barnuppfostran. ... Tengströms "Läseöfning" från 1795 ... innehåller ... tänkespråk som: "Af kläderna man falskt om mänskjors värde dömmer,/ Ty ofta Purpurns glans det värsta hjertat gömmer." ... Man borde förakta all "fåfäng grannlåt; ty granna kläder göra dig hvarken vis eller dygdig". (Jessica Parland-von Essen "Flickors fostran" s 244)

Kvinnfolken (i Rom) bära en röd skarlakansdräkt med ett grönt förkläde, håret på italienska sättet och en fladdrande duk till hufvudbonad. (Carl August Ehrensvärd "Resa till Italien" s 285; resa åren 1780-82)

(Karl von Linné) anmodades år 1761 av riksens ständers ekonomi- och kommersedeputation att avge ett "betänkande om pärlefiskerierna här i riket". I sitt svar säger han, att han själv kunde konsten att göra pärlor. ... I utskottet blev man naturligtvis högst nyfiken och inkallade Linné till ett sammanträde, varvid han mot tystnadslöfte meddelade, hur han gick till väga: Ett fint hål borrades i skalet, och därigenom infördes ett "litet runt ämne av gips eller obränd kalksten, vilket med ett hål diametraliter blivit försett och däruti en silvertråd applicerad". Därefter fästades sagda tråd vid skalet, för att musslan ej skulle kunna befria sig från den lilla införda kroppen. Omkring denna avlagrade sig sedan pärlsubstans, och efter sex år hade man en ärtstor pärla. Till yttermera visso uppvisade han fem av honom behandlade musselskal och nio likaledes av honom producerade pärlor. Dessa blevo omedelbart därefter av en juvelerare undersökta och befunnos vara "ganska vackra och av besynnerlig godhet". (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden och äventyr - 1739-1772" s 424)

En av pietismens ädlaste gestalter var (prästsonen) Sven Rosén. ... På nyåret 1731 började medlemmarna av kretsen kring Rosén demonstera (sin) fattigdom i sin klädsel. De sålde sina bättre kläder och gav pengarna till de fattiga och behöll bara så mycket att de kunde köpa sig vadmal till en enkel grå klädnad. För kvinnornas del bestod denna av kjol och livstycke knäppta framtill, snarlika de koltar barnen brukade bära. Roséns anhängare blev därför kallade gråkoltar. Efter endast ett par månader ingrep myndigheterna mot gråkoltarna. Deras kvinnor (märkligt nog inte männen) drogs inför rätta och ådömdes hårda fängelsestraff, så hårda att en av kvinnorna avled 1735 på grund av den omänskliga behandlingen. Den direkta dödsanledningen var sannolikt skörbjugg. (Carl-Herman Tillhagen ”Kyrka och religiositet under frihetstiden” s 60)

Ständerna funno (1723?) en huvudanledning till undervikten (i handelsbalansen) i "den tid efter annan inritade (= inrotade) yppighet och överflöd", som medförde en ständig införsel av utländska lyxartiklar och njutningsmedel, såsom dyrbara tyger, guld- och silverprydnader samt kaffe, te, choklad, viner, punsch, tobak, "vilka tjäna till rikets utblottande och veklighets införande hos nationen". Redan år 1720 hade ständerna sökt vänja "yppige och fåfänge sinnen" till sparsamhet genom en överflödsförordning. I denna föreskrevs bland annat ett visst enkelt mode för "så väl mans- som kvinnfolkskläder", vilket alla skulle vara pliktiga att följa. ... Dock gjordes undantag för de gamla allmogedräkterna. Det förbjöds ock att pryda kläderna med guld eller silver, med olika slags siden eller med breda spetsar. För tjänsteflickor samt "annat gement folk" förbjöds allt bruk av siden och flere andra utländska tyger, vid straff av åtta dagars fängelse på vatten och bröd. Upprepades förseelsen, skulle den skyldiga dessutom böta en fjärdedel av sin årslön "och tredje gången ävenledes sitta i fängelse och mista halva årslönen". ... Alla förändringar i den enda lagliga dräkten skulle (enligt 1731 års förordning) räknas för "vanart och självsvåld", och den "nyfikne" skulle allvarligen näpsas. Allehanda s.k. lyxtyger, nipper och grannlåt blevo på samma gång till införsel förbjudna. ... Överflödsförordningarna eggade litet var att bli angivare genom löften om hälften av de rikliga böterna. Följden blev också ett förhatligt spioneri- och angivarsystem, som ofta hade personlig hämndlust till orsak. Obehöriga personer inträngde i hemmen vid bjudningar för att räkna rätter och tallrikar eller bröto upp vinkällaren för att lista ut, om där funnos förbjudna drycker. Det blev också tvister om så intressanta saker, som huruvida en tjänsteflicka skulle räknas för inne- eller utepiga, eftersom därav berodde, dels om hon fick nyttja vissa sidentyger, dels hur pass breda spetsar hon fick ha. Än undrades det, om en grov, hemmagjord spets borde medföra vatten- och brödstraff, än om gamla plagg av förbjudet mode finge slitas ut o.s.v. Det är lätt att tänka sig känslorna bland nationens flertal, när man samtidigt med alla dessa trakasserier såg rådsherrarne, som utfärdat de stränga förordningarna, och de högadliga kretsarna sätta sig över dem för egen del. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1709-1739" s 565-568; Överflödsförordningar)

ca 1700 och tiden dessförinnan

I ett enkelt bergsmannahem nära Falun föddes Jesper Svedberg år 1653. ... Som ung student kom Svedberg till Lunds universitet. Men där var det nära, att han alldeles glömt bort alla fars och mors förmaningar till flärdlöshet. Han säger själv: 'Jag lade mig till med en lång, svart peruk - svart och lång var jag själv - jämväl en stor och lång värja och axelgehäng, som de världslige då brukade. Så att jag tyckte ingen vara min like; alla skulle ur vägen för mig och lyfta djupt på hatten för mig." Efter en tid for Jesper Svedberg till Uppsala för att där fortsätta sina studier. Mäkta fin och belåten uppvaktade han nu teologie professor Martin Brunnerus. Men den fromme, allvarlige mannen betraktade honom med stora ögon och frågade honom, om han tänkte bliva präst, han, som var utstyrd som en hovman. Det tog skruv. Svedberg gick genast hem och lade av sin granna skrud, köpte sig en enkel, svartgrå kappa och "gick sedan med sitt eget hår", vilket måste ha varit en svår försakelse i detta perukernas tidevarv. Efter den betan hade Svedberg en oövervinnelig motvilja mot allt prål i klädsel och uppträdande, särskilt hos studenterna. Genom snobberiet, säger han, "får ynglingen strax världen i hjärtat på sig och dyrkar den sedan i alla sine livsdagar", om han också bär prästdräkt. "Världens ande skall ändå", säger Svedberg, "visa sig i samma prästadräkt, så att kappan skall släpa ett kvarter efter honom, eller kommer han med henne på den ena armen och trippar fram såsom en granngärningsdocka på en dansskola. Peruken och kappan äro övermjölade. Gud tröste oss för sådana världens barn! Är detta icke den breda vägen och vida porten, som drager till fördömelse? Det första en ung student får kungligt stipendium, så skär han av sitt av Gud givna vackra hår och lägger sig horohår till. Spetshalsduk och manschetter skall han också hava, om det skall vara väl. Gud styre sådant?" (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1660-1709" s 269-273)

Det är, under dessa år vid 1600-talets mitt, ett lyxbehov utan like. ... Man kan förstå, att mången hederlig svensk lantjunkare kunde känna sig betänksam inför allt detta fransyska bjäfs. Johan Ekeblad har 1654 i ett av sina brev, vari han så livfullt skildrat Kristinas hov, gjort en liten folk- och modepsykologisk karakteristik. Man kan, säger han, likna tjädern vid en redlig tysk adelsman, med krus om halsen och skägg under hakan, järpen vid en veklig engländer och orren vid en fransos, som kommer hetsigt dragandes och utstofferad ungefär så, som Stiernhiemlm i sin Hercules skildrat fröken "Flättia": "Hon war klädd opå Fransk, därå alt war brokot och krokot; Ringat, och slingat i kors, med franssar i lyckior och nyckior, Pappat och knappat i längd och i bredd; med spitsar, och litsor; Rundt omkring och i ring, ala-mode, beflittrat och splittrat." ... Om Stiernhielms inställning behöver man inte komma i tvivelsmål; han rörde sig på de tankebanor, som skulle leda till Rudbecks storsvenska drömmar, och på Ehrenstrahls porträtt av år 1663 står han som ett exempel på hur en svensk borde klä sig, lugnt i svart och med några få dämpade eftergifter åt modet. (Karl Erik Steneberg "Dräktmodet under 1600-talet" s 322-323)

(1600-talets) sätesgård skulle bebyggas ståndsmässigt. ... (Den) byggdes vanligen i två våningar och rödmålades. Rödfärgen var på den tiden en statussymbol som markerade ståndsmässighet. (Lars-Olof Larsson "Småländsk historia - Stormaktstiden" s 36)

Nu har kyrkans män förbarmat sig över (Karin Lammelår) för fattigdoms skull och hon undslipper straff på det villkoret, att hon försörjer sina arma föräldrar med sin horsgärning och icke väcker anstöt. ... Hon var iklädd sin skamdräkt. ... Hennes ena klänningsärm var svart, hennes andra röd, det var sorg och glädje sammanpassade hos unga Karin. ... Han drog till sig hennes vänstra arm, som höljdes av rött tyg. Den svarta armen låg slapp och stilla i hennes knä. ... Hennes händer brann heta, men det var icke av blodets lust. (Vilhelm Moberg "Rid i natt" s 270-273; En öronlös man som håller sitt ord; mitten av 1600-talet)

Den stegring av lyxbegäret, som kommer till uttryck hos Erik XIV, kan belysas genom några exempel ur hans klädkammare. Där förtecknas sålunda en lång konungslig kröningsmantel av violbrun sammet med hermelinskrage och bräm samt översållad av 454 kronor med tio pärlor i varje krona; därtill en vit silverdukskasack med 128 stickade kronor av unsguld och stora pärlor; pärlbräm om halsen, framtill och på ärmarna samt två rader stora pärlor nedtill; nederst på ärmarna sitta ädelstenar, nämligen en rubin vid högra handen och en diamant vid den vänstra. De 4,540 pärlorna enbart på manteln äro en hög siffra, men pärlor voro nu som senare en huvudingrediens i de furstliga textilierna - därav yrkestiteln pärlstickare - och man förstår, att Vasakonungarna skulle ömma för det svenska pärlfisket. För en huva till Gustav Vasas blivande drottning, Katarina Stenbock, hade stickaren Paul Turolth år 1552 levererat pärlor i följande poster: den 24 juni 983 stora pärlor, 327 något mindre, 387 ännu något smärre och 2,538 små pärlor; den 10 juli 233 stora pärlor, 842 något mindre, 3,214 små; den 16 juli 33 stora pärlor, 189 något mindre, 398 ännu mindre och 1,854 små; den 21 juli 516 stora pärlor, 330 något mindre, 1,307 små; den 29 juli 35 stora pärlor; den 3 augusti 112 stora pärlor; summa på de pärlor, som utgivits till en och samma huva: 20,327. (Karl Erik Steneberg "Vasahovet som tongivande inom konstens och modets värld" s 275-278)

"Sköne pärlor" hörde ... till det slag av denna världens fåfänglighet som (kung Gustav Vasa) ville ha mesta möjliga andel i. Man vet, att en borgare från Stockholm hade fullmakt "att forska i hela Norrland och Österbotten efter pärlor". Och till fogden i Ångermanland och Medelpad avsändes år 1544 följande kungliga brev: "Vi have fått de pärlor, som du Oss tillhanda skickat haver, Jakob. Så ändock där äro icke stort flere ibland än tu eller tre, som något duga, må du dock likväl vinnlägga dig att köpa upp alle de pärlor du överkomma kan och besynnerligen dem som något duga. Och må du giva dem, som taga samme pärlor, något när skäl för dem, efter som de äro gode till och de äro vane få av androm, på det att de icke skola styggas vid att sälja Oss samme pärlor heller än andre. Du vill också fliteligen vinnlägga dig att förhöra om sådant i Medelpad och flerstädes, där älvar äro. Och se till, att du handlar troligen med Oss i den måtton, så att du icke stinger de bäste av vägen och sänder Oss de ringaste!" (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1521-1611" s 151-152; Gustav I, hans familjeliv och hov)

(Den märklige främlingen) fängslas tydligen av allt. Han kan ta en sten från marken, har jag sett, och granska den med ett utomordentligt intresse, vända och vrida på den och till sist stoppa den på sig som en dyrbarhet. Han tycks kunna fängslas av precis vad som helst. Är han en dåre? En avundsvärd dåre! Den som en sten är värdefull för måtte vara omgiven av rikedomar var han går. (Pär Lagerkvist "Dvärgen" s 25)

Konungen tala till små swenner twå, J bedien liten haaf fru in för mig gå. Huru skall iag in för konungen gå, Jag är icke annat än klädder i wallmaret grå. Haaf Frun steg upp och krusa sitt håår. Då ville hon in för konungen gå. . . . Dronningen axlade kappan blå, så månde hon in för konungen gå. . . . Jnte skall du den lilla haaf Frun fåå, henne will iag låta lägga på brinnande bål. Drånningen dånade föll neder till Jord, Witj tre timar talte hon aldrig ett ord. Nådige drånning i gjör inte så, gierna skall I den haaf Frun fåå. Drånningen klädde sig I Skarlakan röö, så fölgde hon haaf Frun med alla sina Fruer och Möör. (Sveriges medeltida ballader, band 1; Kung Erik och spåkvinnan s 20; 1200-1400-talen; Härnösands läroverks handskriftssamling nr 109 - visbok från 1700-talets första decennier s 264-269)

(Människorna i höga Norden) tillbedja med ifriga böner och särskilda ceremonier ett rödt tygstycke, som uppfästas på en stång eller lans, emedan de tro, att i detsamma innebor någon gudomlig kraft på grund af den röda färgen, som liknar djurblod. ... Denna uppfattning af den röda färgens betydelse för fienders bekämpande, hvilken alltifrån forntiden gjort sig gällande, bekräftas af Herodotus (bok. III). Han säger nämligen: ”Enligt gammal plägsed voro alla skepp målade röda”, o. s. v. ... och att de skola hafva en röd härold, som på så sätt skiljer sig från de öfriga fienderna. ... Vopiscus framhåller äfven, att den röda färgen utgör ett särmärke för fältherrevärdigheten. Äfvenså vet man, att romarna vid sina triumfer använda denna färg, liksom egypterna vid begående af sina religiösa högtider. (Olaus Magnus "Historia om de nordiska folken" s 132-133; Om afgudadyrkan hos polartraktens folk)

En kvinna, som låtit sig öfvervinnas af köttets lockelser, förändrar, då hon låter det uslaste brott komma sig till last, dräkt, kläder af sig all försynthet och kyskhet och rusar mot den skändligaste styggelse; men för hennes ondska måste vi alla taga oss till vara som för ett dödande gift. (Olaus Magnus "Historia om de nordiska folken" s 264; Om Jättar)

(Gunnar ifrån Lidarände) såg ej offerhuset, vilket låg med öppen hall, där skyld mot sol och väder, av glesnat tak som i en stjärnströdd natt, en bild av Frö med träansikte satt och krans om håret och scharlakanskläder. (Verner von Heidenstam "För mig finns ingen väg från hemmets dörr" s 167)

I sin hemby uppträdde Konfucius enkelt och anspråkslöst likt en som ingenting särskilt har att säga. ... Den upphöjde nyttjade icke purpur, ej heller mörkrött till dräktens prydande. Icke ens på sina underkläder bar han något av röd eller rödaktig färg. - När han fastade, ansåg han det nödvändigt att bära skinande rena kläder, gjorda i linne. (Nils Beltzén-Olof Pettersson "Religionshistoria för högre skolor" s 158-159; Central- och Ostasiens religioner, utdrag ur samtal förda mellan mästaren Konfucius och hans lärjungar)

Att avrunda med:

Du lilla halmtäckta hus under kastanjerna, vad du lärt mig att älska alla små hem i Danmark! Ty det fina med dig var väl, att du inte var någonting särskilt, att far och mor i stort sett var som alla andra människor. Därför vet jag, hur ni kämpar och arbetar därinne och håller av varandra. Därför hatar jag nagellack och lyxkvinnor och all annan sorts prålande kräfta. Men du, mitt lilla barndomshem, du har lärt mig att se det stora, ja, det största i det lilla. (Kaj Munk "Hoppet förbliver" s 66; predikan Sjätte söndagen efter påsk 1941)

Sångarna:

Skönaste rosor på törnbusken glöda, Ljuvaste örter ha tärande gift, Kinden kan blomstra, fast hjärtat vill blöda, Sällsamt kan skickelsen ändra sin skrift. Brusande skär Hota oss här, Himlen allena oss trygghet beskär. (T Kingo-O Wågman-G Thorsell-T Fogelqvist: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 365:4; jfr Psalmer och Sånger 269:4)

Egna kommentarer och funderingar:

Angående “scharlakansröd”, se också Upp 17:3b.

Grekiska ord:

margaritês (pärla) Matt 7:6; 13:45-46; Upp 17:4 – 1 Tim 2:9; Upp 18:12,16; 21:21.

timios (värdefull) (i NT + exempel i Apokryferna) Tobit 13:17; Apg 5:34; Upp 17:4 – 1 Mack 11:27; Salomos Vishet 12:7; Apg 20:24; 1 Kor 3:12; Hebr 13:4; Jak 5:7; 1 Petr 1:19; 2 Petr 1:4; Upp 18:12; 21:11,19.

chrysoô (förgylla) (i NT + exempel i GT) 2 Mos 26:32; 2 Krön 3:10; Upp 17:4 – 2 Mos 25:11; 2 Krön 3:8-9; Upp 18:16.

Ytterligare studier:

Dom 8:26; 1 Kung 10:2,10-11; 1 Krön 20:2; 2 Krön 9:1,9-10; Job 28:18; 38:6; Ps 118:22-23; Ordsp 8:11; 20:15; 31:10; Dan 5:7,16-17,29; Nahum 2:3; Hab 2:19; Matt 24:1-2; Mark 12:10; 13:1-2; Luk 20:17-18; Joh 19:2,5; Apg 3:6; 4:11; 17:29; 20:33; Hebr 9:4; Jak 5:3; 1 Petr 2:4-7; Upp 18:12; 21:11,19.

Gordon Campbell "Antithetical Feminine-Urban Imagery and a Tale of Two Women-Cities in the Book of Revelation"; Tyndale Bulletin 55.1 (2004): 81-108.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-29; 2012-07-22; 2015-09-13; slutlig version 2018-08-07)

Till sidans topp

---

17:4b ... som i sin hand hade en bägare av guld som var full av avskyvärdheter och de orena tingen av hennes och jordens (א,*א) otukt.

Ord för ord (18 ord i den grekiska texten Sinaiticus): havande (en)-bägare av-guld i '-en hand'/handen sin varande-full-av avskyvärdheter och de orena-(ting) '-ens otukts'/otuktens hennes och '-ens jords'/jordens

1883: ... och hade i sin hand en kalk af guld, full af styggelser och hennes skörlefnads orenligheter.

1541(1703): ... och hade en gyldene kalk i sine hand, full med styggelse, och sin boleris orenlighet.

LT 1974: ... och i sin hand höll hon en guldbägare fylld av oanständigheter.

Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Guld- och silverbägare ... hade 'lagts före'/'satts fram'. (Ester 1:7a, Grekiska GT)

(Profeten sade: “Tyros) skall vara en handelsplats för alla (den bebodda) världens riken.” (Jes 23:17b, Grekiska GT)

(Herren sade till Jerusalem:) “Jag har tagit (och tar) fallandets bägare ut ur din hand ... Och Jag skall kasta/lägga den in i händerna av/på dem som har handlat orättfärdigt mot dig och gjort dig ödmjuk.” (Jes 51:22b-23a, Grekiska GT)

(Herren sade till profeten:) “I Herrens hand (är) Babylons bägare av guld, som gör varje/hela jorden drucken. Nationer har druckit från hennes vin. På grund av det här rörde de sig ’fram och tillbaka’/’hit och dit’.” (Jer 51:7, Grekiska GT)

Säd ut ur/av (den föraktlige) skall stå upp och vanhelga den högsta Förmågans heliga plats och ändra platsen för den oavbrutna fortsättningen (av brännoffret). Och då de har ’gjort osedd’/vanställt skall de ge/tillåta en avskyvärdhet. (Dan 11:31, Grekiska GT, Theod)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Förtörnelse och vrede, de här tingen, det är och/också avskyvärdheter och en man (som är) en missare (av Guds mål) kommer att vara ’havande herrevälde över’/’ståndaktig i’ dem.” (Syr 27:30)

Den Senare Uppenbarelsen:

... (Jesus) gav Sina tolv lärjungar (rättslig) myndighet av/'med anledning av' orena andar. (Matt 10:1a)

(Jesus sade:) “Ve er, skriftlärda och fariseer, hycklare, eftersom ni gör bägaren och det lilla fatet rent det/- utifrån, men inifrån/inuti är de fulla av, ut ur/av röveri och hämningslöshet ... fulla av skelettben/ben av döda (kroppar) och varje/all orenhet.” (Matt 23:25,27b)

(Jesus sade till Sina lärjungar: “Ni må) skåda ödeläggelsens avskyvärdhet, det som det har talats genom Daniel, profeten.” (Matt 24:15a)

(Jesus sade till Jakob och Johannes:) ”Den bägare som Jag dricker, skall ni dricka. Och det dop som Jag döps (med), skall ni döpas (med).” (Mark 10:39b)

(Jesus) talade till (fariseerna): "Ni är de som rättfärdiggör er själva inför människornas ögon, men Gud har kunskap om era hjärtan, eftersom det (som är) högt i/hos människor (är) en avskyvärdhet inför Guds ögon." (Luk 16:15)

(I ett linneplagg var) ... himlens flygande varelser. En röst blev/kom i riktning mot (Simon Petrus): “Då du har stått upp, Petrus, offra och ät.” Men Petrus talade: ”Ej alls, Herre, eftersom jag inte heller någonsin har ätit varje/något gemensamt och orent.” (Apg 10:12b-14)

Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Jag har emellertid få/några ting nedifrån/emot dig, eftersom du har (några) där som ‘får makt över’/omfattar Bileams lära som lärde * (א*) att kasta/lägga en stötesten inför Israels söners ögon, att äta ting offrade åt avgudar och att bedriva otukt. (Upp 2:14, ”Pergamos”)

Jag har emellertid ett mycket/stort ting (א,* א) nedifrån/emot dig, att du låter kvinnan Isebel vara, (hon) som säger sig vara (א,* א) en profetissa, och hon lär och leder Mina slavar vilse till att bedriva otukt och äta (ting som är) offrade till avgudar. (Upp 2:20, ”Thyatira”)

Och en annan * (P47, א*), en andra, följde, som sade: ”Hon har fallit * (א,* א), det stora Babylon, som ger (och har gett) alla nationerna att dricka ut ur/av sin otukts lidelses vin. (Upp 14:8)

I sällskap med (den stora skökan) har jordens kungar gjort otukt (א,* א), och de som bor (emot) jorden gjordes/blev druckna ut ur/av hennes otukts vin. (Upp 17:2)

Och jag skådade en kvinna som satt emot ett scharlakansrött litet vilt djur som var full av ’hädelses namn’/’hädiska namn’, som hade sju huvuden och tio horn. (Upp 17:3b)

Exegeter, evangelister med flera:

(Ordet ’bdelygma’-avskyvärdhet) är avlett från rotordet ”bdeô”, att lukta illa, stinka. (Studiebibeln V:255)

Kristi församling har ”väslsignelsens kalk, som vi välsigna” (1 Kor. 10:16); Antikrists världsstad har en ”styggelsens och orenlighetens kalk” (Upp 17:4; 18:3,6). (Erich Sauer ”Den korsfästes triumf” s 136)

Det verkar som om ändtarmens gud skulle få den största äran och betjäningen av världens trälar. Har då Gud skapat människan bara för att äta och skita, supa och slåss, hora och stjäla, eller för vilket ändamål är människan skapad för denna värld? (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 83 i predikan 1852 över Luk 21:25-36)

Dörren öppnades häftigt, och magister Laurentius Gudmundi steg in, varm och svettig. Han hade nästan sprungit uppför klosterliden. ”Kommer jag för sent?” frågade han och steg, utan att avvakta svar, fram till bädden, då han såg, att den döendes läppar rörde sig. ”Ännu är räddning möjlig. Munk, vågar du träda in i evigheten bestänkt med dräggen av styggelsens vin i den babyloniska skökans kalk? Två dig ren! Herrens Jesu famn står dig endast på detta villkor öppen ...” Den döende, som blundat under bönen, öppnade ögonen, satte sig i bädden, gav magister Lars en vänlig blick och viskade: ”Jag vet, att ni menar väl!” – slog därefter armarne kring mäster Gudmund och stödde huvudet vid hans bröst. Där utandades han sin sista suck. ... (Magister Lars) skulle gärna ha bett en bön för den hädangångnes själ, om han icke ansett det syndigt. (Viktor Rydberg ”Vapensmeden” s 143-144; Samfundets ”Fritt ur hjärtat” sista sammankomst)

Människan är ju skapad dertill, att hon skall wara Guds beläte och det just derföre, att Gud genom henne will blifwa känd. Derföre bör detta Guds beläte uti menniskans hela lefwerne och wandel lysa och skina, såsom uti en spegel, och en christen bör ingen högre eller större omsorg hafwa, än den, att så lefwa, att icke Guds namn blifwer wanäradt. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 460 i kommentar till Ef 4:1-6)

"Du falske profet!" (ropade den gamle donatistprästen åt biskop Petros). . . . "Kom upp på berget och finner du en enda, som säger: låt oss denna gången vika och draga av igen - eller finner du en enda, som emottager skökans kalk, som du kallar nåd och förlåtelse, av dina händer, så straffe mig Herren, Herren. Ve skökan och hennes tjänare, som kalla den styggelige, slemme, bloddrypande Valens ett heligt majestät. . . . Finner du, jag säger det än en gång, en enda man, som faller ned och tillbedjer den nye Nebukadnesar eller den vederstyggliga Jisebel, som I kallen kyrkan, så må all hans smälek komma över mitt eget huvud." (Viktor Rydberg "Den siste atenaren II" s 320-321)

Egna kommentarer och funderingar:

Angående “var full av”, se Upp 17:3b. Angående ”hennes och jordens (א,* א) otukt”, se Upp 14:8 och 17:2.

Grekiska ord:

bdelygma (avskyvärdhet) (i NT + exempel i Apokryferna) Syr 27:30; Matt 24:15; Luk 16:15; Upp 17:4 – 1 Mack 1:54; 6:7; Salomos Vishet 12:23; 14:11; Syr 1:25; 10:13; 13:20; 15:13; 17:26; 19:23; 49:2; Manasses bön v 10; Mark 13:14; Upp 17:5; 21:27.

Ytterligare studier:

1 Mos 43:32; 5 Mos 29:17; 2 Kung 23:13; Esra 1:10; 8:27; Ordsp 11:1; 17:15; Jes 52:1; Dan 9:27; 12:11; Amos 7:17; Sak 13:2; Mark 3:11; 6:7; Luk 4:36; 6:18; 11:39; Apg 5:16; 8:7; 10:28; 11:8; 2 Kor 6:17; 12:21; Gal 5:19; Ef 5:3,5; Kol 3:5; Upp 18:2,6.

Gordon Campbell "Antithetical Feminine-Urban Imagery and a Tale of Two Women-Cities in the Book of Revelation"; Tyndale Bulletin 55.1 (2004): 81-108.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-29; 2012-07-22; 2015-09-15; slutlig version 2018-08-07)

Till sidans topp

---

17:5 Och emot hennes panna var (och hade varit) ett namn skrivet, ett mysterium: “Det stora Babylon, modern av/till skökorna och jordens avskyvärdheter.”

Ord för ord (20 ord i den grekiska texten): och emot '-n panna'/pannan hennes (ett)-namn varande-(och-havande-varit)-skrivet, (ett)-mysterium, Babylon det stora, '-n moder'/modern '-nas skökors'/skökornas och '-nas avskyvärdheters'/avskyvärdheternas '-ens jords'/jordens.

1883: Och på hennes panna var skrifvet ett namn: Hemlighet: Det stora Babylon, modern till skökorna och styggelserna på jorden.

1541(1703): Och på hennes anlete skrifwet det namn: Hemlighet; den store Babylon, moder till boleri, och till styggelse på jordene.

LT 1974: En hemlighetsfull inskrift fanns att läsa på hennes panna: ”Det stora Babylon, moder till prostituerade och avgudadyrkare i hela världen.”

Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren sade till Mose: “Plåten med det ingraverade ‘Herrens heliga plats’) skall vara uppå Arons panna.” (2 Mos 28:38a, Grekiska GT)

Spetälskan stack upp i/på (Ussias) panna, mitt emot prästerna i Herrens hus, ovanpå rökelseofferaltaret. (2 Krön 26:19b, Grekiska GT)

(Herren sade till skökan Jerusalem:) “Så många som talade nedifrån/emot dig i en liknelse sägande/sade: ’Helt och hållet som modern (är, så är) och/också dottern. Du är en dotter av din moder, hon som hade ’tvingat bort’/förskjutit sin man och sina barn och en syster av dina systrar av dem som hade ’tvingat bort’/förskjutit sina män och sina barn.” (Hes 16:44b-45a, Grekiska GT)

(Herren sade till Sitt folk:) “(Med) en otukts ande har (mitt folk) letts vilse och de har varit begivna på otukt från/’bort från’ sin Gud. ... På grund av det här kommer era döttrar att vara begivna på otukt, och era brudar kommer att begå äktenskapsbrott.” (Hos 4:12b,13b, Grekiska GT)

Den Senare Uppenbarelsen:

Johannes (Döparen) sade ('hela tiden'/'gång på gång') till (kung) Herodes att/: “Det är inte tillåtet för dig att ha din broders kvinna.” ... Då Heriodas dotter (på Herodes födelsedag) hade kommit ‘in i’/in och dansat, behagade hon Herodes och de som låg upp/’till bords’ tillsammans med (honom). Men/och (א,* א, A, B) kungen talade till den lilla ögonstenen: ”Begär (av) mig vilket/vad du – om alltefter omständigheterna – må vilja, och jag skall ge (det) till dig. ... Och då hon kommit ut, talade hon till sin moder: ”Vad må jag begära?” Men/och hon talade: ”Huvudet av Johannes, den som döper.” ... (Och bödeln) gav det till den lilla ögonstenen, och den lilla ögonstenen gav det till sin moder. (Mark 6:18,22,24,28b)

Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Angående) mysteriet av/med de sju stjärnorna som du skådade uppå Min rätta/högra (hand) och de sju lampställen av guld: de sju stjärnorna är budbärare av/i de sju (församlingarna) av utkallade, och * (א*) sju lampställ är sju (församlingar) av utkallade. (Upp 1:20)

(Budbäraren) sade: “Ni må ej handla orättfärdigt (emot) jorden, ‘men ej’/eller (א,*א) (emot) havet, ‘men ej’/eller (א,*א) (emot) träden, ända till vi må ha förseglat vår Guds slavar uppå deras pannor.” (Upp 7:3)

Och det talades till (gräshopporna), för att de ej måtte (א,*א) handla orättfärdigt (emot) jordens gräs, inte heller (emot) varje/något ljusgrönt, inte heller (emot) varje/något träd, 'om ej'/utom (emot) de människor 'vilka som än'/som inte har Guds sigill uppå pannorna. (Upp 9:4)

I den sjunde budbärarens rösts dagar, när han – alltefter omständigheterna – må stå i begrepp att låta basunen ljuda, avslutades emellertid och/också Guds mysterium, som/då Han gav ett gott litet budskap till Sina 'av Sig själv'/egna slavar och (P47, P85, א,* א) profeterna. (Upp 10:7)

(Det andra lilla vilda djuret) gör (så att) alla, de små och de stora och de rika och de utblottade och de fria och slavarna, ‘för att man må ge dem’/’att de må ges’ ett märke uppå sin rätta/högra hand eller emot sin panna. (Upp 13:16)

I sällskap med (den lille Baggen) etthundrafyrtiofyratusen som har Dess namn och Dess Faders namn som hade varit (och var) skrivet uppå deras pannor. (Upp 14:1b)

Och en annan * (P47, א*), en andra, följde, som sade: ”Hon har fallit * (א,* א), det stora Babylon, som ger (och har gett) alla nationerna att dricka ut ur/av sin otukts lidelses vin. (Upp 14:8)

Och den stora staden blev ‘in i’/till tre delar, och nationernas städer föll. Och det stora Babylon ’koms ihåg’/’blev ihågkommet’ inför Guds ögon (till) att ge henne en (א,* א) bägare av vin av * (א,* א) vredens lidelse. (Upp 16:19)

Jag skall visa dig den stora skökans domsutslag, hon som sitter uppå många vatten. (Upp 17:1b)

(Kvinnan) hade i sin hand en bägare av guld som var full av avskyvärdheter och de orena tingen av hennes och jordens (א,*א) otukt. (Upp 17:4b)

Exegeter, evangelister med flera:

Skökan står som en antites till den kvinna som är klädd i solen i kap. 12. Vidare är skökan Babylon en motsats till Lammets brud, det nya Jerusalem, i kap 21:9ff. (Studiebibeln IV:933)

Moderkyrkan är påvekyrkan, den katolska kyrkan eller Romkyrkan. Lägg märke till, att hon inte är ensam, hon kallas "moder till skökorna". 17:5. Hon är förebilden, exemplet. Hon har flera "döttrar".Jag skall ej göra någon namnlista här. Förhållandena är välkända. Denna kyrkas eller kyrkors intima förbindelser med världsmakterna, staterna, folken, är uppenbar inte minst i vår tid (nu år 1969). Hur klart är inte detta tecknat i Upp. 17:e och 18:e kap. Världsekumenismen och den även politiskt orienterade katolska kyrkan kommer även i den nära framtiden att bli av världspolitisk betydelse. Det gör att antikrist, vilddjuret, i sin världshärskarsträvan allierar sig med "den stora skökan" för en tid för att sedan krossa hennes makt. Allt detta är värt att uppmärksamma och begrunda i vårt land, där världskyrkoekumenismen på gund av Uppsala-mötet blivit särskilt aktuell. (Florentinus Hällzon "Uppenbarelsebokens budskap" s 77-78)

(Stadens) verkliga namn är inte Babylon, men i likhet med det gamla Babylon är det huvudstad i ett gudsfientligt rike. (David Hedegård ”Nya Testamentet” s 633)

”De där kvinnorna du ser på nu är målade efter horfotografier”, sade Ahlbom (till Bolle) för att svalka av honom det värsta. När jag satt hos Prytz och Wienckens hade jag en tysk bänkkamrat. Han kände igen flera av de vackraste hororna från Clemensstrasse i Lybeck på en locktapet. ... Ordet hora tycker jag är ett mycket fult och nedsättande ord. Sköka är vackrare. Babyloniska skökan. Det är ståtligare, som du hör. Och säger man Maya eller Afrodite så blir det ännu vackrare. Kurtisan är också vackert. ... Ordet hora kan aldrig låta annat än smutsigt. Det används av alla till vardags. Det blir nerdraget av alla som dömer.” (Harry Martinson ”Vägen till Klockrike” s 20-21; Cigarrmakarna)

Kristus har församlingen, Jerusalem, bruden (Ef. 5:31,32; Gal. 4:26; Upp. 21:9); Antikrist har världsriket, det stora Babylon, skökan (Upp. 17:1-16). (Erich Sauer ”Den korsfästes triumf” s 136)

(Redaktör Toring) talade lågt och stilla (till direktör Lorentsson): " ... Jag anhåller om mitt avsked. Jag går från tidningen i dag. ... Jag måste gå. Det är för någonting i bröstet. Man kan ju kalla det samvetet - vad betyder ett ord? ... Min syssla här är ju inte hederlig. Jag har suttit här och förmedlat förfalskade varor åt folket. Jag kan inte fortsätta med det. Jag kan inte längre vara en andens sköka." (Vilhelm Moberg "Sömnlös" s 146-149; Grop i mannens bröst)

I ett brev 1919 skrev (Axel) Andersson (sedermera missionsföreståndare i Svenska Missionsförbundet) att den Katolska kyrkan är den babyloniska skökan, ”ett av ondskans bålverk på jorden”. När han såg katolska tendenser i Svenska kyrkan slog han omedelbart ner på dem, och när han inom SMF upptäckte sådant som lutade åt det kyrkliga, ceremoniella och liturgiska hållet reagerade han mycket starkt. (Rune W. Dahlén "Med Bibeln som bekännelse och bekymmer" s 315-316)

Vinglande och med vidöppna, röddruckna ögon bad (Nikolajs bror Kirjak) en bön framför helgonbilden och fortsatte: "Min käre bror och hans familj har kommit på besök i föräldrahemmet ... från Moskva, alltså. Vår gamla huvudstad Moskva, alla städers moder ... (Nikolajs hustru Olga) berättade halvhögt och nästan sjungande ... : "I Moskva är husen stora, och de är byggda av sten. ... Och kyrkor finns det så många att man inte kan räkna dem alla, och i husen bor det bara fina herrar, så stiliga och så belevade!" (Anton Tjechov "Bönderna" s 174)

Vår text (Mark 6:17-29) förer oss in i det kungliga slottet Makärus i Galiléen, där konung Herrodes och hans hof uppehålla sig. ... Hvilket vackert skal blott kring en rutten kärna. Vår text upplyser oss nämligen, att konungen är en äktenskapsbrytare, som öppet trampar Guds bud under fötterna. Han har skiljt sig vid sin lagliga gemål och lever nu i brottslig förbindelse med sin broders hustru. Drottningen är en sköka, ty hon har öfvergifvit sin rätte man för att lefva tillsammans me en annan. ("Lilla Svenska Barntidningen" s 193-194; nr 25 den 20 juni 1895)

År 1516 hade aflatskrämaren Arcemboldi kommit till Danmark för att utbjuda den stora aflat, hvarigenom de döda kunde gå förbi skärselden direkt in i den himmelska härligheten. Han sålde också många dispensationer, bland andra tillåtelse att äta smör, ost, kött och ägg under fastan, emedan påfven hade fått veta, att olivträd icke växte i Norden och att olja af nötter och rofvor vore skadlig för hälsan. I stället för reda penningar var Arcemboldi villig att taga emot varor, hvilka sändes till Nederländerna för att säljas. Handeln gick bra till förargelse för många fromma danskar, som funno, att män sådana som Arcembaoldi voro skulden till, att den heliga romerska kyrkan kallades det skamlösa Babylon. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria från reformationen till upplysningstidehvarfvet" s 289)

Pompeji var beryktat för sitt sedeslösa liv. Man menar att staden gick under på grund av det syndiga liv, som där levdes. ... (Freskomålningarna) visar de vildaste orgier med fräckt utmanande sexuella bilder. ... Det finns bl. a. en gata som heter skökogatan. Många bordeller är också framgrävda. Bilderna i de rum, där damerna tog emot sina herrbekanta, är till den grad snuskiga, att de ej kan beskrivas. Guds ord förbjuder oss att sätta varje olycka, som händer ett land eller en stad, i samband med Guds dom och straff (Luk. 13:4, Joh. 9, Job 1), men samma ord säger dock, att ofta så är fallet. När man går i Pompeji, kan man ej undgå att tänka på Sodom och Gomorra. (Hilding Fagerberg "Med Volvo till Kanaan" s 49; Vulkanrök och medelhavssol)

Egna kommentarer och funderingar:

Angående “Det stora Babylon”, se Upp 14:8 och 16:9. Angående ”jordens avskyvärdheter”, se Upp 17:4b.

Paulus sade till de troende i Thessalonike: ”Laglöshetens mysterium är allaredan verksam.” (2 Thess 2:7a)

Ytterligare studier:

Matt 14:1-12; Upp 17:7.

Gordon Campbell "Antithetical Feminine-Urban Imagery and a Tale of Two Women-Cities in the Book of Revelation"; Tyndale Bulletin 55.1 (2004): 81-108.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-29; 2012-07-22; 2015-09-20; slutlig version 2018-08-07)

Till sidans topp

---

17:6 Och jag skådade kvinnan som var drucken (med) (א*) de heligas blod och ut ur/av Jesu vittnens blod. Och då jag hade skådat henne, förundrade jag mig (med) stor förundran.

Ord för ord (22 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus): och (jag)-skådade '-n kvinna'/kvinnan varande-drucken (med)-'-et blod'/blodet (av)-de heliga och ut-ur '-et blod'/blodet '-nas vittnens'/vittnenas Jesu. Och (jag)-förundrade-mig förundran stor havande-skådat henne.

1883: Och jag såg kvinnan, drucken af de heligas blod och af Jesu vittnens blod, och jag förundrade mig högeligen, då jag såg henne.

1541(1703): Och jag såg qwinnona druckna af helgonens blod, och af deras blod, som Jesu wittne woro; och jag förundrade mig storliga, då jag såg henne.

LT 1974: Jag kunde se att hon var berusad – drucken av blodet från de Jesu martyrer, som hon hade dödat. Jag stirrade på henne i förskräckelse.

Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Noa) drack ut ur/av vinet och gjordes/blev drucken, och han blottades i sitt hus. (1 Mos 9:21, Grekiska GT)

(Juda) rengör sin dräkt i vin och sitt hölje i en vindruvas blod. (1 Mos 49:11b, Grekiska GT)

(Job sade: ”Jordens ledare) leds vilse (av Herren) precis som den som är drucken.” (Job 12:25b, Grekiska GT)

(Job sade:) “Jag är tillintetgjord (i) en ande som för/fly ... Jag är i behov av en begravningsplats ... Sanningsenliga 'hade förundran på det här'/'förundrade sig för den här sakens skull'.” (Job 17:1a,8a, Grekiska GT)

(Herren sade till Israel:) “Bli Mina vittnen. ... Ni är Mina vittnen . . . , och Jag är ett vittne. ...” (Jes 43:10a,12b, Grekiska GT)

(Herren sade till Jerusalem: “Dina förtryckare) ... skall dricka sitt blod som ungt/nygjort vin.” (Jes 49:26a, Grekiska GT)

(Herren sade:) “Jag skall göra (Babylons) befälhavare och dess visa (män) druckna (med) dryckenskap.” (Jer 51:57a, Grekiska GT)

(Herren sade till Jerusalem:) “ ... Du kommer att dricka din systers bägare. ... Du kommer att fullgöra/’göra ... fulltaligt’ dryckenskap och vanmakt. Och osynlighetens/försvinnandets bägare ... skall du dricka.” (Hes 23:32a,33a,34a, Grekiska GT)

(Herren sade till Gog:) “Ni skall dricka blod in i dryckenskap från Mitt offer, som Jag har offrat för er.” (Hes 39:19b, Grekiska GT)

(Daniel sade:) “Jag förundrade mig (över) skådandet, och det var (hela tiden) inte (någon som kunde) uppfatta/förklara (det).” (Dan 8:27, Grekiska GT, Theod)

Kungen kommer att göra enligt sin vilja, och han skall framkallas/retas till vrede och upphöja sig emot/över varje gud och samtala/tala olika ting emot gudarnas Gud, och han skall vara på en god väg ända till – alltefter omständigheterna – vreden må föras till en avslutning. Ty ’in i’/’med syfte på honom’ blir det en avslutning. (Dan 11:36, Grekiska GT)

(Den utländske härföraren sade om Israel:) “Deras berg kommer att vara druckna i deras blod.” ... (Judit 6:4b)

Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till de skriftlärda och fariseerna:) ”Ni bygger profeternas grifter/gravar ... och säger: ”Om vi (hela tiden) hade varit i våra fäders dagar, hade vi (hela tiden) - alltefter omständigheterna - inte varit (några) i deras gemenskap i profeternas blod. ’Så att’/därför är ni vittnen (om) er själva, att ni är söner av/till dem som hade mördat profeterna. Och fullborda ni era fäders mått. Ormar, produkter av små giftormar, hur må ni fly från Gehennas dom? På grund av det här skickar jag bort i riktning mot er profeter och visa (män) och skriftlärda. (Några) ut ur/av dem skall ni döda och korsfästa. ... Emot er må komma varje/allt rättfärdigt blod som är uthällt/utgjutet uppå jorden från den rättfärdige Abels blod ända till Sakarias * (א*) blod, (honom) som ni mördade mellantid/mellan templet och offeraltaret. ... Jerusalem, Jerusalem, den (stad) som dödar profeterna och kastar sten på dem som har skickats (och skickas) bort i riktning mot henne! (Matt 23:29b-34a,35,37a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Om – alltefter omständigheterna – den * (א*) dålige slaven må tala i sitt hjärta: ’Min herre ”förbrukar tid”/dröjer och … han må dricka i sällskap med de som är druckna, (så) skall den där slavens herre anlända i/på en dag, som han inte väntar på.” (Matt 24:48,50a)

(Jesus) svarade inte (Pilatus) ... så att (befälhavaren) förundra/förundrade sig väldigt mycket. (Matt 27:14a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Ni är (א,* א) vittnen av/till de här tingen.” (Luk 24:48)

(Jesus sade till Sina apostlar:) ”Ni kommer att ta förmåga, då den helige Ande har kommit emot, emot er, och ni kommer att vara Mina vittnen.” (Apg 1:8a)

(På pingstdagen sade man om de troende:) “De är (och har varit) uppfyllda (av) sött vin.” ... (Petrus sade till judarna:) ”De här är inte druckna som ni ’tar nedifrån’/uppfattar.” (Apg 2:13b,15a)

Paulus sade till Herren:) “När de (hela tiden) ‘hällde ut’/utgöt Ditt vittne Stefanos' blod ... (vaktade jag) deras kläder som ’tog upp honom för sig själva’/’gjorde sig av med honom’.” (Apg 22:20)

Aposteln, den åttonde och en av de sju:

I de dagar, i vilka (א,* א) Antipas (var/levde), Mitt vittne, den (א,* א) trofaste, som dödades vid sidan av er, varest/där motståndaren bor. (Upp 2:13b, ”Pergamos”)

När Den öppnade det femte sigillet, skådade jag nedanför offeraltaret själarna av de människor (א,* א) som hade varit (och var) slaktade på grund av Guds utsaga och på grund av det vittnesmål som de (hela tiden) hade. (Upp 6:9)

När (de två vittnena) – alltefter omständigheterna – må ha avslutat sitt vittnesmål, skall det lilla vilda djuret, som då (א*) stiger upp ut ur avgrunden, ’göra krig i sällskap med’/’föra krig mot’ dem och besegra dem och döda dem. (Upp 11:7)

Hela jorden förundrade sig (och följde) bakom det lilla vilda djuret. (Upp 13:3b)

De ’hällde ut’/utgöt heligas och profeters blod, och Du gav (P47, א,* א) dem blod att dricka, vilket de just (א,* א) är värdiga. (Upp 16:6)

Exegeter, evangelister med flera:

Babylon är berusad av blodet från de heliga och blodet från Jesu vittnen. ... Det rör sig dels om martyrerna i Gamla testamentet och dels om de kristna martyrerna, vilket utgör ytterligare ett uttryck för att kyrkan är en fortsättning av Gamla testamentets gudsfolk. (Leif Carlsson ”Tröst och trots – Uppenbarelseboken” s 203)

Skökan red på vilddjuret. Hon hade det gott i Antikrists rike. Det fanns en intressegemenskap mellan dem. Den som lever för att få ut mesta möjliga njutning av sitt liv måste uppleva evangeliet som ett hot, något som man vill slippa se och höra. Därför ligger Kristushatet på lur i det rike, som är enbart av denna världen, och det kan när som helst slå ut i blodig förföljelse. Där finns ett behov av att tysta evangeliet. Det känns skönt när det äntligen dödförklaras. Kvinnan var rusig av martyrernas blod. (Bo Giertz ”Uppenbarelseboken” s 105)

Ett sorgligt öde synes hemfara den lika sorgligt bekanta familjen Håkansson å Bymarken (i Jönköping). . . . På lördag e.m. hade (fadern i huset) jämte sin hustru gjort ett besök i staden, hvarifrån de, båda lindrigt nyktra, återvände vid 1/2 4-tiden. . . . Håkansson (påträffades senare i hemmet) liggande framstupa på golfvet. . . . Den aflidnes hustru var äfven vid dödstillfället så öfverlastad, att hon ej kunde taga vård om sig själf, än mindre om den man, till hvilkens hjälp och stöd hon en gång gifvit sig. . . . . . . En kvinna uppträdde i lördags kväll så öfverlastad af starka drycker i närheten af teaterhuset (i Jönköping), att hon ramlade i den där förbi flytande kanalen. Bragt på terra firma igen af en patrullerande poliskonstapel, fördes hon i "fyllkärran" till arrestlokalen, där hon fick tillfälle att begrunda sina följder af Evas fall. (Jönköpings-Posten 1900-10-29 "Kvinnan i sin förnedring")

Det var en känsla af oro som manade mig in i helgedomen. . . . Allt oftare (såg jag) ansikten, som påminde om uttrycket i så många porträtter från 1500-talet: "Var på din vakt! Det gäller lifvet." . . . Jag skyndade ut och vandrade i yrsel kors och tvärs genom gator, där anhängare af olika bekännelser, med vilddjurets tecken i anletsdragen, mördade hvarandra under hellebarder och svärd. Hopar, i hvilka dominikaners kåpor skymtade, trängde fram mot det lutherska kvarteret för att störa en fest, som där firades, men hejdades af skaror som törstade efter den babyloniska skökans blod. . . . Så kom jag till en öppen plats nära stadsmuren. Där var det festen firades.Den hade ännu andrum. På torget en spetsgård kring en blodig stupstock. Ett offer var redan slaktadt. Ett annat framleddes af någon klädd som en luthersk predikant. En liten man, som i viss mån liknade en prelat bland dem jag känt, besvarade min fråga hvad detta betydde. Det var med sorgsen röst han sade: "Jag ville gärna ha skonat anabaptisterna från dödsstraffet. Det är kanske för strängt. . . . Men man hörde mig ej." . . . Bredvid mig stod en man från min egen tid (år 1893) och mitt eget land. . . . Han pekade på den brinnande staden och sade: "Lyckliga vi som lefva i vårt nittonde århundrade på gränsen till det tjugonde! Det är en lärorik hägring från det förflutna vi nu ser. . . . Väl oss, att vår upplysning stigit till den höjd, hvarpå den står! Något mer af dnsamma önskar jag visserligen icke. . . . Vårt århundrades industrialism, den mest sublima uppenbarelse världshistorien känner . . . eller är det icke så? . . . Nåväl, denna sublima uppenbarelse kräfver offer. . . . Fördenskull: upplysning med måtta och religion tempererad med måttfull upplysning." (Viktor Rydberg "Fantasmer ur verkligheten" s 132-133,140-141; Djursholm, Ekeliden, juli 1893)

Vårt hopp är, att om vreden och förföljelsen kommer för kristendomens skull ... att de få själar, som kommit till sanningens kunskap inte skulle spara sina liv, utan att de skulle ge sitt liv och blod åt den törnekrönte Konungen, som inte sparat en enda blodsdroppe, som han inte låtit utgjutas för de förlorade fåren. Genom hans nåd får rätta kristna kraft och styrka, att lida och stå ut med kroppslig plåga och blodsutgjutelse till den sista droppen. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 255 i predikan 1851 över 2 Mos 2:13-14)

Så måste då alla, som lägga sig emot denna gudomliga wishet och Guds ord komma på skam och gå under. Derföre bör ingen frukta sig, om än all werldens makt och klokhet reser sig upp emot evangelium, ja, om man ock skulle wilja nedslå det med blodsutgjutelse; ty ju mera blod man utgjuter, desto flera christna uppkomma. De christnas blod, säger Tertullianus, är det frö, hwaraf christna uppwäxa. Djefwulen måste dränkas i de christnas blod. Derföre har det icke någon framgång att wilja undertrycka evangelium med wåld. Det förhåller sig med evangelium så, som med palmträdet, hwilket har den arten och naturen, att huru mycket man än will nedtunga det, så håller det sig likwäl uppe; isynnerhet när en bjelke göres derutaf, så böjer denna sig icke för någon tyngd, utan fastmer höjer sig deremot. Så är det ock med evangelium: ju mera man emotstår det, med desto större kraft bryter det sig in, och ju mer man söker att dämpa det, desto mer tillwäxer det. ... Om djefwulen wore så klok, att han tege stilla och läte evangelium predikas, så skulle han sjelf lida mindre skada; ty om evangelium ej anfäktas, så förrostar det alldeles och har icke tillfälle att lägga sin kraft och sin makt i dagen. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Sommar-afdelningen" s 254-255 i kommentar till Matt 22:15-22)

Somliga av (den heliga) Birgittas skräckbilder är tydligen inspirerade av Bibeln, särskilt Uppenbarelseboken. ... (I en vision) ser Birgitta drottning Giovanna (av Neapel) sitta i en gyllene stol, medan hon på var sida har en neger med en skål i handen. Den ena negern säger: "Du lejonkvinna, jag bjuder dig blod. Tag emot och utgjut, ty det är lejoninnans sed att törsta efter blod." ... Kanske kunde man våga följande översättningsförslag: "Du lejonkvinna, jag bjuder dig blod. Tag blod och utgjut blod - det är lejoninnans natur att törsta efter blod." ... Orden har sannolikt biblisk bakgrund. ... Orden "Jag bjuder dig blod" får sin förklaring, om man erinrar sig Uppenbarelsebokens ord: "Jag såg kvinnan vara drucken av de heligas blod och av Jesu vittnens blod." (Sven Stolpe "Birgitta i Rom" s 42-43; Straff, tortyr, pinor, skräck)

(Den medeltida påfve)kyrkan gjorde ingen åtskillnad; allasammans (valdensare, katarer m fl) voro de räfvar, som förhärjade Guds vingård och därför skulle med alla till buds stående medel utrotas. "I hafven ingen rätt att vara till!" det hade varit den romerska statens fältrop mot de kristna; det var ock den romerska kyrkans mot kättarne. Det förföljande Romarrikets ande hade gått in i Kristi kyrka, och icke utan grund sammanställde profetiska röster henne med Uppenbarelsebokens fallna kvinna (jfr Uppb. 12:1f, 17:1f.), hvilkens kläder med all sin prakt hafva samma färg som vilddjuret och som är "drucken af de heligas blod och af Jesu vittnens blod", hvilket vilddjuret utgjuter (Upp. 17:6, 11:7, 13:7). (C. Fr. Lundin "Kyrkohistoria för hemmet - Första delen: Gamla tidens och Medeltidens historia" s 562)

Detta är tiden för strid och kamp, därför också för att såras och för att vara blodig och i smärta. ... Den kristnes liv måste var fullt av blodsutgjutelsen, jag säger inte i att utgjuta andras blod utan i att vara beredd att utgjuta sitt eger. ... Det är ingen förföljelse nu, och Gud give att det aldrig må vara så, men det finns ett annat krig, det som gäller begäret efter pengar, missunnsamheten, lidelserna. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XIV:392)

"Du falske profet!" (ropade den gamle donatistprästen åt biskop Petros). . . . "Kom upp på berget och finner du en enda, som säger: låt oss denna gången vika och draga av igen - eller finner du en enda, som emottager skökans kalk, som du kallar nåd och förlåtelse, av dina händer, så straffe mig Herren, Herren. Ve skökan och hennes tjänare, som kalla den styggelige, slemme, bloddrypande Valens ett heligt majestät. . . . Finner du, jag säger det än en gång, en enda man, som faller ned och tillbedjer den nye Nebukadnesar eller den vederstyggliga Jisebel, som I kallen kyrkan, så må all hans smälek komma över mitt eget huvud." (Viktor Rydberg "Den siste atenaren II" s 320-321)

Sångarna:

Ej må du klaga och sörja på färden! Daniel ensam bland fiender stod, Mästaren hade det trångt här i världen, ”Skökan är drucken av helgonens blod.” Allt är ej evigt; Så gråt ej, min vän! Snart är det över, O, sjung då igen: Jag vill hålla ut, Tills resan är slut, Det är mitt fasta beslut. (Bearb. av E Gustavson: Förbundstoner 1911 nr 348:4)

Du korsets trogna skara, Som blött i helig strid, Nu får du hemma vara I evig sabbatsfrid, I livets stad regera Vid Lammets tron i glans Och saligt triumfera I nådens segerkrans. (L Laurenti-CD af Wirsén: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 597:5)

Egna kommentarer och funderingar:

Angående “de heligas blod”, se Upp 16:6. Angående ”Jesu vittnens blod”, jfr Upp 6:9 och 11:7.

Den här är Den som har kommit genom vatten och blod och ande (א,* א, A), Jesus Kristus, inte i vattnet bara, emellertid/utan i vattnet och i * (א,* א) blod och Anden är Den som är ett vittne, eftersom Anden är sanningen. (1 Joh 5:6)

Grekiska ord:

thauma (förundran) Job 17:8; Upp 17:6 – Job 18:20; 20:8(S); 21:5(S); 2 Kor 11:14.

methyô (vara drucken) (i NT + exempel i GT) 1 Mos 9:21; Job 12:25; Matt 24:49; Apg 2:15; Upp 17:6 – 1 Mack 16:16; Syr 39:22; 1 Kor 11:21; 1 Thess 5:7.

Ytterligare studier: Jes 34:7; 44:8; 51:21; 59:3,7; Jer 13:12-13; Hes 28:19; Luk 11:50-51; 12:45; Joh 3:7; 4:27; 5:20,28; 16:2; Apg 13:31; 22:15,20; Upp 18:24; 19:2.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-29; 2012-07-22; 2015-09-23; slutlig version 2018-08-07)

Till sidans topp

---

17:7 Och budbäraren talade till mig: “På grund av vad förundrade du dig? Jag skall tala/’tala om’ för dig mysteriet av/om kvinnan och av/om det lilla vilda djuret, det som bär (Grekiska: bastazô) henne, det som har de sju huvudena och de tio hornen.

Ord för ord (30 ord i den grekiska texten; ordens ordningsföljd enligt Sinaiticus): Och talade (till)-mig '-n budbärare'/budbäraren: på-grund-av vad förundrade-(du)-dig? jag (för)-dig skall-tala '-et mysterium'/mysteriet '-ns kvinnas'/kvinnans och det-lilla-vilda-'-ets djurs'/djurets det bärande henne det havande de sju huvuden och de tio horn.

1883: Och ängeln sade till mig: Hvarför förundrar du dig? Jag skall säga dig hemligheten om kvinnan och om vilddjuret, som bär henne och som har de sju hufvuden och de tio hornen.

1541(1703): Och Ängelen sade till mig: Hwi förundrar du dig? Jag will säga dig hemligheten om denna qwinnone, och om wilddjuret, som bär henne, och hafwer sju hufwud och tio horn.

LT 1974: ”Varför är du så förvånad?” frågade ängeln. ”Jag ska tala om för dig vem hon är och vem djuret hon rider på representerar.”

Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren sade till Israel:) “Du må hemföra/’stå ut med’ din plåga (Grekiska: basanos) och icke hedras ’ut ur’/för allt som du har gjort.” (Hes 16:54a, Grekiska GT)

Den Senare Uppenbarelsen:

Han själv tog våra svagheter och bar (Grekiska: bastazô) sjukdomarna. (Matt 8:17b)

Då (den rika människan) hade lyft emot/upp sina ögon i Hadeset/Hades (och) då han ’började under’/var i plågor (Grekiska: basanos), skådar han Abraham från fjärran ifrån och Lasaros i hans barmar/barm. (Luk 16:23)

Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Och jag skådade en kvinna som satt emot ett scharlakansrött litet vilt djur som var full av ’hädelses namn’/’hädiska namn’, som hade sju huvuden och tio horn. (Upp 17:3b)

Och emot hennes panna var (och hade varit) ett namn skrivet, ett mysterium: “Det stora Babylon, modern av/till skökorna och jordens avskyvärdheter.” (Upp 17:5)

Och då jag hade skådat henne, förundrade jag mig (med) stor förundran. (Upp 17:6b)

Exegeter, evangelister med flera:

Jfr ”Jesus sade: ’Jag uttalar mina hemligheter (för dem, som är värdiga mina) hemligheter. Det din högerhand tänker göra, låt inte din vänsterhand veta, vad den gör.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 73-75; Thomasevangeliet log. 62)

Egna kommentarer och funderingar:

Angående “det lilla vilda djuret ... som hade de sju huvudena och de tio hornen”, se Upp 17:3b.

Ytterligare studier: Hes 16:52; 32:24,30.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-29; 2012-07-22; 2015-09-27; slutlig version 2018-08-07)

Till sidans topp

---

17:8a Det lilla vilda djuret, som du skådade, var (hela tiden) och är inte och står i begrepp att stiga upp ut ur avgrunden och att (א,*א) dra sig tillbaka in i fördärv.

Ord för ord (18 ord i den grekiska texten): Det-lilla-vilda-'-et djur'/djuret vilket/som (du)-skådade var-(hela-tiden) och inte är och står-i-begrepp-att stiga-upp ut-ur '-en avgrund'/avgrunden och in-i fördärv (att)-dra-sig-tillbaka

1883: Vilddjuret, som du såg, var men är icke, och det skall uppstiga ur afgrunden och gå bort till förtappelse.

1541(1703): Wilddjuret, som du hafwer sett, hafwer warit, och är icke; och det skall åter uppkomma utaf afgrunden, och skall gå uti fördömelse.

LT 1974: Hon har levt, men gör det inte längre. Och ändå ska han snart komma upp ur den bottenlösa avgrunden och gå sin eviga undergång till mötes.

Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Gud talade i riktning mot Mose: “Jag är Den som är.” Och Han talade: ”På det här sättet skall du tala till Israels söner: ’Den som är har skickat (och skickar) mig bort i riktning mot er.’” (2 Mos 3:14, Grekiska GT)

Hiskia, Judas' kung, skickade bort budbärare i riktning mot en assyriers kung in i Lakish och sade: ”Jag har missat (och missar) (Guds mål). Vänd dig bort från mig. Vad du – om alltefter omständigheterna - må ’sätta emot’/’lägga på’, emot/på mig, skall jag bära.” (2 Kung 18:14a, Grekiska GT)

'Innan eller dog honom'/'innan (Tobias) dog', hörde han (talas) om Nineves fördärv. (Tobit 14:15a, BA)

(Salomo sade:) “Gud har inte gjort död, inte heller roar Han sig på/’för ... skull’ levandes fördärv.” (Salomos Vishet 1:13)

(Salomo sade till Gud:) “Å ena sidan ‘togs . . . emot i riktning mot’/väntades rättfärdigas räddning av Ditt folk, å andra sidan fienders fördärv.” (Salomos Vishet 18:7)

(Jesus, Syraks son, sade: “Gud) förbarmade sig inte över en nation av fördärv, de som hade ’lyfts ut’/’tagits bort’ i sina missar (av Hans mål).” (Syr 16:9, Grekiska GT)

Den Senare Uppenbarelsen:

Jesus säger till (förtalaren): "Dra dig tillbaka, motståndare! Ty det har skrivits (och är skrivet): 'Du skall kasta Dig ner (vänd i riktning mot) Herren, din Gud (för att tillbe Honom), och Honom ensam skall du tjäna.'" (Matt 4:10)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Den väg som tar med sig bort in i fördärvet (är) bred * (א*) och rymlig …” (Matt 7:13b)

Då (Jesus) hade vänt sig, talade Han till Petrus: “Dra dig tillbaka bakom Mig, motståndare! Du är en stötesten för Mig, eftersom du inte anser/besinnar Guds ting emellertid/utan människornas ting.” (Matt 16:23)

Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Fröjdbringande (nåd) (med) er och frid från Den som är och Den som (hela tiden) var och Den som kommer och från de sju andarna * (א,* א, A) inför Hans ‘trons ögon’/tron. (Upp 1:4b)

Och den femte budbäraren lät basunen ljuda, och Jag skådade en stjärna ut ur himlen, som hade fallit (och föll) 'in i'/till jorden, och avgrundens brunns nyckel gavs till honom. (Upp 9:1)

De har uppå sig (avgrundens) kung, avgrundens budbärare, till vilken (א,* א) ett namn åt honom (på) hebreiska (är) Abaddon (= Fördärv), och ‘i grekiskan’/’på grekiska’ har han namn(et) Apollyon (= Fördärvare). (Upp 9:11)

När (de två vittnena) – alltefter omständigheterna – må ha avslutat sitt vittnesmål, skall det lilla vilda djuret, som då (א*) stiger upp ut ur avgrunden, ’göra krig i sällskap med’/’föra krig mot’ dem och besegra dem och döda dem. (Upp 11:7)

(De tjugofyra äldste) sade: “Vi är tacksamma (mot) Dig, Herren Gud, den Allsmäktige, Den som är och Den som (hela tiden) var, och (P47, א*) att Du har tagit (och tar) Din stora förmåga och har varit/’börjat vara’ kung.” (Upp 11:17)

Egna kommentarer och funderingar:

Endast Herren kan kallas “Den som är/Jag är”. Det lilla vilda djuret är Hans kontrast, ”han är inte”.

Ytterligare studier: Joh 1:1; 3:13; 14:2-3; 17:11-12.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-29; 2012-07-22; 2015-09-29; slutlig version 2018-08-07)

Till sidans topp

---

17:8b Och de som bor uppå jorden skall förundra sig, (de) vars namn inte är (och inte har varit) skrivna emot livets bokrulle från en utsmycknings/’utsmyckad världs’ grundläggning, då de ser det lilla vilda djuret, att det (hela tiden) var och inte är och åter (א*) skall vara ’vid sidan av’/nära.

Ord för ord (31 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus): och skall-förundra-sig de boende uppå '-en jord'/jorden vars inte är-(och-har-varit)-skrivna '-en namn'/namnen emot '-n bokrulle'/bokrullen '-ets livs'/livets från (en)-grundläggning utsmycknings, seende det-lilla-vilda-'-et djur'/djuret att (det)-(hela-tiden)-var och inte är och åter skall-vara-vid-sidan-av.

1883: ... och de, som bo på jorden, hvilkas namn icke hafva varit skrifna i lifvets bok från världens grundläggning, skola förundra sig, när de se, att vilddjuret var och icke är och skall komma.

1541(1703): ... och de, som på jordene bo, skola förundra sig, hwilkas namn icke skrifna äro i lifsens bok, ifrå werldenes begynnelse, då de se wilddjuret, som hafwer warit, och som icke är, ändock det är.

LT 1974: Och alla jordens människor, vars namn inte skrivits i livets bok före världens skapelse, kommer att bli häpna, när han efter att ha varit död träder fram igen.

Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Mose sade till Herren:) “Om Du faktiskt låter m (av Ditt mål) vara för (Ditt folk), låt (den) vara. Men om ej, ’torka ur’/’stryk ut’ mig, ut ur Din bok, som Du har skrivit.” (2 Mos 32:32, Grekiska GT)

(Israels fiender svor att låta dem) förundra sig (över) en köttslig kung in i en (kommande) tidsålder. (Ester 4:17pb/C21b, Grekiska GT)

Den där dagen (kommer att vara en dag) av betryck, sådan som inte har blivit från den (tid då folket) blev (till) ända till den där dagen. Och i/på den där dagen skall varje/allt folket som – alltefter omständigheterna – må finnas/befinnas vara (och har varit) inskrivna i bokrullen (Grekiska GT Theod.: ”i boken”) att höjas/upphöjas. (Dan 12:1b, Grekiska GT)

(Salomo sade: ”Människorna) gjorde en bild av den hedrade kungen tydlig, för att som/då de var vid sidan av genom hasten/’sin iver’ måtte smickra den som var borta.” (Salomos Vishet 14:17b)

Den Senare Uppenbarelsen:

(Människans Son skall säga:) “Kom hit, de (människor) som har varit (och är) Min Faders välsignade, ärv riket som har gjorts (och görs) redo åt er från en utsmycknings/’utsmyckad världs’ grundläggning.” (Matt 25:34b)

Jesus talade till (Judas): “Kamrat, emot vilket/vad är du vid sidan av?” (Matt 26:50a)

(Jesus sade till de sjuttio:) ”Fröjda er eftersom era namn är (och har varit) inskrivna i himlarna.” (Luk 10:20b)

Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Fader, vad Du har gett (och ger) Mig, vill Jag (ge) för att varest/där Jag är, och/också de där må vara i sällskap med Mig, för att de må titta på Min härlighetsglans, som Du har gett (och ger) Mig, eftersom Du välkomnade Mig före en utsmycknings/’utsmyckad världs’ grundläggning. (Joh 17:24)

(Rösten) sade till (Johannes): “Skriv in i en bokrulle vad du ser.” (Upp 1:11a)

Jag skall inte/förvisso ej ‘torka ur’/’stryka ut’ hans namn ut ur livets bok, och Jag skall bekänna hans namn framför (א,*א) Min Fader och inför Hans budbärares ögon. (Upp 3:5b)

(Jag skall * (hålla fast) (א,*א) dig) ut ur prövningens stund, den som står i begrepp att komma uppå hela (den bebodda) världen (för) att pröva dem som bor uppå jorden. (Upp 3:10b, ”Filadelfia”)

Jag skådade ... en bokrulle som var (och hade varit) skriven framför (א,*א) och bakifrån, som helt och hållet var (och hade varit) förseglad (med) sju sigill. (Upp 5:1b)

Skåda, Lejonet * (א,* א) ut ur Judas' stam, Davids Rot, har segrat (till) att öppna bokrullen och lösa upp * (א,* א) dess sju sigill. (Upp 5:5b)

Du är värdig att ta bokrullen och öppna dess sigill, eftersom Du slaktades. ... (Upp 5:9b)

Ända till när dömer Du inte och utverkar rättvisa för vårt blod ut ur/av dem som bor uppå jorden? (Upp 6:10b)

(En örn) sade (med) stor/hög röst: “Ve, ve, ve, till dem som är bosatta ‘i uppå’/uppå jorden, ‘ut ur’/’till följd av’ resten av basunens röster av/från de tre budbärare som står i begrepp att låta basunen ljuda.” (Upp 8:13b)

Och de som bor uppå jorden fröjdar sig på/’för ... skull’ (de två vittnena) och gör sig glada. Och de sänder (א*) gåvor till varandra, eftersom de här profeterna, de två, plågade dem som bodde uppå jorden. (Upp 11:10)

Hela jorden förundrade sig (och följde) bakom det lilla vilda djuret. (Upp 13:3b)

Och de skall kasta sig ner inför (det lilla vilda djuret) (för att hedra det) (א,*א), alla de som bor uppå jorden, vilkas namn * (א*) är (och * (א*) har varit) skrivna i en (א*) livets bok (P47,א,*א) av/hos den lille Baggen, som är (och har varit) slaktad från en utsmycknings/’utsmyckad världs’ grundläggning. (Upp 13:8)

Och det leder dem som bor uppå jorden vilse på grund av de tecken som det gavs till det att göra inför det lilla vilda djurets ögon och säger till dem som bor uppå jorden att göra en avbild till det lilla vilda djuret, vilket (א,* א) har (såret av) ‘ett dolkslag’/’en dolkstöt’ och har levt/’kommit till liv’. (Upp 13:14)

I sällskap med (den stora skökan) har jordens kungar gjort otukt (א,* א), och de som bor (emot) jorden gjordes/blev druckna ut ur/av hennes otukts vin. (Upp 17:2)

Exegeter, evangelister med flera:

Nästan ett helt årtionde igenom sprang jag oavlåtligt runt mig själv under fåfänga försök att komma på andra sidan det oscariska samhällets "trygga" överklassmur. En hjälplös fåfängas, en obesvarad kärleks kretslopp kring något, som bara var ett tomt sken utom för den som på grund av sin egen själs tomhet förälskat rörde sig runt en döende social hierarkis på en gång verkliga och overkliga skimmervärld - en döende värld som bundit mig med tusen hårfina bojor och band att löpa tomhetens cirkelgång kring något som icke var eller var dömt att bliva ett icke-vara. (Sven Lidman "Mandoms möda" s 29)

Egna kommentarer och funderingar:

Som människorna som hedrade kungen genom att vara vid sidan av honom, så skall det lilla vilda djuret hedra Kungen genom att var vid sidan av Honom. Jämför också Judas, fördärvets son, som är vid sidan av i Matt 26:50.

Angående ”de som bor uppå jorden”, se Upp 3:10b. Angående ”namn inte är (och inte har varit) skrivna ... från en utsmycknings/’utsmyckad världs’ grundläggning”, se Upp 13:8. Angående ”var och inte är”, se Upp 17:8a.

Ytterligare studier: Fil 4:3; Hebr 12:23; Joh 7:15,21; 10:3; 11:28; 17:24; Upp 20:12; 21:27.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-29; 2012-07-22; 2015-10-01; slutlig version 2018-08-07)

Till sidans topp

---

17:9a Här (finns) förståndet, det som har vishet.

Ord för ord (6 ord i den grekiska texten): här '-et förstånd'/förståndet det havande vishet.

1883: Här gäller det ett förstånd, som har visdom.

1541(1703): Och här är sinnet, det wisdom tillhörer.

LT 1974: Använd nu ditt förstånd!

Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Här är/finns visheten. Den som har förstånd, låt honom ’rösta om’/bestämma det lilla vilda djurets antal. (Upp 13:18a)

Egna kommentarer och funderingar:

Angående “förstånd ... vishet”, se Upp 13:18a. Vi kan läsa Upp 17:9 i ett återställelseperspektiv i förhållande till Upp 13:18.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-29; 2012-07-22; 2015-10-01; slutlig version 2018-08-07)

Till sidans topp

---

17:9b-11 De sju huvudena är sju berg, varest/där kvinnan sitter uppå dem. Och de är sju kungar. De fem har fallit, den en/ene är, den ’en annan’/andre har ännu inte kommit. Och när han – alltefter omständigheterna – må komma, måste han stanna få/lite. Och det lilla vilda djuret som (hela tiden) var och inte är, det här (א,*א) är den (א,*א) åttonde, och det är ut ur/av de sju. Och det drar sig tillbaka in i fördärv.

Ord för ord: 17:9b (16 ord i den grekiska texten): De sju huvuden sju berg är, varest '-n kvinna'/kvinnan sitter uppå dem. och kungar sju (de)-är. 17:10 (17 ord i den grekiska texten): de fem föll, den en är, den en-annan ännu-inte kom, och när-alltefter-omständigheterna (han)-må-komma få honom/han '(är-nödvändigt-för)'/måste stanna. 17:11 (21 ord i den grekiska texten) och det-lilla-vilda-'-et djur'/djuret vilket/som (hela-tiden)-var och inte är det-här den åttonde är och ut-ur de sju (det)-är, och in-i fördärv drar-(det)-sig-tillbaka.

1883: De sju hufvuden äro sju berg, på hvilka kvinnan sitter. De äro också sju konungar. Fem hafva fallit, en är, och den andre har ännu icke kommit, och när han kommer, skall han icke längre förblifva. Och vilddjuret, som var och icke är, han är den åttonde och är af de sju och går bort till förtappelse.

1541(1703): ... de sju hufwud äro sju berg, der qwinnan sitter uppå, och det äro sju Konungar. Fem äro fallne; en är, och den andre är icke ännu kommen; och när han kommer, skall han icke längre blifwa. Och wilddjuret, som hafwer warit, och icke är, den är den åttonde, och han är utaf de sju, och han går uti fördömelse.

LT 1974: Hans sju huvuden representerar en viss stad, som är byggd på sju kullar, där denna kvinna har sin bostad. De representerar också sju kungar. Fem har redan fallit, den sjätte regerar nu, och den sjunde ska komma, men hans regeringstid kommer att bli kort. Det scharlakansröda djuret, som dog, är den åttonde kungen, och han har regerat en gång tidigare som en av de sju. Efter hans andra regeringsperiod, kommer han också att få sin dom.

Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren sade till Israel:) "Om ni - alltefter omständigheterna - må säga: 'Vad skall vi äta i det här sjunde (dvs = fyrtionionde) året, om - alltefter omständigheterna - vi ej må så men/och ej leda/föra tillsammans våra frambringanden?' Och jag skall (då) skicka bort min välsignelse till er i det sjätte (dvs = fyrtioåttonde) året, och jag skall göra dess frambringanden 'in i'/'med syfte på' de tre åren. Och/också (när) ni sår det åttonde (dvs = femtionde) året, skall ni och/också äta från de gamla frambringandena." (3 Mos 25:20-22a, Grekiska GT)

(Israel) ordnade (sitt folk) sida vid sida emot Midjan, alltefter som Herren ålade Mose, och de dödade varje/alla av manligt kön. Och de dödade Midjans kungar tillsammans med deras sårade män, och/nämligen Evi, Sur, Rekem, Hur och Reba, Midjans fem kungar. (4 Mos 31:7-8a, Grekiska GT)

(När Jesse och hans söner kom), skådade (Samuel) Eliab och talade: “Emellertid/förvisso (är) och/nämligen Herrens smorde inför Hans ögon.” Och/men Herren talade (vänd) i riktning mot Samuel: ”Se ej emot, emot hans anblick men/och ej in i hans storleks tillstånd, eftersom Jag har bemött (och bemöter) honom föraktligt. ... Och Jesse kallade på Abinadab och han kom vid sidan av enligt/’mitt emot’ Samuels ansikte. Och han talade: ”Inte heller den här har Herren utvalt.” Och Jesse ledde Samma vid sidan av (Samuel). Och han talade: ”Och inte i/genom den här har Herren utvalt.” Och Jesse ledde sina sju söner vid sidan av inför Samuels ögon. Och Samuel talade: ”Herren har inte utvalt i/genom de här.” Och Samuel talade i riktning mot Jesse: ”Är (och har ... varit) de små småpojkarna utelämnade?” Och han talade: ”(Det är/finns) ännu den små-/lille.” (1 Sam 16:6b-11a, Grekiska GT)

Samuel tog hornet av/med olivolja och smorde (David) i hans (sju, äldre) bröders mitt, och en Herrens ande hoppade emot, emot David från den där dagen och ovanpå. (1 Sam 16:13a, Grekiska GT)

Isai avlade sin förstfödde Eliab ... Asom/Osem den sjätte, David den sjunde. (1 Krön 2:13a,15, Grekiska GT)

(David sade:) “Ännu få/’en liten tid’ och missaren (av Guds mål) må inte/förvisso ej ‘börja under’/’finnas till’. (Ps 37:10a, Grekiska GT)

(David sade:) “Guds berg (är) ett fett berg, ett berg som styrs (och har styrts) enväldigt, ett fett berg. ’För att vad’/varför ’tar ni nedifrån’/’kämpar ni mot’, (ni) berg som styrs (och har styrts) enväldigt, (mot) det berg vilket Gud var tillfreds med att bo i det och ty/förvisso skall Herren slå upp ett tält (där) ‘in i ett slut’/’intill slutet’.” (Ps 68:15-16 eller 68:16-17, Grekiska GT)

(Mose sade:) "Våra års dagar, i dem (är) sjuttio år, men - om alltefter omständigheterna - 'i högsta förmågor'/'som mest' åttio år." (Ps 90:10a, Grekiska GT)

(Salomo sade:) “Ge en portion/del till sju och under alla förhållanden till åtta, eftersom du inte har kunskap om vad ont det kommer att vara emot jorden.” (Pred 11:2, Grekiska GT)

I en mitt av (de sex männen var) en man som var (och hade varit) sjunken/klädd i en klädnad som nådde till fötterna och en gördel ... och (Gud) kallade på mannen som var (och hade varit) sjunken/klädd i en klädnad som nådde fötterna (och) som (hela tiden) hade gördeln uppå sin höft. (Hes 9:2b,3b, Grekiska GT)

(Herren) talade (vänd) i riktning mot (människan som var sjunken/klädd i linne): “Kom igenom en mitt (av) Jerusalem och ge tecknet emot pannorna av de män som suckar över ... alla laglösheterna som blir/sker i dess mitt.” Och till (de sex andra männen) talade Han: ”... Ni må ej närma er alla emot vilka tecknet är.” (Hes 9:4-5a,6a, Grekiska GT)

(Daniel sade:) “... Jag skådade en stor fårhanne/bagge ... Och den hade (hela tiden) (två) horn. ... Och den gjorde som den (hela tiden) ville, och den höjdes/upphöjdes. ... Och skåda, en getabock kom (hela tiden) från sjunkanden/väster ... och det var (hela tiden) ett horn av bocken uppåt en mitt av dess ögon. ... Och den krossade (baggens) två horn. ... Getabocken var helt och hållet stabil/stark, oerhört (stabil/stark), och/men när den var helt och hållet stabil/stark krossades dess stora horn, och de andra fyra hornen steg/kom upp ... Och ut ur ett av dem ’frambringade ... upp’/växte ett stabilt/starkt horn. ... (Detta horn) skall höjas ända till himlens stjärnor." (Dan 8:3-10a, Grekiska GT)

(Profeten sade: “Israels söner) skall resa upp emot, emot (assyrierna) sju herdar och åtta bett av människor.” (Mika 5:5, Grekiska GT)

(Sara) hade getts (och gavs) åt sju män, och den onde den lille demonen Asmodeus hade slagit ihjäl dem, innan 'bli dem'/'de hade blivit' i sällskap med henne, helt och hållet precis som det har varit (och är) ’visat från’/anvisat för kvinnor. ... (Men för den åttonde mannen, Tobias,) sprang den lille demonen bort/’sin väg’. ... (Tobit 3:8a; 8:3b, S)

Fem framstående män uppå hästar (med) betselbett av guld ’anförde från’/’visade fram vägen’ av/för judarna. (2 Mack 10:29b)

(Salomo sade till Herren:) “Du har ordnat varje ting alltigenom/’från början till slut’ (med) mått och antal och ställning/våg.” (Salomos Vishet 11:20b)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Det är/finns de som köper många ting ’av få’/’för lite’ och/men som betalar dem fullt ut sjufalt.” (Syr 20:12)

(Gud sade till Israel:) “Då ni så har kommit in i Babylon (som fångar) skall ni vara där (i) mer/flera år och (under) en stor/lång tid ’ända till’/’så länge som’ sju släkten, men efter det här skall Jag leda/föra er ut därifrån i sällskap med frid.” (Jeremias brev v 2)

Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till de skriftlärda och fariseerna:) “När – alltefter omständigheterna – den orene anden må komma ut från människan, 'kommer ... igenom'/passerar den genom platser utan vatten och söker vila och finner inte. Då säger den: ’Jag skall vända mig intill, in i mitt hus, varifrån jag kom ut.’ Och då den har kommit, finner den det ledigt och (א,*א) varande (och havande varit) sopat och varande (och havande varit) smyckat. Då går den och tar i sällskap med sig själv vid sin sida sju andra andar, värre än den själv. Och då de kommit in, bor den där. Och de sista tingen blir för den där människan sämre än de första.” (Matt 12:43-45a)

Jesus säger till (Sina lärjungar): ”Hur många bröd har ni?” Men/och de talade: ”Sju och få/några småfiskar.” (Matt 15:34)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Låt de (som är) i Judeen fly emot (א,* א) bergen.” (Matt 24:16)

(Jesus sade till Sina lärjungar:)”Kom hit ni själva 'enligt det egna tinget'/'för er själva' in i en ödelagd/ödslig plats och förs/kom till vila få/lite.” (Mark 6:31a)

(Den rika människan som inte hade tagit hand om den utblottade mannen) talade: "Jag frågar/ber dig så, fader, att du må sända (Lasaros) ’in i’/till min faders hus, ty jag har fem bröder, så att han allvarligt må vara vittne för dem, för att ej och/också de må komma in i den här plågans plats." (Luk 16:27-28)

(Jesus sade till några av saddukeerna:) "Så de var (hela tiden) sju bröder, och då den förste hade tagit en kvinna, dog han barnlös; och den andre och den tredje tog henne. Men/och på samma sätt lämnade de sju ’och inte’/’inte heller’ ’helt och hållet’/’efter sig’ barn, och de dog. Sedermera dog och/också kvinnan. * (א,* א, A) Så i uppståndelsen, vems kvinna av dem skall (א,* א)hon vara (א,* א)? Ty de sju hade henne (som) kvinna." (Luk 20:29-33)

(Petrus sade:) ”De här sex bröderna kom tillsammans med mig, och vi kom in i, in i mannens hus.” (Apg 11:12b)

(Paulus sade:) “Då vi hade kommit in i Filippos', evangelistens, hus, (han) som var ut ur/av de sju, stannade vi vid sidan av honom.” (Apg 21:8b)

Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Jesus (א,* א, A) säger till (kvinnan): “Dra dig tillbaka, ’höj din röst’/’kalla på’ din man, och kom hitåt.” Kvinnan svarade och talade * (א*, A): ”Jag har inte en man.” Jesus säger till henne: ”Fint talade du, att du (א,*א) inte har en man, ty fem män hade du, och den som du nu har är inte din man. Det här har du talat (och talar) sannerligen/’i sanning’ (א,* א).” Kvinnan säger till Honom: “* (א*) Jag tittar på, att Du är en profet. Våra fäder kastade sig ner i/på det här berget, och ni säger, att * (א,* א) det är i (ett vanärat) Jerosolyma/Jerusalem, varest/där man måste kasta sig ner.” Jesus säger till henne: ”Tro Mig, kvinna, att en stund kommer, när ni ’och inte’/varken i/på det här berget ’och inte’/eller i (ett vanärat) Jerosolyma/Jerusalem skall kasta er ner (inför) Fadern (för att hedra Honom). (Joh 4:16-21)

I/på den sista dagen, högtidens stora (dag), stod (och hade ... stått) Jesus och utropade/ropade (‘hela tiden’/’gång på gång’) (P66, א,* א) och sade: ”Om – alltefter omständigheterna – någon må törsta: ’Kom * (P66,א*) och drick!’ Den som tror in i Mig – helt och hållet som skriften talade – ut ur hans underliv skall floder flyta av levande vatten.” (Joh 7:37-38, se Egna kommentarer och funderingar till detta bibelställe)

De var (hela tiden) tillsammans Simon Petrus och Tomas, den som sägs/kallas Tvåfaldig, och Natanael, den från Kana av/i Galileen, Sebedaios' söner (א,* א) och två andra ut ur/av Hans lärjungar. (Joh 21:2)

De (fyra levande varelserna) har inte vila, då de dag och natt säger: “Helig, helig, helig, helig, helig, helig, helig, helig (א*) Herren Gud, den Allsmäktige, Den som (hela tiden) var och Den som är och Den som kommer.” (Upp 4:8b)

Varje berg och kulle (א,* א) sattes i rörelse ut ur sina platser. (Upp 6:14b)

De säger till bergen och till klipporna: “Fall emot oss och göm oss från 'ett ansikte'/'en närvaro' av Den som sitter på (א,* א) tronen.” (Upp 6:16a)

Och ett annat tecken skådades i himlen. Och skåda, en eldfärgad stor drake, som hade sju huvuden och tio horn och emot sina huvuden sju diadem. (Upp 12:3)

Och jag skådade ett litet vilt djur som steg upp ut ur havet (och) som hade tio horn och sju huvuden och uppå sina horn tio diadem och emot sina huvuden ett (P47; א,* א) hädelses/hädiskt namn. (Upp 13:1 eller 13:1b)

Och varje ö flydde, och berg fanns inte. (Upp 16:20)

Jag skall visa dig den stora skökans domsutslag, hon som sitter uppå många vatten. (Upp 17:1b)

Och jag skådade en kvinna som satt emot ett scharlakansrött litet vilt djur som var full av ’hädelses namn’/’hädiska namn’, som hade sju huvuden och tio horn. (Upp 17:3b)

Det lilla vilda djuret, som du skådade, var (hela tiden) och är inte och står i begrepp att stiga upp ut ur avgrunden och att (א,*א) dra sig tillbaka in i fördärv. (Upp 17:8a)

Hembygdens predikan:

I bestämmelserna om jubelåret uppenbarade sig en synnerlig nåd mot Guds Israel. Det var en utjämning och bättring av nästan alla sociala förhållanden. Alla trälar frigåvos vid jubelårets början, alla skulder efterskänktes, och all egendom, vare sig såld eller pantsatt, återgick till den ursprunglige ägaren eller dennes laglige arvinge. Själva jorden njöt ett eller egentligen två års oavbruten vila, oberörd av spade, hacka och plog. Härav uteblev visserligen skörden i hela tre år. Det fyrtionionde året var nämligen det vanliga sabbats- eller helgåret, då intet fick sås eller skördas. Det femtionde var just fri- eller jubelåret, då intet heller såddes eller skördades. Och då intet såddes i det femtionde året, var naturligtvis intet heller att skörda i det femtioförsta. Ingen hungersnöd var dock att frukta. Gud ingrep, i det han lät jorden i det fyrtioåttonde året giva så rik gröda, att den räckte för även de följande tre åren. Såsom det uttryckligen heter i förordningen om jubelåret (3 Mosb. 25 kap.): Jag skall bjuda min välsignelse komma över eder under det fyrtioåttonde (bokstavligt: sjätte) året, så att det giver gröda för de tre åren. Och ännu när I i det femtioförsta (bokstavligt: nionde) året sån, skolen I hava den gamla grödan att äta. I fråga om jordens avkastning voro fattiga och rika jämställda under jubelåret eller egentligen under alla tre åren. Då nämligen ingen sådde eller skördade, och även de fattiga fingo göra sig till godo vad jorden bar av sig själv, så voro alla i det avseendet lika. Anordningen med jubelåret var sålunda ett slags utjämnande av de borgerliga olikheterna, en social reform av Gud själv – förebilden till egendomsgemenskapen i den första kristna församlingen. I anordningen av var sjunde dag som sabbatsdag och vart sjunde år som sabbatsår samt vart femtionde år som jubelår låg en märkvärdig profetia om Kristi rikes natur, utveckling och fullkomning. Sabbatsdagen var bestämd till vila hel och hållen, under sabbatsåret vilade allt jordarbete och i följd därav flera andra sysselsättningar, och jubelåret var ett friår i fullaste mening. Vem ser icke häri en förebild till det rike, som enligt apostelns ord är rättfärdighet och frid och fröjd i helig ande! Då ordet ”jubel” (av ebreiska ”jobel”, basun) i uttrycket jubelåret blott är benämningen på den larmbasun, varmed prästerna blåste ett ”giv akt”, innan de utropade jubelåret – liksom klockorna i vårt land ringa före gudstjänsten – så må man föga fästa sig vid eller orda om jubel, utan i stället om de härliga ting, som de hade att förkunna. Det vill i nya testamentlig mening säga: man må mindre tala om saken än giva åhörarne saken själv, de stora frälsningsgärningarna. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Andra årgången s 6-7, Första söndagen i adventet, Luk 4:16-22)

Exegeter, evangelister med flera:

Att börja med:

ca 2000 - ca 1950

Det har gjorts många försök att få fram vilken kejsare som avses med dessa ord, men det har visat sig omöjligt. Kanske är det inte heller textens avsikt. I stället kan man ta fasta på sjutalets symboliska betydelse. (Leif Carlsson ”Tröst och trots – Uppenbarelseboken” s 204)

(Sotarn) går sjungande tvärs över dansgolvet rakt fram till (den vitklädda) Alva. ... Madicken vill att de ska dansa i evigheters evighet. ... "Oj, vad jag är kär i den sotarn", säjer Alva. Genast blir Madicken orolig. "Nej, det får du inte. Han är ju gift och har fem barn." "Det vet jag", säjer Alva. "Därför tänker jag bara vara kär i honom ungefär till torsdag. Eller kanske fredag." (Astrid Lindgren "Madicken och Junibackens Pims" s 188-191)

(Madickens och Lisabets) lilla bror har tydligen bestämt sej för att komma till världen just precis på julafton. ... Pappa travar oroligt fram och tillbaka genom hela huset. ... "Lugna sej", säjer Alva (till pappa). "Jag har haft sju småsyskon, så jag vet. Det tar sin tid, men sen blir det så mycket roligare." (Astrid Lindgren "Madicken och Junibackens Pims" s 217,220)

Jag heter Lisa. Jag är en flicka, det hörs ju på namnet. Jag är sju år och blir snart åtta. (Astrid Lindgren "Bullerbyn" s 3)

En lördag i juni var det auktion i Backhorva. ... Nere på lagårdsbacken hade de nu börjat sälja ut djuren, och Alfred och Emil gick dit för att titta på. Emils pappa ropade mycket riktigt in en grisesugga, en som snart skulle ha smågrisar, men korna blev det strid om. Det var en bonde från Bastefall som ville ha alla sju, och Emils pappa blev tvungen att bjuda åttio kronor för att få kon som han hade sett ut åt sig. (Astrid Lindgren "Än lever Emil i Lönneberga" s 11,24)

Barnen i ekan ... skrek och väsnades ... av fröjd över sin fiskelycka. ... "Åtta torskar", sa Niklas. "Malin kommer att blekna. Hon sa att hon ville ha kokt torsk med senapssås till middag ... men inte varenda dag en hel vecka." ... Freddy pekade triumferande på sin ryggsäck. ... "Tänk att vi har (mat)! En hel ryggsäck full med smörgåsar! Och sju torskar!" "Åtta", sa Johan. "Nej, för vi har ätit upp en", påminde Freddy. "Åtta i alla fall", sa Johan. "Mej inberäknad. Största torsk i norra skärgårn!" ... Högt sa (Melker till fru Sjöblom): "Snickargården ... javisst! Och där flyttade ni in 1908?" "1907", sa fru Sjöblom. Melker såg överraskad ut. "Är ni säker på att det inte var 1908?" Då skrattade fru Sjöblom. "Jag måtte väl veta när jag gifte mej." Nåja, ett år mer eller mindre, tänkte Melker. (Astrid Lindgren "Vi på Saltkråkan" s 52,68,356)

Uppe på Karlssons farstubro låg det tio stycken bullar i rad och såg mycket goda ut. "Ärligt betalta också varenda en", sa Karlsson. "Vi delar rättvist, du tar sju och jag tar sju." "Det går väl inte", sa Lillebror. "Sju och sju blir fjorton, och här finns ju bara tio bullar." Karlsson skyndade sig att rafsa ihop sju bullar i en liten hög. "Här är i alla fall mina", sa han och la en knubbig hand över bullhögen. "Ni räknar så befängt i skolorna nu för tiden. Men det ska ju inte jag behöva lida för. Vi tar sju var, har jag sagt, och de här är mina." Lillebror nickade. "Jag orkar i alla fall inte äta mer än tre." ... Det blev det bästa bullkalas Lillebror hade varit med om. ... Karlsson hade snart satt i sig alla sina sju bullar. För Lillebror gick det inte lika fort. Han höll på med sin andra. Den tredje låg bredvid honom på bron. ... (Karlsson) la sin hand på Lillebrors panna. "Precis vad jag trodde! Ett typiskt fall av bullfeber. ... Det får man av att äta för mycket bullar." ... Lillebror kände sig inte alls sjuk ... men Karlsson tvingade honom att lägga sig ner på bron. ... Sedan rafsade han till sig Lillebrors sista bulle. "Ingen mer bulle för dej, det vore rena döden! Men tänk vilken tur för den här stackars lilla bullen att jag finns, annars hade han fått ligga här på bron alldeles ensam", sa Karlsson och åt raskt upp bullen. "Men nu är han inte ensam längre", sa Lillebror. Karlsson klappade sig belåtet på magen. "Nej, nu är han hos sina sju kompisar och där trivs han!" (Astrid Lindgren "Karlsson på taket flyger igen" s 61-68)

Det satt fem barn omkring brunnen. Den största var en pojke. Han skrattade med hela ansiktet och såg så snäll ut. "Jag såg, när ni kom", sa han. "Det var en fin häst ni har." "Han heter Miramis", sa jag. "Och det här är Jum-Jum och jag heter Mio." "Jag vet det", sa pojken. "Jag heter Jiri, och det här är mina syskon." (Astrid Lindgren "Mio, min Mio" s 61)

En gång kom det en så fin dam åkande i en bil, och hon hade en flicka med sej. "Vi ville bara se på utsikten", sa den fina damen. ... Hennes flicka ... hette Monika. ... Monika sa: "Hur många barn är ni egentligen här i byn?" "Sex och ett halvt", sa Lasse. För han tycker att Kerstin är så liten, så hon kan inte räknas som ett helt barn. Men då blev Olle arg och sa: "Halv kan du vara själv!" Vi berättade för Monika att Britta och Anna bor i Norrgården och Lasse och Bosse och jag i Mellangården och Olle och Kerstin i Sörgården. "Jag skulle vilja bo här jag också", sa Monika. (Astrid Lindgren "Bara roligt i Bullerbyn" s 6,10-11)

På polisstationen härskade stillhet och ro. En konstapel satt där och löste korsord, som om ingen brottslighet fanns i världen. Men det var inte Björk. "Träffas konstapel Björk?" Kalle bugade sig artigt. "Han är på tjänsteresa och kommer tillbaka i morgon. Men kan du säga ett mytologiskt vidunder på åtta bokstäver?" Konstapeln bet i blyertspennan och såg vädjande på Kalle. "Nej jag kommer hit i ett helt annat ärende", sa Kalle. "Ja, som sagt, Björk kommer igen i morgon. Nå, men kvinnlig krigare på sex bokstäver?" "Eva-Lotta", sa Kalle. "Nä visst nä, det är åtta bokstäver. Tack och adjö! Vi kommer tillbaka i morgon!" (Astrid Lindgren "Mästerdetektiven Blomkvist" s 118)

ca 1950 - ca 1850

(Damen som sålde fräkensalva) kastade en blick på Pippi och utbrast: "Ja men, kära barn, du har ju ansiktet fullt med fräknar!" "Javisst", sa Pippi. "Men jag lider inte av dom. Jag gillar dom! ... Om ni skulle få in någon smörja, som man får ä n n u mer fräknar av, så kan ni skicka hem en sju åtta burkar till mig." (Astrid Lindgren "Pippi Långstrump går ombord" s 18-19)

Någon meter upp i luften över (Mirandas) huvud hängde äpplena. Plötsligt hördes ett gällt klingande, som om de var spruckna gonggongar av mässing som någon slog på våldsamt, oregelbundet och brutalt. Det var bara skolbarnen som läste upp multiplikationstabellen i korus, hejdades av läraren som grälade på dem, varpå de började från början igen med multiplikationstabellen. . . . De allra högsta bladen i äppelträdet, små flata fiskar mot det blå, åtta meter över marken, klinga med en tankfull, sorgsen ton. Det var orgeln i kyrkan som spelade något ur "Gamla och nya hymner". Ljudet strömmade ut men delades i atomer av en flock björktrastar som flög med oerhörd hastighet - vart de nu var på väg. Åtta meter under dem sov Miranda. Ovanför äppelträdet och päronträdet, femtio meter över Miranda där hon låg och sov i fruktträdgården började dova klockor slå, ojämnt, vresigt och belärande, för sex fattiga kvinnor i församlingen hade kyrktagits och kyrkoherden sände upp tacksägelser till himmelen. (Virginia Woolf "I fruktträdgården" s 163)

Mormor fortsatte (att berätta): " ... Prinsessan tog sin lille make med sig, byggde ett stort slott med sju flyglar och började ömt omhulda sin gemål." (Rabindranath Tagore "Det var en gång en kung" s 60)

När läraren vandrade i Kvalhem kom han till en skola, som kallades växelundervisningen, därför att rollerna här voro förväxlade, så att de okunniga eleverna sutto i katedern och undervisade sina lärare. – Nå min gosse, sade eleven till lektorn i matematik, hur mycket är 6 gånger 8? Det är jämt 48, svarade lektorn. – Nej, sade eleven, det är 78. – Lektorn protesterade. – Jaså du svarar snäsigt, sade eleven, då skall du få! – Men jag kan bevisa att 6 gånger 8 är 48, protesterade lektorn, jag kan bevisa det med addition. – Lärarkollegium sammankallades och tillspordes hur mycket 6 gånger 8 var. Som ingen visste det, upplyste lärare-eleven att det var 78. Lektorn var öfverbevisad om sitt misstag, men icke öfvertygad, därför sattes han i stryk-klass. – Den vandrande läraren kom in i en afdelning, där det undervisades i moral. Eleven, utexaminerad från en ankarsmedja, satt i katedern med en rotting i handen. – Sjunde budet? frågade ankarsmedjan. – Du skall icke stjäla! svarade lärjungen. – Det är gamla texten, som är en öfvervunnen ståndpunkt. Vår lärobokskommission har utvecklat dekalogen efter moderna begrepp, så att sjunde budet numera lyder så, efter regeringens förslag: Du skall icke stjäla när någon ser det! Den vandrande läraren utbrast: Detta är ju helvetet! – Ja visst är det, svarade ledaren. (August Strindberg ”En blå bok I” s 87; Växelundervisningen)

Den Okände: "Du mitt barn, förlåt mig!" Röst II: "Aldrig! --- Vägen till svavelkällan har du visat! Är det långt till sjön?" Den okände faller ner. Frestaren: "Haha! Jubilate temptatores!" Venusdyrkarne: "Sulphur! Sulphur! Sulphur! Och Merkur!" Frestaren rör med foten vid Den Okände (och säger): "Kräket! --- Den kan man inbilla vad som helst! Men det vållar hans orimliga högfärd! Föreställer han sig inte att han är motorn i universum, att han är upphovsmannen till allt ont? ... Hans högfärd är olidlig och han har varit nog förmäten vilja fuska i mitt yrke. ... Sju voro dödssynderna; åtta äro de vordna. Den åttonde uppfann jag! Förtvivlan heter han. Ty att betvivla Godheten och icke hoppas på förlåtelsen är att nämna ... Gud ond. Det är förtalet, förnekelsen, hädelsen. ... ... Se där! En botgörare!" ... Pilgrimen: "Befrielsens timme har slagit och jag går dit upp att mottaga absolutionen!" ... Den Okände: "Caesar! Det är Caesar!" Pilgrimen: "Det var, men är icke mer!" Frestaren: "Haha! Kejserliga bekantskaper --- jo, jag tackar jag!" (August Strindberg "Till Damaskus III" s 328-329,335-336)

Kapten (Edgar) (till hustrun Alice): "Jag läste häromdagen i en tidning att en man hade varit skild sju gånger, följaktligen gift sju gånger ... slutligen rymde han vid fyllda nitti år, och gifte om sig med sin första fru! Det är kärleken!" (August Strindberg "Dödsdansen" s 135)

Den okände: "En gång trodde jag försoningen nära; det var genom en kvinna, men ingen villa var större, ty därmed började det sjunde helvetet. ... Det blev mig som den Onde när han ser korsets tecken. ... ... Utjagade från hotellen emedan vi ej äro gift folk, efterlysta av polisen, hamna vi slutligen i detta hotell, det sista jag av alla ville taga in i, och i detta rum, numro åtta ... Det är någon som strider mot mig; det är någon!" Damen: "Är det numro åtta! ... Låt oss komma ut härifrån, ut på gatan, i skogen, vart som helst. ... " Den okände: "Gärna! ... Det är djävulen, jag kallar; men vi ska ta ett livtag till, han och jag!" Damen: "Det förekommer mig som om vi aldrig skulle få frid mer här på jorden! ... Var du på posten?" Den okände: "Jag väntade den frågan. Jo, jag var där, och som svar på fem brev och tre telegram, fanns endast ett telegram: att min förläggare var bortrest på fjorton dagar." Damen: "Då äro vi fullständigt förlorade." Den okände: "I det närmaste!" (August Strindberg "Till Damaskus I" s 21,58-59)

Helsa ... (Daniel) Fallström, att jag förlåtit honom 77 gånger och gör det 78, men att min sympati är fal. (August Strindberg "August Strindbergs brev XI maj 1895-nov 1896" s 340; brev 22 sept 1896 till F. U. Wrangel)

(Mannen som hade ansikte som en sjökaptensmask) går fram till orgeln och drar ut ett par stämmor, varpå höres till svar en vissling. ... Han sätter munnen till en trumpet och ropar: - "Sjunde basunen och åttonde ve! Nyström! Mediaeval, 8, i förråd, fraktur i rubrikerna, namn spärrade!" (August Strindberg "Röda rummet" s 88; Jesu efterföljelse)

ca 1850 och tiden dessförinnan

"Jag hörde konungens av Sicilien åtta sångare stämma upp första versen av högmässan klockan sju i Sainte-Chapelle," (sade Joannes Frollo). "Det är just ena fina sångare", (sade studenten), "deras röster är ännu spetsigare än deras mössor! Innan kungen instiftade en mässa åt den helige Johannes, borde han ha tagit reda på om Johannes tycker om att höra latinet sjungas med provensalsk brytning." (Victor Hugo "Ringaren i Notre-Dame - första delen" s 25, år 1482)

Är det något meningslöst och oväsentligt att namns positioner och apostlars val och Herrens görande och ordnandet av skapade ting är vad de är? – vi svarar dem: Förvisso ej. (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 396)

“Lilla Första Mosebok” eller “Jubiléerboken” ... skrevs ... troligen omkring Kristi tid. Namnet, ”Jubiléerboken’ härleds från den omständigheten, att Skriftens kronologi är ordnad efter jubiléerperioder om fyrtionio år. (Alfred Edersheim "The Life and Times of Jesus the Messiah Part II" s 657)

"Låt oss överväga", (sade Nestor), "hur vi nu, i elfte timmen, kan blidka Akilleus med gåvor och vinnande ord." ... "Jag skall i denna krets", (sade Agamemnon), "närmare räkna upp vad jag skall erbjuda honom, och ingen skall finna det ringa. Tio talenter i guld, sju trefötter, helt nya och orörda av elden, ett tjog blankskinande kittlar, tolv tävlingshingstar, som redan segrat i många lopp, ja, enbart de vinster de bragt mig gör sin man välbärgad. Vidare sju flickor, förfarna i husliga sysslor, och fagra; jag valde dem själv som de sju skönaste efter erövringen av Lesbos. Dem skall han få och så naturligtvis den flicka jag tog från honom, Briseis. Dessutom skall jag ge honom min högtidliga ed på att jag aldrig lägrat henne." ... Med sig tillbaka förde (Odysseus och hans män) de sju trefötterna, ett tjog blanka kopparkittlar samt sju kvinnor, alla duktiga i husligt arbete, och som den åttonde den rosenkindade Briseis. (Homeros "Iliaden" s 176,352-353)

Att fortsätta med (hembygden):

Klockan har tydligen stannat. Den har struntat i tidens lopp. Den borde ha sagt något annat, men jag måtte ha glömt att dra opp. Där jag sitter i sängen och rimmar, vet jag icke i detta nu om jag åldrats med åtta timmar eller klarat mig undan med sju. (Alf Henrikson "Tittut" s 206; Diktarens morgonsång)

På klaffbyrån som har tunga beslag och små lådor av ek står en rad fotografier som visar gårdens åtta barn. Sju stycken står prydligt uppradade efter varandra. Det åttonde består endast av en tom fotoram. Fotografiet är för längesedan borttaget, undanstoppat i ett hörn någonstans där ingen kan se det eller hitta det. Gamlamormor själv har gömt fotografiet av sin yngste son. Äventyraren, drömmaren, som emot sina föräldrars strängt uttalade vilja for till Amerika för att söka lyckan. Man har sedan dess aldrig hört något ifrån honom. Man har heller inte bemödat sig om att ta kontakt med honom. Ingen talar om honom, eller ens nämner hans namn. Han är avfällingen, lättingen, som heller läste böcker och spelade fiol än arbetade med jorden. (Ann-Charlotte Alverfors "Sparvöga" s 124)

Jefferson Berglund stod alldeles stilla, fortfarande med handen utsträckt till frälsning. En sekunds tvekan fladdrade över hans ansikte, sedan vände han sig om och sprang med snabba steg upp på scenen. "Öppna portarna", ropade han. "Öppna portarna för dem..." Två äldre män skyndade ner till tältöppningen, lyfte var sin flik och höll upp den. Och in i tältet körde Kometen på sin glänsande Harley Davidson, en läderprins på sin svarta springare. Efter honom kom ytterligare sju motorcyklar och sju brylkrämsriddare. (Majgull Axelsson "Långt borta från Nifelheim" s 227; 1950-talets Nässjö)

Vid Riksbrons fäste på Strömmens strand, där brofiskarns aborrhåv gungar, haver jag nöjet att möta en and med sju små nykläckta ungar. (Alf Henrikson "Varvet kring solen" s 259; Reportage)

Snart reste Kastellholmens fästningsö sin skrämmande borg av sten, och medan vi gick över öppen sjö talade vi med kapten. Han sade: Med åtta knop mot vårt mål kan jag ånga, men icke nu. Den översta knopen kostar kol och vi nöjer oss därför med sju. (Alf Henrikson "Glam" s 166; Till sjöss)

I Svenska Dagbladet för den 23 mars 1940 var införd en artikel av teol. dr Oscar Krook med rubrik "Svensk predikan". ... (I artikeln citeras ärkebiskop Nathan Söderblom:) "Det gives i själva verket intet land i världen, där predikan står högre än i Sverige. Den som passerar Göteborg bör icke försumma att deltaga i en högmässa i Oscar Fredriks kyrka. Dess kyrkoherde, hovpredikanten Viktor Rundgren, skulle jag stundom önska litet mera stringent, mer avbalanserad i sitt framträdande, men, mina herrar, maken till talare får man leta efter genom sju konungariken! Och han är ingalunda enastående i vår kyrka." ... Hade ärkebiskop Nathan Söderblom känt pastor Karl Palmberg skulle han i detta sammahang lika gärna kunnat nämna hans namn som Rundgrens. (Efraim Palmqvist "Karl Palmberg och hans samtida" s 333-334)

Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1950

"Du hörde ju", (sa Dumbledore), "vad (Lord Voldemort) sa, Harry: 'Skulle det inte vara bättre, göra en starkare, om man delade sin själ i flera delar? Är inte till exempel sju det mäktigaste magiska talet ...' Är inte till exempel sju det mäktigaste magiska talet. Ja, jag tror att tanken på en sjudelad själ var nåt som tilltalade Lord Voldemort." "Gjorde han sju horrokruxer?" sa Harry med fasa i rösten. ... "Nej", (sa Dumbledore), "det är inte sju horrokruxer, utan sex. Den sjunde delen av hans själ, om än gruvligt stympad, finns i hans återupplivade kropp. Det var den som förde en spöklik tillvaro under alla de år han levde i exil; utan den har han inget jag alls. ... Om vi nu antar att han skapade sex stycken, så är de resterande två lite knepigare. ... Jag tror jag vet vilken den sjätte horrokruxen är. Jag har länge varit nyfiken på varför ormen, Nagini, beter sig som den gör. ... Utan sina horrokruxer är Voldemort en dödlig man med en stympad och förkrymt själ. Det kommer att krävas ovanligt stor skicklighet och kraft för att döda en trollkarl som Voldemort, även efter att hans horrokruxer förstörts." "Men jag är varken ovanligt skicklig eller kraftfull", sa Harry utan att kunna hejda sig. "Jo, det är du", sa Dumbledore med eftertryck. "Du har en kraft som Voldemort aldrig haft. Du kan ..." "Jag vet!" sa Harry otåligt. "Jag kan älska!" (Joanne Kathleen Rowling "Harry Potter och Halvblodsprinsen" s 510-516)

Jag tog sats och började kliva uppför den branta backen till kyrkan uppe på kullen; det är i Brighton vid havet jag håller hus. På kyrkogården finns en undangömd gravsten. Under den vilar sju barn - inget av dem blev mer än åtta år - och deras mamma. Hon hette Ann. ... Den klingar vemodsmusikaliskt, hela långa raden av (barnens) vackra, bibliska namn. ... Men någon fattas. Pappan. ... Var ligger han begravd? Han måste ha överlevt alla dem han mest älskade. Hur? Hur stod han ut? En teori är att han las i en anonym fattiggrav så småningom. Och det fanns ändå ingen plats för hans namn på stenen över hans familj; den är fullkomligt fulltecknad. Allra längst ner står hans frus som dog den 5 november 1830, ett år efter sista barnets bortgång. ... Eftersom hon dog i november 1830 betyder det att hon fortfarande levde den 30 augusti det året. Det var en stor dag i Brighton, för då kom den nye kungen, William IV, till stan på eriksgata. Hör! Trumvirvlar! Trumpetfanfar! Det var säkert inte mulet när han gjorde sitt intåg, jag kan inte tänka mej gråväder, pärlemordager. Det var nog strålande solsken och klatschigt blå himmel utan minsta moln, som sej bör när ett majestät åker i öppen vagn genom ett hav av undersåtar som hurrar och jublar, upprymda och sorglösa. (Stefan Andhé "Enkla nöjen" s 112-114)

Inkodning är hjärnans förmåga att föra över information till arbetsminnet. ... Tyvärr har inkodningen rätt stora begränsningar. Få människor klarar av att hålla mer än sju olika saker i arbetsminnet. Man kan komma ihåg miljontals saker - allt från telefonnummer och ansikten till låttexter - förutsatt att de har lagrats i långtidsminnet. Men när ny information tas in och man måste koda den snabbt och hålla kvar den i huvudet en stund blir arbetsminnet överfullt om man försöker komma ihåg fler än sju saker. Det är ingen slump att telefonnummer ofta är sexsiffriga. När telefonbolagen utformade det moderna nummersystemet använde de sig av psykologer för att ta reda på hur många siffror en genomsnittlig person klarar att hålla i minnet. De flesta har inga svårigheter att minnas, eller koda sex siffror, men vid åtta eller nio siffror blir det besvärligt. (Steven Johnson "Förstå din hjärna" s 51)

Judiska museet i Berlin är en zinkplåtsklädd byggnad som löper i sicksack längs en före detta domstolsbyggnad. (Museets arkitekt) Daniel Libeskind säger att museets blixtform anspelar på "en komprimerad och förvriden" davidsstjärna. Museet har ingen offentlig entré. Besökaren kommer in via den gamla domstolen, går nedför en trappa och fortsätter genom en underjordisk gång. På ett ställe delar sig gången i två korridorer. Den ena leder till "Förintelsetornet", en kall, mörk och tom betongkammare med en järndörr som slår igen med en smäll och för ett ögonblick stänger in besökaren. Den andra korridoren leder till en trädgård med sju meter höga betongpelare i sju rader. Alla pelarna är krönta av nedhängande växter. 48 av pelarna är fyllda med jord från Berlin och symboliserar året 1948, då staten Israel föddes. Den 49:e pelaren, som står i mitten, är fylld med jord från Jerusalem. Denna "Exilträdgård" är en hyllning till de tyska judar som flydde från sitt land under nazitiden. (Stanley Meisler "Mästerarkitekten Daniel Libeskind bygger historia" s 78)

Den gamle Bach blev alltmer upptagen av den vishet som fanns i logiken. Där fanns dolda korrespondenser mellan siffrornas värld och den gudomliga. I stället för att tala direkt om Gud lät han fugornas lekar balansera mellan det icke utsagda och det sagda. ... Mot slutet (av sitt liv) verkar det som om han sökte efter ett tonspråk utanför sina stora verk. Allt reducerades till matematiska samband, anade relationer, logiska formler. spegelvända och upp och nedvända fugor. ... Bortom de drösar av kantater och orgelverk som vällde ur hans inre komponerade han nu utmejslade gåtfulla satser. Inga titlar, inga associationer till något gudomligt. Kanske är de just därför heliga. Jag tänker på de fugor han vände ut och in på, de former som kanske indikerar att han ville säga något annat, något helt bortomspråkligt. (Owe Wikström "Toccata" s 128,154)

Jag är inte särskilt bra på matte, men jag vet att universum är skapat av matematiska principer oavsett om jag förstår dem eller ej, och jag tänkte låta det vägleda mig. Mitt sätt att spela skulle bli en drivkraft i jämvikt med min röst, och jag tänkte använda olika algoritmer som örat inte är vant vid. Det borde vara det, men är det inte. (Bob Dylan "Memoarer - Första delen" s 158; Oh Mercy)

Kristna läsare kan ha lagt märke till kontrasten mellan vilddjurets tal, 666, och Jesu tal, 888 (summan av de grekiska bokstäverna Jesous). I 888 skulle man kunna se den överflödande fullkomligheten, det trefaldiga 7+1. Å andra sidan antyder 666 det trefaldiga misslyckandet att nå fullkomlighet, 7-1. (J. Massyngberde Ford "Revelation" s 226)

Sju ballonger blåstes upp. Den åttonde sprack. Det var på hösten, blommorna tittade nedåt. Det blev vinter, vi bytte om från hjul till medar. Jag upptäckte en misstrogenhet i min sons ögon: är inte världen evig? Likt en smältande glaciär drar sig Skaparen tillbaka till de stora höjderna. Vi får leka i gruset, förklarade jag. Kom, vi leker i gruset! Sedan blev det vår igen. Sju ballonger blåstes upp. Den åttonde sprack. (Werner Aspenström "Trappan" s 243)

Linder räcker (Acke) brevet. Han slukar de skrivna raderna och sedan börjar han räkna: "Ett, två, tre, fyra, fem, sex, sju, åtta. Ett, två, tre, fyra, fem ... Linder och fru Pettersson betraktar honom, som om de trodde, att han har mist förståndet. "Vad gör du?" undrar Linder. " ... sju, åtta. Vänta ett tag, farbror. ... Det är skrivet med Saj-detektivernas hemliga kod, förstår farbror." (Walter Olsson "Fången 177 har rymt" s 72)

ca 1950 - ca 1900

Jag sitter sömnig i en skakande buss. ... Utom mig själv äro vi sju passagerare. ... Jag förnimmer inne i mig deras namn - som en uppenbarelse om något jag alltid vetat: Sven Lust - Sven Lat - Sven Lek - Sven Feg - Sven Flykt - Sven Svag - Sven Svek. Och de resa alla under firmanamnet eller författarpseudonymen: Sven Lidman. ... Plötsligt ser jag för mitt medvetandes ögon prospektet över en ny sällskapsresa: "Sju människosjälar på resa till yttersta domen." "Löst biljett får icke återlämnas." ... Jag reser mig upp - jag vill ha ett samtal med chauffören eller biljettförsäljaren på denna sällsamma buss - ett samtal och en förklaring. ... Jag kommer in i den lilla förarhytten. Mannen vid ratten är bara en ny upplaga av de sju herrarne inne i själv bussen. ... I självlysande skrift läser jag på väggen över vindrutan: Samtal med föraren förbjudet." Till vänster därom står trafikbolagets tillkännagivande: Buss 18 82 306 945 L. Förare: Sven Lidman. (Sven Lidman "Resan till domen" s 7-9; Sju män i en buss)

Då jag vacklade in på Tredje byrån med mina namnlistor, surrade klockan slut på arbetsdagen och jag höll på att bli omkullsprungen av utrusande. En äldre sur man satt kvar för att avsluta några uträkningar, och jag såg ingen annan råd än att vända mig till honom. Han rynkade på näsan, höll sitt sura lynne i styr inför rekommendationerna, granskade listorna och sade: "Ettusen tvåhundra namn, säger ni? Allihop vetenskapligt förtjänstfulla? Synd att de kommer för sent. Er begäran råkar ha blivit uppfylld innan ni ens har hunnit framställa den. Från inte mindre än sju andra kemistäder har samma begäran kommit oss till handa, några redan för åtta månader sedan. En propaganda av den art ni vill ha är redan i full gång med att förberedas. ... Ni har alltså ingenting här att skaffa", sade mannen och böjde sig ner över sina sifferkolumner. (Karin Boye "Kallocain" s 93)

Varthelst man sig i världen vänder hör unikaboxen oupplösligt samman med skiftarbete och skiftarbetare. Denna gammaldags väska att ha medhavd matsäck i tillverkades av vulkanfiber, ett läderliknande material, hårt som mahogny och lätt som luft. Tung som sju sorger och åtta bedrövelser när den färdigpackad bärs den långa vägen till arbetet. Men med ett innehåll som i den rätta stunden förmår stilla dem alla. ... En unikabox med mat för två dygn måste bli tung. Den förutsätter, dessutom, att den bärs till arbetet av en man med sinnesfrid och tid att gå varsamt. (Ragnar Thoursie "Ditt ord är ljus" s 15,17)

Livet är en process som går vidare. Richard Laitinen räknade jag som en mycket tillgiven vän, som aldrig sparade sig, intelligent och mångsidigt begåvad. När han efter sju mödor och åtta besvär kommit i bättre förhållanden och skulle njuta av livet insjuknade han. Professorn som opererat gav inte något hopp. En stålblank, iskall februarinatt vakade hans hustru och jag hos honom. Sakta och tungt droppade kroppens must ut ur livets port. Han sträckte ut sig, viskade undergivet förtröstansfullt: ”Jesus” och gav upp andan. Jag kände den sköna fläkten av en ängels vingar, som osynliga men verkliga svävade genom sjukrummet och hämtade Richards frigjorda ande. (C.G. Hjelm "Sådant är livet 2" s 94)

Den blinde (famlande kring): "Hjälp mig hem, hjälp mig hem ..." Mannen på kryckor (efter en paus): "Var bor du?" Den blinde: "Sjuttiåtta trappsteg upp, högst upp, ända uppe i himlen ..." Mannen på kryckor: "Såå. - Men var?" Den blinde (förvirrad): "Det vet ja inte ..." Dvärgen: "I ett hus, om jag får fråga?" Den blinde: "Det vet jag inte ... - Sjuttiåtta trappsteg, sjuttiåtta ... Högst upp, ända uppe i himlen! ... Får jag bara tag i ledstången, så vet jag, så kan jag själv. Så kan jag själv." De skratta ut honom. Den blinde (famlar sig vidare, förtvivlad): "Jag bor i himlen, jag bor i himlen! Hjälp mig hem, jag hittar inte hem ..." (Pär Lagerkvist "Himlens hemlighet" s 21)

Stora landsvägen ... detta sista vandringsdrama med sina sju stationer ger en mycket belysande bild av Strindberg åren innan hans kista skulle föras Stora landsvägen, som Norrtullsgatan då kallades, ut till den åttonde stationen, Nya kyrkogården, där han skulle få sin sista vila. (Erik Sollerman "Livets kamp och dödens drama" s 151)

Då för tiden (omkring år 1900) kom (general Booth) ... rätt ofta till Sverige. ... Vår stora svårighet ... var att finna tillräckligt stora lokaler. ... Våra vänner i Immanuelskyrkan voro ej så nöjda med vårt bullersamma uppträdande, och jag undrar ej på det. Det var särskilt ett soldatmöte, som leddes av generalen en midsommarafton, då eftermötet blev dem för svårt. Brigadör Ögrim ledde detta eftermöte och klev upp på en avsats innanför altarrunden som den tiden rymde värmeelementet, och den som känner Ögrim från hans yngre dagar vet att han vid sådana tillfällen inte bara själv exploderade, men fick alla andra att också explodera. Vi kunde då vad sportmatcherna kunna nu: utveckla hänförelse. När överste Lawley, som stod vid sidan, med sin visselpipa stoppade musikkåren mitt i en kör för att omtala att den tjugufjärde eller femtioförsta själen kommit till botbänken och salvationisterna skriade sitt halleluja, så kan var och en förstå att det var ett "lustigt" väsen. Ingalunda underligt att våra stillsammare vänner blevo förskräckta. (Karl Larsson "Under order 1 - Kommendör Karl Larssons minnen" s 177-178)

"Du är väl ändå bekant med några troende flickor eller hustrur, som någon stund ville arbeta (i en syförening) för Herren?" (frågade Gunnel). "Nämndemansmoran i Markerud, men hon bor tre fjärdingsväg härifrån. Och så två flickor från Skuggvik; major Hägerborgs husa och mejerinna. ... (I Skuggvik) är mycket folk - men inga troende mer än de båda flickorna jag nämnt", (sade Judit). ... Och så är det en fattig flicka, Maja Lisa på Sörknatten, som kanske är den främsta därför, att hon är en av de yttersta ..." "Hur så ... hvad menar du?" "Hon är klent utrustad på hufvudets vägnar, men så mycket rikare på hjärtats - andens. Hon är min bästa vän ..." "Så roligt, Judit! Då äro vi strax en sju, åtta stycken, och det är inte så litet att börja med. ... Nämndemansmoran har väl häst, så hon kan åka hit en och annan gång." (Betty Janson "Guldgrufvan m. fl. svenska originalberättelser" s 27-28; Guldgrufvan)

I sju år tjänade Jakob för Lea, och lika lång tid arbetade (juden) Abraham Herner i Malmgrens manufakturaffär (i Göteborg) för att vinna kommersiell vishet. När de sju åren gått ägde han, utom solida ekonomiska kunskaper och en vid personalkännedom, ett hopsparat kapital på åttahundra riksdaler banko. (Sven Lidman "Köpmän och krigare" s 26; Första kapitlet vilket är berättelsen om en gjutgodstallrik)

Där inne i (min morfars) grotta stod ... framme vid fönstret ett stort bord med sju högar tidningar på: fem dagliga stockholmstidningar och två landsortstidningar - förutom en hög med Ny illustrerad tidning. ... Den fjärde eller femte i var ny månad slogos samtliga föregående månads åtta tidningshögar in i sina respektive snören och buros upp på vinden, om morfar händelsevis skulle vilja ha reda på en artikel i något nummer. (Sven Lidman "Lågan och lindansaren" s 89-90)

ca 1900 och tiden dessförinnan

Fisket inomskärs, som (gamle Anders Fall) nu födde sig på, var den rena barnleken mot hans forna utomskärsstrapatser. Det var mest att beskåda naturens härlighet och prisa Gud, medan han rodde av och an i vikarna. Och var han gick i land var numera alla, äldre och yngre, andligt och världsligt sinnade, glada vid att få språka med honom. Han hade också mycket att tala om från den tiden han var i kronans tjänst, gjorde långresor och hade tillfälle att "besöka sju konungariken och titta in i det åttonde", som han sade ibland. (Fabian Månsson "Rättfärdiggörelsen genom tron" s 14)

Åtta krigsskepp, väl rustade och prydda, seglade (år 1620) ut från Stockholms hamn, förda av Karl Karlsson Gyllenhjelm, amiralen. . . . I Wismar gingo dessa i land och begåvo sig därifrån till Berlin för att avhämta konungens brud. . . . . . . Varhelst i Tyskland funnos anhängare av den evangeliska läran, där jublade man och fröjdades över den stora segern utanför Leipzig (1631). . . . I två dagar dånade kanonerna mot (Würzburgs) murar. . . . (Axel) Lillie befallde en av sina löjtnanter att med sju man smyga emot portvalvet för att rekognoscera. . . . Försvararna störtade fram för att fördriva den lilla skaran från vindbryggan. Men de åtta österbottningarna värjde sig oförskräckt. . . . Det var inget ringa byte som vanns i ärkebiskopens präktiga slott. (Anna Maria Roos "Gustav II Adolf - Hans liv och bragder" s 32,87)

Varandet föll likt majsen sönder i de förlorade handlingarna, de eländiga händelsernas kornbod, från ett till sju, till åtta, och inte en död utan många dödar kom till. (Pablo Neruda "Canto General I" s 33; Macchu Picchus höjder)

Revelationerna, som efter Birgittas egenhändiga nedskrift översatts till latin av hennes svenska biktfäder, ordnades av hennes siste biktfar, biskop Alfonso, i olika böcker. Den grundläggande textutgåvan är den latinska från 1370-talet, där flertalet uppenbarelser samlades i ”Den himmelska boken”, bestående av sju böcker. Den ”åttonde boken”, som var fristående, var ett slags konungaspegel. Dessa åtta böcker kom sedan att gå under namnet Revelationes. (Berndt Gustafsson ”Svenskt kyrkoliv” s 55)

Kyrkofadern Augustinus, som levde 354-430 och utvecklade den katolska kyrkans lärobyggnad, delade människans livslopp i sju faser. Sådana föreställningar spred sig över hela det kristna Europa, främst genom bilder på kyrkornas väggar i form av livshjul och senare som folkliga tryck av ålderstrappor. ... (Bildtext) Lyckohjul i Norra Mellby kyrka, Skåne. "Vad du är har jag en gång varit, vad jag är skall du en gång bliva", säger i språkbandet den döde, med maskar krälande i sin ruttna kropp, till den mäktige kungen i mittersta bilden. I medaljonger runt om skildras människans sju åldrar - den åttonde och nedersta rundeln har innehållit den döde. Tydligt syns ännu pojkens lek, ynglingens falkjakt och den mogne mannens välmåga. I de tre följande medaljongerna skildras ålderdomen med dess nedgång och fall. 1200-tal. (Birgitta Odén "Åldrandet och de gamlas levnadsvillkor" s 336,324)

I likhet med Platon finner Augustinus ... i de matematiska satserna en omedelbar visshet som varken beror av sinnenas vittnesbörd eller av de skiftande meningarna. De tillhör de "eviga sanningarna" och är omedelbart förankrade i Gud, som är "sanningen själv". ... Det är genom sitt ursprung i Gud som människan inser dessa sanningar. Sinnenas vittnesbörd är bedrägliga men "sanningen bor i vårt inre" just emedan vi där står i kontakt med sanningens källa, med Gud. (Alf Ahlberg "Från antikens och medeltidens tankevärld" s 97)

Efter Sokrates' död tillbragte (Platon) åtskilliga år på resor, bl.a. till Sicilien där han kom i nära beröring med pytagoréerna och tog starka intryck av dem. I den av dem flitigt odlade matematiken fann han urbilden för all visshet. (Alf Ahlberg "Från antikens och medeltidens tankevärld" s 35)

(Kronos) förmälde sig med sin syster, Reia, och fick med henne sex barn: Hestia, Demeter, Hera, Hades, Poseidon och Zevs. Kronos hade emellertid av sin fader fått höra den spådomen, att han skulle duka under för sin egen son, liksom han själv hade störtat sin fader från tronen. För att undgå detta öde, slukade han därför sina barn, allt eftersom de föddes. Han hade redan slukat de fem äldsta, då modern Reia lyckades att med list rädda den yngste sonen, Zevs. Hon räckte nämligen åt Kronos istället för barnet en i lindor insvept sten, som fadern också utan vidare slukade. (Claes Lindskog ”Grekiska myter och sagor” s 15)

Sångarna:

Om världen är ett ökensnår där rovdjur söker byte, vi faller ej på knä ändå för makterna som ryter. Se vilddjurets tid går hastigt förbi, som Skriften har sagt. Men vår Gud är ett Lamm som övervunnit döden. (M Luther-O Hartman: Psalmer och Sånger 529:3)

Egna kommentarer och funderingar:

I talsymbolikens ljus kan vi förstå Upp 17:9-10 på följande sätt:

Talen 7 och 49 tillhör den nuvarande tidsåldern, medan talen 8 och 50-51 tillhör en framtida tidsålder (jämför Joh 2:19-22 och Egna kommentarer och funderingar till dessa versar). ”Hepta” (sju) förekommer här tre gånger, den 49:e till den 51:a gången i Uppenbarelseboken. Det är den 17:e gången (samtidigt som talet sju används för 49:e gången) som ordet ”kefalê” (huvud) förekommer här. I grekiskan består talet 17 av orden ”deka” (tio) och ”hepta” (sju) (jämför sju huvuden och tio horn i Upp 17:7).

”Oros” (berg) förekommer här den 7:e gången (samtidigt som talet sju används den 50:e gången) och ordet ”basileus” (kung) den 8:e gången (samtidigt som talet sju används den 51:a gången) i Uppenbarelseboken. I ljuset av dessa fakta kan vi säga, att de sju huvudena (49 och 17), de sju bergen (50 och 7) och de sju kungarna (51 och 8) ligger i ett gränsområde mellan den nuvarande tidsåldern och en framtida tidsålder. Jämför också med Egna kommentarer och funderingar till Joh 21:10-11 och Upp 21:8.

Angående “sju berg” kan vi jämföra med Ps 68:15-16(16-17), där vi har de grekiska orden “oros” (berg i singularis) fem gånger (1-4 och 7) och ”orê” (berg i pluralis) en gång (5-6). Det berg med vilket Gud är tillfreds är nummer 7 (= Jesus, som också är nummer 8; jämför Egna kommentarer och funderingar till Joh 4:16-18). I ett återställelseperspektiv ser vi hur det lilla vilda djuret nu både är det sjunde (berget) och den åttonde (kungen).

Det lilla vilda djuret, som är det åttonde och av de sju, motsvarar det åttonde hornet som omtalas i Dan 8:1-12 och som har kommit ut ur de sju horn som tidigare nämnts.

Observera att det lilla vilda djuret (liksom lärjungen Johannes) beskrivs som "det åttonde och en av sju", medan Jesus framställs som "den sjunde" och "den åttonde" (jfr Egna kommentarer och funderingar till Joh 4:16-18, 13:23-25 och 21:4-7a). Och i det rike som man inte kan skåda utan att ha avlats uppifrån (Joh 3:3), kan Johannes också på ett osynligt sätt ses som en av åtta (jfr Egna kommentarer och funderingar till Joh 21:1-3).

Angående “de sju huvudena”, se Upp 17:3b. Angående ”fem har fallit, den en/ene är, den ’en annan’/andre har ännu inte kommit”, se också Joh 4:16-18. Angående ”var och inte är” och ”drar sig tillbaka in i fördärv”, se Upp 17:8a.

Grekiska ord:

ogdoos (åttonde) (i NT) Upp 17:11 – Luk 1:59; Apg 7:8; 2 Petr 2:5; Upp 21:20

Ytterligare studier:

1 Sam 17:12; Ordsp 26:25; Tobit 6:14; Luk 7:47; 11:24-26; Joh 17:12; Upp 19:20.

G.K. Beale "The Danielic Background to Revelation 13-18 and 17:9"; Tyndale Bulletin 31 (1980): 163-170.

Oliver O'Donovan "The Political Thought of the Book of Revelation"; Tyndale Bulletin 37 (1986): 61-94.

Robert L. Thomas "Theonomy and the Dating of Revelation"; The Master's Seminary Journal (Fall 1994): 153-181.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-30; 2012-07-22; 2015-10-01; slutlig version 2018-08-07)

Till sidans topp

---

17:12 Och de tio hornen som du skådade är tio kungar, ‘vilka som än’/vilka ännu inte har tagit ett rike, emellertid/men de tar (rättslig) myndighet som kungar i en stund/timme i sällskap med det lilla vilda djuret.

Ord för ord (23 ord i den grekiska texten): Och de tio horn vilka/som (du)-skådade tio kungar är, vilka-som-än (ett)-rike ännu-inte tog, emellertid (rättslig)-myndighet som kungar en stund (de)-tar i-sällskap-med det-lilla-vilda-'-et djur'/djuret.

1883: Och de tio horn, hvilka du såg, äro tio konungar, som ännu icke hafva fått rike, men som för en stund få makt såsom konungar tillika med vilddjuret.

1541(1703): Och de tio horn, som du sett hafwer, äro tio Konungar, som ännu icke hafwa fått rike, utan skola, såsom Konungar, på en stund få magt med wilddjuret.

LT 1974: Hans tio horn är tio kungar, som ännu inte har kommit till makten. De skall tillsättas i sina riken för att regera med honom en kort tid.

Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Daniel tittade på) fyra stora små vilda djur som steg upp ut ur havet. ... Det första (lilla vilda djuret var) som om (det var) en lejoninna. ... Ett andra (var) likt en björn ... Det andra/tredje som om en panter ... (med) fyra huvuden. ... Ett fjärde litet vilt djur ... (med) tio horn. (Dan 7:3-7, Grekiska GT Theod)

Och (åt) resten av de små vilda djuren (Theod.) stod deras (rättsliga) myndighet på avstånd, och en tid av liv gavs dem ända till en tid och en läglig tid. (Dan 7:12, Grekiska GT)

Och (beträffande) rikets tio horn kommer tio kungar att stå (upp). (Dan 7:24a, Grekiska GT)

Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus) säger till Petrus: “På det här sättet var ni inte stabila/starka (nog) att vara vakna i sällskap med Mig (i) en stund/timme?” (Matt 26:40b)

(Herren sade till sin slav:) “’Var havande’/ha (rättslig) myndighet ovanpå/över tio städer.” (Luk 19:17b)

(Paulus sade till kungen:) “ ... Många av de heliga stängde jag helt och hållet (in) i vakter/’fängsliga förvar’, då jag hade tagit (rättslig) myndighet från sidan av prästledarna.” (Apg 26:10a)

Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Jesus säger till (sin moder): "Kvinna, vad (är det som är) ’till Mig och till’/’mellan Mig och’ dig? Min stund har ännu inte anlänt." (Joh 2:4)

Den där var (hela tiden) den lampa som brann och ‘förde till’/gav ljus, men/och ni ville i ‘riktning mot’/’fråga om’ en stund jubla i dess ljus. (Joh 5:35)

Jesus Kristus, det trofasta vittnet, den förstfödde av de döda (kropparna) och ledaren av jordens kungar. (Upp 1:5a)

Och ett annat tecken skådades i himlen. Och skåda, en eldfärgad stor drake, som hade sju huvuden och tio horn och emot sina huvuden sju diadem. (Upp 12:3)

Och jag skådade ett litet vilt djur som steg upp ut ur havet (och) som hade tio horn och sju huvuden och uppå sina horn tio diadem och emot sina huvuden ett (P47,א,*א) hädelses/hädiskt namn. (Upp 13:1 eller 13:1b)

Och draken hade gett (det lilla vilda djuret) sin förmåga och sin tron och en stor (rättslig) myndighet. (Upp 13:2b)

(De orena andarna) är andar av små demoner, som gör tecken, (vilka) (P47, א*) går ut emot/till hela (den bebodda) världens kungar, (för) att leda/föra dem tillsammans in i kriget av/på Guds, den Allsmäktiges, stora dag. (Upp 16:14)

I sällskap med (den stora skökan) har jordens kungar gjort otukt (א,* א), och de som bor (emot) jorden gjordes/blev druckna ut ur/av hennes otukts vin. (Upp 17:2)

Och jag skådade en kvinna som satt emot ett scharlakansrött litet vilt djur som var full av ’hädelses namn’/’hädiska namn’, som hade sju huvuden och tio horn. (Upp 17:3b)

De sju huvudena är sju berg, varest/där kvinnan sitter uppå dem. Och de är sju kungar. (Upp 17:9b)

Exegeter, evangelister med flera:

Bakgrunden till dessa (tio) kungar finns i Dan 7:7,24. Det rör sig om de tio kungar som uppstod i det seleukidiska riket efter Alexander den Stores död år 332 f Kr. Efter de tio kungarna trädde Antiochus Epifanes IV fram och försökte utrota judendomen och ersätta den med grekisk religion. (Leif Carlsson ”Tröst och trots – Uppenbarelseboken” s 204)

Egna kommentarer och funderingar:

Angående “de tio hornen”, se också Upp 13:1 (13:1b). Angående ”(rättslig) myndighet ... det lilla vilda djuret”, se också Upp 13:2.

Ytterligare studier: Dan 7:7,20; Joh 7:30; 8:20; 12:23,27; 13:1; 17:1; Upp 17:16; 18:10,17,19.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-30; 2012-07-22; 2015-10-02; slutlig version 2018-08-07)

Till sidans topp

---

17:13-14a De här har ett syfte, och de ger sin förmåga och (rättsliga) myndighet till det lilla vilda djuret. De här skall föra krig ’i sällskap med’/mot den lille Baggen, och den lille Baggen skall besegra dem, eftersom Den är herrars Herre och kungars Kung ...

Ord för ord: 17:13 (14 ord i den grekiska texten Sinaiticus) de-här ett syfte har och '-n förmåga'/förmågan och (rättsliga)-'-en myndighet'/myndigheten sin (till)-det-lilla-vilda -'-et djur'/djuret (de)-ger. 17:14a (17 ord i den grekiska texten) de-här i-sällskap-med den lille-bagge skall-föra-krig och den lille-bagge skall-besegra dem, eftersom herre herrars (den)-är och kung kungars

1883: Dessa hafva ett och samma sinne och gifva sin kraft och makt åt vilddjuret. Dessa skola strida med Lammet, och Lammet(, jämte de kallade, utkorade och trogna, hvilka äro med det,) skall öfvervinna dem, ty det är herrars Herre och konungars Konung.

1541(1703): Desse hafwa alle ett råd, och skola gifwa wilddjurena sina magt och kraft. De skola strida med Lambena, och Lambet skall winna dem; ty det är en Herre öfwer alla herrar, och en Konung öfwer alla Konungar ... (”ty det är ... alla Konungar” i fetstil)

LT 1974: De kommer alla att underteckna ett avtal, som överlåter deras makt och styrka åt honom. Tillsammans ska de börja krig mot Lammet, och Lammet ska besegra dem, för han är Herre över alla herrar, och kungarnas Kung.

Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Mose sade till Guds folk:) ”Herren skall föra krig med anledning av er, och ni skall vara tysta.” (2 Mos 14:14, Grekiska GT)

(Mose sade till Israel:) “Herren er Gud, Den här (är) en gudarnas Gud och en herrarnas Herre, den store och stabile Guden och den fruktansvärde.“ (5 Mos 10:17a, Grekiska GT)

(Psalmisten sade:) “Jag skall sätta/göra (David, Min slav), en förstfödd, hög ’vid sidan av’/’i jämförelse med’ jordens kungar.” (Ps 89:27 eller 89:28, Grekiska GT)

(Psalmisten sade:) “Bekänn ut/frimodigt gudarnas Gud ... Bekänn ut/frimodigt herrarnas Herre.” (Ps 136:2a,3a, Grekiska GT)

(Daniel sade till Babylons kung:) “Du, kung, en kungars kung.” (Dan 2:37a, Grekiska GT)

(Den utländske härföraren sade:) “Vem (är) Gud om ej (min kung)? Den här skall skicka bort sin makt och han skall fullständigt tillintetgöra (Israels folk) från jordens ansikte/yta, och deras Gud kommer inte att frälsa dem.” (Judit 6:2b)

(Alla var av) ett syfte av 'en röstesten'/'ett sinne' ... (2 Mack 14:20b)

Den Senare Uppenbarelsen:

Då Jesus hade kommit till/fram, samtalade Han (med de elva lärjungarna) och sade: ”Varje/all (rättslig) myndighet i himmel och uppå jord har getts åt Mig. ” (Matt 28:18)

(Jesus sade till de sjuttio:) “Skåda, jag har gett (och ger) er den (rättsliga) myndigheten att trampa ovanpå ormar och skorpioner och emot varje fiendens förmåga, och ingenting kommer att (א,* א, A) * (א*) handla orättfärdigt (emot) er.” (Luk 10:19)

(Jesus sade till folkskarorna:) “Om motståndaren är delad isär emot sig själv, hur skall hans rike stå/bestå?” (Luk 11:18a)

(Jesus sade:) "När – alltefter omständigheterna – den stabile, som har varit (och är) beväpnad, må vakta den 'av sig själv'/egna gården, är hans ’ting som börjar under’/ägodelar i fred. Men alltsedan – alltefter omständigheterna – en stabilare än han är (א*), som har kommit emot (honom), må segra/besegra honom, lyfter/’tar ... bort’ han hans fulla rustning på vilken han 'var (och hade varit) övertygad'/'litade (och hade litat) och 'ger isär'/fördelar sitt byte." (Luk 11:21-22)

(Jesus sade till de många folkskarorna:) “Vilken kung, som går (för) att ’kasta tillsammans med’/möta den andre kungen in i ett krig, skall visst/förvisso inte, då han först satt sig ner, rådgöra/överväga, om han ’är förmögen’/förmår att i/med tio av antalet av tusen gå att möta den som kommer emot honom i sällskap med tjugo av antalet av tusen?” (Luk 14:31)

Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”De här tingen har Jag samtalat (och samtalar) (med) er, för att ni må ha frid i Mig. I utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ har ni betryck. Visa emellertid tillit. Jag har besegrat (och besegrar) utsmyckningen/’den utsmyckade världen’.” (Joh 16:33)

Pilatus kom så åter in i, in i pretoriet, och han höjde sin röst åt Jesus och talade till Honom: "Är Du judarnas kung?" Jesus svarade honom (א,*א): "Säger du det här från dig själv, eller talade andra till dig med anledning av Mig?" Pilatus svarade: "Ej/inte är * (P66,א*) jag en jude? Din nation och prästledaren (א*) har 'gett Dig till sidan av'/'överlämnat Dig till' mig. Vad har Du gjort?" Jesus svarade: "Mitt rike är inte ut ur/av den här 'utsmyckningen'/'utsmyckade världen'. Om Mitt rike (hela tiden) var ut ur/av den här 'utsmyckningen'/'utsmyckade världen', hade Mina roddare/tjänare - alltefter omständigheterna - (hela tiden) kämpat, för att Jag ej måtte ha 'getts till sidan av'/'överlämnats till' judarna. Men nu är Mitt rike inte härifrån." (Joh 18:33-36)

Fröjdbringande (nåd) (med) er och frid från ... ledaren av jordens kungar. (Upp 1:4b-5a)

(Den som sitter emot den vita hästen) kom ut segrande och Han segrade (א,* א). (Upp 6:2b)

Det blev ett krig i himlen; Mikael och hans budbärare förde krig ’i sällskap med’/mot draken. Och draken och hans budbärare förde krig. (Upp 12:7)

Och draken hade gett (det lilla vilda djuret) sin förmåga och sin tron och en stor (rättslig) myndighet. (Upp 13:2b)

Och de kastade sig ner inför draken (för att hedra honom), eftersom han hade gett den (rättsliga) myndigheten till det lilla vilda djuret. (Upp 13:4a)

(De orena andarna) är andar av små demoner, som gör tecken, (vilka) (P47, א*) går ut emot/till hela (den bebodda) världens kungar, (för) att leda/föra dem tillsammans in i kriget av/på Guds, den Allsmäktiges, stora dag. (Upp 16:14)

Exegeter, evangelister med flera:

Att börja med:

(P.W. Skehan) observerar att ”då man utelämnar ’och-et’ genom vilket S:t Johannes säger oss att lägga samman de två titlarna till ett namn, så summeras kombinationen ’kungars Kung, herrars Herre’ till 777”, fullkomlighetens koncentrat, som kontrast till 666, vilddjurets tal. (J. Massyngberde Ford "Revelation" s 323-324)

”Dyre konung”, sade Jill och steg fram och gjorde en djup nigning, ”låt mig föreställa dig för Peter den Store, konung över alla konungar i Narnia.” (C.S. Lewis ”Den sista striden” s 118; Farten ökas)

Dimman började ljusna från svart till grått och från grått till vitt. Det måste ha börjat för en stund sen, men medan (Shasta) talade med (lejonet) hade han inte lagt märke till något annat. Nu blev det vita omkring honom så skinande att han måste blinka. Någonstans framför dem hörde han fåglar sjunga. Han förstod att natten äntligen var till ända. ... Ett gyllene sken föll över (honom och hästen) från vänster. Han trodde det var solen. ... Det var från lejonet ljuset utgick. Ingen har någonsin sett något så skrämmande och så skönt. ... (Det var) Aslan, det stora lejonet, son till Kejsaren bortom haven, Konung över alla konungar i Narnia. (C.S. Lewis ”Hästen och hans pojke” s 130)

Vad (denna tid i slutet på 1800-talet) kan komma att lida brist på, är snillen med förmåga att överblicka större delen av det ofantliga fältet och ordna det splittrade arbetet å detta till ett helt med gemensamt mål. (Viktor Rydberg "En underbar man - Leonardo da Vinci" s 69)

Så länge naturvetenskapen är naturvetenskap, så måste han betrakta världen som en stor mekanism; hans uppgift är att utröna, huru delarna i denna mekanism ingripa i hvarandra, huru krafterna i densamma samverka. Däri ligger naturvetenskapens styrka som exakt vetenskap; men däri ligger också hans svaghet såsom världsåskådning. Naturforskaren är nödgad att ur sina förklaringar utesluta den viktigaste förklaringsgrunden: det i skapelsen sig uppenbarande sträfvandet till ett ändamål. Däraf kommer det sig, att mången, hvars studier omfatta endast de exakta vetenskaperna, men icke filosofien, kommer till följande falska slutsats: "enär jag vid betraktandet såväl af världen och planetsystemet som af människans muskler och nerver finner, att hvarje nästföljande tillstånd är en naturnödvändig verkan af ett tidigare tillstånd, fördenskull råder en blind naturnödvändighet i allt som sker, och det finnes intet gudomligt ändamål med det hela". Slutsatsen är lika falsk, som om någon sade: "enär jag i ångmaskinen finner, att hvarje dess rörelse beror af de enskilda delarnas ingripande i hvarandra, och att dess sätt att verka naturnödvändigt beror af dessa delars beskaffenhet och samverkan, fördenskull finnes ingen plan och intet ändamål med denne maskin". Som världsåskådning är naturvetenskapen otillräcklig, emedan han för sin forskning utelämnar och måste utelämna just det väsentliga i universum, det andliga, det personliga, det absoluta förnuftet, Gud och hans lefvande idéer, af hvilka allt hvad vi med våra sinnen förnimma ej är annat än fenomen. (Viktor Rydberg "Materialism och idealism" s 216-217; föreläsningar i Göteborg höstterminen 1876)

På 960-talet syntes det saksiska väldet i England fullt tryggadt. Där regerade då Edgar, som i känslan af den makt, hvartill hans rike kommit, gaf sig i sina offentliga skrifvelser följande prunkande titel: "Edgar, konungarnas konung och alla herrars herre, kejsare och härskare öfver anglerna och öfver alla kring Britannien belägna oceanöars konungar." (Viktor Rydberg "Medeltidens kulturhistoria - fortsättning" s 399; föreläsningar vid Stockholms Högskola höstterminen 1887)

(Kristus, Guds son) är allas konung – ty Fadern har lagt allt under honom – och en frälsare för dem som tror på honom. (Irenaeus ”Bevis för den apostoliska förkunnelsen” s 49)

Uppe i Olympen sade Pallas Athena till sin fader: "Du konungarnas konung! Säg mig vad du har beslutat i ditt hjärta. Tänker du fortfara med att plåga de stackarna och sända dem i krig, eller tänker du stifta fred mellan de stridande parterna?" ... Och Athena, den allsmäktige Zeus' dotter, slöt en fred mellan Ithakas män för evärdliga tider. (Homeros "Odysséen" s 468-471; Förlikningen)

Att fortsätta med (hembygden):

Säg, vem är den höge gästen, ryttaren på vita hästen, klädd i mantel röd som blod. Han som kommer och som strider under världens sista tider och som kallas för ”Guds ord”? ... Han var med i morgonväkten, då, när jordens folk och släkten danades och fick ett hem. När de stred i syndens vågor, hotades av Hades lågor, kom han som en vän till dem. ... Nu i glans han återvänder och på manteln kring hans länder står ett namn av hög valör. Efter alla bittra strider segrar rätten dock omsider. ... Hell Dig, Konung över alla! Herrarna Dig Herre kalla ty Du ensam härskar nu. Mörkrets välde är tillända, ledarna till eldsjön sända, och som härskare står Du. ... Slut är tidens vedermöda. Döden återger de döda. Det blir samling vid hans tron. Livets filmband rullas åter i de böcker han upplåter. Klar som malm hörs domarns ton. ... Nådens klockor slutat kalla. Evigt mörker väntar alla som förkastat Herrens ord. Nu besannas bibelordet: Den som ej är ren i blodet får ej plats vid Herrens bord. (Ragnar Samuelson "Medelpunkten - Jesus i centrum" s 96-97)

Gustaf Adolfs-dagen högtidlighölls i Skillingaryd medels allmän flaggning, och på aftonen hölls fest i missionshuset, då folkskolläraren A. Komstedt höll föredrag öfver Gustaf Adolfsminnet. Därefter höll kyrkoherde Eriksson ett evangeliskt föredrag om konungen öfver alla konungar. Före och efter föredragen sjöngo skolbarnen några fosterländska sånger. Mycket folk, såväl ungdom som äldre hade samlats. (Jönköpings-Posten 1914-11-09 "Gustaf Adolfs-dagen firas i Skillingaryds missionshus")

G-kören (i Jönköping) hade bestått under en tid av cirka fyra år (1913-1916). Men nu var dess tid förbi. När min far startade arbetet med kören var han 52 år - en man i sin bästa kraft. För honom måste det ha varit en källa till stor glädje och tillfredsställelse att få skapa och leda denna kör, inom vilken en stark känsla av gemenskap och solidaritet härskade. Här mötte han likasinnade i ett för alla gemensamt intresse, där alla strävade mot samma mål och tillsammans gladdes, när resultatet blev gott. Alla dem jag råkat, som varit medlemmar i G-kören längre eller kortare tid, ha med en mun sagt detsamma - det var en underbart rolig tid, som man med glädje och tacksamhet ser tillbaka på. (Märtha Hallander "Om Knut Gislén och G-kören - Några tidsbilder från 1800-talets slut och 1900-talets början" s 42)

I Skillingaryd högtidlighölls konung Oscar den II:s begrafning i torsdags med allmän flaggning på half stång. ... Kl. något öfver 12 syntes en ansenlig, högtidsklädd skara samlad (i predikolokalen) däribland i samhället boende underofficerare i full paraddräkt med sorgflor. ... I en gripande bön, hvilken de församlade afhörde stående, uttalade (predikant Viktor) Johansson en hjärtevarm tacksägelse till konungars konung för allt det goda, som kommit det svenska folket till del under den aflidne konung Oscar II:s regeringstid samt nedkallade Guds välsignelse öfver konung Gustaf V och hans regering. ... Vid ett-tiden hissades samtliga flaggorna inom byn i topp. (Jönköpings-Posten 1907-12-21 "Tack till konungars konung vid konung Oscar II:s begrafning")

(Annandag pingst) kl. 4. e.m. firar söndagsskolan Barnens dag, blomsterdagen, som tillika blifver en Linnéfest, (i Norrahammars missionshus). ... Äfven de äldre hälsas välkomna till festen. Kollekt upptages till förmån för söndagsskolan på platsen. ... ... Predikant A. Starbranch fägnade barnen med en doftande "blombukett", bestående af många sköna löften ur nya testamentet. Därefter höll skolläraren M. Hultman en kort lefnadsteckning öfver Karl von Linné. Genom att läsa och sjunga de i (det af Sveriges söndagsskolförbund utgifna) programmet föeslagna sångerna bidrogo äfven barnen med sin friska röster till att bringa såväl den hädangångne som och alla konungars konung hyllning. (Jönköpings-Posten 1907-05-18 "Blomsterkung och konungars konung hyllas")

H. Maj:t, den Stormäktigste Furste och Herre, Sweriges, Norriges, Götes och Wendes Konung, CARL XIV JOHAN, lemnade, Fredagen den 8 Mars 1844, kl. half 4 eftermiddagen detta jordiska lifwet. . . . OSCAR har uppstigit på Sweriges och Norriges throner. Konungarnes Konung förläne honom styrka att fylla pligterna af hans dyra kall. (Jönköpingsbladet 1844-03-16 "Konungarnes Konung förläne Konung styrka")

Jag är icke nöjd med Comitén och den riktning den tagit. Debatterna äro förskräckliga. Till slut hoppas jag väl att det ändå går som jag vill, men för att vinna ett sådant ändamål måste jag också arbeta mera än de fleste. Men det är min skyldighet, och om jag ingen ting kan uträtta, vill jag åtminstone ej ha något att förebrå mig. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev V 1828-1829" s 16; brev från Stockholm den 5 februari 1828 till Anna Tegnér)

Det löfte jag erhöll (af Magistraten i Jönköping) om bidrag till inköp af ett nytt Scholehus, i stället för det gamla och bofälliga är ett nytt bevis för den sanning att hvarje samfund liksom hvarje enskilt, i den mån han är upplyst och vältänkande, nitälskar för den allmänna bildningen som numera är icke blott Läroståndets utan äfven allmänhetens angelägenhet som egentligen aldrig bordt vara åtskilde; en angelägenhet som på en gång är samtidens behof och framtidens borgen. . . . I afseende på vexelundervisningsanstalten skall det bli mig ett nöje att, så snart omständigheterna tillåta, söka sätta den i sammanhang med det offenteliga Läroverket såsom en förberedande class dertill. . . . Beträffande slutligen den Gymnastiska inrättningen ämnar jag med första till H. M. Konungen inkomma med underdånig hemställan huruvida icke, så fort tillgångarna medgifva, något anslag af allmänna Löningsfonden kunde beviljas honom med villkor att Gymnastiska apparaten finge af Scholungdomen kostnadsfritt begagnas. Och i allmänhet skulle det vara mig en glädje att så vidt möjligt är sätta de enskilte undervisningsanstalterna i sammanhang med de offentliga för att derigenom underlätta begges bemödanden och öfvertyga en hvar att Stat och Stad åtminstone häruti hafva ett gemensamt föremål, och att de så kallade lärdes interesse ytterst sammanfaller med det allmänna medborgerliga. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev III 1824-1825" s 257-258: brev från Wrigstad den 5 juni 1825 till Magistraten i Jönköping)

Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1900

Man kan spela in en skiva var som helst, när som helst med vem som helst, men i verkligheten är det sällsynt. Man måste vara omgiven av musiker med samma mål. (Bob Dylan "Memoarer - Första delen" s 178; Oh Mercy)

Kristus är enligt Skriften "herrarnas Herre och konungarnas Konung" (Upp 17:14) och samtidigt "Lammet" som borttar världens synd. Han är inte som denna världens furstar och härskare och hans rike är inte som världsliga riken. Därför kan inte en korrekt beskrivning av Kristus och hans rike bygga på mänskliga tankar om hur en god furste bör vara för att vi ska få ett gott samhälle. Ahlstrand efterlyser "en kontextuell relevant kristologi i vårt samhälle", och det som är relevant för henne är tydligen det som är "livsförvandlande" i vårt samhälle. Men Jesus har enligt Skriften inte kommit för att förvandla vårt samhälle, han har kommit för att frälsa syndare. Den nödvändiga utgångspunkten för en rätt kristologi är Skriftens undervisning om människans synd och hopplösa situation. Endast Gud kan rädda människan ur syndens och dödens värld och föra henne in i sitt eviga rike. Bibelns kristologi handlar inte om inomvärldsliga problemlösningar. (Seth Erlandsson "Vem är Jesus?" s 119)

Processteologin är till sitt ursprung nära knuten till den framstående matematikern och filosofen A.N. Whitehead. Den framträder som en modern nyformulering av den kristna tron och har sitt upphov i vad Whitehead och andra betraktade som två misslyckanden: kristendomens misslyckande att visa hur Gud verkar i ett universum statt i utveckling och expansion, och vetenskapens misslyckande att upptäcka en avsikt i universum samtidigt som den medger en avsikt i människors handlande. Processteologin utgår från fyra antaganden: att universum inte är statiskt utan utvecklas; att en avsikt är märkbar i skapelsen; att skönhet och ordning, fulhet och oordning, ande och materia hör ihop; och att Gud är aktivt engagerad i skapelsen och personligt berörd av händelserna. (George Carey "Processteologin" s 456)

Engelbrektsfejdens djupa tragik har många paralleller i världshistorien: en revolution utbryter spontant och får till en tid stor framgång, men inträder så småningom i nya skeden. Det visar sig att revolutionärerna kämpar för skilda mål, de kan inte enas, och dera splittring utnyttjas av reaktionära makter, som slutligen tar överhanden, varpå upproret utmynnar i nytt förtryck, stundom hårdare än det förra. (Vilhelm Moberg "Min svenska historia berättad för folket. Andra delen." s 49)

(Människan) är ännu inte en "andlig varelse", eftersom andlig i ordets djupaste innebörd står för förmågan att vara fri. Denna frihet blir förödande utan en slutgiltig form . . . Vad som behövs för att fullkomna övergången från apa till människa, är ett syfte i människans inre. Sir Julian Huxley har rätt när han kallar detta evolutionära syfte för "en ny religion". (Colin Wilson "Beyond the Outsider" s 62; se också Colin Chapman "Livsfrågorna och kristendomen" s 219)

Vårt mål får icke diskuteras. Det lyder: Sveriges frihet och oberoende, Nordens enhet. . . . Och nu (år 1940) stå vi inför frågan: skall den upptakt till en svensk förnyelse, som skymtat fram överallt i det svenska folklivet bli mera än ansatser? Skall Sveriges folk, medvetet om sitt ansvar och sin uppgift, veta att omforma sin anda och sina livsformer efter tidens krav och smida de vapen, med vilka en svensk statsledning skal kunna genomföra det, som vi i dag äro satta att förverkliga: Nordens förening kring en vilja och ett mål? . . . Norden är ett svensk livsrum likaväl som ett danskt, norskt eller finskt. Norden är odelbar. I samma stund som det nordiska området skäres sönder, har en naturlig historisk och därmed politisk enhet skurits sönder. Sveriges intresse är därför entydigt: de nordiska ländernas befrielse och samling. Detta måste åter och åter hamras in i den svenska folkopinionen. (Per Engdahl "Sveiges ödesväg genom seklerna och mot framtiden" s 155-158)

Till sist skall tiden vara mogen för det föråldrade partisysteemets avveckling. Samverkande grupper ha bildat en ny enhet. De forna apparaterna fylla inte längre något ändamål. De falla bort av sig själva. Och kvar står en politisk byggnad, skapad icke genom tvång och terror utan genom fri och öppen samverkan mellan medborgare, som från olika utgångspunkter strävade mot ett mål: Sveriges storhet. . . . Vi skola smida vår vilja seg och kraftig som stålet i en svärdsklinga. Och med den viljan skola vi inrikta allt arbete, alla strävanden, alla vapen mot ett enda mål. Tunga hänga molnen och sikten är skymd, men vidare går marschen i järnhård sammanhållning - Sveriges ödesväg. (Per Engdahl "Sveiges ödesväg genom seklerna och mot framtiden" s 162,171)

Föraktet för all auktoritet i liberal åskådning framkallade omsider en allmän relativism, som kom att verka upplösande på den liberala kulturen själv. Och ur denna upplösning har åter kravet på saamling och enhet vuxit fram . . . kravet på den av EN ledare, EN rörelse och ETT mål burna statsmakten. . . . Det moderna Italien kan (nu år 1934) visa prov på ett kulturliv, som ingalunda är så stereotypt, som man i allmänhet föreställer sig. Där möter man gammalkonservativa strömningar på katolsk grund, där träffar man på den folkliga heroismen, den trosvissa nybyggarandan hos valdenserna, där finner man något av gamla kulturliberala reformkrav på olika sociala områden, icke minst kvinnofrågans, inom vidsträckta kretsar av akademisk ungdom, och där hör man till sist också mullret från våldsevangeliets vapenarsenal, väckt till liv av den grupp, som kring tidskriften Antieuropa förkunnar sin imperialismo pagano, den hedniska maktkampen. Men det finns någonting gemensamt hos alla dessa strömningar, och det är tron på Italien, kärleken till den italienska framtiden. Det är denna gemensamma tro, som gör samspelet mellan de olika strömningarna fruktbringande. Det beror emellertid på intelligensen hos de politiska makthavande, om enhetskulturen verkligen skall kunna fylla sin uppgift. Om statens ledare äro tillräckligt medvetna om sen egen starka ställning, om de ha nog med självförtroende, kan en kulturell frihet i ganska stor utsträckning florera inom ramen för ett starkt styrt samhälle. (Per Engdahl "Sverige och det tjugonde århundradet" s 331,334-335)

Utnyttja, om så behövs, alla tänkbara metoder, strategier och illegala verksamhetsformer för att . . . få fotfäste i fackföreningarna, så att ni till varje pris kan verka för kommunismens sak. (Vladimir Lenin "The Left-Wing Communism"; se Colin Chapman "Livsfrågorna och kristendomen" s 206)

(Elisa) smakade sötman av att känna sig vara föremål för Guds underbara, starka kärlek, som har kraft att tilfoga djup smärta, när det gäller att rycka bort något som ställer sig mellan honom och den människa han har utvalt åt sig. Hur stort att vara så älskad av herrars Herre och konungars Konung! Elisas hjärta klappade honom till mötes, och åter erfor hon, hur en jordisk förlust kan ge rum för himmelsk tröst och glädje. Hon var färdig att bedja över sig sorger, då de visade sig ha en sådan verkan. (Elisabeth Beskow "På Älghyttan" s 103)

ca 1900 och tiden dessförinnan

Ordet sultan är arabiskt och betyder mäktig. Så benämnes de regerande furstarne i de muhammedanska länderna. Sultanen i Turkiet kallar sig sultanernas sultan. (P. Waldenström "Till Österland" s 76)

Konungars Konung! Hör våra böner, Där dold Du bereder Ditt eviga råd! Se med behag till Sveas söner! Gjut ifrån tronen till kojan Din nåd! Herre! Du välver folkslagens öden. Herre! Din vink ger livet, ger döden, Och ditt bud är all skickelses tolk. Konungars Konung! Hör våra böner! Se med behag till Sveas söner. Herre! Giv lycka åt Konung och Folk! (Erik Gustaf Geijer "Ord till musiken" s 155; ord till musiken vid de akademiska högtidligheterna i anledning av Hans Maj:t Konung Karl XIV Johans kröning den 11 maj 1818 till Sveriges och Norges konung)

Jag har ännu blott som hastigast kunnat genomögna (den öfversända afhandlingen), och måste således uppskjuta mitt omdöme; men den ifver för det Hellenistiska studium hvarom den vittnar, är på en gång hedrande för Herr magistern och gagnelig för Academien och Litteraturen. En särskilt glädje är det äfven för mig att i Hr Magistern ha funnit en kamrat och medarbetare till ett gemensamt ändamål, hvars framgång jag alltid skall se med oskrymtadt intresse, äfven då den, som jag hos Herr Magistern förutspår, öfvergår min. . . . Var god och låt mig veta om Hr Magistern föredrar att nämnas Adjunct i Philos. Faculteten i allmänhet el. särskilt i Grekiskan. Det sednare såge jag helst, i synnerhet som nuvarande Adjuncten i Grekiskan Eberstein tyckes vara i stort behof af hjelp och understöd. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev I 1793-1817" s 299-300; brev från Stockholm den 18 april 1816 till Carl Georg Brunius)

En förening till ett gemensamt ändamål mellan alla Nationens bättre hufvuden, vare sig i Vetenskap eller Vitterhet, skulle imponera genom sin massa. . . . De fleste af våra stora, äfven våra goda Författare, äro redan personligen förolämpade. De öfriga skola snart bli det, så framt de ej vilja knäböja för den nye Moloch, och de få som funnit nåd inför hans ögon äro, som det synes mig, litet generade af denna twetydiga ära. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev I 1793-1817" s 293; brev från Lund den 11 februari 1816 till Carl Gustaf af Leopold)

I tidningen "Allmänna opinionens organ" gjorde publicisten Adolf Regnér en del reflexioner (angående pöbelns mord på Axel von Fersen i juni 1810), präglade av en cynism, som verkar ohygglig.Genom ryktet om att (kronprins) Karl August blivit förgiftad hade, säger han, "varje redlig svensk med djupaste smärta måst se sin nation påtryckt en för alla tider vanhedrande stämpel." ... Någon undersökning om Fersens skuld eller oskuld kunde, säger han med äkta pöbelsofistik, ej komma i fråga från "en folkhop i höjden av dess förbittring. Det var nog, att han allmänt ansågs som brottslig, och ibland hans banemän fanns visst ingen, som tvivlade på att han var det(!). Det är i sanning grymt att föreställa sig, att han blivit till äventyrs oskyldigt uppoffrad. Emellertid lära få kunna övertyga, att så är, innan det blivit bevisat, att alldeles ingen förgiftning ägt rum(!)." - med ett ord: "Den, som opartiskt överväger allt, skall aldrig fördöma folket för dess misstag. ... En laglig bestraffning skulle icke haft samma verkan, ty genom den hade blott lagen yttrat sig, icke folket(!). En man, som varit vittne till hela uppträdet, har berättat, att han ej kunde undertrycka en hemlig önskan, att folket måtte skrida till verkliga våldsamheter. Då han sedan såg denna önskan realiserad, ryste han vid de grymheter, som begingos, men nödgades det oaktat tillstå för sig själv, att han icke ogärna såg det, som verkställts av andra. ... Märklig var också den enighet, det förtroende, den uppriktighet, folket hade för varann. Man tilltalades av obekanta personer, och på allt vad man frågade fick man vänliga svar. Hela folket syntes nu utgöra blott en stor familj(!) - alla syftade till e t t ändamål." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1809-1859" s 85-87; Karl August. Fersenska mordet)

Erik XIV:s hovliv var även i vardagslag en tillvaro i glans och prakt. Han hade höga tankar om sitt kall och var den förste i Sverige som lät sig tituleras Kunglig Majestät, vilket han naturligtvis inte hade hittat på själv; majestätstiteln, som under medeltiden hade varit förbehållen de tyskromerska kejsarna och hade att göra med föreställningen om det världsliga herradömet av Guds nåde, usurperades vid denna tid av de lokala potentaterna överallt i Europa. Den svenske monarken, helt fri från humor och sjukligt ömtålig om sin värdighet, bluffade därvidlag inte; att han verkligen trodde på sin gudomliga utkorelse får anses alldeles säkert. Han trodde också fullt och fast på Johannes Magnus' historier och betvivlade inte att de götiska konungarna till vilkas rad han själv hörde intog främsta platsen i världshistorien. Tilliten till Johannes Magnus har avsatt spår i hans eget namn, ty det var han själv som räknade sina företrädare med namnet Erik i det stora verket och fann att hans eget nummer borde vara XIV. (Alf Henrikson "Svensk historia I" s 303)

Drottning Margareta var i gossen (Ibs) ögon inbegreppet av allt stort och härligt, och att bliva hennes riddare, som Ivar Lykke var det, tycktes honom den skönaste av alla livets lotter. Men hans fosterfar var honom en trogen vän; han visade honom om och om igen ett ännu högre och skönare mål: att komma till att tjäna konungarnes konung, och beredvilligt och gärna öppnade gossen sitt hjärta och sitt öra för det eviga livets stora, djupa sanningar. (Adolphine Fogtmann "Drottning Margaretas Lillsven" s 36; 1370-talet; Barnbiblioteket Gullvivan 1919; boken ursprungligen utgiven på danska 1906)

År 996 drog (kejsare) Otto III ... öfver Alperna för att befria påfven ur de inhemska stormännens våld. Innan han uppnådde Rom, hade påfven emellertid dött. ... Efter sin invigning krönte (den nye påfven) Gregorius V Otto III till kejsare. ... (Senare) byggde Otto III på Aventinerberget (i Rom) ett palats, där han visade sig i österländsk prakt och lät hälsa sig såsom "kejsarnes kejsare". Den unge fursten ville härska öfver ett genom evanglium förnyadt romerskt rike. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 579-580)

Hunnerna herrskade öfver Göternas forna besittningar nordan för Donau och Svarta Hafvet. De hade i tvänne mansåldrar innehaft dessa länder, då Attila blef Öfver-Khan öfver alla Hunniska stammar och dem underdåniga folk. ... Han ensam, "Konungarnes Konung", tänkte för alla, hans vink bestämde alla rörelser. Från Chinas gränser till Rhens stränder darradeför honom alla folk, sjelf hörde han sig gerna kallas "Guds Gissel". (A.M. Strinnholm "Svenska folkets historia från äldsta till närwarande tider - Första bandet" s 68-69; Om Folkvandringarna och Nordens äldsta invånare)

Att avrunda med:

När han blir krönt till konungars konung, då vill jag vara med och ni hans trasiga änglar med era hjärtan bleka av hemlig kärlek ni ska resa er upp och spela en marsch så att äpplena ramlar ner från livets träd. Det ska bli en dag för lejon och lamm, det ska bli en dag för Abraham och Sara, en regnbåge för gamle Noa, en fröjd för David och en fest för Rut. (Birgitta Yavari ”Min Messias”; citat Ylva Eggehorn)

Tills min dag är förbi vill jag söka vara trogen det uppdrag jag fått. Kungars kung skall jag sedan få möta, när jag väl har fullbordat mitt lopp. När jag väl har fullbordat mitt lopp, skall i åskådning bytas det hopp. Jag får då vila ut i Guds himmel, när jag väl har fullbordat mitt lopp. (Johnson Oatman Jr. "När jag väl har fullbordat mitt lopp". Se Kerstin Ask "Anteckningar" 1.)

Tänk nu, skulle icke denne konung regera och hafwa ett stort och mäktigt rike! Sådant war ock genom hela gamla testamentet förutsagdt. Så talar Fadren till Sonen: Äska af mig, så will jag gifwa dig hedningarna till arf och werldens ändar till egendom.” Och åter: ”Det är en ringa ting, att du är min tjenare till att upprätta Jacobs slägter och igenföra det förskingrade i Israel; utan jag har ock gjort dig till hedningarnas ljus, att du skall wara min salighet intill werldens ända.” ”Hans herradöme skall warda stort, och på friden ingen ände.” Så framställes Han ock i Daniels syn, nemligen först såsom en menniskas Son, som kom i skyn, och sedan säges: ”Honom gaf Han wälde, ära och rike, att alla land och folk och tungomål skulle tjena Honom; hans wälde är ewigt, det icke förgås, och hans rike har ingen ände.” Derföre framställes Han ock i Uppb. 19 såsom en konung, på hwilkens hufwud äro många kronor, och på hwilkens kläder och länd war ett namn skrifwet alltså: Konung öfwer alla konungar och Herre öfwer alla herrar. (Carl Olof Rosenius ”Betraktelser” s 500 i kommentar till Joh 18:37)

Sångarna:

Halleluja! Konungarnas konung är du och förblir. Halleluja! Född av kvinna är du och du blev som vi. Stor din härlighet i himlen, speglad över hav och jord; störst när ner bland oss du stiger och oss mättar vid ditt bord. (A Frostensom: Psalmer och Sånger 15:4)

Tacken konungarnas konung, ty hans godhet evig är! Tacken alla herrars Herre, I, som fjärran bon och när! (Fredrik Engelke: Sång 219:2a)

Han alla herrars Herre är Och alla kungars kung; Hans ok är ljufligt, agan kär, Hans börda är ej tung. (J Mason/Th. Hamberg: Sång 259:4)

Det bästa i tanke, det bästa i ord Jag ville dig, Mästare, ge, Dig, konungars Konung, som kom till vår jord Att frälsa från syndens ve. (I Wersell: Sånger och Psalmer 1951 nr 306:1)

Egna kommentarer och funderingar:

Det lilla vilda djuret ges drakens och de tio kungarnas förmåga och (rättsliga) myndighet. Men den lille Baggen har all (rättslig) myndighet emot hela fiendens förmåga.

Jesu storhet växer (jfr Joh 3:30) genom att Han nu framställs inte bara som ledaren för jordens kungar (Upp 1:5) utan som den som är deras kung.

Angående ”ger sin förmåga och (rättsliga) myndighet till det lilla vilda djuret”, se Upp 13:2.

(Paulus sade till de troende i Korint:) ”Jag ’kallar er till sidan av’/’uppmanar er’ ... att ni må vara (och ha varit) avpassade på ett lämpligt sätt i samma förstånd och i samma syfte.” (1 Kor 1:10)

Grekiska ord:

gnômê (syfte) (i NT + exempel i Apokryferna) 2 Mack 14:20; 1 Kor 1:10 Upp 17:13 –Salomos Vishet 7:15; Syr 6:23; Apg 20:3; 1 Kor 7:25,40; 2 Kor 8:10; Filemon v 14; Upp 17:17.

Ytterligare studier:

Dan 2:47; 2 Mack 13:4; Syr 47:22; Joh 17:22-23; 20:31; 1 Tim 6:15; Upp 19:16.

Donald Guthrie "The Lamb in the Structure of the Book of Revelation"; Vox Evangelica 12 (1981): 64-71.

Norman Hillyer "'The Lamb' in the Apocalypse"; The Evangelical Quarterly 39.4 (Oct.-Dec. 1967): 228-236.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-30; 2012-07-23; 2015-10-02; slutlig version 2018-08-07)

Till sidans topp

---

17:14b ... och de kallade och utvalda och trofasta som är i sällskap med Den.

Ord för ord (9 ord i den grekiska texten): och de i-sällskap-med den kallade och utvalda och trofasta.

1883: ... jämte de kallade, utkorade och trogna, hvilka äro med det (skall öfvervinna dem, ty det är herrars Herre och konungars Konung).

1541(1703): ... och med thy äro de utkallade och utkorade och trogne.

LT 1974: ... och hans folk är de som är kallade och utvalda och trogna.

Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Ahimelek sade till kungen:) “ ... Vem i/bland alla dina slavar (är) trofast som David?” (1 Sam 22:14a, Grekiska GT)

Alla de (som var) kallade av (den falske kungen) ’stod ut ur sig själva’/’blev utom sig’. Och de ’stod upp ut ur’/’reste sig’ och (varje) man gick bort in i/på sin väg. (1 Kung 1:49, Grekiska GT)

(Gud) har för Sin utvalda härkomst gjort glatt lynne i stället för tillintetgörande. (Ester 8:12tb/E21b, Grekiska GT)

(Psalmisten sade: “Herren) ledde ut Sitt folk i jubel och Sina utvalda i/med glatt lynne.” (Ps 105:43, Grekiska GT)

Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till prästledarna och fariseerna:) “Himlarnas rike har liknats vid en människa, en kung, vilken som än gjorde bröllopsmåltider/bröllopsfestligheter för sin son. Och han skickade bort sina slavar (för) att kalla dem som var kallade (och hade kallats) in i/till bröllopsmåltiderna/bröllopsfestligheterna, och/men (‘hela tiden’/’gång på gång’) ville de inte komma. ... Ty många (är) kallade, men få utvalda.” (Matt 22:2-3,14)

Jesus sade till Sina lärjungar:) “Om de där dagarna (av stort betryck) ej stympades, räddades – alltefter omständigheterna – ’inte varje/allt’/inget kött, men på grund av de utvalda skall de där dagarna stympas.” (Matt 24:22)

Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Falska ’kristusar’ och falska profeter skall resa sig upp … så att och/också - om förmöget/möjligt – de utvalda skall ledas (א,* א) vilse.” (Matt 24:24)

(Jesus sade till Sina lärjungar: “Människans Son) skall skicka bort Sina budbärare ’i sällskap’/tillsammans med en stor basun. Och de skall leda/föra tillsammans emot/’sökande efter’ Hans utvalda.” (Matt 24:31a)

Herren yttrade till (sin slav): “Väl (gjort), gode och trofaste slav.” (Matt 25:21a och 25:23a)

Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Johannes Döparen sade:) ”Jag har skådat (och skådar) och har varit (och är) vittne, att den här är Guds utvalde (P5,א*).” (Joh 1:34)

Jesus svarade och talade till (א,*א) dem: ”Utvalde Jag inte er, de tolv? Och ut ur/av er är/finns det en förtalare.” Men Han sade/menade (hela tiden) Simons Judas från Karuot (א*), ty den här, som är (א,*א) en ut ur/av de tolv, stod (hela tiden) i begrepp att ’ge Honom till sidan av’/’överlämna Honom’. (Joh 6:70-71)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Om – alltefter omständigheterna – ni må välkomna Mig, må ni hålla (P66,א,*א) Mina bud. Och Jag skall fråga Fadern, och Han skall ge er en Annan, En som är kallad till sidan av (er), för att Den må vara i sällskap med er in i (den kommande) tidsåldern, sanningens Ande, som utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ inte förmår att ta, eftersom den inte tittar på Den, inte heller har den kunskap. Ni har kunskap om Den, eftersom Den stannar vid sidan av er, och Den skall vara i er.” (Joh 14:15-17)

Exegeter, evangelister med flera:

Särskildheten uttrycker (ungdomen vid Pingströrelsens folkhögskola i Viebäck 1983) bl a genom sin övertygelse att vara utvalda av Gud. (Eva Londos "SAMDOK och frikyrkan under 20 år" s 130)

När Guds barn gång på gång benämns ”de kallade”, så betyder det inte bara att de har blivit inbjudna att komma, att kallelsen nått dem, utan också att de har tagit emot den, att de har reagerat positivt på kallelsen. (Studiebibeln V:542)

Egna kommentarer och funderingar:

De som är kallade, utvalda och trofasta är de av de kallade och utvalda som har burit frukt. Jämför Egna kommentarer och funderingar till Upp 14:18b-19.

Paulus sade till de troende i Korint: “Ni (P46,א,*א,A) ’söker i’/granskar hushållarna, för att en viss må (be)finnas trofast.” (1 Kor 4:2b, Grekiska GT)

Petrus sade till de troende: “Ni (är) en utvald härkomst, ett furstligt/kungligt prästerskap, en helig nation.” (1 Petr 2:9a)

Grekiska ord:

klêtos (kallad) (i NT + exempel i GT) 1 Kung 1:49; Matt 22:14; Upp 17:14 – 2 Mos 12:16; 1 Kung 1:41; Rom 1:1,6-7; 8:28; 1 Kor 1:1-2,24; Judas v 1.

Ytterligare studier: 1 Krön 16:13; Ps 89:3(4); 105:6; Jes 65:9,15; 2 Mack 1:2; Matt 24:25; Mark 13:20,22,27; Luk 12:42; 18:7; 24:42; Rom 8:33; 16:13; Kol 3:12; 2 Tim 2:10; Tit 1:1; Hebr 3:5; 1 Petr 1:1; 2 Joh v 1,13; Upp 19:14.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-30; 2012-07-23; 2015-10-02; slutlig version 2018-08-07)

Till sidans topp

---

17:15 Och han säger till mig: “De här tingen (א*) som du skådade, var/där skökan sitter, de är och/både (א,*א) folk och folkskaror, och/både nationer och tungor.”

Ord för ord (19 ord i den grekiska texten): Och (han)-säger (till)-mig: de-här-(tingen) vilka/som (du)-skådade var/där '-n sköka'/skökan sitter, och/både folk och folkskaror (de)-är och/både nationer och tungor.

1883: Och han sade till mig: Vattnen, som du såg, öfver hvilka skökan sitter, äro folk och skaror och folkslag och tungomål.

1541(1703): Och han sade till mig: Wattnet, som du såg, der skökan sitter på, är folk och skarar, och Hedningar, och tungomål.

LT 1974: Haven, sjöarna och floderna, som kvinnan sitter på, representerar folkmassor från alla raser och länder.

Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Edom kom ut ‘in i’/till ett möte (med/mot) (Mose) i/med en tung/grym folkskara och i/med stabil/stark hand. (4 Mos 20:20b, Grekiska GT)

(Herren Gud sade till Sitt folk:) “Du bedrev) otukt bakom/'och löpte efter' nationer och befläckade (dig) i/med deras påfund.” (Hes 23:30b, Grekiska GT)

(Mackabeus och hans män) tillsammans med folkskarorna bönföll Herren att skicka bort en god budbärare i ’riktning mot’/’fråga om’ Israels räddning. (2 Mack 11:6b)

Den Senare Uppenbarelsen:

Då Jesus skådade folkskarorna, steg Han upp ’in i’/på berget. (Matt 5:1a)

Det blev/kom med en gång ut ur himlen ett ljud precis som (ett ljud) som förs/frambringas (av) en våldsam/kraftig andedräkt/vindpust, och det fullbordade/fyllde hela huset, var/där de (hela tiden) ’var sittande’/satt. (Apg 2:2)

(Herren sade:) “Folk/folken brydde sig om ‘tomma ting’/’ting som inte bär frukt’.” (Apg 4:25b)

Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(De levande varelserna och de äldste sjöng:) ”Du (lille Bagge) är värdig att ta bokrullen och öppna dess sigill, eftersom Du slaktades. Och (åt) Gud i/med Ditt blod köpte Du oss (א,* א) ut ur varje stam och tunga och folk och nation.” (Upp 5:9b)

Jag skall visa dig den stora skökans domsutslag, hon som sitter uppå många vatten. (Upp 17:1b)

Egna kommentarer och funderingar:

Angående “De här tingen som du skådade, var/där skökan sitter”, se också Upp 17:1b. Angående ”folk ... och nationer och tungor”, se också Upp 5:9bb.

Grekiska ord:

(h)ou (var) (i NT + exempel i Apokryferna) Apg 2:2; Upp 17:15 – Baruk 2:4,13; Matt 2:9; 18:20; 28:16; Luk 4:16-17; 10:1; 23:53; 24:28; Apg 1:13; 7:29; 12:12; 16:13; 20:8; 25:10; 28:14; Rom 4:15; 5:20; 9:26; 1 Kor 16:6; 2 Kor 3:17; Fil 3:20; Kol 3:1; Hebr 3:9.

Ytterligare studier: 1 Mack 1:17,20; 2 Mack 8:16; 14:23; Matt 9:8,33; 21:8; Luk 3:7.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-31; 2012-07-23; 2015-10-03; slutlig version 2018-08-07)

Till sidans topp

---

17:16a Och de tio hornen som du skådade och det lilla vilda djuret, de här skall hata skökan, och då hon har ödelagts/övergetts (och ödeläggs/överges), skall de och/också göra henne naken.

Ord för ord (19 ord i den grekiska texten): och de tio horn vilka/som (du)-skådade och det-lilla-vilda-'et djur'/djuret de-här skall-hata '-n sköka'/skökan och havande-ödelagts-(och-ödeläggandes) (de)-skall-göra henne och/också naken.

1883: Och de tio hornen, som du såg, och vilddjuret, de skola hata skökan och göra henne öde och naken.

1541(1703): Och de tio horn, som du sett hafwer på wilddjuret, skola hata skökona, och lägga henne öde och naken.

LT 1974: Det scharlakansröda djuret och dess tio horn – som representerar tio kungar som ska regera med honom – hatar allesammans kvinnan och kommer att anfalla henne och slita kläderna av henne.

Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren sade till Jerusalem:) “På grund av det 'att ha blivit (och att bli)'/'som har blivit (och blir)' för dig, då du helt och hållet har lämnats (och lämnas) i ’(en plats)’/sticket och har hatats (och hatas), och det (hela tiden) inte var (någon) som undsatte dig, skall Jag sätta/göra dig till en tidsålderslång glädje.” (Jes 60:15a, Grekiska GT)

(Herren sade till Israel:) “Jag skall ’ge ... till sidan av’/överlämna dig ’in i’/i händerna av/på (dem som välkomnar dig), och de skall gräva ner ditt otuktshus, ... ’sjunk ut’/’klä av’ dig din beklädnad ... och låta dig vara naken. ... ” (Hes 16:39, Grekiska GT)

(Profeten sade till Tyros:) “Detta är vad Herren, Herren säger: ‘När jag – alltefter omständigheterna – skall ge/’göra ... till’ dig en stad som ödeläggs (och har ödelagts) ... skall mycket vatten beslöja/täcka dig helt och hållet.” (Hes 26:19b, Grekiska GT)

Några (judiska) män som hatade sin (egen) nation och (som stod) vid sidan av lagen gick i riktning mot den (utländske) kungen. (1 Mack 11:21a)

(Jerusalem sade:) “Jag ödelades på grund av mina barns missar (av Guds mål), av det skälet att de ’lutade sig ut’/’böjde sig åt sidan’ ut ur Guds lag.” (Baruk 4:12b, Grekiska GT)

Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till fariseerna:) “Varje rike som ’har delats i portioner nedifrån’/’har stått i strid med’ sig själv ödeläggs, och varje stad eller bostad som ’har delats i portioner nedifrån’/’har stått i strid med’ sig själv kommer inte att (be)stå.” (Matt 12:25b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Många skall ‘fås att snava’/snava, och de skall ’ge varandra till sidan av’/’överlämna varandra’ in i betryck (א,*א).” (Matt 24:10b)

En viss yngling som var (och hade varit) höljd i en linneskjorta uppå (den) nakna (kroppen) följde (hela tiden) tillsammans med (Jesus). Och de ’får makt (över)’/griper honom. Men då/sedan han hade lämnat ’helt och hållet’/’efter sig’ linneskjortan, flydde han naken. (Mark 14:51-52)

Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Du vet inte, att du är den eländige och ömklige och utblottade och blinde och nakne. (Upp 3:17b, ”Laodikeia”)

Och jag skådade, och skåda (א,* א), en annan, eldfärgad häst kom ut. Och till den som satt emot den, åt Honom gavs att ta friden ut ur jorden, och för att de måtte (א,* א) slakta varandra. Och åt Honom gavs en stor dolk. (Upp 6:4)

Han (א*) kommer som en tjuv. Lycklig är den som är vaken och håller/’håller fast’ sina kläder, för att han ej må vandra omkring naken, och de/man må se hans otillbörlighet. (Upp 16:15)

Och jag skådade en kvinna som satt emot ett scharlakansrött litet vilt djur som var full av ’hädelses namn’/’hädiska namn’, som hade sju huvuden och tio horn. (Upp 17:3b)

Och de tio hornen som du skådade är tio kungar, ‘vilka som än’/vilka ännu inte har tagit ett rike, emellertid/men de tar (rättslig) myndighet som kungar i en stund/timme i sällskap med det lilla vilda djuret. (Upp 17:12)

Exegeter, evangelister med flera:

(Judendomen säger om Gud) att Han är människornas och deras samhällens befriare. ... Han (förhärdar) tyrannernas hjärtan, tills de inte längre kan tänka klart, blir ur stånd såväl att lära sig nytt som att glömma, och slutligen förintar sig själva. (Milton Steinberg "Judendomen - Idéer och trosföreställningar" s 49)

Det är väl ej så underligt det som i världen sker. Det hatet byggde fog vid fog, det river hatet ner. ... Det borde hellre vara oss till oförgänglig tröst, att murar lätt kan rasa ned som byggts på mänskobröst. ... Vi tog för sanning den granit vars hållbarhet var sken. Fåfängliga de framtidshus som byggs av våld och sten. (Gustav Sandgren "Kommentar" s 277; f. 1904)

Skökan går sin dom till mötes. Och den vilddjursmakt, som uppburit den falska kyrkan, skall också döma henne (enligt Upp. 17:16). Det kommer att gå den romerska världskyrkan, som det gick med den ryska, då bolsjevikerna kommo till makten. De kyrkor, som förbundit sig med vilddjursstaterna, komma till slut att på ett fruktansvärt sätt bli föremål för världsmakternas domar. Världskyrkorna ha förföljt och utgjutit de heligas blod, de komma själva att bli föremål för blodig förföljelse. Gud avskyr mera det religiösa skrymteriet och det falska och otrogna kyrkoväsendet än den rena hedendomen. Därför får världskyrkan sin dom före vilddjursmakten. . . . (Världskyrkan) har älskat världslig makt och stått i förbund med Guds fiender, hon kommer att hatas av dessa. Den s. k. kristna staten blir antikristisk och domen går ut över den otrogna kyrkan. (Florentinus Hällzon "Profetord och tidstecken" s 244)

Bara du rigtigt kan vädra af dig den Satans Sill-lukten; ett gemensamt hat till Göteborg tror jag skall förena oss fastän du bor i Borås och jag i Stockholm. Har ni inte någon gammal stil och någon press i Borås så att du kan eftertryckligen utgjuta din avsky för den förbannade staden G-g! (August Strindberg "August Strindbergs brev II" s 31; brev den 18 febr 1878 till Uppsalakamraten Joseph Josephson)

Egna kommentarer och funderingar:

Angående “de tio hornen som du skådade och det lilla vilda djuret”, se Upp 17:3b.

Grekiska ord:

erêmoô (ödelägga) (i NT + exempel i Apokryferna) Baruk 4:12; Matt 12:25; Upp 17:16 – Judit 8:22; 1 Mack 1:39; 2:12; 4:38; 15:4,29; Syr 16:4; 21:4; 49:6; Luk 11:17; Upp 18:17,19.

Ytterligare studier: Jes 6:11; Hes 16:37; 23:29; Hos 2:3; Apg 1:20; Upp 18:8.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-31; 2012-07-23; 2015-10-03; slutlig version 2018-08-07)

Till sidans topp

---

17:16b Och de skall äta hennes ‘kött(plural)’/köttbitar och bränna ner/upp henne (i) (א,* א) eld.

Ord för ord (9 ord i den grekiska texten Sinaiticus): och '-en kött'/kötten hennes skall-(de)-äta och henne skall-(de)-bränna-ner (i)-eld.

1883: ... och äta hennes kött och uppbränna henne i eld.

1541(1703): ... och de skola uppäta hennes kött, och bränna henne upp i eld.

LT 1974: ... och bränna upp henne i eld.

Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Från folket kom man med ett budskap till Juda:) “Din brud/sonhustru Tamar har varit (och är) (be)given på otukt. Och skåda, hon har (barn) i (sitt) moderliv ’ut ur’/’till följd av’ otukt. Men /och Judas talade: ”Led/för henne ut och låt (henne) brännas ner/upp.” (1 Mos 38:24b, Grekiska GT)

(Josef sade till förste bagaren:) “Himlens fåglar skall äta dina ’kött(plural)’/köttbitar från dig.” (1 Mos 40:19b, Grekiska GT)

(Herren sade till Mose:) “En dotter av/till en människa av/’som är’ präst, om – alltefter omständigheterna – hon må vanhelgas av/’genom att’ vara (be)given på otukt, vanhelgar hon sin faders namn. Hon skall brännas ner/upp uppå eld.” (3 Mos 21:9, Grekiska GT)

(Asaf sade till Herren:) ”Du 'lyfte efteråt'/planterade en vinranka ut ur Egypten. ... (Vinrankan) som Din rätta/högra (hand) har planterat ... Den är (och har varit) satt ’eld på’/’i brand’ (med) eld.” (Ps 80:8a,15a,16a eller Ps 80:9a,16a,17a, Grekiska GT)

(Herren/profeten sade till kungen i Juda:) “Babylons kung ... kommer att bränna (Jerusalem) i eld.” (Jer 34:2b, Grekiska GT)

(Herren sade:) “Jag skall ... bränna ner/upp (Jerusalem) i eld och Judas' städer, och Jag skall ge/göra dem ödelagda från/på dem som bor (där).” (Jer 34:22b, Grekiska GT)

(Herren sade till Babylon:) “Jag skall ge/överlämna dig som ett berg som är (och har varit) satt eld på.” (Jer 51:25b, Grekiska GT)

(Herren sade: “Israels ledare åt ner/upp) ... kötten/köttbitarna av Mitt folk.” (Mika 3:3a, Grekiska GT)

Den Senare Uppenbarelsen:

(Johannes Döparen sade: "Den som kommer bakom mig) skall leda/föra tillsammans Sin brödsäd in i sädesmagasinet, men agnarna skall Han bränna ner/upp (i) en outsläcklig eld.” (Matt 3:12b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Precis som rajgräsen samlas ihop och bränns ner (i) eld, på det här sättet skall det vara i tidsålderns avslutning.” (Matt 13:40)

Jesus sade till Sina lärjungar:) “Om de där dagarna (av stort betryck) ej stympades, räddades – alltefter omständigheterna – ’inte varje/allt’/inget kött, men på grund av de utvalda skall de där dagarna stympas.” (Matt 24:22)

Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Tredjedelen av jorden brändes ner, och tredjedelen av träden brändes ner, och varje ljusgrönt gräs brändes ner. Och den andre * (א,*א) lät sin basun ljuda, och (något) som ett stort berg, brinnande (i) eld, kastades in/ut i havet, och tredjedelen av havet blev blod. (Upp 8:7b-8)

Ytterligare studier: 2 Mos 29:14; 3 Mos 9:11; 20:14; Josua 7:15; Jer 21:10; 38:18,23; 39:8; 52:13; Hes 23:25; Matt 13:30; Mark 13:20; Luk 3:17; Joh 6:51-56; Upp 18:8; 19:18.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-31; 2012-07-23; 2015-10-03; slutlig version 2018-08-07)

Till sidans topp

---

17:17 Ty Gud har ‘gett in’/ingett i deras hjärtan att göra Hans syfte och att göra ett (och samma) syfte, och/nämligen att ge sitt rike till det lilla vilda djuret, intill dess att Guds utsagor kommer att avslutas.

Ord för ord (29 ord i den grekiska texten): '-en ty gud'/'ty Gud' gav in-i '-a hjärtan'/hjärtana deras (att)-göra '-t syfte'/syftet hans och (att)-göra ett syfte och (att)-ge '-t rike'/riket sitt (till)-det-lilla-vilda-'et djur'/djuret intill-dess-att kommer-att-avslutas '-na utsagor'/utsagorna '-ens guds'/Guds.

1883: Ty Gud har gifwit dem i hjärtat att utföra hans råd och att utföra ett och samma råd och gifwa sitt rike åt vilddjuret, till dess Guds ord varda fullbordade.

1541(1703): Ty Gud hafwer gifwit dem i hjertat, att de skola göra det honom behagar, och göra alle ena mening, att de skulle gifwa wilddjurena riket, tilldess Guds ord warda fullkomnad.

LT 1974: Gud kommer nämligen att inge dem en plan, som kommer att fullfölja hans syften. Tillsammans ska de komma överens om att ge sin makt till det scharlakansröda djuret, så att Guds ord går i uppfyllelse.

Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

I en början ... talade Gud. (1 Mos 1:1a,3a, Grekiska GT)

(Israel) kastade sig ner inför (Moabs) avgudar (för att hedra dem) och Israel avslutades/slutade (med) Baal-Peor. Och Herren var vred (med) lidelse till/emot Israel. (4 Mos 25:2b-3, Grekiska GT)

(Nehemja sade:) “Gud har ‘gett in’/ingett i mitt hjärta och jag skall leda/föra tillsammans de ädla och ledarna och folket.” (Neh 7:5a, Grekiska GT)

(Daniel sade till kungen:) “Den Högste är Herre av/över människornas rike, och Han kommer att ge det till den som Han – alltefter omständigheterna – må förhärliga.” (Dan 4:22b eller 4:25b, Grekiska GT Theod)

(Salomo sade:) “Gud må ge mig att tala enligt (Sitt) syfte och värdigt/rätt begrunda de ting som har getts (och ges).” (Salomos Vishet 7:15a)

Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till fariseerna:) “Om motståndaren kastar ut motståndaren, 'var han delad i portioner emot'/’stod han i strid med’ sig själv. Hur skall så hans rike stå/bestå?” (Matt 12:26)

När Jesus hade avslutat alla de här utsagorna, talade Han till Sina lärjungar. (Matt 26:1b)

En början av Jesu Kristi * (א*) goda lilla budskap. (Mark 1:1)

... (Josef och Maria) hade avslutat alla ting * (א,* א) enligt Herrens lag. (Luk 2:39a)

(Utsädet) i den fina jorden är de här, ’vilka som än’/som då de hört utsagan, ’håller ner’/bevarar den i ett fint och gott hjärta och för med sig frukt i/med uthållighet.” (Luk 8:15)

(Jesus sade till de tolv:) ”Alla de ting som har varit (och är) skrivna genom profeterna (om) Människans Son skall avslutas.” (Luk 18:31)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Sätt/lägg ej i era hjärtan att i förväg bekymra er (om) att försvara er.” (Luk 21:14)

(Petrus och Johannes sade till Gud:) “Du smorde både Herodes och Pontius Pilatus tillsammans med nationer och Israels folk (till) att göra så många ting som Din hand och Ditt rådslut i förväg märkt ut med gränser (till) att bli/inträffa.” (Apg 4:27b-28)

Aposteln, den åttonde och en av de sju:

I en början var (hela tiden) Utsagan, och Utsagan var (hela tiden) i riktning mot Gud, och Utsagan var (hela tiden) Gud. (Joh 1:1)

När (Jesus) (א*) så hade tagit det sura vinet, talade Han: ”Det är (och har varit) avslutat!” (Joh 19:30a)

“Jag är Alfat och Ôet/Omegat, en början och ett slut (א*)”, säger Herren Gud. (Upp 1:8a)

I den sjunde budbärarens rösts dagar, när han – alltefter omständigheterna – må stå i begrepp att låta basunen ljuda, avslutades emellertid och/också Guds mysterium, som/då Han gav ett gott litet budskap till Sina 'av Sig själv'/egna slavar och (P47, P85, א,* א) profeterna. (Upp 10:7)

(De höga rösterna) sade: “Utsmyckningens/’den utsmyckade världens’ rike har blivit vår Herres och Hans Smordes (Kristi) (rike), och Han skall vara kung in i (de kommande) tidsåldrarnas (kommande) tidsåldrar. Amen (א,* א).” (Upp 11:15b)

Och de tio hornen som du skådade är tio kungar, ‘vilka som än’/vilka ännu inte har tagit ett rike, emellertid/men de tar (rättslig) myndighet som kungar i en stund/timme i sällskap med det lilla vilda djuret. (Upp 17:12)

De här (tio kungarna) har ett syfte, och de ger sin förmåga och (rättsliga) myndighet till det lilla vilda djuret. (Upp 17:13)

Och de tio hornen som du skådade och det lilla vilda djuret, de här skall hata skökan, och då hon har ödelagts/övergetts (och ödeläggs/överges), skall de och/också göra henne naken. (Upp 17:16a)

Egna kommentarer och funderingar:

Angående “ett (och samma) syfte, se Upp 17:13-14a och 17:16a.

Ytterligare studier: Matt 7:28; 19:1; Luk 22:37; Joh 17:22-23; 19:28; Apg 13:29; 2 Kor 8:16.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-31; 2012-07-23; 2015-10-04; slutlig version 2018-08-07)

Till sidans topp

---

17:18 Och kvinnan som du skådade är den stora staden, den som har ett rike/kungavälde uppå/över jordens riken (א,* א).

Ord för ord (18 ord i den grekiska texten): och '-n kvinna'/kvinnan vilken/som (du)-skådade är '-en stad'/staden den stora den havande (ett)-rike uppå '-a riken'/rikena '-ens jords'/jordens.

1883: Och kvinnan, som du såg, är den stora staden, som har konungavälde över jordens konungar.

1541(1703): Och qwinnan, som du sett hafwer, är den store staden, som rike hafwer öfwer jordenes Konungar.

LT 1974: Och denna kvinna, som du såg i din syn, representerar den stora stad, som regerar över kungarna på jorden.

Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Hasor var tidigare (hela tiden) början/ledaren av/över alla de här rikena. (jfr Josua 11:1-4). (Josua 11:10b, Grekiska GT)

(Profeten sade:) “ ... Babylon, som kallas härlig under kaldeers kung.” (Jes 13:19a, Grekiska GT)

... Nebukadnessar, Babylons kung och varje/alla hans lägerplats(er) och varje/alla hans ledare (på) jorden förde krig emot Jerusalem och emot alla Judas' städer. (Jer 34:1a, Grekiska GT)

(Daniel sade till Babylons kung:) “Du, kung, en kungars kung.” (Dan 2:37a, Grekiska GT)

Den Senare Uppenbarelsen:

(Förtalaren visade Jesus) alla riken i utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ och deras härlighetsglans. Och han talade till Honom: "Alla de här tingen skall jag ge Dig, om – alltefter omständigheterna – då Du har fallit/’sjunkit ner’ Du må kasta Dig ner inför mig (för att hedra mig)." (Matt 4:8b-9)

Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Och en annan * (P47, א*), en andra, följde, som sade: ”Hon har fallit * (א,* א), det stora Babylon, som ger (och har gett) alla nationerna att dricka ut ur/av sin otukts lidelses vin. (Upp 14:8)

Och den stora staden blev ‘in i’/till tre delar, och nationernas städer föll. Och det stora Babylon ’koms ihåg’/’blev ihågkommet’ inför Guds ögon (till) att ge henne en (א,* א) bägare av vin av * (א,* א) vredens lidelse. (Upp 16:19)

Egna kommentarer och funderingar:

Angående “den stora staden”, se Upp 14:8 och Upp 16:19.

Ytterligare studier: Jes 47:5,7; Luk 4:5; Upp 18:10.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-31; 2012-07-23; 2015-10-04; slutlig version 2018-08-07)

Tillbaka till Start

---