Till kapitellistan

Sextonde kapitlet
snabbnavigation till verserna:
1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 | 8-9a | 9b | 10a | 10b | 11 | 12 | 13 | 14 | 15 | 16 | 17 | 18 | 19 | 20 | 21


16:1 Och jag hörde en stor/hög röst ut ur templet och (den) sade till de sju budbärarna: “Dra er tillbaka och häll ut de sju skålarna av Guds lidelse 'in i'/'ned på' jorden.”

Ord för ord (24 ord i den grekiska texten): Och (jag)-hörde stor (en)-röst ut-ur '-et tempel'/templet sägande (till)-de sju budbärare: dra-er-tillbaka och häll-ut de sju skålar '-ns lidelses'/lidelsens '-ens guds'/Guds in-i '-en jord'/jorden.


1883: Och jag hörde en stark röst från templet säga till de sju änglarne: Gån och utgjuten Guds vredes sju skålar på jorden.

1541(1703): Och jag hörde ena stora röst uti templet; den sade till de sju Änglar: Går, och utgjuter de Guds wredes skålar på jordena.

LT 1974: Och jag hörde en mäktig röst från templet som ropade till de sju änglarna: ”Gå nu och töm de sju skålarna med Guds vrede över jorden.”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Herren Gud talade till (Kain): " ... 'Varje den havande dödat'/'vem som än dödar' Kain, skall, då han utverkas/utkrävs sju/sjufaldig rättvisa, 'lösas från sidan'/avskiljas." (1 Mos 4:15a, Grekiska GT)

(Herren sade till Mose: “Jag skall leda ut) Israels söner ut ur Egyptens jord/land tillsammans med ett stort utverkande av rättvisa.” (2 Mos 7:4b, Grekiska GT)

(David sade till Gud:) “Häll ut din vrede emot (mina motståndare), och låt din vredes lidelse ta ner dem.” (Ps 69:24 eller 69:25, Grekiska GT; jfr Apg 1:17-20)

(Psalmisten sade till Herren:) “Häll ut Din vrede emot de nationer som ej har kunskap om Dig och emot riken som inte har 'kallar emot'/anropat Ditt namn.” (Ps 79:6, Grekiska GT)

(Profeten sade:) “En röst ut ur ett tempel, en Herrens röst som i stället ger tillbaka en gengåva/vedergällning till de som motarbetas.” (Jes 66:6b, Grekiska GT)

(Profeten sade till Herren:) “Häll ut Din lidelse emot nationerna som ej känner (och som ej har känt) Dig.” (Jer 10:25a, Grekiska GT)

(Herren sade till Israel:) “... Jag skall hälla ut Min vrede emot dig och föra Min lidelse till en avslutning i dig.” (Hes 7:8a, Grekiska GT)

(Profeten sade:) “Judas' ledare har blivit som (de) som ‘sätter ... i sällskap med’/förändrar gränsområden. Emot dem skall Jag hälla ut Min stormning som vatten.” (Hos 5:10, Grekiska GT)

(Herren sade:) “Mitt domsutslag (är) att ta emot kungar in i, in i nationers synagogor, (till) det att hälla ut varje/all Min lidelses vrede emot dem, av det skälet att varje/hela jorden skall helt och hållet ’göras slut på’/’få sitt slut’ i Min ivers eld.” (Sef 3:8b, Grekiska GT)

(Herren) skall göra vapen till skapelsen ’in i’/’med syfte på’ en hämnd av fiender. (Salomos Vishet 5:17b)

(Jesus, Syraks son, sade:) ”Barmhärtighet och vrede (är) vid sidan av Herren, en regent som utsonar och häller/gjuter ut vrede.” (Syr 16:11b)

(Jesus, Syraks son, sade till Herren:) “Låt lidelse ’resa sig upp’/’stegra sig’ och häll ut vrede.” (Syr 36:6a eller 36:8a)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Johannes lärjungar:) ”De/man kastar/häller inte heller ungt/nygjort vin i gamla skinnsäckar. ’Men om ej’/annars bryts/slits skinnsäckarna under alla förhållanden ’i stycken’/sönder, och vinet hälls/rinner ut.” (Matt 9:17a)

(Jesus sade till de skriftlärda och fariseerna:) ”Emot er må komma varje/allt rättfärdigt blod som är uthällt/utgjutet uppå jorden från den rättfärdige Abels blod ända till Sakarias * (א*) blod, (honom) som ni mördade mellantid/mellan templet och offeraltaret.” (Matt 23:35)

(Jesus sade till folkskaran:) “Andra (sädeskorn) föll in i den fina jorden ... och förde/frambringade ’in i’/intill (א,*א) trettio/trettiofalt och ’in i’/intill (א,*א) sextio/sextiofalt och ’in i’/intill (א,*א) hundra/hundrafalt.” (Mark 4:8)

(Jesus sade till folkskaran:) “Det andra (utsädet) föll in i den goda jorden ... och gjorde/gav frukt hundrafalt.” (Luk 8:8a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Jag hörde bakom mig en stor/hög röst som en basun. (Upp 1:10b)

Den som segrar, (åt) honom (א*) skall Jag göra en pelare (i) (א*) Min Guds tempel, och den må inte/förvisso ej komma ut utanför * (א,* א). (Upp 3:12a, ”Filadelfia”)

Och när (den lille Baggen) tog bokrullen, föll/’sjönk ... ner’ de fyra levande varelserna och de tjugofyra äldste inför den lille Baggens ögon, var och en havande/med en cittra och skålar av guld som är fulla av rökelser vilka (א,*א) är de heligas böner. (Upp 5:8)

Jag skådade de sju budbärarna som står inför Guds ögon. (Upp 8:2a)

Ut ur röken kom det ut gräshoppor 'in i'/'ned på' jorden. (Upp 9:3a)

Rösten, som jag hörde ut ur himlen, som åter samtalade i sällskap med mig och sade: ”Dra dig tillbaka, tag den lilla bokrullen (א,* א), den som är (och har varit) öppnad, i handen (av/på) den ängel som står uppå havet och uppå jorden.” (Upp 10:8)

(De som tittade på de två vittnena) hörde en stor/hög röst ut ur himlen som sade till dem: “Stig upp här/hit.” (Upp 11:12a)

Och jag hörde en stor/hög röst i himlen som sade: “Just nu har räddningen och förmågan och vår Guds rike och Hans kristi/smordes (rättsliga) myndighet blivit (upprättade), eftersom våra bröders anklagare (P47,א,*א) har kastats (ut), han som anklagade dem inför vår Guds ögon dag och natt.” (Upp 12:10)

Och en annan budbärare, en tredje, följde dem och sade i/med en stor/hög röst: “Om någon kastar sig ner (i riktning mot) det lilla vilda djuret (för att tillbe det) och (i riktning mot) dess avbild (för att tillbe den) och tar ett märke uppå sin panna eller emot sin hand, skall han och/också dricka ut ur/av Guds lidelses vin, av det som är (och har varit) förenat/iskänkt outspätt i Hans vredes bägare.” (Upp 14:9-10a)

(Jag skådade) sju budbärare som hade sju slag, de sista, eftersom Guds lidelse avslutades med dem. (Upp 15:1b)

De sju budbärarna, som hade de sju slagen, kom ut, ut ur templet. (Upp 15:6a)

Och * (P47, א*) ut ur/av de fyra levande varelserna gav (en av dem) till de sju budbärarna * (א,* א) skålar av guld som var fulla av Guds lidelse, (från) Den som lever in i (de kommande) tidsåldrarnas (kommande) tidsåldrar. Amen (א,* א). (Upp 15:7)


Exegeter, evangelister med flera:

Det var som förr. Knut (Toring) satt där som ett tillrättavisat barn, han var pojken som burit sig illa åt. Och när hans far blev hård, så grep hans mor in och mildrade. Hans far tömde den fulla vredesskålen över hans huvud, hans mor tog honom i försvar. Det var som förr. (Vilhelm Moberg "Sömnlös" s 234; Mannen i byn)

Folkvärlden skall så genom växande domsnöd föras in i en födslovånda - en förberedelse för något nytt, som skall födas fram, och den jord, som hon skuldbelastad trampar, skall liksom skakas och våndas under den tunga tryckande bördan. Om dessa domstecken vittnar Jesus ock, att de skola framträda med större omfattning och förfärligare kraft, ju längre utvecklingen skrider framåt och närmar sig slutet. Domarne under inseglen drabba "en fjärdedel af jorden", Uppb. 6:8; domarne under de ur den sjunde basunen framkommande vredesskålarna drabba "en tredjedel af jorden", Uppb. 8:7; domarne under de ur den sjunde basunen framkommande vredesskålarne drabba alla, Uppb. 16. Och nu, huru äro icke dessa domstecken hopade i vår tid, (detta skrivet år 1906). Hvilka förfärliga krig ha vi icke upplefvat! Hvilka söndringar inom folken och mellan folk och riken! Och stå icke folken väpnade intill tänderna? Huru nära ha vi icke gång efter annan stått inför faran af ett världskrig! Och är det icke det man fruktar, att det förr eller senare kommer? Och hvilka hungersnöder och farsoter ha icke under senaste tid hemsökt olika jordens folk. Tänk blott på den sista hungersnöden i Indien, då enligt officiell rapport 49 miljoner människor saknade dagligt bröd. - Och sedan jordbäfningar - hvilken oro i jordens inre! Ha vi icke fått upplefva, huru hela städer inom några ögonblick omstörtats! - M en aktar man på dess domstecken? Ack nej! Man tröstar sig: sådant har händt förut. Och man ser icke, att dessa domstecken äro mera omfattande, mera förfärliga, man förstår icke, att de tala ett allvarligt språk om, att vi förts djupare in i födslovåndan, att vi med stora steg närma oss slutkriserna, att ett allvarligt väckande maningsrop ljuder genom dem: Herren kommer! (Ad. Kolmodin "Tidens tecken, hvartill mana de?" s 51-52)

I Skriften läste (de gamle) om den yttersta tiden, då mörker skulle övertäcka jorden och olyckor varda kommande över människors barn. I den tiden skulle ogudaktigheten tillväxa och de fromme pilgrimerna bli hårt beträngda. Men innan vredens skålar tömdes och vedermödan kom, skulle Jesus lyfta upp de troende i kamrarna. Så stod det skrivet - och det var något att trösta sig vid. (Harry Sjöman "Solen kommer tillbaka" s 187-188)

Ingrid på Tallmossen och hennes dotter (hade) nyss öppnat gårdsgrinden och närmade sig. ... (De) hade ej hunnit fram till trappan, förrän (pastor) Suenonius upphov sin stämma och utöste över deras huvud vredens glödande skålar. ... "Vik hädan, du Endors häxa med din dotter!" röt Suenonius. (Viktor Rydberg "Fribytaren på Östersjön I" s 133-134)

Den stora "världskrönikan" från Nürnberg av år 1493 avslöjar för oss att man trodde sig ha sex världsåldrar bakom sig - endast den sjunde och sista förestod, och i krönikan fanns bara sex tomma sidor kvar - sedan de blivit fyllda skulle den yttersta domen oavvisligen ta sin början. Mänskligheten kände sig gammal; man hade inget annat att se fram emot än den sista tidsåldern, då endast skulle råda nöd, jämmer och elände: "Alla förhållanden skall bli så dåliga, att ingen bland människorna kan föra ett gott liv. Därefter skall alla apokalypsens lidanden utgjutas över mänskligheten: översvämning, jordbävningar, pestilens och hungersnöd; skördarna skall inte växa och frukterna skall inte mogna; källorna skall sina, och vattnen skall föra med sig blod och beskhet, så att fåglarna i luften, djuren på marken och fiskarna i havet skall förgås." (Joachim G. Leithäuser "Mot nya världar" s 30)

Hela folkets exodus ut ur Egypten, vilket ägde rum under gudomlig ledning, var en typ och bild av kyrkans exodus som skulle äga rum från hedningarna; och på grund av detta leder (Gud) (sitt folk) till sist ut från denna värld in i Sin egen arvedel. ... Och om någon skulle ägna en noggrann uppmärksamhet åt dessa ting som framläggs av profeterna med hänsyn till änden(s tid), och de ting som Johannes, Herrens lärjunge, såg i Apokalypsen, skall han finna att nationerna (skall) motta samma plågor allmänt som Egypten då gjorde särskilt. (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 504)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående “en stor/hög röst”, se till exempel Upp 1:10b. Angående ”sju budbärare”, se Upp 8:2. Angående ”Guds lidelse”, se Upp 14:9-10a. Angående ”'in i'/'ned på' jorden”, se Upp 9:3a.


Ytterligare studier:

2 Mos 6:6; 3 Mos 4:11-12; 2 Sam 20:10; Ps 93:3-4; Jer 42:18; Hes 14:19; 22:3-4; Dan 9:11; Syr 39:28; Joh 11:43; Apg 1:18; Upp 5:8; 6:17; 7:15; 11:19.


Gordon Campbell "Findings, Seals, Trumpets and Bowls: Variations Upon the Theme of Covenant Rupture and Restoration in the Book of Revelation"; Westminster Theological Journal 66.1 (Spring 2004): 71-96.

Dale Ralph Davis "Relationship between the seals, trumpets and bowls in the Book of Revelation"; Journal of the Evangelical Theological Society 16.3 (Summer 1973): 149-158.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-25; 2012-07-14; 2015-08-13)

Till sidans topp

16:2 Och den förste gick bort och hällde ut sin skål 'in i'/'ned på' jorden. Och det blev en ond och dålig/illaluktande (P47,א,*א) varhärd emot de människor som hade det lilla vilda djurets märke och de som kastade sig ner (i riktning mot) dess avbild (för att tillbe den) (א,* א).

Ord för ord (33 ord i den grekiska texten; ordens ordningsföljd enligt Sinaiticus): Och gick-bort den förste och hällde-ut '-en skål'/skålen sin in-i '-en jord'/jorden, och (det)-blev (en)-varhärd ond och dålig emot '-na människor'/människorna de havande '-et märke'/märket det lilla-vilda-djurs och de '(kyssande-i-riktning-mot)'/'kastande-sig-ner' '-en avbild'/avbilden dess.


1883: Och den förste gick åstad och utgöt sin skål på jorden, och ett ondt och svårt sår kom på de människor, som hade vilddjurets märke och som tillbådo dess bild.

1541(1703): Och den förste Ängelen gick åstad, och göt sina skål ut på jordena; och det wardt ett ondt och skadeligit sår på menniskomen, som wilddjurets wedertecken hade, och på dem som tillbådo dess beläte.

LT 1974: Den första ängeln lämnade då templet och tömde sin skål över jorden, och fruktansvärda, dödliga sår slog upp på var och en som bar vilddjurets märke och tillbad hans staty.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Lot sade till budbärarna:) “Jag kommer inte att förmå räddas alltigenom ‘in i’/till berget, (så att) de dåliga tingen ej må ‘ta ner’/inta mig och jag må dö.” (1 Mos 19:19b, Grekiska GT)

(Herren sade till Mose:) “Låt det bli ett dammoln emot varje/hela Egyptens jord, och det kommer att vara varhärdar emot människorna och emot de fyrfotade (djuren).” (2 Mos 9:9a, Grekiska GT)

(Mose sade till Israel:) “Om du – alltefter omständigheterna – ej må lyssna till Herren din Guds röst (för) att vakta och göra alla Hans bud ... (kommer) Herren (att) slå till dig emot knäna och emot skenbenen i/med en ond varhärd, så att du ej må förmås att botas, från fotstegen/fotsulorna ända till din topp/hjässa.” (5 Mos 28:15a,35, Grekiska GT)

(Förtalaren) skadade (den oklanderlige) Job (med) en ond varhärd från fötter ända till huvud. (Job 2:7b, Grekiska GT)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Gör ej dåliga ting, och ett/något dåligt må inte/förvisso ej ta ’ner dig’/’dig helt och hållet’.” (Syr 7:1)

(Baruk sade: “De ting) som Herren samtalade emot oss, alla de här dåliga tingen kom emot oss. ... Och Herren var vaken på/’för ... skull’ de dåliga tingen.” (Baruk 2:7,9a)

(Baruk sade: “Folket) dog i onda vedermödor, i svält och i/med stort svärd och i apostlaskap/bortskickande.” (Baruk 2:25b)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) "Om – alltefter omständigheterna – ditt öga må vara ont, kommer hela din kropp att vara mörk. (Matt 6:23a)

(Vingårdens herre) skall dåligt/illa fördärva dåliga (jordbrukare). (Matt 21:41a)

En viss utblottad (person) (med/vid) namn Lasaros, som hade orsakats/fått (och som orsakades/fick) varhärdar, hade kastats (och var kastad) i riktning mot (en rik människas) portgång, och han havande/hade begärelse att utfodras/bespisas från (de ting) som föll från den rikes bord. Emellertid/men och/också hundarna som kom slickade (hela tiden) emot hans varhärdar.” (Luk 16:20-21)

Abraham talade (till den rika människan): “Barn, kom ihåg att du tog bort/’för dig själv’ dina goda ting i ’ditt liv’/’din livstid’, och Lasaros likaså de dåliga tingen. Men nu är han här kallad till sidan av, men du orsakas/känner smärta. (Luk 16:25)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Och (det andra lilla vilda djuret) gör/får jorden och de som bor i den * (א,* א) att kasta sig ner (i riktning mot) det första lilla vilda djuret (för att tillbe det), vars (sår av) dödsslaget hade getts/fått vård. (Upp 13:12b)

Och det gavs åt (det andra lilla vilda djuret) att ge ande (åt) det (första) lilla vilda djurets avbild, för att det lilla vilda djurets avbild och/också må samtala. Och det kommer att (א,* א) göra, (så att) så många som – om alltefter omständigheterna – inte kommer att (א,* א) kasta sig ner inför det lilla vilda djurets avbild (för att hedra den), (att) de må dödas. Och det gör (så att) alla, de små och de stora och de rika och de utblottade och de fria och slavarna, ‘för att man må ge dem’/’att de må ges’ ett märke uppå sin rätta/högra hand eller emot sin panna. (Upp 13:15-16)

Och en annan budbärare, en tredje, följde dem och sade i/med en stor/hög röst: “Om någon kastar sig ner (i riktning mot) det lilla vilda djuret (för att tillbe det) och (i riktning mot) dess avbild (för att tillbe den) och tar ett märke uppå sin panna eller emot sin hand, skall han och/också dricka ut ur/av Guds lidelses vin, av det som är (och har varit) förenat/iskänkt outspätt i Hans vredes bägare.” (Upp 14:9-10a)


Exegeter, evangelister med flera:

Den första vredesskålens plåga drabbar Antikrists anhängare. (Olaf Moe "Johannes Uppenbarelse" s 216)

Allt, som berättas i Exodus, står under uppfyllelsens spänning och tecken. Därför är denna tid och dess personer tillika en förebild för den tid, som fullbordas i och med Kristi ankomst (Gal. 4:4), och en förebild för den tid, då alla profetior få sin slutgiltiga uppfyllelse. (Wilhelm Möller "Vad lär Gamla testamentet?" s 147)

Svenska pingstmissionärer nådde månfolkets (wanyamwezi) land (i Tanzanias inland) under 1930-talet. ... Särskilt tycks det ha varit de unga missionärsfruarna som kom att ägna sig åt sjukvård, främst sårvård. De första missionärerna på Nkinga var Erland och Ester Jonsson. ... Även Erland tycks, enligt brev, ha hjälpt till att lägga om sår för han skriver "Du kan inte tro hur många gånger jag stått tykrokig bakom knuten för att kräkas ... Jag kan omöjligen lära mig tåla den fräna stanken ur ruttnande sår och utan kväljningar se varet rinna ut i massor när man tar av bandagen". (Bo Eric Malmvall "Nkinga Hospital i Tanzania" s 113)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående “den förste gick bort och hällde ut sin skål 'in i'/'ned på' jorden”, se Upp 16:1. Angående ”de människor som hade det lilla vilda djurets märke och de som kastade sig ner (i riktning mot) dess avbild (för att tillbe den) (א,* א)”, se Upp 13:12, 13:15, 13:16 och 14:9-10a.


Grekiska ord:

(h)elkos (varhärd) (i NT) Luk 16:21; Upp 16:2 – Upp 16:11.


Ytterligare studier: 2 Mos 9:9-11; 5 Mos 28:27; Jer 14:17; Luk 11:34; Upp 6:8; 8:7; 16:11; 19:20.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-25; 2012-07-14; 2015-08-13)

Till sidans topp

16:3 * (א*) Och det blev blod som av en död (kropp). Och varje levande (P47, א,* א) själ uppå (א,* א) havet dog.

Ord för ord (13 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus): och (det)-blev blod som (av)-(en)-död, och varje själ levande dog uppå '-et hav'/havet.


1883: Och den andre ängeln utgöt sin skål i hafvet, och det vardt blod såsom af en död, och allt i hafvet, som hade lif, dog.

1541(1703): Och den andre Ängelen göt ut sina skål i hafwet; och det wardt såsom ens döds mans blod, och allt det lif hade i hafwet blef dödt.

LT 1974: Den andra ängeln tömde sin skål över havet, och det förvandlades och blev likt blod från döda människor, och allt som fanns i havet dog.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Gud formade människan av grus från jorden och pustade i, in i hennes ansikte, en andedräkt av liv. Och människan blev ’in i’/till en levande själ. (1 Mos 2:7, Grekiska GT)

Kain stod upp emot sin broder Abel och dödade honom. ... Och Gud talade: ”Vad har du gjort? Din broders blods röst ropar i riktning mot Mig ut ur jorden?” (1 Mos 4:8b,10, Grekiska GT)

(Gud sade till Noa:) “Min båge skall vara i molnet, och Jag skall skåda (den för) att komma ihåg ett tidsålderslångt förbund ”uppåt mitt’/mellan Mig och ’uppåt mitt’/- varje levande själ i varje/allt kött som är uppå jorden. ... Det här (är) förbundets tecken.” (1 Mos 9:16-17a, Grekiska GT)

(David sade till Gud:) “Häll ut din vrede emot (mina motståndare), och låt din vredes lidelse ta ner dem. Låt deras boställe bli varande ödelagt. Låt ej den som bor vara i deras tältboningar. ... Låt dem bli utstrukna, ut ur en bok av levande och låt dem ej skrivas i sällskap med rättfärdiga.” (Ps 69:24-25,28 eller 69:25-26,29, Grekiska GT; jfr Apg 1:17-20)

(David sade till Herren:) ”Låt (min fiendes) dagar bli få. O att den andre må ta hans besök/granskning. ... Låt (hans barn) kastas ut ur sina fastigheter.” (Ps 109:8,10b, Grekiska GT; jfr Apg 1:17-20)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) "Frukta ej från dem som slår ihjäl kroppen men som ej förmår döda själen, men/utan frukta hellre Den som förmår fördärva och/både själ och kropp i Gehenna." (Matt 10:28)

(Judas sade till prästledarna och de äldste): ”Jag har missat (Guds mål), då Jag har ’gett ... till sidan av’/’överlämnat ostraffat/oskyldigt blod’. Men de talade: ”Vad (betyder det) ’i riktning mot’/för oss?” ... Och då han hade gått bort, förkvävde/hängde han sig. Men prästledarna, som hade tagit silvermetallerna/silverstyckena, talade: ”Det är inte tillåtet att kasta dem in i offerkistan, emedan det är en ’blodsheder’.” Men då de hade tagit ett rådssammanträde, köpte de ut ur/av dem krukmakarens åkerfält ’in i’/till en begravningsplats för främlingar. Därför har det där åkerfältet kallats ett blodsåkerfält ända till idag. (Matt 27:4a,5b-8)

(Jesus utvalde från Sina lärjungar) tolv, som Han och/också benämnde apostlar. (Luk 6:13b)

(Emmauslärjungarna) fann de elva – och de som var tillsammans med dem – som var (och hade varit) församlade. (Luk 24:33b)

(Petrus sade:) “Män, bröder, skriften måste (hela tiden) fullbordas, vilket den Helige Ande talade i förväg genom Davids mun med anledning av Judas, den som hade blivit en vägvisare åt dem som tillsammans hade tagit Jesus, eftersom då han var (och hade varit) helt och hållet räknad i antal, var han (hela tiden) i/med oss och hade genom lottning erhållit den här tjänstens arvslott. Så den här (mannen) förvärvade faktiskt ett litet område ut ur/av orättfärdighetens lön och då han hade blivit/fallit ... hälldes/föll alla hans ’inre ädla delar’/inälvor ut. ... Det där lilla området kallas/kallades ... Litet/Lilla blodsområde(t). Ty det har skrivits (och är) i en psalmbok: “’Låt hans boställe bli ödelagt och låt ej den som bor vara i det.’ och ’Låt den andre ta Hans besök/granskning.’” (Apg 1:16-20)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Sänd (bokrullen) till de sju (församlingarna) av utkallade, in i/till Efesos och in i/till Smyrna och in i/till Pergamos och in i/till Thyatira * (א*) och in i/till Filadelfia och in i/till Laodikeia.” (Upp 1:11b)

Ända till när dömer Du inte och utverkar rättvisa för vårt blod ut ur/av dem som bor uppå jorden? (Upp 6:10b)

Den förste lät sin basun ljuda, och det blev hagel och eld, som var (och hade varit) blandat i/med blod, och det kastades ’in i’/till jorden. (Upp 8:7a)

Och den andre * (א,* א) lät sin basun ljuda, och (något) som ett stort berg, brinnande (i) eld, kastades in/ut i havet, och tredjedelen av havet blev blod. Och tredje delen (א,* א) av de skapade varelserna, de (som är) i havet, de som har en själ, dog. Och tredjedelen av båtarna förstördes alltigenom. (Upp 8:8-9)

(De två vittnena) har (rättslig) myndighet uppå vattnen, att vända dem ’in i’/till blod och att slå till jorden i/med varje slag, så många gånger ’som om’/som de – alltefter omständigheterna – må vilja. (Upp 11:6b)

Vinpressen trampades utanför (א,* א) staden, och blod kom ut, ut ur vinpressen, intill hästarnas betselbett, från/’i längd’ ettusentvåhundra (א*) stadier. (Upp 14:20)


Egna kommentarer och funderingar:

Som i Upp 1:11 utelämnar Sinaiticus, prima manus en av sju. Hä är det den andre budbäraren som inte nämns. Kanske kan detta i båda fallen bero på sambandet med död. Att vissa personer är onämnda/utelämnade i en lista kan vi se i 1 Sam 16:6-11 och 1 Krön 2:13-15. Se också Egna kommentarer och funderingar till Upp 1:11b och Upp 16:17.

Angående ”havet”, se Upp 8:8 och 8:9.


Ytterligare studier: 2 Mos 7:17-21; Matt 10:2-4; Mark 3:16-19; Luk 6:13-16; Joh 19:34.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-25; 2012-07-14; 2015-08-13)

Till sidans topp

16:4 Och den tredje hällde ut sin skål emot (P47, א,* א) floderna och vattenkällorna. Och det blev blod.

Ord för ord (18 ord i den grekiska texten): Och den tredje hällde-ut '-en skål'/skålen sin uppå '-na floder'/floderna och '-na källor'/källorna '-ens vatten'/vattnens, och (det)-blev blod.


1883: Och den tredje utgöt sin skål i floderna och i vattendragen, och det vardt blod.

1541(1703): Och den tredje Ängelen göt ut sina skål i älfwena, och i wattukällorna; och det wardt blod.

LT 1974: Den tredje ängeln tömde sin skål över floderna och källorna, och de förvandlades till blod.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Prästen) skall föra (brännoffret) till mitt emot Herren och utsona (kvinnan som fött fram ett barn) och göra henne ren från sin blodskälla. (3 Mos 12:7a, Grekiska GT)

(Salomo sade till Herren: “I stället för en källa av en outtömlig flod, som hade oroats/grumlats (med) nersölat mordblod (åt deras fiender)… gav du (Ditt folk) ymnigt vatten, som de inte hade vågat hoppas på, då du genom törsten hade visat, hur Du tuktade motståndarna.” (Salomos Vishet 11:6,7b-8)


Den Senare Uppenbarelsen:

Likaså och/också (med) den andre och den tredje ända till den sjunde. (Matt 22:26)

(Kvinnan sade:) “Om – alltefter omständigheterna – jag må röra och/nämligen om – alltefter omständigheterna – Hans kläder, skall jag räddas.” Och rakt/strax torkades/förtorkades hennes blods källa. (Mark 5:28-29a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Den stora stjärnan) föll emot tredjedelen av floderna och emot vattenkällorna. (Upp 8:10b)

Jag hörde en stor/hög röst ut ur templet och (den) sade till de sju budbärarna: “Dra er tillbaka och häll ut de sju skålarna av Guds lidelse 'in i'/'ned på' jorden.” (Upp 16:1)


Exegeter, evangelister med flera:

(Biskop Jesper Svedberg) anförde år 1705 vid en predikan i Skara domkyrka om yttersta domen bland andra "tecken och under", som Gud sänt till människornas varning och väckelse, hurusom vattnet i sjön Barken i Västmanland tre aftnar å rad förvandlats i blod. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1660-1709" s 282)

När Ronneby stormats, ställde (Erik XIV) till "ett väldigt mord, så att vattnet i älven var rött som blod" - det är Eriks egna ord i den skrivelse till menige man "om Kungl. Maj:ts lycka och seger", vari han med skrytsamt välbehag utbreder sig över sina bedrifter. Fienderna voro, heter det, så försagda, att man kunde sticka ned dem som en hop vilda svin; "och skonade man ingen utan slog ihjäl alla varaktiga (= vapenföra), så att i staden blevo mer än 2,000 man om halsen utom några kvinnor och barn, dem finnarne slogo ihjäl". (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1521-1611" s 289)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående “hällde ut sin skål”, se Upp 16:1. Angående ”emot floderna och vattenkällorna”, se Upp 8:10b. Angående ”det blev blod”, se Upp 6:10bb, Upp 8:7a, Upp 8:8, Upp 11:6b och Upp 16:3.


Ytterligare studier: 2 Mos 7:17-21; Ps 78:44; 105:29; Joh 2:6-10; 4:10-12; 7:38.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-25; 2012-07-14; 2015-08-13)

Till sidans topp

16:5 Och jag hörde vattnens budbärare som sade: “Rättfärdig är Du, Den som är och Den som (hela tiden) var, den Fromme/Okränkbare, eftersom Du har dömt de här tingen.”

Ord för ord (19 ord i den grekiska texten): Och (jag)-hörde (av)-'-n budbärare'/budbäraren '-ens vatten'/vattnens sägande: rättfärdig är-(du), den varande och den-(som) (hela-tiden)-var, den fromme, eftersom de-här-(tingen) (du)-dömde


1883: Och jag hörde vattnens ängel säga: Rättfärdig är du, som är och som var, du helige, att du har dömt så.

1541(1703): Och jag hörde en Ängel säga: Rättfärdig äst du, Herre, som äst, och warit hafwer, och helig, att du detta dömt hafwer.

LT 1974: Och jag hörde vattnets ängel förklara: ”Du är rättfärdig när du gör dessa domshandlingar, du Helige, som är och som var.”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Gud sade till Abram:) ”Din säd kommer att vara ... slavar ... men den nation, (hos) vilken de – om alltefter omständigheterna – kommer att vara slavar, skall Jag döma.” (1 Mos 15:13b-14a, Grekiska GT)

(Mose sade om Herren:) “Alla Hans vägar (är) domar. En trofast Gud och Han är inte orättfärdig. Rättfärdig och from/okränkbar (är) Herren.” (5 Mos 32:4b, Grekiska GT)

(David sade: “Herren) skall döma (den bebodda) världen i/med rättfärdighet. Han skall döma folk i/med rakhet/rättframhet.” (Ps 9:8 eller 9:9, Grekiska GT)

(David sade till Herren:) “Du skall inte helt och hållet lämna min själ i ’(en plats)’/sticket, in i Hades, inte heller skall Du ge/tillåta din fromme att skåda förstörelse alltigenom.” (Ps 16:10, Grekiska GT)

(David sade:) “Välsigna Herren, alla Hans budbärare.” (Ps 103:20a, Grekiska GT)

(Herren sade:) "Döm ett rättfärdigt domsutslag och gör/praktisera barmhärtighet och medömkan, var och en ’i riktning mot’/mot sin broder." (Sak 7:9b, Grekiska GT)

(Tobit sade:) “Rättfärdig är Du, Herre, och alla Dina gärningar (är) rättfärdiga ... Du dömer in i (den kommande) tidsåldern. (Tobit 3:2, BA)

(Salomo sade till Herren:) ”Du må alltigenom vara sysselsatt med utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ i/med fromhet/okränkbarhet och rättfärdighet, och i/med en själs rakhet/rättframhet må Du döma en dom.” (Salomos Vishet 9:3)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”På det här sättet skall det vara i tidsålderns avslutning; budbärarna skall komma ut och genom en gränslinje skilja de onda ut ur de rättfärdigas mitt.” (Matt 13:49)

(Husmästaren/husföreståndaren sade till de sysslolösa:) “Vilket/vad som – om alltefter omständigheterna – må vara rättfärdigt, skall jag ge er.” (Matt 20:4b)

(Jesus sade till skrymtarna:) “Vad/varför dömer ni inte och/också det rättfärdiga (bort) från er själva?” (Luk 12:57)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

”Den (Jesus sade till judarna:) ”Jag förmår inte göra ingenting/någonting från/'beroende på' Mig själv. Helt och hållet som Jag hör, dömer Jag. Och Min dom är rättfärdig, eftersom Jag inte söker Min egen vilja utan Dens vilja som har sänt Mig.” (Joh 5:30)

Döm ej enligt/efter anblick, emellertid/utan döm den rättfärdiga domen. (Joh 7:24)

Rättfärdige Fader, utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ har och/nämligen inte fått kunskap om Dig, men jag har fått kunskap om Dig, och de här har fått kunskap, att Du har skickat bort Mig. (Joh 17:25)

Fröjdbringande (nåd) (med) er och frid från Den som är och Den som (hela tiden) var och Den som kommer och från de sju andarna * (א,* א, A) inför Hans ‘trons ögon’/tron. (Upp 1:4b)

(De slaktade vittnenas själar) utropade/ropade (med) en stor/hög röst. (Upp 6:10a)

Ända till när dömer Du inte och utverkar rättvisa för vårt blod ut ur/av dem som bor uppå jorden? (Upp 6:10b)

(De tjugofyra äldste) sade: “Vi är tacksamma (mot) Dig, Herren Gud, den Allsmäktige, Den som är och Den som (hela tiden) var, och (P47, א*) att Du har tagit (och tar) Din stora förmåga och har varit/’börjat vara’ kung. Och nationerna var vreda, och/men Din vrede kom och den lägliga tiden för de döda (kropparna) att dömas.” (Upp 11:17-18a)

Och en annan budbärare, som hade (rättslig) myndighet uppå/’med avseende på’ elden, kom ut, ut ur offeraltaret. (Upp 14:18a)

... eftersom (Du) ensam (är) from/okränkbar, eftersom alla nationerna kommer att anlända och kasta sig ner inför (Dig), inför Dina ögon, eftersom grundlagarna har gjorts synliga inför Dina ögon (א,* א). (Upp 15:4b)


Exegeter, evangelister med flera:

I judisk tankegång hade varje element, varje form av skapat liv, en ängel ”väktare”. (J. Massyngberde Ford "Revelation" s 261)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående “Rättfärdig ... Fromme/Okränkbare”, se också Upp 15:4b. Angående ”Du, Den som är och Den som (hela tiden) var”, se Upp 1:4b och Egna kommentarer och funderingar till Upp 11:17.


Ytterligare studier: Ps 96:10; 98:9; 119:137; 145:17; Ordsp 31:9; Jes 5:16; 11:4; Sak 8:16; Matt 7:1-2, Luk 6:37; Joh 16:10-11; 17:25; Apg 17:31; Rom 2:12,15-16; 1 Kor 5:13; 2 Thess 2:11-12; 2 Tim 4:1; 1 Petr1:17; 2:23; 4:5; 1 Joh 1:9; Upp 1:8; 4:8; 19:2,11; 20:13.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-25; 2012-07-14; 2015-08-13)

Till sidans topp

16:6 ... eftersom de ’hällde ut’/utgöt heligas och profeters blod, och Du gav (P47, א,* א) dem blod att dricka, vilket de just (א,* א) är värdiga.

Ord för ord (14 ord i den grekiska texten): eftersom blod heligas och profeters hällde-(de)-ut och blod dem (du)-gav (att)-dricka, vilket-just värdiga (de)-är.


1883: Emedan de hafva utgjutit heligas och profeters blod, har du ock gifvit dem blod att dricka; de äro det värda.

1541(1703): Ty de hafwa utgjutit helgonens och Propheternas blod, och blod hafwer du ock gifwit dem dricka; ty de äro dess wärde.

LT 1974: ... för dina helgon och profeter har lidit martyrdöden, och deras blod har blivit uthällt över jorden, och nu har du i din tur gett blod att dricka åt dem som mördade dem. Det är deras rättvisa lön.”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Mose sade till Israel:) “Det skall vara om – alltefter omständigheterna – den gudlöse må vara värdig slag . . . (att) de skall piska honom . . . med ett antal enligt hans gudlöshet.” (5 Mos 25:2, Grekiska GT)

(Herren sade till Jehu:) “Du skall fullständigt tillintetgöra Ahabs, din herres, hus, ’ut ur’/’bort från’ Mitt ansikte och du skall ut ur/av Jisebels hand utverka rättvisa för Mina slavars profeternas blod, och för alla Herrens slavars blod.” (2 Kung 9:7, Grekiska GT)

(Psalmisten sade till Herren: "Nationerna) har hällt ut (Dina slavars) blod som vatten (i) en ring (runt) Jerusalem. . . . Ej någonsin må nationerna tala: 'Var är deras Gud?' Och låt det fås kunskap i/bland nationerna inför våra ögons ögon/åsyn om utverkandet av rättvisa av Dina slavars blod, det som är (och har varit) uthällt/utgjutet." (Ps 79:3a,10, Grekiska GT)

(Herren sade till Jerusalem: “Dina förtryckare) ... skall dricka sitt blod som ungt/nygjort vin.” (Jes 49:26a, Grekiska GT)

(Jesus, Syraks son, sade: “De gudlösa) är värdiga att vara en del av (döden).” (Salomos Vishet 1:16b)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till de skriftlärda och fariseerna:) ”Ni bygger profeternas grifter/gravar ... och säger: ”Om vi (hela tiden) hade varit i våra fäders dagar, hade vi (hela tiden) - alltefter omständigheterna - inte varit (några) i deras gemenskap i profeternas blod. ’Så att’/därför är ni vittnen (om) er själva, att ni är söner av/till dem som hade mördat profeterna. Och fullborda ni era fäders mått. Ormar, produkter av små giftormar, hur må ni fly från Gehennas dom? På grund av det här skickar jag bort i riktning mot er profeter och visa (män) och skriftlärda. (Några) ut ur/av dem skall ni döda och korsfästa. ... Emot er må komma varje/allt rättfärdigt blod som är uthällt/utgjutet uppå jorden från den rättfärdige Abels blod ända till Sakarias * (א*) blod, (honom) som ni mördade mellantid/mellan templet och offeraltaret. ... Jerusalem, Jerusalem, den (stad) som dödar profeterna och kastar sten på dem som har skickats (och skickas) bort i riktning mot henne! (Matt 23:29b-34a,35,37a)

Då (Jesus) tagit en bägare och ‘varit tacksam’/tackat, gav Han (Sina lärjungar) och sade: “Drick ut ur den, alla. Ty det här är Mitt förbundsblod, som är ’hällt ut’/utgjutet med anledning av många ’in i’/’med syfte på’ ett ‘låtande vara’/’lämnande i fred’ av missar (av Guds mål).” (Matt 26:27-28)

(Pilatus sade:) “Ingenting värdigt död är havande varit (och varande) praktiserat/gjort (med hjälp av) Jesus.” (Luk 23:15b)

(En av de dåliga människorna sade:) “Vi (lider) faktiskt rättfärdigt, ty värdigt 'tar vi bort’/’mottar vi’ de ting som vi praktiserade/gjorde. Men Den här har ingenting praktiserat/gjort (som) ’inte är på plats’/’är otillbörligt’. (Luk 23:41)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Ett Jesu Kristi avslöjande som Gud gav Honom (för) att visa Sina heliga (א*) de ting som måste bli/ske i/med snabbhet. (Upp 1:1a)

De skall vandra omkring i sällskap med Mig i vita (ting), eftersom de är värdiga. (Upp 3:4b, “Sardes”)

(De äldste) * (א*) kastar sina kronor inför ‘tronens ögon’/tronen och säga: “Värdig är Du, Herre (א,* א), Herren och vår Gud.” (Upp 4:10b-11a)

(Jag hörde budbärare) som sade (med) stor/hög röst: “Värdig är den lille Baggen, Den som har slaktats (och är slaktad).” (Upp 5:12a)


Exegeter, evangelister med flera:

"Lägg dig nu ned, Knut, och försök att sofva", sade Ellen i lugnande ton. Hon lade handen på hans panna och ville tvinga honom ned i bädden. "Nej - aldrig - de komma ju, de vilja gripa mig - men de kunna icke. - Se här - där är blod ... det är deras blod - de heliga, du vet ... Se, den gamle, han blöder - han dör - han blöder ihjäl - - de veta icke, hvem som har gjort det." ... Då han vaknade, var han fullt redig, men alla nattens syner voro glömda. ... Ellen satte sig vid bädden och såg på honom, tyst och forskande. ... Han borrade hufvudet in i kudden och mumlade med halfkväfd röst: "Jag har gjort det." ... "Hvad var (orsaken)?" "Ondska." "Ondska?" ... "Ja, jag hatade Grönhöj. ... Han tog Marie ifrån mig. ... Du vet ju - det är väl ingen hemlighet ... att jag håller af Marie. Och hon höll också af mig. Men så blef hon ju 'helig' - och det var Grönhöjs skull ... hon gick och pratade så mycket med honom. Och så bröt hon med mig. ... Och så - kom jag att hata honom." (N.P. Madsen "Strandfogdens dotter" s 206-211)


Grekiska ord:

(h)osper (som just) (i NT + ett exempel i GT) Upp 16:6 (א,* א) – Job 6:17.


Ytterligare studier: 1 Mos 4:10-11; 5 Mos 32:43; Jes 51:17; Jer 13:12-13; Salomos Vishet 11:16; Mark 14:23-24; Luk 11:47-51; 12:48; 22:20; Joh 6:53-56; 16:2; Apg 25:11,25; 26:31; 1 Kor 11:25; Upp 11:18; 17:6; 18:24.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-25; 2012-07-15; 2015-08-13)

Till sidans topp

16:7 Och jag hörde offeraltaret som sade: “Ja, Herren Gud, den Allsmäktige, sanna och rättfärdiga (är) Dina domar.”

Ord för ord (17 ord i den grekiska texten): Och (jag)-hörde (av)-'-t offeraltare'/offeraltaret sägande: ja 'herre -en gud'/'herre guden'/'Herren Gud' den allsmäktige, sanna och rättfärdiga '-na domar'/domarna dina


1883: Och jag hörde altaret säga: Ja, Herre Gud, du allsvåldige, sanna och rätta äro dina domar.

1541(1703): Och jag hörde en annan Ängel säga af altaret: Ja, Herre Gud allswåldig, sanne och rätte äro dine domar.

LT 1974: Och jag hörde ängeln vid altaret säga: ”Ja, Herre Gud Allsmäktig, dina domar är rättfärdiga och sanna.”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren Gud sade till Kain:) “Röst(en) av din brors blod ropar ut ur jorden.” (1 Mos 4:10, Grekiska GT)

Abraham talade i riktning mot Gud: "Låt den här Ismael leva mitt emot Dig." Men/och Gud talade till Abraham: "Ja, skåda Sara, din kvinna, skall föda fram en son åt dig ... men/och 'runt omkring'/om Ismael har Jag hört uppå/på dig. Skåda, Jag har välsignat honom och ökar/'låter ... växa' honom och Jag fullgör/'gör ... fulltalig' honom oerhört." (1 Mos 17:18-19a,20a, Grekiska GT)

(En gudsmänniska) kallade på (vänd) i riktning mot offeraltaret i/med en Herrens utsaga och talade: “Offeraltare, offeraltare.” (1 Kung 13:2a, Grekiska GT)

(Psalmisten sade:) “Rättfärdig är Du, Herre, och rak/rättskaffens (är) Din dom.” (Ps 119:137, Grekiska GT)

(Tobit sade till Herren:) “Dina många domar (är) … sanna.” (Tobit 3:5a)

(Asarja sade till Herren:) “Rättfärdig är Du på/i alla ting som Du har gjort (med) oss. Och alla Dina gärningar (är) sanna och Dina vägar raka och alla Dina domar sanna och Du har gjort domsutslag av sanning.” (Asarjas bön v 4-5a)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Den kananeiska kvinnan sade till Jesus:) ”Ja, Herre, ty och/också de små hundarna äter från smulorna av de ting som faller från deras herrars bord.” Då 'Jesus hade svarat'/'svarade Jesus och' talade till henne: ”O kvinna, din tro (är) stor, låt det bli för dig som du vill!” (Matt 15:27b-28a)

(Husmästaren/husföreståndaren sade till de sysslolösa:) “Vilket/vad som – om alltefter omständigheterna – må vara rättfärdigt, skall jag ge er.” (Matt 20:4b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Jag skall inunder/’i hemlighet’ visa er vem ni må frukta, * (א,*א) Den som efter det att döda har (rättslig) myndighet att kasta i, in i Gehenna. Ja, Jag säger er, ni må frukta Den här.” (Luk 12:5)

(Jesus sade till fariseerna angående Sina lärjungar:) “Om – alltefter omständigheterna – de här är stilla, kommer stenarna att utropa/skrika.” (Luk 19:40b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Marta) säger till (Jesus): ”Ja, Herre. Jag tror (och har trott), att Du är Kristus, Guds Son, Den som kommer in i utsmyckningen/’den utsmyckade världen’.” (Joh 11:27)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Och då (Anden) har kommit skall Han överbevisa utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ med anledning av miss (av Guds mål) och med anledning av rättfärdighet och med anledning av dom; med anledning av miss (av Guds mål) faktiskt/förvisso, att de inte tror in i Mig, men/och med anledning av rättfärdighet, att Jag drar Mig tillbaka i riktning mot Fadern, och ni tittar inte längre på Mig, men/och med anledning av dom, att den här utsmyckningens/’utsmyckade världens’ ledare har varit (och är) dömd.” (Joh 16:8-11)

När (lärjungarna) så hade ätit frukost, säger Jesus till Simon Petrus: ”Simon * (א), välkomnar du Mig mer (än) de här?” Han säger till Honom: ”Ja, Herre, Du vet, att jag är vän med Dig.” (Joh 21:15a)

Och alla jordens stammar skall ‘skära sig (över)’/sörja * (א*) Honom. Ja. Amen. (Upp 1:7b)

“Jag är Alfat och Ôet/Omegat, en början och ett slut (א*)”, säger Herren Gud, Den som är och Den som (hela tiden) var och Den som kommer, den Allsmäktige. (Upp 1:8)

De (fyra levande varelserna) har inte vila, då de dag och natt säger: “Helig, helig, helig, helig, helig, helig, helig, helig (א*) Herren Gud, den Allsmäktige, Den som (hela tiden) var och Den som är och Den som kommer.” (Upp 4:8b)

När Den öppnade det femte sigillet, skådade jag nedanför offeraltaret själarna av de människor (א,* א) som hade varit (och var) slaktade på grund av Guds utsaga och på grund av det vittnesmål som de (hela tiden) hade. Och de utropade/ropade (med) en stor/hög röst: ”Ända till när dömer Du inte och utverkar rättvisa för vårt blod ut ur/av dem som bor uppå jorden?” (Upp 6:9-10)

En annan budbärare, som hade ett rökelsekar av guld med olibanum, kom och stod uppå offeraltaret. (Upp 8:3a)

Den sjätte budbäraren lät basunen ljuda. Och Jag hörde en röst * (א*) av/från offeraltaret av guld, det (som är) inför Guds ögon. (Upp 9:13)

(Budbäraren kom med det goda lilla budskapet) * (א,* א) i/med en stor/hög röst: “Frukta Gud, och ge Honom härlighetsglans, eftersom Hans doms stund har kommit. (Upp 14:7a)

Och en annan budbärare, som hade (rättslig) myndighet uppå/’med avseende på’ elden, kom ut, ut ur offeraltaret. (Upp 14:18a)

Stora och förunderliga (är) Dina gärningar, Herren Gud, den Allsmäktige. Rättfärdiga och sanna (är) Dina vägar, tidsåldrarnas (P47, א*) kung. (Upp 15:3b)


Exegeter, evangelister med flera:

1800-talets arkitekturteoretiker talade om "archtecture parlante" - talande arkitektur - eller så nyttjade man begreppet adekvat arkitektur. Vad menade man med dessa två synonyma begrepp? Kan arkitektur tala? Enligt 1800-talets värderingar skulle en god byggnad tala till den bildade betraktaren. Om någon stannade framför en okänd byggnad skulle de börja berätta sin historia, och framför allt skulle den tala om sin funktion. Den europeiska demokratin har sina rötter i antikens Grekland, alltså var det adekvat att uppföra ett parlamentshus i en klassiserande stil. Huvudfasaden till Riksdagshuset i Stockholm domineras följaktligen av höga korintiska kolonner som ger de eftertraktade antika associationerna. Bankväsendet har sitt ursprung i renässansens Florens, och därför var det adekvat att bankpalats uppfördes som florentinska renässanspalats. Så kan man beskriva samhällssektor efter samhällssektor och söka efter ett adekvat arkitekturspråk. På det kyrkliga området blev det naturligt att hänvisa till kyrkobyggandet i Europa under de perioder av medeltiden som i konsthistorien betecknas som romanik och gotik. I Danmark inföll den första stora kyrkobyggnadsepoken under den romanska tiden. Därför blev dett ett adekvat uttryck för kyrkobyggnadskonsten i Danmark under 1800-talet att knyta an till den romanska traditionen - och kyrklig nygotik lyser närmast med sin totala frånvaro i dansk kyrkohistoria. I Sverige var det tvärtom - under 1800-talet dominerade nygotiken totalt. Denna syn på den talande arkitekturen skiljer ut 1800-talet från tidigare byggnadsepoker. (Göran Alm "Kyrkobyggande i Sverige 1865-1910" s 282)


Egna kommentarer och funderingar:

Offeraltaret beskrivs här som personifierat precis som i 1 Kung 13:2 och Upp 9:13 (א*). angående ”offeraltaret”, se också Upp 6:9 och 8:3a.

Jämför Salomos Psalmer 2:10: “Gud, jorden skall få kunskap om (att) alla Dina domsutslag är rättfärdiga.” och 2:15b: ”Gud, Din rättfärdighet (är) i Dina domsutslag.”

Angående ”Herren Gud, den Allsmäktige”, se Upp 1:8a och 1:8b. Angående ”sanna och rättfärdiga”, se också Upp 15:3b (jfr ”rättfärdiga och sanna” i ett återställelseperspektiv). Angående ”domar”, se Upp 14:7.


Ytterligare studier: Ps 19:9(10); Matt 9:28; Mark 7:28; Upp 11:17; 19:2.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-26; 2012-07-15; 2015-08-13)

Till sidans topp

16:8-9a Och den fjärde budbäraren (א,* א) hällde ut sin skål emot solen. Och det gavs den att sveda människorna i eld. Och människorna sveddes (med) en stor svidande hetta.

Ord för ord: 16:8 (19 ord i den grekiska texten Sinaiticus) Och den fjärde budbärare hällde-ut '-en skål'/skålen sin emot '-en sol'/solen, och (det)-gavs den (att)-sveda '-na människor'/människorna i eld. 16:9a (6 ord i den grekiska texten) och sveddes '-na människor'/människorna (en)-svidande-hetta stor


1883: Och den fjärde ängeln utgöt sin skål öfver solen, och henne vardt gifven makt att bränna människorna med eld. Och människorna brändes med stark brand.

1541(1703): Och den fjerde Ängelen göt ut sina skål i solena; och honom wardt gifwet att plåga menniskorna med hetta af eld. Och menniskorna wordo brinnande uti en stor hetta.

LT 1974: Sedan tömde den fjärde ängeln ut sin skål över solen, och fick den att bränna människor med sin eld. De brändes av detta eldsutbrott.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Mose sade till Israel: ”Om ni inte kommer att lyda Herren er Gud, skall Han) ’slå till’/förgöra er med … febereld/feber.” (5 Mos 28:22a, Grekiska GT)

Job sade: “Mina skelettben/ben (har förmörkats) från/’beroende på’ en svidande hetta.” (Job 30:30b, Grekiska GT)

(Profeten sade:) “Skåda, Herren skall anlända som en eld ... (för) att i lidelse ge tillbaka ett utverkande av rättvisa och ett bortjagande i en eldslåga.” (Jes 66:15, Grekiska GT)

Det blev/hände tillsammans/’samtidigt’ (med) 'det att solen sticka upp'/'solens framträdande'. Och Gud befallde en ande tillsammans med brännande hetta, och solen ’slog till emot’/träffade Jonas huvud. Och han var liten/svag i själen ... och talade: ”(Det skulle vara) fint/bättre för mig att dö än att leva. (Jona 4:8, Grekiska GT)

(Salomo sade:) “Vår tillvaro ... förföljs av en sols strålar och tyngs av dess värmande/hetta.” (Salomos Vishet 2:4)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Vem kommer att stå under (solen) mitt emot dess svidande hetta?” (Syr 43:3b)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Då solen hade ’stuckit upp’/’trätt fram’ sveddes (utsädet). Och eftersom ha/'det ... hade' ej (någon) rot, torkades/förtorkades det.” (Matt 13:6)

Likaså och/också (med) den andre och den tredje ända till den sjunde. (Matt 22:26)

(Jesus sade till folkskarorna:) “Då en sydvind blåser, säger ni: ’Det kommer (P45, א*) en hetta, och det blir/sker.” (Luk 12:55b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Ej/förvisso må inte heller solen falla/’falla ner’ emot dem, inte heller varje/någon svidande hetta. (Upp 7.16b)

Och en annan budbärare, som hade (rättslig) myndighet uppå/’med avseende på’ elden, kom ut, ut ur offeraltaret. (Upp 14:18a)

Jag hörde en stor/hög röst ut ur templet och (den) sade till de sju budbärarna: “Dra er tillbaka och häll ut de sju skålarna av Guds lidelse 'in i'/'ned på' jorden.” (Upp 16:1)


Exegeter, evangelister med flera:

De första fyra skålarna, liksom de första fyra basunerna, riktade sig i samma ordningsföljd mot jorden, havet, dricksvattnet och solen. Talet om jorden, havet, vattnet och solen klingar väldigt aktuellt i vår tid av miljömedvetenhet. Vi oroar oss för jordens mångfald, havens plankton, tillgången på rent dricksvatten och bevarandet av ozonlagret som skyddar oss från strålning och dess skadliga effekter. (John Stott "Genom Bibeln - Dag för dag" s 421 i kommentar till Upp 16:1)

Trots att det blommar på kyrkogården Hiroshima och livet går vidare, där döden tog allt, har man svårt att befria sig från de intryck man fick under en dags strövtåg i denna till synes helt vanliga stad. ... Vi skulle alla behöva vallfärda till Hiroshima och tänka på hur det var, då vattnet i floderna började koka, där människor förintades och andra fick genomgå ett inferno av kval och smärtor. ... Låt oss ... bedja om förskoning från nya vita helveten. (Linné Eriksson "En dag i atombombad stad" s 55)

Den närmaste järnvägsstationen var Bogdan, den finns fortfarande och ligger mellan Orsja och Lepel. Hit, i den här riktningen evakuerade man boskap inte bara från vår bysovjet utan från hela Vitebskområdet. Det var en het sommar (år 1941) och boskapen drevs i stora hjordar: kor, får, svin och kalvar. Hästarna drevs för sig. Boskapsfösarna var så trötta att det gjorde dem detsamma hur mycket boskap de hade och vart den gick. . . . Särskilt svinen for illa, de tål inte hetta och att gå länge. De föll ihop på vägarna och antalet som dukade under i hettan bara steg. Det var så hemskt att jag var rädd att gå utomhus om kvällarna. . . . Jag drömde mardrömmar om nätterna. (Ljuba Aleksandrovitj "Den hängde i repet som ett litet barn . . . " s 82-83; ur boken "De sista vittnena" av Svetlana Aleksijevitj)

Den heta solen sveder mitt huvud, detta huvud som blivit allt skalligare. Luftens hetta har ödelagt kvinnornas fräschhet. Deras parfymer har avdunstat och lukt av svett sprids ut från deras armhålor. Någon tredje buss har ännu inte kommit. Jag frågar en man som står bredvid mig hur mycket klockan är. "En miljon", svarar han och brister i skratt. En kvinna flyttar sitt barn från högra axeln till den vänstra och från den vänstra till den högra varannan minut, mycket regelbundet. En gubbe höjer blicken och tittar på solskivan, sedan frågar han mig vad det är för nummer på nästa buss. Då och då går en person resignerat ut från hållplatsen, lyfter handen och ropar: "Taxi!" Och en taxidörr öppnas. (Yousuf Esh-Sharouni "Trängsel" s 131)

Fru kommendörskan Diedrichs född v. Blessigh lät sin sol skina i ytterligare tjugu minuter och drog sig sedan tillbaka (från födelsedagsfesten) efter fullgjorda skyldigheter, kanske i en omedveten rädsla, att alltför mycket sol kunde vara farlig för de gamla. (Sven Lidman "Huset med de gamla fröknarna" s 85)


Sångarna:

En såningsman går där i regn och sol. Den säd som han sår är Guds levande ord. ... En del föll på stengrund. Där fanns ingen fukt. (A Frostenson: Psalmer och Sånger 66:1,3a)


Egna kommentarer och funderingar:

Här har vi sannolikt en anspelning på människorna utan rot. (Matt 13:6). Jfr Egna kommentarer och funderingar till Joh 15:4-6 och Upp 14:18b-19.

Angående “hällde ut sin skål”, se också Upp 16:1. Angående ”sveda”, se också Upp 7:16b.


Grekiska ord:

kaumatizô (sveda) Matt 13:6; Upp 16:8-9 – Mark 4:6.


Ytterligare studier: 1 Mos 19:23-24; Jes 24:6; Dan 3:6; Salomos Vishet 18:3; Upp 19:20.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-26; 2012-07-15; 2015-08-13)

Till sidans topp

16:9b Och de hädade Guds namn, Den som har (den rättsliga) myndigheten emot/över de här slagen, och de ändrade inte sinne (till) att ge Honom härlighetsglans.

Ord för ord (20 ord i den grekiska texten): och (de)-hädade '-et namn'/namnet '-ens guds'/Guds den havande den (rättsliga)-myndighet emot '-en slag'/slagen de här och inte ändrade-(de)-sinne (att)-ge honom härlighetsglans.


1883: ... och de hädade den Guds namn, hvilken hade makten öfver dessa plågor, och de bättrade sig icke, så att de gåfvo honom ära.

1541(1703): ... och de hädde Guds Namn, som magten hade öfwer dessa plågor; och gjorde inga syndabättring, att de måtte gifwit honom äro.

LT 1974: ... och förbannade Gud som sände plågorna – de ändrade inte sinne eller inställning, så att de gav honom äran.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Trots de slag som kom emot Egypten) var faraos hjärta helt och hållet stabilt/starkt. (2 Mos 7:13a, Grekiska GT)

(Herren sade till Mose:) ”Låt den som ’benämner Herrens namn’/’kallar Herren vid namn’ ’tas död på’/dödas (med) död.” (3 Mos 24:16a, Grekiska GT)

(Herren sade till profeten:) “Mitt namn hädas i/bland nationerna.” (Jes 52:5b, Grekiska GT)

(Herren sade till profeten:) “ ... Det är/finns inte en människa (i Jerusalem) som ändrar sinne från sin dålighet.” (Jer 8:6a, Grekiska GT)

(Herren sade till profeten:) “Du må ej vilja/mena, (att) Jag må vilja den laglöses död ... som/’utan snarare’ att vända honom bort ut ur den onda vägen och (låta) honom leva.” (Hes 18:23, Grekiska GT)

(Nationerna) använde/behandlade (hela tiden) de (som var) runt omkring Judas hädande/skymfande och samtalade/talade ting som ej (var) gudomlig lag. (2 Mack 12:14b)

(Jesus, Syraks son, sade:) "I det att 'förbanna en gudlös'/'en gudlös förbannar' motståndaren, förbannar han sin (egen) själ." (Syr 21:27)

(Jesus, Syraks son, sade:) “I alla de här tingen ändrade inte (Guds) folk sinne.” (Syr 48:15a)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Då solen hade ’stuckit upp’/’trätt fram’ sveddes (utsädet). Och eftersom ha/'det ... hade' ej (någon) rot, torkades/förtorkades det.” (Matt 13:6)

(Jesus sade till folket i Jerusalem:) "Ni må inte/förvisso ej skåda Mig från just nu ända till ni – alltefter omständigheterna – må tala: ''Varande (och havande varit)'/'var (och ha varit) välsignad den som kommer i en herres namn.'" (Matt 23:39b)

De som gick vid sidan av hädade (hela tiden) (Jesus) och ’satte ... i rörelse’/skakade sina huvuden och sägande/sade: ”Den som löser ner/upp templet och bygger (det) i/på tre dagar, rädda Dig själv, om Du är en Guds son och stig ned från korset.” ... Från en sjätte stund/timme blev det mörker * (א*) ända till en nionde stund/timme. (Matt 27:39-40,45)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Jag skall inunder/’i hemlighet’ visa er vem ni må frukta, * (א,*א) Den som efter det att döda har (rättslig) myndighet att kasta i, in i Gehenna. Ja, Jag säger er, ni må frukta Den här.” (Luk 12:5)

(Paulus sade till männen i Athen: “Gud) har ‘fått ... att stå’/fastställt en dag i/på vilken Han står i begrepp att döma (den bebodda) världen i/med rättfärdighet i/’med hjälp av’ en man åt vilken Han har märkt ut med gränser en tro som har erbjudits alla då Han har fått Honom att stå upp ut ur döda (kroppar).” ... (Några) skämtade (hela tiden) ... men några män, som hade fäst sig vid (Paulus), trodde. (Apg 17:31-32a,34a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Judarna) höjde så ‘ut ur’/’omedelbart efter’, en andra (gång), sina röster mot människan som (hela tiden) hade varit blind och talade till honom: “Ge härlighetsglans till Gud. Vi vet, att den här Människan är en missare (av Guds mål).” (Joh 9:24)

Till Honom (är) härlighetsglansen och makten in i (de kommande) tidsåldrarnas (kommande) tidsåldrar. Amen. (Upp 1:6b)

Dra dig så till minnes varifrån du har fallit (och faller) och ändra sinne och gör de första gärningarna. (Upp 2:5a, ”Efesos”)

(Jag känner) hädelsen, den (א,* א) ut ur dem som säger sig själva vara judar och de är inte (det) emellertid/utan en motståndarens synagoga. (Upp 2:9b)

Och Jag gav henne tid, för att hon måtte ändra sinne * (א*) ’ut ur’/’till följd av’ sin otukt. (Upp 2:21, ”Thyatira”)

Den som segrar och den som håller Mina gärningar intill slut(et), honom skall Jag ge (rättslig) myndighet uppå/’med avseende på’ nationerna. (Upp 2:26, ”Thyatira”)

De levande varelserna må (א,* א) – alltefter omständigheterna - ge härlighetsglans och heder och tacksamhet till Den som sitter på tronen. (Upp 4:9a)

Värdig är Du ... att ta härlighetsglansen och hedern och förmågan. ... (Upp 4:11b)

Till Den som sitter uppå (א,* א) tronen och till den lille Baggen (är) välsignelsen och hedern och härlighetsglansen och makten in i (de kommande) tidsåldrarnas (kommande) tidsåldrar. (Upp 5:13b)

(De äldste och de fyra levande varelserna) sade: “Amen, välsignelsen och härlighetsglansen och visheten och tacksamheten och hedern och förmågan och stabiliteten till vår Gud in i (de kommande) tidsåldrarnas (kommande) tidsåldrar. Amen.” (Upp 7:12)

Från/’beroende på’ de här tre slagen, dödades tredjedelen av människorna, ‘ut ur’/’till följd av’ elden och röken och svavlet, av det som gick ut, ut ur deras munnar. ... Resten av människorna, som inte dödades i de här deras (P47, א,* א) slag, ändrade inte heller sinne ’ut ur’/’till följd av’ sina händers gärningar. (Upp 9:18,20a)

Och resten ’blev i fruktan’ (א,* א)/fruktade och gav härlighetsglans till himlens Gud (för att hedra Honom). (Upp 11:13b)

Och jag skådade ett litet vilt djur som steg upp ut ur havet (och) som hade tio horn och sju huvuden och uppå sina horn tio diadem och emot sina huvuden ett (P47; א,* א) hädelses/hädiskt namn. (Upp 13:1 eller 13:1b)

Och det gavs åt det en mun som samtalade stora ting och hädelser. ... Och det öppnade sin mun ‘in i’/i hädelser i riktning mot Gud (för) att häda Hans namn och Hans tält, de som i himlen bor i ett tält. (Upp 13:5a,6)

(Budbäraren kom med det goda lilla budskapet) * (א,* א) i/med en stor/hög röst: “Frukta Gud, och ge Honom härlighetsglans, eftersom Hans doms stund har kommit. (Upp 14:7a)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

Den öppenhet och tolerans som predikas i sekulariserade kulturer äger polisiära drag i det att den aldrig ställer frågan om ett möjligt tvivel på den egna hållningen och att den därtill med alla till buds stående kulturella och politiskt korrekta medel hindrar ett verkligt ifrågasättande av den egna positionen. Detta är i sanning ett märkligt fenomen: den sekulariserade kultur som i så hög grad vunnit sin position genom en metodisk granskning av andra och tidigare vunna positioner tillåter inte en liknande kritisk granskning av den egna positionen. Denna närmast fundamentalistiska relativism gör sig på detta sätt immun mot självkritik i det att den, medvetet eller omedvetet, måste uppfatta sig själv som det hittills mest eftersträvansvärda intellektuella framsteget som därför inte får ifrågasättas. (Runar Eldebo ”Kristen i landet lagom” s 44-45)

Människans beroende av Gud kan jämföras med hennes beroende av luften, som omger henne och som hon andas. Upproret mot Gud skulle därför kunna sägas motsvara attityden hos en människa som säger: "Jag vill inte ha något att göra med luften! Jag vill vara självständig! Jag vägrar befatta mej med den! Förresten tror jag inte på det där med luften, för den syns ju inte." Eller kanske med inställningen hos en man som hänger i ett rep över en bottenlös avgrund och i sin dårskap säger: "Det är förnedrande för mej att vara beroende av det där repet! Jag skall hugga av det så jag blir fri!" Det är knappast riktigt att berömma den människa, som vägrar att befatta sig med luften, för frihet och självständighet. Hon är besatt av en idiotisk högfärd. Och egentligen är hon en löjlig figur. Hon skriker: "Jag vill inte ha nånting med luften att göra! Jag tror inte på den!" Men samtidigt med att hon skriker det, så fortsätter hon att andas den, och gjorde hon inte det skulle hon inte ens kunna förneka den. Hon vore redan död. Av samma slag är människans uppror mot Gud. (Torsten Nilsson "Ropet och svaret" s 100-101)

(Människorna) hädar, de förbannar och hånar (Gud) – allt ligger i det grekiska ord, som Johannes använder. De vet trots allt att han finns. De gör som så många moderna människor: de säger att han inte finns, de lever som om han inte funnes, men när de drabbas av olyckor förebrår de Gud att han kan vara så grym. (Bo Giertz ”Uppenbarelseboken” s 101)

Den gudlöse är sådan, att han principiellt vägrar att erkänna sitt beroende av Gud och att ta den hänsyn till andra, som gudsberoendet kräver. Han hävdar själv sin godtyckliga rätt. Gud står emot och ”slår ned” sådana ”till jorden”. (Gösta Sandberg ”Om livets Ord tala vi” s 372 i kommentar till Ps 147:1-11)

Läraren fortfor: ... Den som saknar tro och hopp däremot, den kan anlägga ett visst hederligt sätt att vara, men när det gäller världsliga intressen eller fördelar slungar han all heder; likaså när det gäller att rädda en kamrat; då kan han vittna falskt och tycka det vara en vacker handling; att befordra en omeriterad vän eller släkting generar honom icke, och kan han anfalla en troende, så svär han falskt; han anser allt vara tillåtet från hans sida mot andra, och han ångrar aldrig något; den som låter lura sig, menar han, den må ha det. Om en religiös felar, brukar han blygas och straffa sig, och ibland är han nog naiv att bekänna sitt felsteg eller brott; då hurrar Luskungen! Ty det var honom för enfaldigt. Dock, när en troende faller 7 och 70 gånger, står han upp igen, och vidgår sitt fel. Det är skillnaden! (August Strindberg ”En blå bok I” s 47; Blygsel och rättskänsla)

Så kom en tid, då (fången) fördes till en ny klippa, som skulle bli en fästning, och han arbetade åter i sten; sten, sten, sten! Där miste han ena ögat, och blev slagen då och då. Och där var han så länge att den nya kungen dog och fick en efterträdare. På kröningsdagen skulle en fånge benådas och lösgivas. Och den som uppfört sig bäst och tillika kommit till klarhet om att han gjort orätt, den blev benådad. Och det blev den! Men då tyckte de andra fångarne att dem skett orätt, ty i deras kretsar ansågs den vara en stackare som ångrat ”det man inte rår för”. (August Strindberg ”När träsvalan kom i getapeln” s 151-152)

Tro icke att Den som styr våra öden är ond. De skenbart "onda magter" som plåga när vi gjordt ondt, kunna ju ej vara onda, efter som de förfölja och straffa det onda med samvetsqval och annat. Voro dessa magter onda, skulle de ju uppmuntra våra laster, och förfölja det goda, men det har man ej sett exempel på. Alltså äro äfven vi styrda av det goda! (August Strindberg "August Strindbergs brev XII dec 1896-aug 1898" s 327; brev 20 juni 1898 till dottern Karin Strindberg)

Straffängelset med sina seder och sitt språk, sina snabba övergångar från skämt till allvar, sin ohyggliga storlek, sin förtrolighet, sin simpelhet framträdde plötsligt för de närvarande genom denne man, som inte längre var en enstaka individ utan urtypen för en hel degenererad nation, för ett folk, som var på samma gång vildsint och logiskt, brutalt och fogligt. Collin hade på ett ögonblick förvandlats till ett poem, diktat i helvetet, som målade alla mänskliga känslor utom ångern. Hans blick hade samma uttryck som den falske ärkeängelns, som vill strida i evighet. Han accepterade detta kamratskap i brottet som en botgöring för sina onda tankar. (Honoré de Balzac "Pappa Goriot" s 227)

Uppsåtliga synder äro ... sådana som före gerningen ske med öfwerläggning, med wett och wilja, af ondska och föresats; under sjelfwa gerningen med nöje, lust och behag, och efteråt med bifall, utan allvarlig ånger och ruelse. Detta allt träffar icke på en gång in hos alla syndare, utan allenast hos dem, som hunnit till förhärdelse. (Anders Nohrborg "Den Fallna Menniskans Salighets-Ordning" s 117 i kommentar till Matt 18:23)

Vi kan lägga till, som en kommentar till Talmud, att tre böcker öppnades på nyårsdagen – livets bok för dem vars gärningar hade varit goda; en annan dödens bok för dem som hade varit genomgående onda; och en tredje mellanliggande bok, för dem vars fall skulle avgöras på försoningsdagen (tio dagar efter nyår), fördröjningen medgavs för ånger, eller på annat sätt, varefter deras namn slutgiltigt skulle införas, antingen i livets bok eller i dödens bok. (Alfred Edersheim “The Temple” s 296)


Att fortsätta med:

ca 2000 - ca 1900

Gud reagerar mot ondskan i vrede, och han tecknas till och med som en krigare som slår och ödelägger. Vreden vill åstadkomma ånger och omvändelse. Guds avsikt är räddning. Den gudomliga ordningen måste återställas. Kärleksförbundet måste återupprättas. Det är bakgrunden till den yttersta tidens väntade katastrofer och att domens dag kan kallas ”vredens dag”. (Per Mases "Ryttaren på vita hästen" s 18-19)

Misstro är en förvrängning, en karikatyr av Guds avbild i våra hjärtan. Vi tillägger Gud onda avsikter av samma slag som de vilka finns i vårt eget sinne. ... Den som tilltror Gud onda avsikter, han kommer också att få uppleva vad ont är – det är Guds dom över vår misstro här på jorden – och hur tung blir inte samma dom sedan i evigheten! (M. Basilea Schlink "Så blir man en ny människa" s 140)

(Hansson) svor och röt obehärskat mot stormen och ökade hastigheten på drivhjulen ännu ett steg. Tröskan lydde motvilligt, men bakifrån flödade oset av bränd gummirem, som slirade över skivorna. ... När han nått så nära gården att skenet från de tända lamporna kom hans skugga att avteckna sig på spannmålstanken, reste han sig bakom ratten och ropade mot stormen: "Kom an - gudar och djävlar och vem som vill! Knäck mej om ni kan. Klarade jag detta, klarar jag allt." (Per Olof Ekström "Vilddjurets märke" s 109)

Knut (Toring) sitter vid (sin mors) säng. ... Mor lider hårt. ... Tillvaron i sin obarmhärtiga och oförklarliga grymhet kommer framvältrande över en människa. Inte tjänar det något till, detta lidande. ... Ingen människa blir bättre av det. ... Om det funnes någon rättrådig och kärleksfull Gud, så borde han nu sluta upp med att tortera mor. Hon har bekänt sina synder. ... Hon skyller inte sitt lidande på någon, hon förbannar ingen. ... Och dock fortsätter den gode Guden att plåga henne. Vilket för människoförnuft måste visa, att de kristnas gode Gud icke gärna kan finnas. Men för moderns skull har Knut önskat, att det skulle finnas en himmel. (Vilhelm Moberg "Giv oss jorden!" s 337-338)

(Holger) hade ju sin estetik. Och du minns nog redan från tidigare år, hur hans estetik gärna kom in i teodicéernas tankegångar, ehuru han hos oss fann så föga gensvar för dylika funderingar. Uppriktigt sagt har jag aldrig vidare grubblat över var det onda eller fula till sist kommer ifrån, och även under hans senaste år, då jag kunde förstå, att den teodiceiska sidan av estetiken blivit huvudsaken för honom, föll det mig aldrig in, att en människa kunde gå och spekulera itu sig på sådana bekymmer. Nu, sen kriget kom (1914), förstår jag alltsammans mycket bättre. ... Nej inte vill jag nu bli hängande i det här problemet. Inte heller var vännen Holger envis med det, utan alltid den förste att be om ursäkt för att han kom med sådant. ... Det är icke vår sak att lösa världsgåtan och forska i Slungarens ögon. Oss i hemmabyarna passar det också bäst att ta vår lott och gå på så gott vi kunna med den ton vi nu ha, och inte skylla på vår Herre. (Hans Larsson "Hemmabyarna" s 176,182; Slungaren)


ca 1900 - ca 1850

Tanken på Gud började åter uppta mig. Jag tyckte det var oförsvarligt av honom att lägga sig emellan och förstöra allt varje gång jag sökte en anställning, när det enda jag bad om var mat för dagen. ... Jag satt där på bänken och tänkte över allt detta och blev mer och mer bitter mot Gud för hans återkommande förföljelser. Om han trodde att han drog mig närmare till sig och gjorde mig till en bättre människa genom att tortera mig och lägga motgång på motgång i min väg så tog han fel, det kunde jag försäkra honom. Och jag tittade upp mot himlen och började nästan gråta av trots och sade honom detta en gång för alla. (Knut Hamsun "Svält" s 25)

I en viss stad i Pennsylvanien bodde några ogudaktiga män, hvilka hade bildat en gudsförnekareklubb. En gång skulle klubbens medlemmar hafva supé på stadens hotell. Sedan de satt sig till bords, uppmanade en i sällskapet klubbens ordförande att nedkalla välsignelsen öfver deras måltid. Detta gjordes naturligtvis allt på spe. Ordföranden uppfyllde deras önskan på ett så fasansfullt hädiskt sätt, att hela sällskapet utbrast i ett skallande skratt. Därpå anmärkte en af medlemmarne, att de voro tretton, således precis samma antal, som det säges ha varit, då Kristus instiftade den så kallade "Nattvarden;" "och nu röstar jag för", fortfor han, "att ordföranden tager Kristi plats, och att han välsignar vår måltid på samma sätt." Ordföranden åtog sig att fullgöra denna hemskt gudlösa handling. Han tog ett stycke bröd, bröt det och låtsade välsigna det, hvarvid han uttryckte sig på ett så förskräckligt hädiskt språk, att det i själfva verket förskräckte flere af de närvarande. Men under det han håller på härmed, bleknar han plötsligt och signar ned på sin stol, sätter handen för pannan och klagar öfver häftiga smärtor. Man bär honom hem, och han bäddas ned. Han hade att genomkämpa en förfärlig natt, och innan morgonen grydde, var han död. Hans synd drabbade honom midt under själfva utöfvandet däraf. Tänk huru fasansfullt! (Richard Newton "Bibelns varningar" s 138-139)

Pojkarna tordes inte knota så att modern hörde det, men de såg snålt på den stora brödskiva, som skurits till far. Då kunde Rasken säga, att det var för eländigt detta. Varför skapade Gud barn i världen, när han inte lät så mycket växa på jorden, att de fick äta sig mätta? Men han fick svar av hustrun: Vad nyttade det till att ta prövningar på det viset? ... Hur hade det inte gått för Elias' Oskar i höstas? ... Oskar gick på sin kornåker och satte nekarna på långtravar. Kornet var inte mer än kvarterslångt, och bonden var bitter i sinnet över den dåliga lönen för all hans möda. Vad tjänade det till att arbeta, när Vår Herre inte unnade en något för det? Och Oskar begynte häda Gud - fruntimren som var med och skar kornet hade talat om det. Han tog en kornnek och kastade den högt upp i luften, i det han utbrast: "Du Gud, där oppe - har du tat dä andra här på åkern, så kan du ta de här små stråna mä!" Ja, man hade hört hur han hädat Gud, och man hade förfasat sig. Men snart fick man höra att han inte gjort det för inte. Det dröjde inte mer än ett par veckor, förrän straffet kom. Åskan slog ned i Oskars ladugård och antände. ... Ladugården brann ned helt och hållet, hela den inbärgade grödan blev aska. Det var väl mycket mindre än annars om åren, men det var nog bättre att ha halvfylld lada än tom. (Vilhelm Moberg "Raskens" s 233)

Då hungersnöden året 1868 framkallats av missväxt, uteblev det befarade upproret. Ty vem i dessa helvetespredikningarnas svartrockade tidevarv vågade vända sitt ansikte mot himlen, spotta ut sin hädelse mot den gode guden, förbanna hans morbida, outgrundligt djävulska vilja som nu drabbat folket i form av missväxt. Ingen, ingen vågade vara så galet självförstörande att samtidigt visa sturskhet både mot den himmelske herren och de jordiske. Missväxten blev en del av den deterministiskt outgrundliga gudsviljan. (Ann-Charlotte Alverfors "Hjärteblodet" s 152)

Peer Gynt: Det finns ingen tro bland människorna mera. Ingen kristendom. Den som påstår det, han ljuger. Gott gör dom sällan och ber gör dom aldrig. Dom har ingen respekt för dom väldiga makterna. I ett väder som i natt är Vår herre farlig. Dom djuren skulle akta sej och inte förneka att med dom stora elefanterna ska man inte leka. I stället muckar dom gräl med den Högste. (Henrik Ibsen "Peer Gynt" s 168-169)

(Karl Oskars,) en nybyggares sista aftonbön: Nää, Gud! Du tror att Du har hittat mej nu. Men int kan Du ännra mej på dä här sätttet. Dä va ett illakt rapp som jag feck över ryggen. Nu ä jag krökt. Du ä den Allsmäktie, inget händer om Du int vill’at. Du kan hindra’at. Men Du ville skada min rygg så att jag skulle lida av’at i all tid. Varföre? Jag vet int att jag gjorde nået illa när jag to ikull ekarna. Jag bräcker åker, å människor får sitt daglia brö från di åkrarna. Ä dä därföre som jag ska lönas? ... Du to Krestina ifrå mej. Du lurade henne i döen. ... Du har gett mej mitt förstånn, jag har nöttjat’at så gott jag har förmått. Men --- om mitt vett int räcker – ä dä mitt fel? Varföre feck jag int nock vett? Jag vill säja Dig, Gud; Du ska allri få beröm av mej för dä som Du gjorde Krestina, för dä som Du har gjort mej. Jag ska allri tacka och prisa Dig. För jag godtar int orättvisan som Du låter hända. ... Du ska int kua mej, int få mej att be om nåen förlåtelse. ... Allri, allri i min ti säjer jag att dä ä rätt gjort. Eken slo mej i ryggen, men dä ännrade int mitt sinne. ... Du kan int göra mej nåenting som ännrar mitt sinne. Du har krökt kroppen på mej, Gud, men Du har inte böjt mej i själen. Du kan ta dö på mej, Du kan ta ifrå mej annedräkten. Men du kan int få mej att säja att Du ä rättvis. Du skall allri kunna kua mej i själen. Allri i evighet! Amen! (Vilhelm Moberg ”Sista brevet till Sverige” s 266-267; Odlaren och eken)

(Karl Oskars) sista ord var ett rytande, och Ulrika kom upp från stolen lika hastigt som han. ”Ska jag be Gud om förlåtelse? För att han to Krestina ifrå mej? ... Dä ä han som ska be mej om förlåtelse. För han lurade Krestina. ... (Hon) fick släppa te livet för att hon trodde på Gud. Han bedro henne.” ”Du hädar, olöcklia männska! Du smädar den Högste!” ”Hon dog ifrå mej och jag ble ensammen. Dä ä Guds skull. ... Aldri förlåter jag Gud att han lurade Krestina. Aldri så länge jag lever!” ... Ulrika hade hört honom tala hätskt och hädiskt om Gud och var förfärad. Hur kunde en liten hjälplös och arm människa töras sätta sig upp mot den Allsmäktige? ... Kanske sörjde han den döda så otröstligt, att hon inte fick tillräkna honom hans beteende? ... (Hon) lade handen på hans skuldra, hon var mild och öm i rösten: ”Gud har taet Krestina hem till sej. Hon ä i himmelen nu, ska du komma ihåg.” (Vilhelm Moberg ”Sista brevet till Sverige” s 209-211; En man som inte vill underkasta sig)

Hos somliga blir hjärtat hårdare och hårdare ju mer den Helige Ande bultar på det, och slutligen förhärdas sådana människor. Då blir deras hjärtan som kallt järn under frosten. När man bultar på det med hammaren, studsar hammaren bakåt, men det blir ingen buckla av hammarslaget. (Lars Levi Laestadius ”Nya Evangeliepostillan” s 193 i predikan 1854 över Hes 36:26,31)

Somliga står vid skampålen och förbannar sin Skapare. Det förvånar mig, att inte Föräldern för länge sedan drivit ut sådana vargungar från sitt hus. Men Förälderns hjärta medger inte detta. Hellre lider han själv förkräckliga kval och pina än driver dem ut från sitt hus. Ty han väntar alltid på deras bättring. Men då dessa vackra barn blir fullvuxna, förhärdas de och säger till den döende Föräldern: ”Det är naturligtvis du som föder oss! Nog finner vi rum även annorstädes.” Sådana förhärdade barn litar på, att de nog finner rum i helvetet, om den himmelske Föräldern driver bort dem från sitt hus. (Lars Levi Laestadius ”Nya Evangeliepostillan” s 266 i predikan 1853 över Luk 19:41-44)

Vad tänker nu drinkaren på nyårsdagen? Tänker han på forna tider, hur dåligt han levt, hur han själv förkortat sina nådedagar och tjänat den onde med tankar, ord och gärningar? Han tänker väl på varifrån han idag skulle få brännvin, för att han åter skulle få hora och ha glädje i världen. Med brännvinsglaset gör han bättringslöften, att han aldrig skall bli så tokig att han slutar smaka brännvin. Vad tänker krögaren på nyårsdagen? Han tänker väl på hur många själar han förgjort under det gångna året, och hur många själar han med brännvin lett till helvetet före den bestämda tiden. Jag förmodar, att krögaren på nyårsdagen tänker på hur många brännvinskärl som gått åt under det gångna året och hur mycket han vunnit på det och hur mycket brännvin han behöver detta år. Vad tänker en obotfärdig hora på nyårsdagen? Hon tänker kanske, hur hon detta år levt som ett kreatur och korsfäst Frälsaren med sin hordom. Jag förmodar, att hon tänker på hur hon skall göra sig riktigt vacker, så att hon skulle duga till hora åt den onde. Hon lyfter upp sina bröst, känner på sina ben och stryker sig över huvudet och tittar i spegeln på sitt utseende. På vad tänker en girig och rik världsträl på nyårsdagen? Han tänker väl på hur många fattiga han livnärt detta år, och hur många riksdaler han nu borde ge åt de fattiga, då han tidigare genom sin girighet varit orsak till att många blivit fattiga? Jag förmodar, att han tänker på hur många hundra riksdaler han borde vinna detta år, om hans stölder från staten lyckas. Och hur många fattiga han skall stämma för skuld, så att han skulle få ut sin rätt. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 303-304 i predikan 1851 och 1854 över Ps 77:6,8,10)

En förhärdad människa är inte ett sådant kreatur att hon respekterar piskan. En tjur flyr i alla fall när den piskas, men människan flyr inte från syndens gärningar fast hon piskas och bötfälls. En tjuv minns inte länge, att han stått vid pålen, och en hora minns inte länge att hon en gång lidit kyrkans bestraffning. En drinkare får inte nog av supandet, fast han är sjuk lång tid efteråt och mår illa som om han hade ätit skit. En krögare förskräcks inte i sin försäljning , fast han en gång blivit bötfälld, och många svär sig till helvetet för brännvinsbötenas skull. ... Jag tror att kreaturen bättre känner sin skapare än en del förhärdade människor. Johannes såg hästar i himmelriket och fyra djur, men han såg inte sorglösa människor på andra ställen än i helvetet där de vred sig. Han såg också hur de förbannade sin skapare ju mer plåga de led. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 203 i predikan 1851 över Jes 1:3)

En del är så vana vid att vandra i mörker, att de inte vill se ljuset. De inbillar sig att det andliga mörkret är ljuset. Men när sådana skogsrån och ugglor får se ljuset under den mörka tiden, inbillar de sig att det andliga ljuset är den ondes ljustereld (ljuster = gaffelformigt fiskredskap som kastas eller stöts mot fisken). En del flyr snabbt från ljusets krets, som stora fiskar, men flugan är så dum att den flyger in i ljuslågan och bränner vingarna där. Sedan ligger den på rygg och klagar. Så gick det för Eva. När hon ville bli klok som Gud, blev hon dum. Världsvisa som med sitt förnuft vill förstå vad ljuset är, är just lika sådana flugor, som flyger rätt mot ljuslågan och bränner sina vingar. Sedan ligger de på rygg och klagar. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 197 i predikan 1850 över Jes 9:1,5)


ca 1850 och tiden dessförinnan

I år kom det ingen annan blöta i Karl Oskars åkrar än hans eget svett. ... Herrens väderlek gjorde allting om intet för honom, lät alla hans möda förspillas. ”Allt ä Herrans väderleks skull!” Kristina stannade sin räfsa och såg allvarsamt på honom: ”Missbruka int', Kal Oska!” ”Men ä detta hö eller katthår? Ä dä värt vårt arbete?” Och harmen rann häftigt till i Karl Oskar. Han tog en liten hösudd på sin räfsa och slungade den högt i vädret, i det han ropade uppåt: ”Har du taet dä annra höet, så kan du ta detta också!” Kristina skrek till, förfärad: Han hade ropat till himmelens och jordens herre. ... Stråna kom inte högt över jorden, de skildes från varandra av vinden och spridda över ängen föll de sakta ned på marken igen. Ingen där uppe i himlen ville ta emot höet. ”Kal Oska! Du smädade Gud!” Kristina stod vit i kinderna och med händerna hårt knutna om räfsans skaft. ... Hur tordes han? Fruktade han inte längre sin Skapare? Han visste väl att Gud aldrig lät gäcka sig? ... Karl Oskar .. kände ett litet styng i bröstet. Han hade överilat sig, det där med hösudden kunde ha varit ogjort, de där orden kunde ha varit osagda. Bibelns klara ord löd, att människorna på jorden skulle äta sitt bröd i sitt anletes svett, och han begärde inte bättre än att få göra det. Men när han släppte till svetten, så ville han också i gengäld ha brödet; han kunde inte tycka att det var för mycket begärt att det skulle ske honom efter Guds egna ord. ... En natt i slutet av augusti vaknade Kristina av ett stort dån: det var åskan som körde. ... Ängahuset var övertänt, lågorna stod högt över det torra spåntaket som brann som fnöske. ... På hemvägen sade Kristina: ” ... Dä va straffdomen. För Gud låter int’ gäcka sej.” Karl Oskar i Korpamoen gick tillbaka hem ... med nedböjt huvud. ... Den här gången hade Herren bönhört honom: Han hade tagit det andra höet också. (Vilhelm Moberg ”Utvandrarna” s 74-80; Karl Oskar och Kristina)

År 1834 härjade koleran i Jönköping. Under augusti dog 620. Stadens folkmängd var då omkring 4500. Året efter ödelades så gott som hela västra stadsdelen genom eldsvåda. Dessa hemsökelser syntes dock inte väcka stadens invånare, men en tryckt stämning vilade över befolkningen. (Carl Wilson "Väckelserörelser" s 72; Svenska Alliansmissionens kalender för 1979)

Beträffande lärare (präster) hävdade (prästen Mårten) Thunborg (under senare delen av 1700-talet) att Gud kunde ta vilken troende han ville, kvinna eller man, till att lära och undervisa till salighet. Därför hade han nu tagit "svaga kvinnokäril, lagt dem på sängar, likasom sjuka och avdöende, och med sin anda blåst igenom dem sin sjunde basun till bättring före den sjunde vredesskålen". Thunborg anspelar här på Uppenbarelsebokens ord om händelser vid tidens slut (Upp 16). (Harry Lenhammar "Sveriges kyrkohistoria - Individualismens och upplysningens tid" s 138)

Jag, (Robinson Kruse), drömde en hemsk dröm: ” ... Jag såg en man komma ner ur ett stort, svart moln i en eldslåga och stanna på marken. ... Jag tyckte hela rymden var full av eldslågor.” ... (Mannen sade:) ”Fastän du har upplevt allt detta, har du inte gjort bättring!” ... Jag bad Gud om att hjälpa mig göra bättring, och samma dag visades mig ett ställe i Bibeln, där det står: ”Honom har Gud upphöjt till platsen på sin högra sida, till en hövding och frälsare, för att ge Israel möjlighet till omvändelse och till att få syndernas förlåtelse.” ... Jag ropade högt: ”Jesus, Davids son! ... Hjälp mig att göra bättring.” (Daniel Defoe "Robinson Kruse" s 70-71,77-78)


Att avrunda med:

Paine dog i rusigt tillstånd, under Guds försmädande. – Hobbes beredde sig, i sin förtwiflan, att ”göra ett språng ned i det mörka djupet”. – Hume dog under det han högt skämtade om ”Charons färja”, på samma sätt som mörkrädda gossar, hwilka, när de gå genom mörka och ensamma trakter, begynna att hwissla för att ingifwa sig mod och aflägsna förskräckelsen. (Carl-Olof Rosenius ”Pietisten februari 1853” s 29)


Sångarna:

Många trotsande med Farao utbrista: ”Vem är Herren, den jag höra skall?” Må de smäda, må de sina huvud rista; Herren bringar dem på fall. (AL Skoog: Förbundstoner 1911 nr 693:3)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående “ge Honom härlighet”, se Upp 1:6b och 4:9a.


Ytterligare studier:

2 Mos 10:27; Jes 8:21-22; Joh 10:33; Apg 1:7; 1 Tim 6:1; Judas v 25; Upp 16:11,21.


P.G.R. Villiers "Prime evil and its many faces in the Book of Revelation"; Neotestamentica 34.1 (2000): 57-86.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-26; 2012-07-15; 2015-08-13)

Till sidans topp

16:10a Och den femte hällde ut sin skål emot det lilla vilda djurets tron. Och det blev/inträffade, (att) dess rike ’varande (och havande varit)’/’var (och hade varit)’ förmörkat.

Ord för ord (18 ord i den grekiska texten): Och den femte hällde-ut '-en skål'/skålen sin emot '-en tron'/tronen det-lilla-vilda-'-ets djurs'/djurets, och (det)-blev '-t rike'/riket dess varande-(och-havande-varit)-förmörkat


1883: Och den femte utgöt sin skål öfver vilddjurets tron, och dess rike vardt förmörkadt.

1541(1703): Och den femte Ängelen göt ut sina skål på wilddjurets stol, och dess rike wardt förmörkradt.

LT 1974: Sedan tömde den femte ängeln ut sin skål över den tron, som tillhörde vilddjuret från havet, och hans rike höljdes i mörker.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Det blev ett mörker, en skum/svartaktig virvelvind, emot varje/hela Egyptens jord/land (i) tre dagar. (2 Mos 10:22b, Grekiska GT)

(Job sade:) “Må stjärnorna av/i den där natten (när jag avlades) förmörkas.” (Job 3:9a, Grekiska GT)

(Psalmisten sade: “Herren) skickade ut mörker, och Han förmörkade.” (Ps 105:28a, Grekiska GT)

(Profeten sade:) “ ... Babylon, som kallas härlig under kaldeers kung.” (Jes 13:19a, Grekiska GT)

(Herren sade till Babylon:) “Du kommer att vara ‘in i’/’avsedd för’ osynlighet in i (den kommande) tidsåldern ... ” (Jer 51:26b, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till fariseerna:) “Om motståndaren kastar ut motståndaren, 'var han delad i portioner emot'/’stod han i strid med’ sig själv. Hur skall så hans rike stå/bestå?” (Matt 12:26)

Likaså och/också (med) den andre och den tredje ända till den sjunde. (Matt 22:26)

Från en sjätte stund/timme blev det mörker * (א*) ända till en nionde stund/timme. (Matt 27:45)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Jag vet var du bor, varest/där motståndarens tron (är). (Upp 2:13a, ”Pergamum”)

Och rök steg upp ut ur brunnen, som en stor brännugns rök. Och solen fördunklades (א,*א) och luften * (א*). (Upp 9:2)

(De höga rösterna) sade: “Utsmyckningens/’den utsmyckade världens’ rike har blivit vår Herres och Hans Smordes (Kristi) (rike), och Han skall vara kung in i (de kommande) tidsåldrarnas (kommande) tidsåldrar. Amen (א,* א).” (Upp 11:15b)

Och draken hade gett (det lilla vilda djuret) sin förmåga och sin tron och en stor (rättslig) myndighet. (Upp 13:2b)

Jag hörde en stor/hög röst ut ur templet och (den) sade till de sju budbärarna: “Dra er tillbaka och häll ut de sju skålarna av Guds lidelse 'in i'/'ned på' jorden.” (Upp 16:1)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående “hällde ut sin skål”, se Upp 16:1. Angående ”det lilla vilda djurets”, se Upp 2:13a och 13:2. Angående ”förmörkat”, se också Upp 9:2.


Grekiska ord:

skotoô (förmörka) (i NT + ett exempel i GT) Job 3:9; Upp 16:10 – Ef 4:18.


Ytterligare studier: Jes 8:22; 59:9; Dan 2:22; Amos 5:18,20; Salomos Vishet 17:2,16(18),20(21); Mark 15:33; Luk 23:44; Upp 8:12.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-26; 2012-07-15; 2015-08-13)

Till sidans topp

16:10b Och de bet (hela tiden) sina tungor från/’beroende på’ (א,* א) vedermödan.

Ord för ord (8 ord i den grekiska texten): och (de)-bet-(hela-tiden) '-na tungor'/tungorna sina från '-n vedermöda'/vedermödan.


1883: ... och de sönderbeto sina tungor af smärta.

1541(1703): ... och de sönderbeto sina tungor, för wärks skull.

LT 1974: Hans undersåtar bet sönder sina tungor av smärta.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Job sade: “De som ‘skrattade ner’/’gapskrattade åt’ mig) bet (hela tiden) träs/träbitars rötter av/’på grund av’ stor svält.” (Job 30:4b, Grekiska GT)

(Herrens pojkes) gestalt (var) icke hedrad, utlämnad ’till sidan av’/’i jämförelse med’ alla människor, en människa som var i/med slag. ... Vi räknade honom vara i vedermöda och i/med slag och i/med dålig behandling. ... Från/’beroende på’ Hans själs vedermöda . . . skall han föra/bära upp (mångas) missar (av Guds mål). (Jes 53:3a,4b,11, Grekiska GT)

(Profeten sade:) “Det här skall vara det fallande (med) vilket Herren skall skära/beskära alla folken, så många som har marscherat emot, emot Jerusalem. ... Deras tunga skall smälta i deras mun.” (Sak 14:12, Grekiska GT)

... (Kungen) befallde att (judarnas) tungor (skulle) huggas av. (2 Mack 7:4a)

(Judas) använde kniven (till att ta) ut den ogudaktiges tunga. (2 Mack 15:33a)

(Baruk sade: “Folket) dog i onda vedermödor, i svält och i/med stort svärd och i apostlaskap/bortskickande.” (Baruk 2:25b)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till dem som följde honom:) “Många skall anlända från uppstickanden/öster och sjunkanden/väster och ‘fås att lägga sig ned’/’luta sig tillbaka’ i sällskap med Abraham och Isak och Jakob in himlarnas rike, men Rikets söner skall komma (א*) ut in i det yttre mörkret. Gråten och gnisslandet av tänderna skall vara där.” (Matt 8:11-12)

Då (den rika människan i Hades) hade höjt sin röst, talade han: ”Fader Abraham, förbarma dig över mig, och sänd Lasaros för att han må doppa sin fingerutkant/fingertopp (i) vatten och svalka min tunga, eftersom jag känner orsakas/smärta i den här lågan.” (Luk 16:24)


Exegeter, evangelister med flera:

Ingenstans går det underligare till än i världen. Sällan jämn gång, sällan ostörd musik. Hack. Sällan vandring från klarhet till klarhet. Ofta: hackande tänder, flackande ögon mellan horisont och backspegel. (Werner Aspenström "Inre" s 261; Hack)

(Elof) är tystlåten. Han vet att han inte talar riktigt rent sen den dagen han fick sin tunga avklippt, och därför tiger han hellre. Han gick och körde i jorden en gång i sin ungdom, och plötsligt högg årderbillen i en jordsten och styrstången flög upp och träffade honom hårt under hakan. Tungan, som han hade mellan tandraderna, klipptes tvärt av. Sedan dess har han varit tystlåten och tillbakadragen. (Sven Edvin Salje "Dimmorna lyfter" s 56)

Läraren fortfor: Under vilddjurets regemente ha mänskorna blifvit förvildade; och hvarje tanke på en straffande rättvisa slå de bort, så att den som pekar på fallet blir nerslagen. Om en hädare mister tungan, så säger de: det var aktinomykos eller strålsvamp; ingenting vidare. Och de obotfärdiges förhinder uppresas mot själva himlen. ”Det är så långt till himlen, hvad vet vi om den? Vi äro myror; inte bekymrar sig någon Gud om oss”. (August Strindberg ”En blå bok I” s 135; Döfva och blinda)

Farfar (Johan Johannesson i Stora Ekornahult i Bondstorp) berättade om sina marknadsresor. Dagen för marknadsdagen började resan med häst och vagn, med en eller två kor eller kvigor bundna efter vagnen. Han brukade ligga över i torpet Vedermödan en bit utanför Jönköping. Bönderna åkte gärna i sällskap. Det hade hänt att ensamma bönder blivit överfallna och rånade i den mörka Ljungarumsskogen. ... Farfar avled 1924. ... Jag var då tio år och sörjde honom djupt. (Clara Sjökvist "Min hembygd berättar" s 42)

Att Demonerna äro lössläppta af den Svarte Kobolten Ibsen, var väl tillstadt som straff för manlighetens och modets aftagande, men att dyrka demonerna? Nej! Ryck då hellre tungan ur min hals, eller lönnmörda mig! (August Strindberg "August Strindbergs brev XI maj 1895-nov 1896" s 376; brev 31 okt 1896 till Torsten Hedlund)

Jag får inte ro igen förr än jag bedt Dig om förlåtelse för att jag kunde vara så eländigt ovänlig mot Dig, lilla stackars vän! Jag är så ond på mig nu, sedan jag varit ute och gått mig frisk, ty jag var lefversjuk ett ögonblick, så att jag vill bita mig i tungan! Förlåt söta Vän! Gud vare med Dig! Jag pinas mer af denna ovänlighet än Du kan göra. (August Strindberg "August Strindbergs brev II; brev den 22 nov 1877 till hustrun Siri von Essen)

Bondens återstående frihet (vid mitten av 1600-talet) var denna: Att skjutsa fogden! Men eljest var inga gärningar bönderna frie, och lika litet var orden dem frie. De hade fått en herre även över tungan i sin mun. Att säga att de pressades till dagsverken utöver sin skyldighet, det var att tredskas mot den laglige herren och husbonden. Att säga att ingen skattebonde fick tvingas med våld, det var uppstudsighet och olydnad. Att säga att dag åter skulle uppgå, då de blev frie skattebönder, det var att egga till uppror och inbördeskrig. Att säga, att Svedjebonden gjorde rätt när han värjde sig, det var att prisa upprorsmakare och ådraga sig deras straff. Gud hade icke satt tungan i deras mun för att de därmed skulle tadla överhet och husbönder, som hade väldet över dem. Två lömska lemmar var det som drog män i fördärvet, och tungan var den lömskaste av dem. Men när de skulle gå och huka sig bortom och nyttja sin återstående frihet, så fördristade de sig att säga: Nu skall jag gå och skjutsa vår fogde! De orden var inte förbjudna att yttra. För de orden kunde de inte näpsas. (Vilhelm Moberg "Rid i natt" s 171-172; En fogde ringar en galt)


Grekiska ord:

masaomai (bita) Job 30:4; Upp 16:10.

ponos (vedermöda) (i NT + exempel i Apokryferna) Baruk 2:25; Upp 16:10 – 2 Mack 7:36; 9:18; Salomos Vishet 3:15; 5:1; 8:7,18; 9:16; 10:9-10; 15:4; 19:16; Syr 3:27; 11:11,21; 14:15; 38:7; Kol 4:13; Upp 16:11; 21:4.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-26; 2012-07-15; 2015-08-13)

Till sidans topp

16:11 Och de hädade himlens Gud ‘ut ur’/’till följd av’ sina vedermödor och ‘ut ur’/’till följd av’ sina varhärdar. Och de ändrade inte sinne * (א,* א).

Ord för ord (18 ord i den grekiska texten Sinaiticus): och (de)-hädade '-en gud'/Gud '-ens himmels'/himlens ut-ur '-na vedermödor'/vedermödorna sina och ut-ur '-na varhärdar'/varhärdarna sina och inte ändrade-(de)-sinne.


1883: Och de hädade himmelns Gud för sina smärtors och sina sårs skull och bättrade sig icke från sina gärningar.

1541(1703): Och hädde Gud i himmelen, för sin wärk och sin sårs skull; och bättrade sig intet af sina gerningar.

LT 1974: ... och förbannade himlens Gud för sina plågor och sår, men de vägrade att omvända sig från sina onda handlingar.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren sade:) “Assyriens kungs små småpojkar har hädat (Mig).” (2 Kung 19:6b, Grekiska GT)

… (Den utländske kungen) gick bort och flydde ut ur Judeen i/under domens dagar, (den dom) som himlens Kung hade gjort/gett 'ut ur sig'/'från sin sida' med anledning av hädelserna, som han hade hädat/uttalat. (Tobit 1:18a, S)

(Raguel) välsignade himlens Gud. (Tobit 8:15a, S)

(Salomo sade till Gud:) “Då Du dömde (missarna av Ditt mål) ... gav Du plats av/till sinnesändring, inte ’inte hade’/utan kunskap att deras ursprung (var) ont och (att) deras dåliga ting (hade) pustats på (dem), och att deras resonemang inte/förvisso ej (skulle) bytas/’bytas ut’ in i (den kommande) tidsåldern.” (Salomos Vishet 12:10, Grekiska GT)

(Jesus, Syraks son, sade:) “I alla de här tingen ändrade inte (Guds) folk sinne.” (Syr 48:15a)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till de skriftlärda:) ”Den som – alltefter omständigheterna – må häda ‘in i’/’med syfte på’ den Helige Ande har inte ‘låtande vara’/’lämnande i fred’ in i (den kommande) tidsåldern, emellertid/utan kommer att vara (א,*א) skyldig till en tidsålderslång missgärning. (Mark 3:29)

En av ’de dåliga människorna’/brottslingarna, som hade hängts upp, hädade (hela tiden) (Jesus) och sade: ”Är visst/förvisso inte Du Kristus? Rädda Dig själv och oss!” (Luk 23:39)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Dra dig så till minnes varifrån du har fallit (och faller) och ändra sinne och gör de första gärningarna. (Upp 2:5a, ”Efesos”)

Resten av människorna, som inte dödades i de här deras (P47, א,* א) slag, ändrade inte heller sinne ’ut ur’/’till följd av’ sina händers gärningar. (Upp 9:20a)

Och resten ’blev i fruktan’ (א,* א)/fruktade och gav härlighetsglans till himlens Gud (för att hedra Honom). (Upp 11:13b)

Den förste (budbäraren) gick bort och hällde ut sin skål 'in i'/'ned på' jorden. Och det blev en ond och dålig/illaluktande (P47,א,*א) varhärd emot de människor som hade det lilla vilda djurets märke och de som kastade sig ner (i riktning mot) dess avbild (för att tillbe den) (א,*א). (Upp 16:2)

(Människorna) hädade Guds namn, Den som har (den rättsliga) myndigheten emot/över de här slagen, och de ändrade inte sinne (till) att ge Honom härlighetsglans. (Upp 16:9b)

De bet (hela tiden) sina tungor från/’beroende på’ (א,* א) vedermödan. (Upp 16:10b)


Exegeter, evangelister med flera:

Katastrofen kommer för hela det rike, hela den tillvaro som människorna gjort sig med hjälp av Guds gåvor och i trots mot Gud själv. Ljuset slocknar. Hela systemet går i baklås. Den totalitära staten fungerar inte längre, trots terror och tvång. Livet blir odrägligt. Det är i nattens långa, mörka timmar som vi känner smärtorna värst. Så sitter nu vilddjursstaten i mörkret, och människorna biter sina tungor av smärta. Men ingen gör bättring. Man ger Gud skulden för alltsammans. (Bo Giertz ”Uppenbarelseboken” s 101)

Omättlige Gud som närs av min vaka, törstande Gud som släcker din eviga törst med mina tårar, du sträva eld och förtärande salt, tomme Gud som hugger mitt bröst med ångestens dolk och lägger mig alltmer öde, öknens Gud, ofruktbara klippa som min bön översköljer, stumme Gud som besvarar den frågande människans tystnad blott med kvävande tystnad, urholkade Gud, intets Gud, min Gud: blod, tårar och hätskt begär, blodiga vadställe i min ödemark, du som leder mig. ... Blod, blod som ännu fläckar dig med glödande flammor, planetens oansenliga blod, offernattens utspillda blod, de oskyldigas och de ogudaktigas blod, dina fienders och dina helgons blod, ditt blod, ditt offerblod. ... Levande mörka ord, begynnelsens ord, begynnelse utan ord, sten och jord, torka, plötslig grönska, eld som inte upphör, vatten som lyser i en grotta: du finns inte till, men du lever, du bor i vår ångest, i ögonblickets bottenlösa djup - o leda! -, i slitet och i svetten, dess frukt, i drömmen som alstrar och i muren som förbjuder. Tomme Gud, döve Gud, min Gud, vår tår och vår hädelse, människans ord och tystnad, gråtens tecken, blodets siffra, intets fruktansvärda form, fruktans spindel, tidens frånsida, världens härlighet, osägbara hemlighet: visa ditt ansikte som förintar, jag blir till stoft, till oren eld. (Octavio Paz "Den frånvarande" s 24-27)

”Ni måste rycka opp er här på tretton”, sa syster Rut den jävliga. Hon befallde patienterna på salen att begiva sig på bättringsvägen. ... Hon menade väl med dem, syster Rut. Hon kom med Smärtan, man låg en timme i förväg och gruvade sig för hennes kvävningsförsök med pumpen. Men hon ville bara driva dem på bättringsvägen. Hennes öknamn var kanske för fult, hon förtjänade det inte. Valter döpte om henne till Smärtornas Kvinna. Det var mer höghet och stil över det namnet än det bondska som Persson gett henne: Den jävliga. Smärtan var det meningslösas meningslöshet. Man vill svära inför den, man ville säga grovheter under pumpning och såromläggning. ... Smärtan försimplade, man blev ondsint och bitter under den. Den Gud som skapat Smärtan skulle man vilja tala vid. (Vilhelm Moberg ”Soldat med brutet gevär” s 468; Sanningens kunskap; 1915-1918)

Min mor kom från en familj av förnuftsmänniskor och var skeptiker av naturen. ... Kvinnan kastade gässen mot varandra för tredje gången, och för tredje gången hördes skriet. Det föll mig in att så måste offerkvigans röst ha låtit. "Ve oss, ve oss, (gässen) fortsätter att häda ... Det står skrivet att syndarna inte gör bättring ens inför helvetets portar." Far hade åter tagit till orda. "De skådar sanningen med egna ögon, och de fortsätter att förneka sin Skapare. De blir neddragna i den bottenlösa avgrunden och vidhåller dock att allt är idel natur eller slump ..." Han såg på mor liksom för att säga: Du gör sammalunda som de. (Isaac Bashevis Singer "På vår gata" s 19,21; Varför gässen skriade)

Luther, vars tro vi är uppfostrade i, har själv varit i ånger och tvivel, och han fordrar först en sann sorg och bedrövelse över synden och för det andra en levande tro på Kristus. ... De som har så stor ångest över de många synderna, att de måste krypa och rulla sig i stoftet, de måste ropa och klappa, så att den nådige Herren Jesus som de förföljt, hatat och smädat och föraktat i sin blindhet, skulle komma till deras hjälp. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 284-285 i predikan 1848 över Luk 2:33-40)

Efter (werlden) föraktar och förföljer Guds ord, blifwer hon ock så förstockad och förblindad, att hon tror ingen annan än det kära evangelium wara orsaken och skulden till hennes förderf. Och likwäl är det evangelium allena, som uppehåller, hwad som, Gudi lof! ännu är uppehållet. Eljest låge wäl allting längesedan i grus. Ändock måste evangelium bära skulden för allt, hwad djefwulen och hans anhang uträtta. Emedan man nu sålunda fortfar att smäda och icke will tillstå, att man sjelf förtjent och wållat det, eller erkänna den nåd och wälgerning, som wi hafwa af evangelium, så måste ock Gud på det sättet betala sådana smädare, att de blifwa sina egna profeter och för tvåfaldig ondska äfwen få twåfaldig lön. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Sommar-afdelningen" s 151-152 i kommentar till Luk 19:41-47)

De som icke tro ... knorra och wredgas med stor otålighet och olydnad emot Gud och rusa derwid åstad, för att genom egen makt skydda och hämna sig sjelfwa. På detta sätt röja de sig, att de äro sådana menniskor, som i likhet med de blinda, eländiga och fördömda hedningarna icke hafwa eller weta af någon Gud. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 382 i kommentar till 1 Petr 3:8-15)


Ytterligare studier:

2 Mos 22:28; 3 Mos 24:15; 2 Kung 19:22; 2 Krön 28:22-23; Jes 37:6,23; Hes 20:27; Tobit 5:17; 7:12; Judit 5:8; 6:19; 11:17; 2 Mack 7:36; 9:18; Matt 12:31; Luk 12:10; Upp 2:21; 16:21.


P.G.R. Villiers "Prime evil and its many faces in the Book of Revelation"; Neotestamentica 34.1 (2000): 57-86.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-26; 2012-07-15; 2015-08-14)

Till sidans topp

16:12 Och den sjätte hällde ut sin skål emot floden, det stora * (א,* א) Eufrat. Och dess vatten torkades/’torkade upp’, för att vägen av/för kungarna, de från ’ett soluppstickande’/öster, måtte göras redo.

Ord för ord (28 ord i den grekiska texten Sinaiticus): Och den sjätte hällde-ut '-en skål'/skålen sin emot '-en flod'/floden den stora Eufrat, och torkades '-et vatten'/vattnet dess, för-att måtte-göras-redo '-en väg'/vägen '-nas kungars'/kungarnas de från (ett)-uppstickande (en)-sols.


1883: Och den sjette utgöt sin skål öfver den stora floden Eufrat, och dess vatten torkade ut, på det att vägen skulle beredas för konungarne från östern.

1541(1703): Och den sjette Ängelen göt ut sina skål på den stora älfwena Euphrates; och dess watten borttorkades; på det wägen skulle beredas för de Konungar östanefter.

LT 1974: Den sjätte ängeln tömde sin skål över den stora floden Eufrat och den torkade ut, så att kungarna från öster utan hinder kan marschera med sina arméer mot väster.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Mose sträckte ut handen emot havet. Och Herren drog tillbaka havet i/med en våldsam sydlig vind hela natten, och Han gjorde havet uttorkat, och vattnet splittrades/delades. Och Israels söner kom in i, in i havets mitt enligt/över det uttorkade. (2 Mos 14:21-22a, Grekiska GT)

(Herren) klandrade det Röda Havet, och det torkades/förtorkades. Och Han visade (Sitt folk) vägen i en avgrund, som i ett ödelagt (område). (Ps 106:9, Grekiska GT)

(Profeten sade: “Herren) skall kasta/lägga Sin hand emot, emot Floden ... så att (Hans folk) skall gå igenom den i sandaler. Och det skall vara en väg igenom (med) de ’helt och hållet lämnade’/kvarlämnade (i Hans) folk i Egypten, och det skall vara (med) Israel som den dag när de kom ut, ut ur Egyptens jord/land.” (Jes 11:15b-16a, Grekiska GT)

(Profeten sade:) “En röst som ropar i det ödelagda (området): ‘Gör (en) herres väg redo!’” (Jes 40:3a, Grekiska GT)

(Gud sade:) “Vem har uppväckt rättfärdighet från uppstickanden/öster?” (Jes 41:2a, Grekiska GT)

(Herren sade till Sitt folk: “Jag är Den) som säger till avgrunden: ’Var ödelagd!’ och till dina floder: ’Torka’.” (Jes 44:27, Grekiska GT)

(Herren sade: “Jag kallar på) en flygande varelse från uppstickanden/öster och från jord fjärran ifrån (den människa) med anledning av (de ting) Jag har rådgjort (och rådgör).” (Jes 46:11a, Grekiska GT)

(Profeten sade till Herren: “Var det inte Du som) ödelade havet (och gjorde) en avgrunds vatten (till) en mängd?” (Jes 51:10a, Grekiska GT)

(Herren sade:) “Jag skall ödelägga (Babylons) hav och torka/förtorka hennes källa.” (Jer 51:36b, Grekiska GT)

(Kungen) trängde igenom floden Eufrat ... (1 Macc 3:37b)

(Salomo sade: “Gud) har och/också gett en väg i ett hav och i vågor en skyddad stig.” (Salomos Vishet 14:3b)

(Baruk sade:) “Se runt omkring i riktning mot uppstickande/öster, Jerusalem, och skåda det glada lynne som kommer till dig från sidan av Gud. Skåda, dina söner kommer.” (Baruk 4:36-37a)

(Baruk sade:) “Stå upp, Jerusalem, och stå uppå det höga och se runt omkring i riktning mot uppstickande/öster och skåda dina barn som leds/förs (och har letts/förts) tillsammans från sols sjunkanden ända till (dess) uppstickanden med det heliga ordet och som fröjdar sig över Guds omnämnande/ryktbarhet. ... Gud leder dem i riktning mot, in i dig och är lyfta i sällskap med härlighet som en kungs tron.” (Baruk 5:5,6b)


Den Senare Uppenbarelsen:

Siare från uppstickanden/öster blev till sidan av in i (ett vanärat) Jerosolyma/Jerusalem och sade: “Var är Den som har fötts fram, en judarnas kung? Ty vi har skådat Hans stjärna i uppstickandet/öster, och vi har kommit (för) att kasta oss ner inför Honom (för att hedra Honom).” (Matt 2:1b-2)

(Siarna från uppstickanden/öster) trädde tillbaka genom en annan väg in i deras område. (Matt 2:12b)

(Johannes Döparen) är den som (det) har talats (om) genom profeten Jesaja, då han sade: "En röst som ropar i det ödelagda (området): 'Gör (en) herres väg redo! Gör Hans stigar raka.'" (Matt 3:3)

Likaså och/också (med) den andre och den tredje ända till den sjunde. (Matt 22:26)

(Kvinnan sade:) “Om – alltefter omständigheterna – jag må röra och/nämligen om – alltefter omständigheterna – Hans kläder, skall jag räddas.” Och rakt/strax torkades/förtorkades hennes blods källa. (Mark 5:28-29a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Och jag skådade en annan budbärare som steg upp från ‘en sols uppstickande’/öster, som hade en levande Guds sigill. (Upp 7:2a)

(Jag hörde en röst som) sade till den sjätte budbäraren, den som har basunen: ”Lös upp de fyra budbärarna, de som är (och har varit) bundna på/vid floden, det stora Eufrat.” (Upp 9:14)

Jag hörde en stor/hög röst ut ur templet och (den) sade till de sju budbärarna: “Dra er tillbaka och häll ut de sju skålarna av Guds lidelse 'in i'/'ned på' jorden.” (Upp 16:1)


Exegeter, evangelister med flera:

I kyrkan firar vi gudstjänst med blicken vänd mot öster, vilket har en symbolisk betydelse. I öster har livet sitt ursprung ... I öster låg Edens lustgård ... I öster tändes Betlehemsstjärnan och det är från öster vi väntar Kristi ankomst. Därför är altaret vänt mot öster. (Elisabeth Falk Nilsson "Med blicken vänd mot öster"; Jönköpings-Posten 2006-11-17)

Byns ögon är vända mot öster, mot kyrkbyn, som ligger någonstans på andra sidan sjön och skogarna, någonstans där borta, där solen går upp i julimorgnar. Så har denna by legat i århundraden, legat där gömd i skogarna bland de många nyckfullt utbredda sjöarna och mellan åarnas och bäckarnas lusteligt valda vägar. Och tidevarvens underliga skyar av frälsning och förbannelse, av nåd och onåd har seglat över den lilla skogsbyn. Förkalkade människoben har fått sitt svarta hölje och på oländiga vägar eller under kall vinterhimmel på isbundna sjöar dragits österut till sockenkyrkogården. (Sven Edvin Salje "På dessa skuldror" s 7)

Jag flyttades år ... 1883 till en skola i Brighton, som hölls av två damer. ... Min förkärlek för lågkyrkliga grundsatser, som jag hade inhämtat (vid den förra skolan) av mrs Everest, bragte mig en gång i förlägenhet. Vi åhörde ofta gudstjänsten i Kungliga kapellet i Brighton. Här satt skolan i bänkar, som stod placerade i riktningen norr-söder. När trosbekännelsen upplästes, vände sig följaktligen alla mot öster. Jag var säker på att mrs Everest skulle ansett detta bruk såsom papistiskt, och jag uppfattade det som min plikt att förklara mig emot det. Jag stod därför envetet som jag stod. Jag var medveten om att ha gjort "sensation". Jag beredde mig på att bli martyr. Men när vi kom hem, sades inte ett ord om mitt uppförande. Jag var nästan besviken och längtade efter nästa tillfälle att yterligare bevisa min tro. Men när det kom, blev skolan visad in i andra bänkar i Kungliga kapellet, vilka var vända åt öster, och ingen speciell åtgärd fordrades av någon av oss när bekännelsen upplästes. Det beredde mig någon svårighet att finna den rätta vägen och göra min plikt. Det föreföll mig som en överrdrift att vända mig bort från öster. Jag kunde verkligen inte finna ett sådant steg vara berättigat. Sålunda blev jag med eller mot min vilja en passiv konformist. Det var omtänksamt och högsinnat av de gamla damerna att behandla mina skrupler så varsamt. Resultatet återgäldade deras omtanke. Aldrig mera har jag orsakat eller känt bekymmer över en sådan sak. Eftersom jag inte mötte motstånd eller blev illa behandlad övergick jag tillfredsställd till en vidsynt tolerans och ortodoxi. (Winston Churchill "Min ungdom" s 22-24)

Förebild till Euphrats uttorkande skedde, då Babel eröfrades. Es 44:27. Jer 50:38. (P. Fjellstedt "Biblia" s 762)

Hela klosteranläggningen (i Vadstena) byggdes upp utifrån den förutsättningen att systrar och bröder skulle verka inom samma murar men ändå åtskilda från varandra. Såväl konventsbyggnaderna som kyrkan byggdes i enlighet med Birgittas egna uppenbarelser. Att kyrkans kor placerades i väster förklaras av att systrarna skulle inneha den främsta platsen, alltså hålla till i kyrkans förnämsta del, den östra, och då på en egen läktare. Bröderna fick följaktligen sin plats i kyrkans västra del. (Öster sågs som "frälsningens väderstreck".) ... Klostret i Vadstena invigdes 1384, men dess kyrka var inte färdigställd för invigning förrän 1430. (Sven-Erik Pernler "Sveriges kyrkohistoria - Hög- och senmedeltid" s 68; Den helige Frälsarens orden)

Sju medeltida kyrkor (på Öland) är något så när bevarade, nämligen Resmo, Gärdslösa, Källa, Egby, Vickleby, Ventlinge och Ås, och inte mindre än 20 medeltida torn, de flesta med väl bevarade valv, trappor och andra anordningar, reser sig ännu mot himlen. Att tornen i de flesta fall fått sina medeltida huvar utbytta mot trubbiga lanterniner får inte förleda turisterna att tro, att tornen helt och hållet tillhör 1800-talet. ... Väl bevarade fästningstorn, vart och ett med sin individuella prägel, är (förutom Resmo och Föra) Persnäs, Högby, Löt, Bredsätra, Högsrum, Glömminge, Norra Möckleby, Vickleby, Ventlinge och Ås (den sistnämnda öns enda bevarade östtornskyrka). (Ragnhild Boström "Guds hus - människors värn" s 58-59,63)

(Medeltidens) kyrkor är fortfarande orienterade mot öster, men man lägger större vikt vid symboliken. Mot öster finns alltid ett fönster i kyrkan, och prästen är vänd mot öster när han firar mässan. Väster tolkas däremot som de fientliga krafternas väderstreck. Här skall demonerna avvärjas, och mot den sidan skall Kristus vända sig när han kommer tillbaka på domedagen. Ett typiskt motiv över huvudingången i väster är därför domsscenen i Matteus 25. Norr är hedningarnas väderstreck, och därför vänder sig prästen mot kyrkans nordsida när han läser evangelietexten, som en symbol för hur evangeliet förs till alla folkslag. ... Först under högmedeltiden blev tornet en vanlig del av kyrkobyggnaden. Tidigare byggde man ofta ett upphöjt västverk som ett slags extra värn mot de onda makterna utanför. (Harald Rasmussen-Einar Thomassen "Kristendomen - En historisk introduktion" s 186-187; Prästerskap och gudstjänst)

När kyrkor började byggas i den unga kristenheten var det ingen tillfällighet att ingången placerades i väster. Man skulle gå i riktning mot öster när man trädde in i kyrkan. Väster är mörkrets väderstreck, där solen går ner. Öster är ljusets väderstreck, där solen går upp. ”Se mot öster!” ropade diakonen inför nattvarden i fornkyrkans gudstjänst. (Peter Halldorf ”Öppning” s 4; 2005:2)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående “hällde ut sin skål”, se Upp 16:1. Angående ”floden, det stora Eufrat”, se Upp 9:14. Angående ”ett soluppstickande’/öster”, se också Upp 7:2a.


Ytterligare studier:

1 Mos 8:7; Josua 3:14-17; Jes 41:25; Jer 50:38; 51:32; Sak 10:10-12; Judit 5:13; Mark 1:3; Luk 3:3-4; Joh 1:23; Upp 21:24.


Andrew E. Steinmann "The Tripartite structure of the sixth seal, the sixth trumpet and the sixth bowl of John's Apocalypse (Rev 6:12-7:17, 9:13-11-14, 16:12-16)"; Journal of the Evangelical Theological Society 35.1 (March 1992): 69-79.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-26; 2012-07-20; 2015-08-14)

Till sidans topp

16:13 Och jag skådade * (א*) ut ur den falske profetens mun tre orena andar som om (P47, א*) (de var) grodor.

Ord för ord (12 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus): Och (jag)-skådade ut-ur '-nen mun'/munnen (av)-den falske-profet andar tre orena som-om grodor.


1883: Och jag såg ur drakens mun och ur vilddjurets mun och ur den falske profetens mun utgå tre orena andar, som liknade paddor.

1541(1703): Och jag såg utu drakans mun, och utu wilddjurets mun, och utu den falska Prophetens mun, utgå tre orena andar, såsom paddor.

LT 1974: Och jag såg tre onda andar, förklädda till paddor, hoppa fram ur drakens, vilddjurets och hans falske profets mun.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Aron sträckte ut handen emot Egyptens vatten, och den ledde/förde upp grodorna (ur vattnen). Och grodan/grodorna gick upp och beslöjade/täckte Egyptens jord. (2 Mos 8.6, Grekiska GT)

En ande kom ut och stod inför (Herrens) ögon och talade: “Jag skall bedra (Ahab) ... Jag skall gå ut och vara en falsk ande i alla hans profeters mun.” Och Han talade: ”... Kom ut och gör på det här sättet.” (1 Kung 22:21-22, Grekiska GT)

(Psalmisten sade: ”Israels helige) skickade ut in i (egyptierna) ... groda/grodor, och de förstörde dem alltigenom.” ((Ps 78:45, Grekiska GT)

(Profeten sade: “... Jag är) en människa som har orena läppar i en mitt av ett folk som har orena läppar.” (Jes 6:5a, Grekiska GT)

(Herren sade:) “Från präst och ända till falsk profet, alla har gjort/handlat falskt.” (Jer 6:13b, Grekiska GT)

(Herren sade:) “Jag skall lyfta ut de falska profeterna och den orene anden från jorden.” (Zech 13:2b, Grekiska GT)

(Salomo sade:) “I stället för (vad som) lever i vatten, rapade/spydde floden ut en mängd/massa grodor.” (Salomos Vishet 19:10b)


Den Senare Uppenbarelsen:

Då Jesus hade döpts, steg Han rakt/strax upp från vattnet; och skåda, himlarna öppnades, och (Johannes) skådade en (א,*א,B) Guds ande som steg ned som om (det var) en duva * (א*,B) som kom emot Honom. (Matt 3:16)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Ge akt från/på de falska profeterna, ’vilka som än’/som kommer (i riktning) mot er i fårkläder men inifrån är rovgiriga vargar.” (Matt 7:15)

(Jesus sade till de skriftlärda och fariseerna:) “När – alltefter omständigheterna – den orene anden må komma ut från människan, 'kommer ... igenom'/passerar den genom platser utan vatten och söker vila och finner inte. Då säger den: ’Jag skall vända mig intill, in i mitt hus, varifrån jag kom ut.’ Och då den har kommit, finner den det ledigt och (א,*א) varande (och havande varit) sopat och varande (och havande varit) smyckat. Då går den och tar i sällskap med sig själv vid sin sida sju andra andar, värre än den själv. Och då de kommit in, bor den där. Och de sista tingen blir för den där människan sämre än de första.” (Matt 12:43-45a)

(Jesus sade till folkskaran:) “Det som går ut, ut ur munnen, det här gör människan gemensam/oren.” (Matt 15:11b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) "Om (din broder som har missat Guds mål) – alltefter omständigheterna – ej må höra (på dig), ta vid sidan av (dig) ännu en eller två i sällskap med dig själv (א,*א), för att uppå/’med avseende på’ två eller tre vittnens mun varje ord må stå/’stå fast’." (Matt 18:16)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Många falska profeter skall resa sig upp och leda många vilse.” (Matt 24:11)

(Jesus sade till de skriftlärda:) ”Den som – alltefter omständigheterna – må häda ‘in i’/’med syfte på’ den Helige Ande har inte ‘låtande vara’/’lämnande i fred’ in i (den kommande) tidsåldern, emellertid/utan kommer att vara (א,*א) skyldig till en tidsålderslång missgärning”, eftersom de hade sagt: ”Han har en oren ande.” (Mark 3:29-30)

(Jesus) utfrågade (hela tiden) (mannen med en oren ande): “Vad (är) ett namn till dig?” Och han säger till Honom: ”Legion (är) ett namn till mig, ty vi är många.” (Mark 5:9)

(Jesus sade till fariseerna och de skriftlärda:) ”Det är/finns ingenting utifrån/utanför människan som går in i, in i honom som förmår göra honom gemensam/oren. Emellertid/men de ting som går ut, ut ur människan är de ting som gör människan gemensam/oren.” (Mark 7:15)

Alla (i synagogan) var (hela tiden) vittnen om (Jesus) och förundrade sig (hela tiden) på/över de fröjdbringande (nådens) utsagor som gick ut, ut ur Hans mun. Och de sade ('hela tiden'/'gång på gång'): "Är visst/förvisso inte Den här Josefs son?" (Luk 4:22)

Det blev bestörtning emot/över alla (i synagogan), och de samtalade tillsammans med, i riktning mot varandra och sade: ”Vad (betyder) den här utsagan, eftersom Han i/med (rättslig) myndighet och förmåga 'ordnar på'/beordrar de orena andarna, och de kommer ut.” (Luk 4:36)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Ni är (א,* א) vittnen av/till de här tingen. Och skåda, Jag skickar bort Min Faders löfte emot er. Men ni, sitt ner i staden ända till (den tid i) vilken ni må sjunkas/klädas i förmåga ut ur höjd(en).” (Luk 24:48-49)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

När – alltefter omständigheterna – Den som är kallad till sidan av (er) må komma, som Jag skall sända er från sidan av Fadern, sanningens Ande, som går ut från sidan av Fadern, skall Den där vara vittne med anledning av Mig. (Joh 15:26)

Ut ur (Människans Sons) mun gående/gick det ut ett tvåmunnat skarpt stort svärd. ... (Upp 1:16b)

Och hästarnas huvuden (är) som lejons huvuden. Och eld och rök och svavel går ut, ut ur deras munnar. Från/’beroende på’ de här tre slagen, dödades tredjedelen av människorna, ‘ut ur’/’till följd av’ elden och röken och svavlet, av det som gick ut, ut ur deras munnar. (Upp 9:17b-18)

Och om någon vill handla orättfärdigt (emot) dem, går eld ut, ut ur deras mun och äter ner/upp deras fiender. Och om någon må vilja handla orättfärdigt (emot) dem, måste han dödas på det här sättet. (Upp 11:5)

Och ormen kastade/sprutade vatten som en flod ut ur sin mun bakom kvinnan, för att han måtte göra/få henne klädd i en flod. Och jorden undsatte kvinnan, och jorden öppnade sin mun och drack ner/upp floden som draken kastade/sprutade ut ur sin mun. (Upp 12:15-16)

Och det gavs åt det en mun som samtalade stora ting och hädelser. Och det gavs åt det * (א*) att göra vad det vill (א,* א) (i) fyrtiotvå månader. Och det öppnade sin mun ‘in i’/i hädelser i riktning mot Gud (för) att häda Hans namn och Hans tält, de som i himlen bor i ett tält. (Upp 13:5-6)

Och jag skådade ett annat litet vilt djur som steg upp ut ur jorden. Och det hade (hela tiden) två horn liksom (på) en liten bagge, och det samtalade (hela tiden) som en drake. Och det gör/utövar det första lilla vilda djurets varje/hela (rättsliga) myndighet inför dess ögon. Och det gör/får jorden och de som bor i den * (א,* א) att kasta sig ner (i riktning mot) det första lilla vilda djuret (för att tillbe det), vars (sår av) dödsslaget hade getts/fått vård. Och det gör stora tecken. Det må göra, för/så att och/också eld (må) stiga ned ut ur himlen ’in i’/till jorden inför människornas ögon. Och det leder dem som bor uppå jorden vilse på grund av de tecken som det gavs till det att göra inför det lilla vilda djurets ögon och säger till dem som bor uppå jorden att göra en avbild till det lilla vilda djuret, vilket (א,* א) har (såret av) ‘ett dolkslag’/’en dolkstöt’ och har levt/’kommit till liv’. (Upp 13:11-14)

Och i (de etthundrafyrtiofyra tusens) mun fanns det inte (någon) lögn, ty (P47, א,* א) de är fläckfria. (Upp 14:5)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

Qweg rinner ned från Syriens nordligaste gränstrakter. ... En grön groda fångar (Alos) uppmärksamhet, där den sitter fastklamrad vid ett vasstrå. Alo sträcker ut handen. Grodan gör ett hopp ned i vattnet och lämnar stora ringar på ytan. Hon skulle ha velat ta ett glödande kol under de snälla kvinnornas kittel och kasta det i vattnet efter den elaka grodan, som har avvisat hennes vänskap. (Fatih El-Mudarris "Ett strå mynta" s 211,217-218)

”Tredje” personen i den sataniska treenigheten är den ”falske profeten” (Upp. 16:13). Han är en efterhärmande motsats till den helige Ande, han är det andra djuret, enligt Upp. 13:11-18. Han är ”profet” (Upp. 13:11; 16:13), liksom Guds Ande är all profetias livskraft (2 Petr. 1:21). (Erich Sauer ”Den korsfästes triumf” s 137)

Boken är dåligt skrifven, andefattig, den käxar och tuggar. Och Förf. är icke sympatisk med sina profetpretentioner, då han icke säger något nytt. Att han är en falsk profet som förebär sanningskärlek det tror jag, ty han mottog verldslig utmärkelse af de Svarta Hedningarne i Franska Republiken. (August Strindberg "August Strindbergs brev 16, maj 1907-12 juli 1908" s 338-339; brev 14 juni 1908 till Gustaf Sabelfelt; boken som Sabelfelt sänt Strindberg är Christian Science-verket Science and Health with Key to the Scriptures)

1898 Maj 17:e. (Tidningscitat:) Svenska kvinnor känna sig uppfordrade att uttala en protest mot det tal fröken Ellen Key "å de svenska kvinnornas vägnar höll för d:r Henrik Ibsen vid festen den 16 april (1898). Talarinna har vid detta tillfälle skisserat 'personlighetens frigörelse' såsom innebärande 'viljan att älska, hata, arbeta, fela ...' innebärande 'frihet för alla personlighetens krafter och makter, icke som hittills undertryckandet af vissa sidor i personligheten för uppnåendet af ett visst ideal'. Fröken Key har också profeterat en stundande 'härlighet, sådan jorden ännu icke bevittnat', då kvinnan skall bli 'verkligt troende på den nya religionen, enligt hvilken människonaturen skall följa sina egna lagar, utan att därvid skrämmas af någon skuldkänsla'." ... (Strindberg kommenterar:) "Fela = begå brott ostraffat; följa egna lagar = följa onda lagar; skuldkänsla = samvetets röst. Häraf synes att det är Ibsen som är brottslingsprofeten, och icke bara jag." (August Strindberg "Ockulta dagboken" s 59)

Er herrsklystnad, er egoism, Er profetstorhetsmani är det största jag sett! Så säger Ni: Tro på mig och mitt parti, eller är Ni svart, fördömd, och skall dö. Framför allt: Svart! Detta skall vara broderlig kärlek, uppgifvandet af jaget (har Ni uppgifvit Ert jag någonsin?), barmhertighet. Har jag deremot någonsin ingripit i Ert själslif! Har jag begärt omvändelse af Er? Jag förkunnar eller berättar hvad jag får se, men har aldrig predikat för Er, aldrig jagat efter Er själ, aldrig straffat, men en gång varnat, och då blef Ni ond! ... Och Ni har en annan mission: att plåga, fresta och motstås. (August Strindberg "August Strindbergs brev XI maj 1895-nov 1896" s 394; brev 23 nov 1896 till Torsten Hedlund)

Våra samtalsämnen är inte nya, de har inte förändrats sedan vintern. Universitetet får sin beskärda del, studenterna får sin, teatern får sin; förtalet gör luften tjock, kvalmig, och det är inte längre två paddor som förpestar luften, som på vintern, utan tre. Förutom det sammetslena barytonskrattet och skrattet som påminner om ett dragspel hör jungfrun som passar upp oss ännu ett skratt - det är obehagligt och sprucket och låter som när generaler skrattar i en vaudeville: he, he, he ... (Anton Tjechov "En ledsam historia" s 366)

"Pappa, är ostron fastemat eller köttmat?" frågar jag. "Man äter dem levande ...", säger min far. "De har skal som sködpaddor, men ... de består av två halvor." Den aptitretande doften upphör med ens att kittla mig, och illusionen brister ... Nu förstår jag allt! "Så äckligt", viskar jag, "så äckligt!" Så var det alltså med ostron! Jag föreställer mig en varelse, som liknar en groda. Grodan sitter i en mussla och tittar ut med sina stora, glänsande ögon och rör på sina obehagliga käkar. Jag kan föreställa mig hur man kommer bärande på det där skaldjuret från torget med dess klor, glänsande ögon och klibbiga hud ... Alla barnen springer och gömmer sig, och köksan rynkar föraktfullt pannan, tar djuret i ena klon, lägger det på en tallrik och bär in det i matsalen. De vuxna tar det och börjar äta ... äter det levande, med ögon, tänder, ben! Och det kvider och piper och försöker bita en i läppen ... Jag äter glupskt, utan att tugga, tittar inte efter och gör inte klart för mig vad det är jag äter. Jag har en känsla av att om jag öppnar ögonen kommer jag ofelbart att få se de där glänsande ögonen, klorna och vassa tänderna. (Anton Tjechov "Ostronen" s 104-105)

Gossarna lutade sina huvuden ihop och knappast andades. Ett dämpat ljus av röster uppsteg från den bortre ändan av kyrkogården. "Titta! se där!" viskade Tom. "Vad är det!" "Det är djävulseld. O, Tom, det är förskräckligt!" Några otydliga figurer närmade sig i mörkret, svängande en gammalmodig blecklykta, som prickade marken med otaliga små ljuspunkter. "Det är de orena andarna!" viskade Huckleberry med en rysning. "Tre stycken! Gode Gud, Tom, vår sista stund är kommen! ... Det är människor." ... "Du, Huck," (sade Tom), jag känner igen en (av dem) på rösten, det är Indian-Joe." "Det stämmer - det mordlystna halvblodet! Jag skulle hellre önska, att det var onda andar." (Mark Twain "Tom Sawyers äventyr" s 52-53)

Långt borta härifrån, i det land, dit svalorna flyga, när vi ha vinter, bodde en kung, som hade elva söner och en dotter Elisa. ... Deras fader, som var kung över hela landet, gifte sig med en elak drottning, som alls icke var snäll mot de stackars barnen. ... Tidigt (en morgon) gick drottningen in i badrummet; det var byggt av marmor och smyckat med mjuka dynor och de vackraste mattor; och hon tog tre paddor, kysste dem och sade till den ena: ”Sätt dig på Elisas huvud, när hon kommer i badet, så att hon blir lika slö och håglös som du!” Till den andra sade hon: ”Sätt dig på hennes panna, så att hon blir lika ful som du och hennes far inte känner igen henne!” Och till den tredje viskade hon: ”Vila på hennes hjärta och låt henne få ett elakt sinne, så att hon plågas därav!” Därpå släppte hon ner paddorna i det klara vattnet, som strax fick en grönaktig färg, kallade på Elisa, klädde av henne och lät henne stiga ner i vattnet; och i detsamma hon doppade sig, satte den ena paddan sig i hennes hår, den andra på hennes panna och den tredje på bröstet, men Elisa tycktes alls icke märka det. Då hon reste sig upp, flöto tre röda vallmor på vattnet; om djuren icke varit giftiga och blivit kyssta av häxan, hade de förvandlats till röda rosor, men blommor blevo de likväl genom att vila på hennes huvud och vid hennes hjärta; hon var för from och oskyldig, för att trolldomen kunde ha någon makt över henne. (H. C. Andersen ”Sagor och berättelser II” s 5-8; De vilda svanarna)


Att fortsätta med (hembygden):

Det som utmärkte (Böne-)Sven var hans långa och uthålliga fastor. ... En dag, berättade Sven, fick han se tre väldiga jättar på väg mot hans stuga. Det var tre andefurstar. När de kom nära stugan stannade de plötsligt, och den ene sade: ”Nu kommer vi inte längre, här finns en översvinnlig vakt.” Evigheten skall en gång visa betydelsen av Svens böneliv. (Hilding Fagerberg ”Från Grönahög ut i vida världen” s 137-138)

Det var en gumma här neri kyrkbyn, som de sa var en påskkäring. Ock hon hade en fosterdotter, ock den brukade hon ta med sig. Ock i samme gård bodde det en, som var skytt. Ock han var ute på jakt en morgon för att lyss efter tuppar. Så fick han se dem komma farande i luften, ock då behagade det honom att skjuta på dem. De hade sopa ock så raka, som de red på, ock han sköt ner dem. Och fosterdottern hon talade om, huru det var i Blåkulla. Det var fint så väldigt så. Ock de spisade, ock hon las till maten. Ock så kom hon till att nämna Jesu namn. Och det såg så väldigt ut förinnan, men då blev det fröor (= grodor) ock tossor (= tokor) av det alltihop. (Bernhard Karlgren "Folksägner från Tveta och Mo härader" s 51; Angerdshestramål; "Påskkäringar" berättad av Johannes Jansson i Arvidabo; omkring år 1900)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1900

De gyllene smidesgallren gled isär igen och Hermione flämtade till. Fyra personer stod framför dem, två av dem djupt försjunkna i samtal: en lång trollkarl som bar en magnifik klädnad i svart och guld och en liten rultig, paddliknande häxa. Hon hade en sammetsrosett i det korta håret och höll en skrivskiva hårt tryckt mot bröstet. (Joanne Kathleen Rowling "Harry Potter och dödsrelikerna" s 260)

(Konstapel) Goon vände sig inte om, men hans nacke blev allt rödare. Såna paddor till barn! Alltid i vägen! Alltid surrande omkring som myggor! ... ... "Såna paddor", muttrade han för sig själv. ... ... "En sån fräck grabb", sade bagaren till fröken Kay (om Fatty). "Att våga tala till mig på det sättet. Jag skall minsann lära honom veta hut. Han tror visst han är ett geni, men konstapel Goon har rätt - en padda, det är vad han är." ... ... Konstapel Goon gick sin väg och tänkte på vad han skulle vilja göra med den där paddan till pojke - för att nu inte tala om hans vedervärdiga byracka. (Enid Blyton "Mysteriet med den osynlige tjuven" s 45,85,102,118)

Prosten satt ute i trädgården med filtar om benen och solade sig. ... Plötsligt hördes ett prassel i fjolårslövet under prostens stol. ... Där satt en stor padda mitt framför honom. ... Ett minne flöt upp ur prostens inre. ... Han var bara tio år, och han var på väg hem genom det ljusa mörkret en sen vårkväll. Bakom sig hade han missionshuset där det var väckelsemöte ... ett sådant där möte med Guds eget oväder i luften. ... Då klafsade det till på vägen, något stort och köttigt rörde sig snett framför honom. Hjärtat stannade. ... Det var en oformlig padda. ... "Jesus", skrek pojken, alldeles som man brukat i Småland långt före Dackes tid när man ville fördriva djävulskap. ... Å, vad pojken sprang, sprang! ... Det small till i grinden. Där kom (doktor) Leander. Han stannade och petade med sin käpp på något i gräset. "Lustigt", sa Leander när han kom fram till prosten med vidundret i vänstra nypan, "de här fulingarna brukar inte hoppa omkring på ljusa dagen. De hör natten eller mörkret till." ... (Doktorn) gick bortåt grinden och tittade på något. Prosten satt ensam och tänkte. Hade han inte någon gång i barndomen läst en saga om en padda som var en förtrollad prins. Det kom en prinsessa och kysste fulingen, så bröts förtrollningen. ... Nu kom Leander tillbaka. Något rörde sig i högra kavajfickan. "Vad har du där?" sa prosten. Leander fiskade i fickans djup. Nu kom det - det var paddan. "Jag skall ta hem den och lägga den i sprit". Han höll upp den sprattlande fulingen mot ljuset. "Det är ett sällsynt vackert exemplar", sa han. (Olov Hartman "Död med förhinder" s 81-83,91,98-99)

Butantan, det brasilianska seruminstitutet, (är) i sitt slag en av världens märkligaste anläggningar. Jag kom dit för någon månad sedan efter en tretton kilometer lång biltur från staden Sao Paulo och sammanstötte genast med José, vilken skötte om seruminstitutets tusentals ormar och övriga giftdjur. ... Över allt (i Josés "privata" museum) hoppade en sorts paddor, som voro större än min utbredda hand. José gick ned i gropen och valde ut ett praktexemplar. Han pekade på två ansvällningar bakom paddans huvud. "Se här", sade han, "dessa körtlar innehålla ett mycket starkt gift. Det kan sprutas mot en angripare. Träffas ett öga inträder snabbt en ohjälplig blindhet och en droppe på tungan har krampdöden i följe. Om därför en giftorm biter denna padda, dör reptilen." José bad oss gå några steg tillbaka för säkerhets skull, vände sig bort och klämde paddan mellan tummarna. En fin, mjölkfärgad, flera meter lång giftstråle sprutade ut från djurets ena körtel. Av detta gift erhålles adrenalin. (K.E. Ekman "De vänliga ormarna" s 86)

Till insjön gränsar ett helt överskuggat lövkärr. ... Kom dit på sommaren och du häpnar. Frånsett myggen, som tycks blåsas in i kärrskogen genom något slags vindbälg mellan åsarna, finns här att se ett paradis av blad, blom och löv. Spensliga askar står och trängs mellan skogar av ormbunkar och man blir helt berusad av ymnigheten, fåglarna sjunger aftonsång i den nedsänkta solens horisontalsken, som lyser in på blad som gnistrar och ibland droppar av fukt. Då och då faller en vattendiamant till marken och blir en våt fläck på skon. Lyckliga, små platta paddor hoppar framför ens skor. Åtta eller nio paddor hoppar vänligt undan. (Harry Martinson "Svärmare och harkrank" s 130; I gröna riken)

Lyckligtvis funnos där bland lapparna många helbrägdagörare, som botade alla sjukdomar mycket bättre än kungens doktor. ... Kvicksilver och svavel voro mycket bra botemedel, så var också en sked snus i en kopp kaffe. Två grodor kokade i mjölk med mycket salt var utmärkt mot hosta, en padda var ändå bättre, om man kunde få tag på en. Paddorna kommo från molnen; när molnen gingo låga, föllo paddorna ned på snön i hundratal. (Axel Munthe "Boken om San Michele I" s 172)

(Den andlige berättade:) ”Jag såg apostlabordet – vita duken, förvirrad blicken följde till den punkt, där då, i drömmar sänkt, mitt öga väntat en ljuskrönt Höghet finna, men i stället en sund och blomstrad ämbetsbroder fann. Han grep ett fat och lät i helfet oskuld demonisk groda daska ner i talet: ”Jag säger, bror, att lammet dock är bättre som det är än i det gröna stuvat ...” (Birger Sjöberg "Ur Konferensman" s 201; 1926)

En upplyst och sanningsälskande person måste lojalt böja sig för vetenskapens resultat, äfven om dessa skulle strida emot den gamla, naiva och barnsliga uppfattningen m. m. Det är ju inte så farligt, det är ju blott ett klarare ljus, det blir ett rikare evangelium. ... Ja, så ljuda sirénrösterna från själafiendens drabanter, den falske profeten och hans lärjungar med paddor i munnen, men du, Guds folk, var på din vakt, skräm ej bort Andens dufva och låt ingen narra dig att släppa Guds ord! (Hj. Selldén "Hvad varslar tiden och hvad stundar?" s 11-12)


ca 1900 och tiden dessförinnan

(Långa Leda) böjde sig ned på trädgårdsgången och tog en näve grus och kastade mot duvorna. De hoppade undan och satte sig ett stycke längre bort i gräset. Långa Leda tog yxan och släpade den bakefter sig, medan hon gick tillbaka till sin mor. Men hon hade inte hunnit många steg, förrän duvorna stack sina huvuden ihop och började överlägga om vilken lön de borde ge den stygga flickan, som hade varit elak mot dem. "Jag ger", sade den första, "att hon skall bli dubbelt så led, som hon allaredan är." "Jag ger", sade den andra, "att hennes hår ska bli förvandlat till törnris." "Och jag", lade den tredje till, "jag ger att var gång hon skrattar, ska en stor, kall padda hoppa ur hennes mun." Sedan duvorna sagt detta, lyfte de vingarna och flög sin kos. Men allt gick i fullbordan just så, som de hade sagt. När Långa Leda kom tillbaka, blev både drottningen och Lilla Rosa och trädgårdsmästaren alldeles förfärade, för hon var dubbelt så ful som förut, och hennes hår var som den värsta törnbuske. Och än mera förskräckta blev de, när hon slängde yxan åt trädgårdsmästaren, för då kunde hon inte låta bli att skratta, när hon tänkte på de stackars duvorna, som hon hade schasat bort, och strax hoppade en stor, kall padda ur hennes mun.Utan att säga ett ord tog drottningen sin dotter vid handen och gick strax med henne i kungsgården, så att ingen skulle få se, hur hennes paddor hoppade. Och det säges, att efter den dagen hade både hon och hennes dotter inte svårt att hålla sig för skratt. (Fridtjuv Berg "Lilla Rosa och Långa Leda" s 49)

Tandborsten har gamla anor. Muhammedanerna använde en tandpensel att göra sig rena i munnen med innan de åkallade Allah. (Jane Fredlund "Stora boken om livet förr" s 113)

År 1675 får även (Stockholm) egna trollpackor, och snart är förskräckelsen för dem allmänt utbredd. ... Åter och åter inkommo nya skrivelser till myndigheterna från "fattige syndare och sorgbundne föräldrar från Sanctae Catharinae församling" med bön om hjälp mot Satans raseri. Så heter det i en av dem: "Våre barn bekänna dageligen, ja var natt, att de igenom Satans instrumenter och häxor bliva till Blåkulla bortförde, två, tre och fyra gånger, och där omdöpte i tre onda andars namn samt lärde läsa ohörige förbannelser emot allt det som heligt är, emot sin vilja." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1660-1709" s 373; Det stora trolldomsraseriets tid)

(Under Gustav II Adolfs tid) polemiserade svenska teologer och kyrkomän ivrigt mot "påven-antikrist och hans paddor jesuiterna", i predikningar , avhandlingar och folkskrifter. (Hjalmar Holmquist "Folkuppfostran i kyrka och skola" s 73)

För att kunna för framtiden säkert skydda sig mot den katolska faran beslöto ständerna på en riksdag i Norrköping 1604, att aldrig någon av främmande religion skulle tålas i riket. Den, som avfölle från den luterska läran, skulle förlora sitt gods och förvisas ur landet, "på det han icke må hava tillfälle sitt gift att där utspy". ... Ingen osanning kunde vara för grov för att bli trodd, när den gällde dem som hade en annan religion. Så förtäljes i en bok, som var mycket spridd inom den katolska världen under hela 1600-talet, följande om de vidriga följderna av de luterska prästernas äktenskap: "Av trovärdigt folk har berättats, att den Stockholmska ärkebiskopinnan i sin första barnsäng nedkom med grodor i mängd och en annan prästfru med en långsvansad apa i stället för barn." Och sådana historier mötte aldrig den ringaste gensägelse bland katolska läsare. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1521-1611" s 441-442; Religionshat)

Innan (de sju biskoparna) på (Johan Hus') huvud satte den runda pappersmössan för att begabba honom, sade de bland annat till honom: ”Vi överlämna din själ åt djävulen.” Men han slog ihop händerna och sade med ögonen riktade mot himmelen: ”Och jag anförtror den åt min allra käraste Herre Jesus Kristus.” ... Det var nämligen en rund pappersmössa, ungefär en aln hög, på vilken tre avskyvärda djävlar voro målade, som om de med sina klor ville slitas om hans själ; orsaken till hans dom var därpå angiven med följande inskrift: ”Denne är en ärkekättare.” ... När han nu, utstyrd med pappersmössan, fördes ut ur domkyrkan, höll man just på att bränna hans böcker på kyrkogården, såsom förut blivit sagt. ... Då han framkommit till tortyrplatsen, bad han andäktigt på sina knän med utbredda händer och mot himmelen riktade ögon några psalmer. ... Under det han så bad, föll kättarmössan med de tre målade onda andarna av hans huvud; han såg på den och smålog. Och några rättstjänare, som stodo omkring honom, sade: ”Man kan gärna sätta på honom den bakfram, så att han blir bränd tillsammans med sina herrar, de onda andarna, som han har tjänat.” ... De lade risknippor med halm emellan runt om honom, där han stod, så att det räckte upp till hakan. ... På ... furstarnas befallning kastade bödlarna hans rock och skor på elden, på det att icke böhmarna skulle taga och dyrka dem som reliker. (Alf Tergel "Från Jesus till Mao" s 158-160; Ur Palacky, Documenta mag J Hus)

Vid tiden för det stora kyrkomötet i Konstanz (1414-18) redo en dag två kardinaler ute på landsbygden. Icke långt från vägen sågo de en herde stå, som häftigt grät och tydligen var djupt uppskakad. Intagna af medlidande fråga de honom om orsaken till hans tårar. Men han visar dem på en padda, som kryper på den sumpiga marken vid hans fötter och svarar de andlige herrarne: "Jag gråter af glädje och tacksamhet, att Herren Gud har skapat mig som en menniska och icke som en padda!" Kardinalerna sågo på hvarandra med en betydelsefull blick och tillstodo, att herden var en bättre filosof och äfven en bättre kristen än de båda. (Otto Funcke "Hvarför är menniskan i verlden?" s 10)

Min ovän har tre djävlar i sig. Den första sitter i könsorganen, den andra i hjärtat, den tredje i munnen. (Den heliga Birgitta "Himmelska uppenbarelser, första bandet" s 92; första delen av trettonde kapitlet om hur Guds ovän har tre djävlar i sig; ovännen, som hörde till cisterciensorden, hade begravt en av kyrkan bannlyst och hade därmed syndat mot Fadern, Anden och Sonen; Anden definieras här som de rättfärdigas samfund och gemenskap)

Föraktet och hatet mot ormar gällde även groddjur, som också de troddes vara giftiga. Till den skräckblandade fascinationen för i synnerhet paddor kom att de inte sällan påträffades på skuggiga och skyddade kyrkogårdar - i den folkliga föreställningsvärlden förknippades de med nedgrävda skatter och likätande. ... Inom folklig medicin var groddjuren förvisso mer välkomna, men till följd av paddornas dåliga rykte och rädsla för trolldomsanklagelser känner vi endast till en bråkdel av recepten. Av askan efter brända grodor tillverkades lut, som bland annat gnoddes in på skallen för att få håret att växa. Mest ryktbar av alla medeltida paddkurer var bruket av "paddstenen", som man trodde fanns inne i gamla paddors huvuden. Med paddstenens hjälp kunde den läkekunnige behandla förblödning, frossa och epilepsi, och den som svalde en paddsten ansågs erhålla skydd mot viss typ av förgiftning. (Dick Harrison "Jarlens sekel - En berättelse om 1200-talets Sverige" s 81)


Att avrunda med:

Det var den tappre löjtnant Zidén, han hade sin egen sed, för fronten ville han gå allen: "Framåt mina vasagossar, nu gäller att hinna med!" ... Och hände då, att han kring sig fann sitt hela kompani, då var allt präktigt, då ropte han: "Hurra, det var en flink manöver, nu äro vi herrar, vi!" Men gick hans trupp, då han själv sprang fram, och kom han i strid förrn den: "Gud sig förbarme, en sådan skam! Nu hava de gått som paddor, nu blevo de efter igen." (Johan Ludvig Runeberg "Löjtnant Zidén" s 39-40)


Egna kommentarer och funderingar:

Jämför de tre andarna här med de många i Mark 5:9 och de sju/åtta i Matt 12:45.

Angående ”den falske profeten”, se också det (andra) lilla vilda djuret i Upp 13:11, 13:12, 13:13 och 13:14.


Grekiska ord:

akathartos (oren) (i NT + exempel i Apokryferna) Luk 4:36; Upp 16:13 – 1 Mack 1:48; 4:43; Syr 34:4; 40:15; 51:5; Matt 10:1; 12:43, Mark 1:23,26-27; 3:11,30; 5:2,8,13; 6:7; 7:25; 9:25; Luk 4:33; 6:18; 8:2(א,*א); Luk 8:29; 9:42; 11:24; Apg 5:16; 8:7; 10:14,28; 11:8; 1 Kor 7:14; 2 Kor 6:17; Ef 5:5; Upp 17:4; 18:2.

batrachos (groda) (i NT + ett exempel i Apokryferna) Salomos Vishet 19:10; Upp 16:13.

pseudoprofêtês (falsk profet) (i NT + exempel i GT) Jer 6:13; Sak 13:2; Matt 7:15; 24:11 – Matt 24:24; Mark 13:22; Luk 6:26; Apg 13:6; 2 Petr 2:1; 1 Joh 4:1; Upp 19:20; 20:10.

(h)ôsei (som om) (i NT + ett exempel i Apokryferna) Matt 3:16; Upp 16:13 (א*) – II Mack 11:5; Matt 9:36; 14:21; 15:38(א*); Mark 9:26; Luk 3:23; 9:14,28; 22:41,44,59; 23:44; 24:11; Apg 1:15; 2:3,41; 6:15; 10:3; 19:7; Rom 6:13; Hebr 1:12.


Ytterligare studier: 2 Mos 8:2-14; 3 Mos 11:1-47; 5 Mos 14:3-21; 1 Kung 22:23; Ps 105:30; Upp 18:2; 19:20; 20:10.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-27; 2012-07-20; 2015-08-14)

Till sidans topp

16:14 Ty de är andar av små demoner, som gör tecken, (vilka) (P47, א*) går ut emot/till hela (den bebodda) världens kungar, (för) att leda/föra dem tillsammans in i kriget av/på Guds, den Allsmäktiges, stora dag.

Ord för ord (26 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus): (de)-är ty andar (av)-små-demoner görande tecken '(att)-gå-ut'/'(vilka)-går-ut' emot '-na kungar'/kungarna (den-bebodda)-'-ens världs'/världens hela (att)-leda-tillsammans dem in-i '-et krig'/kriget (av)-den dag den stora '-ens guds'/Guds den allsmäktige.


1883: Ty de äro djäflars andar, som göra tecken och gå ut till konungarne på hela jorden för att församla dem till strid på den dagen, den allsvåldige Gudens stora dag.

1541(1703): Och det äro djefwulsens andar, som tecken göra, och utgå till Konungarna på hela jordene, att församla dem till strids på den stora allswåldiga Guds dag.

LT 1974: Dessa undergörande onda andar övertalade världens alla ledare att församla sig till strid mot Herren, på den store allsmäktige Gudens kommande domsdag.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Aron) gjorde tecknen mitt emot (Israel). Och folket trodde. (2 Mos 4:30b-31a, Grekiska GT)

En profet som Mose har ännu inte stått upp i Israel ... i/med alla de tecken och förebud som Herren hade skickat bort honom till att göra dem i jord/landet Egypten, till farao och till alla hans vårdare/tjänare och till varje/hela hans jord/land. (5 Mos 34:10a,11a, Grekiska GT)

(Gibeoniterna sade till Jesus/Josua:) “Då alla amoreernas kungar ... har letts/förts (och leds/förs) tillsammans, är de emot oss.” (Josua 10:6b, Grekiska GT)

En ande kom ut och stod inför (Herrens) ögon och talade: “Jag skall bedra (Ahab) ... Jag skall gå ut och vara en falsk ande i alla hans profet ers mun.” Och Han talade: ”... Kom ut och gör på det här sättet.” (1 Kung 22:21-22, Grekiska GT)

(Psalmisten sade:) “Jordens kungar stod ’vid sidan av’/nära och ledarna leddes/fördes tillsammans ... nedifrån/emot Herren och nedifrån/emot Hans Smorde (Kristus).” (Ps 2:2a, Grekiska GT)

(Herren) skall lyfta/’lyfta upp’ ett tecken ‘in i’/'avsett för' nationerna och skall leda/föra tillsammans Israels fördärvade och leda/föra tillsammans Judas' isärsådda ut ur jordens fyra vingar/hörn. (Jes 11:12, Grekiska GT)

(Herren sade:) “Mitt domsutslag (är) att ta emot kungar in i, in i nationers synagogor, (till) det att hälla ut varje/all Min lidelses vrede emot dem, av det skälet att varje/hela jorden skall helt och hållet ’göras slut på’/’få sitt slut’ i Min ivers eld.” (Sef 3:8b, Grekiska GT)

(Herren sade:) ”Alla jordens nationer skall ledas/föras tillsammans emot, emot (Jerusalem). (Sak 12:3b, Grekiska GT)

(Asarja sade till Tobias:) “Fiskens hjärta och lever (kan användas till att ta bort smärtan som orsakats av) en liten demon eller en ond ande.” (Tobit 6:8a, S)

(Antiokos) ledde/förde tillsammans alla sitt rikes förmågor/arméer ... Kungen Demetrios hörde (detta) och ledde/förde tillsammans alla oerhörda/mäktiga förmågor/arméer och kom ut in i ett möte (mot) honom in i ett krig. (1 Mack 3:27b; 10:2)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Ni kommer att stå i begrepp att höra (om) krig och hörsägner av/om krig.” (Matt 24:6a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Det här goda lilla budskapet om riket skall kungöras i/på hela (den bebodda) världen ’in i’/’med syfte på’ ett vittnesbörd för alla nationerna, och då skall slutet anlända.” (Matt 24:14)

(Jesus sade till sina lärjungar:) "Falska 'kristusar' och falska profeter skall resa sig upp och ge tecken och förebud i riktning mot att, om förmåget/möjligt, leda i väg de utvalda vilse." (Mark 13:22)

I synagogan var/fanns det (hela tiden) en människa som hade en oren liten demons ande. (Luk 4:33a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “De skall kasta/lägga sina händer ’emot emot’/på er och förfölja (er) och ’ge er till sidan av’/’överlämna er’ in i synagogorna och vakter/’fängsliga förvar’, då ni leds/förs bort emot kungar och befälhavare ’vad beträffar’/’med anledning av’ Mitt namn.” (Luk 21:12b)

Solen skall vända sig om in i mörker och månen in i blod, innan Herrens stora * (א,*א) dag komma/kommer. (Apg 2:20)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Jesus gjorde så faktiskt och/också många andra tecken inför Sina lärjungars ögon, (tecken) vilka det är som inte är (och inte har varit) skrivna i den här bokrullen. (Joh 20:30)

Jesus Kristus, det trofasta vittnet, den förstfödde av de döda (kropparna) och ledaren av jordens kungar. (Upp 1:5a)

(Herren Gud), Den som är och Den som (hela tiden) var och Den som kommer, den Allsmäktige. (Upp 1:8b)

(Jag skall * (hålla fast) (א,*א) dig) ut ur prövningens stund, den som står i begrepp att komma uppå hela (den bebodda) världen (för) att pröva dem som bor uppå jorden. (Upp 3:10b, ”Filadelfia”)

De (fyra levande varelserna) har inte vila, då de dag och natt säger: “Helig, helig, helig, helig, helig, helig, helig, helig (א*) Herren Gud, den Allsmäktige, Den som (hela tiden) var och Den som är och Den som kommer.” (Upp 4:8b)

Och jordens kungar ... gömde sig själva in i hålorna och in i/bland bergens klippor. De säger till bergen och till klipporna: “Fall emot oss och göm oss från 'ett ansikte'/'en närvaro' av Den som sitter på (א,* א) tronen och från den lille Baggens vrede, eftersom deras vredes stora dag har kommit och vem förmår stå/bestå?” (Upp 6:15-17)

(De tjugofyra äldste) sade: “Vi är tacksamma (mot) Dig, Herren Gud, den Allsmäktige, Den som är och Den som (hela tiden) var, och (P47, א*) att Du har tagit (och tar) Din stora förmåga och har varit/’börjat vara’ kung.” (Upp 11:17)

Och den store draken kastades (ut), * (א,*א) ‘en orm, han av början’/’begynnelsens orm’, han som kallas en förtalare, * (א,*א) motståndaren, han som leder hela (den bebodda) världen vilse, han kastades ’in i’/’ner till’ jorden, och hans budbärare kastades (ner) i sällskap med honom. (Upp 12:9)

Och det leder dem som bor uppå jorden vilse på grund av de tecken som det gavs till det att göra inför det lilla vilda djurets ögon och säger till dem som bor uppå jorden att göra en avbild till det lilla vilda djuret, vilket (א,* א) har (såret av) ‘ett dolkslag’/’en dolkstöt’ och har levt/’kommit till liv’. (Upp 13:14)

Stora och förunderliga (är) Dina gärningar, Herren Gud, den Allsmäktige. Rättfärdiga och sanna (är) Dina vägar, tidsåldrarnas (P47, א*) kung. (Upp 15:3b)

Och jag hörde offeraltaret som sade: “Ja, Herren Gud, den Allsmäktige, sanna och rättfärdiga (är) Dina domar.” (Upp 16:7)


Exegeter, evangelister med flera:

"Säg mig, fader Theophanes", sade jag ..., "jag förstår inte varför ni är så rädda för frimurarna." "För de är antikrists legioner. Den babyloniska skökans stormtrupper. ... De håller på med djävulsdyrkan. Den kulten har många etapper ... men den sista, det slutliga steget, innebär att möta djävulen och ha homosexuellt umgänge med honom." (William Dalrymple "Från det heliga berget" s 313; Det ortodoxa Mar Sabraklostret ett stycke norr om Döda havet 24 oktober 1994)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående “hela (den bebodda) världen”, se också Upp 3:10b. Angående ”Guds stora dag”, se också Upp 6:16b-17.


Ytterligare studier: Matt 24:11,24; Joh 12:37; 20:30-31; 2 Thess 2:9; 1 Tim 4:1; 1 Joh 4:3; Upp 11:7; 13:13; 17:12-14; 19:19; 20:8.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-27; 2012-07-21; 2015-08-16)

Till sidans topp

16:15 Skåda, Han (א*) kommer som en tjuv. Lycklig är den som är vaken och håller/’håller fast’ sina kläder, för att han ej må vandra omkring naken, och de/man må se hans otillbörlighet.

Ord för ord (21 ord i den grekiska texten): Skåda (han)-kommer som (en)-tjuv. lycklig den varande-vaken och hållande-fast '-na kläder'/kläderna sina, för-att ej naken (han)-må-vandra-omkring och (de/man)-må-se '-en otillbörlighet'/otillbörligheten hans.


1883: Se, jag kommer såsom en tjuf; salig är den, som vakar och bevarar sina kläder, att han icke må gå naken och de få se hans skam.

1541(1703): Si, jag kommer, som tjufwen plägar komma; salig är den som wakar, och förwarar sin kläder, att han icke går naken, och de få se hans skam.

LT 1974: Ta varning: jag ska komma lika oväntat som en tjuv! Välsignade är alla de som väntar på mig, alla som har sina kläder färdiga och inte behöver gå nakna och skämmas.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Noa började/'var en ledare', en människa, en ’jordbrukare av jord’/jordbrukare, och han planterade en vingård. Och han drack ut ur/av vinet och gjordes/blev drucken, och blottades i sitt hus. Och Ham, Kanaans fader, skådade sin faders blottande." (1 Mos 9:20-22a, Grekiska GT)

(Herren sade till Mose:) “Du skall inte stiga upp i trappsteg emot Mitt offeraltare, på så sätt att din otillbörlighet – alltefter omständigheterna – ej må avslöjas uppå det.” (2 Mos 20:26, Grekiska GT)

(Mose sade till Israel:) “Ditt (skyddsvallsomgärdade) läger skall vara heligt. Och (Herren) skall inte skåda (någon) angelägenhets otillbörlighet i/hos dig, och (därför) vända sig bort från dig.” (5 Mos 23:14b, Grekiska GT)

(Nehemja sade till två män som fruktade Gud mer än många:) “Jerusalems portar skall inte öppnas ‘ända till’/förrän tillsammans (med) solen, och låt dem som ännu är vakna stänga dörrarna ock kila fast (dem).” (Neh 7:3a, Grekiska GT)

(Joel profeterade: "Ett mycket/månghövdat och stabilt/starkt folk) kommer att stiga upp emot bostäderna (i Jerusalem), och de skall komma in i (dem) genom fönster som tjuvar." (Joel 2:9b, Grekiska GT)

(Herren sade till Edom:) "Om tjuvar kom ’in i’/in (vända) i riktning mot dig eller rånare (om) natt(en), hur må du (då inte) – alltefter omständigheterna – slängas bort?" (Obadja v 5a, Grekiska GT)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Ett livs början ... (är) ett hus som beslöjar/döljer otillbörlighet.” (Syr 29:21)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Uppfostra din son och arbeta i/med honom, för att han ej må ’skära i riktning mot’/’snava emot’ i/med sin otillbörlighet.” (Syr 30:13)


Den Senare Uppenbarelsen:

En viss yngling som var (och hade varit) höljd i en linneskjorta uppå (den) nakna (kroppen) följde (hela tiden) tillsammans med (Jesus). Och de ’får makt (över)’/griper honom. Men då/sedan han hade lämnat ’helt och hållet’/’efter sig’ linneskjortan, flydde han naken. (Mark 14:51-52)

En viss man gick ut ur staden för att möta (Jesus. Han hade) en liten demon och var inte sjunken/klädd i (något) klädesplagg ... (Luk 8:27b)

(Herren sade till Sina lärjungar:) ”Låt era höfter vara varande (och havande varit) omgjordade runt omkring … Lyckliga (är) de där slavarna som (deras) herre kommer att finna varande vakna, då han har kommit. Amen säger jag er, att han skall omgjorda sig runt omkring och få dem att ’luta sig tillbaka’/’lägga sig ner (till bords)’. * (א*). ... Ha kunskap om det här att om husmästaren/’husets herre’ visste (och hade vetat) vad slags timme tjuven kommer, hade han – alltefter omständigheterna – inte låtit sitt hus vara (till) att grävas igenom.” (Luk 12:35a,37,39)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Lycklig den som läser och de som hör profetians utsaga (א,*א) och håller de ting som hade varit (och var) skrivna i den, ty den lägliga tiden (är) nära/’i närheten’. (Upp 1:3)

Den som segrar och den som håller Mina gärningar intill slut(et), honom skall Jag ge (rättslig) myndighet uppå/’med avseende på’ nationerna. (Upp 2:26, ”Thyatira”)

‘Bli varande vaken’/vakna och ‘sätt fast’/’ge stöd åt’ resten, som (hela tiden) stod i begrepp att dö, ty Jag har inte funnit (och finner inte), att dina gärningar har varit (och är) fullbordade inför Min Guds ögon. (Upp 3:2, ”Sardes”)

Om du så – alltefter omständigheterna – ej må ändra sinne (א*), skall Jag anlända emot dig (א,*א) som en tjuv, och du skall (א,*א) inte/förvisso ej ha kunskap om vilken slags stund Jag skall anlända emot dig. (Upp 3:3b, ”Sardes”)

De skall vandra omkring i sällskap med Mig i vita (ting), eftersom de är värdiga. Den som segrar skall på det här sättet höljas i vita kläder. (Upp 3:4b-5a, “Sardes”)

Jag kommer snabbt. (Upp 3:11a)

Du vet inte, att du är den eländige och ömklige och utblottade och blinde och nakne. Jag ger dig råd att från sidan av Mig köpa guldmetall som ’har fåtts (och fås) att glöda’/’har glött (och glöder)’ ut ur eld, för att du må vara rik och vita kläder, för att du må hölja dig i (dem) och (att) din nakenhets skam ej må göras synlig. (Upp 3:17b-18a, ”Laodikeia”)

Och jag hörde en röst ut ur himlen, som sade: “Skriv: ‘Lyckliga de döda (kropparna), de som som från just nu dör i en herre * (P47, א*), säger Anden, ’för att de må vila ut ur sina besvär, ty deras gärningar följer i sällskap med dem.’” (Upp 14:13)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

I bören icke ... framlefwa i säkerhet samt sofwa och snarka, såsom wore det icke widare någon fara, utan I måsten weta, att I här icke ären satta i en rosengård, utan ställda i en hård strid, der I måsten se eder omkring och stå wakande och rustade till motwärn. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 353 i kommentar till 1 Petr 5:6-11)

(Orden) “Välsignad är han som vaktar och bevarar sina kläder” ... beskriver bokstavligen, som vi lär oss av rabbinerna, den bestraffning som utdömdes åt tempelvakterna om de påträffades sovande på sina poster. ... (En sådan) vakt slog man eller så tände man eld på hans kläder. ... Prästen vars plikt det var att övervaka ordningen kunde vilket ögonblick som helst bulta på dörren och begära tillträde. Han kom plötsligt och oväntat, ingen visste när. (Alfred Edersheim “The Temple” s 142,148-149)


Att fortsätta med:

Jag gillar många platser, men jag gillar New Orleans mer. I varje ögonblick finns det tusen infallsvinklar. ... Blåblodiga människor med titlar beter sig som fulla galningar, lutar sig utmattade mot väggarna och kryper i rännstenen. Till och med de tycks ha insikter som man vill att de ska dela med sig av. Inget beteende verkar vara otillbörligt här. ... Ett fantastiskt ställe för ett annat liv. Inget spelar någon roll och man känner sig aldrig sårad. ... Ett fantastiskt ställe att spela in skivor på. Helt klart - eller så trodde jag i alla fall. (Bob Dylan "Memoarer - Första delen" s 175-176; Oh Mercy)

Jfr ”Mariham sade till Jesus: ’Vem liknar dina lärjungar?’ Han sade: ’De liknar små barn, som vistas på ett fält, som inte är deras. När fältets ägare kommer, säger de: ”Lämna vårt fält åt oss!” De klär av sig inför dem, för att så lämna det åt dem och så ge deras fält åt dem. Därför säger jag: om husägaren vet, att tjuven kommer, skall han vaka, innan han kommer, och inte låta honom gräva sig in i hans rikes hus för att bära bort hans saker. Och var ni på vakt mot världen. Förbered er med stor kraft, för att inte rövarna skall finna väg att komma till er, för annars kommer de att finna målet, som ni väntar på. Må ibland er uppstå en förståndig man.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 55,57; Thomasevangeliet log. 21:1-9)

Jfr ”Jesus sade: ’S(al)ig den man, som vet v(id vilken) exakt tid som rövarna kommer in, så att (han) står upp och samlar sitt ri(ke) och förbereer sig, innan de kommer in.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 91; Thomasevangeliet log. 103)

”Var därför beredda att bryta upp, och håll er vakna.” (1 Petr 1:13a) ... Instruktionen låter nästan som en scoutledares uppmaning till scouterna kvällen innan man ska bryta lägret. – Se till att allt är packat och klart, och att ni är beredda att ge er av! (Niklas Piensoho "En för alla - alla för en" s 139-140)

Måtte jag inte sova för hårt, om Han skulle komma i natt. (Birgitta Yavari ”Min Messias”; avslutning på den dagliga bönen bland chassidictroende judar)

Har han inte mönstrat oss till världens befrielsearmé? Se till att du inte somnar på din post. ... Sover Kristi soldater? Han har ju mönstrat oss till världens befrielserörelse. Inte stannade kallelsen vid att bjuda Honom in till oss, men att också följa ditut där nöden ropar på Honom. (Birgitta Yavari ”I mitt hjärtas trädgård”)

Bortom berg och mörka vatten lever någon som behöver mig. Som en tjuv om natten skall han komma över mig. ... Jag skall ryckas upp från grunden och bli träffad såsom av ett sting. Men om tiden och om stunden vet jag ingenting. ... När det sker och han är framme, han vars blotta glans förbränner mig, är jag icke mer densamme, som ni känner mig. (Hjalmar Gullberg ”Bortom berg och mörka vatten” s 242; 1937)

Jag ville icke säga: han gick diti uthuset för att hämta penningarna som han lagt undan. Jakob hade väl tänkt sig att vi skulle bli överrumplade. Han ville nog komma sösom en tjuv om natten och trycka ner Karl Orsa neri skobaklädren med kontanterna. (Torgny Lindgren "Ormens väg pö hälleberget" s 63)

Plötsligt som en tjuf om natten kommer folkskoleinspektören, J. A. Franzén, vid sina tjänstebesök i skolorna. Och detta är utan tvifvel som sig bör. Då han själf besjälas af en allvarlig sträfvan att med kraft föra folkundervisningen, i hvad på honom beror, "framåt, inåt och uppåt" samt önskar, att hvarje lärare och lärarinna måtte arbeta i denna riktning, så är han trots sina oförmodade besök hos dem naturligtvis välkommen, åtminstone hos alla för sitt kall verkligt intresserade, framåt-, inåt- och uppåtsträfvande sådana. För dem däremot, som tycka, att "det är bra, såsom det nu är", eller som synas mera värdera omvårdnaden om kalfvar och fölungar än en tidsenlig folkbildning och god barnuppfostran och som följaktligen ha större intresse för tidsenliga fähus än för lämpliga skollokaler och god materiel till undervisningen, för dylika människor är han dock "ett otyg", som man hälst ville vara af med, ja, nära nog en riktig "olycksfågel", skrifver en meddelare. (Jönköpings-Posten 1902-11-19 "Folkskoleinspektör kommer plötsligt som en tjuf om natten")

Kristina var blyg inför alla de främmande, som hon hade fått så nära inpå sig: Allt vad hon nu företog sig skulle hon göra i andras åsyn. Hur skulle hon smyga sig till att ge lille Harald di? Det bjöd henne emot att knäppa upp och blotta brösten så här mitt bland främlingar, att ge di när andra hustrurs män tittade på. Hon var blyg redan för Karl Oskar, sin egen man. Det var nog med att hon måste klä av sig och på sig i främmat folks närvaro kvällar och morgnar. (Vilhelm Moberg ”Utvandrarna” s 273; 40 steg på längden och 8 på bredden)

Soldattorpartillvaron ser kanske på avstånd ut som en idyll; även samtiden visade tendenser att idyllisera den. Det bär dock observeras, att soldaten alltid var i tjänst. Han kunde syssla med sådd eller skärd eller vad det vara månde på sitt torp. Plätsligt kom en order eller kom dagen och timman fär en i färväg planerad uppgift - brevgång framfär allt - och soldaten måste släppa vad han hade fär händer och gära som ordern bjäd vid risk av att annars straffas enligt krigslagarna. (Enar Skillius "Kyrkparad, postgång, arbetskommendering" s 62)


Egna kommentarer och funderingar:

Denna vers anspelar särskilt på (församlingen) av utkallade i Sardes. Jfr Egna kommentarer och funderingar till Upp 1:11b.

Angående ”kommer som en tjuv”, se Upp 3:3b.


Grekiska ord:

aschêmosynê (otillbörlighet) (i NT + exempel i Apokryferna) Syr 30:13; Upp 16:15 – Syr 26:8; Rom 1:27.


Ytterligare studier: Matt 24:42-44; 25:13; 26:38-41; Mark 13:33-37; 14:34-38; Joh 10:1,8; 13:17; 20:29; 21:7; Apg 20:31; 1 Kor 16:13; Kol 4:2; 1 Thess 5:2,6,10; 1 Petr 5:8; 2 Petr 3:10; Upp 19:9; 20:6; 22:14.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-27; 2012-07-21; 2015-08-16)

Till sidans topp

16:16 Och de (א,* א) ledde/förde dem tillsammans till en (א,* א) plats, den som (på) hebreiska kallas Harmagedon (= Megiddos berg).

Ord för ord (9 ord i den grekiska texten Sinaiticus): Och (de)-ledde-tillsammans dem in-i (en)-plats den kallandes (på)-Hebreiska Harmagedon.


1883: Och de församlade dem till den plats, som på ebreiska heter Harmageddon.

1541(1703): Och han församlade dem på ett rum, det heter på Ebreisko Armageddon.

LT 1974: Och de samlade alla världens arméer nära en plats, som på hebreiska kallas Harmagedon, Megiddos berg.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Kanaans kungar förde krig ... uppå/nära Megiddos vatten. De tog inte habegär/byte av/i silvermetall. Ut ur himlen förde stjärnor krig. (Dom 5:19b-20a, A, Grekiska GT)

(Judas' kungar) flydde in i Megiddo och dog där. (2 Kung 9:27b, Grekiska GT)

‘I det att skåda’/’då (farao) skådade’ (Judas' kung) tog han död på honom i Megiddo. (2 Kung 23:29b, Grekiska GT)

(Judas' kung) kom (till) det att föra krig i/på slätten Megiddo. (2 Krön 35:22b, Grekiska GT)

(Babylons kung) talade i (sitt) sinne: ”Jag skall stiga upp in i himlen, jag skall sätta min tron ovanpå himlens stjärnbilder. Jag skall sitta ner i/på ett högt berg emot/över de höga bergen, de i riktning mot ‘nordlig vind’/norr.” (Jes 14:13, Grekiska GT)

(Profeten sade:) “... Varje berg och kulle skall göras ödmjuk/låg.” (Jes 40:4a, Grekiska GT)

(Herren sade:) “Bergen skall brytas i stycken ...” (Hes 38:20b, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus) säger till (Sina lärjungar): ”Ty på grund av er lilla tro, amen säger Jag er: ”Om - alltefter omständigheterna - ni må ha tro som ett (scharlakansrött) senapskorn, skall ni tala till det här berget: ’Stig ifrån/härifrån över dit’, och det skall stiga över, och ingenting skall vara oförmöget/omöjligt för er.” (Matt 17:20)

’Då Jesus hade svarat’/’Jesus svarade och’ talade till (lärjungarna): ”Amen säger Jag er, om ni – alltefter omständigheterna – må ha tro och ej må tvivla, skall ni inte endast göra det ting (som gjordes) av/med fikonträdet, ’emellertid och’/’utan också’ – alltefter omständigheterna – må ni tala till det här berget: ’’Var lyft’/’res dig upp’ och ’var kastad’/’kasta dig’ in/ut i havet’, (och) det skall bli/ske.” (Matt 21:21)

... Varje berg och kulle skall göras ödmjuk/låg (Luk 3:5a)

Där var (hela tiden) en hjord av lämpliga/välgödda grisar som vallades i/på berget. Och (de små demonerna) kallade (Jesus) till sidan av, för att Han måtte ge dem tillåtelse, ’in i’/till de där (för) att komma in i dem. Och Han gav dem tillåtelse. ... (Och) hjorden stormade nedifrån/nedför det branta stupet in/ner i sjön och ’kvävdes bort’/förkvävdes. (Luk 8:32,33b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Varje berg och kulle (א,* א) sattes i rörelse ut ur sina platser. (Upp 6:14b)

De har uppå sig (avgrundens) kung, avgrundens budbärare, till vilken (א,* א) ett namn åt honom (på) hebreiska (är) Abaddon (= Fördärv), och ‘i grekiskan’/’på grekiska’ har han namn(et) Apollyon (= Fördärvare). (Upp 9:11)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

Om bara hälften av vårt lager av bomber sprängs med brak och dån, så ligger det i öppen dager att även halva vårt ozon förtärs av kvävekomponenten - visst kan vi tvista om procenten, men minsta mes och mås och mus och lus som lever i vårt hus men svarta solglasögon saknar, skall efter Harmagedons natt till sin förvåning finna att de blivit blinda när de vaknar. Den kunskap de på köpet får är att blott döden återstår. (Vikram Seth "Golden Gate" s 179)

Är du redo för domen? Är du redo för det där förfärliga snabba svärdet? Är du redo för Harmageddon? Är du redo för Herrens dag? Är du redo, jag hoppas du är redo. (Bob Dylan "Are You Ready?" s 433; år 1980; översättning från den engelska texten: BG Ask; den engelska texten: Se denna hemsidas engelska version)

Nationalsocialismen och bolsjevismen - det är ungefär som två skräcködlor i kamp med varandra. . . . Världshistoriens största truppmassor stå mot varandra vid ostfronten. Det är ohyggligt att tänka på det. Om det ska vara Harmageddon som förestår! Jag har läst allmän historia här i Furusund och det är egentligen en ohyggligt beklämmande läsning - krig och krig och krig och lidanden för mänskligheten. Och aldrig lär de sig någonting utan bara fortsätter att begjuta jorden med blod, svett och tårar. (Astrid Lindgren "Krigsdagböcker 1939-1945" s 101; 1941-06-28)

Armageddon eller Harmageddon betyder "Megiddos berg". ... Namnet användes ofta om första världskriget, speciellt i anglosachsisk litteratur. Den amerikanske presidenten Theodore Roosevelt yttrade i ett berömt tal 1912: "Vi stå vid Armageddon, och vi kämpa för Herren." (Hans-Eric Holger "Bevingade ord ur Bibeln" s 23)

I denna natt skall (Skugges) själ tagas ifrån honom och kastas ner i Dimona till de svarta Magerna. Du har sett den mörka världen därnere, vilken liknar en boll hopsydd av olikfärgade lappar. Där bo trollkarlar och häxor, som förvända synen på varandra och väcka falska föreställningar. De kunna icke tänka, utan kasta upp ur minnet med inflytande av intressen och passioner. Det är ett fängelse där alla bevaka och pina varandra med avundsjuka; där finns ett hemligt, osynligt förbund, kallat Armageddon, som härskar i det fördolda; de dyrka ingen annan gud än sig själva, de älska endast det onda som de kalla gott och lögnen som de kalla sanning; och ve den som icke vill tjäna deras själviska syften. Kiv och nit, mord och stöld, trolöshet, falskhet, bedrägeri är deras liv. . . . Armageddon, Det förbannade Förbundet, som nu sitter i styrelsen, har förlorat varje minne av sitt höga ursprung; de tro sig själva härstamma från ett vårtsvin; jorden anse de ha utvecklat sig ur en giftig gas som gjort sig själv; livets ändamål är att äta, sova och härska. . . . Vänner äro hemliga fiender som sammansmidas av gemensam antipati mot en tredje; sanning kallas lögn, det onda gott! . . . Epher är den sämsta av de sju stora världarne: ett fängelse och ett dårhus av många namn, men först och sist Coseba eller Lögnstaden, där allting är så förlögnat, alla begrepp så förstörda, att även den som med uppriktigt sinne försöker säga sanningen, intrasslar sig i nedärvda lögner och blir beslagen. (August Strindberg "Armageddon - Början till En Roman" s 106-108)

Armageddon betyder berget eller fältet wid Megiddo i stammen Manasse, der de hedniska skarorna församlade sig till ett krig emot Israel och ledo ett stort nederlag genom ett Herrans under; af himmelen wardt stridt emot dem, stjernorna i deras lopp stridde emot Sisera, Dom. 5:19,20, och den prophetiska segersången öfwer den striden slutar med de märkwärdiga orden: ”Alltså, Herre! förgånge alla dina fiender, men de, som Honom kär hafwa, de ware såsom den uppgångande solen i sin makt.” Dom. 5:31. Med ett likartadt, men wida större under skall Herren nederlägga sina fiender i striden på den allswåldiga Guds dag. (P. Fjellstedt "Biblia" s 763)


Att fortsätta med:

För många människor domineras livet mer av förtvivlans mörker än av hoppets ljus. Förtvivlan råder inte överallt i världen, men ångesten sätter sin prägel på vår tid (år 1985) och urholkar själens och krooppens hälsa. Förintelsekrigets möjlighet kastar en svart skugga över de flestas sinnen. Tragiskt är att de unga ofta känner hotet om Harmagedon starkast; om framtiden är så oviss, vad tjänar det till att planera? Och om vår tillvaro så grymt kan utplånas, vad är då meningen med den? (G.R. Beasley-Murray "Hopp i förtvivlans värld" s 292; författaren född år 1916 i London, England)

I slutet av mars (1979) inträffade katastrofen i Harrisburg, Pennsylvania, USA. Kärnkraftverket Three Mile Island hade havererat och man talade om läckage i ett ledningsrör för kylvatten. ... Det cirkulerade snart rykten om ett hotfullt gasmoln som expanderade inne i kraftverket, det kunde explodera med en effekt många gånger större än atombombens, radioaktiviteten kunde spridas för vinden och folk måste evakueras, många hundra tusen medborgare skulle snart vara på flykt undan Harmagedon. I början av april kom lugnande besked - gasmolnet var under kontroll och risken för härdsmälta hade minskat. ... Knappt hade världen andats ut och hoppet åter börjat gry om att det ännu inte var helt slut med jordklotet, förrän det var dags för nästa slägga: rysk olja flöt in i Stockholms skärgård, tankfartyget Antonio Gramsky hade förorsakat Östersjöns hittills största oljekatastrof. Fartyget hade gått på grund i slutet av februari utanför Ventspils i Lettland och läckt ut 5 600 ton tjockolja. Nu i början av april hade oljan drivit den långa vägen över havet in i Stockholms skärgård där den lagt sig i tjocka klumpar under isen och hotade stränder och sjöfåglars häckningsplatser. 25 000 öar - mellan Svenska högarna i norr till Landsort i syd - hotades av oljan och överallt började man finna spåren. (Klas Östergren "Gentlemen" s 450-451)

"När höstvädret svalnar", förtalte min vän som vet och placerade dammsugarslangen vid getingsamhället, "grips getingar plötsligt av vanvett och ursinnighet och sticker ej oss utan biter sönder varandra i stället. Då river de blodtörstigt ögon och ben av varann och äter varann under timmar av skräck och fasa. Sina larver och ägg i sitt vansinne griper de an och bland slagfältets likhögar döende nödgas de rasa. Harmageddon", sade min vän och slog till en kontakt så att dammsugarn började gå, "är i sanningen detta. Det är Ragnarök; kärlek och vänskap förlorar sin makt och ingen kan skilja det orätta mer från det rätta." Medan han talade pågick dammsugarns brunn och getingar dansade ner i dess djupaste grunder. Mjukt föll de i dammet och glömde tid och rum. De slapp att uppleva hurusom världen går under. (Alf Henrikson "Medan göken tiger" s 91; Ragnarök)

Efter (pappas) ingående undervisning om hur Luftmötet förhöll sig till Vedermödan och Slutstriden kunde de flesta av hans medlemmar nu frimodigt säga Harmagedon utan att blekna. De Genomfrälsta skulle bli evakuerade före Vedermödan, en sanning som pappa ofta återkom till i sina predikningar - som en lugnande försäkran. De skulle inte behöva vara kvar på jorden när Slutstriden stod. Mamma kunde också säga Harmagedon utan att blinka. Men samtidigt menade hon att även perstorpsplattan, sopnedkastet och den gräddgula vespan var sådant man hade rätt att glädjas åt den korta tid som var kvar. (Göran Sahlberg "När tiden tog slut" s 16-17)

För den, som med verkligt intresse följde engelsk politik under detta århundrades första decennium, framstod med ett särskilt intresse bilden av den unge Henry Algernon Percy, earl Percy, äldste sonen och arvtagaren till den sjunde hertigen av Northumberlands titel och rikedomar. Han dör 1910 i sitt trettionionde år efter ett fjorton års långt ledamotskap av Underhuset, där han både som understatssekreteraren för Indien och för utrikesärendena suttit på regeringsbänken. ... Han ansågs förutbestämd att en gång som premiär- eller utrikesminster leda Englands öden. ... (Winston Churchill berättar om honom i boken om sina ungdomsminnen.) "Percy ... hade en förkänsla av oerhörda framtida händelser, som han ju inte på förhand kunde äga någon som helst kunskap om. Han förutsade sålunda med bestämdhet, att oss väntade en period av de fruktansvärdaste krig och att en serie av fullkomligt oanade skräckvälden skulle i en lång rad följa varandra på vår jord. Han begagnade ordet Harmageddon, som jag förut endast hört talas om i Bibeln." ... Churchill berättar också, att Percy under deras samtal anförtrodde honom "vad hans religion innebar". ... Earl Percy var i själva verket anhängare av den pingstväckelse, som Gud under 1800-talet lät gå fram över England ... och i historien hågkommen som irvingianernas eller de katolsk-apostoliska kristnas kyrka. (Sven Lidman "Var inte förskräckt!" s 271-273)

(Lord) Percy hade en förkänsla av händelser, som han inte skulle komma att uppleva. När jag på hösten (1901) promenerade med honom på Dunrobin, förklarade han för mig Irvings lära. Tolv apostlar, framgick det, hade skickats att varna mänskligheten, men man hade inte fäst sig vid deras budskap. Den sista av dem hade dött samma dag som drottning Victoria. Vi hade därför försuttit vår möjlighet till räddning. Han förutsade med en egendomlig visshet en period av fruktansvärda krig och omätliga, ständigt nya fasor. Han använde ordet Harmagedon, som jag förut endast sett nämnt i bibeln. Det hände sig, att den tyske kronprinsen också var på Dunrobin. Jag kunde inte låta bli att undra, om denna behaglige unge man, vår kamrat i kuddkrig och biljardspel, skulle spela någon roll vid realiserandet av Percys dystra profetior. (Winston Churchill "Min ungdom" s 382)

(Fredrik Franson) besökte (år 1887) Uppenbarelsebokens Harmageddon, som spelat en så stor roll i det eskatologiska tänkandet. För den, som trodde sig leva i de yttersta tiderna, framkallade den ödsliga platsen skakande syner. Men bakom den blodiga natten strålade evighetens dag. (Efraim Palmqvist "I Människosonens tecken" s 69)

Rundtomkring (gudahuset Gladshem) utbreder sig den åt alla sidor hundra-mils vida slätten Vigrid, der Gudar och Jättar en gång skola rida tillhopa till kamp och strid. (A.M. Strinnholm "Svenska folkets historia från äldsta till närwarande tider - Första bandet" s 176; Nordiska Gudasagan)


Egna kommentarer och funderingar:

Megiddos slätt (2 Krön 35:22) har här (i ett återställelseperspektiv?) blivit ett berg. Men detta fiendernas berg skall göras lågt (jfr Upp 16:20). Jämför också Bergspredikan i Matt 5-7 med slättpredikan i Luk 6:17-49.

Angående ”(på) hebreiska”, se Upp 9:11.


Grekiska:

(H)armagedôn (Harmagedon) Upp 16:16. Jfr Magedôn (Megiddo) Josua 12:21; 17:11; Dom 1:27; 5:19; 1 Kung 4:12; 9:15; 2 Kung 9:27; 23:29-30; 1 Krön 7:29; 2 Krön 35:22. Se också Egna kommentarer och funderingar.


Ytterligare studier: Sak 12:11; Joh 5:2; 19:13; Upp 19:19.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-27; 2012-07-21; 2015-08-16)

Till sidans topp

16:17 Och när han * (א*) hällde ut sin skål emot luften, kom och/också en stor/hög röst ut, ut ur Guds (א,* א) tempel, (en röst) som sade: ”Det blir/sker (och har blivit/skett).”

Ord för ord (20 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus): Och när (han)-hällde-ut '-en skål'/skålen sin emot '-en luft'/luften, och kom-ut (en)-röst stor ut-ur '-et tempel'/templet '-ens guds'/Guds sägande: (det)-blir-(och-har-blivit).


1883: Och den sjunde utgöt sin skål i luften, och en stark röst kom ut från templet, från tronen, sägande: Det är gjordt.

1541(1703): Och den sjunde Ängelen göt ut sina skål i wädret; och gick en stor röst utaf himmelens tempel ifrå stolen, som sade: Det är gjordt.

LT 1974: Sedan hällde den sjunde ängeln ut sin skål i luften. Och ett mäktigt rop kom från tronen i templet som står i himlen: ”Det är fullbordat.”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Kungen kommer att göra enligt sin vilja, och han skall framkallas/retas till vrede och upphöja sig emot/över varje gud och samtala/tala olika ting emot gudarnas Gud, och han skall vara på en god väg ända till – alltefter omständigheterna – vreden må föras till en avslutning. Ty ’in i’/’med syfte på honom’ blir det en avslutning. (Dan 11:36, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

Men helt/allt det här blir/sker (och har blivit/skett) för att det måtte fullbordas det som hade talats av en herre genom profeten. (Matt 1:22a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Ni må ej uppta som en lag att Jag kom (för) att lösa ner/upp lagen eller profeterna. Jag kom inte (för) att lösa ner/upp emellertid/utan (för) att fullborda. Ty Amen säger Jag er: ’Ända till – alltefter omständigheterna – himlen och jorden må komma vid sidan av, må inte/förvisso ej ett ”iota” (den minsta bokstav) eller en prick komma vid sidan av från lagen, ända till – alltefter omständigheterna – alla ting må bli/ske.’” (Matt 5:17-18)

(Jesus sade till folkskaran:) ”Hela/allt det här blir/sker (och har blivit/skett) för att profeternas skrifter må fullbordas.” (Matt 26:56a)

(Några utfrågade Jesus:) “Vilket (kommer) tecknet (att vara) när de här tingen – alltefter omständigheterna – må stå i begrepp att bli/ske?” (Luk 21:7b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Det här släktet må inte/förvisso ej gå vid sidan av, ’ända till’/förrän * (א,* א) alla ting har blivit/skett.” (Luk 21:32b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Alla ting blev genom (Utsagan), och skild från Den blev ingenting (P66, א*) som har blivit (och blir). (Joh 1:3)

När (Jesus) (א*) så hade tagit det sura vinet, talade Han: ”Det är (och har varit) avslutat!” (Joh 19:30a)

Och rök steg upp ut ur brunnen, som en stor brännugns rök. Och solen fördunklades (א,*א) och luften * (א*). (Upp 9:2)

Res dig upp och mät Guds tempel och offeraltaret och de som ’kastar sig ner’ i/vid det. (Upp 11:1b)

Jag hörde en stor/hög röst ut ur templet och (den) sade till de sju budbärarna: “Dra er tillbaka och häll ut de sju skålarna av Guds lidelse 'in i'/'ned på' jorden.” (Upp 16:1)


Exegeter, evangelister med flera:

Den, som gifwer noga akt på Christi och Hans apostlars ord, märker wäl, att före yttersta dagen skall werlden hwimla af bespottare och wällustingar. ... Den sista wredesskålen, som Gud på yttersta dagen skall utgjuta öfwer de ogudaktiga, skall blifwa den största. Deraf måste nu werlden förut göra sig wäl förtjent; derföre skall den ock blifwa ännu argare, än den war i Noe och Loths tid. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 536 i kommentar till 1 Thess 4:13-18)


Egna kommentarer och funderingar:

Här är jag inte säker på vad Nestle-Aland avser vara texten i Sinaiticus, prima manus, vad beträffar de första orden i den första meningen. Om den sjunde budbäraren inte nämns här, kan denne budbärare var den som nämns i Upp 18:1. Jämför med Egna kommentarer och funderingar till Upp 16:3.

Angående ”hällde ut sin skål” och ”en stor/hög röst ... ut ur templet”, se Upp 16:1. Angående ”Guds tempel”, se Upp 11:1b.


Ytterligare studier:

Jes 66:6; Joh 11:43; 19:30; Apg 26:22; Upp 14:15; 21:6.


Robert L. Thomas "An Analysis of the Seventh Bowl of the Apocalypse"; The Master's Seminary Journal 5.1 (Spring 1994): 73-96.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-27; 2012-07-21; 2015-08-17)

Till sidans topp

16:18 Och de/det blev åskdunder och ljusstrålar och röster (א,*א). Och det blev en stor skakning, (en) sådan som det inte hade blivit från den (tid då) människor (א,*א) blev uppå jorden, en så stor skakning, stor på det här sättet.

Ord för ord (25 ord i den grekiska texten; ordens ordningsföljd enligt Sinaiticus): och (de/det)-blev åskdunder och ljusstrålar och röster och (en)-skakning blev-(det) stor, sådan-som inte (det)-blev från vilken/'den-(tid-då)' människor blev uppå '-en jord'/jorden, så-stor (en)-skakning, på-det-här-sättet stor.


1883: ... och det uppstod ljungeldar och röster och tordön, och det vardt en stor jordbäfning, en sådan jordbäfning och så stor, att en dylik icke hade varit, alltsedan människor blefvo till på jorden.

1541(1703): Och det wardt röster, och tordön, och ljungeld, och stor jordbäfning, sådana, att dess like icke warit hade, sedan menniskorna på jordene warit hade, sådana jordbäfning, så stor.

LT 1974: Då mullrade och dånade åskan och blixtarna flammade, och det blev en stor jordbävning med en omfattning utan motstycke i den mänskliga historien.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Gud formade människan av grus från jorden och pustade i, in i hennes ansikte, en andedräkt av liv. Och människan blev ’in i’/till en levande själ. (1 Mos 2:7, Grekiska GT)

Det var (hela tiden) hagel, och lågande eld i haglet. Men haglet (var) oerhört, oerhört mycket/stort ’vilket som än’/vilket inte har blivit (och blir) av sådant slag i Egypten från den (tid då) det uppå/'med avseende på' henne har blivit (och blir) en nation. (2 Mos 9:24, Grekiska GT)

(Profeten sade:) “Dåliga, stora ting ledas/fördes emot, emot oss, sådana som inte har blivit inunder himlen, såtillvida som det har blivit i Jerusalem.” (Dan 9:12b, Grekiska GT)

(Den där lägliga tiden) kommer att vara en läglig tid av betryck, ett sådant betryck som inte har blivit (och blir) från den (tid då folket) har blivit (och blir) en nation ända till den där lägliga tiden. (Dan 12:1b, Grekiska GT Theod)

... Och skåda, röster och oväsen, åskdunder och en skakning; oro uppå jorden. (Ester 1:1d/A4, Grekiska Gt)

(Efter Judas' död) blev det ett stort betryck i Israel, ’vilket som än’/som det ju inte har blivit, inte från vilken/den dag då en profet skådades (bland) dem. (1 Mack 9:27)

(Invånarna i Joppe) förde en så stor ogudaktig handling till en avslutning. (2 Mack 12:3a)

(Jesus, Syraks son, sade: “Den Högste) gör Sitt domsutslags ljusstrålar snabba.” (Syr 43:13b)

(Baruk sade:) “Det har inte gjorts nedanför ‘varje av’/’allt i’ himlen alltefter som Herren har gjort i Jerusalem.” (Baruk 2:2a)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Då kommer det att vara ett stort betryck, sådant som det inte har blivit (א,* א) från en utsmycknings/’utsmyckad världs’ början ända till nuet, inte heller, inte/förvisso ej må bli.” (Matt 24:21)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Och ljusstrålar och röster och åskdunder går ut, ut ur/från tronen. (Upp 4:5a)

Och jag skådade, när (den lille Baggen) öppnade det sjätte sigillet, och det blev en stor skakning. (Upp 6:12a)

Och de/det blev åskdunder och röster och ljusstrålar och en skakning. (Upp 8:5b)

(Den stabile/starke budbäraren) utropade/ropade (med) stor/hög röst, precis som ett lejon bölar, och när han hade utropat/ropat * (א*) samtalade sju åskdunder (med sina) 'av själva'/egna röster. (Upp 10:3)

I den där stunden blev det en stor skakning. Och tiondelen av staden föll. Och (människornas) namn, sju av antalet av tusen, dödades i skakningen. (Upp 11:13a)

Och den sjunde budbäraren lät basunen ljuda. Och de/det blev stora/höga röster i himlen. (Upp 11:15a)

Och de/det blev ljusstrålar och röster och åskdunder och en skakning och ett stort hagel. (Upp 11:19b)


Exegeter, evangelister med flera:

Jag kröp så nära Jonatan jag kunde komma. Vi satt där lutade mot bergväggen och pratade med varann i mörkret. Jag var inte rädd, men det hade kommit en så konstig oro över mej. ... Då kom där en blixt och en åskknall, så att det skrällde i bergväggarna. Och sen hade vi det över oss. Ett oväder, jag visste inte att det fanns såna oväder. Åskan kom rullande över bergen med ett dån så att man inte hörde Karmafallet mer, och ljungeldarna jagade varann. Ibland blev allt flammande ljus, och så i nästa stund ett ännu djupare mörker. Det var som om urtidsnatten var över oss. (Astrid Lindgren "Bröderna Lejonhjärta" s 161)

Minst fyra dagar måste (Madicken) ligga till sängs har farbror Berglund sagt. Madicken ger till ett tjut, när mamma berättar det. "Fyra dar ... det går inte alls det! Om onsdag har vi utflykten och då ska jag ..." "Det ska du visst inte", säjer mamma. "Du har haft utflykt så att det räcker." ... Madicken sätter igång Stora Jordbävningen. Det är så pappa kallar det, när hon blir så där rasande arg och förtvivlad som bara Madicken kan bli. ... När (Linus-Ida) hör de vilda skriken, går hon opp i barnkammaren och tittar strängt på Madicken. "Jag sär, jag sär, nu är hon ogudaktig, Madicken! Tänk på din skapare i din ungdom, står det i skriften, gör det hon, och ligg inte här och önska livet ur sig." (Astrid Lindgren "Madicken" s 60-62)

Sent på natten avbrändes fyrverkeriet. Först hördes korta, dova knallar, sedan ljudet från raketer utan svans som med en suck sköt i höjden och öppnade sig till ett stjärneöga, vilket i ett ögonblick kunde se ned över ett landskap i rött, violett och blått. ... För varje knall som ljöd, darrade (åsnan) Silver av förskräckelse och stod där blå, violett, röd, allteftersom rymden plötsligt upplystes; och i det skälvande ljuset såg jag hur hans svarta ögon betraktade mig med skrämsel i blicken. När sedan avslutningen kom: ett gyllene solhjul som höjde sig högt upp på himlen ovan stadens fjärran sorl, flydde Silver mellan vinstockarna, snabbt som jagad av den Onde och skriande som en vansinnig, in i de lugna pinjernas mörker. (Juan Ramon Jiménez "Silver och jag" s 79-80; Fyrverkeriet)

Jägarn: ”Vad står i norr? Ett skifferberg, ett moln likt skolans svarta tavla, oskriven än – det bullrar! Lärarn kommer! Och det blir tyst i klassen! Tyst i naturen när den store Lärarn talar! Se nu! – En blixt från ost till väst – i eldsbläck skriver han sitt namn på svartblått moln! Jag känner Dig, oändlige, osynlige, som syns, du stränge allförbarmare! – Och bergens furor buga sig, och bäckarna står ljudlöst still. Stengeten skrämd föll ner på knä, barhuvad gam sig hukar ned med blottad hjässa, på alpens kam; naturen bävar! – Jag kallad herren uti skapelsen, ett spenamn, som jag icke vållar, jag böjer mig och blygs, den ringaste inför din allmaktstron!” (August Strindberg ”Stora landsvägen” s 244-245)

Det var den 9 april 1906, som väckelsen bröt ut i Los Angeles, i det att det första andedopet med tungotal då ägde rum. Den 18 i samma månad hemsöktes Kalifornien av den stora jordbävningen, som alla känna till genom tidningarna. Denna var en av de största jordbävningar, som någonsin hemsökt vår jord. Det var, som bekant, den stora staden San Fransisco, som då till stor del förvandlades till en ruinhög, varvid människor i många hundratal dödades. Denna jordbävning hade i Guds allvisa ledning en nära förbindelse med väckelsen: "Gud betäckte elden i azusamissionen och skyddade den under de första dagarna av dess tillvaro, tills det icke var någon fara, att den skulle trampas ned av fienden" (A. Holmgren). Kalifornien var mycket fullt av synd och ondska. Gud släppte sina domar lösa, hela nationen skakades, många samveten vaknade upp. Det blev ett medel i Guds hand att gjuta olja på den tända elden. ... Ett svenskt ögonvittne, missionär Adolph Johnson ... skriver, som följer: " ... Den starkaste skakningen inträffade femton minuter efter kl. 5 på morgonen. ... Ur virrvarret uppsteg ett vemodigt rop till himmelens Gud. Miljonären och arbetaren stodo vid den stunden lika. I många dagar skakades jorden kännbart varannan minut. ... Man såg och hörde grupper av troende vid varje gatuhörn. Från allmänheten var naturligtvis tanken om dessa vitt delad. (G.E. Söderholm "Den svenska pingstväckelsens historia 1907-1927 Del I" s 174-175)

Ett häftigt åskväder drog vid middagstiden i söndags öfver Vaggeryd så starkt att de äldre säga sig icke ha erfarit maken. Åskan slog ned på tjogtals ställe(n) på mindre omkrets än en kilometer. Några större skador åstadkoms dess bättre icke. Värst ramponerade blefvo telefonerna, som leda till Skillingaryd, Jönköping och ägendomen Gärahof. Trådarne blefvo afslagna här och där på längre sträckor. På Hjortabron slog åskan ned i en stugubyggnad, bebodd af tvenne gamla gummor. Kransen af skorstenen kastades ett långt stycke från stugan. Åskstrålen gick därpå in i rummet, följande spiseln, utur hvilken ristades en mycket djup fåra från golfvet till taket. Därefter hade strålen förbrändt förhyddningen å taket i ena hörnet af stugan, hvarest stod ett väggur, som något litet blef skadadt. De gamla innevarande gummorna Christin och Justin fingo vid tillfället inga skador. Sjuka, som de äro, hafva de dock sedan känt sig sämre. (Jönköpings-Posten 1902-07-30 "Makalöst åskväder")

Norrskenet flammade ibland om höstarna och gubben Ager gick och tittade mot stjärnorna. Han visste Skriften att märkliga tecken skulle visa sig på himlen och att jordbävningar och farsoter skulle härja på jorden. En ängel skulle tömma ur vredens skålar. Men en natt, han var säker på att det skulle ske en natt - då skulle det plötsligt bli bländande ljust ... och Jesus skulle visa sig högt uppe i skyn. Den natten skulle gubben Ager lyftas upp över bruket, han skulle få se smedjan ovanifrån. Ungdomen fick gärna rusa och dona. Tiden var kort. Snart skulle marken skälva för jordbävningen. Ja, detta var egentligen det enda, som oroade gubben Ager. Om jorden skalv och öppnade sig, så skulle väl smedjorna i Lomsjö störta omkull? När själva hällebergen remnade, hur skulle stenmurarna då kunna stå kvar? Ager måste för hundrade gången gå en sväng uppåt hammarsmedjan och känna på väggarna. Där satt grova järnkrampor här och var. De gamla byggmästarna hade gjort sin sak grundligt. Murarna var nära metertjocka. Men för en jordbävning skulle de nog rasa ned ändå. (Harry Sjöman "Över dem var stjärnorna" s 59)

Rektorn i Hudiksvall, den läkekunnige prästmannen Olof Broman, berättar i sin dagbok för år 1719: "Vid början av detta året anlände hit hos mig över 250 personer av finska kavalleriregementet och general De la Barres folk. Liksom nästan alle de andre, som gått över fjällen ifrån Norge, voro de förfrusne till händer och fötter och så illa medfarne, att sådan händelse aldrig skett ifrån världens begynnelse. Hela vintern över och jämväl sommaren voro hos mig sjuke ... av vilka nog månge jag avsåga, hugga och skära måste dels bägge benen, dels ettdera, fötterna, händerna, fingrarna etc. - ett sådant uselt tillstånd, att ock de döde måtte gråta däröver. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1709-1739" s 377; De Armfeltska karolinernas dödsmarsch)


Sångarna:

Åska och hagel, dimma och snö, vindar, orkaner, sjung till din Gud! Kräldjur på marken, fåglar i skyn, sjung av ditt hjärta, sjung till din Gud! Halleluja, halleluja, halleluja, sjung till din Gud! (JA Hellström: Psalmer och Sånger 332:3; jfr också Psalmer och Sånger 333:3)

O Gud, din tron, ditt rike står I evig makt och ära. Det skakas ej av tid och år, Dess grunder evigt bära. Med rätt och sanning, fröjd och frid Det vinner ifrån tid till tid. I helig makt På varje trakt Är oss ditt rike nära. (A Bohman: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 487:1)

Lovsjungen Herren, Som i det höga Våra öden välver! Från himlars tron den starke Hämnarn ljungar, Och all jorden skälver, Och ner till jorden böjas folk och kungar. Väldig är Herren, Herren vår Konung. (JO Wallin: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 7:1)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående “åskdunder och ljusstrålar och röster”, se Upp 4:5a. Angående ”stor skakning”, se Upp 6:12a.


Grekiska ord:

(h)oios (sådan som) (i NT + exempel i GT) Dan 12:1(Theod); Matt 24:21; Upp 16:18 – 1 Mos 41:19; 44:15; Syr 49:14; Mark 9:3; 13:19; Rom 9:6; 1 Kor 15:48; 2 Kor 10:11; 12:20; Fil 1:30; 1 Thess 1:5; 2 Tim 3:11.

têlikoutos (så stor) 2 Mack 12:3; Upp 16:18 – (3 Mack 3:9; 4 Mack 16:4) 2 Kor 1:10; Hebr 2:3; 12:1(א*); Jak 3:4.


Ytterligare studier:

Joh 12:28-29.


Richard J. Bauckham "The Eschatological Earthquake in the Apocalypse of John": (tidskriften) Novum Testamentum 19 (1977): 224-233.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-27; 2012-07-21; 2015-08-17)

Till sidans topp

16:19 Och den stora staden blev ‘in i’/till tre delar, och nationernas städer föll. Och det stora Babylon ’koms ihåg’/’blev ihågkommet’ inför Guds ögon (till) att ge henne en (א,*א) bägare av vin av * (א,* א) vredens lidelse.

Ord för ord (31 ord i den grekiska texten Sinaiticus): och blev '-en stad'/staden den stora in-i tre delar och '-na städer'/städerna '-nas nationer'/nationernas föll. och Babylon det stora koms-ihåg inför-ögon '-ens guds'/Guds (att)-ge henne (en)-bägare (av)-vin '-ns lidelse'/lidelsens '-ns vrede'/vredens.


1883: Och den stora staden delades i tre delar, och folkens städer föllo; och det stora Babylon kom i åminnelse inför Gud, att han skulle gifva det kalken med sin stränga vredes vin.

1541(1703): Och den store staden wardt i tre delar, och Hedningarnas städer föllo; och den store Babylon kom i åminnelse för Gudi, att han wille gifwa honom kalken af sine grymma wredes win.

LT 1974: Den stora staden ”Babylon” delades i tre delar, och städer runt om i världen föll samman i ruinhögar, och Gud kom ihåg alla ”Babylons” synder och straffade dem ända till sista droppen av sitt vredesvin.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Dasem/Resen 'uppåt en mitt'/mellan Nineve och Calah; det här (är) den stora staden. (1 Mos 10:12, Grekiska GT)

Herren sådde isär (människorna) från (Förvirring/Babel) emot/över varje/hela jordens ansikte/yta. Och de upphörde (med) att bygga staden och tornet. (1 Mos 11:8, Grekiska GT)

(Herren vände upp och ner på) de städer i vilka Lot bodde ... (1 Mos 19:29b, Grekiska GT)

Folket ’var (hela tiden) knotande’/’knotade (hela tiden)’ mitt emot Herren (över sina) onda ting. Och Herren hörde (det), och Han var full av lidelse (i) vrede, Och det ’brändes ut’/tändes eld i/bland dem från sidan av Herren och åt ner/upp en viss del (Bibel 2000: utkanten) av (det skyddsvallsomgärdade) lägret. (4 Mos 11:1, Grekiska GT)

(David sade till Herren:) “Du har ’tagit helt och hållet för Dig själv’/förstört (fiendernas) städer. Minnet av dem har fördärvats.” (Ps 9:6a eller 7a, Grekiska GT)

(David sade till Gud:) “Häll ut din vrede emot (mina motståndare), och låt din vredes lidelse ta ner dem.” (Ps 69:24 eller 69:25, Grekiska GT)

(Herren sade till Israel:) “Jag är, Jag är Den som ‘torkar ur’/’stryker ut’ dina laglösheter och Jag skall inte/förvisso ej komma ihåg (dem).” (Jes 43:25b, Grekiska GT)

Uppväck/’vakna upp’, uppväck/’vakna upp’, stå upp Jerusalem, som har druckit lidelsens bägare ut ur Herrens hand. (Jes 51:17a, Grekiska GT)

(Herren sade till profeten:) “Tag den här bägaren av det outspädda vinet ut ur/av Min hand och ge alla nationerna i riktning mot vilka jag skickar dig bort i riktning mot dem att dricka.” (Jer 25:15b, Grekiska GT)

(Babylons kung) ... sade: “Det här är det stora Babylon.” (Dan 4:27a eller 4:30a, Grekiska GT)

(Daniel sade till Herren:) “Mästare, enligt/’i enlighet med’ Din rättfärdighet, låt nu Din lidelse och Din vrede vända sig bort från Din stad Jerusalem.” (Dan 9:16a, Grekiska GT)

(Herren sade till profeten:) “Stå upp och gå in i Nineve, den stora staden.” (Jona 1:2a, Grekiska GT)

(Profeten sade:) “Olivträdens berg skall splittras/delas, hälften av det i riktning mot uppstickande/öster och hälften av det i riktning mot hav/väster, ett oerhört stort kaos. ... ” (Sak 14:4b, Grekiska GT)

... (Nebukadnessar) var kung av/över assyrier i Nineve, den stora staden. (Judit 1:1a)

Det blev en oerhört stor vrede emot Israel. (1 Mack 1:64)

(Mattathias sade till sina söner:) “Det är en läglig tid av/för upp- och nervändande och en lidelses vrede.” (1 Mack 2:49b)

(Salomo sade till Herren:) “Du har ordnat varje ting alltigenom/’från början till slut’ (med) mått och antal och ställning/våg.” (Salomos Vishet 11:20b)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Du må ej tala att/: “Jag skall gömma mig från Herren, och vem skall komma ihåg mig ut ur höjd(en)?” (Syr 16:17a)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Enligt/’svarande mot’ människans stabilitet kommer hennes lidelse att vara och enligt/’svarande mot’ rikedomen (kommer) hennes vrede (att) upphöjas.” (Syr 28:10b)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar: ”Ett vanärat Jerosolyma/Jerusalem) är den store kungens stad.” (Matt 5:35b)

(Jesus sade:) “'Varje den'/’var och en’ som hör ‘de här’/dessa Mina utsagor och ej gör dem kommer att vara lik en dåraktig man, vem som än byggde sin bostad emot sanden. Och vätan steg ned, och floderna kom och * (א*) skar/slog i riktning mot den där bostaden, och den föll, och dess fallande var (hela tiden) stort. (Matt 7:26-27)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Den som – alltefter omständigheterna – ej må ta emot er ... det kommer att vara mer uppehållet/uthärdligt för Sodoms jord/land och Gomorras jord/land (א,* א) i/på en domsdag än för den där staden.” (Matt 10:14-15)

(Jesus sade till fariseerna:) “Varje rike som ’har delats i portioner nedifrån’/’har stått i strid med’ sig själv ödeläggs, och varje stad eller bostad som ’har delats i portioner nedifrån’/’har stått i strid med’ sig själv kommer inte att (be)stå.” (Matt 12:25b)

(Jesus sade till fariseerna:) “Om motståndaren kastar ut motståndaren, 'var han delad i portioner emot'/’stod han i strid med’ sig själv. Hur skall så hans rike stå/bestå?” (Matt 12:26)

(Petrus sade till Jesus:) “Det är fint för oss att vara här. Om Du vill, skall jag göra tre tält här, ett till Dig och ett till Mose och ett till Elia.” (Matt 17:4b)

Jesus talade (till Jakob och Johannes och deras moder): ”Ni vet inte vad ni begär. Förmår ni dricka den bägare som Jag står i begrepp att dricka?” (Matt 20:22a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Kungen (som gav en bröllopsmåltid) var vred och då han hade sänt sina arméer/soldater, fördärvade han de där mördarna och satte deras stad i brand.” (Matt 22:7)

(Mariam sade: “Herren) tog ‘i stället’/’parti för’ Sin pojke Israel ’att komma’/’då han kom’ ihåg barmhärtighet.” (Luk 1:54)

(Sakarias sade: ”Herren, Israels Gud) samtalade genom Sina heliga profeters mun från en tidsålder … att komma ihåg Sitt heliga förbund.” (Luk 1:70,72b)

(Mannen i den lysande beklädnaden) yttrar: ”Kornelius ... dina allmosor har ’kommits ihåg’/’var ihågkomna’ inför Guds ögon.” (Apg 10:31)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Den som icke lyder Sonen skall inte skåda liv, emellertid/utan Guds vrede stannar emot honom. (Joh 3:36b)

Dra dig så till minnes varifrån du har fallit (och faller) och ändra sinne och gör de första gärningarna. (Upp 2:5a, ”Efesos”)

Och deras fall/lik (skall vara) uppå den stora stadens gata, ‘vilken som än’/vilken andligt kallas Sodom och Egypten, varest/där och/också * (P47, א*) Herren korsfästes. (Upp 11:8)

Och nationerna var vreda, och/men Din vrede kom och den lägliga tiden för de döda (kropparna) att dömas. (Upp 11:18a)

Och en annan * (P47, א*), en andra, följde, som sade: ”Hon har fallit * (א,* א), det stora Babylon, som ger (och har gett) alla nationerna att dricka ut ur/av sin otukts lidelses vin. (Upp 14:8)

Och en annan budbärare, en tredje, följde dem och sade i/med en stor/hög röst: “Om någon kastar sig ner (i riktning mot) det lilla vilda djuret (för att tillbe det) och (i riktning mot) dess avbild (för att tillbe den) och tar ett märke uppå sin panna eller emot sin hand, skall han och/också dricka ut ur/av Guds lidelses vin, av det som är (och har varit) förenat/iskänkt outspätt i Hans vredes bägare.” (Upp 14:9-10a)


Exegeter, evangelister med flera:

Jag tar inte lätt på Guds vrede, men den skrämmer mig inte. Det känns skönt att Någon till slut skall slå näven i bordet mot allt djävulskap. (Liselotte Johansson ”Vrede” s 114)

Då vi sökte oss hemåt (från besöket i Nordiska Sjömanskyrkan i Rio de Janeiro) i den ljumma, kvava kvällen bröt ett tropiskt åskväder ut. Belysningen slocknade, men blixtarna lyste desto mer och åskan dånade så att den sköna, syndiga staden darrade. Regnet föll i strida strömmar och vågorna från Atlantens nyss så sidenblå vatten sköljde den ombesjungna stadens heta fötter. (Linné Eriksson "Ur min brasilianska dagbok" s 119-120; den 8 december 1967)

När den sjunde ängeln göt ut sin skål i luften, blev nöjesvirveln över det stora Babylon endast hetsigare och vildare än någonsin tillförne. ... Så kom i alla fall oväntad och oanad dagen, då Gud kom ihåg det stora Babylon - kom ihåg ej blott dess kringvirvlande stoftmillioner utan vart enstaka stoftgrands alla dagar och ögonblick. I ett ögonblick ihågkom Han allt och alla. O, dag av yttersta fasa och förtvivlan, när det stora Babylon finner, att den slocknade vulkan, på vilken den byggt sin fägrings prakt och sin förmögenhets makt, ingen slocknad vulkan är. Och nu kommo ljungeldar och dunder och tordön, och det blev en stor jordbävning, en jordbävning så våldsam och så stor, att dess like icke hade förekommit, alltsedan människor blevo till på jorden. ... Det var Gud, som kom ihåg det stora Babylon, så att Han räckte det kalken med sin stränga vredes vin. ... Gud är det stora minnet, och Han kommer ihåg ej blott det stora Babylon utan även det lilla Babylon i ditt och mitt hjärta. (Sven Lidman "Förgängelsens trälar och frihetens söner" s 220-221)

Länge varade den väldiga kampen, och vida genljöd dess dån i jättevärlden, tills äntligen slutsegerns dag kom, då Nisson föll för Somaslakis svärd, Tjuona för Kaises, medan Nuolja på en dundrande kanonvagn av jökelis körde igenom Nissontjokko och Tjuonatjokko, skiljande de väldiga borgarna åt genom ett öppet svalg. Så hård var stöten, att de fasta borgmurarna å båda sidor vacklade och splittrades. Nissontjokko splittrades i tre toppar med ett djup i mitten. Ur detta djup var det sedermera, som morgonens luftiga dimmor uppstego och fuktade marken med sin livalstrande fuktighet - ty det är från de ställen, där det onda härskat, men i grund övervunnits, som livskraften till något nytt framgår. (Elisabeth Beskow "Torneträsk" s 153)

Någon har anmärkt att Ni tog för hårdt i (skrek och rasade). Gör icke det! Kraft men sans, utom i de stora eruptionerna! (August Strindberg "August Strindbergs brev 16, maj 1907-12 juli 1908" s 203; brev 21 febr 1908 till Ivar Nilsson)

Doktorn rusade upp och utan att tänka på vad han gjorde höjde han sin knutna hand och slog fältskären i ansiktet med hela sin kraft. Han förstod inte själv varför han gjorde detta, men han erfor en stark tillfredsställelse då slaget träffade rakt i ansiktet och han såg denne trygge, självmedvetne, gudlige man, denne värdige familjefader vackla och studsa som en gummiboll och sedan sätta sig på taburetten. Han kände en gruvlig lust att slå en gång till, men då han runt omkring denna förhatliga fysionomi såg sköterskornas bleka, förskrämda ansikten, var tillfredsställelsen plötsligt försvunnen. ... Då han kom hem till sig, krängde han av sig läkarrocken, slängde den i en vrå tillsammans med handduken som han haft om magen och mätte golvet med häftiga steg. "Herre Gud, sådana människor, sådana människor!" mumlade han för sig själv. "Detta är ju inte medhjälpare, det är skadedjur! Jag orkar inte längre med detta arbete! Jag orkar inte! Jag går min väg!" Hjärtat bultade häftigt i bröstet på honom, han skakade i hela kroppen, han hade velat brista i gråt, och för att befria sig från detta olidliga tryck sökte han övertyga sig själv om att han hade rätt och att han gjort en god gärning då han gav fältskären ett slag i ansiktet. ... Fältskären var illa disciplinerad, han kunde mycket litet och hade intet begrepp om det han kunde. Han var begiven på sprit, uppstudsig och osnygg, han tog emot mutor av patienterna och sålde i smyg lasarettets mediciner. Det var också allmänt bekant att han sysslade med kvacksalveri och botade de unga böndernas hemliga sjukdomar med sina speciella mediciner. Om han åtminstone bara hade varit en vanlig kvacksalvare - sådana fanns det ju massor av! Men han var en övertygad kvacksalvare och protesterade i hemlighet mot att han inte erkändes som likvärdig med läkaren. Han satte i smyg kopphorn på patienterna som kom till lasarettet, han assisterade vid operationerna utan att tvätta händerna, han grävde i såren med smutsiga sonder - mera behövdes i sanning inte för att man skulle förstå hur djupt och hur öppet han föraktade läkarnas medicin med dess lärdomar och pedanteri. Doktorn väntade tills händerna slutat att skaka, varpå han satte sig vid sitt skrivbord och skrev följande brev till kommunalstyrelsens ordförande: "Min bäste Lev Trofimovitj! Om kommunalstyrelsen icke efter mottagandet av detta brev avskedar fältskären Smirnovskij och beviljar mig rätt att själv välja mina medhjälpare, så ser jag mig omedelbart nödsakad att (naturligtvis icke utan beklagande) anhålla att ni ville anse min verksamhet vid kommunala lasarettet i N. avslutad och vidtaga åtgärder för anställande av en efterträdare åt mig. Min vördsamma hälsning till Ljubov Fjodorovna och Jus. Med aktning, eder G. Ovtjinnikov." (Anton Tjechov "Ett obehag" s 302-303)

Den stora staden, se cap. 11:8, sättes i motsats till hedningarnas städer och den stora Babylon. Här beskrifwes alltså fullbordan af prophetian, Zack. 14:2-5. (P. Fjellstedt "Biblia" s 763)

Mycket belysande för tillståndet i Småland är det öppna brev, som hertig Karl utfärdade i Jönköping den 26 januari 1596, "om thett hoor, mordh och monge andre ogärninger, skam och laster, som vthi Smålandh bedrifne warde". Han sade sig ha förnummit, "att monge store synder och nästan ohörlige ogärninger, både medh kätterij, hoor, mordh, mandråp, lönskeleger och andre sådane synder tage för mycketh öfwerhanden här i thenne landzänden Smålandh". För allt sådant skulle Gud vara förorsakade att sända plågor och syndastraff över landet. Fogdar och befallningsmän fingo därför stränga förhållningsregler och uppmanades att inte se genom fingrarna med förseelserna. Detta uttalande vid den tidpunkt, då ärkebiskopen Abraham (Angermannus) skulle börja sin visitation, visar, att man med kraft skulle ingripa mot det onda. Fullmakten för ärkebiskopen att visitera landet betyder, att hertigen insåg nödvändigheten av en uppryckning. (Ragnar Ohlsson "Abraham Angermannus" s 276-277)

(Pelarhelgonet, fader Simon) sjöng om en sträng och förskräcklig Gud, vars vrede ingen kan stilla, som försätter bergen, rör jorden, så att hennes pelare darra, talar till solen, att hon ej går upp, och förseglar stjärnorna; som sänder sina änglar med vredens skålar över världen att omstörta hedningarnas stad, det stora Babel, det glada, av silke, guld och scharlakan skinande, så att ljus och ljusstake icke mer skall lysa där, brud och brudgums röst aldrig mer varda hörd därinne ... (Viktor Rydberg "Den siste atenaren I" s 145-146)


Sångarna:

Jorden bävar, hela städer ramla, Havets vågor bullra i sitt lopp; Israel har börjat sig församla Till sitt löftesland, sitt framtidshopp. Skall det fåfängt vänta sin Messias, Har han glömt sitt löfte och sitt folk? Nej, det skall ännu en gång befrias Ur sin träldom och bli fridens tolk. (Th. J.: Förbundstoner 1911 nr 691:2)

Hur gott att med Guds skara Få upp till Salem gå Och i all nöd och fara Vid korsets fana stå! När konungen i skyn sig ter Och världens fästen störta ner – Hur gott att med Guds skara Få in i Salem gå! (C Boberg: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 331:4)

Kristi rike snart skall stiga Utur tidens spillror fram. I den stora striden segrar Han som dog på korsets stam. Honom tillhör makt och välde Nu och i all evighet. Den som honom troget följer Dela skall hans härlighet. (A Andersson: Sånger och Psalmer 1951 nr 636:3)


Egna kommentarer och funderingar:

I judisk talsymbolik representerar talet tre Gud själv. Den sataniska enheten mellan förtalaren, det lilla vilda djuret och den falske profeten kan inte längre bestå.


Ytterligare studier: 3 Mos 26:31,33; 4 Mos 13:29; 21:2; 31:10; Josua 6:24; 10:2; Ps 25:7; 75:9; 79:8(9); 139:20; Jes 1:7; 14:17; 21:9; 25:2; 30:25; 42:25; 51:22; Jer 2:15; 4:7,26,29; 22:8; 25:17; 31:34; 32:31; 33:5; 36:7; 42:18; 44:6; 48:9; 50:32; 51:8,43; Hes 6:6; 12:20; 19:7; 25:9; 29:12; 30:7; 35:4; Jona 3:2-3; 4:11; Mika 5:11,14; Hab 2:16; Syr 23:18; Matt 11:20-24; 26:39,42; Mark 9:5; 14:36; Luk 6:49; 9:33; 10:10-15; 13:4; 22:42; Joh 18:11; 19:29; Hebr 8:12; 10:17; 13:14; Upp 17:10,18; 18:5,10,18-19,21.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-28; 2012-07-21; 2015-08-18)

Till sidans topp

16:20 Och varje ö flydde, och berg fanns inte.

Ord för ord (8 ord i den grekiska texten): och varje ö flydde och berg inte fanns.


1883: Och alla öar flydde, och berg funnos icke mer.

1541(1703): Och alle öar flydde, och bergen funnos intet.

LT 1974: Och öar försvann, och berg jämnades ut.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

‘Ut ur’/alltsedan (Jafets söner) skiljde sig nationernas öar genom en gränslinje i deras jord, var och en enligt en tunga i sina stammar och i sina nationer. (1 Mos 10:5, Grekiska GT)

(David sade:) “Låt dem som hatar Gud fly från Hans ansikte. Låt dem utlämna/försvinna, som rök utlämnar/försvinner.” (Ps 68:1b-2a eller 68:2b-3a, Grekiska GT)

(Psalmisten sade:) “Vad är det (med) dig, hav, eftersom du flydde?” (Ps 114:5a, Grekiska GT)

(Herren sade till Juda:) “Bergen skall (inte) ersättas/förflyttas, inte heller skall dina höjder avlägsna sig, på det här sättet skall inte heller barmhärtigheten från sidan av Mig utlämna/försvinna.” (Jes 54:10a, Grekiska GT)

(Herren Gud sade till Tyros:) “Öarna skall frukta från/’beroende på’ ditt fallandes dag.” (Hes 26:18, Grekiska GT)

(Herren Gud sade:) “Jag skall skicka bort eld emot Gog, och öarna skall bos/bebos uppå/’i en tid av’ frid.” (Hes 39:6a, Grekiska GT)

(Jesus, Syraks son, sade: “Salomos) namn betvingade in i öar långt ’bort från’/borta.” (Syr 47:16a)

(Baruk sade:) ”Gud har samordnat/’satt i system’ att ödmjuka varje högt berg ... och (att) raviner (skall) fullbordas/uppfyllas.” (Baruk 5:7a)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Demonerna) gick bort in i grisarna, och skåda, hela flocken stormade nedifrån/över det branta stupet in/ner i havet och de dog i vattnen. Men/och de som hade vallat (dem) flydde. (Matt 8:32b-33)

(Jesus) säger till (Sina lärjungar): ”Ty på grund av er lilla tro, amen säger Jag er: ”Om - alltefter omständigheterna - ni må ha tro som ett scharlakansrött senapskorn, skall ni tala till det här berget: ’Stig ifrån/härifrån över dit’, och det skall stiga över, och ingenting skall vara oförmöget/omöjligt för er.” (Matt 17:20)

’Då Jesus hade svarat’/’Jesus svarade och’ talade till (lärjungarna): ”Amen säger Jag er, om ni – alltefter omständigheterna – må ha tro och ej må tvivla, skall ni inte endast göra det ting (som gjordes) av/med fikonträdet, ’emellertid och’/’utan också’ – alltefter omständigheterna – må ni tala till det här berget: ’’Var lyft’/’res dig upp’ och ’var kastad’/’kasta dig’ in/ut i havet’, (och) det skall bli/ske.” (Matt 21:21)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Låt de (som är) i Judeen fly emot (א,* א) bergen.” (Matt 24:16)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Varje berg och kulle (א,* א) sattes i rörelse ut ur sina platser. (Upp 6:14b)


Exegeter, evangelister med flera:

Det finns ingenting som är svårt, man fruktar bara att man inte har tålamod att taga bort bergen, att fylla haven. Om man är riktigt beslutsam, kan man göra det. (Ann-Charlotte Alverfors "Jönköping 6" s 6; citat Ho Chi Minh)

Under tidernas lopp låg den lilla ö som vi kallar Missionsparken kringflutet av Lagans vatten, utan att ha tagits i bruk för något särskilt ändamål. Men när samhället Vaggeryd började växa upp spirade också föreningslivet, och de som först insåg öns möjligheter var Godtemplarna. ... Sommaren 1932 beslöt Logen (519 Nordstjärnan) att för en summa av 450 kr överlåta ön med inventarier till Vaggeryds Missionsförsamling. ... Nu (2003) ligger den lilla ön åter tom och övergiven, men den är en fin plats att besöka någon vacker sommardag och sitta en stund och minnas tider som flytt. (Anna-Lisa Hermansson "Historia kring Missionsparken" s 15-16,19)

Söndagen 20 maj (1951). ... (Missionsparken i Vaggeryd) är en liten ö med vatten runt, med en bro, som leder dit över vattnet. Den äges utav Missionsvännerna och är den mest idylliska lilla plats jag sett. Under sommarmånaderna har de alla sina möten där ute i den fria naturen. De har ett vackert hus där, som de serverar kaffe och läskedrycker. Det är ett stort rum med öppen spis, som de kan elda uti, och där man kan sitta vid bord och njuta. Ön är en rätt så hög backe. Oh, tänk vad där är förtjusande vackert. (Sven Gunnar Sundkvist "Resan till Sverige sommaren 1951" s 117; Esther Modeen, som växte upp i Dörarp i Kronobergs län och emigrerade till Amerika 1904, skriver dagbok om sitt besök i Sverige)

Min älskling, du är som en ros, en nyutsprungen skär, ja, som den ljuvaste musik, min älskade du är! Så underbar är du, min vän, och ser så vacker ut! Och älska dig, det skall jag än när havet sinat ut. När hela havet sinat ut och bergen smälts till glöd! Ja, älska dig, det skall jag än när jorden ligger död. Min älskling, du är som en ros, en nyutsprungen, skär, ja, som den ljuvaste musik, min älskade du är! (Evert Taube “Min älskling” s 263-264; 1943)

Waggeryd. Söndag kl. half 9 e.m. friluftsmöte på "Ön", predikan af W. Dreier, E. Pettersson och B. Gustafsson. Sång och musik. Obs! Inträffar regnväder hålles mötet i Nya missionshuset. (Jönköpings-Posten 1917-06-01 "Friluftsmöte på 'Ön' i Vaggeryd")

Lustresa var i söndags anordnad af Musikföreningen Göta i Götafors ifrån Vaggeryd till Visingsö och i hvilken deltogo ett stort antal personer. Färden skedde från Vaggeryd med ordinarie tåg kl. 5.50 f.m. till Jönköping, därifrån resan fortsttes med ångaren Svedudden. ... Hemresan anträddes kl. 3 e.m. till Jönköping och därifrån kl 9.50 e.m. till Vaggeryd med extratåg. ... Musikkåren gjorde sitt till att förhöja trefnaden, ty den spelade flere musiknummer under vistelsen å ön samt under bort- och hemresan. (Jönköpings-Posten 1907-08-21 "Lustresa till Visingsö")

Sedan (Paul) hade hunnit ut till ön, band han fast båten flyktigt vid en buske, lade sig därpå inunder densamma och gjorde det bekvämt för sig. Huru det kom till, det visste han inte själv efteråt, men han somnade och vaknade först åter därigenom att buskens grenar slogo honom i ansiktet. ... Ett sådant förskräckligt oväder det blivit! ... Han sträckte ut handen och trevade efter båten - det var nu alldeles mörkt. - Men var fanns båten? Den måste hava slitit sig lös. ... Det föreföll honom, liksom om sjön helt och hållet översvämmat ön. Men det måste väl vara inbillning. - Det var väl omöjligt att vattnet kunnat stiga så högt. - Men nu bröt månen fram genom de mörka molnen, och - barmhärtige Gud! - det fanns ej mer något tvivel! - vattnet steg alltjämt högre. ... Vattnet steg med en otrolig hastighet - nu kände han det på benen - nu hade det nått knäna. ... Nu gick det honom till midjan - nu till bröstet. ... Nu kände han vattnet tätt vid sitt ansikte. "Herre Jesus, hjälp mig!" Därpå förvirrades hans tankar, och han förlorade medvetandet. ... (Sven) hade aldrig sett sjön så upprörd som nu. Stormen piskade den i höga vågor mot den plats, varest han stod, och vattnet hade stigit så högt som aldrig förr och översvämmat största delen av ön. Dock såg han ännu vid månens sken dess högsta topp. ... Mitt på densamma höjde sig ett tunt föremål, som ej brukade finnas där. ... "Kunde det vara en människa, som hölls fången där av vattnet?" ... Båten fanns lyckligtvis på sin plats. ... Den tid, som gick åt för att komma dit ut, föreföll honom som av en evighet, men äntligen var han framme! Vattnet hade stigit så högt, att båten kunde gå nästan ända till öns topp. ... Med nästan övermänsklig ansträngning drog Sven ... den stackars livlöse gossen ned i båten. ... Stormen var ännu lika våldsam. ... Svetten pärlade på (Svens) panna av spänning och ansträngning, men det lyckades - och nu hade han nått land. (Adolphine Fogtmann "Gossar" s 75-79; Barnbiblioteket Gullvivan 1919; boken ursprungligen utgiven på danska 1905)


Sångarna:

Berg och höjder skall med marken jämnas, jord och himmel störta skall och rämna, vart krön som glimrar med hast försvinna, men opp skall rinna, som solen skina Guds rike. (P Dass-G Jensen-A Frostenson: Psalmer och Sånger 330:3)

Bereden väg för Herren! Berg, sjunken! djup, stån opp! (FM Franzén: Psalm 53:1a; jfr Psalmer och Sånger 103:1a)

Gud är vår starkhet och vårt stöd i sorger alla. Gud är vår hjelp i lif och död: Ty skall vårt mod ej falla, Fast skälfde jordens tunga kropp, Fast hvälfde hafven skyhögt opp Och bergen sjönko neder. (S Heyd-SA Forsius-JO Wallin: Psalm 227:1)

Gud är trofast, ej han kan Sina ord i något rygga, Vad han lovat, håller han, På hans löften må jag bygga. Berg och högar falla må, Jord och himmel helt förgå, Herrens ord skall dock förbliva. (J Grytzell: Psalmisten 1928 nr 38:2; jfr Psalmer och Sånger 623:2)

Bergen må vika och högarna falla, Evig min nåd och min trofasthet är, Aldrig förbundet av frid skall förfalla, Så säger Herren, din Frälsare kär. (L Sandell-Berg: Psalmisten 1928 nr 45:1)


Ytterligare studier: Jes 17:13; 33:3; Hes 26:15; 27:35; Tobit 1:21; Judit 16:15; 1 Mack 2:28; 9:40; Mark 13:14; Luk 3:5; 21:21; Joh 4:20-21; Upp 20:11.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-28; 2012-07-21; 2015-08-18)

Till sidans topp

16:21 Och ett stort hagel, som vägande/vägde en talent, stiger/kommer ner ut ur himlen emot människorna. Och människorna hädade Gud ’ut ur’/’till följd av’ haglets slag, eftersom dess slag är oerhört stort.

Ord för ord (30 ord i den grekiska texten): och (ett)-hagel stort som vägande-en-talent stiger-ner ut-ur '-en himmel'/himlen emot '-na människor'/människorna, och hädade '-na människor'/människorna '-en gud'/Gud ut-ur '-et slag'/slaget '-ets hagel'/haglets, eftersom stort är '-et slag'/slaget dess oerhört.


1883: Och starkt hagel, centnertungt, kom ned från himmeln på människorna, och människorna hädade Gud för plågan af haglet, ty plågan däraf var mycket stor.

1541(1703): Och stort hagel, såsom en centener, kom ned af himmelen på menniskorna; och menniskorna hädde Gud, för den stora plågo af haglet; ty dess plåga war ganska stor.

LT 1974: ... och en fruktansvärd hagelstorm kom från himlen. Hagel som vägde 50 kilo föll från himlen på människorna där nere, och de förbannade Gud på grund av det fruktansvärda haglet.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Herren talade till (Mose): “Träd fram, stig ner och stig upp (till berget Sinai), du och Aron i sällskap med dig, men låt ej prästerna och folket träda fram (för) att stiga upp i riktning mot Gud, (så att) Herren ej någonsin må fördärva från/'beroende på' dem.” (2 Mos 19:24, Grekiska GT)

(Herren sade till Mose:) “Alla de här kärlen (skall du göra av) en talent av rent guld.” (2 Mos 25:39, Grekiska GT)

Slaktkötten/köttet var (hela tiden) ännu i/mellan tänderna, 'innan eller utlämna'/'innan det försvann', och Herren var full av lidelse ’in i’/’med syfte på’ folket, och Herren slog till folket (med) ett oerhört stort slag. (4 Mos 11:33, Grekiska GT)

Herren slängde stenar av hagel ut ur himlen på (amoreerna). ... (Josua 10:11b, Grekiska GT)

(David) tog (guld)kronan (från kungen) ... Och dess ställning/vikt (var) en talent av guld, och (i den var) en värdefull sten och (kronan) var (hela tiden) uppå Davids huvud. (2 Sam 12:30a, Grekiska GT)

Assyriernas kungs ‘små småpojkar’/tjänare hädade (Herren). (2 Kung 19:6b, Grekiska GT)

Haman hade lovat kungen 10000 talenter ’in i’/’avsett till’ skatten/rikedomarna, för att han måtte fördärva judarna. (Ester 4:7b, Grekiska GT)

(Herren sade:) “Jag skall döma (Gog) (med) död/pest och blod och översvämma (det med) regn och hagelstenar.” (Hes 38:22a, Grekiska GT)

(Den utländske kungen) hade betryckt/ansatt (Israel) oerhört. (1 Mack 10:46b)

(Den utländske kungen) hade gjort/’låtit ... komma’ ett stort slag uppå jorden. (1 Mack 13:32b)

(Jesus, Syraks son, sade:) “En stor Herre hörde uppå/på (Jesus/Josua) i/'genom (att sända)' en mäktig förmågas hagelstenar.” (Syr 46:5b)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade:) “'Varje den'/’var och en’ som hör ‘de här’/dessa Mina utsagor och ej gör dem kommer att vara lik en dåraktig man, vem som än byggde sin bostad emot sanden. Och vätan steg ned, och floderna kom och * (א*) skar/slog i riktning mot den där bostaden, och den föll, och dess fallande var (hela tiden) stort. (Matt 7:26-27)

En (slav) förde många (א*) talenter till (kungen). (Matt 18:24b)

Stenen hade rullats (och var rullad) uppåt (א,* א, B), ty den var (hela tiden) oerhört stor. (Mark 16:4b)

Prästledarna och de skriftlärda ... anklagade (Jesus) kraftigt/’med kraft’. (Luk 23:10)

En av ’de dåliga människorna’/brottslingarna, som hade hängts upp, hädade (hela tiden) (Jesus) och sade: ”Är visst/förvisso inte Du Kristus? Rädda Dig själv och oss!” (Luk 23:39)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Och emot (pelaren) skall Jag skriva Min Guds namn och namnet av/på Min Guds stad, det nya Jerusalem, det som stiger ner ut ur himlen från Min Gud, och Mitt namn, det nya. (Upp 3:12b, ”Filadelfia”)

Den förste lät sin basun ljuda, och det blev hagel och eld, som var (och hade varit) blandat i/med blod, och det kastades ’in i’/till jorden. (Upp 8:7a)

Och jag skådade en annan stabil/stark budbärare som steg ned ut ur himlen, som/’och han’ var (och hade varit) höljd i ett moln. (Upp 10:1a)

Och de/det blev ljusstrålar och röster och åskdunder och en skakning och ett stort hagel. (Upp 11:19b)

(Det andra lilla vilda djuret) gör stora tecken. Det må göra, för/så att och/också eld (må) stiga ned ut ur himlen ’in i’/till jorden inför människornas ögon. (Upp 13:13)

(Jag skådade) sju budbärare som hade sju slag, de sista, eftersom Guds lidelse avslutades med dem. (Upp 15:1b)

(Människorna) hädade Guds namn, Den som har (den rättsliga) myndigheten emot/över de här slagen, och de ändrade inte sinne (till) att ge Honom härlighetsglans. (Upp 16:9b)

Och de hädade himlens Gud ‘ut ur’/’till följd av’ sina vedermödor och ‘ut ur’/’till följd av’ sina varhärdar. Och de ändrade inte sinne * (א,* א). (Upp 16:11)


Exegeter, evangelister med flera:

Jag hörde hur dörren gick upp och hur Svenssons röster blandades med pappas och mammas. Det var tyst en lång stund innan jag hörde Svensson säga: "Ja, lyckas det inte för Hammarskjöld nu blir det förr eller senare atomkrig." Sedan blev det tyst en stund igen innan pappa svarade: "Det där sker när Vedermödan är inne. Men då ska du veta att Luftmötet redan har skett. Då har du lämnat jorden, Svensson! Vad Hammarskjöld beträffar kan han möjligen pressa tillbaka det onda några dagar. Om han inte visar sig vara Antikrist förstås, förklädd till en Ljusets ängel." ... Chaders plansch ("Guds plan genom tidsåldrarna") syntes bara otydligt i lampan från hallen. Längst bort till höger brann jorden med lågor som om någon kastat en tennisboll i elden. Till slut somnade jag. När pappa och mamma gjorde en rivstart sprang jag efter så fort jag orkade men bilen svängde ut på landsvägen och försvann. Tunga droppar började falla från himlen. Regnet övergick strax i hagel. Enorma, livsfarligt tunga hagel slog ner omkring mig och smälte till en stinkande sörja. Slutligen sjönk jag kraftlös och gråtande ner på grussträngen mitt på vägen tills pappa stod framför mig i hatt och rock. Han tog upp mig och bar mig någon annanstans. När jag vaknade låg det en ask violtabletter på täcket. (Göran Sahlberg "När tiden tog slut" s 107-108)

I onsdags morgon (12 aug. 1868) gick öfwer (Jönköping) ett åskwäder, som åtföljdes af ett för wäxtligheten uppfriskande regn och sträckte sig wida omkring, ty från Wrigstad omförmäles att äfwen der hördes en stark åska, hvars stråle slog ned uti ett träd och träffade twenne derunder stående oxar, hwilka ihjelslogos. Från Habo berättas, att samma dag föll der ett så starkt hagel att 14 fönsterrutor sönderslogos på Lindhult. I går på eftermiddagen hördes åter åskan, hwarefter föll några små regnskurar. I Grenna lärer regnet warit blandadt med stora hagelstenar. (Jönköpings-Posten 1868-08-15 "Regn som lärer warit blandadt med stora hagelstenar")

Man finner, att de nordiska folken äro begåfvade med ej oansenligt snille, och att de taga lärdom af naturens sköna föremål i ej mindre grad, än annorstädes i världen konstnärer låta leda sig af snillrika mästare. Hvad nu beträffar haglet, när det företer en vidunderlig storlek, nämligen af ett människo- eller kalfhufvud, så pläga invånarna lägga märke till, att det bebådar stor dödlighet. (Olaus Magnus "Historia om de nordiska folken" s 51; Om snöns växlande former)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående “stort hagel”, se också Upp 11:19b. Angående ”människorna hädade Gud”, se också Upp 16:11.


Grekiska ord:

sfodra (oerhört) (i NT + exempel i Apokryferna) 1 Mack 10:46; Mark 16:4; Upp 16:21 – Tobit 3:10(BA); Judit 1:16; 2:18; 4:2; 7:2,18; 8:30; 14:19; 15:6-7; 1 Mack 2:14,39; 3:41; 4:21; 5:1; 6:41; 8:6,19; 9:22,68; 10:68; 12:52; 13:22; 14:16; 16:7,22; Salomos Vishet 18:5(sfodros); Syr 11:6; 43:29; Susanna v 27(Theod); Bel och Draken v 30(Theod); Matt 2:10; 17:6,23; 18:31; 19:25; 26:22; 27:54; Luk 18:23; Apg 6:7.

talantiaios (vägande en talent) Upp 16:21. Detta ovanliga ord förstärker intrycket av slagets oerhörda storhet. Jämför ordet ”talanton” (talent) i Apokryferna (exempel) och NT: Ester 1:7; 3:9; 4:7; Tobit 4:20; 1 Mack 11:28; 13:16,19; 15:31; 2 Mack 3:11; 4:8,24; 5:21; 8:10-11; Matt 18:24; 25:15-28.


Ytterligare studier: 2 Mos 37:24; 1 Kung 20:39; 2 Kung 5:22; 1 Krön 20:2; Jes 28:2,17; 30:30; Hes 13:11,13; Joh 1:32; 3:3; 10:33; Upp 9:18.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-28; 2012-07-21; 2015-08-18)

Tillbaka till Start

Valid XHTML 1.0 Strict      Valid CSS!