Till kapitellistan

15:1a Och jag skådade ett annat tecken i himlen, stort och förunderligt.

Ord för ord (10 ord i den grekiska texten): Och (jag)-skådade ett-annat tecken i '-en himmel'/himlen stort och förunderligt

1883: Och jag såg ett annat tecken i himmeln, stort och underbart.

1541(1703): Och jag såg ett annat tecken i himmelen, stor och underligit.

LT 1974: Och jag såg ett annat mäktigt skådespel i himlen, som visade vad som kommer att inträffa.

Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Psalmisten sade:) “Herren i (är) förunderlig i höga ting.” (Ps 93:4b, Grekiska GT)

(Psalmisten sade:) “En sten som de som byggde förkastade … är förunderlig i våra ögon.” (Ps 118:22-23, Grekiska GT)

(Daniel sade till Herren:) ”Herre, store och förunderlige Gud, som vaktar/’håller fast vid’ Ditt förbund och barmhärigheten mot dem som välkomnar Dig och mot dem som vaktar/håller Dina bud.” (Dan 9:4b, Grekiska GT, Theod)

(De två männen) bekände (hela tiden) ut/frimodigt Guds stora och förunderliga gärningar. (Tobit 12:22a, BA)

(Salomo sade: “Israel tittade) på förunderliga förebud.” (Salomos Vishet 19:8b)

Den Senare Uppenbarelsen:

Jesus säger till (prästledarna och de äldste): “Läste ni inte heller någonsin i skrifterna: ’En sten som de som byggde förkastade ... är förunderlig i våra ögon?’” (Matt 21:42)

Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Människan svarade och talade till (judarna): ”Ty det är det förunderliga i/med det här, att ni inte vet varifrån Han är, och Han öppnade mina ögon.” (Joh 9:30)

(Jesus) gav ett tecken, då Han hade skickat bort (avslöjandet) genom Sin budbärare till Sin slav Johannes. (Upp 1:1b)

Och ett stort tecken skådades i himlen. (Upp 12:1a)

Och ett annat tecken skådades i himlen. (Upp 12:3a)

Och (det andra lilla vilda djuret) gör stora tecken. (Upp 13:13a)

Exegeter, evangelister med flera:

Charles observerar att (kapitel 15) i hög grad är hebreiskt och fullt av GT-vändningar. ... Det (grekiska) ordet (för ”förunderlig”) förekommer i Dan 9:4 ... om mysteriet av Jeremias profetias ord angående de sjuttio åren före slutet av Jerusalems ödeläggelse. (J. Massyngberde Ford "Revelation" s 252,254)

Egna kommentarer och funderingar:

Angående “tecken i himlen, stort”, se också Upp 12:1a.

Ytterligare studier:

Mark 12:10-11.

R.J. Korner "'And I saw . . .' An Apocalyptic Literary Convention for Structural Identification in the Apocalypse"; (tidskriften) Novum Testamentum 42.2 (2000): 160-183.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-23; 2012-07-13; 2015-08-11; slutlig version 2018-08-07)

Till sidans topp

---

15:1b ... sju budbärare som hade sju slag, de sista, eftersom Guds lidelse avslutades med dem.

Ord för ord (15 ord i den grekiska texten): budbärare sju havande slag sju de sista, eftersom i/med dem avslutades '-n lidelse'/lidelsen '-ens guds'/Guds.

1883: ... sju änglar, hvilka hade sju plågor, som voro de sista, ty med dem är Guds vrede fullbordad.

1541(1703): ... sju Änglar, som hade sju de yttersta plågor; ty med dem är fullkomnad Guds wrede.

LT 1974: ... sju änglar utsågs för att föra de sju sista plågorna till jorden – och sedan är Guds vrede till sist stillad.

Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Herren talade i riktning mot Mose: “Ännu ett slag skall Jag leda emot, emot Farao och emot Egypten.” (2 Mos 11:1a, Grekiska GT; det sista slaget)

(Herren sade till Israel:) “Om ni – alltefter omständigheterna – ej må hörsamma Mig ... skall Jag uppfostra er sju gånger enligt/efter era missar (av Mitt mål).” (3 Mos 26:27-28, Grekiska GT)

(Israel) kastade sig ner inför (Moabs) avgudar (för att hedra dem) och Israel avslutades/slutade (med) Baal-Peor. Och Herren var vred (med) lidelse till/emot Israel. (4 Mos 25:2b-3, Grekiska GT)

(David sade till Natan: “Den man som har gjort det här) skall betala (lammet) sjufalt fullt ut.” (2 Sam 12:6a, Grekiska GT)

(Psalmisten sade till Gud:) “Ge tillbaka till våra kringboende sjufalt in i deras barm.” (Ps 79:12, Grekiska GT)

(Herrens pojkes) gestalt (var) icke hedrad, utlämnad ’till sidan av’/’i jämförelse med’ alla människor, en människa som var i/med slag. ... Vi räknade honom vara i vedermöda och i/med slag och i/med dålig behandling. (Jes 53:3a,4b, Grekiska GT)

(Herren) slog till varje/hela Egyptens jord/land (med) slag. ... (Judit 5:12b)

(Jesus , Syraks son, sade:) “Herren skall ge dig tillbaka sjufalt i stället.” (Syr 35:10b eller 35:13b)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Eld och hagel och svält och död/pest, alla de här tingen, det har skapats ’in i’/’med syfte på’ ett utverkande av rättvisa.” (Syr 39:29)

(Jesus, Syraks son, sade:) ”I sällskap med varje/allt kött från människa ända till husdjur, och uppå missare (av Guds mål) sjufalt, ledas/föres på i ’riktning mot’/’fråga om’ de här tingen: död/pest och blod och gräl och stort svärd, svält och krossande och piska.” (Syr 40:8-9)

Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade:) “Jag har ett dop att döpas (med), och hur ’håller jag mig (inte) tillsammans’/’anstränger jag mig (inte)’ ända till (den tid) ’vilken som än’/’i vilken’ det må avslutas.” (Luk 12:50)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Det kommer att vara en stor nödvändighet/nöd uppå jorden och en vrede till det här folket.” (Luk 21:23b)

Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(En lik en människas son sade:) ”* (א*) Jag är den Förste och den Siste.” (Upp 1:17b-18a)

Jag skådade de sju budbärarna som står inför Guds ögon, och sju basuner gavs åt dem. (Upp 8:2)

Från/’beroende på’ de här tre slagen, dödades tredjedelen av människorna, ‘ut ur’/’till följd av’ elden och röken och svavlet, av det som gick ut, ut ur deras munnar. (Upp 9:18)

I den sjunde budbärarens rösts dagar, när han – alltefter omständigheterna – må stå i begrepp att låta basunen ljuda, avslutades emellertid och/också Guds mysterium, som/då Han gav ett gott litet budskap till Sina 'av Sig själv'/egna slavar och (P47, P85, א,* א) profeterna. (Upp 10:7)

(De två vittnena) har (rättslig) myndighet uppå vattnen, att vända dem ’in i’/till blod och att slå till jorden i/med varje slag, så många gånger ’som om’/som de – alltefter omständigheterna – må vilja. (Upp 11:6b)

När (de två vittnena) – alltefter omständigheterna – må ha avslutat sitt vittnesmål, skall det lilla vilda djuret, som då (א*) stiger upp ut ur avgrunden, ’göra krig i sällskap med’/’föra krig mot’ dem och besegra dem och döda dem. (Upp 11:7)

Och ett ut ur/av dess huvuden (var) som (om) det hade varit (och var) slaktat ‘in i’/’med syfte på’ död. Och dess (sår av) dödsslaget hade getts/fått vård. (Upp 13:3a)

Och en annan budbärare, en tredje, följde dem och sade i/med en stor/hög röst: “Om någon kastar sig ner (i riktning mot) det lilla vilda djuret (för att tillbe det) och (i riktning mot) dess avbild (för att tillbe den) och tar ett märke uppå sin panna eller emot sin hand, skall han och/också dricka ut ur/av Guds lidelses vin, av det som är (och har varit) förenat/iskänkt outspätt i Hans vredes bägare.” (Upp 14:9-10a)

Exegeter, evangelister med flera:

(Det var tio plågor i Egypten, men) i psalmerna 78 och 105 är det bara sju plågor! (Michael E. Williams ”Exodus-Joshua” s 44)

I en tid av förtvivlan kunna Jesu lärjungar se med hoppfull blick. Världen omkring dem ligger ej i dödsrosslingar. Den nöd som övergår världen är födslovåndor. Något nytt skall födas fram ur tidens kaos. ... Vi läsa ett märkligt ord i Upp 15:1: "Och jag såg ett annat tecken i himmelen, stort och underbart, sju änglar med sju plågor s o m b l i v a d e s i s t a, ty med dem är Guds vredesdom f u l l b o r d a d." ... En dag skola vi få höra: N u nalkas eder förlossning, n u inbryter Guds rikes sommar. (Fritz Peterson "Detta vänta vi", kommentar till Luk 21:25-36; Jönköpings-Posten 1930-12-04)

Vredens skålar ... äro "Guds sista plågor" (Upp 15:1) och gälla alltså mänskligheten efter Kristi död. De utgjutas sålunda just över den värld, för vilken han lidit lagens förbannelse, och för vilkens synder han är försoningen. Guds vrede framgår över världen från begynnelsen i mån av hennes synd, men dessa skålar äro vredens slutakter, i vilka den når sin högsta höjd. ... Och märk: "med dem är Guds vrede fullbordad" (15:1,8). "Fullbordad", står där. Sålunda finns det en Guds vrede, som måste fullbordas på världen, fastän Kristus är försoningen för världens synder. Det finns alltså en lidandeskalk, som världen måste tömma till sista droppen, oaktat Kristus tömt lidandets kalk till bottnen för henne. Det finns en lagens förbannelse, som Gud tager ut intill sista skärven, oaktat Kristus "friköpt" henne från lagens förbannelse. Och detta gäller även den enskilde. ... Och (strafflidandet) sträcker sig in i dödsrikets alla regioner, även över de troende, nämligen sådana, vilka måste frälsas såsom genom eld. (N.P. Wetterlund "Andens lag I" s 356-357)

Grundtaflan till den bildliga framställningen af dessa plågor är beskrifningen af plågorna i Egypten, i 7-11 capitlen af 2. Mos. (P. Fjellstedt "Biblia" s 760)

Egna kommentarer och funderingar:

Angående “sju budbärare”, se Upp 8:2. Angående ”slag”, se också Upp 9:18, 11:6b och 13:3a. Angående ”de sista”, se också Upp 1:17a. Angående ”Guds lidelse”, se också Upp 14:9-10a. Angående ”avslutat”, se också Upp 11:7.

Ytterligare studier: 3 Mos 26:18,21,24; Bel och Draken v 32; Joh 3:36; Upp 9:20; 11:14; 15:6-8; 16:1; 17:1; 21:9.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-23; 2012-07-13; 2015-08-11; slutlig version 2018-08-07)

Till sidans topp

---

15:2 Och jag skådade, som ett hav av kristallglas, som var (och hade varit) blandat (med) eld, och de som segrade, ut ur det lilla vilda djuret och * (P47,א,*א) dess avbild och ut ur antalet av dess namn, och (som) stod emot havet av kristallglas, och hade Herren (א,*א) Guds cittror.

Ord för ord (35 ord i den grekiska texten; ordens ordningsföljd enligt Sinaiticus): Och (jag)-skådade som (ett)-hav av-kristallglas varande-(och-havande-varit)-blandat (med)-eld och de segrande ut-ur det lilla-vilda-djur och '-en avbild'/avbilden dess och ut-ur '-et antal'/antalet '-ets namns'/namnets dess 'stående-(och-havande-stått)'/stående emot '-et hav'/havet det av-kristallglas havande cittror 'herres -ens guds'/'herres gudens'/'Herren Guds'.

1883: Och jag såg liksom ett glashaf, blandat med eld, och dem, som hade vunnit seger öfver vilddjuret och öfver dess bild och öfver dess namns tal, stå på glashafvet, hållande Guds harpor.

1541(1703): Och jag såg såsom ett glashaf, beblandat med eld, och dem stå på samma glashaf, som seger wunnit hade på vilddjuret, och dess beläte, och wedertecken, och på dess namns tal; och de hade Guds harpor.

LT 1974: Framför dem utbredde sig något som verkade vara ett hav av eld och glas, och på det stod alla de, som hade vunnit seger över den onda varelsen, hans staty och hans märke och hans nummer. Alla höll Guds harpor i sina händer.

Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Tomas svarade och talade till Honom: ”Herren min och Guden min.” (Joh 20:28)

Till den som segrar * (א,* א) skall Jag ge att äta ut ur/av livets trä/träslag, som är i Guds ‘plats vid sidan av rädsla’/paradis. (Upp 2:7b, ”Efesos”)

Den som segrar må inte/förvisso ej behandlas orättfärdigt ’ut ur’/’till följd av’ den andra döden. (Upp 2:11b, ”Smyrna”)

... Till den som segrar * (א,* א) skall jag ge ut ur/av (א,* א) mannat som har gömts (och är gömt). (Upp 2:17a, ”Pergamos”)

Den som segrar och den som håller Mina gärningar intill slut(et), honom skall Jag ge (rättslig) myndighet uppå/’med avseende på’ nationerna. (Upp 2:26, ”Thyatira”)

Den som segrar skall på det här sättet höljas i vita kläder. (Upp 3:5a, ”Sardes”)

Den som segrar, (åt) honom (א*) skall Jag göra en pelare (i) (א*) Min Guds tempel, och den må inte/förvisso ej komma ut utanför * (א,* א). (Upp 3:12a, ”Filadelfia”)

Den som segrar, honom Jag skall ge att sitta ner i sällskap med Mig i/vid Min tron, som och/också Jag segrade och satte Mig ner i sällskap med Min Fader i/vid Hans tron. (Upp 3:21, ”Laodikeia”)

Inför ‘tronens ögon’/tronen (är det) som ett hav av kristallglas, likt bergkristall. (Upp 4:6a)

Skåda, Lejonet * (א,* א) ut ur Judas' stam, Davids Rot, har segrat (till) att öppna bokrullen och lösa upp * (א,* א) dess sju sigill. (Upp 5:5b)

Och när Den tog bokrullen, föll/’sjönk ... ner’ de fyra levande varelserna och de tjugofyra äldste inför den lille Baggens ögon, var och en havande/med en cittra ... (Upp 5:8a)

(Den som sitter emot den vita hästen) kom ut segrande och Han segrade (א,* א). (Upp 6:2b)

Den förste lät sin basun ljuda, och det blev hagel och eld, som var (och hade varit) blandat i/med blod, och det kastades ’in i’/till jorden. (Upp 8:7a)

När (de två vittnena) – alltefter omständigheterna – må ha avslutat sitt vittnesmål, skall det lilla vilda djuret, som då (א*) stiger upp ut ur avgrunden, ’göra krig i sällskap med’/’föra krig mot’ dem och besegra dem och döda dem. (Upp 11:7)

Och de här (א,* א) besegrade honom på grund av den lille Baggens blod och på grund av deras vittnesmåls utsaga. Och de välkomnade inte sin själ (ens) intill död(en). (Upp 12:11)

Och jag skådade ett litet vilt djur som steg upp ut ur havet. (Upp 13:1a eller 13:1ba)

Och det gavs åt (det första lilla vilda djuret) att göra/föra krig ’i sällskap med’/mot de heliga och att besegra dem, och det gavs åt det (rättslig) myndighet emot varje stam och folk och tunga och nation. (Upp 13:7)

Och det leder dem som bor uppå jorden vilse på grund av de tecken som det gavs till det att göra inför det lilla vilda djurets ögon och säger till dem som bor uppå jorden att göra en avbild till det lilla vilda djuret, vilket (א,* א) har (såret av) ‘ett dolkslag’/’en dolkstöt’ och har levt/’kommit till liv’. (Upp 13:14)

(Märket ges) * (א*) för att någon ej må förmå köpa eller sälja, ‘om ej’/utom den som har det lilla vilda djurets märke eller dess namn (א,* א) eller dess namns antal. (Upp 13:17)

... ty det är en människas antal, * (P47, א,* א) sexhundrasextiosex (א,* א: femininum). (Upp 13:18b)

Och jag hörde en röst ut ur himlen, som ’en röst’/’ett ljud’ av många vatten och som ’en röst’/’ett ljud’ av ett stort/starkt åskdunder. Och rösten/ljudet som jag hörde (var) som (ljudet av) citterspelare som spelar cittra i/på sina cittror. (Upp 14:2)

Exegeter, evangelister med flera:

Innan Johannes skildrar utgjutandet av Guds sju vredesskålar, vilka ska påminna om plågorna i Egypten, gör han en träffande analogi mellan Israels uttåg ur Egypten och den frälsning som Jesus åstadkom. Liksom israeliterna samlades på stranden till Röda havet efter att ha besegrat farao, ser Johannes en stor folkskara som står på vad som liknar ett hav av glas och eld efter att ha besegrat vilddjuret och hans bild. Liksom Mirjam tog sin tamburin för att fira Guds triumfartade seger, firar Guds folk sin seger med harpospel. Och liksom Mose och Mirjam sjöng en lovsång till Gud, sjunger denna folkskara Moses sång (Gamla testamentets hjälte) och Lammets sång (Nya testamentets hjälte). (John Stott "Genom Bibeln - Dag för dag" s 420 i kommentar till Upp 14:1)

En vanlig tanke bland tolkarna är att (Upp 15:2 syftar på) samma skara som vi tidigare mött i 7:9ff. Troligen har de rätt. (Paul Wern ”Glimtar från Patmos” s 124)

Jag älskar att andas arméluft, att lyssna till strängaspel. Musikkårens sprittande toner mig hindrar bli kantig och stel. ... Jag älskar de unga i sången, att vistas på ungdomens mark. Att lyssna till Gudsordet ger mig förnyelse, mäktig och stark. (Erik Herneby "Livets höga visa och andra dikter" s 59; Helgelsemötet)

De mycket unga männen, de sitter i himmelska sfärer, där nitton döda negrer evinnerligt blåser trumpet. Ja, de sitter med saligt stirrande blick i stans grammofonaffärer och njuter på övernaturligt sätt en jordisk salighet. Det tutar gällt genom märg och ben, det dånar kusligt på trumma, och vi som är komna till åren mår därvid mindre väl. Då tycker de unga männen allt att vi är förfärligt dumma ty det fina i kråksången fattar ej vi med vår åderförkalkade själ. Vi har aldrig hört talas om den trombonist somm nittonhundrafyra blåste på skiva i Muskys sextett och bildade därmed epok. Ack, bättre än alla änglars musik på himmelsk harpa och lyra ljuder för dem hans vokala ljud och hans amerikanska språk. Och nu kan de sitta i var sin fåtölj med spelande öronlappar och lyssna till paradisiska ljud som ingen hör mer än de. Vi kan se dem sitta i himmelsk trance och vrida på tonande knappar, och att svindlande salighet fyllt deras själ bör till och med vi kunna se. (Alf Henrikson "Varvet kring solen" s 273)

Ett inre behov har länge gjort sig gällande att (nu år 1950) få säga kretssångarna ett hjärtligt och varmt tack för de många berikande sångstunderna vid de olika kretsmötena i öst (Taberg) och väst (Bondstorp). Sången och musiken har varit fruktbärande källsprång för pilgrimerna på väg mot det himmelska hemmet. Jag hade förmånen att vara med, när sångarna från de olika platserna sammanslötos till en kretsförening av sångare och musikanter. Det skedde i Månsarps missionshus år 1930. Vi läste då tillsammans Upp. 15:2-4 om skaran med Guds harpor i sina händer, vars harpotoner i förening med den nya sången: "Du är värdig att taga bokrullen och bryta dess insegel, ty Du har blivit slaktad, och med Ditt blod har Du åt Gud köpt människor, av alla stammar och tungomål och folk och folkslag" (Upp. 5:9-10) bringade Gud och Lammet ära och pris. (Johan Abrahamsson "Hälsning till Tabergs- och Bondstorpskretsarna" s 21; Abrahamsson var kretsledare 1927-39)

Du skall ej tro att livet dör i döden, nej långa, långa, evigt långa öden, om vilkas slut ej någon aning vet, vi genomleva i lycksalighet. ... I sjunde himlens högsta högtidssal är harpoklang och sång och evig bal och mäktigt går musikens återskall i pelarskogen av kristall. ... ... Gud Fader sitter glad på tronens höjd och ser och ler och nickar takt förnöjd och känner kärlek utan gräns och mått och tycker allting vara ganska gott. (Gustaf Fröding ”Balen” s II:64-65)

Att (glashafvet) är blandadt med eld, torde beteckna de frälstas renhet. (P. Waldenström ”Nya Testamentet” s 657)

Sångarna:

När jag når de mörka vattnen, över dem skall färdas ut, räds jag ej. På andra sidan finns en värld av sång och ljus. Där skall lovsång, där skall lovsång stiga stark som havets brus. (W Williams-A Frostenson: Psalmer och Sånger 298:3)

Lofver honom, allan stund, Högt och utaf hjertans grund. Ljuft bland alla sångers tal Klinge harpa och cymbal. (J Svedberg-JO Wallin: Psalm 271:3; jfr Psalmer och Sånger 6:3)

O min själ! du skall dig svinga Till det Salems berg en gång, Der Cherubers harpor klinga Bland de sällas segersång. Låt ditt lof, ditt böneljud Gå i förväg hem till Gud, Medan än du, följd av sorgen, Irrar utom Fadersborgen. (JO Wallin: Psalm 500:4; jfr Psalmer och Sånger 77:2)

Vill du himmelriket vinna, Vill du lifvets krona få, Vill du nå den nya staden Och den gyllne harpan slå? – Kom till mig, kom till mig! Jag har vunnit allt åt dig. (Svenning Johansson: Sång 121:3)

Änglar, jubileren, Edra harpor slån. Se, han kommer åter, Min son, min son! (H Bonar – Erik Nyström: Sång 139:7a)

Härlig, härlig uti paradis Ljuder änglars sång till nådens pris; Likt ett väldigt vatten brusar harpors ton, Från de frälsta skaror kring Guds tron. (WO Cushing-E Nyström: Sång 174:1b)

Kom, broder, stäm din tunga, Väck upp din harpas ljud, Och låt oss samfäldt sjunga En lofsång till vår Gud! När Davids harpa klingar, Då lugnas Sauls bröst; Med sången Herren bringar Ännu som förr sin tröst. (Carl Boberg: Sång 220:1)

Kom, vänner, låt oss lofva Gud På barnavis med harpors ljud! Det blir väl bättre, när vi få Uppå de gyllne gator gå. ... Fast det så trögt och uselt går, Och harpan blott af trä består, Dock tystne ej vår harpas ljud Att lofva Herren Gud, vår Gud! ... När själen ifrån jordens grus Får flytta hem till faderns hus, Då blifver sången klar och rik Vid gyllne harpornas musik. (AM Gullbransson: Sång 419:1-2,4)

Loven med basuners ton, Och cittrans, harpans ljud, Ja, till puka, strängaspel Och flöjt lovsjungen Gud! (AL Skoog: Förbundstoner 1911 nr 3:4)

Egna kommentarer och funderingar:

Det hade getts åt det lilla vilda djuret att besegra de heliga (Upp 13:7). Nu talas det om de som har segrat ut ur det lilla vilda djuret. Angående ”segrat”, se också Upp 2:7b.

Angående ”hav av kristallglas”, se Upp 4:6a. Angående ”blandat (med) eld”, se Upp 8:7a. Angående ”antalet av dess namn”, se Upp 13:17 och 13:18b.

Jag har skrivit till er, ynglingar, eftersom ni är stabila och Guds utsaga stannar i er, och ni har besegrat (och besegrar) den onde. (1 Joh 2:14b)

Ytterligare studier: Joh 6:19; 16:33; Hebr 12:29.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-23; 2012-07-13; 2015-08-11; slutlig version 2018-08-07)

Till sidans topp

---

15:3a Och då de sjunger Guds slavs Moses visa och den lille Baggens visa, sägande/’säger de’:

Ord för ord (15 ord i den grekiska texten): och sjungande '-n visa'/visan Moses '-ens slavs'/slavens '-ens guds'/Guds och '-n visa'/visan den lille-bagges sägande:

1883: Och de sjöngo Moses', Guds tjänares, sång och Lammets sång, sägande:

1541(1703): Och de söngo Mose, Guds tjenares, sång, och Lambsens sång, sägande:

LT 1974: ... och de sjöng Guds tjänares Moses' och Lammets sång:

Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Israel) trodde (i/på) Herren och (i/på) Hans vårdare Mose. Då sjöng Mose och Israels söner den här visan till Herren, och de talade och sade: ... (2 Mos 14:31b-15:1a, Grekiska GT)

Mose samtalade in i öronen av/på varje/hela Israels (församling) av utkallade den här visans ord ända till ‘in i ett slut’/’intill slutet’. (5 Mos 31:30, Grekiska GT)

(Israel hörde inte) så många ting som Mose, Herrens slav, ålade (dem), och de hörde inte, och de gjorde inte. (2 Kung 18:12b, Grekiska GT)

Den Senare Uppenbarelsen:

(Symeon sade:) “Mästare, nu ’löser Du upp Din slav från’/’släpper Du Din slav lös’ ... i/med frid.” (Luk 2:29)

’Det skådades för (Petrus, Jakob och Johannes)’/’de skådade’ Mose och Elia som samtalade tillsammans med (Jesus), i sällskap med (Honom). Och Petrus ... talade till Jesus: “ ... Om Du vill, skall jag göra tre tält här, ett till Dig och ett till Mose och ett till Elia.” ... Då (lärjungarna) hade lyft emot/upp Sina ögon, skådade de ingen ’om ej’/utom Honom, Jesus ensam. (Matt 17:3b,4b,8)

Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Eftersom/ty lagen gavs genom Mose, den fröjdbringande (nåden) och sanningen blev genom Jesus Kristus. (Joh 1:17)

Jag skådade ’i en mitt av’/’mellan (å ena sidan)’ tronen och av de fyra levande varelserna och ’i en mitt av’/’(å andra sidan)’ de äldste en liten Bagge stående som hade Den slaktats (och slaktades). (Upp 5:6a)

(De fyra levande varelserna och de äldste) sjunger en ny visa. (Upp 5:9a)

Och de sjunger en ny visa inför ’tronens ögon’/tronen och inför de fyra levande varelsernas och de äldstes ögon. (Upp 14:3a)

Exegeter, evangelister med flera:

Att börja med:

Befrielsen från odjuret har sin parallell i Israels befrielse från den egyptiske farao. Uttrycket ”Moses sång och Lammets sång” förstärker detta samband. Sammankopplingen mellan Mose och Kristus vill också visa att Guds folk har sina rötter i Gamla testamentet. I sången förenas gudsfolket i gamla och nya förbundet. Det rör sig om ett och samma folk, vars befrielse började med Mose och fullbordades genom Kristus. (Leif Carlsson ”Tröst och trots – Uppenbarelseboken” s 188-189)

Moses' och Lammets sång antyder en djup harmoni mellan olika faser i uppenbarelsen. Moses framstår inte i opposition till Kristus, inte heller lagen till evangeliet. (Studiebibeln IV:887)

Vi läser i 2 Mos 15 om den jubelsång som Mose och Israels barn sjöng för Herren sedan de hade fått hjälp att komma igenom Röda havet. Tryggt och säkert hade de gått rakt igenom vattnet som på torra land, medan Herren höll undan vattenmassorna. När egyptierna försökte följa efter, drunknade de. Moses sång är en tacksägelse för räddning ur alla svårigheter. Den är ett ödmjukt tack till Gud för hjälp genom faror som ingen kunde ha klarat sig igenom själv. Allmaktens Gud har böjt sig ner och hjälpt sitt folk på ett underbart sätt. Trots deras tvivel och misstro, bara på grund av Guds starka och barmhärtiga hand, står de nu frälsta på den andra sidan. De som kommer frälsta hem sjunger Moses sång. Men nu heter den sången också Lammets sång. På himlens strand skall de frälsta på allvar fatta vad det innebär att vara frälst för Jesu skull. De skall prisa Lammet som köpte oss åt Gud med sitt blod. (Carl Fr. Wislöff "Bröd för dagen" s 498; kommentar till Upp 15:3)

(Sveriges) folk har måhända mer än något annat böjelse till att glömma sig själv, för att leva i mänsklighetens väl och ve. . . . Ett fåtaligt folk med en härlig historisk uppgift och därför med ett stort ansvar inför Gud må kunna se sanningen rakt i synen, erkänna förgängelsens lag, som råder över allt timligt, och säga högt, att det kan dö, men med ära, i uppfyllandet av sitt värv. Kinas långa levnad är icke att föredraga framför Hellas' korta och sköna. Envar, som känner så, värmes av skaldens syn, vari den siste svensken dör på Sveriges sista fana, ty det är en död, som tryggar åt ett hädangånget folk odödligheten. . . . Blygsam som (Carl Wilhelm August Strandberg) var, ville han i främmande dikters klädande i svensk skrud se sitt kall långt mer än i skapandet av självständiga skaldeverk. Men på vilketdera området han än rörde sig, var han ordets mästare. . . . Den fromme patriarken (Jesper Svedberg) hoppades att svenskan, sådan han läste och aldrig nog kunde beundra henne i sin bibel, skulle överleva domedagen och ljuda i det eviga Jerusalem inför Herrens anlete. Då säger han, skall nog varje folk utan all lärdom förstå de andras tungomål och instämma med dem, när de sjunga Mose Guds tjänares och lambsens sång, men vart och ett skall ock sjunga på sitt eget modersmål, och när då Sveriges ängel börjar sjunga, skola alla de andra folken sjunga med oss svenskom på svensko: Nu tacker Gud, allt folk, med hjärtats fröjd och gamman! (Viktor Rydberg "Minnestal över C.W.A. Strandberg - Inträdestal i Svenska Akademien 1878" s 124,131,145,147-148)

Såsom Mose segrade i Herrans kraft öfwer Pharao och Egypten, så segrar nu Christi församling öfwer alla sina fiender och sjunger icke blott Mosis segersång, 2. Mos. 15:1-19, utan också Lammets sång. (P. Fjellstedt "Biblia" s 761)

“Guds harpor” (anspelar) inte på den dagliga gudstjänsten utan på sabbatsgudstjänsten i templet. I detta fall är ”harpospelarna” alla de ”som har vunnit seger över vilddjuret”. Kyrkan, som har kommit ur stor bedrövelse, står segerrik ”på glashavet”, och de heliga ”som har Guds harpor”, sjunger ”Moses, Guds tjänares, sång.” Det är Kyrkans sabbat, och som man på sabbaten, utöver psalmen för dagen vid det dagliga offret, hade sjungit vid det ytterligare offret på sabbaten, på morgonen Moses sång i 5 Mos 32 och på kvällen den i 2 Mos 15, så högtidlighåller Kyrkan sin sanna vilosabbat genom att sjunga densamma ”Moses och Lammets sång” (och då) endast på ett språk som uttrycker den fullaste meningen av sabbatssångerna i templet. (Alfred Edersheim “The Temple” s 75-76)

Att fortsätta med (hembygden):

Käre vän! Hurudant är nu det tack och lov du offrar din Gud i dag och alla dagar? Prisar du honom av all din själ, med brinnande hjärta, i vardagens gärning, i trogen pliktuppfyllelse och i tjänande kärlek? Öppna din själ för hans under, öppna den helt för din Frälsare, och låt nu ditt pris stiga till honom med församlingens lovsång! (Birger Johansson "Om vår lovsång"; predikan på fjärde böndagen 1928 vid kyrkoherdeinstallationen i Bottnaryds kyrka; kommentar till Upp 15:3-4; Jönköpings-Posten 1928-10-26)

Vår församlingsföreståndare Oskar Lindqvist är mycket verksam. I februari (i år 1895) var han och talade i Bankeryds skolhus. Samma månad medverkade han vid Evangelistförbundets årsmöte i Stora Missionshuset i Jönköping. Då talade han mellan kl 3 och 3 ¾ öfver Psalm 33 om den glädje och lofsång som höfves de rättfärdiga. (”Missionsvännerna i Bjurbäck och Mullsjö” s 102)

Inskriften på (Jöns Trulssons) gravsten (på Byarums kyrkogård) lyder: " ... Här under Hvilar välförståndige Rusthållaren Jöns Trulsson ifrån Krängshult, född den 16 september åhr 1678 och död 1756 den 15 februari. Liktext: Tänk dock Herre huru jagh för tigh vandrad hafver, uti sanning med fullkomlig godt hjerta och hafver gjordt hvad tigh hafver täckt varit. Profeten Esaias 38 Capitel 3 versen. I Christi sår jagh somnar in The rena migh från synder min. Ja, Christi dödh och dyra blodh Thet är mitt lif min prydnad godh." ... Pietismen innebar ett personligare och varmare förhållande till religionen som inte statsmakten fann lämpligt. 1726 utkom därför det s.k. konventikelplakatet, som tvingade den nya rörelsen under jorden, först 100 år senare blommade den ut i de stora folkväckelserna. Jag hade knappast trott att pietismen nått en socken som Byarum vid 1700-talets mitt, men psalmversen på Jöns Trulssons gravsten säger något annat. Den är med all säkerhet en pietistisk psalm översatt från tyskan, kanske är den tagen ur sångsamlingen "Moses och Lambsens visor", som kom ut ung. 1720. (Anna-Lisa Hermansson "Så var det på Jöns Trulssons tid. Historia kring en gravsten." s 37,42)

Att fortsätta med ('nationerna'):

Stå stilla i smärtan rotad i det som är ljus i dig. Låt svärdet gå genom dig. Kanske det inte alls är ett svärd. Kanske det är en stämgaffel. Det blir en ton. Det blir den musik du alltid längtat efter att få höra. Du visste inte att du var en sång. (Ylva Eggehorn ”Leva av källan” s 14)

Folk hetsade mot kvarngubben för mossan på hans kvarnhjul. De kallade den en förfallets grönska. ... Kvarngubben lät dem hållas. Han tänkte: snart vilar jag ändå i graven. Och varje släktled har sin egen mossa som det till slut dock finner lönlöst att försvara, liksom jag, ty varje nytt släktled börjar sin bana med blindhet bakåt och varglik lystnad framåt, och slutar sin bana med längtan bakåt där livet var och med hatet vänt framåt där döden är. Annars kunde han ha sagt dem att mossa på ett kvarnhjul av trä är bra mot gistning och uttorkning. ... Så enkelt kan det förhålla sig med allt om vilket man i sin tystnad vet något, men om vilket man finner det vara lönlöst att tala. ... Ett alldeles mossfritt och kalt vattenhjul torkare fortare sönder om sommaren. (Harry Martinson ”Den saktmodige” s 137-138; 1953)

Gammalläsarna sjunga också gärna. Naturligtvis är det ofta och för det mesta psalmer, som de sjunga. Men det kommer gärna en särskild värme och innerlighet över tonfallet, då de sjunga de gamla sångerna från fädernas tid. En minnesbild dyker fram i medvetandet. En gammal man, högt uppflugen på pallen till en vävstol och böjd mot fönstret i en ganska äventyrlig vinkel för att bättre kunna se med sina skumma ögon, sitter och sjunger en av de långa sångerna i Mose och Lamsens visor om trettio strofer eller mer. Hela tiden lyser hans ansikte av en nästan förklarad glädje. . . . Den svenska gammalkyrkligheten har en egen, ganska vidlyftig men numera föga känd sångskatt. Boktitlarna äro ofta frapperande: Mose och Lamsens Wisor, Wederqueckande Sicla Ro, Spenabarns innerliga Rökoffer m. m. Men i all sin anspråkslösa enkelhet och under en ofta högst påtaglig kamp med ordens motsträvighet spegla dessa spånger på ett utmärkt söätt gammalkyrklighetens innersta väsen. Och de ha en innerlighet, som icke kan annat än gripa. (Gustaf Linder "'Ingen hinner fram till den eviga ron' - Gammalkyrklig uppbyggelseläsning och sång" s 270-271)

”Det finns hopp för dina sista dagar”, sjöng profeten. Ett trefaldigt hopp finns (enligt judendomen) förborgat i dessa ord. (Ett) hopp för det judiska folket ...: förväntan om dess slutliga befrielse och upprättelse. Ett hopp för den mänskliga själen: förtröstan att den inte skall uppslukas av döden utan överleva kroppen och på något sätt uppnå den fullkomning som den misslyckas med i sin köttsliga boning. Ett hopp för samhället: förvissningen att det till sist kommer att återfödas i skönare gestalt, att dess missförhållanden kommer att rensas bort och dess goda sidor att fulländas och bli beständiga. Tillsammans utgör dessa tre en mäktig och fröjdefull förtröstan, en förtröstan om att en oförliknelig framtid stundar för Israel och hela människosläktet. (Milton Steinberg "Judendomen - Idéer och trosföreställningar" s 134)

De gammalkyrkliga möten, som anordnats av Kyrkliga Förbundet för evangelisk-luthersk tro på olika ställen i stiftet, ha visat sig kunna samla stora skaror. . . . En journalist, som i Smålandsposten refererade det kyrkliga mötet i Hälleberga vid sellergrensminnets firande 1943, skriver bl. a.: "Man kan sjunga i Hälleberga kyrka. Här drunknade understundom orgelns stämmor i bruset av människorösterna. Här hörde man något av det, som vi sjunga i julmorgonens psalm 'Unga sjunga med de gamla . . . ' Många av dem, som deltogo i högtidsfirandet, skola säkert länge i sitt inre höra en genklang av denna mäktigt gripande församlingssång. Än starkare var måhända intrycket, då man på måndagens förmiddag sjöng ur "Mose och Lambsens visor", pietismens klassiska sångbok, som varit brukad i Hälleberga-bygden alltsedan slutet av 1700-talet. Då fick orgeln stundom tystna, under det att människoskaran, som även denna dag fyllde hela kyrkan och dess gångar och vapenhus, med egen röst sjöng de gamla kära sångerna, som Sellergren och hans lärjungar så ofta sjungit." (Josef Gustafsson "Gammalläsarna i Småland (II)" s 284-285)

I december 1935 kom vi till Växjö, Ingrid, jag och våra fyra. ... Vi mötte mycken vänlighet. Inbjöds till de gammalkyrkligas slutna samkväm där man läste rätte lärare och sjöng Mose Lamm, sjöng, sjöng tills man skulle tro att det inte fanns mer luft i kammarorgeln. "Mose Lamm" - den sångtradition som från Moses och Lammsens Wisor 1724 sträcker sig ett par hundra år fram i tiden. (Olov Hartman "Klartecken" s 136-137; Angående en stiftsadjunktur)

"Moses och Lambsens Wisor" ... har betytt mera än någon annan sångsamling för inomkyrklig gudaktighet i våra församlingar, och i religiöst värde kommer den den rena lutherdomen närmast. I många upplagor har den gått ut. Jag har sett nio upplagor, tryckta efter år 1776. Den omtrycktes ännu så sent som år 1877. Den första upplagan utgavs år 1717 av assessor Georg Lybecker. Av Kolmodins "Dufvoröst" har jag sett 13. upplagan. Syréns sångbok har också varit mycket spridd. Likaså "Wederquickande Själaro" och Linderoths sånger. De psalmer och sånger, som finnas i dessa och liknande sångböcker, ha haft en underbar kraft. I de gamla fromma borgarehemmen i huvudstaden, t.ex. i Bellmans föräldrahem, under de långa vandringarna till en kyrka med livaktig förkunnelse, på sabbatsaftonen, då liktänkande människor samlades i bondens stuga omkring Guds Ord, ha dessa folkliga, på svensk och germansk grund framkomna psalmer och sånger sjungits och sjungits så ofta, att mången har kunnat sådana psalmer utantill utan att någonsin ha läst dem i bok. Det har säkert varit till skada för den kyrkliga fromheten, att den andliga sång, som levat i fromma kretsar, varit så föraktad av de maktägande i kyrkan. Därigenom har den ibland fått växa vild och otuktad, och smaken har blivit förskämd. ... Uppbyggelsevärdet i dessa gamla psalmer och sånger stärkes genom den upprepning, som sjungandet innebär, slutligen även genom gemensamheten. (Någon sade en gång: "Jag blev frälst, när sången sjöngs för trettonde gången!") (Viktor Rundgren-V.J. Ljunggren "Från fädernas tid" s 167; föredrag - i sammandrag och delvis ingående i varandra - av biskop Viktor Rundgren vid de blekingska Kyrkodagarna i Karlshamns kyrka den 31/7 1927 och den 27/9 1931)

Brännvinet var (Jakob) svag för. ... (Han) köpte en kanna åt gången och då drack han tills det var slut, det kunde väl taga tre dagar, och efteråt vart han som barnslig, han var ångerfull och grinade och ville att vi skulle förlåta honom fastän han ju ingenting ont hade gjort, och mor fick spela ur Lamsens visor för honom så att det lät som på ett bönemöte, och det var besynnerligt att så liten en karl kunde dricka så tappert och ropa så högt och kraftfullt till Gud. (Torgny Lindgren "Ormens väg på hälleberget" s 30)

En söndag (år 1865) foro vi, några vänner, (från Långedrag) över havsviken till Hisingen, där den älsklige pastor Axel Palmgren predikade. Vi följde honom sedan hem. Att hans hushållerska icke hade annat än enkel soppa att bjuda oss till middag, skulle han till att ursäkta; men vi hörde icke på hans ursäkter, ty vi tyckte att allt var bra. Sedan sjöngo vi Ahnfelts sånger och samtalade. (Karl Palmberg "Karl Palmberg - Strödda minnen från hans levnad" s 47-48; Palmbergs egna anteckningar)

En tidig augustimorgon år 1857 steg landshövding Sköldebrands nye informator Paul Peter Waldenström i land i Kalmar hamn. ... Före Waldenström hade (Johan Peter) Horn under ett och ett halvt år varit informator i landshövdinghuset. ... Landshövdingen ... sammanförde Waldenström (med Horn). ... Allt eftersom tiden led, kände sig Waldenström allt mera dragen till Horn. Hemma hos denne läste de goda predikningar och sjöng Mose och Lambsens visor under ackompanjemang av ett psalmodikon, som f.ö. ännu finnes i behåll. ... Och Waldenström började läsa Arndts Sanna Kristendom och Fjellstedtska missionstidningar. (Gerhard Horn "Waldenström och Horn" s 21-24; Växjö Stifts Hembygdskalender 1948)

Från och med år 1741 stod den fattige (Peter) Murbeck utan någon prästerlig anställning. ... En nitisk angivare hade domkapitlet ... i den nye kyrkoherden i Hälsingborg, vilken kunde inrapportera så riksviktiga upptäckter, som att Murbeck skickat en mängd exemplar av "Mose och Lambsens wisor" till inbindning i Hälsingborg, något som utan tvivel komme att lända till men för den riktiga psalmbokens bruk. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1709-1739" s 508; Gråkoltar och pietister)

(Den) konservativ-pietistiska sångsamlingen Mose och Lamsens Wisor ... hade tryckts (1717 och utökats 1720 och 1724) utan tillstånd från konsistoriet, tack vare censorn, som enligt pietisterna var ”en raisonabel man”. ... (Samlingen) har karakteriserats som kyrkovänlig och hade flera väsentliga bidrag till svensk psalmskatt, så översättningar av Gerhardtpsalmer. Genomgående var dock en asketisk fromhet och en typisk men något mildrad brudmystik: ”Kom o Jesu, dröj ej länge, själen efterträngtar ju ditt umgänge, Din brud träget ropar: kom, kom o Jesu, kom o söta Jesu.” (Berndt Gustafsson ”Svensk Kyrkohistoria” s 121)

Ortodoxin kom att sätta sin prägel på arbetet med en ny psalmbok. ... Det förslag (hovpredikant Jesper) Svedberg lade fram 1694 karakteriserades av stark nationalkänsla och kungatrohet. Det stod i det avseendet helt i överensstämmelse med enväldets ideologi. Men ur religiös synpunkt utsattes det för kritik. En del av psalmerna stämplades som ej helt renläriga i ortodox mening utan besmittade med den begynnande pietismens tankegångar. De fick uteslutas innan 1695 års psalmbok kunde bli godkänd. Pietisterna fick vid tidevarvets slut en egen sångbok i Mose och Lambsens visor 1717, till skillnad från den svenska psalmboken helt författad av lekmän. Trots det karolinska enväldets strävan efter kyrklig uniformitet börjar sålunda just under detta skede den religiösa splittring märkas som skulle bli utmärkande för de följande århundradena. (Jerker Rosén ”Det karolinska enväldet 1680-1697” s 150-151)

Att avrunda med:

Stå stilla i smärtan rotad i det som är ljus i dig. Låt svärdet gå genom dig. Kanske det inte alls är ett svärd. Kanske det är en stämgaffel. Det blir en ton. Det blir den musik du alltid längtat efter att få höra. Du visste inte att du var en sång. (Ylva Eggehorn ”Leva av källan” s 14)

Sångarna:

En jubelsång bröt fram en gång vid Röda havets strand när Mose förde Israel ut ur Egyptens land. ”Allena Gud min frälsning är, min starkhet och min lovsång.” En jubelsång bröt fram en gång vid Röda havets strand. (E Magnusson: Psalmer och Sånger 718:2)

Må jord och hav och himlarna Förenas på en gång Att prisa Herren Jehova Och sjunga Lammets sång! (I Watts-G Palmqvist: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 411:5a; jfr Psalmer och Sånger 16:4)

Ty över Sions helga stad Jag skådar och i tron är glad En evig sol, en härlig dag, Min längtan till behag. Men Jesus är densamme än; Förblir och är min bäste vän. Hans nåd av ingen växling vet, Den är av evighet. Och när jag hunnit dit en gång. I Moses och i Lammets sång Jag sjunga skall på högre vis, Gud vare tack och pris! Men Jesus är ... (A Nilsson: Andliga sånger 1936 nr 368:3-4; jfr Psalmer och Sånger 555:3-4)

Och Moses' och Lammets sång med frigjord tunga den korsmärkta skaran nu hörs mäktigt sjunga, och sången förkunnar glatt: Av Faderns vilja är paradisjord beredd för Sarons lilja. (H Schager: Kristen Lovsång 1954 nr 200:3)

Egna kommentarer och funderingar:

Angående “sjunger ... sång”, se också Upp 5:9a.

Ytterligare studier:

4 Mos 12:7; 5 Mos 34:5; Josua 1:1-2,7,13,15; 8:31,33; 9:24; 11:12,15; 12:6; 13:8; 14:7; 18:7; 22:2,4-5; 1 Kung 8:53,56; 2 Kung 18:12; 21:8; 1 Krön 6:49; 2 Krön 1:3; 24:6,9; Neh 1:7-8; 9:14; 10:29; Ps 90:1-17; 105:26; 106:12; Mal 4:4; Mark 9:4-5; Luk 9:30,33; 24:44; Joh 1:17; 5:46-47; Kol 3:16; Hebr 3:5.

William B. Badke "Baptised into Moses - Baptised into Christ: a Study in Doctrinal Developement"; The Evangelical Quarterly 60 (1988): 23-29.

G.W. Coats "The Song of the Sea"; Catholic Biblical Quarterly 31 (1969): 1-17.

Donald Guthrie "The Lamb in the Structure of the Book of Revelation"; Vox Evangelica 12 (1981): 64-71.

Norman Hillyer "'The Lamb' in the Apocalypse"; The Evangelical Quarterly 39.4 (Oct.-Dec. 1967): 228-236.

J.A. du Rand "'Now the salvation of our God has come . . . ' A narrative perspective on the hymns in Revelation 12-15"; Neotestamentica 27.2 (1993): 313-330.

J.A. du Rand "The song of the Lamb because of the victory of the Lamb"; Neotestamentica 29.2 (1995): 203-210.

Derek Tidball "Songs of the Crucified One: The Psalms and the Crucifixion"; Southern Baptist Journal of Theology 11:2 (Summer 2007): 48-61.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-24; 2012-07-13; 2015-08-11; slutlig version 2018-08-07)

Till sidans topp

---

15:3b Stora och förunderliga (är) Dina gärningar, Herren Gud, den Allsmäktige. Rättfärdiga och sanna (är) Dina vägar, tidsåldrarnas (P47, א*) kung.

Ord för ord (20 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus): stora och förunderliga '-na gärningar'/gärningarna dina, 'herre -en gud'/'herre guden'/'Herren Gud' den allsmäktige. rättfärdiga och sanna '-na vägar'/vägarna dina, kung '-nas tidsåldrars'/tidsåldrarnas.

1883: Stora och underbara äro dina verk, Herre Gud, du allsvåldige; rättfärdiga och sanna äro dina vägar, du folkens konung!

1541(1703): Stor och underlig äro din werk, Herre Gud allswåldig; rättfärdige och sanne äro dine wägar, du helgonens Konung.

LT 1974: Stora och mäktiga äro dina gärningar, Herre Gud Allsmäktig. Rätta och sanna är dina vägar, du tidsåldrarnas kung.

Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Mose och Israels söner sjöng:) “Herren varande/är kung (i) tidsåldern och emot/över en tidsålder och ännu längre.” (2 Mos 15:18, Grekiska GT)

(Mose sade till Israel:) “Jag kallade på Herrens namn. Ge storhet åt vår Gud! ... Alla Hans vägar (är) domar. En trofast Gud och Han är inte orättfärdig. Rättfärdig och from/okränkbar (är) Herren.” (5 Mos 32:3,4b, Grekiska GT)

(Psalmisten sade:) “Herren skall vara kung in i (den kommande) tidsåldern och in i (den kommande) tidsålderns (kommande) tidsålder.” (Ps 10:16a, Grekiska GT)

(David sade:) “Alla Herrens vägar (är) barmhärtighet och sanning för dem som söker ut/efter Hans förbund och Hans vittnesmål.” (Ps 25:10, Grekiska GT)

(David sade:) “Herren (är) kung in i (den kommande) tidsåldern.” (Ps 29:10b, Grekiska GT)

(Psalmisten sade:) “Välsigna (Herrens) namn! Kom med ett gott litet budskap om Hans räddningsmedel ’dag ut ur dag’/’från dag till dag’. Kom fram med ett budskap (om) Hans härlighetsglans i/bland nationerna, Hans förunderliga ting i/bland alla folken.” (Ps 96:2b-3, Grekiska GT)

(David sade till Herren:) “Förunderliga (är) Dina gärningar. ... ” (Ps 139:14b, Grekiska GT)

(David sade:) “Herren (är) rättfärdig i/på alla Sina vägar och from/okränkbar i alla Sina gärningar.” (Ps 145:17, Grekiska GT)

(Tobit sade:) “Jag har gått vägar av sanning och i rättfärdigheter/'rättfärdiga ting' alla mitt livs dagar.” (Tobit 1:3a, S)

(De två männen) bekände (hela tiden) ut/frimodigt Guds stora och förunderliga gärningar. (Tobit 12:22a, BA)

(Tobit sade om Gud:) “Höj/upphöj tidsåldrarnas kung!” (Tobit 13:6b eller 13:7b)

(Salomo sade:) “Vi leddes vilse från en väg av sanning, och rättfärdighetens ljus lyste inte på oss.” (Salomos Vishet 5:6a)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Herrens gärningar (är) förunderliga och Hans gärningar gömda (i/bland) människor.” (Syr 11:4b)

(Jesus; Syraks son, sade:) “Alla de (som är) uppå jorden skall få kunskap, att Herren är tidsåldrarnas Gud.” (Syr 36:17 eller 36:19b)

(Asarja sade till Herren:) “Rättfärdig är Du på/i alla ting som Du har gjort (med) oss. Och alla Dina gärningar (är) sanna och Dina vägar raka och alla Dina domar sanna och Du har gjort domsutslag av sanning.” (Asarjas bön v 4-5a)

Den Senare Uppenbarelsen:

(Fariseerna skickar bort sina lärjungar, i sällskap med herodianerna, till Jesus och sade:) "Lärare, vi vet att Du är sanningsenlig och i sanning lär Guds väg. …” (Matt 22:16b)

(Budbäraren sade till Maria: “Jesus) kommer att vara kung emot/’ut över’ Jakobs hus in i (de kommande) tidsåldrarna. Och det kommer inte att vara ett slut av/på Hans rike.” (Luk 1:33)

De var alla (hela tiden) 'slagna utav på'/överväldigade av' Guds storslagenhet.. ... Alla förundrade sig (hela tiden) på/över alla ting som (Jesus) gjorde. (Luk 9:43a)

(”Ledarskapet för hundra man” sade om Jesus:) “Förvisso var den här Människan (hela tiden) rättfärdig.” (Luk 23:47b)

(Emmauslärjungarna sade: “Jesus) blev en man, en profet, förmögen/duglig i utsaga och gärning (א,*א) mitt emot Gud och varje/hela folket.” (Luk 24:19b)

Aposteln, den åttonde och en av de sju:

“Jag är Alfat och Ôet/Omegat, en början och ett slut (א*)”, säger Herren Gud, Den som är och Den som (hela tiden) var och Den som kommer, den Allsmäktige. (Upp 1:8)

De (fyra levande varelserna) har inte vila, då de dag och natt säger: “Helig, helig, helig, helig, helig, helig, helig, helig (א*) Herren Gud, den Allsmäktige, Den som (hela tiden) var och den som är och Den som kommer.” (Upp 4:8b)

(De tjugofyra äldste) sade: “Vi är tacksamma (mot) Dig, Herren Gud, den Allsmäktige, Den som är och Den som (hela tiden) var, och (P47, א*) att Du har tagit (och tar) Din stora förmåga och har varit/’börjat vara’ kung.” (Upp 11:17)

Och jag skådade ett annat tecken i himlen, stort och förunderligt. (Upp 15:1a)

Exegeter, evangelister med flera:

Kristi offerdöd är beviset för Guds rättfärdighet. (Knut Svensson ”En för alla” s 13)

Bristol (i USA) var nu vårt närmaste mål. Här hade jag ju att säga ett rörande farväl till mitt värdfolk Emil Carlson och hans goda maka, som berett mig ett kärt hem under min första tid (här i landet). ... Nu hade dock uppbrottets stund kommit, och även här hade vi vår sköna bönestund, då hoppet strängade sin lyra och talade om återseende - om inte förr, så på glashavets strand, då vi hålla Guds harpor i våra händer och sjunga: "Stora och underbara äro dina verk, Herre vår Gud, Herre du allsmäktige! Rättfärdiga och rätta äro dina vägar, du folkens konung." Uppb. 15:3. (Viktor Johansson "Nya minnen från färdevägen" s 378-380; år 1936)

En syn ur Uppenbarelseboken kom för (Elisa): de heliga stående på ett glashav blandat med eld. Guds harpor i deras händer, och snövit strålar deras klädnad. De sjunger Moses, Guds tjänares, sång och Lammets: "Stora och underbara äro dina verk, Herre Gud, du allsvåldige; rättfärdiga och sanna äro dina vägar, du folkens konung!" Hon försökte föreställa sig rytmen och klangen i de saligas sång. När skulle hon få stämma in i den? Vad gjorde det, om vägen på vilken hon gick var mer eller mindre knagglig, blott den ledde till målet och var Herrens väg för henne? "Rättfärdiga och sanna äro dina vägar, du folkens konung!" viskade hon hängivet. "Led mig på dem och gör mig nöjd med din ledning!" (Elisabeth Beskow "På Älghyttan" s 204)

Redan till missionshusets (Bestesda) invigning hade (fru Elfrida) övat in en blandad kör. Då ljöd den lite osäkert, och några gamla läsare kunde inte höra orden. Simon i Broatorp sade retligt: "I himlen lär det iallafall inte bli fyrstämmig sång, för märk väl, att det står i Uppenbarelsebokens femtonde kapitel, att de som vunnit seger sjöngo Moses Guds tjänares och Lambsens sång. Och Johannes hörde vartenda ord, när de sjöng så jorden skalv: Stor och underlig äro din verk, Herre Gud, allsväldig; rättfärdige äro dine vägar, du helgonens konung. Men här hördes ju inte ett ord, och ibland var fruntimren två alnar före karlarna, sen var det tvärtom, och det var hit och dit och mixter schäxter och krångel med ord och melodi, så till sist satt jag och undrade, om de skulle kunna ro iland." Så var det i början, men kören lärde sig sjunga rent. (Helmer Furuholm "Daggormens tecken" s 57; 1890-talet)

Sångarna:

En segersång, en segersång skall brusa genom himlen och harposträngar klingar mjukt i ljuset och i vinden. ”Vem skulle icke vörda dig, allsmäktige, rättfärdige?” En segersång, en segersång skall brusa genom himlen. (E Magnusson: Psalmer och Sånger 717:2)

Egna kommentarer och funderingar:

Angående “stora och förunderliga”, se också Upp 15:1a. Angående ”Herren Gud, den Allsmäktige, se Upp 1:8a; 1:8b.

Paulus sade till Timoteus: "Till tidsåldrarnas kung, en ensam/enda Gud, odödlig (och) omöjlig att skåda, (vare) heder och härlighetsglans in i (de kommande) tidsåldrarnas (kommande) tidsåldrar. Amen." (1 Tim 1:17)

Ytterligare studier:

Ps 40:5(6); 74:12; 92:5(6); 95:10; 111:2,7; 138:5; 146:10; Jer 10:10; Hos 14:9(10); Susanna v 42; Matt 11:2-5; Mark 12:14; Luk 1:51; 13:17; 20:21; Joh 14:6; 18:37; Rom 11:33; Hebr 3:10; 1 Joh 1:9; Upp 16:7.

G.W. Coats "The Song of the Sea"; Catholic Biblical Quarterly 31 (1969): 1-17.

J.A. du Rand "'Now the salvation of our God has come . . . ' A narrative perspective on the hymns in Revelation 12-15"; Neotestamentica 27.2 (1993): 313-330.

J.A. du Rand "The song of the Lamb because of the victory of the Lamb"; Neotestamentica 29.2 (1995): 203-210.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-24; 2012-07-14; 2015-08-11; slutlig version 2018-08-07)

Till sidans topp

---

15:4a Vem må inte * (א,* א) frukta Dig (P47, א,* א), Herre, och (vem) skall (inte) förhärliga Ditt namn?

Ord för ord (10 ord i den grekiska texten): vem dig inte må-frukta, herre, och skall-förhärliga '-et namn'/namnet ditt?

1883: Hvem skulle icke frukta dig, Herre, och prisa ditt namn?

1541(1703): Ho skulle icke frukta dig, Herre, och prisa ditt Namn?

LT 1974: Vem skulle inte frukta dig, Herre, och förhärliga ditt namn?

Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Mose och Israels söner sjöng den här visan till Herren, och de talade och sade: ”Vi må sjunga till Herren, ty Han är (och har varit) härligt förhärligad.” (2 Mos 15:1a, Grekiska GT)

(Psalmisten sade:) “Undsätt oss, Gud, vår Räddare, vad beträffar Ditt namns härlighetsglans, Herre.” (Ps 79:9a, Grekiska GT)

(David sade: “Alla nationerna ..., Herre) kommer att förhärliga Ditt namn.” (Ps 86:9b, Grekiska GT)

(Herren sade till Israel:) “Från soluppstickanden ända till sjunkanden är (och .. har varit) Mitt namn förhärligat i/bland nationerna.” (Mal 1:11a, Grekiska GT)

(Asarja sade: “Herre), Ditt namn är (och har varit) förhärligat in i (de kommande) tidsåldrarna.” (Asarjas bön v 3b)

Den Senare Uppenbarelsen:

Fruktan tog/grep allesammans (א,* א, A) (i Nain), och de förhärligade (hela tiden) Gud och sade att/: "En stor profet har rest sig upp i/ibland oss." (Luk 7:16a)

Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus sade:) ”Fader, förhärliga Ditt namn.” En röst kom så ut ur himlen: ”Jag och/både har förhärligat och skall åter förhärliga (det).” (Joh 12:28)

De levande varelserna må (א,* א) – alltefter omständigheterna - ge härlighetsglans och heder och tacksamhet till Den som sitter på tronen. (Upp 4:9a)

Och resten ’blev i fruktan’ (א,* א)/fruktade och gav härlighetsglans till himlens Gud (för att hedra Honom). (Upp 11:13b)

(Tiden har kommit) att ge lönen till Dina slavar profeterna och till de heliga och till dem som fruktar Ditt namn, de små och de stora. ... (Upp 11:18b)

(Budbäraren kom med det goda lilla budskapet) * (א,* א) i/med en stor/hög röst: “Frukta Gud, och ge Honom härlighetsglans, eftersom Hans doms stund har kommit. (Upp 14:7a)

Egna kommentarer och funderingar:

Angående “frukta”, se Upp 4:9a, Upp 11:13b, Upp 11:18b och Upp 14:7. Angående ”förhärliga”, se också Upp 11:13b och Upp 14:7.

Ytterligare studier:

Jer 10:7; Mal 1:6.

G.W. Coats "The Song of the Sea"; Catholic Biblical Quarterly 31 (1969): 1-17.

J.A. du Rand "'Now the salvation of our God has come . . . ' A narrative perspective on the hymns in Revelation 12-15"; Neotestamentica 27.2 (1993): 313-330.

J.A. du Rand "The song of the Lamb because of the victory of the Lamb"; Neotestamentica 29.2 (1995): 203-210.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-24; 2012-07-14; 2015-08-11; slutlig version 2018-08-07)

Till sidans topp

---

15:4b ... eftersom (Du) ensam (är) from/okränkbar, eftersom alla nationerna kommer att anlända och kasta sig ner inför (Dig), inför Dina ögon, eftersom grundlagarna har gjorts synliga inför Dina ögon (א,* א).

Ord för ord (18 ord i den grekiska texten): eftersom ensam helig, eftersom alla '-na nationer'/nationerna kommer-att-anlända och (de)-kommer-att-'(kyssa-i-riktning-mot)'/'kasta-sig-ner-(inför)' inför-ögon dina, eftersom '-na grundlagar'/grundlagarna inför-ögon dina gjordes-synliga.

1883: Ty du allena är helig; ty alla folk skola komma och tillbedja inför dig, ty dina domar hafva blifvit uppenbara.

1541(1703): Tu du äst allena helig, och alle Hedningar skola komma och tillbedja i din åsyn; ty dine domar äro uppenbare wordne.

LT 1974: För bara du är helig. Alla folk ska komma och tillbe inför dig, för dina rättfärdiga gärningar har uppenbarats.

Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren sade till Isak:) “Abraham, din far, hörsammade Min röst och vaktade/höll Mina befallningar och Mina bud och Mina grundlagar och Mina lagar.” (1 Mos 26:5, Grekiska GT)

De här (är) de bud och grundlagar och domsutslag som Herren ålade i Moses hand. (4 Mos 36:13a, Grekiska GT)

(Mose sade till Israel:) “Du må vakta/hålla (Herrens) grundlagar och Hans bud.” (5 Mos 4:40a, Grekiska GT)

(Mose sade till Israel:) “Jag kallade på Herrens namn. Ge storhet åt vår Gud! ... Alla Hans vägar (är) domar. En trofast Gud och Han är inte orättfärdig. Rättfärdig och from/okränkbar (är) Herren.” (5 Mos 32:3,4b, Grekiska GT)

(Israel) skådade, att Guds sinnesstämning (var) i (Salomo) (till) det att göra/utforma en grundlag. (1 Kung 3:28b, Grekiska GT)

(David sade till Herren:) “Du skall inte helt och hållet lämna min själ i ’(en plats)’/sticket, in i Hades, inte heller skall Du ge/tillåta din fromme att skåda förstörelse alltigenom.” (Ps 16:10, Grekiska GT)

(David sade till Herren:) "Alla nationerna, så många som Du har gjort, skall anlända och kasta sig ner inför, inför Dina ögon, Herre." (Ps 86:9a, Grekiska GT)

(David sade:) “Herren (är) rättfärdig i/på alla Sina vägar och from/okränkbar i alla Sina gärningar.” (Ps 145:17, Grekiska GT)

(Profeten sade:) “Det skall vara/ske i de sista dagarna ... (att) alla nationerna skall anlända emot (Herrens berg och Jakobs Guds hus).” (Jes 2:2, Grekiska GT)

“Varje/allt kött skall ankomma inför Mina ögon (och) kasta sig ner i Jerusalem”, talade Herren. (Jes 66:23b, Grekiska GT)

(Profeten sade till Herren:) “I riktning mot Dig avslöjade jag min grundlag.” (Jer 11:20b, Grekiska GT)

(Herren sade till profeten om Juda:) “Skåda, … Jag skall göra synligt/känt för (Juda) att lyssna till (Mig), och Jag skall vara en läkare åt henne, och Jag skall göra/åstadkomma frid och tro (hos) dem.” (Jer 33:6, Grekiska GT)

Många nationer skall anlända fjärran ifrån ... i riktning mot Herren Guds heliga namn. (Tobit 13:11b eller 13:13a, BA)

(Den utländske kungen Antiochos) gav (några av Israels söner) (rättslig) myndighet att göra/åstadkomma nationernas grundlagar. (1 Mack 1:13b)

Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Det är/finns inte något (א,* א, A) gömt, om ej – alltefter omständigheterna – för att det må göras synligt.” (Mark 4:22a)

Både (Sackarias och Elisabet) var (hela tiden) rättfärdiga mitt emot Gud och gick/vandrade oklanderliga i alla Herrens bud och grundlagar. (Luk 1:6)

Vi (måtte) tjäna (Herren Gud) i fromhet och rättfärdighet inför Hans ögon (till/’ända till’) (א,* א, A) alla våra dagar. (Luk 1:74b-75a)

(Simeon sade:) “Mina ögon har skådat Ditt räddande, som Du har gjort redo enligt/efter 'ett ansikte'/'en gestalt' av alla folk, ett ljus 'in i'/till ett avslöjande av nationer och en härlighetsglans av Ditt folk Israel.” (Luk 2:30-32)

(Förtalaren sade till Jesus:) “Om Du så – alltefter omständigheterna – må kasta Dig ner inför (mig), inför mina ögon, skall alla ting vara Dina.” (Luk 4:7)

(Petrus sade till Israels män: “David sade om Jesus: ‘Herren) skall inte helt och hållet lämna Min själ i (en plats)’/sticket in i Hades, inte heller ge/tillåta Din Fromme att skåda förstörelse alltigenom.’” (Apg 2:27)

Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Den som gör sanningen kommer i riktning mot ljuset, för att det må göras synligt, att det är i Gud som hans gärningar har varit (och är) arbetade/gjorda. (Joh 3:21)

Skåda, Jag har gett (och ger) (א,*א) (er) ut ur motståndarens synagoga de som säger sig själva vara judar, och de är (det) inte, emellertid/utan de ljuger. Skåda, Jag skall göra dem, för/så att de skall anlända och kasta sig ner inför, inför dina ‘fötters ögon’/fötter och du skall få kunskap (א,*א), att Jag har välkomnat dig. (Upp 3:9, ”Filadelfia”)

(Jag ger dig råd att köpa från sidan av Mig) vita kläder, för att du må hölja dig i (dem) och (att) din nakenhets skam ej må göras synlig. (Upp 3:18b, ”Laodikeia”)

Och de skall kasta sig ner inför (det lilla vilda djuret) (för att hedra det) (א,*א), alla de som bor uppå jorden, vilkas namn * (א*) är (och * (א*) har varit) skrivna i en (א*) livets bok (P47,א,*א) av/hos den lille Baggen, som är (och har varit) slaktad från en utsmycknings/’utsmyckad världs’ grundläggning. (Upp 13:8)

(Budbäraren kom med det goda lilla budskapet) * (א,* א) i/med en stor/hög röst: “Frukta Gud, och ge Honom härlighetsglans, eftersom Hans doms stund har kommit. Och (för att hedra Honom) kasta er ner inför Den som har gjort himlen och jorden och havet (P47,א,*א) och vattenkällor. (Upp 14:7a)

Hembygdens predikan:

Nu var Kristi liv ett enda offer, därför måste även varje hans efterföljares liv vara ett offer. Är det icke så, så blir han utan frukt, huru mycket han än beder därom, och själv vinnlägger sig därom. Det finns nämligen vissa grundlagar i Kristi rike liksom i de jordiska rikena, och efter dessa måste det gå. Den som skall bära frukt, han måste vara utgiven till ett offer, det är, han måste vara död sin egen ära, sin egen bekvämlighet och sin egen vinning. Han måste likt offerdjuret ligga stilla på altaret, vad man än företager sig med honom. Kan han icke det, så kan han icke heller bära frukt. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Första årgången s 142-143, Fastlagssöndagen, Joh 12:23-33)

Exegeter, evangelister med flera:

Att börja med:

Gud ville förödmjuka det starka, visa och mäktiga genom det svaga, det dåraktiga och ringa och föraktade. ... En grundlag i Guds handlande med världen kan nämligen uttryckas så: ” Gud vill inte, att något kött skall kunna berömma sig inför Gud.” Dessa ord och tankegångar klingar så främmande i våra öron. Vi tänker ofta och handlar ofta efter den maximen, att människor, som begriper sig på denna världens väsende också just därigenom är högkvalificerade att begripa Guds Rikes angelägenheter. Först genom hårda erfarenheter av motsatsen får vi våra ögon öppnade. ... Den som vill ha något att berömma sig av, han berömme sig av Herren. (Gösta Sandberg ”Om livets Ord tala vi” s 282-283 i kommentar till 1 Kor 1:26-31)

Jag var sex år gammal, då (min fader, som var stekkock vid Rue Saint-Jaques) en dag slätade ut sitt förkläde, vad som hos honom var ett tecken på att han hade fattat ett viktigt beslut. ... "Jacquot, min son," (sade han), " ... du skall, för att utbilda ditt förstånd, lära dig läsa i din abc-bok, och när du sedan kan läsa alla slags stilar, skall du lära dig utantill någon grammatika eller sedelära eller allra helst gamla och nya testamentets vackra grundsatser. Ty kännedom om Gud och om skillnaden mellan gott och ont är nödvändig även för den som arbetar med sina händer i ett yrke, som i likhet med mitt visserligen har ringa anseende, men som likväl är hederligt, och som var min faders yrke liksom det en dag skall bliva ditt, om Gud vill." ... "Jag söker lagarnas källa och urkund", (sade min gamle lärare), "icke inom men utom människan, och jag tror, att då de äro främmande för människan, komma de från Gud, som med sin underbara hand har format icke blott jorden och vattnet, växterna och djuren, men också folken och samhällena. Jag tror att lagarna komma direkt från honom. ... Naturligtvis betraktar jag här lagarna i deras ursprung och egentliga väsen utan att vilja ingå i deras löjeväckande mångfald och deras ömkligt invecklade system. De detaljerade lagarna och förordningarna, de skrivna så väl som de vilka tillämpas på grund av mänsklig tradition, äro människornas del i lagstiftningen, och denna del böra vi förakta." (Anatole France "Drottning Gåsfot" s 8,166)

Vill man nu ge en definition af Gud, så säger man först att han är allsmäktig; däraf följer som korollar (= självklar följdsats), att han kan upphäfva de lagar han stiftar; men enär vi icke känna alla hans lagar, veta vi icke, när han tillämpar en för oss okänd lag eller upphäfver en för oss känd. Det vi kalla underverk kan således komma till stånd efter stränga lagar, dem vi icke känna, och vi må därför inför ovanliga och oförklarliga händelser se till, att vi icke göra felslut, som ådraga oss löje och förakt af medmänniskor som ha lätt att fatta. (August Strindberg ”En blå bok I” s 7; Trettonde axiomet)

Alla försök, som de utilistiska moralsystemen intill Stuart Mill och Herbert Spencer gjort, att från det individuella resonerande förståndets ståndpunkt komma till humanitära grundsatser, gå i cirkel och äro fördenskull, trots all utvecklad skarpsinnighet, teoretiskt ohållbara, likasom de också äro praktiskt värdelösa, emedan intet viljebeslut, som syftar till en osjälfvisk handling, kan ha sina rötter enbart i ett kallt förståndsmässigt vägande af skälen för och emot. (Viktor Rydberg "De hvite och de gule" s 414)

(Fru Strindberg) kan ... begära förmyndare, och dervid välja en av de fromma. Hon har nemligen börjat tala om religion, oaktadt hon ej besökt kyrkan på 20 år. Blir hon religiös som möjligt är, då får jag svårare att reda mig (i frågan om barnens vårdnad)! (August Strindberg "August Strindbergs brev VIII jan 1890-dec 1891" s 278; brev 24 maj 1891 till Fredrik Vult von Steijern)

Vi komma härmed till den mycket omhandlade frågan om människans fria vilja. Här skilja sig filosoferna i tvenne stora läger: indeterministernas och deterministernas. Frågan, hvarom det kämpas dem emellan, kan måhända klarast uppställas i följande form: Kan en människa, som är utrustad med vissa bestämda naturanlag, under alldeles bestämda omständigheter och under inverkan af ett bestämdt motiv lika väl vilja något visst, som icke vilja det? Eller är hon under dessa bestämda omständigheter ovillkorligt nödgad att vilja just det, som hon vill? Indeterministerna, som försvara viljans frihet, svara nej. . . . Deterministerna . . . svara ja. . . . (Leibniz är determinist och) förnekar en obetingad valfrihet hos människan. . . . (Men) alla en människas handlingar äro förutbestämda af hennes individualitet (och) icke af något yttre öde. Men huru är då en moralisk frihet möjlig? Den moraliska friheten, svarar Leibniz, är möjlig därigenom, att ur den naturliga viljan kan en moralisk vilja uppstå och utveckla sig, då vissa af våra instinkter utbildas till hvad de djupast, fast på ett omedvetet sätt äro, nämligen sedliga grundsatser. . . . Viljan handlar moraliskt, när hon bestämmes af maximer eller grundsatser, hvilkas yttersta rötter äro moraliska instinkter, människokärlekens och gudsfruktans, filantropiens och religionens instinkter. . . . Den mänskliga frihetens sanna väsen består i en vilja, som öfverensstämmer med förnuftet och städse bestämmes af förnuftiga grundsatser såsom de starkaste bevekelsegrunderna. . . . Endast dåren kan önska sig en frihet, som är obunden af förnuftet. (Viktor Rydberg "Leibniz' teodicé och den Schopenhauer-Hartmannska pessimismen" s 101-102,108-109; föreläsningar i Göteborg höstterminen 1877)

I Rom, i en af det kapitolinska muséets salar ser man en kolossalbyst i marmor, hvars skönhet ovillkorligen fängslar åskådarens blick, dock icke så mycket genom dragens regelbundenhet som genom det andliga uttryck de äga - ett uttryck af viljestyrka parad med innerlig godhet, ett uttryck af själens harmoni genomandad af vemod. Det är bilden af den kejsare, under hvars spira den romerska världen njöt sina lyckligaste år - Antoninus, kallade den fromme. (Viktor Rydberg "Materialism och idealism" s 162; föreläsningar i Göteborg höstterminen 1876)

Vi skall nu med några ord känneteckna den stoiska filosofi, som (kejsare) Markus Aurelius hyllade. . . . Människan kan genom en stark och ren vilja och genom undergifvenhet under Gud vinna fullständig lycksalighet. Människorna bestå egentligen endast af två klasser: de visa, det vill egentligen säga de gudsförtröstande och plikttrogna, som allena äro lyckliga och fria, och dårarne, som äro ofria och olyckliga, om än alla andra yttre förmåner äro deras lott. Däremot hafva alla andra skrankor människorna emellan, såsom stånd, folkstam, intet annat att betyda, än allenast det, att de medföra vissa särskilda plikter, som böra uppfyllas, plikter mot fosterland, kommun, släkt o. s. v. Men i grunden äro alla människor lika, så till vida som de äro alla skapade till att vara förnuftiga väsen, om än långt ifrån alla varda det; de äro af lika börd, ty de är alla af gudomligt släkte och hafva Gud till fader; de hafva alla samma bestämmelse och äro ställda under samma lagar. Hela mänskligheten är ett folk, hela världen en stat, hvars styresman är Gud och hvars författning är den eviga världslagen. Ju mer människan underordnar sig Guds lag, dess friare är hon, dess orubbligare är hennes sinnesfrid, dess mindre tänker hon på sig själf, dess gladare uppfyller hon sina plikter mot mänskligheten, fosterlandet och alla sina bröder och systrar. (Viktor Rydberg "Materialism och idealism" s 173-174; föreläsningar i Göteborg höstterminen 1876)

I det romerska folket vi sett på cirken och amfiteatern är det för oss svårt att igenkänna det forna Roms medborgare, hvilkas laglighetssinne, stränga seder och husliga dygder prisas af historien. Kejsartidens romare synas i nästan allt vara motsatser till sina fäder. . . . I de tider, som grundlade Roms storhet, lefde dess innevånare i burgna, men tarfliga förhållanden, som gjorde ett enkelt men arbetsamt lefnadssätt till på samma gång en nödvändighet och en vana. . . . Hvad de erövrade som krigare, organiserade de och tryggade som lagstiftare. I lagen erkände de sin ende tuktomästare och i aktning för lagen samhällets bestånd. Lägerlifvets stränga manstukt var blott en yttring af detta laglighetssinne, som gaf en fläkt af militärisk disciplin äfven åt familjelifvet och samhällslifvet, ehuru i det senare disciplinen var på märkvärdigt sätt enad med en fortgående, skarp och obunden kamp emellan meningarna i senaten och i folkförsamlingarna, där klassintressena och klassegoismen framträdde ganska ohöljdt, men likväl till regeln på det mest formalistiska sätt iakttogo lagens föreskrifter och underordnade sig fäderneslandets allmänna intressen. (Viktor Rydberg "Romerska kulturen under de två första århundradena efter Kristus" s 78-81; föreläsningar vid Stockholms Högskola höstterminen 1884)

Plato var den, som riktade uppmärksamheten på nödvändigheten af en vetenskapligt noggrann, allmängiltig definiering af de geometriska grundbegreppen, hvarförutan geometrins stora byggnad, till hvilken enskilde forskare framburit och då ännu höllo på att frambära byggnadsmaterialet, skulle sakna den fasta oomkullstötliga grundvalen. Det är all anledning antaga, att Plato klarare än någon annan fattat idéen om att samtliga matematiska, särskilt geometriska sanningar, bildade, så att säga, a priori och i sig själfva en enda stor förnuftsbyggnad, hvars grundvalar voro de sanningar, hvilkas allmängiltighet och oemotsäglighet bero därpå, att de ej äro annat än specifikationer af tankelagen, tillämpade på storheterna i rummet; på dessa grundsanningar skulle åter de sanningar hvila, som lättast läte sig vinna och bevisa medels konstruktion och deduktion ur grundsanningarna; på dessa åter, i allt högre och högre lag, de andra, allteftersom de kräfde ett större underlag af bevisade förutsättningar, tilldess att ändtligen detta väldiga tanketempel stode färdigt med grunden lagd på den evigt bestående tankelagen, med arkitraven lyftad i himmelens eter. Denna syn på matematiken som ett stort systematiskt helt af tankar var ju i själfva verket en pendant och en motbild till Platos syn på universum som ett systematiskt helt af oförgängliga substanser, en harmonisk värld af eviga idéer, af hvilka vår sinnesvärld är blott en i tiden och rummet projicerad skugga. (Viktor Rydberg "Romerska kulturen under de kejsartiden - fortsättning" s 23-24; föreläsningar vid Stockholms Högskola höstterminen 1886)

Det väsentliga i historien, sådan (författaren av Prästskriften) ser den, är tillkomsten av eller rättare uppenbarelsen av bestämda sakrala ordningar som ligger till grund för hela vår tillvaro. Dessa ordningar är för Prästskriften av kultisk natur, det är fråga om kultiska institutioner och funktioner, kultiska tider och kultiska handlingar. ... Världen är skapad enkom för att vara den scen, där människan dyrkar Gud. (Gillis Gerleman "Ur Pentateuken" s 22 i kommentar till 1 Mos 1:1-2:4a)

Att fortsätta med (hembygden):

(Ellinor,) jag glömmer aldrig den gången när jag ifrågasatte din pappas tro. Så här efteråt förstår jag inte hur jag vågade. Vi hade just läst i skolan att kristendomen inte var den största religionen i världen och jag minns hur förvånad jag blev över det. Om det var fler som trodde på en annan Gud så kanske det var de som hade rätt! Jösses, vad arg han blev. Han förklarade att med sådana tankar skulle jag hamna i helvetet, och även om jag inte riktigt trodde på honom så tog det lång tid att komma över hans ord. Det var första gången jag upplevde Gud som ett hot. Han sa att alla som inte erkände Jesus Kristus som Guds son inte var välkomna in i himmelriket, och jag hade så gärna velat fråga om alla dem som levde innan Jesus föddes. Om det inte var lite orättvist mot dem eftersom de inte ens hade fått någon chans, men det vågade jag aldrig fråga. Det räckte med att ha blivit fördömd en gång den dagen. ... Allt gott, Din vän Vanja. (Karin Alvtegen "Skam" s 83-84)

Det fördolda ska uppenbaras. Även för smörkniven i ekstocken? ... Det fördolda ska uppenbaras. Även för regnbågsforellen i dypölen? ... Det fördolda ska uppenbaras. Även för orgelbruset i gråstenen? ... Det fördolda ska uppenbaras. Även för tjälknölen i isblocket? ... Det fördolda ska uppenbaras. Även för fjunet i järnhandsken? (Per-Johan Ask ”Lite av varje”; Det fördolda ska uppenbaras)

"Lagar", skriver S:t Isidorus av Sevilla som var verksam på sexhundratalet i goternas rike, "är giltiga först när de underställts folkets prövning." Och här sitter nu vi efter trettonhundra år, vi de civiliserade goternas vilda kusiner, och kan icke minnas att tjuva- och missgärningsbalken, butikstängningslagen, banklagen, skogsvårdslagen, Keplers lagar och Greshams lag och Parkinsons lag har någonsin underställts oss. (Alf Henrikson "Snickarglädje" s 182; Demokrati)

De lärde medlemmarna (i boken Vapensmeden) av samfundet Fritt ur hjärtat, Svante Harpolekaren, mäster Gudmund, gardianen Matthias och kyrkoherde Sven, torde vara olika projektioner av (Viktor) Rydberg själv, även om han i viss mån arbetat efter levande modeller. Gardianen Matthias skall till förebild ha haft den fromme teologen Waldemar Rudin, som Rydberg ej träffat men vars skrifter han läst. Emma Irene Åström, som berättar detta i sina minnen, säger att Rudin blev överraskad, när han fick veta det. Han hade just tänkt att han skulle velat bli franciskanermunk, om han levat under medeltiden. (Axel Forsström "Viktor Rydberg som Jönköpingsskildrare" s 42; föredrag hållet inför Humanistiska Förbundet i Jönköping den 12 november 1951)

(Johan III) utfärdade den 9 juli 1569 ett brev . . . (i vilket greven Per Brahe d. ä. gavs rätt att inom det Braheska grevskapet) uppbära kungssakören av såväl själva grevskapet som av landborna, vidare häradshövdingepengar, för vilka han dock var skyldig anställa och avlöna en domare, varemot han ägde avgöra lagsaker med undantag av dem som rörde majestätsbrott, kätteri, mord och hor. Slutligen tillföll honom även tiondespannmålen med undantag av den del, som var anslagen till kyrkoherdarna. . . . Denna handling (som också innehöll flera andra stadganden), bekräftad 30 augusti 1569, bildar Visingsö grevskaps "grundlag". (Viktor Fong "Några glimtar ur den grevliga Braheättens och Visingsborgs grevskaps historia" s 16-18)

I den antika litteraturen litteraturen föreligger en skildring av ett samtal mellan den begåvade äventyraren Alcibiades och den allvarligt syftande grekiske stasmannen Perikles, ett samtal som med däri innefattad kritik har ett icke ringa allmängiltigt intresse. Alcibiades frågade Perikles: "Vad är lag?" Den senare svarade: "Vad den lagstiftande myndigheten bestämmer." Alcibiades kommenterade: "Detta måste gälla alla tre statsformerna ... monarki ... aristokrati ... demokrati. Lagen är alltså dens eller deras godtycke, som inneha den lagstiftande makten, ett tvång, som den mäktigare ålägger den svagare; den skiljer sig sålunda principiellt alls ej från våld och laglöshet." ... Men kan en majoritet besluta om allting? Det begärde den grekiska demokratien. Det sade man i vårt land under frihetstiden. "Den idén, att ständerna kunna fela, är emot rikets grundlag." Drivas dylika satser utan någon måtta, så hamna vi ett läge, där makten träder i rättens ställe. ... För att ta en fråga på det lokala planet: är det rätt, att man inom ett samhälleligt organ (stadsfullmäktige) i Jönköping anslår en halv million kronor till ett socialdemokratiskt hus och sålunda av stadens folkpartister och högermän uttaxerar pengar till detta hus. Det är makten utövad med den knappaste majoritet. Somliga kanske säga: tar sig demokratien sådana uttryck, så låt oss slå den över ända! Det vore att komma ur askan i elden. I en totalitär stat äro kritikmöjligheterna strypta. En artikel som denna hade icke kunnat publiceras. Oarterna kunna frodas, utan att man har möjlighet att påtala dem. (Ragnar Olsson "Makt och rätt"; Jönköpings-Posten den 13 oktober 1956)

Vi lekte oss fram till skolan. Ett Brogården, som (i slutet av 1940-talet) var vår första punkt i en oändlig rad där bokstäverna stirrade sin ännu inte vunna betydelse. ... Man äter choklad och är nöjd. En snäll fröken kokar mjölkchoklad till oss alla. Vi äter och sväljer. Blir kissnödiga och kissar i byxorna. Nog kissade man på stolen. Man vågade inte röra sig. Det bara rann. Man blir våtare och våtare. Man önskar att man vore en stor stark man, men nu är man knappast något. Rädslan sitter där. Fröken har ju sagt att man inte får gå ut under lektionen! Man tror det är lag. Och det är lag. Auktoritetens lag. Och kisspölen bara växer och växer, och det är rättskrivning. Vad gör man. Rusar upp och springer mot dörren Ohnej, man sitter fast som spikad i dessa små lådor till bänkar. ... Det gäller att skriva vidare. Att inte låtsa om det. Att bara flyta med, som i en kissåder utefter bänkraderna. (Hans Evert René "Oskuldens tid" s 173-175)

Waggeryds föreläsningsförening. Föreläsning den 9 dec. (1917) kl. 5 e.m. af fil. mag. Oskar Ekelund, Värnamo. Ämne: Våra grundlagars uppkomst. (Jönköpings-Posten 1917-12-06 "Våra grundlagars uppkomst")

Kära Emelie! "Herren är god och from, derföre underwisar Han syndare på wägen." Ps. 25:8. . . . Gud wälsigne dig, oss, Fröken, Skolan, ja hela werlden! . . . Din tillgifne Pappa. (Håkan Sjögren "Brev till dottern Emeli 1876-02-11" s 28)

Det blir mig mycket svårt på gamla dagar att skiljas från Disa. Låt mig hoppas att hon i ditt hus finner välvilja och faderlig godhet. Hon är mycket from, men derjemte jolleraktig och barnslig. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev X 1841-1845" s 271; brev från Östrabo i Växjö den 7 november 1843 till Erik Gustaf Geijer)

Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1950

Gymnasisten som nyss överlägset deklarerade att allt är relativt, var nästa ögonblick ursinnig över att fotbollsdomaren dömt orättvist. Var inte rättvisan relativ? Nutida rättsfilosfi torde vara klar över att rättvisan inte kan härledas ur logiska grunder. Marxismen förnekar möjligheten av objektiv, opartisk historieskrivning. Men runtom i världen utstår människor hellre slavläger och tortyr än de avstår från krav på rättvisa. Till världslitteraturens stora verk räknas Heinrich v. Kleists (1777-1811) protokollartat komprimerade berättelse om Michel Kohlhaas' oresonliga kamp för rättvisa, tills han hamnar i galgen. I dag blir den ene efter den andre av latinamerikanska präster mördad för att han stått upp för de fattigas sak. Tyranner och diktatorer bävar för den mänskliga urdrift som heter rättvisekrav. (Sven Danell ”Dagpostilla” s 22 i kommentar till Jes 51:3-5)

Gud är rättfärdig och därför måste han döma synden och gudlösheten. I denna sång förekommer också en hoppets ton, då det säges profetiskt, att "alla folk skola komma och tillbedja inför dig". Det kommer att ske i tusenårsriket, sedan vilddjurets makt är krossad och Jesus Kristus regerar här på jorden. (Florentinus Hällzon "Uppenbarelsebokens budskap" s 82-83)

I praktiskt taget alla synagogor finns det ovanför den Heliga Arken en bild av de två tavlorna som de Tio budorden står skrivna på. Denna moraliska lag har judendomen gett till hela mänskligheten. Slå upp Andra Moseboken, kapitel 20 eller Femte Moseboken, kapitel 5:6 och läs de Tio budorden. ... I vår judiska tradition får vi lära oss att Noas lagar gäller alla folk, nationer och religioner. Enligt rabbinerna befallde Gud Noa och hans efterkommande, det vill säga hela mänskligheten, att efterleva följande sju bud genom att avstå från 1) avgudadyrkan, 2) äktenskapsbrott och incest, 3) blodsutgjutelse, 4) hädelse, 5) stöld, 6) social orättvisa, 7) att äta kött från levande djur. (William B. Silverman "Judendom Kristendom" s 13,23)

Konstitutionsutskottets uppgifter (1963) är av initiativtagande, beredande och kontrollerande natur. Det skall granska rikets grundlagar och vissa lagar av konstitutionell betydelse, nämligen lagen om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar (den s.k. sekretesslagen ...), vallagen, stadgan om ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande, samt riksdagsstadgan. (Nils Andrén "Svensk statskunskap" s 119-120)

ca 1950 - ca 1900

(En) tendens till axiomatisering . . . är ett framträdande drag i den nyare matematiken. Sannolikheterna uppfattas härvid som talstorheter, vilka äro definierade helt enkelt genom att de antagas besitta vissa grundegenskaper, som uttryckas i form av axiom - grundläggande satser, som antagas utan att bevisas. I samband härmed har intresset åter kommit att riktas mot den rent matematiska sidan av sannolikhetskalkylen, vilken under de senaste decennierna snabbt utvecklats och trätt i fruktbärande växelverkan med andra delar av matematiken. (Harald Cramér "Sannolikhetskalkylen och några av dess användningar" s 21)

Man kan inte ta det nog allvarligt med den fara som hotar det svenska rättsväsendet på en särskild punkt. Jag tänker på antisemitismen, som vill göra ett helt folk rättslöst, ställa det utanför den mänskliga gemenskapen. Lik en smygande pest mjukar den upp motståndet mot den våldets ande som söker att lägga folk efter folk under sig. Ännu mer påtagligt angår oss domen över den moraliska relativismen, den inställning som gör att man tolererar vad som helst, att vad som helst går an. Där relativismen får insteg, blir det ingen klar gräns i det allmänna medvetandet mellan det onda och det goda, mellan det rätta och det orätta. Laglöshet och sexuell lösaktighet breder ut sig i de yngsta åldersgrupperna. ... Vems är felet? ... Har vi (i den äldre generationen) varit absolut rättrådiga, absolut lojala som medborgare? Har vi i vårt liv alltid hållit klar gräns mellan sanning och lögn, mellan renhet och orenhet? (Natanael Beskow "Den heliga striden" s 160-161; Första böndagen 1943. Djursholms kapell.)

Det är klart, att de normer som utgjorde (ett) "etiskt minimum" dagligen och stundligen kränktes i individers, gruppers och nationers mellanhavande. Men de erkändes likvisst, och detta är det avgörande. ... Det fanns (tidigare) en andlig enhet, som nu (1942) är sönderbruten. ... På den andliga splittringen beror djupast sett också den ekonomiska och den politiska. Den elementära förutsättningen för allt slags debatt och förhandling är som redan nämnts, att båda parter skola ha en gemensam plattform att stå på. Demokratiens kris bottnar därför också djupast sett i denna värdenas omstörtning. Det oftast outtalade villkoret för en demokratisk sammanlevnad är, att man erkänner gemensamma normer, högre instanser att vädja till än blott individers eller gruppers verkliga eller förmenta intressen. ... Där sådana saknas måste man ofelbart både i nationernas och klassernas kamp tillgripa det medel, som ironiskt nog brukar kallas ultima ratio, ehuru det i verkligheten är en negation av allt förnuft - våldet! (Alf Ahlberg "Minnen och meditationer" s 83-84)

Där det personliga godtycket får träda i lagens ställe, då har något av det grundläggande i Sveriges väsen gått til spillo. De metoder, som kommit till användning i det under tusen år splittrade Tyskland eller det ännu för några decennier sedan föga sammansvetsade Tyskland må ha haft sitt historiska berättigande. Hos oss äga de ingen hemortsrätt. Likheten inför lagen är för oss ett omistligt värde. Lagar må göras hårda och stränga, men de skola följas omutligt, oberoende av om de träffa den ene eller andre. Dessa grundsatser ha varit bärande i den svenska folkutvecklingen långt innan parlamentariska id�er kommit farande från väster för att slå rot i svenska hjärnor. De ha existerat under sekler utan någon modern demokrati, och de skola leva vidare, sedan nutidens politiska former hänvisats till en monter på ett museum. . . . De former, ur vilka en politisk förnyelse skall växa i vårt land, komma icke att sammanfalla med utländska föredömen. (Per Engdahl "Sveriges ödesväg genom seklerna mot framtiden" s 160)

Vad är en princip? Kort och gott ... den är en grundsats. Något som kommer i första hand, som man inte viker ifrån. ... Principerna komma först, i "begynnelsen". Men om de göra det därför att de innehålla grundsatser eller helt enkelt därför att man vanligen börjar med dem redan i ungdomen, ja, i skol- och gymnasiståren, det kan man inte så noga veta! Ett faktum är att man håller styvt på principerna som ung. (Ivan Oljelund "Vad är en princip?"; Jönköpings-Posten 1938-06-25)

Inte minst i Växjö stift var det många präster som läste Gunnar Rosendals programskrift "Kyrklig Förnyelse" (1935), reste till Osby på studiebesök och påverkades för livet. ... Gunnar Rosendal var inte bara en teologisk teoretiker utan omsatte teologin i en levande fromhet. Sällan har man hört någon predikan visa så djup inlevelse i det han sade som fader Gunnar. Predikningarna blev ofta till meditationer som med några ord målade ut de bibliska scenerna så att man var där. Inte ens hans värsta fiender kunde förneka hans personliga fromhet, som lyste igenom allt utanverk. (Staffan Ljungman "Fader Gunnar i Osby - Ett hundraårsminne" s 127-128; Växjö Stifts Hembygdskalender 1997/98)

Om kyrkan är fången hos staten, om kyrkan i sin gärning åsidosätter de kristna grundsatserna för att vara sin politiske herre till lags, så har kyrkan svikit sin uppgift. Varken frikyrka eller någon annan organisationsform skulle kunna rädda en sådan kyrka. Ty kyrkan vilar ytterst på religiös tro. Om den tron är stark nog, så kan ingen statsmakt i världen förmå kyrkan till dagtingan med sig själv. Kristus inför Pontius Pilatus, den vapenlöse oskyldige inför det romerska världsväldets mäktige representant, det är kyrkan inför staten. Om kyrkan icke har mod att stå i den situationen rak och oböjd, som det kräves av den, då är kyrkan icke längre någon kyrka. (Per Engdahl "Sverige och det tjugonde århundradet" s 341)

Man har (nu 1932) ingenting fast att hålla sig till. Gamla tankevanor äro övergivna. Bara det att de äro gamla gör dem förhatliga. Jag har ju själv haft min ungdom i en tid, som ansågs riva ner allting. Det var ingenting mot nu. Radikalismen för femtio år sen gick egentligen inte så djupt. Själva fundamenterna, de eviga principerna som människorna levat på sen årtusenden, lämnades rätt oberörda. ... Alla etiska principer är nu ställda under skeptisk prövning, rättvisans liksom välfärdens. Men man "tror" också på mera nu. Vår tid synes djärvare både i sin tro och i sina tvivel. Dock tycker jag mig inte alltid finna den djärvhet som vet vad den vill och går efter fasta linjer. Snarare en desperation både i tron och tvivlet. Det är alldeles omöjligt, när man talar om ungdom i våra dagar, att gå förbi den slitna frågan om eviga sanningar, eviga värden. ... Först då det, att man ofta påträffar ett missförstånd om vad som menas med eviga värden. Man sätter upp eviga sanningar som visst inte äro eviga, och som filosoferna aldrig menat skola vara eviga. Kant till exempel är väl särskilt känd för at ha efterlämnat bastanta, allmängiltiga sanningar som det inte skall tummas på. Utan tvivel kan man upprätta en ganska lång lista på moraliska bud som Kant anser vara allmängiltiga. Men principiellt blir det bara ett som är det: man skall handla så att det skulle gå ihop om alla andra handlade efter samma grundsats. ... Har man lov att uppoffra människor, ta deras liv i värsta fall? Härom säger Kants sedelag ingenting. Ingenting direkt. Han säger endast att man inte får behandla en människa, icke ens sig själv, som blott medel utan tillika som ändamål. Men indirekt har hans sedelag med allt sådant att göra. Tillämpar man den, kan det visa sig att under vissa givna omständigheter ett visst handlingssätt är en kategorisk plikt, det må gälla livet både för en själv och andra. Sedelagen är endast en kompass att gå efter, säger han ju själv; konsekvensens kompass. Vill man komma en mening till livs, så är första taktiska regeln att överdriva den, stegra den till orimlighet. När man i våra dagar ser de eviga sanningarna satta i fråga, ser man det greppet använt i stor omfattning till orimlighet, till barnslighet. Man gör filosoferna till enfaldiga pedanter som aldrig sett hur det går till i verkligheten. Att människor i allmänhet göra Kants etik mera stel än den i verkligheten är, har jag härmed velat antyda. Från Platon är det ju talet om de eviga sanningarna kommer. ... Faust, den ständigt sökande, blir typen för den moderna människan. ... (Men hos Platon) är det inte (fråga om) fasta dogmer utan riktpunkter. Det är ett äkta faustiskt liv som tecknas för oss i Symposions Eroslära. ... Det ser kanske ut som om jag härmed skulle velat trumfa igenom den åsikten att det finns eviga sanningar och värden. Det ville jag också gärna ha gjort, ty själv tror jag, att sådana finns - om blott ordet evig rätt förstås. Men jag har inga anspråk på att härmed ha avgjort denna kardinalfråga. Den lämnar jag öppen för vidare betraktande. ... Jag undrar också om det är meningen att filosofien skall lösa dessa yttersta frågor. Dess uppgift synes mig snarare vara att mer och mer fördjupa vår uppfattning av de motsatta principerna, så att vi leva i allt rikare känning med den ena som den andra. Ju mer vi det göra, dess rikare och riktigare blir livet. Jag tänker att man kan enas om en hel del även när man är oense i någon av livets grundfrågor. (Hans Larsson "Tal vid Lunds studenters Tegnérsfest den 4 oktober 1932" s 7-12)

Vid Tegnérfesten i Lund (1931?) yttrade professor Fredrik Böök om de prövningar som samhällsordningen nu är utsatt för, följande enligt ett referat: "De av oss, som med sitt hjärta hänga fast vid det gamla Europa, vid den samhällsordning, som vi kalla kapitalistisk, vid den kultur som vi kalla den borgerliga - och jag hör för egen del till dem - vi må icke förhäva oss och icke inbilla oss att striden redan är avgjord; det är min fasta tro, att den verkliga, den avgörande kampen återstår. . . . Miljoner av arbetslösa i hjärtat av Europa vandra in under en mörknande vinterhimmel. . . . Lögn, kortsynt själviskhet, våld och väld ha underminerat den mark vi leva på och (partiska domare) ha försökt våldföra själva de ekonomiska grundlagarna." (Florentinus Hällzon "Vad stundar?" s 81-82)

Österlandet dyrkar mera fromheten, västerlandet kämpar mera för rättfärdigheten - det är en gammal summarisk skillnad, som det väl ligger något i. Det är ju, som man lätt ser, även inom västerländsk åskådning rum för denna motsats. Även här vädja några först till fromheten och den goda viljan, för att ur den må framgå rättvisa, medan andra först vädja till rättvisan för att den må hägna fromheten. I jämförelse med (Kinas) Laotse (på 500-talet f Kr) blir dock även den västerländska fromheten mera utåtriktad. Grekerna sökte sig i nyplatonismen upp över rättvisan och andra praktiska dygder till vilan i Det Ena, men de praktiska dygderna stodo kvar som grader att först passera. Och så var förhållandet även i medeltidens mystik. (Hans Larsson "Laotse" s 20; mars 1928)

ca 1925 - ca 1900

Hos de förvirrade revolutionshjältarna var det bara ett yrke, som var fredat, och det var tjuvens. Man fick behålla vad man stulit. En bekant till mig gick ständigt i en dyrbar och vacker kappa. Vi varnade henne och spådde att hon skulle komma att förlora den. Men hon försäkrade, att hon funnit ut ett sätt att få behålla sin kappa. En gång råkade hon också på en bolsjeviksoldat på gatan, som lade handen på hennes axel och sade: "Tag av dig denna." - "Nej", svarade hon, "det gör jag ej för jag har nyss stulit den." - "Jaså, har du stulit den? Ja, behåll den då." Denna lilla enkla episod var typisk för bolsjeviksystemets grundsatser 1917-18 i Ukraina. (Letta Rudnicka Jaroszynska "Ett minnesrikt år - Revolutionstider i Ukraina" s 77)

I hemmen (inom Frälsningarmén), i synnerhet inom officerskåren, fanns en uttalad "arméprägel". Här fanns fotografier av makarna Booth och andra arméledare. Armébaneret var bordsflagga. Man åt på särskilt arméporslin, prytt med Arméns vapen och drack Frälsningsarméns té. ... Prästen Olov Hartman beskriver sina barndomsupplevelser så: "Mitt barndomshem var något av ett fältläger. Allt bar prägel av att freden med djävulen var uppsagd och stridsyxan uppgrävd. Och där var ett botspråk som etsade sig fast i mitt minne som hemmets grundlag: Allt för kriget!" (Ingmar Brohed "Sveriges kyrkohistoria - Religionsfrihetens och ekumenikens tid" s 104)

Man kan icke annat än djupt beklaga den ande, som besjälar en stor del af den nutida arbetarrörelsen, den del, som gör sig mest bemärkt och just genom sitt energiska uppträdande tillväller sig rätten att påtrycka rörelsen i dess helhet sin egen stämpel. Denna ande ställer sig fientlig icke blott mot kristendomen i dess häfdvunna form, utan mot kristendomen som sådan, och icke blott mot kristendomen utan mot många af de etiska lagar, som i kristendomen fått sitt högsta uttryck, såsom kärlek, renhet, återhållsamhet, ödmjukhet, själfhängifvelse. Här föreligger en verklig fara, ty under det att penninge- och maktfördelningen inom samhället och formerna för dess lif kunna växla utan fara eller skada, ha ännu aldrig Guds eviga lagar blifvit öfverträdda eller åsidosatta af enskilda eller folk utan att det medfört den största fara och skada. Om vi därför betrakta den antikristliga hållningen hos en stor del af arbetarerörelsen som ett sorgligt och farligt tecken, vilja vi icke glömma bort, att inom arbetarerörelsens leder finnes många som hylla en helt annan uppfattning och som under lugnare förhållanden komma att göra sitt inflytande gällande. Än mindre böra vi förbise, att förnekandet af kristendomens sanningar och dess moral alls icke är att finna endast inom arbetarnes led, nej snarare har arbetarnes förnekelse af dem sin grund i den förnekelse, som länge förekommit och icke minst nu förekommer inom de s.k. högre klasserna. Häri ligger den största fara hvaraf vi f.n. (år 1906) hotas. (Karl Fries "Hvad varslar tiden och hvad stundar?" s 89-90)

(Ett) varsel, som manar oss att gifva akt att tiden nalkas för underbara händelser, är den laglöshet som råder. Den laglöse skall uppträda. Hans ande har börjat sin regering. Det ropas öfver allt rörande lagar och förordningar: "låt oss sönderslita deras band och kasta deras bojor bort ifrån oss". Från den minste ligapojke upp till den mäktigaste affärsman och det rikaste bolag ser man ofta huru det arbetas på att kringgå lagar och bryta öfverenskommelser. Arbetsgifvare och arbetare, höga som låga göra sig skyldiga till laglöshet, så att ordet besannas: "rättvisan har fallit på gatan", den trampas ned af vandraren. Denna laglöshet är det som kommer att föra folket i uppror öfver allt i alla nationer och förbereda den rådlöshetens och redlöshetens tid, som skall bringa de ledande och lagstiftande i förvirring till den grad, att ingen kan styra. Så skall det blifva innan Herren kommer och intager riket. (T. Truvé "Hvad varslar tiden och hvad stundar?" s 81-82)

ca 1900 ca 1800

Ehuru jag i öfrigt gör all rättvisa åt de stora och verkligen oväntade talenter som under denna Riksdag utvicklat sig på Riddarhuset, vill det dock synas mig som man för nöjet att tala allt för mycket uppehölle sig vid saker som i landets närvarande ställning endast ha en obetydlig vigt. Dit räknar jag i synnerhet den så mycket omtvistade publicitetsfrågan. Sedan den en gång var väckt hade jag visserligen, som riksdagsman, bejakat den; ty man har, åtminstone på Riddarhuset, intet förnuftigt skäl att sky offentligheten: men icke kan jag derföre finna hvarföre denna fråga med så mycken ifver debatterades och så länge upptog tiden för Ständernas öfverläggningar. Den verkeliga offentligheten är gifven genom Tryckfriheten, och att undanrödja alla obscurantiska hinder som blifvit lagda för denna i sednare tider, vore dock utan tvifvel vida vigtigare än att bereda några nyfikna Tidningsskrifvare tillträde på Läktarn, ehuru äfven detta ej kunnat skada. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev II 1818-1823" s 340-341; brev från Lund den 20 april 1823 till Jacob Adlerbeth)

Jag borde långt för detta bordt tacka för sednast: men aldrig hade jag förmodat att minnet af Sirköping skulle bli mig oangenämt, hvilket dock nu inträffat. Ty huru skulle jag utan blygsel kunna tänka på all den galenskap jag der förmodligen förrådde. Jag kan icke påminna mig att på flere år hafva varit så plakat: och äfven så mycket som jag föraktar den lumpna försigtighet som späder vatten i godt vin, och sålunda förderfvar Guds gåfva, äfvenså mycket måste jag förakta den djuriska debauchen som släcker den lilla gnista af förnuft och modervett som Naturen förunnat oss. Ty det är med vin som med kärlek, der det rätta och menskliga ligger mellan ytterligheterna af platonskt svärmeri och brutal sinnlighet: på samma sätt ligger äfven vid drickande det rätta mellan vattensjuk återhållsamhet och fäaktigt fylleri. Och likväl har jag så kunnat glömma mig, och det inför ögon som ej borde se min förnedring. Jag erkänner att detta förargat mig icke blott derföre att det var mot all skick och anständighet utan ännu mer derföre att det var mot hela mitt lefnadsSystem och de grundsatser som jag i flere år bemödat mig att följa. Jag kunde väl anföra ett och annat till mitt urskuldande: men det är bättre att rent af tillstå och ångra en sottise än att advocera för den. Jag vill hoppas att Friherrinnan förlåter mig och glömmer alla de sottiser jag tvifvelsutan sagt: men jag kan icke så lätt förlåta mig sjelf: och till straff har jag ålagt mig att icke på länge, mycket länge komma till Sirköping. Det är ett i flere afseenden farligt ställe för mitt arma förnuft, och vinet är kanske icke der det farligaste. På detta enda sätt hoppas jag kunna visa allvaret af min ånger och framdeles kunna glömma hvad som nu bränner som en skamfläck i mitt eget medvetande. . . . Stryk ut ur minnet min sista Sirköpingsfärd, och bibehåll om möjligt är ännu en smula godhet och tillgifvenhet för Tegnér. . . . . . . Det är väl godt och väl af Friherrinnan att någon gång helsa på Lund: men det är icke rätt att komma så sällan, det är icke rätt att vara här varje gång så kort, det är slutligen i allmänhet icke rätt att resa härifrån. Det kostar en fattig syndare som mig, flere hvita nätter (nuits blanches) än som helsosamt är. . . . Hvad jag i synnerhet hoppas och längtar efter är några rader af Friherrinnan sjelf. Glöm mig icke: ty af alla straff är det det som jag minst förtjenar, så vida jag skall straffas med det hvari jag felar. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev II 1818-1823" s 296-297,317,319; brev från Lund den 8 december 1822 och den 9 februari 1823 till Martina von Schwerin)

Och kung Ring sköt tillbaka sin guldstol från bord, och kämpar och skalder uppstego att lyssna till kungens ord, berömd i Nord; han var vis som gud Mimer och from som Balder. (Esaias Tegnér "Kung Ring")

Jag skyndar att meddela dig den sorgliga underrättelsen att vår älskade Emma i dag afled efter en kort sjukdom af knappt 8 dagar. . . . Flickan var för sina år ovanligt utvicklad både till kropp och själ, from och god som en Engel. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev II 1818-1823" s 14; brev från Lund den 8 februari 1818 till Gustaf(?) Myhrman)

Den ny(a) Con(sti)tutionen har jag ännu ej fått läsa, men har talt wid dem som läst henne. Wäl innehåller den icke något fullkomligt sådant som en förnuftig man skulle önska sig till Styrelselag; men så lär det ändå wara onekligt att den är långt bättre än den förra. Articlen om Tromän synes mig den sämsta; ty det sätter hvarje högre Embetsman i beroende af Hofwet, men torde wäl kunna hjelpas en annan gång. Att man fick Tryckfriheten garanterad i Grundlagen war en stor förmån. Deri består, om jag ej bedrar mig, hela Englands frihet. Äfwen har man den fördelen af Revolution att de högre Embetena bli bättre besatta - vi känna ej här ännu alla utnämningarne - och en hop afgjorda uslingar removerade från affärerna. Wi ha ej fått allt hwad wi kunnat och bordt wänta; men det är redan godt att winna något. Ståndens privilegier falla af sig sjelf med tiden, och för närvarande äro Adelns ej afundswärda. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev I 1793-1817" s 171; brev från Lund den 18 juni 1809 till Christopher Myhrman)

Regeringsformen (1809) - som jämte de något senare antagna grundlagarna: Riksdagsordningen, Successionsordningen och Tryckfrihetsförordningen innehåller det nya statsskicket - är den äldsta skrivna författningslagen i Europa och, näst Förenta staternas, den äldsta i världen. Vi ha en viss rätt att med stolthet framhålla detta gentemot folk, som ofta förändra sina författningar. Mycket har berott på våra lugna förhållanden, beroende i sin tur på rikets avskilda läge. Men därjämte måste en orsak vara, att regeringsformen visat sig så förnuftigt avvägd och så skickligt uppbyggd, att den i sina huvuddrag kunnat bestå trots de ofantliga förändringar, som inträffat sedan 1809. Det erkännande, som omedelbart kom den till del, var emellertid ganska blandat. Den var i själva verket, som så många andra efter revolutioner eller andra stora välvningar sammanskrivna författningar, en ganska mödosamt hopsnickrad kompromiss, och dylika bruka ju väcka ett låt vara någorlunda måttligt missnöje snart sagt på alla håll, där man i enighetens intresse fått offra eller åtminstone slå av på sina krav och förhoppningar. ... Ett faktum, som icke alldeles får förbises, ehuru det ej kom att spela någon direkt roll i statsskickets utveckling, är att regeringsformen icke antogs med den enighet, som man i populära arbeten och skolböcker brukar framhålla. Bondeståndet vägrade nämligen sitt bifall, det yrkade enständigt, att en verklig skatte- och privilegieutjämning först skulle företagas. Till dess så skett förbjöd ståndet sin talman att underskriva regeringsformen. Man kom förbi denna svårighet blott genom att den 6 juni negligera bondeståndet, och sedermera genom en allt annat än grundlagsenlig påtryckning, som utfördes av den skröplige Karl XIII på Stockholms slott. Det dit uppkallade ståndet tvangs att mot löfte om några eftergifter för dess krav i huvudsak ge vika. Och knappt hade detta skett, förrän man från vissa håll sökte få till stånd en ny regeringsform. Under fortsättningen av 1809-10 års riksdag förekommo omväxlande häftiga öppna partistrider, särskilt inom adeln, och hemliga stämplingar och intriger i akt och mening dels att återge arvsrätten åt den avsatte Gustav IV Adolfs minderårige son, dels att ersätta regeringsformen med en ny, som skulle skaffa konungen mera makt. Ett formligt parti, de s.k. Gustavianerna, voro ivrigt verksamma i detta syfte och hade till och med tidtals majoritet på Riddarhuset. Kungen själv och även flera av "1809 års män", d.v.s. den krets, som gjort statskuppen, hade vunnits för dessa planer. Försöket misslyckades emellertid, främst på grund av Karl XIII:s svaghet och vankelmod. (Edvard Thermaenius "Det nya statsskicket" s 23-25)

ca 1800 och tiden dessförinnan

Grundsanning. Den enda eviga grund för allmän rättvisa, och hvars blotta följder alla lagar äro, är klar och enfaldig, som allt stort, och är denna: Att taga hvar sak för hvad den är. Hvilken enfaldiga och gudomliga verklighetens lag likväl fordra mera än man tror, fordrar, icke den lilla fjolliga, förflugna inbillning, som nu kallas kvickt snille, utan förstånd; och icke den lilla lifliga känsla, som man nu finner så söt, utan en fast och hög redlighet. (Thomas Thorild "En kritik öfver kritiker" s 260-261)

Efter en dryg mansålders arbete antogs den nya lagboken år 1734 av ständerna, vilka därigenom satt sig ett minnesmärke för sekler. Den är gemensam för land och stad och gäller än i dag (1917), både i Sverige och i Finland, fastän den blivit i många delar förbättrad. Någon konungabalk innehåller den icke, ty denna var nu ersatt av 1720 års regeringsform. Regeringsformen och riksdagsordningen kallas grundlagar, därför att rikets övriga lagar grunda sig på dessa. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1709-1739" s 602; 1734 års allmänna lag)

Chassidismen har sitt namn av hebr. chasid, som närmast betyder "from". Det är en väckelserörelse med det innerliga religiösa livet som mål. Rörelsen uppstod i Polen på 1700-talet och räknar som grundare Israel ben Elieser, en extatiker och undergörare med hedersnamnet Baal Shem Tov (det goda namnets ägare). Begreppet "chasid" är svårt att översätta men syftar på centrala religiösa begrepp som nåd, helighet och kärlek. Chassidismen företräder en oasketisk mystik förbunden med sång, dans och andra glädjeyttringar. Den gör anspråk på att representera den äkta judiska fromhet, som sätter kärleken framför skriftlärdomen och laguppfyllelsen. Viljan till kärlek befriar från det kroppsliga och skapar förening med Gud, som uppnås genom bönen. Den frigör gudomsgnistor, som finns i allt skapat. Chassiderna känns igen på sina svarta långrockar, runda pälsmössor och ringlande öronlockar. På senare tid har chassidismens tankar fått ny aktualitet, inte minst genom filosofen Martin Buber och konstnären Marc Chagall, som återgivit chassidiska motiv i sin konst. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 20; boken utgiven år 2003)

En personlighet, som i det dåtida Sverige mer än någon annan framgångsrikt verkade för att tolka och utlägga de rättsgrundsatser, som framställdes genom 1734 års lag, var David Nehrman-Ehrenstråle. Ensam juridisk professor vid Lunds universitet utövade han där från 1720 under 33 år en fruktbärande lärarverksamhet och var "i mer än en mening en hel fakultet". Ehrenstråle var väl hemma i tysk-romersk rätt och påverkad av Andreas Rydelius' förnuftsfilosofi. Ej minst genom den klara och lättillgängliga framställningsformen fingo de föreläsningar, han höll över olika delar av lagen, sin betydelse som läro- och handböcketr in i det följande århundradet. I grundliga och skarpsinniga verk framlade han ett självständigt, helt svenskt rättssystem. Han har därför också blivit ansedd som vårt lands främste juridiske systematiker. 1734 års lag var utpräglat traditionsbunden. Jämförd med samtida lagar i andra länder utmärkte den sig nog i många fall för en viss humanitet. Men den bar sin prägel av att hava tillkommit i början av Frihetstiden, innan de mäktiga reformtankarna, som utmärkte upplysningen och som under tidevarvet alltmer gjorde sig gällande, hunnit genomsyra den allmänna uppfattningen. (Walfrid Holst "Svea rikes lag" s 53-54)

Regeringsformen 1720, riksdagsordningen 1723 och de olika kungarnas kungaförsäkran ... gick under namn som fundamentallagarna, regeringssättet eller helt enkelt lagen. ... Fanns det något som var heligt så var det grundlagen eller regeringssättet. Det kan låta märkligt att tala om det som heligt, men det var i många bemärkelser omhuldat, försvarat och upphöjt på samma sätt som den lutherska religionen. ... Författningen vördades för att den överensstämde med naturens lag, en lag som stod över både ständernas och majestätets vilja. I själva verket var det Guds vilja som kom till uttryck i lagen. Inte konstigt då att lagarna blev oföränderliga grundlagar, bara möjliga att förbättra. I riksdagen jämfördes grundlagen med Fader vår. Jämförelsen är slående. Liksom varje kristen måste kunna Fader vår och dess förklaringar i Luthers lilla katekes utantill, skulle alla kunna sin grundlag. Kanske tänkte man också att kunskapen om grundlagen skulle skapa bättre medborgare. ... Att 1720 års regeringsform med flera hade fått status som grundlagar gjorde att de inte kunde ändras. I stället måste svenska politiker bli skickliga uttolkare av lagen, så att de kunde argumentera för sin sak. Lagens anda blev alltså i viss mån det som dess uttolkare sade att den var. (Karin Sennefelt "Frihetstidens politiska kultur" s 20-24; Den politiska ortodoxin)

I den nya regeringsformen (år 1720) skrev man in att alla stånd skulle bibehållas vid sina gamla privilegier, men att inga nya fick utfärdas utan att samtliga ständer hade gått med på det. På så vis blev privilegierna en del av riksdagens lagstiftningsmakt, från att tidigare ha varit en enskild angelägenhet mellan kungen och det stånd de berörde. Adeln räddade vad den redan hade uppnått men gick med på att den inte finge skaffa sig mer på egen hand. (Gunnar Wetterberg "Från tolv till ett - Arvid Horn" s 359)

Naturen behärskas av sin egen lag, som var och en är förpliktigad att följa, förnuftets lag. Den lär envar som konsulterar den, att alla är jämlika och fria och att ingen bör tillfoga sin nästa skada, så att denne drabbas till liv, hälsa, frihet eller egendom. (John Locke "On Civil Government, bok II" kapitel II; år 1689-1690; se också Colin Chapman "Livsfrågorna och kristendomen" s 185)

Den främsta företrädaren för studiet av statsrätten i Sverige blev under 1600-talet Johannes Loccenius. ... Han fäste stor uppmärksamhet vid rikets grundlagar, eller fundamentallagar som han kallade dem, och försökte definiera vilka de var. Begreppet fundamentallag är en statsrättslig term som är berättigad när det gäller regeringsformen. Termen regeringsform var väl känd i Sverige vid mitten av 1600-talet och man kan följa framväxten av denna term från 1590-talet. Då gällde det en "regeringsordning" under Sigismunds frånvaro. Samma utveckling skedde ungefär samtidigt i andra erupeiska länder. Utmärkande för de bestämmelser som från slutet av 1500-talet började kallas fundamentallagar är att de till formen var fördrag. Av innehållet framgick att deras syfte var att dels begränsa överhetens makt, dels att garantera ständernas rättigheter. Bestämmelser av detta slag var mer förpliktande än vanliga lagar. Betydelsefulla temata var religionen, arvföljden och kröningseden. ... Enligt Loccenius var fundamentallagar kort och enkelt de lagar som bar upp staten. Dessa fundamentallagar var således speciellt viktiga och förpliktande för riket. Som den första och viktigaste av dessa grundlagar nämner Loccenius "unio religionis", alltså enheten i religion eller, som han på andra ställen uttrycker det, "enhet i den rätta religionen". Den var både grunden till evig frälsning och förenade det borgerliga samhället med fridens och lugnets starkaste band. Den andra grundlagen var arvföreningen, som varit av stor betydelse redan för Karl IX och Gustaf Adolf då de genom den legitimerat sin arvsrätt. Därefter kommer som fundamentallagar kungens ed och ständernas försäkringar vid kröningen. Enligt Loccenius är fundamentallagarna oföränderliga. År 1673 kunde Loccenius äntligen trycka sin översikt över Sveriges statsrätt. (Ingun Montgomery "Sveriges historia - Enhetskyrkans tid" s 133-134)

På övertygande språkliga grunder har ortnamnsforskare visat, att (byalaget) uppstod i Europa redan under folkvandringarnas tid, omkring 500 år efter Kristi födelse. . . . Livet i samfälligheten reglerades av byordningen, som folket självt hade stiftat och utformat. Denna byarnas egen lag är känd i Sverige sedan 1600-talet, men är sannolikt betydligt äldre. Den kunde innehålla stränga bestämmelser, och stundom ingrep den i människors rent privata angelägenheter, som inte borde ha angått kollektivet. Det finns således ett belägg för at enbyordning tog sig rätten att förbjuda giftermål utombys: Baskemölla byalag i Österlen i Skåne utkrävde böter till samfälligheten av den man som gifte sig med en kvinna, som han hade hämtat från en annan by. . . . Brott mot byorningen straffades sålunda med böter, men de avsattes till byalagets nöjeskonto, sympatiskt nog. När ett tillräckligt stort belopp hade kommit in på detta ställde man till ett gille. De brottsliga var med på festen som de bekostade med sina böter och fick alltså någon återbäring. (Vilhelm Moberg "Min svenska historia berättad för folket. Andra delen." s 287,294-295)

Man skall veta, att fordomdags voro icke så många saker uträttade i beskriven lag som nu är. Ty att mesta sakerna stodo i konungens villkor, huru han straffa ville. Ja, i förstone hade de ingen lagbok, utan konungen var själv lagboken, så att vad honom syntes rätt vara, det var lag. Och det ser man väl med denna lagen, där hans hus skulle brännas som skada gjorde. Plägar man så ännu (nu omkring år 1540) så säga, att det konungen med skäl vill, det är lag. Så vordo dock med tiden några få stadgar beskrivna men ganska enfaldiga. Och det kan nog märkas av de gamla lagböcker som brukades för tre eller fyra hundrade år sedan. De är ganska små och enfaldeliga utsatta, att man må draga så snart det ena förståndet därut som det andra. Men med tiden vart lagboken mer och mer förbättrad. (Olaus Petri "En svensk krönika" s 275)

Stoikernas största betydelse för eftervärlden består kanske i att de är grundare av den s.k. "naturrätten", som spelat en ofantlig roll i senare tiders tänkande och alltjämt med kristen motivering är officiell lära i den katolska kyrkan. Det finns eviga, oskrivna lagar, som ingen statsmakt i världen kan upphäva. (Alf Ahlberg "Från antikens och medeltidens tankevärld" s 68)

Egna kommentarer och funderingar:

Angående “kasta sig ner inför Dig”, se också Upp 3:9b. Angående ”för att hedra”, se Upp 13:4 och 13:8.

Grekiska ord:

dikaiôma (grundlag) (i NT + exempel i GT) Luk 1:6; Upp 15:4 – Hes 36:27; 1 Mack 1:13,49; 2:40; Syr 4:17; 32:16; Baruk 2:17,19; 4:13; Rom 1:32; 2:26; 5:16,18; 8:4; Hebr 9:1,10; Upp 19:8.

(h)osios (from) (i NT + exempel i Apokryferna) Apg 2:27; Upp 15:4 – 1 Mack 7:17; 2 Mack 12:45; Salomos Vishet 4:15; 6:10; 7:27; 10:15,17; 18:1,5,9; Syr 39:13,24; De tre männens lovsång v 64; Apg 13:34-35; 1 Tim 2:8; Tit 1:8; Hebr 7:26; Upp 16:5.

Ytterligare studier:

5 Mos 4:1; 6:1; 7:11; Ps 98:2; Jer 10:7; 16:19; Dan 5:18-19; Mika 4:2; Sak 8:22; Joh 6:37,68-69; Upp 19:8; 20:3.

G.W. Coats "The Song of the Sea"; Catholic Biblical Quarterly 31 (1969): 1-17.

J.A. du Rand "'Now the salvation of our God has come . . . ' A narrative perspective on the hymns in Revelation 12-15"; Neotestamentica 27.2 (1993): 313-330.

J.A. du Rand "The song of the Lamb because of the victory of the Lamb"; Neotestamentica 29.2 (1995): 203-210.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-24; 2012-07-14; 2015-08-11; slutlig version 2018-08-07)

Till sidans topp

---

15:5 Och efter de här tingen skådade jag, och vittnesbördets tälttempel i himlen öppnades.

Ord för ord (15 ord i den grekiska texten): Och efter de-här-(tingen) skådade-(jag), och öppnades '-et tempel'/templet '-ets tälts'/tältets '-ets vittnesbörds'/vittnesbördets i '-en himmel'/himlen.

1883: Och därefter såg jag, och vittnesbördets tabernakels tempel i himmeln öppnades.

1541(1703): Sedan såg jag, och si, wittnesbördsens tabernakels tempel wardt öppnadt i himmelen.

LT 1974: Sedan såg jag att det allra heligaste i templet i himlen stod vidöppet.

Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Då Mose hade tagit sitt tält, anbringade/’satte ... fast’ han det utanför det (skyddsvallsomgärdade) lägret, ... och det kallades ett vittnesbördstält. (2 Mos 33:7a, Grekiska GT)

Molnet beslöjade vittnesbördstältet, och Herrens härlighetsglans uppfyllde tältet. (2 Mos 40:34, Grekiska GT)

Den Senare Uppenbarelsen:

(Stefanos sade till ‘sina bröder och fäder’:) ”Vittnesbördets tält var (hela tiden) för våra fäder i det ödelagda (området).” (Apg 7:44a)

Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Och Utsagan blev kött och bodde i ett tält i/bland oss. (Joh 1:14a)

(Johannes) var vittne om Guds utsaga och Jesu Kristi vittnesmål, så många ting som han skådade. (Upp 1:2)

Den som segrar, (åt) honom (א*) skall Jag göra en pelare (i) (א*) Min Guds tempel, och den må inte/förvisso ej komma ut utanför * (א,* א). (Upp 3:12a, ”Filadelfia”)

Efter de här tingen skådade jag, och skåda, en dörr som var (och hade varit) öppnad i himlen. (Upp 4:1a)

När Den öppnade det femte sigillet, skådade jag nedanför offeraltaret själarna av de människor (א,* א) som hade varit (och var) slaktade på grund av Guds utsaga och på grund av det vittnesmål som de (hela tiden) hade. (Upp 6:9)

Jag skådade fyra budbärare, som stod emot jordens fyra hörn. (Upp 7:1a)

Efter de här tingen skådade jag, och skåda, en mycket/månghövdad folkskara, som ingen ('hela tiden'/någonsin) förmådde räkna antalet av den, ut ur varje nation och (ut ur) stammar och folk och tungor. (Upp 7:9a)

(De som är höljda i de vita dräkterna) ... tjänar (Gud) dag och natt i Hans tempel. (Upp 7:15a)

(Vassröret? sade:) ”Res dig upp och mät Guds tempel och offeraltaret och de som ’kastar sig ner’ i/vid det. Och gården, den ‘inifrån/inre (א,*א) av templet, kasta/för ut (den/'de som är där') innanför (א*) och du må ej mäta den.” (Upp 11:1b-2a)

Och Guds tempel i himlen öppnades, och Guds (א,* א) förbundskista/förbundsark skådades i Hans tempel. (Upp 11:19a)

Och de här (א,* א) besegrade honom på grund av den lille Baggens blod och på grund av deras vittnesmåls utsaga. Och de välkomnade inte sin själ (ens) intill död(en). (Upp 12:11)

Och det öppnade sin mun ‘in i’/i hädelser i riktning mot Gud (för) att häda Hans namn och Hans tält, de som i himlen bor i ett tält. (Upp 13:6)

Och en annan budbärare kom ut, ut ur Sitt (א,* א) tempel. (Upp 14:15a)

Och en annan budbärare kom ut, ut ur templet, det (som är) i himlen. (Upp 14:17a)

Exegeter, evangelister med flera:

Ungdomsföreningens (i Smålands Taberg) medlemmar samlas mangrant till vittnesbördsmöte lördag kl. 7 e.m. Flera viktiga ärendens föreligga till afgörande. (Jönköpings-Posten 1907-04-12 "Vittnesbördsmöte")

Egna kommentarer och funderingar:

Angående “efter de här tingen skådade jag”, se Upp 4:1a. Angående ”tälttempel i himlen öppnades”, se Upp 11:19a.

Grekiska ord:

martyrion (vittnesbörd) (i NT + exempel i Apokryferna) Apg 7:44; Upp 15:5 – Salomos Vishet 10:7; Syr 36:14(17); Matt 8:4; 10:18; 24:14; Mark 1:44; 6:11; 13:9; Luk 5:14; 9:5; 21:13; Apg 4:33; 1 Kor 1:6; 2:1; 2 Kor 1:12; 2 Thess 1:10; 1 Tim 2:6; 2 Tim 1:8; Hebr 3:5; Jak 5:3.

Ytterligare studier: 2 Mos 25:9,40; 27:21; 29:4; 38:21; 3 Mos 1:1; 4 Mos 1:1,50,53; 9:15; 10:11; 17:7-8; 18:2; 2 Krön 24:6; Hes 40-42; Hebr 8:5.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-24; 2012-07-14; 2015-08-11; slutlig version 2018-08-07)

Till sidans topp

---

15:6 Och de sju budbärarna, som hade de sju slagen, kom ut, ut ur templet och var (och hade varit) sjunkna/klädda i (kläder) av (P47, א,* א) linne, rent (och) lysande, och var (och hade varit) omgjordade runt omkring, runt omkring brösten, (med) gördlar av guld.

Ord för ord (23 ord i den grekiska texten Sinaiticus): och kom-ut de sju budbärare havande de sju slag ut-ur '-et tempel'/templet' varande-(och-havande-varit)-sjunkna-i (kläder)-av-linne rent lysande och varande-(och-havande-varit)-omgjordade-runt-omkring runt-omkring '-en bröst'/brösten gördlar av-guld.

1883: Och de sju änglarne, som hade de sju plågorna, kommo ut från templet, klädda i glänsande linne och omgjordade kring bröstet med gyllene bälten.

1541(1703): Och gingo derut af templet de sju Änglar, som de sju plågor hade, klädde uti rent, hwitt linkläde, och omgjordade kringom bröstet med gyldene bälte.

LT 1974: De sju änglar, som var utsedda att hälla ut de sju plågorna, kom sedan från templet, klädda i fläckfritt vitt linne, med guldbälten tvärsöver sina bröst.

Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Prästen skall vara sjunken/klädd i en tunika av linne. (3 Mos 6:10a, Grekiska GT)

I en mitt av (de sex männen var) en man som var (och hade varit) sjunken/klädd i en klädnad som nådde till fötterna och en gördel ... och (Gud) kallade på mannen som var (och hade varit) sjunken/klädd i en klädnad som nådde fötterna (och) som (hela tiden) hade gördeln uppå sin höft. (Hes 9:2b,3b, Grekiska GT)

(Herren sade till Israels hus:) "Jag skall bestänka rent vatten emot er, och ni skall göras rena från alla era orenheter och från alla era avgudar, och jag skall rena er." (Hes 36:25, Grekiska GT)

(Daniel sade:) “Jag lyfte mina ögon och skådade, och skåda, en (viss) människa, en som var (och hade varit) sjunken/klädd i (kläder) av fint linne och höften/höfterna som var (och hade varit) omgjordade i/med guldmetall (från) Ufas (Theod.).” (Dan 10:5a, Grekiska GT)

Sol och måne och stjärnor, som är lysande och som skickas bort emot behov, ’är välhörande’/’lyder villigt’. (Jeremias brev v 59a)

Den Senare Uppenbarelsen:

Då Josef hade tagit (Jesu) kropp, svepte han in den (med) (א,* א, A) en ren linneskjorta. (Matt 27:59)

En viss yngling som var (och hade varit) höljd i en linneskjorta uppå (den) nakna (kroppen) följde (hela tiden) tillsammans med (Jesus). Och de ’får makt (över)’/griper honom. Men då/sedan han hade lämnat ’helt och hållet’/’efter sig’ linneskjortan, flydde han naken. (Mark 14:51-52)

Herodes tillsammans med ‘sin armé’/’sina soldater’ ... då de hade höljt Jesus i en lysande beklädnad, sände han Honom * (P75, א*) till Pilatus. (Luk 23:11b)

(Kornelius sade till Petrus:) “En man stod inför mina ögon i en lysande beklädnad.” (Apg 10:30b)

Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus) sätter/’lägger ifrån sig’ kläderna, och då Han tagit ett linnekläde, omgjordade Han sig själv alltigenom. Därnäst kastar/häller Han vatten ’in i’/i tvättfatet och började tvätta lärjungarnas fötter och torka av (med) linneklädet, (med) vilket Han (hela tiden) var (och hade varit) alltigenom omgjordad. (Joh 13:4b-5)

Jesus säger till (Simon Petrus): ”Den som har badat har inte behov * (א,*א) att tvätta sig emellertid/utan är ren hel/'helt och hållet'.” (Joh 13:10a)

(Jesus sade till Sina lärjungar: ”Varje kvist i Mig som inte för/frambringar frukt, den ’lyfter Han’/’tar Han upp’. Och varje (kvist) som för/frambringar frukt, den renar Han, för att den må föra/frambringa mer frukt. Ni är allaredan rena på grund av den utsaga som Jag har samtalat (och samtalar) (med) er.” (Joh 15:2-3)

(Emot) (א,* א) de sju (א,* א) lampställenas mitt (skådade jag en) lik en människas son. ... omgjordad runt omkring vid bröstvårtorna (med) en gördel av guld. (Upp 1:13)

De skall vandra omkring i sällskap med Mig i vita (ting), eftersom de är värdiga. Den som segrar skall på det här sättet höljas i vita kläder. (Upp 3:4b-5a, “Sardes”)

Och det gavs till (dem som hade slaktats), var och en, en vit dräkt. (Upp 6:11a)

Och han talade till mig: “De här är de som kommer ut ur det stora betrycket, och de har rengjort sina dräkter och ‘vitnat dem’/’gjort dem vita’ i den lille Baggens blod.” (Upp 7:14b)

Jag skådade de sju budbärarna som står inför Guds ögon, och sju basuner gavs åt dem. (Upp 8:2)

Och Guds tempel i himlen öppnades, och Guds (א,* א) förbundskista/förbundsark skådades i Hans tempel. (Upp 11:19a)

Och en annan budbärare kom ut, ut ur Sitt (א,* א) tempel. (Upp 14:15a)

Och en annan budbärare kom ut, ut ur templet, det (som är) i himlen. (Upp 14:17a)

(Jag skådade) sju budbärare som hade sju slag, de sista, eftersom Guds lidelse är avslutad i dem. (Upp 15:1b)

Exegeter, evangelister med flera:

Den delen av (Vislanda) socken, som låg närmast kyrkan, sammankallades midsommardagens afton till prästgården. Omkring kl. 9 såg man nejdens flickor med sina mjölkbyttor på huvudet samlas från alla sidor. Mjölkbyttorna voro skurade kritvita och vid lockets brädd prydda med en krans av eklöv att förekomma mjölkens skvalpning. Värendsflickorna, som bibehöllo sin runda grekiska profil, infunno sig i vita linnen, så lätt klädda, att lintyget ofta var deras enda dräkt. Detta bör så förstås, att ortens pigor sy sina helgdagslintyg i form av en hel dräkt, så att man tror sig se en riktig klänning, under vilken likväl intet linne bäres, - dock är anständigheten fullt vårdad, ty detta lintyg, som vid midjan är fållat såsom en kjortel och stundom tillbundet med ett skärp, har omkring halsen en krage, som över bröstet sammanfästes med ett silverspänne. Lättare klädda samlades aldrig Arkadiens herdinnor till sina ringdansar. ... En oskyldig glädje varade, till dess solen påminde sällskapet att återgå. Ostarna voro då redan under prostinnans egen hand färdiga, och de, som det åstundade, hämtade mjölkvasslan efter ystningen i sina käril och åtskildes förnöjda. (Samuel Ödmann "Hågkomster från hembygden och skolan" s 33-34; Ostmöte och humlekvällar; skildrad tid: 1750-talet)

Från Linnés berömda herbationer från Uppsala med sina lärjungar (skildras följande:) "De skedde i en viss ordning ... och anställdes till 8 ställen omkring staden. Vid denna tid räknade han ej mindre än 200-300, som följde sig ut på marken, alla klädda i en viss lätt dräkt av linne." (Ingvar Andersson "Sveriges historia" s 286)

Uttolkaren sade till den unga flickan, som betjänade de två kvinnorna (Kristinna och Barmhärtig): ”Gå in i klädkammaren och tag fram kläder åt dessa pilgrimer.” Hon gick såsom hon var befald och lade ned framför honom vita, skinnande linnekläder, vilka han uppmanade dem att taga på. När nu kvinnorna blivit på detta sätt skrudade, betraktade de varandra, ty den ena kunde ej själv förnimma den härlighet, som hon varseblev hos den andra. Därför började de att hålla den andra för mer än sig själv. Den ena sade: ”Du är fagrare än jag”, och den andra: ”Nej, du är vackrare.” (John Bunyan ”Kristinnas resa” s 43)

Egna kommentarer och funderingar:

Guds folk (prästerna) kommer att bära allt bättre kläder: 1) Vita kläder (3:4-5); 2) Vita dräkter (6:11); 3) Vita, rengjorda dräkter (7:14); 4) Linne, rent (och) lysande (15:6); 5) Fint linne, lysande (och) rent (19:8).

Angående ”sju budbärare”, se Upp 8:2. Angående ”sju slag”, se Upp 15:1b. Angående ”kom ut ur templet”, se Upp 11:19a och Upp 14:15a. Angående ”omgjordade runt omkring, runt omkring brösten, (med) gördlar av guld”, se Upp 1:13b.

Grekiska ord:

lampros (lysande) (i NT + exempel i Apokryferna) Jeremias brev v 59; Luk 23:11; Apg 10:30; Upp 15:6 – Tobit 13:11(13); Salomos Vishet 6:12; 17:19(20); Syr 31:23; Jak 2:2-3; Upp 18:14; 19:8; 22:1,16.

linous (av linne) (NT + exempel i GT) 3 Mos 6:10; Upp 15:6 (P47, א,* א) – II Mos 28:42; 3 Mos 16:4; Judit 16:8.

Ytterligare studier: Ps 24:4; Matt 5:8; Joh 19:40; 21:18; Rom 14:20; Tit 1:15; Hebr 10:22.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-24; 2012-07-14; 2015-08-11; slutlig version 2018-08-07)

Till sidans topp

---

15:7 Och * (P47, א*) ut ur/av de fyra levande varelserna gav (en av dem) till de sju budbärarna * (א,* א) skålar av guld som var fulla av Guds lidelse, (från) Den som lever in i (de kommande) tidsåldrarnas (kommande) tidsåldrar. Amen (א,* א).

Ord för ord (24 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus): och ut-ur de fyra levande-varelser gav-(han) de sju budbärare skålar av-guld varande-fulla-av '-n lidelse'/lidelsen '-ens guds'/Guds (av)-den levande in-i '-na tidsåldrar'/tidsåldrarna '-nas tidsåldrars'/tidsåldrarnas amen.

1883: Och ett af de fyra djuren gaf de sju änglarne sju gyllene skålar, fulla af Guds vrede, hans, som lefver i evigheters evighet.

1541(1703): Och ett af de fyra djuren gaf de sju Änglar sju gyldene skålar, fulla med Guds wrede, den der lefwer af ewighet till ewighet.

LT 1974: En av de fyra levande varelserna räckte var och en av dem en guldskål, fylld med den levande Gudens fruktansvärda vrede, hans som lever i evigheternas evigheter.

Den Senare Uppenbarelsen: Prästledaren talade till (Jesus): ”Jag binder Dig med ed ned från den levande Guden, att Du må tala till oss, om Du är kristusen/'den smorde', Guds Son.” (Matt 26:63b)

(Barnabas och Paulus sade till männen i Lystra: "Vi kommer) med ett gott litet budskap till er att vända er intill (Gud) från de här fåfängliga tingen emot en levande Gud ..." (Apg 14:15b)

Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Till Honom (är) härlighetsglansen och makten in i (de kommande) tidsåldrarnas (kommande) tidsåldrar. Amen. (Upp 1:6b)

(Jag är) Den som lever, och Jag blev en död (kropp), och skåda, Jag är en som lever in i (de kommande) tidsåldrarnas (kommande) tidsåldrar. (Upp 1:18a)

Och i tronens mitt och (i) en ring av/från tronen (var) fyra levande varelser, som var fulla av ögon framför och bakifrån/bakom. (Upp 4:6b)

När de levande varelserna – alltefter omständigheterna – må (א,* א) ge härlighetsglans och heder och tacksamhet till Den som sitter på tronen till Den som lever in i (de kommande) tidsåldrarnas (kommande) tidsåldrar, skall och/också (א,* א) de tjugofyra äldste falla/’falla ner’ inför Dens ögon som sitter uppå tronen, och de skall kasta sig ner inför Den som lever in i (de kommande) tidsåldrarnas (kommande) tidsåldrar (för att hedra Honom). Amen (א,* א). (Upp 4:9-10a)

Och när (den lille Baggen) tog bokrullen, föll/’sjönk ... ner’ de fyra levande varelserna och de tjugofyra äldste inför den lille Baggens ögon, var och en havande/med en cittra och skålar av guld som är fulla av rökelser vilka (א,*א) är de heligas böner. (Upp 5:8)

Jag skådade de sju budbärarna som står inför Guds ögon, och sju basuner gavs åt dem. (Upp 8:2)

Och en annan budbärare, en tredje, följde dem och sade i/med en stor/hög röst: “Om någon kastar sig ner (i riktning mot) det lilla vilda djuret (för att tillbe det) och (i riktning mot) dess avbild (för att tillbe den) och tar ett märke uppå sin panna eller emot sin hand, skall han och/också dricka ut ur/av Guds lidelses vin, av det som är (och har varit) förenat/iskänkt outspätt i Hans vredes bägare.” (Upp 14:9-10a)

Budbäraren kastade/’lät ... falla’ sin skära uppå (א,* א) jorden och samlade in jordens vinranka och kastade in (den) i Guds lidelses stora vinpress. (Upp 14:19)

(Jag skådade) sju budbärare som hade sju slag, de sista, eftersom Guds lidelse avslutades med dem. (Upp 15:1b)

Egna kommentarer och funderingar:

Angående “de fyra levande varelserna”, se Upp 4:6b. Angående ”sju budbärare”, se Upp 8:2. Angående ”skålar av guld som är fulla av”, se Upp 5:8b. Angående ”Guds lidelse”, se Upp 14:9-10a. Angående ”Gud, (från) Den som lever in i (de kommande) tidsåldrarnas (kommande) tidsåldrar”, se också Upp 1:18a och Upp 4:9b samt Egna kommentarer och funderingar till Upp 1:6b. Angående ”Amen”, se Upp 1:6b.

Ytterligare studier: Upp 16:1; 17:1; 21:9.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-24; 2012-07-14; 2015-08-11; slutlig version 2018-08-07)

Till sidans topp

---

15:8a Och templet fylldes av rök ut ur/av Guds härlighetsglans och ut ur/av Hans förmåga.

Ord för ord (15 ord i den grekiska texten): och fylldes '-et tempel'/templet (av)-rök ut-ur '-en härlighetglans'/härlighetsglansen '-ens guds'/Guds och ut-ur '-n förmåga'/förmågan hans.

1883: Och templet vardt uppfylldt af rök från Guds härlighet och makt.

1541(1703): Och templet wardt uppfyldt med rök af Guds härlighet, och af hans kraft.

LT 1974: Templet fylldes av rök från hans härlighet och makt.

Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Abraham) skådade, och skåda, en låga av/från jorden/landet steg upp som om (det var) ett töcken av/från en brännugn. (1 Mos 19:28b, Grekiska GT)

(Sinais) rök steg upp som brännugnsrök. ... (2 Mos 19:18b, Grekiska GT)

Molnet beslöjade vittnesbördstältet, och Herrens härlighetsglans uppfyllde tältet. (2 Mos 40:34, Grekiska GT)

Molnet uppfyllde (Herrens) hus, och prästerna förmådde inte stå (för) att utföra samhälleliga plikter från/’beroende på’ molnets ansikte/’sätt att te sig’, eftersom Herrens härlighetsglans uppfyllde huset. (1 Kung 8:10b-11, Grekiska GT)

Dörröverstycket lyftes emot/upp från/av rösten av den som utropade/ropade (och hade utropat/ropat), och huset fullbordades/fylldes av rök. (Jes 6:4, Grekiska GT)

Molnet uppfyllde den inre gården. Och ... molnet uppfyllde huset. (Hes 10:3b-4a, Grekiska GT)

Den Senare Uppenbarelsen:

Alla i synagogan uppfylldes av lidelse. (Luk 4:28a)

Herren talade (vänd) i riktning mot slaven: ”Kom/gå ut ’in till’/till vägarna och inhägnaderna och mana (människor) att komma in, för att mitt hus må fyllas.” (Luk 14:23)

I det att den 50:e dagen fullbordas/fullbordades var * (א*) (lärjungarna) (hela tiden) tillsammans emot/vid samma (plats). Och det blev/kom med en gång ut ur himlen ett ljud precis som (ett ljud) som förs/frambringas (av) en våldsam/kraftig andedräkt/vindpust, och det fullbordade/fyllde hela huset, var/där de (hela tiden) ’var sittande’/satt. (Apg 2:1-2)

Då (Stefanus) hade stirrat/spanat in i himlen, skådade han en Guds härlighetsglans och Jesus som stod ut ur Guds rätta/högra (delar). (Apg 7:55b)

Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Jesus talade: ”Den här svagheten är inte i ’riktning mot’/’fråga om’ död, emellertid/utan till förmån för Guds härlighetsglans, för att Guds Son må förhärligas genom den.” (Joh 11:4b)

Bostaden fullbordades ut ur/av smörjelseoljans doft. (Joh 12:3b)

Till Honom (är) härlighetsglansen och makten in i (de kommande) tidsåldrarnas (kommande) tidsåldrar. Amen. (Upp 1:6b)

Den som segrar, (åt) honom (א*) skall Jag göra en pelare (i) (א*) Min Guds tempel, och den må inte/förvisso ej komma ut utanför * (א,* א). (Upp 3:12a, ”Filadelfia”)

De levande varelserna må (א,* א) – alltefter omständigheterna - ge härlighetsglans och heder och tacksamhet till Den som sitter på tronen. (Upp 4:9a)

Värdig är Du ... att ta härlighetsglansen och hedern och förmågan. ... (Upp 4:11b)

(De äldste och de fyra levande varelserna) sade: “Amen, välsignelsen och härlighetsglansen och visheten och tacksamheten och hedern och förmågan och stabiliteten till vår Gud in i (de kommande) tidsåldrarnas (kommande) tidsåldrar. Amen.” (Upp 7:12)

Och en (א*) rök av rökelserna, (med) de heligas böner, steg upp inför Guds ögon ut ur budbärarens hand. (Upp 8:4)

Rök steg upp ut ur brunnen, som en stor brännugns rök. (Upp 9:2a)

Och röken av deras plågande stiger upp ‘in i’/i (kommande) tidsåldrars (kommande) tidsåldrar. Och dag och natt har de inte vila, de som kastar sig ner (i riktning mot) det lilla vilda djuret (för att tillbe det) och (i riktning mot) dess avbild (för att tillbe den) och om någon tar dess namns märke. (Upp 14:11)

Egna kommentarer och funderingar:

Angående “Guds härlighet”, se också Joh 11:3-5.

Ytterligare studier: 2 Mos 14:35; 3 Mos 16:2; 2 Krön 5:13-14; 7:1-2; Hes 44:4; Joh 17:24.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-24; 2012-07-14; 2015-08-11; slutlig version 2018-08-07)

Till sidans topp

---

15:8b Och ingen förmådde komma in i, in i templet, intill dess att de sju budbärarnas sju slag må vara avslutade.

Ord för ord (15 ord i den grekiska texten): och ingen förmådde komma-in-i in-i '-et tempel'/templet intill-dess-att må-vara-avslutade de sju slag (av)-de sju budbärare.

1883: ... och ingen kunde gå in i templet, förrän de sju änglarnes sju plågor hade blifvit fullbordade.

1541(1703): ... och ingen kunde gå in i templet, tilldess de sju plågor, som de sju Änglar hade, fullkomnade wordo.

LT 1974: ... och ingen kunde gå in förrän de sju änglarna hade slutat att hälla ut de sju plågorna.

Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Prästerna förmådde inte komma in i, in i Herrens hus i den där lägliga tiden, eftersom Herrens härlighetsglans uppfyllde huset. (2 Krön 7:2, Grekiska GT)

Den Senare Uppenbarelsen:

Och Jesus kom in i, in i helgedomen och Han kastade/drev ut alla de som sålde och köpte i helgedomen. (Matt 21:12a)

Då (Jesus) hade kommit in i helgedomen, kom prästledarna och folkets äldste till Honom då han lärde/undervisade och sade: “I/med vilken slags (rättslig) myndighet gör Du de här tingen, och vem gav Dig den här (rättsliga) myndigheten?” (Matt 21:23)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Barn, hur påfrestande det är att komma in i, in i Guds rike!” (Mark 10:24b)

Då (Sakarias) hade kommit in i, in i Herrens tempel, erhöll/fick han genom lottning bränna rökelse. (Luk 1:9b)

Jesus talade (vänd) i riktning mot (Emmauslärjungarna): ”O dåraktiga (människor) och senfärdiga (i) hjärtat att tro på alla ting som profeterna har samtalat! Måste inte kristusen/'den smorde' visst/förvisso lida de här tingen och komma in i, in i Sin härlighetsglans?” (Luk 24:25-26)

Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Den som segrar, (åt) honom (א*) skall Jag göra en pelare (i) (א*) Min Guds tempel, och den må inte/förvisso ej komma ut utanför * (א,* א). (Upp 3:12a, ”Filadelfia”)

Jag skådade de sju budbärarna som står inför Guds ögon, och sju basuner gavs åt dem. (Upp 8:2)

(Jag skådade) sju budbärare som hade sju slag, de sista, eftersom Guds lidelse avslutades med dem. (Upp 15:1b)

De sju budbärarna, som hade de sju slagen, kom ut, ut ur templet. (Upp 15:6a)

Egna kommentarer och funderingar:

Angående “sju budbärare”, se Upp 8:2. Angående ”sju slag”, se Upp 15:1b.

Ytterligare studier: 2 Krön 5:14; Joh 13:1; 17:24; Upp 15:8; 16:1; 17:1; 21:9.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-24; 2012-07-14; 2015-08-11; slutlig version 2018-08-07)

Tillbaka till Start

---