Till kapitellistan

Fjortonde kapitlet
snabbnavigation till verserna:
1a | 1b | 2 | 3a | 3b | 4a | 4b | 5 | 6 | 7 | 8 | 9-10a | 10b | 11 | 12 | 13 | 14a | 14b | 15-16 | 17 | 18a | 18b-19 | 20


14:1a Och jag skådade, och skåda. Den lille Baggen stod emot berget Sion.

Ord för ord (11 ord i den grekiska texten): Och (jag)-skådade, och skåda den-lille-'-n bagge'/baggen 'stående-(och-havande-stått)'/stående emot '-et berg'/berget Sion.


1883: Och jag såg, och se, Lammet stod på Sions berg.

1541(1703): Och jag såg, och si, ett Lamb stod på Sions berg.

LT 1974: Sedan såg jag ett Lamm stå på Sions berg i Jerusalem.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren sade till David, Israels och Judas' kung:) “Jag har fått en kung av (Mig) att stå ner emot Sion, (Mitt) heliga berg.” (Ps 2:6, Grekiska GT)

Herren skall vara kung i Sion och i Jerusalem, och Han skall förhärligas inför de äldstes ögon. (Jes 24:23b, Grekiska GT)

(Som) lejonet eller det unga djuret må ropa på/intill det vilda djuret ... på det här sättet skall härskarors Herre stiga ned (för) att marschera emot, emot berget Sion, emot dess berg.” (Jes 31:4b, Grekiska GT)

(Herren sade till Israel:) “... Jag är Herren er Gud som slår upp ett tält i/på Sion, Mitt heliga berg.” (Joel 3:17a, Grekiska GT)

(Den utländske ledaren) steg upp ‘in i’/till berg Sion, och (några) från prästerna kom ut ur, ut ur de heliga tingen och/’tillsammans med’ (några) från de äldste av folket (för) att hälsa honom fredligt ... Och/men han befläckade dem. (1 Mack 7:33b-34a)

(Visheten sade:) “I ett heligt tält utförde jag samhälleliga plikter inför (den Högstes) ögon, och på det här sättet ’sattes jag fast’/’hade jag mitt fotfäste’ i Sion.” (Syr 24:10)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Profeten sade:) “Tala till dottern Sion: ‘Skåda, din kung kommer till dig.’” (Matt 21:5a)

(Petrus sade till sina israelitiska bröder:) “Lägliga tider av andrum må – alltefter omständigheterna – komma från Herrens ansikte, och Han må skicka bort till er Den som före/innan har varit (och är) i Hans hand, Kristus Jesus, som himmel/himlen faktiskt måste ta emot intill (de) tider av ’tillstånd bort’/upprättelse av allting av/om vilka Gud samtalade genom Hans heliga profeters mun från tidsålder/'en tidsålders början'." (Apg 3:20-21)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Då Jesus hade funnit en liten åsna, satte Han sig ner emot den, helt och hållet som det är (och har varit) skrivet: ”Frukta ej, dotter Sion. Skåda, din Kung kommer och sitter emot en åsnas föl.” (Joh 12:14-15)

Efter de här tingen skådade jag, och skåda, en dörr som var (och hade varit) öppnad i himlen. (Upp 4:1a)

Jag skådade ’i en mitt av’/’mellan (å ena sidan)’ tronen och av de fyra levande varelserna och ’i en mitt av’/’(å andra sidan)’ de äldste en liten Bagge stående som hade Den slaktats (och slaktades). (Upp 5:6a)

Och jag skådade, och skåda, en vit häst. (Upp 6:2a)

Och jag skådade, och skåda (א,* א), en annan, eldfärgad häst kom ut. (Upp 6:4a)

Och jag skådade, och skåda, en svart häst. ... (Upp 6:5b)

Och jag skådade, och skåda, en ljusgrön häst. (Upp 6:8a)

Efter de här tingen skådade jag, och skåda, en mycket/månghövdad folkskara, som ingen ('hela tiden'/någonsin) förmådde räkna antalet av den, ut ur varje nation och (ut ur) stammar och folk och tungor. (Upp 7:9a)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

Det känns som en lättnad att få vända sig bort från draken och hans första vilddjur, vars hemvist är det rastlösa havet, och till Lammet som står på fast och helig mark; från förföljelse och hot om martyrskap till tryggheten på berget Sion; från det ofullkomliga talet 666 till det fullkomliga 144000; och från dessa som har tagit emot vilddjurets märke på sina pannor (13:16) till dem som har Lammets och hans Faders namn på sina. (John Stott "Genom Bibeln - Dag för dag" s 420 i kommentar till Upp 14:1)

(Den Högstes svar) på utmaningen från Antikrist blir att sända Kristus ned till jorden (Apg. 3:20). (Erich Sauer ”Den korsfästes triumf” s 130)

Det är religionens, etikens och konstens uppgift att lösgöra det icke så lätt beräknade, ännu bundna, obefriade förrådet av sympatisk kraft och därmed verkliggöra, i den mån det är möjligt, det Sion, som hägrar för människor med god vilja. (Viktor Rydberg "Konstnären och konstverket" s 56)

(Bonden Hans Nielsen) Hauges dogmatiska åsikter skilde sig icke från statskyrkans; han endast påyrkade med strängt allvar kristendomens förverkligande i det enskilda levernet. Men han var lekman och predikade. Därmed syndade han tvåfaldigt. Han störde statskyrkans ljuva lugn och han ingrep i hierarkins förmenta rättigheter. För dessa synder fick han också böta. Det heliga skrået på Zions tinnar gav sig icke ro, innan en så farlig man blev satt inom lås och bom. . . . Nu sedan mannen sedan länge är död, erkänna även prästerna, att Hauge ingjutit nytt liv i norska kyrkan, och att de orter, där Haugianerna äro talrika, företrädesvis utmärka sig för en stigande sedlighet samt ett bättre förhållande mellan gårdägare och husmän. (Viktor Rydberg "En vandring i Norge" s 86-87; Göteborgs Nyare Handels- och Sjöfartstidning 21 augusti - 27 november 1858)

Messias var på väg, så varför stanna i Polen? Det var en from handling att bosätta sig i Det heliga landet. När Förlossaren kom skulle judarna i Israel bli de första som hälsade honom. (Isaac Bashevis Singer "Slaven" s 206)

Luther gick tillbaka till apostlarnes kristendom, som nu höll på att humaniseras, och han var mer ortodox än påvarne och koncilierna. . . . I påvens ställe satte han bibelns ofelbarhet, och det var en större olycka, ty med den boken kan man bevisa allt och intet. . . . På Gamla testamentet stödde sig Johann av Leyden då han upprättade ett socialistiskt Zion i Münster och gick omkring med guldkrona på huvudet bland sina tio hustrur som en mindre konung Salomo. (August Strindberg "Världshistoriens Mystik" s 29)

År 70 efter Kristus, den 2 September, hade efter en lång, af mångfaldiga fasor ledsagad belägring Jerusalems hufvudfäste, borgen Antonia, fallit i den stormande romerska belägringshärens våld. Den förtviflans strid det israelitiska folket hade öppnat för sitt oberoende var afgjord. Framför sig sågo de segrande romarne det härliga tempel, som Herodes hade uppfört på det salomoniska templets grundvalar, en väldig byggnad, som med sina yttre pelargångar bildade ett slags fästning, och därbakom, något längre åt söder, sågs Zions höjd, dit en skara af Judafolkets återstående kämpar dragit sig tillbaka. Romarne kunde redan rådslå, om de skulle förstöra det berömda hemlighetsfulla templet eller icke. Deras fältherre, Titus, sonen af kejsar Vespasianus, ville skona det; ty, som han sade, han förde krig mot människor, icke mot byggnadskonsten; men mot hans vilja hade ursinnige soldater kastat brandfacklan in i templet. Innan elden, som omhvärft det allra heligaste, brunnit ner, uppfördes på Zion ett förfärligt skådespel. Titus hade erbjudit de judiske stridsmännen förskoning, om de ville nedlägga vapnen. Svaret blef, att de svurit att icke gifva sig; men ville Titus låta dem tåga bort, så skulle de med sina kvinnor och barn begifva sig till öknen. Titus harmades öfver att de besegrade vågade ställa villkor, och han gaf befallning att fortsätta angreppet. Medan några af de judiska stridsmännen rusade blindt mot romarne, för att falla under deras svärd, föredrogo andra att dö för israelitiska vapen, förda af kamraters eller af egna händer. Andra kastade sig i lågorna. Alla betraktade de som en lycka, som en räddning, att icke öfverlefva sitt tempels undergång. . . . Det var icke endast Salems heliga berg, som låg höljdt med ruiner. Hela den judiska landsbygden företedde en anblick af förödelse. (Viktor Rydberg "Den äldre medeltidens kulturhistoria" s 328-329; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1887)

(Jerusalem) var byggt på fyra kullar. Av dessa var den västra, eller det forntida Sion, den högsta som höjde sig omkring 200 fot över Moria, fastän ändå 100 fot lägre än Olivträdens berg. (Alfred Edersheim “The Temple”, s 33)


Att fortsätta med:

ca 2000 - ca 1900

Judendomen har en annan syn på de heliga platserna än muslimer och kristna. Detta hänger samman med att hela landet är heligt för juden. Detta gäller inte för kristna och muslimer, som vördar endast de platser, där märkliga religiösa händelser har inträffat. När juden vördar en särskild plats, t ex västra tempelmuren i Jerusalem, sker det främst med hänsyn till vad denna plats representerar i den judiska historien. Allra heligast är tempelplatsen, som inte får beträdas av judar, eftersom de ovetande kan komma att beträda platsen för Det Allraheligaste i templet, som är förbjuden mark. Juden håller också vissa gravar heliga såsom Davids grav på Sionsberget, Rakels grav vid Betlehem, Josefs grav i Sikem, patriarkgravarna i Hebron och vissa lokala rabbingravar. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 176)

För muslimerna är Jerusalem en helig stad. Den har tre namn på arabiska, al-Quds (heligheten), al-Quds ash-Sharifa (den ädla heliga) och Bayt al-muqaddas (det heliga templet). Det första namnet är det vanliga. Heligheten är koncentrerad till tempelplatsen, Haram al-Sharif (den ädla helgedomen). Främst bland de islamiska monumenten står Klippdomen, som byggdes över den klippa från vilken Muhammed företog sin himmelsfärd, och al-Aqsamoskén, som i sitt nuvarande skick stod färdig år 1133. Under vissa omständigheter kan en resa till tempelplatsen i Jerusalem ersätta vallfärden till Mekka. Muslimerna vördar också Davids grav på Sionsberget, patriarkgravarna i Hebron och platser, som helgats åt jungfru Maria. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 177)

I förkunnelse och teologi talas ofta om Kristi ”återkomst” men det uttrycket ger enligt min uppfattning ett något felaktigt perspektiv. ... Ordet återkomst ger intryck av att Jesus varit borta och kommer tillbaka. ... Det finns ingen antydan varken hos (Paulus) eller någon annan nytestamentlig författare om att judarnas eller hedningarnas frälsning skulle vara bunden till en viss geografisk plats eller till någon statsbildning. (Lars Lindberg ”Ny skapelse” s 197,203)

Lovad vare Du, o, Herre som skall återupprätta Din närvaro i Sion. (Birgitta Yavari ”Min Messias”; citat ”Ur judisk bönebok”)

Sions berg reser sig ur Hinnoms dal, och på vägen dit kan man se ner i gehenna-dalen, en plats för onda makter. Ifrån Sion ser man ut över staden, såväl det nya som det gamla Jerusalem. ... Sions förnämsta minne är ... kung Davids grav. ... Det påstås att David Ben Gurion, då Israel hade tagit Sions berg från araberna, grät av glädje och sade: ”Fram till detta ögonblick har vi haft en stat, nu har vi också en själ.” ... Man visar också på Sions berg ”den övre salen”, där Jesus åt påskalammet med lärjungarna och instiftade nattvarden. ... När den väldiga menoran, den sjuarmade ljusstaken, ställdes upp på Sions berg i oktober 1954 bad överrabbinen en bön: ”Fader i himmelen! ... Fridens konung, skänk fridens ande i våra hjärtan, så att alla folk kunna sluta ett evigt fredsförbund, så som dina heliga profeter en gång profeterade, att det skulle ske i tidernas ände.” Och här på Sion behövs bönen om fred. ”En virrig skottlossning på Sion”, sade en känd jude, ”kan sätta hela världen i brand.” (Erik Sollerman ”På resa till mig själv” s 94-95)

Runt omkring Skärstad utgör frikyrkligheten uppe på Holaveden en mäktig formation. Det är den starkaste koncentrationen av frikyrkofolk som finns i vårt land. Ett Sion med Jönköping-Huskvarna, Tranås och Nässjö som fönster ut mot världen. Sjöarna Bunn, Ören och Noen i norr, Ralången i öster, Nätaren och Stensjön med Huskvarnaån i söder samt Vättern i väster markerar (år 1968) det område, där landets fyra frikyrkligaste kommuner finns, Skärstad (31 procent), Hullaryd (30), Linderås (28) och Lekeryd (27). Men här går gränsen mellan Växjö och Linköpings stift, snett genom området, och Svenska Alliansmissionen når med nöd och näppe över stiftsgränsen in bland de "andliga östgötarna". Det är i stället främst baptismen, som är Pingströrelsens följeslagare i bergstrakten på andra sidan stiftsgränsen, såväl Örebro- som Stockholmsbaptismen. (Berndt Gustafsson "Frikyrkobröder" s 50)

För mer än tio år sedan grundades Rennies Mill Flyktingläger. Det var när flyktingskarorna vällde in i Hongkong, som myndigheterna sökte efter en plats för dem. ... Flera missionärer från olika kyrkor följde med till Rennies Mill, bland dem en svensk missionär Gertrud Trädgårdh från Malmö. Hon ... hjälpte de sjuka och läste bibeln för flyktingarna. Guds ord verkade och själar blevo frälsta. En första dopförrättning hölls och en kristen församling grundades. Kineserna gav församlingen det vackra namnet: "Sion". ... Sion i Rennies Mill har också blivit vårt missionscentrum. I de små byarna omkring flyktinglägret och på flera platser i Hongkong har vi fått vara ute och förkunna evangelium. ... SION - den lilla flyktingförsamlingen - har blivit en missionerande församling, som vill vara med att sända ut missionärer och arbetar för att Guds rike må komma också till folket i Fjärran Östern. (Rut Johansson "Av Herren har det skett" s 115-121; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1960).

"Nu har jag onsdagskvällarna fria", (sade Helmuth Silberberg till Anne), "eftersom mormor och morfar tror att jag går på träsnidarkurs, men jag går hellre på klubbafton hos sionistpartiet. Det får jag inte, för mormor och morfar är starkt emot sionismen. Jag är inte heller fanatiskt för, men det intresserar mig i alla fall. Men på sista tiden har det blivit så rörigt där, så jag funderar på att gå ur. Därför blir det sista gången jag går dit nu på onsdag kväll." (Anne Frank "Anne Franks dagbok" s 22; dagboksnotering 1 juli 1942)

Det var dagen före julafton. I sällskap med broder Gösta skulle julharen skjutas. ... Vi har nära en timmes väg att gå innan vi nådde den tilltänkta jaktmarken. Över Hjortsjön (i Byarum) ... och över Skrammelbergen till Sjöliden. ... Hunden försvann i björkslyet och upptaget skedde snart nog och efter ett par glödheta bukter gick drevet över den närliggande sjön och upp i bergen. ... Väl på plats var det konstigt nog tyst på Zions Höjder. ... Men Gud i himmel, den haren blev en räv. ... Rävskrotten låg där naken och blåfrusen medan vi höllo vår julandakt, likt våra förfäder, och bröto vårt bröd i lika delar till hund och jägare. Hedniskt må mitt tal låta för de som för sin andakt kräver vitmenade kyrkor och bönehus. På huk drucko vi vårt grönsvarta kaffe böjande knä, likt en gång vid en annan juletid. Heliga konungar böjde knä på Betlehems sommartorra jaktmarker. (Enar Wallin "Skogsminnen från ungdom till mannaålder" s 67-70; 1920-talet?)


ca 1900 och tiden dessförinnan

På berget Zion i Jerusalem hafwa hrr Rotschild och Montefiore låtit uppföra ett antal skolor, ett sjukhus och åtskilliga andra wälgörenhetsanstalter. Senast hafwa de ökat dessa med ett boktryckeri, från hwilket nyligen utkommit ett arbete, som handlar om det "Heliga landet". Detta är den första bok, som blifwit tryckt i Palestina. (Jönköpings-Posten 1877-01-10 "Wälgörenhetsanstalter på berget Zion")

I Karlskrona kunde de svenska metodisterna i februari 1870 inviga sin första nybyggda kyrka. ... De metodistiska församlingarna och kyrkorna fick ofta bibliska namn. ... I Arboga hette församlingen Siloa, i Nysund i Värmland Zion och i Lerbäck i Södra Närke fick den namnet Israel. (Oloph Bexell "Sveriges kyrkohistoria - Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid" s 104)

Nu (år 1865-66) betraktades (greve Adolf Stackelbergs) Stensnäs nästan som ett Sion och resorna till de årliga missionsmötena i Ukna kyrka nästan som israeliternas uppfärder till högtiderna i Jerusalem. På förhand gladde man sig i hoppet, huru det skulle bli, och efteråt i minnet av huru det varit. ... Om greve Stackelberg och hans familj samt om de troende vid Stensnäs och Överum talade (f. löjtnanten Karl August) Klingspor, som de stodo närmarehimmelens port än några andra troende. (Karl Palmberg "Karl Palmberg - Strödda minnen från hans levnad" s 61-62; Palmbergs egna anteckningar)

"Jag skall församla folket på mitt berg: och min ande skall bo ibland dem." Så säger Herren hos profeten; och orden är betydelsefulla, icke blott för i dag utan för alla tider. Närmast och egentligen åsyftades väl därmed det helga berget Sion, som bar både templet och konungaborgen, där alla folkets heligaste minnen samlade sig, där alla folkets förhoppningar voro sammanträngda och som därför ansågs för ljusets och salighetens vagga. Det är i många avseenden naturligt för människan, helst i hennes barndoms tider, att anse vissa ställen såsom heligare och särskilt kära för gudomligheten: och det var en kär föreställning för judarna, att deras Sion skulle bli sätet för herraväldet över jorden, skulle bli medelpunkten för världen, varifrån icke endast den härskande läran, utan även den världsliga styrelsen utginge över folken. Men deras förhoppningar sveko dem, åtminstone i det senare avseendet; deras mångbesjungna berg ligger nu i ruiner, och ödlorna bygga mellan de omstörtade grundvalarna. Men i en annan och högre mening samlas ännu folken . . . omkring deras Sion, icke som det var fordomdags, men förklarat av kristendomen, som där har sin rot. (Esaias Tegnér "Tal vid kyrkoinvigningen i Berg den 9 augusti 1835" s 42-43)

Såsom ett gammaltestamentligt Sion kände sig den karolinska tidens svenska kyrka. Samma rättspatos och samma undergivenhet under livets skiften, som man möter hos Gamla testamentets fromme, präglade det karolinska tidevarvets ledande gestalter. Under Frihetstidens skede uppstodo djupa och kraftiga remnor i detta svenska Sion, vilket den kommande skildringen just åsyftar att visa. Men väktarna på Sion - det vill säga kyrkans ledande män - fortsatte oförtrutet att värna om arvet från den karolinska enhetskyrkan och att speja efter alla orosandar, som kunde störa "enheten i religionen" och göra avbräck på den gamla svenska kyrkokristendomen. En "väktare över Westgöta hus" kallade sig en gång Skarabiskopen Jesper Svedberg. Som en ensam man men mäktig fura reser sig denne bland den begynnande Frihetstidens eljest ganska småvuxna gestalter. (Hilding Pleijel "'Stortron' och de religiösa rörelserna" s 59-60)


Att avrunda med:

Stor är Herren och högt lovad i vår Guds stad på sitt heliga berg. Skönt höjer det sej, hela jordens fröjd, berget Sion längst upp i norr, den store konungens stad. (Ylva Eggehorn ”En sång, ett folk”; Stor är Herren)


Sångarna:

Höj glädjerop till skyn, Vid denna glada syn; Här kommer Zions Förste, Bland konungar den störste. Hosianna, pris och ära Vår Konung vi hembära. (Dansk sång-SJ Hedborn-JO Wallin: Psalm 51:5; jfr Psalmer och Sånger 104:5)

Jerusalem! häf upp din röst, Och, dotter Sion! fatta tröst: Din konung kommer, och hans hand Skall råda öfver alla land. (JO Wallin: Psalm 54:1; Sång 26:1; jfr Psalmer och Sånger 106:1)

Hans famn är ett fäste för svaga och skrämda, En hamn, dit de skummande böljor ej nå. Af honom de stumma få harporna stämda Och lust att till Sion från Babylon gå. (Carl Boberg: Sång 182:3; jfr Psalmer och Sånger 586)

Led oss hvarje dag Efter ditt behag; För du oss på vägar hårda, Värdes ändå huldt oss vårda, tills på Sions höjd Vi dig se med fröjd! (NL Zinzendorf – Erik Nyström: Sång 265:4)

Herre Jesus, dina trogna Vänta din tillkommelse; När skall tiden en gång mogna För din uppenbarelse? När skall ifrån Sions höjd Ljuset rinna upp med fröjd? (E Nyström: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 727:1)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående “Jag skådade, och skåda”, se Upp 4:1a. Nu förekommer det här uttrycket för sjunde gången och Upp 14:14 för åttonde och sista gången i Uppenbarelseboken. Jfr Egna kommentarer och funderingar till Joh 4:16-18.


Paulus sade till de troende i Rom: ”En tilltagande hårdhet har blivit (och blir) från en del (i) Israel intill (den tid i) vilken nationernas fullbordan må komma in i (det), och på det här sättet skall varje/hela Israel räddas helt och hållet som det har skrivits (och är skrivet): ’Den som frälsar skall anlända ut ur Sion. Han skall vända bort gudlöshet från Jakob.’ Och det här (är) förbundet (med) dem från sidan av Mig, när Jag – alltefter omständigheterna – må taga ’av för Mig själv’/bort deras missar (av Mitt mål).” (Rom 11:25b-27)


Ytterligare studier:

Ps 53:6(7); 74:2; 78:68; 110:2; Jes 8:18; 10:12; 28:16; 46:13; 59:20; 62:11; Obadja v 21; Mika 4:7; Sak 9:9; 1 Mack 4:37-38; Joh 8:6-8; 1 Thess 4:16-18; Hebr 12:22.


Donald Guthrie "The Lamb in the Structure of the Book of Revelation"; Vox Evangelica 12 (1981): 64-71.

Norman Hillyer "'The Lamb' in the Apocalypse"; The Evangelical Quarterly 39.4 (Oct.-Dec. 1967): 228-236.

R.J. Korner "'And I saw . . .' An Apocalyptic Literary Convention for Structural Identification in the Apocalypse"; (tidskriften) Novum Testamentum 42.2 (2000): 160-183.

J.A. du Rand "A socio-psychological view of the effect of the language (parole) of the Apocalypse of John"; Neotestamentica 24.2 (1990): 351-366.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-20; 2012-07-10; 2015-07-22)

Till sidans topp

14:1b Och i sällskap med Den etthundrafyrtiofyratusen som har Dess namn och Dess Faders namn som hade varit (och var) skrivet uppå deras pannor.

Ord för ord (22 ord i den grekiska texten): och i-sällskap-med den etthundra fyrtio fyra tusen havande '-et namn'/namnet dess och '-et namn'/namnet '-ns faders'/faderns dess havande-varit-(och-varande)-skrivet uppå '-na pannor'/pannorna deras.


1883: ... och med det ett hundra fyrtiofyra tusen, hvilka hade dess namn och dess Faders namn skrifvet på sina pannor.

1541(1703): ... och med thy hundrade fyra och fyratio tusend; de hade dess Faders Namn beskrifwet på sin anlete.

LT 1974: ... och tillsammans med honom fanns 144.000, som hade hans namn och hans Fars namn skrivna på sina pannor.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren sade till Mose:) “Jag skall komma vid sidan av (dig), förr/framför dig, (med) Min härlighetsglans, och Jag skall 'kalla på'/nämna Mitt namn ’Herren’ mitt emot dig.” (2 Mos 33:19a, Grekiska GT)

(David sade:) “De som välkomnar (Guds) namn kommer att slå upp ett tält i (Sion).” (Ps 69:36b eller 69:37b, Grekiska GT)

(Profeten sade:) “I/vid den där tiden skall en gåva föras upp till härskarors Herre ... in i/till den plats, där härskarors Herres namn ’kallas på’/åkallas, berg Sion.” (Jes 18:7, Grekiska GT)

De som tillsammans kommer att anföra ’på grund av’/’med tanke på’ Herren skall vända bort/tillbaka och anlända in i Sion i sällskap med glatt lynne, och tidålderslångt glatt lynne (skall vara) till förmån för deras huvud. Ty uppå deras huvud (skall det vara) lov och glädje, och glatt lynne skall ta ’ner dem’/’dem i besittning’, smärta och sorg och suckande har sprungit bort. (Jes 35:10a, Grekiska GT)

(Herren sade: “Juda) skall ha kunskap, att Mitt namn (är) Herren.” (Jer 16:21b, Grekiska GT)

(Herren sade: “Israels skall föras tillsammans), och de skall anlända och göra sig glada i/på berget Sion. ... Då skall jungfrur fröjda sig i en synagoga av ynglingar.” (Jer 31:12a,13a, Grekiska GT)

(Profeten sade:) “Det skall vara/ske, att varje/’var och en’ som – alltefter omständigheterna – må kalla på Herrens namn skall räddas, eftersom i/på berget Sion och i Jerusalem skall det vara (de) som uppräddas/upprättas. (Joel 2:32a, Grekiska GT)

(Den utländske ledaren) steg upp ‘in i’/till berg Sion, och (några) från prästerna kom ut ur, ut ur de heliga tingen och/’tillsammans med’ (några) från de äldste av folket (för) att hälsa honom fredligt ... Och/men han befläckade dem. (1 Mack 7:33b-34a)

(Salomo sade till Herren:) “Du har ordnat varje ting alltigenom/’från början till slut’ (med) mått och antal och ställning/våg.” (Salomos Vishet 11:20b)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus undervisade folket:) ”Hör! Skåda, den som sår kom ut (för) att så. ... (En del utsäde) föll in i den fina jorden … och förde/frambringade ... ’in i’/’upp till’ (א,* א) hundra/hundrafalt.” (Mark 4:3,8)

(Budbäraren sade till herdarna:) “Det har idag fötts fram åt er en Räddare, som är en kristus/smord herre. (Luk 2:11b)

(Jesus) talade till (lärjungarna): "Amen säger jag er * (א*): ’Det är/finns ingen som har låtit bostad vara eller kvinna eller bröder eller föräldrar eller barn vad beträffar Guds rike, som ’inte visst ej’/’förvisso ej’ må ta bort/undan många gånger så mycket i den här lägliga tiden och tidsålderslångt liv i den kommande tidsåldern.’" (Luk 18:29-30)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Jag är vinrankan, ni (är) kvistarna. Den som stannar i Mig – och Jag i honom – den här för/frambringar mycket frukt, eftersom skilda från Mig förmår ni inte göra ingenting/någonting.” (Joh 15:5)

Lärjungen, den där som Jesus (hela tiden) välkomnade, säger till Petrus: ”Det är Herren.” (Joh 21:7a)

Till den som segrar * (א,* א) skall jag ge ... en vit röstningssten och emot röstningsstenen är (och har ... varit) ett nytt namn skrivet, som ingen känner ’om ej’/utom den som tar (den). (Upp 2:17b, ”Pergamos”)

Jerusalem, det som stiger ner ut ur himlen från Min Gud, och Mitt namn, det nya. (Upp 3:12b, ”Filadelfia”)

(Budbäraren) sade: “Ni må ej handla orättfärdigt (emot) jorden, ‘men ej’/eller (א,*א) (emot) havet, ‘men ej’/eller (א,*א) (emot) träden, ända till vi må ha förseglat vår Guds slavar uppå sina pannor. Och jag hörde antalet av dem som hade förseglats (och var förseglade), etthundrafyrtiofyra av antalet av tusen som hade förseglats (och var förseglade) ut ur/av varje stam av Israels söner.” (Upp 7:3-4)

Och det talades till (gräshopporna), för att de ej måtte (א,*א) handla orättfärdigt (emot) jordens gräs, inte heller (emot) varje/något ljusgrönt, inte heller (emot) varje/något träd, 'om ej'/utom (emot) de människor 'vilka som än'/som inte har Guds sigill uppå pannorna. (Upp 9:4)

Och de skall kasta sig ner inför (det lilla vilda djuret) (för att hedra det) (א,*א), alla de som bor uppå jorden, vilkas namn * (א*) är (och * (א*) har varit) skrivna i en (א*) livets bok (P47,א,*א) av/hos den lille Baggen, som är (och har varit) slaktad från en utsmycknings/’utsmyckad världs’ grundläggning. (Upp 13:8)

(Det andra lilla vilda djuret) gör (så att) alla, de små och de stora och de rika och de utblottade och de fria och slavarna, ‘för att man må ge dem’/’att de må ges’ ett märke uppå sin rätta/högra hand eller emot sin panna. (Upp 13:16)


Exegeter, evangelister med flera:

I denna vilddjursbehärskade värld ljuder lovsång till vilddjuret, 13:4. ... Denna djurtillbedjande mänsklighet får märken på händer eller panna, 13:16. Alla som inte är intagina i detta kollektiv får stora svårigheter med existensen, 13:17. Att Gud likväl har kvar en kärnskara, som vägrar att lyda och tillbedja det ondas manifestationer, uppenbaras nu i vår text. Den skaran har sina kännetecken. Den är samlad kring ”Lammet”. Faderns och Sonens namn är skrivna på deras pannor. Observera parallellen! Också den skaran sjunger efter heligt föredöme – men den sjunger Guds lov. ... (På Sions berg) befinner sig Jesu hjälteskara. (Gösta Sandberg ”Om livets Ord tala vi” s 512 i kommentar till Upp 14:1-3)

Var Jesus någon sorts Stålmannen eller Kapten Marvels som bara kunde samla ihop alla dem han ville på ett stort flak och fara iväg med dem. I Bibeln stod det om de 144 000 som skulle bli räddade. Om det var så måste de ju vara verkligt handplockade eftersom enbart Sverige hade åtta miljoner innevånare. Det var väl inte bara svenskar bland de utvalda? Någon nytta måste väl missionärerna ha gjort i Kina och Kongo. Hur som helst, ett mirakel måste det vara. (Mats Paulson "Jesus kom aldrig till Branäs" s 184)

De (144000) som omtalas i kap. 7:4 voro allesammans israeliter. Här deremot är fråga om kristna, utmärkta af en synnerlig helighet, utan afseende på om de af naturen äro judar eller hedningar. (P. Waldenström ”Nya Testamentet” s 654)

Pröva nu er själva enligt detta rättesnöre om er tro består i den stora striden och kampen, om ni skulle orka följa Jesu blodiga steg, om ni med glädje och fröjd skulle orka ta emot döden för Jesu namns skull. Nu finns det inte något bättre kännetecken (på sann kristendom) än detta, att många genom denna kristendom kommit i det tillståndet att hon med glädje och fröjd kunnat lämna denna värld. Vi har det hoppet och den förtröstan på Gud, att många av kristendomens bröder och systrar nu står på Sions berg tillsammans med de etthundrafyrtiofyratusen och sjunger den nya sången till Gud och Lammet, och tackar för det lilla ljus som börjat lysa i Nordanland. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 127-128 i predikan 1858 över Matt 11:2-6)

Främlingen såg ut över havets böljor som om hans minnen från Nordamerika flöt omkring där ute på vågtopparna och han nu ville kalla dem åter till sig: ”Sista året hjälpte jag en mormonpräst med varjehanda smågöra.” ... Mormonerna var de yttersta tidernas rättfärdiga i Förenta staterna. ... När mormonen höll ett möte i en stad ... trädde (främlingen) fram för att bli en Zions helige son, för att upptagas i mormonernas kyrka. ... Och flera stycken nere i salen ... kom fram efteråt och sade detsamma: de tillhörde också Israels förlorade stammar. ... Nästan varje kväll var det någon kvinna, som greps av uppenbarelsen, så att hon återfick sitt minne och kom ihåg, att hon var en Zions förlorade dotter. (Vilhelm Moberg ”Utvandrarna” s 264-266; 40 steg på längden och 8 på bredden)

Främst bland dessa saliga, som, blandade med änglarne, omgiva Guds tron, stå helgonen. Deras förböner gälla förmer än serafernas, deras kraft i striden mot demonerna överträffar kerubernas. Fördenskull hava rikena, kommunerna, stånden, ordnarne, gillena, ja, även de vanryktade eller olagliga näringarne (vilka mer än andra behöva nåd och förböner) sina skyddspatroner i helgonens leder. Den enskilde skyddas av det helgon, till vars namn han blivit döpt. (Viktor Rydberg "Medeltidens magi" s 15; Medeltidens världsåskådning)

Det finns (en) skillnad mellan deras boning som frambringar hundrafalt och deras som frambringar sextiofalt och deras som frambringar trettiofalt; ty de första skall tas upp in i himlarna. (Papias, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 154)

Vilka är de hundrafaldiga (belöningarna) i denna världen, den förplägnad som skall ges åt de fattiga och de måltider för vilka en vedergällning görs? Dessa skall (äga rum) i rikets tider, dvs på den sjunde dagen, som har helgats, då Gud vilade från alla sina verk som Han hade skapat, vilken är de rättfärdigas sanna sabbat, då de inte skall ägna sig åt någon jordisk sysselsättning utan skall ha ett bord berett för sig av Gud, som förser dem med alla slags rätter. (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 562)


Sångarna:

Hvem är skaran, som syns glimma Uti lifvets morgontimma Uppå Sions sälla höjd? Det är lammets förstlingsskara, Som från jordens nöd och fara Går till himmelrikets fröjd. (C Boberg: Sång 456:1; jfr Psalmer och Sånger 536:1)

O, hvad strålglans, o, hvad toner Brusa ned från himlens troner Öfver bergets ljusa kam! Harpor klinga, orglar brusa, Sånger dåna, vingar susa Kring det heliga Guds lamm! (C Boberg: Sång 456:3; jfr Psalmer och Sånger 536:3)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående ”etthundrafyrtiofyratusen”, se också Upp 7:4-8.


Ytterligare studier:

2 Mos 34:6; Amos 5:8; Sef 3:12; Matt 21:3,9; 23:39; Mark 11:3,9; Luk 10:1; 10:41; 11:39; 13:15,35; 19:31,38; 22:61; 24:3,34; Joh 5:43; 12:13; 20:28; Apg 9:14,21; Rom 10:13; 1 Kor 1:2; Upp 14:1,3; 20:4; 22:4.


J.A. du Rand "A socio-psychological view of the effect of the language (parole) of the Apocalypse of John"; Neotestamentica 24.2 (1990): 351-366.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-20; 2012-07-10; 2015-07-23)

Till sidans topp

14:2 Och jag hörde en röst ut ur himlen, som ’en röst’/’ett ljud’ av många vatten och som ’en röst’/’ett ljud’ av ett stort/starkt åskdunder. Och rösten/ljudet som jag hörde (var) som (ljudet av) citterspelare som spelar cittra i/på sina cittror.

Ord för ord (27 ord i den grekiska texten): och (jag)-hörde (en)-röst ut-ur '-en himmel'/himlen som (en)-röst (av)-vatten (av)-många och som (en)-röst (av)-åskdunder (av)-stort, och '-en röst'/rösten vilken/som (jag)-hörde som (av)-citterspelare spelande-cittra i '-na cittror'/cittrorna sina.


1883: Och jag hörde en röst från himmeln, såsom en röst af mycket vatten och såsom en röst af starkt tordön; och den röst jag hörde var, såsom då harpospelare spela på sina harpor.

1541(1703): Och jag hörde ena röst af himmelen, såsom af ett stort vatten; och såsom ena röst af en stor tordön; och rösten, som jag hörde, war såsom harpolekares, de der lekte på sina harpor.

LT 1974: Och jag hörde ett ljud från himlen, som lät som ett stort vattenfall eller ett kraftigt åskväder. Det var en kör som sjöng, ackompanjerad av harpor.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

... Herren dundrade i/med stor/hög röst ... emot de andra stammarna. (1 Sam 7:10a, Grekiska GT)

(Herren sade till Job:) “Är din arm (stabil/stark) nedifrån/emot Herren, (dina) åskdunder enligt/motsvarande Honom?” (Job 40:4b eller 40:9b, Grekiska GT)

(Profeten sade till Tyros:) “Tag en cittra ... (du) sköka som är (och har varit) glömd, spela fint på cittran ... för att ditt omnämnande må bli/bestå.” (Jes 23:16, Grekiska GT)

(Profeten sade till Juda:) “Från härskaror(na)s Herres sida: ‘... Det skall vara ett besök i sällskap med åskdunder och skakning och en stor/hög röst, som för med sig en plötslig vindstöt och en ’ätande ner’/förtärande eldslåga.” (Jes 29:6, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

Plötsligt blev/'visade ... sig' det tillsammans med budbäraren en mängd/skara av en himmelsk armé som lovade Gud. (Luk 2:13a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Hans röst (var) som ‘en röst’/’ett ljud’ av många vatten. (Upp 1:15b)

Och ljusstrålar och röster och åskdunder går ut, ut ur/från tronen. (Upp 4:5a)

Och när Den tog bokrullen, föll/’sjönk ... ner’ de fyra levande varelserna och de tjugofyra äldste inför den lille Baggens ögon, var och en havande/med en cittra ... (Upp 5:8a)

Och jag skådade, när den lille Baggen öppnade ett ut ur/av de sju sigillen, och jag hörde en ut ur/av de fyra levande varelserna som sade som en röst av åskdunder: “Kom och skåda (א,*א)!” (Upp 6:1)

Och jag skådade, när (den lille Baggen) öppnade det sjätte sigillet, och det blev en stor skakning. (Upp 6:12a)

Och de/det blev åskdunder och röster och ljusstrålar och en skakning. (Upp 8:5b)

Han utropade/ropade (med) stor/hög röst, precis som ett lejon bölar, och när han hade utropat/ropat * (א*) samtalade sju åskdunder (med sina) 'av själva'/egna röster. Och så många ting som (א,* א) de sju åskdundren samtalade, stod jag (hela tiden) i begrepp att skriva. Och jag hörde en röst ut ur himlen som sade: “Försegla så många ting som (P47,א,*א) de sju åskdundren har samtalat och du må ej skriva dem.” (Upp 10:3-4)

(De som tittade på de två vittnena) hörde en stor/hög röst ut ur himlen som sade till dem: “Stig upp här/hit.” (Upp 11:12a)

Och de/det blev ljusstrålar och röster och åskdunder och en skakning och ett stort hagel. (Upp 11:19b)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

ca 2000 - ca 1500

Det fanns de som sade, att Liljecronas musik inte var så mycket värd att lyssna till nu som förr, och överste (Beerencreutz) hade också hört ryktet om att han skulle ha gått tillbaka. Men då han nu satt och lyssnade på honom, kände han med ens på sina läppar en försmak av något obeskrivligt ljuvt och lockande. Han förstod, han som skulle dö om några timmar, att Liljecrona höll på att staka ut en väg som inte någonsin kunde komma fram till ett mål, en väg som han ville bygga ända bort mot det oändliga. ... ”Jag kom visst att fara hit till Lövdala, därför att jag skulle få höra bror spela. Nu, medan jag har suttit och hört på bror, har jag tänkt på att det var detta och ingenting annat, som jag ville höra en sådan här dag. Det är något eget med musiken, ser bror.” ”Ja visst”, sa Liljecrona. ”Det har bror rätt i. Det är något eget med musiken.” ”Ja”, sa översten. ”Det är kanske så, att den inte hör riktigt hemma här på jorden. ... Tror inte bror, att musiken är det språket som talas där långt borta”, fortfor han och visade uppåt med handen, ”fast det bara är ett svagt genljud som kommer ner till oss? ... Att den hör till både jord och himmel. ... Den är nog menad som en väg åt oss över till det där andra. Och nu ska bror bygga vidare på den vägen, så att jag får vandra på den ännu en stund bort mot det där, som inget slut har.” (Selma Lagerlöf ”Vägen mellan himmel och jord” s 467-468; Ur Troll och människor I; Vägen mellan himmel och jord)

Aftonen spelar jag ofta på pianot, men undanber mig all titel av pianist, jag endast klinkar såsom jag lärt mig det själv! Av pianomusik tycker jag mest om Beethoven, men icke allt; Haydn, Bach; Mozarts kvintileringar tål jag inte (undantar G-moll-symfonien och bitar i Requiem). Griegs E-moll-sonat. Enklare favoriter äro: Chopin (men bara tre stycken); Mendelsohn: särskilt H-moll-capricen, Midsommarnattsdrömmen och Hebriderna; Weber: ouvertyrn till Oberon och Friskytten, Nicolai d:o Muntra Fruarna; Rossini: Stabat mater, ouv. till Wilhelm Tell; Mascagni: Introduktionen till Cavalleria; Boito: Mefisto; Gounod: Faust och Romeo; David: Lallah Rookh (sous le feuillage sombre); Ganne: Marche Lorraine; Peterson-Berger: Frösö Blomster o.s.v. (August Strindberg "August Strindberg om sig själv" s 125)

Nu började spelet redan låta mindre förtvivlat och ängsligt! Nu kom det ljus genom molnena, nu störtade fängelsets mur, nu sprängdes bojan, som höll själen fången. Nu steg det uppåt med stark fart, men det sjönk ner tillbaka. Det blev till en tung strid. Nu var spelet djupt nere. Man kunde inte tro, att det mer skulle höja sig. Så lyftes det uppåt igen. Steg och sjönk, steg och sjönk. Men så på en gång höjde det sig som på änglavingar uppåt, högre än jordiska tankar och röster, det var uppe i den klaraste rymd. Himlen öppnade sig, och det försökte tolka dess salighet. Liljecrona sänkte stråken med ens. Det var, som om han intet mer förmådde. Hans spel hade stigit så högt, att han svindlade inför ljus och prakt och härlighet. Han såg upp till Maja Lisa. Tårarna hängde stora och tunga i hennes ögon, och hon hade knäppt sina händer. Hela hennes ansikte lyste förklarat. Hon var inte på jorden. Hon hade följt med på himmelsfärden. (Selma Lagerlöf ”Liljecronas hem” s 198)

Här vid röda tecknet börjas musiken, och pågår för stängd dörr som småningom öppnas, så att musiken tyckes närma sig. Musik är nödvändig för att lyfta pjesen (Pelikanen) i slutet, och ge Skådespelaren stämning! (August Strindberg "August Strindbergs brev 16, maj 1907-12 april 1908" s 109; brev 26 nov 1907 till August Falck)

Östermalm håller på att vakna en decembermorgon. . . . Går man så in i Arsenalsgatans dunkel blir man klämd och beklämd som i en löpgrav, men strax om hörnet ljusnar det igen, och Operan, verkande vin och musik, som den skall göra, kontrasterar vänligt mot den allvarliga Jakobs kyrka. Här, vid fontänen med dess Babylonspilar, där osynliga harpor hänga, erbjudes det vackraste Stockholm har att visa: Strömmen, slottet och landskapet i fonden, Södra bergen. Men som allt är beroende på belysningen, vill jag anbefalla en utsiktspunkt från vilken Söder med dess bergvägg verkar bäst. Det är från kajen nedanför Sjökrigsskolan en solig morgon. Då ligger hela längan i starka skuggor, under det östra husgavlarna göra ljusa fläckar och fönstren är eklärerade. Det är en stor syn, men visar sig endast på morgonen. (August Strindberg "Stockholm klockan sju på morgonen" s 89-90; Dagens Nyheter 1905-12-24)

Kilo bad att få tala: Varför rörde ni vid denna döda massa och gav (vår ovän) liv? Varför drog ni in honom i våra tankar? Känner ni inte att han är i rummet och förgiftar oss. Max, spela för oss, vackert och stort. Hans ande hatar harmonier, och den skall fly som djävulen för korset. Max, spela på flygeln, för Guds skull; låt luften och etern vibrera i sköna linjer! Klangfigurerna likna blommor, och jag ser din musik; för det sköna flyr det fula, och det onda är fult. Låt honom lida av välljuden, kanske det kan väcka saknad hos honom, längtan efter det han saknar; spela David, så flyr den onde anden, kanske även från honom ... Max satte sig vid flygeln. (August Strindberg ”Svarta fanor” s 121)

Det gäller att bevara och stärka (de individuella tyckena och uppfattningssätten), men detta göres bäst, när man utfinner och odlar de känslor, som äro de allmänmänskliga, med det ideella målet att sammanstämma dem till en världssymfoni, vars skönhet icke minskas, utan ökas därav, att varje instrument, som däri deltager, har sin personliga klangfärg. (Viktor Rydberg "Tal i konstnärsklubben" s 175)

Överallt finner man (hos Björnstjerne Björnson) en man. Hans instrument är icke en tresträngad lyra, utan ett konsertpiano med åtta oktaver och tre pedaler. Än låter han dess toner ljuda i rondon, än i menuetter av naiv enkelhet; än låter han det dåna i sonater con brio ända till furioso; alltid rycker han med sig sin publik, som ännu ej tröttnat på dessa så ofantligt varierande prestationer. Trots sin politiska roll har han alltid förblivit en konstnär, som betjänar sig av tidningen för det, som icke har med poesin att göra. (August Strindberg "Björnstjerne Björnson" s 115-116; Tiden 1884-07-09 och 1884-07-10)

Med en sned och dragande rörelse med huvudet lyfte Hanno menande fram varenda övergångston, och där han satt längst ut på stolen sökte han medelst pedal och rubato förläna varje nytt accord ett känslovärde. Faktiskt, om lille Hanno uppnådde en efffekt - även om den inskränkte sig till honom själv enbart - så var effekten inte så mycket av sentimental som av sensibel natur. Ett mycket enkelt harmoniskt konstgrepp blev genom att accentueras med tyngd och fördröjning upphöjt och laddat med en hemlighetsfull och preciös betydelse. Ett ackord, en ny harmoni, en insats tilldelades, medan Hanno drog upp ögonbrynen och utförde en hävande, svävande rörelse med överkroppen, genom en plötsligt inträdande, matt ekande klanggivning en nervöst överraskande förmåga att verka. ... Och nu kom slutet, Hannos älskade slut, som ifråga om primitiv upphöjdhet verkligen satte kronan på verket. Med violinens löpningar svagt och klockrent pärlande och flödande omkring sig tremulerade e-moll-ackordet i pianissimo ... Det växte, det tilltog, det svällde långsamt, långsamt, i forte drog Hanno ut det dissonerande, till grundtonarten ledande ciss-et, och medan Gerdas Stradivarius böljande och klingande brusade även kring detta ciss stegrade han dissonansen allt vad han orkade ända till fortissimo. Han nekade sig upplösningen, den undanhöll han sig och åhörarna. Vad skulle den vara, denna upplösning, detta betagande och befriande nedsjunkande i H-dur? En lycka utan like, en njutning av gränslös ljuvlighet. Vilken frid! Vilken sällhet! Himmelriket! ... Inte än ... inte än! Ännu ett ögonblick av uppskov, fördröjning, spänning intill det olidliga för att tilfredesställelsen skall bli desto utsöktare ... Ännu en sista, allra sista droppe av denna pockande och drivande längtan, detta totala begär; denna yttersta och krampaktiga viljeanspänning, men alltjämt ingen uppfyllelse och befrielse, eftersom han visste: Lyckan varar blott ett ögonblick ... Hannos överkropp sträckte sig långsamt uppåt, hans ögon blev mycket stora, hans slutna läppar darrade, stötvis och bävande drog han in luften genom näsan ... och sedan kunde lycksaligheten inte längre hållas tillbaka. Den kom, kom över honom, och han hindrade den inte längre. Hans muskler slappnade av, utmattad och överväldigad satt han där, huvudet sjönk ner mot axeln, ögonen slöts, och ett vemodigt, nästan smärtfyllt leende av outsäglig sällhet lekte kring hans mun medan hans tremolo, med rubato och pedal, med violinens löpningar viskande, slingrande, dallrande och böljande omkring sig, hans tremolo, till vilket han nu lade löpningar i basen, gled över i H-dur, raskt stegrades till fortissimo och så brusade upp för att tystna tvärt och utan efterklang. (Thomas Mann "Buddenbrooks - En familjs förfall" s 442-443; 1860-talet?)

Professorn hade satt sig vid manualen i dess tre etager, dragit ut principalstämman och givit lärjungen en vink att sitta bredvid; bälgarne pustade och knarrade och nu sjöngo fasadpiporna preludiet enstämmigt; snart intonerade flöjten, och harmonierna svällde; gamban tog i näston upp ett solo för bariton, trompeten smattrade och bordunan brummade; därpå tystnade de en efter en, och när det blivit lugnt, hördes kantorns stämma sjunga opp första strofen i Upp, psaltare och harpa; och när han dallrat ut på sista tonen, brusade orgeln ut med fullt verk, under det att församlingen föll in i sången. Och med kopplad pedal och alla fyrtiotvå stämmorna andragna höll orgeln sin symfoni med alla orkesterns instrument, lydiga under en mans händer och fötter. ... Herr Lundstedt lämnade kyrkan med ett intryck av att han sett något oerhört stort, hört något övermänskligt skönt, fullt övertygad numera, att om han också inte riktigt till fullo kunde njuta av fugalmusik, så var det därför att han var obildad, men han var stolt över hoppet, att han en gång skulle kunna tillhöra de få utvalda som kunde det. (August Strindberg "Skärkarlsliv" s 48-51; Den romantiske klockaren på Rånö; 1850-talet)

Jag tog min psalmbok och öppnade den med högtidsstämning i sinnet och såg ett träsnitt – och ser det än, bevarat troget i minnet. Det föreställer kung David själv vid Kidron eller Jordanens älv, han spelar för Herran en psalm med fröjd, konturen i fjärran är Sions höjd. – Det var i konstväg ett underligt ting i Lundströms maner, från hans atelier, den gamle Lundströms i Jönköping. ... Men då, vad skönhet jag såg däri! Med vilka färger på stunden min andaktsbävande fantasi belagt den suddiga grunden! Vad safir-ängar och blåa berg! Kung Davids strängar ha solens färg, från harpan springa där gnistor ut, som tona och klinga och dö till slut i orgelböljors väldiga dån. Till harpans slag hörde jag rösten av Isais krönte son. ... Jag hörde hans röst i folkets sång: ”min frälsade själ skall svinga till Salems himmelska berg en gång, där änglaharporna klinga.” Jag såg på mitt blad, hur bergkonturn i solens bad steg mot azurn; jag hörde och såg av lärkors mängd ett jublande tåg till salig ängd. Min längtan fick även ett vingepar och flög, hon ock, i lärkors flock mot Sion, som glänste i eter klar. (Viktor Rydberg “Träsnittet i psalmboken” s 20-22; skildrad tid: 1838-1845)


ca 1600 och tiden dessförinnan

Sedan broder Mattias undfått dödssakramenten, fattade han med den ena handen Gudmunds, med den andra kyrkoherdens. ... "Jag dör förtröstansfullt. Hälsen harpolekaren och sägen honom, att jag hoppas få höra hans röst i körerna kring lammets tron." (Viktor Rydberg "Vapensmeden" s 142-143; Samfundets "Fritt ur hjärtat" sista sammankomst)

(År 826) fick domkyrkan i Aachen ett orgelverk. . . . Så kallade vattenorglar funnos redan i den antika tiden, men deras konstruktion är okänd, och det är möjligt, att de ha föga eller ingen gemenskap med de pneumatiska orglar, de med luft verkande, som utträngt dem. Pneumatiska orglar funnos emellertid i österlandet redan i fjärde århundradet. En sådan är afbildad i en i Konstantinopel under Theodosius den stores uppförd obelisk, och kyrkofadern Hieronymus, som afled 420, beskrifver en väderorgel, som hade femton pipor, två vädersäckar af elefanthud och tolf blåsbälgar, "för att härma åskan", såsom han uttrycker det. Men först i andra hälften af 700-talet började i västerlandet orglar komma i bruk. År 757 skickades af byzantinske kejsaren en sådan till det karolingska hofvet, där den väckte stor beundran. En annan orgel erhöll Karl den store som gåfva från Konstantinopel, och med den som modell lät han bygga flere sådana, hvilka, för att citera en munk i St Gallen, "med sina af bälgarnes väder besjälade pipor härmade åskans dån, lyrans ton och cymbalernas klang". Dessa orglar voro flyttbara och ännu icke af stora dimensioner. Antagligen har den, som på kejsar Ludvigs tid byggdes i Aachen, varit uteslutande bestämd för domkyrkan därstädes och tilltagen i ett omfång, som berättigade (en skildrare) att betrakta dess fulländande som en kyrkligt afseende viktig tilldragelse. (Viktor Rydberg "Medeltidens kulturhistoria - fortsättning" s 54-55; föreläsningar vid Stockholms Högskola höstterminen 1887)

I begynnelsen var Eru, Den Ende, han som i Arda kallas Iluvatar; och han formade först av allt ainur, de heliga, som var hans tankes barn, och de var med honom innan någonting annat skapades. Och han talade till dem och gav dem musikaliska teman; och de sjöng för honom och gladdes därvid. ... Iluvatar sade till dem: "Min önskan är nu att ni tillsammans i harmoni må göra en stor musik av det tema jag här framlagt för er. Och eftersom jag tänt hos er den oförgängliga flamman, skall ni nu visa er förmåga genom att utsmycka detta tema, envar av er med sina egna tankar och idéer, om han så önskar. Men jag skall sitta här och lyssna och glädjas åt er att genom er har stor skönhet väckts till musik." Och liksom harpor och lutor, och pipor och trumpeter, och stråkar och orglar, och liksom otaliga körer som sjöng till ord, började ainurs röster gestalta Iluvatars tema och oändligt skiftande melodier blandades och bildade en väv av klanger som bredde ut sig bortom hörhåll, ned i djupen och upp i höjderna, och bräddade till överflöd de platser där Iluvatar hade sin vistelse; och musiken och dess eko drog ut i Tomrummet och detta var inte längre tomt. Aldrig har ainur efter detta skapat en sådan musik, fast det har sagts att en ännu större kommer att framföras inför Iluvatar av ainurs körer och Iluvatars barn, när dagarna nått sitt slut. Då kommer Iluvatars teman att framföras rätt och riktigt och ta gestalt i samma ögonblick de tonar fram; ty då kommer alla att helt förstå hans avsikt med den stämma han tilldelat dem, och var och en kommer att förstå omfånget hos varje annan stämma, och Iluvatar kommer att förläna deras tankar den hemliga elden och han kommer att bli tillfreds. (J.R.R. Tolkien "Silmarillion" s 15-16; Ainulindale)


Att fortsätta med (hembygden):

ca 2000 - ca 1975

Norrahammars Musikkår planerar en resa till Israel. Musikkåren har fått en inbjudan att medverka i en musikfestival i maj 1996! (Erika André "Bergslagskrönika 1994-1996" s 150)

Norrahammars Musikkår åker första helgen i juli (1994) till Tallinns körfestival. Under en vecka skall ett 40-tal musikanter och drillflickor medverka i stadens stora körfestival. (Erika André "Bergslagskrönika 1994-1996" s 145)

Kyrkvillans och Norrahammars kyrkokör åker till Stockholm. Man ger konsert i Storkyrkan och medverkar i söndagens högmässa i St Jakobs kyrka. (Erika André "Bergslagskrönika 1994-1996" s 147; 1974-06-02)

Jag köpte en snäcka i Gränna, en snäcka från tropiska hav. Oceanen hörs brusa i denna och monsunens musik kan jag känna och bli mycket exotisk av. Vad ska jag på Fidji att göra, när jag nu har rest Gränna förbi? Antipodernas sorl kan jag höra och allt världshavets brus i mitt öra med en gnutta av fantasi./Kameha Karlsson (Alf Henrikson "Tittut" s 198; En snäcka från Gränna)

Johann Sebastian Bach behagar svepa min afton i väldiga ljud, skänka en mening åt livets dagar och fylla mitt rum med sin tro på Gud. Han var säker på himlen och helvetets flamma och hans jord var väl platt, meiner Meinung nach. Men det kvittar lika och det gör detsamma beträffande Johann Sebastian Bach./Wotan Donnar (Alf Henrikson "Tittut" s 167; Fugor)

I mars (1988) firade Norrahammars musikkår sitt 50-årsjubileum med en konsert i Ljungarumsskolans aula. Kåren har 60 medlemmar och Sigvard Sandahl är ordförande, och har så varit de senaste 27 åren. På kvällen blev det festligheter i Norrahammars Folkets Hus. (Inge Kvarnström "Bergslagskrönika 1985-1988" s 158)

En Spelmansstämma hölls i början av juni (1985) på Martinsgården. Arrangörer var nykterhetsorganisationerna i Tabergsdalen samt NBV. Bland de medverkande var Finska folkdanslaget, Stråksvängen, Torsåsens spelmanslag, Grannlåt m. fl. Talare var Gunnar Ahnborg. Det var också utställning av olika hantverk. (Inge Kvarnström "Bergslagskrönika 1985-1988" s 145)

Jönköping firade 1984 sitt 700-årsjubileum. Bestyrelsen för detta tog på ett inledande skede kontakt med televisionen i Växjö och i samarbetet under förberedelserna fann jag det intressant om Jönköping som Smålands Jerusalem kunde visa upp hela bredden av det stora utbud som finns här ifråga om sång och musik. Så uppstod "Jubelsång" under ett par timmar före midnatt lördagen den 17 maj. I detta gigantiska uppbåd medverkade ett par hundra medlemmar i tio olika körer och musikgrupper och därtill kom närmare 600 medlemmar i den stora Jubelkören representerande olika kyrkor och samfund. När sedan den tusenhövdade församlingen stämde upp i gamla välkända sånger höll taket på att lyftas i den stora Pingstkyrkan vid Västra torget. Andra krafter lät sedan under jubileet höra att i Jönköping sjungs också andra sånger, men kvar i minnet står den mäktiga manifestationen med nära 800 kristna sångare och musiker på estraden. Det var Jubelsång! (Stig Tornehed "Minnen från radio- och TV-kyrkan" s 82-83; Växjö Stifts Hembygdskalender 1996/97)

Söndagen den 20 november (1983) arrangerade Norrahammars musikkår och Norrahammars kyrkokör för 25:e året i följd en gemensam konsert i kyrkan. Som vanligt var kyrkan fullsatt vid tillfället. (Inge Kvarnström "Bergslagskrönika 1982-1985" s 121)

På sin slingrande stråt (från Boerydssjön i Taberg) rinner Kallbäcken vidare genom Åsa by, där rika källflöden tillför den ytterligare vatten, så att den riktigt kan börja brösta sig och göra sig bred. När den efter diverse krumbukter med små forsar och fall genom djupa raviner kommer till Åsafors lite längre norrut i dalen, har den redan fått en grövre och mäktigare röst. ... Åsafors orgelfabrik inrymdes ... en tid i (lokaler vid Åsafors). Innehavaren av den rörelsen var en särdeles skicklig orgelbyggare, som hette Albin Wahlgren. Han lär ursprungligen ha kommit från Bankeryd men hade också varit några år i Amerika, där han förmodligen lärt yrket. Wahlgren och ett par medhjälpare tillverkade själva trästommen och bälgen till dessa orgelharmonium eller kammarorglar, medan stämmor och klaviatur importerades från Tyskland. Säkert fann åtskilliga av dessa orglar vägen till många av de frikyrkolokaler, som på den tiden låg ganska tätt runt omkring i bygderna. De kom också att förgylla tillvaron i musikälskande hem. ... År 1918 flyttade Wahlgren sin rörelse till lediga lokaler hos Norrefors AB nere i själva Hovslätt. ... Trots sin obetydlighet var vår bäck mäktig nog att tilltvinga sig ett ganska stort antal broar av skiftande slag - från ett par hederliga landsvägsbroar av sten till olika konstruktioner i trä, i allra enklaste fall bara ett par spänger. ... Man behöver inte vara stor och bullrande för att kunna uträtta åtskilligt av värde. Och en sak till: vad allt skulle den inte kunna berätta, om den bara kunde tala! (Bror Andersson-Lars Jacobsson "Om Kallbäcken kunde tala" s 78-80,84)

Ett celebert musikbesök var det i mars (1981) i Norrahammars församlingshem. Det var den berömda Schubert-trion från Leipzig i Öst-Tyskland som gästade orten. Trion har gjort turnéer över hela världen. Bakom arrangemanget stod förbundet Sverige-DDR, Kulturnämnden och Bildningsförbundet. (Inge Kvarnström "Bergslagskrönika 1979-1982" s 111)

Norrahammars kyrka fick i mars (1977) ett fint besök då musikprofessorn Arno Schönstedt från Väst-Tyskland gav en orgelkonsert i kyrkan. (Inge Kvarnström "Bergslagskrönika 1976-1979" s 117)


ca 1975 - ca 1950

Norrahammars Musikkår hade jubileumskonsert 14 april (1973). Det var 35 år sedan kåren bildades. Den 40 man starka kåren är uppskattad i samhället, men är ej dess första kår, blåsorkester fanns redan på 1890-talet. I maj konserterade kåren bl. a. i Tyskland. ("Tabergs Bergslag X" s 99)

När vi höll utfärdsbön efter mor (Anna), ville far, att det skulle ske inne i vår trädgård, under de träd, som hon från sitt kvällsfönster sett lysa i sol och bågna i stormarna ... Några av hennes vänner, som stod runt hennes kista, berättade efteråt, att de sett en vit duva sänka sig ner på stilla vingar och stiga igen, medan vi sjöng: "Härligt sången där skall brusa stark som dånet av en vattenflod ..." Själv såg jag inte duvan - mina ögon var fulla av tårar. (Verner Malmsten "Min mor som evangelist" s 58; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1972)

Ingen av oss visste ju, att detta var vårt sista stora gemensamma tillfälle. En gång till skulle vi träffas. Då hade emellertid min gamle oförglömlige vän (Titus – hemmansägaren från Jorarps Västergård) fått byta ut hemmet mot lasarettet, och då hade vi bara några lågmälda ord att säga varann. Men innan vi skildes efter sista intervjun hade vi som vanligt samlats vid hans piano och sjungit ett par sånger ur Sions Basun, sist vill jag minnas en sång, som han helst sjöng: I djupet av mitt hjärta en stad jag högt åtrår ... (Verner Malmsten "Prosa Poesi Prologer Foton" s 58; Sista intervjun)

(Huskvarna) har växt upp kring ett enda företag, Husqvarna vapenfabrik, och jag har redan nämnt att det var vattenkraften i ån, som var avgörande för dess förläggning till platsen. Fallen finns där ännu och det lönar sig ta sig upp längs Ådalsvägen på vårarna, då vattenmassorna störtar fram i den trånga ravinen. (Sven af Geijerstam "Med utsikt över Vättern" s 141)

"Jag går snaskig på sniskan", sa Ätran till Viskan. "Lämna lorten åt sidan", sa Lidan till Tidan. "All vår fisk i gungan", sa Ljusnan till Ljungan. "Här finns orsak till klagan", sa Nissan till Lagan. (Alf Henrikson "Aftonkvist" s 139; Älvabrus)

Det skulle dröja till hösten 1961 innan (missions)kyrkans (i Taberg) gamla harmonium tjänat ut till förmån för en piporgel. . . . Angående orgelinvigningshögtiden saxar vi från ett referat: "Orgelinvigningen var en högtid av ett slag, som vi aldrig förr upplevt i vår församling och sannolikt inte kommer att uppleva en gång till. Det var andakt, stämning, uppbyggelse och djup tacksamhet. Vi kände alla att vi fått ett tillskott av största värde, ett förnämligt instrument till Guds ära." Trots alla superlativer blev det dock snart klart att orgeln visade sig vara alltför inbyggd. Genom Nils Annmo botades denna skada några år efteråt. Senare har också orgeln blivit föremål för en större om- och tillbyggnad. Det omfattande arbetet utfördes av Nils Annmo. (Karl-Erik Andersson "Arvet från Boeryd" s 81-82)

Norrahammars Manskör hade verkat i fyrtio år och i anledning härav gav den en konsert i kyrkan 12 april (1959) med rektor Arvid Salomonsson, kantor Carl Carlsson och kyrkosångare Karl Fransson som ledare. ("Tabergs Bergslag VIII" s 102)

Skillingarydskören "Sångfåglarna" gjorde stor succé vid sitt premiärframträdande på Sommarhemmet Fridhäll i juli 1953. Körmedlemmarna tillhörde Skillingaryds Missionsförsamling juniorgrupp, och spelade och sjäng sig in i mångas hjärtan. (Rune Storck "Så minns jag Skillingaryd, del I" s 24)

Så kom vi in på 50-talet. Det bildades en ny jazzklubb i staden som höll till på Sandemans konditori vid Östra Storgatan. Klubben fick ett 50-tal medlemmar och husbandet sammanställdes med musiker från stadens många orkestrar. De bjöd på "jämträffar", kåserier och spisning av jazzplattor. Två av stadens musiker flyttade till Stockholm, Gösta Nilsson blev trumpetare i Thore Ehrlings orkester och Sven Olof Walldorf blev storbandsledare och arrangör. Och i Huskvarna kunde man på 50-talet gotta sig åt Duke Ellingtons och Count Basies storband. Inte illa! På 50-talet hände det sig också att läroverkets skolband med Owe Wigart vann en uppmärksammad seger i radions jazzbandstävling. (Birger Creutz "Succé i vätterbygden för jazzens världsstjärnor" s 76)


ca 1950 - ca 1940

Efterhand har det kyrkomusikaliska medvetandet fördjupats och kyrkomusikens egenart klarare framträtt genom återupptäckten av det gregorianska musikarvet. Milstolparna i denna senaste och betydelsefulla utveckling och självbesinning markeras av Psaltariet 1925, arbetet för en restaurering av den svenska tidegärden och nu senast de båda nya mässböckerna, där kyrkans musik talar med egen tunga. 1900-talet har inneburit en märklig kyrkomusikalisk renässans för hela vår kyrka, och det är givet, att denna kyrkomusikaliska blomstring har satt sina spår också inom Växjö stifts kyrkosång. Stiftets biskop gör i sin ämbetsberättelse till prästmötet 1947 den träffande iakttagelsen rörande stiftets gudstjänstliv, att en ny känsla för den tillbedjande andakten gör sig märkbar och uttalar den förmodan, attde nya kyrkliga böckerna bidragit till att förhöja gudstjänstens skönhet och andaktsvärden. Det hängivna arbete, som många kantorer nedlagt på kyrkosångens höjande, har icke varit förgäves. Trots stora svårigheter har man lyckats hålla körer vid makt också i mindre församlingar, och för närvarande (år 1950) har omkring två tredjedelar av stiftets församlingar kyrkokörer. En ivrig kursverksamhet har bedrivits av skilda organisationer för att främja kyrkosången i de olika församlingarna, och också i många små landsbygdskörer utföres ett ambitiöst och imponerande arbete. Men inte minst fäster sig besökaren vid en gudstjänst i någon av växjöstiftets kyrkor ofta vid den levande och lyftande församlingssången. Den hör på något sätt med till den trofasta småländska, inte minst värendska, kyrkofromhetens särart. Att deltaga i en sådan gudstjänst är att förnimma, huru nuet förenas med det levande förflutna till ett välsignat helt. "Än kan Sveriges kyrka sjunga. Än bor kraft i Luthers psalm." (Pehr Edwall "Den kyrkliga sången i Växjö stift" s 487-488)

Det dröjde ända till efter andra världskriget, innan (Rådhusparken i Jönköping) fick ett nytt konstverk (efter porträttbysten av Viktor Rydberg år 1898) - Stig Blombergs "Harpolekaren". Stadsfullmäktige beslutade den 18 februari 1937 att utlysa en pristävling för ett minnesmärke vid Junebäcken, där sveakonungarnas Eriksgata en gång dragit fram. Förutom det segrande förslaget "Edsavläggelsen", som inköptes och sattes upp vid Junebäcken, intresserade sig fullmäktige för Stig Blombergs skulptur. Den föreställde Svante Harpolekare och hans son Gunnar, som i Viktor Rydbergs Vapensmeden på sin vandring mot staden från höjderna vid Dunkehalla ser landskapet öppna sig mot Vättern. Detta tema hade inspirerat Blomberg till konstverket, som han ansåg vara den mest intressanta men också mest krävande uppgift han gett sig i kast med. Svårigheten låg i att förmedla 1500-talets anda i en modern skulptur. . . . Gjutningen av gruppen, som endast fanns i gipsupplaga, kunde inte (som avsetts) ske 1941, eftersom krisförhållandena under andra världskriget medförde beslag på koppar och tenn. Industrikommissionen hade nämligen utfärdat förbud mot användandet av nämnda metaller för gjutning av konstverk. Först hösten 1946 kunde gruppen gjutas. . . . Skulpturgruppen ställdes upp framför de höga almarna vid parkens norra del, diagonalt mot fontänen och med blickfång mot Viktor Rydbergs byst. En strålande sommardag den 28 juni 1947 avtäcktes statyn i närvaro av skulptören själv, konstgjutaren P G Bergman samt representanter från Jönköping. (Märta Ahlbom "Från slottsvall till parkstråk" s 16-17)

(annons) Stora Hotellet, Jönköping. Platsens ledande hotell rekommenderas. Mycket humana priser. Konsert dagligen. ("Mäster Gudmunds Gilles Årsbok 1944" s 88)

Fastän (Per Johnsson) hade blicken vänd mot prästen och ansiktet lyft mot predikstolen, såg han ej längre prästen. Den strålande synen av kyrkan, av vilken han älskade varje vrå, varje tum med så stor kärlek, var också försvunnen för hans syn. Per Johnsson skådade i stället ända in i Guds himmel. Han hörde en oändligt skön sång och åter tusen röster, som där sjöngo guds lov. Det var som bruset av stora vatten. Ett oändligt milt ljus nalkades honom och kom honom allt närmare. Sannerligen, det var ljuset och härligheten från Gud Fader själv, som nådde honom. ... Den gamle kyrkvärden var död. Hans ande hade flytt från syndfull jord till ett bättre land, av vilket han redan här hade förnummit en skymt. (Margit Assarsson "Hell dig, julafton, härliga klara ..." s 128-130; Kyrkvärdens sista julotta)

Många storsamlingar inom FA har under åren hållits här i Jönköping. Den första musikantkongressen för hela landet hölls i Jönköping 1943 med omkring 400 deltagare. Sådana samlingar har hållits även åren 1945 och 1957 då 500 musikanter marscherade genom staden från Fisktorget till Idrottshuset - med säkerhet den största musikkår jönköpingsborna hört spela tillsammans. (Herbert Flood "Frälsningsarmén i Jönköping 100 år" s 84)

Man kan nog påstå att jazzvågen drabbade Jönköping. Det bildades t ex en jazzklubb 1940 som fick 45 medlemmar och som höll till på populära "Roddarnas", en lokal som Roddklubben byggt vid Munksjöns strand och dit många ungdomar begav sig. Här fanns också husbanden, Clambakes från Huskvarna, Engs orkester och läroverksbandet College Swing. Där bjöds på föredrag och kåserier och man lyssnade på jazz från "stenkakor". Musikanterna i klubben, Arne Sieverts kvintett, reste till Stockholm och vann en meriterande seger i jazzbandstävling 1943. Flera av musikerna blev förresten professionella musiker. Andra kända orkestrar hördes ofta i vätterbygden. De första krigsåren besökte Arne Hülphers storband Jönköping med sångerskan Greta Wassberg som vokalist och de gav en jazzkonsert på biografen Röda Kvarn. Denna orkester spelade ofta i Tyskland och Berlin och hade idel kända medlemmar, Georg Vernon, Gösta Törner, Gösta Redling och Gösta Pettersson t ex, vilken brassektion! I Jönköping fanns en jazzsångerska, som hette Mabel Albins. Hon blev anställd av en Oslo-orkester, Wings. (Birger Creutz "Succé i vätterbygden för jazzens världsstjärnor" s 74-75)


ca 1940 - ca 1925

Duke Ellington, "Hertigen av Harlem", och hans orkester gjorde sin första sverigeturné just 1939, och det var naturligtvis en triumf för arrangörerna i Huskvarna att få sin stad och lokal med i turnéplanen. Jazzpubliken i Huskvarna/Jönköping svarade med entusiasm och man kunde inte på långa vägar när ta emot alla som ville komma innanför (Idrottshusets) dörrar. (Olof Petersson "Jazzen - musik med kraft att förena" s 43)

Brahesalens (i Jönköpings högre allmänna läroverk) konsertarrangörer var tidigt ute, när det gällde att presentera utländska orkestrar av klass. . . . Som exempel på inriktning och kvalitet kan nämnas det populära showbandet Nat Gonella från England, som spelade och underhöll i Brahesalen 1938. Året tidigare hade bandet gjort sin sverigepremiär och kom sedan tillbaka i flera omgångar - till och med som helprogramgäst i Stockholms Konserthus. Orkesterledare Nat Gonella var trumpetare och sångare med en kombination på scenen som mycket påminde om Louis Armstrongs. (Olof Petersson "Jazzen - musik med kraft att förena" s 42)

Skillingaryds musikkår hade nyårsafton anordnat konsert vid den kommunala julgranen på torget i Skillingaryd. Musikkåren hade valt ett gott program. Den talrika publiken mottog musiken med rika applåder. (Smålands Folkblad 1935-01-02 "Musikkår ordnar nyårsaftonskonsert vid kommunal julgran")

En gammal vacker tradition, som av (Mäster Gudmunds) Gille under år (1933) upplivats, är musiken från Kristinakyrkans torn på Kristi Himmelsfärdsdag. Kl. 8 på morgonen tonade koraler ut från tornet, spelade av artilleriregementets musikkår. Många önska säkerligen med Gillet, att det vackra inslaget i Jönköpingsvåren åter blir fast tradition. ("Mäster Gudmunds Gilles Årsbok 1933" s 64)

(annons) C.B. Romedahl, Norrahammar, rekommenderar sitt lager av strängar och tillbehör till alla slags stränginstrument. ("Tabergs Bergslag II" s 90)

Musikaliteten hade (vår lärarinna Edit Weman, som tjänstgjorde i Vaggeryd 1918-1941) fått i arv liksom brodern Henry Weman. Hon kunde alltså spela så att det blev glädje för andra människor. När skoldagen började satt fröken vid orgeln och vi sjöng "Din klara sol går åter opp, jag tackar dig min Gud". Hennes orgelackompanjemang var fint och till sådant orgelspel var det lätt att sjunga. Och det var ju roligt också. När Edit Weman vid en födelsedag långt senare i livet blev uppvaktad av forna elever, hade en av dem formulerat sina skolminnen så här: "Glada vi sjöngo småskolans sånger om Gud och naturen, om vardagsbestyr. Sångerna bär vi som minnena med oss, bli oss till glädje, när dagarna flyr. Musiken från skolorgeln gav oss åt sången ledning och skärpa, rytm och fest. Ej underligt alls, ty bland organister var det ju "fröken" som spelade bäst." ... Edit Wemans musikintresse tog sig också uttryck utanför skolan. I ett stråkkapell, som bildades i "Gamla missionshuset" med Robert Andersson son skicklig och entusiastisk ledare, spelade Edit Weman piano. Kapellet för övrigt hade följande sammansättning: Första violin Robert Andersson och Erik Fredriksson, andra violin Eric Karlsson och Konrad Berggren, cello David Larsson. Förutom att kapellet spelade i "Gamla missionshuset" gjorde man också utflykter till Boarp och Hok, där man medverkade i musikgudstjänster. Vid ett besök hos Edit Weman under hennes sista levnadsår ... berättade hon om sin dag som pensionär. När det var dags att gå till vila på kvällen brukade hon spela upp och lyssna till en koral: Jesus bleibet meine Freude av J.S. Bach. När jag lyssnat till den koralen brukar jag somna så skönt, sa hon. (Georg Boberg "En lärarinna värd att minnas" s 23-24)

Tabergs Kristliga Musikkår föddes år 1927. Emanuel Lagerstedt var en av initiativtagarna. Musikkåren gjorde en verklig rivstart, ty endast efter sju veckor av intensiva övningar framträdde den säkert och taktfast inför publik. Vad Musikkåren fått betyda genom åren kan inte beskrivas i få ord. Den har (fram till nu år 1991) varit en sammanhållande länk för generationer av tabergspojkar. Den har hört hemma, som ett självklart inslag i så gott som alla större arrangemang inom församling och samhälle. År efter år har den i tidig morgonstund marscherat genom samhället första maj och väckt tabergsborna till samling på kommunalhusplan. Musikkåren har också varit anlitad mer än en gång vid samfundens konferenser. Vad som framför allt präglat Musikkårens medlemmar har varit en stark ansvarskänsla. . . . Blandade kören kommer igen! Efter en viss nedgångsperiod blåses på nytt liv i denna gemenskap. Simon Ottosson går, som ny tabergsbo, in i sammanhanget 1936 och tar initiativ. Sedan dess har församlingen kunnat glädja sig över denna resurs genom alla år. . . . Tabergsflickorna kom till under 40-talet. . . . Denna flickgrupps glada sång blev en stor uppmuntran i församlingsarbetet. Betyget kan bli att gruppen blev "poppis" både hemma och borta. I Tabergsflickorna kölvatten kom Tabergspojkarna. Här blev det genast fråga om friska takter. Det var inte enbart sång. Det var sång till gitarr och mandolin och fiol etc. Tabergspojkarnas sång var alltid uppskattad. Denna sångargrupp tjänade troget på hemmaplan men var också engagerad i ett antal evangelisationsprojekt bl. a. i Norrland. . . . Manskören tillhörde de sångenheter inom församlingen, som upplösts. Från 40-talet och fyra årtionden framåt kunde församlingen glädja sig åt denna körs flitiga medverkan i gudstjänstlivet. . . . TMU-kören startade upp under 70-talet. . . . Sedan några år tillbaka är denna sånggrupp känd under namnet Candela. . . . Unga Röster en barnkör, fortfarande verksam, föddes under 70-talets mitt. . . . Varje gång församlingen fått lyssna till Unga Röster har det varit uppskattat och ofta har applåderna brutit loss. . . . Trivselkören är det sista tillskottet av sånggrupper inom församlingen. Den samlar i sin gemenskap sådana som har intresse för strängmusik. Inom Trivselkören har man som en av sina målsättningar att aktualisera den gamla väckelsesångskatten. Tabergs Missionsförsamling sjunger vidare både unisont och på annat sätt. Och sången, skall inte tystna. Den tillhör den kristna församlingens livsnerv och nådegåva. "Och tala till varandra i psalmer och hymner och andlig sång. Sjung och spela för Herren av hela ert hjärta, och tacka alltid vår Gud och Fader för allt i vår Herre, Jesu Kristi namn." Ef. 5:19-20. (Karl-Erik Andersson "Arvet från Kåperyd" s 118-120)

Vintern 1927 skulle det bli väckelsemöten i Horshagas rödmålade missionshus. Denna gången var det två kvinnliga evangelister som skulle leda mötena, Rut Olsson och Helga Berg hade det stått på afficscherna. ... På estraden radade Strängbandet upp sig. Framför dem närmast räcket stod Rut och Helga i all sin glans. De sjöng, de log, de blundade då och då med ett förklarat ansikte vänt mot höjden; ibland öppnade de ögonen och strålade rakt ner i syndahopen, Rut med gitarr och Helga med mandolin. ... Rut sjöng med stark stämma och knäppte med energiska fingrar på gitarren. ... Vad hände om man dog? Om man var frälst blev allt bara bättre, då levde man vidare i himlen med änglasång och klingande gyllene harpor kring Guds tron. "Härligt sången där skall brusa, liksom dånet av en vattuflo-od", sjöng Strängbandet. ... "Skynda till Jesus!" sjöng Helga och Rut med sina silverstämmor. Och även om man överlevde kvällen, så närmade sig obevekligt Herrens återkomst och Domens dag. Nu är världens sista tid, förkunnade de vackra kvinnorna på estraden och läste om tecknen i Uppenbarelseboken. (Rudolf Thunander "Luther i Värnamo och andra historier från Smålands inre" s 78-80)

Ur minnet spelade far många melodier från landet i väster och prärien. . . . Men även många svenska visor förekom vid våra musikaftnar i hemmet (i Sanna vid Vätterns södra strand), liksom marscher och mycket annat som var populärt på (19)20-talet. En sommareftermiddag när mina syskon, min far och jag hade spelat och sjungit våra favoritstycken såsom "När sädesfälten böja sig för vinden" och "När ljusen skall tändas därhemma", så hörde vi någon stå och ropa utanför på gångbanan. Någon av oss tittade ut för att höra efter vad det kunde vara och fick se en av våra närmaste grannar stå där och ropa: "Kan ni inte spela om det där stycket en gång till, min fru och jag har suttit på verandan och lyssnat och om ni visste hur vackert det låter!" Marscher spelade far med förtjusning och bravur. Oftast spelade han på fiolen, men ibland kom också den lilla okarinan fram. Det är ett blåsinstument som liknar en lergök men är större och glaserad i svart eller brunt och utsmyckat med guldornament. Det svåraste musikstycket som mina föräldrar hade med sig från Amerika var (Ludwig van Beethovens) The storm - stormen. Det var så svårt att spela att min far lovade mig en ny fin konsertfiol om jag kunde lära mig den. Tyvärr lyckades jag aldrig lära mig att spela "stormen", men min syster Myrtel spelade den med stor skicklighet på piano. Här i Sverige har jag endast hört den spelas en (enda) gång utanför hemmet och det var när den kände sångarevangelisten och amerikavännen Hultman var hemma i Sverige och hade konsert i Sanna missionshus. . . . Far och mor liksom vi syskon gick ofta på möten i Sanna missionshus. Där blev far så intresserad av de andliga sångerna, att han köpte alla Ahnfelts sånger och lät binda in dem. I Vättersnäs fanns för övrigt en sångförfattare och sångevangelist som hette Sjölin. Åtskilliga lördags- eller söndagseftermiddagar var vi hemma hos honom och spelade och sjöng tillsammans. Sången och musiken var då en lika naturlig underhållning för oss som radio och TV är idag (år 1985). Bland övriga sånger som var omtyckta av många var naturligtvis också J.A. Hultmans sånger såsom "Det är solsken där borta vid kullens rand, är det solsken min vän i ditt hjärta?" Ja, han kunde verkligen sprida solsken omkring sig den bereste och älskade Hultman. På tal om musik vill jag även nämna alla gårdsmusikanter, som besökte Sanna. De gick från gård till gård och spelade, följda av alla intresserade sannabarn. Åtskilliga mynt hittade vägen till den slokhatt, som oftast lades ut för att gårdsmusikanterna inte skulle behöva gå tomhänta till nästa plats. (Erik Holmberg "En sannapojke berättar - 1. Min barndoms Sanna" s 77-78)

TKH, Tabergs kristliga hornmusikkår bildades 1927. (1956 ändrades namnet till det nuvarande TKM, eftersom ordet "horn" inte längre täckte alla de instrument som ingick i kåren). (Ingeborg Lindqvist "Tabergs Kristliga Musikkår" s 73)


ca 1925 - ca 1915

I början av (19)20-talet lockade biograferna (i Jönköping) inte bara med filmernas äventyr och romantik. Det hände att de anordnade fullständiga konserter till priset av en vanlig biobiljett. På t ex den nya biografen Röda Kvarn gavs populära folkkonserter till priset av 35 och 50 öre. De båda till Jönköping förlagda militärmusikkårerna medverkade ofta i dessa konserter. Särskilt betydde de ett uppblomstrande av Jönköpings regementes musikkårs stråkorkester, som hade grundats av kåren dirigent Anton Widergren. Biografen Metropol annonserade om konsert med "Jönköpings regementes stråkorkester med sina dirigenter Ernst Lundquist och Sigfrid Ekström som medverkande" och Teaterbiografen: "Musikvänner, Musik av Jönköpings regementes stråkorkester under ledning av musiklöjtnant S. Ekström". Till 100-årsminnet av Beethovens dödsdag i mars 1927 anordnades en konsert i Brahesalen där musikkårerna vid I 12 och A 6 medverkade. (Magnus Widell "Kungliga Jönköpings regemente 1914-1927" s 26)

Den 2/4 1921 gav "Dresdener Philharmonisches Orchester" 50 man stark med Sandor Laszlo som dirigent en konsert i Kristine kyrka med följande program: Beethoven: Leonoraouvertyr nr 3, Tjajkowskij: Symfoni nr 5, Weiner: Serenad (nyhet), Liszt: "Les Préludes", Wagner: Förspel till Mästersångarna. " . . . Hur som helst i ett nervskakande forte eller ett döende pianissimo, inte uppväger den verkan den stora smidiga orkestern, försedd med alla instrument i fulltalig besättning, når under god ledning då det gäller att tolka musikens storverk. Främst bland alla instrument står orkestern" (-l-g i Smål. Alleh.) (Henrik Sjögren "Orkestermusiken i Jönköping genom tiderna" s 61)

Bartons och Profts tredje konsert. Trägen vinner. Vid de två föregående konserterna i Brahesalen (i Jönköping) ha de båda framstående artisterna konstnärligt slagit igenom. I går besegrades även publiken, som i stort antal infunnit sig i Kristinakyrkan, vilken fortfarande är ett präktigt musikrum. Alltså i dag är Bartons violinspel känt av ett större antal i staden. Alla som hört honom, även de som sällan bruka njuta musik, uttala sin förundran över denna stora, djupa och levande ton, denna utomordentligt tekniska skicklighet, som liksom på lek utför de svåraste saker utan att anden och poesien i föredraget försvinner. . . . Än en gång spelade (Pepa Barton) Corallis "La folia". Tolkningen av denna högtidliga och vackra sak fullkomligt omsusade publiken med underbara toner. Det blev konsertens glansnummer. . . . Harpisten spelade tvenne solonummer, alltid lika vackert och vemodigt. Det säger sig självt, att harpan gjorde sig utmärkt bra i kyrkan. (Smålands Folkblad 1921-01-03 "Underbara toner omsusar besegrad publik")

På inbjudan af Immanuelskören i Jönköping hölls under gårdagen ett sammanträde i Immanuelskyrkan med sångledare inom olika missionsförsamlingar i länet för att dryfta frågan om bildande af ett kristligt sångarförbund. De närvarande representerade, förutom Immanuelskören, Gamla missionshusets sångkör, Dunkehallara' och Bymarkens körer, Nässjö manskör Harmoni, Tranås missionsförsamlings sångkör, Norrahammars, Hofslätts, Gnosjö, Smålandsstenars, Åsenhöga och Smålands Annebergs missionsförsamlingars sångkörer samt Vaggeryds nya ungdomsförenings sångkör (Jönköpings-Posten 1918-11-18 "Jönköpings läns kristliga sångarförbund")

Frälsningsarmén (i Skillingaryd) anordnar Stor Sång- och Musikfest i Missionshuset Söndagen den 17 dennes (= mars) kl. 4 e.m. Sång af blandad kör, manskör och solosång. Horn- och strängmusikkårerna, violinduetter. Tal och uppläsning. Inträde 25 öre. Biljetter med program säljes på förhand i John Bengtssons speceri- och C. Svenssons kemikalieaffär. Välkomna. ... ... Program: ... 1. Marsch, Veber. - Hornmusikkåren. 2. Jag är barn till en kung. - Blandad kör. 3. Bön och inledning. 4. Lyft upp banéret. - strängmusikkåren. 5. Anfeltsminnen (Potpurri). Hornmusikkåren. 6. När på töcknig led. - Manskör. 7. Violinduett, James. - R. och E. Anderson. 8. Uppläsning. - Viola Johansson. 9. Solosång -Edit Sveningson. 10. Ära ske Gud. - Blandad kör. 11. Stockholm I, Marsch. - Hornmusikkåren. 12. O sköna helga dag. - Strängmusikkåren. 13. Violinduett, Mazas. - R. och E. Anderson. 14. Vid dagens slut. - Blandad kör. 15. Afslutning. (Jönköpings-Posten 1918-03-12 resp. 1918-03-16 "Stor sång- och musikfest i Skillingaryd")

Missionshuset (i Vaggeryd). Söndagen den 30 (dec. 1917) ... kl. 6 e.m. stor sång- och musikfest af Norrahammars sång- och musikförening. Föredrag af Aug. Palmér. Inträde 25 öre för äldre, 15 öre för barn. Hjärtligt välkomna. (Jönköpings-Posten 1917-12-28 "Norrahammars sång- och musikförening besöker Vaggeryds missionshus")

Möte efter möte har vi förnummit, hur den unisona sången och musiken gett samvaron den rätta stämningen, ställt oss inför livsviktiga sanningar, skapat en anda av hög och ren gemenskap och inspirerat oss till nya, friska tag. Det är väl ovisst, om lantbrukare Georg Svensson i Månsarp någonsin läst: "Om du kan spela ett musikinstrument, skall ingen tadla dig därför. Du skall däri efterfölja den rättfärdige konung David, som var Gud kär och välbehaglig", men han handlade efter dessa tankar. Han var en ovanligt musikbegåvad man, som därtill hade gott handlag med ungdomen och älskade att offra tid och krafter för att liva andra till musik. Så kom det sig att han redan år 1917 fick igång en liten orkester, och den ledde han med sällspord energi och framgång. Några av hans disciplar hade redan någon övning på instrument, men i nybörjargruppen, som han särskilt undervisade, var Bertil Lindkvist, flöjt, Martin Bergendorff, fiol, Einar Jönsson, klarinett, och Hugo Hellsten, fiol. Denna orkester syntes gå mot en viktig framtid, tills helt plötsligt den upphörde på grund av att dess omistlige ledare fick kallelse till den himmelska orkestern en februaridag 1924. (Simon Ottosson "Musik och sång ger åt själen vingar" s 14-15)

Teaterhotellets Café. Fr. o. m. Måndagen d. 4 December (1916). Konsert av Kungl. Jönköpings Reg:tes Stråkorkester. Vardagar kl. 4 - 6, 7.30 - 11. Söndagar: kl. 3 - 5, 7.30 - 11. (Smålands Folkblad 1917-01-02 "Jönköpings Regementes stråkorkester håller konsert alla dagar")

Konsert hölls i torsdags förra veckan i (Vaggeryds) gamla missionshus af konsertsångaren A.W. Öwerström ifrån Stockholm, utsänd af Sv. Missionsförbundet. Af programmet må följande nämnas: Konungarnas konung ... Den store vide flok af Grieg. (Jönköpings-Posten 1916-05-15 "Utsänd konsertsångare")

Nästa söndag (den 27 februari 1916 kl. 6.30 e.m.) gifver ... musikkåren Göta i förening med Vaggeryds manskör konsert i Vaggeryd, och är det att hoppas, att allmänheten möter så mangrannt som möjligt. Särskildt bör väl Vaggeryds nybildade manskör, som då för första gången uppträder offentligt, väcka intresse hos alla sång- och musikälskande samhällsbor. (Inträde 25 öre) ... ... (Kören) räknar ett 20-tal sångare af bästa förmågor. Den har inöfvats af M. Engqvist i Götafors. ... (Den sjunger) såväl fosterländska som andra sånger. (Jönköpings-Posten 1916-02-23 och 1916-02-29 "Nybildad manskör i Vaggeryd af bästa förmågor")


ca 1915 - ca 1910

Frälsningsarmén (i Skillingaryd) ... (Söndag) kl. 4 e.m. grammofonkonsert för barn. (Jönköpings-Posten 1914-04-24 "Grammofonkonsert för barn")

Så hade G-körens (i Jönköping) första år (1913) gått till ända, och man kunde vila ett slag på sina lagrar. Kören firade sin avslutning med en utflykt till Taberg den femte juni, då man sjöng från bergstoppen, och det hölls tal av (läroverkslärare) Hwasser för den uppskattade sångledaren (Knut Gislén). (Märtha Hallander "Om Knut Gislén och G-kören - Några tidsbilder från 1800-talets slut och 1900-talets början" s 33)

De båda musikkårerna vid A 6 och I 12 slog sig redan 1911 tillsammans och bildade "Jönköpingsorkestern", 30 man stark och en helt fristående orkesterinstitution med ändamålet att ge orkesterkonserter. Ledare blev de båda kårernas dirigenter Josef Jacobsson (A6) och Ernst Lundquist (I 12). Jönköpingsorkestern gav 1911-1912 sex konserter, samtliga i läroverket kl. 18.00. (Magnus Widell "Kungliga Jönköpings regemente 1914-1927" s 25)

Den kände sångaren pastor J.A. Hultman från Amerika höll i fredags kväll konsert i Vaggeryd inför en fulltalig publik. Han hälsades välkommen af pred. G. Ling. Sedan spelade och sjöng han flera sånger och stycken och var det alldeles hänförande att åhörda en så god musik och sång, hvilket man är sällan tillfälle få höra här. En frivillig kollekt upptogs. (Jönköpings-Posten 1911-09-05 "J.A. Hultman håller konsert i Vaggeryd")

Hofslättsbor! Aftonunderhållning anordnas i Godtemplarlokalen, Hofslätt, nästa söndag kl. 4 e.m. Kort predikan af J. Wallin från Jönköping. Andliga sånger samt musik till guitarr och grammofon. Obs! 35 olika stycken. Deklamation. Inträde 20 öre. De som önska en treflig afton, torde icke försumma tillfället. (Jönköpings-Posten 1911-05-04 "Sång och musik i Hofslätt")

En treflig konsert gåfvo i lördags afton Jönköpings folkskolors gossorkester och flickkör under sergeant Noréns och fru Brinks ledning, i Norrahammars missionshus. De olika numren på programmet utfördes på ett förtjänstfullt sätt. Publiken applåderade af alla krafter, och ett extranummer gafs. Folkskollärare Liljeblad höll ett kort föredrag. Några välvilliga norrahammarsbor bjödo därefter de små musikanterna och sångerskorna samt deras ledare på kaffe i lilla salen. Det rymliga missionshuset var öfverfyllt med folk, och alla voro säkerligen öfverens om att de haft trefligt. (Jönköpings-Posten 1911-03-28 "Sång och musik af Jönköpings folkskolor i Norrahammars missionshus")

Musikkonsert hölls i Wagggeryd i söndags af Göta musikkår, då musik utfördes såväl å blås- som stränginstrument. Bland nummer å det rikhaltiga programmet märktes regementsmarscher, potpurri m.m. En god schwung har denna musikkår nu uppnått, tack vare anförarens goda förmåga att inöfva musikstyckena. Publiken visade sin tacksamhet genom applåder nästan emellan hvarje nummer. (Jönköpings-Posten 1911-03-21 "Regementsmarscher med schwung")

Adventshögtidlighet hölls i Byarums kyrka den 27 d:s (= nov.) kl. 4 e.m., då kyrkan, strålande i ljus, var fullsatt af åhörare. Götafors musikkår, anförd af kassör Engqvist, Götafors, hvilken i tidigare år tjänstgjort vid musiken i Jönköpings regemente, har sedan några år å messingsinstrument inöfvat unga arbetare vid sulfatfabriken. Nu spelades 14 nummer, däribland "Hosianna" af Vogler, "Landkjending" och "Solveigs sång" af Grieg, Davids 121 psalm af Vennerberg. Uti åtskilliga nummer: Hosianna, "Gå Zion din konung att möta" m.fl. sjöngo fyra damer, biträdda af församlingens organist och kyrkoherde K.O. Eriksson som ock höll en under spänd uppmärksamhet åhörd predikan. Den i allo lyckade högtidligheten afslutades med kort altartjänst, då åhörarne sjöngo Lofsången och välsignelsen uttalades. (Jönköpings-Posten 1910-12-02 "Unga arbetare vid Götafors sulfatfabrik spelar messingsmusik")

Ett öfverraskande nöje beredde kapten V. Killander med fru folk- och småskolebarnen i Byarum under middagsrasten den 21 dennes (= november). Herrskapet kom dragandes med en kälke. Den aflastades och i skolsalen uppsattes en större grammofon. Nu vefvades fram en tio utvalda stycken. Man kan tänka sig barnens förvåning då de ur den döda maskinen fingo höra mans- och kvinnoröster, en sång som icke hvarje dag, om ens någonsin, får höras på landsbygden. En sprittande frykdalspolska satte lif i småländingarna, som nödvändigt måste stampa takten under breda grin och strålande ögon. "Min fader var en ung soldat" eggade fosterlandskärleken. Läraren tackade å barnens vägnar för det upplifvande nöjet. (Jönköpings-Posten 1910-11-22 "Sällan hörd sång i Byarums skola")

Frälsningsarmén (Skillingaryd). Torsdagen den 14 april besök af adjutant G. Grönvall som leder en grammofonkonsert kl. 8.30 e.m. Kl. 6 e.m. konsert för barnen. (Jönköpings-Posten 1910-04-13 "Adjutant Grönvall leder grammofonkonsert")

Musikafton i Norrahammar hölls i missionshuset i lördags afton och hade arrangörerna glädjen att se det rymliga husets båda salar öfverfulla. De 600 biljetter, som voro tryckta, räckte ej utan en del erlade afgiften utan att erhålla program. ... Ingeniör K.S. Westin skötte solopartierna förträffligt. ... Äfven musiktrion, utförd af hrr (= herrar) G. Linnell, O. Westerlund och direktör Pettersson, gjorde sig utomordentligt väl. Hembygdskören var mest lyckad i balladen "Kung Hakes död". Dess andra och sista uppträdande i "Tre körer ur Ett bondbröllop" utfördes med god talang, ehuru stycket förlorade i värde hos en del af publiken på grund af sitt innehåll i sista kören. Såsom totalomdöme bör sägas, att det hela var utmärkt och förtjänt af den uppmärksamhet, som visades genom så talrikt besök. (Jönköpings-Posten 1910-04-11 "Hembygdskören sjunger i öfverfullt Norrahammars missionshus")


ca 1910 - ca 1908

Den gamla plägseden (i Månsarp), att kantorn jämte tjänstförrättande prästen vid kyrkporten möter likprocessionen och före denna under klockringning och ofta för den sjungande hälsofarlig väderlek sjunga en eller två psalmverser ända till processionen hunnit fram till grafven, skall förändras så, att psalmsången börjar först vid grafven, då klockorna tystnat och kistan blifvit nedsatt i grafven. Dock skola tjänsteförrättande prästen och kantorn äfven hädanefter möta vid kyrkoporten likprocessionen och gå före denna till grafven. (Jönköpings-Posten 1909-06-02 "Ändrad begrafningsplägsed vid Månsarps kyrkogård")

Konsert hölls i Götafors påskdagen af frälsningsarméns musikkår från Skillingaryd till förmån för dess byggnadskassa. Armén har nämligen beslutit bygga eget hus därstädes, och för att insamla medel härtill har nu musikkåren begifvit sig ut på en musikturné. Förut på dagen hade musikfester hållits i Norrahammar och Månsarp. (Jönköpings-Posten 1909-04-14 "Musikfester i Norrahammar, Månsarp och Götafors")

Frälsningsarmén (Skillingaryd). ... Fredagen den 18 kl. half nio musikafton, som ledes af ensajn Brunnberg och adjutant Grönvall. Hornmusik, harpa, alpzittra, guitarrsolo, pistong. Kl. 6 musikstund för barn. (Jönköpings-Posten 1908-12-16 "Musikafton med alpzittra och andra musikinstrument")

1908 var ett stort år i (Folkets) Parks (i Jönköping) historia. . . . Nu förekommer också Norrahammars musikkår, som (efter Vätterns Ros) tar hand om musiken i fortsättningen. (Sigvard Lindqvist "Jönköpings första Folkets park 1906-11" s 67-68)

Kretsmöte med Malmbäcks, Svenarums, Tofteryds, Ålaryds och Skillingaryds ungdomsföreningar hölls annandag pingst i Torarps missionshus i Svenarum. ... På aftonen var offentligt ungdomsmöte ute i det fria i en backsluttning, då lifvets ord frambars af flera bröder, och mången tår, som glänste, vittnade om att Guds helige Ande ledsagade det talade och lästa ordet. Efteråt ljöd sången, så som den endast kan ljuda från frälsta och frigjorda barnaläppar. Gud har tändt många nya ljus i Svenarum under den gångna vintern och putsat upp de gamla, och när ungdomsskaran uppstämde sången: "Jag är frälst, ja härligt frälst, och jordens skatter får vem som hälst", då kändes en fläkt från en högre och ljusare värld. Mötet var säkerligen det mest talrikt besökta sedan dessa började hållas i dessa trakter. (Jönköpings-Posten 1908-06-10 "Sång som en fläkt från en högre och ljusare värld")

En sång- och musikförening har bildats i Skillingaryd och har denna under julhelgens möten och särskildt vid barnfesten tjänat med god körsång och musik. Det bådar godt för föreningens fortbestånd att den icke blott förfogar öfver goda röster utan ock, att den i herr Vernlunds tyckas få en för sitt uppdrag synnerligen lämplig ledare. (Jönköpings-Posten 1908-01-07 "Sång- och musikförening bildad i Skillingaryd")


ca 1908 - ca 1905

På söndag gifver manskören "Orpheus" (från Jönköping) under anförande af musikdirektören E. Lindh konsert i Skillingaryd i Södra lägerhyddan (Gymnastikhuset) strax efter slutad kyrkparad, kl. 11.30. Det är att hoppas att Skillingaryds invånare taga tillfället i akt och talrikt besöka konserten, hvilken kan rekommenderas till det bästa med kännedom om kördirigentens goda ledareförmåga, körens förträffliga röstresurser och det väl valda program kören kan uppvisa. ... ... Programmet kommer att bjuda på rik omväxling, i det dels en del äldre gedigna sånger komma att presteras, dels ock nya, bland hvilka särskildt må framhållas den af dir. Lindh komponerade storslagna Smålandsmarschen. ... ... Publiken, bland hvilken man väntat få se militären mera mangrannt närvara, gaf sitt bifall lifligt tillkänna. särskildt gällde detta de näpna styckena "Vingåkersrosen" af Lindh, "Serenad" af Witt och "Sommarfrid i Solelid" af Widéen. Största bifallet skördade kören af styckena "Uti vår grannes hage" och "Lilla Greta" samt den storslagna "Smålandsmarschen", samtliga af Lindh, af hvilka de två första gåfvos da capo. Extra föredrag "Björneborgsmarschen", äfven den följd af ihållande applåder. (Jönköpings-Posten 1907-06-14, 1907-06-16 och 1907-06-17 "'Orpheus' till Skillingaryd")

För Skillingaryds missionshus' stora sal har i dagarna inköpts en större orgel af amerikanskt fabrikat. Inköpet af nämnda instrument som betingar ett nettopris af 375 kr., har möjliggjorts därigenom att den fria offervilligheten härvidlag visade sig vara anmärkningsvärdt stor, då på få dagar för ändamålet insamlades 279 kr. 15 öre. Söndagen den 3 d:s (= februari) hölls samtidigt med det vanliga uppbyggelsemötet på (eftermiddagen) äfven invigning af det nya instrumentet, och infann sig vid nämnda möte så många, att den rymliga predikolokalen blef i det närmaste fullsatt. Mycket tilltalande musik och sång i flera nummer utfördes af organist K. Andrén från Åker och hans dotter, fröken Annie Andrén, och yttrade hr Andrén såsom sitt omdöme, att det prydliga instrumentet vore ett godt sådant, därvid han särskildt betonade dess behagliga ton samt stora resurser beträffande omfånget af den musik som å ifrågavarande instrument kan åstadkommas. (Jönköpings-Posten 1907-02-07 "Invigning af stor amerikansk orgel i Skillingaryds missionshus")

Orgelinvigningsfest hålles i Tabergs missionshus söndagen den 3 februari kl. 5 e.m. Sång och musik samt tal af missionär Nykvist. Entré minst 25 öre i och för afbetalning af orgeln. (Jönköpings-Posten 1907-02-01 "Orgelinvigningsfest i Tabergs missionshus")

Taktfasta dunkanden hördes på avstånd. Dunk - dunk - dunk. Dunk - dunk - dunk. Mellan dunkandet hörde man genom den skira sommarluften ljuva tongångar från ett handklaver. ... Vi vek av in mot Boeryd. Kutade genom aspallén och vidare bort mot Svensbygget. Och där, utanför den röda stugan, stod två gårdsmusikanter i en krets av åhörare. Ett par vandrande musikanter hade kommit till Götafors för att skänka glädje och nöje och för att förtjäna lite pengar till sitt uppehälle. ... På den tiden (i början av 1900-talet) var det så sällan, man fick höra och njuta av musik. Någon gång ordnades söndagsskolefest nere i Götaström. Då spelade Frälsningsarméns musikanter från Skillingaryd. Med tacksamhet minns man den musik, man då fick lyssna till. Ibland hände det, att någon positivhalare gick vägen fram och stannade till vid husen och vevade fram någon pipande och stönande positivmelodi ur sitt lådformade positiv. Visst var man förtjust i att höra även positivhalarens visa och följde honom troget genom hela samhället, trots att det var samma melodi, man fick höra om och om igen. ... Alla människor längtade efter att få höra musik. Spelmännen blev således inte utan intresserad publik. De två bildade faktiskt en hel liten musikkår. De trakterade fem instrument samtidigt. (Den ene) skötte tre. På magen hängde den lilla trumman, som han trakterade frenetiskt med de båda trumpinnarna. På ryggen var den stora trumman förankrad, och över huvudet hade han i en ställning ordnat till för cymbalerna, som vi kallade grytlock. Det övre "grytlocket" var rörligt upp och ner. Medelst en läderrem, som kunde fasthakas i en ögla i högra skoklacken, fick han "locket" att röra sig upp och ner, när han stampade takten med foten. Stora trumman skötte han med hjälp av en trumpinne, som var fastgjord på höger underarm och gick ett stycke utanför armbågen. Trumpinnen slutade med en stor läderkula, varmed han dunkade mot trumskinnet. (Den andre spelmannen) hade ett stort femradigt dragspel med glimmande pärlemoknappar, dekorerat med blanka mönstrade mässingsplåtar. På den högra delen av dragspelet satt ett munspel på en liten stång. Med bulliga kinder blåste spelmannen stundom i munspelet. Oj, vilken härlig och skön musik dessa två spelmän kunde åstadkomma! När de klämde i med sina låtar tyckte man, att fötterna lyfte sig från marken och man svävade lyckligt omkring i det blå. Det var nästan en otrolig upplevelse. Något sådant hade man aldrig hört tidigare. Alla sken av glädje och beundran. Vad de spelade, de två, har jag ingen aning om. Någon presentation av melodierna skedde inte heller. Efter en liten kort paus gick man bara över till en ny melodi. De spelade mycket och länge. ... Den"stora" musiken hade kommit till byn. Det var bara glädje och fest. (Wåge Tolf "Bilder från det gamla Götafors" s 46-48)

Forsen (vid Saxfallet i Lomsjö) sjöng sin eviga sång. Än var den stilla och mjuk och sövande som vaggvisor, än klingade den trotsigt över dalen som bruset från stora orgelverk. Väldigast var den under mörka ovädersnätter, när stormen körde sina rasslande vagnar över åsarna och sjön vältrade sig i raseri. Då steg forsens sång till ett övermodigt dån. Vattnet strömmade från den otäta sumpen och piskades till yrande skum nedanför. ... Vattnet bubblade vidare under stenvalven och kom ut i den djupa, bläcksvarta dammen. Så flöt det stilla bort till fabriken på andra sidan, sögs in i tunneln och virvlade runt i de snabba turbinerna. Vattnet kom från Skaren, den lilla källsjön långt ovanför bruket. Under bergslagens goda år hade detta sjungande vatten drivit många små hyttor och verk. Dess kraft sinade inte, ty sjöns källflöden var outtömliga. ... Forsen sjöng som ett brusande orgelverk. Det var dån av domedagspsalm och vattnets spelemän drog till med ändlösa koraler. Det var smatter av trumma och ton av flöjt, det var jägarhorn och stridstrumpet, det var sorgsen psalmodikon och smekande fela. ... (Och) det var som om hela naturen råkat i uppror. Det gnisslade och brakade i skogen, det ven omkring husen, de gamla träden kring dammarna vajade. Och nu lät det som om tusen tunga vagnar skenat mot norr. Men genom allt hördes forsens mäktiga sång. (Harry Sjöman "Över dem var stjärnorna" s 51,71,81; boken utgiven 1942 under en tid av pågående förflyttning med tåg genom Sverige av tyska soldater till och från det ockuperade Norge)

Vad bestod underhållningen av (i Jönköpings Folkets Park)? Musik av Vätterns Ros' musikkår (också till dans), "arbetaresånger" sjungna av Herman Österdahl, sång av kuplettsångerskan Anna Nordin, uppträdande av skådespelarna Alfred Schörling och Sigurd Sandberg, Folkets Parkteaterns . . . "Gille-Gentzel-tourné", operettartisterna Anna Hellström och Knut Frankman med sång ur Lilla Helgonet, en komisk duett och en operaparodi. Sista programmet stod skåningen Fosie-Pelle för, och det innehöll "Kupletter, Beväringsvisor, Bygdemål och Skrattnummer". (Smålands Folkblad 1906-08-24). (Sigvard Lindqvist "Jönköpings första Folkets park 1906-11" s 64-66)

Frälsningsarmén från Jönköping har stort musikmöte i Rörets missionshus (Hofslätt) söndagen den 29 april kl. 4 e.m. Musik från messingsinstrument, guitarrr, alpzittra, mandolin och concertina. Entré 10 öre. (Jönköpings-Posten 1906-04-25 "Musik från alpzittra m.fl. instrument")

8/4 1905 framförde (Jönköpings) Musiksällskap vid en konsert på läroverket Spinnvisa och ballad ur operan "den Flygande Holländaren" av Wagner samt N. Gades "Elverskud". Den felande orkestern fick här ersättas med pianoackomp. I Rydberg-Sibelius "Atenarnas sång" sköttes ackompanjemanget av A 6:s musikkår under ledning av fru (Arla) Bagge. Det torde ha varit enda gången A 6:s musikkår haft en kvinnlig dirigent. Konserten gick i repris som "folkkonsert" på arbetarinstitutetsprogram en vecka senare. Detta var det sista större offentliga framträdandet av Jönköpings musiksällskap. Det fortlevde ännu några år men ägnade sig uteslutande åt den intima musiken inom sin egen slutna krets. Anledningen härtill var att fru Bagge nu lämnade staden. (Henrik Sjögren "Orkestermusiken i Jönköping genom tiderna" s 40-41)

Som närmaste ledare för arbetena med uppgörande av definitivt förslag till kraftuttagning utsågs (verkställande direktören för Nya Trollhätte Kanalbolag, kapten F. Wilh.) Hansens assistent, ingenjören Gösta Malm, och man förstår dessa båda mäns känslor, när de den 7 september 1905 kommo till Trollhättan för att taga itu med uppgiften. Malm skriver härom: "Den första åsynen av det sagoomspunna fallet var överväldigande. Mäktigt steg dånet från det sjudande och virvlande vattnet. Över falltröskeln störtade den väldiga vattenmassan, såsom man då trodde i en aldrig sinande ström, fascinerande och eggande till den förestående kampen. Nu liger fallet besegrat, ja i regel dött, men vattnet skänker ljus och kraft åt miljoner människor." ... Redan i mars1910 kunde kraftleveransen börja, och den 29 oktober samma år invigdes kraftstationen av konungen. Härmed var grundstenen lagd till statens kraftverksrörelse. (Torvald Malmström "Vattenkraft och elektricitet" s 216-218)

Glasmusik och sång utfördes i Vaggeryds missionshus sistlidne onsdag och torsdags aftnar af glasspelaren C.J. Lindblad samt hans (tvenne) döttrar. Som nämnda musik var något nytt på platsen hade så mycket folk infunnit sig båda aftnarna som den rymliga lokalen kunde rymma, hvilka gåfvo sitt lifliga bifall tillkänna. ... ... De båda konserterna (i Skillingaryd) i lördags och söndags voro mycket talrikt besökta. ... Herr Lindblads tvenne döttrar sjöngo såväl solo som duett, ackompanjerade af musik utförd dels på glas, dels på vanlig orgel och dels på bådedera samtidigt, vid hvilket senare såväl sång som musik gjorde den bästa effekten. (Jönköpings-Posten 1905-02-18 och 1905-02-28 "Ny musik drar mycket folk")

Orgelinvigningsfest firades i Sandhems missionshus förliden söndag. En 2-stämmig orgel hade blifvit inköpt från hr C.J. Gustafssons orgelfabrik i Bankeryd till ett pris af 220 kr. Orgeln afprofvades af orgelnisterna Edvin Johansson i Mullsjö och David Hennix i Sandhem, hvilka båda intygade, att orgeln till alla delar är af omsorgsfull tillverkning, har vacker intonation, ren och liksväfvande stämning, behaglig tousch och ett i förhållande till priset prydligt utseende. På grund häraf kan hr Gustafssons orgelfabrik rekommenderas vid sidan af landets större orgelfirmor, och torde närgränsande landskap göra oklokt uti att vid behof af kammar- och kapellorglar "gå öfver ån efter vatten". Detta har ock Jönköpings skolstyrelse insett, då densamma från denna fabrik gjort beställning på ej mindre än ett 40-tal orglar. (Jönköpings-Posten 1905-01-31 "Orglar från C.J. Gustafssons orgelfabrik")


ca 1905 - ca 1902

Hösten 1904 flyttade min familj från Västergötland till Jönköping. . . . Mycket populärt var att dricka kaffe med punsch, sherrycobble eller andra drycket i Stora Hotellets trädgård, "Hotellträdgården"; från musikestraden strömmade regementsmusikens sprittande toner. (Marianne Herrlin "Jönköping kring sekelskiftet" s 5,11)

Frälsningsarmén (i Skillingaryd). Stort sång- och musikmöte onsdagen den 9 nov. kl. 1/2 9 e.m., besök utaf stabskapten Vickberg spelande och sjungande på sin harpa biträdd af kapten R. Johansson. Inträde 10 öre. Välkomna! (Jönköpings-Posten 1904-11-07 "Sång och spel på harpa")

Ny skolorgel har inköpts till Sandserydsskolan i Norrahammar under föregående vecka. Orgeln, som rekvirerats från Östlind & Almquists orgelfabrik i Arvika, kostar 135 kr, hvilket belopp insamlats genom frivilliga bidrag inom Sandseryds socken. (Jönköpings-Posten 1904-10-04 "Skolorgel från Östlind & Almquists orgelfabrik i Arvika")

Musikalisk aftonunderhållning var i söndags eftermiddag anordnad (för fältskolan å Skillingaryd) i soldathemmet. ... Den rymliga salen var fylld af en intresserad och tacksam publik, som vid samtliga numren af såväl solo som duett och manskör äfvensom musikorkestern för violin, violoncell och piano genom bifallsyttringar gaf sin tillfredsställelse tillkänna, af hvilka bifallsyttringar fröken Hasselqvist genom sin rena och fylliga röst med rätta skördade lejonparten. (Jönköpings-Posten 1904-07-20 "Musikalisk aftonunderhållning å Skillingaryds soldathem")

Överst av de anläggningar som hämtat kraft ur Kallbäcken ligger en industianläggning vid Åsafors. (Kraftstationen vid Åsafors övre) grundades vid sekelskiftet av en fabrikör Wahlgren för tillverkning av orglar "Hovslättsorglarna". År 1918 inköptes industrifastigheten av Jönköpings Pappindustri som etablerade sig i Åsafors efter att tidigare ha legat vid Dunkehalla i Jönköping. . . . Av allt att döma har kraftstationen vid Åsafors övre tillkommit genom sammanslagning vid okänt tillfälle av två små anläggningar, varav den ena legat vid fabriken samt tillkommit vid dennas etablering 1904 medan den andra legat uppströms industrin samt tillkommit 1914. Den ojämna vattenföringen i ån gav stundom en otillräcklig effekt i kraftstationen varför denna kompletterades ca 1940 med en anläggning strax nedströms, Åsafors nedre. Den egna kraftproduktionen blev ändå till slut så otymplig att hantera och så opålitlig att den avvecklades ca 1960. Idag (år 1985) återstår tuben och maskinhuset samt avloppskanalen. Farbrikslokalen utnyttjas nu av Brändströms Skyltindustri för tillverkning av reklamskyltar. (Bengt Spade "Elektriska kraftverk i Tabergsån och dess biflöden - del II" s 61-62)

Festligheterna vid (Par Bricoles i Jönköping) 25-årsjubiléum (den 17 april 1904) hölls i Läroverkets solennitetssal - alltså i nuvarande (år 1994) rådhuset. En festkantat med ord av Henrik Karnell sjöngs av kören. Högtidstalaren ingenjör Jonas Karling påminde om att "den burleska parodin, som i början fröjdade oss" hade avlösts "av cirkusimitationer och menageriföreställningar under Axel Ekelunds och Olle Blanks klangdagar". . . . F n är det ca 570 medlemmar i Jönköpings Par Bricole. Samlas gör man på Stora hotellet och bygger upp den omfångsrika rekvisitan i Spegelsalen. . . . Vartannat år hålls vårbal. (Par Bricoles) kör förhöjer självfallet stämningen. Den kunde glädja sig åt att ha Helge Ottosson som solist ända till han passerat 90-årsdagen. (Agne Ydrefelt "En gossen Ruda inom Par Bricole" s 72-74)

(Fredrik) Engelke förordar en frisk och kraftig församlingssång framför solosång till gitarrmusik. ... ”Den gemensamma församlingssången bör vara oss lika oumbärlig som det dagliga brödet.” ... Så vittnar Engelke sjelf om hur han en gång gick till en sammankomst för att höra predikan. Kanske var det här i Mullsjö. Han kom ej längre än inom dörren, så hejdades han, tjusad af församlingssångens magt. ”Det var såsom bruset af en himmelsk orgel, hvarje röst var hänförd af sången, hvarje ord uttalades med trosvisshet, jag fördes med tonernas vågor och böjde mig ned i en bänk vid dörren, ty jag kände Gud så nära.” (”Missionsvännerna i Bjurbäck och Mullsjö” s 126-127; år 1903)

I Rörets missionshus (Hofslätt) anordnas sång- och musikfest med predikan af C.A. Johansson Söndagen den 15 kl. half 5 e.m. Musik af strängorkestern Lyran från Jönköping, sång af en barnkör. (Jönköpings-Posten 1903-02-14 "Sång af barnkör till musik af strängorkester")

I tisdags afton hölls ett möte i Barnarps missionshus. Några fönster i huset stodo öppna, så att den musik, som vid mötet utfördes, hördes ganska vida i den klara luften. Den nådde äfven en stor grann älgs öra. Man iakttog nämligen inifrån missionshuset att en sådan hade närmat sig, stående utanför ett fönster synbarligen uppmärksamt lyssnande till ljuden. När han tyckte sig fått nog af sången och musiken och när några ungdomar ville närmare bekika honom, drog han sig lugnt undan, begaf sig öfver landsvägen, simmade sedan öfver Barnarpssjön och försvann därpå i skogen. (Jönköpings-Posten 1902-06-06 "En musikalisk älg")

19/3 1902 gästades (Jönköping) av "Leipziger philharmonisches Ocrchester" (50 man) med hans Winderstein som dirigent. I jan. 1852 konserterade (i Jönköping) "Hartz-kapellet" (12 personer) från Hannover under ledning av bröderna Kittler. (Henrik Sjögren "Orkestermusiken i Jönköping genom tiderna" s 63)


ca 1902 - ca 1900

Måndagen den 16 sept.kl. 8 e.m. anordnas (i Norrahammars missionshus) sång- och musikfest hvarvid den beryktade sångaren och musikanten pastor J.A. Hultman från Amerika kommer att spela och sjunga. Predikan af (predikant J.) Henriksson (från Kalmar). (Jönköpings-Posten 1901-09-13 "J.A. Hultman från Amerika i Norrahammars missionshus")

Skolorglar, tvänne stycken, äro af Tofteryds församling inköpta en till hvardera af folkskolsalarna i Tofteryd och Skillingaryd. Instrumenten som äro levererade af firman Östlind och Almqvist i Arvika, äro synnerligen prydliga och för öfrigt af utmärkt beskaffenhet. (Jönköpings-Posten 1901-05-03 "Prydliga och utmärkta skolorglar från Arvika")

Folkkonsert gafs af en 10 man stark afdelning ur Andra Göta art.reg:tes musikkår i föreningshuset vid Norrahammar förra lördagen inför fullsatt salong. Programmet, som var synnerligen väl valdt, upptog 10 n:r, bl. a. Bröllopsmarsch ur "Midsommarnattsdrömmar", Potpurrier öfver Svenska folkmelodier och öfver melodier ur "Pajazzo" och "Boccaccio", "Serenad ved Strandbredden", i hvilken melodien på ett utmärkt sätt utfördes å tenorbasun, "Solveigs sång" af Grieg - allt kompositioner, som genom sin storslagenhet eller melodirikedom förmå anslå och tjusa äfven musikaliskt okultiverade sinnen. Också visade de applådsalfvor, som dånade efter nästan hvarje nummer, att åhörarne värderade den konstnjutning, som här bjöds. (Jönköpings-Posten 1901-02-25 "Dånande applådsalfvor äfven från åhörare med musikaliskt okultiverade sinnen")

En sångförening har bildats vid Vaggeryds station under garfverifabrikören Toorell och handlanden Bobergs skickliga ledning och disponera samtlige medlemmar i densamma rätt goda röster. (Jönköpings-Posten 1901-02-06 "Nybildad sångförening vid Vaggeryds station")

Organisten i Hjälmseryd hade till oktoberstämman inkommit med begäran om ersättning för af honom för kyrkans och kyrkokörens räkning inköpta musikalier, hvilken ersättning förslagsvis af organisten anslogs till 50 kr, då den tillika för honom blefve en uppmuntran att fortfarande som hittills arbeta på kyrkosångens höjande. På förslag af nämndemannen J.A. Johansson i Bodatorp och landtbrukaren Anton Andersson i Skåeryd afslogs organistens hemställan och gjordes den uttalan, att organisten rätt och slätt bör spela det, som hör till den vanliga gudstjänsten och att församlingen afstår från all extra sång och musik i kyrkan. (Jönköpings-Posten 1900-10-26 "Ingen extra sång och musik i kyrkan")

Första folksöndagen i (Jönköpings) Stadspark var gårdagen, då, tack vare vår första sommardag, en oafbruten folkström från tidigt på morgonen till sent på aftonen rörde sig i denna vår stads härliga och sköna anläggning. . . . Hade det varit litet bättre bestäldt med sång i Jönköping skulle man måhända ha kunnat få höra sådan i Stadsparken i går, men kändt är, att vår stad härutinnan är högst vanlottad. Andra Göta artilleriregementes musikkår konsertera berömvärdt hvarje söndag i skolparken. Vore det alldeles omöjligt att någon sångkör i staden följde detta vackra exempel och en och annan gång läte oss höra i Stadsparken några af de vackra vår- och folksånger, som vi till så rikt antal äga? (Jönköpings-Posten 1900-05-07 "På sång högst vanlottad stad")

I Norrahammars Missionshus! Sång och musik till Glasorgel, hvars stämmor utgöras af vanliga Dricksglas och Glaskupor (spelas för fyra händer) och är allmänt erkänd såsom den förunderligaste musik som i vår tid kan presteras, samt Harmoni- och Konsert-Zittra samt Mandolin utföres af C.J. Lindblad och Alfrida Lindblad med benäget biträde af blinde sångaren och mandolinspelaren Ossian Lindholm från Göteborg. Onsdagen den 11 April kl. 8 e.m. Entré: Äldre 25 öre, barn 15 öre. (Jönköpings-Posten 1900-04-09 "Den förunderligaste musik som i vår tid kan presteras")


ca 1900 - ca 1875

Redan 1899 hade, i samband med en nystartad nykterhetsförening inom Godtemplarorden, Templet 1076 Taberg, en musikkår bildats (i Taberg), vilken i sin tur övertagit instrumenten efter en nedlagd musikkår vid Torsvik. (Ingeborg Lindqvist "Tabergs Kristliga Musikkår" s 73)

1800-talet innebär . . . en uppgång i fråga om orgelbeståndet i (Växjö) stift. Som helhet innebär perioden emellertid en nedgångstid för kyrkosången. De haeffnerska koralerna var styvstärkta och stela, orgelspelet tungt, pressande och ovigt och församlingssången efter nutidens begrepp (år 1950) ofattbart släpig. 1811 års handbok markerar ett bottenläge i liturgiskt avseende, och gudstjänstens yttre utformning var i vårt tycke lika torftig som de kala, vitkalkade kyrkorummen i den opersonliga nyklassicerande stilen. . . . Men senare delen av 1800-talet markerar i många avseenden en nyorientering. De nyevangeliska väckelserörelserna kom att i sin helhet gå vid sidan av kyrkan, men deras kristendomssyn och inte minst deras folkliga andliga sång har indirekt utövat ett icke ringa inflytande också inom kyrkolivet och gudstjänsten. De anglosachiska frikyrkomelodierna drog med kammarorglarna in i hemmen och därifrån i sinom tid delvis in i kyrkans gudstjänst. Impulser av annan art kom från en grupp kyrkomusikaliskt intresserade präster och kyrkomusiker genom det mot slutet av århundradet bildade sällskapet Kyrkosångens Vänner, som verkade för en livfullare församlingssång, närmast genom införande av den s. k. rytmiska koralen, nya liturgiska gudstjänster av typen festvesprar, som fick sitt litterära dokument i 1914 års Vesperale, och en nydaning på den polyfona körsångens område. Detta senare initiativ blev det mest betydelsefulla och har lett över till 1900-talets kyrkosångsrörelse. Ett betydande framsteg på kyrkomusikens område utgjorde 1897 års musik till den svenska mässan. (Pehr Edwall "Den kyrkliga sången i Växjö stift" s 486-487)

Jönköping hade vid denna tid (i slutet av 1800-talet) namn om sig att vara en mycket musikintresserad stad. Ett belägg härför finner man i matrikeln för Musikaliska konstföreningen i Stockholm för år 1895. Som tvåa i fråga om medlemsantal kommer efter Stockholm som sig bör Göteborg med 9 medlemmar. Jönköping kommer här på tredje plats med 8 medlemmar medan Norrköping hade 4 och Linköping och Hälsingborg endast 2 medlemmar. (Henrik Sjögren "Orkestermusiken i Jönköping genom tiderna" s 39-40)

På 1890-talet gick en andens pingstvind bland skolbarnen inom socknen. Du skulle öppnat dörren till Sandseryds folkskolesal vid en middagsrast, då barnen lågo på knä inför Gud, anropande om nåd för sig och sina kamrater. Du skulle varit med vid några gamla mäns och kvinnors sjukbäddar, då de samlades i 10-tal och sjöngo om Jesus, barnens vän. De sjuka gräto och tackade barnen. Att denna anderörelse var från Herren förstås därpå, att de flesta bland dessa barn ännu står kvar i frälsningsnåden. En del ibland dem ha gått hem för att instämma i den himmelska sångkören. (Jönköpings-Posten 1917-01-25 "Rörets missionsförening i Hofslätt 50 år")

År 1890 bildades hornmusikkåren (i Frälsningsarmén i Jönköping) som framträdde första gången offentligt under påskhelgen. Musikkåren bestod den gången av sex musikanter. Musikkåren har sedan dess varit i ständig verksamhet och ofta tagits i anspråk även utanför kårens egentliga verksamhet. Den består i dag (år 1988) av ca 40 musikanter och är en av landets förnämsta FA-musikkårer. Den syns och hörs ofta i kårens verksamhet, både inom- och utomhus. Musikkåren har gjort många utlandsresor, bl a till samtliga nordiska länder samt till Tyskland, Schweiz och Holland. Kårens strängmusikkår räknar sin tillkomst från den allra första tiden och även den är en av de främsta i landet, f n består den av ett 60-tal musikanter och sångare. Även strängmusiken har gjort många utlandsresor, bl a två gånger till USA, till Skottland, England och Holland samt till de nordiska länderna. (Herbert Flood "Frälsningsarmén i Jönköping 100 år" s 83)

För wälgörande ändamål hålles i Gamla missionshuset (Jönköping) Trettondedagen med början kl. half fyra e. m. en sångtillställning, hvarvid den nybildade manskören sjunger åtskilliga nya stycken med accompagnement af stråkkvartett, flöjt och piano. Ett solostycke utföres af Augusta Husberg. Efter sången håller Pastor R. Wahlby föredrag. Inträdesafgift 25 öre. (Jönköpings-Posten 1890-01-03 "Nybildad manskör i Gamla missionshuset")

Vid påsken 1886 bildades en mässingsorkester i Norrahammar med musiksergeanten C. A. Dryselius som ledare. Efter några år hade orkestern decimerats. En reorganisation skedde därför våren 1898 och nya instrument anskaffades, till hälften bekostade av Bruket. Musikalisk ledare blev Birger Eriksson, som kvarstod i denna befattning ända till 1939. Det säger sig självt, att förekomsten av en orkester var något, som berikade tillvaron i samhället. Musikerna deltog i alla slags tillställningar, föreningsträffar, danser, demonstrationer och begravningar, oftast förmodligen gratis. I början av seklet gav man också varje år konsert i Föreningshuset (som hade invigts den 2 dec 1894 och byggts på den plats där gjuterikontoret senare placerades). (Lennart Gustasson "Spånbergarna och det tidiga Norrahammar" s 23)

(Häradshövding T.H.) Odencrants (i Jönköping) hade städse ägt pilgrimssinnet, som kanske är det bästa kännetecknet på ett helgon, men mot slutet av vägen kom detta till synes i varje brev. Han visste att Gud gör allt väl till sist, därför sade han så ofta mot slutet av sitt liv, att lovsången skall brusa som starka vatten däruppe omkring tronen. Redan nu livade detta hans hjärta och påskyndade hans steg. ... (Hans) sjukdom förvärrades alltmera, och den 16 januari 1886 begärde han att bli entledigad från sin uppgift som ordförande i Jönköpings Missionsförening. De 2 februari avsomnade han i frid. Ett helgat och för Kristi sak helt utgivet liv hade därmed vunnit sin avslutning. (Efraim Palmqvist "Karl Palmberg och hans samtida" s 302-303)

Andlig konsert kommer att i morgon afton klockan half åtta gifwas i Östra stadskyrkan härstädes (i Jönköping) af hr Henrik Löfgren och hans maka fru Axeline de Berg Löfgren. Från de orter, hwarest de båda konstnärerna uppträdt å konserter, hafwa de erhållit de wackraste witsord. Hr Löfgren har en owanligt hög och kraftig tenor med en wacker klangfärg, och fru Löfgren besitter en särdeles skön sopranstämma med både fyllighet, renhet och styrka, hwarjemte hennes sång utmärker sig för en hög konstnärlig utbildning. Enär konsertens program bjuder på utmärkta stycken af Händel, Haydn, Stenhammar m. fl. berömda kompositörer äro de båda artisterna förtjenta af att erhålla en talrik publik. (Jönköpings-Posten 1885-01-03 "Andlig konsert med stycken af berömda kompositörer")

Med influenser från en Carl Michael Bellman är det väl självklart, att sång, musik och ordlekeri intar stor plats i (ordenssällskapet) Par Bricoles framtoning. Sällskapet håller sig med fyra talanggrupper - Den Bacchanaliska Akademien, Den Bacchanaliska Kören, Den Bacchanaliska Musiken och Den Bacchanaliska Theatern. Alla sätter sin prägel också på logen i Jönköping och har så gjort sedan (dess bildande) 1879. . . . Talangerna har upptäckts. "Mången broder, som aldrig haft en lyra i sin hand, har uppkallats att knäppa dess strängar", konstaterade (lektor C.O.) von Porat (vid logens 10-årsjubiléum 1889). Vid 20-års jubiléet 1899 bidrog Andra Göta Artilleriregementes musikkår till "präktig Taffelmusik". Regementet hade ju förlagts till Jönköping året innan, 1898. (Agne Ydrefelt "En gossen Ruda inom Par Bricole" s 72)

På hösten 1876 kom jag, med godkänt betyg från Alingsås treklassiga elementarskola, med glad förväntan till fjärde klassen i Jönköpings högre elementarläroverk. . . . Sport och idrott i nutida mening var väl nätt och jämt under uppsegling, om jag undantar konståkning på skridsko och fäktning, vilka båda utövades. Ordnad tävlan med prisutdelning förekom ej. På Munksjön hölls isbana sopad vintern över, som det sades, på vår gymnastiklärares, kapten Edborgs bekostnad. Säkert var det genom hans bemedling, regementsmusiken spelade där en och annan lördagseftermiddag. . . . Undervisningen i musik och sång var förlagd till eftermiddagarna och ansågs av icke musikintresserade "förstöra" kvällsledighetetn, vadan desse genom att "låta" så illa som möjligt vid provsjungningen sökte bli befriade från den övningen. Lärare i musik och sång var musikdirektör Wilhelm Heintze. . . . Båda terminerna avslutades med examen, föregången av en lovdag före höstens och två eller tre före vårens, som var högtidligare, med lärarna och examensvittnena i frack och eleverna finpyntade. . . . Från den tredje examensdagen har endast sånguppvisningen fastnat i mitt minne. . . . "Lyran" var en sångarkvartett inom gymnasiet, som hade sina övningar för öppna dörrar i bönsalen om söndagseftermiddagarna. Värdet av prestationerna växlade med rösttillgången i de olika stämmorna. Ett år, när första tenorstämman ej ansågs fylla måttet, var söndagsmatinéerna inställda, andra år var de rätt väl besökta. Dirigent var en av sångarna. Hur svag kvartetten än var, alltid var den dock på anmodan färdig till serenad för någon av de söta skolflickor, som Jönköping ägde i stort antal. Flickorna var för stolta och för kloka att genom kritik förminska äran, så att alltid avlopp uppvaktningen till båda parternas belåtenhet. De var inte endast våren förbehållna, de kunde lika väl höras en kuslig höstnatt, beroende på förälskelsens tillfälliga uppblossande. . . . Första maj var lovdag, men ur sängen var vi redan klockan 5. Då marscherade nämligen Jönköpings regementes musikkår genom staden och vi efter. De år, då Vättern ännu icke kastat av istäcket, kunde det vara kallt nog i jönköpingsdalen i början av maj, men knappast så kallt att vi inte efter musikparaden tågade upp till Vattenledningen för att beundra springbrunnen, som ur den ena vattenresevoaren steg högt i höjden. Vi lekte, köpte pepparkakor och sockerdricka i vaktstugan och sprang i kapp eller lekte änkleken, om våra flickor kom dit. (Barthold Carlson "Minnen från Jönköping läroverk och stad på 1870- och 1880-talet" s 50-52,67-70)


ca 1875 - ca 1850

Målning lämnar medel att pryda ett hem, men det är ingen företrädesvis sällskaplig konst; det är däremot musiken i högsta grad. Och musik idkades särdeles flitigt (i Johan Anderssons prästhem i Gränna). Till lycka för prosten var han mycket road därav och satt gärna invid pianot och nickade takten. ... (Hans brors) professor Andersons fru var ovanligt musikalisk och sjöng och spelade utmärkt. Under de sedvanliga höstbesöken fick man höra allt tänkbart vackert sjungas och spelas. Stadsläkaren i Gränna Axel Quennerstedts fru hette Kull och hon hade tre syskon, en syster och två bröder, alla rent av artister, två på piano och en i sång. De så väl som doktorns voro goda vänner i prostgården och aldrig sade de nej, då man bad dem spela eller sjunga. Och aldrig tröttnade man att höra. Systern, Maria Kull, var musiklärarinna i prostgården och sparade ej på lektionerna. En kär vän får, på tal om musiken, icke förgätas, Anna Hård af Segerstad, gift med borgmästaren Egnell i Gränna. Både som ogift och sedan som gift gjorde hon täta besök i prostgården, och otaliga äro de timmar, som hon och den ena dottern tillbragte vid pianot. (Esaias Ekedahl "Prästhemmet i Gränna 1863-1880" s 54-55)

Småland i Amerika det är också Kristina Nilssons sångarturné 1870. Hennes drillar i Chicago stiger till tonerna av den väldiga Chicagokören, vilkens ledare är John L. Wenson, född 1850 i Jönköping. (John Samuelson "Småland i Amerika" s 607)

Musik. Undertecknad rekommenderar sig att mot billigt pris utföra Pianospelning. Widare underrättelse erhålles hos Hr. Direktör Heintze. C. W. Peterson Adr. Ö. Storg. 51. (Jönköpings-Posten 1869-11-13 "Pianospelning mot billigt pris")

Undertecknad har anländt till Jönköping och åtager sig för någon kort tid Fortepiano-reparationer och -stämningar samt emottager beställningar på nya och begagnade Fortepiano. Tillsägelse får ske i Herrar Albrecht (och) Dahls Bok- och Musikhandel. Logi Lundbergs Hotell. J.G. Löwendahl Instrumentmakare i Stockholm. (Jönköpings-Posten 1869-10-16 "Instrumentmakare med inriktning på Fortepiano besöker Jönköping")

Den 29/1 1859 finner man i Jönköpingsbladet för första gången benämningen "Jönköpings Musiksällskap". Detta sällskap blev sedan en mycket betydande faktor i stadens musikliv ända in (på 1900-talet). Man utfärdade en inbjudan till "dem bland härvarande musikvänner vilka icke redan såsom arbetande ledamöter tillhöra sällskapet att i egenskap av bidragande ledamöter däri ingå". "Sällskapets första allmänna sammankomster äger rum i slutet av veckan." . . . Sällskapets bildande bör kunna dateras till slutet av år 1858 eller början av 1859. Sannolikt är det berättigat att se Jönköpings Musiksällskap som en direkt fortsättning av Jönköpings Sångförening (bildad 1846). Den ena börjar sin verksamhet där den andra slutar. Sammankomsterna ägde som regel rum på Societetssalen. Deltagareantalet var på grund av utrymmet begränsat till 150 personer. Sällskapet var en sluten krets som inte framträdde utåt. Vi vet därför ingenting närmare om dess verksamhet. Ett undantag från denna regel finner vi i juni 1859 då enligt Jönköpingsbladet "Societetsspektakler gavs i fredags och lördags å härvarande teater av Jönköpings musiksällskap varvid jämte åtskilliga musiknummer utfördes den täcka operetten Alphyddan". (Henrik Sjögren "Orkestermusiken i Jönköping genom tiderna" s 29)

I jan. 1852 konserterade (i Jönköping) "Hartz-kapellet" (12 personer) från Hannover under ledning av bröderna Kittler. (Henrik Sjögren "Orkestermusiken i Jönköping genom tiderna" s 63)

Långfredagen 18/4 1851 uppförde Sångföreningen i Kristine kyrka (i Jönköping) Haydns oratorium "Jesu sju ord på korset" inför "vad man härstädes kan kalla fullt hus, nämligen omkring 500 personer. Orkesterns fåtalighet var en brist, som för tillfället inte kunde fyllas". Detta var sångföreningens sista större framträdande. (Henrik Sjögren "Orkestermusiken i Jönköping genom tiderna" s 28)


ca 1850 - ca 1840

Nu (år 1848) dansade man på (Skillingaryds) slätt framför högvakten. Klockan hade hunnit närma sig fyra, och solen stod över Högabråten. Tre man ur spelet stod för musiken: det var två fioler och en klarinett. Slättens torra damm virvlade upp under de dansandes skor, sved i ögonen, knastrade mellan tänderna och gjorde halsen torr. De tre musikanterna var röda i ansiktet av öl och värme och på deras röda ståndkragar drog svetten mörka krumbuktande ränder, lika flodtecknen på en karta. (Enar Gustafsson "Första storsöndagen" s 16)

Den 30 oktober 1846 samlades ett antal kända damer och herrar i Societetssalen vid Östra Storgatan 40 för bildande av en sångförening. . . . Musikdirektör J. F. Neumann åtog sig att utan ersättning leda övningarna. Det torde vara berättigat att i denna sångförening se både en arvtagare till Musikaliska sällskapet och en förelöpare till "Jönköpings musiksällskap", som småningom skulle få en mycket stor betydelse för orkestermusiken och musiklivet överhuvud i staden. Redan från början synes man nämligen ha odlat även instrumentalmusik. (Henrik Sjögren "Orkestermusiken i Jönköping genom tiderna" s 26)

Inom wårt samhälle (Jönköping) är för närwarande fråga om engagerandet af Hr Direktör Neumann såsom stadsmusikus, men som ingen lön till en sådan syssla finnes anslagen, måste denna åtminstone tills widare insamlas genom subskription, till hwilket ändamål listor för teckning af årliga bidrag äro i omlopp. Saken lärer också omfattas med intresse, hwilket är så mycket mer tillfredsställande, som det tydligen wisat sig att staden, wid teatertruppers och konsertgifwares m. m. härwaro, har behof af en person som kan dirigera en orkester och är något mer än dilettant i musiken. (Jönköpingsbladet 1846-04-18 "Behof av stadsmusikus som kan dirigera en orkester")

Herr Günthers konsert i stadskyrkan (i Jönköping) förliden gårdag war föga talrikt besökt. Att konsertgifwaren ådagalade talang kan icke bestridas, ty att lyckas framkalla werkligen behagligen toner ur ett gammalt och snart sagt odugligt orgelwerk är i sanning en swår uppgift. (Jönköpingsbladet 1846-02-21 "Behagligen toner ur snart sagt odugligt orgelwerk")

Den i Jönköpingsbladet N:o 2 annonserade subskriberade Soirée inställes till Söndagen den 19 dennes i anseende till oförutsedda mellankommande hinders inträffande. Jönköping den 9 Januari 1945. (Jönköpingsbladet 1845-01-11 "Inställd Soiré gifves påföljande Söndag")

Sedan Jönköpingsborna under vintern skaffat sig diverse mag- och tarminfektioner genom att som dricksvatten använda vattnet i Vättern och det starkt förorenade Munksjövattnet, sökte man under sommaren bot härför genom att "dricka brunn". Det skedde vid Västerbrunn och Österbrunn (som stundom kallades Mariedals hälsobrunn, belägen vid Ryhov). Här utvecklades också ett livligt nöjesliv och här var stadsmusiken flitigt i elden, vid ett tillfälle vid Österbrunn t. o. m. så livligt att det innebar stadsmusikkårens ändalykt. Härom berättar onkel Adam i sina "Barndomsminnen" i Jönköpingsbladet den 21/6 1845. Vid en danstillställning i brunnssalongen hade man lagt bräder över den mitt i salongen belägna brunnen. Här stod nu musiken och spelade dansmusik av alla krafter. Då brast plötsligt bräderna under orkestern. Gubben Ros med basfiolen hann ej rädda sig utan föll i brunnen. Han blev snart uppdragen men basfiolen blev fullständigt förstörd. . . . Skola vi gissa på att (onkel Adam) var ungefär 10 år gammal då, så kan händelsen dateras till omkring 1814. Basfiolen hittades åtskilliga år senare av skrivaren G. Larsson sprucken och gisten ute på Maden. Larsson, som var en påhittig figur, ordnade nu med en procession genom staden ut till Österbrunn. Basfiolen blomsterpryddes och bars på en bår följd av Ros ännu levande elever, så den nuvarande stadsmusiken och ett stort antal personer. I närvaro av 1500 personer upphängdes basfiolen på sin "vilospik" i brunnssalongen "till ett talande minne för evärderliga tider". Detta var söndagen den 13/7 1845. Därmed är Jönköpings stadsmusik för alltid försvunnen - i varje fall ur hävderna. (Henrik Sjögren "Orkestermusiken i Jönköping genom tiderna" s 14-16)

Musik- och Sång-Föreningens 3:dje subskriberade Soirée gifves å Stadskällaren (i Jönköping) den 12 dennes. (Jönköpingsbladet 1845-01-07 "Soirée gifves af Musik- och Sångföreningen")

Härstädes (i Jönköping) har bildat sig ett sällskap under namn af Musik- och Sångförening, som gifwer soiréer. På dessa soiréer trakteras man först under ett par timmars tid med musik, och sedermera muntrar man upp sig med en och annan dans. Denna Musik- och Sångförening är till sitt syfte wacker i det afseendet, att den oss weterligen är den första, som welat upptaga äfwen dem af stadens bildade medlemmar som ej höra till Societeten, till delaktighet i musikaliska nöjen. (Jönköpingsbladet 1844-12-14 "Musik- och sångförening med wackert syfte")

Fortepiano-lektioner lemnas, under ett kortare vistare här i staden (Jönköping), af en pianist från Stockholm, elev af van Boom. Närmare underrättelse i logiet hos Fröken Lejonadler, alla förmiddagar emellan 9 och 10. (Jönköpingsbladet 1844-11-02 "Elev af van Boom lemnar fortepiano-lektioner")

Wid den konsert Wiolinisten (Joseph) Ghys i Tisdags gaf på Theatern härstädes (i Jönköping), rättfärdigade han det stora rykte som föregått honom hit. Hans spel utmärkes af en högt utbildad teknisk färdighet, djerfhet, säkerhet och en alldeles owanlig precision, och härmed förenar han fastighet och en sällsynt renhet i tonen. Den elegiska mildhet och wekhet, som åtminstone i adagiot krakteriserade Ole Bulls spel, och gjorde detta så ömt och tjusande, fann man wäl icke hos H:r G.; men en ädel, gedigen anda genomströmmar den sednares föredrag. H:r G. utförde 3:ne af honom sjelf komponerade stycken: en Concertino, ett Adagio och en Duo pour Violin seul. Den förstnämnda tycktes innehålla flere wackra motiver och kantabla satser och föredrogs, så wäls som adagiot, med värma, sanning och en serdeles god nyansering i tonen. En utmärkt tecknist förmåga ådagalade H:r G. genom det mästerliga sätt, hwarpå han exeqverade Paganinis bisarra, af konstiga språk och halsbrytande swårigheter uppfyllda komposition: Carnevalen i Venedig. Så wäl i detta stycke, som på flere ställen i Concertino'n, kunde man icke undgå att beundra den utomordentliga renhet och virtuositet, hwarmed H:r G. utförde passager i den högsta applikaturen och språng från de lägre till de högsta tonerna på sitt instrument. Skada blott att han icke blef på ett nog tillfredsställande sätt ackompagnerad. (Jönköpingsbladet 1843-12-23 "Mästerlig wiolinist besöker Jönköping")


ca 1840 - ca 1800

Då jag var tre år (flyttade) mina föräldrar år 1830 (från torpet Kjerrbo under Odensjö i Barnarp) till Bashult. . . . Midsommarn var en fröjdefull högtid. Hela den natten svärmade ungdomen i hela bygden omkring, åtföljd af fiolspelare och klarinettblåsare. Musik och dans och allehanda nöjen fyllde då hvarje äng, och från det ena stället kommo skaror och helsade på den glada ungdomen på det andra. På den tiden förekom mycken musik och sång bland ungdomen, som äfven var mycket begifven på dans. Af denna gamla glada stämning bland de unga hafva emellertid sedan dess nästan alla spår försvunnit; och ytterst sällsynt är det nu för tiden (på 1880-talet) att höra en fiol eller en klarinett i hela den bygden. (Abraham Rundbäck "Anteckningar från mitt lif" s 83,88)

Två timmar i veckan idkades (på 1830-talet i Jönköpings trivialskola vid Kristine kyrka) sångövningar av dem, som vid prövning ansågos äga tillräckligt användbar röst, och jag var en av deltagarna och bland de utvalde, som fingo utföra 3- och 4-stämmiga sånger. Vi fingo ofta sjunga i storkyrkan från orgelläktaren vid högmässogudstjänsterna och givet vid varje förnämligare jordfästning, sedan vi först i sorgehuset fått kaffe och en påse konfekt. Sångläraren måtte ansett mig oumbärlig därvid, ty jag beordrades att deltaga däri även sedan det började målbrottet gjort det omöjligt att utan stor svårighet och med fara att fördärva rösten för alltid, sjunga första tenor, som var min stämma. Men slutligen undslapp jag. Läraren, en vice pastor (Johan) W(etterling) (vilken tjänstgjorde som sådan i slottsförsamlingen), var såsom jag tror, ganska musikalisk och en rätt skicklig fiolspelare. Såsom sådan anförde han den ganska klena orkester, som spelade, när något teatersällskap gästade staden. Att de exekverande, åtminstone några av dem, voro tämligen underhaltiga, kan man förstå därav, att en av dem var en skolyngling, som W. givit någon obetydlig undervisning på fiol ochen annan, trakterande flöjt var jag, efter att hava tagit en del lektioner för en musikant, jag tror vid Smålands Grenadierer. Vi tjänstgjorde endast för nöjet att bevista spektaklerna, så vida man ej vill som en fördel räkna, att vi också kunde skaffa inträde för någon av oss gynnad kamrat. Det hade nämligen blivit ett tolererat bruk, att var och en i orkestern medverkande lät sitt instrument inbäras av någon, som sedermera utan anmärkning stannade kvar. Detta hade förmodligen börjats av anföraren och han lät de övriga opåtalt följa exemplet. (C.F. Lundström "Minnen ur mitt förflutna" s 28-29)

I haven skäl att glädja er åt ert nya tempel. . . . Vad som ännu fattas er är ett orgelverk, som är gudsfruktans själ, som är andaktens livsluft, och förutan sången alltjämt haltar och förirrar sig. Edra tillgångar ha väl ännu ej medgivit att anskaffa ett sådant; men när alla offentliga bidrag äntligen influtit och kunna läggas tillhopa med församlingens egna, då hoppas jag ännu få se den dag, då jag kan inviga en sådan sångens Styrbjörn Starke, en sådan andens Erik Segersäll ibland eder. (Esaias Tegnr "Tal vid kyrkoinvigning i Gårdsby den 25 juni 1837" s 63-64)

Av stor betydelse för den andliga sången i Småland blev det av hovpredikanten Johan Dillner lanserade psalmodikonet, folkinstrumentet framför andra under 1800-talets förra del. I otaliga småländska bondehem har psalmodikonets kärva toner beledsagat psalmsången vid morgon- och aftonandakterna likaväl som sången under vinterdagarnas arbete vid spinnrock och köksbänk. Mot 1800-talets slut trängdes psalmodikonet ut av kammarorglarna, men ännu (år 1950) kan man få höra psalmodikonet trakteras av varsamma händer i en och annan stuga i skogskanten. Biskop Esaias Tegnér nämner i ämbetsberättelsen vid sitt enda prästmöte (år 1836), att ett exemplar av Dillners koralbok med siffernotation för psalmodikon (utgiven 1830) anskaffats till de flesta av stiftets kyrkor "såsom hjälpreda för de mindre underbyggde i sångläran". Bakgrunden till denna åtgärd var ett kyrkomusikaliskt nödläge, som Tegnér vid samma tillfälle karakteriserar så: "Kyrkosången är ännu icke vad den bör vara inom Församlingen. Den nya Koralboken innehåller flere nya Melodier, hvilkas inlärande går långsamt, under det många af de vackraste och enklaste äldre falla i glömska. En väsendtlig orsak härtill är Klockarnes bristande kunskap både i musik och sång." Domkapitlet hade visserligen 1825 stadgat strängare kompetenskrav för sökande till klockarebefattningar och anbefallt sångövningar under prästens eller klockarens ledning med församlingens ungdom. Men svårigheterna tycks ha varit betydande och en av de mest hindersamma utgjorde bristen på orglar i kyrkorna. (Pehr Edwall "Den kyrkliga sången i Växjö stift" s 483-484)

(Enligt protokoll den) 22 november 1819 "ankom byggmästare Svanberg med bälgor till orgelvärket, hvilka han från Wernamo anskaffadt och betalt med 12 Rdr Riksgäldsmynt." Han uförde uppsättandet med hjälp av Johan Bok från Jonsborg och dagsverken av församlingen. Hela kostnaden gick på 40 Rdr Rgd, vilket Svanberg erhöll. Det blev bråk om detta ärende. Fru Ahlander (syster till Hammarlin) sände räkning för mat till Svanberg för 10 dagar. Svanberg framhöll, att om maten skulle medräknas, så borde han ha 2 Rdr om dagen i stället för 1. "Den 16 januari 1820 återkom mäster Svanberg och med nogon envishet och häftiga utlåtelser begärte (pengar) att betala fru Ahlander med, hvilket likväl prosten Norlin vägrade, hälst som han tillskrifvit; men icke fådt svar från prosten Nordgren i Vernamo, om Svanberg för bälgorne gifvit hvad han i räkningen påfördt nemligen 12 Rdr Rgd." Den 23 januari 1820 kom svar från Värnamo. Bälgorna hade sålts för 6 Rdr Rgd. . . . Prosten ansåg, att Svanberg begärt 6 Rdr för mycket för bälgorna. Om det ansågs skäligt, att hans arvode skulle vara 2 Rdr, så behövdes ett tillskott av 3 Rdr Bco, vilket stämman (den 6 februari 1820) beviljade. (Olof Sjöstrand "Livet i Barnarps socken 1790-1824 enligt sockenstämmoprotokollen" s 78-79)

(Jönköping) har 3 Kirker, hvoribland (i) Christina Kirke . . . findes det skjønneste Orgel jeg endnu har seet i Sverrig. (Jens Lorentz Beeken "Jönköping 1818 - 'anseelig og betydelig'" s 5; den 14 maj 1818 i Beekens dagbok som skildrar hans resa mellan Köpenham och Stockholm)

Man beslöt år 1817 att bilda Jönköpings musikaliska sällskap och detta var vår första orkesterförening med fast organisation. Stiftarna av musikaliska sällskapet voro vice häradshövdingarna H. C. Smidt och C. F. Kugelberg, vilka skulle fungera som direktör samt advokatfiskalen G. Stridbeck, som blev sekreterare. Sällskapets avsikt var att "bereda tillfälle till nöje åt dem av societeten i staden och kringliggande landsbygden, som önska deltaga i denna inrättning, dels att giva tillväxande ungdom någon anledning av kanske hittills saknad väckelse att vid stunder av ledighet från angelägnare göromål roa sig med ett yrke, som oskyldigt till sin natur kan avhålla från ofta skadliga tidsfördriv". . . . Det låter sig nu icke avgöra, hur stor orkestern var men antalet torde ha uppgåt till 20-30 personer. Genom bevarade räkningar på inköpta instrument, som på auktion försåldes då föreningen upplöstes 1839 kunna vi göra oss en föreställning om dess sammansättning. Notställens antal uppgick till minst 10 stycken. Vidare hade man ett mahogny forte-piano. Många av de medverkande särskilt violinisterna hade givetvis egna instrument men föreningen höll en del av de medverkande med instrument och här kunna vi finna en del uppgifter varav framgår att föreningen ägde 1 violoncell, 1 kontrabas, 4 flöjter, 1 ess-klarinett, 1 oboe, 3 fagotter, 1 trumpet med 10 byglar, 2 jägarhorn, 1 basun, 1 serpent, 1 puka, och 1 bastrumma och slutligen en harpa. Lägger man så här till alla de privata instrumenten, så finna vi en ganska aktningsvärd orkester. (Henrik Sjögren "Orkestermusiken i Jönköping genom tiderna" s 16-19)

Då fredsförhandlingarna med Danmark 1809 förlades till Jönköping beordrades till festligheternas förhöjande till staden Jönköpings regementes "Musique directeur" och "hautboister". Musikdirektören hette Börje Ström och åtnjöt lön som förare vid Västbo kompani. Ström är troligen den förste musikdirektören vid regementet. Vidare funnos 8 hautboister, alltså en för varje kompani. Instrumenten voro fagott, flöjt, hautbois (oboe), klarinett, trumpet, valthorn s. k. naturhorn eller stopphorn, dragbasun, trumma eller puka. Regementsmusikens uppgift blev nu att medverka vid de militära parader, som höllos, att sprida glans över den långa rad av festligheter, som höllos av de svenska och danska förhandlingskommisionerna, av landshövdingen och hovrättspresidenten osv. Även vid andra, mindre officiella festligheter fick regementsmusiken medverka. Sålunda anordnade exempelvis källarmästare Ahlgren "Tre assembléer varvid rummen bliva eklärerade med vaxljus och musiken exekverad av Jönköpings regementes hautboister". Så kom slutligen det stora fredsslutet med en stor fest, där regementsmusiken blåste fanfarer och skötte dansmusiken. (Henrik Sjögren "Orkestermusiken i Jönköping genom tiderna" s 45)


ca 1800 och tiden dessförinnan

Den första orgeln i Byarums kyrka byggdes år 1795 av den kände orgelbyggaren Lars Strömblad från Falköping. ... Orgeln är för sin tid ganska stor: 10 stämmor i "manualvärket" och 8 stämmor i "pedalwärket". Ur klangsynpunkt bör det ha varit en ganska intressant orgel med många ljusa övertonsstämmor och möjligheter till variationer. Begränsningen låg väl däri, att man endast hade en manual (en "våning" med tangenter). ... 1875 tecknades kontrakt med E.A. Zetterquist, Örebro, om uppsättande av ett nytt orgelverk. Detta byggdes 1876, och den gamla orgeln såldes. Det nya instrumentet hade 16 stämmor, fördelade på 2 manualer och pedal. Det var således ett lägre antal stämmor men fördelade på tre "verk". Enligt dåtida klangideal (det mera "romantiska") fanns ett flertal stämmor som imiterade stråkinstrument, såsom gamba och violoncell och inte så många ljusa övertonsstämmor. I första manualen hade man också en Bourduna 16' - en stämma som klingar oktaven under den normala tonhöjden och ger en "tjock" eller "murrig" klang. ... De tekniska bristerna (förutom vanlig förslitning m.m.) och ett ändrat klangideal under 1900-talet var orsak till att man år 1939 lät den danske orgelbyggaren Th. Frobenius om- och tillbygga orgeln. Därvid gjordes orgeln delvis "pneumatisk", vilket innebär att tryckluften från orgelns bälg, med hjälp av små bälgar underlättade öppnandet av de stora spelventilerna inuti luftlådorna. På detta sätt blev orgeln lättspelad. ... En del av orgelns gamla stämmor byttes ut och en del nya stämmor byggdes in, så att orgeln fick mera av den ljusa klang som 1700-talsorgeln hade haft. ... Söndagen den 17 oktober (1964) stod (en ny orgel) fullt klar och besiktigad, så att invigningen kunde ske. ... Kyrkan var välfylld vid denna gudstjänst, som formades till en kyrkomusikalisk fest med många lovpsalmer och sång av Kyrko- och Ungdomskörerna. ... Teoretiskt sett kan man i Byarumsorgeln få drygt 8 miljoner olika kombinationer av dess 23 stämmor. ... Den nya orgeln har ganska mycket gemensamt med kyrkans första orgel även om den är mycket rikare utrustad. Den innehåller några stämmor från 1876 års orgel och några från tillbyggnaden år 1939 ... (och) täcker ett brett fält av musikstilar och är på detta sätt ganska tidlös. ... I vördnad och med tacksamhet mot hädangångna tjänare må vi bidraga till att lovsången aldrig tystnar! (Allan Wickström-Sven Andersson "Orglarna i Byarums kyrka" s 39-43)

(Musicaliska) Sällskapets (i Jönköping) ursprung kan spåras till år 1779, då Göteborgstidningen "Hwad Nytt, Hwad Nytt" förmedlade den intressanta upplysningen, att några herrar från hovrätten vid framförande av "operan Azor et Zemire täcktes upföra den wackra Musiquen därtill". Föreställningen ägde rum i vad man emellanåt något övermodigt kallade "Operahuset vid maden", vilket i realiteten betydde en teaterlokal av enklaste slag utan varje form av bekvämligheter, och där den stundom låga temperaturen ställde musiker, sångare och publik på hårda prov i den ouppvärmda lokalen. Initiativet till bildandet av Musicaliska Sällskapet togs av musikentusiastiska ledamöter ur Göta hovrätt som tillsammans med musiker från Smålands infanteribataljons musikkår utgjorde dess arbetande ledamöter. Till sin karaktär var sällskapet en sluten organisation, till vilken normalt endast särskilt inbjudna ägde tillträde. Sammankomsternas arbetsrytm fördelades mellan repetitioner och avkopplande samvaro, där (brännvin med tillhörande skorpor) hade sin givna plats, helt efter societetens noga reglerade mönster. Hur militärmusikerna, som stod för orkesterns blåsarstämmor, kände sig i denna för dem främmande omgivning vet vi inte. De fungerade dock ofta som solister vid konserterna; särskilt uppmärksammad och anlitad var klarinettisten och sergeanten Johan Sandberg som bl.a. framträdde med Henrik Bernhard Crusells stora och krävande klarinettkonsert i f-moll, en konsert som ännu idag (år 1993) hör till stamrepertoaren i sin genre. . . . Musicaliska Sällskapet i Jönköping var en av de första orkesterföreningarna utanför Stockholm, även om den i realiteten troligen mer fungerade som en salongsorkester med enkelbesatta stämmor. (Gustaf Ruuth "Brännvin till de arbetande ledamöterna" s 7,12)

Abraham Hülphers ger i sin år 1773 utgivna "Historisk afhandling om musik och instrumenter, serdeles om Orgwerksinrättningen" en kort inventering av landets orgelbestånd. Växjö stift hade då 39 orgelverk, av vilka dock tydligen flera äldre och illa medfarna, ty vid (biskop Esaias) Tegnérs prästmöte (år 1836) befanns endast 24 kyrkor ha orglar. En förbättring inträdde dock under 1800-talets lopp. Biskop Heurlin kunde 1859 rapportera 33 nytillkomna orglar, och vid prästmötet 1867 meddelade biskop Hultman, att sedan det senaste prästmötet ytterligare 26 orglar nybyggts. (Pehr Edwall "Den kyrkliga sången i Växjö stift" s 484,486)

Orgelns historia i vårt land är mer än 600 år. De första uppgifterna stamma från 1300-talet, och redan i slutet av medeltiden var orgeln inte alltför sällsynt i våra större kyrkor. Sin första glanstid upplevde den under barocktiden. Den tidens orglar kunna sägas stå som mönster för vad vi mena med en äkta kyrkoorgel. Denna orgel karaktäriseras främst av en ljus och klart sjungande principalklang eller klangen från de stämmor, som äro orgelns grundstämmor. Vidare av de s. k. alikvotstämmorna och mixturerna, som tillsammans med övriga stämmor bilda det s. k. "tutti" med en glänsande och intensiv klang. Fasaden, som i senare tider ofta varit en stum prydnad framför det egentliga verket, var då med sina klingande pipor en viktig del av denna klang. Den klangliga skönheen avspeglade sig i en rikt utsirad och smyckad fasad. Man kan t. o. m. vid anblicken av en sådan orgelmässig fasad få en uppfattning av den klangliga uppbyggnaden av orgeln. En äkta representant för denna orgeltyp ha vi bevarad i Växjö museum. Det är ett s. k. positiv på 8 stämmor, byggt av den från Tyskland invandrande mästaren Hans Heinrich Cahman. Han byggde det för Virestads kyrka 1690, och verket har senare stått i Uråsa kyrka, innan det kom till museet. Denne Cahman, som räknas till de s. k. orgelbyggareklassikerna, byggde ännu ett par större verk i Växjö stift, nämligen i domkyrkan 1688-91 och i Kristinakyrkan i Jönköping. (Gotthard Arnér "Något om orglar och orgelbyggare i Växjö stift" s 489; orgeln i Kristinakyrkan, som var 25-stämmig, byggdes 1683 och förstördes genom brand 1790)

Spelmän har väl funnits sedan urminnes tider. På 1600-talet blevo de (i Jönköping) vad man kallade "stadens musikanter". Från utlandet förstärktes stadsmusiken emellanåt med nya krafter. En av de mest framstående av dessa var "Kunstpfeifer" Andreas Hensigken, kallad mäster Anders, som kom till staden på 1620-talet. Han blev stamfader för den svenska släkten Henschen. . . . Övriga medlemmar i stadsmusikkåren voro Christopher Vansche, som synes ha varit den förste på platsen; vidare Joachim german och Jöns speleman, vilken sistnämnde snart efterträddes av Måns Andersson Froste. Till förebyggande av rivalitet och måhända även för att förebygga utsocknes konkurrens slöt man sig på initiativ av Vansche samman och bildade 1636 ett "Compagnie", där Vanche såsom varande den äldste blev ålderman. . . . När Vanche avled 1662 efterträddes han av Anders Nättelbusch, vilken 1675 förärades den förnämliga titeln "Director musices". Till stadsmusikanterna räknades även stadens organist. I juli 1683 bestämdes att organisten jämväl skulle vara kapellmästare över musiken. (Henrik Sjögren "Orkestermusiken i Jönköping genom tiderna" s 13-14)

Redan (1571 års kyrkoordning) inskärper vikten av att skolarerna fingo lära sig ej blott choralsången, d. v. s. den enstämmiga liturgiska sången, utan också figuralsången, den flerstämmiga körsången. Särskilt under 1600-talet tycks denna sång ivrigt ha omhuldats i de lärda skolorna. Gymnasiebiblioteken i Växjö, Kalmar och Jönköping bevarar också en rikedom av gamla stämböcker, tryckta och handskrivna, delvis inbundna i pergamentband av medeltida missalen. De innehåller den klassiska kyrkliga och profana körlitteraturen, och man återfinner där sådana namn som Hammerschmidt, Hassler, Gabrieli, Palestrina, Schütz och Orlando di Lasso. Körverken är satta för 4 till 12 stämmor, och de vittnar om ett ansenligt praktiskt intresse för den polyfona sångens övning, att dessa böcker synbarligen varit i mycket flitigt bruk. (Pehr Edwall "Den kyrkliga sången i Växjö stift" s 482)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1980

När min man kom och hälsade på en helg, bad jag honom välja ut något som han trodde att jag skulle tycka om. Han valde Brahms Serenad nr. 1 i D-dur op. 11, spelad av BRT Philharmonic Orchestra från Bryssel - så står det i alla fall på skivan. Jag vet inte varför han valde just det stycket eller varför han trodde att jag skulle tycka om det. Jag vet ingenting om vare sig Brahms eller hans musik, men nu känner jag åtminstone till hans första serenad. Jag spelade den om och om igen och kände mig alldeles upprymd. Det händer fortfarande att jag lyssnar på den, om än inte lika ofta, och varje gång blir upplevelsen lika stark. Varför då? Är det detta som folk menar när de säger att de älskar ett musikstycke? Och varför reagerar jag så starkt på just den här musiken? Den är så vacker att den suger tag i mig fullstndigt. Jag känner mig inte fin nog för den. Varje gång jag spelar den tänker jag på hur lyckligt lottad jag är som får njuta av dessa undersköna klanger. Kan det finnas annan musik som är lika magisk som den här? Och i så fall, hur ska jag någonsin kunna hitta den? (Margaret Drabble "Nyckeln till klangernas magi" s 90-91)

Missionär Gideon Wikström anlände 1914 (till Sydafrika). En av hans och hans hustrus huvuduppgifter som pionjärer var att leda afrikaner till Kristus och grunda och bygga upp en missionsstation i Barberton, omkring 30 mil nordost om Piet Retief. Vad som nu (år 2000) mest befäster minnet av Gideon torde vara flera av det omkring 30-talet sånger på zuluspråket i sångboken Icilongo leVangeli som bär hans namn som författare. Även om tidens trend att sjunga körer i gudstjänsterna vunnit inträde även i Sydafrika, hör man ofta hans klassiska, rika sånger sjungas med stor glädje. (Olle Fast "Sydafrika - så växte en stark kyrka fram" s 41-42)

Att gå in i den stora klosterkyrkan (i Alexandria) var som att gå in i en tunnel. ... Allteftersom ögonen anpassade sig kunde jag urskilja ett antal munkar som satt i rader längst fram i långskeppet. ... Som från ingenstans hade plötsligt minst sextio munkar tagit fast form i långskeppet och sången ljöd enstämmig, stark, med djupa, dånande bastoner, helt olik de svårfångade, bittersöta gregorianska melodislingorna eller grekernas kantiga, snabba sång. Kopterna, som en och en var det mildaste och mjukaste man kunde tänka sig, frambringade i öknen ett massivt, kompakt, rungande ljud, och varje strof sjungen av munkarnas försångare upprepades av en mullrande, uppdämd flod av samlade, maskulina röster. (William Dalrymple "Från det heliga berget" s 391; Sankt Antonios kloster 13 dec 1994)

Efter en revision inledd 1969 genom tillsättandet av 1969 års psalmkommitté, godkände kyrkomötet den 29 augusti 1986 en ny version av "Den svenska psalmboken". Kommitténs första provhäfte, "71 psalmer och visor" (1971), följdes av psalmbokstilläggen "Psalmer och visor 76" (1976) och "Psalmer och visor 82" (1982). Första delen av 1986 års psalmbok, psalmerna 1-325, utgör en med andra samfunds sång- och psalmböcker gemensam del, här kallad "den ekumeniska delen". (Per Olof Nisser "Den kristna församlingssången" s 333)

När kycklingarna har följt hönans varningsläte och hunnit in under hennes vingar, när även den lille halte hackkycklingen har hunnit in, då hörs från de gömda små dunbollarna ett stillsamt, lyckligt kvitter. En småbrukare i Valle härad låg för döden i sina bästa år. Ur medvetslöshetens dvala hördes han säga: Va vackert di spelar! Ingen annan i rummet hörde någon musik. Men han hörde början till den lovsång, som förvisso kan vara som dånet av stora vatten, men som också kan låta som stillsamt fågelkvitter. (Sven Danell ”Dagpostilla” s 267 i kommentar till Ps 65:2-9)

Ett särskilt problem (med att översätta Uppenbarelseboken) utgör fattigdomen på adjektiv. Den är utmärkande för hebeiskan. Johannes använder ideligen några få egenskapsord, som får täcka en rad betydelser. Ett av dem är ”stor”, som han använder även där vi inte skulle göra det. Han talar exempelvis om en ”stor röst” eller en ”stor åska”. I sådana fall är det uppenbart berättigat att välja andra ord på svenska. (Bo Giertz ”Uppenbarelseboken” s 21-22)

Till min andra påskhögtid i Graneby var Gunnar Skyffles orgel på plats i Betania. Påskdagens eftermiddag år 1980 ... var det dags för invigning. ... Kantor Elfson skulle spela. Missionsförsamlingens blandade kör från Berg hade lovat komma. ... Så kom den stora dagen. ... Kantor Elfson spelade mycket bra. Inte var det någon stor kyrkorgel, det märktes väl, men den var mycket fylligare i tonen än den gamla kammarorgeln. Den hade ett dovt, surrande ljud som lät som hundratals humlor, och sådant ljud tycker de gamla granebyborna om. Blandade kören från Berg sjöng rent och vackert påskens underbara hymner under ledning av järnhandlare Olle Zinkman. (Helmer Furuholm "Fyran" s 77-78)


ca 1980 - ca 1960

Ja, så fortsätter undren att ske under stålgrå plåttak i våra enkla helgedomar härute. ... Vår svarta ungdom, andefylld och segerviss fylkar sig under den blodröda fanan och böneropen under plåttaken fyller de enkla kyrkrummen som bruset av väldiga vatten. (Folke Carlsnäs "Ungdom under plåttak i Sydafrika" s 27-28; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1972)

En kväll är vi på väckelsemöte i en av Brazzavilles förorter. ... Första timmen är långtråkig som ett svenskt friluftsmöte. ... Arvid Stenström hade förvarnat mig, så när pastor Buana tog det svenska sällskapet tillbaka till stan, dröjde jag mig kvar ute hos evangelisten N'doundou. De två timmar, som sedan följde, skall jag aldrig glömma. ... Sången ökade i styrka och rytm. Tam-tampinnarna slog allt fastare både på trummor och trästycken. Den fuktiga, tropiska natten vibrerade alla sinnen. En obeskrivlig, avspänd glädje spred sig smittsamt i publiken. ... Plötsligt löser sig tungotalet så naturligt. ... Så böljar hela folkhavet. Sången fyller hela natten. Några kan inte hejda den rent fysiska extasen och börjar dansa. Några rullar sig på marken. En väldig lovsång suger oss alla in i en gudomligt skön glädje. ... Det är bara en stor barnslig glädje i Gud. Jag vet inte om det är missionärerna som lyckats förmedla klassisk, svensk väckelse till Kongo, eller om det är afrikansk fromhet, som slår igenom. Men vad jag vet är, att vi skulle behöva den i Sverige, denna förlösande kristna glädje. (Bertil Zachrisson "På väckelsemöte i Brazzaville" s 201; artikel i tidningen Ansgarius 1969, återgiven i Svenska Missionsförbundets 100-årsbok 1978)

Jag har funnit att den indiska ungdomen är mycket sångbegåvad ... Som ny missionär blev jag ombedd att leda aftonbönen i ett av missionens pojkhem. Vad som jag den gången särskilt lade märke till, var pojkarnas livfulla sång. Den brusade, tyckte jag, som "dånet av stora vatten". (Nath. Gustafsson "Kom och sjung med oss" s 60; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1966)

De blinda återfår inte sin syn, de döva inte sin hörsel. Den halte skrapar som förut med foten i gruset. Smärtstillande, i bästa fall. "Snygga till såren". Botas? Aldrig. ... Och likväl upphör inte musiken. ... Dimmor. Skum. Dimfrågor. De infantila återfallen. Varför andas jag? Av fåfänga. Av lantlig envishet. Sophögens kasserade spegel stirrar orörligt upp mot den kasserade stjärnkartan. Det är kallt. Det är höst. Tända en eld? ... Tända en eld och se lågorna fladdra utan att komma loss. Ja. Nej. Ja. Nej. Ja. Nej. Aldrig. ... Och likväl upphör inte musiken. (Werner Aspenström "Trappan" s 254; Och likväl upphör inte musiken)

Av jordens alla floder är Nilen den mäktigaste och längsta (6 500 km). Efter de väldiga fallen mot Albertsjön och mindre sådana längre ned kommer Nilen ut på Sudans väldiga lerslätter och förlorar genom avdunstning en stor del av sitt vatten i de s.k. sudd-områdena. Dess högvatten från slutet av augusti till början av september är nu 16 gånger större än lågvattnet i april. ... Kongofloden är i flera avseenden en motsats till Nilen. Den avvattnar till huvudsakligaste del det väldiga Kongobäckenet, bevuxet med tropisk regnskog och intill relativt sen tid ett slutet innanhav. ... I dess nedre lopp genom randbergen bildar Livingstonefallen 32 forsar, varefter floden åter blir seglingsbar. Dess vattenmassa varierar här mellan 20 000 och 70 000 (kubikmeter) per sekund eller 20-70 gånger mer än Dalälven (i dess nedersta lopp under normalt medelvattenstånd). ... Victoriafallen i Sambesifloden är jämte Niagara jordens mäktigaste med en fallhöjd i den översta avsatsen av 78-105 m. (Hans W-son Ahlmann "Afrika - Allmän översikt" s 20-21)

Aldrig glömmer jag den första anblicken av Victoriafallen från luften, eller den färgsprakande och skimrande regnbåge, som skär igenom den täta rök, som uppstår då vattnet med väldig kraft dånande kastar sig ned mot den steniga bottnen. Naturen spelar här ut för fullt i en mäktig symfoni, där man för att kunna fullt njuta måste använda de flesta av sina sinnen. När David Livingstone den 16 nov. 1855 för första gången såg fallen från en ö i floden, sägs det att han utropade: "Scener så vackra måste man stirra på såsom änglar under deras flykt." Dessa ord täcker allt, och därmed farväl till vad som Batokafolket kallar Mo ku sa tunya niusi, vilket betyder, där det alltid stiger upp rök. (Fred Törnqvist "Minnen och glimtar från Kongo" s 37-38; början av 1960-talet)


ca 1960 - ca 1940

Omflutet av rörelse: stillhetens tält. Och det hemliga rodret i flyttfågelsflocken. Ur vinterdunklet stiger ett tremulo från dolda instrument. Det är som att stå under sommarens höga lind, med tiotusen insektsvingars dån över sitt huvud. (Tomas Tranströmer "I den forsande stäven är vila" s 21)

I förordet till "Metodistkyrkans Psalmbok" 1951 heter det att metodisterna "alltifrån början varit ett sjungande folk". Detsamma kan sägas om hela den svenska folkväckelsen. Det har redan nämnts att strängmusikföreningen ledde sången under väckelsemötena. I huvudgudstjänsten spelade kören en viktig roll. (Torsten Bergsten "Frikyrkligt gudstjänstliv" s 319)

Lindsborg i Kansas har kallats Amerikas mest svenska stad. Doktor Carl Svenson, präst och son till Jonas Svensson, som på 1850-talet lämnade sin komministerbefattning i Södra Unnaryd för att bli nybyggarpräst i Amerika, grundade år 1879 Bethany College i Lindsborg. Det blev Svnsk-Amerikas näst största läroverk men vidast har dess rykte nått som hem för Messiaskören, vilken varje vår ger musikens mästerverk för tusenden både i Lindsborg och på sina färder runt Amerika. En annan smålänning, Ernst Pihlblad, har varit rektor vid denna skola, som i sin kör stundom räknar över 600 sångare och som (nu år 1950) är musikens förnämsta hem i Sydvästra Amerika. (John Samuelson "Småland i Amerika" s 601)

Medan jag sitter här och läser, lyssnar jag oavlåtligt till bruset från den stora floden, som flyter förbi någonstädes i mörkret där borta och därnedanför. Vågor slå mot klippor och stenar. Det är ett hemlighetsfullt brus som dånet av stora vatten. Någon har sagt att det skall vara ett sällsamt land - landet där på andra sidan Sanningsfloden: Där är marken ljus - där är luften ljus - där är födan ljus och ljus är drycken - där är allting ljust. (Sven Lidman "Resan till domen" s 148; Ensam vid stranden)

(Sven) var inte själv så alldeles lugn inför det han upplevde vid sitt livs första pingstmöte - och vid de följande. Till en början förhöll han sig lugnt iakttagande. Det var lustigt med dragspelen och gitarrerna och mandolinerna och saxofonerna som försökte härma den himmelska musiken men lät som ett ovanligt kraftigt jazzband. Där man satt på de ohyvlade träbänkarna med flaxande segelduk på alla sidor och tre master framför sig kunde man känna sig som på en lusttur med kungliga himmelska flottan, särskilt när hela församlingen sjöng i en takt så starkt markerad som i ett ångbåtsmaskineri: Härligt sången där skall brusa, starkt som dånet av en vattuflod! ... Och när man sedan började bedja, så blev där ett gny och ett oväsen "som dånet av en vattuflod". Den ene efter den andre ställde sig upp och skrek, som om han talat till någon uppe i en grantopp hundra meter bort i skogen, ivrigt understödd av församlingens mummel och skri. Det såg egentligen bra komiskt ut: där stod de och ropade till någon som inte fanns. Egentligen. Men här började den kalla, kritiska iakttagelseförmågan överge honom. Detta kollektiva mummel gick honom på nerverna. ... Som en elektrisk stöt gick den tanken igenom honom: du kunde bli pingstvän! (Olov Hartman "Död med förhinder" s 200-201)

Giv psaltare och lyra, då mödan görs oss lång. Betag oss ej den dyra, den ljuva lust till sång. Låt klinga våra dagar som vind i gröna hagar, som hav i böljegång. (Margareta Malmgren "Följeslagare" s 97; citat Erik Axel Karlfeldt)

Hon har talt om musik. Och i förbigående talt om datum för sin födelsedag, den sjätte juni. En vecka därförut hade han en annons färdig igen ... den kom in i Nyheterna i stan. ... Han valde med berått mod det svar han tyckte såg liksom frodigast ut: "Orgel i pianomodell, 6-stämmig". Chauffören hjälper honom att bära in orgeln i kammarn ... Han berättar att hon är lararinna, tjänstledig lärarinna. Skolan saknar hon inte, berättar han, men hon saknar musik. Nu sover hon middag. Han börjar blanka orgeln med en trasa. ... Hon spelar Alte Kameraden så det är som en vaktparad genom hela hans hus, som en parad i Berlin i gamla dagar! ... Orgeltonerna ini göklåten denna juni gör all den gamla bedrövelsen så avlägsen. (Tage Aurell "Jeriko ros" s 204-207)

De gammalkyrkliga möten, som anordnats av Kyrkliga Förbundet för evangelisk-luthersk tro på olika ställen i stiftet, ha visat sig kunna samla stora skaror. . . . En journalist, som i Smålandsposten refererade det kyrkliga mötet i Hälleberga vid sellergrensminnets firande (28-30 augusti) 1943, skriver bl. a.: "Man kan sjunga i Hälleberga kyrka. Här drunknade understundom orgelns stämmor i bruset av människorösterna. Här hörde man något av det, som vi sjunga i julmorgonens psalm 'Unga sjunga med de gamla . . . ' Många av dem, som deltogo i högtidsfirandet, skola säkert länge i sitt inre höra en genklang av denna mäktigt gripande församlingssång. Än starkare var måhända intrycket, då man på måndagens förmiddag sjöng ur "Mose och Lambsens visor", pietismens klassiska sångbok, som varit brukad i Hälleberga-bygden alltsedan slutet av 1700-talet. Då fick orgeln stundom tystna, under det att människoskaran, som även denna dag fyllde hela kyrkan och dess gångar och vapenhus, med egen röst sjöng de gamla kära sångerna, som Sellergren och hans lärjungar så ofta sjungit." (Josef Gustafsson "Gammalläsarna i Småland (II)" s 284-285)

Främst locka ... Åreskutan och Tännforsen. ... När man träder (Tännforsen) nära, blir man både hänförd och gripen. De väldiga vattenmassorna kasta sig med ett starkt dån utför det branta stupet och åstadkomma en effekt som inte kan beskrivas. För den som kan sin bibel, är det omöjligt att låta bli att tänka på ordet i Apokalypsen: "Och jag hörde ett ljud från himmelen, likt bruset av stora vatten och dånet av ett starkt tordön; och ljudet som jag hörde, var såsom när harpospelare spela på sina harpor ..." (Aug. E. Lernberg "Resa i Norrland"; Jönköpings-Posten 1943-07-14)

Det julkväde (Himlaspelets författare Rune Lindström) skrev i Stockholms-Tidningen 1942 om sina förfäder, som var arbetare vid bruken i Bergslagen och efter sina skift spelade på cittra och sjöng så att himlen sänkte sig ner över smedstugorna, vittnar, att hans hjärta är känsligt inför dessa människors heliga tro. (C.G. Hjelm "Himlaspelet, Kaj Munk och Golgatadramat" s 35; Himlaspelet och himlaspelsmentaliteten)


ca 1940 - ca 1920

Ofta om senhösten gripes man av lusten att gå ut i mörkret, i naturmörkret, och vandra. Man trevar sig in i skogen, under de första minuterna helblind och mörkeryr. Men efter en stund har näthinnorna vant sig och man kommer i balans med mörkret. Sedan kan man gå rätt långa sträckor längs en skogsstig även om det är nermörkt och övermulet. ... Stannar man till och lyssnar hörs en bäcks rinnande strax intill genom gransuset. Den lilla vattenslingans ljud höjer sig genom gransnårens sus med en jommande ton som inte upphör, bara återtar sin jommande melodi - och den blir ändå inte monoton. Längre bort ljuder den på annat sätt, den spillrar och sillrar, har här och där en tunga som inte kan härmas med någon annan slags tunga. Vem kan väl tonsätta minnet av en bäcks olikartade, ständigt skiftande tonrörelser längs marken. Ingen. Vem kan tonmåla den. Ingen levande varelse. Den följer sin djupa stig och sjunger från början till slut med en sådan uppsättning av små silverklara vattenstrupar att man kan hålla på och smyga längsmed den i åratal fylld av halvt smärtefylld häpenhet. Den följer sin smala djupa stig och far aldrig vilse i mörkret, slingrar och tinglar sig fram, sjungande det blinda, silvrande behagets sång. (Harry Martinson "Det enkla och det svåra" s 181-182; Bäcken som rinner i mörkret)

Den 26 november 1937 stadfästes "Den svenska psalmboken" av Kungl. Maj:t efter en omfattande process. Denna inbegrep officiella psalmboksförslag åren 1911,1914,1917,1920 (två förslag),1934 och 1936 (två förslag). ... Den inbegrep även en (i praktiken aldrig använd) så kallad provpsalmbok 1921 samt ett desto flitigare brukat tillägg till psalmboken, Nya psalmer, 1921. (Per Olof Nisser "Den kristna församlingssången" s 333)

Och nu, strax efter byn Jarhois, förnimmer man Laestadii ande svävande över dalbotten. Bussen, som varit ganska rymlig hittills, blir med ens fruktansvärt trång. Jag får tre runda, ivriga gummor i svarta halsdukar och med psalmböcker i händerna bredvid mig; resten av bussen fylls med många kristna och, efter vad jag förstår, några yngre syndare som faktiskt ser ut som om de skulle fara någonstans och köpa brännvin. En av gummorna bredvid mig bjuder på hostpastiller, också jag får min, och när hon ingående granskat min person slår hon upp sin psalmbok och prövar sig fram. Så har hon fått den rätta tonen, och med ens brusar den vackra, finska psalmen genom bussen. Jag som är en stor hedning sitter där och är alldeles betagen. Gummorna har röster och de sjunger väl: och bakom mig hör jag de unga pojkarna och flickorna stämma in. Jesus och Jumalainen återkommer ständigt, och sedan har jag fått veta att man också sjöng "Vanhurskaat ilon kannetan" som betraktas som den vackraste av alla. Sällskapet skulle till Pajala på laestadianbegravning. (Eyvind Johnson "Norrbottensresan VI" s 218; 1934)

Den som studerar sin sångbok skall snart komma underfund med att några av de allra vackraste och innehållsrika sånger, som där finnas, nästan aldrig bliva sjungna. Den som upptäcker detta kan icke uraktlåta att till den gemensamma uppbyggelsens och verksamhetens fromma göra, vad han kan för att få dem i bruk. Om det finnes sånger i boken som församlingen icke kan, så bör man lära sig dem. Ett utmärkt sätt i detta avseende är, att sångarna och musikanterna lära sig de obekanta sångerna, och efter någon tid kan man utan hinder föreslå dem att sjungas gemensamt. (Lewi Pethrus "Den gemensamma sången" s 69; Evangelisk Tidskrift 1934:3 - mars)

I Sjömanskyrkan (i Gdynia) är det samkväm onsdagar, lördagar och söndagar kl. 7 e. m. Då går det lika glatt till som på våra juniorsamkväm. Det börjar alltid med predikan och sedan vidtar en glad stund vid med sång och musik i långa banor, för det finns både piano och orgel, fiol och mandolin, dragspel, gitarr och grammofon. Dessa instrument är det alltid någon, som kan spela - åtminstone grammofon - så det brukar vara en väldig kläm på det hela. Det är inte bara svenskar där utan också norrmän, danskar och finnar. Det är därför mycket högtidligt, när vi sjunger våra national- och fosterlandssånger. Samkvämen sluta sedan med bön, så det blir därför en god behållning för oss av en sådan kväll. (Sten Nilsson "Jungman Stens reseskildring" s 27; resa i maj 1933 skildrad i tidningen Juniorkamraten 15 juni 1933)

"Jag har också nyss fått höra ett och annat om fröken Manning ... ", sade Orvar. "Och vad som särskilt gläder mig är att fröken överger kontoret för att ägna sig åt musik. Det vore värre än vandalism, det vore synd att gräva ned ett sådant pund som musiken, när man fått det." ... "Jag kan inte säga vad jag är lycklig åt utsikten att få arbeta med musik", sade (Lilian). "Också därför att den är något som man kan få fortsätta med i himlen. Där är musik!" Orvar omfattade genast hennes tanke med förståelse. "Ja, jag tänker mig t. ex. Bach fullt sysselsatt med att komponera de saligas körer däruppe", sade han. "Och om jag utbildar mig bra här både till musik och personlighet, så kanske jag får min plats och mitt lilla instrument att sköta där under hans ledning", instämde Lilian. (Elisabeth Beskow "Testamentet" s 238)

Programverksamhetens allmänna utveckling (i radion) avspeglas på ett belysande sätt i arbetets tilltagande differentiering och organisatoriska uppdelning på flera avdelningar. Behovet av speciell musikalisk sakkunskap gjorde sig gällande redan vid starten. Musiken var då och har sedan alltjämt (år 1940) förblivit det dominerande inslaget i programmen. En ensemble på sju man utgjorde den blygsamma början till en radioorkester. En sådan kom till stånd 1925, utbyggdes sedermera successivt och omfattade på senare år 35 man. En ny epok inträdde 1937, då Radiotjänst träffade överenskommelse med konsertföreningarna i Stockholm och Göteborg, varigenom man numera regelbundet disponerar de båda föreningarnas orkestrar (80 resp. 52 man) för medverkan i radio. Året dessförinnan hade en särskild underhållnings- och dansorkester anställts. Orkesterfrågornas lösning innebar icke bara ur programsynpunkt en rikare omväxling och högre kvalitet; man fick också förutsättningar att på ett helt annat sätt än tidigare göra självständiga insatser både i fråga om den högre konstnärliga musiken och beträffande musik med utpräglat underhållningssyfte. (Carl Anders Dymling "Den svenska rundradion" s 200)

Den 26 september (1924) hade konferensen en utflykt till Brazzaville. ... På svenska missionen intogs kaffe och té. Sedan reste hela skaran med Mindoulibolagets järnväg ut till den av staten nyanlagda Belvédèren på andra sidan floden Djoué, nära dess utlopp i Kongo-floden. Därifrån har man en av de mest storslagna vyer, som Afrika har att bjuda på. Man ser hela Stanley Pool med Leopoldville och Kinshasa. Rakt framför sig har man de väldiga forsar, som den mäktiga floden bildar nedanför Poolen. Vattenmassorna kasta sig med dån och skummande böljor från jättegryta till jättegryta i flodens botten. ... Utflykten var vällyckad och deltagarna voro förtjusta. Solen dalade i purpur och guld, då vi på den vackra missionsångaren under sång återvände ... till Kinshasa. (P.A. Westlind "Den allmänna missionärskonferensen i Kongo 25 sept-1 okt 1924" s 806-807; Missionsförbundet n:r 48 den 27 november 1924)

Man roade sig i vänkretsen åt (Petrus') lustiga egenhet att utföra trollkonster, en oskyldig vurm, som han odlat sedan ynglingaåren. Hans litet mulna och hemlighetsfulla uppsyn i förening med den småkomiska predikarton, han använde sig av vid illusionsakterna, bidrog mycket till nöjet. Petrus tänkte aldrig på att han vid dessa sina föredrag helt skämtsamt återkallade faderns röst, såsom han hört den i tidiga gosseår i bönekapellet därhemma och från den lövade talarstolen till suset av harporna i Zion. (Birger Sjöberg "Kvartetten som sprängdes" s 67)

Vårt stora fel ... är att vi försummat musiken. Musiken betyder rytm och ordning. Tyvärr har den i Indien blivit ett fåtals privilegium. Den har aldrig varit nationaliserad ... Nationalsångerna borde sjungas unisont. Må stora musiker vara med vid alla kongresser och lära folket musik!" (Romain Rolland "Mahatma Gandhi" s 55)

Västergötlands körförbund, som bildades 1923 och som är anslutet till såväl Sveriges körförbund som Sveriges kyrkosångarförbund, vill väcka och fördjupa kärleken till samt odla såväl kyrkosång som hembygdssång. Förbundet söker sammanföra de lokala körerna inom stiftet till en förbundskör med gemensamma konserter och sångarfester. Till förbundet äro anslutna ett 40-tal körer. (Bengt Gierup "Stiftskyrkans arbetsorgan" s 435)

Det hade sedan flera dagar tillbaka beslutats om en "Protestkundgebung", en protestdemonstration mot fransmännens besättande av Essen och Ruhrområdena. Då jag en kväll satt på kafé Skandinavia vid Friedrichstrasse (i Berlin) fick jag en förkänning om vad som var i görningen. Ty rätt som det var spelades "Deutschland, Deutschland über alles" och "Die Wacht am Rhein". Människorna tjöt sitt: "Deutschland, Deutschland" riktigt i feber. Nationalismen har tillfälle till blomning. Så sjöng man "Rheinlieder", sånger från Rhenlandet. De är just nu populära. Senare på aftonen följde jag med en tysk vän ut till Halensee. Man måste fara med "Staattenn". På återvägen var det någon som stämde upp "Deutschland" etcetera. Alla blottade huvudena och steg upp. Endast en japansk studerande och undertecknad blev sittande. Det blev ett väsen! - Stehen Sie doch auf, stehen sie doch auf! var det några som skrek. Japanen log, inte angick det honom. Så vände man sig till mig. Stig upp, stig upp - und nehmen Sie auch der Hut ab. Tag av er hatten. - Men jag är ju ej tysk och för övrigt har jag ingen lust att stå just nu! försvarade jag mig. - Ach, Sie sind Ausländer! - Ni är utlänning? - och så gapade man. Det blev pinsamt . . . Men man sade ingenting vidare utan - sjöng. (Eyvind Johnson "De tyska nationalisterna och Ruhräventyret" s 103; Norrländska socialdemokraten 1923-01-23)

Det är "det stora vattnets dag", som fransmännen älskar att kalla det . . . Fontänerna spelar en gång i månaden ute i slottsparken i Versailles och skådespelet är alltid värt en resa hit ut. . . . Stora fontänen kastar en stråle på cirka 20 meter i höjden. Och det stänker; plaskar och klingar - det är musik i luften. "Belgisk-franska sällskapet" har en middag här ute i dag. Man har dukat långbord och äter frukt och dricker vin till ära för någon stor notabilitet, eller kanske för de tappra vid Rhen . . . som pinar Tysklands svältande folk . . . Skrål och sång . . . Snart går tåget till Paris. Och människomassorna börjar glesna. Man beräknar att det är 60.000 människor endast från Paris här ute i dag. Det är ju det stora vattnets dag. (Eyvind Johnson "Det stora vattnets dag" s 95-97; augusti 1922)


ca 1920 - ca 1900

Hur skall det vara möjligt (att få väckelse), frågar du, att få sådant i gång? Jo först och främst: församlingen skall komma tillsammans, och det mangrannt, för att under bön och tårar bekänna sina synder och bedja om kraft af lefvande Gud, som kan göra rykande vekar till skinande bloss och förbråkade rör till dånande trumpeter. (P. Waldenström "Det behöfves mera en energisk, sundt evangelisk inre mission"; Jönköpings-Posten 1916-08-05)

Under 1900-talet var den frikyrkliga församlingsmusiken livaktig. År 1912 bildades Svenska Baptisternas Sångarförbund. Fram till 1970 samlades dess sångare vart tredje år till stora körkonferenser med omkring tusen deltagare. Även Missionsförbundet och Metodistkyrkan fick motsvarande sångarförbund 1926 respektive 1954. De tre förbunden har samarbetat med varandra och Frikyrkliga Studieförbundet (nu 2005 Bilda) i gemensamma kurser, musikfester med mera. Utom blandade körer förekom mans- och damkörer, ungdomskörer, sånggrupper och instrumentalmusik samt även orkestermusik. (Torsten Bergsten "Frikyrkligt gudstjänstliv" s 319)

Hugo Alfvéns (f. 1872) namn är intimt förknippat med Uppsala, där han 1910-19 varit en klart lysande stjärna såsom director musices. Såsom dirigent i O.D. (Orfei Drängar) och Allmänna sången har han skaffat sig ett mångbesjunget äreminne i den svenska manskvartettens lager. O.D. har under hans ledning nått ryktet som landets mest konstförfarna manskör. Men även Alfvén har framför allt inskrivit sitt namn i vår musikhistoria i sin egenskap av tonsättare, och han kan utan tvivel betecknas som en av Nordens skickligaste orkesterbehandlare. ... Hans orkesterverk, däribland fyra symfonier, ett par rapsodier, framför allt "Midsommarvaka", tondikter, sviter, festspel m.m., och även hans orkesterpartier i en lång rad kantater äro alltid roliga att spela, då de olika stämmorna äro sällsynt effektfulla och tacksamt skrivna för instrumenten. Alfvén är en formellt överlägsen virtuos, som behärskar kontrapunktiken, formläran och harmoniken i lika hög grad. I sin stil är han en klangfärgernas mästare, som lika behändigt förstår att tillgodogöra sig den svenska folkvisetonen som den internationella orkesterfärgen,och hans tonspråk har för det mesta en osökt ursprunglighet, som verkar avväpnande, även i de mest lättillgängliga partier. Hans berömda "Midsommarvaka", som hör till de oftast spelade svenska orkesterverken, även i utlandet, har karaktären av original, trots förekomsten av kända folkvisetemata, och deras prunkande harmonisering och effektfulla instrumentering äro numera nästan outplånligt förknippade med de kända folkvisor, som utgöra det stimulerande stoffet. Hans kantater, fristående sånger och manskvartetter vittna också om hans lättflytande och effektiva skrivsätt; "Sveriges flagga" är sedan länge en populär körsång. En 5:e symfoni lär f.n. hålla på att fullbordas. (Sten Broman "Sveriges tonkonst efter 1850" s 372-373)

Så sjöngs det och musicerades. Jag kan knappast påminna mig något hem i mitt barndoms Anderstorp (under 1910-talet), där man inte hade ett musikinstrument. Det var kanske oftast en orgel, ibland en gammal taffel och så småningom alltmera vanligt ett piano. I andra hem hängde på väggen en fiol, en guitarr, ett dragspel eller ett mässingsinstrument. Två sångkörer fanns och blåsorkestern övade varje vecka. Djupt vemodsfyllt var för barnet arbetarbegravningarna, som drogo förbi med röda florbehängda fanor och musikkåren i spetsen, alltid spelande Chopins sorgmarsch. . . . De som ville dansa fick söka sig till andra socknar. I många fall ersattes dansen av ett levande intresse för musik. Repertoiren kunde växla från Napoleons marsch över Alperna, Alte Kameraden till Beethovens, Schuberts och Haydn's sonater och symfonier, men det spelades och sjöngs ovanligt mycket. "Kom hem, vi ha fått nya noter", var en ganska vanlig hälsning ungdomar emellan. Sent skall jag glömma en midsommarnatt, då vi ungdomar samlats till midsommarvaka, och ett par kamrater sade: Följ med hem, vi ha fått nya noter. Det var Schuberts Das Mädchen und der Tod i variationer för fyra händer. Det vemodiga makabra innehållet i denna tonskapelse stod i bjärt kontrast mot den ljusa sommarnatten där ute, där allt levde och spirade. (Runa Ohlander "Hemsocknen som jag minns den" s 239,244)

"Vill du ej höra hur det går vattnet, som löper bort från dig?" frågade vinden (sjön Abiskojaure). "Jo berätta!" Och vinden berättade: "Det brusar fram oförtrutet och blir till en älv. Där det så kan, går det i en bred fåra, men där motståndet blir hårt, tränger det ihop sig till samlad oemotståndlig kraft och bryter sig fram i en skummande vild fors. Möter (det) ett djup, störtar det sig oförväget dit ned i ett dånande vattenfall. Skummet stänker högt upp i luften och bygger skimrande regnbågar, när solen lyser därpå. I många bukter går älven fram, men förlorar ändå aldrig huvudriktningen, fast den ännu ej har en aning om sitt mål, bara drives framåt av sin okuvliga kraft och längtan. Men bäst din älv så brusar fram och sjunger sin sång för den lyssnande vildmarken, så får den höra en liknande sång, först obestämd på avstånd, men snart allt närmare och icke blott från ett håll utan från två. Då skall du tro din älv får brått fram till den plats, där den trestämmiga sången förenas till en kör, och två andra älvar med jubel störta in i din! Vildmarken gläds, där de tre brusande vattnen mötas. ... (Din älv) skär sig en väg rätt genom klippgrunden, skär sig djupare och djupare ned, så att där blir en avgrundsskåra med trasiga kanter, och djupt därnere går din alv fram grön och klar. Efter detta kraftprov är den äntligen färdig att få se målet för sin okuvliga längtan. Med lugn och bred tillfredsställelse i två armar famnande en grönskande ö glider den segerdrucken ut i den skönaste och största bland alpsjöar, Torneträsk." (Elisabeth Beskow "Abiskojaure" s 120-122)

Julklockorna ringde till julotta, och det var en svart himmel och vita gator och tak. Det strålade ur det gamla templets stora fönster. ... I likhet med så många andra människor, som icke så ofta besöka kyrkan, var Cello mycket principfast, när det gällde julottan; med denna voro även högtidliga minnen från hemmet förknippade. Cello var ju son till en organist, som många år spelat den vackra julpsalmen i hemstadens kyrka. Men när journalisten tillsammans med (några vänner) ... anlände till templet, var detta redan fullproppat av en högtidsklädd åhörarskara. ... "Ska vi gå igen", viskade en röst i det nästan omärkliga sorl, som rådde. "Nej, vi stannar", väste Cello till svar. Och i detsamma hördes ett fjärran brus av toner, som växte i styrka och slutligen klarnade i en stor och mäktig koral, som fyllde det ljusglimmande templet med sitt dån. Med andakt lyssnade Cello till dessa välkända ljud, och hans hjärta värmdes och blev mjukt. Minnet av fadern steg fram tillsammans med orgelns toner, dessa än sorlande, söta och flöjtljuva stämmor, än fräna, trumpetliknande och än brakande och surrande röster, vilka åstadkommo en lätt darrning under åhörarnas fötter. Han kom ihåg några kyrkobesök tillsammans med sin moder och syster under ett annat vitt tempelvalv än detta, men minnet låg så långt borta och i ett så sällsamt ljus, att det tedde sig som en erinring från en annan och bättre värld. Från ett sonort tonande ackord lyfte sig orgelspelet upp i rena silverljud med kerubers flöjtröster och de lenaste sus av höga toner; det liknade ett regn av fina silverdroppar, varefter det hela sakta löstes upp, blåstes bort och dog. En ensam men klar mansstämma ljöd långt där borta; Cello kunde icke höra mycket av vad prästmannen talade, men troget stod han ändå och lyssnade i det kvava vapenhuset med sin höga hatt i handen. Kören utsände nu ett fridens budskap på sångens vingar till en bedjande menighet. (Birger Sjöberg "Kvartetten som sprängdes" s 319-320)

Julpsalmen tas upp från läktaren. Det låter så gudomligt vackert när tonerna brusa fram, att (pojken) måste vända sig om och titta på den märklige man som kan spela på det viset. Men klockaren är väl dold bakom orgeln på läktaren och synes ej. Hela församlingen stämmer så in i "Var hälsad sköna morgonstund". Sexåringen, som hör detta för första gången, håller andan ett slag, så överväldigad blir han. Vackrare sång och musik kan man väl inte få höra i själva himlen, tänker han. Och änglarna, som äro avbildade borta på altartavlan, sjunga de inte med? Det ser nästan så ut. Eller är det bara församlingen som sjunger? (Vilhelm Moberg "Min första julotta" s 62; år 1906)

Med sången var det dåligt (i Degerfors). Vi sjöngo i tre stämmor, den ena icke lik den andra, en rätt, en falsk och en midt emellan, och medan den ena stämman släpade på slutet af en strof, hade den andra börjat en ny, alldeles som det går till på en konsert. Men sjöng det gjorde vi så det klang i hjärtat och hördes ända upp till himmelen. (P. Waldenström "Resebref från Luleå"; brefvet daterat 1903-07-22; Jönköpings-Posten 1903-07-27)

Från Buffalo gjorde vi en utfärd till Niagara. Äfven denna färd gynnades af det härligaste väder. Och hvilket öfver all beskrifning, underbart skådespel företer icke detta, världens väldigaste vattenfall! Jag har ju sett det en gång förr, men när man kommer dit igen, så vet man knappt, om man varit där förut, så nytt, så öfverväldigande och majestätiskt synes det. - Ingenstädes kan man få en lifligare föreställning än här om innebörden af Johannes' ord då han säger, att de frälstas sång i himmelen var såsom dånet af många vatten. Om jag ser hela naturen såsom en kör af oräkneliga röster och instrument, som sjunga och spela Guds lof, då är Niagara den, som slår på bastrumman i den kören. (P. Waldenström "Resebref från Chicago"; brevet daterat 1901-11-08; Jönköpings-Posten 1901-11-23)

Strax efter sekelskiftet (1900) startades, på initiativ av Tor Aulin och Henri Marteau, en Franz-Berwald-stiftelse, som bl.a. publicerade ett par av Berwalds dittills mera okända verk. Sedan dess har förståelsen för Berwalds konst vuxit enormt i Sverige, och man kan f.n. (år 1940) hävda, att han som symfoniker på sitt sätt utgör en fullviktig parallell till Carl Nielsen i Danmark och Jean Sibelius i Finland, ehuru dessa sistnämnda tillhöra en långt senare epok än den 1796 födde Berwald. Berwald får betraktas som Sveriges störste symfoniker, och i våra dagar tillhöra hans orkester- och kammarmusikverk den stående repertoaren i vårt land. Sedan någon tid tillbaka har även en propaganda för hans tonkonst påbörjats i utlandet, och denna har onekligen slagit väl ut, speciellt i Danmark och Tyskland. (Sten Broman "Sveriges tonkonst efter 1850" s 366)


ca 1900 - ca 1875

Mot slutet av 1800-talet begynner en nedgångstid för orgelbyggeriet. Tidens intresse för tekniska uppfinningar kom också orgeln till godo, men klangen försämrades mer och mer. Man frångick orgelns egenart, dess kyrkliga karaktär, och försökte imitera symfoniorkesterns klang och då särskilt stråktonen. Denna klang är emellertid främmande för orgelns väsen och man kan därför knappast säga att försöken lyckades. Underligt nog, eller kanske typiskt, hette det som högsta beröm om en nybyggd orgel, att " . . . den var inte en orgel utan en hel orkester". Karaktäristiskt var det också, att de skönt textade fasadinskriptionerna med oftast begynnelseorden ur Davids 150:de Psalm försvunno i denna tidens orglar. Orgelns dekadens gick hand i hand med kyrkokonstens i övrigt. Denna nya "orgel"-klang var på sätt och vis en motsvarighet till spåntbräder i taken och s. k. snickarglädje på altaren. Dessvärre fick många vackra gamla orglar skatta åt förgängelsen under denna tid. Under de sista decennierna har emellertid (nu år 1950) det gamla idealet åter kommit till heders. Det har skett i samband med kyrkomusikens allmänna renässans och återupptäckandet av den gammalklassiska orgelmusiken. En av det nutida orgelbyggeriets största landvinningar är just återinförandet av den gamla, äkta kyrkliga orgelklangen. (Gotthard Arnér "Något om orglar och orgelbyggare i Växjö stift" s 494)

I egenskap av organist, kantor och klockare var Far Långasjö kyrkas tjänare i 45 år. Han var också lärare och hade otaliga förtroendeuppdrag i socknen. Dock - om inte i verkligheten så i mitt minne - står hans kyrkliga tjänst i första rummet. Där dominerade orgeln, som både Far och vi andra i familjen hade ett personligt förhållande till. Far tycktes mig vara ett med den starka orgelmusiken och den brusande psalmsången, med alla de stora, kyrkliga högtiderna och med de vanliga söndagarna, som alla krävde sina förberedelser både hemma och i själva kyrkan. Jag visste naturligtvis mycket tidigt - det hade Far grundligt upplyst oss barn om - att det var prästen, som var huvudpersonen, han, som var Guds egen ställföreträdare. Medan han predikade måste ju också alla andra - inklusive orgeln - tiga stilla. Men jag minns mycket tydligt, att det, då jag var liten, förekom mig betydelsefullare, att ha makt att till Guds ära låta orgeln dåna eller susa så starkt eller milt man hade lust till. . . . En sådan liten, tämligen oväsentlig detalj som sångkören t. ex. - inte skolbarnskören utan den med de vuxna medlemmarna - vilka offer av tid och intresse krävde den inte! Främst av Far som offrade all denna tid utan någon som helst tanke på materiell lön. Hur han, efter en mycket ansträngande arbetsdag i skolan - det var terminer då han på samma gång hade upp till 109 barn att undervisa - till långt in på natten satt han och skrev ner de olika stämmorna i notböckerna, eller komponerade nya sånger, som han satte för fyrstämmig kör och därefter, kväll efter kväll före de olika högtiderna övade inmed sångarna, uteslutande av kärlek till sången. Och "Sångrarna" som de alltid hette därhemma! När jag tänker på hur de trofast samlades i skolsalen de mörka kvällarna före jul, efter att somliga av dem gått till fots en mil och skulle gå lika långt för att komma hem igen fram på natten, bara för att öva sång, bara av kärlek till denna sång, var och en efter en arbetsdag så lång och sträng, att ingen nu (år 1950) kan föreställa sig det - då jag tänker, bara på denna lilla detalj i den stora helheten, finner jag att mina ord - hur entusiastiskt jag än formar dem - dock bli fattiga och intetsägande mot den rika och stora verklighet de försöka mana fram. (Elisabeth Bergstrand-Poulsen "Socknen sedd från centrum - Hemsocknen som jag minns den" s 229-231)

Unge kungen och Lilla Rosa återvände till sitt eget rike. Och där står allt väl till, för där spelar linden, och där sjunger näktergalen; där gråter lille prinsen varken natt eller dag, och där är unge kungen alltid glad. (Fridtjuv Berg ""Lilla Rosa och Långa Linda" s 56)

Så frälst från löjlighetens sken jag gläder mitt hjärta som ett barn åt gudars skänk. På ungdomsårens ystra dryckesbänk, ni gudar, jag likt andra hädat eder. När människorna se sig själva jämt, får själen äckel och de svindla jämt, om de mot kyffets galler kinden pressa och småslugt titta över jordens rand; men allt som åren gått jag känt er hand, av världen osedd, vila på min hjässa. Jag hört er dans som dån av vattenfall, och när jag, kallad, träder i er hall, där solen kröner gul med fågelvingar den bilderskurna portens cederstock, då kastar jag min pösigt vida rock och mina snabelskor och krås och ringar och sammetshatten med sin fjäderkvast och all den stass, jag bar i narrars skara, att en av dem de skulle tro mig vara. När jag i pannans testar stuckit fast den nattens stjärna, vilken djupast glöder, åt gudarna jag nickar välbekant: - Vi möttes ofta, där min stig gick brant. Min längtan fört mig mot ert famntag - bröder! (Verner von Heidenstam "Malatestas morgonsång" s 223)

Om (det svenska turistväsendets) ungdomsår ge några korta data ur Turistföreningens egen interna Krönika, som publicerades år 1935, några tidsdoftande bilder. ... 1892. Vattenfallen utgöra stora lockelser, och STF (Svenska Turistföreningen) lägger stigar och bygger broar för att göra dem åtkomliga. (Carl-Julius Anrick "Det svenska turistlivet" s 404-405)

Den jernvägen jag reste gjorde en sväng igenom Michigan stat och Canada till "Niagarafallet". Der stannade jag en half dag. Det var märkvärdigt. Jag tänkte på Uppenb. der det heter "Och dånet var som ett mycket stort vatten". (Alfred Nilsson "Alfred Nilssons dagböcker - En smålänning berättar sitt liv" s 73; år 1891)

Under 1880- och 1890-talen fick gitarren en stark dominans som frikyrkligt gudstjänstinstrument liksom cittran, som också (liksom gitarren, jfr Ps 144:9) ansågs ha biblisk legitimitet. Genom sin koppling till dansbanan hade fiolen förbjudits inom frikyrkligheten under 1860- och 1870-talen, men redan under 1890-talet blev den ett allt vanligare instrument i musikföreningarna. Under 1890-talet blev det vanligt med orgelharmonier i missionshusen. ... Större gudstjänstlokaler fordrade ljudstarkare instrument. I Betlehemskyrkan i Göteborg hade missionsförsamlingen låtit bygga en piporgel redan 1889. På många håll var man emellertid avvaktande inför stora orglar, eftersom de ansågs kunna dränka och döda församlingssången. (Oloph Bexell "Sveriges kyrkohistoria - Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid" s 236)

Psalmböcker och gudstjänstböcker från den gamla kyrkan (i Gammalsvenskby) fick också fungera i den nya (som invigdes år 1885). Med sig från Dagö hade man den Svedbergska psalmboken av 1695. 1833 fick man som gåva av den svenska församlingen i Petersburg 40 exemplar av den Wallinska psalmboken 1819. Senare kom den finlandssvenska psalmboken till Gammalsvenskby. Det är förklaringen till att en del av koralerna sjungs på annan melodi än vad som är brukligt i Sverige. Med pastor (Sigfrid) Hoas 1922 kom den då gällande svenska psalmboken. I hemmen och i kören sjöngs det sedan 1899 dessutom flitigt i Sions toner som Emma Skarstedt tagit med sig. ... Vi vet att gudstjänstlivet var rikt i Gammalsvenskby. Kyrkan var i mer än en mening byns centrum. Vi vet också att psalmsången var något av det viktigaste. Man sjöng ofta och mycket. När det var ont om psalmböcker kunde det gå till så att klockaren, som ledde psalmsången, först fick läsa en psalmstrof och sedan sjöngs den, sedan en ny strof och så sjöng man den o s v. Psalmerna sjöngs ofta i flera stämmor. ... På lördagskvällarna kunde man samlas till helgmålsbön med psalmsång. På söndagarna kunde det firas två gudstjänster, en på förmiddagen, "högmässa", och på kvällen aftonsång. ... Nyåret har alltid varit något stort i Gammalsvenskby. Framför allt var det kören som gjorde det så högtidligt. Kören samlades kort före midnatt uppe i tornet. Under det att de höll för öronen ringdes det gamla året ut. Så stämde de upp "Låt mig börja med Dig", "Jag vet icke vad mig skall möta", "Vänta efter Herren" och slutligen "Tystnad nu råder, ej hörs ett ljud". Så ringdes det nya året in och det sköts nyårssalut runtom i byn och på stäppen. Denna sed blev mycket uppskattad av de kringboende (ortodoxa) ryssarna, som enligt traditionen tyckte det lät som om änglarna sjöng i natten. ... Vigselceremonin var enligt gamla traditioner som levt kvar sedan tiden på Dagö. Efter vigseln ledde spelmän brudföljet tillbaka till bröllopsgården. Även döden hör till livet, och det var väl få psalmer som byborna kunde så väl som begravningspsalmerna. Man sjöng oavbrutet från den dödes hem till kyrkan. ... Efter det att man var klar i kyrkan gick man i sorgetåg ut till gravgården som låg strax utanför byn. ... Hela vägen sjöng man psalmer. Framme vid graven sänktes kistan och jordfästningen följde. Prästen öste tre skovlar mull på kistan, och därefter öste de anhöriga igen graven, allt under psalmsång. (Staffan Beijer "Kyrkan i Gammalsvenskby" s 108-114)

Evangeliska Fosterlands-Stiftelsens sångbok "Sionstoner", 1889, domineras av samtida, inhemsk väckelsesång. Lina Sandells sånger kom att i hög grad prägla "Sionstoner", då såväl som i senare editioner. Närheten till svenska kyrkan markeras dels genom dispositionen, dels genom en stor mängd psalmer som placerats i en särskild avdelning. Man säger sig ha eftersträvat folklighet men velat undvika det triviala. År 1906 gavs en utökad upplaga ut med flera psalmer, missionssånger, ungdomssånger och fosterlandssånger. (Inger Selander "Psalm och andlig sång i Sverige under 1800-talets senare del" s 319)

Skara stiftskrets av Kyrkosångens Vänner, som bildades år 1888, har till ändamål att dels för egen del odla kyrkosång, dels i sin mån verka för kyrkosångens höjande, flitigare övande och vidare utveckling i dess tre historiskt givna arter. Nämligen liturgisk växelsång, psalmsång och flerstämmig körsång - allt i syfte att i evangelisk-luthersk anda höja församlingarnas gudstjänstliga liv. Kretsen, som omfattar tre blandade körer, en Skara-Lidköpings-krets, en Falköpings-Skövde-krets och en Vänersborgs-krets, söker främja sitt syfte bl. a. genom att i olika delar av stiftet anordna offentliga kyrkosångsmöten med föredrag, diskussioner, sångövningar och liturgiska gudstjänster ävensom besök i församlingarna med sångföredrag och efterföljande liturgisk gudstjänst. Kretsens medlemmar äro dels körmedlemmar, dels understödjande medlemmar. Dess angelägenheter handhavas av en styrelse på fem personer, vilka utses å kretsens årsmöte. (Bengt Gierup "Stiftskyrkans arbetsorgan" s 435)

År 1887 blev genombrottsåret för svensk kyrkosångsrörelse på bredare front. På initiativ av kyrkoherden Olof Elfman (1840-1919) i Lidköping beslöt några präster i Skara stift - före detta studentsångare från Uppsala - att träffas regelbundet för gemensam sång. Vid ett möte i Lidköping 1889 bildades en sammanslutning som fick namnet Kyrkosångens vänner (KSV). ... Som sin grundläggande uppgift såg föreningen att stärka och främja gudstjänstmeningens psalmsång - ett alltför starkt orgelspel kombinerat med ett släpigt och orytmiskt spelsätt ansågs vara det främsta hindret för en god församlingssång. ... Initiativet i Skara stift ledde till att stiftskretsar av KSV snabbt bildades i Kalmar, Linköpings och Strängnäs stift och därefter också i Växjö och Lunds stift. ... År 1912 fanns stiftskretsar över hela landet. (Oloph Bexell "Sveriges kyrkohistoria - Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid" s 234)

Far och mor hade tidigare gått i Missionshuset. Den första verkstan liksom bostaden hade legat där i närheten. En av de kända männen i missionsförbundet, Fredrik Engelke, nämndes ofta hemma såsom en gammal bekant, och han - som var teckningslärare vid läroverket (i Halmstad) - visade ett personligt intresse för mej, när jag kom in i skolan. Resultatet blev lite sorglustigt. Mor hade tydligen talat med honom om mej. Han var ganska döv och fick för sej, att mor ville ha mej med i den frivilliga teckningen. Den var för de mest begåvade. Jag var motsatsen, och misstaget rättades snart till ömsesidig belåtenhet. Jag vet inte om det var Engelkes sånger vi sjöng hemma. Just nu har alla fallit ur minnet utom en: Håll ditt fönster öppet mot Jerusalem. Mor hade sångröst, min närmast äldre syster ganska bra, och jag sjöng också med. Jag tror att någon eller några ur andra familjer också kunde vara med och sjunga. (Ernst Wigforss "Minnen I - Före 1914" s 41; 1880- och 1890-talen)

Mellan jul och nyår (1882 inbjöds) ... till det första regelrätta (frälsnings)armémötet i Sverige. "Blod och Eld! Kvinnor och män skola tala och sjunga om Jesus" stod det på affischerna. Mötet hölls i Ladugårdslandsteatern (senare Folkan) vid Östermalmstorg i Stockholm. ... Under Londonåren hade (arméledaren Hanna) Ouchterlony stått i förbindelse med sångdiktaren Fredrik Engelke (1848-1906) och han hade översatt flera av de typiska armésångerna i den sångbok som hon 1882 fick tryckt i London. (Oloph Bexell "Sveriges kyrkohistoria - Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid" s 137)

Från Berga skrev skrev (prästen Svening Henriks) flera brev. ... Den 11 maj 1879: "Kändes underligt att predika i Berga i dag. ... En väldig skara samlades från olika socknar, ja, det var åhörare ända från Värnamo. Det var som om Gud själv hade predikat, och jag fick stå som åhörare och mottaga hans rikedom och dela ut till hungrande skaror. Jesus vederkvickte törstande själar och öppnade sin famn för förlorade syndare ... Nu sitter jag ensam i mitt rum med Lagans evigt brusande vatten framför mig och kyrkan, där Jesus mötte oss, i bakgrunden. Herren, min käre Herre, bor hos mig - hans rike är ett evigt rike och hans välde varar från släkte till släkte. Vare det riket vårt för tid och evighet!" (Efraim Palmqvist "Karl Palmberg och hans samtida" s 145)


ca 1875 - ca 1800

Ante, som stått med huvudet höjt upp emot solskimret emellan tallarna, tyckte, när han nu såg upp, att folket där på villågan just som ökats. Men solen hade bländat honom, så att han inte kunde se riktigt. "Vi kan kanske sjunga: 'Hela världen', nu efteråt", framkastade han från predikstolen. Och det blev sång av! Sång som om man varit i himmeln, tyckte Ante. Psalmen tonade med ens i flera stämmor, som när dom sjöng i julottan i Frostmofjället. (Laura Fitinghoff "Barnen från Frostmofjället" s 216; skildring från nödåren under slutet av 1860-talet)

Körsång förekom under mitten av 1800-talet till och från i kyrkor på flera håll i landet. Uppsala domkyrkokör hade bildats 1867. Domkyrkoorganisten där, Jacob Axel Josephson (1818-1880), bidrog med sin tidskrift "Sånger i Zion" (1867-1869) till en breddad repertoar. ... Också i den nyevangeliska väckelsens missionsföreningar finns enstaka exempel på körsångsverksamhet redan under 1860-talet - till exempel i Falun och Halmstad eller i Betlehemskyrkan i Göteborg. Här och var bildades även musikföreningar för instrumentalmusik, som kom att fungera som ungdomsverksamhet parallellt med särskilda ungdomsföreningar. Från början var sången i de nyevangeliska och frikyrkliga gudstjänsterna helt spontan; den som kände sig manad tog upp en sång, som de övriga stämde in i. Några instrument förekom inte. Nästa steg i utvecklingen var att sången organiserades och leddes av en utsedd sångledare, och den kunde med tiden ackompanjeras av vardagliga instrument som någon tagit med sig. (Oloph Bexell "Sveriges kyrkohistoria - Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid" s 234-235)

I tidningen Kyrkosångsförbundet nr 7 år 1937 läses om Ryda sångkörs 75-årsjubileum. Den bildades alltså redan 1862. Om denna kör vet man, att den före 1880 sjungit Voglers "Hosianna" i fyrstämmig sättning under ledning av klockaren och folkskolläraren Anders Gustafsson. Kören sjöng också under många år i kyrkan fyrstämmiga koraler. Vid inövandet tillät ej dirigenten (för undvikande av profanering) att psalmtexten sjöngs; man sjöng i stället tonernas beteckning i sifferskrift. (Karl G. Gustafsson "Det kyrkliga musiklivet" s 275)

Genombrottet för den anglosaxiska väckelsesången skedde med "Pilgrims-Sånger (på wägen till det himmelska Sion)", utgivna i två delar 1859 och 1862 av baptisterna Per och Gustaf Palmqvist. Sångerna har inte bara anglosaxisk proveniens utan också äldre, pietistiskt eller herrnhutiskt, inhemskt eller tyskt ursprung. Tilldels utgörs de av nydiktningar av bland annat Lina Sandell och Betty Ehrenborg. Även några psalmer ur 1819 års psalmbok finns med. Melodierna är också av skiftande ursprung och den musikaliska spännvidden är stor - även koraler ingår - och detta bidrog säkert till att sångboken blev en försäljningssuccé. (Inger Selander "Psalm och andlig sång i Sverige under 1800-talets senare del" s 317-318)

Låt oss ... kortfattat ta del av vad samtiden hade att säga om (sångerskan Christina Nilsson): Gustaf Heurlin, musikdirektör, länsman, sommarmarknaden 1857 i Ljungby: "Uppkommen i trappan på Nymanska fastigheten mötte vi en (14-årig) tiggarflicka som sjöng små visstumpar och hon ackompanjerade sig med violin. Jag blev som fastnaglad i förstugan, stående kvar för att få höra på den lilla sångerskan. Hennes uppgift var att locka folk till en buktalare. Till en början visste jag inte vilket jag mest skulle beundra; hennes klangfulla röst eller hennes klockrena ackompanjemang på violinen. På den tiden spelade jag själv con amore." (Stig Tornehed "Christina Nilsson - En stjärna på konstens himmel" s 67)

Den unge Gunnar Wennerberg blev en av stöttepelarna i det musikaliska Uppsala under 1840-talet. ... Luften (i staden) är full av musik, och det kan nog göras gällande (nu år 1939), att det varken förr eller senare musicerats så ivrigt och intensivt inom ett litet stadssamhälle som under (de närmast årtiondena före år) 1850 i Uppsala. ... Lunds studentsångarförening stiftades 1831, men det stora genombrottet, tjällossningen, som med ens frigjorde de musikaliska krafterna inom studentvärlden, inträffar först några år senare. Det är Otto Lindblad, som med sina sånger elektrifierade studentsångarne och skapade en kör, som kanske mer än någon annan bidragit att sprida intresset för manskvartetten i Sverige. (Einar Sundström "Musiklivet och operan" s 340-341)

Hela romantikens stämningsliv finns liksom förtätat i (Carl Jonas Love) Almquists "Songes". Ord och melodi ha sammansmält till ett oupplösligt helt och höja sig till verklig extas i dikter sådana som "Den lyssnande Maria": "Herre Gud, vad det är vackert att höra toner av en salig ängels mun! Herre Gud, vad det är vackert att dö i toner och i sång! Stilla rinn, o min själ, i floden, i dunkla himmelska prupurfloden! Stilla sjunk, o min sälla ande, i gudafamnen, den friska, goda!" (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1809-1859" s 280-281)

(Harmoniska) sällskapet (i Stockholm) ägde bestånd sedan 1820 och räknade under sin glansperiod 120 sjungande medlemmar samt en amatörorkester på 40 till 50 man, som näst efter kungl. hovkapellet ansågs som landets bästa orkester. Vid extraordinära tillfällen kunde numerären av de medverkande stiga högst betydligt. Det var exempelvis fallet vid sällskapets första konsert 1824 i Hedvig Eleonora kyrka. Med biträde av hovkapellet och kungl. teaterns kör mönstrade man då under hovkapellmästar J.F. Berwalds ledning en skara av nära 300 sjungande och spelande, som utförde Haydns oratorium Skapelsen. (Einar Sundström "Musiklivet och operan" s 344)

Hell Dig Du Sångens Makt! - av Skaparn mänskan given Till tolk för känslans fröjd, dess saknad och dess hopp. Du enda himlabarn från jorden än ej driven! Nu till Ditt eget pris vår lovsång höjes opp. (Erik Gustaf Geijer "Värmländska Musikaliska Harmoniska Sällskapets högtidssång N:o II" s 152)


ca 1800 - ca 1700

Det är av intresse att konstatera, att ännu under Samuel Ödmanns skoltid i Växjö mot slutet av 1700-talet åtskilligt övades av (gammal) körmusik.Ty Ödmann berättar i sina minnesanteckningar, att gamla "cantilener" årligen sjöngos under adventstiden. Dessa handlade i synnerhet om Jungfru Maria, "som i dem upphöjdes med synnerliga titlar, t. ex. maris stella, divinitatis sella o. s. v. Deras melodier voro högst förträffliga utan Semitoner, merendels i moll med sköna brytningar. Melodierna fortplantades från djekne till djekne utan noter. Nu är de aflagde och glömde." Det är likaledes av intresse, att också den gregorianska sången på Ödmanns tid ännu levde i skolans andaktsstunder. Vid dessa mässades bönerna, på latin i gymnasiet och på svenska i trivialskolan. Lördagens morgonbön, det s. k. stutamötet, fick sin särskilda prägel därav, att försångaren (Claviger) sjöng en versikel ur Psalt. 104 och "en lång bön tillika med välsignelsen". En gammal sångart, som tydligen även den funnit en fristad vid gymnasierna, var de s. k. passionerna - evangeliernas passionsskildring, dramatiskt föredragen av soloröster och kör. Dessa passioner har anor ända från 900-talet och hade i den medeltida kyrkan (liksom ännu i dag i den romerska kyrkan) sin plats i Stilla veckans liturgi. I pärmen till ett av de kvarvarande exemplaren av Liber cantus wexionensis i Växjö stifts- och gymnasiebibliotek finnes en handskriven Johannespassion bevarad, och i ett kyrkoarkiv i stiftet har ett annat fragment av samma passion anträffats, möjligen härrörande från Braheskolan på Visingsö. C. O. Arcadius har i en verifikationsbok i Växjö läroverks arkiv funnit en uppgift, som visar, att dessa passioner i Växjö levat kvar till omkring 1780. (Pehr Edwall "Den kyrkliga sången i Växjö stift" s 482)

Även vid 1700-talets början var orgeln inte något självklart instrument i kyrkorna. Orglar fanns främst i domkyrkorna och i de större städernas kyrkor. Till kyrkorna på landet kom orgeln ofta genom en donation. I Västerås stift ivrade bruksägarna för orglar i kyrkorna och 1803 hade hälften av stiftets kyrkor orglar. Vid 1700-talets slut blev orgelbygget en angelägenhet för församlingarna. Medan orgeln tidigare mest följde det liturgiska skeendet vid gudstjänsten eller användes för konsertstycken, vidgades användningsområdet under 1700-talet så att orgeln även blev ett instrument för att leda församlingssången. Orgelbyggarna blev en viktig grupp. Två generationer Cahman bildade skola som orgelbyggare och försåg främst ett antal kyrkor med orglar. Ute i landet fanns många orgelbyggare med varierande skicklighet. Prästeståndet begärde därför kontroll av orgelbyggarnas kunskaper. De skulle examineras och förses med legitimation, privilegium. Examinationen sköttes först av Vetenskapsakademien men överflyttades 1773 till Musikaliska akademien. Själva orgelfasaden utformades av orgelbyggarna själva och försågs med ljudande pipor. Den hade då en musikalisk funktion. Med tiden bestämdes fasadens utformning av Överintendentsämbetet och blev därmed arkitekternas angelägenhet. De utarbetade estetiskt tilltalande orgelfasader med stumma pipor; fasaden hade endast en estetisk funktion. Klingande fasader försvann alltmer. (Harry Lenhammar "Sveriges kyrkohistoria - Individualismens och upplysningens tid" s 118)

Psalmboken (av 1695) hade mycket snart blivit folkets egendom. Den blev den mest anlitade källan till ideell lyftning, en sporre för det goda uppsåtet och en tröstare i bekymren, en ljuvlighet tillika för öra och hjärta. Överallt i herrgårdar och bondstugor klingade morgon och afton och särskilt vid de stora högtiderna psalmernas fromma toner. Därbredvid började under pietismens inflytande andliga sånger av annan art höras i vissa enskilda kretsar, och sedan "Sions sånger" med herrnhutismen infördes, fick man en ny populär andlig visbok. (Ewert Wrangel "Vardagslag och feststämning. Konster och moder." s 255)

Vad var det som gjorde (Johannn Sebastian) Bach till Bach? Kanske: ... en allt omslutande gudstro ... en förvissning om att musik skapad av människan var menad som ”ett harmoniskt välljud till Guds ära”. (Phil. G. Goulding "Klassisk musik" s 111-112)

"Såsom Gud unnar oss efter svårt och träget arbete och bekymmer att hava vår ro och vederkvickelse", (skriver biskopen i Skara, Jesper Svedberg,) (år 1729?), "så har jag funnit mitt största nöje uti musik. Och därav är mitt sinne vordet vederkvickt, uppfriskat och uppmuntrat. Ty uti en ljuvlig och välställd musik har Gud lagt en mäkta stor kraft. Berättar ock evangelisten Johannes på flera ställen i sin uppenbarelsebok, att i himlen är skön musik. Och bekänner jag mig hava största sinnets vederkvickelse och hjärtans fägnad, när jag hör strömmar forsa, brusa och kvarnar gå. Har ock Gud tillskyndat mig den fromma, att doktor Johannes Hesselius (som 1715-1728 var provinsialläkare i Västergötland) spelar väl på basfiol och var afton spelar därpå vackra och gudeliga psalmer, varav jag med sinnets ro och förnöjelse går till min vila." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1660-1709" s 285-286)

I (den herrnhutiska) gudstjänsten spelade sång och musik en mycket stor roll. Medan Gud talade till människan i Bibeln var sången människans samtal med Gud, menade Zinzendorf. Musikinstrument av olika slag, främst blåsinstrument, fick stort utrymme särskilt vid gudstjänster utanför kyrkorummet. Vid påskmorgongudstjänsten, som firades på kyrkogården, framfördes musik från violiner, cello, fagott och två basuner. (Harry Lenhammar "Sveriges kyrkohistoria - Individualismens och upplysningens tid" s 82)

Musik i kyrkan förekom (under 1700-talet) givetvis också på landsbygden, men medan orgelverk fanns i de flesta stadsförsamlingar hade de ännu inte installerats i flertalet landsbygdsförsamlingar. I bästa fall hade man kanske ett litet orgelharmonium som ledsagade församlingssången. ... Församlingssången i Sverige anslöt till praxis i utlandet. Kännetecknande för den lutherska psalmsången var att både latinskolornas körer och organisterna utsmyckade melodilinjen med genomgångs- och återgångstoner och snirkliga ornament. I psalmböcker från England och Amerika gavs anvisningar om hur man skulle utföra drillar i kadenserna. De många privata handskrivna koralböckerna kryddades gärna med mer eller mindre passande ornamentik, och orgelskolorna ger exempel på konstfärdiga orgelbeledsagningar som i många fall snarare vilselett än väglett sången. Församlingarna lade i allmänhet ned mycket tid på sina utsirningar och att ingen individ sjöng likadant som de andra. Det kunde låta som om fem hundra melodier sjöngs samtidigt. ... Församlingens varierade sångsätt kom mot slutet av 1700-talet att betraktas som oacceptabelt. Utvägen var, menade man i ledande musikkretsar, en koralbok med rytmiskt utjämnade melodier utan ornamenteringar. De flesta menade också att orgelackompanjemang var en förutsättning för en mer uniform koralsång, något som ledde till att orgelbyggandet tog fart även på landsbygden. Efter hand ledde debatten om kyrkosångens utformning fram till Haeffners koralbok (1818) med dess utjämnade melodier. (Greger Andersson "Musikens miljöer" s 362-364; Kyrkomusiken)

De gamla koralerna passade icke riktigt till de gudaktiga församlingarnas andliga visor; därför fingo de Hallelska psalmerna också "Hallelska melodier", som i regel voro välljudande och lätt sjungbara. ... Men just då ariastilen var på väg att intaga koralens plats, erhöll Tyskland sin ypperste mästare på orgel: Johan Sebastian Bach, som dog 1750 såsom kantor vid Tomasskolan och dirigent för det största musikkollegiet i Leipzig. Johan Bachs orgelkoraler, preludier och fugor, hans 295 kyrkokantater till alla kyrkoårets sön- och helgdagar, hans motetter, mässor och oratorier till jul, påsk och himmelsfärdsdagen och hans mäktiga Matteus- och Johannes-passioner äro den största skatt, någon enskild tonkonstnär har skänkt den evangeliska kyrkan. När han ville komponera, stängde han sig ofta inne i en eller annan gammal landskyrka, och medan han tänkte på de släkter, som under förgångna tider hade setat där med sin glädje och sorg, sin kamp och bön, bröt tonernas makt fram hos honom. Samtidigt hade Tyskland i Georg Fredrik Händel (död 1759) en annan stor tondiktare, som både i fädernesland och i England gjorde lycka genom sina bibliska oratorier ("Israel i Egypten", "Iosua", "Jefta", "Simson", "Judas Makkabeus" och framför andra "Messias"). (Fredrik Nielsen "Från reformationen till upplysningstidehvarfvet" s 663)


ca 1700 - ca 1500

(Olof Rudbeck) bildade bland studenterna (i Uppsala) ett musikkapell och ledde övningarna på alla slags instrument. Själv hade han en "ogement stark och grov röst", säger en av hans lärjungar. Ja, det påstås, att han kunnat överrösta tolv trumpetare, vilka blåste av alla krafter; och från hans vistelse i Holland berättas det, att när han i Leydens kyrka stämde in i församlingssången, omakade sig t.o.m. de flegmatiska holländarne med att vända sig om för att se, ur vilken märklig strupe så klangfulla toner kunde välla fram. Vid en fest, som landshövdingen i Uppsala anordnade för Karl XI:s drottning år 1689, steg Olof Rudbeck för vars skål, som dracks, upp från bordet, "höll näven såsom en lur för munnen och sköt svensk lösen, så att för hans starka utblåsandes skull det dundrade i salen, som hade det skjutits med små stycken", berättar en samtida. Den sjuårige prins Karl - den blivande krigarkungen - spratt till av förtjusning vid denna musik. - Ännu sedan Rudbeck fyllt sjuttio år, ljöd hans stämma mäktig och klangfull under domkyrkans valv. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1660-1709" s 69)

Om på grund av fattigdom eller måhända beroende på ett konservativt drag i folklynnet, vilket gör västgöten ohågad för nymodigheter, må lämnas därhän, men faktum är, att Skara stift relativt sent har fått orglar i sina kyrkor. I synnerhet är kontrasten med Linköpings stift framträdande. . . . Vid 1600-talets slut funnos "orgverk" endast i fem stadskyrkor, nämligen i Skara (byggt år 1697 av Hans Henriksson Cahman), Mariestad (1672 Frans Bohl och Joh. Rudberus), Vänersborg (1673 Rudberus?), Lidköping (1687 Rudberus) och Borås (1694 Åhrman). . . . Vid samma tid synas endast följande landskyrkor haft orgelverk: Varnhem (1671 Rudberus i samband med den de la gardiska restaurationen av kyrkan), N. Fågelås (1680-talet Rudberus) och Lyrestad (1680-talet Rudberus). . . . Rudberus, som utan tvivel är den intressantaste orgelbyggaregestalten inom stiftet från denna tid, föddes i Lyrestad år 1636. . . . Han hade stort intresse för orglar och var sannolikt utbildad hos någon av de utländska orgelbyggare, som under 1600-talet verkade i Sverige. Hans förnämsta verk har ansetts vara den grandiosa orgeln i Lidköping. . . . Omkring 1770 hade orgelbståndet i stiftet vuxit till 19. . . . År 1850 hade orgelbeståndet stigit till 35, en påfallande låg siffra, medan Linköpings stift vid samma tidpunkt med sina omkring hälften så många kyrkor hade 180 orglar. (Karl G. Gustafsson "Det kyrkliga musiklivet" s 269-272)

Den första psalmbok som fick viss karaktär av rikspsalmbok var Uppsalapsalmboken 1645. ... Den största förändringen i själva psalmsången var förmodligen när alltfler började sjunga ur bok, till en början under hån av dem som endast sjöng utantill. En annan omställning var att psalmerna i 1695 års psalmbok fick nummer, och att den psalm som skulle sjungas följaktligen kunde anges på en nummertavla. Orglar började i städerna bli vanliga under 1600-talet, på landsbygden dröjde det till 1800-talets mitt innan de blev allmänna. Försångare förblev därför på de flesta håll nödvändiga in på 1800-talet. (Anders Jarlert "Kyrka och tro" s 275-277)

Det är viktigt att komma ihåg att orgeln (under 1600-talet) knappast ackompanjerade församlingssången på det sätt som vi blivit vana vid. Fanns det en orgel i kyrkan förväntades organisten spela en introduktion till sången och därefter infoga mellanspel mellan de sjungna psalmverserna (alternatimpraxis). Organisten tycks på många håll ha hållit sig mer i bakgrunden, även om orgeln hade en viktig vägledande roll. Psalmmelodin, och naturligtvis psalmtexten, var en uppgift för försångaren, kören och församlingen. (Erik Kjellberg "Andlig sång och musik" s 285)

Andlig folksång förekom lika mycket nu (under reformationstiden) som under medeltiden - svenska folket var ett sångglatt folk - och så småningom vågade man stämma in i kyrkans psalmsång också. Under andra hälften av 1500-talet möter enstaka svenska notiser om församlingssång. Så fördömdes vid ett biskopsmöte i Stockholm 1575 växelsång mellan kvinnor och män i psalmerna, vilket visar att församlingssång faktiskt förekom. ... Allmänt rådde en stor skillnad mellan stad och landsbygd. ... Det är först ett gott stycke in på 1600-talet som församlingssång mera allmänt börjar förekomma. (Harald Göransson "Musiken under reformationstiden" s 270)

Från den första protestantiska tiden finnes i Riksarkivet en skrift, som bär titeln "De scholis scarensibus", ur vilken (Nat.) Beckman (Vår skolas historia I, Gbg 1926) anför följande: "Emellertid skola samma kaniker (de, som ha gossarnas fostran om hand) vara närvarande i kyrkan vid de timmar, då sång förekommer, åtminstone vid de större: ottesången och aftonsången, tillsammans med korprästerna (choralibus), på det allt må gå anständigt, fromt och ordentligt till. Men de mindre timmarna sjunga korprästerna ensamma." Under Gustaf Wasas hårdhänta behandling av kyrkan indrogos kanikbefattningarna, och Skara domkyrka fick för långliga tider lita till djäknarnas medverkan som sångare vid gudstjänsten. Dessa räckte också ibland vid högtiderna till för andra kyrkor i stiftet. (Karl G. Gustafsson "Det kyrkliga musiklivet" s 268-269)

(Jean) Calvin ansåg att musik förhöjde kyrkans liv men att dramatik var riskabel och ofta vilseledande. (Paul Clowney "Konsten" s 231; författaren född år 1946 i USA)

För oskyldig glädje öppnade han gärna sitt hus, och han satte i synnerhet stort värde på "fru Musica". Näst teologien finnes det, säger han, ingen konst, som kan jämföras med musiken; den kan nämligen liksom teologien skapa lugn och ett gladt sinne. Han sjunger till fru Musica: "Hier bleibt kein Zorn, Zank, Hass noch Neid, Weichen muss alles Herzeleid; Geiz, sorge und was sonst hart anleit, Fährt hin mitt aller Traurigkeit." Än spelade han på lutan till barnens och vännernas sång, än sjöng han själf med sin icke omfångsrika, djupa stämma. Den furstlige kapellmästaren Johan Walther, som satte melodier till många af de lutherska psalmerna, säger: "Jag har sjungit mången god stund med Luther och ofta sett, att den käre mannen blef så lustig och glad i anden genom att sjunga, att han icke kunde blifva trött däraf." (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria från reformationen till upplysningstidehvarfvet" s 144)

Det blev tidigt bestämt att (Zwingli) skulle bli präst, och han studerade vid universiteten i Basel, Bern och Wien. Humanistiska studier och musik var hans stora intressen. Han lärde sig spela luta, harpa, valthorn och många andra instrument och ägnade sig samtidigt åt klassiska språk och filologi. Han prästvigdes 1506. (Gabriel Mützenberg "Zwingli - Den förste av de reformerta teologerna" s 440; författaren född år 1919 i Genève i sydvästra Schweiz; Ulrich/Huldrych Zwingli född år 1484 i Wildhaus sydost om Zürich i nordöstra Schweiz)


ca 1500 och tiden dessförinnan

I den välkända (medeltida balladen) "Harpans kraft" ... är kvinnan vid berättelsens början försänkt i sorg. Allt annat vore också förödande för historiens logik. Hon sörjer över att ha mist sina systrar och fruktar att själv röna samma öde. Visan handlar om hur det hon fruktar verkligen inträffar men också om hur hon räddas. Glädje, likgiltighet eller något annat som inledning skulle ha varit orimligt och lett till en helt annan historia. Även sättet på vilket hon räddas är episkt ofrånkomligt: genom musikens makt över naturväsendet, näcken. (Sven-Bertil Jansson "Och jungfrun skulle sig till ottesången gå" - Om kyrkan i den medeltida balladen" s 524)

Huru var den musik beskaffad, som mötte gudstjänstmenigheten i våra allra tidigaste små stavkyrkor? Kyrkan hade vid denna tid fast utformat och stadgat sin traditionella kultmusik, nämligen den gregorianska sången. Inför det restaureringsarbete inom den liturgiska musiken, som under senare år utförts i vår svenska kyrka, ha vi kanske relativt lätt att förstå vad som alltså åsyftas. Men för våra hedniska förfäder under den kristna genombrottstiden var det förvisso främmande och underliga toner, vilka starkt avveko från den primitiva inhemska musik, de voro vana vid. Denna torde haft ett övervägande instrumentalt inslag, varom det ymniga omnämnandet av harpor och lurar vittnar. . . . Det är ett faktum av intresse att vi i svenska musikhandskrifter under hela medeltiden finna både de romanska och germanska melodivarianterna. Även blandformer kunna konstateras. Carl Allan Moberg har i sin gradualavhandling (Ueber Die Schwedischen Sequenzen. Uppsala 1927) undersökt speciellt svenska sekvenser. Enligt Mobergs ursprungstabeller för svenska sekvensmelodier visa sig dessa från 10:e och 11:e århundradena, vilka stamma från tyska kulturområden, vara 25 st. mot 14 st. från andra håll, 10 från Frankrike och 4 från England. Förhållandena ändra sig fullständigt , när man kommer till tiden efter 11:e århundradet: 14 st. av tyskt ursprung och 56 av romanskt, 30 från Frankrike, de övriga från Italien och England. (Karl G. Gustafsson "Det kyrkliga musiklivet" s 267-268)

Ej är det underligt, att musiken har sådan makt öfver människorna, då det ju berättas om citterspelaren Arion, att en delfin bar honom på sin rygg öfver hafvet för hans ljufliga spels skull. Naturen har, synes det, gifvit människorna musikens utomordentliga gåfva, för att de lättare skulle kunna bära allsköns vedermödor. Därför har hon ock i samma mån hon beskärde dem, som bo i den mödofulla Norden, många vedermödor, jämväl huldt sörjt därför, att de skulle hafva riklig hugsvalelse i dessa sina vedermödor. Häraf kommer sig, att nordborna hafva stor vana och skicklighet att leka på strängaspel, äfven de som aldrig inhämtat konsten af lärare. Ja, de hafva uppnått sådan berömmelse och fulländning i denna konst, att de hart när skulle kunna täfla med kejsar Nero, hvilken för sin skicklighet däruti fick mottaga många ärekransar af citterspelare (de där dock måhända blott voro gycklare, narrar och skådespelare). Här må anföras ett vittnesbörd af Procopius i 4. boken af Gotiska kriget. Han berättar där, att Gilmer, vandalernas mäktige konung, då han hölls hårdt belägrad af sina fiender, allenast begärde, att man skulle sända honom till tröst en cittra, ett bröd och en svamp. (Olaus Magnus "Historia om de nordiska folken" s 701; Om allahanda öfningar och idrotter)

Sången blef efter 10:de årh. i de flesta större kyrkorna ledsagad af en orgel, men däremot var det icke tillåtet att använda harpa, luta, hackbräde, flöjt o.s.v. i en kyrka. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 674-675)

(Milano) hade en rad af framstående biskopar, och bland dessa må vi först och främst nämna Ambrosius. Han föddes omkr. 340 troligen i Trier. ... (Det romerska) rikets undergång förutsåg Ambrosius klart, men han hade det säkra hoppet, att kyrkan skulle öfverlefva den, och för att stärka församlingarna i de stormuppfyllda tiderna sökte han att bereda dem en fast organisation och i synnerhet häfda episkopatets anseende. Upprepade gånger fick han också tillfälle att försvara kyrkans oafhängighet af staten. Då Valentinianus II vid påskhögtiden 385 på sin arianska moders tillskyndan begärde, att en af Milanos kyrkor måtte upplåtas för ariansk gudstjänst, nekade Ambrosius att lyda. Han sade till kejsaren: "Lägg dock icke äfven den synden på dig att anse, att du har någon kejserlig rätt öfver det gudomliga", och under dagarna omkr. palmsöndagen höll han i Milanos hufvudkyrka predikningar, i hvilka han talade om Nabots vingård på ett sätt, som väckte församlingens hänförelse men hofvets vrede, hvarför kyrkan blef belägrad af soldater. Dessa ångestfulla timmar blef den latinska församlingssångens födelsestund. Augustinus, som själf var i kyrkan, berättar, hvilket mäktigt intryck det gjorde, då församlingen "på österländingarnes (Afrems) vis" började uppstämma hymner och sånger; från det ögonblicket bröt sig kyrkosången väg nästan öfverallt i Västerlandet. Hofvet måste uppgifva sin fordran. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 301-304; Ambrosius af Milano)

Afrem, syriernas profet (som var född i början af 4:de årh. i Nisibis af kristna föräldrar), var en framstående skrifttolkare. ...Ändamålet med hans utläggning af skriften är uppbyggelse; han var en folklig, icke en lärd uttolkare. ... Afrem var också en framstående hymnförfattare, men såsom sådan mera skald än diktare. Han sjöng icke för sångens skull utan för att med sångens vapen bekämpa villfarelsen, än gnostikerna, än "grubblarne". ... Den syriska psalmsången förstummades icke heller efter Afrems död; under den sista tiden hafva icke få andliga sånger från 4:de och 5:te årh. på det syriska språket blifvit framdragna. ... Under (Bar-Savmas, död 489) episkopat (i Nisibis) uppblomstrade Nisibis-skolan åter i synnerhet under de år, då den till föreståndare hade Nerse, som af sina anhängare blev prisad såsom "den helige Andes harpa", af sina motståndare kallad "den spetälske", antingen denna benämning skall tagas blott i andlig eller ock i lekamlig mening. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" 292-294; Syriska kyrkolärare)

Herakles var den väldigaste av alla kämpar, som den grekiska hjältesagan omtalar. ... I musik uppfostrades han av den berömde citterspelaren Linos. Men då denne en gång vid undervisningen handgripligen tillrättavisade honom, råkade Herakles i raseri och slog cittran i huvudet på sin lärare med sådan kraft, att Linos föll ned död på stället. (Claes Lindskog ”Grekiska myter och sagor” s 27)


Att avrunda med:

Herdepojken David som blev kung hade en gudagåva i sin musikalitet. När han spelade harpa flydde demonerna. Mörkret blev ljust. (Liselotte J Andersson "Skatter dolda i mörkret" s 62)


Sångarna:

Hör, hur jubelsången skallar, Åskan lik, kring haf och land Som ett dån af många vatten, Där de bryta sig mot strand! Halleluja, Herren skall Nu regera världen all; Halleluja, må de orden Eko ge kring hela jorden! (J Montgomery-E Nyström: Sång 685:1)


Egna kommentarer och funderingar:

Jämför ”stort/starkt åskdunder” med ”stor skakning” i Upp 6:12 och ”stort hagel” i Upp 11:19.

Angående “citterspelare som spelar cittra i/på sina cittror”, se också Upp 5:8a. Angående ”röst/ljud av många vatten”, se också Upp 1:15b. Angående ”röst/ljud av ... åskdunder”, se också Upp 6:1. Angående ”röst/ljud ut ur himlen”, se också Upp 10:4b.


Grekiska ord:

kitharizô (spela cittra) Jes 23:16; Upp 14:2 – 1 Kor 14:7.

kitharôdos (citterspelare) Upp 14:2 – Upp 18:22.


Ytterligare studier:

Job 37:4; Joh 12:28-30; Ef 5:19; Upp 15:2; 19:6.


J.A. du Rand "A socio-psychological view of the effect of the language (parole) of the Apocalypse of John"; Neotestamentica 24.2 (1990): 351-366.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-20; 2012-07-10; 2015-07-24)

Till sidans topp

14:3a Och de sjunger en ny visa inför ’tronens ögon’/tronen och inför de fyra levande varelsernas och de äldstes ögon.

Ord för ord (15 ord i den grekiska texten Sinaiticus): och (de)-sjunger (en)-visa ny inför-ögon '-ens trons'/tronens och inför-ögon de fyra levande-varelsers och de äldstes


1883: Och de sjöngo såsom en ny sång inför tronen och inför de fyra djuren och de äldsta.

1541(1703): Och de sjöngo såsom en ny sång för stolen, och för de fyra djuren, och för de äldsta.

LT 1974: Denna fantastiska kör – 144.000 röster – sjöng en underbar sång inför Guds tron och inför de fyra levande varelserna och de tjugofyra äldste.


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Fröjdbringande (nåd) (med) er och frid från Den som är och Den som (hela tiden) var och Den som kommer och från de sju andarna * (א,* א, A) inför Hans ‘trons ögon’/tron. (Upp 1:4b)

Och i en ring från tronen (var) tjugofyra troner och emot tronerna satt tjugofyra äldste. (Upp 4:4a)

Sju facklor av eld som ’är brinnande’/brinner inför ‘tronens ögon’/tronen, vilka är Guds sju andar. Och inför ‘tronens ögon’/tronen (är det) som ett hav av kristallglas, likt bergkristall. Och i tronens mitt och (i) en ring av/från tronen (var) fyra levande varelser, som var fulla av ögon framför och bakifrån/bakom. (Upp 4:5b-6)

(De äldste) * (א*) kastar sina kronor inför ‘tronens ögon’/tronen och säga: “Värdig är Du, Herre (א,* א), Herren och vår Gud ... ” (Upp 4:10b-11a)

(De fyra levande varelserna och de äldste) sjunger en ny visa. (Upp 5:9a)

(Jag skådade en mycken/månghövdad folkskara) som stod inför ‘tronens ögon’/tronen och inför den lille Baggens ögon, som var höljda i vita dräkter och (med) dadelkvistar i sina händer. (Upp 7:9b)

(De äldste och de fyra levande varelserna) föll/’föll ner’ emot/på sina ansikten inför ‘tronens ögon’/tronen och kastade sig ner inför Gud (för att hedra Honom). (Upp 7:11b)

På grund av det här är de inför Guds ‘trons ögon’/tron, och de tjänar Honom dag och natt i Hans tempel. (Upp 7:15a)

‘Många rökelser’/’mycket rökelse’ gavs åt honom, för att han skall ge/lägga (det) till alla de heligas böner emot offeraltaret av guld * (א,* א) inför ‘tronens ögon’/tronen. (Upp 8:3b)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:


Bland de organismer i planeten Tellus' biosfär som är uppbyggda av nukleiner och aminosyror finns det två grupper som ägnar sig åt musik och sång: Fåglar och människor. Dock är det inte alla fåglar som sjunger, inte heller alla människor. Kråkan och skatan sjunger inte, men däremot deras nära släkting staren. Och han är, till skillnad från dem, flyttfågel. Allmänt kan sägas att flyttfåglar sjunger, medan stamfåglar inte gör det. Och i stort sett är det så bland människorna, att sångens gåva är given blott åt den som känner den stora längtan. I senare tid har man forskat mycket beträffande havens däggdjur. Delfinernas intelligens kan möjligen jämföras med människans. Också bland övriga tandvalar finns det arter som frambringar musik. Och den art som sjunger mest musikaliskt är också en långflyttare, en havsdjupens flyttfågel. Vad siaren berättar om i vår text är en sång så underbar att han inte riktigt vet vad han ska kalla den. Han säger att han hörde vad som tycktes vara en ny sång. Men ingen kunde lära sig den sången, utom de som var lösköpta från jorden. Är du friköpt från jorden? Är du löst från denna världens makter genom Lammets blod? Är du flyttfågel, pilgrim, sjungande på vägen hem? (Sven Danell ”Dagpostilla” s 355 i kommentar till Upp 14:1-3)

Vedboden fylldes av den härligaste sång och musik, som Rasmus hade hört i sitt liv. "Hennes hår ä så svart som di svarteste nätter'a, ä de unnerli't då, att ja' längtar ätter'a", sjöng (luffaren) Oskar med en stor, varm röst, som jagade rysningar av välbehag genom Rasmus, detta var någonting vida bättre än när fröken Hök spelade ur Sions toner på orgeln därhemma. Rasmus satte sig tillrätta på huggkubben och njöt tyst och innerligt. (Astrid Lindgren "Rasmus på luffen" s 52)

Första gången jag uppsökte (kyrkan S:ta Pudentiana i Rom), tonade mig den vackraste sång till mötes. . . . Präster i högtidsskrud bugade, nego, knäböjde och mumlade borta i koret, och en menighet, som till största delen utgjordes av barn och kvinnor, lyssnade med tjusning till en fyrstämmig sång från ett av sidoskeppen, framför allt till en frisk och klangskön gossesopran, utan att, såvitt jag märkte, ägna altartjänsten den minsta uppmärksamhet. (Viktor Rydberg "Priska och Pudentiana" s 52)


Att fortsätta med:

ca 2000 - ca 1900

Jag kan egentligen inte sjunga alls. Jag var en av dem som fick vara med i klassens kör om jag lovade att bara röra på läpparna och inte låta minsta ljud slippa fram. Bara när orgeln brusar eller gospelkören drar igång för fullt vågar jag pipa med och hoppas att ingen annan än Gud hör mig (och att han har reserverat plats för mig i den stora gospelkören ovan där.) (Elisabeth Sandlund "Min musikaliska tidsmaskin" s 75)

På femtonhundratalet hade (broder Reinhold) säkerligen varit en reformationens fruktansvärdaste medhjälpare. ... Nu hade han undgått att brännas på kättarbål liksom han gått miste om att få bränna andra på bål för deras ljumhets och falskhets och irrlärighets skull. ... Han ansåg att Nanna Rosén såsom baptist var ljum (uttalat: jommen) och för litet övertygad om baptismens allenasaliggörande betydelse. Själv var han en av de etthundrafyrtiofyratusen brudsjälarna, som skulle få sjunga den nya sången inför tronen - och han var bergfast och bokstavligt viss på, att ingen annan kunde lära sig den sången än hans trosfränder. (Sven Lidman "Såsom genom eld" s 88-89)

Räck mig ur fönstret din avskedsblomma, styrk mig, o moder, till färdens plikt! I dina ögon, de sorgset fromma, jag tror mig läsa en biblisk dikt: Var själ som längtar i dunkla dalar skall hugnas ljuvt på Guds berg en gång. Var jordisk känsla som brutet talar skall strömma frigjord i evig sång. (Erik Axel Karlfeldt "Vildmarks- och kärleksvisor" s 103; Avskedssång)


ca 1900 och tiden dessförinnan

Det enda ställe, där jag hittills fått skåda någon större människosamling, var i Glimminge kyrka, dit min moder tidigt medförde mig. "Du höga tempel på kullens sand! Din spira pekar mot himlens land, din klocka manar med gälla ljud att dagligt tänka på Herran Gud. Du skådar glädje' (barndop och bröllop), du skådar sorg (begravning), du starka Glimminge Zionsborg, till dig jag ställde min första färd (dopet) och dig jag giver min sista gärd (mig själv som lik att begravas)." Kyrkoorgelns brusande toner fyllde min barnasjäl med jubel och bävan, ja, med en försmak av de heliga härskarornas sång inför Lambsens tron. (August Bondeson "Skollärare John Chronschoughs memoarer" s 22)

En del föräldrar har bråttom att gå ut från kyrkan före Herrens välsignelse. Men Jesus blir kvar in i det sista, och bedrövade föräldrar förstår inte att han lämnats kvar i kyrkan, där han har det så bra, då mesarna och snösparvarna kvittrar för honom med klara röster och prisar honom, som om de skulle sjunga den nya sången på Sions berg. ... Sök, sök nu bedrövade föräldrar! Sök nu efter Jesus, innan han helt försvinner från era hjärtan! (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 371-372 i predikan 1851 över Luk 2:42-52)

Emilia (Petersén) på Herrestad och Pauline (Westdahl) i Jönköping skrev till varandra ... I ett brev, sannolikt från början av 1840-talet, skriver Emilia: ”Pastor Hoof är en lärare för alla läsare här i trakten ... Visst menade han väl, var en väldig folklärare ... men oförsiktig ... Sions sånger har han satt i bredd med Guds ord, och skadan deraf har resulterat och resulterar dagligen hos de nyväckta.” (”Missionsvännerna i Bjurbäck och Mullsjö” s 12; Andens utgjutelse eller Satans tillställning)

Bland författarna till "Sions Nya Sånger" som trycktes i Köpenhamn 1778 fanns två kvinnor: officersdottern och prästfrun Fredrika Eleonora Falck, och Brita Hedvig Knös, gift med Anders Knös, domprost i Skara. Utgivaren, Anders Carl Rutström, har också författat flera av sångerna. Att de trycktes i Köpenhamn berodde säkert på att herrnhutismen på 1770-talet väckte stark kritisk uppmärksamhet i Sverige. (Harry Lenhammar "Själaskatt och Himmelsk kärlekskyss - 1700-talets andaktslitteratur" s 251)

År 1746 skrev (Hedvig Charlotta Nordenflycht) ett stort patriotiskt epos med namnet "Det frälsta Svea", i vilket hon varnar sina landsmän för avundens last och manar dem till enkelhet och förnöjsamhet. Hon tillägnade dikten åt riksens ständer och lät utdela den bland dem i förhoppning om ekonomisk hjälp i sitt (då) beträngda tillstånd. ... På den riksdagen blev dock ingenting åtgjort. Inom verkligt litterära kretsar hade hennes patriotiska epos för övrigt ingalunda höjt hennes aktier. Det smakade alltför mycket av ett försök att tävla med (Olof) Dalins "Svenska friheten", till vilken "Det frälsta Svea" ej på långt när nådde upp. Men fru Nordenflycht återkom vid 1751-52 års riksdag. ... Men ingen verkan av hennes böneskrift förspordes. Då skaffade hon sig personligen företräde inför prästeståndet och bad dess medlemmar behjärta hennes nöd. ... Resultatet blev, att ständerna beviljade fru Nordenflycht 600 daler i årligt underhåll, antagligen det första "diktargage", någon nordisk riksförsamling utdelat. Skaldinnan tolkade sin tacksamhet mot prästerskapet i en dikt, vari hon lovade, att hennes lager skulle gro "i skygd av Zions palmer". Så kunde "Herdinnan i Norden" utan svårare bekymmer för levebrödet få helt ägna sig åt studier och vitterlek. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden 1739-1772" s 253-255; En storhetstid för vår andliga kultur)

Redan på 1700-talet fanns väckelserörelser i Sverige, läsare som verkade inom kyrkan men som samlades till egna andakter och bibelstudier. ... De använde psalmboken men hade också egna sångböcker. Pietisterna skapade "Mose och Lamsens Visor" 1717 och herrnhutarna Sions sånger 1743-45 och Sions Nya Sånger 1778. Dessa sångböcker hade också betydelse för 1800-talets väckelserörelser, inte minst baptismen. De första svenska baptisterna använde den Wallinska Psalmboken från 1819, Sions Nya Sånger och Oscar Ahnfeldts "Andeliga Sånger" som kom på 1850-talet. ... På privat initiativ kom en sångbok "Pilgrimssånger på vägen till det himmelska Sion". ... (Denna) sångbok präglades starkt av den anglosaxiska sångtraditionen som i och med den sångboken gjorde sitt stora intåg i Sverige. Den kom ut i 43 upplagor med sammanlagt över 400.000 exemplar. I baptistkonferenserna återkom man gång på gång till sångboksfrågan. Ett problem med "Pilgrimssånger" var att utgivarna var återhållsamma med sånger om det baptistiska dopet. De ville ha så stor spridning av boken som möjligt. Slutligen kom Psalmisten 1880, den första samfundssångboken. Evangeliska Fosterlandsstiftelsens "Sionstoner" kom 1889. ... Namnet Psalmisten är inspirerat av de amerikanska baptisternas sångbok "The Psalmist". (Gunnar Fridborg "Nu kommer ditt festtåg, o Gud" s 142)

(Prästen och läraren Johan Christoffer) Holmberg kunde ... trycka sångsamlingen "Sions Sånger". Den första samlingen utkom 1743 och innehöll 90 sångtexter. En av ledamöterna i Stockholms konsistorium hade godkänt den å konsistoriets vägnar och censor gav då tryckningstillstånd, men menade att sångerna inte behövdes. När den andra samlingen lämnades in beviljades inte tryckningstillstånd omedelbart. Konsistoriet menade att dessa sånger ledde till att psalmboken åsidosattes. Beslutet ändrades då man fann att det fanns en stark kritik av radikalpietismens idéer i sångerna; de kunde således ses som ett försvar för den kristna tron och komplettera psalmboken. Den andra samlingen utkom 1745 och innehöll över 100 sångtexter. De båda sångsamlingarna spreds i omkring 20 000 exemplar, en mycket hög upplagesiffra. De flesta författarna var svenskar, bland dem utgivaren Johan Christopher Holmberg, Olof Kolmodin, Anders Odel och C.G. Tellbom, vilkens predikan spelade stor roll vid tillkomsten av konventikelplakatet 1726. Med ett fyrtiotal sånger bidrog Lars T. Nyberg, Kolmodins efterträdare som kyrkoherde i Flo, Skara stift. Lika många sånger författade Johan Kahl, tidigt bortgången student från Visby. Många av dessa sångförfattare var mycket unga när de fick sina texter publicerade i "Sions Sånger". Redan på 1740-talet fanns det en krets som var väl förtrogen med herrnhutismens kristendomstolkning utan att de som ingick för den skull behövde vara direkt anslutna. (Harry Lenhammar "Själaskatt och Himmelsk kärlekskyss - 1700-talets andaktslitteratur" s 251)

”Sions sånger” (1743) såldes i 20 000 exemplar redan under det första årtiondet; under årens lopp har den upplevt drygt 20 upplagor. (Carl-Herman Tillhagen ”Kyrka och religiositet under frihetstiden” s 62)

1743 hade den mest betydande av de herrnhutiska böckerna utkommit, sångsamlingen Sions sånger, något utvidgad 1745. Denna kom att få stor betydelse inte minst för 1800-talets väckelser, främst norrlandsläseriet, men fann redan nu vägen till många svenska hem. Dess huvudtema var frågan om synd och nåd, men är väl att skilja från Sions nya sånger 1778 med dess erotiserande Jesus-kult. (Berndt Gustafsson ”Svensk Kyrkohistoria” s 136)


Att avrunda med:

Ja Herrens förlossade vänder nu åter och kommer jublande till Sion, och evig glädje kröner våra huvuden. Glädje och fröjd vi har undfått, och suckan och sorg har flugit bort. (Ylva Eggehorn ”En sång, ett folk”; Herrens förlossade)


Sångarna:

Hör, hur sångerna från Sion brusar som en mäktig flod. Jesus alla folk och stammar återlöste med sitt blod. (A Frostenson: Psalmer och Sånger 15:1b)

Det finns ett land av frid som änglar känner. Där leker vi som glada barn en gång på paradisisk mark med alla helgon och prisar Herren med vår nya sång. (HW Baker-BG Hallqvist: Psalmer och Sånger 745:3)

Statt upp, o Zion! och lofsjung Din Frälsare, Profet och Kung; Du hans stjerna skådar: Stäm upp i helig fröjd din röst! Glädjerik hon bådar, Att kommen är, till verldens tröst, Herren som benådar Alla trogna bröst. (JO Wallin: Psalm 68:1; jfr Psalmer och Sånger 131:1)

Liten tid, liten tid Återstår af jordens nöd och strid; Sedan kommer jag igen. Vännen finner då sin vän, Och vid bruset af den nya sången Ifrån död till lif sker öfvergången. Allt är väl, allt är väl! (SS: Sång 203:4)

Hvad är det för sång, som brusar Likt en flod och sinnet tjusar Med de helga toners fröjd? O, det är den nya sången, Som, ur frälsta hjärtan gången, Fyller alla himlars höjd! (C Boberg: Sång 456:4; jfr Psalmer och Sånger 536:4)

Lyssna, Sion! Jubeltonen Brusar genom himlars kor. Det är skaror inför tronen, Som besjunga kärlek stor: Sonens, som för världen dog, Faderns, som till barn dem tog, Andens, som en släkt av bröder Utav skilda släkten föder. (HF Ringius-Bearbetning: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 249:3)


Egna kommentarer och funderingar:

Det här är den åttonde gången som vi har uttrycket “inför ‘tronens ögon’/tronen”, den första gången i den nya situationen från kapitel tio och framåt. Se Egna kommentarer och funderingar till Upp 11:16.

Angående ”sjunger en ny visa”, se Upp 5:9a. Angående ”inför ’tronens ögon’/tronen, se Upp 1:4b. Angående ”de fyra levande varelserna”, se Upp 4:6b.


Ytterligare studier:

Joh 13:34; 19:41.


J.A. du Rand "A socio-psychological view of the effect of the language (parole) of the Apocalypse of John"; Neotestamentica 24.2 (1990): 351-366.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-20; 2012-07-10; 2015-07-25)

Till sidans topp

14:3b Och (hela tiden) förmådde ingen lära sig visan ’om ej’/utom de etthundrafyrtiofyratusen, de som var (och hade varit) köpta från jorden.

Ord för ord (18 ord i den grekiska texten): och ingen förmådde-(hela-tiden) lära-sig '-n visa'/visan om ej de etthundra fyrtio fyra tusen de varande-(och-havande-varit)-köpta från '-en jord'/jorden.


1883: ... och ingen annan kunde lära sig sången än de ett hundra fyrtiofyra tusen, som hade blifvit köpta från jorden.

1541(1703): ... och ingen kunde lära den sången, utan de hundrade fyra och fyratio tusend, som köpte äro af jordene.

LT 1974: Ingen kunde sjunga denna sång, utom de 144.000, som hade blivit återlösta från jorden.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Mose sade till Israel:) “Du må äta mitt emot Herren din Gud i/på den plats, där – alltefter omständigheterna – Herren din Gud må utvälja att 'kalla emot'/anropa Hans namn där ... för att du må lära dig att frukta Herrren din Gud alla dagarna. (5 Mos 14:23b, Grekiska GT)

(Profeten sade:) “En nation kommer inte längre att ta en dolk emot en (annan) nation, och de må inte/förvisso ej längre lära sig att föra krig.” (Jes 2:4b, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till fariseerna:) “Då ni har gått, lär er vad det/detta är: ’Jag vill barmhärtighet och inte offer’, ty Jag har inte kommit (för) att kalla rättfärdiga emellertid/utan missare (av Guds mål).” (Matt 9:13)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Himlarnas rike är likt en hög/skatt som har varit (och är) gömd i åkerfältet, vilken en människa, som hade funnit (den), gömde. Och från/’beroende på’ sin fröjd drar han sig tillbaka och säljer alla ting, så många som han har, och köper det där åkerfältet.” (Matt 13:44)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Himlarnas rike är liksom * (א*, B) en partihandlare som söker fina pärlor, men/och då han har funnit en mycket värdefull pärla (och) gått bort, har han försålt (och försäljer) alla ting, så många som han (hela tiden) hade, och han köpte den.” (Matt 13:45-46)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Allaredan då det var i mitten av högtiden, steg Jesus upp in i helgedomen och lärde/undervisade. Judarna förundrade sig så (hela tiden) och sade: ”Hur känner Den här till bokstäver, då Han ej har lärt (och lär) sig?” (Joh 7:14-15)

Till den som segrar * (א,* א) skall jag ge ... en vit röstningssten och emot röstningsstenen är (och har ... varit) ett nytt namn skrivet, som ingen känner ’om ej’/utom den som tar (den). (Upp 2:17b, ”Pergamos”)

(De fyra levande varelserna och de äldste) sjunger en ny visa, och de säger: ”Du är värdig att ta bokrullen och öppna dess sigill, eftersom Du slaktades. Och (åt) Gud i/med Ditt blod köpte Du oss (א,* א) ut ur varje stam och tunga och folk och nation. (Upp 5:9)

Jag hörde antalet av dem som hade förseglats (och var förseglade), etthundrafyrtiofyra av antalet av tusen som hade förseglats (och var förseglade) ut ur/av varje stam av Israels söner. (Upp 7:4)

I sällskap med (den lille Baggen) etthundrafyrtiofyratusen som har Dess namn och Dess Faders namn som hade varit (och var) skrivet uppå deras pannor. (Upp 14:1b)


Exegeter, evangelister med flera:

Frälsningsarmén i Skillingaryd, som outtröttligt försöker samla folket i bygderna kring ordet och sången, hade uti Ekhults missionshus sistlidna söndag anordnat en musikfest kl. 1 på aftonen. ... Kårens ensajn afslutade med en vers uti Joh. Upp. Hon lade en kvar på hjärtat vikten af att först härnere lära den nya sången för att där kunna få fortsätta den. (Jönköpings-Posten 1913-11-05 "Att lära den nya sången härnere")

Renade genom (den himmelske Förälderns) blod skulle vi få träda inför hans ansikte och fröjdas av hans stora nåd i det nya Jerusalem och på Sions berg, där de hundrafyrtiofyra tusen tecknade sjunger den nya psalmen för Gud och Lammet. Och även om vi inte kan följa den himmelska melodin, vore det likväl ljuvligt att lyssna till deras himmelska röst, i vilkas mun intet svek har funnits. (Lars Levi Laestadius ”Nya Evangeliepostillan” s 314 i predikan över Hos 8:12)

”För var gång ett snällt barn dör, kommer en Guds ängel ned till jorden, tager det döda barnet på sina armar, breder ut de stora, vita vingarna, flyger fram över alla de ställen, barnet tyckt om, och plockar en hel hand full blommor, som han för med sig upp till Gud, där de skola blomstra ännu vackrare än på jorden. Den gode Guden trycker alla blommorna till sitt hjärta, men den blomma, som är honom kärast, giver han en kyss, och då får hon röst och kan sjunga med i den stora lycksaligheten.” Se allt detta berättade en Guds ängel, då han bar ett dött barn upp till himmelen, och barnet hörde på liksom i en dröm; och de foro över de ställen i hemmet, där den lille lekt, och de komma till trädgårdar med vackra blommor. (H. C. Andersen ”Sagor och berättelser II” s 116; Ängeln)

Senare bildningsortodoxi betraktade (musikmästarens) arbete som ett formande av själen. ... En annan uppgift för musikskolan var att förse med körer till de stora religiösa högtiderna, och Platon tar det för givet att om man inte har fått övning till en kör, så är det detsamma som att inte ha fått någon bildning. (Maurice Pope "The Ancient Greeks - How they lived and worked" s 119)


Sångarna:

Johannes fick se Lammet stå på Sions berg i ljus. Han hörde harpoklangen gå som stora vattens brus. En skara stor på Sions berg stod samlad kring Guds son, av varje folkslag, ras och färg, en skara, långt ifrån. ... Så vit var dräkten som den bar, och ingen sorg där fanns. Kring varje panna lyste klar av himmelsljus en krans. De sjöng där inför Herrens tron en ny och fröjdfull sång. Den vill jag lära ton för ton och sjunga där en gång. (E Norberg: Psalmer och Sånger 819:1-2)

O Herre! ho skall bo På Zions berg i ro? Hvem är, den du täcks välja, Att der ditt lof förtälja? Hvem vill du nåd bevisa? Ho kan dig värdigt prisa? ... Den, ödmjuk, ren och from, I Herrans helgedom Upplyfter sina händer Och ej sitt hjerta vänder Till vrång och fåfäng lära, Men vill Guds sanning ära. (Spegel: Psalm 315:1-2)

För alla helgon, som i kamp för tron Stått fast mot världen och nått himlaron, Till dig, o Jesu, höjets lovets ton. Halleluja! Halleluja! ... Blir dagen tung och själens möda lång. Tyst, hör! I fjärran tonar segersång. Och håg och armar stärkas än en gång. Halleluja! Halleluja! (WW How-N Söderblom: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 147:1,5; jfr Psalmer och Sånger 171:1,5)

Den himmelska lovsång har rikare toner, den klingar mer ljuvlig och klar än all jordisk musik, fast vårt hjärta sig fröjdar, när ekot från dalar och höjder ger svar. ... Där uppe hörs sången likt dån av mång' vatten, ja, himlen är full av dess brus, när de saligas andar högt Frälsaren prisa och jubla av sällhet i himmelens ljus. (JR Murray: Kristen Lovsång 1954 nr 3:1a,2a)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående “de etthundrafyrtiofyratusen”, se Upp 7:4-8.


Ytterligare studier:

Matt 11:29; 20:28; 24:32; Mark 13:28; 1 Petr 1:18-19.


J.A. du Rand "A socio-psychological view of the effect of the language (parole) of the Apocalypse of John"; Neotestamentica 24.2 (1990): 351-366.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-20; 2012-07-10; 2015-07-26)

Till sidans topp

14:4a De här är de som inte har solkats i sällskap med kvinnor, ty de är jungfrur.

Ord för ord (10 ord i den grekiska texten): de-här är-(de) som i-sällskap-med kvinnor inte solkades, jungfrur ty (de)-är


1883: Dessa äro de, som icke hafva blifvit besmittade med kvinnor, ty de äro jungfrur.

1541(1703): Desse äro de, som med qwinnor icke besmittade äro, ty de äro jungfrur.

LT 1974: ... för de är obefläckade i sin ande, oskuldsfullt rena ...


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Profeten sade:) “Det här (är) utsagan som Herren har samtalat emot (Assyriens kung): ‘(Han) har bemött dig föraktligt och bemött dig hånfullt, jungfru dotter Sion.’” (2 Kung 19:21a, Grekiska GT)

(Herren/profeten sade:) “Hur har (inte) en trofast stad Sion blivit en sköka, fylld med en dom.” (Jes 1:21a, Grekiska GT)

(Profeten sade:) “Det här (är) utsagan som Gud har samtalat med anledning av (Assyriens kung): '(Han) har ansett dig som värdelös och bemött dig hånfullt, jungfru dotter Sion.’” (Jes 37:22a, Grekiska GT)

(Herren sade:) “Jungfru Israel har gjort (något) oerhört ... eftersom Mitt folk (hela tiden) har glömt Mig. De har bränt rökelse ‘in i’/till (det som är) tomt/värdelöst.” (Jer 18:13b,15a, Grekiska GT)

(Herren sade:) “Präst och profet har solkats, och i Mitt hus skådade Jag deras ondska. ... (Samariens profeter) profeterade genom Baal och ledde Mitt folk Israel vilse.” (Jer 23:11a,13b, Grekiska GT)

(Herren sade: “Israels skall föras tillsammans), och de skall anlända och göra sig glada i/på berget Sion. ... Då skall jungfrur fröjda sig i en synagoga av ynglingar.” (Jer 31:12a,13a, Grekiska GT)

(Sara) hade getts (och gavs) åt sju män, och den onde den lille demonen Asmodeus hade slagit ihjäl dem, innan 'bli dem'/'de hade blivit' i sällskap med henne, helt och hållet precis som det har varit (och är) ’visat från’/anvisat för kvinnor. ... (Sara sade till Gud:) ”Du har kunskap, Mästare, att jag är ren från en mans varje orenhet, och jag har visst inte solkat mitt namn och inte heller min fars namn. ... Sju (män) har allaredan fördärvats för mig.” (Tobit 3:8a,14-15a, S)

(Den utländske ledaren) steg upp ‘in i’/till berg Sion, och (några) från prästerna kom ut ur, ut ur de heliga tingen och/’tillsammans med’ (några) från de äldste av folket (för) att hälsa honom fredligt ... Och/men han befläckade dem. (1 Mack 7:33b-34a)

(Salomo sade:) ”Lycklig den ofruktsamma (som är) obefläckad, vem som än som inte har haft kunskap om en sovplats i fall från sidan av (Gud). Hon skall anlända/'ha kommit till' frukt i/vid själars besök. (Lycklig) och/också en eunuck som ej har arbetat/orsakat lagstridighet i/med (sin) hand/gärning, men/och ej har begrundat onda ting nedifrån/mot Herren, ty för hans tro skall en utvald glädjebringande (nåd) ges och en större hjärtegod arvslott i ett Herrens tempel, ty av goda vedermödor (kommer) ädel frukt.” (Salomos Vishet 3:13-15a)

(Jesus, Syraks son, sade: “Salomo lät kvinnor) ha (rättslig) myndighet i/med (hans) kropp.” (Syr 47:19b)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till fariseerna:) “Det är/finns eunucker, ’vilka som än’/vilka avlades/föddes på det här sättet ut ur en moders underliv … och det är/finns eunucker, ’vilka som än’/som har gjort sig till eunucker på grund av himlarnas rike.” (Matt 19:12a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Varje/’var och en’ vem som än vad beträffar Mitt namn har låtit kvinnan (א*) vara skall ta hundrafalt och ärva tidsålderslångt liv.” (Matt 19:29)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Himlarnas rike skall liknas vid tio jungfrur ’vilka som än’/som, då de hade tagit sina facklor, kom ut ’in i’/till ett brudgummens gående för att möta.” (Matt 25:1)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Du har emellertid få/’några få’ namn i Sardes, vilka inte har solkat sina kläder. (Upp 3:4a, ”Sardes”)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

ca 2000 - ca 1700

Enligt somliga grupper (inom judendomen) fanns det endast en anledning som var stark nog för att man skulle avstå från familjebildande, och det var att ägna sitt liv åt torahstudier och fromhet. (Håkan Bengtsson "Tro och liv inom judendomen" s 110)

Idén att leva ogift för Herrens skull spreds över världen. Så kom klosterväsendet till som med sin kreativitet och kraft skulle höja hela kulturen. Skrivkonst, skolor, universitet, läkekonst, hantverk, bildkonst, konsthantverk, byggnadskonst, musik, jordbruk, fiske ... allt skapades eller vidareutvecklades inom klostren. De nya rönen fördes genom dem till alla delar av den kristna världen. ... Med (reformationen) försvann något oerhört värdefullt ur en stor del av kristenheten. ... Som ogift disponerar man ofta sin tid på ett annat sätt än den gifte och kan stå mer till förfogande, både inom och utanför den egna familjen. ... En stark sexualdrift kan Gud också förvandla till en brinnande iver för hans rike. ... Vår tids farsoter är makt, pengar, sex och njutning. Att leva ogift är ett sätt att protestera mot tidsandan. Även kyrkan behöver ett profetiskt ogift folk att luta sig mot när den ska tala för trohet i äktenskapet eller sexuell avhållsamhet. Både trofasta äktenskap och människor i celibat är tecken på gudsriket mitt ibland oss. ... Hela den katolska kyrkan skulle stanna av utan de ogifta: Vatikanen, församlingarna, barnarbetet, skolorna, universiteten, sjukhusen, åldringsvården, hjälporganisationerna, evangelisationen – allt. De ogifta är i regel de drivande. De gifta stöder så mycket de kan, utan att ”minikyrkan”, familjen, försummas. ... De ogifta är en enorm tillgång, förutsatt att de värderas och bereds sin rätta plats i både kyrka, församling och samhälle. (Lillemor Hallin: ”Om gåvan att leva ogift” s 171-173,175-176)

Översten: "Min dotter ... måste sitta i hyacintrummet, när hon inte är ute! Det är en egenhet hos henne ... Där ha vi fröken Beate von Holsteinkrona ... ett charmigt fruntimmer ... stiftsfröken (dvs. stiftsjungfru, en adelsmans dotter som är inskriven i ett jungfrustift, dvs. en inrättning som ger henne fri bostad el. pension) med en ränta lagom stor för hennes stånd och villkor." (August Strindberg "Spöksonaten" s 49)

Det kan hända”, sade Gabriel, ”att liksom det är bra för barn att leka, att de är vuxna, så kan det också vara bra för stora att ibland förvandla sig till barn. När jag ser dessa gamla karlarna, som är vana att så här års arbeta ute i vilda skogen och slita med timmerhuggning och vedkörning, gå här i sådan barnsyssla som blomplockning, så tänker jag, att vi är på väg att lyda Jesus och omvända oss och bli som barn. ... Vi kan väl inte annat än tycka, att vi är barn igen, när vi går och gräver i ett potatisland, som inte är större än ett ladugolv.” ... ”Men det var väl allt så, att Kristus tänkte mest på sinnelaget, när han sade de där orden”, menade Gertrud. ”Sinnelaget har också blivit förvandlat”, inföll Gabriel, ”det har det visserligen. Har du inte märkt, att om vi nu har tunga bekymmer, går vi inte och bär på dem i dagar och veckor, utan vi låter dem vara glömda om ett par timmar?” ... Han kände den dagen en sådan ro och tillfredsställelse, att han tänkte: ”Det är säkert, att kolonisterna har rätt. Människorna behöver endast leva i frid och enighet, som vi gör, för att vara lyckliga. Jag är nu alldeles nöjd med att allt är, som det är. Så mycket jag håller av Gertrud, bryr jag mig inte om att föra hem henne som min hustru. ... Jag tänker på hur det skulle vara, om Kristus komme vandrande här på vägen ... och sa till mig: ’Utan att I omvänden eder och bliven såsom barn, kunnen I icke ingå i Guds rike.’ ... Och då förstår jag vad han menar, och jag säger till honom: ’Herre, också i detta har jag blivit såsom ett barn, att jag inte mer känner sådan kärlek som i forna dagar, utan min älskade är mig som en lekkamrat och en kär syster, med vilken jag vandrar ut och plockar blommor i det gröna. Herre, är jag då inte - - -’” Gabriel avbröt med ens, för på samma gång, som han uttalade orden, kände han, att han ljög. Det var honom, som hade Kristus verkligen stått där framför honom och sett in i hans innersta. Och Gabriel tyckte, att Jesus måste kunna se hur kärleken reste sig inom honom och slet i honom som ett vilddjur, därför att han ville förneka den både inför sig själv och den, som han älskade. Och i häftig rörelse gömde Gabriel ansiktet i händerna. Och han stötte fram orden: ”Nej, herre, jag är inte såsom ett barn, och jag kan inte ingå i ditt rike. Kanske att de andra kan det, men jag kan inte släcka elden i min själ och livet i mitt hjärta. Ty jag älskar och brinner, såsom intet barn kan brinna. Men om det så är din vilja, herre, ska denna eld få förtära mig till livets slut, utan att jag söker hugnad för min längtan.” (Selma Lagerlöf ”Jerusalem II” s 401-404)

Mrs Gordon fick tigga en god stund, innan hon förmådde (Ingmar) att säga sin mening. ”Jag tycker, att ni inte skulle låta folk tala så illa om er”, utlät han sig till sist. ”Hur menar ni då, Ingmar, att vi skulle kunna hindra det?” frågade mrs Gordon. ”Tror ni inte, att det där onda, som de säger om er, kommer sig därav, att ni vill vara alltför heliga? Det skulle snart bli ett slut på det, om ni ville vara som andra och låta ungt folk gifta sig.” Till Ingmars förvåning tog mrs Gordon mindre illa vid sig över detta, än då han hade rått henne att söka förtjäna pengar. ”Ni är inte den första, som har sagt mig detta”, sade hon. ”Men om ni frågar någon i kolonien, ska de alla svara er, att de vill föra ett rent och ostraffligt liv.” ”Ja, det är sant, det är så”, sade Ingmar. ”Gud ska ge oss ett tecken, om han vill, att vi ska ändra något härvidlag”, sade mrs Gordon, och sedan avstannade samtalet. (Selma Lagerlöf ”Jerusalem II s 421)

Långt över medelåldern var (Karl Palmberg) ungkarl och trodde sig däri vinna Guds särskilda behag, få lön och rang i Guds rike. Uttalanden av honom själv från denna tid bära vittnesbörd därom. I saknad av den hälsosamma fostran familjelivet med dess ständiga offer giver, utvecklades han ensidigt. ... Sjålv ville han giva det bästa och mesta möjliga i andligt avseende och för att så skulle ske, sökte han undanröja alla hinder. Att det dröjde så länge, innan han inträdde i det äkta ståndet och bildade hem, torde ha berott på en säregen rädsla att framträda med förändringar i sina personliga förhållanden. En predikan jag hörde av honom kastar ett märkligt ljus över hans inre värld i detta fall. Ämnet gav honom anledning att tala om "ve" av olika slag. Tänk, sade han, t.ex. på äktenskapets ve. Vilket ve är det icke att bliva kär och bära på denna känsla! Vilket ve att uppenbara sina tankar för den det gäller. Kanske man får "nej" - vilket ve! Får man ett efterlängtat "ja" medför det, att man måste uppenbara sitt förehavande för all världen. Och så medför detta ve och smärta. Nej, utbrast han, härligare blir det, då vi bli som Guds änglar, vilka ej gifta sig eller bortgiftas. ... Vid närmare och med sanningskärlek verkställd granskning finner man, att allt hos honom visade åt samma håll: Den fasta viljan att tjäna till Guds ära och människors frälsning. (J. Nyrén "Karl Palmberg" s 124-125)

Du skall se att (Björnstjerne) Björnson får skit på sin handske. ... Nej: lefve samlaget! "Rena" ynglingar vill inga flickor ha! Jonas Lie håller strängt på könsnjutningen och var stram mot Björnson rörande Giftas-Flager-frågan. (August Strindberg "August Strindbergs brev V 1885-juli 1886" s 208; brev den 12 nov 1885 till Edvard Brandes; Jonas Lie hade ställt sig alltmer kritisk mot Björnsons krav på mannens kyskhet före äktenskapet sådan den bl.a. formulerats i skådespelet En hanske och i romanen Det flager i byen og på havnen)

När (Theodor = Guds förmån/gåva) kom i säng, tog han fram Arndts Andliga Morgonröster, vilka han ärvt av sin mor, och av vilka han alltid läste en stump om kvällarne, för mera säkerhets skull; ty om morgnarne var tiden knapp. Med boken väcktes tankarne på kyskhetslöftet, som han givit modern, och så fick han ont samvete. ... Mitt i natten vaknade han i en dröm. Han hade haft trädgårdsmästarens flicka i sina armar. ... På morgonen var han tungsint och hade huvudvärk. (August Strindberg "Giftas I" s 35; Dygdens lön)

Det var en gammal jungfru. ... Ett par gånger om året brukade hon komma till Mårbacka och hälsa på. Hon var lång, vacker och vithårig. Hon hade en sträng mun och en bestämd näsa och ett allvarsamt väsen. Hon tyckte om präster och kolportörer och gick på bönemöten och syföreningar. Och man fick inte tala med henne om dans eller romaner eller om kärlek, för det kunde hon inte stå ut med. Inte heller tordes man tala illa om folk i hennes närvaro, inte fick man resonera om vackra kläder, och inte ville hon höra talas om allt det syndiga, som skedde ute i världen. Det var inte så gott att veta vad man skulle hitta på att tala med henne om. Det var knappast några andra samtalsämnen att välja på än matlagning och väderlek. Det räckte ju länge, men det kunde ta slut på dem också, för Jungfrun var inte mångordig, hon gav bara korta och väl avvägda svar på allt det, som man frågade om. De visste ju allesammans, att det fanns ett sätt att få Jungfrun att tala, men det hade sina risker, det också. En gång i tiden hade Jungfrun varit hushållerska i en stor prostgård, och prosten hade haft tjugo barn, alla levande och till mogen ålder komna. Den familjen höll Jungfrun reda på alltjämt, och det var hennes stora glädje att tala om den. (Selma Lagerlöf "Mårbacka" s 116; Jungfrun)

Ordet jungfrur betyder ock jungfruliga män, eller jungfruliga andar, ty det grekiska ordet anwändes med afseende på båda könen. Wi se häraf, att till detta förstlingsskap icke blott rättfärdiggörelse, utan också en i Guds rådslut bestämd grad av helgelse erfordras, ingalunda såsom förtjenstlig inför Gud, utan såsom emottagen gåfwa, på det ett skapadt wäsende må kunna undfå och bära den höga salighet, som här föreställes. (P. Fjellstedt "Biblia" s 759)


ca 1700 och tiden dessförinnan

Utanför värdshusporten stod två unga damer av det slag som brukar kallas lättfotade. ... (Don Quijote) fick syn på de båda lättsinniga flickorna som i hans ögon var två fagra tärnor eller sköna damer som förlustade sig framför borgporten. ... "Flyn icke, nådiga fröknar, och frukten icke några otillbörligheter, ty den riddarorden jag tillhör har varken rätt eller avsikt att göra er något, i synnerhet inte så förnäma jungfrur som I synes vara." Flickorna tittade på honom och försökte se efter hur han tog sig ut bakom det sneda visiret, men när de hörde att de blev kallade jungfrur, vilket var så långt ifrån deras rätta bana, kunde de inte hålla sig för skratt. ... Medan de tog av honom rustningen fick han för sig att de båda något solkade och härjade flickorna var ett par höga damer och slottsfruar och ville ge dem sin komplimang: "Aldrig blev en riddersman av hulda damer så betjänad som Don Quijote av la Mancha när han drog ut i härnad: han var prinsessors hedersgäst, i ljuva tärnors vård hans häst." (Miguel de Cervantes "Den snillrike riddaren Don Quijote av La Mancha" s 31-33; Om vår snillrike Don Quijotes första utfärd från sin hemby)

Leonato (till Beatrice): Nå, drar du åt helvete då? Beatrice: Inte in bara till porten - där djävulen skall möta mig, som gammal hanrej med horn på skulten och säga: "Dra åt himlen, Beatrice, dra åt himlen. Här är inte plats för några jungfrur, ser du." - Så avlämnar jag mina apor, och sen raka vägen till Sankte Pär. Han anvisar mig plats i himlen där de ogifta sitter, och där skall vi leva lyckligt och glatt som dagen är lång. (William Shakespeare "Mycket väsen för ingenting" s 342)

Marcus, kap. 4:8, och Mattheus, kap. 13:8; säga, att säden bär frukt, somt trettiofaldt, somt sextiofaldt och somt hundrafaldt. Härmed hafwa nu alla utläggare förstått treggehanda kyskhet, nemligen jungfrurs, äkta hustrurs och enkors kyskhet; och hafwa tillaggt jungfrudomen hundrafaldig frukt, äkta ståndet, såsom det ringaste trettiofaldig, och enkoståndet sextiofaldig frukt. Detta är dock ett så groft och dumt sladder, att det är synd och skam, att det så länge har warit i christenheten och drifwits af så höga lärare, utan att någon derwid gjort anmärkning. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 210 i kommentar till Luk 8:5-15)

Du bjäbbar ändock häremot och säger: Åhå, den helige Hieronymus och många andra hafwa likwäl högeligen prisat jungfruståndet. Derjemte säger Paulus, att det är bättre att wara jungfru än gift, 1 Cor 7:38. Swar: Hieronymus hit och Hieronymus dit, Ambrosius här och Augustinus der! Du hör, hwad Gud här säger genom Paulus, att ingen skall döma sig eller en annan för den bäste. Han gäller mera än Hieronymus, om det än funnes så många af det slaget, som sandkorn i hafwet och löf i skogen. Paulus säger wisserligen, att det är bättre att wara ogift än gift, men icke inför Gud. Eljest skulle han tala mot sig sjelf på detta ställe. Men det är sannt, att den, som lefwer ogift, är friare och kan bättre akta på evangelium, än den gifta. Och sålunda har Paulus för evangelii skull prisat den ogifta lefnaden. ... Men nu rusa de åstad och fastän ingen mindre umgås med evangelium, än de andlige, wilja de likwäl anses wara i ett bättre stånd, än de andra, och antaga så den ogifta lefnaden för dess egen wärdighet och höghet skull, icke för dess nytta skull. Alldeles som jag skulle säga: det är bättre, att du lär dig ett handtwerk, än att du blifwer en tjenstedräng. Hwarföre? Icke att ståndet inför Gud är bättre, utan att det har mindre hinder med sig. Sålunda prisar också Paulus jungfruståndet och den ogifta lefnaden, men dock allenast hos dem, som af Guds nåd hafwa lust dertill. ... En jungfru bör icke sätta sitt jungfrustånd framför de gifta qwinnorna, påfwen bör ock hålla sitt stånd ringare, än en bondpojkes, och ingen inbilla sig, att hans eller en annans stånd är inför Gud bättre, än en annans stånd och wäsende. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 41-42 i kommentar till 1 Kor 4:1-5)

Celibatärerna (i landet Utopia) avhåller sig fullständigt från all sexuell aktivitet och till och med från att äta kött, några till och med från all animalisk föda. De förkastar alla detta livets nöjen som skadliga och strävar med vakor och svett efter det tillkommande livet. De hoppas att snart nå dit, och under tiden arbetar de med liv och lust. ... (De) åtnjuter utopernas anseende för större helighet. ... Om celibatärerna skulle avstå från äktenskapet och föredra ett hårt liv före ett behagligt under förebärande av rationella skäl, då skulle de bli utskrattade, men nu, när de uppger att de har religiös motivering, ser man upp till dem och högaktar dem. (Det finns ingenting som utoperna aktar sig så noga för som att tanklöst uttala sig om någon religion.) Sådana är de människor som på deras språk kallas "buthrescae", vilket kan översättas "utomordentligt gudfruktiga". (Thomas More "Utopia" s 162-163)

Särskilt eunucker borde stå intill Kungen. Med eunucker avser jag de som är klara i förståndet, som inte har någon rynka eller fläck, ädla i sinnet, som har den milda och skarpsynta själens öga, rörliga och kvicka, inte sömniga, inte heller tröga; fulla av mycket oberoende och ändå vara fjärran ifrån oförskämdhet och övermod, vaksamma, sunda, varken särskilt dystra eller nedslagna, inte heller utsvävande eller beskedliga. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XIV:450)

Basilius (den store) trodde att det faktiskt var möjligt för människor att uppfylla Guds bud. (De kristna s 207; Michael A. Smith: Kristna asketer och munkar)

I ett ofta anfördt ställe anger (kyrkofadern) Tertullianus, att de kristne icke göra som Indiens gymnosofister, med hvilka han förmodligen menar buddhaismens eremiter och asketer, som draga sig tillbaka från världen; nej, säger han, de kristne fly icke världen, utan uppträda mitt ibland hedningarne på forum, på torgen, i badhusen, och i alla lifvets ekonomiska förrättningar. . . . Dessa Tertullianus' ord får dock icke så förstås, att det ej redan från början fanns inom församlingen en riktning, som åtminstone föreföll världsmänniskorna asketisk. Det var den tiden icke sällsynt, att män och kvinnor, som ägde förmögenhet, skänkte allt hvad de ägde till församlingen och lefde ett lif i försakelse, fastor och betraktelser. Först vid inträdet af det tredje århundradets senare hälft blir eremitlifvet mer märkbart och mer omtaladt; men kloster förekommo ännu icke. Det var de förföljelser, som under den hederlige, hedniskt fromme, men kortsynte kejsar Decius uppstodo mot de kristne, som kommo åtskillige af desse att lämna sammanlefnaden med sina likar och söka ensamheten. Men först i den konstantiniska tiden tager företeelsen ett storartadt omfång och öfvergår till klosterväsen. (Viktor Rydberg "Romerska kulturen under kejsartiden - fortsättning" s 276; föreläsningar vid Stockholms Högskola höstterminen 1886)

Då världslivet började att sätta sina märken på församlingslifvet, funnos många kristna, som icke kände sig tillfreds med förhållandena inom den stora kyrkan. Några bröto med den och slöto sig till montanisterna och novatianerna; andra sökte att utan brytning förverkliga sitt sedliga ideal genom större afhållsamhet från alla lifvets njutningar och genom att lefva i ogift stånd. ... Denna benägenhet för askes och "jungfrulighet" möter oss tidigt. Det var de gifta kvinnorna, som gingo i spetsen med hänsyn till afhållsamhet, men männen följde snart efter. ... Redan i Irenaei dagar funnos i Gallien enskilda kristna, som flackade nakna, barhufvade och hemlösa omkring på bergen, och i Syrien, Mesopotamien och Armenien funnos kristna, som af en stark längtan efter "det filosofiska lifvet" öfvergåfvo församlingen och tillbragte flera år i öknen och afsides liggande bygder. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 250; Utgåendet från världen)

En människa kunde “för himmelrikets skull”, dvs i tjänsten för Gud och Kristus, ha alla sina tankar, känslor och impulser så engagerade att något annat inte längre existerade ... en sådan inre upptagenhet med Guds rike som skulle kunna ta bort alla andra tankar och önskningar. (Alfred Edersheim "The Life and Times of Jesus the Messiah II" s 335-336)

Egypten var ett kontrasternas land. Det alexandrinska muséet var icke den enda tysta ön, som höjde sig öfver detta haf av stojande verksamhet och vilda lidelser. Vandrade man utefter stadens längdboulevard väster ut till kanobiska stadsporten, behöfde man endast fortsätta ett stycke väg utanför staden mot stranden af mareotiska sjön, för att finna sig försatt likasom i en annan värld, från hvilken jordiskt äflande och jordiska tankar och lustar syntes bannlysta. Här bodde terapeuterna, ett religiöst ordenssällskap, som långt innan ett kristet munkväsen uppkommit hade, som det vill synas, förverkligat idealet af det lif, hvartill det kristna munkväsendet sträfvade. Här var ett samhälle, där balsam räcktes åt sårade själar och lugn och hvila erbjödo sig åt de i lidelsernas stormar tröttade. Dagens arbete inleddes och afslutades med bön; och efter arbetet samlades man till betraktelser och läsning och utläggning af Gamla Testamentets skrifter, hvilka de, såsom swedenborgarne och andra, tydde symboliskt, så att de i dem kunde återfinna sin egen världsåskådning. Terapeuterna vore en judisk sekt med seder, bruk, åsikter och mysterier, som vida skilde dem från den stora mängden af den mosaiska religionens anhängare, hvilket likväl icke hindrade, att de af desse betraktades med vördnad. Af de egyptiska myndigheterna hade de till en tid ansetts farliga, emedan de utdömde den sociala institution, hvarpå de antika samhällenas hela ekonomi hvilade, slafveriinstitutionen och lärde att hvarje människa är född till frihet. Med blid undergifvenhet underkastade de sig tortyr och död och imponerade så på sina bödlar, att desse lämnade dem i fred, sedan de i trots af sina revolutionära åsikter, befunnits vara oskadliga människor. Såvitt jag vet, förföljdes de aldrig under kejsartiden. De fingo vara i fred inom den lilla värld de skapat åt sig vid mareotiska sjön, deras enkla asketiska kontemplativa lefnadssätt var icke ägnadt att tillvinna många anhängare, men de, som en gång fått inträde i terapeuternas orden, längtade icke tillbaka till världsbullret. (Viktor Rydberg "Romerska kulturen under kejsartiden - fortsättning" s 70-71; föreläsningar vid Stockholms Högskola höstterminen 1886)

Än äldre än (de judiske essenernas och terapeuternas samfund) är det buddhaistiska klosterväsendet i det inre Asien, hvilket företer öfverraskande yttre likheter, äfven i smärre enskildheter, med det kristna klosterväsendet, sådant det efter hand utvecklade sig. (Viktor Rydberg "Romerska kulturen under kejsartiden - fortsättning" s 273; föreläsningar vid Stockholms Högskola höstterminen 1886)


Att fortsätta med (hembygden):

Enligt adelskalendern avled (Hilma Hedenstierna) 1932. Dottern Elsa levde trots sin livslånga klenhet till omkring 1950. Hon tituleras efter moderns död stiftsjungfru, en titel som gavs åt ensamstående kvinnor ur adeln som åtnjöt pension från Vadstena adliga jungfrustift, en pensionskassa som förvaltas av riddarhusdirektionen. (Anna-Lisa Hermansson "Två systrar - En brevberättelse" s 37)

Kretsmöte med åttonde kretsen af J.K.U. (= Jönköpingskretsens Kristliga Ungdomsförbund) hölls i söndags i Kulltorps missionshus. ... Det samtalades öfver frågan: Hvilka äro de jungfrur som omtalas i Upp 14:4? Frågan inleddes af J. Lindén, hvarefter flere personer deltogo i samtalet. Därunder betonades, att om det än vore vanskligt att kunna med visshet säga, hvilka dessa jungfrur äro, så visar oss Guds ord tydligt, att Herren vill finna ett jungfruligt sinne hos sitt folk, som icke delar sin kärlek åt någon annan. Skola vi en gång få tillhöra Lammets förstlingsskara, som nu insamlas från alla folk och stammar, så gäller det för oss nu att i enfaldig trohet följa Lammet hvart det går. (Jönköpings-Posten 1917-04-05 "Jungfrurna i Upp 14:4")

Att någon kom för sent till matbordet eller till mötena kunde (missionär Fredrik Franson) icke tåla och han förmanade oss ofta till punktlighet. ... Ett oförgätligt intryck fingo vi, när han en dag (1904) predikade över Upp 14:1-5, om den jungfruliga själen, den själ som håller sig obesmittad av allt som kan förorena vare sig ande, själ eller kropp. (Emil Johnson "Några Franson-minnen" s 109-110; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings Missionskalender 1927)

Nyårsafton 1880 gifte jag mig med Aron Stork. ... I Malmbäck nyttjades då och då brudpällen vid bröllop. Den var stilig: en brokadhimmel, som bars upp av fyra ungdomar över de tu som gåvo varandra tro och loven. Jag och Aron fick trona under en sådan. Vi hade inte varit ihop i förväg, och bara en riktig jungfru fick bäras så. (Albert Granmo "Röster som tystnat talar ännu ..." s 13; intervju med handlarfru Clara Stork i Svenarum, född 1859)

Alla de män, som se och höra detta brev, hälsa vi båda bröder Birger Nilsson, kyrkpräst i Villstad, och Johan Kare, evärdligen med vår Herre. Vi kungöra för alla män med detta, vårt öppna brev, att vi ha gjort ett rätt och lagligt jordabyte med renlevnadsmännen, abboten och konventsmedlemmarna i Nydala, innebärande att vi giva och helt och hållet upplåta åt dem allt det vi ägde i Torrmyran i Hagshults socken, en liten jordlott i Gimmarp i Tofteryds socken, som vi ärvde efter Nisse Blåfot, och vidare allt det vi ärvde efter vår moder i Boarp, i utbyte mot all den egendom eller jord, som Nydala kloster ägde i Sjöryd, beläget i Tofteryds socken. . . . Skrivet i Nydala året efter Guds födelse 1420, på 11000 jungfrurs dag. (Curt Härenstam "Tofteryds sockens medeltidsurkunder" s 49-50)

Grunden till ett franciskanerkloster (i Jönköping) med tillhörande kyrka lades 1283. (Märta Ahlbom "Från slottsvall till parkstråk" s 5)

Ett brev 1210-16 (stadfäster) gränserna för Byarums nunnekloster. Dessa gränser är i dag (1972) i stort sett också gränserna för (säteriet) Gärahov. ... Byarumsnunnorna flyttade någon gång mellan 1233-1244 till Sko kloster i Uppland och detta kloster kom ännu några decennier efteråt att stå som ägare till byarumsklostrets domäner, som förutom det nuvarande Gärahov även innefattade skogsmarker vid Stigamo och Tjuvshult (Tjurshult). Man hade också rätt till 1/3-del av fisket vid Skeen, en rättighet som man dock försålde redan 1254. Byarums klosters övriga egendomar försåldes någon gång efter 1264 till biskop Henrik i Linköping för 124 mark silver. D:r Curt Härenstam påpekar i sin avhandling "Finnveden under medeltiden" att egendomarna måste ha varit ganska betydande för att motivera detta belopp. ... Tidpunkten för byarumsnunnornas avflyttning från Byarum har varit föremål för delade meningar. Messenius fixerar avflyttning till 1236 medan Härenstam fastslår att flyttningen måste ha skett mellan åren 1222-1244. Intresset för övertagandet av byarumsnunnornas egendomar tycks ha varit stort, inte minst då på det klerikala planet. Sålunda satte munkarna i Nydala omedelbart igång med att förfalska dokument, vilka satte dem som rättmätiga (ägare) till byarumsnunnornas egendomar. Mycket lite fick man dock ut av dessa ansträngningar. ... Byarums klosters egendomar kom i fortsättningen att tillhöra biskoparna i Linköping intill medeltidens slut. Först efter 1527 och det då fattade beslutet vid riksdagen i Västerås blev förhållandet ett annat. Kronan blev ägare till klosteregendomarna. ... Att nunnorna i Byarums kloster ägt Gärahov är klart bevisat men att bevisa var själva klostret låg är omöjligt. Kanske låg det just där kyrkan nu ligger men det är i så fall enbart en gissning och ingenting mer. Inget finns kvar som minner om våra nunnor mer än det stenrör som kallas Nunneröret. Detta är en skäligen obetydlig stenanhopning, som något skadades när man gjorde vägen mellan Trälleborg och Byarum. Nunneröret ligger just där dagsverksvägen från Lunta-, Ny och Lassabygget skär byarumsvägen. Men för sena tiders barn talar kanske stenröret mindre och dagsverksvägen mer. På den har genom seklerna dagsverkarna gått till sin gärning framme på herrgården. (N. Boberg "Gärahovs tidigare historia" s 56-57,62-63)

Enligt (P. Wieselgren) har (Byarums) kloster anlagts "för att där insätta döttrar, som ej blivit gifta, således som systerkloster till Nydala munkkloster av cistercienserorden. Men på laxarna från Skene kunde nunnorna väl ej leva här i furskogen. Klostret flyttades 1236 till Sko och blev Skokloster i Upland." Klostret grundades omkring 1150. I ett par kungabrev utstakade kungarna Erik II Knutsson och Johan I Sverkersson gränserna för de ägor, som "Kristi fattiga nunnor" i Byarum skulle besitta. De sträckte sig från Lynnurabec (Linnarbäcken) till mitten av Hjortsjön och därifrån till Cinblingabro (möjligen Sänkebro söder om Ammelund) därifrån till Gryms musa (Grimsjö mosse) och sedan till Clovasten. "Ty de äga hela Clevahult och Byahult." (Västra Hult och Hultet kallades i äldre handlingar Byahult.) Vid Stigamo ägde klostret tredjedelen av den skog, som kallas Stigemoths Hult och dessutom Tjuvshulta (Tjurshult). Klostet hade inkomster dels från dessa ägolotter och dels av ålfisket i Sken, Annerstads socken, Sunnerbo härad. Detta fiske var mycket givande och beräknades vid denna tid uppgå till i medeltal 4800 ålar per år. Inkomsten härav fördelades lika mellan Nydala, Byarums och Gudhems kloster. Den egentliga anledningen till att klostret flyttades till folkungagården Sko i Uppland är okänd. Det är tänkbart, att den gren av folkungaätten, som en tid hade lagmän i Småland, medverkade till förflyttningen. (Allan Wickström "Byarums kyrka" s 61)

Munkarna i Sankta Marias kloster i Nydala förblevo länge främlingar i det nya landet. Men genom lekbröderna, sina praktiska medarbetare, som nog voro av inhemsk börd, utövade de helt visst på det materiella området ett starkt inflytande över sina grannar. Vi ha anledning att antaga, att de lärde dem att odla grönsaker, att dra upp fruktträd, att pröva nya metoder i fisket. Att bränna tegel var ännu i vårt land en tämligen okänd konst. Vid Nydalas tegelugnar lärde sig allmogen framställa detta revolutionerande byggnadsmaterial. Nydala klosterkyrka blev epokbildande i den småländska kyrkobyggnadskonsten. Cistercienserna slopade nämligen den halvrunda absid, som kännetecknat 1100-talets stenkyrkor. Det rakslutna koret blev därefter rådande, såsom i de gamla kyrkorna i Hagshult, Norra Ljunga, Barnarp o. s. v. Redan på ett tidigt stadium synas nydalabröderna emellertid ha kunnat skänka smålandsallmogen även andliga gåvor. Det förstår man av den kunskap om den franska legenden om den helige Egidius och den förkärlek för detta helgon, som man kan spåra tillbaka till 1100-talet i norra och västra Småland. I ett kungligt brev av år 1271, utfärdat av kung Valdemar Birgersson, omtalas en helgonskatt, Egidiuspenningen, vilken säges ha uppburits av ålder i Östbo och Västbo. Allmogen i de båda häradena hade sedan gammalt offrat penningar till den helige Egidius ryktbara kyrka i den sydfranska staden Saint-Gilles. Enligt andra dokument erlades Egidiuspenningen även av allmogen i Sunnerbo, Njudung, Tveta och Vedbo. Den popularitet, som den helige Egidius åtnjöt i Småland, tar sig uttryck även i den kyrkliga konsten på 1100-talet. På de båda förnämliga kyrkkistorna från Våxtorp och Rydaholm, nu (år 1950) förvarade i Statens historiska museum, kan man igenkänna scener ur legenden om den helige Egidius. Det torde knappast behöva betvivlas, att det var de från Clairvaux invandrade klosterbröderna, som lärt de småländska skogarnas folk att dyrka detta helgon, som ansågs inför Gud framlägga krymplingarnas och tiggarnas sak och som var de ofruktsamma kvinnornas tillflykt. Den helige Egidius dyrkan kom att leva vidare, och ännu vid medeltidens slut anropades han i Jönköping vid de fjorton förenade nödhjälparnas altare i stadskyrkan. (Curt Härenstam "Klostren i Småland" s 74)

På våren 1143 färdades en skara gråklädda munkar den långa och mödosamma vägen från nordvästra Frankrike till Sverige. De kom från cistercienserklostret Clairvaux. ... Den 6 juni 1143 skedde instiftelsen av Alvastra kloster. Även Nydala Klosters grundläggning skedde samma år. ... Från Nydala utgick år 1164 det gotländska Gutnalia eller Roma kloster samt Byarums nunnekloster. ... I Alvastra var klosterkyrkan färdig år 1185. ... Först år 1266, hade man kyrkoinvigningsfest i Nydala, då en påvlig legat, Guido, gästade klostret. ... Alla cistercienserkyrkor helgades åt Jungfru Maria. Det nya klostret i Småland fick för övrigt namnet Sancta Maria de Nova Valle, förkortat till Nova Valle, d.v.s. Nya dalen. (Wåge Tolf "Kristi fattiga nunnor i Byarum" s 8-9)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1900

Den starka ställning jungfruidealet kom att få i fornkyrkan var bibliskt betingad. Såväl Jesu radikala maning till efterföljelse – för att inte tala om hans exempel – som Paulus mycket handfasta undervisning om äktenskap och celibat i Första Korinthierbrevets sjunde kapitel, spelade en viktig roll. ... Det celibatära idealet i den kristna historien uppstår inte i kloster och avskilda kommuniteter, utan i de unga församlingarna som levde mitt i städer ökända för en otyglad sexualitet. ... I nutida västerländsk kristenhet, i synnerhet på protestantisk mark, är det inte enkelt att förstå den enorma attraktionskraft det celibatära livet hade på unga människor i fornkyrkan. Vi lever i en kultur där det anses som en mänsklig rättighet att leva ut sin sexualitet. Att det skulle kunna vara ett mänskligt privilegium att avstå förbryllar oss. (Peter Halldorf ”Andens folk” s 351-353 i kommentar till Apg 21)

Bo Brander: Det är inte långt mellan bön och porr. Det vet alla som ägnar sig åt sexuella fantasier när de egentligen hade tänkt ägna sin tid åt att be eller att läsa heliga skrifter. Göran Skytte: Häromdagen var jag mycket nära att ta ett sådant steg. Jag klädde på mig, och var fullt beredd att gå ut och synda. Så stannar jag upp mitt i steget och tänker: ”Vill jag detta? Vill Gud detta?” Och sedan är det stopp och belägg. Det utlöste en väldig lovsångsglädje. ... Jag kände att det var någonting mera än jag själv som ingrep i mitt liv. Kan man säga att Gud ingrep i mitt liv och hejdade mig mitt i steget? Bo Brander: Ja, det tror jag. Det som kännetecknar människor som vill leva i Jesu efterföljelse är att man har två viljor i sig. Den ena viljan är att göra det Gud vill. Det andra är att leva enligt sina impulser och drifter. Det som kännetecknar människor som lever Gud nära, är att det finns en vilja att avstå från det som är destruktivt, att vilja det som är gott. (Göran Skytte-Bo Brander "Ett år med Jesus. Predikningar och samtal 1." s 194-195)

Inom den ortodoxa kyrkan har munk- och nunneklostren haft en avgörande betydelse för den dogmatiska och liturgiska utvecklingen liksom för det andliga folklivet. I ortodoxa kyrkan finns inga särskilda ordnar utan klostren står under stiftsdbiskopens tillsyn. I den ortodoxa världen intar munkrepubliken Athos med sina tjugo kloster en särställning. Omkring år 1900 fanns där c 8.000 munkar men deras antal är nu (år 2003) omkring 1.700. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 60)

Jfr ”Jesus såg barn, som diade. Han sade till sina lärjungar: ’Dessa små, som diar, liknar dem, som går in i riket.’ De sade till honom: ’Om vi är små, skall vi gå in i riket? Jesus sade till dem: ’När ni gör de två till en (alt. ett) och gör det inre som det yttre och det yttre som det inre och översidan som undersidan, och så att ni gör mannen och kvinnan till en (alt. ett) enda, för att mannen inte skall vara man och kvinnan kvinna, när ni gör ögon i stället för öga och hand i stället för hand och fot i stället fot, bild i stället för bild, då skall ni gå in (i riket).’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 57; Thomasevangeliet log. 22; jfr s 162-163: 2 Klemensbrevet ... åberopar samma jesusord och ger oss dessutom en tolkning ...: ”Ty när Herren en gång blev tillfrågad när hans rike skulle komma sade han: ’När de två blivit ett och det yttre som det inre och det manliga liksom det kvinnliga blir varken man eller kvinna. De två blir ett när vi talar sanning med varandra och en enda själ finns utan förställning i två kroppar. Och det yttre som det inre betyder detta: själen betyder det inre och kroppen det yttre. Såsom din kropp är synlig, så skall din själ vara synlig i goda gärningar). Och att det manliga såväl som det kvinnliga blir varken man eller kvinna betyder att när en broder ser på en syster tänker han inte på kvinnan i henne, och hon tänker inte på mannen hos honom. När ni gör detta, säger han, så skall min Faders rike komma.’”)

Harriet var oskuld. "Är du oskuld än?" kunde vännerna utbrista. "Är du inte klok?" Hon hade inte tänkt på sig själv som jungfru i den bemärkelsen att det var ett fysiskt tillstånd som man måste försvara inför andra, utan mer som en gåva insvept i lager efter lager av ljuvligt vackert papper och som, diskret, skulle överräckas till rätt person. De andra flickorna på kontoret såg ironiskt roade ut när hon envist hävdade: "Jag beklagar, men jag uppskattar inte all den här tillfälliga sexualiteten. Det passar inte mig." Hon visste att hon var ett konstant ämne för skvaller och att det oftast inte sades vänliga saker om henne. Med samma kyliga förakt som de respektabla kvinnorna i hennes mormors generation skulle ha kunnat säga: "Hon är lätt på foten, ska ni veta" eller "Hon är inte bättre än hon gör sig" eller "Hon har skaffat sig dåligt rykte, den flickan" eller senare (i moderns generation): "Hon är karltokig" eller "Hon är nymfoman", sade dagens upplysta unga kvinnor till varandra: "Det måste vara någonting i barndomen som har gjort henne sådan. Stackars jävel!" ... Hon satt för det mesta ensam på kvällarna och åkte ofta hem till modern under helgerna. Modern som sade: "Du är gammalmodig och mer är det inte med det. Många andra skulle vara som du om dom bara vågade!" (Doris Lessing "Det femte barnet" s 7-8)

Det första nya klostret inom romersk-katolska kyrkan i Sverige, som inrättades enligt den nya religionsfrihetslagens bestämmelser (1952), var det i Glumslöv utanför Landskrona. Den katolske kyrkoherden i Helsingborg, Berndt David Assarsson, tog kontakt med karmelitklostret i Gent i Belgien, som tillhörde den så kallade oskodda (och strängare) kongregationen. År 1956 kom en grupp systrar till Lund för att söka lämplig plats. Man fann en sådan i Glumslöv. I Landskrona hade det enda karmelitklostret i Sverige legat under medeltiden. Klostret uppfördes 1961-63 och invigdes av biskop John Taylor i augusti 1963. Klosterinvigningen sändes i TV. (Ingmar Brohed "Sveriges kyrkohistoria - Religionsfrihetens och ekumenikens tid" s 259)

Mer än 1000 elever har antagits på vårt seminarium här i Vryheid (i Sydafrika) sedan 1948, och nästan lika många har tagit sin examen här. ... Agnes Ndela ... tog examen och fick plats vid en skola på en svensk missionsstation. Så småningom avancerade hon till överlärare, och hon har tjänstgjort som sådan i många år. Hennes skola är renskurad och i ordning. Papper och böcker ligger på sina rätta platser. Lydiga barn med ett gott uppförande befolkar den skolan. Och det största av allt, hon har förblivit ärbar och trogen. Trogen den uppgift Gud gav henne i vardagen och trogen sin Gud, som hon började älska och lyda som elev. Den för svarta ungdomar så farliga äktenskapssmarknaden tycks inte ha någon dragningskraft på henne. Eller också har hon bestått provet. Nu börjar hon bli överårig enligt bantused. Men ofta möter jag henne på gatan, när hon kommit in för att handla. Hon är smakfullt och modernt klädd. Hon hälsar öppet och med glädje och stannar gärna för en liten pratstund. Allt går som vanligt, tycker hon. Ja, det är det bästa av allt. Själv är hon en högst ovanlig svart dam, som gått den rätta vägen, och som förblivit en prydnad för Gud och den institution hon representerar. (Axia Gustafsson "Hur har det gått sedan?" s 128-133; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1960)

Ett märkvärdigt blod, detta Lovängs, ett skämt, sjukligt blod. Och likväl är det friska bönder både på fars och mors sida så långt kyrkböckerna vet berätta. Men kanske var det far som drog dom över de sina. Han hade ju fläckat det gamla namnet. Han hade legat hos främmande kvinnor. Han hade druckit vettet ur sitt eget huvud. Han hade försmått jorden, brutit mot den ande och kraft som var gömd i dessa åkrar och tegar. Men snart nog fick han sin dom. (Sven Edvin Salje "Människors rike" s 275)

När de slovakiska kvinnorna (i koncentrationslägret i Auschwitz) satte sig ned, nakna, för att få sina huvuden rakade, steg det in en SS-officer i rummet och beordrade fem av dem att gå ut till läkarmottagningen. "Han ville undersöka judiska kvinnor ... och se om de var riktiga jungfrur. Han ville också veta om judiska kvinnor var rena. Undersökningen förvånade dem - men på ett negativt sätt. De kunde inte tro att vi var så rena. Dessutom var över nittio procent av oss jungfrur. De var allesammans religiösa judinnor. Det var uteslutet att någon av dem skulle ha tillåtit en man att röra dem före bröllopet. Men i och med undersökning berövades alla flickorna sin mödom - läkarna använde sina fingrar. (Laurence Rees "Auschwitz - Den slutgiltiga lösningen" s 138-139)

(Professorn i psykologi och pedagogik) Axel Herrlin hörde inte till de professorer, som gav stoff åt enkla anekdotberättare. Studenten lärde sig snart förstå, att han mött en av de sällsynta män, som går genom livet utan att någonsin solkas ner av dess gemenhet och snusk. Ju mer man lärde känna honom, desto mer förstärktes det första intrycket. ... Han talade enkelt och rättframt om ting, som fångat hans intresse, utan tanke på att det skulle vara något märkvärdigt och anmärkningsvärt. Som en kamrat till kamrater, utan den ansträngt studentikosa samtalston, som en och annan kollega kunde lägga sig till med. (Gunnar Aspelin "Lärospån i Lund" s 28)

På detta höga och heliga berg sätter skökan aldrig sin fot. Här finns blott "jungfrur". (N.P. Wetterlund "Andens lag II" s 1063)


ca 1900 - ca 1500/span>

Utbildningen av afrikanska präster med oeftergivligt krav på celibat och med samma examensfordringar för afrikaner som för européer tycktes till en början bereda oöverstigliga svårigheter (för den katolska kyrkans mission). I Vita Fädernas missionsområde kring de centralafrikanska sjöarna antogs åren 1893-1903 trehundra prästkandidater, men av dessa nådde endast tre fram till ordinationen. Med osviklig uthållighet kunde emellertid också dessa svårigheter övervinnas och kyrkans plan och program genomföras. ... Afrikanska lärare, tidningsmän, läkae och andra samlas i kyrkans omfattande organisation för lekmän och inspireras här till kristna insatser. Många av dem hade tidigare ämnat bli präster och hade fått sin första utbildning i prästseminariernas lägre avdelningar, men beslutat att övergå till annan verksamhet. Genom lekmannaapostolatsorganisationen kan deras tjänster komma kyrkan till godo. (Bengt Sundkler "Kristen mission och kyrka i Afrika" s 145-146)

(Neapel) eger öfver 300 romerska kyrkor och kapell. Antalet prester är också utomordentligt stort. I allmänhet råder inom katolska kyrkan aldrig någon prestbrist. Ehuru presterna äro förbjudna att bilda familj, något som alla människor af naturen eftersträfva, så egnar sig likväl en mycket stor mängd unga män åt prestembetet, och det män ur alla samhällsklasser, äfven ur furstliga familjer. Jag frågade en gång en framstående protestantisk biskop, hvad han trodde, att det skulle blifva af våra teologiska fakulteter vid universiteten, om våra prester vore förbjudna att gifta sig och stifta familj. Han ryckte på axlarna och svarade: "Jag förmodar, att de skulle bli alldeles tomma på studenter." Man kan derför icke annat än beundra den hängifvenhet för kyrkan, som gifver sig tillkänna hos de katolska presterna. Och det är denna kyrkas styrka. Hade hon icke haft sitt ogifta presterskap, som kunnat helt och hållet egna sig å hennes tjenst, utan att störas af omsorgen om större eller mindre familjer, så vore hon icke, hvad hon nu är. "Vi hålla icke äktenskapet för orent", sade mig en gång en katolsk prest, "tvert om anse vi det såsom ett sakrament. Men kyrkan vill såsom hvarje husbonde hafva tjenare, som icke äro upptagna af egna familjer utan kunna helt tillhöra henne." (P. Waldenström "Till Österland" s 743-745; december 1894)

En särskild anledning till att förlägga (trollens) hemvist till höga berg låg däri, att dessa av ålder ansetts "spå väder". ... Mest berömt bland väderspående berg var ... den märkliga klippön "Jungfrun", som i ensligt majestät höjer sig mitt i Kalmarsund. Sedan hedenhös var berget fruktat av sjömän och fiskare, ty i dess djupa hålor och grottor bodde självaste sjörået, som rådde över vindarna; ja, ön med den dimhöljda hjässan uppfattades rentav som sjörået själv. Mången sjöman, som råkat ut för trollets vrede, hade där gått i kvav. "Där hava många skepp blivit olyckeliga", heter det i en beskrivning från 1700-talets mitt. Och det var för att hålla sig väl med sjörået, som förbifarande seglare gåvo trollet det vackraste och finaste namn, de kunde hitta på, och inställsamt kallade det Jungfrun, vilket egentligen betyder "en ung högvälboren kvinna". (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1660-1709" s 334-335; Det stora trolldomsraseriets tid)

"Andelig Pärle-skrud" är en av de många andaktsböcker för kvinnor som utkom under svenskt 1600-tal. En bakgrund står att finna i det intresse för flickors uppfostran och bildning som aktualiserades i de nya lutherska prästhemmen under reformationstidevarvet. Hemmen kom nu att ersätta klostren som platsen för uppfostran och undervisning, och prästernas nya erfarenheter som fäder väckte behov av goda böcker också för döttrarna. Tidigt kom därför att utges litteratur för flickor och några av dessa 1500-talsskrifter översattes under 1600-talets första hälft även till svenska, exempelvis Conrad Porta "Jungfru Spegel", Lucas Martini "Christelige Jungfrur Ära-Krantz" eller AEgid. Albertini "Qwinnokönets Örtegård". (Valborg Lindgärde "Fromhetslitteraturen under 1600-talet" s 272)

Man kan ju klarliga nog märka, om man ej alldeles blind är, att jungfrudom intet aktas för Gudi, utan det är för honom lika vad en är jungfru eller icke. Väl är det sant att en jungfru eller den utan äktenskap är, är friare än den som är i äktenskap, förty den som är i äktenskap, han haver icke makt över sin egen lekamen, som Paulus säger. Där måste mannen skicka sig efter hustrun, och hustrun efter mannen, där mycket världsliga bekymmer medföljer, som man dagliga ser för ögonen, det den som är utan äktenskap kan vara förutan. . . . Icke sade heller Paulus att en jungfru skulle för sin jungfrudoms skull vara bättre för Gudi än en annan som icke är jungfru som klosterfolk nu gör, där de säger sig förvärva av Gudi en besynnerliga krona i himmelrike med deras jungfrudom. Men det sade han, att en jungfru är friare till att traktera Guds ord och det Gudi tillyder än en annan som bekymrad är med sin bonde och barn. Dock ville han ju det, att ingen skulle sådan frihet åstunda utan den där nåd haver till kyskhet. . . . Ändå äktenskapet haver bekymmer med sig, är det dock en helig stadga som Gud själv stiftat haver, där man ock kan öva sig i Guds ord och hålla hans bud, och vara Gudi så när som en jungfru, ändå det är med mera möda och omak besvårat än jungfrudom, vilken möda och omak väl vore gott att vara förutan, efter Pauli råd, när man hade nåd till kyskhet. Och härav beslutar jag nu att jungfrudom ej är bättre för Gud än äktenskap, efter det (som sagt är) att Gud haver intet anseende till personerna. Det är lika för honom vad en är gift eller ogift, jungfru eller änka. Men den är honom kär, som av ett gott hjärta fruktar honom, haver honom för ögon, och gör det han befallt haver. . . . Och såsom man ej förväntar sig där besynnerlig lön för att man lever i äktenskap, så skall man ej heller förmoda sig lön därför att man lever i jungfrudom, ty att jungfrudom och äktenskap kunna hållas både av onda och goda. (Olaus Petri "En liten bok i vilken klosterleverne förklarat varder, där ock något föregives vad skada och fördärv sådant leverne haver gjort i kristenheten" s 99-100)

Helgonkulten blomstrade (i Skara stift) vid medeltidens slut och framför allt dyrkan av de svenska helgonen. Så sent som 1526 berättas från Marks härad, att allmogen höll på att bygga ett kapell för att där tillbedja "then helga pigha". Uppgiften, som finnes i Gustav I:s registratur, nämner icke kvinnans namn eller någon preciserad plats, där kapellet låg. Konungen, som var misstänksam, lät genast beordra frälsemannen Seved Ribbing, vilken samma år hade fått Marks härad som förläning, att förhindra arbetets fullbordande och beslagta den egendom, som där fanns. Något närmare om detta känna vi tyvärr inte, men sannolikt är väl, att det är fråga om en ur folkets egna led utgången jungfru. (Hilding Johansson "Kyrka och fromhetsliv under medeltiden" s 78)


ca 1500 - ca 1000

Furstinnans biktfader kommer varje lördag morgon på sin bestämda tid. Hon är då för längesedan uppstigen och klädd och har legat ett par timmar i bön framför krucifixet. Hon är väl förberedd för bikten. Hon har ingenting att bikta. Och inte av bedrägeri och förställning, tvärtom talar hon alldeles öppet ur sitt överfulla hjärta. Hon har ingen aning om synd. Hon vet inte om att hon gjort något som helst. Det skulle då vara att hon möjligen var lite häftig mot sin kammarpiga som fumlade när hon lade upp hennes hår. Hon är ett oskrivet blad som biktfadern leende böjer sig över som över en orörd jungfru. (Pär Lagerkvist "Dvärgen" s 17)

Ordet "oåterhållsamhet" förekommer inte sällan hos (den heliga) Birgitta. Bl.a. berättar hon om aposteln Petrus att han "var bunden i äktenskap, men när han såg, att äktenskapet inte kunde passa samman med prästens ämbete och betänkte att hans sinnes dygd kunde äventyras genom oåterhållsamhet, skilde han sig från sin hustrus bädd ..." Paulus däremot "bevarade sig obefläckad av den äktenskapliga bädden". (Sven Stolpe "Birgitta i Sverige" s 44; Birgitta och Ulf)

(På 1200-talet) kommo tiggarordnarna (till Skara stift). Deras munkar hade mera kontakt med kulturlivet (än cistercienserna), och klostren blevo nu centra såväl för lärdom som för praktisk verksamhet. I stiftsstaden låg sancta Catharinas franciskankonvent strax norr om domkyrkan (grundat omkr. 1260). Sydost om detsamma låg sankt Olovs dominikankonvent (grundat 1239). Sankt Olovs-munkarna voro liksom alla dominikaner synnerligen nitiska i att uppspåra kätterier. Det var dessa munkar, som 1529 fördrevo en luthersk lärare från staden, vilket skulle bliva ett förspel till det s. k. västgötaherrarnas upprorsförsök å Larvs hed samma år. (Hilding Johansson "Kyrka och fromhetsliv under medeltiden" s 72)

Ett kyrkomöte (hölls) i Skenninge år 1248. Här förbjödos prästerna att taga sig hustru eller sammanbo med kvinna. De präster, som redan voro gifta eller levde i konkubinat med kvinna, måste inom årets slut skilja sig från henne, undantagandes femtioåriga präster och kvinnor som vid vite av stora böter försäkrat biskopen att leva avhållsamt och aldrig sova under samma tak. Ingen omtanke om maka och barn; ingen familjelivets lycka skulle få draga prästens tankar till sig; åt kyrkans tjänst skulle alla hans krafter ägnas. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - Forntiden och medeltiden" s 316)

Bland tiggarmunkordnarna är det som bekant särskilt två, som övat mycket stort inflytande under medeltiden, nämligen dominikanerna och franciskanerna. Den förra orden stiftades av spanjoren Dominicus och stadfästes av påven 1216, den senare stiftades av Frans av Assisi och erhöll muntlig stadfästelse av påven redan 1210. De populära benämningar som ordensbröderna fingo på grund av färgen på sina kåpor, svartbröder och gråbröder, ha i allmänna medvetandet i viss mån blivit symboler för de båda ordnarnas karaktär. Dominikanerna ha ett mörkare skaplynne, manifesterat icke minst i kampen mot kätteriet och dess handhavande av inkvisitionen. Franciskanerna ha genom tiderna bevarat något av stiftarens, den helige Frans', mera naivt ljusa kynne. Men gemensamt för båda ordnarna är, att de klokt utnyttjades av kyrkan för dess intressen och att de radikalt anpassade sig efter tidsläget och därmed vunno en rik utveckling i samband med det uppblomstrande stadsväsendet. De båda munkordnarna etablerade sig i Sverige i mitten av 1200-talet och sökte sig, såsom naturligt var, till det gamla Skara-stiftets medelpunkt, stiftsstaden Skara, dominikanerna 1234 och franciskanerna 1242. Om dominikanernas klosteranläggningar och verksamhet här känner man blott föga. De historiska källskrifterna lämna inga upplysningar om deras kloster. Men så mycket står klart, att de slogo sig ned strax söder om staden på kungsgården Gällkvists mark. . . . Om man således vet mycket litet om dominikanernas kloster i Skara, har man genom lyckliga omständigheter bättre kännedom om franciskanernas motsvarande anläggning i staden. Deras verksamhet i Skara omfattar jämnt 300 år, från 1242 till 1542. Av, som det synes, en ren tillfällighet har platsen för deras kyrka och kloster, Sankta Katarinas kloster, blivit känd för eftervärlden. När grundaren av den första veterinärinrättningen i vårt land, den kände Peter Hernqvist, i slutet av 1700-talet skulle bygga sitt läroverk, stötte man på ruinerna av en tegelbyggnad. . . . Den plats där franciskanerklostrets anläggningar lågo, är området mellan en väg och ett vattendrag, den lilla bäcken Dofsan, som då för tiden säkerligen var stridare än nu och även delvis hade en annan riktning, så att den praktiskt taget kringflöt klosterområdet. (Yngve Rudberg "Något om ödekyrkor och klosterlämningar" s 307-308)

Helgonkulten var under medeltiden (i Skara stift) naturlig och omhuldades livligt av den enskilde fromme. Helgonens antal blev så stort, att i såväl missalet som breviariet en särskild del, proprium de Sanctis, upptogs av böner och texter på helgondagar. Helgondagarnas rika flora höll på att alldeles växa över och utsudda de stora linjerna i kyrkoåret. Dyrkan av "den ärorika, alltid rena Jungfrun Maria" blev allt livligare ju längre tiden framskred. Fester till åminnelse av hennes besökelse (2/7), himmelsfärd (15/8), födelse (8/9) etc. firades. Apostla- och ängladagar iakttogos. Den heliga Anna firades livligt i Skara stift vid medeltidens slut. Så kom den stora skaran av andra helgon, vilka anropades i allhelgonalitanian (litania omnium Sanctorum). Ett typiskt provinshelgon blev Helena eller Elin av Skövde. Enligt legenden om henne, som är tryckt i Scriptores rerum suecicarum III:2, skulle den fromma kvinnan ha varit gift och haft flera barn. Som ung änka ägnade hon sig helt åt själens vård och uppförde för egna medel en del av Skövde kyrka. Genom familjeintriger blev hon dödad, då hon var på väg till Götene (Gothene) kyrkas invigning. Efter hennes död sägas flera underverk ha skett. Där hennes döda kropp lades, sprang en källa fram. Ärkebiskop Stefan lyckades hos påven Alexander III utverka kanonisation 1164. (Hilding Johansson "Kyrka och fromhetsliv under medeltiden" s 77)

Redan på 1100-talet kommo cistercienserna och grundade kloster i Varnhem (1148) och Gudhem (1161). Dessa äldsta kloster hade emellertid föga kontakt med yttervärlden. Klosterfolket levde i stillhet under andaktsövningar och gudstjänster. Klockan 3 f.m. kallades systrarna i Gudhem till dagens första bönestund, matutinen. Avbrutna av torftiga måltider fortsattes sedan med bestämda mellanrum de olika kanoniska bönestunderna. Dagen avslutades med kompletorium. Efter en sådan av andakt fylld dag bestänktes systrarna med vigvatten (aqua benedicta) och gingo sedan till sängs i dormitoriet undan världens larm och oro. Som synes kunde det näppeligen bli någon tid över till praktiskt arbete. Vår tid (i mitten av 1900-talet) har dock säkerligen anledning att beakta den stora religiösa energi, som dagligen nedlades här. (Hilding Johansson "Kyrka och fromhetsliv under medeltiden" s 72)

När fråga blir om bevarade klosterlämningar inom (Skara) stift, har man att räkna med båda slagen av klosterorganisationer inom den katolska kyrkan, de stora klosterorganisationerna från 1100-talet, som uppförde sina klosteranläggningar på landsbygden, och tiggarmunkordnarna från 1200-talet, som byggde sina kloster i städerna. Av de i Sverige anlagda klostren av den förra kategorien, samtliga tillhörande cistercienserorden, nämligen munkklostren i Alvastra, Nydala och Varnhem samt nunneklostren i Vreta, Riseberga, Sko och Gudhem, ha två - munkklostret i Varnhem och nunneklostret i Gudhem - tillhört Skara stift. Om äldre klosteranläggningar inom området har man ingen kännedom. Bland tiggarordnarna ha - förutom dominikanerklostret i Lödöse, vilken plats en gång i tiden var att betrakta som en uthamn till Skara - både dominikanerna och franciskanerna haft kloster i den sistnämnda staden. Låt oss först tänka på klosteranläggningen i Varnhem. Klostret tillhörde cistercienserorden. Denna ordens huvudkloster var Citeaux i Burgund i Frankrike, och orden har uppkallats efter moderklostrets latinska namn Cistercium. Sin popularitet och sitt stora inflytande fick orden emellertid främst genom grundläggaren av dotterklostret i Clairvaux, den helige Bernhard. Ordens författning stadfästes av påven 1119 och orden infördes i Sverige 1143, då Alvastra och Nydala kloster stiftades. I slutet av 1140-talet sändes från Alvastra en skara munkar med en viss Henrik i spetsen till Västergötland för att anlägga ännu ett kloster. Det tycks ha dröjt något, innan de funno den lämpliga platsen. Sålunda slogo de sig en tid ned på Lurön i Vänern och därefter på Lugnåsberget i Lugnås socken av Björsäters pastorat, där namnet Klosterängen än i dag påminner om deras vistelse på platsen. År 1150 fick stiftelsen av en kvinna vid namn Sigrid, som torde ha tillhört den erikska kungaätten, en gård i Varnhems socken, och här byggdes slutligen det nya klostret. Platsen, som utvaldes efter olika försök är betecknande för cisterciensernas byggnadstraditioner. Bekant är, att deras kloster alltid uppfördes i natursköna nejder, men denna synpunkt fick icke vara den ensamt avgörande. Då klosterfolket enligt klosterreglerna skulle bispringa ortens befolkning i dess angelägna uppgift att bryta ny bygd, uppfördes klostren gärna på gränsen mellan odlad bygd och ödemark. Varnhem låg just i en sådan gränstrakt mellan det sedan århundraden odlade och jämförelsevis rikt befolkade slättlandet å ena sidan och Billingens ännu otillgängliga skogsbygd å den andra. Ett villkor för klostrets framtida blomstring var emellertid, att det kunde få inflytelserika och förmögna gynnare, och det fann dessa i erikska kungaätten. (Yngve Rudberg "Något om ödekyrkor och klosterlämningar" s 300-301)

Ett av de allra första (klostren i Lund) var domkapitlet vid den nyuppförda katedralen (vars högaltare invigdes år 1145). I strikt mening rörde det sig inte om ett kloster utan snarare om ett öppet konvent, där kapitlets bröder, kanikerna, levde i gemenskap. Under 1200-talet sekulariserades emellertid domkapitlet, och bröderna bosatte sig i särskilda kanikresidens. Det första egentliga klostret i Lund var Allhelgonaklostret, tillhörigt benediktinorden. Klostret, som instiftades någon gång före 1089, låg strax norr om stadsområdet. Till samma orden hörde nunneklostret Sankta Maria och Sankt Peders kloster, instiftat kort efter 1145. Någon gång omkring 1160 eller decennierna före omvandlades stadens första biskopskyrka, Drotten, till klosterkyrka åt ett premonstratenskloster; bröderna flyttade emellertid ganska snart vidare till Övedskloster. Under 1200-talet grundades tiggarmunkskonvent i Lund liksom i de flesta större städer, svartbrödraklostret år 1221 och gråbrödraklostret år 1238. (Peter Carelli "Den tidiga staden" s 255)

Cisterciensorden ... bar namn efter klostret Citeaux vid Dijon, som grundlades 1098 af en gammal klosterbroder och eremit, Robert från Champagne. ... (Dennes efterträdare som abbot blef) Pascalis II som gaf "det nya klostret" dess regel, som var Benedikts gamla regel utan de senare tilläggen. De stränga munkarne i den hvita eller hvitgrå dräkten vunno i början icke mycken anslutning, och det såg redan under den tredje abboten, engelsmannen Stefan Harding, ut, såsom om orden skulle dö ut, emedan ingen ville böja sig under den stränga regelns tukt och dela de fattiga cisterciensernas armod. Men i stället för att mildra regeln skärpte Stefan den: I motsats till den praktfulla gudstjänsten i Cluny skulle allt i Citeaux vara så enkelt som möjligt. Krucifixen skulle vara af trä, altarstakarna af järn, kalkarna endast förgyllda, icke af äkta guld, altarkannorna af glas och altarkläderna i hög grad enkla. Många spådde att denna rigorism skulle leda till Citeaux' undergång, men det var den, som förmådde den unge riddaresonen Bernhard att (1113) söka inträde i orden; och från det ögonblicket gingo cistercienserna en stor tid till mötes. Abboten i Citeaux såg sig snart i spetsen för en mängd kloster i alla länder och hvarje år - hvad de mera aflägset boende beträffar med större mellanrum - möttes alla cisterciensabbotar eller abbotarnes ombud till generalkapitel i moderklostret; "de grå munkarne äro alltid på benen", sade man. Hvarken vetenskapen eller konsten fick hemvist i cisterciensorden, men att styra var dessa munkars nådegåfva. Genom sin energi och handlingskraft kommo de esomoftast att spela en politisk roll, och maktlystnad var deras hufvudfel; man beskyllde dem senare för, att de icke blott ville rycka till sig himmelen utan äfven jorden. ... Först i början af 13:de årh. fingo cistercienserna äfven nunnekloster i större mängd; det märkvärdigaste af dessa var det senare så berömda Port Royal. Med stöd af ärkebiskop Eskil af Lund, som var en god vän till Bernhard, fingo cistercienserna insteg i Danmark (Herivad, "Citeaux' 13:de dotter, Sorø och Vitskøl; långt senare Mariaklostret för nunnor i Roskilde), och äfven i Sverige fingo de redan i Bernhards dagar några kloster (Alvastra, Nydala, Varnhem) och senare både för munkar och nunnor (Julita, Gutvalla på Gotland, Sko, Sigtuna, Husby, Vreta o.s.v.). Till Norge kommo cistercienserna från York, icke från Clairvaux, och där funnos likaledes både manliga och kvinnliga medlemmar af denna orden (Lyse, Hovedøen, Tuterøen och Nonnesaeter). (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 762-764)

De första klostren och kommuniteterna i det nuvarande Sverige inrättades i Skåne. Det skedde under 1000-talet, och det handlade då för det första om präster som levde ett gemenskapsliv. Så var fallet i Dalby utanför Lund, och prästerna var knutna till den i dag äldsta bevarade stenkyrkan i Norden, uppförd med början troligen redan på 1060-talet. De benämndes regulära kniker, eftersom de levde efter en regel, i detta fall Augustinus regel, vilken hade utformats omkring år 390. Motsvarande gemenskapsliv levde även kanikerna vid domkyrkan i Lund, fastän efter en annan regel. För det andra hade ett kloster i traditionell mening grundlagts "utanför Lunds murar" före år 1089 - vi vet inte när - och fått namn efter Alla Helgon. Detta kloster var avsett för munkar som följde Benedikt av Nursias regel, formulerad kring år 529 för klostret Monte Cassino i Italien och som i reformerad form dominerade det västerländska klosterväsendet under hela den tidiga medeltiden. Allhelgonaklostret vid Lund företrädde den reformrörelse inom klosterväsendet som utgick från det berömda klostret Cluny i Bourgogne i Frankrike och kom att bli Nordens förnämsta benediktinkloster. Det får antas att detta kloster var den första inrättningen i nuvarande Sverige för teologisk utbildning, även om de som utbildades endast var klostrets egna bröder. (Bertil Nilsson "Kyrka och lärdom" s 148-149)

Ifråga om prästtillsättningarna torde kardinalen sökt hävda att dessa skulle läggas i biskopens hand. Celibatet hävdades (fram till mitten av 1200-talet) ej som allmän princip, vari vi måste se en eftergift för förhållandena i vårt land, men vissa förbud torde ha utfärdats, som förbud för präst att gifta sig med en änka. En gift präst, som befordrades till ett högre andligt ämbete, borde leva i avhållsamhet. (Berndt Gustafsson ”Svensk Kyrkohistoria s 28,29,33)

Både asketiska böjelser och politiska drömmerier hindrade (medeltidens) kristna från att värdera äktenskapet och hemmets betydelse. Äfven för gifta personer blef jungfrulighet idealet. Henrik II och Kunigunda, Edward bekännaren och Edit, markgrfvinnan Matilda af Toscana och båda hennes män skola enligt krönikans utsago hafva lefvat som broder och syster, och många gifta af lägre stånd hafva säkert följt deras exempel. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 681-682)

(Katarerna) var uppdelade i två särskilda kategorier. Viktigast var perfecti, de fullkomliga eller goda. ... All sexuell kontakt var förbjuden ... bland perfecti; sexualiteten sågs som en del av Satans materiella rike, medan människornas själar var könlösa och sökte frigöra sig ur sin fångenskap i det kroppsliga. (Harald Rasmussen-Einar Thomassen "Kristendomen - En historisk introduktion" s 263-264; Kyrkan och dess fiender: judar och kättare)


ca 1000 och tiden dessförinnan

Enligt de lärda männen på Irland (under tidig medeltid) var den bästa kvinnan en kvinna som gjorde sitt bästa att inte vara kvinna. Att förbli jungfru livet ut var således att betrakta som lovvärt. De iriska helgonlegenderna har flera exempel på kvinnor som ansträngde sig intill det yttersta, bl.a. genom att fasta, för att slipa bort sin feminitet och därmed bli bättre människor. Det största av alla kvinnliga helgon på Irland, Sankta Brigit, lär ha stuckit ut ett av sina ögon för att göra sig olämplig som äktenskapspartner. Faktum är att nunnor, i och med att de deserterade från den farliga sexualitetens domäner och andligen gifte sig med Jesus, kom i åtnjutande av flera "manliga" rättigheter, som övriga kvinnor saknade. De kunde agera politiskt, juridiskt och ekonomiskt (och stundom, om vi får tro den hagiografiska litteraturen, åstadkomma mirakel) på ett sätt som klart skilde sig från de möjligheter som stod till buds för majoriteten av deras världsliga medsystrar. ... Nunnelivet påminde för övrigt starkt om världsliga kvinnors liv; med undantag för barnafödande hade kvinnorna i klostret ungefär samma arbetsuppgifter som kvinnorna utanför dess murar. (Dick Harrison "Krigarnas och helgonens tid - Västeuropas historia 400-800 e. Kr." s 251-252)

Från Gregorius den stores tid (påve omkring år 600) var det vanligt att kommentera skillnaderna i stånd inom kyrkan med utgångspunkt i Jesu liknelse om den fyrfaldiga sådden (Matt 13:16-18). Sådden bär frukt i kyrkan – mest bland munkar och nunnor som lever ett liv i kontemplation och sexuell avhållsamhet. De får hundrafaldig lön i himlen. På den mellersta nivån kommer prästerskapet och de lärda som lever i en mellanställning mellan det andliga och det världsliga. Deras lön i himlen är sextiofaldig. Minst lön får de som lever i äktenskap eller på annat sätt är djupt involverade i världens göromål. De kan inte vänta sig mer än trettiofaldig lön i himlen. ... De monastiska idealen var något som lekfolket kunde närma sig på olika sätt, även utan att gå i kloster. Det monastiska ståndets viktigaste kännetecken var kyskhetsidealet. Särskilt inom adeln fanns de som började närma sig detta ideal genom att ingå avtal med sin make eller hustru om att leva resten av livet i sexuell anhållsamhet när de hade kommit ett stycke upp i åren. Fattigdomsidealet kunde de närma sig genom att ge till de fattiga. De kunde också närma sig det monastiska livet genom att understödja klostren med pengar eller arbete. ... Det monastiska livet utgjorde prototypen för det fullkomliga livet efter Kristi bud. Men skillnaden mellan lekfolkets helighetsstandard och det monastiska fullkomlighetsidealet var inte absolut. Övergången från det ena till det andra var glidande. (Harald Rasmussen-Einar Thomassen "Kristendomen - En historisk introduktion" s 231-232; Lekfolkets kristendom)

Den ortodoxa fromheten håller jungfru Maria i högsta vördnad. Sedan konciliet i Efesos 431 givit henne titeln "gudaföderska" och konciliet i Konstantinopel 553 förklarat henne vara "ständig jungfru" har den ortodoxa kyrkan avstått från vidare definitioner av hennes väsen. Iniom ortodoxin finns alltså inga läror om Marias syndfrihet eller hennes obefläckade avlelse. Maria är obefläckad och syndfri och betecknas vanligen som "den alltigenom heliga" (panagia). Genom sin renhet och ödmjukhet framstår hon som den mänskliga idealgestalten. Hon representerar alla och "i henne kan mänskligheten möta Skaparen som sin like, sin vän och återlösare". (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 67)

Låt oss längta efter den där Brudgummen, låt oss vara jungfrur vad beträffar den sanna Jungfruligheten. Ty Herren söker efter själens jungfrudom. Låt oss med denna gå in i Himlen ... så att vi må uppnå de utlovade goda tingen, av vilka vi alla må ha del genom vår Herres Jesu Kristi nåd och barmhärtighet. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XIV:498)

I den äldsta kyrkan var det vanligt att präster och biskopar var gifta, men under inflytande av den asketiska rörelsen blev celibatet ett ideal också för de präster som inte var munkar. Denna utveckling började mycket tidigt, redan innan klosterrörelsen börjat sprida sig. Redan vid 300-talets början förbjöds präster och diakoner att gifta sig. ... Celibat blev ... snart påbjudet för biskoparna både i öst och väst, vilket innebar att nya biskopar vanligen valdes bland munkarna. Beträffande presbyternas levnadssätt växlade bruket. I östkyrkan blev den vanliga ordningen att församlingsprästerna var gifta (något som är brukligt också inom dagens ortodoxa kyrkor), medan det samtidigt fanns munkar som representerade det celibatära idealet. I väst blev celibatet med tiden ideal också för församlingsprästerna. (Per Beskow-Jan Arvid Hellström-Nils Henrik Nilsson "Den kristna kyrkan - Från apostlarna till renässansen" s 150)

Under 200-talet började celibatet värdesättas som ett tecken på andlighet. Ändå fnyste man åt överdrifter, och Origenes fick möta åtskilligt missnöje, då han snöpte sig själv i tron att evangelierna rekommenderade detta. ... Allteftersom trehundratalet fortskred, ökades trycket på kristna att leva i celibat. Hieronymus var celibatets mest ivrige understödjare. (De kristna s 215; Michael A. Smith: Kristna asketer och munkar)

(Susanna i Babylon) hade trons utsmyckning och kyskhet och fromhet. ... Låt oss därför efterlikna Susanna och alltid vara vaksamma i hjärtat och rena i livet. (Hippolytus, The Ante-Nicene Fathers V:193-194)

Bland de mest originella dragen i den judiska moralen är ... den vikt man lägger vid kyskheten. ... Allt det som moralteologin i våra dagar förbjuder var redan med stor precision förbjudet av rabbinerna, oregelbundna äktenskapliga förbindelser likaväl som homosexualitet. Sexuella förirringar avvisades; de svåraste belades med straff. Flavius Josefus vittnar om detta renhetsideal när han säger: ”Vi, hebréernas söner, lyder utomordentliga lagar. ... Före en legitim förbindelse har vi ingenting att skaffa med någon kvinna; vi inträder i äktenskapet kyska och vi gifter oss inte för njutningens skull utan för att avla barn.” Att detta diskutabla vittne här förskönar är väl troligt ... Men det är någonting stort redan i att framföra ett ideal av renhet och kyskhet, särskilt i en tid då hela den hedniska världen och särskilt det romerska samhället ... gav så många skrämmande exempel på sexuell förvildning. (Henry Daniel-Rops "Dagligt liv i Palestina på Jesu tid" s 214)

Vestalerna (i Vesta-templet på Forum Romanum i Rom), sex till antalet, var det kvinnliga prästerskap som ansvarade för templet och elden. De valdes i unga år och tjänstgjorde sedan i 30 år innan de ”pensionerades”. Vestalerna levde i celibat under sin tjänstgöringstid, men kunde gifta sig därefter. Om en vestal bröt sitt celibatlöfte följde dödsstraff. (Anders Runesson ”Kvinnor, män och makt i det antika samhället och i den tidiga kyrkan” s 139)


Sångarna:

Väktarns rop i natten skallar, från muren han på Sion kallar: ”Stå upp, stå upp, Jerusalem. Midnatt rår, håll ljusen tända. Din väntetid är nu till ända. Kom, kloka jungfrur, kom, stig fram. Stå upp, tag lampor med, vår brudgum kommer ned. Halleluja! Så skynda fort till bröllopsfest. Se, öppen står ännu hans port.” (H Sachs-P Nicolai-BGT Hallqvist: Psalmer och Sånger 743:1)


Egna kommentarer och funderingar:

I Tobit 3:8-15 läser vi om en jungfru som inte hade solkat sitt namn i sällskap med män. I ett återställelseperspektiv läser vi nu om jungfrur som inte har solkats i sällskap med kvinnor.

Angående de 144000 som hundrafaldig frukt, se Egna kommentarer och funderingar till Upp 14:18b-19.


Paulus sade till de troende i Korint: “Det är) fint för en människa att ej röra en kvinna.” (1 Kor 7:1b)

Paulus sade till de troende i Korint: “Jag vill (att) alla människor (skall) vara som och/också jag själv (är). Var och en har emellertid en egen fröjdbringare/nådegåva ut ur/av Gud ... Men jag säger till de ogifta, (att det är) fint för dem, om – alltefter omständigheterna – de må stanna/förbli som och/också jag (är).” (1 Kor 7:7a,8)

Paulus sade till de troende i Korint: ”Jag vill er/'att ni' skall vara fria från bekymmer. Den ogifte bekymrar sig (om) Herrens ting, hur han må behaga Herren. Men (mannen) som har gift sig bekymrar sig (om) utsmyckningens/’den utsmyckade världens’ ting, hur han må behaga kvinnan, och han är (och har varit) ’delad i portioner’/delad. Och den ogifta kvinnan och jungfrun, den ogifta (P46, א,* א, A), bekymrar sig (om) Herrens ting, för att hon må vara helig och/både (i) kroppen och (i) anden. Men (kvinnan) som har gift sig bekymrar sig (om) utsmyckningens/’den utsmyckade världens’ ting, hur hon må behaga mannen.” (1 Kor 7:32-34)

Paulus sade till de troende i Korint: “Jag trolovade er (med) en man (för) att få er att stå vid sidan av Kristus (som) en luttrad jungfru. Men jag fruktar ... (att) era uppfattningar må förstöras ... om den som kommer kungör en annan Jesus.” (2 Kor 11:2b-4a)


Grekiska ord:

parthenos (jungfru) (i NT + exempel i Apokryferna) Matt 25:1; Upp 14:4 – Ester 2:17; Judit 9:2; 16:4; 1 Mack 1:26; 2 Mack 3:19; 5:13; Syr 9:5; 30:20; Jeremias brev v 8; Matt 1:23; 25:7,11; Luk 1:27; Apg 21:9; 1 Kor 7:25,28,34,36-38.


Ytterligare studier:

Jes 23:12; Jer 14:17; 31:4,21; 44:4-5; Klag 1:15; 2:10,13; Hes 23:17; Amos 5:2; 17:8; 1 Kor 7:8; Ef 5:27.


John C. Poirier-Joseph Frankovic "Celibacy and Charism in 1 Cor 7:5-7"; Harvard Theological Review 89.1 (1996): 1-18.

J.A. du Rand "A socio-psychological view of the effect of the language (parole) of the Apocalypse of John"; Neotestamentica 24.2 (1990): 351-366.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-20; 2012-07-11; 2015-07-28)

Till sidans topp

14:4b De här (är) de som följer den lille Baggen varest/vart Den – alltefter omständigheterna – må dra sig tillbaka. De här har från en början (P47, א,* א) köpts från människorna till Gud och till den lille Baggen.

Ord för ord (20 ord i den grekiska texten Sinaiticus): de-här de följande den lille-bagge varest alltefter-omständigheterna (den)-må-dra-sig-tillbaka. de-här köptes från '-na människor'/människorna från (en)-början (till)-'-en gud'/Gud och (till)-den lille-bagge.


1883: Dessa äro de, som följa Lammet, hvart helst det går. Dessa hafva blivit köpta från människorna till en förstling åt Gud och Lammet.

1541(1703): Desse äro de som följa Lammet, ehwart det går; desse äro köpte ifrå menniskorna, till en förstling Gudi, och Lambena.

LT 1974: ... och följer Lammet vart det än går. De har blivit köpta bland jordens alla människor som ett heligt offer åt Gud och Lammet.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Den som ‘lyfte ... kärl’/’bar Jonatans utrustning’ talade till honom: “Gör varje/allt som – om alltefter omständigheterna – ditt hjärta må ’luta sig ut’/’ge sig hän åt’. Skåda, jag är i sällskap med dig, som ditt hjärta (är) mitt hjärta.” (1 Sam 14:7, Grekiska GT)

(David sade:) “Lev helt och hållet utsökt (inför) Herren, och Han skall ge dig ’ditt hjärtas begäran(pluralis)’/’de ting ditt hjärta begär’.” (Ps 37:4, Grekiska GT)

(Psalmisten sade:) “Jungfrur ... (följer) bakom (Tyros' kungs dotter).” (Ps 45:14b eller 45:15b, Grekiska GT)

(Herren sade till Israel:) "Från en början har Jag inte samtalat i/på en gömd (plats), inte heller i/på en mörk plats av 'en jord'/'ett land'. Vid den tid då det blev, var Jag (hela tiden) där. Och nu har Herren skickat (och skickar) bort Mig och Sin Ande.” (Jes 48:16b, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Ni skall vara fullkomliga, som er himmelske Fader är fullkomlig.” (Matt 5:48)

”Då en skriftlärd hade kommit till Jesus, talade han till honom: "Lärare, jag skall följa Dig varest Du - om alltefter omständigheterna - må gå bort." Och Jesus säger till honom: "Rävarna har lyor och himlens flygande varelser viloplatser, men Människans Son har inte (en plats) där Han må luta huvudet.” (Matt 8:19-20)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Himlarnas rike är likt en hög/skatt som har varit (och är) gömd i åkerfältet, vilken en människa, som hade funnit (den), gömde. Och från/’beroende på’ sin fröjd drar han sig tillbaka och säljer alla ting, så många som han har, och köper det där åkerfältet.” (Matt 13:44)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Himlarnas rike är liksom * (א*, B) en partihandlare som söker fina pärlor, men/och då han har funnit en mycket värdefull pärla (och) gått bort, har han försålt (och försäljer) alla ting, så många som han (hela tiden) hade, och han köpte den.” (Matt 13:45-46)

Jesus talade till Sina lärjungar: ”Om någon vill komma bakom Mig, låt honom förneka bort sig själv och lyfta sitt kors och följa Mig.” (Matt 16:24)

Jesus yttrade till (ynglingen): “Om du vill vara fullkomlig, dra dig tillbaka, sälj dina ’ting som börjar under’/ägodelar och ge till * (א,* א) utblottade, och du har en hög/skatt i himmel/himlen * (א,* א), och kom hit, följ Mig.” (Matt 19:21)

Herren yttrade till (sin slav): “Väl (gjort), gode och trofaste slav. Du var (hela tiden) trofast emot/över få ting. Jag skall ’få ... att stå ner’/tillsätta dig uppå många ting. Kom in i, in i din herres fröjd.” (Matt 25:21 och 25:23)

(Jesus sade till de välsignade:) “Så mycket som ni har gjort emot en av de minsta av ’de här’/dessa Mina bröder, har ni gjort Mig.” (Matt 25:40b)

(Jesus undervisade folket:) ”Hör! Skåda, den som sår kom ut (för) att så. ... (En del utsäde) föll in i den fina jorden … och förde/frambringade ... ’in i’/’upp till’ (א,* א) hundra/hundrafalt.” (Mark 4:3,8)

(Maria från Magdala och den Maria som var Jakob den yngres och Joses moder samt Salome) följde (hela tiden) Jesus och gjorde (hela tiden) tjänst åt Honom. (Mark 15:41a)

(Lukas sade:) "De som från en början hade blivit utsagans ögonvittnen och roddare/tjänare har ’gett ... vid sidan av’/överlämnat (de ting som hade fullbordats och fullbordades ibland oss) till oss." (Luk 1:2)

(En änka) stod inte på avstånd av/från helgedomen och/utan tjänade natt och dag (med) fastor och böner. (Luk 2:37b)

Då (Jesus och lärjungarna) gick i/på vägen, talade någon (vänd) i riktning mot Honom: “Jag skall följa Dig varest/där – om alltefter omständigheterna – Du må gå bort.” (Luk 9:57)

(Jesus sade till folkskarorna:) “Varje/’var och en’ ut ur/av er som inte ordnar/avstår från alla sina ’ting som börjar’/ägodelar förmår inte vara Min lärjunge.” (Luk 14:33b)

(Jesus sade till apostlarna:) "När ni - alltefter omständigheterna - må ha gjort alla de ting som alltigenom/'från början till slut' har ordnats för er, säg att/: "Vi är onyttiga slavar. Vi har gjort (och gör) vad vi (hela tiden) stod i skuld att göra." (Luk 17:10b)

Den förste (av slavarna) blev/kom till sidan av (sin herre) och sade: ”Herre, ’din mina’/’dina 100 denarer’ ’arbetade till’/gav ’tio minor’/’1000 denarer’. Och (herren) talade till honom: ”Väl/’väl gjort’, gode slav, eftersom du blev trofast i ett minsta ting, ’var havande’/ha (rättslig) myndighet ovanpå/över tio städer. (Luk 19:16-17)

(Dorkas) var (hela tiden) fylld med goda gärningar. ... (Apg 9:36b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus sade till Nikodemos:) " Anden blåser varest/där den vill, och du hör dess röst. Du vet emellertid inte varifrån den kommer och var/vart den drar sig tillbaka. På det här sättet är ’varje den’/’var och en’ som har avlats (och avlas) ut ur vattnet (א,*א) och Anden." (Joh 3:8)

Räddaren (א,*א) visste från (P66, א,* א) en början, (att) några är de * (א,*א) som tror och (att) någon (hela tiden) var den som stod i begrepp (P66, א,*א) att ’ge Honom till sidan av’/’överlämna Honom’. (Joh 6:64b)

När (herden) – alltefter omständigheterna – må kasta/föra ut * (א*) de egna, går han framför dem, och fåren följer honom, eftersom de känner hans röst. (Joh 10:4)

Simon Petrus säger till (Jesus): “Herre, var drar Du Dig tillbaka?” Jesus svarade: ”Varest/dit Jag drar Mig tillbaka, förmår du inte följa Mig nu, men du skall följa sedermera.” (Joh 13:36)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”När – alltefter omständigheterna – Den som är kallad till sidan av (er) må komma, som Jag skall sända er från sidan av Fadern, sanningens Ande, som går ut från sidan av Fadern, skall Den där vara vittne med anledning av Mig. Men och/också ni är vittnen, eftersom ni är i sällskap med Mig från en början.” (Joh 15:26-27)

(Jesus sade till Petrus:) “Amen, amen, säger Jag till dig. När du (hela tiden) var yngre, omgjordade du dig (hela tiden) själv och vandrade (hela tiden) omkring varest/där du (hela tiden) ville. Men när du – alltefter omständigheterna – må åldras, skall du sträcka ut dina händer, och andra (א,*א) skall omgjorda dig och göra (med) dig så många ting som (א*) du inte vill.” Men det här talade Han då Han gav ett tecken på vad slags död han skall/skulle förhärliga Gud. Och då Han hade talat det här, säger Han till honom: ”Följ Mig!” (Joh 21:18-19)

Jag skådade ’i en mitt av’/’mellan (å ena sidan)’ tronen och av de fyra levande varelserna och ’i en mitt av’/’(å andra sidan)’ de äldste en liten Bagge stående som hade Den slaktats (och slaktades). (Upp 5:6a)

(De fyra levande varelserna och de äldste) sjunger en ny visa, och de säger: ”Du är värdig att ta bokrullen och öppna dess sigill, eftersom Du slaktades. Och (åt) Gud i/med Ditt blod köpte Du oss (א,* א) ut ur varje stam och tunga och folk och nation. (Upp 5:9)

Den lille Baggen, Den uppåt/ovanpå tronens mitt, skall vara en herde för dem (som tjänar Gud dag och natt i Hans tempel), och Han skall visa dem vägen uppå vattenkällor av liv. (Upp 7:17a)

Om någon (är) ‘in i’/’avsedd för’ fångenskap, drar han sig tillbaka * (P47, א,* א). (Upp 13:10a)


Hembygdens predikan:

Det gives kristna, vilkas födelse ovanefter ingen kan betvivla, men vilka hava en så föga omfattande ande, att de tyckas nöja sig, blott de själva frälsas samt på sin höjd de närmaste, maken, barnen, föräldrarna, husfolket, bygrannarna. Andra åter äro skapade till konungar, att så säga, i den andliga världen. De hava i nya födelsen fått en ande, som omfattar hela socknen, hela landet, hela världen. De förnimma med sin store föregångare Paulus en brännande hunger efter själars frälsning. Därför svider hjärtat vid varje avfall, men det jublar vid varje ny omvändelse. De få lida mycket. Ofta förgås deras utvärtes människa för den inre själahungern. Ro och bekvämlighet känna de icke. De frätas liksom Kristus av ”nitälskan om Guds hus.” Därför kunna de synas olyckliga, men i verkligheten äro de mycket lyckliga. Ofta oförstådda på jorden, äro de så mycket bättre förstådda i himmelen. Lida de mycket, så få de mycket hugsvalelse. Deras lidande i tiden skall följas av så mycket större salighet efter tiden. Här hungrade de alltid, enär så få gåvo sig åt Kristus. Där skola de mättas, när de få se den stora syskonskaran samlad i sin faders hus. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Andra årgången s 353-354, Femte söndagen efter Trefaldighet, Matt 16:13-19)

Gärdesgårdar på landet uppföras på det sättet, att två och två störar sättas ned i jorden på lämpligt avstånd mellan varje par, och mellan de två störarna läggas smala stänger, högre med ena ändan och lägre med den andra. Det viktigaste är dock vidjorna. Dessa bestå av långa, smala grenar, först rensade från alla grönskande kvistar, så dragna genom eld tills de bli mjuka och sist böjda och vridna kring varje par störar och därvid så sönderspräckta att själva märgen stundom synes. I detta skick omsluta de och sammanhålla störarna och genom dem även stängerna, och bilda sålunda det band, utan vilket gärdesgårdens varken uppförande eller bestånd vore möjligt. Här är en bild av de förenade och sammanhållande banden i Kristi församling. Där finnas många framstående och lysande medlemmar, likt de upprättstående störarna och de ordentligt sammanfogade stängerna i gärdesgården. Men funnes icke andra medlemmar, fölle det hela snart isär och förginges. Nej, banden äro huvudsaken, banden äro dessa i sig själva elända men i Kristus lyckliga själar, vilka först rensats från allt som ser stort och härligt ut och så förts fram och åter genom heta eldar, till dess de blivit mjuka nog att låta sig böjas och behandlas nästan huru som helst av både Gud och människor. De äro ofta – för att tala med bilden – så söndervridna och sönderspräckta genom lidande, att deras eget livs kraft och märg fått en dödlig påkänning. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Pilgrims tillfälliga betraktelser s 290-291; Vidjorna eller ”Krossad för att sammanbinda”)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

ca 2000 - ca 1900

Några få kilometer från Jerusalem tillämpade Qumran-kommunitetens esseiska ledare ett gemensamt ägande, och munkarna överlämnade allt de ägde och hade i samband med att de införlivades i gemenskapen. Och visst kallar Jesus somliga till fullständig och frivillig fattigdom, som exempelvis den rike unge mannen, den helige Franciscus av Assisi och moder Teresa och hennes systrar; kanske för att utgöra ett vittnesbörd om sanningen att livets mening inte är beroende av en mängd ägodelar. Men inte alla Jesu lärjungar är kallade till detta. Förbudet mot privat ägande är en kommunistisk och inte någon kristen doktrin. Dessutom var försäljningen och givandet i Jerusalemförsamlingen frivillig, för vi läser i vers 46 att ”i hemmen bröt de brödet”. I hemmen? Och jag som trodde att alla hade sålt sina hem och sina möbler?! (jfr v 44). Uppenbarligen inte. Och Ananias och Sapheiras synd, som finns beskriven i kapitel 5, bestod inte i att de hade behållit en del av köpesumman för jorden, utan att de behållit en del samtidigt som de låtsades ha gett allt. Deras synd var inte girighet utan bedrägeri. Aposteln Petrus var mycket tydlig i sitt svar till Ananias: ”Var den (jorden) inte din så länge du ägde den, och förfogade du inte över pengarna när den var såld?” (Apg. 5:4). Alla kristna måste med andra ord utifrån sitt eget samvete fatta ett beslut inför Gud om hur vi använder våra tillgångar. (John Stott "Genom Bibeln - Dag för dag" s 309 i kommentar till Apg 2:44)

I många kulturer, inklusive det forna Israels grannar, tänkte man, att de “första frukterna”, säsongens begynnelseavkastning från land eller boskap, var särskilt helgade. ”Reshît” betyder ”bäst” i en del texter (se 2 Mos 34:26). Att offra sådana första frukter har förekommit i gudsdykan i oräkneliga olika samhällen. ... Offret för med sig välsignelse över resten av avkastningen (3 Mos 19:24-25). (Michael E. Williams “Exodus-Joshua” s 159-160)

Min hemprovins, Fukien, är berömd för sina apelsiner. För mig finns det inte maken till apelsiner i hela världen. När man ser uppöver sluttningarna i början av apelsinsäsongen verkar allt grönt. Men tittar man mycket noga kan man lägga märke till att här och var på träden lyser den gula apelsinfärgen fram. Snart är skörden mogen och alla trädgårdar lyser i guld. Men innan dess har förstlingsfrukten skördats. Den handplockas med stor försiktighet och säljes till högsta pris; ibland får man tre gånger mer för förstlingsskörden än för den vanliga. (Watchman Nee "Ett dukat bord i öknen" s 14)

Bland de Herrens tjänare som står som typrepresentanter i Gamla testamentet är kanske Josef den mest fullkomlige. Fastän Skriften inte uppenbarar någon särskild svaghet i hans karaktär, så vet vi att hans livsväg inte var den lättaste. När började hans svårigheter? Jo, med hans drömmar. De representerar andlig visdom. I dem såg han dels vad Gud ville göra, dels sin egen plats i den gudomliga planen. Det var hans drömmar som kom besvärligheterna att infinna sig, ty han såg vad hans bröder inte såg. ”Drömmaren” kallade de honom. Hans bröder sålde honom till träl. Man slog hans fötter i bojor, i järn fick han ligga fjättrad. Josef uthärdade allt detta för att slutligen bli ett Guds redskap i uppfyllelsen av sin väldiga plan för sitt folk. Den som s e r står fast till änden. (Watchman Nee "Ett dukat bord i öknen" s 16)

Ezriel kröp till sängs men kunde inte somna. Rabbinens ord ekade inom honom. Det var underbart att detta helgon som ställde så stora krav på sig själv var så mild mot andra. Den verkliga skillnaden mellan ett helgon och en syndig människa dök plötsligt upp för Ezriel – båda vägde allting moraliskt, men helgonet ställde krav på sig själv medan den ogudaktige ställde krav på andra. (Isaac Bashevis Singer "Godset" s 320-321)

Josef, som icke i någon situation var Gud olydig, belönades av honom och fick komma till stor ära. (Wilhelm Möller "Vad lär Gamla testamentet?" s 141)

Läran om helgonen har i den evangeliska teologin kommit till korta, samtidigt med att kulten av dem i evangeliets namn ströks. Jag ger i läran om helgonen den romerska kyrkan och teologin rätt så långt, att helgon äro de kristna, som särdeles uppenbara Guds makt; men gudomlig makt bör icke på ett primitivt sätt förläggas till ovanliga fall av suggestion och bestämmas såsom mirakel, utan uppfattas i enlighet med ett kristet gudsbegrepp. ... Helgon äro de, som i liv, i väsen och handling otvetydigt visa, att Gud lever. (Anna Söderblom "Ett år - ord för varje dag samlade ur Nathan Söderbloms skrifter" s 21)

Elsa Bergfeldt var en av Guds söndagsbarn på jorden och med ande, själ och kropp hade hon givit sig åt sin Frälsare i gränslös, jublande tacksamhet för allt vad han givit henne utan hennes förskyllan och värdighet. Hon kände att ej hundra liv skulle räcka till att betala hennes tacksamhetsskuld och sökte därför begagna varje minut av detta jordiska liv, som Han givit henne, i Hans tjänst. (Sven Lidman "Såsom genom eld" s 86)

Den ene efter den andre reste sig, och de tackade alla Gud, därför att han hade fört dem till Jerusalem. ... Och då sången ljöd, blevo alla mycket rörda, och tårarna kommo de flesta i ögonen. Ty nu tänkte de åter på alla dem, som de måste sakna och inte kunde få möta förrän i himmelen. Men i samma ögonblick sången hade slutat, reste sig Ingmar och försökte yttra ett par meningar. Han tyckte, att han ville säga dem här ute några ord, som liksom skulle vara talade från det landet, som han nu vände åter till. ”Jag tänker allt, att ni här ute gör oss där hemma stor heder”, sade han. ”Jag tänker, att alla ska bli glada att få möta er, var det än blir, i himmelen eller på jorden. Jag tänker, att ingenting är så vackert som att se människor med stora offer öva rättfärdighet.” (Selma Lagerlöf ”Jerusalem II” s 454-455)


ca 1900 och tiden dessförinnan

Jag vill ut från miliön dit isoleringen förföljelsen och nöden drifvit mig, men jag vet ej hvart? Jag har tänkt på ett katolskt kloster, men dermed följer bekännelse och en lydnad som jag hatar. (August Strindberg "August Strindbergs brev XI maj 1895-nov 1896" s 98; brev 10 nov 1895 till Torsten Hedlund)

Det var med oskrymtad glädje man gick att hälsa varje ny skördetid, ty glädjen att få omväxling i födan var verkligen mycket naturlig. Då samlade man sig och lekte en hel dag. Män, kvinnor och barn dansade omkring ett stort bål av de nyplockade frukterna, och förstlingarne offrades åt den allgode Givaren, såsom redan Abel och Kain offrat åt Herren, och detta bruk funno alla ... vara både vackert och bibliskt. (August Strindberg "Svenska öden och äventyr 2" s 64; novellen "De lycksaliges ö" från 1890)

(Karl-Artur) flyttade sig så häftigt ifrån (Charlotte), att hon höll på att falla. ”Det är således därför, att du väntar, att jag ska bli domprost och biskop, som du har sagt nej till Schagerström! ... Kära Charlotte, jag kan inte vara dig nog tacksam för din uppriktighet. Jag förstår nu, att för dig är den yttre ställningen allt. En obrottslig vandel, en trogen strävan att vandra i Kristi, min mästares, fotspår har ingen betydelse för dig.” ... Han började tala till henne starkt och manande. Han förebrådde henne hennes världskärlek, hennes högmod, hennes fåfänga. ... Han förfärades över hennes skamlöshet. ... Under allt detta talade en liten lugnande stämma i hans själ. Den sade till honom, att han skulle ta sig i akt. Hade han inte märkt, att Charlotte Löwensköld var sådan, att hon föraktade att försvara sig? Om någon trodde henne om ont, sökte hon aldrig ta denne ur sin onda tro. ... (Karl-Artur) lyfte sin panna och böjde sig bakåt. Han läste i skyarna. ”Ja, ja, ja, jag ska låta Gud välja för mig. Den första ogifta kvinna, som kommer i min väg, ska bli min hustru.” ... Charlotte Löwensköld skulle aldrig mer locka honom att bli en mammonsträl. Han skulle hädanefter få leva i enlighet med sin böjelse. Den enkla, fattiga hustrun skulle låta honom följa Jesus fotspår. Han såg den lilla gråa stugan. Han såg det enkla, ljuvliga levnadssättet. Han såg den fullkomliga harmonin mellan hans lära och hans leverne. (Selma Lagerlöf ”Charlotte Löwensköld” s 146-149,158)

Den bästa åkerjorden finns på Sions berg, som inte är alltför högt upp och inte heller alltför lågt ner och inte heller alltför fuktigt. ... Den åker som är på Sions berg, ger hundrafaldig frukt. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 488 i predikan 1849 och på 1850-talet över 1 Kor 3:9)

De som odelat givit sig åt Gud äro alltid nöjda, ty de vilja endast vad Gud vill, och för honom vilja de göra allt vad han vill; de försaka allt och finna hundrafalt igen i denna självförsakelse. Samvetets frid, hjärtats frihet, tillfredsställelsen i att lämna sig i Guds händer, glädjen över att alltid se hans ljus tilltaga i sitt hjärta och slutligen befrielsen från världens fruktan och tyranniska begär utgöra den hundrafaldiga lycka, som Guds rätta barn äga mitt i lidandena, blott de äro trogna. (François Fénelon "Kristliga råd och betraktelser" s 37)

Hwad hindrar dig, min själ, att öfwergifwa all ting för Christi skull? (Thomas a Kempis "Lilla Kempis" s 31)

Jag sade en gång: Jungfrurna följer med omedelbart lammet varthelst det än går. Det finns en del här som är verkliga jungfrur, men en del är icke jungfrur, ehuru de tror att de är det. De verkliga jungfrurna är de som följer lammet, varthän det än går, i sorg eller i glädje. En del följer lammet, när det går till ljuvhet och bekvämlighet; men när det går mot lidande, omak och mödor, så vänder de om och följer inte längre efter. Dessa är sannerligen inte jungfrur, vad de sedan än vill ge sken av att vara. Några säger: Herre, jag kan väl få komma till ära, rikedom och bekvämlighet. Sannerligen, om lammet hade levat så och hade vandrat framför oss så, skulle det glatt mig att se er följa det på en sådan väg. Men de verkliga jungfrurna följer lammet på smala och breda vägar, varthän det än beger sig. (Mäster Eckehart "Predikningar I" s 73)

Överallt (i klostret) frid, lugn och en härlig befrielse från världens bråk. Det råder sådan enhet bland bröderna, att allt tycks tillhöra alla, och alla var och en. Kort sagt, inget i den fullkomlighet som uttrycks i evangeliet och i apostlarnas och kyrkofädernas skrifter och i det som äldre munkar sagt, saknas i vår orden eller sätt att leva. (De kristna s 304; munken Ailred av Rievaulx i en skrift)

De första frukterna ... fördes till Jerusalem och frambars i templet. ... Endast det bästa skulle ges åt Herren. ... Husfadern skulle gå in i sina vingårdar ... och stanna till en liten stund vid (den) bästa (vinrankan), den som var noggrant utvald efter vad som syntes vara den mest lovande frukten, knyta ett strå runt stammen och säga: ”Se, de här är de första frukterna.” (Alfred Edersheim “The Temple” s 380-381)

Till skjutningen anmälde sig Teukros och Meriones. Efter lottdragning blev det Teukros som skulle skjuta först. Men han glömde att lova Apollon ett offer av första kullens lamm, och därför unnade honom inte bågskyttarnas konung att träffa duvan. I stället träffade han det snöre den var bunden med. Detta skars av, och duvan svingade sig högt upp i luften. Meriones slet bågen ur hans hand, och med ett mästerskott sköt han ned den fria duvan efter att först ha lovat Apollon dennes sedvanliga offer. (Homeros "Iliaden" s 441; Patroklos' jordafärd)


Att fortsätta med (hembygden):

När Alla helgons dag går mot sitt slut och det skymmer och blir mörkt, då är aftonen till en ny dag inne. Aftonen till Alla själars dag som dagen efter allhelgona brukar kallas, eller Alla kristtrognas själars dag om man ska vara noggrann. På den dagen är det vanligt att man tänker på de som lämnat det jordiska livet och kanske med särskild omsorg ser till deras gravar. I den här gudstjänsten ska vi just minnas de döda inför Guds ansikte, denna afton till alla själars dag. Det är en viktig skillnad mellan Alla helgons dag och Alla själars dag och det får vi inte glömma bort. Det är inte så att alla människor blir helgon när de dör. Inte en enda människa blir helgon på grund av sin död. Helgonet visar sig vara ett helgon på grund av sitt liv, där vi kan se att Gud har utkorat just henne till ett föredöme och exempel för våra kristna liv. Nej, det är mycket få som Gud gör till helgon. Alla själars dag är dagen då vi minns de som insomnat i döden i tron på Frälsaren Jesus Kristus utan att vara helgon. (Nils-Henrik Lindblad "Predikan vid minnesgudstjänsten i Byarums kyrka lördagen den 6 november 1976. Alla själars afton." s 91)

I den första kristna församlingen fick man gräva en familjegrav vid ett av de första församlingsmötena för lögnens skull. Ananias ljög. Det var som om himlen och helvetet drabbat samman i detta församlingsmöte, och helvetet vann. Det var inte fel att de behöll pengarna för det sålda jordstycket. Petrus säger ju: ”Medan ni hade jordstycket var det edert och när ni hade sålt det, var pengarna i edra händer.” Deras synd bestod i att de ljög för Herrens Ande, och lögnen var den, att de uppgav en del vara allt. Hur ofta har vi inte gjort så och sagt att det var allt när det bara var en del. Jag har fruktat mer än en gång att sjunga: ”Jag ger dig allt, jag ger dig allt och går den väg, som du befallt.” Är det sant att vi ger Herren allt? Låt oss be den Helige Ande, att han ”drar åt ett par hål” i sanningens bälte, så att det inte faller av. (Hilding Fagerberg ”Budskap i tält och kyrka” s 37)

Evangelist -65 måste vara helöverlåten åt Gud. Dagens ungdom uppskattar inte kompromiss och halvhjärtenhet. Den frimodiga ödmjukheten och den flammande hänförelsen lyckas bäst. (Ragnar Samuelson "Evangelist -65" s 46; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1965)

Utmed vätterstranden, västerut från Jönköpings Central, ligger SAM:s Missionsskola, också kallad Evangeliska Skolan, dit också en och annan ung man och kvinna hittar vägen, sedan de beslutat giva Gud allt. Det blir en ringa plats, det veta de, efter skoltidens slut, men likväl komma de, ty de ha likt Paulus sett en himmelsk syn, och det går icke att vara den ohörsam. Ty de hava blivit besjälade av ungefär samma känsla, som den store Agazzis hade. Han sade, då han blev erbjuden en plats, där han kunde tjäna mycket pengar: "Jag måste tacka nej, jag har nämligen icke tid att arbeta för att tjäna pengar." För en sådan människa blir icke livet meningslöst, och Gud vare lov, det finns ungdomar i vår materialistiska värld, som icke har tid att tjäna för gods och guld, utan som efter den himmelska syn de sett sätta målet högre än till det, som bär förgängelsens prägel, och som vid den yttersta tull blir förvandlat till mull. (Arwid Wickström "Våra skolor" s 58-59; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1955)

Några kallas likt den rike ynglingen att sälja allt och lämna allt för att följa Jesus, men i regel få vi förvaltarens uppdrag att "tjäna så mycket vi kan, spara så mycket vi kan och ge så mycket vi kan". Man kan inte tjäna Gud och Mamon, men man kan tjäna Gud med Mamon. (Knut Svensson "Herrens pengar" s 17; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1953)

Det var en stor syn, som på söndagseftermiddagen manades fram i radio, när den norske författaren Roland Fangen talade om grupprörelsens ekumeniska budskap. ... Grupprörelsen har gått fram som en frälsningsarmé i både Danmark och Norge. ... Många svenskar ha redan mött grupprörelsen på främmande botten. ... De ha ställt sina liv helt under Guds "ledning", under Guds "kontroll". (Yngve Hamrin "'Det skapades en ny andlig situation ...'"; Jönköpings-Posten 1936-10-06)

Jag minns mitt eget intryck av de tre hundra unga bröderna och systrarna på bibelstudieveckan (i Kölingared) 1921, hur jag tänkte: Finns det så många obefläckade och offervilliga, tappra och troende hjärtan i Sverige, då har vårt folk en sund kärna, då är Sverige ännu ej förlorat. ... Den svenska pingstväckelsen har ännu (1926) ej plats för mänsklig maktlystnad, personlig äregirighet och privata intressen. ... Ännu är den svenska pingstväckelsen en sammanslutning i Mästarens efterföljd, ännu äro alla dess sanna kämpar en skara tjänande bröder och systrar, av vilka ingen kallar sig den främste och av vilka envar vill tjäna den andre. ... Inga organisationer i världen äro mäktiga att skapa och driva fram och uppehålla en sådan fri och levande sammanslutning i Jesus Kristus, som den svenska pingsväckelsen till sin kärna alltjämt är. ... Du skall finna en del av (pingstväckelsens hemlighet), om du med dina tankar och föreställningar på de olika vägarna söker följa den stora skaran av bröder och systrar, evangelister och missionärer, vilka, ensamma eller två och två, hela vårt land och snart jorden runt, under strid och faror, under mödor och umbäranden sprida det glada budskapet om full och härlig frälsning i Kristus Jesus. Det är de, som äro den levande kärnan i denna Jesu sammanslutning, som den svenska pingstväckelsen är. (Sven Lidman "Pingstväckelsens hemlighet" s 35,41-44; ord skrivna febr 1926)

Vi vill ock nämna den Kristna Ungdomsförening som bildades 1913 med anledning av den nåds vind som gått fram över våra bygder. Många, särskilt bland de unga, sade synd och värld farväl och stod upp att följa Herren Jesus. ... Vad verksamheten beträffar fanns det en önskan om att ungdomsföreningen skulle arbeta i broderlig kärlek och samförstånd så långt som möjligt med missionsföreningen och friförsamlingen på platsen. (Sture Svensson "Anteckningar om Boarps Missionshus" s 48)

(Emilie Petersen) vördade och beundrade, ja, nästan avgudade, sin "käre lärare" (Peter Fjellstedt), en person "mera fulländad kan jag ej föreställa mig en kristen än honom". (Göran Åberg "Emilie Petersen, 'Mormor på Herrestad', och hennes nätverk" s 174; 'Vidare nätverk')

(Komministerfrun) Pauline Westdahl blev (omkring 1840) allt mer engagerad inom den s.k. jönköpingsväckelsen, vilket så småningom ledde till partibildning och splittring bland de väckta. En del menade, "att de ej voro värdiga att vara med bland 'vännerna', då de ej voro färdiga i allt", personer som bland "Guds barn" ej ansågs hålla måttet. Till detta kom fru Westdahls fascination för metodistpredikanten George Scott och hans förkunnelse, som hon tagit del av vid besök i huvudstaden 1838. ... Emilie Petersen förmanade därvid sin väninna att inte låta sig förvillas av "naturens entusiasm för en förföljd kristen, Scott" utan i stället tänka på sin "ansvarsfulla ställning" inom väckelsen och därför "bliva i sammanhang med samfundets medlemmar". ... Pauline Westdahl besinnade sig och kom (efter en tid) att inta en framträdande position i "kristenkretsen" i Jönköping. (Göran Åberg "Emilie Petersen, 'Mormor på Herrestad', och hennes nätverk" s 123-124; Anhöriga och närmaste vänkrets

Här i Jönköping grundades 1283 ett kloster av S:t Franciskus' orden. Det tillhörde ej de största i landet men saknade säkerligen ej betydelse för denna bygd. Länge lyckades klosterbyggnaden, sedermera omvandlad till Jönköpings slott, nere vid Munksjöns västra strand, att uthärda tidens stormar. Men den är nu utplånad, liksom hela det medeltida Jönköping. (Olof Thulin "Våra medeltida kloster"; Jönköpings-Posten 1941-09-17)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1975

Att hitta historiska föredömen, människor som offrat allt för sin tro, är inte ... svårt. De har stenats, bränts på bål eller torterats till döds hellre än att avsvära sig den. De har givit sig iväg som missionärer för att sprida det glada budskapet, trots att de vetat att de med stor sannolikhet skulle komma att duka under av de pärser som väntar dem. De har skänkt bort gods och guld och dragit sig tillbaka till ensliga kloster för att leva i fattigdom och bön. Som 2000-talsmänniska kan man bli fullständigt överväldigad och känna en övermäktig hopplöshet: Aldrig kan jag bli som dem, jag som har mitt jobb att gå till, min familj att försörja, mina barn att se till och mina gamla föräldrar att ta hand om, jag som sitter fast i alla dessa plikter. Och hur skulle jag egentligen reagera om jag ställdes inför valet att på allvar få lida, kanske till och med dö, för min kristna tro? Risken kan verka avlägsen i 2000-talets Sverige men är en realitet för kristna på många håll. Antalet martyrer i världen beräknas faktiskt till mer än 160 000 personer per år. (Elisabeth Sandlund ”Drabbad av det oväntade” s 150)

Vi har alla mött och fascinerats av heliga människor. Människor, som uttryckt renhet med hela sitt väsen. När man möter sådana personer, så kan man förstås känna sig fördömd över hur man själv lever, men oftast känner man sig ändå glad. Åtminstone vet man, att äcklig dynga inte attraherar. I en smutsig värld – ekonomiskt, sexuellt, moraliskt – är renheten ett hoppets tecken. Människor, som är heliga, eftersom Herren är helig, attraherar. (Carl-Erik Sahlberg "Den växande kyrkan - ett bibliskt, historiskt och pastoralt perspektiv" s 50)

Ett helgon är en människa, som offrar sig själv för sin tro på Gud eller för sina medmänniskor. ... Helgonen står i motsats till det onda. ... Inom de katolska och ortodoxa kyrkorna är helgondyrkan stark. Numera har den protestantiska kyrkan återupprättat helgonen i så mån, att vi med (Luthers medarbetare Filip) Melanchton kan betrakta helgonen som förebilder för oss i konsten att göra det goda. (Göran G. Jonsson "Vallfärd till den helige Jakobs grav i Santiago de Compostela" s 49-51; Växjö Stifts Hembygdskalender 1995/96)

I verklig kristendom finns en passion för sanningen, som gör att de som tagit den på blodigt allvar ofta dubbats till dårar av delar av sin samtid. De låter ju egna intressen, möjligheter till framgång och erbjudanden om välstånd, stå tillbaka för kärleken till sanningen. Erasmus av Rotterdam visste vad han sa när han i sin lovsång till dårskapen skrev: ”Det finns väl knappast större dårar i hela världen än sådana som brinner av kristlig kärlek ...” (Peter Halldorf ”Dårarnas längtan” s 108)

Andlig krigföring får inte leda till ett felaktigt elittänkande. Kjell Sjöberg utfärdar en befogad varning i sin utmärkta bok ”Andliga vikingar”: ”Om du känner dig utmanad till att bli en Jesu Kristi stridsman, så måste du noga pröva dig, att du inte menar dig tillhöra någon utvald, exklusiv skara, som tappat tron för Guds folk som helhet. Är du kritisk till Guds folk, så saknar du skydd i striden.” ... Vi måste tala och leva som bara de gör som förstått att vi befinner oss mitt uppe i ett rasande krig där varje handling är en stridshandling. (Peter Halldorf ”Gå ut i strid” s 19-20)

Den störste fanatikern är den störste tvivlaren. Han vet det inte. Han är en pakt mellan två, där den ene skall vara synlig till hundra procent och den andre osynlig. Vad jag avskyr uttrycket "till hundra procent"! (Tomas Tranströmer "Guldstekel" s 277)

Är vi religiösa av ren vana, eller använder vi religionen för att uppnå andra mål, t ex att göra goda affärer? Eller är det så att religionen är ett mål i sig, någonting som man inte bara skall tro på utan även leva efter? I det första fallet talar forskarna om extrinsikal religiositet, medan man i det andra fallet talar om intrinsikal religiositet. ... Amerikanska forkare (har) konstaterat att intrinsikal religiositet är förknippad med icke-hotfulla och positiva tolkningar av sig själv, Gud och världen. Extrinsikalt religiösa människor däremot använder gärna tolkningar som speglar relativ hjälplöshet och känslan av att vara ett offer för yttre krafter.Ett viktigt påpekande ... är att vi sällan möter "renodlad" extrinsikal eller intrinsikal religiositet. Man är inte antingen det ena eller det andra utan snarare både-och. (Antoon Geels "Människan som en tolkande och meningssökande varelse" s 68)

Världens största behov idag (1978) är helöverlåtna kristna. För över 100 år sedan, var det två unga män, som talade med varandra på Irland. Den ene sade: "Världen har ännu inte sett, vad Gud kan göra med en man, som är helt överlåten åt Honom." Den andre mediterade över denna tanke i flera veckor. Den grep honom så att han en dag utropade: "Genom den Helige Ande i mig skall jag bli den mannen." Historikerna säger nu, att han vidrörde två kontinenter för Kristus. Hans namn var Dwight l. Moody. (Billy Graham "Den Helige Ande" s 255-256; Behovet just nu)

I 4 Mos 13 när Israels spejare gav sig iväg för att bespeja Kanaans land, kom de dit vid druvskördens början. "Och de kommo till Druvdalen; där skuro de av en kvist med en ensam druvklase på" (4 Mos 13:24). Denna tog de med sig tillbaka för att Israels folk skulle få se. Druvklasen var underpanten på deras arv. Det var en liten försmak, av vad som låg framför dem i det utlovade landet. Detta var Guds handpenning, att allteftersom de gick vidare i tro, skulle de till fullo få åtnjuta, vad de ännu bara hade fått en del av. För en tid sedan skyltade en av New Yorks ledande livsmedelsbutiker med en korg utvalda och vackra druvor. En skylt ovanför korgen annonserade: "En helbillast likadan som den här provkorgen inkommer om några dagar." Druvorna var ett "förskott" på vad som skulle komma. Förstlingsfrukten är bara en handfull i jämförelse med hela skörden. (Billy Graham "Den Helige Ande" s 84)


ca 1975 - ca 1950

"Under detta vårt första år av nationell självständighet", (sade president Mweta), "står vi enade i en omfattning som kanske aldrig kommer att upprepas. ... Vi är de medborgare som slutförde kampen, samma medborgare som nu leder landet. Vi är den första skörden. Det är vad de som förr i världen styrde oss kallar det. Och det är sant att de sådde kolonialförtryckets draksådd, och upp kom vi, en generation ur vars näsborrar elden sprutade." (Nadine Gordimer "Hedersgästen" s 176-177; fiktivt centralafrikanskt land; bokens engelskspråkiga förlaga utgiven 1971)

(Adolf Kloo) räknade självklart med att andra människor var ofullkomliga men krävde det absoluta av sig själv. (Hans D. Stern "Husfadern Adolf Kloo" s 42)

Adolf Kloo var ej någon dussinmänniska. När helst han kom, så utstrålade han alltid värme och inspiration. ... Under hela mitt liv har jag aldrig mött någon människa, som så helt ställt in sitt liv i Guds tjänst som Adolf Kloo. (Valter Landrén "Ungdomsvännen Adolf Kloo" s 73)

Det var en söndag morgon i slutet av november 1965. ... Tjuvar hade varit framme och stulit fönstren och dörren till den lilla helgedomen (belägen några mil från White River i Sydafrika). (Min make och jag) gick in. ... Där det förut varit fönster piskade blåsten in regnet. ... Lugnt och stilla utan att klaga stiger evangelisten upp och hälsar välkomna. "Här har varit tjuvar och tagit våra fönster, så nu kommer himlen in (zuluuttryck) ätt på oss, men nu står vi upp och sjunger." Jag undrade vilken sång de skulle sjunga under dessa förhållanden. De sjöng - Tag det allt, jag har Jesus. - Visst drog himlen in över oss. (Naemi Karlsson "Tag allt" s 68-69; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1966)

Det finns elittrupper bland Jesu efterföljare även i vår tid. Det är dessa som kommer att vakna och se det mäktiga vapen vi har, som så många av de kristna inte förstått att använda, men som i de ogudaktigas händer åstadkommit så fruktansvärda skador. Det blir måhända få, som i den förestående avgörande striden på det andliga området vill låta sig inmönstras i detta vapenslag. Men det måste ännu finnas åtskilliga, som ser faran och är villiga att ta upp det gamla, på många håll rostade vapnet, skriftspridningen, och gå till attack mot den fiende, som dag för dag genom sin gudlösa press och sin smutslitteratur lägger allt större skaror av vårt folk och särskilt vår ungdom under syndens och satans välde. ... Det är detta gammaldags, framgångsrika väckelsens redskap som åter behöver komma till sin rätt. ("Lewi Pethrus som ledarskribent" s 205; ledare i tidningen Dagen den 15 december 1953)


ca 1950 - ca 1900

Kristi konungamakt mätes icke efter utsträckningen. Den mätes efter dem, som på allvar höra honom till och stå honom nära i hans rike. Det är helgonen. De berömda eller de bortglömda, som utan prut och utan romantiskt uppskruvat martyrskap, stilla, ödmjukt lida Jesu lidande och kämpa hans ensamma och dock ej ensamma kamp. Dessa hava i alla tider varit få. Det synes bland annat av huru få de äkta böckerna om kristendomen äro i all religiös bokproduktion. ... Icke kan jag veta, om någon enda av oss, som äro här församlade, är korad till att vara ett av dessa Jesu konungaskaps vittnen i lidandets och helgjutenhetns kraft. Känner du ditt bröst svälla vid tanken på en sådan möjlighet, så är det säkert ej du. Få äro utvalda. Ändock få vi andra också vara med. (Anna Söderblom "Ett år - ord för varje dag samlade ur Nathan Söderbloms skrifter" s 46)

Tänk att det finns någon, som vill ... giva oss ett annat sällskap, ett bättre sällskap. ... Du blir befriad från dessa dina gamla följeslagare av samvetskval och oro, från alla dessa minnen, som fräta och tynga. ... Du får ett synligt sällskap av bröder och systrar i Jesus Ksristus, och ett osynligt sällskap, den stora hopen av vittnen, den stora skaran av alla dem, som under århundradenas och årtusendenas lopp följt Lammet, vart det går. O, vilket sällskap, min vän, den mest lysande och mäktiga societet, som existerar i universum. (Sven Lidman "Förgängelsens trälar och frihetens söner" s 160-161)

Det är blott allt för sant att människorna i gemen äro ett fruktansvärt patrask. Huru skulle de kunna vara annat? Men i all den värdelösa bråten påträffas här och var om än sparsamt ädelstenar, som lysa med djup och betagande glans. Det utstrålar från dem något, som icke hör hemma i den animala tillvaro, som man ibland frestas betrakta som allenarådande över människors begär, tankar, ord och handlingar. De ädla stenarna äro alltid innefattade i lumpenhet. Konsten är att icke glömma infattningen för ädelstenen och tvärtom. (Torgny Segerstedt "Vår skröplighets adel" s 95-96; Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 8 juni 1925)

Vi (här vid Machengstationen i Kina) hade glädjen att (för ett par veckor sedan) genom dopet upptaga elva personer i församlingen, varjämte nio upptogos som katekumener. Bland de döpta var förstlingsfrukten från vår senast öppnade utstation, Yenkiaho. (Gust. Karlsson "Några ord rörande arbetet vid Macheng station" s 382; Macheng den 17 april 1924; Missionsförbundet n:r 23 den 3 juni 1924)

Det väckte stor uppmärksamhet att tre birgittinersystrar, trots klosterförbudet, år 1923 upprättade ett vilohem i Djursholm. En av dem var Elisabeth Hesselblad (1870-1957), som återupprättade birgittinordern. Detta uppfattades som ett förtäckt nunnekloster och ett centrum för ett mer systematiskt omvändelsearbete i Sverige. Antalet systrar ökade till åtta och hemmet hade eget kapell och egen kaplan. Systrarna bar birgittinsk ordensdräkt, levde enligt fast regel och försörjde sig på att ta emot gäster. Det rörde sig dock inte om ett regelrätt klosterliv. För att få verka i Sverige hade orden tvingats avstå från ett kontemplativt ordensliv. Den nya Birgittinorden fick påvlig stadfästelse år 1942. Av hälsoskäl återvände moder Elisabeth Hesselblad till det gamla Birgittahuset vid Piazza Farnese i Rom, som 1931 överlämnats till Birgittasystrarna. (Ingmar Brohed "Sveriges kyrkohistoria - Religionsfrihetens och ekumenikens tid" s 110-111)

Det var en gammal broder här i vår församling - jag lade märke till hans ansikte, redan första gången jag såg honom under ett vittnesbörd, som jag fick frambära. Och varje gång jag sedermera under en predikan mötte hans ansikte och hans ögon i havet av ögon och ansikten i denna sal, blev mig solen i hans ögon och andeskenet över hans ansikte till tröst och glädje och hugsvalelse. Jag kände hur bönens och kärlekens kraft strömmade ut från hela hans varelse, hur han var en av de utvalda, en av de saliga som följa Lammet vart det går. ... Han levde ... detta sitt jordiska liv i sanning och kärlek, i utgivenhet och uppgivenhet. ... Sina söndagar använde han, utom till Ordets hörande, till att besöka fattiga och sjuka och elända - en gudstjänst som är ren och obesmittad inför Gud och Fadern - och en sådan vilo- och arbetsdag i Guds tjänst, en söndag i höstas, for han på en skärgårdsbåt ut till en socken i Stockholms omgivningar för att vittna om sin Frälsare bland invånarna på fattighuset där. ... Han satte sig vid landsvägskanten vid dikesrenen för att pusta ut ett tag och under det kroppen fick hämta krafter stärka anden med läsandet av Guds ord. ... Han var så underligt stilla och orörlig. ... (Förbifarande människor) gingo fram till honom och funno då, att livet redan hade flytt och att lemmarna höllo på att kallna. Gud hade tagit hem sin tjänare. När de undersökte hans fickor var det enda han ägde av jordiska värden en returbiljett på ångbåten. Hans övriga ägodelar bestodo i hans bibel och en bunt traktater. (Sven Lidman "Bryggan håller - Vittnesbörd om korsets kraft" s 167-168; kommentar till Ps 90:1-12)

Här på jorden vandrar ett folk, som icke tillhör denna världen, utan tillhör Gud - ett folk som är uttaget av Gud och för Gud. ... Det är Guds folk. ... Men säger du, det finns så många, som icke blivit döpta, sedan de kommit till tro, och som dock äro med bland det folket, vilket följer Lammet vart det går. Ja, pris ske Gud att det är så, ty eljest vore det omöjligt att vara kristen: Gud handlar med var och en av oss efter det ljus över bibelordet, som vi ha fått. ... (Men om du har fått ljus över det) ... måste du lyda Gud helt och hållet för att få vara en av Hans folk. ... Alla dessa alltför mänskliga band, med vilka du bindes vid släkt och umgängesvänner, alla dessa falskhetens, feghetens och försagdhetens band måste slitas. Du får ej hava någon världslig och oandlig gemenskap med dem - en kristen får endast med Jesu Kristi band vara bunden vid en annan människa. ... Man måste bliva omöjlig för denna världen för att kunna bliva möjlig i Guds värld. (Sven Lidman "Bryggan håller - Vittnesbörd om korsets kraft" s 288-289; kommentar till Joh 3:1-15; BG Ask-kommentar: Här ställs vi inför frågan om det är fler som hör till Guds folk än de som "följer Lammet vart det går".)

Vad jag drömde om och längtade efter och ville finna, det fann jag icke: levande andlig gemenskap med levande kristna, icke med kristna präster och predikanter utan med vanliga levande kristna, människor med borgerliga yrken och uppgifter, men vilkas stolthet och glädje var att de tillhörde Jesus - att de älskade Jesus - att de fingo följa Lammet vart det går - människor liknande dem som Apostlagärningarna och Nya testamentets brev tala om och tala till. Och jag kände starkare och starkare i Anden ... att en kristen ej får vara ensam ... men att man måste vara en levande syskonskara av Jesu Kristi livegna tjänare, arbetande på att uppbygga något högre än oss själva. ... Så blev jag sommaren 1921 inbjuden till bibelstudieveckan i Kölingared. Jag mötte där ett folk av levande kristna sådant som jag ej ens vågat drömma mig det. Om jag säger, att i denna skara av några hundra unga män och kvinnor var det kanske på sin höjd 25 procent som inte var förstklassigt material, så förstår du vilken kärntrupp av eldsjälar det var. ... Det var ej fråga om pingströrelse och samfundsintressen - det var fråga om Jesus Kristus och Hans sannings helige Ande. ... "Vi äro inte med i någon pingströrelse - vi öro med i den rörelse som började år 33 e. Kr. på Golgata kulle," hörde man många säga, "det är tidningarna som döpt oss till Pingstvänner. Jag är en kristen och vill så bliva." När jag såg och hörde dem, fann jag att frågan för dem alla alltid var: att lyda Gud och Guds ord i bibeln. De togo bibeln på allvar, därför att de togo Jesus på allvar. (Sven Lidman "Bryggan håller - Vittnesbörd om korsets kraft" s 304,308-309; kommentar till Ef 2:1-16)

Jag visste verkligen icke, att jag var i sådan gunst hos lyckans gudinna. Men vilken hjälp har man inte av ett gott infall? Den goda idén är den himmelska mannan i tänkandets öken. Det är Vår Herres sädeskorn, som det gäller att vårda och utnyttja, och som han en gång skall kräva igen hundrafalt. (Henrik Pontoppidan "Magister Glob" s 40)

"Pappa, inte fick jag veta, vad helgon är för något", sade (Ulv) förebrående. "Helgon", upprepade doktorn, som glömt det Ulv mindes. "Ja, du sa' att jag skulle få veta det, då jag kom till (söndagsskolläraren) Agnes." Nu mindes doktorn. "Dumheter, pojke! Lek med Björn, du, det är du skapt till och inte till helgon." Men Ulv var inte den som gav sig. Ville inte pappa svara, så kunde väl tant Agnes göra det. "Vad är helgon, tant Agnes?" "Det är heliga människor, sådana som leva helt för Gud", svarade hon. "Gör tant Agnes det, då?" Agnes överraskades av denna personliga vändning, men hon smålog mot den lilla käcka frågaren. "Inte som jag ville, Ulv", svarade hon. "Varför sa' då pappa, att tant Agnes är ett helgon?" undrade Ulv förnärmad. Agnes rodnade inför detta uppdagande och undrade inom sig om doktorn ansåg henne skenhelig, ty inte hade han väl annat än på spydighet kallat henne helgon inför gossen. "Gå din väg, näsvisa pojke!" sade doktorn skrattande och slog till Ulv med käppen rätt kraftigt, fast det skulle vara på lek. ... Doktorn tittade förstulet på Agnes, tyckte sig märka, att hon ej var belåten med den värdighet han tilldelat henne, och han överlade med sig själv om han skulle uppta ämnet eller ej, men som han ej visste hur han skulle förklara sig, lät han det falla och började tala om annat. (Elisabeth Beskow "Vildfågels fäste" s 70-71)

Kära vänner, bedjen för detta folk (i Kongo)! Bedjen för dessa förstlingsfrukter, att de måtte blifva beståndande. (C.V. Grahn "Kongobref från Kingoyi"; brefvet daterat 1903-01-09; Jönköpings-Posten 1903-02-25)


ca 1900 - ca 1800

Om du ... i dag i tro och stillhet utan någon särskild hänförelse lämnar dig helt åt den helige Ande, den uppståndne Jesu Ande, skall du hafva ditt Golgata, din graf, din uppståndelse, din pingst, ditt fulla uppståndelselif. Och i frestelsestunden, när de köttsliga begärelserna söka att draga dig tillbaka, såsom den tillbakafallande vågen söker att draga med sig den badande, skall den helige Ande med gudomlig makt sätta dig i stånd att kunna lefva stilla och ståndaktigt efter Guds vilja. "Den som har lidit till köttet, har afstått från synd." (F.B. Meyer "Väpnen eder" s 37; föredrag vid Keswick-konferensen i norra England juli 1898)

"Jag tror", (sade Ebba), "att man måste vara ensidig och uteslutande gå upp i sitt kall för att kunna sköta det riktigt. I synnerhet kräver sjukvården all ens kraft - den är så ansvarsfull. ... 'Allt eller intet' är mottot för mina handlingar. Ger jag mig åt något, vill jag ge mig helt - inget lappverk!" "Jag känner inte som du", svarade Karen med ett bekymrat uttryck i sitt vackra ansikte. "Jag är inte av samma sort." "Men du är inte sämre för det. Det vore sorgligt om alla liknade varandra." (Elisabeth Beskow "Allt eller inget" s 103)

Helgelseförbundet ... bildades år 1887. ... Helgelseförbundet var ... från början en informell, lokal intressegemenskap i västra Närke. Eftersom HF inte ville vara ett kyrkosamfund sade dess stadgar att någon "församling" som sådan inte kunde ansluta sig dit, utan endast enskilda människor. Man såg sig "vara liksom en länkkedja av uppriktiga själar, som ville leva helt för Jesus, samt verka för den enhet, som uppstår därigenom att själar bli helt uppgivna åt Jesus". (Oloph Bexell "Sveriges kyrkohistoria - Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid" s 156)

I september 1880 höll (Fredrik Franson) i den amerikanska staden Denver sin första s k profetiska konferens, vars ofta citerade inbjudningsord förtjänar att återges. ”Allmänt uppbyggelsemöte med den helige Ande som ordförande och Jesus till fröjdeämne samt med särskild uppgift att hos Guds barn skärpa blicken till spaning efter den klara morgonstjärnans eller brudgummens kommande för att inbärga den första grödan.” Denna sammankomst följdes året därpå av ytterligare profetiska konferenser i Chicago, vars föredrag trycktes också i Sverige. ... Franson framhöll ... som sin uppfattning och med stöd av olika bibelställen, ”att Guds barn, d.v.s. sådana som förbliva i sin brudeställning, skola hemtagas i den nya Jerusalems brudekammare för att vara där, medan vredesdomen går över jorden”. ... Mest aktiv vid de profetiska konferenserna inom (Alliansmissionen under 1920-talet) var den vid Alliansmissionens bibelinstitut verksamme B Neil. Sin undervisning vid dessa samlade han !927) i boken Si, brudgummen och konungen kommer, vari han i likhet med Franson förkunnade, att ”uppryckningen till Gud och hans tron sker före vedermödan eller världsdomen”. (Göran Åberg ”Sällskap – Samfund” s 267-268,270)

Följ Lammet, varthelst det går, och du skall hata synden mer och mer, och du skall glädjas över andras frälsning mer och mer, och du skall älska din frälsare mer och mer. (C.H. Spurgeon "Att följa lammet"; kommentar till Upp 14:4; Jönköpings-Posten 1925-08-21)

Gränslösa barmhärtighet! Jag kysser dina fötter. Och bättringens tårar flyta genom upprörda känslor. ”Jag är ej värd att kallas din son.” Bittert ångrar jag min halvhjärtenhet och min brutna tro. Förlåt mig! Jag avskyr mig själv; men litar på dig nu. Bränn upp varje avgud, bryt ned varje altare i min själ, och bliv mitt allt i alla. Tag mitt arma hjärta, tag återstoden av mitt liv! Gör av mig vad du vill, blott jag helt och evigt får vara din. Ja, Herre, låt mig denna stund bära inseglet: ”Helig Herranom.” Amen. (Stig Abrahamsson "Emil Gustafson - en Guds profet" s 36; bön av Emil Gustafson nedtecknad i en av hans första biblar)

Den händelse (år 1872) i (Fredrik) Fransons liv, vilken han betecknar såsom omvändelse, låg för honom i ett intensivt ljus hela livet igenom. ... Att ställa det inre livet under noggrann kontroll och disciplin har alltid varit utmärkande för helgonen. ... Liksom den, som vill taga del i en tävlingskamp, måste leva efter vissa regler, så bör den, som vill följa Lammet, vart det går, vara sträng mot sig själv. Andens liv växer endast, om den gamla människan dör. ... Franson åstundade helgonskap, icke för att vinna berömmelse, utan därför att han, antingen han var borta eller hemma, ville vara Herren i allt till behag. På grund härav överlämnade han sig utan förbehåll åt Gud för att tjäna honom och valde den "korsmärkta dräkten". (Efraim Palmqvist "I Människosonens tecken" s 14-17)

En episod från (Fosterlandsstiftelsens års)möte (i juni) 1869 må bevaras från glömskan: "sedelregnet" vid en av sammankomsterna i Betlehemskyrkan (i Stockholm). Karl Johan Lindberg (från Bjurbäck i Västergötland), Rosenius' efterträdare som predikant i denna kyrka och reseombud i Stiftelsens tjänst, skildrade i glödande färger missionärernas lidanden och berörde särskilt morden på Stiftelsens först utsända vittnen. Tänk - yttrade han ungefär - om vi ägde en missionsbåt, som underhölle förbindelse mellan oss och missionärerna, huru deras övergivenhetskänsla skulle lindras, ävensom vårt ansvar minskas av att lämna dem ensamma därute! Så tog han upp en tiokronorssedel och sade: Låt oss redan nu giva vad vi kunna som förstlingsgåva till en missionsbåt! Detta tände eld i skaran. Och nu begynte sedlar av villiga händer bäras fram i nedre salen. Men missionsvänner med mest villiga hjärtan måste ha tagit plats på läktarna, ty däruppifrån föll nu ett riktigt regn av sedlar under folkets jubel. Inom några ögonblick lågo 800 kr. hos honom. Sedan insamlades 1,000 kr. i Blasieholmskyrkan och 600 kr. på Johannelund för samma sak. Det var ju ringa för ett sådant ändamål men hoppet såg redan båten med evangelii budbärare plöja haven. (Karl Palmberg "Karl Palmberg - Strödda minnen från hans levnad" s 103-104; Palmbergs egna anteckningar)

Brand (till Einar): Låt gå att du är glädjens träl, men var det då med liv och själ! Ej ett i dag och ett i går och något annat om ett år. Allt vad du är, var fullt och helt och icke styckevis och delt. ... (vänder sig mot bygden ...) Upp då, män, som tröga töva i min hembygds trånga dalar! Själ mot själ jag till er talar: Låt oss luttringsverket pröva, halvhet fälla, lögnen stäcka, viljans unga lejon väcka! ... (till Agnes): Minns att jag är sträng i kravet, fordrar intet eller allt. Ger du icke tusenfalt är ditt liv som vräkt i havet. Ingen prutmån uti nöden. Framåt genom alla öden! Räcker icke livet till, må du villigt gå i döden! (Henrik Ibsen "Brand" s 21,78,80)

Enligt det program för sin verksamhet som det Svenska Diakoniss-Sällskapet (bildat år 1849) utarbetade skulle en diakonissa helt och hållet ställa sitt liv i Guds tjänst, "exempelvis såsom skollärarinna, sjuksköterska i enskilda hus och offentliga sjukvårdsanstalter, föreståndarinna uti fängelser, räddningshus och andra sådana inrättningar, där den kristliga barmhärtigheten företrädesvis finner en verkningskrets". (Oloph Bexell "Sveriges kyrkohistoria - Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid" s 82)

Det första svenska lokomotivet utfördes vid Munktells mekaniska verkstad i Eskilstuna och blev färdigt år 1848. Det erhöll det betecknande namnet "Förstlingen" och tillverkades för användning vid en planerad gruvbana i Norberg. Här kom det dock sannolikt aldrig till någon praktisk användning. Efter några år inköptes "Förstlingen" för användning å Nora-Ervallabanan, den första normalspåriga järnvägen i vårt land. Innan det togs i bruk där, ombyggdes det hos Munktells för att bli passande för spårvidden och kompletterades även i andra avseenden. Loket eldades med ved och senare även med koks, och hastigheten kunde, då loket drog ett tågsätt med åtta grusvagnar, drivas upp till det imponerande värdet av en mil i timmen. Efter flera års användning på Nora-Ervallabanan såldes "Förstlingen" som skrot till en verkstad i Örebro. Pannan sattes därstädes emellertid i stånd och blev 1882 försåld till Sandviks benmjölsfabrik vid Ulvsundasjön i Stockholms närhet, där det utnyttjades för alstring av kokånga. Efter tre års användning såldes den åter, denna gång till Mosebacke varité i Stockholm för användning som värmeledningspanna men blev redan ett år senare borttagen därifrån och efter alla sina vedermödor nedskrotad. Vissa delar av "Förstlingens" ångmaskin och ramverk har man lyckats få tag på; de finnas (1939) förvarade i Järnvägsmuseet i Stockholm. (Tore Helleberg "Ångmaskinen" s 174-175)

"Du skall veta, Göran", (sade Medenberg), "jag har några alldeles förträffliga hushåll att insätta ibland de övriga, så att det goda skall bliva rådande; sådana som till exempel en Matts Persson, och en snickar Lindqvist, Värmländning, vars bekantskap jag nyligen gjort, och vilken jämte sin lilla präktiga hustru är både gudfruktig, poetisk och ändock tillika flitig. Ack, om du visste vad sådana människor äro ovärderliga! ... Dessa ... skola stå ibland desse övrige såsom blommor, här och där uppskjutande ibland det allmänna gräset. Härigenom skall ett doft utsprida sig över det hela: dina tolv, och flere av samma slag, skola känna ett begär, att slutligen bliva en liten smula blommor, också de." (Carl Jonas Love Almqvist "Tre fruar i Småland" s 428-429)


ca 1800 - ca 1500

På hundraårsdagen av Linnés död 1878 berättade professorn i zoologi Tycko Tullberg vid det naturvetenskapliga studentsällskapets i Uppsala högtidssammankomst "Familjetraditioner om Linné". ... Vi låter professorn ge en roande men tänkvärd glimt med den kyrkliga sidan som bakgrund: "På tal om Linnés djur torde också förtjäna omtalas en liten historia om en av hans hundar. Den här ifrågavarande hunden var särdeles stor och Linné mycket tillgiven. Han följde sin husbonde vart denne gick och även i kyrkan. ... Därstädes stannade (Linné) vanligen en timma, men då han tyckte, att prästen predikade alltför länge, gick han sin väg, naturligtvis följd av hunden. Småningom vande sig hunden vid detta, och slutligen tog han sig för att, då Linné av någon anledning ej besökte kyrkan, på egen hand begiva sig dit. ... Då han kom till kyrkan, gick han mycket ordentligt och lade sig i Hammarby-bänken. När det emellertid led mot den tid, då Linné plägade gå, steg hunden med framfötterna upp mot bänkkanten, hoppade med ett "vov" ut samt begav sig hem. Detta lär icke hava hänt en utan många gånger. Prästen tyckte icke just om denna kritik, men då han beklagade sig för Linné, svarade honom denne, skämtande, att han ju själv kunde se, att hans predikningar voro för långa, då t o m de oskäliga djuren gingo sin väg. (Ingemar Lindstam "Pappas visa - Om Linné som människa och kristen" s 49-51; Växjö Stifts Hembygdskalender 1987)

Det faktum att metodisterna på 1700-talet hade fullkomlig kärlek som sitt livsmål är säkert den viktigaste orsaken till deras höga moral och den verkan deras mission hade. (Donald English "Kan vi vara fullkomliga?" s 362; författaren född år 1930 i Consett sydväst om Newcastle upon Tyne i nordöstra England)

Från herrnhutarna skilde sig metodisterna genom sin doktrin om möjligheten till syndfri fullkomlighet, som i synnerhet Zinzendorf avvisade, medan i sin tur Wesley uppfattade det känslomässiga i den herrnhutiska tron som "mystik" och betecknade Luthers uppfattningar av lagen som "blasfemiska". Här visar sig den barriär, som oundvikligen existerade mellan varje slags rationell religiös livsföring och lutherdomen. (Max Weber "Den protestantiska etiken och kapitalismens anda" s 134)

Spener och Francke hade ansett, att troende kristna kunde uppnå en relativ fullkomlighet (observare, sed non implere legem); vissa af de senare pietisterna gingo så långt, att de talade om syndfrihet redan i denna världen. Men de ortodoxa afvisade hvarje form af "perfektism" och höllo fast vid de pånyttföddes ofullkomlighet, så länge de lefde här på jorden. (Fredrik Nielsen "Från reformationen till upplysningstidehvarfvet" s 659)

En egen ställning intog prästen Jodocus van Lodenstein (1620-1677). ... Så småningom blef Lodenstein hufvudman för de nederländska konventikel-kristna. Hans predikningar om "den förfallna kristendomen" väckte många till allvar, och de väckta sjöngo hans fromma men i poetiskt hänseende något ofullkomliga andliga dikter. Då Ludvig XIV:s här 1672 inföll i Nederländerna, höll Lodenstein mäktiga botpredikningar, och han offrade icke allenast allt, hvad han ägde, på fäderneslandets altare utan öfverlämnade sig själf såsom gisslan, till dess en brandskatt var sammanbragt. I en mycket läst skrift "Viktskål för de heligas ofullkomligheter" tadlade han de reformerta kristna för deras bristfälliga sträfvan efter fullkomlighet, ehuru han erkände, att den fullkomliga heligheten först uppnås i det eviga lifvet. I en oafslutad skrift, "Sions beskådande", en samling av samtal, påminde han de kristna om, att helighetens ljus skall vara kännetecknet på Sions invånare; och han uttalade sin djupa längtan efter en reformation, som först och främst skulle taga sikte på de kristnas vandel och främja sanning, ljus och lif. De sista åren, Lodenstein lefde, vågade han icke vara närvarande vid nattvardens utdelande för att icke komma att räcka oomvända det heliga, och många af hans anhängare höllo sig borta från nattvardsbordet. Denne fromme präst, som Ritschl kallar "den förste pietisten", verkade långt bortom sitt lands gränser, och i Nederländerna fanns ett icke så litet parti af "lodensteinare", som afskydde alla "mellanting" och lefde ett stilla lif, på folkspråket hedradt med namnen "de vackra" eller "de allvarliga". Lodensteinarne ville icke såsom separatisterna bryta fullständigt med statskyrkan utan stå såsom ett Guds folk midt i det stora Babel. Då det på (1830-talet) gick en ny väckelse fram över Holland, kommo Lodensteins skrifter åter fram, och en af den holländska frikyrkans hufvudmän, H.P. Scholte, utgaf ånyo "Sions beskådande". (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria från reformationen till upplysningstidehvarfvet" s 550-551)

De katolska, lutherska och reformerta kyrkorna ha, i viss mån åtminstone, olika helgonideal. Enligt den katolska uppfattningen finns det en djup klyfta mellan Gud och världen. Allt, som hör denna världen till, är av ondo. Även vår egen kropp, som är hemfallen åt synd och död, är prisgiven åt onda lustar och begärelser. Därför måste en människa, som vill vinna helgonskap, radikalt bryta med allt, som hör denna världen till, och skilja sig från människorna. Det är denna uppfattning, som gett de katolska helgonen deras utpräglade asketiska inställning. "För Luther däremot", säger prof. (Efraim) Briem (i sin bok "Helgonliv"), "var det en självklar sak, att detta jordelivet med allt vad det har att giva, har människan att tacksamt taga emot och njuta i lydnad för Guds bud. Icke heller skall hon av rädsla för allt, som är av denna jorden, söka innesluta sig och andra troende i ett bombfritt källarvalv, där de kunna leva fredade från all världens frestelser och förfasa sig över ondskan hos denna världens barn. Utan hon har att öppet och frimodigt tjäna Gud på den plats i livet, där hon är ställd, och utföra sitt arbete såsom en gudstjänare. Även den enklaste syssla, som tagits såsom en Guds gåva och utföres av kärlek till honom, är mer värd än alla späkningar och alla självpålagda botgärningar och bönemeriter." Av det sagda framgår, vilken väsentlig skillnad det är mellan katolskt och lutherskt helgonideal. Den reformerta kyrkans helgonideal närmar sig däremot den katolska. För Calvin är Gud i främsta rummet den allsmäktiga viljan, härskaren, vilket allt i himmelen och på jorden måste lyda. Allt som sker på jorden syftar i främsta rummet till att uppenbara Guds ära och härlighet. Guds vilja är helighet. Och heligheten blir därför religionens mål. Heligheten förverkligas i den enskilda människans liv genom att hon offrar allt för Gud och lever lydnadens, försakelsens och självtuktens stränga och allt behärskande liv. Likheten mellan den katolska och den reformerta kyrkans helgonideal är uppenbar. Missionär Fredrik Franson var, då det gäller helgonidealet, mera reformert än luthersk. En hel uppgivelse för Gud med en asketisk livsföring var för honom livets högsta mål. Enligt professor (E.) Linderholm påminde Franson mycket om den helige Franciskus. Detta gäller i första hand en oreserverad överlåtelse åt Gud och ett brinnande begär att tjäna honom. Franson pressade ned sina krav på livet till ett minimum och synes ha varit befriad från levernets bekymmer. (Efraim Palmqvist "I Människosonens tecken" s 243-244)

Enligt romersk-katolsk uppfattning levde munkar och nunnor "det änglalika livet" i klostren. De hade avstått från äktenskap, familj, rikedom och nöjen och vigt en stor del av sina liv till direkt tjänst åt Gud och nästan. De var elitkristna som kunde förvänta sig Guds särskilda nåd. I synnerhet tiggarmunkar som franciskanerna var högt respekterade av lekfolket, eftersom de synbarligen levde som de lärde: hängivna Gud i personlig fattigdom och askes, upptagna med att hjälpa de nödlidande. Den lutherska teologin avvisade denna tankegång. Alla människor står i skuld till Gud och är beroende av Guds nåd. Ingen kan med hjälp av goda gärningar eller genom avhållsamhet främja sin själs frälsning. Hela klosterväsendet måste upphöra. (Martin Schwarz-Larsen "Reformationen i Skånelanden" s 328-329)


ca 1500 och tiden dessförinnan

Korstågen och pilgrimsresorna ... öppnar vägar som gör det möjligt för lekfolket att mäta sig med både munkar och präster i helighet. ... På grund av sitt uppdrag bar (korsfararna) korset som tecken, avgav trohetslöften och väntade sig en lön i himlen som bara munkar och nunnor annars kunde förvänta sig. ... Pilgrimsresor kunde åläggas lekfolket som botövning ... men ofta gav sig människor ut på vägarna utan att det fanns något sådant påbud eller behov. Här hade pilgrimsresorna en funktion som liknade korstågens. Och nu var det inte bara män och krigare utan också kvinnor och folk från andra samhällsgrupper som kunde sträcka sig till något mer än den minimala nivån för frälsning. Den heliga Birgittas liv illustrerar detta. Hon begav sig på pilgrimsfärd till Santiago de Compostela tillsammans med sin man, hon vistades i Rom under många år, och mot slutet av sitt liv besökte hon både Jerusalem och Betlehem. (Harald Rasmussen-Einar Thomassen "Kristendomen - En historisk introduktion" s 242-243; Lekfolkets kristendom)

En av de mest berömda (av medeltidens apokalyptiker) var Petrus Johannis Olivi (1247/48-1296/98). Han är känd för sin kommentar till Johannes uppenbarelse, där ha – i traditionen från en annan apokalyptiker Joachim av Fiore (1130-1202), delade upp kyrkans historia i perioder, fyllda med allt mer helighet, och med mendikanterna (tiggarmunkar/nunnor) – och inte prästerskapet – som förtrupp i kyrkan när änden närmade sig. (Harald Rasmussen-Einar Thomassen "Kristendomen - En historisk introduktion" s 229; Munkar, nunnor och mendikanter)

Att skriva mer eller mindre fantasifulla, men alltid fromma, biografier om helgon var en gammal tradition inom den europeiska kristenheten, och i takt med att kyrkan blev fast etablerad i Sverige på 1100- och 1200-talen uppstod ett behov av sådana texter även här. De svenska helgonen - Sigfrid, Erik, Eskil, Botvid, Elin, och allt vad de hette - behövde texter som förklarade varför de var heliga och skulle åtnjuta vördnadsfull kult. ... Det historiska sanningsvärdet är extremt lågt. Stundom kan vi inte ens vara säkra på att helgonet ifråga har existerat.... (Helgonlegenderna), vilka lästes upp på helgonens festdagar, visar oss hur medeltidsmänniskorna själva uppfattade dåtidens stora religiösa hjältar, de "mörka århundradenas" andliga stålmän. (Dick Harrison "Jarlens sekel - En berättelse om 1200-talets Sverige" s 18-19)

Kulten av helgon var grundläggande för det medeltida kyrkoåret, för den lokala kyrkobyggnaden och för den enskildes kristna vardagsliv. Varje kyrka helgades (dedicerades) åt åtminstone ett helgon, domkyrkorna ofta åt flera. ... Helgonen vördades, det vill säga att man i sina böner kunde anropa dem om förbön inför Gud, och den fysiska närheten till helgonens kvarlevor var väsentlig. ... Bland helgonen hade apostlar, evangelister och jungfru Maria den högsta rangen, och de olika helgonens dagar firades med särskild gudstjänst. ... Eftersom den kanonisationsprocess som innebär att påven ensam tillerkänns rätten att förklara någon för helgon blev obligatorisk först 1234, finns från tiden dessförinnan en rad helgon, vilkas kult var påbjuden enbart av den lokale biskopen för stiftet eller av ärkebiskopen för kyrkoprovinsen. ... Den äldsta förteckningen över helgon från det medeltida Sverige finns i den så kallade Vallentunaboken, som är den äldsta bok som med säkerhet kan sägas ha skrivits i Sverige. Den innehåller ett antal olika texter, av vilka den äldsta är det kalendarium som dateras till omkring 1198. I detta uppträder två svenska helgon, kung Erik (18 maj) och Botvid (28 juli), den danske kung Knut (10 juli) och den norske kung Olav (29 juli). (Bertil Nilsson "Kyrka och lärdom" s 139-140)

(Katarerna) var uppdelade i två särskilda kategorier. Viktigast var perfecti, de fullkomliga eller goda. De var rörelsens förebilder som – inte olikt kyrkans klosterfolk – skulle förverkliga rörelsens lära i sina liv. Upptagningen bland perfecti skedde genom ett ritual som kallades consolamentum (”tröst”) ... (som) bestod av två element: bön och syndaförlåtelse. ... Efter consolamentum var de inte längre fångar under Satan utan fria. ... Förutom de fullkomliga och goda, rörelsens elit, fanns det också anhängare på en lägre nivå. De visade sin tillhörighet genom att hälsa på perfecti på ett särskilt sätt. ... Man skulle tre gånger falla på knä framför den fullkomlige och säga: ”Be till Gud för mig, syndare, så att han kan göra mig till en god kristen och föra mig till ett gott slut.” Och den fullkomlige svarade: ”Måtte Gud ta emot bönen om att han gör dig till en god kristen.” (Harald Rasmussen-Einar Thomassen "Kristendomen - En historisk introduktion" s 263-264; Kyrkan och dess fiender: judar och kättare)

Det franciskanska programmet innehöll radikala drag som väckte oro på högre ort. Det kom framför allt till uttryck i den så kallade fattigdomsstriden efter Franciskus död. Den radikala grenen av orden, de så kallade spiritualerna, hävade ett radikalt fattigdomsideal inte bara för den enskilde utan för hela gemenskapen, om det skulle vara en sann efterföljelse av Kristus. Som Kristus själv skulle franciskanerna inte ha någon fast bostad, och de skulle inte äga något på samma sätt som Kristus, han som var hemlös och inte hade något att vila sitt huvud mot. ... Striden om tolkningen av fattigdomsidealet förde till en splittring av Franciskanorden på 1200-talet, när spiritualerna fördömdes vid 1200-talets mitt av påven Johannes XXII som heretiker. Enligt påven hade Kristus inte förkunnat ett så radikalt fattigdomsideal som franciskanerna förkunnade. Detta ledde till en splittring av orden. En del, de så kallade konventualerna, anpassade sig till ett mer traditionellt monastiskt liv. Andra, som med tiden kallades observanter, förde det tidiga fattigdomsidealet vidare men inte i lika radikala former som spiritualerna. (Harald Rasmussen-Einar Thomassen "Kristendomen - En historisk introduktion" s 219-220; Munkar, nunnor och mendikanter)

I ritualet för upptagning av nya systrar och bröder (i det monastiska ståndet under medeltiden) stod avläggandet av löftena (vota monastica) i centrum. Dessa löften förpliktade till en efterföljelse av Kristus på en högre nivå än den man förväntade sig av andra troende. (Harald Rasmussen-Einar Thomassen "Kristendomen - En historisk introduktion" s 172; Prästerskap och gudstjänst)

(Klostren) blevo en fristad i mer än ett hänseende. Vilken välsignelse i dessa nävrättens tider för den vägfarande att veta, att klostret alltid stod öppet för honom! ... Där bjöds gästfritt förtäring, där fick man vila ut. Mången fattig stackare fick där hjälp, mången sjuk erhöll där vård. ... (Klosterfolket) voro folkets lärare och gåvo landet dess första skolor. De föregingo med gott exempel i slöjder, åkerbruk och trädgårdsskötsel. Bland annat har de fört rabarbern till vårt land. Dem ha vi ock att tacka för våra fruktträd. Både körsbärs- och plommonträd, aplar och päronträd infördes och planterades av örtagårdskunniga klosterbröder. ... En mängd av våra mest omtyckta prydnadsväxter ha först blommat i klosterträdgårdarna. Det är fallet med snödroppar, påsk- och pingstliljor, tulpaner och hyacinter. Knappt någon täppa på landet saknar numera (1913) sina ringblom och pioner bland välluktande åbrodd och lavendel, av vilka lantflickan än i dag gärna bryter en kvist, när hon på söndagsmorgonen går till kyrkan. Troligtvis ha nunnorna en gång i längesedan hänsvunna tider gjort på samma sätt, när de gingo till gudstjänsten i den kvava klosterkyrkan. Ty även dessa örter ha kommit ut till folket från klosterträdgårdar. I de tysta klostercellerna eller i klostrets skrivsal sutto flitiga munkar och avskrevo böcker. ... Så skapades bibliotek på en tid, då inga tryckpressar ännu funnos. En kulturgärning, vari munkarne också utmärkte sig, var den så ytterst väl behövliga att anlägga vägar och bygga broar. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - Forntiden och medeltiden" s 288-289)

Öfver Östgöterna regerade den Amaliska konungaslägten, öfver Vestgöterna den Baltiska. Förnämsta grenen af konunga-ätten var den Amaliska, så kallad efter en Konung Amal, hvilken i tredje led nedstammade från Gapt, troligen densamma med nordiska sagans Gaut, den Götiske Oden, folkets stamfader och gud. Han är väl äfven samma krigsgud, åt hvilken Göterna offrade fångar, som togos i krig, åt hvilken de helgade förstlingen af allt bytet, och hvilken till ära de på trädstammar upphängde allt, som afkläddes fienden. (A.M. Strinnholm "Svenska folkets historia från äldsta till närwarande tider - Första bandet" s 46; Om Folkvandringarna och Nordens äldsta invånare)

Stoikerna ville inte veta av några grader. De ville allt eller intet. De gjorde de sedliga kraven så stränga, att något mer eller mindre av yttre anständighet syntes dem komma på ett ut. Den som är en aln under vattnet, drunknar i alla fall. Det är en även på andra håll gjord iakttagelse, att seder och lagar komma i fara icke blott när de sedliga kraven sänkas mot noll, utan även när de höjas till det absoluta. (Hans Larsson "Epikur och stoa" s 242)

Dionysos ... hade inte synts till efter sin märkliga och mirakulösa födelse. ... Folket i Thebe hade vägrat att erkänna det gudomliga hos Dionysos som hade återvänt hem efter att ha samlat sina fanatiska anhängare och erövrat hela Asien med sin kult. Hans anhängare var menaderna eller backanterna, asiatiska kvinnor som hyllade guden vart han än förde dem och lockade kvinnor att överge sina män och hushåll och förena sig med dem utanför stadsmurarna i orgiastiska och extatiska hyllningar till guden. Grekerna med sin rationella natur förstod dem inte. (David Bellingham "En introduktion till Grekisk mytologi" s 108-109; Sagor om gudar, hjältar och dödliga; Dionysos och Pentheus)


Sångarna:

Då prövotiden här är slut och striden ändad är, omkring Guds tron skall en gång stå en salig frälsningshär. Se, vi höjer korsets baner, det blodröda korsets baner! Vi följer det, varthelst än vägen bär och segrar i Jesu namn. (JC Bateman/WT Giffe-Stridsropet-K Hartman: Psalmer och Sånger 666:4)

Himmelriket är som den säd som myllas ner. I den goda jorden en riklig skörd den ger. ... Det är såsom skatten som låg i åkerns mull. Lycklig den som sålde allting för skattens skull! ... Det är såsom pärlan, och den som känt igen himmelrikets pärla vill alltid äga den. (A Frostenson: Psalmer och Sånger 680:3-5)

Jesu! låt din helga vandel Alltid för mitt öga stå, Så att jag i all min handel Dig blott efterfölja må, Du, som villigt gjorde allt, Hvad din Fader dig befallt! Hjelp mig så min vandel föra, Att jag städs må dig tillhöra. (J Hjerthén: Psalm 129:2; jfr Psalmer och Sånger 274:2)

Jag ville kyssa varje fjät, Där osedd fram du gått; Hvadhelst du vill, jag räds ej det; Allt är ju godhet blott. (FW Faber-E Nyström: Sång 344:2)

Lär mig att bruka tiden rätt Och tjäna dig på bästa sätt, Och låt det bli mitt enda mål Att främja dina syftemål Och hvarje flyende minut Uti din tjänst mig gifva ut! ... Min kropp och själ, o Herre tag Och bruka efter ditt behag, Att gifva ut af hvad jag fått, Att lefva för din ära blott Och tjäna ej för gods och gull – Men tjäna blott för Kristi skull. (C Wesley – E Nyström: Sång 374:3-4; jfr Psalmer och Sånger 460:2-3)

Jag är främling, jag är en pilgrim; Blott en afton, blott en afton bor jag här. Gör mig ej hinder, ty jag vill följa Guds folk till strids genom ök'n och bölja! Jag är främling, jag är en främling; Blott en afton, blott en afton bor jag här. (MSB Dana/B Ehrenborg-Posse & CO Rosenius: Sång 484:1)

Närmare, Gud, till dig, Närmare dig! Om än det blir ett kors, Som driver mig, Är dock min själs begär Komma dig närmre här, Närmare, Gud, till dig, Närmare dig! ... O, låt mitt hela liv, Herre och Gud, Bliva en vandring här, Värdig din brud, Följande Lammets spår, Trognare år från år. – Närmare, Gud, till dig, Närmare dig! (S Flower-Adams/E Bergvist: Förbundstoner 1911 nr 399:1,3; jfr Psalmer och Sånger 271:1-2)

Lämna dig helt åt Jesus! Han såsom ingen ann’ Hjälpa, upplyfta, bära, Trösta, hugsvala kan. Lämna dig helt åt Jesus! Stilla för honom bliv! Hela ditt hjärtas kärlek Honom, din brudgum, giv! (J Blomqvist: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 189:2; jfr Psalmer och Sånger 224:2)

Guds Son sig ut i strid beger Att kungakronan få, Och vida syns hans korsbaner. Vem är, som med vill gå? Vem är, som tåligt dela vill Hans kalk av smärta svår Och under korset vara still, Vem följer i hans spår? (R Heber-E Nyström: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 291:1)

Det går en väg till himlens land, En väg så underbar. Den leder genom öknens sand Till källan, frisk och klar. Vill du gå med den smala väg Till Sions höjder, säg? Vill du gå med den smala väg Till Sions höjder, säg? ... En sällsam vandring nog det är, Som över djupen går, Men den till sköna höjder bär, I Jesu Kristi spår. Vill du gå med ... (Andliga sånger 1936 nr 181:1-2)

Jag giver det allt åt Jesus, Ty han gav sitt liv för mig. Jag följer den väg han vandrat, Jag följer på okänd stig. Jag följer, ty har jag honom, Då fattas mig intet mer. Det ljusnar i kulna stunder, När jag på min Jesus ser. Jag ger dig allt, Jag ger dig allt Och går den väg, som du befallt. Jag ger dig allt, Jag ger dig allt, Min Frälsare, jag ger dig allt. ... Jag giver det allt åt Jesus, Den leende ungdomsdag. Var gåva, som han mig givit, Skall helgas till hans behag. Det kommer en höst omsider Med mognade skördars gull; Då skall jag det allt få bärga, Som såddes för Jesu skull. Jag ger dig allt ... . (Andliga sånger 1936 nr 309:1-2)

Vad är att tro? Att sjunga ”Gud är kärlek”, När hjärtat skälver utav namnlöst ve, Att stilla gå sitt ”Via Dolorosa” Och endast viska tyst: ”Din vilja ske”. Det är att tro, att tro. ... Vad är att tro? Att dold av korsets skugga, I Kristus dö från egenviljans krav, I kärlek tjäna, offra sig för andra, Åt själviskheten bädda glömskans grav. Det är att tro, att tro. (Rutan: Andliga sånger 1936 nr 335:1,4)

Salig den dig aldrig sviker, En gång av din kärlek rörd, Aldrig från din sida viker, Av en fåvitsk värld förförd, Som, Johannes lik, vid ropen Av den onda, blinda hopen, Trofast följer dina spår, Vid ditt kors till änden står. (FM Franzén: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 85:5)

Jag vill följa dig, o Jesus, följa dig, om vägen går över solbelysta höjder eller genom dunkla snår. Där din helga fot gått före, vill jag följa efter glad, viss, att varje steg mig närmar hem till levande Guds stad. ... Må jag då ej ängsligt spörja: Herre, säg, varthän du går? Eller med en hemlig tvekan träda uti dina spår. Ack, här gäller blott att följa, ej att välja väg och stig, blott att uti barnslig lydnad gå den väg, du valt åt mig. ... Men, om något här mig binder med ett än så hårfint band och vill bliva mig till hinder för min gång till livets land, gör mig fri, ja, fri i anden, fri att följa dig med fröjd, fri att älska, fri att tjäna, med din goda vilja nöjd. ... O, så tag min håg, min vilja, slut mig i din vilja in, och när jag är trött av vägen, viska till mig: ”Du är min. Har du följt mig här i tiden under några korta år, skall du ock i evigheten följa Lammet, vart det går.” (L Sandell-Berg: Kristen Lovsång 1954 sång 639:1-4; jfr Psalmer och Sånger 679:1-4)

Jag har beslutat att följa Jesus, jag har beslutat att följa Jesus, jag har beslutat att följa Jesus och aldrig mer tillbaka gå. ... Om andra tvekar, vill jag dock följa, om andra tvekar, vill jag dock följa, om andra tvekar, vill jag dock följa och aldrig mer tillbaka går. ... Jag följer korset och lämnar världen, jag följer korset och lämnar världen, jag följer korset och lämnar världen, och ingen väg tillbaka går. (L Janson: Segertoner 1988 nr 512; jfr Psalmer och Sånger 594)


Egna kommentarer och funderingar:

Dessa som följer den lille Baggen vart Den må dra sig tillbaka anspelar troligen på dem som i himlen tjänar Gud på ett fullkomligt sätt i Hans tempel och som den lille Baggen visar vägen uppå vattenkällor av liv (Upp 7:17). Här på jorden leds den kristne av Anden (Joh 16:13). Orden i Upp 14:3-4 om att de "var (och hade varit) köpta från jorden" samt att de är "jungfrur" visar emellertid på att detta följande av den lille Baggen har sina rötter i hur de följt Andens maning på jorden.

Angående “från en början” (ap´ archê), se också Joh 6:60-65.


(De här tingen skriver vi) med anledning av livets Utsaga, vad som (hela tiden) var från en början, vad vi har hört (och hör), vad våra ögon har skådat (och skådar), vad vi betraktade och (vad) våra händer kände efter (på). (1 Joh 1:1)

Men den som – alltefter omständigheterna – må hålla (fast vid) Hans utsaga, i den här har Guds välkomnande sannerligen gjorts (och görs) fullkomligt. I/genom det här har vi kunskap, att vi är i Honom. Den som säger (sig) stanna i Honom är skyldig, och/också han, att vandra omkring alldeles på det här sättet som Den där vandrade omkring. (1 Joh 2:5-6)


Ytterligare studier:

Joh 10:27; 1 Kor 6:20; Upp 17:14.


J.A. du Rand "A socio-psychological view of the effect of the language (parole) of the Apocalypse of John"; Neotestamentica 24.2 (1990): 351-366.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-20; 2012-07-11; 2015-07-30)

Till sidans topp

14:5 Och i deras mun fanns det inte (någon) lögn, ty (P47, א,* א) de är fläckfria.

Ord för ord (11 ord i den grekiska texten Sinaiticus): och i '-nen mun'/munnen deras inte fanns (en/någon)-lögn, fläckfria ty (de)-är.


1883: Och i deras mun har lögn icke blifvit funnen, ty de äro utan vank.

1541(1703): Och i deras mun är intet swek funnet; ty de äro utan smitto, för Guds stol.

LT 1974: De kan inte anklagas för någon falskhet, de är fläckfria.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(En människa som är bunden av ett löfte) skall leda/föra sin gåva i riktning mot Herren: ett lamm, ett år gammalt, fläckfritt ... och ett tacklamm, ett år gammalt, fläckfritt ... och en fårhanne/bagge, fläckfri. (4 Mos 6:14a, Grekiska GT)

(David sade till Herren:) “Jag skall vara fläckfri (inför Dig). Jag skall hålla vakt inför/över mig själv från/’beroende på’ min laglöshet.” (2 Sam 22:24, Grekiska GT)

(David sade:) “Herre, vem skall ha sin bostad vid sidan av (Dig) i Din tältboning? Och vem skall slå upp ett tält i/på Ditt heliga berg? Den som går/vandrar fläckfri och som arbetar/praktiserar rättfärdighet och samtalar sanning i sitt hjärta.” (Ps 15:1-2, Grekiska GT)

(David sade:) “Jag skall vara fläckfri i sällskap med (min Gud).” (Ps 18:23a eller 18:24a, Grekiska GT)

(David sade:) “Lycklig (är) en man av/till vilken Herren inte/förvisso ej må räkna en miss (av Hans mål), inte heller är det ett svek i hans mun.” (Ps 32:2, Grekiska GT)

(David sade:) “Få din tunga att upphöra från/med (vad som är) dåligt och din läppe (med) det att ej samtala svek.” (Ps 34:13 eller 34:14, Grekiska GT)

(Herrens slav) hade inte gjort laglöshet, inte heller fanns det svek i hans mun. (Jes 53:9b, Grekiska GT)

Detta är vad Herren säger: “Ve dem som profeterar från sina hjärtan och ej ser på det hela. ... som ser lögner, som spår fåfängliga ting, de som säger: ”Herren säger”, och/men Herren har inte skickat (och skickar inte) bort dem.” (Hes 13:3,6a, Grekiska GT)

’Den helt och hållna’/hela resten av Israel skall och/också inte göra orättfärdighet och samtala fåfängliga ting. Och det må inte/förvisso ej finnas en svekfull tunga i deras mun. (Sef 3:13a, Grekiska GT)

(Prästerna sade:) “Och nu, varje/all helighets helige Herre, håll alltigenom kvar (templet) obefläckat in i en (kommande) tidsålder.” (2 Mack 14:36a)

(Salomo sade:) “En mun som helt och hållet ljuger ’tar upp ... för sig själv’/’gör sig av med’ en själ.” (Salomos Vishet 1:11b)

(Salomo sade: “De gudlösa) har inte dömt/’trott på’ fläckfria själars hedersgåva.” (Salomos Vishet 2:22)

(Salomo sade: ”Visheten) hade kunskap om den rättfärdige och höll honom oklanderlig kvar åt Gud och vaktade honom stabilt/’med stabilitet’ ... .” (Salomos Vishet 10:5b)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Lycklig en man som inte har sluntit i/med sin mun och (som) inte har ‘helt och hållet stötts till’/genomborrats i sorg av missar (av Guds mål).” (Syr 14:1)


Den Senare Uppenbarelsen:

Då (Jesus) hade sträckt ut handen, rörde Han (den spetälske) och sade: ”Jag vill, görs/bli ren.” Och genast gjordes hans spetälska ren. (Matt 8:3)

(Fariseerna) skickar bort sina lärjungar i sällskap med herodianerna till (Jesus) och säger: "Lärare, vi vet att Du är sanningsenlig och i sanning lär Guds väg.” (Matt 22:16a)

(Jesus sade till folkskaran:) “Andra (sädeskorn) föll in i den fina jorden ... och förde/frambringade ’in i’/intill (א,*א) trettio/trettiofalt och ’in i’/intill (א,*א) sextio/sextiofalt och ’in i’/intill (א,*א) hundra/hundrafalt.” (Mark 4:8)

Då (Jesus) hade kommit ut, skådade Han en mycken/månghövdad folkskara, och Han veknade i Sina inre ädla delar emot dem, eftersom de (hela tiden) var * (א*) (som om) de ej hade en herde. (Mark 6:34a)

Alla (folkets äldste) talade (till Jesus): "Så Du är Guds Son?" Men Den/Han yttrade ('hela tiden'/-) i riktning mot dem: "Ni säger att Jag är." Men/och de talade: "Vilket behov har vi ännu av ett vittnesmål, ty vi har själva hört från Hans mun." (Luk 22:70-71)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Jesus skådade Natanael komma i riktning mot Sig och säger med anledning av honom: "Skåda, sannerligen en israelit, i vilken det inte är (något) svek!" (Joh 1:47)

(Jesus sade till de judar som till att börja med trodde Honom:) ”Ni är ut ur/av förtalarens/Judas' fader, och ni vill göra er faders begärelser. Den där var (hela tiden) en människodråpare från en början, och han står inte (och har inte stått) i sanningen, eftersom det inte är/finns sanning i honom. När han – alltefter omständigheterna – må samtala lögnen , samtalar han ut ur/av de egna tingen, eftersom han är en lögnare och ’dess fader’/’lögnens fader’.” (Joh 8.44)

Skåda, Jag har gett (och ger) (א,*א) (er) ut ur motståndarens synagoga de som säger sig själva vara judar, och de är (det) inte, emellertid/utan de ljuger. (Upp 3:9a, ”Filadelfia”)

Hästarnas (rättsliga) myndighet är i deras mun och i deras stjärtar. (Upp 9:19a)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

ca 2000 - ca 1800

Orden står i skarp kontrast till dem som för alltid skall uteslutas från den eviga staden, onda människor som älskar och talar lögn (22:15). (Studiebibeln IV:877)

En halvtimme före klockringningen (inför påskprocessionen kring patriarkkyrkan i Peredelkino ett halvt sekel efter revolutionen) ser gången utanför Kristi förklarings kyrka ut som platsen framför en dansbana i en avlägsen arbetarby. Flickor med bjärta halsdukar och skidbyxor (nåja, i kjolar också) går tjattrande tre och tre, fem och fem; än skuffas de inne i kyrkan, men det är tjockt där inne i vapenhuset, gummorna är på plats sedan tidiga kvällen, flickorna slänger glåpord till dem och går ut; än kretsar de omkring på kyrkplanen, skriker fräckheter, ropar till varann på långt håll och skärskådar de gröna, rosa och vita små lågor, som tänts vid ytterfönstren och på prostarnas och domprostarnas gravar. ... Tio kvinnor följer (processionen) i par och med tjocka, brinnande ljus i händerna. Kvinnorna är åldriga, med fasta, skarpa ansikten, beredda att dö om tigrarna släpps lösa mot dem. Men två av de tio är flickor, flickor i samma ålder som de som har klungat sig samman med pojkarna; de är jämnåriga - men hur rena är inte deras ansikten, hur lyser det inte om dem! De tio kvinnorna sjunger och går i slutna led. De är så högtidliga som om alla runt omkring korsade sig, uppstämde böner, kände ånger, krälade i stoftet. Dessa kvinnor andas inte in papyrossröken, deras öron är döva för svordomarna och deras fotsulor märker inte att kyrkplanen har förvandlats till en dansbana. (Alexander Solsjenitsyn "Påskprocessionen" s 124-127)

(Min fars) ambition i barndomen hade varit att bli ett helgon. Vid femton hade han börjat författa en kommentar, och andra pojkar såg med misstro på honom och hans drömmerier och ogillade hans brist på intresse för deras lekar med getter och vargar (eller kortspel vid Chanukkahögtiden) och hans överlägset reserverade sätt. ... Genom sin enda önskan - att få leva som jude - var han helt försjunken i sin fromhet och hade endast föga att säga till någon människa. (Isaac Bashevis Singer "På vår gata" s 46-47; Släktträdet)

Eliahu hade redan hunnit att se många slag av människor, men inga sådana som dessa (gordonister i Jerusalem). De uppträdde mycket enkelt, och Eliahu trodde inte, att de i sitt land innehade några höga värdigheter eller njöto något stort anseende, men han kände ändå den allra största vördnad för dem. Han tyckte, att det låg något av den glans och myndighet över dem, som tillkommer sådana , som äro födda att styra över människor. Detta måtte ha berott därpå, att de alla visade ett stort herravälde över sig själva. De fällde aldrig ett ovänligt ord varken till hvarandra eller till den lägsta av de syriska tjänarna. De visade aldrig missnöje, kommo aldrig i dåligt humör, fördrogo regn och hetta med samma jämnmod. Det rådde en sådan glädje och ett sådant friskt mod ibland dem, att Eliahu mången gång sade till sig själv: ”Ack, att alla resande vore som dessa!” (Selma Lagerlöf ”Jerusalem II” s 262)

Vid 19 år upptäcker jag den i Sverge icke vanliga gåfvan att skrifva teater. Jag var då en halffrom själ som på knä tackade Gud för nåden och började pligtenligt odla de dyra anlagen. ... Det är icke sant att jag missbrukade mina gåfvor, ty de vackraste styckena Gillets Hemlighet, Herr Bengts Hustru, Damaskus och Advent spelas icke! under det att de fulare då och då synas för att försvinna! och lemna en våt fläck efter sig! Der jag har felat vet jag numera hut och erkänner felet, men der jag är utan skuld! - der blef jag förr ond, ond! Numera icke så mycket; sitter bara frågande hvad som är meningen! (August Strindberg "August Strindbergs brev XIII sept 1898-dec 1900" s 79; brev 24 jan 1899 till Carl Larsson)

Swek eller lögnaktighet är icke funnen i deras bekännelse och ingen smitta i deras wandel; så genomträngda äro de af sanningens ljus och af Christi Ande. ... De hafwa blifwit så helt och fullt med Christus införlifwade, att de här icke blott genom tron, utan ock i helgelsen framstå såsom fria från allt swek och all smitta. (P. Fjellstedt "Biblia" s 759)

Hur förvånad blev jag ej, när jag framför mig fann en underbar, nästan gudomlig gammal man. Inte minsta spår av utmärgling syntes i hans ansikte: det strålade av en helig, himmelsk glädje. ... "Bevara din själs renhet!" (sade han), "Den som inom sig bär talang, måste vara mer ren till själen än alla andra. Andra kan mycket förlåtas, men honom förlåtes intet. En människa som stiger ur sitt hus klädd i ljusa högtidskläder behöver blott bli nedstänkt av ett enda smutsstänk från ett vagnshjul, så omringas han genast av folk som pekar finger åt honom och talar om hans osnygghet, medan samma skara människor på andra förbigående ej ger akt på massor av fläckar, emedan de är klädda i vardagskläder, och på vardagskläderna märks ej fläckarna." Han välsignade och omfamnade mig. Aldrig i mitt liv har jag känt mig så upplyft och rörd. (Nikolaj Gogol "Porträttet" s 89,91-92)


ca 1800 och tiden dessförinnan

Ferdinand: "Dyrkade Miranda, höjden av allt tillbedjansvärt, och värd vad dyrast är i världen! Mången dam med glädje jag betraktat, mången gång en kvinnotungas harmoni har fjättrat mitt öra, alltför villigt. Skilda dygder fått mig att älska skilda kvinnor, men ingen så helt, att ej ett fel hos henne fört krig mot hennes skönaste behag och slagit ner det. Endast ni, blott ni har fläckfri gjorts och felfri, är det bästa i varje skapat släktled." (William Shakespeare "Stormen" s 41-42)

Säll den själ, som är fremmande för alla fåfängliga ting, och i allt sitt görande bewara sig obesmittad för Gudi! (Thomas a Kempis "Lilla Kempis" s 28)

Aldrig har tronen i Vatikanen innehafts af föraktligare påfvar än under en stor del af det tionde århundradet, verkliga skamfläckar för mänskligheten, utan att detta minskade det påfliga ämbetets inflytande i kyrkliga angelägenheter. Under ett halft århundrade behärskades Vatikanen af två härsklystna och sedeslösa kvinnor, Teodora och Marozia, som i förbindelse med den romerska adeln begåfvade sina älskare, söner och sonsöner med kyrkans högsta värdigheter. Marozia lät år 928 strypa påfven Johannes X, som hennes moder Teodora uppsatt på påfvestolen. Med påfven Johannes XI, som var Marozias son, uppnådde skändligheten sin högsta höjd. Denne påfve var befläckad med de vidrigaste laster. Men detta oaktadt vardt påfvedömets ställning icke rubbad. (Viktor Rydberg "Medeltidens kulturhistoria - fortsättning" s 272; föreläsningar vid Stockholms Högskola höstterminen 1887)

Det sista betydande namnet i raden av stoiska filosofer är den . . . romerske kejsaren Markus Aurelius Antoninus. Han var född år 121 efter Kristus i Rom, dit hans farfarsfader hade invandrat från Spanien. . . . Själv väckte han redan i sina späda gosseår kejsar Hadrianus' uppmärksamhet genom sitt allvarliga, men öppna och älskliga väsen och genom hvad som berättades om honom, att en osanning aldrig kommit öfver hans läppar. Förtjänsten häraf tillskref han själv vid mognare år sin moder, en utmärkt kvinna, och de förträfflige lärare hon gifvit honom och genom hvilka han vid knappt tio års ålder invigdes i den stoiska filosofien och särskilt gjordes förtrolig med Epiktets läror - något som han under hela sin lefnad betraktade som den största välsignelse, hvilken Gud låtit honom vederfaras. Stoicismen vardt för honom hvad den i mer än ett århundrade af det förfärligaste sedefördärf hade varit för nästan alla stora män och kvinnor, som Rom då ägde: en källa till sedlig hänförelse, kärlek till mänsklighet och fosterland och orubblöig sinnesstyrka under ödets slag. Omgifven af ett lysande hoflif, som ville locka honom in på andra banor, hade gossen redan vid tolf års ålder dock sitt lefnadsmål klart för sig: han ville blott ett, nämligen utvecklas till en god, försakande, men nyttig och verksam människa, i allt undergifven den guds vilja, som han hörde i sitt samvete. Det ideal af människa, som han uppställt för sig, hade han funnit, icke bland desasa världens store och skenbart lycklige och lysande män, utan hos en fattig arbetare, en slaf, den nyss nämde Epiktet. (Viktor Rydberg "Materialism och idealism" s 166-167; föreläsningar i Göteborg höstterminen 1876)

För den tidens myt-tydare (på kejsar Hadrianus tid) var Narcissus icke egenkärleken. Spegelbilden, vari han förälskade sig, var idealet, och källan verklighetens kalla bölja, som möter, när man vill famna det. Uttrycket hos Narcissus är fördenskull trånad. Idealet når han icke, förrän trånaden förtärt allt jordiskt i hans varelse. (Viktor Rydberg "Antinous" s 249)

Redan under den första kejsartiden finner man, att personer särdeles inom de högre klasserna betraktade de stoiske filosoferna som naturligt kallade att vara deras tröstare, biktfäder och själasörjare. . . . Det ligger i sakens natur, att ett (sådant) förtroende . . . ej kunde vinnas under annan förutsättning än att man hyste vördnad för dem, åt hvilka förtroendet skänktes, och att vördnaden måste ha varit fotad ej blott på desses kunskaper och vältalighet, utan ock på en fläcklös vandel. (Viktor Rydberg "Romerska kulturen under de två första århundradena efter Kristus - fortsättning" s 183-184; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1885)


Att fortsätta med (hembygden):

Där vi lever har vi säkert alla mött människor, som till det yttre har varit lika andra och ändå har de varit annorlunda än andra. De lämnade något odefinierbart efter sig. Andan, atmosfären också när de är borta. Var detta inte människor som genomlystes av Guds härlighet? Var detta inte helgon? (Filip Wallin "Helgonens liv"; kommentar till Luk 6:20-26; Jönköpings-Posten den 4 november 1960)

Väckelsepredikanten C.W. Gillén kom till Jönköping på kallelse av apotekare Efraim Sandblom, stadsfogde K.A. Rundbäck, överlärare K.E. Johansson samt några andra för Herrens verk varmhjärtade och för väckelsens sak intresserade och nitälskande personer. ... Man sjöng ur ett speciellt sånghäfte med 85 sånger, som såldes för 10 öre. Första upplagan på 10.000 ex. slutsåldes på kort tid. Redan första kvällen sjöngs den sång, som sedan kom att sjungas i så gott som varje möte under den långa mötesserien (från februari till mitten av maj 1907): "O, Jesus, jag längtar att helt bliva din, så kom ock för evigt mitt hjärta tag in, att intet i världen må mer mig förströ; ja, två mig, att vit jag må bliva som snö! ... " ... En sann renhetslängtan grep de församlade och den ene efter den andre lade hela sitt hjärta in i sångorden: "Låt ej något syndigt i mig bliva kvar, utplåna med blodet var fläck, som jag har. O Jesus, se ned från den himmelska höjd och hjälp mig att offra mig helt och med fröjd." ... Inte bara stadens befolkning utan hela bygden däromkring påverkades av väckelsen. (Gunnar Peterson "När väckelsen kom" s 43-47; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1954)

(En) namnkunnig president (i Göta hovrätt i Jönköping) var den för alla rättshistoriker kände Claes Rålamb (1622-1698), de lärdas beskyddare, en utpräglad aristokrat och vältalare med hög bildning och stora kulturella intressen, en av den karolinska tidens mest dugande och sympatiska män. . . . Sedan han blivit rikskammarråd, hade han visat sig vara rådets mest stridbare medlem och initiativtagare till en undersökning av förmyndarregeringens styrelse. När Rålamb 1678 förflyttades till presidentstolen i Göta hovrätt, var det väl för att få den stridbare mannen liksom på sin tid Johan Skytte avlägsnad från Stockholm. Som president stannade Rålamb emellertid icke länge. Redan 1682 tvangs han att draga sig tillbaka till privatlivet. Det har påståtts, att förtroendet för Rålambs kunnighet varit så stort, att i alla mål, vilkas avgörande han övervarit och dikterat, gjordes ingen ändring i revisionen, ehuru Rålamb hade skaffat sig många fiender i såväl hovrätten som i högsta instans. (Sigurd Wildte "Några anteckningar från 1600- och 1700-talets Göta hovrätt" s 18-19)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1950

Begär något jag kan ge dig: kyssar, en ny vinterkappa, lögnlöshet. Begär lögnlöshet. Den som viskar i dett bortvända öra är inte Gud utan din gamla teddybjörn, det är minnet av mormor och evigheten under en humlesurrande lind. Det som dag och natt förföljer mig är inte demonerna utan den vanligaste döden: min egen. (Werner Aspenström "Om dagen om natten" s 222-223; Kärleken och döden)

Många tekniker blev vansinniga på (Lennart Hyland), men det låg i Lennarts natur att kräva perfektionism. Han var själv från yttersta tåspetsen på sina blankputsade dojor till den eleganta specialsydda kepsen, och även till det inre, en perfektionist. Allting skulle vara perfekt, och man skulle ge precis allt av sig själv för att uppgiften skulle lösas. . . . Många betraktade honom som stöddig och misstolkade kanske hans självsäkerhet, men det var ju den som ledde den här lille smålandsgrabben fram till de gigantiska framgångarna i radio och TV. Han utvecklade dessa båda medier inte bara till nutid utan till framtid, och det är resultatet av Lennarts verksamhet vi ser än i dag. Det är den positiva sidan av honom. Det finns så mycket numera (år 2006) som skulle ha gjort honom galen om han fått uppleva det, till exempel okunnighet och outbildade människor som numera ofta släpps fram i TV, samt bristen på idéer. Lika himlastormande glad var han i dem som var duktiga, och allra gladast var han i Stina Lundberg Dabrowski, hans superfavorit. I sina svåra stunder, och det fanns många sådana, tyckte Lennart väldigt illa om sig själv. Han hade ett praktfullt mindervärdeskomplex, vilket få kände till. Han ömkade sig och sa att han inte hade åstadkommit någonting här i livet och han pekade på folk han beundrade. Det var män som prins Bertil, Kar de Mumma och en bankdirektör, den vänlige och glade Tore Browaldh, som till råga på allt var en trevlig sällskapsmänniska och en bra musiker. . . . Hans självömkan blev värre med åren, och i takt med det ökande spritmissbruket kunde han bli odräglig. (Lars-Gunnar Björklund "Minnesluckor - livsstycken och klacksparkar" s 116-117)

Majken har alltid längtat efter att bli ett helgon, det känner hon nu. Det är precis det hon har längtat efter alla gånger när pappa har suckat över henne och blivit besviken över att hon inte diskat och städat färdigt eller passat Lillan när mamma legat sjuk och pappa själv varit tvungen att gå till skrädderiet och arbeta. Jo, det är också det hon har längtat efter när mamma har låtit så där trött och suckat irriterat: "Inte nu igen, Majken. Kan du aldrig lära dej att hålla dej till sanningen!" Då när allting har känts så hopplöst, har hon önskat att de plötsligt skulle upptäcka vem hon egentligen är: Majken, helgonet som gjort så många goda gärningar i det tysta utan att de vet om det. Majken, som är godare och heligare än alla andra och som står i förbund med himmelens änglar och som ideligen offrar sitt liv för andra, precis när som helst. (Margareta Strömstedt "Majken, det brinner!" s 225)

Det är i dagarna 90 år sedan Tom Ball Barrat föddes. Norges pingstvänner har firat minnet av sin store föregångare. De har också stor anledning att så göra. ... Framför allt var han en stor talare. Kemiskt ren från allt oratoriskt prål var han en av de finaste talare Norden haft under de senaste hundra åren. ... Men det som gjorde T.B. Barratt så stor som andlig ledare var hans helhjärtade kristendom. Från tidigare år hade han överlämnat sitt liv åt Gud. Född och fostrad i ett hem där väckelsekristendomen satt i högsätet - hans föräldrar var engelska metodister - hade han från sina allra tidigaste år fått den andliga inriktning, som han i stort sett följde hela livet. ... Ingen kunde någonsin peka på en fläck i hans vandel som kristen. Det var många starka intryck man fick då man var tillsammans med Barratt, men det var ett av dessa som överskyggade alla de övriga. Det var intrycket av hans andliga och moraliska renhet. Han var en helig man i detta ords allra bästa och skönaste betydelse. Den atmosfär av renhet och helighet som strömmade ut från hans person gjorde ett rent av obeskrivligt intryck på dem som kom i hans närhet. Om man från hans många antagonisters sida kunnat leta upp någon fläck i hans privata liv, som man kunnat anklaga honom för, hade man kommit att till det yttersta använda sig därav i sin kamp för att motverka honom. Men han var oförvitlig som Bibeln säger, att en man i hans ställning skall vara. Inte ens hans argaste motståndare kunde finna en fläck på hans karaktär. När allt kommer omkring är helhjärtad gudsfruktan och en tadelfri vandel den ofrånkomliga grundförutsättningen för en verklig och varaktig framgång som evangelii förkunnare. Stor begåvning i alla andra avseenden är av ringa eller ingen betydelse i jämförelse med denna förutsättning. Det var framför allt denna sida hos T.B. Barratt, som gav honom hans stora framgång. Det är detta som i så hög grad bidrar till att, fastän det är 12 år sedan han avslutade sitt händelserika liv, hans ädla personlighet och hans storslagna livsgärning ännu står så levande kvar ibland oss. ("Lewi Pethrus som ledarskribent" s 346-347; ledare i tidningen Dagen den 24 juli 1952)


ca 1950 - ca 1900

Det sägs, att man lättast kan fånga den lilla skygga hermelinen genom att bestänka vägen till hans håla med dy. Då han på väg hem finner stigen nedsmutsad, lägger han sig ned och låter sig infångas, ty han dör hellre, än han vill söla ned ett enda hår i sin vackra, vita päls. Det tyder på kärlek till renheten. - Det är något stiligt med en sådan kärlek, liksom det också är en fröjd att se en ren och välvårdad pojke. Men det är inte bara det yttre, som du skall vårda dig om. Det är också ditt tankeliv, din fantasi, som du skall försöka bevara i renhet. Det är hemskt att se en människa utföra ruskiga handlingar, och det är kusligt att höra alla svordomar och andra fula ord, som människor kan låna sin tunga att uttala, men det tråkigaste av allt är det som vi inte kan se, men som vi förstår måste finnas bakom de ruskiga handlingarna och de fula orden, nämligen de orena tankarna. - "Jag ville vara så ren, så ren." - Har du bedit så någon gång? Gör det och tänk därvid inte bara på ditt handlingsliv och dina ord utan också och framför allt på dina tankar, hela ditt inre liv. (John Sjögren "Efter inskrivningen - Handledning för ingångsproven i VP" s 16-17; VP, som betyder Våra Pojkar, var en scoutrörelse inom Svenska Missionsförbundet; handledningen är tryckt år 1947)

"Elsa har gett dej något, som det är svårt att få syn på - kanske särskilt nu för tiden", (sade magistern till sin elev Olle). "Hon har gett dej en skymt av renhet." "Jag förstår inte riktigt, vad magistern menar." "Jo, ser du, jag tror, att man ska säga så här: renhet är självisk kärlek på det erotiska området. Det där var emellertid för fint för dej. Du fattade inte, vad Elsa var för en tös eller vad hon hade för känslor för dej, förrän det var för sent." "Är det för sent för mej nu då?" "Nej, det menar jag inte. Men du får ingenting gratis. Vill du betala, vad det kostar?" "Just nu tycker jag, att jag skulle vilja göra vad som helst. Jag kan ju i alla fall lova, att jag helt ska koppla av flickor ett helt år." "Bra. Ska man få ett sår rent, får man ibland inte vara rädd att skära också i partier, som verkar friska." (Olle Helander "Läroverkspojkar" s 98)

Jag såg rakt in i hans ögon. Jag har än i dag den känslan, att jag aldrig i mitt liv sett så sanna ögon. Den själ, som såg ut genom dessa ögon, hade lidit så mycken sorg, hade frätts av så djup smärta, hade gråtit så många tårar genom just de ögonen, att det var, som om han gråtit bort all osanning, som finns i varje människosjäl. Jag hade en känsla av att hans ögon voro så rentvättade av tårar, att det inte längre fanns någon lögn, varken i de ögonen eller i den själen. Det var, som om jag hade sett in i ett par djupa stilla skogssjöar, blåa, genomskinliga, bottenlösa. Jag tror jag aldrig har sett så sanna och så vackra människoögon. (Sven Lidman "Uppenbarat" s 94; "En kärlek underbar, som oss förlossning gav")

Arne Munthe kunde inte se en räkning utan att genast betala den. Vid alla de tillfällen där han var med, bjöd han samtliga närvarande, detta oavsett deras antal. ... Han skildrades av skalden Brusenbaum som den store tigaren; och sant är att hans inlägg ofta begränsade sig till ett "jaha", frammullrat med dånande basröst, eller ett lika mullrande gapskratt, som kunde skaka väggar och tak. Han teg i många år på olika seminarier men framträdde plötsligt med en licentiatavhandling i litteraturhistoria om Frödings sociala diktning, som genast fick högsta betyget och snabbt kom i tryck. ... Han blev efter många års arkivtjänst rektor för Humanistiska läroverket i Sigtuna. Han var den fläckfriaste karaktär jag mött under studentåren, en generös, något inbunden men ändå varm person. Han var den man vi självfallet valde till kårens ordförande. (Sven Stolpe "Idyll och orosmoln" s 125-126)

Hur lätt får icke (en människosjäl) en fläck, och den lilla fläcken döljes med en något större lögn - och den nya lögnen med en något större. Det finns ingen makt i världen, som kan reparera eller förbättra en skadad själ. Skadan sitter där - den växer - fläcken blir större och större - rötan sprider sig under ytan - den fortsätter oavlåtligt sitt arbete i det fördolda. (Sven Lidman "Personlig frälsning" s 98)

Det finns en fotografi av mig själv från mitt fjortonde år ... Det är bilden av en gosse på tröskeln till livet. Den oförskräckta samlade och rena blicken ser omutligt rannsakande in i mig ... : "Vad gjorde du av mig?" Skulle jag svara honom med ord, ej alltför förtvivlade och sönderslitna och lidelsefulla, skulle det bliva ungefär dessa: "Genom att döda dig blev jag den jag är - jag dödade dig, du som var ett ämne, en möjlighet till renhet och styrka och godhet och vishet. Du hade aldrig behövt bliva befläckad av smutsen, därför att inom dig funnos av Gud givna krafter, som genom Jesu nåd kunnat bevara dig undan världens besmittelse, syndens förbannelse och smutsens förödelse." (Sven Lidman "Stensborg" s 5-6; 1924 års förord)

När (Bertel Gripenberg) hyllar sitt av finskheten beträngda svenska modersmål, blir tonen stridbar: "Du svenska språk, din klang är stål mot solskensblanka hjälmar! Hugg in, vårt stolta modersmål, mot nidingar och skälmar!" Och han fortsätter: "Säg, vet du tjusningen att stå i mindretalets leder, och oböjd emot döden gå med obefläckad heder?" (Hjalmar Söderhjelm "Finlands svenska diktning" s 411; "Svensk sång" år 1918)

(Kerstin) hade ett grått, kantigt ansikte, förstördt af finnar och andra utslag, men i detta ansikte sutto ett par stora, blåstrålande, ömma ögon, ett barns och ett helgons. Hvad dessa ögon kunde lysa! Hur de kunde be! Hur de kunde lida! Hur de kunde tacka! Jag såg också tårar i dem, allt för många gånger. Och jag vet att jag var skuld till dessa tårar ibland, mera af fåfänga än af grymhet, men ändå ... (Bo Bergman "Kerstin" s 195; tidningen "Hvar 8 dag" den 27 december 1914)

Det var det år (1910?), då scoutrörelsen nått Danmark. ... Sista dagen av julovet kallades (gossarna) av scoutgeneralen till ett möte i tältet, som stod kvar, trots vintern och snön, och här avlade alla det löftet att ej glömma vännen Knut, men att var och en i sin stad skulle göra vad de förmådde för att hjälpa till att rentvå honom från den fläck man satt på hans ära. (Adolphine Fogtmann "Lönngången" s 3,90; Barnbiblioteket Gullvivan 1922; tidigare upplaga 1917)

Hemma på gården har den vita kastanjen med sina blommor översållat gårdsplanen. Som utsläckta ljus skimrar den i regnet. Karna trampar försiktigt, rädd att smutsa ner detta vita. ... Det är mjölkningsdags. ... Mjölken svirrar i spannen, och skummet stiger upp över brädden. Vita mjölkstänk finns på (Joakims) byxor, då han sakta går till flaskan för att sila. ... Inne i stugan, vid vaggan, står Karna på Ljusdal. ... Hon ser att kastanjeblommen skövlats och ligger spridd långt ut över det nysådda betfältet; som små vita öar har den samlats i den svarta jorden. I jordhavet. ... Det är en kväll på försommaren. (Ingvar Wahlén "Trähästen" s 219-220)

Furstinnan vände sig till alla riddare i Brabant, men ingen vågade upptaga striden med den vapenkunnige Fredrik av Telramund. Övergiven av alla brast hon i tårar och kastade sig i bön ned framför altaret för att bedja himlen om hjälp. Hennes gamle, trogne huskaplan sade då: "Låt oss försöka ännu ett medel! Ni minns, att ni en gång räddade en sårad falk, som tagit sin tillflykt till eder. Om halsen bar falken en gyllene klocka och en aning säger mig, att denna skall bringa eder räddning. Låt oss hänga upp klockan här i kapellet! Dag och natt skall jag låta den ljuda, och måhända skall dess klang kalla någon okänd riddare till edert bistånd. Så skedde, och den lilla klockans toner klingade mäktigt och dånande som domklockornas malm som hördes vida omkring, långt, långt bort till fjärran land. Bland dem, som hörde klangen, var också den heliga Grals ridderskap på borgen Montsalvasch. Den heliga Gral var den kalk, som Frälsaren begagnat vid sin sista nattvard och i vilken Josef av Arimatia samlat några droppar av den korsfästes blod. För att skydda denna dyrbara klenod hade det bildats en riddarorden, i vilken endast den upptogs, vid vars själ det icke lådde någon fläck. Den heliga Grals ridderskap var således den högsta hedersplats, till vilken den kristne krigaren kunde sträva. Men Gralriddaren var icke blott skyldig att troget vakta den heliga kalken, han skulle också ständigt värna oskulden och aldrig tveka att med liv och blod försvara den, som behövde och förtjänade hjälp. När nu Gralriddarna hörde klockklangen, förstod de, att en oskyldig var i nöd, och de samlade sig då i Montsalvaschs stora borgsal. Gemensamt trädde de fram för Gral, och på den heliga kalken fann de skrivet, att hertiginnan Elsa av Brabant behövde en riddare, som kunde försvara hennes rätt. (Henrik Schück "Lohengrin" s 58-59)


ca 1900 och tiden dessförinnan

"Nu börja molnen att skingra sig, Henry", sade fru Tyrrel, då hon fick se hans gåva. "Det onda har redan haft något gott med sig." ... "Nog är jag glad över att äga en 20-krona", sade Henry, "men min heder är icke betald därmed på långt när." "Nej, visserligen, men din heder är dock icke fläckad, och vi få lämna åt Gud att rentvå ditt rykte." (Jenny Chappel "Den lille familjefadern" s 43-44; Barnbiblioteket Gullvivan 1923; tidigare upplaga 1889)

Johan reste sig och ställde sig framför sin far. ”En sak ska jag säga er, att sen jag kom hit och började mitt arbete som smed, har mitt liv varit fläckfritt. Men inte genom min egen kraft, för jag har säkert en mängd uselhet i min karaktär efter er. Men Gud gav mig nåd och kraft, och för detta tackar jag honom av hela mitt hjärta. Och aldrig i mitt liv har jag på något sätt kränkt en kvinna. ... Jag har lärt mig älska Gud, och genom hans nåd hoppas jag att alltid segra i livets strider. Jag vill leva ett hederligt liv, ni må sen säga, vad ni vill, om det.” (Leonard Strömberg "Smed-Johan" s 101)

Antalet tidningar och tidskrifter ökade enormt under senare delen av 1800-talet. ... Stiften gav ut egna tidningar med stiftsnotarierna som utgivare. En utgivare karakteriserar tidningen som "en i allo oskadlig tidning". Stiftstidningarna innehöll främst legala notiser och administrativ information. (Harry Lenhammar "Tryckpressarna i kyrkans och väckelsens tjänst" s 308)

Efter överflyttningen till Stockholm locka (Johan Höckert) fortfarande de svenska folklivsskildringarna - de även som landskapskonst märkliga "Höskörd vid Siljan" och "Brudfärd på Hornavan" samt framför allt mästarprovet på hans koloristiska förmåga "Rättvikskulla" (1860) i Göteborgs museum, om vars höga konstnärliga halt dåtid och nutid varit och äro fullt ense. (Oscar) Levertins omdöme: "En juvel utan fläck och lyte", gäller alltså fortfarande. (Ad. Anderberg "Düsseldorfskolan och Karl XV:s konstnärskrets" s 342)

(Pietismens främste teolog) Spener räknade icke med någon fullkomlighet hos de kristna i detta livet, men ansåg, att det fanns sådana, som kunde nå fram till frihet från alla uppsåtliga synder. (Bengt Hägglund "Teologins historia" s 306)

Klarast för eftervärlden står ... bilden av kung (Gustav Vasa) i den gestalt som han med sin krönikör Peder Svarts hjälp och i sitt eget tal vid sin sista riksdag (1560) förde fram den för sina undersåtar. ... Ett representationsporträtt i ord av kungen i hans krafts dagar har tecknats av hans systerson Per Brahe: " ... Gud hade begåvat honom framför alla andra med stor skicklighet, högt och mycket förstånd och många furstliga dygder. ... Han hade ett trint huvud, vitgult hår, vackert stort långt skägg, skarpa ögon, liten rak näsa, en välskickad mun, röda läppar, välfärgad i ansiktet, blommor i kinden, en rödbrun kropp och hel utöver all sin kropps lekamen, så att man icke kunde finna en fläck på hela hans lekamen, där man kunde sätta en nålsudd uppå." ... Dessa bilder, tecknade med det pespektiv som slutpunkten på hans bana gav, blevo också eftervärldens; men de göra varken rättvisa åt kungens länge och väl hotade, växlingsrikt förlöpande verk eller åt hans dynamiska sinnesart. Han var koleriker och opportunist, misstänksam, slug och föga nogräknad om medlen för maktens och målets skull. (Ingvar Andersson "Sveriges historia" s 160)

(Ärkebiskop) Rimbert beskriver (på 800-talet sin företrädare) Ansgar som utsedd och sedan helt självuppoffrande biskop och förkunnare bland hednafolken i norr, och han argumenterar utförligt för Ansgars martyrskap - munklivets fullkomning. Avsikten är att accentuera Ansgars oklanderliga trohet mot det monastiska idealet samt ytterst att framställa hans helighet: hans kvalificering som helgon. Rimbert syns angelägen att förekomma varje misstanke om att Ansgar, på grund av egna tillkortakommanden, vidtar plötsliga åtgärder som drastiskt förändrar hans situation och ger hans verksamhet en ny inriktning. Detta ger denna helgonbiografi ett drag av försvarsskrift. Ansgars heliga liv är också ett ideal som med sin fläckfrihet vill blända varje tänkbar invändning. (Håkan Möller "Helgonbiografi och biskopshistoria" s 162; Två texter ur den kontinentala kloster- och kyrkokulturen som källor till Sveriges tidiga kyrkohistoria)

Kvinnorna i Thebe hade drivits till vansinne av Dionysos för att de vägrade att tro på honom, och på bergssluttningarna stämde de in i backanternas sång: ”... Sången stiger evig enligt gudarnas bud till Dionysos ära. Honom prisar jag lycklig, som skådat gudarnas helighet, vigt sig till fläckfritt liv och helgad firar backanternas fest på renhetens berg.” (David Bellingham ”En introduktion till Grekisk mytologi” s 109; Sagor om gudar, hjältar och dödliga; Dionysos och Pentheus)


Sångarna:

O Herre! ho skall bo På Zions berg i ro? Hvem är, den du täcks välja, Att der ditt lof förtälja? Hvem vill du nåd bevisa? Ho kan dig värdigt prisa? ... Den, ödmjuk, ren och from, I Herrans helgedom Upplyfter sina händer Och ej sitt hjerta vänder Till vrång och fåfäng lära, Men vill Guds sanning ära. (Spegel: Psalm 315:1-2)

Mig rena från all fläck och skrynka, Att jag må skär som liljan stå, När evighetens morgon glänser Med jubelfröjder i det blå! (H Bonar-C Boberg: Sång 412:4; jfr Psalmer och Sånger 682:4)

Du ställer, o Herre, framför oss Ditt heliga, fläckfria liv. Så vilja vi gärna dig följa, Din kraft uppå vägen oss giv! Då skola vi kämpa och vinna Och sollysta höjderna hinna, O Gud, på din helgedoms berg. (Psalmisten 1928 nr 588:3)

Likt ängens sippa, som vit och skär Ett ljuvligt budskap om våren bär, Jag ville vara så vit och täck Med hjärtat rent och förutan fläck. (GAG: Andliga sånger 1936 nr 499:4)


Paulus sade till de troende i Efesos: ”(Gud) utvalde oss i (vår Herre Jesus Kristus) före en utsmycknings/’utsmyckad världs’ grundläggning, att i välkomnande vara ... helt och hållet heliga och fläckfria inför Hans ögon.” (Ef 1:4)

Jag har inte skrivit till er, att ni inte vet sanningen, emellertid/utan att ni vet den, och att varje lögn inte är ut ur/av sanningen. (1 Joh 2:21)

Och ni, smörjelsen, som ni har tagit från Honom, den stannar i er, och ni har inte behov, för att någon må lära er. Emellertid, som/emedan Hans Ande (א*) lär er med anledning av alla ting och är sann och inte är lögn, och helt och hållet som Den har lärt er, stannar ni i Honom. (1 Joh 2:27)


Grekiska ord:

amômos (fläckfri) (i NT + exempel i Apokryferna) Salomos Vishet 2:22; Ef 1:4; Upp 14:5 – Syr 31:8; 40:19; Ef 5:27; Fil 2:15; Kol 1:22; Hebr 9:14; 1 Petr 1:19; Judas v 24.


Ytterligare studier:

3 Mos 13-14; 4 Mos 19:2; Ps 18:21-23(22-24); 119:43; 144:7-8,11; Jer 3:10; 13:25; Mika 6:12; Sef 3:9; Mal 2:6; Judit 5:5; 1 Mack 9:10; Syr 33:23; 44:19; Matt 10:8; 11:5; 13:8,23; Mark 1:40-41; 4:20; Luk 3:25; 5:12-13; 7:22; 17:12-14; Rom 1:25; Ef 4:25; Kol 3:8; 2 Thess 2:11-12; 1 Petr 2:22; 2 Petr 3:14; Upp 21:27; 22:15.


J.A. du Rand "A socio-psychological view of the effect of the language (parole) of the Apocalypse of John"; Neotestamentica 24.2 (1990): 351-366.

Alan Thompson "Blameless Before God? Philippians 3:6 in Context"; Themelios 28.1 (Autumn 2002): 5-12.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-21; 2012-07-11; 2015-07-31)

Till sidans topp

14:6 Och jag skådade * (P47, א*) en budbärare som flög i/på himlens mitt, som hade ’ett tidsålderslångt gott litet budskap’/’en tidsålderslång belöning för ett gott litet budskap’, att komma med (P47, א,* א) ett gott litet budskap emot dem som sitter uppå jorden och emot varje nation och stam och tunga och folk.

Ord för ord (26 ord i den grekiska texten Sinaiticus): Och (jag)-skådade (en)-budbärare flygande i himlens-mitt, havande (ett)-gott-litet-budskap tidsålderslångt (att)-komma-med-ett-gott-litet-budskap emot de sittande uppå '-en jord'/jorden och emot varje nation och stam och tunga och folk.


1883: Och jag såg en annan ängel flyga midt på himmeln, som hade ett evigt evangelium, hvilket han skulle förkunna för dem som bo på jorden, och för alla folkslag och stammar och tungomål och folk.

1541(1703): Och jag såg en annan Ängel flyga midt igenom himmelen; han hade ett ewigt Evangelium, det han förkunna skulle dem på jordene bo, och allom Hedningom, och släktom, och tungomålom, och folkom.

LT 1974: Och jag såg en annan ängel, som flög genom himlen och förde med sig de eviga goda nyheter, som skulle förkunnas på jorden – för alla folk, stammar, språk och människor.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(David sade:) “Den som hade kommit bort med ett budskap till mig, att Saul hade dött (‘och var död’/-) – han var och/också (hela tiden) som (om) han kom med ett gott litet budskap inför mina ögon – och/men jag höll ner honom och dödade (honom ..., vilket) jag måste ge (som hans) ’goda lilla budskap’/’belöning för ett gott litet budskap’.” (2 Sam 4:10, Grekiska GT)

(Psalmisten sade:) “Välsigna (Herrens) namn! Kom med ett gott litet budskap om Hans räddningsmedel ’dag ut ur dag’/’från dag till dag’. Kom fram med ett budskap (om) Hans härlighetsglans i/bland nationerna, Hans förunderliga ting i/bland alla folken.” (Ps 96:2b-3, Grekiska GT)

(Profeten sade:) "Jag lyfte mina ögon och skådade, och skåda, en flygande skära. ... (Budbäraren) talade i riktning mot mig: ”Det här (är) hämndeakten som går ut emot varje/hela jordens ansikte/yta.” (Sak 5:1b,3a, Grekiska GT)

(Salomo sade till Herren: “Då) en stilla tystnad omslöt alla tingen, och en natt uppnått mitten (av sitt lopp) i (sin) egen snabbhet, kom Din ’alltförmående’ utsaga, en sträng krigare, från himlar ut ur rikens troner in i en mitt av den tillintetgörande jorden (med) ett skarpt svärd.” (Salomos Vishet 18:14-15a eller 18:14-16a)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Det här rikets goda lilla budskap skall kungöras i hela (den bebodda) världen ’in i’/’med syfte på’ ett vittnesbörd för alla nationerna, och då skall slutet anlända.” (Matt 24:14)

Jesus kom in i Galileen och kungjorde Guds goda lilla budskap. (Mark 1:14b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Amen säger Jag er, ingen är/finns som har låtit bostad vara eller bröder ... vad beträffar Mig och vad beträffar det goda lilla budskapet, om – alltefter omständigheterna – han ej må ta hundrafalt nu i den lägliga tiden ... och i den kommande tidsåldern, tidsålderslångt liv.” (Mark 10:29b-30)

(Jesus sade till Petrus, Jakob, Johannes och Andreas:) ”In i alla nationerna, först (in i) ett folk (א*), måste det goda lilla budskapet kungöras.” (Mark 13:10)

(Petrus sade:) “Genom min mun (skulle) nationerna höra det goda lilla budskapets utsaga och tro.” (Apg 15:7b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(De fyra levande varelserna och de tjugofyra äldste sjöng:) ”Du är värdig att ta bokrullen och öppna dess sigill, eftersom Du slaktades, och (åt) Gud i/med Ditt blod köpte Du oss (א,* א) ut ur varje stam och tunga och folk och nation.” (Upp 5:9b)

Efter de här tingen skådade jag, och skåda, en mycket/månghövdad folkskara, som ingen ('hela tiden'/någonsin) förmådde räkna antalet av den, ut ur varje nation och (ut ur) stammar och folk och tungor. (Upp 7:9a)

Och jag skådade, och jag hörde (ljudet av) en örn som flög i/på himlens mitt. (Upp 8:13a)

I den sjunde budbärarens rösts dagar, när han – alltefter omständigheterna – må stå i begrepp att låta basunen ljuda, avslutades emellertid och/också Guds mysterium, som/då Han gav ett gott litet budskap till Sina 'av Sig själv'/egna slavar och (P47, P85, א,* א) profeterna. (Upp 10:7)

Och (några) ut ur/av folken och stammarna och tungorna och nationerna ser deras fall/lik (i) tre och en halv dagar, och de låter inte deras fall/lik vara (i fred) (för) att sättas/läggas in i en grav. (Upp 11:9)

Och det gavs åt (det första lilla vilda djuret) att göra/föra krig ’i sällskap med’/mot de heliga och att besegra dem, och det gavs åt det (rättslig) myndighet emot varje stam och folk och tunga och nation. (Upp 13:7)

Och (det andra lilla vilda djuret) gör/får jorden och de som bor i den * (א,* א) att kasta sig ner (i riktning mot) det första lilla vilda djuret (för att tillbe det), vars (sår av) dödsslaget hade getts/fått vård. (Upp 13:12b)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

Ursprungligen betydde (“euangelion”) ‘den belöning som gavs en budbärare då han kom med goda nyheter’. (Ordet) används så i Septuaginta i 2 Sam. 4:10. (William Barclay ”New Testament Words” s 101)

Du skall ge bort Mårbacka till något välgörande. ... Nu är kl. 11, jag skall gå ner och höra predikan i radio. Jag behöver höra Guds budskap till oss människor i dessa dagar. Din Selma, som tycker om dig väldigt mycket. ... Jag har hört predikan. Dagens evangelium talade om välgörenhet! (Selma Lagerlöf "Brev 2 - 1903-1940" s 360-361; brev 3 sept 1939 till Ida Bäckmann)

Evangelium ... är ett godt budskap, emedan det förkunnar och utropar Guds godhet, Guds härlighet och Guds ära eller klarhet. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra Delen" s 127 i kommentar till Jes 60:1-6)


Att fortsätta med:

ca 2000 - ca 1900

Vi tackar Gud för (missionärer och trosfränder i Afrika) och önskar dem alla rik välsignelse i det framtida arbetet. Må ängeln med det eviga evangeliet sväva över denna kontinent! (Linné Eriksson-Yngve Ydreborg "Det Afrika vi såg" s 5)

Lärorika tillämpningar finner man i marginalanteckningarna i (missionsföreståndare) Viktor Johanssons bibel. ... "Och jag såg en annan ängel flyga fram uppe i himlarymden, han hade ett evigt evangelium, som han skulle förkunna för dem, som bo på jorden." Upp. 14:6. "Var det svenska missionsflyget Johannes såg?" frågar Viktor Johansson. (Knut Svensson "Bibel med marginalanteckningar" s 9; Svenska Alliansmissionens missionskalender 1967)

Vid en av Severing år 1932 anställd undersökning visade det sig, att omkring 30 procent av Hitlers S. A.-män voro f. d. kommunister. Hur skall man förklara denna övergång (från kommunismen till nazismen)? Först och främst som ett utslag av den allmänna hysteri, som är en följd av nöden och svälten. Man må t. ex. läsa Knickerbockers skildring av huru kommunismen i det röda Falkenstein slog över i en extatisk religiositet. Även nationalsocialismen var för dessa nödlidande ett evangelium, som mottogs med extatisk trosvisshet. ... Död åt roffarkapitalismen, "profitariatet", bröd och arbete åt de arbetslösa! - sådan var parollen, när man talade till de folklager, som tillhörde trasproletariatet. ... Mussolini gick tillväga på alldeles samma sätt i Italien. Varje demagogi, som trollar fram paradis på jorden, har utsikt att lyckas, när de riktar sig till svältande massor. (Alf Ahlberg "Tysklands ödesväg - Varför segrade nationalsocialismen" s 53-54; boken utgiven 1934)

Som skolpojke hade jag beundrat (astronomen Carl Ludvig Charliers) Verdandiskrift om astronomi och kultur med dess bekännelse till vetenskapens evangelium. Som novisch betraktade jag honom med samma vördnad, som en rekryt ser på en gammal ärekrönt officer. (Gunnar Aspelin "Lärospån i Lund" s 38)

Gud älskade sin Son och i honom hela sin skapelse av allt hjärta, all själ, all kraft och allt förstånd. Och Sonen och i honom hela skapelsen älskade Gud av allt hjärta, all själ, all kraft och allt förstånd. Denna ömsesidiga all-kärlek är det eviga evangeliet. (N.P. Wetterlund "Andens lag I" s 334)

Charles Russel är en av de oförsyntaste, vi gjort bekantskap med, i fråga om att förvränga bibelordet. ... Då det blir fråga om att predika ett annat evangelium än det evangelisterna och apostlarna förkunnat, då är Russel en stor mästare i den konsten. Han säger sig vara den ängel, som omtalas i Upp. 14, "som hade ett evigt evangelium, vilket han skulle förkunna för dem, som bo på jorden", men vi kunna vara förvissade om att ett sändebud aldrig någonsin kan frambära ett budskap från Gud, vilket icke överensstämmer med den sanning, Herren uppenbarat i sitt ord. Sanningen förändras icke. Och aposteln Paulus försäkrar till och med: "Om ock vi eller en ängel från himmelen annorlunda predikade evangelium för eder, än vi hava predikat för eder, han vare förbannad", Gal 1:8. (John Ongman "Varningsrop i avfallstider" s 214; De eviga straffen)


ca 1900 och tiden dessförinnan

Under det att mörkret betäckte jorden och dunkelhet hvilade öfver menniskorna, och hvar och en vandrade sin egen väg, seende sig omkring efter vinst efter förtjenst i sin egen ort, och Herren på en lång tid ej låtit höra något ifrån sig, och folket i sin blindhet smickrat sig med, att inspirationens röst aldrig mera skulle ljuda i de dödliges öron, eller störa och oroa dem i deras lopp på syndens väg; under det att några väntade på Israels tröst och anropade Gud om den efterlängtade dags gryning, då en engel skulle flyga midt igenom himmelen med det eviga evangeliet, att förkunnas för dem som bo på jorden, si! då höres plötsligen en röst ifrån öknen, ett rop helsar de dödligas öron, ett vittnesbörd höres ibland dem, hvilket intränger i deras hjertas innersta dup, på samma gång all hednaverlden med ens begynner att rasa och folket att inbilla sig fåfänglighet, presterskapet att höja en varnande röst och ropa: bedragare, falska profeter, akten eder för ett bedrägligt sken m.m. ... Mormons bok har må hända blifvit mindre förstådd och riktigare framstäld af den största delen af verlden, än någon annan skrift som någonsin utkommit. Amerika, England, Sverige och Danmark hafva varit öfversvämmade af varningar och skrifter emot nämnda bok. ... Midt ibland dessa inbördes mot hvarandra stridande framställningar blir det nu vår pligt att så vidt möjligt visa hvad Mormons bok verkligen är. ... Här hafva vi sålunda en berättelse, hvilken bestämdt och tydligt visar, på hvad sätt amerikanska antiqviteter blifvit begrafna, huru trästubbar kommit ända till 80-90 fot under jordytan, huru städer nedsjunkit och blifvit öfverhöljda, huru berg sjunkit och dalar höjt sig, huru hellebergen eller klipporna remnat, och huru hela detta lands yta blifvit förändrad och vanstäld. Härmed sluta vi deta ämne, och vilja blott säga till alla, att om de önska upplysning och underrättelse angående Amerikas antiqviteter eller fornlemningar, och önska upplysning och lärdom af yttersta vigt, böra de läsa Mormons bok med sans och eftertanke. (Parley P. Pratt "En varnande röst och undervisning för alla menniskor eller inledning till tron och läran i Jesu Kristi Kyrka af Sista dagarnes Helige" s 108-111,145; Om Mormons bok, de amerikanska indianernas ursprung, med mera)

Man frågar sig rätt ofta, då man följer (Fredrik) Fransons verksamhet i (Danmark år 1884), vad som var orsaken till, att människor delade upp sig i tvenne hopar - för eller emot honom, och att mellan dessa båda grupper var ett svalg befäst. För den ena gruppen var han en gudasänd förkunnare, ja, Uppenbarelsebokens flygande ängel, utrustad med ett evigt evangelium. För den andra var han en fanatisk villoande, som förförde själarna. Antingen grep han människorna och tvingade dem under trons lydnad, eller också stötte han bort dem. Ingen kunde förbli neutral. ... Själarna måste till varje pris räddas från den sjö, som brinner med eld och svavel. ... (Fransons) gärningar måste bedömas i ljuset av hans kärlek och nitälskan. (Efraim Palmqvist "I Människosonens tecken" s 44-45,48)

Prästeståndet intog i äldre tider en mellanställning i socialt hänseende mellan å ena sidan de högre stånden och å andra sidan allmogen som utgjorde befolkningens stora flertal. . . . Prästerna utgjorde läroståndet och hade uppdraget att förkunna evangeliets budskap. Såsom sådana voro de . . . "Guds medhjälpare och sänningebud i Kristi stad". Det säger sig självt att de under sådana förhållanden icke kunde alltför nära beblanda sig med de andra stånden. (Hilding Pleijel "Prästgården som kulturhärd - Gamla växjöstiftet" s 347-348)

Vid Kristian III:s dramatiska maktövertagande i augusti 1536 arresterades ärkebiskop Torben Bille tillsammans med landets övriga biskopar och de fick bära huvudansvaret för inbördeskrigets olyckor. ... De nya männen (superintendenterna) skulle - i motsats till de romersk-katolska - vara "kristna biskopar", förklarade kungen. Deras viktigaste uppgift skulle vara att tillse att evangeliet blev förkunnat, att präster och församlingar tillägnade sig detta och levde i överensstämmelse med det. (Martin Schwarz-Larsen "Reformationen i Skånelanden" s 321)

Under 1500-talet blev "läst" liktydigt med evangelium. ... När det gällde att (vid dopet) bära barnet under lästen, var det gudmodern som ensam agerade. Hon höll fram barnet under läsningen av evangeliet för att därigenom kraft och välsignelse skulle komma det nydöpta barnet till del. Det var alltså evangelieboken som ansågs besitta kraft och läkedom. Evangeliet och även evangeliariet, d.v.s. den bok som innehöll de fyra evangelierna för årets alla mässor, hade alltid betraktats med särskild vördnad. De ansågs nämligen representera Kristus själv. Därigenom uppkom också bruket att avlägga ed med handen på evangelieboken. (Hilding Pleijel "Hustavlans värld - Kyrkligt folkliv i äldre tiders Sverige" s 167-169)

Abboten Joakim (från Fiore högt uppe i Apenninerna) talade om 3 stora tidsafdelningar (status mundi). Faderns tidsålder, de giftas och lekmännens tid intill Kristi födelse; Sonens och klerkernas tid intill 1260, och den helige Andes och munkarnes tid intill världens ände. Under Faderns tidsålder härskade det gamla testamentets bokstaf, under Sonens det nya testamentets, men Andens tidsålder skall lefva af det eviga eller andliga evangelium (evangelium aeternum). Med detta uttryck, som är hämtadt från Upp. 14:6, förstod abboten Joakim det andliga i Kristi evangelium, som blifver kvar, när bokstaven förgår. Det eviga evangelium skall, förebådar han, under den tredje tidsåldern predikas af en rättfärdig, vis och andlig orden af kontemplativa munkar, hvilken genom sin predikan bildar en andlig och kontemplativ kyrka, som förstår den andliga meningen af de två bokstavsförbunden. Till detta eviga evangelium skulle så både hedningar, judar och greker, ja, "nästan hela världen" omvända sig, och därefter kommer fulländningen, när den andliga uppfattningen såsom en eld har förtärt evangelii bokstaf. ... Senare joakimiter påstodo till följd af oäkta skrifter, som tillskrifvas siaren från Fiore, att Joakim bestämdt hade profeterat om de två tiggarordnar, som skulle "utskämma och bekämpa klerkernas oförnuftiga och afskyvärda girighet" och blifva två stora ljus, som förjagade de mörka dödsskuggorna. Därför höllo många fransiskaner och dominikaner abboten från Fiore för en sann profet. ... Mendikamenternas anslutning gjorde de två ordnarnas motståndare till joakimismens fiender, och ett arbete af en fransiskaner, som under titeln: "Inledning till det eviga evangelium" efter midten af 13 årh. utgafs i Paris, framkallade fienderna. ... Efter noggrann undersökning fördömde påfven det kätterska arbetet, men joakimismen utrotades icke genom detta fördömande. I synnerhet inom Frans' orden fann tanken om det eviga evangelium under den följande tiden en fristad. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 848-849; Joakim från Fiore dog år 1202)


Sångarna:

Du för vars allmaktsord Mörkret flydde från öde jord Förr tvangs att fly, Se, än är jorden skum, Öde är många rum: Sänd evangelium, Låt dagen gry. (J Marriot-AM Posse: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 251:1; jfr Psalmer och Sånger 19:1)

Ditt löftesord står evigt kvar. Du är oss alltid nära Och ger oss mod i mörka dar Att tunga bördor bära. Vid skrivbord och på lärorum Ett evigt evangelium Ger mödan glädjens vingar. (N Bolander: Sånger och Psalmer 1951 nr 596:4; jfr Psalmer och Sånger 711:4)


Egna kommentarer och funderingar:

Det grekiska ordet “euangelion” förekommer bara en gång i det grekiska GT (2 Sam 4:10) och en gång i de johanneiska skrifterna. I GT är det goda lilla budskapet inte gott för alla (jfr också Sak 5:3). Så är det också här i Uppenbarelseboken. Det goda lilla budskapet är dåligt för alla som i tillbedjan har kastat sig ner i riktning mot det lilla vilda djuret eller dess avbild.

Jämför ”de som bor i jorden” med ”de som sitter uppå jorden” (Upp 14:6).

Angående ”som flyger i/på himlens mitt”, se Upp 8:13a.

Angående ”varje nation och stam och tunga och folk”, se Upp 5:9bb. Lägg märke till att ordningen på nation, stam, tunga och folk varje gång ändras (Upp 5:9, 7:9, 11:9, 13:7) och här 14:6)


Grekiska ord:

euangelion (gott litet budskap) 2 Sam 4:10; Matt 24:14; Mark 1:14; 10:29; 13:10; Apg 15:7; Upp 14:6 – Matt 4:23; 9:35; 26:13; Mark 1:1,15; 8:35; 13:10; 14:9; Apg 20:24; Rom 1:1,9,16; 2:16; 10:16; 11:28; 15:16,19; 16:25; 1 Kor 4:15; 9:12,14,18,23; 15:1; 2 Kor 2:12; 4:3-4; 8:18; 9:13; 10:14; 11:4,7. Gal 1:6-7,11; 2:2,5,7,14; Ef 1:13; 3:6; 6:15,19; Fil 1:5,7,12,16,27; 2:22; 4:3,15; Kol 1:5,23; 1 Thess 1:5; 2:2,4,8-9; 3:2; 2 Thess 1:8; 2:14; 1 Tim 1:11; 2 Tim 1:8,10; 2:8; Filemon v 13; 1 Petr 4:17.


Ytterligare studier:

5 Mos 33:26-29; 1 Sam 31:9; 2 Sam 18:20-27; 2 Kung 7:9; 1 Chron 16:23-36; Joh 6:68; 12:50; 1 Petr 1:25.


Willem Altink "1 Chronicles 16:8-36 as literary source for Revelation 14:6-7"; Andrews University Seminary Studies (Summer 1984): 187-196.

David A. Desilva "A Sociorethorical Interpretation of Revelation 14:6-13: A Call to Act Justly toward the Just and Judging God"; Bulletin for Biblical Research 9 (1999): 65-117.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-21; 2012-07-11; 2015-08-01)

Till sidans topp

14:7 ... * (א,*א) i/med en stor/hög röst: “Frukta Gud, och ge Honom härlighetsglans, eftersom Hans doms stund har kommit. Och (för att hedra Honom) kasta er ner inför Den som har gjort himlen och jorden och havet (P47,א,*א) och vattenkällor.”

Ord för ord (32 ord i den grekiska texten): i (en)-röst stor: frukta '-en gud'/Gud och ge honom härlighetsglans, eftersom kom '-en stund'/stunden '-ens doms'/domens hans, och '(kyss-i-riktning-mot)'/'kasta-(er)-ner-(inför)' den havande-gjort '-en himmel'/himlen och '-en jord'/jorden och '-et hav'/havet' och källor (av)-vatten.


1883: ... och som sade med hög röst: Frukten Gud och gifven honom ära, ty stunden för hans dom har kommit, och tillbedjen den, som har skapat himmeln och jorden och hafvet och vattnens källor.

1541(1703): ... Och sade med höga röst: Frukter Gud, och gifwer honom äro; ty stunden är kommen till hans dom; och tillbeder honom, som hafwer gjort himmel och jord, hafwet och wattukällorna.

LT 1974: ”Frukta Gud”, ropade han, ”och ge honom äran, för tiden har kommit när han ska döma. Tillbed honom, som skapade himlen och jorden och havet och alla dess källor.”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

I en början gjorde Gud himlen och jorden. ... Och Gud kallade ... sammanställningarna av vattnen ... hav. (1 Mos 1:1,10a, Grekiska GT)

(Mordokaj sade till Herren:) “Du har gjort himlen och jorden och varje/allt som förundras/beundras ting i det (som är) inunder himmel/himlen.“ (Ester 4:17ca/C3, Grekiska GT)

(Gud) gjorde två arvslotter, en för Guds folk och en för alla nationerna. Och de här två arvslotterna kom in i en stund och en läglig tid och in i en domsdag inför Guds ögon och i alla nationerna. (Ester 10:3gb-h/F7b-8, Grekiska GT)

(Psalmisten sade till Gud:) “Du (lät) källor bryta ’genom i stycken’/’isär’.“ (Ps 74:15a, Grekiska GT)

(Salomo sade:) “Frukta Gud och vakta/håll Hans bud ... eftersom ... Gud skall leda/föra varje arbete i en dom. (Pred 12:13b-14a, Grekiska GT)

(Profeten sade: “Skåda) en dag av Herrens dom och en gengåvas/vedergällnings tidsperiod av Sions dom.” (Jes 34:8, Grekiska GT)

(Profeten sade:) “Ge Herren er Gud härlighetsglans, före/innan det växa/blir mörkt.” (Jer 13:16a, Grekiska GT)

(Judit sade:) “Ve nationer som står på/emot ‘min härkomst’/’mitt folk’! Herren, (den) Allsmäktige, skall utverka rättvisa av dem i/på en dag av dom, ge eld och maskar in i deras kött, och de skall gråta i förnimmelse/olust ’ända till’/’så länge som’ en tidsålder." (Judit 16:17)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) "Frukta ej från dem som slår ihjäl kroppen men som ej förmår döda själen, men/utan frukta hellre Den som förmår fördärva och/både själ och kropp i Gehenna." (Matt 10:28)

(Genom profeten Jesaja sade Herren om Jesus:) "Skåda Min Pojke, som Jag har antagit, Min välkomnade, * (א*, B) (med) vilken Min själ var tillfreds. Jag skall sätta Min Ande emot Honom. Och till nationerna skall Han komma bort med ett budskap (om) en dom." (Matt 12:18)

(Jesus sade till fariseerna:) “Varje sysslolöst/onyttigt ord som människorna kommer att tala, skall de ge tillbaka ’en utsaga’/’ett argument’ med anledning av det i/på en dag av dom.” (Matt 12:36b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Himlarnas rike är liksom ett dragnät som hade kastats ’in i’/i havet och lett/fört tillsammans (fiskar) ’ut ur’/av varje härkomst, vilket, när det var fullbordat, då de hade fått (det) att gå/komma upp emot/på stranden och då de hade satt sig ner, de samlade ihop, de fina in i behållare men de ruttna/dåliga kastade de utanför.” (Matt 13:47-48)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Bli redo, eftersom Människans Son kommer i en stund som ni inte tänker.” (Matt 24:44b)

(Kvinnan sade:) “Om – alltefter omständigheterna – jag må röra och/nämligen om – alltefter omständigheterna – Hans kläder, skall jag räddas.” Och rakt/strax torkades/förtorkades hennes blods källa. (Mark 5:28-29a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Jag skall inunder/’i hemlighet’ visa er vem ni må frukta, * (א,*א) Den som efter det att ha döda har (rättslig) myndighet att kasta i, in i Gehenna. Ja, Jag säger er, ni må frukta Den här.” (Luk 12:5)

(Paulus sade till männen i Athen: “Gud) har ‘fått ... att stå’/fastställt en dag i/på vilken Han står i begrepp att döma (den bebodda) världen i/med rättfärdighet i/’med hjälp av’ en man åt vilken Han har märkt ut med gränser en tro som har erbjudits alla då Han har fått Honom att stå upp ut ur döda (kroppar).” (Apg 17:31)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

”(Jesus sade till judarna:) ”Inte heller Fadern dömer ingen/någon. Han har emellertid gett (och ger) all dom till Sonen, för att alla må hedra Sonen helt och hållet som de må hedra Fadern. Den som ej hedrar Sonen hedrar inte Fadern som har sänt Honom. Amen, amen, Jag säger er, att den som hör Min utsaga och tror (i/på) den som har sänt Mig har tidsålderslångt liv och kommer inte in i (någon) dom, emellertid/utan har stigit (och stiger) över ut ur döden in i livet.” (Joh 5:22-24)

(Judarna) höjde så ‘ut ur’/’omedelbart efter’, en andra (gång), sina röster mot människan som (hela tiden) hade varit blind och talade till honom: “Ge härlighetsglans till Gud. Vi vet, att den här Människan är en missare (av Guds mål).” (Joh 9:24)

Jag hörde bakom mig en stor/hög röst som en basun. (Upp 1:10b)

Skåda, Jag skall göra dem, för/så att de skall anlända och kasta sig ner inför, inför dina ‘fötters ögon’/fötter och du skall få kunskap (א,*א), att Jag har välkomnat dig. (Upp 3:9b)

(Värdig är Herren och vår Gud) att ta härlighetsglansen och hedern och förmågan, eftersom Du skapade alla tingen, och på grund av Din vilja var de (hela tiden) och skapades. (Upp 4:11b)

Jag skådade en stabil/stark budbärare som kungjorde i/med en stor/hög röst: ”Vem (är) värdig att öppna bokrullen och lösa upp dess sigill?” (Upp 5:2)

Och varje skapad varelse som (är) i himlen och uppå jorden * (א,* א) och uppå havet, och tingen i dem, alla hörde Jag och/också (א,* א) sägande/säga. (Upp 5:13a)

(De slaktade vittnenas själar) utropade/ropade (med) en stor/hög röst. (Upp 6:10a)

Och han utropade/ropade (med) stor/hög röst till de fyra budbärarna, till vilka det var givet till dem att handla orättfärdigt (emot) jorden och havet. (Upp 7:2b)

De utropar (med) en stor/hög röst och säger: “Räddningen (tillhör) vår Gud, Den som sitter på tronen, och den lille Baggen in i (de kommande) tidsåldrarnas (kommande) tidsåldrar. Amen (א*).” (Upp 7:10)

Den lille Baggen, Den uppåt/ovanpå tronens mitt, skall vara en herde för dem, och Han skall visa dem vägen uppå vattenkällor av liv. (Upp 7:17a)

(Den stora stjärnan) föll emot tredjedelen av floderna och emot vattenkällorna. (Upp 8:10b)

(En örn) sade (med) stor/hög röst: “Ve, ve, ve, till dem som är bosatta ‘i uppå’/uppå jorden, ‘ut ur’/’till följd av’ resten av basunens röster av/från de tre budbärare som står i begrepp att låta basunen ljuda.” (Upp 8:13b)

(Budbäraren) utropade/ropade (med) stor/hög röst, precis som ett lejon bölar, och när han hade utropat/ropat * (א*) samtalade sju åskdunder (med sina) 'av själva'/egna röster. (Upp 10:3)

(Budbäraren) svor (vid) (P47,א*) Den som lever in i (de kommande) tidsåldrarnas (kommande) tidsåldrar, som skapade himlen och tingen i den, och jorden och tingen i den * (א*,A), att det inte längre skall vara (någon) tid. (Upp 10:6)

(De som tittade på de två vittnena) hörde en stor/hög röst ut ur himlen som sade till dem: “Stig upp här/hit.” (Upp 11:12a)

Och resten ’blev i fruktan’ (א,* א)/fruktade och gav härlighetsglans till himlens Gud (för att hedra Honom). (Upp 11:13b)

Och den sjunde budbäraren lät basunen ljuda. Och de/det blev stora/höga röster i himlen. (Upp 11:15a)

Och jag hörde en stor/hög röst i himlen som sade: “Just nu har räddningen och förmågan och vår Guds rike och Hans kristi/smordes (rättsliga) myndighet blivit (upprättade), eftersom våra bröders anklagare (P47,א,*א) har kastats (ut), han som anklagade dem inför vår Guds ögon dag och natt.” (Upp 12:10)

De kastade sig ner inför draken (för att hedra honom), eftersom han hade gett den (rättsliga) myndigheten till det lilla vilda djuret. Och de kastade sig ner inför det lilla vilda djuret (för att hedra det) och sade: ”Vem (är) lik det lilla vilda djuret, och vem förmår föra krig ’i sällskap med’/mot det?” (Upp 13:4)

Och de skall kasta sig ner inför (det lilla vilda djuret) (för att hedra det) (א,*א), alla de som bor uppå jorden, vilkas namn * (א*) är (och * (א*) har varit) skrivna i en (א*) livets bok (P47,א,*א) av/hos den lille Baggen, som är (och har varit) slaktad från en utsmycknings/’utsmyckad världs’ grundläggning. (Upp 13:8)

Och (det andra lilla vilda djuret) gör/utövar det första lilla vilda djurets varje/hela (rättsliga) myndighet inför dess ögon. Och det gör/får jorden och de som bor i den * (א,* א) att kasta sig ner (i riktning mot) det första lilla vilda djuret (för att tillbe det), vars (sår av) dödsslaget hade getts/fått vård. (Upp 13:12)


Exegeter, evangelister med flera:

”Från er har Herrens ord gett återljud” (1 Thess 1:8). Det grekiska ordet här kan betyda ljud, ringande, skall eller ”booom”. Chrysostomos menade att Paulus liknade förkunnelsen av evangeliet vid ljudet från en stark basun. I alla händelser åstadkom evangeliet som förkunnats för thessalonikerna ett starkt ljud som tycktes genljuda bland Greklands många kullar och dalar. (John Stott "Genom Bibeln - Dag för dag" s 350 i kommentar till 1 Thess 1:5-6,8)

Under de hektiska dagarna i Baotou (i Kina 1997) var Jia vår ciceron. Hans berättelser om de olika kyrkorna blandades med hallelujarop. Vart vi kom väntade starka upplevelser. Som i den församling mellan nya och gamla Baotou, som leddes av en före detta general. Rakryggad och solbränd såg han verkligen ut som en general. Han berättade om hur han varit med i befrielsekriget och Koreakriget. ”Efter allt jag upplevt fruktar jag ingen – utom Gud”. (Eskil Albertsson "Många tårar - stor skörd. Om församlingstillväxten i Kina." s 85)

Vi har nyligen läst i tidningarna, att "Krigsmans erinran" skrivits om och moderniserats. ... Man har tagit bort uttrycket "Krigsman skall frukta Gud och vara konungen huld och trogen." Det är tydligen lite för mycket begärt av soldat 65. ... Själva ordet frukta försöker vi undvika. Det är inte riktigt tidsenligt, det har en alltför hård klang. Det är sällan man hör uttrycket gudsfruktan. Man talar hellre i förkunnelsen och eljest om gudsförtröstan. Det låter mera humant. Men fråga är väl, om vi inte här har bedragit oss själva. Fruktan hör med till vårt liv som människor. Inga internationella fredsgarantier och heller inga sociala välfärdsanordningar kan eliminera den. Den sänker sina rötter djupt ner i vår tillvaros existensvillkor. ... Det är mänskligt att frukta, mänskligt i den meningen att det hör med till vår hjälplöshet och vår ändlighet. Och just därför försöker vi på alla sätt gardera oss och skaffa oss säkringar i vårt liv. ... Det finns bara ett sätt att komma till rätta med vår fruktan. Och det är att frukta Gud ... (vilket) innebär, att människan tar sin tillflykt till Gud. Hos Herren får oroliga hjärtan den ro som ingenting i världen kan ge. (Gejmon Henricsson "Krigsmans erinran"; kommentar till Matt 10:24-31; Jönköpings-Posten den 29 maj 1965)

Frukta Gud - det betyder: Håll fast vid din tro på att Guds hand är med i spettet och att Guds tankar och planer förverkligas vad som än sker. Frukta Gud - det betyder trygghet trots allt. (Folke Hyltén-Cavallius "Frukta icke - utan frukta Gud"; kommentar till Matt 10:24-31; Jönköpings-Posten den 2 juni 1962)

En zaddik säger: I slutet av Predikaren står det "När saken är slutförd är allt man förnimmer: frukta Gud". Vad du än slutför, inför slutet förnimmer du endast, frukta Gud och det är allt. Det finns ingenting i världen som inte kan bli ett sätt att frukta och tjäna Gud. Allt är bestämmelse. Men det kan inte vara vår uppgift i den värld vi är födda till att vända oss bort från ting och människor som möter oss och som vi dras till. Utan genom att helga vår förbindelse med dem komma i beröring med det som i dem uppenbarar sig som skönhet, som välbefinnande, som njutning. Chassidismen lär att glädjen över världen, när vi helgar den med hela vårt väsen, blir en glädje över Gud. (Martin Buber "Människans väg enligt den chassidiska läran" s 28; zaddik = ledare och helig man inom chassidismen)

En människa som ser sig ställd inför bud och ansvar och är medveten om sina förpliktelser känner vördnad för det sedligt höga, det heliga. Bibeln har för detta det uttrycksfulla ordet "gudsfruktan". "Du skall frukta": dina föräldrar, dina lärare men framför allt din Gud. Men ordet får ej missuppfattas. Vad det innebär är känslan av vördnad hos den som träder inför den Helige för att tjäna honom, och i vårt medvetande får det samma betydelse som "Du skall 'älska' Gud". Att "älska och frukta" har i Bibeln smält samman till ett begrepp. (Leo Baeck "Judendomens kärna" s 22-23)

Kretsmöte med Barnarps, Sandseryds, Norrahammars och Månsarps ynglingaföreningar hålles i Tabergs missionshus Annandag Påsk kl. 3 e.m. dels med offentligt föredrag af stadsfogde Rundbäck från Jönköping, dels med enskildt möte efter föredragets slut, för ynglingaföreningarnes medlemmar. Ämne för samtal: "Äro vi såsom troende i behof af "fruktan för Gud"? (Jönköpings-Posten 1902-03-29 "Fruktan för Gud")

En av (Schartaus) hävdatecknare säger: ” ... (Schartau) var i avfallets och otrons tidevarv ett troget Jesu vittne. ... Ensam eller med många på sin väg, tadlad eller berömd var han sig alltid lik, en allvarets man från kraftigare tider, full av lugn och saligt hopp. Från plikten och övertygelsen vek han aldrig ett enda steg, ty han fruktade Gud och eljest ingen. Sent uppgår på svenska kyrkans himmel en stjärna av lika klarhet.” (E.J. Ekman "Inre missionens historia" s 153)


Sångarna:

Måne och sol, vatten och vind och blommor skapade Gud. Himmel och jord, allting är hans. Herren vår Gud vill vi tacka. Herre, vi tackar dig. Herre, vi prisar dig. Herre, vi sjunger ditt heliga namn. (BG Hallqvist: Psalmer och Sånger 21:1)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående “en stor/hög röst”, se Upp 1:10b. Angående ”Frukta Gud, och ge Honom härlighet”, se också Upp 11:13b. Angående ”kasta sig ner”, se Upp 3:9b och Upp 13:4. Angående ”Honom som gjorde himlen och jorden och havet (P47, א,* א)”, se också Upp 5:13a och Upp 10:6. Angående ”vattenkällor”, se Upp 7:17a och Upp 8:10b.

I det här är (och har ... varit) välkomnandet i sällskap med oss gjort fullkomligt, för att vi må ha ’klarspråk i’/’mod med hjälp av’ domens/rättvisans välkomnande (א,* א), eftersom alldeles som Den där är, skall (א,* א) och/också vi vara i den här utsmyckningen/’utsmyckade världen’. Fruktan är/finns inte i välkomnandet. (1 Joh 4:17)


Ytterligare studier:

1 Mos 2:4; 14:19,22; 5 Mos 32:3; 1 Chron 16:23-36; Ps 1:5; 33:6; 104:10; 124:8; 146:6; Jes 42:1,5; 45:12,18; Jer 10:16; 51:19; Syr 18:20; Manasses bön v 2; Joh 5:27-29; 11:43; Apg 4:24; 14:15; 17:24; Hebr 9:27; 2 Petr 2:9; 3:7; Upp 15:4; 18:10.


Willem Altink "1 Chronicles 16:8-36 as literary source for Revelation 14:6-7"; Andrews University Seminary Studies (Summer 1984): 187-196.

Henri Blocher "The Fear of the Lord as the 'Principle' of Wisdom"; Tyndale Bulletin 28 (1977): 3-28.

David A. Desilva "A Sociorethorical Interpretation of Revelation 14:6-13: A Call to Act Justly toward the Just and Judging God"; Bulletin for Biblical Research 9 (1999): 65-117.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-21; 2012-07-11; 2015-08-09)

Till sidans topp

14:8 Och en annan * (P47, א*), en andra, följde, som sade: ”Hon har fallit * (א,* א), det stora Babylon, som ger (och har gett) alla nationerna att dricka ut ur/av sin otukts lidelses vin.

Ord för ord (22 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus): Och en-annan (en)-andra följde sägande: (hon)-föll Babylon det stora som ut-ur '-et vin'/vinet '-ns lidelses'/lidelsens '-ens otukts'/otuktens sin ger-(och-har-gett)-att-dricka alla '-na nationer'/nationerna.


1883: Och en annan ängel, den andre i ordningen, följde efter och sade: Fallet, fallet är det stora Babylon, som har berusat alla folk med sin skörlefnads vredes vin.

1541(1703): Och en annan Ängel följde efter, och sade: Fallen, fallen är den store staden Babylon, ty han hafwer dricka gifwit allom Hedningom af wredenes win, sins boleris.

LT 1974: Sedan följde en annan ängel efter honom genom skyarna, och han sade: Babylon har fallit, - och den stora staden – därför att den förförde världens folk och fick dem att dricka av sin stora orenhets och sina synders vin.”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Människorna) talade: “Kom hit, 'vi må'/'låt oss' bygga åt oss själva en stad och ett torn, vars huvud/topp skall vara ända till himlen, och 'vi må'/'låt oss' göra ett namn åt oss själva, innan 'det att så isär'/isärsåendet uppå varje/hela jordens ansikte/yta.” (1 Mos 11:4, Grekiska GT)

(David sade till Gud:) “Du har visat Ditt folk hårda ting. Du har gett ett omtöcknadens vin att dricka.” (Ps 60:3 eller 60:5, Grekiska GT)

(Psalmisten sade:) ”En bägare (är) i Herrens hand, ett outspätt vin ... Alla jordens missare (av Guds mål) kommer att vara druckna.” (Ps 75:8 eller 75:9, Grekiska GT)

(Väktaren talade:) “Det har fallit (och faller), Babylon ...” (Jes 21:9b, Grekiska GT)

Uppväck/’vakna upp’, uppväck/’vakna upp’, stå upp Jerusalem, som har druckit lidelsens bägare ut ur Herrens hand. (Jes 51:17a, Grekiska GT)

(Gud sade till Juda:) “Du har varit begiven på otukt ... och/men du har ’krökt upp’/’vänt tillbaka’ i riktning mot Mig. ... Du har befläckat jorden/landet i/med dina otukter/’otuktiga handlingar’ och i/med dina dåligheter.” (Jer 3:1b,2b, Grekiska GT)

(Herren sade till profeten:) “Tag den här bägaren av det outspädda vinet ut ur/av Min hand och ge alla nationerna i riktning mot vilka jag skickar dig bort i riktning mot dem att dricka.” (Jer 25:15b, Grekiska GT)

(Herren sade till profeten:) “I Herrens hand (är) Babylons bägare av guld, som gör varje/hela jorden drucken. Nationer har druckit från hennes vin. På grund av det här rörde de sig ’fram och tillbaka’/’hit och dit’. Och med en gång har Babylon fallit och krossats.” (Jer 51:7-8a, Grekiska GT)

(Babylons kung) ... sade: “Det här är det stora Babylon.” (Dan 4:27a eller 4:30a, Grekiska GT)

(Herren sade:) “I Israels hus har Jag skådat (något) fasansfullt. Efraims otukt (är) där. Israel och Juda har befläckat sig.” (Hos 6:10, Grekiska GT)

(Profeten sade: ”Israel) har fallit.” (Amos 5:2a, Grekiska GT)

(Tobit sade till Tobias:) ”Ge akt på dig själv, lille pojke, (var) från/’fjärran från’ all otukt.” (Tobit 4:12a, BA)


Den Senare Uppenbarelsen:

Alla släkten ... från David ända till flyttningen av/till Babylon (är) fjorton släkten. Och från flyttningen av/till Babylon ända till Kristus fjorton släkten. (Matt 1:17)

(Jesus sade till Sina lärjungar: ”Ett vanärat Jerosolyma/Jerusalem) är den store kungens stad.” (Matt 5:35b)

(Jesus sade till Sina lärjungar: “Ut ur hjärtat) kommer onda ‘räknanden alltigenom’/överväganden, mord, äktenskapsbrott, otukter/’otuktiga handlingar’, stölder, falska vittnesmål, hädelser. De här är de ting som gör människan gemensam/oren.” (Matt 15:19-20a)

(Soldaterna) gav (Jesus) vin att dricka, som var (och hade varit) blandat ’i sällskap’/tillsammans med galla. (Matt 27:34a)

Då en * (א,*א) (av dem som stod vid korset) hade tagit en svamp både/och fyllt upp (den) (med) surt vin och då han hade satt den runt omkring (i/genom) ett vassrör, gav han ('hela tiden'/'gång på gång') (Jesus) att dricka. (Matt 27:48b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Jerusalem skall vara, vara trampad på av nationer intill den (tid i vilken) nationers lägliga tider må fullbordas.” (Luk 21:24)

(Herren sade till Israel:) “Jag skall flytta dig där bortom Babylon.” (Apg 7:43b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Jag har emellertid få/några ting nedifrån/emot dig, eftersom du har (några) där som ‘får makt över’/omfattar Bileams lära som lärde * (א*) att kasta/lägga en stötesten inför Israels söners ögon, att äta ting offrade åt avgudar och att bedriva otukt. (Upp 2:14, ”Pergamos”)

Jag har emellertid ett mycket/stort ting (א,* א) nedifrån/emot dig, att du låter kvinnan Isebel vara, (hon) som säger sig vara (א,* א) en profetissa, och hon lär och leder Mina slavar vilse till att bedriva otukt och äta (ting som är) offrade till avgudar. Och Jag gav henne tid, för att hon måtte ändra sinne * (א*) ’ut ur’/’till följd av’ sin otukt. (Upp 2:20-21, ”Thyatira”)

Ve åt jorden och havet, eftersom förtalaren har stigit ned i riktning mot er, och han har/visar * (א,* א) lidelse, då han vet (och har vetat) att han har få/’en liten’ läglig tid. (Upp 12:12b)


Exegeter, evangelister med flera:

Dr Martin Allwood kom att under (1960- och 1970-talen) bli den flitigaste anlitade föreläsaren (på Mullsjö folkhögskola). Genom sin utbildning och sina världsvida kontakter spände han över ett brett register. ... (Bland annat valde han som ämne:) ”New York, tjugonde århundradets Babylon.” (Bernhard Toftgård "Mot lockande horisonter - Resa i tid och rum med minnesbilder från åtta decennier av 1900-talet" s 166)

I Apocalypsis skrifver Swedenborg: ” ... Med Babel (betecknas) det godas ohelgelse.” Jeremias, profeten, skrifver: ”Babel skall varda en stenhop, en boning för schakaler, ett mål för häpnad, och ingen skall bo där.” Det har slagit in liksom alla profetiorna: Babel har fallit men Bibel står sig! (August Strindberg ”En blå bok II” s 525; Assyriologi)

Michail Averjanytj ... gick från morgon till kväll omkring i (Warszawa) och sökte upp gamla bekanta. Några gånger hände det att han inte sov hemma. Efter en sådan natt kom han hem ... vankade länge av och an i rummet ... innan han stannade och sade: "Hedern framför allt! ... Ja, hedern framför allt! Förbannad vare den stund då jag fick infallet att åka till detta Babylon! Förakta mig, käre vän", sade han till doktorn. "Jag har spelat bort allt vad jag ägde och hade." (Anton Tjechov "Paviljong nr 6" s 274-275)

Rykovskoje eller Rykovo (i Tymovskdistriktet) grundades 1878. ... Kolonin liknar inte Aleksandrovsk; det är en liten stad, ett Babylon i miniatyr, som redan har spelhålor och till och med familjebadstugor, vilka sköts av en jude. Detta är en genuin, grådaskig rysk by utan några som helst anspråk på kultur. (Anton Tjechov "Sachalin" s 118-119; Tjechov besökte Sachalin 1890)

(Prästen Hans Jakob Lundborg 1825-67) ville i verk och handling vara en kristen. Statskyrkan betraktade han mera som en ’babyloniserande människoinstitution’ än som ’Kristi kropp’. ... I sin kärlek till bröderna var han i god mening partisk. Dock höll han sig fjärran från all separatism, ehuru han flere gånger tänkt på att nedlägga sitt prästämbete och uteslutande ägna sig åt inre missionen. (E.J. Ekman "Inre missionens historia" s 335)

(Erik Gustav Geijer gjorde år 1809) en studieresa till England. ... Hans första intryck av världsstaden (London) är detta: "Jag har aldrig haft livligare begrepp om en ödemark än den stund, jag först befann mig mitt i den folkrikaste stad i Europa. Jag erfor för första gången rätt livligt känslan av att vara främling." Ypperlig är hans skildring av utsikten från en av balkongerna till Lloyds kaffehus - "denna dunkla oansenliga medelpunkt för världens handel" - där man har hela samlingen av börsspekulanter under sig och "sorlet av denna mängd röster och språk slår örat nästan som bullret av ett vattenfall. Här", säger han, "har jag stått hela timmar och lärt mig att ej undra över deras iver, då jag betänkte, att ett ord, ett handslag, ett par rader skickar seglare över alla hav och kanske i ödemarkens djup lastar kamelen - öknens skepp, såsom araben honom kallar." London är "ett omätligt Babylon av tegel". (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1809-1859" s 296-298)

Pietisternas religiösa energi visade sig också i återupplifvandet af det kristliga hoppet; däraf härledde sig deras sinne för missionen. (Filip Jakob) Spener, som själf tidigt hade kommit att tänka öfver de yttersta tingen, hoppades på judarnes omvändelse (Rom. 11:25 o.f.) och det romerska Babels fall (Joh. Upp. 18), och förväntan på det tusenåriga riket framträdde ånyo genom honom. (Fredrik Nielsen "Från reformationen till upplysningstidehvarfvet" s 660)

I mitten av maj (1632), nästan ett år efter Magdeburgs förstöring, höllo svenskarne sitt intåg i München, vars ringmurar och torn ej förmått trotsa en sådan erövrare som Gustav (II) Adolf. ... Nu var det inte längre någon gräns för protestanternas förhoppningar. De blott väntade på att Gud skulle utkräva den slutliga hämnden på det gudlösa Babel, att svenskarnes konung skulle fortsätta sitt segertåg ända till Rom, störta påvestolen, nedslå Antikrist. Århundradens brinnande längtan skulle bli förverkligad och Guds straffdom utkrävas för all förföljelse, som den rätta kyrkan lidit. (Profeten) Jeremias hade ju uttryckligen sagt, att ett folk från norden skulle intaga och förstöra Babel (Kap. 50). ... (Men) Gustav Adolf utmålades av (de katolska prästerna) såsom Antikrist, och menigheten fick lära sig bedja: "Herre, befria oss från arvfienden, den svenske djävulen!" (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1611-1660" s 145-147; Svenskarne i Bajerns huvudstad)

Attila visste intet om sin härkomst eller sitt fädernesland, men uppgav sin kallelse såsom Guds gissel. Genserik, vandalen, var en melankoliker, som handlade utan beräkning. En gång lade han ut med en flotta utan mål. Lotsen frågade vart han skulle styra och vilket folk det gällde. - "Det folk, mot vilket Gud är vredgad", svarade Genserik. Alarik gick tredje gången mot Rom. En eremit ville hejda honom. "Jag kan icke hedjas", sade Alarik, "någon tvingar mig att härja Rom." (August Strindberg "Världshistoriens Mystik" s 55)


Grekiska ord:

Babylôn (Babylon) (i NT + exempel i Apokryferna) Matt 1:17; Apg 7:43; Upp 14:8 – Ester 1:1c(A3); Tobit 14:4; 1 Mack 6:4; Baruk 1:1,4,9,11-12; 2:21-22,24; Jeremias brev Prologen, v 1-3; Susanna v 1,5; Bel och Draken v 34-36; Matt 1:11-12; 1 Petr 5:13; Upp 16:19; 17:5; 18:2,10,21.

potizô (ge att dricka) (i NT + ett exempel i Apokryferna) Matt 27:48; Upp 14:8 – Syr 15:3; Matt 10:42; 25:35,37,42(43); Mark 9:41; 15:36; Luk 13:15; Rom 12:20; 1 Kor 3:2,6-8; 12:13.


Ytterligare studier:

1 Mos 38:24; Jer 3:8-9; Syr 23:22-23; Matt 5:32; 19:9; 24:2; Mark 7:21; 13:2; 15:23; Luk 21:6; Apg 15:20; 1 Kor 5:1; 6:13,18; 7:2; 2 Kor 12:21; Gal 5:19; Ef 5:3; Kol 3:5; 1 Thess 4:3; Upp 14:10; 16:19; 17:2,4-5; 18:2-3,10,21; 19:2,15.


David A. Desilva "A Sociorethorical Interpretation of Revelation 14:6-13: A Call to Act Justly toward the Just and Judging God"; Bulletin for Biblical Research 9 (1999): 65-117.

Seth Erlandsson "Kampen om Babels tron - den assyriske världsfursten som Babels kung"; Svensk Exegetisk Årsbok 54 (1989): 57-69.

M.J. Selvidge "Powerful and powerless women in the Apocalypse"; Neotestamentica 26:1 (1992): 157-168.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-21; 2012-07-11; 2015-08-10)

Till sidans topp

14:9-10a Och en annan budbärare, en tredje, följde dem och sade i/med en stor/hög röst: “Om någon kastar sig ner (i riktning mot) det lilla vilda djuret (för att tillbe det) och (i riktning mot) dess avbild (för att tillbe den) och tar ett märke uppå sin panna eller emot sin hand, skall han och/också dricka ut ur/av Guds lidelses vin, av det som är (och har varit) förenat/iskänkt outspätt i Hans vredes bägare.”

Ord för ord: 14:9 (31 ord i den grekiska texten) Och en-annan budbärare (en)-tredje följde dem sägande i (en)-röst stor: om någon '(kysser-i-riktning-mot)'/'kastar-sig-ner' (i-riktning-mot)-det lilla-vilda-djur och (i-riktning-mot)-'-en avbild'/avbilden dess och tar (ett)-märke uppå '-n panna'/pannan sin eller emot '-en hand'/handen sin 14:10a (19 ord i den grekiska texten) och han skall-dricka ut-ur '-et vin'/vinet '-ens lidelses'/lidelsens '-ens guds'/Guds (av)-det varande-(och-havande-varit)-förenat outspätt i '-en bägare'/bägaren '-ens vredes'/vredens hans


1883: Och efter dem följde en annan ängel, den tredje, som sade med hög röst: Om någon tillbeder vilddjuret och dess bild och tager dess märke på sin panna eller på sin hand, skall ock han få dricka af Guds vredes vin, hvilket, obemängdt, är iskänkt i hans vredes kalk.

1541(1703): Och tredje Ängelen följde dem, och sade med höga röst: Hwar någor tillbeder wilddjuret, och dess beläte, och tager dess wedertecken på sitt anlete, eller på sin hand; Han skall ock dricka af Guds wredes win, det inskänkt och klart är i hans wredes kalk.

LT 1974: Sedan följde en tredje ängel som ropade: ”Alla, som tillber vilddjuret från havet och hans staty och bär hans märke på pannan eller på handen, måste dricka Guds vredes vin. Det finns upphällt outspätt i Guds vredesbägare.”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Israel) vanhelgades in i Moabs döttrar. Och de kallade på (folket) på/’för ... skull’ offren åt sina avgudar, och folket åt deras offer och kastade sig ner inför deras avgudar (för att hedra dem). (4 Mos 25:1b-2, Grekiska GT)

(Herren sade:) ”De som förhärligar Mig, skall Jag förhärliga, och den som föraktar Mig skall icke hedras.” (1 Sam 2:30b, Grekiska GT)

(Psalmisten sade:) ”En bägare (är) i Herrens hand, ett outspätt vin ... Alla jordens missare (av Guds mål) kommer att vara druckna.” (Ps 75:8 eller 75:9, Grekiska GT)

(Psalmisten sade till Herren:) “Häll ut Din vrede emot de nationer som ej har kunskap om Dig och emot riken som inte har 'kallar emot'/anropat Ditt namn.” (Ps 79:6, Grekiska GT)

(Profeten sade:) “Herren har förenat/iskänkt (i Egypten) en vilseledandes ande, och(ledarna) har lett Egypten vilse i alla deras gärningar, som den som är drucken går vilse.” (Jes 19:14a, Grekiska GT)

Uppväck/’vakna upp’, uppväck/’vakna upp’, stå upp Jerusalem, som har druckit lidelsens bägare ut ur Herrens hand. (Jes 51:17a, Grekiska GT)

(Herren sade till profeten:) “Tag den här bägaren av det outspädda vinet ut ur/av Min hand och ge alla nationerna i riktning mot vilka jag skickar dig bort i riktning mot dem att dricka.” (Jer 25:15b, Grekiska GT)

(Salomo sade:) “Då mängden drogs emot (avbilden), på grund av det tacknämliga av/i sysslan/utförandet, räknade/såg den nu ett föremål av/för vördnad/tillbedjan, (där) den få/’en kort tid’ innan (hade sett) den människa som hade hedrats.” (Salomos Vishet 14:20)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Herren sade till slavarna:) “Låt både (rajgräset och brödsäden) vara (till) att öka/’föröka sig’ tillsammans intill (א*) skörden. Och i den (א*) lägliga tiden skall jag tala till skördearbetarna: ’Samla först ihop rajgräsen och bind dem ’in i’/i buntar ’i riktning mot’/’för att’ bränna ner dem, men led/för tillsammans brödsäden in i mitt sädesmagasin.” (Matt 13:30)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “ Precis som rajgräsen samlas ihop och bränns ner (i) eld, på det här sättet skall det vara i tidsålderns avslutning. Människans Son skall skicka bort Sina budbärare, och de skall samla ihop ut ur Hans rike alla stötestenarna och de som gör laglösheten, och de kastar (א*) dem in i eldens brännugn. Gråten och gnisslandet av tänderna skall vara där. (Matt 13:40-42)

(Soldaterna) gav (Jesus) vin att dricka, som var (och hade varit) blandat ’i sällskap’/tillsammans med galla. (Matt 27:34a)

(Jesus sade till Jakob och Johannes:) ”Den bägare som Jag dricker, skall ni dricka.” (Mark 10:39b)

Då en viss (person) hade sprungit och fyllt en svamp (med) surt vin, och hade satt den runt omkring ett vassrör, gav han den (‘hela tiden’/’gång på gång’) till (Jesus) att dricka. (Mark 15:36a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju: Den som tror in i Sonen har tidsålderslångt liv. Den som icke lyder Sonen skall inte skåda liv, emellertid/utan Guds vrede stannar emot honom. (Joh 3:36)

Det/där låg (hela tiden) ett kärl uppfyllt (med) surt vin. Då (soldaterna) så hade satt en svamp uppfylld (med) * (א*) surt vin runt omkring (på) en isop/isopstjälk, förde de den till (Jesu) mun. Då Han (א*) så hade tagit det sura vinet, talade Han: ”Det är (och har varit) avslutat!” (Joh 19:29-30a)

(Göm oss från 'ett ansikte'/'en närvaro' av Den som sitter på (א,* א) tronen) och från den lille Baggens vrede, eftersom deras vredes stora dag har kommit och vem förmår stå/bestå? (Upp 6:16b-17)

Och nationerna var vreda, och/men Din vrede kom och den lägliga tiden för de döda (kropparna) att dömas. (Upp 11:18a)

Ve åt jorden och havet, eftersom förtalaren har stigit ned i riktning mot er, och han har/visar * (א,* א) lidelse, då han vet (och har vetat) att han har få/’en liten’ läglig tid. (Upp 12:12b)

De kastade sig ner inför draken (för att hedra honom), eftersom han hade gett den (rättsliga) myndigheten till det lilla vilda djuret. Och de kastade sig ner inför det lilla vilda djuret (för att hedra det) och sade: ”Vem (är) lik det lilla vilda djuret, och vem förmår föra krig ’i sällskap med’/mot det?” (Upp 13:4)

Och de skall kasta sig ner inför (det lilla vilda djuret) (för att hedra det) (א,*א), alla de som bor uppå jorden, vilkas namn * (א*) är (och * (א*) har varit) skrivna i en (א*) livets bok (P47,א,*א) av/hos den lille Baggen, som är (och har varit) slaktad från en utsmycknings/’utsmyckad världs’ grundläggning. (Upp 13:8)

Och (det andra lilla vilda djuret) gör/utövar det första lilla vilda djurets varje/hela (rättsliga) myndighet inför dess ögon. Och det gör/får jorden och de som bor i den * (א,* א) att kasta sig ner (i riktning mot) det första lilla vilda djuret (för att tillbe det), vars (sår av) dödsslaget hade getts/fått vård. (Upp 13:12)

Och det gavs åt (det andra lilla vilda djuret) att ge ande (åt) det (första) lilla vilda djurets avbild, för att det lilla vilda djurets avbild och/också må samtala. Och det kommer att (א,* א) göra, (så att) så många som – om alltefter omständigheterna – inte kommer att (א,* א) kasta sig ner inför det lilla vilda djurets avbild (för att hedra den), (att) de må dödas. (Upp 13:15)

Och (det andra lilla vilda djuret) gör (så att) alla, de små och de stora och de rika och de utblottade och de fria och slavarna, ‘för att man må ge dem’/’att de må ges’ ett märke uppå sin rätta/högra hand eller emot sin panna. (Upp 13:16)

(Budbäraren kom med det goda lilla budskapet) * (א,* א) i/med en stor/hög röst ... och en annan * (P47, א*), en andra, följde. (Upp 14:7a,8a)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

I romarriket var alla tvungna att underkasta sig statens ideologi och lagar, vilket bland annat innebar att erkänna kejsarens oinskränkta makt. Detta blev ett problem för kyrkan, som vägrade att ge avkall på Kristi unika ställning gentemot kejsarens. Därmed utsatte man sig för kritik och lidande. Ingen jordisk makthavare kunde göra anspråk på en makt som enbart tillkom den gudomlige Kristus. (Leif Carlsson ”Tröst och trots – Uppenbarelseboken” s 43)

“Akratos” är ordet som beskriver rent vin eller ren mjölk, som inte har blandats upp med vatten. Det är rent i betydelsen av ’outspädd’, fullständigt ouppblandad. (William Barclay ”New Testament Words” s 172)

Lärjungen frågade: Är det så stor skillnad på människor? – Läraren svarade: Ja, och nej. Men ett säkert kännemärke kan du ha på en ond människa. Han gör det onda för det ondas skull. ... Den som gläds åt hvarje ond handling han själf slipper begå; den som grinar åt en god människas olyckor; den som lider, när det goda och förtjänstfulla belönas, det är en ond människa. Den som ropade på mördaren Barabbas lösgifvande och kanske gaf en bankett för honom, det var en ond människa. (August Strindberg ”En blå bok I” s 46; Onda och goda)

Du förrådde mig, en gång, åt mina fiender, Du bar fram mitt hufvud på ett fat och mitt hjerta i en skål åt dessa verldens herrar, och derför kan det aldrig bli det som varit! Att vara vän med sin fiende? Hur skulle jag kunna? Rör icke vid mitt öde med okynniga händer! Hur ofta varnade jag icke? Men Du i ditt öfvermod skulle dit - som de andra! Jag gret i fyrtio dagar öfver ditt förräderi, när Du hånade utikring den som ville bara lyfta Dig. Du ville neråt, men jag vill uppåt! Du kan icke följa mig, och jag vill inte följa Dig! Der är nog hemligheten! (August Strindberg "August Strindbergs brev XIV 1901-mars 1904" s 335; brev 1 jan 1904 till Harriet Bosse)

Girighet är en dygd för den som har barnkammarn fuller – Nu är jag girig jag ock, och räknat från denna dagen Tål jag ej se på vårt bord av herrskapsmat eller annat ... Fattigmanskost det är råg, och vetet är till för de rika – Oblandat kaffe är gott, för grevar och baroner, Hälften Brasilianskt och hälften Java tar prosten, Men för en fattiglapp som klockarn i Årby är kornet Kornet rostat helt lätt, och en nypa cikorja nec ultra! (August Strindberg ”Ordalek och småkonst ...” s 56; Dikter ur Fagervik och Skamsund: Ordalek och småkonst: Stadsresan Första sången; 1902; ”Hälften Brasilianskt” brasilianskt kaffe ansågs vara av enklare kvalitet och var billigare än kaffe från Java, ”cikorja” cikoria kaffesurrogat ned brunaktig färg, berett av rötter från växten med samma namn; ”nec ultra” lagom)

Gud menar något med allt! Jag lydde icke hans kallelse att gå i hans tjenst - Du mins tidningen som för hans sak - jag ville göra min syndiga vilja. ... Jag ville resa i egna ärenden. ... Han talade också om synd mot den helige Ande, mannen med tron! ... Hwad äro alla Antwerpens domkyrkor och Louvrens konstskräp mot att en menniska tager skada till sin själ - Jag har gjort uppror mot Gud - jag har hädat. (August Strindberg "August Strindbergs brev I 1858-1876" s 237-238; brev 7 oktober 1875 till friherren och kaptenen vid Svea Livgarde Carl Gustaf Wrangel)

Det fans något som man kallade synd mot den H. Ande! Jag tror att man dermed menade: motstånd mot Kallelsen. Den synden uppgafs vara den enda oförlåtliga. Tänk på det! (August Strindberg "August Strindbergs brev I 1858-1876" s 198; brev 27 juni 1875 till makarna Siri von Essen och friherren och kaptenen vid Svea Livgarde Carl Gustaf Wrangel)

Den styggelse, om hwilken Daniel skrifwer, är att ... (sätta ett) beläte i Jerusalems tempel såsom en afgudabild, hwilken alla skulle tillbedja. ... Ty den heliga skrift kallar egentligen afguderi en styggelse derföre, att Gud vämjes och stygges derwid och icke är någon synd så hätsk som denna. Han straffar wäl ock andra synder, men bortkastar icke för deras skull menniskorna. ... Men denna synd, som heter afguderi och egentligen är otro och gudsförnekelse, hwarföre Gud icke heller kan lida den, fördömmer människan helt och hållet. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Sommar-afdelningen" s 268 i kommentar till Matt 24:15-28)

Tryfo anmärkte: “Vad är detta du säger? Att ingen av oss (judar) skall ärva någonting på (Sion), Guds heliga berg?” Och jag svarade: ”Jag säger inte så, men de som har förföljt och förföljer Kristus, om de inte ångrar sig, skall inte ärva något på det heliga berget.” (Justinus Martyren, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 207)

I hålan bodde ett förskräckligt vidunder till man. Han levde skild från alla andra endast tillsammans med sina får och getter och förde sitt eget laglösa liv. ... Jag (Odysseus) befallde mina kamrater att stanna vid skeppet och hålla vakt, men först valde jag ut tolv av mina bästa karlar till att följa med mig. Och med mig tog jag en skinnsäck fylld med rött, ljuvligt vin, som var en gåva från Apolloprästen Maron, Euanthes' son. Då jag intog kikonernas huvudstad skonade jag honom och hans familj av hänsyn till hans ställning som Apollo-präst. I gengäld gav han mig rika skänker, sju guldtalenter, en silverpokal och tolv tvåörade krukor med härligt, oblandat vin, av ett förråd som ingen i hans hus kände till, varken tjänare eller tjänstekvinnor, endast han själv, hans hustru och hans betrodda hushållerska; men när han drack det brukade han späda ett mått vin med tjugo mått vatten - ack vilken vällukt som då steg upp från bägaren! (Homeros "Odysséen" s 176-177; Kikoner - Lotofager - Kyklopen)


Att fortsätta med:

"Kunskap", hävdade (Mama), "var nyckeln till frihet och välgång. Okunnighet var slavens brännmärke i pannan." ... De proppade honom full med latin och grekiska och matematik, ett helt lexikon fullt av dogmatiska begreppsbestämningar och moraliska rättesnören, för att inte nämna den Segrande Kyrkans tvåtusenåriga historia i friserad form. De infogade dessutom, likt ett sandkorn i en pärlmussla, begreppet "kallelse" - en speciell uppfordran till en speciell själ till ett speciellt liv i Guds tjänst. Från ett sådant fromhetens drivhus var steget kort och lätt att ta till seminariet som kandidat till prästerlig värdighet i Ferraras äkestift. (Morris West "Lasarus" s 19)

Han som kastades ut (enligt Matt 22:1-14)? Är det alla de som vet att glädje finns, men som vägrar söka den? Som vet att kärlek finns, men som framhärdar att förtrycka? ... Som ständigt vill ha makt över andra. Det är inte det att förtryckaren inte skulle kunna få förlåtelse, han vill inte ha någon. Han vill inte delta i bröllopsfesten. Han vågar inte glädje. Då skulle maktens ansikte falla. I glädjeyran skulle han tappa masken. Maktens mask. (Annar Aas "Att våga glädje!"; Jönköpings-Posten den 29 oktober 1976)

Getrud blir stående på tröskeln. Hela tiden har hon tyst lyssnat till de vuxnas samtal. De har inte ens noterat hennes närvaro. Plötsligt blir hon ursinnig. Ursinnig över att de nästan jämt pratar förbi henne. Oresonligt meningslöst slungas hennes vrede mot farmor. "Farmor har köpt en fin skål. Den var så rysligt dyr så farmor fick skriva maten på kredit." ... Skräckslagen inför att möta farmors anklagande blick rusar Getrud ut genom dörren och upp till farfar i macken i hopp om att han skall ha några grisfötter över till hennes skrikande mage. (Ann-Charlotte Alverfors "Sparvöga" s 31)

När (Sven Lidman) trädde fram som sinnesrusets sångare i orgiastisk, överlastad dekadenslyrik, gjorde han det med en grundlighet, som stämde överens med hans lidelsefulla, för alla kompromisser främmande natur. Men just det viljekraftiga i hans väsen drev honom mot hårdare, manliga ideal. I romanerna om officerssläkten Silfverstååhl blir han den konsekvente förkunnaren av arbetet, lydnaden och plikten, och under (första) världskriget framträdde han som aktivismens främste litteräre representant. Efter kriget drog han de sista konsekvenserna: kravet på osjälvisk offervilja drev honom till religiös underkastelse. Övergången sker i "Huset med de gamla fröknarna", en roman om tapperheten i det tysta bland pauvres honteuses, och i "Såsom genom eld" förkunnas omvändelsen och avslutas hans vittra författarskap. Som en av pingstvännernas ledare har Lidman därefter framträtt som en doms- och väckelsepredikant av lidelsefull kraft. (Elof Ehnmark "Litterära strömningar under 1900-talet" s 178)

Både folk och fä vilade ju i Herrans hand. Om Vår Herre ville, så kunde han förgöra alltihop medan han vilade middag, bara. .... Och det här kunde inte fortgå längre - så som storgubbarna plågade den fattige och djävlades ute i världen, så fick man inte undra över att Gud hade blivit rasande. (Vilhelm Moberg "Giv oss jorden!" s 24-25)

(annons) Många tåla icke kaffe som är oblandat. För att till det allra yttersta minska kaffets skadliga inverkan, så bör man alltid blanda ett verkligt och godt kaffe med ARLAKAFFE af Stockholms Kaffe-Aktiebolags välkända tillverkning. (Jönköpings-Posten 1915-11-15 "Blandat kaffe")

Jag försökte (världskrigshösten 1914) befria mig från mina bojor och bekymmer med alkohol: jag ville lösa mina andliga problem i sprit. ... Ja, förvisso var jag livdömd och bedrövad intill döden, men det vin, som jag drack och alltjämt fick dricka av, var Guds vredes vin, det som är iskänkt i Hans kalk, obemängt, och som bränner som eld. Men också jag skulle en gång få smaka ett annat vin, dricka välsignelsens himmelska kalk och Försoningens eviga livsdryck. (Sven Lidman "Guds eviga nu" s 269,273)

De bryggde sitt toddy på mixtum, så kallades Emanuels specialblandning och han hade den enligt egen uppgift så gott som gratis från firman. Så länge man kunde minnas hade Emanuel alltid bjudit på mixtum när han bjöd. Blandningen var - fortfarande enligt Emanuel - sammansatt av varierande fatrester ... alla dock av högsta och dyrbaraste kvalitet. Dess styrka kunde ej mätas procentuellt men var fruktansvärd och en av ingredienserna var absint, försäkrade Emanuel. Grelin hade nu också mot vanan stuckit glasögonen i fodralet ty det troddes att ångan av mixtum var stark nog att ta skärpan av synglas. (Fritiof Nilsson Piraten "Bokhandlaren som slutade bada" s 191-192)

När (smeden) Ager gick hem från Salen den kvällen var han en fri man. Det gamla var förbi för honom, han skulle akta sig för lorten hädanefter, tänkte han. Han hade många att göra upp med, men tvekade inte. Han ödmjukade sig och bad forbönder och smeddränger om förlåtelse. De blev rädda för honom. Den nye Ager var farligare än den gamle. När han kom och bad om förlåtelse, tappade de målföret och visste knappt vad de skulle svara. ... Men snart mörknade himlen över Herman Ager. Han röt ut en häftig befallning i smedjan en dag, förgick sig mot en av kolpojkarna, kokade av ilska och slängde järnbitarna omkring sig. De andra såg undrande på honom. Herman Ager var ju frälst och så bar han sig åt som en vettvilling. Den kvällen blev Ager tvungen att gå ned till Näset, där Savarn bodde. Domsorden ringde i hans öron, alla stjärnorna var borta. ... "Herren Jesus står alltid med öppen famn", sa gubben. Ingen kunde väl förklara vad som skedde , men när Ager suttit hos Savarn en stund började kraften sjuda i honom. ... Herman Ager gick från Näset med långa, sviktande steg. ... Nu såg han stjärnorna. Över honom välvde sig himlen hög och klar. (Harry Sjöman "Över dem var stjärnorna" s 196-197)

(En) wäg (till helwetet) är "förakt". Du är redan wid slutet af din lefnads wäg, men du föraktar Kristus. Du hatar kristendomen; du hatar det bästa folk på jorden och de bästa wänner, du har; och om jag will gifwa dig bibeln, will du rifva sönder den och trampa den under dina fötter. Arme föraktare, du skall snart wara i en annan werld. Skynda dig att bekänna dina synder och omwänd dig till Gud! ... Då Pilatus hade Kristus i sin hand, sade han: "Hwad skall jag göra med honom?" Och folket ropade: "Tag bort, tag bort! korsfäst honom." Unge man, är detta ditt tal i afton: "bort med evangelium, bort med kristendomen, bort med edra böner, edra predikningar och edert tal om evangelium! Jag bryr mig icke om Kristus." Eller will du wara wis och säga: "Herre Jesu, jag åstundar dig, jag behöfwer dig, jag will hafwa dig?" O måtte Herren föra dig till detta beslut! (D.L. Moody "Föredrag under wäckelserna i England och Skottland" s 18-19; kommentar till 1 Mos 3:9)

Var skall ogräset läggas som inte kan skiljas från kornen genom att kastas? Läggs de i kornboden tillsammans med kornen? Inte alls, ty av dem får säden en dålig smak, om de mals tillsammans med kornen. ... Inte äter väl den store Logrensaren, om vilken Johannes talar, ogräsfrön eller agnar utan han vill äta ren säd. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 331-332 i predikan 1850 över Matt 3:12)

Då jag var tre år (flyttade) mina föräldrar år 1830 (från torpet Kjerrbo under Odensjö i Barnarp) till Bashult. . . . Namnsdagar firades ofta, då kaffe med tilltugg serverades jemte bränvin. Trefligast af ungdomens nöjen voro likväl de s. k. lekstugorna. När en sådan skulle tillställas, samlades byns vuxna flickor och gossar och öfverenskommo om, när och hvar och huru lekstugan skulle tillställas, samt om hvars och ens tillskott äfvensom om hvilka som skulle bjudas. Sedan allt detta var ordnadt och bestämdt, accorderades med en spelman för tillfället. Åt denne beviljades vanligen 2 - 3 kronor för hans besvär. Sedan upptog man af alla de inbjudna drängarna och ynglingarne s. k. spelpengar, hvilka efter råd och lägenhet gåfvos med 6, 8, 12 skilling af hvar och en. Somliga storkaxar gofvo ock spelpengar "för sin flicka", och det utgjorde för flickorna en stor ära, när någon tog fram dem och gaf spelpenningar för dem. Vid hvarje gåfva skulle neml. den gifvande dricka ur ett stop stora klunkar s. k. glödgadt vin, hvilket egentligen blott bestod av en blandning bränvin, sockervatten och dåligt s. k. malaga, hvilket köptes för 24 sk. bouteljen; och under det den gifvande drack denna smörja, sjöng hela laget en eller annan vers på samma högstämda melodi till den drickandes ära. . . . Det gick icke an att knussla med välfägnaden. Bränvin och kaffe och blandningar af begge dessa drycker bjödos oafbrutet, till följd hvaraf även en och annan snart somnade bort. (Abraham Rundbäck "Anteckningar från mitt lif" s 83,89)

De onda människornas fördömelse och eviga straff tjänar till Guds ära och förhärligande. Gud är icke upphov till det onda men har sina hemliga, outgrundliga avsikter därmed. Även i förkastelsen förblir Gud rättfärdig, ehuru denna rättfärdighet går utöver alla mänskliga normer. Den är fördenskull outgrundlig och tillhör den fördolde Gudens väsende. ... De förkastade ha ett tecken på sin förkastelse däri att de uteslutas från kunskapen om Kristus eller helgelsen. (Bengt Hägglund "Teologins historia" s 239)


Att avrunda med:

Han skrev psalmer, därför vände man honom ryggen, inte ens natten hade sjunkit så djupt. ... Sådan är världen utan sång, obarmhärtig som sveket, hårdare än en fläckfri mänsklighet utan fantasi. ... De skall frukta för Sanningen mer än för sitt eget liv. Så sade mig drömmen, när jag vaknat. ... O, David, David, låt det hämnande Ordet drabba dem som slitit vingarna av språket! (Bo Setterlind ”Ros bland törnen tuktad” s 57; Livets lag)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående “kasta sig ner (i riktning mot) det lilla vilda djuret (för att tillbe det) och (i riktning mot) dess bild (för att tillbe den)”, se Upp 13:4, 13:8, 13:12 och 13:15 och Egna kommentarer och funderingar till dessa ställen.

Det förefaller som om Johannes delar de icke troende i två grupper, delvis i en grupp där människorna kastar sig ner i riktning mot det lilla vilda djuret och dess bild för att tillbe det lilla vilda djuret (och ta ett märke emot/uppå sina pannor eller uppå/emot sina händer) och delvis en annan grupp där människorna kastar sig ner inför det lilla vilda djuret och dess bild för att hedra det lilla vilda djuret (och avstår från att ta ett märke emot sina pannor eller uppå sina händer). Jfr 4 Mos 25:1b-2 och Salomos Vishet 14:16-20. Den förra gruppen består av människor som inte bara avvisar Guds gåva utan också bekämpar Gud och de människor som tar emot gåvan.

Angående ”i/med en stor/hög röst”, se Upp 14:7 och Upp 1:10b. Angående ”tar ett märke uppå sin panna eller emot sin hand”, jämför i ett återställelseperspektiv med Upp 13:16, där vi har ordalydelsen ”uppå ... hand ... emot ... panna”.


Grekiska ord:

akratos (outspädd) Ps 75:8(9); Jer 25:15; Upp 14:10. (3 Mack 5:2 och Salomos Psalmer 8:14 talar också om att dricka vin outspätt)

kerannymi (förena) (i Apokryferna, NT) Upp 14:10 – Bel och Draken v 11; Upp 18:6. (2 Mack 15:39: syngkerannymi = förena tillsammans)


Ytterligare studier:

2 Mos 32:12; Job 21:20; Jes 51:20-22; 59:18; 63:3-6; Jer 10:25; 25:27; 30:23-24; 32:37; 49:12; Klag 2:3; 4:21; Hes 5:13; 25:14,17; 30:15; 36:6; Obadja v 16; Nahum 1:6; Sak 8:2; Salomos Vishet 14:16-20; Luk 23:36; Joh 4:23-24; 18:11; Rom 2:8; Upp 14:11,19; 15:1,7; 16:1,19; 18:2-3,6; 19:15,20.


David A. Desilva "A Sociorethorical Interpretation of Revelation 14:6-13: A Call to Act Justly toward the Just and Judging God"; Bulletin for Biblical Research 9 (1999): 65-117.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-21; 2012-07-11; 2015-08-10)

Till sidans topp

14:10b Och han skall plågas i eld och svavel inför heliga budbärares ögon och inför den lille Baggens ögon.

Ord för ord (13 ord i den grekiska texten): och (han)-skall-plågas i eld och svavel inför-ögon budbärares heligas och inför-ögon den lille-bagge


1883: ... och han skall varda plågad med eld och svafvel i heliga änglars och Lammets åsyn.

1541(1703): ... och han skall warda plågad med eld och swafwel, i heliga Änglars åsyn, och i Lambsens åsyn.

LT 1974: Och de ska plågas med eld och brinnande svavel i de heliga änglarnas och Lammets närvaro.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Elifas sade till Job:) “Kalla på, om någon kommer att hörsamma dig, eller om någon av de heliga budbärarna må skåda?” (Job 5:1, Grekiska GT)

(Herren sade till Babylon: ”De som har hjälpt dig) kommer alla att brännas ner/upp som buskar uppå eld, och deras själar må inte/förvisso ej tas ut för dem själva ut ur en låga, eftersom du har eldskol att ’låta sitta ner’/placera emot dem.” (Jes 47:14, Grekiska GT)

(Salomo sade:) “När (rättfärdiga) prövades … fick de kunskap, hur gudlösa (hela tiden) plågades, då de dömdes i sällskap med vrede.” (Salomos Vishet 11:9)

(Salomo sade: “Guds folk visades/’fick se’) hur deras fiender (hela tiden) plågades.” (Salomos Vishet 16:4b)

(Salomo sade till Herren:) “Du har en (rättslig) myndighet av liv och död. Du leder ner in i Hades' portar och Du leder upp.” (Salomos Vishet 16:13)

(Jesus, Syraks son, sade:) "I missares (av Guds mål) synagoga kommer eld att bränna ut/upp (alla), och i en olydig nation har vrede bränt ut/upp (alla)." (Syr 16:6)

(Jesus, Syraks son, sade:) “De som helt och hållet lämnar Herren skall falla i, in i (lågan), och i dem kommer allt att brännas ut och må inte/förvisso ej slockna.” (Syr 28:23a)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Herren sade till slavarna:) “Låt både (rajgräset och brödsäden) vara (till) att öka/’föröka sig’ tillsammans intill (א*) skörden. Och i den (א*) lägliga tiden skall jag tala till skördearbetarna: ’Samla först ihop rajgräsen och bind dem ’in i’/i buntar ’i riktning mot’/’för att’ bränna ner dem, men led/för tillsammans brödsäden in i mitt sädesmagasin.” (Matt 13:30)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “ Precis som rajgräsen samlas ihop och bränns ner (i) eld, på det här sättet skall det vara i tidsålderns avslutning. Människans Son skall skicka bort Sina budbärare, och de skall samla ihop ut ur Hans rike alla stötestenarna och de som gör laglösheten, och de kastar (א*) dem in i eldens brännugn. Gråten och gnisslandet av tänderna skall vara där. (Matt 13:40-42)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”På det här sättet skall det vara i tidsålderns avslutning; budbärarna skall komma ut och genom en gränslinje skilja de onda ut ur de rättfärdigas mitt, och de kastar (א*) dem in i eldens brännugn.” (Matt 13:49-50a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “(Den) som – om alltefter omständigheterna – må skämmas för Mig och Mina utsagor i det här släktet, äktenskapsbryterskan och en missare (av Guds mål), för honom skall och/också Människans Son skämmas, när – alltefter omständigheterna - Han må komma i sin Faders härlighetsglans i sällskap med de heliga budbärarna.” (Mark 8:38)

(Jesus sade till fariseerna och de skriftlärda:) “Det blir fröjd inför Guds budbärares ögon på/’på grund av’ en missare (av Guds mål) som ändrar sinne.” (Luk 15:10b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Den dagen Lot kom ’ut ur’/ut från Sodom ‘gav ... väta’/regnade eld och svavel från en himmel och fördärvade allesammans (א,*א,A).” (Luk 17:29)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Jag skall inte/förvisso ej ‘torka ur’/’stryka ut’ hans namn ut ur livets bok, och Jag skall bekänna hans namn framför (א,*א) Min Fader och inför Hans budbärares ögon. (Upp 3:5b)

Och när Den tog bokrullen, föll/’sjönk ... ner’ de fyra levande varelserna och de tjugofyra äldste inför den lille Baggens ögon, var och en havande/med en cittra ... (Upp 5:8a)

(Jag skådade en mycken/månghövdad folkskara) som stod inför ‘tronens ögon’/tronen och inför den lille Baggens ögon, som var höljda i vita dräkter och (med) dadelkvistar i sina händer. (Upp 7:9b)

(Den rättsliga myndigheten) gavs till (gräshopporna), för att de ej måtte döda dem, emellertid/utan för att de skall plågas (i) fem månader. (Upp 9:5a)

Och på det här sättet skådade jag hästarna i skådandet och de som sitter ovanpå (P47,א,*א) dem, och de har bröstharneskar av en färg av eld och av hyacint/mörkblått och (som är) svavelaktiga. Och hästarnas huvuden (är) som lejons huvuden. Och eld och rök och svavel går ut, ut ur deras munnar. Från/’beroende på’ de här tre slagen, dödades tredjedelen av människorna, ‘ut ur’/’till följd av’ elden och röken och svavlet, av det som gick ut, ut ur deras munnar. (Upp 9:17-18)

(Kvinnan) ‘hade i moderliv’/’var med barn’. Och hon utropar/skriker, då hon är i födslovånda och plågas (för) att föda fram. (Upp 12:2)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

Aziz, den avlidne sheikhens äldste son ... var övermodig och hänsynslös som sin far. När (farbrodern) Mughamgham övertog familjeegendomen, satte han Aziz på plats och tvang honom till ett måttfullare leverne. Förhållandet blev allt spändare mellan farbrodern, som ville utöva samma makt som sin döde bror, och brorsonen, som ansåg sig ha större rätt till egendomen och sheikhtiteln eftersom han var sin fars laglige arvtagare. ... "Allt det där är mitt, när han kommer under jord", (sade Aziz). "Jag har inte precis slösat bort min tid i stan. De högsta hönsen där bugar och bockar för mig. Det räcker med att jag viftar med en hundradinarssedel. Åt helvete med den snåljåpen!" (Dhunnoun Ayoub "De små gudarna" s 254-256; arabisk berättare från Mosul i Iraq)

Han kunde nu säga: "Det är inte ditt eller hans eller påvens helvete som vi alla kommer att hamna i: det är min mors och hennes mors och fars och deras mors och fars helvete, och det är inte du som kommer att hamna där, utan vi, vi tre - nej: vi fyra. Och så kommer vi äntligen att vara tillsammans där vi hör hemma, eftersom även om bara han kom dit så måste vi också vara där eftersom vi tre bara är illusioner som han avlade, och ens illusioner är en del av en själv precis som kött och blod och minne. Och vi kommer alla att vara tillsammans i plågorna och så behöver vi inte minnas kärlek och otukt och kanske att man i plågorna inte ens kan komma ihåg varför man är där. Och om vi inte kan minnas allt detta, så kan det inte vara mycket till plågor." (William Faulkner "Absalom, Absalom!" s 296-297)

Anna Akimovna tyckte inte om dessa mörka, dystra fabriksbyggnader, magasin och baracker, där arbetarna bodde, och hon var rädd för dem; i huvudbyggnaden hade hon efter faderns död varit bara en enda gång. De höga taken med järnbalkar, mängden av jättelika, snabbt roterande hjul, drivremmar och hävstänger, det genomträngande gnisslet, stålets fräsande, skramlet av vagnar, ångans sträva fläkt, de bleka eller purpurröda eller av kolstybb svarta ansiktena, de svettiga skjortorna, stålets, kopparns och eldens glans, lukten av olja och kol, luften som än var brännhet, än kall, allt kom henne att tänka på helvetet. Hon tyckte att hjulen, hävstängerna och de heta, fräsande cylindrarna försökte slita sig loss från sina band för att förinta människorna, och människorna sprang och jäktade kring maskinerna, med bekymrade ansikten, utan att höra varandra och försökte hejda deras ohyggliga rörelse. Man visade något för Anna Akimovna och förklarade det vördnadsfullt. Hon kom ihåg hur man drog fram ett stycke glödande järn ur ugnen i smedjan, och hur en äldre man med en rem kring pannan, och en annan, en ung man i blå blus, med kedja på bröstet och vresig min, säkerligen en av förmännen, slog med sina hammare på järnstycket, och hur gyllene gnistor sprutade åt alla sidor, och hur de efter en liten stund skramlade framför henne med ett jättestort stycke järnplåt; den äldre stod i stram hållning och smålog, och den unge torkade sig med ärmen i det fuktiga ansiktet och förklarade något för henne. Och hon minns vidare hur en gubbe med ett öga sågade i ett stycke järn i en annan avdelning, och hur en rödhårig man i mörka glasögon och med hål i skjortan arbetade vid svarvstolen och gjorde något av ett stycke stål; svarvstolen dånade och tjöt och visslade, och Anna Akimovna fick kväljningar av detta oväsen. Hon tittade, lyssnade, begrep ingenting, smålog välvilligt och skämdes. Att få sitt uppehälle och tjäna hundratals rubel på en sak, som man inte förstår och inte kan tycka om, så egendomligt det är! (Anton Tjechov "Kvinnovälde" s 45-46)

Du ser att mitt lif är lika stormigt som förr! Skönt har det varit emellanåt, djefligt idylliskt, men emellanåt så helvetes pinsamt. (August Strindberg "August Strindbergs brev X febr 1894-april 1895" s 112; brev till Leopold Littmansson 30 juni 1894)

Alla började tala om Kukusjkins omåttlighet i fråga om kärleksäventyr och hur oemotståndlig han var för kvinnorna och farlig för männen och hur djävlarna i helvetet skulle steka honom vid sakta eld för hans otyglade liv. (Anton Tjechov "En okänd människas berättelse" s 28)

Gösta Berling har stigit upp på trappans räckverk och talar därifrån (till folket). ”Hör mig, ni odjur, ni djävlar! ... Hon där bad för er. Å, om jag hade vetat, att ni skulle ha rört henne, hade inte en av er fått vara i livet. ... Släpp henne, säger jag, och måtte de nävar, som har rört henne, svida i evig eld! Förstår ni inte, att hon är lika mycket över er, som himlen är över jorden, hon är lika fin, som ni är grova, lika god, som ni är elaka?” (Selma Lagerlöf ”Gösta Berlings saga” s 354-355; Nygårdsflickan)

För sin sats, att all lycka är af negativ och ej af positiv natur finner (den tyske filosofen Arthur) Schopenhauer ett bevis äfven i konsten och framför allt i poesien, som är den trognaste spegeln för tingens väsen. . . . Himmelen och hans fröjder har Dante (i sin Divina Comedia) icke kunnat fatta i åskådlig bild, ty sådan ligger utom all mänsklig erfarenhet och utanför fantasiens yttersta råmärken; men helvetet har han skildrat i fruktansvärd åskådlighet och i en rikedom af taflor, ty ett outtömligt råämne därtill fanns för honom att hämta ur vår verkliga värld. Om någon, anmärker Schopenhauer, kunde föra den mest förstockade optimist, en (Gottfried Wilhelm von) Leibniz' like, genom sjukhusen, dårhusen och de kirurgiska pinorummen, så vidare genom fängelserna, tortyrkamrarne och slafstallen och så vidare genom de eländets, hungerns och lastens boningar, som dölja sig bakom de stora gatornas ståtliga husrader, så skulle väl optimisten inse af hvad art den så kallade bästa möjliga af alla möjliga världar är, ehuru människolifvet, likasom alla dåliga varor, gör sig grant på utsidan, och ehuru människorna inbördes skämmas för att visa, huru uselt de ha det inom sig. Optimismen är i Schopenhauers ögon ett skamlöst hån öfver människosläktets namnlösa elände. Kunde det bevisas hvad som aldrig kan bevisas, att fröjdernas vågskål väger jämnt med lidandets, så gäller mot ett slikt bevis Petrarcas slående sanna ord, att tusen nöjen icke äro värda ett enda kval. (Viktor Rydberg "Leibniz' teodicé och den Schopenhauer-Hartmannska pessimismen" s 146-147; föreläsningar i Göteborg höstterminen 1877)

De fördömda i helwetet skola icke hafwa någon större pina och djupare känsla af Guds wrede och fördömmelsen, än åtankan af Guds Sons död, hwilken de hafwa uppå sig låtit gå förlorad. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Sommar-afdelningen" s 99 i kommentar till Luk 5:1-12)

Med de nytetamentliga föreställningarna om själarnas underjordiska förvaringsorter sammansmälte de antika, äfven detta under kyrkofädernas inflytelse. Kyrkofäderna, som i öfrigt naturligtvis frånkände den antika religionen all vittnesgiltighet i fråga om kristna läror, gjorde utan betänklighet de hedniska myterna och författarne vittnesgilla i fråga om hälvetet. Kyrkofadern Clemens af Alexandria säger sig i den platonska skildringen af underjorden igenkänna enskildheterna i de kristnes föreställningar om hedningarnes straffort. Eusebius, som drifver den sats, att Plato lånat från Moses och hebreerna de sanningar hans skrifter innehålla, gör likaledes den store filosofen till ett pålitligt vittne i fråga om Gehenna, förlägger den hedniska underjordens floder Pyriflegeton, Styx och Akeron och det akerusiska kärret till hälvetet och anser detta stämma väl med Nya Testamentets utsagor. Blott en enda kyrkofader, Krysostomus, uttalade betänkligheter mot denna sammansmältning af hedningarnes och de kristnes Tartarus. Men detta utan verkan. Äfven Dante i sin Divina Comedia låter Akeron, Styx, Flegeton ock Cocytus vara floder i kyrkans dödsrike, och hans skildringar i öfrigt af strafforterna påminna så starkt om den germaniska mytens föreställningar om Nifelhel och de därunder belägna nio ofantliga berggrottorna, att man nödgas tro, att dessa nordiska föreställningar ha genom de kristnade, i Italien länge bosatte och härskande östgoterna och longobarderna blifvit införlifvade i de italiska befolkningarnas fantasi och på denna väg genom traditionen kommit till den store florentinske skalden. (Viktor Rydberg "Den äldre medeltidens kulturhistoria" s 151-152; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1887)


Att fortsätta med (hembygden):

Prästen hade tidigt börjat skriva Regnhults Sockenkrönika. ... "Jag kan inte låta bli att studera Hålen under sammanträden av olika slag, främst i kyrkorådet. Talet om djävulen och helvetet med dess eviga straff har alltid förefallit mig vara ovärdigt en sann kristendom, men denne man förefaller mig vila i medveten, lugn ondska. Det skulle inte falla honom in att visa den i onödan. I gengäld, föreställer jag mig, kan han blixtsnabbt hugga till och kanske till och med döda, utan minsta betänkande och ånger. Ingenting hejdar honom när han vill det onda eller snarare - när det onda kräver att han handlar." Det finns en kyla runt omkring honom som är förbunden med en i vanliga fall knappt förnimbar, men stundvis nästan frätande stank. Jag uppfattar det som en ondskans utsöndring och hela min kropp ryser. Det händer att mina tankar söker Hålen. Han ser då hånfullt på mig. - Vad kan du göra, ömkliga kräk, säger hans ögon. Har du någonting alls att komma med! Han har rätt: jag förmår inget emot honom. ... "Jag ska inte jordfästa honom, men han lämnar mej inte ifred. Förstår Emia hur jag känner det." "Hålen", sa hon lågt och hennes brungrå, veckade ansikte sammandrogs än mer och visade avsky. "Vem här vill inte att fan ska både tugga och äta'n!" "Det ska bli en stor begravning", fortsatte prästen. "En massa fint folk från stan, alliansarnas styrelse, en sångkör och frälsningsarméns blåsorkester." ... "Var gör det ont i kyrkherrn, om en få fråga." "Jag tycker det är orättfärdigt att en sån man hedras." ... Lördagen då Hålen skulle begravas kom många bilar till kyrkbacken. ... Slutligen anlände den långa svarta bilen F 1; landshövdingen med maka skulle med sin närvaro hedra Hålens sista färd. ... Varför stod prästen i kappa och krage framför dörren till vapenhuset! Det var ju inte han som skulle begrava Hålen. ... Då bärarna var några meter ifrån honom lyfte han båda händerna och stoppade dem ... Också (landshövdingen) hejdades av prästen som med hög och av alla hörd röst sa: "För den döde till hans grav och jordfäst honom. Hans gärningar förmenar honom klockor, kyrka och orgelspel!" (Gunnar E. Sandgren "Tabors berg" s 134,145-153)

Jag såg en reproduktion av ("Den yttersta domen") en gång som mycket liten. ... De saliga svävade uppåt till Jesus, medan djävlar med de hemskaste ansiktsuttryck försökte medelst rep snärja de saliga som var på väg uppåt. Men alla goda änglar var de saligas vänner och bistod dem. Nederst på tavlan såg man det lågande helvetet, där den hemske avgrundsfursten tillsammans med några andra stod färdiga att med sina hemska verktyg föra de osaliga in i elden. Jag fick en skräck för förtappelsen den gången som sitter i mig ännu. Och jag kan inte förstå hur människor kan se en sådan tavla bara för målningens skull och glömma saken. O, jag hade så gärna velat se originalet i (Sixtinska kapellet) i Rom. (Kapellet var emellertid stängt och) det var ... inget att göra åt denna gång. (Hilding Fagerberg "Med Volvo till Kanaan" s 42; S:t Peterskyrkan och Vatikanen)

Emeli hade sagt att Sprängarn försvurit sig åt den onde. Det var en sådan nattsvart synd, som inte kunde förlåtas, sa hon. Pojkarna förstod inte vad hon menade med det uttrycket, men hennes ord hade fastnat hos dem. Sprängarn hade i sin ungdom ingått kontrakt med satan. Så hade hon sagt. Sprängarn och satan hade tecknat kontrakt för evärdeligt. Många storbukar, som fick det bra ställt på jorden och blev högt uppsatta, hade kommit överens med satan på det sättet, påstod Emeli. Den lede hjälpte dem till pengar och hus och gårdar, de blev myndiga och märkvärdiga och fick mycket att säga till om, men sitt kontrakt kom de aldrig ifrån. De var djävulens tillhörighet för evigt. ... Innanför väggen låg Sprängarn i sin svarta kista. ... Aldrig förut hade det sagts, att någon av de döda haft kontrakt med satan och gått till helvetet. ... Helvetet, tänkte de. Sjön av eld och svavel. Dit kom de som hade försvurit sig åt den onde. (Harry Sjöman "Solen kommer tillbaka" s 136,152)

(Hugo) hade hört Johan Grell och Herman Ager beskriva förtappelsens boning och den onde djävulen, som hade sin kula där. Det var en hemsk beskrivning. Varken Grell eller Ager skrädde orden. När de stod nere på Salen och utlade texten var det ibland som om någon härjat med en piska bland lyssnarna. Ryggar böjdes, ögon vidgades av ångest, läppar darrade. Djävulen blev en verklighet för det enkla, naturliga arbetsfolket. ... Den som sålt sig till den onde fick pinas i evigheters evighet, förklarade den gamle smeden (Ager). Det fanns ingen frälsning för en sådan, ingen salighet. En djävulens livegen fick inte tillträde till paradiset. Han blev kastad i det brinnande helvetet. (Harry Sjöman "Över dem var stjärnorna" s 165-166)

När gamle "Kisse Reding" - snart sagt varje levande varelse i Jönköping hade ett binamn - låg döende, kom en väckelsepredikant för att bereda honom för hans hädanfärd. "Kisse" visade sig emellertid ganska likgiltig. Kolportören började då använda grövre ammunition för att väcka den gamle - han hotade med djävulen och långsam förbränning i helvetets eviga eld. Häradshövding R:s liv hade nog aldrig varit synnerligen glatt eller ljust, och så svarade han blott med orubbligt jämnmod: "Det blir väl inte värre, än att en kan tåla't!" (Thecla Wrangel "Från forna tider" s 184; tiden 1856-1864)

Edvard Orm ... har till vår tid efterlämnat en stor dekoration i Hakarps kyrka i Huskvarna med en serie bilder över frälsningsverket. ... De fördömdas öde (är) drastiskt och detaljrikt skildrat i södra korsarmens tak. Det kryllar av gestalter som vältrar sig över varandra i en slags sinnlig extas, tillsammans med drakar, ormar och andra hemska odjur. Helvetesskildringarna är ingen ovanlighet i det småländska kyrkomåleriet under denna tid men ingenstans skildras de så intensivt och uttrycksfullt som i Hakarp och Edvard Orms förmåga att i denna massa av gestalter åstadkomma en hetsig, alltmer ökande rytm ger honom en hedersplats bland kyrkomålarna. ... De flesta i Småland bosatta målarna tillhörde Göteborgsskrået. I Jönköping löd de fem målarna under 1700-talets förra hälft under ämbetet i Göteborg, förutom den fristående Edvard Orm, Johan Kinnerus, Johan Pettersson, C.G. Nerman, P. Råberg och Johan Holm. ... Klart framgår att vad församlingarna i första hand önskade att målarna skulle framställa i kyrktaken var himmel och helvetesscener. I ett bevarat kontrakt mellan Månsarps församling och jönköpingsmålaren Johan Kinnerus heter det bl.a.:" ... 2) Lofwar Mest: Kinnerus utj taket måhla den H. 3 falldighet, yttersta domen Himmelriket och Helfwetet på det sät som i Barnarp skedt är. 3) På wäggarna sättas så många akter af Christi lidande som giörl: Kunna rymmas med lifliga färgor och figurer." Af ovanstående utdrag ur Kinnerus' kontrakt framgår klart, att det var församlingen och särskilt prästen, som gav Kinnerus motiven. En förutsättning för det omfattande kyrkomåleriet var givetvis, att ortodoxiens stränga uppfostran av människorna och den starka betoningen av synd och straff ständigt behövde delges församlingsmedlemmarna. Ett lämpligt bildarbete kunde sålunda få den allra största betydelse i kyrkans arbete. Ständigt påminns man i de småländska kyrkorna om det helvete som väntar den orättfärdige och det finns en klar släktskap mellan dessa kyrkomålningar och häxprocesserna. ... Under 1700-talets senare del ersattes de realistiska skildringarna av svala symboliserande scener i nyklassistisk anda och 1800-talets kyrkomåleri fortfar med sådana arkitektoniskt klassiska dekorationer. Det är först i vår tid, som ånyo den yttersta domen som motiv i kyrkokonsten tagits upp. I Ryssby kyrka har den moderne kyrkomålaren och surrealisten Waldemar Lorentzson framställt ett helvete, där en atombombsdetonation med sin svamp av eld och rök ger helvetets infernaliska hetta. (Gunnar Lindqvist "Himmel och helvete i Smålands kyrkor" s 288-296)

Historieämnet var begränsat till Sveriges historia. ... Som lärobok användes Georg Starbäck: Swensk Historia. Där står det: " ... När världen förstördes efter Balders död, skulle de goda samlas i Gimle men de onda i Rastrand, där de fingo vada i strömmar av ormetter." (Allan Wickström "Byarums skola på 1880-talet" s 26)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1900

Straffet för de förtappade är tvåfaldigt. För det första: De fördömda får aldrig se Guds härlighet. De är skilda från Kristus och förskjutna ifrån Honom för evigt. Dessutom lider de helveteseldens kval, plågas ständigt av sitt onda samvete och vet att de själva är ansvariga för sitt tillstånd. Under sitt jordeliv trodde de att de kunde leva utan Gud. Här får de erfara att man endast kan vara lycklig hos Honom. Men Kristus talar om helvetet inte för att skrämma oss, utan för att varna oss och rädda oss. (Gabriel Moran "Döden, helvetet och himlen"; Jönköpings-Posten den 15 november 1985)

Du skall ej söka upplysa svenskar som ingenting vet. Sådant kallas i år (1968) för förmyndarmentalitet. Sådant kallas för pekpinnar, friborna latmaskars fasa. På frukter av kunskapens träd vill de icke kalasa. De vill leva i högröstad, bullersam okunnighet. De önskar din folkbildningssträvan åt helvetets brasa. (Alf Henrikson "Sakta mak" s 209; Till en äldre idealist)

Bertrand Russel (f. 1872) är en av den moderna filosofiens pionjärer. I fråga om religionen har hans ståndpunkt växlat mellan ateism och agnosticism. ... Russel vänder sig ... mot den kristna tesen om Jesu moraliska fullkomlighet. Det är särskilt en punkt i Jesu lära, som han finner bristfällig, nämligen läran om helvetet. Ingen människa, som är verkligt human, kan tro på eviga straff. (Hampus Lyttkens "Den filosofiska kristendomskritiken" s 6-7; Russells kristendomskritik)

Jag slår mig ned på en bänk vid Kremls mur. Utefter hela väggen vila de röda revolutionshjältarna under blomsterprydda gravkullar. Jag undrar om Ivan den förskräcklige på sin tid skulle ha tillåtit något sådant eller överhuvudtaget någon revolution. Längst till höger har jag den fantastiska kyrkan Vassili Blashenny, vars byggmästare Ivan lät sticka ut ögonen på för att han icke skulle kunna bygga ett liknande mästerverk. Framför mig har jag avrättsplatsen som antagligen bevaras som en varning. Här dräller torget av historia och fasor. Här restes galgar, här byggdes bål, här göt man över människor omväxlande iskallt och kokhett vatten, remmar skuros ur ryggar, blod strömmade, kval ledos, här var helvetet självt. (Albert Engström "Moskoviter" s 36-39; resa i Ryssland år 1923)

"Detta är Herrens nådeförbunds tecken, och en viktig vink till de forna fienderna att ingå försoning, ett ljuvt broderskap och giva djävulen och hans änglar en starkare smäll mot pannan än någonsin förr. Detta är Guds vilja och detta är också min vilja, och den, som inte nu lånar sitt öra och hjärta åt vårt ord, han vare anathema och maranatha, och djävlarna må slutligen halstra honom i helvetet. Hör mig, Sebaot, hör mig, höjdernas Herre, hosianna!" Så talade klockaren, och kraftig var rörelsen i kvinnornas hjärtan. (Aleksis Kivi "Sju bröder" s 383)

Helvetet kunde ... inte finnas. Vad hade man kvar av honom (Valter Sträng), som man kunde plåga efteråt? Sin känslolösa kropp lämnade han efter sig, och det ruttnade bort och försvann. Ingenting blev kvar som kunde gå till helvetets pina. Och om själens liv visste man intet. När man inte visste om något levde kvar, så kunde man ännu mindre veta, om det kunde lida någon plåga. (Vilhelm Moberg ”Soldat med brutet gevär” s 473; Sanningens kunskap; 1915-1918)

Nere i Det farliga låg människor och brann i en stor eld som aldrig slocknade, och de brann aldrig upp. Där hördes bara gråt. De som låg där hade så ont, de tuggade ihop tänderna så att det gnisslade. Att brinna var väl som att bli skållad, och Knut (Toring) hade vält en skål med kokhet fruktsoppa över sina ben en gång och visste hur det kändes att bli skållad. Han grät, han fick stora svidande, ömmande blåsor, det var förfärligt. Och nere i Det farliga låg alla och brann och grät och hade lika ont som han den gången, då han skållade sig. Och aldrig kunde de komma därifrån. Knut drömde många nätter, att han kommit till Det farliga. Han låg med sitt huvud mitt uppe i elden, hans kinder stektes på heta glöd, och lågorna hade krupit långt in i öronen. Det sprängde och bultade där inne därför att elden kommit in. Han skrek i sömnen och väckte sin mor, som kom och lovade att ta bort den onda värken. ... Den som inte lydde sina föräldrar, den som var elak mot sina syskon, den som ljög och hittade på - han fick komma till det farliga. Den enda hjälp som fanns var Guds förlåtelse. Så var Knut ständigt tvungen att be Gud om förlåtelse för allt det förbjudna, som han gjorde. (Vilhelm Moberg "Sänkt sedebetyg" s 71; Barnet)

(En sådan människa) blir plågad "i Lammets åsyn". Naturligtvis. Ty Lammet har under nådatiden sett till henne och sett om henne med en kärlek så öm och varm, så uthållig och seg, att alla jordens stenar och sandkorn kunde gråta ett hav av tårar därvid. Men allt förgäves. Lammet blev gäckat och hatat och till sist hädat med den flinthårda förhärdelsens hädelse, som är synden mot den Helige Ande. Då måste Lammet lämna henne. Men dess heliga blickar lämna henne aldrig. De måste enligt den eviga rättfärdighetens lag genomborra henne i varje atom under "evigheters evigheter". Och hon skall "plågas med eld och svavel". Naturligtvis. Ty hon har dessa saker rotvis inom sig i nådatiden. I varje atom i hennes andelekamen sitter en gnista av andelekamlig eld och av andelekamligt svavel. Hon är en elds- och svavelmänniska. (N.P. Wetterlund "Andens lag II" s 1099)

Enligt (Ingmar) Bergman skulle (kyrkans) hjälp ha blivit tortyr; han anförde som exempel sina föräldrar, som skulle ha gjort hela hans barndom till ett sannskyldigt inferno, där han irrade omkring vilsen, olycklig och sönderslagen, i skräck för ett hotande helvete. Det är sällsamt att jämföra denna skildring med andra människors nära intryck av hans föräldrar - vad gäller fadern är jag själv vittnesgill. Förmodligen skulle jag själv ha trivts alldeles utmärkt i Ingmar Bergmans hem, medan han skulle ha betraktat min stränge och kloke fader som en torterande plågoande, om han råkat födas i mitt ställe vid Folkungagatan 8 c, Stockholm Söder, anno 1905. Jag har i hela mitt liv - och jag är i ständig kontakt med massor av människor - aldrig mött en människa, som i hemmet utspisats med rykande helvetesskildringar och därför blivit psykiskt skadad. Jag tror att enstaka känsliga individer - som t ex Strindberg och Ingmar Bergman - i vilken miljö de än hade råkat hamna skulle uppleva ångest, kränkningar, förödmjukelser och hat. Men ingen skall kunna ta mig ur den bestämda uppfattningen att det här rör sig om ett obetydligt fåtal. Att Strindbergs hemska barndomsskildring till större delen är ren fabel vet vi för länge sedan. (Sven Stolpe "Idyll och orosmoln" s 11-12)


ca 1900 och tiden dessförinnan

En kvick men oförskämd oppositionsskribent var "Aftonbladets Palmaer" så kallad därför att han en tid var medarbetare i Hiertas tidning. ... År 1835 lämnade Palmaer huvudstaden, där han vistats en längre tid, och återvände till sin hembygd Östergötland. Han försökte nu vinna anställning som bibliotekarie eller adjunkt vid gymnasiet i Linköping, men förgäves. Då lät han genom sin elaka men ovanligt kvicka satir "Yttersta domen i Kråkvinkel" biskop och domkapitel veta i vem de stungit hade. Författaren skildrar där en dröm, som han haft. Det är ärkeängeln Mikael, som blåser i domsbasunen, och alla Kråkvinkels avdöda inbyggare skynda att stå upp och framträda inför vår Herre. ... De goda Kråkvinkelborna voro samtliga vid gott kurage inför den Högste domaren, "somliga på grund av dumhet och somliga av religiositet". De visade sig ock ha allt skäl därtill, ty när vår Herre en god stund beskådat dem allesammans, så gäspade han. "Och när han det hade gjort, så sade han: 'I ären får allihop; gån och ställen er på min högra sida!' 'Hej, nu äro vi saliga!' ropade Kråkvinkelsborna." Men en fanns, som inte var glad; och det var Hin håle. Han hade varit så säker på att få ta åtminstone domprosten Lidman. Palmaer sporde då satan, varmed mörksens furste skulle ha pinat domprosten, ifall han hade fått honom i sitt våld. "Med att läsa sina egna anföranden till konsistorii protokoller", sade Hin håle. "O vilket santaniskt påfund!" utropade Palmaer. "Vilken raffinerad grymhet i uppfinningen av kval!" - "Håren reste sig på mitt huvud", säger han; "i förskräckelsen vaknade jag, och min dröm var slut." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1809-1859" s 199-201)

(Bildtext) Djävulstron växte sig på många sätt stark. Inte minst skedde detta genom de bildframställningar, som ofta förekommo i kyrkorna, särskilt genom takmålningar. Ofta krävde sockenborna själva, att målaren skulle utföra just dessa scener - så ännu så sent som år 1800, då Pehr Hörberg fick ett dylikt uppdrag för en altartavla i sin hemsocken Virestad. Konstnären befriade sig från uppdraget och fick planen ändrad genom det humoristiska påhittet att framställa de fördömda med drag av församlingens kyrkovärdar och andra kända sockenbor. - Ovanstående färgstarka helvete "prydde" taket på Rogberga gamla, 1867 rivna kyrka i Småland. Efter avbildning i Mandelgrenska samlingen, Lunds universitet. ("Svenska folket genom tiderna 5" s 161)

Jät är en liten socken med därtill hörande åldrig kyrka ett par mil sydost om Vederslöv. ... I det inre är eller, rättare sagt, var kyrkan fordom helt prydd med målningar. Bilderna å väggarna i långhus och kor är nu överkalkade, men i vapenhus och sakristia vandra ännu heliga män, klädda i färgglada sockendräkter, i gåsmarsch väggarna runt. Även taken här ha bilder. t.ex. av Treenigheten i sakristian. De förnämsta målningarna finnes emellertid på långhusets tak, där himmelrike och helvete äro framställda. Över läktarn på västra väggen vilar det yttersta mörkret, där man dock kan skönja de fördömda, vridande sig i kval ibland drakar och eldslågor. Mitt i skeppet sitter Kristus, förskräckligt mager, såsom världsdomare på en glob, ett stort sken omger honom, och där detta upphör skockas de uppståndna, som alla äro anständigt påklädda. Nedanför Kristi fötter blåser en glad ängel trumpet: "Statt upp I döda och stånder för domen!" Målningarna äro hantverksarbete från 1700-talet. De ha - som liknande målningar i många andra lantkyrkor - intill våra dagar tjänat att hos allmogen inskärpa bibelns lära om fördömelse och salighet, och man träffar stundom gamla män och kvinnor, som ej utan rysning kunna tänka på det hemska intryck, helvetet gjorde på det lilla barnet, då detta första gången fick följa med far och mor till kyrkan. Till att öka förskräckelsen bidrogo de förfärliga sägnerna, som bruka anknyta till sådana kyrkotak. Var det inte här som målaren aldrig fick vara i fred för den onde, emedan denna potentat ej kunde bli målad nog vacker, här som målaren gång på gång ramlade ner från ställningen, ända tills han hade förstånd nog att skriva Fader vår i tre ringar kring sig i luften? (Gotthard Carlsson "Två ödekyrkor i Värend" s 93-96)

(Jämförelsevis) kritisk mot riksdagsmännen var den paskillförfattare som satte upp ett meddelande i Riddarhusets farstu i maj 1756. Skriften riktades till "riksens skälmar" och författaren kritiserade adeln för att vara egennyttig och fåfäng: den korrumperade bönderna vid riksdagen och respekterade inte kungaparet tillräckligt, allt medan de som trodde på rättvisa och sanning sattes i fängelse. "Riksens ständer heter det skola nu vara sammankomna att handla om Rikets bästa men huru går det: Jo! I, handelen såsom kanaljer och skälmar emot Sveriges Land I förbannade och skälmska Ridderskap och adel först och främst även I upstutsiga och kanaljösa emot eder Goda och Fromma Konung och Drottning som vilja på alla sätt söka landets Bästa. Men i egennyttiga bovar Tänken Ruinera landet i Grund. ... Bönderna Trugen hoten och lismen i med samt muten dem; de som stå på rättvisan dem kasten i uti fängelse samt en del landsförvisen i men I helvetet skolen i blifva dit skolen i landsförvisas i Kittlande Sprätthökar. Edert mått blir nog fullt skälmar, skälmar, skälmar ären i." Den tänkta läsekretsen var säkerligen i första hand de adliga riksdagsmännen, men även de många andra som passerade Riddarhuset. Politikens moral skulle tröskas offentligt. (Karin Sennefelt "Frihetstidens politiska kultur" s 47; Patrioten och proselyten)

Ett av de centrala motiven i kyrktaken (under 1700-talet) blev ... Yttersta domen med en skrämmande och detaljerad skildring av helvetets fasor. På läktarbarriärerna fanns som motvikt uppbyggliga bilder av Jesus som världens frälsare omgiven av apostlarna, eller sedelärande motiv som illustrerade kristna dygder och den kristna människans mödosamma jordevandring och väntande himmelska belöning. Här kunde också pietistiska motiv smyga sig in. Från och med 1760-talet tunnades dock det teologiska och undervisande innehållet ut och ersattes av rokokomåleriets lätta moln och rosenkindade änglar. ... (Bildtext) Interiör av Brandstorps kyrka, Västergötland, uppförd i timmer 1697. ... År 1748 pryddes kyrkorummet med målningar av Johan Kinnerus. Detaljbilden är hämtad från skildringen av de förtappade i helvetet. (Marian Ullén "Kyrkobyggnaden och stilidealens förändringar" s 193-194)

I ett enkelt bergsmannahem nära Falun fåddes Jesper Svedberg år 1653. ... Vid tolv års ålder hade Svedberg en dråm, som också brände sig in i hans medvetande. ... I sin biografi fårtäljer han fåljande: "Vid min ålders trettonde år syntes jag mig om en nattetid vara på en viss håg ort, som var vid och härlig. Där voro två stora hus eller våningar, emellan dem en liten gång såsom en fårstuga. ... Vilka Frälsaren ville hava till det härliga rummet eller våningen, som var på hågra sidan, dem tvådde han och släppte dem in. ... Jesus ... tvådde mig och släppte in mig i den himmelska salen, som håg och mäkta lång var, jämväl ljus och klart skinande. ... Vad jag där hårde, och vad jag där såg, det kan ingen människotunga uttala eller änglarne beskriva. ... (Så) tager mig Frälsaren vid handen och fårer mig till djävlarnes och de fårdåmdas boning och tillhåll, gruvligt, styggt, mårkt och ett ganska ohyggligt rum. Där dansade de fårdåmda i ring och hållo varandra i handen, havande emellan handen var sitt dunkelt ljus, slängande fåtterna uppåt ryggen. Får den ganska fula dans, det stygga tjutande, råmande och får de otuktiga åthävor fasar jag ännu, när jag därpå tänker. Sedan såg jag mitt i huset, som var ganska stort, en faslig, rund, djup grop. Den brann med eld och svavel, och lågan slog upp i gapet, som häftigare och fårskräckligare brann än någon masugn, där malm smältes. Där pintes de fårdåmde gruveliga, gräsliga och erbarmeliga. Och ehuruväl de med alla makt arbetade på att krengla sig upp, så syntes mig, huru de drevos tillbaka och stårtades med eldgafflar neder i avgrunden med åmkeligt skrän och fårskräckligt pipande. När de dumpo neder igen, så sprakade det hisliga, och elden gav stor plåga och gnistor ifrån sig. Där i huset stod ock en predikstol på ett hågt rum, där en liten ljusveke lyste. Här predikade en stygger, havande en stor och vid hatt uppå sig, som slokade nedåt om åronen. Han hade mycket snack till de fårdåmda och onda andarne, sådant som han själver var, ohyggligt och otuktigt. Jag gat icke håra därpå. Min Jesus tog mig vid handen och sade: 'Ser du, vad här är får väsen och tillstånd? Tacka du din Gud, att du icke är kommen hit!' Och fårde mig så tillbaka till de utvaldas boning igen." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara åden - 1660-1709" s 269-272)

I Rigas Peterskyrka höllo svenskarne (sommaren 1621) tacksägelsegudstjänst i anledning av den betydelsefulla (krigs)framgången. De jesuiter, som funnos i staden, måste till konungen överlämna nycklarna till sin kyrka och utvandra. Bland dem befann sig även den gamle, nu mer än åttioårige Kloster-Lasse. Får man tro jesuiternas berättelse, skall Gustav Adolf, upptänd av ungdomligt protestantiskt nit vid tanken på allt vad den gamle jesuiten ställt till i Sverige, ha förivrat sig och tilltalat honom på latin i följande hårda ordalag: "Hur länge skall du, avfällige gubbe, fortsätta med din vantro? Skall du då aldrig öppna dina ögon, eländige, eller vet du icke om den eviga elden, som snart väntar dig efter döden, därest du icke antager den sanna religionen." Gubben lät emellertid icke skrämma sig av det hotfulla språket. Hovsamt men oförfärat svarade han: "Jag vet nog, att luteranerna äro hemfallna åt eviga pinor, men mitt hopp är, att min katolska tro skall från dem befria mig." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1611-1660" s 55; Polska kriget)

Besöket (hos makan till den påvlige ståthållaren i Viterbo) blev ... mycket pinsamt - för alla parter. (Den heliga) Birgitta höll sig nämligen krampaktigt för näsan, vilket förefaller föga väluppfostrat. Det förhöll sig emellertid, som jag redan antytt, så att Birgitta när hon kom i kontakt med en människa som befann sig i svår synd eller som använde smädliga eller blasfemiska ord om det heliga, genast i sin näsa kände en hiskelig svaveldoft, vilken förrådde för henne vems tjänare eller tjänarinna hon stod inför. Det står att stanken kändes så svår att Birgitta knappt kunde utstå den. ... (Hennes biktfader) kunde intyga att Birgitta alltid kände denna stank inför mycket syndiga eller gemena personer. (Sven Stolpe "Birgitta i Rom" s 189-190; Romerska vänner)

De orättfärdiga . . . hafva (enligt islam) att vänta de förfärligaste helvetesstraff. Både himmelen och helvetet hafva olika grader allt efter menniskors brottslighet. (P. Waldenström "Till Österland" s 69)

I ären av trenne slag. ... De som gå till höger ... och de som gå till vänster ... och föregångsmännen. ... Och de som gå till vänster, vad äro de som gå till vänster? Jo, de äro utsatta för kvävande vind och sjudande vatten och skuggan av svart rök, som ej svalkar eller vederkvicker. ... I vilsefarna, som hållen sanning för lögn, sedan (I uppväckts) skolen I sannerligen få äta av Zakkumträdet (det träd som tänkes finnas i helvetets djup och i stället för blommor tänkes bära demonhuvuden). Och fylla eder buk därmed, dricka sjudande vatten därpå och dricka som febersjuka kameler. Detta varde deras välkomstfägnad på domedagen. ... Lönen varde en välkomstfägnad av sjudande vatten och stekning i avgrundselden. Detta är sannerligen den säkraste sanning. (Nils Beltzén-Olof Pettersson "Religionshistoria för högre skolor" s 167-168; Islam, ur Koranen Sura 56)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående “eld och svavel”, se också Upp 9:17. Angående ”inför heliga budbärares ögon”, se också Upp 3:5b.


Ytterligare studier:

1 Mos 19:24; Ps 11:6; Jes 30:27,33; 34:9-10; 66:24; Hes 38:22; Matt 25:41; Luk 9:26; Apg 10:22; 2 Thess 1:7-8; Upp 19:3,20; 20:10,14-15; 21:8.


David A. Desilva "A Sociorethorical Interpretation of Revelation 14:6-13: A Call to Act Justly toward the Just and Judging God"; Bulletin for Biblical Research 9 (1999): 65-117.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-21; 2012-07-11; 2015-08-10)

Till sidans topp

14:11 Och röken av deras plågande stiger upp ‘in i’/i (kommande) tidsåldrars (kommande) tidsåldrar. Och dag och natt har de inte vila, de som kastar sig ner (i riktning mot) det lilla vilda djuret (för att tillbe det) och (i riktning mot) dess avbild (för att tillbe den) och om någon tar dess namns märke.

Ord för ord (34 ord i den grekiska texten): och '-en rök'/röken (av)-'-t plågande'/plågandet deras in-i tidsåldrar tidsåldrars stiger-upp, och inte har-(de) vila dag och natt de '(kyssande-i-riktning-mot)'/'kastande-sig-ner' (i-riktning-mot)-det lilla-vilda-djur och (i-riktning-mot) -en bild'/bilden dess och om någon tar '-t märke'/märket '-ets namns'/namnets dess.


1883: Och röken af deras plåga uppstiger i evigheters evighet, och de hafva ingen ro hvarken dag eller natt, de som tillbedja vilddjuret och dess bild, och hvar och en, som tager dess namns märke.

1541(1703): Och röken af deras plågo skall uppstiga af ewighet till ewighet; och de hafwa hwarken dag eller natt ro, som tillbedja wilddjuret och dess beläte, och der någor tagit dess namns wedertecken.

LT 1974: Röken från deras plågor stiger upp i evigheternas evigheter, och de kommer inte att få någon lindring, varken dag eller natt, för de har tillbett vilddjuret och hans staty och har blivit märkta med hans namns nummer.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Isais rot skall vara i/på den där dagen och den som står upp till att börja/leda nationer. På Honom skall nationer hoppas, och Hans vila skall vara en heder. (Jes 11:10, Grekiska GT)

(Edoms jord skall brinna, och) natt och dag skall (den elden) inte släckas ‘in i’/i den tidsålderslånga tiden, och dess rök skall stiga upp upp/uppåt.” (Jes 34:10a, Grekiska GT)

(Judit sade:) “Ve nationer som står på/emot ‘min härkomst’/’mitt folk’! Herren, (den) Allsmäktige, skall utverka rättvisa av dem i/på en dag av dom, ge eld och maskar in i deras kött, och de skall gråta i förnimmelse/olust ’ända till’/’så länge som’ en tidsålder." (Judit 16:17)

(Juden sade till den utländske kungen:) “Var tålmodig och titta på (Herrens) stora makt, som/då Han skall plåga dig och din säd.” (2 Mack 7:17)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Vem förbarmar sig över ... alla dem som leder i riktning mot de små vilda djuren?” (Syr 12:13)

(Jesus, Syraks son sade:) “Död (är) mäktigare/bättre över/än ett bittert liv, och en tidsålderslång vila än '(att vara) stannande'/'att förbli' ’i icke-styrka’/kraftlös.” (Syr 30:17)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till alla som hade besvär och var – och hade varit – betungade:) ”Lyft Mitt ok emot er och lär er * (א*), att Jag är mild och ödmjuk (i) hjärtat.” (Matt 11:29a)

(Jesus sade till fariseerna:) “Hädelsen av/till Anden skall inte ’låtas vara’/lämnas (i fred) ... (Den) som – alltefter omständigheterna – må tala nedifrån/emot den Helige Ande, skall det inte/förvisso ej (א*) ’låtas ... vara’/lämnas honom (i fred), ’och inte’/varken i den här tidsåldern ’och inte’/eller i den (som) står i begrepp (att komma).” (Matt 12:31b-32)

(Jesus sade till de skriftlärda och fariseerna:) “När – alltefter omständigheterna – den orene anden må komma ut från människan, 'kommer ... igenom'/passerar den genom platser utan vatten och söker vila och finner inte.” (Matt 12:43)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Den som – alltefter omständigheterna – må få en av de här små som tror in i Mig att snava, det ‘för tillsammans’/’är till fördel’ för honom ’för att’/att en övre kvarnsten må hängas runt omkring hans hals, och han må drunkna i ’havets pelag’/’öppna havet’.” (Matt 18:6)

Genom/under varje natt och dag i gravarna och i bergen ’var (hela tiden mannen med en oren and) utropande och skärande ner sig’/’höll ... på att skrika och skära sig helt och hållet’ (med) stenar. (Mark 5:5)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Till Honom (är) härlighetsglansen och makten in i (de kommande) tidsåldrarnas (kommande) tidsåldrar. Amen. (Upp 1:6b)

De (fyra levande varelserna) har inte vila, då de dag och natt säger: “Helig, helig, helig, helig, helig, helig, helig, helig (א*) Herren Gud, den Allsmäktige, Den som (hela tiden) var och Den som är och Den som kommer.” (Upp 4:8b)

(De som är höljda i de vita dräkterna) ... tjänar (Gud) dag och natt i Hans tempel. (Upp 7:15a)

Och rök steg upp ut ur brunnen, som en stor brännugns rök. Och solen fördunklades (א,*א) och luften * (א*). (Upp 9:2)

(Den rättsliga myndigheten) gavs till (gräshopporna), för att de ej måtte döda dem, emellertid/utan för att de skall plågas (i) fem månader. Deras plågande (var) som en skorpions plågande, när den – alltefter omständigheterna – må skada en människa. (Upp 9:5)

Eld och rök och svavel går ut, ut ur deras munnar. (Upp 9:17b)

Och jag hörde en stor/hög röst i himlen som sade: “Just nu har räddningen och förmågan och vår Guds rike och Hans kristi/smordes (rättsliga) myndighet blivit (upprättade), eftersom våra bröders anklagare (P47,א,*א) har kastats (ut), han som anklagade dem inför vår Guds ögon dag och natt.” (Upp 12:10)

Och en annan budbärare, en tredje, följde dem och sade i/med en stor/hög röst: “Om någon kastar sig ner (i riktning mot) det lilla vilda djuret (för att tillbe det) och (i riktning mot) dess avbild (för att tillbe den) och tar ett märke uppå sin panna eller emot sin hand, skall han och/också dricka ut ur/av Guds lidelses vin, av det som är (och har varit) förenat/iskänkt outspätt i Hans vredes bägare.” (Upp 14:9-10a)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

ca 2000 - ca 1900

Den kosmologiska modellen (i Tredje Baruk) består av fem himlar. Baruk besöker bara de fyra första. Dessa fyra delar människosläktet i tre grupper. De syndare som planerade och byggde Babels torn finns i de två första himlarna. Dessa syndare visar sig vara exceptionellt onda, då de bär tydliga tecken på att vara demoniserade. De syndare som är avsedda för Hades finns i den tredje himlen. Dessa skall inte blandas ihop med grupperna i de två första himlarna. ... De rättfärdiga bor i den fjärde himlen. Den femte himlen är ”himmelriket” ... och är reserverat för de rättfärdiga. Ingen kan emellertid komma in i detta rike förrän den slutliga domen har ägt rum. (Leif Carlsson “Round Trips to Heaven” s 353)

En jude skiljer mellan synd med berått mod “med upplyft hand”, och okunnighetssynd. För den medvetna synden finns intet försoningsoffer. (Gösta Sandberg ”Om livets Ord tala vi” s 303 i kommentar till 1 Tim 1:12-17)

Är texten (i Matt 25:31-46) äkta Jesusord, får vi konstatera att han delade (den judiska) apokalyptikens syn ... och om föreställningen om ändlösa straff i de apokalyptiska skrifterna konkurrerar med tanken på fullständig förintelse, tycks Jesus ta ställning för det första alternativet. (Per Block "Människosonens dom" s 160-161 i kommentar till Matt 25:31-46)

Kan man tala om graderingar när det gäller skuld? I Nya testamentet finns åtminstone antydningar i den riktningen. I Luk. 12 sägs det, att den tjänare som fått veta sin herres vilja men inte gjort efter den, skall straffas med många slag. Hans ansvar var särskilt stort. En annan tjänare kände inte till sin herres vilja. Han blev därför straffad med allenast få slag. (Paul Wern ”Utan förskyllan” s 31)

"Jag vill inte att ni ska vara ensamma om nätterna", sa pappa. "Det är bäst jag frågar fröken Bock om hon vill bo här, medan jag är borta." "Ska jag nu dras med henne både natt och dag", sa Lillebror. ... Fröken Bock skämtade sällan och skrattade nästan aldrig. När hon någon gång gjorde det, var man tacksam att det inte hände oftare. (Astrid Lindgren "Karlsson på taket flyger igen" s 78-79)

I filmen Himlaspelet var det en scen, som grep mig mer än alla de andra. Det är när Mats Ersson, den rike, själviske mannen, tvingas att stiga in i dödens svarta droska med Gammel-Jerk själv, den lede Satan, på kuskbocken. Förgäves söker Mats Ersson medkänsla och hugnad hos mötande, som han anser sig ha visat välgärningar. Till sist härdar han inte ut längre därinne i droskan. Darrande av skräck springer han fram och ropar till den hemske kusken: "Låt mig få sitta hos dig på kuskbocken. Jag törs inte vara ensam med mig själv." Att vara alldeles ensam i hela tillvaron, övergiven av Gud och i sin själviskhet isolerade från alla människor, absolut övergiven, absolut ensam med sig själv, sina tunga minnen, som vrida sina händer, ensam med sina försummelser, sin synd, sin skuld - ensam - det är helvetet, det är att vara förtappad. (Torsten Bohlin "Den fria människan" s 27-28)

Det synes mig, som vore det en i högsta grad angelägen och tidsenlig uppgift att lära de unga att igenkänna och frukta helvetet, men än mer att älska och eftertrakta himmelen. Vi ha varit alltför skygga att tala om det ondas verklighet, därför att de bilder, under vilka denna verklighet fordom framställts, haft ett så starkt inslag av folklig vidskepelse. Men därigenom ha vi kommit farligt nära en förvanskning av den verklighet, som det är vår plikt att oavkortat framställa. (Yngve Brilioth "Den enskilde och samfundet" s 100-101; tal vid ett folkskollärarmöte i Älmhult den 24 augusti 1940; ämne: Helgad mänsklighet)

Det händer att jag reser mig mot de orimliga fordringarne, de alltför stränga kraven, de omänskliga straffen, och då lämnar jag för en tid mina andaktsböcker; men jag återkommer till dem snart, manad av en ropande röst från urtid: ”Kom ihåg att du haver varit en träl i Egypten och Herren din Gud haver dig därifrån löst.” Då tystnar min opposition och jag känner mig som en otacksam feg lymmel om jag skulle förneka min Räddare inför människor. (August Strindberg ”Ensam” s 38)


ca 1900 - ca 1600

Helvete? Men jag är uppfostrad i det djupaste förakt för helvetet såsom ett inbillnigsfoster, kastat på sophögen med andra gamla fördomar. Och ändå kan jag icke förneka faktum, det enda är att jag måste på följande sätt förklara de så kallade eviga straffen: vi befinna oss redan där nere! Det är jorden som är helvetet; detta med överlägsen klokhet byggda fängelse, där jag icke kan taga ett steg utan att giva sår åt andras lycka, och där mina medvarelser ej kunna förbli lyckliga utan att tillfoga mig ont. (August Strindberg "Inferno" s 92; Swedenborg)

Följande dag skulle jag brännas levande, emedan jag icke ville tro på nicaenska läran. Jag frågade hövligt den äldste, om icke deras milda lära hade något mildare straff för ett brott som mitt. Man svarade nej. ... Uffka, eller förre pastor Axonius, ... sändes ut att predika den politiska eller helvetesreligionen. ... Alla, som icke fått jord och icke ville arbeta åt andra, de skulle stekas levande i evighet. (August Strindberg "Svenska öden och äventyr 2" s 72-73,88; novellen "De lycksaliges ö" från 1890)

Coupeau klagade med dov röst. Han såg ut att lida mycket mer än dagen förut. Hans osammanhängande jämmer tydde på alla möjliga plågor. Det stack i honom som av tusentals nålar. Överallt på kroppen var det något som tryckte honom. Ett kallt och fuktigt djur kröp på hans lår och borrade sina tänder i hans kött. Så var det andra djur som smetade sig fast vid hans axlar, medan de klöste sönder hans rygg med sina klor. . . . På en vink av överläkaren försökte assistenten få honom att dricka vatten, medan han höll i karaffen. Denna gång svalde han en klunk, tjutande, som om han hade fått i sig eld. "Det är ta mig fan brännvin! Det är brännvin!" . . . Det fanns bara gift omkring honom. Hela cellen stank av svavel. Han beskyllde till och med folk för att dra eld på tändstickor under näsan på honom för att förgifta honom. Läkaren hade just stigit upp och hörde på Coupeau, som nu åter såg spöken mitt på ljusa dagen. Trodde han sig inte på väggarna se spindelnät stora som segel! Dessa segel blevo sedan nät med maskor som drogos samman och tänjdes ut, en skojig leksak! Svarta bollar trillade omkring i maskorna, riktiga taskspelarbollar, först stora som biljardbollar, sedan som kanonkulor. Och de svällde, och de föllo ihop bara för att vara kitsliga mot honom. Plötsligt skrek han: "Å, råttor, nu kommer det råttor!" Det var bollarna som blevo råttor. De fördömda djuren växte, slunko genom nätet, hoppade ner på madrassen, där de försvunno. . . . Gång på gång sade han halvkvävd av fasa och raseri: " . . . Ring i klockorna, era svartrockar! Spela orgel så att jag inte kan kalla på vakten! . . . Och de har ställt en helvetesmaskin bakom väggen, det förbannade byket! Jag hör den nog, den stönar, de vill spränga oss i luften. . . . Det brinner, för satan, det brinner! Hör ni inte att det brinner! Titta vad det flammar!" . . . Han trodde att han hade en ångmaskin i magen. Med vidöppen mun pustade han ut rök, en tjock rök som fyllde cellen och vällde ut genom fönstret. Och alltjämt pustande lutade han sig ut och såg rökfanan breda ut sig, stiga mot himlen, där den skymde solen. . . . Så störtade husen samman, han härmade braket, när ett kvarter rasar. Och allt försvann, allt flög sin kos. Men han hade inte tid att pusta ut, nya bilder gledo förbi med häpnadsväckande fart. Ett ursinnigt behov att tala fyllde hans mun med ord, som han kläckte ur sig utan sammanhang med ett kluckande ljud nere i strupen. (Emile Zola "Krogen" s 551-557)

Ungdomen (på 1860-talet) hade nyss blivit befriad från Kristi gudom och De yttersta staffen. . . . Men en ungdom som av sin lärare (Boström) befrias från fruktan för de eviga straffen, den borde väl ha tagit tigersprång i livsglädjen, den borde väl ha känt en lust att leva och funnit sig väl med verkligheten, älskat att undersöka den, att hjälpa den! Nej! Den fortfor att sucka, ehuru den icke mera knöt näven mot himlen som nu stod öppen för alla, men den hängav sig också åt en viss epikureism, en belåtenhet, som även hos de suckande tar sig uttryck i en dolsk sinnlighet. . . . Den stora utställningen (18)66 med Nationalmusei öppnande hade gjort alla människor till konstkännare. Kungen målade och skrev, alla människor skrevo och estetik och politik gingo i vartannat. Ingen trodde på Kristi gudom eller helvetet. . . . Det var en glad tid, full av ungdom och förhoppningar; en ljus frigörelsens tid full av tro mitt i reaktionsarbetet. Och nu (på 1880-talet) har man sopat igen spåren efter dessa mäns framfärd, nu har läseriet och gudsnådligheten "lagt sitt askregn" över våra unga skördar! (August Strindberg "Den litterära reaktionen i Sverige" s 58-60)

Pappa har ... hittat på att ta en sup före frukosten och två före middagen. Han säger, att brännvin är det bästa av alla medikamenter och bara han får hålla på att ta in den medicinen i tillräckligt lång tid, så blir han alldeles bra. Det vet pappa så säkert som aldrig det. Pappa hade aldrig smakat brännvin, förrän han var sjutton år, men då hade han fått frossan, och farmor hade botat honom genom att ge honom brännvin. Både mamma och faster Lovisa säger, att efter allt, vad de har sett, så blir folk bara förstörda och eländiga av att dricka brännvin, men det vill inte pappa ge dem rätt i, utan han påstår, att han blir bättre för var dag, som går. Men vi barn, vi ser allt, att pappa är dålig, för han springer aldrig mer och leker tagfatt med oss om kvällarna. Pappa har nu hållit på att kurera sig själv först i en vinter och så långt in på den andra. Men då är också hostan så svår, att han inte får ro för den varken dag eller natt. (Selma Lagerlöf "Ett barns memoarer" s 79-80; Marseljäsen)

Vad skall man då säga om dem som lever utan att tänka på sitt livs bestämmelse, som låter sig ledas av sina drifter och lustar, tanklöst och utan oro, som om de kunde tillintetgöra evigheten genom att underlåta att tänka på den. Evigheten fortsätter emellertid att äga bestånd och döden, som inleder den och som i varje ögonblick hotar människan, kommer obevekligen och inom kort tid att ställa dem inför det hemska och oåterkalleliga: att bli evigt tillintetgjorda eller evigt olyckliga, utan att de vet vilken av dessa existensformer som är för evighet bestämd för dem. I sanning en fråga av fruktansvärd vikt. Dessa människor riskerar att gå under i evig olycka. Men som om det inte vore värt besväret försummar de likafullt att undersöka vad saken går ut på. ... Så resonerar folk när de föredrar att leva i okunnighet om vad de är och utan att söka upplysning om det. "Jag vet inte ...", säger de. (Blaise Pascal "Tankar" s 72-73)

Claudio: Så hemsk är döden! ... Att dö, att gå - vi vet ej vart, att ligga kall och stel och sen ruttna! Den varma känslans rörelse skall bli en knådad stoftklump, och den glada själen i hav av lågor bada eller bo i köldens ödemark av evig is, fjättras i vindarna, dem ingen ser, att piskas fram med våldsam kraft kring klotet, som rastlöst rullar - eller, värst av allt, bli en av dem, som laglös tvivlartanke hör för sig tjutande! Det är förfärligt. Det tyngsta och det sämsta jordeliv, som ålder, armod, värk och fångenskap pålagt naturen, är ett paradis mot det vi frukta för i döden. (William Shakespeare "Lika för lika" s 235)


ca 1600 och tiden dessförinnan

Se nu, om ett törne sticker Christus, så borde med rätta mer än hundratusen törnen sticka dig, ja, de borde så och ännu mycket grufligare sticka dig ewinnerligen. När en spik igenomborrar Hans hand eller fot, så borde du ewinnerligen utstå sådana och ännu mycket wärre spikar; hwilket wisserligen skall wederfaras dem, som låta Christi lidande wara på sig fruktlöst förspildt. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 248 i kommentar till Matt 21:1-9)

Hwar skola då de taga wägen, som icke blott ... hafwa ingenting gifwit Christus uti Hans fattiga, ej heller tjenat Honom, utan fastmer frånröfwat dem det lilla de hade, twingat dem till hunger, törst och nakenhet samt dertill ock förföljt, fördrifwit, fångat och mördat dem. Dessa äro owedersägligen så onda, och med djefwulen och Hans änglar så helt fördömda till helwetets djup, att Han icke ens will ihågkomma eller tala om dem. Dock skall Han utan twifwel icke förgäta sådana röfware, tyranner och blodhundar. ... Detta borde wi inskrifwa i wårt hjerta och wäl besinna ... hwad det är att göra en christen skada. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Sommar-afdelningen" s 276,279 i kommentar till Matt 25:31-46)

Det kan och skall icke ewigt så wara och förblifwa, som det nu är, att det går werlden wäl, men eder illa; ty Guds rättfärdighet tillåter det icke; utan emedan Han är en rättwis domare, så måste det blifwa något annat, så att de fromma hafwa det ewinnerligen godt, men de onda deremot straffas ewinnerligen. Annars dömde Gud icke rätt, hwilket wore detsamma, som att Han icke wore Gud. ... Den förnämsta orsaken, hwarföre Gud måste straffa werlden med ewig pina, är just den, att hon tillskyndat Hans christna bedröfwelse. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 541 i kommentar till 2 Thess 1:3-10)

De kristne kopternas föreställningar om lifvet efter detta hade bevarat en mängd drag ur den egyptiska mytologien. De kristna egyptierna trodde . . . att alla döda, både onda och goda, hade att vandra genom en eldsjö, för att inställa sig inför en domstol, bestående af Kristus, hans tolf apostlar och munken Schnudi, hvilken allt efter de aflidnes gärningar dömde dem till salighet eller osalighet. . . . Legenderna innehålla noggranna beskrifningar på Gehenna och de osaliges pinor där. Den helige Pachomius och den helige Schnudi hade bland andra fått tillåtelse att besöka underjorden och se deras fasor. . . . Den västerländska föreställningen att mörkrets furste och hans demoner hafva sitt tillhåll i Gehenna och där tjänstgöra som de osaliges pinoandar fanns icke bland de kristne egyptierna. Pinoandarne äro enligt deras legender änglar af en särskild klass, som saknar medlidandets känsla, men äro Herrens tjänare och lydigt uträtta hans befallningar. Under två dygn i hvarje vecka, nämligen lördagen och söndagen, äfvensom på de stora festdagarne, äro de fördömde befriade från sina kval och få hvila ut. De äro dömda till evig osalighet, men undantag få likväl göras. Legenderna omtala flere helige män, på hvilkas förböner enskilde förtappade själar blefvo frälsta ur Gehenna, bland dem äfven hedningar. Än flera frälsas genom ärkeängeln Mikael. För hvarje gång som han besöker Gehennas, sänker han sina vingar ned i plågorummen och upphämtar med dem olyckliga själar, som han inviger till en bättre lott. . . . En egyptolog, som noggrant studerat den kristet-koptiska litteraturen, anmärker, att dess bakgrund är den fornegyptiska religionen, och att dess idéer är det likaledes, ehuru i någon mån omgestaltade genom kristendomens inflytande. (Viktor Rydberg "Den äldre medeltidens kulturhistoria" s 449-452; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1887)

“Hämnden (tillhör) mig”, säger (Gud), “Jag skall vedergälla.” Detta är sagt i fråga om deras fiender som gör ont. ... Ty det är inte den som lider som lider ont utan den som framkallar lidandet, inte heller är det den som tar emot en välgärning som dra nytta av den utan välgöraren. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XIV:458)

För de (synder som gjorts “övermodigt” eller “med upplyft hand”) gav lagen inte någon försoning utan höll fram “ett visst fruktansvärt seende efter dom och glödande harm”. ... (Synder) som hade skett oavsiktligt eller genom svaghet eller där lagöverträdaren vid tidpunkten ifråga inte insåg sin skuld (tillhörde inte denna grupp). (Alfred Edersheim “The Temple” s 128)


Att fortsätta med (hembygden):

Den jävla jäveln jävlas varenda da, ja jävlar vilket jävelskap men jävlar säjer ja. (Alf Henrikson "Bit för bit" s 44; Nutida svenskt talspråk)

(Kyrkoherde S.E. Hagberg predikade) i Stora Missionshuset i Jönköping vid Jönköpings Missionsförenings marskonferens, om jag ej minns fel, 1919. ... "Eder vedersakare går omkring som ett rytande lejon och söker vem han må uppsluka. Djävulen är Guds motståndare, han går omkring. ... Det är hemskt ... att ha honom till fiende, ja, så hemskt, att det inte med ord kan beskrivas. Jag har honom till fiende, och jag märker det granneligen. Dock vet jag något som är värre, något än mer rysansvärt." I den stunden sutto vi åhörare gripna och på helspänn. Var och en tänkte nog: "Vad är det, som kan vara värre?" Så kommo orden, som åhördes under andlös tystnad: "Jo, det är att hava djävulen till vän!!!" (Viktor Johansson "Nya minnen från färdevägen" s 130)

Hela min uppväxttid (under 1910-talet) var en ständig hunger efter litteratur, sagor, poesi och skönhet. I missionshusen motarbetades denna sida av själslivets djupaste behov. Att läsa sagor var synd enligt pietistiska synsätt. Den enda läsning som var ofarlig var bibeln. ... Man tänkte aldrig på att Gamla Testamentets skildringar av en hämndlysten Gud, som skulle dela upp människorna i får och getter och skicka getterna till ett evigt helvete, gick stick i stäv med Jesu kärlekslära och bidrog till att skapa skräck och otrygghet hos människor som var överkänsliga. Och överkänsliga och undernärda var de flesta barn på den tiden. (Helmer V. Nyberg "Den dubbla hungern" s 99-100)

En av den västsvenska väckelsens förgrundsgestalter, Jacob Otto Hoof i Svenljunga, (genomgick en omvändelse år 1808). Den robuste och folklige Hoof predikade med förkärlek om helvetet och dess fasor. Ett markant drag i hans förkunnelse var en ganska extrem försakelselära, där han manade till största möjliga enkelhet i fråga om mat och dryck, hus och kläder. (Lars-Olof Larsson "Växjö stift under 800 år" s 94; Begynnande pietistiskt inflytande)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1950

Synd till döds kan vara förnekelse. ... Det fanns sådana som ”utgått från oss” 2:19. De förnekade att Jesus är Kristus, 2:22. De förnekade Sonen. Och därför hade de icke heller Fadern, 2:23. Och därför hade de icke heller livet, 5:12. Deras synd var verkligen en synd till döds. (Bengt Pleijel "... för att ni skall veta ... En vandring genom Johannes första brev" s 187 i kommentar till 1 Joh 5:16-17)

Författaren och filosofen Jean-Paule Sartre har i ett av sina dramer, “Inför lykta dörrar”, skildrat helvetets fasor. Det är inte fråga om eld och tårar – helvetet är att vara instängd, ensam med sin onda vilja men likväl tillsammans med andra, som har samma onda vilja. Sartre skildrar en man och två kvinnor, som plågas och pinas i sin ensamhet. Helvetet – det är att nötas mot varandra, att brinna av begär, som aldrig blir tillfredsställda, att vara instängd i själviskhetens fängelse, oåterkalleligt och slutgiltigt. (Nils Tägt ”När han kommer” s 214)

Hedersbror - lärde Helvetes-forskare! Mitt varma tack för Din bok "Helvetes-läran"! . . . Du har framför allt med förkrossande bevis klarlagt, vilken oerhört grym religion kristendomen är. Ingen har förut visat mig vilken andel läran om ett helvete verkligen har i denna religion. Ja, arma mänsklighet i Västerlandet som ett par tusen år har levat i fruktan för "den eviga elden". . . . Hur oerhört grym den kärleksfulle Guden är har jag insett sedan länge. Att hans son Jesus är minst lika grym har jag inte fullt förstått förrän jag läste Din bok. . . . Har beträffande mottagandet endast sett en recension i (Dagens Nyheter). Den var tafatt och torftig, fast den inte var skriven av en helvetestroende domprost eller biskop. Men jag kan lätt föreställa mig vad den sortens människor har skrivit om boken i den mån de fått den till bedömning. Men ingen vettig författare väntar sig ju beröm av sina fiender och meningsmotståndare! Jag saknar alla förutsättningar för att bedöma Din bok ur teologisk eller ur någon annan vetenskaps synpunkt - jag betraktar den bara ur mänsklig. Och ur den har den gjort ett förkrossande intryck! Detta är min reaktion - och här har Du mitt tack! (Vilhelm Moberg "Du tror väl att jag är död - Vilhelm Mobergs brev 1950-1973" s 348-349; brev från Stockholm till Ingemar Hedenius 1972-05-29)

Knappt två veckor före jul (1970), som också i Polen är en stor högtid, drabbades polackerna av ett dekret som i praktiken innebar en genomsnittsminskning av reallönen med 20 och 30 procent. En våg av besvikelse drog fram över landet. ... Stora grupper milis och säkerhetsgrupper öppnade utan förvarning eld (mot arbetarna i Gdynia). Den beskrivningen av händelserna hittar vi i ett hektograferat flygplad som senare spreds i väst. ... Enligt texten i flygbladet behandlades de sårade på ett omänskligt sätt av polisen som inte ansåg det nödvändigt att föra de sårade "banditerna" till sjukhus för vård. "Slutsatsen", heter det i flygbladet, "är alltså att en arbetare i Polen enligt den så kallade folkregeringens sätt att uttrycka det är en bandit. Evig skam över en folkmakt som mördar sina egna medlemmar och sitt eget folk." (Lars-Ola Borglid "Perspektiv på Polen" s 13; Revolt mot "den röda bourgeoisin")

På ön (Hokkaido i Japan) finns en gammal vulkan, som tid för tid "föder" nya vulkaner. Den senaste har fått namnet Showa Shinzon, vilket betyder Nya berget. Denna nya vulkan uppstod 1944. Den 3 juli detta år strömmade väldiga rökmassor upp ur jorden. ... Tjugo år efter katastrofen är berget fortfarande så varmt, att delar av det inte kan bestigas. Missionär Erik Sandberg berättade att svavelångor insveper den som bestiger berget, så då man kommer ner igen "liknar man mest av allt en svavelpredikant". ... Berget har blivit ett turistmål av stora mått, och årligen söker sig hundratusentals turister dit. Det syns vida omkring och ryker ständigt, även om det inte ryker lika intensivt som för tjugo år sedan. (Linné Eriksson "Konferens på vulkanisk mark" s 21-22)

Långt borta i ett evigt fjärran stiger ur den brinnande sjön röken tjock och bolmande upp från plågan av ogudaktighetens summa och massa, som valde satan och förgicks i slutkatastrofen trots profetians högtidliga varningar. (C.G. Hjelm "Profetior om världens slutkatastrof" s 90)


ca 1950 - ca 1925

Nyligen har hållits ett möte i Eskilstuna där det var meningen att det skulle bli diskussion rörande vitala kristna frågor. ... Frågan gällde de eviga straffen. Tidningen Folket refererar denna disputation, som handlade om "Kristendom och humanism". Det var biskop Gustaf Aulén, kyrkoherde Albert Erikson och rektor Nylund, som representerade kyrkan och skolan. Biskop Aulén "gav ett klart besked om, att denna dogm är utrensad ur kyrkans förkunnelse" och han gick så långt, att han påstod, enligt Folket, att den moderna kristendomen av protestantisk färg inte tror på helvetet och de eviga straffen. "Kyrkoherde Erikson betonade också, att någon evig pina inte fanns i den kristna förkunnelsen." Rektor Nylund "ville även ha sagt, att man inte heller i skolan numera lär om helvetet". Det förefaller dock som om dessa kyrkans och skolans representanter gjort sig till talesmän för en alltför stor grupp av kristna. ... Ingen har för övrigt i Bibeln talat så mycket om de eviga straffen som Jesus. ... Sanningen vinner i det långa loppet även om den stundom är hårdsmält. ("Lewi Pethrus som ledarskribent" s 249-250; ledare i tidningen Dagen den 8 april 1946)

Kyrkoherden (i den stora församlingen uppe i Norrland) sade till (den hånskrattande) kvinnan: "Ni har någonting att bekänna." ... Hon bröt på nytt ut i hånskratt och skrek: "Nej, det är omöjligt, jag är förhärdad, jag tillhör djävulen." ... Kyrkoherden kände, att där var ingenting att göra. Han förstod, att denna själ hade till den grad ljugit, hade så lekt med Lammets nåd, hade så pratat och hycklat om Lammets blod - att Lammets vrede hade drabbat henne. Det fanns ingen räddning och hjälp för henne. Några dagar senare, berättade kyrkoherden, dog hon. De sista dygnen hade hon oavbrutet skrikit, att hon tillhörde djävulen, ropat, tjutit och vrålat. (Sven Lidman "Ingen lurar Gud" s 185; Lammets vrede - kommentar till Upp 6:12-17)

(Chaim Hermann, medlem i ett specialkommande) beskriver (i ett brev till sin hustru) sitt liv (i koncentrationslägret) i Auschwitz som "en helt annan värld, där den här om du så vill helt enkelt är helvetet, men Dantes helvete är ojämförligt mycket löjligare än det riktiga helvetet här, och vi är dess ögonvittnen och kan inte lämna det levande." (Laurence Rees "Auschwitz - Den slutliga lösningen" s 287)

Det var pastor Ödmark, som skulle predika. Pastor Ödmark hade varit smed, innan han blev präst, och det märktes på hans predikningar; han var alltjämt en släggans man, och han förstod sig icke på några krumelurer. Lagens stränghet bodde på hans tunga, och han bråkade och dundrade med de eviga straffen; men han hade kärleken i sitt hjärta. ... Och församlingsborna kände sin herde; de kände och höllo av honom som en ärlig själ, och det var därför ingen, som tog anstöt av den kärva tonen i hans domsbasun. Ty en gång förkunnade han från predikstolen: "Om jag skulle säga, vad ni går för allihop, den ene med den andre, då skulle det snart vara putzweg med Ödmarkens popularitet." (Bertil Malmberg "Åke och hans värld" s 16-17)

Vintern 1931 var mild och snöfri. En hel månad bodde Johannes i missionshusets predikantrum i Graneby. ... Det var den vintern en evangelist och blivande pastor - allmänt kallad Sven - var i Graneby och vände upp och ner på hela bygden med sina förskräckliga domspredikningar. ... En kväll, när Sven gått riktigt hårt fram och halvt dömt hela Graneby till evigt helvete, blev det för mycket för Johannes. Innan sista sången, "Innanför eller utanför", skulle sjungas som vanligt, gick Johannes fram och ställde sig nedanför predikstolen och sa mycket lugnt ...: "Min vän här har gått hårt fram. Det är farligt att göra Gud hårdare än vad Bibeln lär. ... Tro nu inte att jag menar att vilka skurkar som helst ska bli utan straff! Det har funnits och finns än i vår tid många ondskefulla mänskor. Inte kan de gå utan vedergällning på något sätt. ... (Men) Gud är kärleken, och han vet vad för ett verk vi är, han tänker på att vi är stoft." ... Det var en annan Sven som framträdde i de sista mötena. En lite mildare ton, inte så mycket svavelos. (Helmer Furuholm "Vandraren" s 214-215)


ca 1925 - ca 1900

Hos Knut Torings föräldrar därhemma i Lidalycke by i Värend hängde en gång en tavla, som hette "Evighetens berg". Det var ett oljetryck med religiös syftning, som skulle ge människan en föreställning om de eviga straffens längd och förfärlighet. Tavlan föreställde ett skyhögt berg, över vilket en liten svart fågel svävade. Åsksvarta moln snuddade vid bergets topp, domedagens skumma allvarsdager rådde över jorden; det var som om solen blivit översvärtad mittpå en ljus sommardag. Texten inunder förklarade: Detta berg är tusen mil högt, tusen mil långt och tusen mil brett. En gång vart tusende år kommer det en fågel flygande och bryner sin näbb emot bergets topp. När fågeln med sin näbb har hunnit jämna berget med jorden, så har en sekund av Evigheten förrunnit. Pojken Knut hade sett den tavlan med förskräckelse. ... Det skulle förflyta millioner år, innan fågeln kunde utplåna ett enda korn av berget. ... Men för de osaliga, som brann i helvetet, hade en full sekund inte förflutit, förrän fågelnäbben hade utplånat hela det väldiga berget. (Vilhelm Moberg "Sömnlös" s 13-14; Grop i mannens bröst)

Morbror Johannes berättade för oss om helvetet. Han beskrev noga de plågor som väntade dem som på den yttersta dagen skulle ställas på vänstra sidan om Jesus --- dem som han visade bort för att de skulle brinna i den evinnerliga elden. Att brinna eller bli bränd var det förfärligaste jag kunde tänka mig. Jag visste hur det kändes, för en gång hade en eldbrand ramlat ur spisen och fallit på min bara fot. Det blev svidande brännsår med ömmande blåsor på foten. Men plågan gick över på några dagar. Nu talade morbror Johannes om en eldens sveda som inte tog slut. Om vi stack in handen i lågorna när det brann i spisen så fick vi en liten försmak av det som väntade de förbannade, som Jesus drev bort. Vi kunde dra tillbaka handen och bli plågan kvitt, men det kunde inte de fördömda. Och detta skulle vi betänka: Hur det skulle kännas att ligga kvar i en eld, som vi aldrig kunde slippa, som aldrig slocknade --- hur de plågor var som inte hade någon ände. ... (Mor) blev aldrig kvitt sin fruktan för de eviga kvalen. ... Om helvetet kan det sägas. Tron på det är tillräcklig. Den tron rövade livets glädje från min mor. (Vilhelm Moberg "Din stund på jorden" s 67-68,73)

De bästa, de sannaste, de verkligaste av min generation hade väl kommit till samma fruktansvärda och bittra övertygelse, vilken Hjalmar Bergman låter en av de diktade personerna i sin sista roman formulera på följande sätt: " ... Jag tror på hämndens Gud, ty jag har sett honom, hört honom och tagit i honom. Och jag vill säga dig en sak - med dödens sveda i min sjuka kropp bekänner jag: på himlen tror jag ej, på barmhärtigheten tror jag ej, men jag tror på de eviga straffen. Ty nu, när jag ej har särdeles lång tid kvar att leva, vet jag, att jag skall leva evinnerligen." (Sven Lidman "Guds eviga nu" s 303; Svensk lösen - Svens lösen)

Då man säger, att de vore ovärdigt en kärleksfull Gud att i all evighet straffa en syndare, bedömer man Guds kärlek efter måttet och arten av en fallen människas kärlek utan att besinna vad synd är, och vad Guds helighet är. Guds helighet framställes i skriften stundom under de bildliga uttrycken "eld", "eldslåga", "en förtärande eld", och Guds kärlek är sådan, att den står i f u l l överensstämmelse med Guds helighet. ... O, att människan förstode, vad synd är, och vad Guds helighet är! ... Icke skulle man då förvåna sig över att syndaren måste uthärda Guds ogunst i en ändlös evighet. (John Ongman "Varningsrop i avfallstider" s 211-212,224; De eviga straffen)

Det var förstås okristligt gjort att försova sig i ett ängshus ihop med en flicka och låta en död vänta på jordfästningen! ... Och för en gärning sådan som denna kunde han ju inte få syndernas förlåtelse heller ... Hade inte husbonden sagt förresten, att han skulle komma till helvetet för vad han gjort? ... Här på jorden fanns det inte så mycket, som Gustav var rädd för, men helvetet, som han hört prästen tala om så mycket om söndagarna, kunde komma honom att darra så stor han var. Hade han då i natt bokstavligen sovit sig in i helvetet? ... I all evighet skulle han brinna bara för det han sovit över en enda morgon. ... Men nu var han tvungen att slå ifrån sig de där tankarna. Det var ju onödigt, att han gick och plågade sig själv i detta livet, när den onde i alla fall skulle plåga honom efteråt. (Vilhelm Moberg "Raskens" s 30-31; Hur en galen dräng får rivet skinn och sover över en söndagsmorgon)

Knut var sex år, och han undrade. ... Nere i det farliga låg människor och brann i en stor eld, som aldrig slocknade, och de brann aldrig opp. De hade så ont att de tuggade ihop tänderna så att det gnisslade. Att brinna var väl ungefär som att skålla sig, och Knut hade vält en skål med skållhet fruktsoppa över sina ben en gång och visste hur det kändes att bli skållad. Han grät, han fick stora, svidande blåsor. (Vilhelm Moberg "Barnet och sommaren" s 139-140; år 1904?)

(E.J.) Ekman blev ... ordförande och missionsföreståndare i Missionsförbundet fram till 1904, då han avgick efter en konflikt med bland andra Waldenström. Orsaken var att Ekman kommit fram till en form av apokatastasislära (Gud ska bli "allt i alla", och därför finns inga eviga straff). Detta väckte stark oro bland missionsförbundarna i landet, inte minst därför att denna övertygelse hos Ekman blev så stark att han frimodigt och med hänförelse lät den lysa igenom i all sin förkunnelse. Waldenström ifrågasatte offentligt om Ekman kunde fortsätta som missionsföreståndare. När också distriktsföreståndarna på Ekmans förfrågan enhälligt rådde honom att avgå, begärde han befrielse från alla sina befattningar i Missionsförbundet. (Rune W Dahlén "Paul Petter Waldenström - bibelteolog och väckelseledare" s 303)

En vanlig invändning mot läran om den eviga fördömelsen är hvad (E.J.) Ekman uttrycker sålunda: "Därigenom sättes de kraftigaste vapen i händerna på otron och gudsförnekelsen." Men detta är icke sannt, absolut icke sannt. Denna lära har säkert icke drifvit en enda människa bort från Kristus. Men oräkneliga skaror har den drifvit till Kristus. De som säga, att de för denna läras skull icke kunna tro på Kristus, de hafva detta allenast såsom en falsk ursäkt för sin otro. Eller tror verkligen Ekman själf, att dessa nu skola omvända sig och blifva sanna Jesu lärjungar, när de af honom få höra, att det ingen evig fördömelse finnes? ... Deras jubel öfver Ekmans lära har icke sin grund däri, att de nu få ett rent "bibliskt guds- och kristusbegrepp", utan tvärtom däri, att de nu fått en sömndryck, som hjälper dem till att kunna med större ro sofva i sina synder. (P. Waldenström "'Evangelii fullhet och de eviga straffen'"; kommentar till E.J. Ekmans bok "Evangelii fullhet och de ändlösa straffen - Bibliska stuier"; Jönköpings-Posten 1903-12-11)

Jag var en verklig renässansmänniska - en modern övermänniska, som måste följa sina egna lagar och ej någon tarvlig borgerlig morallag - jag levde bortom gott och ont i min egen viljas isiga alpvärld. Och så fattade jag för mig själv mitt beslut. Men i samma ögonblick eller strax efteråt mötte jag på vägen en ung kuskpojke från en grannvilla. Vi hade mött och vänligt hälsat varandra hundratals gånger förut, men denna gång tog han till min förvåning ett par steg åt sidan och såg på mig med ett så uppenbart och påtagligt uttryck av avsky och rädsla, att jag ett ögonblick häpnade. Vad kom åt honom? Jag gav mig ej tid att tänka på saken vid det tillfället. Men nu, långt efteråt, ... förstod jag, att den enkle, obildade unge kuskpojken såg, vad inga professorer i psykologi och psykoanalys ännu fått se, att djävulen i den stunden tog mig i besittning för att genom mig utföra en av sina förödelse- och förstörelsegärningar i livet - att jag utlämnade mitt eget hjärta åt en ondskans andemakt. ... Hur vedervärdigt vämjelig och förnedrande voro ej tillvaron, om ej den fullkomliga vedergällningen funnes! (Sven Lidman "Förgängelsens trälar och frihetens söner" s 275)

Med en kampskrift mot läran om de eviga straffen trodde (Svenska Missionsförbundets grundare och mångårige ledare E.J. Ekman) sig kunna ge sina medlemmar en tidlös föräring av mera hoppfullt slag. Men han misstog sig. De tongivande i förbundet, distriktsordförandena, gick emot honom. De ville inte tänka sig att även förhärdade syndare till slut skulle befrias ur helvetets lågor. (Ragnar Thoursie "Ditt ord är ljus" s 83)

Det var bara mörker överallt. Jag vågade knappast andas djupt, för då fick man så mycket mörker i sig, och det var farligt, trodde jag på den tiden. ... "Far, varför är det så hemskt när det är mörkt?" ... "Nej, du barn, det skall du inte tycka. Vi vet ju att det finns en Gud." ... (Far och jag) gick tysta. Var och en tänkte på sitt. Mitt hjärta drogs ihop som om mörkret kommit in och börjat krama på det. Då, när vi var inne i en kurva (på järnvägsspåret), hörde vi ett väldigt dån bakom oss. Vi väcktes förskräckta ur våra tankar. Far ryckte mig ner på banvallen, ner i avgrunden, höll mig kvar där. Då störtade tåget förbi. Ett svart tåg, släckt i alla vagnarna, det gick med rasande fart. Vad var det för ett, det skulle inte komma något tåg nu! Vi såg förskrämda på det. Elden flammade i det väldiga lokomotivet där de skyfflade in kol, gnistorna yrde vilt ut i natten. Det var ohyggligt. ... Jag skälvde i hela kroppen. Det var ju för mig, för min skull. Jag anade vad det betydde, det var den ångest som skulle komma, allt det okända, det som far inte visste något om, som han inte skulle kunna skydda mig för. Så skulle denna världen, detta livet bli för mig, inte som fars, där allting var tryggt och visst. Det var ingen riktig värld, inget riktigt liv. Det bara störtade sig brinnande in i allt mörkret, som inte hade något slut. (Pär Lagerkvist "Onda sagor" s 109-110; skildrad tid: omkring år 1900)


ca 1900 - ca 1500

Det dröjde inte så länge förrän (min mormor) Emma-Karolina blev förälskad i den skicklige dansören-spelmannen (rättaren Johan-August). Hemma i familjen var det ingen som anade att dottern, när alla sov i godan ro, var ute och "syndade" med dans och förkastligt nattliv ... Detta var ju på den tiden (1860-talet) när "Häst-August" drog socknarna omkring efter upphörandet av "konventikelplakatet" och fördömde all dans och syndiga visor och allmogelåtar på bl a fiol. Det var mången som på denna renläriga predikants befallning slog sönder både bälgaspel och fiol för att undgå de "eviga straffen". (Pälle Näver "Emma på fällan" s 34)

Medan 1878 års katekesutveckling användes som lärobok både i kyrkan och i folkskolan, var det A.E. Norbecks "Lärobok i teologien för elementar-läroverken" (1840) som användes i gymnasiet. Norbeck (1805-1870) var teologie och filosofie doktor samt lektor vid läroverket i Växjö. Hans lärobok, som utkom i tretton upplagor, översattes till finska och var länge dominerande även vid Finlands gymnasier. ... De eviga straffen är enligt Norbeck människors eviga medvetenhet om att den egna viljan står i ett motsatsförhållande till Guds. (Rune Söderlund "Teologin i 1878 års katekesutveckling" s 330-331)

(Emanuel Svedenborgs) skildringar av helvetet ha ofta över sig något demoniskt och fasaväckande. ... De fördömda leva där i stank och smuts. De ha svarta, ludna ansikten, fulla av blemmor, ådersvulster och sår. De finna sin högsta lust i att pina och plåga varandra, att jaga varandra som vilda djur i skumma skogar. Deras straff består i själva omåttligheten av deras begär, vilka aldrig riktigt kunna tillfredsställas. Se äktenskapsbrytarne, hur de i helvetet mottagas av fagra sirener! Men i det ögonblick, då de vilja omfamna dem, visa sig de sköna kvinnogestalterna såsom svarta vidunder. De osedliga få en torr, rosslande röst, deras kläder äro trasiga, deras gång krökt och lutande. Till sist mista de varje förmåga till könsliv och betagas av leda till för köttet. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1739-1772" s 296)

Julhelgen 1733 firade (Karl von Linné) i Falun hos en god vän, vid namn Sohlberg, vars far var inspektor vid koppargruvan. ... (Linné skriver:) "Utur denna gruva steg upp en stadig rök, vilken med hela gruvans beskaffenhet lärde oss förstå, att hela helvites beskrivning, av teologerna given för att inpräglas i den säkra människans förstånd, är tagen utur denna eller dylika gruvor. Aldrig har någon poet kunnat beskriva underjordens rike eller någon teolog helvetet så faseligt, som det här synes. Ty utanför går en förgiftig, stickande svavelrök upp, som långtikring förgiftar luften, att man ej utan möda må komma dit. Denna fräter jorden, att inga örter kunna växa omkring. Nedre härunder äro oräknelige mörke, av solen aldrig åskådade kamrar, med os, damm och hetta uppfyllde, till 450 alnars djup under den tunga och hårda jorden. I dessa gå över 1,200 solskygga till gruvarbete dömda och som djävlar svarte arbetare, vilka sot och mörker omgiva med rök och os på alla sidor. ... De här varande fördömda gingo nakne till midjan, havandes för munnen en ullen lapp, att rök och damm allt för hopetals ej måtte insupas. Här gavs icke rådrum få taga ett rent andtag. ... Men hur svårt och faseligt det än är, fattas aldrig arbetare, utan människorna söka med force och största iver få arbete här, på det det kära brödet må vinnas. Ängslighet av ett så stort djup, mörker och fara reste håren på mitt huvud, att jag ingenting mer önskade än att åter få stå på jorden." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1739-1772" s 330-331)

O evighet, för dig mitt hjärta bävar, när i ditt djup jag med min tanke svävar och grundar på den pino, där städs är, som dödar allt, men intet liv avskär. ... Så länge Gud är Gud, och Gud månn bliva, så länge skall ej plågan övergiva fördömdom all; då lyktas våndan där, när herren Gud mer intet evig är. ... Vak upp, min själ, låt syndasömnen fara, tag dig i tid, ack tag väl till vara! I dag, i dag sann bot och bättring gör, ty öppen står nu evighetens dörr. (Lasse Lucidor ”O evighet, din längd mig fast förskräcker” s I:41; 1638-1674)

Tänk och där hos hur grym och gruvlig plåga, en obotfärdig får i avgrunds låga, var aldrig nånsin finns förlossnings hopp, han brinner där, men bränner aldrig opp. ... Rys, hisna, skälv, bäv, darra kropp och leder, res upp mitt hår, min tankar stiger neder, till avgrunds djup, och sen vad kval där är, som fräter allt, men ingenting förtär. (Lasse Johansson-Lucidor ”O syndig man!” s 61; 1638-1674)

"Ve dig, oxepanna", skrev (Danmarks konung) Kristian (IV) (den 12 december 1643 till Axel Oxenstierna), "du som genom djävulska anslag söker vinna dig ett evigt namn, i det du i Tyskland giver dig sken av att kämpa för religionen men i Danmark handlar med trolöshet! Turkarne och ungrarne har du hetsat på kejsaren, skottarne på deras konung, tatarerna på polacken. För denna fromma iver skall du få din lön i helvetet; tillsammans med alla trolösa skall du där i all evighet lida de förfärligaste plågor." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1611-1660" s 365; Kriget med Danmark 1643-1645)

(Hovpredikanten Fabian Birkowski i Polen hade 1632) hållit ett liktal över Gustav (II) Adolfs kusin, Sigismund. Det går naturligtvis i den lovprisande genren. ... I en helt annan ton gick naturligtvis hans liktal över Sigismunds store kusin. ... Mot de knektar, som tjänade för svensk sold, utslungar han följande straffande ord: "Hör, du bukens dåraktige herre, vad den helige Job säger om dig i sitt tjugonde kapitel, att den vinningslystne krigsknektens mat 'skall förvända sig i hans buk uti ormgalla. De ägodelar, som han uppsvulgit haver, måste han åter utspy; och Gud skall driva dem ut ur hans buk.' Ve eder, som gjort eder förtjänte av ett dylikt kräkmedel!" Till slut skulle deras straff bli att "från evighet till evighet brinna i helvetet", vars fasor predikanten utmålar med glödande vällust. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1611-1660" s 175-176)

Isak Rothovius (1572-1652) ... blev biskop i Åbo 1627. ... Kanske var han ortodoxins allra främste predikant och den mest genuine folkpredikanten, drastisk och åskådlig i sin strävan att nå fram till åhörarna. Hans våldsamma utfall mot "drinkare och fyllehundar" formade sig gärna till historiskt intressanta skildringar av tidens seder och bruk. Själv dömde Rothovius dem till helvetet, där de skulle "ropa ett evigt Ejulate, hylande och gråtande utan ände". (Ingun Montgomery "Sveriges kyrkohistoria - Enhetskyrkans tid" s 61)


ca 1500 och tiden dessförinnan

Plötsligt gav il Toro ifrån sig ett underligt vrålande läte och stirrade rätt framför sig med konstigt stela ögon. Ett par av hans män, som satt vid samma sida av furstebordet, skyndade fram till honom men började i samma stund vackla, grep om bordskanten och sjönk ihop på sina platser, där de började vrida sig i smärtor, stönande något om att de var förgiftade. ... Alla for upp och det blev ett oerhört virrvarr överallt. ... Skrik hördes från alla håll och överröstade jämmern och rosslingarna från de döende. Ohyggliga förbannelser kalla alla avgrundens andar hit till denna plats där det gräsligaste av alla brott hade begåtts. ... Fullständigt vild av upphetsning stod jag där och betraktade de oerhörda följderna av mitt verk, hur jag mejade ner detta vedervärdiga släkte som inte förtjänar något annat än att utrotas. ... Hur jag sände dem att brinna i evighet i helvetets eld. Må de alla brinna i helvetets eld! ... Vad ska dessa förljugna falskspelare och skrymtare finnas för, dessa lastbara, skamlösa varelser vars dygder är ändå brottsligare än deras synder! Må de brinna i helvetets eld! Jag kände mig som Satan själv, omgiven av alla de avgrundsandar som de kallat på vid sin nattliga uppgörelse och som svärmade omkring dem med sina grinande ansikten och släpade deras av kroppen stinkande själar ner i dödsriket. (Pär Lagerkvist "Dvärgen" s 104-105)

Några säga: "Vi veta mycket väl, att (Gud) är sann Gud, men vi bry oss icke om det." Dessa skola plågas i evighet, ty de förakta mig, som är deras Gud och Herre. Är det ej ett stort förakt, att de nyttja mina goda gåvor och likväl försmå att tjäna mig? (Den heliga Birgitta "Himmelska uppenbarelser, första bandet" s 98; femtonde kapitlet: Kristi ord till bruden)

Medan paradiset öppnar sina portar för de salige, fara de fördömde ned till Gahannam, en med eldslågor uppfylld afgrund. Utom de kval, som förorsakas af eldsglöden, hafva missdådarne enligt Muhammed ännu många hemska lidanden att vänta. ... Paradiskällan motsvaras här af en het, stinkande brunn, hvars innehåll söndersliter de törstandes inälfvor. I stället för frukter räcker man dem en illaluktande ört, som icke stillar hungern. Denna ersättes senare med trädet Sakkum, ”som växer upp ur afgrundslågans djup och bär satanshufvuden som frukter”. På andra ställen målas helvetet som en tortyrkammare med halsjärn och kedjor, hvilka handhafvas af 19 helvetesvakter under ledning af sin kapten. Till de kroppsliga plågorna komma äfven själskval, själfanklagelser, förbannelser och fruktlösa böner om befrielse. Helvetesstraffen äro lika eviga som paradisfröjderna, och judarnes förhoppning om ett till tiden begränsat straff för syndarne af Israels folk har Muhammed i Medina på det skarpaste bekämpat. (C. Brockelmann "Islam från dess uppkomst till närvarande tid" s 154; Muhammed och hans lära)

I motsats till de grekiska fäderna, som voro mer eller mindre benägna att hoppas på en återupprättelse af allt (apokatastasis), framhöll Augustinus med stor kraft Herrens uttalanden om "det eviga straffet", och han varnade för "att sätta mänskliga förmodanden högre än Guds klara ord". (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 369-370)

Origenes platonism förklarar hans syn på det onda och straffet. Han förklarade att det onda var icke-vara och betraktade straffet mer som inre psykisk ångest än som evig fördömelse. Universum skulle till sist återgå till sin begynnelse, och allt skulle återupprättas i Kristus. Denna universalism kritiserades starkt av Hieronymus och var den direkta anledningen till att Origenes fördömdes. (Gerald Bray "Origenes" s 431; författaren född år 1948 i Montreal i sydöstra Kanada; Platon född år 428 f Kr i Aten eller Egina, sydväst om Aten, i Grekland; Hieronymus född cirka år 347 i Stridon som låg någonstans i området Slovenien-Kroatien-Bosnien på gränsen mellan Pannonien och Dalmatien i Romerska kejsardömet)

En dag när jag stod utanför min port såg jag en okänd man släpa sig förbi med sitt kors. Det var inget märkvärdigt med det, ingenting ovanligt, det hände ofta att några stycken soldater förde en som skulle korsfästas genom vår gata, att de skulle upp till galgbacken, det var just denna väg. Inte heller var det något särskilt med den här mannen, såvitt jag kunde se. Han var blek och trött, tycktes det, föreföll utmattad. Det var väl därför han stannade ett slag och lutade sig mot väggen till mitt hus ett stycke ifrån där jag stod. Det tyckte jag inte om, jag tyckte att vad skulle han göra det för och kanske bringar det olycka över ett hus att en dödsdömd, en så olycklig människa lutar sig mot det. Så jag sa åt honom att han fick ge sig iväg, att jag inte ville ha honom stående där. Då vände han sig mot mig och när jag såg hans ansikte förstod jag att det inte var någon vanlig människa, att det verkligen måste vara något särskilt med honom. Men vad det var som gjorde att jag tyckte så, det skulle jag inte ha kunnat säga. Hans ansiktsuttryck var nog i allmänhet inte alls vredgat, nog snarast milt och undergivet, men så var det inte nu utan mäktigt och skrämmande på ett sätt som jag aldrig skall glömma: "För att jag inte får luta mitt huvud mot ditt hus skall din själ vara osalig för evigt", sade han. Jag blev häpen och illa berörd, tyckte det var otäckt på något sätt. Soldaterna bara skrattade, de drev på honom och ville ju inte heller ha honom stående där, tvang honom att fortsätta. Men innan han gick vidare vände han sig igen om mot mig och sade hotfullt: "För att du nekade mig detta skall du lida ett större straff än jag, du skall aldrig dö. Till evig tid skall du irra omkring i denna värld och aldrig finna ro." Han lade tillrätta korset och släpade sig igen framåt gatan tills han försvann ut genom stadsporten ett stycke längre bort. ... "Ja, ja", (sade den gamla kvinnan). "Det är farligt att möta en gud, det vet vi ju alla. Men varför lät du honom inte luta sitt huvud mot ditt hus? Varför nekade du honom det? Med en sådan kärlekslöshet måste du ha förbrutit dig mycket mot honom." "Kärlekslöshet! Jag är som jag är. Och jag har aldrig gett mig ut för något annat. Jag är som alla andra mänskor, vad är det för fel på det? Och tycker du då gud själv är så kärleksfull? Tycker du verkligen det? Har han varit det mot dig kanske? Varför förbannade han då dig ... " Den gamla gjorde en häftig rörelse och han hejdade sig. Hon rörde om i elden med en halvt förkolnad trädgren så att gnistorna for upp. Han väntade lite men fortsatte sedan igen. "Du har ju förbrutit dig mot gud, så att du blivit förbannad av honom liksom jag. Varför blev du det? Och hade han också rätt mot dig? Har han alltid rätt? Är det aldrig vi som har rätt mot honom?" (Pär Lagerkvist "Sibyllan" s 16-18,44-45)

Platon angriper sin tids "helveteslära", d. v. s. han fördömer allt utmålande av skräcktillstånd på andra sidan döden. Sådant kan lägga grund till rädsla och feghet för både liv och död. (Emilia Fogelklou "Samhällstyper och medborgarideal" s 52; Platons båda stater)


Sångarna:

När snart ditt lif försvinner, En afgrund väntar dig, Och lågan, som der brinner, Skall aldrig sakta sig. O plågor utan tal! Du ej förtäras hinner Af evigt nya qval. ... I denna fasans boning, Hör de fördömdas skri, Som tiden till förskoning Sig låtit gå förbi Och syndat på Guds nåd; Dem hoppet om försoning Blott fört till öfverdåd. ... Der skall ditt samvet' väckas, Som här så hårdt var söfdt, Ditt öra der förskräckas, Som här ej kunde släckas, Skall evigt tära der. (Dahl: Psalm 462:3-5)

O evighet! för dig mitt hjerta bäfvar, När i ditt djup min häpna tanke sväfvar, Begrundande hur gräslig pinan är, Som dödar allt, men intet lif afskär. ... Ack! om det qval, som de fördömda lida, På så mång' år till ända skrida, Som stjernor finns på himlarunden klar, Som löf och gräs på jorden varit har ... Så vore dem en ljuflig tröst för handen, En skymt af hopp att slippa afgrundsbranden: Men, jemmer! då förnyas plågan först, När de förment den hafva varit störst. ... O! huru sträng månd' Guds rättvisa vara, Den näpsten ej, ack! evigt ej kan spara För dem, som här motvilligt, argt och fräckt Den nåd försmått, som dem till bättring väckt! ... För gudlöshet, med uppsåt här bedrifven, I Herrans lag står dödsdom skrifven. Ett timligt brott ett evigt straff så får, En syndig lust ger evigt samvetssår. ... Så länge Gud är Gud och Gud månd' blifva, Skall plågan ej de dömda öfvergifva I mörksens djup. Då lyktas våndan der, När Herren Gud ej mera evig är. (Lucidor. Rist.: Psalm 463:3-7,9)

Ho satans boning tänker på Och de fördömdas pina, Hans blod af fasa stelna må, Hans kraft af ångst förtvina; Der matken gnager, som ej dör! Der elden ej skall släckas! Ack, Herre! våra hjertan rör, Att de i tid må väckas. (Arrhenius: Psalm 464:1)

Tänk ock derhos, hvad grym och gräslig plåga Dem ondom är beredd i afgrunds låga: Der tröst ej finns, och ej förlossnings hopp; De brinna der, men brinna aldrig opp. ... Rys, hissna, skälf, bäf, darra, kropp och leder! Res dig, mitt hår! min tanka stiger neder Till afgrunds djup och ser hvad qval der är, Som fräter allt, men ingenting förtär. (Lucidor-Spegel: Psalm 465:10-11)


Egna kommentarer och funderingar:

I Upp 4:8 och 4:11 heter det att varelserna prisar Gud utan att vila dag och natt, medan det i 14:11 står om dem som har tillbett det lilla vilda djuret, att de inte har vila varken dag eller natt. Kanske skulle vi kunna tänka oss denna tillvaro som en evig frånvaro av 1) gudstro, 2) ömsesidigt välkomnande/kärlek och 3) hopp om något bättre.

Angående “rök ... (stiger upp)”, se Upp 9:2 och Upp 9:17. Angående “(kommande) tidsåldrars (kommande) tidsåldrar”, se Upp 1:6b. Angående “dag och natt ... inte vila”, se också Upp 4:8b.

Angående “de som kastar sig ner (i riktning mot) det lilla vilda djuret (för att tillbe det) och (i riktning mot) dess avbild (för att tillbe den) och om någon tar dess namns märke”, se Upp 14:9-10a och Egna kommentarer och funderingar till detta bibelställe. Röken av plågan för den här gruppen stiger upp i ”tidsåldrarnas tidsåldrar”. Det förefaller alltså som om denna grupp av vänner till det lilla vilda djuret skall kastas levande i eldsjön (jfr Upp 19:20; 20:15).


Ytterligare studier:

Jes 34:8-10; Matt 13:50; Joh 9:4; Upp 18:9,18; 19:3; 20:10.


Ralph G. Bowles "Does Revelation 14:11 Teach Eternal torment? Examining a Proof-text on Hell."; The Evangelical Quarterly 13.1 (Jan.-Mar. 2001): 21-36.

David A. Desilva "A Sociorethorical Interpretation of Revelation 14:6-13: A Call to Act Justly toward the Just and Judging God"; Bulletin for Biblical Research 9 (1999): 65-117.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-22; 2012-07-12; 2015-08-10)

Till sidans topp

14:12 Här är/finns uthålligheten av/hos de heliga, av/hos (א,*א) dem som håller Guds bud och Jesu tro.

Ord för ord (16 ord i den grekiska texten): Här '-en uthållighet'/uthålligheten (av)-de heliga är, (av)-de hållande '-en bud'/buden '-ens guds'/Guds och '-n tro'/tron Jesu.


1883: Här är de heligas tålamod, hvilka hålla Guds bud och Jesu tro.

1541(1703): Här är de heligas tålamod; här äro de som hålla Guds bud och Jesu tro.

LT 1974: Måtte detta uppmuntra Guds barn att tålmodigt hålla ut genom alla svårigheter och förföljelser, för de är hans helgon, som håller ut till slutet, i lydnad för hans befallningar och i förtröstan på Jesus.


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Ni kommer att vara varande hatade av alla på grund av Mitt namn, men den som har ’stannat bakom’/’hållt ut’ in i ett slut, den här skall räddas.” (Matt 10:22)

Slavarna säger till (husmästaren/husföreståndaren): ”Vill du så (att) vi, då vi har gått bort, må samla ihop (rajgräsen)?” Men han yttrar: ”Inte/nej.” (Matt 13:28b-29a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”De mångas välkomnande kommer att ’andas ut’/upphöra. Men den som har ’stannat bakom’/’hållt ut’ ‘in i ett slut’/’intill slutet’, den här skall räddas.” (Matt 24:12b-13)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Ett Jesu Kristi avslöjande som Gud gav Honom (för) att visa Sina heliga (א*) de ting som måste bli/ske i/med snabbhet. (Upp 1:1a)

Jesus Kristus, det trofasta vittnet, den förstfödde av de döda (kropparna) och ledaren av jordens kungar. (Upp 1:5a)

Jag, Johannes, er broder och en i gemenskap tillsammans med (er) i betrycket och ett rike och en uthållighet i Jesus. (Upp 1:9a)

Jag känner dina gärningar och ditt (א,* א) besvär och din uthållighet. (Upp 2:2a, ”Efesos”)

Du får/har makt över ditt (א*) namn och förnekade inte Min tro. ... (Upp 2:13b, ”Pergamos”)

Jag känner dina gärningar och (ditt) välkomnande och (din) tro och * (א*) uthållighet * (א,*א). (Upp 2:19a, ”Thyatira”)

Du har hållit (fast) Min uthållighets utsaga, skall och/också Jag * (hålla fast) (א,*א) dig. (Upp 3:10a)

Detta är vad Amen säger och (א*) det trofasta Vittnet och den Sanne (א,* א). (Upp 3:14b)

Skålar av guld som är fulla av rökelser vilka (א,*א) är de heligas böner. (Upp 5:8b)

‘Många rökelser’/’mycket rökelse’ gavs åt honom, för att han skall ge/lägga (det) till alla de heligas böner emot offeraltaret av guld * (א,* א) inför ‘tronens ögon’/tronen. (Upp 8:3b)

(Tiden har kommit) att ge lönen till Dina slavar profeterna och till de heliga och till dem som fruktar Ditt namn, de små och de stora. ... (Upp 11:18b)

Och draken var vred på kvinnan och gick bort (för) att göra/föra krig ’i sällskap med’/mot resten av hennes säd av dem som håller Guds bud och har Jesu vittnesmål. (Upp 12:17a eller Upp 12:17)

Och det gavs åt (det första lilla vilda djuret) att göra/föra krig ’i sällskap med’/mot de heliga och att besegra dem, och det gavs åt det (rättslig) myndighet emot varje stam och folk och tunga och nation. (Upp 13:7)

Här är/finns de heligas uthållighet och tro. (Upp 13:10b)


Exegeter, evangelister med flera:

Jesus var också sann människa. Han måste tro, han som vi. Uppståndelsen var ingen självklarhet. Lidandet var inget sken. Han skulle verkligen dö, i tro på något som aldrig förr hade hänt. (Bo Giertz ”Evangelium enligt Johannes” s 113 i kommentar till Joh 10:17-21)

Där stod en skara hedningar och mitt bland dem några kristna, som var fängslade med rep och dömda att dö av svält i bergets mörka innandöme. Och de kunde inte tänka annat än att samma öde hade mött den man, som ett år tidigare blivit inlåst i samma grotta. Men till deras stora häpnad steg hjälten när grottan öppnades ut med förklarad, strålande panna. Och en röst, vars helga klang gick genom märg och ben, ekade ur hans mun: "Varen välkomna, I vänner och bröder, var välkommen, du gyllne sol och brusande skog, välkommen!" Då föll skaran ned på knä framför honom, prisande den Gud som han trodde på och som räddat honom från en förfärlig död. Men med hög stämma förtalde mannen dem om de sköna underverk, som han upplevt i bergets sköte; och med en mun ropade folket till honom: "Döp oss med, döp också oss till tron på samma Gud!" Så ropade de till stor fröjd för mannen, och befriade ofördröjligt de dödsdömda från repen. Till bäckens strand steg så den fromme hjälten, följd av hopen som, avsägande sig hedendomen, lät döpa sig till Kristi tro. (Aleksis Kivi "Sju bröder" s 216-217)

De heliga "hålla Jesu tro", ja, just den tro, som Jesus hade här på jorden. Ty Jesus är subjektiverad eller född i dem just i gestalten av den tros-Jesus, som vandrade på jorden. De stå såsom tros-människor ut i fingrar och tår och i varje atom: inne i Jesus Kristus. (N.P. Wetterlund "Andens lag II" s 1102)

Wi hafwa något litet stäfjat sacraments-swärmarne och wederdöparne; men det skall icke slå felt, att ju djefwulen uppwäcker andra stormwindar; men det skall dock icke lyckas honom. Förfölja oss, det må han göra; men wår tro skall friskt gå igenom, likasom en stark wagn går genom ett djupt träsk. Smutsen stänker wäl upp på wagnen, och gyttjan fastnar wid hjulen, men wagnen går dock derigenom och låter icke hindra sig. Så förhåller det sig ock med den christeliga tron; all djefwulens stinkande orenlighet hänger sig fast derwid, såsom ock Christus och apostlarna hafwa förkunnat oss, att nemligen mycken förargelse skall komma; men den christeliga tron bryter sig dock igenom och består. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Sommar-afdelningen" s 121 i kommentar till Luk 9:28-36)


Sångarna:

Tacker honom i hans portar, Lofver honom i hans gård; Kommer hit från alla orter; Priser den om oss har vård; Ty han är fast god och blid, Håller tro i evig tid. (J Franck-J Arrhenius-J Svedberg: Psalm 268:3, jfr Psalmer och Sånger 4:3)

Herrens kyrka bjuder alla Oförgänglig sabbatsfrid, Hur än orons vågor svalla Genom söndringslysten tid, Ty i Jesu Kristi tro Får var själ, som trår till ro Och mot tvivel söker fäste, Hägn likt svalan i sitt näste. (EN Söderberg: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 171:3)

O Jesu, den frid, som vi alla Begära, blott finnes hos dig. I mörker vi famla och falla, Så snart du ej lyser vår stig. Min tro är en flämtande gnista, Din segrade än i det sista. O Herre, så tro du för mig. (E Billing: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 380:10; jfr Psalmer och Sånger 272:10)

Än lever våra fäders tro Och än den bringar hjärtan ro. Den segrat har bland elde och svärd, I nödens tid, i syndens värld. O helga tro, vårt säkra stöd, Vår kraft, vårt ljus i liv och död. ... I bojors tvång, i sorgens natt Den var de trognas högsta skatt Och födde städse hoppets sång, Fast natten syntes mörk och lång. O helga tro ... O helga tro, du segra skall Utöver vida världen all. Se, skaror draga ständigt fram Till livets brunn vid korsets stam. O helga tro ... Än lever våra fäders tro. Må den i våra hjärtan bo, Att genom tron vi segra må Och i Guds härlighet ingå. O helga tro ... (FW Faber-GA Gustafson-CG Lundin: Sånger och Psalmer 1951 nr 405; jfr Psalmer och Sånger 483)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående ”de som håller Guds bud”, se också Upp 12:17a(17). Angående ”Jesu tro”, se Upp 1:5a och 2:13ba.


Och i/genom det här har vi kunskap, att vi har (och har haft) kunskap om Honom, om vi – alltefter omständigheterna – må vakta/’slå vakt om’ (א*) Hans bud. (1 Joh 2:3)

Vad vi – om alltefter omständigheterna – må begära, tar vi från Honom, eftersom vi må (א,*א,A) hålla (fast vid) Hans bud(pluralis), och (eftersom) vi gör de behagliga tingen inför Hans ögon. (1 Joh 3:22)

Det här är Guds välkomnande, för att vi må hålla Hans bud, och Hans bud är inte tunga. (1 Joh 5:3)


Ytterligare studier:

Joh 14:15,21; 20:31.


David A. Desilva "A Sociorethorical Interpretation of Revelation 14:6-13: A Call to Act Justly toward the Just and Judging God"; Bulletin for Biblical Research 9 (1999): 65-117.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-22; 2012-07-12; 2015-08-10)

Till sidans topp

14:13 Och jag hörde en röst ut ur himlen, som sade: “Skriv: ‘Lyckliga de döda (kropparna), de som från just nu dör i en herre * (P47, א*), säger Anden, ’för att de må vila ut ur sina besvär, ty deras gärningar följer i sällskap med dem.’”

Ord för ord (33 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus): Och (jag)-hörde (en)-röst ut-ur '-en himmel'/himlen sägande: skriv: lyckliga de döda de i (en)-herre döende från just-nu säger '-n ande'/anden, för-att (de)-må-vila ut-ur '-en besvär'/besvären sina, -na ty gärningar deras följer i-sällskap-med dem.


1883: Och jag hörde en röst från himmeln säga: Skrif: Saliga äro de döda, som i Herren dö härefter. Ja, säger Anden, de skola hvila sig från sitt arbete, ty deras gärningar följa dem efter.

1541(1703): Och jag hörde ena röst af himmelen säga till mig: Skrif: Salige äro de döde, som i Herranom dö, härefter; ja, Anden säger, att de skola hwila sig ifrå sitt arbete; ty deras gerningar följa dem efter. (”Salige äro ... följa dem efter” i fetstil)

LT 1974: Och jag hörde en röst i himlen ovanför mig som sade: ”Skriv ned detta: Äntligen har tiden kommit, då hans martyrer ska få sin fulla lön. Ja, säger Anden, de är i sanning välsignade, för nu ska de vila från alla sina mödor och svårigheter, och deras goda gärningar följer dem till himlen.”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(David sade:) “Herrens Ande samtalade i/med mig.” (2 Sam 23:2a, Grekiska GT)

I de här dagarna fördes/kom judarna till vila från sina fiender. Och (detta hände) i den månad i vilken de vände/’vände om’ ... från bedrövelse in i fröjd och från smärta in i en god dag, (för) att leda/fira helt goda dagar av/med bröllopsmåltider och glatt lynne, då de skickade ut portioner/gåvor till vännerna och de utblottade. (Ester 9:22, Grekiska GT)

(Gud sade i en synagoga av gudar:) "Jag talade: 'Ni är gudar och alla (är) den Högstes söner, men ni dör som människor.'" (Ps 82:6-7a, Grekiska GT)

(Herren sade till Israel:) ”Från nuet har Jag gjort de nya tingen hörbara för dig, (ting) som det står i begrepp att bli. …” (Jes 48:6b, Grekiska GT)

(Människan som var sjunken/klädd i linne sade till profeten:) "Du skall föras till vila och stå upp emot din härlighetsglans in i dagars avslutning." (Dan 12:13b, Grekiska GT)

(Salomo sade: “Vishet) ’gav tillbaka’/överlämnade till fromma deras besvärs lön.” (Salomos Vishet 10:17a)

(Jesus, Syraks son, sade:) “I/vid en människas avslutning (sker det) ett avslöjande av hans gärningar.” (Syr 11:27b)

(Jesus, Syraks son, sade:) ”Sätt/lägg er hals under, inunder ett ok (av vishet), och låt er själ därtill ta emot uppfostran/undervisning. Det är nära att finna henne. Skåda i/med era ögon, att jag har haft få/föga besvär, och jag har funnit mycket vila för mig själv.” (Syr 51:26-27)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade:) ”Kom hit i riktning mot Mig, alla som har besvär och som är (och har varit) betungade, och Jag skall föra er till vila. Lyft Mitt ok emot er, och lär er * (א*), att Jag är mild och ödmjuk (i) hjärtat. Och ni skall finna vila (i) era själar.” (Matt 11:28-29)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Då skall de rättfärdiga lysa ut/fram som solen i deras Faders rike.” (Matt 13:43a)

(Jesus sade till folket i Jerusalem:) ”Ni må inte/förvisso ej skåda Mig från just nu ända till ni – alltefter omständigheterna – må tala: ''Varande (och havande varit)'/'var (och ha varit)' välsignad den som kommer i en herres namn.'" (Matt 23:39b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “När de – alltefter omständigheterna – må leda er och ge (er) till sidan av, bekymra er ej i förväg (om) vad ni må samtala, emellertid/utan vilket/'vad som' – om alltefter omständigheterna – må ges er i den där stunden, samtala ‘det här’/detta. Ty ni är inte de som samtalar, emellertid/utan den Helige Ande.” (Mark 13:11)

(Johannes sade till Jesus:) “Vi hindrade (hela tiden) en viss (person), eftersom han inte följer i sällskap oss.” (Luk 9:49b)

(Jesus sade: "De som anses helt och hållet värdiga att nå fram till ... uppståndelsen ut ur döda kroppar) förmår inte längre att dö, ty de är uppståndelsens söner, jämställda (med) budbärare, och är Guds söner." (Luk 20:36)

(Petrus sade till sina israelitiska bröder:) “Lägliga tider av andrum må – alltefter omständigheterna – komma från Herrens ansikte, och Han må skicka bort till er Den som före/innan har varit (och är) i Hans hand, Kristus Jesus, som himmel/himlen faktiskt måste ta emot intill (de) tider av ’tillstånd bort’/upprättelse av allting av/om vilka Gud samtalade genom Hans heliga profeters mun från tidsålder/'en tidsålders början'." (Apg 3:20-21)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus sade till judarna:) Om – alltefter omständigheterna – ni ej må tro Mig (א,*א), att Jag är, skall ni dö i era missar (av Guds mål).” (Joh 8:24b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) "'Oss måste'/’det är nödvändigt för oss att’ arbeta (för) Dens gärningar som har sänt oss (P66,P75,א*), ’ända till’/’så länge som’ det är dag. Natt kommer, när ingen förmår arbeta." (Joh 9:4)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Från just nu säger/talar Jag till er, innan det blir/händer, för att när det – alltefter omständigheterna – må bli, ni må tro, att Jag är.” (Joh 13:19)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Om ni har (och har haft) kunskap om Mig, skall ni och/också ha kunskap om Min Fader. Och från just nu har ni kunskap om Honom och ni skådar (och har skådat) Honom.” (Joh 14:7)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”När – alltefter omständigheterna – Den där, sanningens Ande, må komma, skall Den visa er vägen i * (א*) sanningen. Ty Den kommer inte att samtala från Sig själv, emellertid/utan så många ting som Den * (א,*א) hör, kommer Den att samtala, och Den skall komma fram med ett budskap till er (om) de kommande tingen.” (Joh 16:13)

Lycklig den som läser och de som hör profetians utsaga (א,*א) och håller de ting som hade varit (och var) skrivna i den, ty den lägliga tiden (är) nära/’i närheten’. (Upp 1:3)

Jesus Kristus, det trofasta vittnet, den förstfödde av de döda (kropparna) och ledaren av jordens kungar. (Upp 1:5a)

(Rösten) sade till (Johannes): “Skriv in i en bokrulle vad du ser.” (Upp 1:11a)

(Jag är) Den som lever, och Jag blev en död (kropp), och skåda, Jag är en som lever in i (de kommande) tidsåldrarnas (kommande) tidsåldrar. (Upp 1:18a)

Skriv så de ting som du har skådat, och de ting som är och de ting som måste (א*) stå i begrepp att bli efter de här tingen. (Upp 1:19)

Jag känner dina gärningar och ditt (א,* א) besvär och din uthållighet. (Upp 2:2a, ”Efesos”)

Den som har ett öra, låt honom höra vad Anden säger till (församlingarna) av utkallade. (Upp 2:7a)

Det talades till dem, för att de måtte (א,* א) ’föras till vila’/vila ännu en små-/liten tid. ... (Upp 6:11b)

Och så många ting som (א,*א) de sju åskdundren samtalade, stod jag (hela tiden) i begrepp att skriva. (Upp 10:4a)

(De som tittade på de två vittnena) hörde en stor/hög röst ut ur himlen som sade till dem: “Stig upp här/hit.” (Upp 11:12a)

Och nationerna var vreda, och/men Din vrede kom och den lägliga tiden för de döda (kropparna) att dömas. (Upp 11:18a)

Och jag hörde en röst ut ur himlen, som ’en röst’/’ett ljud’ av många vatten och som ’en röst’/’ett ljud’ av ett stort/starkt åskdunder. Och rösten/ljudet som jag hörde (var) som (ljudet av) citterspelare som spelar cittra i/på sina cittror. (Upp 14:2)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

ca 2000 - ca 1900

När mamma ibland tycker att Linus-Ida arbetar och sliter för mycket och behövde vila sej lite, så att hon inte fick så ont i sina ben, då säjer Linus-Ida: "Vila sej, det får en göra när en kommer i graven. Fast jag slår mej i backen på att jag hinner inte väl komma te ro, så blir det nog domedag redan nästa dag, och då får jag ju knalla opp igen på mina stackars gamla ben." (Astrid Lindgren "Madicken och Junibackens Pims" s 89)

De som gjorde uppror mot Gud under ökenvandringarnas dagar uteslöts från Hans vila I det utlovade landet. Det finns emellertid en bättre vila än den som israeliterna fann i Kanaan, det är den vila som väntar Guds folk. Vi måste se upp så att vi inte går miste om den vilan genom att göra uppror mot Gud, när Han talar till oss inte längre genom sin tjänare Mose, som Han gjorde under den tiden, utan genom Sin Son, en som är större än Mose. (F.F. Bruce "The Epistle to the Hebrews" s XIX; Hebreerbrevets argument)

Självfallet är det inte meningen att förneka, att också de tidigare i Herren hänsovna skall prisas saliga, men härefter, i Antikrists tid, gäller det i dubbel bemärkelse, därför att livet på jorden kommer att vara värre än döden. (Olaf Moe "Johannes Uppenbarelse" s 209)

(I trädgården) fanns ... en veranda med sovplats - jag satte mig på sängens halmmadrass och tyckte mig aldrig ha sett maken till lyx. Ljuden av fåglar, syrsor och andra insekter genljöd i mina öron, höns gick omkring i gräset och när jag lyfte blicken kunde jag se Bilgorajs synagoga och bortom den åkerfält som sträckte sig bort mot skogsbrynet. Fälten hade alla sorters former och färger, de bildade kvadrater och rektanglar i mörkgrönt och gult ... Jag önskade att jag kunde få stanna där till evig tid. (Isaac Bashevis Singer "På vår gata" s 117-118; Bilgoraj)

Att jag var sjuk upptäckte jag juldagsmorgonen (1911) därav, att jag var trött så att jag icke kunde stiga upp, och icke ville ha kaffe. Några smärtor hade jag icke, erfor bara en stor vila, en likgiltighet för yttervärlden, och en känsla av att jag slutligen fått ro. Mitt vanliga är eljes att klockan sju på morgonen rusa ur sängen, gå ut, för att komma hem driven av en brinnande längtan till verksamhet. Nu var denna oro borta; jag tyckte mig ha fullbordat mitt livs dagsverke, hade sagt allt vad jag ville säga; och det otryckta låg i handskrift i väl ordnade kartonger. (August Strindberg "Betraktelser på Födelsedagen med anledning av Sjukdomen" s 192; Afton-Tidningen 1912-01-22)


ca 1900 och tiden dessförinnan

Sonja (20 år): "Vi ska leva vidare, morbror Vanja. Vi ska leva igenom en lång, lång rad av dagar och långa kvällar: vi ska ha tålamod och finna oss i dom prövningar som ödet sänder oss; vi ska arbeta för andra, både nu och när vi blir gamla, utan att veta av någon vila, men när vår tid kommer ska vi stilla dö, och där på andra sidan graven ska vi säga att vi har lidit, att vi har gråtit, att det har varit bittert, och Gud kommer att förbarma sig över oss och du och jag, morbror, kära morbror, vi ska uppleva en ljus tillvaro, vacker och vit, vi ska bli lyckliga, vara rörda när vi ser tillbaka på det elände som vi har nu, och le åt det - och vi ska få ro. Det tror jag, morbror, hett och innerligt ... Vi ska få ro. Vi ska få ro! Vi ska höra änglarna, vi ska få se hela himlen i diamanter, vi ska få se all jordens ondska, alla våra lidanden drunknar i nåden som uppfyller världen då, och vårt liv ska bli stilla, ömt och ljuvt som en smekning. Det är vad jag tror. ... (Torkar hans tårar med sin näsduk.) Stackars, stackars morbror Vanja, du gråter ... (Med gråt i rösten.) Du har inte fått någon glädje under ditt liv, men ge dig till tåls, morbror Vanja, ge dig till tåls ... Vi ska få ro ... (Omfamnar honom.) Vi ska få ro!" (Anton Tjechov "Morbror Vanja" s 252)

Så fick (min första värdinna i Landskrona) slag och begrofs en månad efter sin man. Vi tänkte alla därute på kyrkogården på detsamma, knotade att hon ej kunnat få ett par år till. Men för min egen del blef jag som alltid gripen af den stora härligheten i att allt skall upphöra, hela denna ömkliga strid med små synder och små fröjder och tungt arbete. Jag är mer nöjd med det lif jag har än de flesta, men hvad är det mot den stora hvilan. (Selma Lagerlöf "Du lär mig att bli fri - Selma Lagerlöf skriver till Sophie Elkan" s 80-81; brev våren 1897)

"Jag såg (uppasserskan) i den förskönande branden av mina begär, min son", (sade abbén). "Sådan är människornas lott, då de lämnas åt sig själva; de fara ömkligen vilse. Vi låta bedraga oss av tomma gyckelbilder; vi jaga efter drömmar, och vi omfamna skuggor. Endast i Gud finnes sanningen och vilan." (Anatole France "Drottning Gåsfot" s 37)

Jag har ibland känt det skönt att få hvila och skulle velat hvila jämt. Lifvet skrämmer mig mången gång. Men detta är väl intet osunt. När det sker af gudelig längtan till evigt lif stod det i katekesen, får man önska sig döden. (Selma Lagerlöf "Brev 1 - 1871-1902" s 53; brev 15 mars 1891 till Sophie Adlersparre)

Jag har sagt allt och betraktar mig numera som gammal. Jag är trött och orkar icke bråka mer. Tänker icke affalla eller återta. Jag blir som alla gamla lugnare. ... Jag får göra som Blanche: tröttna har man rätt till, icke svika. Jag har gjort nog för att ha rättighet vara trött. ... ... Jag är trött, utsläpad, ofärdig och jag börjar lugna af jag med, helt naturligt. ... Har predikat och predikat nog. ... ... Jag är så trött att jag knappt kan bli ond mer och Gud(?) vet om det är lönt också. (August Strindberg "August Strindbergs brev V 1885-juli 1886" s 152-153,157,162; brev den 2 aug 1885 till Albert Bonnier, brev omkring den 8 aug till Carl Larsson samt brev den 3 sept till Albert Bonnier)

Jag trifs och mår väl sedan jag fört ett ytterst exemplariskt lif. Men hvila, det får jag ej förr än i grafven! Och om jag ock hade råd skulle min rastlösa hjerna ej fördraga den. (August Strindberg "August Strindbergs brev III 1882-1883" s 365; brev den 26 nov 1883 till Albert Bonnier)

"Alla de förändringar som har ägt rum bland oss", sa mr Pickwick, "... har gjort det nödvändigt för mig att lugnt och sansat tänka över mina framtidsplaner. Efter att ha gjort det beslutade jag mig för att dra mig tillbaka till någon lugn och vacker trakt i Londons närhet. Jag tittade på ett hus som passade mig precis. Jag har köpt och möblerat det. Det står klart för inflyttning och jag tänker ta det i besittning omedelbart, i förhoppning att jag ännu har många år att leva ett lugnt och tillbakadraget liv och att jag därunder får glädja mig åt mina vänners sällskap och efteråt följas i döden av deras kärleksfulla hågkomst. ... Huset jag har köpt ... ligger i Dulwich. Det har en stor trädgård och är beläget på en av de vackraste platserna kring London.. Den har försetts med alla tänkbara bekvämligheter och kanske också med en smula lyx, men om den saken får ni själva döma. (Min son) Sam kommer att följa med mig dit. Jag har på Perkers inrådan anställt en hushållerska - en mycket gammal dam - och kommer att ha det tjänstefolk som hon anser sig behöva. Jag föreslår att vi högtidlighåller min inflyttning till denna lilla fristad med att en ceremoni som ligger mig mycket varmt om hjärtat får förrättas där. Om min vän Wardle inte har något att invända, skulle jag gärna vilja att hans dotter gifter sig i mitt nya hus samma dag som jag flyttar in där. Unga människors lycka", sa mr Pickwick en smula rörd, "har alltid varit det som glatt mig mest här i livet. Det kommer att värma mitt hjärta att under mitt eget tak se lycka lysa ur ögonen på de vänner som står mig allra närmast. ... Jag har inte gjort särskilt gott, men jag hoppas ändå mindre ont, och att inget av mina äventyr ska bli annat än en källa till roande och angenäma minnen för mig i livets höst. Gud välsigen er alla." Med dessa ord fyllde och tömde mr Pickwick med darrande hand ett bräddfullt glas, ögonen fuktades på honom när hans vänner reste sig som en man och drack honom till av fullaste hjärta. (Charles Dickens "Pickwickklubben II" s 426-427)

”Människor”, säger (Gösta Berling) ... högtidligt, "jag ser den gröna jorden betäckt av människoverk. Pyramiderna tynger jorden, Babelstornet har genomborrat skyn, de sköna templen och de gråa borgarna har rest sig ur gruset. Men av allt, som händer har byggt, vad är det, som inte har fallit eller ska falla? O, människor, kasta mursleven och lerformen! Bred murarförklädet över ert huvud, och lägg er ner att bygga drömmarnas ljusa slott! Vad ska anden med tempel av sten och ler? Lär att bygga oförgängliga slott av drömmar och syner!” Därmed gick han skrattande till vila. (Selma Lagerlöf ”Gösta Berlings saga” s 163; Unga grevinnan)

Ro över alla berg. Bland alla löven var du är - andlöshet. Fåglarna i skogen har tystnat. Vänta, lyssna! Snart vilar du med. (Johann Wolfgang von Goethe "Vandrarens nattsång" s 17)

Kroppen kommer icke allenast till hwila, utan själen mycket mer. Icke så, som skulle ock hon falla i en sömn, eller någon slags dwala, ty det strider mot hennes natur, och Skriften lärer det icke; utan hon kommer till hwila ifrån allt arbete, som henne åtföljt, ifrån alla bedröfwelser, all strid, all oro, förnämligast ifrån de beswärligheter, som dödsens kropp henne förorsakat. (Anders Nohrborg "Den Fallna Menniskans Salighets-Ordning" s 552 i kommentar till Matt 9:18)

De saligas gerningar ... gå icke förut och öppna himmelen för dem, ty det göra allenast Jesu gerningar, som äro dem tillräknade; men deras gerningar följa efter, och komma att belönas med olika grader i härligheten, så att den, som i tiden mera godt har gjort, han får ock i himmelen större härlighet af Guds fria nåd. (Anders Nohrborg "Den Fallna Menniskans Salighets-Ordning" s 563 i kommentar till Matt 5:1)


Att fortsätta med (hembygden):

ca 2000 - ca 1950

Här sitter mannen som skyr marginaler Här sitter mannen som is living on the edge ... Lämnade jobbet halvsju Samtidigt som sista bussen enligt tidtabellen skulle gå Nu sitter jag längst bak med andan i halsen ... Sådan är äventyraren Söker spänning in absurdum Denna gång gick det vägen Hur blir det nästa? (Per-Johan Ask ”Ask-et-ism”; Living on the edge)

Konversationen tog sakta slut. Det mesta var tydligen sagt. Damer och herrar vilade ut från sin sociala kontakt. Rösterna tystnade, aftonen for ordtom och spänningssänkande. Det är inte så roligt som många tror att träffa likatänkande./Siv Grenesten-Party (Alf Henrikson "Tittut" s 165; Spänningsfall)

Aftonen nalkas sakta, vågen på sjön har plånats ut, vinden har mojnat, endast en svag vindpust rör om i blad och trädens lövkronor. Det är kväll, och allt andas frid. Blicken söker sej uppåt, ser en molnfri himmel. Där ska snart stjärnan tändas, ser på månen och blicken bländas av ett vackert gult sken som lyser upp stigen, ja varje sten. Fåglarna har tystnat borta vid sjön och jag sitter som i en dröm, hör nattskärrans skorrande ljud, hon sveper förbi, kommer med bud att natten nalkas redan, och nu känns doften av en blomma, resedan. När allt är stilla tyst, då får vi gå och vila, inte säga ett endaste knyst. Ute på vägen hörs bara en massa bilar. Dom försvinner fort bort och vi får somna inom kort. (Ulla-Britt Sundvall "Afton"; dikt skriven den 12 augusti 1986)

Visst existerar (missionärens vila)! Dessbättre. Den förekommer också, vad en del av våra missionsfält angår, oftare än förr. Det har av olika länders missionssällskap ansetts nödvändigt att t.ex. japanmissionären ej stannar på fältet mer än fem år i taget. Tyvärr har många inte orkat med ens så länge! Två - tre år har kanske varit nog för att bryta ner missionären till kropp och själ. Vad var orsaken? - Motstånd från ondskans andemakter? Klimatet? Båda i samverkan? Missionären i arbete därute ser framåt mot hemmavistelsen. Inte så att vi jämt och ständigt går och väntar på att fem år skall vara över fortast möjligt. Men när tiden för hemresan närmar sig är den välkommen. Under hemmavistelsen skall man få glädje åt samvaron med kära familjemedlemmar och vänner, få rusta upp andligt och lekamligt, utbilda sig vidare, eller för någon tid ägna sig åt avkopplande arbete, samt dessutom framlägga behoven på missionsfältet och inspirera missionens vänner för fortsatta krafttag. Detta senare är något av missionärens egen programförklaring eller önsketänkande. Hur blir det då? Aldrig just vad man tänkt. Även om hoppet slår fel på vissa områden, är man likväl glad för det som uppfylles. ... Samtidigt som minnena dröjer kvar, känner missionären sig djupt tacksam till alla, som gjort viloperioden rik och värdefull. Bönen Herre, gör mig trogen i Din tjänst där Du ställt mig tills aftonen inbryter, gäller missionären och hemförsamlingen. Må Missionens Herre på den dagen säga till oss alla: Väl gjort du gode och trogne tjänare. Gå in i din Herres glädje! (Thali Andersson "Missionären hemma på vila" s 92-93,96-97; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1964)

Vad sjöng sirenerna för en sång när de sjöng för Odysseus månntro? Sjöng de om känslornas böljegång eller sjöng de om vila och ro? Vilken dröm håller starkast hans själ i sitt grepp, en längtande man på ett farande skepp? Fast han snabbt drev förbi blev han aldrig fri från sirenernas melodi. (Alf Henrikson "Medan göken tiger" s 39; Sirenernas sång)

Framåt till dess (Herren) kommer. Då skall nådelönen utdelas. Då får kämparna i Hans här vila, men icke förr. Nu och för tiden till dess Han kommer ljuder lösen: Framåt. (Enock H. Skooglund "Framåt" s 14; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1952)


ca 1950 och tiden dessförinnan

Vi har åldrats vid grismatens luktande kok i de avsides gårdarnas kök, och vi bar våra spannar i skuldrornas ok med den värkande ryggen i krök. När den molniga gryningen vattrades kall över skogsbrynets krusiga toppar har vi stultat med ledbrutna kroppar genom ångande stior och stall. ... Över leriga vägar i mörker och dis har vi burit vår rinnande sill, och på svullnade ben har vi stått vid vår spis där potatisen lagades till. Våra händer har spruckit på tvättbrädets block i den iskalla gårdsbrunnens vatten, och vi väcktes av barnskrik om natten på madrassernas knöliga flock. ... Men därovan, därovan i skyarnas drag vid de eviga änglarnas sång står ett ljusare kök och en kortare dag för vår salighet redo en gång. Och där rinner vårt diskvatten färdigt och ljumt ur en gyllene kran i tapeten och där skiner elektriciteten då det fläckfria fönstret blir skumt. ... Det är långt genom åren till söndagens frid på de skurade mattorna där att få vila i gungstol i ovansklig tid där ej död eller grämelse är. Där är duktyg och dräll för vår fattiga syn över vaxdukens repor och ringar, och det luftiga strängaspel klingar i den saliga stad bortom skyn. (Alf Henrikson "Vers" s 32-33; Morornas himmelrike; dikt skriven den 4 oktober 1935)

Jag såg en gång en mascot på en bil: en segergudinna i grekisk stil med devisen: The joy of speed. De orden hade bränt mig och satt sig fast: Den glädje, som rymmes i fartens hast, en devis för vår egen tid. ... Vi ha tagit spadar ochsläggor och spett och gräva och slå i vårt anletes svett, som galningar rusa vi fram. Vi köra i sken, tills vi falla omkull på livsvimlets myllrande gata, vi rusa för rusandets egen skull och tjuta och virvla upp damm. Vi frossa i arbetets ärliga id, vår enda fröjd är the joy of speed, men farten lämnar oss aldrig tid att slöa och känna oss lata. Där vår farfarsfar låg i gräset på rygg i kvällningen bakom grinden och slog åt flugor och knott och mygg och drömde i aftonvinden, och livet gled fram i leende ro efter dagsverkets mödor och släp i hans bo, där fara vi fram i en automobil med devisen: The joy of speed, och lägga bakom oss mil efter mil på kortaste möjliga tid. Och hinna vi stanna en flyktig minut, vi ligga i gräset och grubbla och när vi ha grubblat och rasten är slut, vi öka vår fart till den dubbla. Och utan att hejda oss läsa vi i Baedeker om, vad vi farit förbi. ... Men en gång, när livskraftens knappa bensin tar slut och ej längre kan räcka, och när vår levnads snabba maskin kört längsta möjliga sträcka, och när dess hjul aldrig rulla mer och motorn har rostat sönder och levnadsmaskinerna myllats ner av för detta stadsbor och bönder, när evighetsläran lagts ut av en präst och stoftet multnar i dödens gårdar, då må där huggas på gravarnas vårdar i eldskrift: The joy of rest! (Alf Henrikson "Vår tid" s 50-52; The joy of speed; boken utgavs 1927; Baedeker = tysk resehandbok)

Byggmästaren J. A. Andersson i Vaggeryd har till Svenska alliansmissionen sålt fastigheten Sjöborgen i Vaggeryd för 15,500 kr. Meningen är, att denna fastighet skall apteras till ett hvilohem för hemvändande missionärer, hvilka en längre tid vistats på missionsfälten. (Jönköpings-Posten 1916-11-06 "Hvilohem för missionärer")

(Predikanten Benjaminsson) var som det heter "bevandrad i de heliga skrifterna". ... Vi skriva år 1916. Då ligger jag under första hälften av februari månad enligt tvenne läkares utsago döende i lunginflammation. Till predikant Benjaminssons hem kommer då en gårdfarihandlare, som vet om såväl vår vänskap som min sjukdom, och sedan han hälsat säger han: "Nu kan jag tala om att Benjaminssons gode vän Viktor Johansson ligger för döden." Detta hör Benjaminsson utan att bli på minsta sätt uppskakad. Han svarar helt lugnt: "Inte ska' min gode vän Viktor Johansson dö nu. Nej, jag har hans löfte, att han skall träda fram till min öppnade grav på Villstads kyrkogård och läsa ur Daniels boks 12:e kapitel 13 vers de orden: "Och du Daniel, gå bort och vila dig, till dess änden kommer, att du må uppstå i den del, när dagarna hava en ända." Och så tillade Benjaminsson: "Så han skall visst inte dö." Gårdfarihandlaren blev alldeles förbluffad inför en sådan trosvisshet. Kanske var det här, som när Jesus fått bud om Lasarus' sjukdom. Mästaren bad under den tid han dröjde, men vid vännens grav bad han ej utan tackade för bönhörelsen och sade utan att sväva på rösten: "Lasarus, kom ut!" Genom trons bön i mitt hem, där flera trossyskon, bland dem skräddarmästaren Edstrand, som i rikt mått ägde helbrägdagörelsens gåva, voro samlade, återbördades jag till livet för att ännu under många år få verka i evangelii tjänst. För snart 10 år sedan (1933) fick jag träda fram till den grav, där stoftet efter min värderade vän och kamrat nedsänkts, och uppfylla det löfte jag för så långt tillbaka givit. ... "Saliga äro de döda, som dö i Herren härefter, ja, säger Anden, de skola vila sig från sitt arbete, ty deras gärningar följa dem." (Viktor Johansson "Nya minnen från färdevägen" s 104,107-110)

Julfest i Åkers sockens fattigvårdsinrättning Hvilan hölls annandagen på eftermiddagen för samtliga hjonen. Sedan dessa samlats i matsalen, hälsade J.P. Johansson, Pålskog, dem välkomna, hvarefter pastor R. Lindstam talade en stund öfver Luk. 2:11. Härefter tändes julgran och samtliga bjödos på kaffe. Ålaryds ungdomsförening hade nu i likhet med föregående år ombestyrt och bekostat festen samt höjde den med god musik och sång. Nämndeman A.M. Pehrsson, Elgebo, hembar till sist sitt och de bjudnas tack till anordnarna af den angenäma festen. (Jönköpings-Posten 1910-12-29 "Julfest på Åkers sockens fattigvårdsinrättning Hvilan)

En högtidlig och gripande begrafningsakt försiggick sistlidne söndag i Svenarum, då stoftet af aflidne distinktionskorpralen Erik Lagerkvist vigdes till den sista hvilan. Kistan bars af 8 distinktionskorpraler, samtliga kamrater till den hädangångne, och före densamma gingo tvenne underofficerare. ... (Vid) den öppnade familjegriften upplästes några för tillfället författade versar af distinktionskorpral Samuelsson. (Jönköpings-Posten 1910-04-13 "8 distinktionskorpraler bär sin kamrat till den sista hvilan")

Jönköpings skollofskolonier komma instundande sommar att i alla afseenden te sig lika med fjolårets. Sålunda skola äfven i sommar 48 barn, fördelade i två kolonier, i åldern 7-12 år, från såväl folk- som småskolan, få tillbringa 2 månader på landet eller från den 15 juni till den 15 augusti. Barnen ifrån Östra skolan få fortfarande sin upphållsort å Munkabo i Angerdshestra socken och stå under ledning och tillsyn af lärarinnorna Gertrud Stadigh och Kristina Karlsson, medan barnen från Västra skolan komma att äfven i år tillbringa sommar ferierna å Hofmejorna i det vackra Mullsjö. Ledningen här handhafves af lärarinnorna frökn. Anna och Stina Nordborg. Som bekant åtnjuta skollofskolonierna understöd af sparbanken samt af några af samhällets industriella etablissement m. fl. (Jönköpings-Posten 1901-05-20 "Skollofskolonier på landet")

Till sin gode vän, missionär August Berg, skrev (prästen Karl) Palmberg ett brev, dagtecknat Smålands Taberg den 7 juni 1894, där det heter: " ... Rörande Guds rike i allmänhet här i landet går nog en sansningens ande genom vårt kristna folk. Småsaker och småfrågor vika, och Kristi fulla åldersmått inträder mer och mer. Satan lurar för att fördärva, synnerligen med att avkyla de troendes andar. Men två ting hjälpa där - kors för den enskilde och väckelse för församlingarna. Så går allt väl, tills vi ingå i Lammet fulla sabbatsro, varest ingen skilsmässa är och ingen död utan ett ljuvligt, evigt förblivande väsende hos vår Gud evinnerligen. Då avtorkas våra tårar, även hjärtats smärtetårar, och vi få evinnerligen sammanvara icke i Kina, icke ens i det älskade Sverige utan hemma i himmelen med alla utvalda." (Efraim Palmqvist "Karl Palmberg och hans samtida" s 244-245)

(Häradshövdingen i Jönköping Thor Hartvig) Odencrants eftertädde (prästmannen Knut Wilhelm) Almqvist som ordförande (i Jönköpings Traktatsällskap). Han var verksam i styrelsen i 33 år och avgick i januari 1886 och en månad senare fick han ingå i Guds sabbatsvila. Hans efterträdare blev pastor Karl Palmberg. (Carl Wilson "Väckelserörelser" s 73; Svenska Alliansmissionens kalender för 1979)

Herrestad började (på 1840-talet) alltmera bli, vad dess härskarinna (Emilie Petersen) älskade att uttrycka med orden: "Guds lilla härbärge." Hon tänkte väl därvid inte bara på de nödens barn, som där härbärgerades, utan också på de många arbetare i den svenska kristenheten, som fingo för vana att där vila ut eller samlas till rådslag. Här skymtar Peter Wieselgren och lektor Elmblad, Oscar Ahnfelt och Per Nyman, kärast av alla Peter Fjellstedt, vars första ankomst fru Emelie skildrat så här på sitt uttrycksfulla språk: "Solakvällen lyste på dem, han svängde piskan till välkommen och lyste idel ljus ifrån sig till det arma Herrestad." Han skulle längre fram komma att vistas där ett helt år. Och det var där en god del av hans bibelkommentarer blev skriven. (Lars Gösta Stensson "Stiftskyrkan och diakonien" s 544-545)

Johann Philipp Petersen dog efter en längre tids sjukdom den 9 mars 1835. ... På hans gravsten på Kärda kyrkogård är inristat Upp 14:13: Saliga äro de döde som i Herranom dö. Ja, anden säger att de skola vila sig från sitt arbete, ty deras gärningar följa dem efter. (Göran Åberg "Emilie Petersen, 'Mormor på Herrestad', och hennes nätverk" s 36; I ny miljö på Herrestad)

I Choret finnas följande Stenar, som tagne äro från Gambla Stads kyrkian, under hwilka inga grafwar äro: " . . . Här under hwilar i Christo, Salige Hustru Ingeborg Jöns dotter med sin barn Jöns och Inger, Gudemed, barn, afsomnade i Herranom d. 24 Nov. A:o 1581. (Abraham Krok "Beskrifning öfwer Jönkiöpings stads kyrkia upsatt åhr 1753" s 50)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1950

Det finns många kopplingar mellan (de båda möbelformgivarna) Bruno Mathsson (i Värnamo) och Yngve Ekström (i Vaggeryd). ... Båda smålänningarna hade egna företag som tillverkade deras möbler, som för övrigt till stor del var väl genomtänkta och utprovade böjträkreationer. De arbetade utifrån den mänskliga kroppen och hade som mål att skänka den vila. ... De var båda upptagna med den kroppsliga vilans problematik och försökte var och en på sitt sätt att rita funktionalistiskt enkla och sköna möbler. (Marlene Sandberg "Yngve Ekström - mannen bakom århundradets möbel" s 28)

Det ord som bättre än något annat täcker buddhismens natur är ordet ro. De tre stora kristna dygderna är tro, hopp och kärlek. Buddhismen använder inte sådana termer, men de kan kanske översättas till något som en buddhist skulle förstå: Tro innebär för honom den fasta övertygelsen om att i "dharma", läran, har han nått sann insikt och är på väg till befrielse. Hopp är den lugna förvissningen om att han någon gång - kanske i dag, kanske i en avlägsen framtid - kommer att nå det tillstånd, som kallas "nirvana". En av buddhismens stora dygder är "metta", den lugna, lidelsefria välvilja som riktas mot alla slags varelser. Kristna och buddhister använder inte samma språk men borde kanske kunna förstå varandra bättre än de i regel gör. (Stephen Neill "Gud i andra religioner" s 202; författaren född år 1900 i Edinburgh i Skottland)

Jag måste fara min väg ganska snart - de senaste dagarna har cirka 5 tidningar om dagen ringt och velat ha intervjuer med anledning av premiären (av filmen "Utvandrarna"). . . . Sannerligen kan jag inte vara till döden trött på mina utvandrare - ska de förfölja mig hela livet nu . . . ? Jag visste inte vad jag gjorde när jag skrev romanen. Och inte heller när jag skrev kontrakt med SF (Svensk Filmindustri). . . . . . . Har nu slutat andra delen av min svenska historia - har skrivit sammanlagt 700 boksidor på den under loppet av två år - och tänkte nu vila mig något år från detta arbete. Vila - det är för mig ombyte! Jag ska ägna mig åt roman- och skådespelsskriveri, med en och annan tidningsartikel dessemellan. . . . . . . Jag måste säga Dig att jag blev mycket ledsen, när jag i Din sista bok läste att jag skulle vara "Sveriges argaste författare". Jag är ledsen över att Du har bidragit till att odla denna myt om mig. . . . Jag brukar beteckna mig som Sveriges snällaste författare. Många människor skrev till mig och tyckte att det var mycket snällt av mig att försöka hjälpa människor som varit utsatta för oförrätter i de stora rättsskandalerna - det var alltså under 1950-talet. Nu orkar jag inte längre försöka hjälpa någon - efter avslutningen av andra delen av min historia vill jag också beteckna mig som Sveriges tröttaste författare. (Vilhelm Moberg "Du tror väl att jag är död - Vilhelm Mobergs brev 1950-1973" s 335,338,347; brev från Stockholm till Jan Troell 1971-02-28, brev från Söderäng, Väddö till Harald Wigforss 1971-08-25 samt brev från Stockholm till Sven Stolpe 1972-02-24)

"Franska, det kan du", (sade Dag Hammarskjöld). "Låt nu höra vad du tror att den där meningen betyder: Varför söker ni vilan, ni som är skapade för arbete?" "Det förstår jag inte. Men jag förstår varför herr Hammarskjöld sa så!" "Varför sa jag det?" "Därför att ni tycker om att arbeta ... och därför att ... det är är så mycket herr Hammarskjöld måste hinna med. Den här Tiden är kort." ... "Skulle det finnas även andra tider? Tider som är längre menar jag." "Alla utom Oskuldens och Vedermödans tider", svarade jag. ... "Oskuldens och Vedermödans tider", svarade Hammarskjöld. "Skulle man välja ett passande uttryck för den tid vi lever i så är det nog i alla fall inte Oskuldens tid. Snarare Vedermödans." Jag nickade ivrigt. Vi tycktes förstå varandra. ... "Församlingens tid", (sade) jag, "varade i ... ettusenniohundrafemtiofem år", (sade) jag. "Sedan rycktes pappa och mamma bort. Då började Vedermödan." "Så då började Vedermödan. Det visste jag inte." Han tystnade och såg ut som om han memorerade alla fakta innan han bytte spår. ... Han verkade vara den förste som förstått att Vedermödan redan hade börjat. (Göran Sahlberg "När tiden tog slut" s 248-251)

Ja, ingenting blir som man tänkt, och jag bryr mig inte om saken mer. Jag är så innerligt trött på alltsammans. Jag ska sluta att ha att göra med svenska tidningar överhuvud - i dag hade jag en allvarlig sammanstötning med V-J, som annonserar som reklam ett uttalande av mig som är förfalskat! Nej, det finns inte en svensk tidning - utom Arbetaren - som man kan ha förbindelse med utan att bli upprörd över slarv och nonchalans och ännu värre saker! Och allt får vara som sagt! Jag har f. n. bara en önskan: Att få vara i fred! (Vilhelm Moberg "Du tror väl att jag är död - Vilhelm Mobergs brev 1950-1973" s 169; brev från Stockholm till Ivar Öhman 1958-12-12)


ca 1950 - ca 1900

Mitt finger famlar på en puls som slår tunn intill bristning, flyende och svag - en liten fjärilsvinge lätta slag, ett flyktigt fladder som av ögonhår. Och denna rännil, vilken inom kort - en timme blott, en dag - skall domna bort, har fyllt mitt väsen, skänkt det helgd och halt, kungsådran i mitt långa liv, mitt allt. . . . När om en timme eller en minut den mjuka fjärilvingen fladdrat slut, har du gått in i smärtlöshetens rike och nått den stora vilans modersfamn. Men min är då en tomhet utan like, en själens ensamhet som saknar namn. (Emil Zilliacus "Pulsen" s 198-199)

En ... högtidsdag, som lämnat en stråle av ljusa minnen efter sig, firades på Wuchangstationen (i Kina) den 27 oktober (1923), då missionär S.M. Fredén fyllde de 60 årens mått. ... (En) lärarinna tecknade Fredéns liv som den alltid verksammes, som aldrig tycktes ha behov av vila. Då hon ... frågat: Men när ska' pastorn vila? hade Fredén svarat: Gud vare lov, jag är frisk! ... Vad han fruktade vore att liksom tagas åt sidan och ej få vara med i arbetet. Han nästan avundades dem, som med arbetsdräkten på kallades härifrån. Vad vore livet utan arbetets välsignelser? Med full tillförsikt såg han mot det kommande livet såsom ett liv, fyllt av tjänande inför Gud. (R.S. Björkdahl "Missionär S.M. Fredén jubilerar på missionsfältet" s 55-56; Missionsförbundet n:r 4 den 24 januari 1924)

Väl ute på böljan igen slogo vi ut ett par rev och seglade i friska västsydvästliga kastbyar utmed Smålands vackra land till Västervik. ... Stadö Ask, med sina två väldiga träd, var en ståtlig utpost i havet. Spåröbåk utanför Västervik gör ett mäktigt intryck; den är bland sjömärken ett av de vackraste jag sett. Kl. 12 precis förtöjde vi vid kajen i Västervik, fullständigt länsade på proviant och uttröttade av evinnerligt kryssande, regn, tjocka, dåliga ankarplatser och allt för litet sömn. "Ja, i Amerika där haver jag varit, där Olle Jönsson han blev president, och i China, Kalifornien jag farit, men nu är jag i Småland igen." Västervik uti Tjust är en av den svenska nationens främsta prydnader, och ingen svensk stad har en stoltare historia. (Evert Taube "På kryss med Ellinor" s 106; sommaren 1922)

(Gunvalds) föräldrar hade trott. Icke för att de varit vad man kallar religiöst sinnade människor, men de hade haft en djup vördnad och en fast tillit till förhandenvaron av ett stort, i ett avlägset fjärran liggande vilorum, dit alla rättskaffens människors vägar ledde. (Sigrid Undset "Visa jungfrur" s 116-117; Gunvald och Emma)

Efter tio års arbete i Kina är det dags för en viloperiod i hemlandet. "Vilan" innebär långa resor och många möten där (missionärerna Elisabet och Otto Öberg) berättar om barnhemmet och livet i Kina, samtidigt som de värvar understödjare till barnhemmets flickor. ... Den 23 december 1913 är familjen tillbaka i Saratsi. Barnhemsbarnen möter dem med fanor. Stadens ledande män kommer på visit och de håller bjudning för ett par hundra personer. Men snart är det dagliga arbetet sig likt igen. Den 16 augusti 1915 skriver Elisabet lakoniskt i dagboken: "Skref bref, lade in gurkor, tryckte kort, lämnade ut medicin, tvättade ögon, agade barn m.m." (Anna-Maria Claesson "Elisabet från Sammekulla" s 92)

Nu kom jag i onsdags f.m. till Rättvik. ... Jag satte mig upp i vår fyrsitsiga trilla, en gåfva af vagnmakare Svensson d.ä. i Waggeryd - jag har begärt en liten nätt droska af honom nu också, men det tycker han tills vidare är för mycket - han ångrar sig nog. ... Och så kom jag till Hvilohemmet. (P. Waldenström "En intressant färd"; bref på gående tåg mellan Rättvik och Gäfle daterat 1913-11-20)

Se bort över döden fram emot den saliga uppståndelse, som väntar. Saliga äro de, som dö i Herren, säger Anden. Det står icke: Saliga äro de, som få en lätt, en stilla, ljuvlig död. Det står icke heller: Saliga äro de, som dö i fröjd och triumf, utan det står: Saliga äro de, som dö i Herren, och det gäller lika, vare sig deras dödsbädd varit full av kamp eller full av jubel. Gud vare tack, som giver oss seger genom vår Herre Jesus Kristus! (P. Waldenström "För hemmets andaktsstudier - Betraktelser för var dag" s 326)

(Hvilo)hemmet (i Rättvik) är egentligast afsedt för predikanter, hvilka också hafva företrädesrätt att bo där samt hafva den särskilda förmånen att icke behöfva betala mer än halfva priset. ... Vid hemmets bildande framhölls uttryckligen att församlingen vid behof bör hjälpa sin predikant, så att han må på hennes bekostnad helt eller delvis få tillbringa någon tid vid Hvilohemmet, när han är utsliten, såsom många predikanter äro. Det vore en ringa sak för församlingen att kosta på sin predikant en half eller en hel månads sådan rekreation, låt mig säga, hvartannat eller hvart 3:dje år på tid, som lämpligast vore, sommar eller vinter. Församlingen skulle ha den bästa valutan däraf. En uttröttad predikant lyder under naturlagarna äfven han. Han blir slapp och modfälld och kan inte verka med den kraft, som vore behöflig. (P. Waldenström "Svenska Missionsförbundets hvilohem i Rättvik"; Jönköpings-Posten 1910-05-04)

"Vad gör min mamma (i himlen)?" frågade barnet åter. "Hon sjunger", förklarade mor Knarr i avgörande ton. Lily stirrade med stora, vidöppna ögon in i brasan, hennes tankar voro långt borta hos den döda modern. "Vad gör hon nu?" frågade hon efter några minuters tystnad. "Hon sjunger, mitt barn, hon sjunger", upprepade den gamla kvinnan i den tron, att barnet ej hört hennes förra svar. "När slutar hon sjunga?" "Aldrig mer", svarade mor Knarr. "I himlen göra de ingenting annat än sjunga." "Så trött hon då ska bli", sade barnet medlidsamt. "Låter Gud dem aldrig vila?" "Jag vet inte", sade mor Knarr, "jag tror knappt det." "Ska hon sjunga hela tiden, medan jag sover?" frågade barnet. "Ja, det påstås, att där aldrig blir natt", sade mor Knarr. "Jag har åtminstone hört folk säga så många gånger, men inte vet jag om det är sant." "O, vad hon då kommer att bli förfärligt trött!" sade barnet. (Amy Catherine Walton "Ingen älskar mig" s 38-40; Barnbiblioteket Gullvivan 1920; tidigare upplaga 1902)


ca 1900 - ca 1850

Om en människa lever ett dåligt och själviskt liv går hon ner i graven och hennes namn jämte allt som rör henne följer henne dit. Även om hon av självisk ärelystnad låter resa en minnesvård över sig, skall hennes namn förintas tillika med hennes kropp. Men om hon glömmer sig själv och börjar verka för Gud, skall hennes namn leva för evigt. Ja, bege dig till Skottland i denna dag, så skall du spåra John Knox' inflytande överallt bland Skottlands kullar. Du skall tycka dig känna den store bedjarens ande sväva över hans fosterland. Hans inflytande fortsätter än i denna dag. ”Saliga är de döda som dör i Herren härefter. Ja, säger Anden, de skall få vila sig från sitt arbete, ty deras gärningar följer dem.” (D.L. Moody ”Himlen” s 85)

Kl. half 8 ef.m. (den 4 april 1883) var vi på en Samling på ett ställe som kallades "Strangers Rest" på Svänska = Främlingars hvila i Lane Park 24 (i Liverpool) och hörde der Guds ord. Vi var der i går afton också. Prädikantens text var Joh. Eps. 3 kpt. 1 v. "Se till hurudan kärlek Gud har bevisat oss, att vi kallas hans barn". (Alfred Nilsson "Alfred Nilssons dagböcker - En smålandsbonde berättar sitt liv" s 37; På väg till Amerika)

Om livet unnat mig en tid av vila, ett bo jag hade byggt mig längese'n, dit få, blott få, jag bett att till mig ila och som, om än så trångt, nog rymt var vän. Jag hade bjudit där, på min veranda, lugn utan anspråk, molnfri sommardag, små vågors viskningar, små fåglars slag; men först och sist syrener för att blanda sin doft av fest i soligt vardagslag. (Edvard Bäckström “Syrener” s I:452; 1841-1886)

Juldagen var en stillhetens och vilans dag. Allt arbete var strängt förbjudet, man fick inte ens mocka i ladugården eller sopa huset, det bringade olycka. ... Om tiden blev lång av den ovana sysslolösheten lekte man lekar i halmen eller gjorde julbockar och andra figurer i halmen, som man ställde på trappan hos grannarna som en överraskning på annandagens morgon. En oskriven lag var att man aldrig skulle gå på besök på juldagen. "Ingen person med heder och folkvett går på besök juldagen." Den som trotsade denna oskrivna lag hade man rätt att hälla köttspad över! Och han hälsades med tillmälen som julgalt eller julsugga. (Jane Fredlund "Stora boken om livet förr" s 75; Östergötland 1870-talet?)

För Kristina var evigheten bara som en ständig vila. Hon var ju så trött de sista åren hon levde. Hon kunde aldrig vakna fullsövd. Inget hjälpte henne mot det. Kristina hade underkastat sig Gud och undergivet förlikt sig med sitt öde. Men det hade inte han (Karl Oskar) förmått och han skulle aldrig förmå sig till det. ... En människa var hjälplös, men hon behövde inte försona sig med det, utan hon skulle leva som om hon kunde hjälpa sig själv. (Vilhelm Moberg ”Sista brevet till Sverige” s 299; Kartan från Ljuder)

Stockholm den 2 Mars 1868. Sistlidne Fredags e.m., wid tretiden, hördes begrafningsklockornas högtidliga ljud från Johannes kyrka härstädes. De jordiska qwarlefworna af wår älskade och oförgätlige nu hemförlofwade lärare Carl Olof Rosenius skulle nu inwigas till den sista hwilan, för att afbida den saliga dag, då det nedmyllade "hwetekornet" wid yttersta domsbasunens ljud skall uppstå och ikläda sig ewig oförgänglighet. (Jönköpings-Posten 1868-03-07 "Sista hwilan för nedmyllat hwetekorn")

Märkom noga de orden ”att deras gerningar följa dem efter”. De, som i Herranom dö, blifwa icke salige genom sin martyrdöd, eller egna gerningar, utan Christus allena med sitt försoningsblod har gått förut till himmelen och beredt wägen, och de trognas gerningar, som äro gjorda i tron, följa blott efter såsom frukter, werkade af Christus sjelf genom Hans Anda. Salige äro de blott för Christi skull, och nådelönens eller salighetens grad följer i den mån, de låtit Christus winna gestalt i sina hjertan och i Hans Andas kraft wandrat i Hans fotspår. (P. Fjellstedt "Biblia" s 760)

(Åklagaren) yrkar alltid på att alla skall dömas efter förtjänst och inte efter nåd. Åklagaren får nu höra, att de troende har hjälpt Domaren, då han var i nöd, och att han nu återbetalar dem lånet. (Lars Levi Laestadius "Nya Evangeliepostillan" s 368 i predikan 1858 över Upp 14:13)

Varje dag kämpade (Kristina) mot sin trötthet. Varje dag kom det någon stund då hon frestades att ge efter för den och plötsligt släppa vad hon hade för händer – då hon mitt i en syssla ville lägga sig ner och ligga stilla på rygg och inte göra annat än just detta: Bara ligga stilla på rygg! ... Kristina var ännu ingen gammal kvinna; hon hade inte rätt till att sätta sig att vila mitt på dagen. Vid sin ålder hade hon ännu inte rättighet att känna trötthet. Först efter ytterligare tjugo eller trettio års tid som hushållets härskarinna skulle hon få lov till det. Då fick hon avsäga sig köksdrottningens många regeringsbestyr och endast hängiva sig åt sin stora önskan: Vilan. (Vilhelm Moberg ”Nybyggarna” s 444; Drottningen i köket)


ca 1850 och tiden dessförinnan

Den 23 maj 1811 höll (komminister Lars Linderot) skriftermål med nattvardsbarnen i Lindome kyrka. Efter förrättningen kände han sig illamående, bars in i klockaregården, och några timmar senare gick han i i den eviga vilan. (Eric Leijonancker "Lars Linderot - en herde, rätt i lära och leverne" s 87; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings missionskalender för 1947)

Söndagen skulle (efter kyrkobesöket) förflyta i stillhet. ... Söndagshelgden synes (emellertid), i synnerhet i städerna, inte alltid ha blivit respekterad. När källorna börjar flyta rikligare, d.v.s. från 1800-talet, betonas emellertid alltid i skildringarna att söndagen var en verklig högtidsdag med bättre mat än under vardagarna, med högtidskläder och med ljuvlig vila efter arbetsveckans slit och släp. (Hilding Pleijel "Hustavlans värld - Kyrkligt folkliv i äldre tiders Sverige" s 212)

Den himmelska saligheten består för (Emanuel Svedenborg) ej i ett evigt njutande. Ty all njutning inger i längden leda, vore den än av högsta slag. Nej i himmelriket har varje människa sin sysselsättning lika väl som här på jorden, och varje ängels godhet yttrar sig i den nytta, han gör. Men även här avbrytes arbetet av vilo- och högtidsdagar, då det på landet är lekar och skådespel från morgon till afton och i städerna musik och sång på torgen. På vinranksflätade estrader sitta då musikanter i tre höjdavsatser med sträng- och blåsinstrument, och vid deras sida stå sångare och sångerskor. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1739-1772" s 296-297)

När Sankt Sigfrid hörde att hans systersöner (som förkunnade Guds ord för folket) blivit mördade, tackade han Gud som med martyrkronan friat dem från världens mödor. (Fornsvenska legendariet "Sankt Sigfrid och smålänningarna" s 84)

Föreställningarna (i det gamla Egypten om de döda) är motsägelsefulla. ... Ofta föreställes den andra världen som en lyckligare avbild av denna, där man undslipper dagens tunga arbete. (Martin P:n Nilsson-Krister Hanell "Forntidens historia" s 40-41)


Sångarna:

Nu vilar ett hjärta, i ljuset och friden de frågor som tystnat har fått sina svar, och nödens och ångestens tid är förliden för själen, som lyser i Herrens förvar. (B Setterlind: Psalmer och Sånger 309:1)

Sänd, Herre! dina englar ut, Att själen må, vid lifvets slut, Af dem till himlen föras; Och låt min trötta kropp i ro Sig hvila i sitt tysta bo, Tills der din röst skall höras. Då skall jag, klädd i helig skrud, Med mina ögon skåda Gud, Och af hans nåd och herrlighet Mig fröjda i all evighet. O Jesu Christ! ack, bönhör mig, :,: I lif och död jag tillhör dig. (M Schalling-H Ausius-JO Wallin: Psalm 221:3; jfr Psalmer och Sånger 239:3)

Hela vägen går han med mig – Tänk, att han mig älskar så! Och till slut han mig har lofvat Att hos honom hvila få. O, hvad fröjd att se och tjäna Den, som döden för mig led, Och att evigt honom prisa – Hela vägen gick han med! (FJ Crosby-van Alstyne-E Nyström: Sång 334:3; jfr Psalmer och Sånger 252:3)

Salige de, som ifrån världens öden Somna i Jesu Kristi tro i döden! Herren skall föra deras själ ur nöden Hem till sin glädje. (Z Topelius: Sång 624:1; jfr Psalmer och Sånger 306:1)

Hör, huru anden prisar dem, Som dö i Jesu tro! De hafva lyckligt kommit hem Till Gud i ljuflig ro. ... De hvila uti salig frid Från mödor och besvär Och se sin frälsare så blid I klarhet, som han är. (I Watts-E Nyström: Sång 628:1-2)

Yttersta dagen rätt fröjdefull blifver För dem på Jesus, vår frälsare, tro. Yttersta stunden dem inträde gifver Till deras sälla och eviga ro. Arbete, strid Byts då i frid. Härlighet följer på mödosam tid. (MB Malmstedt: Sång 681:1; jfr Psalmer och Sånger 744:1)

Giv dig helt och vet, att ingen Än förlorat däruppå! Lev för Jesus, tills du salig In uti hans ro får gå. (L Sandell: Förbundstoner 1911 nr 533:8; jfr Psalmer och Sånger 279:3)

Hemma, hemma få vi vila efter slutad kamp och strid. Hemma, hemma hos vår Fader väntar oss en evig frid. Därför glatt framåt, I bröder, löftesordet sviker ej, Och vi kämpa icke heller för ett ovisst mål, o nej! ... Hemma få vi ändå vila, vila ut i Jesu famn Efter alla vedermödor både med och utan namn, Där skall ingen fruktan vara, ingen oro, ingen nöd, Ingen frestelse och plåga, inga tårar, ingen död. ... ”Hemma, hemma få vi vila!” Vare det vårt fältrop här, Medan striden ännu varar, ja, när den som hetast är! Låt oss ropa till varandra, var vi mötas, vad oss sker: ”Hemma, hemma få vi vila!” O, vad vilja vi då mer? (L Sandell-Berg: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 1,4,6)

Verka, ty natten kommer. Verka, då morgon gryr. Verka, då dagen glänser. Verka, tiden flyr! Verka, när solen bränner. Verka, till kväll'n håll ut. Verka, ty natten kommer. Då är verket slut! (E Nyström: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 551:1; jfr Psalmer och Sånger 481:1)

Herrens nåd är var morgon ny; Varför skulle vi sörja? Jordens skuggor, hur snart de fly, Må vår lovsång då börja! Pris ske Gud, vi mot målet ila! Jesus följer oss trofast än i dag. Bjuder här allt Guds välbehag Och där hemma sin vila. (L Sandell-Berg: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 664:1; jfr Psalmer och Sånger 538:1)

Verka med iver, timmarna ilar, Skörden skall bärgas, skynda dig ut! Verka, tills Herren bjuder dig vila, Lönen av honom får du till slut! (J Grytzell: Psalmisten 1928 nr 532:3; jfr Psalmer och Sånger 480:3)

Ljuvlig är Guds helgons vila, Deras ro i himlafriden. Stunderna för dem ej ila orofyllda som i tiden. Evigt skola där de tjäna, Alltmer bliva Kristus like. Salig den Gud täcks förläna Detta liv i himlens rike! (AF Runstedt-Bearbetning: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 538:3)

Säg, vilka äro de som stråla där I klädnad vit som snö? Det är de trognas, de utvaldas här, Som fått i Herren dö. Bland dem mig Herren skänker Ett rum i helig frid, Där jag ej mera tänker På mina tårars tid. (JM Meyfart-E Evers: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 596:4)

Led mig så, o Herre Jesus, Att jag efter livets slut Lyckligt når den sälla hamnen Och hos dig får vila ut Må vi alla hava olja Uti våra lampor då, Att vi må, när Jesus kommer, In uti hans rike gå. (JA Hultman: Sånger och Psalmer 1951 nr 765:5; jfr Psalmer och Sånger 738:5)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående “jag hörde en röst ut ur himlen, som sade”, se Upp 10:4b. Angående ”besvär” och ”gärningar”, se Upp 2:2a.


Ytterligare studier:

Job 3:17; Jes 57:1-2; Joh 11:25-26; 12:28; 13:17; 20:29; 21:24; 1 Kor 3:13-14; 15:18,58; 2 Kor 5:9; Fil 1:23; 1 Thess 4:14,16; 1 Tim 5.25; Hebr 4:3,9-10; Upp 16:15, 19:9; 20:6; 21:5; 22:14,17.


David A. Desilva "A Sociorethorical Interpretation of Revelation 14:6-13: A Call to Act Justly toward the Just and Judging God"; Bulletin for Biblical Research 9 (1999): 65-117.

Randall C. Gleason "The Old Testament Background of Rest in Hebrews 3:7-4:11"; Bibliotheca Sacra 157:627 (2000): 281-303.

Paul R. House "The God Who Gives Rest in the Land: Joshua"; Southern Baptist Journal of Theology 2.3 (Fall 1998): 12-33.

John Laansma "'I Will Give You Rest.' The Background and Significance of the Rest Motif in the New Testament."; Tyndale Bulletin 46.2 (1995): 385-388.

R. Paul Stevens "Poems for People in Distress: The Apocalypse of John and the Contemplative Life." Themelios 18.2 (1993): 11-14.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-22; 2012-07-12; 2015-08-10)

Till sidans topp

14:14a Och jag skådade, och skåda, ett vitt moln.

Ord för ord (6 ord i den grekiska texten): Och (jag)-skådade, och skåda (ett)-moln vitt.


1883: Och jag såg, och se, en hvit sky.

1541(1703): Och jag såg, och si en hwit sky.

LT 1974: Sedan förändrades synen, och jag såg ett vitt moln.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Jesus, Syraks son, sade: “Den store prästen Simon var) som en stjärna tidigt på morgonen i en mitt av moln ... som en sol som lyser ut/fram emot den Högstes tempel och som en båge som ger ljus i/bland härliga moln.” (Syr 50:6a,7)


Den Senare Uppenbarelsen:

Då (Petrus) ännu samtalade, skåda, ett ljust moln överskuggade (Jesus och de tre lärjungarna). (Matt 17:5a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Skåda, Han kommer i sällskap med molnen, och de (א,*א) skall skåda Honom, varje öga, och/också vilka som än ’borrade ut’/genomborrade * (א*). (Upp 1:7a)

Efter de här tingen skådade jag, och skåda, en dörr som var (och hade varit) öppnad i himlen. (Upp 4:1a)

Jag skådade ’i en mitt av’/’mellan (å ena sidan)’ tronen och av de fyra levande varelserna och ’i en mitt av’/’(å andra sidan)’ de äldste en liten Bagge stående som hade Den slaktats (och slaktades). (Upp 5:6a)

Och jag skådade, och skåda, en vit häst. (Upp 6:2a)

Och jag skådade, och skåda (א,* א), en annan, eldfärgad häst kom ut. (Upp 6:4a)

Och jag skådade, och skåda, en svart häst. ... (Upp 6:5b)

Och jag skådade, och skåda, en ljusgrön häst. (Upp 6:8a)

Efter de här tingen skådade jag, och skåda, en mycket/månghövdad folkskara, som ingen ('hela tiden'/någonsin) förmådde räkna antalet av den, ut ur varje nation och (ut ur) stammar och folk och tungor. (Upp 7:9a)

Och jag skådade en annan stabil/stark budbärare som steg ned ut ur himlen, som/’och han’ var (och hade varit) höljd i ett moln. (Upp 10:1a)

Och de steg upp in i himlen i molnet, och deras fiender tittade på dem. (Upp 11:12b)

Och jag skådade, och skåda. Den lille Baggen stod emot berget Sion. (Upp 14:1a)


Exegeter, evangelister med flera:

Det var en bra bit bort till Tulipagården, där Sofia bodde. Hennes hus låg i utkanten av Körsbärsdalen med de höga bergen alldeles bakom ryggen. Vi kom ridande dit tidigt om morgonen. Då stod Sofia och matade sina duvor. Alla sina snövita duvor! När jag såg dom, mindes jag henne, den vita, som satt på min fönsterkarm en gång, det var väl tusen år sen nu. ”Minns du”, viskade jag till Jonatan. ”Var det inte en av dom här duvorna som lånade dej sin fjäderhamn då – när du var hos mej?” ”Jo”, sa Jonatan ”hur skulle jag annars ha kunnat komma? Det är bara Sofias duvor som kan flyga genom himlarna hur långt som helst?” Duvorna var som ett vitt moln omkring Sofia. (Astrid Lindgren "Bröderna Lejonhjärta" s 44)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående “jag skådade, och skåda”, se Upp 4:1a. Nu förekommer det uttrycket för åttonde och sista gången i Uppenbarelseboken. Jämför också Egna kommentarer och funderingar till Joh 4:16-18.


Ytterligare studier:


Bengt Holmberg "Herren och molnet i Gamla testamentet"; Svensk Exegetisk Årsbok 48 (1983): 31-47.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-22; 2012-07-12; 2015-08-10)

Till sidans topp

14:14b Och emot molnet satt (en) lik en människas son, som hade en krona av guld uppå Sitt huvud och en skarp skära i Sin hand.

Ord för ord (22 ord i den grekiska texten): och emot '-et moln'/molnet sittande/satt lik (en)-son människas, havande uppå '-et huvud'/huvudet sitt (en)-krona av-guld och i '-en hand'/handen sin (en)-skära skarp.


1883: ... och på skynsatt en, som var lik en människoson och hade på sitt hufvud en krona av guld och i sin hand en hvass lie.

1541(1703): ... och på skynom satt en, som lik war menniskones Son, och hade på sitt hufwud en guldkrono, och i hans hand en hwass lia.

LT 1974: ... och någon som satt på det som såg ut som Jesus och kallades Människosonen, med en krona av guld på sitt huvud och en skarp lie i handen.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Mose sade till Israel:) "Du skall räkna ihop antalet ut ur/av sju sjudagarsperioder åt dig själv. Då din skära har börjat emot mejande/slåttern, må du börja räkna ihop antalet ut ur/av sju veckor." (5 Mos 16:9, Grekiska GT)

(Mordokaj) kom ut uppklädd i den kungliga dräkten, och han hade en krona av guld och ett purpurrött diadem av fint linne. Men då de (som var) i Susa skådade (honom) gladde de sig. (Ester 8:15, Grekiska GT)

(David sade:) “Herren talade till min Herre: ’Sitt ’ut ur’/vid Mina rätta/högra (delar), ända till Jag – alltefter omständigheterna – må sätta Dina fiender till en fotapall av/för Dina fötter.’” (Ps 110:1, Grekiska GT)

(Daniel sade:) "Jag tittade (hela tiden) på i en nattens syn. Och skåda, (En) som en människas son kom (hela tiden) uppå himlens moln. Och Han var (hela tiden) vid sidan av (En) som en Gammal av dagar och de som stod vid sidan av (Honom) var (hela tiden) vid sidan av Honom." (Dan 7:13, Grekiska GT)

(Profeten sade:) “Skicka ut en skära, eftersom ’samlandet av frukter står vid sidan av’/’fruktskörden är nära’.” (Joel 3:13a, Grekiska GT)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Ovanpå (huvudbindeln bar Aron) en krona av guld.” (Syr 45:12a)


Den Senare Uppenbarelsen:

När – alltefter omständigheterna – frukten må ’ge till sidan av’/’vara mogen’, skickar (människan som hade sått) strax bort skäran, eftersom skörden ’står vid sidan av’/’är nära’. (Mark 4:29)

Jesus talade (till prästledaren): ”Jag är. Och ni skall skåda Människans Son som sitter ut ur Förmågans rätta/högra (delar) och som kommer i sällskap med himlens moln.” (Mark 14:62)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Skåda, Han kommer i sällskap med molnen. (Upp 1:7a)

(Emot) (א,* א) de sju (א,* א) lampställenas mitt (skådade jag en) lik en människas son. (Upp 1:13a)

... och ut ur (Människans Sons) mun gående/gick det ut ett tvåmunnat skarpt stort svärd. (Upp 1:16a)

(Äldste) som var (och hade varit) höljda i vita (ting) (א,*א) och (med) kronor av guld emot sina huvuden. (Upp 4:4b)

Den som sitter emot (den vita hästen) hade en båge, och en krona gavs Honom. ... (Upp 6:2b)

Och emot huvudena (på gräshopporna som var lika hästar var) som kronor liksom (i) guld, och deras ansikten (var) som människors ansikten. (Upp 9:7b)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

Faktum är att Kugen var till stor hjälp, trots att han bara var fem. Vart jag än gick följde han mig i hälarna, han arbetade med mig och kunde till och med skära stänglar. Jag lade ut lite pengar och bad stadens smed att göra en liten skära åt honom. Det gjorde honom väldigt glad. . . . Han följde med mig till smeden och stod där och tittade, och när någon kom in pekade han på skäran och förklarade: "Det där är Kugens skära." . . . När skäran var färdig ville Kugen ta med den i sängen när han sov, men det tillät jag inte. Då fick han lägga den under sängen. Det första han gjorde när han vaknade på morgonen var att känna efter att den låg kvar. Jag berättade att man brukade bli snabbare med skäran ju mer man använde den, och att man blev starkare ju snabbare och flitigare man var. Då blinkade pojken och såg länge på mig innan han sade: "Ju snabbare skära, desto starkare blir jag." (Yu Hua "Att leva" s 189)

(Den unge mannen) tar fram en liten skära som har varit borttappad länge, en skära som flodvakten inte skulle ha skänkt en tanke ens i sina drömmar. . . . "Den kan användas till mycket", (säger den unge mannen till flodvakten). "Det är en liten skära; se så fin den är! Hur kan du tala om att skära gräs? Nej, när det är några sötpotatisar som ska skrapas eller en bambuflöjt som ska finskäras, då är det en sån här man använder. Den är väldigt liten, men den är nog värd trehundra kopparmynt. Vilken härdning av stålet! Alla borde kunna ha en sån här kniv att hänga vid sidan, tycker du inte det?" "Jovisst. Alla borde ha en sån, det inser jag nog." (Shen Congwen "Mannen" s 102-103)

Vetet skördades med skära för att icke ur säden skulle spillas, och plog begagnades icke, utan endast hacka och spade. (August Strindberg "Från det vaknande Italien" s 89; Pegli 1884-03-10)

En gång för mycket länge sedan hade en konstnär i Svartsjö stått och betraktat sommardagens himmel och givit akt på skyarnas färd mot solen. ... De vita molnen blevo sommarhimlens herrar. De uppfyllde hela det blå valvet. De nådde solen och skylde henne. ... Med ens förstod han, att sommardagens vita moln voro farkoster, på vilka de saligas själar färdas. (Selma Lagerlöf ”Gösta Berlings saga” s 279; Lerhelgonen)

Under järnåldern hade så kallade vinkelskäror brukats i hela (Sverige). Det var en enkel konstruktion: skärans korta blad gick ut i en vinkel från handtaget. Ännu under 1200-talet var denna typ av skära i särklass vanligast i Sverige, men just under detta sekel började så kallade bågskäror tas i bruk på Gotland och Öland, varifrån de senare spred sig till fastlandet. Bågskäran utmärks, såsom namnet antyder, av att bladet bildat en båge. Detta skänker redskapet bättre balans. I Östra Östergötland, Mälarlandskapen och i Västsverige konkurrerade bågskäran successivt ut vinkelskäran, medan den senare vidareutvecklades till större effektivitet - framför allt genom att bladet blev längre - i Småland och västra Östergötland. (Dick Harrison "Jarlens sekel - En berättelse om 1200-talets Sverige" s 315)


Att fortsätta med (hembygden):

(annons) Gislaveds liar och Helsingborgs brynstenar till salu. ... S.M. Svenssons Skoaffär, Skillingaryd. (Jönköpings-Posten 1911-06-20 "Gislaveds liar och Helsingborgs brynstenar")

Det vapen som senare blev signifikativt för Hovslättsfabiken (vid Norrefors), var otvivelaktigt stiftantändningshagelgeväret "TRÄFF". Enligt beskrivning i 1909 års priskurant: "Dessa gevär äro i förhållande till det ytterst billiga priset af utmärkt beskaffenhet. Pipa af stål, brunerad, 80 cm lång, halft trångborrad. ..." ... För det mesta återfinns inte någon specifik stämpling på Hovslätts-bössan vilket kunde angivit om bössan hade sitt ursprung från Åsa Hulugårds Hammare eller från Norrefors i Hovslätt. Emellertid återfinns ibland ("Bösse-Nisses" signum,) en stämpel på svansskruven bakom pipan, vilken påminner om en gammal sädesskära. Varför denna märkning inte sattes i allmänt system, har jag ingen förklaring till. (Rolf E. Björklund "Åsa Hulugårds Hammare - Norrefors Vapenfabrik - Hofslättsbössan" s 21)

Liar. Den Li-handel undertecknad i flere år handhaft uti Garfware Malmbergs Läderförsäljning är numera flyttad till min Diversehandel å W. Förstaden (Jönköping), Barnarpsgatan N:o 34, der jag uteslutande försäljer de för sin godhet mångårigt kända och prisbelönta Gunnusliar. A. Engdahl. (Jönköpings-Posten 1869-07-03 "Goda Gunnusliar")

I september var det då dags att skörda den säd man sått, mestadels råg. För längre tillbaka hade man för detta ändamål en skära. ... Lien blev dock med tiden vanligare eftersom det gick betydligt fortare att slå med den. För att säden skulle lägga sig jämnt och snyggt monterade man en speciell båge på lien. Den kallades "mejehand". Det var också lämpligt att sädestråna "lutade med slaget" så att de lade sig jämnt. (Catarina Magnusson "Smedjan som blev museum" s 45; byarumsbygden under 1800-talet)

Till Sädens afskiärande brukar Småländningen Handskiäror - med hwilka mycket alfwarssammare tillgår än med Liar fast något långsammare, som thet tyckes af andre orters Åkermän; dock när man jämnförer folcket, som brukas till skiärande, upptagande, räfsande, bindande, skylande och täckande å andra orter, må jag rent ut säga, att fastän Småländningens handskiärande kostar mera på hans rygg, går det helt wist mäst på ett ut med arbetet och acktar Säden otroligen bättre. ... Men det händer beklageligen ofta nog, att han spörjer misswäxt, då han i stället för Skiära måste bruka Lian och sin säd som höö torcka och i ladan införa. (Magnus Nicolai Elgh "Småländska Åkerbrukets Skiötsel till dess Skillnad ifrån andre orters Åkerbruk" s 189-190; tal hållet inför Linné och småländska nationen i Uppsala den 15 februari 1749; Elgh föddes i Harkeryd i Svenarums socken år 1719; talet återgivet av Helmer Andersson)


Att fortsätta med ('nationerna'):

Att slå gräs och hugga runt fälten med lie förblev aktuellt, även om slåttermaskinen tog över. När det gällde säden, först med självavläggaren, innan självbindaren och slutligen skördetröskan kom till byn. Far fick vara med om hela utvecklingen. Han var noga med lieslipet, och det kändes viktigt att få dra slipstenen åt honom. Veven av järn brände efter en stund i händerna, som man gärna vätte med saliv för att lindra svedan. (Arne Wirdenäs "Till minnet av fars händer" s 124-125; 1920-1940-talet)

På övertygande språkliga grunder har ortnamnsforskare visat, att (byalaget) uppstod i Europa redan under folkvandringarnas tid, omkring 500 år efter Kristi födelse. . . . Under byalagens tid bestod modernäringen mera av boskapsskötsel än av åkerbruk. Det gällde framför allt i småbrukarbygderna. Ängen betydde mer än åkern, först i andra hand var bonden åkerman. Gårdarnas odlade areal var liten, men slåttermarken, gärden, mader, myrar, mossar, kärr, var vidlyftig. Höet som skulle föda boskapen under den långa vintern var den livsviktiga skörden. Under sommaren gick djuren på bete på allmänningen, släppta klöv mot klöv, men det stora bekymret var fodret åt dem under vinterhalvåret. Allt gräs som växte på gårdens ägor slogs, torkades och bärgades i lador och ängahus, som uppfördes ute i markerna, och det hemforslades när det blev vinterföre. Därför blev slåttern sommarhalvårets drygaste arbete. En ängs storlek beräknades efter det antal slåtterkarlar som behövdes för att den skulle mejas på en dag. Att gå med lie över uteägorna var ett arbete som gick sakta undan; Marken var stenbunden, buskig och risig. Samman med min far gick jag som pojke på slåtter varje söckendag under juli månad på vårt sextondels mantal småbruk. Vi tog mestadels i stenskärv, där vi inte kunde ta ut svängen med lien, utan måste peta och påta med udden, som fick hugg i eggen av stenarna och ofta måste nyslipas. (Vilhelm Moberg "Min svenska historia berättad för folket. Andra delen." s 287,289-290)

Jag måste skriva för att påminna Dig om, att lien åt Dig åtföljdes av en strykspån, varmed Du ska vässa lien, när den börjar bli slö. Det tillgår på följande sätt: Du sätter lieorvet eller skaftet fast emellan knäna och håller i det hårt med vänstra handen, medan Du med den högra handen för spånen fram och tillbaka längs liens egg, så snabbt som möjligt. Om Du stryker riktigt, så kommer det en mycket vacker klang från lien. Jag glömmer aldrig våra liars klingande i klara sommarmorgnar i ängarna i min hemsocken. (Vilhelm Moberg "Du tror väl att jag är död" s 253; brev från Rom till Olle Holmberg 1963-11-21)

Predikan blir lång, och pojken tycker att det blir allt svårare att sitta stilla. ... Och så märker han till sin förskräckelse, att sömnlusten ... kommer igen med förnyad kraft. ... Men han skall inte somna ... nej, det skall han inte ... Så tittar han mot taket till omväxling. strax över honom hänger en stor ljuskrona av den vackraste kristall. ... Så följa hans ögon kedjan, i vilken kronan hänger, upp till taket. Och taket det är blått som himlen. ... Han kan tydligt se, att kedjan tar slut däruppe. Han beslutar sig för att klättra dit upp, härnere kan han i alla fall inte vara ensam. Så fattar han tag i ljuskronan, når kedjan och begynner klättra mot himlen. ... Så högt det var till himlen! Han tröttnar på klättringen, och det är endast med möda han kan hålla sig fast i kedjan. ... Han ser sig om efter hjälp, han måste släppa kedjan nu. Då kommer ängeln från predikstolen seglande i rymden på ett vitt moln. Pojken ropar på honom, och han kommer. Men då är det ingen annan än hans döde bror, som vill hjälpa honom. - Kom hit till mig, säger han och räcker honom handen. Och den skrämde pojken tar hans hand och stiger upp på molnet, som är liksom en stor hög bomull. Men molnet ger vika för hans fötter, det bär honom inte, han sjunker. - Det är därför att du inte är död, säger brodern, som har änglavingar. Du lever ännu, du måste tillbaka till jorden. (Vilhelm Moberg "Min första julotta" s 63-64)

Upp om kyrkan i Älvdalen smides liar av 200 stycken vid pass; men neder om kyrkan boende, 200 stycken ungefär, göra laggkäril, dem de föra ner åt landet och föryttra dels för pengar, dels för säd." Ännu bättre liar gjordes i Lima. De voro "icke allenast där i trakten utan ock över hela Sverige utropade för de förnämsta. ... När liarna äro smidde, reser bonden bort med dem och säljer dem på avlägsne orter, då han alltid har för var lia 1/8 tunna säd. Näppeligen gård finns, som icke smedja haver, helst ovanför kyrkan, ty säden är liten." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1739-1772" s 333-334; Karl von Linnés resa i Dalarna 1734)

Ett viktigt medeltida redskap, skäran, höll under 1700-talet på att utmönstras i delar av landet för att i stället efterträdas av lien i skörden. Ursprungligen hade lien använts för att slå gräs, medan skäran nyttjades till skörden av säd. Vid mitten av 1700-talet användes lien som skörderedskap över större delen av de svenska slättbygderna, i Bergslagen och längs Norrlandskusten. Skäran var dock ännu ett århundrade senare det huvudsakliga skörderedskapet på Sydsvenska höglandet, där de ofta steniga åkerjordarna länge förhindrade liens bruk. (Carl-Johan Gadd "Jordbruket och livet på landet" s 314)

I samband med skörden användes under tidig medeltid huvudsakligen den lilla skäran, inte den stora lien. Lien existerade visserligen i Mellan- och Västeuropa sedan keltisk tid, men den användes under antiken nästan uteslutande till att slå eller meja ned gräs, inte till själva skördearbetet. Tvärtom vad som påstås i diverse referensverk kom lien som skörderedskap inte i allmänt bruk före 1300-talet, och i de flesta delar av Europa dröjde det ända till tiden efter medeltidens slut (ibland ända till 1700-talet) innan lien på allvar konkurrerade ut skäran. ... Under det medeltida skördearbetet skar man vanligtvis så högt upp som möjligt för att undvika att släpa med sig onödig vikt när man bar bort axen för vidare bearbetning. Efter det att skörden var bärgad kunde man därför släppa in boskapen, om man nu hade djur, på markerna för att låta dessa livnära sig på den som människoföda otjänliga åkerstubben. (Dick Harrison "Krigarnas och helgonens tid - Västeuropas historia 400-800 e. Kr." s 168-169)

När skördemännen skulle skära den växande säden (5 Mos 16:9), höll de skäran i höger hand och halmen i den vänstra. (Ps 129:7; Jes 17:5) (A. van Deursen "Seder och bruk i bibeln" s 24)

(Bildtext) Säden mejas. Lien är en uppfinning, som tillhör först yngre järnåldern. Dessförinnan var skäran, i form av en lång, krumböjd järnkniv, det enda skörderedskapet. (J.E. Forssander "Sveriges förhistoriska bebyggelse" s 156)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående “lik en människas son”, se Upp 1:13a. Angående ”en krona av guld uppå Sitt huvud”, se Upp 4:4b.


Grekiska ord:

drepanon (skära) (i NT) Mark 4:29; Upp 14:14 – Upp 14:15-19.


Ytterligare studier:

5 Mos 16:9; 1 Sam 13:20-21; Hes 1:26; Jer 50:16; Matt 24:30; 26:64; Luk 22:69; Upp 14:16-17.


Richard J. Bauckham "Synoptic Parousia Parables and the Apocalypse"; New Testament Studies 23 (1976-1977): 162-176.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-22; 2012-07-12; 2015-08-10)

Till sidans topp

14:15-16 Och en annan budbärare kom ut, ut ur Sitt (א,* א) tempel och utropade i/med stor/hög röst till Den som satt uppå molnet: ”Sänd Din skära och skörda, eftersom skördens (א,* א) stund har kommit, eftersom jordens skörd har torkats/torkat.” Och Den som satt uppå molnet kastade/’lät ... falla’ Sin skära emot jorden, och jorden skördades.

Ord för ord: 14:15 (35 ord i den grekiska texten Sinaiticus) och en-annan budbärare kom-ut ut-ur '-et tempel'/templet sitt utropande i (en)-röst stor (till)-den sittande uppå '-et moln'/molnet: sänd '-n skära'/skäran din och skörda, eftersom kom '-en stund'/stunden '-ens skörds'/skördens, eftersom torkades '-en skörd'/skörden '-ens jords'/jordens. 14:16 (17 ord i den grekiska texten): och kastade den sittande uppå '-et moln'/molnet '-n skära'/skäran sin emot '-en jord'/jorden och skördades '-en jord'/jorden.


1883: Och en annan ängel kom ut från templet och ropade med hög röst till den, som satt på skyn: Sänd din lie och skörda; ty skördetiden har kommit, och säden på jorden har torkat till skörd. Och den, som satt på skyn, lät sin lie gå på jorden, och jorden vardt skördad.

1541(1703): Och en annan Ängel kom utu templet, och ropade med höga röst till den, som satt på skynom: Hugg till med din lia, och skär; ty tiden är dig kommen, att du skall skära; ty säden på jordene är torr worden. Och han, som satt på skyn, högg till med sin lia på jordena, och jorden wardt afskoren.

LT 1974: Sedan kom en ängel från templet och ropade till honom: ”Använd nu din lie, för tiden har kommit för dig att skörda. Skörden är mogen på jorden.” Den som satt på molnet svängde då lien över jorden och skörden bärgades in.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Elifas sade: ”Den människa som Gud överbevisar) må komma i en grift/grav precis som brödsäd som skördas i en läglig stund enligt/under en läglig tid.” (Job 5:26, Grekiska GT)

(En röst säger:) "Varje/allt kött (är) gräs, och en människas varje/all härlighetsglans (är) som en bloma av gräs. Gräset torkades/förtorkades, blomman föll ’ut ur’/av. Men vår Guds ord stannar in i (den kommande) tidsåldern. (Jes 40:6b-8, Grekiska GT)

(Herren sade:) "Ännu en små-/liten stund och (Babylons) mejande/slåtter skall anlända." (Jer 51:33b, Grekiska GT)

(Herren sade:) “Jordbrukarna torkades/försmäktade ... Vinrankan torkades/förtorkades.” (Joel 1:11a,12a, Grekiska GT)

(Profeten sade:) “Skicka ut en skära, eftersom ’samlandet av frukter står vid sidan av’/’fruktskörden är nära’.” (Joel 3:13a, Grekiska GT)

(Profeten sade:) "Jag lyfte mina ögon och skådade, och skåda, en flygande skära. ... Jag talade till (budbäraren): ”Jag skådade en flygande skära.” (Sak 5:1b-2a, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Johannes Döparen sade: "Den som kommer bakom mig) ... skall leda/föra tillsammans Sin brödsäd in i sädesmagasinet." (Matt 3:12a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) "Skörden (är) faktiskt mycken/månghövdad, men arbetarna (är) få. Sträva så efter ’på så sätt’/att skördens Herre må kasta/föra ut arbetare in i Sin skörd." (Matt 9:37-38; Luk 10:2)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Den som – alltefter omständigheterna – må ge en av de här små (som följer Mig) endast en bägare kallt (vatten) att dricka, ’in i’/’med syfte på’ en lärjunges namn, amen, säger Jag er, han må inte/förvisso ej fördärva/förlora sin lön. (Matt 10:42)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Då solen hade ’stuckit upp’/’trätt fram’ sveddes (utsädet). Och eftersom ha/'det ... hade' ej (någon) rot, torkades/förtorkades det.” (Matt 13:6)

(Herren sade till slavarna:) “Låt både (rajgräset och brödsäden) vara (till) att öka/’föröka sig’ tillsammans intill (א*) skörden. Och i den (א*) lägliga tiden skall jag tala till skördearbetarna: ’Samla först ihop rajgräsen och bind dem ’in i’/i buntar ’i riktning mot’/’för att’ bränna ner dem, men led/för tillsammans brödsäden in i mitt sädesmagasin.” (Matt 13:30)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Den som sår den fina säden är Människans Son. Men/och åkerfältet är utsmyckningen/’den utsmyckade världen’, men/och den fina säden, de här är rikets söner.” (Matt 13:37b-38a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Fienden, den som har sått (rajgräsen), är förtalaren * (א*), men skördearbetarna är budbärare.” (Matt 13:39)

(Jesus sade till prästledarna och folkets äldste:) “Guds rike skall lyftas från er och ges åt en nation som gör/ger dess frukter.” (Matt 21:43b)

(Jesus sade till Sina lärjungar: “Människans Son) skall skicka bort Sina budbärare ’i sällskap’/tillsammans med en stor basun. Och de skall leda/föra tillsammans emot/’sökande efter’ Hans utvalda.” (Matt 24:31a)

(Jesus undervisade folket:) ”Hör! Skåda, den som sår kom ut (för) att så. … (En del utsäde) föll emot den klippiga (marken) … och ’på grund av’/eftersom det ej ha/hade en rot, torkade/förtorkade det. … (Andra utsäden) föll in i den fina jorden … och förde/frambringade ’in i’/’upp till’ (א,* א) trettio/trettiofalt och ’in i’/’upp till’ (א,* א) sextio/sextiofalt.” (Mark 4:3,5a,6b,8a)

När – alltefter omständigheterna – frukten må ’ge till sidan av’/’vara mogen’, skickar (människan som hade sått) strax bort skäran, eftersom skörden ’står vid sidan av’/’är nära’. (Mark 4:29)

(Människan som hade planterat en vingård) skickade bort en slav i riktning mot jordbrukarna (i) den lägliga tiden, för att han från sidan av jordbrukarna måtte ta från/av vingårdens frukter. (Mark 12:2)

Den andre (slaven) kom och sade: “’Din mina’/’dina 100 denarer’, herre, gjorde/gav fem minor/’500 denarer’.” Men/och (hans herre) talade till den här: ”Och du, bli/’var herre’ ovanför/över fem städer.” (Luk 19:18-19)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Det ‘är inte för er’/’tillkommer inte er’ att ha kunskap om tider och lägliga tider, som Fadern har satt/fastställt i den egna (rättsliga) myndigheten.” (Apg 1:7)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Varje (kvist) som för/frambringar frukt, den renar Han, för att den må föra/frambringa mer frukt.” (Joh 15:2b)

Jag hörde bakom mig en stor/hög röst som en basun. (Upp 1:10b)

(De slaktade vittnenas själar) utropade/ropade (med) en stor/hög röst. (Upp 6:10a)

Och Guds tempel i himlen öppnades, och Guds (א,* א) förbundskista/förbundsark skådades i Hans tempel. (Upp 11:19a)

(Budbäraren kom med det goda lilla budskapet) * (א,* א) i/med en stor/hög röst. (Upp 14:7a)

En annan budbärare, en tredje, följde dem och sade i/med en stor/hög röst. (Upp 14:9a)


Hembygdens predikan:

Det gives icke ett frö i naturen utan för att bliva en ört, en växt eller ett träd; icke heller en knopp utan för att bliva en blomma; och icke en blomma utan för att bliva frukt. Likaså har intet löfte givits av Gud utan för att fullbordas. Och liksom fröet har näring i sig för en tid åt den kommande växten, och brodden själv bräcker jordskorpan för att komma upp i dagen, så har Guds löfte kraft i sig självt till sitt bevarande och till besegrande av alla hinder; varför det kommer att uppfyllas i sin tid och i sin ordning. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Andra årgången s 39, Juldagen, Matt 1:18-25)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

ca 2000 - ca 1900

Det är trots allt inte säkert att vi behöver dö, vi som lever i tron på Jesus i dag. Om jag lever den dagen när han kommer, så tar han mig med direkt upp till sig, utan att jag behöver gå igenom döden. Därför får jag vara lugn och trygg. Det allra bästa väntar den som hör Jesus till. (Carl Fr. Wislöff "Bröd för dagen" s 510; kommentar till 2 Kor 5:2-4)

Varje kväll, när Madicken ligger i sin säng och har läst Gudsomhaver, ber hon en extra bön, att Lisabet och hon själv och mamma och pappa och Alva och Linus-Ida och Abbe Nilsson ska få fara till himlen allihop på samma gång. Det bästa vore förstås, om de aldrig behövde fara dit, tycker Madicken, de har det ju så trevligt här hemma. Fast det vågar hon inte be Gud om, han kunde bli ledsen. (Astrid Lindgren "Madicken" s 18-19)

All världens träd tycktes tåga mot Aslans kulle. Men ju närmare de kom, desto mindre liknade de träd, och när hela skaran, bugande och nigande och vinkande med långa smala armar åt Aslan, stod där, såg Lucy ett vimmel av människoliknande gestalter. ... Där var en ung gosse ... med vinlövskrans kring sitt lockiga hår. ... Hela tiden blev det fler och fler vinlöv. Snart var det inte bara vinlöv utan vinrankor. De bredde ut sig överallt. De slingrade uppför trädmänniskornas ben och smög sig kring halsen på dem. Lucy lyfte handen för att skjuta undan håret och upptäckte att hon sköt undan vinrankor. Åsnan var ett enda virrvarr av vinrankor. Svansen var alldeles intrasslad, och något mörkt vippade mellan hans öron. Lucy tittade efter en gång till och såg att det var en vindruvsklase. Och sen var det nästan bara vindruvor – över deras huvuden och under deras fötter – överallt. ... Alla började äta, och hur fint drivhus du än har hemma hos dig, så har du aldrig smakat sådana druvor. Verkliga praktdruvor, fina och fasta utanpå men sprickande till kylig sötma så fort de kommer i munnen, var något som flickorna aldrig hade fått nog av förut. Här fanns fler än man kunde äta, och ingen bekymrade sig om bordsskick. Överallt såg man kladdiga och smetiga fingrar, och fast alla hade munnen full slutade aldrig skratten och de jublande ropen: ”Evoe! Evoe!”, tills alla med ens kände att leken (eller vad det nu var) och festen måste få ett slut och andfådda sjänk ner på marken och vände blicken mot Aslan för att lyssna till hans ord. ... ”Pojken med det vilda ansiktet är Bacchus”, (sade Lucy). ... ”Jag skulle ha blivit nästan rädd för Bacchus och alla hans vilda flickor, om vi inte hade haft Aslan med oss”, (sade Susan). ”Jag med”, sade Lucy. (C.S. Lewis ”Caspian, prins av Narnia” s 126-128)

Giv mig bud, så skall jag plocka mina frukter och i fulla korgar föra dem till din gård, fastän några förfarits och några än ej mognat. Ty träden digna av sin rikedom, och en herdes pipa klagar i skuggan. Giv mig bud, så skall jag komma seglande på floden. Marsvinden skalkas och leker, leker med de domnande böljorna och lockar dem att sorla. Min trädgård har givit sin skörd, och i aftonens trötta timma skallar ropet från ditt hus på stranden i solgångsglöden. (Rabindranath Tagore "Fruktplockning" s 1)

Den dag döden knackar på din dörr, hvad har du att bjuda honom på? ... Hela den ljuvliga vinskörden av alla mina höstdagar och sommarnätter, allt mitt idoga lifs vinning skall jag sätta framför honom, då mina dagar lyktas och döden knackar på min dörr. (Rabindranath Tagore "Gitanjali" s 64-65)

När Selma Lagerlöf skrev Körkarlen, som avslutades med de bevingade orden: Gud, låt min själ få komma till mognad, innan den skall skördas, började hon en ny epok i sin litterära verksamhet. ... Selma Lagerlöf hade fått Nobelpriset 1909, samma år som Strindberg skrev sitt avsked till livet, Stora landsvägen. Trots Nobelpriset hade Selma Lagerlöf också fått sin litterära självkänsla skadad genom recensionerna av Gösta Berlings saga. Svaret på den dolda kritiken mot Selma Lagerlöf blev emellertid Körkarlen och Bannlyst, 1912 och 1918. Man har menat att Selma Lagerlöf i Körkarlen velat bekänna en återgång till den kristna tron. Förkunnelsen är också mycket stark i båda dessa diktverk, och man har t.o.m. menat att ”förkunnelsen” tagit död på det konstnärliga. (Erik Sollerman ”Livets kamp och dödens drama” s 151)

Gud, låt min själ komma till mognad innan den skall skördas. (Birgitta Yavari ”I mitt hjärtas trädgård”; citat Selma Lagerlöf i boken Körkarlen)


ca 1900 och tiden dessförinnan

Furstinnan försökte likna en fågel då hon hoppade upp i ekipaget och nickade åt alla håll. Hon var glad, uppriktig och varm om hjärtat och själv kände hon att hennes leende var ovanligt vänligt och milt. ... Hon tänkte på att det finns ingen högre njutning än att överallt föra med sig värme, ljus och glädje, att förlåta alla oförrätter och le vänligt mot sina fiender. De mötande bönderna bugade sig för henne, kaleschen knarrade mjukt, under hjulen virvlade det upp dammoln, som av vinden drevs in över den guldglänsande rågen, och furstinnan tyckte att hennes kropp inte vaggades på kaleschens kuddar utan på moln och att hon själv liknade en liten lätt, genomskinlig molnsky ... "Vad jag är lycklig!" viskade hon med slutna ögon. "Vad jag är lycklig!" (Anton Tjechov "Furstinnan" s 132-133)

Och dock, om du i tvivel sjunkit ner och dröjer dystert grubblande vid vägen, du griper åter ditt baner och bär det genom öknen oförvägen. Vad mer, om spejarblicken ser, hur bort från fästet tusen solar fejas? Vad mer, om stjärneskördar mejas som gyllne säd av tidens lie ner? Vad rätt du tänkt, vad du i kärlek vill, vad skönt du drömt, kan ej av tiden härjas, det är en skörd, som undan honom bärgas, ty den hör evighetens rike till. Gå fram, du mänsklighet! var glad, var tröst, ty du bär evigheten i ditt bröst. (Viktor Rydberg ”Kantat vid jubelfestpromotionen i Uppsala den 6 september 1877” s I:424)

Som nämndt - marseljäsen hördes den 2 December 1851 på Paris' gator. Hon sjöngs då af de unge män, studenter och arbetare - intelligensens och arbetets adel - som hade beslutat att gifva sitt lif för friheten och manligt höllo sitt löfte. Sedan dess var hon tystad, men icke förgäten. Hon skall ljuda igen - så sade frihetens vänner - när den stora återupprättelsens dag kommer, när den kejserliga despotismen mognat för den revolutionära skörde-lian. Då skall friheten återställas, och Frankrike räcka Europas nationer handen till en allmän mänsklig förbrödring, förutan hvilken friheten och civilisationen hafva ingen trygg grundval. Ur dessa drömmar, hvilkas förverkligande ännu för några månader sedan syntes nära, väcktes franska folket plötsligt genom krigsförklaringen mot Tyskland. (Viktor Rydberg "Marseljäsen" s 349-350; Göteborgs Handelstidning 12 augusti 1870)

Brunnsgrävarn (Germund) arbetade och arbetade. ... Det värsta med alltsammans var, att man stod mitt i skördetiden. ... Rågen var mogen och skulle skäras. Mamma visste inte hur hon skulle bära sig åt, för alla hennes dagsverkare hade fullt arbete med brunnsgrävningen, och allt det andra blev eftersatt. ... En dag såg mamma, att rågen höll på att gå över i brunt. Det var ett tecken, att den var så mogen, att kornena var nära att falla ur sina ax, och nu gick det inte an att dröja längre med att få den skuren. ... Mamma förklarade för (Germund), att rågen måste skäras nästa dag, och frågade om han inte ville hjälpa till med arbetet. ... "Ja, dä ska bli, som frua vell . . . ," sa han. "Men jag vell ha den längste lien, som finns på gårn, å teräcklitt mä bindersker, så jag inte behöver stå å vänte." ... På den dagen gjordes det en rågskörd på Mårbacka, som ingen sett maken till. För när det övriga arbetsfolket såg huru Germund svängde sin (två alnar långe) lie, så blev de först stående stilla och stirrade på honom, men sedan gick de lös på rågen liksom i raseri, och stråna föll till marken lika fort som under ett störtregn. På en enda dag blev hela fältet avmejat. (Selma Lagerlöf "Ett barns memoarer" s 276-280; Brunnen)

Skörden var i full gång. Det oöverskådliga, skimrande gula fältet begränsades bara på ena sidan av den höga blånande skogen. . . . Hela fältet var fullt med sädesskylar och folk. I den höga rågen skymtade man här och var på en avmejad sträng den böjda ryggen på en skördearbeterska, ax som gungade när hon flyttade dem i handen, en kvinna böjd över en bärvagga i skuggan och kringströdda kärvar på stubbåkern, övervuxen med blåklint. Åt andra hållet stod karlarna i skjortärmarna på vagnarna, lassade kärvar och virvlade upp damm över det torra, stekheta fältet. (Leo Tolstoj "Barndomen" s 34)

O Gud, Herre över levande och döda, det är bara dig jag vill! Handla med mig efter din barmhärtighet, ge mig tid till bot innan det är för sent! Jag längtar inte efter det jordiska ljuset, men efter det som kan komma till mognad i det. Herre, gör mina ax tunga av korn, sedan får skördemännen komma! Fyll mina druvor med vin, sedan är vingårdsarbetarna välkomna! (Isak från Antiokia "O Gud, Herre över levande och döda" s 6)

Avkastningen är vanligen, även i mycket fruktbara delar av Palestina, från tjugofem till femtio gånger det som har såtts, och i ett enda litet område till och med åttio gånger det som såtts av vete och hundra gånger det som såtts av korn. (Alfred Edersheim ”Old Testament” s 114)

När (rannsakningen enligt egypternas odödlighetstro) är ändad, tages den dödes hjärta och lägges i den ena vågskålen och rättvisans strutsfjäder i den andra, och vågens tunga visar då den dödes öde. Han införes då i de saliges boningar eller aflägsnas till de osaliges pinorum. Glädjen i de saligas boningar är skildrad på ett naivt jordiskt sätt. Själarna iklädda en ny, måhända eterisk lekamen, lustvandra i skuggiga lunder, plocka blommor och frukter, roa sig med arbete på åker och äng eller bada och leka i kristallklara bäckar. Uti en af inskrifterna talar solguden till de saliga själarna och säger: "hämten edra skäror och inhösten åkrarnes frukt, som är eder andel; bären den till edra boningar och njuten den och bringen offer däraf till de helige gudarne, bringen dem heliga offer af härlighetens rena åkrars frukt." (Viktor Rydberg "Materialism och idealism" s 273; föreläsningar i Göteborg höstterminen 1876)


Att fortsätta med (hembygden):

Den i England utvecklade så kallade Darbyismen ... präglades av mycket detaljerade tolkningar rörande Jesu återkomst och tidens slut. En utmejslad lära var, att Jesus först kommer osynlig för att hämta sin brud. Sedan följer vedermödan. Den avslutas när Jesus kommer i stor makt och härlighet tillsammans med sina heliga. Denna tolkning av händelserna vid tidsålderns slut fick många anhängare inom SAM. En av dem var (förre rektorn på Korteboskolan) Stig Wickström. (Eskil Albertsson "En luthersk-roseniansk-baptistisk-pingstpåverkad Alliansmission" s 8; Svenska Alliansmissionens Årsbok 2001)

Nu mognar äppelkarten. Den blomstertid förgår. Då saktar livet farten och det känns långt till vår. Ett daggigt plommon dalar i gräsets mjuka fukt, och trötta humlor talar med trädens mogna frukt./Alf Ragnar Stehn (Alf Henrikson "Sensommar" s 221)

Det var några få, som räddades i arken undan den stora floden. Släktet i stort mötte Guds rättvisa dom. När städerna Sodom och Gomorra lades i aska, frälste Gud den rättfärdige Lot. Såsom på Noas tid och i Lots dagar, alldeles på samma sätt skall det ske den dag, då Människosonen uppenbaras. Det är skakande allvar i Jesu förkunnelse. En dag blir det verklighet. Himmelen skall evakuera sina medborgare från jorden. Vi skall skiljas åt. Det finns rum i Guds himmel för alla, men många hörsammar ej bjudningen. Mången väljer jordiska ägodelar framför skatten i himmelen. Det är nu som då. Människorna äter och dricker, köper och säljer, planterar och bygger men försummar sin själ och går miste om det eviga livet. Det är fara värt, att det timliga och närvarande så fångar vårt sinne, att vi ej hör tonen från himlen och ej är beredda, när evigheten kallar. Men än är nådens dag och förberedelsens tid. Vi lever i advent. (Knut Svensson ”Medan dagen varar” s 6-7)

Man brukar säga att äldre personer gärna sysslar med det förflutna. Det hade man sällan tid att tänka på under de många uppgifternas tid. Ofta passerar de gångna årens arbete revy för ens inre blick. Hur har man utfört arbetet. Har det varit till Guds ära eller den egna, som varit dominerande. När Gud lägger måttstocken på ens gärning blir det icke så märkvärdigt. Det är mycket av trä, hö och strå och mindre av guld, silver och ädla stenar. Helst ville man göra om alltsammans, men det låter sig icke göra! Väl att allt det förgångna får vara under blodet. Ju äldre man blir ju dyrbarare är Guds nåd. (Arvid Almquist "Pensionär berättar" s 70; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1965)

Vår stora familj med far och mor och åtta syskon och en dräng flyttade till Stora Bongebo i mars 1920. Vi kom närmast från Ljungsarp. ... Att så havre, råg, rovor, sätta potatis och grönsaker var något som vi fick lära oss tidigt. ... Jag kommer ihåg när jag var tolv år och fick en lie i present av far. Den var av märket Diamant och mätte fem kvarter. De fullvuxna karlarnas liar var ett par kvarter längre. Jag kände mig stor som fick vara med de vuxna och arbeta. ... Havren gav riklig skörd i Bongebo, men rågen blev sämre. (Evan Jönsson "Livet i Stora Bongebo under 1920-talet" s 19-20; en kvarter = en kvarts aln = ca 15 cm)

(annons) Slåttermaskinerna (V)iking äro fortfarande de bästa. De är officielt afprofvade vid Redskapsprofningsanstalten i Ultuna och bland såväl svenska som utländska slåttermaskiner ensamma innehafvare af Allmänna Svenska Landtbruksmötenas guldmedalj. Denna enastående utmärkelse tillerkändes "Viking" i Norrköping 1906 på grund af ofvannämnda profning i Ultuna. ... Norrahammars Balans hästräfsor modell 1907. Bästa balans-räfsor i marknaden. Profvade och prisbelönta. ... Försäljare i Skillingaryd: Oscar Ljungbergh. (Jönköpings-Posten 1908-06-29 "Slåttermaskinerna Viking och Norrahammars balansräfsor")

(annons) Svenska Slåttermaskinen Viking m.fl. samt hästräfsor och dito hackor, radrensare, Gislaveds Axliar, sännor, slipstenar och hässjelinor köpes bäst hos Oscar Ljungbergh, Skillingaryd. (Jönköpings-Posten 1908-06-27 "Svenska Slåttermaskinen Viking m.fl.")

(Herman) Ager begrep sig inte på den nya tiden. Folk föraktade det gamla och rejäla och ett sådant förakt bådade inte gott. Ager trodde fullt och fast att yttersta domen stundade. Han brukade gå ut om kvällarna och stirra upp emot stjärnorna. Det stod i Skriften, att Jesus skulle komma som en blixt och hämta de troende, innan domen gick över världen. Ager hörde till de troende och när Jesus kom, då skulle han lyftas upp från bruksbacken, från denna svarta, hårdtrampade backe. Det som stod i Skriften var orubblig sanning för gubben Ager, annars var det förstås underligt, att han skulle lyftas upp över bruket, över de gamla smedjorna, högt över dalen, där han levt sitt långa liv. Han hävde sig upp på tå och märkte hur tung och klumpig han var. Konstigt att han skulle få flyga som en fågel högt uppe i luften, kanske ända till stjärnorna! Konstigt var det, men en fick inte vara misstrogen. Och detta skulle ske snart. Jorden kunde inte stå så länge till, som det nu artade sig. ... De gamle blev satta åt sidan, tyckte han. De unga frågade dem inte till råds. De kunde allting och visste mer än fäderna. Den gamle väntade på blixten. Tänk att han snart skulle lyftas upp över bruket! ... Nu såg han upp emot stjärnorna och tänkte, att Jesus kunde komma när som helst. Och då skulle nog hela skyn lysas upp. Det skulle bli som på klara dagen, när Jesus kom och lyfte upp Ager. Den gamle smeden blev varm till sinnes, när tankarna kretsade kring detta. (Harry Sjöman "Över dem var stjärnorna" s 55-57)

Sven Emil Hagberg (präst i Sandseryd) 1892-1906 ... tillhörde ”läsareprästerna”. ... Hagbergs förkunnelse var ett huggande svärd i envigeskämpens hand, liknade en skördeman med sin lie, han ville ha frukt och resultat. Därför var hans predikan från början till slut praktisk. I korta satser, som ordspråk, framlade han på ett medryckande sätt sitt vittnesbörd. (Hovslätt 100 år s 53; Evert Sandberg: Sandseryd och dess kyrkoherdar)

(G. Wirdestam skriver i Växjö stifts herdaminne, del VII: "(Sven Emil) Hagberg, (kyrkoherde i Sandseryd 1892 och i Rogberga 1906), liknade i predikstolen skördemannen med sin lie. Han ville ha frukt och resultat. Därför var hans predikan från början till slut praktisk. Aldrig behövde ens den enfaldigaste fråga, vad predikanten menade eller ville med sina ord. För frasen fanns i hans förkunnelse intet rum. Allt var realitet, påtagligt och handgripligt. I satser, korta som ordspråk, framlade han på ett medryckande sätt sitt vittnesbörd. Ehuru han alltid talade utan koncept, dock med föregången grundlig beredelse, gav hans predikan, såsom någon yttrat, intryck av att vara 'ord för ord nedskriven med en riktigt spetsig penna'." Författaren till denna bok hörde vid ett tillfälle Hagberg predika för en åhörareskara, som till trängsel fyllde den stora lokalen. Texten, som var hämtad ur en av Davids psalmer, lydde: "Herre, förlåt mig min missgärning, den stor är". Jag har aldrig varken förr eller senare sett en publik så gripen som Hagbergs var. Som träden böja sig för stormen, så böjde sig människorna för Gud i syndabekännelse och bön. En väldig predikare var Hagberg och själavinnare som få. (Efraim Palmqvist "Karl Palmberg och hans samtida" s 140

Några dagar efter det brudparet hade kommit till sitt nya hem, skrev Klas till sina svärföräldrar i Kyrkeryd: "Emmenäs den 15 augusti 1891. ... Vi hava i Emmenäs vackert väder, så de köra in rågen nu. En dag kommer då även vi skola skördas in i Guds lada. Må vi ej vara agnar utan vete då. ... Eder tillgivne Klas Elmgren" (Henrik Elmgren "Frida - berättelsen om en resepredikants hustru" s 49-50)

(Prästen Karl) Palmberg kände sig (hösten 1882) riktigt hemma (i Herrnhut i Tyskland). Därom skriver han: " ... Alldeles intill Hutberget, strax utanför samhället, ligger kyrkogården, Friedenhof, såsom kyrkogårdarna så skönt kallas i tyska språket. Det är en underbart skön, ljuvlig och fridfull plats. Det gör detsamma, var min kropp en gång kommer att vila, men nog skulle det vara ljuvligt att få vila i sällskap med så många och så mogna himmelska vetekorn." (Efraim Palmqvist "Karl Palmberg och hans samtida" s 216)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1900

Jfr ”(Jesus sade till Mariham:) ’Må ibland er uppstå en förståndig man. När frukten var mogen, kom han i hast med skäran i sin hand. Han skördade. Den, som har öron att höra, han höre.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 55,57; Thomasevangeliet log. 21:9-11)

En fyra hektar stor vingård i Gageac i Dordogne, en vacker liten by med sex boningshus, en kyrka och ett chateau. Vi kom hit i maj 1990. ... I augusti börjar druvorna mogna. De röda druvorna - Merlot och Cabernet Sauvignon - har börjat ändra färg. Först två eller tre ytterst i klasarna och sedan fler och fler. De vita - Ugni Blanc, Sémillon och Sauvignon - har blivit mindre gröna och lätt genomskinliga. Oenologen Bruno kommer ... för att inspektera druvorna och mäta deras socker- och syrahalt. Vi går fram och tillbaka mellan vinrankorna och han förklarar att druvorna inte kan skördas förrän de har nått idealisk mognad. Det är en fin balansgång. ... Över en natt har Gageac förvandlats. ... Traktorer med tomma kärror på släp mullrar förbi och det ekar i kärrorna när de skumpar fram på den gropiga vägen. Överallt råder en febril aktivitet. Alla jobbar koncentrerat och beslutsamt. Det är "vendange". ... "Ingen lämnar sin rad förrän de har plockat varenda druva på sin sida", ropar jag - precis som någon ropade åt mig förra året när jag var med om min första vendange. ... När kärran är laddad med druvbackar beger vi oss tillbaka till "chai" - vinkällaren - och den kombinerade avstjälkaren och krossen. Ljudet är öronbedövande när vi tömmer lass efter lass av druvor i den stora tunnan och avstjälkningsmaskinen spottar ut stjälkar i ena änden medan skal, fruktkött och kärnor åker ner i ett stort kar. ... Efter pressningen tippas stjälkar och skal ut på golvet. (Patricia Atkinson "Min franska vingård" s 120,124-126)

Man började berätta Tjernobylanekdoter. Den kortaste: "Vitryssarna var ett bra folk." . . . KGB beslagtog TV-fotografernas filmer och lämnade tillbaka dem förstörda. Jag vet inte hur många dokument och vittnesbörd som förstördes. De har gått förlorade för vetenskapen. För historien. Man borde spåra upp dem som gav order om det . . . Undrar vad de tänker i dag. Hur försvarar de sig? Jag kommer aldrig att förlåta dem . . . Aldrig!!! Enbart på grund av den där lilla flickan som dansade på sjukhuset . . . Hon var kanske nio år. Hon dansade så fint . . . Ett par månader senare ringde hennes mamma: "Olenka är döende!" Den dagen orkade jag inte gå till sjukhuset . . . Och sen var det försent . . . Olenka hade en lillasyster. En morgon när hon vaknade sa hon: "Mamma, jag drömde att det kom två änglar och tog med sig våran Olenka. De sa att Olenka får det bra där. Inget blir sjukt i henne. Mamma, två änglar har tagit med sig våran Olenka." . . . Jag kan inte försvara någon. (Irina Kiseljova "En monolog om hur två änglar träffade lilla Olenka" s 219; ur boken Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj; atomkraftverket i Tjernobyl havererade den 26 april 1986)

Efter (pappas) ingående undervisning om hur Luftmötet förhöll sig till Vedermödan och Slutstriden kunde de flesta av hans medlemmar nu frimodigt säga Harmagedon utan att blekna. De Genomfrälsta skulle bli evakuerade före Vedermödan, en sanning som pappa ofta återkom till i sina predikningar - som en lugnande försäkran. De skulle inte behöva vara kvar på jorden när Slutstriden stod. Mamma kunde också säga Harmagedon utan att blinka. Men samtidigt menade hon att även perstorpsplattan, sopnedkastet och den gräddgula vespan var sådant man hade rätt att glädjas åt den korta tid som var kvar. ... Efter ett närmare studium av Claesson(s bok "Dom över Sverige") hade jag börjat tvivla på den inbördes ordningen mellan Luftmötet och Vedermödan. Enligt pappa skulle Luftmötet ske före Vedermödan. Det betydde att de troende skulle undkomma Vedermödan. Claessons profetia kunde tolkas annorlunda. Jag hoppade givetvis för pappas och mammas skull att den skulle visa sig vara falsk. (Göran Sahlberg "När tiden tog slut" s 16-17,120-121)

Liksom förhållandet varit inom många andra väckelserörelser, så har sanningen om Jesu snara återkomst blivit levande och verklig bland pingstväckelsens folk. Först kommer Jesus tillbaka för att hämta de sina, "bruden", senare för att hålla dom (1 Tess. 4:13-17). (Åke Boberg "Den svenska pingstväckelsen" s 98)

(Pojken) tvingar sig att ... gå ut och göra vad han ska på utedasset. ... Han sitter längre än han behöver och sjunker in i den mörka klara augustikvällen. Han tänker på hur han suttit här ute när han var mindre och skakat av förskräckelse när han sett på huset och tänkt på att Jesus skulle komma tillbaka på himmelens skyar när man minst anade det och hämta de sina. Säkert skulle han, som alltid fick höra att han var så besvärlig och olydig, lämnas kvar. Han skulle komma in och upptäcka att han var ensam och sen springa runt i det tomma huset och ropa i panik efter mamma och pappa och syskonen. Nu har det hänt. Huset är verkligen tomt. ... Och han är lämnad ensam kvar. Så är det. (Margareta Strömstedt "Församlingen under jorden" s 121-122)

Kolchosen bestod av oss och våra mödrar. Det fanns inga män där, de var (under andra världskriget) alla vid fronten. . . . I början hjälpte mamma till att spänna för hästen, sedan lärde jag mig att göra det själv. Det viktigaste var att sätta på bogträet. Om man ställer sig på en låda eller någon tunna så går det galant. Mödrarna plöjde och vi harvade. Både före och efter sådden. Och vi körde hö och spannmål. Ibland var det vuxna med, men ibland var vi för oss själva. Man sydde till och med speciella säckar åt oss barn, säckar som bara rymde trettio-fyrtio kilo spannmål. En sådan säck skulle vi kunna lyfta från vagnen och bära. När man bar den vajade man av och an under bördan. Om man inte rättade till säcken i tid åkte man själv i backen. Ändå var det vi som körde hela skörden. (Ljuba Filimonova "Man ställer sig på en låda . . . " s 85; ur boken "De sista vittnena" av Svetlana Aleksijevitj)

Ett oroligt drag visar sig i byoriginalets ansikte. Kanske ingen av folket här är så fäst vid byn som just han, Lasse, ingen älskar livet som han, och ingen har så svårt som han för att se hur byn håller på att dö ut. Kanske detta på något underligt sätt hör samman med hans villighet, då det gäller att hämta doktor och barnmorska åt folk. Och Lasse är alla barns vän. Många gånger har han tagit sin sista slant och gett åt något barn. Sådan har han alltid varit. Många som nu är vuxna minns i tacksamhet Lasse från den tiden, då de var barn. Och icke sällan händer det, att någon ropar in Lasse och frågar, om han vill sitta fram till bordet och äta med dem. Detta är skörden efter det, Beck-Lasse i osjälviskhet en gång sått ut. (Sven Edvin Salje "På dessa skuldror" s 49)

Anund kan inte sova, timme efter timme ligger han vaken. ... Nu står han där (framför fönstret) igen. Det är kvavt och stilla i sommarnatten. ... Någon gång går en susning, tung som en nattvardspsalm, genom den gulnande rågen, som snart skall dö. Och rågens stjälk och blad böjer sig gammalstyvt och rosslande, men kanske den ändå är glad; kanske den vet, att kornet i axet är dess odödliga själ. (Sven Edvin Salje "Dimmorna lyfter" s 178)

Pingströrelsen, framför allt i sitt första skede, var en väckelse helt dominerad av de eskatologiska föreställningarna om Jesu mycket snara återkomst. ... Till skillnad från min mor, så tror jag aldrig Far (Sven Lidman) tog dessa uppfattningar på alltför stort allvar. ... Min mor däremot tog allting barnsligt och bokstavligt. Hon läste t.ex. högt för oss ur en översatt, anglosaxisk söndagsskoleberättelse om ett tåg, där bland passagerarna fanns en ung kvinna med ett litet barn, en man som läste Bibeln, en annan som drack något ur en flaska. Berättaren, som fanns med i kupén, slumrade till en stund för att kort senare väckas av att tåget plötsligt stannade. Borta var den unga modern och barnet, borta var den bibelläsande mannen, kvar bland övriga förtappade var däremot naturligtvis mannen med fickpluntan. Men vad värre var, borta var också den frälste lokföraren vars "död mans grepp" tvingat tåget att stanna. Ett slags biblisk science fiction som i sin spännande dramatik naturligtvis också medförde ångest hos oss barn. Hade vi bett vår aftonbön? Var vi redo? En vinterdag 1933 var jag och mina tre syskon tillsammans med vår barnjungfru, mors "härligt frälsta" kusin Aina, och åkte skridsko i Vasaparken. Plötsligt var alla försvunna i folkvimlet. Jag letade, inget resultat. Med ens förstod jag: Jesus hade kommit! Först fick jag av mig skridskorna, sprang den långa Torsgatan ner till dåvarande Tunnelgatan 23, flämtade uppför tre trappor och ringde på. Jag kan än idag åter känna den lättnad jag upplevde när mamma öppnade. Beviset för att ingenting hänt. Min mamma lämnad kvar! Otänkbart! ... Sommaren 1934 stod (Far) på Vilundas vildvinsinramade terrass och blickade ut över det då ännu orörda tjechovska herrgårdspanoramat i begynnande höstfärger. "Så blir det här ens sista sommar", hörde jag Far mumla för sig själv. Osentimentalt, som det tolvåriga barn jag var, bestämde jag mig för att lägga Fars ord på minnet och avvakta nästa sommar och se om han hade haft rätt. (Sven Lidman "Fadern, sonen och den härliga bokbranschen" s 36-37,92; Sven Lidman = pingstledaren och författaren Sven Lidmans son)

Knut (Toring) sår sin vårråg medan det är morgonstilla, han strör ut de grågula kornen i den uppluckrade mullen. ... I matjord och alv lever upprinnelsens kraft, som förökar och mångfaldigar, som förvandlar sädeskornet till strå och ax, som förvandlar ett litet hjälplöst korn till ett växande och levande strå, som står och vajar i vinden. Och ett enda korn föder sextio korn. Där ner lever kraften, som bär sextiofalt. ... (Knut Toring) ber till Gud. ... "Låt mitt lilla korn bära sextiofalt!" (Vilhelm Moberg "Sömnlös" s 481-482; Ynglingens lampa)

(Gustaf Lindblad) var kyrkoherde (i Femsjö socken) 1885-1916. (Han) var född i Tröjebo i Byarums socken. ... Den 8 augusti 1916 avled han i Femsjö prästgård. I ett tidningsreferat efter jordfästningen kan man läsa följande: " ... Att de allra flesta Femsjöbor ville övervara denna högtidlighet, var ju självklart. Fast solen sänder sina varma strålar och många gulnade sädesfält väntade att avskäras, var det i alla fall tyst och stilla vid varje gård. ... Kyrkoherde Lindsten i Södra Unnaryd uppläste några av honom själv författade verser varpå psalmen "Sänd dina änglar ut" mäktigt och andaktsfullt klingade i den lilla aftonrymden." (Håkan Johansson "Kyrkoherde Gustaf Ansgarius Lindblad" s 45-46)


ca 1900 och tiden dessförinnan

Slipa din lie, fars raske dräng, nu skall här mejas båd' åker och äng. Säden vajar så hög och gul. Färdig den står att föras i skjul, föras i skjul. ... Sväng sen din lie så flinkt och lätt. Ax invid ax ser du falla så tätt. Liten vallmo med huva röd finner bland dem nog också sin död - vallmo så röd. ... Vila en stund nu din trötta arm! Lien så tung är och dagen så varm. Viken lockar med bölja sval, kransad av ljusa björkar och al - björkar och al. ... Modigt du klyver de vågor blå. Tusen små fiskar se undrande på. Sen att gissa de ha så brått, vem han väl är, kamraten de fått - vad de ha brått. ... Låt oss sen åter ta lien fatt! Nu går det dubbelt så hurtigt och glatt. Säden lyser så grann som gull, snart så har far nog ladan sin full - ladan sin full. (Emmy Köhler "Skördevisa" s 6)

Hösten har ett mer diskret utseende, men den konkurrerar ändå med vårens härlighet. Mogen frukt har en mer speciell skönhet. Allteftersom frukten mognar, färgar solen den med en oförliknelig skönhet, och färgerna fördjupas till dess att fruktens skönhet är lika med blomningens skönhet, och i vissa avseenden är den överlägsen. ... Den doftande blomningen ger avkastning i det gyllene äpplet precis som löftet överträffas av uppfyllelsen. (C.H. Spurgeon "Flashes of thought" s 384-385)

Nederstkanten oppå liden hade sluppit eller lossnat från resten av jorden och föll neröver berget. Och det var ett dån som om hela berget skulle rasa ihop, och det steg opp ett moln över kanten där huset hade försvunnit så att det gick ingenting se, och jag tänkte att det är icke sant men att Karl Orsa kanske till slut vart för tung för jorden att bära. Och Johanna! Och småbarna som hade olevat! Och det for ett bibelord genom skallen min: Och han som satt på skyn högg till med sin lia på jorden, och jorden vart avskuren. ... Allting som tankarna mina i alla år hade hållit fast sig däri var oppslukat och begrövet och icke ens murpipan stack opp, och än idag, än i denna dag, vet jag icke vem av oss det var som du Vårherre tänkte dig att det den gången skulle vederfaras rättvisa, ditt rike är rättvisans spira, om det var mig eller om det var Karl Orsa. (Torgny Lindgren "Ormens väg på hälleberget" s 151-152)

Gode Gud, om vi ofta bedja dig för frukten på jorden, än mer böra vi bedja för den frukt som tillhör himmelen. Välsigna och föröka den, giv tillväxt o mognad. (Johan Olof Wallin "Predikningar - Andra bandet s 127; Sexagesima)

Mänska! vill du livets vishet lära, o, så hör mig! Tvenne lagar styra detta liv. Förmågan att begära är den första. Tvånget att försaka är den andra. Adla du till frihet detta tvång och, helgad och försonad, över stoftets kretsande planeter skall du ingå genom ärans portar. (Erik Johan Stagnelius ”Suckarnas mystär” s I:316)

En händelse bör noteras, nämligen biskoparnas klädsel vid Adolf Fredriks och Lovisa Ulrikas kröning i Stockholm 1751. Efter reformationen brukades inte biskopskåpor i någon större utsträckning. Efter vad som framgår av måleri från tiden bars de utan mässkjorta dirket över prästdräkten. Mitra användes inte alls. Till kröningen inköptes - på uppdrag av hovet - i Paris nya kåpor till samtliga biskopar och superintendenter. Kåporna tillverkades i olika prislägen och prakt efter stiftens rang och plats i processionen. Ingen symbolik förekom utom på den dyrbaraste kåpan, som var ärkebiskopens, och som var av vitt siden med rika guldbroderier. Symboliken utgjordes emellertid endast av ett sädesax i ett i övrigt rikt mönster av växtornamentik. ... År 1788 skänkte Gustav III en ny praktfull ärkebiskopskåpa och mitra till Uppsala domkyrka. Kåpan är utan kyrklig symbolik. På mitrans framsida finns ett latinskt kors. Kalkdukarna förändras under den senare hälften av 1700-talet. En ny ikonografi med hörnbuketter av sädesax och vinrankor samt en stråltriangel som mittornament blev allt vanligare. (Inger Estham "1700-talets kyrkotextilier" s 206)


Att avrunda med:

En tår bröt ur Döbelns stolta öga: "Välan då, ädla folk, till strid, till slag! Jag har sett nog, att tveka båtar föga, vår kamp blir skön, i dag är Döbelns dag. Spräng av, herr adjutant, vår skörd är mogen; befall på höjd, på slätt, längst bort i skogen vår hela front, att den sig framåt rör. Ej här, där borta må vi pröva svärden. Med dessa trupper kan man trotsa världen, man väntar ej med dem attack, man gör." ... Främst red Döbeln själv med draget svärd. Och innan kvällen hann sin skugga sända, var ryska styrkan kastad överända och räddad Adlercreutz och fri hans färd. (Johan Ludvig Runeberg "Döbeln vid Jutas" s 117)


Sångarna:

En såningsman går där i regn och sol. Den säd som han sår är Guds levande ord. ... En del föll i god jord och där bar det frukt. ... Låt psalmen vi sjunger och ordet vi hör, o Gud, i vårt liv bli en sådd som ger skörd. (A Frostenson: Psalmer och Sånger 66:1,3b,5)

Blott sten och asfalt, och dock en åker där Herren sår är stadens gator. Vad skall han skörda i dag, i år? (KL Aastrup-BG Hallqvist: Psalmer och Sånger 182:5)

En gång är löftets frösådd Guds mogna säd. Hungriga äter, de blinda ser färger. Trötta får vila, de döva hör toner. Folkslagen samlas med jublande tårar. (G Bexell: Psalmer och Sånger 731:3)

Snart uppstån I åter, Likt kornen som gro. Han sjelf, som dem sådde, skall komma till slut Och samla in skörden; men skilja förut Ogräset från hvetet. Halleluja! (Franzén: Psalm 102:5b)

Med Simeon jag far i frid Och mig till ro begifver, Lik kärven, som i rättan tid Från marken införd blifver. Mig, Jesu! med det hoppet gläd, Att bland din skörd, din goda säd, Du mig ett rum ock gifver. (JO Wallin: Psalm 360:6)

Skörd efter såning, ros efter knopp, Frukt efter möda, så är vårt hopp; Vår efter vinter, tröst efter sorg – Snart ha vi hunnit sällhetens borg! (FR Havergal-E Nyström: Sång 342:2)

Uppå världens åkerfält Herren oss envar har ställt; Ont och gott här skjuter fram, Somt till nytta, somt till skam; Först i strå och planta späd, Sedan ax och mogen säd. – Skördens Herre, giv, att vi Goda sädesax må bli! (H Alford-E Nyström: Svenska Missionsförbundets sångbok 695:2)

Vad du för Jesus har verkat och lidit Skall utav honom uppskattas en gång. Säkert du skördar, när dagen framskridit, Frukt av din sådd under jubel och sång. Intet förbliver, intet förbliver, Allting i världen förgängelsen når. Men vad som gjorts utav kärlek till Jesus Äger sitt värde och evigt består. (C Oliphant-J Appelberg: Psalmisten 1928 nr 545:3; jfr Psalmer och Sånger 454:3)

Kom och månget byte tag Från den starke denna dag; Bärga mången kärve in Uti himlaladan din! (J Blomqvist: Psalmisten 1928 nr 720:5)

Får ej i vårt hjärta bo kärleken till bröder, död och kraftlös är vår tro, ingen frukt den föder. Stängs för nödens barn vår famn, när de hjälp begära, svek det blir att Kristi namn våra läppar ära. ... Den Guds vilja göra vill, Likars bördor dela Och med saktmod giva till Vad hans bröder fela, Han av Jesu vittnesbörd Räknas till de trogna, När en gång till evig skörd Herrens åkrar mogna. (EN Söderberg: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 240:1,4)

Uppå världens åkerfält Herren oss envar har ställt; ont och gott här skjuter fram, somt till nytta, somt till skam; först i strå och planta späd, sedan ax och mogen säd. – Skördens Herre, giv, att vi goda sädesax må bli! ... När en gång du komma skall för att bärga skörden all och det goda föra in uti himlaladan din; när de goda kärvars mängd samlats in och dörr'n är stängd, hjälp oss, Herre, så att vi icke utanför må bli! (H Alford-E Nyström: Kristne Lovsång 1954 nr 561:2-3)


Egna kommentarer och funderingar:

Det som skördas kan sägas vara den del av vinrankan Jesus Kristus som burit frukt för himlen (jfr ”jordens vinranka” i Upp 14:18).

I Sinaiticus förefaller “en annan budbärare” vara Gud själv. ”Hans tempel” är ”Guds tempel”. Jämför också Matt 9:38, där det är skördens Herre som för ut arbetare in i Sin skörd. Här sänder Han Sin Son, Jesus Kristus.

Angående ” utropade i/med stor/hög röst”, se Upp 1:10b, Upp 6:10a, Upp 14:7 och Upp 14:9-10a. Angående ”Den som satt uppå molnet” och ”sänd Din skära”, se Upp 14:14b. Angående ”Sitt tempel”, se Upp 7:15a.


Ytterligare studier:

Ordsp 22:8; Jes 40:7; Jer 12:13; Matt 25:24-26; Mark 4:6; 11:20; Luk 8:6; 19:20-21; Joh 4:35-38; 1 Kor 15:51-53; Gal 6:7-8; Fil 3:21; 1 Thess 1:10; 2 Tim 4:17; Jak 5:4; 1 Petr 1:24; Upp 11:19; 14:17-18; 15:6; 16:17; 18:2.


Richard J. Bauckham "Synoptic Parousia Parables and the Apocalypse"; New Testament Studies 23 (1976-1977): 162-176.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-22; 2012-07-12; 2015-08-10)

Till sidans topp

14:17 Och en annan budbärare kom ut, ut ur templet, det (som är) i himlen, och hade, och/också han, en skarp skära.

Ord för ord (16 ord i den grekiska texten): Och en-annan budbärare kom ut ut-ur '-et tempel'/templet det i '-en himmel'/himlen havande och han (en)-skära skarp.


1883: Och en annan ängel kom ut från templet, som är i himmeln, och hade, äfven han, en hvass lie.

1541(1703): Och en annar Ängel kom utu templet, som i himmelen är, den ock en hwass lia hade.

LT 1974: Därefter kom en annan ängel från templet i himlen, och han hade också en skarp lie i sin hand.


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Och Guds tempel i himlen öppnades, och Guds (א,* א) förbundskista/förbundsark skådades i Hans tempel. (Upp 11:19a)

Och jag skådade, och skåda, ett vitt moln. Och emot molnet satt (en) lik en människas son, som hade en krona av guld uppå Sitt huvud och en skarp skära i Sin hand. Och en annan budbärare kom ut, ut ur Sitt (א,* א) tempel. (Upp 14:14-15a)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående “templet, det (som är) i himlen”, se Upp 11:19a. Angående ”en skarp skära”, se Upp 14:14a.


Ytterligare studier: Upp 7:15; 14:6; 15:6; 16:17


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-23; 2012-07-12; 2015-08-15)

Till sidans topp

14:18a Och en annan budbärare, som hade (rättslig) myndighet uppå/’med avseende på’ elden, kom ut, ut ur offeraltaret.

Ord för ord (12 ord i den grekiska texten Sinaiticus): och en-annan budbärare kom-ut ut-ur '-t offeraltaret' havande (rättslig)-myndighet uppå '-en eld'/elden.


1883: Och en annan ängel kom ut från altaret, hvilken hade makt öfver elden.

1541(1703): Och en annar Ängel kom utur altaret, den magt hade öfwer elden.

LT 1974: Just då ropade den ängel, som har makt att förgöra världen med eld.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Psalmisten sade:) “Ända till när, Herre? Skall Du vara vred ‘in i’/intill ett slut? Skall Din iver brännas ut som en eld?” (Ps 79:5a, Grekiska GT)

(Asaf sade till Herren:) ”Du 'lyfte efteråt'/planterade en vinranka ut ur Egypten. ... (Vinrankan) som Din rätta/högra (hand) har planterat ... Den är (och har varit) satt ’eld på’/’i brand’ (med) eld.” (Ps 80:8a,15a,16a eller Ps 80:9a,16a,17a, Grekiska GT)

(Psalmisten sade: ”Herre, Du) gör andar till (Dina) budbärare och en flammande låga till (Dina) samhälleliga tjänare.” (Ps 104:4a, Grekiska GT)

Elia, en profet som en eld, stod upp och hans utsaga brann (hela tiden) som en fackla. (Syr 48:1)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Johannes Döparen sade:) “Varje träd som så ej gör/bär fin frukt skärs/huggs ut och kastas in i eld. ... Den som kommer bakom mig ... skall döpa er i helig ande och eld.” (Matt 3:10b,11b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ” Om – alltefter omständigheterna – en viss (person) ej må ha stannat i Mig, har han kastats utanför som kvisten och torkats/förtorkats. Och de/man leder/för den (א,*א) tillsammans (med andra kvistar) och kastar (dem) in i elden, och det bränns. (Joh 15:6)

Den som segrar och den som håller Mina gärningar intill slut(et), honom skall Jag ge (rättslig) myndighet uppå/’med avseende på’ nationerna. (Upp 2:26, ”Thyatira”)

(Rättslig) myndighet gavs åt (döden och Hades) emot ’det fjärde’/fjärdedelen av jorden. ... (Upp 6:8b)

När Den öppnade det femte sigillet, skådade jag nedanför offeraltaret själarna av de människor (א,* א) som hade varit (och var) slaktade på grund av Guds utsaga och på grund av det vittnesmål som de (hela tiden) hade. (Upp 6:9)

En annan budbärare, som hade ett rökelsekar av guld med olibanum, kom och stod uppå offeraltaret. (Upp 8:3a)

Budbäraren tar (och har tagit) rökelsekaret med olibanum och fyllde det ut ur/av offeraltarets eld och kastade (det) ’in i’/till jorden. (Upp 8:5a)

Res dig upp och mät Guds tempel och offeraltaret och de som ’kastar sig ner’ i/vid det. (Upp 11:1b)

(De två vittnena) har (rättslig) myndighet uppå vattnen, att vända dem ’in i’/till blod och att slå till jorden i/med varje slag, så många gånger ’som om’/som de – alltefter omständigheterna – må vilja. (Upp 11:6b)

Och det gavs åt (det första lilla vilda djuret) att göra/föra krig ’i sällskap med’/mot de heliga och att besegra dem, och det gavs åt det (rättslig) myndighet emot varje stam och folk och tunga och nation. (Upp 13:7)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående “eld ... offeraltare”, se också Upp 8:5a.


Paulus sade till de troende i Korint: “Elden skall utsätta var och ens gärning för prov, av vilket slag den är. ... Om någons gärning kommer att brännas ner, kommer han att skadas/’lida skada’, men han själv kommer att räddas, men på det här sättet som genom eld.” (1 Kor 3:13b,15)


Ytterligare studier: Matt 7:19-20; Mark 9:49; Luk 3:9,16; Upp 16:7-8.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-23; 2012-07-12; 2015-08-10)

Till sidans topp

14:18b-19 Och han höjde sin röst (med) stor/hög röst till den som hade den skarpa skäran och sade: “Sänd din skarpa skära och samla in jordens vinrankas druvklasar, eftersom dess vindruvor ‘har blommat’/’inte har burit mogen frukt’.” Och budbäraren kastade/’lät ... falla’ sin skära uppå (א,* א) jorden och samlade in jordens vinranka och kastade in (den) i Guds lidelses stora vinpress.

Ord för ord: 14:18b (30 ord i den grekiska texten): och (han)-höjde-sin-röst (med)-röst stor (till)-den havande'-n skäran'/skäran den skarpa sägande: sänd din '-n skära'/skäran den skarpa och samla-in '-na druvklasar'/druvklasarna '-ns vinrankas'/vinrankans '-ens jords'/jordens, eftersom blommade '-na vindruvor'/vindruvorna dess. 14:19 (27 ord i den grekiska texten) och kastade '-n budbärare'/budbäraren uppå '-en jord'/jorden '-n skära'/skäran sin och samlade-in '-n vinranka'/vinrankan '-ens jords'/jordens och kastade in-i '-en vinpress'/vinpressen '-ns lidelses'/lidelsens '-ens guds'/Guds den stora.


1883: Och han ropade med hög röst till den, som hade den hvassa lien, och sade: Sänd din hvassa lie och afbärga drufvorna af vinträdet på jorden; ty dess bär äro mogna. Och ängeln lät sin lie gå på jorden och afbärgade vinträdet på jorden och kastade drufvorna i Guds vredes stora vinpress.

1541(1703): ... och ropade med höga röst till honom, som hade den hwassa lian, och sade: Hugg till med din hwassa lia, och skär upp winqwistarna på jordene; ty hennes winbär äro mogen. Och Ängelen högg till med sin skarpa lia på jordena; och skar upp wingårdarna på jordene, och kastade dem uti Guds wredes stora präss.

LT 1974: ... till ängeln med lien: ”Använd nu din lie till att skära av vinklasarna från vinträden på jorden, för de är mogna för domen.” Då svängde ängeln lien över jorden och kastade in vindruvorna i Guds stora vredes vinpress.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Den förste munskänken sade till Josef:) ”I min sömn var (hela tiden) en vinranka mitt emot mig, men i vinrankan (var det) tre bottnar/rötter. Och då det sköt skott/upp, ’förde det upp’/’kom det fram’ skott (och) 'vindruvas druvklasarna'/vindruvsklasarna (var) mogna.” (1 Mos 40:9b-10, Grekiska GT)

Var och en (av Josefs bröder) talade i riktning mot sin bror: “Ja, ... vi är i en miss (av Guds mål) med anledning av vår bror, eftersom vi ’skådade över’/’bortsåg från’ hans själs betryck, när han (hela tiden) var helt och hållet i behov av oss, och vi lyssnade inte till honom. Vad beträffar det här, kom det här betrycket emot, emot oss. ... Ruben talade till dem: ”Samtalade jag inte (med) er och sade: ’Handla ej orättfärdigt (emot) den lille småpojken’, och ni lyssnade inte till mig. Och skåda, hans blod är ’sökt ut’/utkrävt.” (1 Mos 42:21-22, Grekiska GT)

(Juda) rengör sin dräkt i vin och sitt hölje i vindruva(n)s blod. (1 Mos 49:11b, Grekiska GT)

Folket satte sig ner (för) att äta och dricka och steg upp (för) att skoja/leka. ... Vid den tid då Mose närmade sig (det skyddsvallsomgärdade) lägret ... var/blev han vred (med) lidelse. ... Och han säger till (Levis söner): ” ... Döda var och en sin broder (med ett stort svärd). ... Och i/på den där dagen föll det ’in i’/omkring tre tusen män ut ur/av folket. (2 Mos 32:6b,19a,27a,28b, Grekiska GT)

Med en käpp slog (Gideon) brödsäd i en vinpress (för) det att ’fly (det) ut’/’rädda (det)’ ut ur/från Midjans ansikte. (Dom 6:11b A, Grekiska GT)

(Elifas sade till Job: “Den gudlöse) skall samlas in precis som en omogen druvklase före sin stund, men/och som ett olivträds blomma har fallit ut ur (sin plats).” (Job 15:33, Grekiska GT)

(David sade:) “Vem skall stiga upp ‘in i’/på Herrens berg och vem skall stå i/på Hans heliga plats? (Den som har) ostraffade händer och det rena hjärtat, som inte har tagit/fört sin själ på/’under herraväldet av’ (något) fåfängligt och (som) inte har svurit/’avlagt ed till’ sin granne/nästa på/’under herraväldet av’ svek. (Ps 24:3-4, Grekiska GT)

(Psalmisten sade:) “I det att helt och hållet ’ge ... krossår’/krossa mina skelettben förebrår mig dem som betrycker/ansätter mig, i det att 'säga dem mig'/'de säger till mig' 'enligt var och en'/varje dag: ”Var är din Gud?” ... (Min själ), hoppas emot Gud, eftersom du skall bekänna Honom ut/frimodigt, mitt ansiktes/persons räddning, min Gud. (Ps 42:11,12b eller 42:12,13b, Grekiska GT)

(Salomo sade:) ”Om faktiskt den rättfärdige knappast/’nätt och jämnt’ kommer att räddas, var skall den gudlöse och en missare (av Guds mål) ’föra till ljus’/’visa sig’?” (Ordsp 11:31, Grekiska GT)

(Herren sade:) “Jag skall sjunga för den som var (och hade varit) välkomnad, en sång (om) min välkomnades vingård. Det blev en vingård för den som var (och hade varit) välkomnad ’i ett horn’/’på en bergstopp’, i/på en fet/bördig plats. Och jag satte en inhägnad runt omkring och jag försåg (den) med pålar och jag planterade en vinranka, en ädel vinranka, och jag byggde ett torn i dess mitt, och jag grävde en reservoar i den för den lilla vinpressen. Och jag stannade till det att 'göra vindruva'/'få vindruvor' men den gjorde/gav törnen.” (Jes 5:1-2, Grekiska GT)

(Profeten sade:) “Före skörden, när – alltefter omständigheterna – en blomma må föras till en avslutning, och en blomma ... må sätta upp en omogen vindruva, skall (Herren) ta av de små, små druvklasarna med skärorna, och Han skall ta av vinkvistväxterna och skära ner (dem). Och det skall tillsammans/genast helt och hållet lämnas till himlens flygande varelser och till jordens små vilda djur.” (Jes 18:5-6a, Grekiska GT)

Kläderna av/på (den som kom från Edom var röda) som från en vinpressande vinpress. ... (Han sade:) ”Jag trampade ner på (nationerna) i lidelse och jag gav dem krossår helt och hållet och ledde ner deras blod in i jord. Ty en dag av gengåva/vedergällning hade kommit på dem och en tidsperiod av friköpande ’är vid sidan av’/’hade kommit’. Och jag ’såg på’/tittade och ingen (kom till) undsättning ... Och min arm frälste dem.” (Jes 63:2b-5a, Grekiska GT)

(Herren sade:) “Tillintetgör fullständigt säd 'ut ur'/'med utgångspunkt från' Babylon, en som håller ner en skära i en läglig tids skörd.” (Jer 50:16a, Grekiska GT)

(Profeten sade:) ”Herren har trampat (på) en jungfru, dotter Juda, (i) en vinpress.” (Klag 1:15b, Grekiska GT)

(Herren sade till Jerusalem:) "Jag skall börja det att slå till dig (och) ’göra ... osedd’/vanställa dig på/’för ... skull’ dina missar (av Mitt mål). ... Du skall så och du må inte/förvisso ej meja, du skall pressa ett olivträd och du må inte/förvisso ej besmörja olivolja, och du må inte/förvisso ej dricka vin." (Mika 6:13,15a, Grekiska GT)

(Salomo sade till Gud:) “Om vi – alltefter omständigheterna – må missa (Ditt mål), är vi Dina, då vi vet Din makt. Men vi kommer inte att missa (Ditt mål), då vi vet, att vi räknas (och har räknats) (som) Dina.” (Salomos Vishet 15:2)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Ända till sist ting skall jag söka ut/efter (vishet). ‘Ut ur’/’med utgångspunkt från’ en blomma, som en vindruva som färgats svartblå, gjorde sig mitt hjärta glatt i henne.” (Syr 51:14b-15)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till de tolv:) "Varje/’var och en’ vem som än kommer att bekänna i/med Mig framför männniskorna, kommer och/också Jag att bekänna i/med honom framför Min Fader, Den (som är) i himlar (P19, א,* א) ." (Matt 10:32)

(Jesus sade till fariseerna:) “Varje miss (av Guds mål) och hädelse skall ‘låtas ... vara’/lämnas människorna (i fred) ... (Den) som – om alltefter omständigheterna – må tala en utsaga nedifrån/emot Människans Son skall den ’låtas vara’/lämnas honom (i fred) ... i den här tidsåldern (eller) i den (som) står i begrepp (att komma).” (Matt 12:31b-32)

Tidigt på dagen då (Jesus) hade (א*, B*) 'lett upp på'/återvänt in i staden, var Han hungrig. Och då Han hade skådat ett (ensamt) fikonträd uppå vägen, kom Han emot det och fann inte något i det, ’om ej’/utom löv endast, och Han säger till det: ”O att (א,* א) det ej längre må bli frukt ut ur/av dig in i (den kommande) tidsåldern.” Och omedelbart torkades/förtorkades fikonträdet. (Matt 21:18-19)

(Jesus sade till prästledarna och folkets äldste:) “... En människa var (hela tiden) en husmästare/husföreståndare, ’vem som än’/som planterade en vingård ... och grävde en vinpress i den.” (Matt 21:33a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Lär er liknelsen från fikonträdet: ’När – alltefter omständigheterna – dess gren allaredan må bli mjuk och löven må frambringa/växa ut ur (det), har ni kunskap om att sommaren är nära.’” (Matt 24:32; jämför med den tid då vinrankan har blommat, en tid som kan sägas vara sommarens början)

(Jesus sade: “Man samlar) inte in en vindruva ut ur en törnbuske.” (Luk 6:44b)

(Utsädet) som hade fallit in i törnena, de här är de som då de hade hört och då de går förkvävs av bekymmer och rikedomar och tillvarons njutningar och inte ‘är klädda i till ett slut’/’bär mogen frukt’. (Luk 8:14)

(The Lord said:) ”Marta, Marta, du bekymrar dig (om) och störs ’runt omkring’/’i förhållande till’ många ting. Men det är (en fråga) om få ting eller bara ett ting (א*), ty Maria har valt den goda portionen/delen, ’vilken som än’/som inte skall tagas av/från henne." (Luk 10:41b-42)

(En rik människa) talade till (sin) själ: ”Själ, du har många goda ting som är ’lagda ned’/nedlagda ’in i’/i många år; förs/kom till vila, ät, drick, gör dig glad.” Men Gud talade till honom: ”Tanklösa (människa)! Den här natten begär de/man tillbaka din själ från dig.” Men de ting du har gjort redo, till vem skall det vara?” (Jesus sade:) ”På det här sättet (är) den som lade på hög till sig (א*,B) och ej är rik ’in i’/’med syfte på’ Gud.” (Luk 12:19-21)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Den där slaven som hade kunskap om sin herres vilja och ej hade gjort redo eller gjort ‘(vänd) i riktning mot’/’i fråga om’ hans vilja, skall flås (med) många (slag).” (Luk 12:47)

(Jesus sade:) “Gjordes inte de tio rena? Men var (är) de nio? Fanns de inte som hade återvänt (för) att ge härlighetsglans till Gud, ’om ej’/utom den här, den av annan härkomst?” (Luk 17:17b-18)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) "Då Människans Son har kommit, skall Han följaktligen finna tron uppå jorden?" (Luk 18:8b)

Den andre (slaven) kom och sade: “Herre, skåda ‘din mina’/’dina 100 denarer’. ... (Herren) säger till honom: ” ... onde slav.” ... Och han talade till dem som stod vid sidan av (honom): ”Lyft/ta minan/’de 100 denarerna’ från honom och ge till den som har de ’tio minorna’/’1000 denarerna’.” (Luk 19:20a,22a,24)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Ge akt på er själva (att) era hjärtan ej någonsin må tyngas i berusning och dryckenskap och bekymmer som tillhör tillvarosätt/livet och den där dagen överraskande må stå emot er.” (Luk 21:34)

Då han hade höjt sin röst (med) en stor/hög röst, talade Jesus: ”Fader, in i Dina händer sätter/lägger Jag Min ande till sidan av (Dig).” (Luk 23:46a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus sade:) ”Den som kommer ‘in i’/in genom dörren är fårens herde. För den här öppnar dörrvakten, och fåren hör hans röst, och han höjer sin röst (i riktning mot) sina egna får ‘enligt namn’/’efter deras namn’, och han leder dem ut. När han – alltefter omständigheterna – må kasta/föra ut * (א*) de egna, går han framför dem, och fåren följer honom, eftersom de känner hans röst.” (Joh 10:2-4)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Jag är den sanna vinrankan, och Min Fader är jordbrukaren/vinodlaren.” (Joh 15:1)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Om – alltefter omständigheterna – en viss (person) ej må ha stannat i Mig, har han kastats utanför som kvisten och torkats/förtorkats. Och de/man leder/för den (א,*א) tillsammans (med andra kvistar) och kastar (dem) in i elden, och det bränns.” (Joh 15:6)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Ni utvalde inte Mig, emellertid/utan Jag utvalde er, och satte/insatte er, för att ni må dra er tillbaka och föra/frambringa frukt och (att) er frukt må stanna.” (Joh 15:16a)

Jag hörde bakom mig en stor/hög röst som en basun. (Upp 1:10b)

Och emot molnet satt (en) lik en människas son, som hade en krona av guld uppå Sitt huvud och en skarp skära i Sin hand. Och en annan budbärare kom ut, ut ur Sitt (א,* א) tempel och utropade i/med stor/hög röst till Den som satt uppå molnet: ”Sänd Din skära och skörda. (Upp 14:14b-15a)

Och en annan budbärare kom ut, ut ur templet, det (som är) i himlen, och hade, och/också han, en skarp skära. (Upp 14:17)


Hembygdens predikan:

Jag är det sanna vinträdet, säger Jesus, icke ett sant vinträd; sålunda icke ett bland flera, utan det enda verkliga vinträdet. Det har aldrig funnits mer än detta vinträd och skall aldrig finnas flera. Profeter, apostlar och lärare hava sin betydelse, men till vinträd duga de icke. Jag är det verkliga vinträdet. Det är som, om man tänkte sig ett enda träd på vår jord, vilkets huvudrot vuxit fram ur jordens medelpunkt och vars rötter sträckte sig genom hela vår jord och droge sin must ur hela vår jord. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Första årgången s 286-287, Trefaldighetssöndagen, Joh 15:1-9)

Vi må höra huru Rosenius beskriver girighetens fara. Vi anföra orden blott med en och annan förkortning. Han säger: Girigheten uppslukar själar så mycket lättare, som den icke synes ryslig, utan har så vackert sken och så många ursäkter. Vem vill vidkännas girigheten! En kristen, som börjar intagas av denna begärelse, vet det föga. Vare sig han ser på själva begärelsen eller på föremålen därför, så ser han idel oskyldiga saker. ... Då (Kristus) omtalar vad som förkväver ordets goda säd i hjärtan, så nämner han blott världens bekymmer, rikedomens svek och livets vällust, men inga grova synder eller brott, ingen oärlighet, stöld, bedrägeri eller dyl. ... Här kunna vi då lära graden, när en eljest lovlig omsorg om det jordiska icke blott övergått till girighet utan ock medför döden. ... När (detta jordiska) förkväver den goda säden i ditt hjärta, då är det dig till döds.” ... Så långt Rosenius. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Första årgången s 295-297, Första söndagen efter trefaldighet, Luk 12:13-21)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

ca 2000 - ca 1900

De fyra olika sorters växter som ingår i (Lövhyddohögtidens) festknippe ges ofta en symbolisk tolkning. Den vanligaste är att de representerar Israels folk i all dess mångfald. Doften får då representera gärningarna och smaken kunskapen. Etrogen har både doft och smak och representerar följaktligen dem som både känner Guds vilja och handlar därefter. Dadelpalmens frukt har smak men saknar doft ... Myrten har doft men inte smak ... Pilträdet har varken doft eller smak och får alltså representera dem som står allra längst bort från lära och liv. Icke desto mindre binds de samman. På samma sätt har den ene ansvar för den andre, och när Israels folk firar denna högtid är alla inbegripna och lyfts upp inför Herrens ansikte. (Göran Larsson "Tid för Gud, Judiska och kristna perspektiv på de judiska högtiderna" s 115)

En pilkvist rotar sig snabbt när man sticker den i jorden, men innan rötterna tagit fäste sitter den lika löst som en torr pinne. Bor Kristus i vårt hjärta genom Anden, så rotar sig hans kärlek, så att den inte kan slitas därur. Den är på en gång Kristi kärlek till oss och vår till honom, men är den verklig, så är den en kärlek till var människa i vilken vi ser Herren. (Sven Danell ”Dagpostilla” s 161-162 i kommentar till Ef 3:13-21)

Vem tar sig tid att tänka på vinträdens blommor? De är i själva verket de mest kortvariga av alla blommor. Man märker dem knappast, förrän de är borta och har förvandlats till frukt. ... (Dess) blommor har mycket liten betydelse men (des) frukt prisas av människor. ... Hur ofta frestas vi inte att göra intryck på vår omgivning! Vi vill gärna vara som blommor för att beundras! Men Gud har gjort oss till grenar i vinträdet. Det han mer än annat söker är fruktbärande. (Watchman Nee "Ett dukat bord i öknen" s 116-117)

(Matteus' evangelium) är grundligt och omsorgsfullt genomtänkt. Det gäller både helheten och detaljerna. Här ligger tydligen långvarigt grubbel och otaliga skarpsinniga samtal bakom. ... Så vitt jag förstår, kan man låsa upp stora porten till Matt. och sedan de flesta av de inre dörrarna, om man upptäcker och gör bruk av den nyckelknippa, som kan hämtas i evangeliets mittersta avsnitt, kapitlet om ”himmelrikets hemlighetet” ” (13:1-52). Och här står då den inledande liknelsen, den om fyrahanda sädesåker, i en klass för sig. Den har Matteus ständigt fallit tillbaka på. Som framgår av den genuina tolkning evangelisterna bevarat, har Jesus i den velat ”uppenbara” ingenting mindre än själva grundhemligheterna med Guds folks mottagande av Guds ord. Somliga människor hör, förstår och ”gör”; de bildar ”Israel efter anden”, ”det sanna Israel”. Andra däremot avvisar eller avfaller. (Birger Gerhardsson ”Ur Matteusevangeliet” s 108-109)

Vid evighetens portar talar vi med små bokstäver om våra gärningar och fromhetsövningar, men vi prisar så mycket mer Guds frälsande nåd, uppenbar genom Jesus Kristus. ”Jag ville så innerligt gärna, att min egen kristendom vore fullkomlig. Jag har om ingenting bedit så mycket som därom. Men gäller det min salighet, då säger jag: Jag vill ingen annan rättfärdighet hava än min Herre Kristi. Håller inte min kristendom provet, då håller min Herre Kristus. Därför är han mig kär, kostlig och omistlig.” (C.O. Rosenius) (Knut Svensson ”En för alla” s 97)

Omsider kunde så lydnadens väg i sällskap med lammet börja och livet bliva fruktbärande. Hade jag fått min vilja fram, skulle jag i bästa fall ha blivit frälst såsom genom eld, men mitt liv skulle ej ha burit evighetsfrukt. (Nils Ramselius "Som präst och pingstvän" s 140)

En röst hördes, inte från graven, utan från utkanten av folkmassan. Det var en kvinnostämma, som ljöd tunn och skrikig, men som i alla fall var förunderligt hörbar och tydlig. ... (Hon) talade i hänryckning. ... "Jag ser (de döda) inträda i en stor sal. Jag ser deras ängslan. De är rädda och bävande såsom alla, som ska tas i förhör. Då träder en man till deras möte. Han är klädd i sida kläder. ... (Han) tilltalar dem: 'Jag är den, som är herre över Döden och över Livet. ... Eftersom Döden har gjort sig till en herre i stället för en tjänare, vill jag förfölja honom. Ty jag älskar icke, att säden skördas före mognaden. Ej heller, att ungfågeln fälles av jägaren, innan den har fått bygga sitt rede och skaffa sig avkomma. ... I, själar, vänden åter till jorden, och lären människorna att hålla mitt femte bud, som är budet om kärleken till nästan och nyckeln till alla de övriga! Sägen dem, att mitt tusenårsrike hänger i öster som en morgonrodnad.'" (Selma Lagerlöf "Bannlyst" s 219-220; Femte budet)


ca 1900 - ca 1800

Målarne äro liksom skalderna att inordna i "irritabile genus vatum", "siarnes retliga släkte". Men äro de lätt sårade, pläga de också var lätt försonade, och det känsliga i deras nervliv slår sällan över i det abnorma. Deras själsliv, ehuru rörligt, rörer sig i närheten av jämviktslinjen. Dock - särskilt i våra dagar synas undantagen därifrån varda allt flera. Skapareglädjen, varmed de stunder välsignas, då man är ensam med sitt arbete och gått upp i det, har en motvikt, som blivit allt tyngre. Konstens verk måste genomgå kritikens skärseld, som är det med rädsla sedda, men oundvikliga mellanskedet på vandringen till den himmel, där troner hållas i beredskap åt konstens utvalde. (Viktor Rydberg "Målarens psykologi" s 31)

(Kungadottern) Chitra (till kärleksguden Madana): "Jag är ej en kvinna som ruvar över sin hopplöshet i ensam tystnad, närande den med nattliga tårar och döljande den om dagen med tåliga leenden, en änka från födseln. Min önskans blomma skall icke falla i stoftet, förrän den mognat till frukt. (Rabindranath Tagore "Chitra" s 20)

De tre Arkovo hör till de fattigaste kolonierna i Norra Sachalin. Här finns åkerjord och boskap men man har aldrig fått någon skörd. Utom de ogynnsamma förhållanden som är gemensamma för hela Sachalin, möter de jordägande här en annan allvarlig fiende i det som är speciellt för Arkovodalen, jordmånen, som (det ändå finns) författare (som) prisar. Det yttre jordlagret består av mylla och det underliggande jordlagret av kiselsten som under varma dagar upphettas så kraftigt att den torkar ut växternas rötter. Men under regnperioden släpper den inte igenom fuktighet eftersom den ligger på leran. Därför ruttnar rötterna. På en sådan jordmån trivs av allt att döma bara växter med kraftiga,djupt liggande rötter, t.ex. kardborrar och av odlade växter endast rotfrukter, kålrötter och potatis. Ängsmarker saknas helt, hö slår man på remsor i tajgan eller varhelst det slumpar sig. De som har det bättre ställt köper hö i Tymovskdistriktet. Det berättas om hela familjer som inte haft en brödbit under vintern utan levt enbart på kålrötter. (Anton Tjechov "Sachalin" s 89; Tjechov besökte Sachalin 1890)

Det är i högsta grad sannolikt – jag tror det är klart uttryckt i Skriften – att inte så få vårdslösa kristna trots allt skall komma till himlen. Många, många skall komma under svår själsnöd såsom Lot räddades undan Sodom, ”såsom genom eld”. De skall komma in, men med knapp nöd, och utan att få någon ärekrona med glädje. (D.L. Moody ”Himlen” s 34)

Efter middagen gingo Thomas och Jost ut på ägorna. Rågen stod vacker och skulle blomma. (August Strindberg "Svenska öden och äventyr 1" s 315; novellen "Nya vapen" från 1883)

På vägen till Temerels hus gick (Calman och Reb Ezekiel Wiener) genom en trädgård där det växte syrener bland äppel- och päronträd. Chassiderna plockade frukten tidigt på sommaren när den ännu var omogen. (Isaac Basjevis Singer "Jacobys hus" s 68)

Från Gustaf Wasa hafva mer än tre århundraden förflutit, som bragt mycket ve öfver Sveriges bonde, dock icke gjort honom urarfva från Sveriges jord. Den från urtiden räckande gyllene kedjan af frie själfägande bondemän har aldrig i Sverige varit bruten, om också spänd till det yttersta af hennes sammanhållningsförmåga. En tyst, men stundom hård och förtvifvlad kamp har stundom den nordiska anden under denna tid måst fortfara mot de utländska, på ofrihet grundade föreställningssätt, som oupphörligt inträngt och sökt göra sig gällande inom våra landamären. I samma kamp har även svenska språket varit ingripet och är det ännu. Ur bondens stuga har det hämtat sin motståndskraft, medan skolan intill denna dag omedvetet gjort allt för att kväfva den svenska språkkänslan under bördan af minnesläxor ur främmande tungomål, och medan de s. k. bildade klasserna lidit af en, man kan säga hardt när brist på själfaktning gränsande åhåga för det utländska än i tysk, än i fransk ombonad. . . . De som nu flitigast smäda Sveriges bonde böra icke . . . lämna ur sikte, att de därmed smäda, vi vilja icke säga sina egna förfäder - ty, eget nog, synas de värste skriblererna bära utländska namn - men Sveriges folk. Ty från den svenske bonden leder mängden af de andra folkklassernas släkter sitt upphof. . . . Hvad som måhända kräfver längre tid att öfvervinna, det är den själföfverskattning, hvartill den yttre formella bildningen gör sig skyldig, och än mer den mot bonden riktade "jargon", som återfinnes - icke hos bildningens sanne uppbärare - men hos en mängd folk som tror sig bildadt. . . . Den ifrågavarande "jargonen" synes för första gången hafva uppdykt i vårt land med de många vid förakt för den lifegne utländske jordarbetaren uppfödde tyskar och andra främlingar, som under medeltiden inströmmade till våra städer och blandade sig med alla klasser utom bondens. Det kan vara tid på att detta främmande ogräs uppryckes, och det är vårt hopp, att, så ymnigt det nu för ögonblicket frodas i vissa skribenters alster, det dock redan har mognat till skörd. (Viktor Rydberg "Hvar äro trälarne?" s 370-375; Göteborgs Handelstidning 8 april 1873)

Om de vinträdets grenar som bär beska bär, säger (Herren) i Uppenbarelseboken, att han lägger dessa beska bär i Guds vredes vinpress. Blodet från denna vinpress skall rinna på upptill sextio stadiers avstånd, då han pressar dessa bittra bär i sin vredes vinpress. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 479 i predikan 1853 över Luk 13:6-9)

Den store Vingårdsmannen ... har (i sin vingård) planterat de bästa vinträden, som finns i Kanaans land, och även ... byggt en vinpress, där vinbär pressas och förvandlas till sött vin. Han väntade att den skulle bära vinbär, men den frambar bara dåliga bär, törne och tistel. ... Guds vredes vinpress är den andliga yttre och inre tuktan genom vilket Guds barn prövas. ... Denna andliga tuktan är vinpressen, men Gud kan inte tukta onda människor på det sättet, för de tar inte emot tuktan. ... Vi hoppas att vingårdens Herre, som nu kommit för att söka vinbär, skall finna några bär, som är mogna och söta i hans mun, då han tidigare inte funnit annat än dåliga bär, torra grenar och brännässlor. ... (Vingården) bar bara dåliga bär, som var beska i Husbondens mun. Varje gång han kom för att smaka på bären, var han tvungen att spotta ut dem ur munnen. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 470,472-473 i predikan 1850 över Jes 5:4 och Matt 20:1-16)

Den unga grevinnan vänder sig ifrån (Gösta Berling) utan att svara. Hon är ond. Hon går till sin plats, tänkande bittra tankar om kavaljererna. Hit äro de komna med valthorn och fioler och ämna låta stråkarna gnida över strängarna, till dess taglet har nötts ut, utan att tänka på att de lustiga tonerna klinga över till den fångna (majorskans) usla rum. Hit komma de för att dansa, till dess skosulorna bli till stoft, och tänka inte på att deras gamla välgörarinna kan se deras skuggor svänga förbi innanför de immade rutorna. ... Om en stund kommer Gösta för att bjuda upp (unga grevinnan) till dans. Hon nekar tvärt. ”Vill inte grevinnan dansa med mig?” frågar han och blir mycket röd. ”Varken med er eller med någon annan av Ekeby kavaljerer”, säger hon. ”Vi är då inte värdiga en sådan ära?” ”Det är ingen ära, herr Berling. Men jag finner intet nöje i att dansa med dem, som glömmer alla tacksamhetens bud.” Gösta har redan svängt sig om på klacken. Denna scen höres och ses av många. Alla ge grevinnan rätt. Kavaljerernas otacksamhet och hjärtlöshet mot majorskan har väckt allmän harm. (Selma Lagerlöf ”Gösta Berlings saga” s 151-152; Unga grevinnan)


ca 1800 och tiden dessförinnan

"Skriv det där brevet bara", (sade Sancho till Don Quijote), "och skicka sen iväg mig, för jag längtar efter att komma tillbaka och befria ers nåd ur den här skärselden." "Skärseld kallar du det, Sancho?" sade Don Quijote. "Du gjorde bättre i att kalla det helvete, eller något ännu värre om du kan." ... "När nån befinner sig i helvetet varken kan han eller får han lämna det." ... "Jag vill att ers nåd förklarar", fortsatte Sancho, "vart alla de där juliusarna och augustusarna och alla de där lysande riddarna som ers nåd har nämnt och som har dött har tagit vägen?" "Hedningarna befinner sig med största säkerhet i helvetet", svarade Don Quijote. "Men de kristna, om de nu var goda kristna, befinner sig antingen i skärselden eller i himlen." (Miguel de Cervantes "Den snillrike riddaren Don Quijote av La Mancha" s 201,500)

Wi se här i evangelium, hur trögt det går, att Christus blifwer känd. Öfwerallt möta hinder: den ene stöter sig på det, en annan på ett annat, - det will ingenstädes fort, icke ens med Johannis lärjungar, ehuruwäl de uppenbarligen se Christi gerningar och höra Hans ord. Så är det också med oss: ehuru wi måste se, höra, fatta och bekänna, att en christens liv består i att tro på Gud och att bewisa kärlek mot den behöfwande och nödställda nästan, så will det dock aldrig komma widare: den ene förtröstar på sin gudstjenst och sina sjelfwalda gerningar, den andre krafsar endast åt sig sjelf och hjelper icke sin nästa. ... Och så förgäta de framgent trons frukt, den christliga kärleken. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 50-51 i kommentar till Matt 11:2-10)

Derföre, när wi hafwa undfått nattwarden, böra wi taga oss tillwara för tröghet och beflita oss om att tillwäxa i kärleken, låta oss wårda om wår torftiga nästa samt räcka honom handen, när han lider och behöfwer hjelp. Gör du icke det, så är du ingen christen eller åtminstone en swag christen, om du än wille berömma dig deraf, att du i nattwarden anammat Herren med allt, hwad Han är. ... Om än alla änglar och hela werlden om dig betygade, att du med nytta anammat detta sacramentet, så wore dock detta wittnesbörd mycket swagare, än det, som du med werk och gerning aflägger. Men dertill kan du icke komma, utan att du ransakar din christendom och efterser, huruwida den lyser fram samt werkat och burit frukt. Om då ingen frukt wisar sig, utan du känner dig framgent blifwa såsom förut, och att du icke antager dig din nästa, då har du all anledning att tänka på en förändring, ty sådant är intet godt tecken. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 245 i kommentar till 1 Kor 11:23-29)

(Paulus) sätter den oskrymtade kärleken emot de lata christna, som wäl hafwa rätt tro och ett sinne i helig andelighet, men äro dock lata, kalla, ja, falska i kärleken. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 206 i kommentar till 2 Kor 6:1-10)

Ser du hur inte bara den som gör onda ting, utan också den som inte gör goda ting, bestraffas med ytterst sträng bestraffning. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers X:472 i kommentar till Matt 25:30)

Vänta inte på att älskas av en annan utan ... var den förste att börja med det. Ty så skall du också skörda lönen av dennes kärlek. ... Det finns ingenting som gör människan älskad så mycket som heder och omtänksamhet. Ty att älska är inte nog, utan det måste också vara detta. ... Det finns många som älskar i sinnet, men ändå når inte handen fram. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XI:503)

Medes behövde blott en gång höra Petros för att längta att höra honom oftare. Så snart tillfälle kom, förnyade han sitt besök hos den kristne biskopen. De läror, i vilka han invigdes, voro så höga och gripande och likväl så klara, att han tyckte sig förstå alltsammans. Och vad odödligheten vidkommer, så var det ju Gud själv som talat dessa ord: "Vilken som tror på mig, han skall leva, om han än död bleve." Vad vore filosofernas bevis och det mänskliga tänkandets omogna frukter emot en sådan utsaga? Den gamle Medes kristnades och hans namn infördes i katekumenernas bok. Biskopen uppmanade honom att tills vidare följa Alkimenes föredöme och dölja sin tro. Han försökte det, men förmådde det i längden icke, ty denna tro uppfyllde nu hela hans själ och utgjorde hans lycka. (Viktor Rydberg "Den siste atenaren II" s 104-105)

(En del) skall räknas till de otrogna. Andra erkänner inte den helige Andes gåvor och avvisar den profetiska nådegåvan genom vilken människan vattnas och får gudslivet som frukt. Det är om dem som Jesaja sade: ”De skall bli som en terebint vars löv fallit och som en trädgård utan vatten (Jes 1:30). Sådana är onyttiga för Gud när de inte kan bära frukt. (Irenaeus ”Bevis för den apostoliska förkunnelsen” s 77)


Att fortsätta med (hembygden):

Mogen ungdom, vet damen, estimerar vad livet ger. Men mogenhetsexamen avlägger ingen mer./Götrik H. Pratt (Alf Henrikson "Tittut" s 214; I dansens virvel)

Vi skall förvalta det pund vi har fått och se till att det förökas. Tjänaren försökte inte en gång, han gick direkt och grävde ned det, kanske domen inte blivit så hård om han försökt, men misslyckats. Nu blev han sanningsenligt stämplad för att vara lat, det blev hans dom. Han gjorde inte ens ett försök att förvalta sin gåva. (Rune Gustavsson "Förvaltning av kapital"; kommentar till Matt 25:14-30; Jönköpings-Posten den 23 oktober 1971)

Den förste Adam gick till fikonträdet för att söka löv, den siste Adam, Kristus, nalkas trädet för att söka frukt. ... Skall Herren finna frukt eller blott prasslande löv? (K. Abramsson "Fikonträdets predikan"; kommentar till Luk 13:6-9; Jönköpings-Posten 1939-12-29)

Carl Johan Engstrand var son till Abraham Gustavsson och hans hustru Lovisa från Ängsbacken i Ekornahult, Bondstorps socken. Han var äldste son och född den 7 maj 1873. . . . År 1906 var han klar att öppna eget skrädderi i fastigheten Godhem (i Månsarps samhälle). . . . Det var en viktig del av arbetet, att kläderna pressades omsorgsfullt. Skräddaren hade ett s k klumpjärn. Det värmdes på en kamin, som stod inne i verkstaden. Han hade också ett ihåligt strykjärn, som kunde eldas med kol. Det blev en väldig tyngd i det här järnet, vilket gjorde det mycket effektivt att pressa med. Det fanns till och med ett strykjärn, som eldades med Meta-tabletter. De olika bitarna ur produktionen pressades, allt efter som de blev färdiga. När kostymen var klar, hade den således redan pressats en gång. Man pressade också byxor och kostymer åt folk. Det var mycket vanligt på den tiden, att man gick till skräddaren med sin kostym för att få den pressad, så att den blev prydlig. (Lennart Gustavsson "Skräddaren i Månsarp 1906-1937" s 82-83)

(Den sköna) blomningstiden är ej detsamma som skördetiden. Då man ser trädens blomning i wårdagarne, hoppas man, att efter en skön och härlig blomning det skall blifwa en god skörd. Af det träd, som icke blommar, wäntar man ingen skörd, hwarför en rik blomning är ett hoppgifwande tecken till en god skörd. Men den, som har någon erfarenhet, wet wäl, att det icke blir mogen frukt efter alla de sköna blommor, man ser om wåren. Så är det äfwen med stora wäckelser, som susa fram bland folket. Det är en härlig blomningstid, men det är ej godt att kunna säga, huru många af dessa härliga blommor som skola blifwa mogen inbergad skörd i den saliga ewigheten. Efter wäckelsetiden kommer pröfnings- och såningstiden. Störtskurar och starka windar skola pröfwa om huset, den andliga byggnaden har god grund. Är huset uppfört på en fast klippa, skall det ej falla omkull; men är det uppfördt på sanden, faller det omkull. O huru många sorgliga erfarenheter har man ej fått göra, då en wäckelse har afstannat och pröfningstiden inträdt. Det skall blifwa uppenbart, huru många blommor, som skola affalla utan att lemna hopp om någon frukt. (Swening Johansson ”Herrens werk” avd. VII)

Till Allmänheten! Wärdet af ett genom ändamålsenlig malning åstadkommet mjöl torde icke wara tillräckligt uppskattadt. Hellstorps nya turbinqwarn, försedd med grynwerk, sikt och s.k. skalare, erbjuder härmed åt mäldsökande att få en sådan önskan uppfylld, om säden inlemnas till Handlandena Hagström (och) Lundeblad wid nya torget, hwilka mottaga spannemål och utlemna den förmalen, allt efter wigt. Särskildt torde torgsökande uppmärksamma att de kunna den ena torgdagen inlemna för att den andra återfå sin mäld. Hellstorp i april 1869. J. Henström. (Jönköpings-Posten 1869-04-14 "Hellstorps nya turbinqwarn")

En torpare, som hade för vana att aldrig tacka, men ändå gärna mottog en gåva, hade en dag varit hos en bonde och fått sig en "halvspann" potatis. Sin vana trogen kastade han säcken på ryggen och avlägsnade sig utan att nämna ett erkännsamt ord för skänken. Kommen ett stycke på väg ropade bonden: "Du får behålla säcken också!" - "Dä' va' bra", tyckte torparen och fortsatte ogenerat. Sedan blev det ett ordstäv i orten: "Dä' va' bra, sa han, som allri tackade". (K.W. Johansson "'Ordstäv' - En axplockning bland av allmogen brukade sådana" s 104)

Hopparrörelsen (var) en extatisk sekt huvudsakligen begränsad till några socknar i Västbo härad. Hopparna underkände alla andra partier. ”Nyläsarna äro agnar och gammalläsarna (Hoofs efterföljare) äro slösäd”, sade dessa. (Efraim Palmqvist ”De som bröto marken” s 64; prästen Jakob Otto Hoof 1768-1839)

Hasseln frodas i synnerhet vid Jönköping och skulle bidraga med de bästa nötter, om ej en illa använd aptit hindrade dem att mogna. (Sven Gabriel Fovelin "Några iakttagelser rörande Smålands Naturalhistoria" s 27-28)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1950

Jämför Tredje Baruk 12:1b,4-8; 13:1-3; 14:1-2; 15:1a,4; 16:1,3b: ”Det kom änglar som bar korgar fyllda med blommor, och de gav dem till Mikael. ... Och ärkeängeln tog korgarna och tömde dem i sin skål. Och ängeln sade till mig: ’De ovannämnda blommorna är de rättfärdigas dygder.’ Och jag såg andra änglar som bar korgar som var mindre än fulla. Och de kom bedrövade, och de vågade inte komma nära, ty de nådde inte upp till full belöning. Och Mikael ropade och sade: ’Kom också ni änglar och ta med vad ni har med er. Och Mikael var storligen bedrövad och det var också ängeln som var med mig, eftersom de inte hade fyllt skålen. Och på liknande sätt kom sedan andra änglar och grät och klagade och sade med fruktan: ’Se hur nedsvärtade vi är, Herre, ty vi är överlämnade åt onda människor, och vi vill dras tillbaka från dem.’ Och Mikael sade: ’För att fienden inte skall ta herraväldet vid slutet, får ni inte dra er tillbaka från dem. Men säg mig vad ni önskar.’ Och de sade: ’Vi ber dig, Mikael, vår överbefälhavare, förflytta oss från dem, ty vi kan inte vara kvar hos onda och dåraktiga människor. Ty det finns ingen godhet i dem, utan bara allt slags orättfärdighet och girighet.’ ... Och vid den tiden avvek Mikael och dörrarna stängdes. Och det kom ett dån likt åska. Och jag frågade ängeln: ’Vad är det för dån?’ Och han sade till mig: ’Det är Mikael som nu för fram människors dygder till Gud’ Och vid den tiden kom Mikael ned, och porten öppnades. ... Han sade till dem som hade fört med sig de fulla (korgarna) och de (som hade fört med sig) de halvfulla (korgarna: ’Gå och välsigna våra vänner och säg dem att så säger Herren: Ni har varit trogna över det som är litet, han skall sätta er över mycket, gå in i vår Herres ljuvlighet.’ Och han vände sig och sade till de som inte hade fört med sig någonting: ’Var inte ledsna, och gråt inte, men låt inte människors söner vara i fred. ... (Gå och) bestraffa dem med svärdet och döden och deras barn med demoner.’” (Leif Carlsson “Round Trips to Heaven” s 368-371)

Gud skriver de rättfärdigas namn i livets bok och de ondas i dödens bok, i oklara fall skjuter han upp det slutliga utslaget till Försoningsdagen. (Eugeniusz Duda "The Old Synagogue at Cracow's Kazimierz" s 15)

Vishetens torg ligger öde, blott enstaka suckar hörs till skillnad från Fåfängans marknad där Flärden saluförs. ... Ack människan förnekar sig aldrig: vishet får vika för strunt, och Fåfängans blomstrande marknad här öppet dynget runt. (Eric S. Alexandersson ”Piruetter och vildrosor” s 59)

En kvinna plockade ax på åkern en gång för längesen. Hon är en symbol för många, många sökande människor än. Vi söker efter fullmogna ax men finner mest agnar och strå. I nuets värld blir så litet kvar för själen att leva på. Må agnarna blåsa med vinden bort, kanhända blir något kvar. Jag vill söka ivrigt - min tid är kort - det som verklig kärna har. (Anders Andersson "Med plog och penna" s 133; Agnar och kärna)

Jag skulle vilja identifiera mig med mina elever, i dem alla söka på nytt igenkänna det tungsinta och vilsna barn, som i sin osäkerhet och vantrivsel sökte hävda sig genom att leva bus, och som, för att tala med min mörbylångarektor, nog alltid kommer att vara "omogen". (Per G. Ekström "'Studentbetyget på kistbotten' eller några skolminnen" s 33)

För (många) människor är livet endast ... en förberedelse för pensionen, för ATP-åldern. Man jagar från hemmet till ämbetsverket och kontoret och tillbaka igen och ser fram mot den välsignade pensionen som det slutliga livsmålet. ... När livet och kristendomen förlorar sin ”Sturm und drang”-karaktär och när man inte längre orkar med att leva ”farligt” som en gång aposteln Paulus, då hamnar man snart i en själlös slentrian och i en andefattig materialism. ... Det som är verkligt pinsamt och förödmjukande är att möta människor som trots sin kristna tro ändå inte förmått spränga sina materialistiska cirklar. Människor som sålt sin andliga förstfödslorätt för en grynvälling, sitt mänskliga adelskap för statussymboler. Många människor mognar inte ens under kristendomens hägn. (Erik Sollerman ”Livets kamp och dödens drama” s 26-27)

(Ray) var en väldigt speciell människa ... som inte kunde göra någon illa - ingen som helst ondska eller ens något syndigt präglade hans ansikte. ... Genom den trånga serveringsgången ... kom man till ett annat, större rum med ett panoramafönster som vette mot en gränd. ... I ett hörn stod en spiralformad vinranka i metall med vitmålade blommor. (Bob Dylan "Memoarer - Första delen" s 61-62; år 1961)

Alla är lika. - Sant i sin hänsynslösa utplåning av skillnaden mellan dem som fått få och dem som fått många pund. Men inte då det gäller hur dessa pund förvaltas: då förblir gränsen mellan liv och död som den ristats av evighet. Till slut dock ändå sant därför att vi alla ständigt stå inför möjligheten att ta steget över denna gräns - i båda riktningarna. (Dag Hammarskjöld "Vägmärken" s 39; 1950)


ca 1950 - ca 1900

(För traditionalisten inom judendomen) är förbundet är överenskommelsen mellan Gud och Israel. Som ordet anger är överenskommelsen ömsesidig. ... Av Israel fordras mera, inte mindre på grund av dess enastående ställning. Andra folk som inte känner till gud och Hans vilja eller som inte bundit sig för dem kan få förlåtelse för gudlöshet och synd. Men det kan inte ett rike av präster och ett heligt folk, som har givit sitt högtidliga löfte: ”Allt som Herren har sagt skall vi göra och lyda.” Därför varnar profeten det judiska folket i Guds namn: ”Endast er har har jag känt av alla jordens folk, därför skall jag hämnas alla era ogärningar.” (Milton Steinberg "Judendomen - Idéer och trosföreställningar" s 81-82)

Jag erinrar mig i detta nu några rader i en recension över den engelska diktarinnan Vernon Lees skådespel Satan the Waster: " ... (Satans) näsa älskar doften av blommor, som aldrig skola bli frukt." (Sven Lidman "Utvald av Gud" s 59)

Finner till min överraskning, att du anser mig mogen för en föreläsning. Därom torde måhända åsikterna bli delade bland åhörarna; det kan ju ifrågasättas om mognaden nått en sådan grad, att allmänheten vill smaka på frukterna. Om en författare som ämne för en föreläsning skall dra publik, så bör han helst ha varit död i ett så aktningsvärt antal år, att hans jämmerliga jordeliv är bortglömt och han förvandlats till en halft legendarisk figur. Och allra helst bör han då ha dött på en nordpolsexpedition, av mild långsam svält eller blivit ihjälbiten av vägglöss på ett ungkarlshotell - eller hur och var som helst utom i en ordentlig engelsk järnsäng i skötet av sin familj. Men vill du våga dig på saken och ta itu med vad jag hittills skrivit, så gärna för mig. (Vilhelm Moberg "Om Gud vill och hälsan varar - Vilhelm Mobergs brev 1918-1949" s 132; brev från Råsunda till Carl Graneskog 1931-02-19)

De kommo ut ur kyrkan med alla andra - det var prat och nyårsönskningar: "Gott nytt år!" hördes överallt. Men Nanna hade ingen lust att prata, och så gingo de direkt hem, farmor och hon. ... Och det var en tanke, som fyllde Nannas själ: "Frukt är det i vårt liv, som Gud får." ... Pastorns allvarliga predikan hade ... gjort ett djupt intryck. ... När hösten kom med glödande frukt och mognadens välsignelse i den yttre naturen - då låg Nanna Bergen på sin bädd, blek och stilla, gripen av en hetsig feber. ... Den unga flickan låg i feberyrsel, och det var underliga ord hon talade - om frukt, som aldrig blev mogen. (Anna Ölander "Vildtörne" s 85,87; En nyårshistoria)

Processionen som tågar upp till Gud ger (Pär Lagerkvists bok Det eviga leendet, utgiven 1920) en storslagen ram, och dess andra beståndsdel är delberättelserna, där ett tjugotal människor berättar om det liv de levat och hur döden drabbat dem. Det är ett litterärt grepp som vi känner från renässansens berättarkonst, från Boccaccios Decamerone och från Chaucers Canterbury sägner, fastän det rör sig om levande människor. De döda som berättar om sina liv och sin kärlek - det är ju det grepp som Dante använder i Divina Commedia. Men hos Lagerkvist är det inte helvetet de befinner sig i, inte Inferno, snarare en sorts Purgatorio, en skärseld. (Jöran Mjöberg "Frosseriet i Pär Lagerkvists kvarnberättelse" s 89)

Var det icke Gud som sände ängeln att kasta druforna i den press, där blodet steg upp till betslen på hästarna i 27 sv. mil.? (Upp 14:19-20) Öfver allt, där blodiga domar gått öfver länder och folk, säges Gud hafva sänt dem. Men bibelns talesätt och åskådningar hålla nu på att "omvärderas". Man tycker det är "en unken och kvalmig luft, som slår en till mötes" där. Men frukterna skola nog i sinom tid säga oss det nya trädets art. (J.P. Norberg "Guds ära kräver det"; artikel ursprungligen införd i Svenska Morgonbladet den 28 augusti 1917; Jönköpings-Posten 1917-09-07)

Så får jag stanna, så skall jag dröja. Men panten vet jag som dyrt skall lösas, och klart jag ser som ur rämnad slöja mot nya nådår, som ej få slösas. ... Jag var ej mogen, jag var ej värdig, ty nog jag lidit och nog jag njutit, men ett står kvar, förr'n en man är färdig: att skapa lycka ur vad han brutit. (Erik Axel Karlfeldt "Flora och Bellona" s 413; Sjukdom; "sjukdom" kan läsas biografiskt och innehållet brukar då relateras till skaldens svåra sjukdom 1913)

(Fader Anders och hans son Sven) gingo förbi det stora Sörgårds-gärdet, där i år var sått vete. ... Axen voro mogna och tunga. Därför böjde de sig nedåt. Men somliga ax stodo helt raka. "Se, vad de där axen står höga och stolta!" sade Sven. "Ja", sade fader Anders. "Men tag ett av de där axen och gnugga sönder det, så ska du få se, varför det bär sitt huvud så högt." Sven gjorde så. När han gnuggade sönder axet, fann han, att det var ingen kärna däri. "Ja, de är tomma, de där axen, som ser så stolta ut", sade fader Anders. "Det är på samma sätt med många människor. ... (Och) det finns ... ett gammalt ordstäv, som säger: Tomma tunnor skramlar mest." (Anna Maria Roos "I Önnemo" s 62)

Varje träd blommar, innan det bär frukt. Så ock det omplanterade människoträdet. ... Denna blomning kallas i (Hebr. 12:11) för "frid", det stilla, sälla och glada lugnet efter stormen. Men nu stanna många agade människor i blomningen. De slå sig på friden, fröjden och glädjen, såsom om dessa saker vore allt och göra dem till blott känslosaker. ... Ack, många agade barn komma aldrig längre än till "blomningen". (N.P. Wetterlund "De sju domstolarna m.fl. uppsatser" s 15; De sju domstolarna)

Då ängeln ropar sitt skarpa: "Hugg till!" så är detta rop detsamma som att han kastar eld på jorden. ... Det finns ... lindriga plågor och ... fasansfulla plågor. Och alla dessa plågor äro straffeldar från det gyllene altaret. Och i vår text framställas dessa eldar under bilden av en vinpress, som trampas av hästar. ... Detta är en förskräcklig bild. Dock betecknar den icke "plågan med eld och svavel i evigheters evigheter". ... "Guds vredes stora vinpress" är för de allra flesta ett sådant strafflidande, som vill pressa fram ... eller föda fram ... till evigt liv. ... Uppenbarelseboken talar även om en annan vinpress. Den har också ett annat namn. Den kallas "Guds, den Allsmäktiges, stränga vredes vinpress" (19:15). I grundtexten står ett oerhört starkt uttryck för Guds vrede. Och därför översätta somliga så: "Guds, den Allsmäktiges, grymma vrede" ... som är Guds högsta vrede på jorden. (N.P. Wetterlund "Andens lag II" s 1127-1129)

Må de unga låta säga sig. Det är härligt när man ser ett äppelträd blomma. Det ingifver glada förhoppningar. Men huru många blommor skola blifva äpplen? Och huru många af äpplena skola falla af såsom kart? Huru många af dem, som mogna, skola bli maskstungna? ... Det blommande äppelträdet ser vackrare ut än det af frukten nedtyngda. Men må vi icke låta förvilla oss. Det är icke blommorna utan frukterna, som skola församlas in i förrådskammaren, när sommaren är öfver och skörden kommer. (P. Waldenström "Bref från Lima prästgård"; brefvet daterat 1906-10-19; Jönköpings-Posten 1906-10-20)

När ett träd är fullt med blommor, så är det mycket vackert. Men det kan icke stanna där. Blommorna måste utveckla sig till frukt. Det blir väl i början endast kart, och den som nu ser trädet, tänker kanske med saknad på "den förra tiden", då trädet bar de vackra och välluktande blommorna. Men kartarna förblifva icke kartar. Somliga falla af, men andra utvecklas vidare till mogna frukter. Ja ja, så där går det äfven i missionen. (P. Waldenström "Bref från Luleå"; brefvet daterat 1902-07-05)


ca 1900 - ca 1850

Gerhard var för mycket jurist för att verkligt kunna förstå Vår Herres gränslösa nåd och barmhärtighet - för honom var nog Vår Herre i grund och botten någon slags allra högsta domstol - någon slags överjustitieråd - och Gerhard kunde aldrig tänka sig, att Han kunde fria en människa av ren barmhärtighet och faderlig godhet. Gerhard tyckte nog innerst inne, att Nåden var ett sätt att se genom fingrarna, som Vår Herre egentligen inte hade rätt till. Se, Gerhard hade något katolskt därvidlag - han trodde på skärselden - han ville, att det skulle finnas en skärseld - han kunde aldrig känna sig riktigt hava rätt till Nåden förrän han helt och hållet avtjänat sitt straff. Han var nog litet katolik, Gerhard - i det avseendet - men eljest var han en fullkomlig gentleman. (Sven Lidman "Huset med de gamla fröknarna" s 152)

Detta är den allmänna gången, lifvets skolgång: från frö till brodd, från brodd till stam, från stam till blomma, från blomma till frukt. Frukten är målet. ... Den som stannar i växten stannar på vägen till ladan. Skörd är mognad. Om han än vore mycket nära, ja, om han vore just färdig att gå i ax, så gagnar det icke, om han icke blir ett ax. (David Nyvall "Växen!" s 48)

Med vingården (i Mark 12:1-12) menas Guds Israel. ... Att (Herren Gud) gräfde en präss betyder, att allt var i ordning för att kunna taga vara på afkastningen, ty drufvorna prässades för att frambringa vinet. Prässen torde ock tyda på nöd och lidande som förekommer i de troendes församling och skall tjäna till välsignelse. ("Lilla Svenska Barntidningen" s 137; nr 18 den 2 maj 1895)

(Fredrik) Franson skriver: "Till Herrens pris och ära kan jag säga, att Herren Jesus även detta verksamhetsår (1886) fröjdat mitt eget hjärta och varit mig mycket nära. Han har ock välsignat mitt arbete, så att både unga och gamla, ja, även många söndagsskolbarn, som det har synts, gripit det eviga livet. Icke alla blommor giva frukt, det är sant, men det är endast en sida av sanningen. Den andra av den är, att om inga blommor springa fram, så blir det heller ingen frukt. Därför må vi fröjdas och vara Gud tacksamma även för blommorna. (Efraim Palmqvist "I Människosonens tecken" s 55)

En grekisk historiker var ytterst angelägen om att säga ett ord om folket i den stad där han var född. Han kände att han inte kunde skriva sin historia utan att säga något om sin egen hemort, och så skrev han detta: ”Medan atenarna byggde tempel, och Sparta förde krig, gjorde mina landsmän ingenting.” Jag är rädd att det finns alltför många kristna, om vilka det, om boken skulle skrivas angående vad de gör i kyrkan, skulle behöva sägas, att de inget har gjort i hela sitt liv. (C.H. Spurgeon "Flashes of thought" s 477)

Det var nära skördetiden, och Martin gick på vägen med sin moder, Maria gick på hennes andra sida. ... "Ser du, Martin", sade (modern), där står just det tunga och lätta axet, som vi läste om häromdagen i bersån. Du minns, det fulla axet, som böjde sitt huvud så djupt mot jorden, därför att det hade så många sädeskorn att bära på. Men sädeskornen mal man till mjöl i kvarnen och av mjölet bakar man bröd, och brödet är gott att äta när man är hungrig. Men det tomma axet är till ingen nytta; bonden kastar bort det eller ger det åt sin häst att tugga på, och det blir hästen inte fetare av. Och ändå reser det sig så stolt i höjden och ser ned på de andra axen, som stå och bocka sig runt omkring. Och modern bröt av det stolta, lätta axet och visade Martin att det var alldeles tomt. "Sådana äro många bland människorna", sade hon. Det kommer du att få se när du blir stor. Då får du också se människor, som gå och hänga med huvudet, för att man skall tro, att de höra till de fulla axen. Men de äro de allra tommaste. Men ni skall också komma ihåg, barn, att det inte tillhör er att avgöra, varken nu eller när ni blir stora, om en människa hör till de fulla eller de tomma axen. Sådant kan en människa aldrig riktigt veta om en annan. Det vet bara Gud." (Hjalmar Söderberg "Martin Bircks ungdom" s 49-50; år 1876?)

Vår lärofader Luther har skiljt kärleken från rättfärdiggörelsen och lärt att en troende inte skall blanda ihop kärleken med tron, utan endast tro att han genom Kristi förtjänst är rättfärdiggjord eller blivit rättfärdig. ... Likväl förkastas inte kärleken i helgelsen, utan endast i rättfärdiggörelsen blir kärleken utesluten från tron, så att intet annat hör till rättfärdiggörelsen än endast nåd från Guds sida och endast tro från människans sida. (Lars Levi Laestadius ”Nya Evangeliepostillan” s 279-280 i predikan 1859 över Joh 14:15)

Vingårdens blommor är nog vackra under midsommartid, men då det blir skördetid och vinträdets grenar skördas, ser man, att det inte finns så många jämfört med den mängd blommor som det tidigare fanns. Om ni skulle gå och räkna dessa blommor, som under midsommartid var i så vacker blomning, så skulle ni se, att det knappast är hälften av dem som bär frukt. Det finns inte så många bär i augusti, som det fanns blommor under midsommartid. Vad beror det på? Det beror på, att tidig frost förstörde en del blommor. Ett tidigt regn förstörde en del, för blommorna har den egenskapen, att det inte blir någon frukt i dem utan frö. ... (Förstörda) blommor blir inte fruktsamma, utan det blir bara ett tomt skal. ... Vinbärens blommor är också känsliga för frost liksom hjortronblommorna, och därför går också en del till spillo på grund av detta under blomningstiden, och en del vid skördetiden, så att bara få vinbär blir kvar åt vingårdens Herre. ... Alla trogna arbetare i Guds vingård gråter, då de ser hur många av vinträdets blommor som under midsommartid var i fagraste blomning, går till spillo. ... Snart kommer dödens ängel för att skära av vinträdets grenar. Alla vinbär, som då är beska som hönsbär, ormbär och mjölon lägger vingårdens Herre i sin vredes vinpress, och pressar dem, så att blodet från Guds vredes vinpress rinner ända upp till sextio stadier. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 481-482 i predikan 1853 över Matt 20:1-16)

Jag tror att logrensaren redan försökt få några av dessa korn att gro, de som han skiljt från agnarna genom att kasta, och som han genom att sålla skiljt från ogräsfröna. Logrensaren har både under Johannes tid, men också i dessa tider, satt några korn att gro, och jag tror att de gror, fast långsamt. Men bland dem finns det nog många odugliga som aldrig gror, hur mycket logrensaren än skulle försöka få dem att gro, för de är sådana korn som frosten förstört så att de inte hunnit mogna, och en del har kanske förstörts i logen. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 316 i predikan vid 1850-talets början och 1859 över Matt 3:12)

De få vetekorn som nu växer bland tistlarna skall komma ihåg, att de fötts av en ofördärvad säd, fast de från alla håll är trängda av tistlar, så att solen inte kommer åt att lysa på dem såsom de behöva, så att de få men ännu inte mogna korn som nu syns i Guds åker skulle få mogna och bära frukt. O, nådige himmelske Fader, som sått en god och ofördärvad säd i din åker, påminn dessa få ännu inte mogna korn som nu syns bland tistlarna. Påminn dem om deras ofördärvade natur, att de fötts av ofördärvad säd. Hur mycket de än är trängda av tistlarna, har de ännu inte kvävts. O, att de skulle bära så mycket frukt, att sädens Herre skulle få något för den möda han haft för sin åker, så att han inte nästa år skulle behöva söka utsäde från annat håll, om frosten inte skadar åkern där dessa ännu inte mogna korn växer. Den risken är stor här i norr, där det är nog mycket med regn och även dagg, men sällan solsken. Därför må den nådige Herren Jesus skydda dessa ännu inte mogna korn från snö, hagel och oväder, så att de kunde mogna innan det blir frost på hösten. Hör du store Såningsman de fattigas, hungrigas och de trötta åkermännens suckan. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 460 i predikan 1851 över 1 Petr 1:23)


ca 1850 och tiden dessförinnan

Societetshuset var en oändligen lång, grön lada med vita poster och oräkneliga fönster, som gåvo traktens allmoge inblick i ett högre liv. Mången gång, då jag i mina predikningar sökt giva en bild av Guds boningar ovan molnen, har jag tänkt på den där fönsterlängan, på härligheten innanför och de gloende bondungarna utanför. Societeten var grann och som det först tycktes skuren över en kam. Men snart kunde vi - Nora och jag, väl förståendes - uppdela den på tre klasser: den bästa, den näst bästa och lanken. I den bästa räknades grevar, baroner och stora patroner; den näst bästa delades i två, brukssocieteten och handelssocieteten. Lanken slutligen räknade personer ur alla stånden, som just inte hade annat gemensamt än att de bugade och nego djupare än de andra. Jag fann också att de bälgade mera vatten än de övriga och att de ständigt ristade sina namn i trädstammar och bänkar eller skrevo dem i sanden. (Hjalmar Bergman "Herr von Hancken" s 52; lank = tunn eller aromlös dryck)

Rättfärdiggörelsen genom tro allena blev centrum i John Wesleys (1703-91) förkunnelse. ... Därigenom bröt han med en i engelsk teologi utbredd föreställning om de goda gärningarna som ändamålet för tron och nödvändig betingelse för frälsning. ... Wesley betonade, att helgelsen ej fick sammanblandas med rättfärdiggörelsen. Den var trons frukt. Utmärkande för metodismen blev också att nyfödelsen ej förlades till dopet utan till den rättfärdiggörelse, som var förbunden med omvändelsen eller den medvetna trons upptändande. ... Sedermera ... betonade han gärningarna som en nödvändig betingelse (condition) för rättfärdiggörelsen. Därigenom råkade han i konflikt med de stränga calvinisterna, som höllo fast vid att meritum Christi var enda grunden för en människas frälsning. (Bengt Hägglund "Teologins historia" s 321-322)

(Bildtext) Bilden visar ryggskölden å en praktfull korkåpa. ... Det dyrbara plagget skänktes till Uppsala domkyrka av Erik XIV vid hans kröning därstädes 1561. Ryggsköldens applikation är en bild av Kristus pressande saften av en druvklase i en kalk, en utveckling av det medeltida motivet "Kristus i vinpressen". (Hjalmar Holmquist "Religion, kyrka och skola under reformationstidevarvet" s 135)

Under sin vallfärd till Det heliga landet år 1372, då hon var sextionio år, fick (den heliga) Birgitta en uppenbarelse i Den heliga gravens kyrka, där Kristus talade till henne med bland annat följande ord: "När ni trädde in i mitt tempel, det som helgats åt mitt blod, blev ni så renade från alla era synder som om ni just hade blivit upplyfta ur dopets källa. Och för era mödors och er hängivenhets skull har några av era anförvanters själar som befann sig i skärselden, i dag blivit befriade därifrån och fått komma in i min himmelska härlighet." (Bertil Nilsson "Kyrka och lärdom" s 143-144)

Aflat ... var ursprungligen en beteckning för utbytet af svårare botöfningar mot lättare, som till följd af de medeltida botböckernas hårdhet så småningom blef allmänt. Skolastikerna lärde, att botens sakrament väl medför eftergifvande af de eviga straffen och befriar från helvetet, men för de timliga straffen, hvilkas längd och tyngd ingen människa kan uppmäta, måste bot göras antingen här på jorden eller i skärselden. Det är dessa timliga straff , aflaten skall kunna förkorta. Den beräknas efter dagar, veckor, månader och år, så att 70 års aflat vill säga eftergifvande af syndastraff, till hvars afbördande i denna världen eller i skärselden skola åtgå 70 år. Här liksom i många andra punkter hade medeltidens praxis gått före teorien. Redan i det första korstågets dagar lofvades alla dem som deltogo i det heliga kriget, riklig aflat, men först senare sökte teologerna förklara aflatens väsende och nytta. Före Tomas' från Aquinos tid uppfattade många den blott såsom befrielse från de kyrkostraff, kyrkan själf hade pålagt, men Tomas ansåg, att aflat medför eftergifvande af det straff här på jorden och i skärselden, som ännu hotar efter absolutionen, och att kyrkans skatt af öfverskjutande goda gärningar är dess källa. Han erkände dock, att det fanns många olika meningar ... därom, och intill denna dag (1881) har den romerska kyrkan icke definierat aflaten. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria från reformationen till upplysningstidehvarfvet" s 53-54)

Skärselden var den svenska termen för latinets "purgatorium". Därmed avsågs den botgöring som människan egentligen borde ha fullgjort redan under sitt liv på jorden, men som av någon anledning aldrig blev avklarad innan döden kom emellan. Tanken på en rening efter döden i sådana sammanhang hade kyrkan tidigt förkunnat utifrån Matt. 12:32, 1 Kor 3:11ff. och andra bibeltexter. Officiella kyrkliga uttalande om skärselden gjordes av koncilierna i Lyon 1245 och 1274 samt av unionskonciliet i Florens 1439. Skärselden sågs som något i grund och botten positivt, eftersom den gav också dem som inte tidigare gjort bot för sina felsteg och underlåtelser möjlighet att bli insläppta i himmelriket. De efterlevande kunde med mässor och böner samt genom att göra gott mot andra underlätta den avlidnas botgöring, liksom helgonen kunde göra det genom sina förböner. Dante Alighieris kända diktverk "Divina Commedia" ("Den gudomliga komedin") framställer skärselden som ett reningsberg, vars övre del utgörs av en ljuvlig högslätt. De själar som renats och mognat för saligheten samlas på denna högslätt och förs av änglarna upp i himmelen. Dantes verk är tillkommet i början av 1300-talet men har inte spelat den roll i medeltidens diktning och konst som man skulle kunna tro. Större inflytande har de åskådliga framställningarna hos Hildegard av Bingen, Gertrud av Helfta och Birgitta av Vadstena haft. Under senmedeltiden hände det att bildframställningar av skärselden förgrovades ända därhän att de blev förvillande lika helvetesskildringar. På skärseldsbilderna förekom dock ofta änglar som lindrade den botgörandes kval. (Sven-Erik Pernler "Sveriges kyrkohistoria - Hög- och senmedeltid" s 72)

Författaren (till boken Hermas herdebok från förra hälften af 2:dra årh.) var en lekman, efter en urgammal tradition broder till en man, som omkr. 150 satt på Roms biskopsstol. Hermas lägger ... den största vikt vid gärningarna; men dock säger han: "Guds utvalda frälsas genom tron". (Fredrik Nielsen "Den gamla kyrkan och medeltiden" s 141; Friförsamlingstiden)

Som utgångspunkt är det rimligt att ta en ofta behandlad gård vid byn Boscoreale (i trakten runt Pompeji). ... Gårdens huvudprodukt tycks ha varit vin. Mittemot ingången ligger vinpressrummet. Där finns det plats för två stora pressar, som står på två upphöjningar av golvet, en i var ända. När man pressade druvorna, flöt musten ut på det upphöjda golvet, som lutade svagt inåt mot mitten av rummet, därefter samlades den i (en) stor behållare. ... En ledning ... förde musten från den bortesta pressen till behållaren. ... Från den stora behållaren kunde musten ledas vidare genom en slang tvärs över (en) korridor och in i en ränna ... längs detta rums mur mot gården. Rännan är försedd med tapphål, så att man med en annan slang kunde fylla de ... 72 stora nedgrävda kärl, som fanns i rummet. Där stod vinet och jäste under öppen himmel. ... När vinet hade jäst färdigt, skulle det fyllas på amforor för att lagras. (Jens Erik Skydsgaard "Pompeji" s 93-94)


Sångarna:

En såningsman går där i regn och sol. Den säd som han sår är Guds levande ord. ... En del föll bland törnen. Det kvävdes och dog. (A Frostenson: Psalmer och Sånger 66:1,2b)

Vak upp, att frukter skaffa Med ditt förlänta pund! Han kommer, som skall straffa: Du känner ej hans stund. Ack! medan än är tid, Med helig bäfvan skaffa Din salighet och frid. (Dahl: Psalm 462:7)

När en gång du komma skall För att bärga skörden all Och det goda föra in Uti himlaladan din; När de goda kärvars mängd Samlats in och dörr'n är stängd, Hjälp oss, Herre, så att vi Icke utanför må bli! (H Alford-E Nyström: Svenska Missionsförbundets sångbok 695:3)

Ty den som vill smäleken bära Och Kristus för mänskor bekänner, Skall han ock bekänna i ära En gång inför Gud och hans vänner. (S Gabrielsson: Den Svenska Psalmboken 1937:6)


Egna kommentarer och funderingar:

Jämför den torkade skörden i Upp 14:15-16 med ”den trettiofaldiga och sextiofaldiga frukten” i Matt 13.23 och vindruvorna som har blommat här i Upp 14:18-19 med utsädet som inte förde någon frukt till mognad i Matt 13:22 (Luk 8:14). Detta utsäde som inte bär någon frukt räddas som genom eld (jfr Upp 14:18a med 1 Kor 3:13-15). Jämför också Egna kommentarer och funderingar till Joh 15:4-6, Upp 11:2a (människorna på templets förgård) och Upp 16:8-9.

Medan skörden/frukten inbärgas i Upp 14:16, blir nu vad som är kvar av vinrankan ”skördad”.Vanligen översätts det grekiska ordet ”akmadsô” här med ”vara mogen”. Annars i Bibeln används emellertid andra grekiska ord för ”vara mogen/mogna” (jfr ”pepeiros”/mogen i 1 Mos 40:10, en vers som har både ordet ”botrys” och ordet ”stafylê”; jfr också ”opôra”/’fullmogen eller mogen frukt’ i Upp 18:14). Jag menar att det är bättre att översätta med ”blomma”, som är den mer ursprungliga betydelsen av ”akmadsô” i klassisk grekiska och passar GT-sammanhanget (jfr t ex Jes 18:5) bättre. Vidare tillhör ”akmadsô” mera den första delen ”= blomningen) av ett ”liv” än den senare delen ”= skörd). Att ordet ”akmaios” i 3 Mack 4:8 bör översättas med ”blommande” förfaller också uppenbart (jfr Rehkopf s 10). Jämför vidare med Dom 6:11, Klag 1:15 och Matt 21:33, ställen där vi kan se hur Guds folk kan trampas i en vinpress. Jämför också med citaten från Laestadius ovan (s 470,472-473,479,481-482), där vinpressen sätts i samband med Guds barns tuktan.

Om vi trots allt skulle godta den traditionella översättningen ”vara mogen”, så kvarstår det faktum att druvorna inte är mogna för det nya Jerusalem utan kastas i den vinpress som hör den gamla jorden till (jfr Joh 15:16 och Upp 14:20).

“Guds lidelses vinpress” kan jämföras med ”Guds lidelses vredes vinpress” i Upp 19:15. Det grekiska ordet ”katathlaô” (ge krossår helt och hållet) förekommer i Bibeln endast Ps 42:11(12) och i Jes 63:3 (se översättningar ovan). Jes 63:2-5a hör till ”Guds lidelses vinpress” medan fortsättningen i Jes 63:5b-6 hör samman med ”Guds lidelses vredes vinpress” i Upp 19:15.

Angående ”stor/hör röst”, se också Upp 1:10b. Angående ”sänd din skarpa skära”, se också Upp 14:15-16. Angående ”skarp skära”, se också Upp 14:14b.


Paulus sade till de troende i Rom: “Om du – alltefter omständigheterna – må bekänna Herren Jesus i/med din mun och må tro i ditt hjärta att Gud har rest Honom upp ut ur döda (kroppar), må du räddas. Ty (i) ett hjärta tros det’ in i rättfärdighet, men (med) en mun bekänns det ’in i räddning. (Rom 10:9-10)

Bli en utsagas görare och ej endast hörare som ’räknar ... vid sidan av’/bedrar sig själva. Den som har böjt sig till sidan av in i en fullkomlig lag, frihetens lag, och som har stannat vid sidan av och som inte har blivit en glömsk hörare emellertid/utan en gärningens görare, den här kommer att vara lycklig i sitt görande. (Jak 1:22,25b)

(Petrus sade till de troende:) “(Det är) läglig tid att börja domsutslaget från/med Guds hus. Men om först med er (א*), vad (kommer ... att vara) slutet för de som icke lyder Guds goda lilla budskap? Och/men om den rättfärdige knappast/’nätt och jämnt’ kommer att räddas, var skall * (א,*A) missaren (av Guds mål) ’föra till ljus’/’visa sig’? ” (1 Petr 4:17-18)

’Varje den’/’var och en’ som har avlats (och avlas) ur ur/av Gud gör/praktiserar inte miss (av Hans mål), eftersom Hans säd stannar i honom, och han förmår inte missa (Guds mål), eftersom han har avlats (och avlas) ut ur/av Gud. (1 Joh 3:9)


Grekiska ord:

akmazô (blomma) Upp 14:18 – (4 Macc 2:3). Se Egna kommentarer och funderingar. Jämför också med substantivet “akmê” (blomma), som vi till exempel har i Ester 5:1b(D5).

botrys (druvklase) (i NT + ett exempel i GT) 1 Mos 40:10; Upp 14:18.

lênos (vinpress) (i NT + ett exempel i Apokryferna) Matt 21:33; Upp 14:19 – Syr 33:17; Upp 14:20; 19:15.

stafylê (vindruva) (i NT + exempel i GT) 1 Mos 40:10; Syr 51:15; Luk 6:44; Upp 14:18 – 1 Mack 6:34, Syr 50:15; Matt 7:16.

trygaô (samla in) (i NT) Luk 6:44; Upp 14:18-19.


Ytterligare studier: 3 Mos 25:11; 4 Mos 18:30; Neh 13:15; Höga Visan 2:15; Is 17:10-11; 28:1-3; Jer 25:30; 48:33; Salomos Vishet 10:7; Matt 6:28-30; 21:19; Joh 15:1; Upp 19:15.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-23; 2012-07-13; 2015-08-10)

Till sidans topp

14:20 Och vinpressen trampades utanför (א,*א) staden, och blod kom ut, ut ur vinpressen, intill hästarnas betselbett, från/’... bort’ ettusentvåhundra (א*) stadier.

Ord för ord (22 ord i den grekiska texten): och trampades '-en vinpress'/vinpressen utanför '-en stad'/staden och kom-ut blod ut-ur '-en vinpress'/vinpressen intill '-en betselbett'/betselbetten '-nas hästars'/hästarnas från stadier ettusen tvåhundra.


1883: Och vinpressen trampades utanför staden, och blod från pressen steg ända upp till betslen på hästarna, en sträcka af ett tusen sex hundra stadier.

1541(1703): Och wardt prässen trampad utom staden; och blodet gick ut af prässen, allt intill betslen på hästarna, utöfwer tusende sex hundrad stadier wägs.

LT 1974: Och druvorna trampades i vinpressen utanför staden, och blodet flöt därifrån i en ström, som var 30 mil lång, och den nådde ända upp till betslen på hästarna.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Lots) kvinna såg emot (Sodom), in i tingen bakom, och hon blev en saltpelare. (1 Mos 19:26, Grekiska GT)

(Juda) rengör sin dräkt i vin och sitt hölje i vindruva(n)s blod. (1 Mos 49:11b, Grekiska GT)

(Mose sade om Israel:) “Av vindruvas blod drack de vin.” (5 Mos 32:14b, Grekiska GT)

Jehu talade (till eunuckerna): “Rulla (ut) (Jisebel).” Och de rullade (ut) henne. Och hennes blod bestänktes i riktning mot husväggen och i riktning mot hästarna. Och de trampade (på) henne tillsammans. (2 Kung 9:33, Grekiska GT)

(De små vilda djuren) trampade tillsammans (på) törnet. (2 Kung 14:9, Grekiska GT)

(David said:) “Bli ej som en häst och en mula, (i) vilka det inte är förstånd, (så att de måste) ledas i/med betselbett och munkorg.” (Ps 32:9a, Grekiska GT)

(Psalmisten sade:) “I det att helt och hållet ’ge ... krossår’/krossa mina skelettben förebrår mig dem som betrycker/ansätter mig, i det att 'säga dem mig'/'de säger till mig' 'enligt var och en'/varje dag: ”Var är din Gud?” ... (Min själ), hoppas emot Gud, eftersom du skall bekänna Honom ut/frimodigt, mitt ansiktes/persons räddning, min Gud. (Ps 42:11,12b eller 42:12,13b, Grekiska GT)

(Psalmisten sade: “Nationerna) har hällt ut (Herrens slavars) blod som vatten (i) en ring (runt) Jerusalem.” (Ps 79:3a, Grekiska GT)

(Denna sång skall sjungas i Judas' land:) “Fötter av milda och ödmjuka (människor) skall trampa (på dem som har sin bostad i höga ting).” (Jes 26:6, Grekiska GT)

Kläderna av/på (den som kom från Edom var röda) som från en vinpressande vinpress. ... (Han sade:) ”Jag trampade ner på (nationerna) i lidelse och jag gav dem krossår helt och hållet och ledde ner deras blod in i jord. Ty en dag av gengåva/vedergällning hade kommit på dem och en tidsperiod av friköpande ’är vid sidan av’/’hade kommit’. Och jag ’såg på’/tittade och ingen (kom till) undsättning ... Och min arm frälste dem.” (Jes 63:2b-5a, Grekiska GT)

(Profeten sade om Juda:) "In i’/med en omskärelses röst/ljud fäste/gjorde Herren upp eld emot henne, det stora betrycket emot (henne), hennes grenar blev onyttiga." (Jer 11:16b, Grekiska GT)

(Herren sade: “Eftersom de som bor i Jerusalem) har lämnat Mig ‘helt och hållet i’/’i sticket’ ... och Juda kungar har uppfyllt den här platsen av/med ostraffat/oskyldiga blod ("blod" i pluralis)/blodsutgjutelser ... kommer dagar ... (då den här platsen) skall kallas ... (platsen) för de många männens slakt.” (Jer 19:4b,6b, Grekiska GT)

(Herren sade) till den laglöse: ’Du skall tas död på (med) död, och (när) Jag (då) inte ’skickade ... alltigenom’/befallde honom, inte heller du samtalade det att ’skicka ... alltigenom’/befalla den laglöse att vända sig bort från sina vägar (till) det att rädda honom, (då) skall den där laglöse dö (med) sin orättfärdighet, och/men hans blod skall Jag söka ut, ut ur din hand.” (Hes 3:18; Grekiska GT)

(Herren sade till Jerusalem:) “Jag 'kom genom emot'/'anlände till' dig, och jag skådade dig då du knådades (och hade knådats) i ditt blod (emot slättens ansikte/yta), och Jag talade till dig: ’Liv (är) ut ur ditt blod.’” (Hes 16:6, Grekiska GT)

(Profeten sade:) “Skicka ut en skära, eftersom ’samlandet av frukter står vid sidan av’/’fruktskörden är nära’. Gå in i, trampa (på), av det skälet att vinpressen (är) fylld. Vinpressens rör hälls/gjuts ut däröver, eftersom (nationernas) dåliga ting är (och har varit) fullgjorda/’gjorda fulltaliga’.” (Joel 3:13, Grekiska GT)

Kött av (Herrens) fromma och deras blod hällde (fienderna) ut (i) en ring (runt) Jerusalem. Och det var (hela tiden) inte (någon) som begravde dem. (1 Mack 7:17)

Bet-sur ... ‘som om’/omkring fem stadier (från) (ett vanärat) Jerosolyma/Jerusalem. ... (2 Mack 11:5b)

Strålarna av glansen (från Jamnia) ‘föras till ljus’/syntes in i det (vanärade) Jerosolyma/Jerusalem, som var/låg tvåhundrafyrtio stadier (därifrån). (2 Mack 12:9b)

Då (Judas) hade ‘tagit ner’/intagit staden, (vilket var) Guds viljande, gjorde/anställde han en obeskrivlig slakt, så att sjön, som låg vid sidan av (staden) (och) som hade bredden av två stadier, ’föras till ljus’/syntes vara (och ha varit) fylld (med) alluvialt/nedspolat blod. (2 Mack 12:16)

(Salomo sade:) “Om – alltefter omständigheterna – (de rättfärdigas själar) i/efter människors anblick/synsätt må tuktas, (är) deras hopp fyllt med icke-dödlighet/odödlighet.” (Salomos Vishet 3:4)

(Salomo sade till Herren:) “Du har ordnat varje ting alltigenom/’från början till slut’ (med) mått och antal och ställning/våg.” (Salomos Vishet 11:20b)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Ni är jordens salt. Men om – alltefter omständigheterna - saltet görs dåraktigt/smaklöst, i/på vilket (sätt) skall det saltas? Det är inte längre stabilt in i något ’om ej’/utom, då det har kastats utanför/utomhus, att trampas ner av människorna.” (Matt 5:13)

De tolv apostlarnas namn är de här: Först Simon, den som sades/kallades Petrus, och hans broder Andreas; * (א*) Jakob, den (som var son) av Sebedaios, och hans broder Johannes, Filippos. (Matt 10:2-3a; namnet Filippos betyder ”hästvän”)

Då (Jesus) tagit en bägare och ‘varit tacksam’/tackat, gav Han (Sina lärjungar) och sade: “Drick ut ur den, alla. Ty det här är Mitt förbundsblod, som är ’hällt ut’/utgjutet med anledning av många ’in i’/’med syfte på’ ett ‘låtande vara’/’lämnande i fred’ av missar (av Guds mål).” (Matt 26:27-28)

(Jesus) kommer i sällskap med (Sina lärjungar) in i ett litet område som sägs/kallas Getsemane (= olivpress). ... Då (Jesus) hade tagit Petrus och Sebedaios' två söner till sidan av, började Han vara sorgsen och orolig. Då säger Han till dem: ”Min själ är ’sorgsen runt omkring’/’väldigt sorgsen’, ända till döds.” ... En budbärare från himlen skådades/’visade sig’ (för Jesus, en budbärare) som var stabil/stark i Honom. (א*) Och då (Jesus) blev/kom i en mer/alltmer ivrig kamp, bad Han (hela tiden). Och Hans svett blev som om droppar av blod som steg ned emot jorden. (Matt 26:36a,37-38a; Luk 22:43-44)

Då (Judas) hade ångrat sig, vände/återlämnade han de trettio silvermetallerna/silverstyckena till prästledarna och (de) äldste och sade: ”Jag har missat (Guds mål), då Jag har ’gett ... till sidan av’/’överlämnat ostraffat/oskyldigt blod’.” Men de talade: ”Vad (betyder det) ’i riktning mot’/för oss? Du må skåda/’ta dig i akt’.” Och då han hade slängt de trettio (א,*א) silvermetallerna/silverstyckena in i templet, trädde han tillbaka, och då han hade gått bort, förkvävde/hängde han sig. Men prästledarna, som hade tagit silvermetallerna/silverstyckena, talade: ”Det är inte tillåtet att kasta dem in i offerkistan, emedan det är en ’blodsheder’.” Men då de hade tagit ett rådssammanträde, köpte de ut ur/av dem krukmakarens åkerfält ’in i’/till en begravningsplats för främlingar. Därför har det där åkerfältet kallats ett blodsåkerfält ända till idag. Då fullbordades det som var talat genom profeten Jeremia som sade: ”De tog de trettio silvermetallerna/silverstyckena, hedern/värdet av/på den som hade varit (och var) värdefull, den som de hedrade/värderade från/’bort från’ Israels söner, och jag (א,*א) gav dem in i krukmakarens åkerfält, alltefter som en herre hade samordnat för mig. (Matt 27:3b-10)

Alla i synagogan uppfylldes av lidelse, då de hörde (Jesus säga) de här tingen. Och då de hade stått upp, kastade/'förde ... snabbt' de Honom ut utanför staden och ledde/förde Honom till krönet av det berg uppå vilket deras stad var (och hade varit) byggt, så att (de skulle kunna) kasta Honom ner för en brant. (Luk 4:28-29)

En kvinna, som var i ett blodflöde från/i tolv år, ’vem som än’/som hade gjort slut på hela tillvaron/levebrödet ’i riktning mot’/gentemot läkare, hade inte varit/blivit stabil av(א,*א) någon att få vård. (Luk 8:43)

(Jesus sade till de sjuttio:) “Skåda, jag har gett (och ger) er den (rättsliga) myndigheten att trampa ovanpå ormar och skorpioner och emot varje fiendens förmåga, och ingenting kommer att (א,* א, A) * (א*) handla orättfärdigt (emot) er.” (Luk 10:19)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Den där slaven som hade kunskap om sin herres vilja och ej hade gjort redo eller gjort ‘(vänd) i riktning mot’/’i fråga om’ hans vilja, skall flås (med) många (slag).” (Luk 12:47)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Då (hushållaren/förvaltaren) hade kallat på 'en var och en'/'var och en' av sin herres gäldenärer, sade han till den förste: ’Hur mycket står du i skuld till min herre?” Men/och han talade: ’Hundra gångstigar (א,* א) av olivolja.’" (Luk 16:5-6)

(Jesus sade till fariseerna:) “Det var (hela tiden) en viss rik människa, och han var (hela tiden) iklädd purpurrött och fint linne och gjorde sig glad ’enligt dag’/’dag för dag’ (på ett) lysande (sätt). Men en viss utblottad (person) (med/vid) namn Lasaros, som hade orsakats/fått (och som orsakades/fick) varhärdar, hade kastats (och var kastad) i riktning mot hans portgång, och han havande/hade begärelse att utfodras/bespisas från (de ting) som föll från den rikes bord. Emellertid/men och/också hundarna som kom slickade (hela tiden) emot hans varhärdar. Men det blev (att) den utblottade dö/dog och föras/fördes av budbärarna bort in i Abrahams barm. Men och/också den rika människan dog och begravdes. * (א*) Då han hade lyft emot/upp sina ögon i Hadeset/Hades (och) då han ’började under’/var i plågor, skådar han Abraham från fjärran ifrån och Lasaros i hans barmar/barm. Och då han hade höjt sin röst, talade han: ”Fader Abraham, förbarma dig över mig, och sänd Lasaros för att han må doppa sin fingerutkant/fingertopp (i) vatten och svalka min tunga, eftersom jag orsakas/känner smärta i den här lågan. Men Abraham talade: “Barn, kom ihåg att du tog bort/’för dig själv’ dina goda ting i ’ditt liv’/’din livstid’, och Lasaros likaså de dåliga tingen. Men nu är han här kallad till sidan av, men du orsakas/känner smärta. (Luk 16:19-25)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Den dag Människans Son avslöjas … låt ej den (som är) i/på ett åkerfält vända sig intill, in i tingen bakom. Dra er till minnes Lots kvinna!” (Luk 17:30b,31b-32)

I/på den här dagen var två ut ur/av (lärjungarna) (hela tiden) gående in i en by (med) namnet Emmaus, som ’håller sig på avstånd’/ligger etthundrasextio (א,*א) stadier från Jerusalem. (Luk 24:13)

(Petrus sade:) “Män, bröder, skriften måste (hela tiden) fullbordas, vilket den Helige Ande talade i förväg genom Davids mun med anledning av Judas, den som hade blivit en vägvisare åt dem som tillsammans hade tagit Jesus, eftersom då han var (och hade varit) helt och hållet räknad i antal, var han (hela tiden) i/med oss och hade genom lottning erhållit den här tjänstens arvslott. Så den här (mannen) förvärvade faktiskt ett litet område ut ur/av orättfärdighetens lön och då han hade blivit/fallit ... hälldes/föll alla hans ’inre ädla delar’/inälvor ut. ... Det där lilla området kallas/kallades ... Litet/Lilla blodsområde(t). Ty det har skrivits (och är) i en psalmbok: “’Låt hans boställe bli ödelagt och låt ej den som bor vara i det.’ och ’Låt den andre ta Hans besök/granskning.’” (Apg 1:16-20)

Men/och (Herodes) ’tog upp för sig själv’/’gjorde sig av med’ Jakob, Johannes' bror, (med) en dolk. (Apg 12:2)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Jesus talade så till (Sina lärjungar): ”Amen, amen, säger Jag er, om – alltefter omständigheterna – ni ej må äta Människans Sons kött och ej må dricka Hans blod, har ni inte liv i er själva. Den som tuggar Mitt kött och dricker Mitt blod har tidsålderslångt liv, och Jag skall få honom att stå upp den sista dagen. Ty Mitt kött är sanningsenlig förtäring, och Mitt blod är sannerligen (P66, א*) ett drickande. Den som tuggar Mitt kött och dricker Mitt blod stannar i Mig och Jag i honom.” (Joh 6:53-56)

Som/då (Jesus) så talade till (Judas och de andra): “Jag är”, gick de bort in i tingen bakom och föll på (trädgårdens/olivpressens) mark. (Joh 18:6)

Och deras fall/lik (skall vara) uppå den stora stadens gata, ‘vilken som än’/vilken andligt kallas Sodom och Egypten, varest/där och/också * (P47, א*) Herren korsfästes. (Upp 11:8)


Hembygdens predikan:

Sedan linstjälkarna uppryckts ur jorden och befriats från fröknopparna, breddes de utan minsta skydd ut på den våta marken. Ju svårare väderlek som nu bröt in, desto bättre ansåg man det vara. Det sken föga sol men kom mycket regn. Därför blevo stjälkarna nästan svarta samt ruttnade riktigt sönder och luktade illa, då man rörde vid dem. Detta allt beklagade man dock icke utan fann det alldeles utmärkt. Nu samlades det rötta linet från marken och fördes in i ett oansenligt hus, starkt upphettat. Här fingo stjälkarna väl igen sin styva natur men blevo ännu svartare. Så tog en man så många stjälkar han kunde rymma i sina händer och lät dem hastigt fara fram och tillbaka emellan två stora rullar av ek med tumslånga tänder, varvid de söndertuggades till en enda oredig massa. Som ren undergång syntes detta, men det var vinst. Dels voro stjälkarna nu icke mera skilda utan hade liksom flutit in i varandra, och dels begynte de nu glänsa litet här och litet där. Den så söndertuggade linlocken hängde man över ett upprättstående bräde och gav den, så kraftigt man kunde, slag på slag med ett skarpkantat trästycke, till dess alla hårda delar skakats bort och de mjuka delarna ensamt trädde fram. Detta var linlockens hårdaste pass men gav den största vinsten. Ty nu glänste tågorna likt det renaste silver, och i ens hand vilade en massa, lika mjuk och behaglig att vidröra som silke. Sådant hade rötningen, sönderbrytningen och de hårda slagen uträttat. Här är vägen angiven för den som skall beredas för evighetslivet. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Pilgrims tillfälliga betraktelser s 166-167; Linets beredning eller ”Huru de tillagas, som skola evigt skina”)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

ca 2000 - ca 1800

(Vid) oljepressens, Getsemanes, berg (hade) Frälsaren som en ädel oliv genomgått den press där blodsvett rann för att i sinom tid kunna välsigna de sina med Andens smörjelse (1 Joh. 2:20,27). (Sven Danell ”Dagpostilla” s 172 i kommentar till Apg 1:12-14)

Vinstocken, liksom fikonträdet och olivträdet, uppfattades som symboler för Israel. Från mackabéertiden har man funnit myter i vilka Israel framställs som ett vinträd. I alla avsnitt vari GT använder vinträdet som symbol för Israel, är det märkligt nog Israels avfall och den dom som skall komma över folket som avses. När Messias skjuter upp som en rot, är han representant för den ”heliga kvarleva” som skall förverkliga Israels höga kall. Han är det sanna vinträdet. (Studiebibeln II:677; kommentar till Joh 15:1,5)

(Alva) ryser när hon ser det otäcka såret som (fot)skrapan gjort. Lisabet skriker vilt, och blodet forsar ner över ögona på henne, det forsar över hela Lisabet och hela Alva också. Ett enda stor blodbad är det. "Alva, jag dör, jag dör, jag dör", skriker Lisabet. "Nä, du dör inte", säjer Alva. "Men vi måste till sjukstugan och sy ihop det här såret." ... Innan (Lisabet) vet ordet av har farbror Berglund sytt fem stygn i pannan på henne. "Nu kan Alva ta hem dej igen", säjer han. "Fast du kanske vill stanna hos Madicken?" Madicken, henne har Lisabet alldeles glömt bort i det stora blodbadet! (Astrid Lindgren "Madicken och Junibackens Pims" s 164-166)

(Fröken Bock) förföljde (de båda tjuvarna Fille och Rulle) hela vägen genom hallen och genom tamburen och ända ut i farstun. ... Hon tog ett par arga språng, som om hon tänkte komma efter utför trapporna, och sedan skrek hon ...: "Sätt inte eran fot på Frejgatan en gång till, för då kommer det att flyta blod. Hör ni vad jag säger ... blo-o-o-od!" (Astrid Lindgren "Karlsson på taket smyger igen" s 158)

Jag upplevde den satta, litet löjliga figuren som något oerhört farligt. Men när jag sommaren 1919 var sysselsatt med det fortsatta nedskrivandet av min roman Bengt Schönlebens historia, lät jag oss råkas hemma hos honom på hans generalkonsulat i Havanna. ... Jag gjorde honom sällskap på kvällen, och i en salong på det eleganta kärlekshotellet kom oss en blond och lätt klädd gestalt till mötes från ett inre rum. Det var Doris Törnflycht. ... Hon skrek ett vilt skri - ett skri, som jag aldrig i mitt liv kunnat glömma. När (Bengt Schönleben) skrattande skulle hugga tag i henne, ryckte hon ned från salongsväggens exotiska vapenuppsättning något oändligt skarpslipat indianskt vapen, som hon med våldsam styrka rände in i (hans) hals. ... Han stöp ... med avskuren halspulsåder. Det rann, det forsade blod - över kragen, skjortbröstet, mattan. Det fanns tydligen förfärligt mycket blod i Bengt Schönleben: en väldig flod av mörkt, rött blod. ... Ja, detta är sådant som man kallar poetisk rättvisa och jag hade varken den gången eller långt senare något som helst medlidande med Bengt Schönleben. ... Jag har i denna stund en övertygelse i mitt hjärtas innersta, att ... på domens dag en skärseld måste finnas, en offentlig korsfästelses skam och kval innan den gudomliga rättvisan har skipats och skett. Det ljus, som då genomtränger oss, måste också ha något av en skärselds skärpa och hetta. (Sven Lidman "Mandoms möda" s 232-234)

Tänk, (du åsna) Silver, så få åsnor det kommit med druvor i år! ... Var är nu alla de där åsnorna från Lucena och Almonte och Palos, lastade med flytande guld, hårt pressat och flödande som blodet i din och min kropp; dessa karavaner av packåsnor som fick vänta i timmar, medan vinpressarna tömdes? Druvmusten rann utefter gatan och kvinnorna och barnen fyllde sina krus ... Ett sådant glatt liv det fördes vid en vinkällare på den tiden, till exempel i Diezmo-källaren! Under det stora valnötsträdet vars grenar tyngde taket tvättade lagerkarlarna vinfaten, under sång som ljöd frisk, klingande och lugnt rytmisk; med bara fötter gick de karlar förbi som hällde upp vinet, bärande lerkrus med ljus och mörk druvsaft, som sprudlade och sjöd; och där borta i bakgrunden, under skjulets tak, stod tunnbindarna och slog sina dånande slag med fötterna i doftande, rent hyvelspån. ... ... Tjugo vinpressar var i gång dag och natt. Vilken dårskap, vilken yra, vilken brinnande optimism! I år, Silver, har fönstren spikats igen på alla pressarna, och det räcker mer än nog med den som finns i corralen, med bara två eller tre arbetare. (Juan Ramon Jiménez "Samtal med Silver" s 141-142; Vinskörd)


ca 1800 och tiden dessförinnan

Stundom förer (Jesus den trogna själens) ande med sig, liksom lärjungarne, upp på de höga bergen, på Oljeberget, att hon får se huru han under det swåraste blodbad trampar Guds wredespress i hennes ställe. (L.C. Retzius "Christeliga predikningar öfwer de årliga Sön- och Högtidsdagarnes Evangelier 1781-96" s 293 i predikan 1788)

O, huru är icke då allt tillredt för fattiga och hungrande själar! Kom och se, syndare, huru allting för dig är redo! Du klagar öfwer en börda, syndabördan, som trycker dig, - se här en Frälsare, som will bära den i ditt ställe. Du bäfwar för Guds wrede, se här är Jesus. som afwänder denna wrede ifrån dig, som trampar Guds wredes winpress och tillbjuder dig idel kärlek. ... Der synden öfwerflödar, der öfwerflödar nåden mycket mer. (L.C. Retzius "Christeliga predikningar öfwer de årliga Sön- och Högtidsdagarnes Evangelier 1781-96" s 252-253 i predikan 1786)

Jesus Christus är den samme, och ingen annan, ingen jemte honom; ty han har trampat winpressen allena (Es 63:3), och är den ende Medlaren emellan Gud och menniskor (1 Tim 2:5). (Anders Nohrborg "Den Fallna Menniskans Salighets-Ordning" s 14 i kommentar till Luk 2:21)

Kosackerna når inte fram i tid: innan de hunnit driva tillbaka fienden, har redan ett spjut trängt rakt in i hjärtat på Kukubenko. Sakta lutar han sig ner i armarna på de kosacker som griper efter honom, och det unga blodet forsar fram likt ett dyrbart vin, som i en glaspokal bärs upp ur källaren av en ovarsam tjänare, vilken snubblar över tröskeln och strax slår sönder det dyrbara kärlet; vinet rinner ut över marken och den tillskyndande husbonden tar sig för huvudet, han som gömt detta vin till en lycklig stund i sitt liv, till att, om Gud så behagade, på sin ålders dagar ta fram det, när han fick besök av en ungdomskamrat och med honom ville påminna sig gångna tider, då en karl visste att roa sig annorlunda och bättre. ... ... Men vad hade Taras för sig? Han drog omkring med sitt regemente i hela Polen ... och nådde ända fram till Krakow. Massor av polska ädlingar nedgjorde han. ... Kosackerna bröt inseglet på de sekelgamla viner, som de polska herrarna förvarade i sina källare, och lät den dyrbara vätskan rinna ut över jorden. (Nikolaj Gogol "Taras Bulba" s 277-278,309-310; skildrad tid: 1400-talet)

När (korsfararnas ledare) Gottfrid, Tancred och de båda Robert (i juli 1099) inkommit i staden med sina skaror, tågade de, säger biskop Vilhelm (af Tyrus), i slutna led genom gatorna och nedlade med svärdsegg alla fiender, d. v. s. alla muhammedaner, som de kunde finna, utan afseende på ålder och lefnadsställning. Där förtrupperna framtågat, fortfor han, lågo snart så många slagna och sådana högar af afhuggna hufvuden, att de efterföljande trupperna måste vandra öfver lik. På sådant sätt hade desse banérherrar hunnit nästan till midten af staden, då grefve Raimund af Toulouse äfven lyckats komma in, och äfven hans provençaler intågade i slutna led och tillställde ett förfärligt blodbad. . . . Åsynen, som templet erbjöd, var öfver all beskrifning fasansfull, ej minst åsynen af korsfararne själfve, som, öfverhöljde med blod från hjässan till fotabjället, skonslöst dödade mer än 10,000 människor på detta trånga område. Medan detta tilldrogo sig där, kringdrefvo andra korsfarare på gatorna och, säger Vilhelm af Tyrus, gingo in i husen, där de dödade familjefäder, kvinnor och barn med svärdsegg eller nedstörtade dem från hustaken. Den roflystna beräkningen var därvid lika verksam som blodtörsten. . . . Skaror strömmade nu till den heliga grafven. Samma människor, som nyss förut rasat med tigrars grymhet, gingo nu med sänkta hufvuden, barfota och sjungande psalmer in i grafkyrkan för att tacka för segern och bedja om syndaförlåtelse. (Viktor Rydberg "Korstågsperiodens kulturhistoria" s 186-189; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1888)

Ser du hur inte bara den som gör onda ting, utan också den som inte gör goda ting, bestraffas med ytterst sträng bestraffning. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers X:472 i kommentar till Matt 25:30)

Avloppskanaler krävde amfiteatern (Kolosseum) verkligen ej endast för Celius- och Eskvilinusbergens vatten, som samlar sig i dälden, där han står, utan ock för blodet, som utgöts på arenan. Stundom flöt den saften bokstavligen i strömmar. På invigningsfesten offrade Titus 9,000 vilda och tama djur, och vid ett annat tillfälle sågos inom skådebanans stängsel 200 lejon sönderslita varandra. Vid Roms tusenårsfest (år 248) stredo 2,000 gladiatorer på liv och död. (Viktor Rydberg "Kolosseum - Vilka voro barbarerna? - Kolosseums ättlingar - Skådespelen - Rövarstycket Laureolus - Munken Telemak - Signor Rosas grävningar" s 267)

Grekernas ariska blod kände en viss ras-antipati mot de israelitiska semiterna; men ej heller denna antipati skulle ensamt för sig haft stor betydelse, om ej därtill kommit näringsafunden mellan de grekiske köpmännen och yrkesidkarne mot deras judiske kolleger. Denna antagonism förde tid efter annan till förskräckliga utbrott, såsom i Caligulas regeringstid och år 66 under Neros. Den dåvarande egyptiske vicekonungen Tiberius Alexander, jude till börden, men romersk renegat, som offrade åt Jupiter och spelade romare i alla stycken, lät de två legioner, som stodo till hans förfogande, gripa in i kampen mot hans förre trosförvanter och måste ytterligare använda 5,000 på genommarsch stadda romerska soldater emot dem, innan han lyckades återställa ordningen i (Alexandria). 50,000 judar skola hafva omkommit i detta blodbad. (Viktor Rydberg "Romerska kulturen under kejsartiden" s 68-69; föreläsningar vid Stockholms Högskola höstterminen 1886)

Liksom en vådeld rasar i dalarna mellan av solen uttorkade berg och uppslukar skogen framjagad av en virvelstorm, så rasade Akilleus och fällde man efter man, så att jorden flöt av blod. Ja, som bredpannade oxar tröskar det ljusgula kornet på logens golv, så trampade Akilleus' hästar över sköldar och lik, och axeln blev sölad av blod och blod sprutade kring hjulen. (Homeros "Iliaden" s 372)


Att fortsätta med:

ca 2000 - ca 1900

Låt mig kasta fram tre frågor inför den uppenbara frånvaron av Guds vrede i dagens förkunnelse. Dagens predikant upplever tydligen att han inte får gensvar från åhörarna, när han någon gång lyfter fram talet om Guds vrede, lag och dom. Det tycks inte svara mot lyssnarnas erfarenhet. 1. Beror detta fenomen på att Gud har förändrat sig i takt med att samhällets auktoritära struktur har brutits ned? Det går inte att vara sträng i kyrkan, när det inte finns någon instans i samhället i övrigt som är sträng. 2. Uppenbarar Gud olika sidor av sitt väsen under olika tider enligt något slags plan? Har Gud därför tills vidare ”fryst ned” vredes- och domsupplevelsen under det snälla välfärdssamhällets tidevarv? 3. Har kyrkan så sekulariserats och förvärldsligats, att de kristna i dag är döva och blinda för vredes- och domsverkligheten? Är det kanske så att Guds helighet väntar på att få tillträde i våra sammanträdes- och kyrkorum och framför allt i vårt upplevelsefält? Beror vredens frånvaro på andliga ledares blindhet, dessa som ständigt säger: ”Allt står väl till” (Jer 6:13-14, Hes 13:10). ”Gud älskar dig”, ”Det ordnar sig till sist”? En brasiliansk professor i statskunskap som besökte U-veckan 1981 kommenterade ett samtal han haft med några församlingsledare rörande de avlidnas öde: ”Varken liken eller de som jordfäste visste vart de var på väg eller brydde sig om det!” (Agne Nordlander "Korsets mysterium" s 219-220)

Jesus kommer till Getsemane. Ordet betyder ”oljepressen” och är alltså ett namn av samma typ som ”Sågen”, ”Tegelbruket” eller ”Masthugget”. Liksom Oljeberget hade fått sitt namn av olivträden, som växte där, så hade denna plats fått namn efter en olivpress. (Bo Giertz ”Evangelium enligt Matteus” s 198 i kommentar till Matt 26:36-46)

Kristus har trampat Guds vredes vinpress – han har gått lidandets tunga, hårda väg, korsets väg. Denna väg leder till seger. (Nils Tägt ”När han kommer” s 133 i kommentar till Upp 19:15)

Jag tänkte på ... hur jag själv skulle uthärda Vedermödan om jag trots allt inte blev upptagen (till Luftmötet). ... "(Pappa), skulle du stanna kvar på jorden med mig då?" Pappa såg bekymrad ut. "Jag vet inte om man kan välja. Men om - säger om - skulle jag stanna med dig. Tillsammans skulle vi uthärda Vedermödan. Vi skulle hålla ut till slutet, min vän. Några skall räddas på det sättet. Som genom eld. Under stora umbäranden. Men då går vägen genom ett lidande som är större än vad du eller jag skulle kunna uthärda på egen hand." Han pekade på en avsmalnande linje, en sorts reservutgång på Chaders plansch (med överskriften Guds plan genom tidsåldrarna), så tunn att jag inte lagt märke till den tidigare. ... "Så Dag sa inte att vi var välkomna båda två då?" Violas röst blev med ens tunn och liksom benig: "Visst bjöd han väl mig också?" Det hade han ju inte gjort. Bill, Hammarskjöld och jag, det skulle bli perfekt, hade han sagt. Viola hade han inte ens nämnt. ... Jag försökte vrida mig loss. ... Det var bara genom att säga henne som det inte var som jag skulle kunna tillfredsställa henne. Något mindre skulle inte vara nog. Därför ljög jag. Detta var den andra och svåraste lögnen. ... Den första lögnen hade kostat mig Luftmötet. Det var när jag stal min egen cykel. Nu hade denna andra lögn berövat mig min enda kvarstående möjlighet - att ståndaktigt uthärda Vedermödan och bli räddad såsom genom eld. Visserligen hade jag då utsatts för nöd, hån, tortyr, död. Men om jag bara hade uthärdat dessa sju fruktansvärda år hade jag ändå kunnat bli räddad, enligt Chader. Allt var förlorat. (Göran Sahlberg "När tiden tog slut" s 43-44,261-262)

En nutida författare skriver (om Getsemane): "Spridda runtom i örtagården finnas åtta åldriga olivträd med väldigt omfång. De se mera ut som klippor än som träd, och de gamla stammarna, så mäktiga som gamla ekar, stöttas upp av stenpelare och starka stöttor av trä. Dessa träd bära ännu frukt." Helt säkert ha dessa träd funnits på Jesu tid och bevittnat hans kamp, då svetten var som blodsdroppar. ... För (Fredrik) Franson var Getsemane en helig plats. (Efraim Palmqvist "I Människosonens tecken" s 67; boken utgiven 1947)

Duffy började se sig om igen. På en krok bakom disken såg han ett betsel. Det var det enda han kunde se i verkstaden, varför han sade sig, att det var det han var ute efter. Han kilade bakom disken och klev upp på skomakarens arbetsbänk. Duffys hjärta bultade, när han lyfte ned betslet från kroken och synade det. Det var ett verkligt grant betsel med rosetter av mässing och skygglappar med bokstaven H i mässing fastsatt i blanklädret. När Duffy såg de två stora bokstäverna, var han säker på att betslet hade kommit från Hilltop. Han synade det mycket noga och såg att det fanns en framträdande utbuktning mitt på varje skygglapp och att sömmarna, som höll ihop de två läderbitarna i varje skygglapp, vid något tillfälle hade blivit avskurna och sedan noggrant hopsydda igen för hand. (Ellery Queen j:r "Duffy och det försvunna arvet" s 170-171)

Jönköping hade ännu för några decennier sedan flera självständiga, skråtrogna hattmakerier, av vilka nu (år 1935) endast ett finnes kvar. Den enda hatt, som numera framställes för hand, är felbhatten. . . . Denna, "stormen", "cylindern" eller "höghatten", var en gång ett kärt barn med många namn, och ännu vid sekelskiftet (år 1900) och decenniet därefter var den vardagsplagg för alla tjänste- och ämbetsmän och kyrkhatt för de flesta andra medborgare. Nu synes den ej längre så självfallet ingå i den manliga garderoben. Den räknar en av sina stamformer i 1700-talets engelska kväkarhatt. Som hatverksprodukt är en välgjord höghatt något ganska beundransvärt. . . . Efter en lång rad av pressningar med varma och kalla järn, "lissoirerna", över olika formar: "Botansen" och "bomboiren" omväxla med "formilionen", börjar hattämnet likna en elegant cylinderhatt av - välpolerad valnöt! Vid det laget återstår överdragandet av felb, ett precisions- och tålamodsarbete även det, eftersom det gäller millimeter vid tillskärning och inprovning. Felbremsan är hopsydd till ett rör, som drages över sidan, och dess nedre del skall genom sträckning, spänning och pressning bringas att utbreda sig på randen och bilda dennas övre beklädnad. Vid arbetet härmed använder man sig av "trampolinen", en runt hatten liggande metalltråd, vars spänning regleras av hattmakarens fot. Ideligen hanteras härunder de varma järnen och den våta svampen. Luggens cirkelgång uppe på platten, liksom den slutliga höga glansen åstadkommes med "kratsen", stålborsten, jämte schaggdyna och sammetsdyna och - pressning, mycket pressning. (Sigrid Westberg "Om hattmakeriet, ett yrke i försvinnande" s 50,56-58)

Att Jesus är det sanna vinträdet bevisar han bäst därigenom, att han mognade under en människolevnads alla villkor på jorden och sist lät sig kastas i Guds vinpress på Golgata, varifrån den mognade "eskolsklasens" safter genom evangeliet strömma ut till all världen, evangeliet om Jesu Kristi Guds Sons blod som renar från all synd. (Anders Hultman "Frälsarens enhet med de sina"; kommentar till Joh 15:1-9; Jönköpings-Posten 1932-05-27)

Inbördeskriget mellan kuo-min-tang under Chiang Kai-sheks ledning och den kinesiska kommuniströrelsen kan dateras till 1927, då kuo-min-tang-arméerna anställde blodbad på kommunisterna i Shanghai och Kanton. ... För Chiang Kai-shek blev nu den kinesiska kommunismens bekämpande och förintande den allt överskuggande uppgiften. (Eskil Bergen "Kina - den nya stormakten" s 22-23)

Det går fort genom Belgien. Tågbyte här och där, sista gången vid Charleroi, tycks jag minnas. Ny tull, franskt område. Nordfrankrike ser ödelagt ut. Hela byar och städer skjutna i grus och spillror. . . . Och så jorden; ängar och fält, av vilka många bär vallmo, som liknar blod. Det gör att man blir bitter. Blod! Det har flutit i strömmar här. (Eyvind Johnson "Genom Belgien och Nordfrankrike" s 84; resebrev 1922-07-18)

Vinet såsom sådant giver på ett levande sätt en bildlig framställning av Kristi lidande. Druvan har sönderkrossats i vinpressen, så att dess saft har pressats ut. På samma sätt blev Kristus sönderkrossad i Guds vredes vinpress, hans blod flöt ned från Golgatas kors, där han gav sitt liv. (John Ongman "Kortfattad framställning av bibelns grundsanningar" s 302; Herrens nattvard)

Plötsligt frågade (jätten) i lugn ton: "Hur gammal är du, Gigi? jag tycker om ditt namn - det påminner om vindruvor och vingårdar, om åsnekärror, lastade med röd, fullmogen frukt, samt om vin, vilket om hösten prässas av barhuvade, skrattande flickor." (Felicia Buttz Clark "Gigi - Trumslagargossen i Garibaldis armé" s 29)

Med min far som läromästare besökte jag praktiskt taget varje gård eller herresäte inom Byarums horisont med i vissa riktningar upp till 4 mils radie. En vacker julimorgon 1908 ... vandrade min far, sadelmakare G.H. Gustafsson, och jag från vår stuga "Broa" i Byarum till greven på Bratteborg för att utöva vår näring såsom sadelmakare. ... Vi plockade så småningom upp de verktyg vi använde oss av ... samt en otalig mängd andra detaljer för selar, sadlar, grimmor, betsel eller huvudlag och fotsackar till slädar och vagnar. ... Det s.k. huvudlaget eller betslet bestod av pannrem, stolpar, nackrem och spännrem samt själva tränset som var av järn och lades i hästens mun, remtyg som benämndes tyglar och kunde vara av läder, hampa, bomullsband eller senor som beretts härför och hopsytts. (Bror G-n Gulding "En smålandspojkes upplevelser" s 62-64)


ca 1900 - ca 1500

Vi frågade (guvernören i Hasrun) på hvad sätt pressningen (af vindrufvorna) gick till. Då lade han ihop händerna och visade oss det. Drufvorna pressas genom att kramas med händerna. Detta sker dock icke öfver allt. På somliga ställen har man en press af trä, mycket simpel förstås, på andra ställen trampar man sönder drufvorna med fötterna. Om det funnes kommunikationer och ordentlig vinberedning på Libanon, så skulle det säkert kunna förse Europa med en sådan kvantitet af godt vin för billigt pris, att alla vinförfalskningar blevo omöjliga. (P. Waldenström "Till Österland" s 189; oktober 1894)

Strax utanför (Kapstaden i Sydafrika) höll (den unge svensken Charles John) Andersson på att råka illa ut. Hans lätskrämda häst satte av i våldsamt sken. Under försöken att hejda honom gick hästens munbetsel sönder, och nu var han helt och hållet i det uppskrämda djurets våld. ... Med uppbjudande av all sin skicklighet lyckades han dock hålla sig fast på hästryggen, en ingalunda dålig prestation av en ryttare, som mest grenslat en tröggående oxe några veckor tidigare. (Magnus Svensén "Med livet på spel" s 56; början av 1850-talet)

Man tänker inte alltid på att Kalmarsund och Kalmarområdet genom tiderna upplevt krig och ofred i högre grad än någon annan del av Sverige. Riksgränsen gick i ett halvt årtusende några få mil söder om Kalmar. Det väldiga slottet var den utpost som låg längst bort från huvudstaden och blev ofta våldsamt attackerat; mera blod har flutit kring Kalmar slott än på någon annan plats i vårt land, skriver en historiker. Vapenslammer och kanonader ljöd över en härjad kustremsa. Strömserum, Pataholm, Björnö, Stävlö, Färjestaden, Kalmar Malm, alla "avbrändes av juten", som det kärvt noterades i rådstuvurättens protokoll från Karl XI:s krig. (Sigvard Malmberg "Kring Kalmar och Möre" s 220-221)

På morgonen den 30 november (1653) bröt ambassadören (engelsmannenWhitelock) upp för att landvägen fortsätta färden (från Göteborg) till Uppsala där drottning Kristina då vistades. ... "Ridhästarna äro", skriver han, "små och trava tungt. ... Som munbett för hästarna användas merendels gumshorn. Ett smalt rep av hampa tjänar som betsel, och i stället för stigbyglar brukas vidjor." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden 1660-1709" s 35; Utlänningars intryck av stormakttidens Sverige)

Enligt urgammal akademisk plägsed måste den nyinskrivne studenten (vid Uppsala universitet) först genomgå ett elddop, som kallades deposition, innan han erkändes som fri akademisk medborgare. Ceremonien åsyftade att åskådliggöra för ynglingen den råhet och okunnighet, som han hade att avlägga för att i stället få sin själ förädlad genom vetenskapen. Delinkventerna ifördes narrkläder av brokiga lappar, på deras hattar fästes horn och åsneöron, och i mungiporna sattes svinbetar. Sotade i synen drevos offren, likt en boskapshjord, in i universitetets stora sal. Där fingo de utstå allehanda drift för sitt besynnerliga utseende. ... (Delinkventernas svar på de omöjliga frågor som framställdes) gav (deras) tuktomästare anledning att slå till sina offer med sin stav eller under barska förebråelser undfägna dem med örfilar. Slutligen tog han ur en påse fram en väldig tång av trä, med vilken han knep var och en om halsen och ruskade honom. tills betarna ramlade ut munnen på honom. Därefter fick offret krypa fram på golvet och grundligt behandlas med en hyvel, varpå öron och horn rycktes av honom. Sedan man till sist gjutit vatten eller vin över huvudet på honom, blev han äntligen förklarad för fri student. Depositionsakten avskaffades av Karl XI år 1691. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1611-1660" s 256-257; Vid Uppsala universitet)

Den segrande hjälten (kung Gustav II Adolf) lyssnade icke till de maningar att hämnas, som höjdes från nitiska protestanter, ord sådana som dessa i en samtida flygskrift: "Vinpressen är redo, däri de ogudaktige skola söndertrampas. Må man därför betala dem, som de hava betalat; må man iskänka åt dem ur samma kalk, som de hava iskänkt!" (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1611-1660" s 130)

(Kalmar) slott uppgavs på Sankta Margaretas dag den 20 juli 1525. Någon uppteckning av kapitulationsvillkoren är inte bevarad, men man har allmänt utgått ifrån, att slottsknektarna förbehöll sig fritt avtåg. . . . De överlevande på fästningen väntade sig alltså friheten efter dagtingan, men deras lott blev en annan: Gustav Vasa bröt lejden. . . . Men varken ur juridisk eller moralisk synpunkt hade de begått något förräderi, såvitt man kan finna. Den tillfångatagna besättningen var ju inte i kungens tjänst, den tillhörde inte hans krigsfolk och hade aldrig svurit honom trohet. von Melen var slottsknektarnas herre, till honom hade de avlagt tro- och huldhetsed, och de hade bevisat sin trohet emot sin herre genom att kämpa till det yttersta. Det var Berend von Melen som gjort sig skyldig till förräderi mot Gustav Vasa, inte hans folk. Men krigsrätten dömde samtliga fångar som förrädare till döden, till stegel och hjul; de benådades från stegling till avrättning med svärd. . . . Exakta antalet knektar som fick lägga sina huvuden på stupstocken i Kalmar har inte kunnat anges. Fabian Månsson uppger det till emellan 60 och 70 man, andra forskare har både högre och lägre siffror. En lokalhistoriker berättar att bödelns bila slutligen blev så förslöad, att den inte kunde nyttjas, varför han fullföljde sin förrättning genom att krossa knektarnas huvuden med en klubba. Hildebrand överdriver inte när han betecknar Kalmar blodbad som "fruktansvärt". Parallelen med Stockholms blodbad 5 år tidigare ger sig osökt. . . . (Men) i det ena fallet var offrens död av stor vikt, i det andra av ringa eller ingen vikt. Människoliv har i alla tider värderats olika, taxeringen av dem har grundats på börd, ställning och egendom. . . . Fakta om Stockholms blodbad har talat genom tiderna, i 450 år, medan de som föreligger om Kalmar blodbad har varit tysta. Det är på tiden att även de får röst och stämma. (Vilhelm Moberg "Min svenska historia berättad för folket. Andra delen." s 246-249)

Medeltidens människor var härdade inför våldshandlingar, och vid enstaka avrättningar förhöll de sig i allmänhet likgiltiga. Men (Stockholms blodbad) denna storslakt på människor, minst 82, blev för dem för stark. Halshuggningarna försiggick också under loppet av endast tre timmar. Det föll alltså ett huvud ungefär varannan minut. (Vilhelm Moberg "Min svenska historia berättad för folket. Andra delen." s 211)


ca 1500 och tiden dessförinnan

Med förfärande övermakt började vi nedgöra (fienden). Det blev blodbad vars like jag aldrig skådat. Och inte bara blodbad, för de drevs ju också ut i floden, vräktes massvis ner i den, dränktes som katter. De kämpade för livet i strömvirvlarna, slog omkring sig med armarna, ropade förtvivlat på hjälp och uppförde sig knappast längre som soldater. (Pär Lagerkvist "Dvärgen" s 56-57)

Efter sex år av (kung) Kristians (av Bayern) regemente var den svenska menigheten uttröttad på honom. Upplandsbönderna gjorde uppror och tågade till Stockholm, där de intog Norrmalm och Helgeandsholmen. Ett stillestånd ingicks med dem, men kungen bröt avtalet och anställde ett formligt blodbad på bönderna. E. Hildebrand uppger att omkring ett tusen man dödades på Helgeandsholmen den 21 augusti 1463; "till och med de som sökt sig en fristad i helgeandshusets kapell nedhöggos". Man tänker osökt på ett annat blodbad i Stockholm 57 år senare; också förbundet med kunganamnet Kristian: det anställdes av en sonson till den förste. (Vilhelm Moberg "Min svenska historia berättad för folket. Andra delen." s 97)

Som vi ser det i Dantes Divina Commedia (från 1200-talet) såg man den andra världen som ett kosmiskt bygge i tre våningar: nederst helvetet (inferno) för de ohjälpligt fördömda; sedan skärselden (purgatorio) för dem som ännu inte fått tillträde till himlen; och allra sist paradiset (paradiso), som här är detsamma som den eviga saligheten hos Gud. ... Tron på skärselden kom att knytas till botsystemet, som vid den här tiden var under utveckling. De synder som den troende biktade måste också gottgöras genom en särskild bot. ... Tanken blev nu vanlig att den bot som man inte hunnit med i livstiden i stället fick göras i skärselden. När tillfällena till avlat (befrielse från botgöring) blev allt vanligare blev avlaten attraktiv som en försäkring mot en kommande tid i skärselden. ... Samtidigt fortsatte man att fira själamässor för de avlidna, nu ofta i det uttryckliga syftet att befria dem från skärselden. ... Själamässorna blev en betydande inkomstkälla för prästerskapet. Det bildades mängder av mässtiftelser, som fick ta emot rikliga donationer för att mässor skulle läsas för någons själ, ofta årligen, ibland ”till evärdlig tid” och i vissa fall i tusentals år. Under medeltidens sista århundraden blev mässläsningen på detta sätt alltmer industrialiserad. De större kyrkorna fylldes med altaren intill bristningsgränsen, och många präster anställdes med enda uppgift att fira själamässor. Vid reformationstiden föll allt detta ihop av sin egen tyngd. (Harald Rasmussen-Einar Thomassen "Kristendomen - En historisk introduktion" s 241-242; Lekfolkets kristendom)

Någon skärseld (lat. purgatorium) trodde nordborna säkerligen icke på, inte än. Tron på denna själsliga mellanstation, i vilken de syndiga själarna pinas intill dess de anses värdiga att flyga upp mot himlen, växte i sin slutgiltiga form fram under 1100- och 1200-talen på kontinenten, varefter tron under påföljande sekler bredde ut sig även i Norden. (Dick Harrison "Jarlens sekel - En berättelse om 1200-talets Sverige" s 80; BG Ask-kommentar: Jfr dock nedanstående citat av Gunnlaug Leifsson, som dog 1218 eller 1219 på Island)

"Detta borde I betänka", (sade den salige Jon till Norges konung Magnus), " (I) som är satt här i världen till hövding och domare över folket och som själv skall svara inför den domare som kommer på den yttersta dagen att döma all världen, envar efter vad han är värd. Främst I borde tänka på att fälla rättfärdig dom, ty till varje dom och ting kommer Gud allsmäktig med sina heliga och ser till goda män och rätta domslut. Men dit kommer också Fanen och hans svarta änglar, seende till onda mäns verk och vrånga domar, och först när domen stundar vid tidernas slut skall det rätta få överhanden. Betänk nu, herre, vilken eld som är hetast, den som tänts i ekestocken och uppgjorts i ugnen eller den som flammar i torrt ris. För eder, herre konung, kan det gå så att I varder kastad i den eld som tänts i ekestocken, därest I fäller vrång dom. Men dömer I rättvist, konung, då kan i hoppas att blott bli renad i purgatorii eld, den lilla flamma som brinner i det torra riset." (Gunnlaug Leifsson "När Jon präst räddade sin landsman Gisl" s 123-124)

Fredagen den 15 juli (1099) "just på den timme, hvarunder vår Herre Jesus Kristus led korsets smärta för oss", började (korsfararnas ledare) hertig Gottfrid slutligen anfallet. De kristna inträngde i (Jerusalem), och ett fruktansvärt blodbad anställdes på judar och muhammedaner. Likhögarna på gatorna räckte ryttarne till knäet och hästarna till betslet. ... Då plundringslustan någorlunda var tillfredsställd och blodtörsten släckt, renade korsfararne sig genom tårar, skriftermål, böner och sånger. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 721)


Att avrunda med:

Såsom (Israels Helige) ... framställer sig i sin blodiga drägt, såsom en wintrampare ifrån Bozra och säger: ”Jag trampar winpressen allena, och ingen af folket är med mig” ... så säger ock samme profet ... : ”Herren kastade allas wåra synder uppå Honom, Han är sargad för wåra missgerningars skull och slagen för wåra synders skull.” ... Så talar Han nu sjelf här: ”Mig hafwer du arbete gjort uti dina synder och gjort mig möda i dina missgerningar.” På samma sätt talade Han ock uti sina kötts dagar. ... ”Mitt blod warder utgjutet till syndernas förlåtelse”, och åter hos Johannes: ”Den af mig äter, han skall ock lefwa för min skull” o.s.w. ... Allt detta får en synnerlig kraft om vi betrakta sjelfwa grundwalen, nemligen det förkrossande förhållandet: ”Mig hafwer du arbete gjort uti dina synder och gjort mig möda i dina missgerningar.” Si, der är den stora grundorsaken, hwarföre hwarken wåra synder eller wår fromhet gälla något wid wår benådning. Uti Christi blods röda haf äro både wåra synder och wåra förtjenster fördränkta. (Carl-Olof Rosenius ”Pietisten februari 1853” s 20-21)


Sångarna:

Den timmen i Getsemane Jag aldrig glömma kan, Då uti blodig ångst och ve Jag såg min frälserman. Jag glömmer ej, jag glömmer ej, Jag glömmer ej ditt ve, Då jag dig såg i ångst på knä Uti Getsemane. (EP Hammond-E Bergkvist: Förbundstoner 1911 nr 64:1; jfr Psalmer och Sånger 139:1)

Då jag bland örtagårdens träd I anden såg mig om, Jag såg, hur djupt du tyngdes ned Av världens synd och dom. Min dom det var, för mig du led, Min skuld dig böjde ned. Jag glömmer ej din ångst, ditt ve Uti Getsemane. (EP Hammond-C Boberg: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 112:2; jfr Psalmer och Sånger 139:2)


Egna kommentarer och funderingar:

Vi kan här se ett samband med Judas' öde och med vad som profeteras för de skyldiga invånarna i Jerusalem (Jer 19). Oskyldigt blod som utgjutits av Guds folk ersätts med Guds folks eget blod, som i djupare mening kan vara Guds eget blod (jfr Joh 6:53-56).

Det är en osäker möjlighet, att talet ”ettusentvåhundra” har sin bakgrund i 2 Mack 11-12 och i Luk 8. I 2 Mack har vi en möjlig anspelning på avståndet till staden (ett vanärat) Jerosolyma/Jerusalem, och fem (11:5) gånger tvåhundrafyrtio (12:9) blir ettusentvåhundra. Anspelningen till blod har vi i (12:16). I Luk 8 har vi en möjlig anspelning till blod (v 43) och tolv (v 43) gånger etthundra (v 8) blir ettusentvåhundra. Den synoptiska anspelningen till avståndet till Jerusalem har vi i Luk 24:13.

Tolvtalet i 1200 kan också anspela på att det är Guds folk som trampas.

Observera associationen till Luk 16:6 "gångstigar av olivolja" (Sinaiticus).

Se också Egna kommentarer och funderingar till Upp 14:18b-19.


Grekiska ord:

chalinos (betselbett) (NT + exempel i GT) Ps 32:9; Upp 14:20 – 2 Kung 19:28; Jes 37:29; Jak 3:3.


Ytterligare studier: 5 Mos 11:24; 2 Krön 25:18; Ps 7:5(6); 91:13; Jes 8:7-8; 28:3; 30:28; Jer 48:33; 51:33; Joel 3:2; Mika 7:19; Sak 9:15; 10:5; 14:10; Luk 12:1; Joh 2:6-10; 6:53-56; Hebr 13:12; Upp 21:16.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-23; 2012-07-13; 2015-08-10)

Tillbaka till Start

Valid XHTML 1.0 Strict      Valid CSS!