Till kapitellistan

Trettonde kapitlet
snabbnavigation till verserna:
1 (13:1b) | 2 | 3a | 3b | 4 | 5 | 6 | 7 | 8 | 9 | 10a | 10b | 11 | 12 | 13 | 14 | 15 | 16 | 17 | 18a | 18b


13:1 (13:1b) Och jag skådade ett litet vilt djur som steg upp ut ur havet (och) som hade tio horn och sju huvuden och uppå sina horn tio diadem och emot sina huvuden ett (P47; א,* א) hädelses/hädiskt namn.

Ord för ord (27 ord i den grekiska texten): Och (jag)-skådade ut-ur '-et hav'/havet (ett)-litet-vilt-djur stigande-upp, havande horn tio och huvuden sju och uppå '-en horn'/hornen sina tio diadem och emot '-a huvuden'/huvudena sina (ett)-namn hädelses.


1883: Och jag såg ett vilddjur uppstiga ur hafvet, och det hade tio horn och sju hufvud och på sina horn tio diadem och på sina hufvud hädiska namn.

1541(1703): Och jag såg ett wilddjur uppstiga utu hafwet, det hade sju hufwud och tio horn, och på dess horn tio kronor, och på dess hufwud hädelsens namn.

LT 1974: I min syn såg jag nu en underlig varelse, som kom upp ur havet. Den hade sju huvuden och tio horn och tio kronor på hornen. På varje huvud fanns hädiska namn skrivna. Vart och ett trotsade och förolämpade Gud.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Jakob sade:) "Ett ont litet vilt djur ... har rövat bort Josef." (1 Mos 37:33b, Grekiska GT)

(Daniel tittade på) fyra stora små vilda djur som steg upp ut ur havet. ... Det första (lilla vilda djuret var) som om (det var) en lejoninna. ... Ett andra (var) likt en björn ... Det andra/tredje som om en panter ... (med) fyra huvuden. ... Ett fjärde litet vilt djur ... (med) tio horn. (Dan 7:3-7, Grekiska GT Theod)

(“Hornet” hade) en mun som samtalade stora ting och gjorde/förde krig i riktning mot de heliga. (Dan 7:8b, Grekiska GT)

(Hornet) skall samtala ord ‘in i’/emot den Högste och nöta ner/ut den Högstes heliga. (Dan 7:25a, Grekiska GT)

Kungen kommer att göra enligt sin vilja, och han skall framkallas/retas till vrede och upphöja sig emot/över varje gud och samtala/tala olika ting emot gudarnas Gud, och han skall vara på en god väg ända till – alltefter omständigheterna – vreden må föras till en avslutning. Ty ’in i’/’med syfte på honom’ blir det en avslutning. (Dan 11:36, Grekiska GT)

(Ptolemaios) satte två diadem runt omkring, runt omkring sitt huvud, Egyptens och Asiens. (1 Mack 11:13b)

(Judarna bad Herren komma ihåg) hädelser ‘in i’/’’med syfte på’ Hans namn ... . (2 Mack 8:4b)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Många skall komma på/’för ... skull’ Mitt namn och säga: ’Jag är kristusen/'den smorde'’, och de skall leda många vilse.” (Matt 24:5)

Prästledaren talade till (Jesus): ”Jag binder Dig med ed nedifrån/vid den levande Guden, att Du må tala till oss, om Du är kristusen/'den smorde', Guds Son.” Jesus säger till honom: ”Du talade (det). Jag säger ’mer än’/emellertid till er: ’Från just nu skall ni skåda Människans Son som sitter ut ur Förmågans rätta/högra (delar) och som kommer uppå himlens moln.’” Då bröt/slet prästledaren genom/sönder sina kläder i stycken och sade: "Skåda (א*), Han hädade! Vilket behov har vi ännu av vittnen? Skåda, ni har nu hört hädelsen.” (Matt 26:63b-65)

Strax då (Jesus) steg upp ut ur vattnet, skådade Han himlarna, som splittades, och Anden som en duva, som steg ned och som stannade emot (א,* א) Honom. (Mark 1:10)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Om – alltefter omständigheterna – en annan må komma i (sitt) eget namn, kommer ni att ta den där. (Joh 5:43)

(Jag känner) hädelsen, den (א,* א) ut ur dem som säger sig själva vara judar och de är inte (det) emellertid/utan en motståndarens synagoga. (Upp 2:9b)

(Rättslig) myndighet gavs åt (döden och Hades) emot ’det fjärde’/fjärdedelen av jorden att döda i/med stort svärd och i/med svält och i/med död/pest och av jordens små vilda djur. (Upp 6:8b)

Och jag skådade en annan stabil/stark budbärare som steg ned ut ur himlen, som/’och han’ var (och hade varit) höljd i ett moln. (Upp 10:1a, lägg märke till kontrasten med ”det lilla vilda djuret som steg upp ut ur havet”)

När (de två vittnena) – alltefter omständigheterna – må ha avslutat sitt vittnesmål, skall det lilla vilda djuret, som då (א*) stiger upp ut ur avgrunden, ’göra krig i sällskap med’/’föra krig mot’ dem och besegra dem och döda dem. (Upp 11:7)

Och ett annat tecken skådades i himlen. Och skåda, en eldfärgad stor drake, som hade sju huvuden och tio horn och emot sina huvuden sju diadem. (Upp 12:3)

(Draken) stod emot havets sand. (Upp 12:18 eller 13:1a)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

Vilddjuret såg ut som summan av de fyra odjuren hos Daniel. Mest påminde det om det fjärde och värsta, men det hade drag också av de andra. Dessa djur representerade var för sig en mäktig stat. Och här var det fråga om Staten i dess absoluta maktfullkomlighet, en demonisk, gudsfientlig stat. (Bo Giertz ”Uppenbarelseboken” s 86)

Här i Sverige kan vi inte få någon annan uppfattning än att Hitler vill kriget, eller att han i varje fall inte anser sig kunna undvika det med bibehållen prestige. Att Chamberlain till det yttersta ansträngt sig att få behålla fred är ganska visst; i München gav han vika endast för sakens skull. "Danzig och korridoren" krävde Hitler den här gången, men hans innersta önskan är väl att behärska hela världen. Hur skall Italien och Ryssland ställa sig? Enligt polska uppgifter ha de två första krigsdagarna kostat 1.500 dödsoffer i Polen. . . . . . . Världens herre - vilddjuret i Uppenbarelseboken - en gång en liten okänd tysk hantverkare, sitt folks upprättare och (enligt min och mångas åsikt) ödeläggare och kulturskymningsmakare - vad skall hans slut bli? Får man en gång anledning att säga: Sic transit gloria mundi. (Astrid Lindgren "Krigsdagböcker 1939-1945" s 20-21,57; 1939-09-03 och 1940-07-21)

Kamp är berättigad, så pass lojal som den kan föras mot vilddjuret, som är Överklassen. Ö.K. det är Undersåtarna åt Denna Världens Furste, som belönar lättjan och straffar arbetet med missaktning och dålig lön, som beskyddar det stora brottet, men beivrar den lilla förseelsen. Det är därför Swedenborg skildrar Helvetena precis som jordelivet, kanske emedan han icke ville säga direkt att vi befunno oss i Helvetet. (August Strindberg "'Allt tjänar.'" s 176; Svenska Morgonbladet 1911-10-18)

Denna kvinna (Olga Dmitrievna), som kom från en för honom fullkomligt främmande miljö, hade flugit in i (Nikolaj Evgrafytjs) liv och slagit det i spillror. De bästa åren av hans liv hade förflutit som i ett helvete, hans förhoppningar om lycka hade blivit krossade och förhånade, hälsan var borta, hans hem var inrett som en kokotts, och av de tio tusen han (som läkare) förtjänade om året hade han själv icke så mycket kvar att han kunde sända sin mor tio rubel, ja, han var till och med skyldig femtontusen rubel på växlar. Om ett rövarband bott i hans våning så kunde hans liv icke ha varit så hopplöst, oåterkalleligt förstört som det blivit tack vare denna kvinna. ... Hon misstrodde honom och ville utforska hans hemliga tankar. Hon misstrodde alltid andra människor, och hur ädla deras avsikter än voro, misstänkte hon dem alltid för småaktiga eller gemena impulser och egoistiska mål. Och när hon nu forskande betraktade hans ansikte, tyckte han, att det lyste en grön eld i hennes ögon alldeles som på en katt. ... Olga Dmitrievna hade ... smått skurna, lystna drag, men djärvare och mera uttrycksfulla än (hennes) moder: hon var icke någon vessla utan ett riktigt vilddjur. (Anton Tjechov "Hustrun" s 31,35,37)

Tiderna äro onda, menskorna ilskna och medvetna, och vilddjuret synes sticka fram öfverallt. ... Säden är mycken och arbeterskorna äro få! (August Strindberg "August Strindbergs brev VI aug 1886-jan 1888" s 259; brev 27 aug 1887 till Pehr Staaff)

De lämnade stationen i skymningen. Till höger låg en mörk, uttorkad ravin, utan konturer och gräns ... Den såg ut att leda rakt ner i helvetet. ... Vad som fanns rakt fram kunde lantmätarn inte se, för där upptogs synfältet av körsvennens breda, kutiga ryggtavla. Det blåste inte, men luften var kall och rå. "Sån ödemark!" tänkte lantmätarn och försökte dra upp rockkragen över öronen. "Inte ett hus! Här skulle man kunna bli överfallen och rånad utan att någon fick veta det, om dom så sköt med kanon ... Körsvennen ser inte pålitlig ut ... Sån rygg han har! Ett sånt där naturbarn behöver bara peta på en, så kan dom ta mått på likkista åt en. Han ser ut som ett vilddjur i synen ... En misstänkt figur." (Anton Tjechov "Han tog till för kraftigt" s 190-191)

Under tiden från 1830 till 1835 stöter man i parispolisens handlingar ofta på fyra namn: Claquesous, Gueulemer, Babet och Montparnasse. Dessa fyra var hövdingar för ett vitt förgrenat band av mördare och tjuvar. Alla de brottsliga element som storstaden gömmer i sina underjordiska hålor såg med beundran upp till dem. . . . Dessa fyra män var som fyra huvuden på det mystiska odjur som gömmer sig i Paris undre värld. Där man behövde armar för ett brott, var de beredda att låna ut sina. Själva hade de en trupp av underjordiska medhjälpare till sitt förfogande. De brukade vid nattens inbrott hålla sina sammankomster på de obebyggda fälten kring sinnessjukhuset la Salpetrière. (Victor Hugo "Les Misérables - Samhällets olycksbarn" s 351-354)

Kejsar Mauritius (i Konstantinopel), en redlig man och duglig regent, hade blifvit störtad genom en soldatresning, i spetsen för hvilken stod en subalternofficer, Fokas, som upphöjdes till hans efterträdare. Djärv som anstiftare af försåt, hade denne Fokas visat feghet på slagfältet. . . . Fem söner af Mauritius mördades, den ene efter den andre, af Fokas' bödlar, inför deras faders ögon. . . . Slutligen vardt han själf mördad och han och hans söners kroppar på Fokas' befallning kastade i hafvet. . . . Efter en åttaårig ärelös regering (602-610) drabbades Fokas af Nemesis; han fördes i kedjor inför en ny troninkräktare, pinades och halshöggs. . . . Än i dag (år 1887) står på romerska torget (i Rom) en ärepelare, rest åt Fokas, och därmed påminnande om dessa tilldragelser. . . . Det var dock icke (biskopen i Rom) Gregorius (- denne hade firat Fokas' tronbestigning med en kyrklig glädjefest i Laterankyrkan i Rom -) som reste minnespelaren åt detta vilddjur i människoskepnad. Det var hans ståthållare i Italien, Smaragdus, en ämbetsman, som efter tidens föreställningar var skyldig att smickra sin herre. (Viktor Rydberg "Den äldre medeltidens kulturhistoria" s 93-96; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1887)

Det ligger i sakens natur att en kejsare som (Markus Aurelius) skulle avsky de grymma spelen på de romerska amfiteatrarne, där gladiatorer till allmänhetens förlustelse dödade hvarandra och människor skickades att kämpa med vilddjur. Tyvärr återställdes dessa folknöjen efter Markus Aurelius' död och fortforo länge efter kristendomens seger och i sin aldra förskräckligaste skepnad under den kristna statsreligionens grundläggare, Konstantin, kallad den store. Man har ännu tvenne lefnadsskildringar öfver denne furste, som bland annat äfven loforda honom för den frikostighet, hvarmed han han kastade krigsfångar för amfiteaterns vilddjur. Konstantin offrade dem i tusental och åter tusental, så att slutligen - säger ett af dessa loftal - vilddjuren tröttnade vid att slita i människokött. Denne Konstantin är en ohygglig motbild till den människokäre Markus Aurelius, och dess ohyggligare som den förre var kristen och ännu bär det tillnamn af den store, som kyrkan gifvit honom; medan historien med fin takt afstått från att kalla Markus Aurelius för stor, emedan han själf i sitt hjärtas ödmjukhet skulle tillbakavisat ett sådant tillnamn. (Viktor Rydberg "Materialism och idealism" s 175-176; föreläsningar i Göteborg höstterminen 1876)

Det är lämpligt att vi själva tar de heliga skrifterna i vår hand och utifrån dem får fram vad och på vilket sätt Antikrists tillkommelse är, vid vilket tillfälle och vid vilken tid den ogudaktige skall uppenbara sig ... hur han skall förhärliga sig själv som Gud och vad hans slut skall vara. ... Bedragaren söker att göra sig själv lik Guds Son i allting. ... Herren gav ett sigill åt dem som trodde på Honom, och han skall ge ett på liknande sätt. ... Frälsaren upphöjde och företedde Sitt heliga kött likt ett tempel, och han skall resa ett tempel av sten i Jerusalem. (Hippolytus, The Ante-Nicene Fathers V:205-206)


Att fortsätta med:

ca 2000 - ca 1900

I vilddjurets tid ligger savannen slumrande och spöklik Stegen i den mjuka sanden är dina och leder hem Mina vindförsedda steg korsar dina och det sjuder hårt i mig av hat och hågkomst Vi är en rymd som vägrar låta oss stillas av okunnigt mörker (Marcus Birro "Hon mjölkar sitt tigerhjärta åt hanarna . . . " s 12)

Någon sade: tiden ropar på dig. Du svarade då: jag känner den och känner den ej. Tiden är ett odjur med tusen huvuden. Vilket av huvudena ropar på mig. ... Så många vägar att gå men alla slutar i en större: den som med kraften att dra till sig de vilsna på en och samma väg vilseför dem alla. (Harry Martinson "Dikter om ljus och mörker" s 72; Världsklockan)

År efter år förekommer samma klagomål mot IKEA och 1952 har restriktionerna drivits så långt att utställare inte ens fick ta upp order, och den unge direktören (Ingvar Kamprad) kallades till "förhör" i Handelskammaren. Något år senare lyckas Möbelhandlarföreningen tvinga (S:t Eriks)mässan att förbjuda IKEA att ens ange priset på sina utställda varor. ... I ett brev från Möbelhandlarföreningen liknas IKEA vid ett odjur med sju huvuden: "Hugger man av det ena så växer det strax ut ett nytt igen." (Bertil Torekull "Historien om IKEA - Ingvar Kamprad berättar" s 85)

Naturligtvis finns det mycket i Fransons bok (Himlauret) som är väckande och uppbyggligt ... men det kan icke hjälpas, att en del verkar på något sätt antikverat. ... Vilka betydelser får spiritistisk propaganda i det flydda för oss, som fått lyssna till bloddrypande ideologier och sett, bildligt talat, vilddjur stiga upp ur folkhavet. (Efraim Palmqvist "I Människosonens tecken" s 218; boken utgiven 1947)

Majken känner att det börjar hända nånting inuti henne igen. Ett vilddjur har vaknat. Det reser sig och börjar morra hotfullt. Det får inte vara sant att den här gulleflickan ska få följa med Sven Olof hem! Nu visar vilddjuret tänderna och vill hugga. Majken känner hur hon fylls från topp till tå av en ursinnig kraft. Hon vill slita det där underbara gullehåret av den där sötsöta gulledockan. Hon vill slänga henne i golvet och hoppa upp och ner på henne tills det bara blir småbitar kvar av henne! Förstår inte den där dumma idiotiska flickan att hon inte har hos Sven Olof att göra? Vilddjuret får inte slita sönder den söta Ingalill. Men vilddjuret fortsätter att rasa inne i Majken. Det visar tänderna och biter henne inifrån. Och det vill göra illa! (Margareta Strömstedt "Majken, en dag i maj" s 144)

Det 4 och det 13 kapitlet i Uppenbarelseboken stå i motsatsförhållande till varandra. I det förra ser Johannes skapelsen, sådan hon bör vara; i det senare ser han skapelsen, sådan hon icke bör vara. ... Tronen av safir är lämnad; och drakens tron bestigen (v 2). ... Kristallhavet har blivit det oroliga folkhavet, ur vilket odjuret uppstiger. Intet brus av helig vinge. I dess ställe det stormande havets dån. (N.P. Wetterlund "Andens lag" s 58-59)

Betrakta vi (nu år 1906) de politiska och sociala förhållandenai världen, tyder allt på, att uppträdandet af "den laglöse", "syndens människa", ej behöfver vara långt aflägset. Att arbetarena, massorna, besitta makten och veta att begagna sig däraf, blir mer och mer klart. Äfven Rysslands senaste historia visar detta. Man tycker sig allaredan spåra hornen på ur det upprörda folkhafvet uppkommande sista vilddjuret. Folkväldets urartande till otygladt skräckvälde nödvändiggör den sista världstyrannens fasta ingripande. (Fredrik Franson "Hvad varslar tiden och hvad stundar?" s 102)

Att vilddjursnaturen står fram i socialdemokratin är uppenbart. Men samma vilddjursnatur har af ålder, om än i mera dresserad form, uppenbarats hos de konservatives förmynderskap, hvilket icke kan förnekas. Och huru långt de konservatives vilddjursnatur kan gå, det uppenbaras nu i Ryssland. Under maktens skydd, och genom den såsom medel, söka de icke blott skydda sig mot de revolutionära våldsdåden, hvilket ju är rätt och helt naturligt, utan med den hemskaste och grymmaste rofdjurslystnad, öfva de godtyckligt utan lag och rätt, sådana våldsdåd, att världen knappast sett maken till desamma, hvilka dåd drabba både skyldiga och oskyldiga. Ännu (år 1906) har hvarken socialdemokratien eller anarkismen kunnat framträda i hemskare och värre vilddjursnatur, ty dels sakna de makt och dels äro de ännu icke så väl dresserade. Må Gud frälsa vårt land och folk från både sådan vilddjursnatur och sådana vilddjursdåd. Men det är tydligt, att om den fysiska makten, brukad och regerad af partilidelsernas brand, skall blifva den afgörande, så stundar farliga tider. Ville partierna å ömse hål söka tillgodose rättvisa fordringar, så skulle den framrullande lavinens kraft försvagas. Men vill man icke förr än det är försent handla så, så får man skörda frukten af sin egen törnesådd. (Samuel Johansson "Hvad varslar tiden och hvad stundar?" s 111-112)

Den lytte bonden Magnis ... kunde räkna åren fram till tidsålderns slut. Han skrev upp siffror på papper, långa märkliga tal. Ibland blev han profetisk, lyfte sina magra, knotiga händer och talade underliga ord om jordens förstar och Herrens dag. ... Magnis kunde räkna sig fram genom årtusenden från tidernas begynnelse till nittonhundratrettiofyra. Men där var det som om han stött emot en mur. Siffrorna förde honom inte längre, sa han. Efter nittonhundratrettiofyra var allt som utplånat. ... Han sa, att Jesus skulle komma i tidernas ände, när krigen gått fram och pesten härjat och människor förgåtts av hunger. Men innan Jesus kom skulle Antikrist uppstå på jorden ... med makt och myndighet. Han var kanske hart nära. ... Vem var den djävulske Antikrist? Varifrån kom han? Var han redan född? Det drog kyliga vindar genom den gamla vävaresalen i Lomsjö bruk. Men de troende fick vara vid gott mod. Antikrist skulle störtas från sin tron av Herren Jesus och sedan inbröt det tusenåriga riket. (Harry Sjöman "Solen kommer tillbaka" s 194-196; boken utgiven 1944 under andra världskriget)


ca 1900 - ca 1800

(Pehr Nyman 1794-1856) blev 1851 kyrkoherde i Urshult. Det låg nära till hands att Nyman skulle ägna sig åt apokalyptiska spekulationer. Värre blev det när han började söka identifiera Antikrist, först med den wieselgrenska nykterhetsrörelsen, sedan med Aftonbladsliberalismen, därefter med Peter Fjellstedt och hans bibelförklaring. I Örkened skall den till och med ha bränts. (Anders Jarlert "Sveriges kyrkohistoria - Romantikens och liberalismens tid" s 84)

"Om herrn vet", (sade Ellin), "säg mig, om herr Medenberg då är en av de tiotusen tecknade? Är herrn en av dem, som Djuret tecknade, då det gick iland här i Småland, när det kom över havet sunnanifrån?" Alexander steg tillbaka. Vad vill detta säga? tänkte han. Skulle väl den täcka Ellin här vara en av dem, som hava den beryktade predikosjukan? Hon blev i hans ögon dubbelt intressant, ty, såsom han aldrig sett någon predikerska, men själv var en man av aktningsfull och religiös ande, så grep det honom i själen att en gång få skåda en sådan. ... "Greve Zeyton är en elak man, såsom ett slukande rovdjur", (sade Ellin). (Carl Jonas Love Almqvist "Tre fruar i Småland" s 167)

1830-talet präglades av yttre svårigheter och apokalyptiska spekulationer. Den fruktansvärda koleraepidemin 1834 med 1 800 döda i Göteborg och mer än 3 000 i Stockholm (drygt 4 procent av befolkningen) betraktades liksom kometen 1835 som förebud till den yttersta dagen. Den württembergske bibelpietisten Johann Albrecht Bengel (1687-1752) hade beräknat att Antikrist i enlighet med profetiorna i Johannes Uppenbarelse skulle "rasa" från 1832-1836, då Kristus skulle komma tillbaka. I väckelsekretsar frågade man sig på allvar om inte "Aftonbladet" var Antikrist. (Anders Jarlert "Sveriges kyrkohistoria - Romantikens och liberalismens tid" s 130-131)

Att söka besvara frågan, hur svenska folket i gemen ställde sig till 1809 års revolution, är ingen lätt uppgift. Lika farligt som det före Gustaf IV Adolfs fall hade varit att öppet ge uttryck för missnöje med honom, lika inopportunt var det nämligen efter den 13 mars att söka taga honom i försvar. En samtida iakttagare talar också om att många som förut förgudat kungen efter revolutionen nästan ropade "korsfäst, korsfäst". ... Ingenstädes synes revolutionen ... ha mötts med så allmän motvilja som inom prästerskapet. ... Utländska iakttagare är också eniga om att prästerna, liksom bönderna, hyste stora sympatier för den störtade monarken. Prästernas ställning torde till stor del ha betingats av deras religiöst färgade motvilja mot Napoleon. Biskopen i Kalmar Magnus Stagnelius var sålunda känd som Napoleon-hatare, och hans Växjö-kollega Ludvig Mörner uppges ha direkt underblåst kungens antagonism mot den franske imperatorn. ... Själve ärkebiskop J.A. Lindblom ansågs som fiende till statsvälvningen. ... På samma linje som prästerna stod också vissa akademiska och litterära kretsar. Som ett utpräglat exempel kan nämnas Aurora-förbundet i Uppsala, vars mest framstående medlem, den unge skalden - och prästsonen - P.D. Atterbom, som i en dikt 1808 hyllat Gustaf IV Adolf och kallat Napoleon för "Babylons vilddjur", ännu efter revolutionen kallade den franske kejsaren för "tidehvarfvets djefvul". (Sten Carlsson "Revolutionen och folkstämningen" s 43,52-53)

Kung (Gustav IV Adolf) var själv mycket mer religiöst engagerad än sin far och företrädde en blandning av fanatisk luthersk ortodoxi och känslosam herrnhutism. Med tiden fick hans religiösa uppfattning ett starkt apokalyptiskt inslag, den yttersta tiden var nära. Napoleon betraktade han som Uppenbarelsebokens vilddjur som trädde fram vid tidens slut. (Harry Lenhammar "Sveriges kyrkohistoria - Individualismens och upplysningens tid" s 171)


ca 1800 och tiden dessförinnan

Peter Schaefer ... ångrade att han svikit sin (pietistiska) uppfattning och kom tillbaka (från Amerika) till Åbo där han 1707 dömdes till fängelse. Han såg biskop (Johannes) Gezelius som Uppenbarelsebokens vilddjur, och Karl XII hade en uppgift som Guds verktyg: att slå ned de gudlösa i Europa. Andra såg till och med Karl XII som den återkomne Messias eller gav honom en roll i skeendet vid tidens slut. (Harry Lenhammar "Sveriges kyrkohistoria - Individualismens och upplysningens tid" s 30)

På sextonhundratalet bröt en schism ut i den rysk-ortodoxa kyrkan. . . . Förändringarna var inte särskilt stora, men för vissa medlemmar av den ortodoxa kyrkan innebar de skillnaden mellan frälsning och fördömelse. Till följd av dem bröt sig ett antal så kallade gammaltroende ur den etablerade kyrkan och bildade egna separata samfund. En del trodde att den tidens tsar, Peter den store, var Antikrist. Hellre än att underkasta sig en härskare som de ansåg stå under djävulens inflytande brände omkring 20 000 gammaltroende sig levande för sin tros skull under en period av sex år. (Greg King "Den sista kejsarinnan - Alexandra Fjodorovnas liv och död" s 189-190)

Både det onda och det goda som våra förfäder bedrivit hava måste skrivet varda. Och efter det mera ont än gott varder bedrivet, och onda äro alltid flera än de goda i allehanda stånd, därför bliver ock skrivet mer om det som mer är. Och detsamma ser man ock i de bibliska historior, som Gud själv haver skriva låtit, att han ville såväl låta skriva det onda som det goda. Och såsom skrivet är om Abraham, Isak, Jakob, Mosen. Josua, David etc., så är ock skrivet om Kain, Nimrod, Farao, Saul, Jerobeam, Achas, Achab, Herodem, om andra flera sådana. Och ser man väl, att de som något gott varder skrivet om i Bibeln äro ganska få emot de andra som allt ont varder skrivet om. . . . Så ser man att Kain, Farao, Antiokus, Sardanapalus, Nero och andra sådana hava med helvetet ett evigt ont rykte. (Olaus Petri "En svensk krönika" s 271-272)

År 1381 utbröt svåra oroligheter bland lantarbetarna i England på grund av krisen inom jordbruket, som i sin tur uppstått som en följd av Digerdöden. . . . John Wycliffe, akademisk lärare i Oxford, upptände med sin förkunnelse sinnena mot den romerska kyrkan och föranledde en engelsk revolt mot denna. Wycliffe uppträdde som reformator 150 år före Luther; med självtagen auktoritet bannlyste han helt enkelt påven och förklarade honom för Antikrist. (Vilhelm Moberg "Min svenska historia berättad för folket. Andra delen." s 20-21)

Den fromme och djupsinnige cistercienserabboten Joakim af Floris (Fiore i Kalabrien, död 1202) ... åtnjöt den största aktning af flera påfvar. I likhet med montanisterna betraktade han det gamla förbundet som Faderns, det nya som Sonens tid. Denna nalkades nu sitt slut - 1260 (jfr Uppb. 11:2,3; 12:6) satte han som slutår, därpå skulle efter de antikristiska domarna öfver den förvärldsligade kyrkan Andens tid inbryta, då den spekulativa, urartade teologien skulle ersättas af stilla kontemplation och prästerna träda tillbaka för munkarne. Särskildt skulle en munkorden - man tydde det snart på franciskanerna - verksamt bidraga till kyrkans förnyelse i ande och sanning. Joakim fick en mängd anhängare, särskildt i Italien och Tyskland, som vid denna tid häftigt upprördes af striderna mellan kejsare och påfve. Uti det förstnämnda landet omfattades hans profetiska varningsord med fanatism af de strängare franciskanerna, som voro utsatta för påfvarnes förföljelser. De gåfvo därvid hans utsagor en afgjordt kyrko- och påfvefientlig karakter. I den romerska kyrkan sågo de den babyloniska skökan, som bolar med jordens konungar och är drucken af de heligas blod (Uppb. 17:1,2,6); eller ock det ur hafvet uppstigande sjuhöfdade vilddjuret, som talar stora ord och hädelser, tillbedes af jordens folk och strider mot de heliga (Uppb. 13:1f). I Tyskland vann denna apokalyptiska opposition sin största utbredning bland dominikanerna. Kejsar Fredrik II:s hätske fiende, Innocentius IV, betecknades af somliga rent ut som den personlige antikrist. (I Italien ansågo däremot de påfviska Fredrik II för antikrist). (C. Fr. Lundin "Kyrkohistoria för hemmet - Första delen: Gamla tidens och Medeltidens historia" s 558-559)

1239 lyste (påfven Gregorius IX) åter (kejsar) Fredrik II i bann och lade interdikt på alla platser, där kejsaren drog fram. Fredrik II svarade med att låta sin lärde och skarpsinnige kansler Peter de la Vigne affatta en skrifvelse till alla kristenhetens furstar, i hvilken påfven kallas en äregirig och vinningslysten präst och jämföres med den falske profeten i Upp. 19:20. Gregorius IX utsände till svar en ny rundskrifvelse, hvari han kallade kejsaren djuret från hafvet. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 853)

Det finns ett betydande antal tidigt medeltida dopfuntar i de småländska kyrkorna. . . . Den vanligaste funttypen består av skål, skaft och fot, av vilka de båda sistnämnda ibland äro huggna i ett stycke. Skålen är cylindrisk och runt om prydd med fabeldjur i relief, inställda i rundbågiga arkader. På skaftet och foten finnas ibland djur- eller människohuvuden i rundskulptur. Bilderna avse att åskådliggöra, vilka faror som hota det odöpta barnet, innan det blivit upptaget i kyrkans famn. . . . Medeltidens konstnärer signerade sällan sina alster, och av de i Småland verksamma stenmästarna äro de flesta anonyma. Den mest framstående har man för enkelhetens skull kallat Bestiarius, Vilddjursmästaren, på grund av de karakteristiska odjur, som omgav hans dopfuntar. Hans konst kan man studera i bl. a. Svarttorps, Öggestorps och Vetlanda kyrkor. . . . Hans verksamhet i Småland inföll under 1100-talets andra hälft. . . . Människans strid mot övermäktiga odjur, som blott med kyrkans hjälp kunde besegras, var också ämnet för en nu försvunnen relief i Tofteryds medeltidskyrka, anbringad på tympanonfältet över sydingången. (Gunnar Svahnström "Skulptur och måleri i växjöstiftets kyrkor" s 426-429)

Loke sjönk i den elaka (jätte)qvinnans famn, och af den osaliga omarmningen föddes de trenne vidundren Hel, Midgårdsormen och Fenrisulfven. Då Gudarne fingo veta, att dessa tre barnen uppföddes i Jotunheim, och onda spådomar tillika förebådade, att mycken olycka skulle komma af dem, sände Allfader att taga barnen bort och föra dem till honom. Sedan kastade han Midgårdsormen ut i det djupa Verldshafvet, der han så tillvexer, att han, liggande i hafvets djup, kröker sig kring alla land och biter sig i sin stjert. (A.M. Strinnholm "Svenska folkets historia från äldsta till närwarande tider - Första bandet" s 177-178; Nordiska Gudasagan)

Afrodite är skönhetens, kärlekens och behagets gudinna. Hon föddes enligt myten ur havets skum och får därför epitetet "anadyomene" (den uppstigande). Så skildras hon i en relief på den s.k. ludovisiska tronen i Termmuseet i Rom, där den ur havet uppstigande gudinnan mottages av två horer, våren och sommaren, som höljer henne i en mantel. ... Afrodite uppvaktas av en stor skara underordnade gudomligheter, såsom de tre horerna, vårens, sommarens och höstens gudinnor, de tre kariterna, behagets gudinnor, Peito, övertalningens gudinna och kärleksguden Eros (lat. Amor, Cupido) som vanligen gäller som hennes son. ... Senare tänkte man sig ett flertal bevingade kärleksgudar, eroter eller amoriner, fladdra omkring Afrodite. (Gunnar Söderström "Den olympiska gudavärlden och dess återspegling i den svenska diktningen" s 83-84)


Egna kommentarer och funderingar:

Daniel skådade fyra små vilda djur med tillsammans sju huvuden och tio horn. I ett återställelseperspektiv kan vi se hur Johannes skådade ett litet vilt djur med tio horn och sju huvuden.

Angående ”hade tio horn och sju huvuden och uppå sina horn tio diadem”, se också Upp 12:3. Lägg märke att diademen emot huvudena nu har flyttats upp till hornen.


Små pojkar (och flickor), det är en sista stund, och helt och hållet som ni har hört att antikrist kommer, har nu och/också många antikrister blivit (och blir), varifrån vi har kunskap, att det är en sista stund. (1 Joh 2:18)

Varje ande, som ej bekänner Jesus Herren, som har kommit (och kommer) i kött (א,* א), är inte ut ur/av Gud. Och det här är antikrists (ande) eftersom (א,* א) ni har hört (och hör), att den kommer, och nu allaredan är/finns i utsmyckningen/’den utsmyckade världen’. (1 Joh 4:3)


Ytterligare studier:

2 Mos 14:28-30; Ps 46:(2-3)3-4; Jes 17:12-13; Dan 7:2; Mark 14:61-64; 1 Joh 2:22; 4:3; 2 Joh v 7; Upp 13:14-15; 15:2; 16:9,13; 17:3,7,9,12,15-16.


G.K. Beale "The Danielic Background to Revelation 13-18 and 17:9"; Tyndale Bulletin 31 (1980): 163-170.

G.K. Beale "The influence of Daniel upon the structure och theology of John's Apocalypse"; Journal of the Evangelical Theological Society 27.4 (Dec. 1984): 413-423.

R.J. Korner "'And I saw . . .' An Apocalyptic Literary Convention for Structural Identification in the Apocalypse"; (tidskriften) Novum Testamentum 42.2 (2000): 160-183.

Thomas Edward McComiskey "Alteration of OT Imagery in the Book of Revelation: Its Hermeneutical and Theological Significance"; Journal of the Evangelical Theological Society 36.3 (1993): 307-316.

Daniel K.K. Wong "The Beast from the Sea in Revelation 13"; Bibliotheca Sacra 154 (Jul.-Sep. 2003): 337-348.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-17; 2012-07-08; 2015-06-13)

Till sidans topp

13:2 Och det lilla vilda djuret som jag skådade var (hela tiden) lik en panter, och dess fötter som av en björn och dess mun som lejons (א,* א) mun. Och draken hade gett det sin förmåga och sin tron och en stor (rättslig) myndighet.

Ord för ord (36 ord i den grekiska texten): och det lilla-vilda-djur vilket/som (jag)-skådade var-(hela-tiden) lik (en)-panter och '-na fötter'/fötterna dess som (av)-(en)-björn och '-nen mun'/munnen dess som (en)-mun lejons. och gav den '-n drake'/draken '-n förmåga'/förmågan sin och '-en tron'/tronen sin och (en)-(rättslig)-myndighet stor.


1883: Och vilddjuret, som jag såg, var likt en leopard, och dess fötter voro såsom en björns, och dess mun såsom ett lejons mun. Och draken gaf det sin kraft och sin tron och stor makt.

1541(1703): Och wilddjuret, som jag såg, det war likt enom pardel, och dess fötter såsom björnafötter, och dess mun såsom lejons mun; och draken gaf thy sina kraft, och sin stol, och stora magt.

LT 1974: Denna varelse såg ut som en leopard, men hade en björns fötter och ett lejons gap. Och draken gav honom sin egen kraft och sin tron och stor makt.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(David sade till Saul:) “Din slav har 'smällt till'/slagit och/både björnen och lejonet. ... Herren som tog mig ut, ut ur lejonets hand och ut ur björnens hand, Han skall ta mig ut, ut ur en hand av den här oomskurne av/från en annan stam.” (1 Sam 17:36a,37a, Grekiska GT)

(Psalmisten sade:) “Tala till Gud: ‘... I mängden/storheten av Din förmåga kommer Dina fiender att ljuga (mot/för) Dig.’” (Ps 66:3, Grekiska GT)

(Babylons kung) talade i (sitt) sinne: ”Jag skall stiga upp in i himlen, jag skall sätta min tron ovanpå himlens stjärnbilder.” Jes 14:13a, Grekiska GT)

(Daniel tittade på) fyra stora små vilda djur som steg upp ut ur havet. ... Det första (lilla vilda djuret var) som om (det var) en lejoninna. ... Ett andra (var) likt en björn ... Det andra/tredje som om en panter ... (med) fyra huvuden. ... Ett fjärde litet vilt djur ... (med) tio horn. (Dan 7:3-7, Grekiska GT Theod)

Till (en som en människas son) gavs början och hedern och riket, och alla folken, stammarna, tungorna skall vara slavar åt Honom. Hans (rättsliga) myndighet (är) en tidsålderslång (rättslig) myndighet, och Hans rike skall inte alltigenom förstöras. (Dan 7:14, Grekiska GT, Theod)

Daniel frälstes ut ur lejons munnar i/’med hjälp av’ sin klarhet/uppriktighet. (1 Mack 2:60)

Som ett (lejon) skickas (den onda tungan) bort bakefter (dem som helt och hållet lämnar Herren) och som en panter skall den våldföra sig på dem. (Syr 28:23b)

(Salomo sade till Herren:) “Du har en (rättslig) myndighet (över) liv och död. Du tar med Dig ner in i Hades' portar och Du tar med Dig upp.” (Salomos Vishet 16:13)


Den Senare Uppenbarelsen:

Då (Jesus) hade kommit in i helgedomen, kom prästledarna och folkets äldste till Honom då han lärde/undervisade och sade: “I/med vilken slags (rättslig) myndighet gör Du de här tingen, och vem gav Dig den här (rättsliga) myndigheten?” (Matt 21:23)

Då Jesus hade kommit till/fram, samtalade Han (med de elva lärjungarna) och sade: ”Varje/all (rättslig) myndighet i himmel och uppå jord har getts åt Mig. ” (Matt 28:18)

(Jesus) var (hela tiden) i sällskap med de små vilda djuren, och budbärarna gjorde (hela tiden) tjänst åt Honom. (Mark 1:13b)

(Jesus sade till Sina lärjungar: ”Människans Son skall) komma i moln i sällskap med mycken/stor förmåga och härlighetsglans.” (Mark 13:26b)

(Maria sade: “Herren) har tagit ’helt och hållet för Sig själv’/ner regenter från troner.” (Luk 1:52a)

Förtalaren talade till (Jesus): “Jag skall ge Dig den här (rättliga) myndigheten, alltsammans, och deras härlighetsglans.” (Luk 4:6a)

Då (Jesus) hade kallat tillsammans de tolv apostlarna (א,* א) gav han dem förmåga och (rättslig) myndighet emot alla små demoner och att ‘ge vård’/behandla sjukdomar. (Luk 9:1)

(Jesus sade till de sjuttio:) “Skåda, jag har gett (och ger) er den (rättsliga) myndigheten att trampa ovanpå ormar och skorpioner och emot varje fiendens förmåga, och ingenting kommer att (א,* א, A) * (א*) handla orättfärdigt (emot) er.” (Luk 10:19)

Jesus talade (vänd) i riktning mot dem som hade blivit/kommit till sidan av (Honom), prästledare och helgedomens officerare och äldste (som hade kommit) (vänd) i riktning mot (א*) Honom: " ... Enligt/’dag efter’ dag då Jag var i sällskap med er i helgedomen, sträckte ni inte ut händerna emot Mig. Den här stunden är emellertid er, och/likaså mörkrets (rättsliga) myndighet." (Luk 22:52a,53)

(Med) stor förmåga ‘gav ... tillbaka’/överlämnade apostlarna (hela tiden) vittnesbördet av/om Herren Jesu Kristi (א*,א,A) uppståndelse, både/vidare var (den) fröjdbringande (nåden) (hela tiden) stor emot/över dem alla. (Apg 4:33)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

De här tingen samtalade Jesus och då Han hade lyft emot/upp Sina ögon in i himlen talade Han: ”Fader, stunden har kommit (och kommer). Förhärliga Din Son, för att Sonen må förhärliga Dig, helt och hållet som Du har gett Honom varje/allt kötts (rättsliga) myndighet, för att varje (nation?) som Du har gett (och ger) Honom, till den må Jag (א*) ge tidsålderslångt liv.” (Joh 17:1-2)

Jag vet var du bor, varest/där motståndarens tron (är). (Upp 2:13a, ”Pergamum”)

(De tjugofyra äldste) sade: “Vi är tacksamma (mot) Dig, Herren Gud, den Allsmäktige, Den som är och Den som (hela tiden) var, och (P47, א*) att Du har tagit (och tar) Din stora förmåga och har varit/’börjat vara’ kung.” (Upp 11:17)

Den store draken kastades (ut), * (א,*א) ‘en orm, han av början’/’begynnelsens orm’, han som kallas en förtalare, * (א,*א) motståndaren, han som leder hela (den bebodda) världen vilse, han kastades ’in i’/’ner till’ jorden, och hans budbärare kastades (ner) i sällskap med honom. Och jag hörde en stor/hög röst i himlen som sade: “Just nu har räddningen och förmågan och vår Guds rike och Hans kristi/smordes (rättsliga) myndighet blivit (upprättade), eftersom våra bröders anklagare (P47,א,*א) har kastats (ut), han som anklagade dem inför vår Guds ögon dag och natt.” (Upp 12:9-10)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

Egendomligt nog uppräknas de karakteristiska dragen hos dessa djur i omvänd ordning i förhållande till Daniels berättelse. Det är som om profeten och aposteln såg djuren från olika håll, och det är ju just vad de gör. Daniel levde under de första djurens tid, under det babyloniska och det medisk-persiska rikets tid, och han såg framåt i tiden. Johannes levde under det fjärde djurets tid, under Romarrikets tid, och han såg tillbaka i tiden. (Studiebibeln IV:869; BG Ask-fundering: Kanske att man i stället bör se omvändningen i ett återställelseperspektiv.)

Liksom Fadern har ”givit all makt” åt Sonen (Joh. 17:2; Matt. 28:18-20), så giver draken åt vilddjuret ”sin makt och sin tron” (Upp. 13:2,4). (Erich Sauer ”Den korsfästes triumf” s 135)

Allt eftersom romerska riket utvidgades, måste hvarje nyerövradt land sända Rom tributer äfven ur sin fauna. Under kejsardömet hörde det till vanligheten att på arenan få se ej blott lejon, tigrar, pantrar, leoparder, elefanter, utan ock krokodiler, flodhästar, rhinoceroser och giraffer. Redan i republikens senaste tider, vid de skådespel, som Pompejus och Caesar i täflan gåfvo senaten och folket, uppvisades och dödades sådana djur i stor mängd, lejon t. ex. i flere hundratal. Men dessa spel öfverträffades vida af åtskilliga, som gåfvos under kejsardömet. . . . De oskyldigaste skådespelen voro sådana som inskränkte sig till blotta uppvisningen af djur på arenan. Det hörde till vanligheten att utstyra djuren efter tidens smak. Man förgyllde lejonens manar (och) hängde plåtar af guldbleck på tigrar och leoparder. . . . Vidriga voro däremot djurstriderna, vid hvilka än djur af samma art, än af olika arter hetsades mot hvarandra. . . . Ofta uppträdde äfven frivillige jägare. Så tillät Claudius en afdelning af sin beridna pretorianska lifvakt att med sina officerare i spetsen kämpa emot afrikanska pantrar, och under Neros styrelse såg man likaledes en afdelning pretorianer på cirken kämpa emot 400 björnar och 300 lejon. . . . Men de afskyvärdaste skådespel, i hvilka de vilda djuren måste spela en roll, voro de afrättningar, som gåfvos i amfiteatern och hvarvid man gjorde förbrytares bestraffning på samma gång till en förlustelse för folket. För vissa brott af svåraste beskaffenhet fastställde redan i gamla tider romerska lagen straffet att utsättas för vilddjuren, och detta skedde dels så, att brottslingarne fastbundos nakne vid pålar och sålunda värnlösa öfverlämnades åt desse, dels äfven så, att man till förlängning af de dödsdömdes dödskval gaf dem vapen i hand och lät dem försvara sig så länge de förmådde. Dessa rysliga scener voro vanligen de första, hvarmed en festdag på amfiteatern invigdes, och man måste göra en stor del af publiken den rättvisan att erkänna, att hon icke infann sig på åskådarebänkarne, förrän dessa gräsligheter voro förbi. (Viktor Rydberg "Romerska kulturen under de två första århundradena efter Kristus" s 83-87; föreläsningar vid Stockholms Högskola höstterminen 1884)

Bellerofon var son till kung Glaukos i Korint. ... Kung Iobates i Lykien ... gav Bellerofon i uppdrag att bekämpa den fruktansvärda Kimairan, ett vidunder, sammansatt av tre gestalter, framtill ett lejon, baktill en orm och i mitten en vild get, från vilkas gap ständigt eldslågor slog ut. (Claes Lindskog ”Grekiska myter och sagor” s 49-50; Bellerofon)

I början av 800-talet (f.Kr.) återvann Assyrien sin maktställning. ... De assyriska konungapalatsen smyckades med reliefer i sten och glaserat tegel med bilder i brokiga färger, kolossala vingade tjurar med människohuvuden bevakade ingången. (Martin P:n Nilsson-Krister Hanell "Forntidens historia" s 86,90)


Att fortsätta med (hembygden):

Skildringen ur livet visar, hurusom ett hem på grund av rusdryckerna blev totalt spolierat. ... Djävulen går omkring som ett rytande lejon, heter det. Höra vi ej hans triumferande rytning varje gång ett dryckenskapens eller annat lastens offer sargat ligger under hans klor? (Emil Hindenborg "Ett spolierat hem" s 86-87; ; Svenska Alliansmissionens och Jönköpings Missionsförenings missionskalender för 1939)

En treflig överraskning bereddes skolbarnen vid Skillingaryds folk- och småskolor sistlidne lördag, då samtliga barnen, omkr. 150 till antalet, bjödos af kronolänsman J.A. Wijkmark att se det menageri som med anledning af Skillingaryds marknad gästade samhället. Hvad som isynnerhet fängslade barnens uppmärksamhet och beredde dem stort nöje var en grupp apor och tvenne dresserade björnar. (Jönköpings-Posten 1914-10-19 "Skillingaryds skolbarn får se apor och dresserade björnar")

(annons) Menageriet är anländt till Skillingaryd och är öppet under fredagen från 11 f.m. - 10 e.m., lördag från 7 f.m. - 10 e.m. samt söndag från 2 -10 e.m. Där finnes Lejon, Björnar och fåglar samt ett 60-tal andra djur och tropiska fåglar. Obs! Stor dressyr med de två väldresserade björnarna Bisse och Basse samt de två nubiska lejonen. (Jönköpings-Posten 1914-10-15 "Menageri med bland annat lejon och björnar")

En vacker dag under sommaren 1914 kom en verklig Mors lille Olle till Götafors. Jag kallar honom Björn-Olle. Det var en farbror, som kom vandrande med två stycken bruna björnar. Björn-Olle ledde dem i en lång kedja, vars ändar var fasthakade i björnarnas halsband. Nallarna var nog en 80-90 cm. höga och såg ut som ett par snälla hundar, som nyfiket lufsade fram utmed vägkanten och nosade på det mesta, som fanns i deras väg. Nyfikna människor strömmade till, och alla samhällets ungar mötte naturligtvis upp mangrant. "Jag kan inte svara för vad björnarna kan få för sig. Håll er på avstånd! De kan bli farliga", sa Björn-Olle. "Småpojkar kan dom svälja hela", tillade han med ett brett grin. Björn-Olle vandrade bort över Slätten till smedstugan, som ligger vid Götarpsvägen och numera (1973) har nummer 7. Där stannade han på vägen med sina lurviga vänner. På en entonig melodi började Björn-Olle sjunga: "Lialom - lom - lom - lialom - lom - lom - lialom - lom - lom" o.sv. Strax reste sig björnarna på bakbenen och började dansa runt. Björn-Olle höll i kättingen och dansade med mitt emellan de två nallarna. Det var visserligen ingen yster dans de trådde, men runt gick det, även om det ibland var lite besvärligt för björnarna att hålla balansen och svänga runt i dansens virvlar. De plirade med sina små pigga ögon, gapade lite smått och visade hörntänderna och sega drägelstrimmor gled ner på deras lurviga päls. Framfötterna höll de fint böjda mot bröstet. Så snart Björn-Olle slutade sjunga sitt lialom, satte de sig ner på sina breda bakar och såg då lite trötta och övergivna ut. Efter en stund började Björn-Olle sjunga sitt Lialom - lom - lom igen och strax var den lustiga björndansen åter igång. För denna ovanliga dansuppvisning fick Björn-Olle slantar i sin mössa, och nallarna bjöds på runda vetebullar och vatten i flaskor. Med förtjusning satte björnarna i sig den ena bullen efter den andra. Vattnet fick de i bruna kvartersflaskor. De slog sig ner på bakändan, höll flaskorna mellan framtassarna och stack in flaskhalsen i munnen. Nallarna såg verkligen lustiga ut, när de kluckade i sig vattnet ur flaskorna. De många åskådarna, som försiktigtvis höll sig bakom ett brädstaket, hade hjärtligt roligt. En liten "knatte", som satt på sin mammas arm, hojtade vilt, att han ville klappa kisse. Men ingen vågade sig på att klappa "kisse" mer än Björn-Olle. Snart lufsade de tre vidare. Nere i Åbo blev det en ny "Lialomdans". Också pengar i Björn-Olles mössa och bullar till björnarna. Vatten behövdes även här till de torra bullarna. När förevisningen var över, vandrade de vidare söder ut. Förbi fabriken, Hilleströms och Banvaktens. Björn-Olle och nallarna skulle till Skillingaryd. (Wåge Tolf "Bilder från det gamla Götafors" s 49-50)

Platsen för landningen var c:a 1 kilometer öster om torpet Malmbron beläget ungefär 35 kilometer söder om staden Jönköping, och lydande under Hestra i Byarums socken af Jönköpings län. ... (Vernamokorrespondenten) Thure S. om Andrée: Andrée eller "själfve hin onde"? ... "Folket, som hjälpte (Andrée) att packa ballongen och forsla densamma till stationen (i Vaggeryd) blef särdeles förtjusta i den modige mannen, ty oräddhet och kraft slå alltid så särdeles an på vår småländska allmoge. 'Stark va' han som den värste björn. Där han tog i, där följde dä' med,' menade karlarna, som voro alldeles förbluffade öfver att ballongen, den knappt 6 man rådde med att lyfta in i järnvägsvagnen, kunde fara fram i luften. 'Och språksam och rolig var han också å dä' syntes på honom att han inte va' ledsen eller buskablyg.'" (S.A. Andrée "Iakttagelser under en ballongfärd" s 79,85-86; den 26 februari 1894 meddelat den 12 september 1894)

Till de väckta (i Jönköping under senare delen av 1830-talet) hörde även den tjugoåriga prostdottern Hilda Wetterling, som enligt den muntliga traditionen en söndag gick till nattvard utan sällskap av övriga familjemedlemmar, som hävdvunnen sed föreskrev. Denna händelse blev av allt att döma utslagsgivande för förhållandet mellan pastor (Per Magnus) Elmblad och hans förman, hos vilken adjunkten var inneboende. Ett våldsamt uppträde uppstod, varom Elmblad berättar i brev till sin mentor och välgörare Peter Wieselgren: "Paulus stridde med vilddjur; jag har ock stridit med vilddjur i människoskepnad. Vilddjuret är pastor loci. Jag har sökt att i Herrens kraft och Sebaoths namn rätt dela sanningens ord, men Ordet och Ordets förkunnare hava varit föremål för smädelse och förföljelse, i synnerhet av stadens synlige överherde. Ordet har dock banat sig väg till någras hjärtan som anammat det till bättring och till tro. Bland dessa är prostens egen dotter en av dem, som gått ut ur lägret att bära Kristi smälek. Hon anses av fadern för en galning och svärmerska, men lider tåligt som en martyr. Denna förbittring sträcker sig antagligen även till läraren som 'förvänder folket'. Vid uppstigandet från middagsbordet slog åskan ned först över dårbarnet, sedan över 'den förbannade läraren och upprorsstiftande läran'. Domen sändes: 'res och predika aldrig från Jkpgs predikstol'. Utan skäl dömer och fördömer han mig och mitt predikande som konsistorium sänt mig." (Göran Åberg "Emilie Petersen, 'Mormor på Herrestad', och hennes nätverk" s 177-178; 'Vidare nätverk')

Björnarnas iden antydas med största säkerhet av namnen Björnskog, Björnaryd, Björnhult, fastän djuret numera (år 1802) är så totalt försvunnet (i Småland), att den som för 1 1/2 år sedan sköts i Malmbäcks socken under allmän jakt, uppbådad på grund av den sällsamma formen på spåren i snön, betraktades av de flesta som ett odjur av alldeles okänd natur. . . . De björnar, som fordom funnos i Småland, böra enligt de gamlas berättelse hänföras till en mindre rödaktig variant, myrbjörn, ej kallad så, emedan den levde av myror, utan därför att den strövade omkring på våta och sanka ställen, myrar, och stillade sin hunger med blåbär, odon, hjortron och kråkbär. (Sven Gabriel Fovelin "Några iakttagelser rörande Smålands Naturalhistoria" s 28-29)


Att fortsätta med ('nationerna'):

Det är just genom att förena politiken med den religiösa kulten som (Antikrist) får den högsta tänkbara makt över människornas sinnen, och såsom vi skall se uppträder han här tillsammans med en falsk profet, som gör oemotståndlig propaganda för honom. ”Huvuddragen hos Antikrist-gestalten i Johannes Uppenbarelse är brutal makt och religiös självförhävelse” (Torm). (Olaf Moe "Johannes Uppenbarelse" s 197)

När varje dag vår fattigdom förkunnar ... när helighetens djupa flöde tryter, då locka oss som trolska hälsobrunnar förkristna sakrament och urtidsmyter. ... ... Och ändå göra korsets nya skaror modernaste reklam för kristusanden. – De hava inga mitror och tiaror, och sakramentet spilla de i sanden. ... De ana ej, att fristen är förliden – De komma drivande i muntra grupper. De tro sig kunna överrumpla tiden och vinna själarna med friska kupper. ... ... Och obevekligt sjunker korsets tecken, det löser människan från trohetsplikten och avstår rummet mellan väderstrecken åt gudavarelser med djuransikten. ... Stor glänser rymden. Under månens skiva varsna vi tempel av emalj och kakel – och underjordens svarta munnar bliva till visdomsklyftor, mumlande orakel. ... En obeskrivlig trolldom griper världen, en helig rysning inför urtidsmötet – och under trummornas magi går färden mot ödesbranten eller modersskötet. (Bertil Malmberg ”Midnatt” s II:330-332; f. 1889)

Björnen var stor, hungrig och förgrymmad över att någon ville hindra honom att intaga en måltid, som stod alldeles i beredskap. Modern var en liten, dovhjortsfärgad Jerseyko med korta, spetsiga framåtböjda horn, och den var modig intill sista andedraget. Hennes förtvivlan vid åsynen av den mörka klumpen, som närmade sig hennes barn, gränsade till vansinne. Men det var ej blint vanvett. Hon visste, vad hon borde göra och lät ej vreden ta hand om förnuftet. Oaktat det ogynnsamma förhållandet, att hon stod nere i backen och således måste anfalla uppåt, så störtade hon sig likväl med våldsam fart mot sin fiende. Björnen snodde runt, reste sig på bakbenen och lyftade upp sin väldiga ram. Den ville möta angreppet med ett slag, som genast skulle avgöra kampen. Men den lilla kon lät inte fånga sig så lätt. Just som björnen skulle leverera sitt kraftfulla slag, stannade hon, hoppade åt sidan med en snabbhet, som en tjur kunnat vara stolt över och begravde sina horn djupt in i sin motståndares sida. Men innan hon hann draga sig tillbaka och komma utanför hans räckvidd svängde björnen åter runt och med ett barskt brummande och med en utlärd boxares färdighet, kastade han sin framtass om hennes hals och knäckte hennes ryggrad. Utan ett ljud sjönk den modiga, lilla kon ned och föll emot sin fiendes bakben. Björnen stötte henne våldsamt ifrån sig och slog henne upprepade gånger med sin tass i fullständigt raseri. Då han äntligen insåg, att hon var död, slutade han med sina slag, bet i vredesmod efter sina hemska sår i sidan och knallade sig klagande därifrån. För tillfället hade han ej någon aptit. (Ch.G.D. Roberts "Vildmarkens barn" s 131-132; Den lilla främlingen i vildmarken)

Nu växer lejonskägg på lamm och vargungen smiler. Ur duvägg krypa drakar fram, ur grodrom krokodiler. I rena jungfrurs moderliv hörs barnagråt och tvillingkiv. (Erik Axel Karlfeldt "Fridolins lustgård och Dalmålningar på rim" s 274; Dalmålningar, utlagda på rim: Yttersta domen)

Min mor föreföll mig alltid som en sagoprinsessa: en strålande varelse, med gränslösa rikedomar och makt. Lord D'Abernon har med ord, som jag är tacksam för, beskrivit henne, sådan hon var på Irland (under senare delen av1870-talet). ... "(Mina) ögon fästes ... på en mörk rank gestalt, som ... föreföll att vara av en annan materia än de som omgav henne, strålande, lysande av ett inre ljus, intensiv. ... Mera av panter än av kvinna i hennes blick, men med en kultiverad intelligens, främmande för djungeln. (Winston Churchill "Min ungdom" s 12-13)

Här för Johannes framstå de wilddjur, som Daniel såg, liksom sammansmälta till en enda sammansatt djurgestalt. De egenskaper, som i Daniels beskrifningar äro fördelade på flera djurgestalter, nämnas här såsom förenade. Pardel eller panthern är listig och grym; förkrossande och sönderslitande äro björnens fötter med sina skarpa klor; söndermalande äro lejonets tänder och förskräckligt dess rytande. (P. Fjellstedt "Biblia" s 757)

På Frösön påträffades, precis under koret i den medeltida kyrkan, resterna efter en offerplats med djurben; åtminstone sex björnar och åtskilliga andra djur, både vilda och tama. (Anne-Sofie Gräslund "Gamla Uppsala - templet och kyrkan" s 175)

Tron på Olof (Haraldssons, 995-1030) helighet blef allmän och fast rotad i allas öfvertygelse. ... Ännu (år 1834) ser man i S:t Olofs gamla offerkyrka i Albo härad i sydöstra Skåne den helige Olofs tre fot höga bild af ek med en förgylld krona på hufvudet; hans långa skägg nerfaller öfver det förgyllda bröstharnesket; med högra foten trampar han på ett fyrfota djur med krönt menniskohufvud, björnfötter, draksvans och lejonkropp (troligen en sinnebild af hedendomen). (A.M. Strinnholm "Svenska folkets historia från äldsta till närwarande tider - Första bandet" s 462-463)

"Det var en panter", (sade ynglingen), "som förhjälpte min far till hans krona, kanske skulle en sådan äfven förhjälpa mig därtill!" ... "Pantern!" ljöd det. "Pantern!" genljöd det som från en dånande lavin, en tusenstämmig kör från de 150,000 människor, som amfiteaterns rader rymde. Allas ögon voro riktade på en punkt. I en eremits cell skulle det ej kunnat härska ljudlösare tystnad. Sedan den vilda pantern smugit sig närmare sitt offer, störtade han plötsligt löst på det samma med ett väldigt språng. Pankratius stod upprätt ännu ett ögonblick, förde högra handen till sin mun, såg leende bort till Sebastian och, sedan han med en lätt rörelse med handen sändt vännen den sista hälsningen, stupade han och hade efter få ögonblick lyckligen öfvervunnit. Den unge martyrens jordiska kvarlefvor funno en hviloplats vid Aurelianska vägen, i den del af katakomberna (i Rom), som kort därefter liksom ock den närgränsande porten benämndes efter honom. Framdeles byggdes en basilika öfver hans graf; denna kvarstår ännu (1854) och bär äfvenledes hans namn. (Nicholas Wiseman "Kristna troshjältar" s 205-206)


Egna kommentarer och funderingar:

Som Människans Son Jesus får (rättslig) myndighet från Sin Fader, så får det lilla vilda djuret (rättslig) myndighet från draken.


Grekiska ord:

arkos (björn) (i NT + exempel i GT) Dan 7:5; Upp 13:2 – 1 Sam 17:34,36-37; 2 Sam 17:8; 2 Kung 2:24; Jes 11:7; 59:11; Klag 3:10; Hos 13:8; Amos 5:19; Salomos Vishet 11:17; Syr 25:17; 47:3.

pardalis (panter) (i NT + exempel i GT) Dan 7:6; Syr 28:23; Upp 13:2 –Höga Visan 4:8; Is 11:6; Jer 5.6; 13:23; Hos 13:7; Hab 1:8.


Ytterligare studier:

Ordsp 28:15; Jer 27:17; Sef 3:3; Sak 11:3; Matt 7:29; Mark 1:22,27; 11:28-29; Luk 4:32,36; 20:2; 2 Thess 2:9; 2 Tim 4:17; Upp 13:4,12; 16:10.


Thomas Edward McComiskey "Alteration of OT Imagery in the Book of Revelation: Its Hermeneutical and Theological Significance"; Journal of the Evangelical Theological Society 36.3 (1993): 307-316.

Daniel K.K. Wong "The Beast from the Sea in Revelation 13"; Bibliotheca Sacra 154 (Jul.-Sep. 2003): 337-348.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-17; 2012-07-08; 2015-06-14)

Till sidans topp

13:3a Och ett ut ur/av dess huvuden (var) som (om) det hade varit (och var) slaktat ‘in i’/’med syfte på’ död. Och dess (sår av) dödsslaget hade getts/fått vård.

Ord för ord (17 ord i den grekiska texten): och ett ut-ur '-na huvuden'/huvudena dess som havande-varit-(och-varande)-slaktat in-i död, och '-et slag'/slaget '-ens döds'/dödens dess gavs-vård.


1883: Och jag såg ett af dess hufvud såsom sargadt till döds, och dess dödssår vardt läkt.

1541(1703): Och jag såg ett af hans hufvud såsom sargadt till döds, och dess dödssår war igenläkt.

LT 1974: Jag såg att ett av hans huvuden verkade vara skadat, utan möjlighet att tillfriskna – men det dödliga såret blev botat.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Lamek talade till sina kvinnor: “ ... Jag dödade en man ’in i’/’med syfte på’ mitt sår. Det har varit (och är) utverkat rättvisa sju gånger ut ur/av Kain, men sjuttiosju gånger ut ur/av Lamek.” (1 Mos 4:23-24, Grekiska GT)

(Profeten sade till Guds folk: ”På den stora slaktens dag) ... kommer solens ljus att vara sjufaldigt i/på den dagen, när Herren – alltefter omständigheterna – må bota Sitt folks krossande, och Han skall bota smärtan av ditt slag.” (Jes 30:26, Grekiska GT)

(Judit) slog två gånger till (med dolken, Grekiska: ”akanakês”) in i (Holofernes') hals ... och tog av hans huvud från honom. (Judit 13:8)

(Ussia sade till Judit:) “Välsignad (är) Herren Gud, som skapade himlarna och jorden, som helt och hållet ’rätade ut’/styrde dig till våra fienders ledares huvudsår. (Judit 13:18b)

Herren, Israels Gud, Han som överblickar allt, slog till (kung Antiokos med) ett slag, (som var) obotligt och omöjligt att skåda. (2 Mack 9:5a)

(Salomo sade:) “I/’med hjälp av’ (läkarna) har (Herren) gett vård och lyft/’tagit bort’ (en människas) vedermöda.” (Syr 38:7a)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Den som ‘ger Mig till sidan av’/’överlämnar Mig’ har närmat sig (och är nära).” Och då Han ännu samtalade, skåda, kom Judas, en av de tolv, och i sällskap med honom en mycken/månghövdad folkskara – ’i sällskap med’/med dolkar och trä(stycken) – från prästledarna och folkets äldste. (Matt 26:46b-47)

Då en av (dem som var) i sällskap med Jesus hade sträckt ut handen, ryckte han bort/upp sin dolk och då han hade slagit till prästledarens slav, tog han av hans örsnibb. Då säger Jesus till honom: ”Vänd bort'/'sätt tillbaka' din dolk in i dess plats, ty alla de som har tagit en dolk skall fördärvas i/med en dolk.” (Matt 26:51-52)

(Jesus) gav många vård. (Mark 3:10a)

En, en viss ut ur/av (de som stod runt omkring) slog till prästledarens slav och tog av hans rätta/högra öra. ... Men Jesus talade: ”Tillåt ända till det här! Och då Han hade rört örsnibben, botade Han honom.” (Luk 22:50,51b)

Folkförsamlingen höjde (hela tiden) sina röster emot (kung Herodes): ”(Det är) en Guds röst och inte människors (א*).” Men omedelbart slog en herres budbärare till honom ’i stället för vilka ting’/’som svar på att’ han inte gav härlighetsglansen åt Gud. (Apg 12:22-23a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus sade till sina lärjungar: ”Anden skall överbevisa utsmyckningen/’den utsmyckade världen’) med anledning av dom, att den här utsmyckningens/’utsmyckade världens’ ledare har varit (och är) dömd. (Joh 16:11)

Jag skådade ’i en mitt av’/’mellan (å ena sidan)’ tronen och av de fyra levande varelserna och ’i en mitt av’/’(å andra sidan)’ de äldste en liten Bagge stående som hade Den slaktats (och slaktades). (Upp 5:6a)

(Jag hörde budbärare) som sade (med) stor/hög röst: “Värdig är den lille Baggen, Den som har slaktats (och är slaktad).” (Upp 5:12a)

Och jag skådade, och skåda (א,* א), en annan, eldfärgad häst kom ut. (Upp 6:4a)

Från/’beroende på’ de här tre slagen, dödades tredjedelen av människorna, ‘ut ur’/’till följd av’ elden och röken och svavlet, av det som gick ut, ut ur deras munnar. (Upp 9:18)

(De två vittnena) har (rättslig) myndighet uppå vattnen, att vända dem ’in i’/till blod och att slå till jorden i/med varje slag, så många gånger ’som om’/som de – alltefter omständigheterna – må vilja. (Upp 11:6b)

Det blev ett krig i himlen; Mikael och hans budbärare förde krig ’i sällskap med’/mot draken. Och draken och hans budbärare förde krig. Och de var inte stabila/starka i ’riktning mot’/’jämförelse med’ honom (א,* א), inte heller fanns (det) längre en plats * (א*) i himlen. (Upp 12:7-8)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

Vi möter här ett demoniskt försök att ställa upp en medtävlare till Kristus, en antifrälsare, som också han skall ha dött och fått liv igen. Och samtidigt är det en bild av livskraften i de ideologier som föder fram totalitära, gudsfientliga stater. De kan misslyckas och avslöjas i sin demoni. Man kan tro att de gjort sig omöjliga för alla tider. De kommer ändå tillbaka och lever upp på nytt. (Bo Giertz ”Uppenbarelseboken” s 87)

Förelöpare till Antikrist (var) i den bibliska historien bland andra ... Lamek – jagförbundets skrytsamme företrädare. ... Jagförgudning är antikristendomens lamekkaraktär (1 Mos. 4:23,24; Upp 13:1c; 2 Tess 2:4). (Erich Sauer ”Den korsfästes triumf” s 132)

Lögn och vidskepelse får icke respekteras. De skola icke allenast såras, utan såras till döds! (August Strindberg "August Strindbergs brev IV 1884" s 376; brev 7 nov 1884 till grosshandlare Olof Gustav Nilsson i Malmö)

På en säng låg där en man i fyrtioårsåldern. ... Det var inte bara en sjuk, det var en sårad. Hans huvud hade förbundits med en linneduk, som nu var blodig och vilade på dubbla kuddar. Jag tog bort duken. ... Såret var fruktansvärt. Skallen hade splittrats av något trubbigt redskap och visade hjärnan. Dess substans hade tryckts kraftigt samman, och blodklumpar hade bildats i den flytande massan, som antagit en rödlila färg. Den sårade hade fått både hjärnskakning och krosskador på hjärnan. ... Jag tog den sårades puls. Den var oregelbunden. Extremiteterna började redan kallna, och jag såg att döden närmade sig, utan att jag kunde se att det var möjligt för mig att hejda den. ... Jag såg än en gång på den sårade och (sade) sedan: "Denne man kommer att vara död inom två timmar." "Finns det inget som kan rädda honom?" "Inget." (Jules Verne "En världsomsegling under havet" s 203)

Adolf öppnade för vännen under ett långt samtal sitt hjärta, uppdrog en teckning av sitt liv och målade i sorgliga färger sitt nuvarande själstillstånd. "Min vän", sade Göran, "du liknar stridsmannen, som lämnat slagfältet med ett blödande sår. Men såret är, Gudi lov, icke till döds: tiden och en sund levnadsfilosofi skola läka det och endast efterlämna ett hedrande ärr, ett tillfredsställande minne av vad du kämpat, lidit och genomgått." (Viktor Rydberg "De vandrande djäknarne" s 156)

I Förödmjukelsens dal råkade nu den stackars Kristen i svårt trångmål. Han hade endast vandrat ett kort vägstycke, när han varseblev en ond ande, som kom fram över fältet för att möta honom: hans namn var Apollyon. ... (Denne) var betäckt med fjäll liksom en fisk och dessa voro hans stolthet; han hade vingar liksom en drake och fötter som en björn. Ur hans buk kommo eld och rök och hans mun var såsom ett lejongap. ... Apollyon slungade en glödande pil mot (Kristens) bröst, men (denne) höll skölden i sin hand och uppfångade honom med denna, varigenom faran undgicks. ... (Och Kristen) gav sin motståndare ett dödligt hugg, så att denne drog sig tillbaka liksom den, som fått sitt banesår. ... I detsamma spände Apollyon ut sina drakvingar och flög bort, så att Kristen aldrig mera såg honom. ... När striden var slut, sade Kristen: ”Här vill jag tacka honom, som frälst mig utur lejonets gap, Honom, som hulpit mig mot Apollyon.” (John Bunyan ”Kristens resa” s 60-65)


Att fortsätta med:

I grundtexten står “slaktat”, fjr 5:6: en efterapning av det slaktade lammet! Men såret på halsen (enligt 13:14 tillfogat med svärd) var bara skenbart till döds, och dess läkning innebar endast en falsk anspelning på Kristi uppståndelse. Men det skenbara miraklet blir ändå ett av vilddjurets kraftigaste förförelsemedel. (Olaf Moe "Johannes Uppenbarelse" s 197)

Kristus är den ur döden uppståndne; Antikrist fick sitt dödssår helat (Upp. 13:3). (Erich Sauer ”Den korsfästes triumf” s 136)

Kedjornas skrammel, de grova hjulens dån mot vägen, våra hisnande höga glädjerop ekade festligt mot uthusväggarna, då vagnen i rasande fart dånade nedför backen. Gång på gång gjorde vi samma färd. ... (Vagnen) sätter på nytt igång. Då slå de hetsande jubelropen plötsligt över i ett samfällt ångestskri, som får drängen att av alla krafter bromsa vagnen. Ett av barnen hade under farten släppt taget i längdan och fallit under hjulen. ... Ena bakhjulet (hade gått) över barnets huvud. ... Det litet mer än fyraåriga huvudet var det alltså jag som fick släppa till - det var "mitt och ingen annans". ... Mitt ansikte var under några dagar uppsvällt till oigenkännlighet. Ögonen blinda och igensvullna. Det öppna såret gick liksom ett brett hjulspår tvärs över pannan, vid tinningen ett hål efter en nit i hjulskenan. Än märks det djupa ärret mycket väl under håret. Men såret i pannan läktes och blev till ett ärr. Ärret kröp ihop. Först liknade det en grov, kort blixt, kritvit mot den brunvarma huden. Sedan blev det allt kortare och såg till formen ut som ett av de små ekorrskinn vi spände upp till torkning på vedboddörren därhemma. På en fotografi, tagen hösten innan denna händelse, är håret bortstruket från pannan. Ett par år efteråt har mor kammat ned en del av håret för att dölja ärret. (Elisabeth Bergstrand-Poulsen "Uppvaknandet" s 57-58,63-64; början av 1890-talet)

Med sina segrar över danskarna vid Brännkyrka och Duvnäs ådagalade (Sten Sture d. y.) militär duglighet, och jag skulle tro att han var sin tids skickligaste härförare i Sverige. Och doktor Hemming Gadh stod honom bi med råd och dåd. Om hans mod och tapperhet råder det heller inget tvivel. Ingen vet hur slaget på Åsundens sjö hade avlupit, om han inte redan i början av striden hade blivit sårad - "en handsbredd ovanför knäet" - och förts från slagfältet. Möjligen hade svenskarna segrat. Nu brukar krigare i regel överleva en kula i benet, och man undrar vad som hände med såret. Men dåtidens läkekonst, som utövades av okunniga bårdskärare, var synnerligen primitiv, och sannolikt vansköttes blessyren under färden till Stockholm med infektion som följd, så att den tredje Sturen slöt sitt liv på grund av blodförgiftning. (Vilhelm Moberg "Min svenska historia berättad för folket. Andra delen." s 164)

Hednaprästerna såg med besvikelse att striden avstannade utan att de kristna dödades och deras kyrka utplånades. ... En gammal präst kom fram till Holme och lade förband av örter på hans sårade axel. Svärdshugget var inte så djupt men mycket blod hade runnit. De kristna såg på, tvärs över tunet. Inte heller denna gång hade de fått livet av den farlige fast de använt list. (Jan Fridegård "Offerrök" s 496)


Egna kommentarer och funderingar:

Dödsslaget är ett slag från en dolk (se Upp 13:14). Judit måste använda en dolk två gånger för att döda judarnas fiende. Innan Jesus botade den som hade förlorat sin örsnibb av ett slag från en dolk, hejdar Han ytterligare ett slag med att säga: ”Tillåt ända till det här!” Här i Uppenbarelseboken har vi också en person, det lilla vilda djuret, som har fått ett slag av en dolk och som har helats, kanske som personen i Luk 22:51.


Ytterligare studier:

Joh 1:29,36; 20:25,27; Upp 13:12,14.


Daniel K.K. Wong "The Beast from the Sea in Revelation 13"; Bibliotheca Sacra 154 (Jul.-Sep. 2003): 337-348.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-17; 2012-07-08; 2015-06-15)

Till sidans topp

13:3b Och hela jorden förundrade sig (och följde) bakom det lilla vilda djuret.

Ord för ord (8 ord i den grekiska texten): Och förundrade-sig hela '-en jord'/jorden bakom det lilla-vilda-djur.


1883: ... och hela jorden såg med förundran efter vilddjuret.

1541(1703): ... och hela jorden förundrade sig på wilddjuret.

LT 1974: Hela världen förundrade sig över detta under och följde vilddjuret med stor häpnad.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Israels fiender svor att låta dem) förundra sig (över) en köttslig kung in i en (kommande) tidsålder. (Ester 4:17pb/C21b, Grekiska GT)

(Job sade:) ”Varje människa kommer att gå bort bakom (den onda människan) … .” (Job 21:33b, Grekiska GT)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Förundra dig ej i/över en missares (av Guds mål) gärningar, men/utan tro (i/på) Herren.” (Syr 11:21a)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Simon Petrus och Andreas:) “Kom hit bakom Mig, och Jag skall göra er (till) människofiskare.” (Matt 4:19)

(Då Jesus hade kastat ut den lille demonen) förundrade sig folkskarorna och sade: ”Inte heller någonsin har det på det här sättet ’förts ... till ljus’/visats (något liknande) i Israel.” (Matt 9:33b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Vad hjälper * (א*) en människa att vinna hela utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ och skadas (med syfte på) sin själ?” (Mark 8:36)

Alla (i synagogan) var (hela tiden) vittne om (Jesus) och förundrade sig (hela tiden) på/över de fröjdbringande (nådens) utsagor som gick ut, ut ur Hans mun. (Luk 4:22a)

(Prästledarna och de skriftlärda och folkets första/främsta män) fann (hela tiden) inte det ting vad/som de måtte göra, ty hela folket hängde/höll (hela tiden) fast vid hörande/'att höra' Honom. (Luk 19:48)

(Anstiftarna) var inte stabila/starka (nog) att ta på/’tag i’ (Jesus) (genom) Hans ord ’mitt emot folket’/’i folkets närvaro’. Och då de hade förundrat sig på/över Hans svar, var de tysta. (Luk 20:26)

Folkförsamlingen höjde (hela tiden) sina röster emot (kung Herodes): ”(Det är) en Guds röst och inte människors (א*).” Men omedelbart slog en herres budbärare till honom ’i stället för vilka ting’/’som svar på att’ han inte gav härlighetsglansen åt Gud.” (Apg 12:22-23a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Johannes lärjungar) kom i riktning mot Johannes och talade till honom: ”Rabbi, den som (hela tiden) var i sällskap med dig på andra sidan Jordan, för vilken du har varit (och är) vittne, skåda, Den här döper och alla kommer i riktning mot Honom.” (Joh 3:26)

(Jesus sade till judarna:) ”Jag tar inte härlighetsglans från sidan av människor. Jag har emellertid (och har haft) kunskap om er, att ni inte har Guds välkomnande i er. Jag har kommit (och kommer) i Min Faders namn, och ni tar inte Mig. Om – alltefter omständigheterna – en annan må komma i (sitt) eget namn, kommer ni att ta den där.” (Joh 5:41-43)

Folkskaran svarade (Jesus): “Du har en liten demon. Vem söker att döda Dig?” Jesus svarade och talade till dem: ”En gärning har Jag gjort, och alla förundrar ni er.” (Joh 7:20-21)

Fariseerna talade så 'i riktning mot sig själva'/sinsemellan: ”Titta på att ni inte hjälper/vinner ingenting/någonting. Skåda, utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ har gått bort bakom Honom.” (Joh 12:19)


Exegeter, evangelister med flera:

Man kan naturligtvis fråga, varför en så fiktiv storhet som ”laglöshetens man” kan fängsla en hel värld? Paulus svarar: Om människan inte har ”kärlek till sanningen” och hänger sig åt Gud, måste hon sätta tro till lögnen. Mot varje svek mot sanning och rätt uppkallas ett surrogat. (Gösta Sandberg ”Om livets Ord tala vi” s 456 i kommentar till 2 Thess 2:1-10)

Romare! Två kulturer skänkte vårt fosterland mänskligheten; jag är den tredje. Gången är talandets tid; jag är kraftens och handlandets. ... Jag är den tredje kulturen. ... Jag är den starke, den handlande. ... Stor är min ära. ... Över världshaven flyger mitt rykte. Jag är den tredje kulturen. (Alf Henrikson "Vers" s 33; Den tredje kulturen; den 5 oktober 1935 efter bombardemangen av de abessinska städerna Adua och Adigrat)

Nietzsche hade skickat Strindberg ett exemplar av Götzendämmerung ... med följande dedikation: "Herrn August Strindberg. ... (undertecknat) Der Antikrist." ... ... (Nietzsches) ande är den största och starkaste. ... För mig står Nietzsche som bebådaren af Europas och Kristendomens undergång, Orientens vaknande och återinträdande i sina rättigheter såsom adeln hvilken har de äldsta anorna. Kristendomen är för mig nemligen ett barbari som endast kunde komma till stånd genom folkvandringarne då vildarne i Kristna vidskepelser fingo aflösning af sina egna. De bildade Romare och Greker kristnades ju aldrig, utan Gother, Longobarder, Germaner, Sachsare och nordbor togo den degenererade Kristi draf. Kristendomen är för mig ett bakslag i utvecklingen, de smås, de usslas, kastraternas, qvinnornas, barnens och vildarnes religion, derför är den i rak strid mot vår evolution som vill skydda den starke mot den dåliga arten, och qvinnans framträngande nu synes mig vara symptom på slägtets regress och en konsekvens av Kristendomen. Nietzsche är mig derför den moderne anden som vågar predika den starkes, den klokes rätt gentemot de dumma, de små (demokraterna), och jag kan tänka den store andens lidanden under de många smås våld under denna tid af allmän förkäringning och fördummning. Och jag helsar i honom befriaren, och slutar såsom hans katekumen mina bref till litterära vänner så: läs Nietzsche! (August Strindberg "August Strindbergs brev VII febr 1888-dec 1889" s 186,191-192; not till brev 1 dec 1888 samt brev 4 dec 1888, båda breven till Georg Brandes)


Ytterligare studier:

Matt 15:31; Joh 7:15; Upp 17:8.


Daniel K.K. Wong "The Beast from the Sea in Revelation 13"; Bibliotheca Sacra 154 (Jul.-Sep. 2003): 337-348.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-17; 2012-07-08; 2015-06-17)

Till sidans topp

13:4 Och de kastade sig ner inför draken (för att hedra honom), eftersom han hade gett den (rättsliga) myndigheten till det lilla vilda djuret. Och de kastade sig ner inför det lilla vilda djuret (för att hedra det) och sade: ”Vem (är) lik det lilla vilda djuret, och vem förmår föra krig ’i sällskap med’/mot det?”

Ord för ord (25 ord i den grekiska texten): och (de)-'(kysste-i-riktning-mot)'/'kastade-sig-ner-(inför)' '-n drake'/draken, eftersom (han)-gav den (rättsliga)-myndighet (till)-det lilla-vilda-djur, och (de)-'(kysste-i-riktning-mot)'/'kastade-sig-ner-(inför)' det lilla-vilda-djur sägande: vem lik det lilla-vilda-djur och vem förmår föra-krig i-sällskap-med det?


1883: Och de tillbådo draken, emedan han hade gifvit vilddjuret makten, och de tillbådo vilddjuret, sägande: Hvem är lik vilddjuret, och hvem förmår strida mot det?

1541(1703): Och de tillbådo drakan, som wilddjurena hade magt gifwit; och tillbådo wilddjuret, sägande: Ho är wilddjuret lik, eller ho förmå strida emot thy?

LT 1974: De tillbad draken för att han gett vilddjuret sådan makt, och de tillbad också vilddjuret. ”Var finns någon, som är så stor som han?” ropade de. ”Vem kan strida mot honom?”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Mose och Israels söner sjöng:) “Vem (är) lik Dig i/bland gudar, Herre? Vem (är) lik Dig?” (2 Mos 15:11a, Grekiska GT)

Ahimaas ropade och talade (vänd) i riktning mot kungen (David): ”Frid.” Och han kastade sig ner inför kungen (för att hedra honom) emot/med sitt ansikte emot jorden. Och han talade: ”Välsignad (är) Herren din Gud.” (2 Sam 18:28a, Grekiska GT)

Arauna kom ut och kastade sig ner inför kungen (David) (för att hedra honom) emot/med sitt ansikte emot jorden. Och Arauna talade: ”’Vad eftersom’/varför har min herre kungen kommit i riktning mot sin slav?” (2 Sam 24:20b-21a, Grekiska GT)

Bat-Seba ... kastade sig ner inför kungen (Salomo) (för att hedra honom). (1 Kung 1:16a, Grekiska GT)

(Adonia) ... kastade sig ner inför kungen Salomo (för att hedra honom) ... ” (1 Kung 1:53b, Grekiska GT)

(Herren sade till Job:) “Det ’är inte ingenting’/’finns ingenting’ uppå jorden likt (Leviatan). ... Han (är) kung av/över alla dem (som är) i vattnen.” (Job 41:24a,25b eller 41:33a,34b, Grekiska OT)

(David sade:) “Alla mina skelettben/ben skall tala: ‘Herre, vem (är) lik Dig?” (Ps 35:10a, Grekiska GT)

(Profeten sade:) “Jag tittade (hela tiden) på (det) och det där hornet ’gjorde (hela tiden) krig i sällskap med’/’förde (hela tiden) krig mot’ de heliga, och det var stabilt i ’riktning mot’/’jämförelse med’ dem.” (Dan 7:21, Grekiska GT, Theod)

(Baruk sade:) “Det här (är) vår Gud, den andre räknas inte i ’riktning mot’/’jämförelse med’ Honom.” (Baruk 3:36)


Den Senare Uppenbarelsen:

Slaven ... kastade sig ('hela tiden'/'gång på gång') ner inför (sin herre/kung) (för att hedra honom) och sade: ”Herre (א,* א), var/ha långmodig ’på mig’/’för min skull’.” (Matt 18:26a)

(Några av de skriftlärda ‘räknade alltigenom’/övervägde i sina hjärtan angående Jesus:) ”Varför samtalar Den här på det här sättet? Han hädar. Vem förmår låta missar (av Guds mål) vara, om ej en, Gud?” (Mark 2:7)

Folkförsamlingen höjde (hela tiden) sina röster emot (kung Herodes): ”(Det är) en Guds röst och inte människors (א*).” Men omedelbart slog en herres budbärare till honom ’i stället för vilka ting’/’som svar på att’ han inte gav härlighetsglansen åt Gud.” (Apg 12:22-23a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus sade till judarna:) ”Jag tar inte härlighetsglans från sidan av människor. Jag har emellertid (och har haft) kunskap om er, att ni inte har Guds välkomnande i er. Jag har kommit (och kommer) i Min Faders namn, och ni tar inte Mig. Om – alltefter omständigheterna – en annan må komma i (sitt) eget namn, kommer ni att ta den där.” (Joh 5:41-43)

Simon Petrus (sade till Jesus): ”Herre, i riktning mot vem skall vi gå bort? Du har ord av tidsålderslångt liv.” (Joh 6:68)

När (de två vittnena) – alltefter omständigheterna – må ha avslutat sitt vittnesmål, skall det lilla vilda djuret, som då (א*) stiger upp ut ur avgrunden, ’göra krig i sällskap med’/’föra krig mot’ dem och besegra dem och döda dem. (Upp 11:7)

Det blev ett krig i himlen; Mikael och hans budbärare förde krig ’i sällskap med’/mot draken. Och draken och hans budbärare förde krig. Och de var inte stabila/starka i ’riktning mot’/’jämförelse med’ honom (א,* א), inte heller fanns (det) längre en plats * (א*) i himlen. (Upp 12:7-8)

Och draken var vred på kvinnan och gick bort (för) att göra/föra krig ’i sällskap med’/mot resten av hennes säd av dem som håller Guds bud och har Jesu vittnesmål. (Upp 12:17)


Exegeter, evangelister med flera:

När barnen som växer upp idag ser religiösa ledare från alla religioner stå tillsammans och gemensamt deklarera att vi alla tror på samma Gud, när de hör ord som fred, enhet, accepterande och att älska varandra är det nära till hands att tolka det som kristna ord. Men det är en stor villfarelse. (Niklas Hallman "Stjärnfolket - Om en utvald generation" s 106)

Inför detta vilddjur faller nu hela världen till föga. Man tillber det som en frälsare. Vi får ett kusligt men inte orealistiskt framtidsperspektiv. Ju värre förhållandena trasslar till sig, desto mer benägna blir människor att hylla den totalitära staten, den räddande diktaturen och den store ledaren. (Bo Giertz ”Uppenbarelseboken” s 87)

Vågar man skriva Gud med stort G nu för tiden? Vore det inte riktigare att stava Vetenskapen med stort V, Tekniken med stort T och gud med litet g? Har inte Vetenskapen och Tekniken avsatt Gud eller i alla fall gjort honom bra mycket mindre nu än förr? Somliga tycks mena det. Normannen Arnulf Överland vittnade i den riktningen i det nordiska TV-programmet om kyrka och stat på nyåret 1963. Och han torde inte vara ensam om den uppfattningen. ... Men behöver den moderna naturvetenskapen och tekniken göra det svårare för människan att tro på Gud? Säkert inte. Det hela beror nog på om man vill tro eller inte. ... Om någon generation borde ha anledning att skriva Gud med stort G, så är det väl vår. Men gör vi det? Och gör vi det inte, så beror det väl på att vi inte har ögon att se med. Vi ser skapelsens storhet, men inte Skaparens. Vi "dyrka och tjäna det skapade framför Skaparen", som Paulus uttrycker saken. ... Framför allt fordras trons öga att se med. Att skriva Gud med stort G lär sig människan dock aldrig genom att enbart möta Gud i naturen. ... Vill man se Gud sådan Han verkligen är, då måste man möta Gud i Hans enfödde Son, Jesus Kristus. Ty "enfödde Sonen, som är i Faderns sköte, han har kungjort, vad Gud är". (Öyvind Dahle "Magistern, stavas Gud med stort G?" s 57-62; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1963)

(Och) med svärd till spira och med blod till krona bland förtärda likar ses tyrannen trona, och hans lag är mörker, hans befallning boja, död och förfäran hans sändningebud. ... Och med bortglömd adel, med förgäten ära till hans fötter slafvar sina rökverk bära och af legda skaror, som kring borgen stoja, ropas han jublande ut som en gud. ... Såsom kung står brottet, och det goda kväljes, sanningen förtrampas, mänskligheten säljes, och den höga tanken blir en dvärgväxt blomma, dignande under förrädarens hand. ... ... (Men) en tid skall komma, då basunen ropar och då rymden samlar sina stjärnehopar och åt vanskligheten och åt kaos gärdar välden, som fyllde det härliga blå. (Johan Ludvig Runeberg ”Samlade skrifter I” s 5-6; Det ädlas seger)

Morden har gjort fursten mycket populär. Det sägs allmänt att han är en stor furste. Aldrig har han så triumferat över sina fiender och varit föremål för en sådan beundran. Man är stolt över honom och tycker att han visat en ovanlig slughet och handlingskraft. ... De flesta är förtjusta och jublar bara han visar sig. Nästan alla människor fascineras av en furste som inte ryggar tillbaka för någonting. Folk väntar sig nu en riktigt lugn och lycklig tid. De tycker det är bra att han huggit huvudena av grannfolket så att det inte kan ofreda dem mer och störa dem i deras lycka. De tänker aldrig på något annat än att vara lyckliga. Jag undrar vad han nu välver för stora planer. ... Det är klart att han tänker inhösta frukterna av morden. Det vore ju orimligt annars. Han kan ju inte nöja sig bara med det här. Det man sår skall man naturligtvis också skörda. (Pär Lagerkvist "Dvärgen" s 111)


Egna kommentarer och funderingar:

Uttrycken “inför draken” och “inför det lilla vilda djuret” har dativform, vilket antyder ett bevis på heder snarare än en handling av tillbedjan. Se också 2 Sam 18:28; 24:20-21; 1 Kung 1:6,53 och Matt 18:26.


Ytterligare studier:

5 Mos 3:24; Ps 71:19; 86:8; 89:7(8); 113:5; Jes 40:25; 44:7; 46:5; Hes 27:32; 31:2; Mika 7:18; Upp 12:3; 13:2,12; 18:18.


Daniel K.K. Wong "The Beast from the Sea in Revelation 13"; Bibliotheca Sacra 154 (Jul.-Sep. 2003): 337-348.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-17; 2012-07-08; 2015-06-18)

Till sidans topp

13:5 Och det gavs åt det en mun som samtalade stora ting och hädelser. Och det gavs åt det * (א*) att göra vad det vill (א,* א) (i) fyrtiotvå månader.

Ord för ord (17 ord i den grekiska texten): och (det)-gavs (åt)-det (en)-mun samtalande stora-(ting) och hädelser, och (det)-gavs (åt)-det (att)-göra som/vad (det)-vill månader fyrtio två.


1883: Och åt det vardt gifven en mun, som talade stora ord och hädelser, och åt det vardt gifven makt att verka i fyrtiotvå månader.

1541(1703): Och thy wardt gifwen en mun, till att tala stor ting och hädelse; och thy wardt gifwen magt till att bruka sig i twå och fyratio månader.

LT 1974: Sedan uppmanade draken vilddjuret att uttala hädelser mot Herren, och han fick makt att behärska jorden under fyrtiotvå månader.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Mose sade till Israel: “Herren) har i dig gjort de här stora och härliga tingen, som dina ögon har skådat.” (5 Mos 10:21, Grekiska GT)

(Herren sade:) “Jag kommer att göra alla ting, så många som Jag ‘rådgör (och har rådgjort)’/’föresätter (och har föresatt)’ Mig.” (Jes 46:10b, Grekiska GT)

(“Hornet” hade) en mun som samtalade stora ting och gjorde/förde krig i riktning mot de heliga. (Dan 7:8b, Grekiska GT)

(Hornet) skall samtala ord ‘in i’/emot den Högste och nöta ner/ut den Högstes heliga. Och han skall ’ta emot i riktning mot’/välkomna att förändra lägliga tider och lag. Och alla ting skall ’ges till sidan av’/överlämnas ’in i’/i hans händer ända till en läglig tid och lägliga tider och ända till en halv läglig tid. (Dan 7:25, Grekiska GT)

(Profeten sade:) “Getabocken var helt och hållet stabil/stark, oerhört (stabil/stark).” (Dan 8:8a, Grekiska GT)

(Profeten sade:) “Getabocken gjorde sig själv stor ända till oerhört/’det oerhörda’.” (Dan 8:8a, Grekiska GT Theod)

(Människan som var sjunken/klädd i linne sade:) ”En förmögen/duglig kung ... kommer att göra helt och hållet som han – alltefter omständigheterna – må önska.” (Dan 11:3b, Grekiska GT)

(Människan som var sjunken/klädd i linne sade:) ”En förmögen/duglig kung ... kommer att göra enligt sin vilja.” (Dan 11:3b, Grekiska GT Theod)

(Människan som var sjunken/klädd i linne sade: ”Kungen av/i ’nordlig vind’/norr) kommer att göra enligt sin vilja.” (Dan 11:16a, Grekiska GT)

Kungen kommer att göra enligt sin vilja, och han skall framkallas/retas till vrede och upphöja sig emot/över varje gud och samtala/tala olika ting emot gudarnas Gud, och han skall vara på en god väg ända till – alltefter omständigheterna – vreden må föras till en avslutning. Ty ’in i’/’med syfte på honom’ blir det en avslutning. (Dan 11:36, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Den spetälske sade till Jesus:) “Om Du – alltefter omständigheterna – må vilja, förmår Du göra mig ren.” (Matt 8:2b)

(Jesus sade till Sina lärjungar: “De skriftlärda) gjorde (med) * (א,* א) (Elia) så många ting som de ville. På det här sättet står och/också Människans Son i begrepp att lida av/under dem.” (Matt 17:12b)

(Maria sade:) “’Den Förmögne/’Den som förmår’ har gjort stora ting för mig.” (Luk 1:49a)

Alla (i synagogan) var (hela tiden) vittnen om (Jesus) och förundrade sig (hela tiden) på/över de fröjdbringande (nådens) utsagor som gick ut, ut ur Hans mun. (Luk 4:22a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus sade till judarna:) ”Större gärningar än de här skall Han visa Honom, för/så att ni förundrar er (א,* א). Ty precis som Fadern reser upp de döda (kropparna) och gör dem levande, på det här sättet gör och/också Sonen levande dem som Han vill.” (Joh 5:20b-21)

Judarna bar åter stenar, för att de måtte stena Honom. Jesus svarade dem: "Jag har visat er många fina gärningar ut ur/av Fadern. På grund av vad slags gärning av dem stenar ni Mig?" Judarna svarade Honom: "Vi stenar Dig inte med anledning av en fin gärning emellertid/utan med anledning av en hädelse, och eftersom Du, som är en människa, gör Dig själv till Gud."

... och ut ur (Människans Sons) mun gående/gick det ut ett tvåmunnat skarpt stort svärd. (Upp 1:16a)

(Jag känner) hädelsen, den (א,* א) ut ur dem som säger sig själva vara judar och de är inte (det) emellertid/utan en motståndarens synagoga. (Upp 2:9b)

Och hästarnas huvuden (är) som lejons huvuden. Och eld och rök och svavel går ut, ut ur deras munnar. (Upp 9:17b)

(Gården) har och/nämligen (P47, א*) getts till nationerna. Och de skall trampa (på) den heliga staden (i) fyrtiotvå månader. (Upp 11:2b)

Jag skall ge (myndighet) åt mina två vittnen, och de skall profetera (i) ettusentvåhundrasextio dagar och vara (och ha varit) höljda i säck. (Upp 11:3)

Och om någon vill handla orättfärdigt (emot) dem, går eld ut, ut ur deras mun och äter ner/upp deras fiender. (Upp 11:5a)

Och kvinnan flydde in i det ödelagda (området), varest/där hon där har en plats som hade gjorts (och gjordes) redo från Gud, för att de skall (א,* א) livnära henne där (i) ettusentvåhundrasextio dagar. (Upp 12:6)

(Kvinnan) var livnärd (i det ödelagda området) en läglig tid och lägliga tider och en halv läglig tid (borta) från ormens ansikte. (Upp 12:14b)

Och ormen kastade/sprutade vatten som en flod ut ur sin mun bakom kvinnan, för att han måtte göra/få henne klädd i en flod. (Upp 12:15a)

Och jag skådade ett litet vilt djur som steg upp ut ur havet (och) som hade tio horn och sju huvuden och uppå sina horn tio diadem och emot sina huvuden ett (P47; א,* א) hädelses/hädiskt namn. (Upp 13:1 eller 13:1b)


Exegeter, evangelister med flera: :


Att börja med:

Kristus tjänade 3½ år över folkvärlden (Joh. 2:13; 6:4; 13:1). Antikrist härskar 3½ år över folkvärlden (Upp 13:5). (Erich Sauer ”Den korsfästes triumf” s 136)

Jesus! Denna ussling! Han var icke ensam, ty det kunde han ej vara, som Johannes Döparen kunde. Han skulle ha sällskap, men hvilket? Icke en enda talang bland alla dessa sluskar; endast Paulus, och han ville icke umgås med Jesus, och Jesus flydde honom. Jesus = Underklass, de obegåfvades vän; de andligen fattiges, idioternas vän. ... Nej, Leopold, du ligger ännu under lagen, och evangelium, och det förefaller ibland som om det varit kristet blod i dina fäders säd! Och jag har en helvetes fördom mot kristianism. Jag är Antikrist! Men Jehova - hej! - det är min Gud! Öga för Öga, och öra för öra! Hugg ner dem alla, Herren känner de sina. ... (David) ger Gud vinkar om att han helst skulle se att gud slog fienden med den och den sjukdomen, brände hans gård, skändade hans hustru, flådde hans barn lefvande. Det är styrka, och upprigtighet i styrkan. (August Strindberg "August Strindbergs brev X febr 1894-april 1895" s 156-157; brev ca 23 juli 1894 till Leopold Littmansson)

Det är sant, att jag känner avsmak, när jag hör det banala skrytet, att vi gjort oss till "naturkrafternas behärskare". En större dumhet har aldrig varit sagd. Vi arma kryp, som av de utom och inom oss verkande naturkrafterna ledas oemotståndligt till graven, huru vi än spjärna däremot, vi skulle vara naturkrafternas behärskare! Vi skulle vara det därför, att vi gjort så häpnadsväckande upptäckter i fysik och kemi och tillämpat några av dem på ett klumpigt sätt till vår förmån! (Viktor Rydberg "I skymningen" s 35)

Beklagligt nog var uttryck av detta slag "Här (i straffkolonin) är jag både gud och tsar!" och andra liknande i ganska allmänt bruk bland många befäl. Det ska för övrigt också erkännas att sådana befälspersoner nuförtiden är ganska fåtaliga, även om de inte alldeles försvunnit. Jag vill även påpeka att de som särskilt excellerade i sådana uttryck till största delen var folk som arbetat sig upp från lägre tjänstegrader. ... I den första berusningen överdriver de sin storhet och betydelse, naturligtvis endast gentemot underställda i lägre tjänsteställning. (Fjodor Dostojevskij "Döda huset" s 111)

Det led mot midnatt, ovanfrån göts stilla ro kring Babylon. I slotter där, i kungens hus, där råder larm, där fladdrar ljus. I salen vid i kunglig skrud höll nu Belsassar gästabud. I skimrande rader, med uppsluppen min drack hovmännen just sitt gnistrande vin. Vid klirret steg jublet från gästernas lag, det väckte den nackstyve kungens behag. Och kungens kinder blev som blod, med vinet steg hans övermod. Blint far han ut där vid sitt bord och slungar mot gudomen hädiska ord. (Heinrich Heine "Belsassar" s 47-48)


Att fortsätta med:

Varje DDR-medborgare vet, att samhällsutvecklingen går mycket snabbt, att produktionen stiger i allt snabbare takt och att lefnadsförhållandena dagligen förbättras. Den främsta orsaken härtill är planhushållningen, som garanterar en kontinuerlig utveckling utan bakslag och kriser och utan arbetslöshet. . . . Hela folket följer därför med livligt intresse massmedias dagliga rapporter om framstegen inom vetenskap, industri och jordbruk. Och man är fylld av optimism. (Stellan Arvidson "DDR Grannland" s 111)

I slutet av denna blodiga decembervecka (1970) stod det klart att oroligheterna skulle få omfattande inrikespolitiska följder (i Polen). På söndagskvällen den 20 december meddelade Warszawaradion att Gomulka avgått som det förenade polska arbetarpartiets förstesekreterare och ersatts av Edward Gierek, tidigare partiledare i provinsen Katowice. ... Den 21 januari (1971) bröt en ny strejk ut i Szczecin vid det stora Warskivarvet och de strejkande sände ett öppet brev till Gierek. ... Gierek mötte varvsarbetarna i ett nio timmar nonstopmöte. ... Genom utsmugglade bandupptagningar från de här samtalen vet vi nu mera om vad som diskuterades. ... Gierek: "Jag vet att situationen, i Szczecin och i hela landet, har blivit svår, låt oss säga outhärdlig. Varför? ... Det finns speciella skäl som hör ihop med människor. Jag måste säga det: kamrat Gomulka, som vi länge hade ett obegränsat förtroende till, ja kamrat Gomulka fattade beslut som inte var korrekta. Och det var omöjligt att vända sig till honom med den minsta anmärkning: han svarade alltid: 'Ni vet ingenting, jag är den ende som vet ...' ... Gomulka lyssnade inte på våra råd. Han var alltför anspråksfull för det." (Lars-Ola Borglid "Perspektiv på Polen" s 22,39-42; Nya störningar i arbetslivet)

I vår sena tid är det så mycket fint folk, “kulturbärare”, som gör anspråk på att sitta inne med livets visdom och äga nyckeln till den stora lyckan för land och folk. Det blir föga tal om Gud, hans krav och hans nåd. Fastmer om mänskliga snillefoster och hugskott. Kanske ändå mer om den s.k. naturens krav med lustarnas efterföljd. Och alltför många följa dessa högkulturellas evangelium till släktets förnedring och hotande undergång. Det behövdes allt en Jeremia för att närgånget och dräpande ställa domen för ögonen, innan det blir för sent. (Adolf Kloo ”Hänt och sagt” s 76)

Hitler kände sig säker på sig själv, när han hädade Bibeln och kristendomen och försökte skapa en "ren nordisk" kyrka med en gud, som bar en slående likhet med Tor och Oden, krigsgudarna. (Billy Graham "Hemligheten till lycka" s 125)

Söndagen den 21 juli 1929 firades gudstjänst i kyrkan (i Gammalsvenskby) för sista gången. Det var en gudstjänst fylld av vemod, men ändå av hopp. Man skulle nu få överge sin käraste klenod, kyrkan. Därefter gick man till gravgården för en avskedsgudstjänst bland förfäderna. Sedan gick kyrkvärden Kristian Annas till kyrkan och överlämnade den med de inventarier som inte kunde tas med hem till Sverige till de sovjetiska myndigheterna. Därmed upphörde kyrkan att vara kyrka, den förvandlades till ett "kulturhus" med dans och bioföreställningar. Korset togs ner, altaret slängdes ut, den röda stjärnan kom upp i stället. Med kätting och traktor drogs tornet ner. Det blev en sorglig och sargad byggnad. Nu (år 1989) är kyrkan i Gammalsvenskby en ruin. Taket är borta, men väggarna står kvar, kyrkgolvet är bevuxet med gräs. Den enda sång som förekommer är fåglarnas. Den ser väl ut som den kan ha gjort 1883, fast nu i förfall i stället för under uppbyggnad. (Staffan Beijer "Kyrkan i Gammalsvenskby" s 114)

(Efter första världskriget) kastade man kristendomen i samma hög som all den andra framstegstron. ... När somliga författare talade om, att vi skulle leva som djuren och menade, att vi skulle släppa ut vårt sexuella begär som ett djur ur dess järnbur, så talade andra författare likadant i andra länder och menade något annat, nämligen att rovdjuret skulle slippa ut ur fångenskapen. Hitler ville se vilddjuret blicka fram ur den tyska ungdomens ögon, sade han. (Olov Hartman "Denna onda tid" s 37; Växjö Stifts Hembygdskalender 1948)

(Stockholmsläkaren Anton) Nyström utgav 1875 en positivistisk andaktsbok, och medlemmarna samlades de första åren till möten på söndagarna. Andaktsboken innehöll till stor del kända psalmer, som omditkats till överensstämmelse med positivismen. Det kristna kyrkoåret fick sin motsvarighet i den positivistiska årscykeln med en rad datumbestämda tematiska dagar, bland dem (positivisten Auguste) Comtes födelse- och dödsdagar och skottdagen som "de heliga kvinnornas" fest. Där fanns också en "Söndagsbön till Mänskligheten". ... (Nyströms) samfundbedrev en intensiv verksamhet, men hade som mest knappt 200 medlemmar, huvudsakligen rekryterade ur Stockholms hantverkarklass. Positivistiska samfundet upplöstes 1902. ... Också utilismen (Utilistiska samfundet bildades 1888) hade gudstjänstliknande sammankomster med sång och diktläsning, firade alternativa julottor och nyårshögtider och så vidare. (Oloph Bexell "Sveriges kyrkohistoria - Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid" s 169-170)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående “fyrtiotvå månader”, se också Upp 11:2b.


’Varje det ting’/allting i utsmyckningen/’den utsmyckade världen’, köttets begärelse och ögonens begärelse och tillvarons skrävel, är inte ut ur/av Fadern emellertid/utan är ut ur/av utsmyckningen/’den utsmyckade världen’. (1 Joh 2:16)


Ytterligare studier:

Dan 5:19; 7:11,20; 8:11; 1 Mack 1:24; Syr 15:5; Mark 1:40; 9:13; Luk 5:12; 2 Thess 2:3-4.


P.G.R. Villiers "Prime evil and its many faces in the Book of Revelation"; Neotestamentica 34.1 (2000): 57-86.

Daniel K.K. Wong "The Beast from the Sea in Revelation 13"; Bibliotheca Sacra 154 (Jul.-Sep. 2003): 337-348.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-18; 2012-07-08; 2015-06-19)

Till sidans topp

13:6 Och det öppnade sin mun ‘in i’/i hädelser i riktning mot Gud (för) att häda Hans namn och Hans tält, de som i himlen bor i ett tält.

Ord för ord (23 ord i den grekiska texten): och (det)-öppnade '-nen mun'/munnen sin in-i hädelser i-riktning-mot '-en gud'/Gud (att)-häda '-et namn'/namnet hans och '-et tält'/tältet hans, de i '-en himmel'/himlen boende-i-ett-tält.


1883: Och det öppnade sin mun till hädelse mot Gud, till att häda hans namn och hans tabernakel, dem som bo i himmeln.

1541(1703): (13:6a) Och det upplyfte sin mun, till att tala hädelse emot Gud, till att häda hans Namn och hans tabernakel, och dem som bo i himmelen.

LT 1974: Under hela denna tid hädade han Guds namn och hans tempel och alla som bor i himlen.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Abram) ‘fick ... att stå’/’satte upp’ sitt tält (med) Betel enligt/’mitt emot’ hav och Ai enligt/’mitt emot’ uppstickande/soluppgång, och där byggde han ett offeraltare åt Herren och kallade på Herrens namn. (1 Mos 12:8b, Grekiska GT)

(Isak) byggde ett offeraltare (i Beer-Seba) och kallade på Herrens namn och anbringade/'slog upp' sitt tält där. (1 Mos 26:25a, Grekiska GT)

(Jakob) skaffade den portion/del av åkerfältet, var/där han där ’fick ... att stå’/’satte upp’ sitt tält, från sidan av Hamor, Sikems fader. ... (1 Mos 33:19, Grekiska GT)

(Herren sade till Mose:) “Du skall göra en helig plats (ett tält; jfr 2 Mos 26:9) åt Mig, och Jag skall skådas i/bland er.” (2 Mos 25:8, Grekiska GT)

En son av/till en israelitisk kvinna kom ut i/bland Israels söner, och den här var (hela tiden) son av/till en egyptier. Och den ut ur/av den israelitiska kvinnan och människan, israeliten, stred (med varandra) i lägret. Och då sonen av/till den israelitiska kvinnan hade 'benämnt på'/'kallat vid namn', förbannade han namnet. (3 Mos 24:10-11a, Grekiska GT)

(Herren sade till Mose:) ”Låt den som ’benämner Herrens namn’/’kallar Herren vid namn’ ’tas död på’/dödas (med) död.” (3 Mos 24:16a, Grekiska GT)

(Bileam sade:) “Som/hur fina (är inte) dina hus, Jakob, dina tält, Israel, som om skogiga dälder beskuggande/beskuggar (dem) och som om ’platser vid sidan av rädsla’/paradis uppå floder och som om tält vilka Herren har anbringat/'satt fast', som om cederträd ’till sidan av’/utmed vatten.” (4 Mos 24:5-6, Grekiska GT)

(David) gjorde platsen redo för Guds kista/ark, och han gjorde ett tält till den. (1 Krön 15:1b, Grekiska GT)

Kungen kommer att göra enligt sin vilja, och han skall framkallas/retas till vrede och upphöja sig emot/över varje gud och samtala/tala olika ting emot gudarnas Gud, och han skall vara på en god väg ända till – alltefter omständigheterna – vreden må föras till en avslutning. Ty ’in i’/’med syfte på honom’ blir det en avslutning. Och han må inte/förvisso ej ‘förstås i förväg’/tillgodoses emot/’på jakt efter’ sina fäders gudar, och han må inte/förvisso ej ‘förstås i förväg’/tillgodoses i/med begärelse av en kvinna. (Dan 11:36-37a, Grekiska GT)

(Herren sade till Sitt folk:) “Jag skall (låta) dig bo i tält, helt och hållet som (i/på) en högtidsdag.” (Hos 12:9b, Grekiska GT)

"Roa dig och gör dig glad, Sions dotter; av det skälet, skåda, att Jag kommer och skall slå upp ett tält i din mitt", säger Herren. (Sak 2:10, Grekiska GT)

(Judarna bad Herren komma ihåg) hädelser ‘in i’/’’med syfte på’ Hans namn ... . (2 Mack 8:4b)


Den Senare Uppenbarelsen:

Då (Jesus) hade öppnat sin mun, lärde/undervisade Han (hela tiden) (Sina lärjungar). (Matt 5:2a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Om de har kallat till sig (א*) husets mästare (som) Beesebul (א,*א,B), hur mycket hellre/mer (då) de som ’(är) av’/’hör till’ hans bostad.” (Matt 10:25b)

(Petrus sade till Jesus:) “Det är fint för oss att vara här. Om Du vill, skall jag göra tre tält här, ett till Dig och ett till Mose och ett till Elia.” (Matt 17:4b)

Prästledaren talade till (Jesus): ”Jag binder Dig med ed nedifrån/vid den levande Guden, att Du må tala till oss, om Du är kristusen/'den smorde', Guds Son.” Jesus säger till honom: ”Du talade (det). Jag säger ’mer än’/emellertid till er: ’Från just nu skall ni skåda Människans Son som sitter ut ur Förmågans rätta/högra (delar) och som kommer uppå himlens moln.’” Då bröt/slet prästledaren genom/sönder sina kläder i stycken och sade: "Skåda (א*), Han hädade! Vilket behov har vi ännu av vittnen? Skåda, ni har nu hört hädelsen.” (Matt 26:63b-65)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Gör/skaffa vänner åt er själva ut ur orättfärdighetens mammon, för att, när – alltefter omständigheterna – den må utelämna/försvinna, de må ta emot er in i de tidsålderslånga tälten.” (Luk 16:9b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Utsagan blev kött och bodde i ett tält i/bland oss. (Joh 1:14a)

(Jesus sade till judarna:) ”Jag tar inte härlighetsglans från sidan av människor. Jag har emellertid (och har haft) kunskap om er, att ni inte har Guds välkomnande i er. Jag har kommit (och kommer) i Min Faders namn, och ni tar inte Mig. Om – alltefter omständigheterna – en annan må komma i (sitt) eget namn, kommer ni att ta den där.” (Joh 5:41-43)

(Jag känner) hädelsen, den (א,* א) ut ur dem som säger sig själva vara judar och de är inte (det) emellertid/utan en motståndarens synagoga. (Upp 2:9b)

På grund av det här, gör er glada, himlar (א,* א), och ni som bor (א,* א) i dem. (Upp 12:12a)

Och jag skådade ett litet vilt djur som steg upp ut ur havet (och) som hade tio horn och sju huvuden och uppå sina horn tio diadem och emot sina huvuden ett (P47; א,* א) hädelses/hädiskt namn. (Upp 13:1 eller 13:1b)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

Sekulariseringen drabbar oss så, att den berövar ett folk dess känsla för vördnad och helighet. Denna känsla ... är bara möjlig i en kultur där alla katter djupast sett inte är grå. Om alla dagar är att betrakta som likadana, och om alla människor, om någon ska vara det, måste anses lika heliga och om ingen plats i sig får anses vara helig mark, då finns det inget att vörda eller att i andakt hålla för heligt. Detta är sekulariseringsprocessens makt i ett folk och i en nation. (Runar Eldebo ”Kristen i landet lagom” s 41)

I TV hörde vi en gång ett statsråd tala om framtidsplaner och, som gardering för oförutsedda streck i räkningen säga: ”Men människan spår ...” Därpå följde en mycket lång tystnad – alla vet ju hur ordspråket fortsätter, men kunde ett statsråd med bibehållen självaktning säga så? Till sist räddade han sig genom att säga: ”men utvecklingen rår”. Annorlunda säger den som fått Guds Vishet som gäst i sitt hjärta. (Sven Danell ”Dagpostilla” s 237 i kommentar till Ordsp 2:1-9)

För många är Gud död! I påskas fick man i en av katedralerna i Moskva vara med om ett rätt dramatiskt högtidsfirande. Folk i tusental hade samlats utanför helgedomen och ropade med hög röst: Gud är död! Gud är död! Gudstjänstbesökarna lät sig emellertid inte skrämmas. Med trosvisshet och glädje sjöng de i sina påskpsalmer: Kristus är uppstånden! Kristus lever! Det var i Moskva. Sådana antikristna demonstrationer förekommer inte här – åtminstone inte än. Det är sant. Men kvar står dock att i vårt land och i västerlandet i stort finns många för vilka Gud inte existerar, i deras föreställningsvärld finns inte rum för Gud. Det ligger mycket i talet om att många nutidsmänniskor lever i en efterkristen situation. Skenet av kristendom har efterträtts av en öppen och klar gudsförnekelse. (Gösta Nicklasson "Kristus lever" s 127-128; Predikan över Joh 10:10 och 15:5 vid Svenska Missionsförbundets generalkonferens 1966)

Vi byggde oss en koja i rosengården, Jum-Jum och jag, och vi satt inne i den och åt mat. ... Det var så roligt att bygga en koja. Det har jag alltid längtat efter att få göra. Benka har berättat så mycket om hur han brukar bygga kojor på deras sommarställe ute vid Vaxholm. Jag önskar verkligen att jag kunde skriva till honom och berätta om vår koja, Jum-Jums och min. "Aktare, vilken fin koja jag har byggt", skulle jag skriva. "Aktare, vilken fin koja jag har byggt här i Landet i Fjärran." ... Benka och hans pappa och mamma brukar cykla ut och tälta ibland. De slår läger i någon trevlig skogsbacke och har sovsäckar med sig, som de ligger i på natten. Benka sa alltid, att det var det roligaste han visste, och det tror jag nog. (Astrid Lindgren "Mio, min Mio" s 43-44,50)

Man kan fråga, om det funnits någon mer fruktansvärd, mer blodtörstig avgud än den stat, som kräver att få råda över alla människans förmögenheter, över hennes själ likaväl som över hennes kropp, som icke känner något annat gott än sin egen fördel, som icke känner någon annan sanning än den som främjar dess syften. Det är denna stat, som tvingar Kristi kyrka in i en ny martyrtid. ... Statens självförgudning är denna tidens stora hemsökelse. Vi skulle vara blinda och döva för vad som sker i världen om vi icke insåge, att den sannerligen är av djävulen. Av dess frukter kunna vi känna den. Staten, folket har tvingat den enskilde till absolut underkastelse, gjort honom från en fri varelse, som han enligt Guds mening skulle vara, till en träl, till en del i sitt demoniska maskineri. Det har icke kunnat ske utan att sätta Gud av sätet och tilltäppa fönstren till evighetens värld. ... Då staten och folket blivit allt, har mänskligheten förnekats och slitits i stycken, och frukten av dess strävan genom århundraden hotas av undergång. (Yngve Brilioth "Den enskilde och samfundet" s 74-75; tal i Kristine kyrka i Jönköping vid öppnandet av stiftsmötet den 15 juni år 1942; ämne: Ensamhet och gemenskap)

Läraren talade: Om en ung man kommer och säger att han är fritänkare, så svara honom: det ljuger du! ty du tänker med din buk, din strupe, ditt hemliga; med dina passioner och intressen, ditt hat och dina sympatier. Men i din ungdoms omogenhet tänker du inte alls; du dräglar ännu; allt hvad andra trattat i dig, ger du öfver, och när du önskar, tror du att du tänker. Att tänka fritt är för öfrigt en själfmotsägelse, ty tanken går efter lagar, liksom ljudet och ljuset, liksom den kemiska föreningen. Tanken är bunden, lagbunden, så att om du säger: Det finns ingen Gud, så är detta icke tänkt; ty ”icke finnes” och ”Gud” äro två begrepp som sakna affinitet, som icke kunna sammanställas, följaktligen är en orimlighet, ett ologiskt förvirradt sinnes sekret eller exkret. Om du däremot säger ”det finns ingen Gud för mig!” så ligger något sannolikt i det, men det skulle du skämmas tala om, ty det betyder bara, att du är en gudlös hund, en pervers äffling, en samvetslös bedragare och tjuf, som mänskor fly, och som borde bevakas af detektiver. Lyckligtvis är gudlösheten en tvångsföreställning pålagd som straff på alla högfärdiga dumhufven, och när ”fritänkaren” en dag upptäcker hur dum han är, då är han befriad, och det är nåd! (August Strindberg ”En blå bok I” s 229; Den lagbundna tanken; ordet "äffling" använder Strindberg för att beteckna "de svarta fanorna", anhängarna av 80-talets förlegade naturalistiska och darwinistiska åskådning; jfr "August Strindbergs brev XV april 1904-april 1907" s 91)

Jakobinerna (i Frankrike) sysselsatte sig också med religiösa frågor. Den 10 november 1793 marscherade en grupp deputerade till Notre Dame-katedralen. Där satte de upp en dansös med tvivelaktigt förflutet på en tron som ”förnuftets gudinna”. (De kristna s 501; Wayne A. Detzler: Europa i omvandling)


Att fortsätta med:

Jfr ”Jesus sade: ’Man skördar inte vindruvor av törnen, och man plockar inte fikon från kameltistlar. De ger inte frukt nämligen. En god människa bär fram gott ur sitt förråd. En dålig människa bär fram ont ut ur sitt onda förråd, som är i hennes hjärta, och hon talar ont, ty ut ur hjärtats överflöd bär hon fram ont.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 67; Thomasevangeliet log. 45)

Simeon kallar Jesus ett tecken till fall eller upprättelse. Ordet som översätts med ”tecken” betyder också måltavla. Ännu när jag var barn, riktades angrepp mot kristendomen endast mot de kristna. Man visade ännu vördnad för Jesu person. I dag är han måltavla både för k-pistar och spottloskor, och filminstitutets chef vill göra en porrfilm med honom som huvudperson. För dessa är Jesus ett tecken till fall, och de kommer att falla allt djupare. (Sven Danell ”Dagpostilla” s 36 i kommentar till Luk 2:33-40)

Från 1946, året efter andra världskrigets slut, har ateisterna gått fram på bred front och lyckats bättre än i något annat land med att avkristna skolan, det offentliga livet och i görlig mån privatlivet. I skolan får t ex inte läras att äktenskapet är den rätta formen för samlevnad mellan man och kvinna. Därmed är också skolan ur stånd att verka för goda, väl sammanhållna familjer. När det nu händer att en elev dräper sin lärare med knivhugg, ropar man på hemmens insats. Och detta med all rätt – men just skolan har tagit ifrån hemmen deras auktoritet. Man talar vackra ord om pluralism. Samma talare kan bli vettskrämda av kravet att skolpengen hos oss liksom i Danmark ska följa eleven. (Sven Danell ”Dagpostilla” s 83-84 i kommentar till 2 Kor 11:19-31)

Hos den berömde kyrkofadern Efrem Syrern (död 373) möter man uppgiften att Antikrist ska födas i Dans stam. Enligt en gammal kristen tradition ska han vara homosexuell, en uppgift som stöder sig på utsagan i Dan 11:37 enligt den äldre bibelöversättningen. (Sven Danell ”Dagpostilla” s 326 i kommentar till 2 Thess 2:1-10)

Vad alternativkulturen än var så hade jag fått nog av den. Jag var äcklad över hur mina texter hade ryckts ur sitt sammanhang, hur deras innehåll reducerats till polemik, över att jag blivit smord till Revoltens Överste Broder, Protestens Överstepräst, de Oliktänkandes Tsar, Hertigen av Olydnad, Snyltarnas Ledare, Avfällingarnas Kaiser, Anarkins Ärkebiskop, Storfräsaren. Vad fan är det frågan om? Gräsliga titlar hur man än betraktar dem. Alla kodnamn för Utanför Lagen. (Bob Dylan "Memoarer - Första delen" s 119)

"Först i övermorgon är dagen min." Så heter det i förordet till Fr. Nietzsches förfärliga bok "Antikrist", som utkom 1895. ... Nietzsches hat mot kristendomen är vitglödgat. "Jag kallar kristendomen den ensamma stora förbannelsen, den ensamma stora inre förstörelsen, den ensamma stora hämndinstinkten, för vilken intet medel är giftigt, hemligt, underjordiskt, smått nog - jag kallar den mänsklighetens ensamma odödliga skamfläck." ... Både Hitler och Mussolini ha bekänt sig till Nietzsche. ... Kommunismen och nazismen äro till sitt väsen lika kristendomsfientliga. ... De kristna ledarna i Norge äro fullt på det klara med att deras motståndares mål är att utrota kristendomen. ... Nietzsche har sannerligen fått rätt, då han förut sade: "I övermorgon är dagen min." Skeendet i nutiden går i stor utsträckning i Antikrists tecken. ... Reformatorerna menade ... att påven var Antikrist, en uppfattning som vi måste förkasta. Ty även om påvedömet haft antikristiska drag, kan det dock omöjligen påstås, att påvedömets kännetecken är laglöshet och hädelse. I vår tid har det till och med ibland hänt, att katolikerna bättre hävdat den kristna sanningen än de evangeliska. Man må blott tänka på vissa av de katolska biskoparnas ställningstaganden i Tyskland i vår tid. ... På sina håll - t.ex. i Tyskland - gör man sitt yttersta för att fostra fram (den antikristiska) människotypen. Vi ha sett statssystem uppstå, vilka blott kunna betecknas med ordet laglöshet, ty de arbeta systematiskt på att utrota människans naturliga etiska medvetande och hennes respekt för den uppenbarade gudomliga lagen. Vi ha sett kristendomsförföljelser, som mångfaldigt överträffa alla förföljelser i den gamla kyrkans tid. (David Hedegård "Antikrist"; Jönköpings-Posten 1943-10-02)

Vad är det som sker ibland oss och runt omkring oss, om icke detta, att det heliga faller i glömska och att en syndaflod av oheligt väsen strömmar fram över jorden. Det är ytterst detta oheliga väsen, som hindrar folk och stater att bevara friden och som släppt lös krigets hemsökelse. Det är detta oheliga och gudsfientliga väsen, som överallt på vår jord upplöser den mänskliga samlevnadens band och skapar förvildning i seder och tänkesätt. Ty där människan vänder det heliga ryggen, där upphör hon att i sanning vara människa och blir med alla sina konster och redskap det fruktansvärdaste av alla vilddjur. Det är därför en högst allvarlig sak, att det heliga alltmer tränges i skymundan. (Yngve Brilioth "Upptäckten av det heliga" s 64; tal vid återinvigning av Gnosjö kyrka den 29 september 1939)

Nu dansar gravölsfolket vals, se traven (= trampandet), hör trallen! Nu heter hätskhet arm om hals och kärlek dunk i skallen, och Antikrist i biskopsskrud går saklöst fram och hädar Gud. (Erik Axel Karlfeldt "Fridolins lustgård och Dalmålningar på rim" s 274; Dalmålningar, utlagda på rim: Yttersta domen)


Att avrunda med:

Vem är du, som tror dig mäktig nog att avskaffa Gud! Ordet är liv, och det livet är mänsklighetens ljus. ... Vem är du, som gör anspråk på makten att trotsa Guds bud! Budet att i sin kärlek till andra försöka efterlikna Gud. ... Du som vänt ryggen åt Gud både i rum och i tid! ... Vem är du, som tror dig mäktig nog att förringa Kärleken genom att sätta gränser för det gränslösa. ... Vem är du, ja, vem är du? (Bo Setterlind ”Ros bland törnen tuktad” s 92; Vem är du?)


Sångarna:

När jag hör dårar i sin dårskaps dimma Förneka Gud och håna, hvad han sagt, Men ser likväl, att de hans hjälp förnimma Och uppehållas af hans nåd och makt. Då brister själen ut i lofsångsljud: O store Gud! O store Gud! (C Boberg: Sång 5:6; jfr Psalmer och Sånger 11)


(I) tro hade (Abraham) sin bostad vid sidan av ’in i’/i löftets jord/land som (i) ett främmande (land), då han hade bott i tält i sällskap med Isak och Jakob, arvingar av samma löfte tillsammans med honom. (Hebr 11:9)

Vem är lögnaren, om ej den som förnekar att/: “Jesus är inte kristusen/'den smorde'.”? Den här är antikristusen/antikrist, den som förnekar Fadern och Sonen. (1 Joh 2:22)


Grekiska ord:

skênê (tent) (i NT + exempel i Apokryferna) Matt 17:4; Luk 16:9; Hebr 11:9; Upp 13:6 – Tobit 13:10(11); Judit 5.22; 6:10; 7:18; 8:5,36; 10:15,17-18,20; 12:5,9; 13:1-2; 14:3,13-14,17; 15:11; 2 Mack 2:4-5; 12:12; Salomos Vishet 9:8; 11:2; Syr 14:25; 24:8,10,15; Mark 9:5; Luk 9:33; Apg 7:43-44; 15:16; Hebr 8:2,5; 9:2-3,6,8,11,21; 13:10; Upp 15:5; 21:3.


Ytterligare studier:

1 Mos 13:12; 35:21; Ps 73:8-9; Dan 11:36-39; Amos 9:11; 1 Kor 3:16.


P.G.R. Villiers "Prime evil and its many faces in the Book of Revelation"; Neotestamentica 34.1 (2000): 57-86.

Daniel K.K. Wong "The Beast from the Sea in Revelation 13"; Bibliotheca Sacra 154 (Jul.-Sep. 2003): 337-348.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-18; 2012-07-08; 2015-06-26)

Till sidans topp

13:7 Och det gavs åt det att göra/föra krig ’i sällskap med’/mot de heliga och att besegra dem, och det gavs åt det (rättslig) myndighet emot varje stam och folk och tunga och nation.

Ord för ord (24 ord i den grekiska texten): och (det)-gavs (åt)-det (att)-göra krig i-sällskap-med de heliga och (att)-besegra dem, och (det)-gavs (åt)-det (rättslig)-myndighet emot varje stam och folk och tunga och nation.


1883: Och åt det vardt gifvet att strida mot de heliga och besegra dem; och åt det vardt gifven makt öfver alla stammar och folk och tungomål och folkslag.

1541 (1703): (13:6b-7) ... och thy wardt medgifwet strida med helgonen, och winna dem. Och thy wardt gifwen magt öfwer all slägter, och tungomål, och Hedningar.

LT 1974: Draken gav honom makt att strida mot Guds folk och att vinna över dem och regera över alla länder och folk i hela världen.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Profeten sade till Babylons kung:) “Himlens Herre gav (dig) början/ledarskapet och riket och stabiliteten och hedern och härlighetsglansen.” (Dan 2:37b, Grekiska GT)

(Profeten sade:) “Jag tittade (hela tiden) på (det) och det där hornet ’gjorde (hela tiden) krig i sällskap med’/’förde (hela tiden) krig mot’ de heliga, och det var stabilt i ’riktning mot’/’jämförelse med’ dem.” (Dan 7:21, Grekiska GT, Theod)

(En med ett skådande som en människa sade till profeten: “Hornets) stabilitet skall göras fast, och/men inte i/med dess (egen) stabilitet ... Och det skall förstöra regenter och en folkförsamling av heliga.” (Dan 8:24, Grekiska GT)

Det skall alltigenom förstöra stabila/starka och ett heligt folk. (Dan 8:24b, Grekiska GT Theod)

Alla nationerna skall tjäna Nebukadnessar och alla tungorna och deras stammar skall kalla emot honom (som) ‘in i’/till en gud. (Judit 3:8b)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “De skall kasta/lägga sina händer ’emot emot’/på er och förfölja (er) och ’ge er till sidan av’/’överlämna er’ in i synagogorna och vakter/’fängsliga förvar’, då ni ledas/föras bort emot kungar och befälhavare ’vad beträffar’/’med anledning av’ Mitt namn. ... Och ni kommer att vara varande hatade av alla på grund av Mitt namn.” (Luk 21:12b,17)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

De här tingen har Jag samtalat (och samtalar) (med) er, för att ni må ha frid i Mig. I utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ har ni betryck. Visa emellertid tillit. Jag har besegrat (och besegrar) utsmyckningen/’den utsmyckade världen’. (Joh 16:33)

Ett Jesu Kristi avslöjande som Gud gav Honom (för) att visa Sina heliga (א*) de ting som måste bli/ske i/med snabbhet. (Upp 1:1a)

Den som segrar och den som håller Mina gärningar intill slut(et), honom skall Jag ge (rättslig) myndighet uppå/’med avseende på’ nationerna. (Upp 2:26, ”Thyatira”)

Och (åt) Gud i/med Ditt blod köpte Du oss (א,* א) ut ur varje stam och tunga och folk och nation. (Upp 5:9b)

Efter de här tingen skådade jag, och skåda, en mycket/månghövdad folkskara, som ingen ('hela tiden'/någonsin) förmådde räkna antalet av den, ut ur varje nation och (ut ur) stammar och folk och tungor. (Upp 7:9a)

När (de två vittnena) – alltefter omständigheterna – må ha avslutat sitt vittnesmål, skall det lilla vilda djuret, som då (א*) stiger upp ut ur avgrunden, ’göra krig i sällskap med’/’föra krig mot’ dem och besegra dem och döda dem. (Upp 11:7)

Och (några) ut ur/av folken och stammarna och tungorna och nationerna ser deras fall/lik (i) tre och en halv dagar. (Upp 11:9a)

Och jag hörde en stor/hög röst i himlen som sade: “Just nu har räddningen och förmågan och vår Guds rike och Hans kristi/smordes (rättsliga) myndighet blivit (upprättade), eftersom våra bröders anklagare (P47,א,*א) har kastats (ut), han som anklagade dem inför vår Guds ögon dag och natt.” (Upp 12:10)

Och draken hade gett (det lilla vilda djuret) sin förmåga och sin tron och en stor (rättslig) myndighet. (Upp 13:2b)

Och de kastade sig ner inför draken (för att hedra honom), eftersom han hade gett den (rättsliga) myndigheten till det lilla vilda djuret. (Upp 13:4a)


Exegeter, evangelister med flera:

Här är ett upphävande av centrifugalkraften hos de enskilda delarna (i mänskligheten) genom det helas dragningskraft mot mitten. Här är det djärva ”babyloniska tornbygget” vid tidens ände (1 Mos. 11:1,4, jfr Upp. 13:7), höjdpunkten av all mänsklighetens självfrälsning utan Gud. (Erich Sauer ”Den korsfästes triumf” s 138)

Vesterlandet blef gudlöst och derför fingo de svarta hedningarne magt att plåga oss. Kommer Gud och korset igen, kanske straffet häfves men det kanske också är för sent. Vi skola kanske utrotas som Judafolket och spridas, och de svarte skola råda - sin tid! (August Strindberg "August Strindbergs brev XI maj 1895-nov 1896 s 264; brev 13 juli 1896 till Torsten Hedlund)

Under 1890-talet anordnades på sina håll socialistiska söndagsskolor för barn. Där undervisades i religions- och kulturhistoria och i den teoretiska marxismens grunder. En socialismens katekes utkom i många upplagor under seklets sista decennier. ... För Strängnäsbiskopen U.L. Ullman var (vid prästmötet i Strängnäs 1891) tendenserna tydliga. Socialdemokratins "lösen är egentligen öppet krig mot Gud och Kristus, krig mot all religion, den fullständiga ateismen" - det var ju detta som dess allierade positivismen och utilismen tydligt förkunnat. ... "Kristendom och socialism förhåller sig till varandra som eld och vatten", hade den tyske socialistledaren August Bebel (1840-1913) slagit fast (redan) 1874. Biskop Gottfrid Billing noterade samma förhållande vid 1892 års prästmöte i Västerås: "Varje slags tro på Gud är oförenlig med socialdemokratin", sade han, samtidigt som han tydligt såg hur enskilda socialdemokrater inte nödvändigtvis bejakade ateismen. (Oloph Bexell "Sveriges kyrkohistoria - Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid" s 171-175)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående ”göra/föra krig ’i sällskap med’/mot de heliga och att besegra dem”, se också Upp 11:7. Angående ”varje stam och folk och tunga och nation”, se också Upp 5:9bb.


Ytterligare studier:

Dan 12:7; Matt 24:9-13; Mark 13:9-13; Luk 21:12-19; Upp 14:6.


Daniel K.K. Wong "The Beast from the Sea in Revelation 13"; Bibliotheca Sacra 154 (Jul.-Sep. 2003): 337-348.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-18; 2012-07-08; 2015-06-27)

Till sidans topp

13:8 Och de skall kasta sig ner inför det (för att hedra det) (א,* א), alla de som bor uppå jorden, vilkas namn * (א*) är (och * (א*) har varit) skrivna i en (א*) livets bok (P47, א,* א) av/hos den lille Baggen, som är (och har varit) slaktad från en utsmycknings/’utsmyckad världs’ grundläggning.

Ord för ord (25 ord i den grekiska texten): och (de)-skall-'(kyssa-i-riktning-mot)'/'kasta-sig-ner-(inför)' det alla de boende uppå '-en jord'/jorden, vilkas är-(och-har-varit)-skrivna '-en namn'/namnen deras i (en)-bok '-ets livs'/livets (av)-den-lille-'-n bagge'/baggen den varande-(och-havande-varit)-slaktad från (en)-grundläggning (en)-utsmycknings.


1883: Och alla, som bo på jorden, skola tillbedja det, de hvilkas namn från världens grundläggning icke äro skrifna i det slaktade Lammets lifsbok.

1541(1703): Och alle de som på jordene bo, tillbådo det, hwilkas namn icke skrifna äro i Lambsens lifs bok, hwilket dödadt är ifrå werldenes begynnelse. (”hwilkas namn ... werldenes begynnelse’ i fetstil)

LT 1974: Och alla människor – vars namn inte fanns inskrivna i det slaktade Lammets livsbok från världens början – tillbad den onda varelsen.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Naman sade:) “Din slav skall inte längre göra/frambära (något) brännoffer och offerdjur till de andra gudarna ’emellertid eller’/utan till Herren ensam/endast. Och Herren skall sona din slav ’i det att gå min herre’/’då min herre går’ in i, in i Rimmons hus för att kasta sig ner (i tillbedjan i riktning mot) honom, och han skall ’föras till vila’/’luta sig’ uppå, uppå min hand/arm, och jag skall kasta mig ner i Rimmons hus ’i det att kasta’/’då han kastar’ sig ner (i tillbedjan i riktning mot) honom i Rimmons hus, och Herren skall redan/då sona Din slav i den här utsagan.” (2 Kung 5:17b-18, Grekiska GT)

(Mordokaj sade till Herren:) ”Du har kunskap om alla ting. Du vet, Herre, att jag inte har gjort det här i oförskämdhet, inte heller i övermod, inte heller i falsk vänskap, att ej kasta mig ner (i tillbedjan i riktning mot) den övermodige Haman ... Jag gjorde det här, för att jag ej måtte sätta en människas härlighetsglans uppöver Guds härlighetsglans, och jag skall inte kasta mig ner (i tillbedjan i riktning mot) ingen/någon mer än du, min Herre.” (Ester 4:17d-ea/C5-7a, Grekiska GT)

(David sade till Gud:) “Låt (mina motståndare) ‘torkas ur’/’strykas ut’, ut ur en bok av levande och låt dem ej skrivas i sällskap med rättfärdiga.” (Ps 69:28 eller 69:29, Grekiska GT)

(Profeten sade: “Israels) jord/land har uppfyllts med deras händers gärningars avskyvärdheter, och de har kastat sig ner inför (de ting) som deras fingrar har gjort (för att hedra dem).” (Jes 2:8a, Grekiska GT)

(Herren sade till Sitt folk:) “Frukta ej, eftersom Jag har friköpt dig. Jag har kallat dig (vid) ditt namn, du är Min.” (Jes 43:1b, Grekiska GT)

(Herren sade till profeten: “Alla Judas' städer) har kastat sig ner inför sina händers gärningar (för att hedra dem).” (Jer 1:16b, Grekiska GT)

(Daniel sade: “Gud) ... ersätter/’tar bort’ kungar och ‘sätter ner’/utnämner (kungar).” (Dan 2:21a, Grekiska GT)

(Babylons kung) ... kastade sig ner inför Daniel (för att hedra honom). (Dan 2:46a, Grekiska GT)

Den där dagen (kommer att vara en dag) av betryck, sådan som inte har blivit från den (tid då folket) blev (till) ända till den där dagen. Och i/på den där dagen skall varje/allt folket som – alltefter omständigheterna – må finnas/befinnas vara (och har varit) inskrivna i bokrullen (Grekiska GT Theod.: ”i boken”) att höjas/upphöjas. (Dan 12:1b, Grekiska GT)

En hågkomsts bokrulle har skrivits inför (Herrens) ögon (med) dem som fruktade Herren och hyste vördnad för Hans namn. (Mal 3:16b, Grekiska GT)

Alla nationerna skall tjäna Nebukadnessar och alla tungorna och deras stammar skall kalla emot honom (som) ‘in i’/till en gud. (Judit 3:8b)

(När) en ny bostad (skall byggas måste) en ledare för byggnadssnickare betänka hela grundläggningen. (2 Mack 2:29a)

(Salomo sade till Herren:) ”Därför överbevisar Du dem som faller vid sidan av enligt/’på grund av’ få/lite, och i dem som missar (Ditt mål) erinrar Du och påminner, för att, då de har ändrats/skiljts från det onda, de må tro emot Dig, Herre.” (Salomos Vishet 12:2)

(Salomo sade:) “Då mängden drogs emot (avbilden), på grund av det tacknämliga av/i sysslan/utförandet, räknade/såg den nu ett föremål av/för vördnad/tillbedjan, (där) den få/’en kort tid’ innan (hade sett) den människa som hade hedrats.” (Salomos Vishet 14:20)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Gör ditt huvud ödmjukt för stora/mäktiga.” (Syr 4:7b)

På det det här sättet talade Herren (till Israel): ”Luta/’luta ner’ er skuldra och arbeta för Babylons kung och ni skall sitta ner emot jorden, som Jag gav era fäder.” (Baruk 2:21)

(Profeten sade till judarna som skulle gå in i Babylon:) "Då ni har skådat en folkskara framför och bakifrån/bakom (avgudarna) som kastade sig ner inför dem (för att tillbe dem), tala men/då till (ert) sinne: 'Vi måste kasta oss ner inför Dig (för att hedra Dig), Mästare.'" (Jeremias brev v 5)

(I Babylon) var/fanns det (hela tiden) en stor drake, och babylonierna vördade den (hela tiden) (i tillbedjan). (Bel och Draken v 23, Theod)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Herodes sade till siarna:) “Så snart som ni – alltefter omständigheterna – må ha funnit (kungen), kom/gå (då) bort med ett budskap till mig, på så sätt (att) då jag har kommit och/också jag må kasta mig ner inför Honom (för att hedra Honom).” (Matt 2:8b)

Jesus säger till (förtalaren): "Dra dig tillbaka, motståndare! Ty det har skrivits (och är skrivet): 'Du skall kasta Dig ner (vänd i riktning mot) Herren, din Gud (för att tillbe Honom), och Honom ensam skall du tjäna.'" (Matt 4:10)

... Då en ledare hade kommit till (א*) (Jesus), kastade han sig ner inför Honom (för att hedra Honom). (Matt 9:18a)

(Jesus sade till fariseerna:) ”Ge så tillbaka en kejsares ting till en kejsare och Guds ting till Gud. (Matt 22:21b)

(Människans Son skall säga:) “Kom hit, de (människor) som har varit (och är) Min Faders välsignade, ärv riket som har gjorts (och görs) redo åt er från en utsmycknings/’utsmyckad världs’ grundläggning.” (Matt 25:34b)

Då (de elva) hade skådat (Jesus), kastade de sig ner inför (Honom för att hedra eller tillbe Honom), men/och (några) tvivlade (på att Han var Guds Son). (Matt 28:17)

(Jesus sade till de sjuttio:) ”Fröjda er eftersom era namn är (och har varit) inskrivna i himlarna.” (Luk 10:20b)

(Paulus försvarade sig:) “Jag har inte missat något (Guds mål) ‘in i’/’med syfte på’ judarnas lag och inte ‘in i’/’med syfte på’ helgedomen och inte ‘in i’/’med syfte på’ kejsaren.” (Apg 25:8b)

(Paulus sade till de första/främsta av judarna:) “Då (romarna) hade ’dömt upp’/undersökt mig, önskade de ’lösa upp från’/befria mig ... men då judarna motsade/’sade emot’ manades jag att ’kalla på’/’vädja till’ kejsare(n); inte som jag hade något att anklaga (med anledning av) min nation.” (Apg 28:18a,19)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Jesus säger till (kvinnan): ”Tro Mig, kvinna, att en stund kommer, när ni ’och inte’/varken i/på det här berget ’och inte’/eller i (ett vanärat) Jerosolyma/Jerusalem skall kasta er ner (inför) Fadern (för att hedra Honom). Ni kastar er ner (i tillbedjan) (vända i riktning mot) vad ni inte känner. Vi kastar oss ner (i tillbedjan) (vända i riktning mot) vad vi känner, eftersom räddningen är ’ut ur’/’med utgångspunkt från’ judarna.” (Joh 4:21-22)

(Herden) höjer sin röst (i riktning mot) sina egna får ‘enligt namn’/’efter deras namn’, och han leder dem ut. (Joh 10:3b)

(Jesus sade till judarna:) ”Jag ger dem tidsålderslångt liv, och de må inte/förvisso ej fördärvas in i (den kommande) tidsåldern, och inte/förvisso må ej (א,*א) någon röva bort dem ut ur Min hand. Vad Fadern har gett (och ger) Mig är större än alla (א*). Och ingen förmår att röva bort ut ur Faderns hand.” (Joh 10:28-29)

(Jesus sade:) ”Fader, vad Du har gett (och ger) Mig, vill Jag (ge) för att varest/där Jag är, och/också de där må vara i sällskap med Mig, för att de må titta på Min härlighetsglans, som Du har gett (och ger) Mig, eftersom Du välkomnade Mig före en utsmycknings/’utsmyckad världs’ grundläggning.” (Joh 17:24)

Jesus svarade (Pilatus): ”Mitt rike är inte ut ur/av den här ‘utsmyckningen’/’utsmyckade världen’. Om Mitt rike (hela tiden) var ut ur/av den här ‘utsmyckningen’/’utsmyckade världen’, hade Mina roddare/tjänare – alltefter omständigheterna – (hela tiden) kämpat, för att Jag ej måtte ha ’getts till sidan av’/’överlämnats till’ judarna. Men nu är Mitt rike inte härifrån.” (Joh 18:36)

Du får/har makt över ditt (א*) namn och förnekade inte Min tro. ... (Upp 2:13b, ”Pergamos”)

Jag skall inte/förvisso ej ‘torka ur’/’stryka ut’ hans namn ut ur livets bok, och Jag skall bekänna hans namn framför (א,*א) Min Fader och inför Hans budbärares ögon. (Upp 3:5b)

(Jag skall * (hålla fast) (א,*א) dig) ut ur prövningens stund, den som står i begrepp att komma uppå hela (den bebodda) världen (för) att pröva dem som bor uppå jorden. (Upp 3:10b, ”Filadelfia”)

Jag skådade ’i en mitt av’/’mellan (å ena sidan)’ tronen och av de fyra levande varelserna och ’i en mitt av’/’(å andra sidan)’ de äldste en liten Bagge stående som hade Den slaktats (och slaktades). (Upp 5:6a)

Ända till när dömer Du inte och utverkar rättvisa för vårt blod ut ur/av dem som bor uppå jorden? (Upp 6:10b)

(En örn) sade (med) stor/hög röst: “Ve, ve, ve, till dem som är bosatta ‘i uppå’/uppå jorden, ‘ut ur’/’till följd av’ resten av basunens röster av/från de tre budbärare som står i begrepp att låta basunen ljuda.” (Upp 8:13b)

De sänder (א*) gåvor till varandra, eftersom de här profeterna, de två, plågade dem som bodde uppå jorden. (Upp 11:10b)

Hela jorden förundrade sig (och följde) bakom det lilla vilda djuret. Och de kastade sig ner inför draken (för att hedra honom), eftersom han hade gett den (rättsliga) myndigheten till det lilla vilda djuret. (Upp 13:3b-4a)


Hembygdens predikan:

Överheten är Guds tjänare. ja Guds egen tjänare. Således hava vi att göra med Gud, så ofta vi hava att göra med överheten. Men vem besinnar detta? Dock är det så. ... Lika gripande är (apostelns) ord om samvetet. ”Man måste vara underdånig icke blott för straffets skull, utan även för samvetets skull.” O, må vi här vakna till allvarlig besinning. Ty vem, ja vem frågar synnerligt efter samvetet, då det gäller överhetens lagar och bud? Nej, då gäller ofta, för att icke säga oftast, att uppsöka kryphål för att slippa lyda. Och när man lyder, sker det huvudsakligen för att undgå straff. Men hör, det är en samvetsfråga, säger aposteln. Och varför skulle en förbrytelse mot ett lands lagar vara mindre synd än andra synder, t. ex. stöld och mord? Då vi göra skillnad mellan synder och synder, vem säger, att även Gud gör samma skillnad? Och det är dock han som skall hava sista ordet i sin dom. Märkligt är ock, att när människor vakna till allvarlig syndasorg, känna de vanligen lika stor smärta över skatte- och tullsynder och dylika synder som över vilka andra synder och brott som helst. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Tredje årgången s 435-436, Tjugotredje söndagen efter trefaldighet, Matt 22:15-22)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

ca 2000 - ca 1950

Jesus menade ... att Guds folk ... inte fick dra nytta av det romerska styrets välsignelser (som fred, rättsskipning, utbildning och vägar) utan att bidra med något i gengäld. Men det fanns gränser för vad man var skyldig kejsaren. Gudfruktiga judar kunde naturligtvis inte delta i kejsarkulten. Dyrkan av staten upphörde inte i och med det romerska imperiets fall. Än i dag finns det totalitära regimer på både vänster- och högerkanten som kräver okritisk lojalitet, något som kristna naturligtvis inte kan ge. Fortfarande låter sig kristna kastas i fängelse och utsättas för tortyr, arbetsläger och avrättning hellre än att kompromissa med sin lojalitet gentemot Gud. Kristna är lojala medborgare som ger kejsaren det som tillhör kejsaren, men sin dyrkan begränsar de till Gud allena och ger Gud det som tillhör Gud. (John Stott "Genom Bibeln - Dag för dag" s 222 i kommentar till Mark 12:17)

Den liberala staten, som med den grundlagsfästa religionsfriheten uttryckligen skyddar (religiösa) existensformer. kan inte samtidigt förvänta sig att alla troende också skall motivera sina politiska ställningstaganden oberoende av religiösa övertygelser eller världsåskådning. Detta strikta krav kan bara ställas på politiker som inom de statliga institutionerna är skyldiga att visa neutralitet gentemot olika världsåskådningar, alltså på alla som innehar eller kandiderar för offentliga uppdrag. ... Om den normativa förväntningen att alla religiösa medborgare i sista hand skall låta sig styras av sekulära överväganden när de röstar tar förvisso inte hänsyn till hur ett gudfruktigt liv, en existens grundad på tron, faktiskt ser ut. ... Den liberala staten, som ger alla religiösa livsformer samma skydd, måste befria religiösa medborgare från kravet att just i den politiska offentligheten göra en strikt åtskillnad mellan sekulära och religiösa skäl, när de upplever detta som ett angrepp på sin personliga identitet. Den liberala staten får inte förvandla det påbjudna institutionella skiljandet av religion och politik till en orimlig mental och psykologisk börda för sina religiösa medborgare. Den måste emellertid förvänta sig att dessa erkänner principen om en neutral maktutövning gentemot olika världsåskådningar. ... Religiösa medborgare kan mycket väl erkänna detta "institutionella översättningsförbehåll" utan att behöva dela upp sin identitet i offentliga och privata sfärer, så snart de deltar i offentliga diskussioner. Därför borde de också få uttrycka och motivera sina övertygelser på ett religiöst språk, när de inte kan finna några sekulära "översättningar". (Jürgen Habermas "Religion i offentligheten. Kognitiva förutsättningar för religiösa och sekulära medborgares offentliga förnuftsbruk." s 55-57)

Jesus underordnade sig de makter som förde honom till döden, men just därigenom vann han frälsningen åt alla. Petrus talar alltså inte om naiv underkastelse eller att ge upp inför en oövervinnerlig makt. Han talar om en medvetet vald livshållning som i längden leder till en förvandling av både enskilda och sociala strukturer. Det är ett uttryck för kristen ödmjukhet grundad i en rätt relation till Gud, en aktiv form av ödmjukhet. (Niklas Piensoho "En för alla - alla för en" s 184 i kommentar till 1 Petr 3:8-12)

Apartheidregimen bröt mot mänskliga rättigheter, förtryckte män, kvinnor och barn. De torterade folk och till och med dödade dem för att nå sina mål. Kyrkan var ett organ som kunde ha gått emellan. Dess värre såg jag inte att våra missionärer gav utmaningar, gick emellan eller försökte tränga igenom till den regering som satt på den tiden. Möjligen bad de, som det pekas ut i skriften "Off they went, s. 100. Missionärerna tillbringade sina liv med de svarta i Sydafrika, men hade inga vita vänner. Den vita befolkningen uteslöt dem på grund av deras vänskap med svarta. Det resulterade i att de fick öknamnet "kafferboetis" som betyder "bröder till kaffrerna". Hur som helst så uppskattar vi det svenska bidraget och stödet för det sydafrikanska folkets frihetskamp. Frågor som fortfarande (år 2000) är obesvarade är: "Varför siktade missionärerna bara in sig på de svarta? Varför gick några av missionärsbarnen inte i samma kyrka?" Det må vara hur det vill med det, missionärernas bidrag är oerhört och omätligt och kan inte nedgraderas på något sätt. Den solida grund de har lagt bär fortfarande frukt och kommer fortsätta att göra det tills Herren kommer. (B.M. Ncongwane "Allianskyrkan i Sydafrika" s 47-48)

Relationerna kyrka-stat i Sovjetunionen kan indelas i fem huvudperioder: 1917-25: Patriarken Tichon kämpar för att bevara kyrkans frihet. 1925-43: Metropoliten Sergij söker ett "modus vivendi". 1943-59: Stalin tillåter en förnyelse av kyrkolivet under efterkrigsåren. 1954-64: Chrusjtjov återupptar förföljelsen. 1954-88: En dissidentrörelse uppstår och slås ner. ... 1992 ... fann sig den ryska kyrkan plötsligt befriad från alla hämmande förordningar som hade lamslagit dess liv alltsedan 1917. Utan att återvinna den privilegierade ställning som den hade åtnjutit under tsarregimen, var kyrkan slutligen i grunden fri. Ändå måste modifikationen "i grunden" fortfarande tilläggas, för även i fortsättningen förekom fall av obstruktion av regeringstjänstemän på det lokala planet, och även hot från KGB. När allt kommer omkring var de flesta av dem som arbetade för kommunismen fortfarande i tjänst, särskilt i de mellersta och lägre skikten av administrationen. Leoparder byter inte fläckar över en natt. Den påtagligaste förändringen har skett på lagstiftningens område. Under 1990-91 har i alla delar av vad som en gång var Sovjetunionen nya regler trätt i kraft, som upphäver "lagen om religiösa föreningar", ursprungligen antagen år 1929. Det existerar nu för första gången en sann och äkta skilsmässa mellan kyrka och stat. Staten främjar inte längre ateism. Den ortodoxa kyrkan - liksom andra religiösa samfund - erkänns som en juridisk person, med rätt att inneha egendom. Några inskränkningar finns visserligen fortfarande (år 2000) kvar vad beträffar öppnandet av kyrkor, eftersom tillstånd krävs av de civila myndigheterna. Men kyrkan är nu fri att ta del i social verksamhet och välgörenhet, och gudstjänster kan hållas i kyrkor och fängelser. Missionsverksamhet är tillåten, ungdomsförbund och studiecirklar likaså. Kyrkan kan publicera religiös litteratur och undervisa barnen i religion; religiös undervisning kan faktiskt ges till och med i statliga institutioner. ... Kyrkor har öppnats under 1982-92 med en hastighet av nästan trettio per vecka. Staten har återlämnat många historiska kloster. Institutioner för undervisning av blivande präster har öppnats. Ändå skulle det vara grovt missvisande om man påstod att alltn nu är bra. ... Under sjuttio år har kyrkan varit utestängd från all social verksamhet och all välgörenhet, och fastän dörrarna överallt står öppna - statliga sjukhus och ålderdomshem är oftast bara alltför angelägna att ta emot frivillig hjälp av troende - saknar de kyrkliga myndigheterna helt enkelt praktisk erfarenhet inom detta område. (Kallistos Ware "Den ortodoxa kyrkan" s 154,164-166)

THAILAND FULL GOSPEL BIBLE INSTITUTE - det officiella namnet på bibelskolan här i Surathani - är nu i full gång. Namnet vill antyda att det är ett "hela" Thailands Bibelinstitut, dvs. en gemensam skola för främst den församlingsgemenskap som arbetar under namnet Full Gospel Churches, men också en skola öppen för elever från andra församlingar. ... I skolans styrelse har thai majoritet med representanter från de olika delarna av landet. Fyra svenska missionärer (bl.a. en ÖM-missionär), en norsk och en från USA är det utländska inslaget i skolstyrelsen. Thai Full Gospel Bible Institute är fr.o.m. detta år (1970) registrerat hos Thailändska undervisningsministeriet och dess kursplan fastställd och godkänd. I överensstämmelse med thailändsk lag har också skolans ledning såväl som dessa fasta lärare måst registreras och godkännas av myndigheterna som kvalificerade. I samband därmed var min fru och jag tvungna avlägga thailändsk examen i thaispråket vilket berättigar utländska lärare att undervisa vid thailändska skolor. Genom Guds hjälp klarade vi av de olika examensobjekten och all registrering i samband med vår skola är nu avslutad. Bibelinstitutet är beläget i södra Thailand vid missionens center i Phunphin, Surathani, som är ett stort järnvägscenter för södra Thailand. Skolans ledning är dock angelägen framställa att man inte vill att skolan av den anledningen skall betecknas som "svensk" utan man önskar att skolan skall vara så "thailändsk" som möjligt är - skolans ägare är också den inhemska församlingsstiftelsen. (Jörgen Algesund "Glöm inte bibelskolan i Sydthailand!" s 68-69; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1970)

Kristi kyrka i Kongo har blivit till. Det skedde stora ting på Kongos Protestantiska Råds 49:e årsmöte. Fyrtiofem samfund enades. ... Händelsen ägde rum den 8 mars (1970) kl. 4 på morgonen efter en hel natts överläggningar. Nu gå Jesu ord i Johannes evangelium i uppfyllelse: "För att de skola vara ett ... " (Joh. 17:22-23). ... Varje delsamfund skall behålla sin tro och lära. Likaså skall varje delsamfund välja sina ledare i full frihet och även ha en självständig juridisk status. Delsamfunden skall ha rätt att stå i direkt förbindelse med sina "modersamfund". Men det praktiska resultatet, och det är nog så viktigt, är att kyrkan från och med nu uppträder som en inför staten. (Daniel Luyindu "En kyrka föds" s 206; artikel i Ansgarius 1970, återgiven i Svenska Missionsförbundets 100-årsjubileumsbok 1978)

Om jag finge börja om igen skulle jag ... arbeta mera målmedvetet för den kristna församlingen på fältet. Det är församlingen som skall fortsätta verket. Den utländska missionen är av tillfällig och grundläggande karaktär, åtminstone i den omfattning den nu fått. Dess ställning har många gånger varit stark, ja, imponerande. Den har stått där mäktig som bokskogen. Men i dess täta skugga har det varit svårt för markens blomster att få sol och ljus för att växa. Församlingen måste komma till sin rätt. Nu har man insett detta, men ofta för sent för att hinna göra något åt saken i tid. Den politiska utvecklingen har här fått komma till som ett tvingande och korrigerande moment. När missionen drar sig tillbaka, kommer det an på om församlingen på fältet fungerar som ett ljus i mörkret, som ett salt i förruttnelsen, som sanningens bärare och grundfäste. (Sigurd Ohlsson "Om jag finge börja om igen" s 13; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1962)


ca 1950 - ca 1900

En aning om vilka möjligheter och frestelser detta ögonblick (då djävulen erbjuder Herren Kristus alla riken på jorden) rymmer har vi sannerligen fått genom detta årtusende, som nu ligger bakom oss. Ty detta årtusende, som nu (1944) lider mot sitt slut, är kyrkans konstantinska tidsålder. Den öppnade den berusande utsikten för kristendomen att ingå en fast förbindelse med samhällslivet, framför allt med staten. Man behöver bara tänka på slagordet "tronen och altaret" för att förstå det. Skolorna blev så att säga självfallet kristna skolor; pressen stod till största delen till kyrkans förfogande; skråna hade sina bestämda platser i kyrkan, något som man särskilt påtagligt kan se i Lorenzkyrkan i Nürnberg. Gav kanske inte denna fasta förbindelse mellan kyrkan och staten, mellan församlingen och det offentliga livet oerhörda möjligheter för kristendomen att genomsyra alla livsområden? Fick kanske inte därmed Kristi anspråk på herravälde över alla det mänskliga livets områden ett imponernande uttryck? Men nu har vi sett hur denna den stora massans namnkristendom och innehav av kristna dopattester efter 1933 helt enkelt bröt samman, emedan de bara medfört att det offentliga livet företedde en kristen fasad, bakom vilken redan sedan länge en hednisk och ateistisk tidsålders gudar och myter spökade, gudar och myter, som alla bara i tysthet bidade det ögonblick, då de skulle stöta omkull fasaden och öppet proklamera sitt herravälde. Och har de inte också gjort det på ett högst påtagligt och konsekvent sätt? Har vi inte lite var med häpnad bevittnat hur hedendomen och nyhedendomen plötsligt lyfte sitt huvud mitt i vårt namnkristna och fasadkristna folk? Skulle vi ha ansett det möjligt, att mitt i ett folk, vars medlemmar så gott som alla ju ändå var döpta, konfirmerade eller på annat sätt i sin uppfostran stått under kristet inflytande, hundratusentals människor samlades i Sportpalatset i Berlin och i de största samlingslokalerna i alla städer och med jubel hyllade den tyska trosrörelsen eller andra hedniska ideologier? Var det verkligen möjligt, att allt detta förberetts bakom ett "kristet folks" imponerande fasad? Gud har brådstörtat och hundraprocentigt fört sin församling ut ur den konstantinska tidsåldern självklara offentlighet. Han har fråntagit sin kyrka rikena av denna världen och deras härlighet. Han har låtit den drivas tillbaka till sina kyrkomurars ghetton och delvis till katakomberna. ... Inte som skulle denna ghetto-tillvaro vara något ideal och som skulle kyrkan förbli innesluten inom sina murar och ta avstånd från världen! ... Men det är skillnad på om världen helt enkelt på befallning från högre ort styr ut sig med kristna etiketter och omger sig med kristna fasader och om på så sätt en offentlig potemkinby upprättas, eller om en i sina ghetton och katakomber mognad kyrka, om en i lidandets eld prövad och luttrad "helig återstod" sedan (men först sedan!) träder ut ur sina murar och med nyvunnen myndighet proklamerar Kristi herravälde även över världen. (Helmut Thielicke "Bönen som omspänner världen" s 151-153; tal år 1944 i Matteusförsamlingens i Stuttgart församlingssal; predikotext: Matt 4:1-11; "potemkinby" är en beteckning på en falsk fasad)

All äkta kultur arbetar slutligen på lång sikt. På lång sikt arbetar ock all uppfostran. På än längre sikt arbetar kyrkan. ... I den mån statsmakten vill draga in det andliga livet under sitt inflytande, bruka det för sina syften, inträder en dödlig risk som kanske tydligast visar sig på uppfostrans område. Ordet statsborgerlig uppfostran har blivit en paroll med tvetydig och farofylld klang. (Manfred Björkquist "Från storstad och stift" s 11; tal vid öppnandet av Stockholms stifts första stiftsmöte den 9 maj 1943)

(Landshövdingen Rikard Sandler och jag) skulle tala på ett stormöte. En skara ungdom skockade sig omkring oss och betittade oss. Polisen kom och körde bort barn och ungdom. Då sade Sandler: ”Det heter ju, pastor Hjelm, låten barnen komma till mig. Då ska väl inte polisen köra bort dom!” Jag svarade, att landshövdingens bibelcitat var rätt men fel uppfattat. Det är Herren Jesus, som åsyftas i denna bibelvers, inte landshövdingar! (C.G. Hjelm "Sådant är livet 3" s 95)

År 1925 lade ministären Branting fram ett lagförslag om "borgerlig begravning", i praktiken rätt till befrielse från obligatorisk begravning enligt Svenska kyrkans ordning. ... I remissbehandlingen hade inga kyrkliga instanser motsatt sig reformen. Det gällde med ett undantag: att kyrkornas gudstjänstrum inte skulle behöva upplåtas för sådana begravningar. Detta blev en viktig principfråga. Frågan ställdes: för vem var församlingskyrkorna byggda och för vad fick de användas? Den liberale riksdagsledamoten och ledande missionsförbundaren Felix Hamrin talade för att kyrkorna måste upplåtas också för begravningar som inte skedde i Svenska kyrkans ordning. Det var statskyrkans plikt att tillvarata alla medborgares intressen. Statskyrkan måste vara alla medborgares tjänare. Socialdemokraterna stod på samma linje medan högern var emot och bondeförbundet delat. Frågan gick till kyrkomötet, som avvisade förslaget. ... 1926 års riksdag lade fram ett kompromissförslag som medgav rätt för kyrkoherde att upplåta kyrka för begravning i annan ordning än Svenska kyrkans om särskilda skäl fanns. Kyrkomötet godkände det kompromissförslaget, eftersom det gällde en undantagsbestämmelse. Med särskilda skäl menades svår väderlek vintertid. Utgången av denna fråga var principiellt viktig för hela kyrka-statfrågan. (Ingmar Brohed "Sveriges kyrkohistoria - Religionsfrihetens och ekumenikens tid" s 37)

I riksdagen hade beslut fattats om införande av rätten till s.k. borgerlig begravning. Man påyrkade även, att sådan skulle medges kunna äga rum på kyrkorum. På den punkten, vilken krävde kyrkomötets medgivande, restes bestämt motstånd. Biskopen av Västerås, Einar Billing, vägrade. Det var för honom en samvetssak. För dem som påyrkade, att begravning utan varje kristet moment skulle få försiggå i kyrkan, var helgedomen blott en lokal för högtidliga handlingar och Sveriges kyrka närmast ett samfund för kultur i all allmännelighet. För Billing däremot var kyrkan ett kristet bekännelsesamfund, dess helgedomar invigda för kristen gudstjänst. Han visade, att kyrkan väl kunnat medge t.o.m. begravning efter romersk-katolsk ritual, då i något fall snöstorm omöjliggjort aktens begående i romersk kyrka - det vore en sak på annan linje, den påfordrades av gästvänskapens krav, det hade varit en kristen akt, men lagbestämmelse om borgerlig begravning i kyrkan aldrig. Spänningen var stor. Från radikalt håll yrkades, att riksdagen skulle svara med att upphäva kyrkomötet, kyrkans egen representation, därest detta begagnade sin vetorätt. I kyrkomötet, det var år 1926, framlades förslaget å regeringens vägnar av dåvarande konsultativa statsrådet T. Nothin. Han tillfogade, att kyrkomötet finge taga ansvaret av ett tillbakavisande, regeringen komme icke att framlägga nytt förslag. Den debatt som följde ligger på högt plan. Omedelbart tog en av kyrkomötets lekmannarepresentanter, vattenrättsdomaren von Sydow till orda. Han avvisade bryskt varje hänvisning till de farliga följderna av ett avslag. Kyrkomötet fattar beslut endast ur strängt sakliga, kyrkliga synpunkter. Därpå reste sig biskop Einar Billing. Med kraft och klarhet utvecklar han (sin) kyrkosyn och visar, att den ovillkorligen förbjuder honom att acceptera ett lagförslag sådant som detta. Det förutsatte, att kyrkan vore ett okvalificerat religiöst samfund. Men kyrkan är ett strängt positivt bekännelsesamfund och måste hävda sin rent kristna karaktär. Biskopen vägrade att gå med ett enda steg i en riktning, ägnat att försvaga kyrkans strängt kristna utprägling. Kyrkan måste här begagna sin rätt att inlägga veto. Billings ståndpunkt väckte allmän aktning och respekt. Lekmännen i kyrkomötet slöto energiskt upp på hans linje - det är märkligt att iakttaga deras hållning. Ett replikskifte mot slutet av debatten förtjänar bringas i erinring. Ecklesiastikministern, statsrådet Olof Olsson, riktade med patos en vädjan till kyrkomötet till förmån för det kungliga förslaget: toleransens stora idé borde bjuda att medge borgerlig begravning i svensk kyrka. Biskop Billing genmälde: det ges en gräns, som går mellan vad som med rätta kan betecknas som tolerans och vad som blott med orätt kan med detta ord benämnas. Tolerans - därom har man rätt att tala blott i det fall, då där det gives något absolut okränkbart heligt, och man likväl sträcker sig så långt som möjligt är utan att detta heliga våldföres. Föreligger ej ett sådant heligt värde, då är det missbruk av ord att tala om tolerans. Kyrkomötet avböjde lagförslaget. De befarade följderna, öppen konflikt mellan kyrka och stat, uteblevo, lagförslaget omarbetades i den riktning kyrkomötet påyrkat. Varför? Därför att man fått klart för sig, att det ingalunda var maktlystnad eller omedgörlighet utan verkligt religiösa skäl, som dikterat kyrkomötets ståndpunkt. Det är en av de förnämligaste traditionerna i detta land, att statsmakterna i sådant fall lämna kyrkan fri väg. (Oscar Krook "Svenska kyrkan inför framtiden" s 54-58)

Biskopsmötet hade i sin första stadga 1919 fastställt att man i fortsättningen tänkte göra offentliga uttalanden i tidens frågor om kyrka och samhälle. Samma år kom också ett nytt Herdabrev, även det ställt till "Sveriges kyrkoförsamlingar". En enda fråga togs upp: kyrka-statfrågan: Brevet var författat av Lundabiskopen Gottfrid Billing och var ett inlägg i den politiska debatten om förhållandet mellan kyrka och stat. I brevet betonades en evangelisk-luthersk kyrkas grundinställning i frågan om relationen mellan kyrka och stat: det finns ingen organisationsform som var "av Herren fastställd eller tillrådd". Här fanns också en polemisk udd mot svensk frikyrklighet, och dess kritik mot Svenska kyrkan som statskyrka. Frågan om relationen mellan kyrka och stat var en lämplighetsfråga. Det enda väsentliga för kyrkan var att relationen ordnades så, att kyrkan bäst kunde fylla sin uppgift i folket, nämligen att "utdela syndaförlåtelsens evangelium". I det dagsaktuella politiska läget klargjorde biskoparna att stat och kyrka borde samverka i Sverige och inte "trälbinda" varandra. Staten fick inte bli en kyrkostat, och Svenska kyrkan inte en statsinstitution. Ett förtroendefullt samarbete dem emellan borde emellertid kunna bli till "oändligt gagn" för Sveriges folk. Denna linje fullföljde biskoparna tio år senare i sin biskopsmotion till kyrkomötet 1929. (Ingmar Brohed "Sveriges kyrkohistoria - Religionsfrihetens och ekumenikens tid" s 44)

Nu är kröningen en icke oviktig akt, ty konungen är även svenska kyrkans överhuvud; och Summers Episcopus står över ärkebiskopen, och icke vid sidan av, såsom vi orätt lärde oss i skolan och som ärkebiskop Sundberg trodde. ... (Professor Boströms) idealistiska uppfattning av konungadömet med Guds nåde, vilket förtolkats såsom om monarken stode över alla mänskliga lagar och endast sorterade under Guds högsta domstol, inplantades hos mina samtida, och fostrade ett trälsinnat, servilt släkte av biplaneter, som hämtade en bit makt uppifrån, och därigenom glömde att de voro tjänare. Dessa uppehöllo kulten, och utsträckte Faraondyrkan till avlidne konungar, begagnande svenska historien och svenska akademien till propagandan. Att skriva om en avliden konungs mänskliga svagheter straffades som majestätsbrott eller hädelse, vilket jag fått veta av, när jag skrev Svenska folket och Svenska öden. (August Strindberg "Folkstaten" s 100-101,116; Konungaförsäkran; Social-Demokraten 12 augusti 1910)

I Skillingaryd högtidlighölls konung Oscar den II:s begrafning i torsdags med allmän flaggning på half stång. ... Kl. något öfver 12 syntes en ansenlig, högtidsklädd skara samlad (i predikolokalen) däribland i samhället boende underofficerare i full paraddräkt med sorgflor. ... I en gripande bön, hvilken de församlade afhörde stående, uttalade (predikant Viktor) Johansson en hjärtevarm tacksägelse till konungars konung för allt det goda, som kommit det svenska folket till del under den aflidne konung Oscar II:s regeringstid samt nedkallade Guds välsignelse öfver konung Gustaf V och hans regering. ... Vid ett-tiden hissades samtliga flaggorna inom byn i topp. (Jönköpings-Posten 1907-12-21 "Tack till konungars konung vid konung Oscar II:s begrafning")

Lärjungen talade: Jag hade en vän som nyss dog vid 60 års ålder, och jag ansåg honom i sitt slag har realiserat typen för en god medborgare och människa. ... Denne man lefde hela sitt lif efter de lärdomar han fått i skolan och i kyrkan. Han skötte sina plikter, vördade far och mor, lydde lagar och öfverhet. ... Men när de anföllo hans barnatro, så stod han som en man för sitt. ... Han sökte aldrig utmärkelser, och fick ingen heller. Nåväl! Hvad kalla sorgmyggornas larfver en sådan oförvitlig, god, trofast människa? Jo, de kalla honom ”en servil lymmel” ... han som var trogen i det lilla. (August Strindberg ”En blå bok I” s 120; Trogen i det lilla)

När Egyptern lyfter stafven att slå, så trösta dig med Kristi ord till Pilatus: Du hade ingen makt öfver mig, vore hon icke gifven dig ofvanifrån. Och när du äter hedningens bröd, så tänk likt Makkabéerna: Ditt bröd äter jag, men på ditt altare offrar jag icke! Allt går an, bara vi icke låta narra oss tro att de, som makten äga, äro Guds vänner som ha medhåll. Våra herrar, som inbilla sig besörja utvecklingen och ensamma ha rätt, framtid och ljus på handen, de äro bara denna världens barn, och väl unnadt! väl bekommet! (August Strindberg ”En blå bok I” s 168; Försoningen)


ca 1900 - ca 1850

Jag hade från en katolsk prest ett rekommendationsbref till påfvens kammarherre, och det skulle hafva intresserat mig ofantligt att få tala, om ock endast 5 minuter, med "den helige fadern". Men när jag fick veta, att jag i sådant fall måste falla på knä för honom och kyssa hans fot eller, rättare sagdt, ett på hans toffel broderadt kors, så afstod jag derifrån. Jag har till den dag, som är i dag, aldrig böjt knä för någon annan än Gud. Dock har jag sedermera nästan ångrat det. Den nuvarande påfven Leo XIII skall vara en ytterst älskvärd man, och att kyssa ett kors på hans fot hade väl icke behöft vara så förnedrande. Det kan i grunden vara mer förnedrande att nödgas taga af hatten och bocka sig för personer, hvilka i moraliskt värde stå mycket djupt under påfvens fötter. (P. Waldenström "Till Österland" s 791; december 1894)

Akta Er för att rifva Statskyrkan! Titta på Amerika och England hvad som kom i stället! En ruttnande statskyrka är en välsignelse och när den faller faller hela kakan. ... Protestantismen har hindrat den totala förruttnelsen! Läseriet hindrar! (Fredrik) Fehr ... önskar dissenterlag derför att jag låtit döpa mina barn och supit presten full. ... När vi nu få dissenterlag, så kommer det att anses oliberalt att skälla på olika tänkande! Tänk hvad läsarna ska gona sig sedan! Nej! En god rutten statskyrka ska vi ha! (August Strindberg "August Strindbergs brev VII febr 1888-dec 1889" s 140; brev 13 okt 1888 till Knut Wicksell)

Kristlig har staten aldrig varit och kan aldrig varda det. Det är vackert, om han kan upphöra att vara okristlig. . . . Anmärkningsvärd är den ställning som prästkorporationerna intagit med afseende på samfundssedligheten. . . . Till de lidande och förtryckte, då de kämpa på samhällets grundval, ropa de de ord, som icke gälla på samhällets valplats utan på det enskilda människohjärtats: Haf tålamod, var ödmjuk, tål förnärmelserna och kränkningarna, finn dig i sådana samhällslagar som slå dig på båda kinderna och taga rocken från dig, då de först tagit manteln. . . . Om samhället ålade oss som tvångsplikt hvad Kristus ålagt oss som kärleksplikt, skulle kärleksplikten upphöra att vara till som ren och oblandad sådan. Men sedan samhället gifvit oss vår rätt och bestämt vår plikt i juridiskt afseende, skall det bero på oss själfva att göra icke blott rätt utan godt mot vår nästa. Där har kristendomen sin plats. (Viktor Rydberg "Strötankar i kyrkliga ämnen" s 240-241; 1880-talet)

"(Ivan) intar en mycket intressant ståndpunkt", fortsatte fader bibliotekarien, "det förefaller som om han i fråga om det kyrkliga domstolsväsendet helt avvisar tanken på skiljandet av kyrkan från staten." ... "Jag utgår från att den här blandningen av skilda element", (sade Ivan), "det vill säga kyrkans och statens egentliga väsen, naturligtvis kommer att bestå i evighet, trots att den är ohållbar och aldrig kommer att kunna leda till ett normalt eller ens någotsånär acceptabelt tillstånd, eftersom det hela vilar på falsk grund. En kompromiss mellan stat och kyrka i sådana frågor som till exempel domstolsväsendet är enligt mitt sätt att se i djupaste mening omöjlig. Den teolog som jag opponerar mot hävdar att kyrkan intar en exakt och fixerad plats i staten. Jag har gentemot detta invänt att tvärtom kyrkan måste inom sig innesluta hela staten och inte bara vara med på ett hörn i den och om något sådant för närvarande är omöjligt, så måste detta vara det viktigaste och väsentligaste målet för hela den vidare utvecklingen av hela den kristna församlingen." ... "Jag har läst den där som ni opponerat mot", (fader Pasij) vände sig till Ivan, "och jag förvånade mig över den där teologens ord att 'kyrkan är ett rike som inte är av denna världen'. Om den inte är av denna världen, hör den ju inte hemma på jorden överhuvudtaget. I vårt heliga evangelium används inte orden 'icke av denna världen' i den betydelsen. Man kan inte leka med dessa ord. Vår herre Jesus Kristus kom just för att grunda kyrkan på vår jord. Det himmelska riket är naturligtvis inte av denna världen utan det är i himlen, men in i detta kommer man endast genom kyrkan, som är grundad och etablerad på jorden. ... Kyrkan är i sanning ett rike och är instiftad till att härska och regera och den kommer till sist också utan tvivel att framstå som ett rike på hela jorden - detta har ju också blivit oss utlovat ... ... Enligt vissa teorier som framförts i övermått under detta vårt nittonde århundrade bör kyrkan uppgå i staten och övergå liksom från ett lägre till ett högre tillstånd, för att sedan uppgå och försvinna i den och ge plats för vetenskaperna, tidsandan och civilisationen. Men om den nu inte vill det och gör motstånd, då förvisar man den i stället så att säga bara till ett hörn av staten, och därtill under kontroll, och detta sker nu överallt i våra nuvarande europeiska stater. Men enligt vår uppfattning och våra förhoppningar här i Ryssland skall inte kyrkan uppgå i staten, liksom från en lägre till en högre form, utan tvärtom måste det till sist bli så att staten får inrätta sig för att bli blott och bart kyrka och ingenting annat. Måtte det bli så! Måtte det bli så!" (Fjodor Dostojevskij "Bröderna Karamazov" s 71-77)

Riktigt är, att jag vid min ankomst till Frankrike, efter 23 års frånvaro fick se och erfara mycket, som väckte min häpnad. Riktigt är också, att när jag efterfrågade orsaken till allt hvad jag såg, svarades: kejsaren (Napoleon III). . . . Det må tillåtas mig anmärka, att när jag år 1847 lämnade Frankrike, funnos där inga jesuiter och icke särdeles många kloster. Jag fann, att både jesuiter och kloster nu öfverflödade, och jag frågade, under hvems beskydd detta skett. Man svarade mej: kejsaren. . . . (Undertecknadt:) André Benoit, rentier, f.d. specerihandlare i Paris. Göteborg, Hotel Göta Källare den 21 Oktober 1870. (Viktor Rydberg "Protest från herr Benoit" s 336,338,343; Göteborgs Handelstidning 22 oktober 1870)

Bekännelsetvångets sak är icke god, den är en ond sak, väl värd sin undergång. Den har befläckat kristendomens rena sköld och fyllt dess häfder med ohyggligheter. Ur egen erfarenhet kan jag berätta, att jag mer än en gång hört mosaiska trosbekännare, som sagt sig vara från barndomen dragna till kristendomen sådan hon möter dem i evangelium, men tillbakastötta af kristendomen sådan hon möter dem i historien, under århundraden besudlad med skändliga förföljelser, med plundringar och mord, begångna i religionens namn på deras fäder. Det lätta trycket, som nu återstår, tynger hufvudsakligen på de ädlare naturerna bland dissenters och judar, ty det icke blott stänger för dem åtskilliga verksamhetsvägar, utan än mer sårar dem i deras medborgerliga ära, som det är statens ovedersägliga plikt att skydda. Ingen, jag är därom öfvertygad, skall kunna bevisa, att mosaiska religionen eller någon af de divergerande protestantiska bekännelser, som räkna anhängare i Sverige, inskärpa läromeningar, på grund af hvilka man på förhand vore berättigad frånkänna dessa våra medborgare de egenskaper, som göra dem moraliskt kompetenta till att tjäna det allmänna såsom folkrepresentanter, ämbetsmän och lärare. De ifrågavarande lagparagraferna, i sin närvarande lydelse, äro således nu endast lockbeten för de sämre naturerna bland dissenters och judar att för världsliga fördelar öfvergifva sitt trossamfund. Att utkasta sådana lockbeten, när det sker från deras sida, bestraffas af Sveriges lag som brottsligt; men det torde icke vara mindre fördömligt, när det begagnas af den svenska kyrkan. (Viktor Rydberg "Bekännelsetvång eller bekännelsefrihet" s 378; riksdagsanförande 16 februari 1870 "Om rätt för bekännare af annan lära än den rena evangeliska att innehafva befattning i statens tjänst och för bekännare af annan lära än kristen protestantisk att vara valbar till riksdagsman")

Det första svenska kyrkomötet är nu församladt. Regelbundet återkommande kyrkomöten utgöra en för Sverige ny inrättning, hvars uppkomst står i samband med den genomgripande förändring af riksdagsordningen, hvilken ägde rum år 1865, och i själfva verket äfven med den storartade omdaning af Sveriges kommunalväsen, som det senaste årtiondet bevittnat. Hvilken framtid bär denna nya inrättning i sitt sköte? Skall hon blifva ett organ för framåtskridandet eller ett medel att bevara det ohållbara och därmed ett medel för upplösning? Skall hon öka motståndskraften mot den religiösa tidsandans behof och fordringar och därmed äfven öka häftigheten af de ansträngningar, som göras och måste göras för att spränga de gamla formernas skal och bereda utrymme för de nya former, som ett nytt utvecklingsskede af det andliga lifvet lika naturligt, som fjärilen då han spränger sin puppa, sträfvar att gifva sig. Eller skall hon blifva ett organ för befrämjande af det kyrkliga lifvets blomstring i sammanhang med vårt släktes utveckling öfver hufvud till ädel mänsklighet - och skall hon, om än långsamt och efterhand, så dock med trogen hänsyn till den gudomliga byggnadsplan, hvars grundlinjer blifvit oss gifna, befordra uppbyggandet af den kyrka, som sedan prästkyrkan fallit och statskyrkan visat sig oändamålsenlig och lutande till sitt fall, framträder på nytt med sitt urgamla, från Kristus själf och hasns apostlar härflytande anspråk på att vara den naturligaste, den enklaste, den sannaste och skönaste organisation, som det kristliga samfundsmedvetandet gifvit sig - den organisation, som ensam af alla samklingar med statens anspråk på välde inom sitt område och med individens inom sitt - vi mena den fria religiösa församlingen? (Viktor Rydberg "Om kyrka och prästerskap" s 168-169; med anledning av kyrkomötet 1868; Göteborgs Handelstidning maj-juni 1868 samt tidskriften Framtiden samma år)

Efter att (kejsar) Nikolaj mottagit alla hälsningar gick han in i kyrkan. Gud lät genom sina tjänare hälsa och prisa Nikolaj på samma sätt som de världsliga gjort, och han tog emot hälsningarna och hyllningarna som något självklart, även om de tråkade ut honom. Men allt var precis som det skulle, ty på honom berodde hela världens välgång och lycka, och även om det var tröttsamt för honom ville han inte neka världen sin medverkan. . . . Den välkammade diakonen i sin strålande skrud stämde i slutet av mässan upp hyllningssången "Mnogija leta" och alla sångare föll samstämmigt in med sina underbara röster. (Leo Tolstoj "Hadji-Murat" s 132-133; år 1852)


ca 1850 - ca 1600

Hur (Johan Henrik) Thomander uppfattade den svenska kyrkan och hur han såg på förhållandet mellan kyrka och stat framgår med all tydlighet redan av den första paragrafen i kyrkolagsförslaget (1837). Den börjar sålunda: "Till den svenska kyrkan höra alla de inom Sveriges rike boende personer som bekänna sig till den rena evangeliska läran." Här ser man hur radikalt olika hans kyrkosyn var jämförd med den som kom till uttryck i motsvarande paragraf i den då alltjämt gällande 1686 års kyrkolag: "Uti Vårt konungarike och dess underlydande länder skola alla bekänna sig endast och allena till den kristliga lära och tro." För Thomander utgick kyrkans tro inte från vad regenten stadgat och som för den skull gällde i hans rike, utan från vad landets medborgare hade valt att bekänna sig till. Han förutsatte heller inte att alla rikets innevånare var kyrkans medlemmar. För honom var stat och kyrka två i princip olika "samfund". Visserligen kunde staten ändå ha vissa religionslagar och på olika sätt ha ansvar för kyrkan. Men detta var för Thomander motiverat utifrån "statsnyttan" och med en rent förnuftsmässig tankegång: Staten sörjer för medborgarnas välfärd och dit kan man också räkna deras religiösa intressen. Så länge flertalet medborgare bekände sig till den evangelisk-lutherska läran, var det både naturligt och riktigt att staten räknade denna religionsform som "statsreligion". Att den religiösa enheten, såvitt möjligt, borde behållas i landet, kunde man se som ett viktigt statligt intresse. Någon religiös mångfald borde staten däremot inte uppmuntra till utan tvärtom motarbeta. Sådana lagar skulle dock inte höra till kyrkolagstiftningen, utan till det borgerliga samhällets lagstiftning. Thomander skilde sig i dessa avseenden från många i sin samtid: från de konservativa som hävdade att stat och kyrka i Sverige av både historiska och principiella skäl var "ett och det samma", men även från många inom väckelserörelserna vilka tvärtom önskade en fri kyrka i likhet till exempel med förhållandena i USA, eller en förändring liknande den som just skett i Skottland där den nationella kyrkan gjort sig fri från staten. Thomander önskade göra Svenska kyrkan till ett självständigt samfund, med egna, kyrkliga organ, men dock alltfort rikstäckande och med vissa legala band förenad med staten. Det var vad som i stort sett också förverkligades och som blev gällande fram till år 2000. (Lars Österlin "'Själv en hel kommitté i en person.' J.H. Thomander och hans program för Svenska kyrkan" s 295-296)

En ny förordning 1790 reglerade prästerskapets civilrättsliga ställning (i Frankrike). ... Både biskopar och präster skulle väljas av folket. Prästerskapet måste svära trohetsed till den franska författningen och inte till påven. Många gick med på detta, men andra vägrade, och kyrkan splittrades i denna fråga. (De kristna s 501; Wayne A. Detzler: Europa i omvandling)

1686 meddelades prästeståndet vid riksdagen i nåder att en ny kyrkolag hade blivit gillad och stadfäst av konungen. Den var utarbetad av en kunglig kommission av profana jurister med Erik Lindschöld i spetsen men har likafullt varit normgivande för den svenska statskyrkans organisation och myndighet intill våra dagar (i början av 1960-talet). Karl XI var personligen en mycket gudfruktig man och hans drottning ännu frommare; hon tillsåg rentav att bönen för överheten fick en ödmjukare formulering i kyrkohandboken än vad som eljest skulle ha varit fallet. I handbokstexten som skulle ges ut till hundraårsminnet av Uppsala möte stod nämligen: "bevara och välsigna vår älskeliga öfverhet Hans Konglig Majestät vår allernådigste konung." Det slog henne att man nog inte borde kalla sig majestät inför Gud, och hon talade om saken med sin gemål som gav henne rätt och lät kalla till sig biskop Jesper Svedberg som var ansvarig för arbetet. Denne meddelade att boken tyvärr redan var tryckt, men kungen befallde då att det ifrågavarande arket skulle tas ut och tryckas om med bönen lydande: "bevara och välsigna vår älskelige konung och herre, den Du till ett hufvud och försvar oss nådeligen förordnat hafver." Man vågar kanske tro att det inte enbart var hänsyn till Gud som förestavade denna ändring. Att Karl XI och hans medarbetare hade sinne för kyrkans politiska nytta är nämligen otvivelaktigt. Prästerskapet organiserades i hans tid till en statlig tjänstemannakår som villigt gick den allsmäktiga maktens ärenden, och en imponerande samling rojalistiska biskopar stod konungen bi med råd och dåd och manifesterade sin totalitära och ortodoxa tro i ett antal kyrkliga skrifter som har haft inflytande på tänkesätten i Sverige genom århundraden. (Alf Henrikson "Svensk historia II" s 597)

När den danska armén 1676 landsteg i Skåne kom (biskopen i Lunds stift Peder) Winstrup i ett svårt läge. Sitt hjärta hade han på den danska sidan men så länge han inte hade blivit löst från sin trohetsed till den svenske kungen, ansåg han att han måste vara lojal mot honom. Bekant är berättelsen om hur Winstrup, medan slaget om Lund pågick, lät duka upp en festmåltid för segerherren. Då det blev den svenske kungen tog han vänligt emot honom, även om han hellre hade sett att det varit den danske. (Ingun Montgomery "Sveriges kyrkohistoria - Enhetskyrkans tid" s 153)

(Hovpredikant Jesper) Svedberg fruktade inte för människor. Betecknande är följande historia. En gång dundrade han från predikstolen mot den obarmhärtighet, varmed reduktionen utfördes, och han använde därom profeten Mikas ord: "I skinnen demhuden av och köttet ifrån deras ben och äten." En av reduktionsherrarne skyndade till konungen, berättade vad Svedberg sagtoch tillade: "Skall prästen få så predika? Han borde hålla inne med sådant." Konungen frågade: "Bekräftade prästen sin predikan med Guds ord?" Det kunde den höge herrn inte neka till. Då yttrade Karl (XI): "När prästen har Guds ord för sig förehåller det redliga, har konungen intet att därpå tala." Det är ett av de vackraste dragen i Karl XI:s karaktär, att han, envåldshärskaren, tillät en sådan yttrandefrihet. En annan gång åhörde konungen själv en predikan, i vilken hans hovpredikant Johannes Carlberg ävenledes bestraffade den obarmhärtighet, som vidlådde reduktionen. Efter predikan yttrade Karl till honom: "I prediken uppror i mina undersåtars hjärtan!" - "Nej, Ers Majestät", svarade prästen, "men give Gud, att jag kunde predika uppror i Ers Majestäts eget hjärta." Rörd räckte konungen honom handen och utbrast: "Den som predikar uppror i ett hårt och syndigt hjärta, han predikar som en rätt präst; tack för eder predikan!" Det berättas om samme Johannes Carlberg, att då han av Karl XI:s gemål kallades till hovpredikant, sökte han undanbedja sig med orden, att "en Johannes intet väl tjänte att predika i ett kungligt hov". Drottningen skall då ha svarat: "Johanndes tjänar mycket välatt predika här, ty här är varken Herodes eller Herodias." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1660-1709" s 274-275)

Varhelst Gustav II Adolf efter sin stora seger vid Breitenfeld drog fram, möttes han av protestanternas jubel och hälsades av dem som en befriare; de förjagade lutherska prästerna återvände till sina församlingar. En panisk skräck grep emellertid katolikerna, som väntade förföljelser; deras fruktan visades sig alldeles ogrundad: i Erfurt föllo jesuiterna på knä för denne "antikrist från Norden", och han garanterade dem beskydd och fri religionsutövning. (Ingvar Andersson "Sverige blir en stormakt. Gustav II Adolfs tid och Kristinas." s 30; bildtext til en samtida serieteckning ur en tysk krönika, visande Gustav II Adolfs intåg i Luthers stad, Erfurt, hösten 1631)


ca 1600 - ca 1500

Utan att bekläda något bestämdt ämbete - ja, utan att före 1559 hafva borgarerätt (i Genève) - härskade Calvin efter 1555 med järnspira öfver allt och alla, och, då han stod på höjden af sin makt, kommo hans största egenskaper riktigt i dagen. Samtidigt med att han fick rikt tillfälle att visa sin organisationsförmåga i sin närmaste omgifning, ingrep han genom talrika bref i främmande länders förhållande såsom rådgifvare för sina lärjungar, hvilka så småningom annorstädes fingo inflytelserika anställningar. Han hyste icke Luthers avsky för att blanda sig i de politiska och sociala förhållandena; han ansåg tvärt om, att en kristen bör sätta in all sin kraft på att verka för samhällets ombildning, så att Gud får den ära, som tillkommer honom, och den gudomliga viljan blir utförd. I stället för den passiva lydnad, hvarmed Luther slog sig till ro, inskärpte Calvin ett aktivt ingripande, som under tidens lopp gjorde de calvinska samhällena till härdar för den nyare tidens frihets- och framstegstankar, medan de lutherska områdena ofta sjönko ned i död konservatism. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria från reformationen till upplysningstidehvarfvet" s 254)

Den där icke haver någon gudsfruktan med sig, han är ock aldrig sin överhet så huld som honom vara borde, det kan aldrig fela. Och ändå man understundom kan finna ogudaktiga människor i världen som synas för ögonen vara deras förmän hulda och trogna, så sker det dock icke för den skull att de hava så god vilja till Herren som de skulle, utan de söka deras eget bästa därmed, vilja undfly straff, vilja icke heta förrädare och annat sådant. Men när gudsfruktan är borta, då är ock visseliga största delen av huldskapet borta. (Olaus Petri "En predikan emot de gruvliga eder och gudsförsmädelser som nu allmänneliga brukas" s 253)

Det är inte för deras egen skull som man ska visa far, mor och de styrande aktning, ödmjukhet och lydnad, utan för Guds skull. (Martin Luther ”Stora katekesen” s 88)

De konungsliga och presterliga embetena äro goda och af Gud, fastän onda menniskor bruka dem illa, likasom guld, silfwer och allt skapadt är godt och kan dock brukas både wäl och illa. ... (De wise männen) behöfde icke bekymra sig deröfwer, att (konungen) i sig sjelf war ond: de uppsökte hos honom, det som war Guds och godt, likasom biet suger honung ur blomman och lemnar giftet åt spindlarna. De hörde honom derutinnan, att han bjöd dem gå till Bethlehem och med flit fråga efter barnet, som profeten förkunnade; och derom wisste han icke af sig sjelf, utan genom öfwerstepresterna. Men med hans onda rådslag och förehafwande eller hans onda lefwerne wille och kunde de alldeles icke hafwa att skaffa. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 155-156 i kommentar till Matt 2:1-12)

Så hafwa ock hedningarna sagt, att man måste tåla en bof i regeringen och fördraga en tyrannisk konung och ond förste, på det man icke måtte få wärre herrar, och att det är samma förhållande med en werldslig regering, som med en menniskokropp, som har twå eller tre onda sår. Huru gör man wäl med honom? Bör man skära bort såren, på det man må blifwa dem qwitt och det onda upphöra? Nej, skulle jag tro; ty derigenom skulle du wäl alldeles förderfwa och göra af med hela kroppen; utan låt dem sitta, tilldess de bulna ut. Så går det ock i den werldsliga regerings- och hushållsstyrelsen; Hwarest man icke utan skada och afsaknad kan wara de onda förutan, der måste man tåla dem, tilldess deras tid kommer. ... Wi kunna här i tiden icke få allt rent, som hade dufworna plockat det. Men när den yttersta dagen kommer, då skall det blifwa rent, och ogräset alldeles utrotas och ewinnerligen förbrännas. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 203-204 i kommentar till Matt 13:24-30)

Gud har insatt det werldsliga swärdet till att straffa de uppenbara lasterna. Man har derwid allenast att tillse, att det icke sker emot Guds bud och befallning, så att man icke dödar någon oskyldig. Ty om domaren gör orätt, så är han en mandråpare likawäl som någon annan. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Sommar-afdelningen" s 88 i kommentar till Luk 6:36-42)

Det werldsliga swärdet befattar Sig (Christus) icke med, utan låter det skötas af dem, åt hwilka det är anbefaldt. ... Huru skola då de bete sig, som bära swärdet och sitta öfwerst i Guds ställe? De skola göra så: i hwad angår deras embete må de bära swärdet. Därnere, det är, utom deras embete, drager evangelium äfwen dem till sig och säger, att de skola wara mycket wänliga i hjertat, barmhertiga och saktmodiga; men deruppe, det är, när fråga är om deras embetes utöfning, skola de wara allwarsamma och frimodigt slå till, ware sig wän eller owän, skön, rik eller lärd. ... Så gjorde Paulus, hwilken war beredwillig att för Judarnas skull jemwäl mista sin ewiga wälfärd och salighet, såsom wi uti Rom. 9:3 läsa. Men då han hörde, att en man i Corinth hade tagit sin stjufmoder till hustru, skref han en mera glödande och sträng epistel, än någonsin tillförene och bjöd, att han skulle öfwerantwardas åt djefwulen, på det Anden skulle salig blifwa på Herrans Jesu dag, 1 Cor. 5:5. Så gjorde ock David och många andra. I gamla testamentet omtalas många, som med all makt brukade swärdet utwärtes, halshöggo folk, som hade de warit fogelungar, och likwäl woro de ganska saktmodiga och milda i hjertat. ... Med ett ord: den werldsliga makten bör i utwärtes måtto wredgas och förhindra synden; men inom sig sjelf bör hon hysa ett mildt, christeligt och kärleksfullt sinnelag; dessutom skall hon wara wis och klok, så att hon förstår att mildra och inskränka strängheten, efter såsom rätt och billigt är. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Sommar-afdelningen" s 106-108 i kommentar till Matt 5:20-26)

På det att nu icke allt icke må gå under, har Gud insatt det werldsliga swärdet, hvarigenom ondskan till en wiss grad stäfjas. Den werldsliga styrelsen skaffar alltså yttre fred och förhindrar att den ene gör den andre orätt. Dock är denna styrelse, såsom redan sagdt är, ingalunda gifwen för deras skull, som höra himmelriket till, utan blott derföre, att menniskor icke skola sjunka ännu djupare ned i helwetet och drifwa ett ännu förskräckligare spel. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Sommar-afdelningen" s 246 i kommentar till Matt 18:23-35)

”Gifwer kejsaren det kejsaren tillhörer, och Gud det Gud tillhörer.” ... Med dessa ord stadfäster (Christus) ... det werldsliga swärdet. ... Därmed will Han ju säga, att öfwerhet, furstar och herrar, hwilka wi skola lyda, böra finnas, de må wara hwilka och hurudana de än wilja, och att wi icke skola fråga efter, huruwida de innehafwa wäldet och öfwerhetsembetet med rätt eller orätt. Ty man måste blott se på wäldet och öfwerheten, som är god derföre, att Gud förordnat och insatt henne, Rom. 13:1. Du får ej banna öfwerheten, om du ock tidtals af furstar och tyranner undertryckes, och de missbruka sin makt, som de af Gud undfått; de skola wäl nödgas aflägga räkenskap derför. Missbruket af en i sig god sak gör icke densamma dålig. En gyllene boja blifwer icke sämre deraf, att en sköka bär den på sin hals; eller skulle jag wäl gifwa kedjan skulden, om någon med densamma förderfwade mitt öga? Nej, ingalunda. Alltså måste man tåla furstarnas wälde. Missbrukar fursten sitt wälde, så får jag icke derföre hata honom, icke heller hämnas detta på honom eller med gerningar straffa honom derför. Man måste lyda honom allena för Herrans skull, ty han är ju i Guds ställe. Om de än skattlägga en aldrig så odrägligt, så måste man dock lyda dem och för Herrans skull tåligt lida allting, ehwad de göra rätt eller orätt, hwilket nog i sinom tid skall komma i dagen. Derföre, om gods, lif och lem och allt, hwad du eger, af öfwerheten fråntages dig, så säg: jag gifwer eder det gerna, ty jag erkänner eder för mina öfwerherrar och will gerna lyda eder; bruken I det eder af Gud förlänade wäldet, såsom I kunnen, wäl eller illa, det mågen I sjelfwa se eder om. Men om de wilja fråntaga oss evangelium eller förbjuda oss att predika detsamma, huru skall man då bete sig? Då skall du säga: evangelium och Guds ord will jag icke gifwa eder; I hafwen ej heller någon makt deröfwer, ty eder makt är en werldslig makt öfwer werldsliga ting, men evangelium är ett andeligt, himmelskt godt, hwarföre ock eder makt icke sträcker sig till evangelium och Guds ord. Fördenskull erkänna wi kejsaren såsom en herre öfwer timliga ting, men icke öfwer Guds ord, och detta låta wi oss af ingen frånröfwas; ty det är Guds kraft, hwaremot icke en gång helwetets portar något förmå, Matth. 16:18. ... Gud will hafwa hjertat, men kroppen och egodelarna tillhöra öfwerheten. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Sommar-afdelningen" s 257-258 i kommentar till Matt 22:15-22)

Ehuruwäl en christen icke behöfwer (gifwa öfwerheten skatt, tull, lydnad, heder o.s.w) för sin skull, enär han för sådana gerningar skull icke blifwer förbättrad eller rättfärdig, så är han dock efter den utwärtes menniskan, så länge han måste lefwa på jorden, pligtig att lämpa sig efter sådana och dylika förbindelser samt wara behjelplig att hålla timlig ordning och frid wid makt. ... (Han) böra göra mera, än sådan skyldighet (mot öfwerheten) kräfwer. ... Derföre kommer (menniskan) ock sjelfmant och gifwer öfwerheten och hwar man efter utwärtes ordning, hwad hon är pligtig, så att de icke behöfwa utkräfwa någon skyldighet af henne. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 164 i kommentar till Rom 13:8-10)

Genom att (Thomas More) som parlamentsledamot vägrade att avlägga den ed som erkände kungen som kyrkans överhuvud, kunde han fängslas 1534. ... More hävdade att han inte gick emot kungen eller demonstrerade mot hans beslut, om han bara drog sig undan och följde sitt samvete. Han kunde inte ställas till svars för sin tystnad, hävdade han. ... Men ondskan segrade och Thomas More fördes till stupstocken den 6 juli 1535. ... I sin slutreplik bad han de överlevande att bedja för kungen och förklarade att han dog som kungens lydige tjänare - men framför allt som Guds. (Thomas More "Utopia" s 10-11; inledning av Anders Piltz)

Kort efter studentoroligheterna i midten af augusti (1520) utgaf (Martin Luther) då sin skrift om kurians tyranni och ovärdighet. Det var den kraftfulla: "Till den kristliga adeln af den tyska nationen om det kristliga ståndets förbättring."... (I denna skrift framhåller Luther att) påfven måste uppgifva sin fordran på fotkyss av kejsaren och andra. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria från reformationen till upplysningstidehvarfvet" s 66,68)


ca 1500 - ca 600

Det höfwes en redlig undersåte, att med glädje lyda, och försaka sin egen wilja, och, efter Christi exempel, willigt böja sig under Guds och öfwerhetens hand. (Thomas a Kempis "Lilla Kempis" s 82)

Kyrkan är Guds rike på jorden, dess prästerliga hierarki en avbild av den himmelska, dess högste styresman, påven, Guds ståthållare. Kyrkans bestämmelse att utbredas över hela jorden, så att alla länder och alla folk falla inom hennes magiska krets, skulle icke kunna uppnås, om hon ej ägde att befalla över kristenhetens konungar och deras härar. Det är för övrigt klart, att den andliga makten är förmer än den världsliga: den förra skyddar själen, den senare endast kroppen. De förhålla sig till varandra såsom anden och materien. Också är det påven, som förlänar den högsta världsliga värdigheten: de romerska cesarernas. Han är kejsarens länsherre, likasom kejsaren är eller borde vara konungarnes, furstarnes och de fria städernas. Vore det icke så - vore de store och små herrarne oberoende av religionens väktare - ve då den stora massan av undersåtar! ... Förtrycket skulle bliva gränslöst, om icke kyrkan, som är allas goda moder, påminde makthavarne om deras kärleksplikt emot de ringa; ja samhällsordningen skulle söndersmulas till stoft, om ej en makt, högre än den på svärdet grundade, tvunge den starkare att hålla de förpliktelser, som han med den heliga treenigheten till vittne åtagit sig mot den svagare. (Viktor Rydberg "Medeltidens magi" s 15-16; Medeltidens världsåskådning)

Från 1000-talets slut till större delen av 1200-talet utmanade (påven) de politiska härskarna i sin roll som den främste förmedlaren av Kristi herradöme på jorden. ... Påven legitimerade sin makt inte enbart genom sin ställning utan också genom det så kallade Donatio Constantini (Konstantins gåvobrev), där kejsar Konstantin påstods ha överlåtit viktiga delar av sin kejsarmakt till påven i samband med sitt dop. Enligt detta dokument – som är uppenbart förfalskat och som kom i omlopp från 700-talet – skulle påven bland annat ha fått godkänt att hans makt var överordnad kejsarens, och att han till och med kunde till- och avsätta kejsare. (Harald Rasmussen-Einar Thomassen "Kristendomen - En historisk introduktion" s 155; Medeltidens Kristus)

De pseudoisodoriska dekretalerna sörja såväl för den centrala kyrkliga makten, som representeras af påfven, som också för den provinsiella kyrkliga makt, som representeras af biskoparne. Åt påfven tillerkännes oinskränkt herravälde öfver hela den kristna kyrkan samt rättigheten att bannlysa och afsätta kejsare, konungar och furstar. Men hufvudändamålet med förfalskningarna är att göra biskoparne oberoende af den världsliga makten. . . . (Pseudo-Isidor) hopdiktade icke mindre än nittio skrifvelser från romerska biskopar, tillhörande kristendomens första århundraden, och det oerhörda kunde ske, att dessa förfalskningar godkändes och gjordes till den västerländska kyrkans juridiska grundval. . . . Pseudo-Isidor antager (bland annat) att aposteln Petrus' närmaste efterträdare på romerske biskopsstolen hette Clemens, ehuru de förste romerske biskopar, hvilkas namn äro kända, äro Linus från Volterra och den helige Cletus, och i munnen på nämde Clemens lägger han yttranden af Isidor af Sevilla, och förekommande i ett arbete af honom, författadt i sjunde århundradet. . . . Hvem förfalskaren var känner man icke. . . . Att Pseudo-Isidor varit en frankisk, i tidens strider inblandad prelat, synes emellertid vara säkert, och det är sannolikt, att han varit en suffragan-biskop, en under en ärkebiskop sorterande biskop, emedan de af honom tillverkade dekretalerna tillerkänna suffraganerna en större själfständighet än ärkebiskoparne i allmänhet ville medgifva dem. . . . Första gången de pseudoisidoriska dekretalerna åberopades var på en synod i Paris 1846. . . . Efter seklets midt fick Rom en påfve, Nikolaus I, . . . som åberopade och offentligen stadfäste de pseudoisodoriska dekretalerna.(Viktor Rydberg "Medeltidens kulturhistoria - fortsättning" s 105-106,108-111; föreläsningar vid Stockholms Högskola höstterminen 1887)

En synod hade på kejsarens anordning sammanträdt i Paris år 829. Hade kejsar Ludvig med bestämdhet fasthållit Karl den stores åsikt om statens förhållande till kyrkan, enligt hvilken påfven, ehuru på det rent andliga området den förnämste, dock var i sitt förhållande till staten att betrakta som ett slags oafsättlig och med vissa prerogativ utrustad ecklesiastikminsister, så framträdde nu på denna synod helt ohöljdt från prelaturens sida åsikter, som gingo i alldeles motsatt riktning och, om de framställts till Karl den store, skulle säkerligen hafva slagit denne med häpnad och förbittring. . . . (Synoden) delade all auktoritet i kunglig och prästerlig makt och anförde en skrifvelse från påfven Gelasius till östromerske kejsaren Anastasius, för att ådagalägga, att den prästerliga makten hade företräde framför den kungliga. Synoden förklarade vidare, att en konung som i sina regeringshandlingar ej är kyrkligt from, d. v. s. ej rättar sig efter prelaturen fingervisningar och i främsta rummet sörjer för kyrkans intressen, ej är en konung, utan en tyrann - en förklaring, som innebar, att kyrkan hade rättighet att skilja honom från tronen. Och synoden slutade med den uppmaning till kejsaren, att han aldrig skulle förgäta, att han är kyrkan underdånig, och den ålade honom att själf inskärpa denna sanning hos sin omgifning och landets världslige stormän. Det var en plötslig krigsförklaring, afgifven af den nyss så underdåniga franska hierarkien mot statens själfständighet, mot kejsaren och kejsarvärdigheten. Tilldragelsen är af världshistorisk betydelse. Synoden i Paris år 829 byggde upp grundvalen, hvarpå kommande århundradens Gregorier och Innocentier uppställde påfvemakten såsom den högsta af alla auktoriteter på jorden. (Viktor Rydberg "Medeltidens kulturhistoria - fortsättning" s 18-19; föreläsningar vid Stockholms Högskola höstterminen 1887)

Karl den store afled år 814, efterlämnande en trettiosex år gammal son, Ludvig, kallad den fromme eller den godhjärtade, som efteträdde honom som konung öfver det frankiska riket. Men icke blott som konung, utan äfven som kejsare. Karl hade af egen maktfullkomlighet förordnat, att Ludvig i och med sin tronbestigning skulle, i likhet med sin fader vara västerlandets kejsare. Karl, som fjorton år förut emottagit kejsarkronan ur påfvens hand, hade således ansett sig, efter kronans emottagande, fullt berättigad att förfoga öfver henne såsom en öfver sig och sin familj förhvärfvad rätt. Då Karl på detta sätt i sitt testamente förfogade öfver kejsarvärdigheten, hade han icke dessförinnan förskaffat sig påfvens samtycke. Ej heller inhämtades påfvens bifall. . . . Ingen direkt protest häremot afhördes från kyrkans öfverhufvud. . . . En indirekt protest afhördes dock från Rom. Hvad påfven, utan att öppet uttala det, betraktade som ett ingrepp i sina rättigheter med afseende på kejsarvärdighetens förlänande, vedergällde han med att göra ett ingrepp i de kejserliga rättigheterna. Ett uppror, som lätt dämpades, hade efter Karls död utbrutit i Rom mot hans skyddsling, påfven Leo III. Påfven dömde upprorets tillfångatagna ledare till döden. Den världsliga jurisdiktionen såväl i staden rom som i hela det västerländska riket tillhörde kejsaren allena. Ludvig grep kraftigt in, för att tillbakavisa detta påfvemaktens tilltag på det världsliga maktområdet och då Leo III kort därefter afled, skyndade hans efterträdare Stefan V att återställa det goda förhållandet mellan kejsardömet och den kyrkliga makten. Han begaf sig också till Rheims, för att kröna kejsar Ludvig och därmed förläna religiös sanktion åt hans utan påfligt medgifvande emottagna kejsarvärdighet. (Viktor Rydberg "Medeltidens kulturhistoria - fortsättning" s 10-12; föreläsningar vid Stockholms Högskola höstterminen 1887)

Om (Muhammeds svärfader) Abu Bekr må till slut anföras, att han under sin korta regeringstid ombesörjde, att profetens uppenbarelser, ditintills bevarade i minnet eller nedskrifna på enskilda blad, samlades till ett enda verk, som blef den ryktbara koranen i dennas första redaktionsform. . . . (En omständighet), som för framtiden medförde svåra följder, var att man icke skilde på de lagar, som angingo den religiösa tron, och de som vidkommo staten. Häraf följde, att statens en gång gifna lagar fingo samma för alla tider gällande kraft som troslärorna, och staten därigenom hämmades i sin utveckling till en kulturstat, som kunde följa tidströmningens gång. Men det var omöjligt att företaga en sådan åtskillnad. För araben existerade icke staten i annan form än den af de troendes församling, hvars högste jordiske ledare var öfverstepräst snarare än världslig furste, och hvars ende verklige konung var Gud. Det arabiska väldet var en teokrati, som hade förverkligat det formisraelitiska begreppet af en sådan. Fördenskull ville araberna ej heller veta af en ärftlig monarki. Kalifen borde väljas af de troendes församling. Blott af pietet mot profetens minne uppställde man en grundsats, att kalifen skulle väljas inom stammen Koreisch. Det gafs dock alltid partier och sekter, hvilka ansåg hvarje arab valbar till kalifens värdighet. Emellertid hafva samtlige kalifer blifvit valde bland stammen Koreischs medlemmar ända från den förste kalifen Abu Bekr intill den siste af abassidernas dynasti, som störtades genom mongolerna år 1258. (Viktor Rydberg "Den äldre medeltidens kulturhistoria" s 416-417; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1887)


ca 600 - ca 250

Den gamle filosofen Ädesios skrev en dag till Krysanteus: "... Eusebios understödde kejsaren, när denne utrotade sin släkt, endast skonande deras barn, Gallus och Julianus. Men jag trodde, att Eusebios' brottslighet var för Julianus okänd. Så var det icke. Det erfor jag, när Julianus fattade min hand och sade: 'Jag hatar kristianerna. Han, som undervisade mig i deras lära, ryker av min faders blod. Jag kastar nu till dina fötter den mask, som dolt min avsky för honom och dem alla. Han ville intvinga min själ i de formler, som han och hans likar pånödga världen. Nu är jag fri. ... (Kristianerna) är en gräslig samling av blodsmän, ränksmidare, hycklare och dumhuvuden. De sönderslita världen och varandra i tvister om ord utan mening, men det vari de alla överensstämma är det jag mest avskyr: alla bannlysa de förnuftets frihet, alla lära de, att härskarens makt och folkets träldom äro av Gud. Friheten är försvunnen ur verkligheten, men dessa människor förneka henne även i tanken. ... Jag älskar mina fäders tro och republikens ärofulla minnen. Vill du undervisa mig i Platons vishet och i myternas mening?'" - Så talade Julianus. (Viktor Rydberg "Den siste atenaren I" s 69-70)

(Prokonsuln) utsträckte sin hand med den kejserliga brevtavlan och talade till soldaterna! "Romare! Vår herre och kejsare Konstantius har gått till sina fäder. Hans ende överlevande frände, den höge, bragdrike Julianus, som våra stridskamrater de galliska legionerna utropat till kejsare, är vårt rikes ende rättmätige härskare, enhälligt hyllad av romerska senaten, folket och legionerna. ... Stridsmän, instämmen i världens allmänna jubel! Hyllen Julianus Augustus! Dominus Julianus Augustus!" ... De från Akropolis nedtågande skarorna instämde jublande. Därefter kom ordningen till kristianerna. De behövde endast sansa sig något ... för att, även de, av alla krafter (skulle) förena sig i hyllningsropet. All överhet är ju av Gud, och överheten bär icke svärdet förgäves. (Viktor Rydberg "Den siste atenaren I" s 261-262)

Vi kristna betraktar inte de kristna härskarna som lyckliga och framgångsrika, därför att deras välde varat länge eller därför att de kunnat lämna tronen i arv åt sina söner eller därför att de lyckats besegra yttre fiender till sina stater eller kunnat kuva revolter av upproriska undersåtar ... Nej vi kallar dem lyckliga, om de styr rättfärdigt, om de mitt ibland dem som höjer dem till skyarna och bland de servilt krypande hovmännen icke förhäver sig utan minns att de är människor; om de ställer sin egen makt i tjänst hos Gud, så att han så mycket som möjligt förhärligas, om de fruktar, älskar och tjänar honom; om de högre än sin egen makt älskar det rike där de inte behöver frukta att ha några medregenter; om de är sena att straffa men snara att förlåta; om de använder sin makt att straffa, icke för att tillfredsställa någon personlig hämndlystnad eller stridslystnad; om de är benägna för försoning och hellre söker åstadkomma en sinnesändring än straffa en oförrätt; om de mildrar de stränga åtgärder de ofta är nödsakade att vidta genom barmhärtighet och generositet; om de tyglar sina lidelser desto strängare, just emedan de har obegränsade möjligheter att tillfredsställa dem; om de hellre söker kuva sina egna begär än härska över många folk och om de gör allt detta, icke av lust till fåfänglig ära utan av kärlek till den eviga sällheten; om de i medvetandet om egen syndfullhet bringar Gud offret av ett ödmjukt hjärta i bönen. Sådana kristna härskare kallar vi lyckliga i detta livet i hoppet men därpå i fulländning när vad vi förbidar skall ha blivit verklighet. (Alf Ahlberg "Från antikens och medeltidens tankevärld" s 104-105; "Den kristne härskaren" ur Augustinus' skrift "Om Guds stat")

Vi ... hedrar kejsaren, och purpurn och diademet, eftersom de är symboler för hans ämbete. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XIV:402)

När (ärkebiskopen i Milano) Ambrosius, som var kejsare (Theodosius I:s) vän och högt aktad af denne, fick underrättelse om blodbadet i Thessalonica (år 390), lämnade han staden och begaf sig ut till ett landtställe för att undvika kejsarens närvaro. . . . Han skref till kejsaren ett enskildt bref, hvari han föreställde honom, hvilket oerhördt brott han begått, ett brott, som kräfde ångerns tårar för att afplånas, och han tillkännagaf, att han icke kunde utdela altarets sakrament i Theodosius' närvaro, samt uppmanade Theodosius att bedja Gud om nåd, ty han finge icke nalkas Kristi altare för att emottaga sakramentet med blodbestänkta händer. . . . Sedan kejsaren underkastat sig enskilda botöfningar trodde han sig oförhindrad att bevista gudstjänsten i Milanos katedralkyrka och begaf sig dit, omgifven af den vid de kejserliga kyrkobesöken vanliga pompen och ståten. Men i portalen hejdades hans steg; ärkebiskopen trädde honom där till mötes och tillkännagaf som målsman för Kristi församling, att han icke fick träda öfver templets tröskel, emedan den enskilda botgöringen, som han underkastat sig, ej var tillräcklig att försona ett offentligt brott; den gudomliga rättvisan kräfde, att han ödmjukade sig och bekände sina synder inför den församling, hvars samvete han med det föröfvade brottet sårat. . . . Theodosius böjde sig under den dom ärkebiskopen uttaladt. Under åtta månader finge han icke visa sig i en kyrka; därefter hade han att infinna sig i templet, ej i kejserlig skrud, utan i botgörarens dräkt, och bedja Gud och församlingen om förlåtelse. Så skedde äfven. . . . Roms biskop erkände sig ännu och långt efter Ambrosius' tid som den romerske kejsarens undersåte och talade inför honom undersåtens språk. Det gjorde ännu Gregorius den store (påfve 590-604). . . . Det var en andlig makt, åberopande en rent andlig befogenhet, som här kom våldet och maktmissbruket att rygga. Det var den jordiska svagheten, väpnad endast med det religiösa medvetandets vapen, som kom den jordiska styrkan, väpnad med legionernas spjut, att böja knä. (Viktor Rydberg "Den äldre medeltidens kulturhistoria" s 85-88; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1887)

Kejsar Konstantin lät uppställa (en tafla) framför portarne till sitt palats för att förhärliga sin seger öfver medkejsaren Licinius. Man såg på målningen Konstantin och hans söner; vid deras fötter vred sig Licinius i gestalten af en drake med pilar i kroppen; under Licinius var hälvetet framställdt, och ofvanför Konstantin sväfvade korsets tecken. Efter Konstantins död utställdes i Rom en stor tafla, målad till hans ära, hvilken tafla i allegoriska bilder framställde himmelen och dess fröjder samt Konstantin tronande i förklarad höjd därofvan. (Viktor Rydberg "Romerska kulturen under kejsartiden - fortsättning" s 190-191; föreläsningar vid Stockholms Högskola höstterminen 1886)

De kristna som av fritt val kvarstannade vid hären, fingo inte sällan utföra mycket farliga uppdrag. ... Då befälhavarna snart insågo, att man kunde lita på dessa kristna soldaters trohet, blev det också brukligt, att de utvalde dem till livvakt åt sig. Det fanns även hela legioner, som bestodo uteslutande av kristna. ... Under den förföljelse som år 286 utbröt mot de kristna under kejsar Diokletianus - och då att börja med i synnerhet mot de kristna soldaterna - tog medkejsaren Maximianus en hel legion på 6000 kristna krigare från Egypten över till Gallien, för att de där skulle drabba samman med sina kristna bröder. De voro modiga att med sina vapen kämpa för kejsaren, men ännu modigare att vägra detta, då deras samvete förbjöd dem det. De nekade. Den hetlevrade kejsaren befallde då i sitt besinningslösa raseri, att som straff var tionde soldat skulle huggas ned med svärd. ... Vid floden Rhone på en öppen plats mellan alphöjderna skedde detta hemska blodbad. När tiondelen av legionen i militär lydnad för kejsarens befallning sålunda undanröjts, framhärdade likväl återstoden i sin vägran! Då bjöd Maximianus att legionen för andra gången skulle göras en tiondel mindre och på samma fruktansvärda sätt. Återstoden lovade varandra emellertid dyrt att inte kämpa mot Kristus eller mot sina bröder ... Styrkta av sin ledare och på dennes uppfordran sände de följande budskap till kejsaren: "Vi äro dina soldater, o kejsare, men även Guds tjänare, vilket vi öppet bekänna. Dig äro vi skyldiga våra kroppar; Honom våra själar! Om du nu låter bli att tvinga oss att såra vår Herre och Skapare, så vilja vi lyda dig även i fortsättningen. Om inte, så äro vi skyldiga Gud större lydnad än dig. Vill du döda de kristna, så gör oss till föremål för din vrede!" ... Nu misströstade kejsaren om att alls kunna bryta ståndaktigheten hos den återstående delen av denna legion. I sin vrede befallde han, att allesammans skulle huggas ned. De kristna soldaterna satte sig inte till motvärn, ehuru det med tanke på den avsides belägna plats, där de befunno sig, skulle ha varit en genomförbar sak för dem. Fastmera betänkte de aposteln Petri ord: "Ty det är bättre att lida för goda gärningar, om så skulle vara Guds vilja, än att lida för onda" 1 Petr 3:17. De lade i stället bort sina vapen och läto sig, trogna sin himmelska förebild, offras som slaktfår. (Gottfried Arnold "Hurudana voro de första kristna? s 158)


ca 250 och tiden dessförinnan

Med en frimodighet, en manlig stolthet, som för sin tid var sällspord, yttrade den bekante kyrkoläraren Tertullianus: "Villigt erkänner jag, att kejsaren är min öfverman, men intet mer. I det världsliga skall jag lyda honom, men i intet mer. I öfrigt är jag en fri man, som känner blott en herre, nämligen den allsmäktige och evige Gud, som äfven är kejsarens herre." . . . Det är lätt att inse med hvilka ögon de hedniske romarne skulle betrakta en lära, bland hvars anhängare det fanns många, som vägrade att pryda sina dörrar med lager, eller smycka sina hem på statens festdagar, vid högtidligheter för kejsaren, vid underrättelsen om segrar, som de romerska vapnen vunnit. De kunde icke uppfatta detta annorlunda än som yttringar af ett likgiltigt eller rent af fientligt sinnelag mot det samhälle, hvars medborgare de voro och hvars skydd de åtnjöto. Och misstankarne syntes bekräftade, när månge bland de kristne vägrade deltaga i borgerliga förrättningar. De ansågo sig hafva gjort nog, när de betalade till uppbördsmannen sin skatt. De yppersta dygder romaren kände: ett varmt deltagande för statens och kommunens angelägenheter, ett frivilligt och offervilligt arbete i det allmännas tjänst, syntes de förakta. "De äro", låter en kristen författare en hedning säga, och dessa ord voro säkerligen också gripna ur verkligheten - "de äro overksamme och tyste, när det gäller det offentliga, men verksamme i smyg för sina egna ändamål och pratsamme utan måtta, när de komma tillsammans på sina vinkelmöten." . . . De svåraste konfliketerna uppstodo icke minst i fråga om krigstjänsten. Månge kristne vägrade att tjäna under sitt fäderneslands fanor, äfven då barbariska härmassor från alla sidor hotade att öfversvämma riket och tillintetgöra det. Inför en sådn vägran frågade sig hedningarne, hvad det skulle varda af samhället, om en hvar undandroge sig sin skyldighet att strida och dö för fäderneslandet. Andra kristne åter, och de voro allt flere, tvekade icke att tjäna i hären; men esomoftast hände det, att de nekade lyda äfven den oskyldigaste order, om denna innebar något, som tycktes dem bära prägeln af hedniskt bruk. När de vid festliga tillfällen beordrades bära kransar, såg man dem uppmarschera med kransarna i händerna i stället för att bära dem på hufvudet. Vid fester för kejsaren, när seden bjöd att kasta en nypa rökelse framför hans bild, kunde det hända, att de i stället spände svärdet af sig och kastade det på marken med förklaringen: "skall jag offra åt kejsaren, afsvärjer jag fanan och upphör att vara soldat." (Viktor Rydberg "Romerska kulturen under de två första århundradena efter Kristus - fortsättning" s 251-254; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1885)

Staten är gudomligt sanktionerad, och religionen är gudomligt sanktionerad – och båda är stadgade av Gud. På denna princip ordnade den apostoliska auktoriteten relationerna mellan kyrka och stat, även då den senare var hednisk. (Alfred Edersheim "The Life and Times of Jesus the Messiah Part II" s II:386)

(Justinus Martyren skrev till kejsare Titus och några av hans män:) “Överallt bemödar vi oss mer beredvilligt än alla människor om att betala skatterna, både allmänna och särskilda, till de som är utnämnda av er, så som vi har lärt av (Kristus). ... Åt Gud allena ger vi (vår) tillbedjan, men i andra ting tjänar vi er med glädje, och erkänner er som människors kungar och styresmän.” (Justinus Martyren, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 168)

Jordiskt styre har fastställts av Gud till förmån för nationerna, och inte av djävulen som aldrig någonsin är i vila, ja, som inte älskar att ens se nationer sköta sig själva på ett lugnt sätt, så att människor, under fruktan av mänskligt styre, inte må äta varandra som fiskar, utan att de, med hjälp av lagars upprättande, må stävja ett övermått av ondska hos nationerna. (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 552)

Sorgligt att säga står denne kejsares (Markus Aurelius') namn bland de romerske cesarers, under hvilka förföljelser utbröt mot de kristne. Så var det under Markus Aurelius' regering som kyrkofadern Justinus led martyrdöden i Rom. Huru förklara detta? Huru förklara, att med endast ett par undantag är det just de bäste av Roms kejsare, som uppräknas bland kristendomens förföljare? Man har för att fatta denna företeelse framför allt hållit sig till det faktum, att de kristne vid denna tid och ännu långt senare ådagalade öppet hat till sitt romerska fädernesland, hvari de sågo Antikrists rike, och att de undandrogo sig i det närmaste alla medborgerliga plikter, dels därför att deras tankar mer voro riktade på det himmelska fäderneslandet, dels därför att alla medborgerliga förrättningar voro så nära förknippade med hedendomens religiösa ceremonier. Så avhöllo de sig icke blott från all befattning med statens och kommunens ärenden, utan deltogo ogärna i landets försvar mot yttre fiender, ehuru det tyvärr alltför ofta i de kristna sekternas inbördes fejder visade sig, att de voro i stånd att utgjuta blod. Men saken har äfven andra förklaringsgrunder. Judarne vägrade, likasom de kristne, att offra åt kejsaren och deltaga för det romerska rikets bästa; men de ledo dock icke sådana förföljelser, och detta emedan de icke gingo anfallsvis tillväga mot andras tro. Men detta, att gå anfallsvis tillväga, ansågo den tidens kristne som en skyldighet, emedan de voro öfvertygade, att endast den kristna tron kan frälsa människan från afgrundskvalen. De gjorde i bästa mening outtröttligt proselyter, men i det de härmed lydde sitt samvetes bud utbredde de därmed split och jämmer i otaliga familjer; de kunde icke afhålla sig från att smäda och förlöjliga de hedniske gudar, som folkmassorna fromt tillbådo, och där de kristne voro öfverlägsne till antalet, skydde de icke att sönderslå gudsbilderna, omstörta altarne och störa hedningarne i deras gudstjänst. Det var naturligt, att allt detta skulle framkalla utbrott af vrede och hämd från desses sida, så mycket mer som det allmänt troddes, att de olyckor, som öfvergingo det romerska riket, vore ett straff för det förakt som de kristne visade fädernas tro och statens religion, och så mycket mer som de förskräckliga osanningar, hvilka i mer än en mansålder varit kringspridda om de kristnes bruk vid sina sammankomster för lyckta dörrar icke kunnat bringas till tystnad, emedan de kristna sekterna i sitt inbördes hat utkastade samma beskyllningar mot hvarandra. Härtill kom att hierarkin redan var stadd i uppväxt och visade tydlig benägenhet att bilda en stat i staten. Det hela visar ett af dessa tragiska uppträden uti historien, i hvilka skilda världsåskådningar naturnödvändigt sammandrabba, medan både rätt och orätt finnas å ömse sidor. Hvad Markus Aurelius vidkommer, vet man dock, att han aldrig anordnade någon förföljelse mot de kristne, men väl fordrade en sträng undersökning af klagomålen emot dem, samt att de förföljelser, som verkligen utbröto, voro lokala, framkallade af folkmassorna och understödda af lokalmyndigheterna. Därför kunde också, tjugo år efter Markus Aurelius' död' kyrkofadern Tertullianus aflägga det vittnesbörd om honom, att han äfven i afseende på de kristne hade varit en landsfader och en de förtrycktes beskyddare. (Viktor Rydberg "Materialism och idealism" s 177-179; föreläsningar i Göteborg höstterminen 1876)

Stoicismen karakteriseras av den vikt den lägger vid den enskilda människans själ. Om denna äger den sanna dygden, om man befinner sig i harmoni med den gudomliga världsledningen, om samvetet är rent, betyder allt annat platt intet. Fattigdom, sjukdom, landsflykt, tortyr, döden själv är yttre ting, som ej kan påverka den vises själ eller minska hans sinnesfrid och lycka. En sådan livsåskådning skapar icke lättskrämda tjänare och undersåtar. Epiktetos - den frigivne slaven, som blev sin tids mest ansedde filosofiske läromästare och som själv blev landsförvist under Domitianus' filosofförföljelse - är väl medveten om att det kan uppstå motsatsförhållanden till statsmakten. Han säger på ett ställe: "Soldaten får svärja att han icke skall akta någon högre än Caesar: vi måste först och främst ha aktning för oss själva", och på ett annat ställe: "När du står inför en av denna jordens mäktige, glöm då ej att en högre herre ser på dig från ovan och att du måste behaga honom mer än någon människa!" (Erik Wistrand "Politik och litteratur i antikens Rom" s 191)

Kejsarkulten blev en direkt orsak till konflikt mellan de tidiga kristna och de romerska myndigheterna. De tidiga kristna var i allmänhet villiga att underordna sig myndigheterna och be för makthavarna (Rom 13:1-7; 1 Tim 2:1-3; Tit 3:1; 1 Pet 2:13-17), så länge detta inte kom i konflikt med bekännelsen av Jesus som Kristus. (Mikael Tellbe ”Grekisk-romerska religioner och filosofier” s 97)

När man lärt känna den ringaktning och den afsmak, som i det romerska kejsardömets litteratur ger sig luft mot judarne, kan man inte annat än ägna ett dess högre erkännande åt den fördragsamhet, ja, vänlighet, som själfva den romerska staten visade dem, så länge de icke öppet rebellerade mot dess myndighet. . . . Före den stora judiska resning, som undertrycktes genom Titus, åtnjöto judarne i Rom alla borgerliga rättigheter, som kunde åtnjutas af sådane, hvilka icke voro romerske medborgare. Judisk religion och nationalitet var inte heller något hinder för upphöjelse till värdigheten af romersk medborgare. Efter resningen pålades judarne en personalskatt af två drakmer till den kapitolinske Jupiters tempel, men de fingo behålla sina borgerliga rättigheter och stördes icke i utöfningen af sin religion. Den utdelning af penningar och spannemål, som tid efter annan ägde rum till de fattige i Rom, kom äfven judarne till del; ja, Augustus förordnade, att om spannmålsutdelningen inträffade på en dag, som var judisk sabbat, skulle judarne få afhämta sina andelar dagen därefter. (Viktor Rydberg "Romerska kulturen under de två första århundradena efter Kristus - fortsättning" s 74-78; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1885)

(Judarna behövde inte) ta aktiv del av vare sig de traditionella grekisk-romerska kulterna eller kejsarkulten. Judarna gick välvilligt med på att be och offra för kejsarna, men inte till dem. Dessa privilegier var dock generellt av ad hoc-karaktär; de fanns inte nedtecknade i en allmän skrivelse som gällde överallt för alla judar, utan vid behov fick de kämpa lokalt för att hävda sin religiösa självständighet. (Mikael Tellbe ”Grekisk-romerska religioner och filosofier” s 98)

De judiska gruppernas officiella situation (i romarriket på Jesu tid) var mycket tydlig: de erkändes och tilläts av de romerska myndigheterna. De hade rent av skaffat sig ett otroligt privilegium: att slippa delta i statsreligionen, att få inskränka sig till att bedja till sin Gud för de hedniska auktoriteterna.Vissa israeliter hade också rätt att kalla sig romerska medborgare – som t. ex. Saulus fader i Tarsus. (Henry Daniel-Rops "Dagligt liv i Palestina på Jesu tid" s 43)

Jag är eder högst förbunden, mina landsmän, men jag kommer att lyda gud mer än eder, och så länge jag lever och mina krafter stå bi, vill jag aldrig upphöra att söka efter vishet och att förmana eder. (Platon "Sokrates försvarstal" s 20)

(Ammon Ra) var egentligen endast en lokalgud i Thebe i öfre Egypten. Men sedan konungarna der med hans hjelp hade underlagt sig nedre Egypten, blef han upphöjd till konung öfver alla gudar. Dessa "kasta sig ned för honom", heter det, och erkänna hans majestät, som är "ensam och allena och utan like". Det var dyrkan (av honom), som var i högsta flor i Egypten på Mose tid. Förtryckaren Ramses II kallade sig särskildt "Ammonsälsklingen". (P. Waldenström "Till Österland" s 606)


Att fortsätta med (hembygden):

ca 2000 - ca 1950

Uppdraget med att styra (ett samhälle) är givet av Gud. Det betyder att de som tar på sig ett sådant uppdrag också ikläder sig ett ansvar inför Gud. Det gäller även sådana ledare som själva inte tror på Gud. (Ingemar Persson "Samhällsansvar"; Jönköpings-Posten den 10 november 2000)

(1995 års) intensiva stat-kyrkadebatt har inte engagerat SAM:s församlingar i så hög grad att det kommit propåer om ett starkt agerande från SAM-styrelsens sida. ... Få tycks reflektera över det tvivelaktiga i att staten lagstiftar om en kyrkans bekännelse och styrelsesätt och ges särskilda privilegier. Likaså tycks de flesta vara tillfreds med att via skattsedeln ge betydande bidrag till en kyrka man bara är passiv medlem i. (Eskil Albertsson "SAM och ekumeniken" s 9; Svenska Alliansmissionens årsbok 1996)

Ett problem för Svenska Kyrkan idag (år 1995) är att många människor ser kyrkan som en del av det etablerade systemet, en samhällsinstitution. Detta är en naturlig följd av det kyrka/stat-system som rått i århundraden. Eftersom samhället idag bygger på demokratiska majoritetsbeslut enligt folkopinion blir följden att man anser att också kyrkan skall följa dessa intentioner och principer. Kyrkan skall alltså mer eller mindre vara en samhällets tjänare och godkänna det som samhällsopinionen beslutat, antingen det gäller fria aborter, kvinnliga präster eller partnerskapslagar eller annat. Inte underligt då, att många människor blir förvirrade och t.o.m. upprörda, när kyrkan går en annan väg. Man kräver rättning i ledet. . . . När en frikyrka motsätter sig nya moderna trender och påfund förvånar sig ingen och ändå har både frikyrkan och Svenska Kyrkan samma grundtro - tron på Jesus Kristus, han som är Vägen, Sanningen och Livet. Det faktum att Svenska Kyrkan sedan gammalt har beskattningsrätt förändrar ju ingenting av denna trosgrund utan innebär bara att staten/samhället gett Svenska Kyrkan en praktisk-ekonomisk möjlighet att verka över hela vårt land, även i glesbygden. Beskattningsrätten kan ju aldrig få betyda att samhället därmed köpt kyrkans lojalitet i alla frågor. Därför ser jag det som en orimlighet, att staten efter en skilsmässa kan ställa krav på att Svenska Kyrkan utan denna beskattningsrätt skall verka överallt i landet - även där man inte vill ha med kyrkan att göra eller underlaget är alltför litet, t.ex. i vissa glesbygder. (Carl-Olov Möllerström "Svenska kyrkan i nutid och framtid" s 77-78)

Bättre en manlig gris än en grisig man. Bättre en sorglig dag än en daglig sorg. Bättre en skallig dansk än en dansk skalle. Bättre en mänsklig stat än en statlig människa. (Alf Henrikson "Anacka" s 17)

I kyrkofullmäktigevalet i Norrahammars församling röstade totalt 735 personer av 4.737 röstberättigade. Socialdemokraterna fick 402 röster. Borgerlig samling 248 och KDS (Kristen Demokratisk Samling) 83 röster. (Inge Kvarnström "Bergslagskrönika 1979-1982" s 109)

Nyss fick jag per telefon meddelande om att kyrkoråden i de båda församlingar (i Jönköping) jag tjänar, sagt ja till de föreslagna ändringarna i kyrkans relationer till staten. Det fyller mig med glädje. Själv är jag helt övertygad om att Kristi sak främjas bäst av att kyrkans eget folk tillsammans med sin Herre axlar ansvaret för framtiden. (Paul-R Melin "Framtidstro i kyrkan"; Jönköpings-Posten den 14 april 1978)

Av brukets 900 arbetare var det bara ett 10-tal som hörsammat bönerna och inställt sig för att göra sin plikt mot företaget och den snedvridna handelsbalansen. ... Där var Söndagsskolläraren med sin inplastade skruvmejsel i bakfickan. Gud och fosterlandets väl var orsaken till att han ställde upp. Där var Gustavsson från massalossen. Också för honom var brukets skrivelse liktydig med en kallelse från Gud. (Ragnar Järhult "Bakslaget" s 238-239)

Det finns olika samhällssystem världen över. Vi lever i ett s.k. kristet samhälle. Med kristet samhälle menar vi inte att alla medborgare är troende och bekännande kristna. Så kan det aldrig bli. Människan har frihet att välja. Kristendom får inte och kan inte tvingas på någon. Med kristet samhälle menar vi det samhällssystem där den bibliska ideologin dominerar och respekteras. Eftersom ett samhälle med kristen livsåskådning har det bästa system som vi känner, bör varje kristen känna stor tacksamhet över att få leva sitt jordeliv just där. Hon bör därför se det som en stor förmån att på alla sätt och på alla områden söka påverka utvecklingen i nuet och för framtiden, för denna generation och nästa. ... Avkristningen hotar ständigt. I den aktiva ateism, som ofta och öppet framträder, spårar vi en farlig fiende. Denna utgör ett hot mot kristendomens ställning i vårt land, ja mot hela vårt samhällssystem. Då vi inte långt från vårt eget land har ateistiska och kristendomsfientliga samhällssystem, är det inte svårt att göra jämförelser. Vi vet bl.a. att man måste omge dessa länder med järnridåer och murar, annars skulle många fly därifrån. (Sven Johansson "Den kristne i samhället" s 46,48; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1968)

Människan, merendels from och god, bär sina bördor med tålamod, utgör sin värnplikt, gäldar sin skatt, lyder sin överhet villigt och glatt, vandrar till val vid fastställd tid, känner sig suverän därvid, accepterar det mesta som händer. Så är det i alla länder. (Alf Henrikson "Aftonkvist" s 162; Den snälla människan)

Hur har det varit möjligt att ekonomisera ett sådant dyrbart företag som detta (med att ha en musikkår)? Har kåren haft guldgruvor att behändigt ösa ur efter behag? Ingalunda! I hela tjugofem år har kåren kämpat och offrat för att få debet och kredit att gå ihop. Kåren är absolut oskyldig till finansminister Skölds penningbekymmer, och förgäves skall en revisor söka kårens namn i Månsarps kommuns kassaböcker under de gångna åren. Vid jubileet den 16 febr. (1952) överlämnade dock Månsarps kommun som gåva 500:- kronor. (Simon Ottosson "Tabergs Kristliga Hornmusikkår - Åren 1927-1952" s 57-58)


ca 1950 - ca 1915

Robert Fur . . . var född i Björkö 1887. . . . I hemmet fanns en då nymodig möbel: ett bokskåp med glasdörrar. Där placerades Fjellstedts Bibel, Arndts Paradislustgård, Kristens resa och en från engelska översatt bok Fäll aldrig modet. De båda sistnämnda lade grunden till hans livsåskådning, påstod Robert Fur. . . . Året 1943 blev dramatiskt för (Robert Fur som då var rektor på Jönköpings Kristliga folkhögskola i Jönköping). Rektorn var i början av året sjukskriven i två månader på grund av överansträngning och erhöll på egen begäran för det kommande året befrielse från rektoratet men behöll lärartjänsten. Examensdagens kväll i maj blev ödesdiger. Skolans inspektor, missionsföreståndare Axel Andersson, delgav Robert Fur att styrelsen önskat hans avgång. Man fann honom "alltför originell och konstnärligt betonad och behövde en sakligt orienterad organisation." Chockad och djupt upprörd skrev han omgående sin avskedsansökan. Vad som verkligen varit i görningen är i mycket oklart. Utöver det som nämndes i Anderssons kritik fanns också en djupnande konflikt mellan rektorn och majoriteten i styrelsen angående skolans ekonomi och önskan att söka statsanslag. Furs ståndpunkt var att statsanslag ofrånkomligt skulle beröva skolan dess magna charta, den kristna friheten. Det första som skulle ske, vore att "kristliga" i namnet skulle strykas. (Där fick han ju rätt!) . . . Efter avgången studerade Robert Fur en kort tid i Lund, var lärare vid Alliansmissionens skola i Kortebo men företog framför allt krävande predikoresor, ofta i samband med församlingsveckor. . . . (Robert Fur) kom ur läsarnas skara. Morgon, middag och kväll läste han sin bibel. Han var övertygad om att i den dagliga förbindelsen med Gud "reflekterar samvetet oupphörligt den Eviges ljus och samvetet ger klart utslag och människan hör ovillkorligt dess röst." (Gunnar Fur "Robert Fur och folkhögskoleidén i Jönköping" s 69-77)

I nyårsnatten ingick Norrahammar under festliga, stilfulla och värdiga former i de svenska köpingarnas krets. Festligheterna som inleddes med en högtid i kyrkan för att sedan kulminera i högtidstal och fyrverkeri utomhus och avslutas med en supé för omkring 350 personer i Norrahammars Folkets hus, fingo stor anslutning från invånarnas sida, och från såväl Jönköping, Huskvarna som Månsarp hade representanter för den kommunala förvaltningen, rättsväsendet och kyrkan infunnit sig. Telegram utväxlades mellan Norrahammar och de tre andra nyblivna köpingarna, Degerfors, Hallstahammar och Åseda. Till konungen och statsminister Hansson sändes telegram, och dessa svarade med att telegrafiskt önska Norrahammar lycka och välgång. (Smålands Folkblad 1943-01-02 "Festligheter i samband med att Norrahammar blir köping inleds med högtid i kyrkan")

Som kristen gäller det för mig att göra allt, som står i min förmåga för att tjäna vårt land i det yttre. En kristen skall vara den bäste medborgaren. Men politiken kan med sina nuvarande utgångspunkter inte ge de väsentligaste synpunktrna. På lång sikt måste en kristen människa anse varje slags politik förfelad, skadlig, som icke räknar med andliga, övermänskliga realiteter. Den må sedan tala aldrig så sanna ord om inomvärldsliga dygder. (Gordon Möne "Pessimism och optimism"; Jönköpings-Posten 1940-08-15)

På sistone har ett intensivt rop hörts: Bort med kristendomen ur det offentliga livet! Och så håller mänskligheten på att få se en kristendomslös politik med ateistisk agitation och ett gudlöst samhällsliv med de mänskliga beräkningarna som den enda utvecklingslinjen. Arbetas det inte också intensivt på att skapa en kristendomslös skola med en trolös ungdom! (Robert Fur "'I det var livet'"; Jönköpings-Posten 1930-01-31)

Jag anmälde andra dagen på A 6 att jag skulle begära civil värnplikt. Det blev att vandra mellan olika instanser. Jag var villig att stanna på regementet och där utföra civilt arbete, sådant som inte kränkte mitt samvete. För mig gick skiljelinjen mellan att rädda liv eller att döda. Batterichefen var en hundraprocentig militär, men en fin och hygglig människa. Jag minns hans lilla trevliga förhör som i går. Han sa: ”Jag hör att ni är en kristen.” ”Det vill jag i varje fall försöka vara, kapten.” Då ska ni väl inte sätta er upp mot överheten? Står det inte i bibeln att man ska vara underdånig den maktägande överheten?” ... Mitt svar blev: ”Jag är inte säker på, kapten, att Paulus med överhet menar militärmakten. Är kapten säker på det? Tänk om han menar det civila rättssamhället?” ... Min batterichef såg på mig och sa: ”Ja, jag är ingen präst, ni får gå ner till kyrkoherden i Kristina.” Därmed var förhöret slut. (Axel Gustafsson "Livsbilder 1" s 131-132)

Svenska kyrkan är, så vidt jag vet, den enda statskyrka i världen, som bedrifver hednamission. Svenska kyrkan är därigenom den bästa och anderikaste af alla statskyrkor. Detta böra vi tacka Gud för, under det vi vilja bedja honom afhjälpa dess brister. (Carl Spira "Svenskarnas insats i världsmissionen"; Jönköpings-Posten 1918-12-04)

Kyrkans äktenskap med staten har ej varit det bästa. Staten har varit en hård kärlekslös man. Brudens så kallade smekmånad var inte lång, om hon fick någon alls? Kyrkan har försökt göra sitt bästa. Men bruden i ett kärlekslöst äktenskap kan vid många tillfällen inte göra hvad hennes hjärta bjuder, då hon bemötes kallt och utan förståelse. Staten förlorar nog mest, när äktenskapet upplöses. ... Till världens demokratisering hör alla statskyrkors afskaffande. ... När kyrkan skall befrias ur sin babyloniska fångenskap, vet endast Gud. Låt oss under tiden se till att hon blir trogen sin uppgift. Detta är det enda nödvändiga för oss som enskilda och kyrkan som sådan. (Carl Spira "Svenska kyrkan"; Jönköpings-Posten 1918-11-09)


ca 1915 - ca 1910

Gustaf Adolfs-dagen högtidlighölls i Skillingaryd medels allmän flaggning, och på aftonen hölls fest i missionshuset, då folkskolläraren A. Komstedt höll föredrag öfver Gustaf Adolfsminnet. Därefter höll kyrkoherde Eriksson ett evangeliskt föredrag om konungen öfver alla konungar. Före och efter föredragen sjöngo skolbarnen några fosterländska sånger. Mycket folk, såväl ungdom som äldre hade samlats. (Jönköpings-Posten 1914-11-09 "Gustaf Adolfs-dagen firas i Skillingaryds missionshus")

Gustaf Adolfs-fest hölls i gamla missionshuset i Vaggeryd den 6 nov. på kvällen. Musikkåren Göta började med att spela Finska rytteriets och Björneborgarnas marsch och en blandad kör sjöng tvenne sånger. Sedan spelades och sjöngs unisont Gustaf Adolfs psalm: Förfäras ej, du lilla hop. Så höll kyrkoherde S. Arvidson från Sandseryd ett fosterländskt föredrag. ... Han framhöll (bland annat) Gustaf Adolfs sköna livsgärning samt allt hvad han gjort för oss såsom regent, statsman och fältherre och först och sist för att bevara vår trosfrihet och evangeliska sanning. ... På de flesta ställen var dagen till ära flaggan hissad. (Jönköpings-Posten 1914-11-09 "Gustaf Adolfs-fest i Vaggeryds gamla missionshus")

Tron på Gud har i flydda tider gjort den svenske soldaten till en hjälte och eldat honom till bedrifter, som lyftat vårt lilla land upp till en hög maktställning i Europa samt gjort det till ett värn för kulturen. Detta är medborgarsinne. (O.B. Malm "Fosterländskt föredrag i Jönköpings stadspark"; Malm var generallöjtnant och f.d. krigsminister; föredraget hölls vid Värendsberget 1914-06-22; Jönköpings-Posten 1914-06-23)

Mina (bevärings)möten gjorde jag till 1914, då första världskriget bröt ut. ... Jag minns mina korpralsår med både saknad och vemod. I allvarstider som dessa (1945) behövs en annan utbildning än den gamla vi krigsbussar fick. Men utan självhävdelse må jag säga att vi äldre med trohet, ja kärlek, tjänade kung och fosterland. ... Mig synes bäst att ha Herren själv till sin ledsagare, inte minst när man är gammal och blind. (Albert Granmo "Röster som tystnat talar ännu ..." s 16; intervju 1945 med förre småbrukaren och korpralen Adolf Björk i Svenarum, född 1865)

De s. k. frikyrkliges protest emot statskyrkan har i verkligheten mindre gällt formerna, ty i många fall äro dessa värda all aktning. Den har gällt den kyrkliga institutionen såsom en statskyrkoinstitution. Enligt denna betraktas alla statens medlemmar såsom kristna människor, hvarför uppenbart bevis på andlig död hvarken är eller kan vara hinder för att inneha ämbets-, makt- och ledareställning inom kyrkan. I en sådan kyrka måste lifvet antingen försvagas och kväfvas eller ock komma i öppen opposition mot den inom henne rådande döden. Detta är helt naturligt och af historien klart bevisadt. (Sam A Johansson "Ur Minnet" s 303-304)


ca 1910 - ca 1900

Lägergudstjänsten hölls i går (i Skillingaryds) soldathems rymliga sal, hvars sittplatser för tillfället ökades genom insättande at lösa bänkar i gångarna, så att årets hela beväringsrekrytstyrka med befäl uppgående till öfver 300 personer kunde inrymmas. Tjänstförrättande predikant var regementspastor P.H. Ydström, som också predikade å samma ställe kl. 2 e.m., då äfven civila åhörare hade tillträde. (Jönköpings-Posten 1909-04-19 "Lägergudstjänst i Skillingaryds soldathem")

Ekeryds missionsförening höll den 21 dennes välkomstfest för sin nytilltädande predikant G. Ling med familj. Missionshuset var prydt i de svenska färgerna och talarestol, orgel och kaffebord med krukväxter och blommor. (Jönköpings-Posten 1909-03-24 "De svenska färgerna pryder Ekeryds missionshus")

Särskildt anmärkningsvärt och glädjande (här i Skillingaryd) var att erfara det sätt, på hvilket den här för första gången förlagda vinterkommenderingen, bestående af ungefär ett 20-tal snart afgående stamsoldater, firade julen. ... Efter (en riklig och god förplägnad och) verkställdt vaktombyte samlades man åter och en af soldaterna föreläste juldagens evangelium, hvarefter samtliga sjöngo några julpsalmer. ... Juldagen bevistade alla soldater, hvilkas tjänstgöring icke hindrade, julottan i missionshuset, och så vardt denna jul enligt deltagarnas egen utsago ett skönt minne för denna lilla grupp af den försvinnande gamle stamsoldaten. (Jönköpings-Posten 1908-12-30 "Stamsoldaternas julfirande")

Oscarsdagen firades i Skillingaryd af medlemmarne i missionsföreningens syförening på platsen genom att dessa kl. 11 f.m. samlades i försörjningsinrättningen Betania där ett inbjudande kaffebord dukades och afdracks tillsammans med samtlige där intagne understödstagarne. Predikant W. Johansson läste ock ett passande bibelställe samt påkallade i en hjärtevarm bön Guds välsignelse öfver vår älskade, åldrige konung. (Jönköpings-Posten 1906-12-05 "Kungadag firas af missionsförenings syförening")

Invigning af skolflagga ägde rum i Sandserydsskolan i Norrahammar i går. Skolan som förut saknat flagga, har nämligen blifvit förärad en sådan af stationsinspektor Gust. Nilsson i Norrahammar. ... För barnen tolkade (han) banérets betydelse och uppmanade dem att städse älska fosterlandet och dess fana. Ett af läraren utbragt leve för fosterlandet och fanan besvarades af barnen med ett ungdomskraftigt fyrfaldigt hurra. Till sist sjöngo barnen "Framåt kamrater, trumman går", och "Kungssången". (Jönköpings-Posten 1905-12-06 "Fyrfaldigt hurra för älskat fosterland och dess fana")

Konungens 75-årsdag har firats här (i Skillingaryd) med allmän flaggning. Vid 12-tiden tågade folkskolans barn i ordnade tåg företrädda af skolans båda flaggor i sällskap med läraren till fru Elna Berggrens bostad i hvars rymliga för tillfället dekorerade veranda skolbarnen togo plats, hvarjämte många byns invånare infunno sig. Den alltid tjänstvilliga godtemplarmusikkåren spelade folksången och barnen instämde sjungande. En af de närvarande utbragte därpå ett "lefve konungen!" hvarpå följde ett kraftigt flerfaldigt "hurra!" Densamme föredrog därpå ur Jönk(öpings)-Posten poemet "Till kung Oskar". ... Musiken spelade därpå melodien till ps. 300, hvarpå barnen uppstämde "Hell dig, du höga nord", och den enkla festligheten var slut. Vid den enkla men tilltalande festen lyste samtliga konungens närmaste representanter på platsen (ett halft tjog underofficerare) med sin frånvaro. Om detta förhållande berodde på högdragen ringaktning för det höga festföremålet eller för arrangören, förmäler ej historien. (Jönköpings-Posten 1904-01-22 "Underofficerare lyser med sin frånvaro")

Vid diskussionsmötet (som anordnades av Ynglingaföreningen i Bjurbäck) den 30 maj (1902) hade Emil Henriksson framstelt denna fråga: ”Hvilka plikter hafva vi att fylla i våra hem och emot samhället?” ... Olika plikter mot samhället redovisades. ... ”(Att) besöka fattiga och sjuka, hafva vänligt och tjenande sinne emot de behöfvande samt för öfrigt fullgörandet af våra verldsliga plikter emot kommun och stat, lyda öfverheten, vetande att den öfverhet som är, den är skickad af Gud, och att Herren vill leda de styrandes tankar och beslut. Ej undandraga sig värnplikten eller om så skulle hända i farans stund försvaret af vårt fosterland. ... Då diskussionen slutat vidtog ett lifligt samtal öfver samma ämne.” (”Missionsvännerna i Bjurbäck och Mullsjö” s 124-125)

På kommunalstämma med Tofteryds församling den 11 dec. 1900 fattades beslut att kommunalstämmorna med socknen därefter skulle hållas i Skillingaryd uti därvarande missionshus' lilla sal, som af Skillingaryds missionsförening för ändamålet upplåtits, men öfver sagda beslut besvärade sig inom laga tid Johan Svensson i Sjöeryd jämte 8 andra Tofteryds sockenmän hos länsstyrelsen . . . som funnit besvären icke föranleda ändring i kommunalstämmans öfverklagade beslut. (Jönköpings-Posten 1901-05-29 "Kommunalstämma i missionshus' lilla sal")


ca 1900 - ca 1600

I början af 1850-talet uppstod hos icke få medlemmar af Jönköpings samhälle en tanke på att något måste göras för folkets moraliska förbättring, och wid flera sammanträden höllos öfwerläggningar rörande hwad som borde åstadkommas för befrämjande af detta mål. I dessa öfwerläggningar, hwilka blefwo utan resultat för det afsedda målet, deltog då warande Collega Scholae K.W. Almqwist, som insåg, att Guds ord war det enda, som kunde åstadkomma någon moralisk förändring till det bättre. Han åwägabragte derföre friwilliga predikningar och bibelförklaringar, af honom och andra lärare, i kyrkan och på arbetshuset, hwarjemte han i skolans samlingsrum höll missionsföredrag, hwilka woro till trängsel besökta. Det wisade sig dock snart, att allt detta endast war öfwergående åtgärder, hwilka efter någon tid upphörde, af werkliga hinder från somliga håll och af likgiltighet från andra. (T.H. Odencrants "Meddelanden angående Jönköpings förening för Inre och yttre Mission" s 18-19)

I Måndags (d. 5.) lärer, efter hwad ryktet förmäler, hans högwördighet, erkebiskopen, hafwa warit uppkallad på Stockholms slott till Hans Maj:t, och med hela den Konung Oscar egna wärdighet, men derjemte ganska eftertryckligt blifwit tillrättawisad för sitt emot all parlamentarisk form stridande högst besynnerliga företag emot Herr Statsrådet Silfwestolpe, hwarom wi efter Stockholmstidningarne i föregående nummer meddelade en berättelse. Erkebiskopen skall, som det säges, i denna affär hafwa begått en twåfaldig bock. (Jönköpingsbladet 1845-05-10 "Erkebiskopens skrapa")

Våren 1818 reste två danska färdemän genom smålandsbygden. ... I Svenarum voro en hop militärer samlade under väntan på någon högre officer. De skulle avlägga ed till Carl XIV Johan, som nyss förut tillträtt regeringen. När officeren äntligen kom, hälsade han dem med ett: "God dag, kamrater", vilket sedermera besvarades med ett ljudligt hurra. Därpå höll han ett kort tal, vari han erinrade om vad man var konung Carl XIV Johan skyldig, och så uppläste han eden, först för korpralerna och sedan för soldaterna, vilken de ord för ord eftersade. Efter ett enstämmigt hurra och ett "Leve konungen!" skildes de åt. "Jag vet icke", skriver Becker (en av de två färdemännen), "huruvida jag skall beundra dess vackra uniformer eller den behandling de rönte." (Per Johnsson "Hur såg det ut i Jönköping 1818?"; Jönköpings-Posten 1950-03-17)

(1769 utkom) arméns första allmänt anbefallda soldatinstruktion; den var författad av majoren vid Jönköpings regemente Carl Johan Holthausen och hade titeln "Soldatens skyldigheter i fred och fält". Instruktionens motto (var) ... "Frugta Gud, Ära Konungen, Tjena Trogit". (Enar Skillius "Gamla I 12" s 15)

Kyrkparad var den kombination av gudstjänstbesök och militär övning som förekom under indelningsverkets tid. Den var i sin tidiga form ett iögonfallande exempel på den intima kopplingen mellan kyrka och stat. Dess religiösa del bestod i att övervara högmässan och nyttja nådemedlen, dvs delta i nattvardsgången. Dess militära del bestod, före det stora nordiska kriget, i vapenövning och exercis och under 1800-talet så gott som uteslutande av genomgång och inlärande av soldatinstruktioner. ... Av orderjournalen för Överstelöjtnantens kompani att döma förekom kyrkparader (efter napoleonkrigen) varje söndag i samband med högmässan i sockenkyrkan. Korpralen eller sockenbefälhavaren ställde upp soldaterna på kyrkbacken före gudstjänsten, inmarschen skedde i samlad trupp till bestämd plats i kyrkan. Ingen fick vara borta utan permission eller laga hinder. Hade en soldat tillstånd att för sitt arbetes skull vistas utom sin socken, var han skyldig att anmäla sig för sockenbefälhavaren i sin tillfälliga vistelseort och där delta i kyrkparaderna. ... Soldaterna fick utan tvivel sina instruktionskapitel i hemläxa. Målet var att de efter modell av katekesförhören skulle kunna sina huvudstycken som ett rinnande vatten. ... Gissningsvis kan man anta att kyrkparader från och med 1850-talet blev allt mer sällsynta för att till slut helt upphöra. ... Inom (det västsmåländska) Mo härads kompani torde kyrkparaderna ha upphört på 1870-talet. (Enar Skillius "Mo härads kompani" s 108-109)

Vid kyrkoherdevakansen (i Jönköpings pastorat) 1687 togs veterligt inga som helst kontakter mellan kung och församling. Endast sex veckor efter det att kyrkoherde Lars Mellin hade dött i slutet av oktober utfärdade Karl XI den 9 december fullmakt för kyrkoherden i Sorunda i Strängnäs stift Erland Dryselius att vara kyrkoherde i Jönköpings regala pastorat. Också i fråga om biskopsutnämningarna var det kungliga enväldet oinskränkt. Kungen hade rätt att utnämna vem han ville till biskop. Så skedde 1688 i december, då Karl XI utnämnde sin överhovpredikant, den 41-årige Samuel Wirenius, till biskop i Växjö. Inte heller i detta fall finns några uppgifter om samråd mellan kung och stift, mellan kung och domkapitel/prästerskap. Samuel Wirenius var en underdånig kungatjänare. Han genomförde kyrkolagen av år 1686 i hela stiftet, varom det heter, att den blev "fullständigt införd och tillämpad". (Göran Åberg "Kyrkligt liv i Jönköping för 300 år sedan" s 75-76)

Två dagar återstod nu till den förhatliga utskrivningen (i Jönköping 1683). ... Många var troligen benägna att foga sig efter överhetens vilja. Bland dessa var troligen Zachris i Taglarp men däremot inte Karl i Rörstorp, som lite överlägset yttrade till den tvekande Zachris: Du rädes mera kejsarens hat än Kristi rättfärdiga sak. Den egendomliga formuleringen måste väl innebära, att Zachris beskylldes för att av rädsla inte våga kämpa emot utskrivningen vidare. Den visar väl också att Karl i Rörstorp varit en läraktig åhörare till sockenprästens förkunnelse. ... (Karls) mål blir att med alla medel stoppa utskrivningen så att allmogen skall få rådrum att sända upp ett ombud för häradet till Stockholm för att där begära att få gå in i ständigt knektehåll. ... Karl dömdes (senare) "sig till ett välförtjänt straff och andra slike orolige till sky och varnagel att Justificeras och halshuggas". ... (Men kungen beslöt att) "av nåder skänka Karl i Rörstorp livet. ... Men däremot skall han vid Jönköpings Slott på egen bekostnad, slagen uti järn arbeta tvenne år, och sedan samma tid förfluten är genom uppenbar och allvarsam Skriftermål uti Guds församling uti församlingens närvaro bliva intagen". ... Måhända fanns det en underförstådd rollfördelning: kommissorialrätten slog och kungen helade eller i varje fall lindrade svedan. Slutklämmen i det ovan citerade utslaget belyser på ett intressant sätt den intima för att inte säga oupplösliga föreningen mellan stat och kyrka under enväldets och den kyrkliga ortodoxins tid. En rätt kristen skulle alltid och under alla förhållanden vara överheten underdånig. Grava upproriska attityder och handlingar medförde, som man kan underförstå av det kungliga utslaget, automatisk uteslutning ur kyrkan, och detta krävde att den felande offentligt återintogs i kyrkan när brottet var sonat. (Enar Skillius "Gamla I 12 - Indelta regementets tillkomst" s 40,46-49)

Näst efter Gud falla vi ned vid den fredsälle och mäktige furstens, vår allernådigste konung Karl (XI:s) knän, ej undandragande oss att oförtröttat bedja för hans välfärd och önska, att Gud, allas vår högste beskyddare med nåd måtte se till H. Maj:ts ärofulla, blomstrande och lyckosamma regering och förunna honom ett långt liv och sedan han lyckligt genomvandrat denna dödlighetens ort, en evigt bestående sällhet i himmelen. Bevara, O Gud, den allernådigsta och mäktiga änkedrottningen (Hedvig Eleonora), Riksens fem högsta herrar samt det Höga Rådet, att de må leva lyckligt, ha framgång i sina förehavanden och stävja de larmande fiendernas alla grymheter, så att en lugn och efterlängtad halcyonisk fred må bevaras åt vårt folk och fosterland. Förunna Jehova åt detta Carolinska lärosäte allt gott och skänk det all sköns lycka, låt dess lärare och samtliga medborgare till Ditt namns pris och ära samt statsmaktens nytta och välförd känna och njuta himmelens rikliga välsignelse. (Petrus M. Nicander "Lovtal över Jönköping" s 38; tal med den Högstes bistånd offentligen hållet vid Karolinska akademien i Lund den 11 juni 1670)

(Vid denna tid, början och större delen av 1600-talet,) höllos sckenstämmorna (i Barnarp) i kyrkan eller på "kyrkvallen", d. v. s. utanför kyrkans ingång, först längre fram byggdes sockenstuga. . . . Från 1649 nämnes att man höll "socknestufwa", varför en sådan förmodligen hade byggts. (Sigurd Lindgren "Bilder ur livet i Barnarps socken på 16-1700-talen" s 40,43)


ca 1600 och tiden dessförinnan

Vid förefallande extra ordinära byggnads- eller reparationsbehov var (under reformationstiden fram till mitten av 1600-talet) den enda utvägen att gå till Kungl. Maj:t med begäran om ökat anslag av vin-säd och byggnadspenningar eller anhålla om tillstånd att få allmän kollekt antingen i hela landet eller i stiftet - saker som Kungl. Maj:t kände sig besvärad av och ogärna beviljade, åtminstone som regel. Följden blev en kyrklig förlamning, som förde med sig den andra och större perioden av ödekyrkor och ödekyrkogårdar. Till detta kom, att Kungl. Maj:t och kronan av sparsamhetsskäl gärna såg, att överflödiga kyrkor indrogos. En sådan kyrka var Sanda utanför Jönköping, som indrogs genom kungligt brev år 1556. Socknens hemman uppdelades härvid på angränsande kyrkor och socknar. (Sven Axel Hallbäck "Om ödekyrkor och ödekyrkogårdar" s 460)

Successivt genomdrevs religiösa nymodigheter i Småland. Som en konsekvens av besluten vid Västerås riksdag (år 1527) avvecklades det franciskankloster som grundats i Växjö på 1480-talet. Även de andra småländska klostren i Kalmar, Jönköping, Kronobäck och Nydala försvann under 1530-talet. Vid samma tid började mässa hållas på svenska och genom celibatets avskaffande kom prästfamiljer att bli en ny företeelse i de småländska socknarna. Den nya tidens inträde blev uppenbar i samband med Växjöbiskopen Ingmars död 1530. Den nye biskopen Jöns Bosson utnämndes detta år av kungen och inte av påven. Kyrkan hade fått ett nytt överhuvud. (Olle Larsson "I kamp för 'gammalt och fornt'" s 111)

Det är i vår tid (år 1950) icke lätt att rätt uppskatta den roll, som klostren spelade i folkets andliga liv. Att de trots sina i synnerhet mot medeltidens slut allt tydligare framträdande brister dock omfattades med stor sympati är tydligt. Detta framgår icke minst av det sätt, på vilket smålänningarna reagerade mot Gustav Vasas utplundring av klostren i deras landskap. . . . I Västra härad, där folket ägde en fyrahundraårig förtrogenhet med klosterväsendet, förorsakade reduktionen ett blodigt uppror. Från ett möte i Svenarum den 4 april 1529 avsände upprorsmän, församlade från norra och västra Småland, till inbyggarna i Östergötland ett brev, i vilket riksstyrelsen stämplades som okristlig och farhågor uttalades för att folket blev "platt fördärvat i grunden", om det icke komme till ett slut på det, som nu skedde runt om i riket, "att all closter endeles äre nw ödhe lagth och wart tagit wthur them alla theris clenodia och äghedeler, clostren somble stedhes nedher brotne, tiglet bort fört, taffler och beletthe theslikes". Det var synbarligen en mycket ömtålig punkt i smålänningarnas sinnen, som kungen rörde vid, då han förgrep sig på klostren. Man kan visserligen spåra även andra orsaker till smålandsupproret 1529, t. ex. den alltmer tyngande skattebördan, möjligen också gammal förkärlek för Sturehuset, som hade sitt ursprung i dessa bygder och där ännu torde haft minnesgoda anhängare, som kanske betraktade Gustav Vasa som en inträngling. Vad som främst eldade smålänningarna vid anloppet mot den nye fördomsfrie makthavarens hejdukar var dock helt visst den kärleksfulla vördnaden för klostren och deras invånare. (Curt Härenstam "Klostren i Småland" s 84)

På nyåret 1528 förrättades den högtidliga ceremonien i Uppsala ärkebiskopslösa domkyrka med Skarabiskopen som officiant, och Olaus Petri höll kröningspredikan. ... Kröningseden som hörde till ritualen hade förkortats något, vilket väckte uppseende. Gustaf Vasa svor inte att beskärma kyrkans personer och egendom. ... Vad som närmast kom oro åstad var plundringen av klostren, ty gentemot dem uppträdde Gustaf Vasa från första stund med stor bryskhet och stack inte under stol med sina utåtvända åsikter om dessa inåtvända institutioner.Hans utsända gick fram med stort barbari, ryckte guldsiraterna från altarskåpen och kopparplåtarna från kyrktaken och samlade ihop korkåpor och bårtäcken i stora högar på fogdegårdarna. Kostbarheterna smältes mestadels ner eller gjordes om, till stor förlust för eftervärlden och ringa gagn för kronan. ... Vid det småländska Nydala ... slog bönderna ihjäl en fogde som Gustaf Vasa skickade dit. - Gottfrid Sture hette han förresten. Detta hände på våren 1529, och de förbittrade smålänningarna lyckades därpå tillfångataga kungens syster Margareta, som tillsammans med hans tyske sekreterare var på genomresa genom landskapet från Rostock och Daljunkarens avrättning. Hon sattes nu i fängelse i Jönköping, varpå man höll stora folkmöten i Svenarum och Lekeryd och utfärdade uppsägelsebrev och upprorsappeller till östgötar och västgötar. Som alltid när det var fara på färde satte Gustaf Vasa omedelbart i gång med att skriva vänliga och försonliga brev. Östgötar och kalmariter lyckades han förmå att se tiden an, och till Anders Persson i Rankhyttan och Måns Nilsson i Aspeboda skrev han bevekande och bad dem hålla folket i Dalarna stilla, vilket de också lyckades göra. Sämre effekt hade hans brev till Jönköpings stad, i vilket han tackade så mycket för att hans syster hade blivit omhändertagen; han förstod att det hade skett av idel omtanke på grund av rykten om oroligheter i Uppsverige, men ryktena var falska och han anhöll därför att hon måtte få resa vidare. Vad den ihjälslagne fogden beträffade hade han kanske överträtt sina befogenheter och gjort skäl för sitt öde, föreslog den förbindlige landsfadern. I Västergötland, där de småländska upprorsappellerna omedelbart vann resonans, utlyste ett antal herremän med Ture Jönsson och Skarabiskopen Magnus Haraldsson i spetsen ett landsting på Larvs hed i slutet av april. Deras skrivelse till Jönköpings stad och smålänningarna finns i behåll. ... En del militära förberedlser vidtogs visserligen - man byggde bråtar och ställde ut vakt i Tiveden och Holaveden - men Gustaf Vasas propagandaoffensiv förfelade inte sin verkan, och bara någon vecka efter tinget i Larv hölls ett nytt möte i Broddetorp där man kom överens med kungens ditsända delegater att resningen skulle vara en platt förfallen och död sak, som det stod i avtalet. Kungens syster skulle friges och upprorsmännen skulle få amnesti. ... (Tre av de upproriska västgötaherrarna kom emellertid senare att dömas till döden, och för två av dem kom dödsdomen att verkställas.) (Alf Henrikson "Svensk historia I" s 233-237)

Första gången "Junakøpung" omnämnes i skrift är 1278, då Magnus Ladulås bytte till sig ett markområde vid södra Vättern av biskopen i Linköpings stift, vilken på den tiden var kyrkligt överhuvud. (Märta Ahlbom "Från slottsvall till parkstråk" s 5)

Hur kungamakten och kyrkans företrädare agerade gemensamt illustreras av dessa rader ur ett dokument från 1219 rörande Nydala klosters rättigheter till fiske i vattendraget Skeen: "Var och en som försöker göra denna överenskommelse ogiltig, som ingåtts så korrekt och formenligt och godkänts i närvaro av oss (Johan, med Guds nåde svenskarnas kung, och Karl, med samma nåd biskop av Linköping) samt herr Valerianus, ärkebiskop av Uppsala, Karl jarl och andra stormän, skall vara underkastad den kungliga hämnden och straffas med bannlysning." (Bertil Nilsson "Sveriges kyrkohistoria - missionstid och tidig medeltid" s 139)

På 1100-talet organiserade den förste kände inhemske biskopen, Gisle av Linköping, tillsammans med kung Sverker uppbyggnaden av Linköpings stift och lät grundlägga cisterciensklostret Nydala i Småland. Enligt traditionen skall det ha skett samma dag och år som kung Sverker och drottning Ulfhild grundade klostret Alvastra i Östergötland, den 6 juni 1143. ... För förståelsen av det kyrkliga livet på sockennivå har de svenska landskapslagarna utomordentligt stor betydelse. Dessa nedtecknades under en period av omkring ett hundra år från och med 1220-talet. ... Tiohärads kyrkolag, som gällde i Växjö stift, är fristående i den meningen att den inte utgör en del av en lag. I Småland som helhet gällde nämligen Östgötalagen utom i kyrkliga frågor. (Bertil Nilsson "Kyrka och lärdom" s 93-96)


Att fortsätta med ('nationerna'):

De närmaste åren efter år 2000 - ca 2000

En landsomfattande kris inträffade år 701 f. Kr. när den asyriske ledaren Sanherib belägrade Jerusalem och stängde in (kung) Hiskia som ”en fågel i bur”, som han själv uttryckte det. Men (profeten) Jesaja uppmuntrade honom att stå fast, och belägringen hävdes på ett underbart sätt. Även om Hiskias avfällige son Manasse omintetgjorde faderns religiösa strävanden tog Hiskias sonson Josia (639-609 f. Kr.) medan han fortfarande var ung initiativet till en annan viktig reform, understödd av profeten Jeremia. Dessa båda exempel på kyrka-stat-samarbete borde inspirera oss i dag. Det var inte så att kungen försökte sig på att profetera eller att profeten ägnade sig åt politik. Var och en förblev i sin kallelse, men tillsammans var de effektiva. (John Stott "Genom Bibeln - Dag för dag" s 83 i kommentar till 2 Kung 19:6)

Inför Festus, som kom efter Felix, tog Paulus avstånd från anklagelsen om uppvigling. Han var inte ansvarig för några brott mot freden. Så säker var han på att inte ha förolämpat kejsaren att han bedömde det som nödvändigt att vädja till denne för att rentvå sig själv. Han kunde säga: ”Varken mot judarnas lag eller templet eller kejsaren har jag förbrutit mig” (v. 8). Inte anarki utan lojalitet präglade hans inställning till kejsaren. ... Paulus tre försvarstal hade framgång. Varken Felix, Festus eller Agrippa fann honom skyldig till något. Tvärtom fastslog de bestämt att han var oskyldig till anklagelserna. Paulus nöjde sig dock inte med detta, utan gick vidare till högre instans. Han förklarade inför alla närvarande sin trefaldiga lojalitet: mot Mose och profeterna, mot kejsaren och framför allt mot Jesus Kristus, som hade mött honom på Damaskusvägen. Detta var hans självförsvar. Han var en trogen jude, en trogen romersk medborgare och en trogen kristen. (John Stott "Genom Bibeln - Dag för dag" s 341 i kommentar till Apg 25:8)

Vad som kan upplevas som politisk passivitet i urkyrkan är i själva verket uttryck för en revolutionär hållning: maktens män är maktlösa! All makt är Guds, en del av Guds ordning. Varje makthavare i denna värld är bara en förvaltare. ... Den som böjt sitt liv under Gud äger en inre frihet som gör att den som i yttre mening har makt över henne likväl icke råder över hennes liv. Inte ens genom att döma henne till döden kan makthavaren tillfoga henne någon skada. ... Den unga kyrkan vittnar om de maktlösas makt. När kyrkan däremot allierar sig med makthavarna blir hon ömklig och svag, hur imponerande hennes skrudar och katedraler än är. Makten korrumperar när dess utövare på fullt allvar tror sig ha makt. De har då glömt att all verklig makt kommer från Gud.Den som böjt sitt hjärta under Gud står därför över dem som sitter på maktens tribuner. (Peter Halldorf ”Andens folk” s 192-193 i kommentar till Apg 12)

Som romare var de (kristna) lojala mot kejsaren, de anpassade sig till de lagar och seder som gällde där de bodde. Men bara till en viss punkt. Deras djupaste lojalitet var mot en annan Herre. Martyrperioderna i den tidiga kyrkan orsakades av denna lojalitetskonflikt. Den romerska myndigheten hade inga invändningar mot den kristna tron som sådan. Kulturen var pluralistisk och människor fick tro vad de ville. Men den som inte var beredd att delta i kulten av kejsaren uppfattades som fiende till Rom. Det finns en ofrånkomlig spänning inbyggd i det kristna lärjungaskapet. Lärjungen lever ”i världen”, och har samma skyldigheter som andra mot samhället. De tidiga kristna både underordnade sig och drog fördel av allt det som deras romerska medborgarskap innebar. Men ännu mer levde de ”i himlen”, där hade de sitt viktigaste medborgarskap, sin själs förankring. Och när Guds rike hamnade i konflikt med kejsarens rike var valet enkelt. (Peter Halldorf ”Andens folk” s 373-374 i kommentar till Apg 22)

Skälet till att den unga kyrkan uppfattades som ett politiskt hot i romarriket var inte att de kristna förespråkade politisk kamp eller understödde revolutionära idéer. Evangeliet är politiskt, men uppträder inte på den politiska arenan. Efterföljelsen är revolutionär, utan att vara upprorisk. Paulus talar om sig själv som en ”god soldat”, men kampen utkämpas inte på de militära slagfälten. Kyrkan utmanar alla former av orättfärdighet genom att utgöra ett alternativt samhälle i samhället. Hennes kallelse är att vara där, som en rättfärdighetens och fridens och glädjens surdeg mitt i samhällskroppen. (Peter Halldorf ”Andens folk” s 406-407 i kommentar till Apg 25)

Den kristna vänstern är snart en större maktfaktor i Sverige än den kristna högern i USA; den största tidningens opinionsbildning, regeringschefen och ledaren för den största kyrkan tillhör alla kristen vänster och har en agenda som gör anspråk på att hämta legitimitet från Gud. Ett och annat sekulärt politiskt avståndstagande skulle inte skada. Att hålla Gud borta från politiken är trots allt ett av Västerlandets största och bästa framsteg. (P.M. Nilsson "Återkristnandet av Sverige"; tidningen Expressen den 6 november 2005)

En kvinnlig äldste (i Dasoqi i Kina 1997) visade oss stolt på tavlorna med stora stämplar, som intygade att församlingen var registrerad. ”Staten skyddar oss”, sa hon, ”det finns många villoläror och de som är aktiva i dem vill inte följa lagen. Vi anser att vi som kristna skall följa lagen och vara föredömen på alla sätt”. Den glada och uppsluppna gemenskapen med generösa inslag av äldsten Zus skrattsalvor fortsatte under den ”kärleksmåltid” församlingen bjöd på. Ja, vi inneslöts verkligen i den varmaste kärlek man kan tänka sig och minnena från Bikeqi och Dasoqi är för alltid inpräntade i minnet. ... I oktober 2005 hade ledarna i Hohhot planerat att jag och den grupp jag hade med mig skulle besöka Bikeqi. Men på morgonen samma dag som besöket skulle ske talade våra förlägna värdar om, att myndigheterna inte gav tillstånd till det besöket. ”Reser ni dit kommer polisen att stoppa er”. Vi fick ingen förklaring till besöksförbudet. Någon viskade senare, att myndigheterna ville trakassera ledningen i Hohhot eftersom de inte ville ordinera en kvinnlig pastor, som blivit godkänd av myndigheterna men inte hade församlingarnas förtroende. ... Ibland möter (församlingarna) korrekt och även generös behandling, ibland är de kitsliga och uppträder arrogant och hotfullt. Det finns bara två alternativ för Kinas kristna: antingen att arbeta öppet och foga sig i myndigheternas regler – och ofta då arbeta i relativt stor frihet – eller att inte registrera sig och då utsättas för brutala stormningar av gudstjänster och konfiskering av biblar, sångböcker och utrustning. Ofta arresteras ledarna, förhörs under tortyr och döms till omänskliga böter. (Eskil Albertsson "Många tårar - stor skörd. Om församlingstillväxten i Kina." s 73-74)

I samband med att inte minst kristen tro – och starka sympatier för kristendomen – visar sig ha starkt fäste bland partimedlemmar, bland anställda vid statliga institutioner, på universiteten, i företagsvärlden, i städerna och på landsbygden, ja, i alla samhällsgrupper är nervositeten stor bland Kinas ledarskikt. Särskilt störs man av icke-registrerade grupper, som man inte kan ha full kontroll över. Det må vara den enorma floran av kristna grupper och sekter eller Falugong eller fackföreningsceller. Man är akut medveten om att kommunismens nederlag i Central- och Östeuropa var kopplad till nätverk av religiösa och politiska grupper. ... Min syn på den kristna situationen i Kina är följande. Den som generaliserar och stämplar hela den registrerade kyrkan som politisk och tom på verkligt andligt innehåll har inte lärt känna brinnande pastorer, evangelister, äldste och medlemmar som bara lever för att förkunna hela evangeliet och bygga Kristi församling. Trots politisk bråte i ”byggnadsställningarna” runt den registrerade kyrkan bekänner sig Guds ande till förkunnelsen av bibelordet och skaror av människor kommer till tro. Den som talar föraktfullt om icke registrerade grupper har inte levt sig in i deras kamp och vånda under mer än 50 år av ateistisk, kommunistisk regim och inte heller mött den totala hängivenheten på Kristus, som kännetecknar dessa skaror av kristna. Hellre lider de än kompromissar med sitt samvete. De är värda vår respekt och vårt stöd i förbön. (Eskil Albertsson "Många tårar - stor skörd. Om församlingstillväxten i Kina." s 155-156)

Islam är statsreligion i Marocko och 99 (procent) av befolkningen är muslimer av sunnitisk typ. Kung Muhammad VI räknar släktskap med profeten och bär som nationens andlige ledare titeln "amir al-muminin". (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 214)

Jfr ”De visade Jesus ett mynt och sade till honom: ’De, som hör till kejsaren, avkräver oss skatterna.’ Jesus sade till dem: ’Ge det, som tillhör kejsaren åt kejsaren. Ge det, som tillhör Gud, åt Gud och det, som är mitt, ge mig det.” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 89; Thomasevangeliet log. 100)


ca 2000 - ca 1990

Den serbisk-ortodoxa kyrkan är den främsta bäraren av serbisk nationalism. Den firade länge ensam det nationella minnet av slaget mot turkarna på Trastfältet 1389. Politiskt förlorade serberna slaget men kyrkan räknade det som en seger för tron. Vid 600-årsjubileet av denna nationella högtid 1989 visade den socialistiska regimen ett nytt och växande intresse för denna manifestation av serbisk nationalism samtidigt som man avskaffade autonomin i Kosovo. Presidenten Slobodan Milosevic visade ett växande positivt intresse för den ortodoxa kyrkan som nationell symbol. Vid påsken 1999 sände han en officiell välgångsönskan till den 84-årige patriarken Pavle och den ortodoxa kyrkans medlemmar. Också den serbiske överbefälhavaren sände en påskhälsning och påminde om det andliga och moraliska stöd, som den serbisk-ortodoxa kyrkan alltid givit det serbiska folket i dess patriotiska kamp. När patriarken Alexej II av Moskva samma år besökte Belgrad, togs han emot av presidenten. Detta möte fick stort utrymme i massmedia liksom den gemensamma friluftsmässa, som de båda patriarkerna firade tillsammans med 50.000 troende. Den blodiga etniska rensningen av Kosovo 1999 gav den serbisk-ortodoxa kyrkan anledning till skarp kritik av president Milosevic. När man i slutet av juni 1999 firade 610-årsjubileet av slaget på Trastfältet fick presidenten inte vara med. "Vårt folks gudlöse ledare har ingen del i detta firande", förklarade patriarken Pavle och andra kyrkliga ledare gjorde liknande uttalanden. Detta tillsammans med den växande oppositionen i Serbien och Montenegro förebådade Milosevics fall. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 188-189)

Jag tror på en åtskillnad mellan kyrka och stat. Kyrkan är inte staten. Och staten är sannerligen inte kyrkan. Varje gång kyrkan ger sig in i politiken löper kyrkan risken att tappa bort sitt uppdrag - att lära människor Guds Ord. Politiken är en värld av givande och tagande, av opinionsundersökningar, alltför många opinionsundersökningar av människors visioner. Kyrkan bygger på en absolut princip: Guds Ord, inte människornas ord. Men jag vill klargöra följande: vi ska välkomna, vi bör välkomna, människor med tro på politikens område. Det är väsentligt att troende kommer in på det området. Precis som tron hjälper oss att avgöra hur väl vår demokrati fungerar. Demokrati är inte bättre än de människor som är villiga att delta i den. . . . Statliga åtgärder kan inte lösa alla våra problem. Staten kan dela ut pengar men den förmår inte att inge hopp i våra hjärtan eller ge oss en känsla av mening i våra liv. Staten kan inte fylla den andliga brunnen varifrån vi dagligen hämtar styrka. Enbart tron kan göra det. (George W. Bush "Tron kan förändra liv" s 187; predikan i Second Baptist Church, Houston, Texas 1999-03-06)

Bör kyrkan skiljas, och i så fall även staten? Detta minst sagt problematiska spörsmål har länge utgjort en återkommande fråga å de debattens tiljor, som föreställa svensk kyrkopolitik, och ha svaren därå vanligen skiftat mellan dels full positivism, dels däremot m.e.m. uttalad anti-inställning till antingen det ena eller det andra, d.v.s. oftast Ja eller Nej, detta beroende å vilket parti som tillfrågats. Fördenskull bör det vara med icke ringa lättnad, som våra politiker under förhandenvarande vårperiod äntligen kunnat avläsa den fullbordade kyrkoberedning, som nyligen nedlagt sina papper å regeringens bord, så att de nu i svart och vitt kunna veta, vad de framdeles tycka. Naturligtvis är det icke helt oväntat, att beredningens förslag utmynnar i en genomförd skilsmässa, ej minst som detta ju i åtskilliga år förutsatts såsom lämpligt resultat av utredningsarbetet. Torde det alltså redan nästa årtusende bliva så, att kyrka och stat icke vidare tillhöra varandra; böra de självfallet var för sig söka klara sig å egna ben, lika väl som så många andra i vår moderna tid hänvisas till att merendels stå just å sådana. Därmed undanröjes efter mångårig väntan också det mera teoretiska problem, som bestått i, att de båda kontrahenterna understundom icke synts hava någon mera djupgående tro å varandra, i den mån en dylik ej tett sig tillräckligt fördelaktig för att uppväga övriga motsatser. De nya förhållandena komma givetvis också att medföra en friare ekonomi för hrr kyrkoledare, låt vara att den nödiga beskattningsrätten fortfar att kvarstå, ehuru i en psykologiskt mera tilltalande avgiftsform. Denna tidning vill emellertid icke onödigtvis uppehålla sig vid dylika mera krassa synpunkter, huru väsentliga de än må vara i sammanhanget, utan ser det som sin plikt att, innan det slutliga avgörandet faller å sin plats, peka å vissa synpunkter, som måhända icke blivit tillräckligt beaktade av själva beredningen. Finnes det nämligen en betydande risk, om den svenska kyrkan i framtiden lämnas s.a.s. vind för våg utan statligt överinseende, att densamma tager detta till intäkt för att, med förbiseende av rådande politiska majoriteter, å egen hand vilja fastställa sina ståndpunkter i allehanda åsiktsfrågor, vilka vi av hävd i det här landet pläga avgöra med röstsedeln i våra resp. händer. Även om vi vilja hoppas, att så icke skall bliva fallet, nödgas vi här höja ett varnande frågetecken inför, vad som möjligen kan inträffa eller icke! Det kan således finnas goda skäl för våra beslutsfattare att ännu betänka sig, innan de taga en alltför förhastad ställning till beredningens förslag. Om nu kyrkan icke längre skall vara ansluten till staten, kunde man måhända överväga att i stället, såsom en medlande kompromiss, ansluta staten till kyrkan; veta vi ju sedan gammalt, att anknytningar av detta slag icke behöva betyda något särskilt. Mycket kunde vara vunnet, om vi å detta sätt, trots den förestående radikala förändringen å kyrkoplanet, likväl finge hava det ung. som vi äro vana vid även framgent! (Gunnar Ljusterdal "Bör kyrkan skiljas?" s 118-119; ledare i Grönköpings Veckoblad 1994)

(Naaman) hade ett litet förbehåll beträffande sitt hemlands officiella religion: ”När min herre går in i Rimmons tempel för att där böja knä och han då stöder sig vid min hand och jag också böjer knä där i Rimmons tempel, må då Herren förlåta din tjänare, när jag så böjer knä i Rimmons tempel.” Elisa tyckte märkvärdigt nog att detta kunde gå för sig, ty han yttrade bara: ”Far i frid.” (Alf Henrikson ”Biblisk historia – Gamla testamentet” s 188; jfr översättningen ovan av 2 Kung 5:17b-18 enligt Grekiska GT)

År 1988 begärde kyrkomötet att regeringen skulle göra en utredning om ekonomiska och rättsliga frågor i kyrkan. Regeringen tillsatte den begärda utredningen om ekonomi och rätt i Svenska kyrkan (ERK-utredningen) samt en expertutredning. Slutbetänkandet presenterades 1992. ... I samband med ERK-utredningen skedde en perspektivförskjutning, avläsbar i ordvalen. Från och med nu användes inte längre uttrycket "skilsmässa mellan stat och kyrka". Det talades i stället om en relationsförändring. De tre nyckelorden i slutbetänkandet var en "öppen", "demokratisk" och "rikstäckande" folkkyrka. ... Slutresultatet (efter regeringens beredning) redovisades 1994 i "Staten och trossamfunden". Redan av titeln framgår att frågorna betraktades ur ett vidare perspektiv: den moderna staten och de olika religiösa samfunden i samhället. ... Regeringen överlämnade den 15 juni en skrivelse till kyrkomötet om ändrade relationer mellan staten och Svenska kyrkan. Svenska kyrkan skulle bevara sin identitet som en evangelisk-luthersk, episkopal, öppen, demokratisk och rikstäckande folkkyrka, vilket borde farmgå av särskild lag. ... Den 18 december 1997 överlämnade regeringen propositionen "Staten och trossamfunden -grundlagsfrågor". ... Riksdagen fattade ett första beslut om grundlagsändringar och övriga lagar den 4 juni 1998 och ett andra beslut den 18 november samma år. Därmed var det definitivt klart att kyrka-statrelationerna skulle ändras den 1 januari 2000. ... Från frikyrkligheten riktades kritik mot den nya lagstiftningen för att den inte löste religionsfrihetsproblematiken, eftersom det skapats en särskild lagstiftning kring Svenska kyrkan, Lag om Svenska kyrkan, som fastställer dennas bekännelsekaraktär, organisation och struktur. ... Kritiken kom främst från Svenska Missionsförbundet och Stockholms katolska stift. (Ingmar Brohed "Sveriges kyrkohistoria - Religionsfrihetens och ekumenikens tid" s 278-279,281)


ca 1990 - ca 1985

Tillåten "normal religiös verksamhet" (i Kina) måste vara inordnad under någon av de godkända religiösa associationerna: den protestantiska (tre-själv-rörelsen, TSR), den katolska, den islamiska, den buddhistiska eller den taoistiska. (Eskil Albertsson "Kina - öppet men inte fritt" s 16; tre själv = självstyrande, självunderhållande, självutbredande; Svenska Alliansmissionens årsbok 1989)

(Domprosten i Växjö) G A Danell säger: "En kristen skall vara ett föredöme även som medborgare i ett jordiskt rike. Han skall vara samvetsgrann med fullgörandet av alla sina plikter och omutligt redbar när det gäller deklarationer och skatter." ... Det är omöjligt att inte ge kejsaren vad kejsaren tillhör om man ger Gud vad honom tillkommer. (Bo Svensson "Inlägg i skattedebatten"; Jönköpings-Posten den 21 oktober 1988)

Att verka som missionär i en sådan situation som den i Sydafrika blir ju något annorlunda än man är van vid. Det blir vissa saker man funderar och reflekterar kring. En sådan är förhållandet kyrka-stat. Kyrkor i Sydafrika har ett profetiskt uppdrag och de tar detta på allvar. Ett profetiskt uppdrag att tala mot orättvisor, förtryck och exploatering, och för fred, rättvisa och rättfärdighet.Det ter sig ju helt klart att det är omöjligt att ha bindningar till den stat som man som kyrka är satt att profetera för. Detsamma gäller tillsättningar av biskopar - Desmond Tutu hade aldrig blivit utsedd till biskop, om staten hade fått ha ett ord med i laget. Det blir alltså mycket tydligt i Sydafrika att det inte är förenligt med evangeliets trovärdighet att ha en koppling mellan kyrka och stat. (Per Svensson "AMANDLA - kraft!" s 128; Växjö Stifts Hembygdskalender 1987)

Nepal är det enda land i världen som har hinduismen som statsreligion och landets kung anses vara en inkarnation av guden Vishnu. ... Varje (missions)projekt är förankrat i ett avtal med regeringen, som reglerar omfattningen av projektet. Alla dessa avtal vilar på ett grundavtal, general agreement, där det klart uttalas att UMN's (United Mission to Nepal) personal inte har rätt att "engagera sig i att omvända människor och (i) andra aktiviteter som ligger utanför deras tilldelade arbete". Men detta hindrar inte personliga vittnesbörd om vad man tror på. ... Det råder religionsfrihet, men ingen har rätt att söka föra över någon från en religion till en annan. (Ingemar Berndtson "Nepal och United Mission to Nepal" s 18-19; Svenska Alliansmissionens årsbok 1987)

En anledning till att koreanerna varit så öppna för kristendomen är att den inte kom till dem som en kolonialmakts religion utan tvärtom. I början av 1900-talet var Korea en japansk koloni. När de kristna, och särskilt kristna kvinnor, vägrade att delta i dyrkan av den japanske kejsaren blev kristendomen en samlingspunkt för landets motstånd och självkänsla. (Vinay Samuel-Chris Sugden "Asiens kristna" s 166; Vinay Samuel född år 1942 i Hyderabad sydost om Bombay/Mumbai i Indien; Chris Sugden född år 1952 i West Runton norr om Norwich och nordost om Cambridge i östra England)

Det finns ingen statsunderstödd kyrka i Australien, och det går en klar gräns mellan världsligt och religiöst inom politik och skola. Att varje parlamentssession öppnas med bön, att kyrkorna är befriade från att betala skatt och att staten ger ekonomiskt stöd till kyrkliga skolor hör till de få undantagen från denna regel. (Robert Banks "Australien och Oceanien" s 183; författaren född år 1939 i Sydney, Australien)

Det var jesuitmissionärer som först kom med det kristna budskapet till delar av Melanesien, men det var genom protestanter från England, Frankrike, Tyskland och Holland på 1800-talet som de första verkliga genombrotten kom i Oceaniens övärld. En del av dessa missionsföretag fick en äkta inhemsk utveckling utan motstycke någonstans. Övärldens sociala och politiska livsformer ledde till en del märkliga förbund mellan kyrka och härskare, som i de "kristna" kungarikena på Tonga och Tahiti. Det ledde också till överenskommelser mellan hela samhällen och olika samfund så att Vanuatu blev i stort sett presbyterianskt, Fiji metodistiskt och norra Nya Guinea lutherskt. (Robert Banks "Australien och Oceanien" s 191,194; författaren född år 1939 i Sydney, Australien)

Östtyskland är det enda östeuropeiska land där protestanterna är i majoritet. De protestantiska kyrkorna här är av tradition starka och har historiska band till sina systerkyrkor i Västtyskland. De intar en attityd av "kritisk solidaritet" mot staten. På senare år (sett från nu år 1985) har man kunnat märka ett betydligt starkare religiöst engagemang hos ungdomen. Inom framför allt de protestantiska kyrkorna har en oberoende "fredsrörelse" växt fram, präglad av stark känsla för moraliskt ansvar och politisk rättvisa. . . . De ortodoxa kyrkorna i Sovjetblocket har upplevt starka vågor av nytt liv och kraft men är samtidigt komprometterade genom sin anpassning till staten. Detta har lett till en politisering inom kyrkorna mellan spontana förnyelsegrupper och officiella kyrkliga ledare som haft svårt att öppet ta parti för dem som förföljs. Trots detta fortsätter stora skaror av nya kristna att hålla den sanna ortodoxt kristna tron levande i svåra tider. (Peter Kuzmic "De kristna i Östeuropa" s 206-207; författaren född år 19?? i Slovenien)


ca 1985 (relationen kyrka-stat i Sverige och Östeuropa cirka fem år före den kommunistiska Berlinmurens fall år 1989; citat från Klaas Runia "Europas kristna" s 204-205,208-215)

(Sverige) De fyra länder som utgör Skandinavien har haft en likartad utveckling. Alla fyra (Danmark, Norge, Sverige, Finland) är övervägande lutherska och har en statlig luthersk kyrka. Detta innebär i de flesta fall att den lagstiftande och ekonomiska myndigheten i sista hand ligger hos parlamentet och att biskoparna utnämns av kungen eller regeringen. Sverige är ett av de mest sekulariserade länderna i Europa, en socialistisk välfärdsstat med sofistikerad kultur. . . . 98 procent av befolkningen tillhör Svenska kyrkan (man blir automatiskt medlem när man föds!), men endast 0,8 procent går regelbundet i kyrkan. . . . 1981 bildades en "Fri synod" inom Svenska kyrkan, delvis som en protest mot att man tvingats acceptera prästvigning av kvinnor.

(Östeuropa, allmänt) I nästan alla kommunistländer innehåller grundlagen en artikel som garanterar samvets- och religionsfrihet, men i nästan alla finns ett tillägg som begränsar denna frihet i statens intresse. Den ungerska grundlagen av 1972 är ett bra exempel. Den garanterar alla medborgare samvetsfrihet och fri religionsutövning. Men dessa rättigheter begränsas av orden: "Folkrepubliken Ungern garanterar yttrandefrihet, tryckfrihet och församlingsfrihet förutsatt att denna frihet inte inkräktar på de arbetande massornas intresse." Ett sådant förbehåll ger staten alla möjligheter att blanda sig i eller förbjuda kyrkans verksamhet när det passar. I många länder (i Östeuropa) är kyrkans situation helt annorlunda än vad grundlagen anger.

(Östtyskland) Relationen mellan stat och kyrka är (i den Tyska Demokratiska Republiken - DDR) bättre än i flertalet östeuropeiska länder. Efter ett möte 1978 mellan partiledaren Honecker och biskop Schönherr har förhållandet förbättrats, även om de överenskommelser som då träffades, inte har laga kraft. Kyrkorna har trots allt en hel del jordegendomar och andra tillgångar, de har egna utbildnings- och sociala inrättningar och får även en del statliga anslag. Men trycket från staten är fortfarande påtagligt och obevekligt. Det visar sig särskilt i införandet av socialistiska cermonier som skall ersätta de religiösa (främst den så kallade "ungdomsvigningen") och av militärutbildning i skolorna. Kristna har i allmänhet svårt att uppnå inflytelserika poster, och deras barn möter ofta motstånd när de söker utbildning. Ändå finns hos många ungdomar i DDR en djup och äkta mottaglighet för det kristna budskapet. De säger ofta: "Det här är det enda ställe där vi kan tala öppet och ärligt om de verkliga problemen i vårt liv."

(Polen) I konflikterna omkring (fackföreningen) "Solidaritet" och dess ledare Lech Walesa har det visat sig att den kommunistiska staten måste ta hänsyn till den katolska kyrkan, som är djupt förankrad i nationens liv. De flesta polacker anser att det finns ett särskilt band mellan Gud och deras folk. Att en polack valts till påve har stärkt denna uppfattning.

(Tjeckoslovakien) Det finns en katolsk kyrka i varje stad och i nästan varje by. Men denna kyrka har svåra problem. Många församlingar saknar präst, och antalet teologie studerande är högst begränsat. De protestantiska kyrkorna har i regel husitiska, lutherska eller reformerta traditioner. Alla kyrkorna kontrolleras effektivt av det statliga departementet för kyrkliga angelägenheter.

(Ungern) I Ungern rådde under många år en djup konflikt mellan den katolska kyrkan (65 procent av befolkningen) och staten. Efter 1971, då kardinal Mindszenty lämnade den amerikanska ambassaden, har relationerna förbättrats, även om kyrkan ständigt motarbetas av statens ateistiska propaganda. Den största protestantiska kyrkan (19 procent) är den reformerta med fyra biskopar. I Debrecen, "kalvinisternas Rom", finns det sjutton reformerta kyrkobyggnader men bara en enda katolsk. Den reformerta kyrkan är framgångsrik på många sätt. Man har regelbundna gudstjänster, driver två teologiska skolor, ger religionsundervisning i statliga skolor (före eller efter de schemalagda lektionerna) och ger ut egna tidningar. Här tycks råda en fredlig samexistens. Men detta är möjligt endast därför att kyrkan och särskilt dess ledare har avstått från en kritisk attityd till staten. Ledarna tycks acceptera det socialistiska samhällets målsättningar helt okritiskt.

(Jugoslavien) Den ortodoxa kyrkan har fortfarande störst inflytande (i Jugoslavien) även om den förlorat sina tidigare privilegier. . . . På det hela taget har kyrkorna ganska stor frihet, men repressionen är inte långt borta. På senare år har flera präster satts i fängelse, och lärare har avskedats på grund av sin religiösa övertygelse.

(Albanien) 1967 proklamerades Albanien av regeringen som "den första ateistiska staten i världen". Alla moskéer och kyrkor stängdes. Allt gudstjänstfirande, även uttryck för religiös känsla, blev olagligt. Många kyrkoledare avrättades. 1973 sköts en gammal präst utan vidare, därför att han hade döpt ett barn.

(Bulgarien) Den ortodoxa kyrkan är den nationella (dock utan statlig anknytning). Från 1953, då den förklarade sig lojal mot regimen, har den haft ett visst mått av frihet. Den får även en del anslag från staten. I själva verket är den dock nätt och jämnt tolererad, och dess verksamhet är starkt beskuren. . . . De protestantiska kyrkorna, som i regel kommit till genom amerikanska missionärers arbete på 1800-talet, känner trycket från den ateistiska regimen ännu mer.

(Rumänien) Kyrkorna (i Rumänien) har relativt stor frihet, särskilt sedan Nicholae Ceausescu kom till makten (i mtten av 1960-talet). De ortodoxa utgör en levande kyrka med ett väl utbildat prästerskap. Det finns ett starkt religiöst intresse bland ungdomar och i arbetarklassen. . . . På senaste tiden har man upplevt en väckelse i den ortodoxa kyrkan men ännu mer i baptist- och pingstkyrkorna, som nu växer snabbt (sammanlagt omkring 500 000). Trots den relativa friheten är relationen mellan stat och kyrka ansträngd. För närvarande begränsar regeringen hårt antalet teologie studerande, och då och då uppstår problem med kyrkliga byggnader. 1983 tilläts den ortodoxa kyrkan att ta in femtio av hundra sökande, den reformerta sex av sjuttio och den lutherska kyrkan bara en till teologisk utbildning.

(Sovjetunionen) I över sextiofem år har (Sovjetunionen) haft kommunistisk regim, och lika länge har kyrkorna lidit under denna regim. Tidvis har de fått utstå svår förföljelse. Man kan räkna med fyra sådana perioder: 1917-25 under Lenin, 1927-41 under Stalin, 1960-64 under Chrusjtjov, åren efter 1970 under Brezjnev. Ändå finns där många kristna. . . . Staten har själv övertagit många av religionens funktioner, och dess inställning till kyrkorna är i bästa fall repressiv tolerans. Samtidigt utnyttjar staten kyrkan när det passar (särskilt den ortodoxa kyrkan med dess många ekumeniska kontakter) för att påverka kyrkorna i satellitstaterna, för att stödja statens utrikespolitik och fredsoffensiv, för att kort sagt förbättra Sovjetunionens framtoning utåt. Kyrkornas attityd till staten är minst sagt oklar. Den ortodoxa kyrkans biskopar och präster är uppväxta i Sovjetsystemet och har lärt sig att vara strängt lojala mot staten. Flertalet har säkert de bästa avsikter med detta. De vill stödja staten i dess strävan att vara en världsmakt, och de vill skydda kyrkan. Men en sådan inställning leder lätt till okritisk anpassning till det politiska systemet. Den ortodoxa kyrkan ställning är fortfarande mycket svår. Man räknar med att endast mellan 4 000 och 7 000 kyrkor är öppna. Prästbristen är allvarlig, för det finns bara tre prästseminarier kvar. . . . Det finns många ej registrerade kristna grupper i Sovjet. En del vägrar att söka registrering (bland dem flera ortodoxa grupper!), andra vägras registrering av staten (en del pingstförsamlingar). Man måste känna djup respekt för dessa kristna. Men det vore fel att dra den slutsatsen att alla registrerade kyrkor sviker sin tro. Det märkliga är att ännu efter sextiofem års officiell och repressiv ateism finns det fortfarande ett Guds folk i Sovjetunionen.


ca 1985 - ca 1975

När även det östromerska riket slutligen störtade samman år 1453 blev de ryska metropoliterna allt mer övertygade om att de ryska kristna var de enda återstående sanna kristna, och att den ryske Caesar (eller Tsar) var Guds enda sanna förkroppsligande på jorden. Det berömda brevet från en munk till Tsar Vassilij III lämnar intet tvivel om detta: "Två Rom har nu fallit, och det tredje, vårt Moskva, står ännu upprätt, och ett fjärde skall aldrig uppstå. I ditt mäktiga rike lyser vår kyrkas råd över hela världen med en glans som är starkare än själva solens. I hela världen är du ensam den kristne härskaren." Vid mitten av femtonhundratalet var tanken på Moskva, det tredje Rom och medelpunkten för en messiansk politisk-religiös ortodoxi redan fullt utvecklad. Då Moskva vågade trotsa de tatariska horderna tändes i hela Ryssland ett hopp. Det blir Moskvas och Rysslands uppgift att rädda den fallna och plågade världen. "Sviataja Rus", det Heliga Ryssland, hade uppstått. Tanken på en kommunistisk världsrevolution har fina anor i detta land. Man skulle kanske också kunna tala om en andlig etnocentrism. Förgudning av den ryske tsaren som en del av det ortodoxa samvetet; erkännande av tsarens gudomliga ofelbarhet i alla avseenden; det meningslösa, ja, syndiga i att protestera mot självhärskardömet; misstänksamhet mot förnuftet och intellektuell analys; och vid svåra motgångar ett plötsligt förkastande av denna världen till förmån för eremitens eller tiggarmunkens självpåtagna isolering (såsom t.ex. i Petjérskaja-klostret i Kiev) - detta var några väsentliga drag i det ortodoxa kulturmönstret. När det gällde samhället blev platonska visioner av ideala och absoluta utopier förhärskande framför politiska kompromisser och fortskridande vetenskaplig social analys. (Martin Allwood "Ryska kulturmönster s 17-18; Den grekiska-ortodoxa kristendomen)

Vår sista anhalt under vårt besök på (missions)fältet (i Inre Mongoliet år 1982) var Fengchen. Här fick vi tillfälle att återse kyrkan som min far byggde 1914. Den stod ännu kvar, fastän inte i bruk. En av stadens styresmän sade till mig: "Vi skall reparera upp kyrkan och ge den tillbaka till församlingen." (Olia Simeonsson "Besök på SAM:s gamla kinafält" s 23; SAM = Svenska Alliansmissionen; Svenska Alliansmissionens årsbok 1983)

De kristna bor numera (år 1982) i många olika stater, inte i en enda som judarna på Gamla testamentets tid. Samtidigt som de står under Guds moraliska lag lyder de alltså under sitt lands strafflagar. Nya testamentets författare förklarar att dessa mänskliga lagar i princip är gudomligt sanktionerade för att sätta en gräns för den fallna människans destruktiva impulser. En kristen bör alltså lyda sitt lands lagar. (Norman Anderson "Guds lagar" s 280; författaren född år 1908 i Aldeburgh sydost om Norwich och nordost om London i England)

Överallt där kyrkan finns har den till uppgift att förkunna för människorna de goda och rättfärdiga normer som ger en nation storhet. Om staten försöker upprätthålla sådana normer skall kyrkan ge den sitt moraliska och praktiska stöd. Men när ett samhälle accepterar sådant som rasism, stamväsende, korruption och människors utsugning av andra människor, då måste de kristna göra sin röst hörd liksom gamla tiders profeter och förkunna Guds vilja och Guds dom. Den kristna kyrkan måste med ständig vaksamhet påminna de makthavande att de är kallade att vara tjänare åt Gud och folket. (David Gitari "Kyrkan och staten" s 411; författaren född år 1937 i Nginambu i Kirinyaga nordost om Nairobi i Kenya)

Regeringen tillsatte 1979 en kyrkomöteskommitté som 1981 presenterade utredningen "Reformerat kyrkomöte". En nyhet av principiell vikt var att det nu var kyrkomötet som skulle utöva läromyndigheten i kyrkan. ... Biskoparna var inte självskrivna ledamöter. De hade närvaroplikt och yttranderätt men inte rösträtt. Ärkebiskopen var inte föreskriven ordförande; ordföranden skulle väljas av Kyrkomötet. Detta innebar att kyrkomötet såsom beslutsförsamling, trots sin nya läromyndighet, saknade formell representation för kyrkans läroämbete såsom sådant, med dess religiöst motiverade förpliktelse till kyrkoläran. För att garantera biskops- och prästämbetets särskilda ansvar för lärofrågor föreslogs en läronämnd, bestående av samtliga biskopar jämte sju av kyrkomötet valda ledamöter. Kyrkomötet beslöt 1982 enligt regeringens förslag, och reformen trädde i kraft den 1 januari 1983. Det gamla kyrkomötet, som ersatt prästeståndet i ståndsriksdagen, hade därmed upphört. Genom "Lag om svenska kyrkan 1982" angavs de områden där riksdagen delegerat beslutsfattandet till kyrkomötet. ... 1982 års ordning för Kyrkomötet medförde en tydlig politisering. De politiska partierna engagerade sig starkt i kyrkomötet och därmed också i centralstyrelsen. Kyrkomötets arbetsformer liknade riksdagens, partimotioner förekom, partigrupper utsåg ledare etc. ... Svenska kyrkans centralstyrelse, vald av kyrkomötet och med ärkebiskopen som ordförande, inrättades som ett organ under kyrkomötet. Därmed hade Svenska kyrkan fått en styrelse med samordnat ansvar för det kyrkliga arbetet på nationell nivå. (Ingmar Brohed "Sveriges kyrkohistoria - Religionsfrihetens och ekumenikens tid" s 277)

Under det första judiska kriget 66-70 e Kr flydde kristna från Jerusalem till Pella, 100 km nordöst om staden. Judarna föraktade de kristna ännu mer, när de inte ville ta aktiv del i kriget mot romarna. (Edwin Yamauchi "De första kristnas värld" s 32)

I det romerska kejsarriket rådde i kristendomens första tid förbittring över att gudatemplens inkomster minskade starkt genom de många omvändelserna till kristendomen. Kyrkofader Tertullianus (död 220) genmäler, att det allmänna fick förlusten tillfullo ersatt genom de kristnas samvetgrannhet ifråga om skatter och tullar. Är vår kristendom sann, gäller det utan prut att vi inte blir stat och samhälle något skyldiga, inte heller vår nästa. (Sven Danell ”Dagpostilla” s 260 i kommentar till Rom 13:8-10)

Det är Guds vilja att det skall finnas en yttre ordning i samhället. Mot den skall man vara lojal. Men det finns en annan ordning, som har högre dignitet: att ge Gud vad Gud tillhör. I den apostoliska kyrkan förverkligade man båda linjerna. Man gick lojalt in i samhället och respekterade dess lagar, så långt det var möjligt utan att bryta mot Guds vilja. Kom det till en konflikt, så visste man att man måste lyda Gud mer än människor, även om priset blev död och martyrium. (Bo Giertz ”Evangelium enligt Lukas” s 214 i kommentar till Luk 20:20-26)

Sedan Indien blev självständigt har från myndigheternas sida mycket gjorts för att utveckla undervisningen. För både folkskola och gymnasium har missionen numera fullt stadsunderstöd, men för skolhemmen är vi fortfarande beroende av stöd från missionens vänner. (Elisabet Ohlsson "Barnet är kvinnans moder" s 95; Svenska Alliansmissionens kalender för 1979)

När den 16 oktober 1978 Karol Wojtyla oväntat valdes till påve och blev Johannes Paulus II förändrades maktbalansen (i Polen) mellan kyrka och stat. Kyrkans prestige stärktes enormt och människor drogs till den i tusental. Fast kyrkan alltjämt stod utanför det offentliga livet stod den i centrum för allas tankar och samtal. . . . Men det var först när påven ett år senare återvände till Polen som denna nyvunna enhet manifesterades. De miljoner som då samlades fann ny styrka och frihet genom sin religiösa upplevelse. Psykologiskt sett hamnade kommunistregeringen vid sidan. Det var ur denna erfarenhet som de fria fackföreningarna föddes i Gdansk 1980. Solidaritets fredliga revolution saknade motstycke i kommunismens historia. Arbetarna som vred sina egna fackföreningar ur statens händer visste vad de gav sig in på. Ändå avhöll de sig från våld och hat (och drack inte heller) i ett samhälle där den uppdämda känslan av oförrätt kunde ha blivit en syndaflod. Lech Walesa gav ett klart uttryck åt rörelsens religiösa dimension när han sade: "Om jag inte trodde på Gud skulle jag bli en mycket farlig människa." . . . När militären tog makten natten till den 13 december 1981 gick Polen in i en djup politisk och psykologisk kris. Chocken av att allt offentligt liv plötsligt avstannade, massarresteringarna av Solidaritets-aktivister och intellektuella och inte minst trakasserier i olika former på alla livsområden skulle ha varit tillräckligt för att kväsa vilket världsligt samhälle som helst. Men i Polen blev kyrkan en barrikad. Den organiserade omedelbar hjälp åt de fängslades familjer, samlade in pengar åt dem som förlorat sitt arbete och gav psykologiskt och andligt stöd åt människor i betryck. Många som inte hade kommit till tro i tider av fosterländsk eufori gjorde det nu i en tid av nöd. (Alexander Tomsky "Det jäser i Polen" s 212-213; författaren född år 1947 i Frydlant v Cechach norr om Liberec i norra Tjeckien)


ca 1975 - ca 1974

Staten – överheten är inte gudomlig men likväl en Guds förordning. Den är ett provisorium med begränsad existenstid, men dock utrustad med gudomlig legitimation. Också staten har alltså ett Guds uppdrag. Av den grundsynen behärskas Pauli tänkande och kristna undervisning. Vilken blir då med ledning härav den kristnes inställning till staten? Eftersom Gud gett åt staten en ordningsskapande funktion måste den kristne tillsammans med ”var människa” underordna sig makterna. Att sätta sig upp mot staten i denna dess ordningsskapande maktutövning är detsamma som att sätta sig upp mot Gud. Till det ordningsskapande hör att uppmuntra det goda och med straff avskräcka från det onda. Överheten tilltros alltså möjlighet att inom sina givna gränser bedöma, om något är gott eller ont. Sedan skall den uppmuntra gott verk och hindra ont. Därför är staten gagnelig också för den kristne. Ty Gud driver ju den kristne till allt gott verk. Vill staten eller överheten enligt sin plikt uppmuntra dem, som handlar gott, har den ingen anledning att skada eller straffa den kristne. Han kan då få leva ett lugnt och stilla liv i gudsfruktan. På samma gång hindrar staten ont verk och undanröjer ont. I vissa stycken går alltså kristen tro och statsnytta hand i hand. ... Till lydnad för överheten hör nu t ex ... att visa vördnad och respekt för den som representerar staten. ... Så långt som stat och överhet inom sina gränser rätt förstår sin uppgift är den värd att stödjas av Jesu lärjungar. (Gösta Sandberg ”Om livets Ord tala vi” s 443-444 i kommentar till Rom 13:1-7)

(Lewi) Pethrus politiska perspektiv och ageranden har tolkats på olika sätt. Otvetydigt är att han ville att Sverige skulle vara en kristen stat och att han ansåg att Pingströrelsen hade allt att vinna på att lagstiftningen i Sverige bestämdes av kristna grundsatser. (Carl-Gustav Carlsson "Lewi Pethrus och den svenska Pingströrelsen" s 384)

Vill vi inte vara Satans drängar och hantlangare, måste vi ta klar ställning mot varje form av upprorsanda inom oss. Första steget är, att vi restlöst överlåter vår egen mening åt Gud och sedan försöker infoga oss i den ordning, där Gud har ställt oss. Förmå dig att erkänna auktoriteterna och deras ord! Till tecken på detta skall du ge dina överordnade vilka de än är, ja, även de märkliga ”herrarna” (1 Petr. 2:18), ära, lydnad och lojalitet. Men om du inför Gud och på Guds ingivelse har att säga dem, att här eller där något borde vara annorlunda, borde ändras, så framför det ödmjukt och bedjande, i det du samtidigt lägger fram den angelägenheten för Herren själv, som helt kan omvända människohjärtan och styra dem åt annat håll. (M. Basilea Schlink "Så blir man en ny människa" s 186)

Svenska Skolan i Kosai (i Japan) är en imponerande anläggning. ... Till allra största delen har den finansierats med medel som redan fanns i Japan samt med statsbidrag. ... Skolan i Kosai är öppen för alla svenska barn i Japan, men det största antalet elever är missionärsbarn. ... Eleverna fick ett gott betyg av stadens borgmästare Kimura när han var med på invigningshögtiden. Kimura är inte alls någon kristen, men han sade att barnens ögon strålar, och att det måste vara tron på Kristus som gett dem en sådan glädje. (Stig Andersson "Svenska skolan i Japan" s 67-69; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1974)

Vid en skolkonferens uppmanades vi "grantees" (skolledare) av ett undervisningsråd att, i stället för den vanliga morgonandakten, två dagar i veckan inbjuda äldre swazier, som känner till landets tradition, dess seder och bruk, att komma till våra skolor och informera eleverna om detta. Genast kommer då frågan: Lönar det sig för en mission att bedriva skolverksamhet, om man från regeringshåll vill ge våra skolelever en blandad kompott av kristen tro och swazi-tro, med dess andedyrkan? Ja! Missionens representanter, vita eller svarta, har möjligheter att nå ut med evangelium till dagens barn och ungdomar i våra skolor, inte bara genom predikan och kristendomsundervisning, utan först och främst genom att fungera som kristna, d.v.s. att leva som föredömen och ta tillfällen i akt till personlig kontakt. Landets regering saknar ännu ekonomiska resurser att övertaga missioners olika skolor i Swaziland, och behöver därför vår hjälp. Medan missionen gör sin insats för att rusta upp skolorna till etablerat skick för överlämning, har skolmissionären ännu stora möjligheter att fungera och undervisa hur en kristen ska fungera, samtidigt som han eller hon håller i de administrativa trådarna för skolarbetet. När sedan ansvaret för skolorna gått över helt i swaziernas händer, finns i alla fall möjligheten till evangelisationen kvar. Om kristendomsundervisningen från katedern skötes av en vit eller svart "missionär" spelar ingen roll - bara man ... från människa till människa bär vidare det fungerande Kristuslivet. (Evy Juneswed "Fungerar det att vara kristen i Swaziland?" s 58-59; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1974)

Den nya (jugoslaviska) författningen 1974 bekräftade religionsfriheten och gav kyrkorna vissa lättnader. Det fastställdes att de var skilda från staten och stod fria i sin religiösa verksamhet. Staten utlovade materiellt stöd i form av bidrag till prästlönerna. I övrigt måste kyrkorna själva finansiera sin verksamhet. De fick driva skolor endast för sin egen prästutbildning och hade rätt till fast egendom inom lagens gränser. I ekonomiskt avseende erkändes kyrkorna som juridiska personer. Förbudet mot religiös verksamhet i radio och TV behölls men trycket på den kyrkliga pressen lättades något. De olika republikerna fick upprätta egna religionsministerier och utfärda egna religionslagar. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 188)


ca 1974 - ca 1970

Av (Swazilands) 350 folkskolor bedrives ett övervägande antal av missioner och andra hjälporganisationer, med i de flesta fall statsbidrag till lärarlöner. Av 20-talet gymnasier handhas femton av missioner. Landet tycks ännu sakna ekonomiska och personella resurser att övertaga alla dessa missionsskolor. Regeringen är endast intresserad av att ta hand om de skolor, som verkligen är etablerade, d.v.s. är tillräckligt utrustade med klassrum, skolmöbler och materiel, och ävenså lär regeringen i dagens situation endast kunna övertaga omkring fem skolor per år! Detta ger vid handen, att landets regering ännu en lång tid tycks vara beroende av olika missioners insatser beträffande bedrivandet av skolor. Därför har vi här fortfarande en uppgift. (Evy Juneswed "'Morgondagen, vad den rymmer ...' - Swaziland i fokus" s 86; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1973)

En ekumenisk uppgift som tillkommit 1973 var att förmedla statsbidrag till frikyrkosamfunden. Detta handlades av Sveriges Frikyrkoråds Samarbetsnämnd. Också judiska församlingar hade rätt till statsbidrag. År 1976 tillkom de förenade muslimska församlingarna som adjungerade i nämnden och senare också de judiska församlingarna. Frikyrkorådets Samarbetsnämnd utvidgades därmed till att omfatta även icke-kristna samfund. Regeringen fastställde vilka samfund som var berättigade att erhålla statsbidrag men överlät fördelningen åt Sveriges Frikyrkoråd och dess Samarbetsnämnd. ... År 1980 bytte SFRS namn till Samarbetsnämnden för statsbidrag till trossamfunden (SST). Uppgiften att fördela statsbidragen övertogs 1989 av den statliga myndigheten med samma namn. Bidragen bestod av två delar; dels verksamhetsbidrag till församlingarna och dels lokalbidrag. ... I samband med förändrade relationer mellan Svenska kyrkan och staten ändrades bidragssystemet något. Det övergripande syftet blev att skapa förutsättningar för en långsiktig religiös verksamhet i form av gudstjänster, själavård och undervisning. Stödet skulle utgå dels genom att staten hjälpte till med uppbörd av medlemsavgifter för de samfund som så önskade, dels som direkt ekonomiskt statsbidrag. Detta i sin tur fick tre olika former. Organisationsbidraget syftade till att stödja samfundens långsiktiga verksamhet. Större delen gick till lokal församlingsverksamhet. Verksamhetsbidraget lämnades till utbildning vid sex teologiska högskolor/seminarier och till andlig vård vid sjukhusen. Projektbidraget lämnades till lokaler för religiös verksamhet. Vid millennieskiftet var 35 kristna organisationer berättigade till statsbidrag, tre islamiska riksorganisationer samt judiska församlingar. (Ingmar Brohed "Sveriges kyrkohistoria - Religionsfrihetens och ekumenikens tid" s 283-284)

Efter omfattande översvämningar i Bangladesh och svår torka i Indien bildades år 1967 ett gemensamt biståndsorgan för frikyrkorna: Frikyrkan hjälper. ... Verksamheten kom att växa avsevärt från och med år 1973 då SIDA ställde statliga medel till förfogande. Organisationen bytte 1984 namn till Diakonia. ... Liksom Lutherhjälpen förändrade Diakonia inriktningen på sin biståndsverksamhet. Att påverka orättfärdiga strukturer och skapa opinion för mänskliga rättigheter blev viktigare än kortsiktig katastrofhjälp. ... Frikyrkan hjälper/Diakonia intog en helt annan hållning när det gällde statliga ekonomiska biståndsmedel än Lutherhjälpen. År 1999 täckte SIDA-anslagen 90 procent av kostnaderna för verksamheten och insamlade medel 10 procent. ... Diakonia kunde förmedla biståndsinsatser till folket även i länder med militärdiktaturer, vilket ett statligt organ av politiska skäl inte kunde - detta var en av orsakerna till det ökade stödet från SIDA. (Ingmar Brohed "Sveriges kyrkohistoria - Religionsfrihetens och ekumenikens tid" s 284)

Från år 1973 var det möjligt för hjälporganisationer att förmedla bidrag från SIDA. Lutherhjälpen intog här en ganska restriktiv hållning, eftersom man inte ville bli alltför beroende av statliga bidrag; man befarade att det kunde minska det personliga engagemanget för internationell solidaritet och rättvisa. (Ingmar Brohed "Sveriges kyrkohistoria - Religionsfrihetens och ekumenikens tid" s 269)

Även om socialismen i princip innebär framsteget att den ekonomiska makten övergår från fåtalet till flertalet så är ändå därmed inte automatiskt garanterat att det är humant och att den enskilda människan får sina rättigheter tillgodosedda. I fall socialim är att tro att människan blir bra och osjälvisk bara det kapitalistiska systemet vältes över ända och all egendom övergår i samhällets händer då är jag inte socialist. (Elisdabet Hermodsson "Synvända: Essayer, polemik och dagliga blad" s 65; texten publicerades ursprungligen år 1972 i antologin "En socialistisk människa" med Nordal Åkerman som redaktör)

Engelbrektsfejdens djupa tragik har många paralleller i världshistorien: en revolution utbryter spontant och får till en tid stor framgång, men inträder så småningom i nya skeden. Det visar sig att revolutionärerna kämpar för skilda mål, de kan inte enas, och dera splittring utnyttjas av reaktionära makter, som slutligen tar överhanden, varpå upproret utmynnar i nytt förtryck, stundom hårdare än det förra. (Vilhelm Moberg "Min svenska historia berättad för folket. Andra delen." s 49)

Genom riksdagsbeslut 1954 hade det blivit möjligt att genom allmänna skattemedel ge bidrag från stat, landsting och kommun till samfundens ungdomsorganisationer, skolverksamhet och sociala institutioner samt till studie- och fritidsverksamhet. Dessa bidrag omfattade år 1970 omkring tio procent av frikyrkornas totala inkomster. Det var här fråga om ett "riktat" ekonomiskt stöd. Inom frikyrkorna började man argumenterra för ett "generellt" ekonomiskt stöd i likhet med det partistöd som införts 1964. År 1971 genomfördes detta generella stöd genom riksdagsbeslut. Det syftade till "att öka förutsättningarna för ekonomiskt svaga församlingar att hålla lokaler samt erbjuda religiös service i form av gudstjänst, själavård och liknande". Sveriges Frikyrkoråds Samarbetsnämnd (SFRS) inrättades 1971 för att fördela dessa statliga medel. Sju av de åtta medlemssamfunden utsåg ledamöter till nämnden. Senare anslöt sig Frälsningsarmén, Pingströrelsen, Adventistsamfundet och Bibeltrogna Vänner; 13 samfund ingick därmed i överenskommelsen och tog emot statliga bidrag. Pengarna fördelades i proportion till samfundens storlek och gällde: 1) lönebidrag till pastorer i små församlingar 2) bidrag till lokalkostnader och 3) stöd för samverkan mellan församlingar. Tillkomsten av Samarbetsnämnden blev viktig för den frikyrkliga samverkan. Statens pengar drev på ekumeniken och möjliggjorde en expansion av Sveriges Frikyrkoråds verksamhet. Samtidigt uppstod ett ekonomiskt beroendeförhållande till staten. (Ingmar Brohed "Sveriges kyrkohistoria - Religionsfrihetens och ekumenikens tid" s 240-241)

I slutet av denna blodiga decembervecka (1970) stod det klart att oroligheterna skulle få omfattande inrikespolitiska följder (i Polen). På söndagskvällen den 20 december meddelade Warszawaradion att Gomulka avgått som det förenade polska arbetarpartiets förstesekreterare och ersatts av Edward Gierek, tidigare partiledare i provinsen Katowice. ... Dagen före julafton sammanträdde sejmen, det polska parlamentet, för första gången sedan oroligheterna bröt ut. ... I samband med tillträdet till sitt nya ämbete avgav den nye premiärministern Jaroszewicz en regeringsdeklaration. ... (En) intressant punkt i regeringschefens tal rörde förhållandet mellan kyrka och stat. Parti och regering skulle sikta på en normalisering av förhållandet till kyrkan och regeringschefen hoppades nu att dessa ansträngningar skulle få ett positivt gensvar av lekmän och prästerskap inom den katolska kyrkan. Sådana appeller om samarbete mellan troende och icke-troende hade inte hörts på länge. Under Gomulka hade läget en längre tid varit spänt mellan kyrka och stat. (Lars-Ola Borglid "Perspektiv på Polen" s 22,28,30-31; Bort med Gomulka!)

Missionsförbundet kan inte göra sig till talesman för det ena eller andra politiska partiet. Uppmaningar kan och bör ges till medlemmarna i församlingar att delta i det politiska arbetet och att självklart utnyttja sin rösträtt i de politiska valen. Men de enskilda medlemmarna skall själva avgöra vilket parti de vill tillhöra och genom sin röst stödja. ... Ingen skall självklart fördömas som kristen, därför att han röstar med det ena eller andra partiet. Partipolitisk verksamhet kan inte ske inom församlingarna utan måste ske i andra sammanhang. ... Svensk Veckotidning, vårt samfundsorgan, får självklart inte heller företräda en viss partipolitisk linje. Därmed är inte sagt att frågor som kan ha politiska och även partipolitiska aspekter inte får behandlas. Kan Missionsförbundet inte under några förhållanden agera politiskt? Visst kan det ske och bör ske. Låt mig ta några exempel. Det första gäller abortfrågan. ... En annan aktuell fråga är den om utökad statlig hjälp till u-länderna. (Gösta Nicklasson "Missionsförbundet och politiken" s 203; artikel i Svenska Veckotidning nr 23 den 5 juni 1970, återgiven i Svenska Missionsförbundets 100-årsjubileumsbok 1978)


ca 1970 - ca 1965

Den pågående frigörelsen bland Hongkongs ungdom ger den kristna missionen större ansvar och nya möjligheter. ... När SAM fick möjlighet att börja arbete i storstaden Kowloon var vi till viss del vakna över behovet av en verksamhetsform, som kunde attrahera ungt folk. När vi antydde detta för regeringens tjänsteman för ungdomsfrågor öppnades dörrarna till statsägda lokaler omedelbart. Anledningen var att man i regeringskretsar nyligen vaknat upp över ungdomens behov av lokaler att samlas i. Man hade beslutat att stödja alla positiva försök att hjälpa ungdomen. Så kom den verksamhetsform till, som vi vanligtvis kallar ungdomscentrum. I detta arbete håller vi hårt på principerna, att dörren skall stå öppen för alla ungdomar ... och att evangeliet skall presenteras mera i personliga samtal än genom långa predikningar. Andaktsstunderna är korta. Bibelläsning får stor plats och förklaringarna är rakt på sak. ... När vi under 1967 kände, att vi borde undersöka möjligheterna att göra en insats i ännu ett bostadsområde, var vi redan klara över vilken form verksamheten skulle få. Vi vill öppna ett ungdomscentrum, som inte endast, som nu är fallet, är öppet vissa kvällar, utan som från morgon till sen kväll står öppet för barn och ungdom, vilka söker en lugn plats, där de kan läsa läxor eller en plats, där de kan ha trevligt tillsammans med jämnåriga. I denna öppna och avspända miljö vet vi, att stora tillfällen finns att göra Kristus känd. Nu gläder vi oss oerhört över att denna önskan kommer att förverkligas under hösten 1969. I Hongkongs största bostadsområde med 175.000 innevånare får SAM från och med juli månad disponera en mycket rymlig lokal för ungdomsverksamhet. (Eskil Albertsson "Ungdomscentra i Hongkong - mötesplats för frigjord kinesisk ungdom" s 80-82; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1969)

(Den socialdemokratiske) ecklesiastikministern Ragnar Edenman (tillsatte) 1958 års kyrka-statutredning. ... Det sammanfatttande slutbetänkandet kom 1968 och hade titeln "Svenska kyrkan och staten". ... Som ledning för den fortsatta diskussionen arbetade utredningen med fyra alternativa lösningar. ... A. En i allt väsentligt oförändrad relation mellan staten och kyrkan. B. En kyrka skild från staten men med beskattningsrätt och bibehållet egendomsinnehav. C. En kyrka skild från staten men utan beskattningsrätt och med bibehållet egendomsinnehav. D. En kyrka skild från staten men utan beskattningsrätt och egendomsinnehav (dock med dispositionsrätt till kyrkobyggnader och dess tomter). ... Kyrkomötet behandlade 1968 kyrka-stat-frågan och presenterade sitt reformprogram för Svenska kyrkan. ... Kyrkomötet kände sig inte bundet till de, som man menade, fyra hypotetiska lägena A-D. Man såg som sin uppgift att föra fram ett reformprogram som passade kyrkan bäst. Kyrkans eget reformprogram från 1965 hade därför bearbetats och lades fram som en motion av samtliga biskopar och ett antal lekmän. Detta reformprogram skulle genomföras "inom ramen för ett fortsatt samband mellan kyrka och stat". Med den statliga utredningens terminologi kunde det betecknas som "ett reformerat A-läge". I kyrkomötesdebatten karaktäriserade biskop Bo Giertz, som var en kraftfull försvarare av reformprogrammet, "ett A-läge icke till döds utan till nytt liv med en funktionsduglig kyrka, självunderhållande och med egna organ för sin förvaltning". Kyrkomötets program kom senare att kritiseras av statsrådet Alva Myrdal som "ett konstitutionellt krångelprogram". ... Utbildningsminister Olof Palme tillsatte i juni 1968 "Samhälle och trossamfund. 1968 års beredning om stat och kyrka." ... I direktiven hade Olof Palme betonat att utredningen skulle utgå från det material som tidigare tagits fram och främst koncentrera sig på lägena A och C. ... En förutsättning för reformen var (enligt beredningen) att Svenska kyrkan fortsatt skulle vara en öppen, demokratisk och rikstäckande kyrka. ... Förslaget presenterades i maj 1972 och remisstiden blev ett knappt år. ... Kort före remisstidens utgång meddelade Olof Palme den 21 mars 1973 att regeringen inte skulle lägga fram något förslag i kyrka-statfrågan till riksdagen. Han hänvisade till "starka krafter inom kyrkan". Hösten 1973 skrev (beredningens ordförande) Alva Myrdal en sammanfattande artikel i tidskriften "Tiden". ... Den "våldsamma agitationen" hade omöjliggjort förslaget politiskt. Frågan fick vänta på sin lösning till år 2000, då en ny generation bättre skulle förstå synpunkterna. Det visade sig vara ett profetiskt uttalande. Politiskt lade Alva Myrdal skulden på centern och moderaterna. Hela kyrka-statfrågan hade kommit i ett dödläge och politiskt vakuum. (Ingmar Brohed "Sveriges kyrkohistoria - Religionsfrihetens och ekumenikens tid" s 262-266)

Den religionsfrihetslag (i Spanien), som antogs 1967, hade sin bakgrund i signalerna från andra Vatikankonciliet. Den nya lagen gav alla samfund rätt att efter registrering bedriva religiös verksamhet och hålla offentlig gudstjänst. Den katolska kyrkans ställning som statskyrka upphävdes dock inte. Detta steg togs först i 1978 års författning, sedan en revision av konkordatet med Vatikanen hade genomförts 1976, året efter Francos död och Juan Carlos I:s trontillträde. I den nya författningen proklamerades Spanien som "en social och demokratisk rättsstat". De religiösa förhållandena reglerades i tre punkter: "1) Individernas och samfundens frihet vad gäller ideologi, religion och trosåskådning garanteras utan andra begränsningar i fråga om de uttryck dessa tar än dem som i lag förskrivs för upprätthållande av den allmänna ordningen. 2) Ingen kan tvingas att redovisa ideologi, religion eller trosuppfattning. 3) Ingen trosbekännelse har karaktär av statskyrka. De offentliga myndigheterna skall ta hänsyn till det spanska samhällets religiösa trosuppfattningar och upprätthålla de relationer som därav motiveras i fråga om samarbete med den katolska kyrkan och med andra trossamfund." Trots ändrad status och växande allmän sekularisering är den katolska kyrkans dominans fortfarande (år 2003) total i Spanien. (Carl Henrik Martling "Gud vi Medelhavet" s 222-223)

“Pisteuein” (”tro”) med dativ; detta är inte en så fast religiös överlåtelse som ”pisteuein eis”. (Raymond E. Brown "The Gospel according to John" s 191 i sin kommentar till Joh 4:50)

“Pisteuein eis” (“tro in i”) må definieras i termer av en aktiv överlåtelse till en person, och i synnerhet, till Jesus. Den innefattar mycket mer än förtröstan på Jesus eller förtroende för honom; den är ett godtagande av Jesus och av vad han gör anspråk på att vara och en invigning av sitt liv till honom. Överlåtelsen är inte emotionell utan innefattar en villighet att svara upp emot Guds krav som de presenteras i och genom Jesus (1 Joh 3:23). ... Fastän det finns olika stadier i trons utveckling i allmänhet, använder Johannes ”pisteuein eis” för sann, frälsande (eng. salvific) tro. ”Pisteuein” med dativ används för tro både på någon (Mose, Jesus, Fadern) och på någonting (ordet, Skriften). ... Ibland används ”pisteuein” med dativ av evangelisten för att beskriva en tro som i hans bedömning inte är tillfredsställande. (Raymond E. Brown "The Gospel according to John" s 513)

Kristi offer var bestämt i Guds eviga plan, 1 Petr. 1:19f., och det som finns i Guds plan är i Guds ögon redan en verklighet. (David Hedegård ”Nya Testamentet” s 626)

Myndigheternas planer ... gick ut på att bygga ett nytt stort sjukhus omkring 15 km. från White River på en plats vid namn Kabokweni. Detta skulle komma att beröra SAM:s sjukhus därhän att det måste upphöra med sin verksamhet. Men missionen erbjöds att ta hand om driften av det nya sjukhuset i stället. Det vill säga, att myndigheterna skulle bygga och utrusta det nya sjukhuset samt stå för driftsbudgeten, medan missionen skulle rekrytera personal och ansvara för driften. Full frihet till evangelisationsarbete skulle förefinnas också vid det nya sjukhuset. På missionärernas i Sydafrika rekommendation beslutade missionsstyrelsen i februari 1965 att acceptera detta erbjudande. (Karl Frandell "Från enkelt plåttak till modernt regionssjukhus" s 100; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1974)

Vad beträffar U.M.N.:s ställning i landet och förhållande till de nepalesiska myndigheterna, vilar missionens hela verksamhet på ett skrivet avtal för en tioårsperiod och med ett speciellt tillstånd för varje projekt. Huvudlinjerna i denna överenskommelse är att landets lagar skall åtlydas, att underordna sig berörda departements förordningar, att inte begära några statliga subsidier, att ansöka om tillstånd för varje utvidgning eller nytt projekt, att inte engagera sig i något extra utöver det som lagen tillåter, att ansöka om regeringens tillstånd att bli ägare av egendom, att regeringen kan nationalisera vilket projekt som helst och vid vilken tidpunkt som helst och att denna överenskommelse kan förnyas samt att nepalesiska arbetare bör användas i största möjliga utsträckning. Den första tioårsperioden är nu (år 1965) tillända och den andra har börjat. Missionens utveckling har gått oerhört snabbt. (Yngve Ydreborg "United Mission to Nepal - ett ekumeniskt experiment" s 99)


ca 1965 - ca 1960

När 1960 års gymnasieutredning presenterade sitt förslag år 1963 var också (skolans) morgonsamling (som kunde ha kristen eller annan inriktning) borta. ... Gymnasieutredningen föreslog också en ny religionsundervisning. Ämnet skulle heta religionskunskap och vara inriktat på nutidsorientering om olika former för religiöst liv. Kristendomens historia överfördes till historieämnet. På det gamla allmänna gymnasiet hade kristendomsämnet haft fem veckotimmar. I det skulle religionskunskapsämnet få 1 1/2 - 2 1/2 veckotimmar beroende på linje. De tekniska och ekonomiska linjerna skulle bli helt utan undervisning i religionskunskap. Gymnasieutredningens förslag väckte mycket kraftig kritik över samfundsgränserna. ... Samkristna skolnämnden fick i uppdrag att genomföra en namninsamling med målet en miljon underskrifter. Namninsamlingen pågick under två och en halv månad hösten 1963. Resultatet blev 2 134 513 underskrifter och gav uttryck för en samlad kristen opinion i Sverige i de religionspolitiska frågan. ... Det kristna opinionstrycket ledde till att religionskunskapsämnet fick tre veckotimmar på gymnasiets alla linjer. Såtillvida hade opinionen haft framgång. Däremot lyckades man inte påverka benämningen religionskunskap i stället för kristendomskunskap och inte heller själva ämnesinnehållet. (Ingmar Brohed "Sveriges kyrkohistoria - Religionsfrihetens och ekumenikens tid" s 197-198)

Även om lärarseminariet (i Bania i Kongo/Brazzaville) har "vind i seglen", går det mot sitt slut. Seminariet måste stänga sina portar förr eller senare. Läget på skolfronten har varit flytande en längre tid. Redan har vi sagt, att lärarna från och med hösten 1961 är helt avlönade av staten, och snart kommer hela skolan att nationaliseras. Då behöver vi inte längre utbilda lärare, det sköter staten om. Men vad blir det då av seminariet i Bania? Det vet vi inte än. Församlingarna vädjar till missionärerna att starta ett privat läroverk. Men steget dit torde vara långt. ... En intressant företeelse mötte oss på (Örebromissionens) klinik i Sembe, Kongo. Där fick kliniken i ganska stor utsträckning tjäna som apotek för de patienter, som konsulterade statens sjukhus på nämnda statspost. På grund av otillräckligt medicinförråd sändes poliklinikpatienterna till missionens apotek för att få sin ordinerade medicin. Detta tillvägagångssätt tillgreps både här och var på vårt missionsområde. Bristen på läkemedel syntes vara kännbar. Många statliga kliniker saknade såväl mediciner som förbandsartiklar. ... Naturligtvis är också missionens hjälpresurser begränsade, varför det är svårt att hjälpa alla som söker sig till våra sjukvårdsinstitutioner. ... Från Sverige har inga subventioner beviljats till den allmänna sjukvården under flera år. Det är endast barnhemmet och barnmorskeutbildningen som får ekonomisk hjälp. Under tidigare år gav kolonialmyndigheterna och även respektive chefsläkare i regionerna en viss hjälp i form av läkemedel och förbandsartiklar, men alltsedan republikerna fick sin självständighet, har inga sådana handräckningar kunnat ges. Samarbetet med de hälsovårdande myndigheterna i berörda republiker har alltid varit ganska friktionsfritt och är det fortfarande. ... Missionens tandklinik i Berbérati har tillbyggts och moderniserats. Detta har kunnat ske tack vare en värdefull hjälp från den svenska Nämnden för internationellt bistånd (NIB) och från Örebro läns landsting samt från klinikens egen kassa. (Yngve Ydreborg "Gamla och nya arbetsmetoder i missionsarbetet" s 73,77,79,83)

Konstitutionen 1961 erkände religionsfrihetsprincipen i Turkiet, som beskrevs som "en nationell, demokratisk, sekulär och social stat". Religiösa kulter och ceremonier tilläts under förutsättning att de inte bröt mot gällande lag eller störde allmän ordning. För den turkiske muslimen har det knappast någon betydelse att staten officiellt är religionslös. Islam har ett lika fast grepp om befolkningen (nu år 2003) som förut och av befolkningen är 99 (procent) muslimer. . . . Islam utövar ett betydande informellt inflytande också på politiken. Staten är inte helt konsekvent i sin religionslöshet utan underhåller moskéerna och betalar de 30.000 imamerna löner. Stora moskén i Ankara är en av de största i Mellanöstern. I skolorna har religionsundervisningen återinförts och i Ankara har en statlig teologisk fakultet grundats. Högre seminarier har byggts och koranundervisningen har intensifierats. På detta sätt har den islamiska gemenskapen blivit en väsentlig del av den turkiska nationalismen. . . . En betydande utvandring, särskilt från östra Turkiet, har avsevärt minskat de kristnas antal i Turkiet. I den europeiska delen av landet är förhållandet annorlunda. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 240-241)

Konfucianismen ("statsreligion" från 174 f.Kr. till 1912) är i dag (1961) den av kommunistregimen ivrigast bekämpade kinesiska religionen. Man vill definitivt knäcka detta den kinesiska konservatismens väldiga bålverk, och ensamma bland Kinas olika religionsbekännare har konfucianerna icke tillåtits bilda ett av staten erkänt samfund. Om denna politik i längden kommer att lyckas är en annan fråga. ... En av orsakerna till att ett slags yttre toleransplitik följs gentemot religionerna, är givetvis de propagandistiska hänsynen till övriga Asien. Vid propagandan i muhammedanska länder är det bra att kunna visa på hur "lyxmoskéer" byggts med varmt och kallt vatten för de rituella tvagningarna. Lika bra är det att vid propagandan i Thailand och Burma kunna peka på det stora nya buddisttempel som just nu fullbordas utanför Peking. Kristendomen är även den legal på samma basis som de övriga religionerna. Men en legalisering av konfucianismen saknas som sagt ännu. (Eskil Bergen "Kina - den nya stormakten" s 11-13)

Dagens makthavare (år 1961) är givetvis i sin egenskap av marxister även ateister. I verkligheten var dock konfucianismens ställning till de olika religionerna inte så olika den som Chou En-lai gav uttryck för vid ett tal på konferensen i Bandung 1955: "Vi kommunister är ateister, men vi respekterar alla som har en religiös tro. Vi hoppas å andra sidan att de som har en sådan tro skall respektera dem som ingen har." Detta är en ateistisk deklaration, men samtidigt är det en "akademisk" ateist som talar. Utbyt ordet "kommunister" mot "konfucianer" och yttrandet skulle lika väl ha kunnat fällas av en gamla tiders mandarin. Den nya överklassen väntar likt den gamla att religionerna skall anpassa sig till den röda staten, avstå från social aktivitet och tala om Mao (Tse-tungs) storhet på sina kongresser. På de villkoren får de finnas kvar, även om man kanske väntar att de skall försvinna. (Eskil Bergen "Kina - den nya stormakten" s 63; Marxism och kulturtradition i Kina)

I de franska, belgiska och portugisiska delarna av Afrika har evangelisk mission haft betydande politiska svårigheter att kämpa med. Detta gäller naturligtvis särskilt Angola och Moçambique, där det är notoriskt att evangeliska missionärer och enskilda kyrkoarbetare behandlats som om de vore potentiella statsförbrytare, en behandling som kulminerade i massakrerna på evangeliska församlingsledare och lärare i Angola 1960. (Bengt Sundkler "Kristen mission och kyrka i Afrika" s 147)

Den socialdemokratiske riksdagsmannen och prästen Harald Hallén (1884-1967) tillhörde en av de viktigaste försvararna av ett demokratiskt folkkyrkoideal i svenskt 1900-tal. ... Hallén tillhörde den starka generation med bland andra Per Albin Hansson och Gustav Möller som, i reformistisk riktning, fick ett avgörande inflytande över 1900-talets socialdemokratiska parti. Harald Halléns roll blev främst kyrkopolitikerns. Han arbetade för att förankra kyrkan i det nya folkhemmet utifrån sin framträdande ställning i riksdag, konstitutionsutskott och utredningsarbete. ... I anslutning till professor Magnus Pfannenstill utgick Hallén från folket som kyrkans subjekt. Detta var bakgrunden till att han år 1910 blev medlem i det socialdemokratiska arbetarepartiet. Där såg han den framtida folkmakten representerad. ... Han skulle efter år 1920 aktivt verka för full demokrati inom kyrkan. ... Hallén var ledamot vid det kyrkomöte som 1948 antog ett förslag om lekmannamajoritet i kyrkomötet. Tio år senare beslöt ett lekmannadominerat kyrkomöte att kvinnor skulle få inneha prästämbetet. Hallén hade i utredningar 1923 och 1950 pläderat för detta och såg utslaget som en seger för sin kyrkosyn. I polemik ställde han ofta folkets kyrka mot den nya högkyrklighetens kyrkosyn. År 1960 togs punkten om statskyrkans avskaffande bort ur det socialdemokratiska partiprogrammet, vilket kan tolkas som ytterligare en seger för Hallén. I populära radioandakter uttolkade Hallén Sveriges folkkristendom. Han bekräftade också den nya seden med ljus på gravarna genom stämningsfulla allhelgonautsändningar i radio från Arvika kyrkogård mellan 1939 och 1956. Han bidrog som utredare till att göra Alla helgons dag till ledig lördag. Han såg sjömanskyrkan som det främsta förverkligandet av folkkyrkan. Där fann han människor som villigt gick till den svenska kyrkan, och där fann han också präster som arbetade på ett annat sätt än församlingsprästerna i Sverige. (Urban Claesson "Harald Hallén" s 36)


ca 1960 - ca 1950

(Missionens) framgång i Etiopien ledde till att en självständig kyrka bildades 1959. Den hade 20 000 medlemmar och fick namnet Mekane Yesus-kyrkan, vilket betyder platsen där Jesus bor. ... Etiopien var under 1950- och 60-talen det första u-land som svenska statliga biståndsmyndigheter började stödja. En av de allra första stora u-landssatsningarna blev orten Backo, där EFS-missionärer samarbetade med SIDA och Lutherhjälpen i Sverige. (Björn Ryman "Mission i globaliseringens tidevarv" s 360-361)

År 1959 fastställdes den nya konstitutionen (i Tunisien) med islam som statsreligion och arabiska som landets officiella språk. Muslimernas ledare är stormuftin, som utnämns av presidenten. Denna nära relation mellan stat och religion innebär dock inte att islam formar statslivet helt efter sina ideal. Förhållandet är snarast det motsatta. Landet är visserligen islamskt och islam sätter sin prägel på folklivet men den tunisiska statsledningen har närmast västerländska ideal som ledstjärnor för politiken. Den islamiska fundamentalismens inflytande är starkt begränsat. Om politisk strävan kommer i konflikt med islamiska traditioner, får de senare vika. Presidenten har t ex inte kunnat acceptera att landets ekonomi hotas av passiviteten under fastemånaden Ramadan. Under hänvisning till att landet var i krig mot fattigdomen förklarade han att ingen fick åsidosätta arbetet för fastandets skull. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 233; boken utgiven år 2003)

Till denna världen ger vi nog ofta vår skatt motvilligt och under tvång - till Gud måste vi ge frivilligt, av ett inre tvång, därför att vårt hjärta längtar efter det. Fast man måste konstatera, att i båda världarna gäller samma lag, att den verkliga välsignelsen inte kommer oss till del, förrän vi lär oss att ge "kejsaren vad kejsaren tillhör och Gud, vad Gud tillhör" - och till båda med ett villigt och glatt hjärta. (Gustaf Carlstedt "Kejsaren och Gud"; kommentar till Matt 20:21; Jönköpings-Posten den 7 november 1958)

För att (i Östtyskland) vinna ungdomen för det kommunistiska systemet har en politisk "konfirmandundervisning" inrättats. Den konkurrerar naturligtvis öppet med den kristna. För barn till funktionärer i partiet eller tjänstemän i de statsdirigerade företagen finnes inget val. Föräldrarna tvingas sända sina barn till den politiska undervisningen - "Jugendweihe". (Lars Ramklint "Kommunistisk ungdomsinvigning konkurrerar med konfirmationen"; Jönköpings-Posten den 14 december 1956)

Så sent som i september 1955 hade "Stora sovjetencyklopedien" följande officiella synpunkt på religiöst tänkande: "All religion är en form av samhällstänkande, som går ut på att fantastiska övernaturliga krafter härskar över människorna och naturen. Allt religiöst tänkande är till hela sitt väsen antivetenskapligt och, som Marx och Lenin upprepade gånger påpekat, ett farligt gift för de arbetande. Den religiösa ideologien hindrar arbetarnas kamp för sina rättigheter och lovar dem i stället ett paradis efter detta i himmelen. I de kapitalistiska länderna har religionen alltid varit ett av de styrandes mäktigaste vapen, när det gäller att fördumma och exploatera de fattiga." (Arvid Almquist "Kinas kristna i dagens läge"; Jönköpings-Posten 1956-07-11)"Sovjetkulturen" tillkännagav den 6 januari 1955, att ett tiodagars "seminarium för vetenskaplig ateistisk propaganda" hållits i Moskva med deltagande av 80 föredragshållare från alla republikerna i Sovjetunionen. (Edward Carran "Kyrkan och sovjetstaten"; Jönköpings-Posten 1955-07-15)

Att kristendomen kan vara farlig visade sig under den tyska nazisttiden. De kyrkans män, som talade och inte teg, skulle tystas ned och likvideras. Detsamma är förhållandet bakom "järnridån" idag (1953). Där censureras kristendomen. En medgörlig kyrka, som håller sig inom sina fyra väggar och som inte gör en katt förnär, den kan man möjligen tolerera, sedan den avgivit solidaritetsförklaring med den härskande regimen. Så länge kristendomen är en privatsak kan den möjligen få existera. Håll er till edra religiösa riter! Himlen åt eder! Jorden åt oss! Bort med tassarna från samhällsmaskineriet! Blanda inte ihop kristendom och statsangelägenheter! - Man försöker "klippa klorna på Lejonet av Juda". ... Om (den äkta kristendomens) förstahandsverkan är personlig gudsgemenskap, så är dess andrahandsverkningar av social, ekonomisk, politisk, kulturell art. En sådan kristendom är farlig för alla onda påfund, farlig för rättslöshet och barbari, farlig för andlig ljumhet och kristen halvmesyr, farlig för självisk maktutövning, snål egoism och materialistisk världsande. Den tager martyriet med i beräkningen. (Thorvald Källstad "Är kristendomen modern?" s 44-45; Farlig kristendom)

Östberlins biskop, den oförfärade och modige Otto Dibelius, säger, att Östtyskland i dag är ett kampområde för den kristna tron. Den strid, som förestår, är av betydelse för hela världen. "Det är ingenting som de östtyska kommunisterna frukta så som den kristna befolkningsgruppen", säger biskopen. Deras motstånd och slutliga seger har han ej heller något tvivel om. "Det finns i Östtyskland fler kristna än kommunister." ... Med största spänning följa vi emellertid händelsernas utveckling nere i Östtyskland. ... (Våra bröder där) äro föremål för en målmedveten antikristisk kampanj, som syftar till ej mindre än utrotande av kristen tro och livsföring. (Ernst Sandgren "Kyrkorna i östzonen"; Jönköpings-Posten 1953-03-12)

Vi har inte uppträtt till försvar för Svenska statskyrkan som en kristen församling. Men vad vi anser har sitt stora värde är Sverige som en kristen stat till skillnad från en religionslös sådan. Att staten är förankrad i Bibeln och de lutherska bekännelseskrifterna kan icke vara till någon skada för den fria kristna verksamheten. ... Bibeln tillhör nämligen vår grundlag. Vi såsom pingstvänner hade säkerligen i det förflutna blivit straffade eller på annat sätt hindrade i samband med vår bön för sjuka, om inte vår statsförfattning i detta avseende varit som den är. Nu kan ingen svensk lag fälla den som kan ge klara bibliska skäl för sin religionsutövning. Det blir troligen ett helt annat förhållande, om kyrkan blir skild från staten. ("Lewi Pethrus som ledarskribent" s 308-309; ledare i tidningen Dagen den 29 mars 1952)

Efter kommunisternas maktövertagande i oktober 1949 försvårades missionärernas arbete. I början av 1951 tvingades alla missionärerna att lämna Kina. Speciellt pastorer och övriga ledare i församlingarna utsattes för starka påtryckningar att hylla kommunismen och att inrätta den kyrkliga verksamheten efter statliga direktiv. 1958 blev pressen så hård att valet stod mellan att vara medlem i registrerade kyrkor eller söka överleva som kristen underjordiskt. Samma år konfiskerades väldigt många kyrkor. Sommaren 1966 initierade Mao Zedong och "de fyras gäng" den s k kulturrevolutionen. Kulturmonument, tempel och kyrkor slogs sönder. All öppen kristen verksamhet upphörde. I ständigt återkommande husrazzior konfiskerades och förstördes de kristnas biblar och kristna böcker. Väldigt många torterades svårt, några mördades, pastorerna sändes till arbetsläger. Först 6-7 år senare började rapporter om levande husförsamlingar sippra ut från Kina. ... När Deng Xiaoping tagit makten i december 1978 antogs en författning med begränsad religionsfrihet. De kristna kunde anhålla om att få tillbaka konfiskerade kyrkor. Hösten 1979 öppnades kyrkor i alla större städer. Sedan har kyrkor återinvigts eller byggts i en takt av ca tre per dag över hela Kina. (Eskil Albertsson "Kina - Mission under revolution" s 17)

En av talarna (vid 1950 års riksdag) var broderskaparen Edvin Gustafsson (i Bogla) som började med att deklarera att han för sin personliga del aldrig kunnat ansluta sig till det socialdemokratiska partiprogrammets krav på statskyrkans avskaffande, och han fortsatte: "Jag anser också att detta partiprogram är för negativt och borde innehålla ett positivt uttalande om den kristna kulturens och den kristna etikens betydelse i samhällslivet." Han framförde vidare att vi har en annan statskyrka nu än 1880-1890-talens. Nu samarbetar den med frikyrkan och andra folkrörelser. Gustafsson ville inte skilja kyrkan från staten, kunde inte se några fördelar och trodde inte att frikyrkofolket var intresserat av det. ... (Detta yttrande tillsammans med tre andra) av bemärkta broderskapare är viktiga ur den synpunkten att de säger ifrån att enligt Broderskapsrörelsen är statskyrkosystemet förenligt med religionsfriheten. Det är en organisations- och lämplighetsfråga och icke någon ideologisk fråga huruvida banden mellan kyrka och stat skall finnas kvar. Vid den här tiden bjöd lämpligheten att banden inte klipptes av. Svenska kyrkan hade tillfredsställande arbetsvillkor under statens administration och evangeliet blev predikat i alla landets församlingar. ... I mitten av 1960-talet hade (Broderskapsrörelsen) intagit ståndpunkten att kyrka och stat kunde skiljas. (Harald Lundberg "Broderskapsrörelsen (s) i svensk politik" s 89-90,101)

SAM:s missionshistoria i Japan är kort. Det var på sommaren 1950 som Josef Simeonsson och Arne Lindén som de första SAM-missionärerna kom till Japan. Deras familjer anlände lite senare. Kina hade stängts för missionärer och nu riktades blickarna mot Japan, som efter krigsnederlaget syntes vidöppet för mission. Ledaren för den amerikanska ockupationsmakten i Japan, general Mac Arthur, hade påtalat behovet av missionärer inte bara från Amerika utan också från Europa. Och under de första åren på 50-talet anlände skaror av missionärer från olika länder. (Åke Walfridsson "Mission och samarbete i Japan" s 53; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1973)


ca 1950 - ca 1947

Vad skall du älska? Mer än dig själv hav kärt ditt hem, din moders bön, din faders bud, men fosterlandet mer än dem, och mer, långt mer än allt, din Gud! (Ebba Anderson-Greta Westerlund "Läsebok för de små - Andra skolåret" s 323; dikt av Zakarias Topelius)

Författaren Gunnar Wahlström berättade, att när man frågade kung Gustav V vad som var värdefullast på hans 90-årsdag, svarade han: ”Det var när odalmannen (Henry Kindbom) från Västergötland bad till Gud för mig och för svenska folket.” (Bengt Kindbom "Människor jag mött" s 19)

I varje amerikanskt gudstjänsthus står den amerikanska fanan och det kristna baneret på var sin sida om plattformen. Många gånger är kristendomens yttre framgång en följd av segrar, vunna av soldater med vapen i hand mot andra folk. Vi måste dock som kristna segra med andra medel. Själva roten i den amerikanska kristendomen, som gjort den till vad den innerst inne ville vara, kan spåras till Roger Williams, baptisten som grundade staten Rhode Island redan 1644 för att den skulle bli en fristad åt alla slags människor, vilken tanke och religion de än hade. Det är den vapenlösa kristendomen som med sin andliga styrka vinner över alla fiender. (C.G. Hjelm "Genom mina amerikanska glasögon" s 104)

I förhållande till staten representerar de ortodoxa kyrkorna i Rumänien och Bulgarien två olika lösningar. Den rumänsk-ortodoxa kyrkan blev 1948 formellt en statskyrka med av staten avlönade präster. Detta nära samarbete ledde vid Ceaucescu-regimens fall till att patriarken tvingades avgå under en kort tid. I Bulgarien skildes kyrka och stat vid det kommunistiska maktövertagandet 1949. Den erkändes dock som det bulgariska folkets traditionella kyrka och kunde därför "genom sin form, sitt väsen och sin anda betraktas som den bulgariska folkrepublikens kyrka". Några år senare förklarade kyrkan sin lojalitet mot staten. År 1992 avsattes patriarken Maxim för sitt nära samarbete med regeringen, vilket ledde till en intern schism och starka protester från andra ortodoxa kyrkor. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 58)

Vi fruktar, med ett ord sagt, att kristendomens sak i stort sett skulle förlora (på kyrkans skiljande från staten). Om vi hade garantier för, att kristendomen skulle få samma ställning i vårt folk efter en skilsmässa som den nu har, skulle vi inte göra motstånd däremot. Men det är detta vi inte är övertygade om. Om vi hade garantier för, att vi finge behålla kristendomsundervisningen i våra skolor, om Bibeln och vissa kristna lärosammanfattningar finge behålla sin plats i vår konstitution och således tillhöra vår grundlag, om vi hade garantier för att vårt statsöverhuvud och vår regering måste tillhöra den evangeliskt kristna tron, då skulle vi ingenting ha emot statskyrkosystemets omstörtare och deras arbete. För närvarande finns det frågor på den kristna fronten, som är långt mer aktuella än kyrkans skiljande från staten. ("Lewi Pethrus som ledarskribent" s 304; ledare i tidningen Dagen den 5 januari 1948)

Rabbiner från det förgångna och från vår egen tid vittnar om judendomens ståndpunkt i olika frågor: ... (För) allas jämlikhet. För ett socialt utnyttjande av resurserna. ... För ett samhälle baserat på samarbete snarare än konkurrens. För internationell fred garanterad av en världsregering – föreställningen om nationalstatens absoluta suveränitet har alltid varit en styggelse i traditionens ögon. Vart leder nu allt detta enligt modern terminologi? Uppenbarligen till politisk demokrati, till en modifiering av kapitalismen i riktning mot ekonomisk demokrati och till en världsstat. (Milton Steinberg "Judendomen - Idéer och trosföreställningar" s 125)

Ordföranden för (Stuttgarts) "ungdemokrater", som står som inbjudare, hälsar en liten blek åldring välkommen, det är en av stadens avnazifieringsadvokater. . . . En ung soldat: Alla soldater måste svära Führern lydnad. Advokaten: Men partimedlemmarna gjorde det frivilligt. Soldaten: Ansvaret ligger inte hos oss unga. Advokaten: Aldrig förr i Tyskland har det funnits ett parti som har fordrat av sina medlemmar att de skall underskriva en förbindelse om obetingad lydnad. Upprörda röster: Inte? Herr Staatsanwalt, se då på dagens demokratiska partier! (Dessa ungdomar är faktiskt ärligt övertygade om att medlemskap i ett parti ovillkorligen är förenat med lydnadsplikt mot en ledare.) Advokaten: Det var en skändlighet, en oförlåtlighet, en straffbar handling, mina herrar, som i dag kan bestraffas med sex månaders fängelse, ja för tjänstemän upp till fem år. Upprörda röster: Ingen sa oss det. Vi var fjorton år då, herr advokat. Advokaten: Jag har talat med erfarnare män än ni som har sagt: Jag är förfärad över att detta kunde hända. Var och en som har skrivit under lydnadsförbindelsen har ställt sig själv i en livsfarlig situation. Ni kan vara tacksamma över att de allierade har kommit hit. Hade det varit bättre att det hade blivit revolution och att ni hade mist era huvuden? . . . Det finns ungdom som med glädje ser tillbaka på Hitler-Jugend-tiden. (Instämmande mummel.) Dessutom måste man minnas att det inte bara var diktatur i Tyskland, utan också i Turkiet, Spanien, Italien. "Glöm inte Ryssland, herr advokat", ropar någon och citerar ordagrant ur ett Churchilltal om rysk politik. Där låg till och med nazisterna i lä." (Stig Dagerman "De ungas ansvar, dialog i Stuttgart" s 78-81; Expressen 1947-02-07)

Vi fick tillfälle till en pratstund med missionär (Manne) Lundgren, som efter 42 år arbete i Afrika hade åtskilligt att säga om mission-kyrka-väckelse. ... Vi får ... reda på att det var i början av år 1947 vid Ngouedi seminarium den väckelse föddes som alltfort lever så stark i församlingarna i de båda republikerna (Centralafrikanska republiken och Kongorepubliken/Brazzaville). ... Vårt samtal slutar med att Lundgren säger: "I en sådan väckelse finns naturligtvis många faror. Redan från början var statens representanter mycket skeptiska mot rörelsen, men de blev ombedda att ej blanda sig i den. Det var ju en andlig rörelse som hörde Kyrkan till. Vi har haft orsak att glädjas över statens förståelse. Lyckligtvis har väckelsen ej varit söndrande utan har kunnat bevaras inom Kyrkan." (Linné Eriksson "Kontakt med Kongokyrkan" s 194-195,198)


ca 1947 - ca 1945

Folkhemsideologin räknade knappast in kristendomen som en faktor i samhällsbygget, och parollerna från krigsåren "Den svenska linjen är den kristna linjen" hade efter kriget ingen bärkraft. Det blev en besvikelse för kyrkorna och samfunden som hade förväntat sig en mer positiv inställning. ... Den nya socialdemokratiska regeringen tillsatte 1946 års skolkommission. ... Ett betydande inflytande hade ... seminarierektorn och skolideologen, den kulturradikale Stellan Arvidsson (1902-1996) som var huvudsekreterare. Målet för skolan var demokratisk fostran. ... Kommittén valde att behålla kristendomsämnet, med en evangelisk etisk inriktning, på alla stadier i skolan men med en objektiv inriktning. ... Under 1950-talet upphörde de sista formella administrativa banden mellan kyrka och skola. En ny skolstyrelselag 1958 gjorde skolan till en kommunal angelägenhet. Någon prästerlig representant deltog inte längre i de lokala skolstyrelserna. År 1958 upphörde domkapitlets medverkan som regional statlig myndighet i skolfrågor. Länsskolnämnder inrättades i stället. De sista resterna av sambandet mellan kyrka och skola försvann, då biskopens roll som tillsyningsman, "eforus", samtidigt upphörde. (Ingmar Brohed "Sveriges kyrkohistoria - Religionsfrihetens och ekumenikens tid" s 195-196)

Själva skuld- och vedergällningsprincipen kunde få åtminstone ett sken av berättigande, om de dömande själva hyllade sig till en princip rakt motsatt den som ledde till att de flesta tyskar fick uppleva denna höst (år 1946) som ett kallt och regnigt ruinhelvete. Så är ju inte fallet: den kollektiva anklagelsen mot det tyska folket gäller ju i själva verket lydnaden in absurdum, lydnad även i fall där olydnad hade varit det enda mänskligt berättigade. Men är inte samma lydnad när allt kommer omkring det betecknande för individens förhållande till sin överhet i alla världens stater. Inte ens i mycket milda tvångsstater kan det undvikas att medborgarens lydnadsplikt mot staten kolliderar med hans plikt till kärlek till eller aktning för hans nästa (vräkningsförrättaren som kastar ut en familjs möbler på gatan, officeren som låter någon underlydande dö i en strid som inte angår honom). När allt kommer omkring är det ju det principiella erkännandet av tvånget till lydnad som är det väsentliga. Har detta medgivande en gång gjorts visar det sig snart att den stat som kräver lydnad har medel till sitt förfogande att framtvinga lydnad också i det mest motbjudande. Lydnaden mot staten är odelbar. (Stig Dagerman "Tysk höst" s 22-23)

(Angående) Guds ords frihet - från de mest kyrkomedvetna ställdes gång efter annan frågan: "Bör dock icke kyrkan kasta loss från en stat, som helt sekulariserats?" Statens syn på äktenskapet är en annan än Guds ords. Staten och kyrkan ha olika uppfattning om kärleksgärning och uppfostran. Det som ännu håller bandet är icke kyrkans månhet om sin ekonomi. Det är frågan: har kyrkan rätt lämna den tjänargärning hon gör staten? (Herbert Jacobson "Är svenska kyrkan en statskyrka?"; Jönköpings-Posten 1946-09-18)

Man får ett intryck av, att den mest radikala delen av arbetarrörelsen har som bestämt mål för sin politik, kyrkans skiljande från staten. Många troende undrar, vad detta innebär. I frikyrkliga kretsar har man fostrats att se kyrkans skiljande från staten som ett önskemål. Man tror, att den frikyrkliga verksamheten skulle vinna därpå. De frikyrkliga och de mest radikala riktningarna har förut samarbetat på detta område. Det skedde, då katekesen försvann från kristendomsundervisningen i skolorna. Detta lät ju så riktigt för frikyrkliga öron, men på grund av att vi inte fick en fastställd läronorm i stället, har kristendomsundervisningen i våra skolor genom denna reform gjort en oerhörd förlust. ... Staten förenar med sig sådant, som den anser folket behöver. Och vad religionen beträffar, bör den ha långt mer anspråk på en plats i folkets liv än någon av de ovan nämnda "kulturföreteelserna". ... Det ödesdigra i denna fråga är, att i och med kyrkans skiljande från staten kommer kristendomen bort ur vår grundlag. De, som då skall regera vårt land, kan lika gärna vara muhammedaner eller gudlösa, medan de nu måste bekänna sig till den kristna tron. Om nu en svensk medborgare endast kan med Bibeln bestyrka sin tro och sin verksamhet, så kan ingen svensk lag döma honom. Med kyrkans skiljande från staten förlorar vi kristendomsundervisningen i skolorna, ett förhållande, som kommer att ha avgörande betydelse för vårt folks avkristning. Det finns ju en extrem riktning inom kyrkan, som framställer statskyrkan såsom vore den Kristi församling efter urkristendomens mönster. Men detta är icke den allmänna tron inom kyrkan. Vi behöver ej heller betrakta kyrkan på ett sådant sätt för att motsätta oss dess skiljande från staten. Om vi ser Sverige som en kristen stat till skillnad från en hednisk sådan så är det skäl nog för oss att i denna betydelsefulla fråga icke göra gemensam sak med kristendomens mest radikala motståndare. ("Lewi Pethrus som ledarskribent" s 302-303; ledare i tidningen Dagen den 21 januari 1946)

I det socialistiska Jugoslavien fanns en stark spänning mellan stat och kyrka, framför allt i förhållande till den katolska kyrkan. Den kommunistiska regimen ansåg sig ha skäl att ifrågasätta katolikernas politiska lojalitet. De anklagades för samröre med ockupationsmakten under kriget och sedan med den kroatiska frihetsrörelsen. Konstitutionen (januari) 1946 införde formell religionsfrihet men samtidigt konfiskerades stora arealer av kyrklig jord. En församlings högsta tillåtna jordinnehav begränsades till 10 hektar. Staten övertog ansvaret för skolväsendet och förbjöd religionsundervisning i de statliga skolorna. I stället gynnades ateistisk propaganda enligt kommunistiskt mönster. Efter krigets slut förbjöds den katolska pressen, inga nya biskopsutnämningar fick ske, katolska skolor övertogs och många rättegångar anställdes. . . . Även ett antal muslimer fängslades och dömdes. Mot de religiösa traditionerna fördes en intensiv propaganda. Den traditionella ledigheten vid religiösa högtider drogs in. Brytningen mot Sovjet 1948 och den följande orienteringen mot väster medförde en viss lättnad för kyrkorna, som återfick vissa rättigheter. Spänningen aktualiserades dock under vissa perioder, t ex 1952 då de diplomatiska förbindelserna med Vatikanen bröts. De återupptogs inte förrän 1970 och året därpå besökte Tito personligen Vatikanen. Efter den kroatiska krisen samma år anklagades såväl den katolska som den ortodoxa kyrkan för att underblåsa den kroatiska nationalismen och en våg av arresteringar följde. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 187-188)

Republiken (Albanien) utropades (den 11 januari) 1946 med Enver Hoxha som president. Den nya författningen proklamerade religionsfrihet och alla religiösa institutioners jordinnehav konfiskerades. Kampen mot de kristna inleddes omgående och riktade sig främst mot katolikerna. All offentlig religionsutövning förbjöds. . . . Under en lång hetskampanj av unga (kommunistiska) rödgardister plundrades över 2.000 moskéer, kyrkor och kloster. Biskopar och präster avsattes, torterades och avrättades. Endast ett fåtal överlevde. År 1967 förklarade presidenten att all religion var utrotad och proklamerade Albanien som världens första rent ateistiska stat. Kristna och muslimska högtider avskaffades och all religion förbjöds, liksom alla kristna och muslimska förnamn. . . . Sovjet och andra kommuniststater kritiserades för att med sin mjuka linje mot kristna och muslimer undertrycka proletariater och de arbetande massorna. . . . Från staden Korca, som hade varit ortodoxt centrum och biskopssäte, rapporterades vid mitten av 1970-talet att ingen gick till arbetet under påskhelgen fast man var mitt i vårsådden. Även de kommunistiska partimedlemmarna lär ha stannat hemma. Regeringen tvingades motvilligt erkänna att den inte hade haft en total framgång i sin kamp mot "religion och bakåtsträvande sedvänjor". Misstaget var att man bemött religionen på det politiska planet och inte på det filosofiska. Man hade iakttagit att den religiösa aktiviteten hade tilltagit särskilt bland ungdomar, vilket man fann oroande. För att råda bot på detta befalldes alla att som en medborgerlig plikt delta i ateistiska seminarier. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 137-138)

I den oerhörda omstörtningstid, som just nu står för dörren, är det tusen och en röster, tusen och en makter, som för sina politiska partimål gärna ville engagera den levande kristendomen som valboskap, bödlar eller trälar. Det gäller, att vi äro på vakt mot dessa försök, som, om de följdes, skulle föra de kristna till de nesligaste nederlag och bli till en ohjälplig förlust av alla verkligt andliga värden. (Sven Lidman "Ingen lurar Gud" s 212; Levande kristendom och döende världskulturer; boken utgiven 1945)


ca 1945 - ca 1940

Josua ställde Israels barn inför ett val, och valet gällde den levande och sanne Guden eller avgudarna (Josua 24:15). ... Livet är fullt av valtillfällen. ... Vi ha politiska val! Men om dessa har jag ingenting att säga, ty jag är ingen politiker. Man brukar fråga mig ibland: ”Till vilket parti hör du, Malm?” ”Jo, jag hör till det hemliga utskottet.” ”Vilket är det då?” ”Jo, det är Jesus och jag!” Men så mycket förstår jag ju, att det är viktigt att de rätta personerna kommer till styret. (Emil Malm "När Gud välsignar" s 82-83)

Långsamt förlorade kungörelsesystemet (i kyrkans gudstjänst) sin funktion, först i städerna där allt fler kunde läsa själva och hade tillgång till tidningar. År 1942 blev prästerna i Sverige kvitt den sista resten av världsliga kungörelser. Det som funnits kvar så länge bestod av de kungörelser som enligt lag eller författning uttryckligen måste läsas upp. Nu räckte det med att rubriken anslogs på en anslagstavla i kyrkan. Den som ville ta del av innehållet erbjöds möjligheten att själv läsa kungörelsen på pastorsexpeditionen. Mängden nya kungörelser hade vuxit starkt på 1800-talet, och kungörandet kunde då ta inemot två timmar en söndag. Prästerna ville bli befriade från sin skyldighet, medan bönderna slog vakt om sin rätt att få höra kungörelserna från predikstolen. Kungörandet väckte upprepade gånger debatt i riksdagen. År 1849 övergick man i Sverige till att läsa upp de världsliga kungörelserna efter gudstjänstens slut. Det berättas hur folket i städerna då valde att gå hem från kyrkan i stället för att stanna kvar och lyssna så att till slut den uppläsande prästen blev ensam med kyrkväktaren. Nya lagar och förordningar fick laga kraft i och med att de kungjordes från predikstolen. År 1894 gavs en lag som ändrade på detta. Samtidigt avskaffades den årliga omläsningen av äldre författningar. Den kanal mellan överhet och undersåtar som växt fram under det tidiga 1600-talet existerade under tre sekel av växlande regimer och långt in i medborgarsamhällets tid. (Nils Erik Villstrand "Nyheter från predikstolen" s 66-67)

Det norska motståndet (mot de styrande nazisterna) var starkt. De politiska partierna, fackföreningsrörelsen, idrottsrörelsen och kyrkan deltog på olika sätt. De sju biskoparna samt domprostarna lade ned den statliga delen av sina prästämbeten i februari 1942 men behöll den "andliga" delen. Över 90 procent av prästerna gjorde likadant. En från den nazistiska statsledningen fristående norsk bekännelsekyrka deklarerade sin ställning i bekännelsedokumentet "Kirkens Grunn" 1942. Det var riktat mot (det styrande och enda tillåtna partiet) Nasjonal Samlings kyrkopolitik och mot den nazistiska ideologin. Ledare för den kyrkliga motståndsrörelsen var Oslobiskopen Eivind Berggrav (1884-1959). I sin syn på rättsstaten var han influerad av sin biskopskollega och vän i Sverige Gustaf Aulén. Berggrav arresterades 1942 och satt fängslad resten av kriget. Flera kyrkliga ledare satt fängslade i lägret Grini i utkanten av Oslo, bland andra teologiprofessorn och kyrkoledaren Ole Hallesby. ... Från och med sommaren 1942 fanns det alltså två lutherska kyrkor i Norge: den lutherska statskyrkan som stod under det nazistiska kyrkodepartementet och den fria lutherska folkkyrkan under ledning av "Den midlertidige Kirkeledelsen" och med "Kirkens Grunn" som bas. De knappt tio procent präster som valde att kvarstå i sina ämbeten avsattes från dessa efter kriget men erbjöds återanställning 1955. Få av dem utnyttjade denna möjlighet. (Ingmar Brohed "Sveriges kyrkohistoria - Religionsfrihetens och ekumenikens tid" s 168)

Vid det historiska mötet mellan riksdag och kyrkomöte, som hölls i november (1941), utgavs psalmen: "Den svenska linjen är den kristna linjen!" Under det år, som nu börjat, kan ingenting vara angelägnare än att den stora massan av vårt folk gör klart för sig vad denna paroll i verkligheten innebär. ...Överallt i våra bygder borde de, som har närmaste ansvaret för föreningslivets utgestaltning, aktualisera bygdens egna förebildliga män och kvinnor i det förgångna. Vi ha varit alltför fångna i kollektiva nedvärderingar av de enskildas insatser. (Harry Blomberg "Svenskt livsprogram"; Jönköpings-Posten 1942-01-02)

I samband med krigsutbrottet och Sveriges neutralitetsförklaring 1939 anslöt sig samfunden tyst eller öppet till "Den svenska linjen". Under kris- och krigsåren förstärktes den gemensamma sammanhållningen i det svenska samhället. Ett starkt symboliskt uttryck fick detta i november 1941. Under pågående kyrkomöte möttes ledamöter för kyrkomöte och riksdag i Stockholms Stadshus. Inför det yttre hotet ville man samlas kring grundvalarna för folkets sammanhållning. Parollen blev: "Den svenska linjen är den kristna linjen." Detta tolkades som att en kristen humanism var den bärande grundvalen i samhället. Den svenska folkkyrkan företrädde denna linje och här kunde riksdag, regering och Svenska kyrkans främsta organ mötas och samverka för samhällets skull. Manifestationen undertecknades av ecklesiastikministern, riksdagens talmän och kyrkomötets presidium. Svensk frikyrklighet hade ingen annan uppfattning, även om röster höjdes mot att det nationella överordnades det kristna. Man menade att det fanns en risk för att nation och nationalkyrka blandades samman. Det Allmänna kyrkliga mötet 1941 hade av ärkebiskopen gjorts till en inomsvensk ekumenisk manifestation där också den katolske biskopen Müller deltog liksom företrädare för övriga kyrkor och samfund i Sverige. Det var första gången i mötets långa historia som representanter för hela den svenska kristenheten deltog. Krigstiden möjliggjorde en allmän uppslutning omkring det kristna arvet. Mötet blev en fosterländsk samling. För Svenska kyrkan som statskyrka fanns ett särskilt problem, som får sin tydliga belysning främst i ärkebiskop Erling Eidems olika ställningstaganden och handlingar under 1930-talet och krigsåren. Han hade 1931 efterträtt den dynamiske Nathan Söderblom, som fått Nobels fredspris året innan. För Eidem var det otänkbart att som ärkebiskop föra en annan utrikespolitisk linje än regeringens. Däremot fortsatte han Söderbloms strävanden för fredsbevarande insatser och inriktade då arbetet på att utnyttja de kyrkliga europeiska och amerikanska kontakterna. Under stor personlig vånda fick han audiens hos Hitler redan i maj 1934 och protesterade då mot den kyrkliga utvecklingen i Tyskland och arierparagraferna mot judarna. (Ingmar Brohed "Sveriges kyrkohistoria - Religionsfrihetens och ekumenikens tid" s 168-169)

Under (andra världs)kriget bildade (de katolska) kroaterna (den 10 april 1941) med stöd av Tyskland en egen stat, som stod under ledning av den fascistiska organisationen Ustasja. Denna kroatiska stat inledde genast förföljelser mot zigenare, judar och ortodoxa serber. Ortodoxa kloster plundrades och förstördes. Många ortodoxa trosbekännare tvångsdöptes till medlemmar av den katolska kyrkan. Då Kroatien efter krigsslutet införlivades med det kommunistiska Jugoslavien innebar detta inledningsvis svåra prövningar för den katolska kyrkan. Den katolska pressen förbjöds, katolska skolor konfiskerades och inga biskopar fick utnämnas. Relationerna till Vatikanen förbättrades långsamt sedan Tito 1971 hade gjort ett officiellt besök hos påven Paulus VI. Genom den kroatiska religionslagen 1978 kunde den katolska kyrkan på ett nytt sätt hävda sina intressen. . . . Fram till andra världskrigets slut fanns också en betydande tysk-luthersk kyrka i Kroatien. På grund av sitt agerande under kriget upplöstes den efter fredsslutet. Den lutherske biskopen avrättades. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 193-194)

Som tysk förbundskansler mottog (Willy Brandt) som bekant Nobels fredspris. ... I sin bok ”Min väg till Berlin” har han själv tagit upp en del funderingar omkring den kristna tron. Han skildrar i början sin ungdoms sekulariserade miljö och dess i stort sett avböjande inställning till kristendomen. På sista sidan skriver han: ”Politikern förkunnar inte den yttersta sanningen. Över människornas tro kan varken parti eller stat bestämma. Socialismen är inte något religionssurrogat. Under årens lopp har jag lärt mig att ta trosfrågorna allvarligare än i min ungdom. Jag har också lärt mig vad kristen etik kan betyda för det praktiskt-politiska handlandet.” (Einar Rimmerfors "Årsbarn med seklet" s 160)

En grupp som protesterade mot regimen och som led svåra förluster var Jehovas vittnen. De vägrade svära trohetseden mot Hitler och Nazityskland. Deras motstånd är anmärkningsvärt eftersom det hade räckt att skriva på ett papper för att undgå straff. Knappast någon gjorde det. Det fanns 20 000 anhängare i Tyskland, tusentals av dem fördes till koncentrationsläger. Det uppskattas att omkring 25 procent av dem dödades. (S Bruchfeld-PA Levine "... om detta må ni berätta ..." s 67)

Den 17 okt (1940) hölls ett kristet massmöte i Tokyo och där meddelades att det hade beslutats att Japans Förenade kyrka skulle bildas. Helgelsekyrkan vägrade från början att samarbeta med den Förenade kyrkan och fick därför utstå förföljelse under förevändning att förkunnelsen om Kristi andra tillkommelse var emot staten, ty det innebar ju att Kristus var förmer än kejsaren. Omkring 140 pastorer arresterades längre fram på grund av sin tro på Kristi återkomst. 1943 förklarades Frälsningsarmén upplöst. I sept. samma år arresterades 42 adventistpastorer. 1945 ockuperades Japan av Amerika. Landet fick religionsfrihet. Kejsaren avsade sig sin gudomlighet. ... Olika samfund lämnade den Förenade kyrkan. (Åke Lönander "Japan - soluppgångens land" s 80-82; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1958)

De kristna i skilda länder, vilka för samvetets skull nödgas vägra att bära vapen, äro blott ett mindre tal och deras vägran innebär ingalunda, att de skulle vara ovilliga att tjäna sitt land. Under (första) världskriget gjorde kväkarna ofta den farligaste ambulanstjänst. I det nu pågående stormaktskriget tillåter England också, att de som ha samvetsbetänkligheter mot krigstjänst få tjäna sitt land på annat sätt. Man anser det rimligt och riktigt, att en modern stat visar sådan respekt för den enskilde medborgarens samvete. (David Hedegård "Kristendomen och kriget"; Jönköpings-Posten 1940-01-15)


ca 1940 - ca 1930

(Teologiprofessorn Anders) Nygren höll (i en artikel i tidskriften "Vår Lösen" 1938) fast vid sin tidigare uppfattning att den demokratiska politiska friheten inte sammanföll med enskildas kristnas och kyrkans frihet. Nygren menade alltså att en kristen socialetik inte kunde läggas till grund för ett politiskt samhällsprogram. Kristna medborgare skulle därför i samhällsfrågor agera genom de politiska partierna och inte via kyrkorna. Kyrkorna skulle avstå från politik. På liknande sätt argumenterade också biskop John Cullberg (1895-1983) i en mängd artiklar och i sitt Herdabrev till Västerås stift 1940. (Ingmar Brohed "Sveriges kyrkohistoria - Religionsfrihetens och ekumenikens tid" s 178-179)

Life and Worklinjen höll sin världskonferens i Oxford i juli 1937. ... Det stora ämnet var "Kyrka, folk och stat" med anledning av utvecklingen i Tyskland och Sovjetunionen. Konferensen slöt samfällt upp kring den tyska Bekännelsekyrkan och den ryska ortodoxa kyrkan. ... Mot de expanderande statsmakterna ställde kyrkorna krav på frihet. Kyrkorna måste bevara sin egenart i relation till samhälle och stat. Den tyska evangeliska kyrkan hade förhindrats att medverka liksom den ryska ortodoxa. Konferensen riktade därför solidaritetsförklaringar till dessa. (Ingmar Brohed "Sveriges kyrkohistoria - Religionsfrihetens och ekumenikens tid" s 161-162)

Staten har börjat sitt fälttåg mot kyrkan på fullt allvar. Över hela Tyskland har man kastat präster i fängelse för deras tros skull. ... Nationalsocialistiska soldater stå utanför kyrkportarna, alltid färdiga att gripa in mot varje kristen trosyttring, som misstänkliggöres såsom någonting riktat mot staten. (Rolf Stille "Kring den tyska kyrkostriden"; Jönköpings-Posten 1937-07-10)

1932 avgav dåvarande undervisningsministern Lunatjarski det bragelöftet att religionen skulle vara helt utrotad 1937. ... 1936 fick Sovjetunionen en ny författning, den s. k. Stalinförfattningen. I dess paragraf 124 bestäms: "Varje medborgare äger rätt till religiös kult och till antireligiös propaganda." Lagen av 1918 hade tillerkänt medborgarna rätt till såväl religiös som anti-religiös propaganda." Rätten att bedriva religiös propaganda var nu borttagen. Resultaten av denna lag visade sig redan nästa år. I Orlovs stift blev då biskop Innokentij och med honom tjugoen andra präster dömda till döden, bl. a. därför att de döpt barn i skolpliktig ålder och begärt att stängda kyrkor skulle öppnas samt samlat namnunderskrifter för denna begäran. ... ... För att vinna de troendes stöd (i samband med krigsutbrottet mellan Ryssland och Tyskland i juni 1941) lät (Stalin) ... avskriva hela den antireligiösa politiken, åtminstone för den tid kriget varade. Härmed inträdde en tid av återuppbyggnad inom kyrkan. 1943 kunde patriarkämbetet åter få en ny innehavare. ... 1945 kunde också vissa teologiska skolor öppnas. ... Det är värt att notera att alla antireligiösa lagar står fast. Vad som har skett är att man tillämpar en liberalare tolkning av lagarna. Men målet att utplåna religionen har man icke övergett. (Christofer Klasson "Ortodoxa kyrkan" s 79-82; boken tryckt 1973)

Genom Lateranfördraget 1929 gav påvestolen upp sina territoriella anspråk i Italien och erkände den regerande dynastin. Den gick med på att hålla sig utanför politiken och accepterade att staten skulle godkänna utnämningen av biskopar. Det fascistiska Italien erkände å sin sida Vatikanstaten som en självständig stat och påven som dess härskare och kompenserade påvestolen för förluster i samband med Roms erövring 1870. Den stadfäste katolicismen som ”statens enda religion”. ... Fast Hitler var född och uppfostrad som romersk-katolik, övergav han de kristna principer han tidigare kan ha haft till förmån för tidens sekulariserade filosofier. Men han skar aldrig formellt av sina band med kyrkan, inte heller blev han utesluten. ... Han avundades katolicismens makt över sina anhängare och föraktade protestantismen för dess brist på enighet och auktoritet. ... Många protestanter – särskilt de teologiskt konservativa och de som tillhörde frikyrkorna – blundade för de antisemitiska och hedniska inslagen i nazismen och prisade Hitlers antikommunism och uppfordran till ”positiv kristendom”. ... Führern gick med på ett konkordat med Vatikanen, som garanterade katolikerna frihet att bekänna och utöva sin religion och kyrkans självständighet ... och utlovade fortsatta bidrag till kyrkan genom allmänna medel. ... Nazisterna bröt mot konkordatet nära nog redan från början. Det utgjorde inget skydd mot angrepp, och samtidigt underminerade det det katolska motstånd som hade börjat spira upp. En rörelse svepte fram över den tyska protestantiska kyrkan år 1933 och resulterade i ett samgående och en ”nationalisering” av 28 provinskyrkor i en rikskyrka, ”Deutsche evangelische Kirche”, med en gemensam ”riksbiskop” som överhuvud. Detta tycktes vara helt i linje med Hitlers politik att föra alla grupper under Führerns och statens kontroll. En konflikt uppstod i samband med tillsättandet av en riksbiskop. Minoritetsgruppen ”Tyska kristna” lyckades till slut få sin kandidat, den ivrige nazisten Ludwig Müller, utnämnd. Denna grupp ville omstrukturera kyrkan efter nazistiska linjer genom att introducera Führer-principen i kyrkostyret och anta arierparagrafen, som innebar att alla av judisk börd skulle avskedas från kyrkliga befattningar. ... Sedan regimen 1935 upprättat ett kyrkoministerium under Hanns Kerrl ställdes Tyska kristna och deras riksbiskop åt sidan. ... Ett alternativt kyrkostyre sattes upp för en ”Bekännelsekyrka”. I Barmen-deklarationen 1934 framlade den sin teologiska grundval. Deklarationen ... uppmanade kyrkan att återvända till kristendomens centrala sanningar och förkastade statens totalitära krav i religiösa och politiska frågor. ... Det var Tyska kristnas kätterska förvrängningar man riktade sig emot, och ledarna bekräftade faktiskt sin lojalitet mot staten och lyckönskade Hitler i hans politiska framgångar. ... Påven Pius XI utfärdade den 14 mars 1937 encyklikan ”Mit brennender Sorge” (med djupaste oro). Detta var det första större kyrkliga dokument som utsatte nazismen för kritik. Sedan det insmugglats till Tyskland, lästes det upp från alla katolska predikstolar på palmsöndagen, innan ett enda exemplar föll i nazisternas händer. Encyklikan protesterade mot förtrycket av kyrkan och uppmanade alla katoliker att göra motstånd mot avgudadyrkan av ras och stat. (De kristna s 574,576-578; Richard Pierard: Ideologiernas tidsålder)

"En sak till, du ska aldrig tala illa om överheten. Den är av Gud, kom ihåg det!" (sa mor). Vreden kom över mig på nytt. Jag sade ilsket: "De e den vesst inte, inte all överhet åtminstone. Förresten så står de att en ska lyda Gud mer än människer. Titta på den där förba ... den där hemske Hitler tell exempel. Han som befaller fölk å möda å tortera. Han e ju överhet, inte sant? Å alla dom andra som ..." ... (Mor) log överseende. ... "Det där med Hitler kan du ju ha rätt i." (Eric S. Alexandersson "Utblick från Masthugget" s 136-137; 1930-talets Göteborg)

”Ni vet att härskarna är herrar över sina folk och att furstarna har makten över folken. Men så är det inte hos er. Den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare” (Matt 20:25-26). De olika ämbetena i kyrkan ger inte grund för någons herravälde över en annan, utan innebär utövande av en tjänst, som anförtrotts och anbefallts hela församlingen. Vi förkastar den falska läran, att kyrkan vid sidan av denna tjänst skulle kunna ta emot och själv utse ledare (Führer) med befogenheter att utöva herravälde. (Lars Lindberg ”Ny skapelse” s 287; Ur Barmen-förklaringen – Tyska bekännelsekyrkan 1934)

Antisemitismen kritiserades ... alltmer sedan förföljelserna av judarna blev uppenbara. I huvudsak var det en teologisk kritik, inte en politisk. Ett exempel på detta är frågans behandling vid Allmänna kyrkliga mötet i maj 1933. (Ärkebiskop Erling) Eidem höll som självskriven ordförande ett inledningstal där han kraftigt kritiserade nazismens rasideologi och totalitetsanspråk. Talet trycktes också i tidningen "Kristen gemenskap" samma år. Men han motsatte sig att mötet skulle göra et offentligt uttalande. Detta blev i flera sammanhang Eidems policy. En kraftig teologisk kritik, som gärna kunde publiceras, ett försök att hålla politiska ställningstaganden borta, att undvika offentliga protestaktioner och verka i mindre kretsar utanför offentligheten. (Ingmar Brohed "Sveriges kyrkohistoria - Religionsfrihetens och ekumenikens tid" s 177-178)

En härlig vårmorgon i fjol (1933) kom det ett brev till oss (missionärer) inlagt i ett stort, brunt kuvert. ... I översättning hade (det) följande lydelse: "Rev. och Mrs Selin underrättas härmed, att Hans Majestäts regering i nåder beviljat Eder fri användning av alla de bungalås och hus i övrigt som upprättats till statsämbetsmännens tjänst, från Sagbaras gräns till de centrala provinserna. Vi uppskatta Edert missionsarbete och fru Selins hjälpsamhet mot de sjuka och lidande." Brevet var signerat av en av regeringens högre tjänstemän (i Indien). ... Så underbart ledde Gud konungens och regeringens hjärtan, så att de först byggde en fin bilväg och sedan hus för sina tjänare att bo i, som de fritt upplåta för evangelii förkunnare. (Victoria Selin "Det bruna kuvertet" s 121-122; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings Missionskalender 1934)

Som ecklesiastikminister presenterade (biskopen Sam) Stadener för riksdagen 1932 en ny ecklesiastik boställsordning. Borta var tidigare centraliserade lösningar med Domänverket som förvaltare av all kyrklig egendom. Den kyrkliga jorden och skogen skulle läggas helt under de kyrkliga kommunerna. Kontrollen skulle utövas av Domänverket, de kyrkliga boställsnämnderna och de nyinrättade stiftsnämnderna. Stiftsjägmästaren skulle få ett särskilt ansvar för den kyrkliga skogen. Lokal kyrklig förvaltning, lokalt bestämmande och decentralisering spelades skickligt ut mot centralisering och förstatligande. Principiellt viktigt för framtiden var också markeringen av att det var församlingarna och pastoraten som ägde de kyrkliga egendomarna, inte enbart disponerade dem. ... 1932 års ecklesiastika boställsordning innebar att förvaltningen av kyrkans egendomar överfördes från staten till de kyrkliga kommunerna. ... Lösningen innebar att Svenska kyrkans församlingar samtidigt kommunaliserades. Det var de kyrkokommunala organen som skötte församlingarnas ekonomiska förvaltning. ... Genom Stadeners kyrkopolitik räddades den kyrkliga jorden till Svenska kyrkan. Detta var en viktig insats. (Ingmar Brohed "Sveriges kyrkohistoria - Religionsfrihetens och ekumenikens tid" s 117)

Efter revolutionen (i Spanien) 1931 infördes en rad antikatolska lagar, som gav näring åt antiklerikalismen. Då den spanska republiken proklamerades, fastställde den nya författningen att Spanien inte hade någon statsreligion. Alla kyrkor, även den katolska, sågs som sammanslutningar och ställdes under en särskild lag. Under de närmast följande åren upplöstes jesuitorden och kyrkan skildes från staten. Tre år därefter utbröt det inbördeskrig, som ledde till Francos diktatur och dess förnyelse av den spanska nationalkatolicismen. Konkordatet från 1851 förnyades till dess ett nytt konkordat hade återgivit "den ärorika nationella traditionen dess katolska innehåll". Återgången till gammal ordning bekräftades i en förordning 1945: "Bekännelse till och utövande av den katolska tron, som är den spanska statens religion, skall åtnjuta statligt skydd. Ingen får förföljas på grund av sin religiösa tro eller till följd av enskilt utövande av densamma. Andra offentliga trosyttringar eller ceremonier än den katolska kommer icke att tillåtas." Med andra formuleringar kom samma tanke tillbaka i grundlagen 1958. Där talades det om "den heliga katolska, apostoliska och romerska kyrkan, den enda sanna, och den från dess nationella medvetande oskiljaktiga tro, som skall inspirera nationens lagstiftning". Detta blev den spanska nationalkatolicismens sista manifestation. Under inbördeskriget visade det sig att gammal klerikalism och nationalkyrklighet på allvar hotades av antiklerikalism och kyrkofientlighet. Kyrkans oundvikliga nyorientering på 1960-talet blev svårare i Spanien än på de flesta andra håll. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 221-222)


ca 1930 - ca 1920

Muslimska Brödraskapet är en modern reformrörelse, som står wahhabismen nära. Den grundades 1929, ser islam som överlägsen alla andra livstolkningar och vill lägga den islamiska lagen till grund för all lagstiftning. Dess yttersta mål är att skapa en världsomspännande islamisk stat. Organisatoriskt fungerar brödraskapet som en orden med fast organisation och gemensamma andliga övningar. I Egypten förbjöds brödraskapet 1954. I samband med att president Nsser slog till mot rörelsen 1966 avrättades dess ledare. Numera (år 2003) är den åter tillåten och är sedan 1980-talets slut representerad i den egyptiska nationalförsamlingen. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 113-114)

En sammanställning av alla tidigare lagar och förordningar på det religiösa området skedde genom lagen av den 8.4.1929. Förutom äldre bestämmelser innehåller denna lag också betydelsefulla nya lagbestämmelser. Paragraf 17 förbjuder de religiösa organisationerna 1) att bilda ömsesidiga hjälpföreningar, 2) att ge materiell hjälp åt behövande, 3) att anordna särskilda möten för barn, ungdomar och kvinnor, 4) att ordna undervisningsmöten och studiecirklar, 5) att upprätta bibliotek och läsrum, och 6) att upprätta sanatorier eller över huvud ge medicinsk hjälp. Paragraf 19 i denna lag bestämmer att verksamheten för varje kulttjänare, dvs. präst, mullah, rabbin eller predikant, skall vara endast bosättningsområdet för den grupp som anställt dem, eller till den plats där gudstjänstlokalen är belägen. Genom denna paragraf förvisades religionerna till att leva en sorts ghettotillvaro. Deras verksamhet inskränktes genom lagen till gudstjänstlokalerna. I vissa undantagsfall kunde myndigheterna ge tillstånd till vissa gudstjänsthandlingar utanför gudstjänstrummet, såsom exempelvis vid den ortodoxa kyrkans påskprocessioner. (Christofer Klasson "Ortodoxa kyrkan" s 78-79)

Aldrig är man så betydelsefull i en engelsmans ögon som när man har varit i närheten av de kungliga. Ett vackert utslag för denna rojalism är de kristnas vana att bedja för överheten. I Sverige göra vi det ju en och annan gång vid våra gudstjänster, men i England är det mycket vanligt vid de enskilda bönestunderna. På det vilohem, där vi bodde under londonvistelsen, hölls det väl knappast en morgon- eller aftonbön utan att varma böner framburos för "vår käre konung Georg och hela hans hus", ibland nämndes också de olika prinsarna och prinsessorna vid namn, för premiärministern och regeringen, för det samlade parlamentet o.s.v. (Einar Rimmerfors "Västeuropeiska strövtåg"; Jönköpings-Posten 1927-11-18)

År 1925 tillsatte den socialdemokratiska regeringen en utredning kring religionsfrihetsfrågor. Den skulle möta också politiskt liberala krav liksom frikyrklighetens, uttryckta genom Frikyrkliga samarbetskommittén. Bland de sakkunniga fanns rektorn för SMF:s missionsskola på Lidingö Gustaf Mosesson (1877-1965), frisinnad ledamot av riksdagen 1925-33 och för Folkpartiet 1937-51. Med i utredningen var också (socialdemokraten och prästen) Harald Hallén. År 1927 utkom "Betänkande med förslag angående vidgad rätt till utträde ur svenska kyrkan jämte därmed sammanhängande frågor". Nu föreslogs en obegränsad rätt till utträde ur Svenska kyrkan. Denna betecknades som en kyrka "som icke är en bekännelsekyrka utan samhällets organ för sedligt-religiös fostran". Utredningsförslaget resulterade inte i någon regeringsproposition. (Ingmar Brohed "Sveriges kyrkohistoria - Religionsfrihetens och ekumenikens tid" s 37)

1925 bildades (i Sovjetunionen) en central för den antireligiösa propagandan, ”De gudlösas förbund”. ... Förbundet framställde antireligiösa filmer, skådespel, radioanföranden och litteratur och upprättade ateistiska muséer. ... (Kyrkorna) fick genom 1929 års lag om religiösa sällskap inte engagera sig i socialt eller humanitärt arbete ... och inte ens ge sina egna medlemmar materiellt stöd. De hade bara frihet att fira gudstjänst och berövades allt inflytande på samhället. ... Djupt oroad över den kristendomsfientliga kampanjen i Sovjet fann sig påven Pius XI föranlåten att den 18 mars 1937 utfärda encyklikan Divini Redemptoris, där han fördömde ”kommunismens villfarelse”. (De kristna s 582-583; Richard Pierard: Ideologiernas tidsålder)

Frälsningen själv är och förblir (missionens) stora ändamål. Faran av att bortglömma detta missionens egentliga syftemål är stor och överhängande överallt. I denna tid har man lärt sig att uppskatta missionen för dess kulturella betydelse. Kolonialmakterna uppskatta dess gärning och där så lämpar sig till och med understödja densamma ekonomiskt. Som exempel må nämnas, att den läkaremission, Svenska Missionsförbundet bedriver i Kongo, gång efter annan erhållit rätt betydande subsidier från statens sida, samtidigt som enskilda missionärer erhållit utmärkelser och erkännande för sitt arbete. Man ser ock, att yttre makt och våld ej kunna lägga en säker grund för ett kultursamhälle, ej ens effektivt underkuva de vilda inbyggarna i vissa trakter. Men den kristna missionen kan förändra sinnena och skapa intresse för och kärlek till ett ordnat och lagbundet samhälle. Med denna uppskattning av missionen från så betydelsefullt håll följer frestelsen att lägga arbetet så kulturellt som möjligt i olika riktningar. Man lägger an på läkaremission, industrimission, skolverksamhet och dylikt, alltsammans rätt och riktigt som medel för att bättre kunna giva evangelium åt folket, men ej som ändamål. (J. Nyrén "Missionens andliga sida" s 629; Missionsförbundet n:r 38 den 18 september 1924)

Den första allryska evang.-lutherska generalsynoden har hållits i Moskva denna sommar (1924). Den har ansetts såsom en händelse av djupt genomgripande historisk betydelse för den ryska-evang.-lutherska kyrkans utveckling. Icke minst märkligt var det ju, att denna synod, som planerats sedan årtionden tillbaka, kom att äga rum under sovjetregeringens herravälde. Det berättas, hur gripande det var, när man vid inledningsgudstjänsten sjöng: Vår Gud är oss en väldig borg etc. och läste gemensamt Luthers förklaring till andra trosartikeln. Kort efter denna evang.-lutherska generalsynod kom ett fruktansvärt slag från de makthavande i Ryssland över de lutherska kristna. Den s.k. normallagen för religiösa samfund i Ryssland föreligger färdig. Denna nya religionslag gäller såväl alla kristliga konfessioner som också judar och muhammedaner. Varje religiöst samfund förbjudes besitta egendom och att bedriva religiös propaganda bland ungdom under 18 år. Och dennas närvaro vid gudstjänst är belagd med straff för vederbörande församlingsföreståndare. Genom en rad bestämmelser har sovjetregeringen fått det dithän, att skilsmässa mellan kyrka och stat i verkligheten innebär den religionsfientliga statens fullkomligt godtyckliga herravälde över kyrkan. "Mörk ter sig", skriver en tidning, "i sanning framtiden för Rysslands evangeliska kristna, och deras tysta, ångestfulla kamp måste följas med deltagande bland alla deras trosförvanter världen runt." ("Missionsförbundet 1924" s 781; n:r 46 den 13 november 1924)

Den belgiska protestantiska missionen har tydligen ... statens bevågenhet, ty d:r Anet berättade vid ett tillfälle bl.a., hur staten givit ett större anslag enbart till denna mission (Belgiska Kongomissionen) med förbigående av den katolska. Alltså är förhållandet mellan statsmakterna och missionen ett annat och vida bättre än t.ex. i Frankrike. (Augustinus Keijer "På besök i Brüssel och Antwerpen" s 561; artikel daterad Paris den 23 juli 1924; Missionsförbundet n:r 34 den 21 augutsti 1924)

Gentemot myndigheter måste missionären i sitt kall intaga en lojal ställning. Men gäller det något påbud eller annat, vilket kränker det kristliga samvetet och tydligt strider mot Guds ord och mot missionärens kall, får han ej svika det förtroende Gud och den kristna församlingen givit honom att vara rättens och sanningens tolk. Då må han träda fram och säga med de fängslade apostlarna, som överträtt förbudet att undervisa i Jesu namn: "Om det är rätt inför Gud, att vi hörsamma eder mer än Gud, därom mån I själva döma, men vi måste lyda Gud mer än människor." (Martin Westling "Missionärens kall" s 67-68; Missionsförbundet n:r 5 den 31 januari 1924)

En man vid namn Muhammed ishan från Kaschgar och en studerande Abdul Djelil från Khotan hade en tid på gatorna talat emot missionen och sökt påverka folk att ej hava något med oss att göra. På morgonen söndagen den 13 januari (1924) hade dessa personer stannat utanför vår port och sökte hindra folk att gå in. ... Folket omringade mig och två infödda kristna, en kines och en f.d. muhammedan, som voro med. ... De drogo (oss) bortåt staden och sade: "Vi skola gå till lagen." ... Alem akhon, som ledaren tituleras, tog emot oss vänligt och sökte göra upp saken i godo. Han påpekade också, att folket handlat alldeles orätt, ty den kristna f.d. muhammedanen hade aldrig tillhört deras sunitiska sekt, och kinesen och svensken hava vi ju inget med att göra, sade han. ... Missionär Roberntz hade vid vårt bortförande från missionsstationen sänt bud till mandarinen, och denne sände genast tjänstemän för att skydda oss. ... Vi hava all anledning att tacka Gud för myndigheterna här i Jarkend, ty de hava gjort sitt bästa för oss. (Rickard Nyström "Om oroligheterna i Jarkend" s 317-318; Missionsförbundet n:r 19 den 8 maj 1924)

Den 27.4.1923 offentliggjordes (i Sovjetunionen) lagen "Om de kyrkliga sällskapen och de troendes grupper". Med kyrkliga sällskap menar lagen religiösa centralorganisationer, såsom kyrklig riksstyrelse och distriktsorganisationer. Med de troendes grupper menar lagen lokalförsamlingarna. ... I paragraf 10 bestäms: "Sällskapets stadgar kan ändras av möte med 2/3 majoritet ... eller på uppmaning av regeringens organ." I paragraf 11 stadgas: "Sällskapet kan upplösas 1) enligt beslut av guvernementets eller distriktets exekutivkommitté, 2) på grund av arrestering av en del av sällskapets medlemmar." ... I en lag av den 22.12.1923 förbjöds ... all religiös undervisning av barn under arton år i större grupper än tre personer. Samtidigt intensifierades skolornas antireligiösa undervisning. ... ... Kyrkan fick efter 1925 icke rätt att ha utbildningsanstalter för präster. Ej heller fick man rätt att trycka och distribuera religiös litteratur. Genom administrativa åtgärder stängdes alla kloster och huvuddelen av kyrkorna. (Christofer Klasson "Ortodoxa kyrkan" s 78,81)

Att kyrka-statfrågan kom i ett nytt läge omkring 1920 berodde på en förändrad politisk ideologi inom svensk socialdemokrati. Ännu i 1918 års partiprogram stod man kvar vid de gamla formuleringarna om statskyrkans avskaffande och att religionen var medborgarnas privatsak. Men vid 1920 års partikongress utlades en ny kurs. Den pådrivande var Arthur Engberg (1888-1944). Han var redaktör för den ledande socialdemokratiska tidningen Arbetet i Malmö sedan 1918 och riksdagsledamot i andra kammaren från samma år. ... Vid partikongressen 1920 genomdrev Engberg en ändring i partiprogrammet. I stället för punkten om religionen som privatsak sattes religionsfrihetsfrågan i centrum utöver kravet på statskyrkans avskaffande. Kyrkan var inte ett eget rättssubjekt utan en funktion av själva staten, menade Engberg. Därför skulle kyrkans egendom föras över till staten som statsegendom. Kyrkan var staten organiserad för religiös verksamhet. I det nya partiprogrammet uttrycktes konsekvenserna av denna principiella syn med orden "av kyrkan disponerade egendomar stanna i samhällets ägo". ... Statskyrkan kunde inte avskaffas omedelbart. Det fick därför ske steg för steg. Först skulle borgerliga och kyrkliga kommuner slås samman på lokalplanet. Därefter skulle alla få rätt till fritt och villkorslöst utträde ur statskyrkan. På så sätt skulle religionsfrihet genomföras. Därefter skulle kyrkomötets vetorätt avskaffas. Alla bestämmelser om bekännelse skulle avlägsnas ur regeringsformen. Religionsundervisningen i skolan skulle likställas med alla övriga ämnen. Först sedan detta var förverkligat kunde statskyrkan avskaffas helt. Engberg utgick från en tydlig marxistisk analys, men hos honom fanns också inslag från Uppsalafilosofen C.J. Boströms (1797-1866) tankar om samhällsreligionen. ... För Boström var kyrkan staten själv, sedd ur viss synvinkel. Staten kunde inte fungera utan religion, och kyrka-stat var därför identiska. Engbergs inflytande stod inte oemotsagt inom svensk socialdemokrati vid denna tid. En inflytelserik opposition leddes av Harald Hallén. Vid partikongressen 1920 företrädde han en annan inställning än Engbergs. Han representerade en tidig socialdemokratisk folkkyrkomodell, skild från ungkyrkorörelsens, och med tydliga kyrkopolitiska konsekvenser. ... (Hallén) betonade folket som subjekt i sin kyrkosyn. Det folkligt-kyrkliga skulle förenas i en ny nationell vision. Han företräder vad man skulle kunna kalla en medborgerlig kyrkosyn. Statskyrkan ställde folket i fokus och borde därför ha en betydelsefull plats i det nya socialistiska och demokratiska samhället, menade Hallén. Staten skulle vara garanten för att modern teologi och liberalteologisk forskning kunde få genomslag i kyrkan. Av naturen var kyrkan konservativ. Staten skulle därför vara pådrivare. Staten hade också ansvar för folkets andliga liv men även för kyrkans demokratisering. Om statskyrkan demokratiserades skulle den närma sig folket och bli en demokratisk folkkyrka i det socialistiska samhället. En effekt av Halléns opposition mot Engberg vid partikongressen 1920 var tillkomsten av en kristlig socialdemokratisk riksdagsgrupp 1924 och Broderskapsrörelsen 1929. (Ingmar Brohed "Sveriges kyrkohistoria - Religionsfrihetens och ekumenikens tid" s 35-36)


ca 1920 - ca 1915

Tillsammans med missionär Joh. Sköld besökte jag (i slutet av 1919) generalguvernören över provinsen Hupeh i hans residens i Wuchang (i Kina). Den högtstående ämbetsmannen, som före republikens införande bar titeln vice konung, mottog oss ytterst vänligt. ... Han sade: ... Jag tackar för de vänliga ord, Ni ägnat mig, men, tillade han mycket varmt och hängivet, tacksamheten ligger på min och mitt folks sida. Vi ha visserligen Konfutse och Buddha samt mångahanda goda regler och sedeläror, men där Kristi evangelium blir predikat, bli människorna bättre och lättare att regera. Edra skolor och eder läkareverksamhet bära ock samma goda och underbara frukter. ... En klarsynt affärsman, icke kines, i staden Shasi sade åt missionär Joh. Åhs: Jag inser mer och mer under min vistelse i detta land, att det enda, som kan höja kineserna och skapa bättre förhållanden på alla sätt, är det evangelium, Ni, missionärer, predika. (J. Nyrén "På Nya Vägar och Gamla Stigar" s 132,134)

Den första lag som reglerade de religiösa förhållandena i Sovjetunionen var relativt liberal. Det är lagen av 23.1.1918, vilken stadgar att kyrkan skall vara skild från staten och skolan från kyrkan. Lagen tillerkänner dessutom alla medborgare rätt till religiös eller antireligiös propaganda. Paragraf 11 av samma lag stadgar att religionssamfunden icke får uppta obligatoriska avgifter av sina medlemmar. I paragraferna 12 och 13 bestäms att religiösa sammanslutningar icke äger rätt att inneha egendom och att all sådan egendom hädanefter skall tillhöra staten. En följd av detta blir att även nybyggda gudstjänstlokaler och nya kyrkliga inventarier automatiskt blir statsegendom så fort de tas i bruk i gudstjänstsammanhang. ... Många (sektbildningar uppstod som) företrädde en klart kommunistisk ideologi och därför gynnades av statsmakterna på den historiska kyrkans bekostnad. Den mest kända var den s.k. Levande Kyrkan. (Christofer Klasson "Ortodoxa kyrkan" s 77-78)

Inbördes förtroende gör oss starka. ... Det finnes andliga skatter, som äro värda ännu mer än stat och fosterland. Om någonsin i historien är det i denna mörka stund en helig plikt att häfda det som enar utöfver gränserna och att inom riket och i folkens samfund med stark förtröstan tjäna fridens och kärlekens evangelium. ... Vi inbjuda Eder alla att (under kommande års böndagar) träda upp i Herrans hus att därstädes endräkteligen betrakta Hans heliga ord i de därtill förordnade texter under böner och lofsånger. (Gustaf V-Värner Rydén "En allvarlig maning till Sveriges folk"; Jönköpings-Posten 1917-12-19)

(Den ryska) revolutionens första skede, den borgerliga februarirevolutionen, utmärktes väl icke av någon större religiositet. Men kyrkan fick under den korta tid den borgerliga regeringen satt vid makten en frist under vilken den kunde börja organisera sitt liv under de nya förhållandena. I augusti 1917 kunde därför ett allryskt koncilium öppnas och fortsätta sitt arbete till september följande år. Dess första uppgift var att likvidera Peter I:s kyrkostyrelse och återupprätta patriarkatet i Ryssland. I november 1917 kunde så en ny allrysk patriark väljas. Lotten att bära den tunga bördan föll på metropoliten av Moskva, Tichon Beliavin (1866-1925). ... Medan valet pågick hade den kommunistiska oktoberrevolutionen utbrutit. Härmed inträdde en situation som världen tidigare aldrig upplevt. För första gången i mänsklighetens historia hade makten i en stat gripits av en ideologi vars främst kännetecken är dess materialistiska världs- och livssyn. ... Lenin ansåg, att religionen skulle dö ut av sig själv när det kapitalistiska systemet utbytts mot socialism. Men eftersom religionen utgjorde ett hinder för att genomföra socialismen gällde det att minska dess inflytande för att man så småningom skulle kunna nå fram till ett fullkomligt utplånande av de religiösa föreställningarna hos människor. ... Men man ville nå längre än till att blott utrota kyrkan. Man ville skapa en ny människotyp, en människa som var helt materialistiskt inställd. För att nå detta mål valde man i huvudsak två vägar: 1) Man beskar genom lagstiftning och administrativa åtgärder kyrkans möjlighet att verka. 2) Man sökte - och söker - genom uppfostran av ungdomen utplåna alla religiösa föreställningar hos de nya generationerna. Lenin själv säger i ett sammanhang: "Ge mig ungdomen under tio år och jag har vunnit." Praktiskt kan den första vägen betyda följande åtgärder: 1) Man kan fängsla och i vissa fall avrätta religionens aktivister. 2) Man kan genom administrativa åtgärder hindra religionerna från att ordna sammankomster. Denna åtgärd kan dels innebära stängande av gudstjänstlokalerna, dels förbud mot vissa typer av sammankomster. 3) Man kan genom lagstiftning förbjuda religionerna att bedriva religiös fostran av de troende. 4) Man kan genom lagstiftning förbjuda eller åtminstone försvåra kontakten mellan religionernas olika lokalavdelningar och deras högsta ledning. Alla dessa metoder har använts i Sovjetunionen. (Christofer Klasson "Ortodoxa kyrkan" s 76-77)

"Svenska flaggans dag", som nu för första gången firades efter initiativ af en stockholmsk köpman, grosshandlare Nils Ljunggren, blef till en högtidlighet, i sin omfattning och stämning fullt värdig den höga symbol, som ett lands flagga är med så ärorika och stolta anor som den blågulas. I hufvudstaden tog den första svenska flaggdagen form af en imponerande och gripande fest och den fosterländska maningen att helga den 6 juni åt de svenska färgerna har äfven hörsammats i alla landsändar. Uppslutningen kring den svenska flaggan har väl aldrig varit så enig, så allomfattande som denna gång. Må det vara ett godt järtecken för kommande tider! ... Sedan (Stadion) fyllts af de intågande, anlände konungen, vördsamt hälsad. Omedelbart härefter intonerades "Vår Gud är oss en väldig borg", i hvilken publiken lifligt sjöng med. ... Konungen (utbragte) med kraftfull och af rörelse vibrerande stämma ett lefve för fosterlandet med orden: "Gud hålle alltid sin skyddande hand öfver vårt gamla kära Sverige! Lefve fosterlandet!" ("Hvar 8 dag 1915/16" s 599; den 18 juni 1916)

Låt statskyrkan uppgifva anspråket på att vara "kyrkan". Låt henne bli, hvad hon i verkligheten är, en statsinstitution. Låt socknen uppgifva anspråket på att vara "församlingen" och låt den bli, hvad den i verkligheten är, en borgerlig kommun. Låt den nuvarande prästen bli, hvad han i verkligheten är, en statsämbetsman som har att sköta civilregistret, befolkningsstatistiken, att vaka öfver de sedliga förhållandena i socknen, öfver de fattigas och sjukas vård, öfver undervisning och barnuppfostran, att själf undervisa i religion. Fordra af honom för detta ändamål nödig teologisk och annan vetenskaplig utbildning o.s.v. Allt sådant är ytterst viktiga kristliga statsändamål. Men låt honom lämna ifrån sig, hvad som tillhör den kristna församlingen såsom sådan: dop, nattvard och kyrkotukt. Är han nu en troende man, så må han i likhet med hvarje annan troende statsämbetsman sluta sig till den kristna församling, som finnes i socknen. Men finnes ingen, så må han försöka att bilda en sådan eller flere (i olika byar). Där kan han bli föreståndare och predikant samt i denna egenskap handhafva dop, nattvard och kyrkotukt. (P. Waldenström "Frikyrklighet"; bref daterat Lidingö 1915-12-03; Jönköpings-Posten 1915-12-08)

Bland svenska kyrkans ämbetsinnehafvare är den tid förbi, då man hade mod att våga hvad som hälst för Guds ord. svenska statskyrkan är statens slafvinna och hennes ämbetsinnehafvare äro slafvinnans barn. (P. Waldenström "Reflexioner över kyrkomötet 1915"; Jönköpings-Posten 1915-11-13)

Att blunda för dessa den kristna överhetens förskräckliga synder och inte påvisa och angripa dem, det är sannerligen inte att stödja och hjälpa, utan att störta och stjälpa överheten. Men så långt som överheten befordrar ordning, sanning och rätt, skall den lydas, hjälpas och kraftigt stödjas av de heliga; och detta särskilt i vår tid, då de skaror dagligen ökas, som vill störta all överhet, för att få mörda och röva och på allt sätt leva avgrundsdjur och djävulsrackare. (N.P. Wetterlund "I de levandes land" s 32; Ett brev 1915)


ca 1915 - ca 1910

Som kyrkopolitiker hade (kyrkoherden i Oscars församling i Stockholm, d:r S.A.) Fries (född 15 mars 1867, död 14 december 1914) utan tvifvel anlag till att blifva något stort. Statskyrkan var en grundpelare ej blott i hans åskådning, utan ock i hans hjärtesympatier. Det var hans älsklingsdröm, att socialismen i motsats till liberalismen skulle taga statskyrkan under sitt hägn och trygga dess tillvaro. Han ville gärna, att skolundervisningen i religion skulle läggas på religionshistorisk grund, medan den egentliga kristendomsundervisningen i stor utsträckning borde öfverflyttas på prästerna. Kyrkoherdens ställning som skolrådets själfskrivne ordförande lade han mindre vikt vid. Däremot var han en övertygad och energisk motståndare till planerna på ecklesiastikdepartementets slopande och de kyrkliga ärendenas öfverflyttande till justitiedepartementet. Till sitt religiösa lif var Fries en barnafrom själ. När han i våras drabbades af sitt första sjukdomsanfall - vid ett sammanträde i styrelsen för Stockholms prästsällskap - utgöt han sitt hjärta högt i bön och lof på ett sätt, som beskrifves såsom enastående gripande. Efter att ha tackat för allt hvad af jordisk lycka kommit på hans lott prisade han Gud för sanningens kunskap och för att han låtit honom tjäna i Sveriges kyrka. "I hören, bröder, att jag dör i tron på syndernas förlåtelse", var då hans afskedsord till ämbetsbröderna, hvilka han aldrig mer fick återse samlade. ("Hvar 8 dag - Illustreradt magasin 1914/15" s 194; den 27 december 1914)

Det bör aldrig förekomma att kristna bedja vare sig offentligt eller enskildt utan att de bedja för kung och fosterland. (P. Waldenström "En påminnelse"; Jönköpings-Posten 1914-03-14)

Det liberala partiet och dess ledare ... tillvita konungen ett attentat mot Sveriges konstitution och tillägga honom motiv, som hvar och en måste inse varit fullkomligt främmande för honom. Högst beklagligt är ock att troende och frikyrkliga riksdagsmän däruti instämt. Af dessa, och isynnerhet af dem som äro predikanter, borde man ha kunnat vänta, att de skulle inse att ett sådant handlingssätt är synd, hvem hälst det må vara riktadt mot, och att den syndens brottslighet inför Gud icke förminskas därigenom, att den är riktad mot landets konung. Nu däremot hafva de i en offentlig skrifvelse sökt försvara sitt handlingssätt, hvilket är det beklagligaste af allt. (P. Waldenström "Den nya politiska situationen"; bref från Lidingö daterat 1914-02-26)

Just i den stränga statskyrklighet, som genomgår både den gamla och den moderna kyrkorörelsen, ligger dessa rörelsers djupa och ödesdigra misstag. ... Den moderna statskyrkan är en äkta fullblodig världskyrka, vilken gärna kan famnta och som sin syster kyssa den teosofiska dans- och teaterkyrkan på Visingsö. (N.P. Wetterlund "Guds tempel-Svar-Ord av Luther" s 104-105; Guds tempel och hedningarnas förgård)

I den lille generalens kropp bor en jättes stämma. ... Nu slutar han: " Jag tackar bataljonschefen ... officerarna ... underbefälet ... de värnpliktige ... den civilmilitära personalen. Och nu ber jag er alla instämma med mig i den bön, som våra arméer bedt sedan urminnes tider - den bön som edra hjärtan bedja hvarje morgon och hvarje kväll - den bön som ingen krigsman kan bedja nog ofta: Gud bevare Konungen och Fäderneslandet!" "Gud bevare Konungen och Fäderneslandet!" (Sven Lidman "Carl Silfverstååhls upplevelser" s 169-170)

Hur skulle det te sig, om Kristus komme och anställde visitation i den svenska kyrkan i våra dagar? Jag menar, att han behöfde nog genomgå en grundlig konfirmationsundervisning, för att få i sitt hufvud, att detta är hans kyrka, den kyrka som skulle vara grundad af honom och på honom. Det är omöjligt att sådant kan hålla ihop i längden. Sanningen måste så småningom tränga in i människorna så pass, att de inse, huru förvänd den närvarande situationen är, då det stämplas som kristligt, som absolut inte är kristligt, och det stämplas som lutherskt, som absolut inte är lutherskt, och då hvarje sträfvande att få det ändradt och rättadt skall stämplas som kyrkofientlighet. Det kan icke gå i längden. Och väl vore, om man på vederbörligt håll satt sig in uti den tanken och begynte medan tid är, att förbereda sig på hvad som kommer och måste komma. (P. Waldenström "Statskyrkans ställning"; Jönköpings-Posten 1913-03-19)

Jag är mycket rädd för en religionslös stat. En stat med en t.o.m. hednisk religion är bättre och säkrare än en stat utan religion. Det gamla Rom var starkt så länge det trodde på och dyrkade sina gudar. Ty låt vara, att dess gudsdyrkan var förfärligt villfarande och vidskeplig, däri låg dock den stora sanningen om en öfver världen upphöjd gudamakt, af hvilken människan är beroende. När tron på dessa grunder förföll och därmed äfven tron på den gudamakt, som i dem var personifierad, gick under, då lossnade de sedliga, staten sammanhållande banden, och statens undergång var gifven. ... Alltså: en religionslös stat är en stat dömd till undergång. Därför är statskyrkan bättre - tusen gånger bättre - än religionslöshet. (P. Waldenström "Reflexioner med anledning af det nyss afslutade kyrkomötet"; Jönköpings-Posten 1910-11-07)


ca 1910 - ca 1900

1909 och 1918 fattade (den svenska) riksdagens andra kammare principbeslut om att skilja kyrkan från staten, men saken föll på första kammarens nej. (Carl Gustaf Boëthius "Religionen i 1900-talets Sverige" s 62)

För baptisterna framstod religionsfriheten som en livsfråga. Man avvisade helt den ganska allmänna uppfattningen, att någon form av kristen "statsreligion" behövdes för att skapa lojala och goda medborgare och som grund för en gemensam värdenorm i samhället. Sann religion var något personligt och andligt som människan fick genom personlig omvändelse och tro. Statsreligion var något världsligt, reglerat i statens lagar. I baptisternas tidning "Vecko-Posten" formulerades det år 1909 på följande sätt: "Talet om en kristen stat har så suggererat dem, att de ej kunna tänka sig annat än att staten är kristen, ehuru den är som sådan lika främmande för Kristi rike som det andliga är skilt från det världsliga. När Kristus talade om Guds rike och sin församling menade han aldrig ett sådant underligt sammansatt ting som statskyrkan eller en sådan kristendom som statskristendom. Han krävde verklighet och ej blott ett namn." Inom Svenska Missionsförbundet fanns redan från början kritik mot Svenska kyrkan som statskyrka. Den liberala teologins expansion vid tiden kring sekelskiftet ökade kritiken från SMF mot statskyrkosystemet. (P.) Waldenström själv kvarstod som medlem i denna av honom så hårt kritiserade statskyrka och var därtill lekmannaombud i Kyrkomötena 1908-10. ... Tre år i följd 1908-10 motionerade han i Kyrkomötet om att en utredning med syfte att avskaffa statskyrkan skulle tillsättas. Nu var den "slavbunden" till staten, menade han. Om den vore en fri kyrka skulle den kunna värna om bibelordets auktoritet också bland sina präster. Waldenström ville emellertid inte ha en religionslös stat. Religionen var betydelsefull för medborgarnas moral och för samhällets värdegrund. När statskyrkosystemet avskaffats borde man därför finna andra former för hur staten skulle stödja "det fria kyrkliga arbetet". (Ingmar Brohed "Sveriges kyrkohistoria - Religionsfrihetens och ekumenikens tid" s 115-116)

Allt går sin vanliga gång i kyrkorna. Den katolska kyrkan är oböjlig när det gäller att värna kyrkans frihet gentemot staten. De protestantiska däremot äro mjuka i ryggen som unga vidjor. (P. Waldenström "I Paris"; bref från Paris daterat 1909-04-20; Jönköpings-Posten 1909-04-22)

Missionen får också ha glädjen att hjälpa folket i lekamligt afseende och förbättra landet. Sålunda har jag af regeringen (här i Indien) fått anslag till vägbyggnader, som nu pågå. Postverket har äfven varit vänligt och lyssnat till missionärernas önskan, så att vi snart få post hvarannan dag. Regeringen har gifvit löfte om att bygga sjukhus i en ej alltför aflägsen framtid. Här utöfas redan en ganska betydlig läkareverksamhet, som säkerligen öppnar vägen till mångas hjärtan. (A.P. Franklin "Bref från Mandulwar, daterat den 17 februari 1909"; Skandinaviska Alliansmissionens tidning Trosvittnet den 1 april 1909)

När den moderna socialismen gjorde staten till sitt eget verktyg - varför inte göra det samma med statskyrkan, frågade Erik Hedén (1875-1925) i idétidskriften "Tiden" 1909. Statskyrkan borde tids nog avskaffas. Men genom att under överskådlig tid behålla uppsikten över kyrkan kunde staten garantera att de liberala och frisinnade teologerna verkligen fick påverka kyrkans idéinnehåll och allmänhetens religionsuppfattning bort från dogmer och "obskurantism". Vid en skyndsam skilsmässa mellan kyrka och stat var det fara värt att de ur partiets och det nya samhällets synpunkt minst önskvärda krafterna tog ledningen i kyrkan. En ny handlingsmodell måste göras upp, även om socialdemokratin ännu var ett parti i minoritet. (Oloph Bexell "Sveriges kyrkohistoria - Folkväckelse och kyrkoförnyelse" s 260)

Vid kyrkomötet 1908 motionerade (Waldenström) - som den förste någonsin i ett svenskt kyrkomöte - om ett skiljande mellan kyrka och stat. Skälet angavs framför allt vara att Svenska kyrkan såsom statskyrka inte hade förmåga att gå emot förnekelsen av bekännelseskrifterna, den apostoliska trosbekännelsen och Bibeln. Trots att hans motion väckte kraftigt motstånd återkom han med sitt förslag vid de två efterföljande kyrkomötena. (Rune W Dahlén "Paul Petter Waldenström - bibelteolog och väckelseledare" s 301)

En debatt om missionen anordnade Andra kammaren på lördagen. ... När hr Andersson i Nöbbelöf hörde att det var fråga om en statens sanktion af missionen, blef ... han mäkta betänksam och yrkade på det bestämdaste afslag på propositionen, likaså hr Persson i Stallerhult. Ett flertal af kammarens frikyrkliga ledamöter drogo ut till missionens försvar. Det skedde emellertid förgäfves. Med 111 röster mot 98 biföll kammaren utskottets hemställan. (Jönköpings-Posten 1908-05-25 "Nej till statlig sanktion af missionen")

Kung Oscar hade dött av förkalkning i hjärnans och hjärtats blodkärl. Det ringdes kungaringning i kyrkklockorna en halv timme varje dag, mellan klockan tolv och halv ett; klangen av de klara klockorna hördes ända till hygget, där soldaten och hans söner åt sin matsäcksmiddag vid den tiden. Det stod i tidningen, att den gamle kungen hade varit gudfruktig. ”Tack, Jesus!” var de sista ord han sade. (Vilhelm Moberg ”Soldat med brutet gevär” s 51-52; Soldatens Valter; 1897-1909)

Det första, som hvar och en kan märka såsom ett tidens varsel, är vanvördnad. ... Vanvördnad för öfverhet. Vi läsa: "frukta Gud, ära konungen". Där sättes vördnad för eller ära mot den regerande närmast gudsfruktan. När ett helt land bryter tro och lofven, underlydande i tal och skrift håna sin konung, är detta ett talande bevis för att tiden är ond; och det är en synd lika visst som att icke frukta Gud. Och när den högste i ett land bemötes med vanvördnad blir vanligen följden, att de som stå honom närmast och intaga ledning för ett folk ringaktas, ja ledsamt nog, i tal och skrift smutskastas. Sådant aflöper ej utan hämnd. (T. Truvé "Hvad varslar tiden och hvad stundar?" s 81)

Det är möjligt att överheten till sin grundåskådning och till sina gärningar blir sådan, att den väsentligen kommer att representera de många, som vandra på den breda vägen - det är med ett ord möjligt att staten till dess makthafvande, till dess institutioner och till dess organer blir så full av antikristendom, att äfven de kristne, som i sitt hjärta djupast och varmast burit den gamla statskyrkoidén, måste för kristendomens skull offra densamma under önskan att i andliga ting hafva med den rörstafven Egypten så liten beröring som möjligt. ... Huru det än går, hafva vi tillfälle att i förökad innerlighet gå tillbaka till (Herren Kristus själf), den orubbliga grundvalen och den lefvande medelpunkten för att där hämta ansatser till förökadt lif och till förökad verksamhet. (J.G. Hazén "Hvad varslar tiden och hvad stundar?" s 71-72)

Från Paris telegraferas, att den officiella hopräkningen vid senatens votering öfver lagförslaget om skilsmässa mellan stat och kyrka utvisar att förslaget antagits med 179 röster mot 103. ... De konservativa och de moderata tidningarne uttala att parlamentets flertal begått ett fel och påtagit sig ett stort ansvar. Men religionens fiender voro snärjda i en stor villfarelse om de trodde att religionen skulle duka under för deras angrepp. (Jönköpings-Posten 1905-12-08 "Stat och kyrka i Frankrike - Skilsmässan beslutad")

En dubbelhet i förhållandet till stadskyrkosystemet framkom ... tydligt när den svenska frikyrkorörelsen höll sitt första Frikyrkomöte 1905 i Immanuelskyrkan i Stockholm. Representerade var Metodistkyrkan, Svenska Baptistsamfundet och Svenska Missionsförbundet. Nya möten hölls 1910 och 1919. Samtidigt som (P.) Waldenström fullföljde sin kritik av statskyrkan som "obiblisk", "principvidrig" och "oluthersk" kunde den tills vidare ha sitt berättigande, "så länge den uppbäres av åskådningssättet hos folkets flertal", menade han. Inom SMF var det därför i sin ordning att dess medlemmar också var medlemmar i Svenska kyrkan och betalade kyrkoskatt dit. Baptisterna och metodisterna, med deras starkare anknytning till anglosaxisk frikyrklighet, hade svårare att dela denna uppfattning. Därför blev opinionen splittrad i statskyrkodebatten under de två första frikyrkomötena. Man var emellertid enig på en punkt: upplösningen av bandet mellan staten och Svenska kyrkan fick inte ske på ett våldsamt sätt. Detta betonades också vid det tredje frikyrkomötet 1919 ... (som) tillsatte en egen utredning i frågan som var färdig 1922; resultatet redovisades i skriften "De frikyrkliga och statskyrkoproblemet". Den var skriven av baptisten N.J. Nordström. I skriften framfördes kraven på skiljande mellan Svenska kyrkan och staten. Dessa krav modifierades dock av de ledande företrädarna för SMF. (Ingmar Brohed "Sveriges kyrkohistoria - Religionsfrihetens och ekumenikens tid" s 116)

Missionär Hugo Linder, som vid (August) Bergs flyttning till Yuncheng (i Kina) 1903 blev hans efterträdare i Tongchowfu, fann, att Berg var en allmänt aktad och uppburen person i hela samhället. "Min häpnad blev stor", säger han, "då jag på den kinesiska nyårsmorgonen fick se sstadens högsta styresmän komma i de ståtliga ämbetsdräkterna och sittande i sina bärstolar, följda av beriden eskort och uppvaktning, för att på missionsstationen göra sin uppvaktning. (Karl Nilenius "En missionens pionjär och veteran" s 16-17; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings missionskalender för 1947)

Detta är alltså (vid 1900-talets början) Stadens rytm och andhämtning, de flesta som bor i den tycker att det är en bra stad, den bästa tänkbara, man oroar sig inte för framtiden och har ingen anledning att skämmas för det förflutna. Den allmänna meningen är att Myndigheterna styr med vishet. Rikets Konung beskyddar Myndigheternas beslut och vakar över de boendes trygghet. Gud håller slutligen sin hand över Konungen, och valsen ur "Den Glada Änkan" spelas fyrhändigt i nästan varje familj, som äger ett piano eller en taffel. (Ingmar Bergman "Fanny och Alexander" s 11)


ca 1900 - ca 1860

I fråga om politiken ansåg (Waldenström), att de kristna här hade en viktig uppgift att fylla, och han manade tillika sina trosfränder att fylla denna uppgift väl. Härom säger han vid ett tillfälle: ”Vi troende måste mer än hittills blanda oss i de politiska angelägenheterna. Liksom vi ha plikter mot det enskilda hem, där Gud satt oss var och en, så ha vi plikter mot det stora gemensamma hemmet, fosterlandet; och att uppfylla våra plikter mot detta är lika viktigt som att uppfylla våra övriga plikter. Jag tänker därför, att den dag skall komma, då den medborgare ådrager sig böter, som försummar sina medborgerliga plikter. Varje rättighet medför en motsvarande förpliktelse. Vårt fosterland uppkallar alla goda patriotiska krafter till arbete för dess sunda utveckling samt till energisk kamp mot alla upplösande krafter. (M. Karlgren "P.W. i helg och söcken" s 138)

Kyrkomötet (1893) deklarerade att hela Konkordieboken alltjämt skulle finnas med bland Svenska kyrkans bekännelseskrifter. ... Kyrkomötets beslut innebar ... att detta för första gången hade uttalat sitt veto mot en kunglig proposition och mot ett av riksdagen antaget förslag. ... I riksdagen åsåg man emellertid inte stillatigande utgången av omröstningen. Till 1894 års riksdag lades en motion om vetorättens avskaffande. ... Kyrkomötet ansågs flagrant ha utmanat konung och riksdag genom att inte bifalla en kungl. skrivelse. En sådan kyrkomakt kunde enligt motionären inte finnas i ett statskyrkosystem. ... Konstitutionsutskottet tillstyrkte motionen. ... Waldenström, som var riksdagsman i Andra kammaren, talade emellertid emot utskottet och motionen. Det var för honom orimligt att en "statskyrka" inte skulle ha rätt att gentemot riksdagen "värna sig själv, sin bekännelse, sin kult och sin inre ordning". Även om kyrkans bekännelse stod i konflikt med hans egenövertygelse, och han själv ville att kyrkans ordningar skulle vara annorlunda än de var, så var det hans skyldighet som riksdagsman att slå vakt om kyrkans rätt att själv bestämma i sina egna angelägenheter. De frikyrkliga ville ha frihet i fråga om sina religiösa frågor. Waldenström markerade att de därför i riksdagen inte ville votera på ett sådant sätt att de bidrog till att Svenska kyrkan försattes i ett för henne oefterrättligt tillstånd. Motionen om kyrkomötesvetots avskaffande bifölls i Andra kammaren, men avslogs i Första och föll därigenom. Om den bifallits hade riksdagen satt hela kyrkomötesinstitutionen i fråga och i förlängningen rivit upp de grundtankar som varit vägledande när det tillskapades 1863. (Oloph Bexell "Sveriges kyrkohistoria - Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid" s 193-194)

Den 11 febr 1889 dödades (i Japan) undervisningsministern Arinori Mori av en shintoist. Mori var nämligen kristen. Ungefär samtidigt avskedades en kristen lärare vid "Första Högskolan" i Tokyo, därför att han vägrade att tillbedja kejsaren. Man påstod att de kristna icke var lojala eller lydiga mot staten. (Åke Lönander "Japan - soluppgångens land" s 80; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1958)

Då någon frågade "järnkanslern", furst Bismark, som någon tid levat i Indien, om han trodde det var praktiskt att missionera där, lär han ha svarat: "Vad är er marschorder? Är det inte: Gån ut i hela världen och prediken evangelium för alla människor?" Missionsbefallningen är en order, världshistoriens mäktigaste kungabud. Den gamle befälhavaren ansåg det besynnerligt, att en Kristi soldat skulle ifrågasätta visdomen i sin Generals påbud. (Linné Eriksson "Samtal om sagoland och u-land" s 222)

(Kung Oscar II:s brev till ärkebiskopen den 5 dec 1887:) Min käre Ärkebiskop Sundberg! ... Jag framställer alltså följande anmodan till Dig: Att Du måtte giva mig säkert hopp om att Du (oförutsedda händelser frånräknade) vill inträda i statsrådet såsom dess främste ledamot. ... Enär Ditt beslut kan bliva särdeles viktigt för mig, samt verka avgörande på den närvarande tidens händelser och statsstyrelsens riktning, så önskar jag livligt att snarast möjligt få Ditt skriftliga, motiverade svar på min i detta brev framställda fråga. ... (Ärkebiskopens svarsbrev den 9 dec 1887:) Djupt tacksam för det nya bevis på förtroende, varmed Eders Majestät behagat hedra mig genom nådiga skrivelsen av d. 5 dennes, får jag till svar på samma skrivelse nu i underdånighet meddela följande. ... Jag är, kort sagt, både för gammal och för svag att bliva statsminister. Det är väl möjligt, att, efter vad man försäkrar, min yttre människa bär vittnesbörd om någorlunda oförsvagade krafter; men skenet bedrager då i detta liksom i så många andra avseenden. Särskilt lägger min med varje år avtagande hörselförmåga ett nästan oövervinnerligt hinder för sådant deltagande i riksdagens överläggningar, som åligger den i fråga varande viktiga platsens innehavare.Därtill kommer vidare, att mitt kanske i det närmaste lika maktpåliggande kyrkliga ämbete, vars plikter jag ännu på grund av en lång erfarenhet förmått, om än icke så som jag skulle önska, dock oklanderligt fullgöra, innebär för mig en allvarlig maning att icke utbyta detsamma mot ett politiskt ämbete, till vilket jag är alldeles oförberedd och för vars behöriga skötande följaktligen nödiga kvalifikationer hos mig saknas. Ej underligt då, om jag skyggar tillbaka för utbytet, och detta så mycket mer som ärkebiskopstjänsten, vilken jag omöjligt kan avsäga mig, skulle komma att under den kortare eller längre tid, jag vore statsminister, helt och hållet ligga nere, det nästa år sammanträdande kyrkomötet sakna sin enligt författningen självskrivne ordförande, det nu under min ledning pågående och med all flit bedrivna bibelöversättningsarbetet lida ett väsentligt avbräck o.s.v. Gärna erkänner jag, vad ock förut blivit av mig erkänt, att, oaktat allt detta, omständigheter kunna inträffa, då varje betänklighet måste giva vika för pliktens krav och då man bör underkasta sig mindre olägenheter för att slippa ifrån större. Men äro verkligen dylika omständigheter nu för handen? Jag vågar, med all skyldig vördnad för andras olika uppfattning, betvivla att så är. ... Efter moget övervägande finner jag mig därför från alla synpunkter handla rättast, klokast och nyttigast, då jag härmed i underdånighet anhåller, att Eders Majestät täckes återtaga det mig ynnestfullt givna uppdraget och överflytta detsamma på en man, som både kan fullständigt gå Eders Majestäts önskningar till mötes och bättre än jag sköta tjänsten. Måtte nu blott denna min avsägelse icke framkalla Eders Majestäts misshag! Själv skall jag, vad än händer, med innerligaste tacksamhet alltid minnas den nådebevisning, som vederfarits mig, samt med djupaste vördnad, trohet och nit förbliva Eders Kungliga Majestäts underdånigste och tropliktigste tjänare och undersåte. ... A.N. Sundberg. ... (Ur ärkebiskopens efterföljande brev den 27 jan 1888:) "... Det kyrkliga arbete, till vilket jag med en mindre vanlig samstämmighet blivit kallad, förbjuder mig att utbyta detsamma mot ett annat av politisk art, helst ett sådant utbyte, om det ock skulle göras blott för en kortare tid, svårligen kunde ske utan anstöt hos kyrkans vänner och utan skada för min framtida auktoritet, ifall Gud förunnar mig någon längre livstid. ... Min nådige Konung! Bliv nu icke missnöjd med mig. Det kostar på en trogen tjänare att säga ett nej där hans herre begär ett ja. Men vad är att göra? Endast den livligaste övertygelse därom, att jag under mina återstående dagar bäst tjänar Eders Majestät och fäderneslandet på den plats, som inom kyrkan är mig anvisad, har bestämt mitt handlingssätt. Med djupaste vördnad förbliver jag städse Eders Kungliga Majestäts underdånigste och tropliktigste tjänare och undersåte. (Oscar II "Mina memoarer I" s 180-187)

Ett av nyevangelismens huvudargument i sin kyrkokritik gällde Svenska kyrkans förbindelse med staten; denna sågs som grunden för kyrkans fördärv. P.P. Waldenström gav argumenten. Som student hade han tagit starka intryck av C.J. Boströms föreläsningar om kyrkobegreppet; denne uppfattade en statskyrka - därmed alltså Svenska kyrkan - endast som statens organisation för religiösa ändamål. Konsekvensen för en nyevangeliskt troende var inte långsökt: med en statskyrka, dess präster och religiösa handlingar skulle en kristen människa ingenting ha att skaffa; eftersom statskyrkan uppträdde med kristet sken var det en synd för en nyevangeliskt troende att beblanda sig med de "skenheliga". Waldenström likställde kyrkan med andra statliga "inrättningar" - i tidningen "Hemlandsvännen" drog han 1882 parallellen till det licentierade krogväsendet i Sverige eller det statliga bordellväsendet i Tyskland. Någon principiell skillnad såg han inte. Waldenströms uppfattning skulle mildras med åren. I en riksdagsdebatt 1894 markerade han att även om statskyrkans förening med staten är en statshandling förvandlades kyrkan inte därigenom till en ren statsinstitutuion. På allt sätt sökte man sedan 1870-talet vända den allmänna opinionen emot Svenska kyrkan. Svenska kyrkan var en "statsinrättning" och inte Kristi kyrka. ... Mitt i sin starka kritik mot "statskyrkan" hade man i de lågkyrkliga och baptistiska kretsarna ingen negativ inställning till staten som sådan. Många började engagera sig politiskt för att på parlamentarisk väg åstadkomma förändringar av de lagar man kritiserade. Även om nyevangelismen haft representanter i den gamla fyrståndsriksdagen - inte minst bland ridderskapet och adeln - hade enhetskyrkans kritiker fått nya möjligheter att påverka genom både representations- och kommunalreformen. På 1890-talet blev det till exempel praxis i Östervåla i Uppland att missionsförsamlingens ordförande likaså skulle väljas till kommunalstämmans ordförande. Redan i det första riksdagsvalet efter den nya ordningen 1866 hade den första baptisten tagit ett av Andra kammarens 190 mandat, när kommunalordföranden i Rengsjö i Hälsingland, Pehr Persson (1825-1912), blev invald. Detta är anmärkningsvärt, när man har i minnet att baptistledaren F.O. Nilsson bara sexton år tidigare hade dömts till landsförvisning för sin religiösa övertygelse. (Oloph Bexell "Sveriges kyrkohistoria - Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid" s 117-118,128-129)

De kristna böra wara de lydigaste undersåtarena och de trognaste medborgarna i sitt land. Lida de någon gång orätt, så må de befalla saken åt Gud samt wara glada deröfwer, att det icke sker oftare. ... Men icke allenast det. ... (Wi böra) handla rättrådigt i alla wåra förhållanden. Gud älskar rättrådighet, och han will derför, att hans barn skola laga sina saker så, att de ingen orätt göra utan betala hwar och en, hwad honom tillhörer. All orättrådighet will han deremot hemsöka med straff. Att bewisa litet orättrådighet här och litet der, det är att samla åt sig ett drygt straff. Dröjer det ock, så kommer det likwäl med säkerhet. Deremot drager alltid rättrådigheten mycken wälsignelse med sig. Om ingen annan ser, huruwida man handlar rättrådigt eller orättrådigt, så ser Gud det i hwarje fall. ... En kristen köpman har ofta ganska swårt att wara sann i sina uppgifter om sina warors beskaffenhet och werkliga pris. Det går otroligt lätt att säga eller förtiga något, hwarigenom han kan bättre och dyrare få sälja sina waror, än om köparen wisste hela sanningen. När twå eller flere köpmän handla med samma waror, går det ock mycket lätt, att den ena försöker att locka kunder från den andra genom medel, som han icke noga pröfwat inför Gud, och som han icke wille, att den andra skulle anwända gentemot honom. Likaså kan det ofta för en handtwerkare wara ganska swårt att i sitt arbete wara fullt redbar, så att han icke gör slarfwigt eller mindre godt arbete och säljer det såsom godt. En embetsman kan i sin tjenst wara trög och försumlig, en arbetare kan i sitt arbete wara oordentlig, en tjenare i ett hus kan wara ganska opålitlig, trög och försumlig o.s.w. Allt sådant är orättrådighet, som Gud ser och hatar. ... (Wi) må äfwen lära oss icke allenast att sjelfwa göra hwar man rätt utan ock om det gäller, låta wår egen rätt fara. ... Lid heldre det, att man kallar dig feg, än att du skulle hafwa gifwit någon enda själ anstöt. (P. Waldenström ”Högmessotexter II” s 457-459 i kommentar till Joh 5:22-29)

Svenska kyrkans missionsstyrelse inrättades 1874. Vid den tiden var västgöten Gunnar Wennerberg ecklesiastikminister. Det var förvisso icke betydelselöst, att han gav planen på en kyrkans missionsstyrelse sitt verksamma stöd. Varm missionskärlek talar ur dessa hans ord: "Det är icke nog att kyrkan erkänner sig pliktig genom Mästarens bud att arbeta för hedningarnas omvändelse; hon bör också sträva att komma på den ståndpunkten, att hon kan säga, att Kristi kärlek tvingar henne därtill." Skara stift blev från början representerat i missionsstyrelsen genom den . . . inflytelserike lekmannen F. Ph. Hierta (på Främmestad). (Bertil Edvardsson "Stiftets insats i missionen" s 412)

Samtidigt som baptisterna med insatser som krävde stora personliga offer av frihet och bekvämlighet bekämpade det andliga tyranniet hade de stor respekt och aktning för den världsliga överheten. De sökte vara oförvitliga samhällsmedborgare som i största möjliga utsträckning följde de krav som samhället ställde på dem. Betecknande är det svar som baptistförsamlingen i Havdhem fick av de ledande bröderna i Stockholm när några unga församlingsmedlemmar på 1870-talet ... vägrade att foga sig efter den värnpliktslag som gällde på Gotland innan den allmänna värnplikten infördes i landet i övrigt. Församlingen fick rådet att utesluta de tredskande ur församlingen, därför att de inte lydde överhetens bud, vilket en kristen enligt Bibeln borde göra. Så hände sig alltså att sex unga baptister på Gotland på 1870-talet inte bara dömdes till betydande fängelsestraff utan dessutom uteslöts ur sin andliga gemenskap. När en engelsman som intresserade sig för fallet kom till Visby för att besöka dem i fängelset fick han dels veta att de redan avtjänat sitt straff, dels att de varit de rejälaste fångar man någonsin haft, vilket är hedrande för de unga samvetsfångarna. Det skulle dröja ett halvt sekel innan baptister i allmänhet var beredda att anse det berättigat att följa sitt samvete när det gällde bruk av vapen för samhällets försvar. (Bert Franzén "Baptistisk teologi och ideologi" s 200)

Svenska kyrkans präster var förpliktade till Svenska kyrkans bekännelse genom de utförliga eder som avlades vid präst- och biskopsvigning och vid kyrkoherdeinstallation. Ederna gällde inte endast kyrkans tro och lära, utan också troheten mot den regerande monarken; detta markerades tydligt eftersom de skulle avläggas på nytt när en ny kung trädde till. Sådana tro- och huldhetseder avlades av alla ämbetsmän; när prästerna gjorde det förstärkte det bilden av "statskyrka". ... År 1878 mildrades den ed som kandidaterna avlade vid prästvigningen. Den nya formuleringen markerade tydligt "bekännelsen" som Svenska kyrkans grund och "kyrkan" som en från staten och andra sammanslutningar skild organism. Prästämbetet skulle heller inte uppfattas som ett ämbete bland andra i civilsamhället och edens lydnadsförpliktelse mot den världsliga överheten var borttagen. I 1878 års edsformulär förpliktades prästen till lydnad mot kyrkans bekännelseskrifter, kyrkolagen och sina förmän. (Oloph Bexell "Sveriges kyrkohistoria - Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid" s 185)

Det är under 1800-talet, som termen "statskyrkan" vinner burskap inte minst inom prästerskapet. "Man rörde sig med fiktionen av den kristliga staten som ett etiskt samfund likaväl som 1600-talets kristne konung erkännande Guds ords myndighet." Så utvecklades ett statskyrkotänkande, "som drev statskyrkligheten in absurdum och gav den svenska kyrkan anseende som hopplöst intolerant". (Yngve Bredin "Stat och kyrka"; recension av ärkebiskop Yngve Brilioths bok "Vården om kyrkan"; Jönköpings-Posten den 1 november 1956)

Prosten: Hör mina skäl! Ni här har byggt till socknens väl en kyrka. Högt den spiran bär, för fred och lag den hölje är, ty staten ser i religionen den makt, som bäst förädlar tonen, sitt främsta värn, sin trygghetsvakt, moralens sanna grund, kort sagt. ... Ni har givit till statens nytta denna kyrka. Följaktligen ert nit, er styrka till tjänst åt staten vigda blivit. ... Brand: Vid Gud, så var det aldrig ment. Prosten: Ja, nu, min vän, är det för sent. ... Var lugn! ... Själar skötas gott, fast statens gagn därmed förenas. Två herrar kunna nog betjänas, om med förnuft man gör det blott. (Henrik Ibsen "Brand" s 215-217)

Sommaren 1861 samlades de svenska baptistförsamlingarna till en konferens i Stockholm, där de gemensamt förklarade att de för sitt samvetes skull inte kunde tänka sig att gä in till Kungl. Maj:t med nägon begäran om att fä bilda fristäende församlingar i (1860 ärs) dissenterlags mening. Man beslöt i stället att gä till kungs med en begäran om att lagen skulle ändras. ... Strax efter jul 1862 överlämnades en mycket utförlig framställning till justitiestatsministern, undertecknad med 4116 namn - i stort sett alla vuxna församlingsmedlemmar i de 161 baptistförsamlingarna. Man redogjorde för sin religiösa uppfattning och varför man inte ansäg lagen tillämpbar: baptisterna hade inte "avfallit" frän "den evangeliska läran", utan upptäckt vad den egentligen innebar. ... Man anförde ocksä att det inte var möjligt att begränsa sig till att endast hälla gudstjänst inomhus i egna lokaler: Jesus själv hade ju verkat i det fria med "offentliga andaktsövningar stundom pä ett berg, stundom sittande i en bät vid sjöstranden eller i enskilda hus". Lagen gick dessutom inte att tillämpa, eftersom mänga av de smä baptistförsamlingarna saknade egna hus att hälla till i. Den länga skrivelsen spreds ut över landet i över 9 000 exemplar som bilaga till tidningarna Aftonbladet och Evangelisten. ... Genom att vägra att pä statsmaktens villkor gä in under den nya dissenterlagen kom den baptistiska rörelsen att sätta lagen ur spel. Det problem lagen ville lösa kvarstod. (Oloph Bexell "Sveriges kyrkohistoria - Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid" s 46-47)


ca 1860 - ca 1850

Hur skulle det passa, att en kristen skulle tjäna hedningar och betala skatt till dem? Vore det inte lämpligare, att hedningarna betalade skatt till de kristna? Så tänker ännu alla den döda trons bekännare, som menar sig vara kristna, fast de inte vågar bekänna sig som Guds barn. De klagar över att skatten är tung, att lagen är hård och regeringen orättvis. De ville befrias från tunga skatter. De känner inte, att djävulens skatt är ännu tyngre än konungens och kejsarens skatt. Till djävulen betalar de gärna skatt, men till en jordisk konung vill de inte betala skatt. Och om en sådan herre kom, som skulle lova dem befrielse från alla skatter och avgifter och föda dem samt bjuda dem på brännvin, så skulle han duga till frälsare åt dem. På honom skulle de tro. (Lars Levi Laestadius ”Nya evangeliepostillan” s 146-147 i predikan 1854 över Luk 24:13-31)

”Vi strävar inte bara efter vår utkomst i Amerika”, sade Petrus Olausson. ”Vi söker frihet i det andliga.” Han förklarade, att han och hans maka hade vänt sig ifrån den svenska kyrkans falska och skadliga religionsbegrepp och sökt sig till bibelns klara ord och sanningar. Därefter blev de så illa ansatta och pinade av prästerskapet och myndigheterna i hemorten, att de tvingades utflytta. ... I Sverige fick han böta 200 daler silvermynt för at han i sitt eget hus hade läst upp ett kapitel ur Bibeln. I Helsingland och Dalarna hade flera hundra perosner satts i häkte på vatten och bröd för att de hade läst Bibeln tillsammans. Så farlig var Den heliga skrift, Nyckeln till saligheten, för det arma svenska folket. Men här i Amerika fick han när han ville och på vilken plats han ville läsa upp Bibeln från pärm till pärm alldeles ostraffat. ”Varje kväll i min aftonbön tackar ja Herren Gud för mitt nya homeland”, sade han med djupt eftertryck. Sverje är fördärvat av den orättfärdiga överheten.” (Vilhelm Moberg ”Nybyggarna” s 25-26; Främmande yxhugg i skogen)

Efter en politisk oro (i Spanien) på 1700-talet med stark spänning mellan kyrka och stat upplöstes inkvisitionen och jesuitorden förbjöds 1767. En militärkupp 1820 återställde det kungliga enväldet och därmed återtog kyrkan sin forna makt. I det konkordat, som Isabella II slöt med kyrkan år 1851, formulerades den spanska nationalkatolicismen i följande vändningar: "Den romersk-katolsk-apostoliska religionen, som under uteslutande av varje annan bekännelse även framgent är den spanska nationens enda, kommer att med alla de rättigheter och privilegier, vilkas åtnjutande tillkommer den enligt Guds lag och den heliga kanoniska rättens bestämmelser, städse upprätthållas i Hennes Katolska Majestäts rike." Efter revolutionen 1868 drogs en stor del av kyrkoegendomen in till staten och såldes till godsägarna. Konkordatets formuleringar modifierades. I författningen följande år hette det att "nationen förpliktar sig att understödja den katolska religionens kult och tjänare". Samtidigt fick även andra kyrkor rätt att utöva sin religion. Därmed togs ett första steg mot religionsfrihet. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 211)

Ack om alla goda kristna nu skulle bedja till Gud, att han skulle ge överheten den rätta upplysningen, att den levande kristendomen inte är skadlig för riket såsom hedniska präster och världens visa har ljugit, utan att överheten i stället måtte förstå, att de rätta kristna även är rätta undersåtar, samt att ingen är så snar att göra uppror, som ett hedniskt folk, som inte har någon kunskap om den rätta kristendomen, och detta hedniska folk i synnerhet, som har Luthers tro i skallen men djävulens tro i hjärtat. (Lars Levi Laestadius ”Nya evangeliepostillan” s 337 i predikan över Rom 13:7)

Varför blir världsherrarna förskräckta, då de hör att Frälsarens stjärna har varit synlig? De blir förskräckta därför att det skulle bli regeringsskifte, om det skulle vara sant, att Kristi eller Messias rike nu skulle närma sig. Konungen fruktar att Kristus störtar hans konungsliga tron till marken, fast det är en fåfäng rädsla. Om han skulle ana hurdan konung Kristus är, skulle han gärna se att en sådan man skulle komma till världen, som gör högmodiga undersåtar saktmodiga och trofasta mot konungen. Men den onde har förvänt hans ögon. Han trodde, att Kristus skulle bli en jordisk konung, och därför tänkte han döda honom, förrän han skulle växa sig stor. Världsherrarna blev också förskräckta, ty de fruktade, att Kristus skulle ändra på stadgarna och rättigheterna, som Mose hade gett dem. Så talade de som vittnade falskt mot Stefanus. Och översteprästerna sade under Frälsarens tid: ”Denna människa gör många underverk. Om han får vara, tror alla på honom, och romarna kommer och lägger detta rike under sig.” De fruktade alltså att deras rike skulle gå under, om Kristi lära skulle få sprida sig. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 353-354 i predikan 1851 över Matt 2:1)

Åren 1850-51 hade (förste teologie adjunkten vid Lunds universitet och sedermera år 1870 ärkebiskopen i Uppsala Anton Niklas) Sundberg gjort en utländsk studieresa. Den gick först till Tübingen och Berlin. I Berlin umgicks han med rättsfilosofen Friedrich Julius Stahl, som betonade att både stat och kyrka var gudomligt instiftade inrättningar. (Anders Jarlert "Anton Niklas Sundberg - Svea rikes ärkebiskop" s 297)

År 1850 kallade man i bondeståndet biskopsämbetet för en "överflödig statslyx", och sex år senare framhölls i riksdagen att en biskop kunde försumma att hålla prästmöten och visitationer i 20 år, men däremot inte vara borta från riksdagen mer än åtta dagar utan kunglig tillåtelse. (Anders Jarlert "Sveriges kyrkohistoria - Romantikens och liberalismens tid" s 63)


ca 1850 - ca 1830

År 1849 flyttades uppläsandet av profana kungörelser (i Svenska kyrkan) till efter gudstjänstens slut. Efter kommunalreformen 1862 tillkom ett nytt moment, eftersom också kommunala kungörelser skulle läsas upp. I kyrkomötet 1868 markerade man att läsningen tog bort Guds ords verkan ur åhörarnas hjärtan - den motverkade alltså gudstjänstens egentliga syfte - och förringade prästämbetets värdighet. Detta argument upprepades i olika former närhelst saken diskuterades. När uppläsningen ägde rum efter gudstjänstens slut blev åhörarskaran ibland mycket liten eller stundom obefintlig. Högläsningen måste ändå genomföras. Det mekaniska läsandet förstärkte allmänhetens intryck av prästen som statens megafon och av själva gudstjänsten som en statlig angelägenhet. Att uppläsningstvånget, trots upprepade önskemål från kyrkomötet, inte mildrades förrän 1942 berodde på att staten betraktade denna tingens ordning som praktisk och ansåg en ändring vara av ringa vikt. Den sista resten av detta läsande försvann 1970, när pastorsämbetena inte längre år efter år behövde spara och binda in"Svensk författningssamling" och länskungörelserna. Året innan hade den rätsliga regleringen av kyrklig lysning till äktenskap avskaffats och den obligatoriska uppläsningen härom försvunnit. Konungens årliga böndagsplakat upplästes varje nyårsdag fram till 1983. Fortfarande (2003) läser man upp namnen på dem som döpts eller avlidit. (Oloph Bexell "Sveriges kyrkohistoria - Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid" s 13)

Ett märkligt inslag i söndagens högmässa markerade att prästen hade en funktion som samhällets ämbetsman. Ända fram till 1849 var tjänstgörande präst skyldig att omedelbart efter predikan läsa upp inte bara lysningar till äktenskap och rent kyrkliga tillkännagivanden utan också Kungl. Maj:ts kungörelser och statliga länskungörelser, liksom allehanda lokala pålysningar om auktioner, stulet och borttappat gods och så vidare. Prästen var alltså ålagd att från predikstolen läsa upp utförliga lagtexter och annat ur "Svensk författningssamling" jämte en lång rad övriga officiella texter av mycket olikartat innehåll. Detta hade givit en profan ton åt gudstjänsten. Anmaningen "Uppläses från predikstolen" markerade vad som skulle läsas, medan man om det övriga bara behövde ange själva rubriktexten. Läsningen kunde bli mycket utdragen; nya omfattande lagar, till exempel en ny rättsbalk, kunde ta flera timmar i anspråk. Det var i och med att dessa kungörelser lästes upp - systemet hade rötter långt tillbaka i medeltiden - som en ny lag eller förordning ansågs träda i kraft på den lokala orten. Prästen skulle därför med sin namnteckning bestyrka att kungörelsen var uppläst. Från kyrkans sida var man starkt kritisk mot detta statliga och kommunala uppdrag, och man försökte under hela 1800-talet att bli kvitt det. (Oloph Bexell "Sveriges kyrkohistoria - Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid" s 13)

(Carl Olof Rosenius) bedrev en omfattande själavård. Bland dem som han starkt påverkade var den världsberömda sångerskan Jenny Lind, som 1849 i London lämnade operascenen innan hon ännu fyllt 30 år. ... När man rapporterade för Oscar I att prinsessan Eugénies hovfröken Josefina Hamilton gått till fots för att besöka Betlehemskyrkan när Rosenius predikade, yttrade monarken: "Att fröken Hamilton "går" till Betlehemskyrkan passar inte. Därför ska hon hädanefter "åka" dit. (Anders Jarlert "Sveriges kyrkohistoria - Romantikens och liberalismens tid" s 155-156)

Kyrkostaten upplöstes av Napoleon men återställdes av Wienkongressen 1815. Under revolutionsåret 1848 jagades jesuiterna ut ur Piemonte och påven tvangs lämna Rom. Kyrkans makt och självständighet beskars genom nya lagar 1850 och 1855. Kyrko- och klostergods drogs in, kloster och kyrkor stängdes, många ordnar förbjöds. Prästseminarierna ställdes under statlig tillsyn och för biskopsutnämningar krävdes statens godkännande. Skolorna sekulariserades och obligatoriskt civiläktenskap infördes. . . . År 1861 kunde Viktor Emanuel utropa kungariket Italien. Sedan Rom genom en folkomröstning anslutit sig till den nya staten kunde kungen ta sitt säte i Quirinalen. Av den gamla kyrkostaten fanns då bara Vatikanen kvar. . . . Påvarna reagerade med bitterhet mot de statliga övergreppen men utvecklingen stod inte att hejda. Genom en lag 1871 tillerkändes påven suverän makt över Vatikanen och Lateranen och fick rätt att driva sin egen diplomati. Han vägrade att erkänna lagen och blev i stället "fången i Vatikanen". Den fångenskapen tog slut med det s k Lateranfördraget som upprättades mellan Vatikanen och Italien 1929. Genom Lateranfördraget blev Vatikanen en suverän stat med påven som statsöverhuvud. . . . Konkordatet av 1929 har reviderats vid flera tillfällen, senast 1984. Det ramavtal, som då träffades, markerar en klarare skillnad mellan kyrka och stat. Religionsfrihet infördes och därmed upphörde katolicismens ställning som statsreligion. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 181-183)

Medan (kapten) Loretz gick vidare funderade han över sin upptäckt: Han hade alltså fått religionssvärmare ombord. ... Det här brunskägget (Danjel Andreasson), som låg och gjorde sin bön uppe på däck, verkade dock som en stillsam och foglig svärmare. Han hade tackat Gud för den duglige skepparen ombord, och så länge hans vanvett icke yttrade sig på annat sätt kunde han betraktas om tämligen ofarlig. (Vilhelm Moberg ”Utvandrarna” s 252-253; Bönder på havet)

Vanvördnad och förakt för överhet och husbönder hade börjat yppa sig även i Ljuders socken. Drängar och pigor lämnade sitt husbondefolk mitt under tjänsteåret och måste av kronobetjäningen återföras till sina plikter. I några fall hade myndigheterna varit så släpphänta, att de förrymda hjonen icke blev återhämtade i tjänsten utan fick löpa sin väg. Sådana händelser satt skamfläckar på en kristlig församling. De var skadliga föredömen för folket. ... En andlig lärares främsta plikt var att hos gemene man bevara och befästa insikten om, att den bestående ordningen hade uppstått efter Guds vilja och att den icke utan Guds medgivande kunde förändras. (Vilhelm Moberg ”Utvandrarna” s 142-143; Med Guds hjälp och genom kronobetjäningens försorg)

Religionen är människans medvetande om sig själv, så länge hon är utan fotfäste i universum. Människan är emellertid ingen abstrakt varelse, som skulle vara vilsen i universum. Människan består av denna världens människor, Staten och samhället. Detta samhälle fabricerar religionen, detta omvända världsmedvetande som kommer av att Staten och samhället är i en omvänd värld. . . . Det religiösa lidandet är ett uttryck för verkligt lidande och på samma gång en protest mot det. Religion är den förtryckta varelsens klagan, det är känslan i en hjärtlös värld, själen i själlösa förhållanden. Den är ett opium för folket. En förutsättning för människans verkliga lycka är att religionen, såsom ett illusoriskt mänskligt lyckotillstånd, avskaffas. (Karl Marx "Selected Writings in Sociology and Social Philosophy"; se Colin Chapman "Livsfrågorna och kristendomen" s 172-173; citatet från år 1844?)

(Sekreteraren i Törnrosakademien) fröken Eleonora fortsatte. Jag säger alldeles som hovmarskalkinnan Abelcrona, att i världen nästan överallt träffas tvenne slags ytterligheter, vilka noga måste undflys. Antingen hylla människorna blott det kroppsliga, förakta det himmelska såsom en tom dikt, och skatta bibeln endast som en saga, nyttig att hålla enfaldigt folk i tygeln med, men ingenting vidare. Det är det allmännaste uppfattningssättet av kristendomen, såvida det alls förtjänar att heta ett sådant. Eller predikar man det översinnliga blott och bart, förkastar vad till jorden hörer. ... Det rätta är så lätt utsagt, men så svårt att finna. Det skall vara himmel och jord på en gång, men så likväl, att det himmelska råder fullkomligt. Vi göra då intet av begär, av jordiskt begär; men allt av lydnadens väsende; nämligen icke lydnaden för vad som helst, och minst för jordiska myndigheters själviska påhitt till "människomassans" kvarhållande i uselhet, olycka och fördärv; utan av lydnad för den Heliges (Guds) ande, som uppenbarar sig i sanningen och för vår själ. (Carl Jonas Love Almqvist "Tre fruar i Småland" s 489-490)

Det folkskoleväsende, som i vårt land uppbyggdes på grundval av 1842 års stadga, följde nästan helt och hållet den kyrkliga indelningen i stift, församlingar och delvis även husförhörsrotar. Även folkskollärarutbildningen ordnades från början stiftsvis. Och vid folkskolinspektörsinstitutionens införande 1861 följdes i regel kontraktsindelningen vid bestämmandet av inspektionsområdena. Denna likhet i yttre avseende mellan kyrkans och folkskolans organisation visar, att kyrkan givit folkskolan ett väsentligt bidrag även i organisatoriskt hänseende. Detta har i sin tur i hög grad bidragit till att underlätta samarbetet mellan präster och lärare. (Bernhard Salqvist "Kyrka och skola" s 234)

Ett ståtligt bevis på obruten vigör gav (Karl XIV Johan) ännu år 1834 vid ett besök i Uppsala, då han tjusade ung och gammal med sin älskvärdhet och sitt snilles eld. ... Från den s.k. Tingshögen (vid Uppsala högar) hälsade universitetets prokansler, ärkebiskop Rosenstein, konungen med orden, att de alla, samlade här på fädernas gravar, i Guds åsyn svuro sin konung evig trohet. Karl Johans svar "blixtrade", säger en närvarande, "av snille och kraft", då han till studenterna riktade de manande orden: "Om I frukten Gud" - härvid lyfte han handen mot skyn - "och lyden lagen, haven i intet att rädas på jorden." ... Hänförelsen bland ynglingaskaran blev stormande, då konungen i avskedets ögonblick reste sig upp ur sin vagn och med kraftig stämma tillropade dem som ett sista farväl: "Gud välsigne eder!" (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1809-1859" s 223-224; Karl Johans sista år)

En kvick men oförskämd oppositionsskribent var "Aftonbladets Palmaer" så kallad därför att han en tid var medarbetare i Hiertas tidning. ... Många av (hans) kvickheter gingo land och rike omkring. ... Politiken kallade han "konsten att så ställa sig in hos Hin onde, att man ej stöter sig med Vår Herre". (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1809-1859" s 199-201)


ca 1830 - ca 1800

När man tänker på (Esaias) Tegnér som biskop (som han blev år 1824), får man komma ihåg, att på hans tid var uppfattningen av biskopens kall en helt annan än vår. Stiftschefsskapet betraktades framför allt som en världslig ämbetsmanna syssla. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1809-1859" s 354)

Om staten har varit ateistisk, islamsk eller religiöst neutral eller ockuperad av främmande makt har (de ortodoxa) kyrkornas nationella karaktär ofta förstärkts. Detta var fallet under den turkiska ockupationen av Grekland från 1400-talet fram till 1820-talet. Under denna tid bevarade den ortodoxa kyrkan landets nationella och religiösa enhet. Vid befrielsen blev kyrkan på ett naturligt sätt statskyrka under kungens ledning. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 57)

(En släkting) berättar i sina memoarer om ett besök, som han gjorde hos (pana Onjuchowska) på hennes änkesäte (Korolny norr om Minsk?) år 1807, då hon alltså var 110 år gammal. Det var en stolt gammal dam ... och det var inte värt att någon kom fram med ett andragande till henne, där hon satt i sin stol med guldkryckan i hand, utan att vederbörande först böjde sig till golvet och kysste hennes sko. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1660-1709" s 597; En polsk flickas hågkomst av Karl XII)

Hustavlans rubriker (kyrkoståndet, politiska ståndet och hushållsståndet) försvann i den nya katekesen år 1811. Märkligare men också mycket signifikativt är att man företog en ändring i den inbördes ordningen mellan bibelspråken. Alltifrån 1567 års katekes hade man i enlighet med Luthers egen ordning främst ställt de bibelspråk som rörde läroståndet (biskopar och lärare etc.) och sedan språken om överheten. Från och med 1811 års katekes placerade man språken om den världsliga överheten främst; först därefter kom bibelorden om kyrkans tjänare. Det är fullt i samklang med denna förändring att 1811 års handbok kallar allmänna kyrkobönen helt enkelt för "bönen för överheten". Här kan dessutom i förbigående påpekas att ... (de) dalmålningar (till Hustavlan) som tillkom under de följande årtiondena, stundom följer den nya ordningen och nämner först konungen och sedan prästen. Det vittnar om att det inträtt en viss opinionsförändring även ute bland folket. ... Utvecklingen gick med en ilande fart framåt. ... Man får ... inte förundra sig över att när Luthers lilla katekes år 1920 åter infördes i psalmboken, var det ingen tanke på att där medta Hustavlan. Man skar bort ett stycke ur Luthers eget verk. Och inte från något enda, än så konservativt kyrkohåll hördes någon opposition. (Hilding Pleijel "Hustavlans värld - Kyrkligt folkliv i äldre tiders Sverige" s 49-51)

(Bildtext) Ärkebiskopen Jacob Axelsson Lindblom framträder på C.F. von Bredas monumentala målning ... från 1810 som portalfigur till 1800-talets svenska kyrka. Han är avbildad som prästeståndets talman och iförd Nordstjärneordens kommendörsdräkt. Ärkebiskopsskruden har han bredvid sig till vänster. (Anders Jarlert "Sveriges kyrkohistoria - Romantikens och liberalismens tid" s 16)

Adeln antog med acklamation konstitutionsutskottets förslag till ny regeringsform 1809. ... Även prästerståndet beföll ... förslaget. Ärkebiskopens proposition besvarades, heter det, "med ett enhälligt, högt och flera gånger upprepat Ja ... varefter ståndet uppstod och under de livligaste önskningar, att vad sålunda blivit avslutat måtte lända fäderneslandet till frälsning och framtida bestånd, avsjöng psalmen 305 v. 3". (Nils Stjernquist "Regeringsformens tillkomst" s 34)

Misstron mot kung (Gustav IV Adolf) ökade bland ämbetsmän och officerare. Sverige förklarade krig mot Frankrike och invecklades i olika allianser. När ryssarna anföll Finland vacklade de svenska truppernas tilltro till kungens förmåga att vinna kriget. Enligt en uppgift hade kungen själv tidigare övervägt att abdikera och bosätta sig hos de danska herrnhutarna i Christiansfeld. Vid besök där 1805 hade han erbjudit dem att bilda ett herrnhutarsamhälle i Sverige. En grupp officerare grep initiativet. Kungen avsattes i mars 1809 och ständerna kallades in. ... Inom prästerskapet hade revolutionen föga stöd. Endast biskop Carl von Rosenstein och en regementspastor tycks ha varit inblandade i företaget. De flesta präster hyste stor motvilja mot att avsätta en krönt monark. Därtill hade de en religiöst färgad motvilja mot Napoleon, och eftersom denna delades av Gustav IV Adolf stod de på kungens sida. Några präster vägrade läsa upp hertig Karls proklamationer i sina kyrkor. För att lugna prästerskapet skrev statssekreteraren Mathias Rosenblad till biskoparna och försvarade revolutionen. Han bad biskoparna se till att prästerna inte blandade någon politik i sina predikningar utan uppmanade till enighet och ordning. Samhällets lugn kunde bevaras. Den gustavianska epoken upphörde utan att blod spilldes. (Harry Lenhammar "Sveriges kyrkohistoria - Individualismens och upplysningens tid" s 184)

(Napoleon Bonaparte) grep sig an med att draga konsekvenserna af revolutionens tre stora resultat, statens allmakt, medborgarnes jämlikhet och de ändrade egendomsförhållandena. Regeringen blef mer och mer monarkisk, och till dess stärkande sökte förste konsuln kyrkans hjälp. Rättsligt rådde religionsfrihet, men trots all förvirring visade sig, att den gamla tron var mest omfattad. Bonaparte själf hade ingen tro, men han respekterade katolicismen som bärare af en makt och som en institution, som för folket predikade lydnad mot öfverheten. ... Påfven å sin sida såg Kyrkostaten hotad och väntade sig stora fördelar, om katolicismen på lagligt sätt återställdes i revolutionens land. Bägge parterna kände sig därför hänvisade till hvarandra och afslöto den 15 juli 1801 konkordatet. ... Påfven blef genom detsamma erkänd som det franska prästerskapets öfverhufvud, och honom tillerkändes prelaternas kanoniska invigning. Däremot godkände han å sin sida kyrkogodsens indragning och uppfattningen af äktenskapet som ett borgerligt kontrakt. Alla andlige skulle aflönas af staten såsom dess ämbetsmän och biskoparne – som andra dylika – utnämnas af regeringen. Tillika blefvo församlingarne minskade, och kyrkoherdarne skulle ej väljas af dessa utan insättas af biskoparne med godkännande af staten. Dessa bestämmelser kompletterades ensidigt af Bonaparte genom en förordning angående konkordatets trädande i kraft, de s.k. organiska artiklarne, i hvilka grundsatsen om statens öfverhöghet öfver kyrkan fick sitt uttryck. Kurian blef upprörd, men som den svagare parten fick den finna sig, och den 18 april 1802 kunde konkordatet offentliggöras. ... Prästerna hade blifvit beroende statstjenare, påfven hade erkänt republiken och gjort sig till dess bundsförvant. (J. von Pflugk-Harttung "Revolutionen och kejsardömet" s 551-552; Konsulatet)

De ekonomiska svårigheterna nödgade Gustav Adolf att år 1800 sammankalla ständerna till Norrköping. Där skulle även konungens kröning äga rum. ... I sin riksdagspredikan prisade ... biskop Munck i Lund den konung, som Gud givit vårt land, "en konung som liknar en gudfruktig David, en from Hiskia och en nitisk Josia men är fri från deras fel och svagheter. Vare den ovärdig svenskmannanamn", utbrister han slutligen, "som gör honom bekymmer och ledsnad, genom antingen egennyttiga eller besvärande svårigheter!" (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1772-1809" s 576; En sparsam och ordningsälskande envåldshärskare)


ca 1800 - ca 1750

Var (konung Gustav IV Adolf) drog fram, blottades för honom alla huvuden. Uraktläts det någon gång, gav friherre Toll en allvarsam befallning, att det skulle ske. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1772-1809" s 572)

(John Wesley) fortfor till det sista att aflägga vittnesbörd om sin kärlek till den engelska statskyrkan, ehuru han anade, att åtskilliga af hans anhängare efter hans död skulle bryta med statskyrkan och bilda ett särskildt parti. "Men", sade han, "dessa skola förfalla till att blifva ett torrt, slött parti. Ingen, som vill rätta sig efter min mening, eller mitt råd, skall någonsin skilja sig från statskyrkan." Kort efter att hafva uttalat detta dog han (den 2 mars 1791), och det räckte då icke länge, innan de frikyrkliga principen, som fanns i metodismen, trots hans testamente ledde till brytning med statskyrkan. Några af de gamla inom "sällskapen" följde sin store ledare och förblefvo inom statskyrkan; men många af de yngre häfdade, att ett utträdande var en nödvändig konsekvens af hela den metodistiska rörelsen. Namnet "statskyrka" var så förhatligt i många kretsar, att ett stort antal af metodisterna hotade med att vilja sluta sig till dissenters, så framt "de förenade sällskapen" icke öppet ville bryta med statskyrkan. År 1795 stadgade konferensen då, att det skulle tillåtas att utdela nattvarden i församlingshusen, ifall flertalet af försvarare och ledare önskade det. Därmed var bandet mellan statskyrkan och metodisterna fullständigt upplöst, och under loppet af 25 år blef skilsmässan fullbordad. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria från reformationen till upplysningstidehvarfvet" s 726-727)

Olof Wallquist, 1755-1800, var son till en kyrkoherde och blev själv efter en snabb kyrklig karriär hovpredikant hos Gustav III. Genom sin vän, Elis Schröderheim kom han på 1780-talet i närmare kontakt med kungen och vid riksdagen 1786 visade han sig som en pålitlig rojalist. Till tack blev han följande år biskop i Växjö. När riksdagen öppnades 1789 höll Olof Wallquist riksdagspredikan och manade till uppslutning kring kungen för fosterlandets räddning. (Sten Carlsson ”Maktkoncentration och ståndsutjämning” s 190)

När (Gustav III) kom hem till sitt eget fattiga land i höga Norden, blev hovet i Versailles hans mönster och föredöme. Snart lyckades han också göra svenska hovet ryktbart för dess invecklade etiketts- och cermoniväsen. Ideligen uppstod etikettstvister med främmande sändebud och furstliga personer. Österrikiske ministerns fru blev en gång genom konungens ceremonimästare anmodad att avlägsna sig från en tillställning på börsen, vid vilken den kungliga familjen var närvarande. Anledningen var den, att hon ej velat dessförinnan underkasta sig ceremonin att kyssa drottningens hand och därför aldrig blivit presenterad för henne. Följden härav blev, att de diplomatiska förbindelserna mellan det svenska och det österrikiska hovet för en längre tid avbrötos. Eller se här en annan lika riksviktig handkyssningshistoria! Sachiska sändebudets fru ville icke gå in på att kyssa de svenska prinsessorna på hand, såvida ej dessa därefter hedrade henne med en kyss på kinden. Men det kunde icke beviljas, ty en dylik lycka var enligt hovceremonielet endast råds- och statsfruar beskärd. Konung Gustav gav icke med sig: den sachiska grevinnan fick icke visa sig vid hans hov, och han tillkännagav sitt missnöje vid hovet i Dresden. Då måste den motspänstiga tyskan slutligen bekväma sig att kyssa på hand utan att i gengäld få någon kyss på kinden. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden 1772-1809" s 99-100; Vid tjusarkonungens hov)

Jefferson, som författat USA:s konstitution, var deist och förkastade varje tanke på någon som helst sammanblandning av kyrka och stat. Konstitutionen nämner religion bara en enda gång (artikel IV): "Ingen religiös prövning får någonsin krävas för kvalifikation till något ämbete eller förtroendeuppdrag i Förenta Staterna." Första tillägget till konstitutionen fastslår: "Kongressen skall inte stifta någon lag angående införande av religion eller förbud mot ett fritt religionsutövande." Dessa grundläggande principer har gjort det möjligt för kyrkor i USA att arbeta med ett minimum av inblandning från statens sida. I praktiken har de även gjort det möjligt för lutheraner i USA att hålla fast vid sin bekännelse utan inblandning, att grunda kristna skolor och att nå ut med evangeliet med få restriktioner från makthavarna. Den lagligt erkända skillnaden mellan kyrkan och staten har varit en välsignelse för de troende i Amerika, om än inte helt utan problem. (Mark Grubbs "Kyrka och stat under kyrkans historia" s 117)

Kung (Gustav III) visste att använda sig av kyrkan. Ritningar till kyrkobyggnaderna granskades mera omsorgsfullt än tidigare och över kyrkans ingångsdörr skulle inristas under vilken regent kyrkan blivit byggd eller förändrats. ... Carl Edvard Taube ... valdes till pastor primarius och blev den förste ordensbiskopen. Den befattningen hade kungen själv inrättat 1783 utan att förslag framförts från någon kyrklig instans. Formellt skulle ordensbiskopen vara knuten till serafimerorden och vaka över de präster som verkade vid dess barmhärtighetsinrättningar. I realiteten fungerade ordensbiskopen som en hovbiskop hos kungen. ... Ordensbiskopen skulle "äga lika anseende och värdighet med de övriga biskoparna i riket" och ärkebiskopen förrättade vigningen i Uppsala domkyrka enligt föreskriven ordning. (Harry Lenhammar "Sveriges kyrkohistoria - Individualismens och upplysningens tid" s 133-134)

Ni tsarer! - Ni har makt som gudar som icke döms av jordisk lag - men likväl rids ni av passioner och ni är dödliga som jag. Från era troner skall ni fallas som löv från träden singlar ned! Ja, ni skall möta döden alla - som trälar skall ni segna ned! O, Gud, rättfärdighetens herre! Till dig ur djupen bedja vi: Stig ned och döm de ondskefulla och må vår ende tsar du bli! (Gavrila Derzjavin "Till härskare och domare" s 58)

Wahhabismen uppstod på 1700-talet för att slå vakt om den islamiska traditionen med Koranen och sunna som norm och rena den frånmystik, relikkult och andra moderniteter. Den företräder ett nära samband mellan stat och religion såsom det framträder t ex i den saudiarabiska statsbildningen. Wahhabiterna står ständigt på vakt mot västerländsk kultur och kolonialism. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 113)

En vanlig söndag vid mitten av 1700-talet tog det prästen en halv timme att läsa upp kungörelserna. ... Prästen måste ha möjlighet att på förhand bekanta sig med de texter han skulle läsa upp. Kungörelserna skulle därför överlämnas av kronans representant senast vid andra ringningen inför gudstjänsten. Minimitiden var kort: andra ringningen ljöd över bygden eller staden timman före högmässan, på någon ort med kanske bara en halv timmes varsel. Det förekom också att kronans ämbetsmän överlämnade sina kungörelser då prästen redan hade inlett högmässan. Kungörelserna skulle läsas upp ordagrant, ett krav som ofta upprepades. Prästerna iakttog rimligtvis olika grad av noggrannhet i förmedlandet av det stora informationsflödet. Missnöje förekom från kronans sida, men inget tyder på att myndigheterna uppfattade det som ett allvarligt problem att prästerna tog sig för stora friheter. (Nils Erik Villstrand "Nyheter från predikstolen" s 54-55)

Under stora delar av frihetstiden värjde sig samhället mot nya religiösa riktningar, även om dessa låg inom lutherdomens teologiska gränser. Nya kyrkbildningar tilläts inte, det fanns en för alla gemensam religiös värdenorm som alla måste acceptera. Därför var den lutherska kyrkan i Sverige också statsreligion eller som det uttrycktes "landets religion". Upplysningstidens naturrättsliga tänkande kom mot slutet av 1700-talet att förena detta med medborgarnas samhällsfördrag, som utgick från individerna. I statsfördraget hade medborgarna angett inte blott hur makten skulle fördelas utan också vilken religion som skulle vara statsreligion och grundvalen för gemensam värdenorm, etik och moral. Detta uttrycktes i Regeringsformen 1809. (Ingmar Brohed "Pietism och herrnhutism" s 94-95)


ca 1750 - ca 1700

Historien har tydligt visat att tanken "en stat - en kyrka" i grunden är felaktig. En kyrka med resurser att etablera sig i varje by kunde vara mäktig och fick verkligen möjlighet att nå ut med sitt budskap. Omvänt blev det problem när samma kyrka lämnade sin höga bekännelse och i dess ställe förkunnade främmande lära som nådde varje hörn av nationen. I den gamla ståndsriksdagen hade prästståndet en framskjuten position och skulle garantera ett ortodoxt och renlärigt Sverige. Och till och med i kungaförsäkran fanns inskrivet att kungamakten skulle försvara den svenska kyrkan mot "svärmerier och kätterier" där den "pietistiska sekten" räknades in. Det blev tvärtom. Man kan i efterhand konstatera att statskyrkan har varit ett verksamt instrument i sekulariseringen och avkristnandet. Ett exempel på statsmaktens försök att kämpa mot avvikelser i läran är 1735 års religionsstadga. Denna stadga gav möjlighet att inskrida inte bara mot dem som "utspridde" villfarande meningar utan också mot sådana som "stilla och roligen" i församlingen hade råkat i villfarande mening. Att denna religionsstadga inte var särdeles framgångsrik i all sin maktutövning visar historien under 1700- och 1800-talen. Just vid denna tid kom den rationalistiska och historisk-kritiska metoden att genomsyra den teologiska utbildningen i Sverige och våra grannländer. (Alvar Svenson "Kyrka och stat - en aktuell diskussion" s 77-78)

(Hjalmar) Holmquist anser (1735 års religionsstadga) utgöra "kulmen av den religiösa tvångslagstiftningen". Nu kunde man rannsaka och straffa inte bara den som utspridde villomeningar, utan även dem som endast misstänktes hysa dem. (Gunnar Wetterberg "Från tolv till ett - Arvid Horn" s 403)

Den viktigaste kyrkopolitiska frågan under frihetstidens första år gällde prästerskapets privilegier. Både kungaförsäkran och regeringsformen (1720) lovade att kyrkoherdarna skulle tillsättas på "det sätt som för 1680 varit haver". Sedan en grupp riksråd och biskopar hade gått igenom frågan blev de pastorat som först 1693 förklarats regala återigen konsistoriella. Kyrkan återfick makten över en stor del av tillsättningarna. Privilegierna omfattade inte bara det vi numera (år 2006) uppfattar som kyrkans och prästerskapets angelägenheter. Det var även genom dem som formerna för den lokala självstyrelsen reglerades. Prästerskapets privilegier 1723 innebar att sockenstämman återfick den initiativrätt till kallelser och förslag som den hade förlorat under enväldet. Under 1700-talet skulle kronan, länsstyrelsen och domkapitlet i allt större grad vända sig till sockenstämman för hjälp och bistånd. Först år 1817 utfärdades en ordentlig förordning om socknarnas verksamhet. Privilegierna innebar dock inte att kyrkan lyckades mota ut den världsliga makten ur sitt inre liv. I kungaförsäkran jämställdes guvernörerna och landshövdingarna med biskopar och konsistorier som övervakare av kyrkans lära och ordning. Prästerna ville att detta skulle vara kyrkans egen sak, kronan skulle bara hjälpa till med verkställigheten, men de ofrälse stånden slog vakt om den sekularisering av kyrkostyrelsen som enväldet hade inlett. Inte heller blev den ortodoxt lutherska konkordieboken antagen som rättesnöre för den svenska kyrkans lära. (Gunnar Wetterberg "Från tolv till ett - Arvid Horn" s 394-395)

Under Peter I ledde ... sambandet mellan tro och politik till kyrkans fullständiga underordnande under staten. När patriarken Adrian dog år 1700 utnämnde Peter ingen efterträdare till honom. År 1721 utfärdade han så sitt beryktade Andligt Reglemente. Genom detta upphävdes patriarkatet och i dess ställe sattes ett kollegialt styre för kyrkan, kallat "Den allraheligaste regerande synoden" bestående av tolv biskopliga ledamöter. I själva verket kom den att styras av tsarens representant vid synoden, överprokuratorn. Denne var i själva verket icke ens medlem av synoden utan endast bisittare vid dess sammanträden. Typisk för de statskyrkliga tankegångar som behärskade det "Andliga Reglementet" var bestämmelsen att prästerna visserligen skulle ha absolut tystnadsplikt beträffande vad som röjts dem vid bikt, men från denna tystnadsplikt fanns ett viktigt undantag. Yppades i bikten statsfientliga handlingar var de skyldiga att anmäla både brottet och brottslingen. ... Organisatoriskt var den ryska (ortodoxa) kyrkan under (1700- och 1800-talen) en statskyrka, helt underordnad den politiska makten. Den kom därför att i mångas ögon bli enbart ett statligt ämbetsverk med uppgift att ordna och sköta medborgarnas religiösa liv. ... (Kyrkan) identifierades med statsmakten, vilket medförde att många av de revolutionära krafterna i Ryssland vände sig bort från allt vad kyrkan stod för. Men å andra sidan skedde under dessa två sekel en fördjupning av den ryska kyrkans inre liv. ... En mångfald kloster och även enskilda personer började att praktisera den oavbrutna bönen. ... Förnyelsen av det ryska andelivet ... medförde i Ryssland dels ett förnyat studium av Bibeln och av kyrkofäderna, dels en stark missionsaktivitet. ... Allt fler röster höjdes för att kyrkan skulle frigöras från statens förmyndarskap och att hon skulle återfå sin ställning som patriarkat. (Christofer Klasson "Ortodoxa kyrkan" s 73-75)

Kyrkoplikten hade alltmer kommit att uppfattas som en straffåtgärd som kyrkan vidtog för att biträda staten i dess folkfostrande verksamhet. Denna synpunkt befästes genom 1686 års kyrkolag, där det föreskrevs att endast världslig myndighet ägde ådöma kyrkoplikt. I nionde kapitlet, som handlar "om uppenbara skrift och kyrkoplikt", definieras denna som "den syndabekännelse som en syndare, lagvunnen och sakfällder, gör inför församlingen, då han tillstår sig vara uti den sak brottslig, för vilken han uppenbart skriftas, och betygar sin ånger över bemälte synd, beder Gud och församlingen om förlåtelse samt utlovar bot och bättring". Därmed hade kyrkoplikten helt enkelt blivit en av världslig domstol ådömd straffpåföljd och hade fått karaktär av skamstraff. Hur tillgick nu denna kyrkoplikt? Kyrkolagen föreskrev att den dömde skulle en söndag "under högpredikan stå på en särdeles därtill förordnad pliktpall ifrån den tid det ringes andra gången" och sedan efter gudstjänstens slut i hela församlingens närvaro avlösas. Det som härvid kändes som en nesa och skam var icke skriftermålet i och för sig utan skyldigheten att i församlingens åsyn sitta på denna särskilda bänk längst ner i kyrkan, den s. k. pliktbänken eller pliktpallen. Eftersom det oftast var personer som dömts för sedlighetsbrott, kallades den i dagligt tal vanligen för "horpallen". Dessa bestämmelöser voro sannerligen inga tomma ord på papperet. Man behöver endast gå till de gamla kyrkobäckerna för att finna hur noggrant de efterlevdes. . . . I (Urshults) församling fingo under sista halvåret 1721 . . . ej mindre än tio personer "stå på plikterummet". Allesammans hade dömts för sedlighetsbrott av olika slag. (Hilding Pleijel "Det gamla växjöstiftet under hustavlans tid" s 101-102)

För präster gällde (i frihetstidens författning) särskilda bestämmelser: biskop skulle från 1720 utnämnas med råds råde inom ett av stiftets prästerskap uppgjort tremanna förslag, och av pastoraten var det endast en mindre del - de regala - som fick sina kyrkoherdar genom kunglig utnämning. (Sten Carlsson "Svensk historia II - Tiden efter 1718" s 97-98; Frihetstidens statsskick)

En viskning, dyster som gravens, gick genom leden. Karl XII fanns inte mer, han hade stupat som han levat med handen på svärdfästet, ögat mot fienden, omsusad av kulorna. ... Major Bertelsköld ... tryckte (sina mannars) händer till avsked och sade några få ord, som överröstade stormens dån: "... Det är Finlands sista här, jag kan inte överge dem. ... Skulle jag inte komma tillbaka, så hälsa min hustru och min lille son Carl Victor. Säg dem att näst Gud har de varit min sista tanke. Säg dem att min broder Torsten ska ta vård om dem och uppfostra min son till en bra karl, som fruktar Gud och ärar konungen. Säg dem att jag har dött som jag har levat, för Finland och för kung Karl. Farväl, gossar, Gud vare med er." (Zacharias Topelius "Fältskärns berättelser - Stormaktstiden" s 318-320)

Även hos Karl XII (liksom hos Karl XI) stod (Jesper) Svedberg (biskop i Skara 1702-1735) högt i gunst - åtminstone i början. Med åren skulle emellertid förhållandet mellan den unge konungen och hans troman bli mindre gott, detta med anledning av, att den senare vid utskottsmötet 1710 yrkade på fred och vid riksdagen 1713 anslöt sig till planen att kalla Ulrika Eleonora till riksföreståndare. Sista gången de båda, Karl och Svedberg, sammanträffade, var i Lund 1718. Det kom väl icke då till någon brytning, men kungen underlät helt enkelt att svara, då skarabiskopen klagade över prästernas nödläge. Till Ulrika Eleonora och Fredrik I var Svedbergs förhållande alltid gott. De omfattade honom med mycket välvilja. Men om förhållandet till Karl XII med tiden blev mindre gott, om själva konungadömet ändrade Svedberg icke sin uppfattning. "Konungen står i Gudz stelle här på jorden, Af Gud hafver han machten. Missbrukar han then, så skal han ansvarat inför Gud och intet för sina undersåtare." (Einar Rudberg "Biskopsgestalter" s 352-353)


ca 1700 - ca 1650

Territorialsystemet, som utvecklades af (kyrkorättslärarna Kristian) Thomasius och (Justus Henning) Böhmer (i slutet af det 17:de och början af det 18:de årh.) häfdade statens obegränsade herravälde (öfver kyrkan); staten är den Leviatan, som slukar all makt, äfven den kyrkliga. Kyrkomakten är världslig makt, men den har såsom allt rättsligt regemente blott afseende på det yttre; staten har icke makt öfver ordet, blott öfver "adiafora", d.v.s. öfver det, som faller inom den rättsliga ordningen. Till följd af episkopalsystemet styrer landsherren i kyrkan med sin världsliga kyrkomakt, till följd af territorialsystemet regerar han där med sin statsmakt. Furstens "jus circa sacra" är nämligen en del af hans höghetsrättigheter ("pars superiositatis territorialis") liksom rätten att utskrifva skatter och fordra tull. Men till följd af territorialsystemet gifves icke någon andlig kyrkomakt, ingen makt öfver tron, läran och Guds ord; det andliga lifvet angår endast den enskilde. Och målet för statens kyrkostyrelse är blott den jordiska friden ("salus publica"). Landsherren kan regera med tillhjälp af konsistorier och superintendenter, men han kan också regera utan dem. Och han behöfver icke hafva teologer i sitt konsistorium. Teologer hafva öfverhufvud ingen rätt att styra i kyrkan; de äro blott att betrakta som sakkunniga, icke såsom bärare av den andliga kyrkomakten. Kollegialsystemet, som utvecklades af (Samuel) Pufendorf och (senare Christoph Mathkus) Pfaff, gick ut från det faktum, att kyrkan under de 3 första århundradena var en fri förening. Makten i en sådan förenings inre angelägenheter tillkommer denna själf, icke staten. Landsherren har som landsherre ingen kyrklig makt, och han är likaså litet "praecipuum membrum ecclesiae" (kyrkans förste man), som han skall vara väktare öfver båda lagens taflor. Öfverheten kan och skall blott sörja för undersåtarnes borgerliga väl ("salus civilis"), icke för deras eviga frälsning, och den kan öfverhufvud icke befrämja undersåtarnes frälsning genom tvångsregler. Kollegialsystemet kan icke grundlägga landsherren kyrkliga makt; det tager denna såsom ett historiskt faktum, som beror på det "stillatigande kontrakt", hvarom så mycket talas i naturrätten. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria från reformationen till upplysningstidehvarfvet" s 635-636)

Vid (konungens) kröning brukade ärkebiskopen inför altaret sätta kronan på den smordes huvud. Men Karl XII han red (vid sin kröning år 1697) till kyrkan med kronan på, lade av den, medan ärkebiskopen smorde hans panna, men satte därefter själv kronan på igen. Den sedvanliga kröningseden till Sveriges folk brydde sig den nye konungen ej om att avge. "Det gick ständerna genom märg och ben", säger en samtida berättare. Det var den fullfjädrade självhärskaren, "allenast inför Gud ansvarig för sina handlingar". (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1660-1709" s 447; Femtonåringen förklaras myndig)

Om (1695 års) psalmbok med sina psalmer för olika kategorier av människor och sitt tal om lydnad mot all överhet speglar enväldets starkt hierarkiska samhälle, så råder ändå en demokrati när det gäller förhållandet till Gud. Inför Gud är alla lika. I enväldesideologin kunde kungen kallas "en gud på jorden" - i psalmen är han en vanlig syndig människa. I "En Konungs Böne-Psalm" (320:4) låter (Jesper) Svedberg kungen säga: "O Himmelens Konung store! Jgenom dina nådh Är jagh en Konung vorden: Gif migh thet bästa rådh. Se till min swaghet stoor: Jagh är som andra alla/ Som vthi synden falla/ Så länge jagh här boor." Detta är helt i linje med Karl XI:s och Ulrika Eleonoras fromhet och kungens strävan att komma i kontakt med folket, något som kom till uttryck bland annat i att även bondeståndet representerades vid kungligt dop. (Bernt Olsson "1695 års psalmbok" s 295-296)

Den utredning, som 1931 års sakkunniga framlade, visar, att ca 80 procent av all kyrkojord donerats. Återstoden har anslagits av kronan, huvudsakligen under Karl XI:s tid, då folkökningen nödvändiggjorde inrättande av komministraturer, och behov uppstod av lösningsjord för dessas räkning. De av kronan upplåtna boställena utgjordes i allmänhet av småenheter, som icke sällan voro skattevrak: hemman, som tre år i rad icke förmått utgöra skatt till kronan, och ödehemman: hemman som övergivits. De av kronan under Karl XI:s tid upplåtna prästgårdarna skyddas av (paragraf) 77 regeringsformen. De få alltså icke indragas. (Hugo Grefberg "Kyrkans jord" s 453)

Det karolinska enväldet kom att till en del underbyggas av naturrättsliga teorier, men framför allt med teokratiska lärosatser: kungens makt var given av Gud. Denna tanke hade fått grogrund långt före enväldet. Redan under tidig stormaktstid förkunnade biskopar och präster kungadömet av Guds nåde. Enväldet kulminerade i suveränitetsförklaringen 1693, i vilken kungen definierades i termer av "en envålds, allom bjudande och rådande suverän konung" som inte var ansvarig inför någon på jorden men hade "makt och våld efter sitt behag" att regera som en kristlig konung. Epitetet "kristlig är viktigt eftersom det angav att kungen måste regera som en rättrådig överhet. Han bar ett stort ansvar och hade att göra räkenskap inför Gud själv. Tanken på kungen som Guds ställföreträdare på jorden blev en statsideologi som utvecklades och förkunnades med stor energi av framförallt prästerskapet. En kult av "Herrens smorde" tog form där Karl XI, satt av Gud att styra över ett nordiskt Israel, porträtterades som "den lärdaste och klokeste i landet". Han var en David eller en Salomo och älskades och ärades näst Gud och Kristus. Karl XII var djupt medveten om sin utvaldhet som "Vicarius Dei" i Sverige. (Nils Erik Villstrand "Stormaktstidens politiska kultur" s 81)

I den maktkamp som ägt rum mellan kyrkan och staten segrade till slut staten under ledning av Karl XI, och kyrkan inordnades under den politiska maktapparaten. Kyrkan och staten visade sig dock kunna samarbeta konstruktivt. Kyrkan behöll, trots sin nya organisation, en betydande maktställning. Genom bokcensuren hade kyrkan tillsynsplikt över allt tryck på svenska som berörde religiösa frågor. Under den här perioden blev Skånelanden definitivt integrerade med Sverige. Kyrkans roll i denna process var av avgörande betydelse. ... Beträffande kyrkorätten strävade juristerna efter att legitimera en maktfördelning inom kyrkan. Det skulle innebära en begränsning av kungens rätt att avgöra kyrkliga frågor. Härvid anknöt man till tankar som den reformerte teologen David Pareus i Heidelberg hade fört fram i sin Romarbrevskommentar 1608. Han skilde mellan två olika aspekter av "potestas ecclesiastica": kyrkans makt över yttre och inre angelägenheter. De världsliga myndigheterna skulle ansvara för de förra och de kyrkliga för de senare. Makten över kyrkan i yttre mening kunde endast utövas av en kristen överhet. Då man ännu inte kunde föreställa sig en icke-kristen överhet, var det bara ett rent teoretiskt problem och därmed var den världsliga myndighetens, statens, ansvar legitimerat. Med det kaolinska enväldet kom det statsrättsliga tänkandet i ett nytt läge. I kungadömet av Guds nåde låg all makt hos den enväldige monarken och i den så kallade kassaktionsakten 1689 fastslogs att alla protokoll, där "förgripliga" yttranden förekom, skulle förklaras annullerade, alltså upphävda. Av störst betydelse var deklarationen att den som "så förmäten är, att han dristar emot vår allernådigste konung, dess aktioner och dispostioner något att tala" skulle anses ha brutit sin trohetsed. All offentlig opposition var därmed förhindrad. Denna utveckling nådde sin höjdpunkt i suveränitetsförklaringen 1693. (Ingun Montgomery "Sveriges kyrkohistoria - Enhetskyrkans tid" s 139,144)

I fråga om statens och kyrkans maktbefogenheter hävdade (John) Locke (1632-1704), att det uteslutande är statens uppgift att skydda medborgarna mot varje övergrepp mot deras liv, frihet och egendom, medan kyrkosamfunden måste betraktas som frivilliga sammanslutningar, som enats om att dyrka Gud på ett bestämt sätt. Statens och kyrkosamfundens uppgifter är alltså vitt skilda och får inte sammanblandas. De enda religiösa riktningar, som staten inte kan tolerera, är sådana som syftar till att ta den politiska makten med våld, vilket t.ex. katolikerna hade försökt, bl.a. genom Guy Fawkes' sammansvärjning. Med den engelska författningen efter revolutionen 1688 fastslogs den religiösa toleransens princip, och under de närmaste två århundradena vann den insteg i flertalet av Europas politiska författningar. (Svend Erik Stybe "Idéhistoria - Vår kulturs idéer och tankar i historiskt perspektiv" s 252-253)

Biskoparna, och alldeles särskilt Haqvin Spegel, som åren 1685-1691 var stiftschef i Skara, ivrade för att höja prästernas intellektuella nivå. . . . Spegels kyrkopolitik i Skara stift vittnar om att han på allt sätt sökte hävda konungens ställning som kyrkans högste styresman. Hela hans verksamhet gick ut på att reformera stiftet i enlighet med kyrkolagens bestämmelser. Hans imponerande personlighet kvävde varje opposition, och på ett klokt sätt framhöll han folkets plikt att böja sig för konungamaktens helgd. (Bo V:son Lundqvist "Reformations- och stormaktstidens historia" s 92)

Kyrkolagen (1686) speglade ... tidens fursteabsolutism. Enligt lagen hade Gud anförtrott vården och försvaret av sin kyrka och församling åt kungen. Som vårdare av kyrkan ägde denne, även om han inte var någon "högste biskop", "summus episcopus", biskopliga rättigheter, "iura episcopalia", vilka han utövade genom biskopar och landshövdingar. Ett exempel härpå finner man i 1687 års landshövdingeinstruktion. Enligt denna hade staten informations- och inspektionsrätt över den kyrkliga verksamheten och landshövdingarna skulle övervaka att Guds ord predikades rent och oförfalskat och att inga villoläror spreds. (Göran Inger "Kyrkolagstiftningen under 1600-talet" s 211)

På riksdagen (1686) ... framförde ärkebiskopen prästerskapets underdåniga hälsning till Hans Maj:t (Karl XI). Hans högvördighet förklarade, att "Kungl. Maj:ts ständer" voro komna för att höra, vad Hans Maj:t behagade förelägga och "av kunglig mildhet befalla". ... På 1689 års riksdag voro striderna utslocknade - bland 1693 års ständer tystnade till och med överläggningen. ... Allt andades ljuvlig endräkt och tacksamhet mot Hans Maj:t. Ständerna kunde ej nog betyga sin "underdånige devotion" för den "överflödige kongl. nåden", som vederfarits dem i och med det att Hans Maj:t velat låta dem få del av vad i rikets styrelse sig tilldragit, "ehuruväl Gud, naturen och Kongl. Maj:ts höga arvsrätt samt ständernas underdånige förklaringar av år 1680 hava satt Kongl. Maj:t till en envålds allom bjudande och rådande suverän konung, den ingen på jorden är för dess actioner responsabel utan har makt och våld efter sitt behag och som en kristelig konung att styra och regera sitt rike". Från riksdagen och ämbetsmannavärlden utbredde sig det servila kryperiet för envåldshärskaren över landet, och till yttermera visso inpräntades läran om enväldets gudomliga ursprung såsom en trossats från predikstolar och föreläsningskatedrar. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1660-1709" s 206; Envåldsmakten utvidgas på riksdagens bekostnad)

(1686 års kyrkolag) genomförde samma stränga och enhetliga organisation inom kyrkan som inom det världsliga samhället och gjorde konungen såsom kyrkans högste styresman till enväldig härskare även över vaktarne på Sions murar. Det låg onekligen en viss sanning i de ord som fälldes av den frimodige och hetlevrade prosten Jakob Boëthius i Mora i den kritik av kyrkolagen och enväldet, som han kort efter Karl XI:s död insände till hans unge efterträdare och till ärkebiskopen, en åtgärd, som renderade honom en dom om avsättning från prästämbetet och livets förlust, ehuru han benådades med livstids fängelse. I denna inlaga yttrade han om kyrkolagens författare följande: "Konungen hava de uppsatt för en herre uti den dyrköpta Jesu Kristi församling, att han ock uti de stycken, som Jesu Kristo tillhöra och Dess församling, skulle efter eget behag och godtycke stadga och förordna. In summa: det fattas icke mycket, att de hava velat göra den salige konungen till en påve och antikrist." Tungt lade kyrkan denna tid sin straffande hand på sina vanartiga barn, och där annat ej hjälpte, drog hon sig ingalunda för att anlita de världsliga myndigheternas bistånd. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1660-1709" s 252; Envåldshärskaren och kyrkan)

Kyrkolagen 1686 innebar att ortodoxin fick överhanden. Den stadfäste läran, och den ställde kyrkan under kungens makt och myndighet. Staten styrde, "stortron" gällde. Kungen gjorde om en rad pastorat till regala gäll - det var kungen som utnämnde kyrkoherden, inte biskopen och konsistoriet. Enväldet förenade det kyrkliga och det världsliga regementet till en monolit. (Gunnar Wetterberg "Från tolv till ett - Arvid Horn" s 390)

Statsmakten ville övertyga eller informera sina undersåtar. I böndagsplakaten som regenten utfärdade och kyrkan offentliggjorde från predikstolen stod ideologiförmedlingen i centrum. Under stormaktstiden etablerades en fast tradition med årliga storböndagar som folket samlades till under tre, senare fyra olika fredagar, en veckodag som traditionellt var avsedd för bön och fasta. Frånvaro från eller vanhelgande av gudstjänsten denna dag var synnerligen graverande. I firandet av böndagarna synliggörs den intima samverkan mellan statsmakt och kyrka. Detta att alla samtidigt kallades till kyrkorna för att höra samma budskap befrämjade en gemenskap inom rikets gränser. I plakatet fastställdes de bibeltexter som predikanterna skulle utgå ifrån. Samtidigt motiverades bedjandet, i regel mycket grundligt. Händelser inom och utanför rikets gränser gavs en religiös tolkning där smittosjukdomar, hunger och krig utgjorde gudomliga straff för folkets synder. Straffen var emellertid möjliga att undvika eller lindra om bönen var stark och botgöringen äkta. Då Gud hade visat sin nåd i form av seger i krig, fredsslut, goda skördar eller uteblivna epidemier samlades man till tacksägelse. Så firades segern i det blodiga slaget vid Lund med en särskild tacksägelsedag, en onsdag i januari 1677 med tre gudstjänster, morgon, förmiddag och kväll. Det kungjordes också i kyrkorna när en riksdag sammankallades och de kungliga resolutionerna på de besvär som lämnats in. (Nils Erik Villstrand "Nyheter från predikstolen" s 56)

Dagen efter segern (vid slaget i Lund 1676) blev Karl (XI) med sina generaler inbjuden till måltid hos den bekante biskop Winstrup i Lund. Biskopen var en danskfödd man, men när Kristian V under kriget sökt förmå honom att sända ut ett cirkulär till Skånes prästerskap med uppmaning att egga allmogen till avfall från Sverige, hade han svarat: "Eders Maj:ts herr fader har satt mig till biskop här, och så länge Skåne tillhörde honom, har jag hållit min ed. Nu är landet under svenska kronan, och jag har svurit konung Karl trohet; således är det min skyldighet att hålla min ed. Vinner Eders Maj:t Skåne, så är jag alldeles danska kronans undersåte. Emellertid täckes Eders Kungl. Maj:t hava mig ursäktad." Biskopinnan var emellertid danskt sinnad, och den festmåltid, hon låtit tillreda, var av henne egentligen ämnad åt en annan konung, som hon väntat sig få hälsa såsom segrare. Men fru biskopinnans hemliga tankar inverkade icke på de svenska gästernas aptit. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1660-1709" s 158)

Redan vid 30 års ålder utsågs (Haquin) Spegel hösten 1675 till överhovpredikant och konungens biktfader och fick såsom sådan ett mycket stort inflytande på den unge konungens utveckling. . . . Aftonen före slaget vid Lund (1676) lät Karl kalla till sig Spegel för att genom ett enskilt samtal med denne bereda sig till striden och denmöjligen väntande döden. Det berättas ock, att Spegel under slaget, då det vid ett tillfälle såg hotfullt ut för svenskarna, därför att deras linjer började vackla, skyndat in bland de modfällda krigarna för att elda deras mod och egga dem till fortsatt kamp. Det blev också Spegel, som efter lyktad strid på själva slagfältet höll tacksägelsemässan för vunnen seger, och som efter fredsslutet sammanvigde konungen och den danska prinsessan Ulrika Eleonora. Om konungen sålunda visade Spegel stort förtroende, återgäldade denne detta med en aldrig sviktande konungatrohet. Hans beundran för konungen är stor, och det är något mera än tomt smicker, när han under dennes bortovaro i Polen i följande ord tecknar hans bild för Sveriges folk: "Den tappre konungen är så flitig och ödmjuk uti sina böner till Gud, att man väl må önska, det alla kristna så vore; jämväl så aktsam och andäktig till att höra, läsa och betrakta Guds heliga Ord, att det vore väl, om alla regenter detsamma gjorde och så sinnade vore." Och det heter, att konungen "genom sina stora och många dygder är den allrahögste Guden så lik, som någon dödlig vara kan". Tomt smicker låg över huvud taget lika litet för Spegel (biskop i Skara stift 1685-1693) som för (Jesper) Svedberg (biskop i Skara stift 1702-1735), och båda voro vana att utan krus säga konungen sin ärliga mening. (Einar Rudberg "Biskopsgestalter" s 346-347)

I Åbobiskopen Johannes Gezelius "Perbreves Commonitiones" sammanfattades 1673 vad som efter behov hade påbjudits vid olika visitationer i stiftet. I denna stiftsstadga synliggörs hur det gick till i hela riket. Efter de allmänna bönerna som följde på predikan från predikstolen skulle tillkännages "Kungl. Maj:ts plakat och vad eljest av herr landshövdingen, på Hans Kungl. Maj:ts vägnar publiceras bör". Sådana kungörelser som gällde mindre viktiga ärenden skulle däremot läsas upp i kordörren, på kyrkvallen eller i sockenstugan. Överhetens rätt att få sitt budskap framfört var alltså höjd över all diskussion. Det saken nu gällde var att dra en gräns mellan i synnerhet den världsliga överhetens kungörelser och andra tillkännagivanden som inte hade sådan dignitet att de förtjänade att bli upplästa från predikstolen. Hit hörde "de kreatur som bortsprungna är". Men enligt "Perbreves Commonitiones" måste predikanten från predikstolen uppmärksamma menigheten på att dylika kungörelser var att vänta. Redan på 1630-talet drogs en gräns mellan mindre viktiga budskap och Kungl. Maj:ts samt landshövdingarnas kungörelser. De sistnämnda skulle tillkännages från predikstolen, medan de förstnämnda kunde läsas upp i socken- och tingsstugor. Att i verkligheten upprätthålla denna gräns var inte lätt i korsdraget mellan vad någon ville ha kungjort från predikstolen och vad folket i kyrkbänkarna ville lyssna till. Allmogen såg gärna att allt som belyste deras rättigheter med hög och tydlig röst lästes upp från predikstolen, medan sådant som gällde deras prestationer till kronan gärna kunde sparas till sockenstugan. (Nils Erik Villstrand "Nyheter från predikstolen" s 53-54)

Vi prästerskap har ... änteligen fått bekräftelsen på våra previlegier, så att vi kan sitta mera trygga vid våra boställen, och ingen präst skall hädanefter bocka mer än en halv aln djupt för sin patronus. Många kyrkoherdar tycks vilja slicka Hennes Majestät både fram och bak för att hon varit oss huld, men hon har blott givit oss vår rätt, och ingen skall kyssa en furstes lilltå blott därför att denne giver honom vad hans rätt är. Av prästerskapet fördristar sig nu endast få att tala i böndernes sak, rädda att icke få stanna i drottningens gunst. De är mig vämjeliga som skämd lukt desse prästmän, som värderar furstars nåd högre än Guds rättvisa och lag, som säger att ock den ringaste är vår broder. Somliga kyrkoherdar välsignar nu Hennes Majestät både i morgonbönen och aftonbönen såsom tack för de dyrbara kröningskläderna, som vi har bekommit från klädkammaren. ... Hennes Majestäts kröning försiggick förliden Söndag den 20 (okt 1650).... Trenne dagar i rad om aftonen har prästeståndet kallats till kröningsmåltid på slottet. På ståndets bord bjöds två anrättningar mat med trettiosex rätter i varje anrättning. Svalkedryckerna var mestadels spanska och renska viner, och drack var och en så mycket honom lyste och behagade. Den som icke ville dricka godvilligt blev icke tvingad. Allenast skålarna för Hennes Majestät och Arffursten måste varje gång drickas i botten. ... Större härlighet har aldrig uppvisats i Sverige än under denne kröningshögtid. (Vilhelm Moberg "Rid i natt" s 280-285; Pastor Tiderus i Väckelsång skriver brev till herr Petrus Magni)


ca 1650 - ca 1625

Allteftersom törsten efter politisk frihet växte i Amerika, så gjorde också den religiösa toleransens ande. Redan tidigt var de brittiska kolonierna hem för många sekter som lärde sig att leva harmoniskt med varandra. ... 1649 antog en församling (i Maryland), som delvis var katolsk och delvis protestantisk, en toleransakt som är en av den religiösa frihetens stora milstolpar. Den behandlade icke kristna och unitarier hårt, men placerade protestanter och katoliker på exakt samma nivå. ... Den häftigaste kampen utkämpades i Virginia. Här var statskyrkan väl förankrad, ty de flesta av de aristokratiska familjerna var anglikaner. Till och med en sådan politisk brandfackla som Patrick Henry trodde att statsstöd till religionen var nödvändigt för fromhet och god moral. ... År 1786 ... antogs Jefferson's berömda lagförslag för religiös frihet – ett förslag som förklarade att regeringen inte fick ingripa i kyrkliga angelägenheter eller samvetsfrågor eller lägga några hinder för religiösa uppfattningar. Detta epokgörande steg blev den religiösa frihetens hörnsten inte bara i Virginia utan också i många nya stater i Västern. (Allan Nevins – Henry Steele Commager "A Pocket History of the United States" s 20,25-26,104-105)

Episkopalsystemet blef vidare utveckladt af de lutherska juristerna, i synnerhet af Benedikt Carpsov i Leipzig i hans "Jurisprudentia ecclesiastica sen consistorialis", ett af hufvudverken i den lutherska kyrkorätten, som utkom 1649. Systemets inre motsägelser trädde hastigt fram; i synnerhet när en luthersk landsfurste gick öfver till en annan konfession, så att lutheranerna fingo en "summus episcopus", som var reformert eller romersk-katolsk. Därför sökte man (i slutet af det 17:de årh., då man hade uppgifvit den gamla lutherska tanken om kristenheten såsom en skapelse af Gud, som omfattade både mänsklighetens världsliga och andliga lif) uppställa nya system till rättfärdigande af de faktiska förhållandena, territorialsystemet och kollegialsystemet. Till följd af de båda nya systemen blefvo kyrkan och staten betraktade såsom två fullständigt skilda ordningar. Hugo Grotius (1583-1645) hade i sin statsrätt utvecklat den grundsats, att det i hvarje stat måste finnas en högsta makt (summa potestas), som icke erkänner någon annan jordisk makt öfver sig, och intet kan vara undandraget denna högsta makt. (Thomas) Hobbes (1588-1679) och (Baruch) Spinoza (1632-1677) hade häfdat, att staten också i religiösa saker är den högsta makten, och de yppersta kyrkorättslärarne i slutet af det 17:de och början av det 18:de årh. Samuel Pufendorf (1632-1694), Kristian Thomasius (1655-1728) och Justus Henning Böhmer (1674-1749) gingo ut ifrån samma uppfattning. De gjorde gällande, att kyrkan väl var en korporation (collegium) liksom staten men dock af en helt annan art: Ecclesia status non est. Det är ett "collegium aqvale", d.v.s. i kyrkan är det ingen åtskillnad mellan härskare och behärskade; väl är det både lärare (doctores) och åhörare (auditores), men de förra må icke härska öfver de senare. Tanken att öfverheten såsom sådan är medlem af kyrkan, uppgafs. Såsom privatpersoner men aldrig såsom öfverhet kunna öfverhetspersoner tillhöra kyrkan. Öfverheten har icke, såsom episkopalsystemet lärde, makt i kyrkan; den har blott statsmakt, icke kyrkomakt. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria från reformationen till upplysningstidehvarfvet" s 487-488,634-635)

Genom ett brev 1647 tillmötesgick (drottning Kristina) provisoriskt prästerskapets krav på privilegier, som sedan officiellt bekräftades vid kröningen 1650. ... Prästerskapets privilegier bidrog till att säkra kyrkans självständighet såväl beträffande ekonomiska rättigheter som administration. Som villkor för privilegier sades uttryckligen att prästerna skulle vaka över den rätta läran i landet. Sålunda skulle alla barn döpas av prästen i kyrkan. Inga "papister" eller "kalvinister" skulle få hålla gudstjänster i riket. De som tillhörde sådana riktningar skulle inte få inneha några höga ämbeten eller kallas till faddrar, och de skulle jordfästas utan klockringning. All gudstjänst skulle äga rum i kyrkan och inte i privata hus. Dessa bestämmelser var gamla och kända men togs nu in i prästernas privilegier. (Ingun Montgomery "Sveriges kyrkohistoria - Enhetskyrkans tid" s 108)

Först med Gustav II Adolfs tid började statsmakten att intressera sig för undervisningsväsendet. Den stora frågan för Skara stift var i detta fall frågan om upprättandet av ett gymnasium i Skara. Flera stiftsstäder hade under 1620- och 1630-talen fått gymnasium, och trots det bekymmersamma statsfinansiella läget i Sverige, som ju då var invecklat i trettioåriga kriget, utfärdade förmyndarregeringen 1641 ett fundationsbrev för ett gymnasium i Skara "till Guds församlings förkovring och Hans heliga ords lära, så ock det världsliga regementets styrka", på det att "landsens ungdom må bliva väl och troligen informerad uti de saker, som regementet understödja, och bestå så i andliga som i världsliga ämbeten och tjänster". Kungl. Maj:t förbehöäll sig rätten att fastställa lärokurser och lärosätt samt att efter av domkapitlet avgivet förslag utnämna lärare. (Bo V:son Lundqvist "Reformations- och stormaktstidens historia" s 91)

En särskild ordning för hospitalen är daterad den 1 november 1626. ... Alla, som ej äro sängliggande, skola hvar timme på dagen falla på knä, läsa ”Fader vår” samt bedja för öfverheten och alla ständer. Den det försummar mister brödet för 1 dag. Okyskhet straffas med brödets förlust för 2 dagar, svordomar med 2 dagars fängelse vid vatten och bröd, fylleri med 12 timmars stockstraff vid vatten och bröd samt oljud med 4 timmar stockstraff. (Rudolf Björkman "Det nya Jönköping. Från stadens flyttning till slutet af sjuttonde seklet." s 292)

Under stormaktstiden var den lutherska kyrkan i Sverige inte en statskyrka, utan kyrka och stat var ett. Begreppet statskyrka blir aktuellt först under frihetstiden då ett sekulärt statsbegrepp ersätter det teokratiska. Däremot var kyrkan en självständigt organiserad aktör i staten, liksom prästerna var både rikets och lokalsamhällets präster. De hade en dubbel lojalitet, dels var de överhetens tjänare, dels var de folkets herdar. Över dessa lojaliteter stod den högre mot Gud. "Det gällde då att se vilken lojalitet som kunde förenas med lojaliteten mot Gud." Myndigheterna ville se att prästerna skulle fungera som statens förlängda arm, eftersom de stod folket nära och hade goda möjligheter att påverka opinionen. (Anders Jarlert "Kyrka och tro" s 252)

Både under Gustav II Adolf och senare gjorde kronan framstötar för att ställa kyrkan under tillsyn av en blandad överstyrelse - consistorium generale. Men prästerna under Johannes Rudbeckius höll emot, och regeringen fullföljde aldrig sina planer. År 1636 hade förmyndarregeringen så när fört frågan i hamn, men Oxenstierna avstod från att föra den vidare - för att i stället manövrera ut Rudbeckius som de ofrälse ståndens förste samlande politiker. Prästerskapet vid riksdagen - consistorium regni - bibehöll sin ställning som den mest auktoritativa församlingen i nationella kyrkofrågor. (Gunnar Wetterberg "Från tolv till ett - Arvid Horn" s 390)

Under 1600-talet blev biskoparnas och domkapitlens makt allt mer bestämmande för det svenska kyrkolivet. . . . I Skara stift spåras en stark självmedvetenhet hos biskoparna och en ortodox nitälskan att ingripa i de borgerliga förhållandena till värn för sedlig vandel. Karakteristiskt för den stränga lutherska ortodoxien under 1600-talet är, att Sveno Svenonis (biskop 1618-1639) i en skrivelse till konungen bland annat krävde, att Kungl. Maj:t måtte påbjuda, att Mose lags bestämmelser om äktenskapet skulle följas. (Bo V:son Lundqvist "Reformations- och stormaktstidens historia" s 90)

(När) Axel Oxenstierna såsom talman för krigsbefälet och följd av de förnämsta inom detsamma, begynte ödmjukligen bedja konungen (Gustav II Adolf) bättre taga sig till vara och ihågkomma, huru dyrbart hans liv vore för fäderneslandet, då svarade han: "Jag kan icke tro, I gode herrar, att min person är av så stor vikt som I förebären, ty om ock något dödligt händer mig, är jag viss och övertygad därom, att Gud skall vaka över Svea rike hädanefter som hittills. Och efter nu Gud gjort mig till konung och lagt mig denna börda uppå, så bör jag ej av fruktan eller lättja svika min plikt eller se på min enskilda fördel. - Och skulle i krigets skiften döden bliva min lott, må jag väl vara glad. Ty kan en konung dö ärorikare än i striden för sin Gud och sitt folk?" (Anna Maria Roos "Gustav II Adolf - Hans liv och bragder" s 49; Dirschau augusti 1627)


ca 1625 - ca 1600

Man kan tala om mycket fasta band mellan kyrka och stat i stormaktstidens Sverige. Predikstolarna blev, både bildligen och bokstavligen, ett forum varifrån lydnaden inför överheten, inte bara den himmelska, inskärptes i församlingen. Från predikstolarna förkunnades inte bara Guds ord utan även påbud och befallningar från rikets världsliga överhet. I böndagsplakaten kunde kungarna lägga ut texten om sin syn på rikets läge och vad som krävdes av medborgarna. Så skedde mycket omsorgsfullt när Gustav II Adolf beslöt att gripa in i Trettioåriga kriget och var angelägen om, att folket ute i landet skulle inse det nödvändiga i ett beslut som krävde stora skatter och tunga utskrivningar av krigsfolk. (Lars-Olof Larsson "Småländsk historia - Stormaktstiden" s 22)

Gustav (II) Adolf var ... en (Bibelns kung) David och Sverige ett Israel. Alla i riket var Guds barn, och så länge de levde i enlighet med Guds vilja gick allt riket väl. Uppfattningen om relationerna mellan Gud och människor präglades av ett gammaltestamentligt kontraktstänkande i vilket Gud och Israel levde i ett förpliktande förbund. Sverige identifierades med det gammaltestamentliga Israel, och kungarna på Sveriges tron var efterföljare till Gamla testamentets fromma regenter. Samma gudomliga utkorelse förekom i andra europeiska länder vid denna tid, man levde i en stor ännu oavslutad berättelse som hade börjat med orden "varde ljus", och till det som hände i samtiden fanns det parallella företeelser i den bibliska historien. Därför kunde Uppsala mötes beslut (år 1593) anses motsvara det avskaffande av avgudadyrkan och den förbundsförnyelse mellan Herren och hans folk som hade skett under kung Asa, så som detta beskrevs i andra Krönikeboken. ... Det svenska Israel var en politisk gemenskap kring tronen och altaret. (Nils Erik Villstrand "Stormaktstidens politiska kultur" s 53)

(Under det tidiga 1600-talet) motsatte sig biskoparna (i Sverige) ivrigt världslig inblandning i kyrkliga angelägenheter och hävdade kyrkans frihet och självständighet. I dessa strider om det s.k. consistorium generale kunde just splittringen mellan högre och lägre prästerskap bidra till att luckra upp den kyrkliga fronten, då företrädare för det lägre prästerskapet intog en mer välvillig inställning till de statliga strävandena. (Nils Runeby "De fyra stånden" s 43)

Undersåtarne skola icke hämna sig själfva och anstifta uppror emot öfverheten; här står icke: löper tillsamman, I undersåtar! sammanroten er, afsätten öfverheten, skymfen, lasten och straffen honom. Nej, nej! Gör öfverheten icke rätt, så är straffet därför icke dig befalldt, utan Guds dom. Gud, döm du jorden! Därföre ville David icke döda Saul, änskönt denne ofta kom i hans händer. 1 Sam. 24, v. 7. (Johann Arndt "Johann Arndts Andliga Skattkammare" s I:330 i kommentar till Ps 82:8)

Gustaf Adolf och Axel Oxenstierna var anhängare av teorier som hade blivit utvecklade och förverkligade i andra lutherska länder, om att staten borde ha medinflytande över kyrkan. Kyrkans målsmän avvisade konsekvent alla sådana förslag. Framför allt ärkebiskopen Petrus Kenicius (1555-1636, biskop i Skara 1595, ärkebiskop 1609) och den kraftfulle biskop Johannes Rudbeckius i Västerås hävdade kyrkans oberoende. (Jerker Rosén ”Regimförändringen 1611” s 18-19)

I 1686 års kyrkolag stadgas att statsmaktens kungörelser skall läsas upp av prästen från predikstolen: "Och sedan bönerna är förrättade, avkunnas vad vi eller våra befallningshavande, på våra vägnar, kunna ha att bjuda och tillkännage." Det "vi" som möter i citatet är kungen. Elisabeth Reuterswärd har framhållit hur forskare tenderat att underskatta det tidigmoderna samhällets förmåga att kommunicera medialt. Den statliga förvaltningsapparaten var svagt utbyggd och få kunde läsa. Därför var kungörandet som kommunikationskanal från överhet till undersåtar oslagbart effektiv. Gudstjänsten var det enda tillfället när man regelbundet kunde nå en mycket stor del av församlingens medlemmar. Inom ett par veckor, högst en månad, var kungens vilja känd över hela riket. Stadgandet i kyrkolagen 1686 har uppfattats som epokgörande. Från och med nu flyttades kungörandet över från staten och dess lokala ämbetsmän till kyrka, prästerskap och enkannerligen predikstolen. Det var i ett så här sent skede av sin maktkoncentration som statsmakten tryggade tillgången på en effektiv informationskanal. Denna uppfattning är felaktig. Det finns rikliga dokumentariska belägg för ett omfattande kungörande från predikstolarna under hela 1600-talet. Stadgandet i kyrkolagen om plikten att kungöra var följaktligen inget nytt utan en kodifiering av praxis. Gustav Vasa blev kyrkans högsta styresman, men detta förvandlade inte omedelbart kyrkan till ett lydigt redskap. Det var i och med att 1500-talets lärotvister var förbi och kyrkan under stormaktstiden instrumentaliserades av statsmakten som prästerskapet på allvar kunde tas i bruk för att sköta den kommunikation som riktades mot undersåtarna. Därför var tingen, marknaderna och för ändamålet sammankallande möten under 1500-talet de dominerande arenorna för kunglig agitation och informationsspridning. Vi möter kungen själv - Gustav Vasa besökte flitigt ting och marknader - eller hans män som propagandister eller informatörer. Förhållandena förändrades i början av 1600-talet. Sockenprästerna kunde vid högmässan nå en betydande del av sina församlingsbor varje sön- och helgdag. Kyrkans nät av församlingar var finmaskigt och informationsspridningen effektiv under förutsättning att kronan kunde lita på prästerna. Också det sistnämnda kravet uppfylldes i och med ingången till stormaktstiden. Prästerna blev statsmaktens megafoner. (Nils Erik Villstrand "Nyheter från predikstolen" s 52)

Det var ... icke lätt för alla de tyska lutheranerna att förlika sig med den stora makt, som förhållandena hade förskaffat furstarne äfven inom det kyrkliga området. ... Augsburgerfreden hade upphäft de gamla biskoparnes makt men icke uttalat något om dess öfverlämnande till furstarne. Till följd af den tidens hela tankegång måste man nödvändigt hafva biskopar med världslig makt; efter evangeliska grundsatser kunde endast landsherrarne blifva sådana. För att rättfärdiga den föeliggande ordningen uppställde man då den teori, som senare kallades episkopalsystemet. Detta system betraktar landsherren såsom den romerske biskopens rättslige efterträdare, hvilken såsom sådan har kyrkostyrelsen i sin hand. Efter devolutionsteorien är biskopsmakten "tills vidare (tantum ad interim)" öfverflyttad på landsherren, så att denne har blifvit en dubbelperson (duplex persona), på en gång furste och biskop. Men landsherren har blott biskopsmakten "såsom ombetrodt gods" (tantum ad instar depositi), och han må blott utöfva den med tillhjälp af särskilda kyrkliga organer (konsistorier och superintendenter), som af honom få den nödvändiga världsliga myndigheten. Enligt restitutions-teorien, som bland andra Johan Gerhard hyllade, är kyrkostyrelsen (cura religionis et sacrorum) direkt en del af landsherrens gudomliga rättighet, ty Gud har gjort fursten till väktare för lagens två taflor. Såsom den, hvilken skall värna lagens första tafla, måste fursten, kyrkans förste man (praecipuum membrum ecclesiae), draga omsorg om den sanna gudsdyrkan och den rätta kyrkliga lagstiftningen i sitt land. Men med hänsyn till kyrkan har han blott yttre, icke inre, andlig makt (potestas externa, non interna, non spiritualis); denna sistnämnda är hos lärarståndet. Blott till namnet (nominetenus), icke i verkligheten är landsherren alltså biskop; han kan hvarken lära eller utdela sakramenter eller utöfva kyrkotukt. Och till och med vid sin styrelse öfver kyrkan måste han hafva kyrkans egen anslutning, först och främst lärareståndets, som verkar genom konsistorierna. Ehuru landsherren har biskoplig, nästan påflig myndighet, kan han alltså blott utöfva denna genom andra. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria från reformationen till upplysningstidehvarfvet" s 486-487)

(Prästerskapets) strävan gick ut på att få en uppdelning till stånd som innebar att det var de som tolkade Guds ord, medan den världsliga överheten skötte politiken i enlighet med de principer de genom tolkning lagt fast. Kravet på läromyndigheten var det viktiga för prästerskapet. Vid den slutliga regleringen av tronfrågan genom arvföreningen 1604 nämndes inte Uppsala mötes beslut, vilket kunde ses som en framgång för Karl. Att ta upp teologiska frågor på riksdagarna och således hänskjuta dem till alla ständernas avgörande var Karls metod att komma till rätta med den teologiska oppositionen. Det var prästeståndet som (tidigare) hade kommit med det starkaste motståndet mot hertigen och skälen var teologiskt motiverade. För att knäcka detta motstånd utfärdade Karl under den följande tiden en mängd olika förordningar, som alla hade detta enda som mål. (Ingun Montgomery "Sveriges kyrkohistoria - Enhetskyrkans tid" s 37)


ca 1600 - ca 1550

Efter långa förhandlingar med hugenotterna kom det berömda nantesiska ediktet till stånd (15 april 1598), hvilket innebar en ny epok i den kristna kyrkans historia. För första gången gjordes nu inom denna ett försök att ställa medborgarne i en stat, hvilka tillhörde olika bekännelser, som lika berättigade vid sidan af hvarandra. Det är liksom morgonrodnaden till en bättre tid, ett ärofullt minnesmärke för sin upphofsman, som förvisso här visade sig vara långt före sin egen tid. Ediktet stadfäste den katolska kyrkans karaktär af egentlig statsreligion, men gaf de reformerte full medborgerlig jämlikhet. Hugenotterna vunno ännu mer. De behöllo i sin ego två hundra befästa platser, hvilkas garnisoner, som endast utgjordes af hugenotter, konungen själf måste besolda. De bibehöllo vidare sin politiska och kyrkliga organisation i provinsial- och generalförsamlingar, hvilka visserligen skulle rådpläga under statens kontroll. (M. Philippson ”Motreformationen i Syd- och Västeuropa” s 607)

I mars 1593 anhöll deltagarna vid Uppsala möte hos hertig Karl och rådet att Uppsala universitet skulle återupprättas. Förutom en klar och entydig trosbekännelse var ett eget universitet en viktig förutsättning för att kunna slå vakt om landets evangeliska särart. ... Genom hertigens och rådets brev den 1 augusti 1593 blev universitetet formellt återupprättat. ... För Sveriges utveckling till en självständig nationalstat och som ett evangeliskt-lutherskt land var ett eget universitet av grundläggande betydelse. Där kunde man utbilda svenska rättrogna präster liksom också goda ämbetsmän för statlig tjänst, vilket låg i hertigens men inte i kung (Sigismunds) intresse. ... Under tiden efter refomationen hade det i de tyska reformatoriska staterna blivit allt vanligare att betona den världsliga överhetens ansvar inte bara för juridiska och ekonomiska frågor. Även för kyrkan hade överheten en förpliktelse i sin egenskap av kyrkans beskyddare ("custos ecclesiae"). Religion och rätt var de båda grundpelare på vilka ett lands välgång vilade. I och med att fursten tillskrevs ansvaret för landets välgång fick han också ansvaret för dess religion. Till religionens område räknades också universiteten vars givna uppgift det var att slå vakt om den rätta läran både genom sin egen undervisning och genom att examinera dem som hade studerat vid utländska universitet. Eftersom enighet i religionen ansågs vara en viktig förutsättning för fred och lugn i landet, hade universiteten således under hela 1600-talet här en mycket viktig uppgift. Den teologiska fakulteten ansågs också länge vara den viktigaste vid universitetet. ... Hertig Karl ... utfärdade den 15 mars 1595 sådana privilegier för Uppsala universitet, som säkrade dess existens. ... Akademien skulle ha kontroll över den högre skolundervisningen i hela landet. Målet var att undervisningen skulle vara likformig genom att man använde samma böcker och hade fastställda läskurser. Undervisningen skulle redovisas skriftligt till akademien en gång om året liksom också vilka elever som hade följt den. När en elev hade slutat sin skolgång, skulle han med skolmästarens intyg infinna sig vid universitetet för att där examineras av rektor, som sedan skrev in honom, om elevens kunskaper visat sig tillfredsställande. Här kan man tala om ett centraliserat undervisningssystem! ... Genom den första magisterpromotionen uppvisade universitetet år 1600 offentligt vad som hade uppnåtts. Promotor Laurentius Paulinus Gothus kallade i sitt tal skolorna för "den helige Andes verkstäder" där lärdomen inhämtades. Därefter kreerades 15 baccalaurer och av dem blev sju också magistrar. Uppsala universitets verksamhet var vid tiden för Karl IX:s bortgång, trots alla ansträngningar, inte imponerande. Antalet studenter var obetydligt och professorerna bara sex, sju stycken. I praktiken kunde den lilla akademin liknas vid en påbyggd katedralskola. (Ingun Montgomery "Sveriges kyrkohistoria - Enhetskyrkans tid" s 16-24)

Efter Johan (III:s) död valdes (Abraham) Angermannus vid Uppsala möte 1593 till ärkebiskop och hamnade i en ny lojalitetskonflikt. Johans son Sigismund hade arvsrätt till den svenska kronan trots att han var katolik. Angermannus drev linjen att Sigismund före kröningen skulle med ed lova att behålla den svenska kyrkan vid den ordning som gällt under Laurentius Petris sista år. Sedan Sigismund motvilligt avgivit detta löfte och lika motvilligt utnämnt Angermannus till ärkebiskop, förrättades kröningen. Angermannus höll kröningspredikan. Till skillnad från Olavus och Laurentius Petri, som talat över Romarbrevet 13 om lydnad för överheten, valde Angermannus 1. Tim. 2 och talade över ämnet "Man skall bedja för överheten". Samma lojalitet han visat Johan III visade han nu hans son trots att denne var katolik. Någon lydnad mot en katolsk kung i andliga frågor kunde det dock aldrig bli tal om. (Sven Ingebrand "Predikan under reformationstiden" s 239)

Enligt luthersk-teokratisk åskådning var överheten förordnad av Gud. På grund därav skulle konungen ständigt bemötas med vördnad och respekt av sina undersåtar. När (Abraham) Angermannus således i sina stridsskrifter inte angrep Johan III personligen, berodde detta inte på någon låtsad okunnighet om konungens roll i de svenska kyrkoreformerna. Kraven på kyrkans frihet och hennes rätt att själv bestämma i egna angelägenheter, hävdades starkt av antiliturgisterna i Sverige. Särskilt gäller detta Abraham Angermannus. Ingen har kritiserat tillvägagångssättet vid de nya kyrkoreformernas genomförande i Sverige skarpare än han. Hans uttalanden om hur allmänna möten skulle hållas, förebådar vad som skulle ske i Uppsala 1593. (Ragnar Ohlsson "Abraham Angermannus" s 176)

Oppositionen mot Röda Boken ... hårdnade ... alltmer under 1580-talets lopp. Motståndsmän som rönte förföljelse i konungariket fann alltid asyl i hertigdömet, och hertig Karl gick mycket långt i hjälpsamhet mot brodern (Johan III:s) vedersakare. ... 1587 höll hertigdömets präster ett möte och förkastade uttryckligen liturgien, vilket framkallade en ursinnig kunglig skrivelse med många gruvliga okvädinsord: förrädare, huvudljugare, trosspillare, ärelösa skändare, olärda stympare och åsnehuvuden, satanister vilka lyda lögnens fader. Kungen sade sig inte kunna tåla sådana djävulsledamöter och förklarade dem fredlösa i sitt rike, men de hertigliga prästerna lät sig inte förfäras av denna salva utan gav svar på tal. Efter denna tid undergrävdes liturgiens ställning oavbrutet, och mot slutet av sitt liv tycks kungen ha insett att dess dagar var räknade. Därom föreligger rentav ett resignerat yttrande av denne koleriske man: "Vilja de ej hålla den nya mässordningen så må de hålla den gamla. Vi äro ej deras samvetens konung." (Alf Henrikson "Svensk historia I" s 349)

Ett exempel på hur den spanska nationalkatolicismen kunde fungera är Filip II:s ståtliga slott Escorial, som stod färdigt 1584. I sin grundplan avbildar det ett halster, skyddshelgonet Sankt Laurentius attribut. Det är samtidigt ett kloster och har en kyrka, som med sin väldiga centralkupol är byggd efter modell av Peterskyrkan i Rom. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 220-221)

Johan III:s liturgi av år 1576, den berömda "röda boken", kom att spela en stor roll i Skara stifts hävder. Liturgien, som kan sägas vara varken romersk eller evangelisk utan snarare innebära en skicklig reformistisk restauration av den romerska gudstjänstordningen, antogs i Skara stift redan 1577. Över huvud taget synes Skara stift ha gjort det minsta motståndet mot den nya gudstjänstordningen, vilket väl närmast var en följd av biskopen Jacob Johannis' intresse för liturgien. . . . Norra delen av Västergötland, Vadsbo och Valle härader, hörde vid denna tid till hertig Carls hertigdöme, vilket dessutom som bekant omfattade Värmland, Närke och Södermanland. Carl var ju mycket intresserad av teologi och lutade starkt åt kalvinismen, vars rationalistiska syn överensstämde med hans egen förståndsmässiga läggning. Det är då självklart, att han skulle taga bestämt avstånd från Johans katolska sympatier. Den nya liturgien ville han under inga omständigheter tillåta i sitt hertigdöme och han förbjöd skaradjäknarnas sockengång i Vadsbo och Valle härader. Snart tog hertigen upp kampen på allvar. För att skydda de delar av hertigdömet, som voro närmast utsatta för inflytande från den för liturgien intresserade biskopen i Skara, beslöt Carl år 1580 att lösgöra de båda nyssnämnda häraderna från moderstiftet för att tillsammans med Värmland utgöra ett eget stift eller en s. k. superintendentia. (Bo V:son Lundqvist "Reformations- och stormaktstidens historia" s 86-87)

Sammanfattar man stiftsgenomgången visar det sig att (kung) Johan (III) hade betydande problem att få Liturgin ("Röda boken") att fungera på stiftsplanet efter antagandet i februari 1577. Ingalunda komplikationsfritt men i alla fall acceptabelt tycks det ha gått i Uppsala, Västerås, Skara och Åbo. Ännu i början av år 1580 hade mycket litet skett i Växjö och Linköping, och i Strängnäs stift var Liturgin till och med förbjuden. ... Den 19 maj 1580 klagade kungen i ett brev till biskopen (i Växjö stift) över utvecklingen där. Han påstod att de flesta biskopar och präster som skrivit under förbindelsen i Stockholm 1577 glömt vad de lovat. Biskoparna borde därför se till att Liturgin kom i bruk och att de präster som stympade ritualet avsattes. Under året 1580 sände kungen sina kommissarier, Knut Knutsson Lilje till Oknö och sin sekreterare Henrik Mattsson, till Växjö stift för att förmå allmogen att underteckna förpliktelser till lydnad mot kungen. Dessa följde samma mall som (tidigare under året) tillämpats i Västergötland. (Åke Andrén "Sveriges kyrkohistoria - Reformationstid" s 185,197)

Såväl Olavus som Laurentius Petri fick uppdraget att hålla kröningspredikan: Olavus vid Gustav Vasas kröning och Laurentius vid kröningen av Erik XIV. Båda bröderna hade valt Rom. 13:1-8 som utgångsord. ... Ämnet för Laurentius är överhetens uppgift. Den sägs för det första vara att vidmakthålla lag och rätt. Detta gäller främst omsorgen om kyrkan, säger Laurentius i motsats till Olavus, ty de tre första buden - alltså den första tavlan - gäller förhållandet till Gud. Så var det också i Gamla testamentet. Laurentius ger flera exempel på hur de gammaltestamentliga konungarna satte templet främst. Men därefter gäller det att följa Mose lags andra tavla och ha omsorg om det världsliga regementet. ... Den andra uppgiften är att döma efter lagen och den tredje att straffa dem som bryter mot den. ... Därefter går Laurentius igenom undersåtarnas plikter. Av dem krävs främst lydnad. De skall vidare betala skatt, respektera överheten och bedja för den. (Sven Ingebrand "Predikan under reformationstiden" s 254-255)

(Ärkebiskop Thomas Cranmer) mötte (år 1556) modigt döden på bålet utanför staden Oxfords murar. . . . Till sin natur var Thomas Cranmer en saktmodig och försiktig man, men till sist höll han ändå fast vid den sanning han funnit i Bibeln och satte den högre än principen om lydnad för monarken (Maria Tudor). Han framstår mer än någon annan som reformationens grundläggare i engelska kyrkan. (Colin Buchanan "Thomas Cranmer" s 442; författaren född år 1934; Maria Tudor född år 1496 i London, England; Thomas Cranmer född år 1489 i Aslockton öster om Nottingham och norr om London i England)

Geijers ord att Sveriges historia är dess konungars besannas av kyrkklockorna. Aldrig har de ringt så många dagar i följd och under så lång tid varje dag som när kungen var död. För många klockor blev det också den sista ringningen. Över hela landet finns exempel på att klockor spräcktes under kungsringningen. Bevarade budkavlar vittnar om att sockenborna i tur och ordning kallades att möta upp vid klockorna dag efter dag. Med alla klockorna skulle det ringas upp till fyra timmar i följd, så nog fick de svenska bönderna känna av att deras kung var död. Kungsringningen ingick i renässansens stora ceremoniprogram sådant det utbildats vid kejsar- och furstehoven i Europa. Det tidigaste exemplet i vårt land är Gustav Vasa befallning 1551 till biskoparna om ringning vid "vår nådigste frus", det vill säga Margareta Leijonhufvuds, död 1551. Vid kungens eget frånfälle 1560 skedde den första kungsringningen i egentlig mening, och detta mönster har följts ända fram till Gustav VI Adolfs död 1973. Under 1500-talet var ringningen måttligt lång, men vid Karl IX:s död 1611 varade den i 136 dagar. Den annars i sina levnadsvanor enkle Karl XI önskade vid sin gemåls bortgång driva fram ett så omfattande, värdigt och glorifierande sorgeprogram som kunde tänkas, men bakom de personliga önskemålen lyser tidssmaken, barocken, igenom. Denna älskade att omge tillfällighetfesterna - inte minst de sepulkrala - med en ståt vars make inte skådats vare sig tidigare eller senare. Gustav III fick nöja sig med sextionio dagars ringning, och under 1800-talets senare hälft minskades ringningen ytterligare. För Gustav V ringdes i tio dagar. Kungsringningen skedde i varje kyrka i landet, klockringning efter avlidna biskopar kunde påbjudas i deras respektive stift och efter adelsmän i de socknar där de hade jordagods. (Nils-Arvid Bringéus "Guds basuner - Klockorna och den nya tron" s 458-459)

Prästerskapet fick (under 1500-talet) nära nog karaktären av en statlig tjänstemannakår. Konungarna vande sig särskilt att lita till sockenprästerna som överhetens redskap i orterna. (Nils Herlitz "Grunddragen av det svenska statsskickets historia" s 63; Rikets ständer i riksstyrelsens tjänst)


ca 1550 - ca 1530

Gustav Vasas valspråk löd: All makt är av Gud. I sina tal och brev framhåller han genomgående, att den Högste hade givit de krafter och de medel han behövde för att återupprätta Sverige och grunda sitt kungadöme. Ingen av hans rivaler om makten i landet har detta gudomliga stöd, han är den ende, den kallade, den utvalde, och därför har han rätt att begära svenska folkets förtroende och stöd för sin politik. Och Gustav Eriksson ställde själv in sig i raden av de Guds undermän, varom bibeln berättar. I flera tal - som i trontalet vid Västerås riksdag 1544 - liknar han sig vid en ny Moses, som frälst svenskarna ur den danska träldomen, liksom bibelns Moses lyckligen förde Israels barn ur den egyptiska träldomen. I sitt avskedstal till ständerna 1560 liknar han sig vid den ringe ynglingen och fårvaktaren David, som besegrade den oövervinnelige Goliat och som av Herren blev upphöjd till kungligt stånd. . . . Men kungen ger Gud all äran för sitt verk: "Är något gott uträttat, då har Gud det gjort. Tacken honom därför."Och när han hade fyllt Eskils gemak med silverskatter, tagna från rikets fattiga sockenkyrkor, förklarade han att det var Gud själv som hade skänkt honom dessa rikedomar. (Vilhelm Moberg "Min svenska historia berättade för folket. Andra delen." s 234-235)

År 1543 blev för Växjökapitlet ett katastrofens år. Kapitlets hela egendom indrogs till kronan. Biskopsämbetet såväl som skolan (i Växjö) blevo helt beroende av konungens gunst och nåd. Skolmästaresysslan blev visserligen ej avskaffad men besattes med en innehavare, Nils Knutsson, som ej tagit sin uppgift på synnerligt allvar. Att han kom att bekläda sysslan och erhålla anslag berodde mest på att han vunnit Gustav Vasas ynnest genom anpassning efter konungens idéer. Han gjordes också till kungl. Hovpredikant vid mycket unga år. Denna ynnest torde väl ej heller bidragit till att göra honom till en lämplig rektor för skolan. (Herbert Johansson "Stiftskyrkan och diakonien" s 553)

Vari resulterade den kyrkoreformation, som Gustav Vasa maktfullkomligt - med åsidosättande av Olaus Petri - tog hand om? Efter ett par decennier hade kyrkan i Sverige endast bytt överhet: som överhuvud fick den en kung i stället för en påve. Det blev en kunglig i stället för en folklig institution. Gustav Vasa behandlade kyrkans egendom som sin egen och avgjorde självrådigt alla dess angelägenheter. Den blev en kungens kyrka. (Vilhelm Moberg "Min svenska historia berättad för folket. Andra delen." s 251)

Gud plägar underliga handla i världen. Emot högmodiga furstar sätter han ofta överdådiga undersåtar, båda parterna eller ock visseliga ena parten till fördärv. Därför varda de land där som överdådigt folk bor uti ofta underkuvade av tyranner, onda furstar och regenter, och tvärt emot tyranner pläga få tyranners död, och det sker ju mest av deras egna tjänare eller undersåtar, som med alla krönikor bevisligt är. Dock kan man icke giva undersåtarna där rätt med, att de slår deras herrar och konungar ihjäl, ehuru onda de äro, ty de äro icke deras domare i sådan måtto, att de skola dräpa dem. Därför pläga de undersåtar som deras herrskap ihjäl slå, det dyrt nog betala. Men Gud som allting regerar, plägar straffa den ene skalken med den andre, så att de där arga och onda vilja vara, skola ju alltid hava det förmoda sig, att en annan skall finnas som dem skall övermäktig varda. Det plägar allmänneliga vara herrars och furstars fördärv, att de vilja mera vara fruktade än älskade av deras undersåtar, såsom denne (tidigare omnämnde) konung Ragnvald gjorde. Därför gick det honom illa. Ty att ej är annars möjligt, än att människan ju hatar och haver en ond vilja till den hon fruktar och rädes för och väntar sig ont utav. Där nu många äro som hata och ingen som älska, där måste det ju slå till en ond ända på det sista. (Olaus Petri "En svensk krönika" s 276-277)

För (Georg) Norman är liksom för Melanchthon predikan främst undervisning. ... Norman tar (i början av 1540-talet) upp frågor om vad som är lämpligt att behandla i predikan och vad som inte är lämpligt. Man skall inte tala för mycket om den kristna friheten, ty det skapar lätt oro. I stället skall man framföra Bibelns krav på lydnad mot överheten. Man skall inte utlägga bibelböcker som kan ge anledning till missförstånd. Dit hör till exempel Uppenbarelseboken, som medverkade till bondekrigen. Man skall inte heller använda texter som kan förorsaka olydnad mot myndigheterna och inte tala över Konungaböckerna så att åhörarna identifierar vår överhet med de dåliga konungarna. De nyttigaste bibelböckerna är Romarbrevet och Första Petrusbrevet. Bland evangelierna framhäver Norman särskilt Matteusevangeliet, ty det ger mycken kunskap om Jesu liv. ... Den stora skillnaden mellan Olavus Petri och Georg Norman är inställningen till överheten. Olavus är djärv och orädd. Han frågar enbart efter sanningen. Han vågar framföra kritik utan hänsynstagande till den klandrandes samhällsställning. (Sven Ingebrand "Predikan under reformationstiden" s 254)

Naturligtvis är det bara en liten bråkdel av skarastiftets medeltida silverskatt, som räddats till våra dagar (1940-talet). Mycket har under århundradenas lopp förbrukats, smälts ned och återuppstått i ny gestalt, och mycket har gått förlorat genom Gustav Vasas beryktade konfiskationer av kyrksilver i samband med befrielseverket och reformationens genomförande. De utförliga konfiskationsprotokollen för västgötakyrkornas del ha tyvärr förkommit, men det finns ingen anledning att tro, att det gick mildare till här än annorstädes. Klostrens egendom vore självklart nog hemfallen åt kronan, och alla de föremål, som hängde mera intimt samman med den katolska kulten och nu upphört att göra tjänst, relikskrin, monstranser, helgonbildernas smycken etc., beslagtogos i den mån de voro av ädel metall. Men inte nog härmed. De rikare kyrkorna hade ofta mer än en uppsättning av nattvardstyg, och kronans uppbördsmän lämnade sällan kvar mer än det oundgängligen nödvändiga, en kalk och paten för varje kyrka för nattvardsgångens upprätthållande. Skara domkyrka fick t. o. m. lämna ifrån sig biskopsinsignier: en kräkla, smycken till biskopshandskar och en stor ring. Efter denna hårdhänta åderlåtning från statens sida är det ganska naturligt, att det dröjde någon generation, innan lusten att donera silver till hembygdens kyrkor återvände. Det var i själva verket först under 1600-talet som kyrkornas silverkistor började fyllas igen - och då till stor del med krigsbyten från främmande länder. (Aron Andersson "Kyrksilver" s 222)

(1539) förordnades (Georg Norman) till svenska kyrkans högste styresman med rang av konungens ordinator och superintendent. I ett öppet brev som Gustav Vasa utfärdade i sin egenskap av den kristna trons högste beskyddare underrättades det förvånade prästerskapet att den nye superintendenten omedelbart skulle företa en visitationsresa för att utöva den domsrätt som tillhörde konungen av hans konungsliga namns fullkomlighet. Biskop Henrik i Västerås skulle resa med såsom superintendentens råd och adjunkt, och de två herrarna skulle se till att predikanterna i landet såsom brinnande lampor förelyste konungens undersåtar med sanna kristliga exempel och även att de från predikstolarna förmanade till kärlig fruktan, frid och hörsamhet mot överheten. En ämbetsman med titeln konservator skulle tillsättas i varje stift med uppgift att tillse att den nya ordningen efterlevdes, och under konservatorn lydde ett antal äldste, som skulle hålla visitationer oavbrutet. Alla dessa skulle vara lekmän. Ett religionsråd för hela landet skulle också inrättas, och detta tillsammans med superintendenten, adjunkten och konservatorerna skulle utgöra ett kyrkomöte som sammanträdde emellanåt när konungen fann lämpligt. ... De båda herrarna ingrep mycket djupt i församlingarnas angelägenheter och förhörde prästerna på deras kristendomskunskap, som inte befanns särskilt god; en del präster fick rentav böta för okunnighet. På katekesfrågan Vad är evangelium? svarade nämligen en att det vore dopet, och en annan lär ha uttalat att hans församling hade ingenting att göra med Gamla Testamentet, ty det hade förkommit i Noe flod. En mängd prästerliga tjänster indrogs, framför allt i Skara stift, genom att man slog ihop de små pastoraten, och till kronan indrogs vidare de två tredjedelar av tionden som förut hade delats mellan biskoparna, kyrkorna och de fattiga. Dessutom bokförde man noggrant kyrkornas klenoder av guld och silver och lade också beslag på sådant i stor utsträckning. Det är begripligt om superintendentens visitationsresor knappast var ägnade att göra Sveriges folk mera konungsligt till sinnes, och kyrkans tjänare som direkt drabbades av konfiskationerna greps naturligtvis av förbittring. (Alf Henrikson "Svensk historia I" s 257-258)

(1539) utnämndes den pommerske adelsmannen Georg Norman till superintendent - till gagnet kyrkominister. ... Med (honom) fick kyrkan sin nya organisation och en ny kyrkoordning, landets första evangeliska, efter tyska förebilder. ... Ett viktigt inslag i denna statskyrkoordning var uppmaningen åt predikanten att så ofta tillfälle bjöds inskärpa läran om överheten som en av Gud införd orubblig ordning. Opposition och uppror mot kung och stat var därför liktydigt med brott mot en gudomlig ordning. (Lars-Olof Larsson "Dackeland" s 35-36)

Vid övergången från medeltiden till nya tiden levde i Sverige en man med stor auktoritet, som inte förkunnade folkhatets evangelium: Olaus Petri. Han deltog inte i den hets mot de förbannade jutarna, som Gustav Vasa intensifierade under sin regering. Med en för tiden märklig objektivitet och saklighet behandlar han konflikterna emellan Danmark och sitt fosterland. Hans omdöme om unionstidens motsättningar emellan rikena är nyanserat och fritt från hatiska känslor. Han skilde inte emellan svenskar och danskar efter den politiska propagandans indelningsgrund. För honom bestod inte det ena folket, trofasta människor och det andra av djuriska, svekfulla och trolösa. I sin historieskrivning anlade han en etisk bedömning: han utgick från den kristna moralen. Och eftersom Olaus Petri hade en helt annan historiesyn än Gustav Vasa är det följdriktigt att kungen underkände reformatorns svenska historia och ansåg den "icke vara mycket värd". Han hade också makt att undertrycka den och han förhindrade även verkets spridning så effektivt han förmådde. . . . Reformatorn präglar en tidlös sats när han skriver: "Sanningen har ofta fått stå tillbaka i historien." Själv bemödade han sig ärligt att söka den. Han föll inte offer för hatappellerna mot grannen i söder, utan insåg den stora olycka för folken som den nya nationalismen utgjorde: den kunde endast bli grogrund för nya krig. Och om svenskars och danskars patriotiska skryt - danskarna var här sannerligen inte underlägsna svenskarna - skriver han i sin krönika: "Så behöver nu de svenske föga berömma sig därav, att de har vunnit mycket i Danmark, liksom de danske ock föga kan prisa sig av det de har vunnit i Sverige: skada och fördärv hava båda parterna haft." (Vilhelm Moberg "Min svenska historia berättad för folket. Andra delen." s 115-116)

(I mitten av 1530-talet) skilde (Gustav Vasa) sig från sina gamla rådgivare Olavus Petri och Laurentius Andreae. ... Konungen och mäster Olof hade alldeles olika åsikter om hur man borde använda de penningmedel, som indragits från den katolska kyrkan. För kungen var det viktigast att få en väl fylld skattkammare och ett kraftigt försvar till skydd både för riket och för den nya tron. ... Mäster Olof däremot menade, att de summor som fromma män och kvinnor en gång skänkt till kyrkan, också borde användas till kyrkliga ändamål. Man borde med dem avlöna fattiga luterska präster och underhålla skolor och universitet, så att landet kunde få män, som dugde att undervisa folket i Guds ord. ... Olavus Petri och Laurentius Andreae blevo av konungen ställda inför domstol. ... De anklagade dömdes att med svärd avrättas, därför att de vetat om en sammansvärjning mot konungen men förtegat den. Och dock kunde mäster Olof betyga med Gud och ett gott samvete, att han aldrig vare sig hemligen eller uppenbarligen sökt skada sin konung. De dömda blevo dock av konungen benådade. Gustav Vasas mening var tydligen endast att skrämma de djärva predikanterna till försiktighet. Men den gången hade den kloke härskaren räknat fel. I Olavis Petri hade han mött en man, som aldrig lät böja sig. När konungens häftighet var över, märktes det emellertid, att han i grund och botten tyckte bra om mäster Olof. Det visade han också genom att utnämna honom till Stockholms stads kyrkoherde och flera gånger taga honom till råds i viktiga saker. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden 1521-1611" s 119-121)

(Anabaptisterna) ansåg att Nya testamentet krävde att kyrkan inte skulle vara bunden av staten genom någon form av stöd eller kontroll. Det var den sistnämnda ståndpunkten som särskilt framkallade andra kristnas ovilja. Genom dopet upptogs varje nyfödd i en församling som i stort sett sammanföll med det borgerliga samhället, och den fasta förbindelsen mellan kyrka och stat betraktades av andra kristna som ett av Gud förordnat medel för stabilitet och sammanhållning. Många betraktade därför anabaptisternas verksamhet som samhällsomstörtande. Följaktligen blev de från första början utsatta för svåra förföljelser, och deras ledare blev ofta avrättade. De fick aldrig tillfälle att utveckla en gemensam ståndpunkt eller något anabaptistiskt samfund. 1534-35 fick en grupp av dem makten i den tyska staden Münster och försökte där med våld skapa det Nya Jerusalem. Anabaptisterna i Münster utgjorde en liten minoritet inom rörelse, men deras tilltag bekräftade andra kristnas värsta farhågor, och förföljelserna skärptes. (Barrington Raymond White "Anabaptister och baptister" s 443; författaren född år 1934 i grevskapet Kent i sydöstra England)


ca 1530 - ca 1525

Af Calvins Institutio och af spridda uttalanden i hans öfriga skrifter och bref kunna vi bilda oss en föreställning äfven om hans politik, som fick en icke mindre världshistorisk betydelse än hans kyrkliga reformation. Han häfdade statens betydelse och nödvändighet emot döparne och andra, som ansågo, att en ordnad stat strede emot den äkta kristendomens anda. Men staten har Gud att tacka för sin makt, och den bör utvecklas efter den gammaltestamentliga teokratiens förebild. Stat och kyrka skulle stå vid sidan av hvarandra såsom organismer, som hafva hvar och en sitt område. Statens verksamhet är riktad på det yttre lifvet, icke på samvetena, och hvarje sammanblandning af borgerlig och kyrklig makt strider emot Guds ord. ... Stat och kyrka hafva väl samma mål men olika verksamhetsområden, och de förhålla sig till hvarandra såsom kroppen till själen. Kyrkan behöfver statens understöd, till dess Guds rike har fullständigt trängt igenom. Politiken skall ledas med fromhet, och både stat och kyrka skola hylla Kristus såsom konung. Öfverheten bör vara sträng, ty den bär ansvaret för alla ostraffade förbrytelser. Det är "en grym humanitet" (crudelis humanitas) att gifva de ogudaktiga lösa tyglar. Man säger enligt Calvins mening med rätta, att "en furste, som intet tillåter, väl är ett ondt, men att en furste, som tillåter allt, är ett större ondt". Öfverheten skall bruka svärdet, men samvetet skall aktas, och den världsliga öfverheten skall afhålla sig från trostvång. Dess maktsfär är det yttre lifvet, och den har icke rättighet att gripa in på kyrkans område, utan den bör genom alla medel understödja kyrkan; ty religion och gudsfruktan bilda grundvalen för statslifvet. Allt, som är straffvärdt i Guds ögon, bör straffas af öfverheten, otukt och dryckenskap likaväl som gudsbespottelse och hvarje kränkning af Guds ära. Och straffet bör vara hårdt. Uppror emot Gud och sträfvanden att afskaffa den uppenbarade religionen är majestätsförbrytelser, som förtjäna att straffas med bålet. Den som gör sig skyldig till gudsbespottelse, afguddyrkan, otukt och äktenskapsbrott, bör lida döden, och mindre förbrytelser böra straffas med skampåle, spöslitning eller förvisning; till och med bruket af tortyr försvarar Calvin. Hos honom liksom hos alla, som hafva ett teokratiskt ideal, är straffrätten mycket sträng; hvarje förbrytelse betraktas från evighetens synpunkt såsom en kränkning af Guds majestät. Hans lära om nådavalet hindrar honom dessutom från att tillägga straffen det syftemålet att förbättra den skyldige; straff betraktas uteslutande som hämnd och tuktan. I motsats till döparne häfdar han, att rättmätiga krig äro tillåtna, och han försvarar rättigheten till revolution mot en tyrannisk regering. Men blott ifall öfverheten genom att öfverträda Guds bud har afsatt sig själf, är det en kristen tillåtet att förskaffa sig själf rätt. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria från reformationen till upplysningstidehvarfvet" s 232-233)

Åtskillnaden mellan det civila och det andliga möter oss också i (Martin) Luthers lära om de två regementena genom vilka Gud styr världen. I det andliga regementet styr Gud genom ordet och sakramenten, och människor får ta emot de nådegåvor som förmedlar tro och frälsning. I det världsliga regementet styr Gud genom att ta i bruk de makthavare och maktmedel, som verkar för samhällsordningens upprätthållande. Syftet är att främja det mänskliga livet och kyrkans fortlevnad. Statsmakten är därmed underordnad Guds vilja, men på så sätt att fursten kunde se sig själv som regent av Guds nåde och kyrkans beskyddare. Samtidigt var fursten bunden att följa Guds vilja så som den kom till uttryck i Den heliga skrift och utlades i förkunnelsen. Ordets auktoritet gjorde sig alltså gällande på alla områden. I 1500-talets samhällsliv innebar detta en devalvering av det världsliga. (Sinikka Neuhaus "Reformationen" s 186-187)

Att kung (Gustaf Vasa) berövade kyrkan så många av dess skänkta hemman betydde väl mindre i bondens livsföring. Skattebonden fick erlägga sin avgäld till kronan i stället för till kyrkan - det kunde komma på ett ut. Måhända kunde pålagorna i det hela därigenom mildras. Mera ingripande i sockenbornas liv blev det onekligen, då det kungliga brevet krävde att ena klockan skulle firas ned från stapeln där framme på kyrkogården och överantvardas åt kronans ombud, eller då det gällde att ur kyrkväggens välvda förvaringsrum hämta fram silverkannor och guldkalkar, ljusstakar och mässkrudar för att överlämna dem åt den penninghungrande kungens hantlangare. Bonden var van att höra bägge klockornas kallande ljud och att se de heliga kärlen stråla från altaret. Varför skulle nu Herrens och sockenmännens helgedom göras fattig, om evangeliet var så översvallande rikt, som man ständigt betygade. (Adolf Kloo "Kyrkan och bonden" s 388)

Herr Ture Jönsson Tre Rosor var den världsliga aristokratiens främste man med erfarenhet från flera decenniers politisk verksamhet bakom sig, och samman med biskop Magnus i Skara reste han år 1529 allmogen i Småland och framför allt Västergötland mot Gustav Vasa; upproret var på väg att sprida sig även till Östergötland och Hälsingland. Kyrkopolitiken gav ledarna ett tacksamt agitationsstoff, som kunde läggas effektfullt till rätta. Gustav Vasa fruktade ett ögonblick det värsta. Men än en gång var lyckan honom bevågen och upproret nedslogs med alla medel, med våld och list och skicklig övertalning; några av ledarna avrättades, andra gingo i landsflykt. Segern i Västerås (år 1527) var härmed befäst. ... Efter dansk förebild krävde kung (Gustav Vasa) att en klocka i varje kyrka skulle tagas i anspråk för statens finanser: 1530 gällde det städerna och klostren, följande år begärdes densamma av landsbygdens kyrkor. Detta var ett brutalt ingrepp i gammal tro: kyrkklockorna, som kallade församlingen till templet och renade luften från onda andar, spelade en stor roll i folkets religiösa föreställningsvärld ända sedan den tid, då deras klang för första gången hade ljudit från torn och klockstaplar under den stora kyrkobyggnadstiden i tidig medeltid. I Bergslagen och Dalarna mottogos kungens ombud i klockfrågan med "yxhamrarna" och drevos bort. ... (Men) Gustav Vasa kunde ostörd ... hålla räfst med de genstörtiga dalkarlarna vid Kopparberget i februari 1533. Han gick hårdare fram än någon gång förr. (Ingvar Andersson "Sveriges historia" s 147)

(Olavus Petri lät) trycka sin predikan vid Gustav Erikssons kröning i Uppsala 1528 - så skulle man hädanefter predika i Sverige. Där anklagade han öppet biskoparna och prästerna för att de försummat predika Guds ord i sin hunger efter makt och rikedomar. Olavus Petri hävdade vidare att kyrkan stod under kungamakten, vilket gjorde det till en kristlig konungs plikt att äga uppsikt över de andliga och bestraffa dem när så tarvades. Kungen kunde också själv undervisa sina undersåtar om Guds bud och vilja, för så hade David och Salomon gjort liksom Sankt Erik och andra fromma furstar i Sveriges historia. På 1530-talet skrev Olavus Petri också "En Swensk Cröneka". ... Framför sig hade Olavus Petri medeltidens rimkrönikor och lagar liksom den latinska historia som Ericus Olai hade skrivit på 1460-talet, "Chronica regni Gothorum". Där förklarade den lärde kanikern i Uppsala att Gud insatt en andlig och en världslig makt att styra människorna; kyrkan var lika överlägsen staten som solen överglänste månen på himlavalvet. Gud hade också genom historien utvalt heliga berg som säten både för tempel och fursteboningar, som Jerusalem och Rom. När svenskarna till sist kristnades byggde de sin förnämsta kyrka på det heliga berg i Uppsala där avgudatemplet fordom låg. De hade även beslutat att deras kungar skulle väljas vid Mora stenar utanför Uppsala och äga en kungsgård i staden - men nedanför domkyrkan, ett erkännande av den andliga maktens företräde. ... Olavus Petri avfärdade denna bild av den svenska historien med både sträng och hånfull kritik. (Kurt Johannesson "Med historien som vapen" s 65-66)

Konungsämbete är ordinerat och skickat av Gudi för det meniga bästas skull, att frid och rolighet må vara i land och städer, så att den ene icke gör den andre övervåld, och är för den skull ett kristligt ämbete ganska nyttigt och gott när det också kristliga brukat varder. . . . Den där nu detta ämbete kristliga föra och driva vill . . . han icke söker sin egen nytta och gagn därmed . . . ty Gud haver skickat konungen för folkets skull, och icke folket för konungens skull. . . . Gud säger att konungen icke skall församla sig många hästar, ej guld eller silver. Det icke så förstås skall att han icke skall hava hästar, harnesk, silver och guld och annat sådant som konungsämbete tillkräver, men att han icke skall förlåta sig däruppå, icke sätta där sina tröst till, utan till Gud. . . . Konungen skall alla sina livsdagar läsa Guds lag , på det han måtte lära frukta Herren sin Gud och hålla alla hans bud. . . . Vad är nu Guds bud? Det är att man skall älska Gud över allting och sin nästa som sig själv. Den det gör håller alla budorden. . . . Han skall ej förhäva sig över sina bröder, ej tyrannisera och nederkuva dem utan så skicka sig emot var och en sin nästa och underdåne, som han ville att han skulle skicka sig emot honom om han vore underdånen, och den andre vore konungen. . . . Han och hans ämbetsmän bära icke svärdet den skull att de därmed skola göra övervåld, som (tyvärr) nu av fogdar och andra ämbetsmän ofta sker, utan på det att de skola därmed avvärja övervåld, så att var de det icke göra misshandla de i deras ämbete emot det dem befallt är. . . . Den nu en kristen furste vara vill, han måste visserligen lägga den mening av, att han vill vara en väldig herre över sina undersåtar, och regera dem efter sitt eget sinne sig själv till godo och gagn, förty var han sådan mening haver, då är han icke en rätt kristen utan en tyrann över Guds allmoge. . . . Kärlek och förstånd måste båda vara i konungens bröst, var det eljes skall i regementet väl och kristliga tillgå. . . . Gud haver av sin egen godhet (oss oförtjänt) givit oss en god kristen konung, den han vill vi skola vara lydiga höriga. Emot honom hava några av våra infödda män sig upphävt och velat fördriva honom. . . . De ropa mest och varda bäst hörda som minst veta vad ett kristligt regemente tillhörer. . . . O, vilka förgiftiga hjärtan måste de hava, de där med den menige mans skada och fördärv fara efter deras eget upphöjelse och herradöme. . . . Konungen behålle regementet, ty det är honom befallt. Biskopar och präster predike Guds ord, ty så tillkräver deras ämbete och befallning, och vare med oss andra konungen underdåniga, lydiga och höriga som oss alla befallt är. (Olaus Petri "En kristlig förmaning till Sveriges inbyggare, utropad i Uppsala över högmäktig furstes konung Gustavs kröning tolfte dag januari 1528" s 54-67)

Konung Gustav kröntes den 12 januari 1528 i Uppsala domkyrka. Olavus (Petri) höll kröningspredikan. Den handlar om kungens och undersåtarnas plikter. Kungens uppgift är sålunda att främja det gemensamma bästa - inte sitt eget. Med hänvisning till 5 Mos. 17 betonar han att Gud vill, att kungen skall utses ur det egna folket och inte förhäva sig över sina bröder. Gud är nämligen den rätte konungen och kungen blott hans förvaltare. Fursten skall givetvis ha resurser till sitt förfogande men inte lita bara på dem utan på Gud, ty när Gud drar undan sitt bistånd går det illa för furstarna. Den hyllning och vördnad kungen får är därför inte riktad till honom personligen utan till hans ämbete. Det behövs mycket snille och förnuft för att regera Guds allmoge. Kungen skall därför ha förstånd och kärlek till sitt folk. Kungen är visserligen tillsatt för det världsliga regementet men han skall också se till att Guds ord predikas. En kung skall inte vänta sig goda dagar utan motstånd och vedermöda. Uppträder han som tyrann får han bereda sig på motstånd. Därefter tar Olavus upp undersåtarnas plikter. Han hänvisar därvid till Rom. 13, där aposteln säger att var och en skall vara sin överhet lydig, inte blott för att undgå straff utan för samvetets skull. Överheten är till för det gemensamma bästa och kräver därför lydnad. Här görs inte undantag för några, varken för påvar, biskopar eller prelater, ty Kristus själv var lydig mot överheten och betalade skatt och uppmanade oss att ge kejsaren det honom tillhörde. Gud har givit oss en god konung, en av våra bröder. Konungen skall behålla regementet, ty det är honom befallt, biskopar och präster skall predika Guds ord, ty det kräver deras ämbete. (Sven Ingebrand "Predikan under reformationstiden" s 252)

I Nikolsburg anordnades (1527) två diskussioner för att lösa tvisten mellan (Balthasar) Hubmaier och (Hans) Hut. De ämnen som blev föremål för överläggningar var följande: 1. egendomsgemenskapen, 2. krigsskatterna, 3. dopet, 4. nattvarden, 5. den yttersta dagen, 6. världsslutet, 7. gudsriket, 8. Kristi återkomst, 9. våldet. Hubmaiers ställning till alla dessa problem är ganska klar. Om man undantar frågan om dopet och nattvarden var Hubmaier till sin uppfattning en god lutheran. Lydnad för överheten skulle praktiseras, ty överheten var tillsatt av Gud, även om den var helt ogudaktig. En kristen skulle inte vägra krigstjänst eller betalning av krigsskatter, när överheten påbjöd det. ... Under debatterna med Hut blev ... Hubmaier så förskräckt över Huts förkunnelse, att han med furstens hjälp lät fängsla Hut! Det är möjligt, att Hubmaier ville visa myndigheterna, hur pålitlig han själv var. ... (Men) de båda motståndarna skulle snart få mötas på dödsbålet för den Herres skull som de båda kämpade för. Hut mötte sin bittra död först. (Karl Kilsmo "Den tredje reformationen" s 292-294)

Skulle (Gustav Vasa) få bukt med Daljunkarens anhang och bringa reda i rikets drätsel, måste han förfoga över den egendom, som hade samlats av den enda verkligt rika korporation som fanns i landet, nämligen den katolska kyrkan. Man räknar med att kyrkan vid medeltidens slut innehade 21.3 (procent) (mot 20.7 procent för adeln, 5.6 för kronan och 52.4 för skattebönderna; härvid är emellertid att märka, att i Finland, där adel och kyrka ej hade vunnit så starkt insteg, var skattejorden hela 96.4 procent). Kyrkans främste man, biskopen i Linköping Hans Brask, hade stött Gustav Vasa, men snart nog blev förhållandet mellan dem spänt. Kungen oroade biskopar och kloster med sina krav på lån och knektunderhåll, och hans lutherskt orienterade kansler Laurentius Andreae hade hotfullt yttrat, att timglaset snart nog skulle vara utrunnet för dem som hittills hade varit mycket mäktiga. Ett stort avgörande stundade nu. Mitt under Daljunkarens uppror kallades ständernas representanter till riksdag i Västerås (1527). ... Nu fattades riksdagsbeslutet, Västerås recess, ett av de märkligaste i Sveriges historia. Biskoparnas slott skulle överlämnas till kungen och deras militärmakt bestämmas av kungen. Biskoparnas, domkyrkornas och kanikernas överflödiga inkomst skulle i penningar inbetalas till kungen, såsom bestående skatt. Klostren skulle hållas vid makt, men förlänas till adelsmän. Adeln fick vidare återtaga, efter växlande villkor, de gods, som den sedan 1400-talets mitt hade skänkt till kyrkan. I en därefter utfärdad stadga, Västerås ordinantia, fastslogs med längre gående bestämmelser statens välde över kyrkan, och möjligheter öppnades att gå vidare på den väg som recessen anvisade. Med överlägsen skicklighet hade Gustav Vasa och hans medhjälpare lett ständerna dit han ville. Mot adelns, köpstadsmännens och böndernas samfällda medgivande förmådde kyrkans företrädare intet. Och detta beslut om en omfattande beskattning av kyrkan, kunde i sinom tid leda till en reduktion av kyrkogods; denna blev också under de närmaste decennierna etappvis verklighet och gick långt utöver prelaternas och domkyrkornas egendom och inkomster ända till sockenprästernas och sockenkyrkornas. Med denna stora seger över kyrkans mäktiga "stat i staten", som småningom hänsynslöst utnyttjades, kunde Gustav Vasa gå vidare mot sitt stora mål, den centraliserade, fast uppbyggda stat, som skulle ersätta medeltidens lösliga "förbund" av släkter, bygder och provinser. Adelns länskrav voro dessutom tills vidare tillfredsställda på kyrkans bekostnad, och förvaltningsreformen kunde fortsättas målmedvetet, utan alltför stor risk för motstånd från herrarnas sida. ... Statens ökade makt visade sig också i en allt klarare markerad frigörelse från påvekyrkan, fullbordad under 1530-talet. (Ingvar Andersson "Sveriges historia" s 143-145,148)

Under senmedeltiden utövade den romersk-katolska kyrkan en betydande dömande verksamhet, som garanterades av konungar och kejsare genom särskildprivilegielagstiftning. Vid kröningen lovade konungen att värna kyrkans frihet, vilket också inkluderade kyrkans domsrätt. De mål som tillhörde den andliga domsrätten reglerades i Sverige genom kyrkobalkarna och de världsliga målen genom landslagen. Det fanns också blandade mål som avgjordes av både världslig och andlig domstol. Beroende av målets karaktär uppbars påföljden i form av böter antingen av andlig eller världslig myndighet, eller delades enligt lagens bestämmelser mellan dem. Det fanns också en inomkyrklig lagstiftning som inte var beroende av den världsliga myndighetens godkännande utan byggde på den kanoniska lagen. Inom denna ram kunde en enskild biskop inom sitt stift fixera gällande bötesbelopp i bestämda mål. ...Den lutherska reformationen tog bestämt avstånd från privilegielagstiftningen och delade upp målen efter tio Guds bud. Kyrkan skulle endast handlägga brotten mot den första tavlan, det vill säga de tre första buden som talade om kärleken till Gud, under det att den världsliga överheten skulle handlägga alla mål som gällde den andra tavlan, det vill säga de övriga buden som talade om förhållandet till nästan. Detta innebar ett betydande brott mot traditionen. Genom den romersk-katolska privilegielagstiftningen hade präst rätt att alltid dömas av andlig domstol även i världsliga mål, men genom den nya reformatoriska principen tvingades kyrkans ämbetsinnehavare att underkasta sig världslig dom. ... Enligt luthersk uppfattning skulle kyrkan döma endast med Guds ord och fick inte bruka kroppsliga straff eller böter. I princip innebar detta att kyrkan enligt lagen kunde utdöma bötesbelopp men inte själv tillgodogöra sig dessa , eftersom de tillhörde den världsliga överheten. ... Genom riksdagen i Västerås 1527 förändrades förutsättningarna för den andliga domsrätten i Sverige. En rad kyrkliga mål överfördes till världslig domstol enligt reformatoriskt mönster att endast första tavlans budord tillhörde kyrkans domsområde. Dit fördes nu skyldigheten att svara inför världslig domstol i världsliga mål liksom förbud för kyrkan att använda lilla bannet, det vill säga uteslutning från nattvarden, som påtryckning för att kräva in ekonomiska skulder. Dessa mål hänsköts till häradsrätt och lagmansting. ... I Gamla testamentet urskilde reformatorerna på traditionellt sätt tre olika lagar: morallagen som var identisk med tio Guds bud och gällde i alla tider som den naturliga lagen, ceremoniallagen som var tillämpningen av första tavlans bud och utgjorde den gammaltestamentliga kyrkolagen, och judiciallagen som var den politiska lagen och en tillämpning av andra tavlans bud. För Melanchthon var tio Guds bud en sammanfattning av den naturliga lagen och ägde därför evig giltighet för alla tider och alla folk, men även i Gamla testamentets ceremoniallagar och judiciallagar fanns mycket som gav uttryck åt den moraliska lagen och därför hade förpliktande karaktär. Här visade Melanchthon en betydligt större uppskattning av Gamla testamentet än Luther och det är utan tvekan Melanchthon som banat vägen för Gamla testamentet som norm för lagstiftningen. Detta kom till uttryck i Sverige under 1560-talet med dess filippistiska strömningar inom hovpartiet och influenserna från landsflyktiga kalvinister med deras starka betoning av Gamla testamentet. (Åke Andrén "Den andliga domsrätten under reformationstiden" s 279-280,287)


ca 1525 - ca 1500

Den radikala reformationen strävade inte så mycket efter att reformera kyrkan som att helt överföra den till nytestamentliga principer. Anabaptister och radikala ville bilda lokala samfund av hängivna troende. De fick dåligt rykte, därför att de förknippades med blodsutgjutelse och fanatiskt våld, men i de flesta fall var de pacifister och ville skilja kyrkan från staten. (James Atkinson "Reformationen" s 438; författaren född år 1914 i Tynemouth nordöst om Newcasle upon Tyne i nordöstra England)

Gustav Vasa sökte redan från början få kyrkans män på sin sida i den nationella frihetskampen. I Skara stift gick det relativt lätt, då i domkapitlet i Skara sutto tvenne personer, som troget hållit på Sturarna och som nu slöto sig till den nye konungen, ärkedjäknen Magnus Haraldi och kaniken Sven Jacob, vilka båda i Skara domskola varit kamrater med en av den svenska reformationens drivande krafter, Laurentius Andreae. En utländsk biskopskandidat hade 1522 ej hunnit få påvlig konfirmation, varför man i slutet av detta år skyndade sig att till biskop i Skara välja Magnus Haraldi, som vid kungavalsriksdagen i Strängnäs i början av juni påföljande år blev insatt i konungens råd, vars ledande man var Västergötlands lagman, den myndige drotsen Ture Jönsson Tre Rosor. Frågan om biskopsstolen i Skara förorsakade öppen konflikt med påvekyrkan. Påven Adrian IV hade kort före sin död i september 1523 utsett en italienare, Francesco av Potenza, till biskop i Skara, men i ett harmfyllt brev förklarade den nyvalde konung Gustav, att han, om så krävdes, med sitt blod skulle avvärja en sådan oförrätt, och att han aldrig skulle mottaga någon utlänning som svensk biskop. Den nye påven, Clemens VIII, svarade med att under hot av bannlysning ålägga Magnus Haraldi att överlämna stiftets ledning åt Francesco, men dennes skrivelse hade ingen effekt. (Bo V:son Lundqvist "Reformations- och stormaktstidens historia" s 82)

(Kristian) kröntes den 4 november (1520) av (ärkebiskop) Gustav Trolle i Stockholms Storkyrka. Löftena om allmän amnesti upprepades och bekräftades härvid. ... Men Gustav Trolle och hans meningsfränder krävde ännu en uppgörelse med sina fiender, Sturepartiet. ... Ty Sturepartiets behandling av ärkebiskop och kyrka kunde efter den tidens uppfattning räknas som kätteri, och med kättare ingångna förbindelser behövde ej hållas. ... Domen lät ej vänta på sig. I den domsurkund som nu avfattades, fastslogs att de anklagade hade varit trotsiga mot bannlysningen och att de hade svurit att ärkebiskopen "aldrig skulle komma till sin frihet och domkyrka igen". I sitt "okristliga förbund" hade de "klarligen trätt ifrån den helga romerska kyrkans lydno", och härpå baserade den andliga domstolen sin uppfattning: skyldiga till uppenbart förräderi. En sådan dom kunde enligt kanonisk rätt tillämpas även på de dömdas hjälpare. Om straffet hade ej kyrkan att träffa avgörandet; det tillkom "den världsliga armén", som uttrycket löd, att utmäta detta, det vill säga i detta fall Kristian II. Straffet blev blodigt: den vid tillfället fungerande profossen har sagt, att 82 personer avrättades. ... Två biskopar, flera världsliga riksråd, många av Sturarnas hjälpare bland lågfrälse och Stockholms borgerskap avrättades och deras egendom indrogs till kungen. (Ingvar Andersson "Sveriges historia" s 154-155)

Gustav Vasa var äldste son till riddaren och riksrådet Erik Johansson Vasa, herre till Rydboholm. . . . Erik Johansson nämnes redan 1493 som häradshövding i Danderyds och Rydbo skeppslag, vilket Frösunda på den tiden skall ha tillhört. Aderton år därefter utförde herren till Rydboholm sitt sista i urkunderna kända våldsdåd. "Ännu så sent som 1515, då han var både riksråd och riddare sedan 20 år, företog han inbrott och plundring i Ekerö kyrka." . . . Enligt ett brev från biskop Mattias i Strängnäs till Sten Sture d. y. hade Erik Johanssons svenner utfört "våldsdåd" i Ekerö på befallning av sin herre och plundrat kyrkan på en hel del egendom. Biskopen hade inte bannlyst riksrådet och riddaren i förhoppning, att han skulle ångra sin gärning, vilket han inte hade gjort. I brevet uttryckte nu biskop Mattias den önskan att riksföreståndaren skulle anmoda Erik Johansson att återställa stöldgodset och förlika sig med kyrkan. "Källmaterial saknas för kunskap om sakens vidare utveckling." Förmodligen måste biskopen här nöja sig med en from önskan; herren till Rydboholm stod Sten Sture nära. "'En del från Ekerö kyrka uttogs med våld'. Denna 'del' var emellertid så betydelsefull, att kyrkan en längre tid stod utan gudstjänst." Vasaättens stamfar uppvisar ett starkt begär till kyrkans egendom. . . . Han hade varit helt bortglämd av eftervärlden, om han inte avlat en son som skulle bli upphovsman till det konungadöme som ännu består i Sverige. (Vilhelm Moberg "Min svenska historia berättad för folket. Andra delen." s 228-231)

Det heliga romerska riket och den heliga kyrkan voro nu (i början av 16:de årh.) nära förbundna; kejsardömet hade erfarit, att det stod sig väl genom att bevara ett godt förhållande till Rom. ... Kejsarens makt sträckte sig utom Tyskland; han var "världens herre". Tyskarne ansågo, att både England, Spanien och Frankrike egentligen lydde under kejsaren; de voro blott oeniga om, huruvida dessa länders olydnad vore en förlåtlig eller oförlåtlig synd. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria från reformationen till upplysningstidehvarfvet" s 9-10)


ca 1500 - ca 1250

Den som städse befunnits hafva det allmänna bästa och rikets ära, fred och endräkt för ögonen; som i egenskap af husbonde ej förfördelat någon; som ofta hemburit seger i krig; som genom en rättskaffens vandel tillvunnit sig hela folkets ynnest; som älskar laglydnad och gudsfruktan – han upphöjes och nämnes (i Upsala stad, ärkebiskopens säte) till konung (i Sverige) genom enhälligt val af alla landskapsbuden. Härvid iakttages dock, att, om den förre konungens son, broder eller frände besitter nämnda goda egenskaper, han föredrages framför alla andra, dock icke i kraft af arfsrätt, utan genom fritt val. ... Alltsedan folket fått undervisning i den kristna trosläran, svärjer konungen vid Gud, den högste, och hans heliga evangelium att bevara rätt och religion i allo oförkränkta; så svärja ock undersåtarna å sin sida vid hvarje regentskifte den nye konungen trohetsed, främst ridderskapet. ... När så till sist kröningen med öfliga ceremonier förrättats af ärkebiskopen i Upsala, biträdd af andra katolska biskopar, i närvaro af hela rådet och rikets stormän och ädlingar, åligger det konungen att, trogen fädrens lofvärda sed, under kunglig pomp och ståt göra sin eriksgata. ... Jag kan ej annat än önska till Herren Gud, att en sådan konung städse må finnas i Norden, som (konung Ferdinand) var i Västerlandet. ... Ingen fick sin lön utbetald, om han ej med vederbörligt intyg kunde styrka, att han under årets lopp blifvit delaktig af Herrens lekamen och blod. Hädelse bestraffade han mycket strängt. ... Han älskade alla och var själf älskad af alla. (Olaus Magnus "Historia om de nordiska folken" s 324-328; Om konungamakten, ämbetsmännen och krigsväsendet)

Efter Malagas erövring 1482 slöts ett konkordat med den katolska kyrkan. Detta blev upphovet till den spanska nationalkatolicismen. Kyrkan underordnades staten och därmed begränsades kurians beslutsrätt radikalt. Biskopsstolarna fick besättas endast efter kungligt förslag. Alla påvliga skrivelser och påbud måste ha kungligt erkännande innan de publicerades. Också riddarordnarna gjordes direkt beroende av kronan. Ferdinand och Isabella använde dock sina befogenheter främst i kyrkans eget intresse och gav därmed Spanien ställning som den ledande katolska nationen. Spanien blev motreformationens land framför andra. Där grundade Ignatius Loyola och hans vän Francois Xavier jesuitorden. Även Dominikanerorden och de s k barfota karmeliterna har sitt ursprung i Spanien. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 220)

Resultatet av (den turkiska) erövringen (av Konstantinopel 1453) blev överraskande vad Konstantinopels patriarkat beträffar. Att det nu satt en islamitisk sultan på de bysantinska kejsarnas tron innebar nämligen på visst sätt en större dogmatisk frihet för Kyrkan. De kristna kejsarna hade ofta sökt påverka Kyrkans dogmatiska ståndpunkt och stadganden, ofta av politiska skäl men också ofta på grund av personlig övertygelse. De turkiska sultanerna hade intet sådant intresse. Följaktligen kunde Kyrkan under deras välde utveckla sin egenart. (Christofer Klasson "Ortodoxa kyrkan" s 47)

Sedan 1366 plägade påfven hvarje år på 4:de söndagen i fastan inviga en gyllene, med diamanter besatt ros, som därefter skänktes åt en furste. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria från reformationen till upplysningstidehvarfvet" s 61)

Prästerskapet blev (under medeltiden) ett priviligierat stånd. Detta sammanhängde naturligtvis därmed att kyrkan - genom kungliga förläningar, privata gåvor och arv - blev godsägare i stor stil. Det var emellertid bara det högre prästerskapet - biskopsstolar, domkapitel, herrekloster och domkyrkor - som kom i fråga. ... I överensstämmelse med Paulus' förklaring, att all överhet är av Gud, förkunnade kyrkan att kungen var kung av Guds nåde, dvs. innehade ett gudomligt kall att härska. ... På denna religiösa grundval hävdade kungen en allmän rätt att som överhet uppträda bjudande och befallande gentemot borgarna med krav på lydnad under hot om straff för majestätsförbrytelse. ... I intet fall ansågs furstens makt (i förhållande till folket) som absolut, även om gränserna för denna makt drogs på skilda sätt. ... Även kyrkan försvarade denna lära och medverkade själv, för att försvara kyrkans frihet och rättigheter, till att resa upprorsfanan mot en tyrannisk kung. (Alf Ross "Varför demokrati?" s 23-28)

(I påven Bonifatius VIII:s bulla från 1302) säger sig påven vara Kristi ställföreträdare och förmedlare i fråga om både andlig och världslig makt i hela världen. Därmed hade det skett ett ombyte av roller i förhållande till de kristna kejsarnas självförståelse under senantiken. Nu var det påven, inte kejsaren, som sökte återspegla och förvalta Kristi herradöme som allhärskare. ... Bonifatius (gjorde) anspråk på en politisk makt som han inte hade men gärna ville ha. Detta slutade dock illa för Bonifatius. Han kidnappades av den franske kungen Filip den sköne, frigavs men dog kort därefter, och detta blev inledningen till ”påvarnas babyloniska fångenskap” i den sydfranska staden Avignon. (Harald Rasmussen-Einar Thomassen "Kristendomen - En historisk introduktion" s 157; Medeltidens Kristus)

I Sverige var förhållandet mellan konungarne och kyrkan genomgående vida bättre än i de två andra nordiska rikena. Under Magnus Ladulås (död 1290) visade kyrkans män sin tacksamhet för konungens "stora tjänster" genom att tillåta honom att för en gång lägga skatt på kyrkans egendom, och Magnus fick sin graf i gråbrödernas kyrka på Riddarholmen. Efter Magnus Ladulås' död blef det goda förhållandet för ögonblicket hotadt, då marsken Tyrgils Knutsson, som styrde riket för hans söner, utan tillåtelse lade skatt på kyrkans egendom. Men Tyrgils Knutsson störtades, och under de därpå följande inre oroligheterna tillkämpade det svenska prästerskapet sig en plats i rikets råd vid sidan af de världsliga stormännen. Och då Sverige under Magnus Eriksson (1347) fick en landslag, erhöll denna icke någon kyrkobalk, för att icke kyrkans rättigheter skulle blifva kränkta. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 867-868)


ca 1250 - ca 1000

Genom fridstanken och de nya lagarna fick kungen (i Sverige under 1200-talet) en strukturell självmedvetenhet som tidigare saknats. Han mutade in alltfler samhällssfärer att bestämma över. Det främsta uttrycket för det nya kristna kungadömet var kröningen. Detta kan beskrivas som ett rituellt helgande av konungen, en manifestation av dennes underdånighet inför Gud och de kristna principerna. Den första kända kungakröningen i vårt land ägde rum år 1210, något som givetvis inte utesluter att även 1100-talskungar kan ha krönts. ... Bandet mellan den högsta världsliga och den högsta andliga sfären är särskilt markant för Magnus Birgerssons regering (1275-1290). Under denna epok förekom Sveriges första kända drottningkröning, år 1281, och kungens egen bror Bengt utsågs fem år senare till biskop av Linköping. I Stockholm ställde sig kung Magnus bakom grundandet av Sankta Klara kloster och gynnade gråbrödrakonventet med stora donationer. (Dick Harrison "Jarlens sekel - En berättelse om 1200-talets Sverige" s 125-127)

Efter det nu som tillförna berört är, att många främmande män voro i konung Magnus (Ladulås) hov, så hade han ock en utav Danmark som het Ingemar. . . . (Denne) begynte mycket förhäva sig över de svenske. . . . Så voro där (i Skara) ock några av de folkungar, som var Johan Philpuson, Johan Karlson, Amnund Tuweson och herr Philpus av Rumby eller Rampaby. Dessa alla gingo till och slog oförnämnde Ingemar ihjäl. . . . I detta spelet var Johan Philipuson den ypperste, vilken där ock strax lät beställa Jönköpings slott. . . . Då konung Magnus fick detta veta, vart han ganska illa till freds. . . . Och ändå han på alla sidor förstärkte sig, så hade han dock likväl sina brev och bud till de folkungar och gav dem goda ord, och sade sig icke mycket kunna förundra att de sådana stycken gjort hade, ty de hade det gjort som rätte svenske män, de där icke ville låta utlänningar sitta sig över huvudet, och lade allting till det bästa. . . . Men sedan allt (uppror) var stillat, kallade han dem som den upproren gjort hade till sig till Skara, och där lät han taga dem vid halsen och sände dem till Stockholm. Där blevo då Johan Philpuson och Johan Karlson halshuggna. . . . Det varder sällan hört att upproriske män emot deras rätta överhet få en god ända, förty Gud haver själv skickat överheten. Därför plägar han ock försvara henne, och säger han att den som griper till svärd, han skall dö för svärd. Överheten är svärdet befallt, bjude ingen annan till att taga det utan befallning. Men det skall dock överheten veta, att såsom undersåtarna är förbjudet gripa till svärd, så är ock henne förbjudet att giva dem tillfälle till uppror. Och ändå att dessa folkungar gjorde stor oskäl med deras rumor, så synes dock konungen hava givit dem där stor tillfälle till, i det han satte dem utländska män över huvudet. Svenska män hava väl den art och sätt med sig, att de äro plumpaktige och grova i deras åthävor. Så äro de dock likväl storsinnade och dristiga och vilja icke varda föraktade. Och därför äro de ofta komna på obestånd med främmande män som dem föraktat hava. Konung Magnus skulle icke hava tillstatt att de utländske så föraktade de svenske, och så hade denna uppror väl blivit tillbaka. Förty han var satt till konung för de svenskes skull, ehuru plumpaktiga de dock voro. Därför borde honom icke tillstädja deras föraktelse. (Olaus Petri "En svensk krönika" s 278-280)

En konung betraktade (den franske kungen Ludvig IX, den fromme, 1226-1270) såsom Guds ställföreträdare, och han trodde, att smörjelsen gaf konungarne och deras ätt en helig karakteristisk prägel. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 858-859)

Det äldre förkristna kungadömet kunde ... inte ge legitimitet åt det nya, därför att de var olika till sin grundläggande karaktär. Av det skälet har bland annat kröningar av regenter fått stå för den nya typen av legitimering. I samband med dem var kyrkans roll framträdande. I Sverige förefaller dock kröningar att ha införts relativt sent; den först kända är kung Erik Knutssons år 1210. Kröningar kan visserligen ha ägt rum tidigare, men det finns inget belägg för att så varit fallet. Dessutom tycks det medeltida kungadömet i grunden ha haft en påfallande icke-religiös framtoning, fastän kyrkan som institution var föremål för stöd från kungaätterna. ... En viktig fråga är vilken roll kungarna spelat vid insättningen av biskoparna i deras ämbete, och med detta hänger rätten att disponera kyrkans egendom samman. I en bestämmelse i den äldre Västgötalagen föreskrivs om biskopsval: kungen skulle lämna biskopen "stav i handen och guldring. Sedan skall man leda honom i kyrkan och sätta honom i biskopsstol. Då har han kommit till full makt (...)" Detta var kungens symboliska instrument för att markera en viss överhöghet över kyrkans högsta företrädare, en parallell till kröningsakten. Ceremonin kallades investitur och hade föranlett strider mellan påve och kejsare, kyrka och kungamakt särskilt under 1000-talets senare del och början av 1100-talet. Frågan gällde vem det var som ytterst bestämde. ... Kanske är föreskriften i den äldre Västgötalagen ett uttryck för att man i Sverige ännu hundra år efter att konkordatet (i Worms år 1123 som innebar att biskopar enbart skulle utses genom domkapitlens val och utan kunglig inblandning) kommit till inte hade godtagit det. I vilket fall som helst klagade påven Honorius III år 1220 hos kung Johan Sverkersson, därför att denne själv tillsatte de biskopar han önskade och på så sätt förhindrade den kyrkliga valprocessen. (Bertil Nilsson "Sveriges kyrkohistoria - missionstid och tidig medeltid" s 135-136,140)

Även om klövsadelskyrkorna (på Öland) klart skilja sig från de på andra sidan Kalmarsund nära kusten uppförda rundkyrkorna och andra speciella monument såsom Kläckeberga, är det tydligt att dessa olika typer äga ett drag gemensamt: de ha formats med tanke på att vid sidan av sin huvuduppgift kunna tjäna bygdens försvar. I de inre delarna av Småland restes templen först på kungens och senare på biskopens initiativ för att slutligen mer och mer bli församlingarnas egen angelägenhet. . . . Under den äldre medeltiden fungerade jarlen som ledare av krigsmakten särskilt i de utsatta gränslandskapen. . . . Om man studerar kyrkobyggandets historia under 1100-talet och början av 1200-talet utmed östkusten finner man flera exempel på denna kombination av två till sitt väsen skilda faktorer. Utmed Hälsinglands och Medelpads kust blev sambandet mellan kyrka och försvarsanläggning särskilt starkt. Flera kyrkor fingo torn både i väster och och i öster; det senare uppfördes troligen sekundärt under de orosfyllda decennierna omkring 1200. (Bertil Berthelson "Kyrkobygge i Växjö stift" s 403)

Redan i sitt pontifikats första år uttalade (Innocentius III 1198-1216), att kejsardömet liksom månen lånade sitt ljus från påfvedömets sol, och att båda dessa makter hade sitt säte i Italien, där grundvalen till den kristna religionen blifvit lagd, och där S:t Petrus hade rest sin stol. Stad efter stad hyllade honom, då han med detta och liknande uttalanden lyfte Italiens banér, men i Rom stod hans makt under flera år på svaga fötter, och äfven han måste en gång (1203) fly för ett folkupplopp. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 803)

Av speciellt intresse i det här sammanhanget är det gårdskomplex som legat nordväst om kyrkan (i Bjäresjö). ... Gården bör ha varit bebodd och brukad från slutet av 900-talet till mitten av 1300-talet. Den har placerats på den mest framträdande höjden i området, med kyrkan på en något lägre anslutande platå i söder. ... Den markerade placeringen i förhållande till kyrkan avslöjar att gården varit den primära och mest betydande anläggningen. Gårdens framträdande ställning kan även utläsas ur de äldsta lantmäterihandlingarna. ... De byggnadsarkeologiska undersökningarna av kyrkan i Bjäresjö har visat tydliga tecken på att stenkyrkan har föregåtts av en äldre träkyrka. ... I de delar av ett äldsta taklag som finns bevarade ingår även återanvända delar av äldre takstolar, och en takstolsdetalj har genom dendrokronologi kunnat dateras till efter 1007. ... Vid mitten av 1100-talet genomgick kyrkan en genomgripande förändring. I direkt anslutning till den förmodade träkyrkan började en stenkyrka med absid och kor att byggas. ... Inne i kyrkan har koret tidigt avskärmats med ett korskrank, vilket spår i triumfbågen avslöjar. Denna del av kyrkan markeras även av de nivåskillnader eller trappsteg som ger altaret en upphöjd placering i absiden. Den starka religiösa betoningen understryks av valvslagningen och kalkmålningarna, som i denna del är uppbyggda kring den tronande Kristus. Målningarna anses tillkomna i början av 1200-talet. Som en motvikt till detta kan tornet i väster betraktas. Det breda västtornet har också varit försett med ett tunnvalv i bottenvåningen. Från denna våning har en murad trappa lett upp till en gallerivåning där kyrkans patronus har haft sin plats. Genom öppningar i väggen har man kunnat beskåda de gudstjänster som hållits i kyrkans östra delar. En tydlig accentuering mellan kyrkans östra och västra delar har alltså förelegat. De mer eller mindre avskärmade delarna av kyrkan har varit förbehållna prästerskapet respektive patronus med familj. Mellan dessa båda byggnadsdelar har långhuset - eller menighetens yta - sträckt sig. ... Under 1200-talet, förmodligen dess första hälft, flyttades sedan gårdens huvudbyggnad till ett läge alldeles väster om kyrkan. En tegelbyggnad av okänd utformning har legat endast ett tiotal meter från kyrkans västtorn. Detta visar på ett mycket tydligt samband mellan kyrkans västtorn och gårdens huvudbyggnad. Under detta skede har sannolikt även prästgården öster om kyrkan tillkommit. ... Den kyrkliga etableringen i Bjäresjö måste betraktas mot bakgrunden av en framväxande och riksenande kungamakt. ... Men allt eftersom den kyrkliga organisationen växte sig starkare, framträdde en strävan att bryta det världsliga inflytandet över sakrala angelägenheter. (Mats Anglert "Från gårdskyrka till sockenkyrka - Bjäresjö i Skåne" s 209-214)

Först med kung Sverker den äldre och från 1130-talets mitt är det möjligt att teckna en utförligare bild. Det var under hans tid som Östergötland blev det dominerande landskapet såväl i fråga om kungamakt som kyrka. Där agerade kung Sverker till förmån för kyrkan genom att gynna bland annat cisterciensernas klostergrundningar. I Linköping hade ett biskopssäte upprättats under kungligt beskydd. Framförallt i Linköpings stift är det tydligt att framväxten av en kyrklig hierarkisk organisation och en statsmakt skedde samtidigt. Befästandet av den svenska statsmakten i de östra delarna av landet, inklusive Mälarregionen, skedde i en samverkan med kyrkan och har sannolikt utgått från Linköping och Östergötland. Biskoparna där stod således i nära förbindelse med den världsliga makten, och kungarna hade ett stort inflytande över tillsättningen av dem. Den förste kände inhemske biskopen av Linköping, Gisle, organiserade stiftet i slutet av 1130-talet i samarbete med kung Sverker den äldre. Det fanns under den tidiga medeltiden också ett tydligt samband mellan den världsliga politiska makten och biskopsstolen: biskoparna hämtades ur de härskande släkterna. (Bertil Nilsson "Sveriges kyrkohistoria - missionstid och tidig medeltid" s 134-135)

Det kristna kungariket kom under medeltiden att steg för steg ersätta ett konglomerat av små hövdingariken. I denna form av välde härskade en kung över världsliga och kyrkliga stormän samt över allmogen. Kungen hade fått sin makt av Gud och på detta byggde hans ställning som härskare. I processen spelade således kyrkan en viktig roll eftersom det var den som gav kungen legitimitet som en kristen härskare. Dessutom tillhandahöll kyrkan skrivkunniga administratörer som kunde lägga grunden till uppkomsten av en statlig byråkrati. Den förde också med sig kunskaper om hur det kristna kungadömet skulle etableras efter kontinentalt mönster. Kyrkan behövde i sin tur kungens och den världsliga överhetens stöd för att kunna bygga kyrkor och skydda den nya läran mot attacker från den hedniska religionen. Här ser vi hur kyrka och kungamakt samverkade och hur de var beroende av varandras stöd för att kunna etableras i Sverige under tidig medeltid. (Olle Larsson "Småland i den historiska tidens gryningsljus" s 62-63)

I slutet av 1000-talet uppfördes (i Husaby) intill stavkyrkans västra gavel det mäktiga tornet, ett försvarsverk och en manifestation av kungamakten. Tornet har bred västfront och flankeras av runda trapptorn. Första våningen bildade en empor, d. v. s. en genom en murbåge mot kyrkorummet öppen läktare, där konungen och hans följe hade sin plats, och rummet därovanför var en tornkammare, som kanske ursprungligen tjänstgjorde som kapell. Till emporen ledde en ingång i västmuren, som genom en vindbro hade förbindelse med kungsgårdens övre våning. Dessa märkliga anordningar hänvisa till tyska förebilder, vilka återfinnas i den karolingiska och ottoniska tidens domar i Sachsen-Westfalen, t. ex. i de mäktiga västverken i Gernrode, Minden eller Hildesheim. Stavkyrkan ersattes omkring 1100 med den nuvarande sandstenskyrkan, i vacker murningsteknik uppförd i jämna låga skift av finhuggen sten. Denna byggnad är ett uttryck för anglonormandisk teknik och stilkänsla. (Bengt Söderberg "Medeltida kyrkokonst med särskild hänsyn till arkitekturen" s 131)

Den så kallade investiturstriden i slutet av 1000-talet var en strid om vem som hade sista ordet vid insättandet av biskopar, Var det påven eller kejsaren? Denna strid demonstrerar situationen i början av påvens politiska maktoffensiv under högmedeltiden. Under den tidiga medeltiden hade prästerskapet varit nära förbundet med kejsar- och kungamakten. De politiska härskarna hade använt kyrkan som ett viktigt redskap för att utöka sin makt, och kyrkan hade nytta av detta stöd genom att få ett ökat inflytande i samhället – om också på den politiske härskarens premisser. ... Påven insisterade på att det var han som skulle ha sista ordet vid utnämningen av biskopar. Striden tillspetsade sig när en ny biskop skulle utnämnas i Milano på 1070-talet. Påven, Gregorius VII, och den tyske kungen Henrik IV hade var sin kandidat, och när Henrik genomdrev sin vilja svarade påven med att lysa honom i bann. Konfrontationen slutade med att kejsaren måste böja sig, och år 1077 måste han bege sig på sin förödmjukande resa till borgen Canossa, där påven uppehöll sig, för att bli löst från bannet. Med denna seger fick påven sin självförståelse bekräftad som kyrkans högste och suveräne ledare, och kungamakten förlorade något av sin religiösa aura. (Harald Rasmussen-Einar Thomassen "Kristendomen - En historisk introduktion" s 156; Medeltidens Kristus)

I Gregorii (VII) brefsamling finnas med öfverskriften Dictatus papae 27 satser om den romerske påfvens makt, som troligen härstamma från Gregorius själf och i alla händelser uttrycka hans tankar. De äro utan tvifvel äldre än fastlagssynoden 1076 och röja den tankegång, efter hvilken Gregorius handlade med hänsyn till Henrik IV. I dessa heter det: "Det är den romerske påfven tillåtet att afsätta kejsare." "Ingen synod bör utan hans medgifvande kallas allmän." "Själf kan han icke dömas af någon." "Den romerska kyrkan har aldrig farit vilse, och den skall enligt skriftens vittnesbörd aldrig fara vilse." ... Så snart det spordes i Rom, att de tyska furstarne tänkte välja en ny konung (efter Henrik IV), förmanade Gregorius dem att fara fram med lämpor och försöka mildhet, innan de använde ett så strängt medel. Och i hvarje fall borde de anmäla till Rom, hvem de ämnade välja, så att påfven kunde "bekräfta valet med sin apostoliska myndighet och grunda en ny ordning." Med andra ord, nu ville påfven utöfva samma rättighet vid det tyska konungavalet, som de tyska konungarne fordom hade utöfvat vid påfvevalet." (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 706-708)

Konflikter mellan stat och kyrka blev inte många i öst – där härskade samförstånd, symfonia. Det var visserligen helst ett samförstånd på kejsarens villkor: han utnämnde patriarkerna (efter förslag från kyrkomöten) och kunde få dem avsatta, och det var också han som sammankallade kyrkomöten och bestämde dagordningen. I regel, men inte ständigt, fick han det som han ville. Beteckningen caesaropapism (kejsarpåvedöme) har använts om detta system, inte helt träffande och kanske en smula nedsättande. ... Inom den östliga kristendomen möter vi en kyrka som i hög grad är hemma i världen. Det är en kyrka där prästerskap och statsadministration går över i varandra och där prästerna lever familjeliv och arbetar i jorden på samma sätt som sina församlingsbor. (Bara biskopar är ogifta, de tas i regel från klostren; prästerna får vara gifta.) (Harald Rasmussen-Einar Thomassen "Kristendomen - En historisk introduktion" s 138-139; Kristendomen under tidig medeltid)


ca 1000 - ca 500

Kalv sa att Olof Tryggvason kanske redan befann sej i Hålogaland. ... "Man vet aldrig var man har honom och var han slår till för att med våld kristna folk och kräva skatt. ... "Alla som gör sej till kungar och har folket bakom sej har rätt till makt och skatt", sa Eyvind. "Men ingen, inte ens en kung, får råda över andras tro. Om jag tror att en snigel styr världen är det min tro och jag må se vad underverk den gör." Han reste sej för att gå därifrån. "Nu vill jag göra ett kväde om den dåre som tror sej ha rätt över andras själar", sa han. "Inte en kung, en stackars dåre!" (Gunnar E. Sandgren "Ragnhild" s 76-77; 900-talet)

(Efter sin kröning år 800) lät (Karl) alla sina andliga och världsliga ämbetsmän svärja en trohetsed, som gick ut på, att de ville vara Guds tjänare och följa Guds befallning. De andliga och världsliga lagarna blefvo samlade och granskade, och allt däri, som syntes strida mot Guds bud, blef frånskildt. ... Kejsaren ville själf vara skydd och värn för kyrkorna, för änkor, föräldralösa och främlingar. Stat och kyrka förenades så noga, att Karl direkt blef kallad "den heliga kyrkans regent". Riksdagarna blefvo synoder, som sammanträdde med kejsarens tillstånd, och han genomsåg och ändrade deras beslut. ... Kejsaren utnämnde biskopar och rådde öfver kyrkogodsen, men beträffande andliga saker fann han sig gärna i påfvens medverkan. ... Sedan Krysostomi dagar hade det blifvit bruk, att dokument hos kristna folkslag började med ett åkallande af Gud, som dock i regeln blott var uttryckt genom en symbol eller ett monogram, men i Karls och hans efterträdares kejsardiplom träffar man som oftast tillika fullt utskrifvet: In nomine Patris et Filii et Spiritus Sancti. Äfven på sådana yttre ting skulle det kunna skönjas, att kejsardömet stod i närmare förhållande till den treenige Guden än konungadömet. ... Karl iklädde sig sällan den kejserliga dräkten, men hans efterträdare visade sig ofta för folket i den långa tunikan, kejsarmanteln och de romerska sandalerna, med krona på hufvudet och staf, skepter eller svärd i handen, och knäfall blef allmänt vid företräde hos kejsaren. ... Prästerna blefvo ålagda att hvarje sön- och helgdag predika för folket, och folket befalldes att gå flitigt i kyrkan. Tron och Fader vår blefvo både på modersmålet och på latin, bokstafligen taladt, inslagna hos församlingarna. Karl ville göra hvarje prästgård till en skola, och han tänkte till och med på att få en allmän folkundervisning genomförd genom skoltvång. Doplöftet, Fader vår och syndabekännelsen blefvo öfversatta på tyska, och detsamma var fallet med Mattei evangelium och andra stycken af den heliga skrift. Men trots de goda lagarna och den visa styrelsen lyckades Karl blott i ringa grad förverkliga sina tankar, och efter hans död kommo oroliga år hvarunder mycket af det, som han hade planterat, vissnade bort. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 554-556)

(Genom påvens kröning av Karl den Store) var riksenheten bruten. Roms biskop hade dessutom framträtt som den som ansåg sig kunna förläna politisk makt. Underförstått betydde denna handling att en princip knäsattes enligt vilken den andliga makten vore överordnad den politiska. För de österländska kristna var detta oacceptabelt. Där härskade i stället principen om harmoni mellan andlig och världslig makt, en harmoni där vardera makten skulle hålla sig inom sitt speciella område i samverkan med den andra. (Christofer Klasson "Ortodoxa kyrkan" s 35)

Karl gick juldagen (år 800) in i Peterskyrkan för att förrätta sin andakt vid apostlagrafven. Då han reste sig upp från bönen, satte (påfven) Leo III en guldkrona på hans hufvud, och de tillstädesvarande romarne ropade: "Lif och seger åt Karl, den frommaste Augustus, den af Gud krönte, store och fredsälle imperatorn!" Enligt en romersk berättelse (Liber pontificalis) skall Leo III därefter hafva smort Karl till kejsare, men enligt frankiska källor skall han hafva kastat sig ned inför Karl och på österländskt vis hyllat honom genom "adoration". Sedan festen var slut, hölls dom öfver påfvens fiender, och Roms kyrkor fingo rika gåfvor. Ett och annat tyder på, att denna kröning har kommit öfverraskande för Karl, och troligen hade han tänkt sig den utförd på annat sätt. Måhända har han - liksom senare Napoleon I - själf velat sätta kronan på sitt hufvud; så lät han sedan sin son Ludvig göra, då denne 813 blef hans medregent. ... Grekerna bespottade till en början Karls kröning, men efter vidlyftiga förhandlingar blef (812) fred sluten mellan Österns och Västerns kejsarriken. Den grekiske kejsaren godkände Karl såsom kejsare (basileus), men till gengäld fick han själf Venetien, det inre af Dalmatien och åtskilliga besittningar i södra Italien. Från det ögonblicket räknade hela Västerlandet åren efter den västlige kejsarens regering, och med det västliga kejsarriket (occidentale imperium) började icke blott en ny tideräkning utan en ny tid. ... Karl hade fördjupat sig i Augustinii bok "Om Guds stat", och i den fann han idealet för den halft religiösa samhällsordning, som skulle förverkligas i det nya kejsarriket. Väl var detta en fortsättning af det romerska riket, men Karl sökte icke sina förebilder i det hedniska Roms historia. Han hämtade dem från gamla testamentet. Af sina vänner lät han kalla sig "konung David", och, när hans tankar gingo tillbaka till Roms forntid, skedde det icke för att fördjupa sig i minnena om Augustus eller Trajanus utan för att dröja vid Konstantin och Teodosius. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 552-554)

(Karl den store) lät påven kröna sig till kejsare (800) och betraktade sig som arvtagare till det kristna romerska kejsardömet (något som man djupt ogillade i Bysans). ... Både kungar och teologer var talesmän för en kristendom där Guds lag och lydnad stod i centrum. För Karl den store var kyrkan ett oumbärligt styrinstrument för att styra hans rike. Biskoparna, som han själv utnämnde, fungerade också som lokala administratörer, de handhade lag och rätt och krävde in skatter. De var också i praktiken de enda som hade utbildning och kunskaper för att kunna fylla dessa uppgifter. Bägge parter hade intresse av detta samarbete. Goda undersåtar var detsamma som goda kristna. (Harald Rasmussen-Einar Thomassen "Kristendomen - En historisk introduktion" s 144-145; Kristendomen under tidig medeltid)

I Västeuropa skapades aldrig lika starka band mellan kyrka och stat som i Bysans, men de allmänna riktlinjerna var desamma. I väster hade kyrkan och dess biskopar mer att bidra med och erhöll därmed en i förhållande till statsmakten starkare ställning än i öster. De tidigmedeltida rikena i Västeuropa var samtliga betydligt mindre administrativt välordnade, betydligt byråkratiskt svagare och militärt mindre kraftfulla än Bysans. Kyrkan i väster blev inte en integrerad del av staten, vilket var fallet i Konstantinopel, utan snarare en allierad till centralmakten. Sett ur kyrklig synvinkel var denna allians nödvändig för att i första hand upprätthålla den senantika biskopsorganisationen och i andra hand utbreda kristendomen. ... Sett ur kunglig synvinkel hade kyrkan mycket att erbjuda. Först och främst tillhandahöll kyrkan ett färdigt nätverk av skrivkunniga administratörer, vilka redan accepterades som lokala ledare i sina respektive städer. Åtskilliga rent världsliga åtaganden hade under senantiken glidit över på biskoparna i deras egenskap av stadsledare. Genom att kontrollera biskoparna kunde kungen erhålla en hel lokalorganisation utan några större ekonomiska eller militära ansträngningar. Även på central nivå, vid själva kungahovet, fyllde kyrkan en mängd nyttiga funktioner ... (som) brevskrivande, arkivskötsel, m.m. Utöver dessa praktiska hjälpfunktioner bidrog emellertid kyrkan också med ett svårligen överskattat ideologiskt stöd. ... Frasen "kung av Guds nåde" ... hänvisade till kungaämbetet såsom ett av Gud instiftat herravälde: d.v.s. inte något som stormännen och folket hade skapat. Orden "gratia Dei" användes tidigast av den langobardiska kungen Agilulf (590-616), och formeln blev en permanent kunglig företeelse under karolingerna på 700- och 800-talen. (Dick Harrison "Krigarnas och helgonens tid - Västeuropas historia 400-800 e.Kr." s 301-302)

Under kejsar Justinianus på 500-talet nådde det bysantinska riket sin höjdpunkt. Han upprättade dess totala dominans runt Medelhavet och utvecklade det statskyrkosystem, som brukar kallas cesareopapism (kejsarpåvedöme). Den kyrkliga förvaltningen underordnades kejsaren, som i sin tur tog ansvar för kyrkans väl. Denna tid var en storhetstid också för den bysantinska kyrkan med framstående teologer och ett blomstrande klosterväsen. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 49)


ca 500 - ca 300

De ortodoxa kyrkornas nationella drag går tillbaka på bysantinsk cesareopapism. Redan konciliet i Chalcedon 451 dekreterade att kyrkorna hade att rätta sig efter den nationella utgestaltningen. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 57)

Kejsarne gåfvo kyrkan många och stora privilegier, men de åtogo sig icke att underhålla den. Efter liksom före 381 lefde kyrkan af de troendes gifmildhet. Den fick rättighet att mottaga arf och förvärfva förmögenhet, och gåvorna inströmmade ofta så rikligt, att dess lärare funno nödvändigt att inskärpa hos kristna föräldrar, huru oriktigt det vore att så rundligt begåfva kyrkosamfundet, att deras barn kommo att lida nöd. Den rättigheten att anvisa förföljda okränkbara tillflyktsorter (asylrätten), som vissa platser och tempel hade haft under hedendomens dagar, gick i utvidgad form öfver till de kristna kyrkorna. Och med kyrkans inflytande steg också klerkernas anseende. Prästerskapet blef det första ståndet i riket, och biskoparne blefvo likställda med kejsarens högsta ämbetsmän. De voro fritagna från värnplikt och från vissa betungande kommunala värf, och de hade en liknande skattefrihet som de hedniska prästerna. Det gamla kristna bruket att draga inbördes tvistigheter inför biskopens domsrätt erhöll redan under Konstantins första tid ett visst godkännande, och senare gaf Konstantin biskoparne verklig jurisdiktionsrätt. Biskopar, såsom Ambrosius och Augustinus, kände denna rätt såsom en tung börda och klagade öfver, att de världsliga rättsförhandlingarna togo alltför mycket af deras dyrbara tid; däremot satte nämnda biskopar högt värde på sin rättighet att fälla förbön (intercessionsrätten). Under Arkadii och Honorii dagar förlorade biskoparne sin jurisdiktionsrätt, men de behöllo rättigheten att döma i alla trossaker, i stridigheter om kyrkliga ämbeten och i alla fall, hvari klerker eller lekmän hade kränkt kyrkans ordning. Och de började mycket tidigt att anlita den världsliga maktens hjälp till utförande af sina religiösa förpliktelser. Kyrkans män insågo dock snart, att den kejserliga välviljan och statens understöd medförde faror med hänsyn till kyrkans frihet. Redan Hosius af Cordova måste påminna Konstantin om, att biskoparne hade makten i kyrkan, liksom kejsaren hade den världsliga makten, och att det lika litet var kejsarens sak att frambära rökoffer som biskoparnes att rycka till sig herraväldet i det jordiska. Hilarii polemik mot Constantius, Basilii uppträdande mot Valens och Ambrosii mot Teodosius, Atanasii och Johannes Krysostomi förhållande till statsmakten visade sedermera, huru långt biskoparne kunde känna sig drifna att uppträda emot kejsare. Och kyrkans män nöjde sig icke med att tillbakavisa statens öfvergrepp; det framkom redan i den äldsta kyrkan uttalanden, som innehöllo frön till den medeltida kyrkans fordran på öfverhöghet öfver staten. "Kejsarens rike", sade sålunda Krysostomus, "sträcker sig öfver jorden och de jordiska tingen; men vårt rike är själen, och vi hafva omsorgen om den. Så högt som själen är upphöjd öfver alla jordiska ting, måste vårt rike vara höjdt öfver kejsarens rike." (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 391-393,1036; s 1036 rättar ordet Konstantin till Constantius, se Constantius ovan)

Den synliga kyrkan kan (enligt Augustinus) ingå allians med den goda staten och använda statens maktmedel för att främja kristendomens sak ... i kampen mot onda krafter och statsmakter. I detta sammanhang utvecklar Augustinus också en teori om ”rättfärdigt krig”. Augustinus samhällsteori fick betydelse för senare tänkande om förhållandet mellan kyrka och stat. Staten fick sin teologiska motivering som ett redskap för kyrkan och var underordnad kyrkan i Guds frälsningsplan. Teorin om rättfärdigt krig legitimerade maktbruk mot heretiker och krig mot hedningar. Korstågen kunde senare motiveras utifrån den. (Harald Rasmussen-Einar Thomassen "Kristendomen - En historisk introduktion" s 128; Antikens kristna litteratur)

Uppgifter från Libanon visar att det vid 300-talets början fanns en biskop i Tyros, vilken deltog i Niceakonciliet 325. Han skall då ha haft 13 biskopar under sig, vilket antyder att den libanesiska kyrkan var betydande. Man vet också att synoder hölls i Tyros 335 och 518 och i Beirut 448. Vid 300-talets slut var Libanon ett kristet land, vilket kejsar Theodosius den store manifesterade med att bygga en kristen kyrka i Jupitertemplet i Baalbek. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 195)

(Milano) hade en rad af framstående biskopar, och bland dessa må vi först och främst nämna Ambrosius. Han föddes omkr. 340 troligen i Trier. ... (Det romerska) rikets undergång förutsåg Ambrosius klart, men han hade det säkra hoppet, att kyrkan skulle öfverlefva den, och för att stärka församlingarna i de stormuppfyllda tiderna sökte han att bereda dem en fast organisation och i synnerhet häfda episkopatets anseende. Upprepade gånger fick han också tillfälle att försvara kyrkans oafhängighet af staten. Då Valentinianus II vid påskhögtiden 385 på sin arianska moders tillskyndan begärde, att en af Milanos kyrkor måtte upplåtas för ariansk gudstjänst, nekade Ambrosius att lyda. Han sade till kejsaren: "Lägg dock icke äfven den synden på dig att anse, att du har någon kejserlig rätt öfver det gudomliga", och under dagarna omkr. palmsöndagen höll han i Milanos hufvudkyrka predikningar, i hvilka han talade om Nabots vingård på ett sätt, som väckte församlingens hänförelse men hofvets vrede, hvarför kyrkan blef belägrad af soldater. Dessa ångestfulla timmar blef den latinska församlingssångens födelsestund. Augustinus, som själf var i kyrkan, berättar, hvilket mäktigt intryck det gjorde, då församlingen "på österländingarnes (Afrems) vis" började uppstämma hymner och sånger; från det ögonblicket bröt sig kyrkosången väg nästan öfverallt i Västerlandet. Hofvet måste uppgifva sin fordran, och Ambrosii anseende växte ännu mera, då det kort därefter "genom en ingifvelse" lyckades honom att finna den plats, där de två milanesiska martyrerna (bröderna Gervasius och Protasius) lågo begrafna. Också med Teodosius fick Ambrosius en sammandrabbning. ... (Denne hade hämnats ett par höga romerska tjänstemäns död genom att i Tessalonika låta) 6-7,000 män, kvinnor och barn, skyldiga och oskyldiga om hvarandra, (blifva) nedsablade. ... Ambrosius förmådde Teodosius att inse sin synd och underkasta sig kyrkobot. Under senare tider berättade man, att Ambrosius hade bortvisat kejsaren från ingången till kyrkan, då han kom i furstlig skrud och icke såsom botgörare. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 301-304; Ambrosius af Milano)

Den östsyriska eller assyriska kyrkan utvecklades snabbt i öster. Enligt en uppgift, som dock ifrågasätts, fanns det på 90-talet inte mindre än 19 östsyriska biskopsstift. Mera trolig är uppgiften att det vid 200-talets början fanns 20 stift. Kyrkan hade många problem under landets hedniska statsrelgion. Det berättas att kyrkans ledare och fem biskopar avrättades år 339 för sin vägran att tillbe solen. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 227)

Kristendomen blev den enda stora, av folkets egen kraft uppburna rörelsen i (det romerska) riket, och statsmannen Konstantin indrog den i staten för att med dess ungdomsfriska kraft giva ny sammanhållning åt det åldrande riket. (Martin P:n Nilsson-Krister Hanell "Forntidens historia" s 277)

År 325 sammankallade (Konstantin) kyrkans första ekumeniska möte i Nicaea i Bithynien. Under stor pomp och ståt öppnades mötet. Iklädd en purpurmantel och sittande på en gyllene tron hälsade Konstantin de församlade, huvudsakligen utgörande en samling invalider, de blodiga förföljelsernas offer. Det var av stor betydelse, att det var kejsaren, som sammankallat mötet och som presiderade. Härmed var kyrkans övergång från biskopskyrka till kejsarkyrka fullbordad. ... (Konstantins son och efterträdare) Konstantius beslöt år 353 att slå det stora slaget för kristendomen och påbjöd, att de hedniska templen skulle stängas och offren förbjudas. Hälften av romarrikets befolkning var ännu hedningar, och i retorskolorna hade hedendomen sin högborg. Det kom därför under Konstantius' efterträdare Julianus en våldsam hednisk reaktion. ... (Julianus utfärdade) ett allmänt toleransedikt, för att de kristna sekterna skulle få tillfälle att försvaga kyrkan. Han tvang vidare de kristna att återlämna de hedniska tempel, som de tagit i besittning, och återuppbygga dem, som nedrivits. Han lät tortera de soldater, som ej ville offra, avskedade de kristna ämbetsmännen, utfärdade förbud för kristen skolundervisning och lät begjuta matvarorna med offervin för att tvinga de kristna att komma i beröring med det hedniska offret. ("Illustrerad världshistoria - Medeltiden" s 107-108)

Donatisterna med biskop Donatus som ledare gingo till storms mot dem, som under de Diokletianska förföljelserna utlämnat de heliga skrifterna (traditores) främst mot exarken i Kartago. (Biskoparna i provinsernas huvudstäder erhöllo namnet exarker.) Då kejsaren ville inskrida emot dem, förnekade de hans rätt att blanda sig i kyrkans angelägenheter och frigjorde sig såsom en nationell frikyrka från den framväxande rikskyrkan. För att göra slut på striden sammankallade Konstantin en synod i Arles år 316. Det är första gången en synod sammankallas av en romersk kejsare. Man ser häri, huru kyrkan är på god väg att bliva en statskyrka. I Arles fattades beslut mot donatisterna, och när dessa ej ville böja sig därför, lät Konstantin stänga deras kyrkor. Ännu farligare blev denna rörelse, när den förenat sig med circumcellionerna, religiösa fanatiker, som drogo omkring och predikade revolutionära läror. Då tvingades Konstantins söner att nedslå rörelsen med blodigt våld, och under hela 300-talet rasade striderna i Numidien. Donatus dog i landsflykt, och hans efterträdare som donatisternas ledare, Donatus av Bagai, avrättades. ("Illustrerad världshistoria - Andra bandet - Medeltiden" s 102-103)


ca 300 och tiden dessförinnan

Det fanns en gång människor, pojkar och flickor, gamla kvinnor, aktade ämbetsmän, officerare, fina familjeflickor av förmögna släkter och fattiga trälkvinnor, uppvuxna i slaveri, som vägrade den där lilla obetydliga handlingen att taga en liten nypa rökelse och kasta på altarlågan och säga: "Hell dig, kejsare och Gud!" (Sven Lidman "Ingen lurar Gud" s 45; Kraft av oförgängligt liv)

Under 100-talet fanns det en del författare som framför allt ägnade sig åt att försvara kristendomen mot kritiska angrepp utifrån, både från judar och hedningar. Man brukar kalla dessa författare apologeter (eller "försvarare"). Den främste representanten för gruppen är Justinus Martyren, och till apologeterna brukar man dessutom räkna Aristides, Tatianus, Athanagoras och Theofilus av Antiochia. . . . (Apologeterna visar att kristendomen), rätt förstådd, är hedervärd och bör få utövas fritt inom det romerska kejsardömet. (Donald A. Hagner "Justinus Martyren och apologeterna" s 427; författaren född år 1936 i Chicago, USA, år 1976-1993 professor i Nya Testamentet vid Fuller Theological Seminary i Pasadena nordost om Los Angelos i USA, år 1993- George Eldon Ladd professor i Nya Testamentet vid "the School of Theology"; Justinus Martyren född cirka 100 i Flavia Neapolis i Samarien, Palestina)

Det fanns ett för den gamle skeptiske världsmannen (Petronius) nytt och främmande uttryck i den ädla romarinnans ansikte liksom i den gamle fältherrens, i pojkens och i Lygias blick, ett uttryck av förklaring, som han sannerligen aldrig skådat i de ansikten, som dagligen, eller snarare sagt varje natt, omgav honom vid Neros gästabud. "Jag väger i mina tankar er värld i ena vågskålen och den som Nero regerar i den andra", sade han. "Vad de dock är vitt skilda!" Pomponia såg honom inte i ögonen, när hon svarade, utan lät blicken glida förbi honom upp mot kvällshimlen: "Det är inte Nero, som regerar världen, utan Gud", sade hon sakta och allvarligt. ... "Tror du alltså ännu på gudarna, Pomponia?" "Jag tror på en enda Gud, på honom, som är rättfärdig och allsmäktig", var hennes enda svar. (Henryk Sienkiewicz "Quo Vadis" s 21-22)

De kristna har från första början varit angelägna att betyga en lagligt tillsatt regering den vederbörliga respekt, som Paulus talar om i Romarebrevets 13:e kapitel, där han tycks argumentera mot anarkism. (De kristna s XII; Robert D. Linder: De kristna århundradena)

Den gamla republikens romare som gladdes över att det inte längre fanns några kungar i Rom skulle aldrig ha accepterat att någon levande man hade upphöjts till gud. Men allt det där hade börjat förändras redan före Augustus. Julius Caesar hade gudaförklarats efter sin död. ... På sätt och vis var (kejsardyrkan) en import från Egypten i samband med kärleksförbindelsen mellan Caesar och Kleopatra. ... Eftersom (Caesar) själv gjorde anspråk på att härstamma från Venus på den julianska sidan var det bara naturligt för honom att se sig själv som en potentiell gud. När allt kom omkring hade Alexander den store erkänts som gud, och var inte Caesars bragder likvärdiga med hans? Efter Caesars död hade Antonius gjort samma mystik till sin. ... (Antonius) gjorde anspråk på att vara den nye Dionysos, en gud som han hade en särskild själsfrändskap med på grund av sin mer än medelmåttiga kärlek till vin. (Ernle Bradford "Paulus" s 36-37)

(De kristna) följer inhemska seder ifråga om kläder, mat och andra levnadsomständigheter. Men samtidigt demonstrerar de för oss sin fina och i sanning ovanliga form av medborgarskap. ... De tillbringar sitt liv här på jorden, men deras medborgarskap är i himlen. De lyder landets lagar och gör t.o.m. mer än vad dessa kräver. (De kristna s 69; ur Diognetosbrevet, en apologetisk skrift av okänd författare från 2:a eller 3:e århundradet)

Vi kan (enligt stoikerna) inte förändra det yttre ödet, men hur det än gestaltar sig kan vi bevara vår inre frihet. Det yttre ödet är för stoikerna i grunden adiafora, oväsentliga ting. Men den vanliga människans felsyn består just i att hon anser adiafora såsom väsentliga och bekymrar sig för mycket om dem. ... Själva livet hör till adiafora, ty "att dö står mig alltid fritt". (Alf Ahlberg "Från antikens och medeltidens tankevärld" s 68)

Med den IV:e dynastien, pyramidbyggarna omkring 2600-2550, nådde det Gamla riket (i Egypten) sin höjdpunkt. ... Med största rätt kunde farao säga: "staten är jag". Själv gud företrädde han sitt folk inför gudarna. ... Farao själv skulle vara en fader för sitt folk, och sanningens gudinna är hans ständiga följeslagerska. (Martin P:n Nilsson-Krister Hanell "Forntidens historia" s 30)

Egypternas afgjordt polyteistiska gudsdyrkan framträder rent af redan i Gamla riket som en utpräglad statsreligion med konungen som öfverstepräst i spetsen för den troende församlingen. ... I Nildalen (och) i Babylonien uppträda också de med öfvergången till fast bosättning oskiljaktigt förbundna stadsgudomligheterna. (C. Bezold "Den österländska forntidens kulturvärld" s 71; Den egyptiska kulturen i det Gamla riket)


Sångarna:

Christen! var, för Herrans skull, Mensklig ordning undergifven. Fullgör, glad och kärleksfull, Denna lag, i ordet skrifven: ”Frukta Gud”, är Christi lära, ”Och dernest din Konung ära.” ... Till ett folks lycksalighet, Dygdens värn och lagens vårdnad, Är all verldslig öfverhet Utaf Herran Gud förordnad, Och med hämndens svärd beväpnad Till de ondas straff och häpnad. (JO Wallin: Psalm 308:1-2)

Välsigna ock all överhet, Låt henne i rättfärdighet Din vilja tjäna här! De fräcka röster tystnad bjud, som höja sig mot dina bud! Dem över oss du satt, o Gud, Oss villigt lyda lär! (L Lundequist: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 712:3)

Skydda, Herre, hus och hem, Sörj du för de mina, Vårda och välsigna dem, Fostra dem till dina. Sörj ock för vår överhet, Sörj för dem som lära, Sörj för att med idoghet Vi oss redligt nära. (ÄJ von Schwarzburg-Rudolstadt-UL Ullman: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 319:3; jfr Psalmer och Sånger 638:3)

Herre, giv vår längtan lyftning, Gör vår vilja fast som stål. Hög är idrottslekens syftning, Stort och manande dess mål. Hårt må plikten, vänskapsbandet Knyta oss till laget, landet. ... Snart förvissnar segerkransen, Lämnande åt ålderns dar Äran, bragden, tävlingsglansen Blott som bleknat minne kvar. Segerkransen, som förbliver, Herren Krist allena giver. (A Frostenson: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 535:3,5; jfr Psalmer och Sånger 672)


Egna kommentarer och funderingar:

Browns ovanstående resonemang angående ordet “pisteuein” (tro) kan också användas om ordet ”proskyneô” (kasta sig ned).

Johannes säger, att alla de som har sina namn skrivna i livets bok skall kasta sig ner inför det lilla vilda djuret för att hedra det. Sinaiticus, prima manus, använder dativformen, som snarare antyder heder än tillbedjan (jämför hur Herodes i Matt 2:8 tänker kasta sig ner inför kungen Jesus). Jämför också Barrett s 460 i hans kommentar till Joh 14:12: ”Vi har nu ”eis” med ackusativ, vilket pekar på den sant troende som förtröstar på Kristus.” Jämför också ackusativen i Luk 12:21: ”rik ’in i’/’med syfte på’ Gud” och i Joh 1:1: ”Utsagan var i riktning mot Gud”. Se också Ester 4:17d-ea/C5-7a.

Angående “alla som bor uppå jorden”, se Upp 3:10b och Upp 13:3b. Angående ”kasta sig ner inför det (för att hedra det) (א,* א)”, se Upp 13:4. Angående ”en livets bok”, se också Upp 3:5b och 17:8b. Angående ”den lille Baggen, som är (och har varit) slaktad”, se Upp 5:6a.


(Paulus sade till de troende i Rom:) “Låt varje själ underordna sig (rättsliga) myndigheter som har/är över den, ty det är/finns inte en (rättslig) myndighet om ej av Gud, men de som är/finns de är (och har varit) ordnade av Gud.” (Rom 13:1)

(Petrus sade till de troende:) "Underordna er varje/all * (א*) skapelse 'på grund av'/'med tanke på' Herren. ... Hedra kungen." (1 Petr 2:13a,17b)

Vi vet att 'varje den'/‘var och en’ som har avlats (och avlas) ut ur Gud inte missar (Hans mål), emellertid/utan att den som har avlats ut ur Gud håller/’är rädd om’ sig själv (א,* א), och den onde rör honom inte. (1 Joh 5:18)


Ytterligare studier:

Ester 8:12l-m/E11-12; Hes 13:9; Matt 25:32; Mark 12:17; Luk 20:25; Rom 13:1-7; 1 Thess 3:13; 12:1-3; Tit 3:1; Hebr 12:23; 1 Petr1:20; 2:13-15; Upp 3:10; 13:12,14; 17:8; 20:12; 21:27.


P.J.J. Botha "God, emperor worship and society: Contemporary experiences and the Book of Revelation"; Neotestamentica 22.1 (1988): 87-102.

Donald Guthrie "The Lamb in the Structure of the Book of Revelation"; Vox Evangelica 12 (1981): 64-71.

Norman Hillyer "'The Lamb' in the Apocalypse"; The Evangelical Quarterly 39.4 (Oct.-Dec. 1967): 228-236.

Daniel K.K. Wong "The Beast from the Sea in Revelation 13"; Bibliotheca Sacra 154 (Jul.-Sep. 2003): 337-348.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-18; 2012-07-08; 2015-07-02)

Till sidans topp

13:9 Om någon har ett öra, låt honom höra.

Ord för ord (5 ord i den grekiska texten): Om någon har (ett)-öra låt-(honom)-höra.


1883: Om någon har öra, han höre.

1541(1703): Den der öra hafwer, han höre.

LT 1974: Var och en som kan höra, lyssna nu noggrant:


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Den som har ett öra, låt honom höra vad Anden säger till (församlingarna) av utkallade. (Upp 2:7a)


Exegeter, evangelister med flera:

Vi är långt ifrån modiga och färdiga, men vi vill hjälpa varann till större mod och ansvarskänsla och offervilja, så att vi vågar båda tala och handla. Helga Henschen hjälper oss en bit på väg, hjälper oss att öppna vår mun och våra händer: Tala ... Du som ännu har läppar TALA. Tala med grannarna i farstun. Tala med folk på gatan och i tunnelbanan. Den som ännu har öron, han höre. (Gunlög Järhult "Guds tystnad? En bok för fromma och ofromma" s 125)

"Klanga-Stina" - eller Stina Andersdotter Klang - levde mellan 1831 och 1914 och bodde på backstugan Bäckaryd inom Albo rote i Kulltorps socken. ... På äldre dar fick hon dålig hörsel. Men tilltagsen som hon var fann hon på att begagna glaset till en 14 linjers fotogenlampa som hörapparat. Med dess hjälp gick det bra att kommunicera med henne, försäkrar Adolf Mogling som berättat om henne i Kulltorpsboken II. (Josef Rydén "Företagsen, företag, ta sig för" s 69)

Ack! när hjärtat brustit, och vårt öga flammat ut och släckts, då gör så föga, huru stoftet döms, som hädansov. Fritt må världen om vårt värde tvista! Sargar ilskan minnet vid vår kista, gravens folk är dövstumt, gudskelov. (Elias Sehlstedt "Gravskrift" s I:373; 1808-1874)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående denna vers, se Upp 2:7a.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-18; 2012-07-08; 2015-07-03)

Till sidans topp

13:10a Om någon (är) ‘in i’/’avsedd för’ fångenskap, drar han sig tillbaka * (P47,א,*א). Om någon dödar (א,*א) i/med en dolk, måste (א,*א) han dödas i/med en dolk.

Ord för ord (15 ord i den grekiska texten): om någon in-i fångenskap, drar-(han)-sig-tillbaka. om någon i (en)-dolk dödar, '(är-det-nödvändigt-för)'/måste honom/han i (en)-dolk dödas.


1883: Om någon för i fångenskap, skall han gå i fångenskap; om någon dräper med svärd, måste han med svärd dräpas.

1541(1703): Den der leder i fängelse, han skall gå i fängelse; den der dräper med swärd, han måste dödas med swärd.

LT 1974: De av Guds folk som är bestämda för fängelse kommer att arresteras och föras bort, och de som är bestämda för döden kommer att dödas.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Gud sade till Noa:) “Den som ‘häller ut’/utgjuter en männskas blod, i stället skall hans blod ‘hällas ut’/utgjutas, eftersom (Gud) gjorde människan i/’med hjälp av’ en Guds avbild.” (1 Mos 9:6, Grekiska GT)

(Kananeen, Arads kung) förde krig ’i riktning mot’/mot Israel och bortförde (några) ut ur/av dem till fångenskap som byte. (4 Mos 21:1b, Grekiska GT)

(Kungen beslöt) att fördärva (judarna med deras) fienders dolkar. ... (Ester 3:13fb/B6b, Grekiska GT)

(Herrens pojke sade: "En Herrens ande ... har skickat – och skickar – mig bort) att kungöra ett ‘låtande vara’/’lämnande i fred’ för fångar. (Jes 61:1a, Grekiska GT)

(Herren sade till profeten:) “Jag skall föra (Juda/Jerusalem) till en avslutning i/med dolk och i/med svält och i/med död/pest.” (Jer 14:12b, Grekiska GT)

Herren talade i riktning mot (profeten): “Om – alltefter omständigheterna – Mose och Samuel må stå inför Mitt ansikte, är Min själ inte (vänd) i riktning mot (Juda folk). ... Och det skall vara, om – alltefter omständigheterna – de må tala i riktning mot dig: ’Var skall vi komma ut?’, då skall du tala till dem: ’Detta är vad Herren säger: ’ ... Så många som (är) ’in i’/’avsedda för’ dolk, ’in i’/till dolk ... Så många som (är) ’in i’/’avsedda för’ fångenskap, ’in i’/till fångenskap.’” (Jer 15:1-2, Grekiska GT)

(Herren sade till profeten: “Babylons kung) skall komma in i och slå till Egyptens jord/land ... vilka (som är) ’in i’/’avsedda för’ stort svärd, ’in i’/till stort svärd.” (Jer 43:11, Grekiska GT)

De som ’förstår i’/tänker av/bland nationerna (Theod: folket) skall uppfatta ‘in i’/’med syfte på’ många. Och de skall skära sig i riktning mot stort svärd och göras gamla i/med det och i fångenskap.” (Dan 11:33a, Grekiska GT)

(Assyriens kung sade:) “Jag skall leda (judarnas och andra nationers) fångenskap emot varje/hela jordens utkanter.” (Judit 2:9)

(Salomo sade:) “Om – alltefter omständigheterna – (de rättfärdigas själar) i/efter människors anblick/synsätt må tuktas, (är) deras hopp fyllt med icke-dödlighet/odödlighet.” (Salomos Vishet 3:4)

(Salomo sade:) “En rättfärdig, om – alltefter omständigheterna – han må ’förekomma till att komma till ett slut’/’dö i förtid’, skall han vara i vila, ty en värdefull hög ålder (har) inte den (som har levt) en mycket lång tid, inte heller mäts den (och har den mätts) i ett antal år.” (Salomos Vishet 4:7-8)

(Salomo sade:) “Och/också rättfärdiga rördes/berördes av död(en)s prov.” (Salomos Vishet 18:20a)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Ni må ej uppta som en lag att Jag kom (för) att kasta/’föra ut’ en frid emot jorden. Jag kom inte (för) att kasta/’föra ut’ en frid emellertid/utan en dolk.” (Matt 10:34)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Himlarnas rike är likt en hög/skatt som har varit (och är) gömd i åkerfältet, vilken en människa, som hade funnit (den), gömde. Och från/’beroende på’ sin fröjd drar han sig tillbaka och säljer alla ting, så många som han har, och köper det där åkerfältet.” (Matt 13:44)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Min bägare skall ni faktiskt dricka.” (Matt 20:23a)

(Jesus sade till de tolv:) “Människans Son drar sig faktiskt tillbaka helt och hållet som det har skrivits (och är skrivet) med anledning av Honom.” (Matt 26:24a)

Jesus säger till (den som hade slagit till slaven:) ”Vänd bort'/'sätt tillbaka' din dolk in i dess plats, ty alla de som har tagit en dolk skall fördärvas i/med en dolk. Tänker du att Jag inte förmår kalla till sidan av Min Fader, och Han skall här (א*) just nu få att stå vid sidan av Mig mer än tolv legioner budbärare?” (Matt 26:52-53)

... Jesus talade till folkskarorna: “Som emot en rånare har ni kommit ut ’i sällskap med’/med dolkar och trä(stycken) (för) att tillsammans ta Mig.” (Matt 26:55a)

(Jesus) fann ’en (א,*א) plats’/’ett ställe’ var/där det (’hela tiden’/-) var (och hade varit) skrivet: ”En Herrens ande ... har skickat (och skickar) Mig bort att kungöra ett ‘låtande vara’/’lämnande i fred’ för fångar. (Luk 4:17b-18a)

(Jesus sade till Sina lärjungar: “Det här folket) skall falla (i) en dolks mun och skall tas till fånga in i alla nationerna. Och Jerusalem skall vara, vara trampad på av nationer intill den (tid i vilken) nationers lägliga tider må fullbordas.” (Luk 21:24)

Enligt/under den där lägliga tiden kastade/lade kungen Herodes händerna emot/på några av de (som var) från (församlingen av) utkallade (för) att behandla (dem) dåligt. Men/och han ’tog upp för sig själv’/’gjorde sig av med’ Jakob, Johannes' bror, (med) en dolk ... och då han hade gripit (Petrus) satte han (honom) ’in i vakt’/’i fängsligt förvar’. (Apg 12:1-2,4a)

Prästledaren Ananias 'ordnade på'/beordrade de som stod vid sidan av (Paulus) att smälla till hans mun. Då talade Paulus (vänd) i riktning mot honom: "Gud står i begrepp att smälla till dig, husvägg som är (och har varit) vitkalkad." (Apg 23:2-3a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus sade till Nikodemos:) " Anden blåser varest/där den vill, och du hör dess röst. Du vet emellertid inte varifrån den kommer och var/vart den drar sig tillbaka. På det här sättet är ’varje den’/’var och en’ som har avlats (och avlas) ut ur vattnet (א,*א) och Anden." (Joh 3:8)

Jesus talade (till judarna): ”Ännu en små-/liten tid är Jag i sällskap med er. Och Jag drar Mig tillbaka (vänd) i riktning mot Den som har sänt Mig. Ni skall söka Mig, och ni skall inte finna * (P66,א,*א), och varest/där Jag är, förmår ni inte komma.” (Joh 7:33-34)

Simon Petrus säger till (Jesus): “Herre, var drar Du Dig tillbaka?” Jesus svarade: ”Varest/dit Jag drar Mig tillbaka, förmår du inte följa Mig nu, men du skall följa sedermera.” (Joh 13:36)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Emellertid/förvisso kommer en stund, ‘för att’/då 'varje den'/’var och en’ som har dödat er må tänka (att) han för/utför en gudstjänst till/åt Gud.” (Joh 16:2b)

(Jesus sade till Judas och de andra:) ”Om ni så söker Mig, låt de här vara att dra sig tillbaka”, för att den utsaga, som Han hade talat, måtte fullbordas: ”Dem som Du har gett (och ger) Mig, ut ur/av dem har Jag inte fördärvat ingen/någon.” (Joh 18:8b-9)

Pilatus * (א*,A) säger till (Jesus): “Du samtalar inte (med) mig? Vet Du inte att jag har (rättslig) myndighet att ’lösa upp från’/frige Dig, och jag har (rättslig) myndighet att korsfästa Dig?” Jesus svarade honom: ”Du har (א,*א,A) inte ingen/någon (rättslig) myndighet nedifrån/emot Mig, om den inte (hela tiden) var/’har ... varit’ (och är) dig given uppifrån. På grund av det här har den som har ’gett Mig till sidan av’/’överlämnat Mig till’ dig en större miss (av Guds mål).” (Joh 19:10-11)

. . . Skåda, förtalaren står i begrepp att kasta (några) ut ur/av er in i vakt/'fängsligt förvar', för att ni må prövas, och ni skall ha betryck (i) tio dagar. . . . (Upp 2:10)

Och jag skådade, och skåda (א,* א), en annan, eldfärgad häst kom ut. Och till den som satt emot den, åt Honom gavs att ta friden ut ur jorden, och för att de måtte (א,* א) slakta varandra. Och åt Honom gavs en stor dolk. (Upp 6:4)

Och han talade till mig: “De här är de som kommer ut ur det stora betrycket, och de har rengjort sina dräkter och ‘vitnat dem’/’gjort dem vita’ i den lille Baggens blod.” (Upp 7:14b)

Nationerna var vreda. (Upp 11:18a)


Hembygdens predikan:

Se, jag sänder eder såsom får mitt ibland ulvar. Märk – icke som vanligt – en eller flera ulvar mitt inne i en fårahjord, utan ett eller flera får mitt inne i en ulvahjord. O, då är det ju förbi med de arma sändebuden! Nej, mina älskade. Ty det står ett allsmäktigt: Se, jag sänder eder. Detta jag är mäktigt att stoppa igen även den argaste ulvs gap. Gör han det icke alltid, så är det blott, emedan han vill hämta någon av de sina till ett bättre, till vilan och glädjen hos sig; såsom aposteln säger: Jag åstundar bryta upp och vara med Kristus, vilket vore mycket bättre. Glömmer eller övergiver någon av de sina, gör han aldrig. Nej, aldrig. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Andra årgången s 142-143, Söndagen sexagesima, Matt 9:36-10:16)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

ca 2000 - ca 1900

I denna yttersta nödtid går det inte att göra yttre motstånd mot den demoniska staten. Blir man fängslad och bortsläpad, så får man ta martyriet på sig. (Bo Giertz ”Uppenbarelseboken” s 89)

De som griper till svärd skall falla för svärd. Guds sak försvaras inte med vapen. Tar man till vapen för evangeliets skull, så har man lämnat Guds rike och är tillbaka i världen. Och då får man finna sig i världens ordning. Våld skapar nytt våld, krig föder nya krig, det blir ständigt ny blodsutgjutelse. I den gamla världen med dess ordning kan vapnen behövas. Varken Jesus eller Döparen befallde de centurioner eller legionärer, som kom till dem, att sluta med sitt yrke. Men Kristi rike är inte av denna världen och försvaras inte med vapen. ... Guds plan var inte att krossa syndarna utan att frälsa dem. (Bo Giertz ”Evangelium enligt Matteus” s 201 i kommentar till Matt 26:47-56)

Numera var socialisterna inte de enda politiska fångarna. ... De kristna var mycket riktigt den främsta gruppen. Knotiga, obildade, oförmögna att hålla tal från talarstolar eller att formulera underjordiska upprop (vilket deras tro f ö inte tillät!) gick de med öppna ögon mot lidande och död i lägren - bara därför att de vägrade att avsvärja sig sin tro! De visste mycket väl vad de satt fängslade för och de var orubbliga i sin övertygelse! De var kanhända de enda, som inte smittades av lägerfilosofin eller ens av lägerspråket. Var de inte politiska? Man kan sannerligen inte kalla dem förbrytare. Bland dem fanns särskilt många kvinnor. Lao-Tse säger: När tron rasar samman, uppenbaras de sant troende. Pga det upplysta begabbandet av ortodoxa åldringar, ungkommunisternas jamande som marskatter under påsknatten och brottslingarnas visslingar i genomgångslägren upptäckte vi inte, att den arma, syndiga ortodoxa kyrkan trots allt hade fostrat döttrar värdiga kristenhetens första sekler - systrar till dem, som kastades för lejonen på arenorna. De kristna var många: fångtransporter och gravar, fångtransporter och gravar - vem kan räkna dessa miljoner? De dog anonymt och som vaxljus lyste de bara upp den allra närmaste omgivningen. De var Rysslands bästa kristna. Alla de sämsta vacklade, avsvor sig sin tro och smet undan. ... Ta (som exempel på en av de bästa kristna) Valentin Felixovitj Vojno-Jasnetskij (1877-1961), ärkebiskop av Luk och författare till den berömda "Varkirurgin"! ... Inom första världskrigets sjukvård gjorde han sig bemärkt som skicklig ögonkirurg, efter revolutionen förestod han en klinik i Tasjkent, en klinik, som var ytterst populär i hela Centralasien. ... Vojno-Jasenetskij upplevde detta tjänande som otillräckligt - och blev präst. ... Han röjdes undan på ett anmärkningsvärt sätt. Hans andra förvisning (1930, Archangelsk) var inte ett straff enligt art. 58 utan - "för uppvigling till mord" (en vansinnig historia om att han påverkat hustrun och svärmodern till fysiologen och självspillingen Michajlovskij, som sinnessjukt injicerade kemiska lösningar, vilka skulle hindra lik från att förruttna ...). ... I förvisningen i Archangelsk utvecklade Vojno-Jasenetskij en ny metod att läka varande sår. Han kallades till Leningrad, där Kirov sökte övertala honom att lämna prästkallet; gjorde han det, skulle han omedelbart få ett institut till förfogande. Men den envise biskopen gick inte ens med på att publicera sin bok om inte hans ämbetstitel angavs inom parentes på försättsbladet. Utan institut och utan bok avtjänade han alltså sin förvisning 1933, återvände till Tasjkent och fick där sitt tredje förvisningsstraff. ... Efter krigsutbrottet arbetade han på sibiriska sjukhus och tillämpade där sin metod för läkning av varsår - det ledde till att han föreslogs till Stalin-priset. Han accepterade - under förutsättning att han fick ta emot det i biskopsdräkt. På frågor om hans biografi får läkarkandidaterna i dag (på 1970-talet) svaret: "Det existerar ingen litteratur om honom." (Alexander Solsjenitsyn "GULAG-arkipelagen 1918-1956 - Ett försök till konstnärlig studie Del 3-4" s 288-290)

”Aslan håller sin hand över oss”, sade prinsen. ”Han är med oss – stor sak om han leder oss mot livet eller mot döden! Låt oss falla på knä och kyssa hans bild och så trycka varandras händer som goda vänner plägar, när de inte vet om de nånsin får återse varann. Och låt oss sedan ge oss av härifrån och gå de öden till mötes som har bestämts för oss. (C.S. Lewis ”Silvertronen” s 145; En underjord utan drottning)

Vem tömde sanden ur era skor, Då ni tvangs att ställa er upp för att dö? Sanden som Israel hemförde, Israels vandringssand? Brännande Sinaisand, Blandad med näktergalars strupar, Blandad med ormarnas längtansstoft, Blandad med skärvor som fallit ur Salomos visdom? Blandad med bitterheten i malörtens hemlighet - O ni fingrar, Ni som tömde sanden ur dödsskor, Redan i morgon är ni stoft I de kommandes skor. (Nelly Sachs "I dödens boningar" s 29)

Vilka var det då som spärrades in? Jo, KR:arna, kontrarevolutionärerna, revolutionens fiender. Med åren hade ordet "revolution" fått en fadd klang - nå, men då tar vi och kallar dem "folkfiender", det låter rentav bättre. ... En skräddare, som skulle lägga ifrån sig nålen, stack den i en tidning på väggen: nålen råkade hamna i ögat på ett porträtt av Kaganovitj (som var en av Stalins förtrogna). En kund såg det: Artikel 58, tio år (terrorism). En kvinnlig försäljare som tog emot varor av en speditör, skrev kvitto på en bit tidningspapper, eftersom hon inte hade något annat till hands. Antalet tvålar råkade hamna i kamrat Stalins panna. Artikel 58, tio år. ... Föreståndaren för en byklubb gick tillsammans med vaktmästaren där för att inhandla en byst av kamrat Stalin. De köpte en. Bysten var tung och stor. Man borde ha ställt den på en bår och halverat bördan, men omständigheterna tillät inte detta: "Nåja, vi klarar det väl på något sätt." Föreståndaen gick främst. Efter kom den gamle vaktmästaren, som hade svårt att få ordentligt tag. Han försökte hålla den under armen - men utan att nå runt. Han fick ont i ryggen när han bar den framför sig. Så fann han på råd: Han drog av sig livremmen, drog åt öglan kring Stalins hals och bar bysten på axeln genom hela byn. Nå, det var ju odiskutabelt: ett solklart fall. 58:8, terrorism, tio år. ... En dövstum snickare dömdes för kontrarevolutionär ... agitation! Hur var det möjligt? Jo, han hade lagt in golv i en klubblokal. Allt hade burits ut ur samlingssalen, det fanns inte en spik eller krok att hänga något på. Innan han började arbetet, slängde ha därför jackan och mössan på en Leninbyst. Någon kom och upptäckte det. Art. 58, tio år. ... På sovchozkontoret hängde slagordet: "Livet har blivit bättre, livet har blivit gladare" (Stalin). Med rödkrita hade någon skrivit till ett "för" - det hade blivit gladare "för Stalin". Man sökte inte efter den skyldige utan arresterade hela kontoret. ... Vilka ohyggligt idiotiska anklagelser hittade man inte på för att motivera arresteringen av en person, som man avsiktligt eller av en slump fått ögonen på! ... Irina Tutjinskaja (fästmö till Sofronitskijs son) arresterades då hon lämnade kyrkan (man tänkte arrestera hela familjen), anklagad för att ha "bett till Gud om att Stalin skulle dö". (Vem kunde ha hört den bönen?!). - Terrorism! 25 år! ... För övrigt behövdes egentligen inte de fantastiska anklagelserna. Det fanns en mycket enkel standarduppsättning av anklagelser, som förhörsledaren kunde klistra fast som frimärken på ett kuvert: misskreditering av Ledaren, negativ inställning till kolchozrörelsen, negativ inställning till de statliga obligationslånen (vilken normalt funtad människa var positivt inställd till dem?), negativ inställning till Stalin-grundlagen, negativ inställning till partiets åtgärd (den allra senaste), sympatier för Trotskij, sympatier för USA, etcetera, etcetera. ... Det mest gångbara frimärket blev PUNKT TIO - kontrarevolutionär (senare omdöpt till "antisovjetisk") agitation. ... I allmängiltighet kan bara (paragraf) 12 - "underlåtenhet att rapportera" eller "veta-men-inte-säga" - mäta sig med tian. ... Det fina i kråksången var att man för att begå detta brott inte ens behövde öppna munnen eller gripa pennan. Denna punkt riktar sig just mot passiviteten. Men straffsatsen var densamma: tio år plus fem års "munkorg" (förlust av de medborgerliga rättigheterna). ... Var och en, som inte omedelbart passade in under en vanlig brottsbalksparagraf, fick smaka på artikel 58. (Alexander Solsjenitsyn "GULAG-arkipelagen 1918-1956 - Ett försök till konstnärlig studie Del 3-4" s 272-282)

Kristendomen är egentligen mera radikal än radikalismen. ... Den kristne finner sig med religiös resignation i fängelsets obehag, och sätter icke bort onödig tid på fåniga förslag att reformera fångvårdsstyrelse och direktörer. För att utverka lindring och benådning, för att slippa mörk cell och prygel, söker han uppföra sig väl, utan att han därför tror att fängelset kan bli något förlustelseställe. Allt hvad Rousseau, Max Nordau och Tolstoi predikat mot samhällets brister är alldeles riktigt, men slutsatserna äro falska. Socialismen, den hedniska nämligen ... tvungo de nöjda att vara missnöjda, och gjorde människorna vilda och förtviflade, och förvärrade egentligen där de skulle förbättra. Men i sin hedniska radikalism nådde de icke upp till kristendomen. (August Strindberg ”En blå bok II” s 622-623; Kristendom och radikalism)

Processen "Die Beichte E(ines) Th(oren)" drog ut i två år. ... Jag ansåg hela processen olaglig, jag "jäfvade forum" såsom svensk undersåte. ... Nåväl boken fälldes, men jag gick fri "såsom otillräknelig". Derpå sändes mig räkningar på omkostnader som jag icke godkände. ... Nu frågas: dömdes jag betala rättegångskostnaderna? Och kunna dessa uttagas, eller förvandlas i fängelse? (Lite fängelse vore bara intressangt och det fruktar jag ej!) (August Strindberg "August Strindbergs brev XIV 1901-mars 1904" s 220-221; brev 22 okt 1902 till Emil Schering)


ca 1900 - ca 1800

Wår konsul (her i Kina) vardt förvånad, då vi (missionärer) skulle tåga in i landet och ej togo med oss en revolfver hvar. Hade vi gjort detta, skulle vi helt och hållet förstört vårt uppsåt att komma in bland folket. Wi skulle då behöft att ständigt lita på det der usla medlet och sloge det då fel, ja, då stode vi der öfvergifna. men nu står vår fader för det hela, och om folket för tillfället blir oroligt, då går det så bra, då han får stilla dem. (”Missionsvännerna i Bjurbäck och Mullsjö” s 99; Brev, daterat Zangkas den 21 dec 1894, från missionär Olof Bingmark till Alfred Johansson i Knaggebo samt Ynglingaföreningen i Bjurbäck)

Ni frågar hur jag kan lita på Eder så; jag svarar: Ni har sutit i fängelse! - Och jag tror att endast det bästa folket går i fängelse för sin tro! (August Strindberg "August Strindbergs brev II 1877-1882" s 322-323; brev 1 dec 1881 till redaktören för tidningen Östgöten Isidor Kjellberg som i april 1881 dömts till två månaders fängelse för tryckfrihetsbrott)

Inom (Akershus' i Kristiania) fästningsvall äro "Straffanstaltens" dystra byggnader belägna. Slavarna, så kallas deras olyckliga innevånare, uppgå till ett antal av 3- till 400. Vi se en del av denna bedrövliga skara sysselsatt med arbete i fria luften. Några bland fångarna äro tungt järnbelastade; somliga bära halsringar, andra armboja och fotblack, förenade med en grov kedja. I trots av dessa hinder röra de sig med en säkerhet, som endast vanan kan förläna, uppför och utför lutande plankor, på vilka de bära sten till en byggnad, som håller på att uppföras. Några av fångarna äro skickliga stenhuggare: de för samhället döda göra gravvårdar för de från livet avsomnade. . . . Flertalet av de fångar, jag såg, hade ett godlynt, öppet, men lidande utseende; det förekom mig, som om yttre skickelser snarare än en inre beskaffenhet hade ifört dem deras kedjor. . . . Kristiania äger även ett cellfängelse. Det är en vacker byggnad, uppförd i en lätt och behaglig stil. Man har klandrat denna stil, använd för egen byggnad med sådant ändamål. Skalet låter icke sluta till kärnans beskaffenhet; formen svarar ej till idén, ytan icke till det inre. Men bör man då i arkitekturen någonsin försöka symbolisera brottet, samvetskvalen, ensamhetens plåga för en ande, som vill fly sig själv? Skönt bleve detta icke, men arkitekturen bör väl sträva till skönhet i alla sina riktningar. Hellre än att i valet av denna stil, som jag även i Sverige funnit använd på fängelser, se byggmästarens oförmåga eller missuppfattning av sin uppgift, vill jag betrakta det som utgånget ur tidens kristliga uppfattning av samhällets förhållande till sina förlorade barn; och jag påminner mig ovillkorligt, vid åsynen av en sådan byggnad, vars ändamål är så vackert, om än det aldrig blir förverkligat, de orden: "Glädjens med mig, ty denne min son var död och har fått liv igen, han var borttappad men är återfunnen." (Viktor Rydberg "En vandring i Norge" s 17-19; Göteborgs Nyare Handels- och Sjöfartstidning 21 augusti - 27 november 1858)

(Bonden Hans Nielsen) Hauges dogmatiska åsikter skilde sig icke från statskyrkans; han endast påyrkade med strängt allvar kristendomens förverkligande i det enskilda levernet. Men han var lekman och predikade. Därmed syndade han tvåfaldigt. Han störde statskyrkans ljuva lugn och han ingrep i hierarkins förmenta rättigheter. För dessa synder fick han också böta. Det heliga skrået på Zions tinnar gav sig icke ro, innan en så farlig man blev satt inom lås och bom. . . . Nu sedan mannen sedan länge är död, erkänna även prästerna, att Hauge ingjutit nytt liv i norska kyrkan, och att de orter, där Haugianerna äro talrika, företrädesvis utmärka sig för en stigande sedlighet samt ett bättre förhållande mellan gårdägare och husmän. (Viktor Rydberg "En vandring i Norge" s 86-87; Göteborgs Nyare Handels- och Sjöfartstidning 21 augusti - 27 november 1858)

Om en mes skriker i hökens klor, så förföljer alla mesarna denne. De skulle nog vilja rädda den olyckliga själen, som skriker i hökens klor. Men de kan inte det, då höken är stor och mesarna små fåglar. Men ändå ömkar de sig över den olycklige stackaren som skriker i hökens klor. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 382 i predikan 1853 över Luk 2:42-52)

Där kommer den stora björnen rätt emot (Gösta Berling), blind på ena ögat av ett hugg med en kavaljers kniv, halt på ena benet av en kula från en kavaljers bössa, vresig och ruggig, ensam, alltsedan de ha dödat hans hustru och bortfört hans barn. Och Gösta ser honom sådan han är, ett fattigt, förföljt djur, som han inte vill beröva livet, det sista han har kvar, sedan människorna ha tagit ifrån honom allt annat. ”Må han döda mig”, tänker Gösta, ”men jag skjuter inte.” (Selma Lagerlöf ”Gösta Berlings saga” s 104; Den stora björnen i Gurlita klätt)

Vad de göra väl, de, som hålla sina händer från svärdet, de, som förstå att stilla förbida, att lägga sina hjärtan till ro och låta Gud styra! (Selma Lagerlöf ”Gösta Berlings saga” s 180; Ebba Dohnas historia)


ca 1800 och tiden dessförinnan

När Sancho hörde sin husbonde (Don Quijotes) ord började han gråta ömkligt och sade vädjande: "Jag begriper inte varför ers nåd vill ge sig in i ett så hemskt äventyr som det där. Det är ju mitt i natten och ingen ser oss. Kan vi inte ta en annan väg och kringgå faran, även om vi skulle bli utan vatten i dagarna tre. För eftersom ingen ser oss, kan ingen anklaga oss för feghet, och dessutom har jag hört prästen i byn ... predika att den som söker faran, ska i faran förgås. (Miguel de Cervantes "Den snillrike riddaren Don Quijote av La Mancha" s 146)

Gud will icke med en och hwar göra ett under i en brinnande ugn. Så will Han icke heller af en och hwar göra en Bernhardus, Franciscus, Gregorius, Benedictus eller Augustinus. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 155 i kommentar till Matt 2:1-12)

På predikstolarna hafwa (man) för syn skull uppläst den evangeliska texten och sedan derur sugit eller deruti inlaggt menniskolärdom. Och om någon har rest sig upp deremot, så hafwa de med swärd och eld emotstått och underkufwat detta. Det hjelper till intet, huru mycket man warnar och förskräcker dem med ord och tecken; de uppresa dock hufwudet, skria och rasa deremot såsom ursinniga, så att Gud wäl hade orsak nog att slutligen på den yttersta dagen för ewigt förderfwa dem. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Sommar-afdelningen" s 270 i kommentar till Matt 24:15-28)

(Ärkebiskop Thomas Becket till riddarna:) "Taga ni mitt liv, står jag upp ur min grav och ställer mig och min sak under Guds dom. ... Sätt efter den som söker undkomma, förfölj den som flyr; kom med fängelse, kom med svärd, ni skola finna mig redo att dö som martyr. Närhelst ni äro beredda skola ni finna mig ännu mera beredd för den död som blir mig beskärd." ... (Till kören:) "Detta är endast ett ögonblick, men vet att ett annat skall genomborra er med en plötslig blödande glädje när Guds syften uppenbaras för er i sin fullbordan. ... Mitt enda sätt att försvara Guds lag och de heliga skrifterna är nu att med glädje möta döden." (T.S. Eliot "Mordet i Katedralen" s 71-76; Skådeplatsen Archbishop's Hall i Canterbury den 29 dec 1170)

Väpnade rättstjänare infunno sig i Petrus' och Paulus' bostäder, grepo apostlarne och släpade dem under hugg och slag till mamertinska fängelset. I Rom gick bland menige man månget rykte om det fängelsets fasor, och de, som något kände till det, vederlade icke detta tal. Mamertinska fängelset eller Tullianum, såsom det även kallades, fanns och finnes än i dag (1874) vid foten av den Kapitolinska klippan nära Romerska torget. Den suckarnes väg, som förde dit, gick trappvis ett stycke upp för branten fram till en järnport, som en gång stängd bakom en fånge, sällan öppnades för honom, innan han forslades till avrättsstället, såvida han icke redan i häktet avdagatagits medelst strypning eller hunger. Genom denna port infördes apostlarne i ett rum. . . . Mitt i golvet var ett fyrkantigt hål, genom vilket fångarne på en stege nedfördes i ett mörkt och fuktigt fängelsevalv, det egentligen så kallade mamertinska häktet, uppfört som man tror, under romerska konungatiden inemot 700 år före Kristus. Här åter mötte dem i golvet ett liknande hål, som gapade över det gräsliga Tullianum, ett trångt och lågt valv, "fasansfullt", säger hävdatecknaren Sallustius, "genom smuts, mörker och stank". . . . Nio månader hade apostlarne att dväljas i denna samma håla, medan de avvaktade dödsdomen. (Viktor Rydberg "Herre, vart går du?" s 64-65)

Vi räknar med att inget ont kan göras mot oss, såvida vi inte överbevisas som illgärningsmän eller bevisas vara onda människor; och ni kan döda men inte skada oss. (Justinus Martyren, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 163)

De som korsfäste (Kristus) tog själva på sig domen. När de handlade så mot honom trodde de inte på honom. Därför skall de själva dö i pina genom den dom som de lade på honom. (Irenaeus ”Bevis för den apostoliska förkunnelsen” s 60)

Den romerska kejsartiden är det skede i historien, hvarunder en af de mest genomgripande omhvälfningarna ägde rum i vårt släktes andliga lif, nämligen kristendomens uppkomst, utbredning och politiska seger samt de hedniska religionernas och den antika odlingens undergång. . . . En mäktigt ingripande faktor i denna rörelse var den grekiska filosofien. . . . På stoicismens sida finner man under denna tid alla - och de voro dock jämförelsevis få - som under inbördeskrigens fasor och under trycket af enväldet bevarat något af gammalromerska tänkesätt och republikanskt sinnelag, män och äfven kvinnor, som ännu satte värde på oegennytta och rena seder och ännu kände behofvet af tro på Gud och en moralisk världsordning. Ofta tillhörde dess män och kvinnor Roms älsta och ädlaste ätter, men hvar helst de funno liktänkande, där räckte de dem handen i broderlig jämlikhet till samarbete i det goda, och ehuru de voro misttänkta af regeringen och hofvet i samma mån som de genom dygder skilde sig från hopen, och ehuru de icke sällan förföljdes med landsflykt och död, såsom under Neros och Domitianus' styrelser, hade de dock tillfälle att utöfva en mäktig inverkan på det romerska samhällslifvet under kejsartiden, i synnerhet på lagstiftningens område, emedan kärnan af de romerske juristerna tillhörde denna skola, den stoiska. (Viktor Rydberg "Materialism och idealism" s 163-166; föreläsningar i Göteborg höstterminen 1876)


Att fortsätta med (hembygden):

ca 2000 - ca 1900

Obadja hade tagit några profeter och gömt dem i en grotta och försett dem med mat och dryck. Isebel utrotade Herrens profeter. Det var martyrtider. Många led martyrdöden, men det fanns profeter, som inte behövde lida martyrdöden. Det var de som var gömda i grottan. Där satt de och var nöjda med sin mat. Det är väldigt lätt att i svåra tider bli brödpredikant. Att predika och ha sitt ämbete för lönen. Dessa grottpredikanter och grott-kristna vill undgå förföljelse och de är nöjda om de bara får sitt levebröd. Gud förbjude mig att vara en sådan predikant. Jag vill inte bli gömd i grottan, när andra Herrens vittnen med sitt blod beseglar sin tro. Jag önskar vara i yttersta linjen. Jag vill höra vinande svärdshugg över mitt huvud. Jag önskar vara vid fronten. Skall jag stupa, så vill jag göra det i främsta ledet. (Hilding Fagerberg ”Budskap i tält och kyrka” s 106-107)

Centralstationen (i Jönköping) ligger (år 1925) på (Järnvägs)torgets norra långsidas östra del som byggdes och invigdes samtidigt med järnvägens invigning år 1864. . . . Så ilgodsmagasinet, en stor vit stenbyggnad med ingång mitt på långsidan av torget, där gods inlämnas och hämtas. På detta hus västra kortsida finns en öppning som gör att "fångbilen" kan köra in så nära tåget som möjligt, då någon fånge skall hämtas i medföljande fångvagn och förflyttas till centralfängelset på Vallaområdet. Så gott som varje torsdagskväll då nio-tåget anlände samlas folk just här för att se den eller de fångar som finns med. Ibland kan även kvinnor finnas med i transporten, sammankopplade med varandra medelst handbojor. (Karl-Erik Bergh "När Järnvägstorget var Jönköpings salutorg" s 32-33)

Sandseryds kommunalnämnd ... har föreslagit att till kronofjärdingsman välja en i Norrahammar boende sandserydsbo och såmedelst tillgodose samhällets behof af ordningsmakt. Äfven har aktiebolaget Norrahammars bruk låtit uppföra en arrestlokal i källarvåningen till nya badhuset. (Jönköpings-Posten 1908-02-06 "Arrestlokal i badhusets källarvåning")

Arrestlokalen i Skillingaryd för hvilken Tofteryds kommun sistlidet år anslog medel, är nu färdig. Den har fått sin plats snedt emot vägskälet vid gamla gästgifvaregården väster om landsvägen, där gårdsägarne å gemensam mark kostnadsfritt upplåtit tomten. Byggnaden består af tvänne arrestrum innanför ett vaktrum, i hvilket senare eldstaden är så placerad, att från densamma värme kan spridas äfven åt de båda arrestrummen. Vid åskilliga tilfällen har bristen på en dylik inrättning i Skilingaryd varit kännbar, då vederbörande kronobetjäning antingen måst "näpsa och släppa" en anhållen störare af ordningen eller ock söka få använda en järnvägsfinka, där fridstöraren inburats, hvilket några gånger skett. Det vore dock orsak till glädje, om lokalen i fråga aldrig behöfde för sitt ändamål användas. (Jönköpings-Posten 1905-08-05 "Arrestlokal med värmande eldstad")

Marknaden i Skillingaryd i går gynnades af den mest önskliga väderlek och var därför äfven mycket besökt. ... God ordning rådde hela dagen, tack vare polisens vakenhet att redan tidigt på dagen inbura en drucken bråkmakare från Svenarums socken, hvilken annars troligen fortsatt med sitt bråk. Att vid dylika tillfällen ej finnes någon plats, där dylika individer kunna förvaras är en brist. På vederbörande kronobetjänings begäran uppläto godtemplarne välvilligt denna gång förstugan i godtemplarlokalen, där nämnde person blef så vildsint, att han måste bindas. (Jönköpings-Posten 1904-04-13 "Inburad i godtemplarlokals förstuga")

Icke mindre än 60 fångar, däraf 47 sådana som gå under straffarbete, hyser för närvarande Jönköpings länsfängelse. . . . Siffran har ej varit så hög sedan 1894. . . . Icke mindre än 36 af fångarna tillhöra andra län, men, har måst transporteras hit, emedan plats för dem ej kunnat beredas å de fängelser, därifrån de äro komna, såsom länsfängelserna i Karlstad, Stockholm, Upsala m. fl. samt kronohäktet å Långholmen. (Jönköpings-Posten 1901-04-12 "Fångar från andra län till Jönköpings länsfängelse")


ca 1900 och tiden dessförinnan

Telehusets tomt (i Jönköping) var den tiden (i mitten av 1880-talet) upplagsplats, längre fram utställdes här stenhuggeriarbeten, och platsen troddes allmänt avsedd för ett hotell. Det tomthörnet har lämnat barnaårens olustigaste minnen i bilder av de fångar, som drog där förbi från stationen till fängelset. Det ovärdiga i att ge skammens väg en sådan offentlighet föranledde ett lämpligare färdsätt. ("Gudmundsgillets Årsbok 1954" s 97; "Gammal förstadsbo" berättar om gamla gathörn)

Af fångpredikantens årsberättelser inhemtas att 150 fångar warit upptagna i (Jönköpings) fängelses kyrkobok för år 1865 (deruti icke inberäknade transportfångar, bysatte och de som warit fångar mindre än 8 dagar). Af dessa hafwa 51 warit qwarsittande från år 1864, och således 99 under året tillkomna. 2 fångar hafwa med döden afgått; 10 hafwa erhållit H.H. Nattward, hwilka 2 blifwit för första gången dertill admitterade. Qwarsittande wid årets slut woro 40. (Jönköpings-Posten 1866-01-13 "150 fångar i Jönköpings fängelse år 1865")

Stadsborna (i Jönköping) voro i allmänhet (i början av 1860-talet) mycket missnöjda med (det nybyggda) cellfängelset. ... Man ansåg att brottslingarna hade det alldeles för bra. De hade ju egna, nätta, små rum, ordentligt lagad mat varje dag, fullt tillräcklig dessutom, värme, fri läkarvård - hur många ha det? Om cellens och sysslolöshetens deprimerande inflytande på själslivet och tuberkulosens härjningar bland cellens fångar hade man dåförtiden ingen erfarenhet, ej heller intuitiv medkänsla. (Thecla Wrangel "Från forna tider" s 200)

Vintern (1856-57) fick Karl (Palmberg) följa med sin far (från Skede) till Jönköping. ... Staden och marknaden, det var ... något alldeles särskilt. Enligt den tidens sed hade man börjat marknadsresan redan på fredagen. På så sätt hann man fram till en av gästgivaregårdarna närmast staden kvällen före marknaden. Och så var man tidigt uppe och körde in till staden på lördagsmorgonen. ... Hur länge (ynglingen) sovit, visste han inte själv, men när han plötsligt vaknade vid att ljuset från en fladdrande talgdank stack honom i ögonen, såg han en stor, stark karl stå vid bädden och stirra. Yrvaken satte han sig upp. Plötsligt fick han se en yxa i mannens hand, vilken han höjde, under det han röt med en druckens heta röst: "Nu är din sista stund kommen, lymmel!" Ynglingen rörde sig inte ur fläcken utan svarade med lugn röst: "Det blir väl som Gud vill, det." ... Drängen, ty det var han, sänkte yxan och kastade den i kakelugnsvrån. ... "Vad var det du sade om Gud?" (sade han). "Jag sade, att det blir, som Gud vill. Jag menade, att du inte kunde göra mig något, om icke Gud tillstadde det." (Efraim Palmqvist "Karl Palmberg och hans samtida" s 22-24)

När brödupproret (i Jönköping) blossade upp (den 26 september) 1855 hade Krimkriget pågått ett par år. Det hade kännbara återverkningar i Sverige och framför allt då bland de fattiga arbetarna. Nu kunde jordägare och köpmän göra lönsamma affärer genom att överta en del av den spannmålsexport som Ryssland svarat för tidigare. Utlandet betalde höga priser för brödsäd och det var också lönsamt att låta potatisen gå till brännerierna. Följden blev brist på både mjöl och potatis i arbetarhemmen, ty endast de bättre lottade hade råd att betala de onormalt upptrissade priserna. ... "Massan, som fått en ansenlig tillökning från handtverkstäderna vesterut, inslog flera fönster och förfogade sig under höga skrän till häradshöfdingen Fricks landtställe vid Dunkehalla ström, der ett ångbränneri fanns. Husen öfverhöljdes med stenregn, ett dyrbart kinesiskt lusthus förstördes." ... Dömda till fästning (från 8 till 1 år blev 43 män, av dessa var 1 faktorismed, 1 smedgesäll, 5 smedlärlingar, 1 skräddare, 1 skräddaregesäll, 1 skräddarearbetare, 1 stensättare, 1 kalkbrännare,1 garvaregesäll, 1 muraregesäll, 1 murarearbetare, 1 bleckslagaregesäll, 1 bleckslagarelärling, 1 gördelmakarelärling, 1 sadelmakarelärling, 2 guldsmedslärlingar, 1 dräng, 3 skomakarearbetare, 2 svarvarearbetare, 1 järnsvarvarearbetare, 1 fabriksarbetare, 1 timmerkarl och 13 arbetskarlar; av de 43 var 21 gifta; äldst, 56 år, var den gifte skomakarearbetaren Abraham Ljungberg som dömdes till fästning i 2 år; yngst, 17 år, var smedlärlingen Gustaf Pettersson Brun som dömdes till fästning i 5 år). Dessutom 4 personer dömda till fästning i 6 mån. (Nils Hasse "Brödupproret" s 39,45-50)

Sistlidne Thorsdag gjorde twenne fångar å härwarande (i Jönköping) länshäkte ett försök att rymma, men blefwo genast gripna. (Jönköpingsbladet 1846-04-18 "Fångar rymmer men blifwer genast gripna")

Johan Ferber, en yngling fransos till nationen, informator hos A. B. Hummerhielm, vars man var borta på kommendering i Finland. Av den store Guden hemsökt med ett hårt straff och jämmerfullt elände, i det han blivit alldeles betagen från sina sinnen, så att han under ständigt raseri ej sökte annat än att förstöra sig själv eller andra. Hämtades med fångskjuts till (Jönköpings) hospital, (där han intogs den 15 dec. 1753). (Paul Wilstadius "Människoöden på Jönköpings hospital 1658-1756. Några personhistoriska anteckningar." s 97)

Ej sällan möter ... talet om de överfyllda fängelserna. ... Från 1748 har man en uppgift om att den sammanlagda fångsiffran för riket skulle uppgått till något över tusen personer. ... Det stora antalet fångar på Jönköpings slott utgjordes av bland annat 10 livstidsfångar och 19 tjuvar, 14 åtalade för lägersmål, 12 "för enkelt hor", 13 för rymning, 4 för utprångling av falskt mynt. Lösdrivare funnos 37. Härvid är dock att märka, att genomgående endast de största grupperna medtagits. (Axel Strindberg "Medaljens frånsida - mörkare bilder ur samhällslivet" s 287-288)

Efter slottsbranden (i Jönköping år 1737) blev den östliga delen stadens verkliga centrum med residens och landskansli, hovrätt och rådhus. I sistnämnda byggnad inrymdes även stadskällare och arrestlokal. (Märta Ahlbom "Från slottsvall till parkstråk" s 8)

Den 25 (november) 1719 var jag efter middag och besåg som hastigast staden (Jönköping), vilken består av tvenne gator. . . . Slottet hade liten proportion emot vallarna och syntes mig att slottet var till att bo uti och vallarna att försvara sig med. Hit är fångarna en del transporterade efter Marstrands övergång, och såg jag en med fjättrar om benet stå och slägga i smedjan. Här var jag uti ett klockare"hybbel", som varken var för kallt om vintern eller för varmt om sommaren. . . . Den 3 (december) reste jag . . . från Jönköping åt (mitt födelsehem i Fremmestads socken i Västergötland). (Anders Winbom "Supésamtal i Jönköping 1719" s 64,70; Winbom utnämndes till professor i teologi 1735 och skulle just tilltäda en biskopstjänst då han år 1745 avled)

1709 stod det ödesdigra slaget vid Poltava, då bland andra Smålands Ryttarkompani så gott som helt utplånades. Den överlevande hären, mer än 16 000 officerare och soldater kapitulerade, och fick tillsammans med 3000 förut tillfångatagna samt de tusentals hästskötare, marketenterskor, kvinnor och barn som följde hären, sammanlagt ungefär 25 000 människor, gå i fångenskap. De fördes sedan till Moskva där de tvingades gå med i den segerparad med vilken Peter den Store firade sin seger över svenskarna, och spreds sedan över hela Ryssland, många kom till Sibirien. Först efter många år släpptes de fria, ungefär 5000 av dem kom på olika vägar tillbaka till Sverige. De övriga hade gått under eller smält in i det ryska folkhavet. Det finns säkert en hel del ryssar med släktrötter i Sverige, kanske också med härstamning från Byarums socken. Kungen kom själv undan, men blev sittande nästan som fånge hos turkarna i Bender ända till 1714, då han äntligen kom hem till sitt utarmade och förödda land. (Anna-Lisa Hermansson "Så var det på Jöns Trulssons tid. Historia kring en gravsten." s 38-39)

Klockan två på eftermiddagen den 20 november (1700) kommenderade den svenska ledningen attack. . . . Panikslagna ryska soldater drevs tillbaka mot Narvafloden, deras flottbro brast och tusentals flyende drunknade i strömmen. . . . De ryska förlusterna var stora, bortåt 8 000 sårade och döda. Karl (XII) beviljade större delen av ryska armén fritt avtåg. Svenskarna behövde de ryska livsmedelsförråden för egen del. Kungen behöll dock många officerare, varav en del så småningom hamnade i fångläger på Visingsö. (Gunnar Wetterberg "Från tolv till ett - Arvid Horn" s 91-92)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1800

Bättre lida ont än lyda blint. (Eric S. Alexandersson ”Piruetter och vildrosor” s 20)

Trots att vilddjuret är utrustat med drakens makt förmår det inte utföra något utöver vad Gud tillåter. Jmf. Joh 19:11. Endast inom det område och under den tid som Gud tillåter kan Antikrist utföra sin gärning. Detta är en tröst för Guds förföljda folk. (Studiebibeln IV:899)

Är kristendomen en våldsreligion? Gå på gudlöshetsmuseet i Leningrad och se och lär vad den medeltida inkvisitionen innebar, och du är benägen att svara ja. Men det finns en invändning: Dessa oerhörda grymheter har skett i klar strid mot Jesu Ande och ord. Annat är förhållandet med de moderna ideologiernas terror. Den kan åberopa sig på sina lärofäder. Kejsar Antonius Pius, som regerade i Rom 138-161 och vars tid betecknats som romerska rikets lyckligaste, uttalade, att det är viktigare att rädda en enda medborgares liv än att döda tusen fiender.Lenin uttalade, att man hellre bör döda hundra oskyldiga än låta en enda skyldig undkomma med livet. Och med ”skyldig” menade han var och en som hade annan åsikt om hur staten bör byggas. Jesus låter i texten sina lärjungar förstå, att de ska segra, inte genom att begå våld, utan genom att utstå lidande. Han uppmanar dem att vittna, på grekiska martyrein, och de blev martyrer. Sedan har lärjungar tiderna igenom fått nåd att utstå fängelse och tortyr och att offra livet som vittnesbörd att deras Herre talar sanning. (Sven Danell ”Dagpostilla” s 170-171 i kommentar till Joh 15:26-16:4)

Det finns ingen oklarhetens förvirring hos Gud. I människors kristider är han alldeles klar och medveten om vägar och mål. Hans planer innefattar inte ”ofärd” som yttersta mål. ”Att giva eder en framtid och ett hopp” – det är hans plan. Också under tuktans tider arbetar han på framtid för de tuktade och under hopplöshetens år skapar han förutsättningar för hoppet. Detta skall judarna veta, när de lider av situationens mörker och förtvivlan. Gud verkar alltjämt. Däremot skall de inte oupphörligt syssla med frågan att till varje pris komma undan Guds tuktan och se tuktotiden förkortad. (Gösta Sandberg ”Om livets Ord tala vi” s 235 i kommentar till Jer 29:11-13)

Måste man inte ibland hävda någonting i stil med "ändamålen helgar medlen"? Ser man på Sovjetunionen och Kina, där ett systematiskt våld inneburit att tiotals miljoner människor berövats livet, kan man dock inte komma ifrån att dessa samhällen utvecklats i riktning mot klassutjämning och stigande ekonomisk produktion. Man har avskaffat fruktansvärda missförhållanden, fast det existerar fortfarande fruktansvärda förhållanden som delvis är ett resultat av att man vant sig vid våldet. Ändå är tillståndet mycket bättre än det var före revolutionen. (Carl Gustaf Boëthius "Ett samtal om vänstervridningen inom kyrkan"; Konkret 2/1968)

När han hade dött, stodo några och bugade och sade: Han älskade stormen, korsdraget, cyklonen. Att genomblåsas av vassa väder, att känna isnålarna bita i skinnet – se, det var för honom livet. Vår Herres värjfäktare var han. Floretten passade inte hans hand. Gud vare tack för honom som vågade leva farligt! ... Hade han själv kunnat tala, skulle han ha sagt: Vänner! Tro mig – Ingenting var mig kärare än stiltjen, kavlugnet, härden med det tysta prasslet av vänliga lågor. Hade jag fått följa min innersta längtan, skulle jag ha sökt mig till den blommande idyllen och låtit begrava mig i de doftande volmarnas blomgrav med en vit lilja i handen. ... Men en som var starkare än jag grep mig och blev mig övermäktig. Han tvingade mig dit jag inte ville. Han satte ett vapen i mina finhyllta händer. --- Så fick jag krigsmans värdighet. Man kallade mig frivillig – men jag var allenast en tvångsutskriven. (Nils Bolander ”Stormen och trädet” s 16-17; Tvångsutskriven)

Så kom de mörka krigsåren i en följd fram till hösten 1945. Den kristna kyrkan i Japan pressades obarmhärtigt samman och de utländska missionärerna avpolletterades. Av nära 1.000 protestantiska missionärer fanns knappast 100 kvar på sommaren 1941, och i december samma år var de flesta internerade och de kristnas förbindelse med omvärlden avskuren. ... Ganska många protestantiska pastorer och kristna ledare arresterades. Även om, så långt jag kunnat utröna, ingen av dem avrättades, var det många, som dog på grund av den svåra behandling de fick i fängelserna. De kristnas antal, som före kriget beräknades till 350.000, hade vid krigsslutet sjunkit till hälften. Många kristna hade gått under jorden. Men dessa styrkte varandra i tron och den rätta läran. (Filip Malmvall "Japan, vårt nyaste missionsfält" s 52; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1954)

Jag erinrar mig, vad en kommendant (i ett tyskt krigsfångeläger) yttrade, när jag tackade honom för det stöd han givit (K.F.U.M.:s Världsförbund) i våra bemödanden och det intresse han visade för krigsfångarna: "Vi vilja naturligtvis att krigsfångarna skola trivas så bra som möjligt under sin fångenskap. När en gång freden är sluten, betyder det så mycket, vilka minnen de föra med sig från världen innanför taggtråden, och den behandling de där fått." (Hugo Cedergren "Innanför taggtråden" s 83-84; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings missionskalender för 1942)

Den sista tidens händelser, då det andliga arbetet på Kashgar-stationen varit förbjudet av lokalmyndigheterna och då åtta av de infödda kristna försmäktat i ett uselt fängelse för sin tros skull, har varit mycket prövande för oss. Men samtidigt har evangelium vunnit ett kraftigare insteg bland folket, så att lokalerna ej kunnat rymma alla, som kommit för att höra. Och missionärerna därute säga sig vara vissa därom, att även detta myndigheternas motstånd skall omsider visa sig vara till missionens fromma. I allt se vi bara ett bevis på evangelii segerkraft. (L.E. Högberg "Missionsläget i Ost-Turkestan" s 164; Missionsförbundet n:r 10 den 6 mars 1924)

I det nedre av (Kongo), där Svenska Missionsförbundet verkar, ha stora segrar för Herren vunnits på kort tid. Väl har en svår förföljelse verkat något hämmande på den underbara väckelsen vid Musana, men förföljelsen har visat, att verket var av Gud. Trots hotelser, prygel och fängelse stå de förföljda fasta i sin tro. Då jag såg en av dessa fängslade kristna, frågade jag mig själv: Skulle jag kunna uthärda något dylikt? (Gustaf Eriksson "Brodershälsning från Kongo" s 84; brev från Ouesso den 30 oktober 1923; Missionsförbundet n:r 6 de 7 februari 1924)

Redan på senhösten 1914 hade han sårats och råkat i tysk fångenskap. Av den trupp på ett par hundra man, som han tillhörde, var det endast han och en till, som voro vid liv, när tyskarna togo skyttegraven. Fångenskapen hade varit hård och lång. Det var den vanliga berättelsen om den demoraliserande enformigheten och händelselösheten och längtan. De hade svultit och frusit, och tyfusen hade härjat fruktansvärt i lägret. Han hade emellertid varit så medtagen efter sin tyfus, att han varit bland de lyckliga som föregående år sänts över till Schweiz. När stilleståndet kom, fick han återvända till Frankrike, och i dagarna hade han demobiliserats. Den ena frågan gav den andra och talet kom in på hans familj, hans fru och två små flickor. "Ni kände er väl lycklig att få komma hem igen?" "Lycklig! Det var det värsta jag upplevat. Det var värre än fångenskapen och enformigheten och allt det andra. ... Jag hade inte riktigt fattat vad dessa fyra år betydde i deras och mitt liv. ... Vi hade levt i fullkomligt skilda världar. Barnen kände mig ju inte. Deras liv var fyllt av tilldragelser och ting, som jag icke hade någon del i. Det fanns ingen plats där för mig. Jag var en främmande människa. ... Jag hade helt enkelt en känsla av att vara död. ... Livet hade gått sin gilla gång för dem. ... Jag blev ett namn, en skugga, ett minne. ... Jag kunde inte uthärda det, och därför har jag låtit familjen stanna kvar på landet och lever här i Paris." (Torgny Segerstedt "Hemkomsten" s 7-8; Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 12 april 1919)

(Ida) kunde inte tvinga tillbaka en känsla av tillfredsställelse, då (telefon)stationen svarade: att det skulle dröja en god stund innan hon kom till stan. Där satt hon nu och väntade och lyssnade till Hannas rop, det gick en kvart, en halvtimme, en timme, barnmorskan var inne och frågade men ingenting hördes av. Om hon nu dör, så rår inte jag, tänkte hon. ... Om jag bidar lite, kan någon skylla mig för det? Intet för att jag tror, att det betyder något för det går nog som det ska i alla fall. Är hon utsedd att dö, så gör hon det ändå. Då kom barnmorskan inrusande: nå, har hon fått tag i ... doktorn? Inte? Och här sitter hon med händerna i kors! Akta se hon, mor Ida! (Elin Wägner "Åsa-Hanna" s 204)


ca 1800 och tiden dessförinnan

I Kalmar såg (Karl von Linné år 1741) livstidsfångarnes öde. De fingo arbeta på fästningen och "släpa såsom hästar men mot aftonen kl. 6 drivas in uti mörka kulor under vallen. Deras öden reste håren på huvudet." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1739-1772" s 361; Linnés öländska och gottländska resa)

En ... bild av en svensk soldats fångenskap (i Danmark på 1710-talet) får man, när man läser oboisten vid Västgöta-Dals regemente Johan Åboms dagbok. Han blev inkvarterad på Rugballegaard vid Veile i Jylland och fick där undervisa tre av herrgårdens nitton barn i "flöjteduus" (en flöjt med munstycke). Här tycks Åbom ha trivts bra, och det vilar en viss gemytlig stämning över denna fångenskap i det musikaliska Rugballehemmet - låt vara att musikintresset kunde ha varit allsidigare. Hur måtte ej tillvaron där ha förljuvats, när tre späda små "flöjteduuser", blandade med herr oboisten Åboms mera klangfulla, klämde i på en gång! Men fångenskap är i alla fall fångenskap, och en vacker dag tröttnade Åbom på alltsammans och var försvunnen från herrgården och dess 19 ungdomar. Över Lübeck, Hamburg, Amsterdam krånglade han sig hem och var med i 1718 års norska fälttåg. Efter krigets slut tog han plats hos en häradshövding och blev efter åtskilliga förordnanden e.o. rådman i Karlstad samt postmästare därstädes. Här levde han till 1779. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1709-1739" s 136; Magnus Stenbocks tyska fälttåg)

År 1710 beräknas omkring 30 000 personer med svensk anknytning ha befunnit sig i rysk fångenskap. De flesta fördes österut, varav en stor grupp till Tobolsk. Både där och i Moskva upprättades svenska konsistorier som ägde större befogenheter än vad som tillkom domkapitel i Sverige. Ett tredje konsistorium fanns hos Karl XII i Bender. Kyrka, skola och kyrkogård inträttades för fångarna och deras familjer. Ledaren för skolan i Tobolsk, den tyskfödde kaptenen Curt Friedrich von Wreech, brevväxlade med (August Hermann) Francke och fick ekonomiskt stöd från Halle. Skolan, som även tog emot barn till förnäma ryssar, byggde på Franckes pedagogiska program: man utgick från barnens individuella förutsättningar för att leda dem till gudsfruktan och kristlig klokhet. Även lek och övningar fanns på schemat. Ett tjugotal officerare i Tobolsk samlades till konventiklar där man läste Arndt, Francke och även den radikalpietistiske Gottfried Arnolds skrifter. (Anders Jarlert "Kyrka och tro" s 295)

När (samen) Jakob Pärsson från Suoksjåhkå dömdes till böter (d.v.s. spöstraff) för att inte ha kommit till kyrkan under böndagarna 1703 ropade han när han fått veta vilket straff han skulle få: "Gud vill slå dig som du nu slår mig." Domstolens reaktion blev att fördubbla straffet. (Sölve Anderzén "Lappmarken i överhets- och missionsperspektiv" s 240)

Sedan John Bunyan blivit omvänd, kände han snart Guds kallelse att predika. Han följde denna kallelse, om ock under bävan. Men då han blott var en fattig kopparslagare och saknade all högre boklig bildning, opponerade sig snart många mot denna hans verksamhet. Man ansåg honom "ej rätteligen kallad" att predika. Att skaror genom hans predikan kommo till tron och blevo nya människor kunde visserligen icke förnekas, men icke förty kastades han år 1660 i fängelse. Då han icke kunde lova att sluta predika, kvarhölls han i detta fängelse i tolv långa år. (David Hedegård "Tankar inför Kristens Resa" s 258-259; Missionsförbundet n:r 15 den 10 april 1924)

Frihetsberövande straff förekom redan i äldre tid men inte så ofta. I vissa länder i Europa har man menat sig se ett embryo till ett regelrätt fängelsesystem redan på 1500- och 1600-talen, och åtalade kunde också sitta fängslade i länsmansgårdar och källare. Om rättsprocessen drog ut på tiden, kunde häktningstiden bli lång och synnerligen påfrestande. Ibland blev den ett straff i sig, och den åtalade dog av köld och hunger. Brottslingar som inte kunde betala sina böter hölls inspärrade för längre eller kortare tid. Men fängelser fanns nätt och jämnt, och frihetsberövande straff var en sällsynthet i de nordiska länderna ännu under 1600-talet. Det totala antalet fångar i Sverige vid mitten av 1600-talet var till exempel inte fler än två till tre hundra. Lagen föreskrev alltså döden eller förfärande kroppsstraff i allvarliga brott som dråp, trolldom, blodskam, majestätsbrott och dubbelt hor. Å andra sidan stadgades böter i en rad fall av mera vanliga förseelser såsom lindrigt våld och samlag mellan två ogifta personer som lett till att kvinnan blivit havande. (Eva Österberg "Rätt och moral" s 167-168)

(Bildtext) "Dömdes till prubban" står det ofta om försumliga präster eller genstörtiga djäknar i (1600-talets) domkapitels- och gymnasieprotokoll, d.v.s. proban eller det fängelse, som fanns i stiftsstäderna för prästerskapets och gymnasieungdomens straffande och förbättring. I Västerås finns den gamla proban kvar från Rudbeckius' tid (i något förändrad gestalt). (Hjalmar Holmquist "Folkuppfostran i kyrka och skola" s 97)

Ehuruväl visserligen några lemmar af den kristliga kyrkan blifvit afrättade och dödade, så är ju detta blott en kostelig och härlig död för Guds ögon, för hvilken ingen kristen skall förskräckas, utan tvärtom fröjda sig, ty den är en kristens högsta krona och ära. Ps. 116, v. 15. (Johann Arndt "Johann Arndts Andliga Skattkammare" s I:225)

Under striden vid Kappel (i oktober 1531) höggs (Zwingly) ned. Efter stridens slut högg man (hans) kropp i fyra delar, som man sedan brände på bål. (Zwinglys) krigsplan med svärdet i hand hade misslyckats. Och Zwingly fick i bokstavlig mening erfara sanningen av bibelordet: ”Den som tager till svärd, skall med svärd förgås.” (Karl Kilsmo "Den tredje reformationen" s 139)

Det fanns en död som nordborna fruktade – nämligen ättens utsläckande. Det gjorde inget om den enskilde ättmedlemmen dog, om bara släkten och dess ära levde vidare. Därför har man i Vaftrudnersmåls avslutande verser lagt stor vikt vid att betona att några gudasöner överlever Ragnarök och skall fortsätta på sina förfäders ärofyllt upptrampade stig. Det vikingatida samhället var uppbyggt kring ätten och dess medlemmar. Ättens fortlevnad var viktigare än den enskilde individens liv. Denna livssyn tog sig starkast uttryck i den lagstadgade blodshämnden. Ty om någon släktmedlem blev dräpt, ansågs det som att själva ätten var angripen och därför var det ättmedlemmarnas skyldighet att hämnas denne persons död. Vilket man gjorde genom att döda någon som tillhörde dråparens släkt. Det spelade ingen roll vem man dödade i den andra släkten, eftersom huvudmålet var att decimera dråparnas ätt och på så sätt åsamka lika stor skada som den egna ätten hade blivit utsatt för. (Lars Magnar Enoksen "Fornnordisk mytologi enligt Eddans lärdomsdikter" s 127-128)

Likt ett vilddjur tog (kung Herodes) itu med alla urskillningslöst och utan hänsynstagande. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XI:169 i kommentar till Apg 12:1-2)


Sångarna:

Guds vittnen fängslas nu som förr, det går dem liksom Herren. Men efter pina, fängsel, död, o hör, de talar ännu tills morgonen gryr och helvetet flyr. Ty tron på hans kors skall överleva oss. Den övervinner världen. (O Hartman efter M Luther: Psalmer och Sånger 529:4)

Kom, Jesu! var i ve och väl, I lif och död oss nära, Och gjut i hvar förkrossad själ Din Anda med din lära. Oss styrka gif till helig strid Och samla oss i evig frid, Då du all verlden dömer. (FM Franzén: Psalm 118:3; jfr Psalmer och Sånger 35:3)

O menska! hör det bud, hvartill Du bör all gerning föra: ”Åt andra gör, hvad sjelf du vill, Att de dig skola göra.” Dem, som öfva våld och list, Bidar straffet visst. De draga svärdet ut; Men si, det skall till slut Gå in i deras hjerta. (Psalm 278:1)

För afundsmäns försåt och list Du modet ej må fälla. Gud skall din oskuld skydda visst Och den i dagen ställa. De dig med svärdet hota må; Det skall ej skada dig, men gå Dem sjelfva genom hjertat. (Adlerbeth: Psalm 232:4)

Om jag, likt Josef, oskyldigt skall lida, Bliva, som David, föraktad och trängd, Liksom Hiskia i nöden än kvida, Som Jeremia all utsikt se stängd; Blir jag som Job än i smärtan försmådd, Dömd utav vänner och blott missförstådd, Jag vill hålla ut, Tills resan är slut, Det är mitt fasta beslut. (Bearb. av E Gustavson: Förbundstoner 1911 nr 348:3)

I som kämpen Herrens strider Utan svärd och utan lans, Trängen framåt alla tider, Ty all jordens krets är hans! Den er sänt, skall er försvara, Eder konung står er bi; Om som får bland ulvars skara, Dock framåt! Er väg är fri. (KJP Spitta-GMH: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 624:3)

För korset vi få en krona till lön För ringhet konungslig glans, För törnbeströdd stig en boning så skön, För svärdet en segerkrans. O härliga dag, som randas för mig! O härliga mål på pilgrimens stig! Min längtan, min blick allt mer till dig drag, Du härliga Jesu Kristi dag! (AL Skoog: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 736:3; jfr Psalmer och Sånger 740:3)

Hur än min lycka och lott kunna falla, Efter Guds vilja de falle mig till. Avund må tömma sin giftiga galla, Världen bedriva sitt spel, hur den vill. Sorgen skall dö, Sällhetens frö Springa i blomma på himmelens ö. (T Kingo-O Wågman-G Thorsell-T Fogelqvist: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 365:6; jfr Psalmer och Sånger 269:6)


Grekiska ord:

aichmalôsia (fångenskap) (i NT + exempel i Apokryferna) Judit 2:9; Upp 13:10 – Ester 1:1c(A3); Tobit 1:3; 3:4,15; 14:5,15; Judit 4:3; 8:22; 9:4; 1 Mack 9:70,72; 14:7; 2 Mack 8:10,36; Baruk 4:10,14,24; Ef 4:8.


Ytterligare studier:

Ordsp 26:27; Jes 33:1; Jer 18:20-22; Dan 11:35; Tobit 1:10; 14:4; 1 Mack 10:33; 15:40; Upp 6:8.


Michelle V. Lee "A Call to Martyrdom: Function as Method and Message in Revelation"; (tidskriften) Novum Testamentum 40.2 (1998): 164-194.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-18; 2012-07-09; 2015-07-03)

Till sidans topp

13:10b Här är/finns de heligas uthållighet och tro.

Ord för ord (9 ord i den grekiska texten): Här är '-en uthållighet'/uthålligheten och '-n tro'/tron de heligas.


1883: Här är de heligas tålamod och tro.

1541(1703): Här är de heligas tålamod och tro.

LT 1974: Men bli inte förskräckta, för detta är ert tillfälle att visa er uthållighet och er trohet.


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) "Frukta ej från dem som slår ihjäl kroppen men som ej förmår döda själen, men/utan frukta hellre Den som förmår fördärva och/både själ och kropp i Gehenna." (Matt 10:28)

(Jesus sade:) “O släkte, (som är) trolöst och som har varit (och är) bortvänt, ända till när skall Jag vara i sällskap med er, ända till när skall Jag ’hålla upp’/’stå ut med’ er?” För (sonen) till Mig här.” (Matt 17:17)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Om (א,* א) ni har Guds tro … (Den som) ej må tvivla i sitt hjärta emellertid/utan må tro, att vad han samtalar blir/sker, det skall vara/ske för honom.” (Mark 11:22b,23b)

(Utsädet) i den fina jorden är de här, ’vilka som än’/som då de hört utsagan, ’håller ner’/bevarar den i ett fint och gott hjärta och för med sig frukt i/med uthållighet.” (Luk 8:15)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Skaffa/vinn era själar i er uthållighet!” (Luk 21:19)

... Petrus hölls (hela tiden) i vakten/’det fängsliga förvaret’. Men en bön 'var blivande'/gjordes (hela tiden) ivrigt av (församlingen av) utkallade i riktning mot Gud med anledning av honom. ... ... Petrus ... talade: "Nu vet jag sannerligen, att Herren har skickat ut Sin budbärare och tagit ut mig för Sig själv, ut ur Herodes hand." ... (Och Petrus) beskrev hur Herren hade lett/fört honom ut ur vakten/’det fängsliga förvaret’. (Apg 12:5,11a,17a)

Då (Paulus och Barnabas) hade kallat (lärjungarna) till sidan (för) att stanna i tron, (sade de till dem:) “Genom många betryck måste vi komma in i, in i Guds rike.” (Apg 14:22b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Ett Jesu Kristi avslöjande som Gud gav Honom (för) att visa Sina heliga (א*) de ting som måste bli/ske i/med snabbhet. (Upp 1:1a)

Jag, Johannes, er broder och en i gemenskap tillsammans med (er) i betrycket och ett rike och en uthållighet i Jesus. (Upp 1:9a)

Jag känner dina gärningar och ditt (א,* א) besvär och din uthållighet. (Upp 2:2a, ”Efesos”)

Jag känner dina gärningar. (Upp 2:19a, ”Thyatira”)

Eftersom du har hållit (fast) Min uthållighets utsaga, skall och/också Jag * (hålla fast) (א,*א) dig ut ur prövningens stund, den som står i begrepp att komma uppå hela (den bebodda) världen (för) att pröva dem som bor uppå jorden. (Upp 3:10, ”Filadelfia”)

Skålar av guld som är fulla av rökelser vilka (א,*א) är de heligas böner. (Upp 5:8b)

‘Många rökelser’/’mycket rökelse’ gavs åt honom, för att han skall ge/lägga (det) till alla de heligas böner emot offeraltaret av guld * (א,* א) inför ‘tronens ögon’/tronen. Och en (א*) rök av rökelserna en, (med) de heligas böner, steg upp inför Guds ögon ut ur budbärarens hand. (Upp 8:3b-4)

Och det gavs åt det att göra/föra krig ’i sällskap med’/mot de heliga och att besegra dem, och det gavs åt det (rättslig) myndighet emot varje stam och folk och tunga och nation. (Upp 13:7)

(Tiden har kommit) att ge lönen till Dina slavar profeterna och till de heliga och till dem som fruktar Ditt namn, de små och de stora. ... (Upp 11:18b)


Hembygdens predikan:

Här fylles Jesu hjärta av den innerligaste ömhet – somliga av eder skola få offra sina liv. I haven att välja mellan mig och den värld, som snart skall korsfästa mig. Om I bliven trogna mot dem, så väntar eder Gehennas eld. Bliven I åter trogna mot mig, så skola de förfölja och dräpa eder. Dock säger jag eder, mina vänner, de kunna dräpa blott edra kroppar. De hava icke makt att göra mera. Eder själ går fri undan liksom det jagade villebrådet, som kommit in på en annans mark, där jägaren icke har makt att förfölja det. Frukten därför icke för dem. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Andra årgången s 289, Sjätte söndagen efter påsk, Luk 12:4-12)


Exegeter, evangelister med flera:

“De enda vapen som gör de kristna oövervinneliga är de andliga: Här är – det vill säga kommer det an på – de heligas ståndaktighet och tro! (Olaf Moe "Johannes Uppenbarelse" s 200)

När prästen Schlipp under sjuårskriget hade tagit med sig sin familj ner i källaren för att söka skydd undan granaterna, sade han: ”Låt oss prisa Gud även i elden!” Inte ens nutidens fängelser och tortyrkamrar har varit nog väl tätade för att hindra lovsången att läcka ut. Tålamodet hämtar sin övernaturliga kraft ur vissheten att Herren kommer. (Sven Danell ”Dagpostilla” s 17 i kommentar till Jak 5:7-10)

President Tombaibaye (i Tchad) ... störtades för två år sedan av militären. ... Fastän (han) var en bekännande kristen och även en tid kyrkoledare, hade han gripits av en fanatisk strävan att till varje pris återinföra gamla stamseder på bekostnad av kristna bruk, som han menade var uttryck för de vitas herravälde. Presidentens återupplivande av invigningsriter, som alla - oavsett religion - skulle genomgå, höll på att bli ödesdiger för den kristna kyrkan. Den som på detta sätt invigdes tänktes dö från det gamla livet för att uppgå i ett nytt liv, helt skilt från det förra. Många kristna föll för trycket, medan andra höll fast vid sin kristna tro. Genom militärrevolten stoppades tvånget med invigningsriter. Den upplevdes därför som en befrielse, inte minst av de kristna. ... (Bland de som drabbades av invigningsriterna var 13 pastorer som) hade begravts levande, då de vägrat att genomgå de okristliga riter man velat tvinga dem till. (Sigurd Ohlsson "Tchad - missionsland i Afrika" s 117-120; Svenska Alliansmissionens kalender för 1976)

Hur tänker då Paulus? ”Jag har lärt mig att vara nöjd i de omständigheter, i vilka jag är.” Detta betyder nu inte, att omständigheterna alltid är gynnsamma. Snarare är det så, att aposteln ibland får avstå från livets nödtorft och alltså får både hungra och törsta. Likväl är han ”nöjd”. När situationen förändras till det bättre och rentav bjuder tillfällen till vällevnad, så kastar det honom ej ur balans. Så är han ”invigd” i allt. ... Det ingår i Guds villkor för Paulus, att han skall finna sig i de förutsättningar som denna värld bjuder för evangeliets bärare. (Gösta Sandberg ”Om livets Ord tala vi” s 381-382 i kommentar till Fil 4:11-13)

Det mörknar alltmera i tiden, och mycket i vad som sker kan verka oroande. Utvecklingen är materialistisk, världslig och antikristlig. Tiden är ond, och framtiden kan bli svår. Må vi vara trogna det kristna tänke- och levnadssättet, som kännetecknade våra föregångare. Och låt oss alla hängivet och troget tjäna vår Frälsare, till dess Han kommer. (Sven Johansson "I evangelii tjänst" s 106-107; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1960)

Det är en stor tröst, att wi hoppas, när människorna dräpa oss, att Gud oss åter till lifs uppwäcka skall. (Anders Nohrborg "Den Fallna Menniskans Salighets-Ordning" s 553 i kommentar till Matt 9:18)

Christi fromma och lilla hop äro wissa, att de hafwa Guds nåd och derföre lida, hwad dem af werlden wederfares, och hafwa intet beskydd eller hjelp, utan måste wänta, att det skall gå dem så, som denne Abel. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 340 i kommentar till 1 Joh 3:13-18)


Ytterligare studier: Luk 9:41; Hebr 6:12; Upp 13:8; 14:12; 17:9.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-18; 2012-07-09; 2015-07-05)

Till sidans topp

13:11 Och jag skådade ett annat litet vilt djur som steg upp ut ur jorden. Och det hade (hela tiden) två horn liksom (på) en liten bagge, och det samtalade (hela tiden) som en drake.

Ord för ord (18 ord i den grekiska texten): Och (jag)-skådade ett-annat litet-vilt-djur stigande-upp ut-ur '-en jord'/jorden, och (det)-hade-(hela-tiden) horn två liksom (en)-liten-bagge och (det)-samtalade-(hela-tiden) som (en)-drake.


1883: Och jag såg ett annat vilddjur uppstiga ur jorden, och det hade två horn, liknande ett lamms, och det talade såsom en drake.

1541(1703): Och jag såg ett annat vilddjur uppstiga utu jordene; och det hade tu horn lika som Lambet; och det talade som draken.

LT 1974: Sedan såg jag ett annat underligt djur, som kom upp ur jorden. Det hade två små horn, som liknade ett lamms, men det hade en fruktansvärd röst som liknade drakens.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Ormen var (hela tiden) förståndigast av alla de små vilda djuren uppå jorden, vilka Herren Gud hade gjort. Och ormen talade till kvinnan: ”’Vad att’/varför talade Gud?” (1 Mos 3:1a, Grekiska GT)

(Daniel sade:) “... Jag skådade en stor fårhanne/bagge ... Och den hade (hela tiden) (två) horn.” (Dan 8:3a, Grekiska GT)

(Mordokaj skådade i en dröm) två stora drakar. ... Och (vid) deras (stora/höga) röst gjorde varje nation sig redo ’in i’/för ett krig, så att (de skulle) föra krig mot en nation av rättfärdiga. (Ester 1:1ea,f/A5a,6, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Ge akt från/på de falska profeterna, ’vilka som än’/som kommer (i riktning) mot er i fårkläder men inifrån är rovgiriga vargar.” (Matt 7:15)

(Jesus sade till fariseerna:) "Produkter av små giftormar, hur förmår ni som är onda att samtala goda ting?" (Matt 12:34a)

(Jesus) var (hela tiden) i sällskap med de små vilda djuren, och budbärarna gjorde (hela tiden) tjänst åt Honom. (Mark 1:13b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Den som kommer uppifrån är ovanpå alla. Den som är ut ur jorden är ut ur jorden och ut ur jorden samtalar han. (Joh 3:31a)

(Jesus sade:) ”När (förtalaren) – alltefter omständigheterna – må samtala lögnen , samtalar han ut ur/av de egna tingen, eftersom han är en lögnare och ’dess fader’/’lögnens fader’.” (Joh 8:44b)

Jag skådade ’i en mitt av’/’mellan (å ena sidan)’ tronen och av de fyra levande varelserna och ’i en mitt av’/’(å andra sidan)’ de äldste en liten Bagge stående som hade Den slaktats (och slaktades) och det hade sju horn och sju ögon, vilka är Guds sju andar, som har skickats (och skickas) bort ‘in i’/över varje/hela jorden. (Upp 5:6)

När (de två vittnena) – alltefter omständigheterna – må ha avslutat sitt vittnesmål, skall det lilla vilda djuret, som då (א*) stiger upp ut ur avgrunden, ’göra krig i sällskap med’/’föra krig mot’ dem och besegra dem och döda dem. (Upp 11:7)

Och ett annat tecken skådades i himlen. Och skåda, en eldfärgad stor drake, som hade sju huvuden och tio horn och emot sina huvuden sju diadem. (Upp 12:3)

Och jag skådade ett litet vilt djur som steg upp ut ur havet (och) som hade tio horn och sju huvuden och uppå sina horn tio diadem och emot sina huvuden ett (P47; א,* א) hädelses/hädiskt namn. (Upp 13:1 eller 13:1b)


Exegeter, evangelister med flera:

Det demoniska eller djävulska i tillvaron bekämpar Jesu läjungeskara, Jesu församling, på olika sätt. I Upp. 13 kan man läsa om de två vilddjuren. Det första är helt och hållet vilddjur – både till sitt inre väsen och sitt yttre framtädande. Det besegrar ”de heliga” med våldsmakt. – Det andra vilddjuret har ”två horn, lika ett lamms, och det talade såsom en drake”. Det förvillar genom gärningar, som påminner om Jesu gärningar. Men innerst är det vilddjur helt och hållet. Det döljer emellertid sin vilddjursart genom skyddande förklädnad. Den yttre Jesuslikheten skapar förutsättning för att utbreda demoni med kristet förtecken. ... Jesus vill säga: När ni ser en människa framträda med profetiska åthävor men inte bär kristenlivets rätta frukt, så skall ni, mina apostlar, aldrig tänka, att detta är en förlåtlig och tillåtlig svaghet, eftersom allt mänskligt är ofullkomligt. Fastmer skall ni tänka, att detta är typiskt för det falska profetdömet och så avslöja falskheten. (Gösta Sandberg ”Glädjens budskap” s 317 i kommentar till Matt 7.15-21)

De två hornen – symboler för makt – liknar ett lamms, det vill säga vilddjuret uppträder med skenbar saktmodighet och fromhet, lik Kristus,men dess tal röjer att det är en drake, med andra ord en Satans hantlangare, som talar lögnens ord (Jh 8:44b). I själva verket är det en ulv i fårakläder (Mt 7:15). (Olaf Moe "Johannes Uppenbarelse" s 200)

Natt. På nytt väcks jag av en omild hand. Jag lyssnar. Från avlägsna hus stiger tjut upp. Andra lika fruktansvärda oljud sprider sig från kvarter till kvarter. Skott viner, då och då avbrutna av kpistsalvor. Jag lyssnar orörlig och håller andan. Skrik av skräck och plågor utstötta av kvinnor och män. Därefter är det tyst. Jag sluter ögonen. Apokalypsens vilddjur strövar omkring på jorden. (Mohammed Dib "Naema, uppehållsort okänd" s 366; upplevelse under det algeriska befrielsekriget 1954-62 i författarens hemstad, den västalgeriska staden Tlemcen)

Erik Jansson (1808-1850) var bondson från Biskopskulla (Uppsala län). ... Eftersom hans anhängare - erikjansarna - vägrade delta i skriftermålsgudstjänsten med syndabekännelse, utestängdes de från nattvarden och började därför våren 1844 hålla egna möten på gudstjänsttid. ... Erikjansarna identifierade vilddjuren i Johannes Uppenbarelse med "avguden" Luther och "själamördaren" Arndt. Som en viktig symbolhandling brändes böcker av Luther, Arndt och Nohrborg den 11 juni 1844 på bål i Alfta och nya bokbål följde den 28 oktober i Söderala och den 7 december i Forsa under lovsång och bibelläsning. (Anders Jarlert "Sveriges kyrkohistoria - Romantikens och liberalismens tid" s 103)

Författaren till företalet till (1576 års liturgi) talade om två vilddjur i det andliga livet, superstitio och prophanitas, dvs. vidskepelse och vanhelgande. Mot det förra, som representerades av den katolska kyrkan, hade reformatorerna gått till anfall. Det senare, som gynnades av protestantismen och som var det grymmaste av dem båda, var det nu tid att bekämpa. (Ragnar Ohlsson "Abraham Angermannus" s 98)


Ytterligare studier: Hes 5:17; 14:21; 33:27; Dan 7:17; Jak 3:15; Upp 16:13; 19:20; 20:10.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-19; 2012-07-09; 2015-07-06)

Till sidans topp

13:12 Och det gör/utövar det första lilla vilda djurets varje/hela (rättsliga) myndighet inför dess ögon. Och det gör/får jorden och de som bor i den * (א,* א) att kasta sig ner (i riktning mot) det första lilla vilda djuret (för att tillbe det), vars (sår av) dödsslaget hade getts/fått vård.

Ord för ord (31 ord i den grekiska texten Sinaiticus): och den (rättsliga)-myndighet (av)-det första lilla-vilda-djur varje (det)-gör inför-ögon dess, och (det)-gör '-en jord'/jorden och de i den boende (att)-'(kyssa-i-riktning-mot)'/'kasta-sig-ner' (i-riktning-mot)-det lilla-vilda-djur det första, vars getts-vård '-et slag'/slaget '-ens döds'/dödens dess.


1883: Och det utöfvar det första vilddjurets hela makt i dess åsyn och kommer jorden och dem, som bo därpå, att tillbedja det första vilddjuret, hvars dödssår vardt läkt.

1541(1703): Och det gör alla dess första wilddjurets magt, i dess åsyn; och det kommer jordena, och dem derpå bo, till att tillbedja det första wilddjuret, hwilkets dödssår igenläkt war.

LT 1974: Det utövade makten åt det vilddjur, vars dödssår hade botats, och det krävde att hela världen skulle tillbe vilddjuret.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Lamek talade till sina kvinnor: “ ... Jag dödade en man ’in i’/’med syfte på’ mitt sår. Det har varit (och är) utverkat rättvisa sju gånger ut ur/av Kain, men sjuttiosju gånger ut ur/av Lamek.” (1 Mos 4:23-24, Grekiska GT)

(Lot) var (hela tiden) boende i Sodom. (1 Mos 14:12b, Grekiska GT)

(Herren sade till Mose/Israel:) “Ni skall inte göra enligt strävandena av/i Egyptens jord/land, i vilket ni har bott på/'under herraväldet av' det.” (3 Mos 18:3a, Grekiska GT)

Israel slog till (Sichon, amoreernas kung) med en dolks mord/’dödliga sår’. (4 Mos 21:24a, Grekiska GT)

(Mordokaj sade till Herren:) ”Du har kunskap om alla ting. Du vet, Herre, att jag inte har gjort det här i oförskämdhet, inte heller i övermod, inte heller i falsk vänskap, att ej kasta mig ner (i tillbedjan i riktning mot) den övermodige Haman ... och jag skall inte kasta mig ner (i tillbedjan i riktning mot) ingen/någon mer än du, min Herre.” (Ester 4:17d-ea/C5-7a, Grekiska GT)

(David sade:) “Jorden (är) Herrens, och dess fullbordan, (den bebodda) världen och alla de som bor i den.” (Ps 24:1, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till några närvarande:) ”Tänker ni att de där arton emot vilka tornet i Siloam föll och dödade dem, att (endast) de blev gäldenärer/skyldiga ’till sidan av’/’i jämförelse med’ alla de (andra) människor som bor i (א,* א, A) Jerusalem?” (Luk 13:4; jfr Upp 11:8, där ett vanärat Jerosolyma/Jerusalem andligt kallas Sodom och Egypten)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus sade till den samaritiska kvinnan:) ”En stund kommer emellertid, och den är nu, när de sanna ’nerkastarna’ skall kasta sig ner inför Fadern (för att hedra Honom) i ande och sanning. Ty Fadern söker (förvisso) och/också av sådant slag dem som (i tillbedjan) kastar sig ner (vända i riktning mot Honom). Gud (är) ande, och de som kastar sig ner * (א*) måste kasta sig ner i sannings (א*) ande.” (Joh 4:23-24)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”När – alltefter omständigheterna – Den som är kallad till sidan av (er) må komma, som Jag skall sända er från sidan av Fadern, sanningens Ande, som går ut från sidan av Fadern, skall Den där vara vittne med anledning av Mig. Men och/också ni är vittnen.” (Joh 15:26-27a)

(Jesus sade till Sina lärjungar: ”Sanningens Ande) kommer inte att samtala från Sig själv, emellertid/utan så många ting som Den * (א,*א) hör, kommer Den att samtala, och Den skall komma fram med ett budskap till er (om) de kommande tingen. Den där skall förhärliga Mig, eftersom Den skall ta ut ur/av Mitt och komma fram med ett budskap till er.” (Joh 16:13b-14)

Och (rättslig) myndighet gavs dem som jordens skorpioner har (rättslig) myndighet. (Upp 9:3b)

Och draken hade gett (det lilla vilda djuret) sin förmåga och sin tron och en stor (rättslig) myndighet. (Upp 13:2b)

Och ett ut ur/av dess huvuden (var) som (om) det hade varit (och var) slaktat ‘in i’/’med syfte på’ död. Och dess (sår av) dödsslaget hade getts/fått vård. (Upp 13:3a)

Och det gavs åt (det första lilla vilda djuret) att göra/föra krig ’i sällskap med’/mot de heliga och att besegra dem, och det gavs åt det (rättslig) myndighet emot varje stam och folk och tunga och nation. (Upp 13:7)

Och de skall kasta sig ner inför (det lilla vilda djuret) (för att hedra det) (א,* א), alla de som bor uppå jorden, vilkas namn * (א*) är (och * (א*) har varit) skrivna i en (א*) livets bok (P47, א,* א) av/hos den lille Baggen, som är (och har varit) slaktad från en utsmycknings/’en utsmyckad världs’ grundläggning. (Upp 13:8)


Exegeter, evangelister med flera:

Kännetecknande drag för den hellenistisk-romerska kulturen blev bland annat kulturell och religiös ”synkretism” och en mer framträdande individualism. Lokala kulturer rycktes loss från sin ursprungliga hemvist och blandades med andra kulturer och kulter. Greker och romare var i allmänhet öppna för att inkorporera nya gudar och kulter bland sina egna. De tolkade det mesta som en återspegling av sin egen kultur och sina egna myter. (Mikael Tellbe ”Grekisk-romerska religioner och filosofier” s 84)

Striden står mellan dem, som fått sporrar, innan de lärt sig gå, och den stora, betslade massan dömd till att ridas på. (Bo Setterlind ”Ros bland törnen tuktad” s 7; Maran)

Vilddjuret har fått en tjänare, som bekläds med utomordentliga fullmakter och blir ett slags storvesir eller vicepresident. Eller kanske snarare propagandaminister och statsideolog. (Bo Giertz ”Uppenbarelseboken” s 89)

”Ursä-ä-äkta”, bräkte ett ulligt litet lamm, ”så litet att alla blev förvånade att han alls vågade tala.” – ”Vad är det om?” sade gorillan. ”Ut med språket!” – ”Ursäkta”, sade lammet, ”men jag förstår faktiskt inte. Vad har vi att göra med Calormen? Vi tillhör ju Aslan. De tillhör Tash. De har en gud som de kallar Tash.” ... Gorillan flög upp och spottade på lammet. – ”Dumma unge!” väste han. ”Dumma lilla bräkare!” Gå hem till mamma och drick mjölk. Vad begriper du av det här? Men ni andra – hör på! Tash är bara ett annat namn för Aslan. (C.S. Lewis ”Den sista striden” s 33-34; Apan i all sin härlighet)

(Den falske profeten) mottager allt av Anti-Sonen (Upp. 13:12,15a), liksom Guds Ande tager av Sonens. ”Han skall taga av mitt” (Joh. 16:14). Han förhärligar Anti-Sonen (Upp. 13:12,16), liksom Guds Ande förhärligar Kristus (Joh. 16:14). ... Han inspirerar och ger liv åt vilddjurets tillbedjan (Upp. 13:12), liksom Guds Ande inspirerar de heligas tillbedjan av Gud (Joh. 4:23,24). Sålunda är det hela en helvetisk treenighet, en oerhörd andlig-själslig-kroppslig avgrundsmekanism. ... Därmed knytes också i djävulens historia slutet tillsammans med begynnelsen. Ty nu blir det uppenbart, att det antikristiska systemet intet annat är än höjdpunkten av all satanisk upproriskhet, det mest målmedvetna försöket att tillfredsställa hans begär efter gudalikhet, den mest hädiska utformningen av hans egen förmätenhet: ”I skolen vara såsom Gud!” (1 Mos. 3:5; Jes. 14:13,14; Hes. 28:2,6,17). ... Dyrkan av (Antikrist) blir en dyrkan av mänskligheten överhuvud, och den som motsätter sig honom, han motsätter sig det hela. (Erich Sauer ”Den korsfästes triumf” s 137,141)

Det står ... klart skrivet i Uppenbarelseboken: ”De är druckna av hordomens vin, de som tjänar det stora vilddjuret, som stiger upp ur havet och avgrunden.” Vad tjänar världens sorglösa människor annat än det stora vilddjuret som härskar över hela världen. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 26 i predikan 1853 över Rom 13:11)

Svårast av allt var att bringa en dräkt till människor, som blivit så fanatiska av de utståndna trosförföljelserna, att de ofta skyndade till (Zinzendorfs) hus (i Herrnhut) för att utdöma honom som Antikrist och kalla (byprästen) Rothe för en falsk profet, detta trots allt uppoffrande arbete som Zinzendorf ägnade dem. Till sist bar emellertid tålamodet med dessa ytterligheter frukt. (Carl Elof Svenning "Nicolaus Ludvig von Zinzendorf - ett 250-årsminne" s 56; 1720-talet; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings missionskalender för 1950)

Av speciellt intresse är den gamle krigarens (Johan Printz') möte med indianerna (i Nya Sverige vid Delaware), eller "de vilda" som han vanligen kallar dem. De är stora och välväxta karlar, skriver han till Per Brahe. ... Men de är barbariska och "harmgiriga" hedningar och har ingen gudskännedom utan dyrkar djävulen med sitt plumpa dansande, sitt "hessliga" tjutande och ropande, och offrar åt honom för god jaktlycka och för att han inte skall göra dem något ont. Att förse dessa hedningar med gudskännedom ter sig inte särskilt lätt ens för Johan Printz. ... Om man slår ihjäl största hopen av de äldste och sen bringar övriga under Hennes Majestäts hörsamhet, kan man möjligen tvinga dem att lära känna Gud. ... Men (med åren) lärde (Printz) sig ... tålamod nog för att bedriva vinstgivande handel med dem. ... Måhända var också indianernas respekt för den väldige guvernören - Storbuken - inte så olik deras vördnad för djävulen. Men som de även var sluga i handel tröt deras intresse för samröre med svenskarna, när dessa inte hade några bytesvaror att bjuda. Man kan förstå att Johan Printz hade goda skäl att bli otålig över det otillräckliga stödet hemifrån. (Josef Rydén "Big Belly på Printz Hall" s 143-144; Johan Printz guvernör över Nya Sverige 1643-1653)

Staten är för Machiavelli en existens, som är sitt eget mål och intet har med moral att göra. ... Det är, (skriver han), "för en furste nödvändigt att förstå väl begagna både djurets och människans vapen". ... Staten själv är ett månghövdat vidunder; furste är den som utan skrupler kan identifiera sig med detta. ... "Den som har någons regering i sina händer, får aldrig tänka på sig själv, bara alltid på fursten och aldrig påminna honom i ting som icke gälla fursten." ... Vi möta ... här nationalismens idé fullt utbildad, i en tidig period, skrymmande hemsk i sin massiva själviskhet som urtidens kvantitetsbetonade jättedjur. ... Det machiavellska betraktelsesättet har länge gått igen i nationalsångerna "Rule, Britannia, rule the waves", "Deutschland, Deutschland über alles" o. s. v. Det handlar om det egna landets övervälde och om offerviljan att dö för dess självhävdelse. "Right or wrong my country." (Emilia Fogelklou "Samhällstyper och medborgarideal" s 112-115; Thomas Morus och Utopia)

Den enda religion som (den romerska) staten krävde var förgudningen och tillbedjan av kejsaren. ... Det enda riktiga motståndet mot denna tillbedjan kom från det hatade Judeen. (Alfred Edersheim "The Life and Times of Jesus the Messiah Part I" s 258)

Den gudomliga dyrkan af monarken har framgått hvarken ur romarnes eller grekernas religiösa åskådningar. De förres religiösa egenart riktade sig ej på det personliga. De romerska gudarne voro abstraktioner. Hos grekerna var klyftan mellan gudar och människor icke så stor. Dyrkan af heroer fick i den historiska tiden stor utbredning, hvarvid heroerna betraktades såsom förgudade människor, men denna herokult riktade sig ej på de lefvande utan på de döde. Det var i orienten, som kejsarkultens vagga stod. Där tronade envåldshärskaren i afskildhet och glans, fjärran från undersåtarnes blickar. Ty där i österlandet var det, som folklynnet hade detta egendomliga behof af auktoritet, att skapa åt sig höga, oåtkomliga skepnader, inför hvilka det fick falla ned och tillbedja. Vi känna denna egenskap från dogmhistorien. Under de monofytiska striderna i det femte århundradet, där de genuine österländingarne kämpade såsom för lifvet för att häfda uppfattningen af Kristus såsom egande en gudomlig natur, utan att de kunde fatta det motsatta intresset att göra rätt åt Kristi sanna mänsklighet, visar det sig tydligt vara en strid mellan österländskt och västerländskt folklynne och därmed sammanhängande olikhet i gestalten af deras religiösa behof. Samma egendomlighet hos österns folk var det, som i uråldriga tider formade orientens härskarideal och förlänade åt dess representanter gudomlig dyrkan. Egyptens Faraoner betraktades såsom gudomlighetens representanter på jorden. Redan åt den första dynastins konungar upprättades tempel och egnades gudomlig ära. I Persien var en liknande åskådning af ålder rådande. Achaemenidernas (560-531 f.Kr) inskrifter visa oss en despotism, som helt och hållet består i dyrkan af härskarens person, hvilken betraktas såsom en på jorden nedstigen gudomlighet. I Persien var denna åskådning statens grundprincip: en lifsprincip, ty så länge den var verksam, sammanhöll den statslifvet och inspirerade till uppoffring och hjältedåd, en dödsprincip, ty den tillintetgjorde individernas frihet och en gång rubbad, drog den i sitt fall med sig det hela. Hos grekerna fanns såsom vi nämnt en viss anslutningspunkt till dylik dyrkan i herokulten. Väl var denna slafiska uppfattning ursprungligen främmande för den grekiske anden. Men vid dess förfall inträffade det t.ex. att grekiska städer i Mindre Asien upprättade altaren åt Lysander som åt en gud. Genom Alexander den stores skapelse ingingo grekisk och österländsk kultur förmälning med hvarandra. Han själf dog, innan undersåtlig slafviskhet gjort honom till gud. Men för de hellenistiska rikena, som skiftade hans arf, blef härskarens kult ett utmärkande drag. De upptogo den tanke, som upprunnit i Alexanders hjärna, att nämligen upphäfva folkliga och religiösa skrankor och skapa ett universelt, hellenistiskt rike med gemensam kultur. För denna nivelleringssträfvan blef de hellenistiska herskarnes kult ett uttryck. I Alexandria inrättades åt Ptolemeus Lagi regelmässig kult. Athenarne förnedrade sig till att Demetrios Poliorketes till ära (bygga) egna tempel och altaren. I Pergamon bragtes offer till lefvande herskare af attalidernas dynasti. Och seleuciderna i Antiokia stodo icke sina samtida i Alexandria och Pergamon efter i utbildad konungskult. En af dessa seleucider, Antiochus IV Epifanes 175-164 f.Kr. har fått en särskild plats i religionshistorien på grund af sitt försök att påtvinga judarne hellenistisk gudsdyrkan. (Nathan Söderblom "Om kristendomen och Rom - Bidrag till förföljelsernas historia och Uppenbarelsebokens tolkning" s 31-33)


Egna kommentarer och funderingar:

Som sanningens Ande var sänd av Jesus och är vittne om Honom, så har det andra lilla vilda djuret sin (rättsliga) myndighet från det första lilla vilda djuret.

Angående ”jorden och de som bor i/på den * (א,* א) att kasta sig ner (i riktning mot) det första lilla vilda djuret (för att tillbe det)”, se Upp 13:8. Uttrycket ”det lilla vilda djuret” står här ackusativ.

Angående ”det första lilla vilda djurets varje/hela (rättsliga) myndighet”, se också Upp 13:2b.

Angående ”kasta sig ner (i riktning mot) det första lilla vilda djuret (för att tillbe det)”, se Upp 13:8.

Angående ”vars (sår av) dödsslaget hade getts/fått vård”, se Upp 13:3a.


Ytterligare studier: Joh 14:26; 16:8-11; Upp 13:14-15; 14:9,11; 16:2; 19:20; 20:4.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-19; 2012-07-09; 2015-07-08)

Till sidans topp

13:13 Och det gör stora tecken. Det må göra, för/så att och/också eld (må) stiga ned ut ur himlen ’in i’/till jorden inför människornas ögon.

Ord för ord (18 ord i den grekiska texten; ordens ordningsföljd enligt Sinaiticus): och (det)-gör tecken stora, (det)-må-göra för-att och eld ut-ur '-en himmel'/himlen (att)-stiga-ned in-i '-en jord'/jorden inför-ögon '-nas människors'/människornas.


1883: Och det gör stora tecken, så att det ock kommer eld att falla ned från himmeln på jorden i människornas åsyn.

1541(1703): Och det gör stor tecken, så att det ock låter eld falla ned af himmelen på jordena, i menniskors åsyn.

LT 1974: Det gjorde otroliga under – det kunde exempelvis få eld att falla ner från himlen medan alla såg på.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren sade till Mose:) "Om – alltefter omständigheterna – en profet eller (en som) drömmer dröm/drömmar må stå upp i/hos dig och må ge dig ett tecken eller ett förebud, och tecknet eller förebudet må komma, som han samtalade i riktning mot dig, då han sade: 'Gå och tjäna de andra gudarna, som ni inte känner’, skall du inte höra den där profetens utsagor eller (den som) drömmer den där drömmen." (5 Mos 13:1-3a, Grekiska GT)

Eld föll från sidan av Herren ut ur himlen. (1 Kung 18:38a, Grekiska GT)

Elia svarade och talade (vänd) i riktning mot ledaren av de femtio (männen): ”Och om jag (är) en gudsmänniska, må eld ut ur himlen stiga ned och äta ner/upp dig och dina femtio (man).” Och eld steg ned ut ur himlen och åt ner/upp honom och hans femtio (man). (2 Kung 1:10, Grekiska GT)

Helt och hållet som och/också Mose bad i riktning mot Herren, och eld steg ned ut ur himlen ... på det här sättet bad och/också Salomo och elden (steg ned). (2 Mack 2:10a)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Ge akt från/på de falska profeterna, ’vilka som än’/som kommer (i riktning) mot er i fårkläder men inifrån är rovgiriga vargar.” (Matt 7:15)

Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Falska ’kristusar’ och falska profeter skall resa sig upp … så att och/också - om ’(det) förmås’/möjligt – de utvalda skall ledas (א,* א) vilse.” (Matt 24:24)

(Jesus sade till sina lärjungar:) "Falska 'kristusar' och falska profeter skall resa sig upp och ge tecken och förebud i riktning mot att, om förmåget/möjligt, leda i väg de utvalda vilse." (Mark 13:22)

Då lärjungarna Jakob och Johannes hade skådat (att samariterna inte tog emot Jesus), talade de: "Herre, vill Du, vi må tala/’säga till’ eld att stiga ned från himlen och göra slut på dem?" Men då Han hade vänt sig, klandrade Han dem. (Luk 9:54-55)

(Jesus) talade till (fariseerna): "Ni är de som rättfärdiggör er själva inför människornas ögon, men Gud har kunskap om era hjärtan." (Luk 16:15a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “De/det skall vara stora skakningar och 'enligt platser'/'på den ena platsen efter den andra' svälter/svält och plågor, både/vidare förskräckliga ting och det skall vara stora tecken från en himmel.” (Luk 21:11)

... Alla (bland folket i staden) från en små/liten ända till en stor sade (om Simon:) “Den här är Guds förmåga, den som kallas Stor.” (Apg 8:10)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Budbäraren tar (och har tagit) rökelsekaret med olibanum och fyllde det ut ur/av offeraltarets eld och kastade (det) ’in i’/till jorden. (Upp 8:5a)

Den förste lät sin basun ljuda, och det blev hagel och eld, som var (och hade varit) blandat i/med blod, och det kastades ’in i’/till jorden. (Upp 8:7a)

Och ett stort tecken skådades i himlen. (Upp 12:1a)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

Här har den totalitära staten fått sin ceremonimästare och kultledare, en sådan som människorna vill ha. Han gör stora tecken och under. Människor vill ha mirakel. De dras till det sensationella. De vill imponeras. Så skapar det nya monstret en falsk tro och en falsk kult kring den bild, som den övertalar människorna att resa till vilddjurets ära. (Bo Giertz ”Uppenbarelseboken” s 89)

Samtida judendom har räknat med som en allvarlig möjlighet att, framför allt i världens vedermödor före änden, sataniska krafter skulle förleda många i gudsfolket genom de under som sataniskt inspirerade profeter skulle göra. Deut. 13:1 ff. var en nyckeltext. (Lars Hartman ”Ur Markusevangeliet” s 62 i kommentar till Mark 3:22-30)

Det finns ett egendomligt fenomen i kristendomens historia, som nästan aldrig påtalas vare sig av vänner eller fiender, nämligen den härmningens lag, som kommer lögnen att aldrig vara osannare, än när den lånar sanningens drag. Antikrist är en vrångbild av Kristus; djävulen är Guds efterapare. Lögnen är aldrig farligare, än när den närmar sig sanningen - för att det kristna medvetandet skall reagera med smärta, fordras att kniven vidrört själva dess innersta nerv. (G.K. Chesterton "Thomas av Aquino" s 96)

Moses första legitimationsunder inför Farao och de båda första plågorna efterapas av de egyptiska trollkarlarna. ... NT framställer egyptierna och trollkarlarna såsom typen för de makter som i alla tider men synnerligast i ändens tid stå Gud emot och till sist krossas. (Wilhelm Möller "Vad lär Gamla testamentet?" s 152)

Jämför: ”Hwarföre talar (Paulus) här i (1 Cor. 13:2), likasom kunde någon hafwa tron utan kärlek? ... Wi kunna här gifwa trenne swar. Det första, att Paulus här icke talar om den christeliga tron, som naturligtvis har kärleken med sig, utan om den allmänna tron på Gud och Hans makt, hwilken tro är en gåfwa, såsom de andra gåfworna, nemligen att tala med tungomål, profetera, förstånd och dylikt. ... Denna tro gör icke rättfärdig och ren och låter derföre den gamle Adam blifwa qwar med sin odygd, och så göra ock de andra gåfworna, såsom förnuft, helsa, wältalighet och rikedom.” (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 197 i kommentar till 1 Kor 13:1-13)

Jämför: ”Med tron (i 1 Cor 12:9) menas icke den allmänna tron på Christus, genom hwilken man warder rättfärdig inför Gud och undfår syndernas förlåtelse; ty den måste finnas hos alla christna, ... (utan att) kunna göra stora, förträffliga ting. ... Ty att sådant göra, dertill hörer wisserligen en stor, stark, wiss tro ... ehuru det wäl kan så wara, att han för sin egen person icke är rätt botfärdig eller har den rätta tron på sina synders förlåtelse och Guds nåd i Christo.” (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra Delen" s 410 i kommentar till 1 Kor 12:1-11)


Att fortsätta med:

Samtida judendom har räknat med som en allvarlig möjlighet att, framför allt i världens vedermödor före änden, sataniska krafter skulle förleda många i gudsfolket genom de under som sataniskt inspirerade profeter skulle göra. Deut. 13:1 ff. var en nyckeltext. (Lars Hartman ”Ur Markusevangeliet” s 62 i kommentar till Mark 3:22-30)

I Guds ord och samvetet har vi god hjälp till att skilja mellan vad Jesus gör och vad som verkas av onda makter. Att Antikrist gör mirakler, det visste även Selma Lagerlöf. Men Jesus gör under av kärlek till människor, inte för sin egen ära. (Sven Danell ”Dagpostilla” s 107 i kommentar till Luk 11:14-28)

Dyrkan av framgången är över huvud taget den typ av avgudagudstjänst, som djävulen helst söker odla. Här brukar även de mest allvarligt sinnade män ha en svag punkt. Den tid som nu (1944) ligger bakom oss erbjuder rikligt med belysande exempel därpå. Vi kunde åren efter 1933 iaktta, vilken direkt suggestiv makt som följde med stora framgångar, och hur människor, till och med kristna, under intrycket av dessa framgångar upphörde att fråga, i vems namn och under vilket tecken och till vilket pris de vanns. Emedan alltså framgången är det verksammaste bedövningsmedlet gör djävulen, gör de falska profeterna (Matt. 24:24), gör vilddjuret från avgrunde stora under (Upp. 13:13), och till och med dess dödssår måste genom ett under läkas (Upp. 13:12). Jag betonar alltså att det är mycket möjligt att vi i första hand har stora framgångar, om vi faller för frestelsen att lämna Gud ur räkningen vid vårt handlingssätt. Det bästa exemplet därpå erbjuder kanske den livshållning, som vi känner under beteckningen "fanatism". ... Men vi vet som kristna att den enda garantien för världens bestånd är att man lever efter Guds vilja och att kaos spärrar upp sitt gap, där man inte längre räknar med denna garanti. Frestaren för oss inte bara bort från Gud utan efter ett kort skede av framgång och lycka därtill också ned i avgrunden. Även här säger bibelns sista bok det avgörande ordet: djävulen måste arbeta med febril hastighet, "vetande att han icke mycken tid haver", och att de mycket kortfristiga lån han beviljar, mycket snart kommer att uppsägas av Gud. (Helmut Thielicke "Bönen som omspänner världen" s 132-133; tal år 1944 i Matteusförsamlingens i Stuttgart församlingssal; predikotext: 1 Kor 10:13)

Vid min resa i Ryssland rördes jag till vemod då jag såg all den helgondyrkan som där förekom. Det syntes mig då vara verkligt hedniskt afguderi. Och dock är det skillnad. Knäböjande framför krusifixet föres den fromme katolikens tanke till honom som dog där, men då hedningen böjer sig inför sitt beläte beder han verkligen i sitt hjärta till den andevärld som är där bakom. ... Prästerna synes stå i en verklig förbindelse med ondskans andemakter och kunna göra under som fordom trollkarlarna i Österlandet. Och de hålla folket i en hemsk träldom och fruktan. Ja, här har Satan länge nog fått ostördt härska. (Nath. Högman "Kinabref från Nganking"; brefvet - med adress China Inland mission - är daterat 1904-02-06; Jönköpings-Posten 1904-05-30)

En del hedningar har sett den ondes ljustereld lysa i den nedersta himlen, och då har de ropat: ”Se, där är ju Frälsarens stjärna.” Då den onde gubben lägger tjärved och torr ved att brinna, tror en del hedningar, att det är riktigt ljus och säger: ”Se, det är stjärnan som lyser långt ut i världen!” (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 360 i predikan 1852 över Matt 2:1-12)

Intet resultat hade (främlingen) att visa på, endast ett par trälar hoppades ännu att den nya guden skulle ge dem något eller åtminstone hjälpa dem att hämnas på sina fiender. Den gamle kämpen var alltjämt hans vän men satt oftare än förr bland sina kamrater i borgen. Endast ett under kunde nu öppna hedningarnas ögon och han var inte den som kunde kalla ned elden från himlen. (Jan Fridegård "Trägudars land" s 106)


Att avrunda med:

Hela staden följde den med blicken. ... Högt uppe i den solbelysta kvällen syntes luftvidundret, svällande av styrka. Och jag tänkte: Gives något onödigare? ... Vilken uppblåst bild av mänskolivet! ... En resa genom Intet. Men mot himlen var den vådligt vacker, svävande i vinden, utan vingar, utan annat mål än rymdens skönhet. (Bo Setterlind ”Målaren och ängeln” s 55; Luftballongen)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående “eld ... ‘in i’/till jorden”, se också Upp 8:7a. Angående ”stora tecken”, se också Upp 12:1a.


Ytterligare studier:

2 Mos 7:11; 2 Kung 1:12; Apg 8:9-11; 2 Thess 2:9-10; Upp 11:5; 16:14; 19:20; 20:9.


Jon Ruthven "A note on Eliah's 'fire from Yahweh'"; Journal of the Evangelical Theological Society 12.2 (Spring 1969): 111-115.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-19; 2012-07-09; 2015-07-09)

Till sidans topp

13:14 Och det leder dem som bor uppå jorden vilse på grund av de tecken som det gavs till det att göra inför det lilla vilda djurets ögon och säger till dem som bor uppå jorden att göra en avbild till det lilla vilda djuret, vilket (א,* א) har (såret av) ‘ett dolkslag’/’en dolkstöt’ och har levt/’kommit till liv’.

Ord för ord (34 ord i den grekiska texten Sinaiticus): och (det)-leder-vilse de boende uppå '-en jord'/jorden på-grund-av '-nen tecken'/tecknen vilka/som (det)-gavs (till)-det (att)-göra inför-ögon det lilla-vilda-'-ets djurs'/djurets, sägande (till)-de boende uppå '-en jord'/jorden (att)-göra (en)-avbild (till)-det lilla-vilda-djur, vilket har (ett)-slag '-ens dolks'/dolkens och levde.


1883: Och det förvillar dem, som bo på jorden, för de teckens skull, hvilka det har fått makt att göra i vilddjurets åsyn, uppmanande dem, som bo på jorden, att göra en bild åt vilddjuret, som var såradt med svärd och blef vid lif.

1541(1703): Och det bedrager dem som bo på jordene, för de teckens skull, som thy gifna äro att göra för wilddjuret; sägandes till dem som bo på jordene, att de skola göra wilddjurena, som sargadt war af swärd, och war lefwande wordet, ett beläte.

LT 1974: Genom att göra dessa under bedrog det människor över hela jorden. Varje gång det första vilddjuret kom för att iaktta det, kunde det utföra dessa fantastiska saker. Och det befallde världens människor att göra en stor staty av det första vilddjuret, som hade varit dödligt sårat men sedan kommit tillbaka till livet.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Och Gud gjorde människan, enligt/efter en avbild av Gud gjorde Han honom/henne. (1 Mos 1:27a, Grekiska GT)

(Profeten sade: “Med) vem liknade ni Gud? Eller (med) vilken likhet liknade ni Honom? Ej (med) en avbild (som) en snickare har gjort?” (Jes 40:18-19a, Grekiska GT)

(Babylons kung) ... gjorde en guldavbild. (Dan 3:1a, Grekiska GT)

Herren, Israels Gud, Han som överblickar allt, slog till (kung Antiokos med) ett slag, (som var) obotligt och omöjligt att skåda. (2 Mack 9:5a)

(Salomo sade:) “Envåldshärskares order dyrkade/’ledde till dyrkan av’ skulpterade avgudabilder, (härskare) vilka människor ej förmådde hedra i en anblick på grund av att ha/’de hade’ sin bostad långt bort. Fjärran ifrån (formade) de en anblick (och) gjorde en bild av den hedrade kungen tydlig, för att som/då de var vid sidan av genom hasten/’sin iver’ måtte smickra den som var borta.” (Salomos Vishet 14:16b-17)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Ni må ej uppta som en lag att Jag kom (för) att kasta/’föra ut’ en frid emot jorden. Jag kom inte (för) att kasta/’föra ut’ en frid emellertid/utan en dolk.” (Matt 10:34)

(Fariseerna) förde en denar till (Jesus). Och Han säger till dem: ”Vems är den här avbilden och inskriften?” De säger * (א,* א,B): ”En kejsares.” (Matt 22:19b-21a)

(Fadern sade till sin äldre son:) “Vi måste (hela tiden) göra oss glada och fröjda oss, eftersom den här din broder (hela tiden) var (en) död (kropp), och han har levt/’kommit till liv’.” (Luk 15:32a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

... den Förste och den Siste, som blev en död (kropp) och levde/’kom till liv’. (Upp 2:8a, ”Smyrna”)

(Isebel) lär och leder Mina slavar vilse till att bedriva otukt och äta (ting som är) offrade till avgudar. (Upp 2:20b, ”Thyatira”)

Och den store draken kastades (ut), * (א,*א) ‘en orm, han av början’/’begynnelsens orm’, han som kallas en förtalare, * (א,*א) motståndaren, han som leder hela (den bebodda) världen vilse, han kastades ’in i’/’ner till’ jorden, och hans budbärare kastades (ut) i sällskap med honom. (Upp 12:9)

Och ett ut ur/av dess huvuden (var) som (om) det hade varit (och var) slaktat ‘in i’/’med syfte på’ död. Och dess (sår av) dödsslaget hade getts/fått vård. (Upp 13:3a)

Och de skall kasta sig ner inför (det lilla vilda djuret) (för att hedra det) (א,* א), alla de som bor uppå jorden, vilkas namn * (א*) är (och * (א*) har varit) skrivna i en (א*) livets bok (P47, א,* א) av/hos den lille Baggen, som är (och har varit) slaktad från en utsmycknings/’utsmyckad världs’ grundläggning. (Upp 13:8)

Om någon (är) ‘in i’/’avsedd för’ fångenskap, drar han sig tillbaka * (P47,א,*א). Om någon dödar (א,*א) i/med en dolk, måste (א,*א) han dödas i/med en dolk. (Upp 13:10a)

(Det andra lilla vilda djuret) gör stora tecken. Det må göra, för/så att och/också eld (må) stiga ned ut ur himlen ’in i’/till jorden inför människornas ögon. (Upp 13:13)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

ca 2000 - ca 1900

Djävulen talar genom den sekulära kulturen som omger oss, samtidigt som Gud talar genom sitt Ord. Vilket väljer vi att lyssna till? (John Stott "Genom Bibeln - Dag för dag" s 177 i kommentar till Matt 4:1)

De flesta (grekiska) tempel var rektangulära och i det innersta rummet (cella) fanns en avbild av den gud till vilken templet var dedicerat. ... Avbilderna i templen kunde ibland vara gigantiska, som t.ex. statyn av Athena Polias, den stadsbeskyddande gudinnan, i Athenatemplet Partenon på Athens akropol. Statyn ... var tolv meter hög och utsmyckad med guld och elfenben till en kostnad av 750 talenter (vilket motsvarade 12 750 skickliga arbetares årsinkomst!). (Mikael Tellbe ”Grekisk-romerska religioner och filosofier” s 88-89)

När det här sägs att (vilddjuret) blivit sårad med svärd måste det helt säkert uppfattas så att Antikrist skall bli dödligt sårad i kampen mot sina fiender. Här möter vi också en märklig parallellism mellan vilddjuret och Lammet. När det sägs att vilddjurets huvud blivit sårat ”liksom till döds”, använder grundtexten samma ord som används om Lammet som blev slaktat, 13:3 och 5:6. Det ord som sedan i 13:14 är översatt ”kom till liv” är samma grekiska ord, etsesen, som i 20:4 är översatt ”blevo levande”. Det ser alltså ut som om Antikrists dödsår och hans tillfrisknande, eller skall vi säga återupplivande, är en parodi på eller efterapning av Jesu död och uppståndelse. ... Det är detta att dödssåret blir läkt och att Antikrist lever igen som gör att hela världen följer vilddjuret, 13:3. (Studiebibeln IV:928-929)

Jag vandrade sakta längs de grus- och asfalttäckta gångarna i parken mellan sjukhusbyggnaderna (i Tasjkent). ... Vid huvudentrén, där flera gångar löpte samman i en, reste sig en stor, alabastervit Stalin med ett mineralleende i mustaschen. Andra, mindre byster kantade centralallén med jämna mellanrum. (Alexander Solsjenitsyn "Högra handen" s 101; 1950-talet?)

(Carl) Eldh har haft mycken glädje af min afgudabild; (Olof) Rubenson påstod att Nya Teatern begär ett exemplar. (August Strindberg "August Strindbergs brev XV april 1904-april 1907" s 238; brev 22 mars 1906 till Harriet Bosse; Rubenson hade i tidningen Hvar 8 Dag publicerat en bild av Elds byst av Strindberg)

Den Okände ... betraktar Frestaren i ögonen: "Vem är du?" Frestaren: "Din broder! --- Är vi inte lika? --- Jag tycker vissa drag hos dig påminna om mitt porträtt." Den Okände: "Var har jag sett ditt porträtt?" Frestaren: "Lite var stans! --- I kyrkorna finns jag ofta, fast icke bland helgonen ..." Den Okände: "Kan icke minnas ..." Frestaren: "Var det så länge sen du besökte kyrka? ... Jo, jag brukar vara avbildad tillsammans med Sankt Georg ---" Den Okände skakar i hela kroppen och vill fly, men kan inte. (August Strindberg "Till Damaskus III" s 329)


ca 1900 - ca 1500

Ser Du (mina) barn händelsevis, så helsa dem och hviska dem allt godt och hoppningsfullt om deras framtid och mig och återseende o.s.v. Är min byst ännu i Musei-farstun så lär dem att de der kunna se mig. (August Strindberg "August Strindbergs brev IX 1892-jan 1894" s 309-310; brev 11 nov 1893 till Adolf Paul; bysten är Ville Vallgrens Strindbergsbyst, som utförts 1885 och tre år senare införlivats med konstsamlingarna i Ateneum i Helsingfors)

Salen, som var målad i äppelgrönt, upptog hela bottenvåningen (av gruvbolagets hus). . . . På väggarna hängde några tavlor i prålande färger, porträtt av kejsaren och kejsarinnan, skänkta av bolaget, soldater och helgon, lysande av guld, som bjärt stack av mot rummets nakenhet. (Emile Zola "Den stora gruvstrejken" s 20)

Därpå expedierades den första läseboken för första elementarklasserna (i Italien). I denna, som i det hela var ganska förståndig, spårades dock ännu många prästerliga och regeringsklådiga avsikter. Hade träsnitt och handlade verkligen om allting. Religion, moral, men mycket om det verkliga livet. Alla yrken funnos här beskrivna, med namn på verktygen och sådant. På sidan 8 fick jag en beskrivning på de föremål som finnas i skolsalen, varigenom mitt skolbesök blev delvis överflödigt. I skolan synas nämligen följande föremål: krucifixet, konungens porträtt, svarta tavlan, geografiska kartor, väggtavlan över vikter och mått. . . . Boken gör ett gott intryck och röjer tidens dock icke alltid så kloka arbete på att bygga nytt på den gamla grunden, som därefter så småningom plockas undan. (August Strindberg "Från det vaknande Italien" s 100-101; Pegli-Genova mars 1884)

I närmaste sammanhang med den offentliga lögnen står kanoniseringen. Det är en bland de avskyvärdaste yttringar av den civiliserade människans förfalsknings- och härsklystnad. När hon nämligen icke själv förmår tillfredsställa sina onda begär, så uppfinner hon fetischer, helgon eller i moderna tider: storheter. ... Kristendomen, som helt fräckt påstås ha nedslagit de gamla avgudarne, har tvärtom uppfunnit mänskodyrkan, börjande med Kristus. De gamla katolikerna dyrkade olyckan, modet, självförsakelsen, motgångarnes dygder med ett ord; de nya katolikerna, och våra kära protestanter också, dyrka framgången, lyckan, succés'n (till vad pris som helst!), den erkända framgången. I Uppsala domkyrka hade våra förfäder bland många andra kapell också ett åt jungfru Maria. ... Men reformationen kom, hänsynslös, praktisk, materialistisk, framgångsrik; avgudabilderna (som de kallades) blevo störtade och templet rensat, isynnerhet på ädla metaller, ty trätavlorna och träbilderna fingo mångenstädes sitta kvar in på våra dagar, och sitta där än. Då blev mater dolorosa också störtad ... men fyrtio år efteråt börjar man reparera och några år därefter ligger ett nytt helgon (mellan tre hustrur), just samme man som störtat både Erik IX och jungfru Maria; och han var den störste och obarmhärtigaste slavdrivare som Sverige haft. ... I våra dagar har helgondyrkeriet antagit storartade dimensioner; nu kanoniseras sångerskor, aktriser, modellörer, verspoeter, trävaruhandlare, riksdagsmän, sådana som måla oljefärgstavlor, idealisera brännvin (brännvinsförädlare), resa, sälja egendomar. Men allmänheten slipper oftast besväret, ty man gör det själv. Det enklaste sättet är att beställa en byst. (August Strindberg "Det nya riket" s 84-86; Om den offentliga lögnen, kanoniseringar och festtal)

General (James) Outrams bildstod aftäcktes förliden torsdag i London. Konstverket, danat i brons af Noble, är, i olikhet med de flesta engelska skulpturer, lyckadt och värdigt sitt föremål. Bildstoden är icke rest för att skrytsamt erinra om en lycklig general och tapper krigare, ty på mannamod och framgång i sina värf ha de flesta europeiska folk, och icke minst det engelska, så talrika exempel, att stoder icke kunna resas åt dem alla. Outram var mer än detta. . . . Den rent mänskliga äran, den stränga känslan af plikt och ansvar inför Gud, medmänniskor och det egna samvetet alstra sådana män som (Outram). . . . På Outrams bildstod skall ingen lägga hand. Äfven den mest afgjorda fredsvän skall med vördnad betrakta denne krigares anletsdrag - han var en man. (Viktor Rydberg "Outram" s 543-544,547-548; Göteborgs Handelstidning 23 augusti 1871)

Regnet, som gjort ett kort uppehåll, medan vi lämnade Ringebo kyrka (i Gudbrandsdalen) , började, sedan vi vandrat ett stycke, och blev oss en välkommen anledning att besöka boningarna vid vägen . . . Emellan dessa klasser, den fattiga husmannens och den förmögne gårdägarens, befinner sig en annan av små självägare, och här visar sig det stora inflytande, som en egen torva, om än liten, utövar. Med små tillgångar, ofta icke större än husmannens, bemödar sig en sådan självägare att giva sitt hem den prägel av prydlighet och trevnad, varmed han hos gårdägaren blivit bekant. . . . Bredvid dagligstugan äger familjen även en annan kammare, som är dess helgedom och stolthet. Vad både man och hustru strävat, innan de fått denna i ordning! Mannen har själv snickrat och betsat bordet, stolarna och ramarna till de tavlor, som pryda hemmet. . . . Betraktar du tavlorna, så finner du, att (den i Wien år 1848 avrättade liberale politikern) Robert Blum och kejsaren av Ryssland, Napoleon och (den tidigare svenske kungen) Carl Johan kunna trivas i fred och endräkt vid varandras sida. (Viktor Rydberg "En vandring i Norge" s 76-79; Göteborgs Nyare Handels- och Sjöfartstidning 21 augusti - 27 november 1858)

Vi vilja nämna, att patron (Nikolaus Brackanders) skötevän, kronolänsman Spöqvist, på heder och samvete försäkrat, att han (Brackander) är förvånande lik Napoleon I. Vi tillägga blott, att herr Sjöqvist fällde detta omdöme med ledning av ett träsnitt, föreställande den store kejsaren, tillverkat hos J.P. Lundström i Jönköping. (Viktor Rydberg "De vandrande djäknarne" s 35)

Det var en gång en elak och övermodig furste, vars alla tankar gingo ut på att vinna hela världens länder. ... Han lät bygga präktiga slott, kyrkor och pelargångar, och alla, som sågo dessa härligheter, sade: ”Vilken stor furste!” ... Nu lät fursten resa sin bildstod på torgen och i de kungliga slotten, ja, han ville, att den skulle stå i kyrkorna framför Herrens altare; men prästerna sade: ”Furste, du är stor, men Gud är större, vi våga det icke!” ”Gott,” sade den elake fursten, ”då skall jag övervinna Gud också!” ... Från alla sina länder samlade han stora krigshärar; de betäckte ett område av flera mil, då de stodo uppställda man vid man. ... Då utsände Gud en myggsvärm, en enda liten myggsvärm, den surrade kring kungen och stack honom i ansiktet och händerna. ... Han befallde, att man skulle hämta dyrbara täcken; dessa måste man linda om honom, dem kunde ingen mygga tränga igenom med sin gadd, och man gjorde, som han befallde; men en enda mygga satte sig på det innersta täcket, hon kröp in i kungens öra och stack honom där; det brände som eld. ... (Han) slet sig lös ... rev sönder sina kläder och dansade naken inför de råa, vilda soldaterna, vilka nu hånade den galne fursten, som ville storma mot Gud och strax blev övervunnen av en enda liten mygga. (H. C. Andersen ”Sagor och berättelser IV” s 212-215; Den elake fursten)

Finnes det då bland franska arkitekter, dekoratörer och tapetserare ingen människa, som begriper att bilder föreställa något, att bilder verka på sinne och känsla, att de göra intryck, att de väcka aningar? (Johann Wolfgang von Goethe "Dikt och sanning II" s 110)


ca 1500 och tiden dessförinnan

Striden om kyrkobilderna afslutades först år 842, då . . . Teodora, den bildfientlige kejsar Teofilus' änka, afgjorde striden till bildvännernas förmån. . . . Naturligtvis sammankallades åter ett kyrkomöte för att återställa det nicaenska kyrkomötets beslut och sanktionera den segrande reaktionen. . . . Reformförsöket gick dock icke spårlöst förbi. De byzantinske bildvännerna och den grekisk-ortodoxa kyrkan togo icke steget ut och ställde sig med afseende på bildernas ärande ej på samma ståndpunkt som de romerska. Det af Teodora sammankallade kyrkomötet tillät ej, att statyer, statyetter eller plastiska bilder i allmänhet, såvidt som de hade mänsklig form, finge uppställas i kyrkorna. Plastiska bilders tillbedjande blef förbjudet, och en god ortodox af den grekisk-ortodoxa skolan ser ännu (år 1887) med misshag de statyer, hvarmed den romerska katolicismen har smyckat sina helgedomar. . . . Bildstriden hade ett genljud äfven inom det frankiska riket . . . där så väl i Karl den stores som i hans närmaste efterträdares tid fanns framstående män, som voro bildtjänstens motståndare. I Frankfurt am Main hölls år 794 ett möte, vid hvilket omkring 300 biskopar voro närvarande, och vid hvilket kejsar Karl den store själf presiderade. Här beslöts, att bilderna visserligen skulle bibehållas i kyrkorna, men uttryckligen endast som prydnad och för deras historiska och pedagogiska nytta, men deras tillbedjande eller speciella ärende med yttre åthäfvor förbjöds. År 825 hölls ett möte i Paris, som påbjöd, att bilderna hvarken borde förstöras eller åtnjuta något slags tillbedjan. Mot slutet af åttahundratalet och i tionde århundradet fick, det oaktadt, bildtillbedjandet öfverhand under inflytelse från Rom. (Viktor Rydberg "Medeltidens kulturhistoria - fortsättning" s 147-148; föreläsningar vid Stockholms Högskola höstterminen 1887)

(Vid kyrkomötet i Nicaea år 787) anfördes ur teologisk synpunkt, att anblicken af en bild, framställande Kristus i hans mänskliga gestalt, var ett stöd för den trossats, att "ordet vardt kött och bodde ibland oss". Kyrkomötet uttalade evig fördömelse öfver de förre bildfientlige patriarkerna, förklarade det föregående kyrkomötet för ett kättaremöte och uttalade anathema öfver alla, som vågade följa de å detsamma fattade besluten. Hufvudbeslutet blef, att icke endast korset skulle varda föremål för de troendes andäktiga betygelser af vördnad och underkastelse, utan att liknande betygelser medels kyss och knäfall skulle ägnas alla bilder af Kristus, änglarne och helgonen, alla målningar och mosaiker, som föreställde dem, alla bildverk på kyrkokärlen och alla på kyrkliga tapeter och dräkter stickade figurer. Den romerska påfvens legater deltogo i beslutet. Detta gällde inte endast bruket och ceremonierna inom kyrkoväggarne, utan ock i privathusen. Kyrkomötet i Nicaea år 787 har en världshistorisk betydelse i så måtto, att detsamma lade starkare vikt än något föregående på det yttre och ceremoniella i religionen. Det var ej allenast åt bilderna, utan ock åt rökelser och illuminationer den ägnade sin uppmärksamhet, och det gjorde iakttagandet af alla dessa yttre ting till kristlig plikt. (Viktor Rydberg "Medeltidens kulturhistoria - fortsättning" s 147-148; föreläsningar vid Stockholms Högskola höstterminen 1887)

Kejsar Leo (III) var en djupt religiös man. Måhända hade hans bekantskap med muhammedanerna och kännedom om deras djupa avsky för bildväsendet bidragit till att stärka honom i hans öfvertygelse, att den kristna bildtjönsten var ett outhärdligt affall från urkristendomen, och att den kristna bekännelsen i sin kamp med muhammedanismen icke kunde påräkna segern, om hon icke befriade sig från den rättmätiga förebråelse profetens anhängare riktat mot henne, att hon genom bildtillbedjandet nedsjunkit i afguderi. Understödd af åtskilliga biskopar förelade Leo år 726 sin senat till stadfästelse ett dekret, hvilket stämplade bilders tillbedjande som ett slags afgudatjänst och fördömde det. Vid dekretets utförande skulle man dock gå mildt tillväga. Bilderna och målningarna skulle icke förstöras, ej ens aflägsnas ur kyrkorna, utan uppställas eller upphängas så högt, att de kyrkobesökande ej kunde nå dem med händerna. Dekretet friade sig därmed mot hvarje beskyllning för vandalism eller förgripelse på minnen, som förtjänade bevaras. . . . Armenierna sympatiserade öppet och ganska enhälligt med kejsaren; i de öfriga asiatiska provinserna blandade sig bifallet med doft missnöje. . . . Romerska kurian hade en särskild anledning att förtörnas. Kejsar Leo hade nämligen uttalat sin förtryelse öfver den tillbedjan, som i Rom ägnades åt en bildstod af aposteln Petrus. Det är samma bildstod af brons, som alltsedan påfven Paul V:s tid står vid sista pelaren till höger i Peterskyrkans mellanskepp, föreställande en i en hvit marmorstol sittande man med kort krusigt hår och rundskuret skägg, utsträckande högra handen och hållande nycklar i den vänstra, förebilden för alla senare framställningar af aposteln. Bildstodens högra fot är betydligt nött genom ideligt kyssande. . . . Påfven Gregorius II utfärdade mot Leo en bulla, som förklarade, att kejsaren icke haft rättighet att utfärda detta i kyrkans ärenden ingripande dekret. . . . Romarne förklarade sig oberoende af kejsaren och gåfvo sig en republikansk författning under påfvens öfverhöghet. . . . Så började (den s. k.) bildstriden. (Viktor Rydberg "Medeltidens kulturhistoria - fortsättning" s 135-137; föreläsningar vid Stockholms Högskola höstterminen 1887)

Kardinal Mai har upptäckt en märkvärdig urkund, skriven av en munk Zakaria år 540, som omtalar, att Rom då ägde . . . åttio stora gudastoder av förgylld brons, sextiosex gudastoder av elfenben, tre tusen sju hundra åttiofem bronsstoder, föreställande kejsare och andra stormän. . . . Den bysantinske hävdatecknaren Prokopius meddelar oss, att Forum romanum på hans tid (mitten av 500-talet) var uppfyllt av stoder, bland vilka man såg verk av Fidias, Lysippus och Myron. . . . Elfenbensstoderna hava alla försvunnit. Av de åttio förgyllda gudastoderna äro endast två komna till våra dagar; den ena uppgrovs år 1864 under palatset Biscioni nära Campo di Fiore. (Viktor Rydberg "Kolosseum - Vilka voro barbarerna? - Kolosseums ättlingar - Skådespelen - Rövarstycket Laureolus - Munken Telemak - Signor Rosas grävningar" s 264-265; Rom 1874)

Från den senare (romerska) kejsartiden har historien icke att uppteckna ett enda konstnärsnamn. . . . Porträttstatyer förfärdigades ännu; hvad vi äga kvar af sådana är ganska litet, men tillräckligt för att vittna, att man väl ur konsthistorisk, men alldeles icke ur estetisk synpunkt har skäl att beklaga sig öfver förlusten. Bevis härför lämnar oss särskildt en i Rom bevarad bildstod af Konstantin, den som (nu år 1886) står på balustraden ofvanför Capitolietrappan och som ursprungligen stod i de af Konstantin byggda thermerna på Kvirinalen. Med sin tillgjort majestätiska hållning, sina korta ben och onaturligt pösande muskler ger den intrycket af en karikatyr. Hvad som brast i kvaliteten hos konstverken sökte man nu ersätta genom kvantiteten. Redan i den grekiska konstens guldålder upprestes kolossalstatyer: jag behöfver blott erinra om den af Phidias förfärdigade Zeusstoden och om solkolosserna på Rhodos. Men här var det kolossala förenadt med det sköna och afsåg icke att imponera ensamt för sig. De jättestatyer som den senare kejsartiden uppställde hafva efter all anledning icke varit annat än kolossala fuskverk, tjänande till att visa hvarje detalj af det estetiskt förfelade arbetet i kolossal förstoring. Alexander Severus lät uppställa en mängd gigantiska statyer i Rom. Kejsar Gallienus lät afbilda sig som solgud. Bilden skall hafva haft en höjd af omkring 200 fot. . . . Den skulle få sin plats på Roms högsta punkt å Eskvilinen, men var icke färdig vid Gallienus' död och blef aldrig fulländad. Dessförinnan torde Nerokolossen varit den största statyen i Rom, ehuru den var föga mer än hälften så stor som Gallienuskolossen. (Viktor Rydberg "Romerska kulturen under kejsartiden - fortsättning" s 186-187; föreläsningar vid Stockholms Högskola höstterminen 1886)

Knappast torde någon offentlig byggnad i hufvudstaden (Rom) eller de större städerna uppförts, som icke rikt smyckades genom bildhuggarens mejsel. Statyer, enskilda och i grupper, fyllde gaflar och takränder, nischer och interkolumnier på tempel, på triumfbågar, teatrar, amfiteatrar, basilikor och badhus, ja prydde broar, stadsportar och viadukter. . . . Från fjärde århundradet har man ännu kvar en förteckning, enligt hvilka då funnos på hufvudstadens offentliga platser 2 kolosser - af hvilka den ena var Neros, inemot 100 fot hög, stöpt af silfverblandad brons - 22 kolossala ryttarestatyer, 80 gudabilder af förgylld brons, 74 gudabilder af elfenben samt 3,785 bronsstatyer, föreställande kejsare och fältherrar. . . . Med afseende på torgens och de offentliga platsernas prydande med statyer sökte äfven de mindre provinsstäderna härma hufvudstaden. Det torde väl knappast funnits någon enda småstad, där torget icke smyckades åtminstone af några gudabilder och kejsarstoder samt statyer af ansedde medborgare. . . . Det nuvarande (år 1884) Paris och det nuvarande London äro fattigare på skulpturverk än många af det romerska kejsarrikets mindre provinsstäder voro det. . . . Så snart en ny kejsare bestigit tronen såg man med förvånande hastighet bilder af honom i brons och marmor uppställda i Roms tempel och på alla offentliga platser. Från Rom spredo sig kejsarens statyer, byster och medaljonger till provinserna för att öfver allt kopieras och uppställas. I ingen stad, hur fjärran han var, och i intet truppläger fick en brons- eller marmorbild saknas, redan af det skäl att myndigheterna, befolkningarna och trupperna voro skyldiga att visa honom gudomlig vördnad och offra inför hans bild. Att slå hufvudet af en kejsares bild betraktades, åtminstone så länge han lefde, som majestätsbrott. (Viktor Rydberg "Romerska kulturen under de två första århundradena efter Kristus" s 167-170,177-178; föreläsningar vid Stockholms Högskola höstterminen 1884)

Julius Cesars kolossalstod i Konservatorernas palats (på Kapitolium i Rom) är ett antikt verk, sannolikt från den första kejsartiden, men för ingen del ett mästerverk. Att ledaren af Roms gyllene ungdom ej ens aningsvis kan skönjas här, må vi ej fästa oss vid, ty det är den åldrade imperatorn, världens envåldsherre, ej den unge patriciern, som bildhuggaren velat framställa. . . . Framför oss står en fullrustad härhövding, i vars benhårda gubbe-anlete aldrig lyst en kornblixt av det snille, som med ljungeldar splttrade Galliens och Germaniens härar, krossade Pompejus' krigarfrejd, störtade fristaten och tillintetgjorde återstoden av gammalromersk dygd. . . . Finns där samvete (i dessa anletsdrag), uttalar det sig i den grekiske skaldens spefulla ord, som Cesar lär ofta ha fört till läpparne: Håll lag och rätt i helgd! Men om du bryter dem, så bryt dem för en tron! (Viktor Rydberg "Romerske kejsare i marmor" s 8-9)


Att fortsätta med (hembygden):

ca 2000 - ca 1900

Bortsett från (dubbelbössan) ute i förstugan fanns det ingenting i huset som skapade fruktan eller förvirrade sinnena. Möjligen skulle det då vara att i ena rummet hängde Rosenius porträtt bredvid Peter Wieselgrens och i ett annat stod P.P. Waldenströms vita gipsbyst på hedersplatsen uppe på ekbyrån. Men alla tre hade prästrock och kerubansikten och var liksom garanter för att här var man lyft över kyrkopolitiken. (Folke Nordangård "Sju systrar" s 16-17)

(Ett) svaghetstecken (hos de kristna i Japan) är benägenheten att kompromissa med nationella krav. En japan som tidigare varit militärpolis, yttrade till en missionär: "Det var inte mycket bevänt med de kristna under (andra världs)kriget, ty befallde man dem att sätta upp kejsarens bild i hemmet samt tillbedja den, lydde de genast." Det var nog sant om en del, men många genomgingo hellre fängelse och tortyr än de förnekade sin Mästare. (Arvid Almquist "Missionsproblem och missionsstrategi"; Jönköpings-Posten 1955-07-04)

Anders och sonen Evert (Andersson) (i Ålaryd i Åkers socken) insåg tidigt att åkdonsbranschen inte var en framtidsbransch. Redan 1933 började man tillverka möbler i chippendalestil. Detta var en lyckad satsning och denna typ av möbler tillverkades ända fram på 1950-talet. ... Chippendale-möblerna innebar mycket bildhuggeriarbete. Även om man med specialmaskiner sökte utföra många tempon maskinellt krävdes många arbetstimmar för ett fullgott resultat. De som jobbade med bildhuggeriarbete på fabriken fick en särskild lokal över spånmagasinet. Det fanns också sådana som sysslade med bildhuggeri i sitt eget hem och levererade till Åby (Snickeri). Som mest var 20 personer samtidigt anställda i snickeriet. (Ola Hugosson "Åby Snickeri i Ålaryd" s 25-26)

(annons) Den nya oljemålningen af LEKTOR Waldenström hvilken i år utförts af konstnären Carl Larsson kommer att gratis medfölja (jultidningen) Julstämnings Praktupplaga. ... Åhlén och Åkerlunds förlag. (Jönköpings-Posten 1914-10-17 "Gratis oljemålning föreställande lektor Waldenström")

Fosterländskt föredrag hölls i Skillingaryds soldathem söndagen den 29 mars (1914) af öfverste de Maré. ... Omedelbart efter föredraget förevisades en serie ljusbilder från bonde- och studenttågen. Då konungens bild syntes utbragtes ett "lefve konungen", som besvarades med kraftiga hurrarop. (Jönköpings-Posten 1914-03-31 "Konungens bild framkallar hurrarop i Skillingaryds soldathem")

Årsexamen i Byarums folkskola den 15 juni förhöjdes därigenom, att konsul A.G. Westmans förstorade porträtt, infattat i ekram, upphängdes i lärosalen. Skolråd och lärare ville härigenom å församlingens vägnar på ett mera varaktigt sätt uttrycka sin tacksamhet till skolans donator, ty hvarje årsexamen kommer att utdelas räntan å 2,000 kr till fattiga, flitiga barn. ... Westman efterlämnar ett kärt minne inom Byarums församling, där han på sin egendom Gärahof framlefvat så många lyckliga år. (Jönköpings-Posten 1911-06-20 "Förstorat porträtt infattat i ekram")

Medaljutdelningsfesten å Hook, Svenarums socken, sistlidne söndag var en högtidlighet med en sällsynt stämningsfull prägel. ... Egendomens förre ägare, godsägaren Schramm från Tyskland, hade till festen sändt handbref till hvar och en af medaljörerna (hvilka hufvudsakligen voro torpare och arbetare), detta åtföljdt af porträtt, en uppmärksamhet, som tydligen på ett alldeles särskildt sätt mycket slog an på mottagarna. (Jönköpings-Posten 1910-01-15 "Godsägaren sänder sitt porträtt till sina torpare och arbetare")

6:te november firades i Skillingaryd med allmän flaggning. Det var den rena Svenska flaggan, som för första gången vajade från sin stång, talande sitt tysta men vältaliga språk om skilsmässan från trätobrodern (på) andra sidan Kölen och därvid frammanande vemodsfulla minnen från det flydda men ock ingifvande glada förhoppningar för det kommande. På aftonen var af föreläsningsföreningen anordnad en Gustaf Adolfs-fest i godtemplarsalen som med god smak var rikt dekorerad med flaggor och vimplar omgifvande ett större porträtt af konung Oskar den II. En mängd kulörta lyktor gaf effekt åt det hela. (Jönköpings-Posten 1905-11-08 "Ett större porträtt af Oskar den II")

Direktör (Henrik) Kellgren har ur kung Oscars hand fått Kungens porträtt med egenhändig signatur av monarken, och kungsorden på järnvägsstationen (i Jönköping) den 30 oktober (1905) ljöd "Tack för allt!" (Elvy Nilbratt "Drottning Sofias besök i Vättersnäs anno 1905" s 56)

De kyrkobesökande (i Bjurbäck) hade glädjen att (under julottan) få se ett inom glas och ram i stort format insatt porträtt af den förlidet år aflidne nitiske samt gudfruktige pastor Stahlén, som en lång följd af år var kapellpredikant i Bjurbäck. Mången rördes djupt, nästan till tårar, då de ånyo fingo se de välkända dragen af den älskade lärarens bild. Taflan är en skänk till Bjurbäcks kyrka af kommunalordföranden L. Johansson på Kråmered. (Jönköpings-Posten 1904-01-04 "Afliden pastors porträtt inom glas och ram i stort format i Bjurbäcks kyrka")

Sin bröstbild i naturlig storlek har öfversten vid Jönköpings regemente A. Åstrand, som i dagarne ingifvit sin afskedsansökan och med familj afflyttat från staden, skänkt dels officerskåren och dels underofficerskåren vid regementet. Porträtten äro utförda af hoffotografen H. Holm och afsedda att uppsättas i resp. kårers paviljonger å Skillingaryd. Öfverste Åstrand kommer att för framtiden bosätta sig å sin fädernegård Ed i Ydre, härligt belägen invid den vackra sjön Lögarn. Öfversten och öfverstinnan Å. Afreste i går kl. 11,50 f.m. från staden. I andra klass väntsal och å perrongen hade samlat sig ett betydligt antal afskedstagande, bland hvilka utom anhöriga markets åtskilliga representanter för kårer och stater. Talrikast företrädd var naturligtvis Jönköpings regementes officerskår. (Jönköpings-Posten 1901-03-16 "Öfverstes bröstbild i Skillingaryd"; andra klass väntsal var den förnämsta jämfört med den mer folkliga tredje klassens väntsal)

Det har från något håll föreslagits, att nykterhetsfolket, som en hedersgärd åt P. Wieselgrens minne borde resa hans staty. I en artikel i tidn. Templaren påpekar emellertid d:r J. Bergman, och det med all rätt, synes oss, att "värdigare, noblare, mer i Wieselgrens egen anda och behöfligare är ett fortsättande på den redan för sex år sedan inslagna vägen: "Wieselgrensfonder till främjande af nykterhetstanken bland den högre bildningens representanter." (Jönköpings-Posten 1900-10-05 "Wieselgrensfonder i stället för Wieselgrensstaty")


ca 1900 och tiden dessförinnan

År 1898 utsmyckades Skolparken (nuvarande år 1988 Rådhusparken) (i Jönköping) med en porträttbyst av Viktor Rydberg, som avlidit tre år tidigare. Anonyma givare hade donerat medel och efter företagen penninginsamling blev det möjligt att på detta sätt hedra jönköpingsskalden. Bysten, som är utförd av skulptören John Börjeson, gjuten i brons, är placerad på en sockel i grå granit, prydd med en lagerkrans i brons. Sockeln ritades av stadsarkitekten Fredrik Sundberg. Enda texten är Viktor Rydbergs namnteckning i försänkt och guldförgylld skrivstil. . . . Avtäckningen skedde den 10 september 1898. Vid den stora parkomläggningen 1921 flyttades bysten från platsen vid Västra Storgatan till sin nuvarande plats vänd mot fontänen och rådhuset. (Märta Ahlbom "Från slottsvall till parkstråk" s 16)

I kompanierna, som lågo under tak, upphängdes Konungens porträtt, kring vilka knektarna strax före den stora dagen virade gröna guirlander. ... Lite varstans på slätten övades, att Kungen tog emot och hälsade truppen, som skulle svara: "Gud bevare Konungen!" eller övades hurrande fyra gånger, som skulle göras bl.a. vi Konungens avtackande av regementet. ... Allt var klart för ett värdigt mottagande av Konungen, då det kungliga extratåget på utsatt tid anlände. ... Regementspastorn, kyrkoherde Ydström ... höll hälsningstalet börjande med de den tiden brukliga orden: Stormäktigaste, allernådigste Konung! Han framförde Tofteryds församlings underdåniga välkomsthälsning och bedyrade, att sockenborna högt skattade och älskade sin Konung. Om ovädersmoln skulle komma, ville svenska folket som en man stå upp och värna Konungens ära och rätt och ett älskat fosterland. ... Kungen verkade road och glad över folkets jubel, ty han satte stort värde på att bli hyllad av sitt trogna svenska folk. ... Regementspastor Ydström uppläser ... av honom författade högstämda verser till Konungens ära och lov. Den sista versen lydde: "Hell Dig vår höge Hugstore Konung Himlarnas herre Höre vår bön, Glädjenas gåvor Gärna han give! Konungars Konung Skydde vår Kung!" ... Konungen skänkte officerskåren sitt porträtt och bjöd truppen på extra förplägnad. (Enar Skillius "En gammal I 12:ares minnen (senare delen)" s 54-60; minnesanteckningar av generalmajor Hugo Ankarcrona den 28 maj 1947; Ankarcrona skildrar Hans Majestät Konung Oscar II:s besök i Skillingaryd 1895)

Ett av (Jönköpings) mera kända original, hovrättsvaktmästaen Lundgren, var platsens store musikentusiast. (Han) kallade sig i tal och skrift "musiktjänsteman" och var den, som i allmänhet ordnade med stadens offentliga nöjen, beträffande lokal, reklam, biljettförsäljning och alla detaljer. Han låg i korrespondens med många inom artistvärlden; deras till honom dedicerade fotografier var ett ej så litet album av mer eller mindre betydande konstnärer, vittnande om originalens uppskattning av sin "trogna hjälpreda". Förnämligast i samlingen höll han, som riktigt var, Jenny Linds porträtt. Han var alla artisters artige introduktör, mötte dem vid någon närliggande station, var ordonnans under besöket och uppvaktade med blommor vid avfärden. Nog log stadens invånare åt hans beskäftighet, men det var med ett gott leende, parat med erkänsla från många håll. Som kulturmänniska stod han nog ett pinnhål högre på rangskalan än hans borgerliga yrke angav. I uppträdande och skickelse tycks han ha varit litet före sin tid och profanum vulgus. Någon annan lokal än Christine kyrka eller läroverkets samlingssal hade staden ej att bjuda konsertgivarna. (Barthold Carlson "Efterskrift till 'Minnen från Jönköpings läroverk och stad på 1870- och 1880-talet'" s 82-83)

För trenne år tillbaka bildades (i Wernamo) en byskola för fattiga flickor företrädeswis genom fru doktorinnan Sandelins ådagalagda outtröttliga nit och sjelfuppoffring. Det är nu fråga om att utwidga denna anstalt. . . . Det har lyckats att på fotografisk wäg efter en blyertsteckning genom mycket arbete åstadkomma ett godt och originalet likt porträtt af aflidna fru Petersén på Herrestad. Detta fotografikort säljes till förmån för skolan till ett pris af 1 rdr rmt pr. stycket; och då man är öfwertygad, att de ej äro få inom landet, som önska att se eller återse den ädla kristliga menniskowännens milda att ej säga förklarade drag, torde en god afsättning kunna emotses. (Jönköpings-Posten 1867-03-20 "Milda för att ej säga förklarade drag på fotografikort")

I Herman Halls Bokhandel har nu inkommit de mycket efterfrågade fotografi-porträtterna af Lektor P. Waldenström samt af Norske Predikanten Traasdahl. (Jönköpings-Posten 1866-02-10 "Mycket efterfrågade fotografiporträtt")

År (1864) fanns den 3 december ett utförligt reportage om invigningen av den nu helt färdiga södra stambanan i (Jönköpings-Bladet): "Den egentliga festen, då bansträckan Jönköping(-Nässjö)-Sandsjö invigdes, började i Jönköping kl 1/2 9 på f.m. med bön i kyrkan, som var full av åhörare. Kl. 9,45 avgick festtåget från den med flaggor prydda och av oöverskålig folkmassa uppfyllda stationsplatsen under kanonsalut och skallande hurrarop. Tåget bestod av 8 första och andra klassens vagnar jämte de två kungliga vagnarna, en täckt och en öppen samt likaledes en täckt och en öppen vagn för musiken. Kungahuset representerades av prinsarna Oscar och August. . . . Vid återkomsten till Jönköping kl. 5 var staden delvis festligt belyst; å Stationsplatsen och i banvallen brunno marschaller. Inuti banhallens mitt var anbringad konungens bröstbild, kransad med blommor och på båda sidor omgiven av en transparang i form av runstenar. Å banhallens östra gavel voro konungens och hertigarnas namnchiffer i transparang och å hotellets fasad brunno samma namnchiffer i gaslågor." (Bo E. Karlson "Jönköpings järnvägsstation" s 18-21)

Porträttering i Olja. Undertecknad ämnar att uppehålla sig en kort tid i staden (Jönköping) och erbjuder här det högt ärade publicum sin konst. Porträtter af frappant likhet målas i alla dimensioner. Likaledes ändras sådana som icke äro lyckade, äfwensom gamla oljemålningar restaureras och fernissas. Af mig målade porträtter finnas att bese i min attelier i Herr Snickare P. Stigells hus N:o 24 på Storgatan en trappa upp. Grandjean, Porträttmålare. (Jönköpingsbladet 1844-12-07 "Porträtter af frappant likhet målas i olja")

Från undertecknads Boktryckeri har i dag utkommit: H. M. Konungens och H. K. H. Kronprinsens Porträtter, hwilka, graverade efter Södermarks Originaler samt tryckte på fint och tjockt regalpapper, säljas i stadens boklådor för det ytterst billiga priset af fyra skillingar banko stycket. J. E. Lundström (och) Comp. (Jönköpingsbladet 1844-11-02 "Kungliga Porträtter på fint och tjockt regalpapper")

Uti Rosengrens bok- och musikhandel: Priserna äro i Banko: . . . Lithographier: Porträtt af H. M. Konung Oscar I, 2 R:dr. Dito af H. M. Drottningen, 2 R:dr. Dito af d:o 32 sk. Dito af H. K. H. Prinsessan Eugenie, 2 R:dr. Dito af H. K. H. Kronprinsen Carl, 2 R:dr. (Jönköpingsbladet 1844-10-26 "Porträtt af Majestäter och Kungligheter")

Undertecknad har härmed äran tillkännagifwa, att jag på min resa medförer en Daquerreotyp för porträttering, och då jag ämnar uppehålla mig någon tid här i staden, tager jag mig friheten offerera resp. herrskaper och den wördade allmänheten detta tillfälle, att kunna för ett ganska måttligt pris erhålla de mest lika porträtter. Experimentet varierar mellan 1 till 2 minuter, allt efter dagsljusets beskaffenhet. Priserna variera efter plåtarnes storlek från 4, 5, 6, 8 och 10 R:dr B:ko. Porträtteringen har börjat, och fortfar alla dagar då ej regn eller för stark blåst inträffar, till den 26 dennes. Experimenteringen börjar kl. 10 f. m. och slutar kl. 3 e. m. Lokalen är uti Conditor Hr van der Haghens gård uti lilla torget. Profwer finnas att bese på stället. Wid något mulet wäder lyckas det lika bra, som wid klart. Obs. I anseende till Ångfartygets sista resa härifrån (Jönköping) till Stockholm den 27 dennes, upphör porträtteringen bestämt den 26 på e. m., och anhålles, att de hwilka önska låta porträttera sig, ej uppskjuta det till de sista dagarne, emedan man ej kan wara säker på tjenligt wänder. Anm. Ehuru porträtteringen sker i fria luften, är det likwäl derom föranstaltat att den sittande ej blifwer generad af åskådare. Jönköping den 18 Okt. 1844. Wilh. Heinemann, från Stockholm. (Jönköpingsbladet 1844-10-19 "Porträttering medelst Daquerreotypen")

Vid sockenstämma med Byarums församling den 15 maj 1757 förelåg en skrivelse från baron Gabriel von Seth, Bratteborg, vari denne meddelade sin önskan att bygga ett gravkor vid kyrkan. Härom heter det i protokollet: "... Hans Excellence Riksrådet och Commendeuren af alla Kongl. Maj:ts orden högwälborne Baron herr Gabriel von Seth ... åstundade wid Östra Kyrkjogafweln för sig upbygga ett grafchor, således att Choret och fölgaktelig Kyrkjan, skulle eij allena bliwa prydligare, utan ock församlingen bekomma mera utrymme i kyrkjan medelst det, at altaret i grafchoret framflyttas utom det hans Excellnce på egen bekostnad will till kyrkjan giwa altare och tavla, jämte det mera hans Excellence nådiga bref innefattar. ... Församlingen meddelade här äfven det svar, at de icke utan synnerlig ödmjukaste vördnad erkjänna denna hans Excellences nådiga åtanke för kyrkjans prydnad och tillika anse för sin heder, at enär den Högste skulle täckas hans Excellence hädankalla, hwarmed den Högste dock i långliga tider fördröije, de i sin kyrkja få förwara ett lik av så hög herre, samt således underkasta hans Excellences eget nådiga wälbehag, at wälja sitt grifteställe, ehwarest honom sjelf wid kyrkjan täckes, och byggnaden efter lika godtycke fullfölja. ... Medan och sedan detta war afhandlat blef ock för församlingen förestält om icke det skulle wara tjenligt och nyttigt at låta utvidga och göra Byarums kyrkja större, emedan församlingen har sig sjelve wäl bekant, huru stor trängsel, hur krapt rum det är för dem uti kyrkjan. Föreställningen togs i behörigt öwerwägande och allmänt bewiljades." ... Församlingen beslöt alltså att utvidga kyrkan genom att uppföra en korbyggnad. Detta skulle ske samtidigt som baronen, senare greven, Gabriele von Seth lät iordningställa ett gravkor under golvet i kyrkans kor. Altare och altartavla skulle bekostas av greven. ... På hösten 1759 var byggnaden färdig. ... Altarprydnaden var ett förgyllt kors med en vit mantel och en förgylld törnekrona. Vid korsets fot fanns två änglaskulpturer av trä, och på altaret stod två urnor, ur vilka blommor syntes uppväxa. Grevens tanken var också, att hans byster av de fyra regenter, som han tjänat, skulle uppsättas vid altaret efter hans död. Dessa regenter var Karl XII, Ulrika Eleonora, Fredrik I och Adolf Fredrik. ... Veterligen har tanken aldrig förverkligats. På yttre sidan av koret åt öster finns följande inskription: "År efter Christi börd MDCCLVIII har Grefwe Gabriel von Seth, Svea Rikes råd samt Riddare och Commendeur af Kong,l. Maj:ts orden med Byarums församlings tillstånd låtit upresa denna Grafvård åt sig och dess hustru Grefwinnan Anna Margareta Lilliecreutz till hvila efter döden i hopp af en sällare boning efter tiden." (Allan Wickström "Gravkor och äldre gravvårdar vid Byarums kyrka" s 3-4)

Först med den under andra halvan av 1600-talet i södra Sverige verksamme Daniel von Röhlen återfinns i Jönköping en målare som med säkerhet kan kallas konstnär och vars liv i någon mån kan beskrivas. . . . Den 16 januari 1660 påtalade hovrättsfiskalen Bengt Jacobsson Örneberg "det gruvliga slagsmål", som passerat mellan en borgmästarson från Borås och mäster Daniel konterfejare, som arbetade uppå slottet, eftersom slagskämparna - till fiskalens förtrytelse - hade undgått laga process genom att landshövding Johan Printz förlikt dem. Det är sålunda inte omöjligt att von Röhlen på senhösten 1659 påbörjade ett porträtt av Johan Printz, vilken funnit tiden mogen att hugfästa sin utnämning våren 1658 till landshövding. . . . (Axel) Mollstadius håller för troligt att porträtten av landshövding Johan Printz och hans hustru i Bottnaryds prästgård (numera år 1994 i Bottnaryds kyrka) skall ha målats av von Röhlen. . . . (De som under 1660-talet beställer porträtt gjorda av von Röhlen) var till övervägande del förmögna rådmän. Ytterst lite är känt om huruvida jönköpiingsbor i allmänhet prydde sina hem med tavlor vid denna tid. Från 1671 kan dock inhämtas att "Buskens hustru" i sin stuga hade tre konterfejer på väggen. . . . Ett av dem föreställde "Hans Kunglig Maj:t". (Per Ericsson "Konterfejaren Daniel von Röhlen" s 51,53,57,59)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1950

Att (Zmejevka vid Dnjepr) är en vacker trakt bevisas av att det litet uppströms floden, i det som idag (år 2004) heter Krasnyj Majak, ligger ett rysk-ortodoxt kloster. ... Klostret grundades ungefär samtidigt som svenskarna anlände (till Gammelsvenskby) på 1700-talet. ... Den profanering som skedde under (1900-talets) kommunisttid, då klosterjorden omvandlades till kollektivjordbruk, blev kortvarig. ... Utanför klostret har en Leninstaty lyckats överleva de första åren av frihet. Så småningom kommer den gamle agitatorn förmodligen att känna sig helt malplacerad och någon får förbarma sig över honom. (Karl-Erik Tysk "Skymningsland - Ljusglimtar från Gammalsvenskby" s 11)

I Bagdad och på andra håll firade man (i december 2003 Saddam Husseins tillfångatagande) med vild skottlossning. Irakier gav sig ut på gatorna, många grät och hade med sig slitna fotografier av makar, hustrur , söner, döttrar och andra kära som man förlorat under Saddam Husseins långa skräckvälde. Åtta månader efter det att en jättestaty av Saddam Hussein hade välts omkull satt en dyster Saddam Hussein själv i fängsligt förvar. Och den bild som skulle gå till historien visade inte en oövervinnelig härskare i kunglig ståt och glans, utan en sliten och nedbruten gammal man som drogs upp ur ett hål i marken - smutsig och mörbultad och omgiven av fiender. (Robin Moore-Chris Thompson "Full pott - Historien om jakten på Saddam Hussein, sedd från insidan" s 136)

Andaktslivet (i den ortodoxa kyrkan) är nära knutet till hemmet, särskilt framför ikonhyllan. Ordet ikon betyder "bild". Men en ikon är mycket mer än en bild, ett konstverk eller en dekoration. Ikonen är en andaktsutövning. Under andakt målades den en gång och i andakten fyller den sin uppgift i kyrkan och hemmet. Ikonerna förmedlar egenartade skönhetsintryck till västerlänningen men för ortodoxin har den en annan dimension. De beskrivs som fönster mot Guds värld och brännpunkter för människans möte med evigheten. Mitt i tillvaron konkretiserar de det heliga och förmedlar dess verklighet och närvaro. Bilden representerar den avbildade på ett sätt som upplevs som identitet. Den som kysser en kristusikon kysser inte bilden utan Kristus själv. Den avbildade finns i sin bild. Ikonerna är tecknet på "att det inte finns något avstånd mellan det jordiska och det himmelska, ingen skiljemur mellan denna värld och den andra världen". Så öppnar ikonerna väg för evigheten in bland människorna inte bara i kyrkan och hemmet utan även i bussen och taxibilen, på fiskebåten och kaféet, i barnens vagga och den dödes kista. Av dessa skäl får ikonerna ofta ett mycket påkostat utförande. Stundom är de överklädda med guld eller silver med öppningar endast för helgonets ansikte och händer. Ikonerna representerar en bysantinsk stil med rötter i Hagia Sofia-kyrkans Mariabilder. Bilden är stiliserad utan individuella drag. Ansiktet är ofta strängt och asketiskt och gör ett stelt och stereotypt intryck på västerlänningen. I ikonmåleriet är det personliga och individuella ointressant och oväsentligt i jämförelse med allas likhet och gemenskap ur evighetens synvinkel. Den som målar en ikon förrättar en gudstjänst. Arbetet sker efter mycket bestämda regler och präglas av bön och fasta sedan penslarna välsignats. Den färdiga ikonen invigs genom att ligga på kyrkans altare i 40 dagar. Porträttikonerna är vanligast men ikonerna kan också ha andra motiv med bibliska bilder, episoder ur helgonets liv eller vara symboliska illustrationer till trosläran. För den fromme är helgonets kraft koncentrerad till ikonen. Vissa ikoner anses ha tillkommit på ett övernaturligt sätt och är undergörande, såsom Marias ikon på ön Timos. Tre ikoner tillskrivs evangelisten Lukas. En av dessa finns i Kokko-klostret på Cypern. . . . Den första söndagen i fastan får sin prägel av en stor ikonprocession. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 68-69)

Jfr ”Jesus sade: ’Bilderna är uppenbara för människan, och ljuset i dem är fördolt. I bilden av Faderns ljus skall han (alt. det) uppenbara sig och hans (alt. dess) bild (är) fördold genom hans (alt. dess) ljus.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 83; Thomasevangeliet log. 83)

Varje dag promenerar jag ett par timmar i mitt London. ... Jag fick ett infall att jag skulle studera statyer. Har ni tänkt på att i stora städer - och i de små, också - stöter man ofta på kungar till häst? Där sitter de i brons och ser ner på oss. ... När historiens mäktiga män, härskare, härförare, ska avbildas för evigheten i marmor eller granit eller brons, så har de satt sej på sina höga hästar. Mycket magnigika ter de sej däruppe, stinna av självförtroende, säkra i sadeln. Jag råkar passera Waterloo Place, där har vi Edward VII. "Konung och Kejsare", säjer sockelns inskription. Han är väldigt fin i uniform med tränsar och epåletter och sabel vid sidan och ordnar på bröstet. I hans hatt viftar en plym. ... Ryttarstatyer har som regel något hotfullt, ja, skrämmande över sej. Det är det som är avsikten, vad de vill uttrycka är den avbildades glans, hans makt, hans översåtlighet: Kungar i krigiskt heroiska poser, deras vrenskande hästar med hovar som när som helst kan krossa oss. Så känns det, fast de inte är levande utan bara monument. Själva blir vi små och obetydliga under furstarnas majestätiska upphöjdhet. Lydnad, verkar de att kräva. Underkastelse. Det man tydligast ser på dem är deras sporrar; inte deras ansikten. (Stefan Andhé "Sök ljuset" s 167-169)

Vildjuret från jorden, som har horn som ett lamms och som talar som en drake, är ”den falske profeten” dvs. den falska religionen. ”Mörkret furste kan aldrig få bättre medhjälpare än en förvärldsligad kyrka, som förföljer Guds sanna församling” (Hj. Stenberg). ... Den falske profeten, har man sagt, är vilddjurets ideolog och propagandaminister. Vilddjuret använder inte bara yttre tvångs. och förintelsemetoder – det använder också gudliga medel: propagandan, (Upp 13:)12-14. (Nils Tägt ”När han kommer” s 115)

Man måste faktiskt ha en ganska livlig fantasi för att rätt kunna föreställa sig hur det är att leva under kommunismens totala herravälde, att leva i en stat där hela kulturlivet i alla dess yttringar från poesi till teater och cirkus är filtrerat genom ett ideologiskt system som inte lämnar något åt slumpen. Konst, musik, tidskrifter och dagliga tidningar - allt står i partiets och ideologins tjänst. Två veckor (i Sovjet 1964 på inbjudan av sovjetiska ungdomsorganisationer) är ingen lång tid, men faktiskt att man redan under denna tidrymd hann uppleva något av panikkänslor inför att leva i ett samhälle med en så ensidig nyhetsförmedling. Ingenting annat än kommunistiska tidningar hittar vägen till tidningskioskerna. Det var också en ny upplevelse att läsa (den svenska kommunistiska tidningen) Ny Dag just i den situationen och se hur väl tidningen var redigerad för att passa in i den bild av västerlandet som den kommunistiska propagandan systematiskt bygger upp. För mig som kristen var dock den kusligaste upplevelsen att på nära håll iakttaga hur kommunismen framträder i former med klart kristet och religiöst förtecken. Under vårt besök i Riga hade vi vid flera tillfällen möjlighet att bevittna den s.k. kommunistiska konfirmationen. Hela ceremonin anslöt i allt väsentligt till en rent kristen tradition. Den hade föregåtts av särskild undervisning och själva högtidligheten ägde rum i de s.k. kulturhusen - det kommunistiska samhällets motsvarighet till våra kyrkor - under närvaro av släkt och vänner. Flickorna var klädda i vita klänningar, pojkarna i svarta kostymer. Vid ceremoniens början satt framstående kommunister vid ett bord på plattformen och "konfirmanderna" tog plats framför dessa. I tal och "vittnesbörd" uppmanades de unga att viga sina liv åt kommunismens "heliga" sak. ... Efter "konfirmationen" överhöljdes (konfirmanderna) av blommor. Tillställningen slöt med dans på kvällen. Vid en liknande fest i en fiskkolschoz utanför Riga fick jag veta att man där sedan sex år tillbaka tillämpade "kommunistiska barndop". ... "Genom detta dop upptagas barnen i det kommunistiska kollektivet och faddrarna ikläder sig ett visst ansvar för deras rätta fostran." Sedan man väl upptäckt detta "religiösa" inslag i det kommunistiska systemet var det rent chockerande att se hur det på nästan alla punkter fanns paralleller i samma riktning. Man är nästan färdig att också se maktkampen och avstaliniseringen under senare år som ett utslag för samma syn. Det verkar som om Stalins värsta hädelse var att han förordnat att han skulle placeras vid sidan om Lenin. ... "Du skall inga andra gudar hava jämte mig!" Det är heller ingen tvekan om att det "allra heligaste" i Sovjet är Leninmausoleet, där Lenins väl balsamerade kropp ännu beskådas av tusentals människor varje dag. En nära kilometerlång kö ringlar ständigt ned över röda torget så snart Mausoleet är öppet. Att sitta på monumentets sockel är en hädelse som genast föranleder polisens ingripande. När man för denna dyrkan av Lenin på tal får man veta att det är något helt naturligt eftersom Lenin är Sovjetunionens grundläggare. ... På fabriker, i skolor, samlingssalar och ute på öppna platser - överallt LENIN. Om man väl har insett denna religiösa idé i det kommunistiska systemet står det också klart varför kommunismen med sådan frenesi bekämpar religionen och över huvud alla inflytelser som skulle kunna konkurrera om det totala herraväldet över människan. Kommunismen kan aldrig nöja sig med att vara en politisk ideologi. Den representerar en totalitet, som endast har sin motsvarighet på det religiösa livets område. ... Den Sovjetiska ungdomen fostras målmedvetet in under kommunismens totala herravälde i ett gigantiskt psykologiskt experiment, som saknar sin motsvarighet i historien. Man får dock icke glömma att det finns många kristna som i heligt trots fortfarande beder med orden: " ... ty riket är ditt, och makten och härligheten." Gud lever också i Sovjet! (Sven Nilsson "Kommunismen som politisk relgion" s 1,4,8)

Vi har mycket att hinna med på sightseeingrond (i Moskva). Vi möter Stalin i röd marmor utanför Tretjakov-galleriet. Det finns mer än 200 statyer av Stalin i Sovjet. Och ingen har så långt man vet blivit nedriven, trots att den s.k. avstaliniseringen varit och är en verklighet. (Hilding Fagerberg "Bakom järnridån till Orienten" s 95; Sightseeing i Moskva; år 1958)

Jättelika röda sovjetstjärnor markerar vår väg genom Tjeckoslovakien och Ungern. Stjärnan tronar högt upp på alla offentliga byggnader. Ryska deviser lyser från breda banderoller, och i de större städerna ser vi stora segermonument. Vi kommer in i Prag. Vägen går längs den vackra och mångbesjungna floden Moldau. "Kamrat" Josef Stalin står på en höjd i en 30 meter hög marmorstaty, den är högre än den tätt intill liggande katedralen. I skuggan av Stalin berättar vår guide om situationen i Tjeckoslovakien. Ibland längtar man till och med till protektoratets tid, säger han. Visst var Hitler-tiden grym, men ... Månen lyser över Moldau och över Stalins jättestaty. Annars finns det inga ljus, utom den röda stjärnan förstås. ... ... Syriska gränsen, som man skrämmer oss för, klarar vi bättre än väntat. ... En av tullmännen i Syrien är starkt påstruken och pratar och gestikulerar och menar, hur underbart allt blivit sedan den Förenade Arabrepubliken kom till stånd för två månader sedan. Alla araber älskar Nasser, säger han. På kartan visar han, hur långt arabväldet skall sträcka sig. Inte mindre än tolv länder talar arabiska och "ska bli ett". Det är bara de stackars kungarna Saud, Husein och Feisal, som tillsammans med en mindre grupp sålt sig för dollars och pund sterling, säger han. Att det ligger någonting i hans ord förstår vi, när vi blir inbjudna till ett mycket fint hem i ett annat arabland, där man består sig med en kung. Där har man en jättebild av Nasser på väggen i det förnämsta rummet. ... Nasser är arabvärldens hopp, säger (gubben i huset). Att alla hem, tullstationer, basarer och affärer i Syrien har jätteporträtt av Nasser i färg, behöver vi nog inte tala om. Han, som klarade suezkrisen, är arabstaternas Garibaldi. (Hilding Fagerberg "Bakom järnridån till Orienten" s 25,43-44; april 1958)

(Stalin) står staty i städer och på landsbygd, hans bild hänger i ämbetsrum, fabriker och klubbar. Han är i denna mening nästan allestädes närvarande. ... Att en ändring skall ske, därom råder emellertid inget tvivel. Hela den sovjetryska pressen ... genljuder av ropet, att Lenins doktrin om det kollektiva ledarskapet åter måste komma till heders. ... Stalin förkroppsligade för (sovjetmedborgaren) ända fram till februari i år något av världsfrälsare. ... Inte så att mannen på gatan säger något ont eller förklenande om honom. Men det är tyst, dödstyst kring hans namn. (Manne Ståhl "Så förgår världens store"; Jönköpings-Posten den 13 april 1956)

Vad skall det (nu efter Stalins död) bli med alla millioner stalinbilder, som under ett par årtionden hängts i skolor, väntsalar, teatrar inom den kommunistbehärskade delen av världen? Och alla statyer av den härlige, solen, rättrådigheten, visheten m.m. Ska de bytas ut mot bilder av Malenkov eller skall Stalin kononiseras? ... Ve dem som kalla det onda gott och det goda ont, dem som göra mörker till ljus och ljus till mörker! Det visa ordet kan inte ens en världsomvälvning skymma bort. (Einar Genitz "Caesars välde"; Jönköpings-Posten 1953-03-11)


ca 1950 - ca 1900

"Att hävda rättvisan och göra världen till en enda familj är det stora bud, som vi mottagit från våra kejserliga förfäder, och som vi natt och dag verkar för", säger Japans nuvarande kejsare så sent som år 1940, sedan landet alltså börjat sitt sista stora krig mot Kina och världen. "Principen om hela världen under samma tak förkroppsligas av kejsardömet. Det innebär, att kejsarens gränslösa dygder skall råda i världen", yttrar en premiärminister samma år! ... På grundval av den gamla japanska shintokulten upprättades en statsreligion, ett slags överreligion kan man säga, som redan år 1939 förfogade över 100.000 tempel och helgedomar med omkring 17.000 präster i de större av dessa - ofta pensionerade officerare - för att ta hand om kejsarkultens utövning. Och man krävde, att alla, även de kristna, skulle acceptera denna kult och tillbedja kejsaren, vilket de senares stora flertal gjorde inför hotet om repressalier. Tro på läran om kejsarens härstamning från Solgudinnan framställdes som ett prov på god medborgaranda. Den, som icke hyste denna vidunderliga tro och gick till templen för att tillbedja, betraktades som en icke lojal medborgare och behandlades därefter. I t.o.m. de kristnas kyrkor tvingades man hänga upp kejsarens bild tillsammans med en s.k. gudahylla, och inför detta skulle den kristna menigheten först av allt i gudstjänsten tillbedja! För att få Japans kristna att underkasta sig och gå med på denna vidunderliga avgudadyrkan organiserade man upp Japans kristna enhetskyrka, den s.k. "Kyodan", att ta hand om kontrollen av alla kristna organisationer och sammanslutningar. Särskilt i imperiets ytterkanter uppstod en het strid, då många trogna Guds Ord, opponerade sig. Många fick lida för sin tro, och flera blevo martyrer. Men det stora flertalet, särskilt i moderlandet, kompromissade. Denna prövning kom som ett hårt och ofta förödande slag för många kristna grupper och enskilda, ja, Kristi kyrka i Japan blev i sin helhet lidande. ... För det tåligt trälande folket kom ... nederlaget som ett bedövande slag och vapennedläggelsen som ett hemskt uppvaknande ur en förvillelsens natt. ... Men mer var att vänta. Medan den nya ockupationsmakten gjort rent hus med kejsarkulten i landets skolor och andra sammanhang, tog kejsaren själv på direktiv från högsta ort vid nyåret 1946 avstånd från tron på sin egen gudomlighet och trädde fram som en vanlig demokratisk människa. ... (Men) den gamla uppfattningen om kejsaren lever på många håll kvar och spelar alltjämt en roll, och de finns som nu (1959) predika, att Japan skall komma igen, och då skall "profetiorna" från kriget gå i uppfyllelse! Nederlaget var blott en paus på väg till seger. ... (Men) kanske har Japans kejsargud blivit människa för alltid. (Erik Wiberg "När Japans kejsargud blev människa" s 82-88; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1959)

Det visade sig rätt onödigt att stryka under vår urgamla särställning i Stralsund, med därur härflytande privilegier. Ty runt kring väggarne i det gamla rådhuset, som stammar från tolvhundratalet, hänga ännu porträtten av Stralsunds lagliga suveräner, och där möta oss de välkända dragen av hela vårt kungliga hus, från Kristina till Gustav III - det är bara den stackars Gustav IV Adolf, såvitt jag kan se, som inte fått komma med. Eljest är kedjan fulltalig, och den fortsättes med de preussiska kungarna för att sedan glida över i de tyska kejsarne, och den sista länken i kedjan är Adolf Hitler. Gå vi in i salen vid sidan om, så hänga borgmästarna där, i en oändlig serie, från herrar i allmogeperuker och herrar med medeltidsbaretter, och när vi titta närmare på dem som bära stångpiska, så lyser Vasaordens gröna kommendörsband och Nordstjärneordens svarta riddartecken alltemellanåt fram ur spetskråsen, så hemtrevligt man någonsin kan begära. Ja, i Stralsund äro vi bland landsmän. . . . På platsen framför universitetet (i Rostock) står en staty av furst Blücher, Rostocks berömdaste son. . . . Statyn, som är av Schadow, restes 1819 medan Blücher ännu var i levande livet; och skulle den inte befinnas alldeles lyckad, så kan man ta skadan igen genom att läsa inskriptionen, som är på vers. Den måste väl erkännas vara ett mästerverk i den lapidara stilen: "In Harren und Krieg, in Sturz und Sieg bewusst und gross: so riss er uns von Feinden los." . . . Går man in i universitetsbyggnaden, som är från 1860-talet, så finner man i hallen en ståtlig bronsbyst av Adolf Hitler, vilken inte heller drivit några djupare akademiska studier. Men där har ännu inte ristats någon inskription av en världsberömd diktare. Kanske kommer den med tiden. Osvuret är bäst. (Fredrik Böök "Bil till Belgien" s 10,16-17; maj 1937)

Skriften ("Viljans triumf") talar ... om Hitlers tillfrisknande efter den ögonskada han ådrog sig vid en gasförgiftning under kriget ... : "Den Allsmäktige gav honom långsamt ögonens ljus tillbaka och skänkte därmed det tyska folket dess ledare." Hans bild hänger i varje skyltfönster, i varje offentlig lokal, i varje privat hem, liksom fordom kejsarens. . . . Den nationalsocialistiska mytologien bör icke ses som en isolerad tysk företeelse utan i sitt samband med den allmänna antiintellektualistiska strömningen i den nutida världen. I Ryssland har Lenins bilder ersatt de gamla ikonerna och i hans mausoleum brinner den eviga lampan liksom den brinner över apostlafurstens grav i Rom. Och i Italien heter den nye Messias Benito Mussolini. Folket kan höra sin Gud tala och se honom på hans balkong vid Piazza Venezia. I Tyskland heter, såsom "tyska kristna" ju uttryckligen proklamerat, den levande guden Adolf Hitler. "Tysklands Gud är en mäktig Gud." Liksom Jahve beskyddade sitt egendomsfolk och gick före det som en molnstod om dagen och som en eldstod om natten, så beskyddar denne Gud sitt ariska egendomsfolk och förhjälper det att fylla "sin historiska mission" i världen. Mussolini säges ha yttrat till en tysk konservativ politiker, som besökte honom i Rom i mars 1933: "Hitler är mycket, mycket större än jag; han är salvatore, (frälsare) medan jag blott är statsman." Man kan icke misstaga sig på den ironiska accenten i yttrandet. Dessutom vittnar det om falsk blygsamhet från Mussolinis sida. Men karakakteristiken av Hitler är eljest riktig. Han är utan tvivel en salvatore och torde även känna sig som en sådan. En frälsare? Från vad? Från judar och marxister och novemberförrädare. Till vad? Därom må de kloka och klyftiga bråka sina hjärnor. Den stora massan låter sig bäras av stämningen. "Tyskland skall bli fritt" är det icke nog att veta, att vi ha detta profetiska löfte. Varför spörja hur det skall gå till? Man har sett dödsannonser med denna lydelse: "Han dog i tron på Adolf Hitler och Tysklands återuppståndelse." Det tyska borgerskapet icke blott dör i denna tro. Den lever i den. Och det är för den politiska utvecklingen av större vikt. (Alf Ahlberg "Tysklands ödesväg - Varför segrade nationalsocialismen" s 37-41; boken utgiven 1934)

Kring pingstväckelsen. En minnesbok till Lewi Pethrus' 50-årsdag. Utom tillägnan och ett antal fotografier av broder Pethrus innehåller boken följande artiklar . . . (Sista omslagssidan av Evangelisk Tidskrift 1934:3 - mars)

Adolf Hitlers födelsedag var en stor händelse. Det var april 1932 och alla skolor var kallade att delta i paraden. Också vår skola kom för att betyga den store ledaren vår respekt och tacksamhet. Vi hade planerat och arbetat på vår gåva sedan hösten innan. De äldsta pojkarna hade gjort en ram och i den placerades en bild av Führern. Fotografiet var fullt av små hål. Vi uppmanades att ta med oss tjugofem öre var till skolan. Tjugofem öre till en spik - svart, vit eller röd. Vi tyckte det var väldigt roligt att slå i de många spikarna och se hur bilden långsamt växte fram för att slutligen ge det färdiga fotografiet av Führern. Pengarna skulle som vårt bidrag tillfalla Partiet som ett tack för allt vad Führern uträttat för fosterlandet - och för hela världen! (Johanna-Ruth Dobschiner "Utvald att leva" s 5)

I mitten av (19)20-talet var jag åter i Rom. ... En dag hörde jag Mussolini tala från en balkong på Palazzo Venezia. ... Gång på gång avbröts hans tal av ett jubel som kunnat spränga himlavalvet. Efteråt hade jag en liten pratstund (med en) antikvitetshandlande. "När man bevittnar all denna entusiasm", sade jag, "måste man väl ändå tro, att det italienska folket är belåtet med den fascistiska regimen." Han såg sig försiktigt omkring. "Jag har inte träffat så värst många som är belåtna", sade han lågmält. "Varför jublar de då?" "Jo", svarade han, "en och en kan de vara missnöjda, men när de kommer samman i massa blir de entusiastiska." Längre fram skulle jag i ojämförligt större skala få bevittna samma fenomen i Hitlers Tyskland. Självständigt tänkande är alltid en dödlig fara för en diktatur. Och man kan inte tänka självständigt under massuggestionens tryck. Därför dessa ständiga demonstrationer, parader, massmöten. Deras huvudsakliga uppgift är att förebygga ett självständigt, kritiskt tänkande. Snart såg man överallt i offentliga lokaler Mussolinis bild i jättestorlek, ofta med den monotona underskriften "Mussolini har alltid rätt". All kritik undertrycktes med censur och psykisk påtryckning. Och de svarta horderna marscherade "över frihetsgudinnans multnande lik" som skrivet står. (Alf Ahlberg "Från prästgård till arbetarhögskola" s 164-165)

Bakom den italienska paviljongen (på världsutställningen i Paris år 1925) ligger den . . . ryska skapelsen i rött och grönt. . . . Man förvånas över den hart när obegripliga Leninkult, som drives även här. Lenin, Lenin och åter Lenin! Må vara att det var en stor och duktig man, men att han var så stor, att det är absolut nödvändigt att exponera hans bild i ett trettiotal olika former och ställningar för att man riktigt skall få den i skallen, det tror man ändå inte. Detta, med Lenin på utställningen, kan vara både vackert och berättigat ur många synvinklar, men snälla ryska kulturministern, det blir för mycket av det goda ibland! Ryssland, som avskaffat de himmelska gudarna, visar nu, hur otroligt det än låter, att det dyrkar de politiska, såsom katolikerna dyrkar helgon. Det är helt enkelt vidrigt. Vare sig det är teater för de franska kamraterna eller rena rama allvaret. (Eyvind Johnson "Vid nationernas gata" s 145-146; Arbetaren 1925-09-07)

Hela staden (Mühlheim an der Ruhr) bär vittne om Krupps inflytande. Kruppska hotell, Kruppska affärer, Kruppska skolor. Överallt sticker namnet Krupp en i ögonen. Även Kruppska statyer är uppställda här och där. Familjen Krupp är stor och staden Essen har visst velat hylla sina "välgörare" riktigt grundligt. Även arbetarna har rest en stod över en av "familjens" medlemmar: Friedrich Krupp. . . . . . . Statyn i sig själv är ett konstverk, men den är också en stor ironi. Där står F. Krupp, lång och porträttstilig, och ser ut att tänka. Kan vara gott. Men tittar man på ena sidan ser man en stor, stöddig smed av brons med sin slägga, tittar man på andra sidan syns arbetarhustrun med en korg på armen och ett barn vid handen. De skall föreställa "arbetets symboler" . . . I mitten utsugaren omgiven av sina trogna slavar. . . . Och arbetarna i Essen har rest monumentet-statyn över "välgöraren" Krupp, en av Europas indirekta massmördare. (Eyvind Johnson "Industrimännen Stinnes, Thyssen och andra i Tjocka Berthas rike" s 74 samt Eyvind Johnson "Dagboksblad från en resa" s 75; resebrev 1922-05-10 resp. 1922-06-17)

I många av mina lekkamraters hem (i Anderstorp under 1910-talet) tittade från väggen ner på oss barn en man, som hade skarpa, intelligenta ögon under buskiga ögonbryn och stora ofantliga mustascher. Han hette Hjalmar Branting, och hans namn uttalades med stolthet och vördnad av lekkamraternas pappor. I andra hem satt på väggen en annan man. Han hade uppstruket hår, små mustascher och hette Karl Staaff. Han uttalades "Staff" och var icke mindre beundrad. . . . Ibland hittade man på väggen porträtt av "gamle kungen", djupt vördad för sin fredskärlek, och så här och där ett Lutherporträtt och ibland någon bild av P. P. Waldenström. Dessa tavlor gåvo liksom bygdens politiska och andliga struktur. Egentligen skulle de fullkomnats med Peter Wieselgren, som också hängde i stort porträtt i Ordenshusets sal, och Pontus Wikner och Viktor Rydberg. De senares böcker funnos och lästes i många hem. (Runa Ohlander "Hemsocknen som jag minns den" s 238)

Framför riksdagshuset (i Berlin) står en väldig staty i brons af furst Bismarck. Ingen staty i Berlin har en så dominerande plats som denna. Jag kunde icke annat än gifva min ledsagare rätt, när han sade: "Där skulle kejsar Wilhelm I ha stått." Bismarck är väl näst Napoleon den störste världspolitiker, som den nyare tidens historia har att uppvisa. (P. Waldenström "Bref från Vinslöv"; brefvet daterat midsommardagen den 24 juni 1902; Jönköpings-Posten 1902-06-25)


ca 1900 - ca 1800

På vår väg tillbaka till staden besökte vi några af de största moskéerna. Cairo har många sådana. Oerhörda måste de kostnader vara, som äro nedlagda på dem. Men nästan öfverallt ser man, huru tidens tand gnager på dem. Här talar ett, der talar ett annat om förfall. Men märkvärdigt är det i alla händelser att bevittna, hvad den falske profeten Muhammeds religion kunnat åstadkomma. Den har gjort menniskonaturens onda lidelser till dygder, och det har varit och är dess kraft. Men den kraften förfaller.När man står i dessa moskéer och begrundar sådant, föres tanken ovilkorligen öfver till liknande förhållanden äfven inom kristenheten. Huru många stora verk har icke äfven der den menskliga sjelfviskheten och ärelystnaden, det lågande partinitet och det religiösa hatet under heliga namn åstadkommit! (P. Waldenström "Till Österland" s 572-573; hösten 1894)

Innan jag lemnar vårt hotell (i Bejrut), måste jag nämna en sak, som tilltalade mig mycket. Der och för öfrigt i hvarje tyskt hus, som vi under vår resa besökte, hängde på väggen porträtt af den tyske kejsaren och hans gemål. Enhetstanken och fosterlandskänslan är hos tyskarna mycket stark, och i kejsaren se de representanten för det rike, som de tillhöra. Hans bild på väggen säger genast till den inträdande främlingen: "Här äro vi tyskar." På min resa i Amerika såg jag, så vidt jag minnes, icke i ett enda svenskt hus ett porträtt af den svenske konungen. (P. Waldenström "Till Österland" s 172; oktober 1894)

Under åren 1890-1911 var (Esaias) Ekedahl lektor i kristendom i Växjö och prebendarius i Öjaby och Härlöv. Från den 1 maj 1911 och till sin död 1926 var han domprost. När man ser porträttet av den unge lektorn, skymtar raden av Ekedahlar fram. Ytterligare tre voro då i tjänst, hans fader, farbror och broder. Ingen av dem är med på tavlan (över Växjö stifts präster å 1890). Vad fadern beträffar är det enkelt nog. Han lät aldrig fotografera sig. (Josef Wahlgren "Herdar och lärare" s 332-333)

I Berlin dröjde jag öfver en dag. ... Jag passade på och gjorde ett besök vid Magdalenastiftelsen vid Plötzersjön. Bland allt räddningsarbete torde väl det, som går ut på att rädda fallna kvinnor vara det svåraste och otacksammaste. ... En ytterst långt drifven tarflighet rådde öfverallt. Stora börssalen var dekorerad med de oundvikliga käjsareporträtterna i långa banor, hvarjämte käjsarinna Augusta äfven hittat dit. Här och hvar ett porträtt af Luther och andra stormän. (Henrik Berg "Skisser från en studieresa i Tyskland, Belgien och Danmark" s 267,268; resa 1882)

En staty öfwer Luther skall den 29 nästk. Juni aftäckas i Worms, och en tre dagars storartad högtid kommer då att ega rum. För detta monuments åstadkommande äro öfwer 158,000 floriner insamlade. . . . (Den stora) statyen är modellerad af Rietschel och gjuten i bronz. Monumentet utgöres dessutom af mindre statyer öfwer Fredrik den Wise, Filip den Ädelmodige, Filip Melanchton, Johan Reuchlin, Petrus Waldus, Johan Wikleff, Johan Huss och Savonarola, dessutom tre stora stadsfigurer, åtta portraitmedailloner och fyra basreliefs. (Jönköpings-Posten 1868-05-23 "Statyer i Worms öfwer Luther m. fl.")

Under Maj månad uppföres till Jungfru Marias särskilda ära ett altare, och öfver detsamma står en med kunglig prakt utstyrd bild i nästan naturlig storlek, som föreställer henne som drottning. ... Från den ena armen, som är något utsträckt till en förebild af hennes villighet att bevilja sina tillbedjares böner, hänger en ofantlig knippa med guldnycklar - rikets nycklar; medan den andra uppbär en liten bild af barnet Jesus -, i sanning en passande sinnebild af den obetydlighet och vanmakt, hvartill han försjunkit vid sidan af sin allsmäktiga moder. ... ... (Novisföreståndarinnan) uppmanade mig att sjelf (för min helsas skull) uppge de böner, af hvilka jag helst ville begagna mig, och jag valde genast Litanian till Jesus och "Herrens bön". Men som dessa böner ej innehöllo någon Mariadyrkan, tillfredsställde de icke den missledda föreståndarinnans brinnande nit, och hon föreslog genast, att jag skulle tillägga eller taga i stället "Litanian till Jungfru Maria", hvarjemte hon utbredde sig i ett loftal öfver henne, samt beprisade sällheten af att förtrösta på henne. Ehuru jag gaf mitt bifall, vill det dock synas, som om det låg någon likgiltighet i min ton; ty loftalarinnan inföll genast: "Ja, men du måste åkalla henne med full tillit, annars äro dina böner utan kraft." ... ... Jag beslöt att för sista gången deltaga i (systrarnas) aftonandakt, och derigenom visa, att jag ej hyste några ovänliga känslor emot dem. Jag gick in och försökte blanda mina böner med deras. Men profvet var mer än tillräckligt. Deras tillbedjan var uteslutande stäld till jungfru Maria. Den väldiga bildstoden, hvilken i det bleka skenet af de omkring densamma brinnande vaxljusen såg ännu mera prunkande och hednisk ut än vanligt; de svartklädda, framför densamma knäböjande tillbedjerskorna, som hastigt upprepade sina entoniga böneformulärer, alla stälda till henne, till dess både öra och uppmärksamhet voro uttröttade af det meningslösa rabblandet; det afstånd, hvartill min Frälsare tycktes vara förvisad; den häpnadsväckande tanken, att en sådan medlarinna föredrogs framför honom, och att förtjenstligheten af en så blind och andefattig gudstjenst inskärptes såsom en trosartikel - allt detta gjorde på mig ett så afgörande inryck, att någon tvekan hädanefter ej kunde komma i fråga, och jag satte mig ned, nästan med en känsla af brottslighet, derföre att jag ännu en gång försökt att taga del i en så afgudisk dyrkan, för att afvakta dess slut. (Eliza Richardson "Katolicism och klosterlif" s 97-98,147,160-161)

Mitt hjärta spritter af glädje, då jag härmedelst kan göra dig en öfverraskning, som du väl aldra mindst väntat. Du ser här vår broder C.O. R(osenius) lifslefvande för dig - hvad tycker du om honom? Du frågar väl huru jag fått detta porträtt o.s.v. Jo hör: som du minnes, så fick jag af R., när jag var i Stockholm i höstas hans porträtt med egenhändig namnteckning inunder. Då jag nu tänkte på, huru jag skulle kunna glädja Isak, så kom det mig i sinnet, att jag skulle låta kopiera nämnda porträtt. Det är nu gjordt, som du ser, lefvande likt med facsimile och allt annat, som vederbör. Håll till godo! . . . Isak, får jag begära af dig en gåfva? Hvad? Jo ditt porträtt. Jag begär det ej såsom någon gengåfva, ty förrän jag tänkte därpå, hade jag beslutat gifva dig R(osen)ii, utan såsom en fri kärlekspant, eftersom jag väl knappast får se dig mer. Finnes det för närvarande någon fotograf i Jönköping, så låt strax porträttera dig. Jag får nu Fredric (Rosengren)s porträtt o. det skulle vara så roligt att få ditt vid sidan. Jag ville hafva det om möjligt snart, för att få lika ramar derpå som på Fredrics. Gör det i lika format som det jag sänder dig, samt på papper, ty jag vill hafva Eder begge lika. Isak, du förstår mig och tar ej illa upp, att jag säger så rent ut. Men framför allt låt det ej blifva en tvungen gengåfva, ty då skulle det smärta mig, utan en fri alldeles, som om du fått intet af mig. (P. Waldenström "P.P. Waldenströms brev 1858-1882" s 72,78; brev till Isak Strandh 1861-04-29)

Det är bedrövligt att sitta i mörkret och vänta på morgonrodnaden, särskilt här i Nordanland, där natten är så lång, och nordanvinden så kall. Om den andliga elden slocknar, börjar ännu vargar yla och lejonen ryta och glöd börjar flyga från den svarte smedens ässja, varifrån gnistorna flyger i Guds barns ögon och gör dem blinda om de inte aktar sig. När avgrundens svarte smed drar det eldröda järnet från helvetets ässja, så flyger glöd och gnistor runt hela världen och den som står närmast blir blind på en gång, när gnistorna flyger i ögonen. Världen har nu satt sina söner i den svarte smedens lära. Men ni få själar, som flytt bort från hans smedja, gå inte längre till den svarte smedens smedja, så att inte gnistor och eldröd glöd skulle flyga i ögonen, så att ni blir blinda för andra gången. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 425 i predikan 1849 över Matt 8.5-13)

Det blev populärt bland de nya makthavarna (efter Gustav IV Adolf) att förhålla sig till Gustaf III:s tid som "gårdagen" och deras egen tid som "den nya dagen". Tiden däremellan var endast att betrakta som en mörk natt som man gjorde klokt i att glömma så fort man kunde. En kunglig förordning bestämde att Gustav IV Adolfs namn och namnchiffer på alla offentliga platser i riket skulle huggas bort eller målas över. Alla porträtt av honom, vare sig de hängde på allmänna institutioner eller i privata hem , skulle plockas ned, och det blev förbjudet att ha muntlig eller skriftlig förbindelse med den fördrivna kungafamiljen. Brott mot dessa lagar räknades som landsförräderi. ... När änkedrottning Sofia Magdalena gick ur tiden 1813 var det ingen som brydde sig om att meddela sonen. Först ett par månader senare i Frankfurt fick han syn på en tidningsnotis om dödsfallet. Det var som om han aldrig funnits. (Christopher O'Regan "Ett märkvärdigt barn - Gustav III:s son" s 215)


ca 1800 och tiden dessförinnan

Porträttskulpturen upplevde en storhetstid i 1700-talets Frankrike med en rad framstående bildhuggare som Bouchardon, Lemoyne, Pajou och sist men inte minst Jean-Antoine Houdon. I dennes talrika verk förenas rokokons grace, espri och livsnärhet med nyklassicimens krav på grundlighet, klarhet och stringens. Så åstadkom ha nett enastående porträttgalleri av snart sagt alla sin samtids framstående personligheter inom kulturliv och politik. Valet föll också på Houdon när det 1785 gällde att i Nordamerika resa en staty över den nyblivna federationens förgrundsgestalt och blivande president, George Washington. Sedan skulptören underkastat sig den långa atlantresans alla vedermödor fick han i Virginia tillfälle att, sin vana trogen, noga iaktta och mäta upp sin modell, skulptera hans byst samt ta gipsavgjutningar av ansikte och händer. Tillbaka i Paris färdigställde han så den staty som alltjämt pryder Capitolium i staden Richmond i Virginia. Dessutom utförde Houdon en rad bröstbilder av Washington, i gips, marmor och brons. Nationalmusei (i Stockholm) marmorexemplar anses höra till de tidigaste och bästa. Den amerikanske frihetshjälten har återgetts enkelt och stramt, med bar överkropp på antikt vis, men i övrigt utan heroiserande arrangemang. Det är genom sin nobless, sin lugna värdighet och andliga utstrålning han skall göra intryck på samtid och eftervärld. (Pontus Grate "Jean-Antoine Houdon" s 114)

Peter Oliver var äldste son och elev till miniatyrmålaren Isaac Oliver. Han var verksam som hovmålare hos Karl av England. Under dennes regering blomstrade miniatyrmåleriet som aldrig förr. Miniatyrer med regentens bild skänktes som vänskapsgåvor till andra statsöverhuvuden och till diplomater som besökte hovet. Det var ett mode som snabbt spred sig till aristokratiska kretsar och till andra länder i Europa. . . . Under 1600-talets första hälft var sambandet mellan miniatyrmåleriet och porträttmåleriet mycket intimt. Uppdragsgivarna fann det ofta praktiskt att beställa miniatyrkopior för att ge bort till vänner och bekanta. (Görel Cavalli-Björkman "Peter Oliver" s 76)

Bildkonsten, omhuldad av kyrkan under medeltiden men tillbakasatt under reformationens genombrytningstid, börjar under Gustav Vasa och hans söner åter tillvinna sig intresse. Konsten blir åter ett behov, nu ej längre för att fylla kyrkorna med altarskåp och helgonbilder utan för att bidraga till att kasta glans över samhällets store, främst fursten och hans närmaste omgivning. Vid tvenne tillfällen var man särskilt intresserad av bild- och stenhuggarkonsten, nämligen när det gällde att smycka de kungliga slotten med ståtliga portaler eller höga gavelrösten samt då det gällde att skapa ett värdigt gravmonument till åminnelse för kommande släkten. ... (Gustav Vasa) gjorde visserligen ansträngningar att giva sin person, sitt hov och sitt land så vitt möjligt skenet av full jämbördighet med sin utländska samtid, men trots hans nit i detta avseende blevo resultaten magra. ... Likväl inkallade han en del utländska konstnärer, däribland både målare och bildhuggare. Bland de senare befann sig vår mest kände renässansskulptör, Willem Boy, som bland annat hugnades med uppdraget att avkonterfeja den gamle konungen. Resultatet föreligger både i ett målat porträtt och en trärelief. (Göran Axel-Nilsson "Monumental stenhuggarkonst (I)" s 293-294)

Svartmunkar hava ock många constitutiones och stadgar som de själva gjort hava, ibland vilka står att . . . de icke skola hava kostliga byggning och målning. . . . Den kostligaste målning finner man när munkar, allt uppå högfärd. Alla deras väggar äro fulla målade med munkar, somliga med kors i handen, somliga med änglar, somliga med djävlar. En part med påvekronor, och somliga med kardinalshattar, somliga med biskopshattar. . . . Och vart orden låter måla sina ordensbröder. I svartmunkakloster finner man alla väggar fulla med svartmunkar, deras helga orden till ära och pris, som sådana märkliga män haft haver. Så göra gråmunkar med sina ordensbröder, och så göra alla munkar och nunnor, var sitt orden till pris. De säga sig vara ödmjuka, och likväl vilja de vara högt räknade. (Olaus Petri "En liten bok i vilken klosterleverne förklarat varder, där ock något föregives vad skada och fördärv sådant leverne haver gjort i kristenheten" s 116-117)

I det medeltida Europas konst var människans ansikte ett både viktigt och vanligt motiv, något som det har varit i snart sagt alla kulturer. Vad vi kallar porträtt förekom också, men den likhet med en modell som ett medeltida porträtt uppvisade var oftast av symbolisk art. En kung framställdes så som en kung förväntades se ut och vara. ... En skulptur av en samtida kung kunde mycket väl samtidigt även föreställa David eller Salomo. I den religiösa bildkonsten förekommer porträtt i så kallade stiftarbilder, där den som donerat pengar till en kyrka och dess utsmyckning ensam eller tillsammans med sin familj uppträder som tillbedjande åskådare till altartavlans heliga scener. (Martin Olin "Porträtt" s 427)

Bildstriden fick en icke ringa betydelse för utvecklingen af den kyrkliga konsten i Östern. Synoden i Nicaea 787 förklarade nämligen, att en målning egentligen icke är ett verk af konstnären utan af den kyrkliga traditionen; därför måste kyrkan vaka öfver konsten och se till, att konstnärens snille icke öfverträder de utstakade gränserna (t.ex. framställer Gud Fader) eller aflägsnar sig från den traditionella typen. Tillika gjorde man gällande, att de bilder, som skulle hafva plats i kyrkan, endast skulle vara målningar, icke bildhuggarearbeten, och från den tiden är plastiken såsom "hednisk" konst förbjuden i den grekiska kyrkan. . (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 532; Den grekiska kyrkan)

På 700-talet utspelades den s k bildstriden, som gällde bildernas berättigande i den kristna kulten. Kejsaren var den främste av bildstormarna (ikonoklasterna). De som försvarade bilderna i gudstjänsten (ikonodulerna) hade stöd från Rom. Det sista ekumeniska konciliet i Nicea 787 under kejsarinnan Irenes ledning fördömde bildstormarna och återställde lugnet i kyrkan. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 49)

Alldeles i början av 300-talet (f. Kr.) byggdes ... öster om Heratemplet (i Olympia) ... ett litet peristyltempel åt Gudamodern, Metroon, ... (som sedan kom att göras om) till ett tempel för kejsarkulten. En inskrift på arkitraven över templets ingång förkunnade, att det var invigt åt "Augustus, Guds son och Greklands och hela den bebodda världens räddare". I templet uppställdes som kultbild en staty av Augustus som Zevs med spira och åskvigg. Senare tillkom även statyer över andra kejsare eller medlemmar av den kejserliga familjen. (Erik J. Holmberg "Delfi och Olympia" s 61,66; Olympia under hellenistisk och romersk tid)

Under Domitianus (kejsare år 81-96 e. Kr) förändras för en kort tid (prakttorget) Forum (Romanums) karaktär. Domitianus låter mitt på torgytan uppföra en jättelik ryttarstaty av sig själv. Forum blir en arkitektonisk inramning till statyn, som symboliserar Domitianus' anspråk på att bli betraktad som gud (dominus et deus = herre och gud). ... Efter Domitianus' död störtas statyn och Forum återfår sin förra karaktär, som det bevarar ända fram till 200-talets slut, när samma anspråk kommer till uttryck på nytt under tetrarchtiden och framför allt med Konstantins ryttarstaty, som symptomatiskt nog troligen uppförs på ungefär samma plats som Domitianus'. Rom kommer emellertid allt mer att ligga i ett bakvatten och Forum intar inte längre en central plats i det romerska riket. Templen stängs och börjar småningom förfalla. Kristendomen, som är orsaken till deras förfall, räddar dock många av byggnaderna på Forum till vår tid (nu år 1979) genom att de görs till kyrkor. ... Det sista monumentet på Forum är Phokaskolonnen, som uppförs till en ondskefull östromersk kejsare 608 e. Kr. ("Det antika Rom" s 33)

Talmud berättar om Rabbi Joshua ben Levi, som en gång reste till Rom. Han betraktade den romerska civilisationens under med förvåning. Hans ciceroner visade honom badhusen och platsen där romarna uppförde skådespel. De lät honom se de ståtliga byggnaderna och kejsarstatyerna. "Lägg märke till att statyerna är täckta med dyrbara gobelänger, som ska skydda dem mot vinterkylan," sa ciceronen. Rabbinen nickade. "Detta ä verkligen en storslagen civilisation," sa han. I samma ögonblick kände han att någon drog honom i ärmen. Han vände sig snabbt om och såg en man, som var höljd i trasor. "Snälla ni," bad mannen, "ge mig en slant att köpa en bit bröd för. Jag håller på att svälta ihjäl." Rabbinen tittade åter igen på byggnaderna och statyerna och sedan på den sjuke mannen. "Jag hade fel," sa han medan han gav den huttrande gamlingen ett mynt. "Det här är ingen storslagen civilisation. ... En civilisation som bryr sig mer om att göra statyer och bygga monument än människornas välfärd kommer med säkerhet att gå under." (William B. Silverman "Judendom Kristendom" s 48)

En av de viktigaste kulterna för Romarriket i dess helhet var kejsarkulten. ... I (Roms hamnstad) Ostia var det första steget i denna nya rikssammanhållande statskult inrättandet år 12 f Kr av ett prästerskap, de s k augustales. ... Man kan överallt i Ostia se hur kejsarkulten trängde in i alla officiella sammanhang. "Tablinum", ett slags centralt beläget större finrum i skrå- och föreningspalats har inrättats som ett slags kapell för kejsarkulten. I termernas portiker, i horreornas celler eller portiker, i vaktkasernen, överallt finns ett rum, oftast ett tablinumliknande centralt beläget rum, som är ägnat åt kejsarkulten. (Ingrid Pohl "Ostia - Roms hamnstad" s 21)

Under förhistorisk tid hade grekiska konstnärer skapat bilder av gudar och gudinnor från trädstammar och hamrad metall. På 600-talet f.Kr. lärde de sig av egyptierna att göra marmorstatyer; denna tradition fortsatte genom hela den klassiska perioden (ca 490-323 f.Kr). På 500-talet lärde de sig också tekniken att gjuta stora, ihåliga bronsstatyer. Under den arkaiska perioden (ca 658-490 f.Kr.) var skillnaden mellan gudar och människor liten, fysiskt sett. ... På 400-talet f.Kr. kunde dessa brons- och marmorfigurer föreställa både gudar och människor. (David Bellingham "En introduktion till Grekisk mytologi" s 26-27; Grekisk skulptur)


Att avrunda med:

Kärleken tolererar inte vad som helst. Man måste berätta om faran. Säga ifrån. Ty det är verklig kärlek. ... Kristen tro är inte godtrogenhet. Den går inte på vad som helst som ser andligt ut. Det står en ständig kamp om oss människor. Vi utsätts för påverkan. Indoktrinering. Propaganda. Affärsmän, politiker, journalister, rörelser av olika slag vill styra våra tankar. Man vinklar TV-program. Man gömmer undan halva sanningen i tidningsartiklar. Man tvättar våra hjärnor. Manipulerar. Lurar. Och allt detta gör oss osäkra. Vad skall vi tro ... ”Mina älskade, tro icke var och en ande, utan pröva andarna, huruvida de är av Gud.” Kristen tro är inte kritiklös. Och inte hjälplöst utlämnad åt alla ideer och ideologier som snurrar runt. Vi har två hjälpmedel: Guds Ord och Guds Ande. Vi kan vittna om att det finns en hjälpare i världen. Den helige Ande hjälper oss att pröva vad vi läser och vad vi hör. Den som är förankrad i Skriften kan anfäktas av alla tankar som rör sig i tiden. Han kan skakas av tvivel. Han går inte oberörd av människors frågor. Men han får en inre kraft att se vad som sker i det som sker. Propagandaorden vill tvätta våra hjärnor. Anden och Ordet vill tvätta våra hjärtan. Guds Ande vill skapa i oss ett rent hjärta och fylla det med tro och kärlek. Detta vet djävulen. Han är mycket bekymrad över dem som älskar Herren. När han inte klarar den med propaganda försöker han med profetia. ... Här gäller det för Guds folk att hålla balansen: Att inte gå på vad som helst. Och inte säga nej till allt. Att inte vara överdrivet godtrogna. Och inte överdrivet misstänksamma. Den som hjälper oss att hålla balansen är Hjälparen, den helige Ande. (Bengt Pleijel "... för att ni skall veta ... En vandring genom Johannes första brev" s 130-131 i kommentar till 1 Joh 4:1)

Falska läror kan vara tjusiga. Där finns sådant i dem som tilltalar den naturliga människan. Det stämmer överens med hennes egen livsfilosofi. De som förkunnar sådant blir populära. Världen lyssnar till dem. Världen känner igen sitt eget folk. Lika förstår lika. (Bengt Pleijel "... för att ni skall veta ... En vandring genom Johannes första brev" s 135 i kommentar till 1 Joh 4:4-6)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående “dem som bor uppå jorden”, se Upp 13:8. Angående ”tecken som det gavs till det”, se Upp 13:13. Angående ” lilla vilddjuret, vilket har (såret av) ‘ett dolkslag’/’en dolkstöt’”, se Upp 13:3a.


Små barn, låt ingen leda er vilse. Den som gör/praktiserar rättfärdigheten är rättfärdig, helt och hållet som Den där är rättfärdig. (1 Joh 3:7)

Välkomnade, tro ej (i/på) varje ande, emellertid/utan utsätt andarna för prov, om den är ut ur/av Gud, eftersom många falska profeter har kommit (och kommer) ut/’till ett slut’ in i utsmyckningen/’den utsmyckade världen’. (1 Joh 4:1)

Vi är ut ur/av Gud. Den som har kunskap om Gud hör oss. Den som inte är ut ur/av Gud hör oss inte. Ut ur/av det här har vi kunskap om sanningens ande och vilsegåendets ande. (1 Joh 4:6)

Vi vet att vi är ut ur Gud och hela utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ ligger i den onde(s våld). (1 Joh 5:19)


Grekiska ord:

eikôn (avbild) (i NT + exempel i GT) 1 Mos 1:27; Dan 3:1; Salomos Vishet 14:17; Matt 22:20; Upp 13:14 – 1 Mos 1:26; 2 Krön 33:7; Jes 40:19; Salomos Vishet 2:23; 7:26; 13:13,16; 14:15; 15:5; Syr 17:3; Mark 12:16; Luk 20:24; Rom 1:23; 8:29; 1 Kor 11:7; 15:49; 2 Kor 3:18; 4:4; Kol 1:15; Kol 3:10; Hebr 10:1; Upp 13:15; 14:9,11; 15:2; 16:2; 19:20; 20:4.


Ytterligare studier:

2 Mos 20:4-5; 5 Mos 13:1-5; Mark 12:15-17; Luk 20:22-25; 2 Thess 2:11; Upp 19:4; 20:3,8,10.


P.J.J. Botha "God, emperor worship and society: Contemporary experiences and the Book of Revelation"; Neotestamentica 22.1 (1988): 87-102.

A.B. Caneday "They exchanged the Glory of God for the Likeness of an image: Idolatrous Adam and Israel as Representatives in Paul's Letter to the Romans"; Southern Baptist Journal of theology 11.3 (Autumn 2007): 34-45.

Gregory W. Dawes "The Danger of Idoltry: First Corinthians 8:7-13"; Catholic Biblical Quarterly 58.1 (1966): 82-98.

David A. Desilva "The Image of the Beast and the Christians in Asia Minor"; Trinity Journal 12.2 (1991): 185-208.

Birger Olsson "Allenast med beläten och figurer. Om Luthers försök att förstå Johannes uppenbarelse"; Svensk Exegetisk Årsbok 50:60-86 (1985).


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-19; 2012-07-09; 2015-07-10)

Till sidans topp

13:15 Och det gavs åt det att ge ande (åt) det lilla vilda djurets avbild, för att det lilla vilda djurets avbild och/också må samtala. Och det kommer att (א,* א) göra, (så att) så många som – om alltefter omständigheterna – inte kommer att (א,* א) kasta sig ner inför det lilla vilda djurets avbild (för att hedra den), (att) de må dödas.

Ord för ord (27 ord i den grekiska texten Sinaiticus): Och (det)-gavs (åt)-det (att)-ge ande (åt)-'-en avbild'/avbilden det-lilla-vilda-'-ets djurs'/djurets, för-att och må-samtala '-en avbild'/avbilden det-lilla-vilda-'-ets djurs'/djurets och (det)-kommer-att-göra så-många-som om-alltefter-omständigheterna ej (de)-kommer-att-'(kyssa-i-riktning-mot)'/'kasta-sig-ner-(inför) '-en avbild'/avbilden det-lilla-vilda-'-ets djurs'/djurets (de)-må-dödas.


1883: Och åt det vardt gifvet att gifva ande åt vilddjurets bild, på det att vilddjurets bild äfven skulle tala och så göra, att alla, som icke tillbådo vilddjurets bild, skulle dödas.

1541(1703): Och thy wardt gifwet, att det skull gifwa wilddjurets beläte anda, och att wilddjurets beläte skulle tala, och så beställat, att hwilke som helst icke tillbådo wilddjurets beläte, skulle dödas.

LT 1974: Det fick makt att ge liv åt denna staty, så att den till och med kunde tala. Sedan befallde statyn att den, som vägrade att tillbe den, måste dö.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Alla nationerna skall tala: "På grund av vad har Herren gjort på det här sättet (med) ’den här jorden’/’det här landet’ (Israel)? Vad/varför den här stora lidelsen av vrede?" Och de skall tala: "Eftersom de helt och hållet lämnade Herrens, deras fäders Guds förbund, som Han ’satte isär’/’ställde i ordning’ (med) deras fäder, när Han ledde dem ut, ut ur Egyptens jord/land. Och då de hade gått, tjänade de de andra gudarna och kastade sig ner inför dem (för att hedra dem)." (5 Mos 29:24-26a, Grekiska GT)

(Profeten sade: “Israels) jord/land har uppfyllts med deras händers gärningars avskyvärdheter, och de har kastat sig ner inför (de ting) som deras fingrar har gjort (för att hedra dem).” (Jes 2:8a, Grekiska GT)

(Herren sade till profeten: “Alla Judas' städer) har kastat sig ner inför sina händers gärningar (för att hedra dem).” (Jer 1:16b, Grekiska GT)

(Herren sade till Sin profet:) ”I/på den där dagen skall din mun öppnas alltigenom i riktning mot den uppräddade/upprättade. Och du skall samtala och må inte/förvisso ej inte/- längre göras/vara döv. Och du skall vara för dem ’in i’/till ett förebud, och de skall få ytterligare kunskap, av det skälet att Jag (är) Herren.” (Hes 24:27b, Grekiska GT)

Sändebudet kungjorde för folkskarorna: “För er, nationer och områden, folk och tungor, är det kommet med ett budskap (från) sidan av (kungen): ”När ni – alltefter omständigheterna – må höra rösten/ljudet av ... varje/alla härkomster/slag av musikanter, då ni har fallit/’sjunkit ner’, kasta er (då) ner inför avbilden av guld (för att hedra den). Och varje/’var och en’ som – alltefter omständigheterna – ej må, då han fallit/’fallit ner’, kasta sig ner, honom skall de kasta i, in i den brinnande eldens brännugn.” (Dan 3:4-6a, Grekiska GT)

(Profeten sade:) “Vad hjälper en skulpterad avbild? ... ’Varje ... inte’/ingen ande är i den.” (Hab 2:18a,19b, Grekiska GT)

(Judit sade till stadens äldste:) “Det har inte stått upp i våra släkten, inte heller är/förekommer det ’i dagen idag’/’nu för tiden’ och inte (finns det) en stam och inte en ätt och inte en folkförsamling och inte stad ut ur/av oss, vilka då de kastar sig ner inför gudar gjorda av händer (för att hedra dem), helt och hållet precis som det blev i de förra dagarna, (då) våra fäder ’till förmån för’/’för ... skull’ (detta) gavs ’in i’/till stort svärd och ’röveri alltigenom’/plundring, och de föll ett stort fall inför våra fienders ögon.” (Judit 8:18-19)

Kungen … kastade sig ner inför (Bel för att hedra honom). Men Daniel bad (hela tiden) (vänd) i riktning mot Herren. (Bel och Draken v 4b)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till fariseerna:) ”Ge så tillbaka en kejsares ting till en kejsare och Guds ting till Gud. (Matt 22:21b)

(Jesus fick) de stumma att höra och * (א,* א, B) mållösa att samtala. (Mark 7:37b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Anden är den som gör levande. (Joh 6:63a)

Och efter * (א,*א) tre och en halv dagar kom en ande av liv ut ur Gud in i, in i (P47,א,*א) (de två vittnena), och de stod emot/på sina fötter. (Upp 11:11a)

Och de skall kasta sig ner inför (det lilla vilda djuret) (för att hedra det) (א,*א), alla de som bor uppå jorden, vilkas namn * (א*) är (och * (א*) har varit) skrivna i en (א*) livets bok (P47,א,*א) av/hos den lille Baggen, som är (och har varit) slaktad från en utsmycknings/’utsmyckad världs’ grundläggning. (Upp 13:8)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

Statyer av härskare var en välkänd företeelse i antiken. I Dan. 3 berättas om att konung Nebukadnessar gjorde en stor gyllene bildstod som han krävde att hans folk skulle tillbedja. Samma sak gjorde sig romerska kejsare skyldiga till, och kristna led martyrdöden därför att de vägrade att tända rökelse till kejsarens bild. (Studiebibeln IV:921)

I vår tid (omkring 1940) har det på vissa håll i den kristna världen uppstått en ny hedendom, som predikar religiös dyrkan av staten och dess härskare och därför kommer i skarp motsättning till kristendomen. Liksom på Johannes tid har många predikanter och författare uppträtt och lockat folk bort från kristendomen till att i stället tro på riken i denna världen och dyrka människor i Guds ställe. (Anton Fridrichsen-Per Lundberg "Ur Bibeln" s 517 i kommentar till Upp 13:11-18)

(Den falske profeten) ger vilddjurets bild liv (Upp. 13:15), alldeles som Guds Ande är den ”som gör levande” (Joh. 6:63; Rom. 8:11; Gal. 5:25). ... Det antikristliga systemet blir en politisk trosgemenskap, där stat och religion sammansmältas, en världskyrka, som avgudar sig själv men som icke tål några andra motsatta åskådningar. Därför upphäves trosfriheten och i stället kommer religiöst förtryck (och) planmässigt samvetstvång. ... Detta är Antikrists religion: den avskyvärda läran om människans gudom, tron på sig själv, ett avgudande av den egna anden. (Erich Sauer ”Den korsfästes triumf” s 137,141)

Swedenborg föredrog republiken som statsform, emedan monarkien gaf anledning till människodyrkan bland annat. Pharaonerna i Egypten och kungarne i Babylon förgudades eller förgudade sig själfva i tempel såsom vissa romerska käjsare. Detta underbara fenomen är icke grundadt på människors tacksamhet, ty den grunden är svag, utan dels i hatet mot Gud, dels i fruktan, dels i en inneboende autolatri eller benägenheten att förguda sig själf i sin nation genom sin regent. Det är en dålig bevekelsegrund, alltså. I Roms Pantheon, som varit badhus och kristen kyrka, ligga nu bland andra Rafael och Viktor Emanuel. I Paris Pantheon förgudas Sadi Carnot och makarne Berthelot. I vår nekropol ligga många obegripliga storheter, men äfven kreti och pleti huller om buller. Bland konungar märkes Friedrich I, en operettfigur och en karikatyr, men i samma grafkor hvilar ”Sveriges förstörare”, den notoriske galningen Carl XII, som hvarje år mottager sin apotheos af den bildade ungdomen. Om man icke vill vara med om galenskapen, så blir man ihjälslagen alldeles som om man störde allmän gudstjänst. (August Strindberg ”En blå bok II” s 627; Pantheon Eller Människodyrkan)

Nu erkännes af Papusister att de gamla afgudabilderna kunde 'trolla', och förklaras (?) så: Tiotusen menniskor samlade kring en bild, som en gång i sitt material lefde, kunna med förenade krafter deponera af sin ande i denna bild kraft liksom i en ackumulator. (August Strindberg "August Strindbergs brev XI maj 1895-nov 1896" s 329-330; brev 19 sept 1896 till Torsten Hedlund)

Under 1870- och 80-talen föreföll de tidstecken, som (Viktor) Rydberg iakttog, honom alltmer olycksbådande. Han började alltmer och mer skymta den moderna maktstaten, det som vi (nu år 1945) kallar den totalitära staten. Någon gång strax i början av 80-talet påbörjade han en bitande satirisk saga, som emellertid aldrig fullbordades och därför blev liggande bland hans papper. Det färdiga partiet är förlagt till 1900-talet och handlar om tillståndet i Europa efter det att den sista revolutionen blivit nedslagen. Myndigheterna hade, skriver Rydberg, till straffkolonier i Australien och öknen Gobi överfört "alla farliga och jäsande element i Europa. Millioner arbetare hade fått utbyta sina gamla fädernesland mot nya. Av Europas författare och vetenskapsmän hade inemot hälften måst göra dem sällskap, det vill säga alla som inte insett att vetenskapen måste omvända sig och att litteraturen ej får väcka oro i sinnena". För övrigt hade i det välordnade Europa alla stånd och klasser fått uniformer, och tidningsskrivarna var numera högt ansedda och högst servila ämbetsmän. (Örjan Lindberger "Rydberg och vi" s 23)

Se Plinii bref till Trajanus, 10, 97, der det omtalas, huru man kunde igenkänna de werkliga christna deruppå att de hårdnackadt vägrade att under förbannande af Christus offra åt kejsarens och gudarnas bilder; de som detta wägrade, skulle utan förskoning föras till döden. (H.M. Melin ”Nya Testamentet” s 419)

Nu stegrades (den främste av den store upprormannen och ondskans ursprung Melkors tjänare) Saurons lust och högmod bortom alla gränser, och han beslöt att göra sig till herre över allting i Midgård och att krossa alverna och om han så förmådde också driva Numenor mot undergången. Han godtog varken fria män eller medtävlare och kallade sig Jordens herre. Och han kunde fortfarande bära en mask så att han, när han så önskade, kunde vilseleda människorna och synas dem som en vis och skön skepnad. Men han föredrog att härska med våldet och skräcken som medel, när de gagnade honom; och de som såg hans skugga breda ut sig över världen kallade honom Mörkrets herre och nämnde honom Fienden; och han samlade på nytt under sitt välde alla de onda varelser från Morgoths tid som fanns kvar på jorden eller under den, och orcherna lydde hans befallningar och förökade sig som flugor. Så började Svarta åren, de som alverna kallar Flyktens tid. Vid den tiden flydde många av Midgårds alver till Lindon och vidare över havet för att aldrig återvända; och många krossades av Sauron och hans tjänare. Men i Lindon härskade Gil-galad alltjämt med full makt, och Sauron vågade ännu inte ta sig över Fred Luins berg eller anfalla hamnarna; och Gil-galad fick hjälp av numenoranerna. Men över landet i övrigt härskade Sauron, och de som inte ville underkasta sig tog sin tillflykt till skogar och berg och hetsades ständigt av skräck. I öster och söder lydde nära nog alla människor under hans välde, och de växte sig starka på hans tid och uppförde många städer och murar av sten, och de var talrika och väldiga i strid och väpnade med järn. För dem var Sauron både konung och gud samtidigt; och de fruktade honom i övermått, emedan han omgav sin boning med eld. (J.R.R. Tolkien "Silmarillion" s 315-316; Om maktens ringar och Tredje åldern)


Att fortsätta med:

ca 2000 - ca 1900

Gemensamt (för grekisk religion) var den öppna världsbilden, där gudar och övernaturliga krafter sågs som en naturlig del av tillvaron. Fromhet (grek. eusebia) handlade om att visa respekt, snarare än kärlek, för gudarna. ... Gudarna söktes vanligtvis av rent praktiska skäl; för att få råd och hjälp för stunden, räddning från perserna eller personlig hälsa och välgång. (Mikael Tellbe ”Grekisk-romerska religioner och filosofier” s 85)

Även om det under det första århundradet inte fanns någon lag som föreskrev imperiets invånare aktivt deltagande i kulten, fanns det lokalt ett starkt socialt tryck att visa lojalitet till Rom. Att avstå från offentlig tillbedjan av kejsarna kunde uppfattas som ett hot mot ”freden med gudarna” och misstolkas som ett uttryck för statsfientlighet och illojalitet mot kejsaren. (Mikael Tellbe ”Grekisk-romerska religioner och filosofier” s 97)

Mänskliga rättigheter är för de flesta en självklarhet. Fullständiga rättigheter är för många ett måste. (Eric S. Alexandersson ”Piruetter och vildrosor” s 19)

Tyrannen tog makten. Tusen tvingades fly. De tusen är glömda. Tyrannen står staty. (Eric S. Alexandersson ”Piruetter och vildrosor” s 68)

Antikrists ”religiösa” roll kan sammanfattningsvis beskrivas så: ”Han sätter sig upp mot den sanne Guden och hånar honom, han ger sig själv ut för att vara Gud och omger sig med religiös nimbus. Han avskaffar inte religionen utan präglar den kult, som redan finns med sitt namn och sin bild och kräver tillbedjan. Hans väsen är lögn, bedrägeri, förförelse. Allt moraliskt fördärv finns samlat i Antikrist. Framför allt visar Antikrist sitt väsen i att han förnekar Guds uppenbarelse i Jesu människoblivande (1 Joh. 2:22)” (Thestrup Pedersen). (Nils Tägt ”När han kommer” s 114)

Både i ortodox judisk och i kristen bibeltolkning framställes tiden före Messias' framträdande såsom en i alla avseenden svår tid. Jesus säger, att då skall det vara såsom på Noas tid och på Lots (Sodoms) tid. I de ortodoxa utläggningarna förekommer flera liknande uttalanden. (Eric Wärenstam "Messias - Messiastro och Messiasförväntan inom judendom och kristendom" s 131)

Vi åkte (1934) till Tannenberg och beskådade Hindenburgs grav. Jag hade nämligen avstått från förmånen, som kongressen fick, att övervara begravningshögtidligheterna (i samband med dennes död). Jag tålde inte Hitler. För att inte behöva ta av mig hatten för hans symboler, som hängde överallt, gick jag barhuvad. (C.G. Hjelm "Sådant är livet 2" s 80)

Vid hemmets gudafester, då (den indiske ynglingen Sundiram) såsom ende sonen skulle officiera i sin faders ställe vid offer och ceremonier, uppstod svåra konflikter. Hans moder straffade honom, ibland till och med handgripligt, för försummelser eller direkt nekande att deltaga i böneoffren inför hemmets avgud. Ibland bestod han ej provet utan knäföll för att ej uppväcka moderns vrede inför Sivabilden. Men i hjärtat uttalade han ej någon dyrkan med sanskritformler utan sade halvhögt: "O, Gud, du som är skapare av himmel och jord! Jag tillbeder ej denna bild. Jag tillbeder endast dig!" ... Det var mellan ljuset och mörkret en strid. I Estborns bok Från Taberg till Tranquebar har denna kamp och dess seger beskrivits. Den kom fram till saligt avgörande genom Sundirams dop den 4 april 1908 i hans morbroders kyrka i Madras. (Ruth Bexell "Gammalt och nytt från Indien" s 74; Växjö Stifts Hembygdskalender 1947)


ca 1900 och tiden dessförinnan

Den moraliska anarkin slog (redan under upplysningen på 1700-talet) snabbt över i en utveckling mot en ny totalitär mardröm. Försöket att förankra etiken i rent mänskliga värderingar tycktes leda till att individen, i stället för att frigöras, offrades på samhällets altare. (Norman Hampson "The Enlightenment" s 124,127; se också Colin Chapman "Livsfrågorna och kristendomen" s 206-207)

När de stora förföljelserna mot de kristna ägde rum under kejsar Decius, måste varje person, som på något sätt misstänktes vara smittad av de kristna lärorna, under offentlig kontroll offra till de hedniska gudarna, och erhöll därefter en av kontrollanterna föreskriven attest på riktigt fullgjort offer. Alla dessa attester ha ungefär samma lydelse, de äro tydligen i förväg utskrivna "en masse", såsom ett slags blanketter, där vederbörande blott hade anteckna namn och data: "Till uppsyningsmännen över offren. Från Aurelius Diogenes, Satabos' son, 72 år gammal, med en vårta på högra ögonbrynet. Såsom jag städse offrat åt gudarna, så har jag också nu under eder uppsyn offrat enligt föreskrifterna, framburit dryckesoffer och smakat av offerdjurens kött. Därför beder jag eder, att I måtten intyga detta. Leven väl. Jag, Aurelios Diogenes, inlämnar denna ansökan. - Därunder står med annan stil: "Jag har sett att han offrat", och därtill tjänstemannens namn. (Claes Lindskog "Vad Egyptens parpyrer berätta" s 177-178)

År 111 skriver den romerske författaren Plinius d y ... till kejsar Trajanus ... : ”... Man framlade för mig en anonym lista som innehöll många namn. När några förnekade att de var eller hade varit kristna lät jag föra fram statyer av gudarna och fick dem att åkalla gudarna med ord som jag föreskrev och dessutom en bild av dig som de offrade till med rökelse och vin. Därefter måste de förbanna Kristus.” (Harald Rasmussen-Einar Thomassen "Kristendomen - En historisk introduktion" s 74; Från judisk sekt till romersk statskyrka)

Det ligger nära tillhands att fästa uppmärksamheten därvid, att Dio omtalar anklagelserna för majestätsbrott i sammanhang med Nervas åtgörande att låta nedgjuta en mängd dyrbara Domitian-statyer. Vägran af kejsarkult kunde beifras såväl såsom majestätsförbrytelse som i egenskap af gudlöshet. Det är mer än sannolikt att under Dios majestätsbrott dölja sig flere fall, då vägran att tillbedja kejsarens bild fört till konflikter mellan de kristne och myndigheterna under Domintianus' regering, framför allt i de östliga provinserna, där kejsarkulten var mest utbredd. (Nathan Söderblom "Om kristendomen och Rom - Bidrag till förföljelsernas historia och Uppenbarelsebokens tolkning" s 59)

Då (den romerska) republiken gick under fick Rom en ständigt tillväxande rad af nya gudar. Så snart Caesars lik blifvit brändt, upprestes på bålplatsen till hans ära ett altare, senare till och med ett tempel, som fick asylrätt såsom de andra romerska gudahusen. Senaten dekreterade, och folket fordrade, att den döde diktatorn skulle hyllas såsom "divus Julius". Augustus hade till och med möda föra tt undgå att under sin lifstid blifva dyrkad såsom gud, och så snart han var död, fick han ett eget prästerskap, och skådespel instiftades till hans ära. Då kejsarförgudningen en gång hade börjat, blevo både goda och onda härskare på senatens befallning "divi". Provinserna täflade med hufvudstaden om att resa tempel åt de döda kejsarne samt hålla fester till deras minne, och apoteoseringen af dem räckte långt in i den kristna tidsåldern, så att Gratianus (död 383) troligtvis varit den förste kristne kejsare, som icke genom ett senatsdekret blifvit gjord till gud. Den romerska kejsarförgudningen kunde knyta sig till den gamla dyrkan af "lares" och "manes", och den hade förebilder i den slafviska lydnad och religiösa vördnad, som i Grekland visades stora män och tyranner och i Egypten både faraoner och ptolemaeer. Den gällde dock egentligen icke den aflidne kejsarens person utan hans "genius". Men den, som vägrade visa kejsarens bild religiös ära eller nekade att svärja vid hans genius, blef betraktad och behandlad som majestätsförbrytare och en fiende både till kejsaren och det romerska folket. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 3-4; Den romerska religionen)


Att avrunda med:

(Profeten Daniels och hans vänners) tro är ingen övertro. En bildstod blir inte föremål för deras tillbedjan, inte ens när den brinnande ugnen väntar som straff för utebliven lydnad. Hoppet är att Gud skall rädda, men om inte så sker, skall han ändå vara deras Gud. Någon annan finns inte. Den gången sker ett under. Jag är inte säker på att undret imponerar mest på plågoandarna i Babylon, men däremot de unga männens ödmjuka och stolta tro. (Liselotte J Andersson "Skatter dolda i mörkret" s 100)

Blott två gestalter rörde sig i (salen). En svartklädd kvinna ... en svartklädd man. Mitt öga följde dem. Det fanns en bild, en tavla fäst på salens vägg, och skild från den på ringa avstånd fanns en annan. När kvinnan nådde dessa på sin rund, då höjde fridsamt hon den sänkta pannan och såg mot dem liksom i bön en stund. Vem var hon? En minut, och allt förgick; hon hade vandrat. Nästa ögonblick sågs ej ett ljus sig mer i slottet tända. Vem var hon, säg? En vålnad utan ro? En enslig bilderdyrkeska kanhända från andra länder och av annan tro? ... De båda bilderna, du kunde se, två ädle bröder Ramsay voro de, i denna boning vuxna med varandra. Den ena stupade vid Lemos strand, helt kort därpå vid Lappo föll den andra, och båda för ett älskat forsterland. Om dem vet sägnen tälja många drag, och Finlands skalder sjunga än i dag, hur glatt sitt unga hjärteblod de blödde. De fingo segra i sin ålders vår, de fingo falla för det land dem födde, en tjuguett, den andra nitton år. Men kvinnan, ädle främling, som du såg med dyster undran, när i stilla tåg hon långsamt skred från broder och till broder, hon lever nu av sina minnens skatt: det var de båda tappres gamla moder, hon tillbad bilder ej, - hon tog god natt. (Johan Ludvig Runeberg "Främlingens syn" s 156-160)


Egna kommentarer och funderingar:

(De heliga) skall kasta sig ner inför det lilla vilda djuret (för att hedra det) (Upp 13:8), men inte inför dess avbild (för att hedra den)), något som skett tidigare i Israel/Juda (Jes 2:8; Jer 1:16).

Angående ”kasta sig ner inför ... (för att hedra det)”, se också Upp 13:8. Angående ”det lilla vilda djurets avbild”, se också Upp 13:14.


Ytterligare studier:

Ps 135:16-17; Hes 33:22; Dan 10:15-16; Upp 13:12; 14:9,11; 16:2; 19:20; 20:4.


P.J.J. Botha "God, emperor worship and society: Contemporary experiences and the Book of Revelation"; Neotestamentica 22.1 (1988): 87-102.

David A. Desilva "The Image of the Beast and the Christians in Asia Minor"; Trinity Journal 12.2 (1991): 185-208.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-19; 2012-07-09; 2015-07-12)

Till sidans topp

13:16 Och det gör (så att) alla, de små och de stora och de rika och de utblottade och de fria och slavarna, ‘för att man må ge dem’/’att de må ges’ ett märke uppå sin rätta/högra hand eller emot sin panna ...

Ord för ord (35 ord i den grekiska texten): och (det)-gör alla, de små och de stora, och de rika och de utblottade, och de fria och '-na slavar'/slavarna för-att (de/man)-må-ge dem (ett)-märke uppå '-en hand'/handen deras/sin den rätta/högra eller emot '-n panna'/pannan deras/sin


1883: Och det kommer alla, små och stora, både rika och fattiga, både fria och trälar, att låta gifva sig ett märke på sin högra hand eller på sina pannor ...

1541(1703): Och det lät alla, små och stora, rika och fattiga, fria och tjenare, taga wedertecken uti deras högra hand, eller på deras anlete ...

LT 1974: Det krävde att alla – stora och små, rika och fattiga, slavar och fria, - skulle märkas med ett särskilt tecken på högra handen eller på pannan.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Mose sade till Israel:) “Ni skall kasta/lägga de här orden in i ert hjärta och in i er själ. Och ni skall ’fästa från’/binda dem ’in i’/till ett tecken uppå er hand, och de skall vara oskakade/orubbliga inför era ögon.” (5 Mos 11:18; Grekiska GT; Bibel 2000: ” ... kring er arm ... på er panna”)

(Hanna sade:) “Herren gör utblottad, och Han gör rik. Han gör ödmjuk, och Han upphöjer.” (1 Sam 2:7, Grekiska GT)

I/på varje människas hand förseglar/’sätter ... sitt sigill’ (Gud) helt och hållet, för att varje människa må ha kunskap om svagheten av/hos sig själv. (Job 37:7, Grekiska GT)

(David sade: “De främmandes) rätta/högra hand är en rätt/höger hand av orättfärdighet. (Ps 144:8b, Grekiska GT)

(Herren sade till Sitt folk:) “Den andre skall skriva in: ‘Jag ’är av’/tillhör Gud ...’” (Jes 44:5b, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina Lärjungar:) “Om din högra hand får dig att snava, 'skär ut'/'hugg av' ner den, och kasta (den) från dig, ty det ‘för tillsammans’/’är till fördel’ för dig, för att en av dina lemmar må gå bort, och (att) ej hela din kropp må gå bort till Gehenna.” (Matt 5:30)

På (Jakob och Johannes) satte (Jesus) namn/namnet Boanerges, vilket är/betyder (ett) åskdunders söner. (Mark 3:17b)

En viss utblottad (person) (med/vid) namn Lasaros, som hade orsakats/fått (och som orsakades/fick) varhärdar, hade kastats (och var kastad) i riktning mot (en rik människas) portgång, och han havande/hade begärelse att utfodras/bespisas från (de ting) som föll från den rikes bord. ... Men det blev/hände (att) den utblottade dog och av budbärarna fördes bort in i Abrahams barm (där han fick tröst). (Luk 16:20-21a,22a)

(Jesus sade till en viss ledare:) ”Sälj alla ting så många som du har och ge (א,*א,A) (det) till utblottade. ... (Ledaren) blev mycket sorgsen, ty han var (hela tiden) oerhört rik.” (Luk 18:22b,23b)

Då (Jesus) hade sett/tittat upp, skådade Han de rika som kastade/lade sina gåvor in i skattkammaren. Men/och Han skådade en viss fattig änka som kastade/lade två tunna (mynt) där. (Luk 21:1-2)

(Paulus sade: “Då vi har) en härkomst som ’börjar under Gud’/’är Guds främsta’, står vi inte i skuld att uppta som en lag, (att) gudomen vara/är lik guldmetall (א,* א, A) eller silver eller sten, ’ett märke av konst’/’ett konstnärligt gjort märke’.” (Apg 17:29a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(De judar som till att börja med trodde Jesus sade till Honom:) “Vi är en säd av Abraham, och vi har någonsin/’inte någonsin’ varit (och är) slavar åt ingen/någon. Hur (kommer det sig att) Du säger att/: ’Ni skall bli fria.’” (Joh 8:33)

Jag känner dina gärningar och (א,*א) (ditt) betryck och (din) utblottelse – du är emellertid rik. (Upp 2:9a, ”Smyrna”)

Och jordens kungar och stormän och ledarna för tusen (man) och de rika och de stabila/starka och varje slav och varje (א*) fri (människa) gömde sig själva in i hålorna och in i/bland bergens klippor. (Upp 6:15)

(Budbäraren) sade: “Ni må ej handla orättfärdigt (emot) jorden, ‘men ej’/eller (א,*א) (emot) havet, ‘men ej’/eller (א,*א) (emot) träden, ända till vi må ha förseglat vår Guds slavar uppå deras pannor.” (Upp 7:3)

(Tiden har kommit) att ge lönen till Dina slavar profeterna och till de heliga och till dem som fruktar Ditt namn, de små och de stora. ... (Upp 11:18b)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

Liksom de utvalda tecknades på sina pannor för att undkomma ödeläggelsen på jorden, blir vilddjurets efterföljare tecknade med insegel för att undslippa vilddjurets vrede över dem som tror på Gud. (Studiebibeln IV:873)

För Johannes och hans samtida hade (allt) detta en ohygglig aktualitet. Överallt i riket började det resas kejsarbilder till vilka man skulle offra. Det var tecknet på att man var en lojal medborgare. Den som vägrade var dödens. Det gällde bara att strö några små korn av rökelse på avgudens altare. Gjorde man det, var man fri. Men just dessa små korn innebar att man tog på sig vilddjurets märke. Vad Johannes inte kunde ana var att han hade sett en syn, som skulle få ny aktualitet i ständigt nya situationer, där Kristi bekännare skulle ställas inför statens och opinionens och den avfallna kyrkans krav att acceptera vad alla andra accepterat. (Bo Giertz ”Uppenbarelseboken” s 90)

Örona fick (Jossi) ha kvar i alla fall, dom skar de inte av. Men de gjorde något annat, de satte Katlamärket på honom. ”Alla Tengilsmän måste bära Katlamärket, också en förrädare som du”, sa Veder. ”Så att du kan visa vem du är, om det kommer kunskapare till Körsbärsdalen som inte känner dej.” ”Jovisst, jovisst”, sa Jossi. De befallde honom att öppna jacka och skjorta, och med ett brännjärn som de värmde i elden brände de in Katlamärket på hans bröst. Jossi skrek, när han träffades av det glödande järnet. ”Känn på”, sa Kader. ”Nu vet du för eviga tider att du är en av de våra, så förrädare du är.” (Astrid Lindgren "Bröderna Lejonhjärta" s 84)

Budet att binda orden som ett tecken på handen och ett märke på pannan och att skriva dem på husets dörrposter (Deut. 6:7-9) har sannolikt varit bildligt menade. Senare har man förstått dem på ett rent bokstavligt sätt och skrivit dem på s.k. tefillin, ”böneremsor”, även kallade fylakterier (Matt 23.5). (Gillis Gerleman "Ur Pentateuken" s 64 i kommentar till 5 Mos 6:4-9)

(Den falske profeten) åstadkommer beseglingen med vilddjurets märke (Upp. 13:16), liksom Guds Ande är vårt ”insegel” och vår underpant (Ef. 1:13; 2 Kor. 1:22). (Erich Sauer ”Den korsfästes triumf” s 137)

"Skulle jag kunna få se ert ansikte?" (sa mr Utterson). Mr Hyde såg ut att tveka, men sedan, som om han slagits av en plötslig tanke, gjorde han helt om med en trotsig hållning, och de två männen stirrade på varandra en god stund. "Nu vet jag hur ni ser ut", sa mr Utterson. "Det kan vara bra att veta till en annan gång." ... "Karln verkar ju knappt mänsklig!" (sade han för sig själv). "Hör han hemma på apstadiet ... eller är det helt enkelt en fördärvad själ som lyser igenom och omvandlar sitt jordiska hölje? Jag tror att det är det sistnämnda, för arme Henry Jekyll, om jag någonsin sett Satans märke i ett ansikte, så är det i din nye väns." (Robert Louis Stevenson "Dr Jekyll och mr Hyde" s 17-18)

De gamle Romarne hade på Johannis tid för sed, att på högra handen märka soldaterna med tecknet för deras afdelning, eller med fältherrens, eller med kejsarens namn, och i österlandet skedde detsamma med slafwar, att de brännmärktes på handen eller i ansigtet, så att man kunde igenkänna, hwilka egare de tillhörde. Wilddjurets wedertecken, som här omtalas, innebär något dylikt kännemärke, hwarigenom de, som bekänna sig till djurets öfwerwälde, aflägga en bestämd bekännelse och dermed förneka Christus. (P. Fjellstedt "Biblia" s 758)

(Den tioåriga flickan) hade nu varit i Blåkulla många gånger; djävulen hade omdöpt henne, nödgat henne avsvärja Gud, inskrivit hennes namn i sin bok och satt sitt märke på henne, vilket skulle betyda, att hon vore hans i livet och i döden. "Se, nådige lagman", sade fadern och visade på en blå fläck i flickans panna nära hårfästet, "här är det rysliga märke, djävulen själv inbitit i hennes panna. ... Häxan framleder nykomlingarne, knäfaller för djävulen och kallar honom herre, storfurste, gud o. s. v. Efter åtskilliga andra ceremonier frågar dem djävulen, om de äro villiga att tjäna honom. Många bländas av hans majestät och den härlighet, som skiner omkring dem, och svara ja. Därefter märker han dem genom att bita dem i pannan eller skära dem i lillfingret samt skriver med det härvid utflytande blodet deras namn i en stor bok. Efter detta få de skänker, avlägga tysthetslöfte och tillförsäkras, att de skola hava glädje, hugnad och nöjen, så länge de leva, samt en evig själaro efter döden." (Viktor Rydberg "Fribytaren på Östersjön II" s 290-291,295)

Riddarna: "Var är (ärkebiskop Thomas) Becket, den kungaförrädarn? Var är han som bland bispfän är ärke? Kom, Daniel, här har du lejonens grop, kom, Daniel, här får du vilddjurets märke. Har i Gudslammets blod du dig tvagit? Har i pannan du vilddjurets märke? Kom, Daniel, här har du lejonens grop, kom, Daniel, skydde dig Herren och stärke. Var är Becket från lumpen och slummen? Var är Becket, den trolösa prästen? Kom, Daniel, här har du lejonens grop, kom, Daniel, kom nu och deltag i festen." ... Den förste riddaren: "Erkänn den lydnadsplikt ni ignorerat." (T.S. Eliot "Mordet i Katedralen" s 76; Skådeplatsen Katedralen i Canterbury den 29 dec 1170)


Att fortsätta med (hembygden):

Ordet "märke" (grek. charagma) betyder egentligen brännmärke. De romerska soldaterna blev märkta på högra handen med häravdelningens tecken eller med sin fältherres eller med kejsarens namn. Det var också vanligt i Österlandet, att slavar märktes eller tecknades med deras herrars namn. Somliga märken (stigma) användes såsom symbol för den gud man tillbad och tjänade, och de anlades antingen på pannan eller på handen, jfr 3 Mos 19:28; 21:5; 5 Mos 14:1; 2 Mack 2:29. (Folke Thorell "Se han kommer" s 52)

I stället för att templare, godtemplare och blåbandister m. fl. har sina nykterhetsmärken på rockkragen, så har (Skillingaryds) militära nykterhetsförening en silfverring på högra lillfingret försedd med bokstäverna S.M.N., som betyder Skillingaryds militära nykterhetsförening. (Jönköpings-Posten 1906-05-17 "Märkt ring på höger lillfinger")

Gif akt! Måndagen den 19 September kl. 7 e.m. hålles ett konstituerande möte i goodtemplarlokalen i Skillingaryd för bildande af en militär nykterhetsförening. Till detta möte inbjudas vänligen alla för nykterhetssaken intresserade såväl bland militärer som civila utan afseende på hvilken nykterhetskorporation man tillhör. ... ... Föreningen bildades ... (och) såsom föreningstecken beslutades anskaffa en ring att sättas på högra lillfingret i likhet med Malmslätts nykterhetsförbund - detta emedan några band, fästen eller nålar ej få å uniform anbringas. (Jönköpings-Posten 1904-09-17 och 1904-10-01 "Ring i stället för band, fästen eller nålar")

Emeli hade slängt fram något gudeligt en gång, när hon stötte ihop med (den hedniske gamle rallaren) i lingonskogen. Hon hade sagt att det var då välsignat att Herren lät bären växa på marken, så att den fattige kunde få i burkar och stånnor. Men Sprängarn hade glott försmädligt på henne och vräkt ur sig, att krösonen växte nog i skogen antingen Vår Herre ville eller inte. Och det var som om detta hedniska tal roat honom, för han grinade också. Det var rent otäckt att se honom i synen, tyckte Emeli. Den onde hade satt sitt märke i hans ansikte. Och det troliga var väl, att Sprängarn hade gjort någon illgärning och sålt sin själ till djävulen. (Harry Sjöman "Solen kommer tillbaka" s 61-62)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1900

Charterrörelsen är ett reellt barn till den tjeckoslovakiska realsocialismen. Tyvärr, så har detta påtavingade förbund mellan makten och de maktlösa inte avlat barnet i kärlek: det är frukten av en våldtäkt. Makten erkänner inte faderskapet och har i det oälskade barnets panna bränt in märket "vrak och självutnämnd" (statspropagandans omtyckta beteckning på Chartaundertecknarna under våren 1977, översättarens anmärkning). Detta märke kan emellertid inte dölja förälderns tydliga gener; det bara avslöjar de förhållanden, som lett till barnets födelse. (Miroslav Kusy "Charta och realsocialismen" s 48)

Jag tror att ett återuppväckt romerskt imperium slutligen blir basen för en världsledare som uppstår för att bringa ordning i världens affärer. Utan tvivel skapar han ett slags kreditkort som gäller över hela världen. Osynliga nummer fästs på pannan och armen som bara kan upptäckas genom fotoskopisk avläsning. Numren kan tänkas utgöra tre grupper med sex siffror i varje. Alla blir tvungna att bära detta märke och ingen kan köpa eller sälja utan detta osynligt tatuerade tecken. (David Wilkerson "Synen" s 19; Ett nytt världsomspännande penningsystem)

Som en del av hinduismens stora treenighet har Siva utövat djupgående inflytande på otaliga miljoner indier. På hinduismens firmament är Brahma herre över allt skapat, medan Vishnu är bevararen, Siva, den tredje i triumviratet , är förstörelsens och återskapelsens gud. ... Vi trängdes (i Benares) med den mest egendomliga blandning av människor, och då och då stötte vi ihop med någon Siva-dyrkare eller Vishnu-dyrkare, vilka man kan känna igen på märkena i pannan. Siva-dyrkarna har ett eller flera vågräta streck och Vishnu-dyrkarnas kännemärke har formen av ett V. (Linné Eriksson "Det heliga lortvattnets stad" s 112,115)

Både kommunismen och rasnationalismen bygga på en absolutism av samma struktur som en religion. ... Det är inte fråga om något mindre än en ny människotyp, en typ som till sin andliga struktur inte har något gemensamt med den västerländska odlingens anda. Den bär apokalyptikens skrämmande ansikte och har på sin panna dess djuriska märke. (Einar Genitz "Vad gäller det?"; Jönköpings-Posten 1947-08-06)

När jag så ser mig omkring bland ansiktena på denna världens människor, då tycker jag nästan ordet medmänniska blir för högt, för överdrivet stort, och jag skulle hellre vilja säga mina medsvin. Ty det var ej blott Odyssevs' följeslagare, som en lastens och lustans trollkona förvandlade till svin, den förvandlingen åstadkommer med sällsynt framgång varje dag denna världens furste i lust och last, vilddjurets ande, när den får sätta sitt tecken på sina trälars pannor och ansikten. (Sven Lidman "Stensborg" s 6; 1924 års förord)

Vid åsynen av de båda strejkbrytarna ville ingen riktig harm infinna sig hos (Valter). Det var bara vämjeligt alltsammans. Dessa förrädares förnedring kändes som hans egen. ”Se, en förrädare bär sin stämpel i pannan, hans blick är skum och han ser ej upp som en annan.” De här båda gamlingarna bar i ansiktet sin stämpel, som han väl kände igen, som ingen människa kunde ta fel på. Men det var alla de fattigas stämpel. Ingenting annat än den såg man på deras pannor: Fattigdom. Den kunde ingen ta fel på. ... Där låg en hjälplös man och där stod en gammal kvinna och gapade med sin tandlösa mun. Den gamla bekanta stämpeln i deras ansikten. Fattigdomens stämpel. Hans egen mors tandlösa mun: Den kunde ingen ta fel på. (Vilhelm Moberg ”Soldat med brutet gevär” s 268,270; Det måste vara hans eget verk; 1910-1915)

Huru arbetas det icke med för hvarje år tilltagande ifver och styrka inom, snart sagdt, alla stater med våldsamma ord i tal och skrift samt med allehanda hemska våldshandlingar på upplösningen af ... lagliga band. ... Men bakom laglösheten, som har till syftemål att reta en hvars hand mot den andre och bringa mänskligheten i kaos, oordning och anarki, står "syndens människa, fördärfvets son", för att, när oredan och förlägenheten blir som störst, fatta tömmarne och köra hela mänskligheten in under sitt tyranni. Ve då den, som söker hafva en egen vilja eller åberopar sin allmänt mänskliga frihet såsom en personlig rättighet! Här finns ingen frihet utan för dem, som försvurit sig åt vilddjuret. De som på sina pannor, d.v.s. till sina tankar och på händer d.v.s. till sitt handlingssätt icke tagit vilddjurets märke, skola obarmhärtigt bojkottas från allmänt mänskligt umgänge, handel och vandel och till sist från lifvet, alldeles såsom vi få se det redan tillgå inom de socialdemokratiska föreningarna. Uppb. 13:16-17. Denne världens sista tyranns ... existens och verkande t. ex. i nämnda föreningar äro således ett tydligt varsel om Herrens snara tillkommelse och en ny tid för Guds riksfolk. (J.P. Norberg "Hvad varslar tiden och hvad stundar?" s 29-30)

Den stora mängden skall tillbedja vilddjuret och antaga hans vedertecken. Hvad detta vedertecken eller igenkänningstecken är, veta vi icke. Kanske är det ett föreningstecken. Man börjar nu att anlägga sådana. Det vissa är, att när antikrist uppträder, så kommer Herren och tager upp de troende till sig på skyar i luften och räddar dem, som då äro redo, undan den stora vedermödan. Detta är så tydligt, att hvar och en kan läsa och förstå det. (J. Anjou "Hvad varslar tiden och hvad stundar?" s 8)

Judarne (eller rättare en del af dem) hålla gudstjänst hvarje morgon i en salong. Därvid rabbla de hebreiska böner med en fart som är otrolig. Sina tänkeskrifter binda de därvid på sin panna och sin vänstra arm. (P. Waldenström "Bref från Newyork"; brefvet daterat 1904-07-23; Jönköpings-Posten 1904-08-05)


ca 1900 och tiden dessförinnan

På förmiddagen (den 1 september 1897) avled farbror Sams bäste vän Curry Treffenberg. ... Under de vilda decemberdagarna 1865 var det han som kallade riksdagsförslaget "en tankebyting som genast vid födelsen bar sitt jesuitiska kainsmärke på pannan - som ... i skepnad av en ljusens ängel insmugit sig i rådskammaren." (Sven Lidman "Lågan och lindansaren" s 95)

(Magnus Jakob Crusenstolpes) schablonmässiga teckningar (under 1840-talet) av kvinnlig fägring verka oljetryck med försök att se ut som riktiga "handmålade" tavlor. ... "O, huru lågade hans kinder, huru gnistrade hans öga, huru häftigt svallade hans blod!" En så skön kvinna värdig kunde endast den man vara, "vars panna, välvd till umgängeslivets triumfbåge, bar den dubbla inskriften av konungaynnest och kvinnogunst". (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1809-1859" s 212)

Så säger (trollpackan som kommer till Blåkulla) till Satan (enligt en beskrivning från Värmland): 'Sen I, Stor-Far, vilket vackert djävulsbarn jag nu med mig haver! jag beder, I vele märka det åt mig.' Då frågar Satan det föreställte barnet till, om det vill tjäna honom, därpå somliga svara ja, ty ett sådant majestät lyser i honom och sedan skimrande härlighet, vart de ögonen kasta, att de omöjligen kunna annat säja än ja. Härpå märker han barnet, bitandes det i pannan in i hårgården, stundom ristandes eller skärandes i vänstra lillfingret." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1660-1709" s 354; Det stora trolldomsraseriets tid)

Lyckades man ej med tortyr frampressa några bekännelser (av den som blivit utpekad som häxa), använde man på sina ställen det s.k. vattuprovet, som grundade sig på den föreställningen, att "vattnet icke ville behålla den, som var oren och hemfallen åt satan". ... Därest vattuprovet skulle utfalla till den anklagades fördel, så fanns ytterligare ett prov, på vilket hon svårligen kunde undgå att bli fälld. Man avklädde den stackars kvinnan naken och letade över hela hennes kropp efter det s.k. djävulsmärket. Enligt uttalande av en sakkunnig, nämligen självaste bödeln i Jönköping ... skulle tecknet i fråga utgöras av "ett märke ovanför hjärtat, antingen på bröstet, under armarna eller på härerna (= skuldrorna), som Satan skulle suga bloden av henne". ... Den allmänt gängse uppfattningen av djävulsmärket var emellertid, att det bestod av ett fingeravtryck, som satan gjort på kvinnans kropp till tecken, att hon ingått förbund med honom. Det behövdes knappt mer än en så pass stor fläck som ett knappnålshuvud, för att saken skulle anses bevisad. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1660-1709" s 345-346; Det stora trolldomsraseriets tid)


Att avrunda med:

(Världens Frälsare) är den gode herden, han står framför sin hjord ännu, han för sin kamp mot ulvarna, som han har fört den i årtusenden. De har dräpt honom en gång, och det var hans heliga offer, den seger som grundlade den stora fållan i himlen hos Gud. Men här på jorden kämpar han vidare i sin församling. Det finns får ur hans fålla, som tar parti för ulvarna, och förbannelsens märke framträder, lysande rött, på deras pannor, och förtappelsens djup öppnar sig bakom dem. Men det finns också sådana i hans fålla, som helt fyllas av hans ande. Som fåren slår en ring kring de små lammen, när räven nalkas, och stampar i jorden och gör front och vill hellre låta sig rivas ihjäl än de släpper fram rövaren till fållan. De ger sig inte in i underhandlingar med ulven, de gör inga eftergifter för honom, låter sig inte luras, om han visar tänderna och sedan kallar det för ett leende. (Kaj Munk "Hoppet förbliver" s 35; predikan Andra söndagen efter påsk 1941)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående “de fria och slavarna”, se också Upp 6:15ab. Angående ”de små och de stora”, se också Upp 11:18ba. Angående ”märke ... emot deras panna”, se också Upp 7:3.


Grekiska ord:

charagma (märke) Apg 17:29; Upp 13:16 – Upp 13:17; 14:9,11; 16:2; 19:20; 20:4.


Ytterligare studier:

2 Mos 13:9,15-16; 28:36-38; 29:20; 3 Mos 8:23-24; 14:14,17,25,28; 19:28; 21:5; 5 Mos 6:5,8; Ps 49:1-2(2-3); 144:11; Ordsp 22:7; Hes 3:9; Matt 19:21-22; Mark 10:21-22; 12:41-42; Luk 6:6-10; Joh 18:10; Gal 6:17; Upp 10:5; 13:17; 14:1,9,11; 15:2; 16:2; 19:5,18,20; 20:4.


Edwin A. Judge "The Mark of the Beast, Revelation 13:16"; Tyndale Bulletin 42.1 (1991): 158-160.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-19; 2012-07-09; 2015-07-16)

Till sidans topp

13:17 ... * (א*) för att någon ej må förmå köpa eller sälja, ‘om ej’/utom den som har det lilla vilda djurets märke eller dess namn (א,* א) eller dess namns antal.

Ord för ord (25 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus): för-att ej någon må-förmå köpa eller sälja om ej den havande '-t märke'/märket det-lilla-vilda-'-ets djurs'/djurets eller '-et namn'/namnet dess eller '-et antal'/antalet '-ets namns'/namnets dess.


1883: ... och gör så, att ingen kan köpa eller sälja, utom den som har märket, vilddjurets namn eller dess namns tal.

1541(1703): ... Att ingen skall må köpa, eller sälja, utan den der hafwer wedertecknet, eller wilddjurets namn, eller dess namns tal.

LT 1974: Och ingen kunde få arbete eller ens köpa något i en affär utan att ha det märket som ett tillståndsbevis. Märket var antingen vilddjurets namn eller kodnumret, som hörde till hans namn.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Herren Gud satte ett tecken för Kain, det att varje/’var och en’ som fann honom ej (skulle kunna) ’ta upp honom för sig själv’/göra sig av med honom’.(1 Mos 4:15b, Grekiska GT)

(Judas sade till sin fader:) “Om du så skickar bort vår broder i sällskap med oss, skall vi stiga ned (till Egypten) och köpa mat till dig. Men om du ej skickar bort vår broder i sällskap med oss, kommer vi inte att gå, ty människan talade till oss och sade: ’Ni skall inte se mitt ansikte, om – alltefter omständigheterna – er yngre broder ej må vara i sällskap med er.’” (1 Mos 43:4-5, Grekiska GT)

Mose talade i riktning mot Gud: “Skåda, jag skall komma i riktning mot Israels söner, och jag skall tala i riktning mot dem: ’Era fäders Gud har skickat (och skickar) mig bort i riktning mot er.’ De kommer att fråga mig: ’Vad (är) ett namn åt Honom?’ Vad skall jag tala i riktning mot dem?” Och Gud talade i riktning mot Mose: ”Jag är Den som är.” Och Han talade: ”På det här sättet skall du tala till Israels söner: ’Den som är har skickat (och skickar) mig bort i riktning mot er.’” (2 Mos 3:13-14, Grekiska GT)

(Profeten sade:) “Skåda, Herren förstör (den bebodda) världen helt och hållet ... och ... den som köper kommer att vara som den som säljer.” (Jes 24:1-2a, Grekiska GT)

Jerusalems murar (skulle) höjas ännu mer och en stor höjd höjas ‘uppåt mitt’/mellan utkanten/borgen och staden ‘in i det’/till att skilja (utkanten/borgen) alltigenom (från) staden, ... så att (människorna i utkanten/borgen) varken måtte köpa eller sälja. (1 Mack 12:36a)

(De utländska männen) hindrades (hela tiden) att gå ut och gå 'in i'/in, ut ur utkanten/borgen i Jerusalem in i området (för) att köpa och sälja. ... Och de ropade i riktning mot (den judiske ledaren) Simon ’att ta den högra handen’/’göra en överenskommelse’. Och han ’gav dem’/’godtog det’ ... och gjorde utkanten/borgen ren från styggelserna. (1 Mack 13:49-50)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Himlarnas rike är likt en hög/skatt som har varit (och är) gömd i åkerfältet, vilken en människa, som hade funnit (den), gömde. Och från/’beroende på’ sin fröjd drar han sig tillbaka och säljer alla ting, så många som han har, och köper det där åkerfältet.” (Matt 13:44)

Och Jesus kom in i, in i helgedomen och Han kastade/drev ut alla de som sålde och köpte i helgedomen. (Matt 21:12a)

(Jesus) utfrågade (hela tiden) (mannen med en oren ande): “Vad (är) ett namn till dig?” Och han säger till Honom: ”Legion (är) ett namn till mig, ty vi är många.” (Mark 5:9)

(Jesus sade till Sina lärjungar: “I Människans Sons dagar skall det vara) helt och hållet likaså som det blev i Lots dagar ... de köpte (hela tiden), de sålde (hela tiden).”(Luk 17:28a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Låt (nu) den som ej har (pengar) sälja sitt klädesplagg och köpa en dolk.” (Luk 22:36b; jfr Andens dolk, som är Guds ord, se Ef 6:17)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Judarnas påskalamm/påsk var (hela tiden) nära, och Jesus steg upp ’in i’/till (ett vanärat) Jerosolyma/Jerusalem. Och han fann i helgedomen dem som sålde nötkreatur och får och duvor, och småmyntväxlarna (som) satt (där). Och då Han hade gjort ett gissel ut ur/av små rep, kastade/drev Han ut alla, ut ur helgedomen, både fåren och nötkreaturen. Och Han hällde/slog ut penningväxlarnas småmynt och vände (א,* א) borden ner/’upp och ner’ (א,* א). Och till dem som sålde duvor talade Han: "Lyft/’ta bort’ de här tingen härifrån! Gör ej Min Faders hus till ett hus av/på en handelsplats." Hans lärjungar kom ihåg att det har skrivits (och är skrivet): "Iver av/för Ditt hus skall äta ner/upp mig. (Joh 2:13-17)

(Jesu) lärjungar hade gått (och gick) bort 'in i'/till staden, för att de måtte/skulle köpa näringar/mat. (Joh 4:8)

Jag ger dig råd att från sidan av Mig köpa guldmetall som ’har fåtts (och fås) att glöda’/’har glött (och glöder)’ ut ur eld, för att du må vara rik. (Upp 3:18a, ”Laodikeia”)

Antalet av (budbärarna) var av antalet av tiotusen av/gånger av antalet av tiotusen och av antalet av tusen av/gånger av antalet av tusen ... (Upp 5:11b)

Och jag skådade ett litet vilt djur som steg upp ut ur havet (och) som hade tio horn och sju huvuden och uppå sina horn tio diadem och emot sina huvuden ett (P47; א,* א) hädelses/hädiskt namn. (Upp 13:1 eller 13:1b)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

(Grekiska) religiösa föreställningar och handlingar genomsyrade varje aspekt av livet, såväl offentligt som privat. Religion och socialt liv vävdes samman. (Mikael Tellbe ”Grekisk-romerska religioner och filosofier” s 85)

(Ronja) tänkte på vad Skalle-Per hade sagt. "När de underjordiska kommer upp i skogen och sjunger, då vet man att det är höst. Och sen är det snart vinter, håhåjaja." Skalle-Per hade rätt. När de underjordiska kom upp i skogen med sina klagosånger, då var det höst. ... Höstregnen satte in. ... (Birk och Ronja) satt dagar i sträck inne i grottan ... och spanade efter en aldrig så liten ljusning i skyn. ... Och det slutade regna till sist. I stället kom storm så att det dånade över skogen. Den slet upp furor och granar med roten och rev löven av björkarna. ... Ner mot älven såg man nu bara nakna träd ömkligt svajande i den hårda blåsten. ... Det blev värre. Kylan kom, för varje dag blev det kallare. ... Man fick inte vara rädd i Mattisskogen, det visste (Ronja), men nu började hon bli det, så otäckt rädd för vad som skulle hända dem, när vintern kom. ... Hon såg att ämbaret var tomt. Då måste hon till källan efter vatten. ... Innan hon var riktigt framme, tvärstannade hon. Någon satt på stenen invid källan! Mattis satt där, han och ingen annan. ... (Hon) grät tyst för sej själv. Då såg hon att Mattis också grät. ... Med ett skrik rusade hon fram och kastade sej i hans famn. "Mitt barn", viskade Mattis. ... "Mitt barn, som jag har gråtit efter i dagar och nätter. Min Gud, vad jag har lidit! ... Jag ber dej så innerligt, Ronja, kom hem till mej igen!" (Astrid Lindgren "Ronja Rövardotter" s 200-206)

Man måste vara registrerad, kunna visa upp den rätta stämpeln, inte bara på sina papper utan i sitt innersta, så att man har de rätta åsikterna, använder de rätta fraserna, ger sitt gillande eller protesterar alltefter som Staten gör det. Annars är man utestängd och får varken köpa eller sälja. (Bo Giertz ”Uppenbarelseboken” s 88)

Gör med minsta kraftförslösning guld av muskelenergi! Det var frågan. Här dess lösning i praktik och teori. Grottes hållande i gång dagen lång och natten lång kräver, i ett överslag, tio tusen liv per dag. Var sekund; dess draghjul dansar, skänker guld åt Frodes tron och ger tempelguld och plansar åt hans dyra religion. Slika massors närande vore för besvärande, tid- och guldförtärande. Utan vederlag förbrukad arbetskraft är billigast. För envar av kvarnen slukad fös en annan fram i hast! Varför ock en lag förkunnar statsaritmetikens dom: ej ett bröd åt deras munnar, ej en dryck åt deras gom! Drevs du inom Grottes stätta, vräks du ut som lik. Grymhet är det ej i detta, blott aritmetik. (Viktor Rydberg ”Den nya Grottesången” s 243; 1891)

Härsklystnaden liknar (enligt den tyske filosofen Edvard von Hartmann) äregirigheten däri, att han är sin ägare mer till plåga än till glädje, på samma gång som han skapar olust hos de behärskade, hvilkas frihetsrätt han kränker. Den makt man är vand att utföra, af den njuter man icke mer; men hvarje motstånd mot denna makt kännes smärtsamt, och härskare tillgriper ofta de värsta medel och gör de svåraste uppoffringar för att öfvervinna det. (Viktor Rydberg "Leibniz' teodicé och den Schopenhauer-Hartmannska pessimismen" s 185; föreläsningar i Göteborg höstterminen 1877)

Den som tror på Christus, han skall ingen brist lida och af ingen frestelse skadas, utan midt i sin brist hafwa nog och midt i sin frestelse wara trygg, ty hans Herre och Hufwud har allt sådant honom till godo öfwerwunnit, derom är han wiss efter Christi egna ord, Joh. 16:33,; ”Warer wid god tröst, Jag hafwer öfwerwunnit werlden.” Har Gud kunnat i fyratio dagar uppehålla Christus utan mat, så kan Han ock uppehålla sina christna. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 216 i kommentar till Matt 4:1-11)

Redan under kristenförföljelserna i andra århundradet (under Marcus Aurelius) läser vi i ett brev från församlingen i Lyon: “Tillträdet till husen, torgen och baden blev oss förvägrat.” Märk: också torgen! (Olaf Moe "Johannes Uppenbarelse" s 202)


Att fortsätta med (hembygden):

De senaste åren har vi lärt ordet globalisering. Bibeln talar om en världshärskare med kontroll över vad som säljs och köps. Obegripligt för tidigare generationer men för oss ter det sig inte så konstigt. Terrorhoten har gett kontrollsamhället en rejäl skjuts framåt. (Tommy Wallin "Vaksamhet och väntan"; Jönköpings-Posten den 16 november 2007)

Nu (1949) finns ett Niemöllers Tyskland, och vår önskan är, att Niemöllers Tyskland så småningom skall taga form på ett helt annat sätt än som såväl Hitlers som, ja, vilket annat diktatorstyrt land som helst. Vi böra nog bedja Gud bevara oss för alla slag av diktatorer - ett slags folk, som icke blir roligt i längden. (Fritz Hägg "Ett besök i Köln" s 46-47; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings missionskalender för 1949)

Extrafin rundpipig Stilton. Hör efter priset. - Jämför kvalitén. - Varje lördag å Västra torget (i Jönköping) samt varje lördag kl. 2-6 i lagerlokalen, Gröna gatan 19 (Klippan). Gynna en av de små affärsmännen. (Eric Lundegård "Julost"; Jönköpings-Posten 1932-12-22)

Karl-Gustav Englund föddes den 18 februari 1912 på Petersberg i Hakarp. Tyvärr splittrades familjens äktenskap, när K.G. fortfarande var i späd ålder. Modern . . . måste lämna honom ifrån sig. På det viset hamnade K.G. hos familjen Robert Englund i Norrahammar. . . . När K.G. kom upp i 10-årsåldern började han känna lusten av att köpa och sälja. Det blev tidningen Hemmets Journal, som blev K.G.:s första försäljningobjekt. Med 6 öre per styck och omkring 40 prenumeranter fick den lille försäljaren en välkommen veckoslant. Det blev långa promenader på tisdagarna. Turen gick upp mot Lillåsa, ner mot Hovslätt och åter till Norrahammar. På en 2-årsperiod kunde en 100-lapp sparas. (Gerhard Johansson "K.G. Englund" s 104-106)

Möte för dryftande af lifsmedelsfrågan hölls i godtemplarlokalen (i Skillingaryd) den 15 d:s (= maj) (1918). ... Det talrikt besökta mötet beslöt till slut att uttala en vädjan till landtbrukarna i Tofteryds socken att i första hand sälja sin produkter till den civila befolkningen i Skillingaryd. (Jönköpings-Posten 1918-05-17 "Lifsmedelsförsörjningen i Skillingaryd")

En militär hembygdsfest firades i söndags i Skillingaryd. Baracker, matsalar och andra lokaler hade högtiden till ära prydts med löf och konungens namnchiffer i blommor eller måladt syntes på flera ställen. ... Efter det de kraftiga hurraropen på ett för fäderneslandet utbragt lefve förklingat, höll kapten C. Theorin ett med intresse åhördt föredrag om de namn - Lützen 1632, Wittstock 1636, Malatitze 1708 och Hälsingborg 1710 - som stå på regementets fanor. ... Vid 2-tiden serverades gemensam middag, riklig och god, för omkring 1,350 personer. ... Till konungen afsändes ett hyllningstelegram, hvarpå svar dagen därpå ingick. ... Så var denna fest, den första i sitt slag å Skillingaryd, ett minne blott. (Jönköpings-Posten 1912-06-19 "Konungens namnchiffer i blommor eller måladt")

Det som (år 1906) stundar, ja redan börjat, är det stora affallets hemska tider. ... Hvem kan mäta den oerhörda grad af frestelse till affall som socialismen innebär för fabriksarbetaren. Det är brödets för sig och de sina alldeles öfverväldigande frestelse. Ingen skall få köpa, sälja, arbeta eller äta, som ej tager vilddjurets tecken på sin panna. Denna hotelse är redan för handen och skall med allt större kraft intränga. Lärare, ämbetsmän, sociala anställningar skola vinna sina bästa rekommendationer i gudsförnekelse och otro. Redan nu kan med nöd t.ex. en professorsplats vid våra universitet vinnas af en troende kristen. (S.E. Hagberg "Hvad varslar tiden och hvad stundar?" s 119)

Mitt under ropet av frihet fördraga (nu år 1906) hundratals den svåraste träldom. Hvad är väl det annat än träldom, att ingen får köpa, ingen får sälja, ingen får arbeta och ingen får gifva arbete åt hvem som helst, utan gifna regler, som vi väl må kalla tvångsbestämmelser. Uppfylles icke här det ordet, som vi läsa i Uppb. 13, där det om vilddjuret heter att det kommer "alla, stora och små, rika och fattiga, både fria och trälar, att låta gifva sig ett märke på sin högra hand och sina pannor, och gör så, att ingen kan köpa eller sälja, utom dem som ha märket, vilddjurets namn eller dess muns tal". Man akte äfven här på orden: ingen får köpa eller sälja: och vi fråga: lefva vi icke nu i dessa tecken? När kan ett ord bevisa sin sanning bättre än detta med tillämpning på vår tids rörelser. Icke blott arbetarrörelsen, utan äfven arbetsgifvareorganisationerna. Jag instämmer med en aktad man, som häromdagen skrev följande angående dessa ord: "när den tiden kommer, som här är förutsagd, då skola väl människorna tro bibeln, att den är sann. Ja, nu besannas hvarje bokstaf af dessa ord, men tro månne människorna Guds ord för det? Nej, och åter nej." Ja, så går det: de klaraste profetior trampas under fötterna. (C.M. Johansson "Hvad varslar tiden och hvad stundar?" s 105-106)

Torgpriser i Jönköping den 7 Febr. (1866). Hwete 24 a 25 Rdr; Råg 16 Rdr; Korn 14 Rdr; Ärter 18 a 20 Rdr; Hafre 8 a 9 Rdr; Potater 4 Rdr; Morötter 5 Rdr; färskt Fläsk 5 Rdr; salt d:o 3:50 öre; Talg 7:25 öre; Lin 8 Rdr; Hö 15 Rdr; Smör 88 öre; Sötmjölks-ost 37 öre; Skummjölks-ost 16 öre; Ull 1:50 öre pr skålp(und = 425,1 gram); Ägg 58 öre pr kull (= 12 st); Gädda 25 öre; Aborre 16 öre; Sik 16 öre; Lake 16 öre; Flundra 20 öre; Kolja och Torsk 8 öre pr skålp.; Hafregryn 54 öre pr kanna (= 2,62 liter). (Jönköpings-Posten 1866-02-10 "Torgpriser i Jönköping den 7 Februari 1866")

I (en urkund), utställd av Magnus Ladulås i Bjälbo år 1284, stadgas på Jönköpingsbornas begäran, ”att ingen köpare i Småland, vare sig bonde eller köpman, skall bo på bygden utan endast i torgstaden” och ”ingen skall djärvas antingen köpa eller sälja eller någon annan handel bedriva utom i torgstaden”. Inte heller skall främmande köpmän tillåtas driva handel i Jönköping utan borgarnas samtycke. (Lars-Arne Norborg "Jönköping under medeltid och äldre Vasatid" s 139)


Att fortsätta med ('nationerna'):

När omvärlden upphör att betraktas som Guds värld finns det en risk att marknadstänkandet slår igenom på livets alla områden. Då kan allt och alla förtingligas för att kunna passa in i det moderna samhällets rutmönster. Då blir den yttersta motorn för samhällets projekt vetenskaplig, funktionell och ekonomisk rationalitet. Då ställs effektivitetskrav på allt och alla. Då kan det bästa bli det godas fiende i den meningen att hälsa och utbildning åt alla samtidigt kan göra en människas livsöde mindre än det egentligen skulle behöva vara. Vem är egentligen jag i mötet med den effektiva sjukvård som kanske bara är intresserad av min sjukdom? Vem är egentligen intresserad av mig och min livsutveckling i den skola som bara vill ta tillvara min begåvning? (Runar Eldebo ”Kristen i landet lagom” s 38)

När Ingvar Kamprad beslöt att flytta utomlands var hans ambition tvivelsutan att ge sitt verk den bästa tänkbara möjligheten till "evigt liv". Långt efter hans försvinnande från jordelivet skulle företaget kunna utveckla sig och frodas. Motivet var med hans egna ord: "Så länge det finns mänskligt boende på vår jord, så finns det behov av ett starkt och effektivt IKEA ( = Ingvar Kamprad, Elmtaryd, Agunnaryd; de båda senare namnen är gården resp. socknen där Kamprad växte upp)." ... IKEA skulle som koncept skyddas också i händelse av krig och omstörtande politiska förändringar. Och makten - den skulle ytterst alltid ledas tillbaka till familjen även i framtiden. ... Man kan med en pedagogisk bild säga att det moderna IKEA styrs i ett dubbelkommando av "handen" och "anden". ... "Anden" svävar vakande över att affärsfilosofin, praktiserad ner på varuhusgolvet och upp till skylten på taket, utövas hundraprocentigt korrekt. Anden svarar framför allt för "konceptet", ett ord som har en särskild nästan helig laddning i det ikeanska internspråket. ... Inter IKEA Systems B.V. ... äger det heliga konceptet med allt vad det innebär av varumärken, copyrights, regler och krav. Företaget fungerar som Vatikanen för katolicismen: bevakar noga att den rätta tron utövas ute i marknadens köptempel, ibland kan man tycka ner på radbandsnivån. ... Kardinalerna ... de närmaste rådgivarna till påven IK (= Ingvar Kamprad). ... Missköter sig en franchisetagare kan Inter IKEA Systems beordra att skylten på taket tas ned och därmed stoppas också alla leveranser. ... Inter IKEA är själva trollflaskan med IKEAs själ ... själva receptet för hur IKEA ska kunna fortsätta bli vad det är. (Bertil Torekull "Historien om IKEA - Ingvar Kamprad berättar" s 159-165)

"I dag ska du inte smita ifrån mina flaskor!" Hansson stirrade hårt rakt in i (mjölkkörarns) bruna ansikte. "Jag tänker inte bli blockadbrytare," (sade mjölkkörarn). ... När (Britta) ... kom tillbaka i sällskap med Georg, tindrade hennes ögon ... men Oskar Hansson rynkade ögonbrynen och muttrade halvhögt: "Mjölkkörarns bror ... Hör till det rätta fårahuset!" ... "Vad menade han med det där ... att jag hör till den rätta fårahjorden?" (sade Georg till Britta). ... Hansson kom in. ... Han såg på Georg. ... "Du förklarar dej väl snart i blockad om du fortsätter fria på Björnås." ... Utan att vänta svar fortsatte han gången fram och lämnade fähuset genom sidodörren. ... På auktionsdagens morgon stannade en bil vid avtagsvägen. Två män satte upp affischer på alléns yttersta träd. När de kom fram, mötte Hansson dem. De presenterade sig och visade blockadaffischen. ... Vid utsatt tid anlände några bönder från trakten och ett par långväga. En del vände genast, andra fortsatte nyfiket ända fram men steg aldrig ur bilarna. En timme senare var alla borta. ... På kvällen samma dag kom kreaturshandlaren, som hade köpt de sista ungdjuren. ... "Jag kan köpa dina suggor. ... Femhundra kronor stycket -men då kan jag ta alla arton." "Femhundra!? Men de är ju de finaste avelssuggor du kan hitta. De är värda åtta, nio hundra. ... Du kan väl sträcka dej till sjuhundra!" ... "Femhundrafemtio", (sade kreaturshandlaren). När Hansson inte svarade, vände den andre som om han tänkte ge sig av. Hansson ropade honom tillbaka: "Låt gå för femhundrafemtio då." De skakade hand. ... (Flickans) hand gled ned till (Hanssons) knä. "Jag har inget särskilt för mej", sade hon. "Vi kunde hitta på nåt kul." "Men det får du nog inte," sade han. ... "Jag är i blockad. Jag får inte arbeta och jag får varken sälja eller köpa. Du råkar ut för ett helvete med din fackförening ifall du bryter blockaden." ... Som i ett spökhus gick (Britta) genom hallen till kontoret. ... Ovanpå alla papper, mitt framför stolen, låg (Oskar Hanssons) bibel. Boken var uppslagen vid Uppenbarelsebokens trettonde kapitel. Verserna sexton och sjutton hade strukits under med rött. (Per Olof Ekström "Vilddjurets märke" s 145,154-155,159-160,205-207,221,226)

Kuvandet (av andra folk än det tyska) måste ske medelst maktmedel, med blodig kamp där så behövs; detta betonas starkt. Men sen räknar Hitler med en fas, då de tvångsanslutna fritt och med hänförelse underordna sig den genom kampen utkorade bäste - ledaren inom nationen, ledaren bland nationerna. Så tänker nu Hitler. Det är inte hans kanslersprogram - i utrikessaker har han avsvurit det - men hans författareprogram. Det är hans ledande idé. Att hela nationen skulle känna på samma sätt, kan man naturligtvis icke tro på. Det finns genare vägar att komma till samma resultat. Men väldiga skaror ha suggererats in i samma tankegång. De drömma om denna förvandling. De tro på undret, och det hänför dem så mycket mera just därför att det är ett under. ... Jag tror inte att kampen kan genomföras och tror icke att, om den kunde det, nödvändigt den bäste skulle därur framgå. Och vem ville leva i en värld, där allt skulle vara så genompräglat, så överstämplat och passmärkt. Och tänk! - aldrig samarbete genom samförstånd, alltid genom tvång; eller, låt oss säga, genom samförståndsdressyr. (Hans Larsson "Den näst bäste" s 174-175; febr. 1934)

Under krigskommunismens tid som föregick NEP (New Economic Policy som började i mars 1921) hade (Sovjet)regimen kommit in i en återvändsgränd där den kunde upprätthålla arbetarnas stöd och hålla den urbana ekonomin flytande endast genom att med tvång begära brödsäd av bönderna. Men regimen var helt enkelt inte mäktig nog att fullfölja denna politik i det oändliga. Bönderna hade alltför många försvar. Framför allt fanns det så många bönder utspridda över ett så vidsträckt områdeatt det var svårt att ge eftertryck åt kraven på brödsäd. Även om Partiet mobiliserade tillräcklig styrka för att påtvinga sin politik om rekvisition med våld för en tid, hade alltid bönderna det försvaret att sluta upp med att producera. Bolsjevikerna var helt enkelt inte starka nog att vinna ett frontalangrepp mot bönderna. Det var detta läge som 1921 övertygade Lenin att Partiet måste slå in på en strategisk reträtt och införa NEP med dess mer liberala politik mot bönderna. ... Genom att återupprätta en penningekonomi, som var kopplad till de godtyckliga indrivningarna från bonden och låta honom sälja sin brödsäd på den öppna marknaden genom att låta honom köpa vad han kunde från den urbana ekonomin genom ett handelssystem som återfördes i privata händer, skulle NEP å ena sidan stimulera tillväxten av matförnödenheter och jordbruksråvaror och å andra sidan stimulera återställandet av industrin. ... 1929 började (Stalin) ett program för att fullständigt kollektivisera jordbruket. ... Detta krig mot bönderna var inte lättvunnet. Det utfördes med hjälp av terror och förtryck. ... Bönderna tvingades med eller mot sin vilja in i kollektivjordbruk. De som opponerade sig mot kollektiven blev deporterade eller skjutna. Sammantaget blev 5 millioner personer deporterade eller skjutna. Kollektiviseringen var det det mest kraftfulla experiment i förtryck och terror som regimen någonsin hade engagerat sig i fram till denna tid. ... Bönderna kämpade emot med storskalig förstörelse av jordbrukskapital. De brände byggnader, slaktade sin boskap, åt upp de brödsädsförnödenheter som var tillgängliga. (Robert W. Campbell "Soviet Economic Power" s 12-13,23-24)

Nu (år 1915) ... är det övermåttan oroligt i världen, så att till och med en del världsmänniskor vänta på en katastrof. Men då Jesus kommer såsom en tjuv, då är det lugnt i världen och folket säger: "Det är frid och säkerhet." Detta uttryck synes mig otvetydigt tillkännagiva, att först måste detta krig upphöra och en stilla, i politiskt avseende fridfull tid vara för handen. ... Det är därför troligt, att det krig, som nu pågår, kommer att sluta och sedan under en mycket kort period en lugn tid inträda, och då tro alla, att man nu äntligen får möta en lugn, stilla frid på jorden. Kapitalisterna få förtroende för ställningen i tiden och framtaga sina skrinlagda kapital, och det uppstår affär och industri som aldrig förr. I denna virvelström komma säkerligen även en hel mängd Kristi bekännare att dragas med. Men de, som känna tiden, låta sig icke berusas av denna sömnkalk utan vaka och vänta Herren. Under denna lugna tid träder med all sannolihet Antikrist fram, och det dröjer ej länge, förrän allmänheten ser i honom en räddare och börjar mer och mer att fylka sig omkring honom. Han visar sig icke att börja med såsom en grym härskare utan såsom en mild och rättskaffens personlighet, som har kommit för att göra rättvisa åt alla. Men så fort han kommit till makten, kastar han av masken och ve den, som då inte lyder honom! En sådan personlighet, en stor lärare, en mäktig ande, som tar sig mänskligheten an, en sådan väntar snart sagt hela mänskligheten på. ... Så hava vi då redan kommit in i själva gryningen till Antikrists tidevarv. Mig synes, att han redan kommer att vara framme på skådebanan, innan Herren upptager förstlingen, och även denna omständighet kommer att i icke ringa grad påskynda förstlingens andliga mognande. (John Ongman "Herren kommer - Profetiornas uppfyllelse" s 396-397)

"Vad äro väl fackföreningarna annat än sammanslutningar av fria män, som vilja hävda just sin frihet och sina rättigheter?" (sade Klasberg). "Tvång är det. Jag blev bortkörd av mina kamrater, därför att jag ej ville gå in i deras fackförening, och motas från den ena platsen efter den andra, därför att jag ej är i fackföreningen. Min pojke Karl där gick och sålde tidningar, men så kom man och ville ha in honom i fackföreningen och tvinga honom betala av sina fattiga slantar, och när han ej ville, hindrade de honom att sälja sina tidningar. Tvång är det." När den fåmälde Borglund talade, kommo orden som en ström, den det ej gick att hejda, förrän det var sagt, som skulle sägas. "Ja, och fru Karlson här bredvid, som köpt sina manglar på skuld, som hon ärligt betalar med sin arbetsförtjänst", inföll nu fru Borglund, "henne ha de också tvungit in i en fackförening. Hon ville inte för sitt samvetes skull, men då hotade de med att gå ur hus i hus rundtomkring här, där hon har sina kunder, och förmå dem att inte mangla hos henne. Då måste hon ju gå in för att kunna leva." "O, vi leva i de yttersta tiderna!" inföll här gubben Klasberg glädjestrålande. "Herren kommer snart!" Alla tittade förundrade på honom, man kunde ej förstå, hur han av det sagda kunnat föras in på ett så helt olika ämne. Då han såg deras förvåning, fortfor han: "Det står i Uppenbarelseboken om de yttersta tiderna, att 'ingen skall få köpa eller sälja utom den där haver vedertecknet, vilddjurets namn eller dess namns tal.'" "Står det verkligen så?" frågade fru Borglund betänksamt. "Ja, det gör det - i Uppenbarelsebokens 13 kapitel och 17 vers", svarade Klasberg. "Det är för märkvärdigt", sade fru Borglund. "Ja, underbart", instämde gubben av fullaste hjärta. "Och att se hur socialisterna, som alls inte tro på profetian, ändå uppfylla den så bokstavligt midt för våra ögon!" ... Att söka vinna gamle Klasberg för socialdemokratien var ej lönt och skulle ej heller ha lyckats. Försöken skulle blott ha oroat gubben till ingen nytta, därför lämnade Gunnar honom i fred. (Elisabeth Beskow "Röster" s 198-200)

Hela den väldiga nutida rörelse, som vi kalla socialism, har skrifvit gud- och religionslöshet på sin fana. "Religionen är en privatsak", heter det visserligen, men i själfva verket är denna rörelse besjälad och uppburen af ett innerligt hat till Gud och hans sanning. Skulle därför socialismen en gång komma till makten, måste vi bereda oss på en ny martyrtid. Dess anhängare hafva uppenbarligen tagit "vilddjurets tecken" och hafva redan visat, att ingen får "köpa eller sälja, som icke har det tecknet". (E. Bergström "Hvad varslar tiden och hvad stundar?" s 93-94)

Över tvåhundra gudfruktiga protestantiska bibelforskare, såväl från äldre tider som i närvarande tid, äro ense däri, att denna tidsålder kommer att avslutas före eller senast omkring 1934, och således återstår härav ej mer än på sin höjd ett kvarts sekel. Då vi (nu år 1906) stanna och giva akt på tingen och förhållandenas hastiga utveckling i dessa dagar, så tvingas man tro detta, även om man icke hade ett fast profetiskt ord, som vittnade därom. Vi behöva blott tänka oss, huru förhållandena voro i världen för tio år sedan och jämföra dem med tingens utseende i dag, för att förvissa oss om, med vilken ofantlig hastighet saker och ting, som då endast i form av ett litet frö visade sig, sedan dess hava mognat. På intet område har detta visat sig tydligare än det sociala och politiska. Först i år har det framträtt på det andliga området. Om någon skulle för 10 år sedan hava sagt, att en sådan andeuppenbarelse och mäktig religiös väckelse skulle tima, som nu gått fram i Wales sedan i fjol höst, så skulle säkert icke många hava trott det. Likväl har det otroliga inträffat. ... Då man ser på, med vilken hastighet den politiska makten i det gamla konservativa Europa förskjutits åt folket till, bävar man och kan ej annat än vänta i en snar framtid en uppenbarelse av en yttersta, personlig Antikrist. Folkskarorna, vars ledare äro fräckt Kristusfientliga, bearbetas av dessa genom tidningar och tal snart sagt natt och dag att avskaka sig all kristlig religion, och således förberedes de att med öppna armar mottaga Antikrist. ... Otrons förkämpar ... skola på nytt, och då djärvare än någonsin, uppträda emot all kristendom och bestående lag och ordning samt krafteligen arbeta på att tillvälla sig all makt. Vid den tiden blir det trångt för Guds folk, och kampen för tillvaron blir intensivare än någonsin, och emedan laglösheten får överhand, skall kärleken hos de flesta kallna. Då är världen mogen för Antikrists framträdande, och omkring honom skola skarorna fylka sig. Alla som icke hylla honom skola bojkottas, (se Upp. 13:17). ... Om de politiska omstörtningar, som under de kommande 25 åren skola försiggå, vilja vi i denna korta uppsats intet orda. Vare det slutligen sagt, att fasansfulla tilldragelser skola tima, den ena straffdomen skall avlösa den andra, under det att nationerna kämpa om herraväldet på jorden, vilken kamp skall avslutas i Gogs och Magogs dal, då det äntligen visar sig, att alla folk förlora slaget, då jordens konungariken för alltid skola grusas och Jesus Kristus skall vara konung. (John Ongman "Känn tiden, i vilken du är sökt" s 730-731,735-736; Kalendern Nya Wecko-posten 1906)

De, som ej emottaga detta wedertecken, blifwa på allt möjligt sätt förtryckta och uteslutna från alla medborgerliga rättigheter, såsom köpa, sälja o.s.w. Detta, i förening med lifssstraff, som följer på bestämd angifwelse, v. 15. Äfwen påfwen förbjöd all handel med Waldenserna. (P. Fjellstedt "Biblia" s 758)

Under den senare hälften av maj (1809) utkom en broschyr "Välment Pro-Memoria till Riksens Höglofl. Ständer". ... Skriften synes ha haft mycket god åtgång. ... (Den) kräver besuttenhet för rösträtt och sätter gränsen för denna vid torparna (samt) framhäver ... att själva de adliga titlarna inte skola avskaffas. ... Större delen av (skriften) upptas emellertid av en samhällsfilosofisk utredning. Ingen regering i världen har ägt eller kan äga bestånd som inom sitt sköte döljer ett oenighetsfrö av klassificerade och privilegierade medborgare. Denna skillnad i rättigheter och skyldigheter har varit orsaken till alla rikens fall. Bevis härför utgjorde Rom, Kina och Polen. (Rolf Karlbom "Författningsfrågans lösning våren 1809" s 158)

I mars 1775, efter nästan tre år i Sydafrika, fortsatte (Car Peter) Thunberg mot sin slutliga destination, Japan. . . . Först i augusti anlöpte skeppet Nagasaki efter en stormig och farofylld resa. . . . Bryggan till fastlandet bevakades dygnet runt, och alla som gick iland eller ombord visiterades, med ett undantag, nämligen fartygets kapten. Därför hade (Holländska Ostindiska) kompaniets kaptener en specialsydd vid sidenrock med hemliga fickor, där förbjudna varor kunde smugglas iland och säljas med god förtjänst. . . . Emellertid hade japanerna nu kommit på "lurendrägeri-handeln" och utfärdat nya instruktioner, som innebar att kaptensrocken förbjöds och även kaptenen skulle visiteras, samt hans landvisiter inskränkas. . . . Den legala handeln försiggick mestadels som en öppen auktion i stadens packhus. "Stavenisses" last bestod av socker och elfenben, tenn och bly, tyger m.m. Varor som inköptes officiellt var främst koppar och kamfer. I officerarnas privata handel inköptes lackarbeten, porslin, siden etc., medan saffran, lakrits, glasögon och speglar kunde säljas med förtjänst. Särskilt eftertraktade av japanerna var "enhörningshorn", dvs. narvalsbetar, som tillskrevs magiska medicinska krafter. Thun gjorde sig en förmögenhet på narvalsbetar, som han inhandlat i Batavia (nuvarnde år 2007 Djakarta), och han kunde betala skulder, som han ådragit sig under vistelsen i Kap(landet). (Bertil Nordenstam "Från Jönköping till Kap och Japan - Linnélärjungen Carl Peter Thunberg" s 29)

(Stockholms) viktigaste plats (under medeltiden) var Stortorget, där rådhuset låg. Där stod också kåken, å vilken missdådare utställdes till beskådande eller "miste huden", d.v.s. avbasades med ris, eller jämte huden även miste öronen eller brändes med stadens märke. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - Forntiden och Medeltiden" s 465)


Att avrunda med:

Vem är du, som tror dig mäktig nog att avskaffa Gud! Ordet är liv, och det livet är mänsklighetens ljus. ... Vem är du, som gör anspråk på makten att trotsa Guds bud! Budet att i sin kärlek till andra försöka efterlikna Gud. ... Du som vänt ryggen åt Gud både i rum och i tid! ... Vem är du, som tror dig mäktig nog att förringa Kärleken genom att sätta gränser för det gränslösa. ... Vem är du, ja, vem är du? (Bo Setterlind ”Ros bland törnen tuktad” s 92; Vem är du?)


Ytterligare studier: 1 Mos 32:27; 44:25-26; Matt 13:45; 14:15-16; 25:9-10; Mark 6:36-37; 11:15; Luk 8:30; 9:13; 17:28; 19:45; Joh 17:6,26; 1 Kor 7:30; Upp 5:9; 7:3; 14:9,11; 15:2; 18:11; 20:4.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-20; 2012-07-10; 2015-07-17)

Till sidans topp

13:18a Här är/finns visheten. Den som har förstånd, låt honom ’rösta om’/bestämma det lilla vilda djurets antal ...

Ord för ord (12 ord i den grekiska texten): Här '-en vishet'/visheten är. den havande förstånd låt-(honom)-rösta-om '-et antal'/antalet det-lilla-vilda-'-ets djurs'/djurets


1883: Här är visdomen. Den som har förstånd, han räkne ut vilddjurets tal ...

1541(1703): Här är visdomen: Den der förstånd hafwer, han räkne wilddjurets tal ...

LT 1974: Detta är en hemlighet, som kräver noggrann eftertanke för att avslöjas. De som är förståndiga kan räkna ut svaret:


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Salomo sade till Herren:) “Din slav (är) i en mitt av Ditt folk som Du har tagit ut, ett mycket/månghövdat folk som inte kommer att (kunna) ’röstas om’/bestämmas 'från en folkmassa'/'på grund av storlek' (alternativ läsning).” (1 Kung 3:8, Grekiska GT)

(Job sade:) ”Varifrån fanns/erhölls visheten?” (Job 28:20a, Grekiska GT)

(Gud) talade till en människa: "Skåda, gudsfruktan är vishet, men det att gå bort från dåliga ting är inblick/förstånd." (Job 28:28, Grekiska GT)

En Guds ande skall föras/komma till vila emot (en käpp ut ur Isais stam); vishets och förstånds ande, rådsluts och stabilitets ande, kunskaps och vördnads ande. (Jes 11:2, Grekiska GT)

(Profeten sade:) “Vem har fått kunskap om Herrens förstånd?” (Jes 40:13a, Grekiska GT)

I varje ord av vishet och insikt ... fann (kungen Daniel och hans tre vänner) tiofaldigt (bättre) vid sidan av alla ... siarna som var i varje/hela hans rike. (Dan 1:20, Grekiska GT Theod)

(Salomo sade: “Med) visheten räddades (de som var uppå jorden).” (Salomos Vishet 9:18b)

(Salomo sade:) “Vishet frälste dem som hon gav vård ut ur vedermödor.” (Salomos Vishet 10:9)

(Salomo sade till Herren:) “Drakars tänders giftpilar besegrade inte Dina söner.” (Salomos Vishet 16:10a)

(Salomo sade:) “Herre, enligt/angående alla ting har Du gjort Ditt folk stort, och Du har förhärligat och inte ’skådat över’/föraktat (det), då du står vid sidan av (det) i varje läglig tid och plats.” (Salomos Vishet 19:22)

(Salomo sade: “Herren) skådade och räknade ihop antalet ut ur/av (visheten). Han utgöt insikt och förstånds kunskap som regn.” (Syr 1:19a)

(Jesus, Syraks son, sade: “Herren) gav vishet till de vördnadsvärda.” (Syr 43:33b)

(Jesus, Syraks son sade:) “Lycklig den som kommer att vända tillbaka i/med de här tingen, och då han har satt/lagt dem emot sitt hjärta görs/blir han vis.” (Syr 50:28)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sin Fader:) “Du har gömt de här tingen från/för visa och begåvade och avslöjat dem för småbarn.” (Matt 11:25b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Fem ut ur/av (jungfrurna) var (hela tiden) dåraktiga och fem förståndiga. Ty då de dåraktiga hade tagit * (א,*א) facklorna, tog de inte olivolja i sällskap med sig själva. Men de förståndiga tog olivolja.” (Matt 25:3-4a)

Guds vishet talade: “Jag skall skicka bort ’in i’/till dem profeter och apostlar, och (några) ut ur/av dem skall de döda och förfölja.” (Luk 11:49)

(Jesus sade till folkskarorna:) “Vem ut ur/av er, som vill bygga ett torn, ’röstar ... om’/bestämmer inte, då han har satt sig ner, visst/förvisso först förbrukningen, om han har ’in i’/till ett slutförande.” (Luk 14:28)

En viss domare var (hela tiden) i en viss stad, (en domare) som ej fruktade Gud och ej ’vände i sig själv’/’tog hänsyn till’ en/någon människa. En änka var hela tiden i den där staden, och hon ('hela tiden'/'gång på gång') kom i riktning mot honom och sade: “Utverka rättvisa åt mig från min motpart!” ... (Domaren talade i sig själv:) ”På grund av att den här änkan under alla förhållanden erbjuda/vållar mig besvär, skall jag utverka rättvisa åt henne ...” Och Herren sade: ”... Må inte/förvisso ej Gud göra utverkandet av Sina utvaldas rättvisa, av de som ropar till Honom dag och natt, och är inte Han långmodig ’på dem’/’för deras skull’? Jag säger till er, att Han skall göra utverkandet av deras rättvisa i/med snabbhet.” (Luk 18:2-3,5-8a)

(Jesus sade till sina lärjungar:) “Jag skall ge er en mun och en vishet som alla * (א,* א, A) de som motarbetar er inte skall förmå stå emot eller tala emot.” (Luk 21:15)

(Jesus sade till sina lärjungar:) “Då de här tingen börjar bli, böj/räta upp er och lyft emot/upp era huvuden, av det skälet att ‘ert friköpande från’/’er befrielse’ närmar sig.” Och Han talade en liknelse till dem: ”Skåda fikonträdet och alla träd. När – alltefter omständigheterna – de allaredan/nu må ’kasta före’/knoppas, har ni, då ni ser (det), allaredan från/av er själva kunskap att sommaren är nära. På det här sättet har och/också ni, när ni – alltefter omständigheterna – må skåda de här tingen som blir, kunskap att Guds rike är nära.” (Luk 21:28-31)

(Jesus) öppnade alltigenom (lärjungarnas) förstånd till att uppfatta skrifterna. (Luk 24:45)

(De tolv sade till mängden av lärjungarna :) ”Granska ut ur/av er sju män ... fyllda av ande och vishet.” (Apg 6:3a)

(Några i synagogan) var (hela tiden) inte stabila (nog) att stå emot den vishet och den ande med vilken (Stefanos) (hela tiden) samtalade. (Apg 6:10)

... (Gud) gav (Josef) fröjdbringande (nåd) och vishet. (Apg 7:10a)

Mose uppfostrades i varje/all egyptiernas vishet. (Apg 7:22a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Den som har ett öra, låt honom höra vad Anden säger till (församlingarna) av utkallade. Till den som segrar * (א,*א) skall jag ge ut ur/av (א,*א) mannat som har gömts (och är gömt) och * (א,*א) en vit röstningssten och emot röstningsstenen är (och har ... varit) ett nytt namn skrivet, som ingen känner ’om ej’/utom den som tar (den). (Upp 2:17)

Antalet av (budbärarna) var av antalet av tiotusen av/gånger av antalet av tiotusen och av antalet av tusen av/gånger av antalet av tusen ... (Upp 5:11b)

Värdig är den lille Baggen, Den som har slaktats (och är slaktad) att ta förmågan och rikedom och vishet och stabilitet och heder och härlighetsglans och välsignelse. (Upp 5:12b)

(De äldste och de fyra levande varelserna) sade: “Amen, välsignelsen och härlighetsglansen och visheten och tacksamheten och hedern och förmågan och stabiliteten till vår Gud in i (de kommande) tidsåldrarnas (kommande) tidsåldrar. Amen.” (Upp 7:12)

Och jag skådade ett litet vilt djur som steg upp ut ur havet (och) som hade tio horn och sju huvuden och uppå sina horn tio diadem och emot sina huvuden ett (P47; א,* א) hädelses/hädiskt namn. (Upp 13:1 eller 13:1b)

Här är/finns de heligas uthållighet och tro. (Upp 13:10b)

(Märket ges) * (א*) för att någon ej må förmå köpa eller sälja, ‘om ej’/utom den som har det lilla vilda djurets märke eller dess namn (א,* א) eller dess namns antal. (Upp 13:17)


Hembygdens predikan:

Kristus var, enligt Markus, med vilddjuren i öknen. Varför nämnes detta särskilt? Eller var det icke självsagt för var och en som kände Juda öken att där voro vilda djur? Visserligen. Men omnämnandet sker av den noggranne Markus för att beteckna en stegring i lidandet. Ensam med vilddjur i en öken, kanske stinkande hyenor, tjutande vargar, äcklande ormar och andra reptiler – blott detta var ju frestelse nog att vika tillbaka från sin väg! O vilka dystra betraktelser av honom, den rena och sant ädla människan! Huru ljuvt en gång i himmelens frid vid de himmelska smekande sånger, och nu ensam och uthungrad i öknens fasor med de vilda djurens tjut och rytande! För frestaren åter var allt detta som det skulle vara. Orena djur voro ju efter hans behag, deras tjut och rytande icke sällsamt för honom, så van vid klagan och jämmer. ... Är du då alldeles övergiven av din himmelske fader! Men ännu stegras lidandet. Kristus synes hava blivit alldeles utlämnad åt avgrundsfurstens godtycke. Denne gycklar grymt med hans hunger genom att föreslå honom att bereda sig bröd av stenarna. ... Vi se sålunda, huru allt är givet frestaren på hand eller är ställt till hans fördel. I allt är han väl rustad. Kristus åter är, som vore han glömd av sin himmelske fader. O hemska stund, o fasansfulla läge! ... (Men) Gud skall befinnas vara rättfärdig i sina handlingar och anordningar till och med då han bedömes av ärkemotståndaren. Satan skall inse sin vanmakt, därigenom att han i striden mot Kristus haft alla fördelarna och fått använda all sin makt och ändock besegrats. Han fick använda så väl sina finaste snaror som sitt grövsta artilleri, men intetdera halp honom. Men gick det så, när alla förutsättningarna och medlen voro på hans sida, då är hoppet nu ute för honom att nånsin vinna. ... Nu, mina älskade, om Kristus vann i öknen utan varje hjälpmedel, så har han makt att föra de sina till seger, även då de synbarligen sakna alla hjälpmedel. ... Förtvivla då icke, om du än tycker dig vara i en öken, övergiven av alla och allt. Din frälsare, som vann i ett sådant läge, kan och skall hjälpa även dig. ... Men må vi lära ännu en sak: Huru uppfylld med den helige anden Kristus än var, så slog han sin fiende dock med Guds ord. Det är skrivet, det är skrivet – så mötte han alla tre frestelserna. Guds eget ord förbliver evinnerligen, ja även i de svåraste stunder av kamp och strid. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Tredje årgången s 131-135, Första söndagen i fastan, Matt 4:1-11)

Hör vad aposteln Jakob säger: Om någon av eder har brist på vishet, han bedje därom av Gud, som i enfald och utan förebråelser giver åt alla; och hon skall varda honom given. Gud giver utan förebråelser – o vilket nådefullt och saligt löfte. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Tredje årgången s 295, Fjärde söndagen efter trefaldighet, Luk 6:36-42)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

ca 2000 - ca 1900

Rabbinerna (sade) att de människor vars goda gärningar överstiger deras förstånd i sanning är visa. (Michael E. Williams ”Exodus-Joshua” s 100; Plaut s 595)

Den enda sanna visheten är resultatet, inte av stolthet, utan av ödmjukhet. Den enda visa undervisningen pekar inte på sig själv, utan bortom sig själv. (William Barclay ”New Testament Words” s 266)

I (församlingsorganismen) har inte alla kristna samma funktion, men de är alla bestämda till tjänst åt varandra. Att tänka på detta sätt är förstånd i kristen mening. (Gösta Sandberg ”Om livets Ord tala vi” s 88 i kommentar till Rom 12:1-5)

”Fort, fort, lyktan”, flämtade Jonatan, och jag räckte honom den, fast mina händer skakade. Lyktan måste gömmas, minsta lilla ljusstrimma räckte att förråda oss. De svarta hämtarna – nu var de redan inne i grottan. Och Tengilsmän också med lyktor i händerna. Det blev så förfärande ljust. Men borta i vårt hörn var det mörkt. Och Jonatan böjde sig ut och högg mej i armarna och drog mej in genom hålet. In i den mörka gången där bakom. Och där låg vi flämtande alla tre och hörde skriken: ”Han har flytt! Han har flytt!” (Astrid Lindgren "Bröderna Lejonhjärta" s 181)

Det finns inget ord som är svårare att definiera än vishet. Det betyder så mycket mer än bara skicklighet. ... I grund och botten är vishet förmågan att se saker och ting som Gud ser dem. (William Barclay “The Acts of the Apostles” s 56 i kommentar till Apg 7:10)

Mängden tror att allt svårfattligt är djupsinnigt. Det svårfattliga är det ofullgångna, oklara, och ofta det falska. Den högsta visdomen är enkel, klar, och går rakt igenom skallen ini hjärtat. (August Strindberg ”En blå bok II s 684-685; ”Kan filosofien bringa någon välsignelse åt mänskligheten?”)

Den vise lefver i alla tider. ... (Han) föreställer sig in i andras lif, är glad med de glada, sörjer med de sorgsna, lider med de elända, känner på mänsklighetens vägnar, har ingen ålder, ingen nation; det man nu strider om, ser han läggas till handlingarna, ofta utan vidare påföljd; i morgon är dagens vetande bara strö, i hvilket något annat växer; till och med villfarelser duga till gödningsämnen. ... Dagsländan exalteras inför bagateller och tror, att nya sanningar kunna sökas på telegramafdelningen i frukosttidningen; och när en ny stjärna upptäckes, tror han att de andra skola slockna, men de nya ha hittills alla slocknat. ... Drag dig undan i ditt tält ibland, ute i öknen, så skall du se stjärnorna på ljusa dagen. (August Strindberg ”En blå bok I” s 71; Stjärnor på ljusa dagen)

Sju år ha gått sedan vi jordade Emil Kléen. . . . Det sades mycket gott vid Kléens grav om honom, och det är nog så rätt, ty det andra myllades ner med kroppen, och är väl i denna stund förvandlat. Ofta föreföll det mig som om han, likt Stagnelius icke fann sig i överrocken han kallade sin hydda, utan att den stramade och var förpassad, så att han liksom fattade hat till den, och på gnostikerns sätt ville ödelägga den för att vinna befrielsen. Jag förstår det, och jag, som var närvarande vid den stora skilsmässan, såg hur lätt den gick, då han, nästan kroppslös somnade in - eller vaknade opp, vilket lär vara detsamma. Och för mig var det en god lärdom att se huru självständigt hans ande förde sin tillvaro när det materiella substratet var nästan förtärt. Hans sinnen släcktes, hörseln försvann, synen försvagades, och nästan utan näring låg där ett barnskelett och talade: vackert, vist, godmodigt, tacksamt. När han icke kunde tala längre, tog han fram en bok och pekade på en sida: Det var Andersens saga De vises sten, vilken fanns av den blinda flickan. Ja, lapis philosophorum, det var icke att göra guld bara, och icke att förlänga livet - det var något annat! (August Strindberg "Förord till Emil Kléens Valda Dikter" s 93-94; oktober 1906)

Mitt vingel bestod egentligen i ett onödigt sökande efter det som ligger så nära och som Du har formulerat så bra: allt i religion, hur tokigt det än ser ut, är visdomen, allt; och filosofin är bara skit! der den icke öfverensstämmer med eller förklarar religionen! I sommar har jag på 300 sidor, som aldrig bli tryckta, grejat detta med religionen! Nu har jag ankarbotten, och nu säger jag som Luther, att hvarken Påfven i Rom eller fanen i helvetet ska narra mig ut på några filosofiska strömdrag! Men man får vara måttlig i religion liksom i arbete och alkohol, eljes blir man - läsare och fyllerist. Jag förutser Dig en vacker ålderdom efter detta. Visserligen får man icke något ungt auditorium när visdomen kommer med åren; när man var ung och dum hade man bänkarne fulla, men jag tror dock det vänder nu, då den zoologiska verldsförklaringen gjort cession och veterinärfilosofien gått och rakat sig! (August Strindberg "August Strindbergs brev XV april 1904-april 1907 s 329-330; brev 25 dec 1906 till Carl Larsson; de 300 sidorna kom att tryckas som "En blå bok" hösten 1907; angående orden om religionen och filosofin anspelas på ett uttalande av Carl Larsson, som i sin bok "Spadarfvet" säger: "Jag har kommit till den åsikten, att alla religioner - de må vara hur förståndsvidriga som helst - i grunden ha rätt men alla filosofier - hur skarpt och genialiskt de än äro tänkta - ha orätt.")

”Gud ska bistå oss”, sade kvinnan. ”Vi är ensamma bland rovdjur och ormar”, sade mannen. ”Vi har inte mat och inte vatten. Hur ska Gud kunna bistå oss?” Han slet sina kläder av förtvivlan och tryckte ansiktet mot marken. Han var hopplös som en man med ett dödssår i hjärtat. Kvinnan satt upprätt med händerna knäppta över knäna. Men de blickar hon kastade utåt öknen talade om en tröstlöshet utan gränser. Palmen hörde, att det vemodiga suset i dess blad blev allt starkare. Kvinnan måtte också ha hört det, ty hon vände sina ögon uppåt mot trädkronan. Och i detsamma lyfte hon ofrivilligt sina armar och händer. ”O, dadlar, dadlar!” ropade hon. ... Mannen hade redan sett hur oåtkomliga dadelklasarna hängde. Han lyfte inte en gång huvudet. Han bad hustrun, att hon inte skulle längta efter det omöjliga. Men barnet, som hade tultat omkring för sig självt och lekt med stickor och strå, hade hört moderns utrop. ... Han funderade och grubblade hur han skulle få ner dadlarna. ... Äntligen flög ett småleende över hans ansikte. Han hade funnit ut medlet. Han gick fram till palmen, smekte den med sin lilla hand och sade med ljuvt barnslig röst: ”Palm, böj dig! Palm, böj dig!” ... Och palmen kände, att den lille var den övermäktig. Den kunde inte motstå honom. ... Då barnet hade tagit nog (av dadelklasarna) och trädet alltjämt låg på marken, gick barnet åter fram, smekte det och sade med den ljuvligaste röst: ”Palm, res dig! Palm, res dig!” Och det stora trädet reste sig stilla och vördnadsfullt på sin spänstiga stam, allt medan bladen spelade som harpor. ... Men mannen och kvinnan lågo på sina knän och prisade Gud. ”Du har sett vår ångest och förtagit den. Du är den starke, som böjer palmens stam såsom en rörstav. För vilken av våra fiender ska vi rädas, då din styrka skyddar oss?” (Selma Lagerlöf ”Flykten till Egypten” s 47-48)

(1900 Juli) 15:e Söndag. Läste i Bibeln: II Chron. 20:20: "Tror uppå Herran Eder Gud så varden i trygga; och tror hans profeter, så sker Eder lycka." (II Chron.) 26:5: "Och han sökte Gud ... Och så länge han sökte Herren, lät Gud honom väl gå." Detta är summan av all visdom, som lifvet lärt mig. Om de som "förföljas" af motgångar ville göra experimentet. Hela denna visdom lärde jag dock som barn: "Den Gud älskar, (den som älskar Gud) lyckan får!" Hvartill all lärdom sedan? Jemför: Apostl.Gern. 25:24: "Festus sade: "Du är förryckt Paulus: Den myckna lärdomen gör dig förryckt." (August Strindberg "Ockulta dagboken" s 118)


ca 1900 - ca 1800

(1899 November) 30:e Carl XII:s dag. ... Hade om natten en dröm att ett lejon befann sig i rummet der jag var; men när jag rädd ville ut, fans nyckeln urtagen ur låset; jag försökte då med att taga ut fönstren, började att flytta undan blomkrukorna ... men hejdade mig vid tanken: Den som hjelpt mig förr ur farligheter, är den ende som kan hjälpa mig nu; jag stannade och blef hulpen. (August Strindberg "Ockulta rummet" s 103)

Det var pingstdagen, vilket jag ej hade vetat av. Det snuskiga kontoret, som vette åt den mörka och smutsiga gatan, stack mig i hjärtat. Barndomsminnen väcktes: pingsten, hänryckningens helg, då den lilla kyrkan prydd med grönt, med tulpaner, liljor och konvaljer, öppnade sig för nattvardsbarnen, flickorna vitklädda som änglar ... orgeln ... klockringningen ... ... Gick så ut att promenera på Montparnasse-kyrkogården, där en frid sänkte sig i själen med milda tankar och en ruelse sådan som jag sällan erfarit. O crux ave spes unica! Med dessa ord gåvo gravvårdarna en förutsägelse om mitt öde. Slut med kärleken! Slut med vinning och hedersbetygelser! Korsets stig, den enda som leder till Visheten! (August Strindberg "Inferno" s 24)

Jag gjorde mig beredd att ta avsked ... Mycket hade blivit sagt den här natten, men jag förde inte med mig svaret på några frågor ... När jag satt där uppe på hästryggen ... tänkte jag: "Man blir inte klok på någonting i den här världen!" ... Jag försökte erinra mig alla de problem som hade diskuterats under natten. Jag tänkte och tänkte, men den solsvedda slätten, det väldiga himlavalvet, ekskogen som mörkt avtecknade sig i fjärran mot den disiga horisonten liksom sade till mig: "Ja, man förstår ingenting i den här världen!" Solen höll på att gå upp. (Anton Tjechov "Ljusglimtar" s 210)

Stormästaren: Så hälsar jag er välkomna i denna eviga och glänsande klubb! Och jag gör detta med skaldens ord, då han säger i femte kapitlet, sjuttonde versen: Demokritus skrattade åt allting, Heraklitus grät åt allting; den vise tar sig en bägare under alla förhållanden! - Skål, Gossar! (August Strindberg "Herr-Ceremonielet för 'Klubben' Receptioner" s 12)

De sutto efter avdukat aftonbord, fadren med sina tre tidningar, Aftonbladet, Allehanda och Posttidningen, Johan med en skolbok. Gubben gjorde en paus. "Vad är det du läser?" frågade han. "Filosofi!" Lång paus. Pojkarne kallade alltid logiken filosofien. "Vad är filosofi för slag, egentligen?" "Läran om tänkat!" "Hm! Ska man behöva lära sig tänka! Får jag se på det där!" Han sköt upp glasögonen och läste. "Tror du bönderna i riksdan (han var bondehatare, men nu behövde han bönderna till argumenteringen), tror du bönderna i riksdan ha lärt filosofi? Det tror inte jag, men ändå slå de professorer på fingerna, så det är lust åt det. Ni läser så mycket onödigt!" Och därmed var filosofien avskedad. ... För att hålla (Johan) igen i växten uppsköts ... konfirmationen. Han läste teologi i skolan och kunde evangelierna på grekiska, men han var inte mogen för konfirmationsexamen! ... (Och) Johan blev såsom skicklig i naturvetenskaperna invald i föreningen "Naturvetenskapens vänner", och såsom den enda ur sin klass var detta en stor ära. (August Strindberg "Tjänstekvinnans son" s 122-124; 1860-talet)

(Johan) talade om för (modren) ur böckerna om naturen och historien och hon, som aldrig fått kunskaper, lyssnade med andakt. Men när hon hört på en lång stund, antingen hon nu behövde höja sig eller verkligen fruktade världens visdom, drog hon fram med den enda kunskapen, som kunde göra människan lycklig. Hon talade om Kristus; Johan kände väl igen det där talet, men modren förstod att rikta det till honom personligen. ... Det var något osunt i hennes åskådning, och han tyckte sig märka den obildades motvilja mot bildning. Varför denna långa skolkurs, frågade han sig, när den ändock ansågs vara intet i jämförelsen med dessa dunkla läror utan sammanhang om Jesu dyra blod? Han visste också att modren hämtade detta språk ur samtal med ammor, syjungfrur och gamla madamer, som gingo i sirapskyrkan. Underligt, tyckte han, att dessa just skulle ha hand om den allra högsta visheten, som varken prästen i kyrkan eller läraren i skolan hade aning om. Han började finna att dessa ödmjuka voro bra nog andligen högfärdiga och att vägen till visdom genom Jesus var en påhittad ginväg. (August Strindberg "Tjänstekvinnans son" s 84-85; 1860-talet)

Inbillningen, att "tiderna försämras", är så gammal att vi återfinna den i böcker skrifna för mer än två tusen år sedan. . . . Samma inbillning har i alla tider styrt människorna, äfven då de sett sig nödsakade att omstöpa sina samhällen och gifva sig nya lagar. Vid sådana tillfällen hafva de visserligen insett, att de af fäderna ärfvda lagarne icke varit goda för alla tider, men då de fördenskull gifvit sig nya, hafva de handlat i en sådan öfvertygelse om sin egen vishet och en sådan misstro till framtidens, att de vanligen med alla möjliga medel sökt förskaffa en evig varaktighet åt sina inrättningar och till och med på sina ställen stadgat dödsstraff för en hvar, som i framtiden ville föreslå förändringar i de samma. (Viktor Rydberg "Utvecklingens fråmåtskridande" s 441-442; Göteborgs Handelstidning februari 1858)


ca 1800 och tiden dessförinnan

"(Kungen) har hela besättningen i Kalmar", (sade Thomas till Jost), "och de kan snart vara över (till Öland)! ... Man får vara knepig mot såna här skälmar, och hjälper inte det, så får man tänka ut något annat. När man inte har makt, så får man begagna sitt förstånd. Det är också en Guds gåva, som inte är att försmå." (August Strindberg "Svenska öden och äventyr 1" s 299; novellen "Nya vapen" från 1883; beskriver förhållanden under senare delen av 1500-talet)

”För övrigt: vilka äro de visaste?” (frågade doktor Svante). ”De som själva anse sig för sådana? Då hava vi att söka dem bland de mest uppblåsta och dumhögfärdiga bland människor. De verkligt vise hava, tror jag, något av den blygsamhet, som hindrar dem att tälja sig till den flock, som skriar: ’V i ha insikten, v i skola styra.’ De verkligt vise skola aldrig utpeka sig själva som sådana. Det är fördenskull som man sökt och trott sig finna ett yttre igenkänningsmärke på visdomen. Den bör nämligen företrädesvis finnas bland de kunskapsrike. Nu äro visserligen kunskapsrikedom och visdom olika ting, men den senare förutsätter gärna den förra.” (Viktor Rydberg ”Vapensmeden” s 112; Samfundet ”Fritt ur hjärtat”)

Om man än hade Guds ord så rikeligen, att alla gator och wrår genljöde deraf och derjemte alla barn sjönge derom (såsom de hafwa åsyftat, som på så mångfaldigt sätt bragt å bane predikostolar, föreläsningar, de sju bönestunderna med sjungandet och läsandet i kyrkorna); hwartill wore det wäl nyttigt, då intet förstånd, sinne eller wisdom är derwid? ... (Paulus har) wäl sett förut, att den tid skulle komma, då det skulle wara mycket Guds ord, men intet förstånd eller wisdom följa deraf, utan folket blifwa dagligen deraf owisare och galnare, tills de blefwo grofwa trästockar och så alldeles utan all wisdom, att de skulle kalla ett sådant sorlande och åsneskri en gudstjenst och en predikan till själars salighet. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 180-181 i kommentar till Kol 3:12-17)

Att tala om wisdom heter den lära, som lärer känna Gud och wisar, hwad som är Hans wilja, råd och mening, och omfattar alla artiklar, hwad man skall tro, huru man inför Gud blifwer rättfärdig o.s.w. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra Delen" s 410 i kommentar till 1 Kor 12:1-11)

Universum, säger Pytagoras, är grundat på talen. Och Boethius yttrar: "Allt, som skapades i tidernas begynnelse, formades efter talförhållandena, vilka lågo såsom förebilder i skaparens ande." Också är det för oss en avgjord sak, att talen innehålla större och verksammare krafter än de kroppsliga tingen, ty de förra utgöra ej en blandning av substanser, utan kunna, såsom rent formella ting, stå i närmaste beröring med det gudomliga förnuftets idéer. Detta erkännes ock av kyrkans fäder: av Hieronymus, Augustinus, Ambrosius, Atanasius, Beda och andra, samt ligger till grund för uppenbarelsebokens ord: "Den som har förstånd, han utforske vilddjurets tal!" (Viktor Rydberg "Medeltidens magi" s 86; Renässanstidens magi)

I Eddan förekommer . . . en naturskildring, men visserligen en så ordkarg som möjligt. . . . Det är Valans skildring af den nya jord som skall uppstå efter Ragnarök. . . . Ur svallet af kaos höjer sig jordens grund på nytt med grönskande fält, i hvars gräs guldtaflorna med den store okände gudens visdomsrunor skola återfinnas, och på hvilken åkrar, utan att sås, skola bära skördar. (Viktor Rydberg "Romerska kulturen under de två första århundradena efter Kristus" s 146; föreläsningar vid Stockholms Högskola höstterminen 1884)

Eftersom det inte är möjligt att företa en fullständig genomgång av hela Skriften skall du med hjälp av de anförda ställena också kunna förstå de övriga som talar på samma sätt, eftersom du tror på Kristus och ber Gud om visdom och förstånd till att fatta det som profeterna sagt. (Irenaeus ”Bevis för den apostoliska förkunnelsen” s 49)

Vi skall nu med några ord känneteckna den stoiska filosofi, som (kejsare) Markus Aurelius hyllade. . . . Människan kan genom en stark och ren vilja och genom undergifvenhet under Gud vinna fullständig lycksalighet. Människorna bestå egentligen endast af två klasser: de visa, det vill egentligen säga de gudsförtröstande och plikttrogna, som allena äro lyckliga och fria, och dårarne, som äro ofria och olyckliga, om än alla andra yttre förmåner äro deras lott. Däremot hafva alla andra skrankor människorna emellan, såsom stånd, folkstam, intet annat att betyda, än allenast det, att de medföra vissa särskilda plikter, som böra uppfyllas, plikter mot fosterland, kommun, släkt o. s. v. Men i grunden äro alla människor lika, så till vida som de äro alla skapade till att vara förnuftiga väsen, om än långt ifrån alla varda det; de äro af lika börd, ty de är alla af gudomligt släkte och hafva Gud till fader; de hafva alla samma bestämmelse och äro ställda under samma lagar. Hela mänskligheten är ett folk, hela världen en stat, hvars styresman är Gud och hvars författning är den eviga världslagen. Ju mer människan underordnar sig Guds lag, dess friare är hon, dess orubbligare är hennes sinnesfrid, dess mindre tänker hon på sig själf, dess gladare uppfyller hon sina plikter mot mänskligheten, fosterlandet och alla sina bröder och systrar. (Viktor Rydberg "Materialism och idealism" s 173-174; föreläsningar i Göteborg höstterminen 1876)

Den värld, i hvilken vi lefva, är icke af evighet. Den har haft en början och skall få ett slut. Det har varit en tidernas morgon. Då "fanns ej sand, ej sjö, ej svala böljor, jord var icke, ej himmel där ofvan", men rymden fanns, ett tomt ofantligt svalg Ginnungagap. . . . Norr om Ginnungagap upprann köldens källa, Hvergelmer, och inhöljde rymden åt detta håll i frostiga töcken. Den nejden kallades därför Nifelheim (töckenvärlden). Söder om Ginnungap upprann värmens källa, som sedan blifvit kallad Urds. Mellan dem båda, midt under Ginnungagap, upprann den skapande vishetens källa, om hvilken blifvit sagdt, att hennes djup är sådant, att icke ens Odens tanke kan mäta det. Den källan blef sedan kallad Mimers. (Viktor Rydberg "Fädernas gudasaga" s 5-6)


Att fortsätta med (hembygden):

Anden vill ge oss vishet i situationer där vi inte vet hur vi ska göra, vad vi ska säga. ... Anden vill ge mod och tro, så att vi inte ger upp när det är svårt. (Lisbeth Stigemyr "Bara du kan andas liv i mig"; Jönköpings-Posten den 25 maj 2007)

Vi är samlade till gudstjänst denna Alla Själars Afton, den 1 nov. 1980. ... Två olika bibelord skall få tala till oss i kväll. Vi läser i Psaltaren 90:12: "Herre, lär oss betänka huru få våra dagar äro, för att vi må undfå visa hjärtan." ... Det visa hjärtat ser och känner tidens flykt och inför detta gör det ett annat psaltarord till sitt. "Men jag förtröstar på dig, Herre, jag säger: 'Du är min Gud'. Min tid står i dina händer" (Psalt. 31:15-16). Dessa psalmistens ord är det visa hjärtats erfarenhet och upptäckt. ... Carl Milles har gjort en skulptur som han kallat "Guds hand". Man ser en väldig hand i vars mitt en liten människa står. Att känna sig liten, svag, maktlös och otillräcklig - det kan vi nog känna igen oss i. .... Men i Milles konstverk vilar den lilla människan i Guds stora hand och hon sträcker sina händer och vänder sin blick uppåt - en liten människa i Hans hand, som är Herre över både liv och död, tidsåldrarnas Herre. Det konstnären i bild har framställt är just vad det visa hjärtat får uppleva: det vet sin tillflykt och sin trygghet, det förtröstar på Herren. (Alf Johansson "Tidens flykt - Det visa hjärtat vet sin tillflykt" s 97-98; predikan vid minnesgudstjänst i Byarums kyrka)

Giv mig kraft att ändra, vad som måste ändras. Giv mig lugn att acceptera, vad som inte skall ändras. Giv mig vishet att se skillnaden. (Karl Gustafson "Poststationen i Byarum" s 30)

Alla människor är teckentydare. Kanske utan att man tänker på det. Hur minns man inte barnaåren, då man satt på trasmattan framför vedspisen och tittade på hur gnistorna kröp i sotet på sotluckan och hörde farmor profetera: Det blir storm. Och ännu i dag hör man människor säga: Det blir omslag i vädret, det känner jag i mitt onda ben. Jesu samtids människor förstod sig på "himmelens tecken", som Jesus säger. De kunde spå om väder. Men en sak kunde de inte, säger Herren, de fattade inte tidernas tecken. ... Vis är den, som intelåter tidens signallampor blinka förgäves, utan tar varning därav till orientering för livet. Vis är den, som inte låter tidens alla katastrofer och märkliga händelser förlama livet och skapa skräckstämning. (Ewert Amnefors "Om tidernas tecken"; Jönköpings-Posten den 5 november 1965)

Över kanalen i stor kvantitet går båtarna varje timma, men mången ger ut en förmögenhet för att i stället få simma. ... De väntar på plagen vid strandens hotell medan sjöarna rullar dova. Säg aldrig att människan är rationell och äger förnuftets gåva. ... ... Det satt en vis gammal uv i en ek. Ju mer han begrep ju mindre han skrek. Ju mindre han skrek ju mer fick han höra. Så skulle alla tidningsmän göra. (Alf Henrikson "Varvet kring solen" s 260,280)

Den som förökar sin vishet, han förökar sin plåga. Han inser sig ingen rangplats i världsalltet ha. Han finner sig vara ett stoft och känner sin oförmåga. Det kan naturligtvis aldrig vara bra. Ty var icke Stalin en gud med gigantiska planer? Blev han icke en världsmakt, fast sprungen ur Adams säd? ... Det finns ... studiecirklar i självkänslans ökning. Dem bör vi inte försumma att nyttja i höst. Att förbättra vår ödmjukhet skulle vi aldrig våga. Det är icke modernt att förstå att vi bara är strunt. Den som förökar sin vishet, han förökar sin plåga. Och sådant kan icke vara önskvärt och sunt. (Alf Henrikson "Glam" s 214; Excelsior; "kommentar" till Pred. 1:18)

Vi ha lärt oss förfärliga sätt att slåss, vi ha utforskat allt om naturen, och till gudars beläten vi utnämnt oss, ty vårt släkte står högst ibland djuren. ... Vi givit oss vackra och klingande namn, och vår visdom vi prisa och lova, tills jorden gömmer oss i sin famn, där de andra jordkrypen sova. ... Men fostra oss, öde, med hårda slag, där i livets backe vi streta, och gör oss till visa djur en dag, som veta oss ingenting veta. (Alf Henrikson "Vår tid" s 98; Visdom)

Krig ... skulle komma som en förbannelse över jordens folk för ogudaktighetens skull, (mumlade de gamle). Blodet skulle stiga upp till betslen på hästarna. Den svarta pesten skulle slå de genstörtige och många skulle lida hungerns kval i de tiderna. Det var förebud till Herrens dag. ... (Många) tackade Gud för korset. Jesus skulle beskydda sina trogna i nödens tid, trodde de fullt och fast. ... Det blev en lång, dyster vinter - den första efter det stora (första världs)krigets utbrott. Folk talade om att jorden nog inte kunde stå så länge till. ... Gamla förstockade syndare började knäppa händerna i smyg och ge gåvor för att blidka den stränge domaren. De hade hört att han snart skulle sätta sig på tronen och upplåta böckerna, där människans alla dåliga gärningar fanns upptecknade. ... Den lytte bondens domedagsprofetior blev sällsamt levande i de dagarna. Jorden skulle kanske stå till nittonhundratrettiofyra, men åren gick så fort. ... Snart var det nittonhundratrettiofyra. Men dessförinnan skulle vedermödan komma och den djävulske Antikrist uppstå. ... Predikanterna läste i Uppenbarelseboken. Det var brusande sång och spel och känslosvall. "När vedermödan på jorden rasar, då ha vi bröllop i himlens land ..." Det spreds små skrifter med apokalyptiska tecken och titlar. De var fulla av virriga förutsägelser, tabeller och uträkningar. Folk läste och trodde och förundrade sig över all denna märkliga visdom. ... (Men) det var inte så lätt att räkna ut tider och stunder. ... (Och) Guds visdom var som hissnande djup och oändliga höjder. Den nådde över allt vad en människohjärna kunde räkna ut. (Harry Sjöman "Solen kommer tillbaka" s 238-242)

Kloka gubbar och gummor ... äga onekligen ännu (1831) ett stort förtroende, och man söker dem för sjukdomar hos människor och djur; för att få veta förborgade ting, t.ex. att få veta vem som stulit något; om man kan få gifta sig med den man önskar; för att få en otrogen älskare nedsatt, d.ä. att han ej kan bliva gift, och för otaliga andra saker. - Denna ortens orakel är en gumma i Hjälmseryds socken, vid namn Stina i Karshult, som är mycket besökt och berättas äga stor vishet. (Johan Edvard Lagergren "Strödda anteckningar från Tofteryd" s 21)

Kong (en av Kinas vise) säger: " ... Den rätta visheten består icke däruti, att man vet allt, utan däruti, att man förstår att utvälja det goda!" (Fride Hylander "Lagen och nåden" s 43; Svenska Alliansmissionens och Jönköpings Missionsförenings missionskalender för 1939)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1950

Det goda anseendet i förening med Andens vishet. Så ser alltså sökningen ut när ledarskapet skall kompletteras i samband med en inre kris i den urkristna församlingen. De bägge hänger ihop. Gott anseende vinner den som bär Andens frukter, av vilka visheten är en av de viktigaste i allt ledarskap. Vis är den som inte bara ser ett antingen-eller i varje situation, utan snarare ett både-och. (Peter Halldorf ”Andens folk” s 99 i kommentar till Apg 6:3)

"Vad innebär då begreppet 'visdom'", (sade pappa Jerzy), "som det talas så mycket om inom judendomen och andra religioner? Visdom betyder inte samma sak som till exempel kunskap, erfarenhet och intelligens. Visdom kan snarare sägas vara en djup insikt om vad som är rätt och vad som är fel - vad som är sant och vad som är falskt - vad som är gott och vad som är ont." (Stefan Einhorn "Den sjunde dagen" s 117-118)

(Olika) sätt att nalkas Gud återfinns i hinduismen. I byarna förekommer tempel, bilder och offer. I de stora templen sjungs hymner till de stora gudarna och till dem riktas "bhakti", den troendes hängivna tillbedjan. Tänkaren behöver inget tempel; hans tankar sträcker sig mot Gud i from meditation. Den vise försöker tränga in i den djupa sanningen "tat tvam asi", det är du - din själ är identisk med brahman, den stora verkligheten, den enda. Varje särskild tillvaro är en illusion. När en troende är helt frigjord från illusionen återgår han till identitet med brahman. Detta är förlossning, det högsta målet för människan. (Stephen Neill "Gud i andra religioner" s 198; författaren född år 1900 i Edinburgh i Skottland)

Enligt några, nej många, är kristendomen en negation av allt det glada och roliga i livet. En tonårsflicka blev tillfrågad om hon ville bli kristen. Hon svarade: ”Nej, för då kan jag ju inte gå på diskotek. Kristendom är ju att lägga sorgflor över livets blommande ljuvlighet.” Andra, eller kanske samma kritiker, säger när det passar: ”Kristendomen är att strunta i livets djävulskap, låtsas som om världssvälten och atomhotet och tortyren inte funnes.” Å ena sidan är kristendom alltså att hälla sillake över livets söta konditoritårta, å andra sidan är den att slå sirapssås över den salta sillen. Men visheten får rätt av sina barn. Vishetens barn, det är de som förstår att bägge dessa invändningar inte går att förlika. (Sven Danell ”Dagpostilla” s 20 i kommentar till Matt 11:11-19)

(Paulus) beder om att ”härlighetens Fader må giva eder en visdomens och uppenbarelsens Ande till kunskap om sig”. All andlig tillväxt beror på omedelbar gemenskap med Guds värld. ... ”Visdom” är den rätta förståelsen av frälsningens värld. En sådan visdom ger blott Anden. När uppenbarelsens Ande får verka ”upplyser den hjärtats ögon”. ... Vad ser lärjungen då? Tre saker nämner här Paulus. 1. ... (Kallelsens hopp) uppenbarar först Anden. ... 2. ”Huru rikt på härlighet hans arv är bland de heliga.” ... 3. ”Huru översvinnligt stor hans makt är på oss, som tro.” (Gösta Sandberg ”Om livets Ord tala vi” s 189-190 i kommentar till Ef 1:16-23)

Votering (i riksdagen) skall alltid ske öppet och äger (nu år 1963) oftast rum genom uppresning. De som röstar ja uppmanas först av talmannen att resa sig, därefter de som röstar nej. Om talmannen är tveksam om utgången, kan man bestämma att rösträkning skall verkställas. Rösträkning kan också begäras av kammarledamot. I så fall sker en ny votering med hjälp av en elektrisk omröstningsapparat eller - om denna för dagen inte skulle fungera - med namnupprop. När omröstningsapparaten används, har varje ledamot att på sin plats trycka på en av de där befintliga knappar, en för "ja" och en för "nej". Den som vill markera att han är närvarande men avstår från att deltaga i omröstningen trycker på båda knapparna. (Nils Andrén "Svensk statskunskap" s 26; Yrkanden och beslutsformer)


ca 1950 - ca 1900

De bägge bröderna (Per Viktor och Henken Widengren) började tillväxa i ålder och visdom och snart kallade andra viktigare uppgifter dem bort från racerbanorna. Fabriken i Vingåker hade byggts om och ställts in för modern storindustri och med sin sportbetonade syn på livet förstod både Vicken och Henken att en ny tid höll på att bryta in över Sverige. Det var söndagspromenadernas, rekreationssportandets tid och därför behövde folket sannolikt också "strömlinjeformade" kläder. Det var bakgrunden till "Sportsman" och "Clubman" och "Topman" som nu lancerades bland svensk ungdom av i dag. (Carl-Adam Nycop "Bil-bröderna Widengren" s 36; artikeln publicerad juli 1944 i månadstidningen Allt i fickformat)

(I 1 Kor 1:28-31) hamrar (Paulus) liksom in vers för vers, att den mänskliga visdomen inför Gud är idel dårskap. ... Hela apostelns framställning siktar fram emot detta, att för den kristne är Gud källan till allt starkt, allt vist och skönt, ja, till allt som i sanning är, så att den som han har kallat till gemenskap med sin Son och försatt i hans rike, allenast i honom skall hava sin glädje och stolthet och berömmelse. ... Att vara en kristen, menar Paulus, det är att intet hava, intet vara i sig själv, men hava allt och vara allt i honom, som för oss blivit till visdom från Gud, till rättfärdighet och helgelse och till förlossning. (Yngve Brilioth "Den kristnes ödmjukhet" s 26-27; tal vid kyrkoherde N.A.T. Hellbergs installation i Urshult 2:a sönd. efter Trefaldighet den 18 juni 1939)

Under åtskilliga diskussioner kom (Dag Hammarskjöld och jag) att långsamt upptäcka varandra. Jag var naturligtvis den underlägsne och antecknade i min dagbok, att jag här äntligen hade mött en överlägsen yngling, en karaktär av osedvanlig renhet och med lysande förstånd, dessutom ridderlig, hövisk, allvarlig. Jag hade inte tidigare i Sverige mött en man av hans kvalitet i min egen generation. (Sven Stolpe "Idyll och orosmoln" s 277; början av 1930-talet)

Sveriges demokratisering under 1800-talets senare hälft och 1900-talets början innebär framför allt, att nya samhällsklasser vuxit upp och arbetat sig fram till ledningen vid sidan av - och delvis undanträngande - de gamla. Striden har t.ex. stått om rösträtten; men inte för rösträttens egen skull utan därför, att de s.k. bredare lagren, sedan den allmänna rösträtten var vunnen, skulle kunna genomföra sina önskemål. ... Karl Staaff kämpade för en rösträttsreformm, så konstruerad, att regeringen efter engelskt mönster skulle framgå ur andra kammarens "folkvalda" majoritet. (Edvard Thermaenius "Demokratiens genombrott" s 12-13)

(Alf Ahlberg) skrev en liten studie över Sensommardagens filosofi, som jag minns att min far läste högt hemma efter middagen och uttryckte sin tillfredsställelse med. "Stor och stillsam glädje och frid, vilande och dock energifylld produktivitet - det är sensommardagens och de största människornas visdom." (Sven Stolpe "Idyll och orosmoln" s 83)

Somliga hävdade, att Anden och förståndet alltid är i strid med varandra, ett betraktelsesätt, som jag aldrig kunnat acceptera. Min övertygelse var, att kristendomen påverkar vårt förstånd i allra högsta grad och gör oss klarsynta och omdömesgilla. Min predikan talade nog också på den tiden (i början av 1910-talet) mera till förståndet än till känslan. (Lewi Pethrus "Medan du stjärnorna räknar" s 283)

En ung frälsningssoldat hade kommit till Vaxholms kår. Officerens röda tröja och hans likaledes vackra, röda hår lyste grant i sommarsolen, då han en dag kom promenerande på en gata, där han mötte Carl Andersson. Denne stannade och hälsade: ”Guds frid, röde gosse! Vad predikar du för något?” – ”Jag predikar helgelse”, svarade den något förvånade ynglingen. – ”Är du inte rädd, att det bär i diket för dig då? Du har ju inte mer än ett hjul på din vagn.” Oförstående och åtskilligt förlägen bad officeren om förklaring. Carl Andersson hade svaret färdigt, och det svaret innehåller en lärdom för varje ordets förkunnare: ”En vagn måste ha fyra hjul, om den skall rulla jämnt och väl. Vi, som predika, skola följa Pauli anvisning: Han predikade, att Kristus är för oss gjord till visdom, rättfärdighet, helgelse och förlossning. Glöm ej, att Kristus är för oss gjord till allt detta. Farväl, och Guds frid, min unge vän!” (H. Myrbäck "Carl Andersson i Vaxholm - Några minnesblad till hundraårsdagen av hans födelse" s 150)

Den icke minsta bland de faror Sundar har att möta är anfall av vilda djur. ... Han berättar om huru han en gång i en enslig, ofruktbar trakt blott med möda lyckades undkomma. Han hade en ung tibetan i sällskap men befann sig ett litet stycke framför sin följeslagare, då han plötsligt fick se en långhårig jak komma rusande. ... Rakt mot Sundar rusade den stora besten. Sundar var i livsfara. Det fanns intet träd, uppför vilket han kunde klättra, ty det var en ofruktbar ödemark. I sista minuten fick han syn på en möjlighet till räddning. Framför honom låg en klippa, tillräckligt hög för att kunna bli en tillflyktsort. Han sprang dit och klättrade uppför den. Tungt frustande rusade jaken runt klippan, men han hade kommit för sent, hans byte hade undkommit. Sadhuns hjärta fylldes av tacksamhet och en mäktig känsla av frid kom över honom. Under tiden anlände hans följeslagare till skådeplatsen, och då han fick syn på jaken vid foten av klippan och Sundar på toppen av denna började han ropa. Hans rop framkallade genast en hop vilda blodtörstiga rövare från hålorna i bergssluttningarna. De kastade stenar på jaken och drevo bort den sårad. Sedan vände de sin uppmärksamhet till de två vandrarna och började beröva dem allt vad de hade. Deras liv skonades emellertid, och de fördes till rövarnas grottboningar. Här började sadhun, så fort han fick tillfälle, berätta för dessa vilda, farliga män om den Gud i vars tjänst han stod. De lyssnade till honom och blevo så gripna av hans budskap, att de efter blott en timme lämnade tillbaka alla de saker de hade tagit och gåvo sina forna fångar mat och erbjödo dem husrum för natten. (E. Sanders - E. Judah "Sundar Singh" s 44-45; 1910-talet?; Barnbiblioteket Gullvivan 1925)

Jag har ju rest bland många folk, men ingenstädes har jag sett så mycket råhet, som bland svenskar. ... Det enda som skapar en verklig bildning, är sann tro på Gud. Därför är evangelii predikan det förnämsta folkbildningsarbete, som gifves i världen. Det förvandlar råa, gudlösa sällar till gudfruktiga och helgade människor, som ha sin lust uti att vandra i ljuset inför Guds ansikte. Och det är verklig bildning, ja "vishetens krona", såsom Syrak säger, d.v.s. den högsta vishet, som kan tänkas. (P. Waldenström "Bref från Liverpool"; bref daterat 1910-06-11; Jönköpings-Posten 1910-06-14)


ca 1900 - ca 1800

Nu kunna vi kalla kroppen känslo-medvetandet, själen själf-medvetandet och anden guds-medvetandet. Ty kroppen gifver oss bruket af de fem sinnena; själen inbegriper förståndet, som hjälper oss i vårt nuvarande lefnadstillstånd, jämte de rörelser, som utgå från de yttre sinnena; och anden är vår ädlaste del, som kom direkt från Gud, och genom hvilken allena vi kunna fatta och tillbedja honom. ... (Oomvända) människor kunna icke hafva något umgänge med Gud: själen, som än yttrar sig i förståndighet, än i sinnlighet, ofta i båda delarne, härskar öfver dem med obestridt välde. ... Och äfven hos den omvände äro andens krafter till en stor del undertryckta och ersättas, fastän mycket ofullkomligt, af själs- och kroppsförmögenheterna. ... Sålunda kunna vi finna att förståndet är icke blott bedrägligt, utan den farligaste af alla gåfvor, om det icke ledes af Guds Ande. Ty det kan kalla det onda godt, och det goda ondt: det kan göra mörker till ljus, och ljus till mörker, göra bittert till sött och sött till bittert. (G.H. Pember "Jordens första tidsåldrar och deras samband med den moderna spiritismen och teosofien" s 121-123)

Vishet är den bästa lott, förmer än guld och marmorslott och kosteliga pärlor; den vishet, som af Herren är, som vittne om hans allmakt bär och lifvets ädla kunskap lär. Och vishet är det bästa ar för alla folk och tidehvarf i Guds den Högstes fruktan. Välsignadt är det folk, som fått af Herren denna arfvelott; det folket växer stort och godt. (Zacharias Topelius "Nykarleby seminarium för folkskolans lärare" s 207; dikten skrevs år 1873 med anledning av seminariets invigning den 1 september samma år)

I en romantiserad skildring av livet i en skogsbygd i gångna tider heter det: "Året var gott. ... Men medan många tänkte på fyllda brännvinspannor och öltunnor, drogs andras håg mot silverskedar på kistebotten och högtidsdräkter, och åter andra hade sina tankar åt gästabud och marknadsvanor. Men byfogden i Boda, som var förfaren i konsten att läsa i bok, slog om vändbänken mot bordet om kvällarna och läste bibeln, och aldrig tröttnade han på berättelsen om Joseph i Egypti land. Fanns det väl någon visdom större än den, att magra år följa på de feta?" (Albin Widén "Goda år och nödår" s 241-242)

Den kvicke skämtaren Palmaer föreslog (under kung Oskar I:s tid, 1840-talet?), att riksens ständers överläggningsrum skulle förses med inskriften: "Här fattas visa beslut", och han tänkte sig svenska folket indelat i två huvudklasser: "folk utanför stånd och folk utan förstånd". (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1809-1859" s 542)

(Johan Albrecht) Bengel hade ... från pietismen fått en eggelse att grubbla öfver de yttersta tingen, och han fördjupade sig med synnerlig förkärlek i Johannes Uppenbarelse ("Die erklärte Offenbarung"; "60 Reden über die Offebarung") och inlät sig (stödd på Joh. Upp. 13:18) på apokalyptiska beräkningar. ... Herrens ord i Mark. 13:32 förstod han så: den gången kände ännu icke Sonen tid och timme för återkomsten, men senare fick han veta den och meddelade den i Joh. Upp. ... (Bengel) trodde, att Kristus skulle återkomma och det tusenåriga riket börja 1836, och då det året ingick, var hans anseende hos de fromma württembergska bönderna ännu så stort, att många läto sina fält ligga obrukade, alldenstund de säkert väntade världens undergång. Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria från reformationen till upplysningstidehvarfvet" s 668)

Med pickande hjärta, med rosblommand’ kind vid milan hos sin far han faller ner: ”Välkommen, välkommen, kär sonen min!” – ”Ack, jag har sett trollen och väl mer! Det är så mörkt långt, långt bort i skogen.” – ”Min son! Jag satt här i så månget år och är med Guds hjälp välbehållen. Den rätt kan läsa sitt Fader vår, han rädes varken fan eller trollen. Fast det är mörkt långt, långt bort i skogen.” (Erik Gustaf Geijer ”Den lilla kolargossen” s 82; 1835)

Mänska! vill du livets vishet lära, o, så hör mig! Tvenne lagar styra detta liv. Förmågan att begära är den första. Tvånget att försaka är den andra. Adla du till frihet detta tvång och, helgad och försonad, över stoftets kretsande planeter skall du ingå genom ärans portar. (Erik Johan Stagnelius ”Suckarnas mystär” s I:316)

En slav är den, som usla lustar jaga, Om kedjan aldrig skramlat kring hans fot. Blott det är dygd, att handla och fördraga Med enfald och med kraft och utan knot. Det blott en vishet finns - att emottaga Med lugn sin lott oaktat ödets hot: Du fåfängt söker den kring vida jorden Om i ditt bröst den ej är nedlagd vorden. (Erik Gustaf Geijer "Manhem" s 7)

Nu kunde det ju inte förnekas, att det var något märkligt men (adjunkten) Henriks predikosätt. Vältalig hade han alltid varit. Nu hade det kommit en mörk glöd i hans röst och ett fast grepp i tankarna, som det var svårt att slingra sig undan. Bara han inte hade varit så exalterad! Prosten suckade djupt. Egentligen var det skada att så mycket nit skulle skämmas av en sådan brist på vishet. Ty var den gode Henrik brinnande, så var han i varje fall inte varsam med elden. Mer än en gång hade prosten setat i sin bänk med slutna ögon och ett ansikte, som var såsom skuret i trä, bedjande i sitt hjärta, att alla blixtarna från predikstolen inte skulle ställa till ohjälplig olycka i församlingen. (Bo Giertz "Stengrunden" s 51)


ca 1800 - ca 1500

Grundsanning. Den enda eviga grund för allmän rättvisa, och hvars blotta följder alla lagar äro, är klar och enfaldig, som allt stort, och är denna: Att taga hvar sak för hvad den är. Hvilken enfaldiga och gudomliga verklighetens lag likväl fordra mera än man tror, fordrar, icke den lilla fjolliga, förflugna inbillning, som nu kallas kvickt snille, utan förstånd; och icke den lilla lifliga känsla, som man nu finner så söt, utan en fast och hög redlighet. (Thomas Thorild "En kritik öfver kritiker" s 260-261)

Hvad är visheten? En jämvikt mellan själens förmögenheter: känsla, bildning och urskillning. (Johan Henrik Kellgren "Kungörelse. Om sällskapet Pro Sensu Communi." s 194)

I (kungaparet Adolf Fredrik och Ulrika Eleonoras) närmaste omgivning utbildades så småningom en politisk grupp med en enda punkt på sitt program, nämligen att få slut på det parlamentariska system som rådde. ... (1756) nystades härvan utan svårighet upp av myndigheterna. ... De styrande försummade inte att göra det mesta möjliga av saken och dödsdömde utan betänkande de båda grevarna (Erik Brahe och Gustaf Jakob Horn) och sex andra personer, som alla avrättades på den öppna platsen framför Riddarholmskyrkan under stort militäruppbåd och väldig publiktillströmning. ... Riksdagen visste alltför väl vilken roll drottningen hade spelat och uppdrog åt prästeståndet att i egenskap av själasörjare förmana henne, varpå ärkebiskop Benzelius och biskop Troilius tilltvingade sig audiens och läste upp en skrift som undertecknats av ståndets alla ledamöter. Den fastslog att de avlivades blod ropade över dem som hade varit orsak till brottet. Där stod också att Herrens fruktan var den enda sanna visheten, vilket upplystes på förekommen anledning, ty prästerna hade klart för sig att drottningen var starkt besmittad av det franska fritänkeriet. ... Inte heller konungen undgick efterräkningar. ... Hans auktoritet som förut hade varit ringa var nu helt försvunnen, och de triumferande hattarna kunde fira sin seger med att dela ut partibelöningar till alla som på ett eller annat sätt hade visat nit och omsorg om friheten och konstitutionen. (Alf Henrikson "Svensk historia II" s 678-681)

Låt oss ta en riktig grund, vårt system på sanning bygga: ingen lär den sanning rygga att ju alla ha sitt pund. ... ... Kunskap är den söta spis, som förnuftet måste nära; sanning är den makten kära, som gör själen klar och vis. (Hedvig Charlotta Nordenflycht ”Ur Fruentimmers plikt att uppöva deras vett – Cronstedtska poemboken” s 84, 1741)

Jo større mandefald, des flere harpestrenge; og higen efter ry gjør hjertet koldt og hårdt. Mit råd er simpelt det: man skal poeter haenge; haeng talere, så går og tyranniet bort. (Ludvig Holberg "Til onde poeter og lovtalare" s 283)

Den 5 december 1613 klockan 6.22 förmiddagen fick (runforskaren Johan Bureus) en uppenbarelse i Tuna i Dalarna, där han befann sig på resa med sin forne elev Gustav II Adolf; exakt vad han upplevde har han inte anförtrott eftervärlden, men det hade att göra med vissa data beträffande världens yttersta tid. Uppenbarelsen ledde honom in på mångåriga kryptiska studier där vilddjurets tal i Uppenbarelseboken och profeten Hesekiels uppgifter om måtten på Israels tempel spelade en viktig roll vid sidan av diverse astrologiska beräkningar och bokstävernas talvärden i vissa heliga ord, och allt det där har han lagt fram bland annat i en konstig bok med titeln Nordlandalejonsens Rytande, där det meddelas att år 1647 kommer den första domen och tusenårsriket inträder, men 1673 inträffar Kristi sista tillkommelse och den yttersta domen. (Alf Henrikson "Svensk historia II" s 897)

Gud har sina nådevingar utbredda öfver alla gudfruktiga och trogna, och det kan ingen förföljelse hindra och förtaga. Herre, din nåd räcker, så vidt som skyarne gå. Hvar nu densamma är, där är Guds boning och närvarelse, hvilken ingen tyrann kan hindra. (Johann Arndt "Johann Arndts Andliga Skattkammare" I:368 i kommentar till Ps 61:5-6)

1515 blef (Martin Luther) vald till distriktsvikarie för Meissens och Thüringens 10 augustinkloster. ... Så småningom ... förhöll han sig kritiskt med hänsyn till många helgonlegender och vallfärderna, som enligt hans mening rubbade förhållandet till ifrågavarandes egen kyrka. ... Icke ens Erasmus (från Rotterdam) fann nåd för Luthers ögon. I mars 1517 uttalade han sin fruktan för, att den berömde humanisten icke lade tillbörlig vikt vid Kristus och Guds nåd, och för, att det mänskliga i hans ögon skulle hafva mera att betyda än det gudomliga. "Tiderna", säger han, "äro farliga, och ingen är en kristen eller en vis man, därför att han är en grek eller en hebré. Hieronymus kunde trots sina 5 språk icke mäta sig med Augustinus, som blott kunde ett." (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria från reformationen till upplysningstidehvarfvet" s 50-53; Luthers utveckling till reformator)


ca 1500 och tiden dessförinnan

Någon gång under 1400-talets lopp började italienska humanister att tala om sitt eget tidevarv som en tid av "rinascita", återfödelse eller pånyttfödelse, en term som förvandlades till periodbeteckningen renässans. ... Trots att det svenska 1500-talet ofta karaktäriseras som en "medeltida" epok kom renässansen i dess ursprungliga bemärkelse - strävan att återupprätta det klassiska språket och kulturarvet - att få avgörande betydelse för seklets lärdomskultur. ... Fundamental för humanisternas gärning var övertygelsen att ett gott språk ledde till sann visdom - en väl formulerad tanke var också en klart tänkt tanke. Vältaligheten, "eloquentia", kom därmed att få en avgörande roll i humanisternas bildningsideal, genom att behärska språket behärskar vi tanken, och genom att behärska tanken når vi visheten. (Håkan Håkansson "Den lärda världen" s 116-117)

(Krigsguden) Tyr (en av de tolf gudomlige Asar) är så vis, att man haft för bruk säga om den, som utmärker sig genom synnerlig klokhet, det han liknar Tyr. (A.M. Strinnholm "Svenska folkets historia från äldsta till närwarande tider - Första bandet" s 173; Nordiska Gudasagan)

Med den orättfärdige domaren (Luk 18:2-5), som inte fruktar Gud, inte heller bryr sig om människan, menar (Jesus) utan tvivel Antikrist, emedan denne är en djävulens son och ett Satans redskap. (Hippolytus, The Ante-Nicene Fathers V:216)

Jfr Test. Naft. 8:4 ... om dem som gör det goda: ”djävulen skall fly från er, och de vilda djuren skall frukta er, och änglarna skall taga sig an er”. (Lars Hartman ”Ur Markusevangeliet” s 38 i kommentar till Mark 1:9-13)

Epikurismen har kallats njutningens filosofi; om härmed avses njutning i vulgär mening är det icke riktigt. Den vise skall veta att behärska sig och ej sträva efter njutningar, som kostar mer än det smakar. Han kan finna lycka även oberoende av yttre omständigheter. Dess råd lyder: "lev i obemärkthet!" (Martin P:n Nilsson-Krister Hanell "Forntidens historia" s 184)

För stoikerna var den högsta dygden vishet, och den utgjorde samtidigt själva livsmålet. Epikuréerna ville odla visheten, men ansåg att det var största möjliga lust resp. frånvaro av smärta som utgjorde människans livsmål eller livslycka. (Richard Grügiel-Adolfsson "De kommer från syd och öst - Invandrar- och flyktingarbete i Växjö stift" s 39; Växjö Stifts Hembygdskalender 1997/98)

De tre grunddygderna (i Kina) äro vishet, mod och humanitet. Vishet består ej i att veta allt, utan sovra fram det goda. (Emilia Fogelklou "Samhällstyper och medborgarideal" s 34; Det gamla Kina)


Att avrunda med:

Någonstans läste jag om Västerlandets och Österlandets sagoskatt. I öster handlar det om att vinna vishet. Västerlänningen drömmer mest om evig ungdom. (Liselotte J Andersson "Skatter dolda i mörkret" s 13-14)


Sångarna:

Dig, ljusens Fader! vare pris: Jag fick till rikedom Det ord, som gör den fromme vis Och gör den vise from. (JO Wallin: Psalm 141:1; jfr Psalmer och Sånger 63:1)

Lofva vill jag Herran, Herran, Ty han hafver hört min röst. Han är, då all hjelp syns fjerran, Dock min starkhet, sköld och tröst. Han de ondas kraft förtager Och sitt barn ur faran drager. (G Ållon: Psalm 264:1; jfr Psalmer och Sånger 8:1)

Om Gud än på mörkaste vägar dig för Och djupt ned i dalen det bär, Där vilddjurens stämmor kring dig du hör, O, räds ej, din hjälp är när. När morgonen kommer, när morgonen kommer Och solen framstrålar i höjd. När morgonen kommer, när morgonen kommer O, då blir det jubel och fröjd. (AL Skoog: Andliga sånger 1936 nr 433:2)

Med Jesus fram i de bästa åren Till Andens källa till livets ljus! Då själen ännu är ung som våren, Fram till Guds tempel, till Herrens hus! Där får du del av Guds Andes råd, Där växer visdom, där flödar nåd. (JA Eklund: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 531:1; jfr Psalmer och Sånger 283:1)


Egna kommentarer och funderingar:

Den synoptiska bakgrunden i Luk 24:45 antyder, att det lilla vilda djurets tal skall sökas i de heliga skrifterna. Jämför Egna kommentarer och funderingar till Upp 13:18b.


Paulus sade till de troende i Korint: "Var (finns) en vis? Var (finns) en skriftlärd? Var (finns) den här tidålderns debattör? Har inte Gud visst/förvisso gjort utsmyckningens/’den utsmyckade världens’ vishet dåraktig? (1 Kor 1:20)

Paulus sade till de troende i Korint: “Er tro må ej vara i människors vishet, emellertid/utan i Guds förmåga. Men vi samtalar en vishet i/bland dem som är fullkomliga, men inte en vishet av den här tidsåldern, inte heller av den här tidsålderns ledare, de som är gjorda overksamma.” (1 Kor 2:5-6)

Paulus sade till de troende i Korint: “Vem har fått kunskap om Herre(n)s förstånd, som skall dra en slutsats åt Honom? Men vi har Kristi förstånd.” (1 Kor 2:16)

Vi vet att 'varje den'/‘var och en’ som har avlats (och avlas) ut ur Gud inte missar (Hans mål), emellertid/utan att den som har avlats ut ur Gud håller/’är rädd om’ sig själv (א,* א), och den onde rör honom inte. (1 Joh 5:18)


Grekiska ord:

nous (förstånd) (i NT + exempel i Apokryferna) Luk 24:45; 1 Kor 2:16; Upp 13:18 – Salomos Vishet 4:12; 9:15; Susanna v 9; Rom 1:28; 7:23,25; 11:34; 12:2; 14:5; 1 Kor 1:10; 14:14-15,19; Ef 4:17,23; Fil 4:7; Kol 2:18; 2 Thess 2:2; 1 Tim 6:5; 2 Tim 3:8; Tit 1:15; Upp 17:9.

psêfizô (rösta om) Luk 14:28; Upp 13:18.


Ytterligare studier:

2 Mos 36:1; 5 Mos 4:6; 2 Krön 1:10-12; 2:12; Job 9:4; Ordsp 10:13; 14:33; 17:24; 23:23; Hes 28:4; Upp 17:9.


G. Ahlström "The House of Wisdom"; Svensk Exegetisk Årsbok 44 (1979): 74-76.

Henri Blocher "The Fear of the Lord as the 'Principle' of Wisdom"; Tyndale Bulletin 28 (1977): 3-28.

Gordon Haddon Clark "Wisdom in First Corinthians"; Journal of the Evangelical Theological Society 15.4 (Fall 1972): 197-205.

Michael V. Fox "Ideas of Wisdom in Proverbs 1-9"; Journal of Biblical Literature 116.4 (1997): 613-633.

Jeffrey S. Lamp "Wisdom in Col 1:15-20: Contribution And Significance"; Journal of the Evangelical Theological Society 41.1 (1998): 45-53.

Dan G. McCartney "The wisdom of James the just"; Southern Baptist Journal of Theology 4.3 (Fall 2000): 52-64.

W. Stanford Reid "The Beginning of Wisdom"; The Evangelical Quarterly 48.3 (July-Sept. 1976): 144-153.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-20; 2012-07-10; 2015-07-18)

Till sidans topp

13:18b ... ty det är en människas antal, * (P47, א,* א) sexhundrasextiosex (א,* א: femininum).

Ord för ord (7 ord i den grekiska texten): (ett)-antal ty (en)-människas är, sexhundra sextio sex.


1883: ... ty det är en människas tal, och dess tal är sex hundra sextiosex.

1541(1703): ... ty det är ens människos tal, och dess tal är sexhundrad sextio och sex.

LT 1974: Talvärdet av bokstäverna i hans namn är 666.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Lamek talade till sina kvinnor:) "Det har varit (och är) utverkat rättvisa sju gånger ut ur/av Kain, men sjuttiosju gånger ut ur/av Lamek."(1 Mos 4:24, Grekiska GT)

Noa var (‘hela tiden’/-) sexhundra år, och översvämningen av vatten blev uppå jorden. (1 Mos 7.6, Grekiska GT)

Isai avlade sin förstfödde Eliab ... Asom/Osem den sjätte, David den sjunde. (1 Krön 2:13a,15, Grekiska GT)

Israels folks mäns antal ... Bebais söner 623, Asgads söner 3222, Adonikams söner 666 (maskulinum), Bigvais söner 2056. (Esra 2:2b,11-14, Grekiska GT)

Israels folks män ... Bebais söner 628, Asgads söner 2322, Adenikams söner 667 (maskulinum) ... Bagois/Bigvais söner 2067. (Neh 7:7b,16-19, Grekiska GT)

Folkets ledare: ... Asgad, Bebai, Adonia, Bagoi/Bigvai. (Neh 10:14a,15b-16a, Grekiska GT)

Sex skall vara en utsaga som vaktas (av) en son av fördärv. (Ordsp 24:22aa, Grekiska GT)

(Babylons kung) ... gjorde en guldavbild, dess höjd sextio alnar och dess bredd sex alnar. (Dan 3:1a, Grekiska GT)

(Tobit) var (‘hela tiden’/-) femtioåtta år, när han fördärvade ögonen, och efter åtta år ’såg han upp’/’fick han sin syn’. (Tobit 4:2a, BA)

(Salomo sade till Herren:) “Du har ordnat varje ting alltigenom/’från början till slut’ (med) mått och antal och ställning/våg.” (Salomos Vishet 11:20b)

En mans liv (är) i ett antal dagar, och/men Israels dagar är tallösa. (Syr 37:25)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Petrus frågade Jesus:) "Herre, hur många gånger skall min broder missa (Guds mål) ’in i’/mot mig och jag skall låta honom vara? Ända till sju gånger?" Jesus säger till honom: "Jag säger inte till dig ’ända till sju gånger’, emellertid/utan ’ända till sjuttio gånger sju’." (Matt 18:21b-22)

(Den rika människan som inte hade tagit hand om den utblottade mannen) talade: "Jag frågar/ber dig så, fader, att du må sända (Lasaros) ’in i’/till min faders hus, ty jag har fem bröder, så att han allvarligt må vara vittne för dem, för att ej och/också de må komma in i den här plågans plats." (Luk 16:27-28)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Jesus (א,* א, A) säger till (kvinnan): “Dra dig tillbaka, ’höj din röst’/’kalla på’ din man, och kom hitåt.” Kvinnan svarade och talade * (א*, A): ”Jag har inte en man.” Jesus säger till henne: ”Fint talade du, att du (א,*א) inte har en man, ty fem män hade du, och den som du nu har är inte din man. Det här har du talat (och talar) sannerligen/’i sanning’ (א,* א).” (Joh 4:16-18)


Hembygdens predikan:

Gud är aldrig vare sig brödlös eller rådlös och hos honom finns alltfort dolda förråd och fyllda förråd, låt oss inte glömma de', mina vänner, när bekymren omkring oss hopar sig och vi står där frågande, hur vi skall bära oss åt. Hallesby säger: ”Svårigheterna som Herren sänder oss äro förelöpare för hans under med oss.” Och fortsätter Hallesby: ”Rik välsignelse gömmer sig bakom varje svårighet, och när Herren har fått mig att erkänna, att jag icke vet någon råd, då är hans under förestående.” Och de' vågar vi nog säga varandra, mina vänner, att om det finge bliva lite mer av Gudsförtröstans bärande kraft hos människor, så skulle det med all säkerhet bliva lite mindre bekymmer när det gäller brödfrågans lösning i tiden. ... Och det är sant även med avseende på vår ofta så underliga och komplicerade tid och situation, att ”mörkaste natt skall ljusna och bittraste kval få ro, blott vi lär oss att vandra på bönernas Himlabro”. (Pastor Arne Sundvall, Svenska Alliansmissionen, 1900-talets senare del)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

En uppfattning (om talet 666) går ut på att det skulle vara det grekiska ordet för djur som avses. Denna bild dominerar ju Upp 13 och ordet ger talvärdet 666. Ett helt annat förslag till lösning är att jämföra talet sex med sjutalet, som i Bibeln är ett heligt tal. Talet sex är alltid steget efter, även om det mångfaldigas. Om sjutalet står för den gudomliga sanningen, är talet sex symbolen för den falska religionen. Man kan för övrigt tänka på hur ett av de bibliska orden för synd egentligen betyder att ”missa målet”. (Paul Wern ”Glimtar från Patmos” s 115)

Kristna läsare kan ha lagt märke till kontrasten mellan vilddjurets tal, 666, och Jesu tal, 888 (summan av de grekiska bokstäverna Jesous). I 888 skulle man kunna se den överflödande fullkomligheten, det trefaldiga 7+1. Å andra sidan antyder 666 det trefaldiga misslyckandet att nå fullkomlighet, 7-1. (J. Massyngberde Ford "Revelation" s 226)

Det var då, vi såg dom. En trupp Tengilsmän, sex spjutmän på svarta hästar. De dök upp, där stigen krökte runt en bergvägg, och kom travande rakt emot oss. ”Nu gäller det livet”, sa Jonatan. (Astrid Lindgren "Bröderna Lejonhjärta" s 188)

Platonov: Vem skådar mitt norra öga?! Är det inte satans svärfar! Världens farligaste människa! Den kusligaste odödlige som världen skådat! ... Är det inte du som gjuter skräck och fasa i universum, både dag och natt! Det var länge sedan jag såg dig, du människodräpare, du sexhundrasextiosex! Hur är det, gamle vän! Utgjut dig över något! Låten oss lyssna till den store Osip. (Anton Tjechov "Platonov" s 45)

Jag har sysselsatt mig med forskningar i - patriarktabellerna och Genesis. Från denna forskningsresa har jag nu återvändt, och den har, som jag tror, icke varit utan ganska kuriösa resultater. ... Hvem, utom undertecknad, intresserar sig för Methusalems tal 969 och Lamechs tal 777? (Viktor Rydbergs brev II " Brev från Viktor Rydberg 1855-1881" s 64; brev 22 mars 1869 till Hans Forssell)

Då (Angélique) en morgon letade efter något på en hylla i verkstaden, fann hon där bland broderverktyg, som icke längre begagnades, ett mycket gammalt exemplar af "Gyllne legenden" af Jacobus de Voragine, i fransk öfversättning. Denna öfversättning med tryckåret 1549 hade förmodligen en gång inköpts af någon mässhakbrodör för bildernas skull, som voro fulla af nyttiga upplysningar angående helgonen. . . . Helgonen äro omgifna af djäflar, otaliga onda andar. "De svärma ofta omkring oss såsom flugor och fylla luften utan tal. Luften är lika så full af djäflar och onda andar som solens strålar är full af stoft. Det är såsom en rök." Och den eviga striden begynner. Helgonen segra alltid, och de måste alltjämt förnya sin seger. Ju fler djäflar man förjagar, desto fler kommer det tillbaka. Man räknar 6,666 stycken i kroppen på en enda kvinna, som Fortunatus befriar från dem. De sprattla, de tala och ropa med de besattas röster och sätta deras kroppar i skakning som af en storm. De tränga in i dem genom näsan, öronen, munnen, och de draga ut ur dem med rytande läten efter dagar af förfärlig strid. (Emile Zola "Drömmen" s 19,22)

Det finns i detta djur, när han kommer, en sammanfattning gjord av all slags orättvisa och svek, för att all avfällig makt som flödar in i och innesluts i honom, må sändas in i eldens ugn. Därför skall, passande nog, hans namn ha talet sexhundrasextiosex, då han i sin person sammanfattar allt hopkok av ondska som ägde rum före översvämningen, beroende på änglarnas avfall. Ty Noa var sexhundra år när översvämningen kom över jorden. ... (och) den bild som sattes upp av Nebukadnessar hade i sanning en höjd av sextio alnar, medan bredden var sex alnar. ... (Dessa tal) visar på talet av namnet på den människa i vilken hela avfallet på sextusen år koncentreras. (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 558)


Att fortsätta med:

ca 2000 - ca 1900

Även i vår tid ... skrivs det böcker om och förkunnas att det kan vara så att tiden för Jesu återkomst snart är inne. I ett sådant sammanhang pekar man på ett antal av ”tidens tecken”. ... Det så kallade vilddjurets tal 666 dyker upp i allt fler sammanhang (Nästa gång du skriver www på datorn kan du tänka på att bokstaven w i det hebreiska alfabetet har talvärdet 6). ...Min inställning till resonemang av det här slaget är något vacklande. Å ena sidan kan jag tycka att det är spännande att hitta nya bottnar i Bibeln, eftersom jag är övertygad om att Bibeln talar rakt in i vår tid och mitt eget liv. ... Å andra sidan kan jag inte låta bli att tycka att det finns en risk att bli alltför fascinerad av det som komma skall på bekostnad av nödvändigheten att leva som kristen här och nu. (Elisabeth Sandlund ”Fortsättning följer ...” s 97,99-100)

Så kom ju inte Jesus som han borde gjort. Öknen blomstrade under judiska nybyggares händer, den heliga tempelplatsen kom i judarnas händer 1967, men ingen Jesus kom. Talet 666 stämde på ett otal personer och prismärkningens streckkoder hade 3x6 streck, EU konstruerades om till det gamla Romarriket. ... Och slutligen mördades Palme. Men Jesus kom inte ändå. Mycket av den förkunnelse jag mötte stod inte pall mot verkligheten. (Roland Eckerby "Jesu andra tillkommelse" s 112)

Harry och Ron läste: "Det urgamla studiet av alkemi har att göra med tillverkandet av De vises sten, en legendarisk substans med häpnadsväckande krafter. Stenen kan förvandla vilken metall som helst till rent guld. Den frambringar också Livselixiret, vilket ger den som dricker det evigt liv. Det har förekommit många rapporter om De vises sten under århundradenas lopp, men den enda Sten som för närvarande existerar tillhör mr Nicolas Flamel, den berömde alkemisten och operaälskaren, som firade sin sexhundrasextiofemte födelsedag förra året och framlever ett stilla liv i Devon med sin fru Perenelle (sexhundrafemtioåtta år)." ... "Inte konstigt att vi inte kunde Flamel i den där boken 'En studie över den senaste utvecklingen inom trollkonsten'", sade Ron. "Han är ju inte precis ny om han är sexhundrasextiofem år, ell