Tolfte kapitlet
snabbnavigation till verserna:
1a | 1b | 2 | 3 | 4a | 4b | 5a | 5b | 6 | 7-8 | 9 | 10 | 11 | 12a | 12b | 13-14 | 15-16 | 17 | 18 (13:1a)
12:1a Och ett stort tecken skådades i himlen ...
Ord för ord (7 ord i den grekiska texten): Och (ett)-tecken stort skådades i '-en himmel'/himlen
1883: Och ett stort tecken syntes i himmeln ...
1541(1703): Och i himmelen syntes ett stort tecken ...
LT 1974: Sedan utspelades ett stort skådespel i himlen, och det visade vad som kommer att inträffa.
Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):
(Mose sade till Israel:) “Herren gav stora och onda tecken och förebud inför våra ögon i Egypten, i/med Farao och i/med hans hus.” (5 Mos 6:22, Grekiska GT)
(Profeten sade till Davids hus:) “Herren skall själv ge er ett tecken.” (Jes 7:14a, Grekiska GT)
(Kungen sade:) “Stora och stabila/starka (är den högste Gudens tecken och förebud)!” (Dan 3:33a eller 4:3a, Grekiska GT)
(De falska gudarna) må inte/förvisso ej i/bland nationer visa tecken i en himmel. (Jeremias brev v 66a)
Den Senare Uppenbarelsen:
Siare från uppstickanden/öster blev till sidan av in i (ett vanärat) Jerosolyma/Jerusalem och sade: “Var är Den som har fötts fram, en judarnas kung? Ty vi har skådat Hans stjärna i uppstickandet/öster, och vi har kommit (för) att kasta oss ner inför Honom (för att hedra Honom).” (Matt 2:1b-2)
(Jesus sade till sina lärjungar:) ”Människans Sons tecken skall föras/komma till ljus i himmel/himlen.” (Matt 24:30a)
(Jesus sade till Sina lärjungar:) “De/det skall vara stora skakningar och 'enligt platser'/'på den ena platsen efter den andra' svälter/svält och plågor, både/vidare förskräckliga ting och det skall vara stora tecken från en himmel.” (Luk 21:11)
Aposteln, den åttonde och en av de sju:
(Jesus) gav ett tecken, då Han hade skickat bort (avslöjandet) genom Sin budbärare till Sin slav Johannes. (Upp 1:1b)
Egna kommentarer och funderingar:
I Johannes evangelium möter vi särskilt de många tecknen (Joh 11:47; 12:37; 20:30). Här i Uppenbarelseboken möter vi särskilt de stora tecknen (Upp 12:1; 13:13; 15:1).
Jämför Egna kommentarer och funderingar i Upp 12:15-16 till det grekiska ordet ”potamoforêtos”.
Ytterligare studier: 5 Mos 29:3; Ester 10:3f(F6).
(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-14; 2012-07-06; 2015-04-24; slutlig version 2018-08-06)
Till sidans topp12:1b ... en kvinna som var (och hade varit) höljd i solen och (med) månen nedanför sina fötter och uppå sitt huvud en krona av/med tolv stjärnor.
Ord för ord (19 ord i den grekiska texten): (en)-kvinna varande-(och-havande-varit)-höljd-i '-en sol'/solen, och '-n måne'/månen nedanför '-na fötter'/fötterna sina och uppå '-et huvud'/huvudet sitt (en)-krona (av)-stjärnor tolv.
1883: ... en kvinna klädd med solen, och månen under hennes fötter, och på hennes hufvud en krona af tolv stjärnor.
1541(1703): ... en qwinna beklädd med solene, och månen under hennes fötter, och på hennes hufwud en krona af tolf stjernor.
LT 1974: Jag såg en kvinna, iklädd solen, med månen under sina fötter, och en krona av tolv stjärnor på sitt huvud.
Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):
(Josef sade till sina elva bröder:) “Jag drömde en dröm . . . precis som (om) solen och månen och elva stjärnor kastade sig ner inför mig (för att tillbe mig).” (1 Mos 37:9b, Grekiska GT)
(Debora och Barak sade: “Må) de som välkomnar (Herren vara) som en sols utgång i sin förmåga.” (Dom 5:31a, Grekiska GT, B)
(David sade:) “Herren talade till min Herre: ’Sitt ’ut ur’/vid Mina rätta/högra (delar), ända till Jag – alltefter omständigheterna – må sätta Dina fiender till en fotapall av/för Dina fötter.’” (Ps 110:1, Grekiska GT)
(Psalmisten sade:) “Lova (Herren), sol och måne. Lova Honom, alla stjärnorna och ljuset.” (Ps 148:3, Grekiska GT)
(Salomo sade om kvinnan:) “Vem (är) den här som böjer sig ’ut ur’/ut som om (hon var) en tidig morgon, fin som en måne, utvald som solen, en bestörtning/skräck som (om hon) var (och hade varit) en soldatavdelning?” (Höga Visan 6:10, Grekiska GT)
(Jesus, Syraks son, sade:) “En uppstickande sol i Herrens högsta ting (är) en god kvinnas skönhet i hennes bostads utsmyckning.” (Syr 26:16)
(Jesus, Syraks son, sade:) “Vördnadsvärdas beskrivning (är) ’genom varje’/alltid vishet, men den tanklöse förändras som en måne.” (Syr 27:11)
Den Senare Uppenbarelsen:
(Jesus sade till ‘Sina lärjungar’/’Sin brud’:) “Dagar skall komma när – alltefter omständigheterna – brudgummen må lyftas bort från (er).” (Mark 2:20a)
(Jesus sade:) “David själv talade i den Helige Ande: ’Herren (א,* א; A) talade till min Herre: ”Sitt ut ur Mina rätta/högra delar, ända till (dess att) Jag – alltefter omständigheterna – må sätta Dina fiender (som) en fotapall (א,* א; A) av/till Dina fötter.”’” (Mark 12:36)
(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Tecken kommer att vara i sol och måne och stjärnbilder.” (Luk 21:25a)
Aposteln, den åttonde och en av de sju:
Den som segrar skall på det här sättet höljas i vita kläder. (Upp 3:5a, ”Sardes”)
(Jag ger dig råd att köpa från sidan av Mig) vita kläder, för att du må hölja dig i (dem) och (att) din nakenhets skam ej må göras synlig. (Upp 3:18b, ”Laodikeia”)
(Äldste) som var (och hade varit) höljda i vita (ting) (א,*א) och (med) kronor av guld emot sina huvuden. (Upp 4:4b)
Den som sitter emot (den vita hästen) hade en båge, och en krona gavs Honom. ... (Upp 6:2b)
När Den öppnade det femte sigillet, skådade jag nedanför offeraltaret själarna av de människor (א,* א) som hade varit (och var) slaktade på grund av Guds utsaga och på grund av det vittnesmål som de (hela tiden) hade. (Upp 6:9)
Och solen blev svart som en säck av hår, och hela månen blev som blod och himlens stjärnor föll emot (א,* א) jorden. (Upp 6:12b-13a)
(Jag skådade en mycken/månghövdad folkskara) som stod inför ‘tronens ögon’/tronen och inför den lille Baggens ögon, som var höljda i vita dräkter och (med) dadelkvistar i sina händer. (Upp 7:9b)
Och en * (א,* א) av de äldste svarade och sade till mig: “De här, de som är (och har varit) höljda i de vita dräkterna, vilka är de, och varifrån har de kommit?” (Upp 7:13)
Och den fjärde budbäraren lät sin basun ljuda. Och tredjedelen av solen slogs och tredjedelen av månen och tredjedelen av stjärnorna, för att tredjedelen av dem måtte fördunklas och (att) dagen ej måtte ’föras till’/ge ljus (under) tredjedelen av den och natten likaså. (Upp 8:12)
Och jag skådade en annan stabil/stark budbärare som steg ned ut ur himlen, som/’och han’ var (och hade varit) höljd i ett moln. (Upp 10:1a)
Jag skall ge (myndighet) åt mina två vittnen, och de skall profetera (i) ettusentvåhundrasextio dagar och vara (och ha varit) höljda i säck. (Upp 11:3a)
Exegeter, evangelister med flera:
Att börja med:
Månen, solen och stjärnorna återfinns i Josefs dröm och syftar där på fadern Jakob, mamman Rakel och de tolv sönerna, 1 Mos 37:1-11. (Leif Carlsson ”Tröst och trots – Uppenbarelseboken” s 150-151)
De tolv stjärnorna i Europarådets emblem symboliserar bland annat tidens gång rytmiserad i dagens tolv timmar och årets tolv månader. Emblemet för den institution där jag nu har äran att tala stärker mig i min övertygelse att jag talar till människor som kännbart förnimmer den plötsligt ökade hastigheten hos europeisk tid som vi idag (den 10 maj 1990) bevittnar. Alltså till människor som förstår också mig, en person som inte bara vill utan också är direkt skyldig att omsätta denna hastighetsökning i politisk handling. . . . Allt tyder på att vi inte får vara rädda för att drömma om det till synes omöjliga, om vi vill att det till synes omöjliga skall bli verklighet. Utan drömmar om ett bättre Europa kommer vi aldrig att bygga ett bättre Europa. De tolv stjärnorna i ert emblem uppfattar jag inte som ett uttryck för den stolta övertygelsen att Europarådet skall bygga ett himmelrike på jorden. Något himmelrike på jorden blir det aldrig. De tolv stjärnorna tolkar jag som en erinran om att det kan bli lite bättre på jorden, om vi ibland vågar se upp mot stjärnorna. (Vaclav Havel "Tal vid Europarådets parlamentariska församling 1990-05-10 i Strasbourg" s 12,25)
Vi såg en flod, men mor sade att det inte var Vistula. Sedan kom betande kor, röda, svarta och brokiga. Vi såg får. Världen låg som en öppen Mosebok. Månen och de elva stjärnorna kom fram och bugade sig för Josef, Egyptens kommande härskare. (Isaac Basjevis Singer "På vår gata" s 112; Resan)
Nu lyfte (sveakungens dotter) Astrid sina ögon till (sin man den norske kungen) Olof Haraldssons ansikte. Då gav hon till ett anskri. "Kung, Olof, ditt ansikte skiner!" ropade hon. Medan Astrid talade, hade Herren Gud upplåtit kung Olofs ögon för en syn. Alla himlens stjärnor såg han begiva sig från sina platser och flyga kring himlen som svärmande bin. Men plötsligen hade de alla förenat sig över hans huvud och bildat en glansomfluten krona. "Astrid", sade han med bävande röst. "Gud har talat till mig. Jag ska bli Guds helgon. ... Nu är himmelens härlighet given mig. Om du är svag, så är jag Herrens hjälte." ... Och i stor mildhet upplyfte han den darrande gestalten, och ömt stödjande henne ... vände han med Astrid åter till kungsgården. (Selma Lagerlöf "Drottningar i Kungahälla" s 64-65)
De forskningar, som i senare tider verkställts i arabernas vetenskapliga litteratur, särskildt den astronomiska, ådagalägga med hvilket skarpt och fint sinne för vetenskaplig metod de gingo tillväga. . . . De arabiska stjärneobservationerna vittna om beundransvärd flit och ihållighet. Man känner bland annat en astronomfamilj, som under ett halft århundrade, från år 885 till år 933, ägnade oaflåtlig uppmärksamhet åt planeternas banor och noterade alla skiljaktigheter, som förekommo mellan dessa iakttagelser och de för handen varande planet-tabellerna. De förnämsta astronomiska lärosätena voro de i Damascus, Bagdad, Kairo och Samarkand, där den arabiska medeltidens siste astronom, Olugh Begh, grundade ett observatorium. Bredvid de vetenskapliga studierna i astronomien bedrefvos äfven de astrologiska. . . . Jag har själf genomgått de förnämsta af den europeiska medeltidens astrologiska skrifter, och hvad som då särskildt fäst min uppmärksamhet är, att allt hvad som finnes af astronomiska kunskaper i desamma är, i likhet med de astrologiska trosmeningarna, hämtadt från namngifna arabiska författare. Hvad greker och romare under den klassiska tiden i den vägen uträttat, hade blifvit alldeles förgätet, och ehuru desse europeiske astrologer, t. ex. Bonatti, känna Ptolemaeus, är denna kunskap icke grundad direkt på Ptolemaeus' egna skrifter, ty i det västra Europa funnos af dem inga afskrifter och knappt någon man, som kunde läsa grekiska, och hvad byzantinska riket angår, förvarades där visserligen ptolemaeiska skrifter i biblioteken, men de lågo där i det närmaste obegagnade. Den västerländska medeltiden kände Ptolemaeus endast genom förmedling af arabiska öfversättningar. (Viktor Rydberg "Den äldre medeltidens kulturhistoria" s 508-510; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1887)
Man har betraktat påfven Gregorius den store såsom den, hvilken paganiserat kristendomen och gjort det med full medvetenhet, emedan han insåg, att de lägre sociala lagrens psykiska tillstånd var sådant, att de omöjligen kunde anamma en rent andlig och äkta kristendom, och att man fördenskull måste göra dem medgifanden i många stycken och nöja sig med att gifva de hedniska elementen i deras föreställningsvärld och seder en kristlig anstrykning, då man inte kunde utdrifva dem. . . . Tron på de hedniske gudarnes realitet var allmän under kyrkofädernas tid och stöddes af dem, och den höll sig uppe under medeltidens alla århundraden. Ja, genom den i medeltiden återuppblomstrande astrologien återfingo Saturnus, Jupiter, Venus, Mars och Mercurius ett slags välde öfver världen, dock begränsadt genom den gudomliga allmakten. Det inflytande som tillskrefs stjärnorna öfver människornas öden, utgick icke från de materiella himmelskropparne som blott sådana, utan än mer från de andeväsen, som enligt den allmänna, äfven af kyrkolärare hyllade meningen, förde dessa stjärnor i sina banor. De ortodoxe kyrkolärarne ansågo dessa andeväsen som änglar, stjärneänglar; astrologerna och deras anhängare ha efter all anledning ansett dem vara de hedniska väsen, hvilkas namn de buro. Kyrkans i det hela fruktlösa och ofta afbrutna kamp mot astrologien var i själfva verket en strid mot en stjärnepolyteism, som i grunden var blott en sida af den antika polyteismen. De egenskaper astrologerna tillskrefvo stjärneväsendena Saturnus, Jupiter, Venus, Mars och Mercurius, äro också att återfinna hos de antike gudarne med samma namn. Stjärnan Venus t. ex. bär gudinnan Venus' karakter, stjärnan Mars är en krigets och blodsutgjutelsens vän likasom krigsguden af samma namn. (Viktor Rydberg "Den äldre medeltidens kulturhistoria" s 149-151; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1887)
Den art af vidskepelse, som (i kejsartidens Rom) framför andra gjorde anspråk på att vara vetenskaplig till sin natur, var astrologien, och den kunde dess lättare göra det som flere af tiderns förnämste astronomer voro astrologer på samma gång. . . . Josephus, den bekante judiske häfdatecknaren, försäkrar, med stöd af äldre författare, att Abraham, patriarken från Ur i Kaldéen, var på sin tid en storhet bland Babylons stjärnkunnige, och att det var han, som under sina besök i Egypten lärde Faraonlandets präster känna stjärnornas gång och inflytelser. . . . Den kristne författaren Julius Firmicus, som i kejsar Konstantins tid utgaf ett astrologiskt arbete, ansåg Abraham vara astrologernas patriark, likasom han var judarnes. . . . De judiske och efter dem de kristne astrologerna trodde sig med säkerhet känna huru himmelen tedde sig i den stund, då skaparens varde smyckade honom med solen, månen och stjärnorna. . . . Det må slutligen tilläggas, att astrologiens idkare skulle betraktat det som en förnärmelse eller synd, om man ansett deras vetenskap vara i stånd af utveckling eller förbättring. Ett system af uppenbarade sanningar - och ett sådant system ansåg man astrologien vara - kan ju icke förbättras, utan på sin höjd bättre uppfattas. . . . Hvad beträffar astrologiens förhållande till den kristna tron, skulle man tro, att en lära så fatalistisk som den astrologiska icke skulle kunna rymmas inom samma väggar som tron på den fria gudomliga försynen. Men erfarenheten visar, att detta lät sig väl göra. Astrologerna behöfde blott hänvisa till den bekanta versen: "astra regunt hominen, sed regit astra Deus" - mänskan af stjärnorna styrs, stjärnorna styras af Gud - för att undgå anklagelsen att de satte ödet i försynens ställe, och när deras förutsägelser icke slogo in, kunde de åberopa, att de visserligen spått rätt och att hvad de läst i stjärnorna skulle ha inträffat, om icke den högre makt, som kan upphäfva stjärnornas inflytelse, hade ingripit och ledt saken till en annan utgång. (Viktor Rydberg "Romerska kulturen under kejsartiden - fortsättning" s 214-215,219,221,228,233; föreläsningar vid Stockholms Högskola höstterminen 1886)
I det (andra) århundradet före Kristus lefde och verkade Hipparkus från Nicaea, som, äfven han, var ledamot af den alexandrinska akademien eller i hvarje fall uppehöll sig där någon tid för sina studiers skull. Hipparkus var den antika tidens störste astronom. Han bestämde solårets längd med en förut okänd noggrannhet, uppgjorde soltabeller, sysselsatte sig med den svåra teorien om månens bana och uppgjorde en stjärnkatalog, hvari han, mest efter egna iakttagelser, antecknade mer än 1,000 fixstjärnor. De äldre iakttagelser, som han därvid använde, äro alla af grekiskt ursprung; af egypternas observationer har han ej begagnat sig, ehuru de måste hafva förelegat honom i det alexandrinska biblioteket. Att han icke brukade dem bevisar, att han ansett dem i vetenskapligt afseende odugliga för hans ändamål. (Viktor Rydberg "Romerska kulturen under kejsartiden - fortsättning" s 44-45; föreläsningar vid Stockholms Högskola höstterminen 1886)
Att fortsätta med:
Förgäves sträcker vi oss efter flygande spindelnät och taggtråd. Förgäves spjärnar vi emot, så vi inte ska släpas riktigt så brutalt in i det mörker som är svartare än den svartaste natt och saknar sin krona av stjärnor. (Jaroslav Seifert "Pestmonumentet" s 12; Spökenas tjut)
Solkvinnan har månen under sina fötter. I grundtexten står ett starkt ord: "nedunder" sina fötter. Det tyder på, att månen icke är någonting, som bär upp henne, utan något som hon kommit "uppöver" och håller "under" sig. (N.P. Wetterlund "Andens lag II" s 1137)
Sandegren var ... pensionerad folkskollärare, och han hade ett stadgat och jag vågar säja välförtjänt anseende att kunna prägla i pojkar vad de behövde för att med framgång tävla vid inträdesprövningar i läroverket. Han var känd för sina hårdhänta metoder. ... Vi kallade honom alltid bara Herrn. Hans hustru som tog del i undervisningen av de minsta, hette bara Frun. Det var hon som skulle förvissa sej om mina kunskaper vid inträdet, och hon lät mej berätta hela skapelsehistorien. När jag kom fram till Tredje dagen ... så berättade jag att Gud skapade solen och månen och elva stjärnor, och jag minns hur hon skrattade och trodde det nog var fler. Men det var tydligt, att jag redan läst om Josef och hans bröder. (Ernst Wigforss "Minnen I - Före 1914" s 49-50; förra delen av 1890-talet)
Man har noterat att månen i sig själv är mörk. Det är bara då solen lyser på månen som månen ger lite ljus åt världen, och då blir det månsken. Men människan ser inte i månskenet var vägen går till himlen, för den vägen är smal som leder till livet och det är få som finner den. Men hon ser att vandra på den breda vägen i månsken. I andlig bemärkelse är detta månsken det ljus, som det naturliga förnuftet åstadkommer. Men detta månsken duger inte till ljus för dem som vandrar på den smala vägen, för de måste ha fullt solsken, innan de ser var vägen går till himlen. Därför såg också Johannes i sin uppenbarelse kvinnan, som ropade i födslosmärtor, iklädd solen och trampande månen under sina fötter. ... Nu har det naturliga förnuftet fått bli bibelförklarare. Det betyder att månen har ställt sig framför solen, genom vilket ett stort mörker kommit över jorden, så att naturliga människor inte alls ser den väg som leder till livet, utan bara den breda väg som leder till förtappelsen. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 69-70 i predikan 1851 över Luk 21:25-36)
Klä av dig naken och visa din gestalt för Frälsaren. Kanhända förbarmar han sig över dig och tar dig till sin brud, fast du är en skorvig hora. ... Han klär dig till brud och lägger den gyllene martyrkronan med tolv stjärnor på ditt huvud och sätter förlovningsringen på fingret och ett kors på bröstet. (Lars Levi Laestadius ”Nya Evangeliepostillan” s 328 i predikan 1850 över Matt 22:1-14)
Beträffande Frithiof(s Saga), så skickar jag i dessa dagar fortsättningen till Iduna för att tryckas. Den går från Frithiofs frestelse till Sagans slut, och är temligen vidlyftig. I afseende på detta arbete befinner jag mig i den allra största förlägenhet, den jag för min sköna Biktmoder uppriktigt vill bekänna. Man har, troligtvis i all välmening, så utbasunerat detta företag att man nu ej väntar något mindre än tecken i sol och måne af dess utförande. Ingen ting är obehagligare och mera nedslående för en Författare än att mötas af anspråk som han omöjligen kan uppfylla, äfven om orsaken dertill, som här är fallet, ligga ej endast hos honom sjelf, utan äfven i sjelfa ämnet. . . . En Författare skrifver sällan sämre än då han vet att man väntar underverk af honom. Åtminstone kan jag icke utan en slags modfäldhet sysselsätta mig nu mera med detta arbete. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev II 1818-1823" s 198; brev från Lund den 4 oktober 1821 till Martina von Schwerin)
Då jag Dig, Fader, tänker, En helig vördnad sig i bröstet sänker, Jag ville till Dig fara, Och evig tro och kärlek Dig förklara; Ty Dig jag hörer till. . . . Så vi av Dig oss nämna, Med sista hoppet blott Ditt namn vi lämna. Och då oss stormar böja, Till våra fäders Gud vår suck vi höja För Gustav Vasas Folk. . . . Då i min barndoms timma Jag Skandiens Genius såg framför mig glimma, Då uti vinterkvällar Han syntes mig uppå sin tron av fjällar, Med stjärnbekransat hår: Beskyddaren av Norden, Och tro och frihets fasta värn på jorden. Till tidens sista dag - Uti de starka händer Jag Rättens scepter såg upphöjd för alla länder - Då bar han dina drag. (Erik Gustaf Geijer "Gustav Erikson" s 32-33; dikten om Gustav Vasa lästes upp i Götiska förbundet 10 april 1811, tryckt i Iduna 1811)
(Människorna i höga Norden) dyrka solen, som under hela sommaren lyser dem, bringande henne tackoffer, därför att hon skänker dem ljus mot det mörker som länge plågat dem och värme mot den omåttliga kölden. ... Af liknande skäl dyrka de äfven månen, emedan de under vintern, så länge solen är borta, städse begagna sig af dess ljus; och när detta saknas, hvilket inträffar då sol och måne befinna sig i konjunktion, utföra de alla sin sysslor äfven om dagen vid stjärnljus, hvars glans ytterligare förhöjes genom den bländhvita snön. (Olaus Magnus "Historia om de nordiska folken" s 132; Om afgudadyrkan hos polartraktens folk)
I synnerhet efter kyrkomötet i Efesus 431 täflade konstnärer om att afbilda (Maria), en tid bortåt dock blott såsom en bifigur i framställningar öfver Kristi lefnad. Men från 6:te och 7:de årh. finnas både i Rom och i Ravenna särskilda bilder af Maria, och man började redan då i henne se kvinnan i Uppenbarelseboken (12:1), klädd i soldräkt med månen under sina fötter och tolfstjärnekransen omkring sitt hufvud, såsom Murillo har målat henne. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 422)
Sångarna:
Guds Son en gång i morgonglans skall åter komma hit, och alla ängslans skuggor flyr och världen fylls av liv. Han är densamme som han var, men klädd i härlighet. Med solens krona blir han krönt och stjärnors diadem. (J Brownlie-A Frostenson: Psalmer och Sånger 732:1)
Och stjärnorna, de buga sig, När dagens sol går opp, Den sol, som oförliknelig Har bådat världens hopp. ... Du solars sol från Betlehem, Hav tack och lov och pris För varje glimt från ljusets hem Och från ditt paradis. (BS Ingemann-JA Eklund: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 432:5-6; jfr Psalmer och Sånger 539:5-6)
Egna kommentarer och funderingar: Jämför Egna kommentarer och funderingar i Upp 12:15-16 till det grekiska ordet ”potamoforêtos”.
Angående “solen ... månen ... stjärnor”, se också Upp 6:12b-13a och Upp 8:12a. Angående ”uppå sitt huvud en krona”, se också Upp 4:4b.
Ytterligare studier:
5 Mos 4:19; 17:3; Ps 104:2; Pred 12:2; Jes 54:5-6; Jer 3:6-10,20; Hes 16:8; Hos 2:19-20; Mark 2:21; 12:36; Luk 5:34-35; 8:43; 20:43 Apg 2:35; Hebr 1:13; 10:13.
M.J. Selvidge "Powerful and powerless women in the Apocalypse"; Neotestamentica 26:1 (1992): 157-168.
(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-14; 2012-07-06; 2015-04-27; slutlig version 2018-08-06)
Till sidans topp12:2 ... och som ‘hade i moderliv’/’var med barn’. Och hon utropar/skriker, då hon är i födslovånda och plågas (för) att föda fram.
Ord för ord (10 ord i den grekiska texten): och i moderliv havande, och (hon)-utropar varande-i-födslovånda och plågandes (att)-föda-fram.
1883: Och hon är hafvande och ropar i barnsnöd och födslovånda.
1541(1703): Och hon war hafwandes, ropade, och pintes med barn, och hade stort qwal till att föda.
LT 1974: Hon var gravid och ropade under sina värkar, medan hon väntade på sin förlossning.
Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):
(Herren) talade till kvinnan: ”Då Jag fullgör, fullgör Jag dina sorger och ditt suckande. I sorger skall du föda fram barn.” (1 Mos 3:16a, Grekiska GT)
(Profeten sade till Davids hus:) “Herren skall själv ge er ett tecken. Skåda, jungfrun skall 'anlända i ett moderliv'/'bli med barn' och föda fram en Son.” (Jes 7:14a, Grekiska GT)
(Den här sången skall sjungas i Judaa' land:) “Som (kvinnan) som är i födslovånda närmar sig det att föda fram och på/i sin födslovånda utropade/skrek ut, på det här sättet blev vi för Din välkomnade på grund av ’Din fruktan’/’fruktan för Dig’, Herre.” (Jes 26:17, Grekiska GT)
(Herren sade:) “Innan (Sion), som var i födslovånda (för) att föda fram, innan födslovåndornas vedermöda komma/kommer, flydde hon ut/bort och födde fram en manlig.” (Jes 66:7, Grekiska GT)
(Profeten sade:) “Jag hörde en röst som av (en kvinna) i födslovånda. Ditt suckande (var) som av en som föder för första gången, en dotter Sions röst.” (Jer 4:31a, Grekiska GT)
(Profeten sade:) “Var det ej/verkligen inte (hela tiden) en kung (hos) dig, eller har ditt rådslut fördärvats, eftersom födslovånda helt och hållet har fått makt över dig som (en kvinna) som föder fram? Var i födslovånda och uppför dig som en man och närma dig, dotter Sion, som (en kvinna) som föder fram, av det skälet att du nu må komma ut, ut ur staden, och du skall slå upp ett tält i/på en slätt, och du skall anlända ända till Babylon.” (Mika 4:9b-10a, Grekiska GT)
(Jesus, Syraks son, sade: ”Guds folk) var i födslovånda som de som föder fram.” (Syr 48:19b)
Den Senare Uppenbarelsen:
(Herren sade till profeten:) ”Skåda, jungfrun skall ’anlända i ett moderliv’/’bli med barn’ och föda fram en Son”. (Matt 1:23a)
(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Nation skall resa sig upp emot nation och rike emot rike. Det kommer att vara skakningar och svälter/svält (א,* א) enligt/’överallt’ (på olika) platser. Alla de här tingen (är) födslovåndornas början.” (Matt 24:7-8)
(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Ve de som har (barn) i moderliv och de som diar i de där dagarna!” (Matt 24:19)
För Elisabet var hennes tid av det att föda fram uppfylld. (Luk 1:57a)
Aposteln, den åttonde och en av de sju:
När – alltefter omständigheterna – kvinnan må föda fram, har hon sorg, eftersom hennes stund har kommit. Men när – alltefter omständigheterna – hon må avla/föda den lille småpojken eller den lilla småflickan, drar hon sig inte längre betrycket till minnes, på grund av fröjden att en människa har avlats/fötts in i utsmyckningen/’den utsmyckade världen’. (Joh 16:21)
(De slaktade vittnenas själar) utropade/ropade (med) en stor/hög röst. (Upp 6:10a)
(Budbäraren) utropade/ropade (med) stor/hög röst till de fyra budbärarna, till vilka det var givet till dem att handla orättfärdigt (emot) jorden och havet. (Upp 7:2b)
(Den myckna/månghövdade folkskaran) utropar (med) en stor/hög röst och säger: “Räddningen (tillhör) vår Gud, Den som sitter på tronen, och den lille Baggen in i (de kommande) tidsåldrarnas (kommande) tidsåldrar. Amen (א*).” (Upp 7:10)
(Den rättsliga myndigheten) gavs till (gräshopporna), för att de ej måtte döda dem, emellertid/utan för att de skall plågas (i) fem månader. Deras plågande (var) som en skorpions plågande, när den – alltefter omständigheterna – må skada en människa. (Upp 9:5)
Han utropade/ropade (med) stor/hög röst, precis som ett lejon bölar, och när han hade utropat/ropat * (א*) samtalade sju åskdunder (med sina) 'av själva'/egna röster. (Upp 10:3)
De sänder (א*) gåvor till varandra, eftersom de här profeterna, de två, plågade dem som bodde uppå jorden. (Upp 11:10b)
Grekiska ord:
gastêr (moderliv) (i NT + ett exempel i Apokryferna) Matt 1:23; 24:19; Upp 12:2 – 2 Mack 7:27; Matt 1:18; Mark 13:17; Luk 1:31; 21:23; 1 Thess 5:3; Tit 1:12.
ôdinô (vara i födslovånda) (i NT + exempel i Apokryferna) Syr 48:19; Upp 12:2 – Syr 19:11; Gal 4:19,27.
Ytterligare studier: Jes 21:3; 51:2; 54:1; Jer 13:21; 30:6; 49:24; 50:43; Matt 1:21; Mark 13:8; Upp 18:18-19.
(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-14; 2012-07-06; 2015-04-28; slutlig version 2018-08-06)
Till sidans topp12:3 Och ett annat tecken skådades i himlen. Och skåda, en eldfärgad stor drake, som hade sju huvuden och tio horn och emot sina huvuden sju diadem.
Ord för ord (25 ord i den grekiska texten; ordningsföljd enligt Sinaiticus): och skådades ett-annat tecken i '-en himmel'/himlen. och skåda (en)-drake eldfärgad stor havande huvuden sju och horn tio och emot '-a huvuden'/huvudena sitt/sina sju diadem.
1883: Och det syntes ett annat tecken i himmeln, och se, en stor röd drake, som hade sju hufvud och tio horn och på sina hufvud sju diadem.
1541(1703): Och så syntes ett annat tecken i himmelen; och si, en stor röd drake, som hade sju hufwud och tio horn, och på hans hufwud sju kronor.
LT 1974: Plötsligt visade sig en röd drake med sju huvuden och tio horn och sju kronor på sina huvuden.
Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):
(Herren sade till Mose:) “Om – alltefter omständigheterna – Farao må samtala (vänd) i riktning mot er och säga: ’Ge oss ett tecken eller ett förebud’, skall du tala till din broder Aron: ’Tag käppen och släng den emot jorden mitt emot Farao och mitt emot hans vårdare/tjänare, och den skall vara en drake.’” ... Och (käppen) blev en drake. (2 Mos 7:9,10b, Grekiska GT)
(Mordokaj skådade i en dröm) två stora drakar. (Ester 1:1ea/A5a, Grekiska GT)
(Psalmisten sade till Gud:) “Du krossade huvudena av/på drakarna uppå vattnet.” (Ps 74:13b, Grekiska GT)
(Jerusalem sade:) “Som en drake drack Babylons kung ner/upp mig” (Jer 51:34b, Grekiska GT)
(Herren sade till profeten:) “Tala: ‘Detta är vad Herren säger: “Skåda, Jag (är) emot farao, den store draken, som sitter i en mitt av sina floder och säger: ’Floderna är för mig, och jag har gjort dem.’”’” (Hes 29:3, Grekiska GT)
(Daniel tittade på ett) litet vilt djur (som hade) fyra huvuden. ... Efter de här tingen ... (tittade han på) ett fjärde litet vilt djur ... Det hade (hela tiden) tio horn. (Dan 7:6b-7, Grekiska GT)
(Ptolemaios) satte två diadem runt omkring, runt omkring sitt huvud, Egyptens och Asiens. (1 Mack 11:13b)
(I Babylon) var/fanns det (hela tiden) en stor drake, och babylonierna vördade den (hela tiden) (i tillbedjan). (Bel och Draken v 23, Theod)
Den Senare Uppenbarelsen:
(Jesus sade till de skriftlärda och fariseerna:) ”Ormar, produkter av små giftormar, hur må ni fly från Gehennas dom?” (Matt 23:33)
Då (soldaterna) hade flätat en krona ut ur/av törnen, satte de (den) uppå, uppå (Jesu) huvud och ett vassrör i Hans rätta/högra hand, och då de hade fallit ner på sina knän framför Honom, ’skojade ... med’/hånade de Honom och sade: ”Fröjda Dig, judarnas (א,* א, A) kung!” (Matt 27:29)
(Jesus sade till de sjuttio:) “Skåda, jag har gett (och ger) er den (rättsliga) myndigheten att trampa ovanpå ormar och skorpioner och emot varje fiendens förmåga, och ingenting kommer att (א,* א, A) * (א*) handla orättfärdigt (emot) er.” (Luk 10:19)
Aposteln, den åttonde och en av de sju:
(Äldste) som var (och hade varit) höljda i vita (ting) (א,*א) och (med) kronor av guld emot sina huvuden. (Upp 4:4b)
(Den lille Baggen) har sju horn och sju ögon, vilka är Guds sju andar, som har skickats (och skickas) bort ‘in i’/över varje/hela jorden. (Upp 5:6b)
Och jag skådade, och skåda (א,* א), en annan, eldfärgad häst kom ut. (Upp 6:4a)
Och emot huvudena (på gräshopporna som var lika hästar var) som kronor liksom (i) guld, och deras ansikten (var) som människors ansikten. (Upp 9:7b)
Och ett stort tecken skådades i himlen. (Upp 12:1a)
Exegeter, evangelister med flera:
ca 2000 - ca 1900
"Drakar", viskade (Ron). "Hagrid höll på att slå upp saker om drakar! Titta på de här: 'Draksorter i Storbritannien och på Irland; Från ägg till inferno, handbok för drakskötare'." "Hagrid har alltid velat ha en drake, det berättade han för mig första gången jag träffade honom", sade Harry. "Men det strider mot våra lagar", sade Ron. "Drakuppfödning förbjöds i lag genom Trollkarlsavtalet 1709, det vet ju varenda kotte." ... "Men det finns väl inga vilda drakar i England?" sade Harry. "Det är klart att det gör", sade Ron. "Vanliga walesiska gröna och de svarta från Hebriderna. Trolldomsministeriet sliter hårt med att hålla dem hemliga, ska ni veta." ... Det hördes ett skrapande ljud och (drak)ägget sprack isär. Babydraken sprattlade ut på bordet. Den var inte söt precis; Harry tyckte att den såg ut som ett tillknycklat, svart paraply. De taggiga vingarna var väldiga i jämförelse med den beniga kolsvarta kroppen, den hade en lång nos med breda näsborrar, små hornstumpar och utstående, gulröda ögon. Den nös. Ett par gnistor flög ut ur nosen på den. (Joanne Kathleen Rowling "Harry Potter och Den Vises Sten" s 285-286,290; Norbert - den norske ryggdraken)
Efter mötet (häromdagen här i Hongkong) bad kvinnan, vars namn är Cheuk, några av de kristna kvinnorna att följa med till hennes hem för att bedja för henne och hennes make. De båda makarna berättade att de redan föregående kväll fattat sitt beslut att upphöra med att tilbedja avgudar och förfäders andar och i stället bli kristna. ... De ville nu förvandla hemmet till ett kristet hem. De önskade därför att samma kväll få ha en särskild akt i hemmet, då husaltarna och allt annat, som hör till, skulle kastas ut. ... Att dessa makar varit ivriga och hängivna avgudadyrkare förstod vi nu, när vi såg alla kultföremål, som fanns i hemmet. ... I ett altare fanns trätärningar, som man kastar för att få svar, när guden tillfrågas. Där fanns också ett drakhuvud gjort av papper. Draken personifierar, i den kinesiska mytologin, de positiva krafterna i naturen, så som livgivande regn, rika skördar, välstånd och fred. Drakkulten spelar en särskilt stor roll vid den kinesiska nyårsfesten. (Linnéa och Urban Elmblad "'Jag och mitt hus, vi vilja tjäna Herren'" s 51-53; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1968)
I vårt härliga fosterland, som lyckats med konststycket att i mer än hundra år låta bli att publicera Tjaadajevs arbeten på grund av deras - kan man tänka - reaktionära åsikter, förvånar det inte längre någon, att de väsentligaste och djärvaste böckerna aldrig får läsas av de samtida och aldrig i tid påverka folktänkandet. På samma sätt skriver jag denna bok enbart i medvetande om min plikt - därför att det hos mig hopats alltför många berättelser och minnesanteckningar, som inte får gå förlorade. ... Medan arbetet på denna bok var i full gång, råkade jag ut för en kraftig livsbävning. Draken kom utfarande för ett ögonblick och med sin sträva, röda jättetunga slickade den i sig min roman plus ytterligare några äldre verk - varefter den drog sig in bakom ridån igen. Men jag hör dess flåsande och vet, att dess tänder vill åt min hals, fast tiden ännu inte är riktigt mogen. Och skakad bemödar jag mig om att avsluta denna studie för att åtminstone den skall undgå draktänderna. Samtidigt som Sjolochov, som inte på länge varit någon författare, reste från de marterade och arresterade författarnas land för att ta emot det pris han tilldelats av skuldtyngda svenska akademiledamöter, sökte jag komma ifrån "snokarna" på ett gömställe och vinna tid åt min hemliga, hetsade penna och slutförandet av just denna bok. (Alexander Solsjenitsyn "GULAG-arkipelagen 1918-1956 - Ett försök till konstnärlig studie Del 3-4" s 200-201)
Loch Ness ... är en helt vanlig sjö med vanligt vatten och ändå ser vi hur många människor tittar liksom förhäxat ned på dess spegelblanka yta. Vad kan de vänta sig? Vi vet det, ty ända sedan vi kom in i Skottland, har man i olika versioner berättat för oss om Loch Ness-odjuret. En del säger att det är en drake med många huvuden. ... Munkarna (vid klostret) är övertygade om, att sjöormen är ett däggdjur och att det lever i någon sorts undervattensgrotta vid sjöstranden, där det kan osett hämta luft ibland. ... Men ack, nu har vi redan passerat sjöns sydliga spets och inte heller vi fick se denna vidunderliga uppenbarelse i den lilla sjön Loch Ness, men vi hoppas väl få komma igen och ha bättre tur nästa gång. (Hilding Fagerberg "Säckpipa och herdelur" s 123-125)
"Du är ondskan själv och sådana som du måste förgöras!" vrålade (Läroverkets) rektor. ... Det hela gick ut på att (Erik) skulle tvingas lämna skolan samma dag med C i uppförande och att rektor personligen skulle varna sina kolleger på andra läroverk i staden så att ingen annan skola skulle utsättas för samma moraliska förstörelse som Läroverket. ... Han började gå mot utgången. Men så ändrade han sig och gick upp till klassrummet. Där var kristendomslektion och det blev alldeles tyst när han kom in. Utan ett ord gick han fram till sin bänk, slängde ner skolböckerna i sin bag och krängde av sig sidenjackan med drakmönstret på ryggen. Han hängde jackan över sin stol. Det var fortfarande alldeles tyst i rummet. Sen gick han utan att vända sig om och utan att ta med jackan. "Du är ondskan själv och sådana som du måste förgöras" malde det inom honom på väg ner genom korridoren med de höga vita fönstren och det gråa slitna marmorgolvet. (Jan Guillou "Ondskan" s 50-51; senare delen av 1950-talet)
Guds folk (i Berlins östzon) övervakas noggrant och verksamheten kontrolleras ytterst strängt. Många av de predikande bröderna har längre eller kortare tid varit fängslade. De flesta av dem levde under ytterst svåra ekonomiska förhållanden. ... Berlin gjorde ett nedslående intryck på mig. När man sett staden under dess glansdagar och nu såg den, kunde man ej annat än sucka tungt i sitt hjärta. De många ruinfälten, som så många år efter kriget ännu ej var uppröjda, talade ett dystert språk. Kom man in i den ryska sektorn och såg, hur hus, väggar och gator formligen dränkts i röda fanor och flaggor, kunde man ej undgå att tänka på, hur profeten i sina framtidssyner skildrar den yttersta tidens antikristliga revolution i blodröd färg (Upp 12:3). Allt verkade ytterst beklämmande. Det är gott att få ta blott en dag, ett ögonblick i sänder. (Wilh. Dreier "Med flyg till Berlin" s 70; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1954)
Medan vårt folk sovit sin sköna neutrala sömn och lyssnat till långa föredrag om stramare livsföring och ordat om att den svenska linjen var den kristna, har draken, den gamle ormen med de många huvudena, passat på att spruta in sitt gift i de unga själarna. Det har säkerligen inte minst skett, när vår ungdom stått i biografköer redan klockan tre på söndagseftermiddagarna. ... Nyligen sade en känd predikare: "De flesta filmer bär djävulens fingeravtryck - ej Guds signatur." ("Lewi Pethrus som ledarskribent" s 218; ledare i tidningen Dagen den 13 mars 1946)
Kampen för Nordens enhet och oberoende är kampen för dess andliga egenart. . . . Det finns inom varje folk något särpräglat, som vill tränga fram och finna form. Nordens särmärke är dess aristokratiska folklighet. Hos oss är varje man en likaberättigad medborgare. Ingenstädes har adeln blivit så hatad som här. . . . Det beror på att vi alla äro blod av samma blod, ras av samma ras. Vi äro alla adel. Det är också vår demokrati. I dess principer bottnar vår rättskänsla och vår frihetsvilja, vårt okuvliga trots mot varje försök till personlig likriktning. Korset på våra flaggor är symbolen för det djupaste i vår tro. Men på flaggstången skola vi sätta ett förgyllt drakskepp som symbol för vår vilja att hävda oss i världen, för vår fasta statlig organisation och vår oböjliga känsla för vår rätt. Drakskeppet som en nordisk flaggknapp skall betyda detsamma för Norden, som den förgyllda örnen en gång betydde för romerskt imperium. En gång skapade de nordiska folken en storhetstid. Det var på den tid, då vikingaskeppen drogo österut för att hämta varor och silver, och andra vikingaskepp fortsatte mot väster för att sälja och skaffa sig fasta stödjepunkter. Vikingatiden har mer än en gång stått som Nordens gemensamma romantiska enhetstid. Enheten var väl aldrig politiskt organiserad, och romantiken tillhörde eftervärldens färgade glasögon. Men vikingatiden är trots allt ändå det gemensamma minne, som ännu efter tusen år utövar ett mäktigt inflytande på den nordiska folksjälen. Dess drakskepp är den symbol, som kan ena oss alla, som ingen kan ta patent på, och ingen kan frånkännas. Därför skall drakskeppet också bli den nya symbolen för Nordens enhet. Danmarks leende lågland, där solljuset spelar i skiftande dagrar, Norges trotsiga fjäll med de vilda stupen och de himlastormande topparna, Finlands allvarliga skogar och vemodiga sjöar, och till sist vår egen hembygd från fjällen i norr till slätterna i söder, denna sällsamma bro mellan Nordens alla folk - det är tillsammans ett levande helt, som slutligen skall stiga ur framtidsdrömmarnas rike in i verklighetens fasta värld. Vi skola smida vår vilja seg och kraftig som stålet i en svärdsklinga. Och med den viljan skola vi inrikta allt arbete, alla strävanden, alla vapen mot ett enda mål. Tunga hänga molnen och sikten är skymd, men vidare går marschen i järnhård sammanhållning - Sveriges ödesväg. (Per Engdahl "Sveriges ödesväg genom seklerna mot framtiden" s 170-171)
Min farfars sal blev full av de underbaraste juveler och skulpturer och skålar, och leksaksaffärerna i Dalen var sannerligen något att se. Säkert var det detta som lockade drakarna. Drakar stjäl ju guld och juveler från människor, älvor och dvärgar, var de får tag på dem, och de vakar över det stulna så länge de lever (och lever gör de nästan i evighet), och har inte nöje av en mässingsring en gång. Där fanns en mycket snål, stark och elak drake, som hette Smaug. En dag flög han iväg söderut. Det första vi hörde var ett oväsen lik en storm, som kom norrifrån och tallarna på Berget knäcktes av vinden. Några av dvärgarna råkade vara utomhus (jag var det lyckligtvis och det räddade mitt liv den dagen). På långt håll såg vi draken slå sig ner på vårt berg med flammorna sprutande omkring sig. Så kom han nedför sluttningen och när han nådde träden började de allesammans brinna. Då började alla klockorna i Dalen ringa och krigarna drog på sig sina rustningar. Dvärgarna rusade ut ur den stora porten, men där väntade draken på dem. Ingen kom undan den vägen. Floden sände upp ånga och en dimma föll över Dalen och i dimman föll draken över dem och gjorde slut på de flesta av krigarna - den vanliga sorgliga historien, det var bara alltför vanligt på den tiden. Så återvände han och kröp in genom huvudingången och rensade alla salar, tunnlar, hus och källare och gångar. Sedan fanns det inte en enda dvärg vid liv därinne och han tog hand om alla deras rikedomar. Antagligen har han staplat upp alltihop i en stor hög långt därinne och sover på det. Senare brukade han kravla ner till Dalen nattetid och dra iväg med folk, särskilt flickor, tills alla hus och gator i Dalen hade förfallit och alla hade dött eller givit sig iväg. Vad som pågår där nu känner jag inte säkert till, men jag tror inte någon lever närmare Berget än vid bortre spetsen av Långa Sjön. (J.R.R. Tolkien "Hompen" s 29-30)
Vid "Hoka skeppasta", vid Sandsjön ligger en liten stuga, som heter Moen. Där bodde tills några veckor före jul 1929 en gumma, som hette Amanda, vanligen förkortat till Manda. ... En morgon (vid nämnda tidpunkt) fann man henne död på trappan utanför dörren till stugan. Vi var några stycken, som knallade iväg till henne några månader före hennes död för att höra henne berätta om sina öden och äventyr. ... (Hon berättade bland annat:) "En gång, när Forsabarna å ja sulle gå hem från skolan, gick vi i en bäck å sulle ta kräfter. Då kom en drake emot mej å lafsade å lafsade å klafsade å klafsade. Han var lurvig som en liten hund å hade knölar på föttera. Ja steg vackert åt sidan när han kom, men sen var det ja som skente iväg hem å dä mä hast. Men ja sa inget den dan te nåen om va ja sett. Draken bodde vid Långserum. Där flög han över sjön mellan två berg å vakade över en skatt i sjön. Mi mormor å en å hennes pajkar, ja minns nu inte om dä va Klas eller Gustav, feck syn på draken, när han låg på en vase i sjön å vok på medel. Pajken velle genast skjuta. 'Ä du tokig', sa mormor. Å han måste minsann låta bli. Å draken växte å växte å bredde ut sej å svällde. Men skatten kunde ingen komma åt, fast dom försökte få opp den många gånger. När dom fått syn på kistan på sjöbotten, susade dä i luften, å de ble tvärt förvillade. Ja vet själv hur dä känns, för ja såg själv draken flyga mellan träna en gång. Hu! Dä va sent en kväll å ja va ensammen i skogen. Då susade dä å brusade å rätt som dä va kom han färanes. Dä sprutade eld å gnister å en, som en tänt eld på en enekåst. Men nu som väl ä finns då inget sånt lajtyg mer." "Varför inte?" frågade vi och avbröt henne. "Jo, si dä har åskan slaet ihäl." (Allan Wickström "Manda på Mon" s 216-217)
ca 1900 och tiden dessförinnan
En ålderdomlig detalj i (lanthandels)inredningen är boddraken, en trästång utformad som en orm. Den hängde i taket och var från början en lyckobringande symbol, kanske övertagen från apotekarskrået. I boddraken hängdes handvågar, snörhållare och andra småsaker. Konstnären Mandelgren har från ett besök i Växjö 1865 beskrivit hur det i kryddbodarna hängde drakar över disken "utskurna i trä, målade med bjärta färger, å hvilka vigtskålarna hade sina platser". (Jane Fredlund "Stora boken om livet förr" s 130)
På en öppen plats framför borgporten låg den väldiga draken med sin ofantliga kropp, sina stora vingar och sina förfärliga sju huvuden, ur vilkas gap eldslågor och rök stego upp. Över allt lågo sönderbrutna vapen och lämningar efter sådana som sökt döda odjuret. ... (Draken) gjorde ännu en väldig ansträngning att krossa riddaren, men Sven vek undan och avhögg med ett sista raskt hugg ocjurets sjunde huvud. ... Så lyder sagan om kung Östen, sanningssägaren, prinsessan, draken och Sven Vallare. (Hillis Grane "Sägner och berättelser" s 31-35; Kung Östen, sanningssägaren och Sven Vallare)
Hamburgs förnämsta naturhistoriska sevärdhet var en uppstoppad orm eller hydra, som var mycket berömd, och som blivit beskriven i ett stort vetenskapligt praktverk. Den sades en gång ha haft sin plats på altaret i en av Prags kyrkor men ägdes nu av Hamburgs borgmästare, som var bjuden stora summor för detta naturens underverk. "Många sade", (skriver Karl von Linné), "att denna var den endaste i världen, och tackade Gud, att den ej var förökt." (Han) kände sig lycklig, när det efter många om och men förunnades honom nåden att beskåda det makalösa underdjuret. Men han behövde inte många ögonblick se på det, förrän han hade klart för sig, att de sju huvudena med deras gap helt enkelt tillhörde vesslor, och att kroppen var överdragen med hopklistrade ormskinn. Han ansåg, att vidundret utan tvivel tillverkats av munkar som en avbildning av Uppenbarelsebokens drake. Men sedan han givit detta utlåtande om stadens stora märkvärdighet, fann han rådligast att till undvikande av borgmästarens onåd genast resa vidare. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1739-1772" s 341-342; Hamburg år 1735)
År 1643 fick postmästaren i Stockholm även sig ålagt att utge tidningar. ... Från och med år 1645 kallades dessa veckorapporter för "Ordinari Post Tijdender", vilka i sin tur givit upphov åt "Post och inrikes tidningar". ... Redan tidigt skattade (man) åt allmänhetens smak för feta tidningsankor. ... År 1682 uppbyggdes allmänheten med följande underbara historia, meddelad från Kalmar den 3 februari: "Något före julehelgen är på en herregård 2 mil härifrån, Nible benämnd, kommet att ligga på gårdens stora fähus-höskulle ett levande faseligit djur, som folket namngiva vara en drake. Dess skapnad, som de som honom sett berättat, är uti munnen likasom ett stort gäddehuvud och däruti ett par stora grymma ögon; kroppen är så stor som ett karlsben och mörkaktig att påse; dess stjärt är som på en stor lax; och när den är from, så ser han svartaktig ut, men när han förtörnas, förvandlar han kroppen och gör den så stor som en timmerstock av en famnslängd. Stundom skall den se kolsvarter ut och stundom brokot som en orm; och går av munnen en hop gnistor, likaså en bras-eld, och dess stjärt skall bliva röd som en eld. Pigan som aktar och städar boskapen, den lider han gärna, det vare sig så sent som det vill; och skall hon kunna se bättre av dess glans, när solen är nyss då nedgången, än om dagen. Och ehuruväl någre säja sig den väl besett hava, så tror jag dock, att ingen honom för förskräckelse rätt tort åskåda. Nu säjes, att han allareda för 14 dagar varit därifrån, men några tvivla därpå och mena honom där än kvar vara. Någre säja denne draken hava vingar och fötter, andra åter igen neka det, så att det mycket svårt är att erhålla en egentelig efterrättelse om dess skapnad. Gud bevare varjom och enom för Satan och dess anhang!" (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1611-1660" s 251,253; Vårt land får postverk och tidningar)
Med Sankt Göransgruppen i Stockholms Storkyrka fick den förste Sturen ett monument över sin seger vid Brunkeberg. Gruppen är ett bildverk av ek och älghorn, utfört av den tyske skulptören Bernt Notke, som också har förevigat Karl Knutsson. Till den ståtlige unge riddare som han framställt anses riksföreståndaren själv ha stått modell. Med sitt långa svärd fäller han Draken, ett vedervärdigt odjur och förskräckande monster, som väl alltså skall föreställa kung Kristian I. (Vilhelm Moberg "Min svenska historia berättad för folket. Andra delen." s 146)
(Den svenska) propagandan kunde ... ta sig skulpturala uttryck. Paradexemplet är den väldiga skulpturgrupp föreställande Sankt Göran och draken som riksföreståndaren Sten Sture d.ä. lät bildhuggaren Bernt Notke utföra i Storkyrkan i Stockholm till minne av herr Stens seger över Kristian I vid Brunkeberg år 1471. Som Sankt Göran ser vi Sten Sture själv med frälsevapen (tre sjöblad) på hästens länd och remtyg. Han rider an mot den danska draken för att skydda Sveriges land, symboliserat av en prinsessa. (Dick Harrison "Den politiska kulturen" s 81)
Platsen för det gamla Memfis är en ödemark med en otalig mängd rester af gamla hus af soltorkadt tegel. Efter en stunds ridt öfver densamma kommo vi till en byst af Ramses II, den store Israelsförtryckaren. . . . Högra foten samt en del af venstra benet med dess fot är borta, den egyptiska dubbelkronan (symbolen af herraväldet öfver både öfre och nedre Egypten) har vid bystens fall slagits af hufvudet och ligger ett stycke bakom detsamma. (P. Waldenström "Till Österland" s 614; hösten 1894)
Det mest iögonfallande draget hos de egyptiska gudarna är, att de framställes i djurgestalt eller med djurhuvuden; de flesta är därjämte lokalgudar. (Martin P:n Nilsson-Krister Hanell "Forntidens historia" s 40)
Egna kommentarer och funderingar:
Angående “tecken skådades i himlen”, se Upp 12:1a.
Grekiska ord: diadêma (diadem) (i NT + exempel i Apokryferna) 1 Mack 11:13; Upp 12:3 – Ester 1:11; 2:17; 8:15; Is 62:3; 1 Mack 6:15; 11:54; 13:32; Salomos Vishet 5:16; 18:24; Syr 11:5; 47:6; Upp 13:1; 19:12.
drakôn (dragon) (i NT + exempel i Apokryferna) Bel och Draken v 23; Upp 12:3 – Ester 1:1e(A5); 10:3d(F4); Syr 25:16; Bel och Draken v 26-28(27-28); Upp 12:4,7,9,13,16-17; 13:2,4,11; 20:2.
Ytterligare studier: 2 Mos 7:12; 5 Mos 32:33; Ps 91:13; Jes 14:29; 27:1; 51:9; 62:3; Dan 7:20,24; 2 Kor 11:3; Upp 13:1; 15:1; 17:3,7,9-12,16.
(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-14; 2012-07-06; 2015-04-29; slutlig version 2018-08-06)
Till sidans topp12:4a Och hans stjärt släpar tredjedelen av himlens stjärnor och kastade in/ned dem i jorden.
Ord för ord (17 ord i den grekiska texten): och '-en stjärt'/stjärten hans släpar '-en tredjedel'/tredjedelen (av)-'-na stjärnor'/stjärnorna '-ens himmels'/himlens och kastade dem in-i '-en jord'/jorden.
1883: Och hans stjärt drog med sig tredjedelen af himmelns stjärnor och kastade dem på jorden.
1541(1703): Och hans stjert drog tredjedelen af himmelens stjernor, och kastade dem ned på jordena.
LT 1974: Hans svans drog med sig en tredjedel av stjärnorna, som han slungade ned på jorden.
Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):
(Herren/Mose sade med tanke på Israel:) ”Små vilda djurs tänder skall jag skicka bort ’in i’/bland dem och släpa (dem) i sällskap med lidelse uppå jord/land.” (5 Mos 32:24b, Grekiska GT)
(Hornet) skall höjas ända till himlens stjärnor, och (några) från/av stjärnorna föll (Theod) emot jorden. (Dan 8:10a, Grekiska GT)
Den Senare Uppenbarelsen:
(Jesus sade till Sina lärjungar: “Genast efter det stora betrycket) skall solen förmörkas, och månen skall inte ge sin glans, och stjärnorna skall falla ut ur (א,* א) himlen, och himlarnas förmågor/makter skall röra sig fram och tillbaka.” (Matt 24:29b)
(Lärjungarna) stängde/slöt tillsammans en mycken/stor mängd av fiskar, men deras nät ’bröt ... genom’/’gick ... sönder’ (’hela tiden’/’gång på gång’) i stycken’. (Luk 5:6b; jfr Joh 21:8)
Aposteln, den åttonde och en av de sju:
De andra lärjungarna kom i den lilla båten, ty de var (hela tiden) inte långt bort från jorden/landet, emellertid/utan som från tvåhundra alnar, och de släpade nätet av/med fiskarna. (Joh 21:8)
Himlens stjärnor föll emot (א,* א) jorden. (Upp 6:13a)
Tredjedelen av jorden brändes ner, och tredjedelen av träden brändes ner, och varje ljusgrönt gräs brändes ner. Och den andre * (א,* א) lät sin basun ljuda, och (något) som ett stort berg, brinnande (i) eld, kastades in/ut i havet, och tredjedelen av havet blev blod. (Upp 8:7b-8)
Tredjedelen av solen slogs och tredjedelen av månen och tredjedelen av stjärnorna, för att tredjedelen av dem måtte fördunklas och (att) dagen ej måtte ’föras till’/ge ljus (under) tredjedelen av den och natten likaså. (Upp 8:12)
Och (gräshopporna lika hästar) har stjärtar lika skorpioner, och gaddar; och i deras stjärtar (finns) deras (rättsliga) myndighet att handla orättfärdigt (emot) människor (i) fem månader. (Upp 9:10)
Exegeter, evangelister med flera:
Vid det stora nordiska missionsmötet i Köpenhamn - det var år 1900, om jag minnes rätt - förklarade (Evangeliska) Stiftelsens reseombud Allard samt läraren vid Stiftelsens missionsskola, pastor Rang, offentligt att P.W. i Sverige var den stora röda drakens stjärt, som drog med sig tredjedelen af himmelens stjärnor och kastade dem till marken, hvarom Johannes talar i Upp. 12:4. Och inte passar det Stiftelsen att till provinsombud ha präster, som släppa in denna farliga drakstjärt i sina kyrkor. ... Vill (Stiftelsen) ej gå under, så måste hon antingen bli fullt statskyrklig eller fullt frikyrklig. (P. Waldenström "På gående tåg i Västerbotten"; bref daterat 1903-08-04; Jönköpings-Posten 1903-08-08)
Tecken i stjärnorna visar att draken med sin stjärt dragit ner en tredjedel av himlens stjärnor till jorden. Det finns inte längre många stjärnor på himlen som duger som vägvisare för en vandrare som går vilse. ... Evighetsvandraren har inte kvar mer än en halv fjärdingsväg att vandra. Om de trötta knäna börjar utmattas, be då den store Korsbäraren, att han skulle stärka utmattade knän och lyfta trötta händer, så att de skulle orka vandra den sista halvan av fjärdingsvägen. Snart får de trötta benen vila. Ni får snart komma till fäderneslandet, där ljusen brinner och där bröllopsbordet är berett. Där får ni fira Lammets bröllop nu och för evigt ... tillsammans med alla saliga barn, och sjunga tack- och lovsången med en renare och heligare tunga. Där finns änglasången och ett outsägligt fröjdeljud från alla saliga själar i himlen. ... Där står alla leende med glada ögon och ropar lov, ära och tack till Gud och Lammet. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 87 i predikan 1859 över Luk 21:25-28; fjärdingsväg = ca ¼ mil)
Uppenbarelsebokens gåtfulle blodröde drake, som med sin stjärt svepte ned tredjedelen av himmelens stjärnor, fick av Hoof följande förklaring: ”Så förstås med den röda draken ingen annan än djävulen, som drager med sin stjärt, det är med sina förbannade verkningar, himmelens stjärnor eller lärare, som både vaka och lysa på nådehimmelen, och kasta dem ned på jorden, det vill säga han försätter dem i det jordiska sinnet, med vilket de kallas och äro falska lärare, som på ett stympat sätt förklara evangelium.” (Efraim Palmqvist ”De som bröto marken” s 52; prästen Jakob Otto Hoof 1768-1839)
Egna kommentarer och funderingar:
Angående “tredjedelen”, se Upp 8:7b.
Ytterligare studier: 2 Kung 9:33; Mark 13:9; Apg 8:3; 14:19; 17:6.
(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-14; 2012-07-06; 2015-05-01; slutlig version 2018-08-06)
Till sidans topp12:4b Och draken stod inför kvinnans ögon, hon som stod i begrepp att föda fram, för att, när hon – alltefter omständigheterna – må föda fram, han må äta ner/upp hennes barn.
Ord för ord (17 ord i den grekiska texten): Och '-n drake'/draken 'stod-(och-hade-stått)'/stod inför-ögon '-n kvinna'/kvinnan hon stående-i-begrepp-att föda-fram, för-att när-alltefter-omständigheterna (hon)-må-föda-fram '-et barn'/barnet hennes (han)-må-äta-ner.
1883: Och draken stod framför kvinnan, som skulle föda, på det att, när hon hade födt, han skulle uppsluka hennes barn.
1541(1703): ... och draken stod för qwinnone som föda skulle, på det, när hon födt hade, skulle han uppäta hennes barn.
LT 1974: Han stod framför kvinnan, just som hon skulle föda sitt barn, och var beredd att äta upp babyn, så snart den föddes.
Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):
(Herren sade till ormen:) "Jag skall sätta fiendskap uppåt/mellan din mitt och uppåt/- kvinnans mitt och uppåt/mellan din säds mitt och uppåt/- hennes säds mitt. Han skall hålla fast ditt huvud och Du skall hålla fast hans häl." (1 Mos 3:15, Grekiska GT)
Syrien från sols uppstickanden och grekerna från sols sjunkanden . . . äter ner/upp Israel (med) hela munnen. (Jes 9:12a, Grekiska GT)
(Jerusalem sade:) “Som en drake drack Babylons kung ner/upp mig ” " (Jer 51:34b, Grekiska GT)
(Det talades till det andra lilla vilda djuret:) ”Stå upp, ät ner/upp många kött/köttstycken.” (Dan 7:5b, Grekiska GT)
Den Senare Uppenbarelsen:
(Herodes) ’tog upp för sig’/’gjorde sig av med’ alla pojkarna … från av två år och ’mer ner’/därunder. … (Matt 2:16b)
Aposteln, den åttonde och en av de sju:
Och jag gick bort i riktning mot budbäraren och sade till honom att ge mig bokrullen (P47, א,* א). Och han säger till mig: ”Tag den och ät ner/upp (den) (P47, P85, א*)! Och den kommer att göra ditt underliv bittert, emellertid/men i din mun kommer den att vara söt som honung.” Och jag tog bokrullen (א,* א) ut ur budbärarens hand och åt ner/upp den. (Upp 10:9-10a)
Och om någon vill handla orättfärdigt (emot) dem, går eld ut, ut ur deras mun och äter ner/upp deras fiender. (Upp 11:5a)
Exegeter, evangelister med flera:
Striden mellan kvinnan och draken inleds med en förlossningsscen. Han som föds är ingen mindre än Jesus Kristus. Precis som Herodes den store en gång försökte döda den nyfödde gudasonen hotar draken med att uppsluka kvinnans nyfödda barn. (Leif Carlsson ”Tröst och trots – Uppenbarelseboken” s 154)
(Björnstjerne) Björnson och jag voro dödsfiender. ... (Han) var en boaorm som ville dra sitt slem öfver mig och sluka mig. Derför flydde jag Paris! (August Strindberg "August Strindbergs brev IV 1884" s 374; brev 1 nov 1884 till Carl Larsson)
Om den stora draken öppnar sitt förfärliga gap och hotar att sluka det späda gossebarnet, som den i barnsnöd ropande kvinnan föder fram i världen med sveda och värk, så ropar den rättfärdige till Herren, och han hör den rättfärdiges röst och hjälper honom ut ur all hans nöd. (Lars Levi Laestadius ”Nya Evangeliepostillan” s 299 i predikan över Ef 3:14-18)
Egna kommentarer och funderingar:
1 Mos 3:15 parafraseras i targumerna med uttrycklig hänvisning till Messias.
Angående ”kvinnan ... föda fram”, se Upp 12:2.
Ytterligare studier: 1 Mos 42:36; Jer 10:20; 31:15; Syr 51:3; Matt 2:17-18; Upp 12:3,7,9,13,16-17.
(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-14; 2012-07-06; 2015-05-06; slutlig version 2018-08-06)
Till sidans topp12:5a Och hon födde fram en son, en (kvinnlig) (P47,א,*א) manlig, som står i begrepp att vara en herde för alla nationerna i/med en käpp av järn.
Ord för ord (13 ord i den grekiska texten): och (hon)-födde-fram (en)-son (en)-(kvinnlig)-manlig, som står-i-begrepp-att vara-en-herde (för)-alla '-na nationer'/nationerna i (en)-käpp av-järn.
1883: Och hon födde ett gossebarn, som en gång skall styra alla folk med järnspira.
1541(1703): Och hon födde ett swenbarn, som regera skulle alla Hedningar med jernris.
LT 1974: Hon födde en pojke, som en gång ska regera över alla folk med stark hand.
Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):
Och Gud gjorde människan, enligt/efter en avbild av Gud gjorde Han honom/henne. Manlig och kvinnlig gjorde Han dem. (1 Mos 1:27, Grekiska GT)
(Job sade:) “O att den dag i/på vilken jag avlades må fördärvas och den natt i vilken (någon) talade: ’Skåda, en manlig!’” (Job 3:2, Grekiska GT)
(Herren sade till Sin Son:) “Du skall vara en herde för (jordens kungar) i/med en käpp av järn (och) krossa dem som en krukmakares kärl.” (Ps 2:9, Grekiska GT)
(Profeten sade till Davids hus:) “Herren skall själv ge er ett tecken. Skåda, jungfrun skall 'anlända i ett moderliv'/'bli med barn' och föda fram en Son.” (Jes 7:14a, Grekiska GT)
(Herren sade:) “Innan (Sion), som var i födslovånda (för) att föda fram, innan födslovåndornas vedermöda komma/kommer, flydde hon ut/bort och födde fram en manlig.” (Jes 66:7, Grekiska GT)
(Profeten sade:) “På/’under herraväldet av’ det förbannade (var) den människa som hade kommit med ett gott litet budskap till min fader och sade: ’En manlig har fötts fram åt dig. Gör dig glad.’” (Jer 20:15, Grekiska GT)
Den Senare Uppenbarelsen:
(Herren sade till profeten:) ”Skåda, jungfrun skall ’anlända i ett moderliv’/’bli med barn’ och föda fram en Son”. (Matt 1:23a)
(Josef) hade (hela tiden) inte kunskap om (Maria) ända till den (tid i vilken) hon födde fram en Son. Och han kallade Hans namn Jesus. (Matt 1:25)
(Herren sade:) “Ut ur (Betlehem) skall en befälhavare komma ut, ’vem som än’/som skall vara en herde för mitt folk Israel.” (Matt 2:6b)
(Jesus sade till några fariseer:) “Har ni inte läst, att Den som har gjort (א,* א) (man och kvinna) från en början gjorde dem manlig och kvinnlig?” (Matt 19:4b)
(Maria) födde fram sin förstfödde son och lindade Honom och fick Honom att luta sig upp/tillbaka i en krubba, av det skälet att det (hela tiden) inte var/fanns plats för dem i värdshuset. (Luk 2:7)
Aposteln, den åttonde och en av de sju:
En av soldaterna stötte emellertid till revbenet (med) sin lansspets, och strax kom det ut blod och vatten. (Joh 19:34)
(Jesus) visade (lärjungarna) händerna och revbenet. Så lärjungarna fröjdade sig, då de hade skådat Herren. (Joh 20:20b)
Den som segrar och den som håller Mina gärningar intill slut(et), honom skall Jag ge (rättslig) myndighet uppå/’med avseende på’ nationerna.Och han skall vara en herde för dem i/med en käpp av järn. (Upp 2:26-27a, ”Thyatira”)
(Kvinnan) ‘hade i moderliv’/’var med barn’. Och hon utropar/skriker, då hon är i födslovånda och plågas (för) att föda fram. (Upp 12:2b)
Exegeter, evangelister med flera:
Kvinnan som här föder barnet är ... det gammaltestamentliga gudsfolket. Det är från detta folk som Messias Jesus kommer. Denna vision ger en betydelsefull helhetssyn på gudsfolket. Kontinuitet mellan Gamla och Nya testamentet betonas. Kyrkan utgör en fortsättning på gudsfolkets historia. (Leif Carlsson ”Tröst och trots – Uppenbarelseboken” s 151)
(Mattis) skrek som en galning. "Jag har fått en unge! Hör ni vad jag säjer, jag har fått en unge!" "Vad blev det för en sort", frågade Skalle-Per borta i sin vrå. "En rövardotter, jubel och fröjd", skrek Mattis. ... Över den höga tröskeln klev Lovis med sitt barn i famnen. ... "Vad ska hon heta", undrade Skalle-Per. "Ronja", sa Lovis. "Som jag ju redan för länge sen har bestämt." "Men om det hade blitt en pojke då", sa Skalle-Per. Lovis såg på honom lugnt och strängt. "Har jag bestämt att mitt barn ska heta Ronja, så blir det en Ronja!" (Astrid Lindgren "Ronja Rövardotter" s 8-9)
Med häpenhet skådar siaren i Uppenb. 12 tecknet på himlen, den strålande solkvinnan. Hon skall föda ett gossebarn, som skall regera världen. På något avstånd varseblir han en anskrämlig drake, som dåsar i overksamt välbehag. Detta odjur kan ju i ett enda svep med sin stjärt sopa stjärnor och väldiga härskare ner för sina fötter. Varför skulle det då möda sig över hövan? Men inför kvinnans rop i födslovånda kan det ej behålla sitt lugn. Det är fruktan för en medtävlare om makten som väcker oro. Alltså måste denne, så snart han är född, uppslukas. Draken reser sig och ålar sig lystet fram mot sitt offer. Nu hänger det som på ett hår. Blir det den avskyvärde draken från avgrunden eller det välsignade barnet från himlen som skall regera världen? Och kvinnan födde sitt barn. ”Hon lindade det och lade det i en krubba, ty för dem fanns icke rum i härbärget.” ... Skulle även konung Herodes komma, såsom de vise männen antytt, och giva barnet (sin) hyllning? ... Herodes har just barnet i sina tankar. Men ej för att böja sig för det, utan för att röja det ur vägen. Han fruktar sin maktställning och vill göra sig kvitt den förmodade medtävlaren. (Adolf Kloo ”Hänt och sagt” s 86-87)
Egna kommentarer och funderingar:
Angående “vara en herde ... i/med en käpp av järn”, se Upp 2:27(2:27-28a). Angående ”till alla nationerna”, se Upp 2:26.
Grekiska ord:
arsên (manlig) (i NT + ett exempel i Apokryferna) Matt 19:4; Upp 12:5 – Tobit 6:12; Mark 10:6; Luk 2:23; Rom 1:27; Gal 3:28; Upp 12:13. Formen ”arsena” uppfattar jag som feminin variant av neutrumet "arsen" med översättningen ”(kvinnlig) manlig”. Detta kan anspela på Jesus som urtypen till den första människan Adam innan revbenet togs ut ur honom, när han var både maskulin och feminin (jfr Matt 19:4). Jämför också med Joh 19:5, där Jesus kallar sig Människan. Se vidare Egna kommentarer och funderingar till Joh 19:33-37.
Ytterligare studier: Jer 30:6; Matt 1:21; Luk 1:31; Joh 1:30; 20:17,25,27; Upp 12:17; 19:15.
(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-15; 2012-07-06; 2015-05-07; slutlig version 2018-08-06)
Till sidans topp12:5b Och hennes barn rövades/rycktes bort i riktning mot Gud och i riktning mot Hans tron.
Ord för ord (13 ord i den grekiska texten): och rövades-bort '-et barn'/barnet hennes i-riktning-mot '-en gud'/Gud och i-riktning-mot '-en tron'/tronen hans.
1883: ... och hennes barn vardt uppryckt till Gud och till hans tron.
1541(1703): ... och hennes barn wardt borttaget till Gud, och till hans stol.
LT 1974: ... och han fördes upp till Gud och hans tron.
Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):
(Salomo sade:) “Då han hade blivit välbehaglig för Gud, välkomnades den rättfärdige, och då han lever under mellan/mellantiden, sattes han i sällskap med missare (av Guds mål). Han rövades/rycktes bort …, ty hans själ var (hela tiden) behaglig för Herren.” (Salomos Vishet 4:10-11a,14a)
Den Senare Uppenbarelsen:
(Jesus sade:) "Från Johannes Döparens dagar ända till just nu utsätts himlarnas rike för våld, och människor som använder våld rövar bort det." (Matt 11:12)
Aposteln, den åttonde och en av de sju:
Då Jesus så har kunskap, att de står i begrepp att komma och röva bort Honom och visa upp (א*) en kung, flyr (א*) Han (själv) ensam åter ’in i’/till berget. (Joh 6:15)
Löntagaren, och inte (den) som är herde, vars får inte är de egna, tittar på då vargen kommer och låter fåren vara och flyr. Och vargen rövar bort dem och skingrar (dem). (Joh 10:12)
(Jesus sade till judarna:) ”Jag ger dem tidsålderslångt liv, och de må inte/förvisso ej fördärvas in i (den kommande) tidsåldern, och inte/förvisso må ej (א,*א) någon röva bort dem ut ur Min hand. Vad Fadern har gett (och ger) Mig är större än alla (א*). Och ingen förmår att röva bort ut ur Faderns hand.” (Joh 10:28-29)
Fröjdbringande (nåd) (med) er och frid från Den som är och Den som (hela tiden) var och Den som kommer och från de sju andarna * (א,* א, A) inför Hans ‘trons ögon’/tron. (Upp 1:4b)
Den som segrar, honom Jag skall ge att sitta ner i sällskap med Mig i/vid Min tron, som och/också Jag segrade och satte Mig ner i sällskap med Min Fader i/vid Hans tron. (Upp 3:21, ”Laodikeia”)
Jag skådade ’i en mitt av’/’mellan (å ena sidan)’ tronen och av de fyra levande varelserna och ’i en mitt av’/’(å andra sidan)’ de äldste en liten Bagge stående som hade Den slaktats (och slaktades). (Upp 5:6a)
Till Den som sitter uppå (א,* א) tronen och till den lille Baggen (är) välsignelsen och hedern och härlighetsglansen och makten in i (de kommande) tidsåldrarnas (kommande) tidsåldrar. (Upp 5:13b)
(Jag skådade en mycken/månghövdad folkskara) som stod inför ‘tronens ögon’/tronen och inför den lille Baggens ögon, som var höljda i vita dräkter och (med) dadelkvistar i sina händer. De utropar (med) en stor/hög röst och säger: “Räddningen (tillhör) vår Gud, Den som sitter på tronen, och den lille Baggen in i (de kommande) tidsåldrarnas (kommande) tidsåldrar. Amen (א*).” (Upp 7:9b-10)
Den lille Baggen, Den uppåt/ovanpå tronens mitt, skall vara en herde för dem, och Han skall visa dem vägen uppå vattenkällor av liv. (Upp 7:17a)
Exegeter, evangelister med flera:
Åldriga evangelister, träden nu alla fram! Kitt och klister, allting brister, världen står i damm. Märken I ej hur det grånar åter till medeltid? Luften morlar och dånar: storm, ström, strid. ... Ängel, blås i basunen, bryt ditt sista sigill! Smattra örn, kring kyrkans hörn din apokalyptiska drill! Ryten, I lejonlundar, ert blodsevangelium! Oxen ensam begrundar, stor, sträng, stum. ... Fjärran i fridens ängder, ledd som med solskensgarn, följer stuten, glansbegjuten, himmelens förstfödda barn. Ensam vid drömmande tjärnen går han i oljeskog; blommor bär han på stjärnen, vingar gro kring hans bog. (Erik Axel Karlfeldt "Flora och Bellona" s 447,449-450; Oxen i Sjöga. Den ursprungliga titeln på dikten var "Heliga oxe i Vika". Vika kyrka ligger söder om Falun och här knackades 1918 en kalkmålning föreställande en oxe. I dikten görs flera anspelningar till Uppenbarelseboken.)
Egna kommentarer och funderingar:
Angående “Gud och ... Hans tron”, se Upp 1:4b, 3:21 och 6:15.
Ytterligare studier: Apg 1:9; 8:39; 2 Kor 12:2,4; 1 Thess 4:17.
(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-15; 2012-07-06; 2015-05-09; slutlig version 2018-08-06)
Till sidans topp12:6 Och kvinnan flydde in i det ödelagda (området), varest/där hon där har en plats som hade gjorts (och gjordes) redo från Gud, för att de skall (א,* א) livnära henne där (i) ettusentvåhundrasextio dagar.
Ord för ord (23 ord i den grekiska texten): och '-n kvinna'/kvinnan flydde in-i det ödelagda-(område), varest (hon)-har där (en)-plats havande-gjorts-(och-görandes)-redo från '-en gud'/Gud, för-att där (de)-skall-livnära henne dagar (ett)-tusen (och)-tvåhundra (och)-sextio.
1883: Och kvinnan flydde till öknen, där hon har en plats beredd af Gud, att man där skall nära henne ett tusen två hundra sextio dagar.
1541(1703): Och qwinnan flydde uti öknena, der hon rum hade, beredt af Gudi, att hon der föda skulle, i tusende, tuhundrade och sextio dagar.
LT 1974: Kvinnan flydde ut i öknen, där Gud ställde i ordning en plats för henne, för att ta hand om henne under 1.260 dagar.
Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):
(Gud sade till Noa:) “Du skall leda två två från alla/varje (kött i vilket det är en levande ande) in i, in i kistan/arken, för att du må livnära (dem) i sällskap med dig själv. De skall vara manlig och kvinnlig.” (1 Mos 6:19b, Grekiska GT)
Då (Hagar) hade gått bort (från Abraham) leddes/gick hon vilse till det ödelagda (området) ... Och Gud öppnade hennes ögon, och hon skådade en brunn av/med levande vatten. (1 Mos 21:14b,19a, Grekiska GT)
(Herren sade till Israels folk:) ”Skåda, Jag skickar bort Min budbärare före ditt ansikte för att han må vakta dig i/på vägen, så att han må leda dig in i, in i ’den jord’/’det land’ som jag har gjort redo för dig.” (2 Mos 23:20, Grekiska GT)
Som/då (Mose) ‘ficks att upphöra’/upphörde att samtala alla de här utsagorna ... öppnades jorden och drack ner (de upproriska) och deras hus och alla de människor som var i sällskap med Kora och (också) deras husdjur. Och de och så många ting som är deras steg levande ner in i Hades. Och jorden beslöjade dem, och de fördärvades ut ur synagogans mitt. Och varje/hela Israel, de (som var) i en ring av/runt dem, flydde från deras röst/rop, eftersom de sade: ”Ej någonsin må jorden dricka ner/upp oss!” (4 Mos 16:31-34, Grekiska GT)
(Mose sade till Israel:) “Gud livnärde dig.” (5 Mos 32:18b, Grekiska GT)
(Herrens sade till profeten:) “Jag skall sätta/utse en plats för Mitt folk Israel.” (2 Sam 7:10a, Grekiska GT)
Herrens ord blev i riktning mot Elia: ”Gå härifrån enligt/’mitt emot’ uppstickande/öster och göm dig i/vid strömmen Kerit ... och Jag skall ålägga korparna att livnära dig igenom/’till slutet’ där.” (1 Kung 17:2-4, Grekiska GT)
(David) gjorde platsen redo för Guds kista/ark, och han gjorde ett tält till den. (1 Krön 15:1b, Grekiska GT)
(Herren sade:) “Innan (Sion), som var i födslovånda (för) att föda fram, innan födslovåndornas vedermöda komma/kommer, flydde hon ut/bort och födde fram en manlig.” (Jes 66:7, Grekiska GT)
(Hornet) skall samtala ord ‘in i’/emot den Högste och nöta ner/ut den Högstes heliga. Och han skall ’ta emot i riktning mot’/välkomna att förändra lägliga tider och lag. Och alla ting skall ’ges till sidan av’/överlämnas ’in i’/i hans händer ända till en läglig tid och lägliga tider och ända till en halv läglig tid. (Dan 7:25, Grekiska GT)
(Budbäraren Rafael sade till Tobias:) ”Vi må springa före din kvinna och göra (din faders) bostad redo.” (Tobit 11:3a, S)
Många steg ned och sökte rättfärdighet och domsutslag in i det ödelagda (området) (för) att sitta ner där. (1 Mack 2:29)
(Salomo sade till Herren:) “Frukternas ursprung livnär inte en människa, emellertid/utan Ditt ord håller alltigenom (kvar) de som tror (på) Dig.” (Salomos Vishet 16:26b)
Den Senare Uppenbarelsen:
(Herrens budbärare sade till Josef:) “Fly in i Egypten och var där ända till dess att Jag – alltefter omständigheterna – må tala till dig, ty Herodes står i begrepp att söka den lille Pojken ... (för) att fördärva Den/Honom.” (Matt 2:13b)
Jesus leddes av Anden upp in i det ödelagda (området) (för) att prövas av förtalaren. ... Och skåda, budbärare kom till (Honom) och gjorde (hela tiden) tjänst åt Honom. (Matt 4:1,11b)
(Jesus sade till Sina lärjungar:) "'Se i'/'fäst blicken' in i himlens flygande varelser. ... Er himmelske Fader livnär dem." (Matt 6:26a)
(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Låt de (som är) i Judeen fly emot (א,* א) bergen.” (Matt 24:16)
(Jesus sade till de tolv:) “Varest/där ni – om alltefter omständigheterna – må komma in i, in i en bostad, stanna där ända till dess att ni – alltefter omständigheterna – må komma ut därifrån.” (Mark 6:10)
(På) den första dagen av de osyrade (dagarna), när de/man (hela tiden) offrade påskalammet, säger (Jesu) lärjungar till Honom: ”Då vi har gått bort, var vill Du vi må göra redo, för att Du må äta påskalammet.” (Mark 14:12)
(Jesus sade till folket i synagogan:) “Många änkor var/fanns (hela tiden) i Israel i/under Elias dagar, när himlen stängdes emot/omkring tre år och sex månader, som/när det blev en stor svält emot varje/hela jorden/landet.” (Luk 4:25b)
Då (budbärarna) hade gått, kom de in i, in i en stad (א*) av samariter som/’för att’ göra redo för (Jesus). (Luk 9:52b)
Aposteln, den åttonde och en av de sju:
Då Jesus så har kunskap, att de står i begrepp att komma och röva bort Honom och visa upp (א*) en kung, flyr (א*) Han (själv) ensam åter ’in i’/till berget. (Joh 6:15)
(Jesus sade:) ”Om – alltefter omständigheterna – någon må göra tjänst åt Mig, låt honom följa Mig. Och varest/där Jag är, där kommer och/också Min tjänare att vara.” (Joh 12:26a)
(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Låt ej ert hjärta oroas. Tro in i Gud, och tro in i Mig. I Min Faders bostad är många boplatser. Men om ej, har Jag * (א,* א) talat till er, att Jag går (för) att göra en plats redo åt er. Och om Jag – alltefter omständigheterna – må gå och göra en plats redo för er, kommer Jag åter och Jag skall ta er i riktning mot Mig själv till sidan av (Mig), för att varest/där Jag är, må ni och/också vara.” (Joh 14:1-3)
(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Dra er till minnes utsagan som Jag talade till er: ’En slav är inte större (än) sin herre.’ Om de har förföljt Mig, skall de och/också förfölja er.” (Joh 15:20a)
(Mina två vittnen) skall profetera (i) ettusentvåhundrasextio dagar och vara (och ha varit) höljda i säck. (Upp 11:3b)
Exegeter, evangelister med flera:
Uti Upp. 12 läsa vi, att kvinnan flydde ut i öknen omedelbart efter gossebarnets upptagande. Var denna öken är, vet ingen, men det är lika lätt för Herren, att uppehålla sitt folk där i tre och ett halvt år, som det var att uppehålla en hel nation i öknen i fyratio år. Där får församlingen begråta sin försummelse och, skild som hon nu är från hem och härd och allt, som förr hindrade henne att helgas till ande, själ och kropp, blir hon nu renad efter helgedomens krav och göres passande att sedan insamlas i den himmelska ladan. (John Ongman "Herren kommer - Profetiornas uppfyllelse" s 394-395)
Om man räknar hvarken solår, som hafva 365 1/4 dagar på året, ej heller månår, som hafva 356 dagar per år, utan bibliska år (eg. "tider"), som ligga till längd emellan de två, och hafva 360 dagar pr år (se t.ex. huru de 3 1/2 åren äro samma tidsperiod som de 1260 dagarna, Upp. 12, alldenstund bägge talen användas för att utmärka tiden för kvinnans vistelse i öknen, v. 6 och v. 14, hvaraf vi se, att hvarje år ("tid") har 360 dagar - 360 x 3 1/2 varande lika med 1260), och vi taga den vanliga tidräkningen af omkring 4,000 år från skapelsen till Kristi födelse, så löpa de 6,000 bibliska åren ut samma år 1914 (hvad vi kalla 1916). Tänka att två så långa tidsperioder - 2,520 och 6,000 - bägge enligt mångas förmodan stående i nära förbindelse med tiden för Kristi konungarikes upprättande på jorden vid hans nedstigande på Oljeberget såsom ryttaren på den hvita hästen (eller åtminstone med afgörande förbindelser för denna tilldragelse), (Zak. 14:4; Upp. 19:11), då judarne skola blifva hans jordiska regenter, utlöpa ungefär samtidigt! Utan att nu säga ett enda ord om uti hvilket förhållande dessa tal, ifall man nämligen törs tillägga dem någon vidare betydelse, möjligen stå till Guds församlings upplyftande, utan lämnande sådana slutsatser till hvars och ens eget omdöme, vilja vi endast påminna om, att bibelns tidsbestämmelser egentligen syfta på judarna (och få ock så endast betydelse, om de stå i förbindelse med något Herrens tydliga ingripande för deras återvändande till sitt land eller för uppväckandet af intresse därför hos dem); men syfta icke på Guds församling, som är uppmanad att hvarje stund vara i en vakande ställning. Vi vilja varna för det största af alla misstag, nämligen att tro att Jesus icke skulle kunna komma förrän i något visst år i framtiden, under det att han kanske kommer i dag. (Fredrik Franson "Hvad varslar tiden och hvad stundar?" s 99)
(Björnstjerne) Björnson och jag voro dödsfiender. ... (Han) var en boaorm som ville dra sitt slem öfver mig och sluka mig. Derför flydde jag Paris! (August Strindberg "August Strindbergs brev IV 1884" s 374; brev 1 nov 1884 till Carl Larsson)
Eftersom den röda draken är nära kvinnan som ropar i födslosmärtor, är det hans avsikt att han skulle få uppsluka gossebarnet, som föds av kvinnan. Men eftersom Gud bevarar den nya människan, som är född av kvinnan, börjar ormen att kräkas det giftiga slemmet över kvinnan, så att han skulle förgöra henne med den döda trons slem. Men Gud har fört kvinnan ut i öknen, där det inte finns så mycket av dessa ormyngel. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 237 i predikan 1849 över 1 Mos 3:15)
Såsom vi se af änkan i Zarepta, och af Egypten i Josefs tid; så skall Gud försörja och uppehålla de sina, och icke låte de fromma dö av hunger, det måste förr regna bröd från himmelen, såsom det skedde i öknen. (Johann Arndt "Johann Arndts Andliga Skattkammare" s I:48)
Med lutat huvud och sammanknäppta händer satt (Klemens) försjunken i dimmiga tankar, gripande i töcknet för att forma det till varaktiga gestalter. När så hans huvud värkte av de fruktlösa ansträngningarna, tog han ånyo sin tillflykt till brinnande böner, eller överväldigades han av sin inbillning och levde en stund i praktiken av de tavlor, som skildrade kristendomens sista strid, världens förstöring och yttersta domen. Huru skakande måste icke dessa bilder inverka på hans sinne, när han trodde sig leva mitt i den tid, som de skildrade, när han i varje dag emotsåg den högtidliga och förfärliga, då det sista inseglet skall brytas och domen förkunnas över världen! Bland dessa bilder uppdök ånyo Eusebias. Kvinnan, som flydde för draken, hade fått hennes drag. Klemens vaknade ur sina drömmar. Skymningen var redan inne. Det var tid att begiva siga till henne. Klemens drog kåpan över huvudet och gick. (Viktor Rydberg "Den siste atenaren II" s 140-141)
Egna kommentarer och funderingar:
Angående “ettusentvåhundrasextio dagar”, se Upp 11:3.
Grekiska ord:
trefô (livnära) (i NT + exempel i Apokryferna) Salomos Vishet 16:26; Matt 6:26; Upp 12:6 – Tobit 2:10; 1 Mack 3:33; 11:39; Baruk 4:11; Matt 25:37; Luk 12:24; 23:29; Apg 12:20; Jak 5:5; Upp 12:14.
Ytterligare studier: 2 Mos 16:15; 1 Kung 19:4-7; 1 Krön 15:3,12; 17:9; 2 Krön 3:1; Jer 31:2; Hos 2:14; 1 Mack 2:29-30; Matt 2:13; Luk 1:80; 22:8; Upp 8:6; 13:5.
(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-15; 2012-07-07; 2015-05-10; slutlig version 2018-08-06)
Till sidans topp12:7-8 Och det blev ett krig i himlen; Mikael och hans budbärare förde krig ’i sällskap med’/mot draken. Och draken och hans budbärare förde krig. Och de var inte stabila/starka i ’riktning mot’/’jämförelse med’ honom (א,* א), inte heller fanns (det) längre en plats * (א*) i himlen.
Ord för ord: 12:7 (24 ord i den grekiska texten Sinaiticus) Och (det)-blev (ett)-krig i '-en himmel'/himlen, '-en Mikael'/Mikael och '-na budbärare'/budbärarna hans '(att)-föra'/förde-krig i-sällskap-med '-n drake'/draken. Och '-n draken' förde-krig och '-na budbärare'/budbärarna hans. 12:8 (12 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus): och inte var-(de)-stabila i-riktning-mot honom inte-heller (en)-plats fanns längre i '-en himmel'/himlen.
1883: Och det vardt en strid i himlen: Mikael och hans änglar började strida med draken, och draken stred och hans änglar. Och de vunno icke, och deras rum vardt icke mer funnet i himmeln.
1541(1703): Och det wardt en stor strid i himmelen; Michael och hans Änglar stridde med drakan, och draken stridde och hans Änglar; Och de wunno intet; och deras rum wardt icke mer funnet i himmelen.
LT 1974: Sedan bröt ett krig ut i himlen. Mikael och änglarna under hans befäl stred mot draken och hans skaror av fallna änglar. Och draken förlorade slaget och tvingades ut ur himlen.
Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):
(Mose sade:) ”När den Högste delade isär nationer, som/då Han sådde isär Adams söner, ’fick ... att stå’/satte Han nationers gränsområden enligt/efter ett antal av Guds budbärare.” (5 Mos 32:8, Grekiska GT)
(Profeten sade:) “En viss del av det (fjärde) riket kommer att vara stabilt, och en viss del kommer att ’vara varande’/vara (och havande/ha varit) krossat.” (Dan 2:42b, Grekiska OT)
(Profeten sade:) “Jag tittade (hela tiden) på (det) och det där hornet ’gjorde (hela tiden) krig i sällskap med’/’förde (hela tiden) krig mot’ de heliga, och det var stabilt i ’riktning mot’/’jämförelse med’ dem, ända till (den tid i) vilken den Gamle av dagarna kom och ‘gav domsutslaget’/’lät rätt bli skipad’ åt den Högstes heliga, och den lägliga tiden förekom/'kom i förväg', och de heliga ’höll ner riket’/’tog riket i besittning’.” (Dan 7:21-22, Grekiska GT, Theod)
(Människan som var sjunken/klädd i linne sade till profeten:) “Officeren/härföraren av/i persers rike har stått (och står) emot, mitt emot mig (i) tjugoen dagar; och/men skåda Mikael, en av de första/främsta ledarna, kom emot (mig) (för) att undsätta mig.” (Dan 10:13a, Grekiska GT)
(Människan som var sjunken/klädd i linne sade till profeten:) “Du är en ömklig människa, frukta inte, var frisk, uppför dig som en man och var stabil/stark.” Och 'i det att samtala honom'/'då han samtalade' i sällskap med mig, var jag stabil/stark och talade: ”Samtala min herre, eftersom du var stabil/stark i mig.” Och han talade i riktning mot mig: ”Har du kunskap, varför Jag har kommit i riktning mot dig? Och nu skall jag vända mig intill, (för) att strida alltigenom 'i sällskap med'/mot officeren/härföraren av/i persernas rike ... och skåda grekers officer/härförare ... Det var (hela tiden) ingen som undsatte i sällskap med mig till förmån/försvar för de här emellertid/utom budbäraren Mikael.” (Dan 10:19-21, Grekiska GT)
(Människan som var sjunken/klädd i linne sade till profeten:) “Enligt/angående den där stunden skall Mikael, den store budbäraren som står emot/’till försvar för’ ditt folks söner, komma till sidan av. Den där dagen (kommer att vara en dag) av betryck, sådan som inte har blivit från den (tid då folket) blev (till) ända till den där dagen.” (Dan 12:1a, Grekiska GT)
I slätten, varest/där det inte är/finns ... en plats (till) det att fly. (1 Mack 10:73b)
I den här lägliga tiden är/finns det inte ... en plats (till) det att bära frukt (på) inför Dina ögon (Mästare) och finna barmhärtighet. (Asarjas bön v 15)
Den Senare Uppenbarelsen:
Jesus säger till (den skriftlärde): ”Människans Son har inte (en plats) där Han må luta huvudet.” (Matt 8:20b)
(De demonbesatta var) väldigt stränga/farliga, så att ej nåon var stabil/stark (nog) att komma vid sidan av genom den där vägen. (Matt 8:28b)
(Jesus sade till de skriftlärda och fariseerna:) “När – alltefter omständigheterna – den orene anden må komma ut från människan, 'kommer ... igenom'/passerar den genom platser utan vatten och söker vila och finner inte.” (Matt 12:43)
(Jesus) säger till Petrus: “På det här sättet var ni inte stabila/starka (nog) att vara vakna i sällskap med Mig (i) en stund/timme?” (Matt 26:40b)
(Några av de skriftlärda ‘räknade alltigenom’/övervägde i sina hjärtan angående Jesus:) ”Varför samtalar Den här på det här sättet? Han hädar. Vem förmår låta missar (av Guds mål) vara, om ej en, Gud?” (Mark 2:7; jfr namnet “Mikael”, som betyder “Vem är lik Gud?”)
(De skriftlärda sade om Jesus) att/: “Han har Belsebul” och att/: ”I/med de små demonernas ledare kastar Han ut de små demonerna. ... (Jesus sade:) ”Hur förmår en motståndare att kasta ut en motståndare? ... Ingen ’förmår inte’/förmår att komma in i, in i den stabiles bostad och alltigenom röva bort hans kärl, om – alltefter omständigheterna – han ej först må binda den stabile.” (Mark 3:22b,23b,27a)
(En i folkskaran sade till Jesus:) “Jag talade till Dina lärjungar, för att de måtte kasta ut (anden), och/men de var inte stabila/starka (nog).” (Mark 9:18b)
(Maria) födde fram sin förstfödde son och lindade Honom och fick Honom att luta sig upp/tillbaka i en krubba, av det skälet att det (hela tiden) inte var/fanns plats för dem i värdshuset. (Luk 2:7)
(Anstiftarna) var inte stabila/starka (nog) att ta på/’tag i’ (Jesus) (genom) Hans ord ’mitt emot folket’/’i folkets närvaro’. (Luk 20:26a)
Aposteln, den åttonde och en av de sju:
När (de två vittnena) – alltefter omständigheterna – må ha avslutat sitt vittnesmål, skall det lilla vilda djuret, som då (א*) stiger upp ut ur avgrunden, ’göra krig i sällskap med’/’föra krig mot’ dem och besegra dem och döda dem. (Upp 11:7)
Och ett annat tecken skådades i himlen. Och skåda, en eldfärgad stor drake, som hade sju huvuden och tio horn och emot sina huvuden sju diadem. (Upp 12:3)
Exegeter, evangelister med flera:
Att börja med:
ca 2000 - ca 1600
Gud avgjorde, i egenskap av domare, vilka parter som haft rätt i rättegången mot Jesus. Jesus upprättades och förklarades rättfärdig. Fadern visar detta genom att låta Jesus uppstå. Anklagelserna mot honom personligen saknade all grund. Satan däremot straffas. Hans onda planer har avslöjats. Han förlorar detta fall som åklagare. Men han förlorar mer än bara ett enstaka rättsfall. Ty Jesus, i likhet med sin namne översteprästen Josua, representerar i denna rättegång inte bara sig själv utan hela människosläktet. Han är den Messias i vars person "Guds skingrade barn skulle samlas och bli ett" (Joh 11:52). ... Och Satan förlorar inte bara rättsfallet mot Jesus utan sitt jobb. Halleluja! Det återstår bara för Mikael att driva ut honom ur den himmelska rättssalen (jfr Upp 12:9-10). (Agne Nordlander "Korsets mysterium" s 180)
Mikael är en av de sju ärkeänglarna och Israels specielle beskyddare. Gud är för upphöjd för att själv fullborda domen över draken, han överlåter detta åt sin tjänare Mikael och hans änglahär. Märk att det är de senare som anfaller. I själva verket rör det sig om en rättsstrid, och domen exekveras av Guds folks beskyddare. ... Meningen är tydligen den att djävulen har förlorat sin rätt att i himlen uppträda såsom anklagare av Guds folk. ... Draken och hans änglar kämpade för att försvara sin position men förlorade, och resultatet blev att de för all framtid förvisades ur himlen. (Olaf Moe "Johannes Uppenbarelse" s 190)
Mikael är, som hans namn anger, den som förstör var och en som vågar sträva efter jämlikhet med Gud eller efter att stå Honom emot (Dan 10:13,21; 12:1; Judas v 9; Upp 12:7). ... Gabriel är den som bygger upp och Mikael den som kastar omkull. I Mikaels fall spelar Guds rättvisa och juridiska aktivitet sin roll, medan Herrens nåd och försonande aktivitet står i förgrunden i Gabriels fall. (Norval Geldenhuys "Commentary on the Gospel of Luke" s 67-68)
Vi lekte också stillsammare lekar. "Änglaleken" till exempel. Min bror var självklart Ärkeängel, jag var en simpel vanlig skyddsängel, och småsystrarna var de oskyldiga barn som skulle skyddas. Ärkeängeln och Skyddsängeln flaxade vilt omkring och hade roligt medan småsystrarna fick ligga dyr still och inte göra nåt. (Astrid Lindgren "Skulle kunne flyge ..." s 144-145)
Frestaren: "Jag brukar vara avbildad (i kyrkorna) tillsammans med Sankt Georg. ... Även Mikael och jag synas ibland i en grupp, där jag visserligen inte har den fördelaktigaste positionen, men det kan ändra sig; allting kan ändra sig, så att en gång de yttersta varda de främsta." (August Strindberg "Till Damaskus III" s 329)
"Give Gud," (sade Johanna), "att mickelsmässan snart måtte komma, för det likasom bränner under fötterna där borta på herregården. . . . Svalgren har omtalat, att patronen hotat och svurit att göra oss alla olyckliga." "Var icke rädd för det, mitt barn!" (sade korporalen Brant). "Vi skola ej plåga oss med onödiga bekymmer; morgondagen och alla kommande dagar vila ju i Vår Herres hand! . . . Och till mickelsmässan, min flicka, är du . . . fri från din tjänst." (Viktor Rydberg "De vandrande djäknarne" s 54-55)
"Här hemma hos oss", (sade Ivan), "i Moskva i gamla tider, före Peter den stores tid, uppfördes då och då dramatiska tablåer, särskilt med ämnen från Gamla Testamentet; men förutom dramatiska framställningar förekom många berättelser och "verser", där det efter behov medverkade helgon, änglar och alla de himmelska härskarorna. I våra kloster ägnade man sig också åt översättningar, avskrivning och även författande av sådana här poem, ja, redan under (det medeltida) tatarväldet. Det finns till exempel ett litet klosterpoem (från grekiskan förstås): "Heliga Guds moders vandring i skärselden" med tablåer och med en djärvhet som inte står Dantes efter. Guds moder besöker helvetet och det är ärkeängeln Mikael, som ledsagar henne 'genom skärselden'." (Fjodor Dostojevskij "Bröderna Karamazov" s 274)
ca 1600 och tiden dessförinnan
Gud har förordnat (de goda änglarna) till att stå emot djefwulen och strida med honom. Likasom en furste befaller sina embetsmän att skydda land och folk emot stråtröfware; så befaller Gud änglarna att förswara hans christenhet emot djefwulens list och mord o.s.w. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Sommar-afdelningen" s 319 i kommentar till Matt 18:1-11)
Gästgivaren, som trodde att någon hög herre anlänt, skyndade ut, men då han fick se gesällen, vände han sig om och sade med en försmädlig ton till herr Sten (Ulvfot, sista ättlingen av den urgamla släkten Ulvfot till Wäringe, Hovsta och Lövsala): "Sådana där ha aldrig pengar. Ges ingenting." "Vid sankt Mikael, ärkeängeln, och sankte Loyus, tavernare, om du icke ger mig öl, så sätter jag konungen och kronan på dig", inföll gesällen och lyfte sin påk. ... "En lådmästare i vällovliga smedeskompaniet i Stockholm kan vara så god herre som en annan, det vill säga en annan resande. ... Sankt Mikael och sankt Loyus vare ära, med förlov!" (August Strindberg "Svenska öden och äventyr 1" s 17-18; novellen "Odlad frukt" från 1882 skildrar förhållanden under senare delen av 1460-talet)
Det fanns i början af elfte århundradet inga så ifriga pilgrimer som normanderna; de nöjde sig icke med att hafva Rom till mål för pilgrimsfärden, utan det skulle vara Jerusalem. Den väg de därvid togo gick genom Frankrike och Italien, och om allmosorna, som räcktes dem, ej förekommo dem tillräckliga, så skaffade de sig dem med svärdet. Deras kristndom, anmärker en frejdad häfdatecknare, var uppenbarligen endast en döpt hedendom, i hvilken Kristus intagit Balders plats och ärkeängeln Mikael intagit krigsguden Tyrs. (Viktor Rydberg "Medeltidens kulturhistoria - fortsättning" s 403; föreläsningar vid Stockholms Högskola höstterminen 1887)
Lucifer, det är Ljusbringaren eller Morgonstjärnan, hette den förnämste av alla änglar, serafernas furste, skaparens gunstling, i renhet, makt och majestät underlägsen endast den heliga treenigheten själv. Högmod och avund bemäktigade sig, man vet ej huru, denne höge ande. Han ville störta Gud och sätta sig själv på allmaktens stol. Änglar av alla ordningar läto vinna sig för hans plan. På en vink av den överdådige stormade oräkneliga (änglar) från de lägre himlarne och jorden upp mot (den högsta himlen) att förena sig med de avfällige serafer, keruber och troner, som ställt sig under upprorets fana. I himmelen vart en stor strid. Över dess skiften vilar en slöja. Den helige Johannes i sin uppenbarelses bok lyfter dock en flik och låter oss se Mikael i spetsen för Guds legioner kämpande med Lucifer. Utgången blev dennes och hans anhangs nederlag. Den sköna Morgonstjärnan föll från himmelen. ... Världen är icke mer en obruten harmoni, en sedlig enhet. Hon är för alltid splittrad i tvenne kämpande riken: det godas och det ondas. Guds beslut att så skulle vara och hans förutseende av följderna förkunnades genom en omgestaltning inom själva världsbyggnaden. I den förut fridfulla jordens innandömen öppnade plötsligt ett helvete sina käftar och fylldes med en eld, som bränner allt, men förtär intet. Stridens valplats är hela skapelsen med undantag av (den högsta himlen), i vilken rena värld intet ont kan intränga. Lucifer, upprätthållande sitt anspråk på dess härskarestol, har i allt sökt inrätta sig som Gud själv, härmar denne i allt. (Viktor Rydberg "Medeltidens magi" s 10-11; Medeltidens världsåskådning)
Den till namnet kristna religion, som dukade under i Egypten, då den arabiske profetens anhängare eröfrade detta land, var knappt annat än den gamla egyptiska hedendomen, påklädd en ny dräkt och försedd med andra namn. . . . Guden Horus hade blifvit till ärkeängeln Mikael; Horus fiende, den onde Seth, hade blifvit till Satan. Horus bekämpade Seth förvandlad till krokodil; Mikael hade enligt uppenbarelseboken bekämpat Satan förvandlad till en drake. Denna likhet mellan Horus och Mikael gjorde, att den senare blef hos egyptierna, sedan de öfvergått till kristendomen, lika populär, som Horus varit bland deras hedniske förfäder. I legenderna om martyrernas lidanden är det Mikael, som stiger ned från himmelen och tröstar dem och lofvar, att de skola smyckas med en oförgänglig krona. . . . Den egyptiska fantasien skapade en hel cykel af legender, hvars hjälte Mikael är. Han är ständigt i rörelse, än som krigare och då iklädd en byzntinsk generaluniform och svängande i handen ett flammande svärd, än som skeppsförare, som styr sitt i luften sväfvande skepp ned under synranden, intränger i afgrunden och ur dess lågor befriar fördömdes själar. En bild af Mikael, målad eller graverad å en amulett, ansågs som ett skyddsmedel mot Satan, likasom förut en statyett af Horus ansågs hafva skyddande egenskaper mot de onda andarne. Hvad Mikaels motståndare, Satan, vidkommer, spelar han inemot samma roll i de egyptiska munkberättelserna som den onde guden Seth i den egyptiska mytologien. Man föreställde sig icke, att Satan hade sin bostad i underjorden bland de fördömde. Någonstädes - man kunde icke säga så noga hvar - hade han enligt den kristet-egyptiska föreställningen ett konungarike och ett kungligt slott, där han lefde som härskare och familjefader, omgifven af en stor mängd söner och döttrar, som hade den största respekt för honom och darrade af fruktan för hans åsyn. Bland döttrarna omtalas dock blott en enda; hon skildras af munkarne som vacker och praktfullt klädd; hennes uppgift är att förföra munkar och leda dem från dygdens stig. (Viktor Rydberg "Den äldre medeltidens kulturhistoria" s 443-445; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1887)
De kristne kopternas föreställningar om lifvet efter detta hade bevarat en mängd drag ur den egyptiska mytologien. . . . Det hände icke sällan, att människor, som ännu lefde kvar på jorden, besökte det himmelska Jerusalem, som öppnades för dem, om de tillhörde de fromme botgörarnes antal. Legenden om munken Schnudi förtäljer, att han en lördag begaf sig till paradiset, för att höra den apokalyptiska lofsången där sjungas. . . . I sina dödliga kroppar kunde de dock icke göra sådana resor. Dessa kvarlämnades i ett drömlikt tillstånd på jorden; det var med sin inre eller andliga lekamen en på jorden lefvande människa kunde företaga sig en sådan färd. Till de saliges fröjder hörde också, att om de stode i särskild gunst hos ärkeängeln Mikael, kunde de få åtfölja honom, när han i sitt luftskepp begaf sig på resor i luftrymderna och i underjorden. . . . Legenderna omtala flere helige män, på hvilkas förböner enskilde förtappade själar blefvo frälsta ur Gehenna, bland dem äfven hedningar. Än flera frälsas genom ärkeängeln Mikael. För hvarje gång som han besöker Gehennas, sänker han sina vingar ned i plågorummen och upphämtar med dem olyckliga själar, som han inviger till en bättre lott. . . . En egyptolog, som noggrant studerat den kristet-koptiska litteraturen, anmärker, att dess bakgrund är den fornegyptiska religionen, och att dess idéer är det likaledes, ehuru i någon mån omgestaltade genom kristendomens inflytande. (Viktor Rydberg "Den äldre medeltidens kulturhistoria" s 449-452; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1887)
På susande vingslag kom genom luften den gamle draken, Mikaels motkämpe. Mod! ropade han till Simon, och sina tjänsteandar piskade han med rasande gisselslag för att genomvärma deras lemmar och uppmjuka deras stelnade händer. Nu hörde den blundande Simon pukor och cymbaler (som tonade från Roms kullar). (Viktor Rydberg "Simon undergörarens himmelsfärd" s 44)
Vi skall inte anta att det är resultatet av en tillfällighet att en särskild tjänst tilldelas en särskild ängel: som för ... Mikael, plikten att uppmärksamma de dödligas böner och anrop. (Origenes, The Ante-Nicene Fathers Vol IV, s 265)
Närmast under gudarne uppställde man en hierarki af ärkeänglar, änglar, demoner och heroer. Själfva namnen ärkeänglar och änglar, så väl kända från den judiska och den kristna religionen, förekomma äfven inom nyplatonismen, särskildt i filosofen Porfyrius' skrifter och i den Jamblikus tillskrifna boken om "Egypternas mysterier". Änglarne och demonerna fördelade man i två klasser: goda och onda, och Porfyrius talar äfven om ett öfverhufvud för de onde änglarne, således ett väsen närmast motsvarande den fallne ärkeängeln i bibeln. Till de onda änglarne och demonerna räknade man sådana hedniska gudomligheter, om hvilka myterna hade att förtälja klandervärda handlingar, hvilka icke kunde genom allegorisk tolkning bortförklaras. De gode änglarne och demonerna vore enligt den nyplatonska föreställningen Guds sändebud, som hafva till kall att vaka öfver de dödlige, att skydda dem mot ondt samt att bära deras böner och önskningar till himmelen. De onde änglarne och demonerna älska krig, blod och mord. (Viktor Rydberg "Romerska kulturen under de kejsartiden - fortsättning" s 118-119; föreläsningar vid Stockholms Högskola höstterminen 1886)
Att fortsätta med (hembygden):
Satan tycker inte om goda änglar, och i synnerhet inte Sankt Mikael (Henrik Jonason "Änglarna - den helige Mikaels dag"; Jönköpings-Posten den 29 september 2000)
Kapitel tolv i Uppenbarelseboken är inledningen till ett våldsamt drama som beskriver Guds skapelses slutliga öde. Kampen tecknar en bild av änglar som är ljusår från våra söta och äppelkindade bokmärkesänglar. (Carin Folkesson "Den goda kampens änglar"; Jönköpings-Posten den 1 oktober 1999)
Namnet (Mikael) är hebreiska och betyder "vem är som Gud". ... (Guds) like finns varken bland människor eller annanstans. Detta vet Mikael, därför att han är en ängel. ... I den kristna kyrkan avbildas ängeln Mikael på ett mycket kraftfullt sätt, med vingar, röd klädnad och med svärd i hand. Han är i den skepnaden härföraren i Guds kamp mot det onda. Men någon gång kan också ängeln avbildas som en liten, obetydlig och ödmjuk ängel, och detta sker då han står inför Gud. (Michael Lindqvist "Årets ängladag"; Jönköpings-Posten den 1 oktober 1993)
(Mikaels) namn betyder ”vem är såsom Gud”. Redan genom sitt namn visar han alltså bort ifrån sig själv och till honom som gett uppdraget. (Paul Wern ”Himlen” s 71)
I många verkstäder fanns det en gammal tradition som kallades ljusbrinning. På Mikaelsdagen plockades fotogenlamporna fram och mästaren bjöd sina gesäller på äggtoddy. Den traditionen ville min far föra vidare, trots att han hade elektriskt ljus, och när jag (1939) tog över (bokbindare)verkstaden fortsatte jag på samma sätt. (Ragnar Järhult "Jag smyckar diktens kläder - Bokbindaremästare Lennart Wilhelm Enander berättar om sitt liv och sin stad" s 40-41)
Gabriel, som betyder Guds man, bebådar Herrens frälsningstankar, då däremot Mikael, vem är såsom Gud, framhåller Herren såsom domare, Judas' brev vers 9. (Klaes Elmgren "Guds sändebud"; Jönköpings-Posten 1924-12-24)
Kretsmöte med ungdomsföreningarna från Angerdshestra, Bondstorp, Barnarp, Månsarp, Norrahammar och Sandseryd hölls i Tabergs missionshus i söndags. ... Vid det offentliga mötet på eftermiddagen predikade pastor K. Palmberg öfver Upp 12:7-12. (Jönköpings-Posten 1910-10-04 "Karl Palmberg predikar öfver Upp 12:7-12")
Nöjestempel saknades helt (i Jönköping vid mitten av 1880-talet), men hasteligen inreddes provisoriskt ett i fältskär Hallbergs nybygge vid Barnarpsgatan, när en grupp människoätande negrer annonserats här visa, inte någon tillredelse av den vanliga husmanskosten, varifrån de fått dispens under turnerandet, men väl de danser, varmed de antingen piggade upp sig före maten eller efteråt tackade för den. I det halvfärdiga rummet, där publiken satt på ohyvlade bräder, lagda över bockar, lufsade den krullhåriga ensemblen omkring med skynken runt höfterna, tog små skutt emellanåt och ula-ulade till en trätrumma, slöa, kanske besvärade av för mycket kläder och totalt svikande förhoppningarna, att någon kvarglömd fyrtumsspik kunde framlocka en förändring i anletsdragen. Den, som visste, vilket många gånger förnämligare rörelseschema några friveckodrängar kunde uppföra på mickelsmässomarknan här, gick ifrån svartingarna, bittert begråtande en lättsinnigt offrad tioöring. Bergmans tomt vid Barnarpsgatan uppläts också vid marknader, men utrymmet där tillät endast ringkastning eller loppcirkus. ("Gudmundsgillets Årsbok 1954" s 97-98; "Gammal förstadsbo" berättar om gamla gathörn)
Julförberedelserna började redan i oktober, då slakten av julgrisen och kanske ett ungnöt, ko eller får, skulle utföras, så att maten räckte till mikaelsmäss året därpå. (Jean H. Andersson "'Jean i Harfall' berättar 1957 julminnen från 1880-talet" s 62)
Historien om järnbeslagen på Sandserydsdörren och andra kyrkdörrar med järnbeslag börjar långt tillbaka i den äldre medeltiden under 11-1200-talen. . . . Kyrkporten och platsen framför hade en viktig social funktion, det var här menigheten samlades före och efter gudstjänsterna. Framför kyrkdörren, med dess heliga symboler i smitt järn, fick avtalen alldeles särskild tyngd om man gjorde affärer, eklaterade förlovningar eller dömde människor till bot etc. . . . Kyrkan övertog hednatemplens byggnadssätt och de hedniska byggnadstraditionerna i början av sin mission. . . . Det skulle i alla fall dröja fram emot 1200-talet innan man började dekorera dörrarna med järnsmide. I Småland ännu senare. Smidet skulle förutom att förstärka dörren jämväl med metertjocka stenmurar skydda mot tjuvnad av kyrkans dyrbarheter som silver, pengar, textilier och dessutom bilda skydd mot alla de onda makter man fruktade. Kyrkans port, "porten till paradiset", var kyrkans sårbaraste punkt. . . . Smidda drakhuvuden, bandknutar, kors och andra symboler nitades på för att hålla djävulen och hans svarta änglar utanför. . . . Järnet hade en stark ontavvärjande kraft. Järnet fanns i marken och i sjöarna och man trodde det fallit från himlen. (Raine Borg "Drakar och kors på Sandseryds kyrkas dörr" s 3-4)
Att fortsätta med ('nationerna'):
ca 2000 - ca 1900
Marazion är en klunga semesterhus vid en flack, lång sandstrand och parkeringsplats för besökare till St. Michael's Mount, en klippö några hundra meter från stranden. Vid ebb kan man komma till ön till fots via en sandbank. Klippan har fått sitt namn efter ärkeängeln Mikael som påstås ha satt sin fot på den en gång. I gångna tider höll keltiska missionärer ett kloster på ön. Under normanderna övertogs det av benediktinmunkar från det franska Mont St. Michel, vilket har en förbluffande likhet med St. Michael's Mount. (Dieter Schröder "Drömvägar i Storbritannien" s 146; Från Land's End till Torquay)
(Georges Jansenne) ville helst träffa mig på någon allmän plats, och föreslog själv ett café på Place Victor-Hugo. Jag gick med på hans villkor. . . . Man kunde ana att han varit mycket blond och mycket lockig, men att, som vanligt är bland blonda människor, ögon, hår och hy med tiden hade bleknat. Mannen verkade nu genomskinlig. Han såg på mig med en albinos blick (och sade): . . . "Första gången jag träffade Dresset . . . Det var 1942 på Aiglon. . . . Han stod vid baren . . . såg ut som en ärkeängel. . . . På caféerna gick Harry alltid och satte sig ute i solen för att bli brun . . . Och så hade han nånting som han smetade i håret för att det skulle bli ännu ljusare. . . . Nu har jag kommit på namnet på det där medlet som Harry brukade ha i håret . . . Blondglans . . . Ja, Blondglans var det." (Patrick Modiano "Familjebok" s 155-156; 1960-talet?)
Den bibliska och urkristna läran om den treenige Guden, Fadern, Sonen och den helige Ande, vill Jehovas vittnen inte höra talas om. Kristus är densamme som ärkeängeln Mikael, skapad och dödlig samt följaktligen en människa utan gudomlighet. (Göran Dahlström "Villovägar - Några religionsbildningar i modern tid" s 16-17)
Där den parisboulevard börjar, som leder upp till Quartier Latin och universitetet La Sorbonne, står Mikaels staty, symboliserande a n d e n s strid. Det är om den striden som siaren på Patmos förtäljer, då han talar om Mikaels kamp mot draken, kampen mellan ljusets makter och mörkrets, mellan sanningens och lögnens, mellan kärlekens och ondskans, mellan frihet och förlamande kontroll, mellan vidsynt försonlighet och fördummande hat. (Hans Heuman "Mikaels strid"; Jönköpings-Posten 1945-09-29)
"Satan var en ängel, skapad god av Gud, men föll, och då uppstod det onda", sade Hedvig på sitt betänksamma sätt (till baronen). Fast hon stödde sig på bibeln, citerade hon den ej alltid. Dels skulle det ha blivit för långa citat, dels kunde hon dem ej alltid utantill. Såsom nu t. ex. stödde hon sitt svar på Jesu ord om att han såg Satan falla från himmelen som en ljungeld, och sammanställde det med Uppenbarelsebokens skildring om den väldiga änglastriden i himmelen, slutande med Satans nedkastande till jorden, där han rasar, vetande att han inte har lång tid. (Elisabeth Beskow "Släktarvet" s 146)
Under dessa år (i mitten av 1920-talet) blev jag ett slags inofficiell konsult vid förlaget Natur och Kultur och kom såsom sådan i kontakt med åtskilliga författare. Bland dem minns jag framför allt Frans G. Bengtsson. Vi planerade en serie av den stora litteraturens klassiker, och jag föll på den idén att däri uppta Miltons stora dikt Paradise lost. Ingen kunde vara bättre kvalificerad att översätta den än Frans G. Bengtsson och jag vände mig till honom. ... Jag fäste mig särskilt vid en sak då vi diskuterade uppgiften. ... Det mest kritiserade stället i Miltons stora epos torde vara den sjätte sången, skildringen av den stora striden i himmelen, under vilken Satan uppfinner kanoner och med dem sprider förvirring och skräck i de ljusa änglarnas led. Men just detta ställe ansåg Frans G. som diktens höjdpunkt - hans förkärlek för heroiska scener förnekade sig inte heller här. (Alf Ahlberg "Från prästgård till arbetarhögskola" s 168)
Som hjälp för verksamheten i de kyrkliga söndagsskolorna utgav kyrkoherden i Malmö, Hagbard Isberg, "Evangelier och epistlar för barn", 1924. Den utkom sedan i en mängd upplagor. ... "Söndagsskolebilder" började också användas som illustrationer till söndagens bibeltexter, liksom en mängd textutredningar, anpassade för barn, och "barnpredikningar" som exempelpredikningar, ofta knutna till Mikaelidagen, barnens söndag. (Ingmar Brohed "Sveriges kyrkohistoria - Religionsfrihetens och ekumenikens tid" s 60)
Tänd intet ljus i denna svarta kväll, då rymden själv är som ett skjutet spjäll och ingen Mikael med heligt svärd vill klyva skyn för hjärtats himmelsfärd. Tänk ingen psalmton, tung av tröst och tro, i högre kor, in dulci jubilo. "Mörkt och förbi" är denna jultids dova melodi. ... En ovis jungfru lik, har världen spillt sin lampas olja, veken ryker vilt, brudgummen dröjer, ingen klockas sång förkunnar furstars tåg och stjärnans gång. I denna natt föds ingen gud på nytt, och barnens ängladröm är grymt förbytt: tills jul går ut, svartalfer stå på vakt vid stugans knut. ... Med möda håller fattig moder varm den späde sonen vid sin klena barm, och hennes juldröm är Marias nöd: härbärget ger ej rum, ej logen bröd. Herodes knektar gå från port till port - svep barnet in och hasta hädan fort! Flykt och farväl är julens ottesång, du trötta själ. ... Men juldag gryr, nu skälva sky och lund, och jorden vaknar ur sin smärtas blund, och jorden vaknar til sin smärtas syn, en tövind styker hennes ögonbryn, och tårar stänka från hans svala hand, som viftar julfrid över skumma land - nej, ett adjö till mödrars söner som stå upp att dö. (Erik Axel Karlfeldt "Svart jul" s 450-451; dikten trycktes första gången i "Hela världen" inför julen 1917; "då rymden själv är som ett skjutet spjäll" den mörka rymden liknas vid kakelugnens tillskjutna spjäll; "in dulci jubilo" latin för "i jublande fröjd"; "hennes ögonbryn" marken)
När det turkiska härväsendet lämnat Bosnien och den österrikiska förvaltningen dragit in, såg osaticanerna att deras kyrka ("Heliga Insomnandets tempel i orten Osatica") var otillständigt liten, låg och oansenlig, samt att de saknade såväl klocka som klockstapel. ... Klockorna forslades dit under stora festligheter på en lövsmyckad, blomsterprydd vagn behängd med trefärgade band. ... När klockorna till slut var upphängda satte en formlig malmklangsorgie igång. Den stora, Guds moders, dånade dovt, den lilla, ärkeängeln Mikaels klingade gällt. Och det var ingen ände på det. (Ivo Andric "Osaticanerna" s 82-83)
De svarta molnen sjunga en sång på Mikaels dag och svepa rymden i tunga och dånande vingeslag: Som gamar av öknen vi hasta i härjningens röda spår, till vintersvanarna kasta sitt dun över lundernas sår. ... De sorgsna furorna sjunka på Mikaels mulna dag: Ro, ro, du unga som föddes så sen och svag, du sista, bleka prinsessa av vårviolernas hus, som lyfte din gula hjässa mot sista soldagens ljus. ... Mitt hjärta sjunger och bävar i Mikaels mörka kväll, ty skuggan av gamen svävar hotfullt under dess päll, och snart skall dess himmel lysa av svanarnas vinterfärd och sista drömmen förfrysa som fötts i violernas värld. (Erik Axel Karlfeldt "Mikael" s 368; dikten trycktes första gången i "Hvar 8 dag" 27/12 1908)
Stor betydelse för den fortsatta utvecklingen fick en liten skrift som kallades "Ledtråd för organisation av kyrklig ungdomsvård" (1905). ... Ett nytt inslag i kyrkoåret introducerades när "Den helige Mikaels dag" (söndagen närmast den 29 september) ungefär samtidigt började markeras som en särskild ungdomsdag under kyrkoåret. (Oloph Bexell "Sveriges kyrkohistoria - Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid" s 225)
ca 1900 - ca 1800
Den 13 oktober 1884 kontrakterades konstnären Ilarion Punko att för 300 rubel smycka (den nya) kyrkan (i Gammalsvenskby) med en stor altartavla föreställande nattvardens instiftande. Han skulle också måla två tavlor på vilka man i naturlig storlek kunde se ärkeänglarna Mikael och Gabriel. Dessa placerades vid sidan av triumfbågen, Gabriel framför kvinnosidan och Mikael med svärd och stav framför manssidan. Att dessa änglar fanns med i kyrkan var ett inflytande från den ortodoxa omgivningen, där dessa änglar är mycket viktiga som representanter för Guds ord och Guds makt. (Staffan Beijer "Kyrkan i Gammalsvenskby" s 107)
Mikaeli, pigornas och drängarnas flyttningsdag, närmade sig med stormsteg. Ja även för statarna innebar den ett uppbrott om de skulle byta plats. (Alice Hulting "Livets kvarnar" s 160-161; Skåne, 1880-talet)
Nu har jag (Rosenius) lärt att ej mer resonera med satan, utan vid första röst från honom svarar jag, såsom när han inger andra synder och onda tankar: Gå bort, satan! och börjar ropa på hans förskräcklige nedtrampare Mikael. Då flyr han. Nu ser du, vad jag lärt. Kanske skulle även detta läras och därtill fordras egen erfarenhet. (E.J. Ekman "Inre missionens historia" s 271)
Men mig (Karl XII) tog Mikael i starka armar, Och förde mig till Lambets tron att bida Hans dom, som utan ända sig förbarmar. Vid Gustav Adolfs och Karl Magni sida Jag sitter där. Uppå min arm, i strålar, Ses Segren, leende, som brud, förbida Och stjärnevalvet med min krona prålar. (Erik Gustaf Geijer "Karl den tolfte" s 37; Geijer läste upp dikten vid Götiska förbundets stämma 20 september 1811; tryckt i Iduna 1812)
Från Ombergshedens (i Sunne) stora marknad vid Mikaeli intygar även (Ernst Moritz) Arndt (i samband med sin resa till Dalarna år 1804), att det var allmän sed, att allmogen där gjorde upp sina mellanhavanden med slagsmål, en tradition, som ju för övrigt inte är helt främmande ens för nutidens marknader på landsbygden. (Albert Nilsson "Folklivet under gustaviansk tid" s 136)
Endast i nordvästra Västmanland och angränsande trakter omtalas en tillstymmelse till skördefest, Mikaeligillet eller kärrmässan; den bestod i traktering och dans. Den saknar gamla bruk, så att den knappast synes ha djupa rötter i traditionen. Säkert är, att den sammanhänger därmed, att Mikaeli, den 29 september, ända till 1800-talets början var tjänstefolkets flyttedag. (Martin P:son Nilsson "Folkfester och julseder" s 393)
ca 1800 - ca 1500
Vid riksdagen 1771/72 ställdes tre stånd mot bondeståndet i ett förslag att minska antalet helgdagar. En förordning utfärdades i vilken framhölls att Gud påbjudit att människan skall arbeta i sex dagar och fira sabbat den sjunde. ... Till följande söndag flyttades Marie kyrkogångsdag, Mikaelidagen och allhelgonadagen. (Harry Lenhammar "Sveriges kyrkohistoria - Individualismens och upplysningens tid" s 133)
Studerar man gamla sockenstämmoprotokoll, finner man ofta, att åtskillig misstämning mellan präst och sockenbor orsakats av att de senare icke alltid varit benägna att riktigt fullgöra sina skyldigheter. . . . Kyrkoherden Christofer Dahl i Saleby påtalar 1769 att "nog många för flera år tillbaka innestå med sin smörtionde, och ju längre de ådraga sig sådan rest, ju kännbarare blir det dem att densamma slutligen betala". Därest nu inte de försumliga gjorde rätt för sig före Mikaeli, skulle de instämmas till nästa ting. (Carl-Martin Bergstrand "Prästgården i bygden" s 377)
(På runstaven) var (förr i tiden) alla årets dagar ristade med primtal eller gyllental och ... människornas arbetslunk och heliga dagar utmärkta med ritade tecken, ett kristkors, ljusstakar eller blommor. ... Den 29:de (september) är Michaelis dag eller Michelsmässan, en våg på runstaven betyder höstmarknad över hela riket. (Ebba L. Lewenhaupt "Det heliga året" s 85,90; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1954)
I (inner)taket (av Västerplana kyrka) finner vi kyrkmålningar från 1720- och 1730-talet av konstnärerna Olof Collander och Johan Liedholm. Mittpartiets målning i norra korsarmen föreställer Mikaels strid med draken enligt text från Uppenbarelseboken. (Västerplana kyrka s 8)
(John Miltons) ”Paradise lost” är ... ingen brottning med Gud. Milton brottas bara med satan, Lucifer. ... Detta gör att Milton inte adlas i lidandet. Han blir hård, bitter och egenkär. ... Men trots detta blir Milton Englands störste diktare efter Shakespeare. Han gör stor konst av sitt demoniska lidande, även om han inte lyckas göra konst av sitt eget liv. (Erik Sollerman ”Livets kamp och dödens drama” s 121-122)
Under (sin) långa resa (i Finland år 1638) gjorde generalguvernören (Per Brahe) en avstickare från Nyslott österut in i Ryssland. Därvid hände sig ... att "tvenne eremiter kommo fram att se, vad på färde var. Ty dem förundrade över den myckenhet av folk, som voro i grevens följe, vilket föll eremiterne något sällsynt. Greven lät sig ock icke förtryta att undfägna den ene av dem, talandes med honom om hans tro, och huru han förstod Kristum, den han kallade Michael. Greven lät jämväl pläga honom med drycker och speceri, det eremiten väl behagade, nyttjade måtteligen och for strax till sitt förra leverne tillbaka." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1611-1660" s 425; Greven till Visingsborg)
(Kung Gustav Adolf) skriver på senhösten 1625 från vinterlägret till sin kansler, att han nu måst se mera elände än under hela den tid han förut varit i fält. ... Till råga på lidandena oroades trupperna i vinterlägret av kringströvande kosacker, "fiendens orena änglar". (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1611-1660" s 57; Polska kriget)
I juli 1543, då det småländska upproret var i det närmaste kuvat, kom Konrad von Pyhys ambassad tillbaka till Kalmar. Han hade med sig sex fänikor tyska knektar som inte längre behövdes, och med sig hade han också hertig Otto av Braunschweig-Lüneburg och rhengreven Johan Philip av Solms, två furstliga personer som gärna ville ha någon hög och bra anställning i svensk tjänst. Han medförde vidare en gyllene krona, spira, äpple och svärd åt prins Erik samt dessutom den franska S:t Michaelsorden, vilken med biträde av franske ministern högtidligen överlämnades till Gustaf Vasa från konung Frans I såsom ett tecken på dennes vänskap och belåtenhet med det ingångna fördraget. (Alf Henrikson "Svensk historia I" s 277)
"Skolgossarne säga", (sade Kristofer), "att denne doktor Tetzel är en mycket dålig karl och en stor bedragare. I förra veckan berättade Reinhardt oss någonting, som han gjort, och det skall visa dig, hurudan han är. En dag lofvade han att visa folket en fjäder, som djäfvulen ryckt ur ärkeängeln Mikaels vinge. Reinhardt säger, att djäfvulen förmodligen gifvit den åt doktor Tetzel. Men vare härmed huru som helst: om natten lyckades det några upptågsmakare bland studenterna att finna vägen till hans relikskrin; de stulo fjädern och ditlade i stället några kol. Nästa dag, då doktor Tetzel en lång stund med brinnande nit predikat om de underverk denna fjäder uträttat och han öppnade skrinet, fanns däri ingenting annat än kol. Men han var ej den, som lät sig bringa ur fattningen. Han sade blott: "Jag ser, att jag fått ett orätt relikskrin; detta är några mycket heliga ting - reliker af S:t Laurentii heliga lekamen, som blef bränd på ett halster." (Elizabeth Charles "Familjen Schönberg-Cotta - Skildringar ur Luthers och hans samtids lif" s 122; Elses berättelse; 29 mars 1510)
Det som vägde tyngst i landet var ... sådant som Kristus i en uppenbarelse till Birgitta angivit som vägen att åstadkomma respektive påskynda en själs frälsning: Kristi lidande, mässoffret, helgonens förböner, goda gärningar, de goda människornas böner på jorden, allmosor, återställande av sådant man kommit över på orätt sätt, pilgrimsfärder, liksom botövningar till förmån för avlidna vilka själva inte hunnit fullgöra sådana. Allt detta goda inte bara uppvägde och balanserade de fåkunnigas missgrepp, utan övervägde. Vid S:t Mikaels själavägning vägde därför djävlarnas angrepp lätt för dem som levde kyrkans liv. Det var säkerligen ingen tillfällighet att skräddarskrået i Stockholm stiftades Gud och S:t Mikael till ära. Dess stadga från 1501 avbildar Mikael som själavägare, och i stadgans moment xvjj heter det: "(T)hetta samma Companj är opthagit gudj till loff ok ära ok Sancto michaele archangelo." Han var alla själars förebedjare. (Sven-Erik Pernler "Sveriges kyrkohistoria - Hög- och senmedeltiden" s 91)
ca 1500 - ca 1000
(Bildtext) Denne ärkeängel Mikael - från ett 1400-talsaltarskåp från Västra Eds kyrka i Småland - uppträder i en rustning av samma modell, som svenska riddare bar i striden, och han svingar ett långt svärd av lika vanlig, jordisk typ. - Statens historiska museum. (Ragnar Blomqvist "Folkliv och folktro" s 382)
Årtiondena kring 1400-talets mitt är ett av de bedrövligaste skedena i svensk historia, fyllt av unionsstridigheter, inbördeskrig och kamp emellan stormannasläkter. Maktens innehavare avlöser varandra med korta uppehåll. Under åren mellan Engelbrekts död 1436 och Sten Sture d. ä:s tillträde till styret 1470 hade svenska folket åtta olika regimer. . . . I Karlskrönikan förliknas tregångerskungen (Karl VIII "Knutsson") vid ärkeängeln Mikael själv, den störste av hjältar, alla korsriddares förebild, riddartankens ursprungliga ideolog. (Vilhelm Moberg "Min svenska historia berättad för folket. Andra delen." s 85,90)
Der kom ferdi norantil, og den rei no so kvast; fyre rei Grutte gråskjeggje alt med sitt store brass. Det kom ferdi norantil, de totte eg vera vesst; fyre rei Grutte gråskjegge, han rei svartan hest. Der kom ferdi sunnantil, de tottest meg vara best; fyre rei sankte såle-Mikkjel, han rei på hvitan hest. Der kom ferdi sunnantil, og den rei no so tvist; fyre rei sankte såle-Mikkjel, naeste Jesum Krist. Det kom ferdi sunnantil, ho tottest meg vera trå; fyre rei sankte såle-Mikkjel, og luren under armen låg. De var sankte såle-Mikkjel, han bles i luren lange: "Og no sko alle såline fram fyr domen gange!" Men då skolv dei synde-såline, som ospelauv fyr vinde, og hvor den, kvor den sål der var, ho gret fyr syndine sine. Det var sankte såle-Mikkjel, han vog i skåle-vikt; så vog han alle synde-såline burt til Jesum Krist. I brokksvalin der sko domen stande. ("Draumkvaedet" s 279-280; Grutte gråskjegge = djevelen; sitt store brass = sitt store slengM; såle-Mikkjel = "sjele-Mikael", erkeengelen Mikael; tvist = tyst)
Änglarna ägnades särskilda högtider, särskilt Mikael, som blev skyddspatron för många kyrkor. Mikaelidagen i vår almanacka (den 29 september) är invigningsdagen för en Mikaelskyrka i Rom. (Per Beskow-Jan Arvid Hellström-Nils Henrik Nilsson "Den kristna kyrkan - Från apostlarna till renässansen" s 160)
I Göteborgs museum förvaras en märklig medeltida träskulptur (från Asklanda kyrka), S:t Mikael i strid med draken, från mitten av 1200-talet. (Bengt Söderberg "Stiftets kyrkor" s 662)
(Bildkommentar) Skräddarnes skyddshelgon (var den vägande) ärkeängeln Mikael. I den ena vågskålen en sten, föreställande syndernas börda, i den andra en kalk, symboliserande försoningens nåd. En smådjävul gör vanmäktiga försök att göra synden tyngre än nåden. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - Forntiden och medeltiden" s 471)
Peder Skräddare, som var en liten, talför man med stålblanka och glittrande ögon, hade kommit till Alvastra och satt i verkstugan och sydde kappor och vallfartskåpor. Utanför dörren hade han upphängt en tavla, på vilken skräddarnas skyddshelgon ärkeängeln Mikael stod med sin våg. (Verner von Heidenstam "Heliga Birgittas pilgrimsfärd" s 48)
Den som idag vill se goda exempel på äldre medeltida metallhantverk gör ... klokt i att leta upp gamla dörrar. I synnerhet östgötska kyrkdörrar från 1100-talet utmärker sig genom fantastiska järnutsmyckningar. Allra mest imponerande är dörren i Rogslösa, inte långt från Vättern, på vilken en sann smidesmästare har klätt in hela ytan i bilder av syndafallet, ärkeängeln Mikaels kamp mot draken, Satan själv samt en jaktscen. (Dick Harrison "Jarlens sekel - En berättelse om 1200-talets Sverige s 38; Att leva under äldre medeltid)
Av änglarna dyrkades redan under missionstiden S:t Mikael, som ju (jämte Maria) är det enda helgon, som nämnes på runstenarna; han är himmelrikets banerförare, som kämpar mot draken, och som i dödsstunden mottager människornas själar och för dem till paradiset för att sedan på den yttersta dagen kalla alla döda till uppståndelse. Anledningen till hans stora popularitet hos oss berodde kanske på likheten med Heimdal, vilken enligt den nordiska gudasagan kallade till Ragnarök genom att stöta i Gjallarhornet. S:t Mikael framställes stundom blåsande i en lur, stundom trampande på draken, under senmedeltiden (och även i nyare tid) ses han ibland hålla den våg, varpå han vägde människornas själar. (Erik Floderus "Kyrkan och klosterväsendet" s 93)
Det var en allmän tro att just ärkeängeln Mikael var själarnas ledsagare på deras färd till paradiset. Vi möter detta ännu under 1000-talet, vid tiden för Nordens kristnande. I svenska runinskrifter finner man ofta böner för den avlidnes själ som ansluter till denna tro. ... ”Mikael tage vård om hans ande.” (Einar Rasmussen-Harald Thomassen "Kristendomen - En historisk introduktion" s 240-241; Lekfolkets kristendom)
ca 1000 och tiden dessförinnan
Det hände sig på hösten kvällen fore Mickelsmäss (29 sept) att Tangbrand och hans följeslagare ordnade gudstjänst. Hall bonde var där och frågade varför de redan slutat arbeta. Tangbrand svarade: "Därför att i morgon skall vi helga och högtidlighålla hela dagen till ära för sankt Mikael, Guds ärkeängel." Han undrade: "Vem var den där Mikael och hur är han funtad?" "Mikael var ingen människa", svarade Tangbrand, "utan en ande skapad av Gud allsmäktig och utsedd till hövding för de andra änglar som Vår Herre har satt att strida mot djävulen och hans onda sändebud - och för att skydda alla rättrogna folk från den orena andens dåraktiga ingivelser. Ärkeängeln Mikael har också av Gud givits särskild makt över kristna människors själar när de lämnar denna världen, så att han tar emot dem och leder dem till det höga vilorum där outsäglig glädje och fägnad, kärlek och ära och allt slags nåd finnes i överflöd." ("Tidrande och diserna" s 123-124)
Änglarna kom att tillhöra den tidiga medeltidens vinnare - Mikael av år 700 var starkare än Mikael av år 100. I samband med detta antog änglarna det utseende vi vant oss vid via Gustave Dorés bibelillustrationer; från och med tidig medeltid uppträder de med vingar för att kunna rida på vindar och luftströmmar. ... I det langobardiska Italien dyrkades bevisligen de båda ärkeänglarna Gabriel och Mikael, men den senare var utan tvivel den viktigare av de två. ... I slutet av 600-talet ersatte Mikael Johannes Döparen som de langobardiska kungarnas skyddshelgon. ... Från och med nu uppträder även Mikael på kungliga langobardiska mynt. Många italienska kyrkor och helgedomar dedicerades till Sankt Mikael (som dock i denna egenskap aldrig blev lika populär som exempelvis Jungfru Maria och Petrus). ... De vikingatida nordborna tycks ... ha haft lätt att acceptera Mikael som en av kristendomens förgrundsgestalter. Ärkeängeln nämns i flera runinskrifter i Danmark, Norge och Sverige. (Dick Harrison "Krigarnas och helgonens tid - Västeuropas historia 400-800 e.Kr." s 274-279)
I motsats mot Gud och hans änlar stå (i Islams lära) satan och hans änglar, som söka att förleda menniskorna till otro och synd. De goda änglarna bekämpa dem. Stjernfallen äro himmelska, glödande stenar, som de kasta efter dem! (P. Waldenström "Till Österland" s 68)
Gabriel, Mikael och Rafael hade (under medeltiden) sin särskilda dagar. Äldst bland dem var Mikaels dag, som antagligen kan föras tillbaka till 400-talet. De två andra började man fira på 900- och 1000-talen. (Bertil Nilsson "Kyrka och lärdom" s 112)
Eftersom dödens inträde var att vänta sedan den sista smörjelsen hade utdelats och den döende mottagit nattvardens sakrament som färdkost för resan bort, vidtog den akt som betecknades som "commendatio animae" , då själen anbefalldes i Guds händer. Här hade bönerna till ärkeängeln Mikael särskild betydelse eftersom han ansågs vara den som beskyddade själen och förde den till Gud samt vägde den för att dess plats skulle kunna avgöras. Mikael kallades därför "själavägaren" och finns avbildad i den egenskapen i medeltida konst i Norden. (Bertil Nilsson "Kyrka och lärdom" s 144)
År 590 blef abboten för klostret på den Caeliska kullen, Gregorius, med sällsynt enstämmighet mellan senaten, prästerskapet och folket vald till biskop i Rom. ... Han började med att förmana romarne till botöfning för att afvända Guds vrede, som hade uppenbarat sig i den fruktansvärda pesten. I spetsen för prästerskapet drog han i procession öfver Tiberbron till Hadriani grafmonument, och sägnen förmäler, att, då botgöraretåget skred fram öfver bron, man såg ärkeängeln Mikael stå öfver grafrotundan och sticka sitt flammande svärd i skidan till tecken, att pesttiden var förbi. Till minne af denna änglauppenbarelse fick "moles Hadriani" under medeltiden namnet "Ängelsborg", och öfverst på borgen blef under 18:e årh. rest en bronsängel med svärdspetsen i skidan. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 497-498; Gregorius den store)
Redan i 4:de årh. höllo ... romarne fest för Petrus och Paulus (29 juni), och i 5:te årh. höra vi om en fest för ärkeängeln Mikael (29 sept). (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 420)
Att avrunda med:
Och Konung Gustav (IV) Adolf stod upp uti sin sal, bröt av sin långa tystnad, tog ljud och höll ett tal. Åhörare för gången han hade summa tre: fältmarskalk Toll, grev Piper, Carl Lagerbring, blott de. Och Konungen tog ordet och talte allvarsam: "Vår finska här, Gud bättre, går baklängs, icke fram. Det hopp vi byggt på Klingspor tycks ej fullbordat bli, och Sveaborg har fallit, det stödet är förbi. Vi trott allt i det längsta på uppenbarelsen, men ärkeängeln dröjer, han har ej vist sig än. Emellertid förspörjes allt närmre krigets brak, det är för oss som Konung en högtbetänklig sak. (Johan Ludvig Runeberg "Konungen" s 98-99,255; "Napoleon blev av religiösa svärmare utpekad som det i Uppenbarelseboken omtalade vilddjuret, mot vilken ärkeängeln Mikael hade att strida. Det påstods att konungen omfattade dessa läror. Kejsar Alexander var sedan mötet i Tilsit 1807 Napoleons bundsförvant.")
Sångarna:
Hör, allt omkring mig ropar: Förgängelse och död! Och mörkrets här sig hopar Kring dagerns sista glöd. O Gud, mig kläd med styrka För Andens höga strid. Nu samlar sig din kyrka Till Mikaelitid. ... Och himlens skyar jaga Mer hett och brått varann. Sig härar sammandraga Kring himlens hövitsman. Upp, Kristi stridsmän, vaken! Guds kyrka, redo stå! Nu Mikael mot draken Till väldig strid skall gå. ... Se ljusets kämpaskara! Ej fruktan den betar. Hur vapnen glänsa klara, Hör segerglad fanfar! Igenom mörkrets länder Och heta striders bad Den hoppets blickar sänder Emot Guds gyllne stad. (S Rönnegård: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 534:2-4)
Grekiska ord:
Michaêl (Mikael) (i NT) Upp 12:7 – Judas v 9.
Ytterligare studier: Job 1:6; Hes 13:9; Sak 3:1-2; 10:10; Matt 12:28-29; Mark 5:4; 14:37; Luk 5:21; 6:48; 9:58; 11:21-22; 13:24; 16:3; Ef 6:12; Upp 20:11.
(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-15; 2012-07-07; 2015-05-17; slutlig version 2018-08-06)
Till sidans topp12:9 Och den store draken kastades (ut), * (א,* א) ‘en orm, han av början’/’begynnelsens orm’, han som kallas en förtalare, * (א,* א) motståndaren, han som leder hela (den bebodda) världen vilse, han kastades ’in i’/’ner till’ jorden, och hans budbärare kastades (ner) i sällskap med honom.
Ord för ord (30 ord i den grekiska texten Sinaiticus): och kastades '-n drake'/draken den store, (en)-orm den/han av-början, den/han kallandes (en)-Förtalare '-n Motståndare'/Motståndaren, den/han ledande-vilse den (bebodda)-värld hela, (han)-kastades in-i '-en jord'/jorden, och '-na budbärare'/budbärarna hans i-sällskap-med honom kastades.
1883: Och den stora draken vardt nedkastad, den gamla ormen, som heter djäfvul och Satan, hvilken förvillar hela världen; han vardt nedkastad till jorden, och hans änglar blefvo nedkastade med honom.
1541(1703): Och den store draken, den gamle ormen, den der heter djefwul och Satanas, wardt utkastad, den der bedrager hela werldena; och han wardt kastad på jordena, och hans änglar wordo ock bortkastade med honom.
LT 1974: Den stora draken – den gamle ormen, som kallas djävulen eller Satan, och som bedrar hela världen – kastades ner till jorden tillsammans med hela sin armé.
Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):
Ormen var (hela tiden) förståndigast av alla de små vilda djuren uppå jorden, vilka Herren Gud hade gjort. Och ormen talade till kvinnan: ”’Vad att’/varför talade Gud: ’Du må inte/förvisso ej äta från varje/alla trä/träslag i ’platsen vid sidan av rädsla’/paradiset?’” (1 Mos 3:1, Grekiska GT)
Guds budbärare kom att stå vid sidan av inför Herrens ögon, och förtalaren kom i sällskap med dem. (Job 1:6b, Grekiska GT)
(David sade:) “Jorden (är) Herrens, och dess fullbordan, (den bebodda) världen och alla de som bor i den.” (Ps 24:1, Grekiska GT)
(Psalmisten sade:) “Jag har letts/gått vilse som ett fördärvat får.” (Ps 119:176a, Grekiska GT)
(Profeten sade: “På) den där dagen skall Gud leda/föra den heliga och den stora och den stabila dolken emot, emot draken, en flyende orm, emot draken, en slingrande orm, och ’ta upp ... för sig själv’/’göra sig av med’ draken.” (Jes 27:1b, Grekiska GT)
(Profeten sade:) “Alla har vi letts/gått vilse som får.” (Jes 53:6a, Grekiska GT)
(Hornet) skall höjas ända till himlens stjärnor, och (några) från/av stjärnorna föll (Theod) emot jorden. (Dan 8:10a, Grekiska GT)
Förtalaren stod ut ur (prästledaren Jesu/Josuas) rätta/högra delar (för) att motarbeta honom. Och Herren talade (vänd) i riktning mot förtalaren: ”O att Herren må klandra i/- dig, förtalare!” (Sak 3:1b-2a, Grekiska GT)
(Israel sade om Judas:) “Hur har/’har inte’ en 'förmögen räddande'/'som förmådde rädda' Israel fallit.” (1 Mack 9:21)
(Antiokos) blåste/andades eld (i) lidelserna/lidelseutbrotten emot judarna. . . . (Judarnas fiende) falla/föll från vagnen. ... Ingen förmådde till sidan av hemföra (den som) en små/liten (stund) förr/förut tänkte röra himlarnas stjärnor. (2 Mack 9:7b-10a)
(Salomo sade till Herren:) “Drakars tänders giftpilar besegrade inte Dina söner.” (Salomos Vishet 16:10a)
(I Babylon) var/fanns det (hela tiden) en stor drake, och babylonierna vördade den (hela tiden) (i tillbedjan). (Bel och Draken v 23, Theod)
Den Senare Uppenbarelsen:
Jesus säger till (förtalaren): "Dra dig tillbaka, motståndare! Ty det har skrivits (och är skrivet): 'Du skall kasta Dig ner (vänd i riktning mot) Herren, din Gud (för att tillbe Honom), och Honom ensam skall du tjäna.'" (Matt 4:10)
(Jesus sade till Sina apostlar:) “Skåda, Jag skickar bort er som får i vargars mitt. Så bli förståndiga som ormen (א*) och oförenade/oskyldiga som duvorna.” (Matt 10:16)
(Jesus sade till de skriftlärda och fariseerna:) ”Ormar, produkter av små giftormar, hur må ni fly från Gehennas dom?” (Matt 23:33)
(Jesus sade till sina lärjungar:) “Se (till att) någon ej må leda er vilse.” (Matt 24:4b)
(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Många falska profeter skall resa sig upp och leda många vilse. Och på grund av att laglösheten fullgöras/’görs fulltalig’, kommer de mångas välkomnande att ’andas ut’/upphöra.” (Matt 24:11-12)
(Och kungen ) Han skall tala till de som (är) ‘ut ur’/’med utgångspunkt från’ ’(delarna) av ett gott namn’/’de vänstra (delarna)’: ”Gå från/’bort från’ Mig, (de) (א,* א, B) som har förbannats (och är förbannade), in i den tidsålderslånga elden, den som har varit (och är) gjord redo för förtalaren och hans budbärare.” (Matt 25:41)
Då (förtalaren) hade lett/fört upp (Jesus), visade han Honom (den bebodda) världens alla riken. (Luk 4:5a)
(Jesus sade till de sjuttio:) ”Jag tittade (hela tiden) på motståndaren som hade fallit ut ur himlen som en ljusstråle. Skåda, jag har gett (och ger) er den (rättsliga) myndigheten att trampa ovanpå ormar och skorpioner och emot varje fiendens förmåga, och ingenting kommer att (א,*א,A) * (א*) handla orättfärdigt (emot) er.” (Luk 10:18-19)
(Demetrios sade:) “Hela Asien och (den bebodda) världen vördar (den stora Artemis).” (Apg 19:27b)
Aposteln, den åttonde och en av de sju:
(Jesus sade till de judar som till att börja med trodde Honom:) ”Ni är ut ur/av förtalarens/Judaa' fader, och ni vill göra er faders begärelser. Den där var (hela tiden) en människodråpare från en början, och han står inte (och har inte stått) i sanningen, eftersom det inte är/finns sanning i honom. När han – alltefter omständigheterna – må samtala lögnen , samtalar han ut ur/av de egna tingen, eftersom han är en lögnare och ’dess fader’/’lögnens fader’.” (Joh 8.44)
Nu är en dom av/över den här utsmyckningen/’utsmyckade världen’. Nu skall den här utsmyckningens/’utsmyckade världens’ ledare kastas ut utanför. (Joh 12:31)
Jag har emellertid ett mycket/stort ting (א,* א) nedifrån/emot dig, att du låter kvinnan Isebel vara, (hon) som säger sig vara (א,* א) en profetissa, och hon lär och leder Mina slavar vilse till att bedriva otukt och äta (ting som är) offrade till avgudar. (Upp 2:20, ”Thyatira”)
(Jag skall * (hålla fast) (א,*א) dig) ut ur prövningens stund, den som står i begrepp att komma uppå hela (den bebodda) världen (för) att pröva dem som bor uppå jorden. (Upp 3:10b, ”Filadelfia”)
Och ett annat tecken skådades i himlen. Och skåda, en eldfärgad stor drake, som hade sju huvuden och tio horn och emot sina huvuden sju diadem. Och hans stjärt släpar tredjedelen av himlens stjärnor och kastade in/ned dem i jorden. (Upp 12:3-4a)
Exegeter, evangelister med flera:
Att börja med:
Dialogen mellan kvinnan och ormen under skuggan av kunskapens träd .... är fylld av symboliska undertoner. ... Ormen är i sammanhanget representant för ondska och gudsuppror. Man bör observera att ondskan fanns redan från början som ett hot mot Guds skapelse. Märkligt nog uppfattas ormen i de flesta kulturer i det forntida främre Orienten som en representant för visdom, liv och död, något som normalt förknippas med positiva gudomliga egenskaper. Men här i första Moseboken har skapelsens Gud ensamrätt på dessa egenskaper och det är när de övertas av någon annan som de blir onda. Därmed tar ormen på sig den negativa roll som sedan följs upp i Biblens övriga texter. I Bibelns sista bok identifieras Satan själv med "Ormen från urtiden" (Upp 12:9). (Leif Carlsson "Prövningens stund"; kommentar till 1 Mos 3:1-6; Jönköpings-Posten den 3 mars 2006)
Plötsligt tvärstannar (Lisabet) och häver upp ett fasans skrik. "En orm", skriker (hon), "en orm!" Och just då känner Madicken hur det sticker till i hennes fot, och hon ser den hemska huggormen som ringlar iväg bort mot stenmuren. Där står Alva, skräckslagen hon också, men snabb i vändningarna är hon. Hon rycker åt sej en sten från muren och släpper den rakt ner på ormens huvud. Hon siktar inte, men hon träffar rätt ändå. Aldrig mer kommer den ormen att bita någon. Madicken står där stel av skräck. Hon vet vad som hänt. Ormen bet henne, och nu börjar det göra så hiskeligt ont i foten. "Alva, jag dör", skriker Madicken. "Han bet mej, jag dör!" Alva synar hennes fot. Där syns två små märken efter ormens gifttänder, och foten börjar redan svullna. "Nej, du dör inte", säjer Alva, "men vi måste till sjukstugan och det tvärt!" (Astrid Lindgren "Madicken och Junibackens Pims" s 162)
Nu blev jag rädd. Här hade jag gått omkring så lugn och trott att det inte fanns nånting farligt i Nangijala, men nu blev jag verkligen rädd. ”Vad är det för en fiende”, frågade jag. ”Tengil heter han”, sa Jonatan, och han sa namnet så att det lät otäckt och farligt. ”Var finns Tengil”, frågade jag. Då berättade Jonatan för mej om Karmanjaka, landet uppe i De Uråldriga Bergens berg bortom De Uråldriga Flodernas flod, där Tengil härskade, grym som en orm. Jag blev ännu räddare, men jag ville inte visa det. ”Varför kan han inte stanna borta i sina uråldriga berg”, sa jag. ”Varför måste han komma till Nangijala och förstöra?” ”Ja, det du”, sa Jonatan. ”Den som kan svara på det, han kan svara på mycket. Jag vet inte varför han måste ödelägga allt som finns. Det bara är så. Han unnar inte folket i dalarna att leva som de gör. Och han behöver trälar.” (Astrid Lindgren "Bröderna Lejonhjärta" s 49)
Rebrotiosov gick på tåspetsarna fram till dörren, öppnade den sakta och gick in till hustrun. Hans fru sov. "Masja lilla!" sa han och närmade sig försiktigt sängen. "Vakna lilla Masja, ett enda ögonblick bara!" ... "Var har du varit nånstans och supit dig så full?" (sade Masja). ... "Gå och supa sig full på klubben med sina kumpaner, och sen till råga på allt hålla på och föra ett leverne halva natten! Du borde skämmas! Du har ju barn! ... Du är då ett syndastraff!" ... "Det märks då sannerligen att du ingen livsledsagarinna är", inte är din mans tröst, som det står i Skriften utan ... nej, det är skamligt att säga det ... En orm har du varit och en orm förblir du ... Det var nog alldeles riktigt vad jag en gång läste i en tidskrift: 'Bland människor en ängel, inte hustru - hemma med mannen en satan' ... Det var då en sanning ... En satan har du varit, och en satan förblir du." (Anton Tjechov "Tårar som världen aldrig ser ..." s 166-168)
"Just det!" (sade Lebedev). "Lagen om självförstörelse och lagen om självbevarelse är jämnstarka hos människorna! Djävulen håller sitt grepp om mänskligheten intill tidens ände. Ni skrattar? Tror ni inte på djävulen? Tvivel på djävulens existens är en fransk idé, en lättsinnig idé. Ni vet väl vem djävulen är? Ni känner väl namnet på honom? Utan att ens veta hans namn skrattar ni åt hans yttre uppenbarelse, på samma sätt som Voltaire, hans hovar, svans och horn, som ni själva hittat på: ty den onde är en stor och mäktig ande, men utan de hovar och horn som ni försett honom med." (Fjodor Dostojevskij "Idioten" s 465-466)
För mer än hundra år sedan, sade min salig farfar, skulle ingen ha känt igen vår by. ... Hur mycket folk strövade då inte omkring på alla platser, krimbor, polackuslingar, litauer. Det hände att också våra egna kom i skaror och plundrade. Allting hände. ... I den här gården uppenbarade sig ofta en man eller rättare sagt en djävul i människohamn. Varifrån och varför han kom, det visste ingen. Han promenerade omkring och söp och plötsligt försvann han spårlöst och ingen hörde något om honom. Och så plötsligt ramlade han åter ned liksom från himlen, sprang omkring på vägarna i byn, av vilken det nu inte finns något spår och som kanhända inte låg mer än hundra steg från Dikanka. Han samlade ihop kosacker som han mötte, det blev skratt och visor, pengar ströddes ut och brännvinet flöt som vatten. (Nikolaj Gogol "Midsommaraftonen" s 15-16; senare delen av 1600-talet?)
Ambrosio var upprörd och sade så fort han såg (herdinnan Marcela): "Din giftorm, har du kommit för att se efter om såren ska börja blöda igen på den olycklige som din grymhet tog livet av? Eller har du kommit bara för att njuta resultatet av din egen grymhet? Eller för att skoningslöst se ner från klippan, liksom kejsar Nero när han brände Rom? Eller för att trampa på hans stackars lik, som Servius Tullius blev trampad av sin dotter Tullia? (Miguel de Cervantes "Den snillrike riddaren Don Quijote av La Mancha" s 103)
Djefwulen har ... ett kejsaredöme och ett wälde, och under honom äro stora, mäktiga furstar och wäldigheter ... hwilka hafwa hwar och en sin hop af djeflar under sig såsom sitt hoffolk och sin här ... såsom kurfurstar, rådsherrar, riksständer o.s.w, hwilka han anwänder uti sin styrelse, allt eftersom hwar och en är skicklig och kan uträtta mycket. Ty de äro icke heller alla lika inbördes, änskönt de alla äro mäktiga och starka andar; utan den ene är listigare och mera illslug än den andre; såsom ock i werlden en ringa man kommer till stort wälde och högt embete för sin skicklighets skull, fastän han till sin börd och härkomst tillhör det lägre folket. Så wet ock djefwulen, huru han skall styra på hwart och ett ställe och angripa hwar och en, samt hwart han skall sända kloka eller dumma djeflar.Ty han har stor erfarenhet och har försökt mycket, emedan han så länge regerat i werlden samt förföljt och plågat christenheten och ser wäl, hwad wi äro och förmå. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 494-495 i kommentar till Ef 6:10-17)
När (den svarte fienden) Morgoth såg att hans skaror vräktes över ända och hans makt skingrades för alla vindar, darrade han och vågade inte själv träda ut. I stället sände han mot sina fiender det värsta han förberett och ur Angbands hålor kom dessa bevingade drakar som ingen tidigare skådat; och så plötsligt och så förödande var anfallet från denna fasansfulla skara att valars skaror drevs tillbaka, ty drakarna kom under väldigt dån och med blixtar och en storm av eld. Men då kom (den välsignade) Eärendil, lysande som en vit flamma, och kring Vingilot samlades alla himlens stora fåglar och Thorondor var deras hövitsman, och ett stort slag utkämpades i luften hela denna dag och genom en mörk natt av ovisshet. Men innan solen på nytt steg upp fällde Eärendil Ancalagon den svarte, den väldigaste av alla dessa drakar, och störtade honom från himlen; och han föll på Thangorodrims torn och de bröts ner vid hans fall. Och sedan steg solen upp och valars skaror fick överhanden och nästan alla drakar dödades; och alla Morgoths hålor bröts upp och berövades sina tak och valars härsmakt trängde djupt ner i jordens innandömen. Där satte sig Morgoth själv äntligen till motvärn, men på ett fegt och ynkligt sätt. Han flydde ner i de allra djupaste av sina gångar och tiggde där om fred och nåd; men fötterna höggs av under honom och han kastades på sitt ansikte. Sedan fjättrades han med kedjan Angainor som han burit tidigare, och hans järnkrona smidde de om till en fångkrage om hans hals och hans huvud tvingades ner mot knäna. (J.R.R. Tolkien "Silmarillion" s 275-276; Quenta Silmarillion)
Den förste av (den svarte fienden) Morgoths drakar, kallad "Drakarnas fader", ... kallades också "Den stora ormen" och "Morgoths orm". (J.R.R. Tolkien "Silmarillion" s 363-364)
Att fortsätta med (hembygden):
Djävulen var, enligt en gammal sägen, från början en ängel. Han blev utkastad från himlen och föll ned på jorden och vidare till underjorden. I sitt stora fall drog han med sig hela sitt stora följe av onda andar. De regnade ned i tre dagar. De som föll i sjöar och åar blev sjörån och näckar, de som hamnade vid hus och gårdar blev tomtar och vättar. I skogarna blev de till skogsrån och bland bergen blev de jättar, troll och drakar. Det regnade tydligen mycket av detta anhang över Småland, vi har många sägner om dessa i bygderna. I Stoarp har vi bl. a. näcken vid "Ryggpinan" i Malmbäcksån och draken på Drakaberget. Den här draken var en särskilt elak en och att den verkligen existerat är väl bevisat, då platsen där den huserade såväl på gamla som moderna kartor heter Drakaberget. (Åke Andersson "Draken i Stoarp" s 81)
Ibland framträder djävulen som det rytande lejonet men oftare som en ljusets ängel. Han varierar sitt framträdande, men till sitt väsen är och förblir han "den store draken, han som kallas djävul och Satan och som förvillar hela världen." (Bror Zäther "I frestelsens öken"; kommentar till Matt 4:1-11; Jönköpings-Posten den 18 februari 1961)
Hitlers nyårsbudskap börjar med ett våldsamt angrepp mot England. Han spår att "det förbund som England har ingått med satan" skall sluta med att "den bolsjevikiska djävulen" åstadkommer Englands fall. Ingenstans i sitt tal förutsäger Hitler direkt en tysk slutseger. (Smålands Folkblad 1944-01-03 "Satan som bolsjevikisk djävul")
En större huggorm hade redan den 8 d:s (= mars) å Getrabo ägor i Bondstorps socken lämnat sin mörka vinterboning för att taga sig ett bad i det gassande solljuset, men blef af några skogsarbetare bemärkt och fick med lifvets förlust plikta för sin girighet, skrifves till Jönk. P:n. (Jönköpings-Posten 1903-03-13 "Större orm får plikta med sitt lif för sin girighet")
Den så beundrade roparflickan Johanna (från Krokavadet i Hubbestad) vållade säkert sina anhängare stor besvikelse. Hon flyttade nämligen tillsammans med en gift man, och fick ett barn med honom. Senare försvann hon från trakten, ingen vet vart. I Svenarums kyrkobok är hennes namn struket utan någon förklaring. Jag hörde som barn min mormor, som då var mycket gammal, berätta om vad hennes mor, som hört Johanna predika, sagt om henne. Hon hade uttryckt det så här: "Hon kom så högt, som en människa kan komma, och hon föll så djupt, som en människa kan falla." Tydligen dömdes hon hårt av dem som förut avgudat henne. (Anna-Lisa Hermansson "Det hände i Svenarum" s 94-95)
Uppe i dunkehallabergen (i Jönköping) var gott om både hallon, blåbär och smultron, men där fanns också ormar, vadan vi små barn ej fingo ensamma gå ut i hagar och ängar. (Sophie Björkman "Bymarken på 1820-talet" s 6)
Ur askens krossade blad framflyter en sav, som är det bästa medlet mot den för oss (i Småland) nästan speciella ormarten äspingens gift. . . . Äspingen, som utan någons avund nästan är typisk för Småland, älskar något fuktiga, tuviga ställen. Den döljer sig bland busksnåren och snabbare än man hinner blinka, springer den hastigt upp emot de förbipasserande och tillfogar ett ganska ofta dödligt hugg. Ju mindre ormen är än övriga av samma art, desto farligare hugget. Men även för den svarta huggormen, i södra Småland kallad Bose, bör man i ängarnas skuggor kraftigt rygga tillbaka. Mer än för den grå, som ganska allmänt vistas i åkrarnas stenrösen, även den beväpnad med ett farligt gift. Snoken upphåller sig mycket ofta vid kostallen, välvilligt skyddad av vidskepelsen. Den är icke giftig och lägger sina ägg att kläckas i gödselhögar. Man kan ej låta bli att skratta åt tuppens skrytsamma segerdans inför ögonen på den kacklande familjen efter segern över ormslån. De avdragna skinnen från ormarna, vilka om våren avlägga det gamla, samlas flitigt och man tror, att de medföra lindring i smärtan åt av gikt angripna lemmar. Även för de mödosamt födande giva de nedkomsten ett skyndsamt förlopp. Likväl med den försiktighetsåtgärden, att om avsikten skall lyckas, man icke får vidröra dem med bara handen. (Sven Gabriel Fovelin "Några iakttagelser rörande Smålands Naturalhistoria" s 26-27)
Det pfalziska sändebudet Michael Heberer red 1592 genom Småland på väg till hertig Karls bröllop. ... På vägen mot Jönköping stannade de i byn Linneryd i Tofteryds socken för att byta hästar och äta frukost. Till sin förvåning fann resenärerna att både stall och boningshus var fulla med stora ormar. De blev förfärade men tolken som följde dem berättade att det var vanligt på många platser i trakten och Heberer fortsätter: "Innevånarna voro vana vid ormarna och de gjorde ej någon skada, om man ej tillfogade dem något ont. Medan vi väntade att man skulle giva oss något att äta, sutto barnen på jordgolvet och åto sin gröt. Då kröp två ormar dit och åto med barnen ur samma skål. Det väckte hos oss sådan avsky, att vi varken kunde äta något eller begärde något." ... Den lärde ärkebiskopen (Olaus Magnus) berättar (i sin "Historia om de nordiska folken") "att tomtormarna i yttersta Norden bliva betraktade som husets penater (husandar, eg.=de som bor i skafferi). De födas med komjölk eller fårmjölk, leka inomhus med barnen och ses gemenligen såsom trogna väktare sova hos dessa i vaggan." Dessa smått fantastiska folklivsnotiser om snoken som föremål för människornas kult, ett lyckobringande skyddsväsen, ... avslöjar helt enkelt något vanligt förekommande i det dåtida Småland. Bakom sedvänjan döljer sig tveklöst föreställningar som går tillbaka till hednisk tid, innan den kristna syndafallsberättelsen stämplade ormen som ondskans och syndens symbol. (Lars-Olof Larsson "Småländsk historia - Stormaktstiden" s 71-72)
(Munken) Germund sitter i (Nydala klosters) örtagård och njuter av solvärmen. Omkring honom blommar äppel, päron och körsbärsträd. ... Germund faller i en lätt slummer. ... Ett svagt prassel i löven ett kort stycke därifrån väcker honom. Germund vrider slött på huvudet och får se en huggorm komma ringlande. ... Germund blir genast klarvaken och förstår sammanhanget. Här sitter han i klostrets egen lustgård och så kommer ormen, den förklädde satan, och frestar honom. Naturligtvis var det den ondskefulle ormen som fick mig att drömma om (den högbarmade) Maria med en sådan åtrå, tänkte Germund. Ormen rinner in i skuggan under löven hos en nyss avverkad trädgren. Den verkar fortfarande litet dåsig efter vinterdvalan. Germund får tag i en pinne som står lutad mot klostermuren bakom sig. Germund har slagit ihjäl många ormar och denna gång slår han särskilt hårt. ... Ormen dör och för säkerhets skull krossar Germund dess huvud med träskon. ... Hämnden blev ljuv och han känner det som om han piskat Satan själv. (Allan Rydén "Martyrerna i Nydala - Roman från Christiern Tyranns tid i Sverige" s 89-90)
Att fortsätta med ('nationerna'):
ca 2000 - ca 1925
Det finns inga bilder i Bibeln av djävulen som liknar de gamla kyrkomålningarna av honom eller skildringarna av honom i författaren Dantes Inferno. Det finns ingen grund för någon hornbeklädd, bockfotad, högaffelbeväpnad helvetesboss. Djävulen beskrivs inte som någon sorts förman i helvetet. Tvärtom. Bibelns bilder av djävulen är mer sofistikerade. Djävulen beskrivs exempelvis som Lucifer, ”Ljusbäraren”, med förmåga att bedra och förblinda. Han beskrivs som en splittrare och åklagare. (Niklas Piensoho "En för alla - alla för en" s 95-96)
Efter lunchen gick (Harry och de andra) till ormhuset. ... Bakom glaset krälade och slingrade sig alla möjliga sorters ödlor och ormar över bitar av trä och sten. Dudley och Piers ville se väldiga, giftiga kobror och tjocka människokrossande pytonormar. Dudley hittade snabbt den största ormen på hela stället. Den kunde ha rullat sin kropp två gånger runt morbror Vernons bil och kramat ihop den till en soptunna, men just för ögonblicket såg den inte ut att vara på det humöret. ... Harry ställde sig tätt intill glasburen och tittade uppmärksamt på ormen. ... (Den) öppnade plötsligt sina lysande små ögon. ... Glasfönstret på framsidan av boa constrictors bur hade försvunnit. Den väldiga ormen höll snabbt på att rulla ut sig i hela sin längd och slingrade sig ut på golvet - överallt inne i ormhuset började människor skrika och springa mot utgångarna. ... Såvitt Harry hade sett, hade inte ormen gjort någonting förutom att lekfullt nafsa efter deras hälar då den gled förbi, men när allesammans till sist var tillbaka i morbror Vernons bil berättade Dudley hur den nästan hade bitit av honom benet, medan Piers svor på att den hade försökt klämma honom till döds. (Joanne Kathleen Rowling "Harry Potter och De Vises Sten" s 40-43; Glaset som försvann)
Det onda personifieras i Bibeln i den gestalt, som kallas djävulen eller Satan (det förstnämnda namnet är grekiskt och betyder "förtalare", "baktalare", det senare är hebreiskt och betyder "motståndare"). Tron på existensen av en kosmisk, ond makt är inte betydelselös. "Finns det ingen djävul, måste människorna vara djävlar." Metoden att skylla allt ont på "samhället" gör inte rättvisa åt det ondas verklighet - bortsett från att samhället faktiskt består av människor. ... Det onda måste ha sitt ursprung i något som Gud har skapat, men som inte från början var ont utan blev det. Det kan sägas få en viss bekräftelse i Bibeln genom att "ormen", symbolen för djävulen, framställs som skapad av Gud (1 Mos 1:3) och att djävulen (Satan) i GT uppträder vid Guds "hov" som en ängel (Job 1:6-12, Sak 3:1f) och närmast i rollen som "statsåklagare". (Torsten Nilsson "Ropet och svaret" s 98-99)
Ginger avskydde ormar. Och särskild respekt hade han för den svarta mamban, en av de få giftormar som går till anfall utan att ha blivit skrämd eller retad. Ginger kontrollerade noga, att det inte i närheten av tältet fanns några sådana otrevliga sängkamrater. (W.E. Johns "Biggles och den svarte rövaren" s 35-36)
Hur är det då med ormarna i Afrika? kanske någon frågar. Det är gott om dessa reptiler och flera missionärer kunde berätta, hur de mött dem både inne i rummen och ute i naturen. . . . I förstugan utanför (min dotter) Margaretas rum såg hon en dag en stor orm. Hon lyckades ropa på Erland Jonsson, som då fanns på (missions)stationen (i Nyawa i Tanganyika), och han kom och sköt ormen. Jag såg märkena efter skottet i ytterdörren. I april i år (1952) medelade min dotter i ett brev, att en stor orm hängde vid handtaget på innersidan av dörren till ett av uthusen, när hon kom och öppnade dörren. . . . En syster hade gått in i ett hus på stationen och fann till sin förskräckelse, när hon kom ut, att en stor orm hängde ned från grästaket ovanför dörren. . . . Att upptäcka en orm i sängen måste vara något rysligt men det har också inträffat. . . . Vid vårt nya besök i Nzega besökte vi en dag en ormdyrkare. Den gamle mannen var inte hemma men hans fyra söner hämtade ut ett par långa pytonormar i en säck. Det var ruskigt att se, hur de tog fram dem och sträckte ut dem i hela sin längd. Denna familj dyrkar dessa ormar som andeväsen. Det hör till hedendomens förbindelser med mörka andemakter. Det är sataniska makter, som driver sitt spel. Endast tron på Jesus Kristus kan skänka hedningarna befrielse och frälsning. (Florentinus Hällzon "Tvärs genom Afrika - Skildring i ord och bild av resor i de svartas världsdel" s 66-67,75-76)
Nu var (skepparens) ansikte rött igen. ... (Han) skakade händerna mot den blå oskyldiga fjärden och röt i vilt raseri: "Pojksate! Ormyngel! Om jag hade dej här så vred jag nacken av dej! Tänka sej en sån lymmel! Stjäla från sin egen far!" (Erik Asklund "Silverligan" s 56)
Rövarhistorierna säljer lösnummer. Det motsvarar kaffekoppen, som skvallerkäringen förr i världen fick för sitt besvär att löpa omkring med förtal. Och de som läser och tar emot förtalet, får plåster på sina egna samveten. Det finns ju andra människor, som är dåliga och inte bara de själva. Skvallerplåstret är särskilt verksamt om man kan svärta ner någon, som har namn om sig att vara en god människa. Då är det ju ingen som är bättre än man själv är, och då mår det egna samvetet särskilt gott. ... De små skvallerkäringar, som i gamla tider med snigelfart spred sina giftiga historier i bygderna, har nu ersatts av stora tidningsdrakar, som utan hänsyn till vad som är sanning eller lögn, inom loppet av några atimmar kan spruta sitt gift ut över hela världen. ("Lewi Pethrus som ledarskribent" s 290; ledare i tidningen Dagen den 26 februari 1948)
I ett hörn satt Skrik-August och berättade om sitt första sammanträffande med Djävulen och andra ungdomsminnen. ... August kom gående mitt i natten och skulle igenom (Skumma Grind), men Djävulen satt där mitt i grindhålet och täppte till och ville inte släppa fram honom. Han var alldeles naken i sin ludenhet. ... Men Djävulen hade inte tillstånd nu längre att visa sig i annan synlig måtto än i skepnaden av en orm, sade August. Därför var huggormen av Gud tillåten i Sverige och de andra lutheranske länderna, där folk var kristna. (Vilhelm Moberg "Giv oss jorden!" s 137-138)
När jag säger "djävulen", ser du genast en bockhornad och beklövad varelse med röda lågor slående ut ur munnen, och du ler överlägset och rycker på axlarna åt min brist på bildning, verklighetssinne och kritisk skarpsyn. Min vän, varken Jesus eller djävulen hava någonsin sett ut på det viset. Gud är ande, och de, som tillbedja Honom måste tillbedja i ande och sanning. (Sven Lidman "På resan genom livet" s 42)
Ingrid och jag framför ett eklärerat skyltfönster i Uppsala. Den vanliga kluvenheten i debattmiljön: vi diskuterade inte vad vi såg i fönstret, vi diskuterade en lära. Den här gången läran om djävulen. "Denna föreställning kom in i Israel från Iran", sade jag. Jag behövde inte ens uttala slutsatsen "alltså finns inte djävulen". Ändå stirrade vi rakt in i reklamväsendet, och auktoritära ideologier var i svang. "Vi" - det vill säga Ingrid förhöll sig avvaktande till nymodigheterna och lät mig tills vidare hållas. (Olov Hartman "Klartecken" s 54)
Så var (advokaten) åter ensam. Och nu bröt det återhållna ursinnet löst. Han ångrade bittert att han inte kastat ut den där ormen till missionär. . . . Han rusade uppför trapporna och ropade: "Varför i djävulens namn släpper ni lös de där hyenorna på mig, fröken Olsen? Skäms ni inte?" Men Frida Olsen syntes inte till. "Var i helvete håller ni hus?" ropade han. (William Heinesen "Gryningsvindar" s 224; Färöarna i början av 1930-talet)
Mig leder en ormblick, stel, grym – stirrar mig till mötes ur det fjärmaste fjärran, styr mina steg i det närmaste nära, håller mig fången i kuvande skrämsel, binder viljan ... ... Vem gav ormen hans fruktansvärda skönhet, avgrunden dragning, döden sötma? Vem gav fasan den ödesdigra ljuvlighet, som lockar lik en mörkare lycka? ... Kanske där bortom, vid de eviga källorna, där slöjorna faller, möter mig Fördärvaren i annan gestalt. Är du Guds skugga, du onde? Guds nattlige tvillingbroder? (Karin Boye ”Fördärvaren” s 228; 1927)
ca 1925 - ca 1900
Du hade rätt - teaterdirektörerna äro ena dj-ar att få ut pengar av. De äro hala som ormar. (Vilhelm Moberg "Om Gud vill och hälsan varar - Vilhelm Mobergs brev 1918-1949" s 88; brev från Alvesta till Sven Henning Almquist 1924-04-21)
Den tyska medelklassen ... kunde (efter första världskriget) icke släppa sin tro på Germania invicta, det obesegrade Tyskland. Tillhörde man icke Guds egendomsfolk? ... Du strålande morgonstjärna, vi är du så från himmelen fallen? Tyskland vakna, Tyskland res dig! Din olycka har varit att du tjänat främmande gudar. Allt som är gott hos dig är ditt eget, allt som bragt olycka, korruption, nederlag, ekonomisk ruin, moraliskt förfall över dig är av främmande ursprung. Ungefär så tänkte och kände denna rotlösa medelklass, som sökte syndabockar att göra ansvariga för sitt läge. (Alf Ahlberg "Tysklands ödesväg - Varför segrade nationalsocialismen?" s 24)
När den man, till vilken man satt all sin lit, försvann i novemberdimmorna 1918 blevo stora grupper av tyska folket faderlösa. ... Men dessa folkgrupper erhöllo en kompensation för den borttappade fadern i den nya myten om ledaren. Vad är Hitler för detta folk? Icke en människa utan en myt. Han är den nye Messias, till vilken man blickar upp i blind tilltro, såsom man en gång blickade upp till kejsaren. ... I en skrift, kallad "Viljans triumf" förhärligas Hitler i följande ord: "Han har en vilja hårdare än stål och högre än himlens stjärnor. Ledare till friheten, vi följa dig! Ty du är Tyskland!" (Alf Ahlberg "Tysklands ödesväg - Varför segrade nationalsocialismen" s 36-37)
Som pojke blev jag dödligt förskräckt vid åsynen av en huggorm. Jag kom då genast att tänka på det odjur, jag såg ringla sig om Skat-Olles hals och som sedan på ett för mig oförklarligt sätt följde honom i graven. Ännu händer det ibland, att jag drömmer om den gulspräckliga ormen, ser hans glödande ögon stirra in i mina och känner beröringen av hans långa kluvna tunga. Så vaknar jag med en rysning och erfar en oändligt befriande känsla av lättnad, när jag erinrar mig, att det denna gång endast är en dröm. (Vilhelm Moberg "Den gulspräckliga ormen" s 42)
Människorna hade samlat sig utanför ormtältet. ... Uppe på taket stod en man. Och under armen höll han en orm, som en gosse håller en flickas arm under sin med ett stadigt grepp. ... Trots sin osägliga förskräckelse visste Katrina Johanna genast vad det var för en. Han var ackurat likadan nu, som han var i paradiset för sextusen år sen. Hon kände nog igen honom från planscherna i mors bibel. ... Ormen lyfte på sitt vedervärdiga huvud. ... Plötsligt hände något. ... Det hade varit fullkomligt vindstilla förut, nu kom ett häftigt vindkast. Det for en ryckning genom ormen, och i samma ögonblick slingrade han sig om mannen som om en trädstam i urskogen och klämde till. Ljudlöst stöp den olycklige ner från taket, han var död. Men ormen ringlade bort över marknadsbacken. (Elin Wägner "Åsa-Hanna" s 14-15)
(Isaks) rysningar fortsatte, det kom kyla från gestalten, frostkyla, det måste vara djävulen. ... Vad hade han just nu ertappat Isak med? Att sitta och odla upp jord i tankarna, och det kunde omöjligt ha förargat honom. Någon annan synd visste Isak inte om att han begått. ... Var det djävulen så fick det vara djävulen, men han hade inte den högsta makten, Luther hade närapå slagit ihjäl honom en gång, och det var flera som hade drivit honom på flykten med korstecknet och Jesu namn. ... Nu tog (Isak) två steg fram mot synen, korsade sig och skrek: I Jesu namn! ... Med en känsla av frälsning ur nöd, och värdig och högtidlig trädde han in i stugan. ... "Var det djävulen själv?" (frågade Inger). Isak nickade. Såvitt han kunde se var det han själv. "Hur blev du kvitt honom?" "Jag gick på honom i Jesu namn", svarade Isak. (Knut Hamsun "Markens gröda" s 136-137)
Satan har (enligt Jehovas vittnen) blivit utkastad ur himmelen mellan åren 1914-1918 efter striden mellan honom och överängeln Mikael (Upp. 12:7-9). Han blev då "nedkastad till jorden och endast Gud Jehovas vilja sker nu i himlarna". (Morris Bergling "Om Jehovas vittnen"; Jönköpings-Posten den 15 augusti 1956)
Varför har den goda tvåbenta naturvarelsen stökat till sin värld på ett sådant sätt, att Dantes inferno i jämförelse därmed nästan verkar som en idyll? Djävulen kan man inte längre skylla på - han avskaffades nämligen definitivt genom majoritetsomröstning på Folkets hus i Stockholm 1909. Märkligt nog ledde detta behjärtansvärda tilltag, såvitt man har sig bekant, icke till någon påvisbar minskning av djävulskapet i världen. (Alf Ahlberg "Människovärdet"; Jönköpings-Posten 1955-03-07)
ca 1900 och tiden dessförinnan
Ingrids glädjerop tystnade helt plötsligt. Hon stod som paralyserad, ur stånd att röra sig och med skräcken målad i det lilla ansiktet. En orm hade slingrat sig omkring hennes ben, men sedan lossnat sitt grepp och slingrat sig vidare tills den var helt försvunnen i strandgräset. Kallt och isigt hade det känts och det isiga hade fortsatt ända upp i ryggraden. "Äsch, det var ju bara en snok", konstaterade Jöns, som nu också hade vadat över till bäckkanten. "En sån e ente farli." "Men de va mej en räli en, usch en sån ackare." Tösen tittade undersökande på sina ben och ryste på nytt. "Ente nock me att du e en yrhätta å galenpanna, utan du e osse en rikti räddhare", kom det en smula föraktfullt från Jöns. Han ville ge igen för systerns tokiga infall att vada över bäcken. "Det var ju ingen farli orm. En huggorm e mied farliare. En kan ju rent dö när dom hugger ti." (Alice Hulting "Livets kvarnar s 34-35)
(Ola) kände på sig att det stundade hårda tider för Guds utvalda. Det var en särskild le djävul, som nu gick genom tiden. ... Den gamle ormen, den kände Ola väl. Han kunde vara besvärlig, när han for in i käringen, så att hon knotade för att det inte fanns mat i huset och att de inte hade det som andra människor. Han kunde vara listig, när han kom inställsamt och lismade och viskade i Olas öra att denne var bättre än de andra öborna, att dessa kände det på sig och därför tillkallade Ola som sin andlige rådgivare när de märkte att de låg på sitt yttersta. ... Mången gång, då Ola kom i becksvarta natten från någon sjukbädd, där han sett den onde kämpa om den snart borttågande själen, hade han hört Avgrundsfursten tjuta efter sig i sin förbannade vildhet över att han gått miste om ett rov. ... Fylleridjävulen - han kunde härja om med ungdomen, så att de under brännvinets inflytande rasade och tjöt som de i skrifterna omtalade besatta. Men under alla dessa skepnader var själafienden lätt igenkännlig. (Fabian Månsson "Rättfärdiggörelsen genom tron" s 37-38; 1870-talets Blekinge)
Med ett par kraftiga slag av slanan krossade (Karl Oskar) skallerormens huvud mot tröskelstocken. ... (Kristina) hade svårt att ta bort ögonen från den färgskiftande, glimmande ormslingan. Något som var så vämjeligt och slemmigt och vedervärdigt skulle man väl inte titta på, när man slapp göra det. Men hon kunde inte låta bli. Det var något underligt med den gamle Ormen – Frestaren själv, Djävulen, hade ju krupit in i detta djurs skepnad. Det var Den Onde som hade lurat sig in till dem i natt i deras hus – Den Onde hade krupit ända in i deras bädd. Aldrig hade Kristina så sant och påtagligt nära fått erfara, att Gud höll sin beskärmande hand över dem. (Vilhelm Moberg ”Nybyggarna” s 90; Gäster i eget hus)
Särskilt är mesarna, svalorna och näktergalarna ivriga att lovprisa sin Skapare för den första solstråle som väcker dem i deras bon. ... Men ormen är ett sådant djur som smyger sig fram i mörkret och slukar de små mesarna, om de inte är vaksamma. Se upp för ormens list, ni små mesar! Var uppmärksamma och be, att den himmelske Föräldern, som har gett er livet måtte bevara er för ormens list och hökens klor. (Lars Levi Laestadius "Nya Evangeliepostillan" s 422 i predikan 1850 över Ps 103:2-3)
Den röda draken som kallas Satan och djävul, och som förför hela jordens krets, var utan tvivel samma fruktansvärda djur som talade med kvinnan i paradiset och fick henne att tro, att hon blir riktigt klok, om hon äter av det förbjudna trädets frukt. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 236 i predikan 1849 över 1 Mos 3:15)
Den 13 februari 1611 fick Elin (i Horsnäs) svara för anklagelser om trolldom vid ett ting i Össjö i Södra Ljunga. ... En gång hade Elin varit bjuden på bröllop och anlänt till gästabudshuset tillsammans med sin son. När de vuxna var i kyrkan med brudfolket stannade sonen kvar på gården med de andra barnen. När de lekte kom några skator och satte sig i närheten. Då sade pojken: "Jag ser att min mors skata är med de andra", varpå han gick bort och tog skatan och bar in den i stugan till Bengt i Boaryd, som var utsedd till värd vid gillet och därför kvar i gården. "Se här är min mors skata", hade pojken sagt, varpå Bengt bad honom släppa skatan genom fönstret och sedan gå ut och hämta henne igen, för att han skulle bli helt övertygad. Det gjorde pojken, vilket Bengt under ed hade uppgivit. ... Skatan var i folkfantasin en tvivelaktig fågel; hon uppfattades som djävulens bevingade sändebud. (Lars-Olof Larsson "Småländsk historia - Stormaktstiden" s 79,83)
Ur den röda stugan som låg i backsluttningen skyndade en gammal gumma ut. Hon neg för den höge herren och ropade ivrigt: "Lille prinsen (Gustav II Adolf) ska akta sig! Där finns orm i buskarna. Där rann en led huggorm i gräset just i morse." Det lyste i piltens blå ögon. "Finns där ormar?" ropade han. "Ge mig då en käpp! Jag vill slå ihjäl ormarna." "Lille prinsen, de är farliga", sade gumman ängsligt. "De bitas", förstår prinsen, och de ha etter i sin gadd, de leda kräken. Gå inte dit!" Men gossen bröt ett spö av en ung rönn och började slå i gräset. "Var är ni ormar?" ropade han. "Jag skall slå ihjäl er, så att ni aldrig mer ska bita någon." Över den allvarsamme herrens ansikte gled ett leende. Han nickade åt gumman och sade: "Nej, mor Lena, tro inte att han är rädd." (Anna Maria Roos "Gustav II Adolf - Hans liv och bragder" s 1; boken utgiven år 1916)
Helvetets herre, Djävulen själv, blev i luteranernas förkunnelse betydligt mer skrämmande än i katolikernas, och sedan den brinnande svavelsjön införts fick helvetet en mera realistisk gestalt och blev hemskare. Den nya kyrkan inplantade hos svensk allmoge en helvetesskräck, som skulle bli en stor psykisk folkplåga. Den har fortlevat ända fram till vår tid (1970-talet): jag har känt flera offer för den. Och i folkmun fick nu underjordens furste en mängd nya namn utöver de gamla, rent konventionella Satan och Djävulen: Den Onde, Den Lede, Den Farlige, under vilka han uppträdde genom århundradena. I min barndom skrämdes jag med Den Farlige. Genom de nya beteckningarna på Djävulen lärde sig folk förstå hur fruktansvärd han var. (Vilhelm Moberg "Min svenska historia berättad för folket. Andra delen." s 256)
Ett djur som hjärtligt avskyddes var ormen. Folk trodde att alla ormar, såväl huggormar som ofarliga snokar, var giftiga. Lika felaktigt ansåg man att de skadade sina offer med gadden, det vill säga den tvekluvna tungan, och att de förgiftade vatten och luft genom att simma och väsa. För den händelse man råkade bli biten av en orm fanns en omfattande flora mediciner att ta till, exempelvis bävergäll, vinruta, purjolök och mineraler ("ormstenar"), men nyttan var begränsad. Medeltidsmänniskorna fascinerades och skrämdes dessutom av de krälande djurens stela blickar och skinnfällning. Alltså fruktade och hatade man ormarna, möjligen med undantag för "hus-" och "tomtormar". Skräcken går igen i medeltida litteratur. I de nordiska folksagorna förekommer mängder av ormar, vidriga ormgropar, ormtorn och ormgårdar, mardrömsnästen som ingen sund nordbo önskade hamna i. Historien om Adam och Evas utdrivning från Edens lustgård, liksom andra kristna ormhänvisningar, gjorde knappast djuret mer populärt. Samtidigt som bönderna hatade ormar var de emellertid genuint rädda för att döda dem, förmodligen av fruktan för kvarlevande djurs hämnd. Istället för att hugga ihjäl ormen föredrog man att läsa en trollformel, en så kallad ormgalder, över djuret. (Dick Harrison "Jarlens sekel - En berättelse om 1200-talets Sverige" s 80-81)
Midgårdsormen var ett havsvidunder, som ringlade sig kring jorden i världshavet, son av den illsluge Loke och bestämd att på den yttersta dagen, Ragnarök, dö för Tors hammare, medan han själv med sitt etter dödade Tor. (Thede Palm "Tro och kult vid vikingatidens slut" s 315)
Bellerofon var son till kung Glaukos i Korint. ... Under många år åtnjöt han ... stor lycka, och gudarnas nåd var med honom. Till sist förhävde han sig över sin lycka och menade att han var förmer än människor och i makt likställd med gudarna. I sitt övermod satte han sig upp på sin vingade häst och beslöt att svinga sig upp till gudarnas bostad. ... Men Zevs såg från sin höjd den förmätnes förehavanden, och han slungade sin blixt mot honom. Träffad av blixten störtade Bellerofon ned från hästen och omkom ömkligt. (Claes Lindskog ”Grekiska myter och sagor” s 49-50; Bellerofon)
Sångarna:
Hvar är nu, o död! ditt välde? Helvete! hvar är din makt? Ormen, som vår moder fällde, Hafver Christus nederlagt, Öfver allt, hvad oss förderfvat, Christus seger oss förvärfvat. (J Franck-G Ållon: Psalm 112:2; Jfr Psalmer och Sånger 149)
Han har kämpat – segern vunnen är Öfver satan och all mörkrets här; Dödens välde nederbrutet är; Segerhjälten lefver! (S Sundelius-Lagerström: Sång 84:3; jfr Psalmer och Sånger 152:3)
Allenast i hopp till Gud Min själ är stilla, Han hörer min bön, ger frid Trots världens villa. Hur satan än rasa må Och ont kan ämna, Jag känner mig trygg ändå I klippans rämna. (J Petersen: Psalmisten 1928 nr 343:1)
Egna kommentarer och funderingar:
Angående “den store draken”, se Upp 12:3. Angående ”hela (den bebodda) världen”, se också Upp 3:10b.
Om vi – alltefter omständigheterna – må tala, att vi inte har en/någon miss (av Guds mål), leder vi oss själva vilse och sanningen är inte i oss. (1 Joh 1:8)
Vi är ut ur/av Gud. Den som har kunskap om Gud hör oss. Den som inte är ut ur/av Gud hör oss inte. Ut ur/av det här har vi kunskap om sanningens ande och vilsegåendets ande. (1 Joh 4:6)
Grekiska ord:
archaios (av början) (i NT + exempel i GT) Matt 5:21; Upp 12:9 - 1 Kung 4:30; Ps 79:8; 89:49(50); 139:4; Jes 23:17; 37:26; 43:18; Klag 1:7; 2:17; 2 Mack 6:22; Salomos Vishet 8:8; Syr 2:10; 9:10; 16:7; 39:1; Matt 5:33; Luk 9:8,19; Apg 15:7,21; 21:16; 2 Kor 5:17; 2 Petr 2:5; Upp 20:2.
Ytterligare studier:
1 Mos 3:2-5,14-15; Job 1:7-12; 2:1-7; Salomos Vishet 5:6; Matt 22:29; 24:24; Mark 12:24; 13:5-6; Luk 2:1; 21:8; 22:31; Joh 12:31; 13:2,27; 2 Kor 2:10; 11:3; Upp 12:12-13,15; 13:14; 16:14; 18:23; 19:20; 20:2-3,7-8,10.
P.A.K. Fenz "Ein Drache in Babel. Exegetische Skizze über Daniel. 14:23-42."; Svensk Exegetisk Årsbok 35 (1970): 5-16.
P.G.R. Villiers "Prime evil and its many faces in the Book of Revelation"; Neotestamentica 34.1 (2000): 57-86.
(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-15; 2012-07-07; 2015-05-18; slutlig version 2018-08-06)
Till sidans topp12:10 Och jag hörde en stor/hög röst i himlen som sade: “Just nu har räddningen och förmågan och vår Guds rike och Hans kristi/smordes (rättsliga) myndighet blivit (upprättade), eftersom våra bröders anklagare (P47,א,*א) har kastats (ut), han som anklagade dem inför vår Guds ögon dag och natt.”
Ord för ord (44 ord i den grekiska texten): och (jag)-hörde (en)-röst stor i '-en himmel'/himlen sägande: just-nu blev '-en räddning'/räddningen och '-n förmåga'/förmågan och '-t rike'/riket '-ens guds'/Guds vår och (rättsliga)-'-en myndighet'/myndigheten av-'-en kristus'/'den-smorde' hans, eftersom kastades '-n anklagare'/anklagaren '-nas bröder'/brödernas våra, den/han anklagande dem inför-ögon '-ens guds'/Guds vår dag och natt.
1883: Och jag hörde en stark röst i himmeln säga: Nu har frälsningen och kraften och riket blifvit vår Guds, och makten hans Smordes, emedan våra bröders anklagare är nedkastad, han, som anklagade dem inför vår Gud dag och natt.
1541(1703): Och jag hörde en stor röst, som sade i himmelen: Nu är wår Guds salighet, och kraft, och rike, och magt hans Christs worden, efter wåra bröders åklagare är förkastad, den dem åklagade för Gud, dag och natt.
LT 1974: Sedan hörde jag en kraftig röst, som ropade genom himlen: ”Äntligen har stunden kommit! Gud har vunnit seger och frälsningen och kraften och makten tillhör honom och Kristus, för våra bröders anklagare har kastats ner från himlen till jorden – han som anklagade dem dag och natt inför vår Gud.”
Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):
(Förtalaren sade till Herren:) “Skicka bort Din hand och rör alla ting som (Job) har; (och se) om han faktiskt i högsta grad kommer att välsigna Dig in/mitt i ansikte(t).” (Job 1:11, Grekiska GT)
(Salomo sade:) “En anklagare är själv rättfärdig i en första utsaga, men som/när – alltefter omständigheterna – motparten må ’kasta emot’/attackera (honom), överbevisas han.” (Ordsp 18:17, Grekiska GT)
Taktikerna och satraperna sökte (hela tiden) finna en förevändning nedifrån/emot Daniel. Och/men varje förevändning och fall från sidan av (Gud) ... fann de inte nedifrån/emot honom, eftersom han (hela tiden) var trofast. (Dan 6:4, Grekiska GT, Theod)
(Männen) fann (hela tiden) inte en miss (av Guds mål) ... nedifrån/emot Daniel med anledning av vilken de (kunde) anklaga honom. (Dan 6:4b, Grekiska GT)
Förtalaren stod ut ur (prästledaren Jesu/Josuas) rätta/högra delar (för) att motarbeta honom. Och Herren talade (vänd) i riktning mot förtalaren: ”O att Herren må klandra i/- dig, förtalare!” (Sak 3:1b-2a, Grekiska GT)
Tobit skrev en bön ‘in i’/för jubel och talade: “Välsignad (är) den levande Guden in i (de kommande) tidsåldrarna och Hans rike.” (Tobit 13:1-2a, BA)
(Den “onde” juden Alkimos) vände sig intill, i riktning mot kungen och anklagade (den “rättfärdige” Judas och hans män för) onda ting. (1 Mack 7:25b)
(Profeten sade till Sion:) “Då (Gud) har lett/fört på er de dåliga tingen, kommer Han att leda/föra på er det tidsålderslånga glada lynnet i sällskap med er räddning.” (Baruk 4:29)
Den Senare Uppenbarelsen:
Då Jesus hade kommit till/fram, samtalade Han (med de elva lärjungarna) och sade: ”Varje/all (rättslig) myndighet i himmel och uppå jord har getts åt Mig. ” (Matt 28:18)
(Jesus) sade ('hela tiden'/'gång på gång') till (folkskaran tillsammans med Hans lärjungar): “Amen, säger Jag till er att/: ’De/det är några av dem som står här, ’vilka som än’/som inte/förvisso ej må smaka död ända till (dess att) de – alltefter omständigheterna – må skåda (att) Guds rike har kommit (och kommer) i/med förmåga.’” (Mark 9:1)
De skriftlärda och fariseerna höll/iakttog (hela tiden) (Jesus) vid sidan av (för att se) om Han ger vård i/på sabbaten, för att de måtte finna (någonting) att anklaga Honom (för). (Luk 6:7)
(Jesus sade till de sjuttio:) ”Jag tittade (hela tiden) på motståndaren som hade fallit ut ur himlen som en ljusstråle.” (Luk 10:18)
(Herren sade:) ”Må inte/förvisso ej Gud göra utverkandet av Sina utvaldas rättvisa, av de som ropar till Honom dag och natt, och är inte Han långmodig ’på dem’/’för deras skull’?” (Luk 18:7)
Herren talade (א,*א,A): ”Simon, Simon, skåda, motståndaren har begärt ’ut er/’ert utlämnande’, (för) att sålla (er) som brödsäden.” (Luk 22:31)
(Jesus sade:) “Från nuet/nu skall Människans Son vara sittande ‘ut ur’/vid den högra (sidan) av Guds förmåga.” (Luk 22:69)
Prästledarna och de skriftlärda ... anklagade (Jesus) kraftigt/’med kraft’. (Luk 23:10)
Aposteln, den åttonde och en av de sju:
Nu är en dom av/över den här utsmyckningen/’utsmyckade världen’. Nu skall den här utsmyckningens/’utsmyckade världens’ ledare kastas ut utanför. (Joh 12:31)
(Pilatus sade till judarna:) ”Vilken anklagelse för ni (fram) (nedifrån/emot) (א*,B) den här Människan?” (Joh 18:29b)
Han har gjort oss till ett rike, präster åt Sin Gud och Fader. (Upp 1:6a)
Jag, Johannes, er broder och en i gemenskap tillsammans med (er) i betrycket och ett rike och en uthållighet i Jesus. (Upp 1:9a)
De (fyra levande varelserna) har inte vila, då de dag och natt säger: “Helig, helig, helig, helig, helig, helig, helig, helig (א*) Herren Gud, den Allsmäktige, Den som (hela tiden) var och Den som är och Den som kommer.” (Upp 4:8b)
Värdig är Du ... att ta härlighetsglansen och hedern och förmågan. ... (Upp 4:11b)
Värdig är den lille Baggen, Den som har slaktats (och är slaktad) att ta förmågan och rikedom och vishet. ... (Upp 5:12b)
Det talades till dem, för att de måtte (א,* א) ’föras till vila’/vila ännu en små-/liten tid ända till de kommer att fullborda (א,* א), och/både deras medslavar och deras bröder, de som står i begrepp att slås ihjäl som och/också de (själva). (Upp 6:11b)
De utropar (med) en stor/hög röst och säger: “Räddningen (tillhör) vår Gud, Den som sitter på tronen, och den lille Baggen in i (de kommande) tidsåldrarnas (kommande) tidsåldrar. Amen (א*).” (Upp 7:10)
(De som har höljts i de vita dräkterna) ... tjänar (Gud) dag och natt i Hans tempel. (Upp 7:15a)
(De två vittnena) har * (א,* א) (rättslig) myndighet att stänga himlen, för att regn ej må ge väta (under) deras profetias dagar. (Upp 11:6a)
Och den sjunde budbäraren lät basunen ljuda. Och de/det blev stora/höga röster i himlen. (Upp 11:15a)
(De höga rösterna) sade: “Utsmyckningens/’den utsmyckade världens’ rike har blivit vår Herres och Hans Smordes (Kristi) (rike), och Han skall vara kung in i (de kommande) tidsåldrarnas (kommande) tidsåldrar. Amen (א,* א).” (Upp 11:15b)
(De tjugofyra äldste) sade: “Vi är tacksamma (mot) Dig, Herren Gud, den Allsmäktige, Den som är och Den som (hela tiden) var, och (P47, א*) att Du har tagit (och tar) Din stora förmåga och har varit/’börjat vara’ kung.” (Upp 11:17)
Exegeter, evangelister med flera:
Så länge det finns synder att anklaga, måste Satans närvaro i himlen tolereras, ty Gud själv inser det befogade i hans anklagelser. Striden mellan Satan och Mikael, vilken skildras i militära termer, är i själva verket en rättsstrid mellan åklagaren och försvararen, varvid den förstnämnde förlorar och mister sitt ämbete. Söker vi att översätta den rumsliga bilden ”störta ner” till ett annat språk, innebär nerstörtandet att Satan fråntas sin rätt att inför Guds ansikte anklaga Guds folk. (Agne Nordlander "Korsets mysterium" s 178-179)
Det som sker betyder att de troende är frälsta och i säkerhet. Här är det inte bara tal om frälsning i betydelsen befrielse från syndens skuld, utan om ett fullständigt genomförande av Guds plan. (Studiebibeln IV:859)
Jesus är ”en förespråkare hos Fadern”, säger aposteln i 1 Joh. 2:1. Behövs en sådan? Ja, ty Upp. 12:10 talar om en ”Bröders åklagare”, som dag och natt anklagar dem inför Gud. Jesus kan inte försvara synden, han ursäktar den inte heller, han förringar den inte. Men han försvarar den troendes barnaskap hos Gud, vilket han vunnit genom sitt blod. (Knut Svensson ”Apostolisk tro” s 45)
Frida och Klas (Elmgren) firade sitt silverbröllop den 7 augusti 1916. ... Då festen var slut ... tog Klas fram (ett brev) och läste det enskilt tillsammans med Frida. Avsändare var ordföranden i Jönköpings Missionsförening, stadsfogde K.A. Rundbäck. Innehållet i brevet hade formen av en skarp vidräkning med Klas, därför att han tagit sig orådet före att utan särskilt tillstånd av honom själv eller styrelsen för Jönköpings Missionsförening, forska i missionsföreningens tidigare historia och därvid använt sig bl a av urkunder som bevarade protokoll, räkenskaper, årsredogörelser, osv. Rundbäck begärde, att Klas skulle lämna ifrån sig vad han nedtecknat. ... Om han vägrade att efterkomma ordförandens order, finge han finna sig i att hans skrivning skulle kunna konfiskeras och att han själv kunde dömas för brott mot svensk lag. ... Något åtal mot Klas väckte dock aldrig (Rundbäck). Däremot genomförde han ett slags privat "rättegång" mot honom, varvid han själv agerade både som åklagare och domare. (Henrik Elmgren "Frida - berättelsen om en resepredikants hustru" s 123-124)
Guds Son har lovat att vara de botfärdigas och troendes Försvarare. ... Snart får ni komma till frid och glädje, då åklagaren skall kastas ut. Och då får alla sakägare i evighet tacka Försvararen, som har befriat dem och frikänt dem från allt ansvar nu och i evighet. Amen. (Lars Levi Laestadius ”Nya Evangeliepostillan” s 232-233 i predikan över Luk 6:36-37)
Det är inte utan orsak skrivet i Uppenbarelseboken, att den onde är Guds barns åklagare natt och dag. Och samma natur har hans trälar. De är Guds barns åklagare, och därför har fienden fått så stor makt över dem, att de inte kan göra bättring. De är förhärdade och den onde har förblindat dem, så att de inte ser fast de skulle se, och inte hör fast de skulle höra, ty de har blivit lomhörda. (Lars Levi Laestadius ”Nya Evangeliepostillan” s 294 i predikan över Ef 3:14-18)
(Jost Henrik Kunckel, tysk till börden och född 1672, en typisk preussare av känd typ, hade gift sig med) änkan efter Anders Granatenhjelm till Odensjö och blev sålunda ägare till säteriet och härigenom (Barnarps) sockens mäktigaste man. Här blev han snart illa känd som en bondplågare och bråkmakare. På en (socken)stämma 1723 "Dom Septuagesima" (9 söndagen före påsk) uppträdde han som om han var "jus Patronatus" (tillsättare av den prästerliga tjänsten, vilket han icke var), samt bråkade om att några fattiga fick utdelning av härför hopsamlade medel, vilket bara det visar, vad för person han var. . . . Vid stämma samma år "Doninica 4:ta Adventus" (4 söndagen i advent) föredrogos räkenskaperna och ingen anmärkning förekom mer än av Kunckel, som sade, att han ej förstod sig på detta. Han anklagade pastor och kyrkonämnd för att ha delat ut penningar till de fattiga, sedan sista stämman hölls, vilket dessa nekade till. (Kyrkoherde Gislo) Unnerus undervisade nu kaptenen i frågan "med gott beskied", men det hjälpte inte. Han påpekade, att den nu avlidna, i "lijfztiden älendiga Brita i Låkebo" fått flera gånger av kyrkans medel i stället för av "armbyssorna" (fattigbössorna), varom nu var fråga. Unnerus var visserligen en fattig prästman, men han krusade på intet sätt den "välborne Capitainen", utan då denne fortsatte att bråka om saken, befallde han honom utan vidare att lämna stämman och ej "bry sin järna i otijd". Det temperamentsfullt avfattade protokollet förtjänar här att citeras: "Pastor (bad) H:r Capitainen wille göra afträde, såsom dhen ther ingen lemb i församlingen är, lefwat förbannadt illa med sin Fru, hanterar sina bönder och Torpare som ingen rätt Christen bör, att han altså wille lämbna wijsa sin otijdighet på en allmän Sochnestämma. Men när han blef befalt gå sin wäg beskyllade han Pastor offentel, att han war drucken. Nu tå Herre Jessus wet bäst hwar af jag drucken war, Nembl. af Sorg slagen och då skiänckte H:r Capitainen mig en mächta full bägare uppfylt med watn bittrare än dhe drucko i Mara. Herren Näpse Satan! Ty att sittia på en allmän Socknestämma och skämma ut Prästen i församblingen . . . ." (Sigurd Lindgren "Bilder ur livet i Barnarps socken på 16-1700-talen" s 49)
Egna kommentarer och funderingar:
Angående “en stor/hög röst i himlen”, se Upp 11:15a. Angående ”våra bröder”, se Upp 1:9aa. Angående ”dag och natt”, se Upp 4:8b.
Grekiska ord:
katêgoros (anklagare) Ordsp 18:17; Upp 12:10 – 2 Mack 4:5; Apg 23:30,35; 25:16,18.
Ytterligare studier:
Job 2:5; 1 Mack 7:6; 2 Mack 10:12-13; Matt 12:10; 27:12; Mark 3:2; 15:3; Luk 6:7; 22:31; 23:2,14; Joh 5:45; 8:6; 11:43, 12:28; 18:36; Apg 22:30; 24:2,8,19; 25:11; 28:19; 1 Petr 5:8; Upp 13:2; 19:1.
J.A. du Rand "'Now the salvation of our God has come . . . ' A narrative perspective on the hymns in Revelation 12-15"; Neotestamentica 27.2 (1993): 313-330.
P.G.R. Villiers "Prime evil and its many faces in the Book of Revelation"; Neotestamentica 34.1 (2000): 57-86.
(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-15; 2012-07-07; 2015-05-19; slutlig version 2018-08-06)
Till sidans topp12:11 Och de här (א,* א) besegrade honom på grund av den lille Baggens blod och på grund av deras vittnesmåls utsaga. Och de välkomnade inte sin själ (ens) intill död(en).
Ord för ord (24 ord i den grekiska texten): och de-här besegrade honom på-grund-av '-et blod'/blodet lille-'-ns bagges'/baggens och på-grund-av '-n utsaga'/utsagan '-ets vittnesmåls'/vittnesmålets deras och inte välkomnade-(de) '-en själ'/själen sina/sin intill död.
1883: Och de öfvervunno honom för Lammets blods skull och för deras vittnesbörds ords skull, och de hafva icke älskat sitt lif allt intill döden.
1541(1703): Och de wunno honom för Lambsens blods skull, och för dess wittnesbörds ords skull; och de hafwa icke älskat sitt lif allt intill döden.
LT 1974: De besegrade honom genom Lammets blod, och genom sitt vittnesbörd, för de älskade inte sina liv, utan var villiga att gå i döden.
Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):
Vid den tid då (Herren) helt och hållet hade upphört att samtala (med Mose) i/på berget Sinai, gav Han (honom) två plattor av vittnesbördet, plattor av sten, som hade varit (och var) skrivna (med) Guds finger. (2 Mos 31:18, Grekiska GT)
De här (är) vittnesmålen och grundlagarna och domsutslagen, så många som Mose samtalade (med) Israels söner i det ödelagda (området), då de hade kommit ut ur Egyptens jord/land. (5 Mos 4:45, Grekiska GT)
(David sade till Gud:) ”Du må segra i 'det att dömas Dig'/'Ditt dömande'.” (Ps 51:4b eller 51:6b, Grekiska GT)
(Kvinnan sade:) “... Jag fann honom som min själ välkomnade. Jag ’fick makt (över)’/grep honom, och jag skall inte låta honom vara.” (Höga Visan 3:4a, Grekiska GT)
... (Judas) kalla(de) till sidan av (sig) de som hade kämpat ädelt tillsammans med honom så länge som till död. (2 Mack 13:14a)
(Salomo sade:) “Då han hade blivit välbehaglig för Gud, välkomnades den rättfärdige, och då han lever mellan/'under mellantiden', sattes han i sällskap med missare (av Guds mål). Han rövades/rycktes bort …, ty hans själ var (hela tiden) behaglig för Herren.” (Salomos Vishet 4:10-11a,14a)
(Salomo sade: “Den oklanderlige mannen) besegrade gallan, inte (med) en kroppens stabilitet, inte (med) vapens verksamhet emellertid/utan (med) en utsaga ordnade han tuktaren under fäders eder och då han hade erinrat om förbund.” (Salomos Vishet 18:22)
Den Senare Uppenbarelsen:
(Jesus sade till Sina lärjungar: ”Det ‘för tillsammans’/’är till fördel’ för dig, ’för att’/att en av dina lemmar må fördärvas, och (att) ej hela din kropp må kastas in i Gehenna. Och om din högra hand får dig att snava, 'skär ut'/'hugg av' den, och kasta (den) från dig, ty det ‘för tillsammans’/’är till fördel’ för dig, för att en av dina lemmar må gå bort, och (att) ej hela din kropp må gå bort till Gehenna. (Matt 5:29b-30)
(Jesus sade till Sina lärjungar:) "Frukta ej från dem som slår ihjäl kroppen men som ej förmår döda själen, men/utan frukta hellre Den som förmår fördärva och/både själ och kropp i Gehenna." (Matt 10:28)
(Jesus sade till Sina lärjungar:) "Den som har såtts emot den klippiga (marken), den här är den som hör utsagan och strax tar den i sällskap med fröjd, men inte har rot i sig, emellertid/utan är övergående. Men/och då det har blivit betryck eller förföljelse på grund av utsagan, fås han strax att snava." (Matt 13:20-21)
(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Det här rikets goda lilla budskap skall kungöras i hela (den bebodda) världen ’in i’/’med syfte på’ ett vittnesbörd för alla nationerna, och då skall slutet anlända.” (Matt 24:14)
Då (Jesus) tagit en bägare och ‘varit tacksam’/tackat, gav Han (Sina lärjungar) och sade: “Drick ut ur den, alla. Ty det här är Mitt förbundsblod, som är ’hällt ut’/utgjutet med anledning av många ’in i’/’med syfte på’ ett ‘låtande vara’/’lämnande i fred’ av missar (av Guds mål).” (Matt 26:27-28)
(Jesus sade:) "När – alltefter omständigheterna – den stabile, som har varit (och är) beväpnad, må vakta den 'av sig själv'/egna gården, är hans ’ting som börjar under’/ägodelar i fred. Men alltsedan – alltefter omständigheterna – en stabilare än han är (א*), som har kommit emot (honom), må segra/besegra honom, lyfter/’tar ... bort’ han hans fulla rustning på vilken han 'var (och hade varit) övertygad'/'litade (och hade litat) och 'ger isär'/fördelar sitt byte." (Luk 11:21-22)
(Jesus sade till folkskarorna:) “Om någon kommer i riktning mot Mig och inte hatar sin fader och modern och kvinnan/hustrun och barnen och bröderna och systrarna, men/och (P45, א,* א, A) ännu/dessutom och/också sin egen själ, förmår han inte vara Min lärjunge.” (Luk 14:26)
(Jesus sade till Sina lärjungar: “Förföljelsen) skall för er ‘stiga av’/leda in i ett vittnesbörd. ... De skall ta död på (några) ut ur/av er.” (Luk 21:13,16b)
Paulus sade till Herren:) “När de (hela tiden) ‘hällde ut’/utgöt Ditt vittne Stefanos' blod ... (vaktade jag) deras kläder som ’tog upp honom för sig själva’/’gjorde sig av med honom’.” (Apg 22:20)
Aposteln, den åttonde och en av de sju:
(Jesus sade till fariseerna:) "Jag är den fine herden. Den fine herden ger (P45,א*) Sin själ till förmån för fåren." (Joh 10:11)
(Jesus sade:) ”Den som är vän med sin själ fördärvar den. Och den som hatar sin själ i den här utsmyckningen/’utsmyckade världen’ skall vakta den in i ett tidsålderslångt liv.” (Joh 12:25)
(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Det här är budet, Mitt (bud), ’för att’/att ni må välkomna varandra, helt och hållet som Jag har välkomnat er. Större välkomnande har ingen än det här, ’för att’/att han (P66,א*) må sätta/gravsätta sin själ till förmån för sina vänner.” (Joh 15:12-13)
(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”När – alltefter omständigheterna – Den som är kallad till sidan av (er) må komma, som Jag skall sända er från sidan av Fadern, sanningens Ande, som går ut från sidan av Fadern, skall Den där vara vittne med anledning av Mig. Men och/också ni är vittnen, eftersom ni är i sällskap med Mig från en början.” (Joh 15:26-27)
(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”De här tingen har Jag samtalat (och samtalar) (med) er, för att ni må ha frid i Mig. I utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ har ni betryck. Visa emellertid tillit. Jag har besegrat (och besegrar) utsmyckningen/’den utsmyckade världen’.” (Joh 16:33)
(Johannes) var vittne om Guds utsaga och Jesu Kristi vittnesmål, så många ting som han skådade. (Upp 1:2)
(Fröjdbringande nåd och frid från Jesus Kristus) * (א*) som välkomnar oss och har löst upp * (א*) ut ur våra missar (av Guds mål) i/med sitt blod. (Upp 1:5b)
Jag blev/framträdde i/på den ö som kallas Patmos på grund av Guds utsaga och på grund av (א,*א) Jesu vittnesmål. (Upp 1:9b)
Bli trofast intill död/döden och Jag skall ge dig livets krona. (Upp 2:10b, ”Smyrna”)
Och (åt) Gud i/med Ditt blod köpte Du oss (א,*א) ut ur varje stam och tunga och folk och nation. (Upp 5:9b)
När Den öppnade det femte sigillet, skådade jag nedanför offeraltaret själarna av de människor (א,* א) som hade varit (och var) slaktade på grund av Guds utsaga och på grund av det vittnesmål som de (hela tiden) hade. (Upp 6:9)
Och han talade till mig: “De här är de som kommer ut ur det stora betrycket, och de har rengjort sina dräkter och ‘vitnat dem’/’gjort dem vita’ i den lille Baggens blod.” (Upp 7:14b)
När (de två vittnena) – alltefter omständigheterna – må ha avslutat sitt vittnesmål, skall det lilla vilda djuret, som då (א*) stiger upp ut ur avgrunden, ’göra krig i sällskap med’/’föra krig mot’ dem och besegra dem och döda dem. (Upp 11:7)
Exegeter, evangelister med flera
Att börja med:
Begravningen i Hohhot (i Kina 1928) blev mycket känslosam. Pastor Chia, som arbetat tillsammans med Robert (Blomdahl) talade medan tårarna rann utför hans kinder. Han vände sig mot folkskaran och ropade medan han pekade på kistan: ”Se, vad vi har gjort! När missionärerna kommer med frälsningens budskap mördar vårt folk dem. Må Gud förbarma sig över oss”. ... Det sägs, att när sonen Robert blivit lite större frågade han sin mor varför de måste stanna kvar bland detta folk som mördat hans far. ”Därför att människor här måste få höra om Guds kärlek”, svarade Evelyne. ... (Text på) Robert Blomdahls gravsten på den kristna kyrkogården norr om Hohhot: ”De övervunno för Lammets blods skull.” (Eskil Albertsson "Många tårar - stor skörd. Om församlingstillväxten i Kina." s 60-62)
Skäggiga helgon i allvarsam rad beser konfirmanderna utan ett ljud. De gick hädan i Nikomedia stad för trons artiklar och tio Guds bud. Den svåra martyrdöden kunde de dö för pastorns huvudstycken. De led glada tortyr, de slet leende spö ty deras tro var mycken. Konfirmandernas uppsyn är också glad men för tron lär de aldrig riskera sin hud. Skäggiga helgon i allvarsam rad betraktar dem utan att säga ett ljud. (Alf Henrikson "Aftonkvist" s 157; Kyrkogång)
Kinas missionshistoria räknar ej så få blodiga dagar. Endast Kina Inland-missionen förlorade under boxarupproret 1900 icke mindre än 135 missionärer och 53 små barn. Helgelseförbundet lämnade samma tid 10 blodsvittnen, vilka alla likt Stefanus stenades till döds. (J. Nyrén "På Nya Vägar och Gamla Stigar" s 189)
Ängeln drog i ett gyllene handtag och ringde, och strax öppnade sig porten och de gingo in i staden. Där mötte dem genast en skara änglar, som önskade Nanna välkommen. ... Somliga av änglarna hade en alldeles särskild glans och hade strålande kronor på sina huvuden, och Nanna undrade vilka de kunde vara. Och ängeln svarade: "Dessa som du ser som äro så härliga och ha sådana strålande kronor på sina huvuden, äro de, som nere på jorden hava tjänat Gud med alldeles särskild trohet och offrat sig helt i hans tjänst." (Sven Lidman "Såsom genom eld" s 68)
Det har alltid varit den ondes natur, att han tagit till våld, då han inte kunnat övervinna (de kristna) på annat sätt. Vi tror inte att han nu heller skulle ha orsak att skona de kristnas skinn bättre än tidigare, om han inte skulle ha så mycket blod att utgjuta i världen, men de kristnas blod är alltid sötare i den ondes mun än hedningarnas blod. ... (Men) nu har den onde så mycket att tänka på i världen, att han inte verkar ha tid att se på de få själar som bor i en vrå långt upp i norr. ... Vi är så långt borta från denna stora värld, och därför har den onde inte ansett det vara lönt att börja döda oss för vår kristendoms skull. Han har bara visat sina tänder. Men vi ber bara den blodröde Konungen som gett sitt liv för oss eländiga, att han skulle styrka oss med sin nåd, om fienden skulle ta till våld som han hotat med att göra. Vi ber att vi skulle orka stå hjältemodiga i den stora striden och kampen genom hans nåd som är stark i de svaga. Vi ber att vi inte förnekar vår Frälsare hur mycket fienden än skulle bita i vårt hjärta och slita hudbitar från vår kropp. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 253 i predikan 1851 över Matt 23:34-39)
Älskar jag Gud så älskar jag också Hans wilja. När nu Gud tillsänder oss sjukdom, fattigdom, skam och smälek, så är det Hans wilja. Men huru skicka wi oss derwid? Wi knorra, knota och wäsnas samt upptaga det med stor otålighet; och detta är ju ändå en ringa ting; huru skulle wi då bete oss, om wi för Guds och Christi skull måste försaka lif och lem? Då skulle wi wäl skicka oss ännu sämre. Emellertid ställer jag mig dock såsom denne fariseen och skriftlärde, förer ett wackert och skenfagert lefwerne, ärar och tjenar Gud, fastar, beder och gör mig mycket from och helig; men sådant är icke Guds wilja; utan Han will, att wi med lust och kärlek skola upptaga Hans wilja. Men dertill äro wi ganska tröga. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Sommar-afdelningen" s 172 i kommentar till Luk 10:23-37)
Hwarest Gud genom sitt ord och tron har samlat en kyrka, och Andans enhet är rådande, så att de christna uti denna enhet sammansluta sig och förblifwa wid densamma, der kan djefwulen ingen frid hafwa; och förmår han då icke uträtta någonting genom partier till att förstöra denna enhet, så angriper han den med förföljelse och raseri, så att man derwid måste wåga och tillsätta lif och lemmar och allt, hwad man eger. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 373 i kommentar till 1 Petr 3:8-15)
S:ta Birgittas nunnor i Sverige visade ståndaktighet, när (de orena Lutheranerna) oaflåtligen sökte förmå dem att träda i äktenskap med män af adeln. De valde hellre döden, än de på några villkor ville samtycka till att befläcka sin kyskhet, som de helgat åt Gud. (Olaus Magnus "Historia om de nordiska folken" s 748-749; Om hur man bör iakttaga en fast ståndaktighet i tider af kätteri och söndring)
"Kommen ihåg, att sedan männen äro slagna, äro kvinnorna och barnen värnlösa", (sade novatianen). "Baals präster skola vålddöpa våra kvinnor och lära våra barn att offra på höjderna." . . . "Jag vet råd", genmälde (den gamle donatistprästen David). . . . "Kvinnorna skola icke vålddöpas och de späda barnen icke offra på höjderna . . . nej, nej, de skola på en vink av min hand och vid ett ord av min röst kasta sig från klipporna i havet. Jag känner de mina." "Ske Guds vilja!" sade novatianen. "Mina vänner", sade (prästen) Teodoros, låt oss höra, vad Krysanteus, som är vår anförare och förenat sitt öde med vårt, har att säga i detta ämne." "Låt oss höra dig, atenare", sade den gamle David. "Du, som ännu bidar i hedningarnes förgård, men bär Herrens tecken på din panna, att du en gång skall inträda i templets heliga. . . . Vad tänker du?" . . . "Vi skola ännu vinna segra och krossa många fiender, såsom man krossar lerkärl; men vårt öde är dock beseglat, såvida icke Herren vill rädda oss genom ett underverk", sade den palatinklädde mannen. . . . "Men beslutsamme män, som icke föredraga livet framför döden, böra kunna motstå angreppen av en mindre modig, om ock vida starkare fiende." (Viktor Rydberg "Den siste atenaren II" s 310-311)
Att fortsätta med (hembygden):
Vid kretsmöte i Skillingaryds missionshus i söndags ... beslöts det att till (den allvarligt sjuke) förbundsordföranden (Efraim) Sandblom afsända ett hälsningstelegram ... (med) en hjärtevarm fridshälsning (och bibelordet) Upp 12:11. (Jönköpings-Posten 1909-01-12 och 1909-01-16 "Fridshälsning med Upp 12:11"; Sandblom dog 1909-01-15; i dödsannonsen citeras Upp 12:11 "De öfvervunno för Lammets blods skull")
Inte minst minns jag allt som mor och far berättade om Jenny Lundell från Malmbäck, hon som tillsammans med många missionärer gav sitt liv under boxarupproret i Kina år 1900, hon som skrivit ett brev till oss, förmodligen samma dag hon föll, ett brev, som nådde oss först ett par år senare. Där stod om vapenskrammel inne på missionsstationens gård men också om en frid, som övergår allt förstånd. (Verner Malmsten "Min mor som evangelist" s 58; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1972)
Masmästaren tog till orda: "... Knös såg när (Jösse Glytt) rusade in på kontoret (i det brinnande huset) efter böckerna - vi trodde det knappast förrän han raglade ut - med eld omkring sig." "Böckerna", upprepade brukspatronen, "böckerna - att han tänkte på dem!" ... (Den gamle) offrade livet för pliktuppfyllelsen. "Han var trogen in i döden", sade patronen. ... Jösse Glytt gick i graven som en hjälte. Begabbad och förlöjligad hade han blivit i alla sina livsdagar. ... Natten slöt sig omkring honom. Men i sitt livs stora stund bestod han provet. (Harry Sjöman "Vinden blåser vart den vill" s 116-118)
Kristian II kom vid kyndelsmässotid 1521 (troligen 1 februari) till Nydala kloster. På det från början tomma försättsbladet till Nydala klosters kopiebok, som till stor del finns bevarad i Kungliga biblioteket i Stockholm ... finns en anteckning på latin, som i svensk översättning lyder: "År 1521 led vår vördade fader Abbot Arvid martyrdöden och dränktes tillsammans med sina konventbröder av den skändlige tyrannen Kristian, den danske kungen, som även lät halshugga ett stort antal biskopar och ädlingar, Sveriges riksråds herrar. För den skull fördrevs han av den kraftfulle och lysande ädlingen Gustaf Eriksson och sedan slutade denne Kristian såsom han förtjänade i uselhet och största elände." (Allan Rydén "Martyrerna i Nydala - Roman från Christiern Tyranns tid i Sverige" s 189)
Att fortsätta med ('nationerna'):
ca 2000 - ca 1950
(2005) frågade vi (pastorn i Baotou i Kina) vad han ansåg vara hemligheten till församlingstillväxten (i Kina). Han pekade på flera orsaker. För det första alla de offer som gjorts för att föra evangeliet till Kina. Alla missionärer som satsade sina liv – en del blev martyrer. Tusentals kinesiska kristna mördades vid Boxarupproret och vid förföljelser i slutet av 1920-talet. När sedan kommunisterna tog makten fick vi gå igenom flera omgångar av intensiva förföljelser. ”En mängd vetekorn har fallit i jorden och dött, som Jesus säger. Nu bär denna sådd rik skörd”. (Eskil Albertsson "Många tårar - stor skörd. Om församlingstillväxten i Kina." s 98-99)
Många ting ansågs ’adiafora’ (utan betydelse för frälsningen) bland de första kristna, men när det gällde ett förnekande av Jesus Kristus som vår Herre, så föredrog de troende döden istället för livet och valde martyrdöden ... En ansvarig kristen förvärrar inte medvetet en svår situation för att därmed vinna martyrskap ... Att vara en kristen är inte att vara en hjälte, att göra historia av oss själva. En kristen människa går som ett lamm att bli slaktat endast när hon vet att detta är helt i överensstämmelase med Guds vilja. Hans, till vilkens tjänst vi är kallade. (De kristna s 628; citat den etiopiska Mekane Yesus-kyrkans fängslade ledare Gudina Tumsa till kyrkans generalförsamling 1980)
Under en frågetimme på vårt Teologiska Seminarium helt nyligen frågade en av eleverna om inte Missionsförbundet skulle ta upp nya missionsfält. Han undrade om detta inte skulle kunna ske i ett par av honom namngivna länder, där evangeliska kristna för närvarande möter hårt motstånd. ”Om vi sänder missionärer dit kan de riskera att hamna i fängelse”, fick han bl a till svar. ”Har vi inte inom vårt samfund sådana som är villiga att frambära Kristi evangelium även med en sådan fara för ögonen”, replikerade han. På kvällen samma dag satt jag i min ensamhet och tänkte på dessa ord. (Gösta Nicklasson "Kristus lever" s 129; Predikan över Joh 10:10 och 15:5 vid Svenska Missionsförbundets generalkonferens 1966)
Jag har vid mina besök (i Colosseum) haft en stark upplevelse av storheten hos den kristendom som offrar allt för sin Herre och segrar i döden. En målning av de kristna på Colosseums arena finns tillgänglig för besökarna i Colosseum. Konstnären har inspirerats till en scen av på en gång upphöjd skönhet och skakande kraft. Mot bakgrunden av Colosseums gallerier, fyllda av sensationslystna, grymma åskådare i tiotusental, ser man en grupp kristna martyrer – unga och äldre, män, kvinnor, barn. Med lugn frimodighet inväntar dessa de vilda djuren. De har nyss kommit in på arenan – en tätt sammansluten liten skara – och har nu fallit på knä. De böjer sina huvuden och någon blickar uppåt himmelen. Men även vilddjursburarna har öppnats – ett stort lejon smyger sig inpå den lilla gruppen och står just färdig till språng. Tavlan heter ”Den sista bönen”. ... Det är närmast en känsla av blygsel som griper en vid tanken på hur vi har det nu för tiden och hur litet vi offrar för Kristus och hans sak. (Lewi Pethrus ”Under den Högstes beskärm” s 340-341)
Fromma judar räknar frimodigt med martyriet. Judar slåss som vilddjur på vardagen, men låter sig slaktas som lamm på sabbaten, eftersom de då inte får lyfta handen till vapnens bruk. Martyriet är bland dem en levande tanke. (Gösta Sandberg ”Glädjens budskap” s 130 i kommentar till Mark 10:32-35)
Många av våra kristna bröder och systrar i Afrika blir verkliga hjältar på trons väg. Hur många har inte för sin tros skull trotsat alla hotelser om hugg och slag och uteslutning ur familjekretsen. Jag erinrar mig ett exempel. Det var en skolgosse från Gamboula missionsdistrikt som kommit till tro på Gud. När han kom hem till byn, vittnade han om sin nya erfarenhet och åstadkom både förvåning och förargelse. Han blev tillsagd att lämna kristendomen och återgå till fädernas tro och livsföring. Han förbjöds att både sjunga och vittna. Av fruktan att få aga av de uppretade byamännen sökte han efterkomma deras förmaning. Men det ville inte gå riktigt bra. Han sjöng igen och vittnade. Om och om igen blev han slagen med knutpiska och andra tillhyggen. Det gick så långt, att han en dag dukade under för sina plågare, men ända till slutet bevarade han sin kristna tro och gick segrande över gränsen till det himmelska hemmet. (Yngve Ydreborg "En ny missionsepok" s 145-146; Församlingen och hedendomen)
Följande dokumentariska händelser och uttalanden under de två senaste åren (1958-1960) är endast stickprov på allt som den kristna kyrkan genomgått i den Kinesiska Folkrepubliken. ... "Från andra sidan om bamburidån kommer till vår stora sorg meddelandet om att inga kyrkor finns kvar i hela norra området utmed Salweenfloden. Det var där som Lisu-stammarnas kyrkor med omkring 15.000 brinnande kristna brukade sjunga Herrens lov, så att det ekade mellan de väldiga bergen. Några av de kristna har lyckats fly till Burma. Övriga pastorer och lärare har dött som martyrer på de mest brutala sätt." (Mathilda Malmvall "Röster från Kina" s 40,42; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1960)
- and they loved not their lives unto the death. Vidare: For there is mercy with thee: therefore shalt thou be feared. Likväl - och därför - Getsemane. (Dag Hammarskjöld "Vägmärken" s 100; 29.3.1956)
Hur skulle förnuftets - och samhällets - anständighetsmoral ha gestaltat sig utan trons martyrer? Än mer: hur skulle denna moral kunna undgå förtvining utan den förnyelse, utan det tillflöde av kraft som utgår från dem som förlorat sitt själv i Gud? Linan över avgrunden hålles spänd av dem som ger den ett fäste i himlen - genom trohet i en tro som är det ständiga, yttersta offret. De som i "Guds förening med själen" dömts att vara jordens salt - ve dem, om de mister sin sälta. (Dag Hammarskjöld "Vägmärken" s 84; 1955)
ca 1950 - ca 1925
Det har varit min stora förmån såsom missionsföreståndare (i Svenska Baptistsamfundet) att få avskilja ett icke ringa antal män och kvinnor för den yttre missionen. I känslan av stundens vikt har jag riktat till dem några frågor innan vi gemensamt avskilt dem för uppgiften under bön och händers påläggning. En fråga lydde så: "Vill ni fullgöra Ert kall även om detta skulle kunna medföra livets förlust? Jag har alltid fått ett klart "Ja" som svar. Ett år tyckte jag, att kanske denna fråga var för svår. Jag sammankallade kandidaterna, och de voro många det året, och meddelade dem, att jag skulle kunna utlämna den frågan om de ville. "Nej", var svaret, "den frågan ska vi ha, den vill vi svara på." Under gripenhet hörde den fyra tusen man starka församlingen detta ja. De ha hållit ord. Missionärsgravarna där ute vittnar om detta. (Hjalmar Danielson "Gripande minnen" s 52-53; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings missionskalender för 1949)
Mer än en gång, då jag läst martyrhistorien, har jag sagt mig själv: "Jag skulle inte orka vara martyr i två minuter." (Sven Lidman "Ingen lurar Gud" s 45; Kraft av oförgängligt liv)
Över stridslarmet, över dagshändelsernas kaos, över församlingarnas trätor och medlemmarnas skvaller och egocentricitetens kaos ljuder vår Konungs röst, hans kommando, hans order. Hans eget blod är utgjutet i striden till syndernas förlåtelse, till liv och seger: "Och de övervunno för Lammets blods skull!" (Fride Hylander "Gud vill - Vill du?" s 48; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings missionskalender för 1938)
Han var ung, han var djärv och hans själ stod i brand för kommunismens idé, och när Spaniens folk behövde hand, gick han med i de rödas armé. ... I de yttersta linjerna vid Madrid fick han kämpa som kulspruteman. Där stupade han i sin första strid, när det första julljuset brann. ... Men innan han dog skrev han ned några ord som doftade trotsig vår. De rödas armé kan bli spillror och jord, men kommunismen den står. ... Jag är ung, jag är med i den sjungande rad som fylkas kring Jesus Krist. Är min tro lika djärv, lika offerglad som hos denne kommunist? ... Är jag redo att skynda som frivillig ut i en spärrelds lurande död och att tjäna min Herre tills dagen är slut, när stormhimlen flammar röd? ... Gud give att jag kunde med frejdigt mod bekänna i mörknande år. De kristnas armé kan dränkas i blod men kristendomen den står. (Hilding Fagerberg ”Från Grönahög ut i vida världen” s 80-81; dikten ”Frivillig” av Nils Bolander)
En kväll hade jag sett en flock kvinnor med söndergråtna ansikten. Det var på Allégatan utanför KFUM. Där spelades I korsets tecken, och kejsar Nero hade varit med. Och lejon som ätit kristna. Filmen hade tidigare spelats på flera biografer i stan. Då hade åtskilliga svimmat, sades det. Filmen kallades kulturfilm och var givetvis barnförbjuden. (Eric S. Alexandersson "Utblick från Masthugget" s 10; 1930-talets Göteborg)
För den som aldrig lärt känna marxismens tankegångar, är det svårt att förstå, hur en rent materialistisk lära kan entusiasmera idealister, till den grad att de är redo att offra sin existens, sin frihet, ja sitt liv för den. Och mer än så: hur denna lära kan förmå idealister att begå direkt brottsliga handlingar. ... Enligt marxismen handlar människan endast för materiell vinnings skull. Men dock finns det så många kommunister, som skulle haft det bättre ställt i materiellt avseende, om de icke varit kommunister. Detta är ett problem, som ständigt diskuteras både av kommunister och av andra människor. Kommunisterna själva har inte kunnat ge något tillfredsställande svar på det. ... Hur kommunisterna än själva förklarar fenomentet: faktum är att det bland dem finns idealister, som varje annan rörelse skulle vara stolt över.. Både på Norrskensflamman och Ny Dag fanns det journalister, som arbetade 15 timmar om dygnet, ibland för svältlön. ... Jag har träffat norrbottniska kommunister, som kunde gå på skidor flera mil för att få vara med om ett möte, vilket räckte till sent inpå natten, och därefter återvända hem på skidor under de tidiga morgontimmarna. Beredskapen att skänka sin vigselring eller sitt oöppnade avlöningskuvert åt Norrskensflamman, när man trodde den behövde pengar, är ett annat exempel. ... Men av idealismen blir intet kvar, sedan de genomgått den marxistiska skolningen. Den förbytes till klasshat, "det heliga hatet". Den slutliga dödsstöten åt idealismen kommer, då kommunisten anmodas deltaga i rent kriminella uppgifter. Detta kan ingen idealism överleva. När man en gång upphört att kämpa med blanka vapen, försvinner den. (Björn Hallström "Jag trodde på Stalin" s 96-100)
(Gustaf Landmér:) ”Daggdroppen tjänar tyst och stilla. En daggdroppe säger inte till sin Skapare: ’Herre, får jag inte ligga över liljorna eller rosorna, så vägrar jag i natt att bli en daggdroppe.’ I stället liksom säger daggdroppen till sin Skapare: ’Herre, Du får kasta ut mig över bergen, där ovarsamma människor skall trampa på mig. Du får slänga ut mig på en gödselhög eller på en ljunghed eller på en viol. Jag är din daggdroppe, gör med mig vad Du vill.’ Den människa som har upplevt en andlig kris har lärt sig att säga: ’Herre, gör med mig vad Du behagar. Jag är Din lilla daggdroppe, och Du får bruka mig och mina gåvor och allt vad jag har på det sätt Du vill.’” (Helge Lööf "Gustaf Landmér - förkunnare med färg" s 189-190)
På Stockholms högskola fanns kvar en idealism av mycket gammalt märke, som vi yngre inte kunde uppskatta. I Gaudeamus (1927, nr 4) förekom en ledare, skriven av en känd student, Sigurd Lindman. Den slutade: "Sedan gammalt kallas ju den akademiska ungdomen ljusets riddervakt, och den måste framgent visa sig värd det namnet. Den måste, om så erfordras, förstå att följa den av Viktor Rydberg - en av de ädlaste andar, som här vid Högskolan levat och verkat - givna, höga maningen att vara beredd 'till att dö vid gudars sida i den sista strid för ljuset.'" Vi läste dessa och liknande utgjutelser inte bara med häpnad utan med formlig fasa. Fick man uttrycka sig så? Fanns det verkligen någon som helst mening bakom så besynnerliga ord? Det skall emellertid erkännas att Sigurd Lindman var en - personligen högst sympatisk - relikt från den oscariska tiden. Sådana tongångar förekom annars bara hos vissa högtidstalare inom den juridiska fakulteten. Inom den humanistiska rådde en helt annan anda. (Sven Stolpe "Idyll och orosmoln" s 124)
Givetvis hade jag (som kommunist) ofta drömt om martyrskap. Ja, jag hade skrivit essäer om den dag då jag skulle komma i fängelse. De hade alla slutat med att jag fördes ut inför exekutionsplutonen och vägrade att låta förbinda ögonen. I andanom hade jag t.o.m. utbringat ett leve för världsrevolutionen i samma ögonblick som order om fyr gavs. Men nu var det inte någon drömmande ynglings essäer. Nu var det bistert allvar i Amtsgerichtsgefängnis i Fulda. Verkligheten var inte densamma som drömmen, och min första reaktion var rena förtvivlan. (Björn Hallström "Jag trodde på Stalin" s 25; 1920-talet?)
Sadhu Sundar Singh ... var på 1920- och 30-talen en omtalad indier. Han fascinerade människor i Europa och USA därför att han tog den kristna tron på allvar. ... Det är för sadhun en förmån att få lida i den älskades tjänst. När han en gång bands vid ett träd i ödemarken för att dö var hans bekymmer att han inte skulle få dö offentligt som ett vittnesbörd om Jesus. (Dag Sandahl "Krogpostillan" s 93,97)
ca 1925 - ca 1900
Mor är tillbaka, det är söndag i dag. ”Gott att ha nära te körkan. De gjorde tacksägelse för två döda i dag. Det var två unga människor.” ... Tacksägelse. De levande tackade för de dödas död. Det var längesedan (Valter Sträng) genomskådade religionshumbugen. (Vilhelm Moberg ”Soldat med brutet gevär” s 438; Sanningens kunskap; 1915-1918)
De fientliga plutonerna voro som bortblåsta när (Thure-Gabriel) nådde krönet. - (Han) svänger sabeln, han ropar ett lefve, icke för konungen, endast för fäderneslandet. Bredvid honom står "sliparn". Han är sällsynt blek, men det ligger en flammande, religiös hänförelse, en glans af hänryckning och offervillighet öfver hans ansiktsdrag. ... I honom hade folksjälen tagit gestalt ... (Han) hade i handlingens ögonblick blifvit en ordkarg hjälte. ... Thure-Gabriel gick i religiös extas och den, han tillbad som ett helgon och såg upp till som den oupphinneliga förebilden, det var (sliparen). Thure-Gabriel var till sinne och själ en hedning, omedvetet en hedning, och hela hans religiösa behof af offer och hängifvenhet var icke inriktadt på något fjärran och hinsides. Hans hela religion var äran och bragden - fäderneslandet var hans gud, för hvilken det var hans plikt att offra allt. Inför begreppet fäderneslandet och dess ära blef Thure-Gabriel religiös, en mystiker och visionär ... som med hela sin instinkt trådde till offret och martyrskapet med en passionerad och lycklig naturs våldsamma behof att glömma sig själf och få gå upp i något högre. ... När en karl i ledet (som sliparen) gömmer så mycket kallblodighet, så mycken själföfvervinnelse och hänförelse för sitt manlighetsideal, att han förblöder före en chimär, skulle Thure-Gabriel icke då kunna göra sin lifsinsats i en offrande gärning? (Sven Lidman "Thure-Gabriel Silfverstååhl" s 196,206-209)
"Vet du, Joseph", (sade fru Herner, "Hjalmar Branting) är gränslös - över alla gränser. Tänk vilken man skulle som han offrat sin karriär och samhällsställning för sitt ideal - avsagt sig allt för att kunna vara arbetarnas like och vän. Tänk att offra allt för att inte få något!" (Sven Lidman "Stensborg" s 52)
Upplivad och stärkt i sin ande fortsatte (Fredrik) Franson (år 1902 från Australien) till Hongkong i Kina och reste omedelbart därifrån till Kanton. ... Boxarupproret hade lämnat djupa spår efter sig. Många hade under förföljelsen beseglat sin tro med sitt blod. Franson besökte några av martyrgravgårdarna. På en av dem vilade tolv stycken, som dött för sin tro. Kinesiska regeringen hade låtit uppsätta praktfulla gravvårdar och tillsatt en man att vårda platsen. Bland de tolv martyrerna var även en kines. Franson kände sig tacksam mot Gud, att dessa voro trogna intill döden. ... Franson (skriver): "Allt för Jesus, till dess han kommer!" (Efraim Palmqvist "I Människosonens tecken" s 175)
Mellan de ljuslockiga huvu'na framför sig börjar (kristinnan och knektänkan Örns dotter, lärarinnan i Ryda) att skymta små gulhyade anleten med sneda ögon under svartstripigt hår: ”Vi vilja ock höra om Jesus.” Till sist blev det henne för starkt. Hon måste dit ut till dem i det väldiga Kina. En av hennes små elever, nu en vördnadsvärd folkets lärare, har berättat mig om den stora bedrövelsen, då klassen vid järnvägsstationen försökte sjunga avskedshälsningen till den bortdragande lärarinnan. Tårarnas flöde gjorde inte sången vidare ren, men hjärtana voro med helt. ... Länge fick hon inte verka bland sina små kineser. Det stora boxarupproret bröt fram som en vulkan, och bland martyrerna räknades även Kristina Örn. Hon sörjdes därute, och hon sörjdes härhemma. Men hennes lärarinnekamrater sågo ristat inför sig hennes ”testamente” att låta hednabarnen få lära känna Jesus Frälsaren. Följden blev bildandet av ”Lärarinnornas missionsförening”, som nu räknar medlemmar i tusental hemma i Sverige; och i Norge, Danmark, Finland och Island, i Afrika och Indien. (Adolf Kloo ”Hört och sett” s 55-56)
ca 1900 - ca 1850
Det kristna lifvet kan ej låna sig fram. Det är dyrt. Och priset är själfuppoffring. ... Den som är rädd för utgifterna, skall icke tänka på att lefva. Han gör bäst uti att lägga sig att dö. Det kostar ingenting. Men det inbringar ingenting heller. ... Den enda stora sanna hushållningen med lifvet är att utgifva det. Det vore en missförstådd ekonomi af ljuset att rädda sin talg undan lågan. Det är endast talgen, som kommer i lågan, som lyser. Och ljusets sanna ekonomi är att förvandla en så stor procent af sin talg som möjligt i ljus. Det vore en missförstådd sparsamhet, som gläder sig åt de kol, som kommit med i asklådan. De kolen hafva ej gifvit värme. Den rätta och sanna ekonomien i våra kaminer är att så elda, att vi hafva bara aska i askpannan. Och så är det också vårt lifs sanna och enda ekonomi att uppoffras utan förbehåll och undantag. (David Nyvall "Godt är saltet" s 38-40)
En dag (någon gång under åren 1886 och 1887), då solen sjönk i väster och hela det väldiga Colosseum (i Rom) låg inbäddat i dämpat aftonljus, gick (Fredrik) Franson ned på arenan och läste Upp. 7 om den stora vita skaran, som hade kommit ur den stora bedrövelsen. Allt som timat blev så förunderligt levande för honom - den knäböjande skaran av martyrer, de utsvultna vilddjurens raseri och angrepp på de värnlösa, publikens ovationer, då de kristna sletos sönder av bestarna. Men plötsligt blev det så förunderligt stilla omkring honom. "Jordens oro viker för den frid, som varar." Den stora tystnaden bredde ut sig över såväl tyrannerna som blodsvittnena. För de sistnämnda var lidandet och döden blott en episod i en evighet av ära. Maran ata - Du vår Herre, kom. (Efraim Palmqvist "I Människosonens tecken" s 59)
Vi storma som flugor mot fönsterrutan, och alla ha vingar och ingen är utan. ... Vi surra, vi krypa, ta ansats och falla och börja ånyo, ty ut ska vi alla. ... Där äro vi hemma, där ute på muren, där blåser ju vinden, och där är naturen! ... Så storma vi alla ånyo mot rutan, den springer väl en gång – jo, tvivelsutan! ... Där inne i salen vid matbordet festa de övriga flugorna och de flesta. ... De frossa dessert och drunkna i glasen, de söla ner duken och fortplanta rasen. ... Kring faten i klungor de lustigt sig lagra, vi flyga mot rutan och surra oss magra. ... Vi leva för solsken, vi dö därförutan och flyga i stormlopp mot rutan – mot rutan! (Karl August Tavaststjerna "Flugsurr" s II:45; 1860-1898)
Den 6 augusti (1871) firade regementet årsdagen af slaget vid Wörth, hvaröfver fransmännen högeligen förargade sig - månne de i liknande läge utanför Berlins portar tagit hänsyn till berlinarnes "patriotiska känslor"? ... Så kom den efterlängtade stunden för hemresan. Mången kamrat låg då bäddad i främmande jord, ty äfven 32. regementet hade gifvit ett rikligt offer af ädelt blod, utgjutet för konung och fädernesland, för vår ridderlige kejsare och konung, för vårt kära, enade tyska fosterland. Så hvila ljuft, I dyre kamrater, som icke förunnats skåda den slutliga segern, den gyllene freden. Herren Gud skall belöna eder trohet intill döden, och vi skola lägga den friska segerlagern på edra grafvar; vi lofva er och oss att kämpa och att dö, såsom ni gjort, när ordningen kommer till oss. ... Så var nu denna blodiga envigeskamp slutad, åtminstone för denna gång. När skall den väl förnyas? ... Ja, kriget var slut. Allvarsamma, tunga dagar hade man fått genomlefva. Och dock, hvilken härlig tid! Huru stolt höjer sig icke bröstet vid tanken på alla de stora, manliga bedrifter, som man utfört, vid minnet af den tid, under hvilken Tysklands folk insatte allt för sin ära. Kriget är rått, kriget är våldsamt. Hvilken summa af elände innesluter det väl icke, men också hvilken mängd af kraft, mod, trohet, hängifvenhet och pligtuppfyllelse! Kriget sopar bort män, men kriget skapar också män. Med hvilken hänförelse utropa icke ännu i dag alla de fordna kämparne från de stora krigen: "Vi fingo dock dela äran att kämpa för det dyrbaraste, för fosterlandet!" Och hvilka härliga frukter hafva de icke burit, dessa blodiga strider! Skulle väl fäderneslandets enhet, storhet och makt vunnits dem förutan? Byggande på sin kraft, skådar nu Tysklands folk lugnt mot framtiden. Gäller det ännu en gång, skola yngre söner af fäderneslandet sätta in sig med samma uppoffring. Må Gud då ånyo vara de tyska vapnen huld! (Karl Zeitz "En frivilligs äventyr och minnen från fransk-tyska kriget 1870-1871" s 273-275)
Brand (till Einar): Låt gå att du är glädjens träl, men var det då med liv och själ! Ej ett i dag och ett i går och något annat om ett år. Allt vad du är, var fullt och helt och icke styckevis och delt. ... (vänder sig mot bygden ...) Upp då, män, som tröga töva i min hembygds trånga dalar! Själ mot själ jag till er talar: Låt oss luttringsverket pröva, halvhet fälla, lögnen stäcka, viljans unga lejon väcka! ... (till Agnes): Minns att jag är sträng i kravet, fordrar intet eller allt. Ger du icke tusenfalt är ditt liv som vräkt i havet. Ingen prutmån uti nöden. Framåt genom alla öden! Räcker icke livet till, må du villigt gå i döden! (Henrik Ibsen "Brand" s 21,78,80)
Pröva nu er själva enligt detta rättesnöre om er tro består i den stora striden och kampen, om ni skulle orka följa Jesu blodiga steg, om ni med glädje och fröjd skulle orka ta emot döden för Jesu namns skull. Nu finns det inte något bättre kännetecken (på sann kristendom) än detta, att många genom denna kristendom kommit i det tillståndet att hon med glädje och fröjd kunnat lämna denna värld. Vi har det hoppet och den förtröstan på Gud, att många av kristendomens bröder och systrar nu står på Sions berg tillsammans med de etthundrafyrtiofyratusen och sjunger den nya sången till Gud och Lammet, och tackar för det lilla ljus som börjat lysa i Nordanland. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 127-128 i predikan 1858 över Matt 11:2-6)
Den som inte älskar sitt liv intill döden får vita kläder som martyrerna fått bära i den himmelska bröllopssalen, och dödens sår blir äretecken i himmelriket där de får sitta till bords för evigt tillsammans med Abraham, Isak och Jakob. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 272 i predikan 1858 över Matt 23:34-39)
ca 1850 och tiden dessförinnan
(Förr i tiden) var människornas sinnen fyllda av minnena om martyrer och skyddshelgon, icke för papistisk tillbedjan, utan som en påminnelse om dem, som kämpat trons goda kamp och vunnit livsens krona. Vintern började med Allhelgonadagen 1 november. "Ditt tempel är mörkt och lågt ditt valv, Allhelgonadag! Där slocknar sommarens hymn som ett skalv av klämtande slag", sjunger skalden. På runstaven, (där alla årets dagar var ristade med primtal eller gyllental och där människornas arbetslunk och heliga dagar utmärktes med ritade tecken, ett kristkors, ljusstakar eller blommor), betecknas den första vinterdagen med en båt, sjöfarten har stannat, några kors påminner om alla helgon. Den 23:dje är Clemens dag, ett ankare betyder, att sjöfarten är förbi; ankaret betyder ock, att påven Clemens av kejsar Trajanus blev nedsänkt på havets botten; en båge utmärker jakttiden på spårsnön. Den 25:te, Catharinas dag, ett hjul, emedan Catharina blev till döds marterad med ett hjul; en spinnrock, eftersom kvinnfolken då börjar spinna. ... Den 26:te (december) Stephani dag, några stenar, emedan han blev stenad till döds. ... Den 25:te (januari), S:t Pauls dag eller Pålsmässan, en båge talar om att tiden är inne att skjuta; ett svärd, Paulus avrättades med svärd. ... Den 24:de (februari), en yxa, nu hugges svedjeland, men det är också Matthie dag; han blev halshuggen med yxa. ... Den 7:de (mars), Perpetua, en vävspole, då är tiden att begynna väva. Ett avhugget lår; två kvinnliga kristna blev rivna av vilda djur. ... Den 12:te (maj), Pancratius, ett svärd; denne man blev halshuggen för Kristi lära. (Ebba L. Lewenhaupt "Det heliga året" s 84-89; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1954)
Många (hugenotter), som hade slumrat och rent af sofvit under den tid af lugn och frid, som inträdt i och med det Nantesiska ediktets utfärdande, blefvo genom dess återkallande (1685) uppväckta till att på nytt söka Gud och omfatta hans sanning, såsom de aldrig tillförene gjort. Vild och het blåste förföljelsestormen fram. Men många befunnos villiga att försaka allt, som gör lifvet kärt - ja, själfva lifvet - hellre, än de vände sig från Guds sanning till katolicismens lögner och vunno så martyrskapets krona samt deras Frälsare och Konungs utlåtande: "Väl gjordt, du trogne tjänare, gå in i din Herres glädje!" (Emma Dixon "Strid och seger - Berättelse från hugenottförföljelserna" s 84)
"Ingenting är mig kärare i denna världen", skrev (Gustav II Adolfs hustru) Maria Eleonora en gång till Axel Oxenstierna, "än att så länge jag lever få vara hos Hans Maj:t, ty utan Hans K. Maj:ts närvaro aktar jag intet, ej ens mitt liv." Brevet skrevs i Erfurt tre dagar före slaget vid Lützen (1632). (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1611-1660" s 177; En otröstlig änka)
Johannes Arndt, född 1555, död 1621, präst, teolog, generalsuperintendent i Celle, Tyskland. En av alla tiders mest lästa uppbyggelseförfattare. Sin sista predikan höll han den 3 maj 1621 i Celle över orden i Davids 126 psalm: ”De som så med tårar skola skörda med jubel.” Hela vintern hade han lidit av stor trötthet och umgåtts med dödstankar. När han nu den 3 maj kom från kyrkan, sade han till sin hustru: ”Nu har jag hållit min likpredikan.” Samma dag måste han inta sängen. Den 11 maj på kvällen bad han: ”Herre, gå icke till doms med din tjänare”, o s v (Ps 143). Då svarade man honom med orden i Joh 5:24: ”Den som hör Kristi ord och tror den som har sänt honom, har det eviga livet och kommer icke under någon dom.” Vid dessa ord föll han i sömn, sov en liten stund, vaknade åter och sade: ”Vi sågo hans härlighet, såsom en enfödd Sons härlighet ifrån sin Fader, full av nåd och sanning (Joh 1:14).” Hans hustru frågade honom, när han hade sett den härligheten. Han svarade: ”Nu har jag sett den. Å, vilken härlighet. Det är den härlighet som intet öga sett och intet öra hört och som i ingen människas hjärta har kunnat uppstiga. Den härligheten har jag sett.” Samma kväll, när klockan slagit åtta, frågade han vad klockan slagit. Likaså vid nioslaget. Därefter, strax efter klockan nio, sade han: ”Nu har jag övervunnit.” Det blev hans sista ord. (Sven Danell ”Sagt inför döden” s 91)
Fängslad fördes konung (Erik XIV's) broder (hertig Johan) över (från Finland) till Sverige. ... Fången skulle sättas på Gripsholm för att där bevakas som "Hans Majestäts och rikets argaste fiende". Därpå vände sig (Eriks gunstling) Göran Persson till hertigens gemål och erbjöd henne ett furstligt underhåll, om hon ville leva skild från sin make. I den berättelse, som ståthållaren på Stockholms slott avgav till Erik, heter det, att när förslaget härom framställdes till Katarina, åhörde hon det "med stor bedrövelse, så att hon någre resor ville besvimma". Därpå begynte hon "ropa och säja sig vilja hellre dö än vara ifrån hertig Johan" samt drog av fingret sin vigselring och höll upp den mot Göran Persson, som däri läste inskriptionen "Ingen utom döden". (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1521-1611" s 271-272)
Att en engelsk missionär vid namn Sigfrid på 1000-talet verkat i Sverige är tämligen säkert, men att denne man var växjöstiftets förste biskop måste av flera skäl avvisas. Någon relation mellan Sigfrid och Växjö torde dock kunna anses ha förekommit. Den historiska verkligheten torde vara, att en engelsk missionär vid namn Sigfrid tillsammans med några engelska cluniacensermunkar förkunnade kristen tro i Värend på 1000-talet. Dessa munkar led martyrdöden, varefter landets konung donerade jord till kyrkan. Den helige Sigfrid verkade också i övriga Sverige men återvände så småningom till Växjö, där han dog och begravdes omkring 1050. (Göran Åberg "Växjö stift i historia och nutid" s 9)
De första kristna helgonen var fornkyrkans martyrer: fromma människor som dog för sin tro. Deras dödsdagar antecknades i kalendrar och gjordes till föremål för högtider. Tron spred sig att martyren visserligen var död på jorden men levde vidare med Kristus, varför han eller hon i praktiken fortsatte att verka. Alltså kunde man vända sig till martyren med bön i tider av sjukdom och nöd. Det var så det började. Under senantiken och tidig medeltid expanderade helgonkulten oerhört. Inte bara martyrer utan även otaliga andra personer upphöjdes till helgon. Hit hörde bekännare (lat. confessores) och kyrkliga lärare, biskopar, munkar, asketer, klostergrundare, kungar, drottningar, ärkeänglar, medlemmar av den heliga familjen, med flera som på ett eller annat sätt kom att förknippas med den kristna kulten. ... Biskopen fick i uppgift att godkänna vördandet av nya helgon. Efter tillstånd lyftes helgonets kropp upp ur graven för att begravas på nytt på ett mer hedersamt sätt, exempelvis i ett skrin nära ett altare. Denna process kallas skrinläggning eller translatio. Den dag på vilken detta skedde - translationsdagen - blev nedtecknad och firad under kommande år. Helgonets liv och mirakler fästes på pränt i en biografi, som lästes upp på helgonets festdag. ... År 1234 infogades en bestämmelse i den kanoniska rätten, enligt vilken endast påven fick avgöra om en person kunde vördas som helgon eller ej. Det dröjde dock åtskilliga sekler innan detta blev allmänt accepterat. ... Dessutom berördes inte de kulter som redan existerade före 1234 av det påvliga kravet. Det för eftervärlden mest kända svenska helgonet från äldre medeltid är Erik "den helige", martyrkonungen som lär ha dödats omkring år 1160 och tillika räknas som stamfar för den erikska kungaätten. ... Han härskade i Västergötland omkring 1158. ... Sankt Eriks namn återfinns ... i den äldsta svenska liturgiska kalendern, Vallentunakalendariet från 1198. ... Kulten vägrade dock att ta riktigt fart under 1100-talet, liksom under huvuddelen av påföljande sekel. ... För 1200-talets räkning har vi ... ytterst få belägg för en utbredd Erikskult. Ett av de bevis som trots allt finns är en relikdosa som nedlades i altaret i Hjälmseryds kyrka, i Småland. Sankt Erik kom, åtminstone från tiden kring 1300, att firas den 18 maj. På detta datum skall Erik ha lidit martyrdöden enligt legenden (som dock är oklar; även Kristi himmelsfärds dag omnämnd). (Dick Harrison "Jarlens sekel - En berättelse om 1200-talets Sverige" s 442-444)
"(Utöver Nestor) hava fem män och tre kvinnor ... blivit dömda efter att djärvt hava förklarat sin tro på kristendomen", (sade Jason, en av de rikaste och mest ansedda medborgarna i Atén). "I morgon skola nio bål resas, och deras lågor skola till gudarne frambära vittnesbördet om vårt nit." ... Med lugn uppsyn gingo de alla fram mot bålen. Innan de bestego dessa, frågade man dem för sista gången, om de ville återkalla sina ord och häda Kristi namn. Frågan ställdes först till Nestor, vilken lugnt och bestämt svarade: "Ni vilja att jag skall förneka Kristus! Ack, om ni en enda gång i eder levnad hade erfarit, vad han är för den själ, som mottagit honom, skulle ni aldrig framställa en sådan begäran. Han har givit sitt liv för mig, han har aldrig gjort annat än godt, han har för mig varit den bäste av vänner, och därför är jag även villig att för honom lämna denna eländiga tillvaro, som han snart skall låta mig utbyta mot ett himmelskt liv." Samma förslag gjordes därefter en ung kvinna. Hon svarade: "Jag tror på Gud, himmelens och jordens skapare, som är min fader genom Jesus Kristus, och jag skall aldrig övergiva honom för att tjäna hans skapade varelser." De sju övriga uttryckte alla i växlande ordalag samma orubbliga beslut att hellre dö än förneka Kristus. Människomassan hade under domarens frågor iakttagit en vördnadsfull tystnad, men knappt var det sista svaret avgivet, förrän ropet: "Till bålen! Död åt gudsförnekarne," höjdes såsom en enda kraftfull stämma. En förskräcklig tystnad efterträdde dessa rop. Martyrerna fastbundos vid pålarna, och bålen antändes. Men mitt under rökvirvlarna kunde man ännu höra Nestors nästan kvävda stämma uttala följande ofta avbrutna ord. "Jupiter och Minerva ... skola icke i eder sista timme giva eder ... denna frid ... detta hopp ... denna outsägliga lycka ... som Kristus giver mig ... till och med nu." ... Elden fullföljde sitt förstörelseverk, och inom kort hade dessa Jesu nio vittnen, lugna och oförskräckta till det sista, ingått i den eviga vilan och sabbatsron. (Ebba Hammarström "Aténarens dotter - Berättelse från fjärde århundradet" s 15,18-20)
Sångarna:
Sjung till Jesu ära, han vår konung är, att få tjäna honom är vår vilja här. Med sin blod han seger vunnit åt sin här. Blodet är vår segerkraft. Blodet är vår segerkraft, sjung halleluja! Blodet bryter Satans makt, sjung halleluja! Framåt gå, jubla då! Genom Jesu blod vi seger få. (Engelsk text-K Swensson-Tollin: Psalmer och Sånger 662:1)
Och du martyrers ädla hop, Som gick en stig så tung, Dig skynda fram med jubelrop Att kröna honom, kungars kung. (E Perronet-E Nyström: Sång 29:2; Jfr Psalmer och Sånger 14:2)
I Guds martyrer, träden fram Med glada harpoljud! Upphöjen hela världens tröst Och hyllen, hyllen, hyllen honom, eder Gud! (Förbundstoner 1911 nr 6:2)
Att jag må stark och modig bliva, Sänd din eld! Sänd din eld! För världens frälsning mig utgiva, Sänd din eld! Sänd din eld! På altaret jag offrar nu Mitt liv, mitt allt – det mottag, du. Med elden krön mitt offer nu! Sänd din eld! Sänd din eld! (W Booth-J Appelberg: Förbundstoner 1911 nr 117:4; jfr Psalmer och Sånger 527:4)
Men ville hjärtat brista Vid tanken fästad på Att offra allt, ja, mista Sitt eget liv också, Dess djupare är fröjden Att lyda Herrens bud Och sen på offerhöjden Få vittnesbörd av Gud. (E Gustafson: Förbundstoner 1911 nr 377:3; jfr Psalmer och Sånger 673:3)
För allt gott du kämpa må, Dö, om så det gäller! Tung blir livets dag ej då, Dödens icke heller. (C Richardt-översättning: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 325:3)
O Gud, för de trogna martyrer Dig lovar din heliga kyrka. Dig, Herre, som världarna styrer, Med dem vi bekänna och dyrka. ... Hell eder, Guds vittnen, som traktat Att samveten renhet bevara Och högre än liv haven aktat Att efter rättfärdighet fara! ... Som heliga facklor I strålen Längs vägen, där släktena tåga, Ty upp över flammande bålen Slår brinnande själarnas låga. ... Det blod, som i döden I givit, I tappra och heliga strider, Ett levande säde har blivit Till skördar för eviga tider. ... I strålen i himlarnas rike, Guds vittnen, som här haden pina. Nu haven I fröjd utan like, Där Herren har undfått de sina. ... Ty den som vill smäleken bära Och Kristus för mänskor bekänner, Skall han ock bekänna i ära En gång inför Gud och hans vänner. (S Gabrielsson: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 150:1-6; jfr Psalmer och Sånger 163:1-6)
Vill du från syndernas börda bli fri? I blodet finns kraft, frälsande kraft. Vill över synden du segrare bli? I blodet finns underbar kraft. Det finns kraft, kraft, mäktig, underbar uti Gudslammets blod. Det finns kraft, kraft, mäktig, underbar uti Lammets dyra blod. (LE Jones-E Hane: Kristen Lovsång 1954 nr 250:1; jfr Psalmer och Sånger 615:1)
Egna kommentarer och funderingar:
Det främsta och nödvändiga i tillvaron är att skåda Gud (jfr Luk 10:38-42). Värdefullt, men inte nödvändigt, är att skåda vad Gud har skapat, och därefter vad de skapade varelserna, särskilt människan, har gjort (jfr Matt 6:28-29). I ett evighetsperspektiv är det bättre att avstå från vad Gud och Hans skapade varelser har gjort än att avstå från Gud själv och hans närhet (jfr Matt 5:29-30; Upp 12:11.
Angående “den lille Baggens blod”, se också Upp 5:9b och Upp 7.14b.
Jag skriver till er, fäder, eftersom ni har fått (och får) kunskap om Den/Honom från en början. Jag skriver till er, ynglingar, eftersom ni har besegrat (och besegrar) det onda (א,*א). (I Joh 2:13)
Jag har skrivit till er, ynglingar, eftersom ni är stabila och Guds utsaga stannar i er, och ni har besegrat (och besegrar) den onde. (1 Joh 2:14b)
Ytterligare studier:
Matt 10:39; 16:25; Mark 8:35; Luk 9:24; 17:33; Joh 6:53-56; 19:34; Rom 8:33-34,37; 1 Joh 2:1,14; Upp 5:6; 15:2; 19:10.
Donald Guthrie "The Lamb in the Structure of the Book of Revelation"; Vox Evangelica 12 (1981): 64-71.
Norman Hillyer "'The Lamb' in the Apocalypse"; The Evangelical Quarterly 39.4 (Oct.-Dec. 1967): 228-236.
J.A. du Rand "'Now the salvation of our God has come . . . ' A narrative perspective on the hymns in Revelation 12-15"; Neotestamentica 27.2 (1993): 313-330.
(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-16; 2012-07-07; 2015-05-19; slutlig version 2018-08-06)
Till sidans topp12:12a På grund av det här, gör er glada, himlar (א,* א), och ni som bor (א,* א) i dem.
Ord för ord (9 ord i den grekiska texten Sinaiticus): på-grund-av det-här gör-(er)-glada, himlar och de/ni i dem boende.
1883: Därför glädjens, I himlar, och I, som bon i dem.
1541(1703): Derföre glädjens, I himlar, och de som bo i dem.
LT 1974: Gläd dig, himmel! Ni himlens invånare, fröjda er – var glada!
Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):
Gör er glada, himlar, tillsammans (med Herren) och kasta er ner inför Honom (för att hedra Honom) alla Guds söner. Gör er glada nationer, i sällskap med Hans folk, ... eftersom (Herren) skall utverka rättvisa för Sina söners blod ... (på) Sina fiender.” (5 Mos 32:43a, Grekiska GT)
Gör er glada, himlar! (Jes 49:13a, Grekiska GT)
(Jesus, Syraks son, sade:) “Skåda himlen och himlens himmel, avgrund och jord, fram och tillbaka kommer de att röra sig i/vid (Herrens) besök. Tillsammans/’vid samma tidpunkt’ skakas bergen och jordens grundvalar tillsammans ’in i’/’med syfte på’ samma bävan ’i det att se’/’då Han ser’ på (dem).” (Syr 16:18-19)
Den Senare Uppenbarelsen:
(Jesus sade till fariseerna och de skriftlärda:) “Det kommer att vara fröjd i himlen på/’för ... skull’ en missare (av Guds mål) som ändrar sinne, (mer) än på/’för ... skull’ nittionio rättfärdiga ’vilka som än’/som inte har behov av sinnesändring.” (Luk 15:7b)
(Fadern sade till sin äldre son:) “Vi måste (hela tiden) göra oss glada och fröjda oss, eftersom den här din broder (hela tiden) var (en) död (kropp), och han har levt/’kommit till liv’.” (Luk 15:32a)
Aposteln, den åttonde och en av de sju:
Och de som bor uppå jorden fröjdar sig på/’för ... skull’ (de två vittnena) och gör sig glada. (Upp 11:10a)
Exegeter, evangelister med flera:
När Mikael och hans änglar går till attack mot draken och hans här av fallna änglar ... kastas draken och hela hans här ner från det himmelska. Aldrig mer skall Satan sätta sin fot i himmelen, och i glädjen över detta brister de himmelska skarorna ut i jubel och lovsång. Jesus talade profetiskt om att Satan skulle bli nedstörtad, Luk 10:18. Detta nedkastande sker i etapper. Först kastas han ned från himmelen till jorden, 12:9. Sedan blir han kastad i avgrunden för tusen år, 20:3. Och slutligen kastas han i eldsjön, 20:10. (Studiebibeln IV:855)
Bonden gick ända ned till vattenbrynet, grep med handen tag i (färjans) draglina och ropade: "Jeronymus! Jeronymus!" Liksom till svar på hans rop bars från den andra stranden den långt utdragna klangen av en stor kyrkklocka. Det var ett fullt och djupt ljud som från den lägsta strängen på en kontrabas: det var som hade själva mörkret väst. Ögonblicket därpå hördes ett kanonskott. Det kom rullande fram ur mörkret och slutade någonstädes långt bortom min rygg. Bonden tog av sig hatten och korsade sig. "Kristus är uppstånden!" sade han. ... Plötsligt skar genom mörkret en raket och steg mot himlen som ett gyllene band. Den beskrev en båge, brast liksom sönder på himlen och slog sprakande ut i gnistor. Från stranden hördes ett dovt ljud likt ett avlägset hurra. "Så vackert!" sade jag. "Det kan inte beskrivas hur vackert det är!" suckade Jeronymus. "Det är en sådan natt, herrn! Vid ett annat tillfälle skulle man inte fäst sig vid raketen, men nu gläder sig allt levande. ... Det är en glädjens dag idag. ... Både himmel och jord och avgrund gläder sig. Var skapad varelse firar helg. Kunde ni bara säga mig, käre herre, varför människan inte ens under inflytandet av en stor glädje kan glömma sina sorger? ... Just idag har något särskilt sorgligt inträffat i klostret. Under själva mässan, just när 'paremia' lästes, avled överdiakonen Nikolaus ..." "Nåja, det är väl så Guds vilja!" sade jag, "... Alla måste vi dö. Jag tycker egentligen ni borde glädja er ... Det sägs ju att den som dör under påsken eller kring påsktiden ofelbart kommer till himmelriket." "Det är sant." (Anton Tjechov "I den heliga påsknatten" s 154-156)
Sångarna:
Jublen, I himlar; I änglar, lofsjungen i körer! Sjungen för Herren, som jorden och himlen tillhörer! Gud bland oss här Nu i sin kärlek är när; Syndarn till frälsning han förer. (G Tersteegen-J Stadling: Sång 90:1; jfr Psalmer och Sånger 337:1)
Ytterligare studier:
Ps 96:11; Jes 44:23; Upp 13:6; 18:20.
J.A. du Rand "'Now the salvation of our God has come . . . ' A narrative perspective on the hymns in Revelation 12-15"; Neotestamentica 27.2 (1993): 313-330.
(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-16; 2012-07-07; 2015-05-22; slutlig version 2018-08-06)
Till sidans topp12:12b Ve åt jorden och havet, eftersom förtalaren har stigit ned i riktning mot er, och han har/visar * (א,* א) lidelse, då han vet (och har vetat) att han har få/’en liten’ läglig tid.
Ord för ord (19 ord i den grekiska texten Sinaiticus): ve (åt)-'-en jord'/jorden och '-et hav'/havet, eftersom steg-ned '-n förtalare'/förtalaren i-riktning-mot er havande lidelse, vetande-(och-havande-vetat) att få läglig-tid (han)-har.
1883: Ve jorden och hafvet! Ty djäfvulen har stigit ned till eder i stor vrede, vetande, att han icke har lång tid.
1541(1703): We dem som bo på jordene, och på hafwet; ty djefwulen stiger ned till eder, och hafwer en stor wrede, wetandes att han icke lång tid hafwer.
LT 1974: Men ve er, världens människor, för djävulen har kommit ner till er i stor vrede, och han vet att han bara har en kort tid kvar.
Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):
(David sade:) “Ännu få/’en liten tid’ och missaren (av Guds mål) må inte/förvisso ej ‘börja under’/’finnas till’. (Ps 37:10a, Grekiska GT)
Jorden/landet Judas var stilla få/’några få’ dagar. (1 Mack 7:50)
(Antiokos) betryckte/ansatte staden från jorden/land och havet/hav, och han tillät inte ’inte någon’/någon att gå ut, inte heller att gå in i (staden). (1 Mack 15:14b)
(Antiokos)blåste/andades eld (i) lidelserna/lidelseutbrotten emot judarna. . . . (Judarnas fiende) falla/föll från vagnen. ... Ingen förmådde till sidan av hemföra (den som) en små/liten (stund) förr/förut tänkte röra himlarnas stjärnor. (2 Mack 9:7b-10a)
(Jesus, Syraks son, sade:) “Skåda himlen och himlens himmel, avgrund och jord, fram och tillbaka kommer de att röra sig i/vid (Herrens) besök. Tillsammans/’vid samma tidpunkt’ skakas bergen och jordens grundvalar tillsammans ’in i’/’med syfte på’ samma bävan ’i att se’/’då Han ser’ på (dem).” (Syr 16:18-19)
Den Senare Uppenbarelsen:
(Jesus sade till Sina lärjungar:)”Kom hit ni själva 'enligt det egna tinget'/'för er själva' in i en ödelagd/ödslig plats och förs/kom till vila få/lite.” (Mark 6:31a)
Alla i synagogan uppfylldes av lidelse, då de hörde (Jesus säga) de här tingen. Och då de hade stått upp, kastade/'förde ... snabbt' de Honom ut utanför staden och ledde/förde Honom till krönet av det berg uppå vilket deras stad var (och hade varit) byggt, så att (de skulle kunna) kasta Honom ner för en brant. (Luk 4:28-29)
(Jesus sade till Sina lärjungar: “Den där dagen) skall komma in emot, emot alla de som sitter emot varje/hela jordens ansikte/yta.” (Luk 21:35)
Aposteln, den åttonde och en av de sju:
Och varje skapad varelse som (är) i himlen och uppå jorden * (א,* א) och uppå havet, och tingen i dem, alla hörde Jag och/också (א,* א) sägande/säga. (Upp 5:13a)
(En örn) sade (med) stor/hög röst: “Ve, ve, ve, till dem som är bosatta ‘i uppå’/uppå jorden, ‘ut ur’/’till följd av’ resten av basunens röster av/från de tre budbärare som står i begrepp att låta basunen ljuda.” (Upp 8:13b)
Ve ett (א*) gick bort. Skåda, det kommer ännu två ven/verop efter de här tingen. (Upp 9:12)
Och han satte sin rätta/högra fot uppå havet men/och den ‘med gott namn’/vänstra uppå jorden. (Upp 10:2b)
Det andra veet har kommit vid sidan av (א,* א). Skåda, det tredje veet kommer snabbt. (Upp 11:14)
Och draken och hans budbärare förde krig. Och de var inte stabila/starka i ’riktning mot’/’jämförelse med’ honom (א,* א), inte heller fanns (det) längre en plats * (א*) i himlen. Och den store draken kastades (ut), * (א,* א) ‘en orm, han, av början’/’begynnelsens orm’, han som kallas en förtalare, * (א,*א) motståndaren, han som leder hela (den bebodda) världen vilse, han kastades ’in i’/’ner till’ jorden, och hans budbärare kastades (ner) i sällskap med honom. (Upp 12:8-9)
Exegeter, evangelister med flera:
Att börja med:
Även om himlen gläds över att draken blir nedkastad, ropas det ve över jorden, 12:12. Det finns två orsaker till detta ve-rop. För det första kommer Satan nu att ha jorden som sitt enda verksamhetsfält, och han koncentrerar därför alla sina krafter dit. För det andra vet han att den tid han har kvar är kort, och han utnyttjar därför denna tid till det yttersta. I stor vrede far han ner och sätter i verket den förföljelse som kommer att känneteckna ändens tid. Till att leda detta angrepp har han valt ett mänskligt redskap, vilddjuret, Antikrist, och åt honom överlämnar draken sin makt och sin tron, 13:2. (Studiebibeln IV:856-857)
Mattis kom i ett raseri så att till och med hans rövare blev rädda. ... (Han) blev för en gångs skull arg på (Ronja). ... "Borkarövare i Mattisborgen - ja, du kan då hitta på! Det är så bloden börjar koka i mej, fastän jag vet att det är lögn." ... (Mattis) såg sej vilt omkring och med ett vrål tog han två ölstånkor, en i varje näve, och slängde dem i väggen så att ölet forsade. ... Med ett vrål tog (han) fårsteken som var framdukad på långbordet och slungade den i väggen så att flottet yrde. "Och det ormynglet påstod, säjer du, att hans hundhövding till far med hela sitt rövarbyke har flyttat in i norrborgen?" "Ja, och nu heter det Borkafästet, försök och kom ihåg det." Med ett vrål tog Mattis soppgrytan som hängde över elden och slungade den i väggen så att soppan sprutade. ... (Han) tog äggen, ett i taget, och under ursinniga vrål slängde han dem alla i väggen, så att äggsörjan rann. ... Han kastade sej ner på golvet så stor han var, och där låg han och grät och skrek och förbannade. (Astrid Lindgren "Ronja Rövardotter" s 42-44)
När det är en skillnad mellan “thymos” and “orgê”, förefaller ”thymos” ange häftig rörelse, ilska, raseri, plötsligt utbrott och hastigt utslocknande, likt eld i halm, medan ”orgê” avser ihållande förtrytelse, vrede av mer förblivande karaktär. (William Hendriksen "The Gospel of Luke" s 261; angående ”orgê”, jfr Joh 3:36)
Under de dagar som ligger framför kommer vi säkert att få visa prov på vår kärlek till Jesus. Dessa sista dagar är mycket spännande, det är sant. Men de är också svåra. Satan är på krigsstigen. Han är särskilt vred, eftersom han vet att hans tid är kort. Och därför är han ute för att plåga och förfölja Jesu älskade. (Mel och Nona Tari "Som en stilla susning" s 163)
Ingen idrott, ingen underhållning, inget spel skänkte mig någonsin en sådan tillfredsställelse som att föreläsa. Det var bara under föreläsningarna jag till fullo kunde känna vad verklig lidelse ville säga och att inspirationen inte var något påfund av några poeter utan verkligen existerade. Och jag tror inte att Herkules ens efter sitt mest uppseendeväckande hjältedåd kände samma ljuva utmattning som den jag upplevde efter varje föreläsning. (Anton Tjechov "En ledsam historia" s 311)
Att fortsätta med (hembygden):
Djävulen myser av fröjd och förakt och tuggar icke fradga, när han lyssnar på radions morgonandakt och dess brist på dogmatisk stadga./Augustinus P. Frid (Alf Henrikson "Tittut" s 158; Den lyssnande Beelsebub)
Guds ord öppnar både mörka och ljusa perspektiv när det gäller framtiden. Det andliga klimatet kommer att hårdna. Förföljelserna mot de kristna kommer att intensifieras och utbredas. Möjligheterna att bedriva mission kommer troligen att beskäras. Men det finns ett ljusare perspektiv. Församlingens Herre kommer för att förvandla och hemförlova sitt folk. Mycket tyder på att tiden härefter är kort. Arbetsdagen är snart slut och vilodagen bryter in. (Ragnar Samuelson "Något händer" s 66-67; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1973)
I stort sett har Kristi kyrka i Indien samma dödsfiender som den övriga kristenheten på jorden. Någon bättre benämning på dessa fientliga makter än den Luther ger torde vara svår att finna. Primärfienden är Djävulen, som visserligen stigit ner till jorden i stor vrede, eftersom han vet att den tid han har kvar är kort. (Upp. 12:12) Det synes som om Gud tillåtit honom att i den yttersta tiden i en särskild grad "sätta jordens innebyggare på prov". Många tecken tyder på att vi nu är inne i eller åtminstone mycket nära denna "prövningens stund". Som nummer två bland de fientliga makterna kommer världen, denna tidsålders barn, de av Satan organiserade och ledda religiösa och politiska rörelserna. ... På ena sidan frodas de fascistiskt ultranationalistiska partierna och rörelserna, på den andra ytterlighetsfronten kommunisterna av ryskt eller maoistiskt märke. (Peter H. Oscarsson "Kristi församling i nydaningens Indien" s 49-50; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1970)
Det finnes olika slag af sång. Modern sjunger sin älskling till sömn, barnet jollrar sina visor. Härligt klinga de fosterländska sångerna genom landet och från kyrkor och hem ljuder lofsången till den Evige. Än brusar den fram till en vattenström, oemotståndligt förande alla med sig, än ljuder den svag, hviskande lik Eolsharpans toner, ledsagande någon själ öfver den djupa floden, genom den mörka dalen. Än är det segersång, än klagosång. Uppåt, uppåt stiga alla dessa toner och Herren i himlen förstår dem. Men det gifves ock en annan sång, en sång uppstämd af mörkrets furstes sångkör, som lofprisar det egna jaget, världens lusta och sinnligheten. Dess makt är fruktansvärd. (August Berg "Herrens lofsång"; kommentar till Hosea 2:15; Jönköpings-Posten 1905-02-24)
Att fortsätta med ('nationerna'):
Ordet ”thymos” (lidelse) betecknade ursprungligen en häftig rörelse, i luften, vattnet, jorden eller av djur eller människor. (Studiebibeln V:517)
Vår Borg är oss en väldig gud. Han är vårt vapen trygga. På honom, i den vita skrud, vårt hopp vi vilja bygga. Mörkrets furste stiger ned och vill vara med. Han rustar sig förvisst med våld och argan list. Likväl vi oss ej frukta. ... ... Förfäras ej du lilla skock som vill till Båstad komma, att se den stora vita flock som frid skall åstadkomma! Mörkrets furste i sitt land hugger ingen hand. Stor är han i sin nåd. Först vill han ha applåd. Likväl vi oss ej frukta. (Tage Danielsson "Tankar från roten ur 'Arbetaren' 1975" s 247-248; Psalm inför slaget vid Båstad 1975; "Vår Borg" = tennisspelaren Björn Borg)
Hammarskjöld hälsade också. ... "God dag - Dag." I mina öron lät det som om han stammade. ... Det var först ett ögonblick senare, när han avböjde att bli kallad "herr Hammarskjöld", som jag förstod att han inte alls stammat. Men missförståndet gjorde det svårare att föreställa sig honom som Antikrist. En stammande Antikrist - nej, det gick inte. Och en annan sak: varför skulle Antikrist ta semester mitt under Vedermödan? Antikrist visste själv att hans tid mellan Luftmötet och Slutstriden skulle bli kort. Alltför kort för att hinna koppla av ute på havet. Jag tänkte efter och fann att det måste vara nästan på dagen sex år, tio månader och tio dagar kvar till Domens dag. (Göran Sahlberg "När tiden tog slut" s 221-222)
Dyrkan av framgången är över huvud taget den typ av avgudagudstjänst, som djävulen helst söker odla. Här brukar även de mest allvarligt sinnade män ha en svag punkt. Den tid som nu (1944) ligger bakom oss erbjuder rikligt med belysande exempel därpå. Vi kunde åren efter 1933 iaktta, vilken direkt suggestiv makt som följde med stora framgångar, och hur människor, till och med kristna, under intrycket av dessa framgångar upphörde att fråga, i vems namn och under vilket tecken och till vilket pris de vanns. Emedan alltså framgången är det verksammaste bedövningsmedlet gör djävulen, gör de falska profeterna (Matt. 24:24), gör vilddjuret från avgrunde stora under (Upp. 13:13), och till och med dess dödssår måste genom ett under läkas (Upp. 13:12). Jag betonar alltså att det är mycket möjligt att vi i första hand har stora framgångar, om vi faller för frestelsen att lämna Gud ur räkningen vid vårt handlingssätt. Det bästa exemplet därpå erbjuder kanske den livshållning, som vi känner under beteckningen "fanatism". ... Men vi vet som kristna att den enda garantien för världens bestånd är att man lever efter Guds vilja och att kaos spärrar upp sitt gap, där man inte längre räknar med denna garanti. Frestaren för oss inte bara bort från Gud utan efter ett kort skede av framgång och lycka därtill också ned i avgrunden. Även här säger bibelns sista bok det avgörande ordet: djävulen måste arbeta med febril hastighet, "vetande att han icke mycken tid haver", och att de mycket kortfristiga lån han beviljar, mycket snart kommer att uppsägas av Gud. (Helmut Thielicke "Bönen som omspänner världen" s 132-133; tal år 1944 i Matteusförsamlingens i Stuttgart församlingssal; predikotext: 1 Kor 10:13)
Om den stora sjöormen icke finnes till i Storsjön, kunna vi vara förvissade om, att ett annat odjur jagar omkring i folkhavet. Den gamle ormen, djävulen själv. Vi läsa i Upp. 12:7-12 v.: "Och en strid uppstod i himmelen. Mikael och hans änglar gåvo sig i strid med draken. . . . Och den store draken, den gamle ormen, blev nedkastad, han, som kallas djävul och satan och som förvillar hela världen. Han blev nedkastad till jorden och hans änglar kastades ned jämte honom. . . . Djävulen har kommit ned till eder i stor vrede." (Konrad Nilsson "I Lapp-Lisas fjäll" s 30; sommaren 1942)
Vid bordet står klockaren. ... En gruvlig blick kastar han åter till höger, till vänster och grinar som tuggade han på en malörtsstopp. Men äntligen hörs ur hans mun följande tal. "Djävulen, som vandrar kring likt ett rytande lejon, blåsande gift ut i världen, har också i dessa nabors hjärta tänt hatets och förföljelsens låga. Till en början glimtade den småtteligen till i rishögen, men bredde sig och höjde sig snart till en förfärande svedjebrand. Först var den lik en liten fluga, men började växa och svälla som en gödoxe och skymde med sin dystra rök himmelens ljus. Sålunda fick den svarta djävulen hand om makten och med nävarna i vädret gick man ständigt löst mot varann och skildes slutligen efter ett fasaväckande krakel med blånader, gapande sår och behornade pannor. Vilket elände! Himlen suckade, bergen och dalarna suckade och de oskäliga kreaturen stönade, men mörkret och helvetet fröjdades." (Aleksis Kivi "Sju bröder" s 380)
Gån ut i de tyska ekarnas sal, I skalder, och sjungen Guds lov. Nu spelar en ljuvlig näktergal där uggla och uv höll hov. ... Du riddare, sadla din häst och drag under frihetens nya baner till ljusets stora riddareslag och andarnas friska tornér. ... Du Sion, gläds; men bäva, Rom, du hedniska Babylon, ty nu är släggan rest till dom i handen på bergsmannens son. ... Och är han själv ett stoft, en dvärg, så är hans hammar gjord av den metall som krossar berg, Guds rena, klara ord. ... Den väcker gnistan av granit, som tänder en vissnad värld och glödgar ässjan väsande vit där Gideon härdar sitt svärd; ... den klappar med dånande glädjeslag på själva himmelens port och slungar sin trotsiga blixt av dag mot fursten i mörkrets ort. (Erik Axel Karlfeldt "Luthers hammare" s 458-460; dikten skrevs inför firandet av Uppsala universitets reformationsfest den 31 oktober 1917, 400 år efter det att Martin Luther spikade upp sina 95 teser på dörren till slottskyrkan i Wittenberg)
Djävulen sprang inte omkring på de här små usla byvägarna. På landsvägar kanske. Men för resten så låg han slagen i bojor. Det stod i psalmboken. Men Sonen i Huset påstod, att han hade bibeln som vittne på att Djävulen gick omkring och röt som ett lejon och gnäggade som en hingst, och gubbarna tvistade en stund om huruvida han låg bunden eller icke. (Vilhelm Moberg "Sänkt sedebetyg" s 119; Barnet)När den vackre målaren såg att också jag var nyfiken, höll han ner (skiss)boken åt mig ett ögonblick och lät mig se sin blyertsteckning av kyrkan. ... Det som hade slagit och hänryckt mig i målarens teckning var att den var tagen från ett hörn. Dessutom att det var vår egen kyrka; en teckning av en främmande kyrka skulle jag aldrig förundrat mig över, för det föll av sig självt att det hände underliga saker i fjärran trakter. Nu visste jag emellertid att det kunde ske i vår närhet. ... Och i själva verket blev jag den dagen (1884) laddad med en lidelse, som aldrig sedan har vilat - konstbegäret, längtan efter att besitta all världen genom att se den, förvissningen om att allt är gott. Åren har visat mig gränser och har lärt mig vanmakt, men begäret är lika levande och precis detsamma den dag i dag som den gången ... (då) jag hade träffats av ett heligt vanvett, en stor uppenbarelse. ... När allt då var stilla och stjärnorna svingade sig i det höga, då hisnade mitt hjärta mot allfamnaren. (Johannes V. Jensen "Myter" s 11-13; Kyrkan i Farsö)
(Niels Lyhne) var trött på sig själv, trött på kalla tankar och tomma hjärndrömmar. ... Bara det ville komma över honom - livet, kärleken, lidelsen, så att inte han kunde dikta med det, men så att det diktade med honom. Ofrivilligt gjorde han en avvärjande rörelse med handen. Han var dock innerst inne rädd för detta mäktiga, som kallades lidelse. Denna stormvind, som virvlade bort med allt det stadgade, allt det auktoriserade, allt det förvärvade hos människan, som med vissna blad. Det älskade han inte. Denna väsande flamma, som slösade bort sig i sin egen rök - nej - han ville brinna långsamt. (J.P. Jacobsen "Niels Lyhne" s 80)
På våren 1677 kunde regeringen utfärda en rundskrivelse till samtliga biskopar och superintendenter om upphävande av 1669 års offentliga kyrkobön mot trolldomsväsendet. I stället påbjöds en tacksägelse till Gud, för det han stillat "trolldomsplågan och Satans raseri". Det stackars pinade och ängslade folket kunde draga en lättnadens suck vid undfåendet av överhetens budskap till rikets innebyggare, "att ljus och klarhet var vunnen och den fruktansvärda hemsökelsen förbi", för att citera vår grundligaste forskare på detta område. "Men nog var det", tillägger han, "för många ett underligt tal, att det hela nu var vordet mera ett utslag av människors än av djävulens ondska." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1660-1709" s 381-382)
Sångarna:
Om världen är ett ökensnår där rovdjur söker byte, vi faller ej på knä ändå för makterna som ryter. Se, vilddjurets tid går hastigt förbi, som Skriften har sagt. Men vår Gud är ett Lamm som övervunnit döden. (O Hartman efter M Luther: Psalmer och Sånger 529:2)
Vår Gud är oss en väldig borg, Han är vårt vapen trygga; På honom i all nöd och sorg Vårt hopp vi vilje bygga. Mörksens förste stiger ned, Hotande och vred; Han rustar sig förvisst Med våld och argan list: Likväl vi oss ej frukte. (Luther: Psalm 124:1; jfr Psalmer och Sånger 237:1)
Nu satan fritt må rasa, och världen hjälpa till; Jag skall för dem ej fasa; det går, som Herren vill. Guds ord behåller segern, och alla segra med, Som stå uti frälsarens led. (Nils Frykman: Sång 209:6; jfr Psalmer och Sånger 649:6)
Egna kommentarer och funderingar:
Angående “till jorden och havet”, se också Upp 5:13a.
Grekiska ord:
thymos (lidelse) (i NT + exempel i Apokryferna) 2 Mack 9:7; Luk 4:28; Upp 12:12 – Ester 2:1; 5:1d(D7); Tobit 1:18; Judit 2:7; 9:8; 1 Mack 2:24,44,49; 7:35; 9:69; 15:36; 2 Mack 4:25,38; 7:21; 9:4; 10:28,35; 13:4; 15:10; Salomos Vishet 5:22; 7:20; 16:5; 18:21; 19:1; Syr 1:22; 5:6; 10:18; 18:24; 25:15; 26:28; 28:10,19; 30:24; 31:30; 36:6(8); 39:28; 40:4(5); 45:18-19; 48:10; Baruk 1:13; 2:13,20; Manasses bön v 10. Apg 19:28; Rom 2:8; 2 Kor 12:20; Gal 5:20; Ef 4:31; Kol 3:8; Hebr 11:27; Upp 14:8,10,19; 15:1,7; 16:1,19; 18:3; 19:15.
Ytterligare studier:
Joh 3:13; 1 Petr 1:6; 5:10; Upp 12:14.
J.A. du Rand "'Now the salvation of our God has come . . . ' A narrative perspective on the hymns in Revelation 12-15"; Neotestamentica 27.2 (1993): 313-330.
P.G.R. Villiers "Prime evil and its many faces in the Book of Revelation"; Neotestamentica 34.1 (2000): 57-86.
(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-16; 2012-07-07; 2015-05-23; slutlig version 2018-08-06)
Till sidans topp12:13-14 Och när draken skådade, att han hade kastats ‘in i’/till jorden, gav han (ifrån sig) (א*) kvinnan – ’vem som än’/som hade fött fram den (kvinnlige) manlige. Och den stora örnens två vingar gavs åt kvinnan, för att hon måtte flyga in i det ödelagda (området), in i/till hennes plats, varest/där hon där är livnärd (i) en läglig tid och lägliga tider och en halv läglig tid (borta) från ormens ansikte.
Ord för ord: 12:13 (17 ord i den grekiska texten) och när skådade '-n drake'/draken att (han)-kastades in-i '-en jord'/jorden, gav-(han) '-n kvinna'/kvinnan vem-som-än födde-fram den (kvinnliga)-manlige. 12:14 (32 ord i den grekiska texten Sinaiticus) och gavs '-n kvinna'/kvinnan två vingar '-ens örns'/örnens den store, för-att (hon)-måtte-flyga in-i det ödelagda-(området) in-i '-en plats'/platsen hennes, varest (hon)-är-livnärd där (en)-läglig-tid och lägliga-tider och (en)-halv läglig-tid från (ett)-ansikte '-ens orms'/ormens.
1883: Och när draken såg, att han var nedkastad på jorden, förföljde han kvinnan, som hade födt gossebarnet. Och åt kvinnan gåfvos den stora örnens två vingar, att hon skulle flyga ut i öknen till sin plats, där hon näres under tid och tider och half tid, fjärran ifrån ormens åsyn.
1541(1703): Och då draken såg att han förkastad war på jordena, förföljde han qwinnona, som swenbarnet födt hade. Och qwinnone wordo gifne twå wingar, såsom af en stor örn; att hon skulle flyga uti öknena uti sitt rum, der hon födes en tid, och twå tider, och en half tid, ifrån ormens ansigte.
LT 1974: Och när draken fann, att han hade kastats ner till jorden, förföljde han kvinnan, som hade fött barnet. Men hon fick två vingar som en stor örn, så att hon kunde fly till öknen, till den plats som fanns iordningställd för henne, där hon togs om hand och skyddades undan ormen, draken, under tre och ett halvt år.
Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):
... Farao sökte (hela tiden) ’ta upp ... för sig själv’/’göra sig av med’ Mose. Men Mose trädde tillbaka från faraos ansikte. (2 Mos 2:15a, Grekiska GT)
(Farao sade till Mose och Aron:) “Stå upp och kom/gå ut, ut ur Mitt folk, och/både ni och Israels söner. Träd fram och tjäna Herren, er Gud, alltefter/så som ni säger.” (2 Mos 12:31b, Grekiska GT)
(Herren sade till Israel/Mose:) “Ni har skådat (och skådar) så många ting som Jag har gjort (och gör) (med) egyptierna, och Jag tog er upp, som om uppå örnars vingar, och Jag ledde/förde er i riktning mot, i riktning mot Mig själv.” (2 Mos 19:4, Grekiska GT)
(Mose sade till Israel:) “Som en örn 'att skydda'/skyddar sitt näste ... (bredde Herren ut) Sina vingar (och) ’tog emot’/godtog (Sitt folk). (5 Mos 32:11a, Grekiska GT)
Herren talade till förtalaren: “Skåda, alla ting, så många som det är (givet) åt (Job), ger Jag i din hand.” ... (Och Job talade:) ”... Herren gav, Herren tog av/bort.” (Job 1:12a,21a, Grekiska GT)
(David sade till Gud:) “ ... Du har ‘gjort bred’/’gett rum’ åt mig i ett betryck.” (Ps 4:1a eller 4:2a, Grekiska GT)
(Efraims söner) satte Gud på prov i sina hjärtan till det att begära mat i sina själar/begärelser, och de ’samtalade ned’/anklagade Gud och talade: "Ej skall (väl) Gud kunna göra ett bord redo i det ödelagda (området)?" (Ps 78:18-19, Grekiska GT)
(Profeten sade:) “De som ’stannar bakom’/’håller ut i’ Gud kommer att byta/’byta ut’ stabilitet. De kommer att få vingar som örnar.” (Jes 40:31a, Grekiska GT)
Detta är vad Herren säger: “Den stora örnen, den storvingade ... komma/kom in i Libanon och tog cederträdets utsökta ting. ... När – alltefter omständigheterna – Babylons kung må komma emot Jerusalem, skall han ta dess kung och dess ledare och leda dem i riktning mot sig själv in i Babylon.” (Hes 17:3,12b, Grekiska GT)
Det första (lilla vilda djuret var) som om (det var) en lejoninna som hade fjädrar som om (det var) en örn. Jag tittade (hela tiden) på ända till (den tid) ’vilken som än’/’i vilken’ dess fjädrar plockades. (Dan 7:4a, Grekiska GT)
(Hornet) skall samtala ord 'in i'/emot den Högste och nöta ner/ut den Högstes heliga. Och han skall 'ta emot i riktning mot'/välkomna att förändra lägliga tider och lag. Och alla ting skall 'ges till sidan av'/överlämnas 'in i'/i hans händer ända till en läglig tid och lägliga tider och ända till en halv läglig tid. (Dan 7:25, Grekiska GT)
(Jesus, Syraks son, sade:) “Fly från miss (av Guds mål) som från en orms ansikte.” (Syr 21:2a)
Den Senare Uppenbarelsen:
Förtalaren tar (Jesus) till sidan av (sig) in i den heliga staden, och ’fick Honom att stå’/’ställde Honom’ emot helgedomens lilla vinge/takspira. (Matt 4:5)
(Jesus sade till Sina lärjungar:) "'Se i'/'fäst blicken' i himlens flygande varelser. ... Er himmelske Fader livnär dem." (Matt 6:26a)
(Fariseerna frågade Jesus:) “Är det tillåtet att ge skatt till en kejsare eller inte?” ... Han säger till dem: ”Ge så tillbaka till en kejsares ting till en kejsare och Guds ting till Gud. (Matt 22:17b,21b)
(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Varest/där – om alltefter omständigheterna – fallet/liket må vara, där skall örnarna ledas/föras tillsammans.” (Matt 24:28)
(Jesus sade till de tolv:) “Varest/där ni – om alltefter omständigheterna – må komma in i, in i en bostad, stanna där ända till dess att ni – alltefter omständigheterna – må komma ut därifrån.” (Mark 6:10)
(Jesus sade till Sina lärjungar: “Det här folket) skall falla (i) en dolks mun och skall tas till fånga in i alla nationerna. Och Jerusalem skall vara, vara trampad på av nationer intill den (tid i vilken) nationers lägliga tider må fullbordas.” (Luk 21:24)
(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Det ‘är inte för er’/’tillkommer inte er’ att ha kunskap om tider och lägliga tider, som Fadern har satt/fastställt i den egna (rättsliga) myndigheten.” (Apg 1:7)
(Gud) har ut ur en gjort varje nation av människor (för) att bo uppå varje ansikte/plats av jorden, då Han hade märkt ut med gränser och hade befallt (och befallde) lägliga tider och deras bostadsplats' gränser. (Apg 17:26)
Aposteln, den åttonde och en av de sju:
(Jesus sade:) ”Om – alltefter omständigheterna – någon må göra tjänst åt Mig, låt honom följa Mig. Och varest/där Jag är, där kommer och/också Min tjänare att vara.” (Joh 12:26a)
Och jag skådade, och jag hörde (ljudet av) en örn som flög i/på himlens mitt. (Upp 8:13a)
Och Jag skall ge (myndighet) åt mina två vittnen, och de skall profetera (i) ettusentvåhundrasextio dagar och vara (och ha varit) höljda i säck. (Upp 11:3)
En kvinna som var (och hade varit) höljd i solen och (med) månen nedanför sina fötter och uppå sitt huvud en krona av/med tolv stjärnor. (Upp 12:1b)
Och hon födde fram en son, en (kvinnlig) (P47, א,* א) manlig, som står i begrepp att vara en herde för alla nationerna i/med en käpp av järn. (Upp 12:5a)
Och kvinnan flydde in i det ödelagda (området), varest/där hon där har en plats som hade gjorts (och gjordes) redo från Gud, för att de skall (א,* א) livnära henne där (i) ettusentvåhundrasextio dagar. (Upp 12:6)
Och den store draken kastades (ut), * (א,*א) ‘en orm, han av början’/’begynnelsens orm’, han som kallas en förtalare, * (א,*א) motståndaren, han som leder hela (den bebodda) världen vilse, han kastades ’in i’/’ner till’ jorden, och hans budbärare kastades (ner) i sällskap med honom. (Upp 12:9)
Exegeter, evangelister med flera:
Att börja med:
Kvinnan får ”den stora örnens vingar”. Bilden var omdelbart begriplig för den som kunde sitt Gamla Testamente. Vid Sinai hade ju Gud sagt till sitt räddade folk: Ni har själva sett vad jag har gjort med egyptierna och hur jag har burit er på örnevingar och fört er till mig (2 Mos 19:49). (Bo Giertz ”Uppenbarelseboken” s 85)
Frukta icke Örnen, vita Dufva! Dig han icke rifver, ljufva! Tröttnar Du att gå på jorden, Tar han Dig på starka vingar Lyfter Dig upp öfver molnen! Örnen är din vän, min vita dufva! Skyddar Dig mot gråa höken. Skydda honom, Du, mot dina pilar! (August Strindberg "August Strindbergs brev XIV 1901-mars 1904" s 58; brev 5 april 1901 till Harriet Bosse; Örnen använde Strindberg som namn på sig själv i ungdomen)
(Jag) behöfvde lemna staden (Stockholm) som trycker ner mig. ... Om jag hade måsens vingar så flöge jag ut till Kymendö i dag och blefve der! (August Strindberg "August Strindbergs brev XIII sept 1898-dec 1900" s 188; brev 25 aug 1899 till Richard Bergh)
"Vilket stånd tillhör ni själv?" frågar matrosen. "Det andliga", (svarar Pavel Ivanytj). "Min far var en hederlig präst. Han sade alltid sanningen rätt i ansiktet på denna världens stora och fick lida mycken smälek för detta. ... Ja, jag säger alltid folk sanningen rätt i ansiktet ... Jag är inte rädd för någon eller något. I det avseendet är skillnaden mellan mig och er kolossal. Ni är okunniga, blinda, förtryckta människor, ni ser ingenting, och det ni ser förstår ni inte. ... Med mig är det en annan sak. Jag lever medvetet, jag ser allt liksom örnen eller höken ser allt då han flyger över jorden och jag förstår allt." (Anton Tjechov "Gusiev" s 260-261)
I Eddan förekommer . . . en naturskildring, men visserligen en så ordkarg som möjligt. . . . Det är Valans skildring af den nya jord som skall uppstå efter Ragnarök. . . . Ur svallet af kaos höjer sig jordens grund på nytt med grönskande fält, i hvars gräs guldtaflorna med den store okände gudens visdomsrunor skola återfinnas, och på hvilken åkrar, utan att sås, skola bära skördar. Härmed har Valan målat taflans förgrund och midtelgrund. Vi se den saftgröna marken och de längre bort vajande vågorna af sädesax. Men vattnet och luften, de båda andra elementen, saknas ännu i denna tafla. I tvenne versrader med tillsammans fem ord hafva vi dem båda. Orden äro: "Forsar falla - och örn flyger däröfver." Detta är allt, men detta är också nog, för att hvarje läsare med ringaste fantasi skall i bakgrunden skåda fjällbranter med störtande kaskader och öfver det hela en luft, i hvars eter örnen tecknar sin majestätiska flykt. (Viktor Rydberg "Romerska kulturen under de två första århundradena efter Kristus" s 146-147; föreläsningar vid Stockholms Högskola höstterminen 1884)
(Hurin och Huor hade) helt villat bort sig i detta bedrägliga land och visste inte hur de skulle fortsätta eller hur de skulle ta sig tillbaka. Där fick Thorondor syn på dem, och han sände två av sina örnar till deras hjälp; och örnarna flög upp med dem och bar dem bortom Omgärdade bergen till Tumladens hemliga dal och den dolda staden Gondolin, som ingen människa dittills hade sett. (J.R.R. Tolkien "Hurins barn" s 35)
Att fortsätta med (hembygden):
Den fågel jag helst skulle vilja vara är en örn. Kanske därför att jag sett en örn i dess rätta element. Sett hur den brett ut sina långa breda vingar. Njutit av dess långsamma majestätiska vingslag. Följt den med min blick långt bort mot horisonten och friheten. (Karin Sunhede Gudmundson "Flyga högt i det blå"; Jönköpings-Posten den 27 oktober 2000)
Lördagen den 1 november (1983) firade Norrahammars Unga Örnar sitt 50-årsjubileum i Folkets Hus. Firandet höll på hela dagen och programmet upptog bl a sång, lekar, musik och teater. (Inge Kvarnström "Bergslagskrönika 1982-1985" s 121)
Nere vid (Vätterns) sydända i hägringen vilar Jönköping sina stadskvarter på de låga näsen mellan trenne sjöars vatten, ej olikt en sjöfågel, som brett ut vingarna över ytan. På tre sidor vaktas det av höjder, å vilkas toppar turisten har milsvida, präktiga utsikter. (Erik Åkerhielm "Genom småländska bygder" s 175)
År 1912 var jag kallad till Stockholm för att tala vid ett insamlingsmöte för därvarande lokala soldatmission. ... Vid Centalstationen mötte kammarherren (J. von Holst), och så ledsagades jag till hans komfortabla hem. ... På söndagsmorgonen var jag inte upptagen vid något möte. ... Min värd sade: "Vet du jag tror, att den bästa gudstjänst vi kunna göra är att gå till soldathemmet till husmodern, fröken Freding, som en längre tid varit sjuk, fastän hon nu är på bättringsvägen. Så hålla vi hos henne en liten andaktsstund." ... (Jag) läste Jes. 40:27-31. Särskilt kom jag att stanna inför den sista versen: "De som bida efter Herren hämta ny kraft, de få nya vingfjädrar såsom örnarna. Så hasta de åstad utan att uppgivas, de färdas framåt utan att bliva trötta." Med anslutning till bilden i denna vers sade jag bland annat: "Allt vad fjäderfä heter har sina ruggningstider, då de gamla fjädrarna fällas och nya växa fram. Vi kunna ju iakttaga våra höns. Dem ha vi på nära håll, emedan de höra till våra husdjur. Då jag bodde i Skillingaryd, hade jag själv ett litet antal höns. ... Det var idel glädje både att fodra dem och hämta in äggen. Men så kom ruggningstiden, då sågo hönsen bedrövliga ut, kacklet var jämmerligt och ingen avkastning. Jag hade till och med en tanke på att draga in på kosten. Men innan jag gjorde detta, vände jag mig till min granne, folkskollärare Toll, som hade erfarenhet även på detta område, emedan han hade ett rätt stort hönseri. Jag frågade honom: "Vad skall man göra med hönsen under deras ruggningstid?" - "Dem skall man ge dubbelt så mycket att äta som vanligt", ljöd den erfarne mannens svar. Jag blev förbluffad och sade: "Illa se de ut, deras kackel låter illa, och ingenting ge de i avkastning." Min gode granne tog åter till orda och sade: "Ingen tid är med avseende på hönsen så viktig som den tiden. De behöva då så närande mat som möjligt dels för att grundligt kunna fälla de gamla fjädrarna, dels för att få nya och kraftiga igen." Då sade jag min läromästare ett tack för undervisningen och tillade: "Nu förstår jag bättre Jesaja 40:31 att till den nya kraften hör nya vingfjädrar. ... På det sättet fullkomnas Guds kraft i vår svaghet." (Viktor Johansson "Nya minnen från färdevägen" s 139-141)
Fjortonårige Gunnar Albertson i Kåperyd, strax vid foten af Taberg i Månsarps socken, sköt i fredags därstädes en hafsörn, som befanns mäta 2 1/4 meter mellan vingspetsarne. Örnen slog plötsligt ned på gården för att förtära några slaktlämningar, då den unge Albertson, som ej är precis ovan vid att hantera bössan, skyndade efter en sådan, tog ställning bakom en buske på ungefär 50 stegs afstånd från den intet ondt anande roffågeln, som just höll på att spisa sin läckra måltid, då det smällde, och träffad endast af ett enda hagel i bakhuvudet låg den stolta fågeln orörlig på marken. Det vackra exemplaret har i dag förevisats redaktionen och finnes till salu hos handl. Janne Westlins efterträdare här i (Jönköping). Det lämpar sig synnerligen väl för uppstoppning och kan köpas för jämföresevis billigt pris. Det hör naturligtvis till ovanligheterna att ett dylikt djur förirrar sig hit upp midt inne ilandet. (Jönköpings-Posten 1903-11-09 "Hafsörn, 2 1/4 meter mellan vingspetsarne")
Till pastor Svening Henriks skriver (prästen Karl) Palmberg ett brev, dagtecknat Genua den 29 september 1882, där det bl.a. heter: " ... Resan har gått över förväntan. Gud har burit mig på sina vingar." (Efraim Palmqvist "Karl Palmberg och hans samtida" s 220-221)
Jönköpings högre lärdomsskola var (under Viktor Rydbergs skoltid på 1840-talet) inrymd i det hus invid Kristina-kyrkan, som nu hyser Kristina församlingshem. Över portalen lyste då ännu i svart relief de två svarta örnvingarna, som erinrade om skolans donator Per Brahe d. y. och som tedde sig som en manande symbol för skolgossarna, som dagligen vandrade därin. (Hilding Pleijel "Jönköpings lärdomsskola under Viktor Rydbergs skoltid" s 30-31)
Största delen af den popularitet som en och annan af mina dikter vunnit bör onekligen tillskrifvas Tonsättaren; men jag afstår gerna min halfpart af äran för det större, det fullständiga intryckets skuld. Sjelfva Englarna flyga med "två" vingar: hvarför icke äfven skaldekonsten, sedan hon är vingskjuten, sedan lyran olyckligtvis föll ur hennes hand? Jag förlorar icke utan vinner, hvad Frithiof vinner, äfven genom en annans åtgärd; och icke blott å egna, utan äfven å den heliga Konstens vägnar, är jag förbunden en hvar som ger en röst åt de stumma bilderna, hvilka annars, liksom Zackarias i Bibeln, måste teckna sin mening - på en stentafla. . . . Flyttfoglarna, Mathilda, Ingeborg, Vikingen ha länge hört till familjens aftonsällskaper: deras syskon kunna ej annat än vara kärkomna helst för mig, hvars ofta förstämda och nedslagna lynne behöfver sångvingar för att stiga ur hvardagsstoftet. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev IV 1826-1827" s 104; brev från Varberg den 8 juli 1826 till Bernhard Crusell)
Breven från den tyska vänkretsen upplevde Emilie Petersen mycket positivt; de "vederkvickte min utmattade själ oändligt" skriver hon redan 1826. I korrespondensen erinrar hon sig åren i "den kära fädernestaden": det var där hon "levde bland de i alla avseenden mest begåvade kristna, på deras örnevingar svängde jag mig så glatt mot ursolen". Kontakterna mellan Herrestad och vännerna i Hamburg och andra städer fortsatte genom åren med oförändrad intensitet, "vår kärleks gemenskap är så underbar". (Göran Åberg "Emilie Petersen, 'Mormor på Herrestad', och hennes nätverk" s 128; Nätverk fjärran och nära)
Att fortsätta med ('nationerna'):
ca 2000 - ca 1900
I Dan 7:25 förknippas de tre och ett halvt åren med en gudlös kungs styre, och i Upp 12:14 må det mycket väl förknippas med vilddjurets styre (13:5-6) som sammanfaller med det tredje veet (8:13). (J. Massyngberde Ford "Revelation" s 192)
Utan preludier, mitt i familjelyckan och en mörk grogg, tog Rune upp frågan om firmornas samarbete, för Mikael var det som om han börjat jonglera med en granat. Först en liten känslomässig historik ... så några pekoralistiska ord om 666 ... "En örn på vars starka vingar vi har fått åka snålskjuts." (Tore Zetterholm "666" s 83)
Liten nyckelpiga på mitt finger går, är så rar att skåda, fritt den vandra får. Rött är hennes pansar med små prickar på. Att hon ock kan flyga kan jag ej förstå. Plötsligt hon dock öppnar pansaret hon har och där under äger hon ett vingepar. Nu min nyckelpiga flyger ifrån mig. Tänk så lätt hon kunde så förflytta sig - - Men jag också äger vingar du ej ser. Att få flyga vida möjlighet de ger. Det är tankens vingar. Blixtsnabbt bort går den. Men den lika hastigt flyger hem igen. (Florentinus Hällzon "Dolda vingar" s 18-19)
En leende blick - likt ett stjärneljus, som i natten är tänt i det höga. Som en doftande ros uti festligt hus är en glimt ur ett strålande öga. En leende blick, giv den glöd och röst, giv den ljuvliga toner på färden, giv den ljusa glimtar av frid och tröst, giv den vingar! Sänd ut den i världen! (Florentinus Hällzon "En leende blick" s 50)
Hammarskjöld hälsade också. ... "God dag - Dag." I mina öron lät det som om han stammade. ... Det var först ett ögonblick senare, när han avböjde att bli kallad "herr Hammarskjöld", som jag förstod att han inte alls stammat. Men missförståndet gjorde det svårare att föreställa sig honom som Antikrist. En stammande Antikrist - nej, det gick inte. Och en annan sak: varför skulle Antikrist ta semester mitt under Vedermödan? Antikrist visste själv att hans tid mellan Luftmötet och Slutstriden skulle bli kort. Alltför kort för att hinna koppla av ute på havet. Jag tänkte efter och fann att det måste vara nästan på dagen sex år, tio månader och tio dagar kvar till Domens dag. (Göran Sahlberg "När tiden tog slut" s 221-222)
Anne (Frank) anförtrodde dagboken sina allra innersta önskningar och rädslor och skrev på nederländska. Hon var livrädd för att gömstället skulle upptäckas och tog det lugnande medlet valeriana för att kunna kontrollera sin oro och nedstämdhet. "Jag vandrar från rum till rum, går upp och ner i trappan och känner mig som en sångfågel vars vingar har slitits av och som gång på gång kastar sig mot den mörka burens galler", skrev hon i oktober 1943. "Jag längtar efter att få cykla, dansa, vissla, se världen, känna mig ung och veta att jag är fri." (Richard Covington "Rösten som inte får tystna" s 103)
Örnen sitter på ett klipputsprång och ser mot den svartnande himmelen, där ljungeldarna flamma. Han sitter alldeles stilla och iakttar stormvädret. Men först, då han känner stormens styrka och vet, att orkanen har nått honom, svingar han sig med ett skri ut i rymden för att av stormen föras upp mot skyn. Han flyger, buren sålunda av själva stormen. (Chas. E. Cowman "Källor i öknen" s 456-457)
"Skansens örnar släpps fria." Denna rubrik i en stockholmstidning en dag i september 1937 var det första meddelandet om ett stort äventyr som sedan under ett helt års tid skulle följas med spänning av hundratusentals människor. Det var örnarnas resa från sin bur på Skansen tillbaka till naturen, öarna, havet och friheten. . . . Örnen är en frihetens symbol och har så varit sedan antikens dagar. Och på Skansen satt örnarna i bur! Det var för tusentals människor något motbjudande, nästan olidligt. All Sveriges ungdom hade i Nils Holgerssons underbara resa läst kapitlet om Gorgo, örnen, som satt i sin dystra bur på Skansen och längtade ut till skogar och fjäll. . . . Onsdagen den 27 oktober hände det. Med en förväntansfull "frigivningsexpedition" ombord for vi ut till örnön (Fjärdlång utanför Ornö). Det var bara att gripa sig an. Buren öppnades på vid gavel. Till en början inträffade ingenting, men efter något betänkande klev örnarna, en efter en, ut på mattan av lingonris. De två första flög upp i tallarna kring buren, den tredje seglade ut över vattnet, slog sig ner i strandkanten och tog med stort välbehag ett grundligt bad. Den fjärde - det var kungsörnen - lyfte efter en stund och flög med stadiga vingslag bort över fjärden. Med stadiga vingslag - eftet ett liv i en bur! Redan detta var sällsamt. . . . Alla tre havsörnarna uppehöll sig (sedan) i trakten och tog ordentligt reda på den mat som bjöds. Och en dag i december kom kungsörnen tillbaka igen till ön och den goda förplägnaden. Han hade varit borta i betydligt mer än en månads tid och därmed bevisat att en rovfågel efter ett liv i fångenskap omedelbart kan sörja för sin utkomst. . . . Under förvåren märktes en långsam förändring: örnarnas besök vid matplatsen blev mindre regelbundna, deras utflykter tydligen allt längre. . . . På senhösten kom till sist bara en ung duvhök och en räv till det alltjämt dukade bordet. . . . Våren 1939 fick denna historia av naturen själv ett eftermäle som vi aldrig vågat tänka oss. På platsen för örnarnas frigivning, ungefär 150 meter från den punkt, där den provisoriska buren hade stått och där utspisningen sedan hade försiggått, byggde ett par havsörnar sitt bo i en av de vresvuxna tallarna. Skansens örnar var märkta med Riksmuseets ringar. Om någon av dessa två bar ring kunde vi aldrig kunna konstatera, ty deras skygghet var lika stor som andra vilda havsörnars. Men händelsen var märklig redan därför att det aldrig förut, så långt man kunde minnas tillbaka, hade funnits något örnbo inom denna del av den stora Fjärdlångsön. Två granna ungdomar växte upp i boet, och när de en dag kort efter mnidsommar på nya vingar flög ut över hansbandet, var det i varje fall ett vackert slut på sagan. (Carl Fries "'Släpp fångarna loss' - Historien om skansens örnar" s 68-69)
På örnavingar bars jag ... ett par veckor i den underbaraste terräng, än ridande, än klättrande utefter lodräta bergväggar på smala hyllor av slanor och stenhällar, över glaciärer, där bottenlösa remnor i isen gapade mot mig. ... En mörk natt i en av övre Kaschmirs bergdalar satt jag och slöade i sadeln vid bergflodens entoniga brus nedanför vägen. Då tvärstannade hästen. Jag steg av för att utforska orsaken härtill och fick då se, att vägen var nedrasad. Några steg till och hästen med ryttare hade störtat ned i avgrunden. ... "Örnavingarna" buro även den gången. (John Törnquist "Kaschgar - Några bilder från innersta Asiens land, folk och mission" s 48-49)
Flyg ej som fågeln in i dimman! Mot gråa mörkret flyr vår tid. Som tiggarnunnan skall du stå där i vrån vid kyrkans stora port. Kanhända att jag går förbi dig - en avtärd tiggare som du . . . O, ge mig vingar som keruben att osedd följa dina spår, och låt mig gå förbi och nicka men slippa ånger efteråt . . . Om sommarn började vår kärlek och i september tog den slut. (Nikolaj Kljujev "I september" s 204-205)
ca 1900 och tiden dessförinnan
(Biskopinnan) läste med sin klara, rofyllda stämma sin vanliga aftonbön: " ... För mig ut i den andliga öknen, där jag intet hör eller ser, som världsligt är, utan endast Dig, att Du må tala med mig i ensamheten, att jag må vänligen kyssa Dig och ingen se det och begabba mig." (Sven Lidman "Huset med de gamla fröknarna" s 170)
Denna tanke, att Israels stammar hafva blifvit förda ut ur Egypten till det förlofvade landet såsom på örnavingar, är en tanke af underbar storhet, synnerligen framställd i förening med dessa ord: "Jag gifver död och jag gifver lif, jag slår och jag helar, och ingen är, som kan rädda ur min hand. Ty jag vill lyfta min hand upp mot himmelen och säga: Så sant jag lefver i evighet." (Daniel Baker "Föredrag för unge män" s 2; Den kristna religionens sanning och storhet)
Falkvingar tog Freja en gång och kring rymderna drog, sökte i norr och i söder älskade Öder. Länte du ock vingarna ut, de ej bure mig dock, Döden allena mig bringar gudarnas vingar. (Esaias Tegnér "Ingeborgs klagan")
När jag bäst sitter här i min ensamhet, så öfverfaller mig så ofta en gruflig längtan att få sluta Dig i min famn. Jag ville flyga till Dig på ett ögonblick för att blott få en enda kyss och så vända tillbaka. Det är ju en så måttlig önskan. Men den största önskan har lika lätta vingar som den minsta och jag - har inga. (Erik Gustaf Geijer "Brev 1811-09-19 till fästmön Anna-Lisa" s 81)
Från nyåret 1681 bytte posttidningen namn. Nu hette den åter "Swenska Mercurius" och var tvåspaltig med en linje emellan. Mottot hade ändrats till "Jag haver vingar fått, på det jag skall vara snar. Att säga, buda, ge, vad nånsin jag erfar". Den tidigare syftningen på tillförlitlighet ("Vad mig berättats har, berättar jag igen") har alltså bytts ut mot en garanti för snabbheten i nyhetsförmedlingen. (Claes-Göran Holmberg "Kommunikationer och press" s 234)
I december 1643 gick (general Lennart) Torstensson över Holsteins gräns. "Haven I då örnevingar?" var det häpna utrop, som undslapp landets hertig, när en svensk officer trädde fram och meddelade honom, att svenskarne stodo i landet. Det låter otroligt men försäkras av danska historieskrivare, att det fanns militära myndigheter i Holstein, vilka dagen efter Torstensson inbrott över gränsen erhöllo underrättelse - att nu hade svenskarne hunnit upp till nordvästra Tyskland! I Stockholm visste för övrigt regeringen ännu vid jultiden ingenting om att det krig, som börjats på dess egen befallning, redan varit i full gång sedan mitten av månaden. Sådana voro den tidens kommunikationer. Den 27 januari 1644 fick man i Stockholm reda på hur sakerna stodo i Holstein den 20 december året förut. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1611-1660" s 366; Kriget med Danmark 1643-1645)
Vid riksdagen i Arboga i april 1561 tog Erik upp problemet med den medeltida kyrkobalken och frågade prästerskapet om man kunde tänka sig att företa en revision av den, eftersom den innehöll punkter var som var "grundade på papistisk lära". ... Prästerskapet reagerade ... med försiktighet och begärde betänketid, eftersom det behövdes "tid och stunder" till en sådan revision. (Åke Andrén "Sveriges kyrkohistoria - Reformationstid" s 142)
Örnen hade en viktig plats ibland annat den romerska föreställningsvärlden, såväl inom armén som inom religionen. Jupiters heliga fågel var örnen och då kejsarens själ lämnade det jordiska gjorde den det i form av en örn. De germaner som bodde norr om det romerska riket har säkerligen varit väl förtrogna med detta symbolspråk och man finner örnbilder i flera sammanhang som tyder på en koppling till den dåtida aristokratin och kungamakten. Ett exempel på ett sådant samband är med jakten dresserade rovfåglar, s.k. falkenering. I flera av våra rikaste gravfynd från folkvandringstiden finner vi ben efter rovfåglar som tyder på, att man bedrev jakt på detta sätt. (Kent Andersson "Guldfingerringen från Byarum - inte vilken ring som helst" s 36-37; Tabergs Bergslag XVII)
När Theseus dödade Minotauros lät Minos spärra in Daidalos och hans son Ikaros för deras medverkan i komplotten. De undkom genom att förfärdiga vingar, sammanfogade med bivax, och flög västerut när Ikaros, som hade varnats av sin far att flyga högt uppe på himlen, satte kurs mot Helios. Solguden, som upprördes av att pojken försökte närma sig gudarnas hemvist, smälte vaxet så att Ikaros störtade ner i det hav som fortfarande bär hans namn, det ikariska havet. (David Bellingham ”Grekisk mytologi” s 111; Sagor om gudar, hjältar och dödliga; Daidalos och Ikaros)
Att avrunda med:
Inga vingar är så starka som örnvingar. Där en sparvs vingar tröttnar, lyfter örnvingarna sig friska och starka över branta klippstup och långa, enformiga öknar. Guds vingar är som örnvingar. Min själs vingar är små och svaga. De blir fort trötta, och så sjunker jag ner på jorden, blir sittande hjälplös och missmodig och blickar upp dit, där jag var bestämd till att leva mitt liv. Men Gud har räknat med min svaghet. Därför har han lovat att bära mig på örnvingar. Han blir aldrig trött. (Fredrik Wislöff "Vilen eder litet" s 214)
Länge satt dock ej den ädla flickan, längre ej, än efter solens nedgång, plantan mattad väntar aftondaggen, förrn en tår föll ned på hennes kinder, och hon sjöng med lutad panna sakta: "När ett hjärta mött ett annat hjärta, ringa blir då, vad förut var mycket, jord och himmel, hemland, fader, moder. Mer än jorden sluts då i ett famntag, mer än himlen ses då i ett öga, mer än moders råd och faders vilja hörs då i en suck, som knappast höres. Vilken makt kan tjusa så som kärlek, vilken boja hålla den som älskar? Sjöar simmar han som anden över, möta fjällar, får han örnens vingar, långt för middag, är han ren tillbaka, där han väntats först till sena kvällen." (Johan Ludvig Runeberg "Molnets broder" s 23)
Sångarna:
Kom, låt oss skynda fort till dem, som segerlönen fått och som på örnevingar hem till himlens glädje nått. Vi blandar våra rösters ljud med deras lovsångsord. Ty alla är vi ett i Gud i himmel och på jord. (C Wesley-A Widegård: Psalmer och Sånger 721:4)
Lofva vill jag Herran, Herran, Ty han hafver hört min röst. Han är, då all hjelp syns fjerran, Dock min starkhet, sköld och tröst. Han de ondas kraft förtager Och sitt barn ur faran drager. (G Ållon: Psalm 264:1; jfr Psalmer och Sånger 8:1)
O, gif oss, Herre, av den tro, Som sorgerna betvingar, Som lyfter oss med ljus och ro På starka örnevingar, Som talar mäktigt till envar, Som bär oss under färden, Som härlig tröst i tvivlen har Och övervinner världen! (I Granqvist: Psalmisten 1928 nr 416:1; jfr Psalmer och Sånger 253:1)
Gör mig tyst i anden, Inåtvänd och stilla, Oberörd av världens villa. Skapa nytt mitt hjärta. Gör mig ren och värdig Att få se och vara när dig. Kraft, som bär, Mig beskär, Att med örnens vingar Jag till dig mig svingar. (G Tersteegen-M Arosenius-N Beskow-T Fogelqvist: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 209:6; jfr Psalmer och Sånger 79:6)
Du levande hopp, Som stiger förnyat ur dopkällan opp, O giv mig de vingar, som Anden dig gav, Att lätt jag mig svingar långt, långt bortom hav, Dit bort där Guds sol lyser evig och stark På paradismark. (NFS Grundtvig-E Liedgren: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 332:5; jfr Psalmer och Sånger 258:5)
Starka unga män försvagas Och av trötthet giva opp, De av vanmakt så betagas, Att de falla i sitt lopp. Men som örnen uppåt far, Den till Gud sin tillflykt tar Får i bönen nya vingar Och sig fri mot höjden svingar. (S Alin: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 339:3)
Som örnar med vingfjädrar unga Att stiga mot himmelens höjd, Som hjältar att mäktiga ljunga Och sjunga om seger med fröjd: Till sådana ting har oss alla Vår väldige Gud velat kalla. Med mindre han icke är nöjd. ... Kom, himmelske Fader, var när mig: All kraft utav dig är ett lån. Om du icke lyfter och bär mig, Var tager jag vingar ifrån? Jag vet ju du aldrig kan svika, Men att jag från dig ej må vika, O Fader, sänd till mig din Son. (E Billing: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 380:8-9; jfr Psalmer och Sånger 272:8-9)
Egna kommentarer och funderingar:
Som Farao måste ge upp Israel, måste också förtalaren göra detsamma. Dessutom kan vi i ett återställelseperspektiv se, att som Herren gav Sin tjänare Job till förtalaren, måste nu förtalaren ge tjänaren Israel till Herren.
Angående ”draken ... kastats ‘in i’/till jorden”, se Upp 12:9. Angående ”kvinnan”, se Upp 12:1b. Angående ”den manliga (kvinnan)”, se Egna kommentarer och funderingar till Upp 12:5 och Joh 19:33-37. Angående in i det ödelagda (området), in i/till hennes plats, varest/där hon ... var livnärd”, se Upp 12:6. Angående ”en läglig tid och lägliga tider och en halv läglig tid”, se Upp 11:3.
Ytterligare studier: Rut 2:12; Jer 48:9,40; 49:22; Hes 17:7; Dan 12:7; Hos 8:1; Luk 4:9; 17:37.
(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-16; 2012-07-07; 2015-05-27; slutlig version 2018-08-06)
Till sidans topp12:15-16 Och ormen kastade/sprutade vatten som en flod ut ur sin mun bakom kvinnan, för att han måtte göra/få henne klädd i en flod. Och jorden undsatte kvinnan, och jorden öppnade sin mun och drack ner/upp floden som draken kastade/sprutade ut ur sin mun.
Ord för ord: 12:15 (18 ord i den grekiska texten): och kastade '-en orm'/ormen ut-ur '-nen mun'/munnen sin bakom '-n kvinna'/kvinnan vatten som (en)-flod, för-att henne (han)-måtte-göra klädd-i-en-flod. 12:16 (25 ord i den grekiska texten): och undsatte '-en jord'/jorden '-n kvinna'/kvinnan och öppnade '-en jord'/jorden '-nen mun'/munnen sin och drack-ner '-en flod'/floden som kastade '-n drake'/draken ut-ur '-nen mun'/munnen sin.
1883: Och ormen sprutade ur sin mun vatten, såsom en flod, efter kvinnan, att han skulle låta henne bortföras af floden. Och jorden halp kvinnan, och jorden öppnade sin mun och uppsväljde floden, som draken hade utsprutat ur sin mun.
1541(1703): Och ormen sputade utu sin mun watten, såsom en ström, efter qwinnona; på det han skulle fördränka henne. Men jorden halp qwinnone, och upplät sin mun, och uppswalg strömmen, som draken af sin mun utsputat hade.
LT 1974: Och från ormens mun forsade en stor vattenflod fram och svepte mot kvinnan för att dränka henne, men jorden hjälpte henne och öppnade sin mun och svalde floden.
Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):
Ormen var (hela tiden) förståndigast av alla de små vilda djuren uppå jorden, vilka Herren Gud hade gjort. Och ormen talade till kvinnan: ”’Vad att’/varför talade Gud: ’Du må inte/förvisso ej äta från varje/alla trä/träslag i ’platsen vid sidan av rädsla’/paradiset?’” (1 Mos 3:1, Grekiska GT)
(Herren sade till Kain: “Var) nu du på/’under herraväldet av’ det förbannade från/'borta från' jorden/åkerjorden, som har gäspat/öppnat sin mun (för) att ta emot din broders blod ut ur/av din hand.” (1 Mos 4:11, Grekiska GT)
(Mose och Israels söner sjöng till Herren:) "Utsökta/'de bästa' av tredjeöverstars ryttare sjönk helt och hållet i havet, i rött hav." (2 Mos 15:4b, Grekiska GT; tredjeöversterna kom som nr 3 i rang efter kung och drottning)
Jorden öppnades och drack ner (de upproriska) och deras hus och alla de människor som var i sällskap med Kora och (också) deras husdjur. Och de och så många ting som är deras steg levande ner in i Hades. Och jorden beslöjade dem, och de fördärvades ut ur synagogans mitt. Och varje/hela Israel, de (som var) i en ring av/runt dem, flydde från deras röst/rop, eftersom de sade: ”Ej någonsin må jorden dricka ner/upp oss!” (4 Mos 16:32-34, Grekiska GT)
Från (judarnas) rop (till Gud) blev/kom liksom om – alltefter omständigheterna – från en små-/liten källa en stor flod (med) mycket vatten. (Ester 1:1i/A9)
(Kungen) satte det feminina/kvinnliga diademet på (Ester). (Ester 2:17b, Grekiska GT)
(Ester sade till Herren:) ”Undsätt mig, den ensamme, som och/nämligen ej har (någon) om ej Dig, Herre.” (Ester 4:17tb/C25b, Greek OT)
(Ester sade till Herren:) “Jag avskyr (tecknet, diademet) som en månatlig/fläckad trasa, och jag är inte klädd i den i min stillsamhets dagar.” (Ester 4:17wb/C27b)
(Mordokaj) kom ut uppklädd i den kungliga dräkten, och han hade en krona av guld och ett purpurrött diadem. Men då de (som var) i Susa skådade (honom) gladde de sig. (Ester 8:15, Grekiska GT)
(Mordocai said:) ”Småkällan/’den lilla källan’ ... blev en flod och var (hela tiden) ett ljus och en sol och mycket vatten. Ester är floden, som kungen gifte sig med och gjorde till drottning. Men jag och Haman är de två drakarna.” (Ester 10:3c-d/F3-4, Grekiska GT)
(David sade till Herren:) “Mer än i en översvämning skall inte många vatten närma sig i riktning mot (den fromme). (Ps 32:6b, Grekiska GT)
(Psalmisten sade: “Nationerna) har hällt ut (Herrens slavars) blod som vatten (i) en ring (runt) Jerusalem.” (Ps 79:3a, Grekiska GT)
(Psalmisten sade:) “Jorden öppnade sig och drack ner/upp Datan.” (Ps 106:17a, Grekiska GT)
(Psalmisten sade: “Herren) satte/lade floder in i ett ödelagt (område).” (Ps 107:33a, Grekiska GT)
(Herren sade till Jesaja om Sitt folk:) ”... Herren leder upp emot er floden (Eufrats) stabila och mycket/myckna vatten.” (Jes 8:7a, Grekiska GT)
(Herren) drack ner/upp döden ... och Gud tog åter av/bort varje tår från varje ansikte ... Och det skall talas (på) den där dagen: "Skåda vår Gud, på vilken vi (hela tiden) hoppades", och vi må jubla, och vi skall göra oss glada ’på vår räddning’/’för vår räddnings skull’. (Jes 25:8-9, Grekiska GT)
(Herren sade till profeten:) “Tala: ‘Detta är vad Herren säger: “Skåda, Jag (är) emot farao, den store draken, som sitter i en mitt av sina floder och säger: ’Floderna är för mig, och jag har gjort dem.’”’” (Hes 29:3, Grekiska GT)
(Profeten sade: “... Herren) förödande/föröder alla floderna.” (Nahum 1:4a, Grekiska GT)
(Jonatan sade:) “Vi har hjälpen ut ur en himmel som har undsatt oss, och vi var frälsta från fienderna, och våra fiender gjordes ödmjuka.” (1 Mack 12:15)
(Salomo sade:) “Ett havs vatten kommer att irriteras nedifrån/emot (de gudlösa), men/och floder kommer strängt att tillsammans porla (över dem).” (Salomos Vishet 5:22b)
Den Senare Uppenbarelsen:
(Jesus sade till lärjungarna:) ”Varje/’var och en’, vem som än hör ’de här’/dessa Mina utsagor, och gör dem, kommer att liknas (vid) en förståndig man, ’vem som än’/som byggde sin bostad emot klippan ... och floderna kom ... och den föll inte, ty den var (och hade varit) grundad emot klippan.” (Matt 7:24-25)
(Den kananeiska kvinnan sade till Jesus:) “Herre, undsätt mig. ... Och/också de små hundarna äter från smulorna av de ting som faller från deras herrars bord.” Då 'Jesus hade svarat'/'svarade Jesus och' talade till henne: ”O kvinna, din tro (är) stor, låt det bli för dig som du vill!” (Matt 15:25b,27b-28)
(Jesus sade till de skriftlärda och fariseerna:) “Blinda vägvisare, de som silar myggan men dricker/sväljer ner kamelen.” (Matt 23:24)
Aposteln, den åttonde och en av de sju:
Ett stort tecken skådades i himlen, en kvinna som var (och hade varit) höljd i solen och (med) månen nedanför sina fötter och uppå sitt huvud en krona av/med tolv stjärnor. (Upp 12:1)
Ett annat tecken skådades i himlen. Och skåda, en eldfärgad stor drake, som hade sju huvuden och tio horn och emot sina huvuden sju diadem. (Upp 12:3)
Den store draken kastades (ut), * (א,*א) ‘en orm, han av början’/’begynnelsens orm’, han som kallas en förtalare, * (א,*א) motståndaren, han som leder hela (den bebodda) världen vilse, han kastades ’in i’/’ner till’ jorden. (Upp 12:9a)
Exegeter, evangelister med flera:
Vi anar att förföljelsen kommer att innebära något av en syndaflod som tycks bestämd att skölja bort alla spår av kristendomen från jorden, men att Gud på något vis kommer att låta den rinna bort i sanden. (Bo Giertz ”Uppenbarelseboken” s 85)
”Ni menar inte att (prinsen) skulle kunna ta mig till gemål med våld?” utbrast Susan. ”Jag fruktar det, Susan”, sade Edmund. ”Gemål – eller slavinna, vilket är värre.” ”Men hur skulle han kunna göra det? Inbillar sig Tisrock att vår broder Peter den Store skulle tåla en sådan förolämpning?” ”Ers Majestät”, sade Peridan till kungen, ”de kan inte vara så dåraktiga. Tror de att vi saknar svärd och spjut i Narnia?” ”Ack”, sade Edmund, ”min tro är att Tisrock inte fruktar Narnia stort. Narnia är ett litet land. Och små riken vid mäktiga kejsardömens gränser har alltid varit en nagel i ögat på härskarna över kejsardömena. De brinner av iver att få utplåna sina små grannar, uppsluka dem. ... Allt tyder på att Tisrock har i sinnet att svälja Narnia och Arkenland i samma munsbit. ... Är öknen ett säkert försvar? Vad säger du, Svartfot?” ”Jag känner öknen väl” sade korpen, för jag har flugit vida över den i mina unga dar. ... Även om hären skulle nå oasen efter en dagsmarsch, skulle källorna där vara alltför små för så många soldaters och hästars törst. (C.S. Lewis ”Hästen och hans pojke” s 56-57)
Danjel Andreasson: Den Allsmäktige har hitintills givit oss gott väder på sjön och Han hjälper oss så mycket Han förmår. ... Herren har ryckt oss undan ondskans andemakter i hemorten. Kyrkan, den stora skökan, gapande efter oss och ville uppsluka oss med sin sura, stinkande mun. Men nu seglar vi på Herrens skepp och prästerna med de svarta kapporna räcker oss icke här på havet med sina gripklor. ... Herren är vår skeppare, och oss skall intet fattas! Blås, Herrens vind, fyll seglen på Herrens skepp! (Vilhelm Moberg ”Utvandrarna” s 292,294; Ett skepp lastat med drömmar)
Jag ser dig väna jord med tacksam tanke an; O huru högt må mig din huldhet dock behaga! Du är den mor som ej sitt barn förlåta kan, När världen för oss skyr, vill du oss till dig taga; Du fattar oss i famn, när döden vill oss glupa, Du ger vår mun en kyss, när vi i graven stupa. (Jacob Frese "Tal till jorden" s 27)
Sångarna:
Trygg kan du gå bland vilddjurs hot, Ty Herren dig bevakar, Och träda med en stadig fot På lejon och på drakar: På all din stig Guds englar skola följa dig. (JO Wallin: Psalm 225:3b)
O, giv oss, Herre, kärlek ock, Som aldrig vänder åter, Som fastän ständigt gäckad, dock sig ej förtröttas låter, Den glöd, som icke släckes ut Av stora vattuflöden, Den makt, som ej vet gräns och slut Men segrar över döden!” (I Granqvist: Psalmisten 1928 nr 416:3; jfr Psalmer och Sånger 253:3)
Grekiska ord:
boêtheô (undsätta) (i NT + exempel i Apokryferna) Ester 4:17t(C25); 1 Mack 12:15; Matt 15:25; Upp 12:16 – Ester 4:17l(C14); 8:11; Judit 8:15; 1 Mack 3:2,15,53; 7:20; 8:13; 12:53; 2 Mack 6:11; Salomos Vishet 13:16; Syr 12:17; 29:4; Baruk 4:17; Jeremias brev v 57; Mark 9:22,24; Apg 16:9; 21:28; 2 Kor 6:2; Hebr 2:18.
katapinô (dricka ner) (i NT + ett exempel i Apokryferna) Matt 23:24; Upp 12:16 – Tobit 6:2(3); 1 Kor 15:54; 2 Kor 2:7; 5:4; Hebr 11:29; 1 Petr 5:8.
potamoforêtos (klädd i en flod) Upp 12:15. Detta ord förekommer inte i resten av Bibeln. Det består av orden “potamos” (flod) och “foreô” (vara klädd i, bokstavligt ”bära för en avsevärd tid”). “Foreô” är ett ovanligt ord i Bibeln. I GT har vi det första gången i Ester 4:17w(C27), där det används om judinnan och drottningen Ester.
Vi kan jämföra Upp 12 med Esters bok:
Ett stort tecken (= Israel) (Upp 12:1) – Ett avskyvärt tecken (= ett diadem) (Ester 4:17w/C27)
En krona uppå en kvinna (= Israel) (Upp 12:1) – Ett avskyvärt diadem uppå en kvinna (= judinnan Ester) (Ester 4:17w/C27)
En kvinna (= Israel) med en krona undgår att klädas i en flod (Upp 12:15) – En flod (= Ester) tvingas vara klädd i ett avskyvärt diadem. (Ester 4:17w/C27)
Jorden undsätter kvinnan genom att dricka upp drakens flod. (Upp 12:16) – Gud undsätter kvinnan (= Ester) genom att utöka floden (= Ester) (Ester 4:17tb/C25b;10:3c/F3)
Ytterligare studier: 4 Mos 16:30; 5 Mos 11:16; Ps 69:2-3,14-15(15-16); 107:27; Ordsp 18:4; 30:16; Jes 43:1-2; 44:27; 45:8; 50:2; Jer 46:7-8; 47:2; Jona 2:3(4); Syr 44:18; 51:2-3; Matt 4:19; 10:38; Mark 1:17,20; 8:34; Luk 9:23,39; 10:21; 14:27; Joh 18:6; 1 Kor 1:20-23; 2:1,13; 3:18-20; Kol 2:8; Hebr 1:14; Upp 20:2.
(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-16; 2012-07-07; 2015-06-04; slutlig version 2018-08-06)
Till sidans topp12:17 Och draken var vred på kvinnan och gick bort (för) att göra/föra krig ’i sällskap med’/mot resten av hennes säd av dem som håller Guds bud och har Jesu vittnesmål.
Ord för ord (28 ord i den grekiska texten; ordens ordningsföljd enligt Sinaiticus): och var-vred '-n drake'/draken på '-n kvinna'/kvinnan och gick-bort krig (att)-göra i-sällskap-med '-en rest'/resten (av)-'-en säd'/säden hennes (av)-dem hållande '-en bud'/buden '-ens guds'/Guds och havande '-et vittnesmål'/vittnesmålet Jesu.
1883: Och draken vardt vred på kvinnan och gick bort att strida med de öfriga af hennes säd, som hålla Guds bud och hafva Jesu vittnesbörd.
1541(1703): Och draken wardt wred på qwinnona, och gick bort, att han skulle örliga med de andra af hennes säd, de som hålla Guds bud, och hafwa Jesu wittnesbörd.
LT 1974: Då försökte den uppretade draken anfalla resten av hennes barn – alla som håller Guds bud och bekänner att de tillhör Jesus.
Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):
(Herren sade till ormen:) "Jag skall sätta fiendskap uppåt/mellan din mitt och uppåt/- kvinnans mitt och uppåt/mellan din säds mitt och uppåt/- hennes säds mitt. Han skall hålla fast ditt huvud och Du skall hålla fast hans häl." (1 Mos 3:15, Grekiska GT)
(Mose sade till Israel:) "Herren, din Gud, har lett dig i det ödelagda (området dessa fyrtio år), på så sätt (att) Han måtte behandla dig illa och sätta dig på prov och alltigenom ha kunskap om tingen i ditt hjärta, om du måtte vakta hans bud eller inte." (5 Mos 8:2b, Grekiska GT)
(Mose sade till Israel:) “Om ni – alltefter omständigheterna – (med) en hörsägen må lyssna till Herren er Guds röst (för) att vakta och göra alla Hans bud ... skall Herren er Gud ge/sätta dig uppöver alla jordens nationer. ... Om du – alltefter omständigheterna – ej må lyssna till Herren din Guds röst (för) att vakta och göra alla Hans bud ... skall alla de här förbannelserna komma emot dig och ‘ta ner’/inta dig.” (5 Mos 28:1b,15, Grekiska GT)
(Psalmisten sade till Herren:) “Jag har välkomnat Dina bud över/’mer än’ guld.” (Ps 119:127a, Grekiska GT)
Som/då kungen Antiokos hörde de här utsagorna, var han vred (med) lidelse. (1 Mack 3:27)
Den Senare Uppenbarelsen:
(Jesus sade till Sina lärjungar:) “ ... Den fina säden, de här är rikets söner.” (Matt 13:38a)
(Jesus sade till en rik människa:) “Om du vill komma in i, in i livet, håll buden.” (Matt 19:17b)
(Jesus sade till fariseerna och de skriftlärda:) “Då ni har låtit Guds bud vara, ’får makt över’/omfattar ni människornas tradition.” (Mark 7:8)
Aposteln, den åttonde och en av de sju:
Prästledarna rådgjorde, för att de och/också måtte döda Lasaros, eftersom många av judarna, på grund av honom, (hela tiden) drog sig tillbaka och (hela tiden) trodde in i Jesus. (Joh 12:10-11)
(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Ett nytt bud ger Jag er, för att ni må välkomna varandra, helt och hållet som Jag har välkomnat er, för att och/också ni må välkomna varandra.” (Joh 13:34)
(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Om – alltefter omständigheterna – ni må välkomna Mig, må ni hålla (P66,א,*א) Mina bud. Och Jag skall fråga Fadern, och Han skall ge er en Annan, En som är kallad till sidan av (er), för att Den må vara i sällskap med er in i (den kommande) tidsåldern, sanningens Ande, som utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ inte förmår att ta.” (Joh 14:15-17a)
(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Den som har Mina bud och håller dem, den där är den som välkomnar Mig. Men den som välkomnar Mig skall välkomnas av Min Fader. Och Jag skall välkomna honom och göra Mig själv tydlig för honom.” (Joh 14:21)
(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Helt och hållet som Fadern har välkomnat Mig, har och/också Jag välkomnat er. Stanna i välkomnandet, (i) Mitt (välkomnande). Om – alltefter omständigheterna – ni må hålla Mina bud, stanna i Mitt välkomnande, helt och hållet som och/också (א,*א) Jag har hållit (och håller) Min Faders, Mina (א*) bud, och stannar i Hans välkomnande.” (Joh 15:9-10)
(Jesus sade till Sina lärjungar:) "Dra er till minnes utsagan som Jag talade till er: 'En slav är inte större (än) sin herre.' Om de har förföljt Mig, skall de och/också förfölja er." (Joh 15:20a)
(Johannes) var vittne om Guds utsaga och Jesu Kristi vittnesmål, så många ting som han skådade. (Upp 1:2)
Jag blev/framträdde i/på den ö som kallas Patmos på grund av Guds utsaga och på grund av (א,*א) Jesu vittnesmål. (Upp 1:9b)
Jag säger till er, resten i Tyatira, så många som inte har den här läran, ’vilka som än’/som inte har fått kunskap om motståndarens djup (א,*א), som de säger – Jag skall (א,*א) inte kasta/lägga en/någon annan tyngd emot er. (Upp 2:24)
Dra dig * (א,*א) till minnes hur du har tagit (och tar) och (hur du) hörde och håll (det) och ändra sinne. (Upp 3:3a, ”Sardes”)
När Den öppnade det femte sigillet, skådade jag nedanför offeraltaret själarna av de människor (א,* א) som hade varit (och var) slaktade på grund av Guds utsaga och på grund av det vittnesmål som de (hela tiden) hade. (Upp 6:9)
Resten av människorna, som inte dödades i de här deras (P47, א,* א) slag, ändrade inte heller sinne ’ut ur’/’till följd av’ sina händers gärningar. (Upp 9:20a)
När (de två vittnena) – alltefter omständigheterna – må ha avslutat sitt vittnesmål, skall det lilla vilda djuret, som då (א*) stiger upp ut ur avgrunden, ’göra krig i sällskap med’/’föra krig mot’ dem och besegra dem och döda dem. (Upp 11:7)
Och resten ’blev i fruktan’ (א,* א)/fruktade och gav härlighetsglans till himlens Gud (för att hedra Honom). (Upp 11:13b)
Och nationerna var vreda, och/men Din vrede kom och den lägliga tiden för de döda (kropparna) att dömas. (Upp 11:18a)
Och skåda, en eldfärgad stor drake, som hade sju huvuden och tio horn och emot sina huvuden sju diadem. (Upp 12:3b)
Och hon födde fram en son, en (kvinnlig) (P47, א,* א) manlig, som står i begrepp att vara en herde för alla nationerna i/med en käpp av järn. (Upp 12:5a)
Exegeter, evangelister med flera:
Den vita skaran växte: måsar trutar i dräkt av segelduk från döda skepp men fläckad av förbjudna kusters rökar. Alarm, alarm kring avfall från en skuta! De trängdes tätt och bildade ett flaggspel som signalerade "ett byte här". ... Men i sin forntid färdas Väinämöinen på havsvidd gnistrande i forntidsljus. Han rider. Hästens hovar blir ej våta. ... Då reser sig Den Andre med sin galdr och pilen flyr vidöppet seende med sång i fjärden som ett fågelsträck. En död sekund när hästen styvnar tvärt och remnar över vattenlinjen som ett blåmoln under åskans känselspröt. Och Väinämöinen störtar tungt i havet (ett brandsegel som väderstrecken spänner). Alarm alarm bland måsarna vid fallet! På samma sätt med den som utan ängslan förhäxad står mitt i sin lyckas tavla med elva sädeskärvar bugande. ... Vinden cyklar genom löven fridfullt. Då trummar åskan dovt mot horisonten (som buffelhjorden flyktar i sin rök). En skuggas näve knuter sig i trädet och störtar honom nu som står förhäxad mitt i sin lyckas bild där kvällens himmel syns glöda bak en vildsvinsmask av skyar. ... Och skuggan samlar sig och blir en flodvåg, en flodvåg mörk med måsar ridande. Och babordshjärtat fräser i en bränning. Död och förnyelse när vågen kommer. ... (Förnyelsen är krafters sammanhang mer gåtfulla än ålens vandringar.) ... Och redan lyfter örnen. (Tomas Tranströmer "Sång" s 23-27)
Vintern och våren 1930 reste (min far) Aron, tillsammans med sin kamrat Helmer Pettersson, ut som evangelist. Deras missionsfält var främst södra Dalarna, de besäkte olika platser, höll väckelsemöten och försökte förmå människor till omvändelse. Arons roll tycks främst ha varit sångarens men att han också predikade, därom vittnar ett långt brev till (sin älskade) Nellie poststämplat Rosshyttan 21 februari 1930: "I går kväll var det hårt. Jag hade fått text i Joh. 1:43 'Följ mig' och måste därvid hålla fram vad det kostar att följa Jesus: synderna, vännerna, hjärtat, min egen vilja, ja livet, det egna; samt vad det kostar att tjäna Satan. ... Satan var så vred, att jag trodde han skulle taga anden ifrån mig och Helmer fortsatte sedan med 2 Kor. 6:1-2, understrykande det hela." (Josef Rydén "Fliten och fromheten" s 49-50)
Att det i v. 5 omnämda gossebarnet är Kristus, derom kan intet tvifvel vara. Att qvinnans öfriga barn kan beteckna de troende, det säges i denna vers (12:17). Med qvinnan kan då icke förstås något annat än det gammaltestamentliga troende Israel. Ur detta folk har Kristus framgått; från det samma har äfvenden kristna församlingen sitt ursprung. Det kan väl derför sägas vara moder så väl till Kristus som till den kristna församlingen. (P. Waldenström ”Nya Testamentet” s 651)
Tro inte, ni få utvalda Jesu efterföljare, att den onde låter bli att fresta och förfölja er, för hans vrede är förskräcklig mot dem som älskar Jesus och tror på honom och offrar sig för Jesu namns skull. (Lars Levi Laestadius Samlade predikningar I" s 272 i predikan 1858 över Matt 23:34-39)
(Djefwulen) kommer icke framwältrande i någon hiskelig och swart skepnad eller säger: jag är satan, wakta dig för mig; utan han smyger fram såsom en orm och pryder sig på det allraskönaste med Guds ord och namn, ja, förebär just Skriften och de språk, som wi bruka och hålla kära, och hwarpå wi bygga, och låter derjemte påskina ett stort allwar och stor andakt, alldeles såsom en trogen, from predikant, som icke söker annat, än Guds ära och själarnas salighet. ... I dag angriper (djefwulen) en artikel, i morgon en annan, såsom han redan nu är framme med sina förebud, genom hwilka han åter will ansätta Christi Gudom och äfwen de dödas uppståndelse m.m. Detta är nu sådana anlopp, hwarmed han angriper hela christenheten. Det är sannerligen af nöden, att hwar och en här är waken och omtänksam ... ty Skriften kan icke wara emot sig sjelf eller emot någon enda trosartikel, om än något i ditt hufwud synes strida emot hwartannat och icke passa tillhopa. ... Det är nu ett djefwulens bedrägliga och listiga anlopp, när man föregifwer och fordrar, att man för enighetens skull skall något gifwa efter och hålla willfarelsen till godo; ty dermed söker (djefwulen) att listigt föra oss från Ordet. Gilla wi sådant, blifwa wi ense om den saken, så har han redan wunnit insteg och, om man wikit en fingersbredd för honom, straxt tagit en hel aln, och har sålunda snart hela fältet inne. ... Är du så försumlig, att (djefwulen) tager detta stycket, nemligen Ordet, ifrån dig, så har du förlorat allt och finns icke råd eller hjelp mera. Ty det förnämsta är borta, hwarförutan intet godt lefwerne eller något, som du förmår, gäller eller består inför Gud. ... Han har i sinnet att plundra dig på allt, hwad du eger. Derföre duger det icke här att skämta eller wara säker. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra Delen" s 489-491,493 i kommentar till Ef 6:10-17)
Sångarna:
Mörksens förste stiger ned, Hotande och vred; Han rustar sig förvisst Med våld och arga list: Likväl vi oss ej frukte. ... Och vore verlden än så stor Och full av mörksens härar, Dock, när ibland oss Herren bor, Platt intet oss förfärar. Verldens förste är ju dömd, Och hans kraft är tömd. (M Luther-JO Wallin: Psalm 124:1b,3a; jfr Psalmer och Sånger 237:1b,3a)
Egna kommentarer och funderingar:
Angående “Jesu vittnesmål”, se Upp 1:2.
Och i/genom det här har vi kunskap, att vi har (och har haft) kunskap om Honom, om vi – alltefter omständigheterna – må vakta/’slå vakt om’ (א*) Hans bud. (1 Joh 2:3)
Vad vi – om alltefter omständigheterna – må begära, tar vi från Honom, eftersom vi må (א,*א,A) hålla (fast vid) Hans bud(pluralis), och (eftersom) vi gör de behagliga tingen inför Hans ögon. (1 Joh 3:22)
Det här är Guds välkomnande, för att vi må hålla Hans bud, och Hans bud är inte tunga. (1 Joh 5:3)
Ytterligare studier: 5 Mos 11:1; 26:18-19; Rom 8:29; Joh 16:2; 1 Joh 3:9,23; 5:10; Upp 13:7; 14:12; 19:10; 20:4.
(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-17; 2012-07-07; 2015-06-07; slutlig version 2018-08-06)
Till sidans topp12:18 (13:1a) Och han stod emot havets sand.
Ord för ord (7 ord i den grekiska texten): Och (han)-stod emot '-en sand'/sanden '-ets havs'/havets.
1883: Och han stod vid hafvets strand.
1541(1703): Och han stod på hafsens sand.
LT 1974: Draken ställde sig och väntade där på havsstranden.
Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):
(Herren sade till Abram:) “Jag skall göra din säd som jordens sand.” (1 Mos 13:16a, Grekiska GT)
(Herren sade till Abraham:) “Din säd (skall vara) ... som sanden till sidan av havets läpp/rand. Och din säd skall ärva de fientligas städer.” (1 Mos 22:17b, Grekiska GT)
(Profeten sade till Israel:) “Om folket Israel – alltefter omständigheterna – må bli som havets sand, skall (endast) deras kvarleva räddas.” (Jes 10:22a, Grekiska GT)
(Herren sade till profeten:) “Antalet av Israels söner var (hela tiden) som havets sand, som inte kommer att (kunna) mätas ut/upp, inte eller räknas ihop antalet ut ur/av.” (Hos 1:10a, Grekiska GT)
Den mycket/månghövdade påblandade/uppblandade (folkmassan) kom tillsammans med (assyrierna) som gräshoppa/gräshoppor och som jordens sand. (Judit 2:20a)
Egyptens kungs många förmågor församlade sig som sanden till sidan av havets läpp/rand. (1 Mack 11:1a)
(Jesus, Syraks son, sade:) “Vem har räknat ihop antalet ut ur/av havs sand?” (Syr 1:2a)
Den Senare Uppenbarelsen:
(Jesus sade:) “'Varje den'/’var och en’ som hör ‘de här’/dessa Mina utsagor och ej gör dem kommer att vara lik en dåraktig man, vem som än byggde sin bostad emot sanden. Och vätan steg ned, och floderna kom och * (א*) skar/slog i riktning mot den där bostaden, och den föll, och dess fallande var (hela tiden) stort. (Matt 7:26-27)
(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Den som – alltefter omständigheterna – må få en av de här små som tror in i Mig att snava, det ‘för tillsammans’/’är till fördel’ för honom ’för att’/att en övre kvarnsten må hängas runt omkring hans hals, och han må drunkna i ’havets pelag’/’öppna havet’.” (Matt 18:6)
Egna kommentarer och funderingar:
Till följd av min översättning av “epi tên ammon” (”emot sanden”) i Matt 7:26, använder jag samma översättning av detta uttryck här. I ljuset av GT måste vi skilja ”havets sand” från ”jordens sand” eller ”sanden till sidan av havets rand”. Draken ”emot havets sand” har ingen makt över ”jordens sand” = Abrahams säd.
Paulus sade till de troende i Rom: "Jesaja utropar över Israel: ‘Om – alltefter omständigheterna – antalet av Israels söner må vara som havets sand, skall (endast) återstoden räddas.” (Rom 9:27)
(Från Abraham har avkomlingar somnat) tallös/tallösa som sanden till sidan av havets läppe/rand. (Hebr 11:12b)
Grekiska ord:
ammos (sand) (i NT + exempel i GT) 1 Mos 13:16; 22:17; Jes 10:22; Dan 3:36; Judit 2:20; 1 Mack 11:1; Syr 1:2; Matt 7:26; Rom 9:27; Hebr 11:12; Upp 12:18 – Syr 18:10; 22:15; Asarjas bön v 13; Upp 20:8.
Ytterligare studier: 1 Mos 41:49; Josua 11:4; Dom 7:12; 1 Sam 13:5; 2 Sam 17:11; 1 Kung 4:20,29; Job 6:3; Jer 15:8; 33:22; Upp 21:1.
(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-17; 2012-07-07; 2015-06-08; slutlig version 2018-08-06)
Tillbaka till Start