Till kapitellistan

Elfte kapitlet
snabbnavigation till verserna:
1a | 1b | 2a | 2b | 3 | 4 | 5 | 6a | 6b | 7 | 8 | 9 | 10a | 10b | 11a | 11b | 12a | 12b | 13a | 13b | 14 | 15a | 15b | 16 | 17 | 18a | 18ba | 18bb | 19a | 19b


11:1a Och det gavs mig ett vassrör likt en käpp, som sade:

Ord för ord (7 ord i den grekiska texten): Och (det)-gavs mig (ett)-vassrör likt (en)-käpp sägande:


1883: Och mig vardt gifvet ett rör, likt en staf, och mig vardt sagdt:

1541(1703): Och mig wardt fången en rö såsom en käpp, och mig wardt sagdt:

LT 1974: Nu fick jag en måttstock och blev ombedd ...


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Skåda en man ... och i hans hand ... ett mätvassrör, och han stod uppå/vid (templets) port. (Hes 40:3b, Grekiska GT)

(Profeten sade till Herren:) “Var en herde för Ditt folk i/med Din käpp.” (Mika 7:14a, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

Då (Johannes Döparens lärjungar) gick, började Jesus säga (till) folkskarorna (med) anledning av Johannes: "Vad kom ni ut in i det ödelagda (området) (för) att betrakta? Ett vassrör som rör sig ’fram och tillbaka’/’hit och dit’ av en vind?" (Matt 11:7)

Då (soldaterna) hade flätat en krona ut ur/av törnen, satte de (den) uppå, uppå (Jesu) huvud och ett vassrör i Hans rätta/högra hand, och då de hade fallit ner på sina knän framför Honom, ’skojade ... med’/hånade de Honom och sade: ”Fröjda Dig, judarnas (א,* א, A) kung!” Och de ... tog vassröret och smällde ('hela tiden'/'gång på gång') till ‘in i’/emot Hans huvud. (Matt 27:29-30)

(Jesus) kom med ett budskap (till de tolv) vid sidan av, för att de ej måtte lyfta/’ta med sig’ något ’in i’/till en väg/resa, ’om ej’/utom endast en käpp. (Mark 6:8a)

Då en viss (person) hade sprungit och fyllt en svamp (med) surt vin, och hade satt den runt omkring ett vassrör, gav han den (‘hela tiden’/’gång på gång’) till (Jesus) att dricka. (Mark 15:36a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus sade till Nikodemos:) " Anden blåser varest/där den vill, och du hör dess röst. Du vet emellertid inte varifrån den kommer och var/vart den drar sig tillbaka. På det här sättet är ’varje den’/’var och en’ som har avlats (och avlas) ut ur vattnet (א,*א) och Anden." (Joh 3:8)

Han skall vara en herde för dem i/med en käpp av järn, som det krossas kärlen/kärl av en krukmakare, som och/också Jag har tagit (och tar) (rättslig myndighet) från sidan av Min Fader. (Upp 2:27-28a)


Hembygdens predikan:

Domprosten Farrar berättar i en av sina skrifter följande judiska legend: Vid utgången ur Egypten under Mose medtogo Israels barn en flöjt, bestående av ett enkelt vassrör. Med denna flöjt eller rörpipa plägade folket sammankallas inför Herren i tabernaklet i öknen. Städse hölls denna rörpipa i stor ära såsom ett minne från deras träldom i Egypten och härliga förlossning. Men Israel kom till ro i Kanans land; det blev ett mäktigt folk med konungar och tempel. Icke kunde väl nu den lysande tempelförsamlingen sammankallas med en rörpipa! Därför lät konungen överdraga henne med ett hölje av guld; endast förstås till ”Guds ära”! Men o ve! Nu hade rörpipans av naturen lätt vibrerande väggar blivit för stela genom guldomhöljet, och hon var stum, vem som än blåste i henne. Därefter förvarades hon i templet blott såsom ett minne av vad hon fordom varit. Då det emellertid kändes svårt för folket att lämna rörpipan med sina heliga minnen åt sitt öde, så beslöt man att försöka återföra ljudet i henne. Men vilka visa och vilka guldsmeder som än rådfrågades, så återstod till slut intet annat än att borttaga guldet och återställa henne i sitt enkla, nakna skick. Och nu återgav hon ljudet lika rent och tydligt som förut. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Pilgrims tillfälliga betraktelser s 252-253; Rörpipan eller ”Lovet och vad som tystar det”)


Exegeter, evangelister med flera:

“Det gavs mig ... som sade ...” Den grekiska konstruktionen är underlig, ty placeringen av presens participet får det att verka modifiera substantivet framför det, vilket skulle betyda att (käppen) utförde ”sägandets” handling, när tydligen talaren är den himlamakt som hela tiden har talat. (J. Massyngberde Ford "Revelation" s 168)


Egna kommentarer och funderingar:

Ett alternativ till slutsatsen ovan är att se vassröret som något som kan tala. Detta är möjligt, om vi studerar texten i ljuset av Matt 11:7, där ett vassrör jämförs med en människa, här Johannes Döparen. Denna människa var mer än en profet men inte lik ett vassrör. Å andra sidan är en människa som är född av Anden lik vinden/Anden/vassröret som ”du inte vet varifrån det kommer och var/vart den drar sig tillbaka” (Joh 3:8). Jämför också med Dom 9:8-15 där olika träd talar med varandra.


Grekiska ord:

kalamos (vassrör) (i NT + exempel i GT) Hes 40:3; Matt 11:7; 27:30; Mark 15:36; Upp 11:1 – 2 Mos 30:23; 1 Kung 14:15; Job 40:16(21); Ps 45:1(2); Jes 42:3; Hes 40:5-8; 42:16-18,20; Matt 12:20; Mark 15:19; Luk 7:24; 3 Joh v 13; Upp 21:15-16.


Ytterligare studier:

2 Kung 4:29; Hes 41:8; 42:16-19; Sak 2:1; Matt 10:10; 27:48; Luk 9:3; Upp 12:5; 19:15.


Marko Jauhiainen "The Measuring of the Sanctuary Reconsidered (Rev 11,1-2)"; Biblica 83 (2002): 507-526.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-11; 2012-07-05; 2015-04-05)

Till sidans topp

11:1b Res dig upp och mät Guds tempel och offeraltaret och de som ’kastar sig ner’ i/vid det.

Ord för ord (15 ord i den grekiska texten): res-(dig)-upp och mät '-et tempel'/templet '-ens guds'/Guds och '-t offeraltare'/offeraltaret och de '(kyssande-i-riktning-mot')/'kastande-sig ner' i/vid det.


1883: Stå upp och mät Guds tempel och altaret och dem, som tillbedja där inne.

1541(1703): Statt upp, och mät Guds tempel och altare, och de som tillbedja derinne.

LT 1974: ... att gå och mäta Guds tempel med den inre förgården, där altaret står, samt att räkna antalet tillbedjare.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren sade till Mose:) “Om – alltefter omständigheterna – det/något i antalet (av nötkreaturen och fåren) må komma inunder käppen, skall tiondelen vara helig åt Herren.” (3 Mos 27:32b, Grekiska GT)

(David sade till Herren:) “Alla nationernas ätter kommer att kasta sig ner inför, inför Dina ögon.” (Ps 22:27b eller 22:28b, Grekiska GT)

(David sade till Herren:) "Alla nationerna så många som Du har gjort skall anlända och kasta sig ner inför, inför Dina ögon, Herre." (Ps 86:9a, Grekiska GT)

(Psalmisten sade:) “Kasta er ner inför (Herren) (för att hedra Honom), alla Hans budbärare.” (Ps 97:7b, Grekiska GT)

(Profeten sade:) “Uppå/vid ytterdörrarna av/till Herrens tempel, ‘uppåt mitt’/mellan förgården och ‘uppåt mitt’/- offeraltaret, (är) som/omkring tjugo män (med) sina baksidor (vända) i riktning mot Herrens tempel och sina ansikten ’i motsats till’/’mitt emot’. Och de här kastar sig ner inför solen (för att hedra den). (Hes 8:16b, Grekiska GT)

(En man mäter templets olika delar med ett vassrör) (Hes 40:5 – 42:20)

De här är offeraltarets mått i en aln av och/nämligen en brottares aln. (Hes 43:13a, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

Siare från uppstickanden/öster blev till sidan av in i (ett vanärat) Jerosolyma/Jerusalem och sade: “Var är Den som har fötts fram, en judarnas kung? Ty vi har skådat Hans stjärna i uppstickandet/öster, och vi har kommit (för) att kasta oss ner inför Honom (för att hedra Honom).” (Matt 2:1b-2)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Döm ej för att ni ej må dömas. Ty i/med vilket domsutslag ni dömer, skall ni dömas. Och i/med vilket mått ni mäter, skall det mätas åt er. Men varför ser du halmstrået, det i din broders öga, men inte ‘förstår ... helt och hållet’/observerar träbjälken i ditt öga?” (Matt 7:1-3)

(Jesus sade till de skriftlärda och fariseerna:) ”Emot er må komma varje/allt rättfärdigt blod som är uthällt/utgjutet uppå jorden från den rättfärdige Abels blod ända till Sakarias * (א*) blod, (honom) som ni mördade mellantid/mellan templet och offeraltaret.” (Matt 23:35)

(Två vittnen sade: “Jesus) yttrade: ‘Jag förmår lösa ner/upp Guds tempel och bygga det (א,* א) genom/under tre dagar.’” (Matt 26:61)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “I/med vad/det mått ni mäter, skall det mätas åt er och det skall sättas/läggas till för er.” (Mark 4:24b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Jesus svarade och talade till (judarna): "Lös upp det här templet, och Jag skall resa upp det i/på tre dagar." Judarna talade så: "Fyrtiosex år har det här templet byggts, och Du skall resa upp det i/på tre dagar?" Men Den där sade (det) med anledning av sin kropps tempel. När Han så var ’rest upp’/upprest ut ur döda (kroppar), kom Hans lärjungar ihåg att Han (‘hela tiden’/’gång på gång’) hade sagt det här. Och de trodde (på) skriften och (på) den utsaga som Jesus hade talat. (Joh 2:19-22)

(Jesus sade till kvinnan:) ”En stund kommer emellertid, och den är nu, när de sanna ’nerkastarna’ skall kasta sig ner inför Fadern (för att hedra Honom) i ande och sanning. Ty Fadern söker (förvisso) och/också av sådant slag dem som (i tillbedjan) kastar sig ner (vända i riktning mot Honom). Gud (är) ande, och de som kastar sig ner * (א*) måste kasta sig ner i sannings (א*) ande.” (Joh 4:23-24)

(Det) var (hela tiden) några greker ut ur/av dem som steg upp, för att de måtte kasta sig ner i/vid högtiden. (Joh 12:20)

De tjugofyra äldste skall och/också (א,* א) falla/’falla ner’ inför Dens ögon som sitter uppå tronen, och de skall kasta sig ner inför Den som lever in i (de kommande) tidsåldrarnas (kommande) tidsåldrar (för att hedra Honom). Amen (א,* א). (Upp 4:10a)

Och de äldste föll/’sjönk ner’, och de kastade sig ner. (Upp 5:14b)

(De äldste och de fyra levande varelserna) föll/’föll ner’ emot/på sina ansikten inför ‘tronens ögon’/tronen och kastade sig ner inför Gud (för att hedra Honom). (Upp 7:11b)

(De som är höljda i de vita dräkterna) ... tjänar (Gud) dag och natt i Hans tempel. (Upp 7:15a)


Exegeter, evangelister med flera:

Tankegången hos Paulus är denna. De kristna är inneslutna i Kristus. De är införda i Kristi verklighet, inbyggda i hans tempel och lemmar i hans lekamen. De har del i Jesu uppståndelseliv. (Gösta Sandberg ”Om livets Ord tala vi” s 187-188 i kommentar till 1 Kor 15:12-21)

Med Guds tempel måste vi i vår text förstå ett symboliskt uttryck för Guds församling, som ju i Nya testamentet åter och åter kallas för Guds andliga tempelbyggnad (1 Kor 3:16 – 2 Kor 6:16 – Ef 3:21f. – Hebr 3:6 – 1 Petr 2:5). (Olaf Moe "Johannes Uppenbarelse" s 173)

Under den nyss tilländalupna dagen hade rådsherrarna frågat kejsaren om han hade något att invända mot att de reste honom ett tempel på Roms heliga berg. Men Augustus hade inte genast lämnat sitt bifall. Han visste inte om det vore gudarna behagligt, att han ägde ett tempel vid sidan av deras, och han hade svarat, att han först genom ett nattligt offer till sin genius ville utforska de odödligas vilja i denna sak. ... Den gamla sibyllan ... reste sig från sin plats på klippranden och gick fram ibland människorna. ... Väldig och vördnadsbjudande skred hon fram till kejsaren. ... Hon uttalade ord, som hon tycktes läsa uppe bland stjärnorna: ”På Kapitoliums höjd skall världsförnyaren dyrkas, Krist eller Antikrist, men icke bräckliga mänskor.” När hon hade sagt detta, skred hon bort mellan de skräckslagna männen och gick långsamt nedför bergshöjden och försvann. Men Augustus lät nästa dag strängeligen förbjuda folket att resa honom något tempel på Kapitolium. I dess ställe byggde han där en helgedom åt det nyfödda gudabarnet och kallade den himmelens altare. (Selma Lagerlöf ”Kejsarens syn” s 11-16)

En annan egendomlig person, som ibland dök upp, var "Jerusalems tempel". Han hette egentligen Magnus Karlsson, hörde hemma i Asa och hade en gång i tiden varit möbelsnickare. Nu drog han på en liten trehjulig kärra omkring med en kuriös, av honom själv tillverkad och med pelare, torn och tinnar prydd "möbel", som han kallade Nådastolen. Den skulle föreställa Jerusalems tempel. I templets många lådor, fack och prång förvarade han hundratals små hoprullade pappersblad, fullskrivna med psalmverser och bibelord, de senare mestadels hämtade ur Uppenbarelseboken. När han nu stannade till på en gård eller gata, samlades snart en hop skådelystna. Då öppnade han templet, tog ur en låda fram en pappersrulle, vecklade upp den och läste med halvhög stämma vad där stod. Han kunde alla sina texter utantill och stod under läsningen orörlig, hade huvudet blottat och ögonen slutna. Så rullade han ihop papperet, lade det varsamt på sin plats och drog ur ett annat fack ut en ny rulle, vars budskap han delgav publiken. Ofta beledsagade han läsningen med ett: "Det är sant, för det står i bibelen." Att så vandra omkring bland människorna och läsa Guds ord var hans speciella mission, och detta uppdrag sade han sig ha fått genom andeuppenbarelöse. Då han dröjt kvar en stund, låste han igen sitt tempel, fattade kärrans handtag och knogade vidare till nästa gård. Hans uppträdande var så stilla och oförargligt, att ingen, så vitt jag minns, utsatte honom för begabberi. Driven av en inre röst drog han land och rike omkring med sitt budskap. Nu (år 1950) är den gamle vandringsmannen för länge sedan borta och hans tempel likaså. Det hade varit värt att räddas åt eftervärlden. (P.G. Vejde "Växjö på 1890-talet - Några minnesbilder" s 255-256)

Wi hafva, som du wet, warit på Nissafors, sedan I resten till Staden (Jönköping). Hjalmar och Cecilia hafva så nätta, trefliga rum, och det war så roligt att helsa på dem der. . . . Ett litet lusthus på en kulle wid Nissan åt norr, "Salomos tempel", besökte Hjalmar och jag tisdags morgon den 7de September (1875); på eftermiddagen rodde Bokhållare Thorell i en liten wacker båt Mamma, Hjalmar, Cecilia, Maria och Håkan till "Salomos tempel", hvarest de drucko saft. (Håkan Sjögren "Brev till dottern Emeli 1875-10-05" s 26)

Den 5 december 1613 klockan 6.22 förmiddagen fick (runforskaren Johan Bureus) en uppenbarelse i Tuna i Dalarna, där han befann sig på resa med sin forne elev Gustav II Adolf; exakt vad han upplevde har han inte anförtrott eftervärlden, men det hade att göra med vissa data beträffande världens yttersta tid. Uppenbarelsen ledde honom in på mångåriga kryptiska studier där vilddjurets tal i Uppenbarelseboken och profeten Hesekiels uppgifter om måtten på Israels tempel spelade en viktig roll vid sidan av diverse astrologiska beräkningar och bokstävernas talvärden i vissa heliga ord, och allt det där har han lagt fram bland annat i en konstig bok med titeln Nordlandalejonsens Rytande, där det meddelas att år 1647 kommer den första domen och tusenårsriket inträder, men 1673 inträffar Kristi sista tillkommelse och den yttersta domen. (Alf Henrikson "Svensk historia II" s 897)

Wi måste smyga oss under denna hönans wingar, Matth. 23:37, och icke flyga ut i egen tros förmätenhet; eljest äter gladan snart upp oss. Wår salighet får icke bestå i wår egen rättfärdighet, uton såsom jag ofta sagt, i sjelfwa Christi egen rättfärdighet, som för oss är utbredd till ett tabernakel och skylande wingar. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 116 i kommentar till Tit 3:4-7)


Sångarna:

Ut ifrån mig själv och världen, Med en längtan djup och from, Vill jag ställa pilgrimsfärden Upp till korsets helgedom. Och där vill jag stilla bida För att djupare få se, Huru Jesus måste lida Hela mänsklighetens ve. (E Bergkvist: Förbundstoner 1911 nr 76:1)


Grekiska ord:

metreô (mäta) (i NT + exempel i GT) Matt 7:2; Mark 4:24; Upp 11:1 – 2 Mos 16:18; Jes 40:12; Luk 6:38; 2 Kor 10:12; Upp 11:2; 21:15-17.


Ytterligare studier:

Sak 2:2; Luk 6:37; 11:51; Upp 14:18; 21:15-16.


Marko Jauhiainen "The Measuring of the Sanctuary Reconsidered (Rev 11,1-2)"; Biblica 83 (2002): 507-526.

M. Ottosson "Tempel och palats i Jerusalem och Beth Shan"; Svensk Exegetisk Årsbok 41/42 (1976/1977): 166-178.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-11; 2012-07-05; 2015-04-05)

Till sidans topp

11:2a Och gården, den ‘inifrån/inre (א,* א) av templet, kasta/för ut (den/'de som är där') innanför (א*) och du må ej mäta den ...

Ord för ord (13 ord i den grekiska texten): och '-en gård'/gården den inifrån (av)-'-et tempel'/templet kasta-ut innanför och ej den må-(du)-mäta


1883: Men utelämna den gård, som ligger utanför templet, och mät honom icke ...

1541(1703): Men den inra choren af templet kasta ut, och mät honom intet ...

LT 1974: Men jag blev tillsagd: ”Mät inte den yttre förgården ...


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Och det blev/hände’ vid den tid då (budbärarna) ledde/förde ut (Lot och hans kvinna och hans båda döttrar) utanför (staden). (1 Mos 19:17a)

Herren talade i riktning mot Mose: ”Du skall allaredan skåda (de ting) som Jag skall göra (med) Faraoh, ty i/med mäktig hand skall han skicka ut dem, och i/med en hög/upphöjd arm skall han kasta ut dem ut ur ’sin jord’/’sitt land’.” (2 Mos 6:1, Grekiska GT)

(Prästen) skall kasta ut (stenarna med spetälska) utanför staden in i en oren plats. (3 Mos 14:40b, Grekiska GT)

I en mitt av (templets) hus inifrån/inuti, där (gav/placerade) David Herrens förbundskista/förbundsark. (1 Kung 6:19b, Grekiska GT)

Inifrån/inuti belade (Salomo Guds hus) med guld, (med) ren guldmetall. (2 Krön 3:4b, Grekiska GT)

Prästerna kom in i Herrens hus innanför (för) att luttra/rena (det), och de kastade ut varje orenhet som hade funnits/hittats i Herrens hus och (kastade det) in i/på gården av Herrens hus. Och leviterna tog emot (det) (för) att kasta ut (det) utanför in/ner i Kidrons ström. (2 Krön 29:16, Grekiska GT)

(Herren sade till Israel:) “Jag skall leda er igenom/fram inunder Min käpp, och Jag skall leda er in i (förbundet) i ett antal.” (Hes 20:37, Grekiska GT)

(Mannen som mätte templets olika delar) mätte alltigenom/ut gården. (Hes 40:47a, Grekiska GT)

År 153 ... 'ordnades på'/beordrades (det) att ta ’helt och hållet för sig själva’/ner muren av/till de heligas inre gård. (Men arbetet fullbordades inte.) (1 Mack 9:54a)

(Den utländske kungen skrev till judarna:) ”Låt så många som står i skuld till (det) kungliga och varje angelägenhet/affärsförbindelse (och som) – om alltefter omständigheterna – må fly in i templet i Jerusalem och i alla dess gränsområden vara ’lösta upp från’/befriade.” (1 Mack 10:43a)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade:) “Hycklare, kasta/tag först ut träbjälken ut ur ditt öga. Då kommer du och/nämligen att se igenom (för) att (kunna) kasta/ta ut halmstrået ut ur din broders öga. (Matt 7:5)

(Jesus sade till de som följde Honom:) “Rikets söner skall komma (א*) ut in i det yttre mörkret.” (Matt 8:12a)

(Jesus sade till de tolv:) "Varje/’var och en’ vem som än kommer att bekänna i/med Mig framför männniskorna, kommer och/också Jag att bekänna i/med honom framför Min Fader, Den (som är) i himlar (P19, א,* א) ." (Matt 10:32)

Och Jesus kom in i, in i helgedomen och Han kastade/drev ut alla de som sålde och köpte i helgedomen. (Matt 21:12a)

(Jesus sade:) ”Ve er, skriftlärda och fariseer, hycklare, eftersom ni gör bägaren och det lilla fatet rent det/- utifrån … men inifrån är ni uppfyllda av hyckleri och laglöshet.” (Matt 23:25a,28b)

Jesus sade till Sina lärjungar:) “Om de där dagarna (av stort betryck) ej stympades, räddades – alltefter omständigheterna – ’inte varje/allt’/inget kött, men på grund av de utvalda skall de där dagarna stympas.” (Matt 24:22)

Petrus följde (hela tiden) Jesus * (א,*א) fjärran ifrån ända till prästledarens gård, och då han hade kommit ’in i’/in innanför satt han (hela tiden) i sällskap med roddarna/tjänarna (för) att skåda slutet. (Matt 26:58)

Petrus hade följt (Jesus) ’fjärran ifrån’/’på avstånd’, ända till innanför in i prästledarens gård. (Mark 14:54a)

De satte (’hela tiden’/’gång på gång’) enligt/’dag för’ dag (mannen som hade varit lam ut ur sin moders underliv) i riktning mot den helgedomens dörr, den som sägs/kallas ’Läglig stund’ … Då han hade skådat att Petrus och Johannes stod i begrepp att träda in i, in i helgedomen, frågade/bad han (’hela tiden’/’gång på gång’) att (få) ta en allmosa. (Apg 3:2b-3)

Då Petrus hade kastat/fört ut alla utanför, och då han hade satt/böjt knäna, bad han (till Herren). (Apg 9:40a)

(Man kom med ett budskap) till fångvaktaren att (han skulle) hålla (Paulus och Silas) säkert/’i säkert förvar’. Då han hade tagit/fått ett budskap av sådant slag ... kastade han dem in i ‘den inre vakten’/’det inre fängsliga förvaret’. (Apg 16:23b-24a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Då (Jesus) hade gjort ett gissel ut ur/av små rep, kastade/drev Han ut alla, ut ur helgedomen, både fåren och nötkreaturen. (Joh 2:15a)

(Jesus sade till judarna:) ”Varje (nation?) som Fadern ger Mig skall anlända i riktning mot Mig, och den som kommer i riktning mot Mig må Jag inte/förvisso ej kasta ut * (א*).” (Joh 6:37)

Prästledarna och fariseerna ledde/förde så tillsammans en rådsförsamling, och de sade (hela tiden): “Vad gör vi, eftersom Den här, Människan, gör många tecken? Om – alltefter omständigheterna – vi må låta honom vara på det här sättet, tror (א*) alla in i Honom, och romarna kommer att komma och lyfta/’ta bort’ och/både vår platsen och vår nation.” (Joh 11:47-48)

Nu är en dom av/över den här utsmyckningen/’utsmyckade världen’. Nu skall den här utsmyckningens/’utsmyckade världens’ ledare kastas ut utanför. (Joh 12:31)

Och efter åtta dagar var (Jesu) lärjungar åter innanför. (Joh 20:26a)

Han har gjort oss till ett rike, präster åt Sin Gud och Fader. (Upp 1:6a)

Den som segrar, (åt) honom (א*) skall Jag göra en pelare (i) (א*) Min Guds tempel, och den må inte/förvisso ej komma ut utanför * (א,* א). (Upp 3:12a, ”Filadelfia”)

Och de fyra levande varelserna, en, var och en (א,* א) av dem, de hade (hela tiden) (א,* א) sex vingar uppåt ‘i en ring från’/’runt omkring’ och inifrån är de fulla av ögon. (Upp 4:8a)

Res dig upp och mät Guds tempel och offeraltaret och de som ’kastar sig ner’ i/vid det. (Upp 11:1b)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

Det är en vanlig uppfattning inom den tidiga judendomen att templet återspeglade det himmelska. Templet var en slags modell för himlen. En del bibelutläggare tror att detta är förklaringen till att det himmelska i vissa texter framställs i flertal. I stället för himmel används himlar. I judiska apokalyptiska texter från vår tideräknings början talas det om tre himlar, fem himlar, sju himlar och tio himlar. Förmodligen är det förgårdarna i templet som gett upphov till dessa kosmologier. I den översta himlen, som motsvarar det allra heligaste i templet, finns Gud. Änglarnas motsvarighet i det jordiska templet är prästerna och den övriga tempelpersonalen. (Leif Carlsson ”Tröst och trots – Uppenbarelseboken” s 247-248 i kommentar till Upp 21:1-22:5)

Ordet (”naos”) förekommer som beteckning ... på judarnas tempel i Jerusalem, men då om Det allraheligaste och Det heliga. Det var de avdelningar dit bara präster hade tillgång, Luk 1:9,21,22. Vidare användes ”naos” om Jesu kropp som ett tempel, Joh. 2:19,21, och i den apostoliska förkunnelsen om församlingen som också är Kristi kropp, 2 Kor. 6:16; Ef. 2:21; 1 Kor. 3:16,17. (Studiebibeln V, s 659-660)

Med Guds tempel måste vi i vår text förstå ett symboliskt uttryck för Guds församling, som ju i Nya testamentet åter och åter kallas för Guds andliga tempelbyggnad (1 Kor 3:16 – 2 Kor 6:16 – Ef 3:21f. – Hebr 3:6 – 1 Petr 2:5). (Olaf Moe "Johannes Uppenbarelse" s 173)

Först i våra dagar (år 1858) hafva naturvetenskaperna hunnit den utveckling, att de låta afvinna sig äfven större praktiska resultater. Detta har alstrat ett eget stånd af vetenskapligt bildade män, som förut icke kunde finnas, ett slags "Portens proselyter", som i förgården till templet afvakta och emottaga hvad vetenskapens helige och öfverstepräster därinifrån kunna räcka dem. . . . De andar, som ägnat sig åt den rena vetenskapens dyrkan, hafva i alla tider varit få, men de äro icke färre nu än förr. De skulle vara talrikare, om ej sociala missförhållanden kväfde så många ädla frön i deras utveckling. Vi tro, att där en själ, mäktig af kärleken till vetenskapen i sig själf, gifves, där låta inga vinstgifvande spekulationer afhålla henne från sitt mål. Vi tro tvärtom, att mången af "Portens proselyter" blifvit magnetiskt dragen in i det allraheligaste af vetenskapens tempel att förstärka antalet af dess offerpräster. (Viktor Rydberg "Om vår tids påstådda materialism" s 459-460; Göteborgs Handelstidning 9 oktober 1858)

(Kyrkvaktarn) sätter nyckeln i det rostiga låset och öppnar den tunga dörren. En unken luft från vapenhuset slår honom i ansiktet; gammal instängd vinterluft som midsommarsolen icke fått värma upp. Brandredskapen hänger där och här står ett kvarglömt knävelspjut, en benbruten bänk, en kvast, en sönderslagen bild av den helige Stefan från katolska tiden. Detta är förgården till Herrans heliga hus. (August Strindberg "Svenska öden och äventyr 1" s 307-308; novellen "Nya vapen" från 1883; beskriver förhållanden under senare delen av 1500-talet)

En nådens predikare lockar och uppmuntrar med Guds bewista godhet och barmhertighet. Ty han will icke hafwa några twungna gerningar eller en tjenst som sker med olust, utan han will hafwa glada och williga Guds tjenare. ... I sjelfwa, I ären Guds tempel, 1 Cor. 3:16. Märk häraf huru redligt man handlat med de christna, då man förtegat denna wår egentliga gudstjenst och drifwit hela werlden till att bygga kyrkor, altare, kloster, skaffa klockor, kalkar, beläten och mera sådant, likasom bestode de christnas gudstjenst synnerligen deruti. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 141,143 i kommentar till Rom 12:1-5)

"Kommen ihåg, att sedan männen äro slagna, äro kvinnorna och barnen värnlösa", (sade novatianen). "Baals präster skola vålddöpa våra kvinnor och lära våra barn att offra på höjderna." . . . "Jag vet råd", genmälde (den gamle donatistprästen David). . . . "Kvinnorna skola icke vålddöpas och de späda barnen icke offra på höjderna . . . nej, nej, de skola på en vink av min hand och vid ett ord av min röst kasta sig från klipporna i havet. Jag känner de mina." "Ske Guds vilja!" sade novatianen. "Mina vänner", sade (prästen) Teodoros, låt oss höra, vad Krysanteus, som är vår anförare och förenat sitt öde med vårt, har att säga i detta ämne." "Låt oss höra dig, atenare", sade den gamle David. "Du, som ännu bidar i hedningarnes förgård, men bär Herrens tecken på din panna, att du en gång skall inträda i templets heliga. . . . Vad tänker du?" . . . "Vi skola ännu vinna segra och krossa många fiender, såsom man krossar lerkärl; men vårt öde är dock beseglat, såvida icke Herren vill rädda oss genom ett underverk", sade den palatinklädde mannen. . . . "Men beslutsamme män, som icke föredraga livet framför döden, böra kunna motstå angreppen av en mindre modig, om ock vida starkare fiende." (Viktor Rydberg "Den siste atenaren II" s 310-311)

Salomo ... byggde templet som sanningens typ (förebild). (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 499)

Tre steg högre och skild från (männens eller israeliternas förgård) genom en liten balustrad började den verkliga helgedomen med “prästernas förgård”. ... Mot prästförgårdens blodiga tumult bildade själva (templet) en stark kontrast. Det reste sig ytterligare tolv steg högre, så att det var nästan femton meters nivåskillnad mellan dess golv och hedningarnas förgård. ... När man kommit in i förrummet är det som om alla ljud utifrån skulle upphöra. Man känner att man nalkas det gudomliga. ... Endast de tjänstgörande prästerna hade rätt att dra undan förlåten och stiga in i ”Det heliga”. (Henry Daniel-Rops "Dagligt liv i Palestina på Jesu tid" s 179-180)

I judendomen fanns vid Jesu tid vissa förväntningar som talade om ett nytt tempel i frälsningstiden. Detta kan tas som en bildlig framställning av det förnyade och fördjupade gudsförhållande som då skall råda, ty det var i tempeltjänsten som folkets gudsdyrkan hade sin upphängningspunkt. Jfr t.ex. 1 Hen. 90:29 f. (ur en allegorisk framställning). ”Jag såg hur fårens (Israels) Herre bragte ett nytt hus, större och högre än det första. Han satte det på det förras plats, det som hade vecklats samman (jfr Jes 34:4). Alla dess pelare var nya, och dess utsirningar var nya och större än de i det första, det gamla som han hade tagit bort. Och alla fåren var därinne”. (Lars Hartman ”Ur Markusevangeliet” s 92 i kommentar till Mark 11:12-25)

Uttrycket “naos” används i NT alltid om själva helgedomen, och inte om de yttre gårdarna; men det torde innefatta prästernas gård, där offren frambars. (Alfred Edersheim "The Life and Times of Jesus the Messiah Part II" s 574)

Kanske vore det högst lämpligt för praktiska syften att betrakta de två gårdarna av Israel och av prästerna som i verkligheten en (enhet), delad i två delar av en låg balustrad 1½ fot hög. (Alfred Edersheim “The Temple” s 51)


Att fortsätta med (hembygden):

Sommaren 1932 beslöt Logen (519 Nordstjärnan) att för en summa av 450 kr överlåta (Godtemplar)ön (i Vaggeryd) med inventarier till Vaggeryds Missionsförsamling. ... Det fanns från början en stor entusiasm för sommarhemsverksamheten från församlingsmedlemmarnas sida och både unga och gamla deltog i arbetet. Också vaggerydsborna i stort och folket på den omkringliggande landsbygden var flitiga besökare i Missionsparken. Till Missionshuset gick inte vem som helst, men här var man på mera neutral mark. (Anna-Lisa Hermansson "Historia kring Missionsparken" s 16-17)

Herrens vittnen bodde ofta i mitt hem. ... Från tidiga barnaår minns jag särskilt "David i Lundagård". I predikstolen skrek han, så jag var nästan rädd. Hans två predikningar "Innanför" och "Utanför" glömmer jag nog aldrig. (Lennart Berglund "I evangelii tjänst" s 98; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1960)

Soldathemmet (i Jönköping) med dess olika lokaler har en viss likhet med Israels tabernakel och sedermera templet. Där fanns förgården för både israeliter och hedningar. Så fanns här i soldathemmet serveringen, läs- och skrivrum samt sällskapsrum, alla något av förgård, där både andliga och världsliga höllo till. Så hade Israel det heliga och det allra heligaste. Stora kyrksalen var ju det för ordets predikan helgade rummet, där det allmänna prästadömet höll till under sammankomsterna och där alla, som hade dragning åt sådant håll, att de ville höra Guds ord till väckelse, uppbyggelse och förmaning, infunno sig. Men bönerummet var och är dock det allra heligaste, där man i ensamhet eller tillsammans med en eller några få gick in för att i stilla bön möta Gud, eller ock, som förut är nämnt, för att med hemmets föreståndare få en ”biktens” oförgätliga stund, där bojor löstes och sår helades medelst Gileads salva, som är beredd av Jesu hjärteblod. (Viktor Johansson "Minnen från färdevägen" s 334-335)

Skolan (på Herrestad) borde vara "en Kyrkans förgård". Skollärarens förmåga att påverka skolbarnen förmärktes särskilt under de sista tio åren av Emilie Petersens levnad, då det "blev en märklig väckelse bland skolbarnen. Guds ord blev på en gång så viktigt och allvarsamt för flera av dem att de sörjde över sina synder, fingo nåd att tro det Gud för Kristi skull hade förlåtit dem och även ville giva dem kraft att leva som kristna barn borde leva". (Göran Åberg "Emilie Petersen, 'Mormor på Herrestad', och hennes nätverk" s 45-46; Skola och räddningshem)

1835 20/4 "som var Annan dag Påsk, hölls för sista gången Gudstjänst i den gamla Kyrkan (i Tofteryd). Med rörda hjertan bjöds genom ett kort och för tillfället lämpadt tal FARVÄL åt den gamla Helgdomen, som i flere århundraden warit en Himmelens Förgård på jorden och hvars murar nu skulle nedrifvas för att gifvwa plats åt det nya TEMPLET." (A.W. Rendahl "Tofteryds forna kyrkor" s 55; citat ur protokoll)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1900

Paulus beskriver i kapitel 2 den hedniska världen med dess tvåfaldiga främlingskap: i förhållande till Gud (”döda genom era överträdelser och synder” ...) och i förhållande till hans folk Israel (”utestängda från medborgarskapet i Israel” ...). ... Den stående symbolen för detta dubbla främlingskap var ”skiljemuren” – en välkänd företeelse i Jerusalems magnifika tempel som Herodes den store låtit bygga. Templet var omgivet av tre inre förgårdar för prästerna och israeliterna, männen och kvinnorna. Utanför dessa, och på ett lägre plan, fanns den yttre eller hedningarnas förgård. Och mellan de inre och den yttre förgården fanns skiljemuren, en stenmur, 1,5 meter hög. Hedningarna kunde titta upp och betrakta templet men inte träda in där. Varningsskyltar med jämna mellanrum förbjöd dem med hot om dödsstraff att komma längre in på tempelområdet. Det stora temat i Efesierbrevet 2 är att Jesus Kristus genom sitt kors har rivit ner denna skiljemur ... och därigenom har skapat en enda, odelad mänsklighet som kännetecknas ... av enhet och frid. (John Stott "Genom Bibeln - Dag för dag" s 373 i kommentar till Ef 2:15)

Våra gamla sockenkyrkor har i all sin enkelhet och strama skönhet två märkvärdiga förebilder: Templet i Jerusalem och Kejsarens tronsal. När man går över kyrkbacken, in på kyrkogården, upp genom långhuset, fram i koret, är det en avbild av den frommes vandring till templet, över förgårdarna, in i det heliga där offret förrättades, och ända in i det allra heligaste dit översteprästen gick bara en gång om året. När Kristus dog på korset rämnade förlåten i templet itu, uppifrån och ända ner. Därför har vi ingen vägg mellan kor och långhus, utan vi kan vandra fritt ända fram till altaret. (Johan Thelin "Symboler - hemliga tecken" s 75; Växjö Stifts Hembygdskalender 1987)

”Sköna porten” (i Apg 3:2) var östra porten, den som ledde från kvinnornas förgård till hedningarnas eller den yttre förgården. (Studiebibeln III:45)

Man måste faktiskt ha en ganska livlig fantasi för att rätt kunna föreställa sig hur det är att leva under kommunismens totala herravälde, att leva i en stat där hela kulturlivet i alla dess yttringar från poesi till teater och cirkus är filtrerat genom ett ideologiskt system som inte lämnar något åt slumpen. Konst, musik, tidskrifter och dagliga tidningar - allt står i partiets och ideologins tjänst. Två veckor (i Sovjet 1964 på inbjudan av sovjetiska ungdomsorganisationer) är ingen lång tid, men faktiskt att man redan under denna tidrymd hann uppleva något av panikkänslor inför att leva i ett samhälle med en så ensidig nyhetsförmedling. ... Sedan man väl upptäckt (det) "religiösa" inslaget i det kommunistiska systemet var det rent chockerande att se hur det på nästan alla punkter fanns paralleller i samma riktning. Man är nästan färdig att också se maktkampen och avstaliniseringen under senare år som ett utslag för samma syn. Det verkar som om Stalins värsta hädelse var att han förordnat att han skulle placeras vid sidan om Lenin. ... "Du skall inga andra gudar hava jämte mig!" Det är heller ingen tvekan om att det "allra heligaste" i Sovjet är Leninmausoleet, där Lenins väl balsamerade kropp ännu beskådas av tusentals människor varje dag. En nära kilometerlång kö ringlar ständigt ned över röda torget så snart Mausoleet är öppet. (Sven Nilsson "Kommunismen som politisk relgion" s 1,4,8)

Väl hemkommen utfrågades (Maud) i byn. "Nå, hur är det att ligga på sjukstugan?" "Åh, det är som i himmelriket ... " Hon hejdade sig. Det var kanske inte passande att säga så om detta dödens väntrum. Hon tittade sig omkring. "Åtminstone som i dess förgårdar!" (Einar Wallquist "Midnattstimme" s 182)

Här (i Salt Lake City) slog mormonerna sig till ro och byggde sin stad och sitt stiliga tempel, som skall vara en trogen kopia av det himmelska Jerusalem. Det tog fyrtionio år att få templet färdigt. Stenarna för bygget drogs dit av oxar och togs så långt ifrån, att det tog en vecka för ett par oxar att forsla fram en sten. Det blev dock omsider färdigt och en dag sattes ängeln Mormon upp på tornspiran. Och där står han ännu i dag med sin basun redo att ge slumrande sionsvandrare en väckningssignal. I templet fick ... inte vi syndiga gå in. Däremot var det fritt tillträde till tabernaklet. Det låg också inne på tempelområdet och såg ut som en jättelik upp- och nedvänd fiskeskuta från Bohuslän. (Hilding Fagerberg "Möte med Amerika" s 310-311; Mormonernas Mecka; år 1950)

När man pensioneras får man mer tid till övers. En av de bästa sakerna med pensionering är faktiskt att man kan fördriva dagarna i sin egen takt, i den behagliga vetskapen att allt hårt arbete och alla prestationer ligger bakom en. Å andra sidan måste jag ha blivit ganska disträ om jag utan anledning kunde vandra in i - av alla rum - finrummet. För i hela mitt liv har jag bibehållit den känsla min far ingav mig av att finrummet i ett hus är en plats att vörda, en plats som inte bör besudlas av vardagens trivialiteter utan ska reserveras för viktiga gäster eller respektfull tillbedjan vid buddistaltaret. Finrummet i mitt hus har därför alltid haft en högtidligare atmosfär än den man finner i de flesta hushåll, och även om jag aldrig som min far gjorde det till en regel, hindrade jag alltid barnen när de var små från att gå in där utan att vara tillsagda. Min respekt för finrummet kanske verkar överdriven, men ni måste förstå att i det hus där jag växte upp - i byn Tsuruoka, en halv dags tågresa härifrån - fick jag inte lov att sätta min fot i finrummet förrän jag var tolv år gammal. . . . Hur som helst, när jag fyllde tolv år, började "affärssammanträdena" och därefter befann jag mig i det rummet en gång i veckan. "Masuji och jag ska prata affärer i kväll", brukade min far säga då vi åt middag. Det var samtidigt en order till mig att infinna mig efter måltiden och en varning till resten av familjen att inte ge något ljud ifrån sig i närheten av finrummet den kvällen. (Kazuo Ishiguro "Konstnär i den flytande världen" s 45-46; oktober år 1948 i Japan)

"Därinne." Det är hemmets hemlighet. "Därinne!" Men vet du vad hela den europeiska och amerikanska livsföringens lösenord är? Jo, det är: därute. Det är det liv som leves på kaféer och dansbanor och hotell och nöjeslokaler, ett liv, där man inte ens orkar fira hemmets heligaste högtid "därinne" utan far till de fashionablaste turisthotell för att fira jul. ... Lika upphetsad och ivrig virvlar den hemlösa människosjälen kring "därute" - på tillvarons periferi - sökande sin s. k. andliga föda i dagstidningarnas idrotts- och brottmålsspalter eller i den tomma skuggleken på biografdukens vita rektangel, i stället för att söka och finna den därinne: därinne i hemmet, därinne i hjärtat - därinne i Guds hus ... därinne i helgedomen. (Sven Lidman "Personlig frälsning" s 280-281)

Löhne, Herford, Bielefeld, Brachschwede, Rheda, Neuboehum och Hamm passeras på några få timmar. Därefter börjar det bekanta Ruhr-distriktet, känt genom de många upproren. Rhenlandets arbetare har ju en smula hetare blod än nord- och ost-Tysklands. Någon, jag minns ej vem, har kallat dessa områden för helvetets förgårdar. Jag har ej riktigt förstått det förrän det ögonblick, jag såg fabriksfälten, gruvfälten och ugnarna, som är utsådda över områden på tiotals mils omkrets. Tåget rusar genom, som om det hade rädsla för att stanna - eller som om bankdirektionen ville förskona resande från att se för mycket av det tjugonde århundradets proletärinferno. Sträckan Dortmund-Müllheim är en skog av fabriksskorstenar. Det är en beklämmande syn. (Eyvind Johnson "Västöver Tyskland" s 59, resebrev daterat "Oberhausen i april 1922")

John Filip Quinn, den omvände spelaren, ... lutade sig ut öfver talarestolen, pekade med fingret mot den stora åhörareskaran och slutade med ungefär följande ord: "Och nu, efter dessa år af erfarenhet och bekantskap med alla yrkesspelare i detta land, kan jag sanningsenligt säga, att det hem, i hvilket man öfvar kortspel, är förgården til spelarens helvete." (M.B. Williams "Sådd och skörd - Ett ord om de modärna sällskapsnöjena" s 16-17; Spelbordet)


ca 1900 och tiden dessförinnan

Alla tider äro icke skördetider i Guds rike. En andlig väckelse hade (på 1860-talet) kort före (kyrkoherde Lindemans) ankomst gått öfver bygderna (i Hulterstad). Den hade mest berört småfolket. En liten skara af "sökande själar" var samlad och växte till under de åren, bildande en lefvande församlingskärna, som slöt sig i tacksam kärlek kring sitt prästfolk och deltog, så godt den kunde, i arbetet för Guds rike. Hvad de andra, "förgårdens folk", angår, så må till deras heder nämnas, att de voro mycket flitiga kyrkobesökare, som icke tröttnade att komma och höra, ehuru kyrkoherdens predikningar vanligen räckte en och en half timme och alls icke foro lenhändt fram när det gällde att bestraffa synden och mana till bättring. I allmänhet förde de ock en stilla och hedrande vandel samt visade sitt prästfolk all möjlig heder och vänlighet. Att dessa eller åtminstone flertalet af dem visade sig likgiltiga för det arbete för mission och diakoni, som den af prästfrun ledda syföreningen utförde, smärtade henne. Däremot voro de mycket tacksamma för att "prästmamsellerna" voro så "gemena", att de ville hålla söndagsskola för deras barn, och de gjorde hvad de kunde för att visa denna sin tacksamhet. (A.H. Nordstrandh "Prästhuset i Hulterstad" s 100-101)

Vi tycka oss ... (i paradisets värld) finna de första spåren till ett tabernakel. ... Lifvets träd med keruberna nedanför och schekinah eller härligheten rundt omkring, är det allra heligaste; paradiset är det heliga, och Eden eller det område, hvari lustgården var planterad, är tabernaklets förgård. (G.H. Pember "Jordens första tidsåldrar och deras samband med den moderna spiritismen och teosofien" s 172-173)

Wattenösningens bruk ... bestod deri, att en prest, enligt den tidens sed, i en gyllene kanna hemtade watten från den nära till Jerusalem belägna källan Siloa. Han bar det derpå upp i templets inre förgård. De öfrige presterna motttogo honom med basunaljud, och jemte dem instämde det öfriga folket i en sång, hwars innehåll står i Es. 12:3. Sedan bar presten wattnet upp till altaret, blandade det med winet af dyckesoffret, och båda delarne utgjötos, så att det genom rör nedslöt i bäcken Kidron. Derunder uppstämde Leviterna, under full musik, det stora Hallel eller lofsången i Ps 113-118. Ordspråkswis sade den tidens Judar: ”Den som icke sett glädjen wid wattenösningen, han wet icke hwad glädje är.” (P. Fjellstedt "Biblia" s 267 i kommentar till Joh 7:37)

Obesticklig som (president) Leijonhufvud var, harmades han (under 1840-41 års riksdag) i samma grad över oppositionens partibelöningar som över regeringssystemets mutkolvar. ... Annorlunda handlade borgmästarne Lewin i Sköve och Jacobi i Södertälje ... (som) bägge stodo på regeringens sida (under den avgörande drabbningen i borgarståndet). "Sällsam nyck av ödet!" utbrister Leijonhufvud. ... "Både Lewin och Jacobi, ehuru två ringa, föga meriterade tjänare i de yttre förgårdarna till Justitias tempel, hava likväl, till mången äldre jurists förnärmelse, under år 1841 fått vardera sin goda domsaga samt således icke i fåvitsko äventyrat liv och voteringsnerver." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1809-1859" s 219-220; Oppositionens bravurnummer)

Hvar och en som flydde in i tabernaklets hydda i Gamla Testamentet var säker, och ingen vågade tillfoga honom någon skada (jfr Ps 27:6). Denna hydda har 1) betecknat vår Herra Jesum Kristum; hvem som till honom tager sin tillflykt, honom skall hvarken synd, död eller djäfvul skada. 2) Betecknar denna hydda Guds underbara beskydd och närvarelse hos sina trogna – Guds ledsagande nåd, hvarmed vi äro omslutna. (Johann Arndt "Johann Arndts Andliga Skattkammare" s I:118)

I de ritual för vigande av kyrka och i de predikningar som hölls på kyrkmässodagen, alltså vid årsdagsfirandet av invigningen, är man mån om att betona sambandet mellan kyrkan och Jerusalems tempel, det jordiska såväl som det himmelska. Också kyrkan har förgårdar (kyrkogården, vapenhuset), det heliga (långhuset) och det allra heligaste (koret) inbyggt i sin struktur. Genom dopet kom man in i kyrkan, vilket markerades genom dopfuntens placering i kyrkans västra del, nära någon av portarna. Genom Kristus kom man in i det allra heligaste, ofta tydliggjort genom det krucifix som hängde i korbågen. Under detta måste man gå in exempelvis när man ville ta emot Kristus i nattvardens sakrament. Mellan långhuset och koret kunde det också finnas ett genombrutet korskrank. Genom detta skrank såg eller anade man vad som skedde i det allra heligaste. Man fick en försmak av himmelen. Sången, bönerna, rökelsen - allt talade samma språk. Himmelen var nära. Man var ännu inte riktigt där, men man befann sig i en tillvaro som var helig. (Sven-Erik Pernler "Sveriges kyrkohistoria - Hög- och senmedeltid" s 70)

När kyrkobyggnaden och kyrkogården hade vigts var de (enligt medeltida landskapslag) fredat område. Om byggnaden eller området hade skändats skulle biskopen företa en reningsakt och återställa vigningen så att kyrka och kyrkogård kunde brukas till rätt ändamål igen. Vid särskilt svåra brott ansågs hela vigningen ha gått förlorad, och då räckte inte rening utan ny vigning krävdes. Med tanke på de kostnader som var förknippade med sådana liturgiska akter är det lätt att förstå att problem kunde uppkomma med att fastställa brottets art och var någonstans det hade ägt rum. Kyrkogården och kyrkobyggnaden delades nämligen in i olika fridszoner; det var således ett allvarligare brott att bryta friden inne i kyrkobyggnaden än ute på kyrkogården. Utförligast är Häsingelagen (nedtecknad omkring 1320 men kan även avse äldre lagar i landskapet), som föreskriver "full kyrkofrid" för bonden för resa till och från kyrkan "på rätt kyrkoväg". Allt högre böter skulle emellertid betalas om någon hade angripits och skadats i ingången till kyrkogården, på kyrkogården, i kyrkdörren, vid dopfunten, i öppningen till koret och slutligen vid altaret. I sistnämnda fall uppgick bötessumman till osannolika tre hundra marker. Beloppet kan jämföras med de tolv marker som skulle gäldas för dråp på en präst på en helgdag - det allvarligaste bannlysningsmålet. (Bertil Nilsson "Kyrka och lärdom" s101)


Sångarna:

Huset som kallas Herrens hus bör vi dock älska och ära såsom en fristad, varm och ljus, ja, såsom hemmet, det kära. Härliga ting förkunnas där. Himmelens förgård kyrkan är, där vill vår Herre oss möta. (NFS Grundtvig-BG Hallqvist: Psalmer och Sånger 56:4)

Ett kosmos utan gräns och slut med avstånd ingen mäter ut, i detta rum, oändlighet, vi söker dig, barmhärtighet. (Engelsk förf.-LÅ Lundberg: Psalmer och Sånger 356:1)

Milda sken af Fadrens ära! Dina rena strålar sprid Kring vår jord, att hon må bära Ljus och tröst och dygd och frid; Att hon må en förgård blifva Till den himmel, dit du vill Samla dem, dig höra till. (JO Wallin: Psalm 73:6; jfr Psalmer och Sånger 34:6)

Herren själv de sina vårdar Uti Sions helga gårdar, Över dem han sig förbarmar, Bär dem uppå fadersarmar. (L Sandell-Berg: Förbundstoner 1911 nr 230:2; jfr Psalmer och Sånger 248:2)

Tag, Herre, barnen i din vård Till fostran i din tempelgård, Att ung och gammal samma nåd Må prisa uti råd och dåd! (P Doddridge-E Nyström: Psalmisten 1928 nr 611:3)

Samme Fader milt oss vårdar, Sträcker över oss sin hand. Ifrån templets helga gårdar Blicka vi mot löftets land. Samma kors oss alla frälsar, Med sin frid oss Herren hälsar. Fast är Herren Guds förbund, Säker är vår frälsningsgrund. (GA Gustafson: Sånger och Psalmer 1951 nr 441:2)


Egna kommentarer och funderingar:

De som befinner sig på gården till templet Jesus Kristus skall inte kastas utanför (som en kontrast, jfr Matt 8:12 och Joh 12:31) utan innanför, från ”prästernas gård” in i själva templet. (jfr Upp 1:6; 20:6).

Jämför som kontrast Olaf Moes tolkning av den traditionella läsningen ("Johannes Uppenbarelse" s 174): ”De som hör till Guds sanna församling, skall beskyddas och bevaras under de förestående vedermödorna, medan de som hör hemma i förgården, det vill säga de som bara står i ett mer eller mindre ytligt förhållande till Gud och Kristus, skall bli prisgivna. Med andra ord skall en åtskillnad inom kyrkan göras mellan de sanna kristna och de namnkristna, vilka blott i yttre avseende har kontakt med församlingen och dess nådemedel.” Jämför också biskop Viktor Rundgrens företal i Viktor Rundgren-V.J. Ljunggren "Från fädernas tid" (s 3), utgiven på Kyrkliga Förbundets bokförlag: "Innanför den svenska kyrkans yttre murar skall finnas det andliga liv, som giver kyrkan existensrätt och kraft att utveckla sig. Kyrkopolitik och utvärtes åthävor hava ju aldrig varit det avgörande i kristendomen, åtminstone icke i längden. Utan det som allt kommer an på är, att inom kyrkan finnas den salige Gudens härliga evangelium samt själar, som tillbedja framme vid altaret och som höra hemma i helgedomen, när förgården en gång utkastas och överlämnas åt hedningarna (Upp. 11:1-2). Dessa själar, som äro av Gud kallade att vara den hemliga kraften i folklivet, hava det gemensamt, att de av erfarenhet känna det fördolda livet med Kristus i Gud."

Jämför också Egna kommentarer och funderingar till Upp 14:18b-19.


Paulus sade till de troende i Efesos: ”(Kristus har löst upp) inhägnadens skiljemur ...” (Ef 2:14b)

Jesus har kommit in i/på (platsen innanför förlåten som) en förelöpare till förmån för oss. (Hebr 6:20a)

Petrus sade: "Det omsluter/står i en skrift: 'Skåda, Jag sätter/lägger i Sion en sten, en topphörnsten, utvald och ädel/hedrad, och den som tror på den skall inte/förvisso ej komma på skam.'" (1 Petr 2:6)


Ytterligare studier:

1 Mos 3:23-24; Ester 4:11; Dan 11:31; Matt 7:15; 23:27-28; 24:15; Mark 11:15; 13:14; 15:16; Luk 6:42; 11:39-40; 19:45; Joh 18:15.


Marko Jauhiainen "The Measuring of the Sanctuary Reconsidered (Rev 11,1-2)"; Biblica 83 (2002): 507-526.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-11; 2012-07-05; 2015-04-05)

Till sidans topp

11:2b ... eftersom den och/också (P47, א*) har getts till nationerna. Och de skall trampa (på) den heliga staden (i) fyrtiotvå månader.

Ord för ord (14 ord i den grekiska texten): eftersom (den)-gavs och (till)-'-na nationer'/nationerna, och '-en stad'/staden den heliga skall-(de)-trampa månader fyrtio två.


1883: ... ty han är gifven åt hedningarne, och de skola förtrampa den heliga staden i fyrtiotvå månader.

1541(1703): ... ty han är gifwen Hedningomen, och de skola förtrampa den heliga staden, i twå och fyratio månader.

LT 1974: ... för den har överlämnats åt hedningarna. De kommer att förtrampa den heliga staden under fyrtiotvå månader.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Mose sade:) ”När den Högste delade isär nationer, som/då Han sådde isär Adams söner, ’fick ... att stå’/satte Han nationers gränsområden enligt/efter ett antal av Guds budbärare.” (5 Mos 32:8, Grekiska GT)

(Psalmisten sade:) “Gud, nationer har kommit in i Din arvedel. De har befläckat Ditt heliga tempel. De har satt/gjort Jerusalem ’in i’/till en fruktvaktares hydda. (Ps 79:1, Grekiska GT)

(Herren sade till Jerusalem:) “Vem sökte ut/efter ... ut ur/av (er) att trampa (på) Min gård? (Jes 1:12b, Grekiska GT)

(Profeten sade till Herren:) “Vi må ärva Ditt heliga berg en små/liten (stund). Våra motståndare har trampat ner Din heliga plats.” (Jes 63:18, Grekiska GT)

(Det fjärde riket) skall äta ner/upp varje/hela jorden och tillsammans trampa (på) den och skära ner/sönder (den). (Dan 7:23b, Grekiska GT Theod)

(Hornet) skall samtala ord ‘in i’/emot den Högste och nöta ner/ut den Högstes heliga. Och han skall ’ta emot i riktning mot’/välkomna att förändra lägliga tider och lag. Och alla ting skall ’ges till sidan av’/överlämnas ’in i’/i hans händer ända till en läglig tid och lägliga tider och ända till en halv läglig tid. (Dan 7:25, Grekiska GT)

(Budbäraren sade till profeten:) “Sjuttio sjudagarsperioder har rivits/lösgjorts tillsammans emot ditt folk och emot den heliga staden ... (för) att försegla missar (av Guds mål) ... och (för) att försegla ett skådande och en profet och (för) att smörja en heligas helige.” (Dan 9:24, Grekiska GT Theod)

(Herren sade:) ”Alla jordens nationer skall ledas/föras tillsammans emot, emot (Jerusalem). (Sak 12:3b, Grekiska GT)

(Tobit sade:) “(Vanärade) Jerosolyma/Jerusalem, heliga stad, (Gud) skall piska dig emot dina söners gärningar, och/men åter skall Han förbarma sig över de rättfärdigas söner.” (Tobit 13:9 eller 13:10, BA)


Den Senare Uppenbarelsen:

Förtalaren tar (Jesus) till sidan av (sig) in i den heliga staden. (Matt 4:5a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Ni är jordens salt. Men om – alltefter omständigheterna - saltet görs dåraktigt/smaklöst, i/på vilket (sätt) skall det saltas? Det är inte längre stabilt in i något ’om ej’/utom, då det har kastats utanför/utomhus, att trampas ner av människorna.” (Matt 5:13)

Då (många av de heligas kroppar som hade somnat och sov) kommit ut, ut ur minnesgravarna efter (Jesu) uppresande/uppståndelse, kom de in i, in i den heliga staden, och de gjordes tydliga för många. (Matt 27:53)

(Jesus sade till Petrus, Jakob, Johannes och Andreas:) “När – alltefter omständigheterna – ni må skåda ödeläggelsens avskyvärdhet stå varest/där den inte måste/borde, låt den som läser förstå (detta), låt då de (som är) i Judeen fly ’in i’/till bergen.” (Mark 13:14)

(Jesus sade till folket i synagogan:) “Många änkor var/fanns (hela tiden) i Israel i/under Elias dagar, när himlen stängdes emot/omkring tre år och sex månader, som/när det blev en stor svält emot varje/hela jorden/landet.” (Luk 4:25b)

(Jesus sade till de sjuttio:) “Skåda, jag har gett (och ger) er den (rättsliga) myndigheten att trampa ovanpå ormar och skorpioner och emot varje fiendens förmåga, och ingenting kommer att (א,* א, A) * (א*) handla orättfärdigt (emot) er.” (Luk 10:19)

Då några med anledning av helgedomen sade, att den var (och hade varit) smyckad (med) fina stenar och fromma gåvor, talade (Jesus till Sina lärjungar): ”(Angående) de här tingen som ni tittar på, dagar skall komma, i vilka det inte skall ‘låtas vara’/lämnas sten på sten här (א,* א, B) vilka inte skall lösas ner/upp.” (Luk 21:5-6)

(Jesus sade till Sina lärjungar: “Det här folket) skall falla (i) en dolks mun och skall tas till fånga in i alla nationerna. Och Jerusalem skall vara, vara trampad på av nationer intill den (tid i vilken) nationers lägliga tider må fullbordas.” (Luk 21:24)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Prästledarna och fariseerna ledde/förde så tillsammans en rådsförsamling, och de sade (hela tiden): “Vad gör vi, eftersom Den här, Människan, gör många tecken? Om – alltefter omständigheterna – vi må låta honom vara på det här sättet, tror (א*) alla in i Honom, och romarna kommer att komma och lyfta/’ta bort’ och/både vår plats och vår nation.” (Joh 11:47-48)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

Bakgrunden finns i det som hände under mackabéertiden då den syriske kungen Antiochos Epifanes IV:s trupper invaderade Jerusalem för att avskaffa tempelgudstjänsten och offren. Det resulterade i att templet låg öde i tre och ett halvt år, mellan år 167-164 f Kr. (Leif Carlsson ”Tröst och trots – Uppenbarelseboken” s 140)

Lotta Hedman hade varit underlig och förvirrad alltsedan den natten, då Sigrun hade gått bort. Hon hade ingen ro och talade högt för sig själv. Man trodde, att hon såg syner, och den, som uppfattade något av hennes tal, hörde nog, att det inte rörde sig om annat än den stora världsförödelsen och ryttaren på den röda hästen och om årsveckor och vilddjur och hela jordens jämmerliga förstöring. (Selma Lagerlöf "Bannlyst" s 170; Lotta Hedman)

Åtta dagar efter sin död (år 1586) blev herr Arne nedsatt i Solberga kyrka, och samma dag hölls det rannsakning över mordet vid tingsplatsen på Branehög. Men herr Arne hade varit en väl känd man i Bohuslän, och på hans begravningsdag kommo så mycket människor tillsammans från både inlandet och skärgården, att det var, som då en krigshär samlas kring sin anförare. Och på fälten mellan Solberga kyrka och Branehög vandrade så mycket folk, att mot aftonen fanns där inte en tumsbredd snö, som inte hade blivit trampad av människor. (Selma Lagerlöf "Herr Arnes penningar" s 19)

Då jag med sistlidne termin afslöt föreläsningarna öfver kulturen under den romerska kejsartiden, fäste jag mina åhörares akt på det sista förklingande ekot af romardömets och den antika hedendomens diktkonst, ett eko, dallrande af smärta öfver en stor och lysande kulturs hänseende, men tillika af ett hopp, att dess död skall vara dess pånyttfödelse. Ekot ljöd från en dikt af den siste nämnvärde hedniske romarskalden, Rutilius Numatianus. Dikten skildrar hans hemresa till Gallien från Rom, där han som hög statsfunktionär hade vistats många år, hvarunder han fått bevittna uppfyllelsen af Horatius' profetia, att Roms gator en gång skulle dåna under hofslagen af de barbariska ryttarskvadroners hästar. Han hade nödgats se det heliga Roms portar för första gången öppna sig för en fiende, för västgoten Alariks pälsklädda, med spjutet och stridsyxan väpnade stridsmannaskaror. Och innan denna oerhörda förödmjukelsedrabbade världens härskarinna, hade han med all den förtrytelse, som en infödd romare kunde känna vid ett sådant skådespel, sett högsta befälet öfver Roms legioner i händerna på en ättling af de germaniske urskogarnes blonda barbarfolk, vandalen Stiliko. (Viktor Rydberg "Den äldre medeltidens kulturhistoria" s 1-2; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1887)

När första linjen av det kejserliga fotfolket satte sig i rörelse för att nedstiga i dälden och angripa nybyggarnes för hästfolket oåtkomliga front, syntes på deras sida en ryttare i vit mantel, kommande från den högra flygeln. Prokonsuln och biskopen igenkände i denne ryttare Krysanteus. . . . Krysanteus' lik återfanns efter stridens slut. Han låg utsträckt på marken med svärdet i den knutna handen och manteln rödfärgad av blodet från hans genomborrade bröst. När Anneus Domitius vördnadsfullt nalkades sin fiendes lik, stod (prästen) Petros betraktande det, och Eufemios, hans adjutant, satte sin platta fot på den sköna hjälteskepnadens bröst och sade: "Så trampar kyrkan hedendomens hydra." (Viktor Rydberg "Den siste atenaren II" s 322,334)


Att fortsätta med:

Tre år senare (1948), den dag då staten Israel utropades av Ben Gurion, gick det som en skälvning genom evangelistkåren. Jerusalem skulle bli förtrampat av hedningarna, det hade skett. Men bara till dess att "hedningarnas tid var fullbordad". Och nu var hedningarnas tid av allt att döma äntligen över. Tidstecknen visade att Jesus snart skulle komma igen. ... (Connys pappa) tänkte på fikonträdet Israel som börjat knoppas. Sommaren stod för dörren även i andlig mening och slutet var uppenbarligen nära. (Göran Sahlberg "Ängeln i skivans mitt" s 36-37; Sprejsystrarna)

På mossans och gulmårans bädd, gripen av plötslig vanmakt, sjönk jag en sommardag. Liggande på magen med ansiktet i gräset kände jag lemmarna domna av sin tyngd, bands jag till händer och fötter av sugningen underifrån. I mörkret som slukade solen, mitt på en sommardag, hörde jag steg under gräset, tramp av fötter, tonlöst och dov som ett avlägset dån av marscherande män. Skuggor på myllrande återtåg i maskars och rötters rike, män utan ansikten, skuggor på marsch, alla de stupade som ska möta alla som stupade förra gången, alla som stupade alla gånger, fotsteg som närmar sig, fotsteg som hotar trampa ihjäl mig – skrikande far jag opp! Det finns sorgmarscher som är vackra, Beethovens och Chopins, men denna uthärdar jag inte ... Medan sorlet av steg sjönk tillbaka i maskars och rötters rike, gnuggade jag ögonen på dödsrikets tak, som var klätt med topas och smaragd. (Hjalmar Gullberg ”På mossans och gulmårans bädd” s 246; 1952)

Skrik-August såg mot västerhimlen, där solen hade ett stycke kvar att sjunka. Åkrarna runtom doftade av mogen gröda, och det var god gröda i år. Det var Olovsdagen i dag, och sommaren stod fullmatad som ax i säd. Men August ansikte hade ett bekymrat uttryck. "Det står i tidningen, att världen ska förgås den tjugefjärde september", sade han. "Ä dä en bestämd dag utsatt?" "Jaha. Den tjugefjärde september blir yttersta dan. Si själv!" Och gubben tog tidningen ur tröjlommen: Det var en lärd spåman i Frankrike, som satt ut dagen för jordens undergång. Det lät allvarsamt. För inte kunde tidningsherrarna få sätta in sådant för ro skull heller. ... Sjuttio år efter det svåra året skulle världen förgås, hade det sagts; svåra året var adertonhundrasextioåtta, nu var det nittonhundratrettioåtta, så det stämde precis. ... Knut (Toring) och Kajsa gick fram mot stugan, där hans föräldrar bodde och där han själv återigen hade sin bostad. "Så larvigt den där gubben pratar!" sade Kajsa överlägset. "Du tror inte heller på världens undergång i september?" Kajsa såg sin far i ögonen, rättframt förebrående. "Nä, vet pappa! Lite upplyst ä man väl ändå! ... Såna dumheter! Yttersta dan å sånt!" (Vilhelm Moberg "Giv oss jorden!" s 23-27)

Ingen vet, när de 42 månaderna sluta, sade vi. Och ingen får veta det. Och det måste vara så. Ty i annat fall avskäres nerven i det sekundliga redovarandet till Herrens ankomst. Allt uträknande vare fjärran. Det har alltid misslyckats och kommer alltid att göra det. Men därmed har det alltid dragit och drager alltfort smälek över det heliga namnet och ett ödesdigert förakt för det profetiska ordet. Profetian ställer på oss, som vi skola se, långt djupare krav än att räkna, vad som icke kan räknas. Svärma aldrig för årtal och dagar i framtiden, ty då svärmar du bort den nu-nykterhet och nu-bereddhet, varpå Herren lägger hela vikten. Ty den ankomst, som du säkert får uppleva, är Herrens ankomst till dig i döden. (N.P. Wetterlund "Andens lag I" s 78)

"I natt tog (min man) mig med våld", (sade fru Gregorius till doktor Glas). "Så gott som med våld. ... Jag är gjord att trampas på." (Hjalmar Söderberg "Doktor Glas" s 40)

År 1897 var det märkliga år, då den juderörelse, som är känd under namn av sionismen, efter endast tvenne års arbete, kunde hålla sin första sionistkongress i Basel i Schweitz, därmed förklarande för hela världen: Palestina tillhör oss och vi tillhöra Palestina. Endast två år förut hade dr Herzs utgifvit sin epokgörande broschyr: "Der künftige judenstaat" (= den kommande judestaten), och den bragte på så kort tid den judiska nationens slumrande patriotism till lif. De troende, som närmare studerat profetiorna hade långt i förväg antagit, att någon märklig rörelse just det året skulle uppstå bland det folk, som enligt profetiorna skola bli turkarnes efterträdare uti att äga Palestina. Detta på grund af de tre profetiorna, (Dan. 7:25; 12:7 och Uppb. 11:2). De som tro på en föreskuggande historisk uppfyllelse, efter beräkningen 1 år för 1 dag, af de i dessa bibelställen omtalade 1260 dagarna (= 3 1/2 tider" eller år och = "42 månader"), sålunda under 1260 år, räkna dessas begynnelse från det år 637 e. Kr., då kalifen Omar intog Jerusalem och gaf befallning om att uppbygga Omars moské på själfva gården utanför templet. ... 1260 år af muhammedanskt förtrampande, lagda till 637, bringa oss nämligen just till år 1897. Den förra halfvan af vedermödans tid antages också ha en föreskuggande årsuppfyllelse, ity att, om vi gå tillbaka uti världshistorien 1260 år från Jerusalems intagande af Omar 637 e. Kr., komma vi till just det år 625 f.Kr., då det babyloniska, det första af Daniels fyra världsriken, (Dan. 2 och Dan. 7), begynte att existera. Dessa två långa perioder af 1260 år hvardera antagna utgöra "hedningarnas tider", eller de tider under hvilka Gud erkänner andra såsom innehafvare af världsväldet sedan han förkstat Israel (se Dan. 2:37; Esra 1:2). Ehuru nu det babyloniska riket begynte 625 f. Kr., tog det dock 19 år eller till år 606 f. Kr. innan detta rike eröfrade Jerusalem, hvarmed den babyloniska fångenskapen begynte. Dessa 19 år från år 625 till 606 f. Kr. utgöra sålunda en öfvergångsperiod från judarnes till hedningarnes tider. Somliga undra nu om en motsvarande period af 19 år skall bilda öfvergångsperioden från hedningarnes tider tillbaka till judarnas. År 1914 (eller hvad vi kalla 1916) blir utan tvifvel i många hänseenden ett betydelsefullt år för judarna, ity att det då blir jämnt två gånger 1260 år eller 2520 år, sedan de förlorade sin nationella själfständighet i och med den babyloniska fångenskapen 606 + 1914 (1916) = 2520. ... Utan att nu säga ett enda ord om uti hvilket förhållande dessa tal, ifall man nämligen törs tillägga dem någon vidare betydelse, möjligen stå till Guds församlings upplyftande, utan lämnande sådana slutsatser till hvars och ens eget omdöme, vilja vi endast påminna om, att bibelns tidsbestämmelser egentligen syfta på judarna (och få ock så endast betydelse, om de stå i förbindelse med något Herrens tydliga ingripande för deras återvändande till sitt land eller för uppväckandet af intresse därför hos dem); men syfta icke på Guds församling, som är uppmanad att hvarje stund vara i en vakande ställning. Vi vilja varna för det största af alla misstag, nämligen att tro att Jesus icke skulle kunna komma förrän i något visst år i framtiden, under det att han kanske kommer i dag. (Fredrik Franson "Hvad varslar tiden och hvad stundar?" s 97-99)

Slutligen sade (Peder Skräddare till Karin): "Hälsa då mor (Birgitta), när hon vaknar, att jag tackar för undfägnaden och för att jag fått se och höra henne. ... Jag vankar nu åstad hemåt Sverige med tom ränsel utan att få trampa Det heliga landet." (Verner von Heidenstam "Heliga Birgittas pilgrimsfärd" s 107-108)

Enligt (de) svenska (landskapslagarna) garanterades kyrkobyggnaderna och kyrkogårdarna frid. ... Liksom i kanonisk rätt relateras friden till kyrkobyggnaden och kyrkogården som helgade platser, och brott mot den resulterade i att platserna betraktades som ovigda, ohelgade eller orena. ... Lagarna innehåller också föreskrifter om att kyrkofridens konkreta omfattning gällde utanför den hägnade kyrkogården, varvid fridsområdet ibland anges i måttsenheter. Vidare finns bestämmelser om att friden dessutom gällde för den som på rätt kyrkoväg var på väg till eller från kyrkan, varvid noggrant definierade fridszoner anges. Variationer föreligger på dessa punkter i källorna, men vilken signifikans de äger är svårt att avgöra på grund av materialets spröda och disparata karaktär. Exempel på indelning i fridszoner finns i (den småländska) Tiohärads kyrkobalk. Här anges friden ... enbart inom den avgränsade kyrkogårdens ram och föreskriften gäller biskopsmålen. ... En första gräns gick vid ingången till kyrkogården. Om någon höggs ner där skulle man resa upp kroppen efter fötterna, och om fötterna fallit utanför men huvudet innanför skulle inga böter till biskopen utgå. Om däremot fötterna fallit innanför skulle biskopsboten vara sex öre. Om någon höggs ner i kyrkdörren var böterna tolv öre, och inne i kyrkan tre mark. Det påpekas också särskilt att böterna inte blev större om brottet begicks framme vid altaret. Här ser vi alltså att fridsgränsen gick vid kyrkogårdshägnaden men med tre nivåer innanför den, kyrkogården, kyrkdörren och kyrkobyggnaden. . (Bertil Nilsson "Frids- och asylföreskrifter rörande den medeltida sockenkyrkan" s 493-496)

Freds- och asylföreskrifterna avsåg ... under högmedeltiden både kyrkobyggnaden och ett bestämt område kring denna. I fornkyrkan gällde de emellertid endast själva kyrkobyggnaden. Det innehöll därför en viktig förändring av asylrätten och en innovation i förhållande till asylföreskrifterna i såväl bibeln som det antika samhället när krav ställdes på att skyddet skulle utsträckas till att automatiskt omfatta också ett visst område kring kyrkobyggnaden. När ett sådant krav för första gången ställdes och varför det skedde, vet vi inte med säkerhet - det hänger antagligen samman med att området kring kyrkobyggnader började att utnyttjas som begravningsplats - men till de äldsta beläggen för kravet på ett sådant utsträckt fridsområde hör en föreskrift från ett koncilium i Orléans år 511, som togs in i (munken) Gratianus' (kyrkorättsliga) verk (Decretum Gratiani om kring år 1140, där Gratianus systematiserade den kanoniska rätten). Här angavs visserligen ingen bestämd storlek på området, men det underströks att asylen inte bara gällde kyrkorummet utan även kyrkans atrium och biskopens hus. En precisering i måttsenheter skedde emellertid efter hand. Det äldsta belägget för en sådan återfinns i det ... tolfte konciliet i Toledo år 681. Det heter där att det stod dem som sökte sig till en kyrka fritt att gå iväg trettio steg från kyrkans dörrar. Friden inom ett så stort område gällde vid alla kyrkor. ... Påven Johannes VIII höll fast vid de trettio stegen men påpekade att det avsåg kyrkliga steg. Vid Laterankonciliet i Rom år 1059 angav påven Nikolaus II ... för en "större kyrka" fyrtio, eventuellt sextio steg och för kapell och mindre kyrkor trettio steg. Med större kyrkor avsågs vid denna tid i princip kyrkor med säte för biskop, alltså katedralkyrkor, medan 'ecclesia minor' var den gängse beteckningen på en sockenkyrka. (Bertil Nilsson "Frids- och asylföreskrifter rörande den medeltida sockenkyrkan" s 476-479)


Grekiska ord:

pateô (trampa) (i NT + exempel i GT) Jes 1:12; Luk 21:24; Upp 11:2 – 5 Mos 11:24; Luk 10:19; Upp 14:20; 19:15.


Ytterligare studier: Ester 4:11; Neh 11:1,18; Jes 48:2; 52:1; Dan 7:7; 8:10-13; 9:27; 12:7; 1 Mack 2:7; 3:45; 4:60; 10:31; 2 Mack 1:12; 3:1; 8:2; 9:14,16; 10:5; 15:14; Asarjas bön v 5; Upp 11:3; 12:6,14; 13:5; 21:2,10; 22:19.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-11; 2012-07-05; 2015-04-05)

Till sidans topp

11:3 Och Jag skall ge (myndighet) åt mina två vittnen, och de skall profetera (i) ettusentvåhundrasextio dagar och vara (och ha varit) höljda i säck.

Ord för ord (14 ord i den grekiska texten): och (jag)-skall-ge (åt)-de två vittnen mina och (de)-skall-profetera dagar tusen tvåhundra sextio varande-(och-havande-varit)-höljda-i säck.


1883: Och jag skall gifva åt mina två vittnen att, klädda i säckar, profetera under ett tusen två hundra sextio dagar.

1541(1703): Och jag skall gifwa tu minom wittnom, och de skola prophetera i tusende, tuhundrade och sextio dagar, klädde i säckar.

LT 1974: Och jag ska ge makt åt mina två vittnen att profetera i 1.260 dagar, klädda i säckkläder.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Mose sade: “Ett vittne) skall inte ‘stå i’/fortsätta att vara ett (enda) vittne nedifrån/emot en människa enligt/’i sökandet efter’ varje/någon orättfärdighet och enligt/’i sökandet efter’ varje/någon miss (av Guds mål), vilken han – alltefter omständigheterna – må ha missat (Guds mål). Uppå/’med avseende på’ två vittnens mun och tre vittnens mun skall varje ord stå/’stå fast’. (5 Mos 19:15, Grekiska GT)

(Kungen) skickade bort Eljakim ... och den skriftlärde Sebna och prästernas äldste som var (och hade varit) höljda i säckar i riktning mot Jesaja profeten. (2 Kung 19:2a, Grekiska GT)

Herren talade i riktning mot (profeten): “Om – alltefter omständigheterna – Mose och Samuel må stå inför Mitt ansikte, är Min själ inte (vänd) i riktning mot (Judah folk).” (Jer 15:1a, Grekiska GT)

En Herrens utsaga blev (vänd) i riktning mot (profeten), och (den) sade: “Son av en människa, profetera och tala: ”Detta är vad Herren säger: O/omega, o dagen/'vilken dag', eftersom Herrens dag (är) nära/’i närheten’. Det skall vara en nationers måldag/slutdag.” (Hes 30:1-3, Grekiska GT)

(Hornet) skall samtala ord ‘in i’/emot den Högste och nöta ner/ut den Högstes heliga. Och han skall ’ta emot i riktning mot’/välkomna att förändra lägliga tider och lag. Och alla ting skall ’ges till sidan av’/överlämnas ’in i’/i hans händer ända till en läglig tid och lägliga tider och ända till en halv läglig tid. (Dan 7:25, Grekiska GT)

(Nineves kung sade:) “Människorna och husdjuren var höljda i säckar.” (Jona 3:8a, Grekiska GT)

(Israels män) höljde in offeraltaret i säck. (Judit 4:12)

(Mattatias och hans söner) höljde sig (hela tiden) i säck, och de var oerhört bedrövade. (1 Mack 2:14b)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Efter det att 'gå honom'/'han gått' att sova, profeterade Samuel och visade inunder/’i hemlighet’ en kung hans slut. Och han upphöjde sin röst ut ur jord i en profetia (om) att ‘torka ur’/’stryka ut’ ett folks laglöshet.” (Syr 46:20)

(Jesus, Syraks son, sade:) ”’Varje utsaga överträffade inte’/’ingen utsaga överträffade’ (Elisa) och i ett sovande (tillstånd) profeterade hans kropp. Och i sitt liv gjorde/uttalade han förebud, och på/efter sitt slut (var) hans gärningar förunderliga.” (Syr 48:13-14)

(Baruk sade:) “Jag har sjunkit/’klätt mig’ i min böns säck. Jag har utropat (och utropar) i riktning mot den Tidsålderslånge i mina dagar.” (Baruk 4:20b)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till folkskarorna:) “Alla profeterna och lagen profeterade ända till Johannes.” (Matt 11:13)

’Det skådades för (Petrus, Jakob och Johannes)’/’de skådade’ Mose och Elia som samtalade tillsammans med (Jesus), i sällskap med (Honom). (Matt 17:3)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) "Om (din broder som har missat Guds mål) – alltefter omständigheterna – ej må höra (på dig), ta vid sidan av (dig) ännu en eller två i sällskap med dig själv (א,*א), för att uppå/’med avseende på’ två eller tre vittnens mun varje ord må stå/’stå fast’." (Matt 18:16)

En viss yngling som var (och hade varit) höljd i en linneskjorta uppå (den) nakna (kroppen) följde (hela tiden) tillsammans med (Jesus). Och de ’får makt (över)’/griper honom. Men då/sedan han hade lämnat ’helt och hållet’/’efter sig’ linneskjortan, flydde han naken. (Mark 14:51-52)

(Jesus sade till folket i synagogan:) “Många änkor var/fanns (hela tiden) i Israel i/under Elias dagar, när himlen stängdes emot/omkring tre år och sex månader, som/när det blev en stor svält emot varje/hela jorden/landet.” (Luk 4:25b)

… Herren ’visade ... upp’/utsåg och/också (א,* א, A) sjuttio andra och skickade bort dem ‘uppåt två’/’två och två’ * (א,* א, A) före 'Sitt ansikte'/'(Sin) person' in i varje stad och plats, var/dit Han själv (hela tiden) stod i begrepp att komma. (Luk 10:1)

(Jesus sade:) “Ve dig, Korasin, ve dig, Betsaida, eftersom om de förmågor/’förmågans gärningar’ som har blivit/hänt i dig hade varit blivna/gjorda i Tyros och Sidon, hade de - alltefter omständigheterna - ändrat sinne för länge sedan och suttit i säck och aska.” (Luk 10:13)

(Jesus sade till de många folkskarorna:) “Vilken kung, som går (för) att ’kasta tillsammans med’/möta den andre kungen in i ett krig, skall visst/förvisso inte, då han först satt sig ner, rådgöra/överväga, om han ’är förmögen’/förmår att i/med tio av antalet av tusen gå att möta den som kommer emot honom i sällskap med tjugo av antalet av tusen?” (Luk 14:31)

Petrus och Johannes 'steg (hela tiden) upp'/'höll på att stiga upp' in i helgedomen. (Apg 3:1a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Prästerna och leviter) frågade åter (א,*א) (Johannes Döpaen): "Vad så/då? Är du Elia? * (א,*א) Han säger: ”Jag är inte.” "Är du profeten?" Och han svarade: ”Inte/nej.” (Joh 1:21)

(Jesus sade till fariseerna:) "I er lag har det varit '(och är) är det'/'och det är' skrivet (א,*א), att två människors vittnesmål är sanningsenligt." (Joh 8:17)

(Johannes) var vittne om Guds utsaga och Jesu Kristi vittnesmål, så många ting som han skådade. (Upp 1:2)

Jesus Kristus, det trofasta vittnet, den förstfödde av de döda (kropparna) och ledaren av jordens kungar. (Upp 1:5a)

Till den som segrar * (א,* א) skall Jag ge att äta ut ur/av livets trä/träslag, som är i Guds ‘plats vid sidan av rädsla’/paradis. (Upp 2:7b, ”Efesos”)

Bli trofast intill död/döden och Jag skall ge dig livets krona. (Upp 2:10b, ”Smyrna”)

Du får/har makt över ditt (א*) namn och förnekade inte Min tro. ... (Upp 2:13b, ”Pergamos”)

... Till den som segrar * (א,* א) skall jag ge ut ur/av (א,* א) mannat som har gömts (och är gömt). (Upp 2:17a, ”Pergamos”)

Jag skall ge er, var och en, enligt * (א*) gärningarna. (Upp 2:23b, ”Thyatira”)

Den som segrar och den som håller Mina gärningar intill slut(et), honom skall Jag ge (rättslig) myndighet uppå/’med avseende på’ nationerna. (Upp 2:26, ”Thyatira”)

Och Jag skall ge honom morgonstjärnan. (Upp 2:28a eller 2:28b, ”Thyatira”)

Den som segrar skall på det här sättet höljas i vita kläder. (Upp 3:5a, ”Sardes”)

Och skriv till budbäraren av/i (församlingen) av utkallade i Laodikeia: “Detta är vad Amen säger och (א*) det trofasta Vittnet och den Sanne (א,* א). (Upp 3:14a, ”Laodikeia”)

(Jag ger dig råd att köpa från sidan av Mig) vita kläder, för att du må hölja dig i (dem) och (att) din nakenhets skam ej må göras synlig. (Upp 3:18b, ”Laodikeia”)

Den som segrar, honom Jag skall ge att sitta ner i sällskap med Mig i/vid Min tron, som och/också Jag segrade och satte Mig ner i sällskap med Min Fader i/vid Hans tron. (Upp 3:21, ”Laodikeia”)

(Äldste) som var (och hade varit) höljda i vita (ting) (א,*א) och (med) kronor av guld emot sina huvuden. (Upp 4:4b)

Och solen blev svart som en säck av hår, och hela månen blev som blod. (Upp 6:12b)

(Jag skådade en mycken/månghövdad folkskara) som stod inför ‘tronens ögon’/tronen och inför den lille Baggens ögon, som var höljda i vita dräkter och (med) dadelkvistar i sina händer. (Upp 7:9b)

Och en * (א,* א) av de äldste svarade och sade till mig: “De här, de som är (och har varit) höljda i de vita dräkterna, vilka är de, och varifrån har de kommit?” (Upp 7:13)

Och jag skådade en annan stabil/stark budbärare som steg ned ut ur himlen, som/’och han’ var (och hade varit) höljd i ett moln. (Upp 10:1a)

Och de säger till mig: “Du måste åter profetera på/angående många folk och nationer och tungor och kungar.” (Upp 10:11)


Exegeter, evangelister med flera:

Både i Gamla och Nya testamentet uppträder ofta två gudstjänare sida vid sida, t ex Mose och Aron, Haggai och Sakarja. Jesu sjuttiotvå lärjungar sänds också ut två och två (Luk 10:1). Detsamma gäller apostlarna Barnabas och Paulus (Apg 13:2ff). … I övrigt bär vittnena tydliga drag av Mose och Elia. Kanske står de som ett slags representanter för lagen och profeterna. (Paul Wern ”Glimtar från Patmos” s 94-95)

Från Campo di Fiore gick jag de trånga gator, som därifrån föra den genaste vägen till Trajanustorget. Här ljöd musik mig till mötes. . . . Den som riktigt satte karnevalsupptågen i gång, alla Pulcinellers sannskyldiga helgon, var ju själv en påve: den muntre Paul II, som gjorde kyrkliga fester till folknöjen, förvandlade romerska kalendern till ett musik- och skådespelsprogram och menade, att glada människor äro lättare att styra och lättare att få saliga än surmulna. Först efter år 1870 ser kyrkan med vreda ögon på karnevalen; ty så länge påven är fånge, borde Rom, för att icke tala om den övriga världen, gå klätt i säck och asko och icke tillåta sig att ha roligt. (Viktor Rydberg "Karnevalen - Bonaventuras kloster - Äventyr på Korso" s 255-256, Rom 1874)

Den fromme och djupsinnige cistercienserabboten Joakim af Floris (Fiore i Kalabrien, död 1202) ... åtnjöt den största aktning af flera påfvar. I likhet med montanisterna betraktade han det gamla förbundet som Faderns, det nya som Sonens tid. Denna nalkades nu sitt slut - 1260 (jfr Uppb. 11:2,3; 12:6) satte han som slutår, därpå skulle efter de antikristiska domarna öfver den förvärldsligade kyrkan Andens tid inbryta, då den spekulativa, urartade teologien skulle ersättas af stilla kontemplation och prästerna träda tillbaka för munkarne. Särskildt skulle en munkorden - man tydde det snart på franciskanerna - verksamt bidraga till kyrkans förnyelse i ande och sanning. Joakim fick en mängd anhängare, särskildt i Italien och Tyskland, som vid denna tid häftigt upprördes af striderna mellan kejsare och påfve. Uti det förstnämnda landet omfattades hans profetiska varningsord med fanatism af de strängare franciskanerna, som voro utsatta för påfvarnes förföljelser. De gåfvo därvid hans utsagor en afgjordt kyrko- och påfvefientlig karakter. (C. Fr. Lundin "Kyrkohistoria för hemmet - Första delen: Gamla tidens och Medeltidens historia" s 558-559)

Flera av kyrkofäderna har därför menat att profetian om Elias' återkomst skulle få en dubbel uppfyllelse. Chrysostomos skriver i förbindelse med Matt 17.10: ”Liksom Kristus kom två gånger, först för att lida och en andra gång för att döma, så skall Elias komma två gånger, först som Johannes före Kristi första framträdande – han kallas Elias därför att han kommer i Elias ande och kraft. Andra gången kommer Elias i personlig gestaltning före Kristi återkomst.” (Studiebibeln II:499)

Ett väldigt uttryck för den sorg, som drabbade Gustav Adolfs eget folk (efter hans död), gav biskop Johannes Rudbeckius i den "sorg- och klagepredikan", som han höll till Gustav Adolfs åminnelse. ... "I kräselige kvinnor och fruer med de späde jungfruer, löser av bältet, lägger av eder högtidskläder, drager säck uppå och sätter eder i stoftet, ty var är nu den, som eder med guld, silke och skärdok (= skira slöjor) klätt haver, den edra kläder med snören och possemente (= bårder) besatte, i det han haver avvärjt edra fiender, hållit eder frid och att edre käre män och föräldrar hava kunnat var i sitt kall och stånd fritt söka sin näring och förkovring och eder med med tjänligit uppehälle försörja?" (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden 1611-1660" s 173-174; En lutersk likpredikan över hjältekonungen)


Egna kommentarer och funderingar:

De två vittnena har också uppfattats som Enok och Elia. (Jfr The Ante-Nicene Fathers Vol VIII, s 394, 437 och 452).

Här i Upp 11:3 har vi det åttonde “Jag skall ge” i Uppenbarelseboken. Det sjunde var i Upp 3:21. Detta åttonde ”Jag skall ge” kan markera en ny period skild från den förra perioden.


Grekiska ord:

(h)exêkonta (sextio) (i NT + exempel i Apokryferna) Upp 11:3 – Tobit 14:2; 1 Mack 4:28; 7:16; Matt 13:8,23; Mark 4:8,20; Luk 24:13; 1 Tim 5:9; Upp 12:6; 13:18.

chilioi (tusen) (i NT + exempel i Apokryferna) Upp 11:3 – 1 Mack 2:38; 2 Mack 8:34; Syr 6:6; 16:3; 39:11; 41:4,12; 2 Petr 3:8; Upp 12:6; 14:20; 20:2-4,6-7.


Ytterligare studier: 1 Mos 37:34; 5 Mos 17:6; 2 Sam 3:31; 1 Kung 21:27; 2 Kung 19:1; Neh 9:1; Ester 4:1; Ps 69:11(12); 90:4; Is 20:2; 37:1-2; Jer 4:8; Dan 7:10; 12:7; Joel 1:13; Jona 3:5-6; Mal 4:5; Matt 11:21; Luk 1:17; Apg 3:3,11; 4:13,19; 13:2; Upp 11:2,10; 12:6; 13:5; 17:6.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-11; 2012-07-05; 2015-04-06)

Till sidans topp

11:4 De här är de två olivträden och de två lampställen som står inför jordens Herres ögon.

Ord för ord (15 ord i den grekiska texten Sinaiticus): de-här är de två olivträd och de två lampställ inför-ögon '-n herre'/herren '-ens jords'/jordens 'stående-(och-havande-stått)'/stående


1883: Dessa vittnen äro de två oljeträd och de två ljusstakar, som stå inför jordens Herre.

1541(1703): Desse äro tu oljoträ, och tu bloss, ståndande för jorderikets Gud.

LT 1974: Dessa profeter är de två olivträd och de två ljusstakar, som står inför hela jordens Gud.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Profeten sade till budbäraren:) “Jag skådar (och har skådat) ... två olivträd ovanpå (lampstället).” ... (Budbäraren) talade: ”De här de två fetmans/överflödets söner står vid sidan av varje/hela jordens Herre.” (Sak 4:2b-3a,14, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar: "Man sätter en lampa) emot lampstället, och den lyser för alla dem som är i bostaden. Låt ert ljus lysa på det här sättet framför människorna på så sätt (att) de må skåda era fina gärningar och förhärliga er Fader i himlarna.” (Matt 5:15b-16)

Då (Jesus) satt ’in i’/uppåt Olivträdens berg alldeles mitt emot helgedomen, utfrågade Petrus och Jakob och Johannes och Andreas Honom enligt/angående sitt eget. (Mark 13:3)

(Johannes Döparen ) skall vara stor inför en herres ögon. (Luk 1:15a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Var sömnlösa/vakna i varje läglig tid och 'var i behov av'/'sträva efter' 'för att'/att ni må vara helt och hållet stabila/starka (till) att fly bort (från) alla de här tingen som står i begrepp att bli/ske och till att stå/bestå framför Människans Son.” Men (på) dagarna ’var (Jesus hela tiden) lärande’/’brukade (Jesus) undervisa’ i helgedomen, men (på) nätterna, då kom Han ut, ’bodde Han (hela tiden)’/’brukade Han bo’ i det fria ’in i’/intill det berg som kallas Olivträdgården. (Luk 21:36-37)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Och jag vände mig intill (för) att se rösten, ’vilken som än’/som (hela tiden) samtalade i sällskap med mig, och då jag hade vänt mig intill, skådade jag sju lampställ av guld. (Upp 1:12)

Du må ej handla orättfärdigt (mot) olivoljan och vinet. (Upp 6:6b)


Exegeter, evangelister med flera:

De (lampställ) som avses (i Sakarjaboken) är den politiske ledaren Serubbabel och översteprästen Josua. Dessa två var ledare för de judar som återvände till Jerusalem efter den babyloniska exilen på 530-talet f Kr. De var de ledande representanterna för det återvändande nya gudsfolket, som byggde upp Jerusalem och lade grunden till ett nytt tempel. ... Detta förhållande, samt anknytningen till Mose och Elia, innebär att de två vittnena med stor sannolikhet skall uppfattas som symboler för det återupprättade gudsfolket, vars uppgift är att vara ett profetiskt tecken i världen. Dessutom var Mose och Elia i den samtida judendomen representanter för Guds uppenbarelse genom skriften. Mose förknippades med tora (lagen) och Elia med profeterna. (Leif Carlsson ”Tröst och trots – Uppenbarelseboken” s 142)

Det sägs om profeterna att de “står inför Herren”. Uttrycket används ofta med hänvisning till Elia och Elisa i meningen ”tjäna”. (J. Massyngberde Ford "Revelation" s 171)


Paulus sade till de troende i Rom: “Om några av grenarna ’styckades ut’/bröts ut i bitar’, men du, som är ett lantligt/vilt olivträd, inympades i (israeliterna) och blev en i gemenskap tillsammans med dem av/från olivträdets fetmas/överflöds rot, beröm dig (då) ej nedifrån/emot grenarna.” (Rom 11:17-18a)


Grekiska ord:

elaia (olivträd) (i NT + exempel i Apokryferna) Mark 13:3; Rom 11:17; Upp 11:4 – Judit 15:13; Syr 24:14; 50:10; Matt 21:1; 24:3; 26:30; Mark 11:1; 14:26; Luk 19:37; 22:39; (Joh 8:1); Rom 11:24; Jak 3:12.


Ytterligare studier: 5 Mos 8:8; Dom 9:8-9; 2 Sam 15:30; 2 Kung 18:32; Neh 8:15; Ps 52:8(10); Jes 41:19; Jer 11:16; Hos 14:6(7); Mika 4:13; Sak 4:11; Luk 1:76; Upp 1:13,20; 2:1,5; 7:9.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-11; 2012-07-05; 2015-04-06)

Till sidans topp

11:5 Och om någon vill handla orättfärdigt (emot) dem, går eld ut, ut ur deras mun och äter ner/upp deras fiender. Och om någon må vilja handla orättfärdigt (emot) dem, måste han dödas på det här sättet.

Ord för ord (27 ord i den grekiska texten): och om någon (emot)-dem vill handla-orättfärdigt eld går-ut ut-ur '-nen mun'/munnen deras och äter-ner '-na fiender'/fienderna deras. och om någon må-vilja (emot)-dem handla-orättfärdigt, på-det-här-sättet måste honom/han dödas.


1883: Och om någon vill göra dem skada, så går eld ut från deras mun och förtär deras fiender; och om någon vill göra dem skada, måste han så dödas.

1541(1703): Och hwar någor wille göra dem skada, så går elden utaf deras mun, och förtärer deras fiendar; och hwar någor wille göra dem ondt, så måste han dödas.

LT 1974: Den som försöker skada dem, kommer att dödas av eldstrålar, som går ut från deras munnar.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Mose sade:) ”Om de här kommer att dö enligt alla människors död, och om deras besök kommer att vara enligt alla människors granskning, har Herren visst inte skickat (och skickar) bort mig.” ... Som/då (Mose) ‘ficks att upphöra’/upphörde att samtala alla de här utsagorna ... öppnades jorden och drack ner (de upproriska) och deras hus och alla de människor som var i sällskap med Kora och (också) deras husdjur. Och de och så många ting som är deras steg levande ner in i Hades. Och jorden beslöjade dem, och de fördärvades ut ur synagogans mitt. Och varje/hela Israel, de (som var) i en ring av/runt dem, flydde från deras röst/rop, eftersom de sade: ”Ej någonsin må jorden svälja ned oss!” Och eld kom ut från sidan av Herren och förtärde de tvåhundrafemtio männen, de som ’förde till’/offrade rökelsen. (4 Mos 16:29,31-35, Grekiska GT)

Elia svarade och talade (vänd) i riktning mot ledaren av de femtio (männen): ”Och om jag (är) en gudsmänniska, må eld ut ur himlen stiga ned och äta ner/upp dig och dina femtio (man).” Och eld steg ned ut ur himlen och åt ner/upp honom och hans femtio (man). (2 Kung 1:10, Grekiska GT)

(Psalmisten sade:) “Eld skall gå före mitt emot (Herren) och bränna upp Hans fiender ’(i) en ring’/’runt omkring’. (Ps 97:3, Grekiska GT)

(Herren sade till profeten Jeremia: “Eftersom profeterna) har samtalat det här ordet, skåda, har Jag gett (och ger) Mina utsagor in i din mun eld, och det här folket trä, och det skall äta ner/upp dem.” (Jer 5:14b, Grekiska GT)

(Daniel sade till kungen:) “Det är/finns en Gud i en himmel som avtäcker mysterier, (en Gud) som har tydliggjort för kung Nebukadnessar de ting som måste bli/hända uppå de sista dagarna.” (Dan 2:28a, Grekiska GT)

(Jesus, Syraks son, sade: “Herren gjorde) helt och hållet slut på (Datan och Abiram, Kora och hans söner) i sin eldslåga.” (Syr 45:19b)

(Jesus, Syraks son, sade:) ”Elia, en profet som en eld, stod upp och hans utsaga brann (hela tiden) som en fackla. ... I/med en Herrens utsaga höll han upp/tillbaka himmel/himlen, på det här sättet ledde/förde han ner eld tre gånger.” (Syr 48:1,3)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till folkskaran: “Vad som) går ut, ut ur munnen, det här gör människan gemensam/oren.” (Matt 15:11b)

Då lärjungarna Jakob och Johannes hade skådat (att samariterna inte tog emot Jesus), talade de: "Herre, vill Du, vi må tala/’säga till’ eld att stiga ned från himlen och göra slut på dem?" Men då Han hade vänt sig, klandrade Han dem. (Luk 9:54-55)

(Jesus sade till de sjuttio:) “Skåda, jag har gett (och ger) er den (rättsliga) myndigheten att trampa ovanpå ormar och skorpioner och emot varje fiendens förmåga, och ingenting kommer att (א,* א, A) * (א*) handla orättfärdigt (emot) er.” (Luk 10:19)

Jesus talade (vänd) i riktning mot (Emmauslärjungarna): ”O dåraktiga (människor) och senfärdiga (i) hjärtat att tro på alla ting som profeterna har samtalat! Måste inte kristusen/'den smorde' visst/förvisso lida de här tingen och komma in i, in i Sin härlighetsglans?” Och då Han hade börjat från Mose och från alla profeterna uttydde Han alltigenom/noga för dem, och/nämligen (א*) i * (א,* א) skrifterna, tingen med anledning av Honom själv. (Luk 24:25-27)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Och helt och hållet som Mose höjde ormen i det ödelagda (området), på det här sättet måste Människans Son höjas, för att 'varje den'/'var och en' som tror in i (P63, א,* א, A) Honom må ha tidsålderslångt liv. (Joh 3:14-15)

Den som segrar må inte/förvisso ej behandlas orättfärdigt ’ut ur’/’till följd av’ den andra döden. (Upp 2:11b, ”Smyrna”)

Du må ej handla orättfärdigt (mot) olivoljan och vinet. (Upp 6:6b)

Och han utropade/ropade (med) stor/hög röst till de fyra budbärarna, till vilka det var givet till dem att handla orättfärdigt (emot) jorden och havet. (Upp 7:2b)

(Budbäraren) sade: “Ni må ej handla orättfärdigt (emot) jorden, ‘men ej’/eller (א,*א) (emot) havet, ‘men ej’/eller (א,*א) (emot) träden, ända till vi må ha förseglat vår Guds slavar uppå deras pannor.” (Upp 7:3)

Och det talades till (gräshopporna), för att de ej måtte (א,*א) handla orättfärdigt (emot) jordens gräs, inte heller (emot) varje/något ljusgrönt, inte heller (emot) varje/något träd, 'om ej'/utom (emot) de människor 'vilka som än'/som inte har Guds sigill uppå pannorna. (Upp 9:4)

Och (gräshopporna lika hästar) har stjärtar lika skorpioner, och gaddar; och i deras stjärtar (finns) deras (rättsliga) myndighet att handla orättfärdigt (emot) människor (i) fem månader. (Upp 9:10)

Och hästarnas huvuden (är) som lejons huvuden. Och eld och rök och svavel går ut, ut ur deras munnar. Från/’beroende på’ de här tre slagen, dödades tredjedelen av människorna, ‘ut ur’/’till följd av’ elden och röken och svavlet, av det som gick ut, ut ur deras munnar. Ty hästarnas (rättsliga) myndighet är i deras mun och i deras stjärtar. Ty deras stjärtar (är) lika ormar med (א,* א) huvuden som de har, och i/med dem handlar de orättfärdigt. (Upp 9:17b-19)

Och jag gick bort i riktning mot budbäraren och sade till honom att ge mig bokrullen (P47,א,*א). Och han säger till mig: ”Tag den och ät ner/upp (den) (P47,P85,א*)! Och den kommer att göra ditt underliv bittert, emellertid/men i din mun kommer den att vara söt som honung.” (Upp 10:9)


Exegeter, evangelister med flera:

Vilka är (Herrens) fiender? Alla onda och de som beslutar sig för att göra motstånd mot Guds vilja. (Klemens av Rom till korintierna, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 15)


Grekiska ord:

echthros (fiende) (i NT + exempel i Apokryferna) Luk 10:19; Upp 11:5 – Ester 3:13f(B6); 4:17n(C17); 7:6; 9:10,22; Judit 7:19; 8:11,15,19,33,35; 13:5,11,14,17-18; 15:5; 1 Mack 2:9; 4:18,36; 8:23; 9:29,46; 10:26; 12:15; 13:51; 14:26,31; 15:33; 2 Mack 10:26. Salomos Vishet 5:17; 10:12,19; 11:3,5; 12:20,22; 15:14; 16:4,8,22; 18:7,10; Syr 6:4,13; 12:8-10,16; 18:31; 19:8; 20:23; 23:3; 25:7,14; 29:6,13; 30:3,6; 36:6(9),9(12); 42:11; 45:2; 46:1,5,16; 47:7; 49:9; Baruk 4:18,21,25-26; 5:6; Asarjas bön v 9. Matt 5:43-44; 10:36; 13:25,28,39; 22:44; Mark 12:36; Luk 1:71,74; 6:27,35; 19:27,43; 20:43; Apg 2:35; 13:10; Rom 5:10; 11:28; 12:20; 1 Kor 15:25-26; Gal 4:16; Fil 3:18; Kol 1:21; 2 Thess 3:15; Hebr 1:13; 10:13; Jak 4:4; Upp 11:12.


Ytterligare studier:

4 Mos 11:1; 2 Sam 22:9; 2 Kung 1:11-12; Hes 19:10-14; Mark 14:31; Joh 18:11; Apg 5:3-5.


K.-J. Illman "Vän och fiende i bönepsalmerna"; Svensk Exegetisk Årsbok 54 (1989): 90-100.

Jon Ruthven "A note on Eliah's 'fire from Yahweh'"; Journal of the Evangelical Theological Society 12.2 (Spring 1969): 111-115.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-12; 2012-07-05; 2015-04-07)

Till sidans topp

11:6a De här har * (א,* א) (rättslig) myndighet att stänga himlen, för att regn ej må ge väta (under) deras profetias dagar.

Ord för ord (15 ord i den grekiska texten Sinaiticus): de-här har (rättslig)-myndighet (att)-stänga '-en himmel'/himlen, för-att ej regn må-ge-väta '-na dagar'/dagarna '-ns profetias'/profetians deras.


1883: Dessa hafva makt att tillsluta himmeln, på det att intet regn må falla i deras profetias dagar.

1541(1703): Desse hafwa magt till att igenlycka himmelen, att intet regnar uti de dagar då de profetera.

LT 1974: De har makt att tillsluta himlen, så att inget regn faller under de tre och ett halvt år som de profeterar.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Gud hade inte gett väta emot jorden ... (1 Mos 2:5b, Grekiska GT)

(Elia sade:) “De här åren skall det vara dagg och regn ‘att om ej’/endast genom min utsagas mun.” (1 Kung 17:1b, Grekiska GT)

(Jesus, Syraks son, sade:) ”I/med en Herrens utsaga höll (profeten Elia) upp/tillbaka himmel/himlen ... .” (Syr 48:3a)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar: ”Er Fader, som är i himlar/himlarna) ger väta emot rättfärdiga och orättfärdiga.” (Matt 5:45b)

(Jesus sade till folket i synagogan:) “Många änkor var/fanns (hela tiden) i Israel i/under Elias dagar, när himlen stängdes emot/omkring tre år och sex månader, som/när det blev en stor svält emot varje/hela jorden/landet.” (Luk 4:25b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Den som segrar och den som håller Mina gärningar intill slut(et), honom skall Jag ge (rättslig) myndighet uppå/’med avseende på’ nationerna.Och han skall vara en herde för dem i/med en käpp av järn, som det krossas kärlen/kärl av en krukmakare, som och/också Jag har tagit (och tar) (rättslig myndighet) från sidan av Min Fader. (Upp 2:26-27 eller Upp 2:26-28a, ”Thyatira”)

(Detta är vad den Sanne, den Helige, säger:) ”Den som har Davids nyckel, Den som öppnar och ingen skall stänga, och (Den) som stänger och ingen skall (א,*א) öppna. Jag känner dina gärningar. Skåda, Jag har gett (och ger) en dörr som har öppnats (och är öppnad) inför dina ögon, (en dörr) som ingen förmår stänga * (א,*א).” (Upp 3:7b-8a, “Filadelfia”)

(Rättslig) myndighet gavs åt (döden och Hades) emot ’det fjärde’/fjärdedelen av jorden. ... (Upp 6:8b)

Och (rättslig) myndighet gavs dem som jordens skorpioner har (rättslig) myndighet. (Upp 9:3b)

Och (gräshopporna lika hästar) har stjärtar lika skorpioner, och gaddar; och i deras stjärtar (finns) deras (rättsliga) myndighet att handla orättfärdigt (emot) människor (i) fem månader. (Upp 9:10)

Hästarnas (rättsliga) myndighet är i deras mun och i deras stjärtar. Ty deras stjärtar (är) lika ormar med (א,* א) huvuden som de har, och i/med dem handlar de orättfärdigt. (Upp 9:19)

Jag skall ge (myndighet) åt mina två vittnen, och de skall profetera (i) ettusentvåhundrasextio dagar. (Upp 11:3a)


Egna kommentarer och funderingar:

Här i Upp 11:6 har vi det åttonde “(rättslig) myndighet” i Uppenbarelseboken, ett tecken på början av en ny period, skild från perioden innan. Jfr Egna kommentarer och funderingar till Upp 10:3, det åttonde ”(kommande) tidsåldrars (kommande) tidsåldrar” i Upp 10:6 och det åttonde ”Jag skall ge” i Upp 11:3.

Angående ”deras profetias dagar”, se Upp 11:3b.


Grekiska ord:

brechô (ge väta) (i NT + exempel i GT) 1 Mos 2:5; Matt 5:45; Upp 11:6 – 1 Mos 19:24; Ps 6:6(7); Luk 7:38,44; 17:29; Jak 5:17.

(h)yetos (regn) (i NT + exempel i Apokryferna) Upp 11:6 – Judit 8:31; Salomos Vishet 16:16,22; Syr 1:2; 40:13; 43:18; Jeremias brev v 52; Apg 14:17; 28:2; Hebr 6:7; Jas 5:18.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-12; 2012-07-05; 2015-04-07)

Till sidans topp

11:6b Och de har (rättslig) myndighet uppå vattnen, att vända dem ’in i’/till blod och att slå till jorden i/med varje slag, så många gånger ’som om’/som de – alltefter omständigheterna – må vilja.

Ord för ord (20 ord i den grekiska texten): och (rättslig)-myndighet (de)-har uppå '-nen vatten'/vattnen (att)-vända dem in-i blod och (att)-slå-till '-en jord'/jorden i varje slag så-många-gånger-som om-alltefter-omständigheterna de-må-vilja.


1883: ... och de hafva makt öfver vattnen, att förvandla dem till blod, och att slå jorden med allahanda plågor, så ofta de vilja.

1541(1703): ... och hafwa magt öfwer wattnet, att förwända det i blod, och slå jordena med allahanda plågo, så ofta de wilja.

LT 1974: ... och de har makt att så ofta de önskar förvandla floder och hav till blod och sända alla slags plågor över jorden.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren sade till Mose:) “Jag skall ... slå till egyptierna i/med alla Mina förunderliga ting, som Jag skall göra i/med dem.” (2 Mos 3:20a, Grekiska GT)

(Aron) slog till vattnet (med) sin käpp ... och han ’kastade om’/förvandlade varje vatten i floden ’in i’/till blod. (2 Mos 7:20b, Grekiska GT)

(Filisteerna sade:) “De här (är) de gudar som hade slagit till Egypten i/med varje slag och/också i det ödelagda (området).” (1 Sam 4:8b, Grekiska GT)

Kungen talade till (profeten): “Hur många gånger (måste) jag besvärja dig på vilket sätt du må samtala (vänd) i riktning mot mig sanning i Herrens namn?” (1 Kung 22:16, Grekiska GT)

(Psalmisten sade: “Gud) ‘vände om’/förvandlade (Egyptens) floder ’in i’/till blod.” (Ps 78:44a, Grekiska GT)

(Psalmisten sade: “Herren) som har vänt klippan ‘in i’/till sjöar av vatten och den vassa utkanten ’in i’/till källor av vatten.” (Ps 114:8, Grekiska GT)

(Herren) slog till varje/hela Egyptens jord/land (med) slag. ... (Judit 5:12b)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Ni må ej ge det heliga till hundarna men/och ni må ej kasta era pärlor framför grisarna, (så att) de ej någonsin må (א,*א) trampa ner dem i/med sina fötter, och då de har vänt sig (om) må bryta er i stycken.” (Matt 7:6)

(Petrus frågade Jesus:) "Herre, hur många gånger skall min broder missa (Guds mål) ’in i’/mot mig och jag skall låta honom vara? Ända till sju gånger?" Jesus säger till honom: "Jag säger inte till dig ’ända till sju gånger’, emellertid/utan ’ända till sjuttio gånger sju’." (Matt 18:21b-22)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) "Ni skall alla ‘fås att snava’/snava i/på Mig i den här natten, ty det har skrivits (och är skrivet): 'Jag skall slå till herden, och hjordens får skall skingras isär.'" (Matt 26:31)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Som tresängsledaren smakade på vattnet, som hade blivit (och blev) vin, och han inte visste varifrån det är/var - men tjänarna, de som hade öst (och öste) upp vattnet, visste (det) - höjer tresängsledaren sin röst (i riktning) mot brudgummen och säger till honom: "Varje människa sätter/’sätter fram’ det fina vinet först, och när de – alltefter omständigheterna – må ha gjorts druckna det mindre/ringare. Du har hållit/behållit (och håller/behåller) det fina vinet ända till just nu." (Joh 2:9-10)

Och den andre * (א,* א) lät sin basun ljuda, och (något) som ett stort berg, brinnande (i) eld, kastades in/ut i havet, och tredjedelen av havet blev blod. (Upp 8:8)

Från/’beroende på’ de här tre slagen, dödades tredjedelen av människorna, ‘ut ur’/’till följd av’ elden och röken och svavlet, av det som gick ut, ut ur deras munnar. (Upp 9:18)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående “vattnen ... ‘in i’/till blod”, se också Upp 8:8.


Grekiska ord:

(h)osakis (så många gånger som) Upp 11:6 – 1 Kor 11:25-26.

patassô (slå till) (i NT + exempel i Apokryferna) Judit 5:12; Matt 26:31; Upp 11:6 – Judit 2:27; 6:3; 9:3,10; 13:8,15; 16:6; 1 Mack 1:1,20,30; 3:11; 4:3; 5:3,7,34,65; 7:41; 8:4; 9:47,66; 12:31; 13:43; 14:3; 2 Mack 9:5; Syr 48:21; Matt 26:51; Mark 14:27; Luk 22:49-50; Apg 7:24; 12:7,23; Upp 19:15.


Ytterligare studier: 2 Mos 4:9; 7:17,19; 8:16; 9:15; 12:23; 2 Krön 18:15; Ps 105:29; Upp 16:4-6.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-12; 2012-07-05; 2015-04-07)

Till sidans topp

11:7 Och när de – alltefter omständigheterna – må ha avslutat sitt vittnesmål, skall det lilla vilda djuret, som då (א*) stiger upp ut ur avgrunden, ’göra krig i sällskap med’/’föra krig mot’ dem och besegra dem och döda dem.

Ord för ord (23 ord i den grekiska texten): Och när-alltefter-omständigheterna (de)-må-avsluta '-et vittnesmål'/vittnesmålet sitt, det lilla-vilda-djur då stigande-upp ut-ur '-en avgrund'/avgrunden skall-göra i-sällskap-med dem krig och skall-besegra dem och skall-döda dem.


1883: Och när de hafva slutat sitt vittnesbörd, skall vilddjuret, som uppstiger ur afgrunden, föra krig med dem och öfvervinna dem och döda dem.

1541(1703): Och då de hafwa lyktat sitt wittnesbörd, skall det wilddjuret, som uppstiger af afgrunden, hålla ena strid med dem, och skall öfwerwinna dem, och döda dem.

LT 1974: När de har fullbordat sin uppgift som vittnen under de tre och ett halvt åren, ska tyrannen, som kommer från den bottenlösa avgrunden, förklara krig mot dem och besegra och döda dem.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Jakob sade:) "Ett ont litet vilt djur ... har rövat bort Josef." (1 Mos 37:33b, Grekiska GT)

(Sinais) rök steg upp som brännugnsrök. ... (2 Mos 19:18b, Grekiska GT)

Vid den tid då (Herren) helt och hållet hade upphört att samtala (med Mose) i/på berget Sinai, gav Han (honom) två plattor av vittnesbördet, plattor av sten, som hade varit (och var) skrivna (med) Guds finger. (2 Mos 31:18, Grekiska GT)

(Mose) ‘fick ... att stå’/lade gården (i) en ring av/runt tältet och offeraltaret. Och Mose förde alla gärningarna till en avslutning.” (2 Mos 40:33, Grekiska GT)

(Herren sade till Mose:) “Ett (enda) vittne skall inte vara vittne emot en själ/person (för) att döda.” (4 Mos 35:30b, Grekiska GT)

De här (är) vittnesmålen och grundlagarna och domsutslagen, så många som Mose samtalade (med) Israels söner i det ödelagda (området), då de hade kommit ut ur Egyptens jord/land. (5 Mos 4:45, Grekiska GT)

(Profeten sade:) “Jag tittade (hela tiden) på (det) och det där hornet ’gjorde (hela tiden) krig i sällskap med’/’förde (hela tiden) krig mot’ de heliga, och det var stabilt i ’riktning mot’/’jämförelse med’ dem.” (Dan 7:21, Grekiska GT, Theod)

Då Asiens store kung hade gått in i ett krig emot (romarna) ... krossades han av dem. (1 Mack 8:6)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Det här rikets goda lilla budskap skall kungöras i hela (den bebodda) världen ’in i’/’med syfte på’ ett vittnesbörd för alla nationerna, och då skall slutet anlända.” (Matt 24:14)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “När ni – alltefter omständigheterna – må höra (om) krig och instabila förhållanden, låt er ej skrämmas, ty de här tingen måste bli först, emellertid/men slutet (skall) inte (vara) genast.” (Luk 21:9)

(Jesus sade till Sina lärjungar: “Förföljelsen) skall för er ‘stiga av’/leda in i ett vittnesbörd. ... De skall ta död på (några) ut ur/av er.” (Luk 21:13,16b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Jag säger er, att det här, det som har varit (och är) skrivet måste slutas/’få sitt slut’ i Mig, det/detta: ‘Och han räknades i sällskap med laglösa.’ Ty och/också tinget med anledning av Mig har ett slut.” (Luk 22:37)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Och ingen har stigit (och stiger) upp in i himlen ’om ej’/utom Den som har stigit ned ut ur himlen, Människans Son. (Joh 3:13)

(Jesus sade till judarna:) ”Jag har stigit (och stiger) ned ut ur (א,*א) himlen, inte för att Jag måtte göra Min vilja, emellertid/utan Dens vilja som har sänt Mig.” (Joh 6:38)

När (Jesus) (א*) så hade tagit det sura vinet, talade Han: ”Det är (och har varit) avslutat!” (Joh 19:30a)

(Johannes) var vittne om Guds utsaga och Jesu Kristi vittnesmål, så många ting som han skådade. (Upp 1:2)

Jag blev/framträdde i/på den ö som kallas Patmos på grund av Guds utsaga och på grund av (א,*א) Jesu vittnesmål. (Upp 1:9b)

Ändra sinne * (א,*א). Men om ej, kommer Jag till dig snabbt, och Jag skall föra krig ‘i sällskap med’/mot dem i/med Min muns stora svärd. (Upp 2:16, ”Pergamos”)

När Den öppnade det femte sigillet, skådade jag nedanför offeraltaret själarna av de människor (א,* א) som hade varit (och var) slaktade på grund av Guds utsaga och på grund av det vittnesmål som de (hela tiden) hade. (Upp 6:9)

Och jag skådade en annan budbärare som steg upp från ‘en sols uppstickande’/öster, som hade en levande Guds sigill. (Upp 7:2a)

Och den femte budbäraren lät basunen ljuda, och Jag skådade en stjärna ut ur himlen, som hade fallit (och föll) 'in i'/till jorden, och avgrundens brunns nyckel gavs till honom. (Upp 9:1)

Rösten/ljudet av deras vingar (var) som ‘en röst’/’ett ljud’ av vagnar, av många hästar som springer ‘in i’/’med syfte på’ krig. (Upp 9:9b)

De har uppå sig (avgrundens) kung, avgrundens budbärare, till vilken (א,* א) ett namn åt honom (på) hebreiska (är) Abaddon (= Fördärv), och ‘i grekiskan’/’på grekiska’ har han namn(et) Apollyon (= Fördärvare). (Upp 9:11)

I den sjunde budbärarens rösts dagar, när han – alltefter omständigheterna – må stå i begrepp att låta basunen ljuda, avslutades emellertid och/också Guds mysterium, som/då Han gav ett gott litet budskap till Sina 'av Sig själv'/egna slavar och (P47, P85, א,* א) profeterna. (Upp 10:7)


Exegeter, evangelister med flera:

Helena ... och hennes syster vandrade förvirrade runt i det nyss befriade Tyskland under maj och juni 1945 och blandade sig med de tyska flyktingarna som fyllde vägarna för att fly mot väst. ... Det skulle inte dröja länge innan de stötte på soldater ut Röda armén. Mot Helena och hennes syster uppförde sig dessa män inte som befriare utan som erövrare. Det fanns tillfällen när de sovjetiska soldaterna sökte upp flyktingar överallt där de tagit skydd över natten. "De var berusade - redlöst berusade", berättar Helena. "De var vilddjur." Soldaterna tog sig in där de sov och "letade efter söta flickor som de våldtog. ... Det fanns fall där de våldtogs till döds. Kvinnor som ströps. ... De var djur." (Laurence Rees "Auschwitz - Den slutgiltiga lösningen" s 335,336)

(De bibeltrognas i Kina mest kände företrädare Wang Mingdao har) blivit "sanningsvittnet" som offrades . . . av alla som struntat i att söka sanningen om förtrycket . . . i det kommunistiska Kina. (Andres Küng "Kristna martyrer i öst och väst: 30 fall från vår egen tid" s 116)

Kristus ”kom ned från himmelen” (Joh 6:38; Fil. 2:8); Antikrist stiger ”upp ur avgrunden” (Upp. 11:7; 2 Tess. 2:4). (Erich Sauer ”Den korsfästes triumf” s 135)

Så snart de hafwa fulländat sitt wittnesbörd, men icke förr, blifwer det den wäldige fienden tillåtet att öfwerwinna och döda dem. Detta skall alltså utomordentligt bidraga till att förstora och stadfästa hans anseende. (P. Fjellstedt "Biblia" s 752)


Ytterligare studier:

Matt 24:11-12,23-24; Mark 13:21; Joh 19:28,30; 2 Thess 2:3,7-8; Upp 12:17; 13:1,7,11; 17:8.


Richard J. Bauckham "The Martyrdom of Enoch and Elijah: Jewish or Christian?"; Journal of Biblical Literature 95 (1976): 447-458.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-12; 2012-07-05; 2015-04-08)

Till sidans topp

11:8 Och deras fall/lik (skall vara) uppå den stora stadens gata, ‘vilken som än’/vilken andligt kallas Sodom och Egypten, varest/där och/också * (P47, א*) Herren korsfästes.

Ord för ord (22 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus): och '-en lik'/liken deras uppå '-n gata'/gatan '-ens stads'/stadens den stora, vilken-som-än kallas andligt Sodom och Egypten, varest och '-n herre'/herren korsfästes.


1883: Och deras lik skola ligga på gatan i den stora staden, som i andelig mening kallas Sodom och Egypten, hvarest ock deras Herre vardt korsfäst.

1541(1703): Och deras lekamen skola blifwa liggande på gatorna i den stora staden, som heter andeliga Sodoma och Egypten, der wår Herre korsfäst är.

LT 1974: Och (under tre och en halv dagar) ska deras kroppar ligga oskyddade på Jerusalems gator, (staden som mycket riktigt beskrivs som Sodom eller Egypten), den plats där deras Herre blev korsfäst.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Innan det att Gud vända/vände ner/'upp och ner' på Sodom och Gomorra (var jordandalen) som ’en Guds plats vid sidan av rädsla’/’ett Guds paradis’ och som Egyptens jord/land ända till komma/'det kommer' ’in i’/till Soar. (1 Mos 13:10b, Grekiska GT)

(Mordokai sade till Herren:) “Du må ej 'skåda över'/förakta Din (portion/del), som Du friköpte åt Dig själv ut ur Egyptens jord/land.” (Ester 4:17g/C9, Grekiska GT)

Kungen talade: ”Korsfäst (den onde Haman) uppå (träet/trästycket)!” (Ester 7:9b, Grekiska GT)

(Profeten sade angående Judas och Jerusalem:) “Om ej härskarors Herre hade lämnat ’helt och hållet’/’efter sig’ en säd i oss, hade vi - alltefter omständigheterna - varit avlade som Sodom. ... Sodoms ledare, hör Herrens utsaga.” (Jes 1:9a,10a, Grekiska GT)

(Profeten sade: “Jerusalems och Judas') ansiktes skam/blygsel stod emot dem. Men/och deras miss (av Guds mål) kom fram med ett budskap som Sodom.” (Jes 3:9a, Grekiska GT)

(Profeten sade:) “De avlidna kropparna (av invånarna i Judas och Jerusalem) blev som gödsel i en vägs mitt. ... ” (Jes 5:25b, Grekiska GT)

(Herren sade:) “Nationer skall komma igenom (Jerusalem) ... (och säga): ”På grund av vad har Herren gjort på det här sättet (med) den här stora staden?” (Jer 22:8, Grekiska GT)

(Herren sade till Israel:) “Ni har fullgjort/’gjort ... fulltaliga’ era döda (kroppar) i (Jerusalem), och ni har uppfyllt dess vägar med sårade (människor).” (Hes 11:6, Grekiska GT)

(Herren sade till Jerusalem:) “Din yngre syster, som bor ut ur dina rätta/högra delar, (är) Sodom och hennes döttrar.” (Hes 16:46b, Grekiska GT)

(Tobias sade till sin fader:) “Jag tog upp (den döde) för mig själv ut ur/från gatan och jag satte honom in i en av de små bostäderna ’så länge som till’/’till dess att’ solen ’sjunka’/sjunkit och jag skall/kunde begrava honom.” (Tobit 2:4b, S)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Herren/profeten sade:) “Ut ur Egypten kallade Jag Min Son.” (Matt 2:15b)

(Jesus sade till Sina lärjungar: ”Ett vanärat Jerosolyma/Jerusalem) är den store kungens stad.” (Matt 5:35b)

(Jesus) skall inte gräla, men/och inte skall Han skria, men/och inte skall någon höra Hans röst i/på gatorna. (Matt 12:19b)

(Jesus sade till de skriftlärda och fariseerna i ett vanärat Jerosolyma/Jerusalem:) “Jag skickar bort i riktning mot er profeter och visa (män) och skriftlärda. (Några) ut ur/av dem skall ni döda och korsfästa.” (Matt 23:34a)

(Och Pilatus) gav fallet/liket som en förmån till Josef. (Mark 15:45b)

Josef steg upp från Galileen, ut ur stad(en) Nasaret, in i Judeen, in i Davids stad, ’vilken som än’/som kallas Betlehem, på grund av att 'vara honom'/'han var' ut ur/av Davids hus och ätt. (Luk 2:4)

(Jesus sade till de sjuttio:) “Vilken stad ni – alltefter omständigheterna – må komma in i, och de ej må ta emot er, då ni har kommit ut ‘in i’/på dess gator, tala: ‘Och/också dammolnet ut ur/av er stad, det som har fäst sig ‘in i’/vid fötterna torkar vi från/bort. ... ’ Jag säger er att/: ’Det kommer att vara mer uppehållet/uthärdligt för Sodom i/på den där dagen än för den där staden.” (Luk 10:10-12)

(Jesus sade till några fariseer:) “Det är inte möjligt för en profet att fördärvas utanför Jerusalem. Jerusalem, Jerusalem, den (stad) som dödar profeterna och kastar sten på dem som har varit (och är) skickade bort ’i riktning mot’/’i fråga om’ den.” (Luk 13:33b-34a)

(Herren) talade till sin slav: “Kom snabbt ut ‘in i’/till stadens gator och gränder. ... ” (Luk 14:21b)

(Stefanos sade:) “Våra fäder ville inte bli lydiga till/mot (Mose) emellertid/utan 'tvingade bort'/försköt (honom) och vände sig i sina hjärtan in i Egypten.” (Apg 7:39)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus sade till judarna:) ”Tänk ej att Jag skall anklaga er i riktning mot Fadern. Den som anklagar er är Mose, ’in i’/till vilken ni har hoppats (och hoppas), ty om ni (hela tiden) trodde (i/på) Mose, trodde ni – alltefter omständigheterna – (hela tiden) (i/på) Mig, ty den där skrev med anledning av Mig. Men om ni inte tror (i/på) den därs bokstäver, hur skall ni tro (i/på) Mina ord?” (Joh 5:45-47)

När så prästledarna och roddarna/tjänarna skådade Honom, skriade de * (א,*א):”Korsfäst, korsfäst Honom (א,*א,A)!” Pilatus säger till dem: ”Ta Honom ni och korsfäst, ty jag finner inte (någon) orsak/skuld i/hos Honom.” (Joh 19:6)

Mariam från Magdala kommer och kommer med ett budskap till lärjungarna att/: ”Jag har skådat (och skådar) Herren, och Han talade de här tingen till henne/mig.” (Joh 20:18)

“Jag är Alfat och Ôet/Omegat, en början och ett slut (א*)”, säger Herren Gud. (Upp 1:8a)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

Tegnér kallade Stockholm "detta Sodom och Abdera". Må vara - men jag längtar härifrån! Icke till landet, ty jag måste ha menniskor, Boklåda, och Vinhandel! Alltså: en gård i Lund med stor gammal trädgård, vexthus och sol. (August Strindberg "August Strindbergs brev XX juni 1911-maj 1912" s 69-70; brev 10 juli 1911 till Nils Andersson; Abdera = under antiken lastbar, rik grekisk stadsstat i Thrakien)

De stora städerna äro förbränningshärdar för mänsklig lifskraft. I Frankrike räknade man år 1894 den årliga dödligheten på landsbygden till icke fullt 20 människor på 1,000, men den i städerna till 27. Detta betyder, att Frankrike endast genom dödlighetens öfvervikt i städerna har under de sistförlutna tjugo åren gått miste om sjuhundratusen inbyggare. Dödlighetssiffran för London är lägre än för många andra stora städer, men jämför man dödligheten i dess fattigare stadsdelar med den å Englands landsbygd, finner man, att den förra är dubbelt större än den senare. (Viktor Rydberg "De hvite och de gule" s 398)

"Vällusten är en storm, värre än en storm!" (sade Mitja till Aljosja). "Skönhet är en hemsk och skräckinjagande sak. Skräckinjagande därför att den är obegriplig och man kan inte begripa den, därför att Gud bara har gett gåtor att lösa. ... Skönhet! Jag kan inte med dessa högsinnade och andligt högtstående, vilkas ideal börjar med Madonnan och slutar med Sodom. Ännu värre är det när man har Sodoms ideal i sin själ utan att förneka Madonnan som ideal och ens hjärta är upptänt av detta ideal, lika upptänd som man var av det i oskuldsfulla ungdomsår. Ja, människan rymmer mycket, rymmer alltför mycket, jag skulle vilja begränsa henne. Fan vet, vad man ska ta sig till med det egentligen! Det som ter sig skamligt för förnuftet är idel skönhet för hjärtat. Finns det skönhet i Sodom? Tro mig, det är i Sodom den finns för det övervägande flertalet människor - visste du den hemligheten eller inte? Det hemska är att skönheten inte bara är skräckinjagande, utan också mystisk och hemlighetsfull. Här kämpar djävulen med Gud, och slagfältet är människohjärtat. Men förresten varav hjärtat är fullt därom talar munnen." (Fjodor Dostojevskij "Bröderna Karamazov" s 124)

Man bör icke falla på en andelig och förblommerad tydning, med mindre nöden twingar dertill. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 138 i kommentar till Jes 60:1-6)

Bland religionsbruken var det i synnerhet de egyptiska, som slogo an och vunno inflytande bland kejsartidens romare. Ville man däraf draga den slutsats, att egypterna själfva åtnjöto af romarna större aktning än de öfriga underkufvade folken, så skulle man alldeles bedraga sig. Det fanns i det romerska föreställningssättet ett slags rangskala för folken, men på den skalan stod det egyptiska allra lägst, och ord kunna knappast skildra det förakt, "Roms världshärskande folk, det togabemantlade folket" kände för den nation, som i en aflägsen forntid uppstapplat pyramiderna och nu fyllde Roms kornbodar med skördar, mejade vid Nilens stränder. Främst på rangskalan stod naturligtvis romaren själf; allra främst den inom stadsmuren födde romaren. Därnäst kommo latinarne, så de öfriga italienska folken. De icke-italienska nationernas anseende aftog i samma mån som de bodde i östlig riktning. . . . De främlingar, som åtnjöto största aktningen, voro hispanierna och gallerna; därnäst kommo germanerna, för hvilka aktningen var blandad med aningsfull fruktan; därefter grekerna, så Mindre Asiens och Syriens folk och sist af alla egypterna. (Viktor Rydberg "Romerska kulturen under de två första århundradena efter Kristus - fortsättning" s 56-57; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1885)


Att fortsätta med:

ca 2000 - ca 1900

Långt upp på Holaveden är ... Jönköping den andliga huvudstaden, Smålands Jerusalem, som dock - det medger dess präster och leviter - fått Sodom närmare och närmare in på knutarna. Till Jönköping drar man, nu i tredje och fjärde generation, ner för att fira högtid, såsom judarna en gång drog till Jerusalem. (Berndt Gustafsson "Frikyrkobröder" s 50)

Äntligen var jag här, i New York City, ett nätverk till stad alltför invecklat för att förstå, och jag tänkte inte ens försöka. ... New York City, staden som skulle komma att forma mitt öde. Ett modernt Gomorra. (Bob Dylan "Memoarer - Första delen" s 14; år 1961)

Aldrig skulle Bertil Brokvist kunna glömma Jonas Mattssons ansikte, när han skildes från honom sist. Sjukdomen hade stämplat mannen. Men genom det bräckliga höljet lyste en frid, som övergår allt förstånd. ... Mattsson hade andligen talat bokstavligen fattat med bägge händerna om Kristi kors. (Margit Assarsson "Osynliga bojor" s 34-35)

Det är möjligt att överheten till sin grundåskådning och till sina gärningar blir sådan, att den väsentligen kommer att representera de många, som vandra på den breda vägen - det är med ett ord möjligt att staten till dess makthafvande, till dess institutioner och till dess organer blir så full av antikristendom, att äfven de kristne, som i sitt hjärta djupast och varmast burit den gamla statskyrkoidén, måste för kristendomens skull offra densamma under önskan att i andliga ting hafva med den rörstafven Egypten så liten beröring som möjligt. ... Huru det än går, hafva vi tillfälle att i förökad innerlighet gå tillbaka till (Herren Kristus själf), den orubbliga grundvalen och den lefvande medelpunkten för att där hämta ansatser till förökadt lif och till förökad verksamhet. (J.G. Hazén "Hvad varslar tiden och hvad stundar?" s 71-72)


ca 1900 och tiden dessförinnan

Den yttre verlden förtränger den inre, åtminstone för ögonblicket. Men när jag kommer till denna olycksaliga stad, som är hälften Bedlam, och hälften Sodom, då återstår mig intet annat än att gå i vinterquarter och tillskrufva dubbelfönstren, som göra mörkt i rummet och mörkare i mitt sinne. . . . Mitt lynne lider af denna enslighet, stålet i min själ löper an och rostar i denna fuktiga luft. Vore Wernamo ledigt så skulle jag söka mig till dig. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VIII 1836-1838" s 172-173; brev från Östrabo i Växjö den 1 november 1837 till Vendela Hebbe; Bedlam är en folklig beteckning på ett illa beryktat mentalsjukhus, Bethlem Royal Hospital, i London, England)

Hos Kronprinsen som kommit till staden har jag varit i dag och bestämdt förklarat att jag reser hem i slutet af nästa månad. Men det är ännu obeskrifligen långt dit. Det var en oförlåtlig dumhet att jag kastade mig in i detta Sodom. Huru svårt Vexiö ock må vara, är det dock icke jemförligt med Stockholm. Hettan är här också odräglig. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VII 1833-1835" s 203; brev från Stockholm den 25 juli 1835 till Anna Tegnér)

Jag ville ha (min Brorson, Hofpredikanten) bort från Stockholm der han endast ruinerar sig; men han har förälskat sig i den Babyloniska skökan. Han tänker häri, som i annat, mycket olika med sin Farbror. Jag vet intet ställe i Sverige som jag så hatar och föraktar som Stockholm, som har alla laster och öfverdådet af en stor stad, med hela Kälkborgarandan af en småstad, är hälften Sodom och hälften Abdera.Skada endast på den vackra belägenheten! . . . . . . Jag har Sodom i Mosebok och Abdera i Plutarchus, behöfver alltså ej söka deras förening vid Mälarn. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VII 1833-1835" s 51,60; brev från Östrabo i Växjö den 18 april 1833 till Carl Fredrik af Wingård samt den 2 maj 1833 till Martina von Schwerin)

Jag hade glädt mig åt hoppet att Esse Magnus skulle bli Notarius i Carlstad och härföre planerat så mycket jag kunnat, då han oförmodadt afstod från sin ansökan; ty han kan ej förmå sig att afstå från svältkuren i det Sodom-Abdera som heter Stockholm, och trifves endast i hoftrappor och silkesstrumpor: en lumpen och för mig obegriplig passion. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VII 1833-1835" s 11; brev från Östrabo i Växjö den 6 januari 1833 till Nils Lidén)

På Nyårsdagen var den vanliga stora Börsbalen der jag dock icke var uppe emedan man för de Kungliges skuld måste vara i Kappa som alltid generar mig. I går åt jag hos Ugglas. Har äfven i dag varit bortbjuden till Presid. Löwensköld, men refuserat och ätit hemma. Beställ Sara ett dussin matskedar i Wexiö till brölloppet, om ej förr. Här kostar allting vida mer än der nere, hvartemot man också får vida sämre vara. Huru jag hatar detta Sodom kan jag ej beskrifva, och likväl tvingas jag att quarstadna i detta elände. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev V 1828-1829" s 129; brev från Stockholm den 6 januari 1829 till Anna Tegnér)

Gifve Gud att endast posten ej blifvit röfvad och jag således ej komma att sakna det förnämsta (i Stockholm), jag kunde säga det enda nöje, jag har i detta Gomorrah, nemligen att få brev hemifrån. . . . . . . Fru Åkerhjelm dog i går morse klockan 4. Du kan väl veta huru uppriktigt jag sörjer henne. Hon var mig på en gång som en Mor och en Syster, och en af de få StockholmsDamer för hvilka jag haft eller kan få någon aktning. Hon var dessutom den egentliga kärnan i de familjer, Ugglas, Björnstjernas och Stedingks med hvilka jag, efter gammal vana, mest lefver. Alla dessa familjer som alltid visat mig mycken vänskap och i det hela äro de älskvärdaste i detta Sodom, äro nu, för en längre tid, sprängda och sakna all verkelig moralisk föreningsport. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev V 1828-1829" s 38,50; brev från Stockholm den 18 mars och den 8 april 1828 till Anna Tegnér)

Du (Johan Wetterling) står mitt i staden, mitt i domarenas stad, där rättvisan, himmelens dotter, alltjämt sitter till tings och skipar lag och rätt ibland folket. . . . Du skall här, liksom fordomdags profeten Jonas, "stå upp och gå in och predika i den stora staden, stor åtminstone i våra trakter, en stad full av bildade åhörare, men också av stegrade anspråk, svåra att tillfredsställa. . . . I samlingen märker jag många av er, I domare i Israel, I lagens språkrör, I levande tungor på rättvisans dallrande viktskålar. . . . Jag framställer i dag denne ämbetsbroder såsom er blivande själasörjare och anbefaller honom till er aktning, er vänskap, ert förtroende. . . . Vad är högre och mera himmelskt hos människan än känslan av rätt; bodde icke rättvisan hos Gud, innan hon steg ner på jorden; är mänsklig lag i sig själv något annat än den gudomliga, vars lagbok är samvetet, endast tillämpad till särskilda fall inom det mänskliga samhället? Därför var även hos många av forntidens folkslag domarekallet förenat med prästämbetet, och altaret stod tätt intill domsätet. När I dömen, kännen I då icke, att Gud är när, kännen I icke, att I förrätten en helig handling? Är icke domsalen även ett tempel, är icke lagskipningen även en gudstjänst?" (Esaias Tegnér "Tal vid kyrkoherdes invigning i ämbetet i Jönköping, den 3 juni 1827" s 129,132-133,140; kyrkoherden i fråga var Johan Wetterling)

Att Stockholm är en ömkelig stad, i andeligt afseende derom har jag länge varit öfvertygad. En så talrik och lysande pöbel finnes ej på något ställe samlad i landsorterna. Gud fordrade blott fem rättfärdiga i Sodom. (Friherrinnan) måtte funnit dem i Stockholm efter hon så länge qvarstannar. För min del har jag haft svårt att räkna - till fyra. Jag undantar naturligtvis Fruntimmer hvilka der, som annorstädes, äro mindre förderfvade till själen, ehuru kroppen vanligtvis är gifven till spillo. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev III 1824-1825" s 86; brev från Lund den 24 april 1824 till Martina von Schwerin)

Stadskonsistoriet (i Stockholm) oroade sig ... för att (1600-talets) lyx, fåfänga och sedefördärv skulle sprida sig till själva prästerskapet. Om en ung teolog anmärkte sålunda konsistoriet, att han vore för ung att predika, men påtalade särskilt, att han gick med röda band. ... Rektor Elingius i Klara skola (hade år 1686) under påskdagens aftonsång i Klara kyrka mycket upprört "dundrat på predikstolen, kallandes Stockholm icke allenast en syndasump, ett andra Sodom, ja värre än Sodom, så att under är, att Gud icke med eld och svavel det allaredan avbränt har". (Gunnar Bolin "Städerna blomstra upp" s 195)

Lyxen (under Ludvig XIV:s tidsålder) bidrog i hög grad till den fördärfliga sedliga upplösning, som från hofvet utbredde sig till samhällets alla klasser. Äfven på detta område gick Frankrike i spetsen. Man ställde begreppen fullständigt på hufvudet och ansåg, att galanteriet var det enda som passade, och att sedlig renhet var tecken på bristande bildning och på bondaktighet. Det tolkades rent af som opposition mot fursten, om man ville spela dygdig, agera ”Cato”. ”Vårt hof är ett litet Sodom”, anmärker markis de Sourches i sina Versailles-memoarer. Prinsarne af Conti firade med åtskilliga stallbröder, däribland högt uppsatta innehafvare af andliga värdigheter, nästan öppet vilda orgier i Tempelherrarnes gamla ordenshus. Hertigens af Orléans palats var föga annat än en bordell. Döttrar af de bästa familjer rymde från sina hem för att flacka landet rundt med sina älskare. ... Detta besudlande af moralens enklaste bud, detta öfverträdande af hvarje skranka, detta hån mot allt hvad själ och dygd hette, spred sig från ofvan och alltigenom hela folket. ... För öfrigt tyckte man om att se ned på hvarandra: parisaren på landsbygdsbon, adelsmannen på Parisborgaren. De öfriga nationerna följde fransmännen tätt i spåren. ... Det dåvarande engelska lustspelets fräcka tygellöshet och utstuderade oanständighet har ej uppnåtts ens af våra dagars cabaretförfattare. Man stegrade effekten genom att lägga det otuktigaste skämtet i munnen på de yngsta och vackraste skådespelerskorna. (M. Philippson ”Ludvig XIV:s tidsålder” s 239-240)

Västergötland blev det tidigast kristnade landskapet i det dåvarande Sverige. Sannolikt redan år 1014 har en av de främmande missionärerna, Turgot, insatts som biskop i Västergötland med sin domkyrka förlagd till "göternas stora stad", Skara. Därigenom har biskopsstolen i Skara äldre anor än t. o. m. Lunds, som inrättades år 1060. Skara biskopslängd är också den omfångsrikaste bland de tretton stiftens series episcoporum, så att den som skriver detta är den 68:de i raden av dem som fört krumstaven över S:t Sigfrids åldriga missionsmark. (Gustaf Ljunggren "Kyrkan och bygden" s 11-12)

Där, långt borta, låg detta nordliga Sodom och molnen jagade fram över det, följda av sina skuggor. Många stora och små båtar var på väg, alla åt samma håll. ... Främlingen gick och såg in i hednalandets framtid. Klockklangen från den första kyrkan skulle rensa bort folkets dyrkan av stock och sten, de skulle vända sina ögon mot den himmel som var klarare än i något annat land. Nu visste han att den dagen skulle komma. (Jan Fridegård "Trägudars land" s 107,109)


Egna kommentarer och funderingar:

Kanske Johannes utelämnar namnet “(ett vanärat) Jerosolyma/Jerusalem”, eftersom han inte vill skriva detta namn i Uppenbarelseboken. Namnet ”Jerusalem” är alltför fint för att nämnas i det här sammanhanget. Jämför Egna kommentarer och funderingar till Joh 1:19.


Paulus sade till de troende i Korint: "En människa med (enbart) själ tar inte emot Guds Andes ting, ty det är dårskap för henne, och hon förmår inte få kunskap, eftersom det undersöks andligt." (1 Kor 2:14)


Grekiska ord:

Aigyptos (Egypten) (i NT + exempel i Apokryferna) Ester 4:17g(C9); 1 Mack 2:53; Apg 7:39; Upp 11:8 – Tobit 8:3; Judit 1:9-10,12; 5:10-12; 6:5; 1 Mack 1:16-20; 3:32; 10:51,57; 11:1,13,59; 2 Mack 1:1,10; 4:21; 5:1,8,11; 9:29; Syr Prologen; Baruk 1:19-20; 2:11. Matt 2:13-15,19; Apg 2:10; 7:9-12,15,17-18,34,36,40; 13:17; Hebr 3:16; 8:9; 11:26-27; Judas v 5.

plateia (gata) (i NT + exempel i Apokryferna) Tobit 2:4; Matt 12:19; Luk 10:10; 14:21; Upp 11:8 – Ester 4:1; 6:9,11; Tobit 13:17; Judit 1:14; 7:14,22; 1 Mack 1:55; 2:9; 14:9; Syr 23:21; Matt 6:5; Luk 13:26; Apg 5:15; Upp 21:21; 22:2.

pneumatikôs (andligt) 1 Kor 2:14; Upp 11:8.

ptôma (fall) (i Apokryferna, NT) Baruk 4:33; Mark 15:45; Upp 11:8 – Judit 13:20; 2 Mack 9:7; Salomos Vishet 4:19; Matt 14:12; 24:28; Mark 6.29; Upp 11:9.

Sodoma (Sodom) (i NT) Luk 10:12; Upp 11:8 – Matt 10:15; 11:23-24; Luk 17:29; Rom 9:29; 2 Petr 2:6; Judas v 7.


Ytterligare studier:

Jes 10:24; Jer 23:14; Klag 2:21; Hes 16:48-49; 23:3,8,19,27; Joel 3:19; Mika 7:10; Joh 19:10,15-16;18-20,23,41; Upp 14:18; 16:19; 17:1,5,18; 18:2,10,16,18-19,21; 22:1.


P.G.R. de Villiers "The Lord was crucified in Sodom and Egypt. Symbols in the Apocalypse of John."; Neotestamentica 22.1 (1988): 125-138.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-12; 2012-07-05; 2015-04-08)

Till sidans topp

11:9 Och (några) ut ur/av folken och stammarna och tungorna och nationerna ser deras fall/lik (i) tre och en halv dagar, och de låter inte deras fall/lik vara (i fred) (för) att sättas/läggas in i en grav.

Ord för ord (27 ord i den grekiska texten): och ser ut-ur de folk och stammar och tungor och nationer '-et lik'/liket deras dagar tre och (en)-halv och '-en lik'/liken deras inte (de)-låter-vara (att)-läggas in-i (en)-grav.


1883: Och de af folken och stammarna och tungomålen och folkslagen skola se deras lik i tre och en half dagar, och de skola icke tillstädja, att deras lik läggas i grafvar.

1541(1703): Och skola någre af folken och slägterna, och tungomålen, och af Hedningarna, se deras lekamen i tre dagar och en half, och skola icke wilja tillstädja deras lekamen läggas i grafwar.

LT 1974: Och under tre och en halv dagar (ska deras kroppar ligga oskyddade på Jerusalems gator, staden som mycket riktigt beskrivs som Sodom eller Egypten, den plats där deras Herre blev korsfäst). Ingen kommer att tillåtas att begrava dem, och människor från många länder ska samlas runt dem för att titta på dem.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Israels söner sade till Mose: “Var det på grund av att vi inte skulle) ’börja under’/’ligga inunder’ till/vid sidan av gravarna i Egypten som du ledde/förde oss ut (för) att dö i det ödelagda (området)?” (2 Mos 14:11a, Grekiska GT) (Jfr ett vanärat Jerosolyma/Jerusalem = Egypten i Upp 11:8)

(Psalmisten sade: “Nationerna) har hällt ut (Herrens slavars) blod som vatten (i) en ring (runt) Jerusalem. Och det var (hela tiden) inte (någon) som begravde (dem).” (Ps 79:3, Grekiska GT)

(Hornet) skall samtala ord ‘in i’/emot den Högste och nöta ner/ut den Högstes heliga. Och han skall ’ta emot i riktning mot’/välkomna att förändra lägliga tider och lag. Och alla ting skall ’ges till sidan av’/överlämnas ’in i’/i hans händer ända till en läglig tid och lägliga tider och ända till en halv läglig tid. (Dan 7:25, Grekiska GT)

Kött av (Herrens) fromma och deras blod hällde (fienderna) ut (i) en ring (runt) Jerusalem. Och det var (hela tiden) inte (någon) som begravde dem. (1 Mack 7:17)

(Den utländske kungen) hade ‘haft alltigenom kunskap om’/bestämt att ej anse judarna värdiga en begravningsplats. (2 Mack 9:15a)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till en av Sina lärjungar:) ”Följ Mig, och låt de döda (kropparna) vara till att begrava sina döda (kroppar).” (Matt 8:22b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Varest/där – om alltefter omständigheterna – fallet/liket må vara, där skall örnarna ledas/föras tillsammans.” (Matt 24:28)

(Josef) satte/lade Jesus i en grav (B, א,* א) som (hela tiden) var havande varit (och varande) huggen ut ur en klippa. Och han rullade en sten ’till emot’/emot dörren/ingången av minnesgraven. (Mark 15:46b)

(Jesus sade till folket i synagogan:) “Många änkor var/fanns (hela tiden) i Israel i/under Elias dagar, när himlen stängdes emot/omkring tre år och sex månader, som/när det blev en stor svält emot varje/hela jorden/landet.” (Luk 4:25b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

I/på den plats varest/där (Jesus) korsfästes var det (hela tiden) en trädgård, och i trädgården en ny minnesgrav, i vilken ännu inte 'heller ingen'/någon (hela tiden) hade varit (och var) satt/lagd. Så på grund av judarnas förberedelse (och) eftersom minnesgraven (hela tiden) var nära, satte/lade de Jesus där. (Joh 19:41-42)

Och (åt) Gud i/med Ditt blod köpte Du oss (א,* א) ut ur varje stam och tunga och folk och nation. (Upp 5:9b)

Efter de här tingen skådade jag, och skåda, en mycket/månghövdad folkskara, som ingen ('hela tiden'/någonsin) förmådde räkna antalet av den, ut ur varje nation och (ut ur) stammar och folk och tungor. (Upp 7:9a)

Och de säger till mig: “Du måste åter profetera på/angående många folk och nationer och tungor och kungar.” (Upp 10:11)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

ca 2000 - ca 1900

Plikten att ta hand om den avlidnes kropp och ombesörja begravningen var självklar. ... Det var viktigt att kroppen begravdes före kvällen samma dag som döden inträffat. (Håkan Bengtsson "Tro och liv inom judendomen" s 118)

På grund av vår vördnad för den mänskliga kroppen och vår tro på kroppens slutliga uppståndelse, är kremering inte tillåten i den ortodoxa kyrkan. Tyvärr förbises ibland detta förbud, vilket emellertid grundar sig på viktiga teologiska principer. (Kallistos Ware "Den ortodoxa kyrkan" s 242)

Till sist säjer tant Nilsson: "Jag har sålt mej till doktor Berglund. ... Fattiga människor går till doktorerna på lasarettet och säljer sin kropp som doktorerna vill ha att skära i. Inte medan man är i livet förstås. Man får flera hundra kronor att ha roligt för medan man lever, och sen får doktorerna kroppen, när man är död." ... Madicken ... önskar sej långt därifrån. ... Tant Nilsson brukar jämt säja att "det enda en fattig stackare har att se fram emot, det är en hederlig begravning", och nu ska hon ju inte få det ens. ... Stackars, stackars tant Nilsson, det måste vara fattigdomens hjälplöshet som får henne att göra såna affärer! (Astrid Lindgren "Madicken och Junibackens Pims" s 45-48)

Att transportera en död från en stad till en annan! Vad är det för dumheter? Inte ställer man en järnvägsvagn till förfogande för något sådant. Nu för tiden (i Sovjetunionen på 1960-talet) bärs de inte heller genom staden till tonerna av en orkester, om det är fråga om vanligt enkelt folk. De skjutsas snabbt i väg på en lastbil. ... Besvära oss inte med er efterhängsenhet, försvinn under era målade gravvårdar av trä! Hindra inte oss att leva. Vi, vi kommer ju aldrig att dö! Det är höjdpunkten av det tjugonde seklets filosofi. (Alexander Solsjenitsyn "Vi kommer aldrig att dö" s 138)

Redan omfamnad av den himmelska tröstens arm står den vansinniga modern med trasorna av sitt sönderrivna förstånd. Med fnösket från sitt förbrända förstånd lägger hon sitt döda barn i kista, lägger sitt förlorade ljus i kista, formar sina händer till krukor och fyller dem ur luften med sitt barns kropp, fyller ur luften med ögonen, håret och det skälvande hjärtat - Så kysser hon det ur luften födda - och dör! (Nelly Sachs "I dödens boningar" s 37)

Jag gick in på begravningsplatsen i Bu Araqia. På några av de rikare gravarna låg det stora knippen av myrten. Dem plockade jag upp och lade på (min bror) Abd el-Qadirs grav. Det fanns många gravar som i likhet med hans saknade myrten och fina stenplattor. En jordhög och två stenar, olika till formen, av vilka den ena utmärkte huvudet och den andra fötterna, det var allt.Dessa försummade gravar gjorde mig beklämd. Jag tänkte: Till och med på begravningsplatsen finns det rika människor och fattiga. ... Samma dag vi for iväg till Tetuan kom jag att tänka på Abd el-Qadirs grav. Ingen skulle vattna den, lägga myrten på den eller fina stenar på den. Hans grav skulle försvinna bland alla de andra på samma sätt som små saker alltid försvinner bland de stora. (Mohamed Choukri "Hungerns år" s 402-403, 412-413; 1940-talets Tanger)

I dag dog mamma. Eller kanske i går; jag vet inte. Jag fick telegram från ålderdomshemmet: "Eder moder avliden. Begravning i morgon. Varmaste deltagande." Det säger ingenting. Det var kanske i går. Ålderdomshemmet ligger i Marengo, åttiofyra kilometer från Alger. ... (Vaktmästaren) sade: "Det är så, förstår ni, att er mors vänner kommer hit för att hålla likvaka över henne, de också. Det brukas så." ... Så kom mammas vänner in i rummet. De var ungefär tio stycken allt som allt, och de skred tigande fram i det bländande ljuset. De satte sig utan att någon enda av stolarna hördes skrapa mot golvet. ... (Vaktmästaren) vände sig till mig: "Begravningsentreprenörens folk kom för en stund sen. Jag ska just be dem skruva till kistan. Vill ni se er mor en sista gång innan dess?" Jag svarade nej. ... Framför anstaltskomplexet stod kyrkoherden och två korgossar. En av dem bar ett rökelsekar, och prästen lutade sig ner mot honom för att haka upp rökelsekarets silverkedja så att den blev lagom lång. ... Jag såg genast att kistan var tillskruvad och att det stod fyra svartklädda karlar i rummet. Jag hörde föreståndaren säga att likvagnen stod och väntade på vagen, och samtidigt hörde jag att prästen började läsa sina böner. ... De fyra karlarna gick fram till kistan med ett bårkläde. ... Vi följde efter likbärarna ut ur bårhuset. Utanför dörren stod likvagnen. Den var lång, blankfernissad och kom mig att tänka på ett pennskrin. ... Kyrkoherden gick först, och därefter kom likvagnen. ... Sen var det kyrkan, och byfolket som stod på trottoarerna, de röda geranierna på gravkullarna på kyrkogården ... den blodröda myllan som skyfflades över mammas kista; de vita röterna ... som följde med myllan: och så mänskor, röster, byn, väntan framför ett café, och min glädje när bussen kom in bland vintergatorna av gatlyktor i Alger, och att jag tänkte att jag skulle gå och lägga mig och sova i tolv timmar. (Albert Camus "Främlingen" s 7-26)

Oftast var det inte en anatomiutbildad utan någon eskortsoldat som "undersökte" om fången verkligen var död eller bara låtsades. Kontrollen skedde med hjälp av bajonetthugg genom bålen eller med en slägga, som krossade kraniet. Därefter band man vid den dödes högertumme fast en lapp med numret på hans fängelsedossier, det nummer som var hans i lägerförteckningarna. En gång begravdes de döda i underkläderna och senare i det allra sämsta och smutsigaste man kunde hitta. Ännu senare utfärdades en enhetlig instruktion om att man icke fick slösa med underkläder (som de levande fortfarande kunde använda); då begravdes fångarna nakna. En gång i världen ansåg man i Ryssland, att en död måste ligga i kista. T o m de uslaste slavar, tiggare och luffare begravdes i kistor. Också katorgafångarna på Sachlin och i Akatuj begravdes i kistor. Men i Arkipelagen hade det inneburit improduktiva miljonutgifter för trävirke och arbete. Efter kriget, då man i Inta begravde en person med hederstiteln "förtjänstfull snickare" fick kultur- och utbildningsavdelningen instruktion om att propagera enligt temat: Den som gör ett gott arbete, kommer också att bli begravd i träkista. Liken fördes bort med släde eller vagn - allt efter årstiden. Ibland fick sex lik ligga i en lår, men när det inte fanns några lårar, bands armarna och benen med rep för att inte dingla. Så staplades liken som stockar och täcktes över med en bastmatta. Om det fanns sprängämnen, sprängde en särskild dödgrävarbrigad upp en grop. annars fick man gräva - alltid brodergravar: stora för många, små för fyra. (På våren började det stinka från de små groparna: då skickades döingar dit för att fördjupa dem.) I Orotukan (Kolyma) var det omöjligt att gräva vintertid; då staplades liken utanför de ännu levandes tält. Dock kan ingen beskylla oss för gaskammare. Där man hade mer fritid - exempelvis i Kengir - stack man ner plankstumpar i gravkullarna, varefter en representant för kultur- och utbildningsavdelningen - varken mer eller mindre - präntade de begravdas inventeringsnummer på dem. För övrigt fanns det också somliga som ägnade sig åt skadegörelse i Kengir: De talade om för de dödas mödrar och hustrur var begravningsplatsen låg. De anhöriga gick dit och grät. StepLag-kommendanten, överste Tjetjev, gav order om att schaktmaskiner skulle jämna ut plankstumparna och gravkullarna när det nu var så att man inte kunde uppskatta dem på rätt sätt. Kära läsarinna! Så blev din far, din man, din bror begravd. Så slutar Arkipelag-invånarnas väg och verklighet. Förresten sade Pavel Bykov: "Tro inte, att det är slut förrän det har gått 24 timmar efter döden." (Alexander Solsjenitsyn "GULAG-arkipelagen 1918-1956 - Ett försök till konstnärlig studie Del 3-4" s 208-209)

"Helige Gud, helige starke Gud, helige evige Gud, förbarma dig över oss." Vad var detta? Var befann han sig? Utbärandet. Man bar ut liket. ... "Helige Gud, helige starke Gud, helige evige Gud" drog det som en lätt vindfläkt ned emot gatan och utefter den som om man dragit en mjuk strutsfjädersplym genom luften och bragt allt i gungning: kransarna och de mötande, hästarnas huvuden med plymerna, det åt alla håll svängande rökelsekaret i sin kedja i prästens hand och den vita marken under fötterna. ... Begravningsmässan var slut. De fattiga som genomfrusna stod och stampade trängde sig samman i två led. Likvagnen, kabroletten med kransarna och ... täckvagnen kom i vaggning och ändrade plats en aning. Närmare kyrkan sträckte sig raden av droskor. Den förgråtna Sjura Schlesinger kom ut ur templet och lyfte slöjan som var fuktig av tårar och lät blicken prövande glida utefter linjen av droskor. Sedan hon i raden funnit rätt på bärarna från begravningsbyrån kallade hon dem till sig med en nick och försvann med dem in i kyrkan. Ut ur kyrkan strömmade allt mer folk. "Ja, så blev det Anna Ivanovnas tur. Hon har bett oss komma och ta farväl, har allt fått sin långfärdsbiljett, den stackarn." "Ja, nu har hon gått all världens väg, stackare. Har farit för att vila ut, den yra sländan." (Boris Pasternak "Doktor Zjivago" s 96-97; år 1912?)

(1904 Maj 11:e) Västgöta nation (i Lund) har med anledning af nationskamraten Axel Daléns frånfälle anlagt 8 dagars sorg. (August Strindberg "Ockulta dagboken" s 204; tidningsnotis)

När (den katolske) biskopen började ge instruktioner för begravningen motsatte sig (ledaren för den protestantiska missionen) pastor Vernier med en för hans diskreta och koncilianta natur ovanlig häftighet att den avlidne skulle begravas på Hiva Oas katolska kyrkogård. Han hävdade att Paul Gauguins förbindelser med den katolska kyrkan var avbrutna, obefintliga, rentav fientliga, sedan länge. Biskopen höjde rösten så att han skrek när han svarade att den avlidne förvisso hade varit en notorisk syndare och en samhällsfara, men han var ursprungligen katolik. Och följaktligen skulle han begravas i vigd jord, vem som än tog anstöt, och inte på den hedniska begravningsplatsen. Skrikandet fortsatte tills gendarmen Claverie ingrep och sade att som politisk och civil befallningshavande på platsen var detta hans sak att avgöra. ... Innan gendarmen Jean-Paul Claverie hade fattat beslut om var (den avlidne) skulle begravas, skickade biskop Joseph Martin i gryningen den 9 maj 1903 fyra infödda bärare under befäl av en liten präst på missionen att lägga den avlidnes kropp i en kista av grova bräder som tillhandahölls av missionen själv och snabbt, medan invånarna i Atuona började vakna upp i sina stugor och gäspande ta farväl av sömnen, forsla den till kullen vid Make Make och i all hast begrava den i en av gravarna på katolska kyrkogården - i kampen mot den protestantiska motståndaren. Så att när pastor Vernier ... infann sig klockan sju på morgonen i Vällustens hus för att begrava Koke på den civila begravningsplatsen, fann han ateljén tom och fick veta att Kokes kvarlevor redan vilade i jorden på den plats som biskop Martin hade anvisat. Han varken såg eller hörde eller förstod att hans enda gravskrift blev ett brev från biskopen i Hiva Oa till sina överordnade ... : "Det enda som är värt att notera på sistone här på ön är att en person vid namn Paul Gauguin hastigt har avlidit, en ryktbar konstnär men en fiende till Gud och allt som är anständigt här på jorden." (Mario Vargas Llosa "Paradiset finns om hörnet" s 412-414)

Mellan avskrädeshögar och ruinhopar låg en djup grop, och i denna hade kolonisternas enkla svarta kistor blivit nerkastade. De hade blivit nervräkta utan omsorg, gamla kistor hade gått sönder, så att de döda, som lågo i dem, voro synliga. Somliga kistor hade fallit upp och ner, och ur de murkna locken framträngde långa, förtorkade händer, som tycktes anstränga sig för att åter vända kistan på rätt led. ... Ett par gamar seglade redan högt uppe i rymden och väntade endast på ännu några kamrater för att slå ner. På långt håll hördes surrandet av en mängd svarta och gula småkryp, som svärmade över kistorna. Ett par gathundar kommo löpande. ... Med kistan på axeln vandrade (Halvor) upp mot Jerusalem. ... Allt hade blivit besynnerligt hotfullt och fientligt. Det främmande landet och den främmande staden gladde sig åt hans sorg. ... (Han) reste sig upp med en sista ansträngning: ”De har kastat ut våra döda ur sina gravar. ... Lova mig, Björn, att Lill Greta kommer ordentligt i jorden! Jag vill inte, att hon ska tycka, att hon har en dålig far. ... Laga, att hon får ligga under en grön torva!” viskade han. ”Och lägg också mig under en grön torva!” tillade han om en stund. (Selma Lagerlöf ”Jerusalem II” s 318-321)

Innan (den gamla fattiga judekvinnan) dog, hade hon tagit ett heligt löfte av de engelska sjuksköterskorna och läkaren, att de skulle laga, att hon bleve begraven på den judiska begravningsplatsen i Josafats dal. ... Om de inte kunde lova henne detta, hade det varit bättre, att de hade låtit henne dö på gatan. När hon var död, skickade alltså engelsmännen bud till judarnas församlingsföreståndare och bådo honom sända folk, som skulle komma och föra bort den döda och begrava henne. Men då hade judarna svarat, att den gamla kvinnan, som hade dött på det kristna sjukhuset, inte finge begravas på judarnas kyrkogård. ... Men (missionärerna) ville inte, att hon skulle gå miste om det, varåt hon hade glatt sig under hela sitt fattiga liv. De frågade alltså inte efter judarnas förbud, utan läto uppkasta en grav på kyrkogården i Josafats dal och satte ner den döda däri. Judarna gjorde ingenting för att hindra detta, men nästa dag kommo de och öppnade graven och vräkte upp kistan. (Selma Lagerlöf ”Jerusalem II” s 431)


ca 1900 - ca 1800

(Långe Jack) höll (besättningen) i spänning med skrämmande spökhistorier om drunknade mäns vålnader på sanddynerna vid Monomoy där de hånade och skrämde ensamma musselplockare, om vålnader efter drunknade som inte blivit riktigt begravda, om dolda skatter på Fire Island, vaktade av gengångare från kapten Kidds besättning ... om den där hamnen i Maine där ingen utom en främling ankrar två gånger på en viss plats på grund av en död besättning som kommer roende långsides vid midnatt med ankaret i fören på sin gammalmodiga båt medan de visslar - inte ropar, men visslar - för att locka till sig själen hos den man som stört dem i deras ro. (Rudyard Kipling "Havets hjältar" s 106)

Om jag dör här (i Paris), har jag ingen som tar hand om mig. ... Ber Er reklamera min kropp, ty jag anser det vara ett straff styckas på anatomisalen, och att vaktmästarne sälja ut bitarne till butiker. Det billigaste är bränning (50 Franc). Eljes hade jag haft en barnslig önskan, sedan i ungdomen, oförklarlig, att ligga på Montparnasse. Det kostar 500 Franc, men kunde väl fås af Bonnier i förskott på mina Samlade Skrifter. I Svensk jord vill jag ej ligga, emedan den är förbannad och jag icke vill ha min graf smutsad af fiender. (August Strindberg "August Strindbergs brev XI maj 1895-nov 1896" s 275; brev 19 juli 1896 till Torsten Hedlund)

Den åttonde september (1890) - en helgdag - lämnade jag kyrkan (i Alexandrovsk på Sachalin) tillsammans med en ung tjänsteman; samtidigt bar man en avliden på en bår. Fyra trasiga och tiggarliknande straffångar med brutala, försupna ansikten bar den. Efter dem följde två likadana, en kvinna med två barn och den svartmuskige georgiern Kelbokiani (som tjänstgör som skrivare och kallas furste); alla hade tydligen bråttom, de var rädda att inte få tag på prästen i kyrkan. Av Kelbokiani fick vi veta att en fri kvinna, Ljalikova, hade dött. Hennes make, som var kolonist, hade rest till Nikolajevsk. Hon efterlämnar två barn och nu visste inte Kelbokiani, som bodde i Ljalikovas lägenhet, vad han skulle göra med barnen. Jag och min följeslagare hade inget att göra och vi fortsatte därför till kyrkogården utan att vänta tills själamässan var över. Kyrkogården låg på ett brant berg, en verst från kyrkan och nära havet. När vi gick uppför berget hade begravningsprocessionen redan knappat in på oss. tydligen tog själamässan allt som allt ett par, tre minuter. Uppifrån kunde vi se hur kistan skakade på båren och hur pojken slet och drog när kvinnan ledde honom vid handen. På den ena sidan den vida utsikten över posten och dess omgivningar, på den andra det lugna havet som låg blått i solskenet. Där på berget stod två kors intill varandra - det var Mitsuls och fångvaktaren Selivanovs, han som dräptes av en fånge. De små korsen på straffkolonisternas gravar såg alla likadana ut och var namnlösa. Mitsul kommer man att minnas ännu någon tid, men alla dem som ligger under de små korsen - rymmare, mördare, dem som rasslat med sina bojor - har ingen något behov av att minnas, annat än möjligen någonstans på den ryska stäppen, vid en lägereld eller i skogen då en gammal forkarl av ren ledsnad börjar berätta om den och den som sysslade med stråtröveri. Åhöraren i mörkret rycker till, och just då skriker en nattfågel - det är allt. Den nygrävda graven är kvartsfylld med vatten. Straffångarna, flåsande och med svettiga ansikten, pratade om någon som inte alls hade med begravningen att göra; de kom slutligen fram med kistan och ställde ned den vid gravkanten. Kistan var omålad och av bräder som spikats ihop i all hast. "Nå", sade en av bärarna. Kistan sänktes hastigt och klafsade till i vattnet. Lerkokorna slog mot locket, kistan skakade, vattnet stänkte, och medan straffångarna arbetade med spadarna fortsatte de att prata om sitt eget. Kelbokiani tittade villrådigt på oss, slog ut med armarna och klagade: "Vad skall jag göra med barnen nu? Det blir allt arbete med dem! Jag var hos inspektören och bad att han skulle skaffa ett fruntimmer, men det gör han inte!" Pojken Aljosja, som var tre-fyra år och som kvinnan höll i handen, stod och tittade ned i graven. Han var klädd i för stor kofta och ett par urblekta blå byxor. På knäna hade han bjärta blå lappar. "Hon är i graven!" sade Aljosja och började skratta och vifta med handen. (Anton Tjechov "Sachalin" s 183-185; Tjechov besökte Sachalin 1890)

"Jag ska inte stanna längre här ... Är på genomresa. Jag reser redan idag. ... Till Krim", (sade Katia till Nikolaj). ... "Jaså. Ska du stanna länge?" "Jag vet inte." Katia reser sig och med ett kyligt leende sträcker hon fram sin hand utan att se på mig. Jag skulle vilja fråga: "Du kommer alltså inte på min begravning?" Men hon ser inte på mig, hennes hand är kall, som om den inte varit hennes. Under tystnad följer jag henne till dörren ... Så har hon lämnat mig. ... Hon vet att jag följer henne med blicken och troligen kommer hon att se sig om när hon kommer fram till hörnet (av korridoren). Nej, hon såg sig inte om. Nu har jag skymtat hennes svarta klänning för sista gången, hennes steg har tystnat ... Farväl, min skatt! (Anton Tjechov "En ledsam historia" s 381)

"I morgon är man kallad till polisen", sa gårdskarlen (till sillhandlaren). "Ska bli förhör. Men vad vet jag för något? Har jag sett något jag? Han kallade på mig i morse, gav mig ett brev och sa: 'Lägg på det här', sa han, 'på brevlådan.' Och han var alldeles förgråten i ögonen. Hustrun och barnen var inte hemma, de hade gått ut på promenad. Och medan jag då går med brevet, så tar han och skjuter sig med revolvern i tinningen. Jag kommer tillbaka, och köksan deras gasta så det hördes över hela gården." "Det var en stor synd", sa sillhandlaren med sträv röst och skakade på huvudet. "En stor synd! ... Såna där får man inte be för", sa (han). "Varför då?" "För att det var en synd." "Det är sant", instämde gårdskarlen. "Nu far hans själ raka vägen till helvetet och de onda andarna ..." "Det var en synd", upprepade sillhandlaren. "Såna får varken begravning eller kyrkosång, utan det är precis bara som att gå bort utan att det märks något alls. ... Det är bara en dag om året som man får be för såna där, och det är på pingstafton. ... Man får inte ge något för dem till de fattiga, det är synd, men mata fåglarna för den avlidnes själ får man." (Anton Tjechov "I vagnsboden" s 189-192)

Saker som förvaras i en pantbanks lagerlokaler är kusliga ... Nattetid och vid en helgonlampas dunkla sken är det som om de levde ... Och just nu (julnatten 1882), när regnet brummade utanför fönstret och vinden jämrande tjöt i kakelugnen och under taket, tyckte jag att de gav kvidande läten ifrån sig. De hade alla, innan de hamnade här, passerat värderingsmannens, det vill säga mina, händer och därför visste jag allt om var och en av dem. Jag visste till exempel att för de pengar som hade influtit för den här gitarren hade det köpts pulver mot en lungsjuks hosta. Jag visste, att med den där revovern hade en drinkare skjutit sig; hustrun hade gömt undan revolvern för polisen, pantsatt den hos oss och köpt likkista. (Anton Tjechov "Drömmen" s 43-44)

Vi befann oss här i centrum av en väldig glänta, som omgavs av undervattensskogens höga trädbildningar. ... En av (kapten Nemos) män ... började göra en grop med hjälp av en hacka som han drog ut från sitt bälte. Jag förstod allt - denna glänta var en kyrkogård, denna grop en grav, detta avlånga föremål den döda kroppen efter mannen som dött på natten. Kapten Nemo och hans män skulle begrava sin kamrat i denna gemensamma boning, i djupet av detta otillgängliga hav! ... Kroppen inlindad i ett tyg av vit byssus sänktes ner i sin våta grav. Kapten Nemo, som stått med armarna korsade på bröstet, och alla den avlidnes vänner knäföll ... Mina två kamrater och jag var också religiöst lagda. Graven täcktes sedan med löst material som togs från bottnen omkring och som bildade en lätt upphöjning. När detta var gjort, reste sig kapten Nemo och hans män; de närmade sig därefter graven, alla böjde än en gång knä och sträckte ut sin hand till ett sista farväl ... Begravningsföljet tog sedan vägen tillbaka till Nautilus. ... (Kapten Nemo sade:) "Det är en fredlig kyrkogård, där den ligger några hundra fot under havets yta!" "Era döda sover åtminstone lugnt där, kapten, utom räckhåll för alla hajar!" "Ja, professorn", svarade kapten Nemo allvarligt, "utom räckhåll för hajar och människor!" (Jules Verne "En världsomsegling under havet" s 207-209; Korallernas rike)

På den tiden, då Mårbacka ännu var en sommarsäter, hade det i Sunne socken funnits en präst, som var så elak och sträng, att en karl, som hade varit dräng hos honom ett par månader, gick och hängde sig. Nå, prästen tänkte sig inte för, utan när han hade fått veta vad som hade skett, skyndade han att skära ner den döde och bära ut honom på gården. Och gammelfrua hade sagt, att bara för den skull, att han hade rört vid en självspillning, och visst inte för något annat, tyckte folket, att han var vanhelgad och oren. I Sunne församling tilläto inte människorna, att han trädde inom kyrkdörrn, utan kyrkan fick stå stängd, till dess att en annan präst hann att bli tillkallad. ... (Sedermera hämnades drängens bror genom att vid ett överfall hugga huvudet av prästen.) Ännu i döden betraktades han som oren, ingen ville röra vid liket, och då man ansåg, att han ingalunda borde ligga i vigd jord ... lade man (i den vilda skogen) blott grästorvor över honom och vältade över dem ett röse med ganska stora stenar, för att vilddjuren inte skulle kunna gräva fram honom. Men gammelfrua hade sagt, att den döda prästen inte hade kunnat finna ro i den grav, som sålunda hade beretts honom, utan i ljusa månskensnätter visade han sig i backen nedanför Vilarsten, klädd i fotsid kaftan och med huvudet i händerna. ... Ingen förstod hur man skulle förmå spöket att bli liggande i sin grav, (förrän en bondhustru en gång sade till honom att han) fått den lön som (han) förtjänar. "Men om du vill ligga stilla i din grav, så lovar jag dig, att min äldsta son skall få uppta ditt ämbete och bli präst ... en sådan Herrans tjänare, som drar människornas hjärtan till Gud och icke vänder dem ifrån honom." ... Efter detta såg man aldrig mer spöket i Vilarstensbacken. (Selma Lagerlöf "Mårbacka" s 52-56; Spöket i Vilarstensbacken)

I dag begrafdes (Flodcrantz) och jag såg hans lik, det war mycket wackert, han låg 1tr: upp. Rummet war swartklädt med silfverstjernor, och det war en swart himmel med stjernor med ett öga i midten och 4 kandelabrar. (August Strindberg "August Strindbergs brev I 1858-1876" s 8; brev till Augusts näst äldste bror Oscar 30 dec 1861)

Varför icke ett jättesprång hän över (Roms)dalen till den lilla blomsterälskande, gästvänliga staden Molde? Vi sänka oss ned till en höjd, helt nära staden, bredvid dess vackra kyrkogård. Aftonen är inne. Solen nalkas havet. Kusten, på vilken vi befinna oss, sänker sig till en långsluttande idyllisk strand, där, omgiven av lundar, Molde speglar sina röda tak och vita hus i Romsdalsfjorden. Vattenspegeln inneslutes i en halvkrets av höga, fantastiskt formade berg. . . . Ett värdigt staffage till denna tavla är det liv, som förnimmes på den lilla kyrkogården. När blicken, drucken av nejdens i kvällen händöende skönhet, återvänder från sin utflykt och riktas på tavlans förgrund, kyrkogården, se vi Moldes blomstrande barnaskara nalkas med korgar fyllda av blommor. Det är Lördag, och ingen Lördag under sommaren försummar stadens ungdom att smycka sina kära hädangångnas gravar med buketter och kransar. Det är en fest i sitt slag och en skön fest, i vars mitt jag gärna dröjer - och nedlägger pennan. (Viktor Rydberg "En vandring i Norge" s 130-132; Göteborgs Nyare Handels- och Sjöfartstidning 21 augusti - 27 november 1858)

När (Ingrid) var nitton år fyllda, föll hon i en svår sjukdom. ... Det föll en tung dvala över henne. "Detta måtte visst vara döden", sade hon till sig själv. Men det underliga var, att hon inte alldeles förlorade medvetandet. Hon visste om, att hon låg som en död, visste om, att de svepte henne och lade henne ner i kistan. ... Hon blev både körd till kyrkan, utburen till kyrkogården och nedsatt i graven. Graven blev dock inte igenfylld över henne, ty, såsom bruket är i Råglanda (långt borta i östra Värmland), hade hon blivit begravd på söndagsmorgonen före högmässan. Likföljet gick in i kyrkan efter jordfästningen och lät kistan stå i den öppna graven. Men så snart gudstjänsten var över, ämnade man komma och hjälpa dödgrävaren med att kasta ner mullen. ... De hade lagt en psalmbok under hennes haka. ... Mellan fingrarna hade hon en liten blombukett. Hennes fostermor hade klippt ett par kvistar ur sin blommyrten och lagt mellan hennes händer. ... Man hade givit henne en huvudkudde med breda spetsar och ett batistlakan, som låg i fina veck. ... Den gamla röda trähästen, den trebenta Camilla, ... låg bredvid henne på huvudkudden. Lillbror, som aldrig kunde sova någon natt utan att ha den bredvid sig i bädden, hade nu lagt den till henne. Det var kärligt gjort av Lillbror. (Selma Lagerlöf "En herrgårdssägen" s 327,337-338; slutet av 1830-talet)

Sent på kvällen följande dag fick jag lust att se (min mor) en gång till. Jag övervann den ofrivilliga skräckkänslan, öppnade dörren tyst och gick på tå in i salen. På bordet mitt i rummet stod kistan och runt omkring den halvt nerbrunna ljus i silverkandelabrar, i hörnet längst bort satt en diakon och läste med tyst och entonig röst ur Psaltaren. Jag stannade vid dörren och började se mig omkring, men mina ögon var så förgråtna och jag var så uppskakad att jag inte kunde urskilja någonting, allt flöt ihop på något underligt sätt: ljuset, brokaden, sammeten, de stora kandelabrarna, den skära, spetsprydda kudden, kransen, mössan med band och så ännu något genomskinligt, vaxlikt. Jag steg upp på en stol för att betrakta hennes ansikte. Jag började granska det ingående, och så småningom började jag känna igen de välkända, älskliga dragen. Jag ryckte till av fasa när jag blev övertygad om att det var hon. Men varför var de slutna ögonen så insjunkna? Varför denna hemska blekhet och denna svartaktiga fläck under den genomskinliga huden på ena kinden? Varför var ansiktsuttrycket så strängt och kallt? Varför var läpparna så bleka och draget kring munnen så vackert, så majestätiskt och så överjordiskt lugnt att det gick en kall rysning över ryggen på mig när jag såg det? . . . Dörren knarrade, och in kom en annan diakon för att avlösa. Detta buller väckte mig, och min första tanke var att eftersom jag inte grät och stod på en stol i en ställning som inte hade något rörande över sig, kunde diakonen tro att jag var en känslolös pojke som klättrat upp på stolen av okynne och nyfikenhet. Jag gjorde korstecken, bugade mig och brast i gråt. . . . Jag sov djupt och lugnt den natten, som man alltid brukar efter en stor sorg, och vaknade med torkade tårar och lugnade nerver. Klockan tio kallade man oss till själamässan, som skulle hållas innan man bar bort kistan. Rummet var fullt med gårdsfolk och bönder, som gråtande kom för att ta farväl av sin matmor. Under gudstjänsten grät jag korrekt, gjorde korstecken och bugade till marken, men jag bad inte i mitt hjärta och var ganska kallsinnig. . . . Far stod vid kistans huvudände, han var blek som ett lakan och höll med möda tillbaka tårarna. Hans högväxta figur i den svarta fracken, det bleka, uttrycksfulla ansiktet, de som alltid säkra och behagliga rörelserna när han gjorde korstecken, bugade så att handen tog i marken, tog ljuset ur prästens hand eller gick fram till kistan, var utomordentligt effektfulla. Men av någon anledning tyckte jag inte om honom just för att han kunde verka så effektfull i detta ögonblick. . . . Själamässan var slut. Den dödas ansikte var obetäckt, och alla närvarande utom vi började gå fram en och en till kistan och kyssa den lilla helgonbilden. (Leo Tolstoj "Barndomen" s 126-130)

Fängelsekapellet ligger bakom styresmannens hus. ... Huruvida de associationer som förknippas med detta ställe - vissheten om att en del av begravningsceremonierna här vid vissa fasansfulla tillfällen utförs över levande och inte över döda -: huruvida de gör byggnaden ännu mörkare och dystrare att betrakta än arkitekturen själv, det vet vi inte. ... Omedelbart nedanför predikstolen befinner sig de dödsdömdas bänk, den mest påfallande inrättningen i hela det lilla kapellet. Det är en stor svart avbalkning, i vilken de olyckliga stackare som är dömda till döden placeras söndagen före avrättningen, i full åsyn av sina kamrater, där det finns många som de har umgåtts med bara en vecka tidigare. Där får de höra bönerna för deras själar, där får de sjunga med i sina egna begravningspsalmer och höra på förmaningstal som varnar kamraterna för att dela deras öde och manar dem själva att, medan det ännu finns tid - nästan tjugofyra timmar - att "vända om från vredesdomen"! ... Förr - och för inte så länge sedan - placerades de dödsdömdas likkistor i avbalkningen, bredvid dem själva på bänken, och fick stå där under hela gudstjänsten. (Charles Dickens "Ett besök i Newgatefängelset" s 71-72)


ca 1800 och tiden dessförinnan

Den döda (Pulcherija Ivanovitj) lades på ett bord, hon kläddes i den klänning som hon själv hade bestämt, händerna lades i kors och i dem sattes ett vaxljus. Allt detta åsåg (maken) Afanasij Ivanovitj med likgiltighet. En mängd människor ur olika stånd fyllde gårdsplanen, det kom en massa folk till begravningen. På gården ställde man ut långa rader av bord där det fanns begravningsgröt av ris och russin, likörer och högar av piroger. Gästerna talade, grät, såg på den döda, prisade hennes egenskaper och honom, men själv var han liksom frånvarande. Till sist bar man ut den döda, folket strömmade efter kistan och han följde med. Prästerna var i högtidsskrudar, solen strålade, spädbarnen grät på mödrarnas armar, lärkorna sjöng, småbarn i korta skjortor sprang och gjorde odygd på vägen. Till sist satte de ned kistan bredvid den grävda gropen och uppmanade honom att gå fram och kyssa den döda för sista gången. Han gick fram och kysste henne, tårar fyllde hans ögon, men det var känslolösa tårar. Man sänkte ned kistan i graven, prästen tog skoveln och kastade först av alla en handfull mull över den, och under den klara molnfria himlen sjöng diakonens och de två kyrktjänarnas fylliga, långsläpiga kör den sedvanliga sången om ett evigt minne. Dödgrävarna grep sina spadar och redan täcktes kistan av jord. Just då tog han några tvekande steg framåt, alla steg åt sidan och lät honom passera och de ville veta vad han önskade. Han lyfte blicken, såg sig undrande omkring och sade: "Jaså, ni har redan grävt ned henne. Varför det? ..." Han hejdade sig och sade ingenting mer. (Nikolaj Gogol "Godsägare från den gamla goda tiden" s 59-60; 1700-talet i Ukraina)

Candide blev (i Paris) tack vare mediciner och åderlåtningar sjuk på allvar. En präst från kvarteret infann sig och föreslog Candide ytterst belevat att lämna honom sina pengar för att han skulle kunna utfärda en check ställd på innehavaren gällande i den andra världen. Candide ville inte höra talas om saken. Nunnorna försäkrade honom att det var det sista modet. Candide svarade att han inte brydde sig om att följa modet, och Martin ville kasta ut prästen genom fönstret. Svartrocken svor då på att Candide i så fall inte skulle bli begraven, och Martin svarade med att gå ed på att begrava prästen om denne inte lät dem vara i fred. ... "Jag var själv i Paris", (sade Martin), "när fröken Monime lämnade detta livet för det andra, som det heter. Hon blev nekad "en hederlig begravning", som borgarna här uttrycker sig, det vill säga äran att tillsammans med allt det hädangångna patrasket i kvarteret få ligga och ruttna på en motbjudande kyrkogård. Hon blev jordad ensam av sina kamrater i hörnet av rue de Bourgogne, vilket måste ha varit mycket smärtsamt för henne ty hon hade en ädel själ." (F. Voltaire "Candide" s 89,91)

Åtta dagar efter sin död (år 1586) blev herr Arne nedsatt i Solberga kyrka, och samma dag hölls det rannsakning över mordet vid tingsplatsen på Branehög. Men herr Arne hade varit en väl känd man i Bohuslän, och på hans begravningsdag kommo så mycket människor tillsammans från både inlandet och skärgården, att det var, som då en krigshär samlas kring sin anförare. Och på fälten mellan Solberga kyrka och Branehög vandrade så mycket folk, att mot aftonen fanns där inte en tumsbredd snö, som inte hade blivit trampad av människor. (Selma Lagerlöf "Herr Arnes penningar" s 19)

I dag på morgonen gingo (Martin Luthers) änka, hans faderlösa söner och döttrar och många av studenterna och borgarne till den östra stadsporten för att möta likprocessionen. Långsamt framskred den genom de af människor uppfyllda och dock så tysta gatorna till stadskyrkan, där han brukade predika. Fritz kom med processionen från Eisleben. ... Han har berättat oss om detta bedröfliga liktåg genom Eisleben. Grefvarne Mansfeld med mera än femtio ryttare och många prinsar, grefvar och baroner beledsagade kistan. I alla byar, som de genomtågade, ringde klockorna som för landets furste; vid hvarje stadsport trängdes magistraten, prästerna, unga och gamla, hustrur, flickor och små barn sorgklädda för att möta processionen och sjöngo begrafningspsalmer - tyska evangeliska psalmer om hopp och förtröstan, sådana han lärt dem att sjunga. I den sista kyrkan, hvarest liket låg, innan det uppnådde sitt slutliga hvilorum i Wittenberg, samlades folket omkring kistan och sjöngo med af snyftningar och tårar kväfd röst en af hans egna psalmer: "I frid och fröjd far jag nu hän." Så bars den tysta kroppshyddan dag och natt långsamt genom Thüringerlandet. Och bönderna ihågkommo ännu en gång hans trogna kärlek för dem, och öfverallt från byar och hyddor, från hvarje liten samling af stugor skyndade gråtande män och kvinnor fram för att visa sin vördnad för det ringa stoftet af honom, som de i lifvet så ofta missförstått. Sedan pastor Bugenhagen hållit likpredikan ifrån Luthers predikstol, talade Melanchton några ord vid kistan i stadskyrkan. De älskade hvarandra innerligt. ... (Till sist) nedsänktes stoftet i sitt sista hvilorum nära predikstolen, där han brukade predika. (Elizabeth Charles "Familjen Schönberg-Cotta - Skildringar ur Luthers och hans samtids lif" s 510-511; Elses berättelse mars 1546; Luther dog den 18 februari 1546)

Den (i landet Utopia) som berövar sig livet av något skäl som inte godkänts av präster eller senat, han hedras varken med jordfästning eller eldbegängelse utan kastas utan hedersbevisning och begravning i något kärr. (Thomas More "Utopia" s 132)

Påfven Bonifatius VII, som, i likhet med sina närmaste föregångare, besudlat sig med ett brottsligt lefverne, dog (år 985) i tid för att ej varda afsatt af folkpartiet; men en förbittrad folkhop bemäktigade sig hans lik, släpade det genom gatorna (i Rom) och upphängde det på Konstantins bronshäst. (Viktor Rydberg "Medeltidens kulturhistoria - fortsättning" s 352; föreläsningar vid Stockholms Högskola höstterminen 1887)

För att en kyrka eller ett kapell i provinsen skulle få anseendet af vallfartsort var det nödvändigt, att de mellan sina murar förvarade några ansedda reliker, till hvilka då också mycket snart underverk knöto sig. . . . Snart fanns det ingen biskopsstad och intet märkligare kloster, som icke ägde helgonlämningar och reliker, som lockade pilgrimer till sig, och det uppstod, i synnerhet i de mörka nionde och tionde seklen, en relikhandel och en reliksvindel af oerhördt omfång, medan allt annat varubyte befann sig i tvinande tillstånd. Näst Rom, som i sina katakomber ägde mycket rika relikgrufvor, var Benevento i Syditalien länge ansedt som ett museum för reliker, allt sedan Sicard, furste i Benevento, hade skickat agenter till alla Italiens kustorter och öar, för att samla hufvudskålar, benknotor och, om möjligt, hela lik, som troddes vara kvarlefvor af helgon. . . . Romarne drefvo en formlig handel med skeletter, reliker och helgonbilder; det var den tidens enda industri. . . . Helgedomarna i västerlandets olika länder vordo sålunda i stånd att förskaffa sig mer eller mindre rika förråd af sådana skatter, som gjorde dem till eftersökta vallfartsorter. . . . Ständigt voro påfvarne öfverhopade med böner från utländska furstar, städer och kyrkor, att den helige fadern skulle tillåta dem att förvärfva sig kvarlefvorna af den ene eller andre helige mannen eller kvinnan. När en sådan ansökan beviljades, fördes den döde under stora ceremonier ut ur Rom. Han lades på en blomstersmyckad vagn, som romarne följde med facklor i händerna och under psalmers sjungande ett stycke utanför staden. Öfverallt på vägen strömmade folk från feodalslott, städer och byar ut att möta helgonvagnen i hopp att få sjukdomar botade eller se andra under förrättade. Anländ till sitt mål, en stad eller ett kloster i Tyskland, Frankrike eller England, emottogs den af innevånarne med processioner, klockringning, jubelhymner, hvarpå följde fester, som kunde räcka i flere dagar. (Viktor Rydberg "Korstågsperiodens kulturhistoria" s 48-50; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1888)

Slafvarne (i det romerska kejsardömet) hade rättighet att stifta föreningar och begagnade sig flitigt däraf. De hade föreningar för gemensamma nöjen, föreningar för sjuk- och begrafningshjälp. Den slaf, som öfvergifvit allt hopp om frihet i sin lifstid, hyste dock vanligen den önskan att på värdigt sätt gå den ytterste befriaren till mötes. Husbonden hade ingen skyldighet att gifva honom hvad man kallade ärlig begrafning, ehuru han stundom gjorde det. Men som regel gällde, att om slafven icke själf träffat anstalter för en anständig hviloplats åt sitt stoft, så hämtades hans lik nattetid och nedkastades utan alla cermonier i en likgrop. Detta öde syntes honom förskräckligt. Hade han några samlade styfrar, inträdde han därför i någon af kamraterna stiftad begrafningsförening. Det kostade honom endast omkring 20 öre i månaden (jämfört med situationen här nu på 1880-talet). Han visste då, att hustru och barn, om han hade några, men i hvarje fall ett antal kamrater skulle följa hans lik till bålet, att hans aska skulle samlas i en urna och få sin plats i ett grafhvalf, prydt med glada och lifliga dekorationer, att urnan skulle för kommande århundraden stå i en nisch, stängd med en marmorskifva, som bar hans namn och stundom äfven en hjärtlig afskedshälsning från hustru, barn och kamrater. Och det var för mången stackars slaf en tröst att föreställa sig detta. För öfrigt må man icke tro, att slafvens lif nödvändigt var glädjelöst. De grymmaste lagar kunde icke utestänga den glädje, som trogen vänskap och trogen kärlek skänka måhända den fattige mer än någon annan. Slafven hade ingen rättighet att betrakta sin hustru som äkta maka, men han gjorde det ändå, och mångfaldiga vittnesbörd föreligga ännu om trofast kärlek dem emellan in i döden. (Viktor Rydberg "Kroppsarbetarnes ställning i Rom" s 237-238)

För döden fruktade de första kristna inte. Att dessa människor inte hängåvo sig åt tröstlös sorg, när deras trossyskon insomnat, förstå vi. "Man får inte sörja den som gått hem före oss", sade de. ... Därför voro inte sorgkläder brukliga bland de första kristna. "Man skall inte taga svarta kläder på sig, när de avlidna redan ha klätt sig i vita kläder däruppe!" säger Cyprianus, nästan med förtytelse. Om en broder eller en syster hade dött, sjöngo de närvarande en psalm. Så lade man den döda kroppen i kistan, och i skymningen buro kyrkotjänarna ut den till graven, under det att fackelbärare gingo framför. Även sångare voro med och sjöngo psalmer på hebreiska, grekiska och latin. Man sjöng ofta på vägen till begravningsplatsen ett så jublande Halleluja, att det genljöd vida omkring, berättar Hieronymus. (Gottfried Arnold "Hurudana voro de första kristna? s 150-151)

Det föll aldrig de första släktleden af kristna in, att de i afseendet på förfarandet med sina dödas kroppar skulle - ritualet oberäknadt - införa något nytt bruk, som skilde dem från hedningarne. Då den första kristna församlingen i Rom grundades, förekommo där af gammalt följande likbegängelsesätt: 1) begrafning i klippa, hvalf, hällgrift (sarkofag); 2) bränning; 3) nedläggning i mull. Af dessa tre omfattades det första med allmän sympati af de kristne, emedan Jesu lekamen blifvit insatt i en klipphåla. Det andra förfaringssättet, bränningen, ingaf dock icke dogmatiska betänkligheter. Alltför många martyrer hade blifvit brände, för att någon kunnat fastna i den föreställning, att förbränning af den dödes lekamen skulle beröfva honom hans andel i uppståndelsen och den eviga saligheten. Men redan före kristendomens uppkomst, i republikens sista tid och i kejsardömets första årtionden, varsnar man en reaktion till förmån för det urgamla och inom vissa romerska släkter vidhållna bruket att nedlägga liken obrända i klippa eller hvalf eller sarkofag. Denna ständigt växande reaktion bland hedningarne fick en bundsförvant i de kristnes afgjorda förkärlek för samma begrafningsskick, och båda samverkade därhän, att i femte århundradet efter Kristus hade likbränning nästan upphört. Men ännu sedan kristendomen blifvit allhärskande, förekommo dock enstaka fall af likbränning och fortforo att förekomma ända till slutet af det åttonde århundradet. Hvad nedläggningen i mull vidkommer, var den för de kristne uppenbarligen motbjudande, ehuru den icke kunde bevisas vara oförenlig med deras tro och uppfattning af skyldigheterna mot de döde, när nämligen alla laga åtgärder voro vidtagna för att trygga grafvarnes helgd och bestånd, men en hvar, som åt sig och sina kära kunde bereda klippgrifter, gjorde det. De fattige underkastade sig tunga uppoffringar härför. . . . När sådana icke kunde åstadkommas, tillgrep man af nödtvång nedgräfningen i mull hellre än att anlita likbränning, som genom lagstadganden om vissa slags förbrytares bränning å bål hade blifvit påtryckt vanärans stämpel. Men hvad som ansågs pietetslöst, religionsvidrigt och okristligt var det nu (år 1888) rådande förfarandet att nedmylla lik i grafvar, om hvilka man på förhand vet, att de ej skola lämnas i fred, ja om hvilka det är stadgadt, att deras innehåll skall inom vissa år aflägsnas därifrån. Att störa den dödes stoft i dess hvila var enligt kristen föreställning ett skändande af det heliga. (Viktor Rydberg "Om likbegängelsesätten" s 555-557; Göteborgs Handelstidning 13 oktober 1888)

Ingen död kropp fick lämnas kvar i (Jerusalem) över natten. Det fanns inga gravar där, utom de som hörde till Davids och profetissan Huldas hus. (Alfred Edersheim “The Temple” s 40)


Att fortsätta med (hembygden):

ca 2000 - ca 1950

Eldbegängelsetanken har haft svårt att slå igenom i Månsarps församling liksom över huvud taget i jönköpingsbygden. Orsakerna härtill är flera, bl.a. frånvaron av krematorium på nära håll. Jönköpings och Huskvarna krematorier kom till först i slutet av 1940-talet. En annan orsak torde vara den i trakten rådande andliga strukturen som i stor utsträckning inte var tilltalad av eldbegängelsetanken. ... Först 1997 var antalet kremationer lika stort som kistbegravningar i Månsarp. ... (2002 enligt diagram under 50 procent). (Göran Åberg "Månsarps kyrka och församling under ett och ett halvt sekel" s 52)

För våra förfäder var det av stor betydelse var man fick sin gravplats. Ibland ger kyrkans gamla död- och begravningsböcker besked om gravens läge, "östan om kyrkan" var det förnämsta kvarteret, där lade man kyrkans tjänare, socknens ståndspersoner och storbönder. Förkärleken för detta väderstreck berodde på att det förbands med soluppgång och uppståndelsemorgon. Kyrkornas kor vette alltid mot öster. Just på Byarums sockens östra vägg finns också inmurad David Dachsbergs pompösa gravsten, en gång lagd över hans grav i kyrkans mittgång men senare flyttad till sin nuvarande plats. (Anna-Lisa Hermansson "Kyrkogårdsvandring" s 22)

Solen går redan mot väster och orgeln har tystnat i moll. Friska begravningsgäster skingras åt vart sitt håll. ... Släktingar, vänner och grannar har annat att sörja för. Tänk, inte ens klockan stannar när du blir gammal och dör. (Alf Henrikson "Anacka" s 60)

Ett hem som det alltid var spännande att komma till - antingen det var syföreningen eller husförhörsroten som var inbjuden - var Ruth Brenners i Bönareds gamla prästgård. ... Jag har också starka minnesbilder från hennes begravning, som jag fick förtroendet att leda. Den skulle ske efter gammal hävdvunnen ordning. Efter utfärdsbönen - kistan var då placerad på bockar utanför den gamla prästgården omgiven av enar eller granar - avgick begravningsprocessionen mot Bjurbäcks kyrka företrädd av två förridare. Kistan var placerad på församlingens gamla likvagn, som drogs av två svarta hästar. Utmed hela processionsvägen vajade flaggorna på halv stång för att hedra minnet av en ovanligt rakryggad kvinna. (Per-Axel Jonzon "Att vara präst i Bjurbäck" s 85; Jonzon var präst i Bjurbäck 1966-1971)

Styrelsen (för Gudmundsgillet i Jönköping) har (under åren 1964-1965) särskilt inriktat sig på Rydbergsmuséet. Därvid observerades bland annat, att Viktor Rydbergs grav i Göteborg icke underhållits under senare år. Graven föreföll rent vanvårdad. Efter artiklar i Göteborgspressen, vari Gudmundsgillet erbjöd sig att bekosta gravens iorningsställande, framkom, att det ålåg Göteborgs universitet att vårda graven, men att detta av någon anledning glömts bort de senaste fem åren. Universitetets ledning beklagade detta förbiseende och sörjde för att omedelbart vidtaga nödiga åtgärder. Gudmundsgillets framstöt kommenterades med gillande i stora delar av den svenska pressen. ("Gudmundsgillets Årsbok 1964-1965" s 64)


ca 1950 - ca 1920

På en av gravstenarna (på Tofteryds kyrkogård), en till sitt format ganska diskret minnessten i vit marmor, finns ... följande text: ERIC ROLF LEANDER ILLINOIS PFC 47 ARMD INFANTRY BN WORLD WAR II BSM-PH FEB 3 1908 DEC 6 1944. ... Eric Rolf Leander, som var född 3 februari 1908, tillbringade sin uppväxt och sina pojkår på sin fars gård i Nåthult i Tofteryd. ... Den 7 februari 1927 var det ... dags för Erik att packa Amerikaväskan och ge sig av. ... (Han) stupade i Bergstein (i Tyskland) ... den 6 december 1944. ... Torsdagen den 21 april 1949 hade uppemot tusen personer samlats på järnvägsstationen i Skillingaryd för att hedra den stupade. Hemvärnet, lottakåren och musikkåren Lyran hade ställt upp. ... Det var ett högtidligt ögonblick när kistan svept i stjärnbaneret anlände. Vid stationen hade även den stupades åldriga moder mött upp. ... Åskådarna stodo i dubbla led med blottade huvuden. ... Kistan beledsagades av en amerikansk sergeant. ... En mottagningskommitté med bl.a. hemvärnet och dess chef Stig Ekener hade ställt upp utanför Ljungbergs järnhandel vid Skillingaryds järnvägsstation. ... Med hemvärnets Rudolf Johansson som fanbärare tågade sedan hemvärnsmännen följda av musikkåren Lyran, som spelade sorgemarscher, nedför Stationsgatan tätt följda av en bårbil från Thulins med den i stjärnbaneret draperade kistan. ... Kistan transporterades sedan med bil ... till Tofteryds kyrka där jordfästningen förrättades av kyrkoherde Ruben Blomdahl som höll ett gripande tal inför de församlade anhöriga och den stupade krigshjälten. ... De sörjande bringade därefter sin sista hälsning, officianten lyste frid över griften och stjärnbaneret sänktes ned över graven. ... Eric Rolf Leander tilldelades i den amerikanske presidentens namn postumt den speciella utmärkelsen "The Purple Heart - For Military Merit". ... Eric Leanders far erhöll, såsom närmast anhörig, från den 6:e december -44 och så länge han levde, via "National Service Life Insurance" ett visst månatligt beloppp från den amerikanska staten. (Nils Bondeson "I skuggan av kriget - Ett småländskt emigrantöde" s 96-98,111,115-119)

I mitten av 1940-talet pågick i (Jönköping) en stor diskussion om en ny storidrottsarena. . . . Stadsparksstyrelsen hävdade att en utbyggnad (av Stadsparksvallen) skulle göra alltför stort intrång i parken. . . . Kyrkorådet framförde att idrottstillställningar på Stadsparksvallen verkar störande vid begravningar på Dunkehalla kyrkogård. (Magnus Widell "Idrottsplatser i Jönköping" s 23-24)

Lördagen den 7 oktober 1944 företog amerikanerna ett anfall mot de petrokemiska fabrikerna i Pölitz utanför Stettin, d v s i nuvarande (år 1999) Polen. . . . Flygplanen blev utsatta för luftvärnseld och fick stora skador. . . . 8 flygplan sökte sig till Sverige . . . Två nödlandade i Jönköping på det lilla gräsfältet söder om Rocksjön. . . . Glädjen över att ha landat på neutral mark var påtaglig. Glädjen dämpades dock av att man hade en död och två sårade ombord. . . . Den döde L.A. Cox var med första gången på ett bombuppdrag. Han och den svårt skadade S.W. Jokku, som senare avled på lasarettet, hade skadats av splitter under luftvärnsbeskjutningen över Pölitz. . . . Den 12 oktober ägde jordfästningen rum av de båda amerikanska officerarna i en fullsatt Kristine kyrka. De båda kistorna var svepta i amerikanska flaggor och paraderande trupp från Smålands Artilleriregemente, A 6, bildade hedersvakt med regementets standar. Musikdirektör Bertil Andersson spelade sorgemusik under samlingen i kyrkan. Många flygarkamrater hade infunnit sig för att hedra de döda. Fältpastorn vid mullsjöförläggningen kyrkoadjunkt Torell, förrättade jordfästningen på engelska. Överste Årmann nedlade kransar från A 6 officerare, överste Wickbom från försvarsområdet och amerikanske flygattachén i Stockholm, major Robertson, från amerikanska legationen. Besättningarna på de nödlandade flygplanen och kamrater från lägren i Mullsjö och Gränna lade ner kransar. Från Jönköpings stad nedlade direktör Graab och flygplatschefen Björklund kransar. Utanför kyrkan hälsades de döda av flera tusen svenskar, som bildade häck och med blottade huvuden hyllade de döda. Under ledning av A 6 musikkår tågade processionen till järnvägsstationen, där den amerikanska nationalsången sjöngs och kistorna placerades i den järnvägsvagn som skulle föra de döda till Malmö Östra kyrkogård för gravsättning tillsammans med övriga amerikanska flygare som omkommit i Sverige eller påträffats döda i nödlandade flygplan. I maj 1948 flyttades samtliga utom två till de stora amerikanska krigskyrkogårdarna i Belgien och Frankrike eller till privata gravar i USA. (Olof Esping "När kriget kom till Jönköping" s 63-66)

Min mamma dog hösten 1937. ... Tack vare hjälpsamma släktingar och grannar kunde min far trots sin sjukdom genomföra begravningen. Kommer så väl ihåg de sorgebrev som skulle skickas ut med en bred svart sorgkant på. Hur min far stod ute i snickeboa och tillverkade ett par små bockar som kistan skulle stå på framme vid fininfarten till huset. Granar skulle huggas och ställas vid kistan, hur topparna på granarna skulle brytas och vändas mot kistan. Stora kranskartonger som kom på järnväg (till Vaggeryds? station) skulle hämtas. På den tiden fanns ju inte heller (blomsterförmedlingen) Interflora. Allt beställdes på hemorten och skickades sedan med tåg. Efter begravningen skulle ju sedan alla kranskartonger köras upp till stationen och skickas tillbaka. Minnes som idag hur min far lastade den gamla två-hjulade kärran full med kartonger och drog iväg upp till stationen. (Gustav Lindström "Ett barndomsminne" s 69-70)

Kyrkväktaren Reinhold Nilsson skötte sin kyrkotjänst med talför humor, djupt allvar och stor redbarhet. Hjälpsamt vägledde han den unge prästen. Efter en av de första begravningsakterna, som förrättades ute vid den öppna griften, gav han mig en robust påminnelse om människans dödlighet: "Kan du tänka dej, att jag redan grävt ner 500 byarumsbor!" Det var hans komplement till mitt griftetal: "Vi hava icke här någon varaktig stad." (Hebr. 13:14). (Johannes Madestam "Mina första prästår i Byarum" s 7; år 1936)

(annons) Vid sorg, vänd er till undertecknads begravningsbyrå. Kistor och svepningar m. m. ständigt på lager. Allt ombesörjes. Axel Gunnesson, Norrahammar. Telefon 50. ("Tabegs Bergslag II" s 90)

Om vi (i Hovslätt) inte går mer än bortåt 50 år tillbaka i tiden - t ex till 1920-talet - finner vi att det dagliga livet i många stycken var annorlunda än i dag. ... En begravning hölls på den tiden mestadels på söndagen i samband med högmässan i sockenkyrkan. Eftersom ju Hovslätt var delat på tre socknar, blev kyrkorna Ljungarum, Barnarp och Sandseryd. Det var lång väg till alla. När man nu ser resterna av den gamla kyrkvägen till Sandseryd, förvånas man över att någon trafik över huvud taget kunde förekomma på denna väg, men det är säkerligen många begravningar med hästskjuts, som måste ta sig fram på den. Den nuvarande vägen byggdes först på 1920-talet. På morgonen hölls utfärdsbön utanför sorgehuset, där kistan stod placerad i en krets av små granar. Någon läste en lämplig bibeltext, och så sjöngs någon psalm eller sång. Före utfärdsbönen hade gästerna bjudits på buljong med pastejer, smörgås, kaffe med dopp och ostkaka, enligt uppgift från en 90-årig kalaskokerska. Gårdsplanen var beströdd med hackat granris. Även grannar och vänner till den avlidne, som bodde längs den väg, där begravningståget skulle gå fram, hade lagt ut granriskors framför sina portar. Det var ju en vacker sed, men det påstås att den ursprungliga meningen med detta var att förhindra att den döde skulle "gå igen". Jordfästningen ägde rum i kyrkan före gudstjänsten, och kistan var placerad nedanför altaret under hela gudstjänsten. Ganska många tal hölls både inne i kyrkan och vid graven. Efter sedvanliga ritualer samlades gästerna för hemfärd och middag i sorgehuset. De gästande familjerna medförde som regel "förning", bestående av smörbakelser, ostkaka eller tårta, som helst skulle lämnas dagen före. Tårtor och bakelser var ofta dekorerade med kors och andra dystra symboler av mörk choklad - lite makabert kan man kanske tycka. Ofta bjöds också på s k begravningskonfekt. Betr klädseln tror jag det var mycket mera noga med den förr i världen. Männen skulle vara svartklädda med hög hatt, vit rosett och stärkkrage, och kvinnorna skulle naturligtvis också vara svartklädda. De närmast sörjande kvinnorna bar långa sorgslöjor, som kunde dölja ansiktet under sorgehögtiden, och de här slöjorna var man sedan ganska länge. Säkert har åtskilligt förändrats och kanske också förenklats i det avseendet på 50 år. (Stina Hagstrand "Om seder och bruk för längesen" s 55,59-60)

Nils Ferlin låter i dikten "Nöjen", invånarna i en liten ort säga att: "Vi ha en och annan begravning och tåget, att titta på." Detta kunde lika väl gälla min barndoms Vaggeryd (på 1920-talet). Begravningar var verkligen till viss del offentliga tillställningar; om än inte nöjen. Efter ett dödsfall vidtog en hektisk tid i sorgehuset, i varje fall om det gällde en vuxen människa som dött. Jordfästning i stillhet skulle varit att bryta mot gammal god sed. Först skulle inbjudningskort med sorgkanter skickas ut till släkt och vänner. Så skulle man tinga kokerska till begravningsmiddagen, huset skulle storstädas, porslin och bestick, bord och stolar lånas ihop. Kanske måste man skaffa nya gardiner eller till och med tapetsera i något rum. Kvällen före begravningen kom de inbjudna, som bodde på nära håll, med förning. Det kunde vara ostkaka, en tårta dekorerad med ett kors av chokladglasyr, eller någon finare kaksort. På begravningsdagens morgon ställdes kistan ut på gården på ett par bockar, och med ett kors av hackat enris på marken inunder. Omkring kistan stod enbuskar eller granar med bruten topp, liksom vid ingången till huset. Sedan gästerna samlats hölls utfärdsbön ute vid kistan. Där brukades samlas mycket folk, och särskilt barn. En pastor eller någon annan därtill lämplig person läste några bibelord och förrättade bön. Så sjöngs det en sång. Ofta blev det den gamla sången med omkvädet: "Möts vi då, möts vi då, på den andra sidan floden. Få vi mötas bortom floden, dit ej några stormar nå." Melodien var sorgsen och klagande, och sjöngs långsamt, så att den gjorde ett hjärtskärande intryck. Så kom likvagnen, en dyster skapelse med svarta gardiner, fransar och tofsar, och kistan placerades på den. Sedan gick färden långsamt till Byarum, och hästskjutsarna med gästerna kom efter. Då det senare blev vanligt med bilar fick också dessa falla in i likvagnens långsamma takt. Jordfästningen förrättades alltid av präst, också om den avlidne varit frikyrkomedlem. När man kom ut på kyrkogården hade där också samlats folk för att se på avskedstagandet vid graven. Sedan blev det mycket talande om, hur mycket den och den gråtit, eller inte gråtit, men det var bara kvinnor som förväntades gråta, om männen gjorde det uppfattades det snarast som nervsammanbrott och nästan lite pinsamt. Änkor var vid begravningen iförda lång svart slöja, neddragen också för ansiktet. Den fick de sedan bära i ett halvt år, fast med ansiktet fritt. Även övriga i familjen fick bära sorgklädsel i flera månader, med svarta strumpor, vilket nästan var det allra viktigaste. Frack eller bonjour samt hög hatt var obligatorisk klädsel för vuxna män vid begravningar. När begravningsföljet kom hem från kyrkan var det middag med flera rätter. Först serverades alltid buljong med pastejer, något som kunde behövas efter den långa utevistelsen, särskilt på vintern. Dagen efter begravningen skulle de grannar och vänner som inte varit med första dagen bjudas, och det kunde dra ut över ett par dagar eller mer, innan allt var över, och man fick ägna sig åt att sörja. Det var kostsamt att ha begravning, om allt skulle gå till på hävdvunnet sätt. (Anna-Lisa Hermansson "Att växa upp i 20-talets Vaggeryd" s 80-81)

På (sin fars) begravning blev ... Karin förkyld, och efter en månad var också hon död i tuberkulos. Hon var då endast något över 12 år gammal. Vi var några av hennes kamrater som gick dit och såg henne, där hon låg i sin kista, vilket var brukligt att man skulle göra. Det var en svår upplevelse att se en av sina lekkamrater ligga där så vit och stilla. Denna första närkontakt med döden väckte många frågor hos en 11-åring. Om sådana hemska saker kunde hända, kunde det väl också hända min far eller mor, eller rent av mig själv? Man säger ju ofta numera att det var bra för barnen att få mera kontakt med födelse och död, än de får numera. Det kanske är riktigt, men det kunde lätt bli alltför starka upplevelser, som väckte en ångest som var svår att bli kvitt. På den här tiden föddes ju barnen hemma, de sjuka och gamla låg hemma, ofta under lång tid, och de sjuka dog i regel hemma. När gardinerna drogs fram för fönsterna i ett hus där en sjuk låg, då visste man att slutet hade kommit. (Anna-Lisa Hermansson "Att växa upp i 20-talets Vaggeryd" s 80)


ca 1920 - ca 1910

Liksom Boarp en gång för många år sedan klätts i bröllopsskrud, så smyckades nu åter gården till högtid för den unga husfrun, som för alltid skulle draga bort därifrån. Adventssöndagen ingick med sol och klar himmel. Grangirlanderna runt stora gårdsplanen avtecknade sig mörka mot den vita snön. Hela den stora verandan var sirad med girlander och grönt, och däruppe vilade fru Karin i sin vita skrud. Vad folk det fanns i stugor och gårdar, alla som kunde gå eller taga sig fram, nog skulle de upp till herrgården för att följa fru Karin på hennes sista färd. Den blinda mor Kerstin i Grindstugan kunde ju ej se alla de förbigående. Men hon ville sitta vid fönstret och höra alla röster och uppfånga trampet av fötter och hovar och bjällrors klang. Inte orkade hon taga sig fram till gården. Men hon satt med dörren öppen, när psalmsången ljöd från gården däruppe: "Till härlighetens land igen ..." ... Hela gårdsplanen var fylld av folk. Uppe på verandan stodo de alla, hela familjen på Boarp. ... Boarp var försänkt i den djupaste sorg. ... "Edra hjärtan vare icke oroliga, tron på Gud, tron ock på mig", dallrade orden ut från kyrkoherdens läppar. ... Innan man förde ut Karin från hennes kära hem, sjöng man den psalm, hon älskat mest: "Si, Jesu är ett tröstrikt namn ..." ... Den långa kyrkvägen ... var i dag smyckad till (Karins) ära. Granris låg strött över den vita vägen. Många äreportar voro resta, där sorgetåget drog fram. ... Det var ett långt tåg av vagnar och begravningsfolk, som närmade sig kyrkan. Långt bortom kyrkbacken sträckte sig den svarta massan av högtidsklädda människor. ... Klockornas klang gick vida omkring, och kistan bars in i kyrkans kor, omgärdad av blommor och kransar. ... Den stora kyrkan var så överfylld av människor, att man även trängdes i gångarna. Begravningsfolket fick sakta stanna till, innan folket kunde bereda väg för dem, när de skulle in i kyrkan. ... De många orden av tacksamhet och erkänsla och alla vackra blommor, som lades vid båren, allt vittnade om den plats, som den avlidna intagit i de mångas hjärtan. ... När (patronen) äntligen måse gå från graven, stödd på sin äldste sons starka arm, gick han som omtöcknad bort till den väntande vagnen. ... Som i en dröm följde han med de andra hem från kyrkan, under det att klockorna ringde med vemodig klang. (Margit Assarsson "Livet blommar" s 257-261)

Det var en solig septemberdag, begravningen ägde rum. På verandan på Boarp stodo vita ungbjörkar vakt vid en liten vit kista. Det var smärta och sorg över hela gårdens folk, för Ann-Stina hade varit allas lilla solstråle. Kyrkoherde Friberg kom och höll andaktsstund vid de vita björkarna. Han talade tröstens ord om himmelens glädje och livets seger. ... Aldrig hade vägen varit så lång till kyrkan som i dag, tyckte Karin. Hon satt hopsjunken i de svarta kläderna vid makens sida. Han hade det lika svårt som hon. Gemensamt buro de sorgen. Framme vid kyrkan väntade ännu ett likfölje. Även framför det stod en vit barnakista. ... Det var (Tyras och Oskars) äldste son, epidemien hade ryckt bort och som nu burits ut från hemmet. ... Solen lyste in över de vita barnkistorna där framme i koret. "Herren gav och Herren tog, välsignat vare Herrens namn", hördes kyrkoherdens röst. ... "En gång skola vi möta dem där på Guds ljusa ängar, där alla himlens blommor lysa i oanad prakt." ... Patron såg ut genom kyrkfönstret. Höstlöven singlade ned över en öppnad grav. Men himlen välvde sig över jorden, och han tyckte, att han såg en gyllene port, som stod på glänt in till ett ljust livets land, och ett kärt barnanlete, som log mot honom, medan en liten vit hand likasom vinkade honom till sig. Den synen glömde han aldrig. (Margit Assarsson "Livet blommar" s 121-125)

Norrahammar. Ungdomsföreningens lokal. Ungdomsföreningens medlemmar uppmanas att mangrannt följa aflidna syster Anna Fredriksson till grafven söndagen den 24 nov. (1918). - Samling sker vid sorgehuset i Flahult kl. 9 fm. Samma dag kl. 5 em. åminnelsemöte, tal, sång och musik. (Jönköpings-Posten 1918-11-22 "Följe till grafven och åminnelsemöte")

En högtidlig begrafningsakt ägde rum på Tofteryds kyrkogård i söndags, då den i sviter af spanska sjukan aflidna flickan Margit Gustafsson fördes till sitt sista hvilorum. Kistan bars af sex unga hvitklädda flickor. Vackra kransar voro skänkta från kamraterna i söndagsskolan, äfvensom från lärarinnan och den klass hon tillhörde i hvardagsskolan. (Jönköpings-Posten 1918-10-08 "En högtidlig begrafningsakt")

Ett högtidligt och imponerande mottagande blef stoftet efter aflidne kyrkoherden K.O. Eriksson, Tofteryd, föremål för, då det från Danmark anlände till Skillingaryd den 14 dennes (= juni) (1916). Öfverallt i samhället flaggades på half stång, och stora högtidsklädda folkskaror voro i rörelse för att följa sin vördade kyrkoherde på hans sista färd genom samhället. Vid Stationsgatan hade årets konfirmander och skolbarnen med respektive lärare från Skillingaryds folk- och småskolor bildat häck som sedan fortsattes af de äldre. Under tonerna af en sorgmarsch, som utfördes af Jönköpings regementes musikkår, hvilken gick i spetsen, satte sig så tåget i rörelse. Närmast likvagnen gingo de sörjande, hvarefter konfirmanderna, skolbarnen och de äldre slöto upp efter hand, tills det hela bildade en enda väldig procession. Ett vackert honnör ägnades den aflidne af de Jönköpings regementes officerare, som för tillfället befinna sig i Skillingaryd. När så processionen följt ett litet stycke inom samhället och man skulle skiljas, uttalade f.d. läraren K.G. Toll å allas vägnar ett tack och farväl till den gemensamme vännen och församlingsherden. Under djup och gripande rörelse afsjöngs till slut sången "Här vi skiljas från hvarandra" etc. ... ... Tillkännagifvande. Med anledning af kyrkoherde K.O. Erikssons jordfästning hållas samtliga affärer i Skillingaryd stängda torsdagen den 21 (juni) från kl. 10 f.m. till 1 e.m. ... (Undertecknadt:) Innehafvarne. (Jönköpings-Posten 1916-06-16 och 1916-06-19 "Skillingaryd sörjer sin aflidne kyrkoherde K.O. Eriksson")

Som fanjunkare (i Frälsningsarmén) stod Tolf kvar till sin död år 1916, 69 år gammal. Vid sin bortgång bodde han i en fastighet på Sturegatan 16 (i Skillingaryd). Denne hedersman fick en ärofull begravning och många människor följde honom. Efter utfärdsbön i hemmet av divisionsoff. Major Nils Granelli gick färden mot Tofteryds kyrka. Musikkåren gick före och spelade till "Åbron" i utkanten av Skillingaryd. Jordfästningen ägde rum i Tofteryds kyrka av kyrkoherde Eriksson, en god vän till Tolf, och därefter gravsättning på Tofteryds kyrkogård. Anhöriga till den avlidne berättar att han hade sin uniform på sig i kistan och soldatpasset i handen. En av kårens första soldater var befordrad till härligheten. . (Rune Andersson "Minnesbild över skillingarydskårens första fanjunkare, Anders Magnus Tolf" s 86)

Waggeryd den 25 November 1914. Guds dyra frid jertligt älskade Måg och Dotter med Familj. ... (Mors) Begrafning gjorde vi så trevlig som vi kunde. Wi var Något öfver 30 personer på söndagen till frukost och Middag och så kaffe på qvällen och så på Måndagen hade vi väl en 15 personer dätt var största delen Barn och Några gamla som ej hade tillfälle att vara med på Söndagen. Du mor tro att Mor hade en fin liktjist med förgyllda Björnfötter på samt mycket Mer som prydde den ett stort Kors och en plåt vid Hufvudet och mycket Mera som prydde den allt var förjöldt vit inne i plåten stod intryckt där sista farväl och sedan fick hon sådan myckenhet Med Kransar och Blommor så dätt kan Ni ej tro. Hon fick äfven en stor och fin krans från vår gamla rote i Målen den kostade ungefär 7 kronor. Jag hade så när glömt att tala om att Johans hela familj och äfven Johan var Hemma på Mors begrafning. Men Johan kunde ej följa Med till Kyrkan utan fick stanna hemma. ... Jag har haft brev från Anders, August, Nilsson Oskar och edert de var alla i ett sälskap. ... Graf plats har jag ock köpt för Mig och Mor så få vi ännu en gång fån Wila vid varandras sida. Nilsson och Amanda hade begjärt dett i sitt Bref för Amanda ville Betala den men jag köpte den före Begrafvningen. (S.A. Modig "När mor dog" s 19-20)

(annons) Likkistor med garneringar och svepningar föres härefter ständigt i lager samt kransar och band. Beställningar af kransar med lefvande blommor emottages. Albin Karlssons Möbleringsaffär, Vaggeryd. Telefon 30. (Jönköpings-Posten 1913-05-03 "Likkistor, kransar och band")

Söndagen den 8 september 1912 begrovs vår älskade fader, Nämndemannen Alfred Nilsson. Jordfästning, som ägde rum i Skärstads kyrka kl. 11 f.m. förrättades av kyrkoherden Carl Holmberg och övervars av en ansenlig mängd församlingsbor. Akten begynte med en psalm, varefter kyrkoherde Holmberg framför den rikt blomstesmyckade kistan höll en gripande dödsbetraktelse, påminnande om hur förgängligt livet i verkligheten är. Den nu aflidene hade rett sig ett lugnt och fridfullt hem där borta i Strand, vid stranden av Vättern, så kommer döden och rycker bort maken och familjefadern, medan han ännu står i sin mannaålders fulla kraft. Efter sedan en psalm åter avsjungits bars kistan åter ut (av August Nilsson, Forserum, Larspeter Nilsson och Johan Nilsson, Karsnäs, Johan Johansson, Broddstorp, Carl Johansson, Stickelösa och Lars Johansson, Klevarp) och nedsänktes i graven belägen intill de förut hädangångna barnen, Helges och Elias, gravar vid östra ringmuren. Ett par sångnummer avsjöngs vid den öppna graven. Därefter var den högtidliga akten avslutad och begrafningsfolket övervar sedan gudstjänsten, varefter hemresan företogs vid 1-tiden. (Alfred Nilsson "Alfred Nilssons dagböcker - En smålandsbonde berättar sitt liv" s 451)


ca 1910 - ca 1900

1907 byggde (John) Forsberg ett nytt bostadshus ... i amerikansk stil, med liggande panel. ... (Han) handlade nu med möblemang ... (och) sålde också likkistor, de kom från en fabrik i Nordskåne och levererades därifrån i stora hästdragna vagnar. Kistorna var målade i svart färg, men för att pryda dem kunde man beställa figurer gjorda i papier maché i form av stjärnor, änglar eller Kristusbilder, som spikades fast på dem. Kistdekorationer i form av levande blommor eller kransar förekom inte så ofta, innan Vaggeryd hade någon trädgårdsmästare måste allt sådant skickas efter från Jönköping. Istället hade man pärlkransar, gjorda av ståltråd med påträdda glaspärlor, mest svarta, formade i konstfulla slingor till kransar. (Anna-Lisa Hermansson "Om affärsmän och annat folk i ett ungt samhälle" s 59)

Så kom 1 maj 1907 ... (och) Johannes (i Bissefäll) gick till det land varifrån ingen återvänder. ... Johannes Eliasson skulle ha en värdig begravning och ljus hädanfärd, och det var inte lite som skulle hända mellan dödsfallet och begravningen. ... Bygdens kokerska , som alltid ställde upp vid begravningar, bröllop och husförhör kom till sorgehuset. Med henne följde arbete och brådska. Det skulle slaktas, bakas, bryggas dricka av malt och göras mat av allehanda sorter. När lördagseftermiddagen kom gick ett par av pojkarna i familjen till skogen. Det höggs sex unga granar, vilka med bruten topp placerades framför sorgehusets stora ingång, där man också lade ett kors av grankvistar. Fram emot kvällen syntes kvinnorna från de andra gårdarna i Bissefälls rote vandra bärande på så kallad "förning", bestående av till ex. ostkakor, vetekransar eller småkakor glaserade med chokladkors. Det var sorgprägel även på bakverken, liksom det inne i stugan lagts en smal svart pappersduk över den vita hemvävda linneduken i mitten av borden. Klockan sju på söndagsmorgonen anlände männen och kvinnorna från roten, därtill hela släkten och några särskilt inbjudna. Kistan bars ut och placerades mellan de uppsatta granarna vid stora ingången. Inne i stugan var det trångt, men alla undfägnades både med mat från förningarna och med sådant som begravningskocken hade lagat. Det hölls utfärdsbön vid kistan med psalmsång och tal. Sedan satte man kursen mot kyrkan. Det var många hästskjutsar med likvagnen främst, dragen av en svart häst. Man fick ta god tid på sig, eftersom liktåget alltid gick i skritt. Från kyrkbacken bars kistan in i kyrkan och fram till koret, begravningsföljet följde efter till de främsta bänkarna. Kyrkklockorna, som tidigare ringt framringning, ringde åter när begravningsföljet tågade in, det följdes av orgelbrus och begravningspsalmer. Fram till kistan trädde så församlingens kyrkoherde Karl Gustav Bäckström. Han höll ett personligt färgat tal, och så föll de tre skovlarna mull "Av jord är du kommen" etc. Kyrkan var fylld till sista plats, många ville vara med när Johannes Eliasson vigdes till den sista vilan. Någon kort begravning var det inte frågan om, folket fick sitta i kyrkan och kistan stå kvar medan så söndagens högmässa förrättades. Så bars kistan ut, folket följde efter, mot sydvästra hörnet av kyrkogården gick tåget. Där var en grav grävd och i denna sänktes kistan med Johannes. Många var till tårar rörda, man visste vad Johannes under sin levnad betytt för människor som kämpat i andliga kriser. Nu hade han själv gått till den himmel som han så levande brukat tala om. Vördnadsfullt trädde den ene efter den andre fram till graven. Männen lyfte sina hattar och kvinnor neg. Ett och annat ord sades vid graven, men mycket litet kunde uppfattas av dem som stod några steg ifrån. Så trädde socknens kantor Karl André fram till graven ... (och) läste en vers som Johannes Eliason själv skrivit och bett att få uppläst i denna stund. ... Så lyste kyrkoherde Karl Gustav Bäckström frid över den store gudsmannens sista vilorum på Åkers kyrkogård. Begravningsföljet återvände till sorgehuset. Här bjöds på middag, och samtalet under denna och eftermiddagen kretsade kring Johannes Eliassons minne och de tankar han själv överräckt till dem alla som denna dag hyllade honom med tankar och ord. (John Jonsson "Sångförfattaren och banbrytaren inom den fria andliga verksamheten i Åker Johannes Eliasson" s 48-50)

Då det är tydligt att (hemmansägaren) tagit sig af daga i ett anfall af svårmod, har landshöfdingeämbetet (i Jönköping) förordnat att den döda kroppen må utan liköppning begrafvas. (Jönköpings-Posten 1905-03-07 "Begrafning utan liköppning")

Å Ölsremma kyrkogård (Elfsborgs län) är nyligen rest en prydlig minnesvård öfver aflidne komminister J. A. Brunnander i Ölsremma. Vården, som är inköpt hos Nelsons stenhuggerifirma i Jönköping, torde vara en af de bättre på landsbygden. (Jönköpings-Posten 1904-06-20 "Komministerns minnesvård en af de bättre på landsbygden")

Livet så nära inpå (Sandseryds) kyrka (i början av 1900-talet) satte naturligtvis sin prägel på tillvaron för oss barn. Framförallt var det väl begravningarna, som man ju helt enkelt inte kunde undgå att uppleva på nära håll. På den tiden var ju begravningarna åtskilligt annorlunda än i våra dagar, framför allt vad som gäller den yttre ramen. Jag tänker då närmast på granrisdekorationerna på vägen och de för det mesta svartmålade kistorna. Jordfästning inne i kyrkan förekom inte alls på den tiden, utan kistan placerades på ett par pallar vid det stora trädet utanför kyrkporten. Där stod den sedan, till dess kyrkklockorna började ringa och kyrkoherden och klockaren kom. Vid den öppna graven sjöngs alltid "Jag går mot döden var jag går", och genom den dystra ritualen verkade de svartklädda, allvarliga människorna nästan vara desamma från den ena gången till den andra. Den här mörka stämningen blev på något sätt ännu mera skrämmande för oss barn, när begravningen gällde någon från Norrahammar och fackföreningsfolket kom med sina standar och röda fanor. Det tog lite tid, innan befolkningen här upp i kyrkbyn vande sig vid detta. Efter jordfästningen gick alltid hela begravningsföljet in på högmässan i kyrkan. Och efter begravningen var det alltid samling i hemmet för någon form av förtäring, hur fattig fämiljen än kanske var. Det var en helt annan gemenskap på den tiden. (Ruth Karlsson "I min barndoms kyrkby" s 23)

Bland den ofantliga skörden af kransar (vid brukspatronen J.W. Spånbergs jordafärd) må följande uppräknas: ... Från Norrahammars Bruks Tjänstemän: (Svarta band) "Med saknad och tacksamhet". Från samtliga Norrahammars arbetare: (Svarta band) "Ett sista tack för hvad Ni varit som human och ädel arbetsgifvare." ... Den som i går morse hade sina vägar genom Norrahammars bruks vackra dalgång, kunde knappast undgå att känna sig gripen af den högtidliga stämning, som hvilade öfver detta nyligen i sorg dränkta arbetaresamhälle. Vid hvarje bostad vajade en flagga på half stång och hvar hälst man mötte en arbetare, var denne djupt sorgklädd. ... Under tonerna af en sorgmarsch, spelad af Norrahammars bruks musikkår, lyftes den med kransar öfverhöljda kistan af åtta brukets arbetareveteraner på likvagnen. Därförinnan hade 3-400 arbetare defilerat förbi kistan innan locket pålades. Efter likvagnen följde ytterligare en vagn, fullastad af kransar, vidare ett tjugutal ekipager, musikkåren och arbetare med sina standar. (Jönköpings-Posten 1903-08-24 "Brukspatronens jordafärd")

Till grafvens ro i Tofteryds kyrkogård fördes i går kl. 1 e.m. stoftet efter den å lägersjukhuset i Skillingaryd i förra veckan aflidne distinktionskorpralen nr 13(?) Stål. Två kompanier af första bataljonen, hvars första kompani den döde i lifstiden tillhörde, bildade häck å ömse sidor af vägen till Tofteryd. Likprocessionen, som utgjordes af befäl och manskap från första kompaniet och ifördt stor parad, företräddes af regementets musikkår, som spelade sorgmarsch. Själfva kistan var inhöljd i blågula flaggan och dessutom smyckad med kransar. (Jönköpings-Posten 1903-08-12 "Distinktionskorpral förs till grafvens ro")

Den första jordfästningen i den år 1853 uppförda Månsarps kyrka skedde i går före gudstjänsten, då jordiska kvarlefvorna af den 30 sistlidne januari aflidne f.d. organisten och folkskolläraren M.G. Jonson där invigdes till den sista hvilan. Sedan en kort bön förrättats och psalmversen "Min sällhetsdag jag väntar dig" etc. afsjungits i sorgehuset, tågade processionen därifrån under kyrkklockornas ljud till kyrkan, i hvilken kistan under tonerna af en sorgmarsch bars till koret, där jordfästningen, efter härför bestämd ritual, förrättades af församlingens kyrkoherde S. Ekström. (Jönköpings-Posten 1901-02-11 "Den första jordfästningen i Månsarps år 1853 uppförda kyrka")

I tidningarne ha uttalats misstankar om att hemmansbrukaredottern Selma Gustafsdotter i Skog af Byarums socken, som i början af förra månaden hastigt afled, icke skulle hafva dött en naturlig död. Vid den af läkare den 15 dec. (1900) hållna obduktionen utröntes emellertid, att dödsorsaken var lunginflammation och hjärtfel, på grund hvaraf länsstyrelsen förordnade, att den aflidna skulle på öfligt sätt jordfästas. (Jönköpings-Posten 1901-01-05 "Ogrundade misstankar")

Jag var dräng förr i tiden hos en bonde i Sandseryds socken. Då var där en kyrkoherde, som hette Västberg. Och han hade allt litet medgöra med den onde anden. Han var motig vid hustrun ock barnen sina. ... Ock när han var död, stod han lik i sakristian. De brände ljus för honom, men det var stopp att få det att brinna. ... Innan prästen var kommen i jorden, blev det aldrig någon ro i prästgården. De kunde aldrig på något vis få dörrarna till att vara stängda, för de sprang upp gång på gång. Och prästfrun ock barnen blev alldeles blånupna. Men när han var bliven begraven, var det aldrig någon som hörde honom. (Bernhard Karlgren "Folksägner från Tveta och Mo härader" s 15-17; Månsarpsmål; "Om gastar och spöken" berättad av Petter i Månsarps fattighus; omkring år 1900)


ca 1900 - ca 1875

När (Viktor Rydberg) ganska oväntat rycktes bort en lördag i september 1895 utbröt något som påminde om landssorg. Dödsrunorna, sammanfattningarna av hans författarskap, högtider och dikter kring hans minne, referat av den storslagna begravningshögtiden med 700 studenter, nedresta från Uppsala, i liktåget och kungen i kyrkan - allt samverkade till bilden av ett helt folk i sorgestämning efter en hövdings död. Kören av röster var bedövande stark och nästan unisont lovordande. Några år senare, när hyllningarna till minnet av skalden haft sin tid, sammanfattade Oscar Levertin sin syn på Rydbergs personlighet och ställning i det allmänna medvetandet. Levertin var inte någon okritisk Rydberg-beundrare och hörde ju till "de unga". Men så här skrev han i en recension av Varia-delen i Rydbergs Samlade skrifter (1899): "Hans tomma högsäte har ingen intagit - och den svenska diktens ålderman, som han var, har icke fått någon efterträdare. Skarpare hjärnor hafva vi nog, lika inspirerade konstnärshänder kanske också, men en sådan förening af andliga krafter kan ingen svensk skriftställare längre erbjuda, och det lär dröja innan en man af hans innerliga hopsmältning af drömmare och forskare framträder och med denna redan så sällsynta blandning förenar en karaktär af hans idealitet och hans värme." (Gunnar Hallingberg "Viktor Rydberg och tidens gång" s 123-124)

Enligt hembygdsforskare i Byarum socken vet man inte var f.d. riksdagsmannen Axel Wilhelm Wigardt (som var riksdagsman för Lantmannapartiet 1867-1869, 1873-1875, 1879-1881och som dog 27 dec 1893) ligger begravd. Ingen uppgift finns härom i Byarums husförhörslängder osv. Ej heller finns någon gravsten uppsatt på Byarums kyrkogård. ... På grund av skulder till ett antal personer i framför allt Byarum socken visar bouppteckningen ett minus på ca 900 kronor. Bland utgifterna nämns begravningskostnader o dyl. på något över 100 kr. ... Mycket talar ... för att Axel Wilhelm, mot bakgrund av framför allt bouppteckningen, fick sin begravning tillsammans med en hustru och två barn på Byarums kyrkogård. Utan gravsten! (Ingemar Ingefjäll "Var ligger Axel Wilhelm Wigardt begravd?" s 4-6,12)

Den 1 juni (1893). Reste fru Emma och jag (från Stickelösa) i sällskap med Fader och Moder Larson i Rudu till Häljaryd och öfvervoro begrafningen av liket efter Emmas systerson, Johan Arvid, som afled förliden vicka, 1 1/2 år gammal. Der voro grannar och slägtingar till antal af 40 personer närvarande. Liket begrofs kl. 4 ef.m. i Rogberga kyrkogård, endast män närvarande, (förr qvinnor och barn också). (Alfred Nilsson "Alfred Nilssons dagböcker - En smålänning berättar sitt liv" s 124)

Där Smålandsbankens hus (i Jönköping) nu (år 1935) ligger, låg på den tiden (1870-talet) en gård, efter sin ägare kallad Grönbladska gården. I huset fanns en vindslägenhet, som en lång följd av år beboddes av en i Jönköping välbekant person, ritlärare Uddén. . . . Uddén var ritlärare i såväl goss- som flickskolan. Men ordningen under hans lektioner var nog ej den bästa. Då han tyckte det gick för långt, gav han med den för honom egna glimten i ögat bråkmakarna en glirning, som för en stund tystade ner dem. Det berättas om Uddén, att han, medan han levde, ställde om överflyttandet av sitt stoft till den älskade uppsvenska jorden. Han lär ha gått ner till fraktgodexpeditionen och frågat, vad det kostade "att frakta ett kadaver till Stockholm", samt efter erhållet besked deponerat den begärda summan, "ty", lär han ha tillagt, "jag vill ej bliva begraven bland 'brackorna i Jönköping'". (Sigrid Rosell "Minnen från 1870-talet"s 38-39)


ca 1875 - ca 1850

Jordfästning (i Månsarp) skedde tidigare på söndagen efter sammanringningen till gudstjänsten, i vilken de sörjande senare deltog, dock hela tiden sittande. (Maria Jonasson, född 1846, bosatt på Kroken, berättar:) "Begravningen var alltid i samband med gudstjänsten, aldrig en vardag och alla var med på hela gudstjänsten - jag tycker det var en god sed. De sörjande satt alltid då hela tiden och var det djup sorg, far eller mor eller barn eller syskon, så satt man ett helt år. Cavalli i Barnarp (kyrkoherde i Barnarp och Månsarp 1868-1878) anmärkte på det där att de inte reste sig, men då sade gamla prästfrun, att det är inget självsvåld utan en gammal sed." Innan liket lämnade hemmet kunde ibland utfärdstal hållas, dock inte alltid. Var inte präst närvarande hölls det ibland av lekman. Dock förekom alltid där bön och psalmsång. Själaringning skedde vid gravöppningen på fredagen före begravningen. Under 1950-talet upphörde söndagsbegravningar helt och i stället infördes såväl vardags- som lördagsbegravningar. De senare förbjöds 1976. Från och med ungefär samma tid, 1978, infördes begravningsclearing inom Jönköpings kommun, senare för hela landet. Före 1926 jordfästes alla avlidna enligt Svenska kyrkans ordning, men genom en lag detta år tilläts jordfästning även i annan kyrklig ordning, exempelvis frikyrklig. År 1951 fattades vidare beslut om möjlighet till jordfästning utan religiös karaktär. Under 1950- och 1960-talen begravdes i medeltal 88 procent i Månsarps församling enligt Svenska kyrkans ordning. Under de tre följande årtiondena av 1900-talet sjönk begravningsfrekvensen till 78,80 respektive 81 procent i genomsnitt. År 1999 begravdes 78 procent enligt svenskkyrklig ordning. Motsvarande tal för samma år för Tveta kontrakt, Växjö stift samt riket i sin helhet var 84,0, 86,3 respektive 89,1 procent. Allt vanligare såväl i Månsarps församling som i landet i övrigt blev under senare år begravningsgudstjänst 'i stillhet' eller 'i kretsen av de närmaste'. Detta står i bjärt kontrast till tidigare förhållanden, då hela byn eller det kollektiv, vilket den avlidne tillhörde, arbetslag, föreningsgemenskap osv. slöt upp för (att) ta ett sista avsked. (Göran Åberg "Månsarps kyrka och församling under ett och ett halvt sekel" s 104-105)

(I torpet Högalid mellan Bissefäll och Ryd i Åker socken) inträffade nödåret 1868 en händelse som talades mycket om i stugorna i min barndom. Jag citerar byggmästaren Gustav Johanssons, född 1875, i Bissefäll berättelse i Norra Smålands årsbok 1944: "Det var en hård tid. Särskilt torpare och backstugusittare led oerhört. I min barndom hörde jag från denna tid berättas om en fattig familj som bodde i närheten av mitt hem. De båda makarna, som då var relativt unga, var skötsamma, särskilt hustrun, men resurserna voro små, försörjningsmöjligheterna allt för ringa, och omkring sig hade de en hungrig barnaskara. Av svält och umbäranden dog ett av barnen. Ehuru fattigdomen var stor, var det otänkbart, att man skulle begrava det döda barnet som en hund. Grannarna inbjöds till begravningsmiddag vars ingredienser väl i huvudsak ditskickats av de blivande gästerna. En främmande kvinna, som vid tillfället tjänstgjorde som kock, ömkade sig över de utsvultna barnen, och i ovis välvilja tilldelade hon dem allt för stora portioner av den korngrynsgröt, som var festmiddagens huvudrätt. Det bar sig så illa till, att ett av dem ej tålde vid en sådan välfägnad utan dukade under, och en ny begravning måste tillredas." Åkers församlings dödsbok bekräftar i stort sett den berättelse jag hörde som barn. Där berättas nämligen, att av denna familj dog gossen Klas Viktor 10 1/2 månad gammal den 25 juni 1868, begravdes den 5 juli, och gossen Johan Emil dog den 6 juli 3 1/2 år gammal. (Gunnar Svensson "Kattdragning och spökjakt" s 76-77)

Körka var full av fölk var sönda. Sammanringninga gick i tur bland rotemännen, men första och andra ringninga gjorde tornväktaren. Efter dödsfall skulle de anhöria själva svara för själaringninga. Jordfästningarna skedde alltid ute på körkegån såvida de inte gällde en ståndsperson. Fyra av kistbärarna skottade genast igen grava etter Jag går till himlen var jag går sjongts. (Albert Granmo "Röster som tystnat talar ännu ..." s 9-10; intervju med A.G. Blomqvist, byskomakare i backstugan Andersberg i Svenarum, född 1863 på Skomakarbygget)

I min tidiga barndom gick farliga farsoter fram i bygderna. Fem kusiner fick gemensam grav, och "ryska snuvan" var ej att leka med. Rödsoten härjade bland vuxet folk, och jag minns hur man genast bar ut de döda ur husen och jordfäste dem fortast möjligt och så många som möjligt på en gång. Var det ett barn som skulle jordas, hade de fyra bärarna vita band om sina mössor, men de små kimrökta kistorna var svarta. (Albert Granmo "Röster som tystnat talar ännu ..." s 9-10; intervju med handlarfru Clara Stork i Svenarum, född 1859)

De gamla vallarna (i Jönköping) användes till järnvägsbanken utmed Vättern. Även en del gravstenar från det gamla klostrets tid försvann. "Jag antager", skriver (Viktor) Rydberg (i ett brev till Axel Ramm den 4/12 1883), "att dessa stenar äro sönderslagna eller inmurade i järnvägsviadukten, vars inre utgör Jönköpings nuvarande museum, i vars sköte hela förrådet av gamla gravstenar från Östra Kapellets kyrkogård lär hava hamnat." (Axel Forsström "Viktor Rydberg som Jönköpingsskildrare" s 38; föredrag hållet inför Humanistiska Förbundet i Jönköping den 12 november 1951)

Kallorna voro ... dödens blommor. Man såg i min barndom aldrig annat än den snövita, högtidliga kallan på likkistorna. (Thecla Wrangel "Från forna tider" s 81; Jönköping 1856-1864)

I min tidigaste barndom (i Jönköping på 1850-talet) förekom ännu det gamla bruket att jordfästa först vid mörkrets inbrott, med musik, som tågade i spetsen för processionen och vid skenet från facklor, som släcktes vid graven. Var den döde den siste av sin adliga ätt, krossades hans vapensköld vid graven. Även i vanliga borgerliga hem föregicks jordfästningen av veckolånga förberedelser. Rengöring av hela huset, slakt och bak företogs i en utsträckning, som vid själva julhelgen, förfärdigandet av den solida kistan, liksom dess inre och yttre klädsel, vilken företogs i hemmet, dess silverplåtar med namn och titlar, psalm- och bibelverser, likrummets klädsel med linnedamast från golv till tak och med "grönt" - blomsterodlingen stod på för låg ståndpunkt för att räcka även till de döda - anskaffandet av hackat granris i mängd, för att strö i likrummet, i trappor, förstugor och på gatan - allt detta tog sin rundliga tid. Men sedan kunde förevisningen börja. Det stod som en jämn ström genom våningen. Jungfrur dingnade under tyngden av de stora brickor, som bjödos omkring med te, kryddat med vanilj och kaffe, serverat med kokt och okokt grädde, tillika med de tjugufyra (till) trettio sorterna småbröd och tårtor. På själva begravningsdagen serverades en grundlig middag, avslutad med renskt vin och sorgkarameller i svart glanspapper och prydda med lämpliga verser, dödskallar, benknotor, kors och gravar. Det åts och dracks tills mörkret föll på och facklorna kunde tändas. Så där gick det till exempelvis, när den gamla förmögna och högt ansedda fru Westring begrovs i Jönköping. Trenne gånger hade hennes castrum dolaris blivit klätt, nersolkat och åter klätt med damastduktyg innan begravningsdagen grydde. Det var en så kallad hederlig begravning. Aktningen, ja, vördnaden för döden, för den döde och för hemmets ära påbjöd att - skulle man ock taga sin sista styver - far och mor måste komma med heder i graven. På landsbygden hände det icke sällan att begravningsgästerna festade så länge och så grundligt, att de på vägen till kyrkogården anställde en trevlig liten kappkörning och vid framkomsten funno att de tappat kistan någonstädes på vägen, eller till och med glömt taga med "salig människan". Ingen tog illa upp en dylik begravningsstämning. Alla voro tvärtom ärligt övertygade om att den gamle vännen och numer salig döde mer än gärna unnade dem denna lilla trevlighet. Kanske att jag bör tillägga att endast de manliga släktingarna och vännerna följde med till graven. Till de verkligt gamlas bedrövelse blevo emellertid förmiddagsbegravningarna alltmera brukliga. Kuskarna tronade därefter på bocken med väldiga kringlor uppträdda på armen och ett halvt skålpund sorgkonfekt i bakfickan. Den första jordfästning i kyrkan, som jag såg, var den som Axel Key, sedermera vida berömd, föranstaltade för sin avlidne fader, major Key. Halva staden uppehöll sig då i och omkring kyrkan, den andra hälften satt vid Storgatans fönster, drack kaffe eller choklad, tittade och kommenterade. Märkvärdigt nog gillades idén med begravning i kyrkan på intet vis av de dåtida Jönköpingsborna. Ännu i denna dag anses det på landet vara en i hög grad opassande brådska att begrava tidigare än en vecka efter dödsfallet. Under heta somrar och i de små hemmen där det ej fanns tillgång till is, måste man tillgripa den sedvanliga konserveringsmetoden med salt. Än i dag betraktas det som en ära och tröst ute på landsbygden om klockringningen tar sin början i riktigt god tid. Till hälften avskalade unga granar och tallar brukade ävenledes sättas upp utmed den väg där liktåget skulle färdas fram. (Thecla Wrangel "Från forna tider" s 130-132)

Efter predikan, de söndagar det varit begravning, skulle personalier efter den döde uppläsas. För upprättandet av sådana hade prästen en extra inkomst. I denna redogörelse ingick allt som under den dödes livstid till det väsentligaste förekommit. ("Mellan Härån och Rasjön 1983" s 123; Glimtar ur allmogehem i Åker på 1850- och 1860-talet - Av en klockareson från Åker)

Jag har nu kommit upp till "Galgen" (i Jönköping), ett område som spred skräck omkring sig. Det var en liten utskjutande höjd, som planade ut mot den idag (år 1982) liggande Övre Kvarngatan. Uppe på den högsta delen av denna höjd var avrättningsplatsen belägen, eller där idag Urdavägen slutar. Enda bebyggelsen bestod då av en liten låg grå stuga, som låg granne med de galgar, som stodo placerade här. Sista avrättningen ägde rum den 10 juli 1861, då en 24-årig flicka "Lotta i Styrshult" ifrån Stengårdshult halshöggs. Att tidigare avrättningar har ägt rum, fick man bevis för, då grunden till flera hus på motsatta sidan av Dunkehallavägen grävdes. Vid grävningarna hittades åtskilliga människoben, och detta har sin förklaring i, att avrättade inte fick begravas på vanlig vigd kyrkojord, utan de skyfflades ner på en plats i närheten av avrättningsplatsen. (Karl-Erik Bergh "Några minnesanteckningar från Dunkehallavägen" s 18)

Som självspilling får Sven i Lockebo ingen ordentlig begravning. Hans grav grävs i murvinkeln vid Barnarps kyrkas klockstapel, strax intill hans fiendes Gästgiveri. Hit släpas hans kista över ringmuren, utan sedvanliga begravningsceremonier. Ingen gravkulle, ingen gravsten visar hans sista vilorum. (Uno Broberg "Patron på Odensjö" s 154; skildrad tidsperiod: 1830-1870)


ca 1850 - ca 1835

Natten emellan den 4 och 5 dennes inträffade här i staden 2:ne dödsfall, efter all anledning till följd af ett alltför frikostigt intagande af starka drycker. 1:o Skomakaregesällen Palmblad, som i sällskap med några kamrater och bekanta, firat frimåndag å Barkmans krog på Svenska Maden (i Jönköping), hade slutligen befunnits i det wälplägade tillstånd, att han af bekanta måste bäras hem till sin mästares hus. Här lades han för några minuter på gården, under det man annonserade hans hemkomst; men när han skulle upphemtas, befanns han hafwa alldeles öfwergifwit skomakareyrket. - han war död. 2:o Arbetskarlen Malmsten hade på visit hos en af sina wänner, f. d. kusken Lax, kommit att titta något djupt i glaset, och för att hemta nya krafter, lagt sig i Laxens säng, men derwid borrat näsan så djupt i dynan att andedrägten förgick honom och han sålunda ljöt den förnäma döden att qwäfwas ihjel. Han är ej obducerad och får ärliga begrafwas. (Jönköpingsbladet 1844-11-09 "Får ärliga begrafwas trots dödsfall till följd af frikostigt intagande af starka drycker")

1843 borttogs (ur Sandseryds kyrka) Ehrencronska grafwen, som då tillhörde Silfwerhjelmska familjen. I grafwen woro 26 lik, som nedgrofwos i kyrkogården. (Peter Wieselgren "Ny Smålands Beskrifning inskränkt till Wexiö Stift" s 38)

När John (Hamilton på Eckersholm) dog 1843 ... bar man honom till Byarums kyrkogård. Bärare var smederna och till denna parad så fick de var sin ny, mörk kostym med tillbehör. Graven ligger begravd i ena hörnet av kyrkogården innanför ett järnstaket. Monumentet är en tre meter hög gravsten, som skall likna ett svärd. Den nedre delen är av marmor och den övre delen av sandsten. På den runda marmostenen finns följande inskription: "Här hvilar John Hamilton död På Eckersholm d. 10 april 1843 49 år gammal. Han var en ömsint menskovän. Hans lust för andras väl att vaka. Bland dödelige ingen än fullkomligt njutit sällheten. Han derför gick till himmelen att frukten af sin dygd få smaka. O! kom en osedd engel snart tillbaka och hviska tröst åt din förgråtna maka Louise Piper." (Ann-Sofie Ericsson "Om Eckersholm" s 62-63)

1838 sålde Jonas Svensson gården (Norra Taglarp i Byarums socken) till sonen Håkan Jonasson och fick undantag för sej och hustrun. Undantagskontraktet är som brukligt mycket detaljerat och avslutas med att sonen när den dagen kommer skall föräldrarna "på ett anständigt sätt till graven befordra". (Anna-Lisa Hermansson "Historia kring Taglarps by" s 10)

Om Johan ännu lefver så helsa honom broderligt från mig. r han död så helsa hans Stoft. I allt fall helsa hans Hustru och de stackars Barnen. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VIII 1836-1838" s 168; brev från Östrabo i Växjö den 22 oktober 1837 till Göthrik Myhrman)

Hvad kyrkogården (i Skirö) angår så känner Herr Doktorn att vår Kyrkolag ej har något formulär för invigning deraf. Jag plägar derföre nämna några ord derom från altaret (i samband med Kyrkovigningen). Skulle likväl händelsen göra att något lik från Församlingen just den dagen vore att jordfästa, så är ingenting som hindrar att vid det tillfället säga några ord till Konsekrerande af de dödes hvilostad. Så vet jag åtminstone att flere Biskopar brukat. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VIII 1836-1838" s 159; brev från Östrabo i Växjö den 10 augusti 1837 till Johan Ståhl)

Ditt projekt att jag skulle skrifva en samling af Nekrologer öfver Akademiens ledamöter på rim . . . kan visst vara bra nog: men jag ser icke hur detta skulle kunna bringas till någon slags, än mindre till poëtisk enhet. Vore det icke bättre att jag lemnade ett poëm i allmänhet öfver hvad ämne som helst, och låt de döda begrafva sina döda, efter Bibelns uttryck? Jag tycker Akademien vid detta tillfälle bör afhålla sig ifrån att tala öfver sig sjelf, då alla andra tala så mycket ondt om henne. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VII 1833-1835" s 349; brev från Östrabo i Växjö den 15 oktober 1835 till Bernhard von Beskow)

Från den kära grafven kan jag helsa dig. Både jag, Thilda och barnen voro der i går. Granen var redan grann och putsad då vi kommo . . . och ännu grannar blef hon innan vi lemnade den, så att hon nu ser ut som på en blomsterpotta. Var viss på att vi icke glömma hvarken den eller den käre döde som sofver under blommorna. Jag lofvar dig att ofta gå dit, och tänka på honom; och med det samma tänker jag äfven på min lilla, goda, älskade Disa som är mig så kär. . . . . . . Från grafven skall jag mycket helsa dig. Rima håller den i en sådan blomstrande ordning att den ser alltjemnt ut som ett blomsterland. Thilda och jag göra också vårt till. Vi hoppas att derigenom gläda dig, kanske äfven den som sofver derinunder. Ty tränga ej kärlek och välvilja genom grafven, så lönte det icke mödan att någonsin hysa dem i ett menniskobröst. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VII 1833-1835" s 315,324; brev från Östrabo i Växjö den 28 juni 1835 och den 12 juli 1835 till Disa Tegnér)

Johann Philipp Petersen dog efter en längre tids sjukdom den 9 mars 1835. ... På hans gravsten på Kärda kyrkogård är inristat Upp 14:13: Saliga äro de döde som i Herranom dö. Ja, anden säger att de skola vila sig från sitt arbete, ty deras gärningar följa dem efter. ... Gång på gång återkommer Emilie Petersen till sorgen och saknade efter sin "salig Petersen" i dagböcker och brev. Hon gick efter hans död alltid klädd i svart med en stor och hög vit mössa på huvudet. (Göran Åberg "Emilie Petersen, 'Mormor på Herrestad', och hennes nätverk" s 36; I ny miljö på Herrestad)


ca 1835 - ca 1800

Så kom året 1834 med den förhärjande koleran. Vid den sockenstämma som hölls i anledning därav beslöts att begravningsplatser för de i koleran döda skulle utses, för östra fjärdingen på Beths ägor samt för västra fjärdingen och övriga delar av socknen på prästgårdens mark. Vid justeringen av protokollet antecknades "att sockenmännen efter ett mera lugnt och stilla öfvervägande finna det hemskt att om farsoten beklagligen inbryter och en själv eller ens närmaste därför faller offer, blifva begrafven uti en enslig skogsbacke utan klockor som tillhöra kristeliga jordfästningar". ("Bottnaryd förr och nu" s 39-40)

Så kommer 1834 och i augusti det året kastar dödens ängel sin dystra skugga över Jönköping. . . . De flesta hann inte inom lasarettets väggar utan fick dö i de usla och mörka kåkarna på batmansbacken eller ute på öster och många stupade i rännstenen. . . . Vid början av epidemien tillsattes 24 likdrängar - de var alla jordade inom en vecka och utbytta mot andra. På natten gick liktransporterna och alla stadens snickare spikade likkistor, men de räckte ändå inte utan många fick inta sin sista viloplats utan detta stela fodral. . . . Saneringsivern var stor och man ville skyndsamt bli av med liken, och säkert jordades mången levande, som av vätskeförluster och utmattning inte kunde försvara sig eller göra motstånd. (Per Richardson "Länssjukvårdens historia under två sekler" s 27-28)

Ståndspersoners gamla rätt att i livstid utse lägerstad inom kyrkans murar gjorde, att man snävt begränsade området utanför och föga ägnade det uppmärksamhet. Många ligga jordade under korgolvet i Svenarums kyrka, och den stedtska ätten byggde sitt eget gravkapell nära tempelhuset. ... Under trycket av framför allt kolerans härjningar vek seden att begrava i kyrkan undan, och år 1815 blev förbud mot dylik upplåtelse stadfäst, ett led i utjämningen samhällsklasserna mellan. Vissa perioder av (1800-talet) ägnar man de dödas vilostad ett påfallande intresse. Man sanerar, och med stöd av 1686 års kyrkolag går man till rätta med oskicket att inte hålla de tre alnarnas gravdjup. År 1839 beslutar man i Svenarum att "gräfning skall ske i Linie" och år 1844 att "ingen plats får utlämnas imellan grafvarna". Det var tydligen trångt om utrymmet, och man får tillåtelse att utvidga. (Albert Granmo "Kyrkogården" s 47)

"Om aftonen ankom befallning at ringning skall ske med Barnarps klockor, då hans kongl. höghet kronprinsen Carl Augusts lik passerar förbi Barnarps kyrka." Gårdar avdelades till detta enligt lista "äfvensom at de vid samme tillfälle skulle medtaga hackat granris att strö på vägen midt för kyrkomuren. (Olof Sjöstrand "Livet i Barnarps socken 1790-1824 enligt sockenstämmoprotokollen" s 64; protokoll 11 juni 1810)

Så berättas i bygdetradition: "Några hundra meter öster om Bodabäcken vid Boda fanns en gång en kolahytta. En präst sköt sig i hyttan och begrovs efteråt i kolbottnen." ... Den så tragiskt bortgångne var komministern i Bondstorp, Sven Olof Bergenholtz, död den 2 juni 1804. ... "Då han ... på förmiddagen förtärt brännwin utöfver et halft stop, anser urtima tingsrätten Bergenholtz i det ögonblick han detta sjelvmord begådt, icke hafva warit stadd wid sina sinnens fullkomliga bruk. Wid et sligt förrettande pröfvar alltså urtima tingsrätten ... skjäligt, det må Sven Olof Bergenholtz döda kropp i Byarums kyrkogård i stillhet begrafvas." ... I Byarums död- och begravningsböcker saknas dock anteckning om både död och begravning. Detta kan stödja bygdetraditionen, att den döde jordats i kolbottnen och att tingsrättens utslag om begravningen tolkats som en ej förpliktigande rekommendation. (Einar Persson "Prästgraven på Bodamon" s 18-21)


ca 1800 - ca 1775

År 1796 föreslog överste von Vicken, att (Barnarps) församling skulle införa bruket av likvagn i stället för det mödosamma och dyrbarare bruket att bära de avlidna till graven. Detta bruk hade redan införts i några angränsande socknar. En stor del av sockenmännen insågo nyttan härav och beslöts att för kyrkans medel köpa en likvagnshäck, till fritt bruk. Sedan detta beslut fattats, meddelade von Vicken att han skulle skänka en dylik häck till församlingen, "hvilket med tacksamhet anammades". Våren 1798 var häcken färdig och avlämnades till församlingen. På samma gång lovade von Vicken 2 nya ekstockar att sätta fatttigbössorna i. (Sigurd Lindgren "Bilder ur livet i Barnarps socken på 16-1700-talen" s 58-59)

En omläggning av (Månsarps) kyrkogård beslutades 1796. I stället för att varje by hade en särskild gravplats, skulle man därefter förlägga gravarna "varv efter varv". Runt kyrkogården fanns sedan tidigare en kyrkogårdsbalk. Dess underhåll synes ha varit eftersatt vilket ofta blev föremål för påpekanden. År 1797 ersattes den därför med en stenmur, vartill åtgick 96 lass sten. Arbetet utfördes av fyra vandrande dalkarlar.(Göran Åberg "Månsarps kyrka och församling under ett halvt sekel" s 16)

20 nov. 1796 föreställde kyrkoherde Norlin församlingen om hur obekvämt det nuvarande gravskicket var i Månsarp. Varje hemman hade sen gammalt sin egen gravplan och det kunde föranleda att de döda oförmultnade ånyo uppgrävdes, om stor dödlighet utbröte i en by. Han föreslog därför att man liksom nu hade skett i Barnarp, införde den seden att hela grifteplatsen användes som "allmänning". Man skulle börja på en plats, där f. n. inga gravar funnes och sedan fortsätta "hwarf efter hwarf". Dock skulle någon mindre plats lämnas för sig själv för sådana lik, som efter lag bör läggas avsides. Förslaget bifölls av stämman, men säkerligen tyckte nog en del sockenbor liksom många i Barnarp, att det var "betänkelighet". Ett par år senare hade beslutet ej lett till något, varför nu beslöts att börja med den nya ordningen i kyrkogårdens nordvästra hörn. (Sigurd Lindgren "Ur Månsarps hävder" s 72-73)

3 veckors kungsringning efter Gustaf III. Varje söckendag bestämda hemman enligt turlista. Varje söndag en karl för vart och ett av de sex hemmanen under förutvarande vecka. (Olof Sjöstrand "Livet i Barnarps socken 1790-1824 enligt sockenstämmoprotokollen" s 49; protokoll 6 april 1792)

Vården av gravarna (i Barnarps socken) var i äldre tid mycket bristfällig, få vårdade individuella gravar funnos. Varje by hade sitt gravområde. I november 1790 föreslog dock kyrkoherde B. Norlin att ett nytt system skulle tillämpas, som nyligen skett i Byarum, nämligen att hela kyrkogården skulle som en allmänning användas. Gravarna skulle öppnas i tur och ordning, varv efter varv över hela kyrkogården. Härigenom skulle stoften bättre hinna undergå förgängelse "och de dödas qvarlevor ej oroas". Som det nu var, att varje byalag hade sitt bestämda område, men däremot folkmängden under tidernas lopp undergått stora förändringar, kunde det hända, att samma grav kunde omröras flera gånger, medan däremot andra voro orörda. En del av församlingen gick med därpå, men andra funno det "betänkelighet". Och det dröjde ända till 8 maj 1796, innan församlingen gick med på att gå ifrån den gamla ordningen. Då bestämdes "efter moget besinnande och vänligt samtal", att alla gravar skulle upptagas i tur och ordning över kyrkogårdens område. Det ansågs lämpligt att börja sydväst omn kyrkan. Det erinrades dock om, att inga gravstenar måtte skadas, utan tillses, att de förbiva på sina gamla platser. Tyvärr har denna bestämmelse ej efterföljts, inte en enda av de gravstenar som fanns 1796 har bevarats på sin plats med ett undantag, Per Litens från 1706. Av de övriga finnes blott 4-5 kvar, som alla ha använts till trampstenar o. d. och blivit mer eller mindre skadade och utslitna. De stå nu (år 1946) uppställda vid kyrkans ingång, andra ha använts i ringmuren. Ännu 1799 syntes dock beslutet ifråga ej i större utsträckning tillämpats. Det föreslogs då, att den nya ordningen borde börjas i nordvästra hörnet av kyrkogården, men ärendet uppsköts till längre fram. (Sigurd Lindgren "Bilder ur livet i Barnarps socken på 16-1700-talen" s 57)

Fredrik Granatenhielm avled den 13 december 1784 i sin bostad i hörnet av Bergs- och Vilhelmsgatorna (i Helsingfors). . . . Tidigt på dödsdagen . . . meddelade (Johan Albrekt) Ehrenström den sorgliga nyheten till det höga militärbefälet i Finland, överbefälhavare, greve Fredrik Posse och kommendanten på Sveaborg, överste Peter Bernhard Piper, som senare underrättade konung Gustaf III om detaljerna vid dödsfallet. Walhalla orden anlade sorg och skickade efter en porträttmålare i Lovisa för att göra en bild av den döde. De hedrade honom genom att på sina axlar bära honom till hans vilorum på stadens begravningsplats, där senatstorget nu (år 1982) är beläget. Frimurarebröder och andra stadsbor, särskilt de fattiga, hade samlats under klockringning, kanon- och gevärssalut. Stadens prost jordfäste honom. Följande år, 1785, då konungen var vid de finska regementenas möte på Parola malm invid Tavastehus, ingav Jan Anders Jägerhorn "en undersåtlig supplique att som en utmärkelse för den aflidne få begrafva honom särskildt i den s. k. Edbomska trädgården". Deras avsikt var att där över Granatenhjelm uppresa ett monument. Ansökan beviljades, graven grävdes, och liket flyttades dit. Löftet om monumentet glömdes bort, men omkring år 1800 lät den "aktningsvärde" överste Lars Jägerhorn . . . på graven ställa upp en ohuggen sten med inskriften . . . "Lika gott om Världen vet hvem här vilar, Allt nog, Gud känner hvad han gjort och Uslingen välsignar hans minne." . . . Det är en enkel allmogemans liv vi har skildrat, klockaresonsonson från Västergötland. Hans liv var ej särdeles märkligt. Men många har skrivit om honom. Han har fått en enskild grav, där hans minne årligen firas, Tydligen måste hans personlighet ha gjort ett stort intryck. Hans moraliska tillgångar var betydande. Han var en verkligtt god och ädel person, nästan ett helgon, utgången från Barnarps socken i Sverige och jordfäst i Helsingfors. (Olof Sjöstrand "Ätten Granatenhielm 1681-1790" s 101-102,106)


ca 1775 - ca 1750

(Jönköpings) stads Kyrka är stor och ansenlig uppbyggd av huggen Sandsten, och äger ett stort och skönt Orgelwerk. . . . Utom denna, äro 2ne Kyrkor utom Staden belägne, nämligen en på Östra sidan, hvaräst endast några gånger om Sommaren hålles Gudstjenst: den kallas Östra Capell och är en Begrafningsplats för Stadens Inwånare; ty inga lik begrafwas uti sielfwa Staden; den andra på wästra sidan för Guarnisonen och kallas därföre Slottskyrka, utmed hwilken Stadsens Hospital är belägit. (Carl Peter Thunberg "Thal om staden Jönkiöping" s 64-65; talet hållet på "Småländska Nations Salen (i Upsala) den 9:de Dag Maji 1770")

1766 bestämdes (i Barnarps socken), att då bårklädet lägges under likkistan, skulle 16 öre (Silvermynt) betalas, men endast hälften, när det lades över. Detta därför, att klädet for ganska illa, när kistan sattes ovanpå detsamma, om man var ovarsam. År 1767 var det mycket slitet och beslöts att köpa ett nytt, när man fick råd. Det gamla skulle dock fortfarande få användas av fattiga personer mot mindre avgift. Ett par år senare beställes en bekvämligare likbår, s. k. ledbår, av masmästaren Anders i Källarp för 2 daler 16 öres kostnad. Den skulle bli bekvämligare att använda på ojämna vägar än förutvarande, genom att tyngden bättre fördelades. . . . 1783 var det nödvändigt att skaffa en ny likbår och blev det diskussion därom. Kyrkoherde sade, att efter som ingen avgift betalades för likbårens användning, så kunde ej kyrkans pengar tagas härför, utan denna sak finge församlingsborna ordna ändå. På ny stämma 22 juni 1783 drogs ärendet åter fram. Inspektor Tidholm i Hellstorp löste frågan genom att han lovade församlingen en ny likbår som gåva, "hwilket med allmän tacksägelse blef upptagit". (Sigurd Lindgren "Bilder ur livet i Barnarps socken på 16-1700-talen" s 57-58)

Riktar man nu (från Dunke Hallar i väster) ögat vidare rakt över staden (Jönköping), så träffar man främst på en liten kulle det östra kapellet, likt ett offertempel från hedenhös, i sin romantiska lund av darrande aspar, susande lindar, hängande björkar, gråtande pilar, yviga lönnar, doftande häggar, balsamiska popplar; - och offren ligga också i oräknelig mängd runt omkring helgedomen, stadens begravningsplats, där hög vid högtyder förförgängelse och saknaden ristat sina runor på sten vid sten. Här lutar en sörjande lilja sitt bleka anlete mot en grav, nyss uppkastad över en öm moders förbleknade kinder: där gråter en till hälften utsprucken rosenknopp daggens tårar på en hänsoven älskares sista vilobädd: här, i aftonvinden sucka hundratals tusenskönor över mistningen av den skönhet, vars i förtid vissnade fägring maskarna där nere obevekligt härja: där lyfta hela flockar förgät-mig-ej sina svärmiska trånblickar över griftplanen, bedjande om hågkomst åt den gode husfadern, den ädle medborgaren. Myriader yrfän uppstämma sina i rymden förklingande liksånger, och fjärilarnas brokiga skaror fladdra lättsinnigt från torva till torva, trotsande och skalkandes med döden därunder, medan de, mystiskt hänsyftande på själavandringen, låna sina skimrande vingar åt hoppet, för att svinga sig ovan skyn. Från vilken sida man än betraktar tavlan utgör östra kapellet en punkt, där ögat lika gärna dröjer, som tanken. (Magnus Jacob Crusenstolpe "Morianen eller Holstein-Gottorpska huset i Sverige, del I" s 124-125; år 1766)

Juli den 17 1765 efter fällande dom av Kongl. Göta Hofrätt samt Konungens höga bekräftelse derå, drängen Pehr Persson i Häradsköp, 38 år gammal, halshuggen kl. 10 förmiddagen på moen östernorr om kyrkan, förrättades för begånget dråp på sin granne Anders Johansson i Häradsköp, den 28 december förlidet år. (Fördes över muren till Åkers kyrkogård och) lades vid norra sidan vid kyrkan. (Sven Carlsson "Att vara utlämnade till lagens ordning" s 80)

1762 klagades det över att kreatur inkomma på kyrkogården och ofredar de dödas hem. ("Bottnaryd förr och nu" s 18; Ur sockenprotokollen)

Kosthållet (vid Jönköpings hospital) var fastställt till 3 öre silvermynt om dagen per patient, men vid de stora högtiderna vankades extra förplägnad i form av fläsk och öl och vid begravningar t. o. m. brännvin, ehuru denna dryck annars ej var patienterna tillåten. Till en hospitalsbegravning år 1760 åtgick sålunda: kött 4 marker, fläsk 2 marker, brännvin 1 stop, dricka 2 kannor, bröd till brännvinet och maten för 16 öre samt kål och gryn för 6 öre. Även hospitalshjonen fingo alltså någorlunda "komma som folk i jorden". (Paul Wilstadius "Människoöden på Jönköpings hospital 1658-1756. Några personhistoriska anteckningar." s 79)

Vid sockenstämma med Byarums församling den 15 maj 1757 förelåg en skrivelse från baron Gabriel von Seth, Bratteborg, vari denne meddelade sin önskan att bygga ett gravkor vid kyrkan. Härom heter det i protokollet: "... Hans Excellence Riksrådet och Commendeuren af alla Kongl. Maj:ts orden högwälborne Baron herr Gabriel von Seth ... åstundade wid Östra Kyrkjogafweln för sig upbygga ett grafchor, således att Choret och fölgaktelig Kyrkjan, skulle eij allena bliwa prydligare, utan ock församlingen bekomma mera utrymme i kyrkjan medelst det, at altaret i grafchoret framflyttas utom det hans Excellnce på egen bekostnad will till kyrkjan giwa altare och tavla, jämte det mera hans Excellence nådiga bref innefattar. ... Församlingen meddelade här äfven det svar, at de icke utan synnerlig ödmjukaste vördnad erkjänna denna hans Excellences nådiga åtanke för kyrkjans prydnad och tillika anse för sin heder, at enär den Högste skulle täckas hans Excellence hädankalla, hwarmed den Högste dock i långliga tider fördröije, de i sin kyrkja få förwara ett lik av så hög herre, samt således underkasta hans Excellences eget nådiga wälbehag, at wälja sitt grifteställe, ehwarest honom sjelf wid kyrkjan täckes, och byggnaden efter lika godtycke fullfölja. ... Medan och sedan detta war afhandlat blef ock för församlingen förestält om icke det skulle wara tjenligt och nyttigt at låta utvidga och göra Byarums kyrkja större, emedan församlingen har sig sjelve wäl bekant, huru stor trängsel, hur krapt rum det är för dem uti kyrkjan. Föreställningen togs i behörigt öwerwägande och allmänt bewiljades." ... Församlingen beslöt alltså att utvidga kyrkan genom att uppföra en korbyggnad. Detta skulle ske samtidigt som baronen, senare greven, Gabriele von Seth lät iordningställa ett gravkor under golvet i kyrkans kor. Altare och altartavla skulle bekostas av greven. ... På hösten 1759 var byggnaden färdig. ... Altarprydnaden var ett förgyllt kors med en vit mantel och en förgylld törnekrona. Vid korsets fot fanns två änglaskulpturer av trä, och på altaret stod två urnor, ur vilka blommor syntes uppväxa. Grevens tanken var också, att hans byster av de fyra regenter, som han tjänat, skulle uppsättas vid altaret efter hans död. Dessa regenter var Karl XII, Ulrika Eleonora, Fredrik I och Adolf Fredrik. ... Veterligen har tanken aldrig förverkligats. På yttre sidan av koret åt öster finns följande inskription: "År efter Christi börd MDCCLVIII har Grefwe Gabriel von Seth, Svea Rikes råd samt Riddare och Commendeur af Kong,l. Maj:ts orden med Byarums församlings tillstånd låtit upresa denna Grafvård åt sig och dess hustru Grefwinnan Anna Margareta Lilliecreutz till hvila efter döden i hopp af en sällare boning efter tiden." (Allan Wickström "Gravkor och äldre gravvårdar vid Byarums kyrka" s 3-4)

Om de många kyrkor, som byggdes under den stora nybyggnadsperioden från mitten av 1700-talet ett århundrade framåt i tiden , gäller genomgående, att de aldrig tagits i bruk såsom gravkyrkor. Det finnes från (Växjö) stifts olika delar icke så få uppgifter om, när den gamla seden upphört: Rydaholm 1700, Ödestugu 1750 . . . Bondstorp och Dörby 1789. . . . Det sista årtal, som finnes uppgivet från stiftet rörande begravning i kyrkan, är 1845 och gäller Bergunda. Gäller det särskilt gravkor, har den ännu (år 1950) ej upphört; i Ohs bruks kyrka, som uppförts av privata medel, har donator i vår egen tid låtit reda sig ett gravkapell. (Ivar Hylander "Våra kyrkogårdar" s 468)


ca 1750 - ca 1650

Bengt Bergenholtz blev komminister i Bondstorp 1745. ... (Han) gifte sig 1743 med Ingeborg Sophia Littorin, prästdotter från Södra Ljunga. Hon dog redan 1746 och begravdes under golvet i sakristian i Bondstorps kyrka. (Lennart Davidsson "Bengt Bergenholtz - en omstridd prästman i Bondstorp på 1700-talet" s 62)

Jönköpings län nåddes av pesten i december 1710. Då rapporterade kyrkoherde Ulnerus i Gränna till domkapitlet hur pesten grasserade i närliggande socknar. "I Säby socken", skriver han, "få de sjuka ingen präst till sig, och då de döda äro, släpas de fram med ök och nedgravs i kyrkogården utan präst, då folk om nattetid eller eljest minst är å vägom; i lika måtto tillgår det på andra ställen; somligstädes inbommas de döde och ingen dem till jorden beledsagar, utan de döde kroppar av hundar och annor oförnuftiga djur omkringsläpas och uppätas ..." De s.k. pestkyrkogårdarna, som ännu lever i folkminnet i många småländska socknar, väckte ringa gensvar hos den traditionsbundna bondebefolkningen. I stället upprördes man över att pestkyrkogårdarna ofta placerades långt ute i skogen. Att nedgrävas där som en hund eller brottsling ansågs vanhedrande. Inställningen leder osökt tankarna till det slut som 1612 hade beståtts dråparen och landsförrädaren Per i Odensvallahult, vars lik dömdes att "huggas uti en ho och sedan föras avsides och nedsättas uti ett moras ..." Att "njuta kyrkogården", fädernas sista vördade vilorum, ansågs som ett självklart privilegium för varje hederlig människa; de invigningar av pestkyrkogårdarna som prästerna företog gjorde ringa intryck. För övrigt finns det mycket få uppgifter om formella vigningar av pestkyrkogårdar. ... Den vanligaste protesten mot myndigheternas påbud om begravningar på pestkyrkogårdar blev att de efterlevande förde liken till den verkliga kyrkogården. (Lars-Olof Larsson "Småländsk historia - Stormaktstiden" s 240-241)

Under den katolska tiden förekom det inga gravsättningar inne i kyrkorna. Tendensen att förhärliga de döda och framhålla deras förtjänster genom att ordna gravplats åt dem under kyrkogolven tog sin början i mitten på 1600-talet och fortsatte sedan fram till slutet av 1700-talet till plåga för alla som besökte kyrkorna. Överallt trängde liklukten från otäta kistor upp genom golvspringorna. När kyrkoherde Andreae, kyrkans byggherre, dog 1690, lät hans änka begrava honom under altaret. ... Dåvarande översten, senare landshövdingen B. Mörner på Näs skrev till biskopen och protesterade mot begravningen "enär han själv varit sinnad att ha sin grav på samma plats" och begärde att herr Anders lik skulle flyttas. Av brevet framgår att kyrkoherdens änka uppkastat och murat graven. Någon ordnad gravplats tycks det således inte ha funnits före 1690. ... 1694 överflyttades kyrkoherdens lik till Mulseryds kyrka, där han med mulserydsbornas medgivande fick sitt slutliga vilorum. ... Riksantikvarieämbetet lät 1966 göra en undersökning av den kista som står närmast dörren i gravkoret under altaret i Bottnaryd och kom till den slutsatsen att det med visshet är stoftet efter landshövding Mörner som vilar i kistan. ("Bottnaryd förr och nu" s 92-94)

Den 3 maj 1663 avled på Jönköpings slott "välborne Herr Johan Printz till Gunillaberg och Skoftestad, fordom Landshöfdinge utöfver Jöneköpings Lähn, Stådthållare uppå Befästningen sampt Commendant öfver Garnisonen dersammastädes", i en ålder av 71 år och efterlämnade 3 gifta och 2 omyndiga döttrar. Han var själv den förste och siste medlemmen av sin adliga ätt. . . . Förberedelserna för Printz' begravining krävde längre tid. Medn han stod lik, lät man i hans kammare på slottet uppslå 2 nya fönster. Artillerilöjtnanten Hans Dufva och kronobefallningsmannen Michel Windelod fingo i uppdrag inbjuda goda vänner, som önskade bevista begravningen, och med svarta sorgkappor förse dem, som ej hade egna. Den 6/9 fördes Printz under salut av pjäserna i procession ned från slottet och över förborgen ut genom västra porten mot sin födelsebygds kyrka. Huvudbaneret bars av löjtnant Dufva. Major Örneklou, Printz' måg, prestaverade för "funtimbret". Kistan insattes i gravkoret under altaret. Huvudbaneret uppsattes i kyrkan. Printz' eget, hans ena hustrus och båda äldsta döttrars porträtt fingo sedermera sin plats i Bottnaryds prästgård, där de alltjämt (år 1943) finnas. (Axel Mollstadius "Kommendanten på Jönköpings slott Johan Printz" s 77-79)

Riksdagen sammankallades till Göteborg. Konungen (Carl X Gustaf) avreste dit från krigsskådeplatsen på Själland i dec. (1659). Från Jönköping begåvo sig (landshövdingen Johan) Printz och den nyvalde riksdagsmannen Thor Persson. . . . Den 12/2 (1660) avled konungen under den pågående riksdagen. Någon tid därefter var Printz tillbaka i Jönköping för att förbereda mottagandet av den kungliga begravningsprocessionen på dess väg till Stockholm. Den genomgående gatan i staden stensattes, särskilt det "elaka stycket vid Österport". Allmän renhållning av gatorna påbjöds. Borgerskapet anbefalldes anskaffa tillräckliga livsmedelsförråd och upprätta inkvarteringslista för den kungliga sviten. Ett marketenteri skulle vara processionen till mötes i Bottnaryd. Från artilleriförråden skulle utlämnas "spik för att opslå klädet uti logementerna på slottet och uti stadskyrkian, der Hans Kongl. Maj:tz högsalig Lijk skall insättas såsom och till kisternes beslag och reparation så mykit järn som nu är nödigt." Den 9/4 gav Printz order om saluteringen. Artilleriet skulle skjuta 2 skott med alla styckena på slottsvallen, då processionen dagen därpå väntades anlända, och lika många, då den lämnade staden. Härför anslogs ej mindre än 6 centner krut. Borgerskapet, under befäl av stadskaptenerna Alexander Haijock och Jöran Erhardt, skulle vara "uthi beredskap med fullt Geveer" och avge två muskötsalvor vid ankomsten och avfärden. Den 9/4 på em. nådde begravningståget Bottnaryd. Med tåget följde två sexpundiga stycken och över 150 hästar. Antalet personer är däremot icke känt. Hos Prinz på Gunillaberg intogs aftonmåltid denna dag och middagsmål dagen därpå. . . . På em. den 10/4 fortsatte processionen in i Jönköping under salut från artilleriet och borgerskapet. Här stannade K. M:ts hov i 3 dagar, medan hästarna skoddes och vagnarna reparerades. 3 afton- och 3 middagsmåltider intogos på slottet. . . . Den 13/4 på em. fortsatte begravningståget ut genom Österport, varvid saluten vid ankomsten upprepades med 2 skott av alla pjäserna och 2 salvor av de båda borgarkompanierna. (Axel Mollstadius "Kommendanten på Jönköpings slott Johan Printz" s 72-74)

24 augusti 1655 hölls stämma då kyrkoherden (Arvidus Petri Rosbeckius, kyrkoherde i Barnarp 1653-1663)å fann, att under hans tid följande förbättringar skett med kyrkan. . . . 9. Två likbårar gjorda. (Sigurd Lindgren "Bilder ur livet i Barnarps socken på 16-1700-talen" s 43)


ca 1650 - ca 1000

År 1619 lät (biskop Petrus Jonae) utfärda en kyrkoordning för Växjö stift, som blev normgivande under hela seklet ända tills 1686 års kyrkolag trädde i kraft. Man möter här . . . det småländska kyrkolivet i dess konkreta gestalt, sådant det med alla bristfälligheter tedde sig för stiftsledningen under 1600-talets andra årtionde. . . . Lika ingripande (som bröllopet) i folkets liv var begravningen. Därför talar kyrkoordningen även därom. Det framgår indirekt av dess text att en mängd hedniska och katolska seder levde kvar just i samband med en människas jordafärd. Det ansågs därför nödvändigt att prästerna i särskilda likpredikningar noggrant utredde vad en kristen begravning innebär och "vad tröst och hugsvalelse vi mot döden hava skole". Folket skulle fördenskull meddela prästen en eller två dagar i förväg när de önskade begravning, så att han i tid kunde bereda sig till denna likpredikan. Däremot förbjöds den gamla katolska seden att "viga liket", d. v. s. att hålla en kort ceremoni med bön hemma i huset. Detta bruk ansågs nämligen medföra mycken vidskepelse ute bland folket. Prästen fick därför "allenast genom Guds ord" trösta den dödes efterlevande och vänner. Även vid begravningen förekom gästabud med mycken mat och dryck. Prästen måste vaka över att allt skickligt och ordentligt. Om begravnignsgästerna kommo onyktra till kyrkan, skulle prästen resolut uppskjuta jordfästningen till en annan dag, då de kunde vara "bekvämliga någon undervisning och förmaning av Guds ord till att höra och anamma". Det är självklart att även här stadgades böter och andra straff för dem som bröto mot föreskrivna påbud. Det bör kanske tilläggas, att endast de som efter dåtidens mening voro rättskaffens folk fingo en rätt kristlig begravning. Självspillningar, Guds ords och sakramentens försmädare, som dött utan sinnesändring, och "uppenbara missgärningsfolk, som dör bråddöd" - alla dessa skulle utan några som helst begravningsceremonier "kastas bort i hästebacken", d. v. s. den plats, där rackaren plägade flå huden av de döda hästkreaturen och sedan gräva ner dem. (Hilding Pleijel "Det gamla växjöstiftet under hustavlans tid" s 92,94-95)

Rätten (i Mossle vid Wernamo) har (den 8 januari 1619) funnit Britta Arfwidsdotter från Löpaskog skyldig till förgörning och dömes än en gång efter 14 Capitlet Högmålsbalken till att halshuggas och att å bål brännas. ... (Sonen) Samuel vänder sig en sista gång mot Wernamohållet och utbrister: "Farväl, mor! Du skall komma i vigd jord!" "Jag ska muta me te Brittas aska från rackarn", säger Gylle. "Nån natt ska vi flytta henne innanför kyrkogården!" (Allan Rydén "Vattenprovet - Roman om en häxa i Småland" s 214-215)

Hur var det då under medeltiden? Vilka föremål lämnade man till de döda och vilka omsorger om deras (och eget) väl och ve omslöt de medeltida begravningarna? Något av detta har vi fått inblick i genom undersökningarna (som började i april 1999) i Kyrkogatan (i Jönköping), där drygt tre hundra fynd hittats. . . . En kvinna i 35-50-års åldern hade blivit begravd med ett 1/2 öre silvermynt (ett s k Charonsmynt) i munnen, präglat för Johan III år 1583. Genom myntdateringen kan vi konstatera att den begravda kvinnan tillhört kyrkogårdens yngsta begravningsfas, omfattande tiden 1500-talets slut till 1600-talets mitt. Att lägga mynt i munnen på de döda är en tradition med antika anor. Charon var enligt grekisk mytologi färjkarlen som tog de döda över floden Styx, och han skulle ha betalt för sina tjänster efter fastslagen taxa. Därför har mynt i eller intill munnen på de döda ofta uppfattats som en kvarleva av den antika traditionen. Sedvänjan att lägga mynt på den döde, antingen i munnen, på ögonen, i händerna, på kroppen eller i kistan var vida utbredd i hela Europa och har praktiserats in på 1900-talet. Betydelserna av dessa handlingar har naturligtvis skiftat i tid och rum. En genomgående föreställning är dock att mynten skulle hindra den döde från att gå igen. Under historisk tid är det därför troligt att det är rädslan för gengångare som utgör Charonsmyntens djupare mening, varför benämningen dödsmynt eller gengångarmynt vore mer adekvat. (Kristina Jansson "Fynden från 25 (kvadratmeter) kyrkogård" s 79-82)

När grävmaskinen en tidig fredagsmorgon i april 1999 satte skopan i den asfalt som täckte staden Jönköpings medeltida kyrkogård kunde ingen ana hur mycket kunskap om medeltida levnadsförhållanden och gravtraditioner som fanns dold inom 25 (kvadratmeter vid Kyrkogatan nära Västra Storgatan). . . . Samtliga gravlagda var placerade på rygg i öst-västlig riktning med huvudet i väster enligt kristen begravningstradition. (Linnéa Varenius "Glimtar från 25 (kvadratmeter) kyrkogård" s 71,76)

Bud kom att pesten nått Svarttorp och Lekeryd. ... Till (rådmannen Arnvid Suensson i Jönköping) kom en morgon Germund skickad från klostret: sjukt folk skulle finnas i en sparrastuga på Östra Sjögärdet vid Munksjön. ... Tre döda kunde urskiljas på golvet. Det fjärde liket doldes troligen i ett kroppsstort bylte vid bortre långväggen. ... "Vad gör vi", sa Arnvid och lät hjälplös. "Bränner", sa Jödde. Germund såg tveksam ut. "Vi måste", sa Jödde lågt. "Glöm det där med vigd och ovigd jord." ... "Stackare", sa Germund om de döda i elden. "Ingen himmel, ingen salighet." "Tror du på det", sa Jödde. "Det är klart jag måste, kyrkan lär det och den ljuger inte. ... Jag har grävt en grav åt mej på kyrkogården", sa Germund. "Den skuggas av en lönn, som jag tycker om." "Du dör aldrig", sa Jödde och log. "Du är för stor och stark. Och vad ska du med en grav till. Klostret har ju sin egen kyrkogård." "Det är rätt", sa Germund, "men det blir så tråkigt där. ... Jag tycker om dej, Jödde. ... Jag är rädd om din själ så du får graven jag grävt. Den är din, tänk på att det är vigd jord." Jödde såg på honom. "Det är en god gåva, jag tar emot den", sa han. "När jag blir sjuk och ska dö går jag dit och lägger mej ner och spelar på min flöjt." (Gunnar E. Sandgren "Jödde - en 1300-talspojke" (s 86-90)

En indikation på att (hedendom och kristendom) samexisterade under en tid är de hedniska och kristna gravar som förekommer på samma gravfält. Vid slutet av järnåldern (omkring år 1000) dominerade brandgravar i Småland. Det kristna gravskicket kännetecknas av skelettgravar, få eller inga gravgåvor samt placeringen av den döde i ryggläge med huvudet i väster. I Småland har sådana gravar påträffats bland annat i Sunnerbo och Värend. Kristet och hedniskt gravskick existerade sida vid sida under en tid. (Olle Larsson "Småland i den historiska tidens gryningsljus" s 57-58)

Vägarna, som möttes vid Stigamo, voro s.k. konungsvägar. Enligt den engelske konungen Ethelreds lag från 1000-talet skulle den, som angrep en oskyldig på en sådan väg, ligga i ogill åker, om han själv dödades. I medeltida nordisk landskapsrätt nämnes även fyra kategorier av döda, som skulle begravas utanför kyrkogården, i ödemark eller ogill åker, nämligen odöpta, fredlösa, vissa självmördare och de, som biskop vägrat begravning nära kyrkan, d.v.s. sådana, som dött under svåra försyndelser. Det är icke helt uteslutet, att även ovannämnda rättsbestämmelser kan ha haft anknytning till en ogillsmark vid Stigamo. Den senare, som levat vidare i namnet Ogille kulle, skulle i så fall ha legat utmed gränsen mellan de gamla smålanden Finnveden och Tveta och om ogillsmarken även omfattat myrmarkerna österöver eller till gränsmärket Tre brunnar i Konungsö mosse, kommer även smålandet Njudung in i bilden. (Einar Persson "Ogille kulle och den medeltida gränsen mellan Finnveden och Njudung" s 77)

Fyrsidiga gravrösen äro en särskilt i Småland förekommande gravform från senaste delen av vikingatiden, d. v. s. från 900- eller 1000-talet. Dessa utgöras av en i kvadrat satt stenrad, i vilken hörnstenarna vanligen äro betydligt större än de övriga. Inom kvadraten finner man en fyllning av jord eller sten, höjande sig en eller annan meter över jordytan. Denna form av forngravar förväxlas ej sällan med sentida "tomtningar". Allmogen kallar dem i regel för "tempel" och anser dem vara lämningar av något gammalt kloster. Under järnålderns sista skeden förekom såväl likbränning som begravning av obränt lik. I och med kristendomens införande blev det senare bruket allenahärskande, och liken begravdes kring de uppförda kyrkorna. Byarnas gamla gravfält föllo i glömska och blevo så småningom i folktron hemvist för spöken och annat otyg, en tro som i senare tid utbytts mot "att där har något slag stått". (Bror Kugelberg "Två arkeologiska promenader" s 26-27)

Vi ha varit i skogen och tittat på gamla gravkummel, som äro kvar sen forntiden. Det första gravkumlet vi kommo till, var det som ligger väster om prästgården på den s. k. Ormkullen. Sen gick vi till ett ställe, som kallas "Södra gärdet" och tittade på ett annat kummel. Norr om Tofteryds prästgård ligger Hästhagen och där sågo vi ett tredje kummel. Det sista vi kommo till låg vid Torps vägskäl. . . . Gravkumlen äro gravar från forntiden; man begravde här sina döda. Inne i gravkumlena äro gravkammare gjorda av släta stenar. Först brände man den döde på ett bål, sen tog man både den döde och askan från bålet och lade det i graven. Därefter lade man en stor flat sten över, för att inte askan skulle blåsa bort. Varje gång man gick till graven hade man med sig en sten lagom stor att bära i ena handen och lade den på graven. På så sätt har där vuxit upp ett stenröse. Jag tror, att gårdarna, som lågo väster om ån eller Kyrkbäcken där uppe där gravkumlen nu ligger, ha blivit flyttade till östra sidan om bäcken där Tofteryds by nu ligger. Man brukade nämligen offra på de gamla kumlena förr innan kristendomen kom hit. Men när kristendomen kom tyckte man nog, att man varit för hednisk, så man byggde kyrkan på andra sidan om bäcken i stället. På det sättet har nog stugorna flyttats över till samma sida om bäcken som kyrkan allt eftersom människorna blivit kristna. (Berit Gustavsson "Gravkummel" s 7-8; skoluppsats av 12-årig flicka från Linneryd)


ca 1000 och tiden dessförinnan

På Södra Skogs ägor, Byarums socken, i nordvästra delen av ett långsträckt rand- och kärnmarksområde, ligger det s.k. Skamshålet. ... I våra dagar (1970) ligger Skamshålet omkring tvåhundra meter söder om vägen mellan Boda och Bondstorp och omkring hundra meter väster om rågången mellan Boda och Södra Skog ... omkring fyrahundra meter rakt väster om den s.k. Spökekullen, en järnåldersgrav sydöst om vägskälet Boda, Bondstorp, Bratteborg. Till den gamla kult- och tingsplatsen vid Södra Boda i sydlig riktning är avståndet något mer än en kilometer. Med detta läge kan terrängen vid Skamshålet mycket väl tolkas som det sumpmarksområde, där bygdens trälfolk blivit begravna i tidig medeltid. ... Skamshålet kan även tänkas ha varit det ställe, där avrättade och självspillningar blivit nedsumpade. Därför talar särskilt det närliggande treskälsmötet mellan byarna. Enligt gammal germansk sed, skulle nämligen missdådare begravas vid dylika gränsmöten. Av betydelse är en jämförelse med andra Skamshål, bl.a. det närmast liggande s.k. Skams öga, ett sumphål vid gården Alshult i Tofteryds socken. Här vid mötet mellan Tofteryds, Byarums och Åkers kyrksocknar och i Tofteryds sockens nordvästra hörn finns en helt med Boda jämförbar samling av järnåldersgravar, kraftkälla och tingsplats. Namnet Skams öga ger en tydlig anknytning till Odenskult. (Einar Persson "Skamshål och paradis" s 84-88)

Gränsen var bl.a. för germanfolken invigd, sakral och okränkbar. Gränsen skilde människor åt men förenade dem lika mycket med varandra och på sakral gränsmark även med det gudomliga. ... Gravar och gravfält från heden tid ha ofta ... gränsläge, sannolikt emedan man ville vila på fredad och invigd mark. (Einar Persson "Sockenbildningens förkristna bakgrund i Östbo härad" s 6-7)

Skeppssättningar ... är anläggningar som består av en avlång och regelbunden krets av resta stenar. ... En annan, kanske något mindre känd fornlämningstyp, är de tresidiga stensättningar med starkt insvängda sidor som kallas treuddar. ... I Waggeryds kommun finns tre skeppssättningar. ... De ligger vid Rastad i Byarums socken, vid Grytås i Åkers socken och vid Hokån i norra delen av Svenarums socken. ... I kommunen finns också halvdussinet treuddar. ... Skeppssättningar och treuddar (har) byggts (inte bara under yngre utan) också under äldre järnålder. (John Gustavsson "Några funderingar kring skeppssättningars och treuddars datering" s 19-22)

Huvudparten av de (på den 1974 reviderade tryckta inventeringskartan) R-markerade fornlämningarna utgörs fortfarande av förhistoriska gravar, varav de flesta är domarringar och resta eller klumpformiga stenar samt högar, rösen, stensättningar, treuddar och hällkistor. I Månsarps socken har 116 förhistoriska gravar registrerats på 40 olika platser, 9 av dessa är gravfält, övriga utgörs av enstaka gravar. I Sandseryds socken har 25 förhistoriska gravar registrerat på 4 olika platser, varav 3 är gravfält. (Mariann-Syllner Gustafsson "Riksantikvarieämbetets fornminnesinventering för ekonomiska kartan 1984" s 5)

Domarringarna är ... gravar, som i huvudsak förekommer i små gravfält från äldre järnålder, dvs från århundradena efter Kristi födelse. De består av ett antal resta stenhällar som satts i en rund krets med relativt jämnstora mellanrum. Stenarnas antal varierar, men antalen fem, sju eller nio är vanligast. I Sverige är ca 3600 domarringar kända, varav ca 2800 från Småland och Västergötland. ... Östbo härad i Småland äger ensamt ca 300 domarringar t ex fördelade på hundratals små gravfält. Undersökningar och utgrävningar visar att det är frågan om brandgravar som kan dateras till vad som kallas romersk järnålder och folkvandringstid, dvs tiden ca 0-600 e Kr. Fynden är fattiga: några brända ben i ett sotlager, någon gång daterbara fragmentariska föremål osv. ... Domarringarna ... är synnerligen talrika i Vaggeryds kommun, där ca 330 sådana finns mot ca 170 för övriga Finnveden. I Byarums och Tofteryds socknar finns dessutom många resta stenar, som ingått i numera ramponerade domarringar. I likhet med järnåldersdösarna förekommer också domarringarna mest i gravfält, så är fallet med ca 300 av domarringarna. Undersökningarna har daterat denna fornlämningstyp till äldre järnålder, även om yngre exemplar är kända. Vid foten av de resta stenarna eller i mitten av stenkretsen kan man hitta rester av brända ben, ofta i lerkrukor. Domarringarna är således i första hand gravar, även om de också senare kan ha använts som tingsplatser. Detta förhållande gäller dock endast i de trakter där domarringar är mer sällsynta, i Vaggeryds kommun är de så talrika att de knappast kan ha fungerat som sådana tingsplatser. Det stora antalet domarringar i kommunen pekar mot att området här varit en huvudbygd i Finnveden under den tid de byggdes, dvs tiden äldre järnålder ca 0-500 e Kr. (John Gustavsson "Domarringar - verklighet och fantasi" s 76-79)

En dös är uppbyggd av tre resta stenhällar som bildar ett öppet rum samt en fjärde stenhäll som fungerar som ett tak, öppningen mot den fjärde sidan ligger mot söder. Kanske har denna sida en gång täckts av någon trävägg eller något annat nu förmultnat material. Med dösar förstår man annars de stora stenkammargravarna från stenålder som finns i Skåne, Bohuslän och Halland. De mindre järnåldersdösarna upptäcktes i början av 1900-talet i Fröböke i Breareds socken i Halland på gränsen mot Finnveden. De små dösarna förekom i gravfält till skillnad mot de större stenåldersdösarna. Genom undersökningar kunde man fastställa deras ålder till romersk järnålder, dvs tiden strax efter Kristi födelse. ... Deras likhet med dösarna från stenåldern är förbluffande. Gravtypen är lokalt begränsad till Finnveden med undantag av några enstaka exemplar i Njudung och Halland på gränsen mot Finnveden. Järnåldersdösarna förekommer i gravfält tillsammans med stensättningar, domarringar och bautastenar, så vid Almesäng och Mörkebo i Tofteryds och Åkers socknar inom Vaggeryds kommun. Det stora flertalet järnåldersdösar förekommer i Västbo härad. (John Gustavsson "Domarringar - verklighet och fantasi" s 80)

Jämte högarna är den runda stensättningen den vanligast förekommande gravtypen i Sverige. I Vaggeryds kommun finns ca 120 sådana, hälften av dessa finns i gravfält. ... De solitära stensättningarna har grövre stenmaterial än de övriga och är röseliknande. Sist nämnda är troligen från bronsåldern, de i gravfälten förekommande anläggningarna från äldre järnålder. De stora solitärerna är mer svårdaterade. (John Gustavsson "Domarringar - verklighet och fantasi" s 81)

Vid slutet av stenåldern (ca 2000 - ca 1600 f. Kr.) kom en helt ny begravningssed till Finnveden, nämligen byggandet av de monumentala hällkistorna. De är uppbyggda av kraftiga stenblock och väl synliga i naturen för de efterkommande, avsedda att stå i evig tid som minnesmärken. Tidigare gravskick hade inte avsatt några ovan mark synliga monument. ... Bronsåldersbygden (ca 1800 - ca 500 f. Kr.) utmärks av fornlämningar i form av solitära högar, rösen och runda röseliknande stensättningar. ... Under romersk järnålder århundradena e. Kr. dyker en mängd gravfält upp, vilket är något helt nytt jämfört med bronsålderns solitära fornlämningar. ... I Östbo finns ett gravskick bestående av resta stenar i domarringar, kvadratiska små stensättningar bestående av fyra hörnstenar samt bautastenar med något inslag av järnåldersdösar, skeppssättningar och treuddar. I Västbo dominerar treuddar och järnåldersdösar med stort inslag av domarringar och mindre inslag av rösen, runda stensättningar och skeppssättningar. ... Stamgrupperna försvann (under yngre järnålder ca 550 - 1050 e. Kr.) och ersattes av fasta gårdar, som avsatte större gravfält än tidigare. Gravfälten består främst av högar och runda stensättningar med inslag av skeppssättningar och treuddar. (John Gustavsson "Finnvedens kontakter utåt under förhistorisk tid" s 36-39)

En 3 000 årig gravplats från bronsåldern har (1989) hittats i närheten av Granarpssjön vid Barnarp. Fyndet mäter 15 meter i diameter och tros vara en hövdingagrav. Det är en stor sensation, säger Tomas Areslätt, arkeolog från länsmuséet. (Ingrid Johansson "Bergslagskrönika 1988-1991" s 140)

Under jägarstenåldern (tiden före år 4000 f. Kr.) finner vi de första spåren av begravningar. Gravmaterialet är sparsamt men visar att de döda begravdes i olika ställningar, sittande eller liggande, tillsammans med föremål som yxor, skrapor och pilspetsar. I gravar från sen jägarstenålder har den dödes kropp ibland smorts in med rödockra. Gravgåvorna tyder på att jägarstenålderns människor sannolikt haft någon typ av föreställningar om livet efter döden. ... Någonting som är mer typiskt för Småland än något annat under bondestenåldern (4000-1800 f. Kr.) är de talrika hällkistor som finns bevarade. En hällkista är en stenkista byggd av stora, kantställda stenhällar och med liggande stenhällar som tak. Ofta täcktes den av ett stenröse. I denna placerades den döde tillsammans med de gravgåvor som han eller hon kunde tänkas ha nytta av i livet efter detta. Hällkistor av den här typen förekommer i hela södra Sverige, men en tydlig koncentration till det som idag är Kronobergs län kan iakttas. Inte mindre än 750 av landets totalt 1 500 hällkistor finns här. Hällkistorna är främst koncentrerade till det centrala Värend, alltså området mellan sjöarna Åsnen, Helgasjön och Salen, och till området mellan Göteryd och Virestad, det vill säga Helgeåns dalgång med sjöarna Rönningen och Möckeln. Flest hällkistor, ett drygt hundratal, har påtraffats i Göteryds socken i den sydvästra delen av landskapet. Det gör socknen till det hällkisterikaste området i Sverige. ... I västra Småland är gravrösen samlade i stora fält typiska för den senare delen av järnåldern (från 550 e. Kr.). Tidigare låg gravarna ofta ensamma men nu möter vi grupper av runda stensättningar, högar, domarringar, resta stenar, treuddar och stensättningar i olika former på gravfält. Ett av Smålands största gravfält finns vid Kånna högar utanför Ljungby. ... En intressant typ av gravar är de vapengravar som påträffats i Småland och som daterats till romersk järnålder. Småland är det landskap i Sverige där flest fynd av vapen från äldre järnålder (500 f. Kr. - 550 e. Kr.) gjorts. Man räknar till omkring femtio fynd av den här sorten. Vapengravar har bland annat påträffats i Bringetofta och Svenarum i centrala Småland och på Bolmsö i den sydvästra delen av landskapet. ... Under den yngre järnåldern (550-1050 e. Kr.) börjar de olika småländska landen framträda som skilda enheter. Ett tecken är bland annat de olikheter i gravskick som kan iakttas. I Finnveden begravde man de döda i gravrösen medan man i Värend lade dem i olika typer av stensättningar. Nu finner vi också de stora monumentalgravar som ofta går under namnet kungshögar. ... De kan vara tecken på att enskilda människor med stor makt fanns i ett område. Hövdingarna omgav sig med lojala män, hirden. Som exempel på storhögar kan nämnas Gullhögarna i Dädesjö socken, Kungshögen i Skeda på Bolmsö samt Inglinge hög i Ingelstad, samtliga i Kronobergs län. (Olle Larsson "Det förhistoriska Småland" s 21,26-27,36-39)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1990

Himlen var mycket ljusblå och värmen påfrestande som vanligt denna förmiddag när Saltöborna tog på sig sina mörka kostymer och svarta klänningar. Vita skjortor knäpptes ända upp i halsen och slipsar knöts. Svarta strumpbyxor som inte varit använda sedan i april sattes på och ordentliga frisyrer sprayades fast. Det skulle bli en sorglig dag. "Men du hjärtat kan inte ha svarta kläder", viskade Sara till sin dotter. "Du får stå för kärlekens kraft i en knallröd body och med vita strumpor och mössa." Själv hade Sara inga svårigheter att välja kläder. Det mesta hon hade i garderoben och som inte var nerpackat var svart. Begravningshögtiden skulle börja klockan elva, men redan en halvtimma före samlades folk på kyrkbacken. ... Inuti kyrkan satt Sara på första bänk, bara ett par meter från kistan. Selma låg helt tyst i hennes knä och i andra änden av samma bänk satt Gertrud i en rund svart hatt med flor. Också Emily var på plats inne i kyrkan. Hon satt på första bänken till vänster och samlade sig inför sin tunga och viktiga uppgift. Hon hade en fotsid svart linneklänning med vit krage som hon köpt till sin pappas begravning för bara drygt ett halvår sedan. ... Klockan elva ringde kyrkklockorna och gästerna gick långsamt in i kyrkan och placerade sig i de ljusgrå kyrkbänkarna. Kyrkan, liksom mahognykistan, var vackert blomstersmyckade i rött, blått och vitt. En svensk och en fransk flagga var draperad på båda sidor kistan. ... Nu började alla, en och en, defilera förbi kistan. Allra först kom Sara i fotsid svart klänning och med Selma som en liten färgglad klick på armen. Sara lade ner en stor bukett med lila syrenhortensia från MacFies trädgård. Sedan neg hon. När hon gick tillbaka nerför altargången såg hon i marken. ... Nu började kyrkklockorna ringa. Sex resliga män i svarta kostymer gick fram till altaret. ... De lyfte kistan exakt samtidigt och vandrade sedan nerför kyrkgången med tomma ögon, medan kyrkklockorna ringde för MacFie. Därefter satte orgeln igång igen och begravningsgästerna reste sig mödosamt och tafatt, trevande efter handväskor och minnesskriften över MacFie med porträtt på framsidan som legat på psalmbokshyllorna i bänkarna. ... Begravningsgästerna stod i grupper utanför kyrkan och samtalade medan bilen med kistan gav sig iväg. Sara bäddade ner Selma i barnvagnen. Många kom fram och tryckte hennes händer. Ett fåtal kramade henne. ... (Restaurang) Lilla Hunden var abonnerad och reserverad för begravningsgästerna inte bara på eftermiddaen utan ända till midnatt. De skulle dessutom ha fri tillgång till baren. (Viveca Lärn "Värmebölja" s 264-268)

Kistan är vit och mycket liten. Den bärs av en pappas starka armar. Han håller den rakt, blicken är stadig. Han går kyrkgången fram vid sin hustrus sida. I kistan vilar deras dotter Anna, som dött några dagar efter förlossningen. Längst fram i koret sitter släkt, vänner, grannar, arbetskamrater och prästen tillsammans i en ring. När den lilla processionen kommer fram ställer föräldrarna ner Annas kista på ett bord med en vit gammal spetsduk. Sedan börjar begravningen, som sker i delaktighetens tecken. Kistan är först öppen, så att vi alla kan se Anna som vilar där. Några lägger ner brev, teckningar, en liten nalle. Sedan lägger mamma, pappa och prästen på locket till kistan och placerar ett kort på Anna ovanpå kistan, så att alla ska se henne under hela begravningen. Annas mamma vill att alla ska kunna se och ta till sig det hemska som hänt, att Anna kommit till världen och dött så snart. Anna måste få synas. Alla ska se hennes ansikte. Sorgen måste bli tydlig och synlig. Det måste få göra ont. Man måste få visa hur ont det gör. I begravningsakten sjunger vi sånger som alla kan: Sov du lilla videung, Pippis vaggvisa och psalmerna ur den svenska psalmboken nr 256: Var inte rädd och nr 607: Jag är hos dig, min Gud. Alla deltar och bidrar på sitt sätt med en sång, en dikt, ett flöjtstycke - eller med hembakt bröd till minnesstunden efteråt. När kyrkans klockor ringer och begravningen är över bär föräldrarna ut Annas kista till kyrkogården, där den sänks ner i jorden. Så står vi där, en liten skara sorgsna människor i den vita snön. Innan vi går till samlingen i församlingshemmet tackar föräldrarna oss som är där och säger: "Vi är lyckliga som fick Anna. Vi har gjort allt för henne, också detta sista att sänka ner hennes kista i jorden. Kärleken till Anna är det som gör oss starka. Anna har inte levt förgäves. Hon lever inom oss. Kärleken kan ingenting, inte ens döden, ta ifrån oss. Den bär vi med oss för alltid." (Cecilia Wikström "När livet går sönder - en bok om kriser och hur vi möter dem" s 21-22)

Begravningen (inom islam) är en enkel ceremoni, som skall genomföras inom 24 timmar. Släkten samlas i sorgehuset, kvinnorna visar sin sorg genom att slita sitt hår och riva sig i ansiktet. Den döde tvättas och sveps och förs snarast möjligt till moskén, där imamen läser en bön. Processionen med svartklädda män går under sorgemusik till begravningsplatsen. Den döde placeras liggande på sidan med ansiktet i riktning mot Mekka. Över graven placeras en sarkofag eller en kulle, som inte får jämnas med marken. Begravningen avslutas med koranläsning i sorgehuset. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 132)

När någon (i grekisk ortodox folkfromhet) är döende sänds bud efter prästen, som tar emot den döendes bikt och utdelar smörjelsen och nattvarden. Sedan döden inträtt öppnas alla dörrar och fönster för att bereda änglarna fri väg till den döde. Ljus och rökelse tänds och kyrkklockorna ringer. Den döde tvättas med vin och ikläds svepningen och sina bästa kläder. Kvinnan kläds i sin bruddräkt. Händer och fötter binds samman som en påminnelse om Kristi bojor. På den dödes bröst läggs en ikon och han placeras med ansiktet mot öster. Sedan en kruka eller tallrik krossats sätter sig processionen i rörelse. Ofta går den förbi många platser, som varit kära för den döde, t ex byns kafé. I kyrkan kysser alla den dödes panna. Vid graven korstecknar prästen en sten, som läggs på den dödes bröst. Stenen beströs med jord och begjutes med vin. Alla strör en näve jord över den öppna kistan. Locket läggs på och kistan täcks med jord. Enligt traditionen skall begravningen ske inom ett dygn efter dödsfallet. Efter hemkomsten intas en enkel måltid. Seden bjuder att de sörjande skall gå sorgklädda i sex månader men många änkor lägger aldrig av sina sorgkläder. Efter tre år grävs den döde upp, benen tvättas i vin och placeras i en liten kista, som ställs in i ett särskilt gravhus. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 172)

Jag håller ett griftetal, ber och läser några bibeltexter. Jag känner instinktivt att så här skulle det gå till vid alla begravningar. Några svenska kvinnor från Zmejevka och Schlangendorf sjunger, efter att till slut ha blivit eniga om urvalet, ett antal psalmer. Så bärs Emil ut och läggs i öppen kista, som sedan ställs på ett lastbilsflak. Efter kommer de närmast sörjande och resten av begravningsföljet. ... Väl framme vid graven spikas locket på med tre spikar och kistan sänks. Jag skyfflar så på tre spadtag jord eller snarare sand, åtföljda av de sedvanliga tydningsorden. Därefter lyser jag frid över griften och välsignar dem som följt med. Genast börjar tre man gräva igen graven, inledningsvis i ett rasande tempo. Vi andra beger oss till den dödes hem. ... När vi kommer fram, upptäcker vi att andra hunnit före oss. Den första omgången har redan börjat aväta middagen. Vi måste vänta. Det kommer att bli minst tre omgångar. ... Till slut är det vår tur. Där Emil för några timmar sedan stod lik, sitter vi till bords. Soppa, kött och potatis med grönsaker, kaffe och kakor samt den allestädes närvarande vodkan. ... När karamellfaten är rensade, är vi beredda att lämna plats för dem som nu tålmodigt väntat i åtminstone en timme. ... ... Visar vi inte vördnad för en död kropp just därför att kroppen så intimt hör samman med personligheten? Jag inte bara har en kropp. Jag är en kropp. När de närmaste kysser den kallnande pannan är det inte den döda materien de berör med sina avskedstagande läppar utan den person av kött och blod de tidigare slutit i sina kärleksfulla armar. ... Kanske filosofen Ludwig Wittgenstein kommer saken närmast när han säger att den mänskliga kroppen är den bästa bilden av den mänskliga själen. (Karl-Erik Tysk "Skymningsland - Ljusglimtar från Gammalsvenskby" s 34-35,43-44; den 8 januari 2000)

Jag håller på kommunisterna! De höll på oss, på de enkla människorna. Kom inte med några sagor! Om demokrati . . . Om den fria människan . . . Fy fan! När den där fria människan dör har man inte råd att begrava henne. Hos oss dog en gumma. Ensamstående, inga barn. I två dar låg den stackarn i sin stuga . . . I en gammal jacka . . . Under ikonerna . . . De hade inte råd med en kista . . . En gång i tiden hade hon varit rekordarbetare och förman. I två dar vägrade vi att gå ut på åkrarna. Vi höll stormöten. Fy fan! Det höll vi på med tills kolchosordföranden ställde sig upp och höll tal . . . till folket . . . och lovade att när någon har dött så kommer kolchosen hädanefter att stå för en träkista och en kalv eller spädgris och två lådor brännvin till gravölet. Det är demokrati det . . . Två lådor brännvin . . . Gratis! En hela per man kallas fylleri och en halva kallas medicin . . . Mot strålningen. (Svetlana Aleksijevitj "Bön för Tjernobyl" s 214-215; monolog av anonym försvarare av sovjetmakten)


ca 1990 - ca 1980

Vi bodde i Pripjat. I själva stan. . . . Den första tiden var vi rariteter allihop. . . . Redan ordet "Tjernobylbo" låter fortfarande (efter tio år) som en larmsignal. . . . Det var så här . . . De hade meddelat i radio: förbjudet att ta med katter! Katten i resväskan! Men den ville inte ner i väskan utan slet sig. . . . Jag tog inte med mig allting utan bara en sak. En enda! Jag var tvungen att haka av en dörr i lägenheten och ta med mig den, jag kunde inte lämna kvar den. - - - Ingången slog jag bräder för. . . . Vår dörr . . . Vår talisman! En familjerelik. På den dörren låg min far. Jag vet inte vad det är för sedvänja eller om man gör så överallt, men mamma hade sagt att en död skall läggas på dörren till sitt hem. Där får han ligga tills de kommer med kistan. Jag satt bredvid min far hela natten, han låg på den där dörren. Huset stod öppet . . . Hela natten . . . På den där dörren finns märken ända upp . . . De visar hur jag sköt i höjden . . . Där står det antecknat: första klass, tvåan, sjuan . . . Strax före rekryten . . . Och intill: hur min egen son har vuxit . . . Och min dotter . . . På den där dörren finns hela vårt liv antecknat. Hur skulle jag kunnat lämna kvar den? Jag bad en granne med bil att hjälpa mig! Han pekade på mitt huvud: Du är inte klok. Men jag förde i väg den . . . dörren . . . På natten . . . På en motorcykel . . . Genom skogen . . . Jag förde i väg den efter två år när vår lägenhet redan var plundrad. Polisen förföljde mig: "Stopp! Vi skjuter! Vi skjuter!" De tog mig förstås för en marodör. Jag hade liksom stulit dörren från min egen lägenhet. (Nikolaj Fomitj Kalugin "En monolog om ett helt liv skrivet på en dörr" s 51-52; ur boken Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj; atomkraftverket i Tjernobyl havererade den 26 april 1986)

Mormor trivdes inte på det nya stället. Hon längtade. Innan hon dog bad hon att få ängssyra. I flera år fick man inte äta ängssyra som är den växt som absorberar mest strålning. Vi for med kistan till hennes födelseby Dubrovniki . . . Byn var avspärrad med taggtråd. Där stod soldater med kulsprutepistol. De släppte bara in vuxna innanför taggtråden . . . Pappa, masmma . . . Släktingar . . . Vi fick inte: "Förbjudet för barn." Jag förstod att jag aldrig skulle kunna besöka mormors grav . . . Jag begrep. . . . I gräset på kyrkogården hade de brett ut en duk och ställt fram mat och brännvin . . . Men soldaterna hade mätt med en dosimeter och slängt bort alltsammans . . . Gräs och blommor och allt annat "knastrade". Vart hade vi fört vår mormor egentligen? (Katia P. "En monolog om att vi inte kan leva utan Tjechov och Tolstoj" s 119; ur boken Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj; atomkraftverket i Tjernobyl havererade den 26 april 1986)

Jag följde honom till kistan. . . . Jag minns inte själva kistan utan bara ett stort polyetylenpaket . . . En sådan där säck. . . . På bårhuset frågade de: "Om ni vill kan vi visa hur vi har klätt honom." Det ville jag se! De hade satt på honom en paraduniform och lagt mössan på bröstet. Några skor hade han inte, de hade inte hittat några som passade, fötterna var så uppsvällda. . . . Paraduniformen hade de också skurit upp, de hade inte kunnat dra på honom den, kroppen höll inte ihop längre . . . Ett enda stort sår . . . Inför mina ögon . . . I sin paraduniform blev han nedstoppad i en cellofansäck som knöts till . . . Och i den säcken lades han ner i en träkista . . . Och kistan stoppades in i en annan säck . . . Genomskinlig cellofan - men tjock som vaxduk . . . Och alltsammans placerades i en zinkkista. . . . Alla samlades . . . Hans och mina föräldrar . . . Vi köpte svarta sjalar i Moskva. . . . Vi togs emot av den extraordinära kommissionen. Och de sa en och samma sak till alla: Vi kan inte överlämna era mäns och söners stoft till er, de är mycket radioaktiva och ska begravas på ett speciellt sätt på en kyrkogård i Moskva. I lödda zinkkistor under betongplattor. (Ljudmila Ignatenko "En ensam mänsklig stämma" s 32-33; ur boken Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj; atomkraftverket i Tjernobyl havererade den 26 april 1986)

Nyss satt jag och vakade vid Fars sjukbädd. I halvljuset, som rådde på den enskilda salen i vårt länslasarett, funderade jag över allt han upplevt under sitt växlingsrika liv, alltifrån sitt födelseår 1897 fram till nuet 1985. ... Ett par dygn efter denna vaknatt gick Far stilla och försynt bort på morgonen den förste oktober. Till fars jordfästning, som blev en ljus höstfärd, kom vänner och släktingar från när och fjärran, nuvarande och forna grannar. Bland dem som rest längst märktes en gammal man stödd på sin sonson. Han såg illa, hade svårt att röra sig, men han hade rest många mil för att ta farväl av sin ende kvarvarande krigskamrat från gränserna i norr och söder. De hade hållit ihop i alla år, växlat julkort, telefonsamtal och besökt varandra. "Gunnar var den bäste kamrat man kunde ha", sade han medan tårar rullade utför hans kinder. "Nu är det nog bara jag kvar av vårt kompani", tillade han och tryckte rört min hand. Det kändes lite som Fars, en rejäl småländsk äkta gammelmanshand. Jag hade så gärna velat ge honom som gåva den underbara frid, som rådde hos Far den sista kvällen. Jag följde den gamle mustaschprydde krigaren, än rak i ryggen, till kyrkogårdsgrinden. Han hade inte ro att stanna vid minnesstunden efteråt. Han ville hem. Han hade fullgjort sitt uppdrag av kamratskap med min Far. Det lände honom till heder, och det kommer vi aldrig att glömma ... Hans farväl skulle min Far ha uppskattat. Och vem vet - han kanske hörde det! (Arne Wirdenäs "Till minnet av fars händer" s 117,128-129)

Urnnedsättningen ägde rum på Bromma kyrkogård. De som samlades utanför vapenhuset var moster Astrid, som försökte ge honom en kram, hans kusiner Siri och Unni samt Siris man, Marcel, fransktalande belgare. Siri arbetade i Bryssel men var tillfälligt hemma med familjen med anledning av sin far Rolfs sextioårsdag. Rolf var inte närvarande eftersom han var skild från Astrid. ... Trots att man snart var inne i maj hade ett tunt lager snö fallit på kyrkogården under efternatten, vilket gjorde att det var svårt att orientera sig. De större gångarnas sträckning kunde man visserligen avläsa på de svarta fotspåren, men själva gravkvarteren låg dolda under snön. De hade fått veta att graven skulle ligga åt norr uppe i sluttningen mot Doktor Abrahams väg. Där uppe blev de stående, de kunde inte upptäcka någon nygrävd grop någonstans, bara översnöade stenplattor, utbrända gravljus, enstaka buskar och några slokande, frusna pingstliljor. Så småningom dök en försenad begravningsentreprenör upp med urnan. Det visade sig nu att inte heller han kunde lokalisera gropen. En viss förvirring uppstod. Men så begav sig mannen från Fonus tillbaka till sin bil på parkeringsplatsen för att ringa byrån och få en exakt uppgift om kvarters- och gravnummer. När han lyckades finna gropen insåg de varför de inte kunnat se den. Över gropen hade dödgrävaren lagt en grön plastmatta som sedan täckts av snö. Sedan mattan dragits undan blev det hinkstora hålet synligt, också det bäddat med grön plastmatta. Entreprenören räckte över urnan till Alex och frågade om inte han ville sätta ner den i graven. Eftersom han aldrig varit med om någon urnnedsättning blev han överraskad. I en sådan situation nekar man inte. Men han råkade i beråd. Samtidigt som han var på väg att ta över urnan, insåg han att han borde kränga av sig handskarna. Om man inte bör ta i hand med handskarna på, kan man givetvis inte ta emot sin mors urna med behandskade händer. När han väl fått av dem visste han inte var han skulle göra av handskarna, men Unni fanns sig och tog hand om dem. Med bara händer tog han över urnan. Han hade väntat sig att den skulle vara tung och ännu ljummen efter kremeringen, men den var tvärt om förvånansvärt lätt, och iskall. Han fick en ingivelse att han skulle hålla fram urnan mot de andra, innan han knäböjde och placerade den i gropen. Men i stället för att se på urnan som han lyfte mot dem riktade de sina ögon mot hans mun, som om de väntat att han skulle säga några ord. Men han hade ingen aning om vad han i så fall skulle säga, så de blev stående några odrägligt långa sekunder, innan entreprenören tog honom i armen och vände honom mot graven. Han satte sig på huk och placerade urnan i det gröna hålet. Sedan reste han sig genast - men insåg att det skett väl hastigt. För att i någon mån kompensera detta, blev han stående med böjt huvud. Han räknade tyst till hundra, innan han släppte fram de andra att ta farväl. Efteråt kramade de tre kvinnorna honom, medan Marcel och mannen från Fonus tog i hand, överdrivet hjärtligt. Moster Astrid viskade att hon ville tala med honom, men inte nu utan vid ett senare tillfälle. Hon passade också på att överlämna en videokasett från begravningen. Han erbjöds skjuts hem till Smedslätten, men tackade nej och sade att han i stället ville promenera hem. "Det tar ju halva dagen!" invände Astrid. Han svarade att han hade gott om tid, varpå de nickade adjö och han körde ner händerna i rockfickorna, och började den långa promenaden via Spångavägen, Brommaplan, Riksby, Abrahamsberg, Stora Mossen, Klövervägen och hem. (PC Jersild "Ljusets drottning" s 16-17)

Muslimska gravplatser måste vara klart utmärkta, detta för att ingen av misstag skall beträda graven. Enligt vissa muslimska riktningar skall graven vara upphöjd över markytan. Det är förbjudet att utplåna en muslimsk grav. Om man vill använda gravsten, skall både huvud- och fotända markeras. Stenarna får inte stå på själva graven, då de skulle hindra den döde att resa sig vid uppståndelsen. Att man börjat använda gravsten är ett resultat av västerländsk påverkan. Det är förbjudet att öppna en muslimsk grav. Graven skall vara orörd ända till uppståndelsen. Graven skall vara så placerad, att den döde vilar på kroppens högra sida med ansiktet mot Mekka. Gravarnas placering är av stor betydelse och måste därför beaktas av kyrkogårdspersonalen. Muslimerna är inte vana att använda kista för begravning utan vill helst använda endast svepning. Enligt socialstyrelsen finns inga hinder för begravning utan kista. Muslimerna i Sverige accepterar oftast kista vid begravning bl a med motiveringen, att jorden här är fuktig till skillnad från de flesta muslimska länder, där jorden är torr. Men då kista användes, får inte locket spikas fast, eftersom detta skulle försvåra uppståndelsen. . . . Enligt profeten Muhammed skall den avlidne begravas utan dröjsmål. Detta uttalande har lett fram till tolkningen, att begravningen skall äga rum inom 24 timmar. Detta har varit särskilt viktigt i varma länder, där förruttnelsen sker snabbt. I Sverige brukar begravningarn få dröja några dagar i väntan på dödsattest och praktiska detaljer, som är vanliga i svenskt begravningsbruk. Det är brukligt enligt muslimsk sedvänja, att en tvagningsceremoni förekommer i omedelbar anslutning till själva begravningsakten. Därför önskar muslimerna särskilda rum, utan kristna symboler, i anslutning till begravningsplatserna, som skulle kunna användas för tvagningarna. (Det bör också finnas tillgång till rinnande vatten.) Om moské fanns, skulle tvagningen istället kunna ske där. ("Muslim i Sverige" s 27-28)

I ena ändan av byn (Xora på ön Patmos) finns kyrkogården. Platsen för Xoras döda är dock så liten, där den ligger hopträngd på den yttersta delen av höjden, att det bara är själarna som finn kvar under gravstenarna. Det som återstår av det jordiska slängs i ett uthus, som finns i ena ändan av kyrkogården. Uthuset är av sten och försett med två små öppningar och, på utsidan, en stege bestående av utstående stenar i väggen. Jag tittade in genom ett av hålen och såg alla benen och skallarna. Som följd av bristen på jord att stoppa de döda i, har byborna tvingats att göra en dygd av nödvändigheten. De rationaliserar och följande regel har fastlagts: om någon bybor har avlidit när minst ett år har förflutit sedan en släkting jordsattes, öppnas graven. Den först begravde släktingen tas upp och placeras i uthuset, varigenom det skapas plats för den nyligen avlidne släktingen att placeras i välsignad jord. På så sätt vilar varje familjemedlems kropp minst ett år i graven. Själen, får man förmoda, stannar kvar under korset även om benen ligger huller om buller i uthuset. På årsdagen av någon avliden, placerar de efterlevande ut blommor, ost, bröd, oliver och salt på graven till minne av den döde. (Lars-Ola Borglid "Verklighetens resa och bildens" s 242-243; Ned genom Europa)

Zentralfriedhof (i Östberlin) är den sista viloplatsen för östtyska socialister, kända som okända. Närmast ingången ligger de namnkunnigaste förkämparna begravda. Deras gravar finns i sträng ordning längs en halvcirkelformad mur. De finaste platserna återfinns i mitten av denna halvcirkel, runt en stor sten med inskriptionen "Die Toten mahnen uns", de döda uppmanar oss. Här vilar Rosa Luxemburg, Karl Liebknecht och Ernst Thälman och det ligger ständigt röda plastblommor på deras gravar. "Här skall en gång kamrat Walter Ulbricht vila", sa min övervakare (1972) och jag konstaterade för mig själv, att då kommer ordningen att rubbas på Zentralfriedhofs hedersplats. Men jag hade fel. Ordningen var lika perfekt som tidigare, trots att Ulbrichts gravsten nu fanns där som den tionde i cirkeln kring minnesstenen. Men frågan är hur man skall få plats för den nuvarande partichefens kvarlevor, den dagen de skall placeras här så att minnet av hans gärningar blir en uppmaning till de efterlevande. I övrigt var det sig likt (nu 1980) på kyrkogården. Ett stycke bakom den första halvcirkeln ligger nästa led begravda, med plats reserverade för de näst bästa kämparna: snörräta led också här men med kanske aningen sämre ordning och utan ständiga blommor. Här finner man också fruarna till dem som placerats i främsta ledet. Den välansade kyrkogården övergår sedan snart i rena kaoset, med gravstenar resta lite huller om buller. Här vilar de mindre kända kommunisterna, de som aldrig nådde längre än halvvägs upp till toppen. Även om klassamhället officiellt är avskaffat utanför kyrkogårdens murar, vet ju ingen vad som väntar på andra sidan graven och det kan därför vara klokt att gardera sig. ... Det finns på denna kyrkogård inga gravstenar, vilka skulle kunna vittna om att det ligger en nazist där, eller ens en vanlig tysk soldat från andra världskriget. För dem har platser reserverats på andra kyrkogårdar. Av dem, de bortglömda och förträngda, väntas ingen uppmaning till de efterlevande. Historien skrivs av dem som har segrat, inte av dem som bara överlevde. (Lars-Ola Borglid "Verklighetens resa och bildens" s 223-224; Ned genom Europa)


ca 1980 - ca 1960

I slutet av denna blodiga decembervecka (1970) stod det klart att oroligheterna skulle få omfattande inrikespolitiska följder (i Polen). På söndagskvällen den 20 december meddelade Warszawaradion att Gomulka avgått som det förenade polska arbetarpartiets förstesekreterare och ersatts av Edward Gierek, tidigare partiledare i provinsen Katowice. ... Den 21 januari (1971) bröt en ny strejk ut i Szczecin vid det stora Warskivarvet och de strejkande sände ett öppet brev till Gierek. ... Gierek mötte varvsarbetarna i ett nio timmar nonstopmöte. ... Genom utsmugglade bandupptagningar från de här samtalen vet vi nu mera om vad som diskuterades. ... Delegat för avdelningen K-2: "Jag skulle vilja återvända till händelserna. Många unga dödades men träffades inte framifrån utan bakifrån, i ryggen, i huvudet. Det finns bevis, jag har själv varit ögonvittne. Men de här som dödades på gatan, stoppades i nylonsäckar och jordades i smyg, som boskap. (Applåder skrik.) Men, tro mig, folket kommer inte att låta detta ske, de kontrollerar själva på kyrkogårdarna och de kommer att räkna alla ... (Lars-Ola Borglid "Perspektiv på Polen" s 22,39-41,43; Nya störningar i arbetslivet)

Vi hade en kuslig tid denna sista vinter: Tre dödsfall inom släkten på mycket kort tid. Två svågrar till mig dog inom loppet av samma vecka, min svåger i Stuvsta - som jag tror du kände - du var med hos honom en gång - om jag minns rätt - var jag med om att begrava i Stockholm på fredagen och på lördagen for jag till Småland för att begrava min systers man. 14 dar senare den tredje begravningen inom släkten - ja, det var som Du förstår en deprimerande tid. Och förra sommaren miste vi vår gemnsamme vän Albert (Viksten). Jag hoppades ju att Du skulle följa med till hans begravning - Ivar Öhman som skjutsade mig ställde det i utsikt. Det blev en helt stilenlig begravning - den slutade sent på natten med vickning hos prästen i Färila, som berättade några av Alberts bästa historier. Vi kom alla överens om att det var bara en person som saknades vid denna högtidlighet - men han saknades så mycket mer . . . Ja, det glesnar bland vänner inom vår generation. Hur ofta läser jag inte under Dödsfall i tidningen om dem som jag har känt som gått bort - och de är yngre än jag själv! Senast var det Berit Spong och X:et (Sven Erixson). Människor som man ofta råkade förr i tiden. (Vilhelm Moberg "Du tror väl att jag är död - Vilhelm Mobergs brev 1950-1973" s 322; brev från Söderäng, Grisslehamn till Eyvind Johnson 1970-07-22)

”Mördarna”, förklarar dr Kubovy, ”hade för avsikt att utplåna Israels namn från jorden. (Nazisterna) nöjde sig inte med att mörda. De brände sina offers lik, strödde askan för himmelens vindar – det skulle inte finnas några gravar att gråta vid. Men de misslyckades. Här i Yad Vashem (monumentet i Jerusalem över nazismens utrotningskrig mot judarna) håller vi på att samla hem våra döda”. (Erik Sollerman ”På resa till mig själv” s 96)

Den våren dog en framstående medlem i församlingen. Pappa lät sy upp sin första kaftan. ... Mamma hade försiktigt undrat om det inte gick lika bra att begrava i svart kostym. Men det hade pappa bestämt förnekat. Kostymer dög att predika i. Men skulle vanligt folk få någon respekt för predikantens särskilda uppgifter att begrava och viga, måste det ske i kaftan. Helst borde den också hålla en någorlunda god kvalitet. (Göran Sahlberg "När tiden tog slut" s 19-22)

I Okazaki (i Japan) fick jag vara med om något som ej hänt mig förr: inviga en gravkammare, en urnlund. Församlingens beslut att skaffa sig en plats för sina döda utlöste mycken tacksamhet och glädje bland medlemmarna, berättar missionären. Har kyrkan ingen gravvård, måste man vid begravning anlita den hedniske prästen, och den dödes stoft placeras då på en plats, där man tillbeder de avlidna. Det är därför en angelägen uppgift för en kristen församling att ordna med en egen gravplats. Okazaki är den första av våra församlingar, som kunnat skaffa sig en urnlund. Staden skänkte tomten, och församlingen har själv bekostat gravkammaren. ... Urnlunden prydes av korset, den kristna symbolen, och över dess dörr står med de karakteristiska skrivtecknen citerade Frälsarens ord: "Jag är uppståndelsen och livet." I Japan förekommer allmänt eldbegängelse, motiverat av praktiska skäl. Hur skulle man kunna få tomtutrymme för kyrkogårdar i detta land: En kollega menade sig ha funnit belägg för kremation i ett bibelord, nämligen Jes. 61:3: "Då skall han låta de sörjande i Sion få huvudprydnad i stället för aska, glädjeolja i stället för sorg." (Knur Svensson "Till Österns länder i missionärers spår" s 41-42)

(Marsvinspojken) Puff skänktes bort. Hans levnadssaga blev kort. Dagen efter föll han från sin lilla vårdarinnas sängtäcke ner på golvet och bröt nacken. Han sörjdes med floder av tårar och fick en gravvård av öländsk sandsten, på vilken en tafatt liten flickhand stavat ihop hans korta minnesruna: Här är Puff född 24 oktober död 1960. Måhända den första gravvård som rests över en marsvinspojke i historisk tid. ... Så kom slutet av (marsvinsmammans) innehållsrika liv. ... När jag öppnat graven under dubbelgranen bar Lillan fram den döda, svept i silkespapper och sovande i en röd kartong. När vi satt ner den lilla båren höll jag tal i egenskap av officiant: "Förlåt att vi inte gav dig det skydd du behövde ... och tack för allt ..." Då la Lillan en näve nyss repade förgätmigej på det röda kistlocket och jag märkte - till min stora glädje - att det stod ett lätt skimmer av tårar i femtonårige Pers ögon. Så öste jag mull på och när en liten barnhand satte ett glas med blå syréner på kullen sa jag: "Nu är nog Jonas hos Gud ..." Och barnet ordnade syrénbuketten och jag hörde henne svara, oväntat lugnt och trosvisst: "Så klart ..." (Folke Nordangård "Vagabond" s 41-42)


ca 1960 - ca 1950

Överrumplad och utan förvarning fick David plötsligt en väldigt konkret vision av döden. En grop i marken, stor nog att rymma din kropp. Du sänks ned, medan bleka ansikten ser på dig. Du försöker nå dem, men dina armar förblir orörliga. Jord över din kropp. Där nere kommer du att förbli i samma ställning, blind och stum. Ingen kommer att minnas dig, och ditt namn kommer aldrig att föras på tal. Marken pressas samman, dina fingrar rätas ut och tänderna utvidgas i sidled till ett tjockt kritstreck, ett underjordiskt leende. Och jorden snurrar vidare och solen slocknar och ett oändligt mörker härskar där stjärnorna en gång tindrade. (John Updike "Pigeon Feathers"; se Colin Chapman "Livsfrågorna och kristendomen" s 223-224; John Updike född år 1932 i Reading norväst om Philadelphia i nordöstra USA)

Till (självmördaren) Oskar Hanssons begravning blev ingen uttryckligt bjuden. ... Det var höbärgning, alla hade ont om tid. ... Ingen såg den dagen något märkligt i att den döde flyttades tillbaka till bårhuset, men redan följande morgon kom ett rykte att ingen grav fanns grävd. "Gode gud - kyrkoherden lägger sej väl inte emot att Oskar kommer i vigd jord!" utbrast fru Ström. "Dumheter, klippte hennes make av. Tiderna är inte såna nu. Och då hade vi väl inte fått ta in kistan i kyrkan i går?" ... Kyrkoherden vankade av och an. ... "Modig är alldeles omöjlig!" utbrast han plötsligt. "Han hade inte fått något besked, ifall blockaden (mot den döde) är hävd eller inte. ... Jag ringde själv till fackföreningens expedition, men alla har ju semester - vikarien visste ingenting ... Den här hettan - Oskar måste i jord - han luktar redan. ... (Biskopen) är också borta. Domprosten tycker att detta är skandal. 'Häxprocess!' sa han till mej. 'En människa borde inte få förföljas in i döden.' Han ville tala med kyrkogårdsvaktmästaren. Men herr Modig förklarade okultiverat men mycket uttrycksfullt att han visserligen var anställd vid en kyrka men att han för den skull inte tog order av några mörkmän utan var en progressiv person ... Vi måste göra något." ... Kyrkoherden grävde och hans hustru skottade undan leran för att vallarna inte skulle bli för höga och rasa tillbaka. ... De ... fick (kistan) att centimeter för centimeter glida och sjunka tills den äntligen låg vågrätt. (Per Olof Ekström "Vilddjurets märke" s 274-278)

I snödrivorna vid varje gårdsväg, som liktåget skulle passera, sattes unggranar med bruten topp som bevis för delaktighet i sorgen. Mitt på landsvägen lades kors av granris med några blommor i mitten, vilka snabbt förfrös till färgrika isflarn. (Per Olof Ekström "Vilddjurets märke" s 191)

Vi gick ute lite på stan (i Santiago), var bl.a. inne i katedralen och tittade. Där fanns kardinalen, som dog för några dagar sedan. Folk vandrade dit och tog nattvarden och en sista hälsning till honom. (Sven "Gliet" Eliasson "Resa till Latinamerika med IFK Norrköping" s 15; dagbok 7 december 1958)

När de väl var tillbaka uppe i fjället och började vända på (den döde) Johansson, låg han så krokig och stel i drivan, att de måste frakta honom på kälken som han var ned till kojan. Medan de där kokade kaffe att värma och stärka sig med, tog de sig en funderare. Så här som en förvriden stubbe kunde de inte komma ned till byn med Johansson. Han måste ordentligt i kista. Men då måste de tina upp honom. ... Skomakaren kom då på det. Han hade varit med om en sådan anordning en gång förr i världen, då han följt med gammellänsman och tagit reda på en lapp, som frusit ihjäl uppe i fjället. Vid skenet av ett bloss högg de nu en ordentlig vak i isen nere i sjökanten. De slog ett rep om Johanssons kropp och sänkte den där. Innan morgonen skulle värsta likstelheten vara av honom visste de och ville vända om till kojan. Men de hade i blossets sken inte hunnit få skidremmarna om fötterna, innan Johansson flöt upp och stack huvudet ovan vakkanten. Skomakaren sköt ned Johansson igen, men han kom upp på nytt. Då grävde de loss under drivan några stenar ur den frusna marken och lade dem i Johanssons fickor. Sedan höll han sig nere i vaken. På morgonen drog de upp honom. Hans ögonlock hade nu tinat, och när huvudet kom ovan vakkanten, såg han dystert mot dem. Men de fick upp Johansson på isen. Nu var endast knäna något krokiga, men när de vältrat honom över i kistan, måste skomakaren försöka trycka ned dem med påföljd, att Johansson satte sig upp i kistan. Skomakaren tryckte då försiktigt ned Johansson, lade på locket och skruvade igen det helt sakta. Karlarna förde kistan på kälken och drog sedan utför fjället ned till Liden. (Einar Wallquist "Midnattstimme" s 175-176)

En lettisk kvinnlig akademiker ... som lyckades att för något mer än ett år sedan (1956?) hoppa av en sovjetdelegation under en kongress i Östberlin, berättar att många nya straffläger ser dagens ljus inte enbart i Sibirien, Centralasien och Fjärran Östern utan även i de nordliga polarområdena, som tillhör det europeiska Ryssland. Dessa läger ligger norr om polcirkeln. ... Dödligheten är stor. De avlidna kan begravas endast på sommaren, på grund av att tjälen aldrig går helt ur jorden på tundran. På vintern travar man de döda kropparna i stora högar och täcker över dem med snö. Under islossningen på försommaren slängs liken i den närbelägna floden för att undgå stanken. (Hilding Fagerberg "Bakom järnridån till Orienten" s 115-116; Slavläger i Sovjet)

Efter mötet i Bridgeport (i New England) gick jag i major Edeens sällskap ut till den kyrkogård, där sångerskan Fanny Crosby vilar. Det var ganska svårt att finna denna lilla oansenliga gravsten. Till sist fann vi den. På densamma var ingraverat: "Fanny J. Crosby. Vad hon kunde, det gjorde hon." Bredvid hennes grav reste sig ett väldigt monument. Här var världens mest kände nöjesdirektör och sensationsmakare begraven. Hans namn var J.T. Barnum. Det har sagts om honom, att han lärde det amerikanska folket skratta. ... Tusentals människor har blivit välsignade genom (Fanny Crosbys) sånger. "Hela vägen går Han med mig", "Låt mig få höra om Jesus", "Tätt vid koset, Jesus kär" är några av hennes mest kända sånger. ... Hon dog den 12 februari 1912. Ett är visst, att när nöjescharmören Barnums namn har glömts och hans stiliga monument vittrat sönder, skall Fanny Crosbys sånger leva och sjungas av millioner människor över hela världen. (Hilding Fagerberg "Möte med Amerika" s 370-371; år 1951)

Jag besökte en kyrkogård, där endast smålänningar var begravda. Deras viloplats i Chandlers Valley i norra Pennsylvania ligger under spelande aspar som sjunger samma melodi som asparna hemma i Småland. Gravstenarna bär inskrifter på svenska och hemorten är angiven på de flesta av dem: Rumskulla, Alsheda, Pelarne, Vimmerby, Blackstad och Locknevi. (C.G. Hjelm "På andra sidan jordklotet" s 31; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings missionskalender för 1950)

I går dog min gamle far därhemma i Algutsboda, efter sex veckors sängliggande. Sjukdomen var magkräfta. Lyckligtvis gick det fort - han slapp plågas alltför länge. Han hade en månad kvar innan han skulle fylla 85 år - hans levnadsmått var fyllt. När jag skildes från honom sista gången, sade han: "Du ska inte resa till Amerika förrän Du har varit på min begravning." Han kände nog att han skulle dö före min avresa. Och nu far jag ner till Småland för att begrava honom nästa söndag. (Vilhelm Moberg "Du tror väl att jag är död - Vilhelm Mobergs brev 1950-1973" s 27; brev från Grisslehamn till Edgar Swenson 1950-07-23)

(Här i Amersham) är man på landsbygden men på en punkt där historien och nuet flyter ihop - ålderdomlighet och 1950-tal. Vartenda samhälle här ute har sitt monument över dem som stupade i de två världskrigen. Det är många namn och många som bär samma namn - stundom får man intrycket att hela familjer har utplånats. De har offrat sig för den frihet som ännu finns, det bör man kanske minnas när man läser de långa raderna av namn på minnesmärkena. Man är ute på landet men inte långt från London och man är heller inte långt borta från efterkrigsvardagen. (Eyvind Johnson "En flik av landsorten" s 285; tidningen Vi 1950-03-11)


ca 1950 - ca 1940

Med tacksamhet och tillfredsställelse kan den nu (år 1949) levande generationen se tillbaka på den oerhörda uppryckning, som ägt rum inom kyrkogårdsvården också i (Skara) stift. Mycket arbete återstår dock ännu. De nyanlagda större kyrkogårdarna äro i regel vackra och praktiska och vården av dem god, men det finns äldre kyrkogårdar både i stad och på land, där ännu en del tarvas. Vanvårdade träd och häckar, lutande och fula gravstenar, breda stenramar och en myckenhet grovt grus på gravarna samt, inte minst, ovårdade och illa placerade avfallsplatser pryda förvisso icke de helgade rum, där våra fäder sova. Deras minne skulle ej bättre kunna hedras än genom en utvidgad och mera rationaliserad vård av våra kyrkogårdar och begravningsplatser genom en mera allsidig utbildning av all kyrkogårdspersonal, samt genom anställande av en stiftskonsulent på detta angelägna område. Här ha kyrkans tjänare av skilda slag en rik och tacksam uppgift att tillvarataga, till gagn för fädernas kyrka. (Else Dahl "Kyrkogårdar och begravningsplatser förr och nu" s 333-334)

När jordevandringen är slut, vill kyrkan (i Skara stift år 1949) också giva sin helgd och välsignelse över slutet av vandringen och avskedet från denna värld. Djupt allvar präglar begravningsakten. Före jordfästningen samlas vänner och grannar i sorgehuset, där vanligen också den tjänstförrättande prästen är med. Före färden till kyrkan hålles en andaktsstund, oftast omkring kistan, som placerats ute på gården, omgiven av granar. Jordfästningen sker numera oftast inne i kyrkan. Ännu för ett tiotal år sedan var det vanligt, stt den skedde ute på kyrkogården. På många platser, dock icke överallt inom stiftet, förekommer seden, att två prestaverande gå i processionen närmast före kistan med sina florbehängda prestaver. De hålla under jordfästningsakten vakt vid kistan. Särskild likpredikan från predikstolen förekommer numera sällan, däremot så gott som alltid jordfästningstal vid kistan. Under sorgemusik föres kistan ut ur kyrkan, och processionen skrider under klockringning mot graven. Den döde har i graven ansiktet vänt mot öster. Så tänkes han förvänta Frälsarens ankomst, när han kommer för att väcka de döda ur deras sömn. Sedan sedvanliga avskedsord och tack uttalats vid graven och kransar och blommor nedlagts, avslutas akten med att officianten vid jordfästningen lyser frid över graven. Till sist sjunges en psalmvers. Efter jordfästningen brukar begravningsföljet samlas i sorgehuset till en måltid. Ofta talar där prästen något ord, som tager hänsyn till dagens allvarliga innebörd. (Gustaf Linder "Gudstjänstliv och kyrklig sed" s 406)

Den 7 maj 1945 hade kriget slutat. ... Oändlig glädje strömmade mot mig i Danmark. ... Det berättades om märkliga saker och ting som hände runtom. Och det berättades om sådant som hänt under ockupationen. Det talades, som bevis för sammanhållning, om läkarn som skrev ut dödsattest på en frihetskämpe. Begravningsprocessionen skred sakta fram mot kyrkan. Prästen officierade vid graven. Kistan sänktes och graven skottades igen. Men kistan var tom. Prästen visste mycket väl att frihetskämpen ifråga satt och såg på sin egen begravning från en plats utefter gatan. (Ivar Lo-Johansson "Proletärförfattaren" s 8-11)

Ve den, som drabbas av prästens anatema. Han är skild från hederligt folks gemenskap och aktas som en hedning. Och om han dör, hur skulle han få en hederlig begravning med ty åtföljande dödsmässa! Därför måste han stå väl med biktfadern. (Nils Dahlberg "Ett besök hos Abessiniens biskop" s 86: Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings missionskalender för 1943)

Den närmaste järnvägsstationen var Bogdan, den finns fortfarande och ligger mellan Orsja och Lepel. Hit, i den här riktningen evakuerade man boskap inte bara från vår bysovjet utan från hela Vitebskområdet. . . . Hur det var när tyskarna kom, minns jag av någon anledning inte. Jag minns bara att de redan var där och hade varit där länge, och hade föst ihop oss allihop: kvinnor, barn och åldringar. De ställde oss framför kulsprutorna och beordrade oss att tala om var partisanerna fanns och till vilka de brukade gå. Alla teg. Då räknade de upp var tredje person och förde bort dem till avrättning. Sex personer sköt de: två män, två kvinnor och två tonåringar. Sedan for tyskarna vidare. Det var vid nyårstid (januari 1942) och den natten snöade det. Men under den vackra nysnön låg det döda. Det fanns ingen som kunde begrava dem, ingen som kunde göra kistor, sedan männen hade lämnat hade lämnat byn. Gamla gummor brände stockar för att tina jorden lite grann och kunna gräva gravar. De knackade länge med spaden i den frusna marken . . . (Ljuba Aleksandrovitj "Den hängde i repet som ett litet barn . . . " s 82-83; ur boken "De sista vittnena" av Svetlana Aleksijevitj)

Sen det blivit lugnt i huset, kan (Elin) i timmar sitta vid fönstret däruppe. I månljuset blir sjön som ett blankt nydiskat stekfat. ... Och kapellet därnere med de döda i sina stora bruna sarkofager. Ett litet rum en trappa ner. Första gången hon var där, undrade hon hur de hade kunnat få ner de väldiga kistorna genom den smala svängda trappan. Då fick hon veta, att de döda förts in genom ett hål i ytterväggen, en öppning som sedan murats igen. Ingen skulle kunna bära ut dem. De ville aldrig lämna denna by. Hon förstår dem. Hon själv skulle vilja stanna här för alltid. För hit måste väl Gud komma ofta. Ja, denna by var som ett ställe dit Gud kunde fara, när han ville ha semester. Kring detta vita kapell går nog Gud ofta. (Sven Edvin Salje "Den söker icke sitt" s 77-78)

Själv hade (Almeida) i alla dessa år levat som en utstött, utan hopp om att någonsin mer komma hem till England ... trettio år utan att någonsin se vitt umgänge - men så mycket hade hon i alla fall visat det där rackarpacket till europeiska madammer i Singapore, som inte ville kännas vid henne, att alla barnen hade fått en gentil begravning, hör ni det, alla hennes barn låg på den engelska kyrkogården, liktydigt vad det kostade, William och Mabel, Athelstan, Tancred, Evelyn och lille Charles, de låg där allesamman i en anständig familjegrav med deras namn och sörjd och saknad i marmor!" (Johannes V. Jensen "Myter" s 78-79; Modern)


ca 1940 - ca 1930

Det kan vara uppbyggligt och gripande att vandra bland vårdarna på en gammal kyrkogård. ... En och annan vård ger anledning till eftertanke genom hänvisningen till Skriftens språk eller en vers ur psalmboken. Det är högeligen önskvärt, att den gamla plägseden att ge vårdarnas inskrifter ett innehåll, som tvingar vandraren till stillhet och eftertanke, måtte återupplivas. Många av nutidens vårdar äro beklämmande innehållslösa. Det är en heder, som vi äro skyldiga våra hädangångna, att den vård, genom vilken vi vilja bevara deras minne, också upptar hans hela namn och de årtal, som begränsa hans liv, och gärna därjämte ett ord, som stämmer till helgd och andakt. (Yngve Brilioth "Den himmelska staden" s 95-96; tal vid invigning av den nya delen av S. Möckleby kyrkogård den 15 september 1939)

Långt före solens uppgång följande morgon voro alla byns män i arbete för att gräva graven. Kvinnorna gjorde kistan, som bestod av hopflätade långa grässtrån, liknande vass. ... Det var gripande att se det intryck Jesu ord: "Jag är uppståndelsen och livet, den som tror på mig, han skall leva om han än dör", gjorde på dessa hedniska män, som med blottade huvuden omringade den öppna graven. ... Vi lyste frid över griften med en innerlig önskan att få möta denna vår syster såväl som många, många andra utav Afrikas söner och döttrar i de rättfärdigas uppståndelse. (Ester Aronsson "Ett besök vid en utstation" s 168; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings missionskalender för 1937)

I slutet av (nittonhundra)trettiotalet började (den sovjetiska regimens) "gudlöshetspropaganda" avta i styrka. Stort uppseende väckte det när Stalin 1937 lät begrava sin hustru i av kyrkan vigd jord. (Sigvard Lindqvist "Sovjetunionens kulturliv" s 222)

När jag (i mitten av 1930-talet, 1936?) besökte det stora katolska sjukhuset Santa Casa (= heliga huset) i Porte Alege (i Brasilien), fick jag veta, att man där hyrde ut en likkista åt de fattiga. Denna kista gick varje dag i skytteltrafik mellan sjukhuset och begravningsplatsen. Man lade kadavret (lik heter på portugisiska kadaver) i kistan, körde till begravningsplatsen, stjälpte den döde i graven och återvände till sjukhuset för att hämta "nästa man". (John Magnusson "Brasilien som missionsfält" s 55-56; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1959)

Redan samma morgon (i mitten av 1930-talet) ägde begravningen (av den etiopiska prinsessan) rum. När sorgetåget lämnade slottet syntes kejsaren ensam gående närmast efter kistan hela vägen ända till Trefaldighetskyrkan, där prinsessan Zenabe Worqs stoft vigdes till den sista vilan. Vid vårt besök i sorgehuset kunde man inte annat än känna sig gripen över att se, hur kejsaren bar denna sorg på ett sätt värdigt en kristen. Han bjöd, att sorg fick anläggas endast tre dagar, och att de bland hans folk, som önskade visa sitt deltagande, kunde göra det genom att bära en svart bård på togan. Till dess hade det vid dödsfallet varit sed, att släktingar och vänner samlades i sorgehuset under minst fjorton dagar, och sitt deltagande i sorgen gav man till känna antingen genom att inte tvätta sin vita dräkt eller genom att färga den gul eller blå. Skulle kejsaren ha påbjudit en ändring i dessa ting, så skulle det varit en stark opposition bland hans konservativa etiopier. Men nu gällde det ju honom själv. ... Det blev många som följde hans exempel. (Per Stjärne "Prinsessan Zenabe Worqs minne" s 52-53; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings missionskalender för 1944)

Ma Hsiao (i Saratsi i Kina) ... insomnade med Jesusnamnet på sina läppar. ... Marken var vid den tiden på året hårt frusen, så det var svårt att gräva någon grav. I allmänhet brukar de som har råd köpa bra kistor och bisätta liken till våren. De fattiga liksom Ma Hai-pao kunna ej ha någon begravning alls. Därför hade maken, då modern kom tillbaka hem, redan i en stråmatta låtit bära ut sonen och lagt honom i en håla utanför norra stadsporten samt skrapat litet sand över. Han hade gjort detta i all välmening och så fort som möjligt, för att hustrun ej skulle behöva se det. ... Men att veta, att (sonens) kropp låg i en håla utanför staden, där snart hundar och rovfåglar skulle äta upp honom, var mera än modershjärtat kunde bära. ... Evangelist Yen och några troende gingo tillsammans med fadern och sonen ut och köpte en enkel kista, i vilken de lade den avlidne trosbroderns stofthydda och bisatte honom på en plats utanför staden, tills en grav kunde grävas. (Filip Anderson "Och det vart ljus" s 102-103; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings missionskalender för 1935)

Och nu, strax efter byn Jarhois, förnimmer man Laestadii ande svävande över dalbotten. Bussen, som varit ganska rymlig hittills, blir med ens fruktansvärt trång. Jag får tre runda, ivriga gummor i svarta halsdukar och med psalmböcker i händerna bredvid mig; resten av bussen fylls med många kristna och, efter vad jag förstår, några yngre syndare som faktiskt ser ut som om de skulle fara någonstans och köpa brännvin. En av gummorna bredvid mig bjuder på hostpastiller, också jag får min, och när hon ingående granskat min person slår hon upp sin psalmbok och prövar sig fram. Så har hon fått den rätta tonen, och med ens brusar den vackra, finska psalmen genom bussen. Jag som är en stor hedning sitter där och är alldeles betagen. Gummorna har röster och de sjunger väl: och bakom mig hör jag de unga pojkarna och flickorna stämma in. Jesus och Jumalainen återkommer ständigt, och sedan har jag fått veta att man också sjöng "Vanhurskaat ilon kannetan" som betraktas som den vackraste av alla. Sällskapet skulle till Pajala på laestadianbegravning. (Eyvind Johnson "Norrbottensresan VI" s 218; 1934)

Här är historisk mark. Jag lämnar ryggsäckarna på Gästis och ger mig ut på spaning efter ryssgravarna från 1809. På den tredje gatan - Kalix är ett ovanligt välbyggt samhälle - möter jag en man som ser mycket frisk-hurtig ut och drar en barnvagn, och när jag frågar honom svarar han i frisk-hurtig ton: "Trehundra meter rakt fram, sedan vänster om - marsch!" Man rycker ovillkorligen upp sig och då ser man fullt med hakkorsaffischer. Den blivande ministern och Oberführern marscherar bort och jag marscherar fram. Graven ligger där under träden, här är sommarfrid, och snett över vägen håller man på med att bygga upp "Miltons Tivoli (och) Prisskjutning". (Eyvind Johnson "Norrbottensresan II" s 208; Dagens Nyheter 1934)

Balka-Johannas stora glädje i livet var sonen i Amerika. ... Han skrev sällan, men varje jul kunde Johanna vara säker på att få hämta sina tio dollars från honom. Dessa pengar rörde hon aldrig; hon gömde undan dem och sade, att de skulle användas till hennes begravning. Hennes skräck var att hon skulle komma i jorden på kommunens bekostnad, att det skulle bli fattigbegravning efter henne, och man kunde inte övertyga henne om att det var onödigt att spara ihop så mycket till jordafärden. (Vilhelm Moberg "Brev från en död" s 87)


ca 1930 - ca 1920

Det skall bliva begravning i Kweihwa (i norra Kina). ... Därinne på gården vilar (den mördade missionär Elias Blomdahls) stoft i en enkel kista, som vi pryda med några medförda blommor. Bärarna komma, och under rop och buller lyftes kistan upp på en stor bår. Över den reses ett tak av rött tyg. Så börjar färden mot kyrkogården. Först gå bärarna, därefter komma några av de tvåhjuliga, täckta kärrorna med missionärer och infödda kristna. Ut genom folkrika gator bär det, ut genom stadsporten, förbi hedningarnas spridda, runda gravkullar, förbi muhammedanernas gravvård, och så äro vi vid målet. Kistan ställes framför den öppnade graven. Till höger och vänster minna stenar med inskrifter om vänner, som tidigare ändat sitt verk. Först tala några utlänningar allvarets ord. Sedan tala de infödda. ... Långsamt sänkes kistan ned. Tårar fälles, men de äro icke såsom hedningarnas, vilka intet hopp hava. Senare på dagen hålles en åminnelsegudstjänst i Kweiwha kyrka. (J. Jönsson "En missionärs begravning" s 152-154; Blomdahl sköts ned i ett värdshus den 4 okt 1928; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings Missionskalender 1929)

(Kommendör och fru Oliphant) måste på grund av sjukdom draga sig tillbaka. ... Båda fingo sin grav långt borta från kamrater och vänner. Ej heller följdes de till sitt sista vilorum med de hedersbetygelser vi bruka visa våra hemförlovade kämpar. Det fanns ingen armékår i närheten, men över deras gravar vakar Livets furste. (Karl Larsson "Under order 1 - Kommendör Karl Larssons minnen" s 165-166; senare delen av 1920-talet?)

Piedro ställde sin lilla lykta på stigen och föll på knä vid sin sons lik. Ännu när solen gick upp, låg han där försänkt i bön. ... Han redde en grav under ett träd och jordade sin sons lik. Så bröt han sin stav och band med lianer bitarna samman till ett kors, lade den dödes brevarium, som han funnit i hans fick, vid korsets fot. Ännu dröjde han i bön tills middagssolen lyste. Då steg han upp och vandrade vidare på den öde vägen. (Arvid Svärd "Hams förbannelse" s 83)

Noak Abrahamsson ... fick den geografiska hemvisten med i namnet och blev mest känd och omtalad som "Noak i Virisen". Virisen är namnet på sjön, som i sin tur givit byn dess namn. Denna fjällsjö ligger i södra delen av Tärna socken, just på gränsen till gransocknen Vilhelmina. Där kom denne man att leva och verka i många år och dog 1927 i 95 års ålder. Han var en av sin samtids märkligaste fjällbor, en bevisad tillgång vid svåra sjukdomsfall men samtidigt en gåta för sådana som sökte bedöma hans läkekonst från medicinsk synpunkt. ... Noaks jordafärd blev som alla andra fjällbors vid denna tid: karg och utan yttre härlighet. Men prästen som vigde hans stoft till den sista vilan hade all anledning att erinra om ett märkligt livsöde, som denna dag skulle få sin slutliga viloplats på den fjärde kyrkogården vid Den sjätte sjön. Vid den öppnade griften stod anhöriga och andra, av vilka ett stort antal på ett eller annat sätt stod i tacksamhetsskuld till den bortgångne. Då de övriga lämnat graven, stannade sonen Petter kvar. Han gick fram till björken, som stod vid ena ändan av graven, drog kniven ur slidan och skar in sin fars namn och årtal i den frostvita barken. Denne fjällets son som fick sin minnesruna i ett träd som ännu skulle leva i många år - något symboliskt för Noaks livsgärning. (Karl Andersson "Siare i norr" s 49,75,76; Noak i Virisen)

Dagen med dess möten, dess glädje och arbete är till ända och kvällen har brett sitt mörka täcke över trakten. Stimmet på gatan har tystnat, men genom tystnaden tränger det vemodsfyllda ljudet av en klockas dova klämtande från ett närbeläget avgudatempel, eller av en moders klagande rop efter sitt sjuka barns bortförda ande. På höjden utanför staden lyser i mörkret en liten eld bland gravarna. Där brännes den förgängliga delen av ett litet barn. Kanske var det dött, kanske endast döende, då det lades på elden. Men man bränner det för att den fientliga ande, som tagit detta barns liv, ej skall våga hemsöka en mera på liknande sätt. (K.A. Fernström "En söndag på en station i Kina" s 355; Missionsförbundet n:r 21 den 22 maj 1924)

1918 antog (pastor John Henry Jowett) kallelse till Westminster Chapel, London, en av världsstadens största frikyrkor. ... De sista sex månaderna av sitt liv ägnade han åt en mycket uppmärksammad serie fredsmöten i olika delar av landet. Detta tog emellertid det sista av hans krafter. På aftonen den 19 december 1923 gick han in i sin Herres glädje, fridfullt och stilla som han levat. Efter hans död skrev en av Englands främsta tidskrifter, att dr Jowett med rätta borde ha fått sin sista vilostad i Westminster Abbey, den gamla helgedom där Englands största män ligga begravda, ett uttalande som vittnar om hur älskad och vördad han var i vida kretsar. (David Hedegård "John Henry Jowett - En nådens predikare" s 797; Missionsförbundet n:r 47 den 20 november 1924)

När jag åkte förbi Essen fick jag en hastig överblick av de Kruppska verken. . . . Överallt sticker kyrkspiror upp mellan bolmande fabriksskorstenar. Jag blev av en medresande upplyst om att industrikungarna här nere gärna bygger kyrkor och anlägger kyrkor åt sina arbetare. . . . Det sorglustiga är dock att de som tillhör katolska kyrkan ej vill begravas i de evangeliska kyrkogårdarna. (Eyvind Johnson "Västöver Tyskland" s 60, resebrev daterat "Oberhausen i april 1922")

Munia Lal är död, död borta i en ensam by i Indien. Hennes lik är svept i ett stort vitt skynke och ligger på tillfällig bår, som är hopbunden av bambukäppar med gräsrep. Ute under det stora tamarindträdet stå några infödda kristna för att bära "maitti" (jorden, det är liket) till den kristna begravningsplatsen, icke kyrkogården utan "kabarstan", det är gravarnas plats. Likbärarna taga upp den lätta bördan, och processionen går under djup tystnad till gravgården, icke på hedningarnas vis med högljudda rop och ängslig klagan, utan med stillhet i sorgen som visshet om uppståndelse och återseende giver. "Kabarstan" är en liten jordbit utan staket, utan träd, utan blommor. Några taggiga buskar synas här och var, och getterna stå på bakbenen och räcka upp sina långa halsar för att äta de gröna löv, som ännu äro kvar. Några gravhögar visa, att platsen blivit använd förut. Graven är redan grävd, och man håller på att göra i ordning för likets nedsättande. Men då kommer "chowkidar", byns nattväktare med sin röda turban och långa, tunga bambukäpp, skodd med järn i nedre änden och bunden med mässingstråd i övre. Denna egenmäktiga, självmedvetna tjänsteman befaller: "Stopp ni kristna! Befallning har givits, att ni måste begrava edra döda med ansiktet nedåt." Ett ögonblicks förvåning och tystnad märktes bland de kristna. Sedan frågade en av dem: "Vem har givit denna befallning?" "Lambardaren", (regeringens huvudman i byn). ... De kristna ville ej underkasta sig denna vanära. ... Hinduerna kommo springande och medförde käppar liknande chowkidarens. ... Ville de kristna försöka begrava liket på det vanliga sättet, skulle de bliva anfallna, och käpparna voro allt för många för dem. ... Likbärarna placerade (då) kroppen på bambubåren, och den lilla kristna skaran avlägsnade sig från graven. ... En man (gick) för att kalla på (missionären, som bodde åtta kilometer därifrån). ... Aftonens skuggor förlängas, då chowkidaren oväntat uppträder. Han meddelar, att lambardaren ändrat befallningen, och att begravningen får fortsättas. ... Den fattiga kristna kvinnan begraves alltså med huvudet uppåt. ... Inga kistor användas bland hinduerna, och inga kunna heller anskaffas av de fattiga kristna i byarna. Den ledande kristne mannen, som besökt bibelkursen för lekmän förliden sommar, förrättar begravningsceremonien. Denna begränsas till uppläsande av trosartiklarna samt Herrens bön, vari de flesta kunna instämma. Vad mera kan man begära, när deras andlige herde är borta, upptagen av besök i andra av de tjugo byar, för vilkas kristna församlingar han är ansvarig. ... I skymningen anlände missionären. ... (Hinduerna) hade hoppats att kunna skrämma de kristna, och resultatet skulle ha blivit, att andra hindrats att bliva kristna. Ingen önskade att bliva begraven med ansiktet nedåt. Men missionären tog sig också anledning att förklara för dem, varför de kristna mer än några andra äga rätt att vända ansiktet uppåt både i liv och död. (A.P. Franklin "Bränder ryckta ur elden, n:o 2" s 40-42)


ca 1920 - ca 1905

På våren 1918 hemsöktes Europa av spanska sjukan. ... Då jag (på hösten) kom hem (från Oslo), överraskades jag av ett meddelande om att en systerson till mig någon dag förut hade dött. ... Då vi på söndagen kom med vår likfärd från Storgårdskleven, stötte vi samman med den ena likfärden efter den andra på väg till kyrkan. Och när vi nådde fram till den lilla socknens kyrkogård, var vi tretton likfärder i sällskap. Den gamle kyrkoherden, som var mellan 80 och 90 år, kunde inte hålla reda på vilka lik han hade jordfäst utan leddes av klockaren från den ena graven till den andra. (Lewi Pethrus "Hänryckningens tid" s 149-150)

(Vintern 1915) De begravde fadern helt stilla. Han liksom sjönk undan, sjönk ner i jorden och försvann. Nej, man gick ner i jorden med honom, bar honom långt in i den frusna jorden. På några av dem som var med droppade näsorna och de följde med ner under jorden för att få skydd mot den bitande vintervinden. De tänkte: Så här är det kanske i skyttegravarna. Jorden hade tjälat hårt, det var för dyrt att spetta upp gravar under vintern. Därför hade man gjort i ordning en lång massgrav, en väntegrav, en tunnel eller vad man vill kalla det. En gammal rallare, som gick omkring i samhället och var en rest från stora dagar, hjälpte dödgrävarn med den i höstas. "Det blir bå trevligt och snyggt", sade han. Man ställde kistorna i rad där inne. Nu hade graven ett dussin lik. Längst in hade jorden börjat rasa ner över kistorna. Olof såg kransbanden som röda blänk. Många år senare skulle han tänka på det, när han i ett främmande land såg turistkatakomber. De första kristna, tänkte han då. Skyttegravar, sågverk, tänkte han nu därför att det var så nära. Varken modern eller barnen grät högt. Men de lyfte blickarna mot planktaket över för att slippa möta andras ögon. Prästen sade något att - ja, himmeln, Gud, nåd, frid, jord. ... När (Olof) såg mot takets bågnande plankor, tänkte han: Det är ett nummer. Pappa är ett nummer. Rakt ovanför sätter dödgrävarn ner en nummerpinne i snön. ... När det blir sommar går vi dit och lägger kransar eller blommor, man kan också sätta dit ett namn, en vård. Han tänkte strax efter: Vi. Ifall jag inte är här, när det är sommar, då kommer jag aldrig att hitta den rätta. Om det nu är nödvändigt. (Eyvind Johnson "Här har du ditt liv!" s 121-122)

Så sjöngs det och musicerades. Jag kan knappast påminna mig något hem i mitt barndoms Anderstorp (under 1910-talet), där man inte hade ett musikinstrument. . . . Djupt vemodsfyllt var för barnet arbetarbegravningarna, som drogo förbi med röda florbehängda fanor och musikkåren i spetsen, alltid spelande Chopins sorgmarsch. . . . Mitt hem låg nedanför kyrkan. Den vemodiga klangen av kyrkans klockor vid klämtningen vid dödsfall gav djupt eko i barnasjälen. När en man var död klämtades först med storklockan, när det var en kvinna med lillklockan. Ofta stod jag och såg på begravningarna. Prästen och klockaren mötte vid grinden, och medan klockorna ringde sjöng kantorn högt och ljudligt: "Jag går mot döden, var jag går." (Runa Ohlander "Hemsocknen som jag minns den" s 239-240)

Stilla och högtidligt ljödo kyrkklockorna i den ljumma sommarkvällen. ... Medan jag försjunken i tankar satt på en bänk under (kyrkogårds)almarnas lummiga grenar, närmade sig långsamt ett anspråkslöst liktåg. Ah! det var därför klockorna ringde. Inte var det något stort följe: pastorn, klockaren, sex bärare och två fattiga gummor - det var allt. Jag såg mig omkring och märkte då helt nära mig en öppen grav, där den svarta mullen täcktes av en enda granriskvist; mörk och hemsk gapade den svarta hålan, beredd att i sitt sköte gömma den simpla, svartmålade kistan. Ingen vänlig hand hade lagt en blomma på locket, ingen rörelse spordes i de närvarandes ansikten; ensam, utan någon sörjande vän, fördes den döde till sitt sista vilorum. "Vem är det som skall begravas?" sade jag halvhögt till ett par unga bondflickor, som stannat i min närhet på sin väg över kyrkogården. "Asch! Bara en fattigstugubbe!" sade den ena med en knyck på nacken. .... "Av jord är du kommen, jord skall du åter varda; Jesus Kristus vår frälsare skall dig uppväcka på den yttersta dagen", ljöd pastorns stämma, stilla och allvarligt, och de tre skovlarna mull föllo dånande mot kistlocket. ... Den enkla jordfästningen var slut, och snart utvisade en otymplig kulle platsen, där kistan sänkts i jorden. ... Vid kyrkogårdsporten vände jag mig om ännu en gång; ett purpurskimmer föll över gruset på kullen - ett återsken från den härlighetsvärld, dit (den gamle Daniels) längtan gått. (A-der "Slottet och grindstugan samt andra berättelser" s 72-77; Gamle Daniels jordafärd; A-der = Anna Ölander)

Hjalmar Branting hade fått (August) Strindbergs uppdrag att ordna jordfästningen, som blev söndagen 19 maj (1912) på den morgontimme testamentet bestämde. Trots Strindbergs instruktioner blev begravningen en stor folkfest även om inga saturnalier utspelades som den gången Victor Hugo begrovs. Medlemmar av regeringen var där. Landets studentkårer, Författareföreningen, Stockholms teatrar, Freds- och Skiljedomsföreningen, som Strindberg pläderat för i sina sista artiklar, och en rad andra institutioner från hela Norden hade sänt representanter. Den socialdemokratiska riksdagsgruppen var fulltalig där. Men det var arbetarorganisationerna under mer än hundra röda fanor som satte sin prägel på det väldiga sorgetåget, som längs Drottninggatan och Norrtullsgatan - Stora landsvägen - gick ut till Norra Kyrkogården. Strindbergas kista var placerad på en utsirad likvagn med barocktak, krönt med ett gyllene kors. Hästarna som drog hade svarta dok som hängde långt ned. På kyrkogården bar åtta resliga medlemmar av Stockholms arbetarkommun kistan till graven och Nathan Söderblom förrättade jordfästningen. Ett av de bibelord han läste var hämtat ur Bergspredikan: "Saliga äro de som hungra och törsta efter rättfärdighet, ty de skola bliva mättade!" Ett år stod graven utan prydnad. Sedan restes ett svart tjärat kors, troligen snidat av Strindbergs vän skulptören Christian Eriksson. Det har ingen annan text än Strindbergs namn, födelse- och dödsår och de latinska ord, han så ofta hade läst på gravarna på Montparnassekyrkogården i Paris och som han hade bestämt skulle stå på hans: O Crux Ave Spes Unica! - O Kors, var hälsat, vårt enda hopp! (Olof Lagercrantz "August Strindberg" s 458-459)

När en människa dör uppe på fjällen sent om våren, när man inte mera kan föra henne österut till kyrkogården, så blir det att lägga henne i en släde, om man inte har bräder till kista inom räckhåll, och så sättes liket på en ö, där rovdjur inte komma åt att äta upp det och där det inte heller är på människors vägar. Där göres först en grop, och så lägges liket ned i gropen tillika med släden och så näver ovanpå och grästorv på nävern, och det får vara där, tills sjön fryser och det snöar; då först hämtar man det vid samma tid som de andra slädarna. Men om det inte finnes slädar inom räckhåll, när man är på flyttning med klövjeraider, så måste man gräva en grop i marken och lägga liket i gropen; om det är möjligt att få näver, så lägger man på näver och så grästorv ovanpå; och man vet inte så noga, om liket sedan hämtas därifrån. Och det göra de, när de avhämta ett lik från det ställe, där det har legat, att de sjunga några versar ur psalmboken, innan de ge sig åstad därifrån med det. Dödsplatsens märke är ett kors, gjort av björk eller ett par skidor. Om vintern bruka lapparna forsla liket med sig, när byn flyttar. ... Härken har som märke en vit duk på hornen. ... På så sätt forslas (liket), tills man kommer närmare kyrkan, och så forsla en eller två personer fram det till kyrkogården. ... När en människa har dött, så ger sig folket bort ur kåtan och vänder dörren ut och in och lägger vedträn på den, som tynga ned den, och låter den vara så ett dygn. Och så sveper man liket, om det finns vitt linne, och tvättar det; och om man inte har vitt linne, som man kan göra svepning, så måste man lägga liket i begagnade kläder, och med dem lägges det i släden eller i kistan, om man fått någon sådan. Den döde tas inte ut genom dörröppningen, utan genom tältduken just vid det ställe, där han legat och dött; det är ett tecken på att levande och döda inte skola gå i samma spår. Och ett annat skrock är det, att om liket föres ut genom dörren, så dör det snart ännu flera i samma kåta. ... När en människa har dött, så har hon kläder på sig, och dem brukar man lämna på dödsplatsen, de kläder, som hon har på sig, när hon dör. Men de kläder, som klätts av tidigare, dem ta de nog vara på och använda själva och sälja också ett och annat eller ge dem åt fattigt folk. (Johan Turi "En bok om samernas liv" s 61-63)

Många släktingar samlades omkring (Bhangons) dödsläger, och en hjärtslitande klagan började, då han dragit sista andetaget. Bittrast kändes det nog för hans unga hustru. De två hade blifvit "ett lif och en själ", säga bhilerna. Dock tror jag han sörjes af alla, som kände honom, ej minst af oss, ty en god människa var han och en präktig tjänare. Släktingarne önskade bränna honom på hedniskt vis, men läto sig nöja med det "nej", de fingo. Vi hade fruktat, att en storm af ovilja skulle bryta lös vid införandet af det kristna begrafningssättet, men allt tillgick stilla och värdigt. (Elisabeth Franklin "Införandet av det kristna begrafningssättet bland bhilerna"; Skandinaviska Alliansmissionens tidning Trosvittnet den 1 november 1907)


ca 1905 - ca 1900

På begravningsdagen samlades gästerna i sorgehuset kl 7 på morgonen och bjöds då på en lätt måltid. Före kyrkfärden samlades sedan alla kring båren till avskedsbön. När begravningsakten och gudstjänsten var över samlades alla åter i hemmet. Var det vinter och kallt bjöds det vanligtvis först på varm buljong och krustad, därefter middag. (Brita Johansson "Seder och bruk i hemmet i början på seklet" s 62)

Även (missionär) Laura Blomberg letades upp av boxarna (i Kina) och dödades. Liken låg ännu kvar vid vid början av år 1901. När utländska byrån kom till platsen fann man fem huvudskålar och fyra hårflätor. De kvarvarande benen begravdes på gravgårdar i Saratsi och Pao-t'eo. (Anna-Maria Claesson "Elisabet från Sammekulla" s 85)

Söndag morgon for de ut till begravningen, tidigt. Det var risat i snön framför grindarna och hela gången upp. ... Några hade redan kommit, mest gamla som värmde fingrarna vid öppna spisen där granveden knastrade och brann, fräste ut gnistor på golvet. Där var nyskurat och gummorna gick bara på mattorna, viskande och hälsande, med näsduken hopvikt i ena hand. När de sörjande från stan kom, mor och far och alla barnen, blev det ändå tystare. Alla de gamla kom fram och höll dem länge i hand. Det sades litet eller intet. ... Fler och fler kom. Skjutsar stannade nere vid lagårn och gummor inlindade i schalar steg ur. ... Den ena efter den andra steg in, långa, magra bondkvinnor, tandlösa och med insjunkna bröst, i svarta klänningar som luktade naftalin, och karlar från granngårdarna i stora pösiga kläder. ... Alla trängde fram för att se henne en sista gång, ta farväl. ... (Sedan locket skruvats fast) tog Jakob i Skäret, en ärevördig åldring med snövitt hår som gick långt neråt axlarna , upp en psalm. ... Sedan bars kistan ut. .... Kistan ställdes på främsta släden. ... När de syntes från kyrkan började det ringa. Lämmarna i tornet stod uppslagna och klockorna ljöd ut över hela nejden. ... Och så långt det hördes tog karlarna av sig hatten, som bruket var, och kvinnorna neg. ... De höll nedanför (kyrkan) och bar kistan uppför backen. ... Jordfästningen skedde i kyrkan. ... Och så skulle de ut till graven! Allt kyrkfolket följde med, de objudna sist. Den nyöppnade griften syntes på långt håll för att jordklumparna låg i en väldig hög bredvid, de hade fått bända sig ner med spett, tjälen var tre fot djup. Alla samlades däromkring och det hördes hur hon sänktes ner. ... När (Anders) kastade ner sina blommor i griften kunde han (äntligen) gråta. Sedan gick de in till högmässan och var med om den. Efteråt for de hem, hela långa raden som förut. ... Middan väntade, stod dukad på två långbord ställda i vinkel, där var fullt med mat och från köket ångade det in när de sprang i dörren. Gummorna gick och tittade på sned åt bordet, karlarna gnuggade händerna efter kylan och väntade supen. ... Vid femtiden efter allt köttet, började efterrätterna. ... Alla förningarna skulle fram, ostkakor, sötostar, mångfaldiga av var sort. ... Mittpå långbordet stod stora fotogenlampan och längst ut på änden den lilla, nere vid dörren stearinljus, det lyste upp alldeles. Men på hedersplatsen bredvid prästen satt mor, blek och stilla, liksom blek av att här var ljust. ... Nu var middan nästan slut. Men det sista och finaste var en tårta från stan, garnerad i svart och vitt, med ett stort svart kors i mitten. ... I kamrarna en trappa upp var det tomt, och där var lagom svalt efter all värmen. ... Där bjöds på kaffe. Med kakor åt fruntimren och konjak åt karlarna. (Pär Lagerkvist "Gäst hos verkligheten" s 101-115; år 1904?)

Jag värna vill den lugna vrå, Där fars och moders träkors stå, De minas undangömda graf, Som du vid tempelgården gaf, O, dyra Fosterland! ... Dit låt och mig i frid en dag Få samlas uti fäders lag, Låt ringe sonen, du gaf namn, Få hvila i din fria famn, O, dyra Fosterland! (J. S:son Brodeen "Flyttfågelslåtar" s 14; Mitt fosterland)

Det var plägsed på den orten att binda långa, hvita näsdukar i betslen på de hästar, som drogo likvagnen eller släden. Detta gjorde processionen mera högtidlig. Lugnt och värdigt tågade den mot sitt mål: denna gång deltog hela socknen i den tunga sorgen. ... Anlända till kyrkogården vid vemodsfulla klagotoner från den skälfvande, liksom af förskräckelse darrande metallen i det korsprydda tornet, möttes de efter tidens och ortens sed af präst och kantor, hvilka, sedan de tagit en öfverblick af det hela och ceremoniöst vändt sig om, sjungande gingo före till den öppnade grafven. I en och samma graf sattes de båda kistorna ned och under folkets högljudda gråt och snyftningar invigdes stoftet till förgängelse. Så var sagan all. En liten stake sattes ned för att beteckna platsen, sär stoften hvilade. Där satt Paul mången gång suckande, klagande, frågande. (Felix "Ödets stjärnor" s 74)

Vi närma oss en af stadsportarne. ... En hop soldater, klädda i egendomliga röda dräkter äro just på väg ut till en afrättsplats med en man och en kvinna. ... Strax utanför stadsporten halshöggs de, beskådade af en stor människomassa och hundarne slickade deras blod. Vår vandringsväg går nu öfver stora vidsträckta sandkullar, betäckta af 10,000 små grafkullar. Somliga af dem hafva en liten sten med en minnesruna öfver den döde, andra ej. Här och där stå kistorna helt och hållet ofvan jord. Liken förvaras i kalk, hvilket förhindrar den stank som eljest skulle uppstå. Vid ett uppror för omkring 60 år sedan, dödades massor af människor här och det är dessa grafvar vi se. Huru vemodigt att tänka på alla dessa som här myllats ned i Kristuslösa grafvar! (Nath. Högman "Kinabref från Nganking"; brefvet - med adress China Inland mission - är daterat 1904-02-06; Jönköpings-Posten 1904-05-30)

Grannarna kommo in för att se på det lilla döda barnet, som de hållit så mycket av, men mor Knarr talade aldrig med dem, hon vände sig icke ens om, när de kommo. Till sist kom även Albert Josef medförande en bukett vita liljor, som han köpt för att lägga på Lillys bröst och kring hennes lilla huvud. ... Så satt (den gamla kvinnan) dessa tre sorgliga dagar bredvid barnet. ... Så buro de bort den lilla kroppen. (Amy Catherine Walton "Ingen älskar mig" s 78-79; Barnbiblioteket Gullvivan 1920; boken översatt från engelskan och första gången utgiven på svenska 1902)

De, som hvila (på kyrkogården), hafva också en gång gått i kyrkan; nu äro de samlade utomkring densamma. De äro Herrens stilla församling. Men i sin stillhet hafva de sjelfva blifvit predikanter. De predika medels sina grafkullar och kors, medels gräs och blomster. Deras stilla predikan är ofta mera till hjertat gående än den från predikstolen. ... Jag har mången gång vandrat omkring bland grafvarne, både ensam och tillsammans med andra, med fattiga så väl som med rika. Vid sådana tillfällen talar folk helt annorlunda om de döde, än de pläga göra, när de sitta hemma eller på värdshuset. Det är, som om man tänkte sig in i, huru Gud dömer, och uttalade sig i öfverensstämmelse dermed. De, som annars icke funno nåd för ens ögon, blifva nu välvilligt bedömda, och man går likgiltig förbi dem man förr afundades och sökte efterlikna. ... Hvar blifva (församlingsborna) stående? Jo, vid de fattigas grafvar, som blott få känna. På dessa grafvar växa inga praktblommor, endast en buske timjan och ett gammalt salviastånd hafva redan länge kämpat med grästet om rätten att täcka grafven. (Friedrich Ahlfeld "Huspresten Berend Sten" s 1-2)

Genom snö och käle höggo vi upp en graf åt (presten Berend Sten). Det var, som om jorden icke velat hafva honom. När Herren kallar fram de döda, skall hon nödgas villigare gifva honom tillbaka. Dagen före begrafningen gingo Frans och jag till Walbeck för att hemta granris att kläda grafven med. ... Drängar, så väl de som ännu tjenade och de som förr tjenat på godset, buro (presten) till grafven. Fru amtmanskan och hennes barn blygdes icke att följa Berend till grafven, utan kommo allesamman, så kallt det än var. Ja, frun hade till och med förordnat, att han skulle hvila tätt invid hennes man. - Der hvilar han nu, tills Gud på den yttersta dagen skall uppväcka både honom och hans husbonde. (Friedrich Ahlfeld "Huspresten Berend Sten" s 37)

På begrafningsdagen stod qvarnen stilla. Det var första gången på många år; ty här i Sachsen slamra qvarnarne både helgdag och hvardag. Jag vet icke om det är så öfverallt i kristenheten. I det tredje budet göres intet undantag för mjölnare, och det finns väl också bland dem några som hålla detta bud. Vid likbegängelsen, som bevistades af många rika slägtingar, gick Andreas Lindenberg främst i sorgtåget. Han hade borstat sin rock så väl, att ingen kunde se, att han var mjölnare. På armen bar han mjölnarens två-årige son, Karl. ... Bossens blomstrande barnansigte stack underligt af mot hans svarta sorgkläder. Lif och död voro på det närmaste sammanparade. Barnet kände icke, hvilken tung gång det gick; slägtingar och bekanta logo och nickade åt det. Den, hvilken dödsfallet närmast angick, kände det minst. Mjölnarens kista sänktes i grafven, och då hvar och en af slägtingarne kastade tre händer jord på densamma, lät Andreas barnet också kasta ned tre små händer fulla. Och då nu alla stodo stilla och gåfvo mjölnaren en tyst bön med på vägen, lade Andreas barnets händer samman och bad halfhögt sitt "Fader vår" och "Gud gifve honom en glad uppståndelse". Sedan blef grafven igenfyld, och der hvilar nu mjölnaren till den stora uppståndelsemorgonen. Han hör icke mer någon qvarn slamra. ... Från kyrkogården vände slägtingarna tillbaka till qvarnen för att hålla råd, hvad man skulle göra med gossen. (Friedrich Ahlfeld "Spelarens lif och ändalykt eller Faren icke vilse; Gud låter icke gäcka sig" s 3-4)

I sanningens namn var de kinesiska stadsdelarna (av Shanghai) till och med långt värre än ryktena, sa (Akira). Där fanns inga riktiga hus, bara skjul byggda tätt intill varandra. . . . Dessutom låg det döda kroppar staplade överallt, flugor surrade omkring dem och ingen reagerade det minsta. . . . En gång nämnde jag något för mor om att min kamrat vågade sig utanför (den internationella kolonins) område, och jag kommer ihåg att hon log och antydde något om att hon tvivlade på saken. . . . Min mor var dock en person som Akira hade stor respekt för. (Kazuo Ishiguro "Vi som var föräldralösa" s 68-69; början av 1900-talet?)

Helst hade (den döde) sett, att man bränt hans lik, men då nu detta på grund af de bestående lagarna i Neuburg icke var möjligt, så ville han åtminstone under alla omständigheter blifva begravd utan medverkan af någon präst. Liktåget skulle vid grafven mottagas af hornblåsare, som skulle spela Beethovens sorgmarsch. Därefter skulle sångföreningens kör föredraga en sång, som en framåtskridandets apostel diktat för sådana begrafningar, och som började: "I världsandens djupa hvila sänkes ljufligt anden min." Därpå skulle Zwickers vän, den naturvetenskapligt bildade gymnasialläraren Schwebler, hålla ett tal, och till sist en munter marsch uppspelas, under det processionen aflägsnade sig. Detta var begrafningsordningen, såsom den döde själf bestämt den. (Gottlieb Weitbrecht "För och emot - tre berättelser" s 33; berättelsen "För och emot")


ca 1900 - ca 1890

I den ända av de norra kyrkstallarna som låg närmast sockenstugan (i Långasjö) fanns likvagnsboden, som vår familj också genom Far hade intim, personlig förbindelse med: som klockare hade han plikt att läsa och sjunga för alla liken. Vilket betydde, att han skulle infinna sig i sorgehuset tidigt på begravningsdagens morgon, läsa en bön och taga upp en psalm innan processionen satte sig i gång bort från hemmet, fram mot kyrkan och kyrkogården där han - fortfarande på ämbetets vägnar - skulle "sjunga fram" liket, d. v. s. sjunga in det på kyrkogården och ner i graven. Det hände, att man i tidiga, mörka morgnar vaknade vid det dystra rullandet av likvagnen utanför - alltid förspänd två svarta hästar - och yrvaken såg Far iföra sig rock, reskappa och den obligatoriska höghatten. Varpå vagnen åter rullade bort i mörkret med honom, för att några timmar därefter återvända i fullt dagsljus, i spetsen för det långa följet. (Elisabeth Bergstrand-Poulsen "Socknen sedd från centrum - Hemsocknen som jag minns den" s 229)

Kapten kom förut och såg på den döde matrosen. "Ja, Mart är gången", sade han. "Han har sitt ankare i bottnen för alltid och behöver inte slåss med stormen. Han var en god matros, och jag är glad att jag alltid behandlat honom väl, och jag hoppas att Vår Herre skall komma ihåg att jag var den siste, som gav den stackars gamle sjömannen en sup. Det skall kommas ihåg vad man gjort till en av de minsta, säger den goda boken." "Kapten", sade jag, "Martin sade till mig i går kväll att han kände kapten så väl, att han visste ni skulle giva honom en bit ny segelduk till likkista och en god tyngd vid fötterna så han kunde ligga stilla på bottnen och inte flyta upp." "Och det skall han få", sade kaptenen. "jag skall genast ge segelmakaren order att ta mått och skära av en bit av vår bästa segelduk och ett ordentligt stycke tackjärn skola vi lägga i." På eftermiddagen hölls begravningen. Rårna brassades back, flaggan hissades på halv mast och den döde, som blivit lagd på en lucka övertäckt med engelska handelsflaggan, bars till relingen. Ena ändan av båren lades på relingen och medan den andra hölls av bärarna, läste kaptenen den vanliga ritualen. Det ljöd vackert och högtidligt därute på oceanen, i synnerhet orden om honom som är uppståndelsen och livet. Då läsningen var slut, lyfte kamraten sakta den inre ändan av båren och kroppen gled av och försvann i djupet. "Adjö, Mart", sade vi och sågo över relingen efter honom. Så brassades rårna åter för vinden, flaggan halades ned och vi fortsatte vår resa. (Röl Gording "Ismael Hagarson" s 210-211)

Två nätter till, och vi hade full last, etthundrafemtio negrer. ... De stackars fångarna i lastrummet behandlades så väl man gärna kunde. ... (Kaptenens) vård om negrerna hindrade dock ej att många dogo under de första dagarna till sjöss. Strapatserna under marschen - kanske flera dagsresor långa - till kusten, det ovana livet och sjösjukan, kanske grämelse hos några, gjorde sitt till att befria dem från eländet. De döda kastades helt enkelt överbord utan ringaste ceremoni. Ibland då vi kommo på däck efter frivakten och frågade, hur allt gått, medan vi vilade, kunde svaret helt lugnt bliva. "Å, som vanligt, inga seglare ha synts till, vädret har varit vackert, men en neger dog och vi kasta den överbord." Och kanske tillägget: "Skada då, det kryper ihop på fraktpengarna och vår procent." (Röl Gording "Ismael Hagarson" s 182-183)

Hinduerna i det samhälle, där (systrarna) hamnat, tog faderns lik, men brände det ej, som god hinduistisk sed är, utan begrov honom, liksom vilken lågkastman som helst, där de kunde finna en plats att gräva ner honom. Den äldre systern gick efter för att se vad de tog sig till med faderns lik. Stor var hennes bestörtning och sorg, när hon fann, att de ej hade bränt honom utan bara grävt ner honom, fast han var en brahman. Fastän flickorna bara var 8-12 år, förstod de mycket väl, att detta var något oerhört - en brahman som grävts ner i jorden som en lågkastman eller ett djur! Men vad kunde de göra? De hade inga pengar, och att kremera en död kostar pengar också i Indien. (Elin V. Anderson "Bhimibai - en Brahmankvinna" s 35-36; år 1898?; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1965)

Evas mor dog, då den lilla flickan endast var fem år gammal. Hon kom ännu ihåg den dag, då man förde henne till moderns dödsbädd, och hon blickade in i det bleka ansiktet, som såg ut som en ängels ansikte. Aldrig skulle hon förgäta den frid, som afspeglade sig i den döendes djupa blå ögon, aldrig glömma den afskedsblick af outsäglig kärlek modern gaf sitt enda barn. Hon kom ännu ihåg, hur hon sedan sprang omkring och sökte sin mor öfverallt, hur hon slutligen fann henne, liggande i en svart kista i det bästa rummet, och hur hon öfverhöljde de kalla, dödsbleka kinderna med varma kyssar. Hon kom ock ihåg, hur bittert hon grät, då modern icke vaknade, utan låg där lika stel och orörlig vid alla hennes smekningar. Ack, hennes kära moder var död! ... När flickan blef större, planterade hon blommor på moderns graf och band kransar af vintergröna och rosor, som hon hängde på det svarta korset. (Ernst Evers "Hemåt" s 170)

I mitten av 1890-talet kunde (baptisten Jakob) Byström förverkliga ett gammalt önskemål om en egen liten torva jord. Han köpte en tomt på sydsidan av Djurö. Då hade han hyrt en liten stuga på ön under några somrar. En av de allra första somrarna insjuknade hans och hustruns förstfödde son hastigt i hjärnhinneinflammation och dog innan hjälp hann fram. En gravplats inköptes på ön men församlingens präst ville inte, enligt kyrkans ordning, jordfästa det odöpta barnet. Byström tog saken i egna händer och när den lilla kistan sänktes ner i graven stämde han upp och sjöng psalmen "Si, Jesus är ett tröstrikt namn" och bad en innerlig bön. En högtidsstund som gjorde intryck på sommargäster och öbor. Vi kan ana engagemanget bakom den motion han väckte i riksdagen år 1910 angående rätten för annan än präst i Svenska kyrkan att få förrätta jordfästning. (Berit Åqvist "Baptistisk hövding" s 238)


ca 1890 - ca 1880

Vid Stockholms prästsällskaps överläggningar 1888 ställdes frågan om en präst hade "rätt att neka jordfästning av döda, om vilken han vet, att de skola undergå förbränning". ... Ärendet hamnade på kyrkomötets bord och blev föremål för en utdragen debatt. Kyrkomötets uttalande var negativt: kyrkans begravningsritual stämde inte överens med likbränningen och borde inte heller ändras så det kom att göra det. Kungl. Maj:t valde en annan linje än kyrkomötets och beslöt samma år, 1888, att legalisera kremationen. Det skulle dock stå varje präst fritt att utföra eller icke utföra en jordfästningsgudstjänst som åtföljdes av kremation. ... Biskop Ullman invigde heller inte det krematoriekapell som (i början av 1900-talet) uppfördes (i Örebro) - kremation som begravningsskick stod för honom i klar motsättning till den kristna tron om kroppens uppståndelse. (Oloph Bexell "Sveriges kyrkohistoria - Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid" s 177)

På begravningsdagen kommer gästerna med "förningsknyten", släktingarna har så kallad full förning, nämligen sex sorter, de andra bara två-tre sorter. (Den döde) Bengts (i Ulvaskog) bror Per i Mohult tar upp en psalm, "Så vandra vi all världens väg", och så går man till bords. Kaffet kommer först, med två supar i den första koppen. Till smörgåsmaten får man ännu ett par supar, och sen börjar man äta av förningen, och mororna berömmer varandra för pannkakor, sötostar och vetebrödskransar. Per i Mohult tackar Gud för mat och dryck, man skruvar av kistlocket och ser för sista gången den dödes nu starkt förändrade drag. Medan änkan och en del av gästerna gråter, håller Per en betraktelse över sin bror och riktar sig direkt till den döde. Med en ny psalm sjungs liket nu från gården, skjutsarna görs i ordning, och kistan lyfts upp på likvagnen. Skjutskarlen håller sig för näsan och mumlar något som låter som ett kraftord, vilket ger kardmakaren anledning att huta åt honom: det är farligt att svära över luktande lik. Andra seder från bygden kommer fram dels när Lotta, den dödes hustru, ensam stannar kvar på gården under begravningsakten därför att en ko skall kalva och gårdens sysslor alltid ställts före kyrkfärd och andra ceremonier, dels när hon på fjärde begravningsdagen ser efter att ingenting av kalasosten är kvarglömt - då kunde det nämligen hända att någon annan snart bleve kallad till den eviga vilan. (Jöran Mjöberg "Människa och miljö i Vilhelm Mobergs roman Långt från landsvägen" s 155-156; boken som utgavs 1929 skildrar förhållandena på en småländsk bondgård under 1800-talets två sista decennier)

Om tolv dagar skulle gamle baron sättas ner i familjegraven under Ekhamra slottskapell. ... Ola hjälpte till i slottskapellet. Det ställdes ut två gamla krigsfanor i blå fodral på ömse sidor om altarbordet. Svarta hyenden lades över altare och predikstol. Slottets höga kandelabrar bars in och ställdes kring katafalken. Bänkarna dammades och allt av mässing och silver och guld putsades. Ett väldigt följe av högre ståndsmän och ännu anstolt kråkadel skulle fylla templet. ... Majoren hade valt psalmer, hämtade ur de rum i psalmboken, varur man sjunger vid kungabegravningar och krigsmans erinran. ... Slottets gamla bårkläde, fyra fot brett och konstnärligt smyckat, hade tagits fram och skulle drapera kistan när den bars från slottet ut till kyrkan. Sex löjtnanter skulle bära och regementsmusik med blåsare och trummor skulle vara med. Ola kom ihåg, när soldaten Svensk bars in i den här kyrkan av ett korpralslag soldater. Svensk hade varit pipare vid regementet och den siste som spelade på hobboja innan klarinetterna trängde ut detta gamla blåsinstrument. Det hade stövlat in fullt beväpnade knektar i kyrkan i processionen, och när prästen kastade första skoveln, hade befälhavaren kommenderat: "Färdigt gevär ..." När han sedan öste på andra skoveln kommenderades "i vädret lägg an" och vid tredje skoveln "ge fyr". Då hade kvinnorna i kyrkan ropat "hu" och röken svävade under de gamla valven. Trasor av papperspatroner regnade ner över stoftet. Ute vid graven hade de skjutit tolv skott ner i jorden, ett och ett, medan folket gapade och halvhögt räknade med. Det var en jordfästning efter gamle baronens sinne, men nu skulle det bli vackrare ceremonier och ödmjuk ståt som när en kung går till sina fäder. Majoren exercerade med alla som skulle medverka och Ola skulle få rollen att se till, att det låg finhackat granris längs hela den väg processionen skulle gå från slottstrappan till kapellets port. ... När kistan sänkts i jorden skulle man skjuta hederssalut och en korpral och två meniga män skulle stå vid kanonerna. ... (Kyrkoherden) läste uppståndelsens ord, orgeln spelade och kanonerna gav salut. Fanor och äretecken sänktes vid graven och de söta begravningskakorna med de svarta korsen på tuggades sönder av lystna små munnar. (Folke Nordangård "Mjölnaren och vagnarna" s 87-90,124; 1880-talet?)

Det var den 7 februari 1837, som den landsflyktige konungen slutade sin skiftesrika bana. ... Först år 1884 öppnades Riddarholmens kyrkport för den forne konungen. Då överfördes Gustav IV Adolfs, hans sons och hans späde sonsons stoft till hemlandet och nedsattes i hans faders griftvalv. ... ... Kronprinsparet lät lägga ned stora kransar av cypress och vita blommor och pastor primarius Fehr lyste frid över de nykomna. ... Den lilla församlingen läste Fader vår och sjöng de tre sista verserna ur psalm nummer femhundra, däribland den femte: "Dagar komma, dagar flykta; Håll dig vid Guds ord och säg: Det är mina fötters lykta Och ett ljus på all min väg. Hav din lust i detta ord, som av ålder på vår jord Mänskors tröst och frid beredde Och till himmelen dem ledde." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1809-1859" s 63 samt Christopher O'Regan "Ett märkvärdigt barn - Gustav III:s son" s 219)

Den 29 mars 1884 kremerades den förste skandinaven, vårt lands förste gynekolog, medicinalrådet Sköldberg. Det skedde i Gotha i Thüringen. Urnan blev gravsatt i familjegraven i Jönköping. (Albert Granmo "Eldbegängelsen"; Jönköpings-Posten 1954-08-07)

I dag den 23 april kl. 10 f.m. (1883) reste jag med Fridlunds på begrafning. Mrs Christine Englund (hon var fr. Målen) var död och skulle begrafvas. Wi åkte i en dubbelsätad droska till M. Englund, der stoftet låg i kista. Det fördes nu till kyrkan, der Pastor Björk höll en begrafningsprädikan. Han talade om Guds kärlek, vårt hem hos Gud. Kl. half 12 reste vi till ett begrafningsområde kallat Graceland. Jag tror der var millijoner af grafvar och grafstenar utan ände. Begrafningsorden voro desamma som i Sverige "Af jord är du kommen jord skall du åter varda". Sedan reste var och en af oss till sina skilda hem eller platser utan vidare s.k. kalas som det är brukligt i Sverige. Här är det endast så, att de som vill medföljer slägt eller venner till grafven, de göra så hvem som vill, men ingen mat förekommer för begrafningsfolket. (Alfred Nilsson "Alfred Nilssons dagbok - En smålandsbonde berättar sitt liv" s 47; I Chicago)

Jag gick förbi flera kyrkor (i Liverpool) och kom till ett Kapell, der var begrafning. En qvinna med namn af Ellen Sander var död och bars af 4ra män in i kapellet der begravningsakten förrättades af en hvitklädd präst. 12 pojkar och 12 flickor (klädda i sjömanskläder) voro uppställda i rad vid likets inträde i kapellet. Efter tjensten var slut i kyrkan bars hon ned till en öppen plats 50 fot under den omgifvande jordytan (troligen hade det fordom varit ett grustag eller stenbrott efter hvad jag kan förstå). Platsen innehåll omkring 5 tunnland och der var graf vid graf med små och stora grafstenar på, utmärkande att der hvilade tusendetals af alla åldrar och klasser, grefvar, hertigar, herrar och baroner, med likställda damer som slutat sitt lif. (Alfred Nilsson "Alfred Nilssons dagböcker - En smålandsbonde berättar sitt liv" s 37; 5 april 1883; På väg till Amerika)

År 1882 bildades Svenska likbränningsföreningen. Genom regelbunden gratisannonsering i nära 90 landsortstidningar spreds kremationsidéerna snabbt, och lokalavdelningar bildades i de större städerna. De nya tankarna fick anklang i kulturradikala kretsar, och när Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidnings redaktör S.A. Hedlund (1821-1900) och folkbildaren Edward Wawrinsky (1848-1924) blev förespråkare förstärktes rörelsens antikyrkliga tendens. "Krematismen" blev en idérörelse bland tidens radikaler. De argument som framfördes markerade det nya gravskicket som något nytt, ett alternativ till det kristna sättet att handskas med de dödas stoft. Tanken att det var "en hednisk sed" underblåstes på så sätt. ... När planerna på ett krematorium i Göteborg formades lanserade S.A. Hedlunds Handelstidning dem som konsekvenser av en ny liberal teologi. Också Viktor Rydberg blev en tydlig förespråkare för det nya; hans grundhållning var att religionsfriheten krävde att individen fritt skulle få välja. I Göteborgs Stifts-Tidning gick en representant för den göteborgska schartauanismen, komministern Lars Norborg (1846-1907; präst i Haga) i svaromål och utgav några år senare en bok i ämnet. Genom att låta förbränna en människas kropp ingrep man i Guds handlande med det han skapat till andens boning, menade han. Det stred mot Bibelns anda och vittnesbörd, mot urkristen tradition och mot den kristna respekten för den döda kroppen. Kremation kunde inte ses som ett kristet gravskick. (Oloph Bexell "Sveriges kyrkohistoria - Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid" s 175-176)


ca 1880 - ca 1870

Jag erinrar mig begravningar hemma i Småland under mina första år här på jorden. Särskilt ett begravningskalas står kristallklart för mitt minne. Det var Samuel i utlängan som dött. Hans hustru var förfärligt snål. På den tiden var en begravning otänkbar utan rhenvin. Man köpte ett par flaskor av detta kemiska preparat, som väl mest bestod av ättika. Det kallades begravningsvin och vinhandlaren i Eksjö hittade icke fel i sitt lager, när någon begärde begravningsvin. Effekten var storartad. Gästerna gjorde verkligen sura miner och verkade uppriktigt sörjande. Men samtidigt bjöds en sockerskål omkring och det var nödvändigt att först ta en sockerbit i munnen och sedan dricka, ty eljest hade sorgen blivit för äkta. Jag var väl tio år gammal och på särskild anmodan fick jag (i slutet av 1870-talet) följa mina föräldrar till sorgefesten. Min längtan stod till karamellerna, en blandning av krita och socker, som man kom åt efter borttagandet av en massa svart papper i olika lager. Jag njöt på den tiden av dessa petrifikater som smällde och slogo sönder munhålan, om man lyckades knäcka dem. Ty att suga dem i sig tog för lång tid för en karamellhungrig pojke. Vi stodo i storstugan i dystert allvar kring bordet, som pryddes av vinglas lånade hos handlarn, två långhalsade buteljer med begravningsvin, en sockerskål, och i mitten en krokan, som pryddes av ett svart kors samt sockeränglar, som höllo florbitar i sina eteriska händer, och omgavs av en hög svarta flata fyrkantiga begravningskarameller. Prästen höll ett tal och vi bjödos på vinet. Även jag fick ett halvt glas och en sockerbit. Jag sörjde bitterligen och hade svårt att få ned detta surhetens begreppp. Men sockerbiten gjorde syrligheten pikant och övervinnlig. (Albert Engström "Sockerängeln" s 37-38)

En av förgrundspersonerna i (den svensk-norska) gränsbygdens väckelsehistoria var kyrkvärden Eljas i Nolby. ... Skuggorna i månskenet hade blivit levande händer, som grepo efter honom, och det fladdrade som eldar från stam till stam. Det föreföll honom, att detta var djävlar, som jagade honom. ... Men skräcken varade inte länge. Han kom att tänka på dessa döda, som inte fått vila i vigd jord och därför inte fått någon ro i sina gravar. De voro inte troll och djävlar, de voro andar, som väntade på uppståndelsen. Själv var han ju gravsångare, han hade sjungit många döda till den sista vilan. Kanske att dessa oroliga andar ville höra psalmsång över sina gravar. Var det kanske därför som de spökat om nätterna för ensamma vandringsmän, som gått denna stigen fram ...? (Viktor Myrén "Mästaren vid gränsen" s 26-30)

En kyrkväktare på landet är alltid en kyrkväktare. ... Kyrkstöten Nord var av samma typ som de flesta, och 1800-talets människor begravdes efter samma ritual som nu, alla utom självspillningarna, ty för dem skulle aldrig ringas i stapeln, inte läsas någon tröstens bön. Likkistan skulle inte ens få forslas genom kyrkogårdsgrindarna, den måste lyftas över kyrkogårdsmuren från nordsidan och begravas på norra sidan av kyrkan, där solen aldrig skiner och blommor aldrig växa, ty där lågo självmördarna och väntade på sin dom, som människorna redan givit dem, som äro så snara att döma. (Viktor Myrén "Mästaren vid gränsen" s 93-94)

(Ol Karlsa) visste att det enda som kan hålla köttet friskt, det är saltet, och därför ställde han om att Magda var dag, morgon och kväll, saltade såren hans med grovsaltet, i början var det ju en olycklig pina och han skrek kuseligt, men undan för undan så vande han sig liksom köttet hans vid saltet, och sistdagarna syntes det som om plågorna var över, men då var han så all och förbi att det var ingen tröst längre. Och Karl Orsa han lät det vara med begravningen ända till Mikaeli, för liket var ju gravsaltat, sade han, och det var en åsksommar då alla sysslorna verkade taga tredubbel tid. (Torgny Lindgren "Ormens väg på hälleberget" s 22-23)

Jag reste (till Buckenham i Skotland) och var med på (min väns) begrafning. ... Vid begrafningen var det hundra- om ej tusentals menniskor närvarande. Kistan, betäckt med ett rödt och hvitt bårtäcke, bars af några underhafvande genom trädgården och skogsdungen till kyrkan, som var i parken. Vägen var inhäckad med åskådare, som äfven deltogo i sorgen. ... Kyrkklockans dystra ljud hördes, under det vi långsamt skredo framåt, sjungande lov- och tacksägelsesånger. Min vän hade sjelf utvalt de sånger, som skulle sjungas; ja, han hade ordnat allting för sin begrafning. Jag tjenstgjorde icke (som pastor) vid begrafningen, men då de sista högtidliga orden hade uttalats: "jord till jord; aska till aska; stoft till stoft", blef jag, innan kistan flyttades till sin plats i grafkoret, uppmanad att säga några ord. ... När den högtidliga akten var slut, sjöngo vi en sång och skildes åt. (William Haslam "Dock icke jag" s 323; år 1876)

Det är utan tvekan ett av missionshistoriens mest gripande kapitel, då man, sedan (David) Livingstone hade skilts från (Henry M.) Stanley, (den 1 maj 1873) fann honom död på knä i sitt tält. Hans trogna tjänare bar som bekant hans soltorkade kvarlevor till kusten. Dessa blev sedan sända till England och jordade bland Englands furstar i Westminster Abbey. Men hans hjärta togs ur hans kropp och blev begravet i Afrikas jord. (Linné Eriksson "Tankar i luften" s 10; tankar under flygresa mellan Arlanda och Paris 1962)

Kistan visade sig för stor att få in genom dörren och Amélie fick stå lik på två bockar under salsfönstren i trädgården. Elvira sprättade den brandröda blomman av Amélies vita satindräkt och lade den på kistan med några blad av en aspedister. ... Krusenstolpe och Elvira åkte efter likvagnen, det var hela följet till kyrkan där sex bärare tog hand om kistan vid grinden. ... (Prästen) tog inte av sig vantarna när han kastade mull på kistan och skoveln höll han mellan två fingrar som med tång. ... Fattigbegravning var det. Hela kalaset inskränkte sig till några kaffegökar för bärarna på brännvin ur stärbhusets förråd. (Fritiof Nilsson Piraten "Bokhandlaren som slutade bada" s 338-339)

Då (Rodney) med sina dunkla, röda och svaga ögon närmare såg sig omkring, föllo dessa på något förfärligt i det ödsliga rummet. Men även detta kunde han icke genast klart urskilja förrän han gått över golvet, och lagt sin hand på det underliga föremål, som stod på den gamla sängen, nämligen en enkel likkista, som fattigvården (i Liverpool) bestått för hans hustrus begravning. Hon låg icke ännu däri utan bredvid den, i dess skugga. Det vita, stela ansiktet vilade ännu på kudden, och de magra händerna lågo i kors över bröstet. Grannarna hade gjort sitt bästa för att kläda henne snyggt, och en vit mössa betäckte det gråa håret. Mellan hennes händer, på hjärtat, som icke mer skulle slå, hade Betty lagt en knippa luktvioler. Rodney sjönk ned på sina knän och sträckte ut armarna över kistan mot sin döda maka. Några av de djupare, hårda vecken hade försvunnit ur hennes ansikte. Över hennes drag vilade ett uttryck av lugn och frid, som gjorde, att hon mer liknade den flicka, som han för tjugu år sedan älskat och gift sig med. (Hesba Stretton "Nellys mörka dagar" s 24; Barnbiblioteket Gullvivan 1922; boken urspungligen utgiven på engelska 1870)


ca 1870 - ca 1850

År 1866 fick (den landsflyktige Carl Jonas Love Almquist) i en ålder av 73 år sluta sitt orosfyllda liv. "Hela hans åsyn", yttrade den sjukhusläkare, som vårdade honom, "utvisade en människa, som genomgått de svåraste lidanden." Läkarens unga hustru hade ställt några röda törnrosor vid den okändes bord. Vid anblicken av dem fick den döendes blick en underbar glans. Och med de rosorna på kistlocket jordades den gamle å fattigkyrkogården (i Bremen). ... År 1901 fördes hans kvarlevor till Sverige och nedsattes i den Gjörwellska familjegraven å Solna kyrkogård, och Verner von Heidenstam höll minnestalet över den orolige, kringflackande, fredlöse, vars stoft nu äntligen funnit ro. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1809-1859" s 279)

Kampen fördes på lif och död emellan den amerikanska nord- och sydarmén. Det var slaget vid Bean station i östra Tennesse (den 4 december 1863), som utkämpades. ... Segrarne (i sydarmén) uppförde sig mer som vilda djur än som mänskliga varelser. Hvarken begrafde de sina döda, eller tilläto de andra begrafva dem. De till och med sköto på dem, som sökte närma sig för att utföra denna mänskliga plikt, medan de själfva misshandlade och hånade de döende och frånröfvade dem deras tillhörigheter eller klädespersedlar. I utkanten af slagfältet, helt nära ett simpelt hus låg den fallne, döde, nästan afklädde lille trumslagaren. Två små flickor i torftiga omständigheter, anträffade den fallne gossen, och ömkade sig öfver honom. De öfverenskommo att göra, hvad de förmådde, på det den lille gossen skulle få en kristlig begrafning. Med systerlig ömhet samlade de det linne, de kunde undvara, och då det blef natt befåfvo de sig ut på slagfältet, togo den döde gossen och lade honom i en kista, som de spikat tillsamman af några bräder. Därpå gräfde de en graf och i densamma nedsänkte de under stilla bön, suckar och tårar den lille trumslagaren. Det var en scen, som kunnat röra det hårdaste hjärta, och till och med då några fientliga soldater, som ledda af ljudet af hammarslagen, då kistan spikades ihop, kommo dit, vågade icke störa de båda systrarne i deras kristliga, nattliga gärning. Då den enkla akten var till ända gick en hvar till sitt och den lilla trumslagaren fick hvila ljuft i sin af mänskliga händer tillredda grafkammare. ("Lilla Svenska Barntidningen" s 48; nr 6 den 7 februari 1895)

Tidigare hade jordfästningsakten i dess helhet försiggått ute på kyrkogården vid den öppna graven. Endast den så kallade likpredikan, då den förekom, hade ägt rum i kyrkan, och då ofta omedelbart före högmässan. I städerna började kyrkogårdarna av hygieniska skäl förläggas utanför stadskärnan och ett längre stycke från kyrkan - i bokstavlig mening var de inte längre "gårdar runt kyrkan". Som en effekt av detta - och med början i städerna - spreds under 1800-talets senare del bruket att hålla jordfästningen inne i kyrkan. Under en övergångstid blev det vanligt att helgmässan förrättades med en kista stående i koret och på ett par bockar i kyrkporten. (Oloph Bexell "Sveriges kyrkohistoria - Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid" s 11-12)

En dag kom (Peter) att på sin vandring passera genom en by, där han fick se att man hade ställt ut en avliden till allmänt beskådande mitt ute på bytorget. Inte långt därifrån var en bonde sysselsatt med att plöja. Peter gick fram till honom och frågade varför man inte hade begravt den döde. Bonden svarade att det var en fattig man och att byborna inte hade velat betala vad det skulle kosta att få den döde i jorden utan låtit honom bli stående där ute i fria luften. Det hade ju den fördelen att rävar och korpar snart skulle ha ätit upp kadavret, så att man blev av med det för intet. Detta svar bekom Peter illa, och han frågade hur mycket en hederlig begravning skulle ha kostat. "Tja, så där en tjugo daler, skulle jag tänka mig", fick han till svar. Då gick Peter till byfogden, gav sina tjugo daler (vilket var det belopp som han strax tidigare hade fått ut som sin arvslott av sin far) och bad att man för den summan skulle låta begrava den stackars döde på torget. Själv stannade han kvar så länge att han fick följa mannen till graven, och sedan vandrade han vidare. (Folksaga från Tyskland "Prinsessan som hade ett bergatroll till älskare" s 29-30; "motivet med det obegravda, skuldtyngda liket har en verklighetsbakgrund i lagbestämmelser från bl.a. det forntida Egypten, Grekland och Rom")

Min trädgårdsmästare, John Gill (i Cornwall), hade aflidit. ... Vid begrafningen samlades ett stort antal menniskor, klädda i sina bästa söndagskläder. Det var flere hundrade, som redan några timmar före den bestämda tiden sågos samlade framför Johns hydda. Medan de väntade, sjöngo de sånger, hvarmed de ock fortforo, när de satte sig i rörelse mot kyrkan. I vestern brukar man icke bära likkistan på axlarna, utan i händerna, hvarvid den ene oupphörligen aflöser den andre, så att så vidt möjligt alla den aflidnes vänner skola få deltaga i denna sista gärd af deltagande för den döde. Så tågade de nu fram, till dess de kommo till "likporten", då de nedsatte liket på "likstenen" (ett stort granitblock, som för ändamålet blifvit ditfördt) och sjöngo ännu en sång. När de hade slutat, trädde jag fram, åtföljd af klockaren, för att mottaga begrafningsskaran och föra henne in i kyrkan. Sedan jordfästningen hade försiggått, ville jag passa tillfället och predika för folket. Men jag fick då veta, att det var mer folk utanför kyrkan, än inuti. Jag gick fördenskull ut och stälde mig på grafvarne på kyrkogården och talade till den stora skaran. Jag omtalade, huru John hade kommit till omvändelse. ... Folkskaran blev djupt gripen. Vi hade en stunds sammankomst i kyrkan, och slutligen gingo vi till skolhuset, der vi hade ett bönemöte. Många själar kommo den dagen till de frälstes antal. (William Haslam "Från Död till Lif" s 72-73; år 1851)

Vilhelm Moberg ... skrev om enbusken som en sorgesymbol. I den enbuskens Höga visa som möter i romanen "Din stund på jorden", mindes han hur backarnas gamla enar kom till heders när döden gästade och gårdsplanen gjordes i ordning inför utfärdsbönen. Då stod de nyhuggna enarna på vakt runt den uppallade kistan medan familj och grannar tog farväl framför hemmets tröskel. (Ulf Beijbom "På nyårsafton 1994" s 11; Till minne av biskop Jan Arvid Hellström; Växjö Stifts Hembygdskalender 1995/96)


ca 1850 - ca 1800

Nils undrade om han skulle gå ut och göra likkistan åt Anna. ... Karl Oskar ... svarade genast: Kistan åt sitt döda barn skulle han snickra själv. Det kunde inte bli fråga om annat. Han gick ut i skjulet, där han hade en hög kransågade furubräder liggande. ... Men han kasserade alla, som hans händer fick tag uti: Antingen var de krokiga eller vinda eller barkfläckiga eller kvistiga. ... Så svårt det var att hitta någon i högen som dög, någon som kunde brukas till kista åt Anna. ... Äntligen (några dagar senare) hittade han några raka och kvistfria bräder som han godkände. Han ställde sig vid hyvelbänken och stod där hela natten. På morgonen var kistan färdig. ... (Den) var gjord av en faders varsamma händer, den var ihopspikad av händer som icke kunde upphöra att gripa efter det mistade. ... Karl Oskar bar barnets kista i sin famn fram till graven, där prosten fyllde på sin skovel och sade att Anna nu skulle bli som jorden på den skoveln och att hon inte skulle leva upp igen, förrän hon blev väckt på den yttersta dagen. (Vilhelm Moberg ”Utvandrarna” s 134-136; Om en veteåker och ett fat korngrynsgröt)

Den första svenska baptistförsamlingen hade den 22 april 1847 bildats i Göteborg. ... Varje söndag samlades de till gemensam uppbyggelse trots all den fiendskap som uppenbarade sig emot dem. Denna fiendskap var så stor, att då de gingo fram efter gatan, kunde de få höra uttryck sådana som detta: ”Det kostar icke mer än 18 skilling att slå ihjäl en baptist”. Vid ett annat tillfälle, då en kvinnlig medlem vid namn Katarina Broberg var på väg hem från ett möte och gick förbi en folkhop, slungade någon en sten i huvudet på henne, så att hon sanslös föll omkull på gatan, men man brydde sig icke ens om att hjälpa henne upp. (E.J. Ekman "Inre missionens historia" s 574-575)

Då den gamle byfogden trädde in i rummet och skulle ordna åtskilligt med afseende på begrafningen, sade han: "Mikael har hela sitt lif varit en duktig karl, derför vilja vi beställa en duktig ekkista med goda beslag och ringar och samtliga gårdsbrukarne skola bära honom till grafven." Så blef det också. Den 11 november 1845 buro de undantagsmannen (Mikael Altenborn) ur huset med det svarta skiffertaket bort till hans sista trånga boning. Liktåget räckte nästan från sorghuset till kyrkogården; ingen arbetade den dagen och på några få när följde alla honom till grafven. Och dock var den man, som de ledsagade till det sista hvilorummet, icke genom blodets band förbunden med en enda menniska i hela byn. Endast det band, som är knutet i Jesu Kristi blod och i den helige Ande, omslingrade honom och dem. - Tätt bredvid sin trogna ledsagerska genom lifvet fick han sin graf. ... Samma vinter uppreste (församlingen) ock ett stort jernkors vid ändan af de båda grafvarne. ... När våren kom, planterade de en lind bakom korset, och oaktadt det var mycket torrt den sommaren, trifdes trädet förträffligt, ty det felades aldrig händer, när det gällde att bära några ämbar vatten till Mikaelslinden. (Friedrich Ahlfeld "Undantagsmannen eller Huset med det svarta skiffertaket" s 43-44)

Wiegand: "Så ä de ju begrafningen också. De ä Nentwichväfvarn som har dött." Welzel: "Han har gått å dragits länge. Som ett spöke har han sett ut sen år å dag." Wiegand: "Du kan inte tro, Welzel, en sån liten eländig kista ja fick göra åt 'en. En sån oskapligt liten låda har ja aldrig förr i mitt lif varit mä om å limmat ihop. Men så va de också ett lik, som knappast vägde sina nitti skålpund." Den resande (tuggar): "Jag kan bara inte förstå ... Så fort man öppnar en tidning, så får man läsa de rysligaste historier om nöden bland väfvarne och man får den föreställningen, att nästan alla människor här skulle vara närapå uthungrade. Men så får man se en sån här begrafning som när jag för några minuter sen kom in i byn. Det var mässingsmusik, skollärare, skolbarn, prästen och en hel hop människor dessutom. Herre Gud, det var ju som om kejsaren af Kina skulle begrafvas. Ja, när folket kan betala det, så ..." ... Wiegand: "Herrn har talat märkligt öfver begrafningen här. Men frun kan betyga, att detta här ändå bara är en af de mindre likbegängelserna." Den resande: "Ja, men då måste man fråga sig själf ... Det måste ju kosta barbariskt med pengar. Hvar får folket då sina pengar ifrån?" Wiegand: "Om herrn ä så gemen å ursäktar att ja säjer 'et, så ä de ett sånt oförstånd hos di fattige befolkningsklasserna här. Mä förlöf sagdt, så gör di sej såna öfverdrifna åskådelser anbelangandes sin skyldiga vördning å sina pliktiga skyldigheter gent emot i andanom saligt afsomnade. Å, om de nu rent ut råkar te vara föräldrar som dör, då blir det sån vidskepelse af, då skrapar deras närmaste efterkommande å arfvingar ihop de bästa di har, å om inte barnen kan få ihop de nödiga, så lånar di af närmaste folk som kan äga nånting. På de vise sätter di sej i skuld opp öfver öronen; di kommer i skuld te hans högvärdighet pastorn, te klockarn å annat folk di kan ha nånting å göra mä. Å så blir de för mat och dryck å annan nödtorft. Nej, nej, nog kan ja berömma mej af respektiv barnavördnad, men inte kan ja tycka att sorgehuset ska tryckas af detsamma genom förpliktelser som kan räcka hela lifvet igenom." Den resande: "Men att inte pastorn förmanar sina församlingsbor för sådant!" Wiegand: "Ursäkta mej, goa herrn, men här får ja lof å rekommendera att hvar liten socken har sitt Guds hus och sin högvördige själaherde te underhålla. Å på en så här stor begrafningsfest så har prästerskapet sina sköna sportler. Ju talrikare likbegängelserna bli besökta, desto rikligare flyter begåfningen in. Den som känner våra arbetande förhållanden, kan också mä sin fulla bestämdhet påstå, att prästerna bara mä motsträfvighet går in på stilla begrafningar." (Gerhart Hauptmann "Väfvarne - Skådespel från 1840-talet" s 44-46; boken skildrar händelser i Kaschbach i Eulengebirge samt i Peterswaldau och Langenbielau vid foten af Eulengebirge)

Tusen ämnen återstodo ... för fru (Aurora), rörande det inre huset, och sättet att ordna salig Mekeroths begravning så, att man därav hade mesta hedern. ... Vad som mest av allt intog fru Aurora, var den aktning, var med herr Alexander alltid talade om hennes avlidna man. Såväl när de voro ensamme, som i Ullas eller tjänstefolkets närvaro, av böjde han allt, som på minsta sätt kunde kasta en mindre fördelaktig skymt över kaptenen. Detta var icke alltid det lättaste; ty det är onekligt, att von Mekeroth haft många bräckliga sidor. (Carl Jonas Love Almqvist "Tre fruar i Småland" s 259)

Dörren öppnades, och in trädde en prästman nära medelåldern, men mycket putsad och siratlig. "Å, välkommen, herr kungl. hovpredikant, oändligen välkommen!" utropade värdinnan, gående emot honom. "Jag får här presentera herr Ekström, en nära vän till vår familj, och herr kungl. hovpredikanten Dävel ... Men det tycks som herrarna redan kände varandra." Hon tyckte rätt, ty bägge spände vi länge och väl ögonen i varann. Nog kände jag igen honom. Det var samme prästman, som i min barndom (omkring år 1820?) på Ladugårdslands kyrkogård höll det rosande liktalet över procentaren, vilket väckte sådan skandal, samme man som jag vid samma tillfälle delade saffranskringlorna med. Men att han efter så många år kände igen mig, det var förvånande. Dock, minnets eld slocknar aldrig så länge hämndens ande blåser på den. (August Blanche "En skådespelares äventyr" s 134)

På en hög kulle ligger (Strands) sockens gamla kyrka med omgivande kyrkogård. ... På gravgårdens södra sida är en hög och bred järnport som kallas likporten, emedan de döda genom den köras in till sina trånga vilorum. Den är konstnärligt smidd och bär årtalet 1812, och mellan sirligt förenade järnlöv läses Joh. 11:25. ... I min barndom var det endast de förmögna, som fingo åka genom denna port på sin sista färd. De fattiga buros in genom en tarvlig trägrind på gravgårdens västra sida. ... Gädd-Anders begravning minnes jag tämligen väl. Det svartklädda folket i sorgehuset, de dämpade samtalen och viskningarna och Klockar-Olas ihåliga röst, då han läste "en bön av Mose, den gudsmannen." Den är ett sorgekväde över människans förgänglighet, en klämtning över släkter som kommit och gått. De märkliga och vemodigt gripande orden äro särskilt lämpliga att läsas vid en likkista under de dämpade snyftningarna av sörjande anhöriga. ... Endast en månad efter Anders begravning gick mor Brita bort. "Jag kommer nu, Anders", voro hennes sista ord, och så slöt hon ögonen och somnade. Det blev åter begravning och sorg. Åter stod en svart likkista med gröna kransar på i "bästa rummet", och åter fick jag höra klockarens dystra ton och "Moses, den gudsmannens bön". Och åter fick jag åka i fjädervagn till kyrkan jämte min moder och se prästen kasta mullen på kistan. "Av jord är du kommen och till jord skall du åter varda", och mullen rasslade hemskt mot de svarta bräderna därnere. "Och Jesus Kristus, din frälsare, skall dig uppväcka på den yttersta dagen", och sista mullkornen föllo på Britas kista. (Röl Gording "Ismael Hagarson" s 8-9,17-18)

(Överste Samuel Brelin skriver om vad som skedde i Stockholm i juni 1810: "Silfversparre) red sin väg och lät den döde (Axel von Fersen) ligga (på gatan). ... Några av det sämre packet släpade Fersens kropp till den s.k. politieboden i Rådhusgränden, drog in den där och lade honom uti en sådan kista, som där alltid finnes flera av och sådana man lägger självspillningar uti, som antingen drunknat på svag is eller tagit livet av sig, eller uslingar, som hämtats från anatomisalen. Denna var så kort, att dess ben räckte en halv aln utom fotbrädet. Så låg han lagd alldeles naken på bara botten i kistan för hela allmänetens åskådande, som strömmade dit att se därpå, till klockan var mot 5, då äntligen konungen till all lycka var inkommen till staden och givit ordres, då vakt blev satt för den gatan, att ingen kom dit. Om natten fördes han därifrån sjöledes ut till sin gård Steninge. De tordes ej om dagen." ... Den undersökning, som sattes igång rörande orsakerna till Karl Augusts död, slutade med att domstolen kunde konstatera, att kronprinsen dött en naturlig död, och följaktligen fritog familjen Fersen från alla de nedriga misstankar, som riktats mot dess medlemmar. En given följd därav var, att Axel von Fersen erhöll en hederlig begravning och hans lik nedsattes i Riddarholmskyrkan. Den högtidliga ceremonin förlöpte mot förväntan alldeles lugnt. Men så voro också höga vederbörande den gången fast beslutna att genast nedslå varje försök till tumult, och trupperna, som marscherade före och efter liktåget, hade gevären laddade. ... Alla bodar, där starka drycker såldes, (var stängda). (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1809-1859" s 84,90; Karl August. Fersenska mordet)

"Hör nu, mor Anna", fortfor den gamle (dödgräfvaren) efter en stund, "det gladde mig att se, att ni i dag icke bar er så okristligt åt vid grafven och skrek och lamenterade, som det eljes är på modet att göra i byn (här vid den bömisk-schlesiska gränsen). Jag har ibland sett, att de hart när rifvit upp kistan med naglarna och varit nära att störta efter den ned i grafven. Så gör ingen rätt kristen, som har ett hopp. ... Där ute på kyrkogården fanns det mycket att lära och tänka på. När (dödgräfvaren) sålunda kastat upp en graf åt en rik eller en fattig, en gammal eller en ung och gjorde i ordning den dödes hvilokammare, höll han alltid för sig själf en likpredikan, innan pastorn ännu börjat sin. ... Han vårdade grafvarna, höll kransarna på korsen snygga och lagade dem åter, om vinden slet sönder dem, samt förmanade människorna att se till, att de där ofvan måtte få en bättre krona för evigheten än den, de skulle få på grafven. (Emil Frommel "Trohet" s 8,12; början av 1800-talet)

Förändringarna i inställningen till begravningsplatserna åstadkom småningom, att de dittills trädlösa kyrkogårdarna började planteras med lummiga lövträd. Under 1800-talets lopp förvandlades kyrkomiljöerna slutligen till parkliknande anläggningar, med blomsterplanteringar och prydnadsväxter. Ett kungligt cirkulärbrev av år 1805 påbjöd en utflyttning av begravningsplatserna från städerna till landsbygden. Planerna skulle prövas av landshövdingarna och överintendentämbetet. Gustaf af Sillén ritade ett av de första förslagen till begravningsplatser av ny typ utanför Uppsala 1805. ... Arkitekten Fredrik Magnus Piper planerade också en del nya begravningsplatser, bl.a. för Vänersborg 1806 och Linköping 1807. (Rainer Knapas "Den nya trädgårdskonsten" s 384)


ca 1800 - ca 1750

Så enkel som ditt levnadssätt var ock din korta sedolära. Du visste göra var man rätt och frukta Gud och Kungen ära. ... ... Och när du öppnad såg din grav och skulle världen övergiva, dig ingen tvekan oro gav: du trygg dig trodde salig bliva. ... Du jordas på din kyrkogård, där fäders ben tillförne finnas. På mullen reses ingen vård, och dina barn dig endast minnas. ... Ja, redlige, enfaldige! Av dig är allt bland oss försvunnet. Du jorden flitigt odlade, du ock i jorden vila funnit. (Gudmund Jöran Adlerbeth "Gravskrift över en bonde" s 16-17; troligen skriven under 1790-talet)

Gustaf III var fyrtioxex år då han (år 1792) gick ur tiden, och med hans bortgång förändrades plötsligt mycket i Sverige. Redan hans egen bisättning fick umbära den välrepeterade, osvikligt matestätiska stil som hade kännetecknat alla hans livstids ceremonier: locket till hans kista visade sig vara för litet och gick inte att skruva fast, på vägen utför slottstrapporna var det nära att man hade tappat både locket och liket, och hela högtidligheten stördes av oavsedda pauser, buller och oreda. Den opraktiske poeten Johan Gabriel Oxenstierna, som nyss hade utnämnts till riksmarskalk och alltså bar ansvaret för arrangemangen, försökte reparera skadan genom att göra själva begravningen desto stämningsfullare. "Riddarholmskyrkan", berättar Gudmund Jöran Adlerbeth utan ironi, "föreställde en mörk lund av cypresser, hvarest grafvårdar voro uppreste öfver en del av Sveriges störste konungar. Längst fram i koret visade sig en ättehög, på hvars spets syntes konung Gustaf III:s byst och Sverige såsom en qvinna vid densamma gråtande. På fyra runstenar däromkring voro konungens förnämsta händelser och gärningar upptecknade och rostrala kolonner tjente att uppehålla lamporna till ekläreringen." Dessa teatraliska anorningar, så helt i Gustaf III:s anda, slog dock icke an på den som kände honom mest, (generalmajoren och medlemmen av den nyinrättade Svenska akademien Gustaf Mauritz) Armfelt. (Alf Henrikson "Svensk historia II" s 730)

Änkedrottning (Lovisa Ulrikas döda) kropp låg (1782) enligt hennes egen vilja kvar ett helt dygn på sängen (på hennes änkesäte Svartsjö slott som låg en bit bortom Drottningholm) utan att röras. ... Då locket lades på kistan en vecka senare (efter obduktionen) hade den icke balsamerade kroppen legat i sommarvärmen i åtta dagar. Kroppen hade svullnat kraftigt och ansiktet svartnat så att det måste täckas över med en duk när liket skulle visas. En vecka senare fördes Lovisa Ulrikas kvarlevor på en slup över Mälaren till Stockholm för att läggas på lit de parade på slottet. Slupen var draperad med svart sammet och rikt ornerad, och kistan stod på en estrad under en tronhimmel. I kortegen som sakta roddes över böljorna följde ett trettiotal slupar med svarta flaggor och vimplar. När man passerade Långholmstullen viftades med ett vitt kläde som signal till stadens kyrkor att klockringningen skulle börja. Och en efter en instämde de i den dystra kören av klockor som hälsade den forna drottningen välkommen hem till Stockholm igen. Kajen vid Munkbron var svartmålad, och vägen som ledde upp till slottet täcktes av svart kläde. Längsmed gatorna hade man rest ett svart staket för att hålla processionsvägen fri från alla nyfikna stockholmare. En stark motvind gjorde att färden drog ut på tiden. Sluparna nådde inte kajen förrän klockan tio på kvällen, och då var det redan mörkt ute. (Christopher O'Regan "Ett märkvärdigt barn - Gustav III:s son" s 131-132)

Mot slutet av 1700-talet blev gravkonsten ett allt mindre uppskattat inslag i de moderna, ljusa kyrkorummen. I början av 1600-talet kunde det i predikan heta att det var den kristnes plikt att minnas de döda som en del av den kristna gemenskapen och att därför bevara dem intill sig på kyrkogårdar och i kyrkan, "trots ond stanck och lucht". På riksdagen 1779 yttrade sig tvärt om prästerskapet mot denna sedvänja: "At i kyrkorna, som egentligen äro inrättade för de lewande at derstädes förrätta Gudstjenst, äfwen begrafwa de döde, anser Presteståndet för en sedwana, hwilken förmodeligen af wälmening upkommit men af widskepelse sedermera blifwit styrkt och ändteligen av någon slags äregirikhet är worden intil denna tid bibehållen: hwarföre ock Ståndet önskar, at den äfwen så lätt kunde afsakkas, som det wore för ett christligt och mera upplyst folk anständigt, samt i flera afseenden förmonligt." Så skedde också snart och 1783 förbjöds försäljning av gravar både inne i kyrkorna och på kyrkogårdarna. Istället uppmanades församlingarna att anlägga kyrkogårdar utanför städerna, som till exempel den år 1827 inrättade Norra begravningsplatsen utanför Stockholms tullar. (Peter Gillgren "Att minnas de döda" s 510-511)

Det var en månljus natt. Henrik arbetade ensam vid den gamla familjegraven. Med oerhörd ansträngning lyckades det honom välta bort först ena hälften av stenen över graven, sedan den andra. Därpå grävde han oavbrutet en lång stund, tills spaden slog emot förfädernas murknade kistor. Då höll han upp för att vila. Månen glänste med ett trött sken, och natten var dunkel. Vid hans sida stod en öppen kista, men dess bädd var ännu tom. Henrik gick upp till slottet och återkom med en vit börda. Det var hans moder. Han lade henne i kistan, ordnade med omsorgsfulla händer allt och strödde en rikedom av friska rosor över henne. Sedan knäböjde han en lång stund bredvid henne i djupa tankar och i bön. Rosorna doftade, där de lågo i yppig ordning på den vita dräkten. Det bleka ansiktet med sitt fridfulla uttryck vilade lugnt i månens ovissa sken. Den första aningen till morgonvind rörde sakta vid trädens kronor, och en ensam fågel sjöng vemodigt långt inne i skogen. För nattvinden svävade några lätta blomsterfrön, de föllo ljudlöst ned i den uppkastade mullen, där vinden lämnade dem för att gro för kommande vår. Henrik Falkenhorn läste själv begravningsmässan över sin moder och sänkte henne sedan ned i hennes sista vilorum. När allt var i ordning och den gamla gravstenen åter på sin plats, grydde morgonen och den unge greven gick långsamt upp till sitt öde slott. (Elisabeth Beskow "Ljudande malm" s 158-159)

En av de utförligaste (överflödsförordningarna) var den som mössorna sände ut 1766. ... Tillochmed likkistor drabbades av restriktionerna. Kistor av ek eller andra dyrbara träslag förbjöds, liksom fina beslag på kistorna och kostbara svepningar åt liken. (Josef Rydén "Fest är inte bara överflöd" s 108-111)

På våren 1751 angreps den gamle konungen (Fredrik I) plötsligt av en allvarsam sjukdom, vilken snart visade sig såsom kallbrand och ej lämnade något hopp om livet. Med lugn och frimodighet avbidade han döden, som inträffade efter fyra dygn. Begravningen ägde rum den 27 september på aftonen. Likprocessionen till Riddarholmskyrkan gick fram "i en hiskeliga djup orenlighet under stadigt regnande", skriver biskop Rhyzelius. Vid 11-tiden på aftonen slutade den högtidliga akten under "ringningar i alla kyrkor, jämväl på malmar, samt starka salvor icke allenast av all stads- och landmilice, som under stadigt regnande på sina anvista orter stod uppställd, utan ock av stycken eller artilleri såväl ifrån flottan eller några skepp på Strömmen som ifrån åtskilliga platser uti och omkring staden. Emellertid blevo av kongl. räntomästare vid de stora gator och på torgen begravningspenningar av silver om en karolins vikt och storlek utkastade några tusende ibland peuplen eller det gemena folket, som därom i mörkret och orenlighet revs och och i träcken grov långt in på natten." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1739-1772" s 105; Tronskiftet 1751)

Vad våra kyrkogårdsgravar beträffar, blir det under 1700- och 1800-talet allt vanligare att utföra även mer påkostade stenmonument i stående ställning. Visserligen var det redan tidigare mycket vanligt med resta, enkla eller dubbla kalkstensmonument, dels i form av enkla stavar, dels i form av enklare kors eller ringkors i genombrutet arbete, återgående på medeltida former. Men den herremansmässiga, resta gravvården, nu i gestalt av obelisker o. dyl., framstår åter som en nyhet. Den hade varit glömd sedan runstenstiden. (Harald Wideen "Minnesvårdar och gravkor" s 326)


ca 1750 - ca 1700

Dödsdagen är (för herrnhutismen) en högtidsdag. Alla sorgens tecken äro aflagda till tecken af glädje; ett hvitt kläde lägges öfver kistan, och systrarna gå i festlig dräkt med hvita halskläden. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria från reformationen till upplysningstidehvarfvet" s 686)

Från och med år 1741 stod den fattige (Peter) Murbeck utan någon prästerlig anställning. ... (En) farlig angivelse kom från den nyutnämnde kyrkoherden i Hesslunda, som anmälde, att Murbeck under sin tjänstgöring underlåtit att kasta jord på tvenne lik. ... När domkapitlet fått tillräckligt samlat på hög, instämdes den farlige pietisten till förhör. Beträffande underlåtenheten att kasta mull på de två avlidna förklarade Murbeck, att den ene av de döda varit en landstrykare, om vilken han förut inhämtat vederbörande kyrkoherdes utlåtande, vilket Murbeck nu företedde. Det heter där, att den döde i livstiden "strukit omkring landet - som berättas, med någon huvudyra. Eljest", heter det vidare, "har jag väl tillförne hört sägas, att han varit van att stjäla ett och annat smått, varest han framfarit ... Jag lät kalla honom till mig och sökte att bringa honom på rätta vägen; men i detsamma lopp han sin väg." I anledning därav hade Murbeck, jämlikt kyrkolagens föreskrift, icke ansett sig kunna ge honom en kristlig jordfästning. Beträffande den andre av de döda hade klockaren berättat, att han fört "ett liderligt leverne". Murbeck hade ej vågat kasta jord på "en sådan, som ansågs för en okristen". - Även en attest av klockaren företeddes av den anklagade. En underlåtenhet hade Murbeck dock gjort sig skyldig till, i det han försummat att anmäla saken inför världslig rätt. Han erkände, att han felat på denna punkt, men det hade skett "i fåkunnighet", ty, sade han, "jag har alltid haft så slätta villkor, att jag icke kunnat förskaffa mig kyrkolagen. Nog hade jag läst den hos andra ett par gånger, men intet så noga kommit ihåg alla dess paragrafer." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1709-1739" s 508-509; Gråkoltar och pietister)

En ... oliktänkande greve (under 1700-talet) var Erik Stenborg på Stora Bjurum i Skara stift. På hans gods samlades en radikalpietistisk grupp, och efter hans död (år 1739) förrättades ingen begravningsgudstjänst då man tog avstånd från kyrkoceremonier. (Ingmar Brohed "Pietism och herrnhutism" s 79)

1734 års lag stadgar för den, som begått självmord: "Tå skal en sådan sielfspilling af skarprättaren till skogs föras och i jord gräfwas. Finnes dhet i hufwudswaghet, raseri eller annan sådan wånda skiedt wara; tå må han af annat folk handteras och begrafwas." (Olof Sjöstrand "En tiggares begravning 1714" s 62)

När kung (Karl XII) föll i Fredrikshald 1718 betydde det den svenska stormaktens fall. Djup sorg under ett år påbjöds. Under den tiden hördes ingen musik i kyrkorna, altarna och predikstolarna kläddes i svart. Vid den allmänna klagodagen den 26 februari 1719, som också var begravningsdagen, skulle predikningar hållas i alla kyrkor över särskilt påbjudna texter. Biskoparna skulle ge anvisningar om hur texterna skulle "läggas ut". Fram till begravningsdagen skulle daglig klockringning äga rum i alla kyrkor under en timme, vilket frestade på - många av klockorna sprack. Till kungsringningen kallades ringarna genom särskilda klubbor, "budkavlar", och alla kyrkans klockor skulle ljuda. Begravningsprocessionen, i vilken kungens syster Ulrika Eleonora inte deltog, kanske var hon gripen av pietistisk botstämning, gick från Karlberg till Riddarholmskyrkan där ärkebiskop Matthias Steuchius predikade i tre timmar. Begravningen hade fått sin estetiska utformning av Nicodemus Tessin, som gjorde processionen till ett ståtligt skådespel, och i kyrkan kunde åhörarna betrakta kungens levnadsöde sammanfattat i två obelisker: nio lyckliga år motsvarades av nio olyckliga. Poltava markerade gränsen. (Harry Lenhammar "Sveriges kyrkohistoria - Individualismens och upplysningens tid" s 19)

(Ett) ögonvittne yttrar sig sålunda: "Avtågandet från Norge (år 1718) skedde rätt eländigt, ity soldaterna, som föga vårdades av sina officerare, dogo hoptals i byarna, lämnande efter sig munderingar, kläder och kopparflaskor. Ja, man såg soldater ligga döda här och där vid landsvägarna. Några veckor bortåt förde bönderna de halvnakna kropparna till kyrkorna och lade dem på kyrkogårdarna i stora högar till fasligt beskådande. När sön- och helgdagar kommo, måste prästerna, förrän gudstjänsten begynt, låta allmogen göra en stor grop, kasta alla döda däruti och sedan begrava dem." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1709-1739" s 372-373; Svenska armén utrymmer Norge)

"Det är i Svarta bataljonen, som jag nu skall in", (sade soldaten Bengt Geting). "Men det är det värsta, att jag skall nedgrävas i mina trasiga paltor och min blodiga skjorta. Det är just det jag inte kan få ur mitt sinne. Inte begär en simpel ryttare att bli hemförd som salig general Liewen, men jag tänker på de stupade kamraterna vid Dorfsnicki, där kungen lät skänka åt var man en kista av ett par bräder och en snygg vit skjorta. Varför skulle de få det så mycket bättre än jag? Nu i olyckans år blir man lagd som man faller. Så djupt är jag sjunken i elände, att det enda i världen, som jag nu kan avundas, är deras snygga vita skjorta." ... "Jag skall se till", viskade (pastor Rabenius till den döde), att du får en snygg vit skjorta. Du vet, att konungen icke aktar sig för mer än den ringaste knekt, och så vill han själv en gång ligga." (Verner von Heidenstam "Karolinerna" s 315-316; En snygg vit skjorta)

Ett fruntimmer med gäll röst talade om pesten. Berättade att mödrar dödade sina barn och sej själva för att undfly soten; friska grävde sina gravar och la sej i dem och dog för att få vila i vigd jord och sotens förebud var en pojke och en flicka som gick omkring och tiggde. De hus på vars dörrar barnen knackade eller framför vilka de sopade skulle drabbas. (Gunnar E Sandgren "Fursten" s 35)

Myndigheternas föreskrifter (i samband med den stora böldpesten i Sverige 1710-12) följdes långtifrån alltid. Ofta utbröt öppen strid mellan befolkningen och myndigheternas representanter. Speciellt upprördes man av förbudet att begrava i pesten döda i vigd jord. Dessa skulle nedgrävas ”i backen” eller i städerna samlas i massgravar, vilket innebar att de ansågs berövade möjligheten till frälsning. Nattetid grävdes liken upp ur pestgravarna och fördes, ofta med prästernas hjälp, till kyrkogårdarna eller gömdes i husen för att beredas en kristlig begravning efter farsotens slut. (Gustaf Jonasson "Missväxt och pest" s 311)

Biskop Jesper Svedberg försökte väcka förståelse bland allmogen för rådets befallningar (i samband med pestepidemin 1710-12). Överhetens befallningar skulle lydas, och inte var kyrkogården en så helig plats att begravning nödvändigt måste ske där, förklarade han. Hur går det med den som faller i krig eller finner sin vila i havet, frågade han. Var själen väl behållen var det ingen fara med kroppen - har den varit den Helige Andes tempel är allt väl. Hela jorden är Herrens. Att begrava i "närmaste trädgård eller åker eller äng eller närmaste skogsland" var inte emot Guds Ord. Han hämtade exempel från Bibeln: Abraham och Sara begrovs vid ett åkerstycke och Jakob begravde Debora under en ek; "Herren själv begravdes i en örtagård". Svedberg tog även bevis från annat håll: "Våra förfäder, de gamle göter begravde sina döda uti åkrar och vid allmänna vägar." En viss förståelse visade han dock för sorgen över att man inte fick begrava sina döda i deras fäders gravar på kyrkogården. Men att det inte kunde ske hade sin grund i människornas synd, och Svedbergs brev utmynnade i en uppmaning till bättring och omvändelse. ... Prästerna uppmanades (i ett annat brev av Svedberg) att i tid utse lämpliga begravningsplatser och inviga dem med bön och sång tillsammans med församlingens äldste så att allmänheten kunde känna lugn och frid när deras anhöriga där fick sitt sista vilorum. (Harry Lenhammar "Sveriges kyrkohistoria - Individualismens och upplysningens tid" s 18)

Sista gången den hemska gästen (pesten) besökte vårt land var år 1710. Då hade han i mer än femtio år lämnat oss i fred. ... För att kyrkogårdarna ej skulle bli överfyllda med lik, anordnades fattigkyrkogårdar i olika trakter av (Stockholm), där de, som icke hade egna gravplatser, skulle jordas, såsom vid Rörstrand samt på båtsmanskyrkogården på Ladugårdslandet. Här blevo de döda nedkastade i stora gropar på varandra, och kalk ströddes mellan liken. Locken på kistorna samlades i en hög och brändes tillsammans med nedsmittade kläder. I rådets ... förordning av november 1970 fanns en ... bestämmelse för hela riket, så lydande: "När någon utav denne farsoten genom döden avlider, måste den döde av de därtill utsedda genast, utan någon svepning eller ringaste andra ceremonier, gravöl, process, bårkläde eller annat slikt, skaffas till jorden utom staden och på landet i närmaste avsides backe och där tillika med sine gång- och sängkläder djupt i jorden nedgravas och med jord övertäckas." ... "Största besväret", säger Jesper Svedberg, "var med menige hopen, som ingalunda ville låta sina av pesten omkomna begravas utom kyrkogårdarna." ... De släpade själva om nätterna sina anhörigas lik till de "riktiga" kyrkogårdarna. Och hellre än att de döda skulle behöva vila i jord, som icke helgades av kyrkans murar, lät man dem ligga och förruttna därhemma. ... Litet varstädes i (Bleking) trotsade man myndigheternas förbud mot att begrava de döda på de vanliga kyrkogårdarna, och särskilt genstörtiga visade sig Karlshamnsborna. De ställde till ett formligt upplopp. Från både smittade och osmittade hus strömmade folk till och drog ut till den av magistraten utsedda begravningsplatsen för pestdöda utom staden samt bar därifrån in sina döda till stadens kyrkogård jämte en del lik, som i åtta dagar hållits dolda i husen. Folkmassan uppträdde därtill hotfullt mot landshövding och magistatspersoner och höll landshövdingen "för värre än en hedning", när han sökte tillhålla allmänheten att lyda regeringens förordningar. Ej bättre var det på landsbygden. Det berättas, hurusom friska och sjuka "löpa var om andra, så länge livet i dem sitter". Så beskriver landshövding Adlersten tillståndet i sitt län. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1709-1739" s 183,193,204; Den asiatiska pesten)


ca 1700 - ca 1650

(Målningen) Slottbrandens motiv är den förödande eldsvåda som ödelade det gamla slottet Tre kronor den 7 maj år 1697. (Johan Fredrik) Höckert, som skildrat händelsen som den beskrivs i Fryxells svenska historia, har valt det dramatiska moment då den kungliga familjen tvingas fly undan lågorna. Den unge Karl XII leder änkedrottningen Hedvig Eleonora nedför trapporna, dyrbara inventarier forslas undan och längst till höger räddas Karl XI:s lik undan branden. Kungen hade nämligen avlidit en månad tidigare och stod på lit de parade när branden utbröt. (Torsten Gunnarsson "Johan Fredrik Höckert" s 47)

Ener dhen aldhrahöste Gudhen migh hädan kallar igenom den timmeliga döödhen, så är dhet min begäran dhet man inthet gör någon pragt häller pråål medh min swepning och kista samt begrafning vthan sweper migh vthi lärft, inthet lägger några regalier hos migh i kistan, som för hafwer warit brukligit, ty dhet är bara fåfänga, kistan slät och räth. Stockholm den 7 April Anno 1687. Carolus."(Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1660-1709" s 323; Karl XI:s förordnande om sin begravning)

Den 26 juli 1693 utandades (drottning) Ulrika Eleonora den milda sin sista suck. Karl (XI) var otröstlig. ... Den 28 blev Hennes Maj:t bisatt uppå Karlberg uti stora salen; och som hon intet var utav detta världsliga utan åstundande den eviga kronan, alltså begärde hon, att inga regalier skulle läggas med henne i kistan, och uti lärft svepas, sammaledes kistan rätt och slätt; vilken hennes begäran blev efterkommen. Regalierna lades uppå ett bord vid föttena." Aldrig har väl en landsmoder blivit innerligare sörjd och saknad av sitt folk. "Jag tror", skriver en hovdam, "att aldrig någon kunglig person blivit så beklagad och sörjd som Hennes Majestät. Här är allmän gråt och jämmer, och alla människor går sorgklädda, så att i hela staden finnes knappt en enda aln svart tyg mer att köpa." En mörk höstnatt fördes den döda på en kunglig jakt genom Karlbergs kanal till sitt sista vilorum i Riddarholmskyrkan. I förstäven stod riksmarskalken med sin stav och vid rodret generalamiralen Hans Wachtmeister. Vid stranden höllo livgardet och Stockholms borgerskap vakt med sänkta bardisaner, omlindade med svart flor. Karl, som följt den döda ned till jakten, skyndade under tiden förut till lands och mötte liktåget i kyrkdörren. Där inne lystes frid vid båren av biskop Hakvin Spegel, samme man som fjorton år förut vigt Ulrika Eleonora vid Karl XI. Vid årets slut skrev Karl XI i sin almanacka: "Gud tröste mig, arme syndare, i min stora sorg och bedrövelse och give mig, när det är hans behagliga vilja, en salig ändalykt från denna mödosamma världen!" (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1660-1709" s 310-311; Drottning Ulrika Eleonora den milda)

Ända till de döda och deras vilorum sträckte kyrkotukten sina verkningar. Ty endast de som "kristligen levat hava", blevo "ärligen och på behörigt sätt till graven befordrade". Självspillningar skulle ingalunda komma i kyrkogården, "ty de hava varit förtvivlade". Liknande lott delades av s.k. oäkta barn, som av en onaturlig moder bragts om livet. Sådana små "mordbarn" skulle "läggas avsides på kyrkogården". (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1660-1709" s 257; Envåldshärskaren och kyrkan; sannolikt avses 1686 års kyrkolag)

Adliga begravningar innebar lyx med överdåd av mat och dryck och man kunde skjuta upp begravning så länge som ett par år, för "samlande av förråder och medel till omkostnaderna". I 1686 års kyrkolag bestämdes därför, att inget lik skulle stå obegravt längre än ett halvt år. När lik fördes från en ort till en annan för att gravsättas, förvarades kistan nattetid i kyrkan på den ort där man övernattade. (Gunlög Joakimson "I Karins, Brita Sophias och Anna Margaretas tid" s 53)

Claude underrättades ... att icke flere än tolf personer ägde närvara (vid hugenottbegrafningar), när Dupuy lades i grafven. En hvar utöfver detta antal, som gjorde ett försök att följa med, vare sig man, kvinna eller barn, skulle arresteras. "Vi skola lyda", förklarade Claude för budbararna. ... Men tung var visserligen denna förordning. Det fanns icke en familj i (S:t Etienne), som icke älskade och vördade den gudfruktige gamle mannen, och som icke gärna hade framburit åt honom den sista gärd af hyllning, de förmått, genom att följa honom till hans sista hvilorum. ... Endast tolf ... ägde att följa den döde till grafven och det under fullkomlig tystnad. Inga sånger skulle få sjungas och endast några få ord talas vid den öppna grafven. Sålunda hade de saknande vännerna att nöja sig med att stå i sina öppna dörrar eller vid sina trädgårdsgrindar, då den enkla processionen med sina tolf sörjande medlemmar gick förbi. (Emma Dixon "Strid och seger - Berättelse från hugenottförföljelserna" s 19-20; senare delen av 1600-talet)

En hälsovådlig plägsed var att bisätta de döda i kyrkorna. Detta blev så vanligt, att Kungl. Maj:t i en skrivelse till överståthållaren på hösten 1672 konstaterar, att nu "merendels alla, av vad stånd och villkor de vara må, taga sig denna rättigheten och låta sina döda stå länge obegravne". Därigenom blevo naturligtvis "kyrkorne med en olidelig stor stank så uppfyllde, att mången sund människa, som gärna vill gå i kyrkan och höra Guds ord, blir därigenom antingen avskräckt eller ock tager därav en dödelig sjukdom". Därför befallde regeringen överståthållaren att låta påskynda begravningen av de lik, som nu stodo i kyrkorna, och för framtiden "intet tillåta andra än privilegierade personer att bisättas, tillhållandes de övrige att utan dröjsmål och slike bisättningar låta sina döda strax utur husen till deras gravställen utbära. En del hygieniska vådor förorsakades också därigenom, att fångar avledo i fängelset, innan de fått sin dom. Vederbörande ansågo sig nämligen ej kunna begrava de döda, förrän deras mål avdömts, ty på domens beskaffenhet berodde, huruvida liket borde "av bödelen i galgbacken nedergrävas eller ock av ärligit folk begravas i kyrkogården". Följden blev emellertid, att de döda kropparna mångenstädes "genom stank de levandes fångarne med sjukdom antände och besmittade". (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden 1660-1709" s 54-55; Sundhetsvård)

Vi ha också - som jag tror - ett märkligt exempel på, hur en hel kyrka förvandlats för att tjäna som sista vilorum för en enskild man under stormaktstiden. Denne var emellertid ingen mindre än Magnus Gabriel de la Gardie. . . . 1663 hade fru Brita Kafle (till domkyrkan i Skara) skänkt en stor, rikt skulpterad altartavla. Greven låter nu bygga om den genom sina kungagravar frejdade klosterkyrkan i Varnhem (han kallar den ibland i självmedveen tankspriddhet, Höjentorps kyrka) till ett katedralliknande panteon. Utgångspunkter gåvos förvisso i det redan från början monumentalt upplagda byggnadsverket. Av ruinmassorna efter klosterbyggnaderna uppbyggas de pittoreska strävpelarna runtom kyrkan, över korsmitten sättes en buktande tornspira, och västra fasaden utbygges med dubbeltorn, precis som Skara. Även kyrkans inre har med sina slutna bänkkvarter, sin barockaltartavla, sin predikstol, de båda kungsstolarna i koret m. m. i så hög grad liknat domkyrkointeriören, att den i viss mån kan betraktas såsom upplysande om dennas forna gestaltning - tacknämligt i en tid, då just intet bevarats på sin plats av domkyrkans rika barockinredning. Över huvud taget får den påfallande och originella tornspiran på Varnhems klosterkyrka sin bästa förklaring, om den betraktas som inseglet på barocktidens förvärldsligande av den strikta medeltidskyrkan. Spirans karaktär av just gravkorsprydnad blir alldeles uppenbar, om man jämför den med äldre ritningsmaterial, visande de karolinska gravkorens ursprungliga takformer, och vi förstå då, att den för samtidens uppfattning liksom fastslagit hela byggnadens egenskap av adlig sepulkralhelgedom. (Harald Wideen "Minnesvårdar och gravkor" s 325-326)

Karl X Gustafs begravnings ... prakt och pompa väckte allas häpnad, och nya regalier av purt guld med en vikt av nästan tio marker hade med stor högtidlighet lagts in i kistan till det kungliga liket. (Alf Henrikson "Svensk historia II" s 546)

I februari 1651 bisattes riksamiralen Karl Karlsson Gyllenhielm i Strängnäs domkyrka. Processionen med marskalk, kyrassiär, djäknar, prästeskap och biskop föregick fyra hundra man kavalleri och fem hundra man infanteri - de senare gav salut efter predikan. I följet fanns drottning Kristina och änkedrottning Maria Eleonora. Gravkoret inne i kyrkan var färdigställt och visade i de berättande väggstuckaturerna den avlidnes krigiska bedrifter, medan tumban var försedd med porträttskulpturer av Gyllenhielm och hans gemål i bedjande ställning. ... År 1668 utfärdades ett kungligt prerogativ som syftade till att stävja begravningslyxen, även om undantag kunde beviljas genom skapandet av "sköna epitafier och ärofulla monument". Därigenom kunde det representativa ceremonirummet försvaras. Förhållandet mellan privat religiositet och representativa ambitioner kom till uttryck när Axel Oxenstierna utformade föreskrifter för sin egen begravning. "Det ähr ... min villie och åstundan, att mine barn ... lathe min lekamen ... begraffvas med Christelige, öfflige och mitt härtill förde ståndh lijkmätige ceremonier, föruthan någon stoor pracht, och ju uthan någon ny invention, där eliest många förlusta sig uthij. Min lijkekista vare giordh aff eketrä och med svart kläde öffverdragen, uthan altt sijlffver heller guldh." Det framgår även på annat sätt att rikskanslern var en man med enkla anspråk. Då han erbjöds titeln excellens nekade han först att motta den men insåg att kontakterna med furstarna ute i Europa fordrade denna eftergift. I det offentliga livet hade han att representera landet. (Allan Ellenius "Miljö och mentalitet" s 484-485; Hjältegraven)


ca 1650 - ca 1600

(Bildtext) Dödens majestät präglar denne hänsovnes drag, och förgänglighetens symboler - det slocknade ljuset, det utrunna timglaset och den störtade kolonnen i utblicken till höger - förtydliga bildens mening. Helt visst är det ingen annan än Herman Wrangel (död i Riga 1643), som här avbildats på sitt sista viloläger, iförd svart dräkt och slätt, vitt linne. Hakskägget är nu borta, de stora mustascherna ha däremot ej offrats. (Karl Erik Steneberg "Dräktmodet under 1600-talet" s 307)

Den 27 juni 1638 avkunnades dödsdomen mot välborne (junker) Lindorm Ulfsax på Osaby (en dryg mil söder om Växjö). Domen ... upplästes den 8 september i (Göta hovrätt). Avrättningen exekverades kort tid därefter. Som en sista bön hade Lindorm Ulfsax bett att kroppen skulle bli lagd i vigd jord och inte grävas ner på galgbacken bland vanliga ofrälse brottslingar. Så blev också fallet, Lindorm jordades i den gamla Osabygraven i Växjö domkyrka, som därmed fick ytterligare ett tillskott av mördare, mördade och huvudlösa. (Lars-Olof Larsson "Småländsk historia - Stormaktstiden" s 109)

Alla klockor ringde i Stockholms kyrkor. Från Storkyrkan gick klangen, dov och klagande; från gråmunkarnas gamla kyrka, från S:t Jakob och S:ta Clara, från Maria Magdalena, S:ta Gertrud och S:t Olov svarades det med dallrande toner. Å alla gator och å alla torg stod folket packat, bidande i sörjande tystnad. . . . Nu, den 22 juni (1634) väntades (konungens kista) till Stockholm. Nu ljöd en salva från de trofékanoner som voro uppställda vid Söderport. Och nu svarades det från de stycken som stodo på Brunkebergsåsen. Så visste nu alla, att tåget dragit in i staden. Vid Munkbron voro trupper uppställda, omgivande den väg där tåget skulle draga fram. Bland dem som där stodo voro ock Nils Olovsson och hans vän Benkt Månsson. De hade velat vara med om sin konungs sista färd, för att sedan taga avsked ur krigstjänsten och draga, var till sin hemort, och odla sina fäders jord. Nu nalkades processionen. I spetsen bars "blodsfanan" - den fanan som förts av en smålandsryttare vid det anfall då konungen stupade. Den bars nu av överste Fredrik Stenbock. Där syntes ock riksbaneret, fört av Lennart Torstensson, och konungens svärd och hans krona och spira, burna av andra hans trogna tjänare. Tjugo adelsmän buro konungens kista, som var av tenn med riksvapnet graverat därå. Efter kistan red det livgarde som nyss uppsatts för den späda drottning Kristina. Och sedan följde en lång procession av svenska män och kvinnor, av allehanda stånd och villkor, rika och fattiga, höga och låga, men alla önskande att betyga sin sorg, sin vördnad, sin kärlek för den döde konungen. Och medan piparna blåste en sorgemarsch och trummorna dånade, förstämda och dova, bars kistan över bron till Gråmunkeholmen och in i den gamla kyrkan, till att bisättas där mången svensk hjälte redan sov den sista sömnen. Genom kyrkans fönster trängde tonerna av de psalmer, som därinne sjöngos, till de bidande skarorna därutanför. Och det tycktes Nils Olovsson, att där i den klara sommardagen steg liksom ett brinnande tack från Gustav Adolfs sörjande folk - ett tack för vad han varit och vad han givit, ett tack för att han lyft Sverige till att bliva något större än vad det någonsin varit, så att både för främlingar och för landets egna barn Sveriges namn i alla tider skulle äga en rikare, stoltare klang än tillförene. (Anna Maria Roos "Gustav II Adolf - Hans liv och bragder" s 133-134)

(Maria Eleonora) lät (i Wolgast i Tyskland) beställa en ny och dyrbarare likkista, som var ej mindre än två alnar bred och delad i tvenne rum, av vilka det ena var avsett för henne själv. Maria Eleonora hade nämligen kommit på den idén, att hennes make (Gustav II Adolf) icke skulle begravas förrän efter hennes egen död. Till dess ville hon ha den avgudades kropp hos sig obegraven. ... Endast med stor svårighet lyckades omsider de i Wolgast närvarande riksråden förmå änkedrottningen att avstå från hennes sällsamma förslag med den "obäkeliga" kistan samt medge, att den döde i enlighet med sin egen önskan lades i en tennkista av vanlig storlek. ... Den 22 juni 1634 ägde begravningen rum med pomp och ståt efter fädernas sedvänja. Likgemaken på Nyköpings och Stockholms slott ävensom Riddarholmskyrkan voro draperade med svart kläde, och med svart kläde höljdes även gatorna, där processionen skulle gå fram. ... (Dottern Kristina skrev på äldre dagar:) "Liktåget drog ut från Nyköping och gick ända till Stockholm, som ligger därifrån 12 eller 15 mil, med en dyster och pompös marsch. Man förbättrade så mycket som möjligt allt vad vår nation har uppfunnit för att hedra de döda på de levandes bekostnad. ... Det finns inget land i världen, där man begråter sin döda så länge som i Sverige. Man dröjer tre eller fyra år att begrava dem, och när då denna ceremoni sker, så gråta alla släktingarna, isynnerhet kvinnorna, på nytt, som om de hädangångna dött just i det ögonblicket." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1611-1660" s 177-180; En otröstlig änka)

Natten mellan den 6 och 7 november (1632) fördes vid fackelsken hjältekonungen (Gustav II Adolfs) döda kropp i en ammunitionsvagn till byn Meuchen bakom svenska slagordningen och insattes i kyrkan. ... En del av inälvorna begravdes i själva kyrkan, sedan byns skolmästare hållit en nattlig gudstjänst med ett sorgetal av en bland krigsmännen. Därefter blev liket flyttat in i ett närbeläget hus. Det lades på ett bord, som numera förvaras i kyrkan, medan skolmästaren, som tillika var snickare, förfärdigade en enkel kista åt den döde. En ridknekt, som blivit sårad vid konungens sida, ... företog sig med tillhjälp av tretton bönder i byn "att vältra en stor sten till det ställe, där konungen fallit. Under suck och tårar hava de endast förmått föra den till det ställe där den nu ligger - det är den så kallade 'Schwedenstein' -; men rätta platsen, där konungen dött, skall vara fyrtio steg därifrån på en åkerren, där fordom ett akacieträd stått." Så lyder Geijers berättelse enligt upplysningar, som han själv inhämtat på platsen. Från Meuchen fördes Gustav Adolfs lik till Weissenfels, där det i strid mot hans i livstiden uttalade önskan blev balsamerat. Hjärtat, som var ovanligt stort, behöll hans otröstliga gemål hos sig i en gulddosa och ville sedan icke skiljas därifrån. Sorgetåget gick från Weissenfels vidare till Wittenberg, reformationens födelseort, där det över en natt stod i slottskyrkan. ... Fyra hundra småländska ryttare, de enda överlevande av det regemente, i spetsen för vilket konungen stupat, samt hela Svenska brigaden ... utgjorde den dödes eskort på hans sista färd, som gick vidare till Wolgast under tillströmning av tusentals människor, vilka gåvo många rörande bevis på sitt deltagande. Ett sorgens triumftåg var det. I Wolgast förvarades liket till påföljande sommar, då det av den dödes halvbroder, riksamiralen Karl Knutsson Gyllenhielm fördes över till Sverige och blev "på Nyköpings slott uti gröne salen nedersatt". Där förblev det till midsommartiden 1634, då det kunde nedsättas i det gravkor i Riddarholmskyrkan, som Gustav Adolf i livstiden själv förordnat åt sig. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden 1611-1660" s 171-173; Hjältens sista färd)


ca 1600 - ca 1550

Under de tre åren 1596-98 hemsöktes våra förfäder av den kanske långvarigaste hungersnöd som någonsin har övergått dem i historisk tid. Den tycks ha omfattat hela de svenska riket liksom grannländerna och är känd genom samtida beskrivningar som ger oss en god föreställning om tillståndet. . . . Ett folk som levde uteslutande av jordens frukter drabbades av en allmän missväxt som inleddes 1596. . . . Förråden från tidigare grödor tröt på hösten, och det bärgades ingen ny gröda som fyllde de tomma mattinorna och fläskkaren. Människorna sökte efter all tänkbar och möjlig ersättning för sin normala kost: de förtärde bark, knoppar och löv på nötbuskarna, agnar, nässlor, hö, halm, rötter av olika slag, och de tog till vara alla ben som maldes till mjöl. Av bristen på näring försvagades kropparna; människorna blev så slaka, att de knappast orkade förrätta tyngre sysslor. De orkade inte ens dra de handkvarnar, varmed det malde sin bark till mjöl utan stupade under arbetet. Under vintern och den påföljande våren blev svältdöden en folkdöd med oräkneliga offer. Obegravda lik kunde påträffas överallt inom- och utomhus, ladugårdar och skjul, under logar, på slinder, på vägar och stigar. Uteliggande kroppar blev uppätna av hundarna, som strök omkring utan att någon födde dem. Det anträffades lik som hade hösuddar och grästorvor instoppade i munnen. (Vilhelm Moberg "Min svenska historia berättad för folket. Andra delen." s 74-75)

Först under 1500-talets två sista decennier uppenbara sig gravstenarna på nytt men då i gengäld i ytterligt förnäma former. Det kanske intressantaste exemplaret av alla, hällen över Erik Karlsson Gyllenstierna (död 1586), hans hustru Karin Nilsdotter Bjelke (död 1596) och deras båda barnflockar, bevaras i Kölingareds kyrka. (Harald Wideen "Minnesvårdar och gravkor" s 319)

Till djäknarnes skyldigheter (i Örebro under senare delen av 1500-talet) hörde ... att sjunga vid begravningar i staden, och det väckte mycken förbittring, när skolans rektor en gång "vägrade en ärlig mans salige barns kristelige jordefärd den tillbörlige heder med skoleungdomens sång och föregående" (i procession före kistan). (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1611-1660" s 262)

Enkel blev den fallne härskaren (Erik XIV:s) begravning (1577). ... Bisättningen skedde i Västerås domkyrka. Hertig Karl uttryckte i ett brev till Johan sin förtrytelse över att den dödes kvarlevor ej behandlats med tillbörlig vördnad. "Han var dock", skrev Karl, "en smord och krönt Sveriges konung, den där, med det onda han råkade bedriva, haver också mycket gott och manligt uträttat i sin regementstid." All fiendskap borde vara slut, så snart själen skilts från kroppen. Särskilt harmades den yngre brodern över att liket blivit lagt i en kista av simpla furubräder, inuti klädd blott med svart taft, och att "barn och gammalt folk fått gå till och hantera hans lekamen, vilket Oss synes icke mycket väl beställt vara av dem, som därhos tillstädes voro, att de hava hållit en död kropp i öppen grav till var mans vidunder". - Skälet till denna förevisning är emellertid tydligt: Johan ville övertyga allmänheten, att Erik nu verkligen var död. På den dödes gravsten inhöggos följande ord ur Första konungabokens andra kapitel: "Riket är förvänt och vordet min broders. Av Herranom är det hans vordet." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1521-1611" s 343-344; Eriks död)

I 1571 års kyrkoordning åläggas biskoparne särskilt att öva uppsikt med den, som "bedriver trolldom, svartkonst, lövjan eller andra sådana djävulshandlingar". Och på 1572 års kyrkomöte i Uppsala beslöts, att "alle lövjekäringar och lövjegubbar" skulle ur församlingens gemenskap uteslutas. "Var de ock dö, skola de bortkastas uti dy och kärr och icke komma till de kristnes lägerstäder." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1660-1709" s 349; Det stora trolldomsraseriets tid; lövja = besvärjelse)

Klockringning i anslutning till begravningen nämns i flera av landskapslagarnas kyrkobalkar. Reformationen medförde ingen förändring härvidlag. I kyrkoordningen 1571 heter det: "När då liket utbärs, må man väl låta ringa, sjunga och andra stycken, som icke äro okristliga, efter sedvänjan bruka först att folket är undervist om slik ringest, så att de sker mer för deras skull som leva, eftersom ock S. Augustinus bekänner, än för deras skull som döda äro, vilka slikt nu intet hava behov." På landsbygden ägde begravningen i regel rum på söndagen före högmässan, och begravningsringningen kunde därigenom sammanfalla med någon av gudstjänstringningarna. Var sorgehuset beläget i kyrkbyn, kunde ringningen ske under hela färden till kyrkan, annars började den först när processionen skymtades från kyrkan eller då den nått ett bestämt ställe på vägen. I städerna, där begravningarna vanligen ägde rum på vardagarna, förelåg större möjligheter till sociala skillnader. Ringningarna var nämligen merendels belagda med avgift. I städer där det fanns flera kyrkor kunde begravningsringning ske i alla samtidigt. De solenna begravningsringningarna utmärktes även genom sin längd. Klockorna kunde ringa timme efter timme. Genom lokala stadgar sökte man dock inskränka sådana långa ringningar. I och med att det blev brukligt att samlas i kyrkan i stället för att tåga dit i procession från sorgehuset upphörde de långa ringningarna av sig själv. Också efter jordfästningen ute på kyrkogården ringde klockorna till dess folket kommit tillbaka till sorgehuset eller ännu längre beroende på betalningen. I Växjö stift kallades denna ringning för "testamentsringning" eftersom den var förenad med en gåva eller ett testamente. Gåvans storlek, varav hälften tillföll kyrkan och hälften de fattiga, tillkännagavs från predikstolen, vilket ytterligare ökade ringningens status. (Nils-Arvid Bringéus "Guds basuner - Klockorna och den nya tron" s 457)

Dagarna före jul (år 1560) gick ett väldigt liktåg hela den långa vägen från Stockholms slott till Uppsala domkyrka i vintermörkret; sjuhundra knektar, två hundra ryttare och sexhundra sjungande djäknar skred sorgklädda före furstarna och ridderskapet som omgav den svarta hästbår där den döde konungen (Gustav Vasa) vilade mellan sina två första drottningar, vilkas lik dittills hade stått insatta i Stockholms Storkyrka. (Alf Henrikson "Svensk historia I" s 299)

Den 17 december (1560) satte sig ett högtidligt liktåg i rörelse från Stockholm med Uppsala domkyrka, den största och förnämsta i riket, som mål. I spetsen drog en fänika knektar. Sedan kommo präster och djäknar, sjungande psalmer. Därefter redo fyra härolder, och bakom dem fördes alla rikets landskapsvapen av tjugufyra vapendragare. Fyra riksråd buro huvudbanéret och den dödes rustning framför likvagnen, som drogs av fyra hästar. På den fördes både konungen och hans båda avlidna drottningar, vilka förut varit bisatta i Storkyrkan. Efter likbåren red ännu ett riksråd med konungens livhäst. Så följde den kungliga familjen, de övriga riksråden, några av adeln och borgerskapet m.fl. Tre dagar och två nätter tog det, innan processionen hann fram till Uppsala. Under nätterna insattes liken i kyrkor, och varje natt vakade tre biskopar och trettio andra präster över dem. I Uppsala domkyrka höll konungens förre hovpredikant Peder Svart likpredikan och ärkebiskopen en "tröstepredikan", varpå riksråden buro kistorna ned i gravkoret. Därpå stötte Svante Sture med konungens svärd trennegånger i stengolvet, utropande: "Nu är konung Gustav död", varpå han överlämnade svärdet åt efterträdaren. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1521-1611" s 248)


ca 1550 - ca 1500

Begravning var en rit som innehöll många olika moment. Rädslan för döden ledde lätt till tolkningar som innebar att onda makter var i farten. Därför gällde det att försäkra sig om att dessa onda makter inte fick något spelrum. Ett sådant "motdrag" var själaringningen, som innebar att så snart dödsfallet inträffat ringde man i kyrkklockan för att jaga onda makter på flykten. Längre fram i tiden fick själaringningen funktionen av att sprida information om att någon dött; eftersom man levde så nära varandra, i varje fall i lantsocknarna, visste man snabbt och ganska säkert vem som avlidit. I sin handbok (1529) har Olavus Petri ett ritual för begravning som utmärks av samma kännetecken som övriga reformatoriska handlingar: de förklarande momenten är framträdande. I begravningsritualet ingår en utförlig bön kring vad det innebär att dö, ett ritual som på ett kristet symboliskt sätt fäster den som dött vid jorden, och en psalm. De döda vilade på helgad och avskild mark; samtidigt låg kyrkogården nära kyrkan som var centrum i byn - därmed kom de döda att vila mitt ibland de levande. Liv och död hörde samman. Släkten följde släktens gång. Ingen undgick sitt öde, men ingen övergavs heller av de levande. I den synen kunde medeltid och reformation mötas. (Sven-Åke Selander "Reformationen och lekfolket" s 302)

Liken ligger i högar och ett våldsamt regnväder spolar en ström av blod och vatten nedför gatorna. Hundar och korpar lockas om kvällen till Stortorget och likstanken sprider sig över (Stockholm). Kättare får inte begravas i vigd jord, utan körs på kärror till Södermalm och bränns om lördagen på ett stort bål. Herr Stens lik grävs upp och forslas till bålet tillsammans med liket av hans unge son. Kung Christiern biter i raseri i Herr Stens multnade kadaver efter vad ryktet senare gör gällande. (Allan Rydén "Martyrerna i Nydala - Roman från Christiern Tyranns tid i Sverige" s 152-153; Stockholms blodbad)

Olavus Petri (skriver): "Och blevo de döda kropparna (vid Stockholms blodbad) liggande på torget ifrån torsdagen (den 8 november 1520) intill lördagen. Och var det en ynkelig och jämmerlig syn, huru blodet med vatten och orenlighet, som den årstiden vara plägar, lopp i rännstenarna ned av torget. Ja, det var ett gräsligt och obarmhärtigt mord. Om lördagen lät konungen upptända en stor eld på Södermalm och lät så släpa de döda kropparna därut och bränna dem upp; lät så uppgräva herr Sten (Sture den yngres) döda lekamen, som mer än ett halvt år legat i jorden, med ett spätt barn och lät dem med de andra uppbrännas." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - Forntiden och medeltiden" s 538)

Och var hela adeln beskriven av hela riket till Stockholm och några fullmyndiga av alla städer och bergslagen och alla härad över hela landet. De kommo ock där till allhelgonadag, som då var på torsdagen, Anno Domini 1520. Hade konung Kristiern låtit bygga en borg uppå Brunkeberg och lät kalla dit alla dem som av allt riket till Stockholm komna voro, och allt hans krigsfolk höll där omkring nedan under berget. . . . Och morgonen därnäst efter som var åttonde dagen näst efter allhelgonadag, lät konungen blåsa om med trumpeten och lät utropa att ingen skulle gå ut av sitt hus, utan alla skulle bliva där inne där de voro. Och vid middagstid lät han leda bispen i Skara och bispen i Strängnäs med de riddare och riddersmäns män och borgare som han hade fånga låtit ut på Stora torget till att låta där avliva dem. . . . Och så dräpa både liv och själ är ett gräsligt mord när det rätt besinnat varder. Så lät då konungen upptända en stor eld om lördagen på Södermalm och lät så släpa de döda kropparna därut och bränna dem upp. . . . Intet räknade konung Kristiern dem för bannsmän, när de hyllade honom för sin konung. Icke heller räknades biskop Vincentius och biskop Matts för bannsmän då de med ärkebispen krönte honom. Men de skulle brännas som bannsmän. Dock Gud haver sådant intet förgätit. . . . . Var och en förståndig man måtte väl märka, att han svenska män en plåga vara skulle och ett ris där Gud dem med straffa ville. Men lovad vare Gud i evighet, som haver kastat detta riset i elden. (Olaus Petri "En svensk krönika" s 302-309)

Enligt den (medeltida kyrkliga) kanoniska rätten var inga odöpta varelser (infideles, hedningar) eller dödfödda barn och missfall berättigade till kyrklig begravning, d v s vare sig till liturgisk akt eller begravning i vigd jord. ... Om de ändå begrovs på kyrkogården eller i kyrkan ansågs de genom sin orenhet besudla kyrkan och det kunde då krävas en ny invigning av biskopen. ... Enligt den kanoniska lagen var det t o m tveksamt om en död gravid kvinna kunde få kyrklig begravning eftersom hon hade ett ”hedet” barn i magen. ... Med reformationen modifierades undan för undan kyrkans stränga inställning i en mera tolerant riktning. Den svenska kyrkoordningen 1571 tillät att odöpta barn begrovs på kyrkogård, men präst fick ej medverka. Kyrkolagen 1686 tillät att prästen kastade mull och läste en bön. Kyrkohandboken 1693 utökar med Fader Vår och en välsignelse. Dessa tillmötesgåenden gällde dock levande födda barn som man ej hade hunnit döpa. Först med förslaget till den nya kyrkohandboken 1731 omnämns dödfödda barn, som skulle begravas i stillhet vilket innebar att varken klockringning, procession, sång eller liktal fick förekomma. 1799 uppnår de dödfödda samma status som andra odöpta barn. (Eva Londos "Om askegossen ..." s 51)

Förmånen av att få vila inom kyrkans murar var till en början förbehållen de högre andliga och de högsta världsliga personerna. Men den senare medeltiden medförde ett påtagligt uppsving för seden att genom donationer till altar-och kaspellstiftelser m. m. köpa sig lägerstad i kyrkorna. Likväl utplånas efter nya tidens inbrott nästan fullständigt spåren av denna aktivitet, något som klart återspeglas i gravstensmaterialet, vilket under större delen av 1500-talet praktiskt taget sviker. Det faller sig ej så lätt att finna en fullt godtagbar förklaring till detta inom gravkonsten faktiskt överraskande tomrum. (Harald Wideen "Minnesvårdar och gravkor" s 319)


ca 1500 - ca 1300

Begravningen av självspillningar har ända sedan medeltiden varit underkastad regler i lagen. Den äldsta föreskriften är mer än 500 år gammal och återfinns i Kristoffers landslag. Där stadgas i Högmålsbalkens fjärde kapitel, att "om någon människa förgör sig själv, då skall han föras till skogs och brännas på bål. Endast om gärningen skett i sinnesförvirring kunde kroppen få grävas "i jord utanför kyrkogård" utan att brännas. ... Dessa föreskrifter från 1442 förändrades inte genom århundradena. I 1734 års lag upprepades de och förlängdes därmed ytterligare. ... Den enda förändringen i förhållande till den äldre lagen var att föreskriften om bränning av kroppen hade slopats. Skarp-rättaren skulle hantera kroppen, eftersom "intet ärligt folk vill sådana ynkeliga fallna lik röra eller vidkomma". Endast om självmordet skett "i huvudsvaghet, raseri eller annor stor vånda" kunde andra personer än skarprättaren verkställa begravningen. Den världsliga lagen var alltså tydlig och klar: självspillningar skulle begravas "utanför kyrkogården". Bestämmelsen var i kraft i ytterligare 130 år eller till 1864, då en ny strafflag tillkom och en kunglig förordning i anslutning härtill gav kyrkolagen en ny lydelse: "Har någon förgjort sig själv, hans kropp skall i stillhet å kyrkogård jordfästas". ... I 1894 års lag om jordfästning föreskrevs att "klockringning, sorgemusik, sång eller liktal ej må förekomma" (vid självspillning). (Rudolf Thunander "Trappan i Svenarum - Om självspillningar och deras begravning" s 35-36,43)

Mästarne inom samma skrå voro förenade till ett gille för inbördes bistånd och kallades "bröder". Mästarnes hustrur benämndes i enlighet därmed "systrar". ... Den döde mästaren följdes hedersamt till graven av alla bröderna med skråets fana i spetsen, och gillet lät läsa mässor för hans själ. ... (Stadgar från år 1487 för murarnes skrå i Stockholm:) "Då en broder av kompanit är döder, så skola bröderna samman komma och följa honom till kyrkan och låta för honom en själamessa sjunga; och var broder och var syster skall offra en penning för hans själ vid mässan, och ingen broder eller syster gånge bort, förrän liket jordat är. Vilken detta ej håller, böte en mark vax." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - Forntiden och medeltiden" s 471,478)

I slutet av april (år 1436) lämnade Engelbrekt Axvall för att vårda sin hälsa på Örebro slott; han hade fått Närke som förläning. Men det blev ingen vila för den sjuke: riksrådet kallade honom till ett mote i Stockholm, där frågan om en ny uppgörelse med kung Erik skulle behandlas. Självklart kunde rikets hövitsman inte utebli från denna viktiga sammankomst. . . . Han blev buren till båten; han tycks ha behandlats som en krympling. Efter första dagens färd skulle sällskapet övernatta på en holme i sjön Hjälmaren. . . . Då närmade sig en båt med flera män, bland dem Magnus (Måns) Bengtsson Natt och Dag, son till herren på det närbelägna slottet Göksholm, Bengt Stensson, lagmannen i Närke. . . . Måns Bengtsson "högg strax till honom med en yxa". . . . Ett nytt yxhugg klyvde hjässan. . . . Traktens bönder förde först folkledarens lik "med tårar" till Mellösa sockens närbelägna kyrka, men det blev sedan, "för större heders skull", flyttat till Stadskyrkan i Örebro. Och efter sin martyrdöd blev Engelbrekt folkhelgon. Vid hans grav i Stadskyrkan lät Gud många under ske, där blev lama och lemmalytta botade. I en notis från 1487 i Stockholms stads tänkebok nämnes en pilgrimsfärd till graven. Frihetsvisan har ett intyg därom: "Mången pilgrim söker sig dit, han varder där sin vånda kvitt, och går hem utan våda." . . . Vad det har blivit av hans ursprungliga grav är ett outrett spörsmål. Sannolikt avlägsnades hans kvarlevor ur templet redan på 1500-talet, då den nya luterska kyrkan försökte utrota allmogens helgondyrkan. (Vilhelm Moberg "Min svenska historia berättad för folket. Andra delen." s 38-41)

(Under medeltiden) sveptes den döda kroppen och likvaka hölls. Man ringde i kyrklockan för att meddela dödsfallet för församlingen men också för att hålla onda makter på avstånd. Vanligen fördes kroppen till kyrkan redan följande dag. Sedan en särskild själamässa ägt rum följde begravningceremonin ute på kyrkogården; kroppen välsignades med vigvatten och rökelse och lades i graven utan kista. Prästen kastade symboliskt tre skovlar mull i graven innan den skottades igen. (Per Beskow "Gudstjänstliv i en medeltida kyrka" s 240)

Eftersom dödens inträde var att vänta sedan den sista smörjelsen hade utdelats och den döende mottagit nattvardens sakrament som färdkost för resan bort, vidtog den akt som betecknades som "commendatio animae" , då själen anbefalldes i Guds händer. Här hade bönerna till ärkeängeln Mikael särskild betydelse eftersom han ansågs vara den som beskyddade själen och förde den till Gud samt vägde den för att dess plats skulle kunna avgöras. ... Många vittnesbörd finns om den stora vikt som lades vid omsorgen om den döde, och "att begrava de döda" blev också ett av de sju barmhärtighetsverken. Det första som skulle göras var att tillsluta den dödes ögon och mun. Han skulle se ut som en sovande i väntan på uppståndelsens dag. ... Om den döde låg med öppna ögon och öppen mun kunde han "se ihjäl" personer i närheten och bli en gengångare därför att själen kunde återvända, särskilt under den närmaste tiden efter dödsfallet. I anslutning till dödsfallet ringdes också själaringning i kyrkans klockor. Den förmedlade inte bara budskapet om att ett dödsfall hade inträffat och en uppmaning till förbön utan tillskrevs också den en skyddande funktion. Som en del i likvigningen ingick även att den döda kroppen skulle bestänkas med vigvatten och ljus tändas kring dödsbädden - ett av dem sattes i den dödes hand. Utöver att förrätta likvigningen hade prästen skyldighet att hålla likvaka i den dödes hem fram till begravningsdagen, men inte längre än tre nätter utan särskild ersättning. Föreskrifter tyder emellertid på att det normala var att begravningen ägde rum dagen efter dödsfallet. Likvakorna i hemmen blev dock ett problem för kyrkan, eftersom de ansågs vara förknippade med vidskepliga bruk och därutöver ledde till ett hämningslöst festande. Man försökte därför, utan större framgång, att förlägga likvakorna till kyrkobyggnaden; föreskrifterna om prästens skyldighet att hålla likvakor i hemmen försvann under senare delen av medeltiden. Begravningsritualet från Hemsjö socken utgår från att den döde förvarades på någon annan plats än i kyrkan fram till begravningsdagen, den så kallade utfärdsakten. I folkliga föreställningar har sättet att bära ut den döde spelat en stor roll; man ansåg sig därav kunna dra slutsatser om hans framtida öde. skulle han komma tillbaka som gengångare? Man fick inte transportera honom till kyrkan på vilken väg som helst utan endast på den som benämndes "rätt likväg", annars kunde han skada åkerns gröda. (Bertil Nilsson "Kyrka och lärdom" s 144-146; Medeltida begravning i Sverige)

När (begravningståget) hade kommit fram till kyrkan vidtog en inledande väsignelsehandling. Båren och den döde incenserades då med rökelse och bestänktes med vigvatten, innan den fördes in i kyrkan. Det förutsatte att den döde vilade på en bår, inte i en kista, men bruket varierade och förändrades under medeltiden och någon enhetlighet kan inte beläggas. I kyrkan hölls rekviemmässan, som har sitt namn efter inledningsorden "Requiem eternam dona eis, Domine" (Giv dem, Herre, den eviga vilan). Denna mässa betraktades som särskilt betydelsefull och var höjdpunkten på begravningsceremonierna i vid mening. Utan den hade i teologisk mening ingen begravning ägt rum, och gravsättning fick inte ske utan föregående mässa i den dödes närvaro. Efter mässan bad prästen med namns nämnande om syndernas förlåtelse för den dödes själ. Därefter fördes den döde till graven. När man kommit fram till graven bad man på nytt för den döde med namns nämnande, varvid åminnelsemotivet ("commemoratio) särskilt framhölls. Detta motiv var utomordentligt betydelsefullt såväl för den döde som för de efterlevande och präglade i stor utsträckning det medeltida samhället, eftersom det var förbundet med val av gravplats vid betydande kyrkor, testamentariska gåvor till själamässor och avlat för de dödas själar. Före gravsättningen ägde en välsignelse av graven rum, med svensk medeltida terminologi gravvigning. Efter gravvigningen skedde gravsättningen. Den döde lyftes då bort från båren, som alltså inte följde med ned i graven. Jordfästningsmomentet bestod av mullkastning endast en gång, vilket tycks ha varit det vanliga i Sverige under hela medeltiden, även om trefaldig mullpåkastning inte var okänd. Så följde en sjungen antifon (växelsång) med orden: Av jord skapade du honom, med kött försåg du honom. Vår Frälsare, uppväck honom på den yttersta dagen!" Orden är inte obekanta. Handlandet med den döde var därmed avslutat; det som återstod var att fylla graven med jord. Att gravfyllningen utgjorde en del av begravningsakten förefaller ha betraktats som självklart. (Bertil Nilsson "Kyrka och lärdom" s 146; Medeltida begravning i Sverige)

Många kloster och konvent hade ett omfattande kontaktnät av välgörare ur olika samhällsklasser, och det var inte ovanligt att förmögna personer föredrog att välja sig gravplats vid domkyrkan eller klostret hellre än vid den egna sockenkyrkan. Därigenom kunde de räkna med att vara inneslutna i ett avsevärt mycket rikare böneliv än det som sockenkyrkan kunde erbjuda. (Sven-Erik Pernler "Sveriges kyrkohistoria - Hög- och senmedeltid" s 44)

I strävan att komma så nära relikerna (altaret) som möjligt fungerade kyrkobyggnaden också under medeltiden som begravningsplats, i första hand för det andliga ståndet. Efterhand fick även kungliga personer, högadeln och kyrkans välgörare denna förmån. Under senmedeltiden öppnades så kyrkan för hela samhällets övre skikt. Seden blev ganska allmän på 1600- och 1700-talet. Gravkoren fanns under kyrkogolvet eller i tillbyggda kor. Gravkamrarna var ofta täckta av stora stenhällar i sandsten eller kalksten. Istället för att rista in namnen på stenarna sattes det upp begravnings-vapensköldar på kyrkväggarna. Denna sed höll i sig från 1500-talet ända fram till mitten av 1800-talet. År 1815 kom så en lag som förbjöd begravningar inne i kyrkan. (Erika André "Kyrkogården" s 103)

De sju barmhärtighetsverken, av vilka de sex första återgår på Matt. 25:35ff, var att mätta de hungrande, ge dryck åt de törstande, kläda de nakna, ge härbärge åt de husvilla, besöka de sjuka, besöka de fångna samt begrava de döda. (Sven-Erik Pernler "Sveriges kyrkohistoria - Hög- och senmedeltid" s 78)


ca 1300 - ca 500

Anno Domino 1273 då blevo Sankte Eriks ben förda ifrån gamla Uppsala till Nya Uppsala. Och då var där icke utan en träkyrka, där nu (år 1540) star domkyrkan. Men grundvalen var dock lagd och något däruppå murat, och innanför muren stod träkyrkan. Och skall man här märka att i förstone voro icke många kyrkor av sten här i riket, utan alla hava de ju mest varit byggda av trä. Icke hava heller kyrkorna varit så många som de nu äro, utan ett helt härad haver icke haft mer än en kyrka. Och därför varder berört i lagboken om häradskyrkor. Plägade icke heller folket så begravas alltihop i kyrkogårdar som nu sker, utan var släkt hade sin egen ättehage i sin bolstad, vilka man ännu manga ser för ögonen. Och därför finnes beskrivet i de gamla lagböcker som här i Sverige brukades för tre eller fyrahundrade år sedan, att den som åtte så mycken jord som han kunde begravas uti, det är sju fötter i längden och tre fötter i bredden, den räknades för jordägande, ändå att han hade bort sålt all annan jord. Men hade han ock sålt sin lägerstad med, så kallades han allsäla, den där all jord bort sålt hade, och räknades icke för en bolfast man, av vilket nog märkandes är, att de så åtte deras lägerstäder, att de kunde sälja dem bort. Sådana begravningar synas mångenstädes ännu med jordhögar, sådana som är vid Gamle Uppsala, där konungar (utan tvivel) begravna äro, på Byrkö desslikes. Sommestädes äro ock stenar satta kring om gravarna. Och är ännu det ryktet att där skola jättar var begravna. Och där som runstenar stå, där hava ock varit begravningar, och på samma stenar finnes intet annat skrivet utan deras namn som där begravna äro, och deras som stenen uppsatte. På många stenar finnes Litureisi, det är den och den, vad de hette, läto resa upp stenen och de hava varit ädelmän, ty de kallades fordomdags resar, och därav synes vara kommet reisigtyg och resenärer. (Olaus Petri "En svensk krönika" s 277-278)

Innehållsrika och högtidliga voro de (medeltida) kyrkliga handlingar (i Skara stift), som ägde rum i samband med ett dödsfall. I "Breviarium scarense" finnes ritual för commendatio animae, då själen efter döden anförtroddes i Guds, helgonens och änglarnas hand. Själva begravningsakten bestod av en vigilia med en särskild vigning av liket samt begravningsakten med invigning av graven och jordpåkastning med orden: "Av jord har Du danat mig, med kött har Du beklätt mig, Herre min Frälsare, uppväck mig på den yttersta dagen." Ritual för den sista smörjelsen, unctio infirmorum, hade också sin givna plats i manualet. (Hilding Johansson "Kyrka och fromhetsliv under medeltiden" s 76)

(En) i högsta grad kulturfrämjande insats fick kyrkan göra i samband med sin allmänna strävan att effektivt organisera den kyrkliga verksamheten. Jag tänker på dess målmedvetna arbete på att utbygga de i gammal tid nog så primitiva kommunikationerna. En antydan om denna sak ha vi redan i den nämnda äldre västgötalagen. I dess jordabalk stadgas, att lik icke olovandes fick föras över annans mark eller tomt och att fördenskull likväg skulle anläggas från de olika byarna till sockenkyrkan. (Gustaf Ljunggren "Kyrkan och bygden" s 14)

I och med beslutet (om peterspenningen) på Linköpings möte (1152) var vårt land inlemmat i det stora andliga rike, som styrdes enväldigt av påven å Guds vägnar. Han fordrade, att alla, furstar och folk, skulle blint lyda hans bud. ... Ve den, som drabbades (av påvens bannlysning)! Han var utstött från de kristnas samfund, prästen fick ej döpa hans barn, ej ge honom nattvarden, ej begrava hans döda kropp. ... Han var förbannad i livet, förbannad i döden. ... Dog han bannlyst, så ansågs hans själ evigt förtappad. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - Forntiden och medeltiden" s 315)

Sedan medeltidens början hade prästerskapet en självskriven sedvanerätt till lägerstad inne i kyrkan. Samtidigt började även gravplatser upplåtas till furstehus och stormanssläkter. Ibland berodde detta på dessa släkters patronatsöverhöghet över kyrkobyggnaden. Vid medeltidens slut hade även adel och ofrälse börjat köpa gravplatser. Detta medförde här och var både trängsel och tvister om utrymmen. De senare voro dessutom icke likvärdiga. Av ålder var den förnämsta platsen närmast högaltaret. I 1686 års KL finns även bestämmelser om gravsättning i kyrka. Under 1700-talet blev dock detta bruk mer och mer ifrågasatt och med förbud i vissa landsändar. År 1779 begärde prästeståndet, att förbudet skulle bli allmänt. Denna begäran liksom ett kungligt cirkulär i ärendet 1815 medförde dock icke några väsentliga förändringar. Ett förbud men av mera principiell innebörd tillkom först 1874. Även gravarna i kyrkan torde under medeltiden ha åtnjutit skydd i enlighet med landskapsrätternas fridslagar. ... I herdaminnet över församlingens präster, finns icke någon anteckning om begravning i Byarums kyrka. Den hitintills äldsta kända graven är från 1660-talet eller den s.k. Dachsbergska korgraven eller Mölnagraven. ... Bestämmelser om rangordnade platser på kyrkogården som i de medeltida, norska kristenrätterna ... saknas i svenska landskapsrätter. Sådana platser tillkom enligt Borgartingsrätten bl.a. länsmännen öster eller söder om kyrkan samt friborna bönder närmast kyrkans södra mur. ... En med norska förebilder liknande praxis kan dock iakttagas på småländska kyrkogårdar under 16- och 1700-talet. (Einar Persson "Christian von Schéeles grav i Byarums kyrka" s 59,63)

När det gällde att förmå en gensträfvig furste eller storman att foga sig efter de kyrkliga och sedliga lagarna, förfogade medeltidens kyrka öfver ett ännu kraftigare medel än exkommunikationen af de enskilda. Den kunde använda interdiktet eller det kyrkliga förbudet. Detta framträdde första gången såsom en hotelse 1031 samtidigt med gudsfreden, i det de på en aqvitansk synod församlade biskoparne beslöto att ställa en hel trakt under kyrklig exkommunikation för att träffa dess stormän. När interdiktet hvilade på en hel trakt, fick ingen utom klerkerna, tiggarne, främlingar och barn under 2 år begrafvas i vigd jord, och gudstjänsten skulle hållas i hemlighet. ... Interdiktet ... skulle liksom gudsfreden tjäna till att lägga band på stormännens stridslystnad. Men under tidernas lopp blef det ett mäktigt vapen i påfvens hand. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 680-681)

Skara domkyrka - som monumentalbyggnad en framträdande symbol för den äldsta av de biskopsdömen, det gamla svenksa riket inrymde, har under tidernas lopp skiftat hamn i enlighet med växlingen av de moderiktningar, som präglat konstskapandet under vår kyrkas katolska och protestantiska skeden. . . . Under kyrkans första tid, vid den katolska medeltidens början, var domkyrkan lika litet som under den fortsatta medeltiden en församlingskyrka i vanlig mening. Den var hela stiftets centralhelgedom, en representationsbyggnad, där blott en biskop kunde finna gravplats. För stadens borgerskap funnos särskilda församlingskyrkor med omgivande kyrkogårdar. Dessa kyrkplatser övergåvos, när domkyrkan i och med reformationen blev församlingskyrka, och sedan de fallit i ruiner, utplånades de så småningom ur stadsbilden. (Harald Wideen "Ur domkyrkobyggnadens krönika" s 189)

Hela medeltiden igenom var det allmänt att begrafva kyrkans tjänare och högättade lekmän i själfva kyrkobyggnaderna. I högkoret vid sidan af helgonlämningarna hade i regel krönta hufvuden och de biskopar eller abboter, som uppfört kyrkan, sina hvilorum. Midtskeppet var förbehållet det högre prästerskapet; det lägre prästerskapet och lekmännen måste oftast nöja sig med sidoskeppen eller korsgångarna, hvad lekmännen beträffar ej sällan med platsen under droppet från kyrktaket. Grafstenar eller bronsplåtar med inskrifter och bilder betäckte grafvarna, i hvilka de döda lågo i stenkistor. Stundom kunde inälfvorna få plats annorstädes än själfva kroppen. Domkyrkan i Mainz ägde sålunda Bonifacii hjärta men Fuldaklostret hans lik. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 666)

(Skarphedin) hade lagt sina händer i kors med den högra överst. Två brandmärken fann (man) på honom,det ena mellan skulderbladen och det andra på bröstet, båda brända som korsmärken, och männen trodde att han själv bränt in dem. Alla sade de att de fann det fridsammare hos Skarphedin som död än vad de fruktat, ty för det liket räddes ingen. ... Allt som allt fann de benen efter elva personer. Sedan förde de alla liken till kyrkan, och när det var gjort red Hjalte hem och Kåre med honom. (Njalssagan "Mordbranden på Bergtorshvål" s 187)

På tunet låg de fallna och (den kristne hövdingen) befallde att de skulle bäras in i kyrkan. Men man skulle noga se efter att ingen hedning kom med bland dem. De kristna lade sina döda obrända i ett gravfält som låg avsides från hedningarnas. De lades med ansiktet mot öster därifrån Krist skulle komma och väcka upp dem. Hedningarna brände alltjämt sina döda men gav dem ändå mat och dryck för resan i dödens land. (Jan Fridegård "Offerrök" s 503)

Vår förre biskop (i Växjö), Jan Arvid Hellström, hann just före sin bortgång (julen 1994) färdigställa boken Vägar till Sveriges kristnande. Den kom ut i våras (1997) och ger hans bild av kristningsprocessen. Som tidigare professor i Uppsala hade han initierat ett tvärvetenskapligt forskningsprojekt om kristnandet. . . . En arkeolog, som noggrant studerat gravskicket på en ort i centrala Västergötland finner, att gravskicket just där blir kristet under 600- och 700-talen. Brandgravar ersätts där med jordebegravningar i öst-västlig riktning (Lars Ahlberg "Barnarps kyrkas historia med några utblickar bakåt kring kristningsprocessen" s 3-4)

På övertygande språkliga grunder har ortnamnsforskare visat, att (byalaget) uppstod i Europa redan under folkvandringarnas tid, omkring 500 år efter Kristi födelse. . . . Byalaget följde bokstavligen sina medlemmar med hjälpande händer från vaggan till graven. När någon var död trädde dess likbärarlag i funktion. Till socknens kyrkogård kunde det vara milslång väg, som inte var framkomlig med kördon, häst och vagn, och då måste kistan med den döde i bäras denna långa sträcka av byamännen. Två sexmannalag bytte härvid av varandra. (I min roman "Mans kvinna" har jag ett kapitel beskrivit en likfärd till fots: Tolv bär bort den trettonde.) (Vilhelm Moberg "Min svenska historia berättad för folket. Andra delen." s 287,296)


ca 500 och tiden dessförinnan

Vid ett studium av Birkas fornlämningar, som äro väl kända genom omfattande utgrävningar på 1870-talet, kunna många vittnesbörd om det kristna inflytandet i staden framdragas. Här undersöktes icke mindre än 1100 gravar. ... Av dessa äro flertalet brandgravar, ty liksom Mälardalens övriga invånare under vikingatiden tillämpade invånarna i Birka den lag, som enligt Snorre Sturlason Oden själv skulle ha stiftat för svearna, nämligen att man skulle bränna alla döda, varefter askan skulle kastas ut i sjön eller grävas ned i jorden. "Men efter bättre folk skulle man göra hög till minnesmärke, och efter en karlakarl skulle man resa en bautasten." Denna hedniska sed kunde givetvis ej tillämpas av de kristna, som ju trodde på en kroppslig uppståndelse på den yttersta dagen. (Erik Floderus "Från hedendom till kristendom" s 55; artikeln ingår i den 1938 utgivna boken "Svenska folket genom tiderna 2" )

Endast Fenges kropp har jag överlåtit åt er (gode män på tinget) att bränna för att ni därmed själva må få tillfredsställa ert begär efter rättfärdig hämnd. Skynda därför och bygg ett bål, bränn den ogudaktiga kroppen, stek hans oheliga lemmar, utströ hans förbannade aska, låt den fara för alla vindar! Ingen urna och ingen gravhög skall gömma de skändliga lemmarna av hans ben. Låt inte ett spår bli kvar av brodermördaren, vars ruttna kadaver icke får finna en vilostad inom vårt fosterlands gränser, icke skall förpesta nejderna, ty varken hav eller land får besmittas av hans förbannade as! ... Han har berövat fosterlandet dess frihet, och hans aska skall icke gömmas i dess sköte. (Saxo Grammaticus "Hamlet, Prins av Danmark" s 69-70)

I stoikern Marcus Aurelius (161-180) fingo romarne en filosofisk republikan på tronen. ... Omkr. (år 185) utfärdade (han) ett reskript, som befallde, att anhängare af nya sekter och religioner, som upprörde folket genom sin vantro, skulle straffas. ... I Lyon höll man först de kristna borta från torget och baden, senare gick man öfver till förföljelser. Kristna män och kvinnor vid alla åldrar blefvo på amfiteatern i Lyon kastade för vilda djur, och stadens ålderstigne uppsyningsman, Potinus, var bland dem, som satte lifvet till under denna förföljelse. Hedningarne nekade att återlämna de kristna martyrernas lik utan läto bränna dessa och kasta askan i Rhône, "såsom skulle de kunna öfvervinna Gud och beröfva de döda uppståndelsen". (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 96)

stod för dem såsom det naturligaste att återgifva åt jorden, hvad som var kommet af den, och likbränningen var i deras ögon våld emot kroppen (crudelitas corporis). ... De kristna liken blefvo icke heller såsom hedningarnes smyckade med blommor; de kristna väntade en bättre, oförgänglig krans, och de ville icke själfva dö med en blomsterkrans, när deras frälsare hade dött med törnekrona. Den judiska afskyn för att vistas bland de döda delade icke de kristna; de samlades tvärt om ofta vid "hvilorummen" för att läsa de heliga skrifterna, sjunga tillsamman och hålla nattvard. När en kristen skulle jordas, blef liket fördt till katakomben eller kyrkogården med facklor och bloss samt under psalmsång. Vid grafven hölls bön, och den döde fick ofta en liten flaska nattvardsvin med sig. Vi känna icke närmare de böner, som lästes, när stenen blef inmurad, men det är icke osannolikt, att vi i inskrifterna hafva en genklang af dem. På en inskrift läsa vi: "Tag försonad emot Placidia"; på en annan: "Vi, dina tjänare Justinianus och Teodora, bringa dig, Kristus, hvad du har gifvit och tagit." (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 246-247; Församlingslifvet under friförsamlingstiden)

Att katakomberna tjänade de kristna till begrafningsplats, det utmärker redan ordet katakomb, d.v.s. sofplats, hviloställe. Den märkvärdiga, vidt utgrenade labyrint af underjordiska gångar och hvalf, som uppstått under och omkring Rom genom utgräfningar af den s.k. tuffstenen - en mjuk sandsten - var liksom bestämd för de förföljda kristnas samlings- och begrafningsplats. Sedan Konstantin den store år 325 öfvergått till kristendomen, upphörde visserligen katakomberna att vara begrafningsplats, men användes i lång tid till firande af martyrernas åminnelsedagar. Den intressantaste och största i omfång är Calixti, belägen vid Via Appia. Rundt väggarne äro anbragta grafvar, i hvilka liken bäddades på sina hårda stenläger. Grafvarne tillslötos med en enkel sten, på hvillken konstnärligt ristades den dödes namn och ålder och där bredvid ett passande språk eller symboliskt tecken, t.ex. en vinstock, eller en palmkvist, ofta äfven en fisk eller den grekiska benämningen för fisk. (Nicholas Wiseman "Kristna troshjältar" s 119-120)

När kristendomen trängde fram i den antika världen, blev frågan om de levandes förhållande till den döda kroppen ej i nämnvärd grad ändrad annorledes än som betingades av termernas överflyttande till en ny religion. Även här finna vi, att endast fåtalet, de lägst stående, sågo på begravningen såsom en i grund och botten likgiltig sak. Ignatius bad till Gud, att de vilda djuren måtte bliva hans grav; och Augustinus säger i en av sina skrifter: Gud kunde lätt avlägsna hundarna och fåglarna från martyrernas lik, han har ej gjort det, för att visa, att när de kristna förakta detta livet, böra de ännu mera förakta begravningen. Men ett helt annat språk tala de många inskrifterna på katakombernas gravar, som ge oss en inblick i tankelivet hos de djupa lederna: "Jag anropar Eder vid domens förskräckliga dag, att I ej förgripen Er på min grav." "Om någon skulle våldföra sig på denna grav, så vore det önskligt, att han finge dö olyckligt och förbliva obegraven. Måtte han falla utan att kunna uppstå igen. Måtte han få sin del med Judas." (Claes Lindskog "Inför de dödas lik" s 121)

Katakomb är en underjordisk massgrav, som består av ett system av gallerier och små gravkamrar. I gravkamrarna begravdes mera välbärgade personer, i gallerierna de fattiga. Kropparna lades i "loculi", nischer i väggarna. Mycket få av dessa var utmärkta med en stenplatta med den dödes namn. Ibland utmärktes nischen av något föremål som murats fast i väggen. Katakomberna tillhörde ofta stora religiösa sammanslutningar, judiska eller kristna. De kristna tycks ha övertagit gravtypen från judarna, som utvecklat den ur sina traditionella klippgravar. Den äldsta katakomben anlades omkring 200 e.Kr. (Gisela Walberg "Antikt gravskick" s 21)

Det finns ... katakomber så gott som under hela Rom. Många människor har här fått sitt sista vilorum. ... Man har beräknat de underjordiska gångarnas sammanlagda längd till omkring 900 km. Vid båda sidor om gångarna finns gravkamrar, där man lade de döda. ... Varför grävde de kristna dessa gångar? Jo, det förhöll sig så, att det hedniska Rom ofta brände sina döda. Det ville de kristna ej vara med om. De trodde på uppståndelsen, och därför beredde de dessa vilorum för de döda. ... Kristna segersånger har många gånger ljudit i dessa underjordiska gångar. (Hilding Fagerberg "Med Volvo till Kanaan" s 38-39)

Enligt romersk lag gravsattes de döda alltid utanför stadens murar. De förnämsta platserna var utmed infartsvägarna till en stad, ju närmare själva porten dess bättre, så att den som närmade sig en stad ofta passerade kilometervis genom de dödas stad och kunde begrunda och beundra de fina gravmonumenten. Eftersom platserna utmed landsvägarna blev de första att bli fullbokade måste senare familjer naturligtvis bygga sina gravar bakom den första raden av gravar så att en gravstad, necropolis, kunde sprida sig vitt och brett på båda sidorna om vägarna och så att säga halvt omringa staden. Så var det också i Ostia. (Ingrid Pohl "Ostia - Roms hamnstad" s 67)

De tyrteiska elegierna utgöra det mest karakteristiska litterära minnesmärke vi äga av det spartanska kynnet. ... De giva en bild av det samhälle som skapat dem och som mera var ett krigsläger än en stad, en här mera än en stat; det samhälle där den nyföddes liv berodde av hans kroppskonstitution, där sjuåringen rycktes bort från föräldrahemmet och den vuxne icke var annat än krigare; där endast döden på slagfältet gav rätt till den gravsten, som förvägrades alla vilka dogo sotdöden. (Emil Zilliacus "Grekisk lyrik" s 69; Tyrtaios levde på 600-talet f.Kr.)

Likbränningen kom in i Sverige ca 1000 f Kr, dvs under bronsåldern ca 1800-500 f Kr. Under järnåldern ca 500 f Kr till ca 1100 e Kr förekom brandgravar jämsides med jordfästningsgravar. En del jordfästningsgravar innehåller skelett vända i öst-västlig riktning, vilket pekar på det kristna inflytandet under järnålderns sista skede. (John Gustavsson "Vikingatåg och ledungsfärd i Finnveden" s 72)

Ett viktigt minne från äldre bronsåldern (1800-1100 f. Kr.) äger Björkö i graven på Boviks rös. Denna tid valde man ofta ett högt berg till begravningsplats och täckte kistan med ett ofantligt stenrös. Det var i regel förenat med mycket arbete att åstadkomma en sådan grav på en hög bergstopp. Om motivet har man haft olika meningar. Den äldsta nordiska forntidsdikten Beowulfs drapa ger dock förklaringen: Beowulf bjöd, att hans gravhög skulle placeras på en hög brant vid havet, så att alla som seglade därute, skulle se graven och minnas den avlidne. Bronsålderns gravkullar kom sålunda att i sin ödsliga ensamhet och säregna natur bli storslagna monument över de döda. Dessa nordiska minnesmärken gör ett mäktigt intryck. (Nathan Odenvik "Några anteckningar om Öckerö socken" s 10)

Går man ännu längre tillbaka i tiden än till dessa paleolitiska konstnärer, finner man material som tyder på att förhistoriska mänskliga samhällen var noga med hur de begravde sina döda. Varför det? Varför använde de samma slags rödockra som i grottmålningarna för att pudra eller måla de dödas kroppar? Australiens urinnevånare betraktar rödockra som en symbol för blod och liv. Var den det också för dessa förhistoriska människor? Trodde de att det fanns liv bortom döden? Somliga menar att redan det faktum att det fanns ett bestämt gravskick tyder på att de trodde det. Det finns skelett från denna epok som tycks ha begravts i samma ställning som den ett foster har i livmodern. Detta skulle kunna tyda på föreställningar om ny födelse till nytt liv. Den förhistoriska människan trodde att livet var något mer än det hon upplevde på jorden. (Gavin Reid "Den andliga dimensionen" s 24; författaren, Gavin Hunter Reid, född den 24 maj år 1934)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående “folken och stammarna och tungorna och nationerna”, se Upp 5:9bb.


Grekiska ord:

(h)êmisys (halv) (i NT + exempel i Apokryferna) Upp 11:9 – Ester 5:3; 7:2; Tobit 8:21; 10:10(BA); 12:2,4-5; 1 Mack 3:34,37; 10:30; Syr 29:6; Mark 6:23; Luk 19:8; Upp 11:11; 12:14.

mnêma (grav) (i NT) Mark 15:46; Upp 11:9 – Mark 5:3,5; 16:2(א*); Luk 8:27; 23:53; Apg 2:29; 7:16.


Ytterligare studier: 1 Kung 13:22; 14:11; Jes 14:19; Jer 14:16; Tobit 1:17; 2 Mack 5:10; 13:7; Joh 19:20,38; Luk 9:60.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-12; 2012-07-05; 2015-04-09)

Till sidans topp

11:10a Och de som bor uppå jorden fröjdar sig ’på dem’/’för deras skull’ och gör sig glada.

Ord för ord (11 ord i den grekiska texten): och de boende uppå '-en jord'/jorden fröjdar-sig på dem och (de)-gör-sig-glada.


1883: Och de, som bo på jorden, skola glädjas öfver dem och fröjda sig.

1541(1703): Och de på jordene bo, skola fröjda sig öfwer dem, och skola glädjas.

LT 1974: Och det kommer att hållas en världsomfattande högtid på grund av denna händelse – människor överallt kommer att bli glada.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Salomo sade till sin son: ”Visheten) skall frälsa dig från en väg av dålighet ... (från) det att gå i/på vägar av mörker, (från) de som gör sig glada på/’för ... skull’ dåliga ting och fröjdar sig på/’för ... skull’ ett dåligt isärvändande/fördärv.” (Ordsp 2:12-14, Grekiska GT)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Fröjda dig ej 'på på'/åt en död (kropp). Kom ihåg att alla må komma till ett slut.” (Syr 8:7)

(Jesus, Syraks son, sade:) “De som gör sig glada (för) de vördnadsvärdas fallande(s skull) kommer att tas till fånga (i) en snara.” (Syr 27:29a)

(Profeten sade till Jerusalem:) “Precis som (den fientliga staden) gladde sig på/’för ... skull’ ditt fallande och gjorde sig glad på/’för ... skull’ ditt fall, på det här sättet skall (hon) vara sorgsen på/’för ... skull’ sin (egen) ödemark.” (Baruk 4:33)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Fadern sade till sin äldre son:) “Vi måste (hela tiden) göra oss glada och fröjda oss, eftersom den här din broder (hela tiden) var (en) död (kropp), och han har levt/’kommit till liv’.” (Luk 15:32a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Amen, amen, Jag säger er att/: ’Ni kommer att gråta och klaga, men utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ kommer att fröjda sig. Ni kommer att vara sorgsna, emellertid/men er sorg kommer att bli ’in i’/’med syfte på’ fröjd.’” (Joh 16:20)

(Jag skall * (hålla fast) (א,*א) dig) ut ur prövningens stund, den som står i begrepp att komma uppå hela (den bebodda) världen (för) att pröva dem som bor uppå jorden. (Upp 3:10b, ”Filadelfia”)

Ända till när dömer Du inte och utverkar rättvisa för vårt blod ut ur/av dem som bor uppå jorden? (Upp 6:10b)

(En örn) sade (med) stor/hög röst: “Ve, ve, ve, till dem som är bosatta ‘i uppå’/uppå jorden, ‘ut ur’/’till följd av’ resten av basunens röster av/från de tre budbärare som står i begrepp att låta basunen ljuda.” (Upp 8:13b)


Exegeter, evangelister med flera:

Det apostoliska vittnesbördet upplevde man enbart som en plåga. Det stod i en oförsonlig motsats till hela den livsstil man praktiserade, den som skulle ge livet mening. Här möter oss i den yttersta tidens uppförstoring det motiv, som så ofta ligger bakom oviljan mot evangeliet och trakasserierna mot de kristna. Man vill slippa se att det finns ett sätt att leva, som visar att man själv har slagit in på fel väg. (Bo Giertz ”Uppenbarelseboken” s 79)

I det stora tyska trettioåriga kriget 1618-1648 slöt (Stralsund) sig till protestantismens sak. Den kejserlige generalen Wallenstein försökte intaga densamma, och så viss var han på sin sak, att han skall hafva förklarat, att om staden än vore med diamatkedjor bunden vid himmelen, så skulle han taga henne. Men murarna voro starka och borgarne tappra, och den öfvermodige generalen måste efter mycket arbete och tidsspillan vända om med oförrättadt ärende. Dagen för hans snöpliga avtåg firas ännu (nu år 1896) årligen af Stralsunds inbyggare med en glädjefest. (P. Waldenström "Till Österland" s 18)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående “de som bor uppå jorden”, se Upp 3:10b.


Grekiska ord:

eufrainô/-omai (göra glad/göra sig glad) (i NT + exempel i Apokryferna) Syr 27:29; Luk 15:32; Upp 11:10 – Ester 4:17y(C29); 5:14; Tobit 8:16; 13:10(12); Judit 12:20; 16:20; 1 Mack 3:7; 11:44; 12:12; 14:21; 2 Mack 15:11,27; Salomos Vishet 7:12; Syr 3:5; 4:18; 14:5; 16:1-2; 18:32; 19:5; 25:7; 26:2; 30:1,5; 32:2; 35:23(25); 39:31; 40:14,20; 51:15,29; Baruk 3:34. Luk 12:19; 15:23-24,29; 16:19; Apg 2:26; 7:41; Rom 15:10; 2 Kor 2:2; Gal 4:27; Upp 12:12; 18:20.


Ytterligare studier: Ps 105:38; Upp 13:8,14; 17:8.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-12; 2012-07-05; 2015-04-09)

Till sidans topp

11:10b Och de sänder (א*) gåvor till varandra, eftersom de här profeterna, de två, plågade dem som bodde uppå jorden.

Ord för ord (16 ord i den grekiska texten Sinaiticus): och gåvor (de)-sänder (till)-varandra, eftersom de-här de profeter de två plågade de boende uppå '-en jord'/jorden.


1883: ... och sända hvarandra gåfvor, emedan dessa två profeter hafva plågat dem, som bo på jorden.

1541(1703): ... och sända hwarandrom gåfwor; ty desse twå Propheter twingade dem som bo på jordene.

LT 1974: ... och ge presenter åt varandra och ordna bjudningar för att fira dessa två profeters död, eftersom de hade plågat dem så mycket.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

I de här dagarna fördes/kom judarna till vila från sina fiender. Och (detta hände) i den månad i vilken de vände/’vände om’ ... från bedrövelse in i fröjd och från smärta in i en god dag, (för) att leda/fira helt goda dagar av/med bröllopsmåltider och glatt lynne, då de skickade ut portioner/gåvor till vännerna och de utblottade. (Ester 9:22, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

Då (Jesus) hade sett/tittat upp, skådade Han de rika som kastade/lade sina gåvor in i skattkammaren. ... Alla de här kastade/lade in i gåvorna ut ur/av det som var utöver för dem. (Luk 21:1,4a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Den rättsliga myndigheten) gavs till (gräshopporna), för att de ej måtte döda dem, emellertid/utan för att de skall plågas (i) fem månader. (Upp 9:5a)

Jag skall ge (myndighet) åt mina två vittnen, och de skall profetera. (Upp 11:3a)


Exegeter, evangelister med flera:


ca 2000 - ca 1925

"Vad anser Du (Svea Janson) då om den personliga kontakten med (dem som ger gåvor till Svenska Alliansmissionen)?" "Jag tror, att missionsvännerna vill ha den personliga kontakten med missionen, och det betyder också mycket för oss på expeditionen att få tillfälle till en sådan. ... (En del) vill gärna få samtala en liten stund, och det anser vi värdefullt. ... Den personliga kontakten är mycket intressant och betydelsefull. Som t.ex. då vi vid konferenserna får se dem, som under lång tid sänt in gåvor, det ger särskild glädje att personligt lära känna dem." (John Westlin "Platsen vid offerkistan - Intervju med kassörskan Svea Janson" s 52-53)

Israels profeter siade, men det var inget säreget för dem, det gjorde också (andra folks) profeter. Och det var heller inte det väsentliga. Det väsentliga och särskiljande var, att de kände sig vara sända av Gud att predika om rätt och orätt, om nödvändigheten för människorna att fatta ett avgörande för framtiden, att välja ett liv i gudsfruktan eller ett liv i gudlöshet. Och detta etiska krav var kategoriskt, det måste följas helt och fullt. Människorna måste besluta sig, och proften måste lyda Guds kallelse, han fick ej dagtinga, ej kompromissa, även om han därigenom kom att gå mot världens mäktige, mot överheten och sitt eget folk. (Leo Baeck "Judendomens kärna" s 10-11)

Den 20 oktober kom kvittot på att paketet nått mottagarna. Anna skrev att hon och hennes familj föll i gråt när de fick vårt paket. Det kom som ett tecken på att solidariteten ännu levde. I början av 1947 kunde vi sända paket (från Sverige) direkt till Tyskland. ... Efter Transports kongress bad Nils Mårtensson att jag skulle dröja kvar i Stockholm någon dag. Några fackförbund ville diskutera möjligheterna att ge bidrag till min privata hjälpaktion. ... (Fyra) förbund ställde 2 000 kronor vardera till mitt förfogande. Efter det jag redovisat beloppet skulle de fyra förbunden på nytt ta upp frågan om fortsatt hjälp. Jag tackade varmt för den storslagna gåvan. Den skulle räcka till 200 ordentliga paket. (Wenzel Stuchly "Den långa vägen från Böhmen till Småland" s 301)

Vi kunde inte erinra oss vår barndom (på 1940-talet) utan att andas in denna atmosfär av kött och svart fårspillning. Vi förevisade våra får i månader och lät dem stångas med varandra till stammens ära i arabkvarterens gränder (i Ain Beida i östra Algeriet). Offerfesten var den mest skräckinjagande prövningen för vår del, eftersom vi tvingades vara med vid hela ceremonin då flera djur slaktades för att man skulle föreviga minnet av en profet (Abraham) beredd att offra sin son för att rädda sin själ. ... Överallt (på gatorna) gav blodet och fårspillningen staden ett underligt utseende: husen var inte längre vita; de var inte heller röda. De tycktes ha antagit en odefinierbar färg vars namn alla kände till men ingen kom sig för att uttala. ... Av ren vidskepelse vägrade folk att förklara denna bisarra färg med den masslakt som just ägt rum i varje hus. Det skulle ha varit att förneka offrets och hela aktens renande innebörd inför dem som hederligt slaktat sitt får efter att ha vänt sig mot Mecka och läst en besvärjelseformel för att väl visa sina goda avsikter. ... Folk stötte på varandra bärande på köttstycken på axeln. Dem skulle de erbjuda sina släktingar som gjorde samma sak tillbaka. Mötena ägde rum halvvägs och gav anledning till broderliga och entusiastiska omfamningar och ömsesidaiga välsignelser hämtade ur koranen och profetens liv till formuleringar precis lämpade för tillfället. Var de blinda dessa medborgare? Förstod de inte att något allvarligt hade inträffat? I själva verket var de vana vid de här företeelserna som de visste snart skulle gå över. (Rachid Boudjedra "Offerfesten" s 385-391; 1940-talet)

Faktum är att vår (deportations)vagn, där Hlinkagardet lyckats klämma in 80 personer med allt bagage, var en liten värld av oro och varje individ var sin egen värld. Men trots det, trots förvirringen, rädslan och den obekäma miljön, kunde alla skänka en vänlig tanke till paret Tomasov. ... "Vi gifte oss för två veckor sedan." ... De blev omedelbart överösta med presenter - mat från några, billiga prydnadssaker från andra och, från dem som inte hade något att ge, gratulationer. Någon fick fram en flaska som smugglats ombord på tåget där ingen alkohol var tillåten och det blev troligtvis en av de märkligaste bröllopsfesterna någonsin. Vi skålade för bruden. Vi skålade för brudgummen. (Rudolf Vrba "Jag flydde från Auschwitz" s 59-60)

(En profet) frågar icke efter opinionen. Han har ett budskap med vilket han står eller faller. Det brinner en eld i hans själ, skall den släckas, är det hans död. Han vet sig ha ett bestämt budskap från Gud, och det må mottagas hur som helst – han måste, i annat fall sviker han sin Gud, sitt uppdrag och sitt samvete. Han ser längre – även om han ej kan förutsäga tillkommande ting – än de flesta andra. Och med sin blick så riktad, talar han. Han liknar fartyget, som har både tyngd och kurs, och vilket icke rider på vågkammen utan skär vågornas höjd och dal på oceanens vidder. Profeten får ofta gå sin väg genom livet ganska ensam, misskänd av sin samtid. Det visar så gott som utan undantag profeternas historia under alla tider. (John Blomqvist "Minnesglimtar" s 117)

(Det femte barnet) Ben började banka en sten mot en metallbricka. Han gjorde det med full kraft. Oväsendet var fruktansvärt, men kvinnorna väntade tills Ben slutade. Om de hade avbrutit honom skulle han ha fått ett raseriutbrott och spottat och fräst. ... När (de andra) barnen kom hem fick de veta att Ben hade åkt bort för att bo någon annanstans. ... Luke förklarade: "Dom har skickat bort Ben eftersom han egentligen inte är en av oss." ... Under de dagar som följde bredde familjen ut sig som pappersblommor i vatten. Harriet förstod vilken börda Ben hade varit, hur han förtryckt dem alla, hur mycket barnen hade lidit. ... Men nu när Ben var borta lyste ögonen och de var på strålande humör och kom hela tiden till Harriet med godis eller en leksak som gåva. "Det här är till dig, mamma." Eller också sprang de fram för att kyssa henne eller smeka henne över kinden eller kura ihop sig intill henne som lyckliga små kalvar eller fölungar. ... Dagarna gick och huset fylldes av vardagslycka. (Doris Lessing "Det femte barnet" s 79-88)


ca 1925 - ca 1900

Varje specerihandlare hade (på 1920 och 1930-talet) sina bönder som kom på lördagarna. De sålde sina produkter på Östra Torget (i Jönköping), där det var livlig torghandel på den tiden. En del av dessa bönder brukade komma in i köket för att lämna ägg, frukt eller blommor och då bjöds de alltid på kaffe. De var inte bara kunder i affären (på Slottsgatan 6) utan blev också goda vänner som vi ofta var bjudna till på sommaren. Det var riktiga bondkalas med mycket mat. Alla gästerna hade någon s k förning med sig. Bönderna hade alltid ostkakor, men vi som kom från staden brukade ha en tårta från Östbergs konditori. (Britten Kvist "Affären höll öppet till grannaffären stängde" s 79)

Den stora högtiden närmar sig, och på vindskammaren hopar sig moderns gåvor. Det är många slags värdefulla ting, saris i skiftande färger från Benares, guldsmycken av olika form, lerkrukor med surmjölk och brickor med allehanda sötsaker. Den äldste sonen är i konungens tjänst i ett fjärran land. Den näst äldste är affärsman och aldrig hemma, de andra sönerna har efter upprepade tvistigheter gått skilda vägar och lever nu var och en på sitt håll. Familjens övriga medlemmar är också spridda i olika delar av landet. Endast den yngste sonen vistas i hemmet. Nu står han vid dörren och ser på tjänarna och tjänarinnorna, som bär ner korgar och brickor fyllda med gåvor och övertäckta med brokiga sidendukar. Högtiden är till ända. Gåvorna har sänts i väg till de olika medlemmarna av denna skingrade familj. Som en beslöjad kvinna frambär skymningen sin sista gyllene offergåva till nattens stjärnbelysta helgedom. Gossen går fram till modern och säger: "Du har skickat presenter till alla de andra, men mig har du inte givit någonting alls." Modern tar sonen i famn och svarar: "Till dig återstår endast detta", och så ger hon honom en kyss på pannan. Med besvikelse i rösten säger då gossen: "Men får jag inte en enda gåva?" - "Gåvor är bara för dem som är långt borta." (Rabindranath Tagore "Gåvorna" s 22-23)

Jag glömde säga att dagen före julafton fick någon av oss barn gå upp till värdfolket med en julklapp och sjunga för dem följande sång: "Goder afton, goder afton både herre och fru, vi önska Er alla en fröjdefull jul och vi fick då själva en julklapp tillbaka. (Doris Dominique "Jul vid seklets början" s 88; Jönköping under 1910-talet)

Mina tidigaste julminnen är att kvarnen gick dag och natt. Pappa var mjölnare vid Dunkehallaån (i Jönköping). . . . Vid Lucia var vi ute och lussade. Vi klädde ut oss. Många ungar var det ju, och vi gick omkring och hade julkort med oss i små korgar och sålde. Och så fick vi pepparkakor och bullar och lite pengar, kopparslantar eller någon krona att stoppa i korgen i stället för julkortet. Vi gick omkring och sjöng Luciasången och andra julsånger där nere bland villorna,och så var det någon som spelade munspel. Vi tyckte det var så roligt. Sen skulle vi ju dela dessa pengar, när vi kom hem, så vi fick lite var. Det var storslaget, att få några slantar. (Stina Palm "En jul fick jag en liten röd kälke . . . " s 85-86; Stina Palm var född 1909)

Julafton 1911. Efter lång väntan för Gunnar och Filip så blef det juleqväll i år med. Och granen tändes i Stora salen. Sedan kom julklapparna indängandes till en och var, äfven Greta Lund, som var här efter mjölk, fick tvål och hund af Sven. Jag fick halsduk och ficknäsdukar af mamma, Vinterny 1911 och hängslen af Sven. Klåckkedja af Arvid. Anteckningsbok af Gunnar, ritad tafla på Strand af Helge. Mamma fick hushållsvåg af pappa, såssked och fruktknivar med klädstreck af Sven. Soppsil af Arvid, tafla af Helge, kryddburk af Gunnar. Sven fick galoscher af pappa, 2 duss. ficknäsdukar af mamma, pennskaft af Arvid, ficklampa af Helge. Helge fick galoscher af pappa, tröja och ficknäsdukar af mamma, tandborste af Arvid, spel av Sven, färgkrita af Filip, gummi af Gunnar. Gunnar fick mössa och Berlins Naturlära af pappa, samt tandborste, ficknäsduk af mamma, kalsonger, portmone af Sven, pistol af Arvid. Filip fick mössa och bok af pappa, ficknäsdukar och tröja af mamma, af Sven korkpistol - knallpistol. Stålpistol af Helge, trumpet af Gunnar, snurra af Helge och blåspipa af Arvid. Automobil af Filip(?), pistol och kägelspel af Helge. Arvid fick sportmössa af pappa, näsduk af mamma, Sveriges Djurbok af Sven, batteri och Mikroskåp af Helge, Spegel af Gunnar och anteckningsbok af Filip. Drängen Walfrid fick fem kronor och Oscar tie kronor. Albertina fick 25 kg fjäder af Aronsson och 1/2 duss. handdukar samt skål af mamma, tyg af Hellström, duk af Edit, kort af Gunnar, ........ af Arvid. Edit fick 1/2 duss. handdukar och skål af mamma, ljusmatta av Filip, Klåckställ af Arvid, spjellband af Albertina, tvål af Stenlunds, handskar, tröja, kalsonger och 1 duss. silverskedar af Walfrid. Hela värdet af julklapparne äro omkring 50 och 60 kronor i år. Och så är julekvällen gången. "Så fröjadas barnasinne, Den stora stund är inne Som ifrigt väntad var, Nu skola gåfvor delas Nu skall det sjungas, spelas, Ty julen varar icke alla dar." (Alfred Nilsson "Alfred Nilssons dagböcker - En smålandsbonde berättar sitt liv" s 439)

"Varför ska man ge bort julklappar vid jul, pappa?" frågade (Mary) ivrigt, då hon hann in till herr Behring i arbetsrummet. ... "Vad tror du, lilla Mary, är den största orsaken till julglädjen?" Hon såg upp på honom med sina trohjärtade barnaögon. "Konungens son kommer", sade hon sakta. Pappa nickade åt henne. "Det var riktigt, min lilla flicka", sade han. "Konungens son kommer; då sjunga människorna och äro glada, då söka de glädja varandra med sina gåvor." (Hillis Grane "Petronella, Mary och skolfröken" s 22-23; Barnbiblioteket Gullvivan 1922; tidigare upplaga 1907)

På julaftonen hade vi (missionärer) litet festligt för de svarta. Vi bjödo dem på té och smörgåsar, hvarefter vi sjöngo och talade om julens stora och härliga betydelse, och till sist fingo de ... sina julgåfvor. Det var en skön stund. Senare på kvällen firade vi svenskar julen på äkta svenskt vis, då vi försökte ha det så trefligt och uppbyggligt som möjligt. Efter kvällsvarden och efter julklappsutdelningen sjöngo vi till orgelns toner: "Hell dig, julafton, härliga klara! Du tänder ljus uti hjärta och tjäll", m.fl. julsånger. Sedan vi läst julens evangelium och hemburit tack och lof till vår gode Gud, gick hvar och en till sitt, och tanken dvaldes gärna hemma hos de sina. (G.H. Nykvist "Bref från Kongo"; bref från Londe Matadi daterat 1904-01-16; Jönköpings-Posten 1904-03-05)


ca 1900 och tiden dessförinnan

Av årets högtider ansågs julen vara den största. . . . De julklappar som utdelades bestod till största delen av hemstickade strumpor och vantar, men var ändå spännande och välkomna. (Eskil Jonsson "Minnen från barn- och ungdomsår i sekelskiftets Barnarp" s 128-129)

Hela Västra Holmgatan beboddes i regel av små hantverkare. Under julhelgerna var det vanligt, att man gick till varandra, både unga och gamla, på julkalas. Glädjen stor alltid högt i tak, och allt gick gemytligt och familjärt till. På julafton skulle man alltid gå ut och titta på alla julgubbarna, en sed som nu (år 1944) alldeles försvunnit. Julgubbarna gingo omkring på gatorna, och man kunde genom att giva dem en slant få sina julpaket lämnade till vederbörande utan att man själv var med. Julgubbarna mottogos alltid mycket vänligt, och naturligtvis skulle de bjudas på julens härligheter. (Gustaf Wikner "Hantverksminnen från 90-talets Jönköping" s 51)

På julaftonen hölls affärerna öppna till framåt 10-tiden på kvällen, varför affärsinnehavare och biträden sent fick börja sitt julfirande. Vanligen tog högtiden sin början med sen middag. Omedelbart därefter vidtog julklappsutdelningen, vilken förrättades av familjefadern eller hans ställföreträdare, som uppläste namnen på paketen, med eller utan åtföljande vers. När barn fanns, vidtalades någon närboende bekant, utklädd till jultomte, att vid överenskommen tid överbringa julklapparna. Många gånger blev dock den första bekantskapen med jultomten något skrämmande, men genom julgubbens ordflöde och den övriga familjens inställsamhet glömdes snart rädslan vid den efteråt så vanliga trakteringen. Även efter jultomten kunde följa en eller flera julgubbar, sända av bekanta och vänner, som, själva bundna av julfirandet hemma hos sig, på detta originella sätt ville överbringa sina julklappar. Vid 9-tiden på kvällen gick så genom staden det sedvanliga jultåget, som för barnen åtminstone var samma lockande upplevelse som julklappsutdelningen. I spetsen för tåget gick ett 25-tal pojkar och flickor, de senare i majoritet, vilket dock var mycket svårt att avgöra, då alla var klädda i byxor. . . . Tåget drog med stoj och väsen genom staden, varunder åtskilliga deltagare under hand avlägsnade sig för att på uppdrag överlämna någon julklapp. . . . Ordningarna, där tåget drog fram, blev till slut den fåtaliga polisen övermäktiga, och jultågen måste så småningom helt upphöra. (Edvard Johansson "Jönköping på 1890-talet" s 12-13)

Då jag var tre år (flyttade) mina föräldrar år 1830 (från torpet Kjerrbo under Odensjö i Barnarp) till Bashult. . . . Af (julen) fingo vi redan minst 8 dagar i förväg en försmak, då första julbaket verkstäldes för att få julbröd till alla fattiga och andra, som före julen gingo sin s. k. årsgång, insamlande gåfvor från hvarje hus, der sådana kunde påräknas. Otroligt mycket af förnödenheter bortgåfvos ock vid denna tid, då ingen fick gå tomhändt bort. Ofta fingo de fattiga en stor kaka rågbröd jemte mindre kakor till barnen, om de hade sådane, vidare ett ljus, en linlock och ett stycke kött. . . . Julklappar visste vi ej om. (Abraham Rundbäck "Anteckningar från mitt lif" s 83,87-88)

(Carl Adolph) Agardh reste i lördags och är förmodligen nu i Vexiö. Med honom skickade jag vaxljusen, men nackarna som måst beställas voro ännu ej färdiga. Till julklapp hoppas jag de ändå hinna fram med mig. Öfvertyg får man väl för bättre i Vexiö än här (i Stockholm). Åt dig har jag visserligen ingen annan julklapp än mig sjelf. Så uppriktigt jag längtar hem, så beklagar jag likväl att det skall vara vid julen som är den ledsammaste tid på hela året. Alla vilja då ha, och det är mig omöjligt både att köpa och föra ner hvad som kunde erfordras. Icke heller förstår jag, fattig man, mig på hvad som kunde vara lämpeligt och är således i alla afseenden oduglig till uppköpare. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev V 1828-1829" s 306; brev från Stockholm den 8 december 1829 till Anna Tegnér)

Du påminner dig att jag alltid ansett jul för den tråkigaste tiden på året: och jag har ej heller denna gång funnit något skäl att ändra min mening. Jag var på julafton hos Gustafs. Julklapparna som icke voro rätt många och endast sträckte sig till barnen, utdelades före maten. . . . Sjelf fick jag klockan 5, och innan jag gick ut ett skrifdon af brons samt en papperspress till julklapp, med några versar, jag gissar från Ugglas. Gustaf hade förbehållit sig att hvarken ge eller emottaga någon julklapp för sig och famille, som också är allmänt brukligt då man är bjuden till julafton. Du din stackare fick väl heller ej mycket, och barnen på samma sätt; men om I blott ären friska och glada så är julen god, äfven utan klappar. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev V 1828-1829" s 121; brev från Stockholm den 26 december 1828 till Anna Tegnér)

Huru mycket (pengar) kan gå åt till julklappar? Laga äfven att Christopher låter mig veta sitt behof. . . . . . . Låt mig veta om jag skulle köpa någon julklapp åt flickorna. Jag hoppas få bud till Vexiö innan julen. Jag är i sådana saker alls icke påhittig. Från Christopher höres ingen ting. Hvad skall köpas åt Sara? . . . . . . Gud gifve vi väl vore öfver den infama julen med alla sina utgifter och hemlighetskrämerier som äro mig vedervärdiga. Låt mig nu veta på ett ungefär hvad du behöfver för denna galenskap och för hushållet i allmänhet. Det är mig omöjligt att annars kunna rangera saken, men väl blir svårt ändå. Flickorna vilja köpa dig en skawl, men som du ej (är) fallen derför så må det låtas bli. Hvad man skall ge Mellin vet jag icke. . . . Till flickorna skickar jag 10 Bco som du får dela mellan dem till deras små behof. Lars Gustaf får du väl också ge något af egen pung. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev V 1828-1829" s 93-94; brev från Stockholm den 11, 14 och 24 november 1828 till Anna Tegnér)

Henrik Seuse (Suso) (omkring 1295-1366), en schwabisk riddareson, växte upp i Konstanz och blef vid 13 års ålder upptagen i stadens dominikankloster på en liten ö i Bodensjön. ... Vid 28 års ålder lämnade han Konstanz för att studera i Strassburg och Köln. På den sistnämnda platsen träffade han (mäster) Eckehart, och han blef den store mystikerns trofaste lärjunge. ... Efter hemkomsten till Konstanz blev Suso klostrets läsemästare, senare dess prior. ... En tid inträdde, hvarunder han blef ifrigt eftersökt af de stilla i landet, som då efter Joh. 15:13-15 kallade sig "gudsvänner". Från Nederländerna till långt ned i Schweiz funnos fromma män och kvinnor, som i hemlighet "öfvade sig i att öppna sina själar för Gud", och de stodo i nära förbindelse med hvarandra. Än sände de hvarandra bref, böcker, helgonlämningar, läkemedel, pepparkakor eller hvita näsdukar med Jesu namn i röda stygn, än företogo de resor för att besöka hvarandra. Men det hvilade något hemlighetsfullt öfver dem; "ingen kunde säga hvarken ondt eller godt om dem". Henrik Suso, minnesångaren bland mystikerna, blef snart alla gudsvännernas synnerligt gode vän, och de lyssnade med beundran till hans tal. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 941-942)

I slutet av december månad höllo romarne "saturnalierna", en glädjefest till minne af den försvunna guldåldern. När nyårsdagen kom, blef den firad i sus och dus, och folket gaf kejsaren, klienterna sina patroner gåfvor. Detta bruk med gåfvor vann sedan efterföljd hos de kristna både i form af jul- och nyårsgåfvor; men kyrkans lärare varnade mot den tygellösa hedniska nyårsglädjen och förmanade de kristna att fira det nya årets ankomst i stillhet. "Vi skola", sade Krysostomus, "vid årsskiftet pröfva oss själfva och tänka på jordelifvets korthet och förgänglighet samt på den eviga domen." (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 419)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående “de som bodde uppå jorden”, se Upp 3:10b.


Grekiska ord:

dôron (gåva) (i NT + exempel i Apokryferna) Luk 21:1,4; Upp 11:10 – Tobit 4:11; 13:11(13); 2 Mack 15:16; Syr 7:9; 20:29; Jeremias brev v 26; Matt 2:11; 5:23-24; 8:4; 15:5; 23:18-19; Mark 7:11; Ef 2:8; Hebr 5:1; 8:3-4; 9:9; 11:4.


Ytterligare studier: Ester 9:19; Neh 8:10,12; Mark 7:12-13; Luk 21:2-3.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-12; 2012-07-05; 2015-04-09)

Till sidans topp

11:11a Och efter * (א,*א) tre och en halv dagar kom en ande av liv ut ur Gud in i, in i (P47,א,*א) dem, och de stod emot/på sina fötter.

Ord för ord (20 ord i den grekiska texten Sinaiticus): och efter tre dagar och (en)-halv (en)-ande (av)-liv ut-ur '-en gud'/Gud kom-in-i in-i dem, och (de)-stod emot '-na fötter'/fötterna sina.


1883: Och efter de tre och en half dagarna ingick i dem en lifvets ande från Gud, och de stodo på sina fötter.

1541(1703): Och efter tre dagar och en half kom lifsens Ande af Gudi uti dem, och de stodo på sina fötter.

LT 1974: Men efter tre och en halv dagar ska Guds levande Ande komma in i dem, och de ska resa sig upp.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Gud formade människan av grus från jorden och pustade i, in i hennes ansikte, en andedräkt av liv. Och människan blev ’in i’/till en levande själ. (1 Mos 2:7, Grekiska GT)

(Djuren) kom in i, i riktning mot Noa, in i kistan/arken, två (och) två från varje kött i vilket det är en ande av liv. (1 Mos 7:15, Grekiska GT)

Herren talade i riktning mot Mose: "Skåda, Jag skall låta bröd regna ut ur himlen åt er." (2 Mos 16:4a, Grekiska GT)

Mannen slängdes i (profeten) Elias grift/grav. Och han gick och rörde Elias skelettben/ben, och han levde/’kom till liv’ och stod upp emot/på sina fötter. (2 Kung 13:21b, Grekiska GT)

(Profeten sade: "Herren) talade i riktning mot mig: 'Profetera emot de här skelettbenen/benen och tala till dem: Uttorkade skelettben/ben, hör Herrens utsaga: Detta är vad Herren Gud säger till de här skelettbenen/benen: Skåda, Jag för in en ande av liv i er.'" (Hes 37:4-5, Grekiska GT)

Anden kom in i, in i (skelettbenen/benen), och de levde/’kom till liv’ och stod på sina fötter. ... (Hes 37:10b, Grekiska GT)

(Salomo sade: ”Den som formade avgudar) hade icke kunskap om Den som hade format honom och som hade blåst in i honom en själ som var verksam och som hade pustat i en ande full av liv.” (Salomos Vishet 15:11)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till en synagogsledares dotter:) ”Flickan, res dig!” Och hennes ande vände sig intill (henne). (Luk 8:54b-55a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) "Om så ni som är (א,* א) onda vet att ge goda gåvor till era barn, hur mycket hellre skall (då inte) er Fader * (P75,א,*א) ut ur en himmel ge helig ande till dem som begär/ber Honom?" (Luk 11:13)

(Jesus sade:) ”Fader, in i Dina händer sätter/lägger Jag Min ande till sidan av (Dig).” Men/och då Han hade talat det här, ’blåste Han ut’/’gav Han upp andan’.” (Luk 23:46b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Jesus svarade dem så och talade: “Min lära är inte Min, emellertid/utan Dens som har sänt Mig. Om – alltefter omständigheterna – någon må vilja göra Hans vilja, skall han få kunskap med anledning av läran, huruvida den är ut ur Gud eller Jag samtalar från Mig själv.” (Joh 7:16-17)

(Jesus sade till de judar som till att börja med trodde på Honom:) ”Om Gud (hela tiden) var er Fader, ’välkomnade ni’/’skulle ni ... välkomna’ – alltefter omständigheterna – Mig (hela tiden), ty Jag har kommit ut, ut ur Gud, och Jag har anlänt. Ty inte heller Jag har kommit (och kommer) från Mig själv, emellertid/utan Den där har skickat bort Mig.” (Joh 8.42)

Marta, systern till den som hade kommit (och kom) till ett slut, säger till (Jesus): ”Herre, han luktar allaredan, ty det är på den fjärde dagen.” (Joh 11:39)

Och (några) ut ur/av folken och stammarna och tungorna och nationerna ser deras fall/lik (i) tre och en halv dagar. (Upp 11:9a)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående “tre och en halv dagar”, se Upp 11:9.


Paulus sade till de troende i Rom: ”Livets andes lag har i Kristus Jesus gjort dig fri från missens (av Guds mål) och dödens lag.” (Rom 8:2)


Ytterligare studier: 1 Mos 6:17; 7:22; Dom 15:19; Hes 37:9,14; Joh 20:20-22; Apg 17:25.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-12; 2012-07-05; 2015-04-10)

Till sidans topp

11:11b Och en stor fruktan föll * (P47,א,*א) emot dem som tittade på dem.

Ord för ord (8 ord i den grekiska texten): och (en)-fruktan stor föll emot de tittande-på dem.


1883: ... och en stor fruktan föll öfver dem, som sågo dem.

1541(1703): ... och en stor förskräckelse föll på dem som sågo dem.

LT 1974: Och stor skräck ska komma över alla.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Skåda, en mörk, stor fruktan faller på (Abram). (1 Mos 15:12b, Grekiska GT)

Många av nationerna ’skars runt om’/omskars (hela tiden) och levde (hela tiden) på judiskt sätt på grund av fruktan av/för judarna. (Ester 8:17b, Grekiska GT)

(Elifas sade:) “Fruktan föll emot, emot människor.” (Job 4:13b, Grekiska GT)

(Psalmisten sade:) “Egypten gjorde sig glad i/över Israels ’väg ut’/uttåg, eftersom deras fruktan hade fallit emot, emot dem.” (Ps 105:38, Grekiska GT)

Männen fruktade stor fruktan. (Jona 1:10a, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

”Fruktan föll emot, emot (Sakarias).” (Luk 1:12b)

En Herrens budbärare stod nära (herdarna), och Herrens härlighetsglans lyste runt omkring dem, och stor fruktan fruktade/grep dem. (Luk 2:9)

Fruktan tog/grep allesammans (א,* א, A) (i Nain), och de förhärligade (hela tiden) Gud och sade att/: "En stor profet har rest sig upp i/ibland oss." (Luk 7:16a)

Mängden/folkmassan av/i området runt omkring ... frågade/bad allesammans Jesus att gå bort från dem, eftersom de (hela tiden) ’hölls tillsammans’/’var förenade’ (i) en stor fruktan. (Luk 8:37a)


Egna kommentarer och funderingar:

I ett återställelseperspektiv kan vi lägga märke till kontrasten mellan Ps 105:38 (först fruktan, sedan en glatt upprymd situation) och Upp 11:10-11 (först en glatt upprymd sitution, sedan fruktan).


Ytterligare studier: Josua 2:9; Job 13:11; Judit 14:3; Apg 5:5,11; 19:17.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-12; 2012-07-06; 2015-04-10)

Till sidans topp

11:12a Och de hörde en stor/hög röst ut ur himlen som sade till dem: “Stig upp här/hit.”

Ord för ord (11 ord i den grekiska texten): och (de)-hörde (en)-röst stor ut-ur '-en himmel'/himlen sägande (till)-dem: stig-upp här.


1883: Och de hörde en stark röst från himmeln säga till dem: Stigen hit upp.

1541(1703): Och de hörde en hög röst af himmelen säga till dem: Stiger hit upp.

LT 1974: Sedan ska en stark röst ropa från himlen: ”Kom hit upp!”


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Jag hörde bakom mig en stor/hög röst som en basun. (Upp 1:10b)

Och skåda (א,*א), den första rösten, som Jag hörde, som samtalade i sällskap med mig som en basun. ... (Upp 4:1b)

Och jag skådade en stabil/stark budbärare som kungjorde i/med en stor/hög röst. (Upp 5:2a)

(Jag hörde budbärare) som sade (med) stor/hög röst: “Värdig är den lille Baggen, Den som har slaktats (och är slaktad).” (Upp 5:12a)

(De slaktade vittnenas själar) utropade/ropade (med) en stor/hög röst. (Upp 6:10a)

Och han utropade/ropade (med) stor/hög röst till de fyra budbärarna, till vilka det var givet till dem att handla orättfärdigt (emot) jorden och havet. (Upp 7:2b)

(En örn) sade (med) stor/hög röst: “Ve, ve, ve, till dem som är bosatta ‘i uppå’/uppå jorden, ‘ut ur’/’till följd av’ resten av basunens röster av/från de tre budbärare som står i begrepp att låta basunen ljuda.” (Upp 8:13b)

Och (budbäraren) utropade/ropade (med) stor/hög röst. (Upp 10:3a)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående “en stor/hög röst”, se till exempel Upp 1:10b. Angående ”röst ut ur himlen”, se Upp 10:4b. Angående ”stig upp här/hit”, se Upp 4:1bb.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-13; 2012-07-06; 2015-04-10)

Till sidans topp

11:12b Och de steg upp in i himlen i molnet, och deras fiender tittade på dem.

Ord för ord (14 ord i den grekiska texten): och (de)-steg-upp in-i '-en himmel'/himlen i '-et moln'/molnet, och tittade-på dem '-na fiender'/fienderna deras.


1883: Och de stego upp till himmeln i skyn, och deras fiender sågo dem.

1541(1703): Och de stego upp i himmelen uti en sky, och deras owänner sågo dem.

LT 1974: Och de ska stiga upp till himlen i ett moln, medan deras fiender ser på.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Elia togs upp i en tillsammansskakning som (om han kom) in i himlen. Och Elisa skådade. (2 Kung 2:11b-12a, Grekiska GT)

Elia togs upp in i himlen i/genom det att vara ivrig för iver av en lag. (1 Mack 2:58)

(Jonatan sade:) “Vi har hjälpen ut ur en himmel som har undsatt oss, och vi var frälsta från fienderna, och våra fiender gjordes ödmjuka.” (1 Mack 12:15)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Enok behagade Gud väl och han sattes i sällskap/samband med en förebild av/på sinnesändring för släktena.” (Syr 44:16)

(Profeten sade till Israel:) “Vem har stigit upp in i himlen och tagit (visheten) och störtat ned den ut ur molnen?” (Baruk 3:29)


Den Senare Uppenbarelsen:

Då (Jesus) skådade folkskarorna, steg Han upp ‘in i’/på berget. (Matt 5:1a)

Då (lärjungarna) såg, lyftes (Jesus) emot/upp och ett moln tog Honom nedifrån, från deras ögon. (Apg 1:9b)

David steg inte upp in i himlarna. (Apg 2:34a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Ingen har stigit (och stiger) upp in i himlen ’om ej’/utom Den som har stigit ned ut ur himlen, Människans Son. (Joh 3:13)

Skåda, Han kommer i sällskap med molnen, och de (א,*א) skall skåda Honom, varje öga, och/också vilka som än ’borrade ut’/genomborrade * (א*). (Upp 1:7a)

Och om någon vill handla orättfärdigt (emot) dem, går eld ut, ut ur deras mun och äter ner/upp deras fiender. (Upp 11:5a)


Exegeter, evangelister med flera:

Här åker sankt Elia upp till himmelens land i en kärra så blänkande ny. Han bär gravölshatt och skinnpäls, han har piska i sin hand, och mot knäna står hans gröna paraply. ... ... Och nu rullar vagnen uppåt, och Elias breda hand vinkar avsked åt hans jordelevnads bygd; och vi se det är ett stycke av vårt eget dalaland i de drömmande furubergens skygd. ... Här är blänk av stora vatten, här är stranden röd och gul som en örtasäng av mödrar och mör, och små piltar peka upp emot de flygande hjul: ”Se på grannasfar, så vådligt han kör!” ... Här står Leksands kyrktorn som en lök, och stapelns Falumalm ringer sabbat vid den saliges färd, och han åker ur den klangen in i bruset av en psalm från evinnerliga orgelekars värld. ... När du sitter, o Elia, vid din mästares bord och ser ned på vår ondska och vår nöd, fäll i domarns öra milda och förlåtande ord, bed för dalarna, som hungra, om bröd! ... ... Och vår Herre stiger ut på sin förstugutrapp: ”Stig här in, du min heliga profet!” Och han vinkar åt en ängladräng, som kommer flink och rapp och för svettiga kamparna i bet (= hästarna i bete). (Erik Axel Karlfeldt "Fridolins lustgård och Dalmålningar på rim" s 251-253; Dalmålningar, utlagda på rim: Elie himmelsfärd)

Såsom de twå wittnena warit delaktige i Herrans död, v. 7, och uppståndelse, v. 11, så blifwa de äfwen delaktiga i Hans himmelsfärd. (P. Fjellstedt "Biblia" s 752)


Ytterligare studier: 1 Mos 5:24; Syr 44:16; 49:14; Joh 7:33-34.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-13; 2012-07-06; 2015-04-10)

Till sidans topp

11:13a Och i den där stunden blev det en stor skakning. Och tiondelen av staden föll. Och (människornas) namn, sju av antalet av tusen, dödades i skakningen.

Ord för ord (23 ord i den grekiska texten): Och i den-där '-en stund'/stunden blev-(det) (en)-skakning stor och '-en tiondel'/tiondelen (av)-'-en stad'/staden föll och dödades i '-en skakning'/skakningen namn människors (av)-antalet-av-tusen sju.


1883: Och i samma stund vardt en stor jordbäfning, och tiondedelen af staden föll, och under jordbäfningen dödades sju tusen människor.

1541(1703): Och i samma stundene wardt en stor jordbäfning, och tionde delen af staden föll ned; och blefwo i jordbäfningen dödade sjutusend menniskors namn.

LT 1974: Samma timme ska det bli en fruktansvärd jordbävning, som jämnar en tiondel av staden med marken och dödar sjutusen människor.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Elia togs upp i en tillsammansskakning som (om han kom) in i himlen. Och Elisa skådade. (2 Kung 2:11b-12a, Grekiska GT)

(Jobs) husdjur var (hela tiden) 7000 får. ... Eld föll ut ur himlen och brände ner fåren och herdarna åts likaså ner/upp. (Job 1:3a,16a, Grekiska GT)

(Profeten sade:) “En ande tog upp mig, och jag hörde ’en röst’/’ett ljud’ av en stor shakning ’helt och hållet’/alldeles bakifrån mig.” (Hes 3:12a, Grekiska GT)

(Kungen sade till judarna:) “Låt Jerusalem vara helig och låt dess gränsområden, tiondena och tullarna vara (i fred).” (1 Mack 10:31)


Den Senare Uppenbarelsen:

Då de hade skådat skakningen ... sade (”ledaren för hundra man” och de som var i sällskap med honom): ”Sannerligen var den här (hela tiden) en Guds son!” (Matt 27:54b)

Då (Jesus) hade kommit ut, skådade Han en mycken/månghövdad folkskara, och Han veknade i Sina inre ädla delar emot dem, eftersom de (hela tiden) var * (א*) (som om) de ej hade en herde. (Mark 6:34a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “När de – alltefter omständigheterna – må leda er och ge (er) till sidan av, bekymra er ej i förväg (om) vad ni må samtala, emellertid/utan vilket/'vad som' – om alltefter omständigheterna – må ges er i den där stunden, samtala ‘det här’/detta. Ty ni är inte de som samtalar, emellertid/utan den Helige Ande.” (Mark 13:11)

(Fariseen sade till Gud:) “Jag ger tionde (P75, א*) (av) alla ting så många som jag skaffar.” (Luk 18:12b)

Med en gång blev det en stor skakning, så att fängelsets grundvalar rörde sig fram och tillbaka. ... Då (fångvaktaren) hade tagit (Paulus och Silas) till sidan av (sig), badade/tvättade han dem från slagen i den där stunden av natten. (Apg 16:26a,33a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Du har emellertid få/’några få’ namn i Sardes, vilka inte har solkat sina kläder. (Upp 3:4a, ”Sardes”)

Och jag skådade, när (den lille Baggen) öppnade det sjätte sigillet, och det blev en stor skakning. (Upp 6:12a)

Och deras fall/lik (skall vara) uppå den stora stadens gata, ‘vilken som än’/vilken andligt kallas Sodom och Egypten, varest/där och/också * (P47, א*) Herren korsfästes. (Upp 11:8)


Exegeter, evangelister med flera:

Här (i Jerusalem) tronar i dag (1970) en av den muhammedanska världens viktigaste moskéer. Och ändå skall templet resa sig här. Eller skall det inte? De ortodoxa judarna tror på en jordbävning som skall förstöra moskén. En jude i hög statsställning har uttalat en officiell profetia att han sett en jordbävning äga rum och templet resa sig. Själva förstör judarna aldrig någon helgedom inom andra religioner. (Folke Edsmyr "Afton och morgon i Mellersta Östern" s 31)


Egna kommentarer och funderingar:

I GT (1 Macc 10:31) lämnas Jerusalems tionden i fred. I ett återställelseperspektiv ser vi nu, hur en tiondel av Jerusalem drabbas.

Angående ”en stor skakning”, se Upp 6.12a. Angående ”namnen”, se Upp 3:4a.


Ytterligare studier: 1 Mos 14:20; 1 Kung 19:18; 20:15; Jes 6:13; Amos 5:3; 1 Mack 11:35; Matt 10:19; 18:1; 23:23; 26:55; Luk 7:21; 11:42; Upp 8:5; 11:19; 16:18.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-13; 2012-07-06; 2015-04-11)

Till sidans topp

11:13b Och resten ’blev i fruktan’ (א,* א)/fruktade och gav härlighetsglans till himlens Gud (för att hedra Honom).

Ord för ord (13 ord i den grekiska texten Sinaiticus): och '-en rest'/resten i fruktan blev och gav härlighetsglans (till)-'-en gud'/Gud '-ens himmels'/himlens.


1883: ... och de öfriga blefvo förfärade och gåfvo Gud i himmeln ära.

1541(1703): ... och de andre wordo förfärade, och gåfwo Gud i himmelen ära.

LT 1974: Sedan kommer alla, som finns kvar, att i sin skräck ge äran åt himlens Gud.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Psalmisten sade:) “Var slavar till Herren i fruktan.” (Ps 2:11a, Grekiska GT)

(Psalmisten sade:) “Bekänn ut/frimodigt himlens Gud.” (Ps 136:26a, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Låt ert ljus lysa på det här sättet framför människorna på så sätt (att) de må skåda era fina gärningar och förhärliga er Fader i himlarna.” (Matt 5:16)

(Jesus sade till de skriftlärda och fariseerna:) “Den som har svurit i/vid himlen svär i/vid Guds tron och i/vid Den som sitter ovanpå den.” (Matt 23:22)

Fruktan föll emot, emot (Sakarias). ... (Herren Gud kommer ihåg) en ed han svor (vänd) i riktning mot Abraham, vår fader, att ge/låta oss tjäna Honom utan fruktan, då vi hade frälsts ut ur fienders hand. (Luk 1:12b,73-74)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Judarna) höjde så ‘ut ur’/’omedelbart efter’, en andra (gång), sina röster mot människan som (hela tiden) hade varit blind och talade till honom: “Ge härlighetsglans till Gud. Vi vet, att den här Människan är en missare (av Guds mål).” (Joh 9:24)

Likväl trodde inte desto mindre många ut ur/av ledarna in i (Jesus). Emellertid på grund av fariseerna bekände de inte (hela tiden), för att de ej måtte bli bortledda/bortförda från synagogan. Ty de välkomnade människornas härlighetsglans hellre, över/’mer än’ (P66, א,* א) Guds härlighetsglans. (Joh 12:42-43)

Jag säger till er, resten i Tyatira, så många som inte har den här läran, ’vilka som än’/som inte har fått kunskap om motståndarens djup (א,*א), som de säger – Jag skall (א,*א) inte kasta/lägga en/någon annan tyngd emot er. (Upp 2:24)

De levande varelserna må (א,* א) – alltefter omständigheterna - ge härlighetsglans och heder och tacksamhet till Den som sitter på tronen. (Upp 4:9a)

Resten av människorna, som inte dödades i de här deras (P47, א,* א) slag, ändrade inte heller sinne ’ut ur’/’till följd av’ sina händers gärningar. (Upp 9:20a)

En stor fruktan föll * (P47, א,* א) emot dem som tittade på (de två vittnena). (Upp 11:11b)


Exegeter, evangelister med flera:

De övriga slogs av skräck och gav Gud sin hyllning. Det är raka motsatsen till det som hände efter sjätte basunen (9:20f). Tolkarna har dock varit oeniga om det är fråga om en verklig omvändelse. (Paul Wern ”Glimtar från Patmos” s 97)

En okänd sachisk skald diktade omkr. 830, enligt en gammal berättelse på Ludvig den frommes uppfordran, en messiad, "Heliand" (d.v.s. Heiland, frälsare), hvari Kristus liksom hos Caedmon framställes såsom en manlig hjälte, omgifven af apostlaskaran, hans tappra följeslagare. Petrus, "den raska svärdthan", som med kämpakraft afhugger Malkus' öra, äger i synnerhet skaldens djupaste sympati. Ingen hjälte är så gammal, att han någonsin sett ett människobarn ångra sig såsom Petrus; därför kan denne, "den bäste af alla thaner", vara ett varnande exempel för hirdmän, som berömma sig af sin kroppsliga styrka; ty hoppet och viljan svikta, när icke den allrådande Guden, himlakonungen, styrker hjärtat. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 599-600)


Egna kommentarer och funderingar:

“Resten” gav härlighetsglans till himlens Gud. Uttrycket ”himlens Gud” är här i dativ (och inte i ackusativ), vilket är ett sätt för Johannes att säga att det här inte är fråga om en tillbedjande relation till Gud utan snarare ett erkännande av att härlighetsglansen tillhör Gud. Jämför Nehemjas bön i Neh 2:4 och Jonas bekännelse i Jona 1:9, där ovanstående uttryck är i ackusativ (Grekiska GT). Jfr också Upp 13:8.

Angående ”resten”, se också Upp 9:20. Angående ”gav härlighet”, se Upp 4:9a.


Ytterligare studier: 1 Mos 24:3,7; 2 Krön 36:23; Esra 1:2; 5:12; 6:9-10; 7:12,21,23; Neh 1:4-5; 2:4,20; Ps 136:26; Jer 13:16; Dan 2:18-19,37,44; Jona 1:9; Matt 5:45; 6:1,9; 7:11,21; 10:33; 12:50; 16:17; 18:10,14,19; Mark 11:25; Luk 11:13; 17:18; Apg 12:23; Upp 12:17; 14:7; 16:9,11; 19:7.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-13; 2012-07-06; 2015-04-11)

Till sidans topp

11:14 Det andra veet har kommit vid sidan av (א,* א). Skåda, det tredje veet kommer snabbt.

Ord för ord (12 ord i den grekiska texten): '-et ve'/veet det andra kom-vid-sidan-av. skåda '-et ve'/veet det tredje kommer snabbt.


1883: Det andra ve har gått till ända, se, det tredje ve kommer snart.

1541(1703): Det andra We gick öfwer; och si, det tredje We kommer snart.

LT 1974: Det andra veropet är över, men det tredje följer omedelbart.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

En Guds dom har getts tillbaka till (Haman) genom snabbhet (av en Gud) som tar makt över alla tingen. (Ester 8:12rb/E18b, Grekiska GT)

(Salomo sade till kvinnan:) “Skåda, ovädret ’har kommit vid sidan av’/’är förbi’. Regnet gick bort.” (Höga Visan 2:11a, Grekiska GT)

(Profeten sade till Guds folk:) ”Träd fram, mitt folk! Kom in i, in i dina förrådshus och stäng till dina dörrar. Göm dig undan en små-/liten (stund) ... ända till Herrens vrede – alltefter omständigheterna – må ha kommit vid sidan av.” (Jes 26:20, Grekiska GT)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Ve, fega hjärtan och händer som har stått vid sidan av och en missare (av Guds mål) som stiger emot, emot två stigar. Ve ett hjärta som är vid sidan av, eftersom det inte tror. På grund av det här kommer det inte att skyddas. Ve er som har fördärvat (och fördärvar) uthålligheten, och vad skall ni göra, när Herren – alltefter omständigheterna – må granska?” (Syr 2:12-14)


Den Senare Uppenbarelsen:

Då (Jesus) hade kommit före/fram en små-/liten (bit), föll Han uppå jorden och bad, för att, om det är förmöget/möjligt, stunden måtte komma vid sidan av från Honom. (Mark 14:35)

(Jesus sade till fariseerna:) “Ve till er, fariseerna! ... Ni kommer till sidan av Guds dom/avskiljande och välkomnande. ... Ve till er * (א,*א) fariseer! ... Ve till er!” (Luk 11:42a,43a,44a)

(Jesus sade till de laglärda:) “Till er de laglärda, ve! ... Ve till er! ... Ve till er, de laglärda!” (Luk 11:46a,47a,52a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Ett Jesu Kristi avslöjande som Gud gav Honom (för) att visa Sina heliga (א*) de ting som måste bli/ske i/med snabbhet. (Upp 1:1a)

Ändra sinne * (א,*א). Men om ej, kommer Jag till dig snabbt. (Upp 2:16a, ”Pergamos”)

(En örn) sade (med) stor/hög röst: “Ve, ve, ve, till dem som är bosatta ‘i uppå’/uppå jorden, ‘ut ur’/’till följd av’ resten av basunens röster av/från de tre budbärare som står i begrepp att låta basunen ljuda.” (Upp 8:13b)

Ve ett (א*) gick bort. Skåda, det kommer ännu två ven/verop efter de här tingen. (Upp 9:12)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående ”kommer snabbt”, se Upp 2:16.


Grekiska ord:

parerchomai (komma vid sidan av) (i NT + exempel i Apokryferna) Mark 14:35; Luk 11:42; Upp 11:14 – Ester 10:3b(F2); Judit 2:24; 5:21; 11:10; 15:5; 1 Mack 2:22; 5:48; 2 Mack 11:29; Salomos Vishet 2:4; 5:9; Syr 42:19-20. Matt 5:18; 8:28; 14:15; 24:34; 26:39,42; Mark 6:48; 13:30-31; Luk 15:29; 16:17; 17:7; 18:37; 21:32-33; Apg 16:8; 27:9; 2 Kor 5:17; Jak 1:10; 1 Petr 4:3; 2 Petr 3:10.


Ytterligare studier: Ps 37:36; Joh 18:25; 20:21; Upp 12:12; 15:1; 18:10; 21:1.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-13; 2012-07-06; 2015-04-11)

Till sidans topp

11:15a Och den sjunde budbäraren lät basunen ljuda. Och de/det blev stora/höga röster i himlen.

Ord för ord (12 ord i den grekiska texten): Och den sjunde budbärare lät-basunen-ljuda. och (de/det)-blev röster stora i '-en himmel'/himlen.


1883: Och den sjunde ängeln basunade, och i himmeln hördes starka röster.

1541(1703): Och den sjunde Ängelen basunade, och i himmelen hördes höga röster.

LT 1974: Och just då blåste den sjunde ängeln i sin trumpet och starka röster ropade ned från himlen:


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Jag hörde bakom mig en stor/hög röst som en basun. (Upp 1:10b)

Och jag skådade en stabil/stark budbärare som kungjorde i/med en stor/hög röst. (Upp 5:2a)

(Jag hörde budbärare) som sade (med) stor/hög röst: “Värdig är den lille Baggen, Den som har slaktats (och är slaktad).” (Upp 5:12a)

(De slaktade vittnenas själar) utropade/ropade (med) en stor/hög röst. (Upp 6:10a)

Och han utropade/ropade (med) stor/hög röst till de fyra budbärarna, till vilka det var givet till dem att handla orättfärdigt (emot) jorden och havet. (Upp 7:2b)

De utropar (med) en stor/hög röst och säger: “Räddningen (tillhör) vår Gud, Den som sitter på tronen, och den lille Baggen in i (de kommande) tidsåldrarnas (kommande) tidsåldrar. Amen (א*).” (Upp 7:10)

Jag skådade de sju budbärarna som står inför Guds ögon, och sju basuner gavs åt dem. (Upp 8:2)

De sju budbärarna, som hade de sju basunerna, gjorde sig redo, för att de måtte låta basunerna ljuda. (Upp 8:6)

(En örn) sade (med) stor/hög röst: “Ve, ve, ve, till dem som är bosatta ‘i uppå’/uppå jorden, ‘ut ur’/’till följd av’ resten av basunens röster av/från de tre budbärare som står i begrepp att låta basunen ljuda.” (Upp 8:13b)

Han utropade/ropade (med) stor/hög röst, precis som ett lejon bölar, och när han hade utropat/ropat * (א*) samtalade sju åskdunder (med sina) 'av själva'/egna röster. (Upp 10:3)

I den sjunde budbärarens rösts dagar, när han – alltefter omständigheterna – må stå i begrepp att låta basunen ljuda, avslutades emellertid och/också Guds mysterium, som/då Han gav ett gott litet budskap till Sina 'av Sig själv'/egna slavar och (P47, P85, א,* א) profeterna. (Upp 10:7)

(De som tittade på de två vittnena) hörde en stor/hög röst ut ur himlen som sade till dem: “Stig upp här/hit.” (Upp 11:12a)


Exegeter, evangelister med flera:

Statsmaktens öfvergrepp, missnöjet med furstarne, den fåfänga, som mer och mer grep omkring sig i alla stånd och den döda och kalla teologien på predikstolarna gåfvo många inåtvända själar en anstöt i riktning mot mystik. ... Från de mystiska kretsarna utgick en apokalyptisk botskrift: "Den sista basunen öfver Tyskland". ... Från Rostock utsände professor Quistorp 1659 "Pia desideria", som blottade kyrkans många sedliga och religiösa brister men tillika uppgjorde förslag till ändring i flera punkter. ... Under det professor Quistorps och andras "Fromma önskningar" blott hade haft ringa verkan, gjorde de "Pia desideria", hvarmed frankfurterprästen Filip Jakob Spener 1675 inledde en ny upplaga af Johan Arndts postilla, epok i den lutherska kyrkoafdelningens historia. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria från reformationen till upplysningstidehvarfvet" s 636-638)

Det är väl sant att jag der har ingenting att göra och hvarken kan eller vill taga någon verksam del i Riksdagen. Vore jag också icke en sådan politisk Invalid som jag är och egenteligen alltid varit, så tror jag dock icke att nu mera någon kan i PrestStåndet uträtta något. Från början hade man kanske kunnat hindra partierna att bilda sig: nu deremot äro de icke blott bildade utan äfven petrificerade, och ingen spränger dem utom Trumpeten som afblåser Riksdagen. Huru mycket annorlunda var det icke förr inom det Högv. Ståndet! Det är sant att Gubbarna som oftast togo sig en lur in pleno: men de vaknade alltid som snälla och fullsöfda barn och förenade sig med den värda ledamoten som sist - var vaken. Nu deremot äro de alltjemt gräliga och arga, så att de bita i kragen, den de dessutom vilja kassera.Hvad skall jag, med mitt fredliga och dessutom ofta förstämda sinne, på en sådan Sockenstämma? Emedlertid har Kronprinsen flere gånger låtit mig förstå att han önskade min uppresa, och jag måste väl således lyda. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VII 1833-1835" s 178; brev från Östrabo i Växjö den 4 maj 1834 till Bernhard von Beskow)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående “budbäraren lät basunen ljuda”, se Upp 8:2 och 8:6. Angående “stora/höga röster”, se Upp 1:10b och 5:2a.


Ytterligare studier: Joh 12:28-29; Upp 16:17; 19:1.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-13; 2012-07-06; 2015-04-12)

Till sidans topp

11:15b ... som sade: “Utsmyckningens/’den utsmyckade världens’ rike har blivit vår Herres och Hans Smordes (Kristi) (rike), och Han skall vara kung in i (de kommande) tidsåldrarnas (kommande) tidsåldrar. Amen (א,* א).”

Ord för ord (21 ord i den grekiska texten Sinaiticus): sägande: blev '-t rike'/riket '-ens världs'/världens '-ns herres'/herrens vår och '-ens kristus'/kristusens/'den smordes' hans, och (han)-skall-vara-kung in-i '-na tidsåldrar'/tidsåldrarna '-nas tidsåldrars'/tidsåldrarnas. amen.


1883: ... sägande: Världens rike har blifvit vår Herres och hans Smordes, och han skall regera i evigheters evighet.

1541(1703): ... de der sade: Denna werldenes rike äro wordne wårs Herras och hans Christs, och han skall regnera af ewighet till ewighet.

LT 1974: ”Vår Gud och Kristus har nu tagit makten över hela världen, och han ska regera i evigheternas evigheter.”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Prästerna lät basunen ljuda den sjunde vägrundan, och Jesus/Josua talade till Israels söner: ”Ni skall utropa/’häv upp ett stridsrop’, ty Herren har ’gett ... till sidan av’/överlämnat staden åt er.” (Josua 6:16, Grekiska GT)

(Psalmisten sade:) “Jordens kungar stod ’vid sidan av’/nära och ledarna leddes/fördes tillsammans ... nedifrån/emot Herren och nedifrån/emot Hans Smorde (Kristus).” (Ps 2:2a, Grekiska GT)

(Psalmisten sade:) “Herren skall vara kung in i (den kommande) tidsåldern och in i (den kommande) tidsålderns (kommande) tidsålder.” (Ps 10:16a, Grekiska GT)

(David sade:) “Riket (är) Herrens, och Han är nationernas Mästare.” (Ps 22:28 eller 22:29, Grekiska GT)

(Psalmisten sade:) “Ditt namn (är) Herren, Du ensam (är) den Högste emot/utöver varje/hela jorden.” (Ps 83:18b eller 83:19b, Grekiska GT)

(David sade:) “Herren har gjort Sin tron redo i himlen, och Hans rike är allas mästare.” (Ps 103:19, Grekiska GT)

(Daniel sade till kungen:) “Himlens Gud skall få ett annat rike att stå/bestå, ‘vilket som än’/som skall vara in i (de kommande) tidsåldrarna, och det skall inte förstöras ... och det skall stå/bestå in i (den kommande) tidsåldern.” (Dan 2:44b, Grekiska GT)

(Daniel sade till kungen:) ”Himlens Gud skall få ett rike att ’stå upp’/uppstå, ’vilket som än’/som inte alltigenom skall förstöras in i (de kommande) tidsåldrarna ... och det skall ’stå upp’/bestå in i (de kommande) tidsåldrarna.” (Dan 2:44b, Grekiska GT, Theod)

Riket och (den rättsliga) myndigheten och deras storslagenhet och början av alla riken inunder himlen gav (domen) åt en Högstes heliga folk (till) att vara kungar (över) ett tidsålderslångt rike, och alla (rättsliga) myndigheter skall underordna sig Honom och lyda Honom. (Dan 7:27, Grekiska GT)

(Profeten sade:) ”Riket skall vara ‘till Herren’/Herrens.” (Obadja v 21b, Grekiska GT)

(Profeten sade:) “Herren skall vara ‘in i’/- en kung emot/’ut över’ varje/hela jorden.” (Sak 14:9a, Grekiska GT)

Utsmyckningens/’den utsmyckade världens’ kung skall få oss, som har dött till förmån/försvar för (Herrens) lagar, att stå upp in i ett tidsålderslångt återupplivande. (2 Mack 7:9b)

(Salomo sade: “Rättfärdiga) skall döma nationer och få makt (över) folk, och Herren skall vara deras kung in i (de kommande) tidsåldrarna.” (Salomos Vishet 3:8)

(Salomo sade: “Kungarna) är (Herrens) rikes roddare/tjänare.” (Salomos Vishet 6:4a)


Den Senare Uppenbarelsen:

... Åter tar förtalaren (Jesus) till sidan av (sig) ’in i’/till ett väldigt högt berg och visar Honom alla utsmyckningens/’den utsmyckade världens’ riken och deras härlighetsglans. Och han talade till Honom: ”Alla de här tingen skall jag ge Dig, om – alltefter omständigheterna – då Du har fallit/sjunkit ner, Du må kasta Dig ner inför mig (för att hedra mig). (Matt 4:8-9)

(Budbäraren sade till Maria: “Jesus) kommer att vara kung emot/’ut över’ Jakobs hus in i (de kommande) tidsåldrarna.” (Luk 1:33a)

(Jesus) fann ’en (א,*א) plats’/’ett ställe’ var/där det (’hela tiden’/-) var (och hade varit) skrivet: ”En Herrens ande ... har smort mig att komma med ett gott litet budskap till utblottade.” (Luk 4:17b-18a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Då människorna så hade skådat tecknet, som (Jesus) (hela tiden) hade gjort, sade de att/: “Den här är sannerligen profeten som kommer/’skall komma’ in i utsmyckningen/’den utsmyckade världen’!” Då Jesus så har kunskap, att de står i begrepp att komma och röva bort Honom och visa upp (א*) en kung, flyr (א*) Han (själv) ensam åter ’in i’/till berget.” (Joh 6:14-15)

Jesus svarade (Pilatus): ”Mitt rike är inte ut ur/av den här ‘utsmyckningen’/’utsmyckade världen’. Om Mitt rike (hela tiden) var ut ur/av den här ‘utsmyckningen’/’utsmyckade världen’, hade Mina roddare/tjänare – alltefter omständigheterna – (hela tiden) kämpat, för att Jag ej måtte ha ’getts till sidan av’/’överlämnats till’ judarna. Men nu är Mitt rike inte härifrån.” (Joh 18:36)

Till (Jesus Kristus är) härlighetsglansen och makten in i (de kommande) tidsåldrarnas (kommande) tidsåldrar. Amen. (Upp 1:6b)

(Jag är) Den som lever, och Jag blev en död (kropp), och skåda, Jag är en som lever in i (de kommande) tidsåldrarnas (kommande) tidsåldrar. (Upp 1:18a)

(Härlighetsglans och heder och tacksamhet till) Den som lever in i (de kommande) tidsåldrarnas (kommande) tidsåldrar. De tjugofyra äldste skall och/också (א,* א) falla/’falla ner’ inför Dens ögon som sitter uppå tronen, och de skall kasta sig ner inför Den som lever in i (de kommande) tidsåldrarnas (kommande) tidsåldrar (för att hedra Honom). Amen (א,* א). (Upp 4:9b-10a)

Till Den som sitter uppå (א,* א) tronen och till den lille Baggen (är) välsignelsen och hedern och härlighetsglansen och makten in i (de kommande) tidsåldrarnas (kommande) tidsåldrar. (Upp 5:13b)

De utropar (med) en stor/hög röst och säger: “Räddningen (tillhör) vår Gud, Den som sitter på tronen, och den lille Baggen in i (de kommande) tidsåldrarnas (kommande) tidsåldrar. Amen (א*).” (Upp 7:10)

(De äldste och de fyra levande varelserna) sade: “Amen, välsignelsen och härlighetsglansen och visheten och tacksamheten och hedern och förmågan och stabiliteten till vår Gud in i (de kommande) tidsåldrarnas (kommande) tidsåldrar. Amen.” (Upp 7:12)

(Budbäraren) svor (vid) (P47,א*) Den som lever in i (de kommande) tidsåldrarnas (kommande) tidsåldrar, som skapade himlen och tingen i den, och jorden och tingen i den * (א*,A), att det inte längre skall vara (någon) tid. (Upp 10:6)


Exegeter, evangelister med flera:

(Boxaren Rocky Marciano besegrade) Archie Moore (på knockout) i nionde ronden (1955). (Han) gick 49 matcher som professionell, vann alla och därav 43 på knockout! Varför beslöt han att dra sig ur spelet när han av allt att döma hade så mycket pengar och ära kvar att hämta? ... "Jag slutar enbart på grund av min fru, min familj, min far, mina vänner ... Att långa perioder vara borta från dem. Att inte få vara tillsammans med dem. Att vara hemifrån. ... En av de saker, som avgjorde mitt beslut var Joe Louis. Han har alltid varit min idol. Jag hatar att se allt som händer honom." (Rocky Marciano syftade på Joe Louis' ständiga trassel med skatter och nya fruar, vilket strax innan Marcianos beslut hade resulterat i att Joe gett sig med i det spektakel som kallas amerikansk fribrottning, cirkus och skojeri i stor skala och utan tvivel förnedrande för en man som en gång varit "mästarnas mästare".) ... (Rocky Marciano) kan nog vara ganska bergsäker på att grabbar under hela hans återstående levnad med beundran i blicken kommer att tigga om hans namnteckning. Och flertalet av dem kommer att drömma om att bli en ny Rocky Marciano, tungviktsmästarnas mästare - han som lämnade ringen utan att någonsin ha gått ur den som förlorare! ... En kung, som abdikerar på det sätt Rocky Marciano gjort, är alltid kung. (Tore Nilsson "En kung abdikerar" s 74-76)

Riket kommer! När det kommer i sin fulländning, tillhör icke oss att veta. Det är för oss nog att veta, att en gång vid högtidsfesten skall det ljuda efter de oräkneliga leden: "Nu har riket blivit vår Guds och hans smordes." Nu gäller det, att detta får bli en verklighet i våra egna liv, i gemenskapen med alla som tro i kampen för riket som var, som är och som kommer. (Manne Zettergren "Riket som kommer"; Jönköpings-Posten 1941-05-03)

Stor skall den dag förvisso bliva, då den väldiga himlasalen skall fyllas av det starka jubelropet: "Nu är riket vordet vår Herres och hans Kristus." (Edv. Stensson "Julbetraktelse - Den saktmodige Frälsaren som stilla utbreder sitt rike" s 12; kommentar till Mark 12:15-21 i Jönköpings missionsförenings julkalender för 1917)

Tidens tecken synas på att (Kristus) gör sig redo att komma och intaga riket, som han fått af sin Fader, Ps. 2:8 och Uppb. 11:15-18. Genom krigsbuller och diplomatiska skärmytslingar, genom sociala strider och gudsförnekeriets hätska utfall höras liksom hofslagen från den "hvita hästen", på hvilken ryttaren som heter Trofast och Sannfärdig drar fram. ... Snart är han kanske här till frälsning och dom. "Uthärda vi, så skola vi ock regera med." (Hugo Linder "Situationen i Kina"; bref från Chefos daterat 1911-12-26; Jönköpings-Posten 1912-01-13)

Lika litet som en kristen kan hylla en blind patriotism, som sluter ögonen för folkets skador, lika litet kan han vara en fanatisk patriot, som brinner af hat och hämnd mot andra folk. Och hvad är det, som kan bevara honom därför! Hans hopp såsom himmelsk medborgare. Redan nu fröjdar sig en kristen öfver allt det goda och alla de välsignelser, som Gud gifvit äfven andra folk. Han vet, att alla folk äro inneslutna i Guds eviga nådesrådslut i Kristus Jesus, och att ordet i Upp. 11:15 måste uppfyllas: "Världens rike har blifvit vår Herres och hans Smordes, och han skall regera i evigheters evighet. - Då skola de smida sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknifvar. Då skall folk icke lyfta svärd mot folk och icke mer lära sig krig." Es. 2:4. Ännu stå vi midt i världsrikenas period med all deras oenighet och själfviskhet och måste räkna därmed, så vida vi ej vilja vara några fantaster. Vi sörja öfver folkens, äfven de s.k. kristna folkens elände, som stå där beväpnade till tänderna, emedan de icke kunna tro på hvarandra, emedan de icke hafva låtit sig genomträngas af evangelii ande. Vi veta äfven, att ingen "människa" kan i grunden förändra de nuvarande förhållandena. Endast vår Herre Jesus Kristus skall genom sin återkomst ändra dem. Därpå väntar hoppfullt den kristne patrioten och innesluter alla folk i riksbönen: Tillkomme ditt rike! (Teodor Lindhagen "I räta spår - Ljus på vägen för unge män" s 131-132)

Basuner eller trumpeter, som här nämnas, gifwa tillkänna de strider mellan ljuset och mörkret, som i det följande beskrifwas, samt fiendernas nederlag och Christi församlings seger, likasom Jerichos murar föllo, då Israels härar blåste i basunerna; och fastän basunaljudet icke hade någon synbar werkan under de sex dagarne, så föllo dock de starka befästningsmurarna, då Israeliterna på sjunde dagen basunade och uppgåfwo ett härskri. Jos. cap. 6. Likaså wisst måste alla mörkrets fästen falla för Christi rike. (P. Fjellstedt "Biblia" s 746)

(Kung Erik XIV) ledes (vid sin kröning i Uppsala domkyrka) av ärkebiskopen och en biskop fram "till sin konungslige tron mitt i koret, som var kosteligt övertäckt med gyllene stycke, och över vilken hängde en himmel av sidenduk, den härlig var, med riksens vapen och annan härlighet". Här krönes han med "riksens kron" och mottager spiran, äpplet och svärdet, allt med motsvarande böner. "När nu konungen så satt i sitt majestät", ropar härolden bakom honom två gånger: "Nu är den stormäktigste, högborne furste och herre Erik den fjortonde smord och kallad till Sveriges konung." Församlingen svarar: "Gud give vår konung lycka och salighet. Honom ske lycka och långvarigt regemente!" Akten slutas med den aronitiska välsignelsen, läst av ärkebiskopen från altaret. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1521-1611" s 254-255)


Sångarna:

Kristus, Konung utan like, Oförgängligt är ditt rike, Evig är din makt, din nåd. Du en evig seger vunnit, Liv och frälsning för oss funnit, Tolkat allt Guds kärleks råd. (CE Arwe: Sånger och Psalmer 1951 nr 537:1; jfr Psalmer och Sånger 469:1)

Ja, kom Herre Jesus, kom snart, som du sagt, Din ankomst med fröjd vi förbida! Kom snart att förstöra all fiendens makt, Att ensam på jorden regera! Välkommen, välkommen, vår konung och Gud, Välkommen, välkommen att taga sin brud Till dig i den eviga glädjen! (J Blomqvist: Svenska Missionsförbundets sångbok 733:3; jfr Psalmer och Sånger 736:3)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående ”tidsåldrarnas tidsåldrar”, se också Upp 1:6b. Här har vi det åttonde Amen, vilket passar sammanhanget. Se Egna kommentarer och funderingar till Upp 11:6a och 11:16.


Ytterligare studier: Ps 145:11-13; Jes 54:3; Hes 21:26-27; Dan 4:14(17),22(25); 5:21; 7:14; Luk 2:11,26; 4:5-7; 9:20; Joh 6:51,58; 13:13; 14:30; 18:37; 20:31; Apg 4:26; 10:38; 1 Kor 15:24,52; Hebr 1:9; Upp 4:11; 12:10; 19:6,19.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-13; 2012-07-06; 2015-04-12)

Till sidans topp

11:16 Och * (א*,A) tjugofyra äldste, de (som är) inför Guds ögon, de (א*) som sitter emot sina troner, och/också (א,* א) de föll/’sjönk ner’ emot sina ansikten och kastade sig ner inför Gud (för att hedra Honom) ...

Ord för ord (24 ord i den grekiska texten): och tjugo fyra äldste de inför-ögon '-ens guds'/Guds de sittande emot '-na troner'/tronerna sina och (de)-föll emot '-a ansikten'/ansiktena sina och '(kysste-i-riktning-mot)'/'kastade-sig-ner-(inför) '-en gud'/Gud


1883: Och de tjugufyra äldsta, som sutto inför Gud på sina troner, föllo på sina ansikten och tillbådo Gud ...

1541(1703): Och de fyra och tjugu äldste, som för Gudi på sina stolar såto, föllo på sin ansigte, och tillbådo Gud ...

LT 1974: Och de tjugofyra äldste, som satt på sin tron inför Gud, kastade sig ner i tillbedjan ...


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus sade till kvinnan:) ”En stund kommer emellertid, och den är nu, när de sanna ’nerkastarna’ skall kasta sig ner inför Fadern (för att hedra Honom) i ande och sanning. Ty Fadern söker (förvisso) och/också av sådant slag dem som (i tillbedjan) kastar sig ner (vända i riktning mot Honom). Gud (är) ande, och de som kastar sig ner * (א*) måste kasta sig ner i sannings (א*) ande.” (Joh 4:23-24)

Och i en ring från tronen (var) tjugofyra troner och emot tronerna satt tjugofyra äldste. (Upp 4:4a)

De tjugofyra äldste skall och/också (א,* א) falla/’falla ner’ inför Dens ögon som sitter uppå tronen, och de skall kasta sig ner inför Den som lever in i (de kommande) tidsåldrarnas (kommande) tidsåldrar (för att hedra Honom). Amen (א,* א). (Upp 4:10a)

Jag skådade ’i en mitt av’/’mellan (å ena sidan)’ tronen och av de fyra levande varelserna och ’i en mitt av’/’(å andra sidan)’ de äldste en liten Bagge stående som hade Den slaktats (och slaktades). (Upp 5:6a)

Och när Den tog bokrullen, föll/’sjönk ... ner’ de fyra levande varelserna och de tjugofyra äldste inför den lille Baggens ögon, var och en havande/med en cittra ... (Upp 5:8a)

Jag skådade, och jag hörde som (א,*א) en röst av många budbärare (i) en ring (runt) tronen och de levande varelserna och de äldste. (Upp 5:11a)

Och de äldste föll/’sjönk ner’, och de kastade sig ner. (Upp 5:14b)

Alla budbärarna stod i en ring av/runt tronen och de äldste och de fyra levande varelserna, och de föll/’föll ner’ emot/på sina ansikten inför ‘tronens ögon’/tronen och kastade sig ner inför Gud (för att hedra Honom). (Upp 7:11)


Egna kommentarer och funderingar:

Detta är den åttonde gången i Uppenbarelseboken som något nämns angående de äldste som ett kollektiv. Detta stärker intrycket av början av en ny period. Jfr mina kommentare till Upp 10:6, 11:6a och 11:15b. Se också Studiebibeln IV s 853.

Angående ”de tjugofyra äldste” och ”sitter emot sina troner”, se Upp 4:4a. Angående ”föll/’sjönk ner’ och ”kastade sig ner inför Gud”, se Upp 4:10a. Angående ”emot sina ansikten”, se Upp 7:11b.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-13; 2012-07-06; 2015-04-13)

Till sidans topp

11:17 ... och sade: “Vi är tacksamma (mot) Dig, Herren Gud, den Allsmäktige, Den som är och Den som (hela tiden) var, och (P47, א*) att Du har tagit (och tar) Din stora förmåga och har varit/’börjat vara’ kung.”

Ord för ord (23 ord i den grekiska texten): sägande: (vi)-är-tacksamma (mot)-dig, 'herre -en gud'/'herre guden'/'Herren Gud' den allsmäktige, den varande och den-(som) (hela-tiden)-var, och att (du)-har-tagit-(och-tar) '-n förmåga'/förmågan din den stora och har-varit/'börjat-vara'-kung.


1883: ... sägande: Vi tacka dig, Herre Gud, du allsvåldige, du som är och som var, att du har tagit din stora makt och regerar.

1541(1703): ... Och sade: Wi tackom dig, Herre, allsmägtig Gud, du som äst, och warit hafwer, och tillkommande äst; ty du hafwer tagit dina stora kraft, och regnerar.

LT 1974: ... och sade: ”Vi tackar dig, Herre Gud Allsmäktig, som är och som var, för nu har du tagit din stora makt i besittning och börjat regera.”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Psalmisten sade:) “Herren skall vara kung in i (den kommande) tidsåldern och in i (den kommande) tidsålderns (kommande) tidsålder.” (Ps 10:16a, Grekiska GT)

(Psalmisten sade:) “Tala till Gud: ‘... I mängden/storheten av Din förmåga kommer Dina fiender att ljuga (mot/för) Dig.’” (Ps 66:3, Grekiska GT)

(Psalmisten sade:) “Herren har varit/’börjat vara’ kung.” (Ps 93:1a, Grekiska GT)

(Antiochos Epifanes) hade varit/’börjat vara’ kung i ett 137:e år av grekers rike. ... (1 Mack 1:10b)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar: ”Människans Son skall) komma i moln i sällskap med mycken/stor förmåga och härlighetsglans.” (Mark 13:26b)

(Budbäraren sade till Maria: “Jesus) kommer att vara kung emot/’ut över’ Jakobs hus in i (de kommande) tidsåldrarna.” (Luk 1:33a)

(Folket i staden sade om Simon:) “Den här är Guds förmåga, den som kallas Stor.” (Apg 8:10b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Tomas ... talade till (Jesus): ”Herren min och Guden min.” (Joh 20:28)

Fröjdbringande (nåd) (med) er och frid från Den som är och Den som (hela tiden) var och Den som kommer och från de sju andarna * (א,* א, A) inför Hans ‘trons ögon’/tron. (Upp 1:4b)

“Jag är Alfat och Ôet/Omegat, en början och ett slut (א*)”, säger Herren Gud, Den som är och Den som (hela tiden) var och Den som kommer, den Allsmäktige. (Upp 1:8)

Och Hans anblick/ansiktsuttryck ’för till’/ger ljus som solen (א,*א) i sin förmåga. (Upp 1:16b)

De (fyra levande varelserna) har inte vila, då de dag och natt säger: “Helig, helig, helig, helig, helig, helig, helig, helig (א*) Herren Gud, den Allsmäktige, Den som (hela tiden) var och Den som är och Den som kommer.” (Upp 4:8b)

De levande varelserna må (א,* א) – alltefter omständigheterna - ge härlighetsglans och heder och tacksamhet till Den som sitter på tronen. (Upp 4:9a)

(De äldste) * (א*) kastar sina kronor inför ‘tronens ögon’/tronen och säga: “Värdig är Du, Herre (א,* א), Herren och vår Gud ... ” (Upp 4:10b-11a)

(Jag hörde budbärare) som sade (med) stor/hög röst: “Värdig är den lille Baggen, Den som har slaktats (och är slaktad).” (Upp 5:12a)

(De äldste och de fyra levande varelserna) sade: “Amen, välsignelsen och härlighetsglansen och visheten och tacksamheten och hedern och förmågan och stabiliteten till vår Gud in i (de kommande) tidsåldrarnas (kommande) tidsåldrar. Amen.” (Upp 7:12)


Exegeter, evangelister med flera:

Nu får Gud heta ”den som är och som var” – inte längre ”den som kommer”. Nu har han kommit för alltid. (Bo Giertz ”Uppenbarelseboken” s 80)


Egna kommentarer och funderingar:

I den nya perioden är nu inte “Herren Gud” längre Den “som kommer” (Jfr Upp 1:4,8; 4:8).

Angående ”Herren Gud”, se Joh 20:28 och Upp 4:10b-11a. Angående ”den Allsmäktige, Den som är och Den som (hela tiden) var”, se Upp 1:4b, Upp 1:8 och Upp 4:8b.


Ytterligare studier: 2 Kung 9:13; Ps 96:10; 97:1; 99:1; Joh 6:15; 12:15; Upp 13:4; 15:3; 16:5,7,14; 19:6,15; 21:22.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-13; 2012-07-06; 2015-04-13)

Till sidans topp

11:18a Och nationerna var vreda, och/men Din vrede kom och den lägliga tiden för de döda (kropparna) att dömas.

Ord för ord (15 ord i den grekiska texten): och '-na nationer'/nationerna var-vred/vreda, och kom '-n vrede'/vreden din och den lägliga-tid (av/för)-de döda-(kroppar) (att)-dömas.


1883: Och folken vredgades, och din vrede kom och tiden att de döda skulle dömas ...

1541(1703): Och Hedningarna äro wrede wordne; och din wrede är kommen, och de dödas tid, att de skola dömas ...

LT 1974: Folken var arga på dig, men nu är det din tur att vara vred på dem. Det är dags att döma de döda ...


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Mose Och Israels söner sade till Herren:) “Nationer har hört (hur Du ledde Ditt folk) och de var vreda.” (2 Mos 15:14a, Grekiska GT)

(Elifas sade: ”Den människa som Gud överbevisar) må komma i en grift/grav precis som brödsäd som skördas i en läglig stund enligt/under en läglig tid.” (Job 5:26, Grekiska GT)

(David sade till Gud:) ”Du må segra i 'det att dömas Dig'/'Ditt dömande'.” (Ps 51:4b eller 51:6b, Grekiska GT)

(David sade:) “Gud, Du skall leda folk ner i vrede!” (Ps 56:7b eller 56:8b, Grekiska GT)

(David sade:) “Herren var/’har börjat vara’ kung. Låt folk vara vreda.” (Ps 99:1, Grekiska GT)

En Herrens vrede har kommit ut lidelsefullt. En vrede vändandes/’har vänt sig och’ kommit ut. Emot gudlösa skall den anlända. (Jer 30:23, Grekiska GT)

En domstol satte sig ner, och böcker öppnades. (Dan 7:10b, Grekiska GT)

När nationerna ’i en cirkel från’/’runt omkring’ hörde, att offeraltaret hade byggts och den heliga platsen var förnyad som förr, var/blev de ... oerhört vreda. (1 Mack 5:1b)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till de skriftlärda och fariseerna:) ”Ormar, produkter av små giftormar, hur må ni fly från Gehennas dom?” (Matt 23:33)

(Jesus såg) runt omkring, i sällskap med vrede, tillsammans med att vara sorgsen, (på människorna i synagogan) på/’för ... skull’ deras hjärtas tilltagande hårdhet. (Mark 3:5a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Den som tror in i Sonen har tidsålderslångt liv. Den som icke lyder Sonen skall inte skåda liv, emellertid/utan Guds vrede stannar emot honom. (Joh 3:36)

(Jesus sade till judarna: ”Fadern) har gett (Sonen) (rättslig) myndighet att göra/hålla dom, eftersom Han är en människas son. Förundra er ej (över) det här, eftersom det kommer en stund, i vilken alla de som är i minnesgravarna må (P66, א,* א) höra Hans röst. Och de skall gå ut, de som har gjort de goda tingen in i en uppståndelse av liv, men de som har praktiserat de värdelösa tingen in i en uppståndelse av dom. Jag förmår inte göra ingenting/någonting från/'beroende på' Mig själv. Helt och hållet som Jag hör, dömer Jag. Och Min dom är rättfärdig, eftersom Jag inte söker Min egen vilja utan Dens vilja som har sänt Mig. (Joh 5:27-30)

Ända till när dömer Du inte och utverkar rättvisa för vårt blod ut ur/av dem som bor uppå jorden? (Upp 6:10b)

De säger till bergen och till klipporna: “Fall emot oss och göm oss från 'ett ansikte'/'en närvaro' av Den som sitter på (א,* א) tronen och från den lille Baggens vrede, eftersom deras vredes stora dag har kommit och vem förmår stå/bestå?” (Upp 6:16-17)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående “vreda ... vrede”, se också Upp 6:16b-17.


Grekiska ord:

orgizomai (vara vred) (i NT + exempel i Apokryferna) 1 Mack 5:1; Upp 11:18 – Ester 1:12; Judit 5:2; 1 Mack 3:27; 6:28; 15:36; Bel och Draken v 21; Matt 5:22; 18:34; 22:7; Luk 14:21; 15:28; Ef 4:26; Upp 12:17.


Ytterligare studier: Ps 46:6(7); 83:2-5(3-6); Jes 10:5,25; 63:3,6; Jer 10:10; Hab 3:12; Apg 4:25-26; Rom 2:5,8; Ef 5:6; 2 Thess 1:6; 1 Tim 4:1; 1 Petr 4:5; Upp 12:17; 15:1; 22:12.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-14; 2012-07-06; 2015-04-14)

Till sidans topp

11:18ba ... och att ge lönen till Dina slavar profeterna och till de heliga och till dem som fruktar Ditt namn, de små och de stora ...

Ord för ord (23 ord i den grekiska texten): och (att)-ge '-en lön'/lönen (till)-'-na slavar'/slavarna dina (till)-'-na profeter'/profeterna och (till)-de heliga och (till)-de fruktande '-et namn'/namnet ditt, de små och de stora.


1883: ... och att du skulle löna dina tjänare, profeterna, och de heliga och dem som frukta ditt namn, små och stora ...

1541(1703): ... och att du skall löna dina tjenare Propheterna, och helgonen, och dem som frukta ditt Namn, små och stora ...

LT 1974: ... och belöna dina tjänare – profeterna och alla människor, som fruktar ditt namn, både stora och små – ...


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herrens ord blev (vänt) i riktning mot Abram i en syn:) "Din lön skall vara oerhört mycken/stor." (1 Mos 15:1b, Grekiska GT)

Männen (i Sodom) som var/stod emot husets dörr ’slogs till’/drabbades med/av osynlighet/blindhet, från en liten (person) ända till en stor. (1 Mos 19:11a, Grekiska GT)

(David sade:) “Frukta Herren, Hans heliga, eftersom det inte är/finns ett/något behov för dem som fruktar Honom.” (Ps 34:9 eller 34:10, Grekiska GT)

(Psalmisten sade: “Herren) välsignade dem som fruktar Herren, de små i sällskap med de stora.” (Ps 115:13, Grekiska GT)

(Profeten sade: “Herren) ... skall rädda dem som fruktar Hans namn.” (Mika 6:9a, Grekiska GT)

En hågkomsts bokrulle har skrivits inför (Herrens) ögon (med) dem som fruktade Herren och hyste vördnad för Hans namn. (Mal 3:16b, Grekiska GT)

Alla gick bort ... och ingen lämnades ’helt och hållet’/kvar ... från en liten (person) ända till en stor. ... Alla (i staden) sprang/kom tillsammans från en liten (person) ända till en stor. (Judit 13:4a,13a)

Judas ledde/förde tillsammans varje/hela Israel ... från en liten (person) ända till en stor. (1 Mack 5:45a)

(Jesus, Syraks son, sade:) ”Herrens välsignelse (är) i en vördnadsvärd (människas) lön.” (Syr 11:22a)

(Baruk läste bokrullens utsagor för Israel) ... från en liten (person) ända till en stor, av alla dem som bodde i Babylon uppå/vid en flod Sud. (Baruk 1:4b)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar: "Lyckliga är ni när – alltefter omständigheterna - människor) må tala varje/allt ont nedifrån/emot er, då de ljuger vad beträffar Mig. Fröjda er och jubla, eftersom er lön (är) mycken/stor i himlarna." (Matt 5:11b-12a)

(Jesus sade till Sina lärjungar: "En person) som – om alltefter omständigheterna – så må lösa upp ett av de minsta av de här buden (av lagen), och må lära människorna på det här sättet, skall kallas minst i himlarnas rike. * (א*) “ (Matt 5:19)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Den som – alltefter omständigheterna – må ge en av de här små (som följer Mig) endast en bägare kallt (vatten) att dricka, ’in i’/’med syfte på’ en lärjunges namn, amen, säger Jag er, han må inte/förvisso ej fördärva/förlora sin lön. (Matt 10:42)

(Maria sade:) “Heligt ‘(är Den förmögnes) namn’/’(Dens) namn (som förmår)’. Och Hans barmhärtighet (är) in i släkte och/efter släkte för dem som fruktar Honom.” (Luk 1:49b-50)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Allaredan tar den som skördar lön och leder/för tillsammans frukt ’in i’/till tidsålderslångt liv, för att och/både (א,* א, A) den som sår och den som skördar må fröjda sig tillsammans.” (Joh 4:36)

(Jesus sade till judarna: ”Fadern) har gett (Sonen) (rättslig) myndighet att göra/hålla dom, eftersom Han är en människas son. Förundra er ej (över) det här, eftersom det kommer en stund, i vilken alla de som är i minnesgravarna må (P66, א,* א) höra Hans röst. Och de skall gå ut, de som har gjort de goda tingen in i en uppståndelse av liv, men de som har praktiserat de värdelösa tingen in i en uppståndelse av dom. Jag förmår inte göra ingenting/någonting från/'beroende på' Mig själv. Helt och hållet som Jag hör, dömer Jag. Och Min dom är rättfärdig, eftersom Jag inte söker Min egen vilja utan Dens vilja som har sänt Mig. (Joh 5:27-30)

Ett Jesu Kristi avslöjande som Gud gav Honom (för) att visa Sina heliga (א*) de ting som måste bli/ske i/med snabbhet. (Upp 1:1a)

Och när Den tog bokrullen, föll/’sjönk ... ner’ de fyra levande varelserna och de tjugofyra äldste inför den lille Baggens ögon, var och en havande/med en cittra ... (Upp 5:8a)

‘Många rökelser’/’mycket rökelse’ gavs åt honom, för att han skall ge/lägga (det) till alla de heligas böner emot offeraltaret av guld * (א,* א) inför ‘tronens ögon’/tronen. Och en (א*) rök av rökelserna, (med) de heligas böner, steg upp inför Guds ögon ut ur budbärarens hand. (Upp 8:3b-4)

I den sjunde budbärarens rösts dagar, när han – alltefter omständigheterna – må stå i begrepp att låta basunen ljuda, avslutades emellertid och/också Guds mysterium, som/då Han gav ett gott litet budskap till Sina 'av Sig själv'/egna slavar och (P47, P85, א,* א) profeterna. (Upp 10:7)


Exegeter, evangelister med flera:

Så äro vi då beredda fira jul ännu en gång. Små och stora väntar på ljus, glädje och många gåvor samt stämningsfulla julgudstjänster. (Gunnar Fjellestad "'Fröjdas vart sinne, julen är inne, Frälsaren kommen är!'" s 7; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1960)

Jag bodde hos ett ungt vaktmästarpar i ett kapell. Deras enda späda flicka dog hastigt. Liket stod före begravningen i vedboden. Varje kväll efter mötet tände vi en lykta, gick ut i den mörka vedboden, tog av kistlocket och stod i tårar och betraktade det döda barnet. Vad skulle jag säga? Föräldrarna bad om en förklaring. Jag läste Uppenbarelsebokens hugnesamma ord: "Jag såg inför tronen både små och stora." (C.G. Hjelm "Lidandets mening" s 44-45)

I NT är lönetanken klart och otvetydigt uttalad (t. ex. i Matt. 6:1-6; Luk. 6:23; 1 Kor. 3:8,14f.; 2 Joh. 8; Uppb. 11:18). Därför förfar man felaktigt när man genom att förkasta lönetanken vill vara mer osjälvisk än Bibeln. Man må också minnas, att lönetanken är den andra sidan av strafftanken. Stryker man lönetanken, så vacklar även strafftanken. Tanken på lön och straff står icke i motsats till sedliga grundsatser. Den är icke heller ur sedlig synpunkt något adiforon utan skall betraktas såsom en grundpelare i all sedlighet och all sedelära. (Wilhelm Möller "Vad lär Gamla testamentet?" s 221)

Jag är Anarkist! d.v.s. älskar friheten för så många som möjligt ... Äfven för de "stora"; inte bara för "de små". ... De här "små" Darwinist-teologerna tro sig kunna döma, och de ha ett nöje och intresse att få hala ner mig. (August Strindberg "August Strindbergs brev VI aug 1886-jan 1888" s 207-208; brev 27 maj 1887 till Carl Larsson)

Många kristna äro rädda för att tänka på eller tala om någon lön. Men det är bestämdt icke rätt. Ty hwarför skulle då Kristus och hans apostlar så ofta hafwa talat derom och uppmuntrat de kristna dermed? Om du är rädd för egenrättfärdighet och lönesjuka, så är det godt. Om sådan räddhåga må du ock bedja. Men aldrig är det rätt att söka undwika ett ondt derigenom, att man förbiser, hwad Skriften derom framhåller. Ty hwad Skriften framhåller, det framhåller hon oss till hjelp, och wi behöfwa förwisso all den hjelp, wi kunna få. Derför får du wisst både tänka på och glädjas åt lönen, och om du känner, att tanken på lönen, som förehålles ofwanefter, sporrar dig till mer flit, gör dig hurtigare och uthålligare i godt werk o.s.w., så behöfwer du alls icke anse dessa goda werk för skrymteri utan får förwisso wara glad deråt, att de behaga Gud. Om Kristus och apostlarna hade ansett sådana gerningar för skrymteri, så hade de ju gjort mycket illa, när de med framhållande af lönen sporrade de kristna dertill. Tänk när Herren säger: glädjens och fröjdens, ty eder lön är stor i himmelen! Och åter: Den som anammar en profet i en profets namn, han skall få en profets lön; den som gifwer en lärjunge en bägare kallt watten att dricka, han skall ingalunda mista sin lön o.s.w. Har Herren talat så, då böra wi låta hans ord wara omästrade. Han är i alla fall den pålitligaste själasörjaren. (P. Waldenström ”Högmessotexter II” s 192-193,197-198 i kommentar till Luk 14:12-15)

År 1441 uppsattes Kristoffer av Bayern på den svenska tronen, medan Karl (VIII "Knutsson") den gången fick nöja sig med Finland som förläning. Emellan tronkandidaterna gör Karlskrönikan en jämförelse som blir förkrossande för unionsmonarken (Kristoffer). Folket som vid tronbestigningen ser de båda männen tillsammans kan inte förstå detta kungaval: Kristoffer är liten och undersätsig till växten och ter sig helt obetydlig vid sidan av den högväxte och ståtlige Karl: det är han som har den kungliga hållningen. Det onaturliga kungavalet straffade sig också omedelbart med svår missväxt. Under 1430-talets sista år, då riksmarsken (Karl) styrde Sverige, rådde det alltid god och tjänlig väderlek, påstår hans krönikeskrivare, men så snart unionskungen tillträtt regeringen växlade väderleken och blev helt otjänlig. Det blev oår efter oår med åtföljande humngersnöd. Det var Kristoffer som genom ett syndigt och lastbart leverne åsamkade folket nödtiden. Tron på ett samband emellan konungarnas liv och jordens fruktbarhet levde alltjämt stark: kungen gjorde ansvarig för väderleken. Föreställningen ingår i den djupt rotfästa monarkistiska vidskepelse som har överlevat årtusendena. (Vilhelm Moberg "Min svenska historia berättad föar folket. Andra delen." s 90)


Sångarna:

Förlåt mig alla synder, Och två mig i ditt blod; Giv mig ett heligt sinne, En vilja ren och god! Tag i din vård och hägnad Oss alla, stora, små, Och låt i frid oss åter Till nattens vila gå! (L Sandell-Berg: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 677:2; jfr Psalmer och Sånger 190:2)

O, vad lön, när målet hinnes, O, vad lön! Att uti Guds himmel komma Hem bland alla Herrens fromma, O, vad lön, vad härlig lön! (C Hansen/A-der: Psalmisten 1928 nr 604:5)

Vilken Gud jag har, Mäktig, underbar, Underbar i råd, Underbar i nåd! Hotar mörker här, Han min tillflykt är. Uti sorg och nöd Har han blivit mitt säkra stöd. Tänk, vad Gud är god ändå, Som har ordnat allting så, att för stora och för små Finnes frälsning och hjälp att få. (GK Johnson: Segertoner 1960 nr 364:1)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående “slavar profeterna”, se Upp 10:7.


Ytterligare studier: 1 Mos 19:11; 4 Mos 16:27; 1 Sam 5:9; 30:2; 1 Kung 14:10; 21:21; 2 Kung 9:8; 23:2; 2 Krön 34:30; Neh 1:11; Ester 1:5,20; Job 3:19; Ps 61:5(6); Jer 5:13; 8:10; 16:6; 31:34; 42:1,8; 44:12; Jona 3:5; Salomos Vishet 6:7; Baruk 2:20,24; Matt 10:42; 18:6,14; Mark 9:41-42; Luk 1:32; 18:2,4; Apg 8:10; 26:22; Hebr 8:11; Upp 13:16; 16:6; 19:5,18; 20:12.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-14; 2012-07-06; 2015-04-15)

Till sidans topp

11:18bb ... och att alltigenom förstöra dem som alltigenom förstör jorden.

Ord för ord (6 ord i den grekiska texten): och (att)-alltigenom-förstöra de alltigenom-förstörande '-en jord'/jorden.


1883: ... och att du skulle fördärfva dem, som fördärfva jorden.

1541(1703): ... och förderfwa dem som jordena förderfwat hafwa.

LT 1974: ... och att förgöra dem som har orsakat förödelsen på jorden.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Jorden förstördes mitt emot Gud, och jorden uppfylldes (av/med) orättfärdighet. Och Herren Gud skådade jorden, och ... den förstördes helt och hållet, eftersom varje kött helt och hållet förstörde sin väg uppå jorden. Och Gud talade (vänd) i riktning mot Noa: ”Varje människas lägliga tid har anlänt mitt emot Mig, eftersom jorden har uppfyllts (av/med) orättfärdighet från dem. Och skåda, Jag förstör dem och jorden helt och hållet. (1 Mos 6:11-13, Grekiska GT)

(Herren sade:) “Skåda, Jag (är vänd) i riktning mot dig, det berg som var (och hade varit) förstört det som förstör varje/hela jorden.” (Jer 51:25a, Grekiska GT)

(Det fjärde riket) skall äta ner/upp varje/hela jorden och tillsammans trampa (på) den och skära ner/sönder (den). (Dan 7:23b, Grekiska GT Theod)

(Salomo sade till Herren: “Då) en stilla tystnad omslöt alla tingen, och en natt uppnått mitten (av sitt lopp) i (sin) egen snabbhet, kom Din ’alltförmående’ utsaga, en sträng krigare, från himlar ut ur rikens troner in i en mitt av den tillintetgörande jorden (med) ett skarpt svärd.” (Salomos Vishet 18:14-15a eller 18:14-16a)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar: “Gör/skaffa er) en outtömlig hög/skatt i himlarna, varest ... mått inte förstör alltigenom.” (Luk 12:33)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Tredjedelen av båtarna förstördes alltigenom. (Upp 8:9b)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

I mars 2005 publicerades resultatet av Millennium Ecosystem Assessment – en mycket noggrann vetenskaplig analys av villkoren för människans hälsa på jorden. ”Vi lever över våra tillgångar”, konstaterade man, ”genom att vi i snabb takt förbrukar, uttömmer, förorenar och förstör det ’naturliga kapital’ som utgör förutsättningen för vår överlevnad”. ... Uppgiften (som Gud har gett oss) att ”härska över (jorden)” handlar om ett delegerat och ansvarsfullt förvaltarskap. Det vore orimligt att anta att Gud, efter att först ha skapat jorden, skulle ha överlämnat den i våra händer och gett oss mandat att förstöra den. Det är till att vårda skapelsen, inte exploatera den, som vi har blivit kallade. (John Stott "Genom Bibeln - Dag för dag" s s 24 i kommentar till 1 Mos 1:26,28)

Hör på, Ridda! ... (Din farfar) var vår bys lärare - Guds frid över honom. ... Men din farfar var mer bonde än lärare. Han älskade jorden och vördade den. Hans kärlek till sina mullbärsträd, olivträd och sin nybrutna mark var mystisk, djup kärlek, som mer liknade en dyrkan. Han tvättade sina händer med jord och sade: "Jorden är ren." (Anis Freiha "Hör på, Ridda!" s 180-181; Freiha - f 1902 - förklarar det gamla Libanon för sin son)

Förfäderna, det lefvande släktet och de kommande äro för (kinesen) ett. De kommande äro för honom "framtidens fäder". Hans högsta uppgifter äro att med sitt arbete främja planetens beboelighet, fruktbarhet och behaglighet för de vardande släktena och att bygga sin graf invid bortgångnes grafar. Behöfver jag påpeka det rasbevarande i denna lifsåskådning, så olik västerlandets, som utan tanke på framtida släkten hejdlöst förslösar de kraftkapital, som äro oss gifna i våra arbetares muskler och i våra markers bördighet. Ty i trots af alla våra agronomiska tidskrifter och landtbruksakademier är det europeiska jordbruket ett röfvarejordbruk i jämförelse med det kinesiska. Jorden återfår icke hvad hon skänker oss. Storstädernas kloakledningar föra till hafvet mycket och alltmer af hvad som rätteligen tillkomme åkrarne. Skogarne nedhuggas, och bergen blottas inom några år på den matjord, som kräft tusen år för att bilda sig på fjällsluttningarna. På "de kommande förfädernas" öde tänker man icke. Man skämtar däröfver och frågar: "hvarför skulle vi göra någonting för dem, då de ingenting gjort för oss.?" Syndafloden må komma, om blott den dröjer, tills vi lefvat undan." Att bevara framtiden på att blottas på utvägar genom de nu lefvandes vinningslystnad varder en med hvarje dag mer påträngande uppgift. Kunde några enskilda förvärfva rikedom genom att exploatera luftkretsen, skulle de göra det, äfven om medlen, som därvid användes, bevisligen voro sådana, att de inom ett århundrade måste ha tillintetgjort vårt klots lufthölje med allt, som i detta lefver och andas.

"Hur har ni det här hos er?" frågade Meliton och började röka. "Har du sett några tjäderkullar i de aramonovska markerna?" ... "Nej, det tycker jag mig inte ha sett", svarade (herden). "Vår jägare, Jerjomka, har ju förstås sagt, att han drev upp en kull på Eliasdagen borta vid Gläntan, men det ljög han väl. Det finns så lite fågel." ... Meliton fnös lite och slog ifrån sig med handen. "Jojo, så är det ställt här i världen, så man rent av måste skratta åt det! Fågeln är numera så oregelbunden, den lägger sig sent på ägg och det finns sådana som inte ens till Petridagen får fram sina. Ja, Herre Gud!" "Allt pekar på ett och detsamma", sa herden och lyfte ansiktet uppåt. "I fjol somras var det lite vilt, i år är det ännu mindre och om fem år finns det väl inget alls. Jag har märkt att snart finns det inte bara inget vilt, utan det finns inte någon fågel alls. ... Och vart tar det vägen allt För tjugu år sen (på 1860-talet?) minns jag att det fanns både vildgäss och tranor och änder och tjäder här - hela svärmar! Det var så att när herrskapen gick ut på jakt så lät det bara: piff-paff! piff-paff! Beckasin och morkulla och snäppa var det ingen ände på, och småänder och sothöns fanns det alldeles som starar, eller säg sparvar - i all oändlighet! Och vart har det tagit vägen alltsammans! Inte ens rovfågel ser man. De är försvunna, både örn och falk och uv ... Det har blivit mindre av alla sorters vilt. Nu för tiden är både varg och räv en sällsynthet, bror, för att nu inte tala om björn och utter. Men förr i tiden fanns det ju till och med älg! I fyrtio år nu har jag år ut och år in givit akt på Guds verk, och jag förstår det så, att allt pekar mot ett och detsamma. ... Mot det som ont är, gosse. Man måste tro, att det går mot undergång. ... Den tid är kommen, när Guds värld skall gå under. ... Både solen och himlen och skogen och floden och alla varelser - allt detta är ju skapat och inrättat och anpassat till det andra. Allt är ju fullfärdigt och känner sin plats. Och allt detta måste gå under! ... Fisken nu för tiden är inte alls vad den har varit. Både i havet och i sjöarna och i floderna blir det från år till år allt mindre och mindre fisk. I vår Pestjanka minns jag, hur man kund få trekvartsmeterlånga gäddor, och det fanns lake och sarv och braxen, och varenda fisk tog sig något ut; men om man nuförtiden får en gäddstackare eller nån ynklig abborrpinne, så tackar man Gud för det. Inte ens ordentlig gärs finns det längre. För vart år blir det allt sämre och sämre, och vänta bara lite, så kommer det inte att finnas någon fisk alls. Och tag nu floderna ... Också floderna håller ju på och torkar ut! ... För vart år blir de allt grundare och grundare, och det finns inte längre sådana bråddjup som det fanns förr. Du ser buskarna där borta? ... Bakom dem finns det en gammal flodbädd som kallas för "Bukten". På min fars tid flöt Pestjanka fram där, men se nu vart alla onda andar har dragit sta' med den! Den byter flodfåra ideligen, och du ska se att det kommer att sluta med att den torkar ut alldeles. Bortanför Kurgasov fanns det myrmarker och dammar, men var är de nånstans nu? Och vart har alla bäckar tagit vägen? Just här i skogen hade vi en bäck som flöt fram, och det var en sådan bäck som bönderna kunde sätta ut ryssjor i och ta gäddor, och vildänderna brukade övervintra vid den, men nu finns det inte ens under vårfloden något ordentligt vatten i den. Nej, bror, vart man ser, så är det bara uschligt överallt. Överallt! ... De hugger (skogen), och den brinner upp, och den torkar bort och växer inte upp igen. Och det som växer upp blir strax nedhugget; det kommer upp något idag, men i morgon, se då har folk huggit ner det - och så fortsätter det utan all ände tills ingenting finns kvar. ... Jag har givit akt, bror, i hela mitt liv, och såvitt som jag förstår, så håller varenda växt på och dör ut. Man kan ta råg, eller grönsaker, eller någon liten blomma - allt pekar åt samma håll." (Anton Tjechov "Herdepipan" s 10-14)

Ringebo kyrka har den om byzntinska stilen påminnande egendomlighet, att koret bildar en mer självständig, genom en brädvägg avskild del från det hela. Denna brädvägg är prydd med snidverk, i vilket norska lejonet med yxan i sina ramar bildar huvudfiguren. (I parentes sagt tycktes mig denna yxa, som med ty åtföljande lejon skådas mångenstädes såsom prydnad på offentliga och enskilda hus, närmast vara en sinnebild av de norska träspekulanternas framfart, som föga eftergiver deras svenska yrkesbröders. Jag såg i Gudbrandsdalen vidsträckta bergsluttningar, i mannaminne beväxta med härlig skog, nu ohyggligt nakna, och utan hopp att återvinna sin prydnad, ty dalen lider av vedbrist, och de fattiga husmännen underlåta icke att uppgräva varje rot och avbryta varje uppspirande telning, för att bära den till sin härd, vilken ingalunda är inrättad till bränslebesparing.) (Viktor Rydberg "En vandring i Norge" s 75-76; Göteborgs Nyare Handels- och Sjöfartstidning 21 augusti - 27 november 1858)

Nu fruktade (majorskan) för den älskade gården, som var lämnad i kavaljerernas händer att vaktas av dem, såsom vargarna vakta fåren, såsom tranorna vakta vårsäden. Det finns nog många, som ha lidit av samma sorg. Inte är hon den enda, som har sett förstöringen gå fram över ett älskat hem och känt hur det är, när de väl vårdade gårdarna förfalla. Som ett sårat djur ha de sett barndomshemmet blicka på dem. Många känna sig som missdådare, när de se träden där förtvina under lavar och sandgångarna täckas av grästorvor. De ville kasta sig ner på knä på dessa fält, som fordom yvdes av rika skördar, och be dem att inte anklaga dem för den skam, som övergår dem. ... O, jag ber er, ni alla, som vårda fält och ängar och parker och de älskade, fröjdbringande blomstergårdarna, vårda dem väl! Vårda dem i kärlek, i arbete! Det är inte gott, att naturen sörjer över människorna. (Selma Lagerlöf ”Gösta Berlings saga” s 87-88; De gamla åkdonen)


Att fortsätta med (hembygden):

ca 2000 - ca 1995

Det är faktiskt en väsentlig skillnad mellan att ärva en sak och att låna den. Det vi ärver äger vi. Vi kan göra vad vi vill med det. Men det vi lånar måste vi lämna igen, helst i samma skick som när vi tog emot det. ... Ordspråket säger att vi inte ärver jorden utan lånar den av våra barn. Vi som är pensionärer nu minns vår barndoms smultronställen. Vi minns de gröna ängarna med blommor, bären som vi plockade i skogen. I hagarna gick korna och betade, och i backar och sjöar fiskade vi med gott resultat. På hösten fångade vi tjogvis med kräftor. Vilket överflöd! Men vad lämnar vi tillbaka till våra barn? En förgiftad värld. Vi lämnar den tillbaka med en ursäkt och säger: "Du får ekonomisk ersättning för allt det vi har förstört. Du får det oändligt mycket bättre materiellt sett." Men våra barn säger: "Det vill vi inte ha. Men vi vill ha tillbaka smultronställena, vi vill ha det friska vattnet i våra sjöar, de blomstrande ängarna." Vi står där med skam inför en kommande generation. I kyrkan ber vi syndabekännelsen: "Jag är skyldig till mer ont än jag kan förstå." Visst är det så. Vi har inte bara en personlig skuld, vi bär också på en kollektiv skuld. Också den måste vi bära fram till Gud. Krig och katastrofer härjar vår värld. Vad gör vi? Vad kan vi göra? Vi kan i alla fall göra något positivt. Vi kan ropa till Gud: "Förbarma dig över oss." ... Alltså: Var rädd om dig själv. Var rädd om din familj. Var rädd om miljön. Du äger ingenting. Allt är ett lån som du måste lämna tillbaka. För "vi ärver inte jorden av våra förfäder - vi lånar den av våra barn". (Eva Spångberg "Vi ärver inte jorden av våra förfäder - vi lånar den av våra barn" s 26)

Sabotage i Norrahammar. Alla de nyplanterade björkarna utmed Hammarvägen i Norrahammars centrum är avbrutna eller uppryckta. Norrahammarsborna är mycket upprörda och efterlyser civilkurage och närpoliser. (Barbro Jern "Bergslagskrönika 2003-2005" s 152; 2004-04-01)

Det finns fortfarande en möjlighet att läka såren på jorden men det kräver en omvändelse och en vilja att kunna lämna något efter sig till våra barn. "Johannes" betyder "Gud har visat sig nådig", det är endast det som är vår och jordens räddning. (Marie-Louise Hagberg "Ljus och värme"; kommentar till Luk 1:67-80; Jönköpings-Posten den 21 juni 2002)

Knutssons Nickelfabrik i Hovslätt ska vara riven senast den 1 oktober (1999). 260 ton av materialet är så förorenat att det måste till särskild deponi. Totalkostnaden för saneringen är beräknad till omkring 8 miljoner kronor varav 87 (procent) betalas av staten. (Barbro Jern "Bergslagskrönika 1997-1999" s 156)

Projekt Tabergsån fortsätter med vattenmiljöförbättringen och fiskevård. Satsningen på öring har redan gett resultat. Fiskeförbättringen gäller både Vätteröring och den mindre öringen som stannar i ån hela livstiden. (Barbro Jern "Bergslagskrönika 1997-1999" s 147; 1997-07-22)

Nu (år 1996) skall den gamla massadammen vid Slätten äntligen få en ren vattenyta igen. Den hade med åren slammat igen ordentligt. Vattnet har tappats av tidigare och nu står en grävmaskin på dammens botten och håvar upp den ena skopan efter den andra med dy och slam. Ett par tusen kubikmeter räknar man med behöver tas upp. De körs till Hulttippen eftersom man vid en undersökning har kunnat konstatera att det finns små mängder tungmetaller i slammet. (Erika André "Bergslagskrönika 1994-1996" s 150; 1996-08-30)

Luftutsläppen av (trikloretylen) har visat sig förödande världen över och vid utsläpp i vattendrag får det katastrofala följdverkningar. En liter trikloetylen slår ut 40.000 kubikmeter dricksvatten (du läste rätt). Den vattenmängden motsvarar vad en tätort med c:a 3.000 invånare förbrukar under ett år. Skrämmande! I Europa arbetar man hårt med att få bort dessa ämnen och i Sverige är det förbjudet att använda trikloretylen fr.o.m. 1996. Genom att vi (på Ahlgrens i Skillingaryd) investerade i en s.k. alkalisk avfettningslinje 1994 (i princip vanligt diskmedel) klarade vi inte bara myndigheternas krav i förväg, utan fick en betydligt bättre intern arbetsmiljö. Riskerna för biverkningar reducerades. Detta var en av anledningarna till varför vi, på Länsstyrelsens rekommendation, samma år fick TV 4 (F) Miljöpris, samt Vaggeryds kommuns Miljöstipendium, vilket vi delade med våra grannar på Fågelforsskolan. (Sven Ahlgren "Framtidstro - förutsättning för positiv utveckling" s 7)

Renare luft i Norrahammar. Trelleborg har inte glömt Norrahammar helt. I dagarna (i februari 1995) blev det nya värmesystemet för Norrahammars Bruks Företagscenter, som området heter numera, färdigt. Rökutsläppen över Norrahammar skall därmed minska med 90 (procent). (Erika André "Bergslagskrönika 1994-1996" s 150)


ca 1995 - ca 1990

Uttern är Smålands landskapsdjur, men dess antal har sjunkit ständigt sedan (nittonhundra)femtiotalet p g a störningar i den ekologiska balansen (nu år 1993 vet man att PCB var boven), så nu är den starkt utrotningshotad! Anitha Jacobsson i Taberg tillverkar uttrar i keramik och av varje sålt exemplar ger hon 75:- till projektet "Rädda Uttern", och i Ås församling (söder om Gislaved) går två kollekter till samma projekt. (Erika André "Bergslagskrönika 1991-1993" s 132)

(Gudmundsgillets i Jönköping) styrelse har under en följd av år konstaterat, hur man från kommunens sida vid planeringen av nya områden och ny bebyggelse vid upprepade tillfällen underlåtit att ta hänsyn till Jönköpings oersättliga natur- och skönhetsvärden. Därför beslöt styrelsen (år 1992?) att tillställa kommunstyrelsen ett brev med hembygdsföreningens synpunkter på stadsplaneringen. I denna skrivelse framhåller vi hur kommunens ledning - med skiftande politisk sammansättning - lagt fram förslag och fattat beslut, som helt strider mot vår uppfattning om vad som är värdefullt, oersättligt och värt att bevara i vår stad. Man kan bara nämna den planerade byggnationen på östra delen av Tändsticksområdet, den tilltänkta bebyggelsen i kvarteret Åtalet vid Rosenlunds herrgård och bostadshusen i kvarteret Rosendal i den känsliga naturen vid Dunkehallaån. Dessa planer har rönt skiftande öden, diskussionen har varit livlig och sista ordet är ännu inte sagt. Detta är inte nog. Med smärta konstaterade Gudmundsgillet hur tanken på en bro över Munksjön återigen aktualiserades, denna gång som led i ett infrastrukturpaket. Tanken att lösa trafikproblemet är verkligen inte ny. Men varför förstöra den fantastiska skönhetsupplevelsen av en obruten vattenspegel? För oss vore det naturligt att bilisterna offrade ett par minuter genom att köra söder om Munksjön och därigenom bidrog till att bevara Munksjön intakt. Men inte bara Munksjön hotas av planerarna. Också Vättern utsätts nu av ivriga järnvägsentusiaster för ett dråpslag. Inte nog med att den nuvarande järnvägssträckningen i mer än ett sekel utestängt jönköpingsborna från Vättern, nu är man inte ens främmande för att ute i sjön bygga en järnvägsbank för framrusande snabbtåg. Detta får absolut inte ske! Gudmundsgillet ser endast en möjlig strcäkning av en eventuell ny järnvägslinje - söder om Munksjön. Detta är endast några få exempel på planer och förslag, som inte tar hänsyn till Jönköpings natur och kultur eller till miljöer värda att bevara. Exemplen kunde mångfaldigas. Det är Gudmundsgillets förhoppning, att Jönköpings beslutsfattare besinnar sig och inte i ivern att få statliga bidrag spolierar det som alltid varit och - hoppas vi - får förbli Jönköpings största tillgång - dess enastående sköna läge. (Gunvor Eriksson "Gilleskrönika 1992" s 95)

Knorrhanen kallas med rätta för knot emedan han knotar och knorrar. Vad knotar han över, vad knorrar han mot? Jo, han knotar med skäl på vårt skräp och vårt skrot som vi vräker i sjön och som utgör ett hot mot exempelvis havsabborrar./Fridulf Skäldervik (Alf Henrikson "Tittut" s 247; Knoten)

På 1500-talet slogs vi för religionen. På 1600-talet slogs vi för konungens makt. Sen dess har vi slagits för altaret, penningpåsen och tronen. Vi har däremot sällan slagits för kräken och vegetationen. Nu är det dags./Blanka Grön (Alf Henrikson "Tittut" s 162; Nya djärva mål)

Ju större en stad blir, ju viktigare är det med vandrings- och rekreationsområden inom räckhåll. Om sådana områden dessutom utgör en betydande del av Jönköpings kulturhistoria är det ofattbart, att man vill bygga bostäder för några få och därmed hindra de flesta att ströva fritt. Gång på gång upplever vi i Gudmundsgillet, att våra synpunkter inte vinner gehör, att de avfärdas i en kort sats i en sammanfattning över avgivna remissyttranden. Ändå hoppas vi, att beslutsfattarna så småningom tar intryck och kanske en annan gång går fram lite försiktigare. Därför är det viktigt att vi inte resignerar, utan ständigt framför våra synpunkter. Det är viktigt att de humanistiska intressena förts fram i en krasst ekonomiinriktad tid. Låt oss alltså inte förtröttas, utan fortsätta kampen för att "öka kunskapen om och stärka sammanhållningen kring hemstad och hembygd, dess natur och kultur, dess minnen och traditioner, dess framtid och utveckling". (Gunvor Eriksson "Gilleskrönika 1991" s 93)

Den svenska landsbygden befinner sig just nu (år 1991) i en period av omvandling, som kan sägas utgöra slutet på efterkrigstidens rationaliseringar. Utvecklingen har nära nog medfört att den traditionelle familjejordbrukaren, mjölkbonden, försvunnit. Även lite större gårdar av Åsens (i Jönköping) typ har haft besvärliga tider. Sädesodlingen skall skäras ner. Många människor ser säkert med oro på framtiden. Äde byar och granskog på åkrarna är inte precis muntra framtidsutsikter. Ändå är det en bister realitet, och dessutom förvandlas gårdar intill växande städer lätt till exploateringsobjekt, där industriområden och villakvarter växer ut över skog och åker. För Åsens del måste man naturligtvis i det längre perspektivet räkna med någon slags exploatering, även om det kanske skär i sinnet, när man ser ut över bördiga åkrar och tänker på raden av gångna generationer, som odlat upp och brukat marken. Vi människor fjärmar oss mer och mer från vårt ursprung, men kanske är det tyvärr med oss som med växter, som förlorar sina rötter. De dör. (Inga Johansson "Liten historik över Åsens egendom" s 14)

Det är alltför mycket som har rivits i Jönköping och alltför lite som har bevarats. Byggnader och miljöer som hade kunnat räddas mejades under 60- och 70-talet hänsynslöst till marken. Uppenbarligen saknades både känsla, sinne och smak. Vackra byggnader revs och fula, fantasilösa hyreskaserner växte upp i stället. Gamla jönköpingsbor led och upprördes, men vad har den vanliga lilla människan att säga till om då beslutsfattare och rikemän höjer sina stämmor? Dock finns det lyckligtvis också djärva och viljestarka människor som har krafter att skrida till handling och åtgärda sådant de anser angeläget att åtgärda. Inger Gustafsson på Strömsbergs säteri är en sådan människa. Hon har räddat och restaurerat en rad byggnader och miljöer i Jönköping, Huskvarna och Vaggeryd och har för sin kulturgärning och byggnadsvård tilldelats flera utmärkelser. Hon har räddat byggnader som inte andra ansett värda att rädda - och har återskapat dem till och med vackrare än de en gång var. Strömsbergs säteri med anor ända från 1600-talet var i det närmaste helt förfallet när Inga Gustafsson 1985 köpte det och räddade det från rivning. Då var det en dyster, nästan lite spöklik byggnad. I dag (år 1990) reser sig den slottsliknande fasaden återigen stolt över Ljungarums höjder. (Yvonne Teiffel "Återskapat Strömsberg 'vackrare än någonsin'" s 5-6)


ca 1990 - ca 1975

Den 14 mars (1986) köpte (Svenska Naturskyddsföreningen) för 1,75 milj. samtliga aktier i AB Smålands Taberg, och nyheten publicerades den 7 april. Beskedet om köpet slog ner som en bomb bland politikerna i Jönköping. "Vi fick inget veta", sade ett omtumlat kommunalråd i (Jönköpings-Posten). Affären innebar, att SNF fick gruvrättigheterna i Taberg. Därmed var faran för vidare brytning avlägsnad, och gruvbolaget skulle inte längre lägga hinder i vägen för inrättandet av ett naturreservat. Om kommunen envisades med sin skidbacke, måste den först driva en uppslitande process med SNF om nyttjanderätten till marken. Det var knappast troligt, stt detta skulle vara politiskt möjligt, medan en insamling ägde rum i hela landet för att betala köpet. . . . Den 18 dec. 1986 bestämde regeringen, att skidbacken i Taberg inte passade in i naturreservatet. Det var vad bevarandesidan hela tiden ansett, och därmed var en närmare 50-årig strid om Taberg avslutad med total seger för natur- och kulturvårdsintressena men med skammens ärr i bergets sydvästbranter. Det här innebär förvisso inte, att människans sinne i grund förändrats. Den, som tror att berget allt framgent kommer att lämnas i fred misstar sig säkert, men förhoppningsvis är tabergsstriden slut för vår generation. . . . Det måste dock konstateras, att malmbrytningen upphörde på grund av bristande lönsamhet, inte på grund av politiska beslut. Likartat var förhållandet, när det gällde skidbacken. Ledande politiker fäste inget avseende vid de sakskäl, vilka åberopades av bevarandesidan. Om det är någon slutsats, som bör dras, så är det att man inte skall ge sig, om man har den moraliska rätten på sin sida. Det är inte meningslöst att lägga sig i om man följer sitt samvetes bud. (Lennart Gustavsson "Slutstriden om Taberg" s 142-144)

Precis som Viktor Rydberg har (bokbindarmästare) Lennart Enander betytt mycket för Jönköping, dess miljöer och inte minst kulturliv. Det finns flera paralleller mellan de båda släktingarna, till exempel bådas arbete med det skrivna och tryckta ordet och bådas engagemang mot rivningsraseri och avsaknad av känsla för gamla fina miljöer och kulturarv. Lennart Enander har kämpat hårt för flera gamla byggnader i Jönköping, tyvärr dock inte alltid med framgång. På 60-talet och i början av 70-talet revs i stort sett ohejdat i Jönköping. I dag (år 1986) har rivningsraseriet hejdats och även vid nybyggnationer har man vinnlagt sig om att behålla en äldre stil i kvarter med kulturhistoriskt värde. (Yvonne Teiffel "En jönköpingsvandring i Viktor Rydbergs spår" s 87)

I dag är det beklämmande att se de åkrar, som fordom med mycket slit och svett uppodlats och givit goda skördar och nödtrftig bärgning åt sina brukare, planterade med yvig granskog. Det är nästan så man vill hålla med skalden som skriver:" Den som lägger jord igen, begår ett värre brott, än den som dräper en dräng". Detta låter kanske onödigt hårt, men man måste komma ihåg att det på den granplanterade åkern, förut växte brödsäd och livsmedel för tidigare generationer. Skördar som gjorde det möjligt för våra fäder att överleva, och gav på så sätt näring åt våra livsrötter. . . . (Ett område) av lantlivet, som jag fick pröva på, var att förnya och underhålla de flera km långa gärdesgårdar, som omgav åkrar, ängar och hagar. . . . Som ersättning för de gamla vackra och djurvänliga gärdesgårdarna övergick man på en del håll till billigare och snabbuppsatta stängsel av taggtråd. Detta trådstaket syntes mycket dåligt i terrängen, varför djuren, både tama och vilda, gick emot tråden och skadades. Det hände att skogens stora djur, älgar och rådjur, hittades svårt insnärjda, ja till och med döda i dessa staket. Numera har behovet av stängsel minskat och på många håll helt försvunnit. Jordbruk har lagts ner, åkrar, ängar och hagar planterats med skog, och betesdjur i samma omfattning som förr finns inte längre. De vilda djuren kan dock ännu komma till skada då det på många håll ute i markerna kvarlämnats kilometervis av gamla rostiga taggtrådar. Tycker detta är en fasansfull och grym utveckling och slut för en landsbygd, som tidigare under generationer av odalmän brukats och på ett ömt och kärleksfullt sätt hållits levande och vacker till glädje både för dagens och kommande släkten. (Eskil Jonsson "Minnen från barn- och ungdomsår i sekelskiftets Barnarp" s 114,121-122; "I dag" = 1980-talet? författaren dog 1989)

Det är lätt att bli missmodig, när man läser om kampen för skydd åt Taberg. Hembygdsföreningens första hänvändelse till regeringen 1938 tycks inte ens ha besvarats, och det dröjde ända till 1975, innan lagstiftningen gjorde en fortsatt brytning otänkbar. Sigurd Lindgren fick aldrig uppleva den dagen. Även om många andra också stod upp för berget, faller det sig naturligt, att se honom som symbol för motståndet mot hänsynslös naturskövling. Hans engagemang var präglat av idealitet och oegennytta. Mot sig hade han Nazitysklands hunger efter stål till sin krigsindustri, gruvbolagets vinstintresse och rikspolitikernas ointresse. Man kan förstå, att den utrikespolitiska situationen under kriget kunde mana till försiktighet. Det är också begripligt, att centrala beslutsfattare i Stockholm ofta kan ha svårt att bedöma lokala förhållanden i avlägsna landsändar. De natur- och kulturvårdsintresserade är naturligtvis inte heller ensamma uttolkare av sanningen. Ändå kan man knappast komma ifrån intrycket, att speciellt efterkrigsregeringen bär ett tungt ansvar. Jordbruksminister Ingemund Bengtssons uttalande under valkampanjen 1970, att han gärna ville rädda Taberg, men att det inte fick kosta för mycket, ger inställningen i ett nötskal. Därför ser Taberg ut som det gör. Tyvärr är det nog så, att sprängkratrarna i bergssidorna utgör ett minnesmärke av mer bestående art än både (pensionen) ATP och extra semesterdagar. Det ligger nära till hands att tänka på den berömda minnesstenen i Bordsjö park med dess text: "Gud bevare denna gård för orätta ägare, släta hushållare och trolösa förvaltare." (Lennart Gustavsson "Tabergsfrågan" s 52-53)

I maj månad (1981) gjorde gatukontoret en rejäl rensning av Massadammen i Norrahammar. Mycket slam och skräp forslades per lastbil till soptippen. Det var nästan tomt med vatten i dammen för att en grävmaskin skulle kunna arbeta med rensningen. (Inge Kvarsström "Bergslagskrönika 1979-1982" s 113)

Åsamon sträcker sig mellan Taberg o St. Åsa. . . . Åsamon är egentligen ett alldeles underbart område. Det är lättgången mark. Trots mokaraktären ger den inget intryck av torr magerhet, som man ser på så många andra håll. Den är bevuxen av skog i skilda åldrar, genomkorsad av mjuka barrskogstigar. Det är bondeskog av den sort det borde finnas mer av. Den har inte mycket gemensamt med det livsfientliga moderna storskogsbruket med dess maskiner, gifter och jättelika kalhyggen. Solljuset strilade ner mellan träden och glittrade i daggen på bärriset en morgon, när grävarlaget satt och njöt sin medhavda matsäck. En i skaran sade något som stannat i mitt minne; att det var synd om framtidens människor, vilka kanske aldrig skulle få se hur vacker en riktig skog kan vara. Den tanken ligger nära till hands på Åsamon. Det syns lätt, att det varit en vanlig inställning bland åsabönderna, att man skulle försöka göra skogen så frisk och vacker som möjligt, behålla de fina träden och ta bort de dåliga. Nog vore det roligt, om utvecklingen finge gå i hävdvunnena lugna banor inte minst med hänsyn till de skador en ovarsam insats av maskiner kunde åstadkomma på minnena från de gamla kolarnas och järnsmältarnas verksamhet. Det borde vara självklart, att kulturminnesmärken av det här slaget skulle hanteras lika varsamt som domarringar och stendösar. Åsamon är ett veritabelt friluftsmuseum över gångna tiders skogsdrift och järnhantering. Det är ett märkligt område väl värt att skydda ovh vårda. (Lennart Gustavsson "Bergstinget och forskningen" s 18)

I början av maj (1977) bildades Tabergsåns fiskevårdsförening. Vattnet har blivit renare i ån och nu förekommer åter öring i ån, om än i begränsad omfattning. Styrelsen kommer att utarbeta förslag om restauration av ån och villkor för fiskekort. Till ordförande i den nybildade föreningen valdes Lennart Nilforsen, Taberg. (Inge Kvarnström "Bergslagskrönika 1976-1979" s 117)

Experterna - finansiärernas manschettbödlar, med statistiken ... Ni profitens kretiner som stulit jorden. Låtit den bli er egen förbrukningsartikel. Bitar av den likgiltigt slängda engångsförpackningen kan vi se runt omkring oss: Våra skändligt sargade skogar. Våra sotbeslöjade städer. ... Vi godtar inte längre att reduceras till fläsksvålar i experternas vitkragade vargflock. (Ann-Charlotte Alverfors "Jönköping 6" s 44-46; Normalt enligt statistiken)


ca 1975 - ca 1950

När de klara vattnen var utan tal och luften var frisk och blå och naturens orörda kapital var något för barnen att få, sades jorden vara en jämmerdal ändå. (Alf Henrikson "Underfund" s 144; Aldrig bra)

Gänget med vilket jag kom i beröring satt i sin molnstod av koloxid och höll liv i debatten om luftförstöring i flera timmars tid. (Alf Henrikson "Bit för bit" s 10; Rökare)

Den väldiga 200-åriga eken på Rosenlunds vackra campingplats avverkades av stadsträdgårdsmästaren den 24 januari 1969 till ved. Stammen var praktiskt taget helt frisk. Trädet kunde stått där i minst 200 år till. Det uppskattades livligt av turisterna och var något av ett vårdträd för Rosenlundsborna. En felbedömning, sade jägmästae Åke Hallander i Gudmundsgillets styrelse, då han underrättades om vad som hänt. Det är fruktansvärt att göra på detta sätt. Ett fornminne har skövlats. ("Gudmundsgillets Årsbok 1966-1968" s 127)

"Tänk vilka kräftor det fanns i Fågelforsdammen och Lagan på 1940-talet", säger Knut Brändén. "Det var strålande tider, härliga tider när Ernst Åkerman, Ernest Lundeberg, N.G, Thulin och jag med flera drog upp tjog på tjog med jättestora kräftor. Sedan blev det festliga kräftskivor vid min och frugans stuga. - Och vilka gäddor! Dessutom gott om abborrar, mört och ål. Tänk att utsläppen från norr så totalt kunde taga livet av all fisk i dammen och Lagan", säger Knut eftertänksamt. "Det gick ju så långt att förre provinsialläkaren K.G. Morsing utlovade en tusenlapp till den i Skillingaryd som kunde visa upp en levande fisk för honom, fångad i Fågelfors damm. Och tänk vilket badliv i dammen. Det myllrade av folk vid stränderna. Det känns lite vemodigt att tänka tillbaka på hur det var för ett 25-tal år sedan. Men man får se saken som den är, och glädjas över att luften blivit friskare att andas. Det är bara stekheta sommardagar som det kommer en och annan odördunst från Lagan, men det får man förlika sig med." Så tar Knut årorna och ror ut med sin Annie i Lagans vatten. Några ringar av fisk som slår har inte setts till på ett 20-tal år och kräftorna försvann i samma veva. Allt är tyst. (Rune Storck "Så minns vi Skillingaryd" s 80-81; Skillingarydsmakar 1968 ensamma om sommarstuga vid Fågelfors. Uthärdade 20 års stank och fiskdöd - nu är Götaström åter en idyll.)

Att växtligheten är så varierande (som på A 6 övningsfält i Jönköping) är inte att förundra sig över, de flesta typerna av växtsamhällen, som finns i Mellansverige, är ju representerade, men man frågar sig onekligen hur fågellivet på ett militärt övningsfält kan vara så rikt. Skrämmes inte det vilda bort av allt skjutande, ropande och springande? Nej, jag har tyckt mig märka, att detta inte har någon negativ inverkan på djurlivet överhuvudtaget. Ett militärt övningsområde ger fåglarna det de främst behöver, mat, boplatser och skydd. Genom skottskador och brytande av kvistar skadas träd. De ruttnar och torkar, insekter förökar sig och därigenom får de insektsätande fåglarna bättre livsvillkor. Döda träd får stå kvar. Dessa blir ypperliga boplatser för hålbyggarna. Under fåglarnas huvudsakliga häckningstid saknar regementet värnpliktig personal. De värnpliktiga rycker ut från sin militärtjänstgöring i slutet av mars. Ny trupp kommer till regementet i mitten av maj. Dennas utbildning sker de första månaderna i anslutning till kasernbyggnaderna och fältet intill dessa. Övningsfältet är under denna tid tämligen öde på människor. Fåglar och djur är alltså skyddade under de för återväxten viktigaste månaderna april, maj och juni. Terrängkörning med fordon, grävningar och sprängningar river sönder marken. De försänkningar som uppstår, ger fåglarna möjligheter att sandbada eller bada i de gropar som vattenfylles. Genom de ingrepp som militären gör på övningsfältet och genom att i övrigt låta träd, buskar, snår och örter växa utan röjning skapas en natur, som kommer att likna den ursprungliga, vilken är gynnsammare för växt- och djurlivet än den ekonomiskt välskötta naturen. (Olle Tarland "Växt och djurliv på A 6 övningsfält 1964" s 53)

Man var lindrigt sagt förtretade inom Skillingaryds hälsovårdsnämnd när man i går kväll, den 19/6 1961 behandlade Lagans och Fågelforsdammens förorening i Skillingaryd. Beslut fattades att i dag ingå till länsstyrelsen med en protestskrivelse och samtidigt beslutades att låta fullmäktigekåren i köpingen få behandla skrivelsen vid sitt sammanträde i morgon. Man var eniga om att något måste göras snart för att få slut på utsläppet av kemikalier från Götafors sulfatfabrik, som fått all fisk i Fågelfors damm att dö, tvingat fram badförbud sedan 1949 och nu blivit en i högsta grad sanitär olägenhet för bebyggarna på Skillingaryds nya bostadsområde mot Lagan. Vid analys av Laganvattnet, som rinner genom Skillingaryd, har konstaterats att ingenstans i hela Lagan är vattnet så dåligt som i ån och i Fågelfors damm inom Skillingaryds gränser. . . . Under den sistlidna veckan, efter en period av varmt väder, kulminerade olägenheterna. Vattnet i dammen var kraftigt grumlat och i dammen flöt stora slamöar. Lukten var stinkande och förnimbar över hela köpingen. Personalen vid kraftverket vid dammens sydsida arbetade under synnerligen påfrestande förhållanden. . . . Fotnot: 30 år sedan dess, och efter några års förbättring har åter Lagan och Fågelfors damm fått vattnet allvarligt försämrat genom startandet av Vaggeryd Cell. Fiskdöd har åter konstaterats, och tanken att ånyo göra den välbelägna Fågelforsdammen till Skillingaryds "badbalja" är just nu helt verklighetsfrämmande. (Rune Storck "Så minns jag Skillingaryd, del II" s 74-75)

Väster om Vedtorget (i Jönköping). . . . Idag, 1982, har mycket förändrats. . . . I början av 1960-talet tillkom det stora byggnadskomplexet Cigarren med butikslokaler och en mängd bostäder. Dessa jättelika byggnadskroppar kom på ett brutalt sätt att bryta mot den omgivande bebyggelsen. (Bo E. Karlson "Jönköpingsbilder förr och nu. 1. Östra Storgatan - från Vindbron till Undergången." s 56)

Björken skall bort, sade träpatron. Den ville inte ge massaved. Vi ger den från luften ett lämpligt hormon så vissnar den hastigt ned. ... Blåsippan kolar på samma gång och så ar vi av med den. Den bidrager ej till vårt näringsfång vilket retar oss trävarumän. ... Linnean försvinner och smultronen dör och hasseln has raskt ihjäl. Dem har vi ingen användning för så detta är lyckligt och väl. ... De risiga granarna däremot tilltalar vår natur. Dem kan vi värdera i tum och fot och få fram en förmögenhet ur. ... Sulfitcellulosa och plank kan de ge jämte brännvin av norrländsk nation. Men björkar och krafs vill jag inte se, yttrade träpatron. (Alf Henrikson "Glam" s 164; Skogens vård)

Det är beklämmande att jämföra (litografen) E.F. Martins vyer av Storgatan och torget (i Jönköping från 1830-talet) eller t. o. m. fotografier från 1890-talet med den nutida gatubilden (år 1954), där den fina arkitekturen är till oigenkännlighet fördärvad genom stora butiksfönster och reklamskyltar. (Stig Stenström "Kvadraten Sjökatten - En patriciergård vid Hovrättstorget 1630-1640" s 37)

Bondberget (i Jönköping) är beläget några hundra meter öster om gården Ö. Jära. (Jära betyder "kant" och avser terrängen vid Bondberget). Ursprungligen är namnet knutet till själva berget, som bildar kalhäll i nordvästligaste delen av området. . . . Många ädla lövträd växa här spontant. . . . Märkligast är området kanske på grund av sin rikedom på småfåglar. En vårmorgon i maj kan man häruppe få höra de flesta av våra ädla sångare i sångtävlan med trastar, bofinkar och andra mindre virtuosa konstnärer i den bevingade skaran. . . . Ett stort arbete har på frivillighetens väg utförts under senaste decenniet, när det gällt att förvandla det av barrträden helt infekterade lund- och lövängsområdet till ett naturreservat med renare bestånd. Granen tolereras endast i form av buskar och småträd, när den kämpar mot de ädla lövträden. En del smärre granar ha toppats för att bilda täta, lämpliga snår för de småfåglar, som bygga sina bon just i grenarna av dessa träd och buskar: kol- och taltrast, grönfink, domherre, ringduva, snöskata, törnskata, bofink, trädgårds-, svarthuvad- och ärtsångare höra till denna grupp. (Hjalmar Bjurulf- Gösta Weiler "Östra Jära-Bondberget-Österängen-Rosenlundsbankarna" s 12-14)

Vandaliseringen (av Taberg) hade nu (år 1951) fått en sådan omfattning, att den började uppmärksammas landet över. Även den lokala opinionen började få bättre svängrum. Vid ett sammanträde i Jönköping i november 1951 informerade Svenska Naturskyddsföreningens Sv. Mellqvist i frågan och den 19 november 1951 inbjöd Hembygdsföreningens representanter för Månsarps och Norrahammars kommuner till pensionat Solliden för diskussion om möjligheten att rädda berget. . . . Länsstyrelsen kallade representanter för Månsarps kommun, Tabergs Turisttrafikförening och Hembygdsföreningen till sammanträde på bergets topp den 19 februari 1952 med fortsättning på residenset. . . . Riksdagens tredje lagutskott besökte Taberg den 7 mars 1952, där bland annat också representanter för gruvbolaget och Hembygdsföreningen infann sig. Utskottet tog uppenbarligen starkt intryck av framförda naturvårdssynpunkter. I ett uttalande några veckor senare konstaterades, att "intresset att bevara berget som naturminne kan i det långa loppet givetvis inte förenas med en fortsatt malmbrytning. (Lennart Gustavsson "Tabergsfrågan" s 48-49)

Tabergsån blev onsdag 21 juni (1950) så starkt förorenad av utsläppt orenlighet, att massor av döda fiskar flöt upp. Hur fisk trots all förorening av det lilla vattendraget från hem och industrier, alltjämt ännu kan finnas kvar, är närmast en gåta. - Vid detta tillfälle var det Tabergs Yllefabrik, som var den ansvarige, men företeelsen är vanlig. Kloakvatten, olja, sopor o.s.v., allt släppes ut i ån med den naturliga följden, att åns fordom så rika djurvärld till största delen försvunnit. Kräftorna och den vackra laxöringen äro sällsynta. Försvunna äro "snorluvan", hästigeln, dammusslan, älingen, bäcknejonögat (stenbitaren) m.fl. smådjur, som förr gav liv åt vattendraget, medan åns övre lopp är mera obesmittat och hyser ett visst djurliv. Som vi sett, falla de förr eller senare offer för vattnets förgiftning, om de kommer längre ned i ån. Frågan om ett effektivt reningsverk i Tabergsåns vattensystem bör ej uppskjutas. (Tabergs Bergslag VII" s 80)


ca 1950 - ca 1935

A/B Smålands Taberg fick i maj (1948) tillstånd att vid Taberg inrätta anrikningsverk, som skall förläggas i "bergrum" och bestå av kross, kvarnar, separatorer och avvattningsfilter. Tillstånd har givits att utsläppa avloppsvattnet i ån! Vad detta kan innebära för ån, är lätt att inse. ("Tabergs Bergslag VI" s 121)

Kampen om Taberg fördes med stigande intresse under det första halvåret (1945).I såväl schakten som vid överläggningsborden voro starka krafter i verksamhet. I tidningspressen uppmärksammades problemet mera än förut. Ekonomiska intressen bröto sig mot ideella, praktiska synpunkter mot estetiska, omvärldens krav mot hembygdens. Hembygdsföreningen anhöll om regeringens ingripande till bergets skydd. Denna begärde yttrande av vetenskapsakademiens naturskyddskommitté. Utan att först undersöka förhållandet på orten uttalade sig kommittén för fortsatt brytning, enär de ekonomiska intressena borde gå före naturskyddsintresset. Regeringen beslutade utan motivering att låta brytningen pågå som förut. Denna resolution väckte stor förstämning bland ortsbefolkningen och naturskyddsvännerna landet över. På hembygdsföreningens årsmöte den 7 april togs frågan upp till ny diskussion. Man uttryckte sitt missnöje med höga myndigheters negativa inställning till bergets fortgående skövling. Man beslöt att med nya uyttalanden i tidningspressen väcka en ännu större allmänhes uppmärksamhet på ämnet. Så skedde med gott resultat. Hembygdsvännernas synpunkter vunno gehör hos många kulturrepresentanter. I maj besöktes Taberg av naturskyddsintendenten fil. d:r Nils Dahlbeck, Stockholm. Han studerade noga de skador, som brytningen åstadkommit. I ett tidningsuttalande sade han bl. a.: "Taberg är en riksklenod, och ett förstört Taberg skulle vara en oersättlig brist för hela landet. - Man blir rädd, när man ser vad som redan skett. Skulle brytningen fortsätta i samma takt och under lika lång tid till, så är det fråga om vi har så mycket kvar av Taberg. De södra och västra sidorn är redan illa åtgångna. Att säkra Taberg är en av det svenska naturskyddets angelägnaste uppgifter." ("Tabergs Bergslag V" s 133)

Ur trollskogsskymningen, den djupa, stiger en urtidsklippa, från vars krön du ser ett stycke av den nejd, där folket viger sitt liv åt jord, som mager bärgning ger, en flik av Småland med dess berg och skogar, dess släkte, härdigt, styvt och segt i skick. Där gingo ärjekrokar, smiddes plogar, och ur Taberg man järn till smältan fick. I nära trenne sekler malm man brutit, tills hyttorna omsider lades ned. Men nu har senfödd vinningslystnad skjutit all hänsyn undan för den höges fred. Man bergets skönhet strävar att förstöra, som färdemannen städs förtrollat har. Nu vänta vi ett maktspråk snart få höra att vårt Taberg vi okränkt må ha kvar! ("Tabergs Bergslag V" s 4; dikt av signaturen "Jochum" med rubriken "Taberg i fara"; Svenska Dagbladet 5 nov. 1944)

Taberg bör räddas från att förstöras. I oktober (1944) ingick sekreteraren i Hembygdsföreningen med hemställan hos regeringen i detta syfte. En enig press understödde denna hemställan. I brev av 1/11 meddelar statsministern, att saken överlämnats till jordbruksdepartementet för vidare åtgärder. - Hembygdsföreningen fick ett verksamt stöd i pressen, där artiklar skrevs av bl. a. E. Ståhl i Smål. Folkblad, förf. Margit Palmaer i Sv. Morgonbladet och Evert Taube i Sv. Dagbladet, som skarpt påtalade den meningslösa förstörelsen av ett av landets märkligaste naturminnen för "intressen, som minst av allt äro våra egna". ("Tabergs Bergslag V" s 130)

Företagsledningen (i AB Smålands Taberg) hade lovat att skona (Tabergs) hjässa, men i november 1944 hade sprängningen börjat hota södra delen av toppen. I det här läget vände sig Hembygdsföreningens styrelse den 27 oktober med en skrivelse till statsminister Per Albin Hansson. Man hade inga invändningar mot att malmens rikedomar togs tillvara men önskade att brytningen skedde med största möjliga hänsyn till bergets utseende. Ansökan överlämnades till Vetenskapsakademiens Naturskyddskommitté för yttrande. Kommittén sade sig ha inhämtat, att en "för traktens ekonomiska liv betydelsefull industri" skulle skapas, vilken information uppenbarligen härrörde från gruvbolaget. Man trodde, att brytningen skulle förläggas till en mera undanskymd del av berget, och yrkade avslag, vilket också skedde den 6 april 1945. Styrelsen tillskrev återigen regeringen för att uttrycka sitt beklagande och slutade med förhoppningen att inget underläts, som kunde rädda Taberg från nedskrotning och meningslös vandalism. Länets hembygdsförbund behandlade vid upprepade tillfällen frågan, men räddhåga tycks ha präglat inställningen. Utrikespolitiska hänsyn och gruvlagstiftning ansågs lägga hinder i vägen. (Lennart Gustavsson "Tabergsfrågan" s 48)

År 1943 var 45 gruvarbetare anställda (vid Tabergsgruvan) och samma år bröts över 200.000 ton malm, således mera än 20 gånger så mycket som bröts under bergslagens bästa år på 1870-talet. Malmen fraktades till Halmstad för vidare befordran till Tyskland och nazismens masugnar. ... För bergets allmänna utseende fick denna framfart som bekant en sorglig inverkan. Snart började man även ute i landet observera den "otroligt framfusiga vandalisering" som övergick Taberg. ... Gruvledningen hade visserligen lovat att skona själva bergtoppen, men i oktober 1944 hade man börjat angripa även dennas södra del. ... Brytningen pågick natt och dag, stenskrot från det sargade berget regnade ibland över Tabergs samhälle. Idyllen vid bergets fot var snart fullständigt förstörd. Vetskapen om att denna vettlösa skövling också endast tjänade till att underhålla det nazistiska våldssystemet ute i världen, gjorde saken ännu osmakligare. Det hela var en fullständig rovbrytning, en framfart som i fiendeland, för att under rådande konjunkturer sko sig så mycket som möjligt på bekostnad av södra Sveriges kanske märkligaste naturminne. ... I och med Tysklands sammanbrott år 1945 tog verksamheten slut t.v. i berget, som de flesta också väntat. ... År 1947 återupptogs emellertid ånyo (dagbrotts)brytningen i Taberg. Man hade nu funnit, att malmen var förträfflig som makadam! ... Produktionen steg år 1952 till 113.000 ton och vid denna tid hade ånyo den tyska industrin börjat använda Tabergsmalmen. Väldiga kratrar upptogs på bergets västra sidor och tangerade vägen upp till hjässan, den första redan år 1942 och en år 1951. ... Ett av vårt lands vackraste, lättillgängligaste och intressantaste naturminnesmärken har sedan länge utsatts för svår skadegörelse och komplett onödig förstörelse. ... Det är (nu 1956) tid att hejda denna framfart och i stället för framtiden reservera en stor titantillgång, som förtjänar bättre öde än att förstöras som sekunda järnmalm eller som makadam, som ju faktiskt skett. Taberg bör därför totalt fridlysas. Som förnämligt naturminne betyder det oändligt mycket mera för bygden och landet än som gruva. (Sigurd Lindgren "Slå vakt om Taberg!" s 7-15)

Det vackra Taberg är (nu år 1942) hotat genom malmdriften, framhöll fil. d:r Johan Wintzell i en intervju för en stockholmstidning och tillade, att om inte ett ingripande snart sker, finns det snart bara en skrothög kvar av ett av landets stoltaste, vackraste och lättillgängligaste naturminnesmärken. Sekreteraren i svenska naturskyddsföreningen, fil. lic. Nils Dahlbeck, underströk vikten av att med god vilja och förstånd leda de ekonomiska intressena, så att naturskönheten ej helt äventyras. Gentemot desssa uttalanden hävdade gruvans disponent, N. Goldkuhl i Hedemora, att någon anledning till missnöje ej fanns. "För resten kan man inte jämföra ett litet naturskyddsintresse med värdet av en så pass stor malmförekomst", lydde hans slutkläm. Så fortsatte arbetet på det sargade berget som förut, och snart kunde man observera, att ytterligare några vackra träd på bergstoppen fallit för yxan och att järnräcket flyttats ännu ett stycke inåt hjässan. ("Tabergs Bergslag V" s 125)

Tabergsborna svävade i livsfara gång på gång under (år 1942) på grund av de vårdslösa sprängningarna i berget. Ett par dagar i augusti var samhället utsatt för ett veritabelt stenregn. Sprängstycken på upp till tio kilo slogo ned i trädgårdar, på vägar och genom hustak. Som genom ett under kom ingen människa till skada. Upprörda protester ledde slutligen till polisundersökning och skärpta föreskrifter för gruvbolaget till skydd för egendom och folk i bergets närhet. ("Tabergs Bergslag V" s 123)

En önskan, som länge hört till de fromma, är (nu år 1941) en vackrare och värdigare uppfart till (östra) kyrkogården (i Jönköping). I decennier var det utfyllda kärret öster om gatan en veritabel avstjälpningsplats, och det var beklämmande att se liktågen draga fram genom denna styggelse. Då var det betydligt vackrare förr i världen, när kärret med sin pors och skvattram gick ända upp till gatan. Nu skall villigt erkännas, att åtskilligt förbättrats de sista åren. Men tänk, om vi kunde få en liten plantering utmed gatan! Kanske Rosenbergsgatan sedan rent av skulle göra skäl för sitt namn. (Sedan ovanstående skrivits, ha stadsfullmäktige den 19 juni beslutat, att det utfyllda kärrområdet mellan Lönnholmsgatan och Rosenbergsgatan skall utläggas till park.) Mitt för östra folkskolan stå nio jättestora almar, den sista resten av en ståtlig allé, som sträckt sig från tullporten till Rosenlund, kanske ännu längre. I sekler ha de skuggat trötta vandrare, sett kungar dra fram på sin eriksgata och följt utvecklingen från oxspannet till racerbilen. De ha gett kultur och förnämitet åt öster, dessa gamla jättar, och man kunde önskat dem ett bättre öde än att sakta tvina bort. Nu ha de nämligen fått en black om foten. Asfalten, som ligger tätt kring deras stammar, hindrar saven att stiga om vårarna. Kronorna bli allt risigare, och snart kanske deras saga är all. För den skönhet de givit stadsbilden härute, hade man önskat, att de vid trottoarens omläggning fått litet större "livsrum". Även om det gamla ej kan bli evigt, borde sådana skönhetsvärden bättre tillvaratagas och vårdas. (Gustaf Wikner "Glimtar från 'Liljeholmsqvarteret' under 1800-talets sista årtionden" s 39)

Tabergsåns vatten undersökes (år 1941) noga av bakteriologiska anstalten i Stockholm. Av undersökningsprotokollet framgår, att vattnet från Månsarps stationssamhälle till utloppet i Munksjön är starkt förorenat och måste betecknas såsom kloakvatten. Fråga om reningsverk diskuteras av socknarnas kommunalfullmäktige. Kommittéer för utredning och förslag till åtgärder tillsättas. ("Tabergs Bergslag IV" s 103)

(Vätterns) vatten (har) alltid uppskattats både som dricksvatten och till bad. En under längre tid fortgående förorening av vattnet genom kloakvatten från de större samhällena vid Vätterns stränder torde dock ej kunna undgå att åtminstone temporärt försämra vättervattnets beskaffenhet. Åtgärder av ett eller flera slag, t. ex. klorering av dricksvattnet eller rening av spillvattnet, krävas därför för vättervattnets användning i hygieniskt syfte. Jönköping har redan vidtagit dylika åtgärder, men effekten därav kan ifrågasättas, så länge Huskvarna (ännu nu år 1939) fortsätter föroreningen av vattnet vid Vätterns sydända. (Gösta Weiler "Om Vätterbygden och Västtersjöfarten i äldre tider" s 42)

Intresset för tabergsmalmen hade med krigskonjunkturerna att göra. Provleveranser skedde från 1937 till tyska stålverk. Denna malm togs i dagbrott i Södra gruvan. I juli 1938 talades det i tidningspressen om att en ansökan ingetts till regeringen att till tyskt kapital få överlåta bland annat Tabergs gruvor. Tabergs Bergslags Hembygdsförening anade genast oråd och tillskrev regeringen. Några upplysningar om vad som kunde väntas ske med Taberg kom dock aldrig föreningen tillhanda. Det här har tagits som intäkt på att tyskar legat bakom tillkomsten av AB Smålands Taberg, som bildades den 2 mars 1939 med ett aktiekapital av 800.000 kronor. Från AB Smålands Taberg meddelar man emellertid, att "sedan bolaget bildades 1939 har endast svenska juridiska eller fysiska personer ägt bolaget". (Lennart Gustavsson "Tabergsfrågan" s 47)

Bergslagstidens malmbrytning var förvånansvärt skonsam mot Taberg. Det var inte föörän den maskinella brytningen kom igång i samband med andra världskriget, som allvarlig skada uppstod. Det bör också sägas, att den gamla tidens verksamhet var berättigad på ett helt annat sätt än 1900-talets. En statlig utredning från 1953 uppger, att under perioden 1850-1875 ca 25 (procent) av befolkningen i Jönköpings län var direkt eller indirekt beroende av bergsbruket. Speciellt kolning och körslor gav arbetsinkomst åt många människor. Andra världskrigets brytning hade föga betydelse för bygdens försörjning. Det var främmande profitörer, som för egen vinnings skull vandaliserade ett av landets märkligaste naturminnesmärken. Att malmen hamnade i Nazitysklands masugnar gjorde saken ännu mer motbjudande. Man förstår gott de känslor av vanmäktig sorg och vrede som fyllde traktens folk. (Lennart Gustavsson "Tabergsfrågan" s 47)


ca 1935 och tiden dessförinnan

Munksjön (vid Jönköping) är ganska vegetationsfattig. Utmed östra och södra stranden finner man smärre växtbestånd av bl. a. bladvass och sjöfräken. Det är egentligen endast (Tabergsåns) delta, som har en rik vegetation och därför kan skänka lämpliga häckplatser för en del fåglar. Betydligt gynnsammare för dem är det i Rocksjön med dess vassbestånd längs stränderna frånsett en remsa i norr, som (nu år 1943) är upptagen av kallbadhuset. De tätaste vassruggarna finner man dock å ömse sidor om Rocksjön, inom det fridlysta området. Under högsommaren växer vassen här som en djungel. Men för en femton år sedan var det annorlunda. På vintern brukade skridskoåkande pojkar meja av vassen och tända eldar på isen. Detta pojknöje blev tyvärr till stort förfång för fågellivet. Först ett stycke in på sommaren hade nyvassen skjutit upp så pass, att den kunde bjuda fåglarna ett visst skydd. Några naturvänner insågo detta oskick, och på tillskyndan av Mäster Gudmunds Gille ingav drätselkammaren år 1928 en framställning till Kungl. Maj:t angående skydd för växtområdet liksom för fågellivet kring Rocksjöån. I en Kungl. Maj:ts kungörelse 1929 utfärdades vissa fridlysningsbestämmelser, vilka senast förnyades 1939. Alltsedan Gudmundsgillets initiativ blev omskrivet i tidningarna, har allmänheten visat sitt intresse för naturområdet, och någon skadegörelse å vegetationen har inte förekomnmit. Den yngre generationen synes visa respekt för anslagstavlornas varning: Fridlyst område. (Anders Bergquist "Häckfåglar i sjöar och kärr vid Jönköping" s 11-12)

Ett av slagnumren i utställningsrevyn (vid Jönköpingsutställningen 1928) var dåtidens stora miljöproblem i Jönköping . . . nämligen igenfyllandet av den illaluktande kanal, som gick mellan Rocksjön och Munksjön genom Kanalgatan, förbi Göta hovrätts östra sida och ut i Munksjön. . . . Jönköpings myndigheter beslöt alltså att fylla igen kanalen, som var ett avloppsdike och som spred stank över östra stadsdelen och som skulle ha skrämt slag på (det nutida år 1991) Naturvårdsverket, om det funnits då. När igenfyllningsbeslutet började verkställas och jobbarna närmade sig hovrättens anrika 1600-talsbyggnad tog det eld i hovrättspresidenten, som på den tiden inte kunde se något brunnskar, symboliserande fridslagarna på Hovrättstorget. Presidenten protesterade mot igenfyllandet hos byggnadsstyrelsen i Stockholm, eftersom kronan och inte sta'n ansågs vara ägare till kanalområdet. Och dessutom tyckte byggnadsstyrelsen att stadsbilden förstördes om kanalen fylldes igen. Vilket naturligtvis kunde diskuteras. . . . Hovrätten utfärdade förbud att fortsätta arbetet, drätselkammaren överklagade och anmälde hovrättspresidenten för JO, drätselkammarens ordförande och sta'ns byggnadschef åtalades, kanalfyllningen blev regeringssak. . . . Slutet på dramat blev emellertid att kanalen fylldes igen. Tack och lov. . . . Åter till Jönköpingsutställningens revy. Där framträdde Douglas Håge som drätselkarmmarordföranden Calle Gustafsson. . . . Så här sjöng Douglas Håge bl a i revyn, iförd från A 6 lånad stålhjälm, och travesterande Shakespeare: "Att fylla eller inte fylla, det är frågan. Månn ädlare att lida och fördraga ett bittert ödes stygn och pilar? Hör nu min bäste herre, jag är den som ilar att plåna denna skamfläck ut från stadens bild. Jag är Carl Gustafsson, nu mera vild än mild." (Hans Greén "En lysande expo" s 7-8)

Människor som (på 1920-talet) bodde runt omkring (Junebäcken i Jönköping) brukade använda den som avskrädesplats. Det var naturligtvis förbjudet, men säg den lag, som inte blir överträdd. Ett par gånger om året kom några gubbar och rensade upp ordentligt. De gick där i höga kragstövlar och fiskade upp det ena föremålet efter det andra. . . . Men låt oss se, hur det ser ut nu (år 1994). Bäcken blev så småningom föremål för ivriga debatter på stadsfullmäktigesammanträden, och den har kostat många timmars diskussion hit och dit, innan beslutet blev fattat: bäcken skall läggas igen. När jag nu kommer hem och går den kända vägen, möter ögat en helt annan omgivning. Det jag går fram på är en bred, fin gata, där bilar och cyklister far fram. (Karin Eriksson "Tankar kring en tavla" s 9)

Redan för mer än sextio år sedan, 1905, framförde (Edvard Wibeck) förslag om att Kävsjön i Store Mosse skulle fredas och tjugo år senare (!) blev också sjön temporärt fridlyst för första gången. Sedan dess har större delar av markerna kring sjön blivit garanterade ett bestående skydd. ... Kävsjö och Store Mosse, detta Norrland (har) helt överraskande råkat placeras här mitt i hjärtat av Götaland. Under århundraden har fågellivet här utsatts för obeskrivliga härjningar från människans sida, och det är ett underverk att alls något blivit över till vår tid. Under 1800-talet började man "jaga" redan under högsommaren då de flesta fåglar ruggade och ungarna ännu inte var flygfärdiga. Rapporter i jägartidskrifter vittnar troskyldigt om de hemska blodbad som försiggick kring Kävsjöns sanka stränder. Under rubriken "En 11:te juli på Käfsjö mosse" återfinns i Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrift 1881 en ögonvittnesrapportskildring av hur det kunde gå till. ... När man skärskådade bytet från en sådan dag av hämningslöst mördande kunde det konstateras att mer än hälften av det bestod av ännu inte fullt matnyttiga fåglar. ... Även om det alltid är vanskligt att fastslå orsaken till en fågelarts försvinnande så vågar man nog, när det gäller de småländska grågässen, tillmäta den hänsynslösa sommarjakten en avgörande betydelse i sammanhanget. De nya lättladdade och snabbskjutande vapnen hade kommit i var mans ägo och ödeläggelsen kunde ... bli nästan total. Till detta kom givetvis också sänkningen av Kävsjön och Härsjön 1840 och Horsjön 1872. De fria, ostörda vattenytorna som grågåsen kräver för sin trivsel krympte ihop samtidigt som odlingen kröp närmare de skygga fåglarnas häckplatser. Redan i slutet av 1880-talet tycks grågässen, enligt Edvard Wibeck, ha helt försvunnit från sina klassiska lokaler i Kävsjö Stormossen samt något senare även från andra gamla gåsmarker i sydsmåland. (Gunnar Brusewitz "Storfåglar i Gammalsmåland" s 67-71)

Se, jorden, den heliga jorden, är grunden. Den är stommen och kärnan för allt, allt. Den måste gå före! Där är det vi skola börja. ... Detta nya, men gamla och förglömda evangelium, Guds första bud: "Arbeta, bruka och bevara din lustgård!": Vänd dig till jorden. ... Mullen är plankan till lifvet, men också till evigheten. ... Räddning är gifven i tidens elände! ... världen må icke vara en jämmerdal! ... Jorden! Det är den evigt dallrande strängen. ... Jorden är störst, emedan hon är det yttersta. ... Jorden är nyckeln. Böj dig i gudstjänst! Så låtes himmelen upp. ... Paradislunden, naturkänningen, är tid för tid allt mer fördunklad - för den välsignade så kallade kulturens skuld. Men ytterst ur jordens sköt är det som skaldens drill och tänkarens tanke rinner upp. ... Den filosofi och litteratur, som icke allmänt ropar emot paradisförräderiet och bär upp det största, slår in det i folkmedvetandet och där reder det jordmån för omvårdnad och reell utveckling, har svikit sin ledareplikt - eller aldrig förmått uppfatta den. (Per Jönson Rösiö "Revolt" s 136-139,153)

På ömse sidor om Barnarpsgatan (i Jönköping) låg (på 1880-talet) brandgatorna, som hörde till tomterna, där polisen inte hade något att bestämma, och heller aldrig sågs till, utom vid hastigt påkomna, brådskande omständigheter. Områdena fick ej bebyggas, men väl belamras och likade därför en nästan oframkomlig skärgård. Hedersplatsen ytterst vid tomtgränsen intogs av en stor soplår, föga mindre än de sedan några år "lössläppta" sommarstugorna, men ståtligare byggd. Allt som fanns där, dagligen omgrupperat, var ting som i lantauktionsannonser ej kan specificeras, men det tillät ungarna att skapa nöjesfält, som ställa dagens (år 1954) kommunala lekplatser ohjälpligt i lä. Mellan bekvämlighetsavdelningarne i bebyggelsegränsen och soplåren i tomtgränsen höll råttorna skytteltrafik dygnet om. Därför var det som att höra trolltrummor från afrikabyar, när de räddhågade medelst stampande sökte hålla obehöriga borta från offerplatsen. "Ruskigt", säger dagens besittare av den höjda hygienens goda. Men försök nu att som vi då bada i någon av de tre sjöarna eller med framgång fånga lax, sik eller aborre strax utanför kajgapet, dra löja såväl vid bankarna i öster, som vid Talavid! Sanningen är, att vartenda nät, som sättes inom en mil från södra Vätterstranden, automatiskt W.C.-stämplas. Det är svaret på ett hänfört prisande av vattnets självreningsförmåga, på försäkran, att ett torvströfyllt sirapsfat skulle, som "sakkunnigt" påståtts, göra ett vid överkanten påfyllt slaskvatten efter silning användbart till tvätt och hushåll. Vi ha undandragit oss offret till jorden, och få nu bära följderna. ("Gudmundsgillets Årsbok 1954" s 98-99; "Gammal förstadsbo" berättar om gamla gathörn)

Kolningen tog hårt på skogen, varför allvarliga farhågor för dennas existens började uttalas. År 1856 skriver Allvin om Mo härad: "Fordom hade detta härad de härligaste skogar . . . Men år 1834 byggdes en masugn vid Unnaryd och två pår senare ett jernbruk vid Wallgårda på blott 0,125 mils avstånd från det förra: - och dessa herrliga skogar äro nu förvandlade till nära nog fragmenter, - med undantag endast af den skog, som tillhör Nissafors bruk, samt den närmast Dummemosse belägna, sparad af ägaren till Axamo . . ." Överallt ute i skogarna synas ännu (år 1940) lämningar efter kolbottnar, men skogen har nu, tack vare god skötsel, åter vuxit upp på de härjade markerna. För länets skogsvård var nedläggandet av bergsbruket därför endast till gagn. (Egil Lönnberg "Om Tabergs bergsbruk och bergslag" s 59-60)

(Öster om Munksjön ligga nu år 1839 Jönköpings) nära tvåhundrade kålgårdar - en eröfring ifrån de här förutvarande sanka kärren, genom ifyllning af sand och andra torra ämnen, - af hvilka de flesta hafva sitt, mer och mindre prydliga, lusthus: vittnande om menniskans förmåga att omskapa jordens yta. (J. Allvin "Strödda Anteckningar, angående Jönköpings Stad och dess omgifning" s 11)

J. Allvin framhåller . . . i sitt 1839 tryckta arbete "Strödda anteckningar angående Jönköpings stad och dess omgivningar": "Som den förre (Rocksjön) endast under vissa omständigheter är högre än den senare (Munksjön), är flytningen ganska svag i kanalen. Härav hade följt, att han under tiden blivit nära igenfylld av dy och annan orenlighet, som spridde osunda ångor. Denne, 600 alnar lång och 17 alnar bred, har med dryg kostnad blivit upprensad till botten, samt de över densamma lagda fem stycken broar, som voro av trä och nära förfallne, borttagne och murade med sten samt hvälvde kommit i stället." . . . Här och där funnos utbyggda i kanalen små klappbryggor av ett par, tre meters längd samt något smalare. . . . På dessa bryggor klappades och sköljdes kläder och företogs andra rengöringsprocedurer, t. ex. rengöring av kreatursinälvor efter slakt. Man må då icke undra över att kanalen under tidernas lopp blivit uppfylld av dy och annan orenlighet. Redan den 16 mars 1624 hade visserligen rådhusrätten utfärdat en kungörelse om förbud att nedlägga orenlighet i graven vid Maden vid 3 mark vite för var och en, som därtill gjorde sig skyldig, och liknande förbud hava sedermera från tid till annan upprepats. Men erfarenheterna under århundradens lopp har dock otvetydigt bekräftat, att förbuden inte så noga efterföljts. . . . Såsom vi dels sett och dels kunnat föreställa oss, har denna kanal sålunda på samma gång som den bidragit till dräneringen av de vattensjuka maderna, även medfört sanitära olägenheter, mest såsom följd därav, att den trots förbud använts såsom kloak, och att den saknat nämnvärd fallhöjd. För att söka bot på dessa olägenheter, ombyggdes kanalen successivt under åren 1881-1888, varvid man för att uppnå bättre strömningsförhållande dels knappade in på bredden till inemot hälften, dels beklädde bottnen med spåntat plank med någon ehuru givetvis mycket svag lutning i det naturliga loppets riktning från Rocksjön till Munksjön. Genom denna beklädnad avsåg man även att kunna åstadkomma en fullständigare upptagning av bottenavlagringarna. Vidare anlades ett pumpverk vid kanalens utlopp från Rocksjön. Slutligen utfylldes i sammanhang härmed (den i vardagligt tal kallade) Fyrkanten (vid Nya torget öster om Hovrättstorget) så, att kanalen fick samma bredd genom hela sin sträckning från Östra Holmgatans skärning med Kanalgatan till utloppet i Munksjön vid Hovrättsgränd, och båda dessa sidor bekläddes med jämnhuggen hård granitsten. . . . Ehuru de förhoppningar, som man knutit till ändringarna av kanalen, icke kunna sägas hava blivit alldeles gäckade, motsvarade de dock efter åren som gingo allt mindre tidens krav på hygien. Till sist blev det nödvändigt att lägga igen den östra kanalen och låta ett kloaksystem, förbundet med pumopanordningar, övertaga dess uppgifter. Så blev då kanalens dödsdom avkunnad och dess igenfyllnad verkställd åren 1926-1927. (Josef Lundin "Östra Hamnkanlen i Jönköping" s 23-24,28-29)

Varför drabbades så Jönköping så hårt av denna världsomspännande epidemi (koleran år 1834) - farsotens offer var här procentuellt sett flera än någon annanstans. . . . Vättern, som begränsar staden norrut, har utan tvekan ett fint och drickbart vatten, men vid denna tid fanns ett otal bryggor längs gårdarna utmed storsjöraden, som bebyggelsen här kallades, och här tvättade och bykte man och säkerligen stjälptes mycket av hushållens avfall ut i Storsjön härifrån. Söderut fanns Munksjön eller Lillsjön, som den då kallades, och denna var en veritabel pesthärd. Vid Smedjegatan låg garverier, snusfabriker, slakterier och smedjor samt viktualie- och kryddbodar. Allt man ville bli av med vräktes i Lillsjöns dyiga vatten och denna blandning användes till husbehov. Dricksvatten hämtade man vid bryggorna i Vättern och bar i såar med hjälp av ett ok hem till gårdarna - det var ibland långt hem till gården och trånga, slippriga gränder. Nog frestade det ibland några flickungar eller kökspigor att fylla dricksvattensån i den betydligt närmare belägna Lillsjön. Det fanns också en annan pesthär - den inre kanalen. . . . En samtida berättar: "Hur ofta såg jag ej kökspigorna komma löpande ner till denna kanals stillastående vatten för att där rensa fisk eller rotsaker eller för att skölja upp en handduk eller ett köksförkläde, i samma kanal där råttor och kattungar dränktes, och nattkärlen, täckta med förklädet, tömdes i den arla morgonstunden av bakgårdarnas madamer. Mellan gårdarna och främst då i Lillsjöraden, d v s Smedjegatan, fanns de s k vretarna, som var smala, inhägnade gårdar, där man höll grisar och höns, och orenligheten härifrån sköljdes av regnvatten och annan orenlighet från hushållen ut i Lillsjön. I söder och sydost finns också träskliknande marker, där ofta osunda, stillastående vattensamlingar uppstår. . . . Sundhetsstyrelsen reagerade snabbt och utfärdade föreskrifter om hygien och sanitära förhållanden. Sålunda vakade uppsyningsmän över hygienen inom varje kvarter och såg till att sjuka isolerades, att rum och kläder röktes och att nedsölad sängutrustning brändes. Långt ute på sanden bakom Kristine kyrka brändes sådant, som ansågs alltför smittosamt och under de här veckorna i augusti låg en kväljande rök av bränd halm och bränt linne över staden. . . . Landshövding Lars Hierta på Ryhov flydde ingalunda staden under epidemien utan sågs ständigt vandra in till residenset för att följa läget dag för dag." (Per Richardsson "Dödens ängel i Jönköping" s 53-55)

Nydala cistercienskloster (anlades) vid sjön Ruskens strand i de vilda utmarkerna av dåvarande Vrigstad socken. Som klostrets grundare framträder biskopen Gislo i Linköping som upplät biskopsbordets jord på platsen till denna klosterstiftelse 1143. ... De s.k. lekbröderna ... (ägnade) sig åt en omfattande nyodling i glesbygderna och (verkade) överhuvudtaget för materiell odling så att man verkligen tillvaratog de möjligheter som Gud givit människorna. Cisterciensernas kloster spreds över nästan hela Europa och kom överallt att bli aktiva utposter vid odlingsgränsen för prövning av nyheter av skilda slag, det må gälla nya grödor, ny odlingsteknik, vattentäkter och vattenkraftens utnyttjande. ... Några årtionden efter Nydalas grundläggning tillkom ett nunnekloster några mil längre norrut, i Byarum, även det tillhörigt cisterciensorden. Dess historia blev dock mycket kort av skäl som vi inte känner närmare. Redan på 1230-talet flyttade byarumsnunnorna till en ny och mera bekväm klosteranläggning vid Sko i södra Uppland. (Lars-Olof Larsson "Småländsk medeltid" s 41-44)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1980

Hur många giftskandaler och personliga tragedier har inte inträffat (under 1900-talet). I jordbruket blev gifter något naturligt i samband med att användningen av handelsgödsel tog rejäl fart under 50-talet. Även om man då använt den i minst 50 år. Påsagödsel kallades den 1910. Med denna gödsel "pumpar " vi upp växterna och de ser stora och bra ut, men vad är det som hänt? Cellerna har svällt, de har blivit tunnväggigare, innehåller mer vatten, är mer sjukdomsbenägna och grönsakerna är smaklösa. (Börje Remstam "Min dröm om lustgården" s 143)

Det är tio år sen nu - Tjernobyl har blivit en metafor, en symbol. Till och med historia. . . . Mitt liv är en del av händelsen, jag lever här på tjernobylsk mark, i det lilla Vitryssland som världen tidigare knappt hört talas om. I ett land om vilket man i dag säger att det inte längre är ett territorium - utan ett Tjernobyllaboratorium Att vitryssarna är ett Tjernobylfolk. Tjernobyl har blivit vårt hem, vårt nationella öde. . . . Vad är Tjernobyl egentligen? Något slags tecken? Eller i grund och botten en gigantisk teknisk katastrof som inte kan jämföras med någon tidigare? . . . Vår historia är en lidandets historia. Lidandet är vår tillflykt. Vår kult. Vi är hypnotiserade av det. (Svetlana Aleksijevitj "Bön för Tjernobyl" s 38-40; atomkraftverket i Tjernobyl havererade den 26 april 1986)

Om livet skall överleva, krävs det massor av det mod som människan Jesus visade: Mod att stå upp för sina erfarenheter och åsikter, modet att kämpa utan vapen. Modet att häckla och förbanna de maktens män som driver sin skoningslösa förödelse av Guds skapelse. (Marit Paulsen "Jesus - man, mes eller Gud?" s 31)

Världen har egentligen inte råd med Sverige! Det är det beska budskapet från ekologerna. Om alla nationer och folk skulle leva på svenskarnas materiella nivå – vad skulle hända? Jo, biosfären – den levande delen av planeten Jorden – skulle kollapsa inom ett år. Den skulle tömmas på råvaror och samtidigt förvandlas till en stinkande sopstation. ... Vad är ”Sveriges svar på de tropiska regnskogarna”, mätt i antalet växt- och djurarter? Inte den moderna granskogen, den är artfattig. Nej, bondens landskap är vårt lands rikaste naturtyp! Den kanske månghundraåriga mosaiken av åker, dikesren, äng och hage myllrar av örter, insekter, kryp och fåglar. (Stefan Edman ”Jord att älska” s 35-36)

Sjön suckar under försurningens ok, skogens träd våndas under luftföroreningar. De utrotningshotade örterna jämrar sig. Det söndertasade ozonskiktet, 30 km ovanför våra huvuden, tycks ropa som i ångest. (Stefan Edman ”Skaparen” s 99)

I vår tid upplever otaliga människor ... sig instängda i en utveckling där ozonskiktet sviktar, skogar och sjöar dör och människor mår dåligt. ... Min vision är att människor åter ska få ”råg i ryggen” och gadda ihop sig mot destruktionen, både i den yttre och inre miljön. (Harry Månsus "Hopp inför framtiden" s 62,65)

Det där varma aprilregnet . . . Dropparna rullade som kvicksilver. Det påstås visst att strålningen är färglös. Men vattenpölarna var gröna och intensivt gula. Grannfrun viskade att "Radio Liberty" hade rapporterat om ett haveri på kärnkraftverket i Tjernobyl. Jag fäste mig inte alls vid det. Jag var absolut säker på att om det hade varit något allvarligt så skulle man ha underrättat oss. Det finns ju speciell apparatur, speciella varningssystem och skyddsrum. Vi var övertygade om att de skulle varna oss! Alla hade gått på civilförsvarskurser . . . Jag hade själv hållit lektioner där . . . Men på kvällen kom grannfrun med något slags tabletter . Hon hade fått det av en släkting, han arbetade på Institutet för kärnfysik och hade talat om hur de skulle tas. Men hon hade fått lova att hålla tyst. Tyst som graven! Han var särskilt rädd för samtal och frågor på telefon . . . Vi kom till byn Tjudjany: 149 curie . . . Byn Malinovka: 59 curie . . . Byborna hade fått doser som var tiotusentals gånger högre än de soldater som bevakar testplatser för kärnvapen. Tiotusentals gånger högre! Dosimetern knastrade och visaren slog i skaltaket . . . Men på kolchoskontoren hängde anslag, undertecknade av radiologer i distriket, om att lök, sallad, tomater och gurka - allt det där gick att äta. Allt växte, alla åt. Vad säger de där distriktsradiologerna och partisekreterarna i dag? Hur urskuldar de sig? . . . Folk övertalades att inte ge sig i väg. Planerna måste uppfyllas. Till och med efter att byn hade evakuerats skickades folk dit för att utföra jordbruksarbeten. För att ta upp potatis . . . Vad säger de nu partisekreterarna? Hur rättfärdigar de sig? . . . Det satt två gummor på en bänk utanför ett hus. Barn sprang omkring. Vi mätte: 70 curie . . . "Var kommer barnen ifrån?" De har kommit hit från Minsk över sommaren." "Men det är ju hög strålning hos er!" "Vad dillar du om strålning för Vi har sett den." "Men den syns inte!" "Titta, där borta: där står en stuga som inte är färdigbyggd, folk har gett sig i väg. De blev rädda. En kväll gick vi dit och tittade. Genom fönstret . . . Den satt på en balk, den där strålningen. Elak var den och det glänste i ögonen på den . . . Kolsvart." "Inte möjligt!" "Det svär vi på. Vid bibeln!" (Irina Kiseljova "En monolog om hur två änglar träffade lilla Olenka" s 216-219; ur boken Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj; atomkraftverket i Tjernobyl havererade den 26 april 1986)

Jag kallades till distriktsexekutivet: "Hör på, jaktchefen: en massa husdjur - katter och hundar - finns kvar i zonen. De måste skjutas för undvikande av epidemi. Sätt i gång!" Dan därpå kallade jag samman alla jägare. Jag förklarade hur det låg till . . . Ingen ville ge sig i väg eftersom man inte lämnade ut någon skyddsutrustning. Jag vände mig till civilförsvaret - de hade ingenting. Inte ett munskydd. Jag fick åka till cementfabriken och hämta. Munskydd med sådan där tunn hinna . . . Mot cementdamm . . . Men några skyddsmasker lämnade de inte ut. . . . Ha-ha . . . "Där på åkern plöjer traktorn / och på berget står reaktorn." "Hade Sverige hållit tyst / skulle ingen sagt ett knyst." . . . Vi fyllde tippvagnen med (hundarna), med råge. Vi körde dem till en "gravkammare" . . . Sanningen att säga var det en vanlig grop trots att vi enligt bestämmelserna inte fick gräva ner till grundvattnet och trots att botten skulle täckas med cellofan. Det gällde att hitta ett höglänt ställe . . . Men ni förstår ju själv att man bröt mot den bestämmelsen överallt: det fanns ingen cellofan, och man letade inte längre efter ett ställe att gräva på. . . . "Jag blev ombedd att skjuta ett vildsvin till ett bröllop. Vilken beställning! Levern föll sönder när man tog i den . . . Folk beställer ändå . . . Till bröllop. . . . Till dop . . . Vi skjuter åt forskarna också. En gång i kvartalet: två harar, två rävar, två vildsvin. Allihop är smittade. Trots det skjuter vi för husbehov också, och vi äter det. I början var vi rädda, men nu har vi vant oss. Något måste man ju äta, alla kan inte flytta till månen. Till en annan planet." "En som hade köpt en rävskinnsmössa på marknaden blev skallig." "Jag har läst att militärerna tillverkade plutonium där . . . Till atombomber . . . Och det var därför det small . . . Grovt uttryckt är frågan den här: Varför just Tjernobyl? Varför just hos oss? Och inte hos fransmännen eller tyskarna?" (Chojniki Viktor Iosifovitj Verzjikovskij och 'Andrej och Vladimir' "Tre monologer om 'gåendestoft' och 'talande jord'" s 109-115; ur boken Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj; atomkraftverket i Tjernobyl havererade den 26 april 1986)

Harry Martinson skrev sin diktsvit Aniara (1956), som skildrar hur ett rymdskepp, en goldonder, i en framtid gör en resa i världsrymden, ställde han i själva verket viktiga livsfrågor. Goldondern Aniara med 8 000 människor ombord är på väg från planeten Doris, ett täcknamn för Jorden. Människorna ombord flyr undan den strålningsförgiftade jorden, men Aniara råkar ur kursen och styr ut i rymdens ändlöshet. ... En god del av Aniara-sångerna är rena tomhetsbeskrivningar. Harry Martinson ställer i diktens form frågor om livets mening, om vetenskapsmännens, politikernas och vårt eget ansvar för världens utveckling, om moral och gudstro, om tomhet och livsmod. Livsfrågorna är viktiga och behöver ställas klarare och mer offentligt. (Lars Lindberg ”Ny skapelse” s 21)

I flera omgångar, från antiken till vår egen tid, har vi människor förgått oss mot naturen, skövlat skogarna och rubbat den ekologiska balansen. Just nu bävar experterna inför mänsklighetens mord på ”regnskogen som bildar ett smalt bälte kring jordens breda midja men säges rymma lika många arter som världens alla landekosystem i övrigt”. Om vi skövlar regnskogen i länderna längs ekvatorn kan det bli den ”största tragedin i livets historia”, säger författaren och landshövdingen Rolf Edberg. (Lars Lindberg ”Ny skapelse” s 115)

Industrins inverkan på miljön under 1980-talet är en sorglig historia. Miljöintresset riktade sig på 1960- och 1970-talen mest på problemet med förorening, i och med att man började inse effekterna av industrins utsläpp, och giftigt avfall upptäcktes överallt på jorden. Men trots en del viktiga framsteg tillkommer ständigt nya problem, och miljöförstöringen ökar. Det är inte lätt att se lösningar på dessa problem; se bara på den internationella debatten om surt nedfall. Under tiden fortsätter nedfallet att göra många sjöar och floder sterila och förstöra vidsträckta skogsarealer långt från de skadliga kemikaliernas ursprung. . . . Storskaliga ingrepp i ömtåliga ekologiska system kan få oförutsedda följder, och ändå fortsätter man utan hänsyn med sådana jätteprojekt som Sovjetunionens planer på att vända floderna. Intensivjordbruket i USA som skall producera mer och mer spannmål för världsmarknaden har en förödande verkan på jorden. (Peter Harris "Skapelsens förvaltare" s 332; författaren knuten till A Rocha-projektet i Portugal)

(Begreppet Shalom kan definieras som) en gudagiven ekologisk ordning, ett kontinuerligt samspel mellan Gud, människor och hela skapelsen. (Harry Månsus "Shalom jord: Om fred, helhetssyn och jordens framtid" s 15)

Ett företag kan inte existera bara som självändamål. Det är inlemmat i samhället och har ansvar inte bara för anställda och aktieägare utan också för det område där verksamheten pågår: ansvar för att inte förorena miljön utan bidra till att utveckla den; ansvar för de eftersatta. Ett företag får inte styras efter rent själviska principer utan med hänsyn och rättvisa. (Fred Catherwood "I affärslivet" s 296; författaren född år 1925 i Castledawson nordväst om Belfast i Nordirland)


ca 1980 - ca 1970

I slutet av mars (1979) inträffade katastrofen i Harrisburg, Pennsylvania, USA. Kärnkraftverket Three Mile Island hade havererat och man talade om läckage i ett ledningsrör för kylvatten. ... Det cirkulerade snart rykten om ett hotfullt gasmoln som expanderade inne i kraftverket, det kunde explodera med en effekt många gånger större än atombombens, radioaktiviteten kunde spridas för vinden och folk måste evakueras, många hundra tusen medborgare skulle snart vara på flykt undan Harmagedon. I början av april kom lugnande besked - gasmolnet var under kontroll och risken för härdsmälta hade minskat. ... Knappt hade världen andats ut och hoppet åter börjat gry om att det ännu inte var helt slut med jordklotet, förrän det var dags för nästa slägga: rysk olja flöt in i Stockholms skärgård, tankfartyget Antonio Gramsky hade förorsakat Östersjöns hittills största oljekatastrof. Fartyget hade gått på grund i slutet av februari utanför Ventspils i Lettland och läckt ut 5 600 ton tjockolja. Nu i början av april hade oljan drivit den långa vägen över havet in i Stockholms skärgård där den lagt sig i tjocka klumpar under isen och hotade stränder och sjöfåglars häckningsplatser. 25 000 öar - mellan Svenska högarna i norr till Landsort i syd - hotades av oljan och överallt började man finna spåren. (Klas Östergren "Gentlemen" s 450-451)

Ovanför granskogen (hemma i Skatelöv) brukade gladorna slå sina ringar om somrarna. Nu (år 1975) är ju deras art livshotad av välfärdssamhällets gifter och man ser sällan någon glada nuförtiden. ... Rapphönsen, brungrå och pigga, kilade gärna till gårdarna vid vägen för att bli sädesutfodrade. De blev så småningom, här som annorstädes, offer för kvicksilverbetningen. Förgiftningar tycks också ha drabbat orrar och tjädrar. ... Knappast någon naturvårdsfråga i Småland har engagerat människorna som Åsnenfrågan. ... I en hård vattendom från 1971 bestämdes hur mycket vatten som ska tappas ur sjön. Tyvärr angavs inte den högsta eller lägsta nivå som sjön fick ha. Den är ganska grund och följderna av tappningen, 9 (kubikmeter)/sek, i vissa fall ännu mer (15 kubikmeter/sek), skulle snart visa sig katastrofala, isynnerhet som flera torrår följt på domen. Förfulade, steniga stränder, torrläggning långt ut, sinade brunnar runt sjön till stort men för de kringboende, som ibland fick köpa vatten för sitt uppehälle och till kreaturens existens, hot mot vissa djurarters bestånd, t.ex. lommen, som lägger sitt bo vid vattenlinjen och när vattnet drar sig ut inte kan förflytta sig på land, varvid ungarna är hjälplösa. ... I Helgasjön anser många att vattnet knappast längre är badbart, i varje fall inte njutbart, om det orenat måste inmundigas. ... Bergundasjöarna, slutligen, är recipient, dvs. mottagare av (Växjös) avloppsvatten. Dess norra del skymtar ej längre blå på avstånd, utan grön av alger, igenväxning och bitvis smutsbrun. Odören har i höst varit obeskrivbar. ... Det blir nog än mera synd om våra efterkommande i vårt gamla Värend. (Arne Wirdenäs "Miljöer och människor från Värend" s 233-239)

Trakterna vid sjön Fegen ... skiljer västsmåland från Västergötland och Halland. ... För människan i en gränsbygd fanns alltid faran för erövrare. Till västsmåland kom danskarna många gånger. ... Naturen (kring Fegen) är överväldigande skön och vildvuxen och ännu är sjöns vatten rent som som den friskaste källa. ... Naturen, den evigt starka är till för att vårda och älska, för att tukta men inte förstöra. Nutidens ingrepp och taktlöshet mot miljön är vår kulturfara, vårt livshot. Övertron på tekniken präglar handlandet. När en bygd vill sälja sig själv i ett Fegen-projekt då känner de flesta av gränsbygdens folk oro. (Anna Lorentz "Naturen vi ärvde - tankar vid en gräns" s 139-141)

Det är söndagsmorgon i Linnés hembygd. ... Vi är ett par hembygdsforskare som är på väg till resterna av 1500-talsbron vid Brämhult i Stenbrohult, en stridens mötesplats då svenskar och danskar möttes i fejd i svunnen fädernetid. ... Snart sagt alla tänkande nutidsmänniskor sörjer över fördärvad natur, förorenad eller skadad miljö. Men värst och störst är denna sorg där skönhetsvärdena varit påtagliga och där minnena hör samman med svensk historias förgrundsgestalter som här i Råshult. ... Och sjöar som krympt till jättepölar genom människors medverkan. Stränder, förr yppigt gröna, med sin vegetation, lik ett smyckes infattning ... På min födelsegårds odlade tegar och mossar, där jag som barn gick med syskonen och lejt folk i skördebestyr, potatisplockning etc., där växer idag mogen barrskog och dito av björk! Stundom så igenvuxen av sly och ungskog, att man inte kan tränga sig fram utan att bli sönderriven i ansikte och på händer ... Och ändå var det inte mer avlägset än på 1920-talet. Så fort går utvecklingen då den går - kräftgång. ... Sen är det klart, att omständigheterna stundom tvingar nutidsmänniskan att göra smärtsamma ingrepp i natur och miljö, men det är en annan sak, liksom. (Helga Lindberg "'Nu blommar andra blommor'" s 135-137)

I dag plundrar vi jorden på dess skatter i en takt, som gör att kommande släkten kommer att finna att skattkistan är tom. Och vad har vi använt rikedomarna till? I en förskräcklig utsträckning i våldets och förstörelsens tjänst. ... Gud skapade världen ren. Därför strider det mot Guds vilja att förgifta och förpesta, föröda och förfula den. ... Kvicksilver och andra gifter sprids i dag genom näringskedjorna och upplagras i allt levande. Listan över växt- och djurarter som utrotats börjar bli lång och hotar att bli längre. ... I växande utsträckning har det också blivit klart, att när vi föröder och förgiftar annat liv, drabbar det till sist oss själva. Massor av vatten är i dag "svartlistade", därför att fisken därifrån utgör en fara för människan. (Torsten Nilsson "Ropet och svaret" s 49)

Vi tackar Gud för skönheten i världen omkring oss. Vi vårdar jorden. Vi vill inte göra något för att förstöra världen utan hjälpa till att behålla den vacker och fruktbar. (Seymor Rossel "Judisk bön" s 131)

Under den internationella miljökonferensen i Stockholm sommaren 1972 talades det många vackra ord om nödvändigheten av skydd för oersättliga naturvärden och om människans rätt att leva i en miljö, som inte genom industrialismens avfallsprodukter hotade henne till livet. Och initiativtagaren till konferensen var den svenska regeringen, som härför skördade mycket beröm. Men vad sker samtidigt i Sverige? Det är angeläget att för offentligheten framhålla att svenska statens egna företag bedrives på sätt att de hotar det svenska landskapet till livet! Ett dylikt företag, Magnus Idar AB, annonserar ofta i pressen och vill köpa bondgårdar och markområden, "lämpliga för bebyggelse". Bolaget är särskilt angeläget om att köpa bondejord i Stockholms skärgård. Men det förtiges i annonserna, att det är den svenska staten själv som här är ute för att exploatera skärgården: Magnus Idar AB äges i realiteten av AB Statsföretag - Idar är nämligen ett av dess många dotter- eller dotterdotterbolag; det har på senare tid uppträtt under beteckningen Tobaksbolaget, vilket alltså är ett statens bulvanföretag. . . . Den långt framskridna miljöförstöringen av Stockholms skärgård har från flera håll konstaterats. . . . Här har vi ett konkret exempel på vår statliga miljövård som den ter sig i verkligheten: exploatering av svensk bondejord för vinständamål, rent tomtjobberi för att tala rent språk: Staten som miljöfördärvare och tomtjobbare! Här möter vi en svensk naturvänlighet av ett annat slag än den som fick så mycket beröm under förra sommarens miljökonferens. . . . Så fortgår "utvecklingen" i vårt land, och vi kommer allt närmare ett Sverige, där vattnet och luften förgiftas och blir hälsofarligt, där själva markens växtlighet förgiftas, där vägarna fylles av bilar som kan räknas i allt flera millioner i antal. . . . Hur kommer Sverige att se ut om t. ex. 20 år (d.v.s någon gång i mitten av 1990-talet)? . . . Jag har en skräckvision av framtidens Sverige: Jag ser igenlagd, ofruktbar åkerjord, döda marker, marker utan grönska. Jag ser vatten utan fisk, utan något liv, skogar utan vilda djur, utan fågelsång, stumma majkvällar utan taltrast och bofink. Jag ser gråa höstar med en ensam kråka flygande över gamla döda bondefält, där ingen nyuppkommen råg längre lyser upp med sin gröna brodd, där ingen säd mer sticker upp ur strånas ljus. Och människorna som bor i detta land får aldrig mer höra en fågel kvittra från ett träd, aldrig se en fisk slå i en bäck, en ström eller en sjö, aldrig se en hare hoppa över en glänta, aldrig vandra genom marker, där levande, rörliga varelser möter dem på stigarna. (Vilhelm Moberg "Mordet på landskapet" s 77-80)

Det nu (år 1971) uppväxande släktet har börjat komma till insikt om vilken tillvaro det är som väntar människorna i industrialismens maskinmiljö, i teknokrat- och byråkratsamhället. Den äldre generationen har åt dem skapat ett samhälle, där bilismen dödar i genomsnitt fyra människor varje dag och har berett sig så stort utrymme, att det i städerna inom en snar framtid inte finns rum för några människor. Och ute i landet håller naturen, kanske den rikaste och mest skiftande i Europa, på att utrotas för alla tider, utan återvändo. I sin nationalsång huyllar svenskarna "dina ängder gröna", men över dessa lövängar svävar nu mörka hotande moln av svaveloxid som förebådar deras död. Många tecken tyder på att dagens ungdom underkänner storstaden som livsmiljö och önskar sig tillbaka till småstaden och byn. Det är en sund reaktion. Ungdomen har insett att människor kan överleva även om de får umbära bilen, medan de däremot inte kan vara utan giftfri luft att andas. Som en följd av denna insikt har byalaget uppstått i ny form, i vilken man strävar efter ett samhälle, där människan intar den självklara centrala platsen. I det avseendet var det gamla bondebyalaget ett mönster, särskilt genom den mänskliga gemenskap i arbete och fest, som underlättade livets vedermödor. De hade ingen miljöförstöring, ingen luftförgiftning, ingen vattenförorening att bekämpa. Ingen behövde mäta giftprocenten i luften som folket inandades, ingen behövde frukta för att förtära fisken i sjöars och bäckars klara vatten. Byalagen hade andra uppgifter än sina efterföljare på 1900-talet. (Vilhelm Moberg "Min svenska historia. Andra delen." s 301)


ca 1970 - ca 1950

Jag träffade första gången Algot Wirdehag när jag kom till Lund för att studera i slutet av (nittonhundra)sextiotalet. ... Själv kom jag från en ganska borgerlig familj, så mitt politiska intresse var kanske lite teoretiskt, men Algot kom från ett småbrukarhem i södra Småland och hade ärvt ett slags genuin, gammeldags småfolkssocialism hemifrån. Det blev också inom politiken som vi så småningom kom att umgås. Vi var med i U-gruppen tillsammans. ... Vi gick omkring på stan i gasmasker för att demonstrera mot bilavgaserna. (Sven-Olof Lorentzen "Hembygdsforskaren" s 45-46)

Statens Naturvårdsverk arbetar för närvarande (år 1968) på att göra stora delar av Store mosse till ett naturreservat eller i bästa fall en nationalpark. För den ekologiska forskningen är Store mosses orörda mosseplan och det unika kärrdraget Blådöpet av oersättligt värde. Här har forskarna möjlighet att i detalj rekonstruera en myrs födelse och tillväxt och noggrant notera tillväxthastighetens variation under de sista 5 000 åren med hjälp av modern dateringsteknik. Härav skulle bl.a. slutsatser om de klimatfluktuationer som skett kunna dras. Björnekullenkärret med dess stora mängd orkidéer och andra sällsynta växter är en vacker plats, men ömtålig, som kan ge söndagsvandraren en fin naturupplevelse. Om antalet besökare blir alltför stort måste "trafiken" ledas in på markerade, gärna spångade stigar, för att kärret inte skall spolieras. Kävsjön som häckningsplats för många sällsynta fåglar gör den till en av vårt lands mest betydelsefulla fågelsjöar. Ännu viktigare är kanske att sjön, som professor Edward Wibeck skriver, "är en oumbärlig provianterings- och viloplats i den - från flyttfåglarnas synpunkt sett - stora sydsvenska 'kulturöknen'". Det är av största vikt att Store mosse, som saknar motsvarighet i södra Sverige, får behålla sin karaktär av i det närmast orörd vildmark i all framtid. (Göran Svensson "Store mosse" s 88)

Många kyrkogårdar görs om och anpassas till den nya tiden. Gravkullarna jämnas ut, gravramar tas bort eller vänds, grusgångar sås igen med gräs och gamla fina gravstenar "avställs" på en undanskymd plats eller krossas. Sedan lång tid fanns på alla kyrkogårdar också ett par rader med mindre gravplatser, den sk "allmänna linjen". Här begravdes människor som inte hade några anhöriga eller vilkas anhöriga inte kunde bekosta en begravning. De begravdes då för allmänna medel. De flesta av dem röjs dock bort under omdaningens tid på 1960-talet. En andlig viloplats blir till en världslig arbetsplats med motorbuller och dålig respekt för de sörjande. Kyrkogårdarnas omdaning kan ses som en parallell till rivningsraseriet i städerna, även om orsaken delvis är en annan. I båda fallen har kulturlagren tunnats ut eller raserats helt. . . . År 1989 kommer äntligen en lag som stadgar att: "på kyrkogårdar, anlagda före 1939 får inte genomföras några förändringar som väsentligt kan påverka kyrkogårdens kulturhistoriska värden utan Länsstyrelsens tillstånd". Men det är olyckligt att lagen överlämnar tolkningen av "väsentliga förändringar" till enskilda människor eller till kyrkoråden. Några meter grusgång, borttagning av några gamla grvstenar eller plantering av för området främmande träd eller buskar kan väl inte påverka? Kan det inte? Inte varje detalj i sig, men sammantaget! (Erika André "Kyrkogården" s 105)

Från Piksborg tar man vägen över Skeen, om man vill fara Bolmen runt. Här fanns tidigare en av Sunnerbos vackraste platser. Med ett par strida forsar omslöt Bolmen en vacker herrgårdsbyggnad, och månghundraåriga lövträd beskuggade stränderna, där rester fanns efter ett pappersbruk, anlagt 1681, och ett senare anlagt garveri. Skeen hade tradition och säregen atmosfär. Dess rika ålfiske var känt sedan medeltiden. Nydala kloster ägde det i långliga tider; de vittjande munkarna avskräcktes tydligen inte av de många milen till fångstplatsen. I forsarna ovanför ålkistorna hade laxöringen, den berömda bolmenöringen, sina lekplatser. Nu (år 1968) hör allt detta till minnenas värld. Den, som inte sett Skeen i dess gamla skick, vet inte vilka skönhetsvärden som här gått förlorade. Vi andra vet det och sörjer. Där den gamla herrgården med ålfisket låg och forsen glittrade under lövträden, utbreder sig nu en prosaisk damm, en jättebassäng, inramad av sten- och grusvallar med en banal kraftverksbyggnad, som kröner verket. Den fina ålen piskas sönder i turbinskovlarna, laxöringen dör ut genom brist på lekplatser. Det senare har fiske- och naturintresserade personer och sammanslutningar sökt råda bot mot: i särskilda anläggningar i bäckar runt sjön dras nytt öringsyngel upp för att i sinom tid släppas ut i sjön. Den försa laddningen är avlevererad, och ett och annat märkt exemplar har redan rapporterats infångat. Hotet mot Bolmens vatten kommer från syd. Det är Sydkraft, som omskapat Skeen och genomfört den reglering, som berör sjön. Och nu klappar AB Sydvatten på dörren och anmäler sin önskan att få ta vatten ur sjön för att tillgodose det växande behovet i de skånska städerna. Bolmenvattnet är åtråvärt, rent och klart som det är, inte en förorenande fabrik eller ett tättbebyggt samhälle finns utefter sjöns stränder. ... På 20- och 30-talen hade jag min badvik vid Prästnabben vid sjöns sydöstra sida. Då lyste klockgentianans djupblå blommor i det glesa strandgräset, vattenlinjen var klart och naturligt avgränsad, badstranden torr och fin. Nu får man klafsa fram där i blöt vitmossa genom ett brett bälte, övervuxet av fräken, pors och busksly. (Karl Salomonsson "Kring Bolmen och Sunnerbo ryar" s 316-318)

Pjäsen som (MacLeish) ville att jag skulle skriva sånger till låg på hans läspulpet. Han ville ha sånger som kommenterade scenerna, och han började recitera några dialoger och föreslog några titlar - Nattens fader, Röda händer och Den undre världen var några av dem. Efter att ha lyssnat uppmärksamt förstod jag intuitivt att det här inte var något för mig. När jag hört några rader ur texten kunde jag inte föreställa mig hur våra mål skulle kunna förenas. Det var ett mörkt drama som gestaltade en paranoid värld, full av skuld och fruktan - den var helt mörklagd och ställdes öga mot öga inför atomåldern, som stank av ohederlighet. Det fanns inte så mycket att säga om pjäsen eller att lägga till. Den förkunnade samhällets död, och mänskligheten låg med ansiktet i sitt eget blod. MacLeishs pjäs hade ett budskap från bortom apokalypsen. Någonting i stil med att människans uppgift är att förstöra jorden. (Bob Dylan "Memoarer - Första delen" s 112-113)

Ett av de mest tragiska exemplen på vår tanklösa misshandel av landskapet kan beskådas ute i amerikanska västerns malörtsområden, där en väldig kampanj pågår för att utrota "the sagebrush", en amerikansk buskmalört, och ersätta den med gräsmarker. ... Men genom den "förbättring" som skogsvårdsmyndigheterna gjorde sig skyldiga till gick videt samma väg som malörten, dödat av samma opartiska besprutningsmedel som dödade den. När domare Douglas besökte området 1959, besprutningens år, upprördes han över synen av vissnat och döende vide - över den "väldiga, otroliga skadegörelsen". Hur skulle det gå för älgarna? För bävrarna och den lilla värld de hade skapat? Nästa år återvände han och kunde redan då läsa svaret i det förödda landskapet. Älgarna var borta, bävrarna också. Deras huvuddamm hade brutit samman eftersom den inte längre sköttes och underhölls av sina skickliga arkitekter, och sjön hade runnit bort. Alla de stora forellerna var borta. Ingen av dem kunde klara sig i den smala bäck som återstod och som vindlade sig fram genom ett kalt och glödhett land där alla skuggor försvunnit. Områdets hela liv hade sprängts och skingrats. (Rachel Carson "Tyst vår" s 71-72,75; Jordens gröna mantel)

Människan har förlorat förmågan att förutse och förekomma. Hon kommer till slut att förstöra vår jord. (Rachel Carson "Tyst vår" s 7; citat Albert Schweitzer)

Under 1950- och 60-talen öppnades nya väldiga landområden (i franska Väst-Afrika) för jordnötsodling. Den reservmark, där nomaderna hållit sina boskapshjordar, förvandlades till åkerjord för avsalugrödor, allt längre och längre norrut. Herdarna hade inte längre tillräckligt med betesmarker, och bönderna kunde inte längre dra nytta av djuren för åkrarnas gödning. Den gräsbevuxna jorden överarbetades och vattenhålen blev så indränkta av urin och spillning att inget gräs kunde växa på den försurade jorden. Matjorden omvandlades till en hård skorpa, som undan för undan spolades bort - landet blev öken. (Margaret Bäckman "Livsmedelskrisen i Afrika och våra insatser" s 20-21; Svenska Alliansmissionens årsbok 1985)

Den värsta tiden var över. Amerikanska soldater fanns det fortfarande gott om - stridigheterna pågick ännu i Korea - men i Nagasaki levde man nu (några år efter andra världskriget) lugn och lättad efter allt man tidigare gått igenom. Världen tycktes vara stadd i förvandling. Min make och jag bodde i en av de östra stadsdelarna, en kort resa med spårvagn från stadens centrum. Inte långt från oss rann en flod, och en gång fick jag veta att en liten by vuxit upp på flodstranden före kriget. Men så hade bomben fällts, och därefter återstod bara svartnade ruiner. Återuppbyggnaden hade påbörjats, och vid det här laget hade man byggt fyra hyreshus i betong, vart och ett med cirka fyrtio lägenheter. Vårt hus var det sista som byggts, och efter det hade återuppbyggandet avbrutits. Mellan oss och floden låg nu bara ett stort öde område, kanske ett hektar, av torkad lera och diken. Många människor klagade över att detta område var hälsovådligt, och avloppssystemet var verkligen förfärligt. Hela året om såg man stora kratrar fyllda med stillastående vatten, och under sommarmånaderna var myggplågan outhärdlig. Då och då kom det statstjänstemän och tog mått och gjorde anteckningar, men månaderna gick och inget gjordes åt saken. . . . Jag minns en omisskännlig stämning av förgänglighet, som om vi alla bara satt och väntade på att få flytta till något bättre ställe. (Kazuo Ishiguro "Berg i fjärran" s 9-11)


ca 1950 - ca 1900

Låt djuren vara i fred! Stör dem inte i deras bon! Ser du en skadad fågel eller en annan varelse i naturen, som inte kan hjälpas på annat sätt, så döda den smärtfritt. - Var lika försynt mot blommor och andra växter! Skövla inte ett träd genom att hänsynslöst bryta friska grenar! Låt dina ledare lära dig hur du skall ta en kvist, om du behöver den. Och glöm inte - detta skall du lägga särskilt på hjärtat! - att göra rent efter dig, när du kamperat ute i det fria. Tomma burkar, glasbitar, papper och annat skräp skall undanrödjas, möjligen stoppas ned i en skreva, i annat fall hemforslas och kastas på skräphögen. (John Sjögren "Efter inskrivningen - Handledning för ingångsproven i VP" s 18; VP, som betyder Våra Pojkar, var en scoutrörelse inom Svenska Missionsförbundet; handledningen är tryckt år 1947)

Värmestegringen har sin grund i ökningen av kolsyrehalten i luften. Och ökningen av kosyrehalten har sin grund i Nordeuropas oerhörda industrialisering. Den har sin grund i att det förbrukas så mycket kol och bensin. Och detta sker år ut och år in. ... Vi äro allesammans delaktiga i detta fördärv, som mänskligheten åstadkommer. Vi äro det genom våra värmeledningar, bilar, motorcyklar med mera. ... Vi ha alla varit meddelaktiga i denna stora hemska och hemlighetsfulla ödeläggelse, av vilken de båda världskrigen endast är en yttre följdföreteelse. (Sven Lidman "Utvald av Gud" s 168,171,175; boken utgiven 1940)

Året var 1939 och bensinransoneringen hade ännu inte trätt i kraft. Till sist kom (familjen med sin bil) till Rösås gård. ... (Flory) tittade ut över sjön Lången och tänkte: Här, här ska vi bo! ... Efter tillbyggnaden flyttade familjen in i huset, och Elin Wägner fick två rum på övervåningen, ett sovrum och ett arbetsrum där hon satt och skrev. ... (Flory) var väldigt emot centralisering. ... Hon tyckte att man skulle ha respekt för jorden och inte driva jordbruk som industri. Jorden är ju ett levande väsen, och människan borde inte hälla en massa salpeter och "påsaskit" (som bönderna sa om konstgödsel) i den och förstöra dess bakterieflora. Flory använde naturgödsel och kompost när hon odlade. (Sonja Lindbergh "Flory Gate - miljövännen som flyttade in hos Elin Wägner" s 134-135)

De stora industriområdena i Ruhr och vid Rhen borde ju enligt den tradition, som utbildades på adertonhundratalet, vara smutsiga, sotiga, insvepta i rök och damm, glädjelösa; i den förtvinade och förstörda naturen skulle proletärernas vanvårdade kojor ligga gyttrade i planlöst uppkomna slumkvarter. Så såg England ut, den gången Marx och Engels skildrade det, och det gav stoffet till Carlyles domedagspredikningar, till Ruskins vemodiga litanior om de stinkande vattendragen, om de av askhögar begravda ängarna. Men så se inte längre de moderna industriområdena ut, och allra minst de som vi under dessa dagar (i maj 1937) korsade i olika riktningar. Det är inget deprimerande landskap, det bär prägeln av den förnuftiga mänskliga viljans ansträngningar, det är fullt av gröna parker, trädgårdstäppor, vänliga människoboningar, fabriksbyggnaderna med sina ugnar, kranar och lastningsbryggor ha sin egen storhet och skönhet, skorstenarna bolma inte längre ut den svarta, kvävande röken, ty nuförtiden kräva ingenjörerna, att kolet restlöst förbrännes. . . . Liksom för att ge en sinnebildlig bekräftelse på dessa förhoppningar fogade slumpen det så att vår sista utflykt i nejden blev ställd till Henkels fabriker strax utanför Düsseldorf, där man tillverkar tvättmedlet Persil. . . . Allt är så rent, så lätt, så bekvämt, ett fulländat trolleristycke. . . . Man berättade för oss, att representanter för Svenska sockerfabriken nyligen varit här och inspekterat, hur inpackningen var organiserad. . . . Vi kommo ut i Persiljefabrikens park, där det fanns ett förstklassiskt badhus; vid vårt besök var det fullt av arbetarnas gossar och flickor, som lekte och plaskade i den stora bassängens klara vatten. . . . Renare och friskare barnkroppar kan man knappast få se. . . . Från det tätast bebyggda, det skorstensrikaste och mest slaggavsöndrande distriktet i Tyskland regnar det inte längre sotflagor över världen, utan tvättflingor. (Fredrik Böök "Bil till Belgien" s 107-111)

Vi kommo till Bochum, i vars väg- och gatulabyrinter vi höllo på att villa bort oss. Bochum kommer från bok och erinrar om att denna nya väldiga industrimetropol, som räknar mer än 300 000 invånare, vuxit upp ur en grön bokskog. Det är överhuvud egendomligt, att det westfaliska bondelandskapet, de fria och oavhängiga jordbrukarnas hemvist, där konservativa seder, pittoreskt folkliv och ett starkt historiskt rasmedvetande varit rotfästa som knappast i någon annan tysk nejd, blivit snabbare och fullständigare industrialiserat än hela det övriga Tyskland. Rikedomen på kol och malmer har förvandlat hela den sydvästra delen av Westfalen till en gyttring av storstäder; Ruhrdalen och dess omnejder äro fullkomligt urbaniserade. Över de vackra och rika bokskogarna höja sig överallt skorstenarna som en ny skog; mellan askhögarna ligga åkerlapparna inströdda, man känner ett ögonblick doften av stallgödsel och hör lärksången över veteåkrarna, men den överröstas av de tunga lastbilarna, som inte ha rast eller ro - redan annandag pingst (nu år 1937) rullade de på vägarna mellan Bochum, Essen och Düsseldorf, ty rökplymerna visa, att järnverken inte ens under högtiden stått stilla. (Fredrik Böök "Bil till Belgien" s 82)

När en skogsvårdare skall yttra sig om naturskydd, vill han gärna i första ögonblicket se saken negativt. Han tänker på alla de gånger, hans arbete försvårats och eftersträvade resultat i skogen äventyrats av skogarnas mänskliga marodörer. Han ser för sig grankulturer, där julgranstjuvar varit framme, han tänker på lövungskogar, där söndagsfirande stadsbor brutit löv för några dagars nöje men förstört för åratal, han ser ungtallar med brutna toppar, och han grips av helig vrede. (Arvid Reuterskiöld "Skogsvård och naturskydd" s 54)

Efter sin frigivning ur fängelse 1928 ägnade sig (Rudolf) Höss åt en ... vördad högernationalistisk trosuppfattning som i likhet med antisemitismen bidrog till att definiera den nazistiska rörelsen och det var kärlek till jorden. Samtidigt som "sanna" tyskar hatade judarna för att de mestadels bodde i städer (och föraktades för sin vad Goebbels kallade "asfaltskultur") förlorade de aldrig sin kärlek till naturen. Det var inte en slump att Himmler själv hade studerat jordbruk eller att Auschwitz slutligen skulle komma att framställas som en forskningsstation för jordbruksfrågor. (Laurence Rees "Auschwitz - Den slutgiltiga lösningen" s 28)

Sabbatsbrytande bin flyga omkring i den gamle bibelkritikerns stora trädgård en sommarsöndag. Gubben Borg är sysselsatt med en stor grön vattenkanna, ur vars stril glittrande bågar kastas ut på yppiga blomstersängar och vajande köksträdgårdsväxter. Under den gamle herrns vita valrossmustascher hänger en svart och krokig pipa, som häftigt släpper ifrån sig ljusblåa rökpuffar. "Hör nu, herr Thun", ropar gubben Borg och gör ett inlägg i en nyss påbörjad diskussion om Moses på berget. "När Moses kom ner från berget, var han alldeles röd i ansiktet. Hans ansikte sken, står det. Tacka för att det sken, då han hade fått brännblåsor i det; de hade ju experimenterat med sprängämnen däruppe. Hans bror, som kom bort på berget då? Vart tog han vägen? Sprängd i luften, förstås, för de kunde inte handskas med krutet på den tiden riktigt. Det var alldeles för nytt för dem se. Moses visste i alla fall, vad han gjorde, och han var en ovanligt klyftig karl, det är säkert det. Och lika styv var han, när han skulle föra folket över Röda havet, för han hade väl reda på ebb och flod, se. Han var lika mycket skeppare som landkrabba, skall jag säga herr Thun!" "Så var dock förvisso Moses en stor gudsman", svarar den entoniga rösten bakom staketet, "och honom var förelagd en stor gärning att föra Israels barn genom öknen. Så skola vi alla vara starka i anden och i tron, och förvisso var det anden, som strålade utav Moses' ansikte, och inte något krut, herr Borg. Herr Borg vill förklara alla de ting så naturligt ..." "Allting är också så naturligt", svarar gubben Borg. "Låt oss inte glömma jorden, herr Thun. Låt oss vara ödmjuka och inte glömma jorden, för vi är potatisar och myror, som har vuxit upp ur jorden." "Ja, människan är ett fåfängligt ting emot sin Skapare", svarar den entoniga stämman. "Men det är Han, som har skapat myran, potatisen och människan." Härpå blir det tyst. (Birger Sjöberg "Kvartetten som sprängdes" s 526)

Gruvorna har satt sin prägel på staden (Oberhausen i Rhenlandet). Vart man tittar reser sig de höga uppfordringsverken, jätteskorstenarna, jätteslagghögarna, skymmande, stängande väg för blicken. Och ständigt ligger den giftiga kolröken och den stekande svavelångan likt en mörk slöja över allting. Och i denna giftrök har den nuvarande generationen vuxit upp. Därför är också dödligheten, särdeles bland barnen, mycket stor och varannan individ ser ut att vara tuberkulös. Frukt av den moderna insustrialismen. . . . Den äldsta stadsdelen, Altstaden, som den kallas, är ett typiskt proletärsamhälle för sig självt. Små en- och tvåvåningshus, sotiga och svarta, alldeles invid den äldsta gruvan. I denna stadsdel är det vid regn eller strax efter regn något förfärligt att vistas, då regnvattnet utlöser ångor ur de massor av svavelhaltiga ämnen som upptransporterats ur gruvan under årens lopp och ligger lagrade i stora högar. Här springer hundratals bleka barn omkring i stora klapprande träskor och leker. . . . Staden lever bokstavligt och allegoriskt talat på kol, i kol, av kol och under kol. Den är en dyrbar pärla för industrimagnaterna, en rikedomskälla för landet och en tung, mörk förbannelse för dem som gräver fram skatterna ur underjorden, de där nere i det eviga mörkret. (Eyvind Johnson "En blixtorientering i gruvstaden Oberhausen" s 63.64,66; resebrev 1922-05-06)

Den källa till välstånd, som vårt folk äger i sina skogar, hur har den ej blivit missbrukad, vanvårdad! Hänsynslöst har man skövlat skogen, fullmogen och späd, rubb och stubb utan tanke på att sörja för återväxten. Man har levat för dagen, som om ingen framtid funnes. Det har beräknats, att vi årligen avverka av våra skogar nära 8 (procent) mer än den årliga tillväxten. Våra kala berg, våra ödsliga ljungmarker, som en gång varit prydda med skog, bära vittne om hur människan kan förstöra naturen. Nära en fjärdedel av Sveriges land har från att vara skogbärande förvandlats till ödemarker. Uppe på bergssluttningarna ha andra förstörande krafter fortsatt, vad människan begynt. När skogen skövlats, sopades myllan bort från berghällarna av regnflöden och blåst, och nu ligger klippan där lik ett skelett, där köttet skrapats från benen. Mångenstädes är det nu för sent att ge de döda landskapen liv igen. Sydeuropas halvöar såväl som Palestina bära vittne om vart skogsskövlingen kan leda. När skogen på höjderna skövlats, har odlingen måst vika tillbaka från nedanför liggande fält, vilka förut haft skogen till skydd. Så ha Palestinas bergstrakter förvandlats till en stenöken, så har Grekland utarmats, så bli Italiens bergstrakter för vart år fattigare, ty många (kvadratkilometer) bördig jord sköljas bort med varje års vinter- och vårflöden. Lyckligtvis är det ej så hopplöst för oss som i många andra länder, där skogen skövlats. Det allra mesta av förlusterna kan ännu återvinnas genom möda och arbete. Att åter kläda våra ödemarker med skog, det skulle vara, som om Sverige fört ett lyckligt krig och vunnit ett rike, nästan tre gånger så stort som hela Danmark. Är icke detta bragder, värdiga ättlingarne av Gustav Adolfs och Karl XII:s folk? För något mer än ett årtionde (omkring år 1910) sedan beräknades, att 1,800 (kvadratmeter) ljungmark skulle genom plantering kunna bli skogbärande igen. Sedan dess har ett så energiskt arbete nedlagts härpå, att numera halva denna väldiga yta torde vara skogbärande. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1809-1859" s 455-456)

Frånvaron av effektiv kontroll från kolonialförvaltningens sida gav de mindre nogräknade bolagen fritt spelrum. I synnerhet utmärkte sig skogsbolagen för en ohämmad rovdrift. I Sierra Leone tillsattes en skogsvårdsinspektör år 1910 - sedan man konstaterat att 99 procent av den förr mycket rika regnskogen var borthuggen. Här som på många andra håll rubbade européernas framträngande den ömtåliga balansen mellan natur och människa. ... Gummirushen kring sekelskiftet är tvivelsutan det mörkaste kapitlet i det tropiska Afrikas koloniala historia. Rushen började då man på 1870-talet fann en kautschukproducerande lian på västkusten. Perioden blev kort men intensiv, och de berörda bolagen kunde inhösta fabulösa vinster. Ingen tänkte på återväxten. I stället för att skära en skåra i lianen och inte tappa den på mera saft än att den kunde överleva, skar man helt enkelt av den, vilket naturligtvis gav det största utbytet på den kortaste tiden. Men resultatet av denna rovdrift lät heller inte vänta på sig. De officiella rapporterna låter överallt lika. Redan före sekelskiftet var lianen utrotad i Sierra Leone. Från Guldkusten rapporteras den samtidigt försvunnen från ett område inom tio dagsmarschers avstånd från den nyanlagda järnvägen mellan Takoradi och guldfälten i Ashanti. Längst klarade sig lianen i Kongo, men det berodde endast på att Kongo var så stort. Ty det var i Kongo gummirushen skulle ta sig sina mest motbjudande uttryck, i synnerhet sedan handeln med kautschuk år 1892 blivit ett statsmonopol eller, riktigare, ett monopol för de bolag i vilka kung Leopold hade stora intressen. ... Byarna ålades helt enkelt att leverera en viss kvantitet gummi per år. ... Oförmåga att leverera den fastställda kvantiteten ledde till de mest barbariska straff, bl. a. stympning. ... (1903) svarade kautschuken för cirka 85 procent och elfenbenet för närmare 10 (procent av Kongos exportvärde). (Åke Sparring "Afrika under 1900-talet" s 160-163)


ca 1900 och tiden dessförinnan

Äflan efter rikedom och dess beklagansvärda resultat ... ha ledsagats af en hänsynslös förstöring af naturens hopade alster, en förstöring, som är så mycket mera att beklaga som den är oersättlig. Skogar, som behöft århundraden för att komma till, ha icke allenast sköflats och utplånats, ofta med sorgliga och fördärfliga följder, utan jordytans alla mineralskatter, de långsamt tillkomna produkterna af längesedan förgångna tidsåldrar och geologiska förändringar, ha dels redan uttömts, dels äro de på väg att uttömmas genom en förbrukning, som aldrig förr blifvit uppnådd och sannolikt icke ens uppnås, om man sammanräknar alla de föregående perioderna af människornas historia. I England har värdet af det kol, som utförts till främmande länder, ökats från omkring tre till mer än sexton millioner pund sterling årligen, och den exporterade mängden uppgår nu till omkring trettio millioner tons. Denna ständiga förbrukning af en af lifvets nödvändighetsartiklar ligger helt och hållet i jordägares och kapitalisters intresse, medan millioner af det engelska folket icke ha ens så pass tillgångar, att de kunna förskaffa sig lifvets vanliga nödtorft eller allra blygsammaste bekvämligheter och till och med dö i stora massor af brist på den värme, som är nödig för lifvets uppehållande och som det brutna kolet skulle bidraga till att underhålla. ... Vi ha plikter mot efterkommande, som icke gifva oss rätt att onödigtvis minska de naturliga produkter, hvilka icke kunna reproduceras. ... I Amerika och några andra länder pågår ett lika förstörande och onödigt slöseri med petroleum och naturgas. ... Lika fördärflig i många hänseenden har den vilda kampen om guld i Kalifornien, Australien, Sydafrika och annorstädes varit. ... Allestädes har ... denna kapplöpning om rikedom ledt till jordens försämring och till utplånande af dess naturliga skönheter, enär marken täckts af slagghögar, fruktbart lågland öfversvämmats af ofruktbar gyttja, som framkallats af den hydrauliska grufdriften och till följd af den stora efterfrågan efter köttföda för grufbefolkningens räkning, som föranledt förstöringen af de naturliga betesmarkerna i Kalifornien, Australien och Sydafrika och deras ersättande med säf och plantor, som hvarken äro vackra eller dugliga till foderväxter. (Alfred Russel Wallace "Underverkens århundrade" s 291-294; boken utgiven 1898)

De plundra dig, mitt land! De sälja dig. De slita af din varma vinterklädnad, som drinkaren med fräcka händer säljer sin moders tröja för ett uselt rus. . . . Nutids yxa går som dödens lie fram öfver moar, dalar, fält och kullar och mejar utan misskund barn med gubbe, den branta åsens sommarglade yngling med kärrets mossbelupne veteran. Allt faller, allt förödes. Där hon framgår, där stupar grönskan, tystnar fågelsången, där blottas för bebyggarns trötta öga den vilda, döda, ofruktbara grunden af urtids hällar, dem naturen länge barmhärtigt dolde under skogens täcke, och ändlös, liflös, hopplös breder sig i härjarns spår polcirkelns ödemark. . . . Hvad rör det desse kloke för i dag, om morgondagen skall med bittra tårar begråta deras villor? Efter dem må floden komma, blott, i den sekund de lefva, bägarns gyllne nektar strömmar och nöjet bländar, hopen dem beundrar? . . . Tro icke klangen af förgyllda bjällror, som ila dig, mitt land, en kväll förbi! När den förgått, står ödemarken kvar. O att du kunde, medan än de klinga, förnimma deras spruckna ljud, förrän du följer dem bedöfvad bort i natten och vaknar frysande i drifvan upp! . . . Från denna tid är åsens hjässa kal, stenkumlet naket, fältet ofruktbart och åkern skyddslös, floder, bäckar, sjöar än härjande, än vattnfattiga och eldens flamma närd af usel torf. (Zacharias Topelius "Skogssköflingen" s 220-224; år 1874)

Brand: Brittens kvava stenkolssky snart sig över landet breder, svärtar allt det friska, gröna, kväver alla plantor sköna, slår med giftig anda neder, stjäl från dagen solens hägn, strömmar såsom svavelregn fordom över dömda städer. ... Värre öden! Värre tider! Mörksyn genom natten glider. (Henrik Ibsen "Brand" s 266)

Ett tiotal präster blev ledamöter av Vetenskapsakademien (bildad 1739) och gjorde där lysande insatser. Till dem hörde ... Tiburtz Tiburtius (1706-1787) ... (som) visste vilka växter som hade medicinsk användning. ... Hos Tiburtius möter också ett miljömedvetande, som när han klagar över att man skjuter både älgko och kalvar och hela fågelkullar. Det finns människor, klagar han, som tror att "hela världen vore skapad endast för dem, och icke för efterkommande, eller att de vore för ingen annan orsak till världen födde än att ödelägga skaparens verk". (Harry Lenhammar "Sveriges kyrkohistoria - Individualismens och upplysningens tid" s 101-102)


Sångarna:

Guds värld är en skimrande gåva till oss som dess yta bebor. Men ack, hur den gåvan vi slösat i trots och i bristen på tro! För pengar kan Skapelsen fångas, förrådas och pinas till döds. Hur mycket av den har ej redan av otron och hatet förötts. ... Din skapelse suckar och våndas, o Herre, befria den, Du! Från synden och Djävulens välde befria, befria den nu! Gör haven och floderna rena, håll världsalltet fritt ifrån krig, låt bergen och öknarna lysa som smycken på vägen till Dig! (B Setterlind: Psalmer och Sånger 287:1-2)


Egna kommentarer och funderingar:

I ett återställelseperspektiv kan vi jämföra Upp 11:18 med Salomos Vishet 18:14-15(14-16). I Salomos Vishet är det jorden som tillintetgör. Här i Uppenbarelseboken är det jorden som alltigenom förstörs.


Ytterligare studier: Salomos Vishet 16:19; Luk 12:4-5; Upp 19:2.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-14; 2012-07-06; 2015-04-16)

Till sidans topp

11:19a Och Guds tempel i himlen öppnades, och Guds (א,* א) förbundskista/förbundsark skådades i Hans tempel.

Ord för ord (21 ord i den grekiska texten): Och öppnades '-et tempel'/templet '-ens guds'/Guds i '-en himmel'/himlen och skådades '-n kista'/kistan '-ets förbunds'/förbundets '-ens guds'/Guds i '-et tempel'/templet hans


1883: Och Guds tempel i himmeln vardt upplåtet, och hans förbunds ark vardt sedd i hans tempel ...

1541(1703): Och Guds tempel wardt upplåtet i himmelen, och hans Testaments ark wardt sedd i hans tempel ...

LT 1974: Sedan öppnades Guds tempel i himlen, och i det kunde man se förbundsarken.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Gud sade till Noa:) “Jag skall ‘få ... att stå’/upprätta Mitt förbund i riktning mot dig, men/och du skall komma in i kistan/arken.” (1 Mos 6:18a, Grekiska GT)

(Herren sade till Mose: “Besalel skall göra) vittnesbördets tält och förbundskistan/förbundsarken.” (2 Mos 31:7a, Grekiska GT)

Prästerna för kistan/arken in i, in i dess plats ... in i de heliga tingens heliga ting inunder kerubernas vingar. (1 Kung 8:6, Grekiska GT)

(David sade:) “Herren (är) i Sitt heliga tempel. ... Hans tron (är) i himmel/himlen.” (Ps 11:4a, Grekiska GT)

(Jeremia sade:) ”Den här platsen (med tältet och kistan/arken och rökelseofferaltaret) skall och/nämligen vara okänd ända till Gud – alltefter omständigheterna – må leda/föra tillsammans ett tillsammansledande/sammanförande uppå/’med avseende på’ folket och bli sonande/nådig. Och då skall Herren visa upp de här tingen.” (2 Mack 2:7b-8a)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till de skriftlärda och fariseerna:) “Den som har svurit i/vid templet svär i/vid det och i/vid Den som bor i det. Och den som har svurit i/vid himlen svär i/vid Guds tron och i/vid Den som sitter ovanpå den.” (Matt 23:21-22)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “ ... I * (א,* א) dagarna före översvämningen ... intill den dag Noa kom in i, in i kistan/arken.” (Matt 24:38)

Då (Jesus) tagit en bägare och ‘varit tacksam’/tackat, gav Han (Sina lärjungar) och sade: “Drick ut ur den, alla. Ty det här är Mitt förbundsblod, som är ’hällt ut’/utgjutet med anledning av många ’in i’/’med syfte på’ ett ‘låtande vara’/’lämnande i fred’ av missar (av Guds mål).” (Matt 26:27-28)

Förhänget i templet splittrades/brast ’in i’/i två från uppifrån ända till ner. (Matt 27:51a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Den som segrar, (åt) honom (א*) skall Jag göra en pelare (i) (א*) Min Guds tempel, och den må inte/förvisso ej komma ut utanför * (א,* א). (Upp 3:12a, ”Filadelfia”)

Efter de här tingen skådade jag, och skåda, en dörr som var (och hade varit) öppnad i himlen. (Upp 4:1a)

(De som har höljts i de vita dräkterna) ... tjänar (Gud) dag och natt i Hans tempel. (Upp 7:15a)

(Vassröret? sade:) ”Res dig upp och mät Guds tempel och offeraltaret och de som ’kastar sig ner’ i/vid det. Och gården, den ‘inifrån/inre (א,* א) av templet, kasta/för ut (den/'de som är där') innanför (א*) och du må ej mäta den.” (Upp 11:1b-2a)


Exegeter, evangelister med flera:

Förbundsarken i det jordiska templet var placerad i helgedomens allraheligaste, dit ingen annan än översteprästen hade tillträde. Upplysningen om att förbundets ark nu blev synlig, kan inte betyda något annat än att Guds härlighet skall uppenbaras i sin fullhet. Det som ingen någonsin har sett skall nu bli fullt synligt. (Studiebibeln IV:855)

Ordet ‘förbund’ (diathêkê) betyder, (att) Gud och människa inte möts på lika villkor; det betyder att Gud, genom sitt eget val och genom sin fria vilja, erbjöd människan den här relationen, som människan inte kan förändra eller byta ut eller upphäva, utan som hon bara kan godta eller avvisa. (William Barclay ”New Testament Words” s 65)


Grekiska ord:

diathêkê (förbund) (i NT + exempel i Apokryferna) Matt 26:28; Upp 11:19 – Judit 9:13; 1 Mack 1:11,15,57,63; 2:20,27,50,54; 4:10; 11:9; 2 Mack 1:2; 7:36; 8:15; Salomos Vishet 18:22; Syr 16:22; 17:12; 24:23; 28:7; 39:8; 41:19(20); 42:2; 44:11(12),18,20,23; 45:5,7,15,17,25; 47:11; Baruk 2:35; Asarjas bön v 11. Mark 14:24; Luk 1:72; 22:20; Apg 3:25; 7:8; Rom 9:4; 11:27; 1 Kor 11:25; 2 Kor 3:6,14; Gal 3:15,17; 4:24; Ef 2:12; Hebr 7:22; 8:6,8-10; 9:4,15-17,20; 10:16,29; 12:24; 13:20.

kibôtos (kista) (i NT + exempel i Apokryferna) Matt 24:38; Upp 11:19 – 2 Mack 2:4-5; Luk 17:27; Hebr 9:4; 11:7; 1 Petr 3:20.


Ytterligare studier:

2 Mos 25:10-16; 30:6; 39:34; 1 Kung 3:15; 6:19; 8:1-5; 1 Krön 16:37; 22:19; 28:2; 2 Krön 5:7; Salomos Vishet 3:14; Upp 14:17; 15:5.


E.A.C. Pretorius "(Diathêkê) in the Epistle to the Hebrews"; Neotestamentica 5.1 (1971): 37-50.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-14; 2012-07-06; 2015-04-17)

Till sidans topp

11:19b Och de/det blev ljusstrålar och röster och åskdunder och en skakning och ett stort hagel.

Ord för ord (12 ord i den grekiska texten): och (de/det)-blev ljusstrålar och röster och åskdunder och (en)-skakning och (ett)-hagel stort.


1883: ... och det uppstod ljungeldar och röster och tordön och jordbäfning och starkt hagel.

1541(1703): ... och der skedde ljungeld och röster, och tordöner, och jordbäfning, och stort hagel.

LT 1974: Blixtarna flammade och åskan mullrade och dånade, och det blev en våldsam hagelstorm, och världen skakades av en kraftig jordbävning.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren sade till Mose/Farao:) “Skåda, ... Jag låter ett oerhört mycket/stort hagel regna.” (2 Mos 9:18a, Grekiska GT)

... Och skåda, röster och oväsen, åskdunder och en skakning; oro uppå jorden. (Ester 1:1d/A4, Grekiska GT)

(Jesus, Syraks son, sade:) “En stor Herre hörde uppå/på (Jesus/Josua) i/'genom (att sända)' en mäktig förmågas hagelstenar.” (Syr 46:5b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Och ljusstrålar och röster och åskdunder går ut, ut ur/från tronen. (Upp 4:5a)

Och jag skådade, när (den lille Baggen) öppnade det sjätte sigillet, och det blev en stor skakning. (Upp 6:12a)

Och de/det blev åskdunder och röster och ljusstrålar och en skakning. (Upp 8:5b)

Den förste lät sin basun ljuda, och det blev hagel och eld, som var (och hade varit) blandat i/med blod, och det kastades ’in i’/till jorden. (Upp 8:7a)

I den där stunden blev det en stor skakning. Och tiondelen av staden föll. Och (människornas) namn, sju av antalet av tusen, dödades i skakningen. (Upp 11:13a)


Exegeter, evangelister med flera:

Långt mellan solens nedgång och midnattens brutna färg Hukade vi oss i porten, när åskan började dåna När eldsklangernas majestät slog skuggor i ljuden Som om frihetens klockspel sköt sina blixtar Blixtrar för krigarna vars styrka inte är att slåss. Blixtrar för flyktingarna på den skyddslösa flyktens väg Och för var och varenda hjälplös soldat i natten Och vi såg på när frihetens klockspel sköt sina blixtar. . . . Genom det vilt rispande haglets mystiskt galna hamrande, skallade himlen sina poem till ett naket under Så att kyrkklockornas toner suddades ut i en bris Och kvar fanns blixtarnas klang och åskans dån Åskan för dom milda, åskan för dom vänliga Åskdån för väktarna och beskyddarna av vår själ Av poeten och konstnären långt bortom sin rätta tid Och vi såg på när frihetens klockspel sköt sina blixtar. (Bob Dylan "Frihetens Klockspel" s 7-9)

Ovädret som på magnolians torra blad låter de långa marsåskvädrens hagel falla, (toner av kristall överraskar dig i ditt nattliga näste, av guld som slocknat på mahognymöblerna, på de bundna böckernas snitt, brinner ännu en liten sockersmula på dina ögonbryns skida) blixten som vitmenar murar och träd och överraskar dem i detta ögonblick av evighet - marmor manna och förintelse - blixten som slagit dig, som du till din fördömelse bär inom dig och som mer än kärleken binder dig vid mig, o sällsamma syster - och sedan den dova knallen, kastanjetterna, trummornas dån över det dunkla diket, fötternas stampande i dyn och därovan liksom en förvirrad åtbörd - - - alldeles som den gången när du vände dig om och med handen (pannan klarnad från molnslöjan av hår) hälsade mig farväl - för att ingå i mörkret. (Eugenio Montale "Ovädret och annat" s 11,13; Ovädret)

Då var åskan aldrig ond, bara mörkt och häftigt väder som slog trumma i sin sky, blötte våra skor och kläder. ... Från verandorna vi såg sommarmogna mörka skyar kullra över skog och råg. Blixt slog i andra byar. ... Flickor hördes hastigt fly med små skrik från våta ängar. Och ur mörk och bullrig sky föll ett hagel stort som pengar. (Harry Martinson "Passad" s 41; Då)

Söndag (12 juni 1898). Emma och jag var uppe i Rudu en stund p. ef.m. Det kom hagel så stora som nötter och en väldig hagelby också medan vi var i Rudu. Derefter störträgn i mängd. (Alfred Nilsson "Alfred Nilssons dagböcker - En smålandsbonde berättar sitt liv" s 204)

Till en bondes koja kom en krigsman, tung av år och vandrande på träben. Bonden fyllde lugnt ett glas för honom, bjöd och talte till den gamle knekten: "Fader, säg, hur var det dig till sinnes, när i striden fiender dig omvärvt, skotten knallade och kulor veno?" Gamle knekten tog sitt glas och sade: "Såsom dig, när någon gång om hösten hagel kring dig vina, blixtar ljunga och du bärgar tegen för de dina." (Johan Ludvig Runeberg "Till en bondes koja kom en krigsman" s 161)

Småland och Västergötland ledo år 1757 mycket av envisa hagel- och åskbyar. "Isynnerhet har man anmärkt det gräseliga åskedunder och hagel, som fallit på åtskilliga ställen den 2 juni, vars like man icke vet omtala här i orten, emedan det måste varit såsom små ägg eller valnötter, vägande 2-3 lod, och fördärvade ej allenast råg, ärter och vete utan ock ihjälslog alla små kreatur, som under bar himmel voro, och sönderkrossade alla fönster som voro emot vädret." Det värsta hagelväder, som omtalas (i kyrkoböckerna efter år 1686), var dock det som den 2 augusti 1834 härjade Asa socken i mellersta Småland. "Över 400 större och mindre fönsterrutor inslogos, träd splittrades, och ännu synliga märken intrycktes i väggarna. Haglen betäckte marken till en kvarters höjd, och man vandrade däri som i drivor av snö. Många hagelstenar voro av tvärhands storlek och voro på skuggiga ställen ännu icke smälta den 7 (augusti). Skadan är uppskattad till över 1,200 tunnor i säd och i halm, potatis m.m. till mer än 2,000 riksdaler banco." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1739-1772" s 458)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående “ljusstrålar och röster och åskdunder”, se också Upp 4:5a.


Ytterligare studier: 2 Mos 9:24; Ps 78:47-48; Hes 13:13-14; Upp 16:21.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-14; 2012-07-06; 2015-04-18)

Tillbaka till Start

Valid XHTML 1.0 Strict      Valid CSS!