Till kapitellistan

Tionde kapitlet
snabbnavigation till verserna:
1a | 1ba | 1bb | 2a | 2b | 3 | 4a | 4b | 5 | 6 | 7 | 8 | 9 | 10 | 11


10:1a Och jag skådade en annan stabil/stark budbärare som steg ned ut ur himlen, som/’och han’ var (och hade varit) höljd i ett moln.

Ord för ord (11 ord i den grekiska texten): Och (jag)-skådade en-annan budbärare stabil stigande-ned ut-ur '-en himmel'/himlen varande-(och-havande-varit)-höljd-i (ett)-moln.


1883: Och jag såg en annan stark ängel nedstiga från himmeln, och han var klädd i en sky.

1541(1703): Och jag såg en annan stark Ängel nederkomma af himmelen; han war klädd med en sky.

LT 1974: Sedan såg jag en annan väldig ängel komma ned från himlen omgiven av ett moln.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Herren talade i riktning mot Mose: "Skåda, Jag skall låta bröd regna ut ur himlen åt er." (2 Mos 16:4a, Grekiska GT)

Herren steg ned i ett moln och samtalade (vänd) i riktning mot (Mose). (4 Mos 11:25a, Grekiska GT)

(Daniel sade:) "Jag tittade (hela tiden) på i en nattens syn. Och skåda, (En) som en människas son kom (hela tiden) uppå himlens moln." (Dan 7:13a, Grekiska GT)

(Profeten sade:) “Jag hörde den som var (och hade varit) höljd i tingen av fint linne, (den) som (hela tiden) var ovanpå flodens vatten.” (Dan 12:7a, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Alla jordens stammar skall * (א*) ’skära sig’/sörja, och de skall skåda Människans Son som kommer uppå himlens moln i sällskap med förmåga och mycket härlighetsglans.” (Matt 24:30b)

(Vingårdens herre) skickade bort en annan (slav), och den där dödade (jordbrukarna), och många andra, som/några flådde de faktiskt, men som/några slog de ihjäl. (Mark 12:5)

Då (kvinnorna) hade kommit in i, in i minnesgraven, skådade de en liten ung man som satt i de rätta/högra (delarna), (och) som var (och hade varit) höljd i en vit dräkt. (Mark 16:5a)

(Jesus sade till sina lärjungar: “Om en son) kommer att begära ett ägg (av sin fader), ej (א,*א,A) kommer (då) han att 'ge på'/räcka honom en skorpion? Om så ni som är (א,*א) onda vet att ge goda gåvor till era barn, hur mycket hellre skall (då inte) er Fader * (P75,א,*א) ut ur en himmel ge helig ande till dem som begär/ber Honom?” (Luk 11:12-13)

En budbärare från himlen skådades/’visade sig’ (för Jesus, en budbärare) som var stabil/stark i Honom. (א*) (Luk 22:43)

Då (lärjungarna) såg, lyftes (Jesus) emot/upp och ett moln tog Honom nedifrån, från deras ögon. (Apg 1:9b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Den här är det brödet som stiger ned ut ur himlen, för att en viss (person) må äta ut ur/av det och ej dö. Jag är det levande brödet, det som har stigit ned ut ur himlen. Om – alltefter omständigheterna – någon må äta ut ur/av Mitt (א,*א) bröd, skall Han leva in i (den kommande) tidsåldern. (Joh 6:50-51a)

Då soldaterna hade flätat en krona ut ur/av törnen, satte de (den) på (Jesu) huvud och höljde Honom i ett purpurrött klädesplagg. (Joh 19:2)

Skåda, Han kommer i sällskap med molnen, och de (א,*א) skall skåda Honom, varje öga, och/också vilka som än ’borrade ut’/genomborrade * (א*). (Upp 1:7a)

Den som segrar skall på det här sättet höljas i vita kläder. (Upp 3:5a, ”Sardes”)

Och emot (pelaren) skall Jag skriva Min Guds namn och namnet av/på Min Guds stad, det nya Jerusalem, det som stiger ner ut ur himlen från Min Gud, och Mitt namn, det nya. (Upp 3:12b, ”Filadelfia”)

(Jag ger dig råd att köpa från sidan av Mig) vita kläder, för att du må hölja dig i (dem) och (att) din nakenhets skam ej må göras synlig. (Upp 3:18b, ”Laodikeia”)

(Äldste) som var (och hade varit) höljda i vita (ting) (א,*א) och (med) kronor av guld emot sina huvuden. (Upp 4:4b)

Jag skådade en stabil/stark budbärare som kungjorde i/med en stor/hög röst: ”Vem (är) värdig att öppna bokrullen och lösa upp dess sigill?” (Upp 5:2)

Och jag skådade, och skåda (א,* א), en annan, eldfärgad häst kom ut. (Upp 6:4a)

Och jag skådade en annan budbärare som steg upp från ‘en sols uppstickande’/öster, som hade en levande Guds sigill. (Upp 7:2a)

(Jag skådade en mycken/månghövdad folkskara) som stod inför ‘tronens ögon’/tronen och inför den lille Baggens ögon, som var höljda i vita dräkter och (med) dadelkvistar i sina händer. (Upp 7:9b)

Och en * (א,* א) av de äldste svarade och sade till mig: “De här, de som är (och har varit) höljda i de vita dräkterna, vilka är de, och varifrån har de kommit?” (Upp 7:13)

En annan budbärare, som hade ett rökelsekar av guld med olibanum, kom och stod uppå offeraltaret. (Upp 8:3a)


Exegeter, evangelister med flera:

(Linda) öppnade brevlådan. Det låg två brev längst ner på bottnen. ... Det andra hade en handskriven adress. Det var till Anna. ... Jag har läst hennes dagbok, tänkte (Linda). Nu öppnar jag hennes brev. ... Mellan bladen låg en pressad och förtorkad spindel. Texten var oavslutad, skriven för hand och saknade underskrift. "Vi finns nu i det nya huset, i Lestarp, bakom kyrkan, första vägen till vänster, ett rött märke på en gammal ek, där bakom. Låt oss aldrig glömma att Satan har stor makt. Men vi ser en annan väldig ängel komma ner från himlen klädd i ett moln ... " ... Anna var inte längre en människa hon kunde se klart och tydligt framför sig. Kanske hon inte alls studerar till läkare, tänkte hon. Det är som om jag idag, denna sommarens varmaste dag, upptäcker att jag ingenting vet om Anna Westin. Hon blir som en egendomlig dimma. Eller kanske det är hon som är klädd i ett moln. (Henning Mankell "Innan frosten" s 199-200)

Kajsa lade sig på åkerrenen invid stora vägen, strax utanför farfars stuga. Hon låg raklång på rygg i gräset; hon tyckte om att ligga så och titta uppåt himlen. Det fanns alltid något nytt att se där uppe. ... Över den svarta skogen, som började nere i hagarna, hade ett molnberg stigit upp. På bergets topp stod Gud och tittade sig omkring, tittade ned på jorden. (Vilhelm Moberg "Giv oss jorden" s 18-19)

Då syns ett starkt och fjärran sken, nej skåda, nej skåda! Ur molnet sträcks ett mäktigt ben, som drivor skina båda; och väldigt gapar lurens tratt med guldmun över jordens natt. (Karlfeldt "Fridolins lustgård och Dalmålningar på rims" s 275; Dalmålningar, utlagda på rim: Yttersta domen)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående “stabil/stark budbärare”, se Upp 5:2a. Angående ”steg ned ut ur himlen”, se också Joh 6:45-51a.


Ytterligare studier:

2 Mos 34:5; Matt 26:64; Luk 21:27; Joh 3:13; Apg 12:8; Upp 11:3; 13:1; 17:4; 18:1; 18:16; 19:8,13; 20:1.


R.J. Korner "'And I saw . . .' An Apocalyptic Literary Convention for Structural Identification in the Apocalypse"; (tidskriften) Novum Testamentum 42.2 (2000): 160-183.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-08; 2012-07-04)

Till sidans topp

10:1ba Och irisen/regnbågen (var) uppå hans huvud, och hans ansikte (var) som solen.

Ord för ord (14 ord i den grekiska texten): och '-en iris'/irisen uppå '-et huvud'/huvudet hans och '-t ansikte'/ansiktet hans som '-en sol'/solen.


1883: ... och regnbågen var öfver hans hufvud, och hans ansikte var såsom solen.

1541(1703): ... och en regnbåge öfwer hans hufwud, och hans ansigte såsom solen.

LT 1974: ... och med en regnbåge över sitt huvud. Hans ansikte lyste som solen.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Gud sade till Noa:) “Jag sätter Min båge i molnet, och den skall vara ‘in i’/till ett förbundstecken ‘uppåt mitt’/mellan Mig och jorden.” (1 Mos 9:13, Grekiska GT)

(Gud sade till Noa:) “Min båge skall vara i molnet, och Jag skall skåda (den för) att komma ihåg ett tidsålderslångt förbund ”uppåt mitt’/mellan Mig och ’uppåt mitt’/- varje levande själ i varje/allt kött som är uppå jorden. ... Det här (är) förbundets tecken.” (1 Mos 9:16-17a, Grekiska GT)

(Herren talade till Mose och sade: “Tag växten) iris, fem hundra (sikler) ... och du skall göra (blandningen av de milda kryddorna till) en helig smörjelse (av) olivolja ... och ut ur/av den skall du smörja vittnesbördets tält.” (2 Mos 30:24a,25a,26a, Grekiska GT)

(Aron och hans söner sade till Israel:) “Låt Herrens ansikte ’föra till’/ge ljus emot, emot dig.” (4 Mos 6:25a, Grekiska GT)

(Profeten sade:) “Glansen av (gestalten som en människa var i) en ring som en båges skådande, när den – alltefter omständigheterna – må vara i molnet i/under en dag av regn.” (Hes 1:27b-28a, Grekiska GT)

(Jesus, Syraks son, sade: “Den store prästen Simon) var som en sol som lyser ut/fram emot den Högstes tempel och som en båge som ger ljus i/bland härliga moln.” (Syr 50:7)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus) förvandlades framför (Petrus, Jakob och Johannes), och Hans ansikte lyste som solen. (Matt 17:2a)

(Jesus sade till sina lärjungar:) ”Människans Sons tecken skall föras/komma till ljus i himmel/himlen.” (Matt 24:30a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Då soldaterna hade flätat en krona ut ur/av törnen, satte de (den) på (Jesu) huvud och höljde Honom i ett purpurrött klädesplagg. (Joh 19:2)

Och Hans anblick/ansiktsuttryck ’för till’/ger ljus som solen (א,*א) i sin förmåga. (Upp 1:16b)


Sångarna:

Se, över sorgevågen Jag ser en härlig syn: Guds löfte, segerbågen, Som glänser uti skyn. Så vill jag Herren bida; Han inga misstag gör; Och sorgefloden vida Till Jesu hjärta för. (E Gustafson: Förbundstoner 1911 nr 377:6; jfr Psalmer och Sånger 673:5)


Grekiska ord:

iris (iris) 2 Mos 30:24; Upp 10:1.


Ytterligare studier:

1 Mos 9:11-15; Salomos Vishet 18:3; Joh 1:14.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-08; 2012-07-04; 2015-03-30)

Till sidans topp

10:1bb Och hans fötter (var) som pelare av eld ...

Ord för ord (7 ord i den grekiska texten): och '-na fötter'/fötterna hans som pelare (av)-eld


1883: ... och hans fötter såsom eldpelare.

1541(1703): ... och hans fötter såsom eldspelare.

LT 1974: ... och hans fötter flammade av eld.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Herren ledde faktiskt (hela tiden) (Israel) i/’med hjälp av’ en molnpelare (om) dag(en) (för) att visa dem vägen men/och i/’med hjälp av’ en eldpelare (om) natt(en). (2 Mos 13:21, Grekiska GT)

En ljusstråle gick ut, ut ur elden. (Hes 1:13b, Grekiska GT)

(Profeten sade:) “Från ett skådande av en höft av/på (gestalten som en människa) och ända ’till ner’/nedtill skådade jag som ett skådande av en eld ... .” (Hes 1:27b, Grekiska GT)

(Salomo sade till Gud: “Du gav israeliterna) en pelare, som lågade av eld, faktiskt en vägvisare (på) en okänd resväg.” (Salomos Vishet 18:3a)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Johannes Döparen sade: “Den som kommer bakom mig) skall döpa er i helig ande och eld.” (Matt 3:11b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Precis som ljusstrålen/blixten kommer ut från uppstickanden/öster och ’för till’/ger ljus ända till sjunkanden/väster, på det här sättet skall Människans Sons ’varande vid sidan av’/kommande vara.” (Matt 24:27)

(Budbärarens) gestalt (var) (א*) som en ljusstråle. (Matt 28:3a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Hans fötter (var) lika koppar från Libanon (eller: lika koppar som liknar olibanum/rökelse), som i en brännugn som glöder (och har glött). (Upp 1:15a)

Guds Son ... som har Sina ögon som en eldslåga och Sina fötter lika koppar från Libanon (eller: lika koppar som liknar olibanum/rökelse).” (Upp 2:18b, ”Thyatira”)

Den som segrar, (åt) honom (א*) skall Jag göra en pelare (i) (א*) Min Guds tempel, och den må inte/förvisso ej komma ut utanför * (א,* א). (Upp 3:12a, ”Filadelfia”)


Exegeter, evangelister med flera:

Då syns ett starkt och fjärran sken, nej skåda, nej skåda! Ur molnet sträcks ett mäktigt ben, som drivor skina båda; och väldigt gapar lurens tratt med guldmun över jordens natt. (Karlfeldt "Fridolins lustgård och Dalmålningar på rim" s 275; Dalmålningar, utlagda på rim: Yttersta domen)


Ytterligare studier: 2 Mos 14:24; 4 Mos 9:15; 14:14; 5 Mos 1:33; Neh 9:12; Ps 78:14; 105:39; Jes 4:5; Luk 3:16; 17:24; 2 Thess 1:8.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-08; 2012-07-04; 2015-03-30)

Till sidans topp

10:2a ... och han hade i sin hand en liten bokrulle som var (och hade varit) öppnad.

Ord för ord (8 ord i den grekiska texten): och havande i '-en hand'/handen sin (en)-liten-bokrulle varande-(och-havande-varit)-öppnad.


1883: ... och han hade i sin hand en liten öppen bok.

1541(1703): Och han hade i sine hand en öppen bok.

LT 1974: Och i sin hand höll han en liten öppen bokrulle.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Profeten sade:) “Och jag skådade, och skåda, en hand som var (och hade varit) utsträckt i riktning mot mig, och i den en huvudgärd/början av en bokrulle.” (Hes 2:9, Grekiska GT)

Tusen av ett antal av tusen utförde (hela tiden) samhälleliga plikter till (den Gamle av dagar), och tiotusen av ett antal av tiotusen stod (och hade stått) vid sidan av Honom. Och en domstol satte sig ner, och böcker öppnades. (Dan 7:10b, Grekiska GT, Theod)

En bok av utsagor (om) Tobit. (Tobit 1:1a)


Den Senare Uppenbarelsen:

En bok av/om Jesu Kristi ursprung. (Matt 1:1a)

(Jesus sade till saddukeerna:) “Med anledning av de döda (kropparna), att de reses upp, har ni inte läst i Mose bok?” (Mark 12:26a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Jag skall inte/förvisso ej ‘torka ur’/’stryka ut’ hans namn ut ur livets bok, och Jag skall bekänna hans namn framför (א,*א) Min Fader och inför Hans budbärares ögon. (Upp 3:5b)

(Detta är vad den Sanne, den Helige, säger:) ”Den som har Davids nyckel, Den som öppnar och ingen skall stänga, och (Den) som stänger och ingen skall (א,*א) öppna. Jag känner dina gärningar. Skåda, Jag har gett (och ger) en dörr som har öppnats (och är öppnad) inför dina ögon, (en dörr) som ingen förmår stänga * (א,*א).” (Upp 3:7b-8a, “Filadelfia”)

Skåda, Jag står emot dörren, och Jag bultar. Om – alltefter omständigheterna – någon må höra Min röst, skall Jag (א,* א) och/både öppna dörren och komma ‘in i’/in (vänd) i riktning mot honom, och Jag skall inta huvudmåltid i sällskap med honom och han i sällskap med Mig. (Upp 3:20)

Efter de här tingen skådade jag, och skåda, en dörr som var (och hade varit) öppnad i himlen. (Upp 4:1a)

Jag skådade emot den rätta/högra (handen) av Den som satt uppå tronen en bokrulle som var (och hade varit) skriven framför (א,* א) och bakifrån, som helt och hållet var (och hade varit) förseglad (med) sju sigill. Jag skådade en stabil/stark budbärare som kungjorde i/med en stor/hög röst: ”Vem (är) värdig att öppna bokrullen och lösa upp dess sigill? Ingen i himlen och inte (א,*א) uppå jorden * (א,* א) förmådde öppna bokrullen, och inte (א,*א) att se (in i) den. Jag grät (hela tiden) mycket, eftersom ingen fanns/befanns värdig att öppna bokrullen ’och inte’/och se (in i) den. Och en ut ur/av de äldste säger till mig: ”Gråt ej!” Skåda, Lejonet * (א,*א) ut ur Judas' stam, Davids Rot, har segrat (till) att öppna bokrullen och lösa upp * (א,*א) dess sju sigill. (Upp 5:1-5)

(De fyra levande varelserna och de tjugofyra äldste sjöng:) ”Du är värdig att ta bokrullen och öppna dess sigill, eftersom Du slaktades. ... ” (Upp 5:9b)

Och jag skådade, när den lille Baggen öppnade ett ut ur/av de sju sigillen. (Upp 6:1)

Och när * (א,* א) (den lille Baggen) öppnade det sjunde sigillet, blev det tystnad i himlen (i) som/omkring en halv liten stund. (Upp 8:1)


Grekiska ord:

biblaridion (liten bokrulle) Upp 10:2 – Upp 10:8.

(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-08; 2012-07-04; 2015-03-31)

Till sidans topp

10:2b Och han satte sin rätta/högra fot uppå havet men/och den ‘med gott namn’/vänstra uppå jorden.

Ord för ord (16 ord i den grekiska texten): och (han)-satte '-en fot'/foten sin den rätta uppå '-et hav'/havet, den men med-gott-namn uppå '-en jord'/jorden.


1883: ... och han satte sin högra fot på hafvet och den vänstra på jorden.

1541(1703): ... och han satte sin högra fot på hafwet, och den wänstra på jordena.

LT 1974: Han satte sin högra fot på havet och sin vänstra fot på jorden.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Jakob) drömde, och skåda, en stege som sattes fast i/på jorden, vars huvud/topp betvingade/nådde in i himlen, och Guds budbärare steg (hela tiden) upp och steg (hela tiden) ner uppå den! (1 Mos 28:12, Grekiska GT)

(Salomo) fick pelarna att stå enligt/vid templets ansikte/fasad, en ‘ut ur’/’från sidan av’ (de) rätta/högra (delarna) och den en/andra ‘ut ur’/’från sidan av’ (de) ’delar med goda namn’/’vänstra (delarna)’. (2 Krön 3:17a, Grekiska GT; jfr pelarna i Upp 10:1)

(David sade till Herren:) “Du satte ner (en människas son) emot Dina händers gärningar, alla ting underordnade Du nedanför hans fötter.” (Ps 8:6 eller 8:7, Grekiska GT)

(David sade:) “Herren talade till min Herre: ’Sitt ’ut ur’/vid Mina rätta/högra (delar), ända till Jag – alltefter omständigheterna – må sätta Dina fiender till en fotapall av/för Dina fötter.’” (Ps 110:1, Grekiska GT)

Jag skådade, jag Daniel, och skåda, två andra stod, en ifrån/härifrån floden och en ifrån/därifrån ... Och ... den som var (och hade varit) höljd i tingen av fint linne, (den) som (hela tiden) var ovanpå flodens vatten (sade): "Ända till en avslutning av en läglig tid." Och han höjde den rätta/högra handen och den kvarvarande/vänstra in i himlen. (Dan 12:5-7a, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

(I) den fjärde nattvakten kom (Jesus) i riktning mot (Sina lärjungar) och vandrade omkring emot havet. (Matt 14:25)

Många folkskaror ... slängde/’lade ner’ (många sjuka) till sidan av Jesu fötter. Och Han gav dem vård. (Matt 15:30)


(Jesus sade till fariseerna: “David sade:) ‘En herre talade till Min Herre: “Sitt ‘ut ur’/vid Mina rätta/högra (delar), ända till Jag – alltefter omständigheterna – må sätta/lägga Dina fiender nedanför Dina fötter.”’” (Matt 22:44)


Exegeter, evangelister med flera:

”euônymos” ... med gott namn. Ett ord antaget för att avvärja det onda som hotade från vänster. Därför sa man för att ”narra andarna” – inte ”vänstra” utan ”sidan som förebådar gott”. (Studiebibeln V:477-478.


Grekiska ord:

euônymos (med gott namn) (i NT + ett exempel i Apokryferna) Upp 10:2 – 1 Mack 6:45; Matt 20:21,23; 25:33,41; 27:38; Mark 10:40; 15:27; Apg 21:3.


Ytterligare studier: Matt 20:13-15; Mark 6:48; 12:36; Luk 20:43; Joh 6:19; Apg 2:35; 1 Kor 15:25,27; Ef 1:22; Hebr 1:10; 2:8; 10:13; Upp 10:5,8.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-08; 2012-07-04; 2015-03-31)

Till sidans topp

10:3 Och han utropade/ropade (med) stor/hög röst, precis som ett lejon bölar, och när han hade utropat/ropat * (א*) samtalade sju åskdunder (med sina) 'av själva'/egna röster.

Ord för ord (16 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus): och (han)-utropade (med)-röst stor precis-som (ett)-lejon bölar. och när (han)-utropade samtalade sju åskdunder de 'av-själva'/egna röster.


1883: Och han ropade med hög röst, såsom ett lejon ryter, och då han ropade, talade de sju tordönen med sina röster.

1541(1703): Och ropade med höga röst, som ett rytande lejon. Och då han ropade, talade sju tordöner sina röster.

LT 1974: ... och ropade med en röst så genomträngande som ett lejons rytande – och de sju åskorna mullrade till svar.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

... Herren dundrade i/med stor/hög röst ... emot de andra stammarna. (1 Sam 7:10a, Grekiska GT)

(Psalmisten sade: “Den rättfärdige) skall vara som det trä/träslag som har varit (och är) planterat till sidan av 'genomgångarna av vattnen'/vattenvägarna ... De gudlösa (är) inte på det här sättet, inte på det här sättet, 'emellertid eller'/utan (är) som skummet, som vinden slänger ut från jordens ansikte/yta. På grund av det här skall de gudlösa inte 'stå upp'/bestå i en dom.” (Ps 1:3a,4-5a, Grekiska GT)

(David sade:) “Herrens röst (var) uppå vattnen. Härlighetsglansens Gud har dundrat. ... Herrens röst (är) i/med stabilitet. Herrens röst (är) i storslagenhet/’det storslagna’. Herrens röst (krossar) cederträd. ... Herrens röst (skär igenom med) lågor av eld. Herrens röst (skakar) det ödelagda (området). . . . Herrens röst (är) på ett lämpligt sätt avpassad (för) hindar (att kalva).” (Ps 29:3-9a, Grekiska GT)

(Profeten sade:) ”Ett lejon och ett nötkreatur skall äta agnar tillsammans.” (Jes 11:7, Grekiska GT)

(Som) lejonet eller det unga djuret må ropa på/intill det vilda djuret ... på det här sättet skall härskarors Herre stiga ned (för) att marschera emot, emot berget Sion, emot dess berg.” (Jes 31:4b, Grekiska GT)

(Profeten sade:) “Då ... skall ett lejon äta agnar som en oxe.” (Jes 65:25a, Grekiska GT)

(Jesus, Syraks son, sade: “David) skojade/lekte i/med lejon som i/med getabockar. (Syr 47:3a)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Johannes Döparen sade: “Den som kommer bakom mig) skall bränna ner/upp agnarna (i) en outsläcklig eld.” (Matt 3:12b)

Herren svarade (synagogföreståndaren) och talade: "Hycklare, löser inte var och en av er (på) sabbaten sitt nötkreatur eller åsnan från krubban och ledande (den) bort (א*,B*) ger han (den) att dricka?" (Luk 13:15)

(Jesus sade till de laglärda och fariseerna:) ”Vem av er, (om) en åsna (א,*א) eller ett nötkreatur kommer att falla i en brunn, kommer han inte genast att rycka/dra upp den i/på en sabbatsdag?” (Luk 14:5b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Fröjdbringande (nåd) (med) er och frid från Den som är och Den som (hela tiden) var och Den som kommer och från de sju andarna * (א,* א, A) inför Hans ‘trons ögon’/tron. (Upp 1:4b)

Jag hörde bakom mig en stor/hög röst som en basun. (Upp 1:10b)

Detta är vad Den som har Guds sju andar och de sju stjärnorna säger: “Jag känner dina gärningar, att du har ett namn att du lever, och/men du är (en) död (kropp).” (Upp 3:1b, ”Sardes”)

Och ljusstrålar och röster och åskdunder går ut, ut ur/från tronen och sju facklor av eld som ’är brinnande’/brinner inför ‘tronens ögon’/tronen, vilka är Guds sju andar. (Upp 4:5)

Och den första levande varelsen (var) lik ett lejon. (Upp 4:7a)

Och jag skådade en stabil/stark budbärare som kungjorde i/med en stor/hög röst. (Upp 5:2a)

Skåda, Lejonet * (א,* א) ut ur Judas' stam, Davids Rot, har segrat (till) att öppna bokrullen och lösa upp * (א,* א) dess sju sigill. (Upp 5:5b)

(Den lille Baggen) har sju horn och sju ögon, vilka är Guds sju andar, som har skickats (och skickas) bort ‘in i’/över varje/hela jorden. (Upp 5:6b)

(Jag hörde budbärare) som sade (med) stor/hög röst: “Värdig är den lille Baggen, Den som har slaktats (och är slaktad).” (Upp 5:12a)

(De slaktade vittnenas själar) utropade/ropade (med) en stor/hög röst. (Upp 6:10a)

Och han utropade/ropade (med) stor/hög röst till de fyra budbärarna, till vilka det var givet till dem att handla orättfärdigt (emot) jorden och havet. (Upp 7:2b)

Och (i den myckna/månghövdade folkskaran) utropar/ropar de (med) en stor/hög röst. (Upp 7:10a)

Och de/det blev åskdunder och röster och ljusstrålar och en skakning. (Upp 8:5b)

(En örn) sade (med) stor/hög röst: ... ” (Upp 8:13b)

Och tänderna (på gräshopporna lika hästar) var (’hela tiden’/-) som lejons (tänder). (Upp 9:8b)

Och hästarnas huvuden (är) som lejons huvuden. Och eld och rök och svavel går ut, ut ur deras munnar. (Upp 9:17b)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

”mykaomai” ... ljudhärmande ord, onomatopoetiskt, ord som blir till genom att härma efter olika ljud i naturen. (Studiebibeln V:657)

Gr. mykatai, (“bölar”), förekommer endast här i Bibeln. Det betyder ett lågt ljud, likt en oxes bölande (jfr Symmachus, Job 6:5; Aquila, 1 Kung 6:12) eller ett åskdunders muller. Det beskriver en röst som inte bara är hög i volym utan ytterst djup och som inte nödvändigtvis uttrycker verkliga ord. (J. Massyngberde Ford "Revelation" s 158-159)

Detta är berättelsen om den stora tjuren Adam Engelbrekt som kom lös en påskdag för länge sen. ... Där nere på lagårdsplan rusade han fram och tillbaka under väldiga böl. (Kogubben) Svensson stod utanför staketet och tittade hjälplöst på honom, ännu darrande av förskräckelse. Snart samlades de där allesammans , husbondfolket och de små barnen och pigor och drängar och statare för att se på den rasande tjuren. Och snart spred sig ryktet vidare i bygden: Vinästjuren har kommit lös och går omkring som ett rytande lejon på lagårdsbacken! ... Påskdagen skred fram, solen lyste, Adam Engelbrekt var arg. Utanför staketet hölls bekymrade rådslag. Skulle man kunna närma sig tjuren med en stång, som man kunde haka fast i hans nosring? Eller skulle man bli tvungen att skjuta honom, galen som han var. ... Uppklättrad på staketet satt Kalle, liten småländsk, snorig torparunge, bara sju år. "Adam Engelbrekt", sa han, "kom hit ska jag klia dig mellan hornen!" Det vill säga, han sa egentligen så här: "Adam Engelbrekt, kom hit, ska ja klie da mälla' horna'!" För han kunde bara tala småländska, och det var nog också det enda språk, som Adam Engelbrekt förstod. ... Medan han tvekade, närmade han sig staketet, där Kalle satt. Och Kalle kliade honom mellan hornen med sina lortiga torparungefingrar. Hela tiden pladdrade han sina vänliga ord. Adam Engelbrekt verkade närmast lite generad över att han stod stilla och lät sig klias. Men stilla stod han. Då tog Kalle ett stadigt grepp i nosringen på honom, och så klättrade han över staketet. ... Adam Engelbrekt var en stor, stor tjur, och Kalle var en liten, liten torparunge, och de var ett ganska rörande par, där de gick över lagårdsplanen. ... "Ja' ä' van ve tjure'", sa Kalle förklarande. "Tar dom bare helt enkelt med lite vänlighet." (Astrid Lindgren "Småländsk tjurfäktare" s 149-152)

Jag har varit inbjuden att deltaga i Mr Steads Pilgrimage of Peace. Du har väl läst om hans förslag i tidningarna att tolf från hvart land, som är ryktbarast skola resa till alla Eropas hof och verka för freden. (Från Skandinavien fyra från hvarje stat.) Jag har sagt nej, därför att något dylikt hade varit mig omöjligt, att stå ut med så mycket resor och tal och banketter och långa trappor skulle ha kostat mig lifvet, men förresten förefaller mig hela saken för humbugsaktig. Inte blir det fred genom någon slags demonstration. Det är roflystnad och orättrådighet, som måste bort ur människors hjärtan så att vi inte behöfva betrakta hvarandra som farliga rofdjur, men när kommer den tiden. Den förfärliga fiendskapen mot Tyskland, som jag märkte i England, kan väl knappast ge med sig utan en kraftmätning. (Selma Lagerlöf "Brev 2 - 1903-1940" s 58-59; brev 22 april 1907 till Elise Malmros)

Man vill nästan tro på underverk, då man ser rönnen bära astrakaner på en gren och gråpäron på en annan; och då man ser duväpplen på hagtornsbuskarne, tror man sig ha kommit till en förtrollad ö, där man i nästa ögonblick vill vänta sig få plocka fikon på spåmanstisteln. (August Strindberg "Skärkarlsliv" s 185-186; Skräddarns skulle ha dans)

Kvitten: Snickar Snygg, du gör lejonets roll ... Så hoppas jag pjäsen är fullbesatt. Snygg: Finns lejonets roll utskriven? I så fall var snäll och ge mig den, för jag är trög till att lära. Kvitten: Du får improvisera, för det är bara att ryta. Botten: Å, låt mej få göra lejonet också. Jag skall ryta så det gör gott ända ner i hjärteroten på varenda en. Jag skall ryta, så hertigen säjer: "Låt'en ryta en gång till! Låt'en ryta en gång till!" Kvitten: Gör du det alltför hemskt, skrämmer du hertiginnan och damerna så dom skriker ... och det vore nog för att få oss i galgen allesammans. Botten: Jag medger, mina vänner, att om vi skrämde damerna från vettet, skulle dom nog inte ta några hänsyn utan hänga oss direkt. Men jag ska exaltera rösten, så jag ryter lika fint som den oskyldigaste duva. Jag ska ryta så det är som en näktergal! (William Shakespeare "En midsommarnattsdröm" s 480-481)

(Broder Mattias) kände föga den klassiska bokvärlden. Virgilius' sång om gossen, vars födelse skall öppna en ny världsålder, då hjordarne icke frukta lejonet och rättfärdigheten återvänt till jorden, den visste han likväl utantill. (Viktor Rydberg ”Vapensmeden” s 137; Samfundets ”Fritt ur hjärtat” sista sammankomst)

Med tanke på enigheten, endräkten och freden mellan olika slags djur som av naturen är fientliga mot varandra säger de gamle, att det verkligen skall vara så vid Kristi ankomst, när han själv skall härska över alla. På ett symboliskt sätt tillkännager han här ett möte i enighet och fred i Kristi namn mellan människor som är olika ifråga om nation men lika i vandeln. De rättfärdigas församling liknas vid kalvar och lamm, killingar och småbarn. Den skall inte skadas av vare sig män eller kvinnor som tidigare på grund av sina lustar blivit som vilda djur till den grad att några liknade vargar eller lejon, plundrade de svaga eller förde krig mot sina egna. Kvinnor blev som leoparder och giftormar, och det kunde hända att de förgjorde sina vänner med sitt dödliga gift eller med lystnad. Också dessa skall samlas i ett namn, få sin rätta plats genom Guds nåd, när de byter sin vilda och otämda natur. (Irenaeus ”Bevis för den apostoliska förkunnelsen” s 55)

(Automedon) slängde upp den blodiga rustningen i sin vagn och körde bort, fläckad av blod som ett lejon som slukat en oxe. (Homeros "Iliaden" s 318; Kampen om Patroklos' lik)


Att fortsätta med:

En rabbin jämförde brottarens match med Jakob (1 Mos 32:22-32) med en kung som hade en vildsint hund och ett tamt lejon. Kungen tog ut sin son för att brottas med lejonet, och han lät hunden se på. Om hunden då skulle ha tankar på att angripa pojken, skulle kungen säga: ”Ett lejon skulle inte kunna skada honom; hur kan du då tänka dig att du skulle kunna det?” Gud säger alltså till nationerna om Israel: ”Min ängel kunde inte skada honom, varför slösar ni bort er tid?” (Michael E. Williams “Genesis” p 161; Genesis Rabbah 77.3)

Vad betyder det att vara “högt upphöjd” (2 Mos 15:1)? Rabbinerna säger att fyra varelser på jorden är upphöjda. Bland fåglarna är örnen upphöjd; bland boskapen är det oxen som får äran; bland de vilda varelserna är det lejonet. Men bland alla levande ting är det den mänskliga varelsen som är upphöjd. (Michael E. Williams ”Exodus-Joshua” s 64; Exodus Rabbah 23.13)

Djurens inbördes slaktande och dödande betraktas som något, som egentligen inte borde finnas (1 Mos 1:30, Jes 11:6-9). Hur man skulle kunna tänka sig ett tillstånd, då djur inte kämpade för tillvaron och dödade varandra (där rovdjuren åt halm "liksom oxar"), det är för oss totalt obegripligt, men det förefaller inte bekymra den bibliske författaren. Han påstår lugnt, trots alla förnuftiga invändningar, att djurens inbördes fiendskap egentligen är något främmande för Guds skapelse. Därmed har han också ... utan att säga det ... tecknat för oss bilden av en annan värld, en värld över och bortom allt mänskligt förstånd, men som Bibeln ser som målet för allt Guds handlande med världen. En värld där det skapades nödrop inte längre ekar (Rom 8:22). (Torsten Nilsson "Ropet och svaret" s 95)

I Unnaryd och Svenarum och Moshult mitt emellan går grisarna med tofflor på. Det ser man annars sällan. Hoppsan sa, hej hurra, det ser man annars sällan! ... I Abbetorp och Långasjö och Skruv och Rävemåla, där äter korna gräs och grus och sill och snus och kola! Hoppsan sa, hej, hurra för sill och snus och kola! ... I Hudene och Tådene och Long och Timmersdala finns hönor som kan hoppa bock och tuppar som kan tala! Hoppsan sa, hej, hurra för tuppar som kan tala. (Britt G. Hallqvist "Herdaminnen och barnasinnen" s 63; I Unnaryd och Svenarum ur Min vän är musikant 1984)

Följd av sitt älsklingslejon, tamt som en hund, drog Ramses II i krig mot hettiternas rike och han segrade stort vid Kardesch i en lycklig stund så hans hovskald brast ut i en hjältedikt utan like, och sen blev det fred och förbund med hettiternas land och giftermål med en hettitisk prinsessa till råga, men lejonet röt när hon gav dess husse sin hand, så om någon kärlek kunde det aldrig bli fråga. (Alf Henrikson "Sakta mak" s 296; Faraos lejon)

Det låg ett skimmer över (Viktor) Rydbergs dagar, fantastiskt, utländskt, flärdfullt om du vill, men det var sol däri, och, hur du klagar, var stode vi om de ej skrikit till? All bildning står på ofri grund till slutet, blott barbarit var en gång fosterländskt. Om än vårt språk blev mera engelskt brutet, vårt lejons rytande blev ändå rutet. Fast dåligt översatt, så lät det rätt så svenskt. (Tage Danielsson "Samlade dikter 1967-1967" s 181; Det eviga)

Det var under en lektionstimme i Missionsskolan. Vi talade om ”tusenårsriket” – ett tillstånd och rike, som pastor Ongman ej blott ofta talade om utan även väntade med allvar. Vi läste bland annat i Jes. 11:7 om huru ”lejon skola äta gräs såsom oxar”. Här avbröts läsandet av en elev, som begärde ordet. Pastor Ongman stannade till på sitt vanliga, imponerande sätt och frågade, vad det var för någonting. ”Jo, pastor Ongman, huru skall ett lejon kunna äta gräs som oxar, det har ju rovdjurständer?” Blott ett ögonblicks tystnad följde, och så kom svaret, så typiskt för honom: ”Hör du, bry dig inte om det där, det sköter Gud om! Nu gå vi vidare.” Och därvid blev det. Pastor Ongman inlät sig aldrig på tvetydiga spörsmål, allra minst något som kunde sätta Guds fasta ord i tvivel. Han gick vidare och överlät åt Herren att i sin allmakt stå för de under, Han lovat. (Ongman-minnen s 55; Alberth Eriksson: ”Nu gå vi vidare.”)

Åldriga evangelister, träden nu alla fram! Kitt och klister, allting brister, världen står i damm. Märken I ej hur det grånar åter till medeltid? Luften morlar och dånar: storm, ström, strid. ... Ängel, blås i basunen, bryt ditt sista sigill! Smattra örn, kring kyrkans hörn din apokalyptiska drill! Ryten, I lejonlundar, ert blodsevangelium! Oxen ensam begrundar, stor, sträng, stum. ... Fjärran i fridens ängder, ledd som med solskensgarn, följer stuten, glansbegjuten, himmelens förstfödda barn. Ensam vid drömmande tjärnen går han i oljeskog; blommor bär han på stjärnen, vingar gro kring hans bog. (Erik Axel Karlfeldt "Flora och Bellona" s 447,449-450; Oxen i Sjöga. Den ursprungliga titeln på dikten var "Heliga oxe i Vika". Vika kyrka ligger söder om Falun och här knackades 1918 en kalkmålning föreställande en oxe. I dikten görs flera anspelningar till Uppenbarelseboken.)

"Tjuren kommer!" (ropade Klas). Ett högt råmande strax bakom (barnen) gjorde alla vidare förklaringar överflödiga. ... Tjuren vann hastigt på de flyende. ... Med ett förskräckligt bölande lyfte tjuren upp huvudet. (F.M. Holmes "Klockbojen" s 79-80; Barnbiblioteket Gullvivan 1922; tidigare upplaga 1902)

Sjutalet häntyder derpå, att dessa röster äro uppenbarelser från Gud, meddelade genom den Helige Ande. (P. Fjellstedt "Biblia" s 750)

Tyfon ... är en av de hemskaste vidundren av alla. Hans hundra ormhuvuden fladdrar med sina svarta tungor och ögonen sprutar eld, men det allra märkvärdigaste är att varje huvud har sin egen röst. Ibland låter det som råmanden från en väldig tjur, ibland som ett rytande lejon eller som skallet från ett koppel jakthundar. (David Bellingham ”Grekisk mytologi” s 25)


Sångarna:

Med små lamm i lugn och ro ska den vilda vargen bo. Pantern han ska slicka snäll killingarnas mjuka fäll. Lejonet blir kalvens bror, björnar går i bet med kor. Liten gosse leder dem varje kväll till fållan hem. Då skall alla ha det tryggt utan krig och svält och flykt. Rädsla, nöd och gråt blir glömt liksom något man har drömt. Och som kung går Kristus fram ibland lejon, barn och lamm. (BG Hallqvist: Psalmer och Sånger 852)


Egna kommentarer och funderingar:

Kanske aposteln i den här situationen vill säga, att ett lejon nu kommer att böla som ett nötkreatur i en tid då ”ett lejon och ett nötkreatur skall äta agnar tillsammans” (Jes 11:7b) och då ”ett lejon skall äta agnar som en oxe” (Jes 65:25). Denna ”nya” period markeras också av en åttonde ”en stor/hög röst” i Uppenbarelseboken (Upp 1:10; 5:2,12; 6:10; 7:2,10; 8:13).

Angående ”utropade/ropade (med) en stor/hög röst”, se också Upp 6:10a.


Ytterligare studier: Dom 14:5; Job 6:5; Ps 22:13(14); 104:21; Ordsp 19:12; 20:2; 28:15; Jes 5:29-30; 21:8; 38:13; Jer 2:15; 25:30; 51:38; Hes 22:25; Hos 11:10; Joel 3:16; Amos 1:2; 3:4,8; Sef 3:3; Sak 11:3; 1 Mack 3:4; 1 Petr 5:8; Upp 18:2.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-09; 2012-07-04; 2015-03-31)

Till sidans topp

10:4a Och så många ting som (א,* א) de sju åskdundren samtalade, stod jag (hela tiden) i begrepp att skriva.

Ord för ord (8 ord i den grekiska texten): och så-många-(ting)-som samtalade de sju åskdunder, stod-(jag)-(hela-tiden)-i-begrepp-att skriva.


1883: Och då de sju tordönen hade talat, ämnade jag skrifva.

1541(1703): Och då de sju tordönen talat hade sina röster, wille jag skrifwit dem.

LT 1974: Jag skulle just skriva ned vad åskorna sade ...


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Mose skrev in den här lagens ord i en bokrulle. (5 Mos 31:9a, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Lukas sade: ”Jag har skrivit) till dig, mäktigaste Teofilus (vad ögonvittnen och utsagans roddare/tjänare har gett vid sidan av oss), för att du må ha ytterligare kunskap med anledning av säkerheten av vilka/de utsagor som du har genljudits/’fått höra’.” (Luk 1:3b-4)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Det här är den lärjunge som är vittne med anledning av de här tingen och som har skrivit de här tingen. (Joh 21:24)

(Johannes) var vittne om Guds utsaga och Jesu Kristi vittnesmål, så många ting som han skådade. (Upp 1:2)

(Rösten) sade till (Johannes): “Skriv in i en bokrulle vad du ser.” (Upp 1:11a)

Skriv så de ting som du har skådat, och de ting som är och de ting som måste (א*) stå i begrepp att bli efter de här tingen. (Upp 1:19)


Egna kommentarer och funderingar: Angående “åskdundren samtalade”, se Upp 10:3.


Ytterligare studier: Joh 20:30-31.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-09; 2012-07-04; 2015-04-01)

Till sidans topp

10:4b Och jag hörde en röst ut ur himlen som sade: “Försegla så många ting som (P47,א,*א) de sju åskdundren har samtalat och du må ej skriva dem.”

Ord för ord (17 ord i den grekiska texten): och (jag)-hörde (en)-röst ut-ur '-en himmel'/himlen sägande: försegla så-många-(ting)-som samtalade de sju åskdunder, och ej dem må-(du)-skriva.


1883: ... och jag hörde en röst från himmeln säga: Försegla hvad de sju tordönen hafva talat, och skrif det icke.

1541(1703): ... då hörde jag ena röst af himmelen säga till mig: Besegla det de sju tordöner talat hafwa, och skrif det intet.

LT 1974: ... när en röst från himlen ropade till mig: ”Gör det inte, för deras ord får inte uppenbaras.”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren sade till profeten:) “Alla de här orden skall för er vara som utsagorna av/i den här bokrullen som har förseglats.” (Jes 29:11a, Grekiska GT)

Och uppå en avslutning av (kungens) utsaga hörde (Daniel) en röst ut ur himlen. (Dan 4:28a eller 4:31a, Grekiska GT)

(En med ett skådande som en människa sade till profeten:) “Försegla skådandet, eftersom (det är) ‘in i’/’med syfte på’ många dagar.” (Dan 8:26b, Grekiska GT Theod)

(Budbäraren sade till profeten:) “Sjuttio sjudagarsperioder har rivits/lösgjorts tillsammans emot ditt folk och emot den heliga staden ... (för) att försegla missar (av Guds mål) ... och (för) att försegla ett skådande och en profet och (för) att smörja en heligas helige.” (Dan 9:24, Grekiska GT Theod)

(Människan sjunken/klädd i linne sade till Daniel:) “... Beslöja befallningarna och försegla bokrullen ända till en läglig avslutningstid. ... Utsagorna varande/är förseglade ända till en läglig måltid/sluttid.” (Dan 12:4a,9b, Grekiska GT, 9b Theod.)


Den Senare Uppenbarelsen: Då (prästledarna och fariseerna) hade förseglat stenen, skyddade de griften/graven i sällskap/samverkan med kustodian/vaktstyrkan. (Matt 27:66b)

En röst (blev/kom) ut ur himlen. ... (Luk 3:22b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

”Skriv så de ting som du har skådat, och de ting som är och de ting som måste (א*) stå i begrepp att bli efter de här tingen.” (Upp 1:19)

Jag skådade ... en bokrulle som hade varit (och var) skriven framför (א,* א) och bakifrån, som helt och hållet hade varit (och var) förseglad (med) sju sigill. (Upp 5:1b)

(Budbäraren) sade: “Ni må ej handla orättfärdigt (emot) jorden, ‘men ej’/eller (א,*א) (emot) havet, ‘men ej’/eller (א,*א) (emot) träden, ända till vi må ha förseglat vår Guds slavar uppå deras pannor.” (Upp 7:3)

När (budbäraren) hade utropat/ropat * (א*) samtalade sju åskdunder (med sina) 'av själva'/egna röster. (Upp 10:3b)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående “åskdundren har samtalat”, se Upp 10:3.


(Paulus sade till de troende i Korint: “Jag känner en människa som) rövades/rycktes bort in i ’platsen vid sidan av rädsla’/paradiset och hörde ord som inte kan uttalas, som det inte varande/är tillåtet för en människa att samtala.” (2 Kor 12:4)


Ytterligare studier: Jes 8:16; Matt 3:17; Mark 1:11; Joh 3:33; Upp 10:8; 14:2,13; 18:4; 20:3; 22:10.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-09; 2012-07-04; 2015-04-01)

Till sidans topp

10:5 Och budbäraren som jag skådade, som stod uppå havet och uppå jorden, lyfte sin rätta/högra hand in i himlen.

Ord för ord (22 ord i den grekiska texten): Och '-n budbärare'/budbäraren, som (jag)-skådade 'stående-(och-havande-stått)'/stående uppå '-et hav'/havet och uppå '-en jord'/jorden, lyfte '-en hand'/handen sin den rätta/högra in-i '-en himmel'/himlen.


1883: Och den ängeln, som jag såg stå på hafvet och på jorden, upplyfte sin hand mot himmeln.

1541(1703): Och Ängelen, som jag såg stå på hafwet och på jordene, hof sina hand upp till himmelen.

LT 1974: Sedan lyfte den väldige ängel, som stod på havet och på jorden sin högra hand mot himlen.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Abraham talade i riktning mot Sodoms kung: “Jag skall sträcka ut min hand i riktning mot Gud, den Högste.” (1 Mos 14:22a, Grekiska GT)

(Herren sade till Mose:) “Jag skall leda/föra er in i, in i jorden/landet, in i vilket Jag sträckte ut Min hand (för) att ge det till Abraham och Isak och Jakob.” (2 Mos 6:8a, Grekiska GT)

(Mose sade till Herren:) “Din rätta/högra hand, Herre, är (och har varit) förhärligad i stabilitet, Din rätta/högra hand, Herre, fick fiender att skälva.” (2 Mos 15:6, Grekiska GT)

(Herren sade:) “Jag skall lyfta Min hand in i himlen och svära (vid) Min rätta/högra hand och tala: ‘Jag lever in i (den kommande) tidsåldern.’” (5 Mos 32:40, Grekiska GT)

(David sade: “Nu har jag) kunskap, att Herren räddade Sin smorde. Han skall höra uppå/på honom ut ur Sin heliga himmel i/med högsta förmågor, Sin rätta/högra hands räddning. ” (Ps 20:6b eller 20:7b, Grekiska GT)

(Psalmisten sade till Herren:) “Din arm (är) i sällskap med högsta förmåga. Låt din hand vara mäktig. Låt Din rätta/högra hand vara höjd.” (Ps 89:13 eller 89:14, Grekiska GT)

(Profeten sade:) "Jag hörde den som var (och hade varit) höljd i tingen av fint linne, (den) som (hela tiden) var ovanpå flodens vatten: 'Ända till en avslutning av en läglig tid.' Och han höjde den rätta/högra handen och den kvarvarande/vänstra in i himlen." (Dan 12:7a, Grekiska GT)

(Judarna) tog/högg av (Nikanors) högra hand, som han övermodigt hade sträckt ut. ... (1 Mack 7:47b)

Då (Nikanor, nationernas härförare) hade sträckt fram den rätta/högra handen emot templet, svor han det här (inför prästerna): “Om ni – alltefter omständigheterna – ej må ge Judas fjättrad/bunden till sidan av mig, är detta vad jag skall göra, (nämligen) Guds helgade område ’in i’/till en slätt, och offeraltaret skall jag gräva ner, och jag skall få en iögonfallande helgedom att stå upp därpå åt Dionysios.” (2 Mack 14:33)

(Salomo sade till Herren:) “Att fly Din hand är oförmöget/omöjligt. Ty gudlösa, som förnekade att känna/'de kände' Dig, piskades i/med Din arms stabilitet/styrka och förföljdes (med) främmande/’utifrån kommande’ regn och hagel och oundvikliga störtregn och (med) eld gjordes de helt och hållet slut.” (Salomos Vishet 16:15-16)

(Jesus, Syraks son, sade till Gud:) “Lyft emot/upp Din hand emot främmande nationer, och låt dem skåda Din högsta förmåga.” (Syr 36:2 eller 36:3)


Den Senare Uppenbarelsen:

Då (soldaterna) hade flätat en krona ut ur/av törnen, satte de (den) uppå, uppå (Jesu) huvud och ett vassrör i Hans rätta/högra hand, och då de hade fallit ner på sina knän framför Honom, ’skojade ... med’/hånade de Honom och sade: ”Fröjda Dig, judarnas (א,* א, A) kung!” (Matt 27:29)

Då Jesus hade kommit till/fram, samtalade Han (med de elva lärjungarna) och sade: ”Varje/all (rättslig) myndighet i himmel och uppå jord har getts åt Mig. ” (Matt 28:18)

Då (Jesus) hade lyft Sina händer emot (lärjungarna), välsignade Han dem. (Luk 24:50b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

I Sin rätta/högra hand hade Han (hela tiden) (א*) sju stjärnor. ... När jag skådade Honom, föll/sjönk ... ner’ jag ‘in i’/intill (א,* א) Hans fötter som en död (kropp). (Upp 1:16a,17a)

Jag skådade emot den rätta/högra (handen) av Den som satt uppå tronen. (Upp 5:1a)

Och jag skådade en annan stabil/stark budbärare som steg ned ut ur himlen, som/’och han’ var (och hade varit) höljd i ett moln. (Upp 10:1a)

Och han satte sin rätta/högra fot uppå havet men/och den ‘med gott namn’/vänstra uppå jorden. (Upp 10:2b)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående “budbärarna som jag skådade”, se Upp 10:1a. Angående ”som stod uppå havet och uppå jorden”, se Upp 10:2b.


Ytterligare studier: Job 40:9(14); Ps 21:9; 44:4; 60:5(7); 89:25(26); 98:1; 108:6(7); 118:15-16; 138:7; Jes 48:13; Joh 21:6; Apg 2:33; 5:31; Upp 1:20; 2:1; 5:7; 13:16.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-10; 2012-07-04; 2015-04-01)

Till sidans topp

10:6 Och han svor (vid) (P47,א*) Den som lever in i (de kommande) tidsåldrarnas (kommande) tidsåldrar, som skapade himlen och tingen i den, och jorden och tingen i den * (א*,A), att det inte längre skall vara (någon) tid.

Ord för ord (28 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus): och (han)-svor (vid)-den levande in-i '-na tidsåldrar'/tidsåldrarna '-nas tidsåldrars'/tidsåldrarnas, som skapade '-en himmel'/himlen och de-(ting) i den och '-en jord'/jorden och de-(ting) i den, att tid inte-längre (det)-skall-vara.


1883: ... och svor vid den, som lefver i evigheters evighet, hvilken har skapat himmeln och det som är i den och jorden och det som är på den och hafvet och det som är däri, att ingen tid skall vara mer.

1541(1703): Och swor wid honom, som lefwer ifrån ewighet till ewighet, den der himmelen skapat hafwer och hwad deruti är, och jordena och hwad deruti är, och hafwet och hwad deruti är, att ingen tid skall wara mer.

LT 1974: ... och svor vid honom som lever i evigheternas evigheter, han som skapade himlen och allt som finns i den och jorden och allt vad den rymmer och havet och alla dess invånare: ”Nu blir det inte fler uppskov.”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

I en början gjorde Gud himlen och jorden. (1 Mos 1:1, Grekiska GT)

(Melkisedek) välsignade (Abram) och talade: “(Må) Abraham vara (och ha varit) välsignad (i) Gud den Högste, som skapade himlen och jorden.” (1 Mos 14:19, Grekiska GT)

Abraham talade i riktning mot Sodoms kung: “Jag skall sträcka ut min hand i riktning mot Gud, den Högste, som skapade himlen och jorden.” (1 Mos 14:22a, Grekiska GT)

(Herren sade till Mose:) “Jag skall leda/föra er in i, in i jorden/landet, in i vilket Jag sträckte ut Min hand (för) att ge det till Abraham och Isak och Jakob.” (2 Mos 6:8a, Grekiska GT)

(Herren sade till Mose:) “Jag känner (Israels söners) ondska, så mycket som de gör här idag, innan 'det att leda/föra Mig'/'Jag har lett/fört' dem in i ’den goda jord’/’det goda land’ som Jag svor (att ge) deras fäder.” (5 Mos 31:21b, Grekiska GT)

(Herren sade:) “Jag skall lyfta Min hand in i himlen och svära (vid) Min rätta/högra hand och tala: ‘Jag lever in i (den kommande) tidsåldern.’” (5 Mos 32:40, Grekiska GT)

... (Herren) är en Mästare av/över alla i himlen och uppå jorden.” (1 Krön 29:11a, Grekiska GT)

(Profeten sade:) “Herren har svurit ‘nedifrån’/vid Sin rätta/högra hand och ‘nedifrån’/vid Sin stabila/starka arm.” (Jes 62:8a, Grekiska GT)

Jag skådade, jag Daniel, och skåda, två andra stod, en ifrån/härifrån floden och en ifrån/därifrån ... Och ... den som var (och hade varit) höljd i tingen av fint linne, (den) som (hela tiden) var ovanpå flodens vatten (sade :) "Ända till en avslutning av en läglig tid." Och han höjde den rätta/högra handen och den kvarvarande/vänstra in i himlen. (Dan 12:5-7a, Grekiska GT)

(Ussia sade till Judit:) “Välsignad (är) Herren Gud, som skapade himlarna och jorden, som helt och hållet ’rätade ut’/styrde dig till våra fienders ledares huvudsår/halshuggning. (Judit 13:18b)

Då (Nikanor, nationernas härförare) hade sträckt fram den rätta/högra handen emot templet, svor han det här (inför prästerna): “Om ni – alltefter omständigheterna – ej må ge Judas fjättrad/bunden till sidan av mig, är detta vad jag skall göra, (nämligen) Guds helgade område ’in i’/till en slätt, och offeraltaret skall jag gräva ner, och jag skall få en iögonfallande helgedom att stå upp därpå åt Dionysios.” (2 Mack 14:33)

(Salomo sade till Herren:) “Om Du i sällskap med en (vrede) ... av sådant slag bestraffade Dina pojkars fiender, som och/också stod i skuld till död, och gav (dem) tider och plats ’genom vilka skiljande’/'till befrielse' (från) dåligheten, (och) i sällskap med varje exakthet/omsorg har Du dömt Dina söner.” (Salomos Vishet 12:19b-21a)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Kom ihåg att död inte kommer att fördriva tid.” (Syr 14:12a)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Arbeta era gärningar före en läglig tid, och (Herren) skall ge er lön i Sin lägliga tid.” (Syr 51:30)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Jag säger er att ej svära helt/alls, ‘och ej’/varken i/vid himlen ... ’och ej’/eller i/vid jorden ... ’och ej’/eller ’in i’/vid (ett vanärat) Jerosolyma/Jerusalem ... ‘och ej’/eller i/vid ditt huvud.” (Matt 5:34-36a)

(Jesus sade till Sina lärjungar: “Bed på det här sättet: ‘Fader vår), bli/ske Din vilja, som i himmel och/också uppå jord.’” (Matt 6:10b)

(Jesus sade till de skriftlärda och fariseerna:) “Den som har svurit i/vid templet svär i/vid det och i/vid Den som bor i det. Och den som har svurit i/vid himlen svär i/vid Guds tron och i/vid Den som sitter ovanpå den.” (Matt 23:21-22)

Efter en mycken/lång tid kommer de där slavarnas herre och ’lyfter fram’/avlägger en utsaga/räkenskap i sällskap tillsammans med dem. (Matt 25:19)

Då Jesus hade kommit till/fram, samtalade Han (med de elva lärjungarna) och sade: ”Varje/all (rättslig) myndighet i himmel och uppå jord har getts åt Mig. ” (Matt 28:18)

(Jesus sade till Sina lärjungar: “Människans Son) skall skicka bort Sina (א,*א,A) budbärare och leda/föra tillsammans emot/’sökande efter’ Sina utvalda ut ur de fyra vindarna, från jords utkant till himmels utkant.” (Mark 13:27)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Men det/där var (hela tiden) en viss människa * (א,* א), som hade (varit) i sin svaghet trettio och åtta år. Då Jesus hade skådat den här som låg ner och då Han hade fått kunskap, att han har/hade (varit där) * (א,*א) mycket/lång tid, säger Han till honom: ”Vill du bli frisk?” (Joh 5:5-6)

(Jesus) talade så till (folkskaran): “Ännu en små-/liten tid är ljuset i/bland er. Vandra omkring ’ända till’/’så länge som’ (P66, א,* א) ni har ljuset, för att dunkel ej må ‘ta ner’/inta er. (Joh 12:35a)

Jesus säger till (Filippos): “Jag är i sällskap med er så mycket tid, och du har inte (och har inte haft) kunskap om Mig, Filippos?” (Joh 14:9a)

Till Honom (är) härlighetsglansen och makten in i (de kommande) tidsåldrarnas (kommande) tidsåldrar. Amen. (Upp 1:6b)

(Jag är) Den som lever, och Jag blev en död (kropp), och skåda, Jag är en som lever in i (de kommande) tidsåldrarnas (kommande) tidsåldrar. (Upp 1:18a)

Och Jag gav henne tid, för att hon måtte ändra sinne * (א*) ’ut ur’/’till följd av’ sin otukt. (Upp 2:21, ”Thyatira”)

(Härlighetsglans och heder och tacksamhet till) Den som lever in i (de kommande) tidsåldrarnas (kommande) tidsåldrar. De tjugofyra äldste skall och/också (א,* א) falla/’falla ner’ inför Dens ögon som sitter uppå tronen, och de skall kasta sig ner inför Den som lever in i (de kommande) tidsåldrarnas (kommande) tidsåldrar (för att hedra Honom). Amen (א,* א). (Upp 4:10a)

Du skapade alla tingen, och på grund av Din vilja var de (hela tiden) och skapades. (Upp 4:11b)

Ingen i himlen och inte (א,* א) uppå jorden * (א,* א) förmådde öppna bokrullen, och inte (א,* א) att se (in i) den. (Upp 5:3)

Till Den som sitter uppå (א,* א) tronen och till den lille Baggen (är) välsignelsen och hedern och härlighetsglansen och makten in i (de kommande) tidsåldrarnas (kommande) tidsåldrar. (Upp 5:13b)

Det talades till dem, för att de måtte (א,* א) ’föras till vila’/vila ännu en små-/liten tid ända till de kommer att fullborda (א,* א), och/både deras medslavar och deras bröder, de som står i begrepp att slås ihjäl som och/också de (själva). (Upp 6:11b)

De utropar (med) en stor/hög röst och säger: “Räddningen (tillhör) vår Gud, Den som sitter på tronen, och den lille Baggen in i (de kommande) tidsåldrarnas (kommande) tidsåldrar. Amen (א*).” (Upp 7:10)

(De äldste och de fyra levande varelserna) sade: “Amen, välsignelsen och härlighetsglansen och visheten och tacksamheten och hedern och förmågan och stabiliteten till vår Gud in i (de kommande) tidsåldrarnas (kommande) tidsåldrar. Amen.” (Upp 7:12)


Exegeter, evangelister med flera:

När man blir gammal flyter dagarna ihop, och man räknar bara med den tid som alltid finns så länge man lever, och det går samma vind i varje träd och vad du ser är samtidigt något som du minns. (Rabbe Enckell ”När man blir gammal” s 364; 1974)

”Tid” (chronos) betecknar inte tiden i motsats till evigheten såsom en ändlös tid, utan betyder tidsfrist liksom i 2:21 (tid till bättring). (Olaf Moe "Johannes Uppenbarelse" s 170)

Människan måste i allt sitt arbete räkna med en gräns. Hon kan icke röra sig med det gränslösa. Vare sig det gäller matematik, historia eller konst, vare sig det gäller ett enormt kraftuppbåd för ett väldigt företag eller mitt och ditt vanliga dagsverke, så behöva vi skönja en gräns. Hur skulle det gå med skolgossens läxläsning, om det icke ett stycke fram i boken funnes ett blyertsstreck, som utmärkte slutet på läxan? Gränsen utgör en hållpunkt, en stödjepunkt. Utan gränsen blir arbetet omöjligt, det svävar ut i ovissa konturer. Både människans sinnen och människans tanke och människans praktiska verksamhet räknar med en gräns. (Anna Söderblom "Ett år - ord för varje dag samlade ur Nathan Söderbloms skrifter" s 303)

(Jag) stannade ett par dygn på genomresa i Berlin. Det var fem år före (första) världskriget. ... Jag hade ett stort hörnrum fyra trappor upp i ett stort, prydligt hotell. ... Där satt en klocka på väggen. ... Nedtill avslutades den av ett litet glasskåp eller en liten glasbur, i vilken en flädermärgskula muntert hoppade ... fram och tillbaka ... fram och tillbaka. För var gång kulan slog i den motsatta glasväggen, uppstod detta sällsamma, dämpade ljud, som hördes genom allt storstadens skiftande och mångtoniga buller ... och som för den invigde förtalte, att än en sekund och än en sekund av detta korta och flyktiga jordeliv var för evigt flydd och förbi. ... Jag lyssnade till denna stämma, som i all sin lågmälta svaghet så tydligt talade genom allt världsstadens öronsprängande larm. ... Det förefaller kanske (människorna) själva, som vore det deras egen, självvalda nöjesrytm, medan det i själva verket endast är de mekaniskt lagbundna ryckningarna från en döende världskropps dödsristningar, innan den sista sekundens mått blivit fullt ... och den stund till slut kommit, då ingen tid är mer. (Sven Lidman "På resan genom livet" s 12-15; boken utgiven 1934)

Gubben: "Hör hur klockan knäpper, som dödsuret i väggen! Hör ni vad hon säger? Ti-den! Ti-den! --- När hon slår, om en liten stund, då är er tid ute, då får ni gå men icke förr. Men hon hyttar först, innan hon slår! ... Hör! Nu varnar hon: Klockan kan slå. --- Jag också kan slå." . . . (Han slår med kryckan i bordet.) "Hör ni?" . . . Mumien: "Kan klockan slå?" Gubben (kluckar): "Klockan kan slå!" (Härmar gök-klockan.) "Ko-ko, ko-ko, ko-ko! . . . " Mumien (öppnar garderobsdörren): "Nu är klockan slagen! ... Stig opp, gå in i garderoben där jag suttit i tjugo år och begråtit vår förseelse. ... Det hänger ett snöre därinne som kan föreställa det som du strypte konsuln med där oppe, och med vilket du ämnade strypa din välgörare . . . Gå!" (August Strindberg "Spöksonaten" s 52-54)

Nu komma alla stygga djur, se ulvar, hör uvar! Nu rasslar tidens nötta ur med sina hjul och skruvar; dess lod stå nära världens golv, dess visare stå nära tolv. (Karlfeldt "Fridolins lustgård och Dalmålningar på rim" s 275; Dalmålningar, utlagda på rim: Yttersta domen)

Slutligen (1860-1870-talet) försvann vargen på kort tid nästan samtidigt från hela södra Sverige. Anledningen kan inte uttömmande förklaras. Gift, nya jaktmetoder och förbättrade skjutvapen bidrog utan tvekan, men lämnar inte hela orsakssammanhanget. Var det en farsot som drabbade vargstammen? Allmogen i vissa bygder hade en egen teori: "Det var vargens förutbestämda öde. Hans TID var ute." Onekligen förhöll det sig så. (Jan Eric Karlström-Wåge Tolf "Hur vargarna försvann från våra trakter" s 68)

Att denna engel swär icke blott wid den Allsmäktige, utan wid hela skapelsen antyder, att alla skapade ting stå under Skaparens makt och ledning, och att ingenting kan hindra Hans rådsluts fullbordan. (P. Fjellstedt "Biblia" s 750)

Hela det kristna tideräkningssystemet inramades av en indelning i världsåldrar (lat. aetates mundi). I det kristnade Sverige ansåg man under medeltiden att den första åldern hade inletts med att jorden skapades år 5199 f.Kr. Vid Kristi födelse hade den femte åldern inletts, och den sjätte stod i tur att ta över när Jesus en dag skulle återkomma. Därefter var ytterligare två världsåldrar att vänta innan tiden nådde sin ände. På en väsentlig punkt sammanföll den förkristna och den medeltida tidsuppfattningen. Asadyrkare och kristna förenades i tron att tiden en gång hade börjat och förr eller senare skulle ta slut. Tiden var inte en väldig, aldrig sinande flod utan en linje med startpunkt och ändpunkt, alldeles som människans eget liv. En dag skulle allt gå under, och Gud (eller gudarna) allena visste vad som komma skulle. (Dick Harrison "Jarlens sekel ... En berättelse om 1200-talets Sverige" s 72-73)


Sångarna:

Vak upp! hör väkten ljuder Från Zions murar än. Se nådens sol dig bjuder en bättringsdag igen. Men snart skall budet fara Från lifsens Förste ner, Och i hans namn förklara, Att ingen tid är mer. ... För sent skall syndarn vakna, Der ingen morgon är, Der han skall evigt sakna Den nåd han spillde här; Der inga böner höras, Der ingen bättring sker; Ty kan väl bättring göras, Då ingen tid är mer? ... Vak upp! hör ropet skallar: Nu är behaglig tid, Nu gack dit Herren kallar Med bön och bot och strid. Vill du den nåd förnimma, Som syndarn bjuds ännu, Så tänk hvar dag, hvar timma, Att nu är tid, blott nu! (FM Franzén: Psalm 165:1-2,4)

Du, som förhärdad gäckas Med nådens dyra bud! En gång skall du förskräckas För en rättfärdig Gud: Ty vet, det blir en tid, Då ej den hand skall räckas, Som nu dig bjuder frid. (Dahl: Psalm 462:1)

Oss rena städse i ditt blod från synden, Som ännu låder vid oss, Herre kär! O, sänd oss kraft att verka under dagen, Ty natten kommer, då ej tid mer är. (SS: Sång 102:6)

Ack sälla stund jag efterlängtar, När himlens klockor börja gå, Då bruden hälsas hem – jag trängtar Att få med dessa ögon då Beskåda Gud uppå den höjd, där intet annat hörs än fröjd. (Sions nya sånger: Sång 522:1)


Egna kommentarer och funderingar:

Här har vi det åttonde “tidsåldrarnas tidsåldrar” i Uppenbarelseboken. Detta pekar på början av en ny period, skild från en tidigare period. Jämför det åttonde ”hög röst” i Upp 10:3 och Egna kommentarer och funderingar till denna vers.

Angående ”(kommande) tidsåldrars (kommande) tidsåldrar”, se också Upp 1:6b.


Grekiska ord:

omnyô (svära) (i NT + exempel i Apokryferna) 2 Mack 14:33; Matt 5:34-36; 23:21-22; Upp 10:6 – Tobit 9:3-4; 10:7(BA); Judit 1:12; 8:9; 1 Mack 6:61-62; 7:15,18,35; 9:71; 2 Mack 13:23; Salomos Vishet 14:29-31; Syr 23:10; Baruk 2:34; Matt 23:16,18,20; 26:74; Mark 6:23; 14:71; Luk 1:73; Apg 2:30; Hebr 3:11,18; 4:3; 6:13,16; 7:21; Jak 5:12.


Ytterligare studier: 4 Mos 14:30; Jes 54:9; Hes 20:5,15,28; Hab 2:3; Syr 18:1; Bel och Draken v 5; Luk 12:45; Joh 7:33; Apg 7:17; Hebr 10:37; Upp 14:7; 20:3.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-10; 2012-07-04; 2015-04-02)

Till sidans topp

10:7 I den sjunde budbärarens rösts dagar, när han – alltefter omständigheterna – må stå i begrepp att låta basunen ljuda, avslutades emellertid och/också Guds mysterium, som/då Han gav ett gott litet budskap till Sina 'av Sig själv'/egna slavar och (P47,P85,א,*א) profeterna.

Ord för ord (27 ord i den grekiska texten Sinaiticus): emellertid i de dagar '-ens rösts'/röstens '-ens ängels'/ängelns dens sjundes, när-alltefter-omständigheterna (han)-må-stå-i-begrepp-att låta-basunen-ljuda, och avslutades '-et mysterium'/mysteriet '-ens guds'/Guds, som (han)-gav-ett-gott-litet-budskap (till)-'-na (av)-sig-själv slavar'/'sina egna slavar' och '-na profeter'/profeterna.


1883: ... utan i de dagar, då den sjunde ängelns röst höres, när han skall basuna, är Guds hemlighet fullbordad, enligt det glada budskap, som han gifvit sina tjänare, profeterna.

1541(1703): Utan i de dagar, då den sjunde Ängelens röst höres, då han warder basunandes, då skall Guds hemlighet fullkomnad warda, såsom han förkunnat hade genom sina tjenare Propheterna.

LT 1974: ... utan Guds dolda plan – som har varit hemlighållen i århundraden, ända sedan den tillkännagavs av hans tjänare profeterna, ska uppfyllas när den sjunde ängeln blåser i sin basun.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Achimas sade till Joab:) “Jag skall redan springa och ge ett gott litet budskap till kungen att Herren har dömt/befriat honom ut ur sina fienders hand.” (2 Sam 18:19b, Grekiska GT)

(Herren sade till Jehu:) “Du skall fullständigt tillintetgöra Ahabs, din herres, hus, ’ut ur’/’bort från’ Mitt ansikte och du skall ut ur/av Jisebels hand utverka rättvisa för Mina slavars profeternas blod, och för alla Herrens slavars blod.” (2 Kung 9:7, Grekiska GT)

(Herrens pojke sade:) “En Herrens ande ... har skickat (och skickar) bort mig att komma med ett gott litet budskap till de utblottade.” (Jes 61:1a, Grekiska GT)

(Herren sade till Israel:) “Från (den) dag (era) fäder kom ut ur Egyptens jord/land och ända till den här dagen, har Jag skickat ut alla Mina slavar profeterna i riktning mot er.” (Jer 7:25a, Grekiska GT)

(Profeten sade till Juda: “Herren) har skickat bort (sina) slavar profeterna i riktning mot er, och skickat bort (dem från) tidig morgon, och ni har inte lyssnat ... (med) era öron.” (Jer 25:4a, Grekiska GT)

(Profeten sade till Herren:) “Vi har inte lyssnat på Dina slavar profeterna, som (hela tiden) samtalade i Ditt namn i riktning mot våra kungar och våra ledare och våra fäder och i riktning mot varje/hela jordens/landets folk.” ... Och vi har inte lyssnat på Herrens vår Guds röst (för) att gå i Hans lagar som Han gav enligt/’mitt emot’ oss i Sina slavars, profeternas, händer.” (Dan 9:6,10, Grekiska GT Theod)

(Herren sade till Sitt folk:) “Jag skall samtala i riktning mot profeter, och Jag har fullgjort/’gjort ... fulltaliga’ skådanden. Och Jag liknades i profeters händer/handskrifter.” (Hos 12:10, Grekiska GT)

Herren Gud må inte/förvisso ej göra en angelägenhet/sak, om – alltefter omständigheterna – Han ej må avslöja Sin uppfostran i riktning mot Sina slavar profeterna. (Amos 3:7, Grekiska GT)

(Herren sade till Israel:) “Ni tog emot Mina utsagor och Mina lagenliga ting, så många som Jag i ande ålägger Mina slavar Mina profeter.” (Sak 1:6a, Grekiska GT)

(Tobit sade till sin son Tobias:) “Vi är profeters söner. Noa, Abraham, Isak, Jakob ...” (Tobit 4:12b, BA)

(Gud kommer ihåg) Sitt förbund i riktning mot Abraham och Isak och Jakob, Hans trofasta slavar. (2 Mack 1:2b)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till prästledarna och fariseerna: “En kung) skickade bort sina slavar (för) att kalla dem som var kallade (och hade kallats) in i/till bröllopsmåltiderna/bröllopsfestligheterna, och/men (‘hela tiden’/’gång på gång’) ville de inte komma.” (Matt 22:3)

(Jesus sade:) "Jerusalem, Jerusalem, den (stad) som dödar profeterna och kastar sten på dem som har skickats (och skickas) bort i riktning mot henne! Hur många gånger ’har Jag’/’har Jag inte’ velat leda/föra tillsammans emot/’sökande efter’ dina barn, 'vilken en vändning'/'på det sätt som' en höna emot/’sökande efter’ sina fågelungar/kycklingar leder/för tillsammans inunder vingarna, och/men ni ville inte. (Matt 23:37)

(Sakarias sade: ”Herren, Israels Gud) har rest upp ett räddningshorn i Sin pojke Davids hus, helt och hållet som Han samtalade genom Sina heliga profeters mun från en tidsålder … att komma ihåg Sitt heliga förbund.” (Luk 1:69-70,72b)

(Jesus) fann ’en (א,*א) plats’/’ett ställe’ var/där det (’hela tiden’/-) var (och hade varit) skrivet: ”En Herrens ande ... har smort mig att komma med ett gott litet budskap till utblottade.” (Luk 4:17b-18a)

(Jesus kom med) ett gott litet budskap av/'med anledning av' Guds rike. (Luk 8:1b)

(Jesus sade till folkskaran:) “Ni (må) skåda Abraham och Isak och Jakob och alla profeterna i Guds rike men er (själva) varande ’kastade ut’/utkastade utanför.” (Luk 13:28b)

(Jesus sade till apostlarna:) “När ni – alltefter omständigheterna – må ha gjort alla de ting som alltigenom/’från början till slut’ har ordnats för er, säg att/: “Vi är onyttiga slavar. Vi har gjort (och gör) vad vi (hela tiden) stod i skuld att göra.” (Luk 17:10b)

(Emmauslärjungarna sade till Jesus:) ”Några av de (som var) tillsammans med oss gick bort emot minnesgraven och fann (den) helt och hållet på det här sättet som kvinnorna och/också hade talat. Men (Jesus) skådade de inte.” Och Han talade (vänd) i riktning mot dem: ”O dåraktiga (människor) och senfärdiga (i) hjärtat att tro på alla ting som profeterna har samtalat! Måste inte kristusen/'den smorde' visst/förvisso lida de här tingen och komma in i, in i Sin härlighetsglans?” Och då Han hade börjat från Mose och från alla profeterna, (fortsatte Han) och/också (med) att alltigenom/noga uttyda (א*) för dem vad (som hela tiden) var(א,* א) i * (א,* א) skrifterna, tingen med anledning av Honom själv. (Luk 24:24-27)

(Petrus sade:) “Det skall vara/ske i de sista dagarna, säger Gud: ’Jag skall hälla ut från Min ande emot varje/’allt slags’ kött.’” (Apg 2:17a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Filippos finner Natanael och säger till honom: "Vi har funnit (och finner) Den som Mose i lagen och/’och också’ profeterna skrev om, Jesus från Nasaret, en son av Josef." (Joh 1:45)

Jesus svarade (Pilatus): ”Mitt rike är inte ut ur/av den här ‘utsmyckningen’/’utsmyckade världen’. Om Mitt rike (hela tiden) var ut ur/av den här ‘utsmyckningen’/’utsmyckade världen’, hade Mina roddare/tjänare – alltefter omständigheterna – (hela tiden) kämpat, för att Jag ej måtte ha ’getts till sidan av’/’överlämnats till’ judarna. Men nu är Mitt rike inte härifrån.” (Joh 18:36)

Efter det här säger Jesus, då Han vet att alla ting allaredan är (och har varit) avslutade, för att skriften måtte fullbordas: ”Jag törstar.” (Joh 19:28)

(Jesus) gav ett tecken, då Han hade skickat bort (avslöjandet) genom Sin budbärare till Sin slav Johannes. (Upp 1:1b)

(Angående) mysteriet av/med de sju stjärnorna som du skådade uppå Min rätta/högra (hand) och de sju lampställen av guld: de sju stjärnorna är budbärare av/i de sju (församlingarna) av utkallade, och * (א*) sju lampställ är sju (församlingar) av utkallade. (Upp 1:20)

Jag har emellertid ett mycket/stort ting (א,* א) nedifrån/emot dig, att du låter kvinnan Isebel vara, (hon) som säger sig vara (א,* א) en profetissa, och hon lär och leder Mina slavar vilse till att bedriva otukt och äta (ting som är) offrade till avgudar. (Upp 2:20, ”Thyatira”)

Det talades till dem, för att de måtte (א,* א) ’föras till vila’/vila ännu en små-/liten tid. ... (Upp 6:11b)

(Budbäraren) sade: “Ni må ej handla orättfärdigt (emot) jorden, ‘men ej’/eller (א,*א) (emot) havet, ‘men ej’/eller (א,*א) (emot) träden, ända till vi må ha förseglat vår Guds slavar uppå deras pannor.” (Upp 7:3)

Jag skådade de sju budbärarna som står inför Guds ögon, och sju basuner gavs åt dem. (Upp 8:2)

De sju budbärarna, som hade de sju basunerna, gjorde sig redo, för att de måtte låta basunerna ljuda. (Upp 8:6)


Exegeter, evangelister med flera:

Jfr ”Jesus sade: ’Jag uttalar mina hemligheter (för dem, som är värdiga mina) hemligheter. Det din högerhand tänker göra, låt inte din vänsterhand veta, vad den gör.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 73-75; Thomasevangeliet log. 62)

Ordet "evangelisation" kommer från ett grekiskt uttryck som bokstavligen betyder "att föra med sig eller sprida goda nyheter". Det är därför omöjligt att tala om evangelisation utan att tala om de goda nyheternas innehåll. Vad är det? Allra enklast sagt är det "Jesus". Jesus Kristus själv är evangeliets innersta natur. Om vi skulle omskriva Apg. 8:35 så kunde vi säga, att "Filippus evangeliserade Jesus för hovmannen". Med andra ord, han berättade för honom de goda nyheterna om Jesus, (jfr Rom. 1:1,3). ("Lausannedeklarationen" s 28; John Stott om "Evangelisationens natur")

(Prästen Karl) Palmberg stannade (hösten 1882) i Herrnhut över en söndag och bevistade både en gudstjänst och en begravning. ... Palmberg skriver (om begravningen): "Där stod kistan på en bår, höljd av ett vitt täcke med röda kanter. Något svart såsom hos oss syntes icke. Sex av bröderna ställde sig framför kistan med var sin basun för munnen och blåste en skön uppståndelsehymn.Därefter togo bärarna båren, och med de sex bröderna i spetsen alltjämt blåsande i sina basuner skred tåget ut till kyrkogården - komna till graven blåste de ännu en hymn. (Efraim Palmqvist "Karl Palmberg och hans samtida" s 217)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående “låta basunen ljuda”, se Upp 8:6.

(Petrus och Johannes) upphörde inte att (hela tiden) undervisa och komma med ett gott litet budskap (om) ’Kristusen Jesus’/’Jesus Kristus”. (Apg 5:42b)


Paulus sade till de troende i Korint: “Skåda, Jag säger er ett mysterium. Vi skall faktiskt (א,* א, A) inte alla somna, men vi skall alla bytas/förvandlas.” (1 Kor 15:51)


Grekiska ord:

euangelizô (aktivum: ge ett gott litet budskap; medium: komma med ett gott litet budskap) (i NT) Luk 4:18; 8:1; Apg 5:42; Upp 10:7 – Matt 11:5; Luk 1:19; 2.10; 3:18; 4:43; 7:22; 9:6; 16:16; 20:1; Apg 8:4,12,25,35,40; 10:36; 11:20; 13:32; 14:7,15,21; 15:35; 16:10; 17:18; Rom 1:15; 10:15; 15:20; 1 Kor 1:17; 9:16,18; 15:1-2; 2 Kor 10:16; 11:7; Gal 1:8-9,11,16,23; 4:13; Ef 2:17; 3:8; 1 Thess 3:6; Hebr 4:2,6; 1 Petr 1:12,25; 4:6; Upp 14:6. (Aktivum förekommer i Bibeln enbart här i Upp 10:7 samt i 1 Sam 31:9 och i 2 Sam 18:19-20)


Ytterligare studier: 1 Sam 31:9; 2 Sam 18:31; Ps 68:11(12); Jes 40:10; 52:7; Jer 20:15; Joel 2:32 (Grekiska GT); Joh 16:29; Apg 3:21; Rom 16:25-26; Ef 3:3; 1 Tim 3:16; Upp 11:15,18; 15:1; 17:17.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-10; 2012-07-04; 2015-04-02)

Till sidans topp

10:8 Och rösten, som jag hörde ut ur himlen, som åter samtalade i sällskap med mig och sade: ”Dra dig tillbaka, tag den lilla bokrullen (א,* א), den som är (och har varit) öppnad, i handen (av/på) den ängel som står uppå havet och uppå jorden.”

Ord för ord (34 ord i den grekiska texten): Och '-en röst'/rösten som (jag)-hörde ut-ur '-en himmel'/himlen åter samtalande i-sällskap-med mig och sägande: dra-(dig)-tillbaka tag den lilla-bokrulle den varande-(och-havande-varit)-öppnad i '-en hand'/handen '-ns budbärare'/budbärarens den 'stående-(och-havande-stått)'/stående uppå '-et hav'/havet och uppå '-en jord'/jorden.


1883: Och den röst, som jag hade hört från himmeln, hörde jag åter tala med mig och säga: Gå, tag den öppna lilla boken, hvilken är i den ängelns hand, som står på hafvet och på jorden.

1541(1703): Och jag hörde åter ena röst af himmelen tala med mig, och säga: Gack, och tag den öppna bokena af Ängelens hand, som står på hafwet och på jordene.

LT 1974: Sedan talade rösten från himlen till mig igen: ”Gå till den väldige ängel, som står på havet och på jorden och hämta den öppna bokrullen.”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Gud steg upp från (Israel) ut ur den plats var, där Han hade samtalat i sällskap med honom. (1 Mos 35:13, Grekiska GT)

Mose sträckte ut handen emot havet. Och Herren drog tillbaka havet i/med en våldsam sydlig vind hela natten, och Han gjorde havet uttorkat, och vattnet splittrades/delades. Och Israels söner kom in i, in i havets mitt enligt/över det uttorkade. (2 Mos 14:21-22a, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Om din broder – alltefter omständigheterna – må missa (Guds mål) * (א,* א ,B), dra dig tillbaka och överbevisa honom mellantid/mellan dig och honom ensam/endast. Om han – alltefter omständigheterna – må höra dig, har du vunnit din broder.” (Matt 18:15)

(Jesus) talade (till Sina lärjungar): "Dra er tillbaka in i staden i riktning mot en ’den och den’ och tala till honom: Läraren säger: 'Min lägliga tid är nära.'" (Matt 26:18a)

(Lärjungarna) var oroade. Men rakt/strax samtalade Han i sällskap med dem, och Han säger till dem: ”Visa tillit! Jag är, frukta ej!” (Mark 6:50b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus sade:) ”Jag har inte samtalat ut ur/av Mig själv, emellertid/utan Den som har sänt Mig, en Fader, Han har gett (och ger) Mig ‘ett bud’/’en befallning’, vad Jag må tala och vad Jag må samtala.” (Joh 12:49)

Jag vände mig intill (för) att se rösten, ’vilken som än’/som (hela tiden) samtalade i sällskap med mig. (Upp 1:12a)

(Budbäraren) hade i sin hand en liten bokrulle som var (och hade varit) öppnad. (Upp 10:2a)

Och jag hörde en röst ut ur himlen som sade: “Försegla så många ting som (P47,א,*א) de sju åskdundren har samtalat och du må ej skriva dem.” (Upp 10:4b)

Och budbäraren som jag skådade, som stod uppå havet och uppå jorden, lyfte sin rätta/högra hand in i himlen. (Upp 10:5)


Exegeter, evangelister med flera:

Bokrullen symboliserar själva slutfasen i frälsningshistorien. Bokrullen är placerad mellan den sjätte och sjunde basunen, vilket i sig bekräftar denna betydelse. (Leif Carlsson ”Tröst och trots – Uppenbarelseboken” s 138-139)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående “rösten som jag hörde ur ur himlen”, se Upp 10:4b. Angående ”den lilla bokrullen, som är (och har varit) öppnad, i budbärarens hand”, se Upp 10:2a. Angående ”som står uppå havet och uppå jorden”, se Upp 10:5.


Ytterligare studier: Upp 17:1; 21:9.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-10; 2012-07-04; 2015-04-03)

Till sidans topp

10:9 Och jag gick bort i riktning mot budbäraren och sade till honom att ge mig bokrullen (P47, א,* א). Och han säger till mig: ”Tag den och ät ner/upp (den) (P47, P85, א*)! Och den kommer att göra ditt underliv bittert, emellertid/men i din mun kommer den att vara söt som honung.”

Ord för ord (32 ord i den grekiska texten; ordens ordningsföljd enligt Sinaiticus prima manus): och (jag)-gick-bort i-riktning-mot '-n budbärare'/budbäraren sägande (till)-honom (att)-ge mig '-n bokrulle'/bokrullen. och (han)-säger (till)-mig: tag den och ät-ner, och (den)-kommer-att-göra-bittert ditt '-et underliv'/underlivet, emellertid i '-nen mun'/munnen din skall-(den)-vara söt som honung.


1883: Och jag gick bort till ängeln och sade till honom, att han skulle gifva mig den lilla boken. Och han sade till mig: Tag och ät upp henne; och hon skall göra dig sveda i din buk, men i din mun skall hon vara söt som honung.

1541(1703): Och jag gick till Ängelen, och sade till honom: Få mig bokena; och han sade till mig: Tag, och ät upp henne, och hon skall rifwa dig i buken, men i din mun skall hon wara söt som hannog.

LT 1974: Då närmade jag mig honom och bad honom att ge mig bokrullen. ”Ja, tag den och ät den”, sade han. ”Först kommer den att smaka honung, men när du sväljer den kommer den att ge dig plågor i magen!”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Några (av folket) ’lämnade helt och hållet från (Mose)’/'sparade en del av (mannat)' ‘in i tidigt på dagen’/’till på morgonen’. Och det ’kokade ut’/’vimlade av’ maskar, och det 'luktade på'/'blev skämt'. Och Mose gjordes/blev bitter på dem. (2 Mos 16:20, Grekiska GT)

(Mannats) smak (var) som en pannkaka i/med honung. (2 Mos 16:31b, Grekiska GT)

(Männen sade till Simson:) “Vad (är) sötare (än) honung, och vad (är) stabilare (än) ett lejon?” (Dom 14:18b, Grekiska GT)

(David sade: “Herrens domsutslag är) sötare över/’mer än’ honung och vaxkaka.” (Ps 19:10b eller 19:11b, Grekiska GT)

(David sade till Herren:) “Jag har önskat det att göra Din vilja, min Gud, och (att ha) Din lag i mitt underlivs mitt.” (Ps 40:8 eller 40:9, Grekiska GT)

(Psalmisten sade till Herren:) “Dina utsagor (är) som sötma för min strupe, över/’mer än’ honung och vaxkaka för min mun.” (Ps 119:103, Grekiska GT)

(Salomo sade:) “Människors andedräkt (är) ett Herrens ljus, som forskar i ett underlivs förrådshus.” (Ordsp 20:27, Grekiska GT)

(Salomo sade: ”Det är) inte fint att äta mycket honung.” (Ordsp 25:27, Grekiska GT)

(Jerusalem sade:) “Som en drake drack Babylons kung ner/upp mig ... Han har uppfyllt sitt underliv från/med min utsökthet. .... (Må) mina mödor och mina eländigheter (vara) ’in i’/emot Babylon.” (Jer 51:34b-35a, Grekiska GT)

(Gestalten som en människa sade till profeten:) ”Ät vad Jag ger dig.” Och jag skådade, och skåda, en hand som var (och hade varit) utsträckt i riktning mot mig, och i den en huvudgärd/början av en bokrulle.” ... Och han talade i riktning mot mig: “Son av en människa, ät ner/upp den här huvudgärden/början och gå och samtala (med) Israels söner.” Och jag öppnade min mun alltigenom/’helt och hållet’, och han gav huvudgärden/början till mig (som) en munsbit. Och han talade i riktning mot mig: ”Son av en människa, din mun kommer att äta, och ditt underliv kommer att uppfyllas (med) den här huvudgärden/början som har getts (och ges) in i dig.” Och jag åt det, och det blev i mun mun som söt honung. (Hes 2:8b-9; 3:1-3, Grekiska GT)

(Judas) gjorde många kungar bittra, och/men han gjorde Jakob glad i/med sina gärningar.” (1 Mack 3:7a)

(Salomo sade till Herren:) “I stället för (tillintetgörande) gav Du Ditt folk munsbitar (med) budbärares näring, och Du erbjöd dem redo/färdigt bröd från en himmel utan besvär. ... Du gjorde faktiskt Din ståndaktighet i riktning mot Dina barn tydlig på (ett) mycket sött/ljuvligt (sätt).”(Salomos Vishet 16:20a)

(Jesus, Syraks son, sade:) “I skamlösas mun (är) den tillagda/upprepade anhållan söt, och/men i hans underliv kommer det att brinna eld.” (Syr 40:30)

(Jesus, Syraks son, sade:) “En hågkomst av Josia ... är i varje mun söt som honung.” (Syr 49:1a)


Den Senare Uppenbarelsen:

Då (Jesus och Hans lärjungar) åt, då (Han) hade tagit ett bröd och välsignat, styckade/’bröt ... i bitar’ han (det) och gav ('hela tiden'/'gång på gång') (א*,A) till lärjungarna (och) (א*) talade: "Tag, ät. Det här är min kropp." (Matt 26:26)

(Johannes Döparen åt) gräshoppor och lantlig/vild honung. (Mark 1:6b)

Alla (i synagogan) var (hela tiden) vittnen om (Jesus) och förundrade sig (hela tiden) på/över de fröjdbringande (nådens) utsagor som gick ut, ut ur Hans mun. (Luk 4:22a)

Då (Jesus) hade tagit emot en bägare och ‘varit tacksam’/’tackat’, talade Han: “Tag den här!” (Luk 22:17a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Åt så många som tog Honom, åt dem gav Han (rättslig) myndighet att bli Guds barn, åt dem som tror in i Hans namn. (Joh 1:12)

I/på den sista dagen, högtidens stora (dag), stod (och hade ... stått) Jesus och utropade/ropade (‘hela tiden’/’gång på gång’) (P66, א,* א) och sade: ”Om – alltefter omständigheterna – någon må törsta: ’Kom * (P66,א*) och drick!’ Den som tror in i Mig – helt och hållet som skriften talade – ut ur hans underliv skall floder flyta av levande vatten.” (Joh 7:37-38)

När (Jesus) (א*) så hade tagit det sura vinet, talade Han: ”Det är (och har varit) avslutat!” (Joh 19:30a)

Jag skådade ... en bokrulle som var (och hade varit) skriven framför (א,* א) och bakifrån. ... (Upp 5:1b)

Stjärnans namn sägs/kallas lilla Malört (א*), och tredjedelen av vattnen blev ‘in i’/till en liten (א,* א) malört, och många av människorna dog ut ur/av vattnen, eftersom de gjordes bittra. (Upp 8:11)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

Bokrullen visar sig vara en svårsmält kost. Den svider i magen men är söt i munnen. Det innebär att dess budskap är motsägelsefullt. Det innehåller med andra ord både dom och frälsning. ... Själva ätandet uttrycker vikten av att verkligen bli ett med det profetiska budskapet. (Leif Carlsson ”Tröst och trots – Uppenbarelseboken” s 138-139)

Hvad Bonnier beträffar skulle jag ej genera mig numera att sända honom ett manuskript, då jag tar det som en Försynens nyck att jag skall äta just det sura som jag hatar, men jag är så viss att B. endast återlemnar en ockultroman med några speglosor som han kallar kritik. Derför: absolut nej! (August Strindberg "August Strindbergs brev XI maj 1895-nov 1896" s 315; brev 4 sept 1896 till Torsten Hedlund)

(Ahasverus:) "Vad mest jag undrat över är att se, att den som själv fått makten att förtrycka så ofta känner ve med andras ve, av andras sorger störes i sin lycka. Som genom skogens lövvalv strålar dugga till bleka örter, som inunder stå, så öppnar makten gärna ock sin skugga för mången blick av solen till de små. Man säger, det är Herren till behag: det lindrar blott, men trotsar ej hans lag, och därför klandrar jag ej denna nyck, fastän jag länge sett, att vad han mäktar är blanda bitterhet i glädjens nektar långt mer än sötma i eländets dryck. Hör upp att grubbla på vad andra lida! En bön till Zeus kan ända dina kval, och bojan ligger bruten vid din sida, och du går fri och glad ur smärtans dal." (Viktor Rydberg "Dikter. Första samlingen." s 139; Prometeus och Ahasverus)


Att fortsätta med (hembygden):

De två gamla aplarna sökte skyla sina döda grenar med de ännu bladgröna kvistar som hankar sig fram genom sin sista sommar. Stammarna är urholkade och halvt uppätna av myrorna, men som en sista hälsning glödde även i våras några sparlågebleka blomknippen i de ännu savmjuka kvistarna. En gång satte Ella-Karin några sötäppelkärnor här. Hon såg dem gro och växa upp och bet i den första frukten. Den var sur som synden. Det kunde aldrig Ella-Karin begripa att ett frö från ett sötäpple kunde bli en surapel med bittra frukter. (Folke Nordangård "Vår Herre och smålänningarna" s 58-59; Sagan om suraplarna)

Jag var omkring tre år (1911) och det var skön sommar med blommor i trädgårdsrabatter och slåtteräng. Och far (Salomon Lorentzon) sa till mor (Inga Dorotea): De drar honung nu, blomsterhonung. Där stod tre bikupor uppställda utanför stugväggen, det surrade melodiskt omkring dem och det var söndag och vi var i trädgården när jag ville lyssna litet närmare på de där binas melodi. Jag gick fram mot flustret och hörde ett förfärat utrop från mor: gå inte så nära och i detsamma ven något förbi mitt öra och det sved till i ögonvrån, sved värre än en eldbrand. Ett av fars bin hade stuckit. Om folk var ute hörde de nog mitt skrik över hela byn (i Burseryd), jag skrek av smärta och skräck för det onda. Ingen fick röra ögat. Gadden satt i ögonvitan i två dar, sen flöt den ur ögat. Men min rädsla för bin var grundlagd. Jag gick aldrig nära och jag sprang helst in i huset eller gömde mej i en buske så snart jag hörde ett bi vina i luften. Jag tyckte inte ens om den söta honungen efter den pärsen. (Anna Lorentz "Bikungen i Västbo" s 40)

I mitt hem liksom på många andra ställen runt om i (barnarps)bygden hade man vanligen några bisamhällen. Bisskötseln var väl i flesta fall aldrig någon ekonomisk angelägenhet utan ansågs mera som en trevlig hobby, samtidigt som den insamlade honungen var ett välkommet sötningsmedel. Omgivningens terräng var också lämplig för binas arbete, det var gott om blommande ängar, åkrar, buskar och träd, och korta av skogen vindskyddade flygsträckor. Bisamhällena bodde och levde i kupor av halm, som de vid lämpligt väder så småningom fyllde med vaxkakor och honung. Halmkuporna försågs vanligen med toppformade tak av granbark, vilket gav dem ett karaktäristiskt utseende. Man såg dem vid många stugor vanligen fyra, fem stycken uppställda på en bänk framför husets mot söder belägna vägg. Halmkuporna var idealiska som bostad för bin, de var varma på vintern, och svala på sommaren, men omöjliga att tömma på honung och vax. Fför att komma åt honungen måste kupans alla bin slaktas som det hette. Denna slakt utfördes på hösten, när bina slutat samla honung, kvällarna blivit mörka och kalla och alla bin samlats i kupan. Man grävde en liten grop i marken, fyllde den med svavel som man tände på och satte kupan över gropen. Svavelröken dödade samtliga bin i kupan. Först när alla bin var döda kom man åt honung och vax. Man var nog klar över att det inte var något bra sätt att skörda honung, genom att döda hela samhället av flitiga bin. Så småningom kom andra typer av kupor med utbytbara ramar, och även s.k. skattlådor för de gamla halmkuporna, vilket gjorde det möjligt tillvarata honungen och samttidigt behålla sina flitiga bisamhällen. (Eskil Jonsson "Minnen från barn- och ungdomsår i sekelskiftets Barnarp" s 125-126)

Nederst på norra väggen i (Hagshults kyrka) finns en rad bilder som föreställer händelser i anslutning till Jesu födelse. . . . På andra sidan fönstret, just där läktaren börjar, ser vi en bild från himmelsfärden. ... I den undre bildraden finner vi så motiv hämtade ur Uppenbarelseboken: ängeln med de sju ljusstakarna och ängeln som lämnar bokrullen till Johannes. (Michael Kjörling "Hagshults kyrka - förr och nu" s 149-150)

Vikingar nödgades nöjas med mjöd i saknad av öl och vin. Mjöd är en dryck som är nära nog död. Den var vatten med honung av bin. Den stod ute och jäste i fyrtio dar och smakade släpphänt och blött. Men en viking var oftast en blodtörstig karl och sådana tycker om sött./Angantyr Manhem (Alf Henrikson "Tittut" s 223; Mjöd)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1900

Två gånger blir Johannes ombedd att ta bokrullen, även när han ber om att få den. Guds uppenbarelse påtvingas inte någon. (Studiebibeln IV:843)

Vi äter (påskmåltiden) tillsammans för att minnas de dagar när vi levde i fattigdom och slaveri. Den bittra smaken av pepparroten påminner oss om bitterheten av livet i slaveri, och det söta vinet berättar om det ljuva välbehaget i att tjäna Herren. (Seymor Rossel "Judisk bön" s 120)

Mycket riktigt var det chokladfabriken som tagit fyr. ... Chokladhuset på sin lilla kulle var inte längre något hus, den var svartnad stenfot och kvalmigt osande bränder. Men ett slags under hade inträffat: choklad befanns i smält tillstånd utrunnen i gångstigen från fabrikskullen, nu stelnad likt lavan från eldsprutande berg. Möjligen var det inte många kilo; minnet har sällan justerad besman tillreds. Men det var mer choklad än i något pojkskryt och i varje dröm. Vi föll på knä och högg loss det eldsprutande bergets stelnade lava med våra läknivar, knästående satte vi också utan dröjsmål igång med att äta. Chokladen smakade bränder och rök - men vi åt i en hunger och extas som var mer än magens, i hungern och extasen som var sinnets och saknadens. Vi hittade också chokladklimpar att fylla blus- och byxfickor med och därpå åt vi igen. Det var en festlighet utan like, förödande som ett blot. Sen kom vämjelsen. Vi antydde den inte i vårt falnande samspråk. Men vi brydde oss inte längre om att äta. Också hände att någon bland oss tog till att kräka, därpå ännu en. Vi tillstod inte att världen plötsligt kommit på svaj men upphörde att vara en larmande hop på vägen. Nu besannades således till övermått att det kommer surt efterpå, och för egen del tyckte jag upp genom åren att all choklad smakade rök och brand. Också nu (år 1971) när jag efter ett halvsekel skriver om vår chokladupplevelse vill en rökförnimmelse komma. (Gunnar Adolfsson "Före livets lärosäten" s 10-11)

Och när vi träder in i de tre principernas trädgård överst på berget av människoben? (Andra, inte vi.) När vi befriats, förbrödrats och blivit jämlikar? (Våra efterträdares efterträdare.) När doften av den söta frukten sprider sig till dem som skördade den bittra? (Vår är halvsöt.) ... När benberget gör uppror mot att vara utsiktsberg och faller sönder? När de tre principerna ropar på den fjärde: Uppståndelsen! Ordet som glöms. ... Texta det på baksidan av plakaten! Kräv det i partiprogrammen! Låt talkörerna öva in det innan tåget sätts i rörelse! (Werner Aspenström "Inre" s 271-273; Anteckningar före avmarschen)

Kan hälsa från min livsförbitterska - förljuverska! Din vän Ville. (Vilhelm Moberg "Om Gud vill och hälsan varar - Vilhelm Mobergs brev 1918-1949" s 103; brev från Alvesta till Sven Henning Almquist 1926-05-15)

Juhani: "Jag drömde som så, att där uppe på ugnen var ett hönsbo och i det sju stycken ägg. ... Äntligen fick vi därav så kallad äggröra; och vi åt den riktigt gärna och gav också åt våra grannar." Eero: "En vacker dröm." Juhani: "En bitter, bitter: du stank där som helvetet. Särdeles bittert drömde jag om dig, pojke." Eero: "Men jag drömde riktigt sött om dig; jag såg att abc-bokens tupp värpte åt dig en mäkta stor hög karameller och sockerbitar som belöning för din flit och visdom. Du gladde dig mycket, smackade på dina sötsaker; gav till och med åt mig." (Aleksis Kivi "Sju bröder" s 35-36)

(Ulla Dahlberg) reste sig till förakt och avsky, när hon såg den man, som var hennes sons fader, umgås på vänskaplig fot med människor, dem hon andligen hatade och socialt föraktade. ... Hennes enda tröst hade varit den fyraårige (sonen) Thure-Gabriels samtal med den avskydde (generalkonsuln): "Hvad heter du?" "Farbror Briothell, min lilla gosse!" "Jag kallar dig Andersson ... för så ser du ut!" "Du ser ut som du hette" var den vanliga formeln för Thure-Gabriels omdömen om människor. . ... Nu hade Thure-Gabriel fått stryk af sin pappa och konfekt af sin mamma för ett yttrande, hvars innebörd han aldrig förstått, och hvari det var honom omöjligt att särskilja det straffbara och det berömvärda. ... Den så godt som samtidiga sötman i munnen och svedan i stjärten, detta för ett barn så fantastiskt dubbla sinnesintryck af lust och olust, vibrerade så länge i Thure-Gabriels minne att det i all omedvetenhet blef fröet till en hel lifsåskådning, i hvilken hans moders skepsis och hans faders opportunism fingo ett lika bredt svängrum. (Sven Lidman "Thure-Gabriel Silfverstååhl" s 51-53)

(Olofs) mål var oklart. Egentligen var det inget mål utan bara en riktning. I den riktningen låg myrsomrarna, skogssomrarna, barnsomrarna där uppe hos fosterföräldrarna sex mil norrut. Han hade sett en tjärdal brinna för tre år sedan: det var i denna riktning. Röken slog in i ögonen och jagade myggen ur mygghelvetet. ... Långt inne på en myrhals låg en övergiven koja och på bordet där låg en gammal bibel, som lämlarna och råttorna ätit upp nästan helt och hållet för att på det sättet få i sig Guds ord. (Eyvind Johnson "Se dig inte om!" s 359; 1900-talets första årtionde)


ca 1900 och tiden dessförinnan

Full af glädje öfver den vackra taflan skref min fader till konstnären och sade honom, det han trodde, att taflan skulle komma att inköpas, emedan den i hög grad fallit fursten i smaken. Då - efter ungefär fyra dagar - kommer en befallning från storhertigen: "Skicka taflan tillbaka till mästaren, jag har för närvarande ingen användning för densamma men vill senare hafva målaren i åtanke. Skrif ni till honom i ert namn men vänligt, och säg, att det gör mig ondt att afslå hans anbud." Detta var ett hårdt slag för så väl direktören som målaren, och brefvet, som min fader skref, kunde trots alla vänliga ord dock icke helt och hållet sockra öfver det bittra pillret. (Emil Frommel "Storhertigen och barnet" s 185)

Jag erinrar mig begravningar hemma i Småland under mina första år här på jorden. Särskilt ett begravningskalas står kristallklart för mitt minne. Det var Samuel i utlängan som dött. Hans hustru var förfärligt snål. På den tiden var en begravning otänkbar utan rhenvin. Man köpte ett par flaskor av detta kemiska preparat, som väl mest bestod av ättika. Det kallades begravningsvin och vinhandlaren i Eksjö hittade icke fel i sitt lager, när någon begärde begravningsvin. Effekten var storartad. Gästerna gjorde verkligen sura miner och verkade uppriktigt sörjande. Men samtidigt bjöds en sockerskål omkring och det var nödvändigt att först ta en sockerbit i munnen och sedan dricka, ty eljest hade sorgen blivit för äkta. Jag var väl tio år gammal och på särskild anmodan fick jag (i slutet av 1870-talet) följa mina föräldrar till sorgefesten. Min längtan stod till karamellerna, en blandning av krita och socker, som man kom åt efter borttagandet av en massa svart papper i olika lager. Jag njöt på den tiden av dessa petrifikater som smällde och slogo sönder munhålan, om man lyckades knäcka dem. Ty att suga dem i sig tog för lång tid för en karamellhungrig pojke. Vi stodo i storstugan i dystert allvar kring bordet, som pryddes av vinglas lånade hos handlarn, två långhalsade buteljer med begravningsvin, en sockerskål, och i mitten en krokan, som pryddes av ett svart kors samt sockeränglar, som höllo florbitar i sina eteriska händer, och omgavs av en hög svarta flata fyrkantiga begravningskarameller. Prästen höll ett tal och vi bjödos på vinet. Även jag fick ett halvt glas och en sockerbit. Jag sörjde bitterligen och hade svårt att få ned detta surhetens begreppp. Men sockerbiten gjorde syrligheten pikant och övervinnlig. (Albert Engström "Sockerängeln" s 37-38)

"Vi vet alla", fortsatte (landshövdingen i Kalmar), "hur denna vinter (1868-69) hungern och nöden rasar bland den goda allmogen i vårt län.... På alla sätt, med alla medel som Gud lagt i våra händer strävar vi att binga hjälp och lindring. Till den ändan har vår käre vän, den store filantropen direktör Kylberg på sitt gods i Ryssbylund efter långa och svåra experiment lyckats utarbeta en genial metod att av de lavar som nu till intet gagn och ingens glädje växer på skogens träd framställa ett närande och vackert bröd! Han s avsikt är att överlämna receptet på detta bröd, själva trollformeln, åt de hungrande och utsatta medmänniskorna! ... Detta bröd, berett av manlav, tovlav, skägglav och något litet råg ska utgöra vår spis vid denna extraordinarie supé! Men först av alla ska vår överste smakdomare, den förträfflige apotekaren i Vimmerby, äta därav och delge oss sitt responsum, sitt orubbliga domslut." När landshövdingen räckte honom hålkakan förde han den först till läpparna för att undersöka skorpans struktur, därpå kontrollerade han lukten som befanns vara frisk men något terpentinartad. Sedan bröt han ett stycke, stort som en tumnagel, och förde det långsamt in i munnen och lade det på tungan. Först hände ingenting, absolut ingenting, men sedan, efter några sekunder, slog hela smaken plötsligt ut i hans mun och spred sig som tryckvågen efter en krevad upp genom gommen in i huvudets kaviteter och genom tungroten ner i det oförberedda svalget. Det var en ohygglig, obeskrivlig och allt förkvävande smak som inte borde få finnas, en fruktansvärd kränkning av de fina och ömtåliga sinnesceller och smakporer som naturen lagt i människans mun! I hans inre matrikel över smaker, dofter och kryddor, ja, över upplevelser över huvud taget fanns ingenting som han kunde jämföra med detta, ingenting som han kunde förknippa med denna oerhörda sensation. Han slöt ögonen, tryckte brödet upp mot gommen, lyfte sedan försiktigt fram det till tänderna och tuggade till så att den saliv som sugits upp pressades ut mot läpparna och kinderna. Då kände han det: brödet smakade jord. Syrlig torvmull och unken morän och härsken blålera och stickande sandjord, ja alla de sorters jord som kan tänkas finnas i Småland! Långsamt öppnade han ögonen och såg ut över den förväntansfulla skaran av gäster, harklade sig och gjorde en avmätt bugning mot landshövdingen. "Ett mycket naturligt bröd", sade han sedan med sin djupa och milda men ändå mycket tydliga röst. "Det naturligaste bröd jag någonsin smakat. Det smakar, mina damer och herrar, som livet självt!" Sedan alla hövligt applåderat hans utlåtande och sedan också tagit honom i hand och tackat för hans medverkan bröt de upp och gick tillbaka genom de fyra gemaken ut i matsalen. Där var dukat ett brännvinsbord vid ena kortväggen och ett långbord med lavbröd åt alla, lavbröd med gåsleverpastej, lavbröd med kaviar, lavbröd med rökt lax, lavbröd med ål, lavbröd med hummerpastej, lavbröd med duvbröst, lavbröd med järppuré och lavbröd med ansjovispastej. ... Biskopinnan drabbades av huvudvärk efter det första lavbrödet och avlägsnade sig ... och landssekreteraren kunde varken äta eller dricka för sitt magsårs skull. ... Lavbröden började leva upp i (apotekarens) mage, de vände och vred sig och växte och sprängde. (Torgny Lindgren "Legenden om den extraordinarie supén" s 71-73)

Endast den människa som visste vad Synden var kunde rätt förstå (Ulrikas) glädje. Och ingen människa visste vad hon hade gått igenom som synderska: Synden var att förlikna vid en geting, en stor, arg, surrande geting. Synden var alldeles som en geting eller ett bi: Synden hade söt honung i munnen och en vass, stickande gadd i ändan. Först lockade den människan med sin honungs sötma, sedan stack den henne med sin gadd. Hur hade inte Synden förlett henne med den ljuveliga honungssötan i sin mun! Men hur bittert och svidande hade inte syndagadden sedan stungit henne! Ingenting i världen kunde stinga så djupa sår som Synden! (Vilhelm Moberg ”Invandrarna” s 469; Ogifta Ulrika i Västergöhl gråter)

Ett bevis till många på dikten ("Fritiofs sagas") popularitet är den mängd s.k. bevingade ord, som hämtats därur. Vi behöva blott erinra oss (ett sådant som detta): " ... Med humle brygges mjödet, ej blott med honung; lägg stål i svärd och allvar i leken, konung!" (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1809-1859" s 343-344; Esaias Tegnér)

Totalt sett är det ... en dyster bild man måste ge av de allmänna biblioteken i Sverige på 1700-talet. Däri skilde sig riket inte från många andra delar av Europa. ... Men mängden och kraften i klagomålen visar att det kommit nya användare, både forskare och allmänläsare, som ställde högre krav på bibliotekens service. En borgerlig offentlighet söker öppen och fri tillgång på tryckkulturens frukter, de söta och de bittra. Detta sekel, då man inte minst i Amerika fick för sig att lycka är en mänsklig rättighet, växte tron att tillgång till kunskap är det likaså. (Per S. Ridderstad "Boksamlande och bibliotek" s 151; De allmänna biblioteken)

Längst bort i trädgården stod en frodig humlesal och i den ett litet lusthus. Här stod om somrarna Esters harpa. Nu hade Ester smugit sig bort till det täcka lusthuset för att slippa träffa den man hennes fader hade trugat på henne. Hon behövde vara ensam. Hon grep i strängarna, hon sjöng den Davids psalm som alltid hade dämpat hennes själs oroliga böljor, men de fortsatte att svalla över sina bräddar, och där var bitterhet i stället för sötma i strängarnas ljud. (Zacharias Topelius "Fältskärns berättelser - Frihetstiden" s 182; Prinsessan av Vasa)

(Hovpredikanten Fabian Birkowski i Polen hade 1632) hållit ett liktal över Gustav (II) Adolfs kusin, Sigismund. Det går naturligtvis i den lovprisande genren. ... I en helt annan ton gick naturligtvis hans liktal över Sigismunds store kusin. ... Mot de knektar, som tjänade för svensk sold, utslungar han följande straffande ord: "Hör, du bukens dåraktige herre, vad den helige Job säger om dig i sitt tjugonde kapitel, att den vinningslystne krigsknektens mat 'skall förvända sig i hans buk uti ormgalla. De ägodelar, som han uppsvulgit haver, måste han åter utspy; och Gud skall driva dem ut ur hans buk.' Ve eder, som gjort eder förtjänte av ett dylikt kräkmedel!" Till slut skulle deras straff bli att "från evighet till evighet brinna i helvetet", vars fasor predikanten utmålar med glödande vällust. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1611-1660" s 175-176)

Så småningom blefvo till dopet fogade åtskilliga bruk, som voro okända i den äldsta tiden, såsom smörjning af panna, öron, näsa och bröst, handpåläggning och öfverräckning af mjölk och houng, antingen ett tecken till, att alla nydöpta voro att räkna för "barn" (1 Petr. 2:2), eller en symbol på medborgarskap i landet, som flyter med mjölk och honung. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 232; Dopet och nattvarden under friförsamlingstiden)

Björnbärsbuskar ersattes av vildäppelträd. Aktaion sträckte sig efter frukten och väntade sig att den skulle vara bitter men i stället hade äpplet en egendomlig sötma. Sedan blev han mycket törstig och letade efter vatten. (David Bellingham ”Grekisk mytologi” s 110-111; Sagor om gudar, hjältar och dödliga; Artemis och Aktaion)


Grekiska ord:

glykys (söt) (i NT + exempel i Apokryferna) Salomos Vishet 16:21; Upp 10:9 – Syr 23:27; 24:20; Jak 3:11-12; Upp 10:10.

meli (honung) (i NT + exempel i Apokryferna) Syr 49:1; Mark 1:6; Upp 10:9 – Syr 24:20; 39:26; 46:8; Baruk 1:20; Matt 3:4; Upp 10:10.


Ytterligare studier: Ordsp 24:13; Jer 15:16; Hes 16:13,19; Matt 12:40; Mark 14:22; Luk 5:39; 15:16,30; Joh 4:34; 6:51-59; Upp 11:5; 12:4; 20:9.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-10; 2012-07-04; 2015-04-03)

Till sidans topp

10:10 Och jag tog bokrullen (א,* א) ut ur budbärarens hand och åt ner/upp den. Och den var (hela tiden) söt som honung i min mun, och/men när jag hade ätit den, hade mitt underliv fyllts (א*) .

Ord för ord (29 ord i den grekiska texten): Och (jag)-tog '-n bokrulle'/bokrullen ut-ur '-en hand'/handen '-ns budbärares'/budbärarens och (jag)-åt-ner den, och (den)-var-(hela-tiden) i '-nen mun'/munnen min som honung söt och när (jag)-åt den, fylldes '-et underliv'/underlivet mitt.


1883: Och jag tog den lilla boken af ängelns hand och åt upp henne; och hon var i min mun söt som honung, och då jag hade ätit henne, sved det i min buk.

1543(1705): Och jag tog bokena af Ängelens hand, och åt henne upp, och hon wardt i min mun söt som honung; och då jag hade ätit henne, ref hon mig i buken.

LT 1974: Jag tog den därför ur hans hand och åt den, och precis som han sagt var den söt i min mun, men den gav mig magplågor, när jag hade svalt den.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Jerusalem sade: “Babylons kung) drack ner/upp mig ... Han har uppfyllt sitt underliv från/med min utsökthet. ... (Må) mina mödor och mina eländigheter (vara) ’in i’/emot Babylon.” (Jer 51:34b-35a, Grekiska GT)

(Gestalten som en människa sade till profeten:) ”Ät vad Jag ger dig.” ... Och jag åt det, och det blev i mun mun som söt honung. (Hes 2:8b; 3:3b, Grekiska GT)

(Jesus, Syraks son, sade:) “I skamlösas mun (är) den tillagda/upprepade anhållan söt, och/men i hans underliv kommer det att brinna eld.” (Syr 40:30)


Den Senare Uppenbarelsen:

Då en viss (person) hade sprungit och fyllt en svamp (med) surt vin, och hade satt den runt omkring ett vassrör, gav han den (‘hela tiden’/’gång på gång’) till (Jesus) att dricka. (Mark 15:36a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Jesus säger till (tjänarna): "Fyll vattenkrukorna (av/'som innehåller') vatten." Och de fyllde dem ända till upp/brädden. (Joh 2:7)

(Lärjungarna) ledde/förde så tillsammans och fyllde tolv stora korgar av/med brutna stycken ut ur/av de fem bröden av korn vilka var (א,* א, A) utöver’/’blivit över’ för dem som hade ’ätit ner (och åt ner)’/’ätit (och åt)’. (Joh 6:13)

Budbäraren tar (och har tagit) rökelsekaret med olibanum och fyllde det ut ur/av offeraltarets eld och kastade (det) ’in i’/till jorden. (Upp 8:5a)


Egna kommentarer och funderingar:

I ett återställelseperspektiv kan vi jämföra Upp 10:10 med Jer 51:34-35.

Se också Upp 10:9.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-10; 2012-07-04; 2015-04-04)

Till sidans topp

10:11 Och de säger till mig: “Du måste åter profetera på/angående många folk och nationer och tungor och kungar.”

Ord för ord (16 ord i den grekiska texten): och (de)-säger (till)-mig: 'måste dig'/'du måste' åter profetera på/angående folk och nationer och tungor och kungar många.


1883: Och han sade till mig: Du måste åter profetera öfver många folk och folkslag och tungomål och konungar.

1541(1703): Och han sade till mig: Du måste åter prophetera folkom, Hedningom, och tungomålom, och mångom Konungom.

LT 1974: Sedan sade han till mig: ”Du måste ytterligare profetera om många människor, folk, stammar och kungar.”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren sade till profeten:) “Skåda, jag har gett (och ger) Mina utsagor in i din mun. Skåda, jag har idag satt (och sätter) ner dig emot nationer och riken (för) att utrota och gräva ner och fördärva och bygga upp och plantera ner.” (Jer 1:9b-10, Grekiska GT)

(Herren sade:) "Jeremia har profeterat emot alla nationerna." På det här sättet talade Herren Gud till Israel: "Tag den här bägaren av det outspädda vinet ut ur/av Min hand och ge alla nationerna i riktning mot vilka Jag skickar dig bort i riktning mot dem att dricka: Jerusalem och Judas' städer och Judas' kungar ... farao, Egyptens kung, ... och varje/allt hans folk ... och alla kungarna uppå jordens ansikte/yta." (Jer 25:13b,15-26, Grekiska GT)

En Herrens utsaga blev (vänd) i riktning mot (profeten), och (den) sade: “Son av en människa, profetera och tala: ”Detta är vad Herren säger: O/omega, o dagen/'vilken dag', eftersom Herrens dag (är) nära/’i närheten’. Det skall vara en nationers måldag/slutdag.” (Hes 30:1-3, Grekiska GT)

(Daniel sade till kungen:) “Det är/finns en Gud i en himmel som avtäcker mysterier, (en Gud) som har tydliggjort för kung Nebukadnessar de ting som måste bli/hända uppå de sista dagarna.” (Dan 2:28a, Grekiska GT)

Sändebudet kungjorde för folkskarorna: “För er, nationer och områden, folk och tungor, är det kommet med ett budskap (från) sidan av (kungen): ”När ni – alltefter omständigheterna – må höra rösten/ljudet av ... varje/alla härkomster/slag av musikanter, då ni har fallit/’sjunkit ner’, kasta er (då) ner inför avbilden av guld (för att hedra den).” (Dan 3:4-5a, Grekiska GT)

Till (en som en människas son) gavs början och hedern och riket, och alla folken, stammarna, tungorna skall vara slavar åt Honom. Hans (rättsliga) myndighet (är) en tidsålderslång (rättslig) myndighet, och Hans rike skall inte alltigenom förstöras. (Dan 7:14, Grekiska GT, Theod.; i den andra grekiska texten har vi också ordet ”nationer”)

(Judas) gjorde många kungar bittra, och/men han gjorde Jakob glad i/med sina gärningar.” (1 Mack 3:7a)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till folkskarorna:) “Alla profeterna och lagen profeterade ända till Johannes.” (Matt 11:13)

(Jesus sade till en av Sina lärjungar:) “Hur må så skrifterna fullbordas, eftersom det måste bli på det här sättet?” (Matt 26:54)

Johannes sade ('hela tiden'/'gång på gång') till (kung) Herodes att/: “Det är inte tillåtet för dig att ha din broders kvinna.” (Mark 6:18)

(Simeon sade:) “Mina ögon har skådat Ditt räddande, som Du har gjort redo enligt/efter 'ett ansikte'/'en gestalt' av alla folk, ett ljus 'in i'/till ett avslöjande av nationer och en härlighetsglans av Ditt folk Israel.” (Luk 2:30-32)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Nation skall resa sig upp emot nation och rike emot rike. ... De skall kasta/lägga sina händer ’emot emot’/på er och förfölja (er) och ’ge er till sidan av’/’överlämna er’ in i synagogorna och vakter/’fängsliga förvar’, då ni ledas/föras bort emot kungar och befälhavare ’vad beträffar’/’med anledning av’ Mitt namn.” (Luk 21:10b,12b)

Både Herodes och Pontius Pilatus tillsammans med nationer och Israels folk(pluralis!) (leddes/fördes tillsammans emot Jesus). (Apg 4:27b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(De fyra levande varelserna och de tjugofyra äldste sjöng:) ”Och (åt) Gud i/med Ditt blod köpte Du oss (א,* א) ut ur varje stam och tunga och folk och nation.” (Upp 5:9b)

Efter de här tingen skådade jag, och skåda, en mycket/månghövdad folkskara, som ingen ('hela tiden'/någonsin) förmådde räkna antalet av den, ut ur varje nation och (ut ur) stammar och folk och tungor. (Upp 7:9a)


Exegeter, evangelister med flera:

(Profeten) Jeremias särskilda tjänst var för nationerna (pluralis), inte endast för Juda enbart. Det fanns inga gränser för Jahves suveränitet och därför fanns det inga gränser för omfattningen på Jeremias tjänst. I Jeremias bok ägnas en stor del åt hans orakeldomar över nationerna (kap. 46-51). (John Arthur Thompson "The Book of Jeremiah" s 146; kommentar till Jer 1:5)

Både pluralen “de” och presensformen är svåra. ... Troligen är det en plural av obestämt påstående som i 13:16, ett idiom som man ibland finner i hebreiskan och ofta i biblisk arameiska. ... Uppdraget att profetera påminner om de israelitiska profeternas mission, särskilt Jeremias och Hesekiels. (J. Massyngberde Ford "Revelation" s 160-161)

Ofta har jag tänkt mig som profeten Jona, hvilken icke kände någon kallelse att stiga fram, utan smet undan. Men så måste han fram, och på högsta befallning profeterade han Nineve's undergång. (August Strindberg "August Strindbergs brev XXII 1893-1912 Supplement" s 90; brev 19 juni 1899 till Gustaf af Geijerstam)


Ytterligare studier: Hes 37:4,9; Joel 2:28; Matt 15:7-8; Mark 7:6-7; 13:9; Joh 10:16; 11:52; 19:20; Apg 2:17.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-11; 2012-07-04; 2015-04-04)

Tillbaka till Start

Valid XHTML 1.0 Strict      Valid CSS!