Till kapitellistan

Nionde kapitlet
snabbnavigation till verserna:
| 1 | 2 | 3a | 3b | 4 | 5a | 5b | 6 | 7a | 7b | 8a | 8b | 9a | 9b | 10 | 11 | 12 | 13 | 14 | 15 | 16 | 17 | 18 | 19 | 20 | 21


9:1 Och den femte budbäraren lät basunen ljuda, och Jag skådade en stjärna ut ur himlen, som hade fallit (och föll) 'in i'/till jorden, och avgrundens brunns nyckel gavs till honom.

Ord för ord (24 ord i den grekiska texten): Och den femte budbärare lät-basunen-ljuda. och (jag)-skådade (en)-stjärna ut-ur '-en himmel'/himlen havande-fallit-(och-fallande) in-i '-en jord'/jorden och gavs (till)-honom '-n nyckel'/nyckeln '-ens brunns'/brunnens '-ens avgrunds'/avgrundens.


1883: Och den femte ängeln basunade, och jag såg en stjärna, som hade fallit ifrån himmeln ned på jorden, och henne vardt gifven nyckeln till afgrundens brunn.

1541(1703): Och den femte Ängelen basunade; och jag såg ena stjerno falla af himmelen på jordena; och honom wardt gifwen nyckelen till afgrundens brunn.

LT 1974: Sedan blåste den femte ängeln i sin trumpet, och jag såg någon, som hade fallit till jorden från himlen, och han fick nycklarna till den bottenlösa avgrunden.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(I en början) var jorden (hela tiden) omöjlig att skåda och inte bearbetad, och mörker (var) ovanpå avgrunden. (1 Mos 1:2a, Grekiska GT)

(Mose sade till Israel:) “Herren, din Gud, leder/för dig in i 'en god och mycken jord'/'ett gott rymligt land' (med) strömmar av vatten och avgrunders källor som går ut genom slätter och genom berg.” (5 Mos 8:7, Grekiska GT)

(Pojkarna/tjänarna) tog nyckeln och öppnade. Och skåda, deras herre som var (och hade varit) fallen emot jorden (och) som var (och hade varit) avliden. (Dom 3:25b, Grekiska GT)

(Psalmisten sade: “Herren) ledde/förde tillsammans havets vatten som (i) en skinnsäck och satte/lade avgrunder i högar/förvaringsrum.” (Ps 33:7, Grekiska GT)

(David sade:) “Du, Gud, skall leda (mina fiender) ner in i en brunn av alltigenom/fullständig förstörelse.” (Ps 55:23a eller 55:24a, Grekiska GT)

(Psalmisten sade:) “Vatten har känt (och känner) Dig, Gud. Vatten har känt (och känner) Dig, och de fruktade, och avgrunder oroades.” (Ps 77:16a eller 77:17a, Grekiska GT)

(Psalmisten sade: “Havets vågor) stiger upp ända till himlarna, och de stiger ner ända till avgrunderna.” (Ps 107:26, Grekiska GT)

(Profeten sade till Herren: “Är det inte Du som) ödelade havet (och gjorde) vatten (till) en avgrunds mängd?” (Jes 51:10a, Grekiska GT)

(Hornet) skall höjas ända till himlens stjärnor, och (några) från/av stjärnorna föll (Theod) emot jorden. (Dan 8:10a, Grekiska GT)

(Manasse sade till Herren:) “Du har stängt avgrunden och förseglat (den med) Ditt fruktansvärda och härliga namn.” (Manasses bön v 3b)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Simon Petrus:) "Hades' portar skall inte vara helt och hållet stabila (med avseende på Min församling av utkallade). Jag skall ge dig nycklarna av/till himlarnas rike.” (Matt 16:18b-19a)

(Jesus sade till sina lärjungar: “Efter det stora betrycket) skall stjärnorna 'vara fallande'/’falla ner’ ut ur himlen, och förmågorna/makterna, de i himlarna, skall röra sig fram och tillbaka.” (Mark 13:25)

(De små demonerna) kallade (hela tiden Jesus) till sidan av, för att Han ej måtte 'ordna på'/beordra dem att gå bort in i avgrunden. (Luk 8:31)

(Jesus sade till de sjuttio:) ”Jag tittade (hela tiden) på motståndaren som hade fallit ut ur himlen som en ljusstråle.” (Luk 10:18)

(Jesus sade till de laglärda och fariseerna:) ”Vem av er, (om) en åsna (א,*א) eller ett nötkreatur kommer att falla i en brunn, kommer han inte genast att rycka/dra upp den i/på en sabbatsdag?” (Luk 14:5b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Kvinnan) säger till (Jesus): ”Herre, och/men Du har inte ett öskärl, och brunnen är djup. Varifrån har Du * (א,* א) det levande vattnet? Du är (väl) ej större (än) vår fader Jakob, som gav oss brunnen och själv drack ut ur den (såsom) och/både hans söner och hans kreatursbesättningar?” (Joh 4:11-12)

Jag har dödens och Hades' nycklar. (Upp 1:18b)

(Detta är vad den Sanne, den Helige, säger:) ”Den som har Davids nyckel, Den som öppnar och ingen skall stänga, och (Den) som stänger och ingen skall (א,*א) öppna. (Upp 3:7b, ”Filadelfia”)

Himlens stjärnor föll emot (א,* א) jorden. (Upp 6:13a)

Jag skådade de sju budbärarna som står inför Guds ögon, och sju basuner gavs åt dem. (Upp 8:2)

De sju budbärarna, som hade de sju basunerna, gjorde sig redo, för att de måtte låta basunerna ljuda. (Upp 8:6)

Den tredje budbäraren lät sin basun ljuda. Och en stor stjärna föll ut ur himlen, brinnande som en fackla, och den föll emot tredjedelen av floderna och emot vattenkällorna. (Upp 8:10)


Exegeter, evangelister med flera:

Lång som en evighet var (natten) och full av fasor. Men när man blir tillräckligt trött, då orkar man inte bry sej om nånting. Inte ens om det kommer blodhundar, jo, visst hörde jag hundarna komma, tjutande och skällande, men jag orkade inte blir rädd. Förresten tystnade de snart. Inte ens blodhundar vågade sej så värst långt in i avgrunderna, där vi krälade omkring. (Astrid Lindgren "Bröderna Lejonhjärta" s 184)

På Nilssons brygga står Abbe och har roligt åt allihop. "Skutta inte rakt i Avgrundshålet", säjer han och spottar i vattnet. Madicken vet så väl, att det är bråddjupt på ett ställe nära Nilssons brygga, visst vet hon om Avgrundshålet. Men just nu är hon arg, och vill bara bli av med Lisabet. ... "Jag törs inte för kroketil ...", piper Lisabet om igen. Mer blir det inte, sedan hörs bara ett litet plask. Madicken och Lisabet har försvunnit i Avgrundshålet. Kanske hade de blivit kvar där ... om inte Abbe hade råkat stå, där han står. Nu tar han helt lugnt båtshaken ... och sticker ut den mot Avgrundshålet. Och han får napp. (Astrid Lindgren "Madicken" s 29-30)

Jag såg det som höll på att hända. Det förskräckliga som höll på att hända. Miramis galopperade rakt fram mot en avgrund. Bron tog slut. ... Bron räckte inte över till Landet på andra sidan vattnen, det var ett stort gap, där det inte fanns någon bro alls utan bara ett otäckt djup. Så rädd har jag väl aldrig varit förr. ... Snart skulle vi störta ner i den där avgrunden. ... Jag slöt ögonen och tänkte på min fader konungen. Miramis' hovar dånade som åskan. Men plötsligt dånade det inte längre. ... Jag öppnade ögonen och tittade, och då såg jag att Miramis galopperade i luften. ... Han kunde springa över molnen och hoppa över stjärnorna, om han ville. (Astrid Lindgren "Mio, min Mio" s 58)

Svenska Missionsförbundets främste man, missionsföreståndare Axel Anderson, gör i nästan varje nummer av tidningen "Missionsförbundet" och allt emellanåt i "Svenska Morgonbladet" något fientligt uttalande om pingstväckelsen. För icke länge sedan skrev han: "De statsbundna kyrkorna inom skilda länder ha upplösts eller hålla på att upplösas. De gamla frikyrkobildningarna skakas genom inre oro. . . . Vi behöva ej sväva i okunnighet om vad slags krafter, som här äro i verksamhet. Det är åtminstone i de flesta fall makter av samma art som dem, vilka leda härarna på slagfältet. Och de uppstiga, för att tala med Uppenbarelsebokens språk, ur 'avgrundens brunn'. Det är den onda maktens verksamhet, som även här träder oss till mötes." Så långt Axel Anderson. Detta yttrande talar för sig självt. (Lewi Pethrus "Frikyrkoledarna och pingstväckelsen" s 158; Evangelisk Tidskrift 1934:6 - juni)

I denna natt skall (Skugges) själ tagas ifrån honom och kastas ner i Dimona till de svarta Magerna. Du har sett den mörka världen därnere, vilken liknar en boll hopsydd av olikfärgade lappar. Där bo trollkarlar och häxor, som förvända synen på varandra och väcka falska föreställningar. De kunna icke tänka, utan kasta upp ur minnet med inflytande av intressen och passioner. Det är ett fängelse där alla bevaka och pina varandra med avundsjuka; där finns ett hemligt, osynligt förbund, kallat Armageddon, som härskar i det fördolda; de dyrka ingen annan gud än sig själva, de älska endast det onda som de kalla gott och lögnen som de kalla sanning; och ve den som icke vill tjäna deras själviska syften. Kiv och nit, mord och stöld, trolöshet, falskhet, bedrägeri är deras liv. . . . Armageddon, Det förbannade Förbundet, som nu sitter i styrelsen, har förlorat varje minne av sitt höga ursprung; de tro sig själva härstamma från ett vårtsvin; jorden anse de ha utvecklat sig ur en giftig gas som gjort sig själv; livets ändamål är att äta, sova och härska. . . . Vänner äro hemliga fiender som sammansmidas av gemensam antipati mot en tredje; sanning kallas lögn, det onda gott! . . . Epher är den sämsta av de sju stora världarne: ett fängelse och ett dårhus av många namn, men först och sist Coseba eller Lögnstaden, där allting är så förlögnat, alla begrepp så förstörda, att även den som med uppriktigt sinne försöker säga sanningen, intrasslar sig i nedärvda lögner och blir beslagen. (August Strindberg "Armageddon - Början till En Roman" s 106-108)

När Mattsson predikade (vid fällbordet på Salen), gungade vävaresalen. Då fick folket syn på avgrundens brunn och sedan var det gott för dem att få anamma blodet. (Harry Sjöman "Solen kommer tillbaka" s 206)

Monument(et) över Axel von Fersen i Steninge park ... är prytt med (dennes) porträttmedaljong och bär följande inskription, som antages vara författad av Johan Olof Walin: "På detta rum förvarades i 4 månader (år 1810) de jordiska lämningarna af grefve Axel von Fersen, Sveriges Rikes Marskalk, då våldet, som ändat hans dagar, nekade honom hvila i sina fäders grift. Sanningen, framkallad af tiden, skall i häfderna skydda hans minne och göra rättvisa åt hans dygd. Folkförförare, sänk din blick mot jorden, se den afgrund, som öppnar sig för din fot, när du skall framträda jämte ditt offer inför den Evige Domaren! Människovän, lyft ditt öga mot Himmelen, skåda bland förklarade andar den oskyldige du begråter!" (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1809-1859" s 86; Karl August. Fersenska mordet)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående “lät basunen ljuda’, se Upp 8:2 och Upp 8:6.


Grekiska ord:

abyssos ( avgrund) (i NT + exempel i GT) 1 Mos 1:2; 5 Mos 8:7; Ps 33:7; 77:16(17); 107:26; Jes 51:10; Manasses bön v 3; Luk 8:31; Upp 9:1 – Salomos Vishet 10:19; Syr 1:3; 16:18; 24:5,29; 42:18; 43:23; De tre männens lovsång v 31; Rom 10:7; Upp 9:11; 11:7; 17:8; 20:1,3.


Ytterligare studier: Jes 14:12; 2 Petr 2:4; Upp 1:20; 8:13; 9:2; 12:4,9.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-05; 2012-07-02; 2015-03-23)

Till sidans topp

9:2 * (א,* א) Och rök steg upp ut ur brunnen, som en stor brännugns rök. Och solen fördunklades (א,*א) och luften * (א*).

Ord för ord (17 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus): och steg-upp rök ut-ur '-en brunn'/brunnen som (en)-rök (en)-brännugns stor, och fördunklades '-en sol'/solen och '-en luft'/luften.


1883: Och hon upplät afgrundens brunn. Och en rök steg upp ur brunnen, lik röken från en stor ugn, och solen och luften förmörkades af röken från brunnen.

1541(1703): Och han upplät afgrundens brunn, och der uppgick en rök, såsom af en stor ugn; och solen och wädret woro förmörkad af brunnens rök.

LT 1974: När han öppnade den, vällde det fram rök som från en väldig smältugn, och solen och luften förmörkades av röken.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Abraham) skådade, och skåda, en låga av/från jorden/landet steg upp som om (det var) ett töcken av/från en brännugn. (1 Mos 19:28b, Grekiska GT)

Det blev ett mörker, en skum/svartaktig virvelvind, emot varje/hela Egyptens jord/land (i) tre dagar. (2 Mos 10:22b, Grekiska GT)

(Sinais) rök steg upp som brännugnsrök. ... (2 Mos 19:18b, Grekiska GT)

(David sade: “Herren) tjocknade/’hopade sig’ i luftmoln.” (2 Sam 22:12b, Grekiska GT)

(Gud sade till Job:) “Ut ur (Leviatans) näsborrar går rök ut, en brinnande brännugn (med) en eld av kol.” (Job 41:11 eller 41:20, Grekiska GT)

(David sade:) “Låt dem som hatar Gud fly från Hans ansikte. Låt dem utlämna/försvinna, som rök utlämnar/försvinner.” (Ps 68:1b-2a eller 68:2b-3a, Grekiska GT)

(Psalmisten sade: “Herren) skickade ut mörker, och Han förmörkade.” (Ps 105:28a, Grekiska GT)

(Edoms jord skall brinna, och) natt och dag skall (den elden) inte släckas ‘in i’/i den tidsålderslånga tiden, och dess rök skall stiga upp upp/uppåt.” (Jes 34:10a, Grekiska GT)

(Kungens sändebud sade:) “Varje/’var och en’ som – alltefter omständigheterna – ej må, då han fallit/’fallit ner’, kasta sig ner (inför den bilden av guld), honom skall de kasta i, in i den brinnande eldens brännugn.” (Dan 3:6 Grekiska GT)

(Herren sade:) ”Låt ’basunen en basun’/basunen ljuda i Sion ... av det skälet att Herrens dag kommer till sidan av, att (den är) nära. En dag av mörker och skymning, en dag av moln och tjocka.” (Joel 2:1-2a, Grekiska GT)

(Herren sade:) “Jag skall ge förebud i himlen och uppå jorden, blod och eld och röktöcken. Solen skall vända sig om in i mörker och månen in i blod, innan Herrens stora och iögonfallande dag komma/kommer.” (Joel 2:30-31, Grekiska GT)

(Profeten sade:) ”Solen och månen växer/blir mörka och stjärnorna kommer att sjunka/minska sin glans.” (Joel 3:15, Grekiska GT)

När våra fäder (hela tiden) leddes/fördes in i Persien, då då/när de vördnadsvärda prästerna i hemlighet hade tagit från offeraltarets eld, gömde de (elden) helt och hållet i en ... brunn. (2 Mack 1:19a)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”På det här sättet skall det vara i tidsålderns avslutning; budbärarna skall komma ut och genom en gränslinje skilja de onda ut ur de rättfärdigas mitt, och de kastar (א*) dem in i eldens brännugn.” (Matt 13:49-50a)

(Jesus sade till Sina lärjungar: “Genast efter det stora betrycket) skall solen läggas förmörkas, och månen skall inte ge sin glans, och stjärnorna skall falla ut ur (א,* א) himlen, och himlarnas förmågor/makter skall röra sig fram och tillbaka.” (Matt 24:29b)

Från en sjätte stund/timme blev det mörker * (א*) ända till en nionde stund/timme. (Matt 27:45)

Varje/hela mängden av folket bad utanför (vid) stunden av/för rökelsen. Men det skådades för (Sakarias) en herres budbärare, som stod ut ur (de) rätta/högra (delarna) av rökelseofferaltaret. (Luk 1:10-11)

Då folket skriade och slängde kläderna och kastade ett dammoln in/upp i luften, uppmanade ledaren för ettusen män (att låta) Paulus ledas/föras in i lägret/befästningen. (Apg 22:23-24a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Hans fötter (var) lika koppar från Libanon (eller: lika koppar som liknar olibanum/rökelse), som i en brännugn som glöder (och har glött). (Upp 1:15a)

Och jag skådade, och skåda, en ljusgrön häst. Och den som sitter ovanpå den, ett namn åt honom (var) död (א,*א). Och Hades följde (hela tiden) * (א,* א) honom. (Upp 6:8a)

Och en (א*) rök av rökelserna, (med) de heligas böner, steg upp inför Guds ögon ut ur budbärarens hand. (Upp 8:4)

Och den fjärde budbäraren lät sin basun ljuda. Och tredjedelen av solen slogs och tredjedelen av månen och tredjedelen av stjärnorna, för att tredjedelen av dem måtte fördunklas och (att) dagen ej måtte ’föras till’/ge ljus (under) tredjedelen av den och natten likaså. (Upp 8:12)


Exegeter, evangelister med flera:

Grekerna skilde mellan de lägre luftlagren som var orena och besmittade och de högre luftlagren eller etern som var ren och obesmittad. Eftersom ”aêr” var ett orent element var det en uppehållsort för andarna. ... I senjudendomen kan man också finna den tanken att lufthimlen var demonernas uppehållsort. Också NT hävdar denna syn. Satan kallas ”fursten över luftens rike”, Ef. 2:2. (Studiebibeln V:43)

Luften betrycker dig, vem du än är och vadhelst du än heter, med något över ett kilogram per kvadratcentimeter. Är det att undra på om du känner dig tyngd och beklämd? Förvåna dig hellre över att du stundom är muntert stämd! (Alf Henrikson "Sakta mak" s 258; Livets börda)

Vi vänder åter till Elisabethville (i Kongo) och flyktinglägret med sina 40.000 människor. Här vill jag med några ord försöka ge en beskrivning av detta väldiga läger. "Flyktinglägret, vårt kokande människohav, som aldrig är sig likt från stund till stund. Rykten, bråk, kvinnor i vattenkö, barn som skrattar och vinkar - en obeskrivlig levande röra av mänsklighet. Lukten från träkolsmilorna på kvällarna. Röken som ligger i blåvita slöjor runt lägret i skymningen. (Fred Törnqvist "Minnen och glimtar från Kongo" s 38; början av 1960-talet)

(Titus Magnusson i Jorarp) berättar, att arbetet med en (kol)mila vanligen började strax före midsommar. Då högg man kolveden. ... Först fram på höstsidan tog vi itu med upphuggningen av de fällda träden. ... Medan kolningen varade, bolmade röken från milan. Det var en rök, som hade en säregen lukt, och som kändes på långt håll. Röken lade sig som en dimma mellan träden och svepte in hela skogen i ett grått töcken. När milan började bli färdigkolad minskade rökutvecklingen, och röken blev blåaktig och genomskinlig. (Wåge Tolf "Om kolning" s 22,26)

Världen .. består ... av platser, dvs, av himlen eller himlarna, och av jorden eller vattnet, liksom av luften, som är mellanliggande, och som man benämner eter, och av allting som utgår från jorden eller är fött på den. (Origenes, The Ante-Nicene Fathers Vol IV, s 268)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående “solen fördunklades”, se också Upp 8:12.


Grekiska ord:

aêr (luft) (i NT + exempel i Apokryferna) Apg 22:23; Upp 9:2 – 2 Mack 5:2; Salomos Vishet 5:11-12; 7:3; 13:2; 15:15; 17:10; 1 Kor 9:26; 14:9; Ef 2:2; 1 Thess 4:17; Upp 16:17.


Ytterligare studier: Josua 8:20-21; Hes 22:22; Dan 3:11; Joel 2:10; Matt 13:42; Joh 12:3; Upp 9:17-18; 14:11; 18:9,18; 19:3.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-05; 2012-07-02; 2015-03-24)

Till sidans topp

9:3a * (א*) Ut ur röken kom det ut gräshoppor 'in i'/'ned på' jorden.

Ord för ord (8 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus): ut-ur '-en rök'/röken kom-(det)-ut gräshoppor in-i '-en jord'/jorden.


1883: Och ur röken utgingo gräshoppor på jorden.

1541(1703): Och utu röken kommo gräshoppor på jordena.

LT 1974: Sedan kom gräshoppor fram ur röken och slog ned på jorden.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Mose sade till Farao:) “Om du – alltefter omständigheterna – ej må vilja skicka ut Mitt folk, skåda, (till) den här stunden följande dag leder/för jag 'mycken gräshoppa'/många gräshoppor' emot, emot alla dina gränsområden.” (2 Mos 10:4, Grekiska GT)

Herren 'kastade om'/'vände på' en vind från ett oerhört/våldsamt hav, och tog upp gräshoppan/gräshopporna och kastade den/dem i, in/ner i Röda Havet. (2 Mos 10:19a, Grekiska GT)

(Psalmisten sade: “Herren) ledde/förde tillsammans havets vatten som (i) en skinnsäck och satte/lade avgrunder i högar/förvaringsrum.” (Ps 33:7, Grekiska GT)

(Psalmisten sade: “Herren) talade och gräshoppa/gräshoppor kom.” (Ps 105:34, Grekiska GT)

(Profeten sade:) “... De som har sin bostad ‘i i’/på (jorden är) som gräshoppor.” (Jes 40:22a, Grekiska GT)

(Profeten sade till Herren: “Är det inte Du som) ödelade havet (och gjorde) vatten (till) en avgrunds mängd?” (Jes 51:10a, Grekiska GT)

(Herren sade till Nineve:) “Ditt beblandade (folk är) som en obevingad gräshoppa.” (Nahum 3:17a, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Johannes Döparens) näring/mat var (hela tiden) gräshoppor och lantlig/vild honung. (Matt 3:4b)

(Jesus sade till folkskaran:) “Andra (sädeskorn) föll in i den fina jorden ... och förde/frambringade ’in i’/intill (א,* א) trettio/trettiofalt och ’in i’/intill (א,* א) sextio/sextiofalt och ’in i’/intill (א,* א) hundred/hundrafalt.” (Mark 4:8)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Rök steg upp ut ur brunnen, som en stor brännugns rök. (Upp 9:2a)


Exegeter, evangelister med flera:

I början av oktober 1977 for jag tillbaka till Somalia. ... Det mesta var sig likt på Mogadishus gator, med ett påtagligt undantag: det syntes allt färre sovjetmedborgare ute på stan än vid mitt förra besök. Då kunde vi fortfarande se, hur de sovjetiska husmödrarna kom in i bussar från sina förläggningar för att shoppa. I folkmun döptes de till "gräshopporna", så många var de och så stort intresse hade de för importerade konserver och inhemska guldsmycken. Nu var de nästan försvunna från gator och affärer. (Lars-Ola Borglid "Verklighetens resa och bildens" s 280; Somalia 1977)

Gräshoppan är den oftast nämnda insekten i GT och har nio olika namn på hebreiska ... Den femte basunen är en genomarbetad form av den åttonde plågan i Egypten, när gräshoppor täckte landets yta; 2 Mos 10:4-20. (J. Massyngberde Ford "Revelation" s 148,155)

Det är natt. Det strategiska planetariet vrider sig. Linserna stirrar i mörkret. Natthimlen är full av siffror, och de matas in i ett blinkande skåp, en möbel, där det bor energin hos en gräshoppssvärm som kaläter tunnland av Somalias jord på en halvtimma. (Tomas Tranströmer "Östersjöar - En dikt" s 179)

Man storknar! Jag önskar, att han (Hitler) måtte få dö ensam! Jag är glad att höra, att han lär vara sömnlös och höll på att stryka med av för mycket sömnmedel härom natten. Tysk framfart Europa runt. Ack, Herre, huru länge? Och all mat tar di, var dom går fram. Egyptens gräshoppor ute på härjningståg. (Astrid Lindgren "Krigsdagböcker 1939-1945" s 103; 1941-09-06)

Hjulade (Fabian Wigelstjerna) - flög han - hoppade han? Kanske är det sista verbet det riktigaste, det som i varje fall kommer sanningen närmast. Ty i grund och botten var (han) väl ingenting annat än en gräshoppa - en stor, vacker, färgskimrande gräshoppa, sådana vi om sommaren kunna se dem beskriva sina praktfulla, excentriska hyperbler och parabler över ängar och gräsmattor - underbara varelser, vilkas sätt att förflytta sig måste ingiva en myra, en skalbagge, en mask den djupaste häpnad, oro och förundran, och vilkas plötsliga neddimpande i ständigt nya och oförberedda miljöer måste fylla sommarens gräsmattor och deras mera stabila samhällen och befolkning med oändliga serier av fullkomligt oväntade tragedier, komedier och farser. (Sven Lidman "Huset med de gamla fröknarna" s 138)

Den trupp, som (1709) följde konung (Karl XII) över Dnjepr, uppgick till omkring ett tusen svenskar ... samt ett par tre tusen kosacker. ... En ansträngande färd blev det i den fruktansvärda sommarhettan, och det var så ont om vatten, att många både människor och hästar dukade under. Fältprästen Agrell har vältaliga skildringar av den olidliga hettan där ute på den ändlösa stäppen, där det icke "fanns den ringaste buske; och såg man", säger han, "största ynk på de blesserade, huru de ville vansmäkta, emedan de plågades av hettan och ingen hade, som kunde förbinda dem". Hultman talar om "en smärtefull, torr och törstig brännhetta". ... En dagboksförfattare vid namn Norsbergh ... berättar för den 4 juli: "Då om dagen, som vi marscherade uti ödemarken, var en ogemen stark hetta utav solens strålar, så att det torra gräset, som då på jorden stog, begyntes av sig själv upptändas med en faselig eld, att man då med största livsfara måste söka att undvika. Eljest hade vi alldeles utav jordeeld måst förtärde bliva, om icke Gud särdeles då hade bevarat oss. Därtill med vore vi mest alla där så svårt ansatte och incommoderade (= besvärade) utav flygande stora vita maskar, som hade bruna vingar och stora tribbuta huvuden, ja så tjockt neder uppå jorden och i luften, som den allra starkaste eller tjockaste töcken hade då varit över hela fältet höljder, vilka där förtärde och uppåto gräset på jorden." Det är gräshoppssvärmar, som den gode Norsbergh här åsyftar. Kapten Strahlenberg, känd som framstående geograf, omnämner även dessa skadedjur: Han berättar: "När vi efter Poltaviska aktionen begav oss över den Bessarabiska stäppen till Bender, kommo vi tidigt om morgonen före soluppgången till ett höskräckeläger, där de lågo över varandra tjockt till en hands bredd - emedan solen ännu ej torkat deras vingar, kunde de ej flyga upp. Det krasade bra, när hästarna trampade på dem. Den plats, som denna ohyra intog, utgjorde nära 1/4 mil i längd och bredd; och om än gräset i omgivningen var kvartershögt, hade de på sitt nattläger ätit så rent, att man såg bara svarta jorden."Agrell har också en målande beskrivning av en dylik svärm från ett senare tillfälle. Gräshopporna voro, säger han, "så långa som ett halvt kvarter, flögo så tätt, att de slogo oss uti ansiktet, sutto ock ett kvarter tjockt på jorden. Så continuerade (= fortfor det)1/2 mil, som hade man ridit uti ett tjockt mörker, nästan otroligen att höra. När man först fick se dem, syntes de som ett stort moln mot himmelen. Vi, som intet visste därav, förundrade oss mycket." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1660-1709" s 696-698; Karl XII:s färd över stäppen från Perevolotjna till Bender)

Maj år 1641, den 17 och 18 i denna månad, anlände under en nordlig vind en otalig här av gräshoppor ur vattnet till södra stranden av den vidsträckta sjön Vättern. Uppkomna ur vattnet, flögo de hoptals till trädgårdar och ängar i Jönköping och angränsande orter, där de förtärde trädens blad, men sedan fromma människor i kyrkan framburit varma böner, försvann denna jordens röta, utan att någon påtaglig eller anmärkningsvärd skada iakttogs. (Johannes Baazius "Inventarium Ecclesiae Sveogothorum" s 49)


Egna kommentarer och funderingar:

I ett återställelseperspektiv kan vi möjligen se hur gräshopporna som kastades i Röda havet (avgrunden, jfr Ps 33:7; Jes 51:10) nu återvänder till jorden. Vi kan se dem som en kontrast till den säd som föll in i den goda jorden (Mark 4:8). Gräshopporna kan vara människor; jfr den maskulina formen i de följande ”dem” (autois) i Upp 9:3-4 (א,*א).


Grekiska ord:

akris (gräshoppa) (i NT + exempel i Apokryferna) Matt 3:4; Upp 9:3 – Judit 2:20; Salomos Vishet 16:9; Syr 43:17(18); Mark 1:6; Upp 9:7.


Ytterligare studier: 2 Mos 10:12-15; Joel 1:4; 2:25.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-05; 2012-07-02; 2015-03-25)

Till sidans topp

9:3b Och (rättslig) myndighet gavs dem som jordens skorpioner har (rättslig) myndighet.

Ord för ord (11 ord i den grekiska texten): och gavs dem (rättslig)-myndighet som har (rättslig)-myndighet '-na skorpioner'/skorpionerna '-ens jords'/jordens.


1883: ... och dem vardt gifven makt, såsom skorpionerna på jorden hafva makt.

1541(1703): ... och dem wardt gifwen magt såsom scorpioner på jordene magt hafwa.

LT 1974: ... och fick makt att stinga som skorpioner.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Mose sade till Israel: “Herren ledde) dig genom det där stora och fruktansvärda ödelagda (området med dess) bitande orm och skorpion.” (5 Mos 8:15a, Grekiska GT)

(Rösten sade till profeten:) “Du, son av en människa, du må ej frukta (Israels folk), men/och ej hysa agg från/’beroende på’ deras ansikte/närvaro, av det skälet att ... du bor i en mitt av skorpioner.” (Hes 2:6a, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till de sjuttio:) “Skåda, jag har gett (och ger) er den (rättsliga) myndigheten att trampa ovanpå ormar och skorpioner och emot varje fiendens förmåga, och ingenting kommer att (א,* א, A) * (א*) handla orättfärdigt (emot) er.” (Luk 10:19)

(Jesus sade till sina lärjungar: “Om en son) kommer att begära ett ägg (av sin fader), ej (א,* א, A) kommer (då) han att 'ge på'/räcka honom en skorpion? Om så ni som är (א,* א) onda vet att ge goda gåvor till era barn, hur mycket hellre skall (då inte) er Fader * (P75,א,*א) ut ur en himmel ge helig ande till dem som begär/ber Honom?” (Luk 11:12-13)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Den som segrar och den som håller Mina gärningar intill slut(et), honom skall Jag ge (rättslig) myndighet uppå/’med avseende på’ nationerna.Och han skall vara en herde för dem i/med en käpp av järn, som det krossas kärlen/kärl av en krukmakare, som och/också Jag har tagit (och tar) (rättslig myndighet) från sidan av Min Fader. (Upp 2:26-27 eller Upp 2:26-28a, ”Thyatira”)

(Rättslig) myndighet gavs åt (döden och Hades) emot ’det fjärde’/fjärdedelen av jorden. ... (Upp 6:8b)


Exegeter, evangelister med flera:

Kaschgar är karavanlandet framför andra. ... Vad järnvägsstationer och hotell äro i järnvägsländer, det är karavanserajen i karavanlandet. "Stora väntsalen", en öppen gård, omgiven av gästrum, stallar och andra lerskjul, är alltid tillgänglig för vägfarande, natt som dag. ... Gästrummen, som omgiva serajgården på två eller tre sidor, äro under all beskrivning tarvliga: den bara leran på fem sidor och på den sjätte taket, bestående av sotiga, damm- och spindelvävdrypande grova stockar, smala slanor, ris och bråte. Något annat gott än ett primitivt skydd mot vind och väder ha ej dessa rum att bjuda. Av ont kunna de bjuda på åtskilligt: skorpioner, giftiga spindlar, en hel del arter av annat talrikare småkryp, baciller och framför allt en olidligt stinkande atmosfär. Den europeiske resenären vistas därför inne i dessa rum jämt så mycket han är absolut tvungen till. Helst sitter han utanför dörren och betraktar det rörliga livet på serajgården. Detta kan var intressant nog. ... Skorpionen säges besitta ett sådant humör, att, om han ej ser sig i stånd att skada eller undkomma en fiende, han ger sig själv dödssticket med den giftiga gadden. (John Törnquist "Kaschgar- Några bilder från innersta Asiens land, folk och mission" s 22-24,118)

Juhani (till Simeoni): "O vilka under och sällsamma ting du skådat! Detta varslar om något, och troligtvis är vår undergång, Guds straff på väg till oss, om inte precis världens slut. ... Kanske gör dessa skrällar ändå gott åt mitt syndiga hjärta, som är så förhärdat, så styvt, att det knappast rörs av annat än helvetets vedklubba eller himlens eldhammare. Låt dåna och regna, broder min, låt regna skorpioner om det gäller; just det behöver vi." (Aleksis Kivi "Sju bröder" s 293-294)

År 1619 blev Johannes Rudbeckius av konungen utnämnd till biskop över Västerås' stift. ... Med kraft grep den nye stiftschefen in mot de felande, hög såväl som låg. ... De svåraste straffen för prästerliga förseelser voro avsättning eller fängelse i proban, ett mörkt, underjordiskt fängelserum, där ännu i början av 1800-talet halsjärn och kedjor funnos fästade i muren. Till en tids vistelse i denna fasans hemvist dömdes t. ex. år 1626 en präst, som illa slagit sin hustru. Svärmodern hade han också misshandlat och kallat "skinnmaisa", medan svärfadern titulerats "skorpion". (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1611-1660" s 271-272; En storman i andens värld)

De viktigaste politiska propagandadikterna från 1400-talet återfinnes i . . . (bl. a.) Gotlandsvisan, ett frosseri i danskhets, sannolikt från 1449. Visan är hela 28 versar lång och efter varje vers upprepas den skarpa varningen för grannfolket: Svenske Män, vakten Eder än! Framför allt två egenskaper karakteriserar enligt dikten danskarna: grymhet och svek. De håller aldrig löften eller avtal och de liknas vid ett av de giftigaste och lömskaste kräldjuren på Jorden: "Skorpionen plägar leka, med tungan smeka, med stjärten stinga, så göra de danske, när de dagtinga." (Vilhelm Moberg "Min svenska historia berättad för folket. Andra delen." s 108-109)

Det är dold missunnsamhet och snabba tjuvnyp och nedsättande kommentarer som kryper fram ur en elak grund. Akta er för sådant! Döm er själva och ingen annan. Dessa människor får skorpionen istället för ägget, det vill säga: en felaktig uppfattning om sig själva, en falsk självsäkerhet och förmätenhet: "Varför skulle inte jag ha det lika bra som den och den? Jag ber, jag sjunger och läser och lever lika bra som de." Som skorpionen, som framifrån ler och smickrar med munnen, men därbak sticker med stjärten, så går det till slut med denna falska säkerhet. När grunden uppenbaras, den som intagits av falskhet, då hamnar de i modlöshet och tvivel och blir förlorade i evighet. Då drabbas de av den eviga dödens styng. (Johannes Tauler "Djup ropar till djup" s 55)


Egna kommentarer och funderingar:

Lärjungarnas (rättsliga) myndighet är större den (rättsliga) myndighet som gräshoppor och skorpioner har (jfr Luk 10:19).


Grekiska ord:

skorpios (skorpion) (i NT + exempel i Apokryferna) Luk 10:19; 11:12; Upp 9:3 – Syr 26:7; 39:30; Upp 9:5,10.


Ytterligare studier: 1 Kung 12:11,14; 2 Krön 10:11,14; Upp 9:5,10.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-05; 2012-07-02; 2015-03-25)

Till sidans topp

9:4 Och det talades till dem, för att de ej måtte (א,*א) handla orättfärdigt (emot) jordens gräs, inte heller (emot) varje/något ljusgrönt, inte heller (emot) varje/något träd, 'om ej'/utom (emot) de människor 'vilka som än'/som inte har Guds sigill uppå pannorna.

Ord för ord (30 ord i den grekiska texten): och (det)-talades (till)-dem för-att ej (de)-måtte-handla-orättfärdigt (mot)-'-et gräs'/gräset '-ens jord'/jordens inte-heller (emot)-varje ljusgrönt inte-heller (emot)-varje träd, om ej '-na människor'/människorna vilka-som-än inte har '-et sigill'/sigillet '-ens guds'/Guds uppå '-na pannor'/pannorna.


1883: Och dem vardt sagt, att de icke skulle skada gräset på jorden eller något grönt eller något träd utan endast de människor, som icke hade Guds insegel på sina pannor.

1541(1703): Och wardt sagdt till dem, att de icke skulle göra gräset på jordene skada, icke heller något det grönt war, icke heller något trä; utan allena menniskorna, de som icke hade Guds tecken i sin anlete.

LT 1974: De blev tillsagda att inte skada gräset eller växterna eller träden utan i stället angripa de människor, som inte hade Guds märke på sina pannor.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Gud gjorde) varje åkerfälts ljusgrönt före (vad som skulle) bli uppå jorden och varje åkerfälts gräs före (vad som skulle) sticka upp. (1 Mos 2:5a, Grekiska GT)

(Mose sade till Israel: “Herren) skall ge foder i/på dina åkerfält (till) dina husdjur.” (5 Mos 11:15a, Grekiska GT)

(När Israels söner och den främmande) kommer att skåda ’den där jordens’/’det där landets’ slag och dess sjukdomar som Herren har skickat bort emot den/det, (skall de säga:) ” ... Varje/allt ljusgrönt må ej stiga upp emot den/det.” (5 Mos 29:22b-23a, Grekiska GT)

(Psalmisten sade: “Herren låter) gräset sticka upp ut ur (jorden) (för) husdjuren.” (Ps 104:14a, Grekiska GT)

(Daniel sade till kungen: ”Det skall vara) ett fjärde rike, stabilt precis som järn, som kuvar alla ting och skär/hugger ner varje träd. Och det skall skaka varje/hela jorden.” (Dan 2:40, Grekiska GT)

(Salomo sade: “Israels fiender) tuktades genom liksom/liknande ting ... och på grund av mängder av vilda och giftiga djur plågades de. I stället för . . . tuktan behandlade Du Ditt folk väl.” (Salomos Vishet 16:1-2a)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Om Gud på det här sättet (kläder runt om; grekiska: amfiennymi) åkerfältets gräs, som idag är och en följande dag kastas in i en bakugn, skall Han inte mycket hellre (kläda) er (runt om, ni) som har lite tro?” (Matt 6:30)

(Jesus sade till fikonträdet:) "O att ej längre någon in i (den kommande) tidsåldern må ej/- äta frukt ut ur dig. ... " ... Då (Jesus och Hans lärjungar) tidigt på dagen gick till sidan av (fikonträdet), skådade de, att det hade torkats (och torkades) upp ut ur rötter(na). (Mark 11:14b,20)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus sade till folkskaran:) ”Arbeta ej (för) den förtäring som fördärvas, emellertid/utan (för) * (א,* א) (den förtäring) som stannar ’in i’/till ett tidsålderslångt liv, som Människans Son ger (א,*א) er, ty Den här har Fadern, Gud, förseglat.’” (Joh 6:27)

Den som har ett öra, låt honom höra vad Anden säger till (församlingarna) av utkallade. Den som segrar må inte/förvisso ej behandlas orättfärdigt ’ut ur’/’till följd av’ den andra döden. (Upp 2:11)

Du må ej handla orättfärdigt (mot) olivoljan och vinet. (Upp 6:6b)

Och jag skådade, och skåda, en ljusgrön häst. (Upp 6:8a)

Och (א,* א) efter det här skådade jag fyra budbärare, som stod emot jordens fyra hörn, vilka fick makt över jordens fyra vindar, för att ej en vind måtte (א,* א) blåsa uppå jorden ‘och ej’/eller uppå havet ’och ej’/eller emot varje/något träd. (Upp 7:1)

Och (budbäraren) utropade/ropade (med) stor/hög röst till de fyra budbärarna, till vilka det var givet till dem att handla orättfärdigt (emot) jorden och havet och sade: “Ni må ej handla orättfärdigt (emot) jorden, ‘men ej’/eller (א,*א) (emot) havet, ‘men ej’/eller (א,*א) (emot) träden, ända till vi må ha förseglat vår Guds slavar uppå deras pannor.” (Upp 7:2b-3)

Och tredjedelen av jorden brändes ner, och tredjedelen av träden brändes ner, och varje ljusgrönt gräs brändes ner. (Upp 8:7b)


Exegeter, evangelister med flera:

Dagson jagade människorna fram på detta sätt, genom eld och rök och förtvivlan. Eld hade de framför sig, eld bakom sig och eld på alla sidor. Man såg intet annat, än att man måste förgås. Men genom all denna förfäran förde han dem fram till en grön plats i skogen, där allt var lugn och svalka och trygghet. Mittpå den blommande skogsängen satt Jesus, han sträckte ut sina armar över de flyende och jäktade människorna, och de lade sig ner vid hans fötter, och all fara var över, och det fanns inte mer nederlag eller förföljelse. Dagson talade, såsom han själv kände det. Bara han fick lägga sig ner vid Jesu fötter, erfor han frid och lugn och fruktade ingen av alla livets farligheter. (Selma Lagerlöf ”Jerusalem I” s 106)

Gräshopporna hade hållit sig borta från Minnesota sedan 1849, och man hade hoppats att de inte skulle återvända. Men nu kom de flygande en dag i väldiga, glupska svärmar. Som ett regn av levande svartgråa droppar föll de över marken. Dessa otäcka kräk uppvisade en vidunderlig hunger; den liknade inte hungern hos andra rovdjur. De förtärde allt grönt som kom i deras väg. På åkrarna lämnade gräshoppssvärmarna svarta jorden efter sig. ... Inom Chisago Township var gräshoppsplågan lindrigare än på andra håll. Men Karl Oskars skörd blev bara en fjärdedel av fjolårets. Med hjälp av det överblivna från den gamla grödan skulle de dock reda sig över vintern. ... Vad angick det honom att bankerna gick omkull, när han inte hade en cent insatt i dem? ... Karl Oskar ... hörde till de svenska träskobärarna. ... Andra innebyggare i territoriet ... gick i skodon av förnämare slag. ... Men mannen i träskor satt ännu trygg och orubbbad på sin landlott efter sju år, han satt kvar över året femtiosju, då tusenden andra inflyttade vräktes undan av den stora omvälvningen. ... Under goda år bärgade han större gröda än någon bonde hemma i Ljuders socken. (Vilhelm Moberg ”Nybyggarna” s 449-452; Året femtiosju)

Det märkvärdigaste som de hade fått medan Robert varit borta visade Kristina honom till slut: Ett litet träd som växte invid östra gaveln på nya timmerhuset. ... Trädet bar stora, mörkgröna löv och var frodigt och lummigt i grenar och krona. ... ”En apel hemifrå!” sade Kristina. ”Krestinas eget trä!” tillfogade Karl Oskar. Denna astrakanapel hade skjutit skott efter kärnor, som Kristinas föräldrar hade skickat i brev. ... ”Tellningen ä Krestinas ögnasten!” sade Karl Oskar. ... ”Dä känns unnerligt mä apeln!” sade Robert. Och när de gick därifrån såg han sig tillbaka: Han var rädd för att det lilla ömtåliga trädet skulle fördärvas och dö bort av kölden och frosten under de obarmhärtig stränga vintrarna här i Nordamerika. (Vilhelm Moberg ”Nybyggarna” s 262-263; Medan rikedomen var gömd i huset)

När jag tänker på vad detta stolta Ekeby måste lida under kavaljerernas styrelse, så önskar jag, att majorskans anslag hade nått sitt mål och att Ekeby hade blivit taget från kavaljererna. Det var inte hennes tanke att själv komma åter till väldet. Blott ett mål hade hon, att befria sitt hem från dessa galningar, dessa gräshoppor, dessa vilda rövare, efter vilkas framfart intet gräs växte. (Selma Lagerlöf ”Gösta Berlings saga” s 88; De gamla åkdonen)


Sångarna:

Gud give jag vore, och alla med mig, bland himmelens tecknade skara. Gud tage oss nådigt i höjden till sig, att oss ifrån domen bevara. Säll den som har rum i Guds rike. (MB Landstad-JA Eklund: Psalmer och Sånger 321:2)

Pris ske dig, Gud, för moder Jord! Rikt dukar hon för oss sitt bord. Halleluja! Dig ske ära! Hon när ock träden med sitt stoft, hon skänker gräs och blommors doft. Lov och ära ske dig, Herre! Halleluja, halleluja, halleluja! (Franciskus av Assisi/J-E Löfkvist: Psalmer och Sånger 353:3)

Lofva vill jag Herran, Herran, Ty han hafver hört min röst. Han är, då all hjelp syns fjerran, Dock min starkhet, sköld och tröst. Han de ondas kraft förtager Och sitt barn ur faran drager. (G Ållon: Psalm 264:1; jfr Psalmer och Sånger 8:1)

Ej mer med blicken skum och svag, Jag leta skall Guds anletsdrag I verldens dunkla spegel, Men Herrans klarhet ohöljd se, Bland dem, som äro tecknade Med Herrans Guds insegel. Salig, Salig, Skall jag röna Allt det sköna, Sanna, höga, Som här doldes för mitt öga. (JO Wallin: Psalm 484:4; jfr Psalmer och Sånger 319:4)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående “handla orättfärdigt”, se också Upp 2:11 och Upp 6:6bb. Angående ”ljusgrönt”, se också Upp 6:8a och Upp 8.7b. Angående ”träd”, se också Upp 8:7b. Angående ”människor 'vilka som än'/som inte har Guds sigill på pannorna”, se Upp 7:2b och Upp 7:3.


Ytterligare studier: Ps 147:8; Hes 9:4,6; Luk 12:28.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-05; 2012-07-02; 2015-03-26)

Till sidans topp

9:5a Och den gavs till dem, för att de ej måtte döda dem, emellertid/utan för att de skall plågas (i) fem månader.

Ord för ord (12 ord i den grekiska texten): och (den)-gavs (till)-dem för-att ej (de)-måtte-döda dem, emellertid för-att (de)-skall-plågas månader fem.


1883: Och dem vardt gifvet, att de icke skulle döda dem; de skulle endast plågas i fem månader.

1541(1703): Och dem wardt gifwet, att de icke skulle döda dem; utan att de skulle qwälja dem i fem månader.

LT 1974: De fick inte döda dem utan enbart tortera dem under fem månader.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Vattnet höjdes uppå jorden etthundrafemtio dagar. (1 Mos 7:24, Grekiska GT)

Asdoditerna reste upp Dagon och satte ner honom ‘in i’/på hans plats ... (Då) plågade (Herren) dem. ... (1 Sam 5:3b, Grekiska GT)

(Gud sade till Israel:) “Det här är för Mig (som) från vattnet emot Noa, såtillvida som Jag svor honom i den där tiden ... att ej vara full av lidelse ’på dig’/’för din skull’.” (Jes 54:9a, Grekiska GT)

(Kungens män) plågade (hela tiden) den fjärde (juden) på samma sätt (som de hade gjort med de andra judarna). (2 Mack 7:13)

(Salomo sade: “Israels fiender) tuktades genom liksom/liknande ting ... och på grund av mängder av vilda och giftiga djur plågades de. I stället för . . . tuktan behandlade Du Ditt folk väl.” (Salomos Vishet 16:1-2a)


Den Senare Uppenbarelsen:

Båten (med lärjungarna) var (hela tiden) allaredan (i) havets mitt (א,* א) och plågades av vågorna, ty vinden var/låg (hela tiden) mitt emot. (Matt 14:24)

(Människan med den orene anden) säger: "Vad (är det som är) ’till mig och till’/’mellan mig och’ dig, Jesus, den högste Gudens Son? Jag besvär Dig (vid) Gud, (att) du ej må plåga mig!" (Mark 5:7b)

(Elisabet) ‘tog tillsammans’/’blev havande’, och hon gömde sig undan (i) fem månader. (Luk 1:24b)


Grekiska ord:

basanizô (plåga) (i NT + exempel i Apokryferna) 1 Sam 5:3; 2 Mack 7:13; Salomos Vishet 16:1; Matt 14:24; Mark 5:7; Upp 9:5 – 2 Mack 1:28; 7:17; 9:6; Salomos Vishet 11:9; 12:23; 16:4; Matt 8:6; Mark 6:48; Luk 8:28; 2 Petr 2:8; Upp 11:10; 12:2; 14:10; 20:10.

mên (månad) (i NT + exempel i Apokryferna) Luk 1:24; Upp 9:5 – Ester 2:12; 3:7,12-13,13f(B6); 8:9,12,12s(E20); 9:1,17,22; 10:3k(F10); Judit 2:1; 3:10; 8:4; 16:20; 1 Mack 1:58-59; 4:52,59; 7:43; 9:3,54; 10:21; 13:51; 16:14; 2 Mack 1:9; 6:7; 7:27; 10:5; Baruk 1:2; Luk 1:26,36,56; 4:25; Apg 7:20; 18:11; 19:8; 20:3; 28:11; Gal 4:10; Jak 5:17; Upp 9:10,15; 11:2; 13:5; 22:2.


Ytterligare studier: Upp 9:10.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-05; 2012-07-02; 2015-03-26)

Till sidans topp

9:5b Och deras plågande (var) som en skorpions plågande, när den – alltefter omständigheterna – må skada en människa.

Ord för ord (10 ord i den grekiska texten): och '-t plågande'/plågandet deras som (ett)-plågande (en)-skorpions när-alltefter-omständigheterna (den)-må-skada (en)-människa.


1883: ... och plågan af dem var såsom plågan af en skorpion, när han har stungit en människa.

1541(1703): ... och deras qwal war såsom qwal af scorpion, då han hafwer stungit menniskorna.

LT 1974: ... med plågor, som liknade smärtan av skorpionsting.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren sade till Mose och Aron:) “Det skall inte vara ett slag av det att 'nöta ut ur'/tillintetgöra i/ibland er, när Jag – alltefter omständigheterna – skadar i Egyptens jord/land.” (2 Mos 12:13b, Grekiska GT)

(De ‘små småpojkarna’/’unga männen’ samtalade med kungen: ”På det här sättet skall du samtala med folket:) ”Min fader uppfostrade er (med) ett tungt ok. Jag skall sätta/lägga till emot ert ok. Min fader uppfostrade er i/med en piska, och jag skall uppfostra er i/med skorpioner.” (2 Krön 10:11b, Grekiska GT)

(Salomo sade till Herren: “Då) en stilla tystnad omslöt alla tingen, och en natt uppnått mitten av (sitt lopp) i (sin) egen snabbhet, kom Din ’alltförmående’ utsaga, en sträng krigare, från himlar ut ur rikens troner in i en mitt av den tillintetgörande jorden (med) ett skarpt svärd.” ... (Fienderna) slängdes halvdöda (om var)andra till en annan plats, (och) på grund av (det sätt på) vilket de (hela tiden) avled gjorde de en orsak tydlig. (Salomos Vishet 18:14-15a,18)


Den Senare Uppenbarelsen:

En av dem som stod vid sidan av, som hade ryckt/dragit dolken, skadade/’slog till emot’ prästledarens slav och tog av hans lilla öra. (Mark 14:47)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Simon Petrus, som hade en dolk, drog så den och skadade/’slog till emot’ prästledarens slav och skar/högg av hans rätta/högra lilla öra. (Joh 18:10a)

Och (rättslig) myndighet gavs dem som jordens skorpioner har (rättslig) myndighet. (Upp 9:3b)


Exegeter, evangelister med flera:

En skorpions sting är som regel inte dödligt men utomordentligt plågsamt. (Olaf Moe "Johannes Uppenbarelse" s 163)

Dörren öppnades och två män och två kvinnor steg in. ... Den ene mannen var en skrivare som bodde vid vår gård, en man som enligt ryktet var ett helgon. ... Far reste sig i samma stund som han såg honom, så som man reser sig för en mäktig rabbi. ... Far vände sig till den andre mannen. "Ni har blivit trolovad med dottern till en lärd man. ... Hur kunde ni då ta er före att förvrida huvudet på någon annan? ... Det finns en Gud i himmelen som ser allt!" ... Far var förtörnad. Han hotade mannen med helvetets alla kval ... och erinrade om vad som sägs i moralläran för fäder: "En lärd mans bett är såsom rävens, han stinger såsom skorpionen och alla hans ord är såsom glödande kol." (Isaac Basjevis Singer "På vår gata" s 210-213)

Stynget af skorpioner är outsägligen pinsamt, men sällan dödande. Af denna jemförelse är det tydligt, att de qwal, som här menas, blifwa ganska förskräckliga – mörka, tröstlösa qwal i själ och ande hos dem som icke hafwa Guds insegel. Alla werldsliga nöjen och förströelser gifwa då ingen tröst eller lindring. (P. Fjellstedt "Biblia" s 748)


Grekiska ord:

basanismos (plågande) Upp 9:5 – (4 Mack 9:6; 11:2); Upp 14:11; 18:7,10,15.


Ytterligare studier: 2 Krön 10:14; Matt 26:68; Luk 22:64.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-05; 2012-07-02; 2015-03-26)

Till sidans topp

9:6 Och i de där dagarna kommer människorna att söka döden, och de kommer inte/förvisso ej att finna den. Och de kommer att ha begärelse att dö, och/men döden flyr från dem.

Ord för ord (24 ord i den grekiska texten): och i de dagar de-där kommer-att-söka '-na människor'/människorna '-en död'/döden och inte/förvisso ej (de)-kommer-att-finna den, och (de)-kommer-att-ha-begärelse (att)-dö och flyr '-en död'/döden från dem.


1883: Och i de dagarna skola människorna söka döden och icke finna honom; och de skola längta att dö, och döden flyr ifrån dem.

1541(1703): Och i de dagar skola menniskorna söka efter döden, och skola icke finna honom; och de skola begära dö, och döden skall fly ifrå dem.

LT 1974: På den tiden kommer människor att försöka döda sig själva, men de ska inte kunna det – döden ska inte komma till dem. De ska längta efter att dö – men döden kommer att fly från dem.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

”På grund av vad kom jag inte till ett slut i ett underliv/moderliv?” (Job 3:11a, Grekiska GT)

(Job sade: “Varför ges) liv i smärtor (hos) de själar/människor som längtar efter döden, och/men inte når fram till (den)?” (Job 3:20b-21a, Grekiska GT)

(Visheten sade:) “De som hatar mig välkomnar död.” (Ordsp 8:36b, Grekiska GT)

(Herren sade: “Den här onda resten av Juda) ’tog för sig’/föredrog döden eller/'snarare än' livet.” (Jer 8:3a, Grekiska GT)

Det blev/hände tillsammans/’samtidigt’ (med) 'det att solen sticka upp'/'solens framträdande'. Och Gud befallde en ande tillsammans med brännande hetta, och solen ’slog till emot’/träffade Jonas huvud. Och han var liten/svag i själen ... och talade: ”(Det skulle vara) fint/bättre för mig att dö än att leva. (Jona 4:8, Grekiska GT)

(Visheten) förekommer/'når i förväg" de som har begärelse att få kunskap i förväg. (Salomos Vishet 6:13)

(Jesus, Syraks son sade:) “Död (är) mäktigare/bättre över/än ett bittert liv.” (Syr 30:17a)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till några fariseer och saddukeer som kom emot/’och sökte efter’ dopet:) “Vem har inunder/'i hemlighet'visat er att (ni kan) fly den ’stående i begrepp’/instundande vreden?” (Matt 3:7b)

(Jesus sade till de skriftlärda och fariseerna:) “När – alltefter omständigheterna – den orene anden må komma ut från människan, 'kommer ... igenom'/passerar den genom platser utan vatten och söker vila och finner inte.” (Matt 12:43)

(Jesus sade till de skriftlärda och fariseerna:) ”Ormar, produkter av små giftormar, hur må ni fly från Gehennas dom?” (Matt 23:33)

(Johannes Döparen) sade till folkskarorna som gick ut (för) att döpas av honom: "Produkter/avkomma av små giftormar! Vem har inunder/’i hemlighet’ visat er att (ni kan) fly från den ’stående i begrepp’/instundande vreden?" (Luk 3:7)

(Den yngre sonen) hade (hela tiden) begärelse att utfodras/äta ut ur/av skidorna av johannesbröd, som grisarna (hela tiden) åt, och/men (hela tiden) gav ingen honom (något). (Luk 15:16)

Jesus talade i riktning mot lärjungarna: “Dagar skall komma, när ni kommer att ha begärelse att skåda en av Människans Sons dagar, och/men ni kommer inte att skåda (den).” (Luk 17:22)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”(Den) som – om alltefter omständigheterna – må söka rädda (א,*א,A) sin själ kommer att fördärva den. Men (den) som – alltefter omständigheterna – må fördärva (den) kommer att frambringa levande varelser/ting.” (Luk 17:33)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Judarna talade så vända i riktning mot varandra:) “Vad är/innebär den här utsagan som Han talade: ”Ni skall söka Mig och skall inte finna * (א,*א), och varest/där Jag är, förmår ni inte komma?” (Joh 7:36)

De säger till bergen och till klipporna: “Fall emot oss och göm oss från 'ett ansikte'/'en närvaro' av Den som sitter på (א,* א) tronen.” (Upp 6:16a)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

Jag ställer frågan (till Astrid Lindgren som passerat de 80) hur hon själv ser på livet efter döden. "Jag vet inte. Fast jag tänker ofta på döden. Det ska bli skönt när den kommer. Man har blivit så värdelös. Jag vill gärna dö - men inte i dag." "Tänker du dig döden som Nangijala?" "Kanske det", svarar hon. "Jag hoppas jag får se något på andra sidan. Det vore roligt att träffa mamma och pappa igen. Men tänk om det inte blir så - det vore allt bra retligt." (Lars Micael Adrian "Jag är döv, halvblind och helgalen - Personligt med Astrid Lindgren" s 104; Växjö Stifts Hembygdskalender 1996/97)

(Den förkrossade kvinnan) var mor till en icke-jude! ... Kanske (var denne) en syndig människa, en judeplågare som kung Haman? ... Hur kunde en synd som hennes någonsin förlåtas? Hur länge måste hon ännu gå kvar på denna jord? Och hur kunde hon försvara sig i livet efter detta? ... Hon skämdes då hon steg in i en synagoga. Hon var oren, besudlad. ... Hon borde bespottas. Måtte Gud sända en Dödens ängel att befria henne. (Isaac Bashevis Singer "På vår gata" s 61; Hemligheten)

(1901 September 6:e). För första gången dessa sista år stiger tanken på sjelfmord upp. ... Jag känner hur denna qvinna (Harriet Bosse) nu går omkring med det finaste af min själ som hon fått, och bjuder på mig i sällskaper. Jag känner mig orenad genom henne. Fremmande män orena mig genom de blickar som de orena henne med. ... Sjelfmord är dödssynd; men Dante finner Cato benådad från Inferno, emedan han lemnade syndens och ofrihetens verld, då han icke såg någon möjlighet att hålla sin själ ofvan smutsen. Jag känner hur min ande är bunden vid de lägre sfererna der min hustru nu umgås. ... Lifvet äcklar mig och har alltid gjort det! Allt är värdelöst! Jag har uppfyllt mina pligter och har pinats nog. Synes ha rätt att gå min väg! ... När jag var omoralisk fick jag ovett, och när jag blef moralisk, fick jag ändå mer ovett! ... (September 9:e). Beslutet att sjelf förkorta lifvet är gammalt, jag började vid 8 års ålder. Men nu vaknar det igen såsom en befallande pligt. ... Ja, så känner jag det nu. Och "beslutet" mognar ut. Jag tar det som ett sjelfoffer åt Gud. ... (September 28:e) Hvarför jag vill dö? ... Ut ur syndens träldom! Befrielse från något ondt jag icke känner! Ett offer af mig sjelf för alla mina synder! ... Harriet har ingen skuld! Hennes uppträdande i mitt lif var som hon säger en "uppgift". Hon var sista solstrålen i mitt lif - jag tackar henne derför! Jag har älskat henne så högt att jag måste straffas derför! ... Man har lefvat som man kunnat - och icke som man velat! ... Det mesta onda jag gjort har varit af oförstånd och i hett mod - som andra menniskor! Och har jag icke blifvit straffad nog? (August Strindberg "Ockulta dagboken" s 146-150)

Jag hade ... en 7-helvetes otur. ... Nerverna, som jag ser på min skrifstil, äro åtgångna! Jag borde egentligen skjuta mig, men det skulle ha varit gjordt för länge sedan. (August Strindberg "August Strindbergs brev IX 1892-jan 1894" s 210-211; brev 20 juni 1893 till Adolf Paul)

Jag har ibland känt det skönt att få hvila och skulle velat hvila jämt. Lifvet skrämmer mig mången gång. Men detta är väl intet osunt. När det sker af gudelig längtan till evigt lif stod det i katekesen, får man önska sig döden. (Selma Lagerlöf "Brev 1 - 1871-1902" s 53; brev 15 mars 1891 till Sophie Adlersparre)

Jag önskar ibland att jag hade Gud och himlen qvar. Det var i alla fall en reträtt. Nu ser jag ingen. Eller att jag blivit ateist i yngre år. Då hade jag inrättat mitt liv derefter. Nu är det arrangeradt med fästadt afseende på himlen. Och derför är allt åt helvete. Jag ser ingen utgång. Och ingen mening i alltsammans. Meningen skulle väl vara att lefva tills man dör. Men dels är det intet nöje att lefva, dels är det knappt möjligt. Och ändå svårare att dö. Fy Satan! ... ... Nu sätter jag mig att skrifva bra - eller ge upp andan. Eller båda delarna. Det är djefligt att bli ateist på gamla dar, men skönt troligen att ha varit det från början. Jag är mycket gammal numera. ... ... För åtta månader sedan blef jag först ateist. ... Men jag är en gammal kristen idealist och lefver i evig fejd med mitt gamla jag, en fejd som ödelägger mig. Jag är sprucken midt i tu. Tror ibland att min bana är slut. ... (Jag) skulle med glädje gå hädan om jag blott såge mannen som skulle taga vid. Ni är bestämdt den. ... Jag måste behålla min förmodan om en skapare. Märk väl att dermed faller Kristus och Försynen. Märk äfven att jag smugglade in Ateismen! Som den nyttigaste af alla bekännelser. Ni som tror på evolution måste antaga nödvändiga öfvergångsformer. Störta Kristus först, Theos sedan och sist Deus. (August Strindberg "August Strindbergs brev V 1885-juli 1886" s 272,294,302-303; brev 18 febr 1886 till Theodor Frölander, brev omkring 13 mars 1886 till Gustaf af Geijerstam samt brev den 21 mars 1886 till Gustaf Steffen)

"Henne som jag ville dö för och fortfarande vill dö för - hon är borta", (sade Ham till mig). ... "Emily har rymt! Åh, master Davy, han kan tänka sig hur hon har rymt, när jag ber till den gode och nådige Guden att döda henne (hon som är mig dyrast av allt på jorden) hellre än att låta henne sjunka i synd och vanära!" (Charles Dickens "David Copperfield" s 470; omkring år 1840?)

"Heliga Guds moder, vad har det blivit av mej? Om Gud ville låta mej falla död ner i detta ögonblick. Jag vill inte uppleva morgondagen." Theresa stönade, till hälften av smärta, till hälften av motvilja mot sig själv. Hennes kropp drog sig samman i bädden som om hon haft spasmer. "Tag mej, död." (Isaac Bashevis Singer "Slaven" s 164)


Att fortsätta med:

De flesta förespråkare av eutanasi tror inte på ett liv efter detta. Men det kristna motståndet mot dödshjälp måste delvis bottna i övertygelsen att människan livet igenom har möjlighet att bli försonad med Gud. En kristen är därför mot varje avsiktligt förkortande av livet. Det betyder inte att kristna förespråkar speciella medicinska tekniker för att förlänga döendet utan hänsyn till patientens smärtor och lidande. De kristna är föregångare i strävan att göra döden smärtfri och värdig. (Rex Gardner "Frågor om liv och död" s 360; författaren född år 1920 i Kenya)

“Epithymein” är i själva verket det verb som används i den grekiska versionen av det tionde budet, ‘Du skall inte trakta efter’. Om en människas hjärta var så renat att hon aldrig begärde något felaktigt skulle hon aldrig synda. (William Barclay ”New Testament Words” s 123)

(Franz) dömdes till femtio slag med "katten", fjorton dagar i stående bunker, och "livstid" i straffkommandot. Vi visste allihop att vart och ett av straffen räckte för att döda. Många dog av katten till exempel. Många blev från vettet och dog i den stående bunkern som var en anordning i likhet med en telefonkiosk utan fönster. Fem fångar stängdes in i den efter arbetsdagens slut och lämnades i totalt mörker över natten. Deras skor togs av och de tvingades stå barfota. Endast en man åt gången kunde sitta ner och efter några nätter brukade de börja slåss om det privilegiet. Om Franz kunde klara båda dessa tortyrer, tänkte jag, skulle han vara övermänsklig. Och även om han gjorde det skulle han aldrig överleva straffkommandot som var konstruerat för en långsam död. Dess huvudsakliga uppgift var att gräva fem meter djupa och sex meter breda diken runt lägrets gränser för att förstärka säkerheten. De fick inga redskap, vilket betydde att de måste gräva med händerna och bära bort all jord i mössorna. ... När fångarna bar iväg jorden måste de till exempel springa mellan två rader av vakter som slog och sparkade dem medan de sprang. Om en man föll och inte kunde ta sig upp brukade en kapo med hög röst säga: "Låt oss se efter om han fejkar eller om han verkligen inte kan springa!" Medan de andra tittade på misshandlade han den fallne till döds, och sedan förkunnade han med ett flin: "Han kan verkligen inte springa!" ... När jag släpade ut packlårar från vagnen den eftermiddagen hoppades jag att (Franz) skulle dö fort under piskan, att det första slaget skulle krossa njurarna på honom. Min önskan om död var ren omtanke, men jag underskattade Franz makt. Jag hade glömt de försäkringar han tagit under så lång tid, premierna han betalat till otaliga kapos i citroner, skinka, salami och marmelad. ... Han var helt klart en av de märkligaste män jag mötte i Auschwitz. Han överlevde lägret. (Rudolf Vrba "Jag flydde från Auschwitz" s 120-122)

Säg känner du männen av ätten Braissé? Deras vilja var tyngre än döden och fast mjukt deras blodfulla läppar le, de burit de bittraste öden. ... ... De växte med stormen, de stodo som störst i motgång och mörknande öden, men av allt vad de älskat, de älskade först den lätta, lysande döden. ... ... (Den siste av ätten) vandrar helt rolös all världen kring, förtärd av de bortgångnas öden - den sista länken i livets ring han längtar endast till döden. (Sven Lidman "Oroligt var mitt hjärta tills det fick frid i dig" s 33-35; Ätten Braissé; 1907)

Jag började känna ett svårt illamående och måste snart åt den falska Ran offra såväl frukosten från hemmet som det i Varberg intagna kaffet. Blåsten och rullningen tilltogo allt mer och mer, mitt illamående likaså. Jag orkade till slut ej längre att hänga över relingen, utan måste krypa ner och lägga mig på en trosshög å däcket, varest jag vred mig under de oerhördaste kval, understundom önskande mig döden för att få ett slut på detta outhärdliga lidande. Aldrig har jag känt mig så hjälplös, ja så liten, som vid dessa marter, vilka sjösjukan pålade mig under min första sjöresa. (August Bondeson "Skollärare John Chronschoughs memoarer" s 77-78)

Att dö är, tänker jag, ingenting: men att lefva utan egentligt lif, att känna sitt interesse för hvad som egenteligen utgör lifvets värde dagligen magra och aftyna, att känna sig efterhand nedsjunka till den vanliga Trivialiteten som är lifvets släpmundering, och alltjemt men fåfängt äflas att hjelpa sig upp igen, liksom det sker i drömmen, med ett ord att dagligen vara med på sitt eget bättre väsendes begrafning: - detta är mer, är värre än döden. . . . Hos dig är det annorlunda. Otvifvelaktigt lider din kropp mera, men din själ är friskare, åtminstone starkare. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VII 1833-1835" s 146; brev från Östrabo i Växjö den 13 februari 1834 till Carl Gustaf von Brinkman)

Min levnads lust är skuren av, och döden är min längtan; till dig du mörka tysta grav står all min trängtan. På jorden jag ej finner vad mer min själ sitt nöje bär, min glädje borta är; min tid i gråt förrinner, min ungdoms lust försvinner; jag är olyckligt såld i grymma sorgens våld. En långsam död för ögon står, den jag dock icke finner. Du arma ömma hjärta! Kan ej den bittra smärta, som tär dig utan mått, dig ge så dödligt skott, att livets trå må brista och ädla själens gnista sitt fångehus må mista? (Hedvig Charlotta Nordenflycht ”Min levnads lust är skuren av” s 85-86; 1718-1763)

Så är det enda från mig tagit, som jag av jordiskt allt begärt: Mitt liv, jag som en börda dragit och tusend plågor hjärtat tärt: En vän, var lämnad till mitt stöd, min hjälp, min tröst i all slags nöd, som mig förtjusat världens plågor. Nu är mitt ankar slitit av, nu slåss mitt skepp av tusend vågor, och mäktar dock ej gå i kvav. Du känsla, som min plåga våller, ack! domna bort, du mer ej tål: Du kraft, som livet sammanhåller, ett olycks liv, ett sorgers mål, försvinn och stanna i ditt lopp och lät en sansning höra opp, vars ömhet ingen kan uttala. Du känsla och du tankefart, skall ej en söt, en evig dvala, försätta dig i lugnet snart. (Hedvig Charlotta Nordenflycht “Klagan” s 88; 1718-1763)

Den sjukdom, som ansatte (det finska vemodets sångare Jakob) Frese , kallar han själv "en svår och häftig skälvesot", som ingen läkare förmådde hela. Lidandet kändes så mycket bittrare, som det brukade hemsöka honom just i vårens ljuva tid, då allt vad liv och anda hade fröjdade sig över livskrafternas förnyelse. ... I undergivenhet under sitt olycksöde målar han för sitt inre som motsats till jordelivets förgängliga vår bilden av en evig vår, vilken aldrig skulle följas av någon höst. Den våren bidar han av hela sin själ. Och till sist när lidandet alltmer utmattar honom, blir längtan efter döden och den eviga ron den allt behärskande stämningen i hans poetiska vårbetraktelser. "Vad blir du, bleka död? Vi skyr du den, dig söker?" utropar han på våren 1725. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1709-1739" s 514-515)

Då våren 1715 bröt in, vände sig (Magnus Stenbock) till konung Fredrik och begärde att få komma ut (ur sitt fängelse) och hämta litet frisk luft. ... Men den danske konungen var och förblev döv för de tunga suckar, som uppstego ur Fredrikshavns kastell. ... När (Magnus Stenbock) på 26:e årsdagen av sitt bröllop skrev till sin maka och i minnet återkallade de korta tider av huslig sällhet, som beskärts honom, utbrast han, med tanke på orsaken till att det så blivit: "Två tredjedelar av denna tid har förflutit för dig i sorglig ensamhet och tårar, medan jag av en falsk ärelystnad skyndat efter äran och döden utan att finna dem." Gripande ord vid livets slut av en, som dock prövat dess lycka i rikare mått än vad som är vanliga dödliga beskärt, en man, som en gång stått segerkrönt såsom sitt lands räddare, kringjublad av sina landsmäns varmaste tacksamhet och beundran! I det sista brev, han sände sin maka, sex veckor före sin bortgång, önskar han blott, att allt snart måtte vara slut. Den 23 februari 1717 gick denna önskan i uppfyllelse. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1709-1739" s 131-133; Magnus Stenbocks tyska fälttåg)

Ett fruntimmer med gäll röst talade om pesten. Berättade att mödrar dödade sina barn och sej själva för att undfly soten; friska grävde sina gravar och la sej i dem och dog för att få vila i vigd jord och sotens förebud var en pojke och en flicka som gick omkring och tiggde. De hus på vars dörrar barnen knackade eller framför vilka de sopade skulle drabbas. (Gunnar E Sandgren "Fursten" s 35)

Under striderna vid Nürnberg i augusti 1632 råkade (general Lennart Torstensson) ut för olyckan att bli tillfångatagen och fick i Ingolstadt utstå nio månaders lidanden i ett kallt och fuktigt fängelse, som förstörde honom för hela livet. Det var en annan Lennart Torstensson, som lämnade fängelset, än den, som en gång tumlat om i Gustav Adolfs strider. Han led numera så svårt av reumatism och gikt, att han tidtals måste bäras på bår. Veckor igenom kunde han vara till den grad ansatt av det onda, att, för att använda hans ord vid ett dylikt tillfälle i brev till Axel Oxenstierna, "jag varken hand eller fot haver varit mäktig, ja, icke heller mitt huvud, efter värken haver stigit mig uti halsen och upp i huvudet. Gud vet", utbrister han, "med vad besvär och plåga jag är belastad, att jag aldrig nog kan skriva't. När jag understundom bliver så, att jag kan för nöds skull sitta en timme eller några på hästen - dock med stort besvär -, så är jag intet mäktig med någon hand regera hästen, så att jag mången gång av otålighet önskar mig hellre döden än livet." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1611-1660" s 359-360; Lennart Torstenssons segertåg i kejsarens arvländer)


Egna kommentarer och funderingar:

Observera kontrasten mellan Salomos Vishet 6:13 (att ha begärelse till den förekommande visheten) och Upp 9:6 (att ha begärelse till den flyende döden).


Grekiska ord:

epithymeô (ha begärelse) (i NT + exempel i Apokryferna) Salomos Vishet 6:13; Luk 15:16; 17:22; Upp 9:6 – Ester 4:17f(C8); 1 Mack 4:17; Salomos Vishet 6:11; 16:3; Syr 1:26, 16:1; 24:19; 40:22; Susanna v 15 (Theod); Matt 5:28; 13:17; Luk 16:21; 22:15; Apg 20:33; Rom 7:7; 13:9; 1 Kor 10:6; Gal 5:17; 1 Tim 3:1; Hebr 6:11; Jak 4:2; 1 Petr 1:12.


Ytterligare studier: 2 Sam 17:20; Job 3:20-22; 7:15; Ordsp 1:28; Pred 4:2; Höga Visan 3:1-2; 5:6; Jes 2:19; Jer 5:1; Hes 7:25; 26:21; Hos 2:7; 10:8; Matt 11:24; Luk 23:30; Joh 7:35-36; 8:21; Hebr 12:17.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-06; 2012-07-03; 2015-03-26)

Till sidans topp

9:7a Och gräshoppornas likheter (var) lika hästar som hade gjorts (och var gjorda) redo ‘in i’/för krig.

Ord för ord (10 ord i den grekiska texten): Och '-na likheter'/likheterna '-nas gräshoppors'/gräshoppornas lika hästar havande-varit-(och-varande)-gjorda-redo in-i krig.


1883: Och gräshoppornas gestalter liknade hästar, rustade till strid.

1541(1703): Och de gräshoppor äro lika de hästar, som till krigs beredde äro.

LT 1974: Gräshopporna såg ut som hästar rustade för drabbning.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Salomo sade:) “Hästen är gjord redo ’in i’/för en dag av krig, men från sidan av Herren (är) hjälpen.” (Ordsp 21:31, Grekiska GT)

I mitten (av molnet var det någonting) som en likhet (med) fyra levande varelser. Och det här (var) deras skådande: En människas likhet (var) på dem. (Hes 1:5, Grekiska GT)

(Profeten sade: “Högt ovanifrån fästet över de levande varelsernas huvuden var det) en likhet av en tron ... och uppå likheten av tronen (var det) uppifrån en likhet som en form av en människa. (Hes 1:26b, Grekiska GT)

Anblicken av (folket är) som ett skådande av hästar, och som hästar, på det här sättet 'förföljer . . . helt och hållet'/jagar de ... som ett mycket/månghövdat och stabilt/starkt folk som ordnat sitt folk sida vid sida ’in i’/till krig. (Joel 2:4,5b, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade: “Med) vad skall Jag göra det här släktets människor lika, och (med) vad är de lika? De är lika små pojkar och flickor, de som sitter i/på ett torg och höjer sina röster i riktning mot varandra.” (Luk 7:31-32a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “När ni – alltefter omständigheterna – må höra (om) krig och instabila förhållanden, låt er ej skrämmas, ty de här tingen måste bli först, emellertid/men slutet (skall) inte (vara) genast.” (Luk 21:9)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Ändra sinne * (א,*א). Men om ej, kommer Jag till dig snabbt, och Jag skall föra krig ‘i sällskap med’/mot dem i/med Min muns stora svärd. (Upp 2:16, ”Pergamos”)

Och jag skådade, och skåda, en vit häst. (Upp 6:2a)

De sju budbärarna, som hade de sju basunerna, gjorde sig redo, för att de måtte låta basunerna ljuda. (Upp 8:6)

Ut ur röken kom det ut gräshoppor 'in i'/'ned på' jorden. Och (rättslig) myndighet gavs dem som jordens skorpioner har (rättslig) myndighet. (Upp 9:3)


Grekiska ord:

(h)omoiôma (likhet) (i NT + exempel i Apokryferna) Upp 9:7 – 1 Mack 3:48; Syr 34:3; Rom 1:23; 5:14; 6:5; 8:3; Fil 2:7.

polemos (krig) (i NT + exempel i Apokryferna) Luk 21:9; Upp 9:7 - Ester 1:1f(A6); Judit 1:5, 5:1,18; 7:1, 14:13; 16:2; 1 Mack 1:2,18; 2:32,35,41; 3:2-3,12-13,19,59; 4:13,17; 5:7,19,21,31,39,42,56,59,67; 6:30,34; 7:31,43; 8:2,5-6,24,27; 9:1,7,13,17,22,45,47; 10:2,15,50,78; 11:4,69,72; 12:13-14,44; 13:3,9,14; 14:29; 16:2,23; 2 Mack 2:14,20; 10:10; Salomos Vishet 8:15; 14:22; Syr 37:5,11; 40:6; 46:1,3,6; Baruk 3:26; Jeremias brev v 48-49; Matt 24:6; Mark 13:7; Luk 14:31; 1 Kor 14:8; Hebr 11:34; Jak 4:1; Upp 9:9; 11:7; 12:7,17; 13:7; 16:14; 17:14; 19:19; 20:8.


Ytterligare studier: 1 Mack 13:22.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-06; 2012-07-03; 2015-03-26)

Till sidans topp

9:7b Och emot deras huvuden (var) som kronor liksom (i) guld, och deras ansikten (var) som människors ansikten.

Ord för ord (16 ord i den grekiska texten): och emot '-na huvuden'/huvudena deras som kronor lika/liksom (i)-guld, och '-na ansikten'/ansiktena deras som ansikten (av)-människor.


1883: ... och på deras hufvud voro såsom kronor, som liknade guld, och deras ansikten voro såsom människors ansikten.

1541(1703): ... och på deras hufwud såsom kronor gulde lika, och deras ansigte såsom menniskors ansigte.

LT 1974: Det såg ut som om de hade guldkronor på sina huvuden och deras ansikten liknade människors.


Den Senare Uppenbarelsen:

(De vise männen) förde gåvor till (Jesus); guld och olibanum/rökelse och myrra. (Matt 2:11b)

(Johannes Döparen) sade till folkskarorna som gick ut (för) att döpas av honom: "Produkter/avkomma av små giftormar! Vem har inunder/’i hemlighet’ visat er att (ni kan) fly från den ’stående i begrepp’/instundande vreden?" (Luk 3:7)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Och då du hade prövat dem som sade sig själva (vara) apostlar, och inte är (det), fann och/också du dem (vara) falska. (Upp 2:2b, ”Efesos”)

Jag har emellertid ett mycket/stort ting (א,* א) nedifrån/emot dig, att du låter kvinnan Isebel vara, (hon) som säger sig vara (א,* א) en profetissa, och hon lär och leder Mina slavar vilse till att bedriva otukt och äta (ting som är) offrade till avgudar. (Upp 2:20, ”Thyatira”)

Jag ger dig råd att från sidan av Mig köpa guldmetall som ’har fåtts (och fås) att glöda’/’har glött (och glöder)’ ut ur eld, för att du må vara rik. (Upp 3:18a, ”Laodikeia”)

(Äldste) som var (och hade varit) höljda i vita (ting) (א,*א) och (med) kronor av guld emot sina huvuden. (Upp 4:4b)

Och den tredje levande varelsen hade ansiktet likt (ett hos) en människa (א,* א) ... . (Upp 4:7b)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående “som kronor liksom (i) guld, jfr ”kronor av guld” i Upp 4:4b. ”Som kronor” är inte äkta kronor, inte heller är ”liksom (i) guld” äkta guld.


Grekiska ord:

chrysos (guld) (i NT + exempel i Apokryferna) Matt 2:11; Upp 9:7 – Salomos Vishet 3:6; 7:9; 13:10; Syr 2:5; 32:5-6; 45:9-10; 51:28; Matt 10:9; 23:16-17; 1 Tim 2:9(א,*א); Jak 5:3; Upp 17:4(א,*א); 18:12,16(א,* א).


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-06; 2012-07-03; 2015-03-26)


Till sidans topp

9:8a Och de hade (’hela tiden’/-) hårstrån/hår som kvinnors hårstrå/hår.

Ord för ord (6 ord i den grekiska texten): och (de)-hade-(hela-tiden) hårstrån som hårstrån kvinnors.


1883: Och de hade hår såsom kvinnors hår.

1541(1703): Och de hade hår såsom qwinnohår.

LT 1974: Deras hår var långt som kvinnohår.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Gud sade till Job:) “Har du satt förmåga runt omkring en häst, men/och har du sjunkit/klätt hans nacke i/med fruktan (min översättning från New American Standard: ”med ’en man’/hår”)? (Job 39:19 eller 39:22, Grekiska GT)

(Gud sade till Job:) “Fick du (hästen) att hoppa som gräshoppan?” (Job 39:20a eller Job 39:23a, min översättning från New American Standard)

(Salomo sade till kvinnan:) “Din hårväxt (är) som flockar av de getter, som har avslöjats/’visat sig’ från (berget) Gilead.” (Höga Visan 4:1b, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

Då (kvinnan som var en missare av Guds mål) gråtande hade stått/’ställt sig’ bakom till/vid sidan av (Jesu) fötter, började hon väta Hans fötter (med) tårarna och hon torkade * (P3, א*, A) av (med) sitt huvuds hårstrån/hår och ’var ... helt och hållet vän med’/’kysste ... innerligt’ (‘hela tiden’/’gång på gång’) Hans fötter och besmorde (dem hela tiden med) smörjelseolja. (Luk 7:38)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Hans huvud och Hans hårstrån/hår (var) vitt som vit ull, som snö. (Upp 1:14a)


Egna kommentarer och funderingar:

Vi kan förstå den här versen i ett återställelseperspektiv. Här i Upp 9:8 talas det om hår på gräshoppor som lika hästar. Jämför med manen på hästen som är lik en gräshoppa i Job 39:19-20(22-23).


Ytterligare studier: Ester 4:17k/C13; Höga Visan 6:4; Nahum 3:13; Matt 25:42-46; 1 Kor 11:15.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-06; 2012-07-03; 2015-03-26)

Till sidans topp

9:8b Och deras tänder var (’hela tiden’/-) som lejons (tänder).

Ord för ord (7 ord i den grekiska texten): och '-na tänder'/tänderna deras som lejons var-(hela-tiden).


1883: ... och deras tänder voro såsom lejons.

1541(1703): ... och deras tänder woro såsom lejons.

LT 1974: ... och deras tänder var som lejonens.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Jakob sade om lejonet Juda:) “Hans tänder (är mer) vita eller/än mjölk.” (1 Mos 49:12b, Grekiska GT)

(Herren/Mose sade med tanke på Israel:) ”Små vilda djurs tänder skall jag skicka bort ’in i’/bland dem och släpa (dem) i sällskap med lidelse uppå jord/land.” (5 Mos 32:24b, Grekiska GT)

(David sade till Herren:) “Mina förföljare) gnisslade sina tänder emot mig. ... Återställ/återupprätta min själ ... (och) min ende avkomling från lejon.” (Ps 35:16b-17, Grekiska GT)

(David sade:) “Gud krossade tänderna i (missarnas av Guds mål) munnar. Herren fick lejonens kvarnstenar/’tuggande tänder” att gå i kras.” (Ps 58:6 eller 58:7, Grekiska GT)

Det första (lilla vilda djuret var) som om (det var) en lejoninna som hade fjädrar som om (det var) en örn. (Dan 7:4a, Grekiska GT)

(Profeten sade: “En stabil nations) tänder (är) ett lejons tänder ... .” (Joel 1:6b, Grekiska GT)

(Jesus, Syraks son, sade: “Missens (av Guds mål) tänder (är) ett lejons tänder, som ’tar upp ... för sig själva’/’gör sig av med’ människors själar.” (Syr 21:2b)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Människans Son skall skicka bort Sina budbärare, och de skall samla ihop ut ur Hans rike alla stötestenarna och de som gör laglösheten, och de kastar (א*) dem in i eldens brännugn. Gråten och gnisslandet av tänder skall vara där. (Matt 13:41-42)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Och den första levande varelsen (var) lik ett lejon. (Upp 4:7a)

Skåda, Lejonet * (א,* א) ut ur Judas' stam, Davids Rot, har segrat (till) att öppna bokrullen och lösa upp * (א,* א) dess sju sigill. (Upp 5:5b)


Grekiska ord:

odous (tand) (i NT + exempel i Apokryferna) Syr 21:2; Upp 9:8 – Salomos Vishet 16:10; Syr 30:10; Matt 5:38; 8:12; 13:42,50; 22:13; 24:51; 25:30; Mark 9:18; Luk 13:28; Apg 7:54.


Ytterligare studier: Job 4:10; Höga Visan 4:1-2,8; 6:5; Dan 6:22; Matt 25:31.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-06; 2012-07-03; 2015-03-26)

Till sidans topp

9:9a Och de hade (‘hela tiden’/-) bröstharneskar som bröstharneskar av järn.

Ord för ord (6 ord i den grekiska texten): och (de)-hade-(hela-tiden) bröstharneskar som bröstharneskar av-järn.


1883: Och de hade pansar såsom järnpansar.

1541(1703): Och hade pansar såsom jernpansar.

LT 1974: De bar bröstsköldar, som verkade vara av järn.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Daniel sade till kungen: ”Det skall vara) ett fjärde rike, stabilt precis som järn, som kuvar alla ting och skär/hugger ner varje träd. Och det skall skaka varje/hela jorden. Och som du har skådat (och skådar) (avgudens) fötter, en del faktiskt någon krukmakarens skärva, men en del någonting av järn, skall ett annat rike, isärdelat, vara i det, helt och hållet precis som du skådade järnet som var ’blandat upp’/uppblandat (och hade varit uppblandat) tillsammans, tillsammans (med) skärvan av lera.” (Dan 2:40-41, Grekiska GT)

(Den avskyvärde kungens soldater var utrustade med) bröstharneskar av alla slag. (2 Mack 5:3b)


Den Senare Uppenbarelsen:

Då befälhavarens soldater hade tagit Jesus till sidan av in i pretoriet, ledde/förde de tillsammans hela kohorten emot Honom. (Matt 27:27)

Då (Petrus och budbäraren) hade kommit igenom en första vakt och en andra, kom de emot järnporten. (Apg 12:10a)


Exegeter, evangelister med flera:

Kort efter midnatt (den 6 november 1632) reste sig konung (Gustav II Adolf) upp och ropade till sina drabanter, att han ville kläda sig. Facklor tändes, och vid deras fladdrande ljus påtog konungen sitt gula älghudskyller. Man bar fram hans harnesk, och hans omgivning bönföll att han måtte påtaga det och sålunda skydda sitt dyrbara liv. Men han ville det icke. Den kula han fått vid Dirschau och som alltjämt satt kvar i skuldran, vållade svåra smärtor så snart tyngden av ett harnesk tryckte därpå. Före gryningen satte sig svenska hären i marsch. När det begynte dagas, stod den uppställd å Lützens fält. (Anna Mria Roos "Gustav II Adolf - Hans liv och bragder" s 123)

Även harnesksmederna (i Dunkehalla?) gjorde säkert av med åtskilligt kol, 1604 voro under Jönköpings slott anställda tre franska harneskmakare och dessa hade visserligen medhjälpare, gesäller och lärfolk. Harnesk tillverkades så småningom i stor mängd, så att när Jönköpings stads nya rådhus 1698 täcktes, skedde det till stor del med utsmidda gamla harnesk. (Hanna Friberg "Ur Tabergs äldre historia" s 11)

En form av brynja (under medeltiden) var den s.k. hauberten, en tröja av läder, som med tätt påsydda järnringar eller små metallfjäll gjorts ogenomtränglig för svärdshugg och lansstötar. ... Med den tilltagande effektiviteten hos anfallsvapnen kom ett behov att i mesta möjliga mån undvika skarvar mellan rustningens plåtar, och vid 1300-talets slut smidde man hela bröst- och ryggharnesk. Strävan att åstadkomma tillräckligt skydd ledde under 1400-talet till att ryttaren blev klädd i järn från topp till tå. (Ragnar Blomqvist "Folkliv och folktro" s 378)


Grekiska ord:

thôrax (bröstharnesk) (i NT + exempel i Apokryferna) Upp 9:9 – 1 Mack 3:3; 6:2; Salomos Vishet 5:18; Syr 43:20; Ef 6:14; 1 Thess 5:8; Upp 9:17.


Ytterligare studier: 1 Sam 17:5; Jes 59:17; 1 Mack 4:7; 6:35; Mark 15:16; Joh 19:2.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-06; 2012-07-03; 2015-03-27)

Till sidans topp

9:9b ... och rösten/ljudet av deras vingar (var) som ‘en röst’/’ett ljud’ av vagnar, av många hästar som springer ‘in i’/’med syfte på’ krig.

Ord för ord (14 ord i den grekiska texten): och '-en röst'/rösten '-nas vingars'/vingarnas deras som (en)-röst (av)-vagnar (av)-hästar (av)-många springande in-i krig.


1883: ... och dånet af deras vingar var såsom dånet af vagnar, då många hästar löpa till strid.

1541(1703): ... och bullret af deras wingar såsom wagnsbuller, der månge hästar löpa till krigs.

LT 1974: ... och deras vingar dånade som en armé av vagnar, som rusar iväg i striden.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren sade till Mose:) "Jag skall förhärligas i, i farao och i varje/hela hans armé och i vagnarna och i hans hästar." (2 Mos 14:17b, Grekiska GT)

(David sade: ”En del gör sig stora) i/med vagnar och (andra) i/med hästar, men vi skall göra oss stora i/med Herren, vår Guds, namn.” (Ps 20:7 eller 20:8, Grekiska GT)

(David sade:) “Guds vagnar (är) ... antalet av ett tusen (att) ha framgång med.” (Ps 68:17a eller 68:18a, Grekiska GT)

(Herren sade: “Den stora nationens) röst (är) som ett svallande hav i vågor. Det kommer att ordna sitt folk sida vid sida på hästar och vagnar som en eld ’in i’/’med syfte på’ krig i riktning mot dig, dotter Sion.” (Jer 6:23b, Grekiska GT)

(Profeten sade:) “Jag hörde (hela tiden) rösten/ljudet av (de levande varelsernas) vingar, 'i det att gå dem'/'då de gick', som ’en röst’/’ett ljud’ av mycket vatten.” (Hes 1:24a, Greek OT)

Anblicken av (det stora och stabila/starka folket är) som ett skådande av hästar, och som hästar, på det här sättet kommer de att 'förfölja helt och hållet'/jaga, som ’en röst’/’ett ljud’ av vagnar ... som ett mycket/månghövdat och stabilt/starkt folk som ordnar sitt folk sida vid sida ’in i’/’med syfte på’ krig. (Joel 2:4-5, Grekiska GT)

(Herren sade till Nineve:) “Ve, stad av blod ... ’en röst’/’ett ljud’ av piskande ... och 'en röst'/'ett ljud' hjuls skakning/rasslande och förföljande häst och ... vagn.” (Nahum 3:1a,2b, Grekiska GT)

Alla de som hörde 'en röst'/'ett ljud' av (den främmande kungens) mängd och mängdens resvägar/tramp och vapnens ’klatschande tillsammans’/skrammel 'rörde sig fram och tillbaka'/skakade (hela tiden). (1 Mack 6:41a)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Jerusalem:) ”Hur många gånger ’har Jag’/’har Jag inte’ velat leda/föra tillsammans emot/’sökande efter’ dina barn, 'vilken en vändning'/'på det sätt som' en höna emot/’sökande efter’ sina fågelungar/kycklingar leder/för tillsammans inunder vingarna, och/men ni ville inte.” (Matt 23:37b)

(Jesus sade till de många folkskarorna:) “Vilken kung, som går (för) att ’kasta tillsammans med’/möta den andre kungen in i ett krig, skall visst/förvisso inte, då han först satt sig ner, rådgöra/överväga, om han ’är förmögen’/förmår att i/med tio av antalet av tusen gå att möta den som kommer emot honom i sällskap med tjugo av antalet av tusen?” (Luk 14:31)

(Eunucken) 'var återvändande'/återvände (hela tiden) (från Jerusalem) och (medan) han satt uppå vagnen * (P74,א*,A) läste han profeten Jesaja. (Apg 8:28a)


Exegeter, evangelister med flera:

Karlavagnen är ej Karl XII:s vagn, Karl XIII:s vagn, Karl XIV Johans vagn eller Karl XV:s vagn, ifall någon frågar. Det är inte ens någon nordisk karlakarls vagn, ty förmodligen är den allt Karl den stores vagn från vår hedna vikingatid, hur nu detta kan vara. Men långt innan dess var den tydligen allas vagn, det allmännas vagn, ingen enskilds privata vagn, ty för grekerna var den allenast Harmaxa, Vagnen. (Alf Henrikson "Sakta mak" s 201; Karlavagnen)

Från att tidigare ha varit så gott som uteslutande en binäring i talrika småsmedjor på landsbygden i de tre grannsocknarna kan man från sekelskiftet (1899-1900) tala om en viss koncentration till Skillingaryd. År 1900 var årsproduktionen i Tofteryds socken 2.000 vagnar och i Åkers socken 2.500. Av 37 smeder i Tofteryds socken fanns 15 i Skillingaryd. Utöver smederna fanns i varje smedja en eller flera smeddrängar, vilket innebar att antalet i näringen sysselsatta var betydligt fler. ... Den allra första smedjan i Skillingaryd fanns strax öster om dagens Lagahall och Konsum-butik mitt i vad som i dag (1979) är Sturegatan. De viktigaste produkterna vid sekelskiftet var åk- och arbetsvagnar, fjädervagnar, giggar och kärror, slädar och arbetskälkar. Åren efter sekelskiftet fram till första världskriget betydde en mycket snabb och dynamisk utveckling för vagnproduktionen. Vid sekelskiftet hade nästan alla vagnar tillverkats i småsmedjor. Vid världskrigets utbrott rörde det sig så gott som uteslutande om tillverkning i fabrikerna. De största faabrikerna 1917 var Thulins vagnfabrik och Ljungberghs åkdonsfabrik. ... Mellankrigstiden innebar allt större svårigheter för vagnindustrin. Det var inte bara de svåra depressionerna i början av 1920- och 1930-talen som märktes. Näringen kom in i en strukturell kris till följd av ökad konkurrens från bilar och - inte minst - cyklar. Fjärrtransporterna gick som tidigare till stor del på järnväg men en allt större del av den lokala godsbefordran kom att ske med lastbil istället för med häst och vagn. (Bo Stråth "Skillingaryd från landsby till tätort" s 64-66)

I Erik Nykvists bok Trä i Skillingaryd omtalas att Peter Nilsson i Basseberg på 1790-talet gjorde vagnar och sålde till Västergötland. Det blev ju en möjlighet för allmogen att få lite kontanta inkomster. På torpet Litenas, som låg mellan Jonsbo och Vipparp, där snickrade torparen med enkla verktyg hjul och bankar till en vagn som han också järnbeslog. Sedan fattade hustrun i skaklarna, gubben gick efter och sköt på. Så drog de med vagnen till Växjö marknad där den såldes för tio riksdaler. Därpå gick paret hem och gubben började med en ny vagn till nästa Växjö marken. Det blev sedan både hjulmakare och snickare som tillverkade bankar och skaklar som köptes av smederna som gjorde järnbeslaget. I Åkers socken blev det mest arbetsvagnar och kälkar, medan i Tofteryd det mer blev finare åkdon med fjädervagnar, giggar och landåer m.m. I vissa byar blev smidet ganska omfattande med anställda smeddrängar. Det gav möjlighet att anställa jordbruksdrängar som odlade, och jordbruket förbättrades och blomstrade. Pålskog, Linnås, Gislaköp och Ljungberg är exempel på sådana byar. ... När smederna blev många, blev det också problem med försäljningen. Efterfrågan hemomkring var ju mättad. Man måste söka köpare längre bort. Det blev många marknadsresor till olika platser i Västergötland och Småland. Man delade upp sina resmål så att inte alla körde till samma marknad samtidigt. ... När järnvägen kom, fick den ta över långväga transporter. Arvid Carlsson, smedsonen från Gislaköp som sedan grundade Nyholms Metall, har berättat hur han som skolpojke fick åka tåget till Uddevalla marknad för att där sälja ditskickade vagnar. Det var mycket specialvagnar för de bohusländska stenbrotten som var efterfrågade där. På 1930-talet tog de första lastbilarna över transporterna åt smederna. Det var Ernst Andersson i Hagstad och Hugo Johansson i Pålskog och lite senare Tage Johansson i Elghammar som hade lastbilar och transporterade vagnar till marknader. Undertecknad har själv upplevt vagnmarknader i Falköping några gånger på 1940- och 50-talet. ... Antalet smeder blev mindre ute i byarna sedan två stora tillverkare vuxit upp i Skillingaryd. Det var Ljungberghs och Thulins åkdonstillverkningar som många utifrån landsbygden började arbeta hos. ... Skillingaryds vagnar blev ett känt varumärke i stora delar av landet. ... Tillverkarna av finvagnar i Skillingaryd och Tofteryd gav också arbete åt flera andra sorters yrkesmän. Det fanns t ex tolv vagnsmålarmästare plus lärlingar. Det fanns också två selamakare och åtta sadelmakare som gjorde vagnsdynor och annan klädsel på dåtidens lyxåk. Vidare en lokamakare (som gjorde det selparti som ligger mot dragdjurets bogar). ... Några smeder höll på med sin verksamhet tills traktorerna tog över på (19)50-talet. De sista vagnmakarna i Åkers socken blev Olle Hansson i Pålskog, bröderna Ek i Åker, bröderna Nilsson i Ålaryd Hulugården, bröderna Svensson och Mats Pettersson i Ljungberg. (Gunnar Svensson "Bissefällarn berättar" s 18-22)

I skogsbygderna hände det ... ofta att bönderna färdades till kvarnen med två mjölsäckar klövjade på hästryggen. Hjulfordon användes där knappast för sådana ändamål ännu vid mitten av 1700-talet. Detsamma gällde persontransporter, såväl män som kvinnor red, såvida de inte gick till fots. Större transporter väntade man med till vintrarnas slädföre. Naturligtvis berodde inte bristen på hjulfordon i skogsbygderna på okunskap om hjulets princip utan orsaken var väglöshet. När vagnar väl började användas, var det inte sällan så att de först brukades för transporter på jämnare markpartier i omedelbar närhet av gården och byplatsen. Gödselvagnen fanns i sådana trakter före långfärdsvagnen. Eftersom vägsystemet var outvecklat och vägarna vissa årstider mycket dåliga även på slättbygderna, var det också där vanligt att man klövjade och red. Annars ägde praktiskt taget varje bonde i slätt- och mellanbygderna flera vagnar, varav en för långväga transporter. När folktätheten ökade, så att fler bönder än tidigare kunde samarbeta om en väg, underlättade detta utbyggnaden av kommunikationer. En period av omfattande vägbyggande inföll på många håll i Sverige om kring år 1800. (Carl-Johan Gadd "Jordbruket och livet på landet" s 300)

Ett folk vid namn kosseer eller kassiter ... steg ned från bergen i öster, bemäktigade sig (under 1500-talet f.Kr.) Babylon och insatte där en dynasti, som härskade omkring ett halvt årtusende. Kosseerna införde hästen, vilken icke förut varit känd i de semitiska kulturländerna. ... Den användes ej till ritt utan spändes för stridsvagnen; dessa främmande folk, som tillvällade sig herraväldet över de gamla kulturländerna, hade till stor del detta nya, snabba och kraftiga krigsinstrument att tacka för sina segrar. (Martin P:n Nilsson-Krister Hanell "Forntidens historia" s 57)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Hans röst (var) som ‘en röst’/’ett ljud’ av många vatten. (Upp 1:15b)


Grekiska ord:

(h)arma (vagn) (i NT + exempel i Apokryferna) Apg 8:28; Upp 9:9 – 1 Mack 8:6; 2 Mack 13:2; Syr 48:9; Apg 8:29,38.


Ytterligare studier: Jes 30:16; Jer 47:3; Luk 13:34; Upp 12:14.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-06; 2012-07-03; 2015-03-27)

Till sidans topp

9:10 Och de har stjärtar lika skorpioner, och gaddar; och i deras stjärtar (finns) deras (rättsliga) myndighet att handla orättfärdigt (emot) människor (i) fem månader.

Ord för ord (20 ord i den grekiska texten): och (de)-har stjärtar lika skorpioner och gaddar, och i '-na stjärtar'/stjärtarna deras (rättsliga)-'-en myndighet'/myndigheten deras (att)-handla-orättfärdigt (emot)-'-na människor'/människorna månader fem.


1883: Och de hade stjärtar, såsom skorpioner, och gaddar, och i deras stjärtar låg deras makt att skada människorna i fem månader.

1541(1703): Och hade stjertar såsom scorpioner, och gaddar woro i deras stjertar; och deras magt war till att qwälja menniskorna i fem månader.

LT 1974: De hade stjärtar med giftgaddar som skorpioner, och den förmåga de fått att under fem månader skada människorna fanns i deras stjärtar.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Profeten sade:) “En äldste och ansiktena på dem som är ‘förundrade sig’/beundrade, det här (är) början, och en profet som lär laglösa ting, det här (är) stjärten.” (Jes 9:15a, Grekiska GT)

(Människan högt ovanför fästet sade till profeten angående Israel:) "Du bor I en mitt av skorpioner; du må ej frukta deras utsagor, och du må ej stå 'ut ur'/'vid sidan av' dig själv från/vid deras ansikte, av det skälet att det är ett hus av (sådana) som förbittrar vid sidan av. (Hes 2:6b, Grekiska GT)

(Herren sade:) “Jag skall frälsa (Israel) ut ur Hades hand, och Jag skall friköpa dem ut ur död. Död, var (är) din rättvisa? Hades, var (är) din gadd?” (Hos 13:14a, Grekiska GT)

(Salomo sade: “Gud) dödade (Israels fiender med) gräshoppors och flugors bett.” (Salomos Vishet 16:9a)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Små vilda djurs tänder och skorpioner (har skapats ‘in i’/’med syfte på’ ett utverkande av rättvisa). (Syr 39:30a)


Den Senare Uppenbarelsen:

För dem som satt i döds område och skugga, för dem ‘stack ... upp’/’trädde ... fram’ ett ljus." (Matt 4:16b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Ge akt från/på de falska profeterna, ’vilka som än’/som kommer (i riktning) mot er i fårkläder men inifrån är rovgiriga vargar.” (Matt 7:15)

(Jesus sade till Simon Petrus:) "Hades' portar skall inte vara helt och hållet stabila (med avseende på Min församling av utkallade). Jag skall ge dig nycklarna av/till himlarnas rike.” (Matt 16:18b-19a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Falska ’kristusar’ och falska profeter skall resa sig upp … så att och/också - om förmöget/möjligt – de utvalda skall ledas (א,* א) vilse. Skåda, Jag har talat (och talar) till er i förväg.” (Matt 24:24-25)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Rättslig) myndighet gavs (gräshopporna) som jordens skorpioner har (rättslig) myndighet. Och det talades till dem, för att de ej måtte (א,*א) handla orättfärdigt (emot) jordens gräs, inte heller (emot) varje/något ljusgrönt, inte heller (emot) varje/något träd, 'om ej'/utom (emot) de människor 'vilka som än'/som inte har Guds sigill uppå pannorna. Och den gavs till dem, för att de ej måtte döda dem, emellertid/utan för att de skall plågas (i) fem månader. (Upp 9:3b-5a)


Exegeter, evangelister med flera:

... Skorpionen säges besitta ett sådant humör, att, om han ej ser sig i stånd att skada eller undkomma en fiende, han ger sig själv dödssticket med den giftiga gadden. (John Törnquist "Kaschgar- Några bilder från innersta Asiens land, folk och mission" s 118)Endast den människa som visste vad Synden var kunde rätt förstå (Ulrikas) glädje. Och ingen människa visste vad hon hade gått igenom som synderska: Synden var att förlikna vid en geting, en stor, arg, surrande geting. Synden var alldeles som en geting eller ett bi: Synden hade söt honung i munnen och en vass, stickande gadd i ändan. Först lockade den människan med sin honungs sötma, sedan stack den henne med sin gadd. Hur hade inte Synden förlett henne med den ljuveliga honungssötan i sin mun! Men hur bittert och svidande hade inte syndagadden sedan stungit henne! Ingenting i världen kunde stinga så djupa sår som Synden! (Vilhelm Moberg ”Invandrarna” s 469; Ogifta Ulrika i Västergöhl gråter)

I Öja på sydligaste Gottland fann (Karl von Linné) det slags gräshoppor, som kallas vårtbitare. Dem beskriver han på följande åskådliga sätt: "Gräshopporna skreko i ängarna. Av dem togs en, som kallas vårtbit. Den är en av de största i Sverige, vars hona drar i stjärten liksom ett långt svärd. Hannen är helt grön, har i stjärten liksom fyra tänder och emellan låren två par korta delar. ... (Honan) drager en sabel i stjärten, som är tvekluvd. Munnen så på hannen som på honan består av tvenne par käkar, av vilka det övre paret har många vassa tänder, men det undra paret är spetsigt och har inga tänder. ... Då bönderna hava vårtor på händerna, bruka de taga en sådan gräshoppa och sätta vårtan åt hennes mun, då gräshoppan biter sönder vårtan och däruti spyr en svart tärande vätska, som gör att vårtan förgår." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1739-1772" s 367; Den gottländska resan 1741)

Kandidater till den svenska kungavärdigheten voro ej svåra att finna efter Kristoffers död (år 1448). ... Det blev Karl Knutsson som avgick med segern i Sverige. ... Det danska rådet hade nu valt Kristian av Oldenburg till dansk kung, varigenom unionen för ögonblicket var sprängd, och en tävlan mellan de båda monarkerna började. ... Det "danskhat", som man tidigare har trott sig finna redan vid början av unionsförvecklingarna men som ej i verkligheten låter sig påvisas då, är i viss mån en skapelse av kung Karl och hans skribenter; det fick ett av sina första, litterärt ytterst effektfulla och intressanta uttryck i den Gotlandsvisa, som handlade om hur kung Kristian lade beslag på den eftersökta ön mitt för sin svenske rival: "Skorpioner plägar leka, med tungone smeka men med stjärtenom stinga. Så gör de danske - så Gud dem vanske - allt när de dagtinga. Svenska män, I vakten eder än: de vilja eder tvinga!" (Ingvar Andersson "Sveriges historia" s 110-114; Karl Knutssons tid)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående “skorpioner” och “(rättslig) myndighet”, se också Upp 9:3b. Angående ”handla orättfärdigt”, se Upp 9:4. Angående ”fem månader”, se Upp 9:5a.


Grekiska ord:

kentron (gadd) (i NT + exempel i GT) Hos 13:14; Upp 9:10 – Ordsp 26:3; Apg 26:14; 1 Kor 15:55-56.

oura (stjärt) (i NT + exempel i GT) Jes 9:15; Upp 9:10 – 5 Mos 28:13,44; Jes 9:14; 19:15; Upp 9:19; 12:4.


Ytterligare studier: 2 Krön 10:11,14; Matt 24:11; Mark 13:22; Luk 6:26.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-06; 2012-07-03; 2015-03-27)

Till sidans topp

9:11 De har uppå sig (avgrundens) kung, avgrundens budbärare, till vilken (א,*א) ett namn åt honom (på) hebreiska (är) Abaddon (= Fördärv), och ‘i grekiskan’/’på grekiska’ har han namn(et) Apollyon (= Fördärvare).

Ord för ord (21 ord i den grekiska texten Sinaiticus): (de)-har uppå sig '-en kung'/kungen '-n budbärare'/budbäraren '-ens avgrunds'/avgrundens (till)-vilken (ett)-namn (åt)-honom (på)-Hebreiska Abaddon, och i '-n grekiska'/grekiskan har-(han) (ett)-namn Apollyon.


1883: Och de hade en konung öfver sig, afgrundens ängel, hvilkens namn på ebreiska är Abaddon, och på grekiska har han namnet Apollyon.

1541(1703): Och hade öfwer sig en Konung, en Ängel af afgrunden, hwilkens namn på Ebreisko heter Abaddon, på Grekisko Apollyon.

LT 1974: Deras kung är den bottenlösa avgrundens fruste, som på hebreiska heter Abaddon och på grekiska Apollyon (och på svenska Fördärvaren).


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Job sade:) “Naket (är) Hades inför (Herrens) ögon, och det är/finns inte en mantel (i) fördärvet (Hebreiska: Apollyon).” (Job 26:6, Grekiska GT)

Fördärvet (Hebreiska: Apollyon) och döden talade: “Vi har hört (och hör) ryktet om (vishet).” (Job 28:22, Grekiska GT)

(Psalmisten sade till Herren:) “Ej kommer någon att beskriva Din barmhärtighet i en grift/grav och din sanning i fördärvet (Hebreiska: Apollyon)?” (Ps 88:11 eller 88:12, Grekiska GT)

(Salomo sade:) “Hades och fördärv (Hebreiska: Apollyon) (är) synliga vid sidan av Herren.” (Ordsp 15.11, Grekiska GT)

(Salomo sade:) “Gräshoppan är utan kung. Och/ändå marscherar/går den ut i krig/strid ... på ett ordnat sätt.” (Ordsp 30:27, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Den väg som tar med sig bort in i fördärvet (är) bred * (א*) och rymlig …” (Matt 7:13b)

(Jesus sade till fariseerna:) "Guds rike kommer inte i sällskap med ’ett hållande vid sidan av/’en iakttagelse’. Inte heller skall de tala 'Skåda, här!' eller 'Där!' Ty skåda, Guds rike är inom er/’era gränser’." (Luk 17:20b-21)

Det fanns och/också en inskrift på/vid (Jesus) (med) grekiska bokstäver, latinska, hebreiska (א*): ”Den här (är) judarnas kung.” (Luk 23:38)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Det blev en människa, som hade skickats (och var skickad) bort från sidan av Gud. Ett namn åt honom var (hela tiden) (א*) Johannes. (Joh 1:6)

När Jag (hela tiden) var i sällskap med dem, höll Jag (hela tiden) kvar dem i Ditt namn * (P66,א*). Och Jag vaktade (dem), och ingen ut ur/av dem fördärvades, ’om ej’/utom fördärvets son, för att skriften måtte fullbordas. (Joh 17:12)

Jesus (sade till Pilatus:) ”Mitt rike är inte ut ur/av den här utsmyckningen/’utsmyckade världen’. Om Mitt rike (hela tiden) var ut ur/av den här utsmyckningen/’utsmyckade världen’, hade Mina roddare/tjänare – alltefter omständigheterna – (hela tiden) kämpat, för att Jag ej måtte ha ’getts till sidan av’/’överlämnats till’ judarna. Men nu är Mitt rike inte härifrån.” Pilatus talade så till (Jesus): “(Är det) inte så (att) Du är en kung?” Jesus svarade: ”Du säger, att Jag är en kung. ’In i’/’med syfte på’ det här är Jag (och har varit) avlad, och ’in i’/’med syfte på’ det här har Jag kommit (och kommer) in i utsmyckningen/’den utsmyckade världen’, för att Jag må vara vittne för sanningen.” (Joh 18:36-37a)

Pilatus skrev och/också en överskrift och satte uppå korset. Men/och (hela tiden) var det (och hade varit) skrivet: ”Jesus, Nasoreen, judarnas kung.” Många av judarna läste så den här överskriften, eftersom platsen varest/där Jesus korsfästes (hela tiden) var nära staden, och (hela tiden) var det (och hade varit) skrivet på hebreiska, på latin (och) på grekiska. (Joh 19:19-20)

Och den femte budbäraren lät basunen ljuda, och Jag skådade en stjärna ut ur himlen, som hade fallit (och föll) 'in i'/till jorden, och avgrundens brunns nyckel gavs till honom. (Upp 9:1)


Exegeter, evangelister med flera:

Apollyon syftar på guden Apollon som hade gräshoppan som symbol. Både kejsar Nero och tidigare Caligula hade anslutit sig till Apollonkulten. Domitianus, kejsare i Rom då Uppenbarelseboken skrevs, ansåg sig vara en inkarnation av Apollon. (Leif Carlsson ”Tröst och trots – Uppenbarelseboken” s 128-129)

Namnet (Abaddon) härleds från Hebr. ”âbad”, ”att fördärva”, och används som en poetisk synonym för de dödas boning. Abaddon personifieras i Job 28:22. I judisk litteratur används Abaddon som namnet på den lägsta delen i Gehenna. (J. Massyngberde Ford "Revelation" s 145)

Från Abels blod till profeternas blod, från profeternas blod till martyrernas blod, från martyrernas blod till de troende soldaternas blod, som stupa i de moderna krigen. Dessa äro massmordens stund och mörkrets makter och mandråparens stora skördetid. Allt detta krav på blod och mera blod kan icke vara mänskligt och ännu mindre kristligt. Det måste vara djävulskt. Det är den gamle ormen, som förmörkar och förgiftar hela folkhavet. Det är detta förskräckliga vidunder, som också kallas avgrundens ängel, vilkens namn på hebreiska är Abaddon (väldig undergång) och på grekiska har namnet Apollyon (fördärvaren), som är orsaken till det elände, som nu (år 1944) är rådande i världen. Människohavet är färgat av blod, ty människorna slaktas och blodet flyter i strömmar. Många miljoner offras på krigsgudens altare. (Konrad Nilsson "I Lapp-Lisas fjäll" s 31)

Den okände: "Hör mig, tro mig och giv mig den aktning jag förtjänar, så skall jag lyfta dig och mig högt över detta grodträsk där vi gått ner oss! Jag skall blåsa på ditt sjuka samvete så det skall läkas som ett sår. Vem jag är? Jag är den som gjort det ingen gjort förr; jag är den som skall störta den gyllene kalven och kullslå månglarenas växelbord; jag har jordens öde i min digel, och om åtta dagar är den rikaste av de rike fattig; den falske värdemätaren guldet har upphört härska, alla äro lika fattiga och människornas barn skola krypa irrande som myrorna när stacken är raserad!" Damen: "Vad äro vi hjälpta med det?" Den okände: "Tror du jag gjorde guldet för att rikta oss och de andra; nej för att ödelägga hela världsordningen, för att förstöra, ser du! Jag är förstöraren, upplösaren, världsbrännaren, och när allt ligger i aska, då skall jag ströva hungrande bland grushoparne och fröjdas vid tanken: detta har jag gjort, jag, som skrivit sista bladet i världshistorien, vilken därmed kan anses vara avslutad." (August Strindberg "Till Damaskus II" s 204-205)

De båda namnen Abaddon och Apollyon betyda förderfware. Det är alldeles motsatsen till namnet Jesus, Frälsare. Christus kom icke till att förderfwa menniskornas själar, utan till att frälsa dem. (P. Fjellstedt "Biblia" s 749)

Enligt en gammal sägen skall djävulen ha valt ut Montfermeilskogen för att gräva ner sina skatter där. . . . Det lär vara åtskilliga våghalsar som har grävt upp . . . gropar och på så sätt bestulit avgrundens furste. (Victor Hugo "Les Misérables - Samhällets olycksbarn" s 14; år 1823?)

Låtom oss gå in i rummet till vänster. Hvem är det, som just nu där dör? ... Sägen mig ej, att David Hume dog en fridfull död. Hans sköterska har berättat mig åtskilligt, som var förskräckligt - men låt detta fara. Huru dog han enligt den bästa beskrifningen? Jo, han dog, under det han spelade kort och skämtade öfver Karon och hans båt. ... Tron mig, det var endast ett förtvifladt bemödande att utestänga allvarligare tankar - likt gossen, som då han går öfver kyrkogården på kvällen högt hvisslar för att hålla modet uppe. ... Låtom oss göra ännu ett besök i rummet till höger? ... Det är William C. Walton; och hvilka äro denne döendes ord? ... Jag är nu i dödens Jordan, och välsignad vare Gud, dess vatten öfvertäcker mig icke. Jag skall se Jesus! Se Jesus! Hvilken skön tanke är icke detta! O, härlige Frälsare!" I sanning, mina bröder, ljusets och härlighetens förhängen hänga omkring detta rum; men omkring rummet till vänster hänga förtviflans och dysterhetens. Öfver det förra svajar fridsfurstens hvita fana, öfver det senare Apollyons svarta fana. (Daniel Baker "Föredrag för unge män" s 26-28; Den kristna religionens sanning och storhet)

I Förödmjukelsens dal råkade nu den stackars Kristen i svårt trångmål. Han hade endast vandrat ett kort vägstycke, när han varseblev en ond ande, som kom fram över fältet för att möta honom: hans namn var Apollyon. ... (Denne) var betäckt med fjäll liksom en fisk och dessa voro hans stolthet; han hade vingar liksom en drake och fötter som en björn. Ur hans buk kommo eld och rök och hans mun var såsom ett lejongap. ... Apollyon slungade en glödande pil mot (Kristens) bröst, men (denne) höll skölden i sin hand och uppfångade honom med denna, varigenom faran undgicks. ... (Och Kristen) gav sin motståndare ett dödligt hugg, så att denne drog sig tillbaka liksom den, som fått sitt banesår. ... I detsamma spände Apollyon ut sina drakvingar och flög bort, så att Kristen aldrig mera såg honom. ... När striden var slut, sade Kristen: ”Här vill jag tacka honom, som frälst mig utur lejonets gap, Honom, som hulpit mig mot Apollyon.” (John Bunyan ”Kristens resa” s 60-65)

Loke sjönk i den elaka (jätte)qvinnans famn, och af den osaliga omarmningen föddes de trenne vidundren Hel, Midgårdsormen och Fenrisulfven. Då Gudarne fingo veta, att dessa tre barnen uppföddes i Jotunheim, och onda spådomar tillika förebådade, att mycken olycka skulle komma af dem, sände Allfader att taga barnen bort och föra dem till honom. ... Hel nedstörtades i Nifelhem, dimmornas, mörkrets och köldens verld. Hon fick dödens välde öfver alla verldarna, så att hon skulle skifta säten åt dem, som till henne sändas, nemligen nidingar och sådana, som dö af ålder eller sjukdom. Rymlig och stor är hennes boning, men Elände heter hennes sal, Hunger hennes fat, Svält hennes knif, Senfärdig hennes träl och trälinna, Svek och Fall hennes tröskel, hvaröfver man ingår, Tvinsot hennes säng och Förtärande qval dess omhänge. Sjelf är hon till hälften svartblå och till hälften har hon menniskofärg; bistert och förfärligt är hennes utseende. En å, som heter Gjall, löper förbi hennes boning, och Modgunn, en vredens Valkyria, vaktar bron, som går öfver denna å och förer till Hels underjordiska hemvist. (A.M. Strinnholm "Svenska folkets historia från äldsta till närwarande tider - Första bandet" s 177-178; Nordiska Gudasagan)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående ”ett namn åt honom”, se också Joh 1:6-8.


Grekiska ord:

Abaddôn (ett hebreiskt ord: = tillintetgörande/fördärv) (Abaddon) (Hebreiska GT + NT) Job 26:6; 28:22; Ps 88:(11)12; Ordsp 15:11; Upp 9:11.

Apollyôn (Fördärvare/förstörare) Upp 9:11.

(H)ellênikos (Grekiska) Luk 23:38; Upp 9:11 – 2 Mack 4:10,15; 6:9; 11:24; 13:2.


Ytterligare studier: Job 31:12; Ordsp 27:20; Joh 5:2; 19:13,17; 20:16; Upp 16:16; 17:8,11.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-06; 2012-07-03; 2015-03-27)

Till sidans topp

9:12 Ve ett (א*) gick bort. Skåda, det kommer ännu två ven/verop efter de här tingen.

Ord för ord (10 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus): Ve ett gick-bort. skåda (det)-kommer ännu två ven efter de-här-(tingen).


1883: Ett ve har gått till ända; se, härefter komma ännu två andra ve.

1541(1703): Ett We är framfaret, och si, här komma ännu tu annor We efter.

LT 1974: Det första veropet är slut, men det kommer ytterligare två.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Jesus, Syraks son, sade:) “Ve, fega hjärtan och händer som har stått vid sidan av och en missare (av Guds mål) som stiger emot, emot två stigar. Ve ett hjärta som är vid sidan av, eftersom det inte tror. På grund av det här kommer det inte att skyddas. Ve er som har fördärvat (och fördärvar) uthålligheten, och vad skall ni göra, när Herren – alltefter omständigheterna – må granska?” (Syr 2:12-14)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till fariseerna:) “Ve till er, fariseerna! ... Ve till er * (א,*א) fariseer! ... Ve till er!” (Luk 11:42a,43a,44a)

(Jesus sade till de laglärda:) “Till er de laglärda, ve! ... Ve till er! ... Ve till er, de laglärda!” (Luk 11:46a,47a,52a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Skåda, Han kommer i sällskap med molnen. (Upp 1:7a)

Skriv så de ting som du har skådat, och de ting som är och de ting som måste (א*) stå i begrepp att bli efter de här tingen. (Upp 1:19)

(En örn) sade (med) stor/hög röst: “Ve, ve, ve, till dem som är bosatta ‘i uppå’/uppå jorden, ‘ut ur’/’till följd av’ resten av basunens röster av/från de tre budbärare som står i begrepp att låta basunen ljuda.” (Upp 8:13b)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående “ve ... ve”, se också Upp 8:13b. Angående ”efter de här tingen”, se Upp 1:19.


Ytterligare studier: Upp 11:14.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-07; 2012-07-03; 2015-03-27)

Till sidans topp

9:13 * (P47, א,* א) Den sjätte budbäraren lät basunen ljuda. Och Jag hörde en röst * (א*) av/från offeraltaret av guld, det (som är) inför Guds ögon, ...

Ord för ord (15 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus): Den sjätte budbärare lät-basunen-ljuda. och (jag)-hörde (en)-röst (av/från)-'-t offeraltare'/offeraltaret (av)-'-et guld'/guldet det inför-ögon '-ens guds'/Guds.


1883: Och den sjette ängeln basunade; och jag hörde en röst från de fyra hornen på det gyllene altaret inför Guds ansikte ...

1541(1703): Och den sjette Ängelen basunade, och jag hörde ena röst af de fyra hörn af det gyldene altaret, som är för Guds ögon.

LT 1974: Den sjätte ängeln blåste i sin trumpet, och jag hörde en röst, som talade från de fyra hornen på guldaltaret, som står inför Guds tron.


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Jag hörde bakom mig en stor/hög röst som en basun. (Upp 1:10b)

Skåda, Jag står emot dörren, och Jag bultar. Om – alltefter omständigheterna – någon må höra Min röst, skall Jag (א,* א) och/både öppna dörren och komma ‘in i’/in (vänd) i riktning mot honom, och Jag skall inta huvudmåltid i sällskap med honom och han i sällskap med Mig. (Upp 3:20)

Jag skådade, och jag hörde som (א,*א) en röst av många budbärare (i) en ring (runt) tronen och de levande varelserna och de äldste. (Upp 5:11a)

Jag hörde en ut ur/av de fyra levande varelserna som sade som en röst av åskdunder: “Kom och skåda (א,* א)!” (Upp 6:1b)

Och jag hörde som en röst i de fyra levande varelsernas mitt. (Upp 6:6a)

När (den lille Baggen) öppnade det fjärde sigillet, hörde Jag den fjärde levande varelsens röst som sade: “Kom och skåda (א,* א).” (Upp 6:7)

När Den öppnade det femte sigillet, skådade jag nedanför offeraltaret själarna av de människor (א,* א) som hade varit (och var) slaktade på grund av Guds utsaga och på grund av det vittnesmål som de (hela tiden) hade. (Upp 6:9)

Och jag skådade de sju budbärarna som står inför Guds ögon, och sju basuner gavs åt dem. Och en annan budbärare, som hade ett rökelsekar av guld med olibanum, kom och stod uppå offeraltaret. Och ‘många rökelser’/’mycket rökelse’ gavs åt honom, för att han skall ge/lägga (det) till alla de heligas böner emot offeraltaret av guld * (א,* א) inför ‘tronens ögon’/tronen. (Upp 8:2-3)

De sju budbärarna, som hade de sju basunerna, gjorde sig redo, för att de måtte låta basunerna ljuda. (Upp 8:6)

(En örn) sade (med) stor/hög röst: “Ve, ve, ve, till dem som är bosatta ‘i uppå’/uppå jorden, ‘ut ur’/’till följd av’ resten av basunens röster av/från de tre budbärare som står i begrepp att låta basunen ljuda.” (Upp 8:13b)


Exegeter, evangelister med flera:

Jag blev (som sjuåring år år 1881) införd i ett klassrum och tillsagd att sitta ned vid en pulpet. Alla de andra pojkarna var utomhus, och jag var ensam med klassföreståndaren. Han tog fram en tunn grönbrun, överklädd bok, full av ord tryckta med olika stilar. "Du har aldrig läst latin förut förmodar jag?" sade han. "Nej." "Det här är en liten latinsk grammatik. ... Du ska lära dig det här. ... Mensa, ett bord. Mensa är ett substantiv, som går efter första deklinationen. Det finns fem deklinationer. Du har lärt dig singularis av den första deklinationen." ... "Varför betyder mensa ... också O bord", frågade jag, "och vad menas med O bord?" "Mensa, O bord, är vokativ." "Men varför säger man O bord?" vidhöll jag verkligt vetgirig. "O bord - man skulle använda det för att tilltala ett bord, för att åkalla ett bord." Och när han såg att jag inte kunde följa med honom, tillade han: "Du skulle använda det om du talade till ett bord." "Men det gör jag aldrig", slapp det ur mig i uppriktig förvåning. "Om du är näsvis, kommer du att bli straffad och mycket strängt straffad, kom ihåg det", var hans slutgiltiga svar. Sådan var min första bekantskap med klassikerna, från vilka, så har man sagt mig, många av våra dugligaste män hämtat så mycken vederkvickelse och behållning. (Winston Churchill "Min ungdom" s 19-21)

År 1663 blef (Filip Jakob) Spener kallad till Strassburg såsom stadskaplan och hjälppräst vid domkyrkan ("Freiprediger"). Såsom sådan kunde han också hålla teologiska föreläsningar; i några af dessa angrep han den nyss aflidne Grossgebauer, som i sin "Väktareröst (från det ödelagda Zion)" hade förnekat pånyttfödelsen i dopet. Samtidigt förvärfvade han sig den teologiska doktorsgraden genom en afhandling om den sjette basunen (Joh. Upp. 9:13 o.f.); förstudierna till denna ledde honom in i djupa betraktelser öfver de yttersta tingen. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria från reformationen till upplysningstidehvarfvet" s 640)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående “lät basunen ljuda”, se Upp 8:2 och 8:6. Angående ”offeraltaret av guld inför Guds ögon”, se Upp 8:3a och Upp 8:3b. Angående offeraltaret som personifierat, se Upp 16:7.


Ytterligare studier:

2 Mos 29:12; 3 Mos 4:7.


Andrew E. Steinmann "The Tripartite structure of the sixth seal, the sixth trumpet and the sixth bowl of John's Apocalypse (Rev 6:12-7:17, 9:13-11-14, 16:12-16)"; Journal of the Evangelical Theological Society 35.1 (March 1992): 69-79.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-07; 2012-07-03; 2015-03-27)

Till sidans topp

9:14 ... som sade till den sjätte budbäraren, den som har basunen: ”Lös upp de fyra budbärarna, de som är (och har varit) bundna på/vid floden, det stora Eufrat.”

Ord för ord (20 ord i den grekiska texten): sägande (till)-den sjätte budbärare, den havande '-en basun'/basunen: lös-upp de fyra budbärare de varande-(och-havande-varit)-bundna på/vid '-en flod'/floden det stora Eufrat.


1883: ... säga till den sjette ängeln, som hade basunen: Lös de fyra änglar, som äro bundna vid den stora floden Eufrat.

1541(1703): Och sade till den sjette Ängelen, som basunen hade: Lös de fyra Änglar, som bundne äro uti den stora älfwen Euphrates.

LT 1974: Den sade till den sjätte ängeln: ”Släpp lös de fyra mäktiga onda ondar, som är bundna vid den stora floden Eufrat.”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren sade till Abram:) “Åt din säd skall Jag ge 'den här jorden'/'det här landet' från Egyptens flod ända till den stora floden, flod(en) Eufrat.” (1 Mos 15:18b, Grekiska GT)

(Herren sade till Jesus/Josua: “Från) det ödelagda (området) och Antilibanon ända till den stora floden, flod(en) Eufrat, och ända till det sista/’mest avlägsna’ hav från sols sjunkanden, (så) skall era gränsområden vara.” (Josua 1:4, Grekiska GT)

(Psalmisten sade: “Gud vände) om havet ‘in i’/till uttorkat (land). (Människors söner) skall komma igenom i en flod (Jordan) (till) fot. (Ps 66:6a, Grekiska GT)

(Psalmisten sade:) “Herren löser upp de som är (och har varit) bundna.” (Ps 146:7b, Grekiska GT)

I/på den där dagen skall Herren raka med den stora ... rakkniven, som är från den andra sidan av floden (Eufrat). (Jes 7:20a, Grekiska GT)

(Herren sade till Jesaja om Sitt folk:) ”På grund av att det här folket ej önska/önskar Siloams vatten som går/flyter (så) stilla ... skåda, på grund av det här leder Herren upp emot er floden (Eufrats) stabila och mycket/myckna vatten.” (Jes 8:6a,7a, Grekiska GT)

(Den där dagen skall vara) ett offer till härskarors Herre, från ’jorden av nordvind’/’landet i norr’ på/vid flod(en) Eufrat. (Jer 46:10b, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till lärjungarna:) ”Varje/’var och en’, vem som än hör ’de här’/dessa Mina utsagor, och gör dem, kommer att liknas (vid) en förståndig man, ’vem som än’/som byggde sin bostad emot klippan ... och floderna kom ... och den föll inte, ty den var (och hade varit) grundad emot klippan. Och 'varje den'/’var och en’ som hör ‘de här’/dessa Mina utsagor och ej gör dem kommer att vara lik en dåraktig man, vem som än byggde sin bostad emot sanden. Och vätan steg ned, och floderna kom och * (א*) skar/slog i riktning mot den där bostaden, och den föll, och dess fallande var (hela tiden) stort.” (Matt 7:24-27)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Amen säger Jag er: ’Så många ting som ni – om alltefter omständigheterna – må binda uppå jorden, de skall vara varande (och havande varit) bundna i himlarna (א,* א), och så många ting som ni – om alltefter omständigheterna – må lösa upp uppå jorden, de skall vara varande (och havande varit) lösta upp i himmel.’” (Matt 18:18)

(Jesus sade till två av Sina lärjungar:) ”Ni skall finna en åsna som är (och har varit) bunden och ett föl i sällskap med henne. Då ni har löst upp dem, led (dem) till Mig.” (Matt 21:2b)

En början av Jesu Kristi * (א*) goda lilla budskap helt och hållet som det har skrivits (och är skrivet) i profeten Jesaja: ”Skåda, Jag skickar bort Min budbärare före ditt ansikte, (han) som helt och hållet skall bereda din väg.” ... Varje/hela det judiska området gick (hela tiden) ut i riktning mot (Johannes Döparen) och alla invånarna i (ett vanärat) Jerosolyma/Jerusalem. Och de döptes (hela tiden) av honom i floden Jordan. (Mark 1:1-2,5a)

(Herren sade:) "Den här (kvinnan), som är en Abrahams dotter, som motståndaren hade bundit, skåda, i arton år, måste inte hon lösas upp från det här bandet (på) sabbatsdagen?" (Luk 13:16)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Den avlidne (Lasaros) kom ut coh var (och hade varit) bunden till fötter och händer (med) bindlar och hans anblick/ansikte var (och hade varit) bundet runt om med en huvudduk. Jesus säger till dem: ”Lös upp honom och låt (honom) (א,* א, A) vara till att dra sig tillbaka. (Joh 11:44)

(Budbäraren sade:) ”Vem (är) värdig att öppna bokrullen och lösa upp dess sigill?” (Upp 5:2b)

Och (א,* א) efter det här skådade jag fyra budbärare, som stod emot jordens fyra hörn, vilka fick makt över jordens fyra vindar, för att ej en vind måtte (א,* א) blåsa uppå jorden ‘och ej’/eller uppå havet ’och ej’/eller emot varje/något träd. (Upp 7:1)

(Budbäraren) sade: “Ni må ej handla orättfärdigt (emot) jorden, ‘men ej’/eller (א,*א) (emot) havet, ‘men ej’/eller (א,*א) (emot) träden, ända till vi må ha förseglat vår Guds slavar uppå deras pannor.” (Upp 7:3)


Exegeter, evangelister med flera:

Eufrat var Babels flod, och Babel hade i Israel blivit symbolen för satansriket och allt ont. För människorna på Johannes tid hade namnet Eufrat en olycksbådande klang. Där gick rikets östgräns. På andra sidan låg parternas rike, den enda statsbildning som upplevdes som ett ständigt hot och som med sina ryttarhärar gång på gång hade krossat Roms legioner. (Bo Giertz ”Uppenbarelseboken” s 71)

Eufrat ... var Babels flod, och därifrån utgick sedan gammalt världsrikenas erövringståg (assyrier, kaldéer och perser), när de anföll Guds folk (jfr Jes 7:20; 8:7; Jer 46:10). (Olaf Moe "Johannes Uppenbarelse" s 165-166)


Egna kommentarer och funderingar:

Jordan – liksom Eufrat – kallas ”floden” i GT. Floden Jordan med dess budbärare kan därför associera till floden Eufrat och dess fyra budbärare här i Upp 9:14. Jfr också Matt 7:24-27 (floder, stor).

Angående ”de fyra budbärarna”, se Upp 7:1 och Upp 7:3.


Grekiska ord:

Eufratês (Eufrat) (i NT + exempel i Apokryferna) Upp 9:14 – Judit 1:6; 2:24; 1 Mack 3:32,37; Syr 24:26; Upp 16:12.


Ytterligare studier: 1 Mos 2:14; 2 Mos 23:31; 5 Mos 1:7; 11:24; 2 Sam 8:3; 2 Kung 24:7; 1 Krön 5:9; 18:3; Job 39:1-2(4-5); Matt 16:19; Mark 5:3-4; 11:2,4-5; Luk 19:30-31,33; Apg 22:30; Upp 16:12; 20:3.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-07; 2012-07-03; 2015-03-27)

Till sidans topp

9:15 Och de fyra budbärarna löstes upp, de som hade varit (och var) gjorda redo ’in i’/för den stunden * (א,* א) och månaden och tidsperioden, för att de ej (א,* א) måtte döda tredjedelen av människorna.

Ord för ord (21 ord i den grekiska texten Sinaiticus): och löstes-upp de fyra budbärare de havande-varit-(och-varande)-gjorda-redo in-i den stund och månad och tidsperiod, för-att ej (de)-måtte-döda '-en tredjedel'/tredjedelen (av)-'-na människor'/människorna.


1883: Och de fyra änglarne löstes, hvilka hade stått färdiga för timmen, dagen, månaden och året, då de skulle döda tredjedelen af människorna.

1541(1703): Och de fyra Änglar wordo löse, hwilke beredde woro till ena stund, till en dag, till en månad, och till ett år, att de skulle döda tredjeparten af menniskorna.

LT 1974: De hade varit beredda för just detta år och denna månad och dag och timme, och nu släpptes de lösa för att döda en tredjedel av människorna.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Gud talade: “Låt (det) bli lysande himlakroppar i/på himlens fäste ... ’in i’/till lägliga tider och ’in i’/till dagar och ’in i’/till tidsperioder. (1 Mos 1:14, Grekiska GT)

(Människan) sade (till Abraham): “Då Jag vänder tillbaka/om emot (dig), skall Jag anlända i riktning mot dig enligt/vid den här lägliga tiden ‘in i stunder’/’nästa år’. Och Sara, din kvinna, skall anlända (med) en son.” ... Och då hon hade ‘tagit tillsammans’/’blivit havande’ födde hon fram en son till Abraham ... ’in i’/vid den lägliga tiden, alldeles som Herren hade samtalat (med) honom. (1 Mos 18:10a; 21:2, Grekiska GT)

(Herren sade till Job:) “Har du kunskap om läglig tid för klippantilopers framfödande? ... Har du räknat antalet av deras månader (när de är) ’fyllda med’/'uppfyllda av' framfödande?” (Job 39:1a,2a eller 39:4a,5a, Grekiska GT)

Enligt den lägliga tid och enligt den dag, i/på vilken nationerna hade vanhelgat den, i den där (tiden) förnyades (brännoffersaltaret) i/med sånger och cittror och ... cymbaler. (1 Mack 4:54b)


Den Senare Uppenbarelsen:

I sjätte månaden skickades budbäraren Gabriel bort från Gud ... (till) jungfrun Mariam. (Luk 1:26-27)

Då (Hanna) den här stunden hade stått på/nära, 'bekände ... emot'/prisade hon Gud. (Luk 2:38a)

I ett femtonde år (under) Tiberius' befälhavarskap ... blev/kom ett Guds ord emot/till Johannes ... (Luk 3:1a,2b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Men allaredan då han steg ned, gick * (א,* א) slavarna för att möta honom och de kom med ett budskap (א,* א) att/: ”Hans pojke lever.” Han förhörde sig så från sidan av dem (om) stunden/timmen, i vilken han hade/’betedde sig’ mer förfinat. Och (א,* א, A) de talade till honom att/: “I går, en sjunde stund/timme, lät feberelden/febern honom vara. Fadern hade så kunskap, att * (P75,א*,B) (det var) den där stunden/timmen, i vilken Han (א*) talade (till) honom: ”Din son lever”. Och han själv trodde Honom, och hela hans bostad/hushåll. (Joh 4:51-53)

De sju budbärarna, som hade de sju basunerna, gjorde sig redo, för att de måtte låta basunerna ljuda. (Upp 8:6)

Och tredjedelen av jorden brändes ner, och tredjedelen av träden brändes ner, och varje ljusgrönt gräs brändes ner. (Upp 8:7b)

Och det talades till (gräshopporna), för att de ej måtte (א,*א) handla orättfärdigt (emot) jordens gräs, inte heller (emot) varje/något ljusgrönt, inte heller (emot) varje/något träd, 'om ej'/utom (emot) de människor 'vilka som än'/som inte har Guds sigill uppå pannorna. (Upp 9:4)

Och (gräshopporna lika hästar) har stjärtar lika skorpioner, och gaddar; och i deras stjärtar (finns) deras (rättsliga) myndighet att handla orättfärdigt (emot) människor (i) fem månader. (Upp 9:10)


Exegeter, evangelister med flera:

Det finns ej något ”när som helst” i Guds ledning och ingripanden i våra liv. Hans klocka går ej som vår, men hans går rätt. Herren hjälper på sitt sätt och i sin tid. Det är bäst så. Låt oss bida honom! (Knut Svensson ”En för alla” s 60)

Simeoni: "Den tredje dagen. Så låt oss sjunka in i dödens famn." Eero: "Och dö måste vi, fastän framför oss finns kött, levande kött." Simeoni: "Det är det köttet som dödar oss, dödar oss!" Juhani: "Just denna dag, denna timme och denna minut! Ja, just denna timme!" (Aleksis Kivi "Sju bröder" s 236)

"Jag vet när storkriget ska sluta", (sade Lotta Hedman), "och jag vet, att efter den stora naturförödelsen ska det komma det ljuvliga tusenårsriket. Och jag vet, att en tredjedel av alla människor ska omkomma i storkriget och att en tredjedel ska förgås i den stora naturförödelsen, men den sista tredjedelen ska leva kvar i Herrans tusenårsrike. ... Men jag ber Gud, att han ska skona mitt liv och att jag ska få leva kvar i den luttrade skaran. Jag ber, att jag måtte få räknas med i den sista tredjedelen och att jag, som har varit uttagen till att förkunna dess ankomst under stor försmädelse, också måtte få leva med i Guds tusenårsrike, att jag måtte få stå bland de utvalda och se denna jorden stråla av rättfärdighet." (Selma Lagerlöf "Bannlyst" s 88,90; Lotta Hedman)

Jag har brev ibland från en norrlänsk profetissa. Hon påstår, att hon har räknat ut i uppenbarelseboken, att detta ("första") världskriget är det stora kriget, som skall föregå det tusenåriga lyckoriket. Det är sålunda inte fråga om yttersta domen utan om inrättandet av en ny världsordning. Men innan detta sker skola en tredjedel av människorna förstöras genom kriget och det, som kriget drar med sig. Vidare, skall det, då kriget nätt och jämt är slut, komma en naturtilldragelse, som skall göra slut på ännu en tredjedel, pest eller något i den vägen. Den återstående tredjedelen skall då vara så tuktad och luttrad, att den kan bilda en ny värld. Och hon profetissan hoppas, att hon skall få leva tills detta inträffar, så att det kommer att ske mycket snart. Jag tycker inte att det ser så olikt ut, att hon inte kan få rätt. Kanske det blir det goda med den nya villervallan i öster, att västfront offensiven blir inställd från Tysklands sida åtminstone. (Selma Lagerlöf "Du lär mig att bli fri - Selma Lagerlöf skriver till Sophie Elkan" s 467; brev 21 febr 1918)

Brist på punktlighet förorsakar mången gång stora förtretligheter. Det är t.ex. en hustru, hvars man är ute och arbetar för dagspenning hos andra. Vid en viss timme hålles middagsrast. Mannen går hem, men maten är inte färdig. Middagstimmen är snart gången, och han nödgas antingen äta maten halfkokt eller också dröja hemma öfver tiden, hvilket senare icke kan ske utan missnöje från hans arbetsgivares eller kamraters sida. Inträffar sådant ofta, kommer det många strider och tråkigheter åstad. Må därför alla hustrur vara punktliga med afseende å matordningen! Men må ock alla män vara punktliga uti att komma till bordet på den bestämda tiden, ty det är icke mindre förargligt och besvärligt, att maten skall stå och vänta och kallna, så att den måste värmas om igen. ... Lika så illa och anstötligt är det också att ständigt komma för sent till bönemöten och predikningar. Det finnes dock vissa personer, som ständigt göra detta, och eftersom de aldrig bättra sig, har man skäl att antaga, det de icke göra sig något samvete häraf. Den, som kommer en half timme för sent till bönemötet eller predikan, går miste om den väsentligaste välsignelsen af både bönen och predikan. En mässingsklocka, som utvisar tiden ordentligt, är bättre än ett guldur, som går utan ordning. (Carl Boberg "Hvad skall man bli? - Ungdomens viktigaste fråga" s 47-48; Sträfva efter duglighet)

För den stora glädjen och förvåningen över den underbart innehållsrika torgkorgen och för all oro och spänning och glädje, som med sin resfeber fyllde luften i (huset) Nians eljest så hermetiskt tillslutna och avstängda värld, glömde till slut även Eurydike Berg alla bekymmer och sitt missnöje med den detaljen, att man skulle bryta upp hemifrån i samma ögonblick som kyrkklockorna ringde till högmässa. (Sven Lidman "Huset med de gamla fröknarna" s 123)

Säg något (dörrvakten Nikolaj) inte vet! ... Om ni vill veta vilket år någon disputerade, tillträdde sin tjänst, gick i pension eller dog - ta den gamle soldatens kolossala minne till er hjälp och han kommer inte bara att ge er året, månaden och dagen utan också de omständigheter som den ena eller andra händelsen var förbunden med. Så kan bara den som älskar minnas. (Anton Tjechov "En ledsam historia" s 304-305)

Tågens punktlighet är en källa till stolthet och ängslan för alla människor. När signalen skiftar från rött till grönt långt borta på linjen och lokets strålkastare närmar sig i kurvan och belyser perrongen ser folk på klockan och säger: "På minuten." Stolthet men även lättnad. Bråkdelar av sekunder har fått allt större betydelse för oss. Och när människornas verksamhet blir tillräckligt sammanflätad kommer en ny tids enhet att uppstå, tiondelssekunden, och då måste ett namn skapas för hundradelssekunden och så vidare tills vi en dag - fast det tror jag förstås inte - utropar: "Vad ska nu det här tjäna till? Vad är det för fel med timmen?" Men det är alldeles riktigt att man tar hänsyn till dessa små enheter. Mycket kan rubbas om något händer för tidigt eller för sent och verkningarna av en rubbning utbreder sig i koncentriska ringar liksom vattnet i en damm där man kastar en sten. (John Steinbeck "Öster om Eden" s 509)

Sjusovare hade ingen lust att vara, solen fick bestämma arbetstiden och den gamla satsen att "dä blir medda när mor vill och kväller när Gud vill" var visserligen en ganska enkel levnadsregel, men icke desto mindre ett allmänt och absolut tillförlitligt schema, som noga efterföljdes. Som en något mera sinnrikt utarbetad men icke så full tillförlitlig tidvisare tjänstgjorde dock ett solur, som var anbringat utanför (soldat)stugans södra fönster och i jämnhöjd med dess nedre bräda, så att man synnerligen bekvämt kunde inifrån rummet avläsa tiden. Nattetid och när det om dagen var mulet, så att soluret ej kunde tjänstgöra, fick man beräkna tiden med användande av timglas. ... I rusthållarhemmen förefunnos visserligen även Dala- och Moraklockor, men dessa voro dock långt ifrån allmänt representerade i den tidens torpstugor. (K.W. Johansson "Knektar och Rotebönder - Från rusthållens och soldattorpens tid" s 40-41)

Hur såg (medeltidsmänniskornas i Sverige) tidsuppfattning ut? ... Vi kan börja med att lugnt konstatera att Birger jarl inte tänkte i sekunder och minuter. ... Inte ens den enkla indelningen av dygnet i 24 lika långa timmar kom i vardagligt bruk förrän det fanns urverk - och i 1200-talets Sverige fanns inga ur. De första stora uren med automatiska slagverk installerades i städerna på den europeiska kontinenten under 1300-talet. I Norden slog 24-timmarsindelningen igenom som abstrakt fenomen först på 1400-talet. De allra flesta bönder och herremän under medeltiden torde alltså ha inrättat sig efter naturens egen rytm, efter solen, månen, stjärnorna, magens skrik efter föda och kornas råmande. I vissa städer och i närheten av kyrkor och kloster fanns möjlighet att utgå från ringande klockor, vilket underlättade för de medeltidsmänniskor som av någon anledning önskade ruta in tillvaron - varför de nu skulle göra det. Här och där hade man också för vana att ringa när stadsportarna stängdes och nattvakten trädde till, liksom vid nästa avbyte på morgonen. Och förutsatt att kyrkorna observerade strikt tidegärdsringning ringde klockorna för att signalera dygnets bönestunder, vilka inleddes med matutin på tidig morgon och avslutades med completorium, nattsången. (Dick Harrison "Jarlens sekel - En berättelse om 1200-talets Sverige" s 70-71)


Ytterligare studier: 4 Mos 1:1; Jer 11:23; 23:12; 48:44; Haggai 1:1; Upp 9:18; 20:7.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-07; 2012-07-03; 2015-03-27)

Till sidans topp

9:16 Och antalet av arméerna/soldaterna, av häst(soldaterna), (var) två av antalet av tiotusen (till/gånger) antalet av tiotusen (א,* א). Jag hörde antalet av dem.

Ord för ord (14 ord i den grekiska texten): och '-et antal'/antalet (av)-'-na arméer'/arméerna (av)-'-en häst'/hästen två av-antalen/antalet-av-tiotusen av-antalen/antalet-av-tiotusen (till/gånger)-antalet-av-tiotusen. (jag)-hörde '-et antal'/antalet (av)-dem.


1883: Och antalet af rytteriets härskaror var två gånger tio tusen gånger tio tusen; jag hörde deras antal.

1541(1703): Och talet på det resigtyget war mång sinom tusende tusend, och jag hörde deras tal.

LT 1974: De ledde en armé med 200 miljoner krigare – jag hörde en uppgift om hur många de var.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Rebeckas bror och moder sade till henne:) “Bli ’in i’/till antalet av tusen av/gånger antalet av tiotusen ... ” (1 Mos 24:60b, Grekiska GT)

Tusen av ett antal av tusen utförde (hela tiden) samhälleliga plikter till (den Gamle av dagar), och tiotusen av ett antal av tiotusen stod (och hade stått) vid sidan av Honom. Och en domstol satte sig ner, och böcker öppnades. (Dan 7:10b, Grekiska GT, Theod)

(Kung Antiochos) ‘satte ner’/gjorde Kendebaios (till) officer/härförare ... och gav honom fotsoldater och (soldater till) häst. (1 Mack 15:38)

(Kung Antiochus) sände ... ‘en armé’/soldater av två gånger tiotusen i riktning mot de två tusen (judarna). (2 Mack 5:24a)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Kungen (som gav en bröllopsmåltid) var vred och då han hade sänt sina arméer/soldater, fördärvade han de där mördarna och satte deras stad i brand.” (Matt 22:7)

(Jesus sade till de många folkskarorna:) “Vilken kung, som går (för) att ’kasta tillsammans med’/möta den andre kungen in i ett krig, skall visst/förvisso inte, då han först satt sig ner, rådgöra/överväga, om han ’är förmögen’/förmår att i/med tio av antalet av tusen gå att möta den som kommer emot honom i sällskap med tjugo av antalet av tusen?” (Luk 14:31)

Herodes tillsammans med ‘sin armé’/’sina soldater’ ... då de hade höljt Jesus i en lysande beklädnad, sände han Honom * (P75, א*) till Pilatus. (Luk 23:11b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Antalet av (budbärarna) var av antalet av tiotusen av/gånger av antalet av tiotusen och av antalet av tusen av/gånger av antalet av tusen ... (Upp 5:11b)

Jag hörde antalet av dem som hade förseglats (och var förseglade), etthundrafyrtiofyra av antalet av tusen som hade förseglats (och var förseglade) ut ur/av varje stam av Israels söner. (Upp 7:4)


Exegeter, evangelister med flera:

I 1634 års regeringsform står bl a "Den Fempte (Landz Öffuersten till häst skall vara) öuffer Smålandz och Ölandz ryttare". Dessa ryttare kallades sedermera Smålands kavalleriregemente och blev indelta 1691. Regementet blev då roterat med 1000 rusthåll i Småland och fördelat på åtta kompanier. Inom nuvarande Vaggeryds kommun var Jönköpings och Västra Härads kompani roterade med Skillingaryd resp Vrigstad som samlingsplatser. 1801 ändrades regementets namn till Smålands lätta dragoner och 1806 till Smålands dragonregemente. Fyra kompanier blev omvandlade till infanteri 1812 och från 1824 kallades dessa Smålands grenadjärbataljon för att 1902, via Smålands grenadjärkår, uppgå i Karlskrona grenadjärregemente. Inget svenskt regemente kan tillskrivas fler segernamn än Smålands ryttare, så bitterheten var naturligtvis stor då dessa för sista gången troppade standaret 31 december 1927. ... Grenadjärerna var således ryttarnas efterträdare i västra Småland. De hade efter dessa övertagit ryttartorpen och indelningen var fortfarande densamma. Förutom ryttarnas torp fanns även inom kompaniets stånd befälens boställen. I Tofteryds socken bodde lieutnanten (kompanichefs stf) på Apelås och 2:e corporalen (plutonchef) på Holma. I Åker bodde cornetten (standarföraren) på Hult, som 1766 bebyggdes med så kallad caractersbyggnad. ... Clissow 1702, Pultusk 1703, Warschau 1705 och Holoftzin 1708 är namn på platser där (Smålands kavalleri)regemente var med och segrade. ... Slutet på det svenska stormaktsvälder, kapitulationen vid Perevolotschna 1709, innebar katastrof för ryttarna. Regementschefen, hans kvartermästare och en löjtnant var de enda som undkom tillsammans med kungen, övriga stupade eller blev fångar. (Magnus Edvinsson "Smålands ryttare från Hagshults socken" s 53-54)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående “jag hörde antalet”, se Upp 7:4-8.


Grekiska ord:

(h)ippikos (av en häst) 1 Mack 15:38; Upp 9:16.

strateuma (army) (i NT + exempel i Apokryferna) 2 Mack 5:24; Matt 22:7; Luk 23:11 - Judit 11:8; 1 Mack 9:34; 2 Mack 8:21; 12:38; 13:13; Apg 23:10,27; Upp 19:14,19.


Ytterligare studier: 5 Mos 33:2; Ps 68:17(18); Matt 26:53; Luk 12:1; Joh 6:10; Upp 19:19.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-07; 2012-07-03; 2015-03-27)

Till sidans topp

9:17 Och på det här sättet skådade jag hästarna i skådandet och de som sitter ovanpå (P47, א,* א) dem, och de har bröstharneskar av en färg av eld och av hyacint/mörkblått och (som är) svavelaktiga. Och hästarnas huvuden (är) som lejons huvuden. Och eld och rök och svavel går ut, ut ur deras munnar.

Ord för ord (39 ord i den grekiska texten): Och på-det-här-sättet skådade-(jag) '-na hästar'/hästarna i '-t skådande'/skådandet och de sittande ovanpå dem, havande bröstharneskar (av)-(en)-färg-av-eld och av-hyacint och svavelaktiga. och '-a huvuden'/huvudena '-nas hästars'/hästarnas som huvud lejons, och ut-ur '-na munnar'/munnarna deras går-ut eld och rök och svavel.


1883: Och så såg jag i min syn hästarna och dem, som sutto på dem. De hade eldröda och hyacintfärgade och svafvelgula pansar, och hästarnas hufvud voro såsom lejons hufvud, och från deras munnar utgick eld och rök och svafvel.

1541(1703): Och så såg jag ock hästarna i synene, och de som såto på dem, de hade glödande, gula, och swafwelspansar; och hufwuden på hästarna woro såsom lejonahufwud; och af deras mun utgick eld, och rök, och swafwel.

LT 1974: I en syn såg jag deras hästar löpa fram inför mig. Deras ryttare bar eldröda rustningar, och några av dem hade himmelsblå och andra gula. Hästarnas huvuden såg ut som lejonhuvuden, och rök och eld och flammande svavel vällde ut ur deras munnar ...


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Herren ’gav väta’/’lät (det) regna’ svavel och eld emot Sodom och Gomorra från sidan av Herren ut ur himlen. ... (Abraham) skådade, och skåda, en låga av/från jorden/landet steg upp som om (det var) ett töcken av/från en brännugn. (1 Mos 19:24,28b, Grekiska GT)

(Gudlösas) behagliga ting skall helt och hållet slitas i stycken (med) svavel. (Job 18:15b, Grekiska GT)

(Gud sade till Job:) “Brinnande facklor går ut, ut ur (Leviatans) mun, och eldshärdar slängs alltigenom/överallt. Ut ur hans näsborrar går rök ut, en brinnande brännugn (med) en eld av kol. Hans själ (är som) kol, men/och en låga går ut, ut ur hans mun.” (Job 41:10-12 eller 41:19-21, Grekiska GT)

(Assyrierna kom till Samarien) och var (och hade varit) sjunkna/klädda i ting av hyacint/mörkblått ... ridande uppå hästar. (Hes 23:6, Grekiska GT)

(Herren sade till Tyros: “Du vandrade) i en mitt av stenar av/med en färg av eld ... (men) Jag ledde dig ut ur en mitt av stenar av/i en färg av eld. (Hes 28:14b,16b, Grekiska GT)

(Jesus, Syraks son, sade: “Elia togs upp) i en eldstorm, i en vagn av/med hästar av/i en färg av eld.” (Syr 48:9)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till folkskaran:) “Det som går ut, ut ur munnen, det här gör människan gemensam/oren.” (Matt 15:11b)

(Lärjungarna) ledde åsnan och fölet och satte kläderna uppå, uppå dem, och (Jesus) satte sig ner uppå, ovanpå dem. (Matt 21:7)

(Två av Jesu lärjungar) leder (א*) fölet i riktning mot (Honom) och kastar sina kläder på det. Och de sitter (א*) emot det. (Mark 11:7)

Varje/hela mängden av folket bad utanför (vid) stunden av/för rökelsen. Men det skådades för (Sakarias) en herres budbärare, som stod ut ur (de) rätta/högra (delarna) av rökelseofferaltaret. (Luk 1:10-11)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Den dagen Lot kom ’ut ur’/ut från Sodom ‘gav ... väta’/regnade eld och svavel från en himmel och fördärvade allesammans (א,*א,A).” (Luk 17:29)

(Petrus sade: “I de sista dagarna) kommer era ynglingar att skåda skådanden, och era äldste kommer att drömma drömmar.” (Apg 2:17b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

I Sin rätta/högra hand hade Han (hela tiden) (א*) sju stjärnor. (Upp 1:16a)

Eftersom du är ljummen och ’och inte’/varken kokande ’och inte’/eller kall, ’få din mun att upphöra’/’stäng till din mun’ (א*). (Upp 3:16)

Den som sitter (är) lik en jaspissten och en karneol (i) skådande, och (det är) präster (א*,A) i en ring från tronen, (som är) lik ‘av smaragd’/smaragd (i) skådande. (Upp 4:3)

Och ljusstrålar och röster och åskdunder går ut, ut ur/från tronen. (Upp 4:5a)

Och den första levande varelsen (var) lik ett lejon. (Upp 4:7a)

Och jag skådade, och skåda (א,* א), en annan, eldfärgad häst kom ut. (Upp 6:4a)

Och jag skådade, och skåda, en ljusgrön häst. Och den som sitter ovanpå den, ett namn åt honom (var) död (א,*א). Och Hades följde (hela tiden) * (א,* א) honom. (Upp 6:8a)

Och en (א*) rök av rökelserna, (med) de heligas böner, steg upp inför Guds ögon ut ur budbärarens hand. (Upp 8:4)

Rök steg upp ut ur brunnen, som en stor brännugns rök. (Upp 9:2a)

Och de hade (‘hela tiden’/-) bröstharneskar som bröstharneskar av järn. (Upp 9:9a)


Exegeter, evangelister med flera:

Om det var ryttarena eller hästarna eller begge två, som hade de här omnämda bröstharnesken, det kan man av texten icke se. Men sannolikt var det hästarna. … Märk, huru färgerna på harnesken öfverensstämde med den eld, den rök och det svafvel som gick ut ur deras mun. (P. Waldenström ”Nya Testamentet” s 641)

(1717) kom Jöns Trulsson att bli rusthållare i Krängshult (i Byarums socken). Titeln rushållare kanske behöver en närmare förklaring, den är inte fullt så ståtlig som den låter. Det var så, att då några gårdar, en s.k. rote, ålades att hålla en soldat med torp och utrustning kallades detta knektehåll, men om det var särskilt bärkraftiga gårdar kunde de, mot skattebefrielse, istället hålla en ryttare, det vill säga en soldat plus häst och mundering. Detta kallades då för ett rusthåll och de ansvariga bönderna kallades rusthållare. Krängshult var socknens enda rushåll. ... 1709 (hade) det ödesdigra slaget stått vid Poltava, då bland andra Smålands Ryttarkompani så gott som helt (hade) utplånats. (Anna-Lisa Hermansson "Så var det på Jöns Trulssons tid. Historia kring en gravsten." s 38)

En dag mötte konungen (Gustav II Adolf) Lukas fältskär ute å en av Elbings gator. "Vi ser I så bekymrad ut, mäster Lukas", sporde konungen. "Väl må jag var bekymrad, eders majestät. Pesten har brutit ut bland soldaterna. De bliva svartblå i ansiktet, falla omkull och dö." "Så må vi se till", sade konungen, "att de soldater som ligga ute i tält och till äventyrs lida av regn och väta, förflyttas till goda kvarter i staden. Och på stadens gator må det rökas med svavel och invånarna strängeligen förmanas att hålla sina fönster öppna, så att frisk luft inkommer i deras boningar." Det blev sorgefulla dagar i Elbing. Dock rasade pesten än värre i fiendens läger, där kvarter och spisning voro sämre. De polska och kejserliga soldaterna dogo hoptals. Snart blev där ock oenighet emellan Arnheim, den kejserlige hövitsmannen, och de polska befälhavarna. Och inom kort funno svenskarna, att de hade föga att frukta av den stora här, som hotande ryckt an emot dem. (Anna Maria Roos "Gustav II Adolf - Hans liv och bragder" s 52-53; år 1629)

Det rytteri, som ingick i Gustav Vasas följe, bestod av frälset, som i stället för att erlägga skatt gjorde rusttjänst. Adelsmännen och deras svenner hade på riddarvis lärt striden man emot man. Men de voro för fåtaliga för att bilda ryttarförbund, vilka med kraft skulle kunna upptaga striden i slutna former, så som numera plägades av danskar och tyskar. I samband med organiserandet av det inhemska fotfolket träffade Gustav Vasa avtal med de olika landskapen att sätta upp ett visst antal ryttare. Kronan vidkändes kostnaderna härför, och anskaffningen av de enskilda ryttarna skedde genom frivillig överenskommelse. ... Ryttarfanan utgjordes under Erik XIV:s tid av 300 ryttare. Den stod under befäl av en ryttmästare och indelades i kvarter och rotar. ... Ryttarna voro väpnade med värja eller lans, senare även med skjutvapen. De som sutto i de fyra första kvarteren och tillhörde "slaktordningen", skulle hava full köritz (kyrass), skottfritt drabbtyg eller åtminstone sådana skyttetyg, som voro försedda med ryggkräfvetz (ryggharnesk), krage, stormhuva, pucklor och långa skärvor både på armar och ben. Även hästarna voro pansrade, särskilt på hals och bringa, och på huvudbarsen skulle finnas skottfri stjärna. Med tiden genomgick rytteriets organisation en utveckling liknande fotfolkets, och på Gustav Adolfs tid hade av de gamla landskapsfanorna bildats regementen om 8 kompanier. ... De tunga rytteriförbandens anfallsstrid började först på 20-10 meters avstånd från fienden. Främsta ledets ryttare avfyrade då sina pistoler, varefter de voltade tillbaka för att bilda eftersta ledet och ladda om. Därpå sköt nästa led o.s.v. Detta slag av eldgivning benämndes karakoll och avsåg liksom fotfolkets strid under kontramarscher att underhålla en viss grad av ständig eldberedskap. Då ryttarmassan fått tillräcklig verkan med sina eldvapen, red den fram i skritt för att med värjan hugga in på motståndaren. ... De svenska hästarna voro av ganska låg kvalitet och mindre ägnade för karakollen, som krävde en god dressyr. För att åstadkomma den eldverkan, som fordrades för rytterianfallets förberedande, lät (Gustav II Adolf) fotfolkets överloppsmusketerare i små avdelningar ställas i luckorna mellan ryttarkompanierna. Dessa voro under striden formerade på blott 3 led, varigenom förbanden lättare kunde manövreras och verkan av fiendens artillerield minskades. En olägenhet med denna form var dock, att kraften i anfallet kunde bliva otillräcklig. Därför utfördes stöten vid det svenska rytteriet i galopp. Ryttarna fyrade av det sista pistolskottet tätt inpå fienden och angrepo så med värjan i hand. Först vid deltagandet i det tyska kriget torde utvecklingen nått sin fulländning. Segern vid Breitenfeld blev beviset på att den inslagna vägen var den rätta. (E. Bensow "Folket under fanorna" s 224-225,228,230,242,246)

Poängen med att ge skattebefrielse till frälset (låg i att) stormännen skulle ha råd att göra mer än vad alla andra kunde - de skulle strida till häst. Det tunga riddarkavalleriet med lansar var sin tids främsta västeuropeiska stridsmaskin och en bristvara i alla fattiga små kungariken. Frälserytteriet, hur litet det än var, utgjorde den svenska härens spjutspets. ... Birger Brosas sigill från sent 1100-tal visar en ryttare med ringbrynja, avlång sköld och öppen hjälm med nässkydd: en äldre tids herreman. Hertig Eriks sigill från omkring 1300 visar däremot en krigare i tunnhjälm, försedd med trekantig sköld och lans med lansfana: den nya tiden riddare. (Dick Harrison "Jarlens sekel - En berättelse om 1200-talets Sverige" s 262-263)

(De) hästar, som kunde återfinnas på vanliga bondgårdar, skall under inga omständigheter blandas ihop med de riddjur som under 1200-talet började tas i bruk för militära syften. Riddarnas stridshingstar (aldrig ston) var mycket dyrbara: ett enda sådant djur uppskattades till ett värde på mellan sex och åtta oxar - minst. De avlades omsorgsfullt i så kallade stod, grupper bestående av en hingst och omkring tio ston, som gick omkring i skogarna. Därifrån hämtades hingstföl, vilka föddes upp och tränades till att duga i krig. (Dick Harrison "Jarlens sekel - En berättelse om 1200-talets Sverige" s 298)


Egna kommentarer och funderingar:

I 2 Joh v 1 och 3 Joh v 1 kallas Johannes “den äldste”. Jämför med vad Johannes skådar här i Upp 9:17 och med vad som sägs om de äldste i Apg 2:17.

Angående ”de som sitter ovanpå (hästarna)”, se Upp 6:8b.


Grekiska ord:

theion (svavel) (i NT + exempel i GT) 1 Mos 19:24; Job 18:15; Luk 17:29 – 5 Mos 29:23; Ps 11:6; Jes 30:33; 34:9; Hes 38:22; Upp 9:18; 14:10; 19:20; 20:10; 21:8.

theiôdês (svavelaktig) Upp 9:17.

pyrinos (färg av eld) Syr 48:9; Hes 28:14,16; Upp 9:17.

(h)yakinthinos (av hyacint) (i NT + exempel i GT) Hes 23:6; Upp 9:17 – 2 Mos 25:5; 26:4; 28:31; 35:23; 36:37; 4 Mos 4:6,11-12; 15:38.


Ytterligare studier: Salomos Vishet 11:18; Upp 11:5.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-07; 2012-07-04; 2015-03-28)

Till sidans topp

9:18 Från/’beroende på’ de här tre slagen, dödades tredjedelen av människorna, ‘ut ur’/’till följd av’ elden och röken och svavlet, av det som gick ut, ut ur deras munnar.

Ord för ord (25 ord i den grekiska texten): från de tre slagen de-här dödades '-en tredjedel'/tredjedelen (av)-'-na människor'/människorna, ut-ur '-en eld'/elden och '-en rök'/röken och '-et svavel'/svavlet (av)-det gående-ut ut-ur '-na munnar'/munnarna deras.


1883: Af dessa tre plågor dödades tredjedelen af människorna, af elden och af röken och af svaflet, som utgick från deras munnar.

1541(1703): Af dessa tre plågor wardt dödad tredjeparten af menniskorna, af elden, och röken, och swaflet, som ut ur deras mun gick.

LT 1974: ... (och rök och eld och flammande svavel vällde ut ur deras munnar) och dödade en tredjedel av alla människor.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Herren ’gav väta’/’lät (det) regna’ svavel och eld emot Sodom och Gomorra från sidan av Herren ut ur himlen. ... (Abraham) skådade, och skåda, en låga av/från jorden/landet steg upp som om (det var) ett töcken av/från en brännugn. (1 Mos 19:24,28b, Grekiska GT)

Herren talade i riktning mot Mose: “Ännu ett slag skall Jag leda emot, emot Farao och emot Egypten.” (2 Mos 11:1a, Grekiska GT)

(Herren sade till Mose och Aron:) “Det skall inte vara ett slag av det att 'nöta ut ur'/tillintetgöra i/ibland er, när Jag – alltefter omständigheterna – skadar i Egyptens jord/land.” (2 Mos 12:13b, Grekiska GT)

Guds budbärare talade till (Bileam): ”På grund av vad har du den här tredje gången slagit till din åsna?” … Och Bileam talade till Herrens budbärare: ”Jag har missat (och missar) (Guds mål), ty jag trodde inte/förvisso inte, att du har stått (och står) emot mig i/på vägen.” (4 Mos 22:32a,34a, Grekiska GT)

Herren önskar göra (Sin pojke) ren av/'beroende på' slaget. (Jes 53:10a, Grekiska GT)

(Herren) slog till varje/hela Egyptens jord/land (med) slag. ... (Judit 5:12b)

(Fienderna) gjorde/åstadkom ett stort slag i Israel. (1 Mack 7:22b)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Petrus sade till Jesus:) ”Om de alla ‘fås att snava i’/'snavar på' Dig, skall jag ’inte heller’/’i varje fall inte’ någonsin ‘fås att snava’/snava.” Jesus yttrade till honom: “Amen, säger Jag dig, att i den här natten, innan en tupp ‘höja/höjer sin röst’/gal, skall du tre gånger förneka bort Mig.” Petrus säger till Honom: ”Och om jag – alltefter omständigheterna – må vara tvungen att dö tillsammans med Dig, skall jag inte/förvisso ej förneka bort Dig.” (Matt 26:33b-35a)

(Jesus sade:) “En viss människa steg/gick ner från Jerusalem ’in i’/till Jeriko, och han föll/’råkade in’ bland rånare som, då de och/också hade ’sjunkit ut’/’klätt av’ honom och ’satt på’/gett honom slag, gick bort, då/sedan de hade ‘låtit ... vara’ /lämnat honom halvdöd.” (Luk 10:30b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Och tredjedelen av jorden brändes ner, och tredjedelen av träden brändes ner, och varje ljusgrönt gräs brändes ner. (Upp 8:7b)

Och de fyra budbärarna löstes upp, de som hade varit (och var) gjorda redo ’in i’/för den stunden * (א,* א) och månaden och tidsperioden, för att de ej (א,* א) måtte döda tredjedelen av människorna. (Upp 9:15)

Eld och rök och svavel går ut, ut ur deras munnar. (Upp 9:17b)


Exegeter, evangelister med flera:

Samma ord (som plågor/slag), i singularis, används om det sista undret som utfördes mot Egypten (2 Mos 11:1-9, LXX, alla deras förstföddas död), och förekommer i resten av GT för att beteckna olika slags andra katastrofer som drabbar människor. (J. Massyngberde Ford "Revelation" s 253)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående “tredjedelen”, se Upp 8:7b. Angående ”elden och röken och svavlet, av det som gick ut, ut ur deras munnar”, se Upp 9:17.


Grekiska ord:

plêgê (slag) (i NT + exempel i Apokryferna) Judit 5:12; 1 Mack 7:22; Luk 10:30; Upp 9:18 – 1 Mack 3:29; 5:3,34; 13:32; 15:29,35; 2 Mack 6:30; 9:5; Syr 21:3; 22:22; 25:13,23; 27:25; Luk 12:48; Apg 16:23,33; 2 Kor 6:5; 11:23; Upp 9:20; 11:6; 13:3,12,14; 15:1,6,8; 16:9,21; 18:4,8; 21:9; 22:18.


Ytterligare studier: Jes 53:3-4; Joh 13:38; 19:34.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-08; 2012-07-04; 2015-03-28)

Till sidans topp

9:19 Ty hästarnas (rättsliga) myndighet är i deras mun och i deras stjärtar. Ty deras stjärtar (är) lika ormar med (א,*א) huvuden som de har, och i/med dem handlar de orättfärdigt.

Ord för ord (27 ord i den grekiska texten): '-en ty (rättslig)-myndighet'/'ty (rättsliga)-myndigheten' '-nas hästars'/hästarnas i '-en mun'/munnen deras är och i '-na stjärtar'/stjärtarna deras. '-na ty stjärtar'/'ty stjärtarna' deras lika ormar, (med)-havande huvuden och i/med dem handlar-(de)-orättfärdigt.


1883: Ty hästarnas makt låg i deras mun och i deras svansar; ty deras svansar liknade ormar och hade hufvud, och med dem gjorde de skada.

1541(1703): Ty deras magt war i deras mun, och i deras stjertar; och stjertarne woro ormom like, och hade hufwud, der de skada med gjorde.

LT 1974: Deras dödskraft fanns inte bara i deras munnar, utan också i deras stjärtar, för deras stjärtar var som ormhuvuden som slog och högg och gav dödliga sår.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren sade till ormen:) "Jag skall sätta fiendskap uppåt/mellan din mitt och uppåt/- kvinnans mitt och uppåt/mellan din säds mitt och uppåt/- hennes säds mitt. Han skall hålla fast ditt huvud och Du skall hålla fast hans häl." (1 Mos 3:15, Grekiska GT)

Mose gjorde en orm av koppar och 'fick ... att stå'/ställde den uppå ett tecken. Och det blev, när – alltefter omständigheterna – en orm bet en människa, såg han emot, emot ormen av koppar och levde. (4 Mos 21:9, Grekiska GT)

Mose sade till Israel: “Herren ledde) dig genom det där stora och fruktansvärda ödelagda (området med dess) bitande orm och skorpion.” (5 Mos 8:15a, Grekiska GT)

(David sade:) “Alla som tittade på mig rynkade på näsan åt mig. De ’samtalade i/med läppar’/’gjorde grimaser mot mig’. De ’satte ... i rörelse’/’skakade på’ huvud.” (Ps 22:7 eller 22:8, Grekiska GT)

(Profeten sade:) “En äldste och ansiktena på dem som är ‘förundrade sig’/beundrade, det här (är) början, och en profet som lär laglösa ting, det här (är) stjärten.” (Jes 9:15a, Grekiska GT)

(Herren sade till Sitt folk:) “Ut ur Dan skall (ni) höra ‘en röst’/’ett ljud’ av ’(de) skarpaste’/’mycket snabba’ hästar. ... Jag skickar ut ormar in i er, som tar död på (er) ... och de skall bita er.” (Jer 8:16-17, Grekiska GT)

(Salomo sade till Herren:) ”’In i’/till en erinran om Dina utsagor inympades (Dina söner) (hela tiden) (av ormarna). … Din utsaga, som botar alla, (gav dem vård).” (Salomos Vishet 16:11a,12b)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Fly från miss (av Guds mål) som från en orms ansikte.” (Syr 21:2a)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Det är/finns inte ett huvud över/’som överträffar’ en orms huvud.” (Syr 25:15a)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till de skriftlärda och fariseerna:) ”Ormar, produkter av små giftormar, hur må ni fly från Gehennas dom?” (Matt 23:33)

De som gick vid sidan av hädade (hela tiden) (Jesus) och ‘satte ... i rörelse’/’skakade på’ sina huvuden och sägande/sade: ”Ve!” (Mark 15:29a)

(Jesus sade till de sjuttio:) “Skåda, jag har gett (och ger) er den (rättsliga) myndigheten att trampa ovanpå ormar och skorpioner och emot varje fiendens förmåga, och ingenting kommer att (א,* א, A) * (א*) handla orättfärdigt (emot) er.” (Luk 10:19)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Helt och hållet som Mose höjde ormen i det ödelagda (området), på det här sättet måste Människans Son höjas, för att 'varje den'/'var och en' som tror in i (P63, א,* א, A) Honom må ha tidsålderslångt liv. (Joh 3:14-15)

Den som segrar och den som håller Mina gärningar intill slut(et), honom skall Jag ge (rättslig) myndighet uppå/’med avseende på’ nationerna.Och han skall vara en herde för dem i/med en käpp av järn, som det krossas kärlen/kärl av en krukmakare, som och/också Jag har tagit (och tar) (rättslig myndighet) från sidan av Min Fader. (Upp 2:26-27 eller Upp 2:26-28a, ”Thyatira”)

(Rättslig) myndighet gavs åt (döden och Hades) emot ’det fjärde’/fjärdedelen av jorden. ... (Upp 6:8b)

Och (rättslig) myndighet gavs (gräshopporna) som jordens skorpioner har (rättslig) myndighet. (Upp 9:3b)

Och emot huvudena (på gräshopporna som var lika hästar var) som kronor liksom (i) guld, och deras ansikten (var) som människors ansikten. (Upp 9:7b)

Och de har stjärtar lika skorpioner, och gaddar; och i deras stjärtar (finns) deras (rättsliga) myndighet att handla orättfärdigt (emot) människor (i) fem månader. (Upp 9:10)

Och hästarnas huvuden (är) som lejons huvuden. ... (Upp 9:17b)


Exegeter, evangelister med flera:

“Med dem”, d.v.s. med dessa hufvuden eller: med dessa svansar. Grundtextens ord kan uppfattas både på det ena och på det andra sättet. I begge fallen blir meningen i sak den samma. (P. Waldenström ”Nya Testamentet” s 642)

Bellerofon var son till kung Glaukos i Korint. ... Kung Iobates i Lykien ... gav Bellerofon i uppdrag att bekämpa den fruktansvärda Kimairan, ett vidunder, sammansatt av tre gestalter, framtill ett lejon, baktill en orm och i mitten en vild get, från vilkas gap ständigt eldslågor slog ut. (Claes Lindskog ”Grekiska myter och sagor” s 49-50; Bellerofon)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående “deras stjärtar” och “handlar orättfärdigt”, se Upp 9:10.


Ytterligare studier: Job 16:4; Jes 37:22; Jer 18:16; 48:27; Klag 2:15; Matt 27:39-44; Mark 15:29-32.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-08; 2012-07-04; 2015-03-29)

Till sidans topp

9:20 Och resten av människorna, som inte dödades i de här deras (P47, א,* א) slag, ändrade inte heller sinne ’ut ur’/’till följd av’ sina händers gärningar, för/så att de ej skall kasta sig ner (för att tillbe) de små demonerna och avbilderna av guld och de av silver och av koppar och av sten och av trä, som ’och inte’/varken förmår att se ’och inte’/eller att höra ’och inte’/eller att vandra omkring.

Ord för ord (51 ord i den grekiska texten Sinaiticus): Och '-en rest'/resten (av)-'na människor'/människorna, vilka/som inte dödades i '-en slag'/slagen deras de-här, inte-heller ändrade-sinne ut-ur '-na gärningar'/gärningarna '-nas händers'/händernas sina, för-att ej (de)-skall-'(kyssa-i-riktning-mot)'/kasta-sig-ner (för-att-tillbe)-de små-demoner och '-na avbilder'/avbilderna de av-guld and de av-silver och de av-koppar och de av-sten och de av-trä, vilka/som och-inte (att)-se förmår och-inte (att)-höra och-inte (att)-vandra-omkring.


1883: Och de öfriga människorna, som icke hade blifvit dödade genom dessa plågor, bättrade sig icke från sina händers verk, så att de upphörde att tillbedja de onda andarne och afgudabelätena af guld och silfver och koppar och sten och trä, hvilka hvarken kunna se eller höra eller gå.

1541(1703): Och woro ännu menniskor, som icke woro dödade af dessa plågor, och icke bättrade sig af sina händers werk; att de icke tillbådo djefwulskap, och afgudar af guld, silfwer, koppar, sten och trä, de der hwarken se kunna, eller höra, eller gå ... (i fetstil)

LT 1974: Men de människor, som överlevde dessa plågor, vägrade fortfarande att be till Gud! De ville inte avstå från sin andedyrkan, inte heller från sina avgudar av guld, silver, koppar, sten och trä – som varken kunde se eller höra eller gå.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren sade till Mose:) “Ni skall inte göra gudar av silver till er själva, och ni skall inte göra gudar av guld åt er själva.” (2 Mos 20:23, Grekiska GT)

(Mose sade till Israel: “Bland nationerna) skall ni tjäna de andra gudarna, gärningar av människors händer, trän/trästycken och stenar, som inte kommer att skåda, inte/förvisso må de ej heller höra, de må 'varken ej'/varken äta eller känna lukt.” (5 Mos 4:28, Grekiska GT)

(Israel) offrade till små demoner och inte till Gud. (5 Mos 32:17a, Grekiska GT)

(Assyriens kungar) har gett (nationernas) gudar in i elden, eftersom de inte är gudar 'emellertid eller'/utan gärningar av människors händer, trän/trästycken och stenar. (2 Kung 19:18a, Grekiska GT)

(Psalmisten sade: “Nationerna) var slavar åt sina skulpterade avgudabilder ... . De offrade sina söner och sina döttrar till de små demonerna.” (Ps 106:36a,37, Grekiska GT)

(Psalmisten sade: “Nationernas) avgudar (är) silvermetall och guldmetall, gärningar av människors händer. ... De har ögon och/men de kommer inte att skåda. De har öron och/men de kommer inte att höra. ... De har fötter och/men de kommer inte att vandra omkring.” (Ps 115:4-7a, Grekiska GT)

(Profeten sade: “Israels) jord/land har uppfyllts med deras händers gärningars avskyvärdheter, och de har kastat sig ner inför (de ting) som deras fingrar har gjort (för att hedra dem).” (Jes 2:8a, Grekiska GT)

(Herren sade till profeten: “Alla Judas' städer) har kastat sig ner inför sina händers gärningar (för att hedra dem).” (Jer 1:16b, Grekiska GT)

(Herren sade till profeten:) “ ... Det är/finns inte en människa (i Jerusalem) som ändrar sinne från sin dålighet.” (Jer 8:6a, Grekiska GT)

(Herren sade till Israel:) “Nationernas lagenliga ting (är) fåfängliga: Det är trä som har hemförts (och hemförs) ut ur, ut ur ekskogen, en byggnadssnickares gärning/arbete. ... Det är gjort (och har gjorts) fint (med) med silvermetall och guldmetall. ... Då de lyfts/visas, lyfts de, eftersom de inte kommer att stiga på/upp.” (Jer 10:3-4a,5a, Grekiska GT)

(Daniel sade till kungen: “Ni har lovat/lovprisat) gudarna av guld och av silver och av koppar och av järn och av trä och av sten, vilka inte ser och inte hör och (vilka) inte har kunskap. ... ” (Dan 5:23b, Grekiska GT Theod.)

(Judit sade till stadens äldste:) “Det har inte stått upp i våra släkten, inte heller är/förekommer det ’i dagen idag’/’nu för tiden’ och inte (finns det) en stam och inte en ätt och inte en folkförsamling och inte stad ut ur/av oss, vilka då de kastar sig ner inför gudar gjorda av händer (för att hedra dem), helt och hållet precis som det blev i de förra dagarna, (då) våra fäder ’till förmån för’/’för ... skull’ (detta) gavs ’in i’/till stort svärd och ’röveri alltigenom’/plundring, och de föll ett stort fall inför våra fienders ögon.” (Judit 8:18-19)

‘In i’/omkring 800 (fiender) föll, men/och resten flydde in i filisteers jord/land. (1 Mack 3:24b)

(Salomo sade:) “Ryck/dra ej tillintetgörelse emot (er) i/med era händers gärningar.” (Salomos Vishet 1:12b)

(Profeten sade till Israel: “Ni offrade) till små demoner och inte till Gud.” (Baruk 4:7b)

(Profeten sade:) “ . . . I Babylon kommer ni att skåda gudar av silver och av guld och av trä.” (Jeremias brev v 3a)

(För avgudarna har prästerna) lampor brinnande, mer/fler än för sig själva, (lampor) vilka ingen förmår skåda. (Jeremias brev v 18)

(Profetens sade:) “Om - alltefter omständigheterna - någon må få (en avgud) att stå upprätt, sätts den inte i rörelse genom/’med hjälp av’ sig själv.” (Jeremias brev v 26a)

(Profeten sade:) “När – alltefter omständigheterna – (kaldeerna) må skåda en förstummad som inte förmår samtala, då de har fört (honom) till Bel, anser de sig värdiga att höja sina röster som (om) han 'var förmögen'/kunde förnimma/förstå.” (Jeremias brev v 40b)

(Profeten sade: ”Avgudarna har varit och är) helt och hållet beredda/gjorda av byggnadssnickare/snickare och guldsmeder.” (Jeremias brev v 45a)

(Daniel sade till kungen:) “Inifrån är (avguden) faktiskt av lera men/och utifrån av koppar. ... (Bel och Draken v 7b)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Förtalaren visade Jesus) alla riken i utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ och deras härlighetsglans. Och han talade till Honom: "Alla de här tingen skall jag ge Dig, om – alltefter omständigheterna – då Du har fallit/’sjunkit ner’ Du må kasta Dig ner inför mig (för att hedra mig)." Då säger Jesus till honom: "Dra dig tillbaka, motståndare! Ty det har skrivits (och är skrivet): 'Du skall kasta Dig ner (vänd i riktning mot) Herren, din Gud, (för att tillbe Honom) och Honom ensam skall du tjäna.'" (Matt 4:8b-10)

(Jesus sade till Sina Lärjungar:) “Om din högra hand får dig att snava, 'skär ut'/'hugg av' den, och kasta (den) från dig, ty det ‘för tillsammans’/’är till fördel’ för dig, för att en av dina lemmar må gå bort, och (att) ej hela din kropp må gå bort till Gehenna.” (Matt 5:30)

... (Man) förde till (Jesus) många som var besatta av små demoner, och Han kastade ut andarna (med) en utsaga. (Matt 8:16a)

Resten ... var oförskämda (mot kungens slavar), och de dödade (dem). (Matt 22:6)

(Stefanos sade till sina bröder och fäder: “Israeliterna) gjorde en ungtjur ... ledde/förde upp ett offer till avguden och gjorde sig (hela tiden) glada i sina händers gärningar.” (Apg 7:41)

Då (Demetrios) gjorde tempel av silver, erbjöd/gav han (hela tiden) inte lite sysslor/arbete åt konstnärerna. (Apg 19:24b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Dra dig så till minnes varifrån du har fallit (och faller) och ändra sinne och gör de första gärningarna. Men om ej, kommer Jag till dig, och Jag skall sätta ditt lampställ i rörelse ut ur dess plats, om du – alltefter omständigheterna – ej må ändra sinne. (Upp 2:5, ”Efesos”)

Jag har emellertid få/några ting nedifrån/emot dig, eftersom du har (några) där som ‘får makt över’/omfattar Bileams lära som lärde * (א*) att kasta/lägga en stötesten inför Israels söners ögon, att äta ting offrade åt avgudar och att bedriva otukt. På det här sättet har och/också du de som likaså ‘får makt över’/omfattar nikolaiternas lära. (Upp 2:14-15, ”Pergamos”)

Ändra sinne * (א,*א). Men om ej, kommer Jag till dig snabbt. (Upp 2:16a, ”Pergamos”)

Jag har emellertid ett mycket/stort ting (א,* א) nedifrån/emot dig, att du låter kvinnan Isebel vara, (hon) som säger sig vara (א,* א) en profetissa, och hon lär och leder Mina slavar vilse till att bedriva otukt och äta (ting som är) offrade till avgudar. (Upp 2:20, ”Thyatira”)

Och Jag gav henne tid, för att hon måtte ändra sinne * (א*) ’ut ur’/’till följd av’ sin otukt. Skåda, Jag kallar (א*) henne ’in i’/till en säng och de som begår äktenskapsbrott i sällskap med henne in i ett stort betryck, om – alltefter omständigheterna – de ej kommer att (א,* א, A) ändra sinne ’ut ur’/’bort från’ hennes gärningar. (Upp 2:21-22, ”Thyatira”)

Dra dig * (א,*א) till minnes hur du har tagit (och tar) och (hur du) hörde och håll (det) och ändra sinne. Om du så – alltefter omständigheterna – ej må ändra sinne (א*), skall Jag anlända emot dig (א,*א) som en tjuv, och du skall (א,*א) inte/förvisso ej ha kunskap om vilken slags stund Jag skall anlända emot dig. (Upp 3:3, ”Sardes”)

Skåda, Jag har gett (och ger) (א,*א) (er) ut ur motståndarens synagoga de som säger sig själva vara judar, och de är (det) inte, emellertid/utan de ljuger. Skåda, Jag skall göra dem, för/så att de skall anlända och kasta sig ner inför, inför dina ‘fötters ögon’/fötter och du skall få kunskap (א,*א), att Jag har välkomnat dig. (Upp 3:9, ”Filadelfia”)

Så var ivrig och ändra sinne. (Upp 3:19b, “Laodikeia”)

De tjugofyra äldste skall och/också (א,* א) falla/’falla ner’ inför Dens ögon som sitter uppå tronen, och de skall kasta sig ner inför Den som lever in i (de kommande) tidsåldrarnas (kommande) tidsåldrar (för att hedra Honom). Amen (א,* א). (Upp 4:10a)

Och de fyra levande varelserna sade (hela tiden): “Amen.” Och de äldste föll/’sjönk ner’, och de kastade sig ner. (Upp 5:14)

(De äldste och de fyra levande varelserna) föll/’föll ner’ emot/på sina ansikten inför ‘tronens ögon’/tronen och kastade sig ner inför Gud (för att hedra Honom). (Upp 7:11b)

Från/’beroende på’ de här tre slagen, dödades tredjedelen av människorna, ‘ut ur’/’till följd av’ elden och röken och svavlet, av det som gick ut, ut ur deras munnar. (Upp 9:18)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

ca 2000 - ca 1900

De obotfärdiga ... fortsätter precis som förut, först och främst på det religiösa området. De dyrkar sina egna gudar, som de själva är upphov till – modernt uttryckt: sin kultur, sin levnadsstandard, sin sexualitet, sig själva. Det är gudar som inte kan hjälpa, och bakom dem står – nu som då – de onda andarna, som gör att man sätter det skapade (som i och för sig var gott) i Skaparens ställe. (Bo Giertz ”Uppenbarelseboken” s 73)

Det är bara alltför sant att människor ofta tillber vad deras händer har gjort. Om en människas Gud är den som hon ger all sin tid, tanke och energi, är många tydligen sysselsatta med att tillbe ting som är gjorda av människor. (William Barclay “The Acts of the Apostles” s 132 i kommentar till Acts 17:22-31)

Jag vet inte om det berodde på vad hertiginnan de Guermantes hade sagt om detta rum första gången jag varit på middag hos henne, men spelsalen eller rökrummet, med sitt mönstrade stengolv, sina trebenta bord, sina djur och gudabilder som stirrade på en, sfinxerna utsträckta på stolarnas armstöd, och framför allt det kolossala bordet av marmor eller emaljmosaik, översållat av symboliska figurer, som mer eller mindre var imitationer av etruskisk och egyptisk konst - denna spelsal föreföll mig som en sannskyldig magisk kammare. På en stol vid det gnistrande augurbordet satt monsieur de Charlus; han rörde inte vid ett kort, var okänslig för allt som försiggick kring honom och märkte följaktligen inte att jag kommit in; han tedde sig verkligen som en magiker koncentrerande hela sin viljestyrka och all sin uppmärksamhet på ett horoskop. Inte nog med att ögonen stod ut ur huvudet på honom som om han varit en Pythia på sin trefot, men för att ingenting skulle störa honom i en verksamhet som krävde att även de enklaste rörelser måste upphöra, hade han dessutom (likt den som är sysselsatt med en kalkyl och inte vill företa sig någonting förrän han löst sitt problem) lagt ifrån sig cigarren som han kort förut hållit i munnen men inte längre hade sinneslugn nog att röka.Vid åsynen av de tvenne nedhukade gudar som fåtöljen mitt emot baronen bar på sina karmar kunde man ha trott honom i färd med att lösa sfinxens gåta. (Marcel Proust "Sodom och Gomorra" s 92)

Den positiva sidan i Jagamohans ateism bestod i att göra gott mot andra. ... En dag fick (brodern) Harimohans husfolk till sin överraskning se att man gjorde förberedelser till en stor fest på den sida av huset där Jagamohan bodde. Samtliga kockar och uppassare var muselmaner. ... Harimohan gjorde sin bror allvarliga förebråelser. Denne svarade: "Jag har aldrig gjort några invändningar, när du har framburit offer till avgudarna. Varför ska du då förebrå mig, när jag offrar mat till mina gudar?" "Till dina gudar?" utropade Harimohan. "Ja, mina gudar! svarade brodern. "Har du plötsligt blivit teist?" skämtade Harimohan. "Nej", svarade Jagamohan. "Teisterna tillber en gud som är osynlig. Ni avgudadyrkare tillber gudar som är stumma och döva. De gudar jag tillber kan man både se och höra på samma gång, och det är omöjligt att inte tro på dem" "Vill du säga", skrek Harimohan, "att dessa läderhandlare verkligen är dina gudar?" "Javisst", svarade Jagamohan. "Du ska få se deras förunderliga makt, så snart jag satt fram mat åt dem. De slukar allt för gott, vilket jag inte tror dina gudar om att göra. Jag gläder mig av hjärtat att få se mina gudar göra så gudomliga under. Och om du inte är själsligt blind, bör också ditt hjärta glädja sig." Purander sökte upp sin farbror (Jagmohan) och svor en högtidlig på att han var beredd att tillgripa desperata åtgärder för att hindra skandalen. Jagmohan retades med honom: "Dumbom, försök du bara att bära hand på mina gudar, och du kommer genast att upptäcka hur mäktiga de är! Jag behöver inte göra mig besvär att försvara dem." (Rabindranath Tagore "För fyra röster" s 17-19; Farbrodern)

Prosten vände och vred uppgiften i sina tankar. Det var en sak som Gille satte sin lit och förtröstan till, och det var detta, att han inte hade druckit vatten ur den sjö där han lade ut sina krokar och nät. Men vad var nu detta för en tro att fästa sig vid? Den var ett falskt stöd, som skulle svika i denna natt, för prosten hade hört att man väntade Gille nere i djupet. Det var en murken planka, som inte skulle bära honom. Om han fortfor att lita på den, skulle han förgås. Prosten såg tydligt, att denna planka måste ryckas undan Gille Folkesson, innan det var för sent. Hade han bara inte den att lita på, skulle han inte längre sätta sitt hopp till sjörå och näck, utan till levande Gud. Hade han inte den att lita på, skulle han frälsas till liv och lem och komma glad och lycklig tillbaka till sin unga hustru. ... Fanns det en större synd än att lämna en människa till kropp och själ i de mörka makternas våld? (Selma Lagerlöf ”Vattnet i kyrkviken” s 428-429)

Stensborgarna hade blivit kammarsittare och fetischdyrkare, de vördade, älskade och tillbådo sina gamla möbler och nedärvda dyrbarheter: ett krossat porslin, en sönderbruten list på ett gammalt bord kunde väcka en oresonlig och långvarig smärta i deras hjärtan. De voro de förflutnas trälar och deras liv en kulissvärlds falska och dekorativa tillvaro. (Sven Lidman "Stensborg" s 61)

(Trubaduren) var ingen elak man, ingen dålig, tvärtom ganska känslig och osjälfvisk; men hur kom han i allt detta elände? Jag skall svara i mitt namn, och i hans: Vi voro Gudlösa, och därför sjönko vi ner i uselheten af oss själfva. Vi älskade skönhet och renlighet, men allt förvandlades till träck, när vi vände oss från de eviga urbilderna till de förgängliga afbilderna och tjänade Baal (och Astarte) i stället för Herren Gud i himmelen. (August Strindberg ”En blå bok III” s 883; Gynolatri som Straff-föreställning)


ca 1900 - ca 1875

Har nyss läst i Gamla Testamentet att när Israel gjorde afgudar, hade de en bild åt afunden! Är det så att förstå att de väckte genom bilden denna rasande lidelse hos ovännen och förtärde honom dermed? (August Strindberg "August Strindbergs brev XI maj 1895-nov 1896 s 270; brev 18 juli 1896 till Torsten Hedlund)

(Nadja Selenina) gick fram till sängen och satte sig på den. Och som hon icke visste vad hon skulle ta sig till med den stora glädje, som ville kväva henne, såg hon upp mot helgonbilden, som hängde på sängstolpen och viskade: "Min Gud, min Gud!" (Anton Tjechov "Efter teatern" s 171)

Hur stor procent av befolkningen är verkligt kristen? Ett obetydligt antal. Största delen är ännu på den naturliga ståndpunkten att dyrka naturmakterna, att se goda och onda krafter i rörelse, vilka skola tackas och mutas. När fiskaren i Stockholms skärgård fruktar dåligt fiske, så ber han icke till Jesum eller Gud, ännu mindre till Den Heliga Anda, utan han går och lägger en slant under en viss sten; han säger aldrig farväl, när han skjuter ut båten, åt dem som skola ut på sjön, ty då går det illa för dem; han svär aldrig i båt av samma anledning. Vad Virdarne göra i Värend när åskan går, när kreaturen äro sjuka, när barnen födas, det har Hyltén-Cavallius omständligt berättat; att de icke ropa på Jesus, det är säkert, snarare på Oden, Tor och en hop andra okända makter. De dyrka sålunda än i dag av en naturlig instinkt de okända makter, som dölja sig bakom naturkrafterna; äro alltså hedningar. Men de gå i kyrkan, där de träffa sockenbor (söndagen är deras börsdag), de gå till skrift, emedan de andra göra så, betala prästen, emedan de icke våga annat. Så lös sitter kristendomen, sådan den blivit hopskarvad av överklassen. (August Strindberg "Kvarstadsresan" s 160; Stockholm, november 1884)

I närmaste sammanhang med den offentliga lögnen står kanoniseringen. Det är en bland de avskyvärdaste yttringar av den civiliserade människans förfalsknings- och härsklystnad. När hon nämligen icke själv förmår tillfredsställa sina onda begär, så uppfinner hon fetischer, helgon eller i moderna tider: storheter. ... Kristendomen, som helt fräckt påstås ha nedslagit de gamla avgudarne, har tvärtom uppfunnit mänskodyrkan, börjande med Kristus. De gamla katolikerna dyrkade olyckan, modet, självförsakelsen, motgångarnes dygder med ett ord; de nya katolikerna, och våra kära protestanter också, dyrka framgången, lyckan, succés'n (till vad pris som helst!), den erkända framgången. I Uppsala domkyrka hade våra förfäder bland många andra kapell också ett åt jungfru Maria. ... Men reformationen kom, hänsynslös, praktisk, materialistisk, framgångsrik; avgudabilderna (som de kallades) blevo störtade och templet rensat, isynnerhet på ädla metaller, ty trätavlorna och träbilderna fingo mångenstädes sitta kvar in på våra dagar, och sitta där än. Då blev mater dolorosa också störtad ... men fyrtio år efteråt börjar man reparera och några år därefter ligger ett nytt helgon (mellan tre hustrur), just samme man som störtat både Erik IX och jungfru Maria; och han var den störste och obarmhärtigaste slavdrivare som Sverige haft. ... I våra dagar har helgondyrkeriet antagit storartade dimensioner; nu kanoniseras sångerskor, aktriser, modellörer, verspoeter, trävaruhandlare, riksdagsmän, sådana som måla oljefärgstavlor, idealisera brännvin (brännvinsförädlare), resa, sälja egendomar. Men allmänheten slipper oftast besväret, ty man gör det själv. Det enklaste sättet är att beställa en byst. (August Strindberg "Det nya riket" s 84-86; Om den offentliga lögnen, kanoniseringar och festtal)

Jag dyrkar naturen och har bott vid hafvet i sommar, är nyss återkommen till staden, der jag tvinar. (August Strindberg "August Strindbergs brev II 1877-1882" s 181; brev den 6 sept 1880 till den norske författaren Alexander Kielland)


ca 1875 - ca 1800

Samtalet kom in på borddans och andar, och grevinnan Nordston, som trodde på spiritismen, började berätta om de mirakel som hon hade bevittnat. . . . "Min åsikt är helt enkelt", (sade) Levin, "att dessa dansade bord bara visar att vårt så kallade bildade samhälle inte står ett dugg högre än bondesamhället. De tror på onda ögon, och på häxerier, och på trolldrycker, och vi på . . . " "Så då tror ni alltså inte på det?" "Jag kan inte tro på det, grevinnan." "Men om jag har sett det med egna ögon?" "Bondkvinnor brukar också berätta att de har sett hustomtar med egna ögon." (Leo Tolstoj "Anna Karenina" s 67-68; texten sannolikt publicerad 1873)

"Nils Nilsson, arbetskarl", den grundlige samhällsomstöparen, knogar långsamt, men ihärdigt med att fullgöra sin "Slutlikvid med Sveriges lag". . . . Nils Nilssons samhälle bjuder oss, som man finner, stora förmåner. . . . (Men) hvarje enskild skall uppoffra sin frihet, sitt egendomliga själsgry, sin personlighet för att ingå som en maskindel i samhället. Hvilket mål har då samhället, åt hvilket så stora offer måste frambäras? Samhället har tydligen intet själfändamål; det, i sin ordning, är till endast för att tillfredsställa de uppoffrade personernas magar. Magen - vi nyttja här detta ord som ett vartecken för människans alla sinliga drifter och kroppsliga tarf - är det Nils Nilssonska människosläktets gud. Han är icke endast en förutsättning, utan det enda målet för mänskligt verkande och mänsklig tillvaro. (Viktor Rydberg "Nils Nilssons 'Slutlikvid med Sveriges lag'" s 353,358,362; Göteborgs Handelstidning 11 juni 1872)

Folkmassans inbillningskraft har i alla tider liknat barnets. Hon behöfver något att beundra och förtro sig till, och hon har liflighet nog att af hvilket råmaterial som helst forma sig ett ideal. Innan bildhuggarkonsten var uppfunnen och ännu långt efteråt knäböjde de fromma inför oformliga stenblock och smorde dem andäktigt med olja. På politikens område fortfar något dylikt ännu. I Sverige gör sig den nyliberala fantasin en lagman Thorgny af - Jöns Pehrsson; i Frankrike gör sig den ultraradikala inbillningskraften en Washington af hr Rochefort. Frisinnade män, som hafva en smula mer af kritik och något mindre af "skapande fantasi", men framför allt en bestämd fordran på mandom och heder, betrakta denna afgudadyrkan med vämjelse eller med löje. Och de skynda sålunda att skilja mellan ett radikalt parti, som i sina leder räknar många af samtidens bäste män, och ett ridikylt parti, som i sina leder räknar många af samtidens störste tokar, plus dess ruskigaste figurer. (Viktor Rydberg "De radikala Små-Napoleonerna" s 320; Göteborgs Handelstidning 17 november 1869)

Så fick fru Caroline reda på hela den förfärliga historien: att Saccard hade sålt sitt namn och för pengar gift sig med en förförd flicka, att han genom sina pengar, sitt galna och överdådiga liv till sist alldeles fördärvat detta stora barn med de sjukliga drifterna; att han i sitt behov efter pengar, för att få sin hustrus namn, blundade för sin hustrus och sin sons kärleksförhållande i hans eget hem. Penningen var hans kung, hans gud; den stod för honom över blod och tårar, den dyrkade han i dess oändliga makt högre än dåraktiga människoskrupler. Och allteftersom Saccard för henne avslöjades i sin diaboliska storhet greps fru Caroline av verklig, isande, ohygglig fasa vid den tanken, att också hon efter så många andra tillhörde detta vidunder. (Emile Zola "Pengar" s 243; år 1866-67)

Tänk, vad det är för en lycka att kunna fira jul samman med en, som levat med i ens barndoms jul, en, som vet hur allt var på Mårbacka. ... Du kan tänka, att det förestod något högtidligt, som endast själva husfrun fick ställa med. Det skulle bakas en stor kaka, som skulle föreställa en oxe med svans och horn. Den kakan fick sedan inte röras, utan den gömdes undan i matboden ända tills våren kom. Men den dagen, då man skulle så havre, bröts den torra kakan i bitar, dessa lades i en skål med svagdricka för att kunna ätas, och sedan skulle de, som sådde, äta av dessa bitar, så kunde man vänta god skörd. Tänk sådan riktig äkta, gammal hedendom. (Selma Lagerlöf "Brev 2 - 1903-1940" s 355-356; brev 25 dec 1938 till Ida Bäckmann)

Det vissa är, att (Zigenarna) ännu i denna stund, i trots av den "ordentliga" nattvardsgången (som de deltar i vanligen en gång om året), äro hedningar, och att de svaga spår till religiösa begrepp man hos dem förefinner, hänföra sig till naturdyrkan och speciellt till en månkult. Gamla norska Tattare erinra sig, att deras föräldrar plägade med bugningar hälsa den uppgående fullmånen; de hava även att förtälja om en strid mellan månen och en mot denne liksom mot Zigenarestammen fientlig himlamakt, av vilken strid månens av- och tilltagande skulle hava sitt upphov. Likaledes uppgives den konung, som fört dem ur Assaria, hava varit ingen annan än månguden, som de norska Tattarna med ett från finskan lånat namn kalla Alako (måne eller månskifte). Familjecheferna skola även hava Alakos bild inristad på en stenamulett, den de föra med sig och betrakta med helig vördnad. (Viktor Rydberg "En vandring i Norge" s 70; Göteborgs Nyare Handels- och Sjöfartstidning 21 augusti - 27 november 1858)

Nyplatonismen talade om en religion för de bildade och en för folket; hon vågade inte nedbryta de gamla formerna, utan sökte vid monoteismens sida betrygga polyteismen genom den sats, att belätena kunde tänkas såsom företrädesvis uppfyllda af den ende gudens verksamhet, och att "gudarne" såsom personifikationer af den ende gudens egenskaper, fortfarande borde dyrkas af den massa, som ej kunde höja sig till en monoteistisk åskådning. Kristendomen däremot ville sanning och öppenhet och förkastade den sats, att vidskepelsen och okunnigheten böra värnas, ifall man kan anse dem nyttiga för statsändamål eller för människans egen lycka. Det är märkvärdigt att se, huru denna ohyggliga, i ordets egentliga bemärkelse hedniska sats, som dock ännu (år 1858) hyllas af så många - huru densamma på det mest storartade sätt vederlades af just den obildade mängden, ty det var folkets lägre regioner, från hvilka den rörelse utgick, som nedbröt dessa altaren, dessa gudabilder, som filosoferna och de bildade trodde var nödvändiga för dess lycka. (Viktor Rydberg "Den antika världens brottning med kristendomen" s 450-451; Göteborgs Handelstidning april 1858)

Ingen auktoritet kan numera göra (mänskligheten) lycklig, hvilken ej förmår förmedla förnuftets och den andliga frihetens fordringar med det religiösa behofvets. Det är efter en sådan auktoritet mänskligheten sträfvar, och hon skall under tiden med förakt tillbakaskjuta de afgudar, för hvilka medeltidssvärmeriet, obskurantismen och den hierarkiska maktlystnaden uppmana henne att ännu en gång knäfalla. Det skall icke lyckas krypto-katolikerna att med en nyinförd ståtlig ritual besticka samvetena, att med klockspel tysta förnuftets röst och med vaxljus och rökelse blända förnuftets öga. (Viktor Rydberg "En blick på det kyrkliga området" s 86; Göteborgs Handelstidning den 6 juni 1857)

Tiden gick fort under muntra samtal. Djäknarne (från gymnasiet i Växjö) berättade äventyr om Karl XII, och masugnsfolket dukade upp lustiga folksägner om Bellman (som i vår allmoges mun gäller för att vara den lustigaste hovnarr, som någonsin gycklat med ett krönt huvud) samt trovärdiga berättelser om skogsjungfrur, bergtroll, näckar, tomtegubbar och mera sådant. Pelle Larsson påstod, att han mången mörk höstnatt, då han setat vid kolmilan och lyssnat till vindens tjut i skogen, sett skogsjungfrun med högtidliga steg vandra förbi; och en annan av arbetarne, som förut varit bergsprängare vid Taberg, visste att berätta om Tabergsgumman och hennes slott djupt inne i bergets sköte. Man hade en gång, sade han, beslutat spränga ett valv tvärs igenom berget, men då man hunnit några famnar in i detsamma, ljöd inifrån en röst, som förbjöd arbetarne att fortsätta, ty de hade nu hunnit nära gummans sängkammare. Men det påbörjade valvet finnes ännu kvar och kan beses av var och en, som besöker Taberg. (Viktor Rydberg "De vandrande djäknarne" s 18-19)

Laestadius säger (om sina vänners kärlek till honom): “Allestädes, varest de väckta finnas, blir jag i ordets egentliga mening hundfilad av de väckta, som icke endast omfamna mig utan även hänga sig fast omkring halsen och hoppa av glädje, när de se mig, vilken de anse som upphovet till den salighet, de nu känna. Jag har likväl ofta gjort dem uppmärksamma på den omständigheten, att denna kärlek till min person är en avgudadyrkan, om de icke skilja mellan den rätte upphovsmannen och medlet eller verktyget i Herrens hand. I sin extas komma somliga i flygande fart och klappa om mig rätt duktigt, så att jag stundom måst akta ögon och örstolarna. När de efter en kvart eller så bliva sansade, visa de en klar insikt i nådens ordning, grundad på levande erfarenhet och en kunskap i Guds ord, som är förvånande. De hava således lika så klart begrepp, som de hava livliga känslor. Medan dessa flyga med trons vingar över jorden, står jag med mitt stora förnuft och känslolösa hjärta som en målad bock och kan icke besvara deras kärleksbetygelser. Blott några blixtar flyga genom mitt av egenrättfärdigheten förhärdade hjärta.” (E.J. Ekman "Inre missionens historia" s 145)

Lyon, de revolutionära arbetarnas stad, var ... en kyrklig stad som stank av rökelse och sakristia. (Flora) gick in och ut ur många kyrkor fulla av fattiga, fanatiska människor som låg på knä i bön och undergivet lyssnande på den åsnelika obskyrantism som de överöstes med av en massa präster som predikade resignation och underdånighet inför makten. Det sorgligaste var att konstatera att de fattiga var i överväldigande majoritet bland de troende. För att studera fetischismen klättrade hon, halvkvävd av ansträngningen, upp till den högsta toppen i Lyon där man i ett litet kapell tillbad Vår Fru av Fourvière. Bildens fulhet gjorde mindre intryck på henne än det skådespel av ödmjuk avgudadyrkan varmed den fromma folkmassan, som hade klättrat dit som hon själv, trängdes och knuffades för att komma närmare och under knäfall röra med fingrarna vid Jungfruns urna. Rena Medeltiden, i hjärtat av en av världens modernaste och mest industrialiserade städer! (Mario Vargas Llosa "Paradiset finns om hörnet" s 90; Lyon, maj och juni 1844)

”Människor”, säger (Gösta Berling) ... högtidligt, "jag ser den gröna jorden betäckt av människoverk. Pyramiderna tynger jorden, Babelstornet har genomborrat skyn, de sköna templen och de gråa borgarna har rest sig ur gruset. Men av allt, som händer har byggt, vad är det, som inte har fallit eller ska falla? O, människor, kasta mursleven och lerformen! Bred murarförklädet över ert huvud, och lägg er ner att bygga drömmarnas ljusa slott! Vad ska anden med tempel av sten och ler? Lär att bygga oförgängliga slott av drömmar och syner!” Därmed gick han skrattande till vila. (Selma Lagerlöf ”Gösta Berlings saga” s 163; Unga grevinnan)


ca 1800 - ca 1500

Göta hovrätts hus (i Jönköping) låg mitt för torget, i vilket vi besågom en stor samling av häxeriinstrumenter, såsom svartkonstböcker, dem vi läste och funno dem fulla av flärd och fåfänga, av gamla och falska recepter, av avguderi, av vidskepliga böner och böner till djävlar. (Carl von Linné "Gotländska resan" s 158; 19 augusti 1741)

"Djävulen smyger i våra dagar omkring i många olika försåtliga skepnader", fortfor (kyrkoherden) Suenonius. "Man skulle tro, att den yttersta tiden är för dörren. Ej nog, att han bland de enfaldige värvar allt flera själar och förleder dem till det rysligaste avguderi, ity att han utrustar dem med kunskap i avgrundens konster och bländverk, utan han finner även sina rov bland de världsligt lärde, varpå denne Cartesius, vars gift er son insupit, lämnar ett intyg; ja, hans svärd nedlägger mången av vår kyrkas främsta stridsmän ..." "Vem kunde tro, att själve vår vördade (biskop) Johannes Matthiae (som arbetade för en försoning mellan luterska och reformerta kyrkan) skulle falla i en sådan kättersk villfarelse?" sade lagmannen med en suck. (Viktor Rydberg "Fribytaren på Östersjön I" s 50-51)

(Hovpredikanten Fabian Birkowski i Polen hade 1632) hållit ett liktal över Gustav (II) Adolfs kusin, Sigismund. Det går naturligtvis i den lovprisande genren. ... I en helt annan ton gick naturligtvis hans liktal över Sigismunds store kusin. ... "Luther fann på en religion, som tillåter, att klenoder rövas ur kyrkorna, och att biskopar och präster plundras. Men betänken, herrar kättare, profeten Daniels ord i det femte kapitlet: 'Och då Belsassar drucken var, böd han bära fram de gyllene och silver-käril, som hans fader Nebukadnesar utur templet i Jerusalem borttagit hade, att konungen med sina väldige, sina hustrur och sina frillor skulle dricka därav.' Sammalunda ha sachsare, danskar och svenskar druckit vin och prisat sina gudar av guld, silver, koppar, järn, trä och sten. Det kommer en tid, då Gud skall straffa eder, herrar kättare, för dessa rofferier. Aldrig haver Gud skonat sådana tempelrånare som I." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1611-1660" s 175-176)

En person som dyrkar mammon fäster hela sitt hjärta vid sådant. Detta är den vanligaste avguden på jorden. ... På samma sätt är det med dem som förlitar sig helt på sin stora skicklighet, klokhet, makt, popularitet, vänskaplighet och ära. Även en sådan person har en Gud, men inte den ende, rätte guden. ... Avguderi består inte bara i att man ställer upp en bild och ber till den – det har sin främsta plats i hjärtat, som är bortvänt från Gud. Avguderi består i att hjärtat söker hjälp och tröst hos skapade varelser, helgon eller djävlar, och inte frågar efter Gud. (Martin Luther ”Stora katekesen” s 24,26)

Att menniskorna skola ängslas, hafwa uppskrämda samweten och förtwifla, är wäl ett fruktanswärdt tecken, - men icke för dig, som redan förut wandrade i Herrans fruktan, icke heller för dem som måste utstå detta lidande, om de annars äro christna, utan för dem, hwilka det gäller, för de gudlösa föraktare, hwilka icke äro betungade af detta lidande, men wäl wisa sitt förakt. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 28 i kommentar till Luk 21:25-33)

Guldet är wår gud, hwilken wi tjena, på hwilken wi tro och förtrösta, ehuru det icke kan uppehålla eller rädda oss, ja, hwarken gå eller stå, höra eller se; ehuru det har hwarken kraft ellet makt, kan hwarken skänka tröst eller hjelp. Ty om någon än hade hela werldens rikedomar, så wore han dock intet ögonblick säker för döden. ... Der ligger han i kistan och låter uppwakta sig såsom ett annat wanmäktigt, kraftlöst och svagt ting. Egaren, som har honom, måste dag och natt tillse, att icke tjuwar stjäla bort honom. Twi dig, du wanmäktiga, döda gud, som icke kan hjelpa det ringaste och likwäl är så dryg och förnäm, att du låter på det härligaste uppwakta dig samt förwara dig i stora kistor och inom lås och regel. Består nu denna skatt eller gud i kläder, så måste man noga passa på honom och skydda honom för den allraminsta mask eller mal, att de icke måtte förderfwa och uppäta honom. ... Och likwäl äro wi så dåraktiga, att wi göra oss gudar af de skapade tingen. Twi dig, du fördömda otro! ... Der ligga penningarna i en hög och låta tjena sig, utan att girigbuken, som eger dem, törs tillgripa dem till sin lust och glädje, på det att han icke må förtörna sin gud. ... Att älska en sak och likwäl icke njuta deraf, det skulle förtryta sjelfwa djefwulen. Sådant wederfares nu alla dem, som älska och tjena denne guden eller mammon. Den som nu icke blygs och rodnar, han har wisst en panna af jern och stål. ... (Den som) åter är herre öfwer egodelarna (låter) egodelarna tjena honom, och han tjenar icke dem. ... Då han ser någon, som icke har några kläder, säger han: ut junker gulden, der är en fattig naken man, som icke har någon rock, honom måste du tjena. Der ligger en sjuk, som icke har något att wederqwicka sig med; ut junker riksdaler, gå och hjelp honom. (Marin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Sommar-afdelningen" s 197-198 i kommentar till Matt 6:24-34)

Så går det, när man icke har eller icke aktar Guds ord, nemligen att mensklig wishet utwäljer och gör sig sjelf en egen gudstjenst och har deruti förnöjelse och anser den för en kostelig ting, änskönt sådant är genom Guds ord på det högsta förbjudet och ligger en styggelse för Honom. Ty det menskliga förnuftet menar, att det får leka med gudomliga ting, såsom det för godt finner; och såsom det behagar tycka, så skall det ock behaga Gud. Och för att widare kunna upprätthålla och förswara ett sådant afguderi, pryder förnuftet sig äfwen med Guds ord, så att detta måste låta passa och wrida sig derefter, och afguderiet på detta sätt må få en härlig, wacker skepnad och färg, såsom wore det icke i strid med Ordet. Så har ock påfwedömet prydt och sminkat alla sina styggelser, såsom messan, munkwäsendet, helgontjensten. Och werlden söker nu åter att sminka och pryda detta afguderi, att det bredwid Guds ord jemwäl må förblifwa stående. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 397-398 i kommentar till 1 Kor 10:6-13)

Käre, tänken dock alla tillbaka, will apostelen säga, hwad hafwen I warit, innan I kommen till Christus? ... Hela edert wäsende war intet annat, än en söndrad gudstjenst, i det hwar och en, hwarthelst han wände sig, måste hafwa en egen afgud, till och med barnet i waggan, för att kunna dricka modersmjölken, såsom Augustinus berättar, att blott staden Rom hade mer än fyrahundra afgudar och dessutom hade uppbyggt en kyrka, som ännu står och fordom kallades Pantheon, åt alla gudar i werlden. Dit hafwen I hoptals lupit, huruhelst man fört eder. ... Men nu ären I förda ifrån detta mångfaldiga afguderi till en enfaldig, rätt gudstjenst. ... Så har werlden alltifrån begynnelsen alltid haft idel stumma afgudar ... och bewisat dem gudomlig ära, ändock de aldrig lefwat. Ja, det har gått ända derhän, att de (slutligen) hafwa tillbedit ... äfwen ohyra, örter och lökar ... (Der fanns ju) idel tomma drömmar och inbillningar efter deras eget tycke, som ock sjelft åt dem upptänkt och gjort dessa afgudar. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 404-405 i kommentar till 1 Kor 12:1-11)

Hwad hafwa wi hittills gjort under påfwedömet (jag säger detta för att sticka handen i egen barm); huru hafwa icke äfwen wi låtit oss föras, hwarthelst man än med Guds och helgonens namn ledt oss? Jag har sjelf warit en from munk och predikant, alla dagar hållit messa och derunder tillbedit St. Barbara, Anna, Christopher och andra helgon, flera än som stå upptecknade i almanackan, om hwilka ännu ingen något wisste, hwilka de woro; ty jag wisste intet om Christus, huru jag skulle af Honom trösta mig, och hwad jag af Honom hade att tillförse mig, utan fruktade för Honom, såsom för djefwulen sjelf, likasom wille Han icke wara min Frälsare, utan blott en sträng domare. Och huru mycket skändligt löpande och wallfärdande företogs icke till de sannerligen döda afgudarna af trä och sten, Marias och helgonens bilder, såsom ock till grifterna och de dödas ben, som de kallade helgedomar; hwilket allt war idel uppenbart bedrägeri, uppdiktadt af oförskämda bofwar, och likwäl stadfäste påfwen och biskoparne detsamma och gåfwo aflat dertill. Likaså, huru många nya helgon, brödraskap, Marie rosenkransar, Marie psaltare, kronor o.s.w. uppdikta icke munkarna ännu i dag. Med ett ord, allt, hwad hwar och en munk hade drömt, måste wara en synnerlig gudstjenst, och ingen frågade efter, om de hade ett enda Guds ord derpå. Och när wi fullgjort allt detta, så wisste wi ej, om det behagade Gud eller icke. Men hwad war detta annat, än att i stället för den lefwande Guden tillbedja idel stumma afgudar, som icke kunna tala med oss eller gifwa något wisst förstånd eller någon tröst, utan låta menniskorna ligga och förderfwas i ewiga twifwel. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 405 i kommentar till 1 Kor 12:1-11)


ca 1500 och tiden dessförinnan

I den gamla Gotlandslagen (omkring 1220) finns ett berömt och ofta citerat ställe, som handlar om kristna förbud mot hedniska sedvänjor. "Därnäst är, att blot äro människorna helt förbjudna och alla gamla bruk, som följa hedendomen åt. Ingen må åkalla varken lundar eller högar eller hedniska gudabilder, varken helgedomar eller stavgärden. Om någon gjort så, och om det styrkes med vittnen, att han åkallat med mat och dryck, som ej är efter kristen sed, då böte han tre mark silver till sina sockenmän." I denna paragraf finns en hel del av den gamla hedendomen koncentrerad. Det gäller inte bara för den, som var hemmahörande på Gotland. I lika mån gäller det för hela vårt land, vid tiden innan kristendomen kom in. (Thede Palm "Tro och kult vid vikingatidens slut" s 326)

Kejsar Leo (III) var en djupt religiös man. Måhända hade hans bekantskap med muhammedanerna och kännedom om deras djupa avsky för bildväsendet bidragit till att stärka honom i hans öfvertygelse, att den kristna bildtjönsten var ett outhärdligt affall från urkristendomen, och att den kristna bekännelsen i sin kamp med muhammedanismen icke kunde påräkna segern, om hon icke befriade sig från den rättmätiga förebråelse profetens anhängare riktat mot henne, att hon genom bildtillbedjandet nedsjunkit i afguderi. Understödd af åtskilliga biskopar förelade Leo år 726 sin senat till stadfästelse ett dekret, hvilket stämplade bilders tillbedjande som ett slags afgudatjänst och fördömde det. Vid dekretets utförande skulle man dock gå mildt tillväga. Bilderna och målningarna skulle icke förstöras, ej ens aflägsnas ur kyrkorna, utan uppställas eller upphängas så högt, att de kyrkobesökande ej kunde nå dem med händerna. Dekretet friade sig därmed mot hvarje beskyllning för vandalism eller förgripelse på minnen, som förtjänade bevaras. . . . Armenierna sympatiserade öppet och ganska enhälligt med kejsaren; i de öfriga asiatiska provinserna blandade sig bifallet med doft missnöje. . . . Romerska kurian hade en särskild anledning att förtörnas. Kejsar Leo hade nämligen uttalat sin förtryelse öfver den tillbedjan, som i Rom ägnades åt en bildstod af aposteln Petrus. Det är samma bildstod af brons, som alltsedan påfven Paul V:s tid står vid sista pelaren till höger i Peterskyrkans mellanskepp, föreställande en i en hvit marmorstol sittande man med kort krusigt hår och rundskuret skägg, utsträckande högra handen och hållande nycklar i den vänstra, förebilden för alla senare framställningar af aposteln. Bildstodens högra fot är betydligt nött genom ideligt kyssande. . . . Påfven Gregorius II utfärdade mot Leo en bulla, som förklarade, att kejsaren icke haft rättighet att utfärda detta i kyrkans ärenden ingripande dekret. . . . Romarne förklarade sig oberoende af kejsaren och gåfvo sig en republikansk författning under påfvens öfverhöghet. . . . Så började (den s. k.) bildstriden. (Viktor Rydberg "Medeltidens kulturhistoria - fortsättning" s 135-137; föreläsningar vid Stockholms Högskola höstterminen 1887)

Arabernas religiösa förestälnningar företedde vid (tiden för Muhammeds framträdande) ett ogenomträngligt kaos af urgamla semitiska element, af stjärnedyrkan, af en fetischdyrkan, inom hvilken stenar och träd voro företrädesvis föremål för ett slags tillbedjan, samt af zoroastiska idéer, af israelitiska idéer, af kristna idéer och slutligen af monoteistiskt-rationalistiska, hyllade af de s. k. haniferna, kättarne, bland hvilka (var) några af arabernas yppersta skalder. Hvar och en af de många arabiska stammarne hade sin stjärna eller sin sten, som den vördade som stammens fetisch eller som en symbol af den gudamakt, som var stammens skydds-ande. Emellertid hade dock beduinstammarne äfven en gemensam gudstjänst, som årligen om våren firades i Mecka. . . . Medelpunkten för den gemensamma gudstjänsten var den s. k. Kaaba, som då ej var något annat än en i fyrkant ordnad hög af stenar, på hvilken var uppställd den gemensamma idolen, en svart sten, förmodligen en från himlen fallen meteorsten, som på Muhammeds tid hade stått där i många sekler och som än i dag (år 1887) är att finna i Meckas stora moské som ett föremål för pilgrimernas andaktsfulla blickar. . . . Men Mecka var på samma gång samlingsplats för de enskilda stammarnes fetischer, och sedan man förrättat den allmänna gudstjänsten, firade hvarje stam sin gudstjänst för sig. (Viktor Rydberg "Den äldre medeltidens kulturhistoria" s 366-368; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1887)

Man offrade (i de romaniska och germaniska delarna af den kristnade världen) icke mer åt gudarne, men man rådfrågade, likasom i hednatid, slaktade djurs inälfvor, och man spådde, likasom förut, till kommande händelser af den riktning som röken tog ur templens rökelsekar. Likasom förut trodde man på amuletters kraft. Det förnämsta kyrkliga slaget af amuletter, som ofta genom påfven själf invigdes, var det s. k. "Agnus Dei", hvilken amulett ansågs besitta utomordentliga krafter. Orkaner och stormar, som i den germaniska myten äro verkade af rimtursar, jättar och jättinnor, ansågos, i likhet härmed, af de kristne för demoners och häxors verk. Tron, att aflidna människors andar kunna återvända och då företrädesvis hålla till på kyrkogårdarne vid sina grafvar, var allmän och lika mycket omfattad af präst som af lekman. . . . Äfven mångfaldiga andra (drag), som icke kunde införlifvas med den kristna tron och fördenskull af kyrkan utdömdes och förföljdes, höllo sig uppe och fortlefde i befolkningarnas tro som vidskepelse och magi. Från en synod, hållen i åttonde århundradet, äger man ännu ett dokument, som under titeln "Indiculus superstitionum" ådagalägger, att snart sagdt hela den hedniska föreställningskretsen, ehuru förnedrad och i demoniserad form, då ännu fortfor att äga bestånd under benämningarna magi och trolldom. . . . (Det funnos de som) förrättade offer åt Jupiter, Mercurius och andra gudar . . . (och) i procession kringburo små afgudabilder. . . . Ja, ännu från tolfte århundradet påträffar man en tysk indiculus, som uppräknar ett lika stort antal af ännu då rådande hedniska, af kyrkan utdömda bruk. . . . Det nya i medeltidens magi är det elakartade i dess beskaffenhet. Trosföreställningar och seder, som under hedendomen hade helgd och religiös betydelse och voro dyrbara för fromma sinnen, äro nu betraktade som djävulens och hans andars verk; de hedniska läkeformlerna iklädde sig vanligen kristen dräkt och kunde då få passera; men om en trogen tradition fortplantat de i formlerna anropade hedniska makternas namn, så ansågos dessa formler helt naturligt som oheliga och fördärfliga besvärjelser. Magien eröfrar under medeltidens århundraden ett fruktansvärdt välde öfver sinnena, och den magiska världsåskådningen är så godt som enhärskande både i kyrkans tro, i skriftställarnes arbeten och i folkets föreställningssätt. Den hade ingen motvikt i ett hälsosamt tvifvel och i en förnuftig pröfning af sakförhållanden. (Viktor Rydberg "Den äldre medeltidens kulturhistoria" s 155-157; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1887)

Man har betraktat påfven Gregorius den store såsom den, hvilken paganiserat kristendomen och gjort det med full medvetenhet, emedan han insåg, att de lägre sociala lagrens psykiska tillstånd var sådant, att de omöjligen kunde anamma en rent andlig och äkta kristendom, och att man fördenskull måste göra dem medgifanden i många stycken och nöja sig med att gifva de hedniska elementen i deras föreställningsvärld och seder en kristlig anstrykning, då man inte kunde utdrifva dem. . . . Den kyrkliga gudstjänsten iklädde sig pompösa former liknande dem i den förbjudna hedniska kulten; prästerna ikläda sig skrudar, påminnande om de hedniska tempelprästernas; sångerna i kyrkorna inrättas efter mönstret af de antika tragiska skådespelen. Tron på de hedniske gudarnes verklighet är för ingen del försvunnen; kyrkan bestrider icke Jupiters, Venus', Apollos, Neptunus' och andra mytologiska väsens tillvaro, utan förnekar blott, att de voro gudar. De finnas till; men de äro onde demoner, vare sig fallne änglar eller forntidsfurstar, som förhäft sig till gudar och efter döden fått sitt straff och blifvit demoners vederlikar. (Viktor Rydberg "Den äldre medeltidens kulturhistoria" s 149-150; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1887)

Om någon är bildhuggare eller målare, skall han läras att inte tillverka avgudabilder; han skall upphöra därmed eller avvisas. ... Den som är avgudapräst eller sköter avgudabilder skall upphöra därmed eller avvisas. (Harald Rasmussen-Einar Thomassen "Kristendomen - En historisk introduktion" s 77; Ur Hippolytos kyrkoordning från början av 200-talet)

Då vi hävdar att människor inte borde tillbe sina händers arbeten, säger vi just vad som har sagts av komedipoeten Menander och andra liknande författare, ty de har förkunnat att arbetaren är större än arbetet. (Justinus Martyren, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 170)

(Paulus) undervisade verkligen hedningarna att först och främst skilja sig från avgudarnas vidskepelse och tillbe en Gud, himlens och jordens skapare och hela skapelsens upphovsman och att Hans Son var Hans Ord, genom vilket Han grundlade alla ting. (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 495)

Någon frågade en rabbin: “Om Gud är så emot avgudar, varför då inte förstöra dem i stället för att bara säga till folk att inte dyrka dem?” ”Har du sett hur många ting i världen som folk väljer att dyrka?” svarade rabbinen. ”Man dyrkar solen och månen, sina hus och pengar, sin nation och kultur – till och med andra mänskliga varelser. Om Gud förstörde allt som vi skulle kunna dyrka, skulle ingenting lämnas kvar.” (Michael E. Williams ”Exodus-Joshua” s 94; Plaut s 545)

(I den folkliga grekiska religiositeten) fanns rädslan för naturkrafterna, vördandet av gamla träd, stenar och livgivande källor, tron på orakler och spåmän. ... Det fanns gudar – och framför allt gudinnor – som man sökte påverka med besvärjelser, amuletter och magiska riter. Det grekiska ordet för vidskeplighet (deisdaimonia) har som grundbetydelse ”fruktan för daimones” (”daimones” var en samlande beteckning för övernaturliga väsen eller lägre gudomligheter; ordet har gett upphov till vårt ”demoner”). Detta är en återspegling av den allmänna uppfattningen att dessa ”daimones” var närvarande i världen och sågs som orsaken till ohälsa av olika slag. (Mikael Tellbe ”Grekisk-romerska religioner och filosofier” s 90)


Att fortsätta med (hembygden):

ca 2000 - ca 1900

Förekommer det inte också en slags idoldyrkan i de kristna kretsarna? Det finns många förkunnare, sångare och musikgrupper, som vi har anledning att tacka Gud för, men de får inte bli våra gunstlingar eller idoler. Om det är deras prestationer som lyssnarna talar om efteråt, kan det vara nog så betänkligt. Jesus Kristus skall vara stor ibland oss. Jesus skall stå i centrum i gudstjänsten. (Ragnar Samuelson "Medelpunkten - Jesus i centrum" s 16)

De som taga sig en annan gud, de hava stora vedermödor, säger Bibeln. Man är skapad så att man måste ha en Gud och vill man inte ha den rätte Guden skaffar man sig en avgud. Det gäller inte endast för ett avgudadyrkande land utan även för Sverige. Du vet nog vad som är kärast i ditt liv. Det som du älskar och inte vill släppa till. Det som ersätter den evige och rätte och levande Guden i ditt liv. Du måste lämna din avgud. Så länge du ”offrar” till en sådan kan du inte bli lycklig. (Hilding Fagerberg ”Budskap i tält och kyrka” s 44)

Den unga damen betraktade bilden som togs för några år sen vid rockargalan - hon gömde sitt ansikte skrämd: "Var det jag som skrek och slogs! Sover jag inte och drömmer? Sov jag och drömde? Vad hette idolen som stånkade så och stod i? Vad slags charm i hans uppsyn och oväsen kunde jag finna? Att få se sina tonårs dårskap på fotografi kan livsavgörande knäcka en fullvuxen kvinna." (Alf Henrikson "Sakta mak" s 266; Den unga damen)

Här kan du se nationalprodukten! Kom och beundra dess kvantitet! Den är den välståndsbefrämjande frukten av svenskarnas lönande verksamhet. Gack ut i vårt arbetsliv, o min dotter, och gör dina insatser oavvänt så att mängden av skjortor och plastkarotter måtte årligen öka med fyra procent! Då ökar lyckan i Sveriges rike i samma proportion ungefär, och en belåtenhet utan like är målet mot vilken vår vandring bär. De glesa barnen mår bra i sin krubba, och på fritid mår även föräldrarna väl. Och tron på Mammon står icke att rubba i vår ekonomiskt skolade själ. (Alf Henrikson "Medan göken tiger" s 71; Nationalprodukten)

Den som så litet har yrket kärt att arbetet mest blir en plåga, hans samlade livsverk blir mindre värt än hans dagliga fritidsplåga. ... Ty icke av veckoavlöningar blott och vart fruktbart ackord som blir skrivet men även av vetskap att verket är gott lever lyckan i livet. ... Dagen får mening och livet får smak där det sakta mot aftonen vänder, för den som har makten att göra en sak med egna, utlärda händer. (Alf Henrikson "Glam" s 202; Våra händers verk)

Djupast i djunglernas djup, där djävulshyddorna gömmas bakom lianernas löv och palmernas gungande grenverk, där medicinmannen plockar och petar i pyrande pinnar, rör i sin rykande hög och hänger ett huvud i röken, dansa de dina. ... Innerst i Afrikas urskog, där Kongo välver sitt vatten, där krokodilerna krypa bland bankar av simmande stockar, slå dina svarthyllta slavar förtrollade trummor och tam-tam böja de benen i bön och trampa i takt till din ära, yra, i yrsel. ... Jazzen går. Terpsichore, yvs! Din gudstjänst är präktig. Tusenden jazza ditt lov och viga sitt liv åt din gudom, offra i yrsel åt dig de ljudande jazzhekatomber, ensam åt dig, som ensam lever av mosslupna muser. Gläd dig, gudinna! (Alf Henrikson "Jazz" s 10; Ode till Terpsichore; Terpsichore = dansens och den lyriska poesins musa; muserna var poesins gudinnor)

Varför söker man förgäves i litteraturen efter skildringar av hur man framställde järn i gamla tider? . . . Orsaken är möjligen det hemlighetsmakeri och den magi som alltid ännu in i våra dagar (år 1979) har omgivit järnhanteringens utövare. De hemlighetsfulla dvärgasmederna inne i skogsmarken slog vakt om sina yrkeshemligheter lika omsorgsfullt som nutidens gjutare då de lägger några hästebullar i skänken och spottar tuggbussen i gjutskopan före gjutningen - en detalj som jag med förvåning lade märke till då jag på 1920-talet praktiserade på Norrahammars bruk. Hästebullarna må så vara. De hade nog sin inverkan på kolhalten men tuggbussen var säkert en kvarleva av en offerhandling till Völund, smideskonstens gud. Hemlighetsmakeriet höjde gjutarens status och utgjorde en säkerhet mot konkurrens. Självklart var man ytterst försiktig med att nedteckna yrkeshemligheterna. (Mac Key "Äldre järnhantering - ett forskningsmål" s 32)


ca 1900 - ca 1800

John Bauer var en son av den väna vätterbygden. Han föddes i Jönköping de 4 juni 1882. . . . Av barnet blir en pojke, som strövar genom hemstaden och hembygden. . . . De stupande gråstenshällarna och snårmarkerna i trakten av Ryggåsstugan och Värendsberget i Jönköpings stadspark voro ett kärt tillhåll för Bauer. En vacker sannsaga med ränningar långt i tid och rum väves omkring dess platser. . . . Skymning, natt och dimma ute i skogen, det var Bauers älsklingsmiljö. Där såg han sina troll. Han var mycket kär i gamla stenar, höljda i mjuka mosstäcken eller med lavarnas koncentriskt storblommiga mönster på barhällarna. "De voro likadana för tusen år sedan", sade han själv. Hur naturligt vuxo inte hans underbara stenformationer fram ur dessa fantastiskt uppkumlade stenformationer. Kropparna av gråberg få ansikten med glosögon, näsor av fnösksvamp, hår av toviga skägglavar, armar av knotiga, vridna trädgrenar. Huldrorna stiga fram ur trädstammarna, jättarna resa sig ur bergen och skåda ut över milaskogarna. Sagoprinsens trollspö har manat fram ett vimmel av forntidens sagoväsen ur höglandets vildmarker. . . . I bakgrunden mossbelupna stenkummel inne bland storskogens stammar. Trollfar går före och trollmor efter och prinsessan ljus, späd och rank mitt emellan dem. Den lilla bortrövade prinsessan, ett rörande litet ljusknippe mot bakgrunden av den stängda bergaporten, överskyggad av de klumpnästa anskrämligt fula trollgummorna. (Hjalmar Bjurulf "John Bauer, hemmet och hembygden" s 38-42)

Har du hört talas om furst Nikotin som här i verlden är en mäktig härre. Kung Alkohol med honom är kusin som denne är han en tyrann. Dess värre Despotiskt härska båda två men trogna slafvar hafva de ändå. ... Furst Nikotin är dyrkad öfver allt uti palats såväl som uti koja. Man offrar rökelse som han befallt, ja, offrar villigt fastän smidd i boja. Dock stundom någon blir rebäll och strider tappert samt blir segersäll. ... Tolf millioner kronor varje år af fattigt Svea i tribut han tager förutom allt af andra land han får och det är skamligt hvad han folk bedrager. Wårt guld behövs för högre wärf än kastas bort på tobakens fördärf. ... Hör Svea, du är född att vara fri, en friskhets drottning tronande bland fjellen. Du är för ädel att förgiftad bli af tobaksångor som förpesta tjellen. Upp gör dig fri från tobak, snus. Håll munnen ren, frisk luft gif åt ditt hus. ... Tro yngling ej att gentleman du är derför att i din mun cegarren blossar. O, näj den vittnar blott att dum du är som för slik dårskap på din plånbok lossar. Din hjerna töckna ej med rök. kast bort ditt rökevärk, blif en man, försök. ... Hör vördig prost, majgister, mester - Nå, hvad du än kallas hör till saken föga. Vet dock att dosan som du tömmar på, din kära afgud ses af månget öga. Du ondt exempel andra ger. Lägg bort din afgud, snusa alldrig mer. ... Din egen stackars näsa skona dock, han ju ej förtjent att bli marterad Protester har han jort men ack med pock han gjorts till smutspöl, är du ej generad se hur din läpp, ditt skägg, din duk är snuskig snusbestänkt - O simpla bruk! ... Ej mindre afskyvärt det vara må att snus och tobak uti munnen sticka. Ty vad det otäckt är, hvem kan förstå hur folk med någon smak kan så sig skicka. Min vän, var menska, ej ett svin! Blif anarkist emot furst Nikotin! ... Om gud till rökare dig ämnat, så var viss han på ditt hufvud låtit dana en skorsten vari röken kunnat gå och sluppit genom dörren väg sig bana. Han näsan nog vänt upp och ned om han till snuskärl hänne ämnat med. (Hanna Johansson "Furst Nikotin"; dikt skriven i Torarp, Svenarum 10 febr 1889; Hanna föddes 1863 i backstugan Translätta i Svenarum; hennes namn som gift var Johanna Ask, BG Asks farmor)

Skarprättare Steineck var en realitet. Han var någon sorts tillsyningsman över den nedlagda tändsticksfabrikens område (på öster i Jönköping), under tiden fabriksdriften låg nere (i mitten av 1880-talet). Gud, vad vi voro rädda för den mannen! Nog kunde vi klänga på staketet för att få se en skymt av honom, men vi voro ej sena att lägga benen på ryggen, om han visade sig. . . . Men gummorna hade lite smussel med Steineck. Han hade sin stora bila förvarad i en låda i sitt rum. Och det vet man väl, vad litet filspån och avskrap från en skarprättarbila är bra för. Åtminstone kan det ej skada, att ha litet på lager, om något skulle hända. Vi skrevo visserligen mitten på (18)80-talet, men ifråga om skrock rider tiden sakta. (Gustaf Wikner "Glimtar från 'Liljeholmsqvarteret' under 1800-talets sista årtionden" s 35-36)

Ljuset vi hade (i våra verkstäder), var små gasoljelampor utan glas. De satt på en träarm, som kunde vridas allt efter behov. På hösten, när lyset skulle tändas för första gången, måste mäster bjuda på kaffe eller någon annan förtäring, annars brann lyset ej så bra. (Gustaf Wikner "Möbelsnickeriet i Jönköping på 1880-talet" s 62; snickaremästare F. A. Haugwitz 90 år berättar år 1951)

Under klaraste wäder händer ej sällan att hela (Taberg) så inswepes i dimma att det blir osynligt och får utseende af en molnstod. Denna händelse tillskrefs fordom (och tron är ännu år 1846 icke alldeles utdöd) en Bergsfru, som troddes residera uti berget. Det sades då att frun bakade, bykte eller bryggde. Det säkra är dock, att nederbörd är att förwänta "då berget ryker". Månne icke ofwananförda folktron pekar på den Isisdyrkan, Tacitus lärt känna i Norden? Tjenligare ställe för en naturkult kunde ej finnas. Walborgsmessodagen om aftonen brunno fordom eldar på berget. (Peter Wieselgren "Ny Smålands Beskrifning inskränkt till Wexiö Stift" s 34-35)

Lördagen den 23 (December 1843) bortskickade arrendatorn Holmgren i Lalleryd af Jerstorps socken sin åttaårige gosse till ett 1/2 fjerdingswäg från gården beläget torp, för att derifrån återföra en tom ljuslåda. Gossen förirrade sig under hemwägen och kunde oaktadt noggrant eftersökande, ej återfinnas förrän den 26:te wid middagstiden, då han, uttröttad och förskrämd, anträffades på Dummemosse, 5 fjerdingswäg från hemmet. Enligt sina egna berättelser hade han gått oupphörligt, med lådan på hufwudet, utom ett par timmar, då han hwilat emellan twå tufwor. Han hade tyckt det wara dager hela tiden, men förskräckts wid minsta ljud och sett ljussken från närliggande gårdar äfwensom folk, men ej wågat nalkas. Allmänna tron, bland det widskepliga folket i trakten, är att gossen warit "bergtagen", och såsom sådan respekteras och uppwaktas han nu af talrika skaror, hwilka i hwarje hans ord tro sig höra öfwernaturliga saker. Såsom minne af sin Odysseus-färd har han ännu i behåll swullnad i hufwudet och benen. Huru han tyckt sig finna att det under hans wandring ständigt warit ljusan dag, torde förklaras af lådans oupphörliga tryckning på hufwudet och hjernan samt en deraf uppkommen lätt sinnesförvirring. (Jönköpingsbladet 1843-12-30 "'Bergtagen' gosse uppwaktas af talrika skarror")

Johannes (Andersson) och (hans hustru) Maja Lisa var fattiga, men fyllda av tillförsikt och tro på framtiden, när de (i november 1831) flyttade in i sitt nya, men enkla hem på (torpet) Brukliden (i Barnarps socken). ... Många i socknen visste om, att det (trots fördelar) var ett fel med Brukliden. Stället var byggt nära en "ejesträng", d.v.s. råmärket mellan Flahult och Läsängs byar. På dylika ställen plägade "ejegasten" föra ett kusligt spel. Denne figur var en lantmätare, som i livstiden avmätt råmärkena orättvist genom mutor o.d. Till straff fick han efter sin död "gå igen" i de marker, där han fuskat och blev "ägogast", i folkmålet "ejegasten". Om denna sak berättar flera sägner från Bruklidentorpet. Vidare fanns här skogsrå, en ful käring, "hög som trädtopparne", som ibland kunde tjuvmjölka kon, när den gick på skogsbete. Dess farliga väsen höllo till i bergknallar i skogen, men kunde nattetid komma fram. En gång kom skogsfrun fram till Brukliden, där Maja Lisa höll på att klippa sina får. Men hon försvann, när hon fick se, att Maja Lisa hade sin stålsax. För säkerhets skull brukade hon sticka ned en bit "glöver" (glöder) i nymjölken och rita ett kors med en kniv däri, för att skydda huset mot trollens makt. - En annan gång kom Lena Sara Johannesdotter från Flahult hemåt efter ett kyrkobesök, då hon fick se tre vargar gå över vägen i Grönlia. Hon fick bråttom att hänga sitt brokiga förkläde på ryggen, vilket som man trodde vargen var rädd för och mycket riktigt försvunno de också. (Sigurd Lindgren "Från de gamla torpens dagar" s 37,39; Brukliden, Barnarps socken)

Då jag var tre år (flyttade) mina föräldrar år 1830 (från torpet Kjerrbo under Odensjö i Barnarp) till Bashult. . . . Den klena kristendomskunskap och otillräckliga bildning folket hade gjorde, att mycken vidskepelse rådde ibland detsamma. På troll, spöken, hexerier, trolldom, hemliga medel att fördrifva sjukdomar från menniskor och kreatur trodde de flesta fullt och fast, och nästan alla hade antingen sjelfva sett eller af andra trovärdiga hört, än att det spökade här och der, än att ett liktåg mötts om nätterna, än att någon led hexa ur luften skickat ner något ondt till husen, än att de döde gingo igen m. m. Allehanda skrock troddes derföre och följdes. Sålunda brukade man alltid, sedan det mörknat, gå med en eldbrand i handen, då man hade ett ärende till någon granne, emedan "otyget" skydde elden. Eldstål och flinta medfördes äfven för att kunna slå eld, när spöken möttes o. s. v. På julnatten, påsknatten och midsommarsnatten kunde man framför allt träffa på trollen och de döda, om man blott icke talade efter solnedgången, och ifall man sedan vid midnatt gick ensam ut, helst till en korsväg. Om en person som iakttagit nämnda tystnad, under någon af dessa nätter gick och tittade in i husen genom fönstren, fick han även se, om någon derstädes skulle dö. Ty i dessa fall stod en sådan hufvudlös i stugan eller ock kom en likprocession ur dörren. . . . Rundtomkring i byggden visste man ock, att i det och det berget bodde troll, att i den sjön eller den skogen drefvo onda makter sitt spel, att på de eller de ställena spökade det, att der eller der hördes allehanda röster o. s. v. Man kan deraf lätt förstå, huru rädda vi barn måste blifva. Också minns jag, att jag vid mina vandringar, sedan det blifvit mörkt, hvarken tordes se åt höger eller vänster, och att det klack till i mig vid minsta ljud jag hörde. Vid sådana tillfällen brukade jag ock vanligen temligen högt läsa "Fadervår" och andra böner som jag kunde. Också lyckades jag genom dessa medel att undgå alla onda makter och uppenbarelser, hvilket äfven gjorde, att jag småningom blef rätt djerf och modig. Dertill bidrog äfven betydligt fars försäkran, att när man bara gick i rätta ärenden, så hade man Gud och hans änglar till sällskap. Föröfrigt får nämnas, att vidskepelsen slagit föga rot i föräldrahemmet. (Abraham Rundbäck "Anteckningar från mitt lif" s 83,92)

Hvad du skriver om spökeriet i Cons(istoriet i Växjö) är väl raljeri. När jag kommer hem vill jag sjelf ligga der. För mig plä spöken vara rädda - utom i Comitén (här i Stockholm). (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev V 1828-1829" s 31; brev från Stockholm den 7 mars 1828 till Anna Tegnér)

Sedan vi barn blifvit större omtalade Far en Trollsk tilldragelse i Bymarken (i Jönköping), som skulle händt hösten år 1822. När pigan på afton skulle mjölka kossorna kom, Grimla, som annars vanligt var, ej med de öfriga djuren tillstädes, förgäfes ropade hon och sökte, men måste mjölka för att i tid hinna få in mjölken till staden, först bedjander Fader Lars, att söka få reda på Grimla och hans hustru Anna sedan mjölka kon, men ehuru drängen , Lars och pigan sökte hela dagen derpå kom ej djuret till rätta den dagen heller. Fader Lars var torpare på Åbergstorp, tredje dagen kom han in till Staden och bad Pappa så bevekande att få tre daler att derför köpa Dyfvelstrek, Svafvel m. m. att dermed skrämma Trollen, ty säkert trodde han att Grimla war Bergtagen. På det lusten att söka djuret ej skulle svalna fick Lars de 24 skilling. På aftonkvisten hade Lars lyckats och så förnöjd, kom han att för Hofsektorn i största förtroende omtala huru och på hvad sätt han lyckats hemföra kon från Trollens makt. Lars berättelse: "Djupt ned i Bergsklyftan fick han se Grimla som hölls i hornen af ett litet Bergatroll i röd mössalufva, med stora svårigheter kunde han komma ner till kon, försökte få kon lös men hon stod fast som berget, då tog Lars, trolldomsmakten ur sin ficka gnuggade det häftigt mellan sina händer och ropade ideligen under han slängde otyget över trollet, 'siss du på dassu', 'siss du på dassu'. Med dunder och brak for Bergagubben in i sin fasta borg, och Grimla lösblifven fördes med stor belåtenhet till öfriga kossorna." Fader Lars på Bymarken var en bra, trovärdig och duktig torpare så Pappa visste knapt hvad han skulle tro om karlen och hans förunderliga berättelser. (Sophie Åberg "Dagbok" s 42)

Vid torget (i Jönköping) ses hovrättshuset. . . . I dess arkiver äro ännu i behåll en del av de förmenta trollredskap, för vilkas nyttjande åtskilliga gått till döden under den vidskepliga trons tidevarv. Bland dem äro pipor, som framkallat trollen, men de hava förlorat sin kraft, och betraktas nu (år 1803) med lika åtlöje som förr med bävan. (Jonas Carl Linnerhjelm "Brev under resor i Sverige" s 7)


ca 1800 och tiden dessförinnan

Döden och de döda har varit föremål för många vidskepliga föreställningar och bruk. När t. ex. en person hade hittats död på eller invid en väg - vare sig nu döden förorsakats av dråp eller olycksfall eller ett hastigt påkommet sjukdomstillstånd - så ansågs det förr som en oeftergivlig plikt för envar förbipasserande att kasta en sten, en trädgren, en riskvist eller dylikt på den plats, där dödsfallet timat. Orsaken till detta bruk var den, att man trodde, att den omkomne gick igen som gast och kunde skada dem som färdades förbi platsen för hans död. En gastkramning var ju något, som hade respekt med sig. Meningen med att kasta sten eller trädgrenar var väl från början att skrämma gasten. Senare uppfattades bruket som ett offer åt eller en hedersbevisning för den döde, och till sist stod bruket kvar som en tom folksed, om vars ursprung man ingenting visste men som man iakttog, därför att det så skulle vara. . . . Käringabålet (är) namnet på en plats vid Brändemo på vägen mellan Tofteryd och Skillingaryd. . . . Vid Käringabålet blev den 23 september 1764 Lisbet från Skillingaryd, 74 år gammal, ihjälstångad av en bagge, och sedan dess var det sed, att alla förbipasserande skulle kasta en riskvist här. Seden lär ha iakttagits ända fram till den tid, så cyklar kommo mera allmänt i bruk. (Axel Eile "Tofteryds ortsnamn" s 54-55)

I de hållna (domstols)förhören (i Jönköping från 1660-1670-talen) möter man föreställningen om en nyttig, tillåten vit magi och en farlig, förbjuden svart magi. 1600-talets människor såg sig omgivna av onda makter och illvilliga människor, som man gjorde klokt i att skydda sig mot med hjälp av vit magi. Jordegummorna är därför mycket angelägna att betona att de till barnets bästa använt sig av vit magi (eld,vitlök). Den svarta magin och dess utövare måste däremot bekämpas. (Per Ericsson "Lögevattnets kraft- Folktro om barnafödandets magi" s 42)

(Kyrkoherde Johannes Baazius i Jönköping likpredikan den 8 augusti 1641 i Asa kyrka över Jon Lilliesparre) afhandlar evangeliet på Allhelgona dag, Matth. 5: ”Om Guds församlings välstånd och dygda öfning här i Nådens rike”. Den redogör för påfvedömets bestämmande, att den 2 november skall vara ”Alla själars dag”, samt det afguderi, som därmed bedrefs, och i motsats därtill för lutherska kyrkans uppfattning och firande af denna dag, för de 8 saligheterna och kyrkofädernas uttalande härom. (Rudolf Björkman "Det nya Jönköping. Från stadens flyttning till slutet af sjuttonde seklet." s 270)

Kanske hade denna (primitiva) föreställningsvärld (av folkfromhet) en bättre gromark i Smålands undangömda skogsbygder än på något annat håll i landet. Ett par exempel må anföras. När biskop Zacharias Lundebergius som lektor visiterade i Åker år 1638, framhävdes Kristin i Påelskog och "själv upplas efterföljande ogudaktige läsningar", som hon lärt av sin nu döda svägerska Elin i Ålaryd och som hon plägat använda för åtskilliga "krankheter". Så löd Kristins läsning mot gastkramning: Jag bedes lov av Gudi / himmel och jord / sol och måne / alla ljusa stjärnor: / med Herrans Jesu Kristi mål / med järn och stål / tio fingrar / tolv Guds änglar / om gastavred / dödsmans möte. / I namn / Guds Faders och Sons och den Helige Andes. (Hilding Pleijel "Det gamla växjöstiftet under hustavlans tid" s 115)

Historien om järnbeslagen på Sandserydsdörren och andra kyrkdörrar med järnbeslag börjar långt tillbaka i den äldre medeltiden under 11-1200-talen. . . . Kyrkporten och platsen framför hade en viktig social funktion, det var här menigheten samlades före och efter gudstjänsterna. Framför kyrkdörren, med dess heliga symboler i smitt järn, fick avtalen alldeles särskild tyngd om man gjorde affärer, eklaterade förlovningar eller dömde människor till bot etc. . . . Kyrkan övertog hednatemplens byggnadssätt och de hedniska byggnadstraditionerna i början av sin mission. . . . Det skulle i alla fall dröja fram emot 1200-talet innan man började dekorera dörrarna med järnsmide. I Småland ännu senare. Smidet skulle förutom att förstärka dörren jämväl med metertjocka stenmurar skydda mot tjuvnad av kyrkans dyrbarheter som silver, pengar, textilier och dessutom bilda skydd mot alla de onda makter man fruktade. Kyrkans port, "porten till paradiset", var kyrkans sårbaraste punkt. . . . Smidda drakhuvuden, bandknutar, kors och andra symboler nitades på för att hålla djävulen och hans svarta änglar utanför. Med järnets hjälp skulle också andar, demoner, skogsrån, näcken, gengångare, varulvar, troll etc. hållas borta från kyrkan. Speciellt var nyckelhålet utsatt för deras attacker. Smeden ägnar därför nyckelhål med nyckelskylt alldeles speciell omsorg.Vanligen är det drakar och drakhuvuden som håller nyckelhålet under speciell uppsikt. . . . Järnet hade en stark ontavvärjande kraft. Järnet fanns i marken och i sjöarna och man trodde det fallit från himlen. (Raine Borg "Drakar och kors på Sandseryds kyrkas dörr" s 3-4)

Vid Åsasjön (i Norrahammar) finns en domarring, som kanske är från (järnåldern). Våra förfäder höll denna plats helig. Här samlades man till rådslag i gemensamma angelägenheter, och här skedde också offer till gudarna. Det var många okända krafter, som våra förfäder fruktade och genom offer av olika slag försökte blidka. (Inge Kvarnström "Varkullen - en fornborg?" s 23)

I skogen norr om Taberg ligger domareringen vid Åsasjön. Den vackraste plats, som tänkas kan, hava de gamla valt för denna helgedom, sjön ligger blank och trolsk nedanför sluttningen, skogen reser sig mörk och allvarsam runt omkring, och ej långt ifrån syns Bergets mäktiga silhuett, där bergagubbens profil framträder skarp. Våra förfäder höll denna plats helig. Här samlades traktens äldsta för rådslag och här skedde offer och gudstjänst. Det var många okända krafters spel, som dessa våra förfäder fruktade och sökte blidka. Det var skördegudomligheter, som med offer måste förmås att ur marken driva en god gröda, det var jaktens gudar, som måste stämmas gynnsamma för att jaktutbytet skulle bliva rikligt, där var skogens, sjöarnas, källornas alla andeväsen, älvor och tomtar, troll och rå, än goda, än onda andar, som alla måste hava sina offer, sin ritus, för att människans liv skulle framskrida lyckosamt, ostävt, gudabenådat. Det var näcken, den trolske spelmannen, som kunde bringa både högsta lycka och djupaste sorg, det var kanske understundom krigets gudomligheter, som måste förmås att särskilt gynna just dessa män och försvaga deras fienders mod och armar. Än komma kvinnorna med skäkta och slända, räfsa och käril, att få dem gjorda lyckosamma vid offerstenen, än komma männen med bil och spjut, med hacka och djur i samma ärende. Allt vad som skulle ske tänkte dessa människor vara lett av okända, än grymma, än goda andars händer, och mer betydelsefullt för en lycklig utgång av ett företag än kloka hjärnor och starka armar, var gudarnas välbehag. . . . Vid domareringarna finnas ofta en liggande sten med en liten urholkning, oftast kallad älvakvarn, och denna sten har förmodligen varit offersten. I denna urholkning hälldes sannolikt olja, i vilken en veke låg, brinnande med den heliga elden. De offrade djurens och känske även människornas blod gjöts väl sannolikt över denna sten. Vid Åsasjö-ringen ligger en vacker sådan sten i backen strax nedanför själva ringen. Domareringen härstammar sannolikt från bronsålderns tid och har således (nu år 1929) en antaglig ålder av mer än tusen år. (Arvid Reuterskiöld "Domareringen vid Åsasjön" s 79-81)

Vi följa kyrkovägen mot Boeryd. Strax vid vägskälet en liten domarring med fallande stenar, en liten bit uppåt skogen ett otydligt, fyrkantigt röse, så åter en större domarring i själva vägen, där bredvid ett utgrävt röse och så till höger om vägen en stensamling av ej mindre än 58 stenar, av vilka en del ännu stå upprätta. De flesta äro omkullfallna, och torv och mossa hava vuxit över och antagligen skyddat dem för att bliva bortsläpade. Stenarna äro omkring 1 m. långa och till formen vanligen rektangulära. Vid inmätning på ritbrädet hava de befunnits ligga i ringar och bilda ej mindre än åtta dylika. Allt inom ett område av omkring 30 kvm. yta. Detta är den största och bäst bibehållna stensättningen inom Tveta härad. Bergslagen är att gratulera, att de befinna sig på Boeryds mark. Vi kunna vara förvissade om, att ägaren kommer att ägna den nödig tillsyn, så att stenarna ej, som kattorna i min hemtrakt, "komma bort". Nu (år 1929) ser stensättningen ej mycket ut för världen, men kan tillstånd till stenarnas uppresande utverkas, och göres detta, kan Anders Jansson vara stolt över att på sina ägande ägor hava ett fornminne, som tillsammans med de övriga, utgöra ett helt fornminnesområde, daterande sig från tiden 500 f. - 1000 år e. K. f. Närmare Boeryd till vänster om vägen tvenne väl bibehållna domarringar. En liten bit till och emot oss glänser en liten rund göl. Den är väl inte egentligen något fornminne, men att den spelat en roll vid de sammankomster, offer och heliga handlingar, som en gång ägt rum på Boerydsmon, är säkert. (B. Kugelberg "Från Sjöhult till Åsa" s 77-78)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1985

Vi bryter mot (förbudet mot dyrkan av andra gudar) varje gång vi sätter något annat eller någon annan framför (eller vid sidan av) Gud i våra liv. Istället ska vi älska honom av hela vår kraft, ha vår glädje i att göra hans vilja och ha hans ära som vårt mål. (John Stott "Genom Bibeln - Dag för dag" s 62 i kommentar till 2 Mos 20:3-5)

När vi ändå är uppe i bergen norr om Baotou vill jag berätta om en resa i oktober 2002. Turistmålet var Bailing-templet, det näst största lamabuddhisttemplet efter huvudtemplet i Lhasa i Tibet. Efter en mycket lång körning på serpentinvägar i bergen kom vi till en dal med många kolgruvor. Det mäktiga templet låg någon mil väster om gruvorna i vacker, skogsbeväxt och kuperad terräng. Vi besåg templet utifrån. Några undrade om vi inte kunde gå in. Våra vänner från kyrkorna i Baotou tittade oförstående på oss och någon sa: ”Vi kan inte tänka oss att gå in för vi har, innan vi blev kristna, varit bundna av de andemakter som härskar där”. Då avstod vi från att gå in. Det finns gott om lamabuddhisttempel i Inre Mongoliet. Ett är nästan granne med södra kyrkan i Hohhot. (Eskil Albertsson "Många tårar - stor skörd. Om församlingstillväxten i Kina." s 93)

För ett par år sedan blev jag sjuk och genomgick flera operationer som gjorde mig ganska medtagen. George (Harrison) var väldigt orolig och kom och besökte mig. Med sig hade han en liten, vackert snidad staty av den hinduiske guden Ganesha. "Låt honom stå på bordet bredvid sängen", sa han. "Han kommer att sköta om dig." Och det har han också gjort så här långt. Sista gången jag träffade George var en kort tid före hans död. Han arbetade i sitt hem med det som skulle bli hans sista skiva. Ända till slutet var han en fridfull människa med en stark tro som kom till uttryck i hans musik. (Sir George Martin "George Harrison - En äkta Beatle" s 14)

(Ingvar Kamprad) är i högform. Han är en Nalen-Hedlund, en Billy Graham, en predikant som blivit husgud. ... (Där är) strävsamheten upphöjd till högsta moral, ångern och botfärdigheten inför begångna underlåtenhetssynder, trosbekännelsen till vinsten och härligheten. (Bertil Torekull "Historien om IKEA - Ingvar Kamprad berättar" s 261-262)

Hellre ett pålitligt ideal än idoler i tusental. (Eric S. Alexandersson ”Piruetter och vildrosor” s 19)

Varför sliter du ut dig på jobbet i hopp om att det är prestationer och klättring på karriärstegen som skall göra dig lycklig, när det inte är så? Varför ägnar du kvällens timmar åt att zappa mellan tv-kanaler för att hitta ett program om livet som får dig att skratta, bli rädd eller över huvud taget känna något, i stället för att leva livet? Varför skuldsätter du dig i dina försök att skaffa det som inte går att köpa för pengar? Det är naturligtvis inte bara dåligt att uträtta saker, skaffa sig ägodelar och låta sig underhållas. Allt det här kan vara riktigt goda gåvor – men som gudar är de värdelösa. De är ingenting att bygga ett liv på. De ger inte själen någon näring; de är inte bröd. (John Ortberg ”Kärleken jag längtar efter” s 105-106)

Jag är inte humanist utan fysiker . . . Och därför: fakta och ingenting annat än fakta . . . En gång kommer de skyldiga att ställas till svars för Tjernobyl . . . Den dagen, den 26 april (1986), var jag i Moskva. I tjänsten. Där fick jag reda på haveriet. Jag ringde till Minsk och den vitryska centralkommitténs förste sekreterare Sljunkov, jag ringde flera gånger men blev inte kopplad till honom. . . . Trots att jag ringde på regeringsnätet var allt sekretessbelagt. Så snart jag började tala om haveriet bröts samtalet. Det är klart att de lyssnade! Ni förstår vilka! Staten i staten! . . . Det tog två timmar innan Sljunkov lyfte på luren. Jag rapporterade: " . . . Vi måste omgående ge befolkningen jod i profylaktiskt syfte och evakuera alla som bor i närheten av kraftverket. Människor och djur inom tio mils radie måste flyttas." "Jag hr redan fått rapport", sa Sljunkov. "Det har varit eldsvåda där men den är släckt." . . . Reaktorn brann i tio dygn och i tio dygn borde man ha tagit jod. Men ingen lyssnade på oss forskare och medicinare. . . . Vi hade fått lära oss att den fredliga sovjetatomen var ofarlig som torv och kol. Vi var fjättrade av rädsla och fördomar. Av vidskepelse. . . . Det här är fortfarande ett stalinistiskt land . . . Och den stalinistiska människan lever. (Vasilij Borisovitj Nesterenko "En monolog om en människas gränslösa makt över en annan människa" s 220-226; Nestorenko var vid denna tid direktör för Vitryska vetenskapsakademiens kärnkraftsinstitut; ur boken Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj; atomkraftverket i Tjernobyl havererade den 26 april 1986)

I Sverige med vår offentliga sektor dyrkas STATEN. (Svante Löfgren "Schweiz inifrån" s 13)

Så snart man börjar dyrka och tjäna det, som är skapat, i stället för Skaparen (Rom 1:25) ... (är det) som när hästen gör sig till herre över ryttaren eller som om cykeln tog herraväldet över cyklisten. (Torsten Nilsson "Ropet och svaret" s 46)

När Jesus var ung genomsyrades Medelhavsvärlden av den grekiska kulturen. I dag (år 1985) är det den västerländska kulturen som dominerar. En rad gemensamma intressen förenar ungdomar från olika kulturer. Till detta bidrar på många håll ett ekonomiskt välstånd och nästan överallt musik- och filmindustrin. Målmedveten marknadsföring har format föreställningarna om nöjen och framgång. Kläder, skivor och video har blivit bröd och vin för den moderna ungdomens gud: materialismen. Överstepräster är grammofon- och filmindustrins stjärnor. Gamla kulturer, som förgäves söker hålla liv i sina traditioner, står sig ofta slätt gentemot den västerländska ungdomskulturen. (Brian C. Stiller "Morgondagens kyrka i dag" s 97; författaren född år 1942 i Naicam öster om Saskastoon och nordväst om Ottawa i Kanada)

Till vissa former av sekulariserad livsstil hör en nästan religiös hängivelse till någon, någonting eller något skeende som vid första anblicken inte tycks ha mycket att göra med vad man brukar mena med religion. Det är till exempel svårt att förneka att sexualiteten i vår tid (nu år 1985) är föremål för nästan religiös dyrkan. Som många former av religion frodas den i livets privata sektor. Experter på teknik och kommersialisering har gjort sitt till för att driva många människor att söka "frälsning" i sin sexualitet. Ingen kan naturligtvis "bevisa" att Eros är en modern sekulär gud, men tanken stämmer väl både med vad kyrkan säger om avgudadyrkan och med dagens skeende. Detsamma kan sägas om andra "sekulära gudar" som tron på familjen eller på den tekniska utvecklingen. I och med att människor blir besvikna över sådana gudars förmåga att hålla vad de lovat ifrågasätts själva materialismen. (David Lyon "Vår tids sekulära perspektiv" s 29; författaren född år 19?? i Edinburgh i Skottland)

Balineserna offrar djur och blommor vid ett tempel i bergen för att blidka förargade förfäder eller gudomligheter. Jag sade till en kvinna att de kristna inte behövde offra något, därför att deras offer redan burits fram på Golgatas berg i Palestina när Kristus dog. Min förklaring mötte hennes behov av trygghet. Jag manade henne att växa till tro genom att lämna sitt behov att offra men ge sitt eget liv till tjänst åt Gud och som Abraham bli till välsignelse för andra. (Wayan Mastra "Evangeliet i sitt sammanhang" s 177; författaren född år 1931 i Sibetan nordost om huvudorten Kota Denpasar på ön Bali i Indonesien)


ca 1985 - ca 1970

Svarta katter, att gå under stegar, horoskop, maskotar och talet tretton är fortfarande (år 1982) viktiga saker för många i dagens avancerade industrisamhälle. Vid viktiga händelser i livet som födelse, giftermål och död anses det ofta att "religionen" bör vara med på ett hörn, även om de berörda personerna aldrig annars i sitt liv visar något intresse för Gud eller kyrkan. Vad beror detta på? Betyder det att det moderna samhället inte är så sekulariserat som vi tror? Folklig religion omfattar vidskepelse (tro på ödet eller turen) och riter och rutiner som ger mening åt livet eller hjälper människor att klara kriser. (David Lyon "Folklig religion" s 27; författaren född år 19?? i Edinburgh i Skottland)

Hinduismen är som ett hav utan stränder. . . . Professor Radhakrishnan delar upp den religiösa upplevelsen i fyra olika nivåer. Hans analys visar oss det centrala i hinduisk världsåskådning. (Det första steget:) "Det finns bilddyrkare - de som inte kan tillbe utan någon synlig symbol för det gudomliga. Man kan beklaga detta och kanske försöka hjälpa dem att nå en högre nivå av religiöst medvetande, men vi får inte klandra dem. De måste få använda de medel för kontakt med Gud som passar dem bäst." (Stephen Neill "Gud i andra religioner" s 198; författaren född år 1900 i Edinburgh i Skottland; Sarvepalli Radhakrishnan född år 1888 i Thiruthani väster om Chennai i södra Indien)

En avgud i Bibeln föreställer alltid något verkligt som människan uppfattar som Gud. De kan ägna den kärlek, tillbedjan, böner, offergåvor; de kanske hoppas på bönesvar eller beskydd . . . Avgudadyrkan är alltså människans tendens att tillmäta något naturligt religiös betydelse och kraft, att anse det heligt. . . . Om vi är ärliga märker vi snabbt att även om vi är kristna och brukar be så söker vi i verkligheten efter trygghet och sanning på annat håll. Och däri består vår avgudadyrkan. Vi tror att pengar är den säkraste garantin. . . . Vi tror att staten slår vakt om vår säkerhet. . . . Kommunismen är onekligen ett system av avgudadyrkan, en riktig religion med heliga skrifter (Marx), prästerskap (partiet), ett paradis (den utlovade världskommunismen), kriterier på renlärighet och kätteri och personkult (Stalin, Mao, Tito . . . ) Det är en mycket effektiv form av avgudadyrkan - men kapitalismen ligger inte långt efter. Vi gör också vetenskapen till en avgud. Den visar vägen till sanningen, tror vi. . . . Jag tror att dessa tre är vår tids stora avgudar: pengarna, staten, vetenskapen. Ingen av dem är i sig ond. . . . De blir avgudar genom vår attityd till dem; den gör dem till något radikalt ont, till Guds motståndare. Vid sidan av dessa tre fundamentala former av avguderi finns det många andra. Människor avgudar rasen (rasismen försvann inte med nazismen), sitt fosterland eller sitt folk, något som kan sätta igång krig, inte bara ekonomiska motsättningar och främlingshat. Klassmedvetandet kan också bli ett slags avguderi (till exempel för marxismen). Vi får till sist inte glömma de populära moderna trosformer som dyker upp som svampar överallt: tron på gurun, profeten, vår tids myt-skapare. Det måste klart sägas ifrån att de utan undantag faller under Guds dom mot avguderi och falsk religion. Det finns inte plats i människans hjärta både för Jesu Kristi Gud och för kärlek till någon av dessa makter. (Jaques Ellul "Modern avgudadyrkan" s 253; författaren född år 1912 i Bordeaux i sydvästra Frankrike)

Jürgen Moltmann, en av vår tids främsta teologer, fäster uppmärksamheten på att de trogna i Israel med en synnerlig intolerans vänder sig mot dödskult och frammanande av andar. Israels folk var fullt ut lika inställt som grekerna på livet här och nu, men ändå på samma gång ojämförligt mycket starkare inställt på hoppet på tillkommande ting. (Sven Danell ”Dagpostilla” s 18 i kommentar till Rom 15:4-13)

(En) sida där kampen är svår (här i Pakistan) är det djupa andliga mörker vi möter på riktigt nära håll. Det riktigt känns hur mörkt det är när man möter en människa, som verkligen tror att några träflisor på en vit tråd runt magen skall hjälpa henne för sjukdom i levern. Eller där en vit snäcka på ett snöre runt handleden skall hjälpa för värken. (Irene Wernerhag "Missionärer i vita rockar" s 64; Svenska Alliansmissionens kalender för 1978)

Det är kanske inte så enkelt i alla sammanhang att fungera som kristen i ett land, som Swaziland, där den traditionella religionen på sätt och vis vill tränga undan kristendomen. Det vi kallar hedendom för med sig tradition i spåren, och många gånger har traditionen tyvärr felaktigt bedömts som hedendom. Swazifolket, som självständig nation, plockar nu fram många fina gamla traditioner, som vill bevara enheten i swazi-stammen. En tjusig sammanhållning förmärkes därigenom. Det som en kristen dock inte kan acceptera i gamla traditioner och swazi-tro, är tillbedjan av avlidnas andar. Detta gör, att särskilt ungdomar många gånger kommer i konfliktsituationer. Låt mig ta ett exempel: Man ställde till med fest i ett hem. En ko slaktades, vänner och släkt inbjöds, och så skulle man offra och bedja till en avliden släktings ande. Men Janet och David vägrade att vara med! De talade om för sina föräldrar, att de nu hade Jesus i sina hjärtan och att Han var den enda Medlaren mellan dem och Gud. Fadern gick då till församlingspastorn, men denne sa, att det var en av lärarna vid realskolan, som satt i ungdomarna dessa "griller", att inte vilja deltaga i festen! Föräldrarna tillhörde kyrkan, men var inte lösta från den gamla tron. Ungdomarna hade upplevt radikal omvändelse och kom nu i en svår situation. Den höll på att klippa av gemenskapen med föräldrarna, men resulterade i att ungdomarna höll fast vid sin tro, och fick bli ett vittnesbörd för föräldrar och anhöriga. Det fungerade! (Evy Juneswed "Fungerar det att vara kristen i Swaziland?" s 57-58; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1974)

Skulle man gå efter viss statistik, så skulle man kunna tro, att Sydafrika hörde till bland de mest kristnade länderna i världen. ... (Men) ännu ljuder trolltrummorna ute i kraler och byar, ännu kommer medicinmännens offer till vårt sjukhus, och ännu finns det skaror av människor, som inte på något sätt hört evangelium. (Erik Wiberg "Ny kyrka i Afrika" s 29; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1974)

Transcendental meditation är en hinduisk ”missionsrörelse”, som absolut inte enbart har med avslappningsteknik att göra. Det handlar om besvärjelser och andemakter. Mitt ”mantra” var namn på en av de två mest populära indiska gudarna och alltså inte bara en vibrationskomposition, som skulle stämma överens med mitt eget väsens. Det hela är långt ifrån en bluff eller en penningaffär. Det är en högst påtaglig själslig kontakt med andevärlden. Det handlar om att tömma sin själ och åkalla dessa andemakter, att vidga och öppna själens latenta möjligheter att uppleva den osynliga världens mysterier, men det handlar samtidigt om en besättelse av andemakter som leker med hjärnan. ... Jag började oroas över vad jag sysslade med. Jesus var väl ändå en finare mästare än Guru Dev, som vi skulle ge vår kärlek, tacksamhet och dyrkan genom pudjas, vilket var obligatoriskt för att över huvud taget få köpa tekniken. Man står inför ett litet altare med rökelse, vatten och olja m.m. och inför ett blomstersmyckat foto av Guru Dev, som lärjungen och initiatorn offrar frukt och blommor till, och man har en näsduk till att avtorka den avlidne men närvarande Guru Devs fötter. Tekniken säljs lättare genom att förneka religionens inblandning, men senare är det ingen hemlighet att det är hinduism i dess renaste form. (Birgitta Yavari ”I hans händer dög jag” s 152-153)

Nationalismen, som ofta har tradition och andedyrkan tätt i spåren, har blivit något av en religion. Då den på så sätt står i motsatsförhållande till kristendomen, uppstår ofta en konfliktsituation när det för en swazier gäller att acceptera Kristus. (Evy Juneswed "'Morgondagen, vad den rymmer ...' - Swaziland i fokus" s 82; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1973)

Skall SAM fortsätta att satsa missionsmedel och missionärskrafter i Hongkong och Macao? ... Det finns nu så många kristna (i Hongkong), att de rimligtvis borde klara av att evangelisera hela Hongkong. Det är först när man kommer innanför hyreshusfasaderna, som man börjar bli tveksam inför slutsatsen vi nyss drog. Vi besök i varje hem i ett statligt byggt hyreshus med omkring 2.500 innevånare fann vi endast tre kristna hem. Vi otaliga besök och genomgångar av andra hyreskaserner finner man, att den röda lampan vid avgudaaltaret brinner i så gott som varje hem. (Eskil Albertsson "Behövs det mission i moderna, kyrkorika Hongkong?" s 17,20; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1973)

Kunglighet är begärligt, den är och förblir någonting lönsamt, kunglighet säljer. Och det kan inte bero på något annat än att en stor del av svenskarna, millioner människor i landet, alltjämt är offer för den monarkistiska vidskepelsen, som inplantats i dem under århundradenas kungadöme. De urgamla undersåtliga känslorna lever i stor utsträckning kvar hos folket. Det är den svenska undersåten som här uppträder med sina primitiva känslor och ockulta instinkter, och på honom kan man alltså göra goda affärer. . . . I sina memoarer skriver Oscar II: "Enligt min övertygelse kan det inte finnas något mera demoraliserande för en karaktär än att vara konstitutionell monark. Jag har varit det i 20 år, och jag vet det." I sin frivilliga landsflykt i Schweiz skrev August Strindberg den 13 mars 1884 till sin bror Axel hemma i Sverige: "Monarkin demoraliserar överallt där den finns." . . . Magin i namnet kung har evigt liv. . . . Idén med kungligheter som statliga handelsresande har alltså visat sig synnerligen fruktbärande. Bara genom att fara omkring och visa sig förbättrar de den svenska handelsbalansen. Därför är det möjligt att vi, ur nationalekonomisk och lönsamhetens synpunkt sett, inte kan undvara vår merkantila monarki. Monarkisterna kan anföra ett tungt vägande skäl för dess bibehållande: Förevisning av kungliga personer har med ekonomiskt förnuft att göra. (Vilhelm Moberg "Vår merkantila monarki" s 83-85,89-90)

Jag är född mitt i en skog och det har präglat mig, jag har burit ursprunget med mig genom livet. Jag förstår vad skogen har betytt för det folk som där haft sina hem och som har vuxit upp i dess hägn. Under mina barnaår var dess naturväsen ännu vardaglig verklighet för många äldre människor. Jag hörde män berätta att de med egna ögon hade sett skogssnuvan. Förr i världen hade markerna varit rikt befolkade med jättar och troll, men de var numera i utdöende, antingen ihjälslagna av åskan eller överkörda och dödade av tågen, som börjat gå på blanka skenor genom bygderna. Jag trodde länge vad de äldre sade, och uppfattade skogens höga rotvältor med sina grenklor som döda, förtorkade troll, men började omsider betvivla existensen av de varelser, som många talade om men som jag själv aldrig fick se i levande livet, varken i dagsljus eller mörker. (Vilhelm Moberg "Min svenska historia berättad för folket. Andra delen." s 135)


ca 1970 - ca 1950

Efter mötet (häromdagen här i Hongkong) bad kvinnan, vars namn är Cheuk, några av de kristna kvinnorna att följa med till hennes hem för att bedja för henne och hennes make. De båda makarna berättade att de redan föregående kväll fattat sitt beslut att upphöra med att tilbedja avgudar och förfäders andar och i stället bli kristna. ... De ville nu förvandla hemmet till ett kristet hem. De önskade därför att samma kväll få ha en särskild akt i hemmet, då husaltarna och allt annat, som hör till, skulle kastas ut. ... Att dessa makar varit ivriga och hängivna avgudadyrkare förstod vi nu, när vi såg alla kultföremål, som fanns i hemmet. På dörren var ett stort rött plakat med önskningar till gudarna om lycka och framgång. Över dörren hängde en avgudabild och en andespegel med avsikt att driva bort de onda andarna. Ett av de tre altarna, inuti plåtbeklätt, var inmonterat på golvet under ett väggfast skåp. Detta altare var avsett för rökelsestickor. De två andra var placerade högt uppe på väggarna. Det ena av dessa, i vilket fanns ett stort fotografi på en avliden anhörig, var speciellt avsett för tillbedjan av förfädernas andar. I det andra fanns en bild på guden Wong Tai Sin, till vilken man ber om hjälp och framgång, i sjukdom och nöd. Båda altarna innehöll dessutom röda lampor, offerskålar, rökelsekar och en trätavla med skrivtecken på för att blidka gudarna. I ett altare fanns trätärningar, som man kastar för att få svar, när guden tillfrågas. Där fanns också ett drakhuvud gjort av papper. Draken personifierar, i den kinesiska mytologin, de positiva krafterna i naturen, så som livgivande regn, rika skördar, välstånd och fred. Drakkulten spelar en särskilt stor roll vid den kinesiska nyårsfesten. Den lilla akten i hemmet började med att vi sjöng "Jesus bryter varje boja ...". Vi läste bibelord och tackade Gud för hemmets förvandling. Mannen tog därefter fram verktyg och vi hjälptes åt att ta ner avgudasakerna. Det blev ett omfattande arbete. Hammare och tång behövde användas för att lösgöra ett altare och elströmmen måste brytas för att kapa en elektrisk ledning. När allt var klart bar vi ner sakerna till bilen. Dagen därefter kördes de ut till Nya Territoriet, slogs sönder och gömdes i jorden. Det var underbart att se den förvandling familjen genomgått. ... I söndagens förmiddagsgudstjänst, som präglades av tacksamhet över det skedda, kunde bara frun och sonen deltaga, eftersom fadern och dottern var upptagna av sitt arbete. ... I mötet fick fru Cheuk tillfälle att avlägga ett vittnesbörd, som var gripande. Hon berättade hur de under många år bedit och offrat till avgudar men inte funnit någon tröst eller hjälp. Nu hade de fått frid och glädje. Hon fortsatte med att uttrycka sin tacksamhet över den gemenskap hon nu fått bland de kristna. (Linnéa och Urban Elmblad "'Jag och mitt hus, vi vilja tjäna Herren'" s 51-54; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1968)

Dyrkan av de avlidnas andar eller förfädersdyrkan är en hämmande barriär för kristendomens utbredande i Japan. Hela det japanska folket, utom de kristna naturligtvis, berörs intimt av denna kult, som av japanska kännare betecknas som vit demonkult. Pengar, blommor och även andra ting offras till de döda för att bevisa dem sin vördnad och för att stå på god fot med dem. Och framför andeskåpet, i vilket den avlidnes ande bor, "visar de anhöriga anden sin vördnad genom daglig tillbedjan och dagliga offer", skriver en japanmissionär, som fortsätter: "Och även till graven går man för att tillbedja. Den avlidnes ande är alltid i andeskåpet. Trots detta säges det att anden en gång om året kommer på besök. Då går man med tända lyktor ut till gravvården för att hämta sina anhöriga. Husfar tänder en eld framför ingången till hemmet för att andarna skall finna vägen. Dessa stannar nu hemma några dagar. Särskilda offer frambäres då och avgudaprästen kommer för att läsa mässor för att på så sätt trösta andarna." Denna kult öppnar vägen för de onda andemakternas verksamhet. En japansk evangelist uttryckte sin erfarenhet av allt detta med följande ord: "Jag tycker det är fullt av demoner överallt." (Yngve Ydreborg "Närkontakt med japanska fältproblem" s 47-48)

Den välkända filmstjärnan Ingrid Bergman säger (i "Svensk Damtidning", nr 46 1964) bl.a.: "Förresten vill jag leva i Paris, där jag lätt kan komma till mina barn. Jag skulle inte vilja, att de växte upp i Sverige bl.a. för den sexkult som härskar här." ... I en artikel i den amerikanska miljontidskriften "Look" talades det för någon tid sedan om svenskarna som en enda stor olycklig familj med en nästan hednisk dyrkan av naturen (se "Svenska Dagbladet", den 26.1 1965). (Sune Lyxell "Kärlek -72? - En socialpsykologisk analys av samlevnaden" s 90)

Den nya missionssituationen innebär inte, att den hedniska kulten eliminerats. Långt därifrån. I stället synes hedniska seder och bruk ha upplevt en renässans, sedan den politiska autonomien proklamerats. Detta får naturligtvis ses mot den bakgrunden, att man vill värna om det nationella, det "afrikanska", och att man räknar med en viss hjälp från såväl medicinmän som anfäderskult. Många studerande ungdomar t.ex. söker sin tillflykt till "yina" (= fetischer, amuletter) för att erhålla framgång i tentamina och examina. Sådan "medicin" skaffas antingen hos medicinmän i Afrika eller också från postorderfirmor i Europa. Det är i denna miljö, som den kristna församlingen lever och verkar. Dessutom har ju mycket av det hedniska arvet följt med in i Guds församling. Ofta konfronteras församlingsvården med dessa förhållanden. Man sysslar med fetischer till skydd mot sjukdomar och fiender, man offrar vid förfädersaltaren, man byter hustru eller skaffar sig flera hustrur, man begår äktenskapsbrott och iaktttar hedniska bruk vid födslar och begravningar, man "säljer" sina döttrar till den högstbjudande spekulanten o.s.v. Detta kan låta hemskt för den som inte känner afrikanska förhållanden, men när man vet varifrån de troende afrikanerna har kommit, blir man mild i sina omdömen och känner sitt ansvar i fråga om att ge dem vägledning och ett fast stöd i kampen att komma loss från det fäderneärvda levernet. Hedendomen är fortfarande en realitet i Afrika, och "dess makt är alltjämt fruktansvärd och dess tryck på de unga kyrkornas folk ofta mycket starkt. Det kostar alltfort mycken svår kamp för en hedning att bli en helhjärtad kristen", skriver Stig M. Falck, tidigare missionär i Afrika, och fortsätter: "Mot hedendomens mörka bakgrund strålar emellertid den nya världen med sällsamt betagande glans." Det gamla och det nya har kommit i närstrid med varandra och kämpar om makten i de troendes liv. Det finns många exempel på detta förhållande bland våra afrikanska bröder och systrar. ... Det hedniska trycket mot den kristna församlingen är helt enkelt fruktansvärt. Den enskilde är i ständig fara men också hela grupper av kristna. Stig Axelsson rapporterar från 1962 års verksamhet i Berbérati, att "kampen mot ondskans andemakter är fortfarande hård. Det gångna året har våra trakter hemsökts av en fetischman från Kongo. Större delen av våra församlingsmedlemmar har villigt (?) rättat sig efter hans föreskrifter, somliga har t.o.m. konsulterat honom i olika sammanhang. Detta avslöjar en fundamental svaghet i den hednakristna församlingen, en svaghet som ofelbart leder till nederlag och andlig död och som därför i tid och otid måste bekämpas med Ordets tveeggade svärd." (Yngve Ydreborg "En ny missionsepok" s 142-145; Församlingen och hedendomen)

Vitlöken - säger du - har ingen skönhet. Säg hellre att den har dyrkats i alla tider som mänsklighetens värn mot ondska och trolldom. Edda-sångernas geirlaukur, fäders läkeört. (Gustaf Larsson "Tillflykt" s 94; Fäders läkeört)

En för mig ny och säregen upplevelse hörde samman med jubileet i Toyohashi. Efter högtiden i kyrkan samlades man ute på kyrkans gård och brände ett avgudaskåp. Dessa avgudaskåp eller altare användes i samband med den i Japan så förhärskande förfäderskulten, som innebär tillbedjan av de avlidnas andar. Och liksom det finns två förhärskande religioner i Japan, så förekommer också två sorters altaren. Det stora altaret är buddhistiskt och det mindre avgudaskåpet shintoistiskt. Inför dessa altaren tillbeder familjens manliga överhuvud en eller flera gånger om dagen, nu och då ersatt av en präst och stundom i sällskap med andra familjemedlemmar, som också vill betyga de döda sin vördnad. Vid detta hemmets avgudaaltare placerar man blommor, tänder ljus, offrar mat - allt för att tillbedja de avlidnas andar och tillfredställa deras behov. Självfallet intar ett altare en framträdande plats vid årets högtider och familjefester eller på minnesdagar av de döda.Träffande har en japankännare sagt, att "Japan är ett land som regeras av sina döda". Även om man vill tro, att förfäderskulten i den allmänna sekulariseringen förlorat något av sitt grepp över japanen, har den långt ifrån spelat ut sin roll i folkets liv. Bunden av fäderneärvda meningar och djupt rotad i fruktan för de avlidnas andar är det svårt för japanen att bli fri härutinnan. Många kristna bekännare har heller inte kunnat radikalt bryta mot detta avguderi. (Knut Svensson "Till Österns länder i missionärers spår" s 40)

Allt som synes starkt eller inger fruktan upphöjs (inom shintoismen) till gud. Solen, månen, stora träd, höga berg, olika människor och djur har blivit gudar. I shintotemplen finns inga avgudar eller statyer. Guden representeras av en symbol, såsom ett svärd, en spegel eller en tavla. Japanen går till shintotemplet huvudsakligen för att bevisa dess gud sin ära och respekt. Varje ortodox japansk familj har i sitt hem ett shintoaltare. Detta altare är mycket enkelt. Guden representeras av en tavla, på vilken gudens namn är skrivet. Varje familjemedlem visar på morgonen altaret sin vördnad. Mycken vidskepelse är förknippad med shintoismen. (Åke Lönander "Japan - soluppgångens land" s 77; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1958)

Ingen artist hade någonsin framträtt på scen med samma energi som Elvis Presley 1956. Han var inte längre bara ett musikaliskt fenomen, utan höll snabbt på att bli en populärkulturens ikon. Med tiden skulle han bli 1900-talets kanske mest inflytelserika kulturpersonlighet. ... Elvis stod för talangen och Tom Parker (Översten) lyckades genom sin påhittighet omvandla den talangen till en av de mest häpnadsväckande karriärerna inom show business. ... Efter Elvis död fortsatte Översten att sköta Presleys minne. I september 1978 arrangerade han en festival för fansen, "Always Elvis", på Las Vegas Hilton. I hotellets lobby invigde han tillsammans med (Elvis pappa) Vernon och (Elvis fru) Priscilla en bronsstaty i naturlig storlek av stjärnan. (Alanna Nash "Hjärnan bakom stjärnan Elvis Presley" s 130,136)

Jag hade inte varit länge i Kongo (1955), förrän jag fick höra talas om en afrikansk pastor, som på något sätt skilde sig ifrån både kolleger och vanliga kristna. Någon sade: ”I Ndoundou bor Guds Ande på ett särskilt sätt, han har profetisk gåva, han kan uppenbara synd.” Jag ville höra något exempel på detta, och fick då höra följande. Efter ett möte kom en kvinna och bekände en del synder, som hon hade begått och ville få förlåtelse för. Ndoundo lyssnade, såg på kvinnan och sade på sitt stilla men bestämda sätt: ”Nu skall du inte bedraga både Gud och mig. Du säger, att du vill lämna allt hedniskt väsende, men du har dolt något under din klädnad. Gå och tag bort det!” Kvinnan erkände, att hon omkring midjan hade ett band med en av en avgudapräst invigd fetisch på sig. När hon lovat att taga bort det, stod han tyst ett ögonblick och tillade sedan: ”Du har också något i ditt hus, något som avgudaprästen givit dig. Jag beder inte till Gud för dig om nåd och frälsning, förrän du tagit bort det. Kvinnan skyndade genast hem, gjorde som han sade och kom åter för att verkligen lämna sig helt åt Jesus. (Astrid Gustafsson "100 dagar i Kongo" s 128-129)

Nyårsdagen (1955) lästes i landets samtliga statskyrkor det bönedagsplakat, som innehåller orden: "Levnadsstandarden har blivit denna tidens särskilt dyrkade avgud." "Ärkebiskopen har kommit i blåsväder", skrev en välvillig tidning med anledning av utfallen mot honom för de citerade orden. Han skulle givetvis inte uttryckt sig så. Han kunde valt andra ord för samma sak, menar man. ... Men frågan är ändå, om inte ärkebiskopen har rätt, både i karaktäristiken och i sättet att säga det? En avgud, vad är det? Det lär vara det, som träder i Guds ställe: det man håller främst av allt och litar på. (Einar Genitz "Varför tar man anstöt?"; Jönköpings-Posten 1955-01-17)


ca 1950 - ca 1925

Vår tid har slagit sönder en avgud från fordom. Illa är det, när en neger i urskogen inte känner Guds sanna bild på jorden. Men när han tjänar sina avgudar, har han i alla fall en viss hållpunkt i sitt liv, vissa regler och bud som ger stadga åt det hela. Tar man honom till storstaden, där han förlorar tron på sin urskogsgud, går han ofta sönder till både kropp och själ. Ty avgudadyrkan är bättre än gudlöshet. (Olov Hartman "Denna onda tid" s 36; Växjö Stifts Hembygdskalender 1948)

Jag förstår egentligen inte riktigt motiveringen som Du har för avböjandet av min pjäs. Du går egentligen inte in på pjäsen som dramatisk produkt. . . . Det tycks nu framförallt vara motivet, som du ogillar i så hög grad: Draget av Phalloskult i pjäsen. Du vill (ha) pjäser av mig, som är helt fria från Phalloskult. . . . Du kan väl inte mena, att dramatiska författare icke skulle få behandla våra förfäders fruktbarhetsreligion? . . . Det är ju här fråga om ett historiskt faktum - låt vara kanske för många upprörande, men dock ett faktum. Jag förstår inte heller det chockerande i fruktbarhetskulten - eller phalloskulten, för att begagna det grövre uttrycket. Det rör sig faktiskt om våra förfäders gudstjänst. Vad som för en fördärvad eftervärld ter sig som sexuella orgier, var för dem gudstjänst

. Så måste man ju se saken. Våra förfäders religion kan te sig för oss som rå och upprörande, men den var i grunden naivt oskuldsfull, den var helt natur - det naturligaste av allt. Manslemmen var det heligaste av allt, vid vilken de svor sina eder. Den var symbolen för själva livet och förnyelsen. Jag kan inte se något s.k. oanständigt i det. Då är vår tids mera medvetna och raffinerade laster betydligt mera - ja de är betydligt mera vad man menar med laster och oanständigheter, ty här har människorna avlägsnat sig från naturen. (Vilhelm Moberg "Om Gud vill och hälsan varar - Vilhelm Mobergs brev 1918-1949" s 260-261; brev från Stockholm till Torsten Hammarén, Göteborgs Stadsteater 1946-10-18)

På tröskeln här till en ny morgon – i sömndrucken tvekan mellan utplånande och dag – har vi stannat i gryningen under domens granitmassiv som lyfter ur mörkret framför oss sin längtans kontur mot skyn: en gudsdröm i sten som vår förfarna skicklighet aldrig skall kunna efterbilda med händer snabba och förfarna som kirurgens i kärlekslös smekning. ... Och vi har vetat att när dagen är till ända och mejseln en gång faller ur vårt stelnade grepp – då skall ingen fridens ängel med susande vingslag överskugga vår viloplats, endast vinden skall snyftande viska i hemlösa natten vår strävans meningslösa epitaf: ”Vi tillbad inte genom konsten. Vi tillbad konsten. Vi älskade inte med våra känslor. Vi älskade våra känslor. Vi visste om livets hunger men ingenting om livets bröd. Vi var inte läkarna. Vi var sjukdomen.” (Arnold Ljungdal "På tröskeln här till en ny morgon." s 196; f. 1901)

När evighetens himmel skymmes, då upphör människan att vara människa, då blir hon vilddjuret framför andra. Det har talats mycket om hur samtidens händelser bestyrka denna sats. Vi ha hört så mycket om hur det mänskliga i vår tid förkväves och förtrampas, hur folket och rasen blivit till nya avgudar, att vi ha börjat tröttna på talet härom. De ofta upprepade fraserna ha redan blivit nötta och meningslösa. (Yngve Brilioth "Den enskilde och samfundet" s 83; tal i Kristina kyrka i Jönköping den 18 juni 1942 vid nittonde Allmänna svenska flickskolemötets öppnande; ämne: Under evighetens himmel)

Omberg, beläget i urgammal kulturbygd, är omspunnet av saga och sägen från hedenhös. I berget vilar drottning Omma, som varit skogens härskarinna och där haft fejder med jättar och troll. (Wilhelm Lothigius "Skogarna inom Taberg bergslag samt Visingsö' och Ombergs kronoparker" s 36-37)

En dag före kinesiska nyåret kom en kvinna in och ville köpa bibelplanscher. Hon talade om att hon kastat ut avgudarna och nu ville tro på Jesus. Hon har gått flitigt på mötena, men har dock inte förut fattat så mycket av evangelium, eller vad det innebär att tro på Jesus. Jag frågade henne, om inte vid nyår, då alla andra tar emot sina nya gudar, hon också tar in avgudar igen. Men hon svarade bestämt: "Nej, nej." Hon har hållit sitt ord. Andra ha sett förändringen, som skett med henne, och flera kvinnor från samma gård, där hon bor, ha sedan kommit till mötena och några även begärt förbön. En kvinna lämnade sig åt Gud vid ett söndagsmöte. Nästa torsdag kom hon till kvinnomötet, och då talade hon om att hon på söndagskvällen, då hon kom från mötet, genast tog ut avgudarna. Hon hade, redan då vi första gången bad för henne, sagt att avgudarna kunna inte hjälpa, utan hon brukade vända ansiktet mot himmelen och bedja. Hon förstod inte då, hur hon skulle tillbedja den levande Guden, men längtan fanns i hennes hjärta att få lära känna Honom. Och Gud är mäktig att skingra allt mörker i hennes hjärta och fylla all hennes längtan. (Iris Wiberg "Mörker och ljus" s 118; Svenska Alliansmissionens och Jönköpings Missionsförenings missionskalender 1939)

Frestelsen finnes också i vår tid, att en Herrens tjänare blir så liksom besatt av sin egen kraft, så upptagen av sina egna tankar och metoder, att han glömmer att ställa dem i den ene Herrens tjänst, - att han gör avgud av sin egen duktighet. Det kan finnas en risk för ett beskäftigt mångsysslande i Kristi kyrka, som för vägarna och medlen och de många små uppgifterna glömmer det ena väsentliga. Därför är intet angelägnare för en Herrens tjänare än detta, att ständigt på nytt pröva sin gärning inför Guds ansikte. ... Den största vältalighet, den ivrigaste vilja att vara människan till hjälp, ja, den hänsynslösaste självutgivelse kan lida av en hemlig egenkärlek, som gör dem i grunden värdelösa i Herrens tjänst. Men ganska begränsade gåvor, efter människans sätt att döma, kunna bli underligt välsignade, när de helt bli gåvor - när det egna jagets möjlighet helt ställes i skuggan och tjänarens personlighet och gärning endast blir som det fönster, varigenom Guds ljus faller in i människornas värld. (Yngve Brilioth "Mångahanda nådegåvor" s 44-45; tal vid kyrkoherde N.G.M. Lindells installation i Älmeboda söndagen den 13 augusti 1939)

Uppe på krönet av liden, nära invid vägen, låg ett litet kullrigt åkerstycke. ... Det var den högsta punkten i Lidalycke. Om man klättrade upp i jätteekarnas kronor, så såg man fyra socknars kyrktorn. ... Främlingar som for förbi på vägen hejdades fortfarande av den vida utsikten på lidkrönet. Och när folkskoleinspektören var i skolhuset en gång, hade han gått kring den lilla åkerlappen en lång stund; så hade han sagt, att den nog var en offerlund sedan hednatiden. När han så fick veta, att den sedan gammalt kallats för Blotekullen, så var han säker på sin sak; detta namnet sade tillräckligt: Här uppe på höjden hade en gång i en töckenhöljd forntid de hedniska offren förrättats av förfäderna. ... Knut (Toring) och Betty hade redan i fjol utsett den platsen till byggnadstomt för bygdegården i Lidalycke. Här hade de det bästa läge som kunde uppletas: Högt och fritt och vackert och stora lummiga träd omkring. Där på Blotekullen, det gamla offerstället, borde Ungdomens hus ligga. ... Det hade av gammalt rått mycken vidskepelse kring dessa träd på Blotekullen; förr i tiden vågade ingen komma dem nära med yxa eller såg, för inne i stammarna skulle vistas farliga väsen, som gav trädfällare giftiga sår på kroppen. ... Här mellan de åldriga träden, på den högsta punkten i omnejden, var rätta stället för bygdegården. Här uppe på krönet av Lidalycke by skulle Ungdomens hus synas vitt omkring i trakten. Det skulle stå där och visa folk i andra byar och andra socknar vad Lidalyckeborna rådde med, vad de kunde uträtta för den framtid som skulle komma. Så hade Knut och Betty tänkt. ... Knut stod och tittade uppåt ekkronorna. ... Han tänkte pä de hedniska förfäderna, som på denna plats framburit sina offer. ... Deras främsta offer ät gudarna var människan. ... Människor hängde och dinglade i rader i trädens grenar, som öppnade och urtagna svinkroppar i ett slakteri. Människorna pä den tiden dödade varandra för sin fruktans skull - som de gjorde ännu i dag. Men här skulle nu bygget för framtiden stä. (Vilhelm Moberg "Giv oss jorden!" s 103-111)

Vi ha sällan känt oss så protestantiskt sinnade som (nu i maj 1937) under besöket i Aachens domkyrka. Det berodde på att vi överallt läste affischer och reklamanslag om den stora reliktillbedjan, som mellan den 10 och 25 juli skulle äga rum i Aachen. . . . Den religiösa folkfesten avslutas så den 25 juli genom en storslagen och praktfull relikprocession genom staden Aachens huvudgator. . . . Även om man hyser respekt för den ärliga tron inom alla läger, hur hopplöst bornerad den än må vara, även om man har medkänsla för martyrer, för de beträngda och maktlösa, var de än finnas, även om man med uppriktig beundran följer en övertygelsetrogen och modig man som pastor Niemüller - några gränser för pieteten och toleransen måste det dock till slut dragas, och den katolicism, som mobiliserar sina trupper till reliktillbedjan i Aachen, är ingenting annat än en rest av den vidskepelse och det bedrägeri, som i årtusenden utplundrat enfalden. Inga myter kunna vara ihåligare och tommare; även dagens blodigaste förvillelser ha dock inte denna liklukt av de dödas ben och all orenlighet. Vi övergåvo Aachen med varmare känslor för Martin Luther än vi hyst på år och dag. (Fredrik Böök "Bil till Belgien" s 114-116)

Minnes barndomens pigor. ... Där fanns gitarrens klagande himlapiga. Den slarviga dansbanelängterskan fanns och den obstinata flottistpigan - fetischdyrkare inför matrosuniformer. (Harry Martinson "Natur" s 31; Pigor)

"Ni har väl lite hjälp av far?" sade Knut (Toring). Gösta drog litet på munnen: Det mesta av fars arbetsförmåga fanns endast kvar i hans inbillning. ... Svägerskan (Sigrid) gav till ett litet gällt skratt: Ja, gubben gick ju och trodde, att han var oumbärlig på sitt gamla hemman! ... I början satt han nästan jämt i köksfönstret där nere i skräddarns gamla stuga och bara tittade hitåt. ... Knut kände ovilja vid Sigrids skratt. Hon skrattade åt hans far, som inte kunnat släppa åsynen av de ting han ägt. Han hade varit en gårdens träl, men när han nu ville arbeta i sin forna jord, så var det inte därför att det betalade sig. Han var tvingad av en hemlighetsfull kraft. (Vilhelm Moberg "Sömnlös" s 206; Mannen i byn)

Stadens trälar dyrkade guden Årsinkomsten och levde i den vanföreställningen, att de måste förtjäna ett visst belopp om året. De dyrkade guden Levnadsstandard och offrade sin hälsa på hans altare. De dyrkade guden Bekvämlighet, den mest omättlige av alla, och överansträngde sig och låg sömnlösa om nätterna till hans ära. De trälade och slet i månader och år för ett bättre bilmärke, en större våning, för en helautomatisk oljeeldning. Det var denna Treeniga Gudom, som kvävde människoanden. Anden fick inte leva sitt liv fritt i världen, så länge den skulle anstränga sig för att skaffa alla offer, som dessa tre gudar krävde. (Vilhelm Moberg "Sömnlös" s 54; Grop i mannens bröst)

(De tyska nationalsocialisternas) faninvigningar tarvar ett särskilt kapitel. De sker oftast på söndagarna, då folk har tid att gå ut och titta på. I regel håller någon "nationalgesinnter" före detta officer festtalet; sedan svär man vid våra fornnordiska gudar, samt den evangelisk-lutherska, att kämpa för fosterlandets räddning. Man behöver bara ögna igenom den varje vecka utkommande "fosterlandstyska" tidskriften "Die Deutsche Illustrierte" för att få ett begrepp om hur populära faninvigningarna är. I München, i Berlin, i Königsberg, i Wedel, i Halle - överallt, överallt, i hela landet. Och rätt ofta håller en präst en "fältgudstjänst" och ber. (Eyvind Johnson "Den tyska fascismen" s 168-169; Signalen 1926-08-05)


ca 1925 - ca 1915

Knut (Toring) kastade sig framstupa i det daggblöta gräset. Han såg soluppgångens underverk över Lidalycke en blomdoftande morgon, och därför var han tvungen att kasta sig framstupa. Byns själ genomskar honom plötsligt. Han darrade invärtes, han var tvungen att ligga så här framstupa i gräset. Han fick behov av tillbedjan. Han hade förbannat byn, som hållit honom i sitt skoningslösa våld, men denna morgon ville han i andakt tillbe den. Han som för länge sidan slutat be. ... Ynglingen låg i andakt inför byn, och därunder drog en föraning om det kommande genom hans själ. En förnimmelse av att han var delad - delad mellan jordens kraft och det egna liv, som föresvävade honom. Och därur skulle hans öde bli till. (Vilhelm Moberg "Sänkt sedebetyg" s 316-317; Ynglingen)

Den tropiska natten vilade tung över urskogen (i Belgiska Kongo). ... Mörkrets demoner kändes mäktigt nära, och en känsla av ängslan, oro och ovisshet bemäktigade sig en var. För de avlidnas onda andars närvaro, tryck och makt sökte de här och var värja sig genom magiska riter, böner och tillbedjan. I förlitande därpå somnade de in. ... Vem anade, att vi skulle väckas av ett sådant hjärtskärande nödrop, som icke blott var ett uttryck för timlig nöd utan även för (folkets) andliga nödläge. I ett av barkhusen kämpade nämligen en moder förgäves mot onda makter. En sjukdomsdemon hade besatt hennes dotter. Han var obeveklig. Inga riter, ingen bön eller åkallan hjälpte. ... Modern kände sig överväldigad av onda makter. Hon ger till ett förfärans skri, ett nödrop likt djuret, som kramas ihop av pythonormen. (K.E. Laman "Ett nödrop i Afrikas urskog" s 791; Missionsföbundet n:r 47 den 20 november 1924)

Begreppet Gud är för hedningen, åtminstone den animistiske hedningen något främmande och ovidkomligt. Det man andligen har att göra med är demonerna, andarna, förfädernas och andras. Dem beror man av. De kunna hjälpa och stjälpa, välsigna och förbanna. Dem fruktar man och dyrkar. Till dem offrar man och skänker sin hyllning. Fruktan är grundkänslan i den överallt förekommande religionen, den religiösa känslan och kulten. Den djupaste okunnighet är rådande, samtidigt som hedningen är bunden i sin själs innersta av gammal folktro och hävd, av vidskepelse, trolldom o.dyl. Han är icke sig själv. Vad släkten och stammen tror och tänker är för honom det avgörande. (J. Nyrén "Missionens andliga sida" s 630; Missionsförbundet n:r 38 den 18 september 1924)

På (missions)stationens lilla fridlysta område samlas så småningom en liten högtidsklädd skara för att lyssna till Guds ord och för att sjunga hans lov. ... När det ringer i den lilla klockan, samlas alla i kapellet. ... En och annan hedning, som aldrig förr varit i en kristen gudstjänstlokal, har kanske kommit. ... Han söker deltaga i sången, men när bönen börjar, ser han sig förundrad omkring. "Vem tala de till? Här finnes ju ingen bild eller andetavla." ... Dagen med dess möten, dess glädje och arbete är till ända och kvällen har brett sitt mörka täcke över trakten. Stimmet på gatan har tystnat, men genom tystnaden tränger det vemodsfyllda ljudet av en klockas dova klämtande från ett närbeläget avgudatempel, eller av en moders klagande rop efter sitt sjuka barns bortförda ande. På höjden utanför staden lyser i mörkret en liten eld bland gravarna. Där brännes den förgängliga delen av ett litet barn. Kanske var det dött, kanske endast döende, då det lades på elden. Men man bränner det för att den fientliga ande, som tagit detta barns liv, ej skall våga hemsöka en mera på liknande sätt. (K.A. Fernström "En söndag på en station i Kina" s 355; Missionsförbundet n:r 21 den 22 maj 1924)

Avgudarna äro intet. De hava icke skapat oss, och Gud har icke skapat dem. De äro obefintliga. (Johan Hellström "Ord för söndagen" s 140; kommentar till Jesaja 45:22-25; Missionsförbundet n:r 8 den 21 februari 1924)Kinas höstsol har just gått ned bakom lövverket på den vida slätten. Snart är det kolmörkt. ... (Gossen) finnes ej mera till. Var finnes han? Är han ännu i livet? Att gå ut och söka honom, det gagnar till intet. Rökstickorna tagas fram, tändas och ställas i skålen framför gudarna. Man faller framför gudarna, slår huvudet mot jorden och bönfaller dem vara dem nådiga. Men gudarna på hyllan se så obevekliga ut. Sådana små saker befatta de sig ej med. (E. Wandel "Där rövare stjäla och mörda" s 318-319; Missionsförbundet n:r 19 den 8 maj 1924)

(Sundar Singh) var på 1920- och 30-talen en omtalad indier. Han fascinerade människor i Europa och USA därför att han tog den kristna tron på allvar, radikalt allvar. ... Han hade tänkt sig att människorna i dessa gamla kristna länder måste vara helt underbara. (Så) började han i stället förstå att inget europeiskt land får anses vara kristet. ... "Nu prisar jag Gud, att han lät mig födas i ett hedniskt land, ty just därför var jag otillfredsställd och sökte Gud. De kristna ländernas invånare lever i den tron, att de har funnit allt och inte behöver söka någonting." Det är en sämre sorts hedendom, menade sadhun än den som hedningarna omfattar, nämligen att tillbe avgudabilder för i de så kallade kristna länderna tillber människorna sig själva. (Dag Sandahl "Krogpostillan" s 93,96)

Vid (White River i Sydafrika) mötte oss (1920-21) hedendomen i sin prydno med den uråldriga seden att tillbedja avlidnas andar och mörkrets makter. Där var frälsningen genom Jesus Kristus något fullständigt okänt, så (min bror Gideon och jag) var genast på det klara med att där behövdes en evangelisk missionsstation och att jag borde flytta dit för att, om än med stapplande tunga och ringa kännedom om de inföddas språk, försöka framställa frälsningen i Jesus Kristus för dessa, som i längtan efter frälsning famlade i becksvart mörker. (Arwid Wickström "Herren förser" s 62; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1960)

Detta medvetande ha vi väl egentligen av naturen, ehuru oreflekterat. Därför blir Geijers definition av det onda genast naturlig för oss, när vi tänka oss om: "det onda är ett jag som ej erkänner ett du". Ond är en människa, så fort hon funderar på att dra sig undan konsekvensen, när hon upphör att ställa sig under samma lag som andra. Det kan bli mycket svårt att avgöra vad konsekvensen fordrar, men innerst vet var och en med sig, att det finns en konsekvens, och beredskapen att, när man finner denna, också följa den, det är just moralitet och rättvishet. (Hans Larsson "Handlingslivet enligt Kant och Fichte" s 85)

När förtroendet växer, kommer läkaren alltmer och mer i strid med fetischprästen, som genom den hvites arbete icke blott ser sitt inflytande över folket minskas utan också mister sitt rika lefvebröd. Med honom blir det en kamp på lif och död. Det är om hedendomens makt det kämpas. Så börjar det arbete, som ger oss tillfälle att hjälpa tusentals lidande bland Kongos folk och som ger oss en hel värld af urgamla tänkesätt att reformera. (G. Palmaer "Ur en läkaremissionärs erfarenheter"; Jönköpings-Posten 1918-05-04)

Handarbeten såsom Bordlöpare, Fönsterbords- och Lysdukar samt Kaffedukar i linne och angora i utsökt vackra mönster realiseras fortfarande. ... Annie Johanssons modeaffär, Skillingaryd. (Jönköpings-Posten 1916-07-22 "Utsökt vackra handarbeten realiseras")


ca 1915 - ca 1900

Lulu förde barnen omkring i huset och visade dem alla sina vackra leksaker. Hon hade en riktig barnkammare med dockor av alla storlekar. Asma såg på dem med beundrande blickar och sade: "Jag önskar, att jag hade en docka." Fastän muhammedanerna äro mycket frikostiga mot sina barn i andra avseenden, köpa de sällan några leksaker och allra minst dockor åt dem, emedan många muhammedaner fortfarande anse dockor såsom något slags avgudadyrkan. (E. H-n "Lulu" s 22; Barnbiblioteket Gullvivan 1919; tidigare upplaga 1912)

"Vetandet kanske har blivit för stort och människorna för små", sa Li. "Människor som knäböjer för atomen får kanske själar av atomdimensioner." (John Steinbeck "Öster om Eden" s 518)

(Gustaf Hellström och jag) ha med nögra överlägsna glosor avfärdat den där stackars Stellan Robertson. Han är ju svag i hjärnan liksom August Strindberg och Erik Brogren - lättledda och rotlösa själar. Man är väl nog klarsynt och ärlig för att orka se sanningen i ögonen utan att blinka. Jag, som dyrkar Apollon och Afrodite, har sannerligen inget behov av skumma katedraler, rökelsekar och mässkrudar. (Sven Lidman "Vällust och vedergällning" s 59; Giljare och gycklare)

Det var här (i Katihori), som bhilerna för två år sedan byggde en kyrka, sedan grälet mellan Nanka och Vestu blifvit lyckligt afslutadt. Den ena hade offrat flera getter än den andra vid afgudafesten, detta var orsaken till deras gräl. I missionärens närvaro beslöts, att man ej vidare skulle offra getter åt afgudarna utan i stället dyrka den sanne Guden, hvarefter de båda ovännerna räckte hvarandra handen. Två månader senare uppfördes kyrkan. (A. Franklin "Hvardagliga sysslor på missionsfältet"; bref från Katihori daterat 1907-03-11; Jönköpings-Posten 1907-04-29 och 1907-05-04)

Mylitta, Kybele, Afrodite, hör mig, lustgudinna med tusen heliga namn, till forntidsvärldarnas fallna riken för mig och öppna i nåd för sonen din kärleks doftande famn. ... Livet jag ber och det liv som sjuder, rusat av blodets hetaste safter, sinne, som tyngt under kvalen bjuder hyllning åt skönhetens heliga krafter. ... Giv i min lampa en olja som räcker ännu i dödens skymmande timmar, giv mig en själ som till låga väcker glöden, som dold under askan glimmar. (Sven Lidman "Pasiphaë" s 30; Till gudinnan med de röda läpparna)

Vid min resa i Ryssland rördes jag till vemod då jag såg all den helgondyrkan som där förekom. Det syntes mig då vara verkligt hedniskt afguderi. Och dock är det skillnad. Knäböjande framför krusifixet föres den fromme katolikens tanke till honom som dog där, men då hedningen böjer sig inför sitt beläte beder han verkligen i sitt hjärta till den andevärld som är där bakom. ... Prästerna synes stå i en verklig förbindelse med ondskans andemakter och kunna göra under som fordom trollkarlarna i Österlandet. Och de hålla folket i en hemsk träldom och fruktan. Ja, här har Satan länge nog fått ostördt härska. (Nath. Högman "Kinabref från Nganking"; brefvet - med adress China Inland mission - är daterat 1904-02-06; Jönköpings-Posten 1904-05-30)

Endast en och en half dagsresa härifrån finnes en katolsk missionsstation inom franska Kongo. Hvad godt den gör vet jag icke, eller om den gör något ondt häller, men infödingarne veta att berätta om de hvita där, att de köpa folk, hvilka de lära att tillbedja Maria. De svarta här säga om dem, att de äro lika dem; ty de äro afgudadyrkare de också. (C.W. Grahn "Kongobref från Kingoyi"; brefvet daterat 1903-01-16; Jönköpings-Posten 1903-04-20)


ca 1900 - ca 1850

"Om vi skulle leka hedningar", sade (Erik till Anna). ... "Vi ska blota. Det gjorde de och begagnade stenar till altare. Den där stenen blir bra." ... "Men säg, till vem ska vi offra?" frågade Anna. ... "Till skogsguden. ... Vi leker att han finns, förstår du." ... "Om vi skulle ro till brända udden och plocka lingon åt skogsguden", (sade Anna). Sagt och gjort. De rodde dit och plockade lingon i Annas förkläde. "Men är det inte orätt att offra till skogsguden. Är han inte en avgud? Varför kan vi inte så gärna offra åt vår riktige Gud?" frågade Anna. ... "Nej", svarade Erik. "Han tycker inte om, att man leker med honom." ... Med gravlik stämma uttalade brodern besvärjelser, under det han långsamt grep näve efter näve av lingonen och lade på stenen. "Hokus pokus filolokus, memsalis, packaralis, hux flux taruxa, labuna krix", läste han. ... "Nu ska vi ösa vatten över dem", sade han, "och sedan är det färdigt. Sätt ihop händerna til en skål, så går det nog. Vi ska hälla sju skålar var." De gjorde så. Lingonen låg där fuktiga, röda och friska. Anna kunde inte låta bli att ta sig en nypa av dem och stoppa i munnen. "Anna, vad tar du dig till?" utropade Erik så häftigt, att den stackars brottslingen höll på att sätta sin stulna fröjd i vrångstrupen. "Hur kan du ta av offret? Nu skulle det inte förvåna mig, om skogsguden kommer och tar dig på fläcken." Stackars Anna bleknade av förskräckelse och tittade ängsligt inåt skogen. "Jag tog så få", stammade hon. "Det hjälper inte", sade Erik strängt, "nu måste du i alla fall göra bot. Gå och tag barr av granarna och lägg på lingonen! Det rivs, så det blir en bra botgöring." ... Erik rodde (tillbaka), och (Anna) satt i aktern. "Vet du", sade hon efter en stunds tystnad, "jag tycker inte om skogsguden, och jag vill inte offra till honom mer. ... Han är en avgud. ... Jag skulle velat offra till den riktige Guden." "Då skulle inte lingonen varit nog. Det man offrar åt Gud, måste man offra riktigt och inte på lek och så måste det vara någonting. ... Jag tror t.ex. att om man ger sina pengar till missionen, så offrar man något åt honom, som han vill ha", sade (Erik). (Elisabeth Beskow "Vardagsliv" s 7-10)

Kanske har ock du fått hjälp af Herren mången gång, men glömt att tacka honom. Du har då böjt knä för den afgudabilden som heter "otacksamhet mot Gud". Inför denna afgud falla människor ned och tillbedja, men det finns många afgudar ibland oss, såsom penningen och rikedomen, ögonens begärelser och ett högfärdigt lefverne. Måtte Herren få bevara er, att I aldrig böjen edra unga knän inför dessa afgudar. En är Herren, han, som skapat himmelen och jorden och gifvit oss sin enfödde son, honom må vi af allt hjärta dyrka och tjäna. ("Lilla Svenska Barntidningen" s 226; nr 29 den 18 juli 1895; kommentar till berättelsen om den gyllene kalfven, 2 Mos 32:1-6,30-35)

Vår bild är från Västafrika. Under ett par af palmträden se vi en neger sitta nedhukad. Framför honom ligger ett klot på marken och därbredvid står en påle, på hvilken är upphängd en hemlighetsfull sak. Hvad tron I allt detta skall betyda? Ack, det är ett rop till oss om hednavärldens mörker och nöd, ett klagoskri: "Kom öfver och hjälp oss!" Negern beder till det där klotet, som torde bestå av trasor, och till pålen med hvad som hänger på den. Han vet intet bättre. De där fetischena (så kallas de) tror han skola hjälpa honom. De hjälpa, säger han, för allt möjligt. De skydda för tjufvar, de rädda från sjukdom, från förhäxande o.s.v. ("Lilla Svenska Barntidningen" s 142; nr 18 den 2 maj 1894)

I dikten fick tidens skönhetskult och skönhetsåtrå sitt märkligaste uttryck i Heidenstams stora vers- och prosaverk "Hans Alienus" (1892). Huvudpersonen i boken, som i trots vänder sig mot samtiden, som för honom ter sig smutsig och ful, är genomträngd av het längtan efter att skönheten helt skall prägla hans eget och mänsklighetens liv. Under ett samtal får han förklara: "Samtidens och de första kristnes läsarefasa för det skönas syndfullhet besticker mig icke. Hela min varelse samlas i en brännpunkt. Jag har en lika outsläcklig skönhetstörst, som om jag levde vid renässansens midsommar. Men det anses förbjudet att tillstå sådant i en naturvetenskaplig tid. Till och med gamla akademici skulle korsa sig inför en så uppriktig bekännelse. Säg däremot, att gungstolen och saffransbullen är allt vad den utdömda skönhetsdriften behöver, och man skall trycka er hand och berömma ert djupsinne. ... (Men) ungdomens händer (skall) lyfta en försvunnen hedendoms skönhetsdyrkan ur graven, ehuru på nylagd grundval. En skönhetsdyrkan i förnuftets klara solljus är ingenting annat än tillbedjan av livet i dess högsta former och livets framtidsmål. ... Endast naturens mest åtrådda fullkomlighet kan människan tillbedja, och därmed tillber hon även sitt eget önskningsmål och det framtidsmål, som livet söker närma sig genom henne. Men det fullkomliga är det sköna. Därför vaknar den aningen, att mänsklighetens slutreligion blir - skönhetsdyrkan." ... Hans Alienus fick gå under, men skönhetsdriften, som varit hans väsens kärna och drivkraft, framstod för diktaren som människans adelsmärke. (Harald Elovson "Den skönlitterära förnyelsen" s 109-111)

En gammal morbror till min mor hade fått ett utslag i skäggstubben, så att gubben såg förskräcklig ut. På min mors maning att söka bot hos läkare, därför att det kunde vara skäggsvamp, svarade den gamle: "Dä ä dä doktora kallart ja, men se detta dä ä älvabläster, å dä ska en bota sik för genom att röka sek mä älvanäver." Det fanns en äng i närheten, där det var älvadanser, och där trodde han att han gått för nära älvorna vid dansen någon kväll, och nu kunde det botas på följande sätt. Man plockade älvanäver och torkade den. Sedan klädde man av sig, tog ett skynke över kroppen, satte sig vid en korsväg, lade älvanävern på ett grytlock, tände eld på den och rökade sig så. Men det var mycket noga med att akten skedde vid en korsväg, "för se korset, dä har e tocka väldiger kraft". Detta är nu efter allt att döma en blandning av solkorstro och katolsk korsmyt. Han tillade ytterligare: "Dä ä mä doktora å älvablästen som dä va, när doktora påsto, att ja hade fått narvfeber, fast dä va på dä viset, att dä va sjöfrua, sum hade vart åt mek. Vi va ute på Öresjö å rodde en kväll, å då kom sjöfrua åt mek. Inte för ja så henne, dä gjorde ja då inte, men dä va sum um en hade slaet ett kallt ämbar vatten över röggen på mek, å när ja kom hem, då ble ja leggane sjuker, å dä sae doktora, att dä va narvfeber, fast dä inte va dä. Å allt mäna ja lå sjuker, satt sjöfrua mett imota mek i båten, å spritt naken va hu, å hu bara rodde mek, å så flabbskratta hu åt mek. Å ja skulle velat ge henne en örefil, för hu bar sek oanständit åt, men ja kunne inte nå henne. Å dä sa doktora, att dä va narvfeber, fast det inte vat, å inte hjälpte medikamenter å inte brännevin. Ja ble förresten inte rektit bra, inna ja hade sökt munebackakäring å fått mätt mek för gulsjuka, men då ble ja rektit bra. Men", tillade han: "Um dä ä fråga um sjukdom å dö, så står dä allt i Guds händer; inte en da förr å inte en da senare skils en hän. Men då finns en, som inte vell oss något gott, å dä ä den laje Satan. Han har ett tocket hat te bå Gud å människors barn, att um han finget sum han velle, då skulle han förstöra å fördärva alltihopa. Han skulle, sum Luther seger, varken låta stör eller stake stå. Men nu ä dä Gud sum håller stur pån, så han inte fårt te dä fördarv, sum han velle hat te. Ja tack, käre Gud, för dä." Detta omtalade den gamle för omkring sextio år sedan (omkring år 1890). Man ser härav, vilken seg och uthållig kraft den gamla hednatron har haft. (Oscar Johansson "Minnen från boråsbygden" s 459-460)

(1887) förnyade Themptander anloppet från föregående tider med förnyad styrka och ökade motiver, men jag stod fortfarande emot. Det tycktes mig ett alltför farligt och "osvenskt" prejudikat om en hel ministär avginge för ett valresultats skull, utan att ännu rösterna ens blivit sammanräknade, innan ännu riksdagen sammanträtt och ådagalagt sin art. Hade man icke därmed i amplaste form dyrkat den moderna avgud, som heter parlamentarismen, vars makt i de europeiska kontinentalstaterna varit lika skadlig och demoraliserande som den varit stor, men som nu redan, efter vad jag tror, sett sin bästa tid? (Oscar II "Mina memoarer I" s 152)

Det är slående huru många präster och lärare i Amerika, som ha smålandsblod i ådrorna. . . . Smålandsprästen från Älghult (Erland Carlsson) var den drivande kraften till att Luthers katekes blev utarbetad och antagen av Augustanasynoden 1879. . . . Känslan av att vara svensk präst gjorde, att Carlsson brukade både prästrock och prästkrage i sin gärning, trots att pionjärerna Hasselquist och Esbjörn lade bort dem för att inte stöta sig med lågkyrkliga emigranter, som kallade handboken en "avgud". (John Samuelson "Småland i Amerika" s 601-603)

Sedan gråaste forntid har man dyrkat älvorna här i Västergötland. Offerstenarna med älvkvarnarna ha begagnats som offerplatser ändå in på våra dagar. När en son eller dotter skulle taga tjänst eller fara till Amerika, offrade man i dem för deras välfärd, ett ljus eller något annat fett. För tusen år sedan, omtalar den isländske skalden Sigvat, utförde man alfablot. Av den kulten finnas åtskilliga drag bevarade än i dag (år 1949). Det fanns tvenne slag av älvor: de goda ljusalferna och de onda, fientliga svartalferna. Beträffande älvornas tillvaro hade man en hel del bevis att framföra. Ute på våra ängar växer en lavart i krokiga, ringlande svängar, påminnande om dansens virvlar. Laven ifråga kallade de gamla för älvanäver. Platsen, där den växte, kallade man för älvadanser. Denna lav fortplantar sig i sidled år från år. Den dör ut, där den växte föregående år, lämnande en liten brunbränd stig bredvid den ringlande lavranden. Gräset har inte ännu slagit rot på denna rand. Där sågo de ju så tydligt, att där hade älvorna dansat, så att gräset var utslitet. Vi veta litet var, att det kan gå varma virvlar i luften under vackra, varma sommarkvällar. Komma dessa virvlar att gå fram över låg mark, där det ligger en dimslöja, går det virvlar i dimman liksom en dans. Virvlarna kunna också vara kalla, så att om man kommer in i dem, kan det gå liksom kalla ilningar genom kroppen. Allt detta var ju för de gamla så tydliga bevis på att älvorna funnos och voro i verksamhet på gott och ont. Helst borde man inte gå i närheten av älvadanserna i "solgladningen" eller efter mörkrets inbrott. Man skulle inte vara "närtuken imota dem". (Oscar Johansson "Minnen från boråsbygden" s 459)

Med skenet af ett rikt förvärf kom högmod, veklighet, fördärf till våra enkla bygder. Då mjuknade vår viljas stål, och lifvets njutning blef vårt mål. Vi sysslade med flärd och prål och glömde fädrens dygder. Vår Gud var icke mer, som förr, en väktare för kojans dörr, en hämnare för brottet. Vi gjorde nya gudar af det virke, som vår lusta gaf, och undra nu, att denna staf ej rätt vill fylla måttet. Vi gåfvo våra barn ej mer i arf den tro, som styrka ger att trotsa alla öden. De lyssnade på tidens ljud, de lärde böcker, sedebud, men lärde ej att frukta Gud i lifvet och i döden. (Zacharias Topelius "Septembernatten"s 36-37; år 1867)

Hedningarna kan inte heller nu tycka om Nasaréens lära, när den predikas för dem: ”Bort med den tidigare hedniska tron, och bort med det tidigare hedniska livet.” Men där prästerna predikar, att hedningarna för den skull inte behöver överge den gamla tron och inte förändra sitt liv, eftersom de blir kristna genom dopet, sådana präster blir inte hatade av hedningarna eller förföljda. Men där den kristna tron predikas så: ”Bort med den gamla tron, bort med det gamla livet”, för den som vill bli salig genom Kristus, gör hedningarna hårt motstånd och säger: ”Vi överger inte den gamla tron. Må Kristus vara de kristnas Gud. Men vi har också en Gud nämligen den gamle gubben Väinämöinen och Ilmarinen och heliga rönnar.” Därför är Kristus och hans lära föraktad på varje plats, där det bor hedningar. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 220 i predikan 1858 över Jes 53:1-2)

Kristina var förtrolig med den Allsmäktige och förtröstade alltid på honom. Men Karl Oskar förmådde inte efterlikna henne i denna tillit. ... Vår Herre lät säden växa, men hur många korn hade han kunnat bärga om han inte själv hade bräckt åkern och plöjt och sått? Vem hade odlat jorden åt honom om han inte hade gjort det själv? Kunde det vara syndig förhävelse av honom om han tänkte, när han sög ut över sin nyodling: Mina egna händers skapelse! (Vilhelm Moberg ”Nybyggarna” s 452-453; Året femtiosju)

Inte blott oxar och hästar är de sorglösas gudar, utan ... vadhelst som kan vara kärt och dyrbart för dem. Luther säger, att det som människan mest älskar och anser för sitt högsta goda, är hennes gud. Den rike älskar sina ägodelar och den fattige sina trasor. ... Det må gå för själen hur som helst, men kroppen måste leva. ... Allt som hör till själens bättring och uppbyggelse försummas för dessa jordiska ting och sysslor. ... Den blinde stackarn ser inte att han är så förfärlig, utan han tror, att inte heller andra är bättre än han. (Lars Levi Laestadius ”Nya Evangeliepostillan” s 221 i predikan 1855 över Luk 14:16)

I en skildring från Västbo berättas, huru julafton firades i denna ålderdomliga bygd ännu på 1850-talet. Vid åttatiden på kvällen tändes julljusen, och familjen placerade sig i noggrann ordning omkring julbordet. Sittande läste husfadern upp alla de i katekesen förekommande bönerna före måltiden, och alla lyssnade andäktigt. Sedan bjöd husfadern alla välkomna till bords. Det blev en grundlig aftonmåltid med dryck och julmat av alla slag. Efteråt läste husfadern bordsbönen, och så kom ett högtidligt ögonblick. Far gick ut ur stugan, medan de andra sutto kvar på sina platser. Utkommen tittade han in genom fönstret och betraktade noga de innevarande. Om någon under året skulle dö, syntes han nu sittande utan huvud. Husfadern kom så in igen men fick inte med ett ord förråda vad han sett. Så lästes juldagens epistel och evangelium och några julpsalmer. Men husmodern ordnade sedan askan i spisen efter julbrasan i en hög, och den askan fick ej röras; ty när man kom hem från julottan, kunde man läsa hemlighetsfulla saker däri. - Denna åskådliga skildring visar ju tydligt hur julfesten i sig inneslöt en troskyldigt självklar blandning av andäktigt lyssnande till de kristna texterna och en mängd primitiva magiska riter. Liknande företeelser kan man iakttaga även vid de övriga kyrkliga högtiderna. (Hilding Pleijel "Det gamla växjöstiftet under hustavlans tid" s 113)


ca 1850 - ca 1600

Att likställa tro med anslutning till ett system, om än aldrig så riktigt och välgrundat, är att ersätta Gud med en avgud. (Sören) Kierkegaard menade att officiell dansk kristendom hade gjort det och likaså Hegel när han talar om Gud i den historiska processen. Men Gud är inte ett passivt objekt, som vi kan granska, han är ständigt verksam och nalkas oss inkognito i Jesus Kristus, som vi måste följa utan att riktigt veta vem han är eller vart han för oss. (James Innel Packer "Gud: Från kyrkofädernas dagar till vår tid" s 143)

Palmsöndagen den 20 mars 1842 bröt upplopp ut i Engelska kyrkan. (George) Scotts predikan överröstades, stampningar och andra oljud gjorde det omöjligt att fortsätta gudstjänsten. ... (Peter) Wieselgren höll sig nu passiv. Delvis hade Scott själv skurit av banden, som när han sårat Wieselgren genom att tala om hur de "hyperortodoxa" hade Luther till avgudabeläte. (Anders Jarlert "Sveriges kyrkohistoria - Romantikens och liberalismens tid" s 137)

Livet kring sockenkyrkan och dess år löpte inte enbart i kristna banor. I folklivet förekom också rester av gammal folktro som visade sig i bruket av besvärjelser eller stöld av likdelar för magiskt bruk. På en udde i sjön Unden i Tiveden låg till 1825 en liten stavkyrka där det påstods att "signerier, besvärjelser, hustrubyte och andra olovliga saker" pågick, varför kyrkostämman beslöt att riva kapellet. I sitt memorial till Uppfostringskommittén 1816 skrev Samuel Ödmann att "ännu piska bondgummorna trollsmör; ännu anses insektbo för trollknutar; ännu förskräckes man av ugglerop; ännu tror man på "omina" (förebud), och icke sällan händer, till ståndets men, att prästen ej är klokare än gumman". Den gamla katekesens beskrivning av "lövjerskor, skogsrå, sjörå, tomtegubbar och mera sådant som "djävulens verktyg" indikerade också att de var verkliga väsen. (Anders Jarlert "Sveriges kyrkohistoria - Romantikens och liberalismens tid" s 65-66)

Genom framför allt Philipp Melanchtons inflytande kom gudstjänsten i det reformatoriska Sverige att ses som ett led i folkuppfostrans tjänst. Predikan, katekesundervisning och förhör sköts i förgrunden på bekostnad av en sakramental syn på gudstjänstfirandet. Predikans ställning blev så dominerande att somliga kyrkomän i det sena 1600-talets Sverige kunde mena att man gjort "ett avguderi av predikan". (Christer Pahlmblad "Gudstjänstliv och gudstjänstbruk i 1600-talets Sverige" s 267)

Ute på landsbygden kvarlevde många drag av primitiv fromhet från heden tid och åtskilliga relikter från den långvariga katolska epoken. Många av kyrkans vigningar och ceremonier uppfattades alltjämt av folket på ett magiskt sätt. ... I den då gällande katekesutvecklingen, Swebilius katekes av år 1689, uppräknas avskräckande yttringar av denna folkliga livspraxis: "Man tillbeder sol, måne och himmelens här; änglar, avsomnade helgon, helgons beläte och kvarlevor; eller man söker hjälp av djävulen och hans verktyg, såsom trollpackor, lövjerskor, skogsrå, sjörå, tomtegubbar och mera sådant." Att allt detta icke var några fantasibilder utan levande realiteter ute bland folket, framgår av de påtagliga vittnesbörden i 1600- och 1700-talens domsböcker och visitationsprotokoll. Dessa fromhetselement smälte samman med den lutherska ortodoxa tron till en så fast enhet, att det stundom är svårt att draga gränserna dem emellan. ... Allt var en enhet ... men en enhet i mångfald. ... Den stora skillnaden ... var att folktron litade till magien i dess skilda former, under det att den gammallutherskt kyrkokristne ställde sig under Guds mäktiga beskydd mot ondskans alla andemakter, mot Satan och hela hans här. (Hilding Pleijel "Hustavlans värld - Kyrkligt folkliv i äldre tiders Sverige" s 24-25)

Den rådande okunnigheten (i Skara stift) var naturligtvis en fruktbar jordmån för all slags vidskepelse, vilket inte minst tog sig uttryck i tidens häxprocesser. Såsom ett exempel, som belyser både hur det kunde vara, och huru (biskop Haquin) Spegel kämpade mot vidskepelsen, må anföras en passus ur protokollet vid Spegels visitation i Timmele 1687: "Såsom det förmärktes, det en part brukade vidskepelse, läggandes halvöra (halvöresstycken) uti klutar inknutne på de dödas grifter alltså frågade Episcopus vad de mente därmed. Svarades, att de gamle hava så brukat för oss, menandes, att sjuka barn därigenom restitueras till sin hälsa igen. Sedermera pläga de efter en gammal plägsed gå omkring kyrkan med liken, när de begravas skola. Med sådane superstitioner befalte Episcopus dem avstå." (Einar Rudberg "Biskopsgestalter" s 349)

I december 1685 utfärdade Karl XI befallning, att lagmansting skulle hållas i samtliga lappmarkerna i och för rannsakning om det avguderi, som där bedrevs. Sådana rannsakningar höllos under år 1686 och 1687 över hela Lappland, och därvid framkom, att många lappar alltjämt "förövade ett avgudiskt väsende med offrande, isynnerhet vid berg och stora träsk". De hade offrat till "Thoren eller åskan, vars beläte de efter människoansiktes skapnad med yxor tillhuggit av trä", eller till andra avgudar, bestående av "stenar, som hava haft någon särdeles skapnad eller liknelse till någon förnuftig eller oskälig varelse"; ja, en del hade ock "offrat den lede Satan, att han icke skolat kunna tillfoga dem något ont". Bland "annan förargelig vidskepelse", som ännu förekom, intog bruket av "trumspel" ett stort rum. Vid lagmanstinget för Lycksele och Umeå lappmarker (1686) stod "en gammal beskedlig man" upp och berättade, att han jämte många andra lappar efter deras förfäders urminnes bruk allt hittills brukat trumman, vilken de åskilliga gånger om året spelat och slagit uppå jämte särdeles joik eller sjungande efter deras gamla maner och plägsed". Denna "djävulskap" hade de bedrivit "uti den enfaldiga tro och mening att därigenom vinna god lycka eller eljes erfara, om någon elak eller god lycka dem förestått, förr än de begivit sig till skogs att fånga djur eller fiska uti sjöar och stora träsk". Sedan tillspordes de närvarande, om det var sant, vad den gamle lappmannen berättat. Detta bejakades av "största delen lappar, som voro komna till någon ålder". Men "emedan de nu först hava fått höra, huruledes Hans kungl. Maj:t vår allernådigste konung och herre, mot sådana djävulska vidskepelser hårt ivrat och ingalunda lida och tåla vill vid högsta onåder tillgörandes, alltså utfäste de sig samtligen med uppräckta fingrar, att de och deras barn hädanefter aldrig mera skola offra och på trummor spela, som de av oförstånd hitintill gjort hava. Sina trummor, dem de nu icke tillstädes hade, lovade de ock att vilja och skola till annat år eller nästa ting hörsamligen ifrån sig leverera." Liknande utfästelser avgåvos av tingsmenigheterna från de övriga lappmarkerna. ... I hemlighet bedrevs dock alltjämt avguderi, och ännu långt in på 1700-talet måste domstolarna ingripa mot bruket av trolltrummor och åkallan av beläten. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1660-1709" s 395-396,400; Avgudadyrkan och trolldom i Lappland)

Biskop Rothovius i Åbo gisslade år 1641 den gamla seden att offra på särskilda mässdagar jämte en mängd andra folkliga bruk som djävulens påfund: "I landet utövas i samband med fisket, notdräkten och urvalet av festdagar ett stort gyckel. Då människorna blir sjuka, söker de hjälp hos djävulen, de frambära tackoffer åt djävulen genom att lägga på altaret vaxbilder, vaxljus, ekorrskinn och mera sådant, de offra får, pengar med mera på vissa bestämda dagar såsom vid Bertils-, Olofs- och Jakobsmässan, de hänga ut på väggarna ox-, kalv- och fårhuvuden, med vilka de umgås i mörkret och ingen törs bekänna sin Gud. När en häst blir sjuk, hör det till att käringar och gubbar samlas i ett mörkt hus, dricka en halv tunna öl och utföra vissa ceremonier. Då de fångar en björn, sågs de anordna gästabud i mörkret, dricka björnens skål ur huvudskålen, varvid de även brumma som en björn. På detta sätt sägs de förmera sin lycka." (Anders Jarlert "Kyrka och tro" s 270)

År 1619 blev Johannes Rudbeckius av konungen utnämnd till biskop över Västerås' stift. ... Med kraft grep den nye stiftschefen in mot de felande, hög såväl som låg. ... Bland allmogen var naturligtvis tillsåndet ännu mycket värre (än bland prästerna). ... På alla själars dag bespisade man de avlidnes andar. På helgon- och apostladagar offrades vid kors, under heliga träd, som man avkvistat och omvirat med röda band, eller i gamla kapell. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1611-1660" s 271,274; En storman i andens värld)

Vilken ordning och god anda som konungen (Gustav II Adolf) strävade att upprätthålla i (sin) här, visa hans krigsartiklar. Däri heter det först: "Efter all lycka kommer av Gudi och allt kristet folk bör honom dyrka så, som han sig i sitt ord uppenbarat haver, därföre skall härmed allt avguderi vara förbudet och ingen avgudadyrkare, trollkarl eller vapendövare i lägret och bland krigsfolket liden varda, utan där någon beslås att dyrka och tillbedja avgudar eller döva vapen och värjor och umgås med trolldom eller sådane okristeliga konster och han efter skälig underrättelse icke avstår och sig rätta låter, då skall emot honom förfaras efter Guds och Sveriges lag." Han skulle med andra ord straffas till livet. Dock kunde det vid förmildrande omständigheter stanna vid att han "förvisades lägret och all gemenskap med vårt krigsfolk". (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1611-1660" s 105-106; Gustav Adolfs krigsartiklar)

I 1600-talsmänniskans föreställningsvärld var djävulen och hans demoner levande realiteter och tillsammans med andra onda makter spelade de sitt spel i människornas vardag. Magi kom ofta till användning i samband med sjukdomar och andra bekymmer. Till kloka gummor kunde människor vända sig för att få hjälp. Den goda, vita magin kunde bota och hjälpa medan den onda, svarta magin kunde användas för att förstöra och skapa förtret. Gränsen mellan de båda typerna av magi var flytande och de kloka gummorna riskerade därför att drabbas av trolldomsanklagelser. Magin kunde utövas verbalt och kallades då signeri medan den magi som krävde rekvisita i form av ben, hår, naglar, oblater och annat benämndes lövjeri. (Olle Larsson "Smålänningar i fred och krig" s 143)


ca 1600 - ca 1500

I (1571 års kyrkoordnings) avsnitt om kyrkor och kyrkoskrud vände sig Laurentius Petri mot seden att inviga kyrkor, kyrkogårdar och skrudar. Detta förbjöds med motiveringen att det var människopåfund. Även processioner med helgonbilder, monstranser, skrin och reliker förbjöds uttryckligen som någonting "avgudiskt". 1571 års kyrkoordning kom att bli rättesnöre för det kyrkliga livet för lång tid framöver. (Sinikka Neuhaus "Reformationen" s 206)

I kyrkoordningen (1571) föreskrevs (angående högtidliga processioner) att ”så skall ock om påska tid korset varken nedläggas eller upptagas, icke dragas omkring eller därtill krypas, ty det är ock avguderi, desto mera mot vår Herre Jesu Kristo, som det sker under hans namn”. (Berndt Gustafsson ”Katolicismens avveckling” s 59)

Den tidigare reformationskyrkan i Sverige hade accepterat att (skulpturer) blev kvar. Helgonen skulle vördas som förebilder men ej tillbedjas. Prästerskapet följde 1561 (i Arboga) denna tradition och svarade (på Erik XIV:s fråga) att det inte var synd om man behöll beläten i kyrkorna, bara man inte tillbad dem, vilket var förbjudet i Bibeln. Vid riksdagen i Stockholm 1562 var tonen en annan. Nu skriver prästerskapet i sitt svar att inga beläten skall behållas i kyrkorna utom krucifixet och tavlan på högaltaret. Problemet hade komplicerats av att en del präster inte följt Arbogabeslutet och om nu dessa och sockenmännen inte ville utrota "samma trästockar, beläte och avguderi", skulle de ådraga sig konungens vrede och biskoparna skulle erhålla fullmakt och befallning att "hårdeliga straffa dem, som sådant avguderi i sina församlingar lida och endels samtycka". Ett år senare polemiserade dock Laurentius Petri mot detta uttalande och konstaterade i Dialogus 1562 att bilddyrkan givetvis var förbjuden men att det inte var förbjudet att tillbedja Gud i sådana rum där det fanns bilder. (Åke Andrén "Sveriges kyrkohistoria - Reformationstid" s 148)

I yttersta Norden ligger ett land, som heter Bjarmaland ... (där) den ena hälften af året har en egendomlig oafbruten dag, den andra åter en enda natt. Hela året består alltså i denna landsdel af ett enda naturligt dygn. ... Bjarmerna äro afgudadyrkare; de föra med sig sina hus på kärror liksom skyterna och äro mycket bevandrade i att förtrolla folk. De förmå nämligen att med blickar och ord eller med andra svekfulla åtgärder binda folk, så att de icke äro fria och sig själfva mäktiga. (Olaus Magnus "Historia om de nordiska folken" s 11,13; Om Bjarmaland, dess läge och beskaffenhet)

Nu skall man ock veta, att i förtiden haver detta landet, som ock alla andra land och riken, varit fullt med avguderi. Och efter det att våra förfäder äro av den tyska nationen ut komna, så hava de ock (utan tvivel) haft samma avgudadyrkan som de tyske, dock kan hon med tiden hava något vordit förvandlad. Allestädes här i landet hava de haft några besynnerliga skogar, dem man kallar helgelundar, där de mycken spökelse eller vidskepelse haft hava, och djävulen mycket spökelse bedrivit haver. Och om sådana lundar tala Sveriges lagbok, där förbjudit varder att man icke tro skall på stenar och lundar, och där hava de deras gudsdyrkan uppehållit. Sådana helgelundar finnas ännu här i landet, ändå att de nu intet brukas, ej vet heller den menige man, huru de i förtiden brukade vordo. Men i Uppsala, där som konungssätet här i Sverige varit haver, där haver ock rätta avgudasätet varit. Och säges avgudatemplet hava stått icke långt därifrån, som nu står domkyrkan, vilket som säges hava kosteliga nog prytt varit. Och i samma tempel skola de hava haft tre gudar. Den förste och ypperste hava de kallat Tor, och är den (utan tvivel) som när de latiner haver hetat Jupiter, den de ock höllo för den högste guden. Och honom hade de gjort som en naken pilt, sittandes på en vagn, gjord som Karlavagnen, och hade en spira i den ena handen och sju stjärnor i den andra. Och av honom haver torsdagen namn, såsom ock när de tyska Donnerstag. Om denna guden plägade de allmänneliga svärja och säga: Ja, Tore Gud, Nej Tore Gud, som ännu när gamla bönder i brukning är, vilket ock i lagboken förbjudit varder, att man icke skall avgudar blota. Det är: man skall icke svärja vid dem. Denna guden plägade de dyrka och hedra, att han skulle bevara dem för oväder, ljungeld, storm och annat sådant, och att han skulle giva dem korn och kärna nog och allahanda frukt. Den andre guden kallades Oden, vilket när de tyska haver hetat Voden, och är den som de latiner kallade Mercurium, och därför är det icke sannolikt som den danska krönikan håller, att här skulle i Sverige hava varit en trollkarl som hade hetat Oten, vilken där skulle hava vordit hållen för en gud. Ty at de tyske hava ock haft samma guden och kallat honom Voden, som den engelska krönikan innehåller, och av samma guden hava de kallat en dag i veckan Vodens dag, den vi ock kalla Odens dag. Densamma guden plägade de dyrka, att han skulle hjälpa dem i strid och örlig, som våra svenska krönikor innehålla. Men likare är det att de hava dyrkat honom för rikedomars skull, att de skulle få gods och penningar nog. Och därav plägar man ännu säga, att de tjäna Oden, som många penningar och rikedomar sammanslagga. Den tredje var en gudinna och kallades Frigga, vilken (som nog troendes är) när de latiner haver hetat Venus, och av henne kallades Frigga dag när de tyska, som engelska krönikan säger. Därav hava vi ock Frigga dag, ty vi hava ju samma gudarna som de tyske. Denna gudinnan vart dyrkad för den skull, att de skulle få goda giftermål, många barn och fred och rolighet. Alla dessa tre gudarna hava stått i templet, Tore mitt itu och en av de andra på varje sidan. Desslikes varder ock berört i vår svenska krönika om en gudinna som när de latiner kallades Ceres, henne dyrkade de här i landet som ock i andra land på det de skulle få goda år på korn och kärna. Neptunus haver här ock varit namnkunnig. Och därav vet man ännu tala om näcken som säges vara i vattnet, och att näcken tager dem bort som drunkna. Om här hava varit något flera namnkunniga gudar som de dyrkat hava, kan man icke veta. Men de tyske hava haft en gud den de kallade Krode, som när de latiner heter Saturnus. Den guden synes ock något hava varit här namnkunnig. Och därav plägar man kalla dem som arga äro Krodan skalkar. En avgud hade de tyske ock efter som en part mena, den där kallades Jadut. Av flera avgudar vet man icke säga här i Sverige. Dessa förskrivna gudar, Tor, Oden, Frigga och till äventyr Ceres med, hava haft var för sig sina besynnerliga präster, som dem på deras dagar offer gjorde. Och vart nionde år hade de med deras konung av hela riket en allmännelig samkväm, där de kommit tillhopa med deras offer och skänker till förberörda tempel, och gjorde där deras gudar offer för hela landets välfärd. Och voro då några levandes offer gjorda, både av människor och andra djur, dock allt mankön och deras blod vart utgjutet gudarna till ära. Och kropparna både av människor och andra djur upphängde de i en helgelund, som hart vid avgudatemplet var, där nu står bondkyrkan, som en allmännelig mening är. Och detta vare nu sagt nog av den avgudadyrkan som här i landet varit haver. (Olaus Petri "En svensk krönika" s 265-268)

Den reformerta bildsynen ledde till att svåra bildstormar utbröt redan 1523 i Schweiz och senare i Holland. I Sverige däremot skedde ingen egentlig bildstorm. En liten ansats gjordes på 1520-talet i Stockholm, där pöbeln, "den galne hop" som (uppsalaprofessorn i historia) Johannes Messenius (död 1636) kallar dem i sin krönika, gav sig in i Storkyrkan och skar näsorna av så många bilder som de kunde nå upp till. Om detta var annat än pöbelfasoner, så hade det i varje fall inte någon förankring i den lutherska synen. ... Bilderna i kyrkan kunde, med Luthers ord, tjäna församlingen till betraktande, till vittnesbörd om evangeliet och till påminnelse om de andliga sanningarna. (Mereth Lindgren "Reformationen och bilden" s 304)

Framemot midnatt den 4 maj (1521) kom (Martin) Luther till Wartburg. ... På Wartburg öfversatte han enligt Erasmi 2:dra upplaga af den grekiska texten det nya testamentet, som utkom i tryck i september 1522. ... Då han hörde, att ärkebiskop Albrecht af Mainz icke allenast fortsatte sitt förargelseväckande lefnadssätt utan till och med djärfdes att utställa sina reliker i Halle med löfte om aflat, skref han en djärf skrift: "Mot afguden i Halle". (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria från reformationen till upplysningstidehvarfvet" s 81-82)


ca 1500 - ca 1000

Lappen är genom arv från förfäderna avgudadyrkare. Stenstoder, uppresta på bergen, hava de ock till gudar. ... Med de på bergen uppresta stenstoderna ... menas tydligen de s.k. seitar eller storjunkare, som ända in i senaste tid varit föremål för vidskeplig dyrkan. De utgöras av egendomligt formade trästycken eller stenar, vilka enligt somliga sägner en gång skulle ha varit levande varelser. ... Lapparne visade stor vördnad för seitarna, togo av sig mössan för dem, bugade sig och nalkades dem krypande på händer och fötter. De offrade renar åt dem och smorde dem emellanåt med blod eller fett, allt för "att renboskapen måtte väl trivas, fiskeri och fågelfångst väl lyckas" - enligt vad en gammal lapp på 1600-talet upplyste sin själasörjare om. Ännu på 1870-talet smordes enligt trovärdiga personers uppgifter stenseitar i Arjeploug av lappar efter rikligt fiskafänge, och vid samma tid fanns i Gellivare socken en lapp, som när fiskelyckan varit god, bukade avtacka sin storjunkare med att sticka en tobaksbuss i munnen på honom. Men var seiten icke givmild, fast han fått både offer och tillbedjan, kunde det mycket väl hända, att lappen tog tillbaka vad han givit honom, i synnerhet de ståtliga renhornen, och vände sig till en frikostigare storjunkare. ... På somliga berg funnos två, tre eller flera seitar, vilka då kallades "den förste storjunkare, den andre hans Acke eller gumma, den tredje son eller dotter och sedan de övriga stenarna tjänare eller tjänarinna", berättar en prästman från 1600-talet. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - Forntiden och medeltiden" s 616-619)

Redan (tidigt) hade lapparna börjat offra till seitar (avgudabilder) för att få mera vildrenar och för att hjorden skulle ökas. Forntidens människor hade också dyrkat seitarna, för att hjorden skulle bli stor, och hjorden har vuxit upp för dem av nästan ingenting, och de ha också vackrare renar än ändra, men deras hjord räcker inte längre än deras egen livstid; barnen bli fattiga. ... De lappar som vistades österut, de började flytta västerut till högfjällen, och de som vistades vid havsstranden, de flyttade också upp till högfjällen, och så möttes de på högfjällen, och de blevo rädda för varandra och gömde sig. ... Och då visste inte lapparna, att det finnes en Gud, men de hade dock en sådan tro, att man skulle dyrka någonting, och när de dyrkade någonting, så hjälpte det dem, och därför offrade de till seitarna. (Johan Turi "En bok om samernas liv" s 6-7)

Medeltidens sekler skrida. . . . Onda och fientliga makter hade liksom rättighet att stå efter ens argesta. De bodde i träsket mellan åkerlapparna och övade sina konster för att draga den odlande lantmannen dit ner. Och de höllo till i mörka skogen, där tegarna togo slut. Det hade hänt, att de med sin sugande tjusning lockat en yngling allt längre in, tills han icke mer hittade hem. Eller ock kom man vimsig tillbaka och blev aldrig människa mer. De lurade under broar och i öde rucklen, smögo sig efter en på vägen och sökte få en i sitt våld. Lantmännen kände det gott, när klockklangen från stapeln trängde ut över bygden. Ty för helgad malm måste allt slags otyg fly. Bara det nu kunnat ringa utan återvändo! Nå, med hjärtat i halsgropen dristade sig den vuxne hemmasonen en mörk natt upp i stapeln, knackade en flisa ur klockans kant, och med den vigda metallens kraft i fickan kunde han hålla det onda på avstånd. Det fanns f.ö. heliga och starka ord att ta i munnen, när man beträdde ladugård och visthusbod, eller när man med hacka och spade drog ut på ägorna: Jesus, Herre Jesus, kors, vårs Herras trä, du bittra trä o. s. v. Och han, som kom från utmarken nedanför bergskränten, lade pinnar i kors efter sig på stigen. Ty ingen andemakt, hur djävulsk den var, vågade sig över det frälsande tecknet. Men nog hade kyrkans sunda hjälp till själ och kall förvanskats, och man hotade glida över i förtvivlad vidskeplighet för att kunna gå fri för det ondas makt. (Adolf Kloo "Kyrkan och bonden" s 386-387)

Litauerna ... dyrkade, på den tid, då de ännu voro fångna i hedendomens villfarelser, hufvudsakligen tre gudamakter, nämligen elden samt skogar och ormar. Elden därför att den förekommer vid alla offer; eller också därför att de, förledda af persernas tro, hvarom Herodotus berättar, ansågo elden själf för Gud, eller därför att de i likhet med egypterna uppfattade den såsom ett lefvande djur, hvilket uppslukar allt som födes och, sedan det ätit sig mätt, dör jämte allt hvad det förtärt. Äfven skogarna ansågo de heliga, och liksom egypterna trodde de alla djur som bebodde dem vara gudar. Såsom skalden Virgilius säger: ”Gudarna tronade förr i skogarnas dunklaste gömslen.” Ja, ledda af denna öfvertygelse hafva äfven åtskilliga folk bränt sina konungars och höfdingars lik, för att de skulle blifva gudar eller komma till gudarna, eller också hafva de högtidligen upphängt dem vid gyllne halskedjor i skogar och lundar, liksom om de genom slika offerhandlingar skulle få gudomlighet till lön för sitt brott att ha falskeligen utgifvit sig för gudar. Vidare ägnade de sin dyrkan åt ormar (i den falska tron att dessa vore ofarliga), af det skäl att de ansågo dem vara boningarnas bevarare och skyddsgudomligheter, liksom thessalierna begrafva dem i en hög grafkulle. ... Men ehuruväl denna vidskepliga dyrkan numera synes vara fullständigt utrotad, så lefva dock rester däraf genom onda andars tillskyndelse kvar i några undangömda boningar i nordiska ödebygder, såsom Norge och Värmland. Från dessa gudlösa villfarelser lära emellertid de ofvannämnda litauerna hafva blifvit renade år 1386. (Olaus Magnus "Historia om de nordiska folken" s 130-131; Om viskepelse och afgudadyrkan hos de nordiska folken)

Upplandslagen ... är försedd med ett kungligt stadfästelsebrev från den 2 januari 1296. ... (Dess) kyrkobalk inleds med den teologiska utsagan att "alla kristna skall tro om Kristus att han är Gud och att det inte finns flera gudar än han allena". Därnäst avvisas uttrycken för den förkristna religionen: "Ingen skall blota till avgudar, och ingen skall tro på lundar eller stenar." (Bertil Nilsson "Kyrkorättens utveckling" s 215,217)

Tron på vättar, troll, jättar, älvor och dvärgar var ännu långt in på 1800-talet mycket levande och måste ha varit det i än högre grad under medeltiden. Vättar funnos överallt, trodde man. I vattendragen rådde havsfrun, näcken eller bäckahästen, i jorden levde de "underjordiske", jordvättarna, och huset hade sin vätte, nissen, som med en smula vänlig behandling kunde vara till stor hjälp tack vare sin vaksamhet och sin villighet att dra förnödenheter av olika slag till huset. I bergen och skogen rådde trollen. Offer till vättarna av samma slag som man känner från senare tider i form av mat, mynt eller djur, torde icke vara sällsynta, eftersom det var nödvändigt att införa stadganden däremot i de gamla landskapslagarna. Så stod det t.ex. i Gutalagen: "Det är nu därnäst, att blot äro alldeles förbjudna och alla forna seder, som höra till hedendomen. Ingen må åkalla hult eller högar eller hedniska gudar, helgedomar eller inhägnade platser." (Ragnar Blomqvist "Folkliv och folktro" s 388-389)

(Människorna i höga Norden) dyrka solen, som under hela sommaren lyser dem, bringande henne tackoffer, därför att hon skänker dem ljus mot det mörker som länge plågat dem och värme mot den omåttliga kölden. ... Af liknande skäl dyrka de äfven månen, emedan de under vintern, så länge solen är borta, städse begagna sig af dess ljus; och när detta saknas, hvilket inträffar då sol och måne befinna sig i konjunktion, utföra de alla sin sysslor äfven om dagen vid stjärnljus, hvars glans ytterligare förhöjes genom den bländhvita snön. ... Hos de gamla hedniska götarna höllos ... tre gudar i högsta ära och vördnad. Den förste af dessa var den mäktige guden Tor, hvilken dyrkades sittande i högsätet med ett hyende under sig. På hans bägge sidor befunno sig två andra gudaväsen, nämligen Oden och Frigg. Tor, heter det, tronar i luften och råder öfver tordön och blixt, behärskar vindar, moln och klart väder, bär omsorg om årsväxten jämte alla slags frukter och afstyr farsoter. Den andre, Oden, d.v.s. den starke, råder för krig, i det han bringar människorna hjälp mot fiender. Han har sin plats vid själfve Tors högra sida och är så lysande till sitt rykte, att alla folk hyllade honom så, som vore i honom ett ljus skänkt världen, och ingen plats fanns till på hela vida jorden (enligt Saxos uppgift) som ej stod i hans väldighets lydno. Den tredje gudomen, Frigg, rådde för fred och vällust, och hennes bild blottade utan blygsel könet; i detta hänseende åtnjöt hon hos götarna samma vördnad som Venus hos romarna, och fredagen (frigedag) är ännu i våra dagar alltjämt helgad åt henne. I bild plägade hon framställas med svärd och båge samt försvarsvapen. ... Tor åter afbildades med krona och spira samt tolf stjärnor, och med hans storhet ansågs ingenting tillnärmelsevis jämbördigt. Också han har fått sig tillagde en dag i veckan, ja äfven första månaden i hela året (torsmånad), hvilken vi kalla januari. I bildliga framställningar återgifves Oden beväpnad, liksom Mars enligt en liknande hednisk villfarelse hos romarna, och till evärdlig åminnelse har äfven han fått en dag sig ägnad, nämligen onsdagen. (Olaus Magnus "Historia om de nordiska folken" s 132,135; Om afgudadyrkan hos polartraktens folk, Om Götarnas tre hufvudgudar)

I ett verk på latin av den tyske klerken och historieskrivaren Adam av Bremen, avslutat på 1070-talet (står följande): ”I (Uppsala) tempel, som är helt beklätt med guld, tillber folket tre gudabilder. Tor såsom den mäktigaste sitter i mitten; Oden och Frej har sina platser på var sin sida om honom. Dessa gudar har följande kännetecken. Tor, heter det, härskar i luften och råder över åska och blixt, storm och regn, godväder och gröda. Oden, vars namn betyder raseri, styr krigen och förlänar människan tapperhet mot hennes fiender. Den tredje är Frej, som skänker henne fred och lust. Hans bild är också försedd med en väldig fallos.” Templet i Uppsala, detta svearnas ryktbara ”hov” (hof ’gudshus’), var ett av hedendomens starkaste bålverk i Norden och bör ha haft sin andel i att kristendomen mötte segare motstånd i Sverige än i våra grannländer Danmark och Norge. ... ... När och ur det hedniska motståndet i Svealand slutgiltigt bröts och uppsalatemplet gick sin undergång till mötes, är höljt i dunkel. Vid 1000-talets slut ägde templet ännu bestånd. (Peter Hallberg "Fornnordisk religion och världsbild" s 181; Jerker Rosén "När kristendomen kom" s 205)


ca 1000 och tiden dessförinnan

Med folktraditionen, som vet berätta om ödelagda kyrkor litet varstädes i (Skara stifts) bygder, gäller det emellertid att vara försiktig. . . . Kommer så härtill, att de små skjul ("skurd") med gudabilder, som under hednisk tid här och var kantade vägarna, efter kristendomens införande ofta fingo stå kvar, ehuru gudabilden ersattes av en helgonbild, är det lätt förklarligt, att folktraditionen vet berätta om ödekyrkor även på ställen, där bevisligen ingen sockenkyrka legat. (Yngve Rudberg "Något om ödekyrkor och klosterlämningar" s 286)

(Konungen) var en fridsam man och såg helst att kristmännen fick vara i fred. Bara de själva lämnade trägudarna i fred. Han kunde inte tro att det var någon större skillnad mellan Krist och dem. Krist var också av trä och hängde över altaret i kristkyrkan. Det talades om under han hade gjort i staden, hur han botat sjuka, men konungen hade inte sett det själv. För övrigt fanns det sen urminnes tid en gud i landet, som botat förfädernas sjukdomar, och han kunde vara lika god som Krist. (Jan Fridegård "Offerrök" s 405)

En gång skulle (främlingen) resa till hedningarnas tempel som låg några dagsresor borta. Man hade beskrivit det för honom, det lyste av guld och silver och de tre förnämsta gudarna stod där i jättegestalt. De tjänades med blodsoffer, till och med människor slaktades om det gällde att mildra deras vrede. Den tredje dyrkades med otukt i såväl ord som åthävor. Kanske det var där, vid styggelsens härd, som han skulle få klarhet i vad hans herre avsett med honom. (Jan Fridegård "Trägudars land" s 95)

Adam (av Bremen) redogör för hednatemplet i Uppsala och de offerriter som där ägde rum. ... "De dyrkar också (förutom gudarna Tor, Oden och Frej) till gudar upphöjda människor, som de skänker odödlighet till tack för stora bedrifter. I den helige Ansgars levnadsbeskrivning kan man läsa att de gjort så med kung Erik." (Anne-Sofie Gräslund "Gamla Uppsala - templet och kyrkan" s 168)

Muhammed såg många paralleller mellan sin egen situation och de judiska profeternas, liksom med Johannes döparen och Jesu verksamhet. I sina uppenbarelser gjorde han många anspelningar på judiska och kristna föreställningar och traditioner. Såsom Abraham och Elias hade kämpat mot avgudadyrkan och baalsprofeter kämpade han själv mot de gamla arabiska avgudarna. Det är betecknande att det var tillsammans med Abraham, Mose och Jesus, som han av ängeln Gabriel fördes till tempelplatsen för att be. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 107-108)

Mecka var en stad där avgudadyrkan florerade. Muhammed hatade avgudar, och hans förkunnelse väckte alltså stark opposition; Guds enhet, hans transcendens, hans upphöjdhet över världen och över allt som mänskligt förnuft kan fatta betonas oerhört starkt i islam. (Stephen Neill "Gud i andra religioner" s 196; författaren född år 1900 i Edinburgh i Skottland)

På övertygande språkliga grunder har ortnamnsforskare visat, att (byalaget) uppstod i Europa redan under folkvandringarnas tid, omkring 500 år efter Kristi födelse. . . . Det förekom en hel del magiska inslag i byväsendets fester. De dragdjur som tog del i arbetet pryddes med blommor och grönt; i hästarnas pannlugg sattes lövkvistar och på oxarnas horn hängdes blomsterkransar. Denna utsmyckning var ursprungligen en lyckobringande offerhandling åt alstringens och fruktbarhetens gudom, vilkens välsignelse därmed åkallades. Den förekommer ännu i dag. Taklagsölet är en arbetsfest som alltjämt (år 1971) fortlever och hålles när takstolarna reses på ett nytt bygge. Kransen som därvid upphänges överst på bygget har magisk betydelse, vilket väl byggnadsarbetare numera i regel inte känner till. Ett sällsamt exempel på urgammal magi har samband med bykvinnornas stora arbetsfest på hösten, ystgillet. Det hölls medan korna ännu gick kvar ute på höstbetet och mjölkade rikt. För att ysta många ostar på en gång av en samlad mjölkmängd bytte kvinnorna mjölk med varandra vid ett gille som de ställde till i gårdarna i tur och ordning. Det kallades ystmöte och har bevisligen sitt ursprung från medeltiden. . . . I början av 1900-talet hjälpte jag flera gånger min mor att bära hennes mjölkkrukor till den gård, där ystmöte skulle hållas. Men jag skulle bära dem endast till dörrtröskeln, jag fick inte gå med mor in i huset. Jag undrade häröver den gången, men förklaringen fick jag när jag läste Olaus Magnus: jag var av mankön. Medeltidshistorikern förbigår orsaken varför en man inte var "värdig" att slippa in; han konstaterar endast könsdiskrimineringen. Men förklaringen måste vara magisk: närvaron av ett manfolk skulle ha en fördärvlig inverkan på ystmjölken, så att den inte koagulerade på rätt sätt. Samma skada kunde männen åsamka smörberedninen: om en man kom in i ett hus, där en kvinna kärnade smör, fick hon inte smör i kärnan förrän han gått ut igen. Magin har haft en för oss ofattbar vikt för människors handlingar. (Vilhelm Moberg "Min svenska historia berättad för folket. Andra delen." s 287,292-294)


Att avrunda med:

Jag kan ha religion till min avgud – jaga efter andliga upplevelser, liturgiska finesser, teologiska delikatesser, kyrkopolitiska framgångar. Eller jag kan ställa upp olika ideal på avgudahyllan: det goda samhället, ett hälsosamt liv, den fullkomliga gemenskapen. Eller hänge mig åt materialismens stora utbud på avgudar: rikedom, trygghet värnad genom vapen, våld, själviskhet, isolering, njutningar. (Ylva Eggehorn ”Språk för en vuxen tro” s 70)

”Kära barn tag er tillvara för avgudarna.” Man vet inte riktigt säkert vad Johannes kan syfta på. Kanske ger han en sista varning för den falska bild av Gud och Kristus som villolärarna ville komma med. Låt ingenting i världen dra er bort från den sanne Guden. Varken gudar av sten eller gudar av tankar. Varken ideer eller idoler. Varken Mamon eller mamma. Varken ego-delare eller statussymboler. Varken horoskop eller mantra. Det finns bara en Gud. Och vi har lärt känna honom genom Jesus Kristus. Gå med bland Guds folk. Böj dina knän tillsammans med dem. Låt lovsången brusa fram. Bekänn Gud Fadern till ära att Jesus Kristus är Herre. (Bengt Pleijel "... för att ni skall veta ... En vandring genom Johannes första brev" s 191 i kommentar till 1 Joh 5:20-21)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående ”resten av människorna, som inte dödades i de här deras slag”, se Upp 9:18.


Paulus sade till de troende i Korint: “Vilka/de ting som nationerna (א,* א, A) offrar, offrar de till små demoner och inte till Gud, men/och jag vill inte att ni skall bli personer i de små demonernas gememskap.” (1 Kor 10:20b)

Små barn, vakta/'håll ... borta' er själva från avgudarna. (1 Joh 5:21)


Grekiska ord:

argyrous (av silver) (i NT + exempel i Apokryferna) Jeremias brev v 3; Apg 19:24; Upp 9:20 – Ester 1:6-7; Judit 10:22; 1 Mack 6:12; 2 Mack 2:2; Syr 26:18; Baruk 1:8; Jeremias brev v 10,29; 2 Tim 2:20.

eidôlon (avgud) (i NT + exempel i Apokryferna) Apg 7:41; 1 Joh 5:21; Upp 9:20 – Ester 4:17o(C19); Tobit 14:6; 1 Mack 1:43; 3:48; 13:47; 2 Mack 12:40; Salomos Vishet 14:11-12,27,29-30; Syr 30:19; Jeremias brev v 72; Bel och Draken v 3,5; APg 15:20; Rom 2:22; 1 Kor 8:4,7; 12:2; 2 Kor 6:16; 1 Thess 1:9.

xylinos (av trä) (i NT + exempel i Apokryferna) Jeremias brev v 3; Upp 9:20 – 1 Mack 6:37; Jeremias brev v 10,29,38,50,54,58,69-70; 2 Tim 2:20.

chalkous (av koppar) (i NT + exempel i Apokryferna) Bel och Draken v 7; Upp 9.20 – 1 Mack 8:22; 14:18,26,48; Bel och Draken v 24.


Ytterligare studier:

2 Mos 32:1-4; 5 Mos 28:36,64; 29:17,26; 1 Kung 18:26-29; Ps 96:5; 135:15-17; Jes 2:20; 10:11; 17:8; 30:22; 31:7; 37:19; 40:19-20; 41:7,23-24,29; 44:9-10,15-17,20; 46:1,6-7; Jer 2:27-28; 10:8-9,14; Hes 6:9; Dan 5:4; Mika 5:13; Hab 2:18-19; Sak 10:2; Salomos Vishet 14:29; Matt 18:8; 27:49; Mark 9:43; Luk 4:7-8; 8:10; Joh 4:23; 12:39-40; Apg 17:29; Rom 11:7; Ef 2:3; 1 Thess 5:6; Upp 12:17; 16:9,11; 19:21.


Gregory W. Dawes "The Danger of Idoltry: First Corinthians 8:7-13"; Catholic Biblical Quarterly 58.1 (1966): 82-98.

Brian S. Rosner "The Concept of Idolatry"; Themelios 24.3 (May 1999): 21-30.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-08; 2012-07-04; 2015-03-29)

Till sidans topp

9:21 Och de ändrade inte sinne ’ut ur’/’till följd av’ sina mord och inte ’ut ur’/’till följd av’ sina gifter och inte ’ut ur’/’till följd av’ sin ondska (א*,A) och inte ’ut ur’/’till följd av’ sitt stöldgods.

Ord för ord (22 ord i den grekiska texten): och inte (de)-ändrade-sinne ut-ur '-en mord'/morden sina och-inte ut-ur '-na gifter'/gifterna sina och-inte ut-ur '-n ondska'/ondskan sin och-inte ut-ur '-et stöldgods'/stöldgodset sitt.


1883: Och de bättrade sig icke från sina mordgärningar eller från sina trolldomskonster eller från sin skörlefnad eller från sina tjufnader.

1541(1703): Och icke gjorde bot för sitt mord, trolldom, skörhet och tjufweri. (i fetstil)

LT 1974: Inte heller ändrade de sin inställning i fråga om alla sina mord och trollkonster, sin omoral och sitt tjuveri.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Jakob sade till Laban: “Det som var ihjälrivet av vilda djur) har jag inte fört (och för inte) upp till dig. Fullt ut betalade jag (hela tiden) själv från sidan av mig stöldgods (under) dag och stöldgods (under) natt.” (1 Mos 31:39b, Grekiska GT)

(Jehu sade till Joram:) “Vilken fred, (eftersom) din moder Isebels otukter/’otuktiga handlingar’ och hennes gifter ännu (är) de/så många.” (2 Kung 9:22b, Grekiska GT)

(Manasse) använde (hela tiden) gifter ... Han fullgjorde det att göra det onda mitt emot Herren ... (2 Krön 33:6b, Grekiska GT)

(Herren sade till Babylon:) “Stå/’håll fast’ ... (i/vid) din myckna giftblandning (vilken) du har lärt dig ’ut ur’/sedan din ungdom.” (Jes 47:12a, Grekiska GT)

(Herren sade till profeten:) “ ... Det är/finns inte en människa (i Jerusalem) som ändrar sinne från sin dålighet.” (Jer 8:6a, Grekiska GT)

(Herren sade:) “Präst och profet har solkats, och i Mitt hus skådade Jag deras ondska.” (Jer 23:11a, Grekiska GT)

(Herren/profeten sade till Israel: ”Det finns) inte sanning, inte heller barmhärtighet, inte heller Guds ytterligare kunskap uppå jorden. Följaktligen (finns det) och/nämligen lögn och mord och stöld och äktenskapsbrott.” (Hos 4:1b-2a, Grekiska GT)

(Tobit sade:) “Jag gick i riktning mot läkarna (för) att få vård och så mycket som de smorde in mig (med) gifter, så mycket hellre/mer gjorde de (hela tiden) mina ögon blinda. ... ” (Tobit 2:10b, S)

(Salomo sade:) “Nationerna ‘hälldes tillsammans’/förvirrades i en enhet av ondska.” (Salomos Vishet 10:5a)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Uppå jorden ... gräver tjuvar igenom och stjäl.” (Matt 6:19b)

(Herren sade till Sina lärjungar:) “Många skall tala till Mig i/på den där dagen, ’Herre, Herre, profeterade vi inte (i) Ditt namn, och (i) Ditt namn kastade ut många (א*) demoner, och (i) Ditt namn gjorde många förmågor/’förmågans gärningar’?’ Och då skall Jag bekänna för dem att/: ”Jag har aldrig någonsin haft kunskap om er.’” (Matt 7:22-23a)

(Jesus sade till fariseerna:) “Om jag kastar ut de små demonerna i/med Beezebul (א,* א, B), i/med vem kastar era söner ut (dem)?” (Matt 12:27a)

(Jesus sade till Sina lärjungar: “Ut ur hjärtat) kommer onda ‘räknanden alltigenom’/överväganden, mord, äktenskapsbrott, otukter/’otuktiga handlingar’, stölder, falska vittnesmål, hädelser. De här är de ting som gör människan gemensam/oren.” (Matt 15:19-20a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Kungen (som gav en bröllopsmåltid) var vred och då han hade sänt sina arméer/soldater, fördärvade han de där mördarna och satte deras stad i brand.” (Matt 22:7)

(Jesus sade till de skriftlärda och fariseerna:) ”Ni är vittnen (om) er själva, att ni är söner av/till dem som hade mördat profeterna. Och fullborda ni era fäders mått.” (Matt 23:31-32a)

Då (Judas som var en tjuv, Joh 12:6) hade ångrat sig, vände/återlämnade han de trettio silvermetallerna/silverstyckena till prästledarna och (de) äldste och sade: ”Jag har missat (Guds mål), då Jag har ’gett ... till sidan av’/’överlämnat ostraffat/oskyldigt blod’.” (Matt 27:3b-4a)

Då (kvinnan som hade varit i ett blodflöde under tolv år) hade lidit många ting av många läkare och hade förbrukat alla tingen från sidan av sig själv och ej hade hjälpts någonting emellertid/utan hade hellre/snarare kommit in i det/ett sämre (tillstånd). (Mark 5:26)

(Jesus sade till en rik människa:) ”Du känner buden: ’Du må ej mörda. * (א*). Du må ej stjäla. ... Du må ej beröva bort (människor).’” (Mark 10:19a)

Herren talade (vänd) i riktning mot (en farisé): “Nu gör ni fariseer bägaren och tallriken ren 'det utifrån'/utanpå, men ert 'det inifrån'/inre är fullt av röveri och ondska. (Luk 11:39)

(Petrus sade till israeliterna:) ”Då Gud hade fått (Jesus) att ’stå upp’/uppstå först för er, skickade Han bort Honom då Han välsignade er ’i det att vända’/’till att vända’ tillbaka var och en från era onda ting.” (Apg 3:26)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Judas) talade det här, inte eftersom han (hela tiden) brydde sig om med anledning av de utblottade, emellertid/utan eftersom han (hela tiden) var en tjuv, och då han hade förvaringskärlet/penningskrinet, bar han (hela tiden) de ting som kastades (i det). (Joh 12:6)

Dra dig så till minnes varifrån du har fallit (och faller) och ändra sinne och gör de första gärningarna. Men om ej, kommer Jag till dig, och Jag skall sätta ditt lampställ i rörelse ut ur dess plats, om du – alltefter omständigheterna – ej må ändra sinne. (Upp 2:5, ”Efesos”)

Ändra sinne * (א,*א). Men om ej, kommer Jag till dig snabbt, och Jag skall föra krig ‘i sällskap med’/mot dem i/med Min muns stora svärd. (Upp 2:16, ”Pergamos”)

Och Jag gav henne tid, för att hon måtte ändra sinne * (א*) ’ut ur’/’till följd av’ sin otukt. Skåda, Jag kallar (א*) henne ’in i’/till en säng och de som begår äktenskapsbrott i sällskap med henne in i ett stort betryck, om – alltefter omständigheterna – de ej kommer att (א,* א, A) ändra sinne ’ut ur’/’bort från’ hennes gärningar. (Upp 2:21-22, ”Thyatira”)

Dra dig * (א,*א) till minnes hur du har tagit (och tar) och (hur du) hörde och håll (det) och ändra sinne. Om du så – alltefter omständigheterna – ej må ändra sinne (א*), skall Jag anlända emot dig (א,*א) som en tjuv, och du skall (א,*א) inte/förvisso ej ha kunskap om vilken slags stund Jag skall anlända emot dig. (Upp 3:3, ”Sardes”)

Var ivrig och ändra sinne. (Upp 3:19b, “Laodikeia”)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

ca 2000 - ca 1850

Jag är sjuk av gift. Jag är sjuk av en törst, till vilken naturen icke skapade någon dryck. ... Ur alla marker springer bäckar och källor. Jag böjer mig ner och dricker ur jordens ådror dess sakrament. ... Och rymderna svämmar över av heliga floder. Jag sträcker mig upp och känner läpparna våta av vita extaser. ... Men ingenstans, ingenstans ... ... Jag är sjuk av gift. Jag är sjuk av en törst, till vilken naturen icke skapade någon dryck. (Karin Boye ”Ingenstans” s 399; 1935)

Jag tror nu säkert, att hvarje människa har det med sin Gud efter råd och lägenhet, och jag har det på mitt sätt, litet patriarkaliskt som i Mose Böcker, litet intimt som i Mamre Lund; och sedan jag pinats i 60 år har min teofobi gifvit sig. Jag tror ibland att Han kan le, åt oförståndet: jag har sjelf tre kullar barn, och jag har förlåtit i oändlighet, beklagat, tröstat, hjälpt, sällan eller aldrig straffat. Så fattar jag barnaskapet, förtroendet; Gud vardt människa, ja, och därför förstår han hur svårt det är, och därför öfverser han med dårskaper, men icke med den öfverlästa (skall nog vara: öfverlagda) ondskan, den premediterade lögnen! Så har jag det! (August Strindberg "August Strindbergs brev XVII 13 juli 1908-april 1909; brev 5 nov 1908 till Axel B Svensson, predikant i Stockholms evangelisk-lutherska missionsförening, från 1908 redaktör för Nya Väktaren)

(1908 April 30:e) I 2 månar (har) jag (som hushållerska) dragits med Mina Broström, som var den ondaste jag sett: ju godare jag var mot henne, dess ondare blef hon. (August Strindberg "Ockulta dagboken" s 286)

(1901 Mars) 6:e. ... (Det) kom ett bref från (Harriet Bosse), der hon varnade mig för sin ondska. ... (September 28:e). ... Hur kan ljus komma från mörker. Ty hon är från mörka underjorden "den ondaste qvinna som är född", kallade hon sig sjelf i ett bref 1901. (August Strindberg "Ockulta dagboken" s 141,151; noteringen 28 sept är en marginalanteckning, tydligen gjord senare än 1901)

Hos de deporterade märker man laster och perversa böjelser som framför allt är karakteristiska för undertryckta, förslavade, utsvultna människor som lever i ständig skräck. Lögnaktighet, list, feghet, klenmodighet, förtal, stöld, hemliga laster av alla slag är den arsenal som den förnedrade befolkningen eller åtminstone största delen av den ställer upp mot chefer och uppsyningsmän som man inte tycker om, är rädd för och räknar som sina fiender. För att slippa tungt arbete eller kroppsstraff och för att få bröd för dagen, en nypa te, salt och tobak tar straffången sin tillflykt till listen, ty erfarenheten visar honom att listen är det säkraste och pålitligaste medlet i kampen för tillvaron. Stöld är en vanlig företeelse och liknar nästan ett yrke. Fångarna kastar sig över allt som ligger obevakat med gräshoppors envishet och girighet, främst gäller det matvaror och kläder. Stjäl gör de i fängelset, från varandra, från kolonisterna, på arbetsplatsen och under lastning av fartyg, och de gör det med virtuos skicklighet. Ombord på ett fartyg i Due stal man en gång ett levande får och en bytta med deg. Pråmen hade ännu inte lagt ut från fartyget, men det stulna kunde man inte finna. En annan gång bestals befälhavaren; man skruvade bort ventilerna och kompassen. En tredje gång tog man sig in i hytterna på ett utländskt fartyg och förde bort silvret. Under lossning försvinner hela balar och tunnor. Mjölsäckar kastar straffångarna över bord för att sedan troligen fiska upp dem på natten. Förste styrman på en båt berättade: "Man hinner inte se sig om förrän ett helt kolli är länsat. När de t.ex. stjäl tunnor med salt fisk försöker var och en fylla fickorna, skjortan och byxorna med fisk ... Men så får de också på huden för det, man tar en fisk i stjärten och bara slår och slår dem på käften ..." (Anton Tjechov "Sachalin" s 199-200; Tjechov besökte Sachalin 1890)

Det finns många onda människor här i världen", sade Jemeljan. "Ja, det finns det!" bekräftade Panelej och flyttade sig närmare elden, och det såg ut på honom som om han kände sig kuslig till mods. "Ja, det är visst och sant", fortsatte han lågmält. "Otaliga har jag sett i mitt liv ... Onda människor, menar jag. ... Många heliga och rättfärdiga har jag också sett, men de onda är oräkneliga." (Anton Tjechov "Stäppen" s 77)

Jag kan inte skriva ner vad jag vet; bara vad jag betraktar som mest sannolikt. Den onda sidan av min natur, som jag nu hade låtit anta fysisk form, var mindre robust och mindre välväxt än den goda, som jag nyss hade kastat av mig. ... Lika klart som godheten lyste ur (Henry Jekylls) anletsdrag, lika tydligt var ondskan skriven i (Edward Hydes). ... När jag var i mr Hydes gestalt, kunde ingen komma i närheten av mig utan en synbar känsla av obehag. (Robert Louis Stevenson "Dr Jekyll och mr Hyde" s 69-70)

Herr Wirsén har kallat . . . alla unga författare i Sverige "giftblandare", "lönnmördare", "skandalister" och så vidare. . . . Den strid som nu pågår är icke klar. Allmänheten tror att det är bara personer; och att det är frågan om madrigaler eller knittelvers! De gamla som med förlorade positioner slåss med legotrupper av icke bästa beskaffenhet ropa på personligheter var gång de få en kula i pannan, och vilja få allmänheten tro att de endast angripa institutioner när de kalla sina fiender vid namn och epitet som giftblandare. (August Strindberg "Den litterära reaktionen i Sverige" s 344-345; struket avsnitt)

Den rödhårige rörde på sig och harklade. "Du är en ynklig människa, Vasilij Ivanytj!" sade han och hans mun kröktes i ett elakt leende. En ynklig människa! Vad rätt hade du att sätta dig och spela knack med de där damerna när du visste att pengarna inte var dina utan andras?" ... "Nu börjar snart den där klådan igen", tänkte (Vasilij Ivanytj) då han en halvtimme senare steg uppför den långa trappan till sin bostad. "Nu ska man ha ovett av makan för att man har spelat bort pengarna. ... Jag säger, att jag har tappat pengarna ..." ... När (makan Olga Alexjevna) fick se mannen rusade hon upp och kastade sig om halsen på honom. ... Hon sprang fram till bordet, tog tidningen och stack den i ansiktet på mannen. "Läs! Min lott har utfallit med 75 000! Jag har ju en lott! Det har jag på hedersord! Jag har gömt den för dig därför att ... därför att ... ja, för att du skulle belånat den." ... (Senare) blickade ett par ... ögon, förgråtna, matta av sorg, nästan vansinniga ... ned i ett schatull, sökande en lott ... Hela natten letade dessa ögon men fann intet. Lotten var stulen - och Olga Alexejevna visste vem det var som stulit den (och som sedan, som maken visste men inte Olga, gett bort den till en annan kvinna). (Anton Tjechov "75 000" s 120-126)

Dessa friska människor har ännu inte blivit så fattiga, att de skulle behöva tigga om nåd. De har inte gjort orätt mot någon människa. De gör inte orätt ens då de undandrar sig tull. De säger: ”Detta är inte någon stöld. Det är överhetens fel, som stiftat en så sträng lag, att vi inte kan få så stor vinst av våra varor som vi skulle ha lust till. Är det vårt fel att överheten stiftat en så sträng lag?” På det sättet skjuter alla fariséer ifrån sig alla de uppsåtliga synder de gör, på andra människor. Men själv gör fariséerna inte annat än svaghetssynder. När de smugglar, är det en svaghetssynd, då de spelar kort är det en svaghetssynd och då de horar är det en svaghetssynd. Då de ljuger, är det en svaghetssynd, och då de tar ockerpriser är det en svaghetssynd. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 117-118 i predikan 1858 över Matt 11:2-10)


ca 1850 och tiden dessförinnan

Magister Andreas tillbragte (natten) i funderingar över ett sätt, på vilket han utan ansvar och påföljder skulle kunna nedlägga detta skadedjur, som hänsynslöst hade sin lust i det onda. ... Förhållandet mellan dem var alltför spänt för att det å nyo skulle kunna slutas ens ett sken av fred. Men för att kunna upptaga striden med en fiende som denna måste man kunna hålla honom stången i bristen på finkänsla, måste man ha förmåga att icke sky skändliga medel, icke skämmas för att snoka i hans hemligheter, lyssna vid dörrar, avlocka hans anhöriga förtroliga bekännelser och efteråt betjäna sig av dessa. Men allt detta ansåg magistern sig icke i stånd till. Det bar emot för honom att begå en låg handling, att känna sin självkänsla kränkt, sin aktning för sin egen person nedbruten. Denna strid kunde han alltså icke föra utan att gå under; fly kunde han ej, och uppgiva striden vågade han ej, ty då skulle han genast bli övervunnen. Han kände sig som hellenen kämpande mot barbaren, i vilken kamp barbaren måste segra, därför att han var den råaste. ... Huruvida (detta skadedjur) trodde på de kristnas gud, visste magistern icke, dock hade han aldrig sett honom gå i kyrkan; däremot visste han, att han satte ut mjölk åt sina snokar, som han visade religiös vördnad. Följaktligen borde snokarne utrotas, tron på deras beskydd dräpas och fruktan för ett oblitt öde slå mannen med andlig lamhet. (August Strindberg "Svenska öden och äventyr 2" s 329-331; novellen "Tschandala" från 1889 beskriver förhållanden under Carl XI:s regeringstid)

(Elin) hörde oredigt om varandra orden trolldryck, gift, motgift. ... Lagman Johan hade hitintills av faderlig omtanke lagt band på sin häftighet; sedan Elin, sig själv ovetande, bekänt alla de förbrytelser man påbördade henne och hennes mor och däribland även, att hon vunnit den unge friherrens kärlek genom en av Ingrid tillredd trolldryck, hade lagmannen först med lockelser, sedan med hotelser sökt förmå henne uppge, av vilka medel denna trolldryck var sammansatt, och genom vilka dess verkningar kunde hävas. (Viktor Rydberg "Fribytaren på Östersjön I" s 207)

Apostelen säger: den som stulit hafwer, han stjäle icke mer, utan hellre arbete med sina händer det godt är, på det han något skall hafwa att dela med den, som nödtorftig är. Dermed lärer han oss, hwad som är bättringens rätta frukt, nemligen att man måste aflåta och upphöra eller aldrig mer göra det ondt är, utan i stället göra det godt är. Så angriper och straffar han ock dermed den allmänna lusten i werlden, som är full af idel stöld och rofferi inom alla stånd, och säger, att inför Gud alla de kallas och äro tjuwar, som gå fåfänga och icke förrätta sitt arbete, hwarmed de kunde tjena och dela med sig åt nästan. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 476 i kommentar till Ef 4:22-28)

Att wara så ond, att man söker sin lust och glädje deruti, att det går menniskorna illa, och att de ligga i hunger, törst, jämmer och nöd, och att derjemte idel blodsutgjutelse och förräderi åstadkommer, synnerligast öfwer dem, som icke hafwa gjort eller kunna göra en någodt ondt, det är egentligen en den lede djewulens helwetiska grymhet och wildhet, som hos ingen mensklig natur kan finnas. Ty så förfärligt och ond skulle wäl ingen menniska kunna wara, att hon kunde finna lust och njutning i att se ett litet barn utan all orsak stickas ihjäl för sina ögon, eller en hel stad, unga och gamla om hwarandra, oskyldigt mördas. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 497-498 i kommentar till Ef 6:10-17)

Assims moder fattade med sina skinntorra fingrar (Singoallas) lockar och väste: "Det är du, som bragt skam och olycka över oss. Ve dig, ve dig! Din blonde älskare skall dö, han skall slitas i stycken, han skall förtäras av gift ... ja, du! giftdrycken, lagad av min hand, rasar i hans inälvor. Ser du, hans huvud sjunker mot bröstet, hans kinder gulna som det giftiga smörblomstret ... det verkar redan." (Viktor Rydberg "Singoalla" s 78)

(Enligt Smålandslagens kyrkobalk) blev den präst som alla var ense om. Fordringarna på prästen var inte höga: ”Han skall icke vara mördare eller mandråpare, icke kyrkotjuv eller klosterrymmare, icke dobblare eller drinkare, icke skörlevnadsman eller skökoman. Ren skall den vara, som skall tjäna Gud.” (Alf Åberg ”När bönderna byggde sin kyrka” s 221)

Medeltidens människor . . . tvekade icke att sända de farligaste brottslingar ut i världen, ifall de tillkännagifvit sin önskan att söka syndaförlåtelse i Rom eller någon annan helig ort. Brottslingen fick då af sin biskop ett bref eller betyg eller pass, hvad man nu vill kalla det, som utan förbehåll angaf hvilket eller hvilka brott han hade begått, samt föreskref honom hans marcheroute, och huru länge han fick vara på vägen. I de orter, hvarigenom pilgrimståget gick, uppvisade förbrytaren sitt pass för därvarande biskop eller abbot, som då ansåg sig skyldig attgifva honom föda och härbärge. Brottslingen var således en privilegierad pilgrim, för hvilken det till regeln var under vallfärden bättre sörjdt än för de vanlige pilgrimerna. . . . Samhällets borgerliga ordning var af den råaste art, och de flestas sinnen voro under nionde och tionde århundradena otroligt förvildade. . . . Rom, den stora förbrytarefristaden, mottog i sitt sköte föröfvare af de skändligaste brott och laster, och i dess kyrkor och på deras kyrkogårdar såg man lönnmördare, giftblandare, röfvare och bedragare af alla slag och alla nationer gå ut och in. (Viktor Rydberg "Korstågsperiodens kulturhistoria" s 51-53; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1888)

På båren låg ... Simon pelarhelgonet eller hans jordiska hydda. ... Närmast kring båren gingo några präster med nedfällda kåpor och blottade huvuden. ... "Död åt atanasianerna! Giftblandarne! Kättarne!" Massan hade äntligen hunnit förbi. ... Den siste i eftertruppen (sade): "Alla atanasianer äro medbrottsliga i detta mord. ... Homousianerna äro giftblandare av gammalt. Gåvo ej Atanasios och hans vänner gift åt Arios samma morgon, då han skulle undfå den heliga nattvarden i Konstantinopels storkyrka? Ha de ej vid flera tillfällen förgiftat nattvardsvinet för de rättrogne?" (Viktor Rydberg "Den siste atenaren I" s 208-209)

Stöld bestraffar förvisso Din lag, Herre, liksom den lag vilken är skriven i människornas instinkt och som inte ens synden utplånar: ty vilken tjuv låter sig med jämnmod bestjälas? Eller låter den rike frivilligt bestjäla sig av den som nöden driver? Men jag både ville stjäla och stal – inte av nöd eller fattigdom utan driven av något slags motvilja mot rättvisan och av ett behov att frossa i det orätta. Ty jag stal sådant som jag hade i överflöd och mycket bättre av. Det var inte vad jag stal utan själva stölden och synden som jag njöt av. (Augustinus "Bekännelser" s 35)

Fastän de som var av omskärelsen fortfarande inte lydde Guds ord, ty de var föraktare, var de ändå tidigare undervisade att inte begå äktenskapsbrott, inte (bedriva) otukt, inte stöld, inte bedrägeri och att vad som än görs till vår nästas förfång var ont och avskytt av Gud. Därför samtyckte de verkligen också beredvilligt att avstå från dessa ting, eftersom de hade undervisats på så sätt. Men (apostlarna) var bundna att undervisa hedningarna just detta, att gärningar av en sådan natur var gudlösa, skadliga och onyttiga och nedbrytande för dem som ägnade sig åt dem. (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 495)

Redan närmade jag (Odysseus) mig Kirkes palats, då Hermes kom mig tillmötes med sin gyllene stav. ... Han hälsade mig vänligt och tryckte min hand: " ... Hör nu vad Kirke har för avsikt att göra: Först kommer hon att bjuda dig en förfriskning, och i drycken kommer hon att blanda ett gift, men det kommer inte att förtrolla dig, ty det motverkas av den kraftiga ört jag ger dig." (Homeros "Odysséen" s 206; Aiolos - Laistrygonerna - Kirke)

En våg av skratt och hånfulla ord slog emot (Telemachos). "Ser man på", ropade en av de unga, "Telemachos tänker ta våra liv! han skall hämta hjälp i det sandiga Pylos eller också i Spart, och det är därför han brinner av iver att komma iväg. Ja, kanske beger han sig till Efyra och skaffar sig gift att blanda i vårt vin och gör slut på oss alla." (Homeros "Odysséen" s 45-46; Tinget på Ithaka)


Att fortsätta med (hembygden):

Hahnemann, homeopaternas lärofader, satt i ett moln av evinnerlig tobaksrök och fördömde de medel av olika styrkegrader varmed okloka läkare botade folk på försök. Han var en doftrik profet och en nedrökt persedel som förkastade främmande gifter som läkemedel. (Alf Henrikson "Anacka" s 49)

Att vi som kristna genom vår tystnad accepterar att 32.000 barn varje år mördas i moderlivet är fruktansvärt och en handling som Gud kommer att ställa oss till ansvar för. Här måste till en väckelse om inte vi som folk och församling skall duka under i omoral. (Gunnar Gustavsson "Mina förväntningar inför 80-talet" s 63; Svenska Alliansmissionens kalender för 1979)

Natten emellan den 8 och 9 i denna månad föröfwades i stallen till hemmanet Spexeryd i Ödestugu Socken det nidingswerk, att ett bättre hästkreatur medelst eggjern så illa sargades i wenstra länden, att fara är för detsammas wederfående; och blef wid samma tillfälle omkring 1/4 tunna hafremjöl olofligen bortford; hwilket härmedelst offentliggöres under anhållan om delfående af grundade misstankar om illgerningsmannen, för hwilkens bewisliga upptäckande härigenom utfästes en belöning af Etthundrade R:dr. Spexeryd den 10 Februari 1844. P. B. Sanderson. (Jönköpingsbladet 1844-02-17 "Illgerningsmans nidingswerk")

Då jag var tre år (flyttade) mina föräldrar år 1830 (från torpet Kjerrbo under Odensjö i Barnarp) till Bashult. . . . I afseende på sederna kan mycket sägas till fördel och nackdel för folket. Redan förut är nämndt deras gudsfruktan och kristliga barmhertighet mot nästan. Härtill får tilläggas, att föräldramyndigheten i allmänhet hölls i sträng respekt till dess barnen voro vuxna, då de deremot blevo mera oberoende. Brott emot femte och 7:de budet förekommo nästan aldrig; och outplånlig vanära följde alltid på tjuvnadsbrottet, om något sådant begicks. Litet oärlighet i handel ansågs dock icke så farlig, serdeles man lyckats lura en herreman eller någon från staden. Ty i hemlighet ansågos dessa såsom folkets fiender, mot hvilka åtskilligt var tillåtet, som ej fick föröfvas mot ens egna gelikar. Med slagsmål öfversågs äfven, då det gälde att slåss mot utsocknefolk och häfda sin egen sockens ära. Men den som på lekstugor eller auctioner inom socknen ställde till gräl och slagsmål, ådrog sig deremot mycken skam. (Abraham Rundbäck "Anteckningar från mitt lif" s 83,93)

(Johan III) utfärdade den 9 juli 1569 ett brev . . . (i vilket greven Per Brahe d. ä. gavs rätt att inom det Braheska grevskapet) uppbära kungssakören av såväl själva grevskapet som av landborna, vidare häradshövdingepengar, för vilka han dock var skyldig anställa och avlöna en domare, varemot han ägde avgöra lagsaker med undantag av dem som rörde majestätsbrott, kätteri, mord och hor. . . . Denna handling (som också innehöll flera andra stadganden), bekräftad 30 augusti 1569, bildar Visingsö grevskaps "grundlag". . . . I sitt 12 1/2 kvmil stora grevskap reagerade (sedan under 1600-talet) greven (Per Brahe d. y.) som en konung. På ön men ej i det övriga grevskapet utvidgades grevens domsrätt så, att han även ägde avgöra livssaker. Sin domsrätt begagnade han på ett mycket människovänligt sätt. Blott en enda gång under sin 47-åriga "regering" stadfäste han en dödsdom. Hustrun till en av hans musikanter hade förgiftat sin man och blev efter lagen dömd att halshuggas, varefter hennes döda kropp "skulle i bååle brinna". Greven stadfäste domens första del, men dess senare del förskonade han henne ifrån, emedan den var ännu nesligare än den förra. (Viktor Fong "Några glimtar ur den grevliga Braheättens och Visingsborgs grevskaps historia" s 16-18)

Om protokollet vid (ärkebiskop Abrahams räfst 1596) skall anses bära vittnesbörd om stadens sedliga förhållanden, då har i sanning Jönköping fått ett godt testimonium. Stiftets öfriga städers syndaregister äro både drygare och tyngre. De mål, som föredragas från Jönköpings stad, äro jämförelsevis få och af ringare beskaffenhet. Måns Bengtssons piga säger sig kränkt af en dräng, som lofvat henne äktenskap. Då intet kan bevisas, få hon betala 4 daler till Jönköpings kyrka. Måns grytstöpares moder har varit från sakramentet i många år. Hennes son blef ihjälslagen, och hon har icke velat låta sig nöja med domen öfver dråparen. Nu säger hon sig gärna vilja tillgifva; men hon vill ej mottaga penningar af dråparen utan gifver saken till domkyrkan. ... Matts målare går aldrig till sakramentet. Sker för ovänskap om ett dråp. Lofvar bättring och vill gärna härefter bruka Herrans nattvard. Mäster Gottfrid hafver hållit sig 2 år från sakramentet. ... Bengt skomakare har i 15 år varit ifrån sin hustru, och hafva de båda emellertid gjort hor. Slita ris båda två och varda icke åtskilda. Jöns Siggesson går aldrig till kyrkan. ... Lasse Håkansson hafver i många år varit ifrån sakramentet. Lofvar bättring. Vite: mista rygghuden och 5 daler. ... I allt mänskligt kämpar ljus och mörker. Brottmålsprotokoller, vi anfört, måla den tidens mörka sidor och låta endast då och då antydningsvis oss blicka mot dess ljusa och goda. Men sådana finnas oförgätliga. Dit höra de i allmänhet starka familjebanden, barnens allvarliga uppfostran, barmhertigheten mot de fattiga, religionens makt öfver sinnena. Dit hör ock förmåga att umbära och försaka, som skänker landet oanade tillgångar. (Rudolf Björkman "Det forna Jönköping. Från Medeltiden till det forna Jönköpings förstörande genom brand 1612." s 406-408)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1950

Det tog bara fem minuter för Harry att inse att hans ställning som klassens bäste trolldrycksframställare höll på att spricka totalt. ... Hermiones ansiktsuttryck kunde inte ha varit mer självbelåtet; hon hade avskytt att bli överglänst på varenda lektion i trolldryckskonst. Hon höll nu på att hälla upp de mystiskt separerade ingredienserna i sitt gift i tio olika små kristallflaskor. (Joanne Kathleen Rowling "Harry Potter och Halvblodsprinsen" s 384)

"Religionen är ett medel för människan att kunna undertrycka och kontrollera sin inneboende ondska", (sade Jerzy till sin son). "Om ett samhälle avskaffar religionen, vilket bland annat skedde under nazismen i Tyskland och i vissa kommunistiska stater, så kan samhället förvandlas till ett avhumaniserat helvete av renodlad ondska. Kontroll av människans ondska är därmed i grunden en förutsättning för att ett samhälle ska fungera." "Men samtidigt begås ju fruktansvärda brott i religionens namn", sköt jag in. "Många menar att vi hade haft en betydligt bättre värld utan religionerna, som hela tiden bekämpar varandra." "Jag tror vi måste skilja på äkta religion och det sätt på vilket människan förvanskar den. Människan har genom alla tider utnyttjat religionen för att uppnå sina egna syften. Men det är inte alltid lätt att skilja mellan hur en religion var tänkt att vara och vad människan har gjort med den, det erkänns." (Stefan Einhorn "Den sjunde dagen" s 80-81; tredje samtalet - etik)

Kristendomen i Australien har präglats av att det europeiska samhälle som grundades där för (nu år 1985) nästan 200 år sedan var en engelsk koloni, delvis befolkad av straffångar. . . . Australiens kristna har alltid lagt stor vikt vid privatmoralen. Prästerskapet räknade från början med att en av deras huvuduppgifter var att höja den moraliska andan i samhället. De predikade ständigt mot sådana synder som lögn, otukt, girighet, dryckenskap, stöld och olydnad. För straffångarna framstod kristendomen inte som en källa till nytt liv eller äkta gemenskap utan som en förlängning av fångvaktarens tvång och förmaningar. Denna inriktning betydde att kristen omvändelse för senare generationer ofta blev liktydigt med att avstå från alkohol, tobak, hasardspel och liknande. (Jim Stebbins "På väg mot en australisk kristendom" s 186; författaren präst i baptistkyrka i Australien)

Vilhelm Moberg har i sina historiska verk visat, hur trångt friheten satt hos de fattiga och små i Sverige. Den värsta träldomen var likväl kanske superiet, som för 150 år sedan härjade som den store folkfördärvaren. Sannolikt var inget folk i Europa då så nersupet som det svenska. Den gången kom räddningen genom den stora väckelsen, som också haft stor betydelse för både arbetarrörelsens framväxt och folkrörelserna i övrigt – man bör inte glömma, att den första stora strejken i vårt land, Sundsvallsstrejken 1879, leddes av bekännande kristna (hur ateismen sedan tog överhand i arbetarrörelsen, är en annan historia). Nu är en ny träldom på väg. Den har de fyra kännetecken, som vi känner igen i Uppb. 9:21: mord, narkotika (det grekiska ordet i grundtexten är farmakeia, jämför psykofarmaka), otukt och tjuveri. Vid ordet ”mord” har vi att tänka också på de över 30.000 barn som årligen dödas helt legalt, innan de hunnit födas. Mitt i välfärden är vår träldom värre än för 150 år sedan. O land, land, land, hör Herrens ord! (Sven Danell ”Dagpostilla” s 243 i kommentar till Ps 81:9-14)

I vissa (afrikanska) samhällen anses en person lida därför att han överträtt någon regel för vilken Gud eller andarna straffar honom. I sådana fall är personen orsak till sitt eget lidande . . . Men i de flesta fall anses de olika formerna av lidande vara orsakade av trollkarlar och häxor. De . . . står bakom det onda och använder sig av besvarjelser, mediciner och mystisk kraft, genom att befalla över t ex flugor och djur, genom att hata och önska någon ont genom "det onda ögat" och hemliga metoder. . . . Afrikanen upplever ondskan som att vissa personer på ett djupt och ondskefullt sätt griper in i ett annars regelbundet naturförlopp. (John Mbiti "African Religions and Philosophies" s 169-170; se också Colin Chapman "Livsfrågorna och kristendomen" s 141)

Att utnyttja minderåriga homosexuellt och därmed utsättta dem för faran att bli förstörda för hela livet, det anser jag i det närmaste liktydigt med mord. Var 1700-talet tolerantare än vi även på denna punkt? Jag är nu av den meningen att vi inte ska sätta 1700-talet som något föredöme för oss i något avseende, när det gäller rättsväsende och tolerans inför brottsliga handlingar och dylikt. (Vilhelm Moberg "Du tror väl att jag är död - Vilhelm Mobergs brev 1950-1973" s 91; brev från Stockholm till Olle Holmberg 1953-06-06)


ca 1950 - ca 1900

Hur skedde det? Hur mötte de varann? De stodo plötsligt man mot man. ... De stodo på en klippavsats högt över hertigdömets blå palats – ... högt över Undanflyktens stad, skymtande snöblek genom valv och blad. ... Och Kristus såg till grunden av hans själ, han såg dess vemod och dess lust jämväl. ... Och Kristus tänkte: ”Denne vet allt som kan vetas om förgänglighet ... och ur hans väsens mörka djup jag hör medlidandet med allt som dör.” ... Och Kristi stränga kärlek såg en kärlek ljuvt förförisk som en drog, ... en dunkel drog, en sällsam trolldomssaft men utan läkedomens kraft ... en mildhet som var olik hans, svävande oviss och av gåtfull glans. ... Och Kristus tänkte: ”Hans begär är tungsint njutning, minne och chimär. ... Omvandla vill han allt, upplösa allt i genklang och i skengestalt ... och fast hans hjärta blöder rikt för allt som vissnar och är dödsinvigt ... handlar han likväl i sitt skumma råd häxmästerligt och utan nåd. ... Ja i hans kärlek sällsam och fördrömd är en försålig kyla gömd ... och om han hade makt att ge sanningens räddning åt en värld av ve: ... han toge aldrig denna makt i bruk. Endast med salva svetteduk ... bedräglighet besvärjelse musik nalkas han plågan månelik. ... Ack endast på förrädisk mark blomstrar hans lustgård, länkas park vid park ... sugande, underjordiskt skön, mättad med tomhet, tung av sorg och kön.” ... ... (Bertil Malmberg ”Kristus uppsöker Lucifer” s 128-129; 1947)

När vi följer den väg som både nazisterna och deras offer beträdde lär vi oss också en hel del om människans villkor. Det vi får veta är sällan upplyftande. ... Det är svårt att inte instämma med Else Bakers ord - hon var åtta år när hon skickades till Auschwitz: "Den mänskliga ondskan är gränslös." Det enda som möjligen inger en gnutta hopp är familjen som livsuppehållande kraft. Hjältemodiga handlingar handlingar utfördes av lägerfångar när de försökte att undsätta en far, en mor, en syster eller bror eller ett barn. ... En åttaårig flicka rövas bort från kärleksfulla föräldrar, får veta att hon är adopterad och till hälften av romsk börd, förs till Auschwitz där hon lämnas att klara sig själv till hon adopteras av en kapo, åter överges och sedan måste vistas i mörka baracker omgiven av främlingar medan fruktansvärda grymheter utspelas utanför, bara för att nästa dag sändas till ett annat koncentrationsläger. Inte undra på att Else känner att denna samlade erfarenhet "fördärvar ens tankar för resten av livet. Det kan jag säga med absolut säkerhet. Det gör den." (Laurence Rees "Auschwitz - Den slutgiltiga lösningen" s 20,310)

Det var inte bara hans fysiska storlek eller grovhuggna gangsterliknande drag, hans ögon som inte blinkade eller hans oberörda likgiltiga blick när han såg på oss som gjorde honom speciell, även om allt detta bidrog. Det var den ondska och död han utstrålade, något som instinktivt sa mig att i den där massiva gestalten fanns inte ett uns av medkänsla eller anständighet eller välvilja. Den här gången var mitt första intryck rätt. Han hette Jakob Fries, en av de brutalaste män som Auschwitz, upphovet till så många mördare, någonsin fostrat. För mig gestaltade Fries Auschwitz och han kommer alltid att göra det. (Rudolf Vrba "Jag flydde från Auschwitz" s 90-91)

En höstsöndag, då Anund kommer ner för att se hur dikena tagit till sig höstregnet, får han se att vattnet står som en sjö över en del av mossarna. ... Han tar sig fram till det stora öppna diket, där alla täckdikena mynnar ut. Och där upptäcker han plötsligt något, som gör att han blir stående orörlig. Många av täckdikenas utlopp är stoppade med sten och mossa. ... Det är ingenting att ta fel på - det som hänt där nere på mossarna har hänt under händerna på Emil. ... En sommarkväll kommer (Anund) och Arne ner till mossarna vid sjön och ser havren. ... Mitt ute i fältet står (den) grön och hög, men längs alla kanter är den förkvävd av ogräs. ... (Det var) Emil (som hade tagit) hand om ogräsfröet, som blev under tröskan nere hos Sätares. (Sven Edvin Salje "Dimmorna lyfter" s 234-235,248-252)

Jag har givetvis alltid förstått att det är ett mycket svårt och allvarligt företag att försöka utrota ondskan i dess mest försåtliga former, en ondska som blir allt mer omöjlig att kontrollera. Men det var inte förrän jag (som detektiv) fick erfarenhet av sådana fall som mordet på Roger Parker som jag till fullo begrep hur mycket det betyder för människor - och inte bara de direkt inblandade utan allmänheten i stort - att bli befriade från en sådan hänsynslös ondskefullhet. . . . Ett förvånande stort antal av de närvarande tycktes onödigt imponerade av festen, så till den grad att man mest ägnade sig åt att komplimentera varandra - det gällde både de samtal jag hörde brottstycken ur och de jag själv deltog i. När man inte hade fler komplimanger att komma med, började gästerna berömma hedersgästen. . . . Mot slutet blev det en del tal. Olika personer reste sig och lovordade (hedersgästen) Cecil (Medhurst) för hans insatser på världsarenan, framför allt för hans roll i upprättandet av Nationernas förbund. Till slut reste sig så sir Cecil själv. Jag minns att hans tal var självförringande och optimistiskt. Enligt hans uppfattning hade mänskligheten lärt av sina misstag. . . . Sedan vi blivit påminda om de fasor som kunde släppas lösa bland oss, hade civilisationens krafter segrat och befästs. Talet gick i den stilen, och vi applåderade alla hjärtligt. . . . Rätt som det var rörde (sir Cecil) vid mig och sa: " . . . Vi ska göra vad vi kan. Organisera, konferera. . . . Men ondskan kommer alltid att lura runt hörnet. Jovisst! Just i detta ögonblick är onda krafter i gång för att sätta eld på civilisationen. Och de är skickliga, fruktansvärt skickliga. . . . De onda krafterna är alldeles för slipade för att den vanlige hygglige medborgaren ska kunna rå på dem. De slår en ring omkring honom, korrumperar honom, får honom att vända sig mot sina medmänniskor. Det är därför vi mer än någonsin måste sätta vår lit till människor som ni, min unge vän. De få som står på vår sida och som är minst lika klipska som de. Som snabbt kan sätta fingret på det onda, förgöra svampväxterna innan de slår rot och sprider sig." (Kazuo Ishiguro "Vi som var föräldralösa" s 40,52-56; London 24 juli 1930)

Kinas höstsol har just gått ned bakom lövverket på den vida slätten. Snart är det kolmörkt. ... (Gossen) finnes ej mera till. Var finnes han? Är han ännu i livet? Att gå ut och söka honom, det gagnar till intet. ... (En man) bringar dem den glada nyheten att (gossen) lever, men att de som ha honom i säkert förvar ej släppa honom med mindre de först erhålla en summa på omkring 800 kronor. ... De hopsamlade slantarna utgöra ej stort mera än hälften av den begärda summan. ... Från en fallfärdig stuga höres ett barn ropa på sin moder. ... Mor tar till ordet och under tårar försäkrar hon, att de gjort allt de förmått för att skaffa pengar men ej lyckats få ihop mer än halva summan. ... Till sist visar sig mannen åter, bärande på en korg. Ett skynke, mor tycker det ser blodigt ut, skyler korgens innehåll. Korgen ställes ned framför fars och mors fötter med de orden: "Här är eder gosse, men som vi fått endast hälften av den begärda summan, ger jag eder åter endast halva barnet." Gossen var styckad. ... Dagen därpå begravdes den del av korgens innehåll, de förde med sig hem. ... Nu går far och mor och arbetar än mera strävsamt än förut. Pengar, kläder, ja, grisen är borta och ändå kunde ej (gossens) liv återköpas. Livet är bra tungt att leva. (E. Wandel "Där rövare stjäla och mörda" s 318-319; Missionsförbundet n:r 19 den 8 maj 1924)

Kanske är det ett ... förbrytarband som stulit och tagit hand om ... Den europeiska civilisationen. - Kanske är det förbrytare av samma band och lära som tagit hand om ditt livsödes stackars farkost också - ett gäng av tjuvar, mördare och horkarlar, förfalskare och förvända, och kanske skriker du med dem i din dumma enfald, när vi fråga dig vart du tänker fara och om du behöver kapten ombord: "Nej, vi fara till helvete." (Sven Lidman "Bryggan håller - Vittnesbörd om korsets kraft" s 79-80; kommentar till Jes 8:17-22; Luk 22:40-46; boken utgiven 1923)

Att vilja olyckor av synd, det är mänskligt, men att vilja dem av plikt, det är förhävelse. Den som kommer därhän, han bränner sig på det mysterium som ingen teodicé lyckats utreda för oss. Skulle människan en gång komma dit, så är det slut med henne. Riktigt på allvar kan man aldrig ta detta program om det ondas behövlighet. Det förefaller en alltid vara endast till hälften tänkt och velat. (Hans Larsson "Det onda" s 176)

Kingoyi (i belgiska Kongo) ligger alldeles vid gränsen till franska Kongo längst upp i norr i spetsen af en kil som där sticker upp. ... Folkets karaktär, religion, seder och lefnadsförhållanden hafva ännu ej undergått någon märkbar förändring. Visserligen äro de godmodiga som alla negrer, men de äro äfven rätt hårda och oböjliga. ... Folkets afguderi är mycket utprägladt. Tron på afgudarne och vidskepelsen är mycket stor. Nästan alla äldre män äro afgudapräster. De hålla orubbligt fast vid giftgifvandet trots stränga förbud af staten. Ibland begrafves äfven lefvande. (K.E. Laman "Kongobref"; bref från Mukimbunge daterat 1905-08-18; Jönköpings-Posten 1905-10-13)

"Lägg dig nu ned, Knut, och försök att sofva", sade Ellen i lugnande ton. Hon lade handen på hans panna och ville tvinga honom ned i bädden. "Nej - aldrig - de komma ju, de vilja gripa mig - men de kunna icke. - Se här - där är blod ... det är deras blod - de heliga, du vet ... Se, den gamle, han blöder - han dör - han blöder ihjäl - - de veta icke, hvem som har gjort det." ... Då han vaknade, var han fullt redig, men alla nattens syner voro glömda. ... Ellen satte sig vid bädden och såg på honom, tyst och forskande. ... Han borrade hufvudet in i kudden och mumlade med halfkväfd röst: "Jag har gjort det." ... "Hvad var (orsaken)?" "Ondska." "Ondska?" ... "Ja, jag hatade Grönhöj. ... Han tog Marie ifrån mig. ... Du vet ju - det är väl ingen hemlighet ... att jag håller af Marie. Och hon höll också af mig. Men så blef hon ju 'helig' - och det var Grönhöjs skull ... hon gick och pratade så mycket med honom. Och så bröt hon med mig. ... Och så - kom jag att hata honom." (N.P. Madsen "Strandfogdens dotter" s 206-211)


ca 1900 - ca 1850

Han hade ansträngt sig mycket i Skellet Karl Orsa för att taga reda oppå vem Jakob egenteligen var. ... Karl Orsa kom och sade att det var nog så med Jakob att han stal, han stal penningar på den där båten och förr hade han stulit mångahanda, tjuvnaden var en del borti skapnaden hans. ... Mor hon betalade arrendet i förskott för nästa år och sade att hon int hade vetat att han var tjuvut, hos oss hade han då ingenting stulit, nej han hade mer givit än tagit, men att det fanns förstås int mycket att taga och att det enda hon var inställd oppå var att göra rätt för sig. ... Jag stod vid fusdörren och vaktade och såg då (Karl Orsa) gick. Det syntes icke på honom att han hade utfått arrendet. ... Han slängde på ett ovanligt vis med benen och viftade med armarna nästan som om det var han som hade utgivit något och gjort sig oskyldig. Och då vi kom in igen satt mor vid orgelharmoniet. Låt icke det förtryta dig, Att de, som våld bedriva Och åt sin ondska glädja sig, Så ofta skonte bliva. De skola dock en dag förgås, Och, såsom gräs, till jorden slås, Och vissna och förtrampas. (Torgny Lindgren "Ormens väg på hälleberget" s 32-33,40)

(Karl Oskar) invände: ”De rika slavägarna i Södern hade börjat kriget, de bar hela skulden till det och borde ensamma lida. Om någon blev överfallen av en våldsman skulle han väl inte straffas lika med brottslingen?” ”Vedergällningen tekommer Gud”, förklarade Kristina. ”En kristen ä förbjuen att gå ut och dräpa.” ”Får han int slå ihäl en mördare och ogärningsman?” ”Nää. Han får int dräpa nåen männska.” ”Men jag har rätt te növärn. Den som försöker ta livet av en annen männska har sej själv att skölla, om han blir ihälslaen.” ”Om nåen blir dräpt – ä dä därföre tvonget att gå ut å dräpa annra?” undrade Kristina. ”Hjälper dä den döe att många annra männskor dör?” (Vilhelm Moberg ”Sista brevet till Sverige” s 12; Gamle Abe kallar)

En del dör när världens kvacksalvare ger sömndryck åt dem, när de är i stor ångest, och då somnar de in för evigt. Ja, vem kan räkna upp alla faror som människans liv är i, i denna världen? ... Det är sant att människans liv inte är i hennes egen makt. Men människan är ofta själv orsaken till sin egen död, eftersom hon såsom nu sagts vandrar oaktsamt genom denna farliga värld och ser sig inte för och hur hon vandrar. Många människor är så modiga, att de inte förstår att akta på sina liv, fast de vet att döden vaktar på dem vid varje steg och varje ögonblick. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 307 i predikan 1851 och 1854 över Luk 2:21)

En junidag 1851 se vi en fiskarbåt i Öresund kämpa mot storm och sjö. I båten sitter en blek, skälvande man, stadd på flykt från sitt land, en man, vars namn då är på allas läppar som "förfalskaren och giftblandaren Love Almquist". ... Han har förfalskat namn på reverser till von Scheven, och i procentarens hem har man funnit arsenik i en havresoppa. Såsom avviken gäldenär dömes Almquist till avsättning från sitt prästerliga ämbete samt att "ställas för en påle i halsjärn på torg att skämmas i två timmar och därefter straffas med arbete i någon kronans fästning i tre år." Vad mordförsöket och förfalskningarna beträffade, ställde domstolen i brist på full bevisning hans sak på framtiden, men allmänheten hade naturligtvis fällt sin avgörande dom långt innan rätten talat. ... Så oförsiktig som Almquist alltid varit med att slunga djärva, chockerande yttranden kring sig, var det inte svårt för hans belackare att påpeka, att det har han sagt, och det har han sagt. Kort före katastrofen yttrade han t.ex. i ett sällskap, att "om man mördar en gammal usling och girigbuk samt använder pengarna till goda ändamål, så gör man därmed intet illa". Vad nu själva skuldfrågan beträffar, så tala sannolihetsskäl snarast för att pigan, som vid flere tillfällen varnade den gamle procentaren för arsenik i mat och dryck och påstod, att Almquist lagt dit giftet, själv arrangerat alltsammans på uppdrag av anhöriga till von Scheven. Deras mening var dock ingalunda att förgifta sin gamle släkting utan endast att göra Almquist misstänkt och beröva honom sitt inflytande över Scheven. Men varför rymde Almquist då, om han var oskyldig? Härpå har han själv svarat bl.a. att han ämnade återvända hem, så snart hans oskuld kommit i dagen - men i rannsakningshäkte ville han icke sitta. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1809-1859" s 276-277)


ca 1850 - ca 1500

Det finns en risk att tjuvarna en gång blir fast, när den andlige landsfiskalen kommer för att visitera tjuvarnas förråd. När det tysta vittnet, som sett stölden, börjar vittna mot dem, då måste de bära tillbaka allt vad de stulit. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 137-138 i predikan 1848 över Joh 1:19-28)

För gesäller, som på ett eller annat sätt brutit emot denna regel (att hålla hantverkets ära högt), hade man vid varje gesällskap en "svart bok". De däri infördas namn lästes upp vi sammankomsterna, på det att de vandrande skulle kunna sprida dem och i lindrigare fall tillhålla syndaren att bege sig till den plats, där han förbrutit sig, för att åter försona sig med gesällskapet. Tjuvnad kunde emellertid aldrig sonas utan ledde till uteslutande ur gesällskapet. Tjuvens eller andra grövre syndares namn spredos genom s.k. skalkebrev, vilket betydde syndarens fullständiga avstängande från all möjligheter att på ett hederligt sätt bedriva sitt yrke. (Exempel ges på skalkebrev ur Couriren från Stockholm 1822.) (Brynolf Hellner "Skråväsendet" s 207)

Fram till slutet av 1600-talet sågs trolldomen som nära besläktad med förgiftning, också det ett sätt att vålla skada utan att, med historikern Bengt Ankarloos ord, "förknippas med yttre våld". (Linda Oja "De kloka och renlärigheten" s 311)

På våren 1677 kunde regeringen utfärda en rundskrivelse till samtliga biskopar och superintendenter om upphävande av 1669 års offentliga kyrkobön mot trolldomsväsendet. I stället påbjöds en tacksägelse till Gud, för det han stillat "trolldomsplågan och Satans raseri". Det stackars pinade och ängslade folket kunde draga en lättnadens suck vid undfåendet av överhetens budskap till rikets innebyggare, "att ljus och klarhet var vunnen och den fruktansvärda hemsökelsen förbi", för att citera vår grundligaste forskare på detta område. "Men nog var det", tillägger han, "för många ett underligt tal, att det hela nu var vordet mera ett utslag av människors än av djävulens ondska." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1660-1709" s 381-382)

På morgonen den 30 november (1653) bröt ambassadören (engelsmannenWhitelock) upp för att landvägen fortsätta färden (från Göteborg) till Uppsala där drottning Kristina då vistades. ... Ehuru de resandes vagnar brukade stå ute under natten och flerstädes en mängd folk strömmade till för att se på främlingarna, kom ingenting bort. "Tjuvnad är så sällsynt", skriver han, "att på hela resan ej mer än ett solglas saknades; och ehuru en gång den järnkoffert, vari penningarna förvarades, gick sönder och flera mynt ramlade ut, förkom dock icke ett enda, utan var och en lämnade tillbaka, vad han hittat." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden 1660-1709" s 35-36; Utlänningars intryck av stormakttidens Sverige)

Åtta år varade (Erik XIV:s) fångenskap. En ny sammansvärjning för hans befrielse upptäcktes på hösten 1576 och skrämde kung Johan (III), som i början av följande år skickade sin sekreterare Johan Henriksson att ta hand om bevakningen av fången på Örbyhus. ... Den 25 februari gick han ur tiden, och det råder väl knappast något tvivel om att han hade blivit förgiftad. Kung Johan försökte göra gällande att brodern dött en naturlig död, men hertig Karl trodde aldrig på detta, och i behåll finns vissa indicier som talar ett mycket tydligt språk. Redan 1573 hade kung Johan utfärdat en instruktion till broderns vaktare att i händelse av något befrielseförsök strax ta honom avdaga; han borde förgiftas med opium eller kvicksilver eller i brådskande fall åderlåtas till döds. Två år senare förmådde kungen riksrådet och några präster att underteckna en formlig dödsdom över brodern. Traditionen om hur förgiftningen skall ha gått till är gammal. "Toxicum ignarus in pisorum, ut fertur, insculo praebitum absorpsit, sig ovetande förtärde han giftet vilket som det påstås gavs honom i en ärtsoppa", skriver Johannes Messenius några årtionden senare. (Alf Henrikson "Svensk historia I" s 333-334)

Erik XIV ... utfärdade år 1563 ett plakat med anledning därav, "att ondskan och argheten flux växer till och förmerar sig i världen, så att många onde och vanartige människor finnas, de där varken bry sig om Gud eller Hans helga bud, utan taga sig ett ogudaktigt leverne före". Bleve sådant icke straffat av överheten, så vore fara för att "Gud skulle hårdeligen hämnas utöver". Till förekommande därav förbjöd konungen nu först och främst, att de s.k. högmålssaker försonades med böter. De brott, som dit räknades, voro "Guds förhädelse och föraktelse, förräderi, mord, uppenbart hor, frändsämjespjäll, våldtäkt, tidelag och andre slike laster". De, som sådant bedreve, skulle icke utan livsstraff undkomma, stadgades det. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1521-1611" s 546; Svenskt folkliv på 1500-talet)

(Sten Sture d. ä:s) död (år 1503) är förknippad med ett sällsamt händelseförlopp, som väl illustrerar tidens politiska förhållanden i Sverige. . . . Kung Hans' drottning Kristina hade en längre tid tappert försvarat Stockholm mot Sturepartiet. När huvudstaden föll togs hon till fånga. Sten Sture släppte henne efter en tid och ledsagade själv den höga damen på resan ner till danska gränsen. På återvägen insjuknade han helt hastigt och "mycket häftigt". Det uppstod genast misstankar om förgiftning, en normal bråddöd inom högre kretsar under renässansen. Som den skyldige utpekades den danska drottningens läkare. Misstankar riktades också mot Svante Nilssons blivande gemål, hans trolovade fru Märta, som förmodades vilja undanröja riksföreståndaren till förmån för sin släkting Svante, en son till Nils Bosson Sture. Förgiftningsryktena är en mätare på det förtroende, som rivalerna om makten i riket hyste för varandra. Riksföreståndaren blev allt klenare under hemfärden till Stockholm. Resan måste avbrytas i Jönköping, där den förste Sturen avled den 13 december 1503. Han uppnådde omkring 60 år - exakt ålder kan inte anges - men befann sig fortfarande vid full vigör och i stark aktivitet, varför hans bortgång kom oväntat. (Vilhelm Moberg "Min svenska historia berättad för folket. Andra delen." s 151-152)


ca 1500 och tiden dessförinnan

Med sin mjukt behagliga och ändå manliga stämma bad (fursten sina gäster) dricka en skål för den eviga fred som hädanefter skulle råda mellan deras båda stater, mellan furstehusen och mellan folken. De långa meningslösa striderna var slut och en ny tid bröt in som skulle skänka lycka och välsignelse åt oss alla. Det skulle förverkligas till sist det gamla ordet om frid på jorden. Därmed tömde han sitt glas och de höga gästerna tömde samtidigt under högtidlig tystnad sina guldbägare. ... Plötsligt gav il Toro ifrån sig ett underligt vrålande läte och stirrade rätt framför sig med konstigt stela ögon. Ett par av hans män, som satt vid samma sida av furstebordet, skyndade fram till honom men började i samma stund vackla, grep om bordskanten och sjönk ihop på sina platser, där de började vrida sig i smärtor, stönande något om att de var förgiftade. Det uppfattades inte av många. Men en av de andra, som ännu inte var så illa däran, skrek ut över hela salen: Vi är förgiftade! Alla for upp och det blev ett oerhört virrvarr överallt. Il Toros män ... högg löst på våra män och sökte bana sig väg fram till vår furste. (Pär Lagerkvist "Dvärgen" s 103-104)

(Kung) Kristoffer (av Bayern) bedrev så mycket ont, att (Karls)krönikans författare inte kan räkna upp alltsammans, "det skulle bli för långt att skriva". Kungen uppvisas som en genomfördärvad människa, en rucklare, en dobblare, en horkarl. Han drack "mest alla nätter" och förövade dessemellan mycken otukt. Dessutom var han menedare och edssvikare. Unionskonungen var en avgrundsande helt enkelt och för hans skull fick folket lida. På hans dödsdag 1448 drabbades Sverige av en ohygglig orkan som fällde en mängd skog; i Skänninge svartbrödrakloster blev två munkar ihjälslagna under mässan, när taket över högkoret rasade under stormen. Så våldsamt reagerade naturen själv när avgrundsanden återgick till sitt ursprung. I likhet med unionsdrottningen Margareta utsattes unionskungen Kristoffer för en konsekvent svartmålning av de svensk-nationella. Den mörka bilden av Kristoffer godtogs länge av svensk historieskrivning som verklighetstrogen, men hos nyare forskare har den ljusnat betydligt. En svensk och en dansk historiker, Gottfrid Carlsson och Kristian Elster, är eniga om en i huvudsak positiv bedömning av Kristoffers kungadöme, ett mellanspel som bara räckte sju år. Unionskungen genomförde viktiga reformer inom rättsväsendet. Magnus Erikssons 100-åriga landslag översågs och reviderades och den nya lagen fick Kristoffers namn. I den förbättrades vissa former av rättskipningen. Det stadgades att räfsteting skulle hållas varje år i varje lagsaga. . . . (Gottfrid Carlsson) ger detta slutomdöme om hans regeringstid: "Det är knappast för mycket sagt om man påstår att ingen större olycka någonsin drabbat den nordiska enhetstanken än konung Kristoffers bråda död vid endast trettiotvå års alder." Det är inget dåligt slutbetyg åt bajraren. Därtill bör läggas: det är inte känt att han lät bränna någon olydig svensk bonde på bål. (Vilhelm Moberg "Min svenska historia berättad för folket. Andra delen." s 91-92)

Minst lika fult som att ärelöst sticka dolken i någons rygg och dölja sin skuld var att utsätta ovänner för förgiftning. Folk levde med föreställningen att det vimlade av djävulska drycker och pulver i onda människors gömmor, och helt fel hade de inte. Droger var vanligt förekommande inom medeltida medicin, och det som var läkande i lagom dos kunde vara dödligt i större. Bland vilt växande växter i det medeltida Sverige kan nämnas idegran, fingerborgsblomma, tibast, sprängört och stormhatt. Därtill kom växter som ursprungligen inte växte vilt men som på ett eller annat sätt förts in i landet, såsom bolmört och odört. De båda sistnämnda hade en given plats i varje medeltida apotekares lager. Rykten om förgiftning förekom i snart sagt alla samhällsskikt och miljöer. Det var ett ovärdigt sätt att röja politiska rivaler ur vägen. I bondesamhället förekom giftiga örter i flera officiellt förbjudna sammanhang, inte bara vid fosterfördrivning. Vid större katastrofer, till exempel digerdöden i mitten av 1300-talet, uppstod därför lätt rykten om att någon eller några hade förgiftat brunnarna, rykten som urartade till blodtörstiga jakter på syndabockar. (Dick Harrison "Jarlens sekel - en berättelse om 1200-talets Sverige" s 84-85)

Icke endast smädelser, slag eller andra efter vårt sätt att se personliga angrepp kränka äran; grova ärekränkningar äro även råmärkesflyttning, tjuvnad o. s. v., ty också en mans gods hör med inom hans äras rymd. Det är mycket ärerörigare att få sin träl stulen än att få honom ihjälslagen; böterna för dråpet äro (enligt 1200-talets Västgötalag) vida mindre än böterna för stölden. Att tjuven själv sjunker ned till de rätts- och ärelösas kategori, även om han snattat så obetydligt, att han kan slippa dö, hänger väl närmast samman med det hemliga i hans förnärmelse. (Emilia Fogelklou "Samhällstyper och medborgarideal" s 89; Från landskapslagarnas brytningstid mellan kristen åskådning och forngermansk)

Översteprästen höll förhör med (den yngre kvinnan) medan (trälen) Holme stod tyst bredvid. Hon berättade att de kristna prästerna och hövdingen kommit överens om att lägga gift i Holmes öl. ... Hövdingen och de kristna prästerna hörde med glädje vad Sveins moder hade att berätta. Hon hade sett den farlige dricka av det förgiftade ölet och säkert skulle han snart vara död. (Jan Fridegård "Offerrök" s 500,502)

Vad gäller då (skulle du säga) beträffande dem som tar emot genom arvföljd ett arv från sina fäder, då de själva är fulla av otaliga onda ting? Och vad skall man säga om detta? Hur låter Gud dem (säger du) åtnjuta dessa ting? Förvisso precis som Han tillåter tjuvar och mördare och illgärningsmän. Ty det är inte nu tid för dom utan för det bästa levnadsloppet. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XIV:459)

De kristna satte i högre grad än andra religioner gränser mellan sig själva och samhället som de var en del av. ... Från början av 200-talet har vi en värdefull text, Hippolytos Den apostoliska traditionen, en så kallad kyrkoordning som anger regler för församlingslivet. Här kan vi också se vilka krav som ställdes på dem som skulle få lov att döpas och därmed upptas bland de kristna. ... Här har vi ett konkret exempel på i vilken grad de kristna tog avstånd från etablerade institutioner i samhället: offentliga ämbeten och soldattjänster där det ingick att döda, undervisning där hedniska författare ingick (ett tveksamt fall), offentliga skådespel av olika slag, yrken knutna till traditionell kult. Också när det gäller sexualmoral var de kristna betydligt strängare än vad som var accepterat eller åtminstone tolererat i det övriga samhället. (Harald Rasmussen-Einar Thomassen "Kristendomen - En historisk introduktion" s 77-78; Från judisk sekt till romersk statskyrka)

Trollkarlar, astrologer, spåmän, drömtydare, kvacksalvare, förfalskare och sådana som förfärdigar amuletter skall upphöra därmed eller avvisas. (Harald Rasmussen-Einar Thomassen "Kristendomen - En historisk introduktion" s 77; Ur Hippolytos kyrkoordning från början av 200-talet)

Lactanius säger, att Apollo var en mökränkare och dråpare, Mars en äktenskapsbrytare och mördare, Castor och Pollux de uslaste röfvare, Mercurius en slyngel, tjuf och bedragare, Jupiter en fadermördare, som ej kunde vänta ut sin ålderdomssvage faders bortgång, dessutom en liderlig sälle och en verkligt onaturlig äktenskapsbrytare. Och dessa äro gudar, hvilkas bildstoder och eftermäle ännu firas med mer än religiös vördnad i höga palats. (Olaus Magnus "Historia om de nordiska folken" s 139; Om straff som drabba de mindre gudarna)

En norsk kvinna vid namn Kraka, som ville bringa framtida lycka åt sin son Roller, lagade till en gröt, och i denna lät hon ettret från tre huggormar, upphängda i ett smalt snöre, droppa ned. Men Erik, Krakas styfson, tillägnade sig den rätt som var ämnad sonen Roller, och styrkt af den lyckobringande måltiden kom han genom dess inneboende kraft i besittning af den högsta mänskliga visdomsgåfva. (Olaus Magnus "Historia om de nordiska folken" s 157-158; Om vidskepelse och afgudadyrkan hos de nordiska folken)

Hos azande-folket i Sudan finns en rad olika orakel. ... Som exempel på azandes orakelväsende kan det välkända giftoraklet nämnas. Oraklet tillfrågas i rättsfall, då det gäller att få kunskap om vilken av två misstänkta som är skyldig till ett visst brott. Den som vill rådfråga oraklet medför två fåglar, oftast två eller tre dagar gamla kycklingar, som överlämnas till orakelfunktionären. Gift och vatten blandas och hälls ned i fåglarnas strupar. Därefter tilltalas oraklet – som alltså nu finns i fåglarnas krävor. Det uppmanas att döda den fågel som symboliserar den skyldige men lämna den oskyldige oskadd. ... Giftoraklet är en del av samhällsorganisationen, ett socialt etablerat instrument för att tjäna rätten och garantera att den skyldige avslöjas och den oskyldige får upprättelse. Oraklet har gudomlig sanktion. Det tillhör skapelseordningen, fastställd i den mytiska urtiden. (Olof Pettersson "Afrikansk religiositet" s 83-84)


Egna kommentarer och funderingar:

Jag har översatt “klemma” med “stulen ägodel”. ”Klemma” översätts vanligen med ”stöld”, men ordet ”stöld” ligger närmare det grekiska ordet ”klopê” (jfr Matt 15:19, Mark 7:21).


Paulus sade till de troende i Korint: ”Vi må hålla högtid, ej i/med gammal surdeg, men/och ej i/med dålighets och ondskas surdeg, emellertid/utan i/med osyrade (bröd) av renhet och sanning.” (1 Kor 5:8)


Grekiska ord:

klemma (stulen ägodel, pl. stöldgods) 1 Mos 31:39; Upp 9:21 – 2 Mos 22:3-4.

ponêria (ondska) (i NT + exempel i Apokryferna) Salomos Vishet 10:5; Luk 11:39; Apg 3:26; 1 Kor 5:8; Upp 9:21 – 1 Mack 13:46; Salomos Vishet 4:6,14; 10:7; 17:10(11); 19:13; Syr 12:10; 19:22; 25:13,17; 29:7; 35:3(5); 42:13-14; 47:25; Baruk 2:26; Matt 22:18; Mark 7:22; Rom 1:29; Ef 6:12.

farmakon (gift) (i NT + exempel i Apokryferna) Tobit 2:10; Upp 9:21 – Tobit 6:7; 11:8,11; Salomos Vishet 1:14; Syr 6:16; 38:4.

fonos (mord) (i NT + exempel i Apokryferna) Matt 15:19; Upp 9:21 – Judit 2:11; 8:22; 9:3; 2 Mack 4:3; Salomos Vishet 12:5; 14:25; Mark 7:21; 15:7; Luk 23:19,25; Apg 9:1; Rom 1:29; Hebr 11:37.


Ytterligare studier: 2 Mos 7:11,22; 9:11; 20:13,15; 2 Kung 9:22; Ps 58:5(6); Jes 47:9; Mika 5:12; Nahum 3:4; Salomos Vishet 12:4; 18:13; Luk 8:43; Joh 10:1,10; 2 Petr 3:9; Upp 9:20; 18:23; 21:8; 22:15.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-08; 2012-07-04; 2015-03-30)

Tillbaka till Start

Valid XHTML 1.0 Strict      Valid CSS!