Till kapitellistan

Åttonde kapitlet
snabbnavigation till verserna:
| 1 | 2 | 3a | 3b | 4 | 5a | 5b | 6 | 7a | 7b | 8 | 9 | 10a | 10b | 11 | 12 | 13a | 13b


8:1 Och när * (א,* א) Den öppnade det sjunde sigillet, blev det tystnad i himlen (i) som/omkring en halv liten stund.

Ord för ord (14 ord i den grekiska texten): Och när (den)-öppnade '-et sigill'/sigillet det sjunde, blev-(det) (en)-tystnad i '-en himmel'/himlen som (en)-halv-liten-stund.


1883: Och då det bröt det sjunde inseglet, vardt tystnad i himmeln omkring en halv timme.

1541(1703): Och då det uppbröt det sjunde inseglet, wardt en tysta i himmelen win en half stund.

LT 1974: När Lammet hade brutit det sjunde sigillet, blev det absolut tyst i hela himlen, och tystnaden varade, tyckte jag, en halvtimme.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Psalmisten sade:) “'Var ledig'/'dröj kvar' och få kunskap om att Jag är Gud. Jag skall vara höjd/upphöjd i/bland nationerna, jag skall vara höjd/upphöjd i/på jorden. Förmågornas Herre (är) i sällskap med oss. Jakob Gud (är) vårt Bistånd.” (Ps 46:10-11 or 46:11-12, Grekiska GT)

(Profeten sade:) "Jag hörde den som var (och hade varit) höljd i tingen av fint linne, (den) som (hela tiden) var ovanpå flodens vatten: 'Ända till en avslutning av en läglig tid.' Och han höjde den rätta/högra handen och den kvarvarande/vänstra in i himlen, och han svor (vid) den levande Guden in i (den kommande) tidsåldern, eftersom avslutningen av händer, av ett ’låtande vara’/’lämnande i fred’ av ett heligt folk, (skall vara) in i en läglig tid och lägliga tider och en halv läglig tid, och det skall föras till en avslutning alla de här tingen." (Dan 12:7, Grekiska GT)

(Salomo sade till Herren: “Då) en stilla tystnad omslöt alla tingen, och en natt uppnått mitten (av sitt lopp) i (sin) egen snabbhet, kom Din ’alltförmående’ utsaga, en sträng krigare, från himlar ut ur rikens troner in i en mitt av den tillintetgörande jorden (med) ett skarpt svärd.” (Salomos Vishet 18:14-15a eller 18:14-16a)


Den Senare Uppenbarelsen:

Likaså och/också (med) den andre och den tredje ända till den sjunde. (Matt 22:26)

(Prästledaren sade till Jesus:) "Svarar Du ingenting? Vad (är det som) de här är vittnen nedifrån/emot Dig?" Men Jesus var (hela tiden) stilla/tyst. (Matt 26:62b-63a)

Då det hade blivit en mycken/stor tystnad, höjde (Paulus) sin röst (vänd) i riktning mot (folket) ... (Apg 21:40b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

’Då det var i mitten av’/’efter halva’ högtiden, steg Jesus upp in i helgedomen och lärde/undervisade. (Joh 7:14)

Och (Pilatus) kom åter in i, in i pretoriet, och han säger till Jesus: ”Varifrån är Du?” Men Jesus gav honom inte ett/något svar. (Joh 19:9)

Jag skådade ... en bokrulle som hade varit (och var skriven) framför (א,* א) och bakifrån, som helt och hållet hade varit (och var) förseglad (med) sju sigill. (Upp 5:1b)

Jag skådade, när den lille Baggen öppnade ett ut ur/av de sju sigillen. (Upp 6:1a)

Det talades till dem, för att de måtte (א,* א) ’föras till vila’/vila ännu en små-/liten tid. ... (Upp 6:11b)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

ca 2000 - ca 1850

Bakgrunden till tystnaden finns i en samtida judisk uppfattning som hävdar att den himmelska tystnaden var nödvändig för att Gud skulle kunna höra Israels böner: ”Änglarna sjunger om natten men är tysta om dagen för Israels härlighets skull”, Talmud, Traktat Hagigah, 12b. (Leif Carlsson ”Tröst och trots – Uppenbarelseboken” s 103)

Långa pauser bredde ut sig mellan satserna och orden sades med tonlösa, monotona röster. Paret stod stilla vid kanten av blomrabatten och tillsammans tryckte de doppskon på hennes parasoll djupt ner i den luckra jorden. . . . Röster, ja, röster, ordlösa röster. Plötsligt bröt de tystnaden med ljud av djup förnöjsamhet, av passionerat begär eller, i barnens röster, sprudlande överraskning. Bröt tystnaden? Det fanns ingen tystnad. Hela tiden omnibussarnas rullande hjul och ljudet när man lade i en annan växel. Som ett väldigt system av stålsmidda, kinesiska askar, hela tiden i rörelse, den ena inuti den andra, mullrade staden. Över alltsammans klingade rösterna, medan myriader blomblad blixtrade sina färger rakt upp i luften. (Virginia Woolf "Kew Gardens" s 101-103)

Nyss uppstigen från sjukbädden, erfar jag att man diskuterar firandet av min födelsedag (den 22 januari 1912). . . . Jag har hört att man varit betänkt på en mera ceremoniös åtgärd för att fira mig personligen. De som känna mig, veta nogsamt att all pomp är mig emot; att jag själv så ofta beklagat att mänskorna så gärna äro färdiga att apoteosera, men har så svårt att erkänna och göra en rätt; de som känna mig, veta hur jag fruktar de stora orden och överorden som falla under festtalet, och även de små som falla bredvid munnen. För övrigt, jag har icke krafter ännu att utsättas för en stark sinnesrörelse och en stor intellektuell ansträngning, i synnerhet då jag icke är van vid det offentliga uppträdandet, icke är talare saknande både sinnets behärskning och röstens resurser. Detta är ett av motiven varför jag måste be att få tillbringa den dagen i tillbakadragenhet och stillhet. (August Strindberg "Den 22 januari" s 186; Afton-Tidningen 1912-01-15)

Jag är både lam och ofruktsam efter mina sorger, och sedan jag skildes från mina barn. ... Jag är öfverfallen i mörkret och plundrad och det var icke svårt, när det voro så många mot mig. Har jag varit lat, skrifvit för litet? Tror inte! Men det skulle komma en tid af stiltje efter sådana orkaner. Nu har den kommit. (August Strindberg "August Strindbergs brev VIII jan 1890-dec 1891" s 388; brev omkring 15 dec 1891 till Fredrik Vult von Steijern)

(Nu år 1888) går jag på Marcusplatsen (i Venedig) och ser gummor sitta på pallar och sticka strumpor omgivna av tusentals duvor. Man hör sina egna steg, de promenerandes röster och duvornas kurrande. Man förvånas över tystnaden och att man kan föra ordentliga samtal utan att behöva skrika eller gestikulera, över att man kan gå arm i arm mitt på gatan utan att skingras! Icke för att vilja förstöra njutningen, utan tvärtom öka den genom att få veta varför, frågar jag mig: vadan denna tystnad och denna frid? - Och tystnaden svarar: det finns inga hästar och vagnar! - en stad utan hästar och vagnar det var Schopenhauers dröm, och därför har Venedig även varit uppsökt av kompositörer och skalder som älska människors sällskap lika mycket som tystnaden. Men det är även därför gatan och torget är rent som ett sopat golv och det är därför man kan sitta på trottoarkanten och därför som stadsfullmäktige måste mata sina duvor klockan två varje dag, till åminnelse av de brevduvor som i början av tolvhundratalet förde depescher från Candia som då intogs av amiralen Dandolo. (August Strindberg "Mitt Venedig" s 300; Svea. Folkkalender för 1889)

Första gången jag sänder Er en bok (Hemsöborna), är det en tarflig bok, skrifven under ledsamma stunder för att roa mig. Kan den roa er en stund, mellan drabbningarne, har den ändock haft något skäl att vara till. Hvem vet? (August Strindberg "August Strindbergs brev VI aug 1886-jan 1888" s 324; brev 14 dec 1887 till Georg Brandes; Samtidigt med detta brev sände Strindberg romanen till Edvard Brandes med följande ord: "Käre Brandes, Här ser Du prohibitivlitteraturen! En bok som handlar om ingenting. Den var åtminstone sann i sin råhet innan förläggaren tog bort råheten. Nu är den flau, konventionell, nix och inte. Dixi et salvavi animam meam. Din tillgifne August Strindberg.")

Det är över huvud så, att orden må vara hur vackra och djupa som helst, så verka de bara på den vars sinneslugn inte är stört, men kunna inte tillfredsställa den som är lycklig eller olycklig. Ty det är tystnaden som oftast är det högst uttrycket för glädje och sorg. Två älskande förstå varandra bäst då de tiga, och ett varmt och lidelsefullt tal vid en grav kan röra de utomstående till tårar, men den dödes änka och barn finna det kallt och tomt. (Anton Tjechov "Fiender" s 209-210)

"Pavel Vasiljevitj!" sade fru Murasjkina matt, reste sig upp och knäppte bönfallande ihop händerna. "Jag vet, att ni är upptagen ... varje minut är dyrbar för er, och jag vet, att ni just nu i tankarna ber mig dra dit pepparn växer, men ... var god och låt mig läsa igenom mitt drama för er genast ... Var vänlig låt mig göra det!" "Jag skulle gärna ...", Pavel Vasiljevitj stapplade på målet, "men, min nådiga, jag ... jag är upptagen ... Jag ... jag måste fara bort." "Pavel Vasiljevitj!" suckade frun, och hennes ögon fylldes av tårar. "Jag ber om en uppoffring! Jag är oförskämd, påträngande, men var ädelmodig! I morgon avreser jag till Kazan, och idag skulle jag vilja veta er mening. Skänk mig en halvtimmes uppmärksamhet ... Bara en havtimme! Jag bönfaller er!" Pavel Vasiljevitj var innerst vankelmodig och kunde inte vägra. Då han märkte, att damen stod i begrepp att gråta och falla på knä, blev han förvirrad och mumlade virrigt: "Nåväl, var så god ... jag hör på ... en halvtimme står jag till er tjänst." (Anton Tjechov "Ett drama" s 97-98)

Den första februari varje år, på den helige martyren Trifons dag brukar det gå livligt till på godset hemma hos den framlidne adelsmarskalken Trifon Lvovitj Zavzjatovs efterlämnade änka. Nämnda dag brukar nämligen adelsmarskalksänkan Ljubov Petrovna andordna själamässa till det hänsovna namnsdagsbarnets minne, och efter själamässan hålles tacksägelsegudstjänst. Till denna själamässa brukar hela distriktet samlas. ... Inalles är ett femtiotal personer samlade. På slaget tolv beger sig gästerna, långa i ansiktet, från alla rummen in i salen. Det är mattor på golvet så att stegen blir ljudlösa, men stundens allvar gör att man går på tå och håller balansen med armrörelser. ... Diakonen Konkordiev ... bläddrar ljudlöst i bönboken och lägger in små papperslappar i den. ... Runtomkring råder tystnad, en tystnad som då och då avbryts av snyftningar. Allas ansikten är spända, högtidliga ... Efter bönegudstjänsten ... skyndar gästerna in i matsalen, bemödande sig att inte trängas och trampa varandra på tårna. (Anton Tjechov "Hos adelsmarskalkens fru" s 114-115)

Den som bor bredvid ett vattenfall, hans öra är otvifvelaktigt oupphörligt afficieradt af vattnets brus; med andra ord: han hör det, han har förnimmelse af det; men vanan därvid gör, att denna förnimmelse blir honom omedveten; han märker icke hvad han hör. Äro vi försjunkna i tankar, kunna vi länge stirra på ett föremål, utan att veta hvad vi se eller att vi se något; först sedan vi vaknat ur grubblandet, märka vi föremålet, ehuru vi under hela tiden haft det som en synförnimmelse. Kändt är äfven, att den sofvande mjölnaren vaknar, när hans kvarn stannar. Här är det icke ett sinnesintryck, utan upphörandet af ett omedvetet sinnesintryck, som väcker den sofvande, återkallar honom till medvetande om den yttre världen. (Viktor Rydberg "Antropologi" s 112-113; föreläsningar i Göteborg vårterminen 1878)

"Höll ni sådana där moralpredikningar för (den där stackars olyckliga kvinnan) också?" (undrade Aglaja). "O nej", fortsatte fursten tankfullt, utan att märka tonen i hennes fråga, "jag brukade för det mesta hålla mig tyst. Jag kände ofta lust att tala med henne, men, sanningen att säga, jag visste inte riktigt vad jag skulle säga. Ser ni, ibland kan det vara bättre att inte säga någonting alls." (Fjodor Dostojevskij "Idioten" s 538)


ca 1850 och tiden dessförinnan

Alla offentliga middagar i London ... är ytterst underhållande tillställningar. Men allra mest underhållande finner vi dock den årliga middagen för något välgörande ändamål. ... "Mina herrar, får jag be om tystnad! Tystnad för 'Non nobis'!" ropar toast-mastern med stentorsröst. ... "Får jag be om tystnad, mina herrar, för 'Non nobis'!" ... Flera av de gamla erfarna gästerna utbrister: "Sch - sch - kypare! Tystnad, kypare - var stilla - var god dra er tillbaka kypare!" ... När stormen lagt sig, reser sig toast-mastern: "Mina herrar, var så goda och fyll era glas!" När karaffena har vandrat längst bordet och alla glas har fyllts, fortsätter toast-mastern, efter hand höjande rösten och röstläget: "Mina herrar - är - glasen - fyllda? Får jag be - om tystnad - för - ordföranden!" ... (Den av ordföranden) föreslagna skålen dricks med mycket kling och klang och dunkande i bordet, "God save the Queen" sjungs av "de professionella herrarna" och de icke professionella faller in i omkvädet och förlänar nationalsången en verkan som tidningarna med all rätt beskriver som "fullständigt elektrifierad". (Charles Dickens "Offentliga middagar" s 54,58-59)

Mr Pickwick var mållös av vrede, men lät sin advokat och sina vänner leda sig till dörren. (Charles Dickens "Pickwickklubben II" s 105; sista åren av 1820-talet)

Gudar stumme bida, kring den bleke Balder. Fimbulnatten nalkas, nu må bålet brinna! ... ... Helig tystnad följer fridlös fasas verop, och som orgeltoner svävar genom skogen Odens högsta aning, världsförsoningslöftet: livets strid har mening, djupsta fall har tröst. (Viktor Rydberg "Dikter. Första samlingen." s 51,53; Baldersbålet)

Inget passar en kyrka så som tystnad och god ordning. Starkt ljud hör samman med teatrar och bad och allmänna processioner och marknadsplatser, men där lärosatser, och så stora lärosatser, är föremål för undervisning, där skall vara stillhet, och eftertanke i lugn och ro. ... Så skall vi inte njuta av stolthet, inte frestas att älska beröm och heder, inte förledas att tala om det som väcker förtjusning utan om det som är till nytta. Så skall vi lägga hela betoningen på vår tid och flit, inte på kompositionens konstfärdighet och uttryckets förträfflighet utan på saken och tankarnas innebörd. Gå in i en målares arbetsrum så skall du se hur tyst allt är där. Så borde det vara här, ty här är vi också sysselsatta med att måla porträtt, kungliga porträtt (allihop), inget på någon privatperson, med hjälp av dygdens färger. ... Penseln är dessutom tungan och konstnären den Helige Ande. Säg ... finns det något starkt ljud ... när vi döper? ... Är inte hela naturen (så att säga) prydd med stillhet och tystnad? ... Om någon är förälskad i beröm, är det nog att han får det efter att han har hörts, när allt är summerat. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XI:194 i kommentar till Apg 14:11)

Med lutat huvud och sammanknäppta händer satt (Klemens) försjunken i dimmiga tankar, gripande i töcknet för att forma det till varaktiga gestalter. När så hans huvud värkte av de fruktlösa ansträngningarna, tog han ånyo sin tillflykt till brinnande böner, eller överväldigades han av sin inbillning och levde en stund i praktiken av de tavlor, som skildrade kristendomens sista strid, världens förstöring och yttersta domen. Huru skakande måste icke dessa bilder inverka på hans sinne, när han trodde sig leva mitt i den tid, som de skildrade, när han i varje dag emotsåg den högtidliga och förfärliga, då det sista inseglet skall brytas och domen förkunnas över världen! (Viktor Rydberg "Den siste atenaren II" s 140-141)

Hade den romerske resanden eller den romerske soldaten lyckligt återkommit till hemmet, så var han i och med att han beträdde sin egen tröskel, beklädd med den prästerliga värdighet, hvilken tillkom honom som husfader. . . . Medelpunkten i husandakten var den kult, som ägnades husets lar och penater. Såväl penaterna som laren voro hemmets skyddsgudomligheter. . . . När familjen spisade, glömdes aldrig laren. Sedan första rätten spisats, bjöds tystnad, och familjefadern lade något af maten i elden på härden såsom offer åt laren, eller om denne hade sitt eget kapell, dukades åt honom ett särskildt litet bord med en brinnande lampa. (Viktor Rydberg "Romerska kulturen under de två första århundradena efter Kristus - fortsättning" s 44-46; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1885)


Att fortsätta med (hembygden):

ca 2000 - ca 1950

(Jesu) kyrka är ingen allaktivitetskyrka. Den dignar inte under verksamhet. Där finner vi ... (alla) som hört och tagit emot befrielsens ord: "Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor, jag skall skänka er vila." ... Jag påminner mig en replik från ökenfäderna. En av dem blev tillfrågad av sina bröder om han ville hålla ett andligt tal till en besökande biskops ära. Han svarade: "Nej, det vill jag inte, ty om inte min tystnad talar till honom kommer mina ord att vara värdelösa." (Lars Hult "Nu är det bråttom ..." s 18; Svenska Alliansmissionens Årsbok 2001)

Somliga hamrar och andra slamrar. Några gnäller och andra skräller. Somliga visslar och andra gnisslar. Då grips jag av lystnad efter tystnad./Velam Vågdalen (Alf Henrikson "Tittut" s 210; Sökande bland våglängderna)

Den väldiga fullmånen stiger över havets blå horisont. Vi sitter tillsammans och tiger om böcker och nöjen och sånt. Unisont men subtilt kan vi höra sfärernas tysta sonat. Det känns nära nog syndigt att störa himlen och jorden med prat./Synnöve Månbacka (Alf Henrikson "Tittut" s 163; Sitta tyst)

Varför är så många rädda för tystnaden? Har du funderat över den frågan? Varför måste man alltid ha en radio eller bandspelare påkopplad med skvalmusik - i hemmet, på arbetsplatsen, på serveringen, vid läxläsningen, på badstranden? Är det bara en vana eller ovana? Kan det vara så att det ibland hör samman med själens oro? Man orkar inte med tystnaden, för i tystnaden måste man tänka. I tystnaden hörs hjärtats tysta rop tydligare och i tystnaden talar Gud. Någon har sagt: "Tystnaden är Guds mottagningsrum." Ja, det finns läkedom och vila i tystnaden. Du är väl inte rädd för tystnaden? (Stig Abrahamsson "En bra början ..."; kommentar till Mark 6:31; dagens bibelord för 31 juli)

Någon har sagt att tystnad är snart det enda man inte kan köpa för pengar. Vi behöver tystnaden för att lära oss lyssna. Ingen påtvingad tystnad utan en vald tystnad. (Håkan Karlsson "Trasig kommunikation"; Jönköpings-Posten den 16 august 1991)

Den förstärkta musiken, bevare oss väl, slår svåra blåmärken på min själ, men den tonlösa tystnad som följer sedan känns som ett plåster på värken och svedan. (Alf Henrikson "Snickarglädje" s 220; Högtalare)

I gudstjänsten får vi möta Gud. Att få komma in i en kyrka är att möta Honom, känna stillheten, höra tystnaden. Kyrkorummet är till för andakt. ... Där kan varje stressad människa få möta Gud i andakter av olika slag. Den väldiga kontrast som möter en, när man från gatans buller och bensinos kommer in i Guds hus, blir för många en egendomlig kontrast, men som efter en stund känns välgörande. (Sune Svensson "Det enda nödvändiga"; Jönköpings-Posten den 18 september 1971)

Då stormen rasat över, då jordens oro vikit undan och då elden falnat - vad vill du då här, du människobarn? Allt var ju bara förebud. Nu kommer ljudet av den sakta susningen. Det är Den Helige Andes stilla fläkt. (Rudolf Waldén "Vad vill du här?"; Jönköpings-Posten den 17 maj 1969)

Naturligtvis är Jesu uppmaning till tystnad inte detsamma som förbud att med ord vittna om honom. ... Men det kan komma situationer, då tystnaden är det enda riktiga, och då tystnaden talar mer än ord. (Bruno Jardemalm "Nödvändig tystnad"; kommentar till Matt 17:9-13; Jönköpings-Posten den 2 augusti 1957)


ca 1950 och tiden dessförinnan

I början av 1940-talet utökades den svenska armén avsevärt och förläggningskapaciteten på A 6 (i Jönköping) räckte inte till för den utökade kontingenten. Krigsförbanden och även delar av åldersklassen fick utbildas på fältdepåer utanför kasernerna. Kronheden i Barnarp, Lantmannaskolan i Tenhult och lägret i Skillingaryd med flera platser fick utnyttjas. Trots umbäranden, pålagor och förändringar gick livet dock vidare. Statens informationsstyrelses kampanj, "En svensk tiger", fick genomslag och det fanns saker man inte talade högt om i Jönköping. (Magnus Widell "Guldreserv och riksregalier i Stadsparksberget" s 15)

Alla oordningar och störande uppträden (i Vaggeryds samhälle) ha betydligt minskats, se'n kafeerna fingo en timmes minskning af utskänkningstiden, så att ungdomen kan hinna med att komma till kojs innan kl. 10, då allt skall vara tyst. (Jönköpings-Posten 1917-10-05 "Tystnad kl. 10")

Om inte en avdelning (vid regementet i Skillingaryd) händelsevis var ute på fälttjänst mellan 4-8 em, var det en halvtimmes rast mellan 5.30-6 em. Den var väl avsedd för, att truppen skulle få komma in och skaffa sig lite förtäring, ty det var ju en lång beta mellan middagen kl 1 och kvällsmålet 8.15. Men kronan bjöd då inte på någonting. Bland officerarna benämndes rasten "punschrasten", ty då passade en del av dessa på att förfriska sig med ett glas punsch. Tidigare, innan officersbyggnaderna funnos och då alla lågo i tält och måltiderna intogos i ett stort mattält, stod kl. 5.30 ett långt punschbord dukat utanför mattältet i dåvarande s.k. bataljonsluckan och där slogo sig officerarna ner med regementschefen i spetsen och drucko sin punsch i truppens åsyn. D.v.s. en hel del av den senare sökte sig nog till regementets marketenteri eller krog, där då även brännvin serverades. (Enar Skillius "En gammal I 12:ares minnen" s 50-51; minnesanteckningar av generalmajor Hugo Ankarcrona den 28 maj 1947)

På hösten 1903 började jag läsa. . . . Jag konfirmerades pingsten 1904 och fick psalmbok och handskar av min bror Tor. Vi var 75 stycken läsebarn. Det fanns ingen präst i Månsarp, utan alla barnen från Norrahammar fick gå i Barnarp. Många var 16 år. Jag var bland de yngsta. Ett par till var i min ålder. Norrahammarsborna dansade och spelade munspel i kyrkan, innan prästen kom. Så skulle vi lära oss fram till pingsten 1904. Kyrkoherde Sjöstrand hade inte varit i Barnarp länge. Vi var de första han konfirmerade där. Han kom från Hamneda, där han varit präst förut. Han hade redan hunnit bli osams med norrahammarsborna. När vi skulle gå till nattvarden, stod han i predikstolen och sade, att han konfirmerat tjugo kullar men aldrig sett på maken. Om han bleve fattig som en kyrkråtta, så toge han inte emot ett öre av norrahammarsborna. Hela kyrkan var full av folk. Under prästens tal kom en liten råtta och sprang gången fram till altaret, där hon tog av åt vänster och försvann in i sakristian. Alla tittade på råttan, och prästen tystnade ett par minuter. Folket viskade sig emellan och undrade vad det skulle betyda, att djuret dök upp som det gjorde. Ja, det verkade lite besynnerligt. (Agnes Linder "Minnesanteckningar" s 89)

Det var en eftermiddag en sommardag (i början av 1900-talet), då åskan gått, och regnbågens färgskala skimrade mot en mörk molnvägg borta i öster, och solknippen började sila fram mellan molngubbarna i väster. Man hade överlevt gastkramningen, då åskan närmade sig, och orosvindar rasslade omkring i trädens kronor. Då blixtskenet flammade till inne i rummen, och åskknallarna satte in med hela sin våldsamma ljudeffekt. ...Vad ljuvligt och lätt allt kändes, när det väl var över och lugnet och stillheten åter lägrade sig över byn. Luften kändes frisk och ren. Kvalmet från förmiddagstimmarna hade tvättats bort av det häftiga åskregnet. Gräset var fuktigt, och i daggkåpans veckade bladskålar låg skimrande vattenpärlor. (Wåge Tolf "Bilder från det gamla Götafors" s 46)

Wettern ger landskapstaflan nästan samma storartade karakter som en tafla af hafvet. . . . Wisingsö blir synlig som ett lätt moln vid horisonten. Denna ö är den enda större ö i Wettern. Emedan sjön är så vidsträckt, taga dess vågor större längd, med samma lugna karakter som hafvets vågor. . . . En skonert gick just då ut ur hamnen. . . . Vinden fyllde seglen, och snart syntes den blott som ett lätt moln på den djupblå vattenytan. . . . Då vi återvände till staden - ungefär kl. 10 - började skymningen. Solen hade redan kl. 9 gått bakom de nordvästra bergen, men hennes återsken försvinner icke så lätt på denna breddgrad. I södra Europa äro dag och natt skarpt åtskilda, men i Sverige börjar, vid solens nedgång, denna magiska skymning, som jag närmast kan förlikna vid den halfdager som uppkommer vid en partiell solförmörkelse. Sådan är denna drömlika tystnad, som utbreder sig öfver jorden, och verkar ungefär så egendomligt som det djupa lugnet under en stjernklar natt. . . . I denna skymning ligger naturen såsom i en magnetisk slummer. Ingen fogel låter höra ett ljud. De hemkommande kreaturen gå tysta utåt den dammiga landsvägen, och vallhjonen följa efter dem utan att sjunga en sång. Slutligen börjar en och annan stjerna visa sig på himmelen; i söder Jupiter, och öfver oss Nordstjernan. . . . En sådan skymning vid Wettern hör till det underbaraste som man kan upplefva. Vi hade satt oss på sanden invid sjön, och hörde intet ljud annat än vågornas sakta plaskande. Hvarje våg klingar såsom en fråga, och alla vänta på svaret. På afstånd sågs ännu den förut utgångna skonerten men som nu låg kedjad af en fullkomlig vindstilla. I detsamma rullade ett jernvägståg förbi, med sitt eldfrustande odjur; derefter blef allt åter tyst. (L. Passarge "Resa i Sverige 1865" s 9-10; översättning: G. Swederus)

Sedan 1990 har Margareta (Engström) från och till funderat på hur ett minnesmärke över Smålands Jerusalem skulle kunna gestaltas. . . . Margareta och Lennart (Enander) träffades oft och diskuterade tiden för den fria andliga rörelsens framväxt i Jönköping och ganska snart kom samtalen in på tvår kvinnor - Lina Sandell och Aurore Storckenfedt. . . . Vem talar då av (de två skulpterade) kvinnorna? Som jag uppfattar det har Lina just avslutat en fråga, Aurore begrundar, tänker och ska svara. Det är denna talande tystnad, detta spännande, koncentrerade ögonblick mellan de två kvinnorna som ger intensitet åt hela gestaltningen, liksom ett laddat kraftfält. Det är denna ögonblicksbild av stillhet och djup begrundan som skänker skulpturen dess andlighet och djup. (Eva-Lotta Franzén "'Samtal' - Ett minnesmärke över väckelserörelserna i Jönköping" s 31-34; sommaren 1861)

I Jönköping var jag en hel dag öfver: förmniddagen i Scholan, middagen på calas, och aftonen på den så kallade Societeten der alla stadens herrar äro samlade för att spela, och Damerna för att sy och sticka strumpor. Man är i Jönköping icke litet stolt öfver denna förträffliga inrättning, ehuru jag för min del ej kunde märka andra resultater af detta "döfstumma" umgänge än - kortpengar och strumphälar, och underställer (ordföranden i styrelsen öfver fängelser och arbetsinrättningar i riket Gustaf Fredrik) Åkerhjelm om icke med en sådan "arbetsinrättning" för quinspersoner äfven en smula "Correctionsanstalt" kunde och borde förenas. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev IV 1826-1827" s 135; brev från Tufvan vid Växjö den 17 november 1826 till Carl Gustaf von Brinkman)

I September kommer jag förmodeligen till Stockholm, så vida annars den omtalta Comitén då sammanträder. Jag tänker att der föreställa Harpocrates, som var den visaste af Gudarna, emedan han alltjemt teg. Men sedan jag hört mig trött i Comitén, så tillåt mig att då och då få gå dit der jag kan få höra mig glad och vis. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev IV 1826-1827" s 85; brev från Tufvan vid Växjö den 5 juni 1826 till Carl Gustaf af Leopold)

Pontén ligger öfver mig alltjemt; men så länge jag ej kan svara något bestämdt, tycker jag det är bättre att tiga. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev III 1824-1825" s 194; brev från Lund den 21 februari 1825 till Christoffer Isaac Heurlin)

Bästa Brinkman. Ett långvarigt Interregnum har inträffat i vår brefväxling, och jag blyges med skäl när jag ser att ditt sista obesvarade bref snart är 2 månader gammalt. . . . Gikt och Hemohoider samt allehanda annat förderf som kommer "von dem Apfelbiss" bemäktigade sig min lekamen och derjemte äfven mitt sinne. Jag lider vid sådana tillfällen hvarken mig sjelf eller andra, och det bästa jag då kan göra mot mina frånvarande vänner är att tiga; en artighet som jag ej alltid kan iakttaga emot de närvarande. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev III 1824-1825" s 182-183; brev från Lund den 29 januari 1825 till Carl Gustaf von Brinkman)

1740 ansåg (stämman i Månsarp) påkallat att förmana "qwinkönet at wara töste i kyrkan under Barndop etc". . . . På stämma vid midommar 1748 klagades allmänt över det oljud och det oskick som visades av en hop vanartiga gossar på läktaren under gudstjänsten. Nu förordnades drängen Sven Jonsson i Månsarp till uppsyningsman på läktaren, "med alfwarlig antydan, at utan afseende till personen de ostyrige straxt angifwa, at de wederbörl. Näpst undergå måtte". Föräldrar och husbönder förmantes att "i Herrens Hus med wördnad och andacht sin Gudztienst förrätta", samt tillhålla barn och tjänare om kristligt uppförande såväl inom som utom kyrkan. Varpå kyrkoherden Isak Svanstedt "slöt Sochnestämman med Gudz milda wälsignelses anönskan öfwer alla i gemen och hwar och en i synnerhet". . . . Ungdomen fortfor emellertid med diverse ofog. 30 maj 1757 nämndes om att "någre warnartige ynglingar hwarjehanda buller och owäsende i kyrkan förorsaka, kastande hvarjehanda lappis-saker i håfwen m. m." Enhälligt beslöts nu, att den felande skulle sitta första gången en söndag i stocken, och hjälpte detta ej, skulle straffet skärpas. Synbarligen var beslutet till föga gagn, ty två år senare kom saken upp igen. Det var åter den vanartiga ungdomen på läktaren, som nu uppträdde värre än tidigare; de spottade på de nederst i kyrkan sittande samt kastade "kryddqwastar" och psalmböcker i huvudet på folk och vållade stor förargelse i kyrkan. . . . 1763 framhölls, att gossarna gärna ville tränga sig in på läktaren och taga de gifta männens plats och bestämdes därför, att ungdomen skulle hålla sig på norra sidan och männen på södra, vid vite av 4 skill. Man hade vid denna tid ingen stock att sätta de felande i, ty böterna skulle utgå, "til thess plicktestock färdig blifwer". En sådan skulle finnas enligt kungl. Resolution av 1719. Den 7 juli 1765 beslöt stämman också att beställa en kyrkostock av kyrkovärden Anders Zachrisson i Sjöhults södergård. . . . År 1788 kom frågan om de ostyriga ungdomarna på läktaren ånyo upp, sedan det i många år varit tyst därom. Nu tillsattes Jöns på Stallen att bli läktarfogde och ange dem, som behövde sättas i stocken. (Sigurd Lindgren "Ur Månsarps hävder" s 76-79)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1975

Gud är menlös. Orkar inte nå fram med väsentligheter i allt brus. Når oss bara som föraningar om människor som en gång betytt mycket för oss. Gud tar fel på ansikten, missar ett öga eller hur håret faller. De avgörande händelserna smids i en djävulsk tystnad. (Marcus Birro "Svarta vykort - En bok om tröst" s 104)

I tystnaden känner man stundom det främmandes doft och anar något ofullbordat som bidar sin tid. (Patricia Tudor-Sandahl "Att bara vara" s 26)

Jag minns när pappa gick och väntade på besked från er. Det kom som en underlig tystnad över honom närhelst ert namn nämndes. Och så, när spänningen verkligen steg, började han mumla ohörbart för sig själv: "Hur lång tid ska det ta? Hur länge dröjer det innan han svarar? Han kommer säkert stt säga nej. Det känner jag på mig." Jag fick verkligen anstränga mig för att hålla modet uppe på honom då. Ja, ni kan i alla fall föreställa er vad det betyder för honom att ha er här nu, sir. Han är en sådan perfektionist! När han organiserar ett evenemang som det på torsdag kväll, måste allt, allt, stämma in i minsta detalj. Han går igenom varenda aspekt i huvudet, om och om igen. Ibland blir det lite för mycket med denna målmedvetenhet. Fast om han inte hade den sidan skulle han inte vara den han är och inte uppnå hälften av det han gör. (Kazuo Ishiguro "Den otröstade" s 28)

Präster är utbildade för att tala och för att lyssna, men vad gör vi när det blir tyst? Vi fortsätter att lyssna - på tystnaden! Tystnad är inte detsamma som tomhet. Tystnaden kan ha mycket att säga. Det kan vara ett uttryck för att konfidenten har stannat upp och försjunkit i något som plötsligt blir tydligt under samtalets gång. En eftertänksamhetens vilsamma tystnad. Det här liknar meditationen som förhållningssätt och kan behöva få stort utrymme i samtalet. Men tystnaden kan också vara uttryck för rädsla, osäkerhet, depression eller genans inför något man kanske borde säga men inte riktigt vågar. Det kan också handla om ilska eller besvikelse gentemot själasörjaren. Det är viktigt för själasörjaren att arbeta med att utöka sin förmåga att skilja mellan det vi skulle kunna kalla : den vilsamma tystnaden och den pinsamma tystnaden. I det senare fallet behöver själasörjaren gå in med egna ord tidigare än i det förra. Man kan t ex fråga: Vad är det du nu sitter och tänker på? Eller: Kan du sätta ord på de tankar och känslor du har just nu? Vi kan som regel utgå ifrån att tystnaden har ett innehåll och därför lugnt fråga efter det. En ambition hos själasörjaren kunde vara att försöka utvidga utrymmet för den vilsamma tystnaden och begränsa den pinsamma. (Ingvar Bengtsson "Slog följe med dem" s 72)

Det blev så tyst när de sista djuren lämnade byn. Det är så tyst när inget traktorsurr hörs på fälten. Det är så tyst när ingen tupp galer på morgonkvisten. Det blev så tyst, när ingen storspovsdrill hördes om våren. Det blev så tyst när gubbarna vid mjölkbordet var borta. Det blev så tyst när skolan och barnstojet försvann. Det blev så mörkt när granskogen tog över änglamarken. Det är så trist när man inte längre kan finna det som försvann. Det är så tyst. (Bengt Robertsson "Det blev så tyst" s 9)

Inte förrän på äldre dar lärde jag att älska tystnaden. Ibland är den mer spännande än musik. I tystnaden framträder skälvande signaler och vid minnets korsvägar hör du namn som tiden försökt kväva. ... I kvällningen i träden hör jag ofta till och med fåglarnas hjärtslag. Och en gång på kyrkogården uppfångade jag ljudet, djupt nere i en grav, av en kista som splittrades. (Jaroslav Seifert "Pestmonumentet" s 25; Canal-Trädgården)

Nu är (dikten) framme här vid Fridhem, en gång en sorlande skola för barn från Svensmåla, Sjöarp, Djursbo, Katebo och Nymåla, men också Saxemåla, Fjärsfall och Bäckfall! ... Kanske tänker du nu som jag att det är gott för människan att i livets klingande jakt som går fram över berg, genom dalar och dungar, sitta och njuta en stund av varlig vänskap, medan orden vandrar, skilda av tystnad, tryggt och förtroligt från hjärta till hjärta. Här, i tystnaden mellan orden, slutar min dikt om människans möjliga liv på jorden, om en måltid i Småland! (Sandro Key-Åberg "En måltid i Småland" s 51,55-56)


ca 1975 - ca 1950

Våra rabbiner kallade bönen för "hjärtats gudstjänst". Ord kan inte alltid uttrycka vad vi känner allra djupast inom oss. Ofta finner vi inte de rätta orden att säga till Gud. Och istället ger vi Honom vår tystnad. (Seymor Rossel "Judisk bön" s 39)

Jag har hört somliga människor förvånas och känna sig avogt inställda till den tystnad och de regler som är nödvändiga på en retreatgård. ... Jag var nog själv uppfylld av liknande känslor innan jag hade varit på Wettershus, men när jag väl kommit dit försvann farhågorna mycket snart. Tystnaden känns inte som en börda, man vill vara tyst och plötsligt finns inga regler kvar, man vill allt som till nöds kan kallas regler. Efteråt kommer jag inte ihåg någon tystnad, ty tystnaden var talande. (Martin Krauklis "En djup och innehållsrik tavla" s 88)

"Det är i pauserna som musiken skapas." Det uttrycket säger något mycket väsentligt om de lagar som råder för vår inre värld. För att vi skall kunna uppleva musik måste det finnas pauser! Pauserna är avgörande för våra möjligheter att lyssna och få del av det budskap som musiken förmedlar till oss. I det moderna varuhuset spelar grammofonen musik utan avbrott. Där kan vi tillbringa timmar utan att verkligen höra och utan att uppleva den musik som hela tiden når vårt öra men aldrig fångar vårt väsen. På samma sätt som vi behöver en paus för att nå fram till en musikupplevelse, så behöver vi också en paus för att nå fram till en gudsupplevelse. Gud söker ständigt gemenskap med oss. Men ofta är vår yttre och inre värld så fylld av allt vårt eget att Gud inte når oss. Det är då vi behöver en paus. En paus som kan skapa möjligheter hos oss att i vårt väsen uppleva den "musik" som kommer från Guds värld. Retreaten är en sådan skapande paus. En retreat är något mer än "stilla dagar". Det finns dagar av stillhet som endast är fyllda av tystnad. Men enbart tystnad är inte nog. Något mer måste komma till stånd. Tystnaden i sig själv har inte den kraft som jag behöver inför de påfrestningar som livet ständigt möter mig med. Men tystnaden och stillheten kan bli medel som gör mitt inre mottagligt, öppet och avspänt. (Arnold Nylundh "En skapande paus" s 121)

Inför den nu inträdande vredesdomen, talas det om en tyst stund i himmelen, en förtätad stund av häpnad inför vad som snart skall ske. En svag bild är när vi står inför ett åskväder. Himlen är full av laddade moln, man stirrar upp mot himlen i tyst väntan på utbrottet. Så flammar blixten och höres dånet och kanske tändes en förödande brand i husen eller i skogen. "En tystnad som varade vid pass en halvtimme." 8:1. En enda halvtimme nu kvar. Hur fort den går. (Florentinus Hällzon "Uppenbarelsebokens budskap" s 58)

Det är tyst i markerna - ingen fågellåt, inget ljud av hackspett eller nötskrika, inget smackande av ekorre eller någon rävs hungerskri, endast knastret från fotstegen i skarsnön, då i sakta lunk jag vandrar fram i en stiglös glänta denna vindstilla, kyliga blå timme, innan skymningens flor sveper fält och skog. (Florentinus Hällzon "Decembervinter" s 25)

Vill du höra ord som ingen tunga någonsin har kunnat forma, ord som blott kan fattas utav hjärtat, låt då tystnaden få tala. Tystnad, du är vän till själens längtan, du är dryck för törstigt hjärta, du min feberheta panna smeker och ger ro och frid och svalkar. (Florentinus Hällzon "Tystnaden" s 48)

Vinden tjuter och vågorna brusar och båten följer med böljegången och vaggar över mörka djup. Men fiskarlaget känner sin sjö, den nyckfulla Tiberias sjö. Och snart är det åter lugnt. Men inte så plötsligt, som det blev en gång, då Mästaren från Nasaret sade sitt: Tyst, var stilla! Och det blev alldeles lugnt. (Florentinus Hällzon "Gennesarets sjö" s 56-57)

Natten till lördagen den 16 dec. 1961, och de närmast följande dagarna, är en tid fylld av händelser, som sent kommer att glömmas av de som var med ur de XII:e och XIV:e svenska FN-bataljonerna (i Kongo). ... I gryningen den 16 dec. satte den slutliga FN-offensiven mot Elisabethville igång. ... Klockan 03.00 marscherade vi på två kolonner ut genom stora infarten till den svenska campen. I det kompakta mörkret hördes inte några andra ljud än trampet av våra gummisulor mot asfalten, ett svagt klirr från vapnen och en sparsam skottlossning från de främsta linjerna. De tropiska nätterna är alltid tysta, men denna natt tycktes det råda en tystnad över all tystnad. Kanske väntans tystnad är sådan? Efter omkring en halvtimmes marsch befann vi oss i Bel Air, ett villaområde i anslutning till staden. ... Nu hände ett litet intermezzo, kanske utlöst av spända nerver. En person kom rusande iklädd bara skjorta, byxor och skor. Någon skrek: "Ta fast honom!" Ett par av våra gossar kastade sig fram och grep mannen. ... Marschen fortsatte. ... Plötsligt bröts tystnaden av de skarpa knallarna från våra granatkastare. (Fred Törnqvist "Minnen och glimtar från Kongo" s 34-36)

(Pastor) Tomas (Ericsson): "Vi måste lita på Gud. ... Vi lever i vår enkla vardag. Och så tränger fasansfulla upplysningar in i tryggheten. Det är outhärdligt. Sammanhangen blir så överväldigande och Gud blir så avlägsen." ... Märta: "Vad är det, Tomas?" Tomas: "Dig är det likgiltigt." Märta: "Säg i alla fall." Tomas: "Guds tystnad." Märta (undrar): "Guds tystnad?" Tomas: "Ja." (Lång paus) "Guds tystnad." ... Märta (irriterat): "Ibland står jag bara inte ut med dig! Guds tystnad, gud tiger, gud har aldrig talat för gud finns inte. Det är ovanligt ruskigt enkelt." ... Mitt emot sakristians fönster hänger ett krucifix. Det är en bild av den lidande Kristus, klumpigt gjord: munnen öppnar sig i ett skri. ... (Tomas) lägger armarna på bordet och stöder pannan mot händerna. ... Guds tystnad, Kristi förvridna ansikte, blodet över pannan och händerna, det ljudlösa skriket bakom de blottade tänderna. Guds tystnad. Tomas (stönande): "Gud, min gud, varför har du övergivit mig?" ... Algot: "När Kristus hade blivit uppspikad på korset och hängde där i sina plågor, så skrek han: 'Gud, min Gud, varför har du övergivit mig.' Han skrek allt vad han orkade. ... Det måste ju ha varit hans allra mest fasansfulla lidande? Jag menar, Guds tystnad. Inte sant, pastorn?" Tomas: "Jo, jo." (Ingmar Bergman "Nattvardsgästerna" s 81,83,87,96,114-115; Torö den 7 augusti 1961)


ca 1950 - ca 1940

Hägringarna på Vättern är tydligast om vårarna. De uppenbarar sig ofta efter några dagars stiltje, då sjön ligger oljeblank och de skogiga strändernas konturer står klarast mot en blå rymd och en lika blå sjö. (Folke Dahlberg "Vättern" s 41)

Då jag berättar detta, märker jag att Mori-sans uppträdande kanske förefaller er något arrogant. Men det är nog lättare att förstå den likgiltighet han visade vid sådana tillfällen, om man själv varit i en situation där andra ständigt ser upp till och beundrar en. För det är i sanning inte alltid önskvärt att man bara instruerar och mästrar sina elever. Många gånger är det bättre att förbli tyst, så att de får tillfälle att diskutera och fundera. Som jag säger, kan den som själv varit i en position med starkt inflytande förstå det. (Kazuo Ishiguro "Konstnär i den flytande världen" s 158-159)

Det är vanskligt att fälla ett omdöme om den förkunnelse av ordet som bjudes i kyrkorna inom (Skara) stift. . . . En tidigare epoks långa predikningar hava nu försvunnit. Predikan varar i allmänhet omkring en halv timme, sällan tre fjärdedels timme. Även kortare predikningar på tjugo minuter förekomma. En halv timme synes vara en normal tid för predikan i vårt stift. En nutida menighet har icke samma förmåga att uthålligt lyssna som kyrkomenigheterna under en gången tid av kyrklig väckelse. (Gustaf Linder "Gudstjänstliv och kyrklig sed" s 397-398)

Att få vara tyst är ett särskilt privilegium, som betalas med att vara tyst på ett uppmärksamt och vänligt sätt. Den ådrar en också skyldigheter. Ty när den tyste börjar tala, lyssna alla. Då skall han ha något att säga. (Ivan Oljelund "Tystnad och tigare"; Jönköpings-Posten 1948-06-19)

Tyskarna bombade (oss under andra världskriget) och hela vårt hus skakade. Det var ett litet hus med trädgård. Vi hade gömt oss inomhus och stängt fönsterluckorna. Där satt vi fyra tillsammans: mina bägge systrar, jag och vår mamma. Mamma sa att nu när vi hade stängt luckorna var det inte hemskt längre. . . . De bar hem mamma och la henne på marken. Vi kröp fram till henne . . . och ropade: "Mamma! Mamma!" Vi var redan helt nersmetade med blod, för mamma var alldeles blodig. . . . Mormor bäddade åt oss barn uppe på ugnen och åt mamma i sängen. På morgonen var mamma redan döende. Vi satt vettskrämda och kunde inte förstå: hur skulle mamma kunna dö och lämna oss, när inte pappa var där? Jag minns att mamma ropade oss till sig, log och sa: "Bli aldrig osams, barn!" Vad skulle vi bli osams om? Vi hade inget att bråka om. Vi hade varken dockor eller mamma. På kvällen lindade mormor in mamma i ett stort vitt lakan och la henne på släden. Alla fyra spände vi oss för släden. Jag växte upp och blev tyst och fåordig. Jag hade ingen lust att prata. (Zina Prichodko "Alla fyra spände vi oss för släden . . . " s 86-89; ur boken "De sista vittnena" av Svetlana Aleksijevitj)

En ung man har kommit till Stockholm för att inför landsfadern framlägga ett personligt bekymmer. ... I vestibulen utanför kungens biljard hänger han sin hatt på en enkel, brunmålad klädhängare. Tystnaden är högtidlig, och för at lugna sin hjärtklappning efter de många halvtrapporna och samla sig inför det utan tvivel spännande företag, som väntar honom, går han ett slag vestibulen runt. ... Följd av den unge vaktmästaren kommer han så småningom själv in i biljarden, där ett tiotal personer är före honom. De talar med lågmälda röster. ... Inne i audiensrummet står kungen själv. ... Den mjuka mattan förtar ljudet av den unge gästens steg, när ha går fram mot kungen, tar hans framsträckta hand och bugar sig, djupt. (P.G. Wermelin "Kungen tar emot" s 37-39)

Det står i vår psalm: "Bliven stilla och förnimmen, att jag är Gud." Det är vishet, att dagligen bli stilla. Det är större vishet att förnimma Gud i stillheten, att låta honom tala, göra upp med honom och på hans ord leva vidare. Jag behöver den stillheten genom vilken Gud talar till min själ. Andlig klarhet och andlig kraft når mig genom den. (Elis Malmeström "Vad skulle vi främst önska vårt land?"; Jönköpings-Posten 1940-08-02)


ca 1940 - ca 1900

Karesuando är fyllt av tystnad och mygg. Här är också främlingens ensamhet absolut: samhället där längst upp i Sverige är en gräns på många sätt. Jag står vid fönstret och stirrar ut genom myggnätet, mot Finland, mot den absoluta stillheten. Ingen hund skäller i kvällen. En hund borde skällt, en koskälla ekat någonstans. Men här är tyst, man hör bara myggsurr. Jag går ut i myggsurret, som känns som ett slags stickande tystnad. . . . Tystnad och mygg igen. Den övriga världen sjunker undan, man förnimmer intet av den. . . . Detta är min bild av Karesuando: tystnad, mygg, frid. Sol som går ned i norr, god natt! (Eyvind Johnson "Norrbottensresan X" s 228-229; år 1934)

En annan sida av det kristna livet, som av Oxford-Grupprörelsen starkt betonas, är den enskilda själens personliga gemenskap med Gud. Man anbefaller de kristna att varje morgon avskilja minst en halv timme för stillhet inför Gud i bön och Ordets betraktelse. Under stillheten inför Gud får den kristne klarhet om Guds vilja, så väl för den närmaste liggande dagen som i allt vad Herren avser med hans liv. Som hjälp, då man söker Guds ledning, har man den Heliga Skrift, samvetet, vägledande tankar, övning i Kristi sinnelag, och i det dagliga livet har man som hjälpmedel för att utröna Guds vilja mötande omständigheter, sitt upplysta förnuft och Andens direkta ledning. (Lewi Pethrus "Oxford-Grupprörelsen" s 4; Evangelisk Tidskrift 1934:1 - januari)

Jag frågade nyligen min kamrat Erik Axel Karlfeldt om han hade skaffat sig radio i likhet med mig. "Nej, jag vill vara i fred. Rymden är ju full av röster." I detta ligger något hemskt men underbart storslaget. Friden är slut på jorden. Kanske vi snart bli så mogna för ofriden, att vi icke märka den. Det påstås att nere i Baku i oljedistriktet fanns en ångvissla som tutat dag och natt under trettio år. En natt tystnade den på grund av något fel i maskineriet. Och hela staden vaknade. (Albert Engström "Järnvägen och jag" s 154)

Tystnaden var mitt första intryck (av Gotska Sandön). Den var högtidligare än i en katedral. Här vandrade jag också mellan pelare, men valvet var högre och pelarna rörde sig längst uppe. Och jag fann att tystnaden levde. Den bestod av sus i furukronor och av havets aldrig vilande arbete i stränderna. (Albert Engström "Gotska Sandön" s 8)

Vilken mödosam arbetsprestation måste icke (biskopens) 12-dagarsvisitation i (Skara) stifts största pastorat ha varit! . . . Den som skriver detta har som pojke och sedan som präst flera gånger sett biskop (Hjalmar) Danell som visitator i ett lantpastorat. Ötskilligt kunde berättas, men jag inskränker mig till en episod från hans visitation på Kållandsö 1924. . . . Besöket i Eke skola blev en högtid för lärare och barn och ingenting oförutsett inträffade där. Omedelbart efteråt skulle biskopen besöka Otterstads kyrkskola. Vi måste nu gå den lilla lervägen tillbaka. Följden av vår färd till fots på den uppblötta vägen blev den som varje ortsbo kunnat förutsäga: den vidhängsna kållandsleran hade satt för alla tydliga märken en bra bit upp på våra byxor. . . . Efter en stund tog (biskopen) själv hand om undervisningen. Han gick fram och tillbaka, nu helt synlig för barnen. Leran hade då hunnit torka och antaga sin gråvita färg. Det gick ett sus av munterhet genom skolan. Biskopen stannade och tystnade. Han stod alldeles orörlig och tyst. Tystnaden blev alltmer intensiv - man kunde ha hört en knappnål falla. Den tryckande tystnaden varade väl blott en minut, fastän den tycktes oss alla så lång. Sedan fortsatte biskopen som om alls ingenting hänt, glad och medryckande. Hans tysta stränghet var som bortblåst. . . . Jag kom aldrig riktigt underfund med, om biskopen observerade orsaken till barnens munterhet. Alltnog, när vi kommit ut från skolan sade han: "En minuts tystnad är mitt bästa sätt att återställa uppmärksamhet och ordning, ifall det någon gång behövs." Och så blev det aldrig mer tal om den saken. (Bernhard Salqvist "Kyrka och skola" s 239-240)

Till uppbyggelse och kristen gemenskap kring ord och sakrament ha (i Skara stift) "Stilla dagar för präster" i regel varje år sedan 1922 varit ordnade i Varnhem, och liknande dagar för lekmän ha årligen där hållits sedan 1934. (Otto Hermansson "Nittonhundratalets kyrkoliv" s 123)

Tidigt på morgonen (den 4 juli 1921 under Kölingaredsveckan) skulle jag döpas. ... Tidigt, tidigt på morgonen gick jag ut. ... Jag erfor än engång rädslan för att jag låtit mig påverkas av andra. Jag gick avsides och bad och sade till Jesus: "Du vet att jag gör detta, därför att jag tror, att det är Din vilja. Jag bryr mig inte om någon människa, jag tro inte på något jordiskt samfund - jag söker endast Dig - jag tror endast på Dig - allt vad jag vill är att göra Din vilja." ... Den ensamma halvtimmen gav mig Gud en underbar erfarenhet av att vara på tu man hand med Jesus i Getsemane, och jag förstod, att, innan man genomlevat Getsemanes smärta och ensamhet, vet man ej vad verklig smärta och ensamhet är - anar man ej vad Jesus har att giva den ensamme. Nu kände jag, att Jesus var den ende för mig. ... Från det mötet med Jesus, med den Ensamme, gick jag med trons visshet i hjärtat ned i dopgraven. (Sven Lidman "Bryggan håller - Vittnesbörd om korsets kraft" s 312-313; kommentar till Ef 2:1-16)

Det händer en ibland - och det är försmädligt - att man två gånger förstår samma sak. Till exempel nu ett ord som jag hörde vår gamle vän Holger fälla, någon dag under hans sista år: Det finns inga frågor; det finns bara människor. ... Just nu, det vill säga för en stund sen, kom allt det här över mig, Holger och det andra, för ingenting annat än att det ringde sjuringning, du vet, på lördagskvällen. Du har väl gett akt på att klockorna ringa på ett annat sätt sen en månads tid. Det är icke underligt. Klockor låta icke på samma vis, när det är skumt under himmelen, som annars, och ej likadant julkvällarna som midsommarafton, och när halva världen är i krig, blir all klang en annan, och när bitterhet, bitterhet kommer till ... Och allt annat också för resten låter annorlunda än för. Till exempel, när man hör en lärka. Ett ögonblick vaknar man till som om en rent ny känsla skulle infinna sig, som om man själv och hela världen höll på att bli god för en sekund och något ville komma över en fasligt långt bortifrån. Det är den onda världen som då rämnar itu och den goda som fogats ihop, smälts ihop, för en halv sekund. Men det är vackert så. Vad är icke en halv sekund när man snappar efter luft, och vad skulle det gamla helvetet haft för skrämsel för hyggligt folk, om det bestått sig med ett andetag då och då av äkta livsluft, med en godhetskänsla av så intensiv glöd, att den skulle kommit änglarna i himmelen att känna sig fattiga. (Hans Larsson "Hemmabyarna" s 9-12; Människorna; boken utgiven under första världskriget 1916)

Runt omkring mig ligger evigheten, runt omkring mig tiger du, o Gud. Vad är stort och tomt som evigheten, vad är tyst, förtegat såsom du, o Gud? Runt omkring mig ljusa ödemarker, höljda i en himmelsk stjärneskrud. Vem är du som bor i ödemarken? Vem är du, o stjärnevalvens brud? Liten kryper jag ur unken håla, lyssnar krokig, ser mig surögd kring. Evighetens tysta stjärnor stråla. Det är stilla. Det är ingenting. (Pär Lagerkvist "Runt omkring mig ligger evigheten" s 16)


ca 1900 - ca 1800

Den sådd, som jag sått, har skördats, och sommaren skrider mot höst: det blir så tyst omkring mig, så tyst som om eko mördats i själva klippornas bröst. Min klingande visas vinge är klippt, och jag själv är stum. Det blir så tyst omkring mig, så tyst som en ängel ginge igenom mitt dystra rum. Snart varje löje är borta, och skingrat är vännernas lag. Det blir så tyst omkring mig, så tyst att jag hör mina korta och hämmade andetag. Då komma de tankar, som väntat att jag skulle lyssna till dem. Det blir så tyst omkring mig, så tyst som om döden gläntat på dörrn till mitt tomma hem. Där komma de alla, alla, från barndomens yngsta dar. Det blir så tyst omkring mig, så tyst att jag börjar kalla i ångest på mor och far. Men döda de äro båda, och tankarna komma allt fler. Det blir så tyst omkring mig, så tyst att jag låter dem råda och böjer min panna ner. De tankar, som skulle mig skrämma, de blevo min käraste skatt. Det är så tyst omkring mig, så tyst att de känna sig hemma och hålla mig sällskap i natt. Jag lever med dem och jag glädes, jag sörjer med dem och ler. Det är så tyst omkring mig, så tyst såsom någonstädes där livet har falnat ner. (Karl August Tavaststjerna "Det blir så tyst omkring mig" s 174)

Detta är ett gammalt barndomsminne. Det fanns så många underliga figurer i den ungangömda trakt av Småland, där jag växte upp, att det bara gäller att påminna sig dem för att kunna fylla bokhyllor. De sjöngo ännu timmerskogarna sin mäktiga sång mellan de djupa sjöarna och de små bäckarna, där ensliga skvaltkvarnar malde. Det var långt mellan människornas boningar och i de ensamma torpen kunde hända saker av den våldsammaste tragik. Vackra saker också - men de synas ju mindre. När om marknadskvällarna bönderna kommo från staden liggande eller sittande på sina tomma kärror, skrålande och slående krakarna med sina tagelhurror, och man hörde dem långt bortifrån hände det att tjutet plötsligt stannade av - med ett. Så var det tyst kanske en halvtimme, men sedan började det i ett långsamt crescendo igen tills man förstod att slagsmål hade börjat. Då var det dödsskrän och hojtningar och brak av gärdesgårdsstörar, som knäcktes och extatiska rop uppe i falsetten - man höll på att slåss utanför gamla Mallas stuga. Hon sålde svagdricka - det var av det man blev vild och galen. (Albert Engström "Monken och kongen" s 140-141)

Ett fruntimmer, som för en tid sedan fick erfara stor andlig välsignelse, berättar att vid husandakten i hennes hem beder först hon, och sedan alla barnen, guvernanten och tjenarne, och de kära barnen hafva antecknat flera bönhörelser. Barn äro ofta mera sanna i sina böner än äldre personer, de tro så fullt och fast, att Gud hör. En liten flicka sade en gång med anledning af Upp. 8:1-3: "Gud sade till englarne i himmelen: Tyst! och så hörde de ett litet ljud; det var jag som bad." (M. Baxter "Seger eller nederlag - Praktiska lärdomar ur Davids och Salomos historia" s 15; Förbundsarken; kommentar till 2 Sam 6:1-12)

Dymmelveckan kallades veckan före påsk. Ordet kommer av "dumb", stum, eftersom kyrkklockorna då inte fick ljuda. Dymmelveckans dagar hade speciella namn ...: Blå måndag, vita tisdag, dymmelonsdag, skärtorsdag (av skär=ren), långfredag, påskafton, påskdagen. (Jane Fredlund "Stora boken om livet förr" s 77)

Syndamåttet var fyllt, hemsökelsens timme var slagen. Då uppstod en profet, skickad av Gud. ... "Varen tysta för Herren Herren; ty Herrens dag är förhanden." Vi läsa orden i Sef. 1:7. ... En bävan slår de dödliga hjärtan. Tanken på en högre Makt, aningen om en helig rättfärdighet, känslan av en nedtryckande syndaskuld förena sig till en hälsosam skräck för den hämnande armen, som, väpnad med straffets åska, utsträcker sig ur de mörka molnen. ... Hjälp, Herre, i den stunden! - Men, då är bönen för sen ... Hjälp nu. (Johan Olof Wallin "Predikningar - Sjätte bandet" s 78-82)

Tre månader äro snart förflutna sedan (Friherrinnan) lemnade Skåne: och lika så länge har jag äfven iakttagit en obstinat tystnad. Det är ett gammalt ordspråk att stora sorger äro stumma: men min tystnad kommer dock icke endast häraf. Vid den så alldeles oförväntade resan - ett åskslag från klar himmel - blef jag galen, hvaröfver jag redan haft äran till Frih. insända skrifteligt bevis. Sedan kom Biskopsfejden, som (Carl Gustaf von) Brinkman ganska träffande kallade den. Då var det omöjligt att skrifva om något annat. . . . (Så) kom den sorg som Frih. känner, som djupt skakat mig och för länge förderfvat mitt humeur. Jag är ingen ting då jag icke är glad: i ett sådant tillstånd är jag icke värdig att skrifva till Frih. Många andra bekymmer, utom det nyssnämnde, ha äfven förenat sig att nedslå mitt humeur. Jag är varken sjuk eller frisk, endast obenägen till all god gerning. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev III 1824-1825" s 83-84; brev från Lund den 24 april 1824 till Martina von Schwerin)

Prosten Ho(r)ster, Riksdagsman från Skåne, är död i Stockholm. I fall det blir nytt val hoppas jag Agardh kommer opp. Men förmodligen undviker man det. Också kunna vi ha nog af de 3 prostarna vi redan ha der, hvilka likna Pythagoras disciplar som aflade tysthetslöfte för sju år. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev II 1818-1823" s 346; brev från Lund den 24 april 1823 till Martina von Schwerin)

Jag hatar Tidningskäbblet och vill ej uppföra något Tuppfäktningsspectakel för den vördade allmänheten. Bättre män än jag hafva blifvit på samma sätt (som jag) antastade, och likväl ej svarat. Hvad jag tänker om vår litteratur kan jag tilläfventyrs vid ett annat tilfälle, och af bättre motiver än min egen sårade egenkärlek inger, framställa. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev II 1818-1823" s 26; brev från Lund den 26 mars 1818 till Carl Peter Hagberg)

Vida bekymmersammare (än en glömd betalning till dig) för mig och jag vill hoppas äfven för flere äro anledningarna till den långvariga tystnad och den spänning som äger rum mellan mig och mina närmaste slägtingar och ungdomsvänner. Jag skall bemöda mig att glömma alla de underliga och troligtvis öfverdrifna berättelser jag hört i denna sak. Felet ligger förmodel(igen) äfvenså väl hos mig som hos någon annan, jag vill gerna erkänna det. Emedlertid har hvar och en sin stolthet och kan ej så lätt förmå sig till en explication, i synnerhet då han tror sig sjelf förolämpad och misskänd. Man blir under dröjandet främande för hvarannan och det gamla förhållandet återställes ej så lätt. Hvad som berott på mig att bringa saken i sitt förra skick och undanröja tvisteämnet, har jag utan allt betänkande gjort; men dermed är ännu föga vunnet. Hvad tiden och lugnare öfverläggning å ömse sidor kan förmå, det skall väl visa sig framdeles. Till dess tror jag mig göra bäst att så litet jag kan vidröra ett så kinkigt ämne och trösta mig med minnet af fordna lyckligare, förtroligare, öppnare förhållanden. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev I 1793-1817" s 241-242; brev från Lund den 8 maj 1813 till Olof Myhrman)

Du finner således att jag icke lefver för filosofien. Men för kärleken då? - Ödmjukaste tjenare! Spörsmålet synes mig något brydsamt att svara på; och efter Du tillåtit mig att, salva gloria, gå det med tysthet förbi vilja vi uppskjuta den frågan till en annan gång. Jag skall icke begära mer än 10 el. 12 års betänketid. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev I 1793-1817" s 75-76; brev från Landskrona den 15 januari 1804 till Lars Lemchen)


ca 1800 och tiden dessförinnan

Även tystnaden är en språklig handling (Anders Lallerstedt "Compendium ethicum eller Kort inledning til dygde- och sedeläran - Stockholm 1746). ... ... Några ord om tystnaden, talets skuggbild och eviga följeslagare. ... Det dagliga språkbruket hade (och har) många moraliska aspekter. Tala är silver, tiga är guld lyder ett gammalt ordspråk. Och tydligt är att tystnaden (under 1600- och 1700-talet) värderades högt. "Tystnaden är Klokhetens Nyckel och Wishetens Heligdom" heter det i en bok om levnadsvett (William de Britaine "Mennisklig Försichtighet Eller Konst" - Stockholm 1751). Pratsamhet var en last som frodades hos kvinnor, rusiga karlar, äktenskapsbrytare och självupptagna personer (Johan Bilberg "De silentio" - Stockholm 1684). ... Mot (1700-talets slut) tycks tigandet sjunka i värde. Salongernas kvinnligt präglade samtalsstil främjar i stället det sociala småpratet. Många forskare menar att i naturnära kulturer har tystnaden större utrymme och högre status, och nog har ordens flöde och brus bara ökat i takt sedan 1700-talet, med alltfler medier och kommunikationsmedel till vår tjänst. Men samtidigt som tystnaden går förlorad minskar också ordens kraft. (Kristiina Savin "Språkets makt och mångfald" s 248, 277)

Sin form hade (frihetstidens) riksdag fått först och främst genom 1723 års riksdagsordning, och vidare genom praxis. ... Bondeståndet, utsett genom i regel indirekta val, räknade omkring 150 riksdagsmän. Länge rojalistiskt sinnade, anslöto de sig senare i stor utsträckning nära till hattarna. Böndernas brist på politisk mognad och erfarenhet märktes av naturliga skäl ofta under denna tid, och det kunde hända att våldsamma slagsmål utbröto under förhandlingarna och att menigheten endast kunde bringas till lugn genom att någon rådig man tog upp en psalm, vari då alla förenade sig - dock endast för att åter börja den handgripliga överläggningen då psalmen var slut. (Ingvar Andersson "Sveriges historia" s 283)

Den bajerska lantbefolkningen, som var ivrigt katolsk, tog sig före att begynna ett småkrig emot kättarkonungen och hans folk. . . . När bönderna stundom togo fångar, behandlades dessa med den största grymhet: ögonen stuckos ut, och näsor och öron avskuros. När nu soldaterna i Gustav Adolfs här erforo, huru omänskligt många av deras kamrater hanterats, blevo de fulla av förbittring och hämnades mer än en gång genom att bränna gårdar och byar där de drogo fram. . . . Så kommo nu (år 1632) svenskarna på sitt tåg till Landshut. Besättningen flydde, så snart den hörde berättas om svenskarnas annalkande, och borgmästaren gick tillika med de förnämsta invånarna ut för att möta konungen, i avsikt att erbjuda honom stadens nycklar och bedja om skonsam behandling. När de mötte konungen, föllo de på knä, och borgmästaren började tala. Men denna samma dag hade konungen åter fått höra om huru några av hans soldater blivit lömskt överfallna och misshandlade. Och han var därför högeligen vred. . . . Borgmästaren (sade): "Dessa mordbragder hava vi borgare varken utfört eller ens avvetat, äro således därtill alldeles oskyldiga." Konungen genmälde: "Icke har viljan felats eder, utan blott tillfället. I förtjänen att med eld och svärd bliva utrotade från jorden." Då vart där en bävande tystnad omkring konungen. Ty borgmästaren och hela folkskaran tänkte i ångest på att de törhända snart skulle se sin stad härjad och plundrad av rovlystna, hämndgiriga soldater. Men ur tystnaden, ur hopen, höjdes nu en röst: "Har icke konungen av Sverige alltid prisats för sin mildhet? Skall han nu emot ett oskyldigt och undergivet borgerskap frångå sin forna försonlighet? Skall han inträda på hämndens blodiga stråt?" Åter vart där en ångestfylld tystnad. Alla bidade på konungens svar. Men konungen teg, alltjämt med mulen uppsyn. . . . Framför stadens slott stannade konungen. Tigande steg han av hästen, och tigande trädde han in i borgen. . . . (När konungen senare) alltjämt tyst och med mörk uppsyn red åt stadsporten, var det ingen av borgarna som vågade tala honom till eller med ett enda ord bedja om nåd. Men i detsamma konungen red ut genom stadsporten, bröt där en ljungeld fram ur de hopade åskmolnen. . . . Och dovt rullade dånet fram över himlavalvet. Ingen blixt syntes mera; intet mullrande förnams där åter ur molnen. Tankfull och tigande fortstte konungen sin ritt ut till lägret. En stund efter det Gustav Adolf hade kommit in i sitt tält, trädde Gustav Horn ut ur det. . . . "Hören, gott folk", ropade Horn till borgarna, "vår nådige konung har beslutat att skona eder stad emot att I erläggen brandskatt." Ett glädjesorl svarade honom. (Anna Maria Roos "Gustav II Adolf - Hans liv och bragder" s 102-105)

I skarp kontrast till de stora högtidernas rika ringningssed står de sista dagarna i stilla veckan i romersk-katolska länder. Under "tridium sacrum" var klockorna tysta. Även i Norden har vi en erinran härom i ordet dymmelvecka som benämning på stilla veckan. Förledet går tillbaka på det isländska "dymbil", en träkläpp som brukades under dessa dagar för att ge klockan en dov klang och upptages i vissa isländska kyrkoinventarier från medeltiden. Där det inte fanns dymlar kunde man i stället binda upp klockans kläpp. I Östgötalagen heter det: "Nu går påskfriden in på onsdagen i dymmelveckan, då klockorna bindas upp." Då även Yngre Västgötalagen påbjuder påskfrid från "klockonsdag", har det tydligen varit en utbredd sed att låta klockorna tystna på onsdagen. I Lund förefaller det som klockorna tystnade först på skärtorsdagen. Vid Gloriamomentet i påskaftonens mässa återupptogs ringningen. I "Ordinarius Lincopensis" från omkring 1400 heter det härom, att då prästen intonerar "Gloria in excelsis", ringes med alla klockor. Klockringningen utgjorde ett mäktigt ackompanjemang till lovsången över Kristi förestående uppståndelse i det liturgiska påskdramat. Den medeltida seden med de stumma kyrkklockorna under "tridium sacrum" fortsatte de närmaste årtiondena efter reformationen. I 1571 års kyrkoordning upphävs däremot förbudet: "Icke skall heller vara förbjudet (såsom vant är) ringa i dymmelveckan eller än någon annan tid om året, ty den seden som var, att man då icke skulle ringa, utan blåsa i horn eller annat slikt, haver ock haft vantro med sig." Sentida folktro om klockorna i samband med dymmelveckan visar hur starkt föreställningarna varit rotade. Kyrkoårets rytm markerades även av de tysta orglarna under påsk- och julfastan, men under 1800-talet upphörde detta förbud. I våra dagar (i början av 2000-talet) märker man däremot en återgång till den medeltida kyrkoseden, och mångenstädes är kyrkklockorna tysta på långfredagen. Kontrasten blir desto större då alla klockorna ljuder på nytt vid påskdagens högmässa eller kanske redan vid påskdagens ottesång. (Nils-Arvid Bringéus "Guds basuner - Klockorna och den nya tron" s 453)

När 8 veckor av fastan gått, inföll palmsöndagen, då salt, vigvatten, rökelse m.m. invigdes. Då började dymmelveckan. På dymmelonsdagen fastbundos kläpparna å kyrkornas ringklockor. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - Forntiden och medeltiden" s 577; svenskt allmogeliv mot medeltidens slut)

När (Hundings söner och) vi möttes började en hård batalj. ... När (Sigurd) och Lyngve drabbar samman, skiftar de många hugg och slåss på djärvaste vis. Då blir det en paus i slaget, medan männen betraktar detta envig. ... Sedan gick Lyngves bröder till anfall och dräpte åtskilliga män, medan andra flydde. ("Jultåten om Norna-Gäst" s 105)

Under de sista 400 åren ungefär av den gamla epoken saknade Israel profeter. Men tystnaden bar på ett förebud, och den bröts i gryningen till Guds nya tid. Johannes Döparen drabbade Israel lika häftigt och intensivt som Elia. (Derek Kidner "En ny tidsålder gryr" s 310)

För att förstå (dialogen Faidons) byggnad bör man särskilt ge akt på vilopunkten i mitten av samtalet. ... De dittills gjorda invändningarna mot själens odödlighet ha icke varit så svåra för Sokrates att undanröja och samtalet tycks avslutat. Det inträdde en tämligen lång tystnad. Sokrates själv satt försänkt i begrundande. Men det tycks ha legat i luften och förnummits av hela sällskapet, att den farligaste invändningen återstod, och man drar sig för att komma fram med den och kanske få dessa sista timmar förstörda av en misstämning. ... Simmias rycker nu fram med den tanken att själen är för kroppen vad harmonien är för lyran. Harmonien är för mer än lyran, liksom det förut visats att själen är för mer än kroppen, i det själen är en enhet och sålunda oförstörbar samt även härskar över kroppen. Men när lyran slås sönder, blir harmonien dock till intet - kanske det också är själens lott, när kroppen upplöses. Denna invändning är den svåraste, och är väl egentligen samma svårighet som i modern tid kvarstår som den avgörande. Platon har förstått det och har varskott om det. Därför denna korta stund av vila och samling inför det värsta taget som nu återstår - ty nu gällde det ju, som vi sett, att radikalt bryta med hela världsordningen sådan den för människan ter sig. (Hans Larsson "Platon och vår tid" s 179-180; Faidon)


Att avrunda med:

Ord kan vara en plats i lä för vinden. De väl vägda orden. De sanna orden. De ord som får oss att växa. Allt vad vi där behöver finns inte i vårt inre förråd. Med slagruta behöver vi röra oss i det skrivna och talade ordets värld. Låta öken vara öken och ta vara på källorna var helst vi finner dem. Den goda tystnaden är en osviklig grotta. Jag minns en essä om tystnadens betydelse i Time Magazine: "Tystnaden är den gudomlige översteprästens osynliga handpåläggning på världen." I den sortens tystnad kan vi höra oss själva tänka och höra Honom som talar bortom orden. (Liselotte J Andersson "Skatter dolda i mörkret" s 12)

”Bliven stilla och besinnen, att jag är Gud.” (Ps 46:11) Finns det någon ton i kören lika verkningsfull som pausen? ... Finns det någonting mer överväldigande och allvarsmättat än den tystnad, som föregår stormens utbrott eller det sällsamma lugn, vilket förebådar någon omvälvning i naturen? Finns det något som så kan gripa våra hjärtan som stillheten? (Chas. E. Cowman "Källor i öknen" s 425)


Grekiska ord:

hêmiôrion (liten halv liten stund) Upp 8:1.

sigê (tystnad) Salomos Vishet 18:14; Apg 21:40; Upp 8:1.


Ytterligare studier:

Hab 2:20; 3:2; Sef 1:7; Sak 2:13; Matt 8:26; 17:9; Mark 4:39; 13:20; Joh 2:20; 11:39; Upp 6:3,5,7,9,12; 10:6.


Jan Lambrecht "The Opening of the Seals (Rev 6:1-8:6)"; Biblica 79 (1998): 198-221.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-03; 2012-06-30; 2015-03-05; slutlig version 2018-08-06)

Till sidans topp

8:2 Och jag skådade de sju budbärarna som står inför Guds ögon, och sju basuner gavs åt dem.

Ord för ord (15 ord i den grekiska texten): Och (jag)-skådade de sju budbärare vilka/som inför-ögon '-ens guds'/Guds 'står-(och-har-stått)'/står, och (det)-gavs (åt)-dem sju basuner.


1883: Och jag såg de sju änglar, som stå inför Gud, och dem gåfvos sju basuner.

1541(1703): Och jag såg sju Änglar stå för Gud, och dem wordo gifne sju basuner.

LT 1974: Och jag såg de sju änglar, som står inför Gud, och de fick sju trumpeter.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(På tredje dagen vid berget Sinai) ljuder basunens röst storligen/högt. ... (2 Mos 19:16b, Grekiska GT)

(Jesus/Josua sade till prästerna:) “Låt sju präster som har sju kraftfulla basuner komma ’vid sidan av’/fram på samma sätt mitt emot Herren och låt dem ge ett kraftigt tecken och låt Herrens förbunds kista följa på/efter.” (Josua 6:6, Grekiska GT)

Prästerna Eljakim, Maaseja, Minjamin, Mikaja, Eljoenai, Sakarja och Hananja (stod i Guds hus) i/med basuner. (Neh 12:41, Grekiska GT)

(Herren sade:) ”Låt ’basunen en basun’/basunen ljuda i Sion, kungör i/på Mitt heliga berg, och låt alla dem som bor (på) jorden ’hällas tillsammans’/förvirras, av det skälet att Herrens dag kommer till sidan av, att (den är) nära.” (Joel 2:1a, Grekiska GT)

(Rafael sade:) “Jag är Rafael, en ut ur/av de sju heliga budbärarna som för upp de heligas böner i riktning mot (den Heliges härlighetsglans) och (som) går in i (Hans boplats) inför den Heliges ’härlighetsglans' ögon’/härlighetglans.” (Tobit 12:15, BA)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Skåda/’ta er i akt’ (att) ni ej må ‘anse ner’/nedvärdera en av de här små (som tror in i Mig), ty Jag säger till er, att deras budbärare i himlar ’genom varje ting’/alltid ser ansiktet av Min Fader, Den som (är) i himlar.” (Matt 18:10)

(Jesus sade till några fariseer:) “I uppståndelsen ... är (de sju bröderna) som Guds (א,* א) budbärare i himlen. (Matt 22:30)

(Jesus sade till Sina lärjungar: “Människans Son) skall skicka bort Sina budbärare ’i sällskap’/tillsammans med en stor basun. Och de skall leda/föra tillsammans emot/’sökande efter’ Hans utvalda.” (Matt 24:31a)

Budbäraren talade till (Sakarias): “Jag är Gabriel (namnet betyder ’Gud är styrka’) den som står vid sidan av (Gud) inför Guds ögon, och jag har skickats bort (för) att samtala (vänd) i riktning mot dig och komma med de här goda små budskapen.” (Luk 1:19)

(Jesus sade till fariseerna och de skriftlärda:) “Det blir fröjd inför Guds budbärares ögon på/’på grund av’ en missare (av Guds mål) som ändrar sinne.” (Luk 15:10b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Fröjdbringande (nåd) (med) er och frid från Den som är och Den som (hela tiden) var och Den som kommer och från de sju andarna * (א,* א, A) inför Hans ‘trons ögon’/tron. (Upp 1:4b)

Jag hörde bakom mig en stor/hög röst som en basun. (Upp 1:10b)

(Angående) mysteriet av/med de sju stjärnorna som du skådade uppå Min rätta/högra (hand) och de sju lampställen av guld: de sju stjärnorna är budbärare av/i de sju (församlingarna) av utkallade, och * (א*) sju lampställ är sju (församlingar) av utkallade. (Upp 1:20)

Och skåda (א,*א), den första rösten, som Jag hörde, som samtalade i sällskap med mig som en basun. ... (Upp 4:1b)

Sju facklor av eld som ’är brinnande’/brinner inför ‘tronens ögon’/tronen, vilka är Guds sju andar. (Upp 4:5b)

(Göm oss från 'ett ansikte'/'en närvaro' av Den som sitter på (א,* א) tronen) och från den lille Baggens vrede, eftersom deras vredes stora dag har kommit och vem förmår stå/bestå? (Upp 6:16b-17)


Exegeter, evangelister med flera:

Det förefaller som om syftet med basunerna var att varna världen för Guds rättvisa dom och kalla människor till omvändelse. I Gamla testamentet användes basunerna just för att varna människor. Därför skrev Hesekiel att om en väktare ”ser svärdet riktas mot landet ... och stöter i horn för att varna folket” (Hes 33:3), så hölls folket ansvarigt för sitt gensvar. (John Stott "Genom Bibeln - Dag för dag" s 418 i kommentar till Upp 8:2)

Så får Johannes – som det sker i en vision – en ny bild i blickfältet: de sju änglarna som står inför tronen. Det är sju bestämda änglar, väl kända för alla judar. Vi brukar kalla dem ärkeänglar. I Lukasevangeliet möter vi en av dem: ”Gabriel som står inför Gud” (1:19). (Bo Giertz ”Uppenbarelseboken” s 65)

Den gamle trumpetarn på Mo kompani, han visste att blåsa klarin. Och lång var trumpeten han tutade i och det klang när han tutade i'n. Och sexton kaptener på Revinge hed av adel och högättad rang, de sträcktes som talgljus i snoppade led nar han blåste klarin så det klang. ... Den gamle trumpetarn på Mo kompani som visste att blåsa apell, han hade i ungdomen hårt legat i som fattig trumpetargesäll. Och ändlös var vägen hans skosulor nött från Stockholm till Rom och Berlin, och skickliga mästare hade han mött och fått lära att blåsa klarin. ... Den gamle trumpetarn på Mo kompani stod främst i trumpetarnas skrå där goda gesäller fick mästare bli vilka börjat som lärpojkar små. Gesällernas spelning lät dunkel och grov men mästarnas tutning klang fin, ty först när de mognat för mästareprov fick de lära att blåsa klarin. ... Den gamle trumpetarn på Mo kompani han fylldes av argsinnighet när skråtvånget föll och trumpetning blev fri så att lekmän fick blåsa trumpet. Och hundra kanaljer med smatter och tut de blåste med uppkäftig min. Ty simpel trumpetblåsning lärde han ut men aldrig att blåsa klarin. ... Och sedan har växlande år gått förbi och skrået är nu en ruin, men än efter sekler på Mo kompani finns det ingen som blåser klarin. Det senfödda spelet trumpetar med nöd och uppfyller måttliga krav, men den gamle trumpetarn är längesen död och sin konst tog han med i sin grav. (Alf Henrikson "Vers" s 29-30; Trumpetaren som blåste klarin; dikt skriven den 5 juli 1935; klarin = ett slags trumpet med högt tonläge; apell = lystringssignal; skråtvånget upphävdes 1846)

Basuner eller trumpeter, som här nämnas, gifwa tillkänna de strider mellan ljuset och mörkret, som i det följande beskrifwas, samt fiendernas nederlag och Christi församlings seger, likasom Jerichos murar föllo, då Israels härar blåste i basunerna; och fastän basunaljudet icke hade någon synbar werkan under de sex dagarne, så föllo dock de starka befästningsmurarna, då Israeliterna på sjunde dagen basunade och uppgåfwo ett härskri. Jos. cap. 6. Likaså wisst måste alla mörkrets fästen falla för Christi rike. (P. Fjellstedt "Biblia" s 746)

Basunstötarna, som endast blåstes av prästerna, utgjorde – åtminstone i det andra templet – inte någon del av gudstjänstens instrumentala musik utan var avsedda för helt andra ändamål. ... På vardagarna blåste prästerna sju gånger, varje gång tre stötar – ett kort ljud, en larmsignal och återigen ett starkt kort ljud (Thekiah, Theruah och Thekia), eller, som rabbinerna uttrycker det: ”En larmsignal i mitten och en ren ton före och efter den.” Enligt traditionen avsågs de symboliskt förkunna Guds rike, gudomlig försyn och den slutliga domen. ... På sabbaterna lät prästerna utöver de vanliga basunstötarna ... sina basuner ljuda ytterligare tre gånger i pauserna av sabbatspsalmen. (Alfred Edersheim “The Temple” s 77)

Denna tidpunkt (omkring 1500 f.Kr.) bildar händelsevis också gräns mellan stenålder och bronsålder i vår del av världen. Om bronsålderns materiella kultur är förbluffande mycket känt genom en stor mängd fynd från Danmark och sydvästra Sverige. ... Fynden vittnar om en lysande stormanna kultur och om stora klasskillnader. Tydligt är också att den officiella religionen hade en stark ställning. Den tycks ha varit något slags soldyrkan, och man har hittat rätt många kultföremål; de berömda bronsålderslurar av vilka framför allt Danmark äger välljudande exemplar brukar också betraktas som religiösa utensilier. (Alf Henrikson "Svensk historia I" s 13-14; Stenålder och bronsålder)


Sångarna:

Jesus kommer, Jesus kommer! Snart basunen höras skall. Han i majestät och ära Då skall ses av världen all. Må vi alla hava olja Uti våra lampor då, Att vi må, när Jesus kommer, In uti hans rike gå. (JA Hultman: Sånger och Psalmer 1951 nr 765:1; jfr Psalmer och Sånger 738:1)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående “står inför Guds ögon”, se också Upp 6:16b-17.


Ytterligare studier:

3 Mos 23:24; 25:9; 26:21; Josua 6:6,8,13; 1 Krön 15:24; Ps 79:12; Dan 10:13; Sak 9:14; Syr 35:10(13); Joh 12:29; 20:12; 1 Kor 15:52; 1 Thess 4:16; Judas v 9; Upp 6:1; 8:6; 11:4; 15:1,6-8; 16:1; 17:1; 21:9.


Gordon Campbell "Findings, Seals, Trumpets and Bowls: Variations Upon the Theme of Covenant Rupture and Restoration in the Book of Revelation"; Westminster Theological Journal 66.1 (Spring 2004): 71-96.

Dale Ralph Davis "Relationship between the seals, trumpets and bowls in the Book of Revelation"; Journal of the Evangelical Theological Society 16.3 (Summer 1973): 149-158.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-03; 2012-06-30; 2015-03-06; slutlig version 2018-08-06)

Till sidans topp

8:3a Och en annan budbärare, som hade ett rökelsekar av guld med olibanum, kom och stod uppå offeraltaret.

Ord för ord (12 ord i den grekiska texten): Och en-annan budbärare kom och stod uppå '-t offeraltare'/offeraltaret havande (ett)-rökelsekar-med-olibanum av-guld.


1883: Och en annan ängel kom och ställde sig vid altaret och hade ett gyllene rökelsekar.

1541(1703): Och en annan Ängel kom, och stod för altaret, och hade ett gyldene rökelsekar.

LT 1974: Sedan kom en annan ängel med ett rökelsekar av guld och ställde sig vid altaret.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Några av leviterna var ‘satta ner’/utsedda) uppå/över det finaste vetemjölet, vinet, olivoljan, rökelsekaret med olibanum och kryddorna. (1 Krön 9:29b, Grekiska GT)

(Profeten sade:) “Jag skådade Herren, då Han stod uppå, uppå offeraltaret.” (Amos 9:1a, Grekiska GT)

(Prästerna) brände rökelse emot offeraltaret. (1 Mack 4:50a)


Den Senare Uppenbarelsen:

(De vise männen) förde gåvor till (Jesus); guld och olibanum/rökelse och myrra. (Matt 2:11b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Om – alltefter omständigheterna – du så må föra din gåva till, emot offeraltaret och du där må komma ihåg att din broder har någonting nedifrån/emot dig, låt (då) din gåva vara där framför offeraltaret och dra dig tillbaka. ’Var först annorlunda’/’förlika dig först’ (med) din broder och då du har kommit för då/sedan din gåva till (offeraltaret).” (Matt 5:23-24)

Det skådades för (Sakarias) en herres budbärare, som stod ut ur (de) rätta/högra (delarna) av rökelseofferaltaret. (Luk 1:11)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Då jag hade vänt mig intill, skådade jag sju lampställ av guld. (Upp 1:12b)

(En lik en Människas son) som var (och hade varit) sjunken/klädd (i) en klädnad som når till fötterna och som var (och hade varit) omgjordad runt omkring vid bröstvårtorna (med) en gördel av guld. (Upp 1:13b)

Hans fötter (var) lika koppar från Libanon (eller: lika koppar som liknar olibanum/rökelse), som i en brännugn som glöder (och har glött). (Upp 1:15a)

(Äldste) som var (och hade varit) höljda i vita (ting) (א,*א) och (med) kronor av guld emot sina huvuden. (Upp 4:4b)

Och när Den tog bokrullen, föll/’sjönk ... ner’ de fyra levande varelserna och de tjugofyra äldste inför den lille Baggens ögon, var och en havande/med en cittra och skålar av guld som är fulla av rökelser vilka (א,*א) är de heligas böner. (Upp 5:8)

När Den öppnade det femte sigillet, skådade jag nedanför offeraltaret själarna av de människor (א,* א) som hade varit (och var) slaktade på grund av Guds utsaga och på grund av det vittnesmål som de (hela tiden) hade. (Upp 6:9)

Och jag skådade en annan budbärare som steg upp från ‘en sols uppstickande’/öster, som hade en levande Guds sigill. (Upp 7:2a)


Exegeter, evangelister med flera:

(Jehovas vittnens upphovsman Charles Taze) Russell var den "höga röst" som ängeln i Uppenbarelseboken 7:2 ropade med. I samma bibelboks åttonde kapitel talas i tredje versen om "en annan ängel". Denna andra ängel är Bibelstudiesällskapet Vakttornet. Tordönet och rösterna i femte versen är de sju delarna av Russels "Studier i Skriften" och de lärotvister som de åstadkommit i världen. (Ingmar Gustafsson "Tro på villovägar" s 9)


Grekiska ord:

rökelsekar med olibanum (libanôtos) 1 Krön 9:29; Upp 8:3 – Upp 8:5.


Ytterligare studier: Matt 23:18-20; Joh 12:29; 20:12; Hebr 9:4; Upp 8:5; 10:1; 14:18; 18:1


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-03; 2012-06-30; 2015-03-07; slutlig version 2018-08-06)

Till sidans topp

8:3b Och ‘många rökelser’/’mycket rökelse’ gavs åt honom, för att han skall ge/lägga (det) till alla de heligas böner emot offeraltaret av guld * (א,* א) inför ‘tronens ögon’/tronen.

Ord för ord (20 ord i den grekiska texten Sinaiticus): och (det)-gavs (åt)-honom rökelser många, för-att (han)-skall-ge (till)-'-na böner'/bönerna (av)-de heliga alla emot '-t offeraltare'/offeraltaret det av-guld inför-ögon '-ens tron'/tronens.


1883: ... och honom blef gifvet mycket rökverk, att han skulle lägga det till alla heligas böner på det gyllene altaret, som är inför tronen.

1541(1703): ... och honom wardt gifwet mycket rökwerk, på det han skulle gifwa till all helgons böner på gyldene altaret, som är för stolenom.

LT 1974: Och han fick en stor mängd rökelse, som han blandade med bönerna från Guds folk, för att offra dem på guldaltaret framför tronen.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren sade till Mose:) “Du skall göra ett rökelseofferaltare ... Och du skall helt och hållet förgylla det (med) ren guldmetall. ... Och Aron skall bränna sammansatt tunn rökelse uppå det.” (2 Mos 30:1a,3a,7a, Grekiska GT)

(David sade till Herren:) “Räta helt och hållet ut min bön som rökelse inför Dina ögon.” (Ps 141:2a, Grekiska GT)

(Rafael sade:) “Jag är Rafael, en ut ur/av de sju heliga budbärarna som för upp de heligas böner i riktning mot (den Heliges härlighetsglans) och (som) går in i (Hans boplats) inför den Heliges ’härlighetsglans' ögon’/härlighetsglans.” (Tobit 12:15, BA)

(Antiochos) kom in i, in i den heliga platsen ... och tog offeraltaret av guld ... (1 Mack 1:21a)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Skåda/’ta er i akt’ (att) ni ej må ‘anse ner’/nedvärdera en av de här små (som tror in i Mig), ty Jag säger till er, att deras budbärare i himlar ’genom varje ting’/alltid ser ansiktet av Min Fader, Den som (är) i himlar.” (Matt 18:10)

Då (Sakarias) hade kommit in i, in i Herrens tempel, erhöll/fick han genom lottning bränna rökelse. Och varje/hela mängden av folket bad utanför (vid) stunden av/för rökelsen. Men det skådades för (Sakarias) en herres budbärare, som stod ut ur (de) rätta/högra (delarna) av rökelseofferaltaret. (Luk 1:9b-11)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Fröjdbringande (nåd) (med) er och frid från Den som är och Den som (hela tiden) var och Den som kommer och från de sju andarna * (א,* א, A) inför Hans ‘trons ögon’/tron. (Upp 1:4b)

Sju facklor av eld som ’är brinnande’/brinner inför ‘tronens ögon’/tronen, vilka är Guds sju andar. Och inför ‘tronens ögon’/tronen (är det) som ett hav av kristallglas, likt bergkristall. (Upp 4:5b-6a)

(De äldste) * (א*) kastar sina kronor inför ‘tronens ögon’/tronen och säga: “Värdig är Du, Herre (א,* א), Herren och vår Gud ... ” (Upp 4:10b-11a)

Och när Den tog bokrullen, föll/’sjönk ... ner’ de fyra levande varelserna och de tjugofyra äldste inför den lille Baggens ögon, var och en havande/med en cittra och skålar av guld som är fulla av rökelser vilka (א,*א) är de heligas böner. (Upp 5:8)

När Den öppnade det femte sigillet, skådade jag nedanför offeraltaret själarna av de människor (א,* א) som hade varit (och var) slaktade på grund av Guds utsaga och på grund av det vittnesmål som de (hela tiden) hade. (Upp 6:9)

(Jag skådade en mycken/månghövdad folkskara) som stod inför ‘tronens ögon’/tronen och inför den lille Baggens ögon, som var höljda i vita dräkter och (med) dadelkvistar i sina händer. (Upp 7:9b)

(De äldste och de fyra levande varelserna) föll/’föll ner’ ner emot/på sina ansikten inför ‘tronens ögon’/tronen och kastade sig ner inför Gud (för att hedra Honom). (Upp 7:11b,15a)

En annan budbärare, som hade ett rökelsekar av guld med olibanum, kom och stod uppå offeraltaret. (Upp 8:3a)


Sångarna:

Här din glans, din härlighet, tidens dunkelhet dock skymmer, och ditt höga majestät intet jordiskt tempel rymmer. Men till dig vår lovsång går, och vår bön din tron dock når. (I Franz-NJ Nordström: Sånger och Psalmer 1951 nr 5:3; jfr Psalmer och Sånger 326:3)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående “rökelse” och “de heligas böner”, se också Upp 5:8. Angående ”inför ‘tronens ögon’/tronen”, se också Upp 1:4b.


Ytterligare studier: 2 Mos 37:25-26,29; 4 Mos 4:11; Hes 41:22; Tobit 12:12; Joh 14:13-14; 15:7; Upp 9:13.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-03; 2012-06-30; 2015-03-08; slutlig version 2018-08-06)

Till sidans topp

8:4 Och en (א*) rök av rökelserna, (med) de heligas böner, steg upp inför Guds ögon ut ur budbärarens hand.

Ord för ord (16 ord i den grekiska texten Sinaiticus): och steg-upp (en)-rök '-nas rökelsers'/rökelsernas (med)-'-na böner'/bönerna (av)-de heliga ut-ur (en)-hand '-ns budbärare'/budbärarens inför-ögon '-ens guds'/Guds.


1883: Och röken af rökverket jämte de heligas böner uppsteg ur ängelns hand inför Gud.

1541(1703): Och rökwerksens rök, af helgonens böner, gick upp af Ängelens hand för Gud.

LT 1974: Och lukten av rökelsen, blandad med bönerna, steg upp till Gud från altaret, där ängeln hade hällt ut dem.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Noa byggde ett offeraltare åt Herren ... och förde upp heloffer av frukter emot offeraltaret. Och Herren Gud kände lukten av en doft av vällukt. (1 Mos 8:20-21a, Grekiska GT)

(David sade till Herren:) “Räta helt och hållet ut min bön som rökelse inför Dina ögon.” (Ps 141:2a, Grekiska GT)

Dörröverstycket lyftes emot/upp från/av rösten av den som utropade/ropade (och hade ropat/utropat), och huset fullbordades/fylldes av rök. (Jes 6:4, Grekiska GT)

Var och en (av de äldste) hade (hela tiden) sitt rökelsekar i handen, och rökelsens töcken steg upp. (Hes 8:11b, Grekiska GT)

(Jesus, Syraks son, sade:) “En rättfärdigs offrande inoljar ett offeraltare och dess vällukt (är) mitt emot (den) Högste.” (Syr 35:5 eller 35:8)


Den Senare Uppenbarelsen:

Varje/hela mängden av folket bad utanför (vid) stunden av/för rökelsen. Men det skådades för (Sakarias) en herres budbärare, som stod ut ur (de) rätta/högra (delarna) av rökelseofferaltaret. (Luk 1:10-11)

Budbäraren talade till (Sakarias): “Jag är Gabriel (namnet betyder ’Gud är styrka’) den som står vid sidan av (Gud) inför Guds ögon, och jag har skickats bort (för) att samtala (vänd) i riktning mot dig och komma med de här goda små budskapen.” (Luk 1:19)

(Petrus sade: “Det här är vad som talades genom profeten Joel:) ’Jag skall ge ... tecken uppå jorrden ner/nedanför, blod och eld och röktöcken ... innan Herrens stora * (א,* א) dag komma/kommer.’” (Apg 2:19b,20b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Och när Den tog bokrullen, föll/’sjönk ... ner’ de fyra levande varelserna och de tjugofyra äldste inför den lille Baggens ögon, var och en havande/med en cittra och skålar av guld som är fulla av rökelser vilka (א,*א) är de heligas böner. (Upp 5:8)

(De äldste och de fyra levande varelserna) föll/’föll ner’ emot/på sina ansikten inför ‘tronens ögon’/tronen och kastade sig ner inför Gud (för att hedra Honom). (Upp 7:11b)

Jag skådade de sju budbärarna som står inför Guds ögon. (Upp 8:2a)


Exegeter, evangelister med flera:

Aldrig glömmer jag den första anblicken av Victoriafallen från luften, eller den färgsprakande och skimrande regnbåge, som skär igenom den täta rök, som uppstår då vattnet med väldig kraft dånande kastar sig ned mot den steniga bottnen. Naturen spelar här ut för fullt i en mäktig symfoni, där man för att kunna fullt njuta måste använda de flesta av sina sinnen. När David Livingstone den 16 nov. 1855 för första gången såg fallen från en ö i floden, sägs det att han utropade: "Scener så vackra måste man stirra på såsom änglar under deras flykt." Dessa ord täcker allt, och därmed farväl till vad som Batokafolket kallar Mo ku sa tunya niusi, vilket betyder, där det alltid stiger upp rök. (Fred Törnqvist "Minnen och glimtar från Kongo" s 37-38; början av 1960-talet)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående “rökelse” och “de heligas böner”, se också Upp 5:8.


Grekiska ord:

kapnos (rök) (i NT + exempel i Apokryferna) Apg 2:19; Upp 8:4 – 1 Mack 4:20; Salomos Vishet 2:2; 5:14; 11:18; Syr 22:24; Jeremias brev v 20; Upp 9:2-3,17-18; 14:11; 15:8; 18:9,18; 19:3.


Ytterligare studier: Joel 2:30; Joh 14:13-14; 15:7; Apg 10:4; Ef 5:2; Fil 4:18; Hebr 13:15; 1 Petr 2:5; Upp 15:8.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-03; 2012-07-01; 2015-03-09; slutlig version 2018-08-06)

Till sidans topp

8:5a Och budbäraren tar (och har tagit) rökelsekaret med olibanum och fyllde det ut ur/av offeraltarets eld och kastade (det) ’in i’/till jorden.

Ord för ord (19 ord i den grekiska texten): och tar-(och-har-tagit) '-n budbärare'/budbäraren '-et rökelsekar'/rökelsekaret-med-olibanum och fyllde det ut-ur '-en eld'/elden '-ts offeraltares'/offeraltarets och kastade in-i '-en jord'/jorden.


1885: Och ängeln tog rökelsekaret och fyllde det från elden på altaret och kastade på jorden,

1541(1703): Och Ängelen tog rökelsekaret, och uppfyllde det med eld af altaret, och kastade ned på jordena.

LT 1974: Sedan fyllde ägeln rökelsekaret med eld från altaret och kastade ned den på jorden.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Herren ’gav väta’/’lät (det) regna’ svavel och eld emot Sodom och Gomorra från sidan av Herren ut ur himlen. (1 Mos 19:24, Grekiska GT)

Farao talade (vänd) i riktning mot Josef: “Tala till dina bröder: 'Gör det här: Fyll/utrusta era resor och gå bort in i Kanaans jord/land.'” (1 Mos 45:17, Grekiska GT)

Då . . . var och en hade tagit sitt eldfat, satte (Adab och Abihu) eld emot, emot det, och kastade rökelse emot, emot det, och förde till, mitt emot Herren, främmande eld, som Herren inte hade befallt dem. (3 Mos 10:1, Grekiska GT)

(Aron) skall ta eldkaret fyllt med ‘kol av eld’/’brinnande kol’ från offeraltaret. (3 Mos 16:12a, Grekiska GT)

(Herren) talade i riktning mot mannen som var (och hade varit) sjunken/klädd i dräkten: “Kom in i, in i hjulens mitt nedanför keruberna och uppfyll dina utsträckta händer (med) ’kol av eld’/’brinnande kol’ ut ur en mitt av keruberna och skingra/sprid isär (dem) emot staden (Jerusalem).” (Hes 10:2a, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

Då en viss (person) hade sprungit och fyllt en svamp (med) surt vin, och hade satt den runt omkring ett vassrör, gav han den (‘hela tiden’/’gång på gång’) till (Jesus) att dricka. (Mark 15:36a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Jesus säger till (tjänarna): "Fyll vattenkrukorna (av/'som innehåller') vatten." Och de fyllde dem ända till upp/brädden. (Joh 2:7)

(Lärjungarna) ledde/förde så tillsammans och fyllde tolv stora korgar av/med brutna stycken ut ur/av de fem bröden av korn vilka var (א,* א, A) utöver’/’blivit över’ för dem som hade ’ätit ner (och åt ner)’/’ätit (och åt)’. (Joh 6:13)

En annan budbärare, som hade ett rökelsekar av guld med olibanum, kom och stod uppå offeraltaret. (Upp 8:3a)


Egna kommentarer och funderingar:

I ett återställelseperspektiv kan vi se hur det som en gång drabbade Jerusalem (Hes 10:2) nu drabbar jorden.

I GT har vi också det grekiska ordet för “fylla” i 3 Mack 5:47 och 4 Mack 3:14.

Angående ”rökelsekar med olibanum”, se Upp 8:3a.


Ytterligare studier: 2 Mos 9:23-24; Hes 10:6-7; 2 Mack 1:19; Mark 4:37; Luk 14:23; Upp 10:10; 14:18; 15:8.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-03; 2012-07-01; 2015-03-10; slutlig version 2018-08-06)

Till sidans topp

8:5b Och de/det blev åskdunder och röster och ljusstrålar och en skakning.

Ord för ord (9 ord i den grekiska texten): och (de/det)-blev åskdunder och röster och ljusstrålar och (en)-skakning.


1883: ... och det uppstod tordön och röster och ljungeldar och jordbäfning.

1541(1703): ... och der skedde tordön, röster, och ljungeld, och jordbäfning.

LT 1974: Och åskan dundrade och mullrade, och blixtarna flammade och det blev en fruktansvärd jordbävning.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

... Och skåda, röster och oväsen, åskdunder och en skakning; oro uppå jorden. (Ester 1:1d/A4, Grekiska GT)

(Psalmisten sade till Herren:) “Ditt åskdunders röst (var) i hjulet/stormvirveln. Dina ljusstrålar förde (den bebodda) världen till ljus. Jorden rörde sig fram och tillbaka och den ’var bliven darrande’/darrade.” (Ps 77:18 or 77:19, Grekiska GT)

(Profeten sade till Juda:) “Från härskaror(na)s Herres sida: ‘... Det skall vara ett besök i sällskap med åskdunder och skakning och en stor/hög röst, som för med sig en plötslig vindstöt och en ’ätande ner’/förtärande eldslåga.” (Jes 29:6, Grekiska GT)

(Salomo sade:) “Hämnderna/’de hämnande straffen’ kom på missarna (av Guds mål), (men) inte utan de åskviggarnas bevis som före/dessförinnan hade blivit (och blev) (i) tillvaron, ty rättvist led (hela tiden) de sina egna ondskor/’onda gärningar’, ty de hade och/också ivrigt bedrivit strängare/’det mest avskyvärda’ främlingshat.” (Salomos Vishet 19:13)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Det kommer att vara skakningar och svälter/svält (א,* א) enligt/’överallt’ (på olika) platser.” (Matt 24:7b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Och ljusstrålar och röster och åskdunder går ut, ut ur/från tronen. (Upp 4:5a)

Och jag skådade, när (den lille Baggen) öppnade det sjätte sigillet, och det blev en stor skakning. (Upp 6:12a)


Exegeter, evangelister med flera:

(Jehovas vittnens upphovsman Charles Taze) Russell var den "höga röst" som ängeln i Uppenbarelseboken 7:2 ropade med. I samma bibelboks åttonde kapitel talas i tredje versen om "en annan ängel". Denna andra ängel är Bibelstudiesällskapet Vakttornet. Tordönet och rösterna i femte versen är de sju delarna av Russels "Studier i Skriften" och de lärotvister som de åstadkommit i världen. Men för att förstå det sista måste man läsa den bibelöversättning som fanns före vår vanliga kyrkobibel, som kom 1917. I den äldre s.k. normalupplagan stod det nämligen i Uppenbarelseboken 8:5 " ... och det uppstod tordön och röster och ljungeldar ..." I senare översättningen har man använt ordet "dunder" i stället för röster. Bibelordet får alltså syfta på något annat än det ursprungligen var fråga om. Man måste också läsa det i en lämplig översättning för att det skall bestyrka vad man vill ha sagt. (Ingmar Gustafsson "Tro på villovägar" s 9)

Ett starkt buller, liknande åskan, dånade omkring dem; marken skakade våldsamt; huset gungade fram och tillbaka, tills det slutligen kastades överända. Nu föllo stolarne med ett högljutt brak omkull; den höga, skulpterade buffén lutade sig starkt framåt, men återtog sin förra ställning, när jordvågen gick tillbaka; kärl föllo till golvet, och juvelerna i det skulpterade skrinet spriddes omkring i hörnen, där de lågo och gnistrade som delar av en söndersplittrad rägnbåge. ... Flera jordstötar följde på varandra. ... Månen var dold bakom ett tungt, svart moln. För Gigis upphettade fantasi antog detta formen av en stor vagn, dragen av fyra stora djur. Gång på gång sköto väldiga blixtar genom mörkret, belysande den tjocka kaktusskog, han vandrade igenom. Rägnet började att falla i strömmar, och en tropisk storm följde omedelbart efter den förskräckliga jordbävningen. (Felicia Buttz Clark "Gigi - Trumslagargossen i Garibaldis armé" s 71-72)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående “åskdunder och röster och ljusstrålar”, se också Upp 4:5a. I ett återställelseperspektiv kan vi lägga märke till den omvända ordningen i Upp 4:5a.


Ytterligare studier: Amos 1:2; Sak 14:5; Matt 8:24; 27:54; Mark 13:8; Joh 12:28-29; Upp 11:19.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-03; 2012-07-01; 2015-03-11; slutlig version 2018-08-06)

Till sidans topp

8:6 Och de sju budbärarna, som hade de sju basunerna, gjorde sig redo, för att de måtte låta basunerna ljuda.

Ord för ord (12 ord i den grekiska texten Sinaiticus): Och de sju budbärare havande de sju basuner gjorde-redo sig för-att (de)-måtte-låta-basunen/basunerna-ljuda.


1883: Och de sju änglarne, som hade de sju basunerna, gjorde sig redo att basuna.

1541(1703): Och de sju Änglar, med de sju basuner, skickade sig till att basuna.

LT 1974: Sedan gjorde sig de sju änglarna med de sju trumpeterna färdiga att blåsa sina kraftiga trumpetstötar.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Herren Gud talade till (Kain): " ... 'Varje den havande dödat'/'vem som än dödar' Kain, skall, då han utverkas/utkrävs sju/sjufaldig rättvisa, 'lösas från sidan'/avskiljas." (1 Mos 4:15a, Grekiska GT)

(Mose) talade till folket: “Bli redo (om) tre dagar.” ... Men/och (på) den tredje dagen ... blev det röster och ljusstrålar och ett skumt/svartaktigt moln uppå Sinai berg, basunens röst ljuder storligen/högt, och varje/allt folket i (det skyddsvallsomgärdade) lägret fruktades/’blev rädda’. (2 Mos 19:15a,16, Grekiska GT)

(Herren sade till Mose: “Låt basunerna ljuda) och varje/hela synagogan skall ledas/föras tillsammans emot dörren av/till vittnesbördets tält.” (4 Mos 10:3, Grekiska GT)

(Herren sade till Mose:) “Om ni – alltefter omständigheterna – må komma ut in i krig i ‘er jord’/’ert land’ (vända) i riktning mot motståndarna, de som står er emot, ... skall ni ge ett tecken med basunerna och ni skall kommas ihåg uppåt/'i höjden' mitt emot Herren, och ni skall räddas alltigenom från era fiender. (4 Mos 10:9, Grekiska GT)

(Herren/profeten sade:) “Ge ett tecken uppå jorden (med) en basun och utropa/ropa stort/högt. Tala: Ni må ledas/föras tillsammans och vi må komma in i, in i de belägrade städerna.” (Jer 4:5b, Grekiska GT)

(Herrens stora dag är) en basuns dag och ett skri emot de fasta/befästa städerna.” (Sef 1:16a, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “När du så – alltefter omständigheterna – må göra/ge en allmosa, må du ej låta basunen ljuda framför dig.” (Matt 6:2a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Bli redo, eftersom Människans Son kommer i en stund som ni inte tänker.” (Matt 24:44b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Och jag hörde bakom mig en stor/hög röst som en basun. (Upp 1:10b)

Jag skådade de sju budbärarna som står inför Guds ögon, och sju basuner gavs åt dem. (Upp 8:2)


Hembygdens predikan:

I bestämmelserna om jubelåret uppenbarade sig en synnerlig nåd mot Guds Israel. Det var en utjämning och bättring av nästan alla sociala förhållanden. ... Då ordet ”jubel” (av ebreiska ”jobel”, basun) i uttrycket jubelåret blott är benämningen på den larmbasun, varmed prästerna blåste ett ”giv akt”, innan de utropade jubelåret – liksom klockorna i vårt land ringa före gudstjänsten – så må man föga fästa sig vid eller orda om jubel, utan i stället om de härliga ting, som de hade att förkunna. Det vill i nya testamentlig mening säga: man må mindre tala om saken än giva åhörarne saken själv, de stora frälsningsgärningarna. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Andra årgången s 6-7, Första söndagen i adventet, Luk 4:16-22)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

ca 2000 - ca 1900

Hos profeterna skildras basuner i samband med förkunnelsen om Herrens dag. Det är då dom och räddning skall ske för hela världen. Sefanja skriver att det skall vara en dag med hornstötar och härskrin, Sef 1:16. När profeten Joel skriver till Jerusalems invånare uppmanar han till hornstötar som beredskap inför Herrens dag: ”Stöt i horn på Sion! Blås larmsignal på mitt heliga berg, så att alla i landet bävar. Ty Herrens dag är på väg”, Joel 2:1. (Leif Carlsson ”Tröst och trots – Uppenbarelseboken” s 124-125)

De flesta ortodoxa använder inte handklocka eller altarklocka i kyrkan, men de har klocktorn utomhus och ringer med glädje i klockorna inte bara före gudstjänsten utan vid olika tillfällen under den. Den ryska klockringningen var förr särskilt berömd. "Ingenting", skrev Paulus från Aleppo under sitt besök i Moskva år 1655, "gjorde ett sådant intryck på mig som den förenade klangen från alla klockor på söndags- och helgdagsaftnarna och vid midnatt, när högtiden bröt in. Marken skakade av deras vibrationer, och dånet av deras röster steg upp mot himlen som åskans muller." "De ringde i malmklockorna efter sin sed. Måtte Gud inte förskräckas av den bullrande glädjen i ljudet från dem!" (Kallistos Ware "Den ortodoxa gudstjänsten" s 273-274)

Vid middagsdags kommer vice-direktör Liu trampande på sin svarta cykel bortifrån Svartungens och stenhuggarens by. Nu står han uppe på fördämningsvallen och blåser i sin pipa för att förkunna att det är middagsrast. Han förklarar också att utspisningsköket redan har börjat laga mat. Bara de arbetare som har mer än fem li hem är berättigade att äta där. (Mo Yan "Den genomskinliga rättikan" s 26)

När man färdas genom Centralrysslands byar, börjar man inse var nyckeln till det rogivande ryska landskapet finns. Den ligger i kyrkorna. ... Men när man kommer in i byn finner man att ... korsen för länge sedan är bortslagna eller hänger snett och vint. Ur den avskalade kupolens innanmäte sticker den sönderrostade stommen fram. Det växer stäppgräs på taken och i murarnas rämnor. Det är sällan kyrkogården finns kvar kring kyrkan. Vanligen är korsen kullvräkta och gravarna uppbökade. Altarbilderna är halvt utplånade av årtiondens regn och fullklottrade med oanständiga och fräcka inskrifter. På kyrktrappan står fat med dieselolja. Dit är en traktor på väg. I en annan kyrka backar en lastbil in flaket genom vapenhusets dörr och hämtar säckar. I en tredje bullrar verktygsmaskiner. En kyrka är helt enkelt stängd och står tom och död. Ytterligare en och ännu en har blivit klubblokaler med propagandaplakat och filmaffischer: "Vi måste höja mjölkavkastningen!" "Sången om freden", "Den stora bragden". Människorna har alltid varit egoistiska och ofta dåliga. Men förr ljöd aftonringningen ut över byn, över fälten och skogarna. Det var en maning att lämna de futtiga jordiska bekymren och äga en stunds eftertanke åt det eviga. Den klockklang, som nu bara lever kvar i en gammal visa, lyfte människan och bevarade henne från att sjunka ner till ett fyrbent kreatur. I dessa stenar, i dessa små klocktorn, lade våra förfäder ner sitt bästa, hela sin livserfarenhet. Hugg in på skräpet, Vitjka, låt hackan gå utan betänkligheter! Bion börjar klockan sex och dansen klockan åtta. (Alexander Solsjenitsyn "Resa längs Oka-floden" s 138-139)

De fyra första basunerna förkunnar plågor som påminner om de egyptiska men är världsomspännande. (Olaf Moe "Johannes Uppenbarelse" s 159)

Redan tre gånger hade vi hört klämtningarna, innan vi lämnat fälten med deras vattenkanaler, och nu när vi hunnit in i Calle de la Fuente såg vi hur de mäktiga bronsklockorna satte liv i den lilla vita staden. Klangerna tumlade och slog volt mot himlavalvet allt under ett sprakande och dånande ackompanjemang av raketer och gäll mässingsmusik. ... Plötsligt hörs i stillheten (åsnan) Silvers ljudliga trumpetande. Och hans saktmodiga förtrolighet förenar sig med klockorna, raketerna, latinet och musiken till att fördjupa dagens eget ljusa mysterium. Hans skri ljuder inte längre högmodigt utan innerligt, inte längre vardagligt utan himmelskt sublimt. (Juan Ramon Jiménez "Silver och jag" s 44-45; Kristi lekamens fest)


ca 1900 - ca 1850

(Sofja Lvovna) reste sig upp och ropade:"Jag vill gå i morgonmässan! Vänd om, kusk! Jag vill träffa Olga!" De vände. Klosterklockan slog med dova slag, och på något sätt påminde den Sofja Lvovna om Olga och hennes liv. Det ringde i andra kyrkor också. När kusken hade tyglat sitt trespann hoppade Sofja Lvovna ur släden och skyndade ensam, utan följeslagare mot klosterporten. "Skynda dig, skynda dig!" ropade mannen efter henne. Det är i sista minuten!" Hon gick igenom den mörka portgången, sedan genom allén, som ledde från porten till stora kyrkan, och klockorna dånade alldeles ovanför huvudet på henne och liksom trängde in i hela hennes varelse. Nu var hon framme vid kyrkdörren, tre trappsteg ner, och så vapenhuset med helgonbilderna på båda sidor, det luktade enris och rökelse, och så ytterligare en dörr, och en mörk liten figur öppnar för henne och bugar sig djupt. ... Gudstjänsten här ännu inte börjat. En liten nunna gick omkring ikonstasen och tände ljusen under ikonerna, en annan tände kandelabern. (Anton Tjechov "Store Volodja och lille Volodja" s 215-216)

Till avlägsna byar (på Sachalin) far prästerna själva, håller fasta med de deporterade och utför samtidigt också andra kyrkliga förrättningar. Fader Iraklij hade "biträden" i Övre Armudan och Malo-Tymovo - straffångarna Voronin och Jakovenko, som brukade läsa ur psaltaren på söndagarna. När fader Iraklij kom till någon koloni för att förrätta gudstjänst, gick en man på gatorna och ropade för full hals: "Träd ut och kom till bön!" Där kyrkor och kapell saknas håller man gudstjänst i kaserner eller stugor. (Anton Tjechov "Sachalin" s 182; Tjechov besökte Sachalin 1890)

"Tick ... tick ... tick", slog klockan på andra sidan väggen. Kyrkväktaren började ringa i bykyrkan på kyrkogården. ringningen var långsam, vemodig, uppslitande för sinnet ... Längs (byggmästare) Vaksins nacke och rygg gick det kalla kårar. Det tycktes honom, som om någon tungt andades över honom. ... Vaksin blev ohyggligt rädd. Han pressade samman tänderna av ångest och höll andan. Slutligen, när en ollonborre flög in genom det öppna fönstret och började surra över hans säng, uthärdade han inte längre utan drog förtvivlat i ringklockan. ... Vaksin (blev) en smula lugnad av samtalet med (den tjocka, rödkindade guvernanten Rosalia Karlovna) (men) skämdes över sitt klenmod och drog täcket över huvudet och slöt ögonen. ... (Han) tände ljuset utan att öppna ögonen. Men inte ens ljuset kunde hjälpa. ... "Jag ringer på henne igen, det satans kvinset", avgjorde han. "Jag säger henne, att jag är sjuk ... Jag ber om droppar." Vaksin stödde sig mot dörrposten ... och liksom svar på hans ringning började man ringa på kyrkogården. Gripen av skräck, helt kall, sprang han huvudstupa ut ur sängkammaren och, i det han gjorde korstecknet och klandrade sig för sitt klenmod, flög han iväg barfota och i bara skjortan till guvernantens rum. (Anton Tjechov "Dåliga nerver" s 88-90)

Kalle höll andan och klättrade. I och för sig var det väl ingen särskilt farlig bergsbestigning, men tanken på att han vilken minut som helst kunde ha ett koppel kidnappare i hasorna, fick honom ändå att kallsvettas. ... Bara en gång svek instinkten hans högra stortå, och han sparkade loss en sten som med stort buller rasade nerför branten. ... Anders hörde braket, när stenen kom farande. Han hoppade raskt åt sidan för att inte få den i skallen och muttrade ilsket för sig själv: "Ska han inte blåsa i basun också, så att dom säkert hör att han är på väg." (Astrid Lindgren "Kalle Blomkvist och Rasmus" s 60-61)

Det ståndar över tidshavets böljande svall ett torn av genomskinlig och eterklar kristall. Det sänker sin grundval igenom djupen ner, dit ingen aning räcker och intet, intet öga ser. ... Det sträcker sina murar genom stjärnehimlar blå och högt igenom himlar, där inga stjärnor gå, det höjer sin kupol genom alla rymder opp, och varje tanke svindlar, som sväva vill emot dess topp. ... Två klockor där hänga i kupolens stolta rund - den ena stöpt av strålglans från ljusets gryningsstund, den gyllne kläppen svingar för idéernas fläkt, hon klämtar så sakta i takt med världens andedräkt. ... Hon klämtar så sakta med en manande ton, som dallrande segnar från zon till zon och, när han hunnit jorden, förklingar så ren i ädla själars längtan och aftonrodnans purpursken. ... Hon manar dessa själar så allvarsdjupt och ömt att drömma skönt och verka för vad de skönast drömt och minner dem var kvällstund, vid solnedgångens brand, om fjärran sanningsriken och oupptäckta skönhetsland. ... Hon klämtar i trånad att viga in den stund, då jordens släkten varda ett syskonförbund, då varje smärta finner sin smekande tröst och varje tröttat huvud sin vila vid ett älskat bröst. ... Hon klämtar i trånad att stämma in en gång med sina skära toner i folkens frihetssång, att ringa över världen det saliga bud: se, jorden blir Guds rike! Se, mänskligheten finner Gud! ... Men i den andras gjutform förstelnande flöt det mörker, som har ruvat i kaos' dunkla sköt. Den tunge kläppen vilar - hon hänger tyst och stum, och hennes kupa liknar en nattlig himmels välvda rum. ... I torn-arkaden nedom, där sittter, skum i håg, en demon med handen vid klockans starka tåg, orörlig som en bildstod, och ser med dystert hot till hävdernas böljegång, som brusar runt om tornets fot. ... Än tumla de i solglöd, och än är solen skymd, men om en gång det svartnar kring havets hela rymd och sista böljan krossas i bränningars larm, som vaggat siardrömmar, de framtidsljusa, i sin barm, ... Om hopplöshet faller över mänsklighetens nöd, om frihetssången tystnar för gunst och för bröd, om ungdomshjärtat kallnar och känner utan kval, hur bort ur världen viker det godas helga ideal. ... Då knyter sig handen kring klockans starka tåg, då ringer demonen med rasande håg, då svingar nattens klocka sin ofantliga rund, då skälver hela världen och rämnar i sin djupsta grund. (Viktor Rydberg "Dikter. Första samlingen." s 86-88; Klockorna)

(Nana) var åter på gott humör. Det roade henne att låta dessa människor vänta. Plötsligt fick hon en idé, hon reste sig och gick bort och reglade dörren. Nu kunde det komma hur många som helst, bara de inte slog hål på väggen. Zoé kunde gå in och ut genom den lilla dörren till köket. Var femte minut kom en ny ringning, skarp och klar, med en väl inställd maskins regelbundenhet. . . . Tre gånger i tät följd hade det ringt. Somliga ringningar var diskreta, som om de stammade fram en blyg kärleksförklaring, andra var kraftiga, vibrerande för någon brutal knoge. Ett rysligt klockspel, som Zoé brukade säga, ett klockspel som kunde väcka upp hela kvarteret. Ett helt regemente, som tryckte på den elektiriska ledningens elfenbensknapp. Den skojaren Bordenave hade tydligen givit hennes adress åt alldeles för många. Hela salongen från i går kväll kom ju hit. (Emile Zola "Nana" s 53-54)

Klockringning betraktades då för tiden (under 1850-talet) nästan som ett bud eller en hälsning ifrån Gud. Så ofta det ringde, stannade man, blottade huvudet och läste tyst Fader vår. Så skedde, även om det var en söckendag och folket stod mitt i arbetet. Huru ofta såg jag icke min fromma moder stå och lyssna till klockorna under djup andakt! Många trodde, att de avlidnas tillstånd kunde förnimmas under den s.k. själaringningen. Hördes ljudet tydligt och särskilt om det liknade samlad sång, så var den döde salig. Ljödo klockorna åter doft och klagande, så var mycket att frukta. För oss gossar (i Skede socken utanför Hvetlanda) utgjorde det ett tillägg till gudstjänsten om söndagarna att "gå upp till klockorna" under sammanringningen. Den stora klockan svängdes då uppåt av fyra män, först åt ena sidan och sedan åt den andra. Man kunde då titta in i klockans inre och se, huru den väldiga kläppen dunkade i de blanknötta kanterna. Att därunder försöka höra sin egen eller andras röst var förgäves. Tilltrodde sig någon av de äldre gossarna att hjälpa till att ringa någon av de mindre klockorna och fick löfte därtill av ringkarlarna, så steg hans anseende betydligt i egna och andras ögon. Besökte vi en främmande kyrka, så gingo vi gärna upp till klockorna även där. Att dessa icke ens tillnärmelsevis kunde mäta sig med våra egna varken till utseendet eller ljudet, därom voro vi alltid överens. (Karl Palmberg "Karl Palmberg - Strödda minnen från hans levnad" s 17-18; Palmbergs egna anteckningar)


ca 1850 och tiden dessförinnan

"På (arton)fyrtiotalet var det en viss Olivier, en fransos, som arrenderade den här egendomen", (sade Vlasitj till Nina). "Det ligger ett porträtt av hans dotter uppe på vår vind. Hon var mycket söt. Den där Olivier, berättade mig min far, föraktade ryssarna för deras okunnighet och gjorde sig lustig över dem på grymmaste sätt. Så krävde han t.ex. att man skulle ringa i kyrkorna när Oliviers familj åkte genom byn." (Anton Tjechov "Grannarna" s 150)

Det var gamla klockor, det kan ni lita på! För många hundra år sedan hade dessa klockor blivit döpta av biskopar, men det var så många hundra år sedan att dopregistret hade gått förlorat långt, långt före mannaminne, så att ingen nu visste deras namn. ... Nu (år 1844) hängde de där utan vare sig namn eller bägare i tornet. Men inte utan röst. Långt därifrån. De hade klara, höga, muntra, välljudande röster, dessa klockor, och de kunde höras vitt och brett när det blåste. För resten hade de en alldeles för självständig läggning för att finna sig i vindens nycker; de spjärnade käckt emot när den blåste åt fel håll och sände med kunglig stolthet sina käcka toner till det lyssnande örat; och som de var beslutna att göra sig hörda även stormiga kvällar av en ängslig mor som vakade över ett sjukt barn eller en ensam hustru vars man var till sjöss, var de kända för att emellanåt även trotsa en kraftig nordväst. (Charles Dickens "Klockorna" s 87-88)

Jag satt och läste med klockan liggande framför mig på bordet, i avsikt att slå igen boken klockan elva. Just som jag lade ihop den slog klockorna i Sankt Paulskatedralen och alla de många andra klockorna i City - några ett par sekunder före, några samtidigt, och några strax efteråt - elva. Ljudet blev egendomligt spräckt av blåsten, och jag stod där och lyssnade och tänkte på hur vinden kastade sig över klockklangen och liksom slet sönder den. (Charles Dickens "Lysande utsikter" s 332; 1840-talet?)

Det fanns en skeppsklocka ombord, och medan fartyget rullade och slog likt en förtvivlad varelse som drivits till vanvett och än visade oss (som stod på stranden) hela däcket när det vräktes över mot stranden, och än bara kölen när det våldsamt slog över på andra sidan, klämtade klockan, och ljudet - dessa olyckliga mäns dödsringning - fördes mot oss med vinden. Åter förlorade vi vraket ur sikte, och åter höjde det sig. Två män var borta. Ångesten på stranden tilltog. Männen stönade och vred sina händer, kvinnorna skrek och vände bort sina ansikten. (Charles Dickens "David Copperfield" s 822; 1840-talet?)

Avgörandet måste ske under nattens lopp. Detta förstod regeringen lika väl som de upproriska. Den enklaste borgare kände det på sig. En viss ängslan blandade sig därför med det ogenomträngliga mörkret i detta kvarter, där slutstriden skulle utkämpas. Endast ett ljud hördes, hotande som en förbannelse: stormklockan i Saint-Merrys torn. Ingenting kunde vara mera isande hemskt än dånet från denna klocka, som skar genom rymden. Själva naturen tycktes harmoniera med människornas känslor och avsikter. Stjärnorna hade försvunnit. Rymden täcktes av tunga moln. Himlen var svart, lika svart och hotande som de ödsliga gatorna. Det var som om ett ofantligt bårtäcke sänkte sig ner över denna väldiga grav. . . . Dagen vaknade. . . . Man hörde fortfarande stormklockan i Saint-Merry, som inte hade varit tyst en enda minut sedan föregående afton. Detta var ett säkert bevis för att andra barrikader ännu höll stånd. (Victor Hugo "Les Misérables - Samhällets olycksbarn" s 507,533; år 1832)

En kyrkklocka klämtade. "Nunnan är död", sade Fauchelevent. "De ringer själaringning över henne. Den kommer att hålla på i tjugofyra timmar utan avbrott, ända tills de bär ut liket ur kapellet." . . . Nu hördes en annan klocka ringa. "Aha, nu ringer man samman de äldre till kapitel", sade Fauchelevent. "De håller alltid ordenskapitel, när någon dött." (Victor Hugo "Les Misérables - Samhällets olycksbarn" s 288-289; år 1823?)

På stranden stod en klunga människor och väntade runt en ny båt, prydd med girlander. Mast, segel och tågverk var prydda med långa band som fladdrade i vinden och dess namn, Jeanne, stod med guldbokstäver på bakstammen. ... Med en korgosse på var sida gick prästen och ställde sig vid ena ändan av båten. På motsatt sida stod de tre gamla sångarna i sina vita kläder, smutsiga och med skäggstubb på hakan. Med allvarlig uppsyn och ögonen i sångboken gav de hals i den klara morgonen. Var gång de hämtade andan råmade basunblåsaren alldeles ensam, och hans kinder var så uppblåsta av luft att de små grå ögonen försvann helt och hållet. Huden på pannan och halsen tycktes lösgöra sig från köttet, så till den grad svällde han upp då han blåste. (Guy de Maupassant "Ett liv" s 32-33; år 1819 i Frankrike)

I en medeltida isländsk predikosamling kallas kyrkklockorna för Guds basuner. De svarade för det starkaste av alla ljud, det ljud som till och med skulle väcka de döda ur deras gravar på den yttersta dagen: "Nu skall vi tala om de klockor, som klerkerna ringer med i kyrkor eller klockhus. De betecknar Kristus själv, ty han kallar oss att gå i kyrkan honom till ära och pris och oss själva till evig frälsning. Klockan betecknar basunens ljud, som skall väcka oss till det stora möte som kallas domedag. Och nu skall vi kungöra för alla dem som bor nära en kyrka och som ligger och vilar sig vid ottesång eller andra kyrkotider utan nödvändighet, att antingen de sover eller vakar eller leker när det är tid till gudstjänst, då är utan tvivel djävulen med dem, ty då gör de hans vilja allena." Klockorna spelade alltså en roll i kampen om människornas själar. Efter att ha klandrat "människor som icke aktar mer på klockans ljud än när en kråka skriker eller en hund gläfser" fortsätter predikanten i allegoriserande stil att likna klockstapeln vid Guds ord och klockrepen vid budorden. Om inte människorna reagerade för klockringningen, så gjorde jättarna och trollen det. Jättarna från hednatiden liknade föraktfullt kyrkorna vid vita bjällekor. Ur deras perspektiv var en kyrka liten som en vitkullig ko och en kyrkklocka inte större än en koskälla. Men likväl tålde jättarna inte ljudet. De grep stenar och kastade mot kyrkorna. Ibland missade de, och därför ligger stenarna kvar som stora solitärer bredvid kyrkorna. Jättarna tystade också klockorna genom att kasta dem i någon närbelägen sjö. Kyrkklockorna var i själva verket det främsta uttrycket för den nya tron. Därför spelade de en betydelsefull roll i det stora skiftet från hedendom till kristendom. Rent dokumentariskt kan man visa hur klockorna nått Europa via Kartago i böjan av 530-talet, men sannolikt fanns de redan tidigare på Irland. Till vårt land nådde kyrkklockorna under missionstiden, varom ett bevarat brev ( från 830-talet) från Fuldaabboten Hrabanus Maurus till missionsbiskopen Gautbert i Birka upplyser. (Nils-Arvid Bringéus "Guds basuner - Klockorna och den nya tron" s 443-444)

Från år 1097 till 1099 (då korsfararna intog Jerusalem) hade i alla västra Europas länder hvarje afton ringts med kyrkklockorna, för att mana de troende till bön för korsfararnes framgång, och påfven Urban II bemödade sig oaflåtligt att förstärka antalet af Kristi stridsmän med afsändandet af nya skaror. (Viktor Rydberg "Korstågsperiodens kulturhistoria" s 195; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1888)

Den norske konungen Olof Tryggvason ... var kristen och tänkte inte på annat än att bygga kyrkor och tvinga folket att låta döpa sig. ... Alla de jättar, som hade måst flytta från Norge under kung Olofs regering, därför att de inte tålde ljudet av kyrkklockor, kommo ut på bergklintarna, när de sågo (den hedniska svenska drottningen Sigrid) Storråda segla förbi. ... "Nu reser Storråda till kung Olof. Nu får vi snart komma åter till Norge." (Selma Lagerlöf "Drottningar i Kungahälla" s 20)


Att fortsätta med (hembygden):

ca 2000 - ca 1950

Tänk att hornmusik vi haft snart i 100 år, Blåsare med andlig kraft i vår FA-kår. Alla vi som samlats här känner harmoni, ty var ton mot himlen bär när ni klämmer i. Skönt det klingar ur varje instrument, Glädjens toner vi alla år har känt. Hornmusik med de glada stämmors ljud får hjärtat att sjunga en lovsång till vår Gud. (Rune Storck "Musikmästare Rune Andersson 75 år" s 117)

F n (år 1994) är det ca 570 medlemmar i Jönköpings Par Bricole. Samlas gör man på Stora Hotellet och bygger upp den omfångsrika rekvisitan i Spegelsalen. . . . Alla Helgons dag firar Par Bricole minnesgudstjänst över under året bortgångna bröder. Denna gudstjänst firar man numera i Hakarps kyrka, då Riddarprelaten Per-Axel Jonzon håller parentation. När en riddare dog under medeltiden, gjordes en replik i gips av hans sköld, vilken krossades vid altaret. "I dag flyttas symboliskt Riddarens sköld från en pelare vid altaret till en minnestavla, under det att 'serafimerringning' sker", berättar Gerhard Mattus. En tradition är, att H.M. Konungen är Sällskapets beskyddare. (Agne Ydrefelt "En gossen Ruda inom Par Bricole" s 73-74)

Det där med musik är jag helt befriad från att förstå något av. Det hindrar inte att jag kan tycka om blåsinstrument, särskilt saxofoner och trumpeter. Visst är det festligt med en trumpet-fanfar! ... De flesta har säkert i någon kyrka sett bilden av någon ärkeängel med trumpet i handen, i vilken han blåser både lystring och revelj, när han, som nu på söndag bebådar den store konungens ankomst. Vill man fortsätta med de här militära signalerna, så vet vi allihop att vi förr eller senare också kommer att få uppleva tapto och tystnad. ... Vi som var med i de militära sammanhangen, på den tiden spelet ännu fungerade, minns nog mycket väl, att den lille musikvolontär, som stod i korridoren och blåste på morgonen, inte tillhörde de mera populära inslagen. Vi visste att en ny, tung och slitsam dag tog sin början. En dag, som inte skulle ha något av vare sig fest eller överraskningar att bjuda på. (Malte Blaxhult "Tankar inför helgen; trefaldighet - domsöndagen" s 115)

Vårt världsliga väsen är sorgligt och tomt, men vad har vi för alternativ? Att bo vid en kyrka bland folk som är fromt är icke ett stillfärdigt liv. I gryningens tid stiger klockaren upp och kallar till andakt och bön. I vågor går luften kring kyrktornets tupp av klockornas mäktiga dön. Den allvarligt sinnade malmen ger hals och kajorna flyr sina bon. Man ska inte ha nära till kyrkan, vafalls, om man åstundar meditation./Sigmund Barnafrom (Alf Henrikson "Tittut" s 91; Vid en katedral)

Låt klockans klämtande vid aftonstund höras, må vi nutidsmänniskor av dess vackra klang störas, må forna tiders dyrkan för en aftonstund i ro, sätta sin prägel på vår levnad i månget hem och bo. Vår levnadsdag är ju så kort, må vi inte försumma eller jäkta bort, låt klockklangen få ljuda i aftonstund, bringa hälsningen om ett evigt fridsförbund. (Ulla-Britt Sundvall "Kyrkklockor"; dikt skriven den 30 augusti 1989)

Kyrkvillan (i Hovslätt) invigdes högtidligen och under stor tillslutning den 10 oktober 1981 av biskop Sven Lindegård och under musikalisk medverkan av Norrahammars och Ljungarums kyrkokörer. ... Härefter har också en klockstapel med en kyrkklocka tillkommit. Den är en gåva av byggmästaren Eric Ekblad och Norrahammars församling. Uppförandet har bekostats av en anonym givare. Den 17 januari 1982 fick hovslättsborna för första gången lyssna till klangen från en egen kyrkklocka! (Roy Andersson-Gösta Freij "Svenska Kyrkan i Hovslätt" s 72)

En gångare gick en gång sin gång på pensionatets gång. Då ljöd en gonggong. Med en gång, ja med språng satte gångaren i gång med att ställa sin gång mot en köksingång, ty han hade upplevat gång på gång att såsen tog slut under middagens gång, när han gått sin gång på sin gång utom hörhåll för köksans gonggong. (Alf Henrikson "Sakta mak" s 255; Gång)

Havet rullade, vinden var nord, det läckte ur regnmolnens säck, när vid Räntmästartrappan vi gick ombord och trampade fartygets däck. ... I skeppsklockan pinglade styrman till slut med ödesdiger ton och fartyget gled majestätiskt ut på sin farliga expedition. (Alf Henrikson "Glam" s 166; Till sjöss)

Vi var tio juniorer från Taberg, som på senaste nyårsdags morgon (1952) reste till vinterlägret i Molkom. ... Första kvällens möte hölls som ledarnas kväll. Bästa punkten i programmet var "Luens" - Lars Olof Nilssons - trumpetsolo. Nästa morgon väcktes vi ur en dvalliknande sömn av en trumpetrevelj. (Roland Pettersson "Molkom - mitt näst bästa läger" s 45)


ca 1950 - ca 1925

På vintern 1948 hölls en väckelsekampanj i Missionskyrkan (i Huskvarna) som rönte stor uppmärksamhet. Denna kampanj resulterade i en kraftig väckelsetid, då många blev omvända till Gud. Församlingens pastorer och medlemmar och evangelisten Bertil Paulsson fick vara Guds speciella redskap denna tid. Kväll efter kväll sjöngs: "Ring i himlens klockor fröjd i dag det är ..." Det var under denna besökelsens tid, som jag blev omvänd till Gud. ... Kristuserfarenheten gav mig ett nytt livsinnehåll, en ny livsinriktning och nya intressen och vanor. (Uno Davidsson "Jag tackar Gud för Huskvarna" s 9)

Välbekanta ljud i (Hovslätt) på (1940-talet) var när Mekaniska Snickerifabriken blåste startsignal halv 8 på morgonen samt middagssignal kl 12. Nästa signal kom 12.55 som betydde lystring och kl 13 startsignal. Kl 17 var arbetet slut för dagen. Dessa signaler var på ett visst sätt samhällets klocka. (Margareta Kiland "Att bli Hovslättsbo 1941" s 114)

Lördagen den 2 september 1939 väcktes jönköpingsborna av att klockorna i Kristine och Sofia kyrkor ringde i två upprepade tiominutersintervaller. Morgonen var vacker, men budskapet dystert. "VÄRLDSKRIGET HAR BÖRJAT" förkunnade Smålands Allehanda. Tidningen innehöll tre hela sidor med kungörelser från militärmyndigheterna om inkallelser till förstärkt försvarsberedskap. Avsikten med klockringningen var just att fästa uppmärksamhet på att kungörelser om dessa beredskapsinkallelser satts upp. I Jönköping liksom i landet i övrigt antog det civila livet kris- och krigstidens gråa färgton. (Magnus Widell "Guldreserv och riksregalier i Stadsparksberget" s 15)

Alla arbetare (på Bratteborgs gård) leddes av en rättare. Han delade var morgon ut arbetsuppgifterna. Andra uppgifter rättaren hade var att köra hästparet som gick i täten vid exempelvis harvning, och att ringa i vällingklockan när det var dags för rast. Denna klocka tystnade under (andra världskriget). (Ulrika Abrahamsson "Liv och leverne på Bratteborgs gård" s 49; intervju med Ingvar Lövinger)

Allt hade sin givna plats i dalen. ... Jag stod vid staketet. När (brukets) fabriksvissla tjöt släpptes alla arbetarna ut. De susade förbi på gamla krigstidscyklar från Vapenfabriken i Huskvarna, med tjocka däck. ... Nästa morgon kom de strävsamt trampande tillbaka i det svaga motlutet. Det var alldeles före klockan sju, då hesa Fredrik tjöt igen och indelning åter belägrade världen. Det var då trängsel vid stämpeluren. De uren var inga klockor. När (Norrahammars) kyrkas klockor klang på söndagen behövde ingen infinna sig. Det var en hälsning bara, välkommen in i nåden! Nåden var gratis. Om man uteblev fick man ingen bestraffning. Ingen stämplades rött. Klockan klämtade bara om en fri möjlighet, som kunde förklara världens utseende för människorna, lägga ut innebörden av den lutherska arkitekturen i deras hem. ... Kyrkans klockor visar ingen tid, ljuder endast en lugn maning att säga ja till Gud: Du är välkommen till min lustgård. ... Fabrikernas klockor är mekaniska ur. De sprider illusionen att evighet kan mätas. ... Kyrkklockor har ingenting med tid att göra. De skall bara ringa Guds nåd över världen. (Anders Bylander "Ljusets barn" s 36-39; 1930-talet?)

Från 1400- eller början av 1500-talet härstammar Svenarums gamla lillklocka, som nu är ur bruk men som säkerligen ringt samman till katolsk mässa. Den saknar inskription utöver det vanliga Jesusmonogrammet I.H.S. Primklockan eller den lilla handklockan, som ringde samman till medeltida tideböner och som särskilt användes vid dop och därför ofta fått namn av dopklocka, finns upptagen i 1774 års inventarieförteckning men är sedan borta. ... Storklockans ålder är också obekant, men den torde ha "stöpts" på 1600-talet, möjligen århundradet före. Den finns i 1718 års förteckning. ... (År 1813) blev storklockan omgjuten av Jonas M. Fries i Jönköping. Sägnen förtäljer, att klangen blev starkare än Uppsala domkyrkas, varför man nedbringade klangstyrkan under (uppsala)domens genom att borra hål i malmen. ... 1933 omgjutes den på Ohlsons klockgjuteri i Ystad och får på ena "sidan" uppgift om kyrkans tjänare. ... Den har dessutom följande inskription, en av de bästa och vackraste "klockversar" jag nedtecknat: "Ring med din malmtungas skönaste styrka och bär till de ensamma bud. Ring till gudstjänst i fädernas kyrka och vittna om urtidens Gud." Då den medeltida lillklockan fått en bräcka i kronan, beslöt man år 1938 att anskaffa ny lillklocka, varför Svenarums kyrktorn har trenne klockor, vilket torde vara rätt sällsynt. Den nya lilla väger 330 kilo och göts även den hos Ohlsons i Ystad. (Följande) psalmvers står att läsa på den välklingande malmen ...: "Helig, helig, helig, Herre Gud allsmäktig! Över himlar, jord och hav, ditt herradöme når. Helig, helig, helig, nådefull och mäktig, dig vi tillbedja, Gud och Fader vår." (Albert Granmo "Svenarums kyrkklockor"; Jönköpings-Posten 1950-02-10)

På hemvägen från Sagaholm kan man ta sig en liten titt in i Ljungarums lilla enkla 13-1400-tals kyrka. . . . Varje lördag kl. 5 e. m. ringes helgen in. Befinner man sig då på kyrkogården, får man se hur klockstapelns portar slås upp och höra "lilla klockan" sjunga ut sin egen kyrkas vackra namn över nejden. "Ljun-ga-rum", Ljun-ga-rum". (Bror Kugelberg "Två arkeologiska promenader" s 22)

En minneshögtid över regementets tid i Jönköping anordnades lördagen den 8 oktober 1927. . . . Vid minnesstenen (framför regementets kanslihus) följde tal av regementspastor (P.H.) Ydström. . . . (Han har berättat:) "Jag hade nätt och jämt uttalat de sista orden i min avskedspredikan, då kyrkklockan från den mitt över Rocksjön liggande Kristinakyrkan började ringa. Jag höjde handen: 'Hör, det är dödsklockorna över Kungl Jönköpings regemente som ringa och klaga'. Jag tror inte det fanns många ögon riktigt torra då. Efter högtidens slut kommo några gamla indelta till mig: 'Hör nu regementspastorn, var det överenskommet att kyrkklockorna skulle ringa?' - 'Nej, jag tror att det var Gud själv som ingrep.'" (Magnus Widell "Kungliga Jönköpings regemente 1914-1927" s 28-29)


ca 1925 - ca 1900

Från en sommardag 1914 har Valdemar Hedfors ett speciellt minne - det ringdes i vällingklockan på Åsens gård (i Jönköping) så gott som hela dagen. Första världskriget hade brutit ut. (Agne Ydrefelt "Valdemar Hedfors - fotograf och föreläsare" s 47)

En sensommardag 1914 etsade sig fast i mitt minne. I vällingaklockan på Åsens gård ringde det så lång dagen var, tror jag. En av drängarna ringde oavbrutet, jag stod i timtal hos ringaren, och jag kunde (som 7-åring) inte begripa varför han ringde. Ingen sa något. Första världskriget hade brutit ut. (Valdemar Hedfors "Barndomsår på Åsens gård" s 35)

Den gamla vällingklockan (på Åsen) hade en viktig funktion på gården. Kl. 7 ringdes dagens arbete in. Kl. 12 till kl. 13.30 var det middagsrast, och då ringdes det i klockan, när rasten började och när den slutade. Kl. 7 på kvällen meddelade klockan att dagens arbete var slut. Det var rättaren eller inspektorn på gården som ringde. Vid klart, stilla väder kunde klockorna från granngårdarna Axamo, Björneberg, Ulfstorp och Klämmestorp höras. (Inga Johansson "Liten historik över Åsens egendom" s 13)

Den 1 augusti (1914) hade rullföringsområdesbefälhavaren i Värnamo fått order att skicka ut mobiliseringsorder, varför han till samtliga fjärdingsmän inom området sände ut kurirer med mobiliseringskungörelser att anslås på i förväg bestämda platser. Jag var det året fjärdingsman i Åkers socken. ... Jag skulle till socknens kyrkoherde överlämna en order om att han, sedan alla kungörelser anslagits, skulle ombesörja att klockringning verkställdes. Klockan var väl knappt sju (påföljande morgon), då jag anlände till prästgården, där alla ännu slumrade gott. Jag lyckades dock väcka husets hembiträde, hos vilken jag anhöll att få träffa kyrkoherden. Den något förbluffade flickan svarade att kyrkoherden inte tog emot så dags på dagen. Jag upplyste henne om att det inte var fråga om huruvida han tog emot eller ej, jag måste i alla fall få träffa honom. Jag var fjärdingsman utsänd av Kungl. Majestät och Kronan. Och så gick hon och hämtade honom. Omsider kom kyrkoherde Bredin en smula yrvaken och kvitterade ut ordern. Vi kom överens om det skulle anses allt vara klart klockan 12, och då skulle ringningen börja. ... Då jag nalkades Åkers kyrka hörde jag mobiliseringsringningen. I tre timmar fortsatte man att ömsom ringa, ömsom klämta. Det var mycket allvarliga människor som man mötte, inga muntra skratt men desto mer tårar; oroliga mödrars tårar och fästmötårar. Och ändå kunde ingen ana vilket omätligt djup av elände som släppts löst över vår värld eller att den gamla lugna tiden tagit slut just denna dag då klockorna i Åker och hela vårt land ringde mobilisering. (Gustav Johansson "Mobiliseringen i Åker 1914" s 66-67)

Mina minnen av mat och dryck i Småland hänger oupplösligt samman med första världskriget. Jag var sju år, när det bröt ut. Jag glömmer aldrig den augustikväll, när jag stod utanför mina fosterföräldrars rödmålade stuga och hörde mobiliseringsklockorna ringa i Malmbäcks kyrka - det var på det sättet man kallade samman de vapenföra. Solen sjönk bakom skogsåsarna, och skräcken steg som en giftig dimma ur kvällsskymningen. Mina fosterbröder skulle ge sig iväg nästa dag. Vad var det som skulle hända? ... Inte visste jag då, att Sverige skulle fungera som matvarulager åt kejsar Wilhelms drömmar om Stor-Tyskland. (Helmer V. Nyberg "Den dubbla hungern" s 95)

Vi närmade oss (Skillingaryds) skjutfält. ... En pytteliten knekt ... stod vid flaggstången på kaserngården med en blank mässingstrumpet i näven. ... När regementsklockan på det höga rödmålade huset slog ett klingande slag, satte han trumpeten för munnen och blåste en fanfar, som genljöd mellan de många husen. Och vilken trollmakt det fanns i de trumpetstötarna! Massor med knektar klädda i "grötrockar" myllrade ut ur kasernerna och ställde upp i stora fyrkanter. Barska kommandorop skallade och taktfast marscherade de bort mellan husen. Vart skulle alla dessa knektar tåga iväg? - Till matsalen så klart! (Wåge Tolf "När jag gick i Götafors skola" s 38,41-42; början av 1910-talet)

Till grafvens ro vigdes den 6 dennes (= juni) i Tofteryds kyrkogård förre organisten och folkskolläraren P. Sjödell ... som hade uppnått den höga åldern af 86 år. ... Under sin krafts dagar var S. mycket anlitad såväl i kommunens tjänst som af enskilda, och på honom besannades bokstafligen den kända satsen: "Klockarfar skall allt bestyra." Så tjänstgjorde han under 24 år såsom ordförande i kommunalnämnden samt lika länge som sekreterare och räkenskapsförare i Tofteryds sockens sparbank, hvars stiftare han ock var. En följd af år uppbar han prästerskapets löner, hvarförutom han betjänade allmänheten såsom boutrednings- och auktionsman, juridisk rådgifvare, vaccinatör, åderlåtare, tandutdragare ... o. dyl. (Jönköpings-Posten 1909-06-14 "Klockarfar skall allt bestyra")

Redan 1904 stod fabriken (i Götafors) klar. ... Arbetet pågick hela veckan med undantag för sön- och helgdagar då (fabriken) stod stilla. Dagskiftet började klockan sex på morgonen och nattskiftet klockan sex på kvällen. Det skarpa genomträngande ljudet från "fabrikspipan" såg till att ingen kom för sent till jobbet. (Kåre Boberg "Ingenjör Lundberg och hans tid" s 83-84)

Någon elektrisk ringanordning fanns icke (vid Västra Flickskolan i Jönköping i början av 1900-talet), utan åttondeklassisterna hade skyldighet, vilket mest betraktades som ett privilegium, att en vecka i taget svänga den stora ringklockan efter lektionernas slut. Den svängdes alltid länge och eftertryckligt, så länge man vågade. (Yngva Adell "Santessonska Flickskolan, fröken Anna Santessons livsverk" s 38)


ca 1900 - ca 1850

Ett förnämligt hantverk var klockgjuteriet, som (i min barndom under de sista årtiondena av 1800-talet) idkades av Norling ute på Olsberg (på öster i Jönköping) vid vätterstranden, numera (år 1941) kvarteret Farkosten. Där göts kyrkklockor, vällingklockor samt klockor för ångbåtar och järnvägsstationer. Norling hade lärt yrket i Ryssland och var synnerligen skicklig. Gjutningen av kyrkklockorna, som fordrade stor omtanke och noggrannhet, misslyckades aldrig. De mindre klockorna götos i regel på verkstaden i den s. k. Norlingagården, Ö. Storgatan 71. Som minne av klockgjuteriet ha vi namnet på en gata härute. (Gustaf Wikner "Glimtar från 'Liljeholmsqvarteret' under 1800-talets sista årtionden" s 24-25)

Ett musikaliskt inslag i gatulivet hörde samman med postgången. Det var postiljonen, som kom guppande i sin tvåhjuliga kärra. Hunnen nedanför rosenlundsliden började han blåsa signalen, som med små mellanrum upprepades genom staden. Vi satte text till melodin - kanske hade vi hört den av de äldre: "Britta, Britta, nu kommer posten! Britta, Britta, nu kommer jag! Har du kaffe, så dricker jag, har du brännvin, så super jag. Britta, Britta, nu kommer posten! Britta, Britta, nu kommer jag!" (Gustaf Wikner "Glimtar från 'Liljeholmsqvarteret' under 1800-talets sista årtionden" s 34)

En av de anställda tryckarna vid (Hallska tryckeriet i Jönköping), Nils Almlöf, "en riktigt hjärtegod vän mot alla resande kollegor efter vad det berättats mig, och som jag även själv ett års tid därefter kunde understryka" kom med ett kollegialt erbjudande: "Ifall herrn inte får kondition här så säg till innan Ni går, så skall jag såsom en liten reshjälp skänka honom en del religiösa småskrifter. Det är något som man kan göra money utav här i Småland, ty nära nog varje bonde är läsare." . . . Jag antog platsen (på Hallska tryckeriet) och sedan (Almqvist, tryckeriets faktor) presenterat mig för den fåtaliga personalen och anvisat den plats jag skull intaga, sade han: "Det är en sak jag vill lägga herrn på hjärtat och som jag höll på att glömma, nämligen: Vi hålla varje morgon klockan 8 bön i sätteriet. Och strax innan ringer jag med en liten bordsklocka." . . . Kroglivet gestaltade sig ungefär lika i vilken landsortstad man kom; gemytliga lag nnära nog vid varje bord vid vilka sång, skratt och diskussioner omväxlade. Då och då foro en och annan av "gubbarna" upp från sina stolar och togo sig en sväng runt borden ackompagnerade av ett "piglock". Och när jag hörde och såg allt detta från min "utsikt" nere vid dörren tänkte jag: Det är nog inte så farligt med läseriet i Jönköping, när ett sådant hallå kan förekomma å krogarna. . . . Dagen därpå infann (jag) mig på sätteriet klockan 7 för att börja "oxa". . . . Jag hade väl satt ett par hakar, då jag hajade till vid ringningen med en liten bjällra. "Aj", tänkte jag, "nu skall väl den av faktorn omtalade morgonbönen gå av stapeln." . . . Sedan alla hörsammat "klämtningen" gick faktorn åter in på kontoret - det var nämligen han som var "ringaren" - men kom strax tillbaka , åtföljd av en äldre man, redaktören för Jönköpings-Posten, (A.E.) Schöldberg. . . . (Sedan vi sjungit en psalm) höll redaktören en liten kort betraktelse och jag minns mycket väl huru hjärtinnerligt han talade om alla de frestelser till det onda som människan, särskilt de unga, var utsatt för, men gav även häntydningar om sättet att kunna motstå dem. Och det föreföll mig så, att han levde själv som han talade. Detta inslag i arbetstiden varade endast en kort stund. Och jag vill även nämna, fast jag trodde motsatsen föregående dag, att allt avlöpte lugnt och stilla, ungefär som i kyrkan. Men jag är även fullt förvissad om, att hade jag icke uppfångat den trofasta och kärleksfulla blicken från predikanten, vilken han då och då lät fara över församlingen, så nog hade jag företagit mig något skämtsamt. Men nu, nu kunde jag det icke. Även Lilla Svea, greven och Lasse såge ganska stukade ut under bönestunden. (Wilhelm Åkerblom "Om hälsingar, sirapspostillor och bix i Jönköping 1880" s 39-42)

Vi är tillbaka vid 1880 och besöket i Jönköping, den sommaren (Viktor Rydberg) skrev idédikten Klockorna. Det är en typisk "Rydberg". Två klockor hänger under en ofantlig kupol, välvd "genom alla rymder" så att tanken svindlar vid åsynen. Den ena klockan har en ljus och klar ton. Den "gyllne kläppen klämtar så sakta i takt med världens andedräkt". Klangen i den klockan bär all mänsklighetens skönaste drömmar och bästa idéer. Den röjer en längtan efter ett jordiskt fridsrike "då jordens släkten varda ett syskon-förbund". Den andra klockan hänger där tyst och stum. Den är gjuten av annat material än den första. Den kommer av det mörker, "som ruvat i kaos' dunkla sköt". Kläppen verkar tung och hotfull. Nedanför klockan sitter en demon, som har dragrepet i sin hand och är beredd att ringa. Men klockan skall inte gå igång förrän hopplösheen faller över mänskligheten, inte förrän "ungdomshjärtat kallnar". Vad det betyder kan man diskutera men det har med Rydbergs tro på ideal, hans brinnande idealitet att göra. Ett tredje villkor för att klockan skall ringa är tydligare: "om frihetssången tystnar för gunst och bröd". Det är materialismen. Rydberg fruktar den och skriver en pessimistisk slutstrof: "Då knyter sig handen kring klockans starka tåg, då ringer demonen med rasande håg, då svingar nattens klocka sin ofantliga rund, då skälver hela världen och rämnar i sin djupsta grund." Det var en varning till ungdomen: Låt det inte gå så långt! Tro på de goda idérna, sikta på en framtid i fred och försoning, glöm inte att fria tankar är viktigare än bra lön, rikedom, trygghet och uppskattning bland dem som makten hava! Materialismen bereder väg för världsundergången. (Gunnar Hallingberg "Viktor Rydberg och tidens gång" s 138-139)

På hösten 1876 kom jag, med godkänt betyg från Alingsås treklassiga elementarskola, med glad förväntan till fjärde klassen i Jönköpings högre elementarläroverk. . . . På hösten 1876 såg jag den åbäkiga, tunga ulricehamnsdiligensen - eller kom den kanske från Värnamo - med en festligt hornblåsande postiljon bredvid kusken, skramla fram längs Storgatan och stanna framför postkontoret vid Hovrättstorget. Resande steg ur, den med pistol och sabel beväpnade postiljonen inbar postväskan, och ekipaget rullade vidare. Efter den hösten hörde jag aldrig mer posthornets glada melodi; troligen indrogs den diligenslinjen i samband med att Ulricehamn ungefär det året fick järnvägsförbindelse. Postens utdelande omhänderhades på "Förstan" med dess minst 10,000 invånare, tändsticksfabrik, munksjöindustri och många handlare av en enda man, brevbäraren Andersson, boende i eget hus vid Barnarpsgatan. Tyckte man, att ett efterlängtat brev dröjde, gick man dit för att höra efter, "om det icke ändå möjligen fanns där". Man kunde med sin fråga lika bra vända sig till madam Andersson. För ett mottaget rek borde - eller kanske skulle man - ge honom en hel 25-öring och möjligen honorerades ett vanligt brev med 3 öre, men den uppgiften törs jag ej stå för. (Barthold Carlson "Minnen från Jönköping läroverk och stad på 1870- och 1880-talet" s 50,80)

Om lördagarna skulle det provianteras. Värden, gubben Arvidsson och jag rodde då något före sex på morgonen ut (på Munksjön) från Tallehofs brygga (vid Westerbrunn), och ännu kan jag återkalla stämningen från dessa morgonturer: den friska luften, den spegelklara sjön, tystnaden blott avbruten av årornas piskande och vattnets plaskande omkring båten. Men plötsligt brytes tystnaden, klockan slår sex och i samma nu blåsa alla fabrikspipor sin gälla signal till tecken, att en ny arbetsdag bryter in. Om en stund äro vi framme vid vår sjöbrygga, och jag följer med min mor till Östra salutorget för att sedan hjälpa henne bära hem matkorgarna. (Sigrid Rosell "Den gamla gården - Barndomsminnen från ett borgarhem i Jönköping på 1860-talet" s 47)

De måndagar som missionsbön hölls (på Herrestad), satte förberedelserna tidigt i gång och präglade enligt Mathilda Foys skildring från en 'missionsdag' 1851 hela dagens verksamhet på Herrestad. ... "Hela eftermiddagen fortforo människor att komma, åkande och gående. Slutligen vimlade det på gården, på trapporna och i förstugan. Att öppna en dörr var nästan omöjligt, ty stora drängar och bastanta bondgummor stodo som berg i vägen. Klockan fem ringde missionsklockan. Folket släpptes då in, och som en ström uppfyllde det alla tomma platser." . (Göran Åberg "Emilie Petersen, 'Mormor på Herrestad', och hennes nätverk" s 92-93; Gudstjänst- och andaktsliv på Herrestad)


ca 1850 - ca 1825

Båda klockorna (i Bjurbäcks kyrka) fullgjorde länge sin uppgift att mana församlingen till gudstjänst. Även vid andra tillfällen kunde klockan tas i tjänst. Under kungsringningen år 1844 vid Karl Xiv Johans död utfärdades order om att det skulle ringas i sju veckor med båda klockorna. Fyra ringare per dag fick tjänstgöra! (Aina Lindborg "Träkyrkan i Bjurbäck" s 36; Klockstapel, kyrkklockor och torn)

Det hade (på Eckersholm) installerats ett ringledningssystem, om man behövde komma i kontakt med tjänstefolket, och det fanns ringklockor i t. ex. biblioteket och sängkammaren. (Lennart Gustavsson "Eckersholm - ett bruk under Tabergs Bergslag" s 57; 1840-talet?)

Pojkarna må väl, och ha begge fått befordran, neml. Esse till Klockare och Oscar till Kyrkstöt. De åka ofta med mig, hvarvid Kyrkstöten alltid strax somnar. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev X 1841-1845" s 251; brev från Östrabo i Växjö den 24 juli 1843 till Esaias Magnus Tegnér)

I Vexiö Stift har hvarje Församling sin Klockare. Då afståndet mellan kyrkorna ofta är betydligt, har detta blifvit nödvändigt. Aflöningen är mycket olika. Några ha icke mera än 2 - 3 Tunnor, helst i små Församlingar. Andra stiga opp till 12 - 14; men de äro få. På tjensten lefver ingen, men är vanligtvis derjemte hemmansbrukare eller handtverkare. En och annan äfven Skolmästare, dock ej på långt när så många som borde. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VIII 1836-1838; brev från Östrabo i Växjö den 29 november 1838 till Vilhelm Faxe)

Biskop Esaias Tegnér nämner i ämbetsberättelsen vid sitt enda prästmöte (år 1836), att ett exemplar av Dillners koralbok med siffernotation för psalmodikon (utgiven 1830) anskaffats till de flesta av stiftets kyrkor "såsom hjälpreda för de mindre underbyggde i sångläran". Bakgrunden till denna åtgärd var ett kyrkomusikaliskt nödläge, som Tegnér vid samma tillfälle karakteriserar så: "Kyrkosången är ännu icke vad den bör vara inom Församlingen. Den nya Koralboken innehåller flere nya Melodier, hvilkas inlärande går långsamt, under det många af de vackraste och enklaste äldre falla i glömska. En väsendtlig orsak härtill är Klockarnes bristande kunskap både i musik och sång." Domkapitlet hade visserligen 1825 stadgat strängare kompetenskrav för sökande till klockarebefattningar och anbefallt sångövningar under prästens eller klockarens ledning med församlingens ungdom. Men svårigheterna tycks ha varit betydande och en av de mest hindersamma utgjorde bristen på orglar i kyrkorna. (Pehr Edwall "Den kyrkliga sången i Växjö stift" s 483-484)

Af Tidningarna ser jag att stålstänger som nyttjas i stället för klockor gjutas vid Liljendal(s Bruk i Filipstad). Tror du det lönar mödan att göra ett försök dermed? Jag har sedan jag blef Biskop byggt 22 kyrkor och har flere under byggnad. Icke mindre än 8 stå ännu oinvigda, ehuru de, som andra brudar, låta bruka sig före vigseln. Bland dessa är en i mitt Praebende, der en klocka behöfs. Om upptäckten är användbar, så låt mig veta priset på en dylik apparat. Transporten kunde ske sjöledes till Götheborg och Jönköping. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VII 1833-1835" s 351; brev från Östrabo i Växjö den 26 juli 1835 till Johan Myhrman)

(Christoffer Isaac) Heurlin skrifver mig att du önskar ett bref från mig till (Gustaf Fredrik) Åkerhjelm rörande Presternas Skolmästarskap. . . . Att Skolan står i förening med kyrkan är rätt och tillbörligt, helst i vårt land, och jag har lust att se huru Emancipationen skall lyckas i Saxen (i Tyskland), der förhållandena dock äro anorlunda; men häraf följer ingalunda att Presterna skola göras till Skolmästare för att inpregla Abc i allmogens barn. Detta tillhör Klockaren, så framt föräldrarna ej sjelfva kunna det. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VII 1833-1835" s 267-268; brev från Östrabo i Växjö den 18 december 1834 till August von Hartmansdorff)

Jag tackar er (i församlingen) för er samdräkt, ert nit, er ihärdighet under arbetet i allmänhet; och mången ibland er tackar jag särskilt för uppoffringar och frikostighet, såväl till kyrkan som till den nya klockan, den väldiga himlastämman av malm, som sitter och ropar i tornet. Men framför allt tackar jag dig, du församlingens lärare, som lett arbetet och varit själen i det hela. (Esaias Tegnér "Tal vid kyrkoinvigning i Stenbrohult den 2 juni 1833" s 40)

Då jag var tre år (flyttade) mina föräldrar år 1830 (från torpet Kjerrbo under Odensjö i Barnarp) till Bashult. . . . Af (julen) fingo vi redan minst 8 dagar i förväg en försmak, då första julbaket verkstäldes för att få julbröd till alla fattiga och andra, som före julen gingo sin s. k. årsgång, insamlande gåfvor från hvarje hus, der sådana kunde påräknas. Otroligt mycket af förnödenheter bortgåfvos ock vid denna tid, då ingen fick gå tomhändt bort. Ofta fingo de fattiga en stor kaka rågbröd jemte mindre kakor till barnen, om de hade sådane, vidare ett ljus, en linlock och ett stycke kött. Vid den tiden brukade ock klockaren och kyrkoväktaren gå omkring och taga upp sina rättigheter, hvarvid de insamlade sofvelvaror för hela årets behof samt många lispund tjocka talgljus. Sjelfva voro de vanligen vid dessa kringvandringar, då de ymnigt beskänktes, fulla som kajor. (Abraham Rundbäck "Anteckningar från mitt lif" s 83,87)


ca 1825 - ca 1800

Bland mera ovanliga arbeten vid Norre Hammaren märkes de tunga klockkläpparne till kyrkorna i Borås och Lund. "Storvällen", förarbetet, gjordes vid Götaström, där man "sulade" på kläppen, varpå ämnet forslades till Norre Hammaren där man hade lämplig härd. Här smiddes den 18 pund (153 kg.), tunga kläppen färdig för storklockan i Lunds domkyrka. Det berättas, att (mästersmeden) Johannes Osbeck ensam med tången lyfte det tunga smidesämnet upp på städet, så nog var han en äkta vallonättling. Samma sak har också berättats om sonen Jean Christopher. (Sigurd Lindgren "Från hammarsmedernas dagar" s 56; 1820-talet?)

Blomstrands fordringar af Klockare äro stränga och jag fruktar att med de svaga löningsvillkor dylika lägenheter lära ha i (Vexiö) Stift vi ofta bli utan sökande om saken tages allt för strängt. Mitt yttrande skall jag skicka vid tillfälle. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev III 1824-1825" s 149; brev från Lund den 30 oktober 1824 till Anders Gustaf Ahlstrand)

Klockare Holmquist skulle för vaccinering få "för hvarje barn, som vaccineras av de förmögnare 1 kappe råg, af mindre förmögne en kappe korn och af de minst förmögne eller fattige en kappe hafre, antingen in natura eller efter det årets markegångspris, då skyddskoppympningen blifvit förrättad. Dessutom uppbär han af kongl majt årligen anordnade vaccinationskollekten såsom vedergällning för skyddskoppympning." (Olof Sjöstrand "Livet i Barnarps socken 1790-1824 enligt sockenstämmoprotokollen" s 73-74; protokoll 8 juli 1818)

Kungörelse om vaccinationsföreståndare upplästes. Församlingen ansåg, att klockaren Sven Söderström, som ensam förrättat vaccinationen i båda församlingarna, kunde fortsätta därmed, tills den ordinarie klockaren ankom den 1 maj nästa år. Redan i kungörelsen av den 19 juni 1805 stadgades, att klockare skall vid ansökningen bilägga intyg av provincialmedikus om kunskap och färdighet i vaccination. Till en början var denna frivillig. Genom kungl. kungörelsen den 14 juli1810 blev vaccinationen obligatorisk. (Olof Sjöstrand "Livet i Barnarps socken 1790-1824 enligt sockenstämmoprotokollen" s 64; protokoll 4 november 1810)

"Om aftonen ankom befallning at ringning skall ske med Barnarps klockor, då hans kongl. höghet kronprinsen Carl Augusts lik passerar förbi Barnarps kyrka." Gårdar avdelades till detta enligt lista "äfvensom at de vid samme tillfälle skulle medtaga hackat granris att strö på vägen midt för kyrkomuren. (Olof Sjöstrand "Livet i Barnarps socken 1790-1824 enligt sockenstämmoprotokollen" s 64; protokoll 11 juni 1810)

15 juli 1804 anmälde riksdagsman Arvid Jönsson i Porteshult, "at åtskillige vid samman-Ringningar alt för ovarsamt och öfverdådigt handterade klockorne". Bestämdes att kyrkoväktare ser till att de försumliga beordras till stockstraff. Gården som ansvarar för ringningen ersätter eventuellas skador på klockorna o. d. Emellertid hände sig, att långfredagen 4 april 1806, då själaringning hölls efter avlidna änkan Karin Nilsdotter i Månsarp, storklockan sprack sönder. Det anmäldes 13 april att "stadigt och beskedligt folk" förrättat ringningen, varför ren olyckshändelse ansågs ha skett. Kyrkoherde Bengt Norlin hade redan ackorderat med klockgjutaren J. M. Fries i Jönköping om omgjutning; klockan skulle bli av samma storlek och vikt som förut. I maj lånades lina och block från Barnarp, varför man måste betala hyra med 2 Rd Riksgälds. Nämndeman And. Mattsson i Målskog åtog sig att forsla klockan till Fries och efter omgjutningen hämta densamma åter. Det är samma klocka som i nuvarande kyrkan (år 1949). Efter omgjutningen tjänstgjorde den för Månsarps menighet i gamla kyrkan i 47 år och överflyttades 1853 till nuvarande kyrkan. Lillklockan, som härstammar från 1694, blev omgjuten 1894. (Sigurd Lindgren "Ur Månsarps hävder" s 79)

"Jonas Danielsson i Målen anmälte at Arvid vid Målaledet emot 1 Rdr 16 S:r arfvode, lofvat uti innan- och utanläsning undervisa gossen Daniel Petersson från Bashult, för vilken ingen tilgång skal finnas at betala denna afgift. Hvarföre han begärte att detta måtte av fattigmedlen honom bifalles. Här vid hade väl ingen nogot för det närvarande at påminna. Dock som det ej blifvit till öfverläggning utlyst, bad pastorn at Arvid med den redan började undervisningen fortfara, då han, sedan gossen blifvit examinerad och dess kundskap utrönt, ville detta ämne med församlingens samtycke afhjälpa." Enligt kyrkolagen hade klockaren skyldighet att lägga hand vid undervisningen, en mycket allmän bestämmelse, som vad Barnarps socken angår, ej alls tillämpades. De flesta församlingsmedlemmar var okunniga i både läsning och skrivning, såvida de ej hade erhållit privat undervisning, (Olof Sjöstrand "Livet i Barnarps socken 1790-1824 enligt sockenstämmoprotokollen" s 59; protokoll 1 juli 1804)


ca 1800 - ca 1750

"Lieutnanten Adolf Fredrik von Scheele och dess fru Hindricia Christina von Knorring lät gjuta denna klocka av Ionas Magnus Fries i Jönköping år 1797 och väger 2 LP." Så lyder inskriptionen på Eckersholms vällingklocka, gjord av malm. Klockan skall alltid finnas på gården, men såldes i alla fall i början av (19)30-talet. Erik Johansson kunde köpa tillbaka den för c:a 1000 kr. På senare år har släktingar till A.F. von Scheele varit och velat köpa den, som ett minne av honom. Den hängde i mejeriet. Vad användes den då till? Vällingklockorna fick med åren fler och fler uppgifter. Till en början ringde man i den för att samla alla arbetarna och då dela ut deras lön. Lönen bestod till största delen av mat och kläder. Sedan ringde klockan vid eldsvådor och andra olyckor, där det krävdes folk att hjälpa till. Klockor i de enklare hemmen var ovanliga, därför hade man speciella slag i vällingklockan när (det var) kaffe, mat och om det var mitt på dagen, med andra ord ett tidsmärke för de anställda. Folk som råkade ha egna klockor och fickur ställde dem efter vällingklockans dova slag. Gärahov hade också en klocka (skänkt av major Odencrantz som 1814 blev ägare till Eckersholm och som också inköpte Gärahov) . Det finns en ramsa som man förknippar till denna och den lyder på följande vis: "Nu ä dä välling igen. Nu ä dä välling igen. Blå välling och sur mjölk. Blå välling och sur mjölk, salt sill, sur strömming, salt sill, sur strömming. Nu kommer Gärahovs lathundar. Nu kommer Gärahovs lathundar." Vällingklockor togs ur bruk i början av 1900-talet. (Ann-Sofie Ericsson "Om Eckersholm" s 65)

3 veckors kungsringning efter Gustaf III. Varje söckendag bestämda hemman enligt turlista. Varje söndag en karl för vart och ett av de sex hemmanen under förutvarande vecka. (Olof Sjöstrand "Livet i Barnarps socken 1790-1824 enligt sockenstämmoprotokollen" s 49; protokoll 6 april 1792)

1775 blev torparen Hans Jönsson i Örnaberget antagen till klockare (i Månsarps socken) "efter nöjaktigt prof i sjungandet". Han var känd för försvarlig kristendomskunskap och hade uppvisat intyg från provinsialmedicus i Jönköping att han kunde utföra åderlåtning. Åren 1789-1800 var handelsbetjänten Carl Gustaf Lönblad i Granarp klockare. . . . Omkring år 1835 nämns som klockare gruvfogden Sven Söderström. Han bodde en följd av år i gruvstugan i Taberg men blev sedan ägare till gårdar i Kåperyd och Tahe. . . . Klockare före och efter stenkyrkans tillkomst var bonden och bergsmannen Israel Gustafsson i Kåperyd, som blev farfar till hembygdsvännen Karl Knutsson. Klockaren skulle övervaka ringningen i kyrkklockorna, tidigare själv ringa, varav väl titeln härleder sig. Han ledde psalmsången på den tid ingen orgel fanns och skötte många andra sysslor. "Klockarfar skall allting bestyra", hette det. I Skåne fanns i en del klockarstadgar ännu i början av 1900-talet bestämmelsen att det ålåg klockaren att raka prästen, vilket väl inte tillämpades på den tiden. (Einar Lindén "Månsarps gamla kyrkor" s 58)

Sandserydsborna ha satt värde på sina kyrkklockor och offrat mycket för att behålla dem. ... Redan i äldsta sockenstämmoprotokollet av den 3/3 1771 utfärdas bestämmelser om ringning i anledning av Adolph Fredriks död. Socknen uppdelas i 3 rotar med 6 hela gårdar i var rote. Ringning ombesörjes av gårdarna i den ordning de uppräknas. ... I maj 1773 säger protokollet: Som man märkt att ofta, och mest vid morgon- och aftonringningen, en eller annan av byns drängar ringer för hårt och vårdslöst med stora klockan, så blev nu därom allvarligen påmint, och (en) plikt av 16 öre silvermynt .. ånyo stadfäst. Ännu 1839 i maj upprepas varningen för en för hård klämtning med klockorna, då de kunna spräckas. Var och en, som ringer, skall noga vårda klockorna. 1843 kommer anvisningarna i bestämdare ordalag. Klockaren låter uppläsa från predikstolen, vilken gård det tillhör att förrätta sammanringningen nästa söndag, varefter det vid ansvar åligger vederbörande att förrätta sammanringningen i ordentligt skick. 1845 stadgas ett vite av 1 Rd. för den, som ringer ovarsamt i klockorna. Ännu så nära vår egen tid som i oktober 1891 bestämmes, att sammanringningen skall skötas som hittills varit vanligt. De, som försumma detta åliggande, erlägger en plikt av 75 öre, varmed kostnad för lejd person betalas, som sköter ringningen. Sedan 1887 skulle dock kyrkväktaren sköta 2-gångsringningen. Likaså skulle kyrkväktaren fr.o.m. första lördagen i maj t.o.m. sista lördagen i september förrätta den s.k. kvällsringningen varje lördagsafton något före solnedgången. (Hjalmar Bjurulf "Sandseryd - En smålandssockens krönika genom 200 år" s 57-58)

Storklockan (i Sandseryds kyrka) är gjuten i Jönköping 1770 av Elias Thoresson. På denna klocka finns följande inskription: " ... Skynda hit till Herrens ähra I Hans helgedom att stå Bedja, tacka, höra, lära Och sen nöjder hemåt gå. Hörs mitt ljud om morgon klinga Bed om lycka, nåd och tro Höres du om afton ringa Bed om skydd och ljuvlig ro Rings i eldsnöd, gack till glöden Hjälp att rädda vad du kan Rings för lik så tänk på döden Ty du måste ock däran." (Inge Kvarnström "Sandseryds kyrka" s 11-12)


ca 1750 och tiden dessförinnan

(År 1749) var ungdomen (i Månsarp) . . . lika ostyrig. Det var nu åter vid ringningen, som en del ungdomar voro så vanartiga, att de drevo klockorna med uppenbara risker för skada, församlingen till men. Klockaren eller andra "stadiga män" skulle ha uppsikt däröver och beivra slikt självsvåld. . . . Ungdomen fortfor emellertid med diverse ofog. . . . (1759) kom saken upp igen. . . . Kyrkklockorna hanterades illa, "en dehl ungdom hade sitt nöje wid, att wisa sin styrka uti klåckornas owarsamma dragande, hwarigenom the lätteligen kunna skada och förderfwas". Nu fastställdes böter av 8 skill. Läktarefogde och klockare skulle ange de felande. . . . Beträffande ovarsam ringning med kyrkklockorna höll man (år 1788) fortfarande uppsikt över vederbörande. Ringningen gick i tur och ordning på de olika hemmanen. (Sigurd Lindgren "Ur Månsarps hävder" s 76-79)

1722 bestämdes (i Barnarps socken) att ingen ringning för döda göres med mindre än att det gives 16 öre (Silvermynt) till kyrkan. 1740 föreslog kyrkoherde Erland Colliander, att för alla döda, som skulle ha ringning med stora klockan, skulle betalas 1 daler, men detta vägrade sockenmännen gå med på. . . . 1777 klagades över, att så litet betalades vid begravningar till kyrkan. Nu bestämdes åter, att ingen ringning skulle ske, så framt ej 16 öre (Silvermynt) eller 4 skill. erlades till kyrkan, vare sig det var ung eller gammal. (Sigurd Lindgren "Bilder ur livet i Barnarps socken på 16-1700-talen" s 57-58)

År 1720 påtalas (vid stämma i Månsarp) att "klåckestapulen är något lossig" och förbjöds att fara ovarsamt med densamma. " - som en dhel ungdom wijsar wid ringandet då dhe af kitzlighet att wijsa sin styrckia obeskedligen framfara att både Stapulen och klåckorne fara illa och strängarna hastigt fördärfwas." Alla husbönder skulle varna dem. . . . Ungdomens överdådiga ringande pågick alltjämt och 1759 pålades böter av 8 öre för dem, som vid ringning sina "krafter owohligt wisat". (Sigurd Lindgren "Ur Månsarps hävder" s 68)

I Byarums klockarstuga bor (1718) klockaren Måns Arvidsson. Han har många uppgifter, det heter ju också i den gamla visan att "klockarfar han skall allting bestyra". Förutom att sköta klockringningen, sätta upp sångnumren och leda sången i kyrkan ska han vara prästen behjälplig med varjehanda sysslor, han ska se till att allt är i sin ordning på kyrkogården, där det ibland händer att korna går in och betar och svinen bökar bland gravarna. När sådant händer är det klockaren som får en åthutning av sockenstämman. Vidare skall han mot viss ersättning lära barn läsa. Läskunnigheten måste väl ha ökat något sedan prostvisitationen 1692, då protokollet visar att det fanns 5 läskunniga i Krängshult, alla barn och ungdomar. I socknen i övrigt var det mycket sämre beställt. (Anna-Lisa Hermansson "Så var det på Jöns Trulssons tid. Historia kring en gravsten." s 42)

Mellan åren cirka 1700 och fram till 1898 sköttes brandbevakningen nattetid från Kristine kyrkas torn (i Jönköping). Längst upp i tornet stod en väktare och spanade över staden. Om det syntes något oroväckande, rök eller eld, så slog han larm och pekade ut riktningen med hjälp av flaggan och under de mörka timmarna hade han en lykta. . . . Tornväktarens uppgift var att i skymningen inställa sig i tornet och därefter varje timma till kl. 9 på morgonen utropa timmen. Att därefter tuta i lur varje kvart till kl. 4 sommartid och till kl. 5 vintertid. Att dessutom kl. 9 på kvällen och kl. 5 på morgonen ringa i kyrkklockan. År 1880 upphörde dessa ringningar. Vakthållningen fortsatte däremot till år 1898. (Lennart Andersson "Tornvakten i Kristine kyrka och hans flagga" s 69)

Den 31 augusti 1690 var en högtidlig dag i Barnarps kyrka. Alla tre klockorna ljöd för första gången från den nya klockstapeln, då lilla Sigrid Sara fördes till vila i familjegraven. År 1773 byggde man in klockstapeln. . . . År 1981 restaurerades stapeln till sitt ursprungliga, öppna skick. Sedan 1920-talet är ringningen, med stor- och mellanklockan, elektrifierad. Lillklockan kan ringas med rep. "Klockringning var åtminstone förr, när den utfördes av människor en skön konst, som oftast utfördes med stor skicklighet i olika rytmer. Klockorna är ju musikinstrument och bör behandlas som sådana. De har kallats Guds basuner. De vill kalla till gudstjänst och bön och en gång skall deras ljud följa oss till graven och då sjunga sin sång om det eviga livet, livet hos Gud. Det är därför vi skall vårda och älska våra klockor." (Komminister L.M. Holmbäck i boken Kyrkotjänst, utg. Av Svenska Pastoratens Riksförbund). Jag minns från min barndom i Alseda, att jag var med de två ringarna uppe i det höga kyrktornet. Där fanns tre klockor: Storklockan, mellanklockan och lillklockan. De trampades alla igång, ett långt ifrån ofarligt arbete. Ringaren trampade med kroppstyngden på ena benet på trampbrädan, som var fäst i klockstocken. Brädan på storklockan var lång nog för två ringare, en på var sida med ansiktena mot varann. De måste vara två för att få klockan i gungning. Sedan kunde den ene fortsätta tills klockan kommit i stark svängning och började ringa. Under tiden fick den andre ensam trampa igång mellanklockan och sist - och lättast - lillklockan. När de trampade följde de med både nedåt och uppåt. Ett ben på brädan, ett i luften. När klockorna kom i full svängning (nära att slå över), sköttes de med händerna. Båda händerna för den som hade två klockor. Det var ett sällsamt skådespel att se deras synkroniserade arbete. Att sedan få klockorna tysta var ett minst lika våldsamt skådespel. Så var det i Alseda och troligen på liknande sätt här i Barnarp under den tid stapeln var inklädd och hade trappa upp till klockorna. (Lars Ahlberg "Barnarps kyrkas historia med några utblickar bakåt kring kristningsprocessen" s 23-24)

(Sandseryds) kyrka saknade klocka till dess (assessoren Olof Gammal) Ehrencrona skänkte nuvarande (år 1993) lillklockan 1670. Kyrkans tidigare klocka, som man betalade klockskatt för i början av 1500-talet kan alltså ha förstörts i branden (år 1645) eller ha tagits av danskarna vid deras härjningar i trakten, i slutet av 1500-talet eller början på 1600-talet. . . . Klockstapeln är placerad i nordvästra hörnet av kyrkogården. Den är av klockbocktyp med karnisformad huv och med hög smal spira krönt med flöjel av smidesjärn i form av en tupp med årtalet 1723. Detta årtal betyder sannolikt att stapeln skadades så svårt vid branden 1706 att hela stapeln fick byggas om. Äldsta klockan bär årtalet 1670 men klockstapeln är mycket äldre än så. Sandseryds kyrka betalade klockskatt åren kring 1530. Kanhända är den samtida med kyrkan då det är under sen medeltid som den högresta klockstapeln framträder, den har nämligen en utpräglad gotisk hållning. . . . (Kyrkans storklocka är) gjuten 1770. (Raine Borg "Sandseryds kyrka" s 9)

I (Daniel) von Röhlens äktenskap föddes åtminstone ytterligare ett barn: i Jönköping begravdes den 24 juli 1668 Daniel konterfejares barns lik; tre dagar senare tilltalades kyrkvärdarna för den efterringning som ägt rum, eftersom sådant icke var tillåtet för barn, som ännu icke hade begått nattvarden. (Per Ericsson "Konterfejaren Daniel von Röhlen" s 61)

1664 på Bartholomei dag (24 augusti) voro sockenmännen (i Barnarp) samlade i sockenstugan under ledning av kyrkoherde Petrus Nybelius (1663-73). . . . Man anställde nu rannsakan efter kyrkans tilhörigheter och skrev upp dessa. De voro: "Två klockor i stapeln, en större (samma som nuvarande år 1946 storklockan från 1556), samt en mindre (omgjuten 1690 och 1872). . . . (Sigurd Lindgren "Bilder ur livet i Barnarps socken på 16-1700-talen" s 43)

1636 inrättades det svenska postväsendet av Axel Oxenstierna och denne utsåg redan 1645 Jöns Pedersson på Bratteborg till postmästare i Jönköping. ... Postbärare skulle ha vapenmärke på rocken och ett svärd eller spjut vid sidan. Han skulle också ha ett horn att blåsa i för att kungöra sin ankomst. (N. Boberg "Posten i Byarum genom åren" s 45)

Några namn på klockare har hittats (i Månsarps sockens) längder. År 1624 Jon Klåckare, 1673 en med samma namn. Redan året därpå fick Gottfrid i Kåperyd klockartiondet. (Einar Lindén "Månsarps gamla kyrkor" s 58)

Att Staffan år 1589 göt en korklocka för Grenna kyrka och att Måns Svensson år 1597 stöpte storklockan för samma kyrka är de enda säkra underrättelser, som kunna inhämtas rörande Jönköpings klockgjutare under 1500-talet. . . . Redan i tidig medeltid omtalas, huru medelst ringning i en liten klocka, den s. k. sanctusklockan, vilken hade sin plats i koret, det ögonblick tillkännagavs, då transubstantiationsundret, brödets förvandling till Kisti lekamen och blod, ägde rum. Ännu (år 1937) finnes i en och annan smålandskyrka denna "invigningsklocka", som den ofta kallas, bevarad. Den äldsta kända här i vår bygd är Tofteryds märkliga sanctusklocka. Ölmstads kyrka bevarar även en gammal sådan. Adelöv har sin klocka från 1500-talet i behåll. Med reformationens genomförande fingo dessa klockor en annan uppgift. De kommo till användning för att tillkännagiva , när församlingens kommunikanter skulle gå fram till nattvardsbordet, att kalla föräldrar och faddrar fram til dopfunten, då barndop skulle äga rum o. s. v. Då en sanctusklocka fordom fanns i varje kyrka, är det tydligt, att klockgjutarna under århundradenas lopp företagit talrika sådana klockgjutningar. Redan förut har Staffans arbete med en sådan klocka för Grenna omnämnts. Mången grytgjutare har förmodligen vid stöpning av en sådan gjort sina första lärospån inom klockgjuteriet. Småningom kommo dessa ringningar vid gudstjänsterna ur bruk, och sanctusklockorna blevo överflödiga. De flesta togos i anspråk för att vid omgjutning av ringklockorna öka dessas vikt, men ej sällan försåldes de till enskilda personer för att tjäna som "vällingklockor" å herrgårdarna. Ej sällan ha de kommit i skolans tjänst som inringningsklockor. Så kallas barnen vid Pjätteryds kyrkskola samman medelst en sanctusklocka från medeltiden. (Ragnar Lindstam "Klockgjuteriet - En gammal jönköpingsindustri" s 39,56-58)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1975

Det dagliga livet (på Malta) regleras av den religiösa rytmen och klockringningarna, den första en timme för morgonmässan och den sista några timmar efter solnedgången. Under klockringningen avstannar arbete och samtal. Männen blottar sina huvuden. Någon faller kanske på knä på trottoaren. I kvällningen kan man genom fönster och öppna dörrar se familjen samlad till aftonbön. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 209)

Varje söndag klockan åtta är det gudstjänst (i kyrkorna i Tchad). Man slår på ett runt järnhjul för att kalla folk till gudstjänsten. Kören sjunger flera ingångssånger medan människorna så småningom fyller kyrkorna. (Margareta Jönsson "Tchad - Mission i Afrikas hjärta" s 71; år 2000)

För (kyrkoherde) Pehr (Edwall i Kalmar) var det viktigt att gestalta gudstjänsten "i den vida och vita domkyrkan" som en avglans av himmelen och det var avgörande att kyrkdörrarna stod öppna för alla. ... Alla bjuds in. Klockklangen är inbjudan. ... När Pehr 18 år gammal skrev dikt (9 juli 1933) vill kanske någon se det som att romantikern skriver. Själv undrar jag om det inte är ett uttryck för barnaskapet hos Gud, ett stycke sakramental glädje. ... "Folk tror så mycket om himlen och olika. Det ingen människa har sett, det fantiserar man så olika om. ... Jag tror att det ringer samman till högmässa i en hög klockstapel. Och jag ska be till Gud, att jag får ringa i lillklockan." (Dag Sandahl "Prästen som ville ringa i lillklockan - Pehr Edwall 1915-1996" s 140-141; Växjö Stifts Hembygdskalender 1997/98)

Nu ringer den lilla klockan igen på bordet bredvid sängen, den lilla mässingsklockan. Nu vill hon upp, nu har hon gripits av oro igen. Överallt i det åldriga riket, i byarna, i städerna, ringer de små klockorna. Ibland hör man en stor klocka ringa. Just nu är det bara den lilla klockan som hörs härinne. Krukväxterna vänder sig inte om och tittar, inte flugorna i fönstret, de vet vad hon vill, att vi skall hjälpa henne att sätta sig upp och vrida de darrande åderbråcksbenen ut över sängkanten så att hon med tårna kan dra till sig tofflorna, sedan skall vi räcka henne den vita käppen och lotsa henne genom tamburen och se till att käppen inte fastnar i fransarna på spegelbordets duk. Framme vid dörren skall hon med den fria handen fatta tag i dörrvredet och inte släppa taget förrän hon vridit sig ett halvt varv och riktat in fötterna mot den motsatta dörren. Fem vändor skall vi följa henne genom den långa och ljussvaga tamburen och när vi hjälper henne upp i sängen igen och stukar till kuddarna skall vi uppmuntrande säga att det går bättre dag för dag. ... Nu ringer den lilla mässingsklockan igen, ringer energiskt. Krafterna avtar, men till det räcker de. Vem vet om inte klockorna lider och känner smärta när stålkläppen hamrar mot deras insida, dunkar, skaver och gröper ur? Hur hård är inte den lilla klockans tungspets i jämförelse med människans, hur hård och torr är inte väggen den hamrar mot i jämförelse med människans mjuka och fuktiga munhåla? Vi tycker det är stämningsfullt med bjällerklang och högtidligt när en kyrkklocka klämtar - som den gör just nu samtidigt med den ettriga lilla klockan härinne. Befria oss från klockorna! kanske kläpparna ber. (Werner Aspenström "Israpport" s 610,612,616; Hon som ringde i den lilla klockan./ Flertalet dikter i diktsamlingen "Israpport" tillkom under Aspenströms sjukdom 1996. Han dog den 25 januari 1997)

Det är sommar och raden av popplar dämpar slamret från kyrkklockorna. ... ... På klockklangen kan man inte höra vad som pågår: bröllop eller begravning? Antagligen begravning. Ringer de alls vid bröllop numera? Dop? Säkert inte något barn som döps. ... ... Det ringer ovanligt länge, tar om och tar om ... Pågår det sommarkurser i vårt land i konsten att jordfästa och ringa i klockor samtidigt med militärmanövrarna på kontinenten? ... Huset töms på folk. Hela tiden ringer klockorna. (Werner Aspenström "Tidigt en morgon sent på jorden" s 401-402; Pågående saker)

Efter en lång resa vaknade vi i katedralens pelargång, där män sov på det nakna golvet. Det fanns inga bussar på den tiden, bara spårvagnar och tåg, och på pilgrimsfärder gick man till fots. Gud bevare mig! Hur gammal var jag då? ... Vi väcktes av klockorna. De dånade från fyrkantiga torn. Under deras klang darrade inte bara katedralen utan daggen på stjälkarna som om någonstans alldeles ovanför våra huvuden några elefanter trampade på molnen i en morgondans. (Jaroslav Seifert "Pestmonumentet" s 18; Vallfartsort)


ca 1975 - ca 1950

En solig dag i slutet av maj närmar vi oss utifrån havet de norligaste småländska utskären. ... Valdemarsviken och Kvädös skog syns föröver. Vi stävar in i Källskärssundet och går in till Stora Källskär. Vi lagger till vid Tage Svenssons brygga. ... Bebyggelsen uppvisar fortfarande (nu på 1960-talet) mycket ursprungligt, gamla fiskarstugor och en rad suggestiva sjöbodssyner. Genom rivningar och en brand har bygatan förlorat en del av sin slutenhet, men en gång i tiden kantades den av fem fiskarstugor på vardera sidan. På land står en storöka av den gamla typen (hur skön i linjerna!), och till bymannaskapet som årligen cirkulerar hör att förvara den gamla trumman. Den brukades förr när man kallade till hamnstämma, varje lördagsafton från maj till september för att meddela arbetets slut, under vintern till helgerna samt i oväder och tjocka. Glädjande nog används den ännu på julafton och under julnatten - ursprungligen för att kalla till den mycket tidiga julottefärden, över vatten och land fram till sockenkyrkan. Källskär och skären utanför bilda Smålands nordöstliga hörn. De hör till Tryserums socken i Tjust, det Tjust som är en av Smålands vackraste delar, av många ansett som dess absoluta pärla. (Sten Regnell "Ett stycke smålandskust" s 185-188)

En gammal judisk legend berättar att satan en gång tillfrågades, vad det var han saknade mest, sedan han störtats från himlen. Svaret blev: "Mest av allt saknar jag basunerna, som ljöd varje morgon och som kallade till helig tjänst och strid." (Wallis Wendel "Vem är det som vågar?"; Jönköpings-Posten den 26 februari 1966)

Långt mellan solens nedgång och midnattens brutna färg Hukade vi oss i porten, när åskan började dåna När eldsklangernas majestät slog skuggor i ljuden Som om frihetens klockspel sköt sina blixtar Blixtrar för krigarna vars styrka inte är att slåss. Blixtrar för flyktingarna på den skyddslösa flyktens väg Och för var och varenda hjälplös soldat i natten Och vi såg på när frihetens klockspel sköt sina blixtar. . . . Genom det vilt rispande haglets mystiskt galna hamrande, skallade himlen sina poem till ett naket under Så att kyrkklockornas toner suddades ut i en bris Och kvar fanns blixtarnas klang och åskans dån Åskan för dom milda, åskan för dom vänliga Åskdån för väktarna och beskyddarna av vår själ Av poeten och konstnären långt bortom sin rätta tid Och vi såg på när frihetens klockspel sköt sina blixtar. (Bob Dylan "Frihetens Klockspel" s 7-9)

Klockorna i Maria dånar högtidligt oavsett om klockaren tror på Gud. Sparvarna badar i den snöiga häcken och en liten råtta syr några ord på Stagnelius' grav. En pojke har utvalt en snöflinga åt sig och väntar på dess ankomst på jorden. Paradisisk är inte stunden men från dråp och bränder förskonad. Kvarterets polis stampar av sig snön och försvinner in på kaféet, där kockklangen förenar sig med klangen från skedar och brickor och jukeboxens mycket enkla koral. (Werner Aspenström "Trappan" s 238-239; I Maria församling)

Obestigna talarstolar överallt, i öknarna, i städerna, på havsstränderna. Tribuner och estrader, bräder lagda på bockar, podier, förgyllda predikstolar, alla obeträdda. Mitt på Antarktis reser sig en talarstol, huggen i is, obestigen. På flygfälten har de glänsande trapporna rullats fram, förgäves, ingen anländer. Hängande på varandra, sensommarlystna, ilar trollsländorna förbi. Långt ute på slätten, där pilalléerna möts, ringer en klocka, ringer och ringer utan budskap i den klara höstluften, i den väntande skogen, där svamparna ruttnar, viljelöst, sorglöst, utan något att säga, på väg ner i jorden, likt smältande klockor. (Werner Aspenström "Trappan" s 244; Klockorna)

Då Herrens hus (vid Umkonto-floden i Sydafrika) återinvigdes, samlades mycket folk. Åter sände det lilla järnstycket, som tjänstgjorde som kyrkklocka, ut sina kallande toner över nejden och människorna kom för att höra det glada budskapet. ... Syndare omvänder sig till Gud och lovsången, den nya sången, höres också från den trakten. (Gösta Stavman "En medarbetare" s 23-24; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1962)

I stadsdelen Nyfors i Eskilstuna där vår kyrka är belägen, finns det ca 8.000 människor, men ingen kyrka mer än vår. Många i denna stadsdel har börjat betrakta kyrkan som sin kyrka. En alldeles riktig reflexion gjorde nyligen en journalist: "Er kyrka håller på att bli sockenkyrka för Nyfors." Kyrkklockan har hjälpt oss till många angenäma kontakter. "Gode Gud, förlåt mig, att jag arbetar också på söndagen", sade en samvetsöm borgare, när han hörde vår klocka vid söndagsskoldags. Vid ett inbjudningsmöte steg en av stadens tjänstemän upp och tackade för att vår kyrkklocka skapat andakt i omgivningen. Inte minst har man lyssnat till kyrkklockan kl. 18 på lördagarna. (Olof Wennås "Liv och frihet - En bok om Svenska Missionsförbundet" s 151; artikel i Svensk Veckotidning nr 19, 11 maj 1962)

Jesus måste draga oss till sig. Det är hans kärleks "måste". Kyrkklockorna i tornet under korset ringa och sjunga ut sin inbjudan: Kom, kom, kom till den gode herden! (Carl Ekholm "Den gode herden"; kommentar till Joh 10:11-16; Jönköpings-Posten den 19 april 1958)

När solen gått ned, blåses sabbatsdagen in. Ortodoxa judar i sina sidenkaftaner och med bredbrättade eller pälsbrämade hattar blåser i sina trumpeter en långdragen ton, aom ger tillkänna, att nu börjar sabbaten i Jerusalem. (Florentinus Hällzon "Jag såg Israel - En skildring i ord och bild av en resa till det heliga landet" s 39; år 1950)

På eftermiddagen kom (morfar) sakta framkörande med sin gamla Ford. En svart sockerlåda med post i. Den tuffade fram mellan gårdarna, en glesbygdens apostel. En lycklig lantbrevbärare som sjöng sina läsarsånger i takt med forddunket. Vi stod där längst fram i bilen. ... När man tryckte på signalhornet kom ett lätt bökigt ljud, som påminde om elefanternas trumpetande över en ljudlös savann. Nog minns man det. ... Man såg magistrarna tåga fram och åter framför skolan. ... Det var under rasterna. ... Man minns de långa kliven, den barska uppsynen. Man minns det ihåliga ljudet från den gamla stålpipan, som i ett ettrigt andetag kunde förlama hela skolgården. (Hans Evert René "Oskuldens tid" s 178-179; omkring år 1950)


ca 1950 - ca 1925

Högmässorna (i Skara stift) börja på landet oftast kl. 10, ibland, så vanligen i städerna, kl. 11. Vid duplikation bruka senare högmässor hållas kl. 14 eller 15. Även andra tider kunna förekomma. Ringning sker i allmänhet två timmar före gudstjänstens början, vidare vid prästens ankomst, den s. k. prästringningen, samt omedelbart före gudstjänstens början, den s. k. sammanringningen, den sistnämnda med tvenne klockor. Ringning sker också på lördagens e. m., vanligen klockan 16 under sommaren och kl. 15 under vintern, s. k. helgsmålsringning. Böneringning sker i de flesta kyrkor under tiden från och med maj till och med september kl. 7 och 19. Denna böneringning leder sitt ursprung från de medeltida tidebönsgudstjänsterna. Vid dödsfall ringes s. k. tacksägelseringning i samband med tillkännagivandet av dödsfallet vid gudstjänsten, antingen omedelbart efter gudstjänstens slut eller, där elektrisk klockringning finnes, vid själva tacksägelsen. I något fall ringes vid gravöppning och någon gång samma dag, dödsfallet sker. Klämtning förekommer i en del kyrkor vid tacksägelse eller vid jordfästning. Oftast sker därvid klämtningen med nio slag, varvid man ibland växlar mellan storklockan och lillklockan. Antalet slag torde bero på medeltida tradition. Talet nio anses hänga samman med den heliga Treenigheten, med tre slag för vardera gudomspersonen. (Gustaf Linder "Gudstjänstliv och kyrklig sed" s 398)

Ja, tänk att det var påsksöndagen idag ... På herrnhutarnas kyrkogård i Zeist hade hållits gudstjänst idag på morgonen och basunerna hade ljudit, det visste (Elsa). Det låg ändå en vacker tanke i denna sed ... Att fira minnet av Jesu uppståndelse på en av de platser, där Han en gång skulle uppväcka de döda. (Max de Lange-Praamsma "Livet ler mot Guld-Elsa" s 135)

När jag var barn (på 1940-talet) ringdes (kyrk)klockorna (i Ljuders kyrka) för hand. Vi (barn) fick följa med upp (i tornet) vid helgmålsringningen. Kyrkväktaren, farbror Gustav, vår älskade underbare vän, klättrade med oss uppför trapporna, öppnade tornluckorna, man såg åt alla håll, över sjön, mot Backa, över skogen mot Vide, ner mot Lindströms affär och Ålebäcksås. Världen var stor. Och klockan ringde. Det tog tid innan den kom i gång, den svängde högre och högre, farbror Gustav arbetade hårt, sedan kom klangen. Tornet rörde sig sakta, knakade som om det var en båt och vinden just friskat i. Vid sammanringningen krävdes det tre ringare. Dånet blev väldigt, gungningen i tornet också. (Ann-Sofie Ohlander "Del i den himmelska världen - Minnen från en barndom i Ljuder" s 131; Växjö Stifts Hembygdskalender 1995/96)

Därute i Södra gärdet (i Skatelöv), vid byvägen, hörde vi krigsklockorna (vid andra världskrigets utbrott) ringa i timtal uppifrån grannbyns kapell. En ödesmättad, suggestiv ringning vars innebörd snart blev bekräftad vid en liten pojkes ärende till bysmedjan. Något år senare såg vi i skyn över våra huvuden ett brinnande flygplan. Det var ett tyskt jaktplan, som förirrat sej in över vårt land och träffats av luftvärnsprojektiler. Det störtade längre bort, men flygarna hade räddats med fallskärm. Inget blev detsamma, sedan krigets osäkerhet kommit. (Arne Wirdenäs "Miljöer och människor från Värend" s 233)

Kyrkklockan började ringa. Ja, man skulle väl till kyrkan. Vitus reste sig och knöt ihop sitt bylte. Vad denna Trymökyrkan var liten, och vilken gäll klang den klockan hade! Den var inte som de spröda, sjungande kyrkklockorna i Östervåg eller Storefjord. (William Heinesen "Gryningsvindar" s 12; Färöarna i början av 1930-talet)

Det var inget ovanligt med 10.000 stockholmare kring Renberget en nyårsnatt. Från och med 1928 blev också Anders de Wahl och "Nyårsklockan" hela landets egendom i och med att radioutsändningarna från Skansen inleddes. . . . Fram emot midnatt samlades så alla kring dåvarande Renberget vid Tingsvallen. Allt var på sekunden tidsbestämt för att exakt passa in på tolvslaget. Klockorna skulle börja ringa i staplarna, de Wahl skulle börja läsa, bålet skulle tändas och det illuminerade årtalet på Bredablick skulle knäppas på. . . . En liten tidsförskjutning kunde få stora följder. Ett år vilade de Wahl längre än vanligt på orden varför han hade några versrader kvar när båltändarens tid var inne. Denne följde plikttroget sina instruktioner på sekunden och lågorna stod dramatiskt höga kring den store skådespelaren när han räddades ned från Renberget med svedd päls. Fram till årsskiftet 1945-46 läste Anders de Wahl "Nyårsklockan" för Skansenpublik och radiolyssnare. Några år hade han dock förhinder. Bl.a. var han sjuk de dramatiska nyåren 1939 och 1940. Vid årsskiftet 1939-40 läste Arnold Sjöstrand dikten och riksntikvarien Curman talade: "Icke på århundraden har Sveriges folk stått inför ett årsskifte så ödesmättat och ansvarsfullt, så hotande och fyllt av krav på dess kraft som det klockorna i natt skola förkunna." Även nästa år tvingades de Wahl lämna återbud. Andreas Lindblom berättar: "Det fyra meter höga jättebålet tändes utan 'Nyårsklockan'. En trist allvarsstämning rådde i den isiga nyårstimman. Kanske passade det också bäst så, om man tänker på situationen i världen." (Ingemar Liman "Ring klocka ring" s 15)

Jag var för icke länge sedan nere i Småland, i min vilda hembygd. ... Vid järnvägsstationen gingo flera av de gubbar jag sett i min ungdom. Tar då aldrig ålderdom på smålänningar eller måste man slå ihjäl dem med knölpåkar? I ett torp strax bredvid bor min gamle vän Kalle i Udden, enligt uppgift nu 96 år och fortfarande vid vigör. Nu sitter han om söndagarna och läser sin gamla bibel. Det gjorde han inte förr. Då jagade han - och om man blir lurad av en räv eller en hare, läser man just inte bibelspråk, särskilt då man fått hålla på med dem i djup snö från dagningen till solnedgången. Jag fick sol och skönhet där nere i mitt barndomshem. Goda vänner, som jag vill kalla syskon, hjälpte mig i mitt giktelände - och kyrkklockorna, som svingade sin klang ut över min barndoms lekplatser, abborrgrund och smultronställen, verkade ej symboler av sorg och dysterhet utan som smekningar i öron, som ha hört litet av varje i den så kallade moderna världen. (Albert Engström "Mot aftonglöden" s 165-169)


ca 1925 - ca 1915

Julklockornas darrande klang svävade över de vita taken på julaftonens morgon. Det snöade blitt och med stora stjärnor över kyrktornens spiror, över kanslihusets brutna tak, över fabriker och nakna parker. Det lades vit ull på Mötesklockan vid stora torget, över Kurirens stora skylt med de blåa emaljbokstäverna och över Hotell Svanlunds fågelboliknande vindsfönster. ... Julklockorna ringde klart och vackert. Den ena klockan i fjärran lät litet mjältsjuk och sorgsen men ändå högtidlig; den andra klang i dur sin starkt ljudande hymn med darrande, utdragna bastoner, som länge vilade sjungande i luften. Klockornas klang sökte liksom söva vemodet och saknaden i alla hjärtan, som klappade under fabrikör Åviks tak. ... (Märta Åvik) satt en stund och funderade i tystnaden och ensamheten ... (och) tänkte hela tiden på (sin) älskade lille Edmund. ... "Varför tog Gud vår älskling ifrån oss?" ... Julklockorna ringde till julotta, och det var en svart himmel och vita gator och tak. Det strålade ur det gamla templets stora fönster. ... När gudstjänsten var avslutad dröjde Cello med sina tankar långt i fjärran ännu en stund intill den stora kyrkporten. ... Plötsligt ryckte han till. Fröken Åvik passerade förbi lik en skugga, höljd i svarta flor, vid sin moders sida. Cello avtog sin höga hatt. Ingen varsnade hans hälsning, men den unge mannen stod så pass länge med hatten i handen, att han kunnat liknas vid en välklädd tiggae, som på själva juldagsmorgonen bad om en skärv till förmån för ett fattigt ensamt hjärta, medan julklockorna dånade i tornet. (Birger Sjöberg "Kvartetten som sprängdes" s 310,315,319-320)

På (missions)stationens lilla fridlysta område samlas så småningom en liten högtidsklädd skara för att lyssna till Guds ord och för att sjunga hans lov. ... När det ringer i den lilla klockan, samlas alla i kapellet. ... Dagen med dess möten, dess glädje och arbete är till ända och kvällen har brett sitt mörka täcke över trakten. Stimmet på gatan har tystnat, men genom tystnaden tränger det vemodsfyllda ljudet av en klockas dova klämtande från ett närbeläget avgudatempel, eller av en moders klagande rop efter sitt sjuka barns bortförda ande. (K.A. Fernström "En söndag på en station i Kina" s 355; Missionsförbundet n:r 21 den 22 maj 1924)

Första söndagen i maj (1924) var för oss här på Kingoyi (i Kongo) en dag av särskilt stor betydelse. I tidiga morgonstunden hördes nämligen då den nya kyrkklockan utsända sina djupa malmtoner till byarna runt omkring, kallande människor till Guds hus. Att detta väckte uppseende, behöver jag väl knappt omnämna. Den hade för något mer än en vecka sedan med stort besvär och under mycken suckan och pust burits karavanvägen upp från Matadi. Men därför att den var så stor och tung, väckte den så mycket större uppseende, och dagarna efter det den anlänt, var det folkvandring hit för att se den. Men att nu få höra den var ej mindre märkvärdigt, och även vi missionärer gladdes med de infödda över att äntligen hava fått en kyrkklocka, som gör skäl för namnet. Ty den vi hitintills använt var liten och hördes ej långt. Den har dock haft en skiftande historia bakom sig. Den hörde först hemma på en dansk båt, som förliste utanför Skånes kust. Av den, som köpte skeppsvraket och räddade den ur dess våta grav, fick jag den under en resa i Skåne. I tre år har den fått tjänstgöra, och nu har den apterats till skolklocka. Men vår stora, präktiga kyrkklocka ville vi dock, innan den togs i bruk, på ett värdigt sätt inviga. Före mötets början samlades vi därför till klockinvigning. En sådan högtidlighet hade ingen av oss förr varit med om. Men vi läste ett Guds ord samt talade sedan om den uppgift vår kyrkklocka nu fått, den nämligen att kalla till Guds hus. Det gällde därför att lyssna till, då den kallade, och ej försumma gudstjänsten under förebärande av att de ej visste tiden. Likaså hade den ett budskap till alla förlorade söner och döttrar från den Fader, som älskar även de längst bortgångna, och som ej upphör att kalla och mana till sinnesändring. Genom klockans manande ljud vill därför Gud tala till slumrande samveten och väcka dem till sinnesändring. Och till sist uttalades den förhoppningen, att då den för sista gången klämtade vid avfärden till de dödas vilorum, det ej skulle vara klagande toner, utan ett jublande budskap om en själ, som övervunnit och gått hem. (Josef Ekstam "Från missionsfältet i Kongo" s 479-480; brev daterat den 14 maj 1924; Missionsförbundet n:r 29 den 17 juli 1924)

Plötsligt började kyrkklockan ringa. Dess regelbundna ljud nådde till en början endast ytterkanten av Bowdens förvirrade hjärna, dovt eggande till förnyad attack, men äntligen nådde den medvetandets hjärnkammare. Den ringde och klämtade - för vem? Hans händer föllo åt sidan. Impuls och hämmande, stridslust och vidskepelse, hämndkänsla och sorg störtade över varandra och rullade omkring inom honom. En lång stund förgick. Klockan fortfor att ringa. En gnäggning hördes från Steers halta sto utanför grinden. ... Nu hörde (Bowden) buller av vagnshjul - Steer hade kommit igång igen! ... Så nådde (Bowden) gårdsporten och stannade, lutad mot den. ... Klockan hade slutat att ringa. Intet ljud förnams utom prasslet från de skälvande asparna och det sakta mumlet från bäcken! Allt var så onaturligt fridfullt - sannerligen. Bowden kände det som om någonting hade slocknat inom honom. Han hade inte hjärta att hata. (John Galsworthy "En fejd" s 54-55)

Den som i Sarajevo om natten ligger vaken i sin säng, kan höra sarajevonattens förunderliga stämmor. Tungt och fast slår uret på katolska katedralen: två efter midnatt. Så går mer än en minut (precis sjuttiofem sekunder, räknade jag till) och först då, något svagare men med genomträngande ton, låter klcokan höra sig från den serbisk-ortodoxa kyrkan, och den avverkar sitt tvåslag efter midnatt. Något efter den slår med dov, avlägsen stämma klocktornet vid Beg-moskén, och den slår elva, enligt det säregna räknesättet i avlägsna främmande trakter av världen, den turkiska spöktimmen! Judarna ha inte någon egen klocka som slår, gud allena vet, hur mycket klockan nu är hos dem, hur mycket enligt sefardiskt och hur mycket enligt ashkenasiskt räknesätt. (Ivo Andric "Ett brev året 1920" s 170)

En gång på hemväg från skolan, man hörde tåget komma och ville vänta ... på bron; man stod ända inne vid grinden för att vara så långt ifrån som möjligt. Så kom tåget rusande, man kunde få tanken att skulle man inte på nåt sätt hälsa på det - ta av sig mössan kanske? Men vad händer? Jo just som loket är mitt för, då ger det ifrån sig en fasansfull signal med ångvisslan: stark så öronen håller på att brista, och påträngande så den känns mot ansiktet och bröstet och hela kroppen. Och man vet inte till sig längre: man rusar runt på bron och kommer så nära vagnarna så man känner luftdraget ifrån dem. Det är tur att tåget inte är längre än det är; när den välsignade tomheten äntligen är tillbaka, då skakar benen på en, man faller kull och börjar lipa. Och man minns att högt uppe på loket stod den svarte eldaren och flinade åt en och kom på att han skulle skrämma en. Ja, nog var det jag som stod där och drabbades av farlig panik när drullen på loket skulle skämta. Inte så att han förstörde (järnvägs)linjen för mig. Men hans påhitt dyker upp för mig när jag minns den. (Sivar Arnér "Järnvägslinjen" s 40-41; omkring 1920?)

Efter många år är jag åter i Kiruna. ... När prästen talade kloka ord och önskade frid över landet och välsignelse under det nya året (1917), försvunno skyttegravarna och taggtråden och granattrattarna, med vilka min av människornas ondska anstuckna fantasi redan börjat förstöra landskapets lugna harmoni. Men det som gjorde största och djupaste intrycket på mig - och man torde förlåta mig det - var då vi reste till kyrkan och jag hörde den klocka jag kallar min, den på vilken jag gjort inskriptionen, ringa till samling från klockstapeln, som växte vackert upp mot himlen ur silverskogen. Ni kan kalla det författarfåfänga, om ni vill. Men det är så sällan man får tillfälle att tala med tunga av malm. "Stig, min klang, mot sol och mot norrskens bågar vida, väck sovande fjäll, slumrande myr och mo! Vig åt arbete in fält som fruktsamma bida, vig dem till sist en gång åt den eviga tystnadens ro!" (Albert Engström "Årsskifte" s 200-202)

Ja, vad voro vi ute för att se? Det var storkriget, jag höll på att glömma det. När kockorna ringde till mönstring, då började vi. Man kunde ju aldrig veta. Den nya kyrkan var nyss byggd, när fransmän och tyskar sist kommo ihop, men när jag tänker lugnare på saken, så följer ju icke därav nödvändigt att den skulle smattras ner, när det nu gick löst igen. ... Alla tycktes stanna och höra på det nya bullret och kommo varandra så nära, att jag tyckte vi kunde räcka varandra handen hela kedjan tillbaka och säga som de väl sagt från hedenhös: det blir åska igen, kommer hon hit? Och av alla blickar vet jag inga vackrare än dem som jag sett gå mot åskmolnet, när det börjar bullra. ... Då kände jag som sagt allt det vackra omkring kyrkorna, och jag såg mor stå vid den ena hagtornshäcken, den som man räcker att se över, och höra lördagsklockan som den brukade höras om kvällarna sen trädgårdsgångarna blivit räfsade. (Hans Larsson "Hemmabyarna" s 208-209; Glöm icke)

Det händer en ibland - och det är försmädligt - att man två gånger förstår samma sak. Till exempel nu ett ord som jag hörde vår gamle vän Holger fälla, någon dag under hans sista år: Det finns inga frågor; det finns bara människor. ... Just nu, det vill säga för en stund sen, kom allt det här över mig, Holger och det andra, för ingenting annat än att det ringde sjuringning, du vet, på lördagskvällen. Du har väl gett akt på att klockorna ringa på ett annat sätt sen en månads tid. Det är icke underligt. Klockor låta icke på samma vis, när det är skumt under himmelen, som annars, och ej likadant julkvällarna som midsommarafton, och när halva världen är i krig, blir all klang en annan, och när bitterhet, bitterhet kommer till. (Hans Larsson "Hemmabyarna" s 9-11; Människorna; boken utgiven under första världskriget 1916)

Krigets åskmoln, som de sorglösa inte velat se och som de vakna hoppats skulle skingras, urladdade sig med förfärande plötslighet över Europa och spred snart branden till andra världsdelar. Folk reste sig mot folk och rike mot rike. I Sverige ringde mobiliseringsklockorna, och männen samlades under fanorna, ty när som helst kunde en gnista från världsbranden tända vådeld också här. Gunnel hörde klockorna och blev ifrån sig. De ljöd som dödsklockor i hennes öron, och de kallade hennes man bort ifrån henne. (Elisabeth Beskow "Han och hans hustru" s 124)


ca 1915 - ca 1900

När Pontus kom tillbaka på lördagskvällen, hade han haft krigsförklaringen med sig. ... Nu ringer det i Stabberup med båda klockorna, och i de andra byarna ända ner till vår speciella, där Bertel står vid Kistenas grav och tittar med sitt skarpa öga ut mot horisonterna. Bing, bång ... somliga i takt som anständigt är och som sed varit i våra hemmabyar, andra hur det bär sig. Och mellan byarna blanda ringningarna sig samman med varandra i växlande rytmer. Tänker man efter kan det gott hända att de sjunga samma evangelium som prästerna utlagt: Det görer I ock dem. Det blir som en enda ringning över byarna, så långt ögat når, så långt landet räcker, och längre, längre! Så ringer det ju därute också - hela världen under samma klockor, alldeles som om det vore julafton, och alla hava vi en lära och en gud: bingeli, bingeli, bång, det görer I ock dem, det görer I ock dem ... (Hans Larsson "Idéerna i Stabberup" s 317-318; Det görer I ock dem ...; Första världskriget utbrott 1914)

Mitt hem låg nedanför kyrkan (i Anderstorp). Den vemodiga klangen av kyrkans klockor vid klämtningen vid dödsfall gav djupt eko i barnasjälen. När en man var död klämtades först med storklockan, när det var en kvinna med lillklockan. Ofta stod jag och såg på begravningarna. Prästen och klockaren mötte vid grinden, och medan klockorna ringde sjöng kantorn högt och ljudligt: "Jag går mot döden, var jag går." (Runa Ohlander "Hemsocknen som jag minns den" s 240; 1910-talet)

Välljud strömmade ned från klockornas par och välsignade nejden, och det gjorde ej alls någonting att jag visste att Johan, backstusittarn, ringarn, söp och svor, så det lyste kring hans syndiga mun, då han blott med ett tramp av sin pjäxa mäktade locka himmelsk musik ur svängande malmen. Tonerna vällde först som en fors genom öppnade luckor, tungt och mäktigt och sökande dock. Sen blevo de svanor sträckande ut över hav av skog till längst bort i mörkret, döende sakta de segnade ner och blevo till skogssus. (Albert Engström "Julotta" s 166)

När det turkiska härväsendet lämnat Bosnien och den österrikiska förvaltningen dragit in, såg osaticanerna att deras kyrka ("Heliga Insomnandets tempel i orten Osatica") var otillständigt liten, låg och oansenlig, samt att de saknade såväl klocka som klockstapel. Deras ögon blev liksom med ens seende. De skämdes och satte alla klutar till att få en ändring och bättring till stånd. Först lät de uppföra en klockstapel så stark och hög de kunde och sedan, för att inte tillåta den fromma hänförelsen att svalna, anskaffade de klockor, ända från Vrsac, två stycken med en gång, en liten och en stor. ... Klockorna forslades dit under stora festligheter på en lövsmyckad, blomsterprydd vagn behängd med trefärgade band. Allt mankön, även småknattar, hjälpte till när dessa klockor skulle upp på plats. Till den grad var många behjälpliga och ville göra nytta att arbetet nätt och jämnt gick att slutföra; det var inte långt ifrån att en olycka hade inträffat. Men när klockorna till slut var upphängda satte en formlig malmklangsorgie igång. Den stora, Guds moders, dånade dovt, den lilla, ärkeängeln Mikaels klingade gällt. Och det var ingen ände på det. Gamla och unga avlöste varann på klockstapeln, man klängde i repen och firade sig upp i dem, med glansiga ögon, domnande händer, munnarna öppna, allt under det de för fulla lungor sjöng något som dränktes i den ekande klockklangen. Under två dagar spelades kolo-låtar i kyrkporten. Klockringningen fortsatte utan uppehåll. Det såg ut som om den ej heller skulle komma att upphöra och att människorna hädanefter och i evighet skulle dväljas i larmet och i klockklangen. För dem där nere (med annorlunda tro) som var nödgade att lyssna på detta förhatliga oväsen och vettlösa ringande blev livet svåruthärdligt. Det blev som en sorts hämnd för de trumpeter och trummor varmed de sedan urminnes tider före gryningen väckt sin kristna medinvånare från stadens övre del under fastemånaden ramadan. Sålunda bidrog var och en med sitt. (Ivo Andric "Osaticanerna" s 82-83)

Gammelkon hade kvar malmskällan i halsremmen från skogsbetena på höstkanten. Vedel stod och hörde hur den spröda klockan ringde i takt med hur den röda, gamla kon flyttade sig. Den där lågmälda klockringningen från koskocken nere i hagen hade Vedel hört som en sorts angelus många höstaftnar förut, men den här gången var det som om den klämtat. Var det sommarens själamässa den ringde? Det var snö i luften och kanske blev det inte mer eftermiddagsturer för boskapen. Nu skulle de kanske definitivt klavbindas, ställas i bås och kätte, och först till våren, vid de tidigast möjliga barfläckarna skulle de ut igen, halkande på isflak och bländade av solen. (Folke Nordangård "Torpet vid källan" s 10)

(På julaftons kväll) släcker man alla ljus i huset utom ett, som står i ett fönster, vilket vetter mot vägen. Ett ljus måste lysa i huset julnatten för att visa vägen åt de förtappade människor, som befinna sig ute ... (Sexåringen) vet ingenting av förrän fadern ruskar honom i armen och säger, han måste skynda sig upp. ... Så konstigt att komma ut och åka mitt i mörka natten. ... Skjutsen kör ju rakt in i det tjocka mörkret, och undan går det värre. ... Bjällerklangen från alla dessa skjutsar är öronbedövande. Alla bjällerkransar låta inte lika förresten. En sjunger som en hel kör, en annan pinglar som en silverklocka, en tredje höres mera dov och djup som klangen från själva kyrkklockorna. Men så falla de in i varandra ibland, så att det är som det vore en enda väldig bjällerkrans på raden av kyrkskjutsar. (Vilhelm Moberg "Min första julotta" s 60-62; år 1906)

När (begravningståget) syntes från kyrkan började det ringa. Lämmarna i tornet stod uppslagna och klockorna ljöd ut över hela nejden, ödetrakterna och de kringspridda byarna, ända till gårdar längst upp i skogarna. Och så långt det hördes tog karlarna av sig hatten, som bruket var, och kvinnorna neg. ... Kyrkan låg på en liten höjd, obetydlig som alla höjder där i trakten. De höll nedanför och bar kistan uppför backen. Klockorna dånade rätt över huvudet. (Pär Lagerkvist "Gäst hos verkligheten" s 106-109; år 1904?)

Vid klart väder kan jag urskilja slottet i Vadstena och klosterkyrkan . . . Ibland när vinden är gunstig och stilla tror jag mig höra klockringningen från Vadstena, men alltid så svagt, att jag icke kan avgöra, huruvida det endast är ett spel av min inbillning. De enda bestämda ljud, som nå örat, äro måsarnas skrik och det bubblande vattenplasket. . . . Även med förbundna ögon och utan vetskap om var jag befunne mig, skulle jag genast kunna skilja Vätterns vågplask från alla andra sjöars. (Verner von Heidenstam "Heliga Birgittas pilgrimsfärd" s 40; sidhänvisning till Inga-Britt Allemark "Vättern i poesi och prosa" i Gudmundsgillets Årsbok 1998)

Höjdpunkten på julen var ju ottan i vår hembygds lilla kyrka. ... Vi småstugefolk fick ju gå till fots till julottan, men bönderna åkte i sina slädar och kälkrackar med klingande bjällror och bjällerkransar på seldonen. (Pälle Näver "I minnenas backspegel" s 167-168; början av 1900-talet)


ca 1900 - ca 1875

I den ända av de norra kyrkstallarna som låg närmast sockenstugan (i Långaryd) fanns likvagnsboden, som vår familj också genom Far hade intim, personlig förbindelse med: som klockare hade han plikt att läsa och sjunga för alla liken. Vilket betydde, att han skulle infinna sig i sorgehuset tidigt på begravningsdagens morgon, läsa en bön och taga upp en psalm innan processionen satte sig i gång bort från hemmet, fram mot kyrkan och kyrkogården där han - fortfarande på ämbetets vägnar - skulle "sjunga fram" liket, d. v. s. sjunga in det på kyrkogården och ner i graven. Det hände, att man i tidiga, mörka morgnar vaknade vid det dystra rullandet av likvagnen utanför - alltid förspänd två svarta hästar - och yrvaken såg Far iföra sig rock, reskappa och den obligatoriska höghatten. Varpå vagnen åter rullade bort i mörkret med honom, för att några timmar därefter återvända i fullt dagsljus, i spetsen för det långa följet. Visst var det annars också här prästen, som var huvudpersonen. I "Värendsmän" skildras t. ex. hans högtidliga intåg på kyrkbacken i följande ord: "Jag önskar, att jag kunde måla kyrkbacken i det ögonblick då storklockan slog det första, rungande slaget till sammanringningen. Då stannade det monotona, brummande sorlet från manssidan, ett sorl, som liknade ljudet från ett väldigt jordhumlebo och det milda, stillsamma pratet från kvinnosidan tystnade - och alla hattar lyftes och alla kvinnor nego djupt för att hälsa klockklangen. Det var varje söndagsmorgon en vacker upplevelse, att i detta ögonblick se den gamle prästen komma gående i prästgårdsallén med hatten i handen hälsande till alla sidor, och alla tre klockorna kraftigt sjungande under tiden. Det var liksom ett festligt intåg som upprepades varje söndag och som ändå var nytt och omväxlande vid olika årstider och helgdagar." (Elisabeth Bergstrand-Poulsen "Socknen sedd från centrum - Hemsocknen som jag minns den" s 229)

Makola kom framspringande i dimman och hojtade åt (Kayerts) medan han sprang: "Ångaren! Ångaren! Dom kan inte se. Dom visslar, dom vill höra stationen. Jag går och ringer klockan. Gå ner till kajen, sir. Jag ringer klockan." ... Stationsklockans vilda klämtande hördes som svar på ångarens otåliga tjut. Verkställande direktören för Stora Civilisationsbolaget (eftersom vi vet att civilisation följer på handel) steg iland först. När han vände sig om kunde han inte se ångaren längre. Dimman nere vid floden var oerhört tät; uppe vid stationen ringde klockan skrälligt och utan avbrott. Direktören skrek högt mot ångaren: "Här är ingen nere och möter; det kan vara nånting på tok fastän dom ringer. Bäst ni följer med ni också!" (Joseph Conrad "Pionjärerna" s 180)

"Mohegan" lämnade London en klar dag i oktober 1898 med en talrik besättning och ett stort antal passagerare, av vilka de flesta voro amerikanare, som återvände hem efter en sommartripp. ... Framåt bar det, medan passagerarna i salongen utbytte glada skrattsalvor och kvicka infall. Då hördes plötsligt ett fruktansvärt brak. "Mohegan" hade ränt upp på (de fruktansvärda Manacle-)klipporna. ... En hemsk grav för 106 personer - allt därför att fartyget hade kommit ut ur sin kurs. Sakta rodde den sista (liv)båten mot stranden, icke ett ljud bröt den beklämmande tystnaden - jo, man hörde den dova klämtningen från en stor klockboj alldeles från den plats, där "Mohegan" hade gått under. Ack, huru beklagansvärt var det icke: de hade kommit ur kursen, men visste det icke, ehuru en varnande klocka var tätt intill hela tiden. Manacle-klockbojen, vars väldiga kläppar slogo sina slag mot den tunga klockan, allt eftersom vågorna rullade, medan det uppe på bojen var gasljus - allt hade gjorts för att varna de sjöfarande för klipporna. Ja, bojen ringde beständigt och lyste beständigt; upphörde ej att fungera vare sig dag eller natt. Men man hade gått förbi denna varnande stämma och farit rakt in i fördärvet. Den dova klämtningen från denna klockboj har ännu ej upphört. Det är som en själaringning över de olyckliga från "Mohegan". Käre läsare, om du är ofrälst: farliga undervattensskär lura framför dig! Död, evig död, och dom äro verkligheter. Sluter du till dina ögon för sanningen? Fortsätter du att hålla kurs mot den vissa undergången? Vi varna dig, alldeles som denna klockboj gjorde det. Kom ihåg "Mohegan"! (Stephen Menzies-Oscar Haglund "Handbok för resan från döden till livet" s 156-161; Expressångarens undergång)

I detta sammanhang bör ej bortglömmas den icke minst betydande mannen i det ecklesiastika personaget, kyrkovaktmästaren, f. d. båtsmannen Topp. Han värderade högt sin syssla och skötte den under många år med nit och kärlek som ett kall. Han hade varit ute i världen och ville gärna visa, att han lärt sig fina manér. Osvikligt infann han sig tidigt varje söndagsmorgon i prästgårdsköket och framförde i hövisk ton sin stående fråga: "Mig förlov, jungfru, vad är klockan i salen?" Gudstjänstringningen måste nämligen enligt Topps första princip ske med precision efter prästgårdens tidsangivning. (Rikard Sterner "Barndomsminnen från Kastlösa" s 249-250; Öland 1890-talet)

Tågen gick där ständigt fram och tillbaka, växlade in på de olika spåren, lokomotiven visslade, skjutsade iväg vagnarna inåt bangården, stationskarlarna sprang utefter dem och viftade med armarna. (Pär Lagerkvist "Gäst hos verkligheten" s 10-11; författaren, född 1891, växte upp i Växjö)

Han, Ringaren, stod i tornets glugg, en jätteaxlad hälsans son. Hans röda, raggiga rövarlugg strök blåsten i ögonvrån. - Ding! Dång! - Han trampade klockan och sjöng sin sång. "Min stora dånande klocka, du med läppar av malm och tunga av malm, till gudstjänst ropar du folket nu, men jag vill sjunga men egen psalm. Åt rikemannen, åt penningekungen. ... Hans liv är en himmel, en avgrund vårt. ... - Ding! Dång! - Hur hämndens fröjder locka! När skall jag ringa in engång Guds domedag med min klocka? ... - Ding! Dång! - (Klockarens hustru) trampade klockan och sjöng sin sång: - Här ovan från hisnande torn, sänd, klocka, din ton över staden. I fjärran står fältet med vaggande korn och skogen med sol över bladen. Jag ser ej blott över land och fjärd, dit, klocka, din stämma når, men hän över dagar och veckor och år mot förbrödringens framtidsvärld. Jag ser ej vilda beväpnade män, ej tända kvarter som flamma - en sådan värld den vore ju än den forna, den onda, den samma. Nej, staden är festklädd. Klockorna ringa. Med kransar av grönt var port står krönt. Från hus till hus går slinga vid slinga och gatan liknar ett valv av grönt. En skog av flaggor böljar på husen, och vimplar vaja väl tusen och tusen. Den största vimpeln ringlar och glöder kring kyrkans gyllene tupp. På gatan tågar grupp vid grupp av rika och arma som bröder. De mötas till handslag och ej till strid. De samlas som folket vid högsommartid, när mogna skörden kallar till slåtter. Då stiger min dotters dotter till klockan på bjälkarnas svindlande spång, så stark, så brun, så ung som jag och ringer in förbrödringens dag. - Ding! Dång! - Då nalkas, dagen i skritt av vita hingstar med plymer i vitt, en vagn med försilvrad tistelstång. - Ding! Dång! - Runt vagnen går barn i helvit dräkt. Så djupt har blomsterregnet täckt den långa gatans stenar och plattor, att hjulen rulla tyst som på mattor. Men högt, för allas blickar ett mål, står överst på vagnen en skål - ett fat med blåklintskransar som spant. Där glänser i skrift långs fatets kant: Ej mödan åt svultna, ej lyckan åt rika; vi dela mödan och lyckan lika. Var vagnen nalkas, bereder man rum och sorlet tystnar och mängden står stum, blott klockorna dåna i himmelens blå som röster av höjden, som andesånger. Då blottas huvud, unga som grå. Då blekna fruar och fröknar som stå på höga palatsens balkonger. De slita skonlöst i stycken vart halsband bror eller make gav. De stryka skiftande ringarna av och lösa armarnas smycken. De klättra upp, gestalt vid gestalt, på balkongernas räcken och kasta allt i rymliga skålen, som blandar det onda guldet med blommornas blad. Likt droppar, som solskenet randar, det faller från prydda balkongernas rad. - Ding! Dång! - Då brister den hårdaste man i gråt och lovar att följa de andra åt i lycka och undergång, som son, som broder, som like. Det kvinnligt veka i människosinn skall frälsa världen och ringa in förbrödringens framtidsrike. (Verner von Heidenstam "Sånger i kyrktornet" s 168-172)

Min vän, du trodde och tror mig än väl Satan själv. Du bedrar dig , min vän. Jag heter Söndag. Jag är en satyr, som undan yxan och plogen flyr. Mitt hem var Ithakas skogar. Jag hatar yxor och plogar. Jag älskar ligga lat och fri och varje tröttsam tanke i en jättesnarkning dränka. ... På fingrarna räknade människan ut hur många dagar, som utan prut hon slava i veckan kunde från solen tänds till solen släcks. Till träldom döpte hon genast sex. Men se, när hon kom till den sjunde, då vigde hon den till vilodag, ty ånger grep hennes sinne. Den sjunde dagen blev jag; den blev lata antikens minne. Dig synes nejden allvarsam och tröstlöst torftiga tjällen. Var trygg, här dansa idyller fram, när jag nalkas om lördagskvällen! Jag kommer som präst i svart syrtut. Man måste se litet högtidlig ut och skyla sitt ludna skinn. Jag ringer vilans högtid in. Han kastar med ens sin svarta rock. Han ränner upp på ett rullstensblock med ett våldsamt bocklikt språng. - Bing - Bång! - Han svänger klockan i rasande fart. Väl hundra ekon svara klart från sockenkyrkor och byar. Men djupt under västerns skyar står aftonsoln som ett glädjebål. Nu ringa klockorna helgesmål! (Verner von Heidenstam "Tiveden" s 137-138)

En förnimmelse av munter lättnad bemäktigar sig mig i utförandets ögonblick. Jag blir het och upprymd och hör ett brus som av kyrkklockor. Ibland kan jag hejda mig och säga: Är det möjligt att man ringer i kyrkan så sent på natten? Men från och med den stund teckningen är fullbordad är den för mig något förstört, en vrångbild av allt det, varur den upprunnit. (Verner von Heidenstam "Inbillningens logik" s 25; Ur brev från en tecknare till en språklärare)

Det som i hallen vid sidan av Smålandshörnet (på Ängagården nära Ljungby) först fångar besökarens blick (nu år 1967) är en gammal ärgig vällingklocka och en ... ekkista. ... Vällingklockan hängde en gång i en stapel på drängstugan i mitt föräldrahem Elgdjurastock. Själv har jag som liten pilt (under åren omkring 1890) fått ringa i den för att kalla arbetsfolket till måltid. Längre tillbaka ansågs en sådan klocka hacka fram budskapet "blå välling, sur sill". Det var på den tiden skralt med förplägnaden inte bara i bondgårdar och på torpställen, utan också på herrgårdar och hos storbönder. Längre fram blev det annorlunda, men då var det sällan man ringde i någon vällingklocka. Då för åtskilliga årtionden sedan mitt gamla barndomshem blev utsatt för eldsvåda och brann ner till grunden och de väldiga askarna på gården stod där som skrämmande skelett, var det bara en sak som blev räddad: vällingklockan. Av den dåvarande ägaren fick jag den som ett vemodigt minne av något ohjälpligt förgånget. En tid hängde klockan i en skapligt efterhärmad stapel på Wendelsbergs folkhögskola och ringde eleverna till andlig måltid med den underförstådda meningen: vett och vetande.Då jag som pensionerad lämnade min plats där "under ungdomens tak", följde klockan med mig till det nya hemmet och användes där, då min hustru ville "samla ihop mig" till vår enkla pensionärsmåltid. (Justus Elgeskog "Från mina smålandshörn" s 36-37)

För min släkt är Karlstorp särskilt kärt. Det var min morfars födelsebygd och där var hans far, Per Cyrén, klockare och organist i sextiofem år eller från 1836 till sin död 1901. ... Här samlades under somrarna på 1880- och 1890-talen barn, barnbarn och barnbarnsbarn och här ordnade min morfar ett sommarhem. ... Fem minuter i klockan sex (på morgonen) gick (Per Cyrén) upp till klockstapeln för att klämta de sex slagen. Efter denna klämtning rättade sig många, såväl morgon som kväll; den motsvarade vår tids radiosignal, och även om folket ute på åkrarna icke gjorde korstecknet och bådo som vid S:t Angelusringningen i katolska länder söderut, så ringde dock klockan ljuvlig frid över den vackra bygden. ... Söndagarna voro givetvis de arbetsammaste dagarna för klockaren. ... Först på morgonen kommo kyrkvaktare och ringare, sedan kyrkvärdar, nämndemän och andra socknens "pampar". (Fridolf Wildte "En småländsk klockare" s 154-158; Växjö Stifts Hembygdskalender 1948)

Börje kastade sig på soffan och ögnade i en tidning, Marianne satt vid pianot och spelade. Plötsligt for hon upp, en ringklocka lät höra sin malmlåt, så att det darrade i takställningen. "Vad är det!" ropade hon. "Det ringer ju bara till middag." "Usch, är det bara en vällingklocka? Det var ett otäckt ljud den har", sade Marianne och strök sig över tinningarna med båda händer, liksom för att utplåna ett obehagligt intryck. Börje hade en stor förkärlek för den klockan, vars djupa malmklang drog långt utåt slätten med ett helt annat ljud än en vanlig middagsklocka. Han blev nästan stött. "Nej, Marianne, den är inte ful, kom ut på gården så skall du få höra." Han tog henne i handen och drog henne med sig genom rummen och ut på stenläggningen längs terrassen. "Nå, är den ful?" "Ne - ånej." "Å, vet du, jag tycker den är så vacker", sade han och lade armen omkring henne för att värna henne mot blåsten, "jag tänker alltid på hur mycket gott arbete den ringt ut och in. Den är liksom hela gårdens husbonde. När den ringer, får vi alla lyda, jag med." De gick långsamt in igen medan han sade det. "Det har varit en skeppsklocka", fortsatte han då de kommit in i förmaket, jag har köpt den på en strandningsauktion. ... Två man hade gått över bord den natten fartyget körde fast därnere på Skanörs rev. ... Jag tycker det är någonting högtidligt med henne. ... Ibland när jag hör henne ringa så där, känns det så besynnerligt inom mig. Det är som om hon hade något att berätta. Och ibland om nätterna, när det blåser så att det brakar i trävirket, då kan det hända att vinden kastar kläppen mot klockan, så att det en gång emellan hörs ett svagt litet slag. Då kan jag ligga och få tanken på alla sjöfarande, som är ute på havet, medan jag ligger i min goda säng, och jag tänker på hur det måtte vara när dimman står så tjock att inte ens lyktorna kan bryta igenom, utan allting är svart som i en säck, så att man inte kan se handen för sig och skeppsklockan klämtar, och var man av besättningen går med sitt liv i sina händer. - - - Och så tänker jag på dem två, som gick över bord den natten. Unga, raska karlar, liksom jag. Och de tänkte väl att de skulle leva många år ännu. - - - Den klockan var det sista de hörde." "Hu, Börje - jag kommer att bli mörkrädd här bara för det!" Börje vände sig om med förvåning. Marianne hade slagit händerna för sina öron och såg avvärjande på honom, i det hennes ögon rödkantades. Att han kunde skrämma henne hade han inte tänkt. Han hade bara tyckt att uttrycket "vällingklocka" lät så föraktligt, och han ville försvara vad han själv tyckte om. ... "Inte skall du bry dig om det; det är ju bara mina egna dumma tankar", sade han. (Victoria Benedictsson "Fru Marianne" s 106-108)

Det faller mig besynnerligt många gånger, när jag jämför det gamla med vad som nu (omkring år 1880?) är, ty jag kan knappast upptäcka någon enda ting i verkligheten från min barndomstid - allt är förvandlat. ... Den gammalmodiga sången av människoröster ottor och kvällar från alla håll är nu nästan tyst; likaså med de muntra bullrande trösklogarna, likaså med djuren. Det välbekanta grova och ihåliga tjutet av vargarna är helt och hållet tyst; räven, som skulle försöka att skälla som en hund, men ej ville lyckas häri, ty han var för mycket hes, låter nu högst sällan höra sig. Likaså med fåglarna av alla slag, som uppfyllde luften med sina läten, likaså med bockhornet och märeskärran (två instrument som användes vid vargskall för att skrämma vargen i nätet). Det enda, som ännu intager samma plats, är den organlösa metallen i alla de bullrande bjällrorna, den tid de begagnas. Så tilltager alltmera bullret av den döda metallen såsom visselpipor och ringklockor, bjällror och handklaver. (Jonas Stolt "En byskomakares minnen" s 51-52; Anteckningar från Högsby socken i Kalmar län)


ca 1875 - ca 1850

Det var den första snön som föll; och kyrkklockorna ringde i den svarta kyrkan; bing bång, bing bång. ... Längst inne i halvdunklet satt en madonnabild bakom två halvbrända vaxljus; och nedanför hängde ett krucifix. Martin stirrade förvånad. "Vad är det?" frågade han. Ida blev mycket allvarsam och svarade lågt, nästan viskande: "Det är vår religion." Herr Dupont var katolik. "Vänta", sade Ida, "sätt dig där borta och var tyst, så ska jag lära dig vår religion." ... På en liten hylla under krucifixet tände hon en rökgubbe. I långa, blåa skyar ringlade röken fram under alkovens gardin, och luften blev tung av en stark, kryddad doft. ... Martin frös av förtjusning. Men Ida föll på knä framför madonnan. ... Hon mumlade något som Martin icke förstod, och hon gjorde besynnerliga åtbörder med händerna. "Vad är det?" frågade Martin. "Varför gör du så?" "Tst! Det är vår religion." Och Ida fortsatte inne i alkoven. ... "Kom hit och var med", bad Ida. "Tycker du inte att det är vackert?" Martin satte sig på sängkanten och försökte göra efter Idas åtbörder ... Ute snöade det alltjämt, och klockorna ringde: bing, bång ... (Hjalmar Söderberg "Martin Bircks ungdom" s 20-22; 1870-talet)

Nuvarande nestorn bland våra svenska kulturhistoriker, Sanfrid Welin i Skara, har utförligt skildrat en ... "gammal ärevördig plägsed", som i Skara fortlevde in på 1860-talet, då julfriden blåstes. Den ägde rum på julaftons förmiddag och tillgick på följande sätt: Stadsfiskalen i full uniform och till häst anförde en liten trupp på 6-8 "fältmusikanter", de där på mässingsinstrumenter utförde vissa för tilfället valda musikstycken. Även musikanterna voro beridna och hästarna leddes av stadens arbetare. Mellan fiskalen och musikanterna redo trenne personer, av vilka en höll en lång stav och de båda andra stadens fanor, "vilka majestätiskt fladdrade för vinden". Truppen samlades klockan 12 vid rådhuset. Härvid uppläste stadsfiskalen efter gammalt formulär borgmästares och råds hälsning "med uppmaning till stadens invånare att kristeligen tillbringa julhelgen, att icke på gator och gränder brottsligt eller onyttigt förnöta tiden, utan att ägna den åt Guds dyrkan samt sitt eget och medmänniskors väl". Truppen gjorde därefter en rond kring torget och samma hälsning frambars även på andra ställen i staden. "Allt slutes i frid", heter det i den skildring som Welin anfört ur Skara Tidning 1855. Tio år senare upphörde i Skara denna högtidliga sed att blåsa julfrid. (Mats Åmark "När julfred blåstes"; Jönköpings-Posten 1946-12-27)

Lillklockan (i S:t Nicolai kyrka I Lidköping). (Inskription) Ena sidan: "I dag kalla våra ljud / hav tanke på din Gud i morgon kanske icke mer / du höra får dess ljud" Andra sidan: "Gjuten av C.A. Norling / i Jönköping 1852." (Ingrid Rosell-Barbro Westrin "S:t Nicolai kyrka" s 17)


ca 1850 - ca 1800

Så samlades man på kyrkbacken och samtalde om lite av varje i avvaktan på sammanringningen. Ringningen utfördes av kyrkväktaren. Då denne på 1870-talet gjorde framställning till församlingen om befrielse härifrån och samtidigt föreslog, att sammanringningen kunde ske hemmansvis i tur och ordning efter pålysning, fick han till svar, att "om Väktaren icke sjelf kan anskaffa dem, som verkställer Ringningen, blir han entledigad från sin befattning som Väktare". Beträffande betalningen för ringningen beslöt stämman ett tiotal år senare, att organisten skulle "å husförhören uppbära afgifterna för ringning både af hemmansägares och torpares matlag". Vid sekelskiftet måste man dock gå in för ringning gårdsvis efter alfabetisk ordning, då det visade sig omöjligt att få ringkarlar. Närmast föregående helgdag inlystes den gård, som nästföljande gång hade att svara för ringningen. Systemet bibehölls emellertid endast tills samtliga en gång gjort sin skyldighet, då särskild ringare mot en årlig ersättning av 40 kronor nu stod att erhålla. Då klockorna började ringa den s.k. sammanringningen, som föregåtts av "försten" och "andren", lyfte männen på huvudbonaden och kvinnorna nego. En sedvänja som särskilt vad det gäller de äldre ännu lever kvar. Alla gingo emellertid inte in i kyrkan, då klockorna kallade, att döma av följande stämmoprotokoll från år 1844: "Länge hade man med ledsnad erfarit huru en del på sön- och högtidsdagar, ehuru framkomna till kyrkan före eller under sammanringningen ändock stanna ute och icke ingå i kyrkan till den viktiga delen av Gudstjänsten som hörer till syndabekännelsen. Detta visar förakt för Gud och kallsinnighet i kristendomen. På flere föruthållne sockenstämmor var detta föredraget men utan önskelig verkan. Församlingen utsatte därföre nu ett vite av 16 sk. Banko, vartill den eller de blifva förfallne, som äro framkomne till kyrkan vid sammanringningen men icke ingå däruti. Väktaren ålades att hava en noggrann uppsikt däröver. Plikten uppbäres av sexmännen och tillfaller de fattiga." ... Under gudstjänsten hade väktaren - av somliga kallad stögubben eller kyrkostöten, då han tidigare brukat gå omkring med en käpp med klocka i änden och med käppen stöta i golvet eller med klockan ringa i öronen på den, som eventuellt råkat somna under den långa predikan - sin plats vid dörrarna. (Eric H. Anderek "Kyrkogång och församlingsliv - Protokolls- och minnesanteckningar från Pjätteryd" s 45-46,48; Växjö Stifts Hembygdskalender 1948)

Jag har inte försökt leta fram några minnen från min allra tidigaste barndom, därför att jag inte tror det är möjligt. Mänskor tycks vara ytterst olika lottade ifråga om minnen från de första levnadsåren. Far brukade berätta, att hans första minne var den långa klockringningen efter Karl Johans död, alltså då han var två år. (Ernst Wigforss "Minnen I - Före 1914" s 13)

Klockaren hade till uppgift att leda församlingssången, undervisa barnen, hjälpa församlingsborna med olika skrivgöromål, enligt bestämd turordning föra postväskan med cirkulär vidare till nästa prästgård, samt utföra vaccinationer, som Carl Wilhelm Böttiger beskrev det i Klockarfars visa ("En majdag i Värend", 1843): "Klockarfar, han skall nu allting bestyra: lära barnen, att två och två det är fyra. Utan honom man kan ej lära stava, utan honom man kan ej folket begrava. ... Han skall veta råd för alla slags sorger, ympa barn skall han kunna, samt spela orger. Det är han som skall hålla handbok åt prästen, och vid gravöl så är det han som får resten. ... Ingenting, nej intet får han försumma; dör en gubbe, så tröstar klockarn hans gumma. Han skall föra an både dansen och leken, och vid bordet så är det han, som skär steken. ... Han skall var med från början till slutet: skall det skjutas, så släpper klockarn till krutet. Han skall vara en hjälp för gamla och unga, framför allt skall han vara grôm till att sjunga." (Anders Jarlert "Sveriges kyrkohistoria - Romantikens och liberalismens tid" s 42)

Till slut är det inte längre fruktan utan längtan som tar överhanden. Dikten "Afton på sjön" (1841) visar hur skalden (Erik Gustaf Geijer) till slut funnit en ostörd frid: "Det klingar Till aftonbön Hör, ljudet sig svingar Utöver sjön! - - Det är som en suck ur den stilla sjö. - Hur ljuvt lik en klingande ton att dö!" (Catharina Segerbank "Erik Gustaf Geijer och kristendomen" s 287)

(Att kunna sjunga) blev nog ofta det viktigaste, åtminstone för klockaren själv. I "Folklifvet i Skytts härad vid början av 1800-talet" (1847) berättar Nicolovius (kyrkoherde Nils Lovén) om klockaren Dillberg: "För honom skulle det varit en grym förödmjukelse om, då han sjöng, någon skulle hava överröstat honom. Med största mod grep han in i sången, och sedan han, särdeles i slutstrofen, hörs högt över hela den av all makt sjungande församlingen, drillade han med en honom egen, särdeles förnöjd min, en lång stund på sista tonen, för att visa att han ändå hade toner till överlopps." (Anders Jarlert "Sveriges kyrkohistoria - Romantikens och liberalismens tid" s 42)

Då Eders Excellens ynnestfullt lofvat att med sitt förord inför Konungathronen understödja min tillämpade ansökan om Reslöfs lediga Pastorat, bör jag underrätta Eders Excellens om en Intrig som i detta afseende förehafves, och hvarom jag först nu blifvit underrättad. En viss Klockare och Prest i Torlösa som i öfrigt ej kan ha något med saken att göra har lockat en del af Allmogen i Reslöf att underteckna en af honom författad skrift, ställd till H.M.Konungen och hvars afsigt är att utbedja sig det Pastoratet ej måtte läggas under Academien, helst det redan förut i många år haft en overksam Pastor och nu behöfde en man som uteslutande kunde sysselsätta sig med själavården på stället. . . . Sakens verkeliga tillstånd . . . är i korthet att Klockaren Hellichius, ty så heter han, har narrat en del af allmogen att underteckna en skrift hvars innehåll de kanske ej ens känna och som i alla fall, hittills åtminstone, ej grundar sig på annat än ett löst rykte: att deras befarade själavåda ej kan bli större än hittills, men väl mindre, då jag som Pastor kunde tillbringa åtminstone 4 månader ibland dem, i stället för att deras förra Pastor ej predikat på 20 år: och slutligen att jag huru modest jag än kan och bör tänka om mig sjelf, likväl måste inse att jag har ojemförlig öfverlägsenhet öfver de föreslagne. . . . Hvad jag begär är visserligen en nådebevisning: och om den afslås kan och skall jag icke beklaga mig öfver någon orättvisa: men jag nekar ej att det skulle synas mig hårdt om grunden för afslaget ej vore annat än en Klockareintrig, föranledd jag vet ej af hvad för egennyttiga afsigter. . . . . . . Hvad jag begär är visserligen ett undantag från en i sin allmänhet riktig regel . . . ett undantag, som ej kan göra något ondt och som blifvit practiseradt i Svenska Församlingen sedan Christendomens införande. Jag lemnar derhän hvad afseende en Regering kan och bör göra på Församlingens önskan vid regala lägenheter: men här är det icke en gång Församlingens önskan som uttalar sig, utan en advokatorisk Klockare, som, Gud vet i hvad afsigt, drifver sitt spel med en enfaldig almoge. Det är en nåd jag begär och om den afslås har jag intet skäl att beklaga mig öfver orättvisa, och skall ej heller göra det; men visserligen finner jag det litet hårdt om en simpel klockareintrig skall var orsaken till afslaget. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev II 1818-1823 s 348-351; brev från Lund den 11 maj 1823 till Lars von Engeström och Anders Carlsson af Kullberg)

Af (Erik Gustaf) Geijers Poëmer tycker jag i synnerhet om Wilhelm Schwerin och Bröderna Ramsay. . . . Krigssången är vacker, dock snarare en ton ur flöjten än Trumpetten. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev I 1793-1817" s 252; brev från Lund den 28 oktober 1813 till Jacob Adlerbeth)

Synen på prästens nyttighet i samhället betonades. Det gällde även klockarna. De hade tidigt på 1700-talet fått ytterligare en uppgift, nämligen att hjälpa till med åderlåtning. År 1805 föreskrevs att en sökande till en klockartjänst skulle visa intyg om kunnighet att vaccinera. (Harry Lenhammar "Sveriges kyrkohistoria - Individualismens och upplysningens tid" s 166)

Natten var som regel en tid för vila för de flesta, (i staden) precis som på landsbygden. Få personer hade också anledning att vara ute om natten, om de inte i sena timmen var på väg hem från vänner, från avslutat arbete eller från krogen. De vid sekelskiftet 1800 omkring sju hundra brännvinskrogarna i Stockholm stängde officiellt redan klockan 10 på kvällen. Brandvakten skulle på sin vandring genom staden sedan kontrollera att näringsställena stängt punktligt. Gjorde de inte det, när klockan var slagen, skulle brandvakten slå på trumma för att kalla på stadsvakten. Och precis detta är vad som händer i Fredmans epistel nr 13, "Till broder Bredström": "Men hvar är bränvin? Hör klockorna slå! Brandvakten ropar och Trumorna gå, Flickorna jäspa; Gu signa de små! Hör klockorna slå!" Tioslaget verkar decennierna kring sekelskiftet 1800 för övrigt ha varit den tidpunkt då kvällen ansågs vara över. Därefter sov staden, undantaget förstås ljusskygga individer ute i skumraskaffärer. En tillfällig besökare från Frankrike, Alexander Daumont, slogs under sitt besök i Stockholm 1830 av det han kallade "den tysta natten". (Jan Garnert "Ljus och mörker på 1700-talet" s 124-125)


ca 1800 - ca 1700

(Vid) auction som vi höll här på Millesvik d. 9. Mars . . . var här rätt mycket folk. Man fick likväl ej sälja alt som man ärnat, för Söndagens skuld. . . . Jag skulle skrifva mera om ej den ängsliga Posten ej (!) vore så rasande at tjuta. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev I 1793-1817" s 10; brev från Millesvik sydost om centralorten Säffle den 22 mars 1793 till Magnus Lagerlöf)

Det är påtagligt hur ofta mörkret figurerar som en bakgrund i den traditionella folktrons sägner och berättelser om väsen som näcken, vättar, troll och mylingar. De flesta av dem hade sin hemvist i natten eller var sådana man mötte i skymningen eller i gryningen, medan det ännu var skumt ute. ... Den helt övervägande delen av de självupplevda mötena med näcken har utspelat sig under dygnets mörkare del." Vittror fick man också syn på under dåliga ljusförhållanden och i en sägen berättas det: "en natt vaknade jag vid att jag hörde koskällor", det var vittrorna som drog förbi med sina kor. (Jan Garnert "Ljus och mörker på 1700-talet" s 130)

I exempelvis Lunds stift fanns det (under 1700-talet) få komministertjänster utan istället fungerade klockarna eller de så kallade klockarprästerna som kyrkoherdens medhjälpare, varför klockargårdarna i Skåne är av en helt annan dignitet än uppåt landet. ... Det var till prosten stiftsledningen skickade de handlingar, vars innehåll skulle spridas till övriga pastorer. Det kunde vara kungörelser av olika slag, böndagsplakat och kollektcirkulär. När prosten gått igenom posten och skrivit av de handlingar som behövde cirkuleras i kontraktet fick hans klockare bära iväg posten till närmaste kyrkoherde, som i sin tur kopierade det han behövde och skickade sin klockare vidare till nästa prästgård. Den här postförmedlingen, som också kallades kursen, fungerade som en stafett där postväskan var stafettpinnen. Klockarposten var påbjuden i kyrkolagen och upphörde först med postväsendets förändring 1874. Under 1700-talets gång gjorde tryckeribranschen stora landvinningar och prästerna behövde inte lika ofta som förr sitta och kopiera för hand utan kunde få en egen tryckt kopia av det som sänts ut från Kungl Maj:t, biskopen eller landshövdingen. (Carin Bergström "Lantprästen" s 168,180)

(Relativt) väldokumenterad (i den medicinska verksamheten) är klockarens roll, som fastställdes vid 1700-talets mitt. För att söka en tjänst skulle klockaren ha kunskaper ibland annat åderlåtningskonst, en behandling som var relativt vanlig vid den tiden. Det finns rentav exempel från 1700-talets slut på läkare som sökte tjänst som klockare. Underlaget är litet, men det kan skönjas en tendens till en uppdelning av arbetsuppgifter mellan prästens mer teoretiskt inriktade sysslor (t ex som ansvarig för sockenapoteket) och klockarens mer handfasta behandling. (Marie Clark Nelson "Läkekonst och sjukvård" s 143)

Skeppsprästen Christopher Tärnström, som reste ut med "Calmar" 1746, kom visserligen aldrig fram till Kina, men hans skildring av förhållandena ombord är enastående. ... Ljudupplevelserna är återkommande inslag: trumpetarnas morgonpsalm i soluppgången, ljudet från hantverkarnas mångahanda arbeten på backen, matrosernas skämtsamma jargong vid arbete i spelet, den "gudeliga" visan vid vaktombytet vid midnatt, kvartersmannens rop natten igenom till matroserna på fördäck, och skeppet som "gnäste i hwar stock och wrang" i stormens efterdyningar. (Kristina Söderpalm "Ostindiska kompaniet" s 273)

När kung (Karl XII) föll i Fredrikshald 1718 betydde det den svenska stormaktens fall. Djup sorg under ett år påbjöds. ... Fram till begravningsdagen skulle daglig klockringning äga rum i alla kyrkor under en timme, vilket frestade på - många av klockorna sprack. Till kungsringningen kallades ringarna genom särskilda klubbor, "budkavlar", och alla kyrkans klockor skulle ljuda. (Harry Lenhammar "Sveriges kyrkohistoria - Individualismens och upplysningens tid" s 19)

Därnere, djupt därnere (i sjön Möckeln) bodde nog jätten, han som gick bort, ville inte bo i berget när klockan vid fars kyrka börjat ringa. (Ingrid Wallerström "Fröets dolda ande i Stenbrohult anno 1711" s 226)


ca 1700 - ca 1600

Kungafamiljens liv var en riksangelägenhet. Den 21 juli 1693 uppmanades alla biskopar och superintendenter att påbjuda uppläsandet av den vanliga bönen för "hennes Maij:ts lijfsfruckt". Drottning Ulrika Eleonora väntade barn och bönen skulle bes i varje försmling fram till förlossningen. Det kungliga brevet hann sändas ut till Finland och de baltiska besittningarna innan det stoppades efter att drottningen till Karl XI:s oförställda sorg avlidit den 26 juli. Följande dag utsändes en "tacksäijelse Skrifft till Gudh" att läsas upp i varje församling - drottningen hade fått sin himmelska krona. Det skulle ringas varje dag i kyrkklockorna fram till begravningen. Rikssorgen markerades också med tystnad, all musik förbjöds under sorgetiden. Sorgdräkt påbjöds, vilket genast efterlevdes i Stockholm där förmöget folk draperade vagnar och hus med svart tyg. På begravningsdagen den 28 november 1693 samlades man i alla församlingar för att åhöra en lik- och sorgepredikan. Den officiella skildringen av drottningens liv, personalierna, sändes ut till alla församlingar. Den 1 december 1693 gavs order om att klockringningen skulle upphöra såvida det inte redan hade skett i och med att begravningsdagen var förbi. Vid Karl XI:s död varade kungsringningen med en timmes ringning per dag i 136 dagar. (Nils Erik Villstrand "Stormaktstidens politiska kultur" s 59-60)

I (1686 års kyrkolag) stadgas: " ... Klockare skall vara ärlig, trogen och flitig, boklärd och kunna sjunga och skriva, så att han däruti kan undervisa församlingens ungdom." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1660-1709" s 258; Envåldshärskaren och kyrkan)

På vägen till Blåkulla brukade häxorna rasta på kyrktaken. Därvid passade de på att "skava klockorna", och den vigda metallen utkastade de sedan över någon sjö med den vackra önskan: "Gud låte min själ aldrig någonsin närmare komma till Gud, än denne malmen kommer till klockan igen!" (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1660-1709" s 333-334; Det stora trolldomsraseriets tid)

I förordningen (år 1636) föreskrevs att det på varannan eller var tredje mils avstånd skulle finnas en edsvuren bonde eller postiljon som när han hörde posthornet tuta skulle ta emot brev och oförtrutet, oberoende av väder, föra dem vidare till nästa postbonde. Från början var det apostlahästarna som stod till buds, så småningom förväntades posten vidarebefordras av en ryttare. Postbonden eller postdrängen fick två timmar på sig för varje mil han sprang. Missade han tiden var straffet åtta dagars fängelse på vatten och bröd. Han skulle vara försedd med ett speciellt tecken på bröstet och ha med sig posthorn samt ett spjut eller en vässad stav att försvara posten med. Det var förbjudet att stanna och tala med någon på vägen vid vite av fyra veckors fängelse. Förordningen stadgade också att varje stad skulle utse en postmästare dit man kunde skicka sina brev för vidare befordran till adressaten. (Claes-Göran Holmberg "Kommunikationer och press" s 220-221)

(Efter Gustav II Adolfs död) ringde alla klockor i Stockholms kyrkor. Från Storkyrkan gick klangen, dov och klagande från gråmunkarnas gamla kyrka, från S:t Jakob och S:ta Clara, från Maria Magdalena, S:ta Gertrud och S:t Olov svarades det med dallrande toner. . . . För en vecka sedan hade processeionen med konungens kista begivit sig i väg från Nyköping. Och nu, den 22 juni (1633) väntades den till Stockholm. Nu ljöd en salva från de trofékanoner som voro uppställda vid Söderport. Och nu svarades det från de stycken som stodo på Brunkebergsåsen. Så visste nu alla, att tåget dragit in i staden. (Anna Maria Roos "Gustav II Adolf - Hans liv och bragder" s 133)

(Bildtext:) Vid furstliga dödsfall var det vanligt, att man ringde i kyrkklockorna under någon stund varje dag en längre tid, ibland nästan ett helt år. För att markera de olika byalagens tur att ombesörja dessa "kungsringningar " hade man s.k. "kungsringningsklubbor" och på denna från Västergötland (nu 1939 i Skara museum) ha också de olika tillfällen angivits, då den kommit till användning, med början 1627 och slutande med 1818 (Karl XIII:s begravning). (Hjalmar Holmquist "Folkuppfostran i kyrka och skola" s 67)

Fyra dagar efter (Karl IX:s död) begynte det vid middagstiden ringa i båda Nyköpings kyrkor. Snart ringde det över hela landet. Där fanns icke en kyrka så liten och så avlägsen, att ej dess klockor ringde och bragte bud om vad som skett. Och folket, som hörde det, höllo upp en stund med vad de hade för händer. Och de sade till varandra: "Nu är vår konung död! Hur skall det nu bliva för land och folk?" Men på mer än ett håll svarades det så, som Mårten Färgare svarat: "Vi få lita till Gud och den unge prinsen." (Anna Maria Roos "Gustav II Adolf - Hans liv och bragder" s 13)


ca 1600 - ca 1500

Vid Uppsala möte 1593 gjorde ordföranden ett försök att avskaffa bruket att "till Marie lov klämta afton och morgon", men detta förslag medtogs inte i mötets officiella beslut. Under 1600-talet inskärptes tvärtom ringningen eller klämtningen i flera stift, och i kyrkolagen 1686 påbjöds klämtning "var morgon och afton, som hittills varit vanligt". Denna bestämmelse utgjorde en bindande föreskrift ända till 1909, då kyrkostämman fick möjlighet att besluta om och i vad mån den icke skall äga rum. Därmed upphörde även formellt centraldirigeringen, och sedens fortvaro överlämnades åt de lokala myndigheternas beslut. Tidpunkten för ringningen följde regional praxis. I östra Sverige klämtas i allmänhet klockan 6 och klockan 18, i västra Sverige en eller ett par timmar senare. Efter solen skedde ringning 1951 bara om aftonen i ett trettiotal församlingar huvudsakligen på Gotland och i Halland, där den stundom går under benämningen solringning. ... Där (morgon- och afton)ringningen alltjämt (år 2004) förekommer sker den i allmänhet från den 1 maj till den 1 september eller 1 oktober. (Nils-Arvid Bringéus "Guds basuner - Klockorna och den nya tron" s 449)

Tron att undergången randades var (under 1500-talet) varken ett uttryck för religiös extremism eller folklig vidskepelse. Det var en övertygelse som varje troende lutheran närde och som ögonskenligen bekräftades av de tecken som uppenbarats. I Östra Stenby någon mil från Norrköping förde kyrkoherden Joen Klint noggrant bok över ominösa under som iakttagits. Runt om i landet hade det regnat blod på åkrarna, och från skyn hade det strömmat mullrande basunstötar och sällsam änglasång, så ljuvlig att åhörarna hade "i gledir försmechtatt". (Håkan Håkansson "Den lärda världen" s 147)

Då (Martin Luther) på sin sista födelsedag (år 1545) satt i vännernas krets, yttrade han: "Jag är icke rädd för papisterna; de äro till största delen grofva och olärda åsnor och epikureer. Våra bröder däremot skola tillfoga evangelium skada, ty de äro utgångna från oss, men de hafva icke varit af oss. De skola gifva evangelium flera stötar än papisterna." Året förut hade han i "Kort bekännelse om det heliga sakramentet" åter sagt sig fri från svärmarne och sakramentsfienderna, Karlstadt, Ökolampadius, Zwingli och züricharne, och framställt sin nattvardslära, och han var så krigiskt stämd mot Butzer och züricharne, att Melanchton gick i ständig oro för, att han ännu en gång skulle "blåsa i krigstrumpeten". (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria från reformationen till upplysningstidehvarfvet" s 202-203)

Efter dansk förebild krävde kung (Gustav Vasa) att en klocka i varje kyrka skulle tagas i anspråk för statens finanser: 1530 gällde det städerna och klostren, följande år begärdes densamma av landsbygdens kyrkor. Detta var ett brutalt ingrepp i gammal tro: kyrkklockorna, som kallade församlingen till templet och renade luften från onda andar, spelade en stor roll i folkets religiösa föreställningsvärld ända sedan den tid, då deras klang för första gången hade ljudit från torn och klockstaplar under den stora kyrkobyggnadstiden i tidig medeltid. I Bergslagen och Dalarna mottogos kungens ombud i klockfrågan med "yxhamrarna" och drevos bort. ... (Men) Gustav Vasa kunde ostörd ... hålla räfst med de genstörtiga dalkarlarna vid Kopparberget i februari 1533. Han gick hårdare fram än någon gång förr. (Ingvar Andersson "Sveriges historia" s 147)

(Bildtext) När Gustav Vasas fogdar krävde klockskatten i Smålandssocknarna och turen kom till Burseryd, ville församlingen inte släppa till den helgade tornklocka, som om söndagen kallade dem till gudstjänst och om sommarkvällarna klämtade angelus över bygden. Socknens ungdom tog saken i egna händer, gjorde en insamling och friköpte så klockan från kungens smältdeglar. Sedan dess kallas den "ungdomsklockan" - berättar traditionen. Klockan är ännu (1938) i bruk, vid unga sockenbors begravning. (Hjalmar Holmquist "Religion, kyrka och skola under reformationstidevarvet" s 102)

Begravning var en rit som innehöll många olika moment. Rädslan för döden ledde lätt till tolkningar som innebar att onda makter var i farten. Därför gällde det att försäkra sig om att dessa onda makter inte fick något spelrum. Ett sådant "motdrag" var själaringningen, som innebar att så snart dödsfallet inträffat ringde man i kyrkklockan för att jaga onda makter på flykten. Längre fram i tiden fick själaringningen funktionen av att sprida information om att någon dött; eftersom man levde så nära varandra, i varje fall i lantsocknarna, visste man snabbt och ganska säkert vem som avlidit. (Sven-Åke Selander "Reformationen och lekfolket" s 302)

Kort efter studentoroligheterna i midten af augusti (1520) utgaf (Martin Luther) då sin skrift om kurians tyranni och ovärdighet. Det var den kraftfulla: "Till den kristliga adeln af den tyska nationen om det kristliga ståndets förbättring". Denna bok var "en krigstrumpet", som hördes öfverallt; redan den 18 augusti voro 4,000 ex. däraf sålda. Kringresande ynglingar föreläste den högt för dem, som icke själfva kunde läsa. Här var det en tysk, som skref sitt modersmål såsom ingen förut, en profetisk ande, hvars ord föllo såsom en brusande fors. Det var en revolutionär bok, men det var först och främst de kristna, Luther vände sig till; boken var ju riktad till "den 'kristliga' adeln af den tyska nationen". Och hvarje tanke på yttre våld låg fjärran från författaren. "Jag vill icke", skref han ungefär ett år senare, "att man skall kämpa för evangelium med våld och dråp ... världen har blifvit öfvervunnen genom ordet; kyrkan har blifvit bevarad genom ordet; den skall också blifva bragt på fötterna genom ordet". ... Romanisterna hafva, säger han, byggt tre murar omkring sig, och han beder Gud om basuner för att omkullkasta dem alla tre. När man kom med världslig makt, sades det: "Den andliga makten står öfver den världsliga." Men denna åtskillnad mellan andligt och världsligt har enligt hans mening ingen grund för sig. Alla kristna äro andliga, och det är blott olikhet rörande ämbete. ... Den andra muren är ännu mindre stark än den första. När man kom med skriften, sades det: "Påfven har ensamt rätt att utlägga skriften." Men har icke påfven många gånger farit vilse? När man åberopar sig på S:t Petrus, glömmer man, att nycklarna hafva blifvit gifna till hela församlingen, och att dessa nycklar icke beröra lära och regemente, utan endast lösandet och bindandet af synden. ... Vi bekänna dessutom tron på en helig, kristlig (sic) kyrka, icke på påven i Rom. ... När de två första murarna hafva fallit, faller den tredje af sig själf. Hotar man med ett kyrkomöte, heter det: "Endast påfven kan sammankalla koncilium." Men Matt. 18:15 o. f. pekar i en annan riktning, och skriften gifver icke påfven rättighet att sammankalla ett koncilium. Icke S:t Petrus utan alla apostlarne sammankallade konciliet i Apg. 15. Kejsar Konstantin sammankallade Nicaea-mötet och många andra kejsare senare möten. När påfven är dålig, skulle alla kristna sträfva efter att få "ett rätt, fritt koncilium" sammankalladt, och, om påfven motsätter sig ett sådant fritt koncilium, motsätter han sig kyrkans förbättring. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria från reformationen till upplysningstidehvarfvet" s 66-68)


ca 1500 - ca 1000

Under medeltiden markerades dagens tider av de olika ringningarna i kyrkan, framför allt av morgon- och aftonringningen. Dessa ringningar fyllde en dubbel funktion: dels var det en signal om att arbetsdagen skulle påbörjas eller avslutas, dels kallade de till kyrkans gudstjänst. Bön och arbete var alltså nära knutna till varandra: "Bed med handen på din plog." Klockorna kallade inte bara till kyrkan, de kallade också till fälten, och de förkunnade när arbetsveckan var slut och sabbatsvilan trädde in. Dessa morgon- och kvällsringningar bestod över reformationen till långt fram i tiden; klockorna hörde till livets egen rytm. När Gustav Vasa ville dra in klockor från kyrkorna blev det uppror - klockorna var "heliga". En del av detta har vi ännu (1999) kvar i helgmålsringningen, om inte från sockenkyrkan så från radio- och TV-utsändningar. Ringningarna var knutna till de böner i tidegärden som prästen var skyldig att läsa, på landsbygden i varje fall morgon och kväll. I de stora katedralerna kunde det medeltida schemat med bön var tredje timme upprätthållas på ett helt annat sätt. Det stod församlingsborna fritt att delta i dessa bönestunder i kyrkorna. På landet lästes dock dessa tider vanligen av prästen och klockaren ensamma. (Sven-Åke Selander "Reformationen och lekfolket" s 292)

(Digerdöden) uppfattades som en Guds straffdom, och detta under lång tid framöver. Genom bön, botgöring, religiösa processioner och andra fromma övningar försökte man avvärja den. Också klockringning sågs som ett verksamt medel mot pesten. En kyrkklocka med namnet Maria, gjuten av Bosse Jacobsson år 1512 för Bälinge kyrka i Uppland, hade en latinsk inskrift av följande innehåll: "Jag prisar den sanne Guden. Jag kallar folket. Jag samlar prästerskapet. Jag begråter de döda. Jag driver pesten på flykten. Jag ger glans åt festerna. Min röst är alla demoners skräck." Inskriften, "Laudo deum verum", var en vers som ofta brukades på kyrkklockor och som angav klockornas viktigaste funktion. (Sven-Erik Pernler "Sveriges kyrkohistoria - Hög- och senmedeltid" s 62-63; Laudo deum verum = Jag prisar den sanne Guden)

Det råder en obeskrivlig stämning i staden. Folk skockar sig i gatorna, gestikulerar och pratar, ivriga och upphetsade - eller står tysta och ser på truppavdelningarna som marscherar förbi, furstens egna trupper, som börjar samlas, man vet inte var de har kommit ifrån, de är som stampade ur marken. Man märker att allt i hemlighet är mycket väl förberett. Det ringer i alla klockorna och kyrkorna är fulla med människor, man trängs för att komma in. Prästerna sänder upp varma förböner för kriget, det är tydligt att detta i högsta grad har kyrkans välsignelse. Och det skulle bara fattas annat. Det kommer att bli ett ärorikt krig! ... Vi står nu bara en halv mil från staden. ... Vi kan höra kyrkklockorna klämta, de ber antagligen till Gud om sin räddning. Vi ska laga att han inte får tillfälle bönhöra dem. ... Fältmusiken spelade upp, standaren vecklades ut, fanorna vajade över de färgrika, välordnade leden. Medan silverhornen skallade ut över landskapet där solen nyss stigit upp strömmade fotfolket nerför sluttningarna. (Pär Lagerkvist "Dvärgen" s 48,54-55)

Framkommen till piazzan utanför domen gick (fursten) först in i denna och knäböjde vid furstinnans kista och sedan framför altaret med hennes bild, och alla de andra knäböjde där tillsammans med honom. Efter att denna andaktsstund var till ända steg de ut igen på domplatsen och därvid började klockorna uppe i kampanilen att ringa. Det lät så skönt att alla stod gripna och under tystnad lyssnade till den obeskrivliga klangen som tycktes dem komma ifrån himmelen. Den spred sig över staden och alla människor kände att de blev lyckliga av att höra på den. På torget stod hela menigheten och tyckte sig aldrig ha upplevt en sådan stund. Så förklarade Anselmo att det var. Han kunde till sin ledsnad inte själv få vara med vid invigningen eftersom den inföll just vid den tiden då alla fångarna skulle utfodras, utan fick nöja sig med att lyssna till klockorna härifrån. När de började klämta kom han ilande till mig och talade om att nu hade det börjat. Han var så rörd att han måste öppna dörren för att jag också skulle få höra. Jag tror den gode mannen hade tårar i ögonen och han förklarade att sådana klockor hade inget människoöra hört förr. De lät i själva verket alldeles som klockor brukar, det var inget särskilt med dem. Jag var glad när han stängde dörren om mig igen så att jag fick vara ifred. (Pär Lagerkvist "Dvärgen" s 157-158)

"Vi prästerskap, sa' klockarn" - så lyder ett bevingat ord. Klockarfar har ju av ålder haft många viktiga ting att bestyra. Hans titel kommer av att han hade att vårda kyrkklockorna och ringa till ottesång, mässa och aftonsång samt mot helg ävensom "var afton kläppa Vår fru Marias lov". Han skulle tjäna prästen vid alla mässor, och när denne gav sig ut i sockenbud, skulle klockaren vara honom följaktig samt bära hans bok och stola. Han skulle dessutom elda prästens badstuga en gång i veckan, betjäna och raka honom samt hålla honom med kvastar, slakta kyrkoherrens fä, när så behövdes, och lägga prästens korn i ladan. Hans hustru skulle göra deg och baka bröd åt prästen, när så behövdes, och fick som lön därför bära med sig en bulle från prästgården. "Då klockaren haver uppfyllt allt detta året om, då skall han hava av prästen ett par skor och ett par vadmalshosor och ej mera", heter det till sist i en medeltida förordning. Detta avsåg dock endast de tjänster klockaren gjorde prästen enskilt. Den egentliga lönen fick han av församlingen i form av klockarestuga eller klockaregård. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - Forntiden och medeltiden" s 320; stola = ett rikt smyckat, brett band, som hängdes över axlarna på prästen; vadmalshosor = ett plagg som innefattade i sig både strumpor och byxor)

Låt oss föreställa oss en lantförsamling någonstans i mellersta Sverige under 1400-talet och först se på vad som hände i kyrkan under veckans vardagar. Sockenkyrkan vaknade till liv tidigt på morgonen. Skulle det bli mässa - vilket nog skedde de flesta dagar - hade prästen inte ätit någon frukost, för mässan skulle firas på fastande mage. Prästgården låg nära kyrkan, och han gav sig dit till fots, och detsamma gjorde klockaren som var hans närmsta granne. Klockaren låste upp kyrkdörren och ringde i klockan som ett tecken på att dagens böner nu hade börjat. ... Prästen och klockaren bugade sig djupt i vördnad inför altaret och den närvarande Herren: vad man trädde in i var ett heligt rum och Guds egen boning. ... Från sin plats i koret sjöng eller läste prästen dagens tideböner: "matutin" (på natten eller den tidiga morgonen) och "laudes" (i gryningen), i varje fall om det var en dag av betydelse. Den långa matutinen kan han eventuellt ha läst redan kvällen innan. Kanske fick han hjälp av klockaren med sången som följde enkla melodier. ... Vissa helgons dagar firades med egen mässa, andra helgon blev ihågkomna (kommemorerade) med en bön. Efter att ha fallit på knä framför altaret för en kort bön började prästen göra sig i ordning för mässan. Många av våra medeltida kyrkor saknar sakristia, och det troliga är att prästen hade ett utrymme längst bak i kyrkan. Kanske fanns där en klädkista som klockaren kunde ta fram dagens mässplagg ur och lägga ut dem medan prästen fortfarande bad tidegärden i koret. Altarkärlen - patenen och kalken - togs fram ur ett låst skåp framme i koret. Det var bara prästen själv som fick röra vid kärlen, och han satte fram dem vid sidan av altaret, dessutom en kanna med vin och en med vatten. Det var sedan klart för påklädningen. Med klockarens hjälp iförde sig prästen huvudlin och den fortsida alban, båda av vitt linne, och över dem stola, handlin och mässhake. ... Det var sedan tid att börja mässan. Några församlingsbor kan ha sökt sig dit, men inte säkert. Även om enbart prästen och klockaren kommit, frambars ändå mässofret för hela församlingens räkning med förböner för dess levande och döda. Klockaren tände altarljusen. Prästen gick upp till altaret, kysste det och bredde så ut den stora korporalduken, där han ställde kalken och patenen. Den bakre delen av korporalet veks upp så att det täckte dem. Nedanför altartrappsteget bad han så de första bönerna tillsammans med klockaren, gick upp till altaret och läste dagens "introitus", en ingångspsalm med "antifon". Sedan följde "Kyrie" ("Herre, förbarma dig") och "Gloria" ("Ära vare Gud i höjden") med den fortsättning som nu ofta kallas "Laudamus" (utom under advent- och fastetiden, då "Gloria" tystnade). Efter att ha hälsat församlingen med salutation, läste han dagens kollektbön och epistel. Efter "Graduale" och "Alleluia" följde dagens evangelium, läst från altarets norra sida, dit mässboken hade flyttats. Trosbekännelsen förekom huvudsakligen på söndagar. Också predikan hörde sön- och helgdagarna till, om det inte fanns särskild anledning att hålla en sådan. Nu följde mässans nästa del, firandet av nattvarden eller "eukaristin", då brödet och vinet togs fram till altaret. Prästen avtäckte kalken och patenen, lade en oblat (eller flera) på duken och sköt in patenen till hälften under korporalet. Sedan fyllde han kalken med vin och vatten (allt under särskilda böner) och tvättade sedan händerna symboliskt med klockarens hjälp. ... Under instiftelseorden, som ... följde, tog han först brödet och gjorde korstecknet över det, och genast efter orden "Hoc est enim corpus meum" ("Detta är min kropp") lyfte han upp det så att alla kunde se och tillbe Kristus i brödets gestalt. Samtidigt ringde klockaren tre gånger i klockan (en liten primklocka brukade finnas i koret). På samma sätt välsignade prästen vinet och lyfte upp kalken inför alla. ... Efter en avslutande bön ("postcommunio") gav prästen välsignelsen. ... Prästens och klockarens vardagssysslor tog nu vid; bland annat hade båda att själva bruka sin jord. ... På eftermiddagen var prästen och klockaren tillbaka i kyrkan, och aftonringningen hördes över trakten. (Per Beskow "Gudstjänstliv i en medeltida kyrka" s 232-236)

I anslutning till (ett) dödsfall ringdes också själaringning i kyrkans klockor. Den förmedlade inte bara budskapet om att ett dödsfall hade inträffat och en uppmaning till förbön utan tillskrevs också den en skyddande funktion. (Bertil Nilsson "Kyrka och lärdom" s 144; Medeltida begravning)

Socknens klockare skulle vara gift. På annat sätt kan man knappast tolka en bestämmelse i biskop Karls förordning för Gotland 1329: "Vidare skall klockarna och deras hustrur förbli i lekmannaställning men dock åtnjuta frihet från alla slags skatter och pålagor." ... Behovet av gifta klockare hade inte främst med klockarens tjänst i kyrkorummet att göra, utan med att han skulle vara prästen behjälplig också i hushållet och i jordbruket. Klockarens hustru blev därvid en viktig person, exempelvis vid ölbryggning och bakning, låt vara att många präster höll sig med hushållerskor. Möjligt är att det i vissa socknar fanns klockarsläkter, alltså släkter där klockartjänsten gick i arv från far till son. Så var fallet på sina håll i Finland. Detta måtte i hög grad ha underlättat klockarens uppgift att vara ministrant och kantor: redan från barnsben hade han kunnat skolas in i de delar av den latinska mässan, som han hade att läsa eller sjunga, i långa stycken utantill. Att klockaren var bonde bland bönder var länge självklart, samtidigt som han skulle hjälpa till i prästens jordbruk. Några senmedeltida svenska källor omtalar dock klockarboställen på ett sådant sätt att det klart framgår att man i somliga socknar ställde en stuga eller gård till klockarens förfogande, kanske en sockenstuga med stall och visthus. Att idag (1999) med säkerhet peka ut platsen för ett sådant senmedeltida klockarboställe är nog inte möjligt, men i och med att sådana fanns blev det också möjligt att välja egendomslösa män till klockare. (Sven-Erik Pernler "Sveriges kyrkohistoria - Hög- och senmedeltid" s 48)

(Medeltidens stads)invånare indelades i fyra avdelningar, vilka under ledning av sina "fjärdingshövdingar" skulle rycka ut (vid brand), då vårdklockan kallade dem. Likaså var den nattliga vakttjänsten en medborgerlig skyldighet och gick i tur och ordning bland borgarna. Vårdklockans ringning på kvällen befallde alla stadsinvånarna att släcka elden i sina hus, och först efter dess ringning vid morgonväkten var det ånyo tillåtet att göra upp eld. Kvällsringningen var signalen till allmän tystnad; på "tavernorna", dåtidens värdshus, skulle man släcka ljusen och upphöra med all utskänkning - en viss motsvarighet till allbekanta nutidsförhållanden (under 1930-talet). (Adolf Schück "Städer och köpenskap i medeltidens Sverige" s 319)

Furstinnan vände sig till alla riddare i Brabant, men ingen vågade upptaga striden med den vapenkunnige Fredrik av Telramund. Övergiven av alla brast hon i tårar och kastade sig i bön ned framför altaret för att bedja himlen om hjälp. Hennes gamle, trogne huskaplan sade då: "Låt oss försöka ännu ett medel! Ni minns, att ni en gång räddade en sårad falk, som tagit sin tillflykt till eder. Om halsen bar falken en gyllene klocka och en aning säger mig, att denna skall bringa eder räddning. Låt oss hänga upp klockan här i kapellet! Dag och natt skall jag låta den ljuda, och måhända skall dess klang kalla någon okänd riddare till edert bistånd. Så skedde, och den lilla klockans toner klingade mäktigt och dånande som domklockornas malm som hördes vida omkring, långt, långt bort till fjärran land. Bland dem, som hörde klangen, var också den heliga Grals ridderskap på borgen Montsalvasch. Den heliga Gral var den kalk, som Frälsaren begagnat vid sin sista nattvard och i vilken Josef av Arimatia samlat några droppar av den korsfästes blod. För att skydda denna dyrbara klenod hade det bildats en riddarorden, i vilken endast den upptogs, vid vars själ det icke lådde någon fläck. Den heliga Grals ridderskap var således den högsta hedersplats, till vilken den kristne krigaren kunde sträva. Men Gralriddaren var icke blott skyldig att troget vakta den heliga kalken, han skulle också ständigt värna oskulden och aldrig tveka att med liv och blod försvara den, som behövde och förtjänade hjälp. När nu Gralriddarna hörde klockklangen, förstod de, att en oskyldig var i nöd, och de samlade sig då i Montsalvaschs stora borgsal. Gemensamt trädde de fram för Gral, och på den heliga kalken fann de skrivet, att hertiginnan Elsa av Brabant behövde en riddare, som kunde försvara hennes rätt. (Henrik Schück "Lohengrin" s 58-59)

Innan en klocka under gamla kyrkans tid fick tagas i bruk, måste hon högtidligen invigas, benediceras som det heter på på kyrkans språk. - Än i dag (år 1949) är denna akt i den romerska kyrkan förbehållen stiftsbiskopen. - På kallelse av av sockenmännen kom biskopen med sitt ansenliga följe även till de avlägsnaste bygder för att inviga klockor. Under högtidliga former skedde detta ute på kyrkogården, där klockan var upphängd i en provisorisk ställning. Invigningen skedde till ett eller flera helgons ära; klockan fick ett namn, och i de böner, som än idag återfinnas i det romerska pontificalet, den biskopliga handboken, nedbad biskopen över klockan himmelens välsignelse, att hennes ljud måtte fördriva "fiendens brandpilar, ljungeldens slag och förödande stormar". Sedan klockan till sist signats med korsets tecken, var hon "den vigda malmen". Man kan lätt förstå, att klockor, som invigts med så stor högtidlighet, måste bli föremål för stor vördnad. Denna klockans helgade karaktär förstärktes ytterligare genom de tecken, bilder och heliga symboler, varmed en klocka ofta pryddes. Det var bilder av helgon, pilgrimsmärken, korsets heliga tecken och icke minst utvalda, kraftiga ord: böner, bibelcitat och understundom såsom på lillklockan i N. Fågelås hela alfabetet. I detta gömdes ju alla heliga ord. På en och annan äldre klocka finner man mystiska (kabbalistiska) ord, såsom AGLA på en liten klocka som från Humla kommit till Statens historiska museum i Stockholm. För säkerhets skull är ordet upprepat fyra gånger i retrograd läsning, vart och ett omgivet av hakkors. Samma ord finns i runinskriften i Saleby. Frågan i vad mån runornas användande i klockinskrifter bör betraktas såsom en avsikt att genom dessa hemlighetsfulla skrivtecken - ofta därtill retrograda - ge klockan större kraft och helighet, må här lämnas öppen. (Mats Åmark "Medeltida kyrkklockor" s 182-183)

Sedan länge har lillklockan i Saleby, gjuten år 1228, åtnjutit anseende som Sveriges äldsta daterade klocka. Ingående undersökningar av Västergötlands medeltida klockor, ha icke heller givit anledning till att göra henne platsen stridig, även om det kan finnas odaterade klockor som äro äldre. Saleby-klockan är intressant även därför, att hennes inskrift med årtalet är i runor. Vi äga ännu i vårt land i behåll ett tjugotal runklockor, av vilka de flesta höra hemma i Västergötland. År 1894 revs gamla klockan i Saleby, en märklig byggnad från 1100-talet eller ännu tidigare. Från denna flyttades den lilla klockan över till den nya kyrkans torn, där hon nu (år 1949) hänger. Hon har en vacker form. Kroppen är slät med en diameter av 74 cm och begränsas ovan och nedan av ett skriftband. Det övre är fyllt av ett fint rutnät, det nedre av runinskriften, som är ovanligt tydlig. I nutida språkbruk lyder den: "Då jag var gjord, då var tolvhundratjugoåtta vintrar från Guds födelse. Agla. Ave Maria gracia plena. Dionysius vare välsignad!" Agla tolkas som en magisk formel, vars fyra bokstäver utgöra begynnelseorden till en hebreisk besvärjelse. Ave Maria är de bekanta begynnelseorden av änglahälsningen till den heliga Jungfrun. Välönskan till Dionysius syftar sannolikt på att klockan enligt medeltida bruk varit invigd till ett helgon, i detta fall troligen till den helige Dionysius, vars dag inföll den 9 oktober. När salebyklockan år 1928 fyllde 700 år, fick hon på nyårsnatten i radio ringa in det nya året. (Mats Åmark "Medeltida kyrkklockor" s 174)

I den medeltida ritualen för klockringning heter det ... "för klockans ljud må fly för fiendens glödande skott, blixtarnas slag, förödande stormar". I olika delar av Sydeuropa ha ända in i senaste tid (i mitten av 1900-talet) kyrkklockor ringt hela valborgsmässoafton och midsommarnatten, då de onda andemakterna ansågos vara i särskild livlig verksamhet. Likaledes finns det i Europa och Sydamerika trakter där ännu i dag klockringning sker under åskväder för att avvärja blixtnedslagen. Kyrkklockor torde tidigast ha förekommit på Irland, och ordet klocka kommer ursprungligen från ett gammaliriskt ord "cloc", skälla, vilket latiniserades till "clocca", varifrån vi hämtat det. De irländska kyrkklockorna voro handklockor liknande koskällor. På 800-talet var bruket av kyrkklockor vanligt i hela Västerlandet. Den äldsta kända klockan i Sverige fanns i Västerås-Barkarö från 1091, men den har 1771 nedsmälts genom vådeld. Innan klockorna kom i bruk hade man i den grekiska kyrkan för att sammankalla församlingens medlemmar "det heliga träet", ett bräde på vilket man slog med en träklubba, eller också en metallplatta som man bearbetade med en järnhammare. I de egyptiska församlingarna användes på sina håll basun för att kalla till gudstjänst. (Hans-Eric Holger "Bevingade ord ur Bibeln" s 113)

Domkyrkan (vars högaltare invigdes år 1145) var inte den enda stenkyrkan i (Lund). Ett par andra kyrkor uppfördes i sten redan under 1000-talet. Under följande sekel ersattes de flesta stavkyrkorna av stenkyrkor samtidigt som andra byggdes från grund. Slutligen förskönades stadsbilden av inte mindre än tjugosju stenkyrkor - Lund måste därför under långa tider ha varit en stor arbetsplats. ... Kyrkorna och kyrkans många tjänare måste ha präglat stadslivet starkt. Mäktigt klingade ljudet då de tjugosju kyrkornas klockor ringde samtidigt, festliga för ögat bör alla de processioner ha tett sig som med jämna mellanrum drog genom staden. Förmodligen fanns en fast processionsväg, i alla fall under senare delen av medeltiden. Denna började vid Sankta Maria Magle kyrka och slutade vid domkyrkan efter att längs en lång och slingrig väg ha passerat alla de andra kyrkorna och klostren. ... Det lundensiska hantverket präglades inte minst av att staden var ett kyrkligt centrum. ... Även kyrkklockor skulle gjutas, de äldsta spåren efter klockgjutarnas verksamhet är från 1000-talets mitt. (Peter Carelli "Den tidiga staden" s 254-256,265)

En märklig samtida framställning av en stavkyrka med tillhörande klockstapel har blivit bevarad till vår tid, nämligen på en bonad från Skogs kyrka i Hälsingland, vilken sannolikt kan dateras till senare hälften av 1000-talet eller förra hälften av 1100-talet. Mitt på bonaden ser man denna kyrka med smalare och lägre kor, avbildad i genomskärning. Vid altaret står prästen, och i långhuset ses andra figurer, av vilka två ringa i klockhuvens klocka. Bonaden uppfylles i övrigt av ett vimmel av människo- och djurfigurer. Djuren, bland vilka man kan urskilja lejon, och vilka synas löpa till storms mot kyrkan, ha tolkats som onda väsen, mot vilka de kristna värja sig genom att ringa i kyrkans och stapelns klockor. Klockorna betraktades som svurna fiender till djävulen och hans anhang, och stor var deras makt mot hedendom och trolldom. En mångfald av belägg för denna tro om klockorna finnas från medeltiden, och otaliga äro de exempel därpå, som från senare tid kunna hämtas ur folksagor och sägner. (Erik Floderus "Från hedendom till kristendom" s 80)


ca 1000 och tiden dessförinnan

Omkr. 940 uppträdde (i Bulgarien) prästen Jeremias under namnet Bogomil (d.v.s. Teofilus) såsom förespråkare för ett dualistiskt system, som hade många anknytningspunkter i den gamla slaviska hedendomen. ... De förkastade kyrkans sakrament och hela det yttre kyrkoväsendet. Kyrkorna kallade de tempel för de onda andarne, kyrkoklockorna för demonernas trumpeter. ... Bogomilismen sträckte sig från Bulgarien till Adriatiska hafvets kuster och därifrån till Norditalien, Sydfrankrike, Rhentrakterna och England. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 618-619)

År 910 öfverlämnade hertig Vilhelm af Aqvitanien "af kärlek till Gud och sin frälsare" åt apostlarne Petrus och Paulus ett litet ... i Cluny liggande kapell tillika med de villor och vinberg, de marker och fält, de skogar och vattendrag, som omgåfvo det; och äfven ställets lifegna följde med i gåvan. ... Den regel Clunymunkarne följde, var benediktinregeln med Benedikts från Aniane förklaring. ... Cluniacenserna bemödade sig om att företrädesvis på festdagarna gifva gudstjänsten en storslagen och högtidlig prägel; därför fann konsten en hemort hos dem. ... Stora klockor ringde med öronbedöfvande klang in de heliga tiderna. ... Allt skulle "till Kristi och kyrkans ära" göras så präktigt som möjligt. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 571-573)

Guda-väktarn Heimdal (en av de tolf gudomlige Asar) är af en hemlighetsfull natur, nio mödrars barn, nio systrars son. ... Hans palats Himinberg ligger vid himmelens ända. Såsom Gudarnes väktare mot Hrimthursarnes och Bergresarnes anfall behöfver han mindre sömn än en fogel; han ser lika långt natt och dag, nemligen hundrade mil vidt ifrån sig; han hör gräs vexa på jorden och ull på fåren. En lur eger han, som heter Gjallarhorn, och när han blåser deri, höres det i alla verldar; hufvudet deraf kallas Heimdals svärd. (A.M. Strinnholm "Svenska folkets historia från äldsta till närwarande tider - Första bandet" s 173; Nordiska Gudasagan)

Under förföljelsens dagar blefvo de kristna sammankallade till gudstjänst genom en löpare eller härold, men under lugnare tider var det vanligt att vid en gudstjänsts slut utlysa den nästa. I några trakter af Afrika kallade man de kristna till kyrkan med trumpeter, och i de österländska kyrkorna var det länge bruk att med klubbor slå på trä- eller metallplattor. ... I 6:e årh. - och i Irland måhända redan under det 5:te - blef det vanligt att nyttja en klocka, och till denna byggde man då ett torn antingen i omedelbar förbindelse med basilikan eller i närheten af denna. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 422)


Sångarna:

Lyssna – basunen ljuder så klar: Kristus vill frälsa en och hvar! Fadern dig älskar – syndare, tro det! Skynda dig fram till renande blodet. ... (PP Bliss – Erik Nyström: Sång 133:2b)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående “de sju budbärarna ... de sju basunerna”, se Upp 8:2.


Grekiska ord:

salpizô (låta basunen ljuda) (i NT + exempel i Apokryferna) Matt 6:2; Upp 8:6 – 1 Mack 3:54; 4:13,40; 5:33; 6:33; 7:45; 9:12; 16:8; 1 Kor 15:52; Upp 8:7-8,10,12-13; 9:1,13; 10:7; 11:15.


Ytterligare studier: 2 Krön 13:12; Sak 9:14; Luk 1:17; 12:40; Upp 8:7,8,10,12; 9:1,13; 10:7; 11:15.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-03; 2012-07-01; 2015-03-12; slutlig version 2018-08-06)

Till sidans topp

8:7a Och den förste lät sin basun ljuda, och det blev hagel och eld, som var (och hade varit) blandat i/med blod, och det kastades ’in i’/till jorden.

Ord för ord (17 ord i den grekiska texten): Och den förste lät-basunen/'sin-basun'-ljuda. och (det)-blev hagel och eld varande-(och-havande-varit)-blandade i blod, och (det)-kastades in-i '-en jord'/jorden.


1883: Och den förste basunade, och det hvardt hagel och eld, blandade med blod, och de kastades på jorden.

1541(1703): Och den förste Ängelen basunade; och wardt ett hagel och eld, bemängdt med blod, och det wardt kastadt på jordena.

LT 1974: Den första ängeln blåste i sin trumpet, och hagel och eld blandat med blod kastades ned på jorden.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Herren gav röster och hagel, och elden ‘sprang igenom’/’spred sig’ uppå jorden, och Herren ’gav väta hagel’/’lät hagel regna’ emot varje/hela Egyptens jord/land. Men/och det var (hela tiden) haglet och den lågande elden i haglet. (2 Mos 9:23b-24a, Grekiska GT)

(Daniel sade tilll kungen:) “Som du har skådat (och skådar) (avgudens) fötter, en del faktiskt någon krukmakarens skärva, men en del någonting av järn, skall ett annat rike, isärdelat, vara i det, helt och hållet precis som du skådade järnet som var ’blandat upp’/uppblandat (och hade varit uppblandat) tillsammans, tillsammans (med) skärvan av lera.” (Dan 2:41, Grekiska GT)

(Herren sade:) “Jag skall ge förebud i himlen och uppå jorden, blod och eld och röktöcken.” (Joel 2:30, Grekiska GT)

(Salomo sade till Herren:) “Att fly Din hand är oförmöget/omöjligt. Ty gudlösa, som förnekade att känna/'de kände' Dig, piskades i/med Din arms stabilitet/styrka och förföljdes (med) främmande/’utifrån kommande’ regn och hagel och oundvikliga störtregn och (med) eld gjordes de helt och hållet slut.” (Salomos Vishet 16:15-16)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Soldaterna) gav (Jesus) vin att dricka, som var (och hade varit) blandat ’i sällskap’/tillsammans med galla. (Matt 27:34a)

Några var (hela tiden) vid sidan av (Jesus) i samma lägliga tid och kom med ett budskap från (vittnen?) till Honom med anledning av de galileer, vars blod Pilatus hade blandat 'i sällskap'/tillsammans med deras offer. Och 'då Han svarat'/'Han svarade och talade till dem: "Tänker ni att de här galileerna blev missare (av Guds mål) 'till sidan av'/'i jämförelse med' alla galileerna, eftersom de har lidit (och lider) de här tingen?" (Luk 13:1-2)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Den dagen Lot kom ’ut ur’/ut från Sodom ‘gav ... väta’/regnade eld och svavel från en himmel och fördärvade allesammans (א,*א,A).” (Luk 17:29)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Budbäraren tar (och har tagit) rökelsekaret med olibanum och fyllde det ut ur/av offeraltarets eld och kastade (det) ’in i’/till jorden. (Upp 8:5a)

De sju budbärarna, som hade de sju basunerna, gjorde sig redo, för att de måtte låta basunerna ljuda. (Upp 8:6)


Exegeter, evangelister med flera:

Gud bevarade och beskyddade israeliterna i samband med (de plågor som drabbade Egypten i samband med befrielsen, 2 Mos 7:14-13:22). På samma sätt kommer Guds folk att skyddas från de plågor som skall föregå den slutliga befrielsen. ... Ett exempel (i judiska apokalyptiska texter) på kombinationen eld och hagel i samband med domen återfinns i De Sibyllinska oraklen: ”Eld skall falla på människorna från himlens golv, eld och blod”, Sib Orakl 5:377. (Leif Carlsson ”Tröst och trots – Uppenbarelseboken” s 125)

Min kind fick slag på slag: plötsliga hagel piskade och studsade på vägen. När det klarnade igen hade någonting gisslat och vetbart dragit sig tillbaka och lämnat mig där med mina möjligheter. Jag gjorde en liten hård boll av brännande vatten som rann från min hand, precis som jag gör detta nu ur det verkligas smälta svidande in i sin frånvaro. ... Att räkna med, i alla fall, de där skitungarna till skurar. Hur de vägrade tillstånd, när de skakade klassrumsfönstret som en linjal över knogarna, hur de var fulländade först och sedan på nolltid smutsig sörja. Thomas Traherne hade sitt orientvete som bevis och underverk, men för oss, var det haglens sveda och Eddie Diamonds osvedda händer letande bland nässlorna. ... Vårta och svärm, smakbitar, små ekollon av det nästan lustbetonade antytt och förkastat, när skuren upphörde och allting sa "vänta". På vad? Att säga i fyrtio år att där, där hade du den sannaste försmaken av din efterskörd - i den där utvidgningen, när ljuset öppnade sig i tystnad och en bil med torkarna ännu på gjorde fulländade spår i sörjan. (Seamus Heaney "Hagel" s 28-30)

Den första basunen erinrar om den sjunde egyptiska plågan, när Gud sände åskdunder, hagel och eld uppå jorden; 2 Mos 9:23-26. (J. Massyngberde Ford "Revelation" s 154)

Åldriga evangelister, träden nu alla fram! Kitt och klister, allting brister, världen står i damm. Märken I ej hur det grånar åter till medeltid? Luften morlar och dånar: storm, ström, strid. ... Ängel, blås i basunen, bryt ditt sista sigill! Smattra örn, kring kyrkans hörn din apokalyptiska drill! Ryten, I lejonlundar, ert blodsevangelium! Oxen ensam begrundar, stor, sträng, stum. ... Fjärran i fridens ängder, ledd som med solskensgarn, följer stuten, glansbegjuten, himmelens förstfödda barn. Ensam vid drömmande tjärnen går han i oljeskog; blommor bär han på stjärnen, vingar gro kring hans bog. (Erik Axel Karlfeldt "Flora och Bellona" s 447,449-450; Oxen i Sjöga. Den ursprungliga titeln på dikten var "Heliga oxe i Vika". Vika kyrka ligger söder om Falun och här knackades 1918 en kalkmålning föreställande en oxe. I dikten görs flera anspelningar till Uppenbarelseboken.)

En myckenhet snö och hagel föll i Vaggeryd i lördags kväll och natten till söndagen, så att tidigt på morgonen marken var betäckt af ett snötäcke, som gjorde att den liknade ett vinterlandskap. Luften var kylig och skarp blåst rådde. Varmt och vackert väder vore nu önskvärdt för växternas utveckling. (Jönköpings-Posten 1909-05-17 "Myckenhet af hagel och snö i mitten af maj i Vaggeryd")

(John Knox) lät (på 1550-talet) offentliggöra en stridsskrift mot den fanatiskt-påfviskt sinnade drottningen af England, en skrift som skulle skaffa honom ännu mycket hjertelidande och afpressa honom mycket ångestsvett. Dess verldsberömda titel är: "Den första trumpetstöten mot qvinnoregementet." ... Knox "satte trumpeten till munnen" för att visa, att qvinnans herravälde i alla afseenden strider lika mycket mot naturen som mot Guds bud och att en omstörtning af all billighet och rättvisa deraf måste bli följden. ... Knox står härvid - liksom också eljes - mera på gammal- än nytestamentlig grund. Han är ingen gång en stor menniskokännare, men allra minst är han hemmastadd i qvinnohjertats djup. (Otto Funcke "John Knox och Maria Stuart" s 109)


Grekiska ord:

mignymi (blanda) (i NT) Matt 27:34; Luk 13:1; Upp 8:7 – Upp 15:2.

chalaza (hagel) (i NT + exempel i Apokryferna) Salomos Vishet 16:16; Upp 8:7 – Salomos Vishet 5:22; 16:22; Syr 39:29; 43:15; 46:5; Upp 11:19; 16:21.


Ytterligare studier: Josua 10:11; Job 38:22-23; Ps 8:13(14); 78:47-48; 105:32; 148:8; Jes 28:2; Jer 30:30; Hes 10:2; 13:11,13; 38:22; Syr 46:6; Luk 9:54; 12:49; Upp 11:19;15:2; 16:21.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-04; 2012-07-01; 2015-03-13; slutlig version 2018-08-06)

Till sidans topp

8:7b Och tredjedelen av jorden brändes ner, och tredjedelen av träden brändes ner, och varje ljusgrönt gräs brändes ner.

Ord för ord (17 ord i den grekiska texten): Och '-en tredjedel'/tredjedelen (av)-'-en jord'/jorden brändes-ner och '-en tredjedel'/tredjedelen (av)-'-en träd'/träden brändes-ner och varje gräs ljusgrönt brändes-ner.


1883: ... och tredjedelen af jorden uppbrändes, och tredjedelen af träden uppbrändes, och allt grönt gräs uppbrändes.

1541(1703): ... och tredjeparten af trän wardt uppbränd, och allt grönt gräs brann upp.

LT 1974: En tredjedel av jorden tog eld, så att en tredjedel av träden och allt det gröna gräset brann upp.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Gud sade: “Jag har gett till den som) i sig själv har ett livs själ varje ljusgrönt gräs ’in i’/till förtäring . . . .” (1 Mos 1:30b, Grekiska GT)

Inget ljusgrönt lämnades inte/- bakom/kvar i/på träna/träden och/eller i/på slättens ’varje ört’/’alla örter’ i Egyptens ’varje jord’/’alla marker’. (2 Mos 10:15b, Grekiska GT)

(När Israels söner och den främmande) kommer att skåda ’den där jordens’/’det där landets’ slag och dess sjukdomar som Herren har skickat bort emot den/det, (skall de säga:) ” ... Varje/allt ljusgrönt må ej stiga upp emot den/det.” (5 Mos 29:22b-23a, Grekiska GT)

(Psalmisten sade: “Den rättfärdige) skall vara som det trä/träslag som har varit (och är) planterat till sidan av 'genomgångarna av vattnen'/vattenvägarna.” (Ps 1:3a, Grekiska GT)

(David sade: “De laglösa) skall snabbt ’torkas bort’/förtorka som om (de var) gräs.” (Ps 37:2a, Grekiska GT)

(Psalmisten sade:) “Låt (alla de som hatar Sion) bli som takgräs, som torkas/förtorkas innan det 'att dragas ut'/’blivit långt’.” (Ps 129:6, Grekiska GT)

(Kvinnan sade till Salomo:) “Som ett äppelträd i/bland ekskogens trä(slag)/träd, på det här sättet (är) min nevö/välkomnade uppåt/i sönernas mitt.” (Höga Visan 2:3a, Grekiska GT)

(En röst sade till profeten:) “En människas varje/all härlighetsglans (är) som en blomma av gräs.” (Jes 40:6b, Grekiska GT)

(Herren sade till Sitt folk:) “Frukta ej, eftersom Jag har friköpt dig. Jag har kallat dig (vid) ditt namn, du är Min. Och om du – alltefter omständigheterna – må stiga genom, genom vatten, är Jag i sällskap med dig. Och floder skall inte porla över (dig) tillsammans med dig. Och om du – alltefter omständigheterna – må komma igenom, genom eld, må du inte/förvisso ej brännas ner, och en låga skall inte bränna ner dig.” (Jes 43:1b-2, Grekiska GT)

(Herren sade till profeten:) "Du, son av en människa, tag till dig själv ett stort svärd skarpt över/'mer än' en frisörs rakkniv. Du må förvärva den åt dig själv, och du skall leda/föra den emot, emot ditt huvud och emot ditt skägg. Och du må ta ett 'små ställningars'/vågars ok och du skall 'få dem att stå isär'/'dela håret'. 'Den fjärde'/fjärdedelen skall du brinna/bränna upp i eld i en mitt av (Jerusalem) enligt/efter fullgörandet/fullbordandet av inneslutnings-/belägringsdagarna." (Hes 5:1-2a, Grekiska GT)

(Kungens sändebud sade:) “Varje/’var och en’ som – alltefter omständigheterna – ej må, då han fallit/’fallit ner’, kasta sig ner (inför den bilden av guld), honom skall de kasta i, in i den brinnande eldens brännugn.” ... (Kungen sade:) ”Jag skådar fyra män som är ’lösta upp’/befriade (och har ’lösts upp’/befriats) vandra omkring i elden och ingen förstörelse/skada blev i dem, och den fjärdes skådande (har) en likhet av en Guds budbärare (Theod: ... med en Guds son).” (Dan 3:6,25b, Grekiska GT)

(Herren sade beträffande Davids hus och Jerusalems invånare:) "Jag skall leda tredjedelen (av folket) genom eld och få dem att glöda som silvermetallen 'fås att glöda'/glöder och utsätta dem för prov som guldmetallen utsätts för prov. Det skall kalla/ropa emot Mitt namn, och Jag skall höra på det, och Jag skall tala: 'Det här är Mitt folk', och det skall tala: 'Herren, min Gud.'" (Sak 13:9, Grekiska GT)

(Jesus, Syraks son, sade: “Den Högste) skall ’släcka från’/utplåna ung grönska som en eld.” (Syr 43:21b)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Ni skall få ytterligare kunskap om (de falska profeterna) från/’beroende på’ deras frukter. ... Varje träd som ej gör/bär fin frukt skärs/huggs ut och kastas in i en eld.” (Matt 7:16a,19a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Himlarnas rike är likt en surdeg, som, då en kvinna hade tagit (den), hon gömde (den) i, in i tre sädesmått (omkring 13 liter vardera) mjöl, ända till (den tid i) vilken den var helt syrad.” (Matt 13:33b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Precis som rajgräsen samlas ihop och bränns ner (i) eld, på det här sättet skall det vara i tidsålderns avslutning.” (Matt 13:40)

(Jesus) 'ordnade på'/beordrade (lärjungarna) att ’luta upp’/’lägga ner’ (א ,*א, B*) alla ’dryckeslag dryckeslag’/’i dryckeslag’ på det ljusgröna gräset. (Mark 6:39)

(Den blinde sade:) “Jag ser människorna, eftersom jag skådar (dem) som träd, då de vandrar omkring. (Mark 8:24b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Om – alltefter omständigheterna – en viss (person) ej må ha stannat i Mig, har han kastats utanför som kvisten och torkats/förtorkats. Och de/man leder/för den (א,*א) tillsammans (med andra kvistar) och kastar (dem) in i elden, och det bränns. (Joh 15:6)

Och jag skådade, och skåda, en ljusgrön häst. (Upp 6:8a)

Och (א,* א) efter det här skådade jag fyra budbärare, som stod emot jordens fyra hörn, vilka fick makt över jordens fyra vindar, för att ej en vind måtte (א,* א) blåsa uppå jorden ‘och ej’/eller uppå havet ’och ej’/eller emot varje/något träd. (Upp 7:1)

(Budbäraren) sade: “Ni må ej handla orättfärdigt (emot) jorden, ‘men ej’/eller (א,*א) (emot) havet, ‘men ej’/eller (א,*א) (emot) träden, ända till vi må ha förseglat vår Guds slavar uppå deras pannor.” (Upp 7:3)


Exegeter, evangelister med flera:

Den 1 september (1986) . . . Skolan stod uppställd . . . Men utan blombuketter. Vi visste redan att det fanns mycket radioaktivitet i blommor. Innan skolan började var det soldater och inte snickare och målare som arbetade där. De mejade blommor och körde bort jord med släpvagn. De högg ner en hel stor park. Gamla lindar. En gumma som hette Nadja - henne kallade man alltid på när någon låg och dog. Hon klagade och läste böner: "Blixten slog ej ned . . . Fasta marken sjönk ej i havet . . . Havet svämmade ej över . . . Där står svarta kistor . . . " Hon grät över träden som över människor. ("En barnkör" s 239; ur boken Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj; atomkraftverket i Tjernobyl havererade den 26 april 1986)

Soldaterna spolade träden, husen, taken . . . De tvättade korna . . . Jag tänkte: "Det är synd om djuren i skogen! Ingen tvättar dem. De kommer att dö allihop. Och ingen tvättar skogen. Den kommer också att dö." Vår lärarinna sa: "Rita strålning." Jag ritade gult regn . . . Och en röd flod . . . ("En barnkör" s 239-240; ur boken Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj; atomkraftverket i Tjernobyl havererade den 26 april 1986)

“Träd” skulle här kunna användas i metaforisk mening och därför motsvara ... ”de som bor (på jorden)”. (J. Massyngberde Ford "Revelation" s 115; kommentar till Upp 7:1)

Den södra delen av Brasilien är till största utsträckning ett högland. ... Kusten mot Atlanten är brant och uttrycksfull. Det är kanske känslan av att man äger ett stort och på naturtillgångar rikt land som gör att brasilianarna är ganska ovarsamma med sin mark. För dem är det till synes endast den odlade jorden som är värdefull. Det var inte utan att bonden inom mig reste sig till protest när jag såg skövlingen. När brasilianarna odlar sin mark, hugger de ner en del av vegetationen i skogen. När detta torkat tänder man eld. Överallt såg vi svedjeeldar. Deras gråa rökmoln steg som väldiga pelare mot himlen och avtecknade sig tydligt i dagsljuset. På nätterna gav eldtungorna ett mystiskt intryck när de svepte genom mörkret. Elden förtärde det mesta. Endast stammarna efter de stora, fina träden stod kvar. Det var underliga, vemodiga lämningar. Det branden förstörde representerade i varje fall ur en svensk synpunkt stora värden. (Sven Alverlin "Land att erövra" s 14; besök i Brasilien 1967)

Petersburg beläget på samma breddgrad som förintelsen (såg du den sköna i det lutande tornet) och kring nedisade kvarter än svävar manetlikt den arme i sin kappa. Och här, insvept i fasor, är han som förr omgavs av skrattens hjordar, men de har för länge sedan begivit sig till trakter långt ovanför trädgränsen. Människors raglande bord. Se ut, hur mörkret bränner fast en vintergata av själar. Så stig upp på din eldvagn och lämna landet! (Tomas Tranströmer "Gogol" s 13-14)

I (sjukhus)parken (i Tasjkent) växte yviga ekar, som skuggade späda japanska akacior. En åttakantig fontän slungade sina fina, friska, silverne strålar upp mot tädkronorna. Jag älskade de frodiga gräsmattorna, vars existens jag nästan glömt (i /arbets/lägren slets gräset upp med en ihärdighet som om det var en fiende, och på min förvisningsort fanns inget gräs alls). Att få lägga sig raklång i det och fridsamt andas in gräsets doft och de solvarma dunsterna var ren lycksalighet. (Alexander Solsjenitsyn "Högra handen" s 103; 1950-talet?)

(En) bild från Birkenau. En lärare som jag tänker tillbaka på med respektlös sinnesrörelse, därför att han hittade olika gräsarter på den dammiga vägen i lägret och ville göra både sig själv och oss barn något gott med dem. Tålmodigt lärde han oss namnen på gräsarterna och sade: "Där ser ni, till och med här i Auschwitz växer något grönt." Men för mig ... gav det ingen tröst att tänka på att gräset skulle överleva mig. (Ruth Klüger "Leva vidare" s 133)

Det fanns baracker överallt (i koncentrationslägret), eländiga träskjul. Baracker, taggtråd och utöver det ingenting. Inte ett träd, inte en buske. Ödsligt. Maidanek hade byggts upp långt ifrån civilisationen. Det var deprimerande, men inte så deprimerande som ljuden. Från de andra sektionerna hördes skrik och ljud av misshandel och då och då ett skott. (Rudolf Vrba "Jag flydde från Auschwitz" s 77)

Stridbäck stod en gång (vid fällbordet på Salen) och blev mäkta vred, när ingen ville hörsamma kallelsen, och hov ur sig att Skam själv gick lös på bruksbackarna. Dä va därför di va så svarta, sa han och slog i bordet. Såna backar kunde bli så förbannade, att dä inte växte en grön rot på dom, utbrast han och knöt nävarna emot lyssnarna, som om han tänkt ge dem en handgriplig avbasning. Hans ord ven omkring öronen på folket. Men då lossnade det. Stridbäck slog med lagens hammare tills bergen brast. (Harry Sjöman "Solen kommer tillbaka" s 206)


Sångarna:

Allt kött är hö. Allt flyktar här, Och snart förvissna gräsen. Hos dig allena, Herre, är Ett oförgängligt väsen. Min ande giv Det nya liv, Som aldrig skall förblomma, Fast äng och fält stå tomma. (CD af Wirsén: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 476:4; jfr Psalmer och Sånger 201:4)


Grekiska ord:

katakaiô (bränna ner) (i NT + exempel i Apokryferna) Matt 13:40; Upp 8:7 – 1 Mack 5:68; 2 Mack 10:36; Jeremias brev v 54; Matt 3:12; 13:30; Luk 3:17; Apg 19:19; 1 Kor 3:15; Hebr 13:11; Upp 17:16; 18:8.


Ytterligare studier: Dom 9:8-15; 2 Sam 8:2; 2 Kung 19:26; Ps 37:35-36; 92:7(8);102:5,11(12); Jes 7:2; 37:27; 51:12; 56:3; 65:22; Hes 31:3-18; Dan 4:7-23(10-26); Matt 3:10; 7:17-19; 12:33; 14:19; Luk 3:9; 6:43-44; 13:21; Joh 6:10; Jak 1:9-11;1 Petr 1:24; Upp 8:6,8-12; 9:4,15,18; 12:4.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-04; 2012-07-01; 2015-03-14; slutlig version 2018-08-06)

Till sidans topp

8:8 Och den andre * (א,* א) lät sin basun ljuda, och (något) som ett stort berg, brinnande (i) eld, kastades in/ut i havet, och tredjedelen av havet blev blod.

Ord för ord (21 ord i den grekiska texten Sinaiticus): Och den andre lät-basunen/'sin-basun'-ljuda. och som (ett)-berg stort (i)-eld brinnande kastades-(det) in-i '-et hav'/havet, och blev '-en tredjedel'/tredjedelen (av)-'-et hav'/havet blod.


1883: Och den andre ängeln basunade, och det var, som om ett stort brinnande berg hade blifvit kastadt i hafvet, och tredjedelen af hafvet vardt blod.

1541(1703): Och den andre Ängelen basunade; och uti hafwet wardt kastadt såsom ett stort brinnande berg; och tredjedelen af hafwet wardt blod.

LT 1974: Sedan blåste den andra ängeln i sin trumpet, och något som såg ut som ett stort brinnande berg kastades i havet, (och förstörde en tredjedel av alla fartyg). En tredjedel av havet blev rött som blod ...


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Herren talade i riktning mot Mose: “Tala till din broder Aron: ‘Tag din käpp och sträck ut din hand emot Egyptens vatten och emot deras floder och emot deras kanaler och emot deras sumpmarker och emot varje/allt deras vatten som står tillsammans/stilla, och de kommer att vara blod.’” Och det blev blod i varje/hela Egyptens jord/land, både i (kärlen) av trä och i (kärlen) av sten. (2 Mos 7:19, Grekiska GT)

(På tredje dagen vid berget Sinai) ljuder basunens röst storligen/högt. ... (2 Mos 19:16b, Grekiska GT)

(Mose sade till Israel:) “Ni kom till/fram och stod inunder/nedanför berget (Horeb/Sinai), och berget brann (hela tiden) (med) eld ända till himlen.” (5 Mos 4:11a, Grekiska GT)

(Psalmisten sade:) "Vi skall inte frukta, 'i det att'/då jorden oroas, och 'sättas i sällskap med berg'/'då berg förändras' i havs hjärtan." (Ps 46:2 eller 46:3, Grekiska GT)

(Psalmisten sade: “Herren) ’vände om’/ändrade (Egyptens) vatten ‘in i’/till blod.” (Ps 105:29a, Grekiska GT)

(Herren sade till Babylon:) “Jag skall ge/överlämna dig som ett berg som är (och har varit) satt eld på.” (Jer 51:25b, Grekiska GT)

(Herren sade till Babylon:) “Vem är du, det stora berget?” (Sak 4:7a, Grekiska GT


Den Senare Uppenbarelsen:

... Åter tar förtalaren (Jesus) till sidan av (sig) ’in i’/till ett väldigt högt berg och visar Honom alla utsmyckningens/’den utsmyckade världens’ riken och deras härlighetsglans. Och han talade till Honom: ”Alla de här tingen skall jag ge Dig, om – alltefter omständigheterna – då Du har fallit/sjunkit ner, Du må kasta Dig ner inför mig (för att hedra mig). (Matt 4:8-9)

Petrus sade till (Jesus): ”Rabbi, skåda, fikonträdet som Du förbannade har torkats/förtorkats (och är torkat/förtorkat).” Och ’då Jesus hade svarat’/’Han svarade och’ säger till (lärjungarna): ”Om (א,*א) ni har Guds tro, amen säger Jag er, att den som – alltefter omständigheterna – må tala till det här berget: ’Var lyft och kastad in i havet’, och ej må tvivla i sitt hjärta emellertid/utan må tro, att vad han samtalar blir/sker, det skall vara/ske för honom.” (Mark 11:21b-23)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Varje berg och kulle (א,* א) sattes i rörelse ut ur sina platser. (Upp 6:14b)

De säger till bergen och till klipporna: “Fall emot oss och göm oss från 'ett ansikte'/'en närvaro' av Den som sitter på (א,* א) tronen.” (Upp 6:16a)

Och jag skådade de sju budbärarna som står inför Guds ögon, och sju basuner gavs åt dem. (Upp 8:2)

Och de sju budbärarna, som hade de sju basunerna, gjorde sig redo, för att de måtte låta basunerna ljuda. (Upp 8:6)

Och tredjedelen av jorden brändes ner, och tredjedelen av träden brändes ner, och varje ljusgrönt gräs brändes ner. (Upp 8:7b)


Exegeter, evangelister med flera:

Den (andra) basunen har viss analogi med den första egyptiska plågan, när Nilen vände sig i blod och all fisk dog; 2 Mos 7:20-21. (J. Massyngberde Ford "Revelation" s 154-155)

(Första) världskriget syndaflod bröt ut bland folken och vältrade fram över dem, fördränkande. Himlen skymdes av nattsvart mörker. Men till dem, som frukta Gud, tränger himlens ljus igenom natten, för dem uppgår profetians stjärnehär på Ordets firmament och strålar klarare, ju djupare mörkret blir. De kunna bevara hoppet midt i kval och fasor, ty i profetians blixtljusa skrift står skrivet, att allt detta måste komma, att det är genom fruktansvärda domar Guds rikes tillkommelse måste ske till en värld, behärskad av ondskan. Därför förtvivla de ej ens, då de se bergfasta riken vackla och sjunka i folkhavet, färgande detta med blod. (Elisabeth Beskow "Ols Barbro" s 290)


Sångarna:

Löftena kunna ej svika. Nej, de stå evigt kvar! Jesus med blodet beseglat Allt, vad han lovat har. Himmel och jord må brinna, Höjder och berg försvinna, Men den som tror skall finna, Löftena de stå kvar. (L Pethrus: Psalmisten 1928 nr 330:1; jfr Psalmer och Sånger 254:1)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående ”lät basunen ljuda”, se också Upp 8:2; 8:6.


Ytterligare studier: 2 Mos 4:9; 7:17-21; 5 Mos 5:23; Ps 78:44; Jes 15:9; 34:3; Matt 21:21; Mark 11:23; Upp 11:6; 16:3.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-04; 2012-07-01; 2015-03-15; slutlig version 2018-08-06)

Till sidans topp

8:9 Och tredje delen (א,* א) av de skapade varelserna, de (som är) i havet, de som har en själ, dog. Och tredjedelen av båtarna förstördes alltigenom.

Ord för ord (20 ord i den grekiska texten Sinaiticus): och dog '-en tredjedel del'/'tredje delen' (av)-de skapade-varelser (av)-de i '-et hav'/havet de havande (en)-själ och '-en tredjedel'/tredjedelen (av)-de båtar förstördes-alltigenom.


1883: Och tredjedelen af de lefvande varelserna i hafvet dog, och tredjedelen af skeppen förgicks.

1541(1703): Och tredjedelen af de lefwande kreatur, som i hafwet woro, blefwo döde; och tredjedelen af skeppen förgingos.

LT 1974: ... och förstörde en tredjedel av alla fartyg. (En tredjedel av havet blev rött som blod), och en tredjedel av fiskarna dog.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Gud talade: “Låt vattnen leda/föra ut krypande/krälande djur av/med levande själar.” (1 Mos 1:20a, Grekiska GT)

(Psalmisten sade till Herren:) “Jorden fullbordades/mättades av 'Ditt förvärv'/'Dina ägodelar'. ’Det här’/’här (är)’ havet, det stora och rymliga, där (är) krypande/krälande djur som inte är/har ett antal/tal, levande varelser, små i sällskap med stora. Där ’går ... igenom’/passerar båtar.” (Ps 104:24b-26a, Grekiska GT)

En härskarors Herres dag (skall komma) emot varje oförskämd och övermodig (människa), emot varje/’var och en’ (som är) hög och ’högt upp’/upphöjd, och de skall göras ödmjuka ... emot varje havsbåt. (Jes 2:12,16a, Grekiska GT)

(Profeten sade:) "Hör Herrens utsaga, Israels söner, av det skälet att (det är) en dom åt Herren i riktning mot de som bor/bebor jorden, av det skälet att (det) inte (finns) sanning, inte heller barmhärtighet, inte heller Guds ytterligare kunskap uppå jorden. ... Och havets fiskar kommer att utlämna/försvinna." (Hos 4:1,3b, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Himlarnas rike är liksom ett dragnät som hade kastats ’in i’/i havet och lett/fört tillsammans (fiskar) ’ut ur’/av varje härkomst, vilket, när det var fullbordat, då de hade fått (det) att gå/komma upp emot/på stranden och då de hade satt sig ner, de samlade ihop, de fina in i behållare men de ruttna/dåliga kastade de utanför.” (Matt 13:47-48)

(Lärjungarna) tar (Jesus) till sidan av sig, som/eftersom Han (hela tiden) var i båten. Och andra båtar var (hela tiden) i sällskap med Honom. Och det blir en orkan, en stor/hård vind, och vågorna kastade/låg emot in i båten, så att båten allaredan fylldes (med vatten). (Mark 4:36b-37)

(Jesus sade till Sina lärjungar: “Gör/skaffa er) en outtömlig hög/skatt i himlarna, varest ... mått inte förstör alltigenom.” (Luk 12:33)

(Paulus sade till de som var på båten:) “Ingen själ ut ur/av er kommer att vara bortkastande/förlorad mer än båten.” (Apg 27:22b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

På den följande dagen skådade folkskaran, som stod (och hade stått) på den andra sidan havet, att en/någon annan liten båt inte (’hela tiden’/-) var där ’om ej’/utom en, den där in i vilken Jesu lärjungar hade stigit i (א*), och att Jesus inte hade kommit in i, in i båten tillsammans med Sina lärjungar, emellertid/utan Hans lärjungar hade gått/farit bort ensamma. Då båtarna – ’ut ur’/’med utgångspunkt från’ Tiberias – så hade kommit uppå/nära (א,*א), nära den plats, varest/där de/man hade ätit brödet som Herren hade ’varit tacksam’/tackat (för), och då de hade skådat att Jesus (hela tiden) inte var där (א*), inte heller Hans lärjungar, steg de upp in i båten (א*) och kom till Kafarnaum och sökte Jesus. (Joh 6:22-24)

Och varje skapad varelse som (är) i himlen och uppå jorden * (א,* א) och uppå havet, och tingen i dem, alla hörde Jag och/också (א,* א) sägande/säga: ”Till Den som sitter uppå (א,* א) tronen och till den lille Baggen (är) välsignelsen och hedern och härlighetsglansen och makten in i (de kommande) tidsåldrarnas (kommande) tidsåldrar.” (Upp 5:13)


Egna kommentarer och funderingar:

Kanske finns det en särskild teologisk betydelse i “ploinon”, de grekiska ordet för “båt”. I Joh 6:22-24 i den läsning som vi har i Sinaiticus, prima manus, är ordet för lärjungarnas båt ”ploiarion”, en liten båt. De andra båtarna sägs vara större båtar som här Upp 8:9. Detta kan betyda att lärjungarnas små båtar inte tillhör de båtar som förstörs. Jämför Ps 16:10 där vi har substantivet av det grekiska ord som här översätts med ”förstöra alltigenom”: (David sade till Herren:) ”Du skall inte ge/tillåta din fromme att skåda förstörelse alltigenom.” Jämför Egna kommentarer och funderingar till Joh 6:66-69.


Grekiska ord:

diaftheirô (förstöra alltigenom) (i NT + exempel i Apokryferna) Luk 12:33; Upp 8:9 – 2 Mack 12:23; Salomos Vishet 16:5,19; 18:12; 2 Kor 4:16; 1 Tim 6:5; Upp 11:18.


Ytterligare studier: 2 Krön 20:37; Sef 1:3; Matt 8:24; Luk 8:23; 2 Kor 11:25; Upp 18:19.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-04; 2012-07-01; 2015-03-16; slutlig version 2018-08-06)

Till sidans topp

8:10a Och den tredje budbäraren lät sin basun ljuda. Och en stor stjärna föll ut ur himlen, brinnande som en fackla.

Ord för ord (15 ord i den grekiska texten): Och den tredje budbärare lät-basunen/'sin-basun'-ljuda. och föll ut-ur '-en himmel'/himlen (en)-stjärna stor brinnande som (en)-fackla.


1883: Och den tredje ängeln basunade, och från himmeln föll en stor stjärna, brinnande såsom en fackla.

1541(1703): Och den tredje Ängelen basunade; och en stor stjerna föll ned af himmelen, brinnandes som ett bloss.

LT 1974: Den tredje ängeln blåste, och en stor flammande stjärna föll ner från himlen ...


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Israel) skall ta/'ta upp' den här klagan/klagovisan emot Babylons kung och tala i/på den där dagen: "... Hur föll (inte) morgonstjärnan, den som 'sticker upp'/'träder fram' tidigt på dagen, ut ur, ut ur himlen! Den som skickade bort (människor) i riktning mot alla nationerna må krossas 'in i'/emot jorden!" (Jes 14:4a,12, Grekiska GT)

(Hornet) skall höjas ända till himlens stjärnor, och (några) från/av stjärnorna föll (Theod) emot jorden. (Dan 8:10a, Grekiska GT)

... Ögonen (på människan sjunken/klädd i linne) var som om (de var) facklor av eld. (Dan 10:6a, Grekiska GT)

(Skådandet av medernas och babyloniernas vagnar är) som facklor av eld, och (som) att springa/köra (rätt) igenom som ljusstrålar. (Nahum 2:4b, Grekiska GT)

(Judarnas fiende) falla/föll från vagnen. ... Ingen förmådde till sidan av hemföra (den som) en små/liten (stund) förr/förut tänkte röra himlarnas stjärnor. (2 Mack 9:7b-10a)

Elia, en profet som en eld, stod upp och hans utsaga brann (hela tiden) som en fackla. (Syr 48:1)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Siarna från uppstickanden/öster sade:) “Var är Den som har fötts fram, en judarnas kung? Ty vi har skådat Hans stjärna.” (Matt 2:2a)

(Jesus sade till sina lärjungar: “Efter det stora betrycket) skall stjärnorna 'vara fallande'/’falla ner’ ut ur himlen, och förmågorna/makterna, de i himlarna, skall röra sig fram och tillbaka.” (Mark 13:25)

(Jesus sade till de sjuttio:) ”Jag tittade (hela tiden) på motståndaren som hade fallit ut ur himlen som en ljusstråle.” (Luk 10:18)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Nu är en dom av/över den här utsmyckningen/’utsmyckade världen’. Nu skall den här utsmyckningens/’utsmyckade världens’ ledare kastas ut utanför. (Joh 12:31)

Sju facklor av eld som ’är brinnande’/brinner inför ‘tronens ögon’/tronen, vilka är Guds sju andar. (Upp 4:5b)

Himlens stjärnor föll emot (א,* א) jorden. (Upp 6:13a)

Jag skådade de sju budbärarna som står inför Guds ögon, och sju basuner gavs åt dem. (Upp 8:2)

De sju budbärarna, som hade de sju basunerna, gjorde sig redo, för att de måtte låta basunerna ljuda. (Upp 8:6)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående “lät basunen ljuda”, se Upp 8:2 och Upp 8:6.


Ytterligare studier: Dom 5:20; Joh 16:11; Upp 9:1;12:4.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-04; 2012-07-01; 2015-03-17; slutlig version 2018-08-06)

Till sidans topp

8:10b Och den föll emot tredjedelen av floderna och emot vattenkällorna.

Ord för ord (13 ord i den grekiska texten): och (den)-föll emot '-en tredjedel'/tredjedelen (av)-'-na floder'/floderna och emot '-na källor'/källorna '-nens vatten'/vattnens.


1883: ... och hon föll på tredjedelen af floderna och på vattenkällorna.

1541(1703): ... och föll uti tredjeparten af älfwerna, och uti wattukällorna.

LT 1974: ... på en tredjedel av floderna och källorna.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Herren talade i riktning mot Mose: “Tala till din broder Aron: ‘Tag din käpp och sträck ut din hand emot Egyptens vatten och emot deras floder och emot deras kanaler och emot deras sumpmarker och emot varje/allt deras vatten som står tillsammans/stilla.” (2 Mos 7:19a, Grekiska GT)

Israel kom in i Ailim, och där var (hela tiden) tolv vattenkällor och sjuttio dadelpalmsstammar, men/och där kastade de upp en skyddsvall till sidan av, till sidan av vattnen. (2 Mos 15:27, Grekiska GT)

(Psalmisten sade: “Herren) som har vänt klippan ‘in i’/till sjöar av vatten och den vassa utkanten ’in i’/till källor av vatten.” (Ps 114:8, Grekiska GT)

(Psalmisten sade:) “Uppå/vid Babylons floder, där satt (det landsflyktiga och plågade folket) ner och grät. ... Det eländiga Babylons dotter ... Lycklig (den) som kommer att ’få makt (över)’/gripa och slå dina småbarn till marken i riktning mot klippan.” (Ps 137:1a,8a,9, Grekiska GT)

(Herren sade:) “I/på den dagen (Egypten) steg ned in i Hades ... stod Jag emot/nära dess floder och hindrade en mängd vatten.” (Hes 31:15a, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade:) “'Varje den'/’var och en’ som hör ‘de här’/dessa Mina utsagor och ej gör dem kommer att vara lik en dåraktig man, vem som än byggde sin bostad emot sanden. Och vätan steg ned, och floderna kom och * (א*) skar/slog i riktning mot den där bostaden, och den föll, och dess fallande var (hela tiden) stort. (Matt 7:26-27)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Jesus svarade och talade till (kvinnan): “'Varje den'/’var och en’ som dricker ut ur/av det här vattnet kommer åter att törsta, men den som dricker (א*) ut ur/av det vatten, som Jag skall ge honom, skall inte/förvisso ej törsta in i (den kommande) tidsåldern, emellertid/utan det vatten som Jag skall ge honom skall i honom bli en källa av vatten, som hoppar/’väller upp’ in i ett tidsålderslångt liv." Kvinnan säger (vänd) i riktning mot Honom: ”Herre, ge mig det här vattnet för att jag ej må törsta men/och ej må komma igenom hitåt (för) att ösa upp.” (Joh 4:13-15)

Den lille Baggen, Den uppåt/ovanpå tronens mitt, skall vara en herde för dem, och Han skall visa dem vägen uppå vattenkällor av liv. (Upp 7:17a)

Och tredjedelen av jorden brändes ner, och tredjedelen av träden brändes ner, och varje ljusgrönt gräs brändes ner. (Upp 8:7b)

Tredjedelen av havet blev blod. Och tredje delen (א,* א) av de skapade varelserna, de (som är) i havet, de som har en själ, dog. Och tredjedelen av båtarna förstördes alltigenom. (Upp 8:8b-9)


Ytterligare studier: Jes 49:10; 58:11; Hab 3:8; Matt 7:24-25; Luk 6:47-49; Upp 14:7; 16:4.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-04; 2012-07-01; 2015-03-18; slutlig version 2018-08-06)

Till sidans topp

8:11 Och stjärnans namn sägs/kallas lilla Malört (א*), och tredjedelen av vattnen blev ‘in i’/till en liten (א,* א) malört, och många av människorna dog ut ur/av vattnen, eftersom de gjordes bittra.

Ord för ord (25 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus): och '-et namn'/namnet '-ns stjärna'/stjärnans sägs lilla-malört, och blev '-en tredjedel'/tredjedelen (av)-'-nen vatten'/vattnen in-i (en)-liten-malört och många (av)-'-na människor'/människorna dog ut-ur '-nen vatten'/vattnen eftersom (de)-gjordes-bittra.


1883: Och stjärnans namn är malört; och tredjedelen af vattnet förvandlades till malört, och många bland människorna dogo af vattnet, emedan det hade blifvit bittert.

1541(1703): Och stjernones namn kallas malört; och tredjeparten wändes i malört, och många menniskor blefwo döda af wattnet, som förbittradt wardt.

LT 1974: Stjärnan kallades ”Bitterhet”, eftersom den förgiftade en tredjedel av allt vattnet på jorden och många mänskor dog.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Herren talade i riktning mot Mose: “Tala till din broder Aron: ‘Tag din käpp och sträck ut din hand emot Egyptens vatten och emot deras floder och emot deras kanaler och emot deras sumpmarker och emot varje/allt deras vatten som står tillsammans/stilla, och de kommer att vara blod.’” Och det blev blod i varje/hela Egyptens jord/land, både i (kärlen) av trä och i (kärlen) av sten. ... Fiskarna/fisken i floden ’kom till ett slut’/dog, och floden 'luktade på'/'blev skämd', och egyptierna förmådde inte dricka vatten ut ur floden. (2 Mos 7:19,21a, Grekiska GT)

(Israel) gick (hela tiden) tre dagar i det ödelagda (området) och fann (hela tiden) inte vatten så att (de skulle kunna) dricka. Men de kom in i Mara, och (folket) förmådde (hela tiden) inte dricka (vattnet) ut ur Mara, ty det var (hela tiden) bittert. På grund av det här 'benämndes ... på'/'gavs ... namnet' den där platsens namn Bitter. ... (Mose) ropade i riktning mot Herren, och Herren visade honom ett trä/trästycke. Och han kastade i det, in/ner i vattnet, och vattnet gjordes sött. (2 Mos 15:22b-23,25a, Grekiska GT)

Några (av folket) ’lämnade helt och hållet från (Mose)’/'sparade en del av (mannat)' ‘in i tidigt på dagen’/’till på morgonen’. Och det ’kokade ut’/’vimlade av’ maskar, och det 'luktade på'/'blev skämt'. Och Mose gjordes/blev bitter på dem. (2 Mos 16:20, Grekiska GT)

(Herren sade: “Våra fienders) vindruva (är) en vindruva av galla, en druvklase (som är) bitter för dem.” (5 Mos 32:32b, Grekiska GT)

(Salomo sade:) “Inte desto mindre kommer du sedermera att finna (skökan) bittrare än galla (hebreiska: malört).” (Ordsp 5:4a, Grekiska GT)

(Herren sade till Israel:) ”Jag planterade dig, en fruktbärande vinranka, varje/alltigenom sann. Hur har du vänts/förvandlats in i bitterhet, den främmande vinrankan?” (Jer 2:21, Grekiska GT)

(Herren sade till Tyros: “Seglarna och havets utkiksmän) skall gråta med anledning av dig i en själs bitterhet och (med) ett bittert sörjande.” (Hes 27:31b, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Folket i synagogan sade:) “Är inte (Jesus) snickarens son? Sägs/kallas inte Hans moder Mariam?” (Matt 13:55a)

Och då (Petrus) hade kommit ut utanför, grät han bittert. (Matt 26:75b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Maria (P45,P66,א,*א), som/då hon kom varest/där Jesus (hela tiden) var, och då hon hade skådat Honom, föll/’föll ner’ (vänd) i riktning mot Hans fötter och sade till Honom: ”Herre, om Du (hela tiden) hade varit här, hade – alltefter omständigheterna – min bror inte dött.” (Joh 11:32)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

Svartungen ser på smedgesällen och lägger märke till två skarpa veck vid hans mungipor, men ingen kan avgöra om han småler eller våndas. Han slänger släggan på golvet, sätter sig på huk och flåsar tungt. Medan han röker en cigarett flackar hans enda goda öga än hit än dit och den blicken rymmer både bestörtning och trots. Hans ögonbryn skälver precis som grodyngel i en damm. Han kastar fimpen på golvet, reser sig upp och säger: "Jag ger mig fan på att får äter malört, om de är hungriga nog!" (Mo Yan "Den genomskinliga rättikan" s 39-40)

Det som sker här är raka motsatsen till undret vid Mara, då det bittra vattnet förvandlades till sött vatten (2 Mos 15:23f.). (Studiebibeln IV:825)

Vem tömde sanden ur era skor, Då ni tvangs att ställa er upp för att dö? Sanden som Israel hemförde, Israels vandringssand? Brännande Sinaisand, Blandad med näktergalars strupar, Blandad med ormarnas längtansstoft, Blandad med skärvor som fallit ur Salomos visdom? Blandad med bitterheten i malörtens hemlighet - O ni fingrar, Ni som tömde sanden ur dödsskor, Redan i morgon är ni stoft I de kommandes skor. (Nelly Sachs "I dödens boningar" s 29)

Taklagsöl är bland det bästa jag skrifvit. Der har jag äfven deponerat upptäckter; bland annat att Malörten är en Serum-Terapi-vext; den håller i Absintin C16 H22 en bas som äfven finnes i Gallans Biliprasin C16 H22 xx. Derför liknar Malörten Gallan och begagnas i magens (och gallans) sjukdomar. (August Strindberg "August Strindbergs brev XV april 1904-april 1907" s 359-360; brev 7 april 1907 till Emil Schering)

1904 September 12:e. ... Dyster och bitter stämning. Har varit sjuk och tagit malört ett par dagar. (August Strindberg "Ockulta dagboken" s 212)

Nu (efter sina båda makars död) var (Olga) alldeles ensam. ... Då (de) levde ... kunde Olga förklara allt och säga sin mening om vad som hälst, men nu var det lika tomt i hennes hjärna och hennes hjärta som ute på gården. Och det kändes bittert som att äta malört. ... På sommaren satt hon ute på sin trappa, men hennes hjärta var tomt och ödsligt och malörtsbittert som förut, och på vintern satt hon vid fönstret och såg ut på snön. (Anton Tjechov "Olga" s 18-20)

Hvarför jag ej återvänder (till Sundsvall), kan jag ej säga. Jag hade för njutningsrikt der att jag skulle vilja komma igen och lapa dräggen ur glädjebägarn, kanske ock der ligger malört i botten! (August Strindberg "August Strindbergs brev VIII jan 1890-dec 1891" s 340; brev 9 sept 1891 till Robert Thegerström)

Är det då ingen mer än jag, som (här i Paris) vill skåda bildverken över de franska vapnens segrar i Belgien, Tyskland, Italien och Egypten och läsa de hundratals namnen på den första republikens och det första kejsardömets härförare? Har minnet av 1870 blandat för mycket malört i den kalk, varur man annars så gärna berusade sig? (Viktor Rydberg "Strövtåg i Paris" s 218; Paris år 1873; Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 1874)

(Så kom) Lebedevs son (på besök), gymnasisten, som försäkrade (fursten) att "stjärnan Malört" i Uppenbarelseboken, som föll ned på jorden över strömmarna och vattenkällorna, enligt hans faders uttolkning var järnvägsnätet som utbredde sig över Europa. Fursten ville inte tro att Lebedev tolkade det på det sättet och man kom överens om att fråga Lebedev själv vid första lämpliga tillfälle. . . . "Menar ni alltså med det där", hördes Ganjas ivriga röst . . . , "är det alltså er mening att järnvägarna skulle vara en förbannelse, att de innebär mänsklighetens undergång, att det är en pest som kommit ned på jorden för att förgifta 'livets källflöden'?" . . . "Nej, inte järnvägarna, nej, nej!" protesterade Lebedev. . . . "Egentligen är det inte bara järnvägarna som förorenar livets källor, det är allt det här sammantaget som är så djävulskt förbannat, hela den här tidsandan under de sista seklerna, betraktad som helhet, vetenskapligt och praktiskt, är det som kanske är så fördömt djävulskt." "r den djävulsk eller bara kanske? Det är en viktig distinktion i det här fallet", genmälde Jevgenij Pavlovitj. "Förbannad, djävulskt förbannad!" upprepade Lebedev med känsla och övertygelse. . . . "För oss gäller frågan om 'livets källor' har försvagats i och med ökningen av . . . " "Av järnvägarna?" ropade Kolja. "Nej. Inte järnvägskommunikationerna, min hetlevrade unge man, utan hela den här inriktningen som järnvägarna leder till, som bild, konstnärligt uttryck så att säga. De rusar fram, dundrar förbi i ilfart, till lycka för mänskligheten, säger man! 'Människorna börjar bli alltför högljudda och bråkiga, det finns för lite av andlig ro och stillhet', klagar en tänkare." (Fjodor Dostojevskij "Idioten" s 381-382,463-464,466)

Ingen livets bägare innehåller idel malört? Det kunde ingen god människa bjuda ett människobarn, skulle då Gud, allkärleken, kunna det? (H. C. Andersen ”Sagor och berättelser V” s 82; En berättelse från klitterna)

(Den) första hänförelsen grumlades mycket snart. Knappt hade Gringoire höjt glädjens och triumfens berusande bägare till sina läppar, förrän en droppe malört blandades däri. En trashank till tiggare, som inte hade kunnat göra någon insamling, inträngd bland hopen som han var, och antagligen inte hade funnit tillräcklig ersättning i de kringståendes fickor, hade hittat på att klättra upp på en väl synlig plats för att tilldra sig uppmärksamhet och allmosor. (Victor Hugo "Ringaren i Notre-Dame - Första delen" s 46)

Rabbi Gamaliel, S:t Paulus' lärare, sade: “Den som inte förklarar tre ting under påsken har inte uppfyllt den plikt som åligger honom. Dessa tre ting är: Påskalammet, det osyrade brödet och de bittra örterna. Påskalammet betyder att Gud gick förbi den blodbestänkta platsen på våra fäders hus i Egypten; det osyrade brödet betyder att våra fäder befriades ut ur Egypten (med hast); och de bittra örterna betyder att egyptierna gjorde våra fäders liv bittra i Egypten.” (Alfred Edersheim “The Temple” s 237)


Att fortsätta med (hembygden):

Ev. utgångna arter, sedda 1972 eller tidigare: Malört (Artemisia absinthum). 1 ex. sågs 1972 på en backsluttning strax NO vägen. (Staffan Johnsson "Inventering av kärlväxter 1972-1974 i Gärahovs storäng, Byarums socken" s 123; Gärahov ligger strax SV om Byarum, knappt 3 km N om Vaggeryd)

Det fanns ... handelsmän, som reste omkring och sålde kostymtyger. ... Tygerna de sålde, var vanligen inte av någon bättre kvalité, även om knallarna bedyrade att bättre kostymtyg till så låga priser gick inte att uppbringa. ... Många lät lura sig att köpa. En gång kom en sådan kringresande tygknalle till en liten bondby här i (Byarums) socken. ... (På en bondgård) blev det först en stunds prat om tyger, kvalité och priser på kostymtyger. Så klämde knallen fram ... med (att han hade tandvärk och behövde en sup). ... Bonden försvann i i kammaren och kom strax ut med en hel literflaska brännvin i näven. "Si den hära droppa, ä inte nått vanlit brännvin, sä ja säjan, handelsman. Dä ä malörtabrännvin. ... Nu vell jag inte va sämre mot handelsman, än att ja drecke honom te hä på stående fot." ... (Han) såg knallen "stent" i ansiktet och stjälpte in innehållet under den snusbruna mustaschen, följt av en hiskelig grimas och ett långdraget aaaaahh. Ordnade så till anletsdragen och gjorde åter en bugning och såg på knallen med sina något tårfyllda ögon. ... Handelsman hade helt plötsligt tappat målföret. Han fann ingen möjlig utväg att komma ur den knipa, han så oförmodat råkat hamna i. Det var bara att blunda och svälja. ... "Handelsman sä inte va lessen", (sade bonden). "Dä gå öve. ... Dä ä så, si, handelsman, att ja lagt malört i, å då bli dä malörtabrännvin. Malört växe nere ve gösselstan, å dä ä bra meducin, vell ja löva. ... Si ont sä mä ont födrivas." ... Körsvennen och knallen klev upp i "lefjärvagnen" och Brunte drog vidare. Det talades inte vidare om varken tandvärk eller brännvin. (Wåge Tolf "Bilder från det gamla Götafors" s 53; 1920-talet?)

Jag kommer ihåg en liten gumma (i Svenarum) som kokade både salvor och olika medikamenter för att ta in, alltså medicin. Vad hon hade i dem vet jag inte, men ett är säkert, de smakade "pyton", och om vi råkade vara förkylda eller hade ont i magen och kom in hos henne tvingade hon i oss en halv kaffekopp. ... I medicinen ingick en stor portion "malört". (Märta Berg "Gamla huskurer m.m." s 71)

Du skriver, käre vän, att om vi vore varandra närmare, så finge vi oftare talas vid. Detta vore även min hjärtliga önskan. Det är som den fördolde mannen säger, att ensamheten är icke utan kors och öknen inte utan törne. Du må tro, käre vän, att för många år tillbaka, fick jag erfara detsamma, som du nu skriver om. Jag fick dricka mången bitter dryck, nämligen av Guds övergivande och fienders påsläppande. Men Herren haver hulpit mig, att jag icke nog kan tacka honom därför. Jag är även viss på, att Herren hjälper dig och icke låter dig frestas över din förmåga, utan kanhända snart nog förlossar dig ifrån dödens kropp och friar dig ifrån dina ovänners hand. (Arvid Zakrisson "Brev till Johannes Larsson i Långserum, Svenarums socken av Jönköpings län" s 52-53; brevet daterat Norra Sunnerbo den 16 mars 1856)

Med posten i dag hade jag ett alltför oroande bref från (Carl Gustaf) Brinkman. . . . Ack! om jag kunde vara någon enda gång vid hans sjuksäng, och ersätta blott till en hundradedel den vänskap han under mitt närvarande förnedringstillstånd visat och visar mig! Men det låter sig icke göra: och med bref vet jag att jag ej kan glädja någon, ty de äro fulla med giftig malört och stickande kabborrar. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev IV 1826-1827" s 45; brev från Lund den 9 mars till Gustaf Fredrik Åkerhielm)

(Jost Henrik Kunckel, tysk till börden och född 1672, en typisk preussare av känd typ, hade gift sig med) änkan efter Anders Granatenhjelm till Odensjö och blev sålunda ägare till säteriet och härigenom (Barnarps) sockens mäktigaste man. Här blev han snart illa känd som en bondplågare och bråkmakare. På en (socken)stämma 1723 "Dom Septuagesima" (9 söndagen före påsk) uppträdde han som om han var "jus Patronatus" (tillsättare av den prästerliga tjänsten, vilket han icke var), samt bråkade om att några fattiga fick utdelning av härför hopsamlade medel, vilket bara det visar, vad för person han var. . . . Vid stämma samma år "Doninica 4:ta Adventus" (4 söndagen i advent) föredrogos räkenskaperna och ingen anmärkning förekom mer än av Kunckel, som sade, att han ej förstod sig på detta. Han anklagade pastor och kyrkonämnd för att ha delat ut penningar till de fattiga, sedan sista stämman hölls, vilket dessa nekade till. (Kyrkoherde Gislo) Unnerus undervisade nu kaptenen i frågan "med gott beskied", men det hjälpte inte. Han påpekade, att den nu avlidna, i "lijfztiden älendiga Brita i Låkebo" fått flera gånger av kyrkans medel i stället för av "armbyssorna" (fattigbössorna), varom nu var fråga. Unnerus var visserligen en fattig prästman, men han krusade på intet sätt den "välborne Capitainen", utan då denne fortsatte att bråka om saken, befallde han honom utan vidare att lämna stämman och ej "bry sin järna i otijd". Det temperamentsfullt avfattade protokollet förtjänar här att citeras: "Pastor (bad) H:r Capitainen wille göra afträde, såsom dhen ther ingen lemb i församlingen är, lefwat förbannadt illa med sin Fru, hanterar sina bönder och Torpare som ingen rätt Christen bör, att han altså wille lämbna wijsa sin otijdighet på en allmän Sochnestämma. Men när han blef befalt gå sin wäg beskyllade han Pastor offentel, att han war drucken. Nu tå Herre Jessus wet bäst hwar af jag drucken war, Nembl. af Sorg slagen och då skiänckte H:r Capitainen mig en mächta full bägare uppfylt med watn bittrare än dhe drucko i Mara. Herren Näpse Satan! Ty att sittia på en allmän Socknestämma och skämma ut Prästen i församblingen . . . ." (Sigurd Lindgren "Bilder ur livet i Barnarps socken på 16-1700-talen" s 49)

Ensam kände (Jödde) ofta livet som vemod. ... Var fanns då blåklockans himmel; kunde man tro att törnrosen hade en plats i evigheten? Han suckade och plockade malört för att freda sin vanskapta kropp mot loppor och löss och stormhatt som dövade värk och gav honom sömn vinternatten lång. (Gunnar E. Sandgren "Jödde - en 1300-talspojke" s 25)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1950

Bitterhet, tror jag, är bland det värsta som kan drabba en människa. Då befinner man sig på något sätt i en evig tung och mork långfredag utan att ens kunna skönja påskdagens ljus och glädje. (Maria Rosensköld "Älska era fiender?"; Jönköpings-Posten den 3 september 2004)

Tjernobyl har blivit en kuslig påminnelse om de krafter människan lyckats frigöra, utan att ha full kontroll över dess verkningar. Också i vårt land har vi nödgats konstatera hur våra sjöar, skogar och åkrar besmittats av det osynliga nedfallet. I Dagens Nyheter nyligen refereras en intervju med metropoliten Filaret av Kiev, gjord av en sovjetisk journalist på tidningen Literaturnaja Gazeta. DN noterar med intresse att myndigheterna nu tar kyrkan till hjälp för att lugna känslorna efter Tjernobyl-katastrofen. "För att förstå hur märkligt detta är måste man veta att när kyrkan omnämns i sovjetisk press, så är det som regel med negativa förtecken, i ateistiska propagandasammanhang." Vad som gör den ateistiske journalistens intervju med metropoliten än mer intressant är att han i en fråga tar upp Uppenbarelsebokens tal om "Stjärnan Malört" som skall falla till jorden och bringa människorna stor olycka. Anledningen är att namnet Tjernobyl betyder just malört, vilket tydligen varit föremål för mycket grubbel. Metropoliten söker att i sitt svar lugna journalisten med att säga att "människan icke vet vilka tider som avses i Apokalypsen, ingen utan Gud allenast vet vilken dag och vilken timme som avses". DN avslutar artikeln med kommentaren "Sådant språk och sådant budskap har man inte förut sett i sovjetisk press. Tro mig." ... I en tid då den materiella välfärden lätt söver ner oss och invaggar oss i en falsk säkerhet behöver vi påminna varandra om orden i Matt 24:44: "Därför måste också ni vara beredda, ty när ni minst väntar det, då kommer människosonen." (Bengt Westh "Malört från Tjernobyl"; församlingsbladet Kontakt med Korskyrkan 1986:4)

Bibeln säger oss att Gud känner vrede mot all synd och alla syndare (av naturen är vi alla "vredens barn"). Men vår vrede beror oftast på att vi blivit personligt sårade. Det gör inte hans. Den är en sida av hans rättfärdighet. Synden och syndarna väcker hans vrede - likgiltighet vore oförenlig med hans helighet. Detta betyder inte att Guds vrede är opersonlig, bara en symbolisk bild av hans rättfärdighet. Den är personlig men inte hätsk och okontrollerad. Hans bitterhet är berättigad just därför att han är Gud och med rätta kan kräva tillbedjan från vår sida. Hos oss är bitterhet däremot oftast (fast inte alltid) orsakad av att vi vill behålla något som vi egentligen inte har rätt till. Framför allt är det för de flesta av oss så, att vi kan vara kärleksfulla eller arga, förlåtande eller bittra, medlidsamma eller heliga, men inte båda delarna på en gång. Hos Gud finns inga sådana begränsningar. Hans helighet utesluter inte medkänsla. Mot syndiga människor visar han både kärlek och vrede. (Donald A. Carson "En personlig Gud" s 151)

Har ni någon gång betraktat en gitarrspelare? Hur han mjukt lägger handflatan över strängarna och får dem att tystna. Jag har passerat tröskeln till detta obevekliga ögonblick och på min tunga finns en bitter smak, som om jag bitit genom en malörtsstjälk utan att kunna bryta den. (Jaroslav Seifert "Pestmonumentet" s 11)

Den tredje (basunen) framställer en motsats till undret med det sötande av vatten som hände vid Mara; 2 Mos 15:22-25. Mara betyder bitterhet; jfr Malört i Upp 8. (J. Massyngberde Ford "Revelation" s 155)

Men sovvagnen! Javisst. Med ädelt bistånd av en svensk fabrikör och en irakisk tjänsteman hade jag på Cooks resebyrå lyckats erhålla sovplats för 2 nätter. Det var oerhört. Nu blev jag behandlad nästan som en fotbollsspelare, fick del i tvättrum och toalett och behövde inte känna löklukten längre. Men malörten i glädjebägaren uteblev dock ingalunda. Och den här gången representerades den av pass- och tulltjänstemän. Mitt i den ljuvaste slummern skulle man opp och stå till svars för namnet, som fäderna gett en, för den arma ryggsäckens innehåll och för titeln, som på dessa breddgrader var alldeles ofattbar. ... Ty vad ingenjörer och köpmän är för folk, tycks alla veta, men skolmän - nej försök inte. (Rob. Fur "Nineve tur och retur" s 31)

Bitterhet är ofruktbar. (Einar Wallquist "Midnattstimme" s 224)

Bilden har inte förändrats under de gångna 48 åren (fram till i dag år 1956) och kommer inte att göra det förrän vi nått fram till det tusenåriga riket. UK (fotbollens Uttagningskommitté) vet att den alltid kommer att vara Utskällda Kommittén. Speciellt illa utsatt är den, om folkkära favoriter har svårt att komma med i den blågula elvan. ... Ett hemligt lidande måste alla UK-personer vara utsatta för. Om de kritiseras hårt men ändå får rätt, är det sällan eller aldrig tal om att de får upprättelse i spalterna. ... Nu får UK i alla väder nöja sig med den tillfredsställelse ett bra resutat för landslaget kan skänka, men malörten i glädjebägaren är besk: UK-mannarna vet att nästa gång det beger sig till en uttagning, är kritiken lyckligt omedveten om sina tidigare misstag och ger sina tjuvnyp där den kan komma åt. (Eric Sköld "Utskällda kommittén ett minne blott?" s 37-38)


ca 1950 - ca 1900

Det blev skräp den första och enda gången (Alfhild) hade (bröllopsskorna) på, det var dumt att ge sig ut i snöslask med sån guldgrannlåt på fötterna, det var bara papp innanför förgyllningen. Malört i fröjdebägaren, och det förstörde en stor del av dagen för dem bägge två eftersom så mycket annat heller ej var som det borde vara. Så alldeles annorlunda än (Pauls) mors dröm till exempel, om Lohengrin in och Mendelssohn ut. ... Vad de än fann på så sprack det sönder ungefär som guldskorna. (Tage Aurell "Skillingtryck" s 139)

(Grigorij) drev på hästarna till det yttersta; sedan lät han dem gå i skritt och lyssnade om någon kom efter. Det var alldeles tyst på stäppen. Han hörde bara spovarnas flöjtande från sandbankarna och svagt, avlägset hundskall. Den svarta himlen var beströdd med gyllne tindrande stjärnor. Över den tysta stäppen drog en svag vind, mättad med den välkända, bittra lukten av malört. Grigorij reste sig i stigbyglarna, drog en suck av lättnad och andades för fulla lungor ... (Michail Solochov "Stilla flyter Don V" s 173)

Vad Juniorverksamheten beträffar så är det med viss beklämning som vi ledare se tillbaka på det svunna året, ty från andlig synpunkt sett har det kännetecknats mera av ’ebb’ än av ’flod’ och för den skull skänkt mera av smärta än glädje. Icke så som om ’flod’ och ’glädje’ skulle alldeles saknats i arbetet, men det har varit mera av ’bittra örter’ än av ’söta druvor’. (”Missionsvännerna i Bjurbäck och Mullsjö” s 260; Ur Mullsjö Juniorförenings årsberättelse för 1926)

Då det blivit bestämt, att Gun skulle få följa med Frida till hennes älskade Lönnvalla hade flickornas förtjusning varit oblandad. Men för Guns del hade det kommit malört i glädjebägaren de sista dagarna före avresan, då det gått upp för henne, att resan innebar skilsmässa från föräldrarna och det egna hemmet. Hon hade känt det så svårt till och med, att hon önskat något skulle komma i vägen, så att hon skulle få stanna hemma. (Elisabeth Beskow "Trettonåringar" s 6)

Ökenvägens buse är sandstormen. Den liknar jordbävningen däruti, att det ej är människans egen förtjänst, kraft eller mod, som räddar från undergång i densamma. Vattenfrågan är ofta krånglig på ökenvägarna. Det är långt mellan brunnarna, och deras vatten är oftast bittert. (John Törnquist "Kaschgar - Några bilder från innersta Asiens land, folk och mission" s 30-31)

Mor var ängsligt blek, hon tyckte aldrig om slakt, lärde jag mig förstå. Vi stod i den trånga garderoben där fars söndagskostym och mors finkappa hängde. Där luktade malört och garderoben var ett skrämselhål dit man skulle komma om man inte var snäll. Nu vid mors sida och med ett stadigt grepp på hennes kjol grät jag inte fast det var nära, men hur jag än tryckte händerna mot öronen hörde jag grisens utdragna dödsskri när den stunden kom. (Anna Lorentz "Bondkalas i Burseryd" s 75; 1910-talet?)

Här växa måra, tusengren och mången ljuvlig ört som gör den skarpa finkeln len och kryddar vin och vört. ... Här blomma kumminhagarna till älsklig likör och malört, god för magarna, sin beska ånga strör. (Erik Axel Karlfeldt "Värdshuset" s 291)


ca 1900 och tiden dessförinnan

"Det finns inga blommor", (sade) Maria moloket, bara "svinablommor" (maskrosor). Jöns tittade sig undersökande omkring. "Det finns lavendel och reseda", utbrast han. "Titta!" I syskonens ögon såg blommorna obetydliga och färglösa ut. "Men dom luktar så gott", kom det ivrigt från Jöns. "Jag vet att mor tyckte om dem." Pojken böjde sig ner och bröt av några stjälkar, vilka han gav åt fadern. Längre bort stack malörten opp, ingen passande blomma för mor förstås. Sådana kvistar brukade fadern stoppa på brännvinsflaskan. (Alice Hulting "Livets kvarnar" s 21-22)

Hvad öfverhöfdingen i Selembanga ... hade att berätta var en bitter malörtsdroppe i den glädjebägare, som missionären redan läppjat på. Under Michelsens frånvaro hade nämligen åter krig utbrutit på ön, och de olika byarna hade uppgjort den planen att helt och hållet utrota befolkningen i den i urskogen belägna byn Pele. (G. Kurze "Evangelii seger bland människoätarne på Tongoa" s 37; omkring 1880)

I ett icke daterat brev från (tiden omkring 1880) skriver (prästen Svening) Henriks, att han, just som väckelsen svepte fram som kraftigast över Berga pastorat och socknarna däromkring, missiverats till Bolmsö, en socken där väckelserörelsens präster möttes med det största misstroende. Härom skriver han: "I bägaren blandar Herren alltid en droppe malört, på det att den måtte bliva desto hälsosammare. Jag har nu erhållit missiv till Bolmsö, vilket inte smakade så angenämt. Dock vill jag inte klaga utan prisa Herren, ty av evighet - så har han förut sagt mig - har han så bestämt. Tack, käre Frälsare! I sanning har jag stor orsak att vara glad och nöjd i allt som kommer på. (Efraim Palmqvist "Karl Palmberg och hans samtida" s 146)

Någon av besättningskarlarna sade: Det börjar gå dösjö. Det lät otäckt – alldeles som om de hade börjat segla över en sjö, där de skulle dö. ... Det hördes att även (Karl Oskar) plågades. Men han hade inte varit sjösjuk en enda gång ännu. Han tog en stadig sup malörtsbrännvin på fastande mage varje morgon; han menade, att det höll hans kropp i ordning. (Vilhelm Moberg ”Utvandrarna” s 329-332; ”Så att wågen slog utöwer skeppet ...”)

Skall man berätta om kryddor i forna tiders kosthåll kan man inte gå förbi det kryddade brännvinet som inte bara dracks för rusets skull utan i högre grad för den läkedom mot alla slags krämpor som det ansågs skänka. Malört i brännvin ansågs kurera magbesvär. "Besk" som drycken med all rätt kallades, bjöds ofta som välkomstsup på skånska gillen, måhända i förebyggande syfte. ... (Numera) hänger vi inte längre kvastar med malört, isop eller åbrodd i garderoben för att hålla malen borta. Malörten har förresten fått sitt namn av att den ansågs skydda mot mal. (Jane Fredlund "Stora boken om livet förr" s 124)

Med sistlidne post afgick (Lunds) Consistorii Expedition med Rectors förklaring och Protocollerna i Agardska målet. . . . Den oombedda förklaringen var i alla afseenden öfverflödig. - Förklaringen sjelf innehåller också i mitt tycke mycken masquerad bitterhet, och förråder en afundsjuka som måtte vara naturlig för små och Småländska sinnen. . . . (Carl Adolph) Agardh är krasslig till kropp och själ. Han trifs icke i Sverge, och talar nu åter om att resa utrikes, som han förmodligen också gör i sommar. Hans många ovänner inom Consist(orium) förbittrar också på allt upptänkeligt sätt hans lefnad. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev II 1818-1823" s 322; brev från Lund den 16 februari 1823 till Johan Fredrik af Lundblad och den 3 april 1823 till Carl Peter Hagberg)

(Nils von Rosenstein skall ha) yttrat att då frågan var om en litterair Tidning jag skall ha afficherat helt andra grundsatser (än vad jag föregående år uttryckt i mitt Jubeltal). Detta smärtar mig af 2ne orsaker: först emedan det mera rör mig som menniska än som Författare, och för det andra emedan jag till Rosenstein har stora förbindelser dem jag aldrig skall förgäta och verkeligen älskat och vördat honom som en Far. För dig behöfver jag väl icke att urskulda mig. Du vet att jag om tidens litteraira partier tänkt, så länge vi varit bekanta, ungefär lika. Denna min öfvertygelse har jag ej heller sökt dölja hvarken för Rosenstein eller någon annan hvartill jag stått i ett närmare förhållande. . . . Att ogillas af personer som man innerligen värderar och högaktar, det är icke blott förödmjukande, utan bittert. Dock, man får finna sig i allt. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev II 1818-1823" s 15; brev från Lund den 19 februari 1818 till Jacob Adlerbeth)

Drick nu emedlertid din glädjebägare, men drick dig icke rus derur. Ingen glädje är fullkomlig under Solen, och i hvarje fröjdekalk måste alltid komma några droppa malört. Du förstår väl, fästmön är Kalken, och arrendet är malörten. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev I 1793-1817" s 306; brev från Lund den 7 juli 1816 till Bengt Myhrman)

Tusen tack för ditt sista bref. Det hade med sig malört i honungen. Ty bråket angående arfskiftet gör mig lika olustig som dig. Jag hoppas det är nu wäl öfwer. (Erik Gustaf Geijer "Brev 1811-02-28 till fästmön Anna-Lisa" s 78)

Med sin gemål fick Gustaf (II) Adolf ... inga söner, och det furstliga äktenskap som han så resolut hade bragt till sånd blev inte lyckligt. Med Axel Oxenstierna talade han öppet om sitt "malum domesticum", sin husliga olycka, och alla i rådet visste att han hade bekymmer med sin drottning. Maria Eleonora visade honom en hysterisk kärlek och klagade att han försummade henne för sitt arbete. Deras första barn var en dotter som hette Kristina; hon dog i sitt första år. Tre år senare föddes en ny dotter som fick ärva namnet; hon överlevde, men föräldrarnas glädje över det barnet var blandad med bitter malört. Det var nämligen någonting underligt med henne; när hon föddes tyckte alla de närvarande kvinnorna att det var en kronprins som hade kommit till världen och stort jubel utbröt, men när man tittade närmare på den nyfödda befanns det att det nog närmast var fråga om en flicka. Jublet tvärtystnade, och pfalzgrevinnan bar sorgmodigt den lilla varelsen till sin bror, som dock betvingade sin bestörtning och befallde att man skulle sätta igång med alla de tacksägelser och fröjdebetygelser som är brukliga vid manliga tronarvingars födelse. (Alf Henrikson "Svensk historia I" s 413)

År 1113 klappade (Bernhard) omsider på klosterporten i Citeaux. ... En sådan klosterbroder kunde draga noviser till sig; Citeaux fick under en kort tids förlopp det ena dotterklostret efter det andra. Det märkvärdigaste af dessa var det, som byggdes i Malörtsdalen, ett trångt pass mellan 2 bergåsar i Champagne, och erhöll namnet Clairvaux (clara vallis, Ljusdalen); det erhöll Bernhard till abbot. ... Det dröjde länge, innan Bernhard lärde sig att förändra malörtsdalen i sitt eget hjärta till en ljusdal, och hela sitt lif igenom hade han vida lättare att befalla än att lyda. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 778-780)


Egna kommentarer och funderingar:

I ett återställelseperspektiv kan jämföra hur det bittra vattnet i Mara blev sött med hur det söta vattnet här i Upp 8:11 blir bittert.

Lägg märke till likheten mellan uttrycken “sägs/kallas lilla Malört (א*)” (Upp 8:11) och “sägs/kallas Mariam” (Matt 13:55). Namnet Mariam betyder ”bitterhet”.


Grekiska ord:

apsinthion (liten Malört) Upp 8:11.

pikrainô (göra bitter) (i NT + exempel i Apokryferna) Upp 8:11 – Tobit 5:14; 1 Mack 3:7; Kol 3:19; Upp 10:9.


Ytterligare studier: 2 Mos 32:20; 5 Mos 29:17-18; Ps 105:29; Jer 9:15; 23:15; Klag 3:15; Amos 6:12; Luk 1:27; 10:39; 22:62; Joh 2:10; Jak 3:11.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-04; 2012-07-01; 2015-03-19; slutlig version 2018-08-06)

Till sidans topp

8:12 Och den fjärde budbäraren lät sin basun ljuda. Och tredjedelen av solen slogs och tredjedelen av månen och tredjedelen av stjärnorna, för att tredjedelen av dem måtte fördunklas och (att) dagen ej måtte ’föras till’/ge ljus (under) tredjedelen av den och natten likaså.

Ord för ord (38 ord i den grekiska texten): Och den fjärde budbärare lät-basunen/'sin basun'-ljuda. och slogs '-en tredjedel'/tredjedelen (av)-'-en sol'/solen och '-en tredjedel'/tredjedelen (av) '-n måne'/månen och '-en tredjedel'/tredjedelen (av)-'-na stjärnor'/stjärnorna, för-att måtte-fördunklas '-en tredjedel'/tredjedelen (av)-dem och '-en dag'/dagen ej måtte-föras-till-ljus '-en tredjedel'/tredjedelen (av)-den och '-en natt'/natten likaså.


1883: Och den fjärde ängeln basunade, och tredjedelen af solen vardt slagen och tredjedelen af månen och tredjedelen af stjärnorna, på det att tredjedelen af dem skulle förmörkas och tredjedelen af dagen mista sitt sken och natten likaså.

1541(1703): Och den fjerde Ängelen basunade; och tredjeparten af solene wardt slagen, och tredjeparten af månan, och tredjeparten af stjernorna; så att tredjeparten af dem wardt förmörkrad, och tredjedeln af dagen intet skina kunde, och af nattene sammalunda.

1974: Den fjärde ängeln blåste i sin trumpet, och genast fördärvades och förmörkades en tredjedel av solen, och en tredjedel av månen och stjärnorna fördärvades, så att dagsljuset förminskades med en tredjedel och nattens mörker blev djupare.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Det blev ett mörker, en skum/svartaktig virvelvind, emot varje/hela Egyptens jord/land (i) tre dagar. (2 Mos 10:22b, Grekiska GT)

(Psalmisten sade:) “Mitt hjärta har slagits som om (det var) gräs och det har torkats/förvissnat.” (Ps 102:4a eller 102:5a, Grekiska GT)

(Salomo sade:) “Kom i din ungdoms dagar ihåg Den som har skapat dig ... 'ända till var ej'/innan solen och ljuset och månen och stjärnorna fördunklas.” (Pred 12:1a,2a, Grekiska GT)

(Profeten sade angående Babylon:) “Skåda, ty Herrens dag ... kommer (med) lidelse och vrede (för) att sätta/göra hela (den bebodda) världen ödelagd, och (för) att fördärva missarna (av Guds mål) ut ur den. Ty himlens stjärnor ... och varje/hela himlens utsmyckning skall inte ge ljuset och den uppstickande/framträdande solen skall fördunklas, och månen skall inte ge sitt ljus.” (Jes 13:9-10, Grekiska GT)

“Jag kommer att beslöja dig helt och hållet i det att släckas/slockna, och jag kommer att låta himmel och dess stjärnor växa/bli mörka, Jag kommer att beslöja sol i ett moln, och måne må inte/förvisso ej ’föras till’/ge sitt ljus. Alla de ting som ’för till ljus’/ger ljus i himlen kommer att växa/bli mörka emot dig, och Jag kommer att ge mörker emot ’din jord’/’ditt land’”, säger Herren, Herren (till Egypten). (Hes 32:7-8, Grekiska GT)

(Profeten sade:) “Före/inför (det månghövdade folkets) ansikte kommer jorden att ‘hällas tillsammasn’/förvirras och himlen skakas, solen och månen växer/blir mörka och stjärnorna kommer att sjunka/minska sin glans.” (Joel 2:10, Grekiska GT)

(Profeten sade:) ”Solen och månen växer/blir mörka och stjärnorna kommer att sjunka/minska sin glans.” (Joel 3:15, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

Då Herodes i hemlighet hade kallat till sig siarna, undersökte han exakt från sidan av dem tiden då stjärnan ’fördes till ljus’/’visade sig’. (Matt 2:7)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Precis som ljusstrålen/blixten kommer ut från uppstickanden/öster och ’för till’/ger ljus ända till sjunkanden/väster, på det här sättet skall Människans Sons ’varande vid sidan av’/kommande vara.” (Matt 24:27)

(Jesus sade till Sina lärjungar: “Genast efter det stora betrycket) skall solen förmörkas, och månen skall inte ge sin glans, och stjärnorna skall falla ut ur (א,* א) himlen, och himlarnas förmågor/makter skall röra sig fram och tillbaka.” (Matt 24:29b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Tecken kommer att vara i sol och måne och stjärnbilder.” (Luk 21:25a)

‘Och ej’/varken sol ‘och ej’/eller stjärnor ’varande/var iögonfallande’/’visade sig’ emot/under fler/flera dagar. (Apg 27:20a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Och Hans anblick/ansiktsuttryck ’för till’/ger ljus som solen (א,*א) i sin förmåga. (Upp 1:16b)

Och solen blev svart som en säck av hår, och hela månen blev som blod och himlens stjärnor föll emot (א,* א) jorden. (Upp 6:12b-13a)

Jag skådade de sju budbärarna som står inför Guds ögon, och sju basuner gavs åt dem. (Upp 8:2)

De sju budbärarna, som hade de sju basunerna, gjorde sig redo, för att de måtte låta basunerna ljuda. (Upp 8:6)


Exegeter, evangelister med flera:

Den fjärde (basunen) liknar den nionde plågan, när det var tjockt mörker över Egypten i tre dagar; 2 Mos 10:21-23. (J. Massyngberde Ford "Revelation" s 155)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående “lät basunen ljuda”, se Upp 8:2 och Upp 8:6. Angående ”den tredje”, se Upp 8:7a.


Grekiska ord:

plêssô (slå) (i NT + exempel i GT) Ps 102:4(5); Upp 8:12 – 2 Mos 9:31-32.

skotizô (fördunkla) (i NT + exempel i GT) Pred 12:2; Jes 13:10; Matt 24:29; Upp 8:12 – Ps 69:23(24); Mark 13:24; Rom 1:21; 11:10; Upp 9:2(א,*א).


Ytterligare studier: 1 Mos 1:14-17; Ps 105:28; Joel 2:2,31; Amos 5:18; 8:9; Matt 8:12; Joh 8:12, 11:44; Apg 2:20; Fil 2:15; Upp 21:23.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-04; 2012-07-01; 2015-03-20; slutlig version 2018-08-06)

Till sidans topp

8:13a Och jag skådade, och jag hörde (ljudet av) en örn som flög i/på himlens mitt ...

Ord för ord (9 ord i den grekiska texten): Och (jag)-skådade, och jag-hörde (av)-en örn flygande i himlens-mitt


1883: Och jag såg, och jag hörde en örn, som flög midt på himmeln ...

1541(1703): Och jag såg, och hörde en Ängel, som flög midt igenom himmelen ...

LT 1974: Sedan såg jag en ensam örn, som flög över himlen ...


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Mose sade till Israel:) “Som en örn 'att skydda'/skyddar sitt näste ... (bredde Herren ut) Sina vingar (och) ’tog emot’/godtog (Sitt folk). (5 Mos 32:11a, Grekiska GT)

Solen stod enligt/vid himlens mitt. ... (Josua 10:13b, Grekiska GT)

(Herren sade:) “Jag ledde/förde emot, emot en ynglings moder, ett elände i/vid middagstid. Jag slängde plötsligt bävan och hast/plåga emot henne.” (Jer 15:8b, Grekiska GT)

(Herren sade till profeten om Israel:) “Som en örn emot ett Herrens hus ... har de stigit vid sidan av Mitt förbund och har varit gudlösa nedifrån/emot Min lag.” (Hos 8:1b, Grekiska GT)

(Herren sade till profeten:) “Det skall vara i/på den där dagen ... (att) solen skall sjunka vid middagstid och ljuset skall i/på dag växa/bli mörk uppå jorden.” (Amos 8:9, Grekiska GT)

(Salomo sade till Herren: “Då) en stilla tystnad omslöt alla tingen, och en natt uppnått mitten (av sitt lopp) i (sin) egen snabbhet, kom Din ’alltförmående’ utsaga, en sträng krigare, från himlar ut ur rikens troner in i en mitt av den tillintetgörande jorden (med) ett skarpt svärd.” (Salomos Vishet 18:14-15a eller 18:14-16a)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) "'Se i'/'fäst blicken' in i himlens flygande varelser." (Matt 6:26a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Varest/där – om alltefter omständigheterna – fallet/liket må vara, där skall örnarna ledas/föras tillsammans.” (Matt 24:28)

(Jesus sade till sina lärjungar:) ”Människans Sons tecken skall föras/komma till ljus i himmel/himlen.” (Matt 24:30a)

Strax då (Jesus) steg upp ut ur vattnet, skådade Han himlarna, som splittades, och Anden som en duva, som steg ned och som stannade emot (א,* א) Honom. (Mark 1:10)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Och den första levande varelsen (var) lik ett lejon och den andra levande varelsen lik en ungtjur och den tredje levande varelsen hade ansiktet likt (ett hos) en människa (א,* א) och den fjärde levande varelsen (var) lik en flygande örn. (Upp 4:7)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående ”flygande örn”, se också Upp 4:7.


Grekiska ord:

mesouranêma (himlens mitt) Upp 8:13 – Upp 14:6; 19:17.


Ytterligare studier: 2 Mos 19:4; 5 Mos 28:49; Job 5:14; Ordsp 30:17; Jes 16:2-3; 59:10; Jer 48:40; 49:22; Upp 14:6; 19:17.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-05; 2012-07-02; 2015-03-21; slutlig version 2018-08-06)

Till sidans topp

8:13b ... och sade (med) stor/hög röst: “Ve, ve, ve, till dem som är bosatta ‘i uppå’/uppå jorden, ‘ut ur’/’till följd av’ resten av basunens röster av/från de tre budbärare som står i begrepp att låta basunen ljuda.”

Ord för ord (23 ord i den grekiska texten): sägande (med)-röst stor: ve ve ve (till)-de varande-bosatta-i uppå '-en jord'/jorden ut-ur '-en rest'/resten (av)-röster '-ens basun'/basunens (av)-de tre budbärare (av)-de stående-i-begrepp-att låta-basunen-ljuda.


1883: ... säga med hög röst: Ve, ve, ve dem, som bo på jorden, för de öfriga basunrösterna från de tre änglar, som ännu skola basuna!

1541(1703): ... och sade med höga röst: We, we, we dem som bo på jordene, för de andra röster af de tre Änglars basuner, som ännu basuna skola.

LT 1974: ... och ropade: ”Ve, ve, ve människorna på jorden, på grund av det fruktansvärda som snart ska hända, när de tre återstående änglarna blåser i sina trumpeter.”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Profetens sade:) “Fruktan och grop och snara emot er som har er bostad ’i i uppå’/uppå jorden.” (Jes 24:17a, Grekiska GT)

(Profeten sade till Guds folk:) “Skåda, Herren leder vreden från det heliga, emot emot dem som har sin bostad ’i uppå’/uppå jorden.” (Jes 26:21a, Grekiska GT)

(Herren sade:) “Det skall anlända ett utsonande, och (Israel) skall söka frid, och/men det skall inte vara (så). Det skall vara ve på ve.” (Hes 7:25-26a, Grekiska GT)

(Profeten sade:) "Hör Herrens utsaga, Israels söner, av det skälet att (det är) en dom åt Herren i riktning mot de som bor/bebor jorden, av det skälet att (det) inte (finns) sanning, inte heller barmhärtighet, inte heller Guds ytterligare kunskap uppå jorden." (Hos 4:1, Grekiska GT)

Detta är vad Herren Gud, den Allsmäktige, säger: “I/på alla gator (är det) sörjande, och i/på alla vägar talas det: ’Ve, ve.’” (Amos 5:16a, Grekiska GT)

(Profeten sade:) “Jag lyfte mina ögon och skådade, och skåda, en flygande skära. ... (Budbäraren) talade i riktning mot mig: ”Det här (är) hämndeakten som går ut emot varje/hela jordens ansikte/yta.” (Sak 5:1b,3a, Grekiska GT)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Ve, fega hjärtan och händer som har stått vid sidan av och en missare (av Guds mål) som stiger emot, emot två stigar. Ve ett hjärta som är vid sidan av, eftersom det inte tror. På grund av det här kommer det inte att skyddas. Ve er som har fördärvat (och fördärvar) uthålligheten, och vad skall ni göra, när Herren – alltefter omständigheterna – må granska?” (Syr 2:12-14)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Ve de som har (barn) i moderliv och de som diar i de där dagarna!” (Matt 24:19)

(Jesus sade till fariseerna:) “Ve till er, fariseerna! ... Ve till er * (א,*א) fariseer! ... Ve till er!” (Luk 11:42a,43a,44a)

(Jesus sade till de laglärda:) “Till er de laglärda, ve! ... Ve till er! ... Ve till er, de laglärda!” (Luk 11:46a,47a,52a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Jesus (sade till Petrus): ”Skall du sätta/gravsätta din själ till förmån för Mig? Amen, amen, Jag säger till dig: ’En tupp må inte/förvisso ej ‘höja sin röst’/gala, ända till (den tid i) vilken du skall förneka bort (א,* א, A) Mig tre gånger.’” (Joh 13:38)

Då det så var kväll till den där en/första dagen av sabbater, och då dörrarna var (och hade varit) stängda, varest/där lärjungarna (hela tiden) var på grund av judarnas fruktan (eller: fruktan för judarna), kom Jesus och stod in i mitten, och Han säger till dem: ”Frid till er.” ... Han (א,*א) talade så åter till dem: ”Frid till er. ... Och efter åtta dagar var Hans lärjungar åter innanför, och Tomas var i sällskap med dem. Jesus kommer, då dörrarna är stängda, och Han stod in i mitten av dem och talade: ”Frid till er.” (Joh 20:19,21a,26)

Jag hörde bakom mig en stor/hög röst som en basun som sade: “Skriv in i en bokrulle vad du ser.” (Upp 1:10b-11a)

(Jag skall * (hålla fast) (א,*א) dig) ut ur prövningens stund, den som står i begrepp att komma uppå hela (den bebodda) världen (för) att pröva dem som bor uppå jorden. (Upp 3:10b, ”Filadelfia”)

Och ljusstrålar och röster och åskdunder går ut, ut ur/från tronen. (Upp 4:5a)

Jag skådade en stabil/stark budbärare som kungjorde i/med en stor/hög röst: ”Vem (är) värdig att öppna bokrullen och lösa upp dess sigill?” (Upp 5:2)

(Jag hörde budbärare) som sade (med) stor/hög röst: “Värdig är den lille Baggen, Den som har slaktats (och är slaktad).” (Upp 5:12a)

(De slaktade vittnenas själar) utropade/ropade (med) en stor/hög röst: ”Mästaren, den Helige och Sanne! Ända till när dömer Du inte och utverkar rättvisa för vårt blod ut ur/av dem som bor uppå jorden?” (Upp 6:10a)

Och (budbäraren) utropade/ropade (med) stor/hög röst till de fyra budbärarna, till vilka det var givet till dem att handla orättfärdigt (emot) jorden och havet och sade: “Ni må ej handla orättfärdigt (emot) jorden, ‘men ej’/eller (א,*א) (emot) havet, ‘men ej’/eller (א,*א) (emot) träden, ända till vi må ha förseglat vår Guds slavar uppå deras pannor.” (Upp 7:2b-3)

De utropar (med) en stor/hög röst och säger: “Räddningen (tillhör) vår Gud, Den som sitter på tronen, och den lille Baggen in i (de kommande) tidsåldrarnas (kommande) tidsåldrar. Amen (א*).” (Upp 7:10)

Jag skådade de sju budbärarna som står inför Guds ögon, och sju basuner gavs åt dem. (Upp 8:2)

De sju budbärarna, som hade de sju basunerna, gjorde sig redo, för att de måtte låta basunerna ljuda. (Upp 8:6)


Exegeter, evangelister med flera:

Till skillnad från de fyra första basunerna drabbar de tre sista domarna människorna på ett direkt sätt. (Leif Carlsson ”Tröst och trots – Uppenbarelseboken” s 128)

Pelle Dieden var här en stund före jul och berättade litet från Norge. Pontus de la Gardies dotter är gift i Norge. Hon hade berättat för Pelle, att hennes morfar, greve Löwenskiöld, blivit förd till tvångsarbete i Nordnorge jämte ett flertal andra betrodda män från sin bygd som vedergällning för att några norrmän i en by i närheten knotat, när en tysk soldat i en biografkö trängt sig före alla andra och i övrigt uppträtt oförskämt. Grevstackarn hade ingen aning om att någon bioföreställning ägt rum ens en gång. Sådan är den tyska rättvisan. Och sedan greven bortförts, körde två lastbilar fram till slottet och en hoper tyska soldater stövlade in och tog allt vad di kom över, bland annat 2.000 flaskor vin, alla konserver, all tvål, inte ens en enda liten tvålbit till ett spätt barn fick di behålla. Sen söp soldater sej redlösa och tvingade gamla grevinnan att koka té klockan 3 på natten. På Grini påstod Pelle, att enligt vad hon hört norrmän, som varit där bedyra, får di stryk i bästa fall 3 gånger om dan, i annat fall 4 gånger om dan. Ve dom när vedergällningens dag kommer. (Astrid Lindgren "Krigsdagböcker 1939-1945" s 151; 1942-12-25)

Det var visst något annat jag såg - i Kiel. Svält! Barn med hungriga ögon, hungriga leenden och kroppar, nästan utmärglade - barn, krigsförstörda av umbäranden, sjukdomar, barn med lillgamla ansikten, sådana som vittnar om något som är besegrat. Och skräck . . . Men det var ju i Kiel, som ligger långt bakom oss, i natten! Ja, men är det ej likadant i Hamburg, i Berlin? Överallt? Har ej 6-7 års vansinne, som håller på att följas av mångårig idioti, överallt i ett krossat land satt sina spår? Jag tror det! Men hon, som satt mitt emot mig, och äter sig in i en behaglig ro, känner hon något av detta? Nej - jag tror inte hon gör det. Den klass hon tycks tillhöra har alltid ätit sig in i samhällena, bitit sig fast och satt sig ned över allt annat. Och jag tror att det där hungriga utsvultna släktet, vars barn har hungriga ögon, hungriga leenden, hungriga magar, jag tror, att det en gång skall hålla räfst . . . Ve de mätta då! (Eyvind Johnson "Funderingar på en resa, med hänsyn till ett smörgåspaket" s 33-34; 1921-11-12)

Åldriga evangelister, träden nu alla fram! Kitt och klister, allting brister, världen står i damm. Märken I ej hur det grånar åter till medeltid? Luften morlar och dånar: storm, ström, strid. ... Ängel, blås i basunen, bryt ditt sista sigill! Smattra örn, kring kyrkans hörn din apokalyptiska drill! Ryten, I lejonlundar, ert blodsevangelium! Oxen ensam begrundar, stor, sträng, stum. ... Fjärran i fridens ängder, ledd som med solskensgarn, följer stuten, glansbegjuten, himmelens förstfödda barn. Ensam vid drömmande tjärnen går han i oljeskog; blommor bär han på stjärnen, vingar gro kring hans bog. (Erik Axel Karlfeldt "Flora och Bellona" s 447,449-450; Oxen i Sjöga. Den ursprungliga titeln på dikten var "Heliga oxe i Vika". Vika kyrka ligger söder om Falun och här knackades 1918 en kalkmålning föreställande en oxe. I dikten görs flera anspelningar till Uppenbarelseboken.)

Om den oerfarne visste hvilket lidande en skilsmässa mellan makar innebär, skulle han betänka sig innan han gick sin väg. De två själarna äro så samvuxna, att utlösningen af personligheten blir den smärtsammaste operation som existerar. Det är ett slags död. ... Minnena som äro gemensamma skola skiftas, men kunna icke delas; de krossade illusionerna från kärlekens första vårdagar skapar tron på allt; det går ett verop genom världarne, som om ett brott vore begånget, ett ohjälpligt som synden mot den Helige Ande; kärleken, Guds skaparekraft, himmelens solvärme, lifvets ursprung har upphört att finnas, kaos och mörkret börjar om igen; det är en andlig död, utan tröst, utan hopp. (August Strindberg ”En blå bok II” s 748; Lustgården)

Den som nu skaffar sig en jordlapp och lär sköta den, den räddar sig undan syndafloden. Här kommer att bli kriser som vi aldrig sett. "Ringarne" döda handeln. Ve småhandlarne! Jag talar icke om några revolutioner, ty sådana komma ej att ske; jag talar om de inre kriser som förestå. (August Strindberg "August Strindbergs brev IV 1884 s 318; brev 5 sept 1884 till brodern Axel Strindberg; "ringarne"= de s. k. arbetarringarna, ett slags konsumentkooperativa sammanslutningar)

Pä den katolska tiden hade vära kyrkor en rikedom av medeltida mälningar och skulpturer. Kyrkorummet var ett slags Biblia Pauperum (de fattigas bibel). Man kunde titta i tak och pä väggar, om man ville ha de händelser illustrerade, som prästen talade om. Där fanns ocksä ett rikt symbolspräk, som vi numera är pä väg att mista. Takmälningarna i Barnarps (kyrka) utfördes av en ung mästare frän Jönköping, Johan Kinnerus. . . . Mälningarna här i Barnarp torde vara de första Kinnerus utfört som mästare (mästarbrev 1731). . . . Över orgelläktaren är helvetet mälat med avskräckande odjur och basunbläsande änglar, en del ropande: "We, We". I mitten den uppständne Kristus med ett korsmärkt standar (segerfana) och kringsträlad av starkt ljus. (Lars Ahlberg "Barnarps kyrkas historia med nägra utblickar bakät kring kristningsprocessen" s 14-15)

(Pastor) Suenonius var den förste, som hämtade sig. "Ve, ve!" ropade han med fruktansvärd röst, i det han steg upp och sträckte armarne mot höjden. "Världens yttersta tid är inne. Herrens vredes dag måste nedkallas över jorden av sådana helvetiska förbrytelser. Höljen edra anleten, kasten er till jorden, ropen, att bergen skola övertäcka eder. Ve, det tjänar till intet. Vid domsbasunens ljud skola bergen rämna, jorden öppna sitt sköte och all er styggelse skärskådas av Hans öga. Ve, det är snart för sent att ropa Kyrie eleeson ... Herre förbarma dig!" (Viktor Rydberg "Fribytaren på Östersjön II" s 299)

Assims moder fattade med sina skinntorra fingrar (Singoallas) lockar och väste: "Det är du, som bragt skam och olycka över oss. Ve dig, ve dig! Din blonde älskare skall dö, han skall slitas i stycken, han skall förtäras av gift ... ja, du! giftdrycken, lagad av min hand, rasar i hans inälvor. Ser du, hans huvud sjunker mot bröstet, hans kinder gulna som det giftiga smörblomstret ... det verkar redan." (Viktor Rydberg "Singoalla" s 78)

We, we, we dem, som bo på jorden! we de köttsligt sinnade, som ännu med lust bo i denna werlden! (Thomas a Kempis "Lilla Kempis" s 118)


Egna kommentarer och funderingar:

I ett återställelseperspektiv kan vi jämföra vad som en gång drabbade Israel (Hes 7:25-26) med vad som nu drabbar jorden.

Angående “en stor/hög röst”, se också Upp 1:10b. Angående ”de som är bosatta ’i uppå’/uppå jorden”, se också Upp 3:10b. Angående ”röster”, se också Upp 4:5a. Angående ”budbärare som står i begrepp att låta basunen ljuda”, se också Upp 8:2 och Upp 8.6.


Grekiska ord:

ouai (ve) (i NT + exempel i Apokryferna) Syr 2:12-14; Matt 24:19; Luk 11:42-44,46-47,52; Upp 8:13 – Tobit 10:5; Judit 16:17; Syr 41:8; Matt 11:21; 18:7; 23:13,15-16,23,25,27,29; 26:24; Mark 13:17; 14:21; Luk 6:24-26; 10:13; 17:1; 21:23; 22:22; 1 Kor 9:16; Judas v 11; Upp 9:12; 11:14; 12:12; 18:10,16,19.


Ytterligare studier: 4 Mos 21:29; Pred 10:16; Jes 1:4,24; 3:9; 5:8; 10:5; 28:1; 29:1; 33:1; Jer 13:27; 50:27; Hes 2:10; 16:23; Hos 9:12; Amos 5:18; Hab 2:6,12; Matt 23:13-29; Joh 3:16; 20:29; 1 Kor 9:16; Upp 9:1,13; 11:10,15; 13:8,14.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-05; 2012-07-02; 2015-03-22; slutlig version 2018-08-06)

Tillbaka till Start

Valid XHTML 1.0 Strict      Valid CSS!