Till kapitellistan

Sjunde kapitlet
snabbnavigation till verserna:
| 1 | 2a | 2b | 3 | 4-8 | 9a | 9b | 10 | 11a | 11b | 12 | 13-14a | 14b | 15a | 15b | 16a | 16b | 17a | 17b


7:1 Och (א,* א) efter det här skådade jag fyra budbärare, som stod emot jordens fyra hörn, vilka fick makt över jordens fyra vindar, för att ej en vind måtte (א,* א) blåsa uppå jorden ‘och ej’/eller uppå havet ’och ej’/eller emot varje/något träd.

Ord för ord (34 ord i den grekiska texten Sinaiticus): Och efter det-här skådade-(jag) fyra budbärare 'stående-(och-havande-stått)'/stående emot de fyra hörn '-ens jords'/jordens, fående-makt-över de fyra vindar '-ens jords'/jordens för-att ej måtte-blåsa (en)-vind uppå '-en jord'/jorden och-ej uppå '-et hav'/havet och-ej emot varje träd.


1883: Och därefter såg jag fyra änglar, som stodo vid jordens fyra hörn och fasthöllo jordens fyra vindar, på det att ingen vind skulle blåsa på jorden eller på hafvet eller på något träd.

1541(1703): Sedan såg jag fyra Änglar stå på fyra jordenes hörn, hållande fyra jordenes wäder, att intet wäder skulle blåsa på jordena, eller på hafwet, eller på något träd.

LT 1974: Sedan såg jag fyra änglar, som stod vid jordens fyra hörn och hindrade de fyra vindarna att blåsa, så att inte ett löv rörde sig bland träden, och havet blev blankt som en spegel.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Abraham sade till de tre männen:) “Jag skall ta ett bröd, och ni skall äta, och efter det här skall ni ’komma vid sidan av’/’gå vidare’ ’in i’/på er väg.” (1 Mos 18:5a, Grekiska GT)

(En kvinna sade om en annan kvinna:) “Låt (sonen) ‘och ej’/varken vara min ’och ej’/eller hennes. ... (1 Kung 3:26b, Grekiska GT)

Portarna (till Guds hus) var (hela tiden) enligt/’mitt emot’ de fyra vindarna, enligt/’mitt emot’ uppstickanden/öster, hav/väster, ’nordlig vind’/norr, ’sydlig vind’/söder. (1 Krön 9:24, Grekiska GT)

(Psalmisten sade: “Den rättfärdige) skall vara som det trä/träslag som har varit (och är) planterat till sidan av 'genomgångarna av vattnen'/vattenvägarna ... De gudlösa (är) inte på det här sättet, inte på det här sättet, 'emellertid eller'/utan (är) som skummet, som vinden slänger ut från jordens ansikte/yta. På grund av det här skall de gudlösa inte 'stå upp'/bestå i en dom.” (Ps 1:3a,4-5a, Grekiska GT)

(Kvinnan sade:) “... Jag fann honom som min själ välkomnade. Jag ’fick makt (över)’/grep honom, och jag skall inte låta honom vara.” (Höga Visan 3:4a, Grekiska GT)

(Herren) skall lyfta/’lyfta upp’ ett tecken ‘in i’/'avsett för' nationerna och skall leda/föra tillsammans Israels fördärvade och leda/föra tillsammans Judas’ isärsådda ut ur jordens fyra vingar/hörn. (Jes 11:12, Grekiska GT)

(Herren sade:) “Jag skall leda fyra vindar ut ur himlens fyra utkanter emot, emot Elam, och Jag skall så isär dem i/med alla de här vindarna.” (Jer 49:36a, Grekiska GT)

(Herren sade till profeten/Israel:) “Ett mål/slutmål anländer! Målet/slutmålet anländer emot jordens fyra vingar/hörn.” (Hes 7:2b, Grekiska GT)

(Herren sade till profeten:) ”Profetera, son av en människa, profetera emot anden och tala till anden: ’Det här är vad Herren säger: Kom ut ur de fyra andarna, och pusta på, in i de här döda (kropparna), och låt dem leva.’” (Hes 37:9b, Grekiska GT)

(Profeten sade:) “Skåda, himlens fyra vindar föll i, in i det stora havet.” (Dan 7:2b, Grekiska GT)

(Budbäraren sade till profeten:) “De här (fyra hästarna) är himlens fyra vindar, som går ut (för) att stå vid sidan av varje/hela jordens Herre.” (Sak 6:5b, Grekiska GT)

(Salomo sade till Herren:) “Du har ordnat varje ting alltigenom/’från början till slut’ (med) mått och antal och ställning/våg.” (Salomos Vishet 11:20b)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Johannes Döparen sade:) “Allaredan är ligger yxan i riktning mot trädens rot. Varje träd som så ej gör/bär fin frukt skärs/huggs ut och kastas in i eld.” (Matt 3:10)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Jag säger er att ej svära helt/alls, ‘och ej’/varken i/vid himlen ... ’och ej’/eller i/vid jorden ... ’och ej’/eller ’in i’/vid (ett vanärat) Jerosolyma/Jerusalem ... ‘och ej’/eller i/vid ditt huvud.” (Matt 5:34-36a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “När du (א*) – alltefter omständigheterna – må bedja, skall du (א*) inte vara som hycklarna, eftersom de ‘är vänner med’/’tycker om’ att stå (och ha stått) (och) bedja i synagogorna och i gatornas hörn.” (Matt 6:5a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Ni skall få ytterligare kunskap om (de falska profeterna) från/’beroende på’ deras frukter. ... Varje träd som ej gör/bär fin frukt skärs/huggs ner.” (Matt 7:16a,19a)

(Jesus sade:) “'Varje den'/’var och en’ som hör ‘de här’/dessa Mina utsagor och ej gör dem kommer att vara lik en dåraktig man, vem som än byggde sin bostad emot sanden. Och vätan steg ned, och floderna kom och * (א*) skar/slog i riktning mot den där bostaden, och den föll, och dess fallande var (hela tiden) stort. (Matt 7:26-27)

(Jesus sade till Sina lärjungar: “Människans Son) skall skicka bort Sina budbärare ’i sällskap’/tillsammans med en stor basun. Och de skall leda/föra tillsammans emot/’sökande efter’ Hans utvalda ut ur de fyra vindarna från (ena ändan av) himlars utkanter ända till (den andra ändan av) deras utkanter.” (Matt 24:31)

Herodes/’Herodes män’ ... ’fick makt (över)’/grep Johannes och band honom. (Mark 6:17a)

Då (Jesus) hade skådat, att (Hans lärjungar) plågades i drivandet/'vid årorna', ty det var (hela tiden) en vind mitt emot dem, kommer Han i riktning mot dem runt omkring den fjärde nattvakten. (Mark 6:48a)

(Den blinde sade:) “Jag ser människorna, eftersom jag skådar (dem) som träd, då de vandrar omkring. (Mark 8:24b)

(Jesus sade till Sina lärjungar: “Människans Son) skall skicka bort Sina (א,*א,A) budbärare och leda/föra tillsammans emot/’sökande efter’ Sina utvalda ut ur de fyra vindarna, från jords utkant till himmels utkant.” (Mark 13:27)

(Jesus sade till folkskarorna:) “Om motståndaren är delad isär emot sig själv, hur skall hans rike stå/bestå?” (Luk 11:18a)

Då det hade blåst underifrån/svag sydlig vind (och) då (Paulus och de andra på båten) hade tänkt den föresatsen att ha fått (och få) makt över (vinden) ... seglade de (hela tiden) ganska tätt intill, till/intill sidan av Kreta. (Apg 27:13)

‘Och ej’/varken sol ‘och ej’/eller stjärnor ’varande/var iögonfallande’/’visade sig’ emot/under fler/flera dagar. (Apg 27:20a)

Då (de som var på båten) hade lyft emot/upp toppseglet (i) den blåsande (brisen), höll/styrde de (hela tiden) ner ’in i’/mot stranden. (Apg 27:40b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Efter det här steg (Jesus) ner ’in i’/till Kafarnaum, Han och Hans moder och Hans bröder * (א,*א). (Joh 2:12a)

Både/vidare uppväcktes (hela tiden) havet av/’på grund av’ (d)en stora/starka vind som blåste. (Joh 6:18)

Och varje skapad varelse som (är) i himlen och uppå jorden * (א,* א) och uppå havet, och tingen i dem, alla hörde Jag och/också (א,* א) sägande/säga. (Upp 5:13a)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

“Träd” skulle här kunna användas i metaforisk mening och därför vara detsamma som ... ”de som bor (på jorden)”. (J. Massyngberde Ford "Revelation" s 115)

”Är ni Adams söner och Evas döttrar”, sade (bävern). ”En del av dem”, sade Peter. ”Sch-sch!” sade bävern, inte så högt! Vi är inte säkra här ens.” ”Vad är det ni är rädd för?” sade Peter. Det finns ju ingen här mer än vi.” ”Glöm inte träden”, sade bävern. ”De lyssnar alltid. De flesta av dem är på vår sida, men det finns träd som skulle kunna förråda oss till henne – ni vet vem jag menar”, sade bävern. (C.S. Lewis ”Häxan och lejonet” s 59)

När (träden) såg ut som träd, verkade de underligt människoaktiga, och när de såg ut som människor, var de som underligt knotiga och lövklädda människor. (C.S. Lewis ”Caspian, prins av Narnia” s 113; Lejonets återkomst)

Gusiev tycker att fartyget börjar rulla. ... Någonting faller i golvet med ett klirrande läte, det var nog ett krus som föll. "Det var vinden som slet sin kedja", säger Gusiev och lyssnar. Denna gång hostar Pavel Ivanytj och svarar retligt: "Än talar du om ett fartyg som gick på en fisk, än om vinden som sliter sin kedja. Tycker du att vinden är ett vilddjur eftersom den sliter sin kedja?" "Så säger de ortodoxa." "Och de ortodoxa är lika stora träskallar som du. Det är inte lite smörja de pratar. Man måste ha huvudet på skaft och resonera förståndigt. Du är en dum människa." ... "Vad är det till exempel för besynnerligt eller konstigt i det där med fisken och vinden som sliter sin kedja? Antag att ... det där borta där världen tar slut står tjocka stenmurar och vid murarna är de elaka vindarna kedjade ... Om de inte hade slitit sig lösa från kedjan, varför skulle de då rusa omkring över hela havet som besatta och rasa liksom hundar? Om man inte kedjar fast dem vart tar de då vägen när det är vindstilla?" (Anton Tjechov "Gusiev"s 253-254)

Med händerna under huvudet låg (Torbjörn) där och blickade upp i himlen, som välvde sig skimrande blå bakom de lummiga trädkronorna. ... Hans sinne kom i harmoni med det han såg, och han lät tankarna ila ... Björken log åter med tusen ögon upp mot granen, furen stod där tyst föraktfull och stack ut sina vassa nålar åt alla håll. Men allt eftersom luften blev mera smeksam kvicknade allt flera slokande blad till. De rätade ut sig och stack sitt friska lövverk rakt upp i näsan på furen. "Var höll ni till i vintras, månne?" frågade furen och fläktade sig och svettades kåda i den olidliga hettan. (Björnstjerne Björnson "Synnöve Solbakken" s 70)

(Prinsen) hörde ett underligt susande, och framför sig såg han en stor, upplyst grotta. ... En något äldre kvinna, lång och stark satt vid elden. ... ”Här är ett otäckt drag!” sade prinsen och satte sig på golvet. ”Det blir väl värre än, när mina söner komma hem!” svarade kvinnan. ”Du är här i vindarnas grotta; mina söner är världens fyra vindar. ... Jag måste vara sträv, om jag skall kunna hålla mina pojkar i styr; men det kan jag, fastän de äro styva i nacken! Ser du de där fyra säckarna, som hänga på väggen? Dem äro de lika så rädda för, som du har varit för riset bakom spegeln. Jag kan böja ihop pojkarna, skall jag säga dig, och så komma de i säcken utan några vidare omständigheter! Där få de sitta och komma inte ut att ränna, förrän jag finner för gott.” (H. C. Andersen ”Sagor och berättelser I” s 236-237; Paradisets lustgård)

”Barn”, säger majorskan högtidligt, ”det bodde en gammal kvinna på Ekeby, som höll himmelens vindar fångna. Nu är hon fängslad, och vindarna är fria. Är det underligt, att det går en storm genom landet? Jag, som är gammal, har sett den förr, grevinna. Jag känner den. Jag vet, att den dånande Guds storm kommer över oss. Än susar den fram över de stora rikena, än över de små, bortglömda samhällena. Guds storm glömmer ingen. Den kommer så över stora som över små. Det är grant att se Guds storm komma. Guds storm, du välsignade Herrans väder, blås över jorden! Röster i luften, röster i vattnen, ljuden och förfären! Gören Guds storm dånande! Gören Guds storm skräckinjagande! Må stormbyarna dra ut över landet, störta fram mot vacklande väggar, bryta de lås, som har rostat, och de hus, som lutar till fall! Ångest ska breda sig över landet. De små fågelnästena ska falla från sitt fäste på grenen. Hökboet i furans topp ska ristas till jorden med stort dån, och ända in till uvnästet i bergsskrevan ska vinden väsa med sin draktunga. Vi tyckte, att allt var gott här hos oss, men det var inte så. Guds storm behövs nog. Jag förstår det, och jag klagar inte. Jag ville blott, att jag finge gå till min mor.” Hon faller med ens samman. ”Gå nu, unga kvinna!” säger hon. "Jag har inte tid mer. Jag måste gå. Gå nu, och akta er för dem, som rider på stormmolnen.” (Selma Lagerlöf ”Gösta Berlings saga” s 150; Unga grevinnan)


Att fortsätta med:

Castle Howard, byggt för den 3:e earlen av Carlisle, räknas till 1700-talets stora herresäten. Det är ett mästerverk av arkitekten sir John Vanbrugh, som senare ritade Blenheim Palace. . . . Palatset reser sig över en underbar park, i vilken Vanbrugh har byggt De fyra vindarnas tempel. (Dieter Schröder "Drömvägar i Storbritannien" s 48; Från York till Edinburgh)

Vår judiska tradition säger att när Gud skapade människan lät han vindarna blåsa, och stoft samlades från jordens fyra hörn. Av det stoftet skapade Gud människan. Det är bara en legend, men den har något viktigt att lära oss. De vise resonerade så att om Gud hade skapat den första människan av stoft från Israel, skulle judarna säga: "Vi är överlägsna alla andra." Om Gud hade skapat den första människan av stoft från Egypten skulle egyptierna ha sagt: "Vi är överlägsna." Men Gud skapade människan av stoft från jordens fyra hörn för att lära människan att ingen är förmer än den andre, och att vi alla har samma ursprung och samma skapare. (William B. Silverman "Judendom Kristendom" s 161-162)

Tretalet betecknar gudomen, talet fyra betecknar jordiska förhållanden, jordens fyra hörn t.ex., och när man har talet tre, det gudomliga talet, och talet fyra, det jordiska talet, så blir det ju sju tillsammans, och det används i samband med olika förhållanden för att beteckna det gudomliga. (D.O. Belfrage "Daniels profetior och Uppenbarelseboken" s 10)

Träd betecknar de enskilda individerna i ett folk. (D.O. Belfrage "Daniels profetior och Uppenbarelseboken" s 13)

Hagia Sofia - dröj här i begrundan: så löd Guds bud till konungar och folk! Ty din kupol lär inför allas blickar vid himlen, liksom kedjad, hänga fast. . . . Vad kan den som byggde dig ha anat, när han med överdådigt sinne stod och ritade absider och exedrar som pekade mot både väst och öst? Ett härligt tempel, badande i stillhet, dess fyrtio fönster är en ljustriumf; men härligast är högt under kupolen de fyra änglarna i var sitt fält. (Osip Mandelstam "Hagia Sofia" s 258)

Nära prästgården (i Laholm) låg kyrkan, från vars torn inte långt före min tid (1892) väktaren varje timma på natten i alla fyra väderstrecken ropat ut sitt: "För eld och brand och fienders hand Gud bevare stad och land". Men någon nämnvärd eld och brand hade mig veterligt inte i mannaminne förekommit, och även om staden i gamla dagar härjats av fienders hand var detta så länge sedan, att endast sparsamma, av tjocka jordlager täckta ruiner av Lagaholms befästningar återstod. (Alf Ahlberg "Från prästgård till arbetarhögskola" s 15)


Att avrunda med:

Det sägs, att träden liknar människor, de ber om vatten för att kunna leva, och när de växer, grönskar de för världen och i sin krona bär de fågelsång. De står där år från år och trotsar tiden i glädje för att också vi skall leva, och några följer oss på jordafärden, när kistan, som vi göms i, sänks engång. Jag brukar tänka så, när solen lyser och trädens knoppar jublande slår ut: vi människor är i förbund med träden, och stort är vårt behov av rymd och ljus. (Bo Setterlind ”Ros bland törnen tuktad” s 62; Träd och människor)


Egna kommentarer och funderingar:

I judisk talsymbolik representerar talet fyra – och här de fyra budbärarna/hörnen/vindarna – världen och hela det skapade universum. Jämför Egna kommentarer och funderingar till Joh 19:23-24.


Grekiska ord:

gônia (hörn) (i NT + exempel i GT) Matt 6:5; Upp 7:1 – 2 Mos 26:23; Ps 116:22; Susanna v 38(Theod); Matt 21:42; Mark 12:10; Luk 20:17; Apg 4:11; 1 Petr 2:7; Upp 20:8.

dendron (träd) (i NT + exempel i Apokryferna) Matt 3:10; 7:19; Mark 8:24; Upp 7:1 – Syr 14:18; Susanna v 54,58; Matt 7:17-18; 12:33; 13:32; 21:8; Luk 3:9; 6:43-44; 13:19; 21:29; Judas v 12; Upp 7:3; 8:7; 9:4.

mête (och ej) (i NT + ett exempel i GT) 1 Kung 3:26; Matt 5:34-36; Apg 27:20; Upp 7:1 – Matt 11:18; Mark 3:20(א,*א); Luk 9:3; Apg 23:8,12,21; 2 Thess 2:2; 1 Tim 1:7; Hebr 7:3; Jak 5:12; Upp 7:3.


Ytterligare studier: Dan 11:4; Sak 2:6; Matt 7:24-27; 14:24; 24:31; Luk 13:8-9; Joh 11:7a,11a; 19:28; Upp 9:14; 14:18; 16:5; 20:8.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-30; 2012-06-28; 2015-02-20)

Till sidans topp

7:2a Och jag skådade en annan budbärare som steg upp från ‘en sols uppstickande’/öster, som hade en levande Guds sigill.

Ord för ord (12 ord i den grekiska texten): Och (jag)-skådade en-annan budbärare stigande-upp från (ett)-uppstickande (en)-sols havande (ett)-sigill (en)-guds levande


1883: Och jag såg en annan ängel, som uppsteg från solens uppgång och hade den lefvande Gudens insegel ...

1541(1703): Och jag såg en annan Ängel uppstiga ifrå solens uppgång; han hade lefwande Guds insegel ...

LT 1974: Och jag såg en annan ängel komma från öster, och han hade med sig den levande Gudens sigill.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Jakob) drömde, och skåda, en stege som sattes fast i/på jorden, vars huvud/topp betvingade/nådde in i himlen, och Guds budbärare steg (hela tiden) upp och steg (hela tiden) ner uppå den! (1 Mos 28:12, Grekiska GT)

(Israel sade:) “Vilket kött, vilket som än har hört en levande Guds röst samtala ut ur en mitt av elden, som vi, och (som ändå) kommer att leva?” (5 Mos 5:26, Grekiska GT)

(Debora och Barak sade: “Må) de som välkomnar (Herren vara) som en sols utgång i sin förmåga.” (Dom 5:31a, Grekiska GT, B)

(Gud sade:) “Vem har uppväckt rättfärdighet från uppstickanden/öster?” (Jes 41:2a, Grekiska GT)

(Profeten sade:) “Skåda, Israels Guds härlighetsglans kom (hela tiden) ... i riktning mot uppstickanden/öster. ... Och Herrens härlighetsglans kom in i, in i huset enligt/’mitt emot’ vägen av/genom porten som ser/ligger enligt/’mitt emot’ uppstickanden/öster.” (Hes 43:2a,4, Grekiska GT)

(Herren sade till profeten:) “Det kommer att vara i/på den plats, var/där det talades till (Israels söner): ’Ni (är) inte mitt folk’, där skall de kallas: ’Söner av/till en levande Gud’.” (Hos 1:10b, Grekiska GT)

(Baruk sade:) “Stå upp, Jerusalem, och stå uppå det höga och se runt omkring i riktning mot uppstickande/öster och skåda dina barn som leds/förs (och har letts/förts) tillsammans från sols sjunkanden ända till (dess) uppstickanden med det heliga ordet och som fröjdar sig över Guds omnämnande/ryktbarhet.” (Baruk 5:5)

(Daniel sade till Babylons kung:) “Jag skall kasta mig ner inför Herren min Gud (för att hedra Honom), eftersom Den här är en levande Gud.” (Bel och Draken v 25a, Theod)


Den Senare Uppenbarelsen:

Siare från uppstickanden/öster blev till sidan av in i (ett vanärat) Jerosolyma/Jerusalem och sade: “Var är Den som har fötts fram, en judarnas kung? Ty vi har skådat Hans stjärna i uppstickandet/öster, och vi har kommit (för) att kasta oss ner inför Honom (för att hedra Honom).” (Matt 2:1b-2)

Simon Petrus 'havande svarat'/'svarade och' talade (till Jesus): ”Du är kristusen/'den smorde', den levande Gudens Son.” (Matt 16:16)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Precis som ljusstrålen/blixten kommer ut från uppstickanden/öster och ’för till’/ger ljus ända till sjunkanden/väster, på det här sättet skall Människans Sons ’varande vid sidan av’/kommande vara.” (Matt 24:27)

(Budbärarens) gestalt (var) (א*) som en ljusstråle. (Matt 28:3a)

(Zacharias sade:) "'Ett uppstickande'/'en soluppgång' skall granska oss ut ur en höjd.” (Luk 1:78b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus sade till Natanael:) "Ni skall skåda himlen öppnad, och Guds budbärare stiga upp och stiga ned emot Människans Son." (Joh 1:51b)

(Jesus sade till folkskaran:) ”Arbeta ej (för) den förtäring som fördärvas, emellertid/utan (för) * (א,* א) (den förtäring) som stannar ’in i’/till ett tidsålderslångt liv, som Människans Son ger (א,*א) er, ty Den här har Fadern, Gud, förseglat.” (Joh 6:27)

(Jesus sade till judarna:) ”Helt och hållet som den levande Fadern har skickat bort Mig, och Jag lever på grund av Fadern, och den som tuggar Mig, och/också den där skall leva på grund av Mig.” (Joh 6:57)


Exegeter, evangelister med flera:

(Jehovas vittnens upphovsman Charles Taze) Russell var den "höga röst" som ängeln i Uppenbarelseboken 7:2 ropade med. I samma bibelboks åttonde kapitel talas i tredje versen om "en annan ängel". Denna andra ängel är Bibelstudiesällskapet Vakttornet. Tordönet och rösterna i femte versen är de sju delarna av Russels "Studier i Skriften" och de lärotvister som de åstadkommit i världen. (Ingmar Gustafsson "Tro på villovägar" s 9)

Om man ser på skapelseberättelsen i 1 Mos 1, slås man av att berättelsen så utförligt beskriver livets uppkomst och förgreningar i olika arter av växter och djur (v 11-13,20-25). Det visar, att Bibeln ser livet som ett särskilt tydligt och dramatiskt uttryck för Guds skaparkraft. I och för sig finns ju inte Gud mer i den levande naturen än i gråstenen - Gud är allestädes närvarande - men i livets krafter kan man liksom med ögonen se, hur Gud verkar. ... Allt liv på jorden är ett utflöde av Guds liv. Han kallas i Bibeln "den levande Guden", och från honom kommer allt liv i varje ögonblick. I det ögonblick, som Gud drar sin "livsande" tillbaka, blir allt levande till död materia igen (Ps 104:29). (Torsten Nilsson "Ropet och svaret" s 42-43)

(Oskar) pekade ut över landskapet, som låg där nytvättat i morgonljuset. Han stannade ett ögonblick och såg sig omkring. "Levandes Gud, vad det är skönt och vackert så här års. Det är inte underligt att man vill vara ute och gå." (Astrid Lindgren "Rasmus på luffen" s 154)

(Jehovas vittnens upphovsman Charles Taze Russell) säges vara ängeln i Upp 7:2. - (Han är) den ängel, som "träder fram från öster" med den levande Gudens siignet ... och de, som han "tecknar på deras pannor", äro följaktligen Jehovas Vittnen. (Folke Thorell "Lögnprofeter" s 9)

I ett antal integrerade framställningar, framför allt "Uppenbarelsereligion" (1930) och de Giffordföreläsningar som hölls vid universitetet i Edinburgh 1930, försöker (Nathan Söderblom) utforma vad han anser vara den bibliska "uppenbarelsereligionens" egenart. Föreläsningarna utgavs postumt under titeln "Den levande Guden. Grundformer av personlig religion", 1932. (Sven-Erik Brodd "Nathan Söderblom - religionshistoriker, ärkebiskop och internationell ekumenisk kyrkoledare" s 376)

Prosten vände och vred uppgiften i sina tankar. Det var en sak som Gille satte sin lit och förtröstan till, och det var detta, att han inte hade druckit vatten ur den sjö där han lade ut sina krokar och nät. Men vad var nu detta för en tro att fästa sig vid? Den var ett falskt stöd, som skulle svika i denna natt, för prosten hade hört att man väntade Gille nere i djupet. Det var en murken planka, som inte skulle bära honom. Om han fortfor att lita på den, skulle han förgås. Prosten såg tydligt, att denna planka måste ryckas undan Gille Folkesson, innan det var för sent. Hade han bara inte den att lita på, skulle han inte längre sätta sitt hopp till sjörå och näck, utan till levande Gud. Hade han inte den att lita på, skulle han frälsas till liv och lem och komma glad och lycklig tillbaka till sin unga hustru. ... Fanns det en större synd än att lämna en människa till kropp och själ i de mörka makternas våld? (Selma Lagerlöf ”Vattnet i kyrkviken” s 428-429)

Trött av bottenlösa tvivel, seglar (Axel Wallenberg) så långt i solnedgångens väster, att han slutligen börjar sticka opp i soluppgångens öster, och där anar han världsgåtornas möjliga lösning på ett högre plan med hjälp av högre graders ekvationer. (August Strindberg "Förord till Axel Wallenbergs Skrifter" s 8)

En brevskrivare går tillfälligtvis förbi n:o 42 Rue de Provence och finner över dess port en inskrift . . . Culte évangélique. Chapelle Taitbout. . . . I förgården till det anspråkslösa bönehuset räckes mig ett kort, varpå står tryckt, att söndagen den 25 januari predikar pastor de Pressensé i Chapelle Taitbout över följande ämne: Evangeliets levande Gud (Luk. XI:2). (Viktor Rydberg "Strövtåg i Paris" s 224; år 1873)

"Vad?" utropade Nickolson med hastigt förökad blekhet. "O store Gud! hjälp mig likväl, herr Medenberg. ... Inför levande Gud, herre! jag försäkrar er, att jag icke för allt i världen skulle hava hjärta att låta Serarpa-Anders sätta eld på Evershult, om hovmarskalkinnan då varit hemma. Ty det skulle jag icke hava nänts." (Carl Jonas Love Almqvist "Tre fruar i Småland" s 189)

År 1256 valde franciskanernas generalkapitel (den "serafiske läraren") Bonaventura till sin generalminister, och han styrde sin orden med saktmod och tålamod. Genom att förena kraft med mildhet sökte han att föra den tillbaka till "det högsta armod", och både studierna och den apostoliska fattigdomen hade en gynnare i honom. Han har med begagnande af äldre legender skildrat Frans såsom ängeln med den lefvande Gudens insegel (Upp 7:2) och han var själf såsom tiggaren från Assisi en poetisk natur med sinne icke blott för boken i himmelen, "gudomstankarna, som änglarne läsa", utan äfven för naturens bok, i hvilken människan kan läsa. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 888)


Grekiska ord:

anatolê (uppstickande/öster) (i NT + ett exempel i Apokryferna) Matt 2:1-2; 24:27; Luk 1:78; Upp 7:2 – 2 Mack 10:28; Matt 2:9; 8:11; Luk 13:29; Upp 16:12; 21:13.


Ytterligare studier: Jes 41:25; Upp 7:3; 9:4.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-30; 2012-06-28; 2015-02-21)

Till sidans topp

7:2b Och han utropade/ropade (med) stor/hög röst till de fyra budbärarna, till vilka det var givet till dem att handla orättfärdigt (emot) jorden och havet.

Ord för ord (16 ord i den grekiska texten): och (han)-utropade (med)-röst stor (till)-de fyra budbärare, (till)-vilka (det)-gavs/'var-givet' (till)-dem (att)-handla-orättfärdigt (emot)-'-en jord'/jorden och '-et hav'/havet


1883: ... och han ropade med hög röst till de fyra änglar, åt hvilka det var gifvet att skada jorden och hafvet ...

1541(1703): ... och ropade med höga röst till de fyra Änglar, hwilkom gifwet war skada göra jordene och hafwena ...

LT 1974: Och han ropade till dessa fyra änglar, som hade fått makt att skada jorden och havet:


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Till (en som en människas son) gavs början och hedern och riket, och alla folken, stammarna, tungorna skall vara slavar åt Honom. Hans (rättsliga) myndighet (är) en tidsålderslång (rättslig) myndighet, och Hans rike skall inte alltigenom förstöras. (Dan 7:14, Grekiska GT, Theod.)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Efter sitt samtal med fariseerna sade Jesus till lärjungarna:) “Inte alla har rum för den här utsagan, emellertid/däremot (de) till vilka den är given (och har getts).” (Matt 19:11b)

(Husmästaren/husföreståndaren sade till en av arbetarna:) “Kamrat, jag handlar inte orättfärdigt (mot) dig. ’Höjde du visst/verkligen inte din röst tillsammans’/’var ... överens’ med mig om ett silvermynt (denar)?” (Matt 20:13b)

(Jesus sade till de sjuttio:) “Skåda, jag har gett (och ger) er den (rättsliga) myndigheten att trampa ovanpå ormar och skorpioner och emot varje fiendens förmåga, och ingenting kommer att (א,* א, A) * (א*) handla orättfärdigt (emot) er.” (Luk 10:19)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Pilatus * (א*,A) säger till (Jesus): “Du samtalar inte (med) mig? Vet Du inte att jag har (rättslig) myndighet att ’lösa upp från’/frige Dig, och jag har (rättslig) myndighet att korsfästa Dig?” Jesus svarade honom: ”Du har (א,*א,A) inte ingen/någon (rättslig) myndighet nedifrån/emot Mig, om den inte (hela tiden) var/’har ... varit’ (och är) dig given uppifrån.” (Joh 19:10-11a)

Den som segrar må inte/förvisso ej behandlas orättfärdigt ’ut ur’/’till följd av’ den andra döden. (Upp 2:11b, ”Smyrna”)

Till den som satt emot (den eldfärgade hästen), åt Honom gavs att ta friden ut ur jorden, och för att de måtte (א,* א) slakta varandra. Och åt Honom gavs en stor dolk. (Upp 6:4b)

Du må ej handla orättfärdigt (mot) olivoljan och vinet. (Upp 6:6b)

(De slaktade vittnenas själar) utropade/ropade (med) en stor/hög röst. (Upp 6:10a)

Och (א,* א) efter det här skådade jag fyra budbärare, som stod emot jordens fyra hörn, vilka fick makt över jordens fyra vindar, för att ej en vind måtte (א,* א) blåsa uppå jorden ‘och ej’/eller uppå havet ’och ej’/eller emot varje/något träd. (Upp 7:1)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående “utropade/ropade (med) stor/hög röst”, se Upp 6:10a. Angående ”de fyra budbärarna” och ”jorden och havet”, se Upp 7:1b.


Ytterligare studier: Tobit 6:15; Upp 9:14; 18:2.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-30; 2012-06-28; 2015-02-22)

Till sidans topp

7:3 ... och sade: “Ni må ej handla orättfärdigt (emot) jorden, ‘men ej’/eller (א,*א) (emot) havet, ‘men ej’/eller (א,*א) (emot) träden, ända till vi må ha förseglat vår Guds slavar uppå deras pannor.”

Ord för ord (22 ord i den grekiska texten): sägande: ej må-(ni)-handla-orättfärdigt (mot)-'-en jord'/jorden men-ej (mot)-'-et hav'/havet men-ej (mot)-'-en träd'/träden, ända-till (vi)-må-ha-förseglat '-na slavar'/slavarna '-ens guds'/Guds vår uppå '-na pannor'/pannorna deras.


1883: ... och sade: Gören icke jorden eller hafvet eller träden någon skada, till dess vi hafva tecknat vår Guds tjänare med insegel på deras pannor.

1541(1703): ... Och sade: Görer icke jordene skada, eller hafwena, eller trän, så länge wi med insegel tecknom wår Guds tjenare på deras anlete.

LT 1974: Vänta! Gör ingenting än – skada varken jorden, havet eller träden, förrän vi har satt Guds sigill på hans tjänares pannor.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Herren Gud satte ett tecken för Kain, det att varje/’var och en’ som fann honom ej (skulle kunna) ’ta upp honom för sig själv’/göra sig av med honom’.(1 Mos 4:15b, Grekiska GT)

(Budbärarna sade till Lot, som var tillsammans med sin hustru och sina två döttrar:) “Då du räddar dig, rädda din själ. Du må ej se runt omkring in i tingen bakom ’men ej’/eller stå/stanna i varje/något område runt omkring. ... ” (1 Mos 19:17b, Grekiska GT)

(Mose sade till Israels äldste:) “Tag en bunt isop och då ni har doppat (den) från blodet till sidan av dörren ’få (den) att sitta ner’/’stryk (den)’ (på) överstycket och från blodet uppå båda ställningarna/dörrposterna ... (Då Herren skådar blodet, skall Han) inte låta förstöraren vara (i fred) att komma in i, in i era bostäder (för) att slå till (er).” (2 Mos 12:22a,23b, Grekiska GT)

(Herren sade till Mose: “Plåten med det ingraverade ‘Herrens heliga plats’) skall vara uppå Arons panna.” (2 Mos 28:38a, Grekiska GT)

(David sade:) “Herren skall friköpa Sina slavars själar, och alla som hoppas emot Honom må inte/förvisso ej fela/’väcka anstöt’. (Ps 34:22 eller 34:23, Grekiska GT)

(Herren) talade (vänd) i riktning mot (människan som var sjunken/klädd i linne): “Kom igenom en mitt (av) Jerusalem och ge tecknet emot pannorna av de män som suckar över ... alla laglösheterna som blir/sker i dess mitt.” Och till (de sex andra männen) talade Han: ”... Ni må ej närma er alla emot vilka tecknet är.” (Hes 9:4-5a,6a, Grekiska GT)

(Salomo sade:) “Herre, enligt/angående alla ting har Du gjort Ditt folk stort, och Du har förhärligat och inte ’skådat över’/föraktat (det), då du står vid sidan av (det) i varje läglig tid och plats.” (Salomos Vishet 19:22)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Symeon sade:) “Mästare, nu ’löser Du upp ... från’/’släpper Du lös’ Din slav.” (Luk 2:29a)

(Jesus) sade till den som hade kallat/inbjudit (och kallade/inbjöd) Honom: “När du – alltefter omständigheterna – må göra/ordna en frukost eller en huvudmåltid, höj ej din röst (emot) dina vänner, ’men ej’/eller (emot) dina bröder, ’men ej’/eller (emot) dina släktingar, ’men ej’/eller (emot) rika kringboende, 'ej någonsin'/'för att ej' de och/också må kalla/inbjuda dig i stället/’sin tur’, och det må bli en vedergällning i stället/’sin tur’ till dig.” (Luk 14:12)

(Jesus sade till apostlarna:) “När ni – alltefter omständigheterna – må ha gjort alla de ting som alltigenom/’från början till slut’ har ordnats för er, säg att/: “Vi är onyttiga slavar. Vi har gjort (och gör) vad vi (hela tiden) stod i skuld att göra.” (Luk 17:10b)

(Den unga flickan sade om Paulus och de som var med honom:) “De här männen är Guds slavar ... ” (Apg 16:17b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Den som segrar må inte/förvisso ej behandlas orättfärdigt ’ut ur’/’till följd av’ den andra döden. (Upp 2:11b, ”Smyrna”)

Jag skådade ... en bokrulle som hade varit (och var) skriven framför (א,* א) och bakifrån, som helt och hållet hade varit (och var) förseglad (med) sju sigill. (Upp 5:1b)

Och varje skapad varelse som (är) i himlen och uppå jorden * (א,* א) och uppå havet, och tingen i dem, alla hörde Jag och/också (א,* א) sägande/säga. (Upp 5:13a)

Du må ej handla orättfärdigt (mot) olivoljan och vinet. (Upp 6:6b)

Och (א,* א) efter det här skådade jag fyra budbärare, som stod emot jordens fyra hörn, vilka fick makt över jordens fyra vindar, för att ej en vind måtte (א,* א) blåsa uppå jorden ‘och ej’/eller uppå havet ’och ej’/eller emot varje/något träd. (Upp 7:1)

Och han utropade/ropade (med) stor/hög röst till de fyra budbärarna, till vilka det var givet till dem att handla orättfärdigt (emot) jorden och havet. (Upp 7:2b)


Hembygdens predikan:

Beträffande löftena om Guds omvårdnad om sitt folk, var skall man börja eller sluta? Det gives icke någon bok, knappt något kapitel i gamla testamentet, som icke innehåller något sådant löfte eller antydan därom. Vilka löften om Guds trofasta vård, hjälp och beskydd gåvos icke åt Abraham! Så åt Moses, åt Israels barn och åt Josua. Så åt profetena, Elias, Elisa, Jeremias m. fl. Men framför allt åt och genom konung David. Det finnes, såsom någon har sagt, ett löfte i psalmerna för varje nöd en människa kan komma uti. Och alla dessa personers levnadshistoria vittnar om, att Gud trofast höll sina löften emot dem, beskyddade dem, ledde dem och sist ”halp dem ur all deras nöd”. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Andra årgången s 43, Juldagen, Matt 1:18-25)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

Märket med Guds sigill innebär att gudsfolket lever under Guds beskydd när Guds domar drabbar världen. Bildens bakgrund återfinns i Hes 9:4, där det skildras hur Guds tjänare i Jerusalem blev märkta med ett hebreiskt tau när domen kom genom den babyloniska invasionen 587 f Kr. Märket markerade tillhörighet till Gud och därmed beskydd av honom. (Leif Carlsson ”Tröst och trots – Uppenbarelseboken” s 113)

Livet här var en enda stor förnedring, totalt motbjudande! För första gången började jag se på Warszawas judar med nya ögon. Jag såg enkla små bodar, människor i lumpor, smutsiga och trasiga barn, ovårdade kvinnor. Från studerkammare och "schtibl" hördes Torans röst, men alltsammans omgavs av polacker, bönder och otaliga gojer som hatade judarna och betraktade dem som tiggare, parasiter och fripassagerare. Judarna hade en enda beskyddare: Gud i sin himmel. Men tänk om - Gud förbjude - det var kättarna som hade rätt? (Isaac Basjevis Singer "På vår gata" s 246-247; åren före första världskriget)

Ett väsen, som kan tro och bedja, som kan förgäta sig själv för att uppgå i kärlek och omtanke för andra och som ännu i sin sista stund känner de omkringståendes smärta djupare än dödens kval, ett sådant väsen bär evighetens tecken präglat på sin panna, och för det är dödens port propyléerna till en högre verklighet än den, som våra jordiska sinnen mäkta att fatta. (Viktor Rydberg "Tal vid Callas grav" s 182; minnesord 1880-09-09 då Rydbergs svägerska nedsattes i graven)

Över Ingrids drag spelade ett till hälften dystert, till hälften spotskt leende. Hon svarade lugnt: " ... Jag har levat länge, rönt mycket och genom flitigt iakttagande vunnit någon insikt i en viss konst, som ej ligger öppen för alla ... Konsten att i den yttre människan, såsom i en dock ofta dunkel spegel, skåda den inre. ... Att jag ej, som det kringirrande folkets kvinnor, rannsakar handens linjer för att läsa en människas öden, utan vida tydligare utletar dem på hennes panna." (Viktor Rydberg "Fribytaren på Östersjön I" s 24-25)

När I nu, säger (Christus), sen sådana tecken förekomma, att allt på himmelen och på jorden får ett bedröfligt och dystert utseende och will förskräcka eder så, att I skolen hänga hufwudet och gå såsom I woren slagna till döds, så bryn er icke derom. Eder skall intet ondt hända, utan dem, som eder förfölja, oroa och plåga. ... I hafwen ju ingen orsak att bedröfwas och ängslas, utan twärtom orsak till idel glädje, emedan (dessa tecken) för eder icke bebåda annat, än att eder förlossning är för dörren, att det nu börjar wisa sig, att Jag kommer och skall hjelpa eder ur all olycka. ... Huru skulle du förhålla dig, om du nödgades stå i en ring af fiender, omgifwen af idel swärd, spjut och laddade musköter, hwilka wore riktade på dig, så att du alla ögonblick hade döden för ögonen? Skulle du icke blifwa utom dig af glädje, om någon komme och ryckte dig ut derifrån och befriade dig, eller om ett häftigt åskwäder komme och till marken nedsloge både swärd, spjut, musköter och alla dem, som wore omkring dig? ... Så borde ock wi göra, när wi få se dessa tecken bryta in med eld, watten, blixt och dunder, liksom wille allt blifwa till spillror. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 31-32 i kommentar till Luk 21:25-33)

"Kommen ihåg, att sedan männen äro slagna, äro kvinnorna och barnen värnlösa", (sade novatianen). "Baals präster skola vålddöpa våra kvinnor och lära våra barn att offra på höjderna." . . . "Jag vet råd", genmälde (den gamle donatistprästen David). . . . "Kvinnorna skola icke vålddöpas och de späda barnen icke offra på höjderna . . . nej, nej, de skola på en vink av min hand och vid ett ord av min röst kasta sig från klipporna i havet. Jag känner de mina." "Ske Guds vilja!" sade novatianen. "Mina vänner", sade (prästen) Teodoros, låt oss höra, vad Krysanteus, som är vår anförare och förenat sitt öde med vårt, har att säga i detta ämne." "Låt oss höra dig, atenare", sade den gamle David. "Du, som ännu bidar i hedningarnes förgård, men bär Herrens tecken på din panna, att du en gång skall inträda i templets heliga. . . . Vad tänker du?" . . . "Vi skola ännu vinna segra och krossa många fiender, såsom man krossar lerkärl; men vårt öde är dock beseglat, såvida icke Herren vill rädda oss genom ett underverk", sade den palatinklädde mannen. . . . "Men beslutsamme män, som icke föredraga livet framför döden, böra kunna motstå angreppen av en mindre modig, om ock vida starkare fiende." (Viktor Rydberg "Den siste atenaren II" s 310-311)


Att fortsätta med (hembygden):

I stället för att templare, godtemplare och blåbandister m. fl. har sina nykterhetsmärken på rockkragen, så har (Skillingaryds) militära nykterhetsförening en silfverring på högra lillfingret försedd med bokstäverna S.M.N., som betyder Skillingaryds militära nykterhetsförening. (Jönköpings-Posten 1906-05-17 "Märkt ring på höger lillfinger")

Kyrkoherde Håkan Sjögren (i Tofteryd) var inte frikyrklig men han var kyrkligt fri. Mot slutet av sitt liv yttrade han: "Jag är en luthersk präst och vill dö som sådan." ... I stor frid avsomnade han den 7 oktober 1896. Sjögren var en av den småländska väckelserörelsens främsta gestalter, en person på vars panna Guds insegel strålade. (Efraim Palmqvist "Karl Palmberg och hans samtida" s 121)

Skånska Bageriet (N:o 12 Smedjegatan N:o 12) är dagligen försedt med nybakadt Hwetebröd af wanliga sorter, samt Smörbröd efter dansk metod, Skånska Limpor och Ankarstock, dessa tydligt stämplade med S. B., sötsura Limpor, Sötlefwar och Wörtbröd. Spisbröd och Knäckbröd i godhet jemförligt med Stockholmsbröd, samt diverse sorter finare Kaffe- och Tébröd, hwarförutom emottagas Husbak till Spisbröd och beställningar å allt hwad till yrket hörer. Jönköping den 15 December 1869. Emelie Möller. (Jönköpings-Posten 1869-12-18 "Skånska Bageriet försäljer med S. B. stämplade Skånska Limpor och Ankarstock")


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1900

Framför och bakom kröp atlantkonvojens fartyg, de som skulle överleva och de som fått Märket (osynligt för alla). ... Adjö elvaknopskonvojer! Adjö 1940! (Tomas Tranströmer "Den bortglömde kaptenen" s 251-252)

I Ps Sol 15:8(6) “är Guds märke uppå de rättfärdiga att de må vara räddade” men “tillintetgörandets märke” är uppå de gudlösas panna, 15:10. (J. Massyngberde Ford "Revelation" s 118)

(1 Mos 4:15) är genomarbetad i palestinska targum till 1 Mos 4:15 ...: ”Och Herren förseglade uppå Kains ansikte det stora och hedervärda Namnets märke, så att vem som än måtte finna honom inte skulle döda honom när han såg det uppå honom.” (J. Massyngberde Ford "Revelation" s 118)

Hälften av Europas nationer samt några afrikaner fanns representerade i kompaniets led. En del var statslösa utan hemland. Många var tyskar som drillats under hitlerregimen och som föredrog ett hårt liv framför ett lugnt civilt jobb. I sängen bredvid Gingers kamperade en karl, som alla kallade Destin, därför att han i någon olycklig stund låtit tatuera detta ord, som betyder "ödet", mitt i pannan. Han hade förvisats ur Frankrike på tio års tid, efter att ha dödat en man i ett slagsmål och avtjänat sitt straff. (W.E. Johns "Biggles i Främlingslegionen" s 28)

Den primitiva urkristendomen (är) den enda kristendomstyp, som alltid burit och ännu bär segerns tecken på sin panna. (Lewi Pethrus "Hänryckningens tid" s 206)

Jag frågade litet försynt: "Har Sven haft några syner sedan den kvällen på ön?" Så berättade han några. Jag skall återgiva en av dem: "Jag såg jorden avbränd, det var bara en fläck som var bevarad, och över den svävade Jesus i skyn." Du som läser din bibel kanske kan tolka den? (Albert Holmén "En hindrad budbärare" s 36; Svenska Alliansmissionens årsbok 1951)

Om det inte hade blivit krig kanske jag inte skulle ha kommit ihåg just den här stunden på stranden av Helgasjön i Småland, den där stunden i juli 1939. ... Det var vår första dag av semestern i Sverige. Vi hade kommit kvällen innan. Jag bodde hos Antonssons och Wilhelm hade fått hyra ett rum på övervåningen i stationshuset i Evedal. Det passade sig inte att vi bodde under samma tak. Vi var ju inte ens förlovade. Om det inte hade blivit krig en dryg månad senare, skulle jag väl aldrig kommit ihåg hans tatuering på överarmen, hans tatuerade blodgruppsmärke. ... Vi satt på hans randiga badlakan och drack kaffe. Jag såg på blodgruppsmärket på hans överarm, på det mjuka skinnet på överarmens insida. Jag mindes att jag hört talas om att alla SS-män hade sin blodgrupp tatuerad på armen. ... "Men varför har ni det där, egentligen?" frågade jag. "Det är ifall det blir krig", svarade han. Eller om det händer någon olycka. Att man snabbt skall kunna få hjälp." "Varför skulle det bli krig?" sade jag. "Det blir alltid krig, förr eller senare." (Vibeke Olsson "Molnfri bombnatt" s 249-250)

(Rådjuret) följde Diana som en skugga och varje morgon vaknade hon vid rådjurets bräkningar utanför fönstren. ... Ibland kom rådjuret in i hallen på Stjärnö och Diana matade det med små bitar hårt bröd. ... En tid därefter gav Henrik Lorenz Diana ett smalt silverhalsband för rådjurets räkning. På halsbandet stod endast ingraverat "Diana - Stjärnö gård". Nu kunde aldrig något misstag bli begånget, menade han, när envar kunde se vem rådjuret tillhörde. (Birgit Th Sparre "Gårdarna runt sjön" s 25)


ca 1900 - ca 1800

Huru många unge män ha icke gifvit upphof till späda lif, hvilka de lämnat med sin olyckliga moder utan vård och hjälp. ... Arma mödrar, arma barn! Men ve förföraren! Ve honom, hans dom sofver icke. Den rättfärdige Guden har satt ett tecken på hans panna och i sinom tid kommer vedergällningens åska att gå öfver honom och hans hus. (Carl Boberg "Hvad skall man bli? - Ungdomens viktigaste fråga" s 97-98)

Bättre, mycket bättre ... att vara blinda, okunniga hedningar än att känna Gud utan att älska honom; att till det yttre tillhöra Kristi folk, men icke hafva hans eget, välsignade märke på våra pannor! Ve oss! om vi, då vi vägas på vågskålen, oaktadt alla våra företräden och alla våra gynnsamma tillfällen, slutligen befinnas för lätta! (Ashton Oxenden "Ruths Historia" s 8)

Änglarne, som enligt Upp.-b. 7 stå färdiga att låta straffdomarne gå öfver jorden, måste dock vänta därmed tills en annan ängel med lefvande Guds insegel tecknat hans tjänare på deras pannor. För dessas skull dröjer således domen. Hvem vet, hur länge straffdomen öfver vårt svenska folk skulle hållits tillbaka, om icke Herren äfven bland oss haft och har en liten skara, som är tecknad med lefvande Guds insegel. ("Lilla Svenska Barntidningen" s 154; nr 20 den 17 maj 1894; kommentar till 1 Mos 18:22-33 - Abrahams förbön för Sodom)

Öfwerstepresten i det Gamla Testamentet bar på sin hufwudbonad en guldplåt med den inskrift: Herrans helighet, 2 Mos 28:36; de, som tillhöra det konungsliga presterskapet i det Nya Testamentet, äro Christi egendomsfolk, och sin egendom har han tecknat och beseglat. Då en mäktig konung låtit sätta sitt sigill, sitt wapen på någon dyrbarhet, så wågar ingen antasta den. På de utwalda har den allsmäktige Konungen satt sitt tecken. (P. Fjellstedt "Biblia" s 744)

De kristna har alltid ett litet hål, en trång port, genom vilken de kan fly in i det levande Vinträdets sprickor, då åskan dundrar mäktigt på Sinai berg. Men den ondes trälar har ingen utväg att fly. (Lars Levi Laestadius ”Nya Evangeliepostillan” s 100 i predikan Första söndagen i fastan 1855 över Matt 4:1-11)

Ack om de få utvalda, som är betecknade, nu skulle ropa från solens uppgång, att Herren ännu en liten tid skulle skona jorden, havet och träden, tills de tecknades antal blir fullt. (Lars Levi Laestadius ”Nya Evangeliepostillan” s 183 i predikan Kristi Himmelsfärdsdag över Upp 7:2-4)

Euphrosyne Palm ... utövade på (Esaias Tegnér dragningskraft) genom sin lyckliga förening av glädje och godhet och sin vackra sångröst. ... Med tiden (under 1820-talet) övergingo Tegnérs känslor för Euphrosyne till obehärskad passion. Förtvivlan över obesvarad kärlek, förbittring mot föremålet därför och förakt för sig själv, som sökt fresta henne till otrohet, tala ur verser sådana som dessa: "Dig, mänskosläkte, dig bör jag dock prisa, Guds avbild du, hur träffande, hur sann! Två lögner har du likväl till att visa - en heter kvinna och den andra man. Om tro och ära finns en gammal visa; hon sjunges bäst, när man bedrar varann. Du himlabarn! hos dig det enda sanna är Kainsmärket, inbränt på din panna." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1809-1859" s 355-356)

Då fördomar och ränker Uppliva gammalt trots, och folket tänker: Kung Gösta är för hård. Och upp står Sveas Adel Och menigheten tänd av Prästers harm och tadel Drar ut från varje gård: Så högt än stormen ljuder, Det lugnar vid den röst, varmed Du bjuder, De skåda Dig - och stanna. Se! Härskarns stämpel blixtrar på Din panna, De härda ej Din blick. (Erik Gustaf Geijer "Gustav Erikson" s 33; dikten om Gustav Vasa lästes upp i Götiska förbundet 10 april 1811, tryckt i Iduna 1811)


ca 1800 och tiden dessförinnan

Inom svenska folket hade partihatet nu (1764) stigit till sådan höjd, "att" - för att begagna (en av hattarnas ledare Anders Johan von) Höpkens ord - "halva delen av nationen beskyllde den andra för skälmar". Hatet spred sig till alla samhällslager, alla åldrar. Redan barnet fick i sig, att mänskligheten består av goda och onda, med andra ord av Hattar och Mössor, och att den som tillhörde motpartiet, bar Kainsmärket på sin panna. (Carl Grimberg "Svenska folket underbara öden - 1739-1772" s 544; Hattväldet lutar mot sitt fall)

Vibjörn och Grimma lefde lyckeligen tillsammans i trettiosex år, till dess floden öfversvämmade världen och borttog alla de dokumenter, som handlade om deras regering. Dessa här utgifna åtta kapitel om tiden för deras giftermål hafva i arken blifvit bärgade af de åtta personer, som där voro, så att man fått ett kapitel af hvardera, hvilka Magog utan tvifvel fört med sig hit till Sverige. Det skulle förtryta auktoren, om någon tviflade på deras trovärdighet, sedan han så ifrigt efterletat ålderdomsfynd på Lovön, att han fått en svart fläck i pannan öfver högra ögat. (Olof von Dalin "Beskrifning om en runsten vid Drottningholm" s 138)

Man trodde (under 1600-talets häxförföljelser) på djupaste allvar att häxorna for på en kvast till blåkulla för att fira Djävulens sabbat. Det skedde under natten till skärtorsdagen och häxorna vände tillbaka natten till påskdagen. Under den tiden gällde det att skydda sig mot trolltyg särskilt noga. Man gömde undan kvastar, ugnsrakor och annat som häxan kunde flyga på och man ritade kors på dörrar och väggar för att skydda sig mot det Onda. (Jane Fredlund "Stora boken om livet förr" s 76)

En av de viktigaste uppgifter i samband med (biskoparnas) visitationsresor var att förrätta konfirmation. Detta sakrament sågs som en fullkomning av dopet. I konfirmationen gavs nådens fullhet och den helige Andes sjufaldiga gåva (jfr Jes. 11:2-3). ... Vid konfirmationsakten skulle faddern ta konfirmanden i höger hand och föra honom eller henne fram till biskopen samt inför denne ange barnets namn. Sedan biskopen gjort en anknytning till dopet följde en bön om att Gud måtte sända sin Ande och ge konfirmanden del av korsets tecken. Biskopen frågade så efter konfirmandens namn; här kunde en eventuell ändring av dopnamnet meddelas. Med "chrisma" (smörjelse av olja och balsam) på sin tumme tecknade biskopen ett korstecken på konfirmandens panna medan han samtidigt uttalade konfirmationsformeln: "Jag tecknar dig med korsets teckenoch bekräftar dig med frälsningens smörjelse. I Faderns och Sonens och den helige Andes namn, Amen." Efter några verser ur Psaltaren följde bönen att Anden alltmer måtte fullkomna dem som konfirmerats samt en lång välsignelse. För att skydda chrisman knöts band om de nykonfirmerades pannor. Banden skulle sitta på i tre dagar och därefter skulle församlingsprästen ta av dem. Han tvättade sedan de nykonfirmerades pannor med salt och vatten samt brände upp bindlarna. Om det var långt till kyrkan, kunde faddrarna i nödfall få utföra denna handling. (Sven-Erik Pernler "Sveriges kyrkohistoria - Hög- och senmedeltid" s 161)

En indisk ”helig man” kallas ”sadhu”. En sadhu kan vara en asketisk eremit eller en populär undergörare. De som tillber Vishnu markerar detta genom tre vertikala streck tecknade på pannan med aska. De som tillber Siva har tre vågräta streck. (Raymond Hammer ”Begrepp i hinduismen” s 189)


Att avrunda med:


De onda dagarna kommer nog. Dem kan man inte undgå. Ibland förebådas de av stormsignaler, ibland kastar de sig oväntat över en. Men frukta inte. Gud är din tillflykt. Han skall dölja dig, tills stormen har gått över. Du skall inte frysa under världens köld, du skall inte slitas i stycken av bedrövelsens stormar; du skall vila i tryggt förvar hos Gud. Slut dig bara förtröstansfullt till honom. (Fredrik Wislöff "Vilen eder litet" s 63)


Sångarna:

Sol och jord och luft och hav gett oss allt vi är och har, skydd och skördar, dryck och mat, sång och drömmar de oss gav. Skada inte jorden eller havet eller träden. (A Frostenson: Psalmer och Sånger 710:1)

Lofva vill jag Herran, Herran, Ty han hafver hört min röst. Han är, då all hjelp syns fjerran, Dock min starkhet, sköld och tröst. Han de ondas kraft förtager Och sitt barn ur faran drager. (G Ållon: Psalm 264:1; jfr Psalmer och Sånger 8:1)

Herre, tag du in mitt sinne, Fyll det med dig själf, o Gud! Du, som lindra vill min smärta, Du, som hör mitt böneljud, Tryck på mig din egen stämpel, Stänk mig med ditt dyra blod! Gör mitt hjärta till en lustgård, Vattnad utaf lifvets flod! (Engelsk författare-F Engelke-bearbetning: Sång 388:1; jfr Psalmer och Sånger 416:1)

Trogen genom jordens öden, här hon följde in i döden Lammets blodbestänkta spår. Nu hon får i himlen stanna; Faderns namn på hvarje panna Uti evig klarhet står. (C Boberg: Sång 456:2; jfr Psalmer och Sånger 536:2)

Sätt på oss din egen stämpel, Fyll oss med din kraft, o Gud! Låt uti ditt eget tempel Höras Andens klara ljud! Gjut din Ande, gjut din Ande Över varje törstig själ, Och i allas våra hjärtan Nu ditt verk fullborda väl! (E Bergquist: Andliga sånger 1936 nr 142:3; jfr Psalmer och Sånger 52)

Nu kan jag jubla natt och dag; Guds egen Son har köpt mig fri. Att jag må lyda Andens lag, Guds egen Son har köpt mig fri. Ej längre jag min egen är, Min panna Guds insegel bär. Att evigt vara där han är, Guds Son har köpt mig fri. (Andliga sånger 1936 nr 404:3)


Egna kommentarer och funderingar:

Jämför Salomos psalmer 15:6: Guds tecken (skall vara) emot (de) rättfärdiga ‘in i’/till räddning.”

Angående “jorden ... havet ... träden”, se Upp 7:1.


Paulus sade till de troende i Efesos: "I (Kristus) har och/också ni, då ni har hört sanningens utsaga, det goda lilla budskapet av/om er räddning, och då ni och/också har trott i/på Honom, förseglats (med) löftets Helige Ande.” (Ef 1:13b)


Grekiska ord:

metôpon (panna) (i NT + exempel i GT) Hes 9:4; Upp 7:3 – 2 Mos 28:38; 1 Sam 17:49; 2 Krön 26:19-20; Jes 48:4; Upp 9:4; 13:16; 14:1,9; 17:5; 20:4; 22:4.


Ytterligare studier: 2 Krön 6:23; Ps 27:9; 91:7-16; Jes 26:20; Sef 2:3; Mal 3:17; Joh 3:33; 6:27; 15:15; Apg 4:29; 1 Kor 10:13; Ef 1:13; 4:30; 1 Petr 2:16; Upp 2:20; 10:4; 19:2,5; 20:3; 22:3,6.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-30; 2012-06-28; 2015-02-22)

Till sidans topp

7:4-8 Och jag hörde antalet av dem som hade förseglats (och var förseglade), etthundrafyrtiofyra av antalet av tusen som hade förseglats (och var förseglade) ut ur/av varje stam av Israels söner. Ut ur/av Judas' stam tolv av antalet av tusen som hade förseglats (och var förseglade), ut ur/av Rubens stam tolv av antalet av tusen, ut ur/av Gads stam tolv av antalet av tusen, ut ur/av Asers stam tolv av antalet av tusen, ut ur/av Neftalims stam tolv av antalet av tusen, ut ur/av Manasses stam tolv av antalet av tusen, * (א,* א), ut ur/av Levis stam tolv av antalet av tusen, ut ur/av Isaskars stam tolv av antalet av tusen, ut ur/av Sabulons stam tolv av antalet av tusen, ut ur/av Josefs stam tolv av antalet av tusen, ut ur/av Benjamis stam tolv av antalet av tusen, som hade förseglats (och var förseglade).

Ord för ord: 7:4 (16 ord i den grekiska texten): Och (jag)-hörde '-et antal'/antalet av-(dem) havande-varit-(och-varande)-förseglade, etthundra fyrtio fyra (av)-antalet-av-tusen havande-varit-(och-varande)-förseglade ut-ur varje stam söners Israels. 7:5 (16 ord i den grekiska texten) ut-ur stam Judas tolv (av)-antalet-av-tusen havande-varit-(och-varande)-förseglade, ut-ur stam Rubens tolv (av)-antalet-av-tusen, ut-ur stam Gads tolv (av)-antalet-av-tusen 7:6 (15 ord i den grekiska texten) ut-ur stam Asers tolv (av)-antalet-av-tusen, ut-ur stam Neftalims tolv (av)-antalet-av-tusen, ut-ur stam Manasses tolv (av)-antalet-av-tusen 7:7 (10 ord i den grekiska texten Sinaiticus) ut-ur stam Levis tolv (av)-antalet-av-tusen, ut-ur stam Isaskars tolv (av)-antalet-av-tusen 7:8 (16 ord i den grekiska texten) ut-ur stam Sabulons tolv (av)-antalet-av-tusen, ut-ur stam Josefs tolv (av)-antalet-av-tusen, ut-ur stam Benjamins tolv (av)-antalet-av-tusen havande-varit-(och-varande)-förseglade.


1883: Och jag hörde antalet af de med insegel tecknade: Ett hundra fyrtiofyra tusen af alla Israels barns stammar: af Judas' stam tolf tusen tecknade, af Rubens stam tolf tusen, af Gads stam tolf tusen, af Asers stam tolf tusen, af Neftalims stam tolf tusen, af Manasses' stam tolf tusen, af Simeons stam tolf tusen, af Levis stam tolf tusen, af Isaskars stam tolf tusen, af Sabulons stam tolf tusen, af Josefs stam tolf tusen, af Benjamins stm tolf tusen tecknade.

1541(1703): Och jag hörde talet på dem, som tecknade woro, hundrade fyra och fyratio tusend, som tecknade woro, af all Israels barnas slägter: Af Juda slägte tolftusend tecknade; af Rubens slägte tolftusend tecknade; af Gads slägte tolftusend tecknade; Af Assers slägte tolftusend tecknade; af Nephtali slägte tolftusend tecknade; af Manasse slägte tolftusend tecknade; Af Simeons slägte tolftusend tecknade; af Levi slägte tolftusend tecknade; af Isaschars slägte tolftusend tecknade; Af Sabulons slägte tolftusend tecknade; af Josephs slägte tolftusend tecknade; af BenJamins slägte tolftusend tecknade.

LT 1974: Hur många fick det märket? Jag hörde antalet – det var 144.000 av alla Israels tolv stammar – enligt denna ordning: Juda 12.000, Ruben 12.000, Gad 12.000, Aser 12.000, Neftalim 12.000, Manasse 12.000, Simeon 12.000, Levi 12.000, Isaskar 12.000, Sabulon 12.000, Josef 12.000, Benjamin 12.000.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren sade:) "Abram ... skall vara 'in i'/till en stor och mycket/månghövdad nation." (1 Mos 18:18a, Grekiska GT)

Jacobs söner var ('hela tiden'/-) tolv; Leas söner: Jakobs förstfödde Ruben, Simeon, Levi, Juda, Isaskar, Sabulon; men/och Rakels söner: Josef och Benjamin; men/och söner av Bilhas, Rakels ’unga flicka’/tjänstekvinna: Dan och Neftalim; men/och söner av Silpa, Leas ’unga flicka’/tjänstekvinna: Gad och Aser. (1 Mos 35:22b-26a, Grekiska GT)

(Jakob sade till Josef:) “Nu så är dina två söner, de som blev till dig i Egypten före/innan 'det mig komma'/'jag kom' i riktning mot dig in i Egypten, Efraim och Manasse, för mig som Ruben och Simeon skall vara för mig.” (1 Mos 48:5, Grekiska GT)

(Jakob sade till sina söner:) “Låt Dan bli en orm uppå en väg, (en orm) som ’satts i’/’ligger på’, uppå en stig.” (1 Mos 49:17a, Grekiska GT)

Alla de här (är) Jakobs tolv söner. ... (Deras fader) välsignade dem, var och en ’enligt hans välsignelse’/’i förhållande till hans lämplighet’. (1 Mos 49:28, Grekiska GT)

En son av/till en israelitisk kvinna kom ut i/bland Israels söner, och den här var (hela tiden) son av/till en egyptier. Och den ut ur/av den israelitiska kvinnan och människan, israeliten, stred (med varandra) i lägret. Och då sonen av/till den israelitiska kvinnan hade 'benämnt på'/'kallat vid namn', förbannade han namnet. Och de/man ledde honom i riktning mot Mose. Och hans moders namn var Selomit, dotter av/till Dibri, ut ur/av Dans stam. ... (Herren sade till Mose:) ”Låt den som ’benämner Herrens namn’/’kallar Herren vid namn’ ’tas död på’/dödas (med) död. Låt varje/hela Israels synagoga kasta sten på honom (med) stenar.” (3 Mos 24:10-11,16a, Grekiska GT)

(Herren sade till Mose:) “Tag en början/folkräkning av varje synagoga av Israels söner enligt/efter deras släkter, enligt/efter deras fäders hus, enligt/efter ett antal ut ur/av deras namn, enligt/efter deras huvud, varje manlig.” (4 Mos 1:2, Grekiska GT)

(Resultatet) av granskningen av Rubens stam (var) 46 ut ur/av antalet av tusen och 500, ... av Simeon 59 av antalet av tusen och 300, ... av Judas 74 av antalet av tusen och 600, ... av Isaskar 54 av antalet av tusen och 400, ... av Sabulon 57 av antalet av tusen och 400, ... av Efraim 40 av antalet av tusen och 500, ... av Manasse 32 av antalet av tusen och 200, ... av Benjamin 35 av antalet av tusen och 400, ... av Gad 45 av antalet av tusen och 650, ... av Dan 62 av antalet av tusen och 700,... av Aser 41 av antalet av tusen och 500, ... av Neftalim 53 av antalet av tusen och 400, ... (totalt) 603 av antalet av tusen och 550. (Men Levi stam granskades inte.) ... (4 Mos 1:21-49, Grekiska GT)

Granskningen av Rubens folkförsamlingar blev 43 av antalet av tusen och 730, ... av Simeons 22 av antalet av tusen och 200, ... av Judas 76 av antalet av tusen och 500, ... av Isaskars 64 av antalet av tusen och 300, ... av Sabulons 60 av antalet av tusen och 500, ... av Gad 40 av antalet av tusen och 500, ... av Manasses 52 av antalet av tusen och 700, ... av Efraims 32 av antalet av tusen och 500, ... av Benjamins 45 av antalet av tusen och 600, . . . av Dans 64 av antalet av tusen och 400, ... av Asers 53 av antalet av tusen och 400, ... av Neftalims 45 av antalet av tusen och 400. Det här (är) granskningen av Israels söner: 601 av antalet av tusen och 730. (4 Mos 26:7-51, Grekiska GT)

(Mose sade:) "När den Högste delade isär nationer, som/då Han sådde isär Adams söner, 'fick ... att stå'/satte Han nationers gränsområden enligt/efter ett antal av Guds budbärare." (5 Mos 32:8, Grekiska GT)

Efraims söner (hade) städer, som skildes genom en gränslinje, uppåt en mitt av Manasses söners arv. (Josua 16:9a, Grekiska GT)

(Simeons söners stams) arv (var) uppåt en mitt av Judas' söners arvslott. (Josua 19:1b, Grekiska GT, A)

Simeons söners stams arv (togs) från Judas' arvslott, eftersom det var blivet en större portion/del av Judas' söners (än) deras. Och Simeons söner ärvde deras arvslotts mitt. (Josua 19:9, Grekiska GT)

I de där dagarna var det (hela tiden) inte en/någon kung i Israel, och i de där dagarna sökte Dans stam ett arv för sig själv att bo (i), eftersom ända till de där dagarna ett arv inte hade fallit/tillfallit det i en mitt av Israels stammar. (Dom 18:1, Grekiska GT)

(Kungen) satte den ena (ungkon av guld) i Betel, och den ena/andra gav/helgade han i Dan. Och den här utsagan/händelsen blev ’in i’/till en miss (av Guds mål). (1 Kung 12:29-30a, Grekiska GT)

(Herren sade till Israel:) "Det är stort för dig att dig/du kallas Min pojke/tjänare (för) att få Jakobs stammar att stå/bestå och (för) att vända Israels isärspridda sådd intill (Mig)." (Jes 49:6a, Grekiska GT)

(Herren sade till Sitt folk:) “Ut ur Dan skall (ni) höra ‘en röst’/’ett ljud’ av ’(de) skarpaste’/’mycket snabba’ hästar. ... Jag skickar ut ormar in i er, som tar död på (er) ... och de skall bita er.” (Jer 8:16-17, Grekiska GT)

(Herren sade till profeten:) “Detta är vad Herren Gud säger: ‘De här gränsområdena av jorden/landet skall ni ge som ett arv till Israels söners tolv stammar. ...’” ... Manasse en (del) ... Efraim en (del). (Hes 47:13b; 48:4b,5b, Grekiska GT)

(Kungen sade till sin officer/härförare:) “Du skall i sällskap med dig ta fotsoldater, 120 av antalet av tusen och ... (ryttare), tolv av antalet av tusen.” (Judit 2:5b; jfr Judit 2:15)

(Judits) man, Manasse, ... dog i dagar av kornskörd, ty ... hettan kom emot hans huvud. (Judit 8:2b-3a)

(Salomo sade till Herren:) “Du har ordnat varje ting alltigenom/’från början till slut’ (med) mått och antal och ställning/våg.” (Salomos Vishet 11:20b)

(Jesus, Syraks son, sade:) “En laglös stam kommer att ödeläggas.” (Syr 16:4b)

(Jesus, Syraks son, sade till Herren:) “Led/för tillsammans alla Jakobs stammar.” (Syr 36:10a eller 36:13a)

(Jesus, Syraks son, sade: “Herren) ‘skickade alltigenom’/bemyndigade (Jakobs) portion/del. I stammar delade han i tolv portioner/delar.” (Syr 44:23b)


Den Senare Uppenbarelsen:

Hiskia avlade Manasse, men/och Manasse avlade Amos. (Matt 1:10a)

Då (Jesus) helt och hållet hade lämnat Nasaret och kommit in i Kafarnaum, bodde han vid sidan av havet i gränsområden av Sabulon och Neftalim. (Matt 4:13)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Jag har inte skickats bort ’om ej’/utom in i/till fåren, de som har varit (och är) fördärvade av Israels hus.” (Matt 15:24b)

Jesus talade till (Sina lärjungar:) “Amen säger Jag er att/: ‘Ni, de som har följt Mig i pånyttfödelsen, när Människans Son – alltefter omständigheterna – må sitta ner uppå Sin härlighetsglans' tron, kommer och/också ni själva (א,*א) att sitta emot tolv troner och döma Israels tolv stammar.’” (Matt 19:28)

(Jesus sade till Sin lärjunge:) "Tänker du att Jag inte förmår kalla till sidan av Min Fader, och Han skall här (א*) just nu få att stå vid sidan av Mig mer än tolv legioner budbärare?" (Matt 26:53)

(Jesus sade till Petrus, Jakob, Johannes och Andreas:) "In i alla nationerna, först (in i) ett folk (א*), måste det goda lilla budskapet kungöras." (Mark 13:10)

Både (Sackarias och Elisabet) var (hela tiden) rättfärdiga mitt emot Gud och gick/vandrade oklanderliga i alla Herrens bud och grundlagar. (Luk 1:6)

Det/där var (hela tiden) en profetissa, Anna, en Fanuels dotter, ut ur/av Asers stam. (Luk 2:36a)

(Jesus sade till fariseerna och de skriftlärda:) “Det kommer att vara fröjd i himlen på/’för ... skull’ en missare (av Guds mål) som ändrar sinne, (mer) än på/’för ... skull’ nittionio rättfärdiga ’vilka som än’/som inte har behov av sinnesändring.” (Luk 15:7b)

(Jesus sade till fariseerna:) "Guds rike kommer inte i sällskap med ’ett hållande vid sidan av/’en iakttagelse’. Inte heller skall de tala 'Skåda, här!' eller 'Där!' Ty skåda, Guds rike är inom er/’era gränser’." (Luk 17:20b-21)

(Judas var) av de tolvs antal. (Luk 22:3b)

I de här dagarna då Petrus hade stått upp i brödernas mitt både/och en folkskara av namn var (hela tiden) emot/på samma (plats), som om 120. (Apg 1:15)

(Petrus sade till israeliterna:) ”Då Gud hade fått (Jesus) att ’stå upp’/uppstå först för er, skickade Han bort Honom då Han välsignade er ’i det att vända’/’till att vända’ tillbaka var och en från era onda ting.” (Apg 3:26)

Herren talade (vänd) i riktning mot (Ananias): “Gå, eftersom den här (Saulus) är ett ’utväljandets kärl’/’utvalt redskap’ för Mig att bära Mitt namn inför nationers ögon, ’både och’/både kungar både/och Israels söner.” (Apg 9:15)

(Petrus sade:) “(Gud) skickade bort utsagan till Israels söner, (utsagan) som kom med ett gott litet budskap (angående) frid genom Jesus Kristus.” (Apg 10:36a)

(Herren sade:) “Efter de här tingen skall Jag vända tillbaka och bygga upp Davids tält, det som har varit (och är) fallet, och dess ting, som har varit (och är) vända ner/’upp och ner’ (א,*א,B), skall Jag bygga upp och sätta upp det rättrådigt.” (Apg 15:16)

(Paulus sade:) “ ... Då vårt tolvstamsskap natt och dag tjänar (Gud) i/med iver, hoppas det uppnå (det hopp som Gud har lovat).” (Apg 26:7a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Männen lade sig så tillbaka, antalet (var) som/omkring tre (א*) tusen. (Joh 6:10b)

(Jesus sade till judarna:) ”Jag vet, att ni är en säd av Abraham.” (Joh 8:37a)

De sju (församlingarna) av utkallade, in i/till Efesos och in i/till Smyrna och in i/till Pergamos och in i/till Thyatira * (א*) och in i/till Filadelfia och in i/till Laodikeia.” (Upp 1:11b)

Antalet av (budbärarna) var av antalet av tiotusen av/gånger av antalet av tiotusen och av antalet av tusen av/gånger av antalet av tusen ... (Upp 5:11b)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

Att endast Gamla testamentets stamfäder nämns som representanter för gudsfolket har sin bakgrund i judiska apokalyptiska texter, där man framhåller att Israels tolv stammar skall återuppstå i samband med Messias ankomst. Jesus är denne Messias och kyrkan är en del av det återupprättade Israel. ... Dan finns inte med i uppräkningen av Israels stammar utan ersätts med Manasses stam. Förmodligen hänger detta samman med att Dans stam i judendomen tidigt uppfattades som avfällig och ond. ... I en judisk skrift från andra århundradet f Kr som kallas De tolv patriarkernas testamenten kallas Dan för Satans furste (Test Dan 5:6), och från och med kyrkofadern Irenaeus tid (d 197) var det en vanlig uppfattning bland de kristna att den kommande Antikrist skulle komma från denna stam. Man bör även observera att Juda står först i uppräkningen av stammarna trots att Ruben var äldst. Anledningen till detta är förmodligen att Kristus kom från Juda stam. (Leif Carlsson ”Tröst och trots – Uppenbarelseboken” s 112-113)

I Tg. Ps.-J. (Targum Pseudo-Jonathan) till 4 Mos 22:41 ... sägs det att Dans stam under Israels vandringar i öknen nådde folkets rand och inte täcktes av ”härlighetsglansens moln” som täckte folket som ett skydd mot värme, regn osv. Utan detta gudomliga skydd överväldigades den av anfall från Israels fiender, föll bort och kom aldrig in i det Utlovade Land som de andra stammarna gjorde. (Håkan Ulfgard ”Feast and Future” s 74)

Med frenesi avvisar några talet om Israel som Guds egendomsfolk. Skulle Gud ha gullgossar? Med skäl kan man hänvisa sådana kritiker till att egendomsfolket fått lida mer än något annat folk i historien. Den som inom Israel kommer till tro på Jesus som Messias, får glädja sig åt att finna den ena efter den andra av profetiorna i Gamla testamentet uppfylld i Kristus. Vi hedna kristna däremot får glädja oss åt en alldeles opåräknad barmhärtighet. Vi hedningar får nu jubla tillsammans med Guds folk Israel. (Sven Danell ”Dagpostilla” s 18 i kommentar till Rom 15:4-13)

Alla tre personerna (Fadren, Sonen och den Helige Ande) äro en enda, ewig allsmäktig Gud. ... I gamla testamentets tid, före Christi ankomst och födelse, war denna artikel icke så tydlig och uppenbar. ... Patriarkerna och profeterna hafwa wäl förstått denna artikel, men folket har i enfald stannat wid tron på den ende Guden. Så har ock ibland oss det fåkunniga och enfaldiga folket förblifwit derwid, att Gud är en enda, ewig, allsmäktig Gud, och kan egentligen icke, såsom de lärda, fatta åtskilnaden emellan de tre personerna i det enda Gudomswäsendet. ... Adam och alla fäderna, alltifrån werldens begynnelse, hafwa haft denna tro, och alla heliga skola hafwa denna tro allt intill werldens ända. ... Så har denna tro i hwarje tid, äfwen i gamla testamentets, låtit höra af sig, gifwit sig tillkänna och werkat stora ting, hwarpå episteln till de Ebreer, kap. 11, uppräknar många exempel. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Sommar-afdelningen" s 119 i kommentar till Luk 9:28-36)

Enligt Augustinus skulle judarna enligt Guds bestämmelse vara spridda runtom i de kristna samhällena. Deras religiösa roll i förhållande till de kristna var att de skulle vara levande vittnesbörd: genom sin närvaro som judar skulle de visa att Bibelns profetior om judarnas förblindelse i mötet med Kristus hade gått i uppfyllelse. (Harald Rasmussen-Einar Thomassen s 254; Kyrkan och dess fiender: judar och kättare)

(Jeremia) anger den stam från vilken (Antikrist) skall komma, där han säger: “Vi skall höra ljudet av hans snabba hästar från Dan ... .” Detta är också orsaken till att denna stam i Uppenbarelseboken inte räknas tillsammans med dem som räddas. (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 559)

Om vi tar upp rabbinernas vidaste och mest generösa uppfattningar (angående tillvaron efter döden), kan de summeras sålunda: Hela Israel har del i den kommande världen, de fromma bland hedningarna har också del av den. Endast de fullkomligt rättfärdiga går omedelbart in i paradiset, alla övriga går igenom en period av rening och fullkomnande, som varar olika länge, upp till ett år. Men allmänt kända lagbrytare, och särskilt dem som avfallit från den judiska tron, och villolärare, har inget som helst hopp, varken här eller härefter. (Alfred Edersheim “Jewish Social Life” s 180)

Angående 5 Mos 33:5 talar Jerusalem Targum om en kung som Israels stammar skall lyda. Denne är tydligen kung Messias. (Alfred Edersheim "The Life and Times of Jesus the Messiah Part II" s 715)


Att fortsätta med (hembygden):

Doktor Adolf Saphir skriver (i anslutning till Hebr 12:22-24): ”Med de fullkomliga rättfärdigas andar menas gamla förbundets heliga. ... Det gamla förbundets hädangångna är nu hos Herren, på vilken de trodde som den kommande frälsaren, och vi föras in i gemenskap med dem, emedan vi har kommit till nya förbundets medlare.” Inför Gud lever ju alla, och i särskild mening gäller detta trons folk. (Ragnar Samuelson "Medelpunkten - Jesus i centrum" s 14)

Det finns intet folk, som har en sådan historia som Israel. Och det finns intet folk, som har en sådan framtid som Israel. Israel är och förblir Guds egendomsfolk, utvalt framför alla andra folk. Och Gud kan inte ångra sin kallelse och sina nådegåvor. I kraft av denna utkorelse finns ännu en kvarleva av detta folk trots alla hemsökelser, som drabbat Israel genom tiderna. När Gud bland hedningarna uttagit ett folk efter sitt namn, skall han åter bygga upp Davids förfallna hydda enligt den gudomliga plan, som avslöjas för oss i Apg. 15:13-18. (Knut Svensson ”En för alla” s 104-105)

Söndagsskolfest hölls i söndags e.m. med de barn som undervisas af lärare tillhörande Vaggeryds kristliga ungdomsförening. Festen hölls å planen strax intill mejeristen C. Fribergs tomt, och barnen tågade åtföljda af sina lärare från missionshuset till festplatsen. Sedan pred. A. Nilsson välkomnat de närvarande hölls bibellektion med barnen af f.d. folkskollärare J. Andrén från Jönköping med ledning af den bibliska berättelsen om Josef och hans bröder. Ungdomsföreningens sångkör och musikförening medverkade. (Jönköpings-Posten 1916-08-02 "Om Josef och hans bröder")

Över huvud taget märks under senare delen av 1800-talet i tidningarna en tilltagande, mer eller mindre öppen rasism, mestadels framförd i skämtsam ton. I Jönköpings Dagblad kunde sommaren 1874 i ett kåseri om Jönköping av signaturen Jergen Puckel (d v s adjunkten Carl Oscar von Porat, som 1882-1884 var redaktör för Jönköpings Suppleanten) läsas att man i Stora hotellets matsal dagligen möttes av "en hel legion tyskar med eller utan fysiognomiska erinringar om Manasses stam (ehuru de flesta onekligen hava något 'Geschäft')". (Per Ericsson "Bryggerihistoria" s 20)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1975

Det finns en speciell plats i Herrens hjärta för hans egendomsfolk, det judiska folket. Dess plats är inte överspelad, dess funktion är inte slut, utan tvärtom. ... Det är tragiskt om Kristi kropp inte förstår vilken funktion Israel och det judiska folket har. Gud kallar dem tillbaka, inte bara till sitt land, utan också tillbaka till honom själv igen. Jag tror att de Jesustroende messianska judarna i framtiden kommer att ha en vital funktion för enheten i hela Kristi kropp och för förberedelsen för Messias återkomst. (Ulf Ekman "En helig kallelse" s 101)

Ett närliggande svar på problematiken med (Guds utvalda folks) prövningar och lidanden var hoppet om återupprättelse, främst för hela folket, men också för den enskilde. Återupprättelsen kunde utkristallisera sig i olika förhoppningar: de tolv stammarnas återupprättelse och Jerusalems återvunna ära (Salomos psalmer 11:2-9), eller tanken på en framtida kung, messias. (Håkan Bengtsson "Tro och liv inom judendomen" s 122)

Ett intressant drag i (den pseudo-klementiska litteraturen) är att frälsningssynen är inklusiv: de judar som inte accepterat Jesus som Messias tänks, genom att de lyder Mose lag, få del av den frälsning Gud berett. Jesus och Mose representerar två parallella vägar till frälsning på så sätt att lagen, snarare än kristologin, är den ordnande principen. ... Den kristuscentrerade judendomen, praktiserad främst av judar, men också av icke-judar ... fortlevde i olika varianter under flera hundra år. ... Den marginaliserades och besegrades av den ”ignatianska” (icke-judiska) kristendomsformen, som då hade gjorts till det romerska rikets religion. ... Det är ... intressant att avslutningsvis notera att kristustroende judar sedan 1970-talet åter tagit plats på historiens scen, mestadels i Nordamerika och Israel. Precis som i antiken utgör de en heterogen grupp med ganska olika syn på hur man som kristustroende jude skall leva ut sin tro och identitet. Vissa tonar ner lagens detaljrikedom och betonar karismatiska drag. Andra uttrycker sin judiska identitet genom att betona giltigheten i Torahs bud. Samtidigt finner vi inom vissa mindre kyrkor en växande betoning av judiska seder och bruk, utan att det för den skull talas om en konvertering till judendom. ... De äldre kyrkotraditionerna med rötter i 100-talet är inte längre de enda alternativen för dem som i Jesus på olika sätt finner livets mening, även om den absoluta majoriteten kristna fortfarande befinner sig inom dem. (Anders Runesson ”Kristustroende judar och avskiljandet av kristendom från judendom” s 331,333-334)

Göran Skytte: Du ser inte att det finns något skäl att tolka denna text (Matt 8.5-13) som att Jesus tar avstånd från det judiska folket? Bo Brander: Det gör han aldrig. Jesus älskade den judiska kulturen, han älskade de judiska fromma traditionerna, han älskade påskalammsmåltiden, han gråter när han tänker på att Templet skall förstöras osv. Han uttrycker sin fullständigt obrutna solidaritet med Toran, som är hjärtat i hela judendomen. Och Paulus skriver i Romarbrevets elfte kapitel, att kristna inte får förhäva sig på judars bekostnad. Gud skall en gång innesluta sitt eget folk i sin gränsöverskridande och alltid bestående närhet. För Gud kan inte ta tillbaka sina löften och sin utkorelse. (Göran Skytte-Bo Brander "Ett år med Jesus. Predikningar och samtal 1."s 354)

Husmodern sa nu till sin man att han skulle fråga Elis om han var konfirmerad. Hon trodde sig inte själv om att kunna fråga på rätta sättet. ”E du konfirmert!” Han ropade som till en idiot. Elis sa först som vanligt att han inte visste. Men när han tänkte efter förstod han att det var dumt. Okonfirmerad skulle han knappast få nåt riktigt arbete. Så han la till: ”Æ trur dae.” ... De beslöt sig nu för att pröva om han kunde sina stycken och husbonden befallde fram katekesen. ... Det var väl tänkt att förhöret skulle utgå från den. ... Då bröt Elis ut alldeles av sig själv: ”Ruben! Simeon!” Det vart knäppande tyst. ”Levi, Juda, Isaskar!” skrek han. ”Sebulon, Josef å Benjamin!” De stirrade. ”Dan, Naftali, Gad å Aser!” ”Dæ va jæveln”, sa Bendik till slut. De enades om att han var konfirmerad och att han med Guds hjälp skulle återfå minnet. (Kerstin Ekman "Guds barmhärtighet" s 135-136)

Efter korset och uppståndelsen finns det för en kristen inte plats för någon judisk nationalistisk tolkning av Bibeln längre. ... Det finns bara en frälsningsväg för judar och hedningar, nämligen det nya förbundets Messias, Jesus från Nasaret. Israel är ... de som bekänner Jesus som Messias och frälsare. (Lars Lindberg ”Ny skapelse” s 183)

I våra dagar finns en mur mellan judar och kristna, uppförd genom de förföljelser som de s.k. kristna folken i århundraden gjort sig skyldiga till mot judarna. Därom läses föga eller intet i våra historieböcker, och det behövs att vi blir medvetna om detta. Inget verkligt samtal mellan judar och kristna kan bli av förrän vi blir medvetna om kristenhetens skuld mot Israel. Efesierbrevet talar inte bara om nedbrytande av en mur, utan om uppbyggande av ett tempel. Så i vår text. Stenar fogas in i det nya bygget. På 1900-talet har fler judar än någonsin gett uttryck åt sin vördnad för Jesus. Martin Buber kallar honom sin Storebror, Simone Weil är fylld av hans Ande, Schalom Asch skriver om honom på ett sätt som såvitt jag kan förstå innebär att han erkänner honom som Messias. ... Gud give att du och jag får vara med i det bygget, Andens tysta tempelbygge i världshistorien. (Sven Danell ”Dagpostilla” s 176-177 i kommentar till Ef 2:17-22)

För (Lukas) var det viktigt att visa, att missionen bland hedningarna skedde i fullt samförstånd med urförsamlingen i Jerusalem. (Bo Giertz ”Apostlagärningarna” s 91 i kommentar till Apg 11:1-18)

Paulus är väl medveten om vilken risk han tar, när han nu reser upp till Jerusalem. ... Han kunde inte dra sig undan. Han var den självklare ledaren för de hednakristna församlingarna, som nu till både antal och betydelse börjat överflygla de judekristna. Han måste ge bevis på deras lojalitet mot Jerusalem och bekräfta samhörigheten. (Bo Giertz ”Apostlagärningarna” s 162-163 i kommentar till Apg 20:17-35)

Paulus stryker nu under att denna hans tro är den legitima fortsättningen av hans fäders tro. Han tror på samma heliga skrifter som de. Han dyrkar samme Gud och väntar som de uppståndelsen från de döda. Därmed säger Paulus, att det rättsskydd som Rom gav judendomen rimligen borde gälla också ”Vägen”. (Bo Giertz ”Apostlagärningarna” s 187 i kommentar till Apg 24:10-21)

(Paulus) hade inte förbrutit sig mot judisk lag. Man hade ju velat se något brottsligt i att han var en av ledarna för de kristna. Han gjorde tvärtom gällande att tron på Jesus som Messias var en legitim form av judendomen. (Bo Giertz ”Apostlagärningarna” s 190-191 i kommentar till Apg 25:6-12)


ca 1975 - ca 1950

Ordet ”legion” används i NT för att ange ett mycket stort tal. Den onde anden i Mark 5:9 ... sade att hans namn var Legion ”eftersom vi är många”. (Hugo Odeberg-Thoralf Gilbrant "Illustrerat Bibellexikon" spalt 3455)

Utelämnandet av Dans stam kan ha sin orsak i att Dan var skyldig till avgudadyrkan vid många tillfälllen (3 Mos 24:11; Dom 18; 1 Kung 12:28,29). (C.C. Ryrie "The Ryrie Study Bible" s 1904)

Martin Buber skildrar det idémässiga inom judendomen och den personliga identifikationen med dessa historiens stora idéer: ” ... Judendomen äger inte i första hand en forntid utan en framtid. Jag tror: judendomen har i verkligheten ännu inte tagit itu med sin största uppgift, och de stora krafter som lever i detta mest tragiska folk har ännu inte sagt sitt egentliga ord i världshistorien.” (Erik Sollerman ”Livets kamp och dödens drama” s 72-73)

En uppmärksammad punkt i (Jesu släkttavla enligt Matteus) är att evangelisten mellan exilen och Kristus bara nämner 13 led, trots sin uppgift att leden är 14 (v. 17). Det är knappast troligt att upphovsmannen räknat fel. ... K. Stendahl har emellertid påpekat, att Jesus här möjligen skall representera två led. Enligt en viktig urkristen tanke är ju Jesus ”såsom människa efter köttet av Davids säd och såsom helig andevarelse med kraft bevisad vara Guds son allt ifrån uppståndelsen från de döda” (Rom 1:3-4). (Birger Gerhardsson ”Ur Matteusevangeliet” s 113-114 i kommentar till Matt 1:1-17)

Känner Ni till den anekdot, i vilken judafolkets betydelse bäst sammanfattas? Fredrik den store frågade en gång sin livmedikus Zimmermann från Brugg i Aargau: ”Zimmermann, kan Ni nämna för mig ett enda bevis för Guds existens?” Zimmermann svarade: ”Ers Majestät, judarna!” Han ville därmed säga: om man skulle vilja fråga efter ett gudsbevis, efter något synligt och gripbart, som ingen kan bestrida, det som försiggår inför alla människors ögon, då måste man hålla sig till judarna. De existerar helt enkelt ännu denna dag. Hundratals små folkstammar i Främre Orienten har försvunnit, alla andra semitiska stammar från den tiden har upplösts och gått upp i det stora folkhavet, och detta enda lilla folk har bevarats. Och när man i dag talar om semitism eller antisemitism, så menar man detta lilla folk, som märkvärdigt nog ännu finns kvar, ännu kan kännas igen, fysiskt och andligt, så att man fortfarande kan fastställa: det är en ”icke-arier”, eller också: det är en halv eller fjärdedels ”icke-arier”. Om det nu frågas efter ett gudsbevis, så behöver man i själva verket endast hänvisa till detta enkla historiska faktum. Ty i judens person står vittnet inför våra ögon, vittnet till Guds förbund med Abraham, Isak och Jakob och så med oss alla! Även den som inte förstår den heliga Skrift kan se denna påminnelse. Och ser Ni, det är den märkliga, teologiska innebörden, det är den utomordentliga andliga och religiösa betydelsen i den nationalsocialism, som nu ligger bakom oss, att den ända från roten var antisemitisk, att man i denna rörelse med en helt demonisk klarhet insåg: fienden är juden. Ja, fienden till denna sak måste vara juden. I detta judafolk lever verkligen ända till denna dag det utomordentliga i Guds uppenbarelse. (Karl Barth ”Dogmatik i grunddrag” s 96-97)

Märkligt nog saknas Dans stam. Förklaringen kan vara att den utelämnats redan i 1 Krön 4ff (1 Krön 4-7), antagligen därför att den då var utdöd eller spelat en mindre hedersam roll i Israels historia (se Dom 18), och att Antikrist enligt en gammal tolkning av 1 Mos 49:17 och Jer 8:16f skulle framgå ur den. (Olaf Moe "Johannes Uppenbarelse" s 152)

En legion (räknade) under Augustus' tid omkring 6000 soldater. (Walter Bauer "A Greek-English Lexicon of the New Testament and Other Early Christian Literature" s 468)

Enligt min uppfattning borde både judendomen och kristendomen söka sig tillbaka till sin ursprungliga bakgrund, till Bibeln, för att där hämta förnyelse och för att där finna varandra. ... I våra dagar förekommer på många håll samarbete och fruktbar kontakt mellan judendom och kristendom. På kristet håll har man blivit klar över att betydande andliga värden är att söka även på judiskt håll och i judiska källor, medan judiska lärde, filosofer och författare ägnar ett allt större intresse åt frågan om Jesu person och gärning. För dem är inte Jesus den avskydde och hängde förrädaren och hädaren utan en god son av det judiska folket och en lärare även för Israel. (Eric Wärenstam "Messias - Messiastro och Messiasförväntan inom judendom och kristendom" s 138,177-178)


ca 1950 och tiden dessförinnan

Jag har ett minne från domkyrkan (i Göteborg). De norska judarna skulle deporteras till Tyskland, och man visste, när det där slavskeppet skulle passera utefter vår kust. På lördagsmorgonen kom en av de ledande judarna hem till mig och ställde till mig den förebrående frågan: ”Varför tiger kyrkan?” Frågan slog ner på mig som en blixt. Jag måste tyvärr erkänna, att jag inte tänkt på det förut. Jag svarade: ”Jag lovar dig, att kyrkan skall inte tiga.” Jag ringde professor Segerstedt: ”Kan professorn hjälpa mig att få in en notis i dag i Handelstidningen, att jag i morgon kl. 3 har bön för judarna i domkyrkan?” Tidningen skulle just gå i press, men han lovade. Det stod en inramad notis strax under ledaren. Det var den enda pålysning, som hanns med. Men kl. 3 var domkyrkan packad. Det har väl sällan varit så många judar i en kyrka som den gången. Min äldsta dotter sjöng en klagopsalm av Dvôrak. Och judarna grät, vi också. (Olle Nystedt "Strövtåg i minnet och dagboken" s 176-177)

Till Göteborg kom (1928) judemissionären Ruduitzski, ... en fin och lärd man, av vilken jag försökte lära mesta möjliga varje gång vi träffades. För att få rätt syn på kristendomen bör en predikant känna judendomen och Gamla Testamentet. (C.G. Hjelm "Sådant är livet 1" s 248)

Mycket av (den tidiga pingströrelsens) arbete (bland judar) gick ut på att uppsöka och stödja (dem) som hade ekonomiska eller sociala problem. Arbetet intensifierades från 1917 då man lyckades köpa en villa på Stora Essingen där fattiga familjer fick bo. ... Efter krigsslutet tilltog intresset för en judisk statsbildning och man resonerade kring behovet av fristäder för judar men huvudintresset var fortfarande (jude)hemmet Zarphat i Stockholm. (Ulrik Josefsson "Liv och över nog - Den tidiga pingströrelsens spiritualitet" s 284)

Medan Gulla och (gammelmor) sköt ihop bäddarna och lade upp halmmadrasserna och vaddtäckena i en hög i stora sängen, suckade (gammelmor) så tungt att Johannis, som (nu på sabbaten) satt böjd över sin bibliska och rabblade igenom Jacobs tolv söner, såg upp och sade: "Suckar du efter dä tusenåriga riket, gammelmor?" Då log hon blitt mot honom. - "Jaja, nog gör ja dä", suckade hon, "nog kan en bli längtansfull iblann alltid ..." "Ja, nog kan en dä", sade Johannis och nu suckade han också, "ja längtar så gruvligt ibland, ja också, gammelmor. Till dä tusenåriga riket mä paradiset och lustgården." ... (Gulla) lyddes på Johannis entoniga rabbel: "Ruben, Simon, Levi, Juda, Dan ... Dan ... Dan ... Han hade slagit igen boken och försökte läsa upp dem utantill. "Naftali", ifyllde Gulla. "Naftali, Gad ..." "Asser", sade Gulla. "Asser, Isaskar, Sebulon ... Sebulon ... "Di två siste är lättast till å komma ihåg", sade Gulla och blåste under vällinggrytan, di två minsta va allti så goda vänner, du vet, och di hade vettiga namn också ... kan du inte komma ihåg dem, Johannis?" "Josef och Benjamin", kom det glatt från Johannis. "Ja ska läsa dom mä dej på skolvägen också", erbjöd sig Gulla och hällde upp den rykande vällingen på tallrikarna. ... Nu tog (skollärar) Bromander rottingen ur sitt ställ och gick ned bland bänkraderna. Alla rös av rädsla och kurade ihop sig och försökte bli små och osynliga, så att de skulle undgå frågan. "Räkna upp Jacobs söner!" ... Det här var tredje gången de hade bakläxa på Jacobs söner. ... Så blev det Johannis tur. ... "Ruben, Simon, Levi, Juda ..." Johannis kom av sig. "Ta om dem från början", sade Bromander, och trevade efter gammal vana åt rottingen till. Johannis såg handrörelsen och blev blek under sin röda lugg. Namnen på Jacobs söner flaxade omkring i hans huvud som vilsna fågelstackare vid åsynen av en fara. " ... Simon ... Naftali ... Naftali ... Ruben ..." ... Nu mindes Johannis alls inenting mer. Inte en enda Jacobs son kom han ihåg, varken i början eller i slutet. Alla fåglarna hade flugit sin kos ur tankeburen. ... Han teg. Bromander tog honom i örat, drog honom ut på golvet, gav honom ett par duktiga rapp med rottingen över baken och ledde bort honom till skamvrån. ... "Du får sitta efter i dag, Johannis", sade han strängt. (Martha Sandwall-Bergström "Kulla-Gulla" s 25-26,39-40,51-53; början av 1900-talet)

Såsom af det ofvanstående synes nämner Johannes icke Dans stam. … Äfven i 1 Krön. kap. 4-7, der de särskilda stammarnes slägtregister uppräknas, utelemnas Dan. (P. Waldenström ”Nya Testamentet” s 635)

Juda nämnes här först såsom den stam, hwaraf Christus war. (P. Fjellstedt "Biblia" s 744)

Måndagen den tionde juli 1797 skulle egentligen ha varit en sorgens dag bland Venedigs judar. Det var aftonen före den sjuttonde Tammuz, fastedagen, då man begrät minnet av den första bräschen i Jerusalems mur under Titus stormangrepp mot den heliga staden. Med tanke på en dramatisk effekt hade just den dagen valts till att ge Venedigs gettojudar frihet. På torget i Ghetto Nuova paraderade borgargardet, en mängd åskådare fyllde torget, och man såg där katolska präster som ville visa sitt broderliga sinne mot de nya medborgarna. Ett frihetsträd planterades, gettots portar revs ner för att huggas i småbitar och kastas på brinnande bål. Kristna och judar svängde om i en glad ”carmagnole”, medan det fladdrande skenet från bålet lyste över hundratals sjungande och jublande människor. (Poul Borchsenius "Den långa vandringen 2" s 43-44)

I Godegård hade man 1772 så stora anspråk på en nattvardsgäst, att han måste kunna utantill Luthers lilla katekes med förklaringarna samt ordentligt läsa i bok. I Vreta kloster ansågos 1720 Athanasios' symbolum samt Manasses bön höra till en genomsnittskunskap i kristendom. (Herbert Johansson "Den svenska socknen under 1700-talet" s 70)

En av de mest profilerade antijudiska polemikerna på 1200-talet var dominikanen Raimundo Martini ... (som) gav ut en rad verk med polemik mot både judar och muslimer. Det mest kända av dem är Pugio fidei adversus Mauro et Iudéos (”Trons dolk, mot morerna och judarna”), ett verk på mer än 1000 sidor, avslutat 1278. ... Polemikens huvudsyfte, när det gällde judarna, är att visa att de talmudiska skrifterna är fulla av villfarelse och irrlära. ... Under de följande åren skärptes denna antijudiska hållning bland teologer och prästerskap. ... Ett centralt diskussionstema var Talmud, de judiska bibelkommentarer som skrevs ned fram till 600-talet och sedan kommenterades vidare av judiska lärde. ... Denna syn på judarna och deras gudlösa talmudiska religionsförståelse slog igenom i kyrkan i slutet av 1200-talet. ... Till slut blev det också uttryckligen bekräftat i en påvlig bulla 1415. ... En konsekvens av denna tolkning var att judarna nu kunde betraktas som kättare, av samma slag som de andra kättare som förföljdes av kyrkan. De var inte bara blinda och förstockade utan kättare – både i förhållande till sin egen religion och i förhållande till kristendomen. Därmed kunde de inte ställa krav på det beskydd som de enligt den augustinska traditionen skulle ha bland de kristna. Dessa nya talmudiska judar var av ett annat slag än de judar som Augustinus hade uttalat sig om. De kunde förföljas som kättare, fördrivas som kättare och också dödas som kättare. (Harald Rasmussen-Einar Thomassen "Kristendomen - En historisk introduktion" s 256-258; Kyrkan och dess fiender: judar och kättare)

Fjärde Laterankonciliet (i Rom 1215) bestämde att judarna skulle bära en särskild gul dräkt med toppig hatt och att de skulle bo i särskilda kvarter som från 1500-talet gavs det italienska ordet getto. Redan under antiken hade judarna bosatt sig i närheten av sin synagoga och sina egna butiker, men judekvarteret blev nu något påtvingat, och ibland omgav man gettot med en mur. (Per Beskow-Jan Arvid Hellström-Nils Henrik Nilsson "Den kristna kyrkan - Från apostlarna till renässansen" s 152)

I (den vid Fjärde Laterankonciliet 1215 godtagna) konstitutionen förbjuds också judar och muslimer att röra sig utomhus på långfredagen och första påskdagen, och i en annan konstitution förbjuds de att inneha offentliga ställningar i det kristna samhället. Ansvarig för dessa skärpta bestämmelser om judarnas plats i samhället var påven Innocentius III. Men samma synpunkter utvecklades också av de lärda teologerna i samtiden, inte minst av Thomas av Aquino i hans traktat ”Om judarnas herradöme”. (Harald Rasmussen-Einar Thomassen "Kristendomen - En historisk introduktion" s 256; Kyrkan och dess fiender: judar och kättare)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående Matt 26:53 som en bakgrund till de tolv stammarna i Upp 7:4, jämför med 5 Mos 32:8 där “Israels söner” i den hebreiska läsningen blir “Guds budbärare” i det grekiska GT. Mer än 12 legioner = mer än 72000 (jfr Bauer ovan). 72000 är hälften av antalet 144000.

I Moseböckerna nämns det totala antalet i stammarna sist. Här i Uppenbarelseboken har vi summan först. Ett återställelseperspektiv?

Dan nämns inte bland de tolv stammarna. Jämför med Upp 1:11 där Sardes inte nämns bland de sju (församlingarna) av utkallade och 1 Krön 2:13-15 där Samma inte nämns bland Isais åtta söner. Dan, Sardes och Samma ger särskilt negativa associationer i de grupper där de nämns. Jämför Egna kommentarer och funderingar till Upp 1:11b. Eftersom Upp 7:4 säger att varje stam är innefattad i de 144000, är det troligt att också Dans stam har 12000 personer som de andra stammarna. Detta sägs emellertid inte uttryckligen.

De 132000 i Upp 7:5-8 (S*) motsvarar de 132000 (120000 + 12000) i Judit 2.

I Sinaiticusläsningen utelämnas också Simeons stam. Troligen skall denna stam ses som en del av Judas' stam (jfr Josua 19:9). Ett annat skäl till uteslutandet av Simeon/Simon kan vara, att Johannes inte vill nämna detta namn en 25:e gång. Jämför Egna kommentarer och funderingar till Joh 21:17.

Att Manasse nämns men inte Efraim kan förstås, om vi ser Efraims stam som en del av Manasse (jfr Josua 16:9) och möjligen också i ett återställelseperspektiv som en upprättelse av Judits olycksdrabbade man (Judit 8:2-3).


Paulus sade till de troende i Rom: ”En tilltagande hårdhet har blivit (och blir) från en del (i) Israel intill (den tid i) vilken nationernas fullbordan må komma in i (det), och på det här sättet skall varje/hela Israel räddas helt och hållet som det har skrivits (och är skrivet): ’Den som frälsar skall anlända ut ur Sion. Han skall vända bort gudlöshet från Jakob.’ Och det här (är) förbundet (med) dem från sidan av Mig, när Jag – alltefter omständigheterna – må taga ’av för Mig själv’/bort deras missar (av Mitt mål).” (Rom 11:25b-27)

(Trons människor som levat tidigare) må ej göras fullkomliga åtskilda (från) oss. (Hebr 11:40b)


Grekiska ord:

Asër (Aser) (i NT) Luk 2:36; Upp 7:6.

Beniamin (Benjamin) (i NT + exempel i Apokryferna) Upp 7:8 – Ester 1:1a(A1); 2:5; Apg 13:21; Rom 11:1; Fil 3:5.

Gad (Gad) (i NT) Upp 7:5.

Zaboulôn (Sabulon) (i NT) Matt 4:13; Upp 7:8 – Matt 4:15.

Issachar (Isaskar) (i NT) Upp 7:7.

Leui (Levi) (i NT + exempel i Apokryferna) Luk 3:29; Upp 7:7 – Tobit 1:7; Syr 45:6; Mark 2:14; Luk 3:24; 5:27,29; Hebr 7:5,9.

Manassês (Manasseh) (i NT + exempel i Apokryferna) Judit 8:2; Matt 1:10; Upp 7:6 – Judit 8:7; 10:3; 16:22-24.

Nephthalim (Neftalim) (i NT + exempel i Apokryferna) Matt 4:13; Upp 7:6 – Tobit 1:1-2,4-5; 7:3; Matt 4:15.

Roubên (Ruben) (i NT) Upp 7:5


Ytterligare studier:

1 Mos 29:31-35; 30:5-13,18-24; 2 Mos 1:1-4; 30:12; 4 Mos 1:18; 26:2; Josua 4:4-5,8; 1 Krön 27:1; Esra 2:2; Neh 7:7; Hes 48:1-7,23-27; Judit 2:15; Luk 22:30; Jak 1:1; Upp 9:16; 14:1,3; 21:12.


Richard J. Bauckham "The List of the Tribes in Revelation 7 Again"; Journal for the Study of the New Testament 42 (1991): 99-115.

A.S. Geyser "Jesus, the Twelve and the twelve tribes in Matthew"; Neotestamentica 12.1 (1978): 1-19.

Scott Hafemann "Eschatology and Ethics: The Future of Israel and the Nations in Romans 15:1-13"; Tyndale Bulletin 51.2 (2000): 161-192.

Baruch Halpern "Why Manasseh is blamed for the Babylonian Exile: the Evolution of a Biblical Tradition"; Vetus Testamentum 48.4 (1998): 473-514.

Christopher R. Smith "The Tribes of Revelation 7 and the Literary Competence of John the Seer"; Journal of the Evangelical Theological Society 38.2 (June 1995): 213-218.

Adylson Valdes "Number 666 and the Twelve Tribes of Israel"; Revista Biblica 68:3-4 (2006): 191-214.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-30; 2012-06-28; 2015-02-23)

Till sidans topp

7:9a Efter de här tingen skådade jag, och skåda, en mycket/månghövdad folkskara, som ingen (någonsin) förmådde räkna antalet av den, ut ur varje nation och (ut ur) stammar och folk och tungor.

Ord för ord (21 ord i den grekiska texten): Efter de-här-(tingen) skådade-(jag), och skåda (en)-folkskara mycket, vilken/som räkna-antalet-av den ingen förmådde-('hela-tiden'/någonsin), ut-ur varje nation och (ut-ur alla)-stammar och folk och tungor.


1883: Därefter såg jag, och se, en stor skara, som ingen kunde räkna, af alla folkslag och stammar och folk och tungomål.

1541(1703): Sedan såg jag, och si, en stor skare, den ingen räkna kunde, af allom Hedningom, och slägtom, och folkom, och tungomålom.

LT 1974: Sedan såg jag en stor skara människor – alltför stor för att kunna räknas – från alla länder och folk och språk ...


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren sade till Abram:) "Jag skall göra dig 'in i'/till en stor nation." (1 Mos 12:2a, Grekiska GT)

(Herren sade till Abram:) “Räkna ihop stjärnorna, om du må förmå att räkna ihop antalet utav dem.” Och Han talade: ”På det här sättet kommer din säd att vara.” (1 Mos 15:5, Grekiska GT)

(Herren sade:) "Alla jordens nationer skall vara välsignade i (Abram)." (1 Mos 18:18b, Grekiska GT)

(Jakob sade till Gud:) “Du talade: ‘Jag skall ... sätta/göra din säd som havets sand, som inte kommer att räknas i antal ’från folkmassan’/’på grund av storleken’.” (1 Mos 32:12, Grekiska GT)

(Mose sade till Farao:) “Efter de här tingen skall jag komma/gå ut.” … (2 Mos 11:8b, Grekiska GT)

(Salomo sade till Herren:) “Din slav (är) i en mitt av Ditt folk som Du har tagit ut, ett mycket/månghövdat folk som inte kommer att (kunna) räknas i antal.” (1 Kung 3:8, Grekiska GT)

(Gud) gjorde två arvslotter, en för Guds folk och en för alla nationerna. (Ester 10:3gb/F7b, Grekiska GT)

(Salomo sade till Gud:) “Låt (kungens) namn vara ’varande välsignat’/välsignat in i tidsåldrarna, före solen skall hans namn stanna alltigenom, och i honom skall alla jordens stammar vara välsignade. Alla nationerna skall kalla honom lycklig.” (Ps 72:17, Grekiska GT)

(Herren sade till Israel:) "Det är stort för dig att dig/du kallas Min pojke/tjänare (för) att få Jakobs stammar att stå/bestå och (för) att vända Israels isärspridda sådd intill (Mig). Skåda, Jag har satt (och sätter) in dig i ett förbund av härkomst, in i ett nationers ljus 'att vara dig'/'att du är' in i en räddning ända till ett jordens sista/slut." (Jes 49:6, Grekiska GT)

(Herren sade: ”De kvarvarande av Israel), en mycken/månghövdad folkskara, ... skall vända bort/tillbaka här/hit.” (Jer 31:8b, Grekiska GT)

Till (en som en människas son) gavs början och hedern och riket, och alla folken, stammarna, tungorna skall vara slavar åt Honom. Hans (rättsliga) myndighet (är) en tidsålderslång (rättslig) myndighet, och Hans rike skall inte alltigenom förstöras. (Dan 7:14, Grekiska GT, Theod)

(Herren sade till profeten:) “Antalet av Israels söner var (hela tiden) som havets sand, som inte kommer att (kunna) mätas ut/upp, inte eller räknas ihop antalet ut ur/av.” (Hos 1:10a, Grekiska GT)

Alla nationerna skall tjäna Nebukadnessar och alla tungorna och deras stammar skall kalla emot honom (som) ‘in i’/till en gud. (Judit 3:8b)

(Judarna) blev 'in i en mycken folkmassa'/'till ett månghövdat folk', och deras härkomsts/avkomlingars antal var (hela tiden) inte (möjligt att räkna antalet av). (Judit 5:10b)

(Salomo sade:) “Herre, enligt/angående alla ting har Du gjort Ditt folk stort, och Du har förhärligat och inte ’skådat över’/föraktat (det), då du står vid sidan av (det) i varje läglig tid och plats.” (Salomos Vishet 19:22)

(Jesus, Syraks son, sade:) “ ... Nationer (skall) välsignas i (Abrahams) säd.” (Syr 44:21a)


Den Senare Uppenbarelsen:

Siare från uppstickanden/öster blev till sidan av in i (ett vanärat) Jerosolyma/Jerusalem och sade: “Var är Den som har fötts fram, en judarnas kung? Ty vi har skådat Hans stjärna i uppstickandet/öster, och vi har kommit (för) att kasta oss ner inför Honom (för att hedra Honom).” (Matt 2:1b-2)

(Jesus sade till dem som följde honom:) “Många skall anlända från uppstickanden/öster och sjunkanden/väster och ‘fås att lägga sig ned’/’luta sig tillbaka’ i sällskap med Abraham och Isak och Jakob in himlarnas rike.” (Matt 8:11)

(Jesus sade till Sina lärjungar: “Av er är och/också alla huvudets hår (räknade) som har varit (och är) räknade i antal.” (Matt 10:30)

(Jesus sade till folkskarorna:) “Himlarnas rike är likt ett scharlakansrött senapskorn. ... Det är faktiskt småare/mindre än alla (andra) säden/frön men ... det blir ett träd.” (Matt 13:31b-32a)

(Jesus sade till Sina elva lärjungar:) "Då ni har gått * (א,*א,A) var/gör lärjungar (av) alla nationerna." (Matt 28:19a; BG Ask-kommentar: Walter Bauer säger i sitt "Greek-English lexicon" - s 485 - att det grekiska ordet för "vara eller bli en lärjunge" som transitivt verb har betydelsen "göra en lärjunge". Kanske är det så att alla översättare har samma mening. Men jag är inte säker på att detta är den johanneiska synen. Att vara lärjungar i ett sällskap av alla nationer kan få lärjungaskaran att växa. Jfr Joh 17:21-23.)

(Jesus sade:) “David själv säger/kallar (den smorde) ’Herre’, och varifrån är hans son?” Och en (א,*א) mycken/månghövdad folkskara hörde (Jesus) med fröjd. (Mark 12:37)

(Jesus sade till Petrus, Jakob, Johannes och Andreas:) "In i alla nationerna, först (in i) ett folk (א*), måste det goda lilla budskapet kungöras." (Mark 13:10)

Plötsligt blev/’visade ... sig’ det tillsammans med budbäraren en mängd/skara av en himmelsk armé som lovade Gud. (Luk 2:13a)

(Simeon sade:) “Mina ögon har skådat Ditt räddande, som Du har gjort redo enligt/efter 'ett ansikte'/'en gestalt' av alla folk, ett ljus 'in i'/till ett avslöjande av nationer och en härlighetsglans av Ditt folk Israel.” (Luk 2:30-32)

Efter de här tingen kom (Jesus) ut och betraktade en tulluppbördsman (vid) namn Levi, som satt emot tullhuset. Och Han säger (א,* א) till honom: ”Följ Mig.” (Luk 5:27)

Då (Jesus) hade stigit ned (från berget) i sällskap med (de tolv), stod Han uppå en jämn plats. Och (där var) en mycken/månghövdad folkskara av Hans lärjungar och en mycken/månghövdad ’folkmassa av folket’/folkmassa. (Luk 6:17a)

(Hela tiden) var * (א*) män boende 'in i'/i Jerusalem, (män) som hyste djup respekt för (Gud) från varje nation av de (som är) inunder himlen. ... (Var och en hörde) det egna språket (talas). ... (Petrus sade:) "Det här är det som har talats (och talas) genom profeten Joel: 'Och det skall vara/ske i de sista dagarna, säger Gud: 'Jag skall hälla ut från Min ande emot varje/'allt slags' kött.'" (Apg 2:5,8,16-17a)

(Jacob sade:) “Simeon har ‘anfört ut’/förklarat ... (att) Gud har granskat/’brytt sig om’ att ta ett folk ut ur nationer åt Sitt namn.” (Apg 15:14)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Efter de här tingen gick Jesus bort på andra sidan av Tiberias' Galileens hav. Men en mycken/månghövdad folkskara följde Honom (hela tiden). (Joh 6:1-2a)

(Jesus sade till fariseerna:) ”Jag har emellertid och/också får, som inte är ut ur/av den här gården. Och/också de där måste Jag leda. Och de må (א,* א, A) höra Min röst, och det (P66,א,*A) skall bli en hjord, en herde.” (Joh 10:16)

Jesus talade till (Marta): “Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror in i Mig, och/också om han – alltefter omständigheterna – må dö, kommer han att leva. Och 'varje den'/’var och en’ som lever och tror in i Mig må inte/förvisso ej dö in i (den kommande) tidsåldern.” (Joh 11:25-26)

På den följande dagen tog en (P2,א,*א,A) mycken/månghövdad folkskara - den som hade kommit ‘in i’/till högtiden och hört att/: ”Jesus kommer in i (ett vanärat) Jerosolyma/Jerusalem” – - dadelpalmernas palmkvistar och kom ut in i ett ’gående för att möta’/möte (med) Honom.” (Joh 12:12-13a)

Pilatus skrev och/också en överskrift och satte uppå korset. Men/och (hela tiden) var det (och hade varit) skrivet: ”Jesus, Nasoreen, judarnas kung.” Många av judarna läste så den här överskriften, eftersom platsen varest/där Jesus korsfästes (hela tiden) var nära staden, och (hela tiden) var det (och hade varit) skrivet på hebreiska, på latin (och) på grekiska. (Joh 19:19-20)

Skåda, Han kommer i sällskap med molnen. (Upp 1:7a)

Efter de här tingen skådade jag, och skåda, en dörr som var (och hade varit) öppnad i himlen. (Upp 4:1a)

Du är värdig att ta bokrullen och öppna dess sigill, eftersom Du slaktades. ... (Upp 5:9b)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

ca 2000 - ca 1500

Jesus tycks ha upprätthållit en för honom viktig distinktion mellan judar och icke-judar, men detta innebar inte att de senare inte kunde få del av de välsignelser som det kommande gudsriket bar med sig. En liknande syn på judar och icke-judar förelåg bland andra samtida judiska grupper: medlemskap i det judiska folket var inte en nödvändig förutsättning för att få tillgång till Gudsriket. En sådan frälsnings-teologisk grundsyn är än idag vanlig inom judendomen. Med Jesus befinner vi oss alltså inom judendomen; Jesusrörelsen är en av många andra judiska rörelser. De som följde Jesus och ivrigt väntade på Guds rikes förverkligande var judar, men kring dem fanns också ett begränsat antal icke-judar som satte sitt hopp till att Jesus var den som skulle förändra deras livssituation. De vandrade dock icke med honom. Vad som händer efter Jesu död är inte helt tydligt. Säkert är dock att icke-judar i betydligt större antal mycket snart kom att vilja ansluta sig till Jesusrörelsen. Detta var ett resultat av de judiska kristustroendes mission. (Anders Runesson ”Kristustroende judar och avskiljandet av kristendom från judendom” s 318-319)

Försök att förvandla kristendomen till Västerlandets ideologi är dömda att misslyckas, därför att man kommer att inse att kyrkan är universell. Försök att reducera kristendomen till en individualistisk religion kommer att överges då den bibliska uppenbarelsen på nytt blir levande och dess aktualitet tvingar sig på de kristna. (De kristna s 640; C. René Padilla: Frigörelsens tidevarv)

Vem som helst kan bli jude men ingen är tvungen att bli det för sin frälsning vare sig i denna värld eller i nästa. Traditionen fastslår uttryckligen: ”De rättfärdiga av alla folk skall få sin del i den kommande världen.” (Milton Steinberg "Judendomen - Idéer och trosföreställningar" s 87)

Under tiden som nu vagnmakaren och de andra färdas på kyrkovägen, ha vi pojkar skridit neråt längs bäcken, i vattnet och på kanterna, en halv fjärdingsväg eller så, och nu äro vi nere vid vanningen, som dammen kallades, vare sig därför att det var vatten i den eller därför att vi vattnade hästarna där. Och där neråt började det vimla av folk från alla kyrkovägarna och prästskjutsen syntes på långt håll. Ringaren ringer andra gången. Nu vet jag så visst som amen i kyrkan att genom själva stora kyrkogrinden och uppför breda gången kommer ... ja, kommer och kommer, vem kan nu räkna upp dem alla. (Hans Larsson "Hemmabyarna" s 27; De blåblommiga kopparna)

El Eljon är ... ett namn, under vilket Gud gjorde sig känd för Israel genom Melkisedek. Det var genom honom, patriarken fick lära känna detta gudsnamn. Också användes det sedermera i sådana sammanhang, där människan intar sin plats icke såsom tillhörande Abrahams utvalda släkt utan såsom en syndare bland hedningarna. ... Under detta namn var det ock konung Nebudaknessar kände Gud och tillbad honom. Dan. 4:30-34. Namnet El Eljon framställer Gud såsom den, till vilken hela den adamitiska släkten kan vända sig och icke blott Abrahams barn. Så till vida har det en likhet med Lukas evangelium, i vilken evangelisten visar, att Jesus Kristus är en son av hela människosläktet och för detta ändamål leder hans släktregister tillbaka ända till Adam. (John Ongman "Kortfattad framställning av Bibelns grundsanningar" s 268)

Vad som har verkats av det ljuset, som under mörka tider har utgått från Jerusalem, det kan varken mätas eller räknas. (Selma Lagerlöf ”Ljuslågan” s 158)

Att Ni insett det hvarje menniska har sin religion efter råd och lägenhet är ett framsteg. Efter en två månaders Kamp här med fromma Katoliker som ville rädda mig med Katolicismen slöts fred då jag förklarade, att mina anspråk på himmelen icke voro så stora, utan att jag nöjde mig med en plats bakom med Judar och Mohammedaner; att jag trodde hvarje region hade sin berättigade religion; att alla himlastormare brutit vingarne; att alla försök till universalmagter och universalreligioner straffats o.s.v. ... Religion är produkten af hvarje individs lefverne här och der och lämpar sig svårligen till propaganda för alla. Ingenting är för alla. Och det är derför detta uppslukande-begär af alla de andra är mig emot. Det är den stora draken, själaätaren, vampyren. (August Strindberg "August Strindbergs brev XI maj 1895-nov 1896" s 384-385; brev 7 nov 1896 till Torsten Hedlund)

(Sveriges) folk har måhända mer än något annat böjelse till att glömma sig själv, för att leva i mänsklighetens väl och ve. . . . Ett fåtaligt folk med en härlig historisk uppgift och därför med ett stort ansvar inför Gud må kunna se sanningen rakt i synen, erkänna förgängelsens lag, som råder över allt timligt, och säga högt, att det kan dö, men med ära, i uppfyllandet av sitt värv. Kinas långa levnad är icke att föredraga framför Hellas' korta och sköna. Envar, som känner så, värmes av skaldens syn, vari den siste svensken dör på Sveriges sista fana, ty det är en död, som tryggar åt ett hädangånget folk odödligheten. . . . Blygsam som (Carl Wilhelm August Strandberg) var, ville han i främmande dikters klädande i svensk skrud se sitt kall långt mer än i skapandet av självständiga skaldeverk. Men på vilketdera området han än rörde sig, var han ordets mästare. . . . Den fromme patriarken (Jesper Svedberg) hoppades att svenskan, sådan han läste och aldrig nog kunde beundra henne i sin bibel, skulle överleva domedagen och ljuda i det eviga Jerusalem inför Herrens anlete. Då säger han, skall nog varje folk utan all lärdom förstå de andras tungomål och instämma med dem, när de sjunga Mose Guds tjänares och lambsens sång, men vart och ett skall ock sjunga på sitt eget modersmål, och när då Sveriges ängel börjar sjunga, skola alla de andra folken sjunga med oss svenskom på svensko: Nu tacker Gud, allt folk, med hjärtats fröjd och gamman! (Viktor Rydberg "Minnestal över C.W.A. Strandberg - Inträdestal i Svenska Akademien 1878" s 124,131,145,147-148)

Så kommo vi slutligen till Losnan (beläget på två mils avstånd från Lillehammer), en smal, av Lougen bildad insjö, beskuggad av skogbeklädda höjder. . . . Vi hade mycket att överlägga om, som borde vara avgjort innan den egentliga vandringen började - vi hade att lösa dessa politiska och sociala frågor, som måste uppstå i ett nybildat, vandrande samhälle av 5 personer, representerande 4 nationaliteter. . . . Min ende landsman inom sällskapet tog till ordet, utvecklande den åsikt, att vi, ehuru tillhörande skilda nationaliteter - Svenskar, Finnar, Fransmän och Tyskar - dock äga rätt att betrakta oss som ättlingar av en enda stor folkfamilj, den indoeuropeiska, och att minnet av vår gemensamma skolgång hos den grekisk-romerska kulturen, samt medvetandet av en gemensam civilisation böra ytterligare närma oss till varandra. Begreppet "romanitas", som fordom förenade så många olika folk, har endast fått en annan benämning och kallas nu "den europeiska civilisationen". Europas folk äro icke längre skilda nationer, utan endast stammar och stater inom samma folk, såsom Jonier och Dorier, såsom Aten och Sparta voro inom Grekland. Min landsman utbragte ett leve för det nya Grekland, som sträcker sig från Cap Matapan till Nordkap, från Wiborg till Gibraltar. De närvarande, det vill säga Fransmannen, Finnen, Tysken och jag, Svensken, instämde med mycket värme. Tyske doktorn kunde dock i vetenskapens namn, icke undertrycka den anmärkning, att Finnarna ingalunda tillhöra den indoeuropeiska, utan den tschudiska rasen. Emellertid gav han sig tillfreds, då han underrättades, att vår kandidat från Helsingfors tillhörde en familj med gamla svenska anor. (Viktor Rydberg "En vandring i Norge" s 36-37,40; Göteborgs Nyare Handels- och Sjöfartstidning 21 augusti - 27 november 1858)

Christus är allenast åt Judarna utlofwad, såsom åt Abrahams säd. Men Han är icke gifwen allenast åt Judarna. ... Efter löftet tillhör Christus Judarna allena, men i afseende till åtnjutandet tillhör Han hela werlden. Det måste ju wara ett särskilt folk ibland alla folk, åt hwilket Han måste utlofwas, emedan Han icke kunde födas af alla folk och all säd; men Han måste icke allenast komma detta folket, utan hela werlden till godo. ... Christus skulle tillhöra äfwen hedningarna, ehuruwäl Han icke är dem lofwad. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 74 i kommentar till Jes 9:2-7)


ca 1500 och tiden dessförinnan

Brokigt tog det sig (vid denna tid i början af 400-talet) också ut med truppafdelningarna, som rörde sig på Roms gator och voro förlagda i dess kaserner och vaktade det kejserliga palatset. Än såg man bataljoner af kortvuxna brunetta stridsmän: det var infödingar, utskrifne att tjäna i arméen och bärande den romerska munderingen utan barbariska tillsatser; än bataljoner af storvuxne och blonde krigare, bärande en halft romersk, halft barbarisk dräkt, och talande sinsemellan ett språk, som de infödde ej förstodo. Det var legda germaniske krigare af alla möjliga stammar: franker, alemanner, heruler, turcilinger, chamaver, vandaler, friser, säkerligen också skandinaver. (Viktor Rydberg "Romerska kulturen under kejsartiden - fortsättning" s 317-318; föreläsningar vid Stockholms Högskola höstterminen 1886)

Hedningarna som har trott på (Kristus) och har ångrat synderna som de har begått, de skall mottaga arvet tillsammans med patriarkerna och profeterna och de rättfärdiga människor som härstammar från Jakob, även om de varken håller sabbaten eller är omskurna eller efterlever högtiderna. (Justinus Martyren, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 207)

Det var inte endast för dessa som trodde på Honom under kejsar Tiberius' tid som Kristus kom, inte heller utövade verkligen Fadern sitt förutseende endast för de människor som nu lever utan för alla människor tillsammans, som från början, enligt sin fattningsförmåga, i sin generation både har fruktat och älskat Gud samt praktiserat rättvisa och fromhet mot sina närmaste och som ivrigt önskat se Kristus och höra Hans röst. (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 494)

Det är frukten av Jafets välsignelse som förverkligas i kyrkan genom att hedningarna kallas, och de väntar i lydnad på att få sin boning i Sems hus efter Guds löfte. (Irenaeus ”Bevis för den apostoliska förkunnelsen” s 40)

Rom är ett sannskyldigt Amerika där allting blandas och kokas, alla slags folk upptagas som medborgare, alla gudar införlivas med samlingen. Romerska historien är ointressant ända till Caesar och Augustus, då den blir roman. Kejsarne äro fullkomliga världsmedborgare. Claudius var född i Lyon, Pertinax i Ligurien, Septimus Severus var afrikan, Macrinus numidier, Maximinus var son av en got och en alansk kvinna, Filippus Arabs var arab; Trajanus, Hadrianus, Marcus Aurelius, Commodus voro spanjorer. Att utleta de illyriska kejsarnes härkomst är omöjligt, ty Illyrien var ursprungligen befolkat av stamförvanter till tracierna och blandade med fenicier, hellener, italienare och kelter. . . . Den fångne Daciern (Farnese) är en rysk bonde. Pan (Ludovici) är Österlandets jude. Peto i gruppen Peto och Aria (Ludovici) kan återses i Kristiania. Marsyas (Medici) är silen, Sokrates pelasger, frygier. (August Strindberg "Världshistoriens Mystik" s 49-50)

Under romerska kejsartiden hade (Alexandria) mer än en million innevånare, som delvis bestodo af egypter, greker och judar, delvis af en ur dessa nationaliteter utgången blandbefolkning, hvartill alltid kom ett betydligt antal främlingar från Medelhafsländerna och Asien samt den ansenliga romerska byråkratien och garnisonen. På gatorna trängdes typer af alla människoslag: bredvid de allvarlige och värdige romarne de liflige grekerna, de skrikige och gestikulerande egypterna och judarne, och blandade med dessa fyra nationaliteter, som utgjorde befolkningens grundelementer, människor från snart sagdt alla jordens länder: etiopier, libyer, negrer, araber, skyter, perser, baktrer och inder. Ej ens de högvuxne, blåögde och blonde germanerna saknades i detta vimmel: iklädde den romerska krigardräkten sågos de, tid efter annan, i stora skaror på Alexandrias gator: franker, alamanner, chamaver, vandaler, troligen äfven skandinaviske äfventyrare. I tredje århundradet efter Kristus utgjorde desse ljuslockige och kraftige stridsmän kärnan i de legioner, som upprätthöllo Roms välde i dess orientaliska provinser. Själfva det brusande gatulifvet ådagalade, att Alexandria, såsom Dio Chrysostomos yttrat, "låg på tröskeln mellan orienten och occidenten och var en medelpunkt för hela den kända världen". (Viktor Rydberg "Romerska kulturen under kejsartiden - fortsättning" s 62-63; föreläsningar vid Stockholms Högskola höstterminen 1886)

Lifvet (i Rom) på dessa trånga, mellan höga hus inklämda gator liknas av Seneca på Neros tid vid en oaflåtligt brusande störtflod. Mellan de utefter husraderna inrättade saluhallarne och krambodarne trängdes människoströmmar, i hvilka man såg den kända världens alla dräkter och hörde den kända världens alla språk och munarter. Bland romare, klädde i den mörka penulan eller den hvita togan, såg man hellener i grekisk dräkt, egypter med rakadt hufvud, galler i korta kappor och de för dem betecknande benkläderna, perser och parter med kägelformiga mössor, syrer och judar, morer och negrer och ej sällan äfven högvuxne blonde germaner. Kejsar Domitianus' hofpoet Martialis har i ett af de epigram, i hvilka han räckte denne härskare ovärdigt smicker, låtit detta vimmel af olika folktyper skymta förbi våra ögon. "Hvilket folk bor så fjärran, hvilket folk är så aflägset, o Caesar, att det icke har skickat beundrare hit till ditt Rom?" frågar han. "Hit kom thraciern, hvars plogbill fårar Rhodopes och det orfeiska Haemus högslätter; hit kom sarmaten från de stepper han genomflyger på den häst, som är hans allt; hit kom han, som druckit ur Nilens gömda källor; hit kom barbaren från det land, som oceanens yttersta böljor skölja; hit ilade ciliciern, araben, sabéen; hit den germaniske sikambern, som lägger sitt hår i knut öfver hufvudet, hit etiopern, som annorledes knyter sitt hår. Folkens tungomål ljuda här i mångfaldiga skiftningar, men samklinga dock och varda som ett, när de kalla dig, Domitianus, fosterlandets verklige fader." (Viktor Rydberg "Romerska kulturen under de två första århundradena efter Kristus" s 25-26; föreläsningar vid Stockholms Högskola höstterminen 1884)


Att fortsätta med (hembygden):

Räkna stjärnorna! ... Det intressanta är att det var Abrahams tro som var hemligheten till att han kunde bli en fader för ett oändligt antal "barn". ... Vad innebär nu detta? Jo, att Gud redan på Abrahams tro förutsåg det som vi läser i Uppenbarelseboken 7:9. Trons folk ... skall bli en skara, som ingen kan räkna. (Eskil Albertsson "Så många!" s 5; Svenska Alliansmissionens årsbok 1982)

Några högtider i Byarums kyrka lyser med särskild evighetsglans. Det blev Alla Helgons dag. J.A. Bredin predikade och jag hade altartjänsten. Som gradualpsalm sjöngs den folkliga helgonpsalmen: "Vem är den stora skaran där Med palm i hand?" (ps. 146). Min fars stora psalmbok låg uppslagen på alteret. Vers efter vers såg jag hans kraftiga understrykningar som uttryck för hans hopp att få räknas in i den stora skaran av alla folk och tungomål inför Guds tron. Far, som själv velat bli präst, hade hastigt dött valborgsmässoafton samma år - bara en månad före min prästvigning. Jag kände det som om han ville säga mig på min första allhelgonadag i Byarums kyrka: "Av Guds stora nåd är jag vid målet!" Den stora tryggheten omsvepte mig från orgel, kör och menighet i sista versen: "Och deras jubel slut ej tar Till evig tid. De äro hos sin Gud, sin Far I salighet och frid." Sen gick dagens evangelium genom hjärta och läppar som om det kommo direkt från saligheternas berg i soligt Galiléen. (Johannes Madestam "Mina första prästår i Byarum" s 8; år 1936)

Rösiöskolan - Hagaberg pr. Jönköping - inneh(avare) o. lärare: P.J. Rösiö. - Rikets utan jämförelse mest besökta. ... Ytterst lärorikt landtbruk. Säkraste plats- och framtidsutsikter vid afgången. Per kurs 100-125 elever från alla län. Prospekt portofritt. (Jönköpings-Posten 1916-07-06 "Skola med säkraste framtidsutsikter för lärjungar från rikets alla län")

Marieholms ynglingaförening firade sitt årsmöte i platsens missionshus Pingstdagen. . . . Skollärare K.E. Johansson från Jönköping höll ett ledigt framsagdt, gripande föredrag öfver Joh. 3:14-16. . . . Sist följde ett kort afslutningsföredrag af K.E. Johansson öfver Upp. 7:9 o. följ. Därpå reste sig alla de närvarande och instämde i Bobergs sköna sång: Hvem är skaran, som syns glimma etc. och så var mötet ett dyrbart minne blott. (Jönköpings-Posten 1901-05-31 "Skollärare håller föredrag öfver Joh 3:14-16 och Upp 7:9 o. följ.")

Justus på Kullen sade en gång vid ett (s. k. gubbmöte under senare delen av 1870-talet): ”Häromkvällen fick jag för mig att jag skulle räkna Guds barn i Sandseryd.” Då sade (pastor) Palmberg: ”När Justus kom till prästgården hittade han väl inget Guds barn där?” Justus replikerade: ”Så långt hann jag inte, det tröt vid Kullen”. Justus var en snäll och älskvärd kristen. (Alfred Jonasson-Oskar Ängfors "Väckelsens folk" s 52-53)

Per Brahe brukar hålla präktiga julgillen för sina talrika underhavande. Men han måste ha östgötar, västgötar och smålänningar i skilda salar, ty annars händer det lätt, när julölet börjat verka, att folk från olika landskap råka i luven på varandra. - Från en dylik julfest berättas det om hur greve Per med sina förnäma gäster gick omkring till de olika salarna (i Visingsborgs slott) och åsåg folklekarna. I första salen sporde en av gästerna, vilka som voro där. En storväxt, frodig bonde svarade självbelåtet: "Jag är östgöte, Gud ske lov!" I nästa sal gjordes samma fråga. Med en småslug glimt i ögonvrån svarade en av bönderna: "Vi ä' la västgötar lell, vill du veta't." I tredje salen var det en liten mager man, som med hatten i hand och i ödmjuk ställning svarade: "Jo, vi ä' smålänningar, Gud hjälpe!" (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1611-1660" s 422; Greven till Visingsborg)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1900

Under denna hemsidas (www.johnbible.se) första sju år 2009 - 2015 har följande länder (eller i några fall områden) besökt hemsidan (inom parentes anges månad-år för första besök). Namnen anges på engelska: Sweden (February 2009), United States (March 2009), Japan (June 2010), Taiwan (June 2010), Spain (June 2010), Norway (June 2010), Germany (June 2010), Great Britain (June 2010), Finland (July 2010), Russian Federation (July 2010), Israel (July 2010), Australia (July 2010), Switzerland (July 2010), Belgium (July 2010), Denmark (August 2010), France (August 2010), Luxembourg (August 2010), Italy (August 2010), Turkey (August 2010), South Africa (September 2010), Canada (September 2010), Hongkong (September 2010), Netherlands (September 2010), Hungary (September 2010), Nicaragua (October 2010), Estonia (October 2010), Portugal (October 2010), Indonesia (October 2010), Brazil (October 2010), Poland (October 2010), South Korea (November 2010), Austria (November 2010), Ukraine (December 2010), India (December 2010), Slovak Republic (December 2010), Peru (December 2010), China (January 2011), Romania (January 2011), Czech Republic (January 2011), Iceland (January 2011), Georgia (January 2011), Latvia (February 2011), Thailand (February 2011), Faroe Islands (March 2011), Argentina (March 2011), United Arab Emirates (March 2011), Egypt (March 2011), Mexico (March 2011), Ireland (March 2011), Iran (March 2011), Croatia (March 2011), Moldova (March 2011), Chile (March 2011), Angola (March 2011), Greece (March 2011), Malta (March 2011), Singapore (April 2011), Kuwait (April 2011), Uganda (May 2011), Tanzania (September 2011), Saudi Arabia (October 2011), Republic of Serbia (October 2011), Niger (October 2011), Palestinian Territories (November 2011), Philippines (December 2011), Azerbaidjan (January 2012), Qatar (January 2012), Aland islands (February 2012), Jordan (February 2012), Pakistan (April 2012), Kazakhstan (April 2012), Botswana (April 2012), Tunisia (May 2012), Panama (May 2012), Lithuania (May 2012), Virgin Islands (May 2015), Bahamas (May 2012), Bermuda (June 2012), Barbados (June 2012), Colombia (June 2012), Vietnam (June 2012), Seychelles (July 2012), Malaysia (July 2012), Slovenia (July 2012), Vatican City State (July 2012), New Zealand (July 2012), Bangladesh (August 2012), Albania (August 2012), Venezuela (August 2012), Morocco (September 2012), Bulgaria (September 2012), Zimbabwe (September 2012), Myanmar (November 2012), Cyprus (November 2012), Ghana (November 2012), Bosnia-Herzegovina (December 2012), Montenegro (December 2012), Madagascar (January 2013), Monaco (February 2013), Turkmenistan (April 2013), Kenya (May 2013), Macau (May 2013), Paraguay (June 2013), Lebanon (June 2013), Armenia (July 2013), Swaziland (August 2013), Macedonia (September 2013), Bolivia (January 2014), Cambodia (January 2014), Bahrain (January 2014), Ecuador (February 2014), Dominican Republic (February 2014), Algeria (February 2014), Iraq (March 2014), Belarus (March 2014), Greenland (March 2014), Turks and Caios Islands (April 2014), Nepal (April 2014), Guatemala (April 2014), Honduras (May 2014), Antigua and Barbuda (May 2014), Ivory Coast (May 2014), Puerto Rico (May 2014), Namibia (May 2014), Suriname (July 2014), Mauritius (July 2014), Guinea (August 2014), Mongolia (August 2014), Guatemala (August 2014), Cameroon (September 2014), Cape Verde (December 2014), Gibraltar (December 2014), Costa Rica (January 2015), Sri Lanka (January 2015), Trinidad and Tobago (January 2015), Lesotho (May 2015), Maldives (May 2015), Andorra (May 2015), Sudan (August 2015), Syria (September 2015), Oman (September 2015), Uruguay (October 2015).

De vise männen var sannolikt astrologer-präster från det gamla perserriket. Deras besök hos Jesus utgör ett vackert komplement till herdarnas. De båda grupperna kunde inte ha varit mera olika. Rasmässigt var herdarna judar, medan de vise männen var hedningar. Intellektuellt var herdarna enkla och outbildade, medan de andra besökarna var lärda och visa män österifrån. Socialt hörde herdarna till de fattigaste, medan de vise männen (av deras gåvor att döma) var förmögna. Men trots dessa murar (rasmässigt, intellektuellt och socialt), vilka normalt skiljer människor åt, förenades de vise männen med herdarna i sin hyllning av Herren Jesus och blev föregångare till andra hedningar som senare har kommit för att hylla honom. (John Stott "Genom Bibeln - Dag för dag" s 152 i kommentar till Matt 2:2)

En vän i Inre Mongoliet e-postade följande efter julen 2005: ”Inga kyrkolokaler kan klara av den enorma anstormningen av människor under julen”. ... På frågan hur många medlemmar det finns i de registrerade kyrkorna (i Kina) kan man bara svara: Endast Gud vet. (Eskil Albertsson "Många tårar - stor skörd. Om församlingstillväxten i Kina." s 142)

Det är inget tvivel om att alla folk kommer att nås av evangelium. I himlen ska det finnas representanter från alla folk, stammar, språk och länder (Upp. 7:9). (Mats Tunehag "En vision för framtiden" s 27; Svenska Alliansmissionens årsbok 1989)

På nätterna flyger jag . . . Jag flyger i ett intensivt ljus . . . Det är varken verkligt eller överjordiskt. Det är både-och plus något annat och något tredje. I drömmen vet jag att jag kan gå in i den världen och vara där . . . Eller kanske bli kvar. . . . Jag har haft den (drömmen) flera gånger, ibland kan jag inte tänka på annat. Bara på den där drömmen. Plötsligt slås fönstret upp . . . En oväntad vindil. Vad är det? Varifrån? Vart? Det uppstår en kontakt mellan mig och någon . . . Jag vill träffa honom, men de grå sjukhusväggarna hindrar mig . . . Vad jag är svag fortfarande . . . Ljuset hindrar mig från att se, och därför skärmar jag av ljuset med huvudet . . . Jag sträcker och sträcker på mig . . . Försöker se . . . Jag har börjat se högre . . . I går kom mamma och hängde upp en ikon i sjuksalen. Hon mumlade i vrån där och knäböjde. Professorn, läkarna och sköterskorna säger ingenting. De tror att jag inte anar någonting . . . Att jag inte känner på mig att jag snart ska dö . . . De vet inte att jag lär mig flyga på nätterna . . . Vem säger att det är lätt att flyga? . . . Jag hade en vän. Han hette Andrej. Han opererades två gånger och sen skickades han hem. Efter ett halvår var det dags för en tredje operation . . . Han hängde sig i svångremmen i det tomma klassrummet när de andra hade gett sig i väg till gymnastiken. Läkarna hade förbjudit honom att springa och hoppa . . . Julja, Katia, Vadim, Oksana, Oleg . . . Och nu Andrej . . . "Vi dör och blir vetenskap", sa Andrej. "Vi dör och glöms bort", så tänkte Katia. "Vi dör", grät Julja. För mig är himlen levande nu när jag ser den . . . De är där . . . ("En barnkör" s 241-242; ur boken Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj; atomkraftverket i Tjernobyl havererade den 26 april 1986)

De längsta folkslagen i världen är tutsierna (även kallade batutsier, watutsier eller watussier), ett herrefolk som lever i niltrakterna i Ruanda och Burundi i Afrika. Det finns ca 10 000 individer. genomsnittslängden för vuxna män hos detta folk är 183 cm. Tehuelche-folket i Patagonien på Eldslandet här länge räknats till "jättemänniskorna" med längder från 213 till 244 cm. Genomsnittslängden för vuxna män är dock endast 178 cm. Det längsta folket i Europa är montenegrinerna i Jugoslavien, vars medellängd för fullvuxna män är 178 cm (i staden Trebinje 183 cm). De minsta pygméerna är mbutierna, vilkas genomsnittslängd är 137 cm (män) och 135 cm (kvinnor) - i en delgrupper är den ännu mindre: 132 resp. 124 cm. Mbutierna lever i skogarna omkring floden Ituri i Zaire, Afrika. De minsta européerna, frånsett invånarna i de mineralfattiga Limousine-områdena i Frankrike, är befolkningen i Syditalien, där genomsnittslängden är 158 cm. ("Guiness Rekordbok" s 9; år 1985)

Denna förändring av den kristna närvarons styrka på de olika kontinenterna är ett resultat av västerländsk missionsverksamhet - både katolsk och protestantisk. Såtillvida har missionen i vår tid (år 1985) varit ett framgångsrikt företag. Den har gett upphov till en kristen kyrka av universell omfattning - ett förverkligande av Uppenbarelsebokens vision av skaran som ingen kan räkna, av alla folk och stammar och länder och språk. Och tack vare den har den kristna tron undgått bli farligt insnärjd i de gamla kristna nationernas kulturer vid en tidpunkt då dessa alltmer vänder sig från den kristna tron och omfattar en allmänt sekulär och humanistisk världsåskådning. (Kwame Bediako "Arvet från missionen" s 303; författaren född år 1945 Accra i södra Ghana)

Johannes ”hörde” om de 144000. Det står inte, att han såg dem. Men när det gäller den stora, oräkneliga skaran, hade han en visionär bild av dem. (Studiebibeln IV:815)

Lägg märke till de fyra olika uttrycken för folkslagen i syfte att illustrera universalismen! Mänsklighetens gamla söndring är här upphävd. (Olaf Moe "Johannes Uppenbarelse" s 154)

Väl hemma hos Herren är vi lösta från alla jordiska band. ... Härom skriver Frank Mangs: ”Jag tror inte att den jordiska släktskapen kommer att ha någon som helst betydelse i himmelen. Den är av jorden och tillhör denna tidsålder. De heliga kommer att utgöra en enda stor familj, där alla nationella skrankor, samfundsgränser och familjeband för evigt har slopats. Spänningen mellan olika folk och grupper har upphört. Man kommer aldrig att sakna sådana som inte finnas där, även om de under livet på jorden varit förenade med oss genom de starkaste blodsband. ... Redan nu upplever vi ofta, att den andliga gemenskapen – då den är äkta – tränger djupare och har större betydelse än alla blodsband. Och detta som vi nu upplever såsom en andlig realitet i en värld av ofullkomlighet, når sin fulla verklighet i fullkomlighetens värld. Frälsningen i Jesus Kristus för oss in i en helt och hållet ny släktskap både i förhållande till Gud och till hans pånyttfödda barn.” (Knut Svensson ”En för alla” s 103-104)


ca 1950 - ca 1500

Ute på våra missionsfält brinna ej få av (våra missionärer) nu (år 1935) ner såsom heloffer på Herrens altare. Och en stor skara står här hemma förebedjande och understödjande. Bland denna skara "vid trossen" står i ett av de främsta leden den krets inom S.A.U. (Svenska Alliansmissionens Ungdom), vilken nu kan tacka och jubla inför Guds ansikte för den stora förmånen att i de många åren ha fått vara med i denna underbara heliga uppgift. (K.A. Rundbäck "Herrens hjälp och Herrens namn" s 2; Tabergskretsens av S.A.U. 35-årsjubileum)

Abraham älskade Gud, som utvalt honom och viskat jordens hemlighet i hans öra. När nattvinden drog över sovande hjordar och människorna glömde sin dag i sömn, då vakade Abraham och såg att hans säd skulle bli oräknelig som himmelens stjärnor. Och Abraham älskade Gud. (Ebba Lindqvist "Jord och rymd" s 11; Abrahams offer)

De som tillhöra den stora, oräkneliga skaran, Herrens förlossade, hava kommit och komma alltjämt i en ständig ström av i Kristus avsomnade män och kvinnor, stora och små, till den härliga plats i mellantillståndet, som Gud har berett åt sitt folk intill uppståndelsens dag. (Adolf Thomander "Tankar och Vägar" s 168)

Huru dyrbar och välbekant var icke den vackra stilen! "Boston den 15 Aug 18** Käraste min Dell! ... Konserten var vacker. Jag tänkte på den stora skaran, som ingen kan räkna och som står klädd i sida hvita kläder med palmer i deras händer och sjunga Guds lof både dag och natt. Moster Laura lutade sig mot mig en gång, just då hon tänkt du skulle varit med i kören, och sade: 'Hon skall icke saknas vid den stora konserten, då de tiotusen gånger tiotusen sjunga segersången, ja då skall vår Dell vara med; och jag svarade: och ännu mer; emedan hon icke är med oss här i afton, så tror jag att flera röster skola sjunga med i den kören, än om hon vore här med oss.' Har du tänkt på det, Dell? Kanske din himmelske Fader har kallat dig dit bort till denna plats i sin vingård just nu för att du må få med dig några sångare därifrån till den förlossade skaran ur alla tungomål och släkten och folk. Dyra Dell, kom icke ensam!" (Pansy "Konungens dotter" s 18-19)

Kristendomen skall hava en härlig framtid. Under de senaste femtio åren hava underbara ting blivit utförda. Vilken underbar sammanblandning av olika raser hava icke ägt rum på den amerikanska kontinenten; huru hava icke dessa där sammansmält till ett folk, som kan tjäna såsom en förebild till den större sammansmältning, vilken en gång skall åvägabringas av kristendomen, när genom dess välsignade kraft alla stammar och tungomål och folk skola bliva en enda helig familj. (G.A. Gustafson "David Livingstone - Afrikas apostel" s 79; uppsats i början av 1850-talet av Livingstone om en missionärs uppoffringar)

Tyskar och även andra folk slog sig av allt att döma redan under 1100-talets andra hälft ned i (Visby), som snart utvecklades till ett centrum för Östersjöhandeln. Får vi tro Olaus Magnus, som utgav sin beskrivning av de nordiska folkens historia först 1555, var det medeltida Visby en stad som präglades av stor etnisk mångfald: "Dit strömmade götar, svear, ryssar, danskar, preussare, engelsmän, skottar, flandrare, fransmän, finnar, vender, sachsare, spanjorer. De särskilda nationerna hade sina egna kvarter och gator i staden, som ej var stängd för någon, och när de anlände funno de allt lugnt och tryggt till lands och sjöss." Den landsflyktige ärkebiskopen är emellertid ingen vittnesgill källa. Han överdriver, men belyser ändå Visbys betydelse som viktig knutpunkt och mötesplats i en omfattande handelsverksamhet i medeltidens Östersjön. (Ingvar Svanberg "Främlingar i medeltidens Sverige" s 393-394)

Nu få vi, Gud ske lof, bekänna, att på detta ställe, d.v.s. i Upsala, vid alla tider, men särskildt den 19 maj, hållas katolska predikningar öfver de gudomliga religionssanningarna inför en nästan oräknelig skara åhörare, i närvaro af konung, furstar och storfolk af båda könen, på samma ställe där fordom så många gudlösa och afskyvärda skändligheter bedrefvos. (Olaus Magnus "Historia om de nordiska folken" s 141-142; Om vidskepelse och afgudadyrkan hos de nordiska folken)


ca 1500 och tiden dessförinnan

I sydost från Vester- och i söder från Östergötland, i det bergiga Småland, till skaplynne så olikt de kringliggande landskaperna, bodde folkstammar, om hvilkas härkomst och ursprungliga förhållande till Göterna vi icke ega några underrättelser. Det är först vid Christendomens införande Småland framskymtar ur forntidens natt. Sitt namn synes det hafva erhållit deraf, att dess bergiga beskaffenhet och stenbundna mark endast tillåtit att här och der mellan bergen upprödja små land, hvarföre ock en myckenhet af hopkastade stenrösor ännu i dag (år 1834) skola öfverallt der finnas i skogarna. Fornsägner och landets många minnesmärken från hedenhös vittna om dess tidiga befolkning. Det synes i äldsta tider inom sig hafva bestått af flera små stater eller serskilda samhällen; ett sådant har det gamla Värns-härad, det så kallade Värend varit, som i ett värns- eller försvarsförbund förenat de i södra delen af landet liggande Konga, Albo, Kinnevalds, Upvidinge och Norrvidinge härader; ett annat Finheden eller Finveden, som upptagit Östbo, Vestbo och Sunnerbo härader; ett tredje, det gamla Njudung, har innefattat de nu så kallade Östra och Vestra häraderna, och i Wulfstans reseberättelse nämnes Meore eller Möre, utgörande en del af det östliga, vid hafvet liggande Småland. Njudungs, Värends och Finvedens tio härader bildade en egen lagsaga, känd i fordna urkunder under namn af Tiohärad; den nordliga delen af Småland deremot har, åtminstone efter Christendomens införande, lydt under samma lag med Östgöterna. ... (Att) Smålänningarne utgjort en från Göterna serskild stam, torde man icke utan grund kunna sluta af den olikhet, som ännu röjer sig mellanddessa folk. (A.M. Strinnholm "Svenska folkets historia från äldsta till närwarande tider - Första bandet" s 491-493)

"Ärkeängeln Mikael har ... av Gud givits särskild makt över kristna människors själar när de lämnar denna världen", (sade Tangbrand till Hall), "så att han tar emot dem och leder dem till det höga vilorum där outsäglig glädje och fägnad, kärlek och ära och allt slags nåd finnes i överflöd. Där finnes icke död och varken sot eller sjukdom, varken sorg eller saknad utan blott oändlig hälsa och evigt liv. De människor som renhjärtat och rättfärdeligen har tjänat sin skapare förenas i änglarnas tjänst. Deras sköna strålglans kan ej överglänsas av solljuset. Deras vällukt segrar över all sötma. Deras blixtsnabba kraft och makt är större än tanken kan fatta, ty deras otaliga mängd är indelad av Gud i nio fylken till förutbestämd tjänstgöring. Några av dem har i uppdrag att bekämpa och nedslå den onda andens hela välde. Några befriar människorna från skam och skada och bjuder i stället de dödliga fullständig hälsa och allt annat som är eftersträvansvärt och fritt. Några står i evighet framför skaparen. Men alla har de dock samfällt det arbetet och uppdraget att oavlåtligen och oupphörligen lova sin skapare med fagert ljudande sångröster till hans glädje. Ständigt förundrade över hans skönhet längtar de beständigt att skåda hans ansikte." ("Tidrande och diserna" s 124)

För ett av de mest prominenta norditalienska klostren, Nonantola utanför Modena, har vi ... turen att besitta två uppsättningar namnlistor över munkarna under andra hälften av 700-talet. Av dessa lär vi oss att de tidigmedeltida klostren kunde vara mycket stora, betydligt större än de flesta senare kristna klosteranläggningar. För att hitta goda paralleller tvingas vi söka oss till buddhistiska jättekloster och tempel i Sydöstasien och Tibet. På 750-talet tycks abbot Anselm av Nonantola ha styrt en klostergemenskap som bestod av inte färre än 1144 munkar. Den kan knappast ha fått plats i en och samma anläggning, men exakt hur och var de levde - troligen i tre separata kloster istället för ett - lär förbli okänt. Anselms efterträdare, abbot Petrus, hade bevisligen 851 namngivna munkar under sig, och detta skall endast uppfattas som en lägsta möjliga minimisiffra. Under 800-talet sjönk munkantalet betydligt. Man får närmast intrycket att 700-talets langobardiska klostergrundare betraktade sina projekt på samma sätt som de betraktade krig: stora, tunga arbetsuppgifter till vilka man behövde hjälp av en hel armé av munkar. Himlen skulle erövras! (Dick Harrison "Krigarnas och helgonens tid - Västeuropas historia 400-800 e.Kr." s 334)

Procopius räknar till de Götiska folken icke blott de egentligen så kallade Göterna, men äfven Vandaler, Gepider, Alaner, Rugier och Scirer; han kände dessa folk af eget umgänge och säger om dem, att namnet blott åtskilde dem, men för öfrigt ingenting annat; de hade alla en hvit hy, ljust hår, vackra ansigten och reslig vext,dessutom samma gudalära, samma lagar och samma språk, som kallades det Götiska, på grund af hvilket allt han äfven tror, att de alla ursprungligen hört till ett och samma folk, men sedermera blifvit åtskilda och kallade med serskilda namn efter sina anförare. Till samma ätt med Göterna hörde äfven Herulerna, Burgunderna och ännu andra folk. Från Mäotiska sjön och Svarta Hafvet ända till Östersjöns kuster och till Skandinavien utgjorde den stora Götiska folkstammen likasom en sammanhängande kedja. (A.M. Strinnholm "Svenska folkets historia från äldsta till närwarande tider - Första bandet" s 89-90; Om Folkvandringarna och Nordens äldsta invånare)


Sångarna:

I himmelen, i himmelen, Hvad sälla utan tal! Av englarne och helgonen Hvad glans i ärans sal! Min själ skall blifva dessa lik, Av evighetens skatter rik, Hos Herran Zebaoth. (L Laurinus-J Åström: Psalm 486:3; jfr Psalmer och Sånger 169:3)

Upp, hvarje folk och släkt och stam, Och Herrens ära sjung! Vak upp, mitt hjärta, skynda fram Att kröna honom, kungars kung! (Edward Perronet-Erik Nyström: Sång 29:5; jfr Psalmer och Sånger 14:4)

Enhvar får genom porten gå, Som bjudningen anammar, Så rik som fattig, stora, små, Af alla folk och stammar. (L Baxie – Erik Nyström: Sång 127:2a)

Millioner re'n i himmelen Sitt mål ha nått hos frälsaren, Men rum där finns för många än; Går du med? Går du med? (Från engelskan – Erik Nyström: Sång 149:1b)

Och se'n en skara utan tal Af hvarje folk och släkt Från land och haf, från berg och dal, I lammets purpurdräkt; För tronen frälst, i segerskrud Den stora skaran står – Gif oss din nåd, o Herre Gud, Att följa deras spår! (R Heber – Erik Nyström: Sång 273:3)

Stäm in med dem, som prisa Gud På härlighetens strand! En skara utan tal det är Af alla folk och land. (J Montgomery-E Nyström: Sång 431:1; jfr Psalmer och Sånger 342:1)

Härlig är jorden, Praktfull är Guds himmel, Skön är själens pilgrimsfärd! Från alla skilda Nejder på jorden Vi mötas sist i ljusets värld! (BS Ingemann-E Nyström: Sång 421:1; jfr Psalmer och Sånger 297:1)

O, tänk, så många kära bröder Nu följas åt till himmelen! I alla land från norr till söder Mång tusen älska frälsaren; Och flera än han vinna skall; Hans egendom är världen all. (N Frykman: Sång 587:3; jfr Psalmer och Sånger 101)

Och när vi den sista striden Med seger ha kämpat ut Då möta vi våra kära Bland änglar hos Gud till slut. Då talas ej mer om att skiljas, Då äro vi alla ett, Och evigt vi bo hos Herren I hemmet, han oss berett. (KD Hansen Aagaard-J Byström: Psalmisten 1928 nr 519:4; jfr Psalmer och Sånger 301:4)

Genom nöden, genom natten Lyser härligt Jesu namn. Seglaren på vida vatten Leder det till tryggad hamn. Och när sol ej mer skall vara, Jesus-namnet lyser än, Prisat av en tallös skara, Prisat högt i himmelen. Namnet Jesus, himlens hälsning, Det mitt hjärtas kärlek vann. I det namnet fann jag frälsning, Intet annat frälsa kan. (D Welander-J Gustafsson: Andliga Sånger 1936 nr 103:3; jfr Psalmer och Sånger 386:3)

Som stjärnornas skara I midnattens väkt, Så tallös skall vara, O Sion, din släkt, Som talet av droppar I daggens mängd, Som blommor och knoppar I sommarens ängd. Ett folk såsom sanden Vid havets strand Gud förer vid handen Till löftenas land, Det himmelska Kanaan. Halleluja! (S Alin: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 161:4)

Därför, liksom vårlig dal Kläds i örter utan tal, Skall den skaran växa stor, Som på denne Konung tror. (H Spegel-JL Runeberg: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 242:7; jfr Psalmer och Sånger 99)

Nu är försoningsdagen kommen för världen all, fullgjord är budordslagen, Satan är bragt på fall. Tallösa skaror ila hem till sin arvedel. Nu ha de funnit vila, läkdom för sargad själ. (H Schager: Kristen Lovsång 1954:1a; jfr Psalmer och Sånger 510:1a)


Egna kommentarer och funderingar:

Det är stort att få tillhöra en av Gud utvald nation (Upp 7:4-8) och inte mindre stort att få tillhöra en utvald mänsklighet i Kristus, bestående av individer utkallade ut ur alla nationer, ut ur stammar, folk och tungor (jfr Joh 1:34; 15:5).

Angående “efter de här tingen skådade jag, och skåda”, se också Upp 4:1a. Angående ”ut ur varje nation och (ut ur) stammar och folk och tungor”, se Upp 5:9bb.


Paulus sade till de troende i Rom: "Det säger/'är skrivet': 'Gör er glada, nationer, i sällskap med (Guds) folk.'" (Rom 15:10b)


Grekiska ord:

arithmeô (räkna antalet av) (i NT + ett exempel i Apokryferna) Matt 10:30; Upp 7:9 – Judit 2:15; Luk 12:7.


Ytterligare studier: 1 Mos 13:16; 16:10; 5 Mos 1:10; 10:22; Job 25:3; Jes 60:22; Jer 46:23; Dan 3:4,7,29; 5:19; 6:25; 7:27; Matt 14:14; 26:47; Mark 6:34; 12:38; Joh 6:5; 11:52; 17:20; Apg 8:33; Rom 1:5; Hebr 11:12.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-01; 2012-06-29; 2015-02-24)

Till sidans topp

7:9b ... som stod inför ‘tronens ögon’/tronen och inför den lille Baggens ögon, som var höljda i vita dräkter och (med) dadelkvistar i sina händer.

Ord för ord (17 ord i den grekiska texten): 'stående-(och-havande-stått)'/stående inför-ögon '-ens trons'/tronens och inför-ögon lille-'-ens bagges'/baggens varande-(och-havande-varit)-höljda-i dräkter vita och (med)-dadelkvistar i '-na händer'/händerna sina.


1883: ... stående inför tronen och inför Lammet, klädda i hvita fotsida kläder, med palmer i sina händer.

1541(1703): ... ståndande för stolen, och för Lambena, klädd i sid hwit kläder, och palmer i deras händer.

LT 1974: ... stå inför tronen och Lammet, klädda i vita kläder, och med palmblad i sina händer.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren sade till Mose:) “Du har funnit (och finner) fröjdbringande (nåd) inför Mina ögon, och Jag känner dig ’till sidan av’/’i jämförelse med’ alla.” (2 Mos 33:17b, Grekiska GT)

(Herren sade till Mose och Israel:) “(På) den första dagen (av tältuppsättandet/lövhyddohögtiden) skall ni ta frukt av trä/träslag av läglig stund/tid ... av dadelkvistar ... (för) att vara glada mitt emot Herren er Gud (i) sju dagar.” (3 Mos 23:40, Grekiska GT)

(Salomo sade:) “Gud har allaredan varit tillfreds med dina arbeten. Låt i varje läglig tid dina kläder stå/vara vita.” (Pred 9:7b-8a, Grekiska GT)

Tusen av ett antal av tusen utförde (hela tiden) samhälleliga plikter till (den Gamle av dagar), och tiotusen av ett antal av tiotusen stod (och hade stått) vid sidan av Honom. Och en domstol satte sig ner, och böcker öppnades. (Dan 7:10b, Grekiska GT, Theod)

(Prästledaren) Jesus var (hela tiden) (och hade varit) sjunken/klädd i smutsiga kläder, och han stod före/inför budbärarens ansikte. (Sak 3:3, Grekiska GT)

Simon kastade ut (männen från utkanten/borgen) och gjorde (den) ren från styggelserna. (Simons folk) kom in i, in i den … ’i sällskap’/tillsammans med ... palmkvistar … En stor fiende hade krossats (och fördrivits) ut ur Israel. ... Det stod/fastställdes enligt/efter en tidsperiod, det att leda/hålla den här dagen i sällskap med glatt lynne. (1 Mack 13:50b-52a)

(Mackabaeus och hans män tog) ... dadelkvistar och hade lovsånger (till Herren). (2 Mack 10:7a)


Den Senare Uppenbarelsen:

Den mest/’mycket stora’ folkskaran spred (hela tiden) ut sina kläder i/på vägen, men/och andra skar (hela tiden) grenar/kvistar från träden och spred * (א*) ut i/på vägen. Och folkskarorna som gick före Honom och de som följde Honom utropade/ropade (‘hela tiden’/’gång på gång’) och sade: ”Hosanna till Davids Son. Var (och ha varit) välsignad den som kommer i en herres namn, Hosanna i de högsta tingen!” (Matt 21:8-9)

(Jesus sade:) “David själv säger/kallar (den smorde) ’Herre’, och varifrån är hans son?” Och en (א,*א) mycken/månghövdad folkskara hörde (Jesus) med fröjd. Och i Sin lära/undervisning sade Han (‘hela tiden’/’gång på gång’): ”’Se (bort)’/’håll er borta’ från de skriftlärda, de som vill vandra omkring i dräkter.’” (Mark 12:37-38a)

Då (kvinnorna) hade kommit in i, in i minnesgraven, skådade de en liten ung man som satt i de rätta/högra (delarna), (och) som var (och hade varit) höljd i en vit dräkt. (Mark 16:5a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Jag säger till er, varje/’var och en’ som – alltefter omständigheterna – må bekänna i/med Mig framför människorna, skall Människans Son bekänna i/med honom framför * (א*) ’Guds (ting)’/’de ting som tillhör Gud’. Men den som har förnekat Mig inför människornas ögon skall förnekas inför * (א*) ’Guds (tings) ögon’/’de ting som tillhör Gud’.” (Luk 12:8-9)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Var sömnlösa/vakna i varje läglig tid och 'var i behov av'/'sträva efter' 'för att'/att ni må vara helt och hållet stabila/starka (till) att fly bort (från) alla de här tingen som står i begrepp att bli/ske och till att stå/bestå framför Människans Son.” (Luk 21:36)

(Paulus och de andra på båten sökte) nå Dadelpalm/Dadelkvist/Foinix, en hamn av/på Kreta, (för) att vara vid sidan av ovädret. ... (Apg 27:12b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

På dem följande dagen tog en (P2,א,*א,A) mycken/månghövdad folkskara - den som hade kommit ‘in i’/till högtiden och hört att/: ”Jesus kommer in i (ett vanärat) Jerosolyma/Jerusalem” – - dadelpalmernas palmkvistar och kom ut in i ett ’gående för att möta’/möte (med) Honom. (Joh 12:12-13a)

(Jesu) moder och Hans moders syster, Klopas' Mariam (א,*א), och Mariam (א,*א) från Magdala stod vid Jesu kors ... och lärjungen som Han (hela tiden) välkomnade. (Joh 19:25(25b)-26a)

(En lik en människas son) som var (och hade varit) sjunken/klädd (i) en klädnad som når till fötterna och som var (och hade varit) omgjordad runt omkring vid bröstvårtorna (med) en gördel av guld. (Upp 1:13b)

‘Bli varande vaken’/vakna och ‘sätt fast’/’ge stöd åt’ resten, som (hela tiden) stod i begrepp att dö, ty Jag har inte funnit (och finner inte), att dina gärningar har varit (och är) fullbordade inför Min Guds ögon. (Upp 3:2, ”Sardes”)

Den som segrar skall på det här sättet höljas i vita kläder. (Upp 3:5a, ”Sardes”)

Och skåda, en tron låg (hela tiden) i himlen, och (En) satt emot tronen. (Upp 4:2b)

Jag skådade ’i en mitt av’/’mellan (å ena sidan)’ tronen och av de fyra levande varelserna och ’i en mitt av’/’(å andra sidan)’ de äldste en liten Bagge stående som hade Den slaktats (och slaktades). (Upp 5:6a)

Och det gavs till (dem som hade slaktats), var och en, en vit dräkt. (Upp 6:11a)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

Palmkvistarna var en segersymbol och användes i samband med att judarna drog in i Jerusalem efter att syrierna hade besegrats av mackabéerna på 160-talet f Kr, 1 Mack 13:51. (Leif Carlsson ”Tröst och trots – Uppenbarelseboken” s 114)

(Kocken) berättade historier som hans mor hade lärt honom, historier om livet långt söderut där vattnet aldrig frös, och han sa att när han dog så skulle hans själ ge sig av dit för att lägga sig till vila på en varm vit sandstrand, kantad av vajande palmer. För pojkarna framstod det som en mycket underlig längtan hos en man som aldrig i hela sitt liv hade sett en palm. (Rudyard Kipling "Havets hjältar" s 108)

(Min längtan) flög över lundar av oljeträn och Kanaans byar och städer, ur vilka skaror tågade hän med palmer och högtidskläder på cederfransade stigar fram med offerkransade vita lamm; i väster glimmade havets ban, där skeppen simmade, svan vid svan. Men jorden syntes allt fjärmare, och Salem stod i luftens flod med gyllne tinnar allt närmare – ... Med gyllne tinnar i eter skön och fladdrande fanor otaliga, där susade vingar på murens krön, där svävade skaror av saliga. Och där, och där! Jag ser det grant; där vinkar en kär, en väl bekant, en härligt klar och skär gestalt, den döda, som var en gång mitt allt. Jag flyger att vila i hennes famn, att sänka varm till modersbarm min längtans bävande lärkehamn. (Viktor Rydberg ”Träsnittet i psalmboken” s 22-23; skildrad tid: 1838-1845)

Karmides och Hermione hade samvetsgrant iakttagit de ärvda bruk och heliga handlingar, med vilka två älskandes lagliga förening firades av fäderna. De hade gemensamt offrat åt de gudomligheter, som voro äktenskapets hägnare, åt allfader Zeus, åt Hera och den jungfruliga Artemis. Hermione hade avskurit sina lockar och nedlagt dem på vishetsgudinnans altar. Dessa ceremonier förrättades, såsom vederbörligt, dagen före bröllopet. På aftonen av bröllopsdagen trängdes väldiga folkskaror på Tripodgatan och torget nedanför Akropolis för att se brudtåget, när det från Krysanteus' hus skulle begiva sig till brudgummens vid ingången till Pireiska gatan. Båda husen voro sedan morgonen smyckade med löv och blommor av brudparets unga vänner. Slutligen visade sig tåget. Det öppnades av en med vita hästar förspänd vagn, vari bruden åkte vid sidan av nymfagogen eller brudriddaren, en ung, ogift vän till Karmides. Vagnen följdes av en vitklädd, kransad skara, som i händerna bar facklor. (Viktor Rydberg "Den siste atenaren II" s 253)


Att fortsätta med:

ca 2000 - ca 1900

Flammande längtan från jordens förlopp till skaran från Lammets tron är skönast för dem som är utan hopp om jordisk folkpension. (Alf Henrikson "Snickarglädje" s 178; Excelsior)

Det judiska året är smyckat med mycken färg och poesi; bockhorn som väcker sovande själar, vita skrudar på Torarullarna som symboliserar renhet och pånyttfödelse, palmkvistar och citrusfrukter ... Året förvandlas ... till ett pärlband av heliga tilldragelser, både glada och allvarliga, som speglar Israels förflutna, människans tidlösa strävan och bådas förhoppning om framtiden. (Milton Steinberg "Judendomen - Idéer och trosföreställningar" s 112)

Nu är vi alltså på väg till Harlem, världsstadens speciella negerdistrikt. ... Vi trängas bland ett myller av människor av olika hudfärg och nationalitet på de av tusende neonljusskyltar i alla regnbågens färger upplysta gatorna. ... Vi stuva in oss i överfyllda bussar, där negrerna bli talrikare ju närmare Harlem vi komma. Även om man sällan ser en vit tilltala en neger i en buss, är det dock en glädje för en motståndare till rashatet att konstatera, att detta ej tar sig starkare uttryck. I Sydsaterna lär det vara betydligt svårare att vara född neger. ... Lokalen, där kvällens möte hålles, ligger vid en bred, men dåligt upplyst aveny. ... Klädda i fotsida, vita dräkter med små komiska mössor ligga ett femtiotal kvinnor och några män knäböjande på och omkring talarstolen. ... Till vår förvåning märka vi även några vita bland dem, tre kvinnor och två män. En lång, smärt kvinna tar ledningen. Det är en av de vita och hon är klädd, även hon i vitt. Hon tycks ha en säregen makt över denna samling svarta. (Stig Abrahamsson "Midnattsmöte bland negrerna i Harlem"; Jönköpings-Posten 1948-02-09)

Den dagen då de spänt kabeln från Amerika till Europa sjöngo de mycket. Kabeln, den stora sjungande kabeln togs i bruk och Europa sade till Amerika: Ge mig tre millioner ton bomull! Och tre millioner ton bomull vandrade över havet och blev till tyger: tyger varmed man tjusade Senegambiens vildar, och bomullskrutet, varmed man dödade dem. Sjung högt, sjung högt på alla senegambiska trader! om bomull! om bomull! ... Bomull, bomull, ditt snöfall över jorden! din vita frid till våra svepningar! dina vita fotsida kläder då vi vandra in i himmelen frälsta av Booths jesusansikte i alla världshamnar. Bomull, bomull, ditt snöfall: svepande världen i ny nödtorfts fäll höljde de oss, skymde du vår blick med ditt moln. Vid mynningen av Marknadsfloden, på alla marknaders och bytens vida hav, mötte vi, bomull, bomull, din böljas lagar, din böljas hot. (Harry Martinson "Nomad" s 21; Bomull)

De hvita kläderna tala om (de frälsta människornas) renhet och helighet, och palmkvistarna vittna om deras glädje. (O. Carling "Hvita kläder och palmkvistar"; kommentar till Upp 7:14; Jönköpings-Posten 1911-05-13; BG Ask-kommentar: Jfr Joh 3:5 om att födas av vatten och ande, vatten som renar och ande som ger glädje)

Det är en stor högtid i dag, ty det är Annas konfirmationsdag. Klädd i den nya högtidsdräkten och med en kvist af hvita syrener i håret, sitter hon och lyssnar vördnadsfullt, då far läser om den stora skaran, som Johannes såg stå med palmer i sina händer inför Guds och Lammets tron. Från den unga flickans hjärta uppstiger en varm bön, att äfven hon med sina kära föräldrar och syskon en gång må vara bland denna skara. (Selma Lagerström "En stor förändring" s 50)


ca 1900 och tiden dessförinnan

Men först och sist i dina händer, Min Frälsare, jag lämnar mig, Hur lifvets hjul sig sedan vänder, Jag har min tröst, min skatt i dig. Fräls du min själ ur hvarje fara, Och låt mig sist med palm i hand Få stå ibland din hvita skara På evighetens ljusa strand. (Carl Boberg "I moll och dur" s 29; Vid tjugo år)

Det blir ett sådant sorl i fördärvets stad, då Sions konung kommer, och vem vet om några dagar börjar de väl ropa: ”Ta bort! Korsfäst!” Frukta inte för den skull ni Jesu lärjungar, utan ropa alltid: ”Hosianna Davids son!” Ta av alla egna kläder, ta av dem och lägg dem på vägen där Sions Konung går fram. Stå nakna inför honom och be, att han skulle ge er rättfärdighetens kläder, som täcker er nakenhet. Bryt kvistar från palmträdet och lägg dem på vägen, där Sions Konung går fram, så att han en gång skulle ge er segerpalmer i era händer. Då striden är slut, får ni ropa ”Hosianna Davids Son!” Amen. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 32 i predikan 1853 över Matt 21:1-9)

Mycket är poetiskt svagt och numera nästan oläsbart i (Hans Adolf) Brorsons kvantitativt omfattande diktning, men där finnas också många sånger av högsta valör, såsom allhelgonahymnen Den stor hvide Flok (Vem är den stora vita här). ... Tonen av himmelen är grundtonen, som genomlöper hela hans diktning från början till slutet. (John Johnaeus "Julens sångare - Hans Adolf Brorson" s 57,59; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings missionskalender för 1945)

(Under sin resa i Europa 1783-84) besökte (kung) Gustav (III) den nye konungen, Ludvig XVI, och hans sköna gemål, Marie Antoinette, i Versailles, där man gav fester till hans ära. Glanspunkten var en trädgårdsfest, som drottningen gav i sitt älsklingsslott Lilla Trianon i Versailles slottspark. Först spelades en opera, sedan superade gästerna i trädgårdspaviljongerna, och slutligen blev hela trädgården illuminerad. Alla damer voro vitklädda. "Det var", skrev konungen till Creutz, "ett verkligt feeri, en syn, värdig de elyseiska fälten." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1772-1809" s 308-309; Äventyrspolitik)

Motsatsen till (ett) förhärligande (av Karl XI:s kungliga envälde) möter man i svensk adelstradition, t.ex. sådan den sammanfattas av Johan Gabriel Oxenstierna ett par generationer senare: "Välsignat vare minnet av den stora rikshushållaren Carl XI, som tog fem säterier från min farfar. Gud låte honom på yttersta dagen uppstå bland de andra saliga, ty då ger han oss blaggarn i stället för de snövita silkesdräkter vi skola få, och enruskor i stället för de utlovade palmkvistar. Han kommer Gud själv att tänka på besparing." (Ingvar Andersson "Sveriges historia" s 241; blaggarn = grov, stickig väv av linblånor som ofta användes till arbetsskjortor)


Att avrunda med:

Du flyktande ande på främmande strand, när söker du åter ditt fädernesland? När palmerna mogna i fädernevärlden, då börjar du trogna den fröjdfulla färden, då lyfter du vingen som fåglarna små; väg visar dig ingen i villande blå; du hittar ändå. (Johan Ludvig Runeberg ”Samlade skrifter I” s I:8; Flyttfåglarna)


Sångarna:

En evig, oförgänglig fröjd Det blifver, Som fridens Gud i himlens höjd Mig gifver; Der Jesu vänner, Med palm i händer, Lofsjunga Lammet, som de sina känner. (E Andersdotter-O Forsselius-JO Wallin: Psalm 487:5; jfr Psalmer och Sånger 325:5)

Där skall den köpta lammets brud Få bära palm och segerskrud. Och evigt tjäna Herren Gud; Går du med? Går du med? (Från engelskan – Erik Nyström: Sång 149:2b)

Det är saligt att samlas i tron Omkring ordet till bön och till sång; O, hur härligt det blir vid Guds tron Att få stå bland de frälste en gång! Gud ske lof, Gud ske tack, Att hans salighet äfven är min! Gud ske lof, Gud ske tack, Att hans salighet äfven är min! (A Fernholm: Sång 189:2; jfr Psalmer och Sånger 263:2)

För Gud jag sjunger så nöjd och glad, så nöjd och glad, så nöjd och glad, Ty han beredt mig en härlig stad, Där jag för evigt skall vara. Väl är jag fattig och ringa här, Och köttet ofta mig gör besvär, Men ingen ovän skall nå mig där Bland himlens hvitklädda skara. (N Frykman: Sång 321:4; jfr Psalmer och Sånger 606:4)

Här levde de i stort förakt, Men se dem där uti sin prakt i trones glans Med palm och krans I härlighet och makt! Här livet ofta tårar gav, Men Gud dem alla torkat av. Nu vid hans bröst De finna tröst Högt ovan död och grav. Nu står dem kvar vad dock är bäst: Hos Gud en evig glädjes fest Och Lammet själv Vid livets älv Är både värd och gäst. (HA Brorson-E Linderholm: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 145:2; jfr Psalmer och Sånger 170:2)

Ack, att jag redan stode där Inför din tron, o Herre kär, Och bure mina palmer! Jag ville då på änglars vis Instämma i ditt lov och pris Med bättre fröjdepsalmer. (P Gerhardt-J von Düben: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 475:7; jfr Psalmer och Sånger 200:6)

Snart får han (= människans ande) sig svalka Efter stridens kvalm, Till Guds tron sig nalka, Krönt av segerns palm, Och med änglatunga Sjunga Livets morgonpsalm. (JO Wallin: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 570:3)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående “den lille Baggen”, se Upp 5:6a. Angående ”vita dräkter”, se Upp 6:11a.


Ytterligare studier:

Neh 8:15; 2 Mack 14:4; Apg 10:30; Upp 3:4,18; 4:4; 7:14-15; 19:8; 20:12; 22:3.


Donald Guthrie "The Lamb in the Structure of the Book of Revelation"; Vox Evangelica 12 (1981): 64-71.

Norman Hillyer "'The Lamb' in the Apocalypse"; The Evangelical Quarterly 39.4 (Oct.-Dec. 1967): 228-236.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-01; 2012-06-29; 2015-02-24)

Till sidans topp

7:10 Och de utropar (med) en stor/hög röst och säger: “Räddningen (tillhör) vår Gud, Den som sitter på tronen, och den lille Baggen in i (de kommande) tidsåldrarnas (kommande) tidsåldrar. Amen (א*).”

Ord för ord (24 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus): och (de)-utropar (med)-(en)-röst stor sägande: '-en räddning'/räddningen (till)-'-en gud'/Gud vår (till)-den sittande på '-en tron'/tronen och (till)-den lille-bagge in-i '-na tidsåldrar'/tidsåldrarna '-nas tidsåldrars'/tidsåldrarnas. amen.


1883: Och de ropade med hög röst och sade: Frälsningen är vår Guds, som sitter på tronen, och Lammets.

1541(1703): Och de ropade med höga röst, och sade: Salighet honom, som sitter på stolen, wårom Gudi och Lambena.

LT 1974: Och de ropade med stark röst: ”Frälsningen kommer från vår Gud som sitter på tronen, och från Lammet.”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(David sade:) “Räddningen (är) Herrens.” (Ps 3:8a eller 3:9a, Grekiska GT)

(David sade: “Herren är) min räddnings horn ... .” (Ps 18:2b eller 18:3b, Grekiska GT)

(Herren) drack ner/upp döden ... och Gud tog åter av/bort varje tår från varje ansikte ... Och det skall talas (på) den där dagen: "Skåda vår Gud, på vilken vi (hela tiden) hoppades", och vi må jubla, och vi skall göra oss glada ’på vår räddning’/’för vår räddnings skull’. (Jes 25:8-9, Grekiska GT)

(Herren sade till Israel:) "Det är stort för dig att dig/du kallas Min pojke/tjänare (för) att få Jakobs stammar att stå/bestå och (för) att vända Israels isärspridda sådd intill (Mig). Skåda, Jag har satt (och sätter) in dig i ett förbund av härkomst, in i ett nationers ljus 'att vara dig'/'att du är' in i en räddning ända till ett jordens sista/slut." (Jes 49:6, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Simeon sade:) “Mina ögon har skådat Ditt räddande, som Du har gjort redo enligt/efter 'ett ansikte'/'en gestalt' av alla folk, ett ljus 'in i'/till ett avslöjande av nationer och en härlighetsglans av Ditt folk Israel.” (Luk 2:30-32)

Varje/allt kött skall skåda Guds räddningsmedel. (Luk 3:6)

(Petrus sade till folkets ledare och till de äldste:) “Räddningen är/finns inte i en annan (än Jesus).” (Apg 4:12a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus sade till kvinnan:) ”Vi kastar oss ner (i tillbedjan) (vända i riktning mot) vad vi känner, eftersom räddningen är ’ut ur’/’med utgångspunkt från’ judarna.” (Joh 4:22b)

Till Honom (är) härlighetsglansen och makten in i (de kommande) tidsåldrarnas (kommande) tidsåldrar. Amen. (Upp 1:6b)

(Jag är) Den som lever, och Jag blev en död (kropp), och skåda, Jag är en som lever in i (de kommande) tidsåldrarnas (kommande) tidsåldrar. (Upp 1:18a)

Och skåda, en tron låg (hela tiden) i himlen, och (En) satt emot tronen. (Upp 4:2b)

När de levande varelserna – alltefter omständigheterna – må (א,* א) ge härlighetsglans och heder och tacksamhet till Den som sitter på tronen till Den som lever in i (de kommande) tidsåldrarnas (kommande) tidsåldrar, skall och/också (א,* א) de tjugofyra äldste falla/’falla ner’ inför Dens ögon som sitter uppå tronen, och de skall kasta sig ner inför Den som lever in i (de kommande) tidsåldrarnas (kommande) tidsåldrar (för att hedra Honom). Amen (א,* א). (Upp 4:9-10a)

Jag skådade emot den rätta/högra (handen) av Den som satt uppå tronen. (Upp 5:1a)

Jag skådade ’i en mitt av’/’mellan (å ena sidan)’ tronen och av de fyra levande varelserna och ’i en mitt av’/’(å andra sidan)’ de äldste en liten Bagge stående som hade Den slaktats (och slaktades). (Upp 5:6a)

Och (den lille Baggen) kom och Den tar (och har tagit) (bokrullen) ut ur den högra (handen) av/på Den som satt uppå tronen. (Upp 5:7)

Till Den som sitter uppå (א,* א) tronen och till den lille Baggen (är) välsignelsen och hedern och härlighetsglansen och makten in i (de kommande) tidsåldrarnas (kommande) tidsåldrar. (Upp 5:13b)

(De slaktade vittnenas själar) utropade/ropade (med) en stor/hög röst. (Upp 6:10a)

De säger till bergen och till klipporna: “Fall emot oss och göm oss från 'ett ansikte'/'en närvaro' av Den som sitter på (א,* א) tronen.” (Upp 6:16a)

(Budbäraren) utropade/ropade (med) stor/hög röst till de fyra budbärarna, till vilka det var givet till dem att handla orättfärdigt (emot) jorden och havet. (Upp 7:2b)


Exegeter, evangelister med flera:

Herdarna i alperna ha en vacker sed, då de vid dagens slut sjunga för varandra en aftonsång. Luften är klar som kristall, så att sången höres på långt avstånd. Då skymningen börja falla, samla de sina hjordar, och i det de leda dem ned för bergsstigarna, sjunga de: ”Allt härintill har Herren hjälpt oss. Låt oss prisa Hans namn!” Och till sist sjunga de för varandra till avsked: ”God natt! God natt!” Orden upprepas av ekot, och sången genljuder stilla och vackert från alla håll, tills den förtonar i fjärran. Låt oss på samma sätt hälsa varandra genom mörkret och uppmuntra pilgrimsskaran, tills rymden genljuder av många röster. Låt alla ekon sammansmälta, tills ett brus av halleluja-rop i dånande vågor stiger upp till tronen av safir. Och då morgonen gryr, skola vi finna oss stående på glashavets strand, där vi med den frälsta skaran utropa: ”Frälsningen och äran och makten tillhöra vår Gud, Honom som sitter på tronen, och Lammet i evigheternas evigheter!” (Chas. E. Cowman "Källor i öknen" s 474)

Gunnar Lundström var en vanlig grabb, känd i sin norrländska hemsocken som nöjeslysten, ofta invecklad i slagsmål och vad språket beträffar slängd i svordomar. Men så mötte han Gud. ... När Mussolinis Italien år 1935 angrep Etiopien, utrustades i Sverige en ambualns som hjälp åt etiopiska sårade. Då Röda Korset offentliggjorde ett upprop för rekrytering av personal, anmälde sig Gunnar omedelbart. ... Ambulanspersonalen fick mycket att göra under svåra strapatser. ... Ett bombsplitter slet bort Gunnars underkäke. ... Han kunde givetvis inte tala, men skrev (svårt blödande) i sanden: ”Gud är min frälsning.” När detta hände var han 22 år. Man försökte att på ett lastbilsflak föra honom till sjukhus. Ibland skrev han några ord på en papperslapp. Bland annat: ” ... Om jag inte klarar upp detta, så sörj ej, jag har Jesu löfte att få komma hem ... Välkommen efter ... Jag tackar Gud för att jag fick bli den utvalde denna gång, ty Gud är min frälsning.” På Nägeli koptiska kyrkogård i Etiopien fick han sin viloplats. I hans hemby Glommersträsk är en minnessten rest. (Sven Danell ”Sagt inför döden” s 117-118)

Den 31 mars (1878). Midfastosöndagen. ... Hemmansägaren Carl Larsson i Stackeryd dog i går qväll kl 1/2 8 ef.m. Således har han slutat sin jordiska lefnad och är nu deroppe bland den frälsta skaran lofsjungande Gud och lammet som dödat är och igenlöst oss Gudi med sitt blod. (Alfred Nilsson "Alfred Nilssons dagböcker - En smålandsbonde berättar sitt liv" s 16-17; Skärstads socken)


Sångarna:

I Jesu namn lär du oss rätt Att tro och be på barnasätt, Tills vi få höja segerns sång För Guds och lammets tron en gång! (AK Rutström: Sång 99:6)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående “utropar (med) en stor/hög röst och säger”, se Upp 6:10a. Angående ”Gud, Den som sitter på tronen”, se Upp 4:2b och 4:9b. Angående ”den lille Baggen”, se Upp 5:6a. Angående "tidsåldrarnas tidsåldrar. Amen”, se Upp 1:6b.


Ytterligare studier: Ps 62:1-2(2-3),6-7(7-8); Jes 43:11; Jer 3:23; Jona 2:9(10); Baruk 4:29; Luk 1:69,76-77; Joh 11:43; Upp 12:10; 19:1; 22:3.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-01; 2012-06-29; 2015-02-25)

Till sidans topp

7:11a Och alla budbärarna stod i en ring av/runt tronen och de äldste och de fyra levande varelserna.

Ord för ord (15 ord i den grekiska texten): Och alla '-na budbärare'/budbärarna 'stod-(och-hade-stått)'/stod (i)-(en)-ring (av)-'-en tron'/tronen och (av)-de äldste och (av)-de fyra levande-varelser.


1883: Och alla änglarne stodo omkring tronen och omkring de äldsta och de fyra djuren.

1541(1703): Och alle Änglar stodo kringom stolen, och om de äldsta, och om de fyra djuren.

LT 1974: Och nu samlade sig alla änglarna runt tronen och runt de äldste och runt de fyra levande varelserna.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Mose) talade: “Herren anländer ... tillsammans med antalet av tiotusen ... budbärare i sällskap med Honom.” (5 Mos 33:2, Grekiska GT)

Tusen av ett antal av tusen utförde (hela tiden) samhälleliga plikter till (den Gamle av dagar), och tiotusen av ett antal av tiotusen stod (och hade stått) vid sidan av Honom. Och en domstol satte sig ner, och böcker öppnades. (Dan 7:10b, Grekiska GT, Theod)

Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Skåda/’ta er i akt’ (att) ni ej må ‘anse ner’/nedvärdera en av de här små (som tror in i Mig), ty Jag säger till er, att deras budbärare i himlar ’genom varje ting’/alltid ser ansiktet av Min Fader, Den som (är) i himlar.” (Matt 18:10)

Då (Jesus) hade sett sig runt omkring (på) dem som satt (i) en ring runt omkring (Honom), säger Han: ”Skåda, Min moder och Mina bröder.” (Mark 3:34)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Jag säger till er, varje/’var och en’ som – alltefter omständigheterna – må bekänna i/med Mig framför människorna, skall Människans Son bekänna i/med honom framför * (א*) ’Guds (ting)’/’de ting som tillhör Gud’. Men den som har förnekat Mig inför människornas ögon skall förnekas inför * (א*) ’Guds (tings) ögon’/’de ting som tillhör Gud’.” (Luk 12:8-9)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Den som segrar skall på det här sättet höljas i vita kläder. Och Jag skall inte/förvisso ej ‘torka ur’/’stryka ut’ hans namn ut ur livets bok, och Jag skall bekänna hans namn framför (א,*א) Min Fader och inför Hans budbärares ögon. (Upp 3:5a, ”Sardes”)

Och i en ring från tronen (var) tjugofyra troner och emot tronerna satt tjugofyra äldste. (Upp 4:4a)

Och i tronens mitt och (i) en ring av/från tronen (var) fyra levande varelser, som var fulla av ögon framför och bakifrån/bakom. (Upp 4:6b)

Jag skådade, och jag hörde som (א,*א) en röst av många budbärare (i) en ring (runt) tronen och de levande varelserna och de äldste. (Upp 5:11a)

Jag skådade fyra budbärare, som stod emot jordens fyra hörn. (Upp 7:1a)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående “ring av/runt tronen”, se Upp 4:6b. Angående ”de levande varelserna”, se Upp 4:6b.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-01; 2012-06-29; 2015-02-25)

Till sidans topp

7:11b Och de föll/’föll ner’ emot/på sina ansikten inför ‘tronens ögon’/tronen och kastade sig ner inför Gud (för att hedra Honom).

Ord för ord (13 ord i den grekiska texten): och (de)-föll inför-ögon '-ens tron'/tronens emot '-n ansikten'/ansikten sina och '(kysste-i-riktning-mot)'/'kastade-sig-ner-(inför)' '-en gud'/Gud.


1883: ... och nedföllo på sina ansikten inför tronen och tillbådo Gud ...

1541(1703): ... och föllo på sin ansigte framför stolen, och tillbådo Gud ...

LT 1974: ... och de föll ned på sina ansikten inför tronen och bad till Gud.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Abigail) föll/’föll ner’ inför Davids ögon emot/på sitt ansikte och kastade sig ner inför honom (för att hedra honom) emot jorden. (1 Sam 25:23b, Grekiska GT)

(Psalmisten sade:) “Kom, vi må kasta oss ner och falla/’falla ner’ inför (Herren) (för att hedra Honom).” (Ps 95:6a, Grekiska GT)

(Psalmisten sade:) “Kasta er ner inför (Herren) (för att hedra Honom), alla Hans budbärare.” (Ps 97:7b, Grekiska GT)

(Herren sade till Jerusalem: “Nationerna) skall kasta sig ner inför dig emot jordens ansikte/yta och slicka dina fötters grus. Och du skall få kunskap, att Jag (är) Herren, och över (dig) skall inte dras (någon) skam.” (Jes 49:23b, Grekiska GT)

(Profeten sade:) “Herrens härlighetsglans stod (på slätten) ... och jag föll/’föll ner’ emot/på mitt ansikte.” (Hes 3:23b, Grekiska GT)

(Daniel sade: “... Jag föll/’föll ner’ emot/på mitt ansikte (inför budbäraren). ... Och då han samtalade i sällskap med mig, somnade jag emot/med (mitt) ansikte på marken. Och då han hade rört mig, reste han mig uppå platsen.” (Dan 8:17a,18, Grekiska GT)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Varje/hela folket i allmänhet ... föll/’föll ner’ emot ansikte emot jorden (för) att kasta sig ner inför deras Herre (för att hedra Honom).” (Syr 50:17a)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Lärjungarna) föll/’föll ner’ emot/på sina ansikte/ansikten och fruktade oerhört. Och/men Jesus kom närmare och då Han hade rört dem, talade Han: ”Res er upp och frukta ej!” (Matt 17:6b-7a)

(En av tio) föll/’föll ner’ ner emot/på ansikte(t) till sidan av (Jesu) fötter och var tacksam (mot) Honom. Och han var (hela tiden) en samarit. (Luk 17:16)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

De tjugofyra äldste skall och/också (א,* א) falla/’falla ner’ inför Dens ögon som sitter uppå tronen, och de skall kasta sig ner inför Den som lever in i (de kommande) tidsåldrarnas (kommande) tidsåldrar (för att hedra Honom). Amen (א,* א). (Upp 4:10a)


Egna kommentarer och funderingar:

“Angående “föll/’föll ner’” och “kastade sig ner inför Gud”, se också Upp 4:10a.


Ytterligare studier: Upp 11:16.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-01; 2012-06-29; 2015-02-26)

Till sidans topp

7:12 ... och sade: “Amen, välsignelsen och härlighetsglansen och visheten och tacksägelsen och hedern och förmågan och stabiliteten till vår Gud in i (de kommande) tidsåldrarnas (kommande) tidsåldrar. Amen.”

Ord för ord (31 ord i den grekiska texten): sägande: amen, '-n välsignelse'/välsignelsen och '-en härlighetsglans'/härlighetsglansen och '-en vishet'/visheten och '-en tacksamhet'/tacksamheten och '-n heder'/hedern och '-n förmåga'/förmågan och '-en stabilitet'/stabiliteten (till)-'-en gud'/Gud vår in-i '-na tidsåldrar'/tidsåldrarna '-nas tidsåldrars'/tidsåldrarnas. amen.


1883: ... och sade: Amen, lof och ära och vishet och tacksägelse och pris och makt och starkhet tillkomme vår Gud i evigheters evighet! Amen.

1541(1703): ... Och sade: Amen, lof, och ära, och wishet, och tack, och pris, och kraft, och starkhet ware wårom Gud, ifrån ewighet till ewighet: Amen.

LT 1974: ”Amen!” sade de. ”Välsignelse och härlighet och visdom och tacksägelse och ära och kraft och makt tillhör vår Gud i evigheternas evigheter. Amen!”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Manasse sade till Herren:) “Varje förmåga av/i himlarna sjunger lovsånger till Dig, och härlighetsglansen är Din in i (de kommande) tidsåldrarna. Amen.” (Manasses bön v 15b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Till Honom (är) härlighetsglansen och makten in i (de kommande) tidsåldrarnas (kommande) tidsåldrar. Amen. (Upp 1:6b)

När de levande varelserna – alltefter omständigheterna – må (א,* א) ge härlighetsglans och heder och tacksamhet till Den som sitter på tronen till Den som lever in i (de kommande) tidsåldrarnas (kommande) tidsåldrar, skall och/också (א,* א) de tjugofyra äldste falla/’falla ner’ inför Dens ögon som sitter uppå tronen, och de skall kasta sig ner inför Den som lever in i (de kommande) tidsåldrarnas (kommande) tidsåldrar (för att hedra Honom). Amen (א,* א). (Upp 4:9-10a)

Värdig är den lille Baggen, Den som har slaktats (och är slaktad) att ta förmågan och rikedom och vishet och stabilitet och heder och härlighetsglans och välsignelse. (Upp 5:12b)

De utropar (med) en stor/hög röst och säger: “Räddningen (tillhör) vår Gud, Den som sitter på tronen, och den lille Baggen in i (de kommande) tidsåldrarnas (kommande) tidsåldrar. Amen (א*).” (Upp 7:10)


Exegeter, evangelister med flera:

Vi återvände hem med outplånliga intryck och en bestående kärlek till Saudi-Arabiens folk. Vi vet att en dag, när vi står inför Lammets Tron, skall det finnas representanter av alla folkslag och stammar och länder och språk. Alla ska vi böja knä inför Honom som utgav sig själv i döden för att frälsa oss. Då ska vi betyga och säga: ”Amen. Lovet och priset, visheten och tacksägelsen, äran, makten och väldet tillhör vår Gud i evigheternas evigheter. Amen.” Vilken dag det ska bli! (Sven Nilsson "Steget före - Berättelsen om Kjell Sjöberg" s 109)

Människor som drabbats av sjukdom och fått sin "dödsdom" av läkare kan vittna om lovsångens och tillbedjans betydelse. ... Lovsången blir ett andelivets kroppsspråk med Gud, ett vapen i kampen mot det onda. (Carl-Johan Elg "Lovsång ur djupa källor"; Jönköpings-Posten den 10 oktober 1986)

Johannes' lovprisning ökar allteftersom skildringen fortsätter. Här (i Upp 1:6) är den tvåfaldig, i 4:11 är den trefaldig, i 5:13 är den fyrfaldig och i 7:12 sjufaldig. (Studiebibeln IV:753)

Här bekräftar änglarna de frälsta människornas lovprisning med sitt Amen och upprepar den sjufaldiga doxologin, som de i 5:11f. riktade till Sonen (Lammet) och nu bringar Fadern såsom all tacksägelses yttersta mål. (Olaf Moe "Johannes Uppenbarelse" s 155)

Tacksägelsen och äran tillhöra vår Gud. Må vi då giva honom ära och tack. (O. Carling "Tacksägelsen och äran"; Jönköpings-Posten 1921-10-07)

Tack, och heder! (August Strindberg "August Strindbergs brev XVII 13 juli 1908-april 1909" s 264; brev 15 jan 1909 till Johan Nordling)

Inga möten hölls (under 1880-talet) i missionshuset (i Torarp) under högmässotid, då kyrkan (i Svenarum) var fullsatt till sista plats och då många även från angränsande socknar kom tillstädes. En sångkör bildades och stod först under ledning av J.W. Thunander, och orgelverket trakterades av C.G. Lagerqvist, som midsommardagen trollade fram regn, åska och fågelkvitter ur orgelpiporna. Det hörde inte till ovanligheterna att man stämde upp sånger efter själva högmässans slut om söndagarna, och då stämde prästen in i sången och sjöng med av hjärtans lust. ... På vägar och stigar genljöd det av lovsång från läppar, som prisade Gud för frälsning och salighet. (Aron Th. Toorell "Folkväckelsens tider i Svenarum" s 173)

För Guds godhet och nåd kunna wi ingenting annat göra och gifwa Honom igen, än tack och lof. Och detta går af hjertat, så att man icke behöfwer många orglar, klockor och skrål. Detta tack och lof förstår tron att rätt lära, såsom här är skrifwet om herdarna, att de gingo tillbaka till sina fårfållor, prisade och lofwade Gud, woro wäl tillfreds, ehuru de icke blefwo rikare, icke högre ärade, icke fingo bättre mat och dryck eller ett bättre handtwerk. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 80 i kommentar till Luk 2:15-20)


Sångarna:

Allena Gud i himmelrik Må lof och pris tillhöra För all den nåd han kärleksrik Med oss har velat göra! Han jorden skänkt stor fröjd och frid; Ack, mänskan må väl glädjas vid Guds evigt goda vilja! (Nicolaus Tech /Decius-Johan Olof Wallin: Sång 3:1; jfr Psalmer och Sånger 18:1)

Herren, vår salighets Gud, må vi prisa och tjäna. Kraften är hans och all vishet och ära allena. Pris ske hans namn, Att han oss vill i sin famn Alla med Kristus förena! (J Neander-Z Topelius: Svenska Missionsförbundets sångbok 20:4; jfr Psalmer och Sånger 2:4)

O vilket djup av rikedom Och vishet är hos Gud! Hur outgrundlig är hans dom, Hans viljas väg och bud! Vem mätte vidden av hans nåd? Vem bistod honom med sitt råd, När världens grund blev lagd? (S Gabrielsson: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 177:4; jfr Psalmer och Sånger 365:1)


Egna kommentarer och funderingar:

Den sjufaldiga lovprisningen föregås av ett sjätte och följs av ett sjunde ”Amen” i Uppenbarelseboken (S*).

Angående “välsignelsen och härlighetsglansen och hedern och stabiliteten”, se Upp 5:12bb. Angående ”visheten och förmågan”, se Upp 5:12ba. Angående ””in i/i tidsåldrarnas tidsåldrar. Amen”, se Upp 1:6b.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-01; 2012-06-29; 2015-02-26)

Till sidans topp

7:13-14a Och en * (א,* א) av de äldste svarade och sade till mig: “De här som är (och har varit) höljda i de vita dräkterna, vilka är de, och varifrån har de kommit?” Och jag talar (och har talat) till honom: ”Min herre, du vet.”

Ord för ord: 7:13 (19 ord i den grekiska texten Sinaiticus) Och svarade en (av)-de äldste sägande (till)-mig: de-här de varande-(och-havande-varit)-höljda-i '-na dräkter'/dräkterna de vita vilka är-(de) och varifrån kom-(de)? 7:14a (7 ord i den grekiska texten) och jag-talar-(och-har-talat) (till)-honom: herre min, du 'vet-(och-har-vetat)'/vet.


1883: Och en af de äldsta svarade och sade till mig: Hvilka äro dessa, som äro klädda i de hvita fotsida kläderna, och hvarifrån hafva de kommit? Och jag sade till honom: Herre, du vet det.

1541(1703): Och en af de äldsta swarade, och sade till mig: Ho äro desse, som uti de sida hwita kläder klädde äro? Och hwadan äro de komme? Och jag sade till honom: Herre, du wetst det.

LT 1974: Sedan frågade en av de tjugofyra äldste mig: ”Vet du vilka dessa är, som är klädda i vita kläder, och varifrån de kommer?” ”Nej, Herre”, svarade jag, ”vill du tala om det för mig?”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Herrens budbärare talade till (kvinnan som till Abram skulle föda en son ”efter köttet”): ”Hagar … varifrån kommer du och var/vart går du?” (1 Mos 16:8a, Grekiska GT)

(Då Rebecka såg Isak komma) talade hon till pojken/tjänaren: “Vem är den där människan som går i/på slätten ’in i’/till vårt möte?” Men/och pojken/tjänaren talade: ”Det här är min herre.” Men då hon hade tagit skörderedskapet höljde hon sig (hela tiden). (1 Mos 24:65, Grekiska GT)

(Jesus/Josua sade till hivéerna:) “Varifrån är ni, och 'varifrån från sidan av'/'från sidan av vad' har ni blivit (och blir) vid sidan av?” (Josua 9:8b, Grekiska GT)

(Manoas hustru sade:) “Jag frågade inte varifrån (gudsmänniskan) är, och han kom inte bort med ett budskap (om) sitt namn till mig.” (Dom 13:6b, Grekiska GT, B)

(Herren) talade (vänd) i riktning mot (profeten): “Son av en människa, om de här skelettbenen/benen kommer att leva?” Och han talade: ”Herre, Du har inblick i de här tingen.” (Hes 37:3, Grekiska GT)

(Profeten) talade: “Herre, vilka (är) de här?” (Sak 1:9a, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

Lärjungarna säger till (Jesus): ”Varifrån i en ödemark (finns) så många bröd till oss, så att (de kan) utfodra/bespisa en så mycken/månghövdad folkskara?” (Matt 15:33)

(Jesus frågade prästledarna och folkets äldste:) "Varifrån var (hela tiden) Johannes dop, ut ur/av himmel eller ut ur/av människor?” … De svarade (att de) ej veta/visste varifrån. (Matt 21:25; Luk 20:7)

Då (kvinnorna) hade kommit in i, in i minnesgraven, skådade de en liten ung man som satt i de rätta/högra (delarna), (och) som var (och hade varit) höljd i en vit dräkt. (Mark 16:5a)

(Elisabet sade:) “Varifrån (är) det här till mig, ‘för att’/att min Herres moder må komma i riktning mot mig?” (Luk 1:43)

(Jesus sade:) “Från (den tid i) vilken husmästaren/husföreståndaren – alltefter omständigheterna – må ha rest sig upp och stängt till dörren, må ni börja * (א*) bulta på dörren och säga: ‘Herre, öppna för oss.’ Och ’då han har svarat’/’han skall svara och’ säga till er: ’Jag vet/känner er inte, varifrån ni är.’” (Luk 13:25)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Och det här är Johannes' vittnesmål, när judarna hade skickat bort * (P66,75,א,*א) präster och leviter ut ur (ett vanärat) Jerosolyma/Jerusalem för att de måtte falla/’falla ner’ (א,*א) (vända i riktning mot) honom (och fråga): "Vem är Du?" ... De talade så till honom: "Vem är du, för att vi må ge ett svar till dem som har sänt oss.” (Joh 1:19,22a)

Natanael säger till (Jesus): "Varifrån har Du kunskap om mig?" (Joh 1:48a)

Tresängsledaren smakade på vattnet, som hade blivit (och blev) vin, och han visste inte varifrån (det kom) - men tjänarna som hade öst (och öste) upp vattnet visste (det). (Joh 2:9)

(Jesus) hade kunskap om alla (människor) och hade inte (hela tiden) behov, ’för att’/att någon måtte vara vittne med anledning av människan, ty Han hade själv (hela tiden) kunskap om vad som (hela tiden) var i människan. (Joh 2:24b-25)

(Jesus sade till Nikodemos:) " Anden blåser varest/där den vill, och du hör dess röst. Du vet emellertid inte varifrån den kommer och var/vart den drar sig tillbaka. På det här sättet är ’varje det’/’var och en’ som har avlats (och avlas) ut ur vattnet (א,*א) och Anden." (Joh 3:8)

(Kvinnan sade till Jesus:) ”Varifrån har Du * (א,* א) det levande vattnet?” (Joh 4:11b)

Då Jesus så hade lyft emot/upp ögonen och betraktat, att en mycken/månghövdad folkskara kommer i riktning mot Honom, säger Han (vänd) i riktning mot Filippos: ”Varifrån må vi köpa bröd, för att de här må äta?” Det här sade Han (hela tiden) (för) att pröva honom, ty Han själv visste (och hade vetat), vad Han (hela tiden) stod i begrepp att göra. (Joh 6:5-6)

(Några ut ur/av invånarna i ett vanärat Jerosolyma/Jerusalem sade så:) “Vi vet emellertid, varifrån Den här är. * (א,* א) När – alltefter omständigheterna – kristusen/'den smorde' må komma, har ingen kunskap om, varifrån Han är.” (Joh 7:27)

Fariseerna talade så till (Jesus): “Du är vittne med anledning av Dig själv. Ditt vittnesmål är inte sanningsenligt.” Jesus svarade och talade till dem: ”Och om Jag – alltefter omständigheterna – är vittne med anledning av Mig själv, är Mitt vittnesmål sanningsenligt, eftersom Jag vet varifrån Jag kom och (א,*א) var/vart Jag drar Mig tillbaka. * (א,*א) Ni vet inte varifrån Jag kommer och (א,*א) var/vart Jag drar Mig tillbaka.” (Joh 8:14)

(Judarna) * (א,* א) sade (hela tiden) till (Jesus): “Vem är Du?” (Joh 8:25a)

(Pilatus) kom åter in i, in i pretoriet, och han säger till Jesus: ”Varifrån är Du?” Men Jesus gav honom inte ett/något svar. (Joh 19:9)

Jesus säger till (lärjungarna): “Kom hit (och) ät frukost.” Men ingen av lärjungarna, som visste att det är Herren, tog (hela tiden) mod till sig att utforska Honom (genom att fråga): ”Vem är Du?” (Joh 21:12)

Dra dig så till minnes varifrån du har fallit (och faller) och ändra sinne och gör de första gärningarna. (Upp 2:5a, ”Efesos”)

De skall vandra omkring i sällskap med Mig i vita (ting), eftersom de är värdiga. Den som segrar skall på det här sättet höljas i vita kläder. (Upp 3:4-5a)

En ut ur/av de äldste säger till mig: ”Gråt ej!” (Upp 5:5a)

Och det gavs till (dem som hade slaktats), var och en, en vit dräkt. (Upp 6:11a)

(Jag skådade en mycken/månghövdad folkskara) som stod inför ‘tronens ögon’/tronen och inför den lille Baggens ögon, som var höljda i vita dräkter och (med) dadelkvistar i sina händer. (Upp 7:9b)


Exegeter, evangelister med flera:

Söndagsskolfest hölls i Boeryds missionshus sistlidne söndag med samtliga barnen från Månsarps socken. ... Sedermera talade hr (folkskollärare) Svensson (från Jönköping) för allmänheten ur Johannes Uppenbarelse 7 kap. 13-17 verser, hvarefter festen afslutades med sång och bön. (Jönköpings-Posten 1907-07-09 "Söndagsskolfest med tal i anslutning till Upp 7:13-17")


Egna kommentarer och funderingar:

Angående ”vita dräkter”, se Upp 6:11a.


Ytterligare studier: 1 Mos 29:4; Jer 15:18-19; Dan 7:16; Sak 1:19; Tobit 7:3; Matt 13:27,54,56; Mark 6:2; Upp 4:4.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-01; 2012-06-29; 2015-02-27)

Till sidans topp

7:14b Och han talade till mig: “De här är de som kommer ut ur det stora betrycket, och de har rengjort sina dräkter och ‘vitnat dem’/’gjort dem vita’ i den lille Baggens blod.”

Ord för ord (25 ord i den grekiska texten): och (han)-talade (till)-mig: de-här är de kommande ut-ur '-et betryck'/betrycket det stora och (de)-rengjorde '-na dräkter'/dräkterna sina och vitnade dem i '-et blod'/blodet lille-'-ns bagges'/baggens.


1883: Och han sade till mig: Dessa äro de, som komma ur den stora bedröfvelsen; och de hafva tvagit sina kläder och gjort dem hvita i Lammets blod.

1541(1703): Och han sade till mig: Desse äro de som komne äro utu stor bedröfwelse, och hafwa twagit sin kläder, och gjort dem hwit i Lambsens blod.

LT 1974: ”Dessa är de som kommer från den stora vedermödan”, sade han. ”De har tvättat sina kläder och gjort dem vita i Lammets blod.”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Juda) rengör sin dräkt i vin och sitt hölje i en vindruvas blod. (1 Mos 49:11b, Grekiska GT)

(Herren sade till Mose:) “'De må'/'låt (folket)' rengöra kläderna.” ... Och de rengjorde kläderna. (2 Mos 19:10b,14b, Grekiska GT)

Skåda, en dag av mörker och ... betryck och ... stor oro uppå jorden. (Ester 1:1g/A7, Grekiska GT)

(David sade till Gud:) “Gör mig ren från min miss (av Ditt mål) ... Rengör mig och jag skall vitnas/’göras vit’ över/’mer än’ snö.” (Ps 51:2a,7b eller 51:4a,9b, Grekiska GT)

(Hustrun sade till Jerusalems döttrar: “Salomo) är vit och eldfärgad.” (Höga Visan 5:10a, Grekiska GT)

(Herren sade till Sitt folk:) “Bada, bli rena, ta av/bort de onda tingen från era själar (de ting som är) i motsats till Mina ögon. Upphör från/med 'era ondskor'/'er ondska'. Kom hit och vi må ‘räkna alltigenom’/överväga ... om – alltefter omständigheterna – era missar (av Mitt mål) må vara som karmosinrött, skall Jag ’vitna dem’/’göra dem vita’ som snö, men/och om – alltefter omständigheterna – de må vara som scharlakansrött, skall Jag ’vitna dem’/’göra dem vita’ som ull.” (Jes 1:16,18, Grekiska GT)

(Profeten sade om Juda:) "In i’/med en omskärelses röst/ljud fäste/gjorde Herren upp eld emot henne, det stora betrycket emot (henne), hennes grenar blev onyttiga." (Jer 11:16b, Grekiska GT)

(Herren sade:) “Den där dagen (är) stor, och det är/finns inte (någon) av sådant slag. Och det är en trång tid för Jakob, och/men från den här skall han räddas.” (Jer 30:7b, Grekiska GT)

(Efter Judas' död) blev det ett stort betryck i Israel, ’vilket som än’/som det inte har blivit, inte från vilken/den dag då en profet skådades (bland) dem. (1 Mack 9:27)

(Jesus, Syraks son, sade: “Herren) räddar i en läglig tid av betryck.” (Syr 2:11:b)

(Baruk sade till Jerusalem:) “Jerusalem, ’sjunk ut’/’klä av’ din bedrövelses och ’dåliga behandlings’/förödmjukelses dräkt. Sjunk/kläd dig in i (den kommande) tidsåldern i härlighetsglansens behagliga utseende från sidan av Gud. Hölj dig i rättfärdighetens dubbla (mantel), den från sidan av Gud.” (Baruk 5:1-2a)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till lärjungarna): "Då ni har gått * (א,* א, A) var/gör lärjungar (av) alla nationerna, och döp dem/lärjungarna in i Faderns och Sonens och den helige Andens namn." (Matt 28:19; BG Ask-kommentar: Walter Bauer säger i sitt "Greek-English lexicon" - s 485 - att det grekiska ordet för "vara eller bli en lärjunge" som transitivt verb har betydelsen "göra en lärjunge". Kanske är det så att alla översättare har samma mening. Men jag är inte säker på att detta är den johanneiska synen. Att vara lärjungar i ett sällskap av alla nationer kan få lärjungaskaran att växa. Jfr Joh 17:21-23.)

(Jesu) kläder blev glittrande, väldigt vita, sådana som en valkare uppå jorden inte förmår vitna/’göra vita’ på det här sättet. (Mark 9:3)

(Jesus sade till Sina lärjungar: “I) de där dagarna kommer det att vara ett sådant betryck som inte har blivit av sådant slag från en skapelses början, som Gud skapade, ända till nuet och inte/förvisso ej må bli.” (Mark 13:19)

(Fiskarna) rengjorde (hela tiden) näten. (Luk 5:2b)

(Paulus och Barnabas sade till lärjungarna:) “Genom många betryck måste vi komma in i, in i Guds rike.” (Apg 14:22b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Det blev så en undersökning ‘ut ur’/av Johannes lärjungar i sällskap med judar (P66,א*) med anledning av rening. Och de kom i riktning mot Johannes och talade till honom: ”Rabbi, den som (hela tiden) var i sällskap med dig på andra sidan Jordan, för vilken du har varit (och är) vittne, skåda, Den här döper och alla kommer i riktning mot Honom.” (Joh 3:25-26)

Simon Petrus säger till (Jesus): “Herre, ej endast mina fötter, emellertid/utan och/också händerna och huvudet.” Jesus säger till honom: ”Den som har badats (och badas) har inte behov * (א,*א) att tvätta sig emellertid/utan är ren hel/'helt och hållet'.” (Joh 13:9-10a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”De här tingen har Jag samtalat (och samtalar) (med) er, för att ni må ha frid i Mig. I utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ har ni betryck. Visa emellertid tillit. Jag har besegrat (och besegrar) utsmyckningen/’den utsmyckade världen’.” (Joh 16:33)

(Fröjdbringande nåd och frid från Jesus Kristus) * (א*) som välkomnar oss och har löst upp * (א*) ut ur våra missar (av Guds mål) i/med sitt blod. (Upp 1:5b)

Jag, Johannes, er broder och en i gemenskap tillsammans med (er) i betrycket och ett rike och en uthållighet i Jesus. (Upp 1:9a)

Och du har och/också alla betryck (א*) på grund av Mitt namn. (Upp 2:3a, ”Efesos”)

Jag känner dina gärningar och (א,*א) (ditt) betryck och (din) utblottelse – du är emellertid rik. (Upp 2:9a, ”Smyrna”)

Skåda, förtalaren står i begrepp att kasta (några) ut ur/av er in i vakt/’fängsligt förvar’, för att ni må prövas, och ni skall ha betryck (i) tio dagar. (Upp 2:10a, ”Smyrna”)

Skåda, Jag kallar (א*) henne ’in i’/till en säng och de som begår äktenskapsbrott i sällskap med henne in i ett stort betryck, om – alltefter omständigheterna – de ej kommer att (א,* א, A) ändra sinne ’ut ur’/’bort från’ hennes gärningar, och hennes barn skall Jag döda i/med död/pest. (Upp 2:22-23a, ”Thyatira”)

Och (åt) Gud i/med Ditt blod köpte Du oss (א,* א) ut ur varje stam och tunga och folk och nation. (Upp 5:9b)

Och det gavs till (dem som hade slaktats), var och en, en vit dräkt. (Upp 6:11a)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

ca 2000 - ca 1500

Lägg märke till att ”leukaninô” (vitna) är i aorist, vilket antyder en fullbordad handling i det förgångna. (J. Massyngberde Ford "Revelation" s 119)

Sadhuns tibetanska följeslagare förklarade att ingen indier ville dricka ur en kopp som icke först hade diskats vartill rövarna svarade att de ansågo det vara ett onyttigt bruk, ty om man måste diska koppar och tallrikar, så borde man också diska sin mage varje dag, vilket vore omöjligt. ... (Tibetanerna) äro ett obeskrivligt snuskigt folk - i själva verket äro många så smutsiga, att det är obehagligt att befinna sig i deras närhet. ... En gång, när sadhun och en tibetansk kristen, som åtföljde honom, tvättade sina kläder i en ström vid byn Kiwar, kommo alla byinvånarna hopvis ut för att åskåda det ovanliga och märkliga arbetet. En lama anmärkte t.o.m.: "Det passar sig för syndiga människor att tvätta sina kläder, men för goda människor är det mycket illa att göra så." (E. Sanders - E. Judah "Sundar Singh" s 46-47; 1910-talet?; Barnbiblioteket Gullvivan 1925)

Nattvardsbarnen i Östra Ämtervik brukar alltid vara svartklädda, men när det nu är tre herrgårdsflickor, som ska gå fram, så har (pastors)fru Lindegren på Halla föreslagit, att åtminstone de tre ska få vara vitklädda. Hon tycker, att det är riktigt synd om de små söta barnen, säger hon, att de ska gå fram till altarringen i tunga, svarta, missklädande ylleklänningar. Och tänk, att fru Lindegren lyckas att övertala både pappa och mamma och morbror Kalle och moster Augusta och herr och fru Nilsson, så att de beslutar sig för att gå ifrån det gamla och låta Anna och Hilda och Emilie bli vitklädda. ... När Anna och Hilda och Emilie stiger in i koret i sina vita klänningar, så går det som ett sus genom hela kyrkan. Folk sträcker på sig och vrider på sig för att få se dem, och det är till och med en ung karl, som reser sig opp i bänken för att se bättre, men han blir då förstås genast tillsagd av grannarna att sätta sig ner. ... Och nu, några dagar efteråt, har jag fått veta av Barn-Maja ... att när (storasyster) Anna kom in i kyrkan i den vita klänningen och konfirmationsbroschen, var hon så vacker, att en av läspojkarna, som satt på andra sidan gången, blev alldeles kär i henne. Men han vet ju, att han aldrig kan få henne, säger Barn-Maja, och därför vill han inte stanna längre i Östra Ämtervik, utan ska resa till Amerika till hösten. ... Han har diktat en vers, där han talar om, att han måste resa härifrån för Annas skull. ... "Jag heter Erik Persson, min bostad är i Karlstads län, Men när som blomman vissnar, då skall jag draga hän. Farväl, min fader och min mor, Farväl, min syster och min bror Och du, vitklädda flicka!" ... Barn-Maja kan vara viss om att jag inte visar den versen för Anna, för den dagen, då hon gick till skrift, den står så helig för henne, att det inte går an att tala om någon jordisk kärlek i det sammanhanget. (Selma Lagerlöf "Ett barns memoarer" s 192-196; Anna Lagerlöf)

Då Angélique begick sin första nattvardsgång, föreföll det henne, som om hon liksom helgonen sväfvade två alnar öfver jorden. Hon var en ung kristinna i den ursprungliga kyrkan, hon öfverlämnade sig i Guds hand, ty hon hade lärt sig i boken, att hon inte kunde bli frälsad utan hans nåd. . . . (Hubert) hade litet af hennes svärmiska natur, han grät, då han fick se henne i den hvita nattvardsklädningen. (Emile Zola "Drömmen" s 27; mitten av 1860-talet)

(Johan) har sett överklassens härlighet i fjärran. Han längtar dit som till ett hemland, men modrens slavblod uppreser sig däremot. Han vördar av instinkt överklassen, vördar den för mycket att våga hoppas komma dit. Och han känner att han icke hör dit. Men han hör icke till slavarne heller. Detta blir en av slitningarna i hans liv. ... Modren var stolt av sonens lärdom och skröt därmed för sina väninnor. I familjen spökade ofta ordet student. Vid studentmötet i början av (artonhundra)femtiotalet var staden översvämmad av vita mössor. - Tänk när du får vit mössa! sade modren. (August Strindberg "Tjänstekvinnans son" s 34,41)

Ni sjuka, som funnit hjälp hos den store Läkaren och fått tvätta er själva i Lammets blod, kom ihåg, att det är en stor nåd som skett er. Tacka Gud tillsammans med den spetälske mannen som renades. Tacka Gud med hög röst för denna oförtjänta nåd, att ni fått tvätta er rena i Lammets blod. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 118 i predikan 1858 över Matt 11:2-10)

Ofta (under 1850-talet) besöktes vår kyrka (i Skede utanför Hvetlanda) av främmande ordets förkunnare. ... (En) gång var den berömde kyrkoherden Telemak Andrén från Asarum i Blekinge närvarande. Omedelbart efter gudstjänsten talade han från koret om skaran inför Guds tron, som kommit ur det stora trångmålet och tvått sina kläder och gjort dem vita i Lammets blod. Det medgavs allmänt efteråt, att kraften av hans föredrag var ännu större än till och med vår pastors. (Karl Palmberg "Karl Palmberg - Strödda minnen från hans levnad" s 15; Palmbergs egna anteckningar)

Sinneslugnet och det goda humöret varade inte länge, för på vägen till hotellet kom (Flora) förbi den kommunala tvättplatsen. En plats som gjort henne utom sig från första dagen i Nimes. Hur var det möjligt att år 1844, i ett land som berömde sig av att vara det mest civiliserade i världen, få se ett så grymt och omänskligt skådespel utan att någon i denna stad av sakristior och fromlare gjorde något för att få slut på en sådan orättvisa? Den var sextio fot lång och hundra bred och fick sitt vatten från en källa som sprang fram ur klipporna. Det var stadens enda tvättplats. I den sköljdes och klappades Nimesbornas tvätt av tre eller fyra hundra kvinnor som på grund av tvättens absurda utformning måste stå ända till midjan i vattnet för att kunna tvåla in och gnugga kläderna mot klappbryggan, den enda i världen som i stället för att luta ut mot vattnet så att kvinnorna kunde stå på knä på stranden, lutade åt det andra hållet så att tvätterskorna bara kunde använda den genom att själva gå ut i vattnet. Vilken enfaldig eller sjuk hjärna hade konstruerat klappbryggan på det viset så att de arma kvinnorna blev uppsvällda och vanställda som grodor, med utslag och fläckar på huden? Det allvarliga var inte bara att de måste stå i timtal i vattnet, utan även att detta vatten, som också användes av stadens schalfärgerier, var fullt av tvål, pottaska, soda, skurmedel, fett och färger som indigo, saffran och krapprot. Flera gånger talade Flora med de olyckliga som genom att stå tio eller tolv timmar i vattnet led av reumatism och livmoderinfektioner och klagade över missfall och svåra havandeskap. Tvätten stannade aldrig. Många tvätterskor föredrog att tvätta om natten, för då kunde de välja bättre platser eftersom det fanns färre färgare vid den tiden. ... Naturligtvis bestämde Flora, efter att ha sett hur tvätten fungerade i Nimes, att hon aldrig skulle lämna sina kläder på tvätt så länge hon var kvar i staden. Hon skulle tvätta den själv på hotellet. (Mario Vargas Llosa "Paradiset finns om hörnet" s 267-268)


ca 1500 och tiden dessförinnan

Påskmorgonen (under kejsarkyrkans tid) hälsade församlingens medlemmar hvarandra med: "Han är uppstånden", hvartill svarades: "Ja, han är sannerligen uppstånden!" ... Påskmåndagen kommo på flera ställen de nydöpta åter tillsammans för att höra "den djupa meningen med det, som hade skett dem i dopet (påsklördagsmorgonen)"; men sådana "mystagogiska" katekesationer blefvo hållna för slutna dörrar. Hela veckan efter påsk, "den hvita veckan", buro de nydöpta de hvita kläderna, sista gången söndagen efter påsk, "den hvita söndagen" (dominica in albis); men "hjärtats renhet skulle alltid bevaras", förmanade Augustinus i en predikan på denna dag. Tiden från påsk till pingst (quinquagesima) var en glädjehögtid, hvarunder det hvarken var tillåtet att fasta eller bedja i knäböjande ställning; de 50 dagarna skulle vara som en stor söndag. Hallelujaet, som tystnade under fastan, ljöd nu ofta. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 418)

Låt oss bli rena till det yttersta av vår makt. ... Du ser att vi måste rena oss själva (Jes 1:16), och sedan renar Gud oss. Ty efter att först ha sagt: ”Tvätta dig, gör dig ren” tillade Han sedan: ”Jag skall göra dig vit.” (Jes 1:17-18) (Chrysostomos i kommentar till Hebr 7, The Nicene and Post-Nicene Fathers XIV:426)

Efter det att vi sålunda har tvättat honom som har övertygats och som har samtyckt till vår undervisning, för vi honom till den plats där de som kallas bröder är samlade. (Justinus Martyren, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 185)

Bedrövelse är nödvändig för dem som räddas ... (så att) de må vara lämpliga för den kungliga festmåltiden. (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 557)

Såväl från första som från andra århundradet efter Kristus har man vittnesbörd om att vägen till essen-samhället vid Engaddi (fem svenska mil från Jerusalem och icke långt från Döda hafvet) vandrades af talrike pilgrimer, som önskade stanna där för hela sitt lif. . . . De essener som bodde på förbundets egen mark och inom dess murar vid Engaddi . . . hade till regeln att underkasta sig följande ordning. De skulle stiga upp före soluppgången och hälsa morgonen med böner och hymner. I soluppgången skulle alla vara församlade, för att af föreståndaren emottaga sina arbets-order för dagen. Därefter började arbetet på åker och äng eller i verkstäderna eller med bokliga studier eller med insamlande af läkande örter eller mineral eller med hvad annat, hvaråt essenerna hade att ägna sig. I femte timmen efter soluppgången afbröts arbetet, och man gick att taga det dagliga badet. Efter badet iklädde man sig hvita kläder och gick till den gemensamma måltiden. . . . Måltiden inleddes och afslutades med bön. Därefter aflade man de hvita kläderna och iklädde sig åter arbetsdräkten. (Viktor Rydberg "Romerska kulturen under de två första århundradena efter Kristus - fortsättning" s 93,97-98; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1885)


Att fortsätta med (hembygden):

ca 2000 - ca 1920

Tänk att pärleporten öppen står för dem som anammat Jesu sår, i deras hjärtan det börjat en ny vår, därför att blodet på korset renar och tvår. (Ulla-Britt Sundvall "Tankekorn" s 16)

Alla de som "har tvagit sina kläder och gjort dem vita i Lammets blod" (är saliga). De har renats från all synd och all skuld genom vad Jesus gjort för dem. ... De vet att Jesus Kristus är deras enda möjlighet till evigt liv. ... Det är nödvändigt att ta emot frälsningens oerhörda gåva, medan man lever här i världen. Ta emot innan det är försent, innan ditt liv är slut. Du får den gåvan helt gratis, av nåd. (Mattias Redegard "Alla själars afton" s 92; kommentar till Ps 84:6 vid Alla själars afton i Byarums kyrka 1978)

(annons) Nya Mekaniska Taberg Aktiebolag Vattenvärmare - manglar - tvättmaskiner. ("Gudmundsgillets Årsbok 1954" s 119)

(annons) Den faktiskt bästa komb. tvättmaskinen och centrifugen med elektrisk uppvärmning heter POHL blötlägger, sköljer och centrifugerar 6 kg. torr tvätt pr omgång. Demonstreras efter hänvändelse till Aktiebolaget Oscar Ljungbergh Brunnsgatan 20 Jönköping Tel. 187 30. ("Gudmundsgillets Årsbok 1953" s 78)

Så stor är Guds nåd i Kristus Jesus, vår Frälsare, att han öppnar porten för varje syndare, som tvagit sina kläder i Lammets blod och som därför - och allenast därför - hör Guds benådade folk till. (Manne Zettergren-Em. Sandmark "Benådade bygder" s 110; Manne Zettergren: Slutord)

Vilken skillnad på ”den stora bedrövelsen” härnere och den gränslösa glädjen och rikedomen och friden i helgedomen däruppe. Här hade de ... känt sig som gäster och främlingar på jorden. Kampen hade varit lång och svår. ... Men deras vandring hade varit en vandring i ljuset. De hade tvagit sina kläder och gjort dem vita i Lammets blod. ... Själva kunde de inte få dem vita, hur mycket de än arbetade på sin egen förbättring. Ingen såpa, intet lutsalt kunde avtvå fläckarna. Men Lammets blod kunde det. ... När vägen slutade och nattens dunkel flydde, då sågo de ”änglar le ur rosig morgonsky”. Då stod pärleporten öppen för dem, och de fingo för Lammets blods skull gå in i Guds helgedom. De fingo komma ända fram till Guds hjärta och var hos Honom för evigt. Där hindrades de aldrig mer av tvivlens snärjande dimmor, av syndens förfärliga ismur, av denna världens skuggbilder och falska irrbloss. Guds helgedom, dit den stora vita skaran gått, är icke en oas i öknen, utan ett land med vida gränser, en värld med obegränsade rikedomar. Där är Guds stad, om vilken Johannes säger, att den strålar som den dyrbaraste ädelsten och dess gator flamma av renaste guld. I den staden finnas inga tårar, intet lidande, intet rop, ingen plåga, ingen död. (Efraim Palmqvist ”Klippan som följde dem” s 245-246 i kommentar till Upp 7:9-17)

"Tvättebacken" var (på 1930-talet) ett av husen mellan kanalen och Tabergsåns huvudfåra. Det hade naturligtvis fått sitt namn från platsen där man tvättade. Mor tvättade också i ån. Det fanns brygghus och klapperbrygga nedanför Rörstrand. (Lennart Andersson "Min mentala karta! - Minnen från min barndom i Hovslätt" s 44)

Tvättstugan på vår gård, Ö. Storgatan 33 (Jönköping), var väl (omkring år 1930) som de flesta andra. Den hade en yta på ca 16-20 (kvadratmeter). Trångt var där, för den skulle ha plats för ganska många inventarier. . . . (Där) fanns den stora inmurade tvättgrytan, ofta av koppar. Vid sidan om denna ett stort byk-kar, ungefär 1,5 m i diameter och mer än 1 meter högt och på golvet stod de mindre tvättbaljorna, i regel av ekträ med laggar omkring. . . . I den stora grytan värmdes allt vattnet till byken. Byk är ett gammal ord och betyder "stor tvätt" eller "tvätt med lut". I regel hade man storbyk två gånger om året, en höstbyk i oktober-november och en vårbyk i april-maj. . . . I det stora bykkaret läggs i bottnen ett grovt gammalt lakan eller dylikt, och ovanpå detta ett ganska tjockt lager av ren björkaska, hopsamlad efter årets brasor i kakelugnen. Så täcks askan av ett grovt tygstycke och ovanpå detta läggs ett lager av träribbor eller tunna plankor för att hålla bottenlagret på plats. Sedan lades de tvättade vita kläderna i lager på varandra med början med de tyngsta lakanen, och överst var det handdukar och småsaker. Den kulörta tvätten fick aldrig bykas. . . . Sedan började den procedur, som väl egentligen kallades "att byka". Hett vatten från tvättgrytan östes med skopa över tvätten och ner över askan i botten. Tappen vid botten i bykkaret togs bort, och genom hålet strömmade het, gulaktig s. k. björklut. Den samlades upp i hinkar eller baljor och östes om och om igen över tvättkläderna. Då och då måste hett vatten växla med luten, så att värmen bibehölls. Detta förfaringssätt tog många timmar och kunde draga ut en bra bit på nattkröken. . . . När bykningen var klar, lades tvätten i vatten till följande dag. Luten, som var ganska stark, tog man tillvara och använde den till grovtvätt av t. ex. mattor o. d. . . . Andra, eventuellt tredje dagen, var det dags att ge sig av till "Klapphuset". . . . Mitt för Vattengränd i närheten av Varmbadhuset fanns en passage under banvallen. . . . Ut till själva "Klapphuset", som stod på pålar i vattnet, gick en 15 - 20 meter lång brygga. . . . På varje sida om bryggan fanns med bräder avdelade 3 -4 små bassänger, en för varje tvätterska. . . . Varje tvätterska var "beväpnad" med ett s. k. klappträ. Detta var ca 50 cm långt. Klädesplaggen sköljdes upprepade gånger i bassängen, och mellan varje sköljning lades plagget på bryggan och bearbetades med klappträet. Proceduren med sköljning -klappning upprepades tills plagget i fråga var helt fritt från tvättmedel. Det var ett hårt jobb, som frestade på både armar och ben. . . . Väl tillbaka i tvättstugan skulle kläderna gås igenom en gång till. All vit-tvätt skulle "blåas". Det fanns små blåelsepaket att köpa i speceri- eller färgaffärer och kostade några ören. Ett sådant paket doppades i en balja med ljummet vatten, innehållet löstes snabbt upp, och resultatet blev ett klarblått vatten. Det gällde att avväga färgen, så att den inte blev för mörkblå. Kläderna lades i den här blandningen för att bli vackert blåvita. Därefter skulle kläderna vridas i vridmaskin. . . . När kläderna blivit torra, tog familjens kvinnliga medlemmar hand om den fortsatta behandlingen. Lakan, dukar och handdukar skulle dras och vikas efter alla konstens regler. För att sedan forslas till någon av de manglar som fanns. När behandlingen av mangelkläderna var klar, återstod strykningen av alla bomullsskjortor, undertröjor, kalsonger och övriga underkläder, blusar och klänningar och prydnadsdukar, ett nog så tröttsamt jobb, som tog många timmar. . . . Dessa omständliga tvättprocedurer fanns faktiskt kvar långt in på 1930-talet, innan de nu (år 1983) så vanliga textilierna av konstfibrer kom till. Vad skulle våra förfäder tänka om tvätta - hänga och dropptorka? (Lisa Bysell "Till julförberedelserna hörde att byka" s 75-80)

Om vi (i Hovslätt) inte går mer än bortåt 50 år tillbaka i tiden - t ex till 1920-talet - finner vi att det dagliga livet i många stycken var annorlunda än i dag. ... Några gånger om året hade man s k stortvätt. De som bodde i närheten av Tabergsån hade ofta en egen brygga, där man sköljde och klappade den rena tvätten. Många hade också en stor järngryta med öppen eldstad i närheten av bryggan, där tvätten kokades efter att ha gnuggats ordentligt på Bohmans tvättbräde av trä och plåt. Såpa kom flitigt till användning, men det kunde också hända att man gjorde lut på björkaska från kakelugnen, en lut som ansågs mycket effektiv. Man måste hålla i minnet, att det efter Första världskriget 1914-1918 var ganska ont om kontanter, och det gällde att vara sparsam även i det minsta. Så småningom fick väl de allra flesta hushåll tillgång till tvättstugor av något slag, men länge var tvätten ett både hårt och tungt arbete utan hjälp av maskiner. (Stina Hagstrand "Om seder och bruk för längesen" s 55)

Vid kvarnen (i Vaggeryd) fanns också en sump med genomströmmande vatten, där man kunde klappa tvätt och skura mattor. Dit kom fruar från alla håll med sin tvätt, och man hörde ljudet av klappträn hela dagarna. (Anna-Lisa Hermansson "Att växa upp i 20-talets Vaggeryd" s 75)

Under sommarhalvåret besöktes (Götafors för 50-60 år sedan, omkring 1920) av s.k. förtenare. ... Vanligen samlade han (i stugorna) ihop ett stort fång med kopparkastruller, kaffekokare, grytor och krukor. ... Så drog sig förtenaren tillbaka till någon skogsdunge. Vanligen blev det Slagghögen. ... Ett drygt arbete vidtogs med att skura och noga rengöra alla kopparkärlens ytor, som skulle förtenas. Han hämtade vatten och fin sand. Så tog han t.ex. en kastrull, fuktade en säcktrasa ordentligt och doppade den i sanden, lade sig på knä och stödde kopparkärlet mot sandhögen och började ett intensivt rengöringsarbete av kastrullen inre ytor. Han vände och vred på kastrullen och gned med sandens hjälp bort oxiden på tenn- och kopparytorna. Här och var där sanden inte repat bort oxiden, skrapade han metallytorna med spetsen av en kniv. När han var nöjd med detta arbete, sköljde han ur kastrullen med vatten. Så slog han en skvätt osläckt saltsyra i kastrullen, tog en säcktrasa och gned in ytorna med den fränt luktande syran. Detta gjorde han ett par omgångar. När detta var gjort ställde han undan det behandlade kokkärlet och fortsatte med ett annat. Svårast var det att få pipen på kaffekokarna ordentligt ren. Om inte rengörningen var grundligt utförd, blev det omöjligt att få tennet att fästa vid kopparytorna. ... (Efter förteningen) var hela kastrullen svart av sot. Det fick ägaren själv skura och tvätta bort, vilket blev ett drygt och mödosamt arbete för en husmor. Vanligen tog man ättika och salt, vilket gjorde det lättare att få bort det svarta, feta sotlagret på yttersidorna av det nyförtenta kokkärlet. Bottnen behövde man inte rengöra. Den delen av kastrullen sänktes ner över elden i järnspisen och var därför alltid sotig. (Wåge Tolf "Bilder från det gamla Götafors" s 50-52)


ca 1920 - ca 1900

Nere vi åkanten inte långt från åbron låg brygghuset. Man använde det namnet på tvättstugan. Därinne fanns en stor tvättgryta, ett bykekar och några stycken träbaljor, alla liksom karet gjorda av fur. En klappbrygga med 3-4 snedställda klappbräder var utbyggd i åns strömfåra. På stranden strax intill låg torkladan försedd med långa skalade trästänger att hänga tvätten på, då den skulle torka. Vår och höst gjorde alla familjerna i Åbo en stortvätt. D.v.s. man bykte tvätten. Stora familjer bykte flera gånger under årets gång. Det var husmor och hennes eventuella flickor, som skötte om detta arbete. Skulle man byka, fick man först se till att inte bykekar och baljor var gistna, otäta, därför att träet torkat samman, vilket kunde hända på våren och sommaren. I så fall satte man ner kar och baljor något dygn i åns vatten för att få dem att bullna och sen hålla tätt. Bykekaret var ungefär 110 cm högt och 90 cm i diameter. Kar kunde också vara ovala. ... I brygghuset placerades karet på en trebent bock intill tvättgrytan och en balja sköts in ett par dm under karets lakehål. På karets botten lades trälister eller vedträn, som använts många gånger tidigare vid byk och därför var ganska urlakade. Man la dessa kors och tvärs över varandra. Ovanpå detta kom så den gråvita linnesäcken med askan. ... Det fanns de, som eldade med enbart björkved i kakelugnen, för att få björkaska till byken. Ovanpå askesäcken lades en bit av ett utslitet linnelakan. Så började man varva ner tvätten. Den hade tidigare varit blötlagd i vatten. Det var uteslutande vittvätt man bykte. Dukar, lakan, örngott, handdukar, skjortor, särkar. ... (Karet) fylldes med tvätt till ungefär 5 cm från dess övre kant. ... Med en stor skopa öste man kokhett vatten från grytan över byken. När vattnet nådde strax ovanför tvätten, tog man paus i arbetet. Man gick hem och drack kaffe eller lagade middag. Kanske tog man itu med att tvätta "randigt". Efter att byken fått stå och "dra" i det heta vattnet en dryg timme, satte man igång med den verkliga lakningen. Man tog bort tappen ur lakehålet och lät vattnet rinna ner i baljan. ... Med bykeskopan öste man över luten från baljan till tvättgrytan, där den hettades upp, varifrån den östes över till bykekaret och slogs ut över tvätten i en svepande rörelse. Genom lakehålet i karet strilade och rann den skarpa luten ideligen. ... Till långt in på kvällen öste (bykerskan) lut och höll fyr under grytan. ... Sent omsider satte hon tappen i karet. Luten upphörde att rinna, men fortfarande öste bykerskan het lut från grytan. Först när luten steg över byken i karet slutade hon. ... Tidigt nästa dag var bykerskan i farten igen i brygghuset. Hon tog tappen ur karet och lät luten rinna av från byken. Det tog en god stund. Under tiden tvättade hon "randigt". ... Man stukade randigt i varmt vatten och såpa. ... Stukningen av tvätten innebar, att man gned och gnuggade tvättkläderna mot ett valkebräde eller som man vanligen kallade det, tvättbräde. ... Så var det dags för bykerskan att ta itu med byken igen. Hon plockade över den ångande tvätten i en balja, som sedan bars ner till klappbryggan. Där hade man ännu en balja, som fylldes med rent åvatten. ... Hon tog t. ex. ett lakan, doppade det i åvattnet, la upp det på klappbrädet och började klappa med det halvmeterlånga klappeträet. ... Hon vred och vände på lakanet, doppade det på nytt i ån och bankade på med klappeträet en god stund. ... (Till sist) kastade hon det klappade lakanet i baljan med åvattnet. ... Efter klappningen sköljdes tvätten. Dels i en balja men mest och bäst direkt i ån. Så la man tvätten i en särskild balja, där man löst en blåelse i sköljvattnet. Tvätten skulle ha en anstrykning åt blått. Blåvit och fin, sa man om den torkade tvätten. ... När byken och det randiga var tvättat, tog man itu med arbetskläderna. Blåbyxor, blåblusar och målskinnsbyxor. Den skarpa luten hade man då användning för. Men det vanligaste var, att man tvättade arbetskläder i mesasåpa. Ett brunt trögflytande ämne, som man kunde få nere i sodahuset på fabriken. Mesasåpan var utmärkt, men de tvättade kläderna fick en speciell doft som inte alltid uppskattades. (Wåge Tolf "Det gamla Åbo i Götafors" s 58-60; senare delen av 1910-talet)

En årligen (på 1910-talet) återkommande händelse på gården (vid Storgatan-Karlavägen i Vaggeryd) var det stora gemensamma höstbyket, då några familjer samlade sin vittvätt och gjorde den ren. Efter blötläggning lades alla plaggen i det stora bykkaret. Den varma luten, som ibland hade tillverkats med hjälp av björkaska, östes sedan över tvätten. Ofta tog detta arbete flera timmar i anspråk. Här fick vi barn hjälpa till. När plaggen sedan skulle sköljas, fick vi med en dragkärra transportera dem ned till kvarndammen, där kvinnorna sköljde tvätten i det kalla åvattnet. Då om någonsin smakade det medhavda kaffet underbart gott och värmande. Ur hälsosynpunkt var denna tvättmetod förödande. Många kvinnor drabbades av svåra reumatiska åkommor. (Sigurd Granevik "Några personer vid min barndoms gator i Vaggeryd" s 38)

(annons) Kostymer för konfirmander i alla storlekar hos David Aronsson, Skillingaryd. (Jönköpings-Posten 1913-03-27 "Kostymer för konfirmander")

Tabergs yllefabriks aktiebolag i Smålands Taberg har under vintern byggt och inrättat en anstalt för skönfärgeri och kemisk tvätt, hvilken det i sin ordning bortarrenderat till färgmästaren Axel Dahlqvist. Enligt priskuranten, som utsändts till allmänheten, utföres arbetet med fullt modärna arbetsmetoder, grundade på praktik i Tyskland, Schweiz, Österrike, Amerika och vårt eget land. Skönfärgning och torrening af alla till en välsorterad dam- och herrgarderob hörande klädespersedlar äfvensom uttagning af fläckar och impregnering af kostymer utföres. Arbeten mottagas af såväl Tabergs yllefabrik och dess agenter som genom af hr Dahlqvist antagna kommissionärer. (Jönköpings-Posten 1911-04-22 "Ny industri i Smålands Taberg")

År 1889 startade fabrikören Gustaf Bohman en liten träförädlingsfabrik i dåvarande Smålands Taberg. Till en början var det uteslutande möbler, som tillverkades, men efter hand kom det sedermera så välkända tvättbrädet att helt slå ut möbeltillverkningen. År 1907 övertogs företaget av sonen John Bohman, som 1911 flyttade rörelsen till Hovslätt. Fabriken inrymdes i en rödmålad tvåvånings träbyggnad vid Norrahammarsvägen (nuvarande - 1982 - kvarteret Isblocket mitt emot Posten och Hovslätts Golvcentral). De här tvättbrädena visade sig vara ett verkligt lyckokast och skulle så småningom göra företagets namn känt vida omkring. Konstruktionen var enkel: i princip en korrugerad zinkplåt på en träram. Idén med en refflad gnuggningsyta var ingalunda ny; det nya var den korrugerade zinkplåten, som möjliggjorde en lätt konstruktion och liten virkesåtgång. Under en lång följd av år var tvättbrädet företagets huvudprodukt och storsäljare. Zinkplåten importerades från Belgien och kom till fabriken i rullar, emballerade i tunnor. Plåten skars eller klipptes till i lagom stora ämnen, som veckades i en speciell maskin. Produkten var märkesskyddad under namnet "Patent, Solidar och Northern Queen", det sistnämnda avsett för en exportmarknad, som sträckte sig ända till Sydamerika och Australien! Höjdpunkten för tvättbrädenas del nåddes i mitten av 1930-talet, då årstillverkningen höll sig omkring 2.700 dussin! ... År 1937 drabbades företaget av en eldsvåda, som jämnade fabriken i Hovslätt med marken. Tyvärr återuppbyggdes inte fabriken i Hovslätt, utan etablerades i stället i nyuppförda lokaler i Lovsjö i Barnarp. (Gösta Freij-Ernst Gotmark "Bohmans slöjdfabrik" s 92,94)

Undertecknad utför tvätt och glansstrykning och utlofvas ett reelt och välgjordt arbete. Vaggeryd den 30 Jan. 1907. Agnes Thunander. (Jönköpings-Posten 1907-02-02 "Rentvättade och glänsande kläder")

Kretsmöte hölls i Skillingaryd söndagen den 13 dennes (= januari) med Malmbäcks, Svenarums, Vaggeryds, Ålaryds, Tofteryds och Skillingaryds ungdomsföreningar. ... Guds nåd ... lär oss att försaka världen med dess lustar men också att aktgifva på sig själf, och nog kändes det under samtalet att vi behöfde bekänna våra synder i detta fall, men det kändes ock godt att få gå fram till reningskällan Jesu blod för att på nytt bli tvagen ren ifrån all syndens besmittelse. (Jönköpings-Posten 1907-01-15 "Reningskällan Jesu blod")


ca 1900 och tiden dessförinnan

(Inför julen) togs gardiner, mattor, dukar bort för rengöring. ... (Dessutom) skulle allt av underkläder, lakan m m rengöras; inget smutsigt fick finnas i huset under helgen. I det så kallade köket bars in ett bykkar, i spiselhörnan en trefot av gjutjärn, därovanpå en kopparkittel, sedan gjordes upp eld (järnspis fanns inte). Där i köket kokades tvätten och tvättades för att sedan hängas upp för torkning. ... Jag glömde säga att kläderna gnuggades med händerna utan valkbräda. Sköljningen verkställdes vid bäcken, där ett hål höggs upp i isen lagom stort att doppa kläderna i. (Gustaf Doolke "Hur man firade julen i norra Småland vid sekelskiftet?" s 42-43)

Man brukade byka två gånger om året - vår och höst. Med klappträet slog man ur luten vid sköljningen och det kunde vara nog så kallt att ligga vid bäcken med det iskalla vattnet skvalande över redan stelfrusna händer. Kläder som användes ofta och sådana plagg som det inte var så noga med tvättades oftare än två gånger om året. Man tvättade även en större tvätt till jul. (Catarina Magnusson "Smedjan som blev museum" s 49; byarumsbygden under 1800-talet)

De (som omtalas i Upp 7:9,14) hade alla varit i bedrövelse, men Herren hade tagit dem därur och låtit dem till ära komma, Ps 91:15. Det lär vara och bliva så, att den rättfärdige måste mycket lida, men Herren hjälper honom utur det allt. Därför lönar det icke mödan, att vi försöka själva upprycka de törntaggar, varmed vår väg är beströdd, ty när vi rycka upp en, så stiga vi på en annan. (Svening Johansson "Frälsningens nödvändighet"; predikan vid Jönköpings missionsförenings kvartalsmöte i mars 1876; kommentar till 1 Tim 1:15-18; Jönköpings-Posten 1928-06-01)

(På öster i Jönköping) mellan (Sundberghs villa) och nästa tomt (österut) var (i min barndom under 1800-talets sista årtionden) en smal gränd ner till Vättern. Genom gränden rullade i tidiga mornar den ena kärran med tvättkläder efter den andra ner till klappbryggan. Men det var djupt och sandigt i den lilla gränden, och gummorna fingo ta i, så mycket de orkade för att få fram de tunga lassen. Någon manlig hjälpare hade de sällan. (Gustaf Wikner "Glimtar från 'Liljeholmsqvarteret' under 1800-talets sista årtionden" s 30)

Här och där funnos (under 1880-talet) utbyggda i (östra) kanalen (i Jönköping) små klappbryggor av ett par, tre meters längd samt något smalare. Av sådana erinrar jag mig en utanför muraremästare Tellströms, n:r 4, vid Skillnadsgränd, en utanför Almqvists (läroverksadjunkt, senare domänintendent), n:r 15, en utanför Widlunds (fiskhandlare), n:r 18, vid Fiskargränd och en utanför Sandells (sadelmakare), n:r 32, vid Riddargränd. Även vid sista sträckningen mot Rocksjön funnos några dylika bryggor. Här anförda husnummer vid Kanalgatan angiva, de udda nordsida och de jämna sydsida om kanalen. På dessa bryggor klappades och sköljdes kläder och företogs andra rengöringsprocedurer, t. ex. rengöring av kreatursinälvor efter slakt. Man må då icke undra över att kanalen under tidernas lopp blivit uppfylld av dy och annan orenlighet. (Josef Lundin "Östra Hamnkanalen i Jönköping" s 27-28)

Då jag var tre år (flyttade) mina föräldrar år 1830 (från torpet Kjerrbo under Odensjö i Barnarp) till Bashult. . . . Af (julen) fingo vi redan minst 8 dagar i förväg en försmak, då första julbaket verkstäldes för att få julbröd till alla fattiga och andra, som före julen gingo sin s. k. årsgång, insamlande gåfvor från hvarje hus, der sådana kunde påräknas. . . . Qvällen före julafton slutade allt strängare arbete och på julafton användes förmiddagen blott till att upphugga och till köket uppforsla all den ved som åtgick under helgen. Vid tretiden samlades alla kring den store kittlen för att doppa. Derpå ströddes fint granris ett par tum tjockt öfver 1/3 af det renskurade golfvet bortvid dörrarne för att tjena som matta. Derpå började den stora tvagningen i köket med allt husets folk, en och en i sänder, dervid mor på ett lika grundligt som hårdhändt sätt renskurade hvars och ens lekamen i den skarpast lut, hvarefter vi öfversköljdes med rent ljumt vattten. På detta bad drogo vi på oss rena skjortor och högtidskläderna, och nu fingo vi, dock endast i strumplästerna, vandra kring hela det renskurade golfvet och sätta oss hvarsom helst på de fejade möblerna. När mor ändtligen sjelf sist blef färdig efter tvagningen, tändes julljusen och i spiseln den mindre julbrasan, hvarunder vi samlades i ring kring den sprakande brasan för att med far sjunga några julpsalmer och läsa juldagens texter. (Abraham Rundbäck "Anteckningar från mitt lif" s 83,87-88)

År 1819 blev lantmätaren Jonathan Montelin förordnad av Konungens Befallningshavande att uppmäta (Jönköpings) samtliga jordar i och för skatteläggning. . . . Året förut eller 1818 hade nyssnämnde lantmätare förordnats av Konungens Befallningshavande att uppdela Bymarken på samtliga stadens tomter. Efter vad jag kunnat finna skulle varje tomt i staden få en bymarkslott som vederlag för att tomtägaren åtog sig allt underhåll och all rengöring av gatan eller gatorna på hans tomt. (Einar Adell "Om Jönköpings kartor" s 47)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1950

(I oktober 2002) kom vi in i en by (i närheten av Baotou i Kina) med rader av låga hus. ... När bussen stannat såg vi ett vitt kyrktorn bakom en huslänga. Vi steg ur och gick runt en gavel. Där stod kvinnor i vita kördräkter på led och sjöng den välkomstsång vi kände igen vid det här laget. De log med hela ansiktet. Vi bjöds in i en matsal vid sidan av kyrkan och satte oss vid dukade bord. ... Efter den goda och rikliga middagen samlades vi framför kyrkan i det sköna solskenet och sjöng lovsång på kinesiska och svenska. Äldsten i församlingen uttryckte sin stora glädje över att kristna syskon från andra sidan jordklotet hittat till denna oansenliga by. Avskedet under sång, när vi steg i bussen, och anblicken av den ”vita hären” fick mig att känna en försmak av himlen. Genom Guds nåd skall vi mötas där i ännu större glädje och med ännu vitare kläder än körens kåpor och sjunga ännu vackrare lovsånger! (Eskil Albertsson "Många tårar - stor skörd. Om församlingstillväxten i Kina." s 103-104)

Vid ett barnbarns konfirmation i min hemförsamling i somras fick jag ... uppleva hur konfirmanderna i svarta jeans och T-shirts dansade ringdans kring en upplyft guldkalv i koret till rockmusik – för att senare, en efter en smyga ut och komma tillbaka för att bekräfta sitt dop, iklädda vita konfirmandkåpor. Till tidens ungdom måste kyrkan tala tidens språk för att bli förstådd. (Nils-Arvid Bringéus "Sockenkyrkan som symbol, scen och sinnesupplevelse" s 15)

"Det blir svårt att hålla en mans skjortor rena. Det kommer att bli min kärlek, när han efter fyra år följer med mig till den förtorkade byn. Om han lyckas blända omgivningen med vita skjortor, kommer han att bli min kärlek. ... Det kommer att bli svårt att hålla skjortorna vita i all smuts, där lopporna hoppar", skriver Lola. (Herta Müller "Hjärtdjur" s 11-12)

Kanske finns det en vändpunkt i lidandet fråga, när man snarare frågar: varför inte jag än varför just jag? Gemenskapen mellan människor som lider kan föra till denna vändpunkt. Därför söker vi oss till varandra när livet gör oss illa. (Runar Eldebo ”Det oskyldiga lidandet” s 175)

Jag var med och hämtade en av de utslagna, en som var helt nedgången i träsket, för att ta honom till det hem som var ämnat vara en återanpassningsmöjlighet till ett normalt liv. Varje klädtrasa han hade måste brännas. Han lades i ett badkar för att tvättas ren och efter den behandlingen lades han i en säng mellan vita lakan. Då utbrast han: "Får jag stanna här?" Jämfört med riskojan, rödspriten och kylan, var detta himlen. Kanske blev det bara en kort stund i himlen, men dock en stund. (Ewert Amnefors "Möte med minnen" s 106-107)

(Vid) den stora vallfärden ... strömmar pilgrimer till Mecka, alla klädda i den enkla pilgrimsdräkten av vitt tyg som betecknar ett tillstånd av rituell renhet. (David Kerr "Islams gudstjänstliv" s 319)

Benares och Ganges försonar allt. Och övertygelsen om att det här på jorden finns en plats, där synderna kan avtvås i heligt vatten, måste ju skapa en atmosfär av särskilt slag. ... Omkring en miljoner pilgrimer söker årligen sin andliga hjälp i detta heliga lortvatten. Vi kommer ner till en av de många trapporna, Ghaten, som leder till det renande och helande vattnet. Folket trängs värst vid de stentrappor som anses vara särskilt heliga. Man badar i det tjocka och tungt flytande vattnet, man dricker ur floden, man låter gång på gång vattnet flöda över kroppen, man doppar sig, man står orörlig med ansiktet mot solen och händerna upplyfta såsom till bön. ... Äldre och yngre, män och kvinnor, barn och ungdom ser man i den stora skaran av rättrogna, som upplever badet i detta smutsvatten som ett sakrament. ... Den rättrogne hinduen menar, att Ganges undergörande vatten renar allt men förorenas av intet. ... Men man möter inte bara de levande utan även de döda här vid Gangesfloden. Benares är dödens stad, den största dödsstaden i världen. Dit kommer sen årtusenden en ständig ström av döende och dödslängtande. De kommer för att bada sig rena från livets synd och sen dö i förvissning om sin befrielse från lägre inkarnationer - i bästa fall från all återfödelse. ... Ganges vatten ger de levande hälsa och styrka och de döda salighet. (Linné Eriksson "Det heliga lortvattnets stad" s 112-114)

Vi tog mark på Jan Smuts' flygfält nordost om Johannesburg. Afrikanen längst bak i planet satt kvar som på tyst kommando. Flygvärdinna tog hans kudde och filt. Vi visste att hon hade order att sätta en röd lapp på kuddar som använts av icke-vita passagerare. De tvättas inte som vanligt utan genomgår enligt noggranna bestämmelser "en hygienisk procedur och kemisk tvätt". (Per Wästberg "På svarta listan" s 9; Innanför majsridån)

Vita i blod! Även om det låter underligt, så är sanningen häri klar för oss. Jesu offerdöd har sonat våra synder och renat våra samveten. I kraft av Lammets blod kan vi en gång förbi domstolen gå in genom pärleporten till det nya Jerusalem till den eviga frälsningen. (Christian Nygaard-Andersen "Bakom dödens förlåt" s 69)


ca 1950 - ca 1925

"Med åren har jag bara kommit allt längre bort från hoppet om att det här livet ska kunna arta sej någorlunda", (sade smeden Dowitz till mig). "Men himlen finns ju kvar, säger prästen, evigt liv. Fast jag undrar, om jag inte skulle bli igenkänd också där, om jag komme dit. Jag med mina stora fötter, min ekorrkropp, mina buteljaxlar och min stora näsa. Ska man viska om mej där, som man gör här nere? ... I dödsögonblicket förändras väl människa fullständigt. Hon glider in i en fullkomlighet som man aldrig hör av här nere. För på jordiska rekommendationer kommer nog inte många in, varken den ene eller den andre. Dom flesta har väl haft något smussel för sej som skulle göra att dom fick hålla sej utanför." (Sven Edvin Salje "Du tysta källa" s 52-53)

Lägrets auktoriteter som visste att (fläcktyfus) spreds av löss beslutade att gå till botten med problemet, vilket i huvudsak var orenlighet. I ett läger som hade lite vatten och ännu mindre tvål behandlades de orenliga som mördare, naturligtvis inte för att de kunde smitta sina medfångar utan för att SS-männen själva kunde bli smittade och dö. Det blev faktiskt som en ny inkvisition. Män kom flockvis tillbaka från arbetet, trötta, smutsiga, blodstänkta. Kapos brummade ilsket omkring dem och kallade dem lortiga grisar, en kommentar som inte längre var en förolämpning utan en dödsförklaring. Kampen om tvål och vatten blev en kamp för livet. (Rudolf Vrba "Jag flydde från Auschwitz" s 113-114)

Blind-Oves stuga ... ligger alldeles invid vägen. Ett av breven (Kjell) fick vid stationen är till Oves syster Hanna. Hon öppnar själv då han knackar på, och han är tvungen att gå med in. Som en levande ande kommer rummets stillhet och frid över honom. Luften är något instängd men har fått ett stänk av rått och rent från det nyskurade golvet och de nytvättade gardinerna och mattorna. Och rummets ande är också detta: Det låga taket med fotogenlampan över fällbordet, tavlan med Kristus på korset, det ologiska tankekornet - två mig, att jag varder vitare än snö - pinnsofforna, den åttkantiga väggklockan med sina knäppningar som glider in och smälter samman med tystnaden. (Sven Edvin Salje "På dessa skuldror" s 23)

Bruket att bära handskar spåras långt in i den grå forntiden. Perser och greker buro sådana som skydd mot kölden och vid vissa slags arbeten. Hos romarna användes handskar allmänt, och de kommo hos dem snart att utgöra symbolen för en allt mer tilltagande veklighet och lyx. Redan i det 8 århundradet brukades handskar allmänt av germanerna, hos vilka de synas ha spelat en betydande ceremoniell roll i det sällskapliga och samhälleliga livet. Ännu torde i Sverige förekomma seden, att då inga mål finnes att handlägga vid rådhusrätten till åklagaren överräckes ett par vita handskar. (Carl Allgén "Från skinn till handske - Några ord om handskmakeriet, ett av ålder ansett hantverk" s 55-56)

Ditt blod blev en gång iskallt som månen, i den outtömliga natten bredde ditt blod ut sina vita vingar över de svarta klipporna, trädens silhuetter och husen med ett sken från våra barndomsår. (Giorgos Seferis "Myter" s 27; Ditt blod blev en gång ...)

Vid Fiskarbacken (i Kristianstad) låg tvättinrättningen och torkplanen, där tvätten fladdrade i blåsten som muntra flaggor. En vacker sommardag kunde Mor stanna där nere hela dagen - så gjorde kanske också andra borgarhustrur. Jungfrun fick komma dit ner till torkplanen med middag och kaffe i en korg, och Mor gick förnöjd och stilla omkring, såg till, att tvätten kom upp på strecken, att allt var vitt och klart, att ingenting gick på slarv, och hon gladde sig som ett barn åt sol och vind, som gav sin doft och glans åt det rena linnet. "Det här är mitt sommarnöje", sade hon, men fanns det ett litet stänk av bitterhet däri, så var det löst i humor. Jag var redan halvvuxen och hade många ting i huvudet; men ännu kan jag glädja mig över att jag just den dagen stannade hos henne med min bok - jag låg i solskenet på gröngräset, med boken i skuggan av en påle, och emellanåt växlade vi några ord. Det var inga märkvärdiga ting, men jag kände, att Mor var lycklig: hennes stora hus var i ordning, det var härligt torkväder, hennes händer smekte linnet. Det blev kallt ett slag, jag lyfte blicken, ett litet grått moln hade gått för solen. När jag vill, kan jag se Mors prövande blick bakom glasögonen; hon såg ut över Helgeån, där brisarna jagade varandra över den krusade strömmen, hon såg mot den blåa himlen, och ögat klarnade: "Det går snart över, min gosse." Var linje i hennes ansikte står tydlig för mig, ända tills min blick skymmes. (Fredrik Böök "Från Helgeåns stränder" s 219)

Den 17 april 1930 är det fest. (Missionär) Elisabet (Öberg) ska fylla 60 år. ... På gården har barnen arrangerat, av staplat cypressträ, ett landskap omgivet av röda ljus. Senare på kvällen skall ett fyrverkeri avfyras. Men först vill alla barnen träffa "mor", och så ordnas en parad från trädgården in genom sängkammaren, var och en bugar vid sängen med ett "p'ing-an" (frid). En månad senare avlider Elisabet. Hon begravs i den vita kinesdräkt hon för 32 år sedan bar som brud. En stor människomassa står packad på båda sidor om huvudgatan när det långa sorgetåget följer kistan till gravgården utanför staden. Alla, stora som små från barnhemmet, är klädda i vitt - den kinesiska sorgfärgen - och "i all enkelhet" var sorgetåget imponerande, skriver en svensk medarbetare hem till alla de missionsvänner som genom åren stött Elisabets och Ottos barnhem i Saratsi. (Anna-Maria Claesson "Elisabet från Sammekulla" s 94)


ca 1925 - ca 1900

"Jag vill inte ta tocken skamlöshet i min mun, som I bedriver, du och Ida, mitt för ögona på folk", (sa Hanna till Franse). ... (Hanna) var till mods som en husmor, som med otrolig möda fått en stor lortig byk ren, och så när den ligger i bykekaret och sista luten ska på, kommer någon och smyger en randig trasa med oäkta färger emellan vita, så att varenda klut i hela byken blir fördärvad. ... Kunde hon inte begrepet, att det skulle ble (allt)för vitt för Franse till slut! Att ett ont och skamlöst hjärta inte kan styra sig i längden! ... I stället för att begripa detta hade hon stukat och gnott på alla fläckar, och varit så säker att snart skulle hela byken ligga bländvit i linneskåpet. (Elin Wägner "Åsa-Hanna" s 189-190)

(Fred) förundrade sig över att han kunnat göra sällskap med Sam O'Gorman, och vad hade han vunnit? ... För första gången i sitt liv erfor han vad synd verkligen är och vilken lön den har med sig. Under hela denna långa, förfärliga natt hörde Fred för sina öron ljuda dessa ord ur en sång som han och Ernst och Emma och deras mor gemensamt brukade sjunga om söndagskvällarna, men vilka han icke förr sjungit av hjärtat: "O Jesus jag längtar att helt bliva din; så kom och för evigt mitt hjärta tag in, att intet i världen må mer mig förströ; att två mig att vit jag må bliva som snö." Gång på gång upprepade han under tårar dessa ord, och när morgonen grydde, kastade han sig på sina knän och bad: "O Herre! Jag har gått vilse likt ett förlorat får. Förbarma dig över mig, uppsök mig, för mig hem, förlåt mig, hjälp mig, två mig i Kristi dyra blod och rena mig från min synd. Amen." (C.J. Hamilton "Karusellen" s 49-50; Barnbiblioteket Gullvivan 1918)

Tre dagar efter omvändelsen ryckte (Henry Kindbom) in i militärtjänst i Karlsborg, där han gjorde sin värnplikt. En av de första han fick se var en major. Han gick fram till majoren och ställde sig vid dennes sida och bad en bön för honom. Han bad till Gud att majoren skulle få vara med när det blev inkallelseorder till himlen, så att han blev iklädd de vita fotsida kläderna. Majoren skickade min far till doktorn. Väl inne hos doktorn började far be för honom också, att han skulle kunna hjälpa människor inte bara till deras kropp utan även till deras själ. Doktorn satte sig vid skrivbordet och skrev: ”Henry Kindbom befriad från militärtjänstgöring för all framtid.” (Bengt Kindbom "Människor jag mött" s 12)

När pingströrelsens syn på frälsningen ska tecknas är det omöjligt att gå förbi blodet och man menade att det inte fanns någon annan frälsningsväg än blodets. Även om frälsningen, för pingstvännerna, bestod av flera sammanlänkade delar så fanns det ”bara ett reningsmedel från synd, och det (var) Jesu blod”. (Ulrik Josefsson "Liv och över nog - Den tidiga pingströrelsens spiritualitet" s 76)

Snickar-Elof sade att Valter hade en vit och oskuldsfull barnasjäl, som kunde liknas vid en rentvättad och obegagnad skjorta, som han fått av Gud och som Gud skulle ha igen. När han växt upp och blivit stor så skulle skjortan fläckas och nedsölas av synder och laster. Men Gud fordrade hans själ ren och vit tillbaka, lika ren och oskuldsfull som han en gång givit honom den. Därför måste fläckarna först borttagas med Kristi blod. Hans själ skulle tvättas i Lammets blod och strykas med Nådens stärkelse, liksom man lade en lortig skjorta i såplut och tvådde den och sedan tog den på sig på söndagsmorgonen, renstärkt och fin. (Vilhelm Moberg ”Soldat med brutet gevär” s 49; Soldatens Valter; 1897-1909)

Maria dyrkade sin moders minne och otaliga voro de tårar hon gjutit, då gamla Karin åter och åter på hennes enträgna böner berättat för henne om modern. ... "Karin säger att jag inte skall sörja över mamma, för hon har det mycket bättre i himlen", (sade) flickan. "Tror du det?" "O ja", utbrast Karl med strålande blick. "Där behöver ej någon lida mer eller ha några sorger, ty Gud skall avtorka alla tårar. Jag önskar ofta, att även jag vore där, då behövde jag aldrig mer skiljas från min älskade mamma." "Är du riktigt säker på, att Gud vill taga emot dig i himlen?" undrade Maria blygt. "Ja, jag är alldeles viss därpå, ty jag är hans barn och är tvagen i lammets blod", svarade Karl högtidligt. Flickan blickade undrande på honom. "Är du inte också ett av hans barn, Maria?" "Jag vet inte riktigt." Svaret kom dröjande. "Jag har aldrig tänkt, att Gud haft tid att bekymra sig så noga om alla människor och jag förstår inte det där riktigt. Jag älskar nog inte Gud så högt som jag borde göra. Dessutom är jag rädd för att dö och stoppas ned i den mörka, hemska graven." "Då måste du genast vända dig till Jesus", utbrast Karl. "Tänk om du skulle dö nu och inte få komma till himlen till din mamma!" Vid denna förfärliga tanke brast den känsliga flickan i gråt. "Men jag förstår inte, hur det skall gå till", snyftade hon. "O, det är så enkelt, du skall endast komma till Jesus och tala om för honom att du har syndat och bedja om förlåtelse, så förlåter han dig och då är du tvagen och blir sedan lycklig", undervisade Karl ivrigt. ... ... Maria smög sig ... , obemärkt av de övriga, med överfullt hjärta ut till sin moders grav. Kommen dit knäföll hon på densamma. "O Gud", bad hon med darrande röst, "jag kommer nu till dig, just som jag är, mottag du mig för Jesu skull och förlåt mig allt vad jag brutit emot dig. Två mig ren i lammets blod, så att jag blir ditt barn och ej behöver vara rädd för att dö och låt mig en gång få träffa min älskade mamma i himlen för Jesu skull. Amen." Förvisso hörde Gud denna barnets enkla hjärtebön. En underbar frid fyllde med ens hennes själ och all hennes ängslan försvann. Hon tyckte att modern blickade ned på henne med ansiktet strålande av en överjordisk glädje. "Älskade mamma", viskade flickan, "snart kanske jag får möta dig." (Anna Hellström "Karl" s 23-24,46; Barnbiblioteket Gullvivan 1919; tidigare upplaga 1906)

Fyra af de föräldralösa barnen (i San-Shui), är jag ledsen att säga, hafva lämnat oss, på grund af att deras släktingar blifvit inbillade att vi skulle tag dem till Pin-chow, samt sedan till utlandet. Jag tog fotografi af fem af de föräldralösa barnen, hvilket visar, hurudana de voro då de kommo, samt sedan efter det de blifvit rentvättade och påklädda litet ordentliga kläder. Jag skall sända dessa kort till de syskon och vänner, som visat största intresset för Kinas frälsning. ... Det är skönt att se, huru kineserna nu längta efter europeisk och amerikansk kunskap. (Philip och Lizzel Nelson "Bref från Pin-chow, Shensi, Kina"; brefvet daterat 1905-12-29; Jönköpings-Posten 1906-04-07)

... Jag solljus drack med mina späda blad. Min dräkt den blev så vit, den blev så ren i ljusets bad. Så blir jag gömd under snövita svepningens dräkt, vilar och väntar på vår och på dig, o du västanfläkt. Snart är den slut, den långa natt, och jag höjer mitt huvud så sakta, så sakta, och då klockorna små ringa hälsande vårsol glatt! (Olof David Lindwall "Konvaljens avsked" s 390-391; 1904)

"Två mig, att jag må snövit varda!" De talade mäktigt i sin enkelhet, dessa ord, och träffade bitterheten med ett dråpslag. Snövit! Hur allt annat än snövit var hon inte!Elisa greps av sin gamla längtan efter renhet, renhet inte bara från stora och svåra synder utan också från de tarvliga småaktiga felen. "Två mig, att jag må snövit varda!" ... Två mig! Min egen kraft förmår det inte. Två mig ren i ditt blod, ren såsom du! Hon stannade hissnande inför sin egen tanke. Ren som Guds Son! Hur kunde hon begära så mycket? Jo, hon kunde, hon fick, hon måste begära så mycket och inte mindre! (Elisabeth Beskow "På Älghyttan" s 202-203)

Efter vårbruket började inomhusarbetet. Det började med vårbyken. Man hade en stor bykså. Den var formad som en stor tunna och vidare upptill. I botten fanns en plugg som man kunde ta bort. Man lade tvätten i blöt, helst en lördag. Man började med vittvätten, det smutsigaste först. Överst lades dukar och överkast. Byksån fylldes med vatten och soda upplöstes i hett vatten, som sedan slogs runt såns kanter samtidigt som man lyfte lite på tvätten. På måndagsmorgonen fortsattes arbetet. Vatten värmdes, tvättgryta, baljor och tvättbräden togs fram. Tvätten i byksån drogs upp och fick rinna av. Därefter gnuggades plaggen mot tvättbrädan varvid såpa användes. Svårast att få rena var domestikskjortorna, kragar och ärmlinningar var kraftigt nersmutsade. Arbetet var tidsödande då byksån kunde innehålla runt 20 lakan, lika många skjortor och ofta 4-5 dussin handdukar. Ofta var man två som gnuggade tvätten. När allt var tvättat skulle det bykas. Byksån sattes på en trefotad bykstol, pluggen togs ur sån. I botten på sån lades skalade små vedträn kors och tvärs så att inte tvätten föll ner mot botten. Över hålet lades ett vedträ med en tygremsa som drogs ned genom hålet. Under ställdes en balja. Tvätten plockades i byksån. Överst och underst lades ett lakan. Nu skulle tvätten kokas i grytan och såpa och tvättmedel vispades i. När det sedan började koka öste man det kokande vattnet på tvätten i byksån. Det rann ner i baljan inunder och det kokades upp igen. Så fortsatte man 7 till 8 gånger varefter man drog upp tvätten så den fick rinna av. Som tvättmedel kunde man även använda björkaska vilket skulle vara mycket effektivt. Själv har jag dock inte varit med om att använda björkaska. Medan tvätten rann av togs klapptavla och klappträ fram och tre baljor fylldes med vatten. Sedan tog man tvätt, doppade den i nästa balja. Så fortsatte man tre gånger. Sedan fyllde man på nytt byksån med vatten och lade tvätten däri. Den fick ligga till nästa dag då den skulle hängas. Man fick naturligtvis byta vatten flera gånger i baljorna. Innan tvätten skulle hängas hade man i en vattenfylld balja lagt blåelse. Blåelse fanns att köpa i kakor som kramades ner i vattnet. Det blev en svagt blå färg på tvätten som verkade ren och fräsch. ... Höstatvätten (i oktober) hade samma ritual som vårtvätten. (Märtha Klaesson "Kvinnoarbete i lanthushållet under olika årstider" s 87-89)


ca 1900 - ca 1850

(Betty) vände bladen tills hon kom till Uppenbarelseboken, denna hemlighetsfulla och mystiska bok, som så mycket tilltalar och förnöjer ett barns själ, på samma gång som de visaste på jorden läsa den med förvåning och bäfvan. Efter några ögonblick hade Betty funnit och inlärt en text, och när (hennes sköterska) Susanna något senare åter visade sig uppläste hon den utan att stappla med glänsande ögon och segerviss ton i sin röst: "Och jag sade till honom: Herre, du vet det. Och han sade till mig: Dessa äro de, som komma ur den stora bedröfvelsen; och de hafva tvagit sina kläder och gjort dem hvita i Lammets blod." ... Fanns det någon möjlighet för (Betty) att en gång få stå ibland den hvitklädda skaran? Om hon blott kunde gå igenom bedröfvelse ... så att hon kunde vara alldeles färdig för himmelen ... och blifva lik (Guds) barn i himmelen. ... "Bedröfvelse", sade den gamla kvinnan begrundade (till Betty). "Jag påminner mig åtskilliga versar om den saken; 'I världen hafven I betryck, men varen vid godt mod: jag har öfvervunnit världen.' ... Bedröfvelsen är pröfvande för köttet, men den är en vinst för själen! ... 'Hvem Herren älskar, den agar Han.'" ... "Hvad menas med aga?" "Straffa, tänker jag, älskling. Er far och mor straffa er någon gång, göra de ej det?" "Nej, aldrig; endast Susanna." "Nåväl, och önskar inte hon ert bästa? Hon gör det inte blott för att göra er ondt." "Jag förmodar, att det är för mitt bästa", sade Betty tvekande. (Amy Le Feuvre "Ensam" s 5-6,31,74,88,102-103)

"Ack", (sade den dödssjuka Marie-Louise till Eurydike), "(min bortgångne make) Gerhard citerade ofta en gammal engelsmans yttrande: 'In i himmelen ville varje hund gärna komma med sina smutsiga tassar.' - Och det är just så - inte tvätta oss - inte två av oss all synd och smuts och skam och begär och bekvämlighet och nycker, utan gå direkt in med våra smutsiga tassar och nersmorda päls och glatt och muntert rulla runt och fröjda oss på en stor vit, ljuvlig mjuk matta i det allra skönaste rum - - - just sådan är människan - just sådan är åtminstone jag." (Sven Lidman "Huset med de gamla fröknarna" s 188)

Hvad angår underkläder, bör man ock taga med så litet som möjligt. Man kan få tvättadt på alla hotell, och för resten kan man tvätta sjelf. Jag lät aldrig tvätta under hela resan. Mina näsdukar tvättade jag i handfatet om qvällen, och på morgonen voro de torra. Naturligtvis voro de ej så hvita; men när man lemnar Sveriges gränser, får man uppgifva alla tankar på att få linnekläder hvita igen ur tvätten, äfven om man lemnar bort dem. Hvita skjortor hade jag inga utan endast ylleskjortor. Dem tvättade jag ock alltid sjelf. På qvällen fyllde jag ett handfat med vatten, löddrade upp ett stycke salmiaktvål deri, lade så ned skjortan. På morgonen tog jag upp den, strök af den och sköljde den i nytt vatten. Och så var den saken färdig. Efter några timmar var skjortan lika torr som ren, och - det bästa af allt - lika stor som förr, så att jag utan svårighet fick henne på mig, hvilket alls icke hade varit gifvet, om jag lemnat bort henne till tvättning. (P. Waldenström "Till Österland" s 12; hösten 1894)

"Liksom ingen är så grof och stor, att han icke kan bada i världshafvet, så är ingen så stor syndare, att han icke blir hvit och ren, då han tvår sig i Jesu blod." ("Lilla Svenska barntidningen" s 152; nr 19 den 10 maj 1894)

Jag hör ett ljud, likt fraset af silkesdräkter och ett annat ljud, likt harpoklang, såsom då man spelar en lof- och tacksägelsehymn, och jag ser väfvare och sågare och smeder, klädda i härliga dräkter och hör dem uppstämma sånger så klara och rena, att om du hörde dem, skulle du finna din börda lätt och din resa kort. Man hör bland denna skara ingen svag stämma, ingen missljudande ton. Samklangen är så fullkomlig, som om sångarne skulle i all evighet hafva öfvat sig i sång. Och frågar jag dem om namnet på den sång, de sjunga inför tronen, säga de, att det är det frälsta arbetsfokets sång. Och en ängel ropar med hög och stark stämma: "Hvilka äro dessa, som står inför tronen?" Och en röst svarar: "Dessa äro de, som komma ur den stora bedröfvelsen; och de hafva tvagit sina kläder och gjort dem hvita i Lammets blod." (Thomas de Witt Talmage "Kampen för bröd" s 59-60)

Syndare, huru skall du få dina kläder renade, om du icke får dem twagna i Lammets blod? Huru skall du kunna avtwå dem? Kan du wäl göra dem rena? (D.L. Moody "Föredrag under wäckelserna i England och Skottland" s 129; kommentar till Hebr 9:22)

Då nu Johannes Döparen har verkat så pass, att folket har velat bli döpta och därvid bekänna sina synder, så skall Guds Lamm som borttager världens synder göra dem rena. Johannes Döparen tvättar bort den värsta smutsen från dem i floden Jordan, men Guds Lamm rengör dem och tvättar dem rena och snövita. De blir glänsande för hans ögon, och han visar dem för gäster som kommer från himlen. Och gästerna förundrar sig, hur dessa ... som förut bott i den svarte gubbens rökstuga blivit så vita. Och de himmelska gästerna tar dessa Guds barn i sin famn och smeker dem och kysser dem. Och då de himmelska gästerna frågar, hur dessa barn blivit så vita, och djävulens barn så svarta, svarar Jesus: "Dessa barn har först blivit sköljda av Johannes i floden Jordan, och därefter har de tvättat sina kläder i Lammets blod, och jag har klätt dem i vita kläder, och gett dem ringar och en krona på huvudet och en korsstjärna på bröstet." (Lars Levi Laestadius "Nya Evangeliepostillan" s 391 i predikan 1857 över Luk 1:57-80)

(Naira) sade till (sig) själv: "Allt detta skulle du väl kunna fördraga, smäleken, landsförvisningen och döden, om du inte vore tvungen att ta med dig skamfläcken på din (högra, svarta) hand; ty jag bävade för mig själv. Då sade något i mitt hjärta: Om du sänkte ner din hand i Jezertes källa vid templet med bön om förlåtelse, skulle du bli ren!" ... På kvällen två dagar efter Nairas ankomst nådde (Jedanja och hans vänner) fram till ön. ... (De sökte länge efter (Naira) och fann henne till sist liggande på en vacker kulle under ett palmträd, död; slöjan hade avsiktligt lagts över hennes ansikte, händerna låg bara, vita som snö. ... Konungen påbjöd .. att Naira skulle jordas på ön under hedersbetygelser. Han lät röja upp vildmarken och anlägga trädgårdar, och mitt bland dem vid palmträdet på kullen där hon hade gått hädan byggde man hennes grav. (Eduard Mörike "Jezertes hand" s 103-106)

De lättvättade bomullsvävnadernas ökade användning medförde större behov av tvättmedel, pottaska och soda, såpa och tvål. Den förstnämnda användes mest, de två sistnämnda voro dyra lyxmedel. Tillgången på pottaska var redan knapp. Allmogen i Sverige använde väl oftast s.k. asklut, med i vatten utlakad lövvedsaska. Glashyttorna förbrukade stora mängder pottaska, som uteslutande framställdes av aska. Ännu i mitten av 1800-talet skattades Sveriges skogar hårt för framställning av den efterlängtade varan. Det var rent slöseri med värdena. Vid förbränning av 350 kg. bokved får man endast 1 kg. aska och ännu mindre pottaska. Världens stolta skogar hotades med undergång. Då kom den kemiska industrien med räddningen, sedan vetenskapen lärt känna egenskaperna hos de ämnen, som kunde vara tänkbara utgångsmaterial. Den efterlängtade produkten var ej pottaska (kaliumkarbonat) utan soda (natriumkarbonat), som förut erhållits ur vissa havsväxters aska. Den var då dyrare än pottaskan. De använda råvarorna, kalksten, kol, koksalt och svavelsyra, voro billiga. Metoden infördes av fransmannen Leblanc år 1790. Senare utarbetade Solway en ny, mera ekonomisk metod, som ännu användes. Här voro råvarorna koksalt, kolsyra ur kalksten och ammoniak. Den senare metoden användes fortfarande (år 1940), den förra nästan endast för framställning av pottaska med utgång från kaliumklorid. Priset på tvättmedel sjönk till en tiondedel. Då sodans pris var avgörande för priset på såpa och tvål, sjönk detta till en fjärdedel. I Sverige har på sista tiden soda börjat framställas ur natronlut, erhållen genom elektrolys, och kolsyra från rökgaser. Tvättmedlens användning spreds raskt i allt vidare kretsar. Kroppshygienen tilltog, kläderna tvättades oftare, renligheten i hemmen ökades. Smittoämnenas spridning minskades. (Esbjörn Eftring "Kemiens tidsålder" s 251-252)

Mitt emot Kristina satt ogifta Ulrika i Västergöhl. ... Ingen av passagerarna hade hållit sig så frisk som hon. ... Men allra märkligast var att tjugo års skörlevnad inte hade satt några synliga märken på Gladan. Sedan hon anslutit sig till Danjels lära hängav hon sig inte mera åt horeri, och på sistone hade Kristina börjat tro att hennes sinne hade blivit förbättrat. Hon var snäll emot Danjels moderlösa barn och tog väl hand om dem, det märkte de nu alla. Det såg ut som om hon allvarsamt ville sona sitt liv i hordom: i Guds skuldbok stod det mycket upptecknat om Ulrika i Västergöhl, varje gång hon upplåtit sin kropp till otukt stod uppskriven. Själv trodde hon att Jesu blod redan hade tvättat henne ren och att hennes synder låg som en hög lortiga underplagg inknutna i Frälsarens svetteduk. (Vilhelm Moberg ”Invandrarna” s 91-92; Färd med ångvagnen)

O, den skaran, den ingen kunde räkna, den bestod visst icke av blott lutheraner lika så litet som av metodister! Den skaran är visst brokig här nere en liten tid, dels bokstavligen mångfärgad ... dels i anseende till seder, meningar, kyrkoformer mångfärgad. ... Men en dag skall hon vara klädd i samma vita silke, och det skall rätteligen heta: Här är ingen åtskillnad. ... Skall det icke då göra dig ont att under din enda och hela nådetid hava varit främmande för, ja, avogt sinnad mot denna brödraskara? ... Inom alla dessa samfund, de må heta lutheraner, kalvinister, herrnhutare, metodister, ja, katoliker, inom alla finnas några tecken av människoverk, brister, villfarelser, synder och några tecken av Guds verk, nåd och sanning samt några levande själar, ja, bland dessa alla avdelningar känner Herren dem, som tillhöra honom. Långt, långt vare dock från mig att mena, det alla dessa avdelningar äro lika goda; ju renare desto bättre.” (E.J. Ekman "Inre missionens historia" s 276; citat Rosenius i brev till en prästerlig vän)


ca 1850 och tiden dessförinnan

Allra sist beredde sig husets folk själv att värdigt begå den stora högtiden (julen). Under 1800-talet inskränkte sig detta till en grundlig tvättning och ombyte av kläder från innan till utan. I äldre tid, då det ännu fanns en bastu merendels i var by, tog man ett bastubad. (Martin P:son Nilsson "Folkfester och julseder" s 397)

Det är märkwärdigt, att när den Öfwerstepresten på stora försoningsdagen skulle gå in i det allrahelgaste, så måste han wara klädd öfwer allt i hwita kläder, ifrån hufwudet till fötterna; ty dessa kläder, som woro en bild af rättfärdighet och helighet, kallades de helga kläden, som icke oftare, än allenast på denna dagen fingo brukas, och innan han fick draga dessa kläder uppå, skulle han bada sitt kött med watten, hwilket han ock efter slutad förrättning skulle göra, då han afklädt sig dessa kläderna, och lagt dem åter in i det helga, inom förlåten, till nästa år. (Anders Nohrborg "Den Fallna Menniskans Salighets-Ordning" s 18 i kommentar till Luk 2:21)

August Herman Francke, född 1663, död 1727. Tysk präst och väckelsepredikant. ... En dag under hans sista sjukdom hade han ytterst häftiga plågor. Han sade då: ”Alla som kommer in i himmelen kan säga, att de kommer ur stor bedrövelse. När jag kommer, skall Herren Jesus fråga mig: ”Varifrån har du kommit?” Då måste jag svara: ”Ack, ur endast ringa bedrövelse. Under de sista dagarna har jag dock lidit något.’” Oräkneliga gånger upprepade han den döende Jakobs ord: ”Herre, jag bidar efter din frälsning! (1 Mos 49:18)” (Sven Danell ”Sagt inför döden” s 92)

Det mest kända exemplet på källkult från Småland kommer från ... Barnabrunnarna vid Ödetofta i Tolgs socken. De äldsta uppgifterna om barnabrunnarna är från 1600-talet, men fynd av medeltida mynt i källorna indikerar att seden går tillbaka till katolsk tid. Källorna var ursprungligen tre till antalet men redan i slutet av 1600-talet anges två som nästan igenvuxna. Traditionen berättar att människor från hela södra Sverige och Gotland kom till barnabrunnarna med sina sjuka barn vid midsommartid. Barnen doppades i den ena källan, gavs sedan vatten att dricka från den andra och sedan tvättades kläderna i den tredje. Kläderna hängdes på tork i de omgivande träden. Om barnet försågs med nya kläder efter badet lämnades något eller några plagg kvar på platsen som offer. Besökaren skulle dessutom offra mynt eller andra värdeföremål i källorna. Efter denna ritual "genom Guds nåd bekommer barnen merendels sin hälsa åter". ... En kvinna berättar att hon så sent som på 1870-talet följt med en äldre kvinna till källorna för att doppa en sjuk pojke. Trots kyrkans kamp kom källkulten att överleva under många hundra år. (Olle Larsson "Småland i den historiska tidens gryningsljus" s 61)

För att med prinsessan Hedvigs hand vinna den polska kronan lät storfursten Jagjello döpa sig i Krakov med det romerska dopet, och många af hans män följde hans exempel. ... Året efter sin kröning drog Jagjello, hvilken såsom Polens konung kallade sig Vladislav II, till Litauen, och genom löfte om att gifva hvar och en, som ville låta döpa sig, en hvit ylleklädnad, lockade han många till dopet. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 1005)

Sigurd uppdrog åt sin son ... (att) uppsöka (kung) Olof Tryggvason och framföra ett ärende: alla på Trondnäs ville kristnas och väntade otåligt på att bli döpta och få vit skjorta. (Gunnar E. Sandgren "Ragnhild" s 82-83; 900-talet)

Mitras var ursprungligen en persisk ljusgud, men i romarriket blev han legionssoldaternas specielle beskyddare. Mitraskulten och Attiskulten hade en gemensam ceremoni, nämligen blodsdopet. Den som genom dopet skulle upptagas i församlingen, steg ned i en grav och blev där översköljd av blod från en offrad tjur. Under kyrkan San Clemente i Rom finns ännu en Mitrashelgedom bevarad, där altaret är smyckat med en relief, som föreställer Mitras, offrande en tjur. (Gunnar Söderström "Den olympiska gudavärlden och dess återspegling i den svenska diktningen" s 81-82)


Att avrunda med:

(En dräkt, en stola) betyder en lång, fotsid klädnad. ... Derwid må först märkas, att en sådan fotsid klädnad plägade utmärka fria, ansenliga personer – och den förlorade sonen och alla syndare, som äro klädda i Christi rättfärdighet, äro i sanning för Gud fria och höga personer, konungasöner, Christi bröder och medarfwingar. Men wi wilja ihågkomma ännu en kostlig omständighet wid denna fotsida klädnad, den nemligen, att rättfärdighetens kjortel skyler äfwen wåra fötter, d.ä. wår wandel. (Carl Olof Rosenius ”Nytt och Gammalt från Nådens Rike” 1850 s 38)


Sångarna:

Skyn av vittnen lovar dig: trons profeter och apostlar, himlaskaran klädd i vitt ur bedrövelsen förlossad. Dig bekänner fröjdefullt kyrkan hela jorden runt. (Te Deum-I Franz-O Hartman: Psalmer och Sånger 1:3)

Guds källa oss renar från synden, dess vatten uppståndelse ger, av strömmarna blommar det torra, det räcker för alla som ber. (B Setterlind: Psalmer och Sånger 236:2)

Jag har hört om den snövita dräkten och glansen av gyllene kronor. Jag har hört om den himmelska släkten, och en gång, tänk en gång är jag där. Halleluja! Jag fröjdas i anden. Jag kan höra den himmelska sången. Och det sliter i jordiska banden, ty jag vet, jag skall snart vara där. (LA Lithell: Psalmer och Sånger 748:3)

Måste ock af törnen vara Här din krona, o min brud! Tårar den perlor klara, Suckar dina sångers ljud: Lyft din ögon upp och se, Öfver jordens qval och ve, Himlen öppnad, palmen vunnen, Lifsens krona saligt funnen. (Opitius: Psalm 123:6)

Herre, vi din kraft förbida, Låt ditt rike komma snart; Lär oss bedja, vaka, strida, Tills vi se dig uppenbart; Tills den hela frälsta skara Skall församlas glad en gång, Evigt fri från nöd och fara, Kring din tron med jubelsång! (Charles Wesley – Erik Nyström: Sång 62:3; jfr Psalmer och Sånger 461:3)

Intet af hvad jag förmår För din helga lag består; Om mitt nit blef aldrig matt, Om jag gräte dag och natt, Intet kan mig göra ren; Du kan frälsa, du allen. ... Ingenting jag gifva kan, nåden din jag ropar an. Jag är naken, blott och bar. Kläd mig du, blif mitt försvar! I din källa ren mig två, eljest måste bort jag gå. (AM Toplady – B Ehrenborg-Posse: Sång 172:2-3; jfr Psalmer och Sånger 230:2-3)

Så har min Jesus älskat, och så han älskar än, Och som han hittills frälsat, så gör han om igen. Hans blod mig ännu renar från hvarje syndafläck Och gör mig fullkomlig och täck. (N Frykman: Sång 209:3; jfr Psalmer och Sånger 649:3)

Ja, lof och pris, o Jesus kär, för bröllopsdräkten min; I blodet tvagen ren och skär, Jag är för evigt din! (SS: Sång 264:2a)

Herre, tag du in mitt sinne, Fyll det med dig själf, o Gud! Du, som lindra vill min smärta, Du, som hör mitt böneljud, Tryck på mig din egen stämpel, Stänk mig med ditt dyra blod! Gör mitt hjärta till en lustgård, Vattnad utaf lifvets flod! (Engelsk författare-F Engelke-bearbetning: Sång 388:1; jfr Psalmer och Sånger 416:1)

Ja, låt mig bo uti din kärlek, Och låt din kärlek bo i mig, till dess min själ har öfvervunnit Och hvitklädd får gå hem till dig! (H Bonar-C Boberg: Sång 412:5; jfr Psalmer och Sånger 682:5)

Där uppe bor min Jesus, Min Frälsare så huld, Som gick för mig i döden Och tog på sig min skuld. Om glädjen blomsterströdde Vart steg, jag här går fram, Jag skulle ändå längta Hem till Guds dyra lamm. Hem, hem, mitt kära hem, Ej finns en plats på jorden Så skön som du, mitt hem! (L Sandell-Berg: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 424:2; jfr Psalmer och Sånger 322:2)

Hur strålar ej den skaran där! Hvar fick den skrud så hvit? Till denna värld af ljus och fröjd, O, säg, hur kom den dit? ... Ur mycket lidande och nöd Den skaran kommen är, Och tvagen uti lammets blod Är dräkten, som hon bär. (I Watts-W Cameron-E Nyström: Sång 486:1-2)

Vill du bli tvagen och vit såsom snö? I blodet finns kraft, kraft i hans blod. Fasthet du vinner, du sviktande rö, Ty rening och kraft ger hans blod. Det finns kraft, kraft, kraft så underbar I hans blod, i hans blod. Det finns kraft, kraft, härlig segerkraft Uti Kristi dyrbara blod. (LE Jones-E Hane: Förbundstoner 1911 nr 276:3; jfr Psalmer och Sånger 615:3)

Den molnstod, oss höljer och leder vårt tåg, Den klippa, oss följer med springkällans våg, Är Kristus, hans kärlek och renande blod. Där lever vårt hjärta, Där fröjdas vårt hjärta, Där livas vårt mod. (CO Rosenius: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 490:5; jfr Psalmer och Sånger 59)

Förlåt mig alla synder, Och två mig i ditt blod; Giv mig ett heligt sinne, En vilja ren och god! Tag i din vård och hägnad Oss alla, stora, små, Och låt i frid oss åter Till nattens vila gå! (L Sandell-Berg: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 677:2; jfr Psalmer och Sånger 190:2)

Bed om tillgift, bed om rening Uti Jesu Kristi blod! Bed om nåd att följa honom, Bed om heligt hjältemod! (L Sandell-Berg: Psalmisten 1928 nr 250:7; jfr Psalmer och Sånger 584:5)

Från Frälsaren på korsets stam Ljus faller på min dräkt, Då träda syndens fläckar fram, Jag blir med rövar'n släkt. Men Han, som var mot rövar'n god, Han tvår mig snövit i sitt blod. Så helt, så helt förlåter Gud, Så helt förlåter Gud. (K Gleerup: Andliga Sånger 1936 nr 353:1; jfr Psalmer och Sånger 604:1)

Här den ström går fram vars flöden Giva glädje åt Guds stad. Jesu Kristi dop till döden Är det nya livets bad. Nya mänskor, Sonen lika, Klädda i hans renhets skrud, Vill du dana av oss, Gud. (E Liedgren: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 186:4; jfr Psalmer och Sånger 419:4)

Säg, vilka äro de som stråla där I klädnad vit som snö? Det är de trognas, de utvaldas här, Som fått i Herren dö. Bland dem mig Herren skänker Ett rum i helig frid, Där jag ej mera tänker På mina tårars tid. (JM Meyfart-E Evers: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 596:4)

Gud vare lovad, min själ är frälst i kraft av blodet, ja, blodet. Nu kan du bjuda mig vad som helst, jag väljer blodet. Min svarta dräkt blivit snövit skrud och jag står helig och ren för Gud i kraft av blodet, av blodet. ... Jag var förlorad, såg ingen stig, då såg jag blodet, ja, blodet. Då ingen makt kunde frälsa mig, då frälste blodet. Då fick jag kasta min börda av, då fick jag simma i nådens hav, tack vare blodet, ja, blodet. (F Wislöff: Kristen Lovsång 1954 nr 404:1-2)

Nu hos Jesus jag blir och vandrar den stig, Som de blodtvagna själarna gå. Jag vill bära mitt kors, Herre Jesus, med dig, Tills jag kronan med dig ock skall få. Mina synder han bar, Mitt skuldoffer var, När till korset han blödande gick. Med sin ångest, sin död Han mig löst ur all nöd; Fastän skyldig jag friheten fick. (CE Breck-CG Lundin: Psalm och Sång 1966 nr 160:3; jfr Psalmer och Sånger 507:3)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående “dräkter och ‘vitnat dem’/’gjort dem vita’”, se också Upp 6:11a. Angående ”det stora betrycket”, se också Upp 2:22-23a. Angående ”den lille Baggens blod”, se också Upp 5:9b.


Om vi – alltefter omständigheterna – må bekänna våra missar (av Guds mål), är Han trofast och rättfärdig, för att Han må låta våra (א,* א) missar (av Hans mål) vara för oss och göra oss rena från varje orättfärdighet. (1 Joh 1:9)


Grekiska ord:

leukainô (vitna) (i NT) Mark 9:3; Upp 7:14.

plynô (rengöra) (i NT + exempel i GT) 1 Mos 49:11; Ps 51:2(4),7(9); Luk 5:2; Upp 7:14 – Upp 22:14


Ytterligare studier:

2 Mos 8:22-23; 9:26; 24:8; Ps 37:39; Jes 33:2; Jer 14:8; 15:11; Hes 13:13-14; 44:17; Dan 11:35; 12:1; Sef 2:1-3; Sak 3:3-5; 1 Mack 9:27; 2 Mack 1:7; Matt 24:21,29; Mark 13:24; Joh 1:29,36; 19:34; Rom 8:31-39; Hebr 9:14; 1 Petr 4:12-19; 1 Joh 1:7; Upp 3:4-5,10; 5:6; 7:9.


K.C. Hason "Blood and Purity in Leviticus and Revelation"; Listening: Journal of Religion and Culture 28 (1993): 215-230.

Grant R. Osborne "Theodicy in the Apocalypse"; Trinity Journal 14.1 (1993): 63-77.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-01; 2012-06-29; 2015-02-28)

Till sidans topp

7:15a På grund av det här är de inför Guds ‘trons ögon’/tron, och de tjänar Honom dag och natt i Hans tempel.

Ord för ord (18 ord i den grekiska texten): på-grund-av det-här är-(de) inför-ögon '-ens tron'/tronens '-ens guds'/Guds och (de)-tjänar honom dag och natt i '-et tempel'/templet hans.


1883: Därför äro de inför Guds tron och tjäna honom dag och natt i hans tempel.

1541(1703): Derföre äro de för Guds stol, och tjena honom dag och natt uti hans tempel.

LT 1974: Det är därför som de står här inför Guds tron och tjänar honom dag och natt i hans tempel.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Mose sade till Israel:) ”Du skall frukta Herren din Gud och du skall tjäna Honom.” (5 Mos 6:13a, Grekiska GT)

Till (en som en människas son) gavs början och hedern och riket, och alla folken, stammarna, tungorna skall vara slavar åt Honom. Hans (rättsliga) myndighet (är) en tidsålderslång (rättslig) myndighet, och Hans rike skall inte alltigenom förstöras. (Dan 7:14, Grekiska GT, Theod)

(Judit sade till Holofernes:) “Din slavinna är gudfruktig och (en) som natt och dag ‘ger vård’/’ägnar mig åt’ himlens Gud.” (Judit 11:17a)

(Jesus, Syraks son, sade:) “De som tjänar (visheten) kommer att utföra samhälleliga plikter åt (en som är) helig.” (Syr 4:14a)


Den Senare Uppenbarelsen:

Jesus säger till (förtalaren): "Dra dig tillbaka, motståndare! Ty det har skrivits (och är skrivet): 'Du skall kasta Dig ner (vänd i riktning mot) Herren, din Gud (för att tillbe Honom), och Honom ensam skall du tjäna.'" (Matt 4:10)

(Jesus sade till de skriftlärda och fariseerna:) “Den som har svurit i/vid himlen svär i/vid Guds tron och i/vid Den som sitter ovanpå den.” (Matt 23:22)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Om husmästaren/husföreståndaren hade vetat av vad slags vakt/’tid på natten’ tjuven kommer, hade han - alltefter omständigheterna - varit vaken och hade inte – alltefter omständigheterna – medgivit ’sin bostad att grävas’/’att hans bosta hade grävts’ igenom. På grund av det här bli och/också ni redo, eftersom Människans Son kommer i en stund som ni inte tänker.” (Matt 24:43b-44)

(Två vittnen sade: “Jesus) yttrade: ‘Jag förmår lösa ner/upp Guds tempel och bygga det (א,*א) genom/under tre dagar.’” (Matt 26:61)

(En änka) stod inte på avstånd av/från helgedomen och/utan tjänade natt och dag (med) fastor och böner. (Luk 2:37b)

(Paulus sade:) “ ... Då vårt tolvstamsskap natt och dag tjänar (Gud) i/med iver, hoppas det uppnå (det hopp som Gud har lovat).” (Apg 26:7a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Fröjdbringande (nåd) (med) er och frid från Den som är och som (hela tiden) var och som kommer ... (Upp 1:4b)

Och skåda, en tron låg (hela tiden) i himlen, och (En) satt emot tronen. (Upp 4:2b)

Sju facklor av eld som ’är brinnande’/brinner inför ‘tronens ögon’/tronen, vilka är Guds sju andar. (Upp 4:5b)

Inför ‘tronens ögon’/tronen (är det) som ett hav av kristallglas, likt bergkristall. (Upp 4:6a)

De (fyra levande varelserna) har inte vila, då de dag och natt säger: “Helig, helig, helig, helig, helig, helig, helig, helig (א*) Herren Gud, den Allsmäktige, Den som (hela tiden) var och Den som är och Den som kommer.” (Upp 4:8b)

(De äldste) * (א*) kastar sina kronor inför ‘tronens ögon’/tronen och säga: “Värdig är Du, Herre (א,* א), Herren och vår Gud ... ” (Upp 4:10b-11a)

(Jag skådade en mycken/månghövdad folkskara) som stod inför ‘tronens ögon’/tronen och inför den lille Baggens ögon, som var höljda i vita dräkter och (med) dadelkvistar i sina händer. (Upp 7:9b)


Exegeter, evangelister med flera:

(latreuô/tjäna) har sin bakgrund i den kultiska gudstjänsten i Gamla Testamentet, koncentrerad till templet. (Studiebibeln V, s 606)

Vi var kamrater vid SAM:s Bibelinstitut och var inackorderade i samma hem. Han var rikt begåvad och räknade med att få gå ut som missionär. Gud hade andra tankar. Han insjuknade och jag satt vid hans sida, då han med Jesusnamnet på sina läppar gick in i evighetens värld för att tjäna Gud natt och dag i hans tempel. (Carl Wilson "Jag minns ..." s 73; Vardagslivets vittnesbärare)

Men skola vi tjäna Honom dag och natt, vad blir det då av vilan? frågar kanske en och annan trött och förkrossad själ. Jo, vi är färdiga med trötthetens land. Det är endast i syndens värld vi bliva trötta av att arbeta. När den sista resten av synden och alla dess följder är borta ur själ och kropp, så skola vi bliva lika Gud även däri, att arbetet är vila, och vilan är arbete. Det eviga livet är det eviga arbetet, det eviga tjänandet. (Nils Tägt ”När han kommer” s 234; citat Hallesby)

(Missionssekreterare Sjöholms) hädanfärd inträffade som det syntes allt för tidigt, nämligen redan i februari 1916. Han gick från ett strävsamt arbete in i Guds sabbatsvila. Ja, som skriften säger: "De skola tjäna honom natt och dag i hans tempel." (Viktor Johansson "Nya minnen från färdevägen" s 291)

Erik av Pommern stiftade 1430 vad han själv kallade en gudstjänst vid Vadstena stadskyrka. Tio präster under ledning av kyrkoherden skulle svara för psaltarläsning dag och natt, avbruten endast av dagens två mässor, vårfrumässan och högmässan, samt dygnets många tideböner, åtföljda av vissa angivna liturgiska sånger. (Bigitta Fritz "Prästkollegiet vid Vadstena sockenkyrka S:t Per" s 401)


Sångarna:

Nu stå de där med segerpalm För härlighetens tron Och tjäna jublande den Gud De följde här i tron. ... Hans närhet fyller allt med fröjd, Hvar tunga stäms till lof, Och sången klingar dag och natt I himlens kungahof. (I Watts-W Cameron-E Nyström: Sång 486:3-4)

Den stora vita här vi se Som tusen fjäll i snö sig te I trones ljus, Vid palmers sus, Säg vilka äro de? Det är den skara utan tal Från denna jordens sorgedal, Som, ren och god I Lammets blod, Nu står i himlens sal. Högt över jordens kval och tvång De fira nu sin kyrkogång I tempelkor, Där Gud själv bor Bland alla änglars sång. (HA Brorson-E Linderholm: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 145:1; jfr Psalmer och Sånger 170:1)

Han kommer till hjärtan som bida och vänta sin Frälsare kär. Han ger dem en plats vid sin sida i riket som ovantill är. De saliga samlas kring tronen. När Frälsaren kommer en gång. Då löses den skälvande tonen i segerviss, jublande sång. (E Rimmerfors: Sånger och Psalmer 1951 nr 759:2; jfr Psalmer och Sånger 734:2 och 735:2)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående “dag och natt”, se också Upp 4:8b.


Grekiska ord:

latreuô (tjäna) (i NT + exempel i Apokryferna) Syr 4:14; Matt 4:10; Luk 2:37; Apg 26:7; Upp 7:15 – Judit 3:8; Luk 1:74; 4:8; Apg 7:7,42; 24:14; 27:23; Rom 1:9,25; Fil 3:3; 2 Tim 1:3; Hebr 8:5; 9:9,14; 10:2; 12:28; 13:10; Upp 22:3.


Ytterligare studier: 2 Mos 40:34; 1 Kung 8:10-11; 1 Krön 9:33; Upp 11:1,19; 16:17; 21:22.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-02; 2012-06-29; 2015-03-01)

Till sidans topp

7:15b Och Den som satt uppå tronen har kunskap om (א*) dem.

Ord för ord (8 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus): och den sittande uppå '-en tron'/tronen har-kunskap-om dem.


1883: ... och den som sitter på tronen, skall bo öfver dem.

1541(1703): ... och den på stolen sitter, skall bo öfwer dem.

LT 1974: Han som sitter på tronen ska beskydda dem.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(David sade till Salomo:) " ... Herren låter alla hjärtan undergå prov och har kunskap om varje påfund." (1 Krön 28:9a, Grekiska GT)

(Herren sade:) ”Jag hade kunskap om Efraim, och Israel är inte borta från mig.” (Hos 5:3a, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus) talade till (fariseerna): "Ni är de som rättfärdiggör er själva inför människornas ögon, men Gud har kunskap om era hjärtan." (Luk 16:15a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Natanael säger till (Jesus): "Varifrån har Du kunskap om mig?" (Joh 1:48a)

(Jesus) hade själv (hela tiden) kunskap om vad som (hela tiden) var i människan. (Joh 2:25b)

(Jesus sade:) ”Jag är den fine Herden och Jag har kunskap de Mina, och de Mina har kunskap om Mig, helt och hållet som Fadern har kunskap om Mig, och Jag har kunskap om Fadern. Och Jag ger (P45,P66,א*) Min själ till förmån för fåren.” (Joh 10:14-15)

Och skåda, en tron låg (hela tiden) i himlen, och (En) satt emot tronen. (Upp 4:2b)

De levande varelserna må (א,* א) – alltefter omständigheterna - ge härlighetsglans och heder och tacksamhet till Den som sitter på tronen. (Upp 4:9a)

De tjugofyra äldste skall och/också (א,* א) falla/’falla ner’ inför Dens ögon som sitter uppå tronen, och de skall kasta sig ner inför Den som lever in i (de kommande) tidsåldrarnas (kommande) tidsåldrar (för att hedra Honom). Amen (א,* א). (Upp 4:10a)

Jag skådade emot den rätta/högra (handen) av Den som satt uppå tronen. (Upp 5:1a)

Och (den lille Baggen) kom och Den tar (och har tagit) (bokrullen) ut ur den högra (handen) av/på Den som satt uppå tronen. (Upp 5:7)

Till Den som sitter uppå (א,* א) tronen och till den lille Baggen (är) välsignelsen och hedern och härlighetsglansen och makten in i (de kommande) tidsåldrarnas (kommande) tidsåldrar. (Upp 5:13b)

De säger till bergen och till klipporna: “Fall emot oss och göm oss från 'ett ansikte'/'en närvaro' av Den som sitter på (א,* א) tronen.” (Upp 6:16a)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående “Den som satt uppå tronen”, se Upp 4:2b och 4:10a.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-02; 2012-06-29; 2015-03-01)

Till sidans topp

7:16a De kommer inte att vara hungriga * (א,* א), inte heller kommer de längre att törsta.

Ord för ord (5 ord i den grekiska texten Sinaiticus): inte kommer-(de)-att-vara-hungriga inte-heller kommer-(de)-att-törsta 'ännu-längre'/längre


1883: De skola icke mer hungra eller törsta.

1541(1703): De skola intet mer hungra, eller törsta.

LT 1974: De kommer aldrig att bli hungriga igen eller törstiga.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Mose sade till Israel: "Herren) behandlade dig illa och lät dig svälta.” (5 Mos 8:3a, Grekiska GT)

Herren sade: "Mitt folk) skall inte vara hungrigt, inte heller skall (det) törsta." (Jes 49:10a, Grekiska GT)

(Salomo sade till Visheten:) “Du gav (Ditt törstande folk) ymnigt vatten, som de inte vågat hoppas på.” (Salomos Vishet 11:7b)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) "Lyckliga de som är hungriga och som törstar (efter) rättfärdigheten, eftersom de själva kommer att utfodras/bespisas." (Matt 5:6)

(De som är ‘ut ur’/’med utgångspunkt från’ ’delarna av ett gott namn’/’de vänstra delarna’) skall svara (Kungen) och säga: ”Herre, när skådade vi Dig varande hungrig eller törstande ... ?” Då skall Han svara dem och säga: ”Amen, säger Jag till er, så mycket som ni inte har gjort på/’för ... skull’ en av de här minsta (av Mina bröder), har ni inte heller gjort för Mig.” (Matt 25:44-45)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Kvinnan säger (vänd) i riktning mot (Jesus): ”Herre, ge mig det här vattnet för att jag ej må törsta men/och ej må komma igenom hitåt (för) att ösa upp.” (Joh 4:15)

Jesus talade så (א,*א) till (folkskaran): “Jag är livets bröd. Den som kommer i riktning mot Mig må inte/förvisso ej vara hungrig, och den som tror in i Mig skall inte/förvisso ej någonsin törsta.” (Joh 6:35)


Sångarna:

Ej törst, ej hunger plågar där, Ej solens heta glöd, Ty solen, det är Herren själf; Där finns ej kval, ej död. (I Watts-W Cameron-E Nyström: Sång 486:5)


Paulus sade till de troende i Korint: “Intill stunden just nu är vi och/både hungriga och törstar.” (1 Kor 4:11a)


Ytterligare studier: Ps 107:5-6; Jes 48:21; Luk 6:21.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-02; 2012-06-29; 2015-03-01)

Till sidans topp

7:16b Ej/förvisso må inte heller solen falla/’falla ner’ emot dem, inte heller varje/någon svidande hetta ...

Ord för ord (10 ord i den grekiska texten): inte-heller ej må-falla emot dem '-en sol'/solen inte-heller varje svidande-hetta


1883: ... icke heller skall solen eller någon hetta falla på dem.

1541(1703): ... icke heller skall solen falla på dem, icke heller någon hette.

LT 1974: ... och de skall aldrig brännas av middagssolens hetta.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Jakob sade till Laban:) “Jag blev (om) dagen brinnande tillsammans/’i samband’ med den svidande hettan.” (1 Mos 31:40a, Grekiska GT)

Herren talade till Mose: “Tag alla folkets härskare och utsätt dem för skam vid sidan av Herren ’i motsats till’/’mitt emot’ solen, och Herrens lidelses vrede må vända sig bort från Israel.” (4 Mos 25:4, Grekiska GT)

Herren sade: "Mitt folk) skall inte vara hungrigt, inte heller skall (det) törsta, inte heller skall en hetta ‘slå till’/drabba dem, inte heller solen." (Jes 49:10a, Grekiska GT)

Det blev/hände tillsammans/’samtidigt’ (med) 'det att solen sticka upp'/'solens framträdande'. Och Gud befallde en ande tillsammans med brännande hetta, och solen ’slog till emot’/träffade Jonas huvud. Och han var liten/svag i själen ... och talade: ”(Det skulle vara) fint/bättre för mig att dö än att leva. (Jona 4:8, Grekiska GT)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Vem kommer att stå under (solen) mitt emot dess svidande hetta?” (Syr 43:3b)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Då solen hade ’stuckit upp’/’trätt i dagen’ sveddes (utsädet). Och eftersom ha/'det ... hade' ej (någon) rot, torkades/förtorkades det.” (Matt 13:6)

(De som först hade hyrts/lejts med lön sade:) ”De här sista har gjort en stund/timme, och du har gjort dem jämställda (med) oss, de som burit dagens tyngd och hettan.” (Matt 20:12)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “I de där dagarna, efter det där betrycket, skall solen fördunklas.” (Mark 13:24a)

Då (den rika människan i Hades) hade höjt sin röst, talade han: ”Fader Abraham, förbarma dig över mig, och sänd Lasaros för att han må doppa sin fingerutkant/fingertopp (i) vatten och svalka min tunga, eftersom jag orsakas/känner smärta i den här lågan.” (Luk 16:24)


Exegeter, evangelister med flera:

Philip Keller heter en författare, som i årtionden har varit herde i de varma länderna. ... Han påpekar, att ... herden ofta får smörja fårens ömtåliga pannhud, när solen har bränt sönder den och flugor kalasar i sår på huvudet. (Sven Danell ”Dagpostilla” s 148-149 i kommentar till Ps 23)

Blåbären är olika. ... De sötaste är de blå i solen. ... Människorna plockar helst de solblåaste. ... Där solen steker alltför hett blir blåbären små, hårda och torra. Själva riset är då ofta långt eller risbuskigt. Det har haft gott om pådrivande ambitioner men frukten har blivit liten, förtorkad dvärg, felslagen och fnasig. Sådana blåbär verkar torkande på plåt redan där de hänger. Vi går till bättre ställen. (Harry Martinson "Midsommardalen" s 143; En vandring till bärskogen)

Loke: Solen är ju Odins öga, Och det bränner, bländar; Se dit åt och du blir blind, Du och alla Askurs söner; Gulnar icke bondens åker Svedas icke ängens örter Om ej Njord med regn och moln Skyddar för den vassa blicken? Gissnar icke båt i strand, Blekes icke högtidsdräkten Brynes icke jungfruns kind, När den sätts för solens strålar? Ja, det sägs, i sunnan-landen Mänskans hud blir svart som beck ... (August Strindberg "Starkodder Skald" s 304-305)

Har nyss läst Jonae bok; undrar om jag icke är en Jonas, som motstår kallelsen, af lättja, af feghet. Den Evige säger till Jonas: Gå in i Nineve och säg att de skola dö! Men Jonas gör det icke, utan rymmer med ett skepp. Så blir han vräkt i sjön, räddas och går helt flygtigt in i Nineve, och profeterar helt kort: Bättren Er, ty I skolen dö! - Det är allt! Och så smiter han ut och sätter sig i solskenet under kurbitsen. ... Trött sticker solen min hjessa, sedan kurbitsarna och tjället äro sin kos. (August Strindberg "August Strindbergs brev XI maj 1895-nov 1896" s 205; brev 5 juni 1896 till Torsten Hedlund)

Onsdagen den 13 juli (1887) började alltså Viktor (som samma år emigrerat från torpet Flugebo i Barnarps socken) sitt arbete hos byggmästaren på en järnvägsbro mitt inne i (Boston). ... Järnvägsbron, som var i det närmaste färdig, när Viktor fick arbete där, gick över ett stort växlingsområde, där två olika järnvägar löpte samman. Varje järnväg var 3-spårig, och det låg tre stora stationer inte långt därifrån. Var femtonde minut gick ett tåg från varje station i vardera riktningen, och alla skulle passera under bron. Det blev inte många minuter mellan varje tåg. Loken pustade ut sin heta rök underifrån, och ovanifrån sken en obarmhärtigt stark sol. Det var för jämnan omkring 100 grader (Fahrenheit) varmt i skuggan, ibland ända upp till 135 grader, och det hände att folk dog av solstyng. Det hade också inträffat, att hästarna föll omkull av värmen, där de stod framför spårvagnen. I denna olidliga hetta fick Viktor börja med att resa takstolar och täcka tak över de olika bryggorna. Det var därför ingalunda något utslag av snobberi, när han köpte sig sin "lella hatt af strå" utan av det tvingande skälet att söka skydda huvudet mot solstrålarna. En dag var det så olidligt hett, att han måste söka skuggan flera gånger och dricka isvatten ... Men det kunde också regna och åska, så "loften var som ett eldhaf", och då måste man lägga av med allt arbete. För den tiden utgick ingen betalning. (Erland Engdahl "Emigrationen - Viktor Hellqvist" s 82-83)

Solen, som alla längtade efter under den långa, kulna vintern, blev nu till en plåga för både folk och fä. Varje morgon gick den upp över synranden lika klar och glödande het. ... Kvinnorna ströko omkring vid dikeskanter eller på skuggiga, sidlänta platser i hagarna för att plocka syreblad, gökmat, stensöta och annat grönt, som dugde till soppor. Havren skars med halm och ax till hackelse för att sedan malas. Det blev ett grått och beskt mjöl, som kokades i vatten till gröt och bakades till hårda, smaklösa brödkakor. Fick man en mjölkskvätt därtill av getterna eller de utmärglade kokräken, så var det gott och väl. Men mjölken måste sparas för småbarnens räkning. ... Det ryktades att små barn dogo av svält i de ensliga skogstorpen. Deras magar tålde inte den usla fattigmanskosten. (Harry Sjöman "Det brann en eld" s 63-64; sannolikt avses året 1868)

I Minnesotasommarens hetta skulle majsen växa en tum om dygnet. Men årstidens tryckande värme tog på krafterna. Karl Oskar domnade bort av trötthet om kvällarna. Det sades, att en inflyttad efter några år skulle vänja sig vid hettan i landet och lätt fördraga den, men den blev samma plåga sommar efter sommar. Den utkramade och utpinade svetten ur kroppen tills den kändes alldeles uttorkad. Nätterna var svårast; värmen motade andningen och drev bort sömnen. Luften pressade het som ånga mot öppningarna i näsborrar och mun, så att andedräkten blev kvalsamt tung. Det kändes som om våta ullsuddar hade stoppats in i munnen. Långsamt och segt gick andetagen, och hjärtat blev som en nertyngande stor klump i bröstet. (Vilhelm Moberg ”Nybyggarna” s 106-107; Man och kvinna i territoriet)

Bruket af grå hatt har här i staden (Jönköping) blifwit särdeles allmän (bland yngre män). Och hwilken grå hatt sedan? Läsaren tror kanske att det är en liten nätt hufwudbonad, som i afseende på dimensionerna står i rimlig proportion till den menskliga figuren. Det är ett fullkomligt misstag. Hatten har ofantliga brätten, hwilka icke allenast freda egaren från solstrålar och regn, utan snart sagdt från all beröring med andra menniskor, ty personer med sådana plagg måste alltid stå på wissa alnars afstånd från hwarandra, och i detta enda fall werka hattarna i konservatismens intresse. En sådan hatt håller sin man i en ewig skugga, liksom flere sådana kunna hålla en hel stadsgata i skymning. (Jönköpingsbladet 1846-06-13 "Hatt med ofantliga brätten håller sin man i en ewig skugga")

Framför huset var en vacker förstubro med ett tak som uppbars av två ekstolpar, ett opålitligt skydd mot den heta solen som vid denna årstid inte är att leka med i Lillryssland och kommer fotgängaren att bada från huvud till fot i ångande svett. Härav kan man förstå hur stark Ivan Ivanovitjs önskan var att förvärva en nödvändig sak när han beslöt sig för att gå ut vid en sådan tidpunkt på dagen och till och med ändra sin ständiga vana att endast promenera på kvällen. (Nikolaj Gogol "Hur Ivan Ivanovitj och Ivan Nikiforovitj blev oense" s 79)

Märkligt var det året, då kavaljererna regerade. Det synes mig, som om människornas oro då skulle ha stört de döda tingens ro. Hur ska jag skildra den smitta, som då spred sig över landet? ... Då uppblossade gammalt hat, och länge sparad hämnd grep sitt rov. ... Där en reva fanns mellan kvinna och man, blev den till en klyfta. ... Tiden var sådan, att det goda ofta blev lika fördärvbringande som det onda. ... Överallt blevo hjärtan vilda och hjärnor förvirrade. ... Aldrig var det kortare väg mellan det vreda ordet och knivstynget. Men inte bland människorna stannade oron. Den spred sig till allt levande. Aldrig hade varg och björn härjat svårare, aldrig hade räv och uv tjutit hemskare och rövat mer oförskräckt, aldrig gingo fåren oftare vill i skogen, aldrig härjade så mycken sjukdom bland den kostbara boskapen. ... Aldrig hade vårfloden härjat så svårt. ... Aldrig hade man hört åskan anställa så mycken skada redan före midsommar, efter midsommaren hördes den inte mer. Då kom torkan. ... Solskenet ensamt strömmade ner över jorden. ... Medan rågkornen förtvina i de små axen, medan potatisen inte kan samla näring ur jorden, medan boskapen med röda ögon och flämtande av hetta tränger ihop sig kring de sinande källorna, medan ångesten för framtiden sammanpressar hjärtat, går underligt tal genom nejden. ”Sådan hemsökelse sker inte utan orsak”, säger folket. ”Vem är det som Guds hand söker?” ... Mången fanns där, som kunde berätta om hur svårt det hade varit under nödåren adertonhundraåtta och nio och under den kalla vintern adertonhundratov, då sparvarna fröso ihjäl. Hungersnöden var dem inte främmande, de hade nog mött dess bistra anlete förr. ... ”Vem är det, o Herre, som din hand söker?” ... Prästen i Broby hade blivit till torkans demon. Det tycktes bönderna, som om den gamle girige satt och vaktade himmelens källor. ... ”Bed Gud om regn!” säger (Gösta Berling till prästen). ”Pastorn ska predika nästa söndag. Bed då Gud om regn! ... Det ska bli tecknet.” ... När klockaren spelade upp utgångspsalmen, smattrade redan de första regndropparna mot de gröna fönsterrutorna. ... Ack, vad deras nöd hade varit stor! ... Men Gud är god. Gud låter regn falla. Vilken glädje, vilken glädje! (Selma Lagerlöf ”Gösta Berlings saga” s 320-331; Torkan)


Sångarna:

Stilla min törst med det levande vatten varav ej världen det ringaste vet. Var mig en skinande eldstod om natten, var mig en molnstod när dagen är het. (L Sandell-Berg: Psalmer och Sånger 276:2)

Ej törst, ej hunger plågar där, Ej solens heta glöd, Ty solen, det är Herren själf; Där finns ej kval, ej död. (I Watts-W Cameron-E Nyström: Sång 486:5)


Grekiska ord:

kauma (svidande hetta) (i NT + exempel i Apokryferna) Syr 43:3; Upp 7:16 – Tobit 2:9; Syr 43:4; Baruk 2:25; Susanna v 15; Upp 16:9.


Ytterligare studier: 5 Mos 28:22; Job 15:30; 24:19; 30:30; Ps 19:6(7); 121:6; Jes 4:6; 24:6; 25:4-5; 66:15; Jer 17:8; Judit 8:2-3; Syr 35:24(26); Mark 4:6; Upp 16:9.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-02; 2012-06-30; 2015-03-02)

Till sidans topp

7:17a ... eftersom den lille Baggen, Den uppåt/ovanpå tronens mitt, skall vara en herde för dem, och Han skall visa dem vägen uppå vattenkällor av liv.

Ord för ord (17 ord i den grekiska texten): eftersom den lille-bagge den uppåt mitt (av)-'-en tron'/tronen skall-vara-en-herde (för)-dem, och (han)-skall-visa-vägen (för)-dem uppå (ett)-livs källor (av)-vatten


1883: ... Ty Lammet, som är midt för tronen, skall vårda dem och leda dem till lefvande vattenkällor.

1541(1703): ... Ty Lambet, som midt i stolen är, skall regera dem, och leda dem till lefwande wattukällor.

LT 1974: För Lammet, som står framför tronen, ska ge dem mat och vara deras herde och leda dem till källorna med livets vatten.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Israel kom in i Ailim, och där var (hela tiden) tolv vattenkällor och sjuttio dadelpalmsstammar, men/och där kastade de upp en skyddsvall till sidan av, till sidan av vattnen. (2 Mos 15:27, Grekiska GT)

Efraims söner (hade) städer, som skildes genom en gränslinje, uppåt en mitt av Manasses söners arv. (Josua 16:9a, Grekiska GT)

(Simeons söners stams) arv (var) uppåt en mitt av Judas' söners arvslott. (Josua 19:1b, Grekiska GT, A)

(David sade:) “Herren är en herde för mig. ... Han ’livnärde mig ut’/’uppfostrade mig’ uppå ett vatten av vila. ... Han visade mig vägen emot stigar av rättfärdighet vad beträffar Hans namn.” (Ps 23:1a,2b,3b, Grekiska GT)

(Herren) skall leda (dem som törstar) genom vattenkällor. (Jes 49:10b, Grekiska GT)

(Herren sade:) “Min slav David (är) en ledare i en mitt av (Mitt folk), och en (enda) herde skall vara allas (herde).” (Hes 37:24a, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen: (Herren sade:) “Ut ur (Betlehem) skall en befälhavare komma ut, ’vem som än’/som skall vara en herde för mitt folk Israel.” (Matt 2:6b)

(En) fiende sår (och har sått) (א*) emot rajgräs uppåt brödsädens mitt. ... (Matt 13:25b)

Petrus talade till (Jesus): "Herre, om Du är, uppmana mig att komma i riktning mot Dig emot vattnen." Men/och Han talade: "Kom!" (Matt 14:28b-29a)

(Kvinnan sade:) “Om – alltefter omständigheterna – jag må röra och/nämligen om – alltefter omständigheterna – Hans kläder, skall jag räddas.” Och rakt/strax torkades/förtorkades hennes blods källa. (Mark 5:28-29a)

(Jesus) kom genom Sidon ‘in i’/till Galileens hav uppåt Dekapolis gränsområdens mitt. (Mark 7:31b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Jesus svarade och talade till (kvinnan): “'Varje den'/’var och en’ som dricker ut ur/av det här vattnet kommer åter att törsta, men den som dricker (א*) ut ur/av det vatten, som Jag skall ge honom, skall inte/förvisso ej törsta in i (den kommande) tidsåldern, emellertid/utan det vatten som Jag skall ge honom skall i honom bli en källa av vatten, som hoppar/’väller upp’ in i ett tidsålderslångt liv." Kvinnan säger (vänd) i riktning mot Honom: ”Herre, ge mig det här vattnet för att jag ej må törsta men/och ej må komma igenom hitåt (för) att ösa upp.” (Joh 4:13-15)

I/på den sista dagen, högtidens stora (dag), stod (och hade ... stått) Jesus och utropade/ropade (‘hela tiden’/’gång på gång’) (P66, א,* א) och sade: ”Om – alltefter omständigheterna – någon må törsta: ’Kom * (P66,א*) och drick!’ Den som tror in i Mig – helt och hållet som skriften talade – ut ur hans underliv skall floder flyta av levande vatten.” (Joh 7:37-38)

(Jesus sade till fariseerna:) ”Den som kommer ‘in i’/in genom dörren är fårens herde. För den här öppnar dörrvakten, och fåren hör hans röst, och han höjer sin röst (i riktning mot) sina egna får ‘enligt namn’/’efter deras namn’, och han leder dem ut.” (Joh 10:2-3)

(Jesus sade till fariseerna:) "Jag är den fine herden. Den fine herden ger (P45,א*) Sin själ till förmån för fåren." (Joh 10:11)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”När – alltefter omständigheterna – den Där, sanningens Ande, må komma, skall Han visa er vägen i * (א*) sanningen.” (Joh 16:13a)

(Jesus) säger till (Simon Petrus): ”Var en herde för Mina får.” (Joh 21:16b)

Och i tronens mitt och (i) en ring av/från tronen (var) fyra levande varelser, som var fulla av ögon framför och bakifrån/bakom. (Upp 4:6b)

Jag skådade ’i en mitt av’/’mellan (å ena sidan)’ tronen och av de fyra levande varelserna och ’i en mitt av’/’(å andra sidan)’ de äldste en liten Bagge stående som hade Den slaktats (och slaktades). (Upp 5:6a)


Exegeter, evangelister med flera:

Anna kliver in i det vackra rummet. ... Hon sätter sig till slut vid vävstolen. En väggprydnad, en stor vepa, som aldrig blev färdig, har börjat växa fram på varpen. Vita tussar, som små lamm. En herdestav. Gröna ängar, blå stråk av vatten, men även mörka stråk. Druvor och bröd. Eva har också vävt in en text, mer anad än tydlig: "vila", "överflöd", "dödsskuggans dal". Två pronomen finns med, lite svagt "han" och mycket tydligt i mitten "Du". Hon känner igen orden. Det var vad Eva ägnade sin sista tid åt. Hon vävde Psaltarens tjugotredje psalm, "Herren är min herde". Det blev hennes livsväv. Nu kommer tårarna igen, som en väldig flod väller de fram ur djupen. De droppar ner över vita lamm och dödsskuggans dal, men texten plånas inte ut. (Liselotte J Andersson "Arvet" s 19-20)

Allt liv är i Jesuskällan. ... Låt oss bo vid källan. En gång däruppe skola vi icke vara så fattiga, som vi nu äro, och icke känna vår egen vanmakt så tryckande. Då skall källan vara tillgänglig för oss. Därför heter det även om livet på den andra sidan: "Deras Förbarmare skall vårda dem och leda dem till levande vattukällor." (Fredrik Hammarsten "Den eviga livskällan"; kommentar till Joh 16:5-15; Hammarsten levde 1845-1922; Jönköpings-Posten 1939-05-26)

Snart hade (Hilda Thörne) förlorat all tanke på sina åhörare. Hon tyckte sig se de gyllene portarna på den sköna staden, och Jim, som vinkade åt både Roddy och henne. "Lammet, som är midt för tronen, skall vårda dem och leda dem till lefvande vattenkällor, och Gud skall aftorka alla deras tårar från deras ögon." De orden stodo fullt klara för henne i all dess skönhet. (Amy Le Feuvre "Hilda Thörne" s 152)

Mäkta törstig betraktade Sancho ängen där de befann sig och såg att den var täckt av friskt grönt gräs ... (och han sade till Don Quijote): "Det kan inte vara på annat vis, ers nåd, än att det här frodiga gräset skvallrar om att det nånstans i närheten måste finnas en källa eller bäck som fuktar marken, och därför borde vi gå ett stycke till och ta oss dit så att vi kan släcka den gruvliga törsten som plågar oss värre än hungern just nu." ... De hade inte hunnit tvåhundra steg förrän de hörde ett kraftigt vattenbrus, som om det forsade fram mellan stora och höga klippor. (Miguel de Cervantes "Den snillrike riddaren Don Quijote av La Mancha" s 144-145)

I fårflocken gick en del stora vädurar, fina kreatur med en päls av tät svart ull. ... Åt mig själv valde jag (Odysseus) ut den präktigaste av alla vädurarna. Jag slog armarna om dess rygg och sträckte mig in under dess ludna buk. ... Solen steg upp, och vädurar och bockar störtade ut ur grottan för att beta, medan de omjölkade tackorna och getterna stod med spända juver och bräkte i sina bås. (Kyklopen) Polyfemos var sjuk av smärtan i ögat och nöjde sig med att stryka djuren över ryggen, medan de passerade förbi - den dåren märkte inte att mina män var fastbundna under vädurarnas bukar. Sist av alla travade den stora väduren ut, illa nedtyngd av mig och sin egen börda av ull. "Lilla vädur", sade Polyfemos, medan han strök den över ryggen med handen, "varför går du sist ut ur grottan idag? Du brukar ju annars inte sacka efter i hjorden, nej, du går i spetsen ut för att beta på de blomstrande ängarna. Rask travar du främst med stolta steg, och först av alla når du fram till de sorlande bäckarna. Du är också den som kommer först hem till fållan. Men nu är du sist av alla." (Homeros "Odysséen" s 186; Kikoner - Lotofager - Kyklopen)


Sångarna:

O du, min ädla skatt, du lifsens springekälla, Som dig till egendom mig velat återställa! Ack! blif och var hos mig, så är jag salig visst. Så är min död mitt lif, Hjelp mig, o Jesus Christ! (Liscowius/Petraeus: Psalm 160:3)

Och lammet själf, som dödadt var, De sina vårda skall Och leda dem till bete grönt Och friska vattensvall. (I Watts-W Cameron-E Nyström: Sång 486:6)

På gröna ängar, till lugna vatten Den gode herden ju för sin hjord; För sol om dagen, för köld om natten Han skyddar den efter löftets ord. ... Hur saligt då att hans lamm få vara Och ledas blott av hans herderöst, Ja, mitt i oro, i strid och fara I honom själv ha sin rika tröst! (L Sandell-Berg: Psalmisten 1928 nr 400:1-2)

O kärlek, som har En sprudlande källa av liv för envar, Du fyller, i kraft av vår Frälsares ord, Välsignelsens kalk på hans heliga bord. Din hälsodryck bjud oss härnere och bliv Vårt eviga liv. (NFS Grundtvig-E Liedgren: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 332:6; jfr Psalmer och Sånger 258:6)


Egna kommentarer och funderingar:

I den nuvarande tidsåldern är det Anden som på jorden visar vägen i sanningen. I den himmelska världen är det Jesus själv (Sonen) som visar vägen uppå vattenkällor av liv (Upp 7:17). I det Nya Jerusalem finns det inget behov av vägledning till några sådana vattenkällor. En flod av vatten av liv finns mitt i stadens gata (Upp 22:1-2). Och stadens invånare skall skåda Jesu ansikte (Upp 22:4). Och Gud själv (Fadern) skall vara i sällskap med dem (Upp 21:3).

Angående “den lille Baggen” och “tronens mitt”, se Upp 5:6a.


Ytterligare studier:

2 Sam 5:2; 7:7; 1 Krön 11:2; Ps 80:1(2); Is 40:11; Jer 31:9; Hes 34:23; Sak 14:8; Salomos Vishet 9:11; 10:10,17; Upp 14:4,7; 21:6; 22:1.


R. Paul Stevens "Poems for People in Distress: The Apocalypse of John and the Contemplative Life." Themelios 18.2 (1993): 11-14.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-02; 2012-06-30; 2015-03-03)

Till sidans topp

7:17b Och Gud skall torka av varje tår från (א,* א) deras ögon.

Ord för ord (10 ord i den grekiska texten): och skall-torka '-en gud'/Gud varje tår från '-en ögon'/ögonen deras.


1883: ... och Gud skall aftorka alla tårar från deras ögon.

1541(1703): ... och Gud skall aftorka alla tårar af deras ögon.

LT 1974: ... Och Gud ska torka bort deras tårar.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(David sade till Herren:) “Du får mig att höra jubel och glatt lynne ... ’torka ur’/’stryk ut’ alla mina laglösheter.” (Ps 51:8a,9b eller 51:10a,11b, Grekiska GT)

(Herren) drack ner/upp döden ... och Gud tog åter av/bort varje tår från varje ansikte ... Och det skall talas (på) den där dagen: "Skåda vår Gud, på vilken vi (hela tiden) hoppades", och vi må jubla, och vi skall göra oss glada ’på vår räddning’/’för vår räddnings skull’. (Jes 25:8-9, Grekiska GT)

Gråtande grät (Jerusalem) i en natt, och hennes tårar (var) uppå hennes kinder. Från alla dem som välkomnar henne, ’börjar det inte under’/’är det inte’ (någon) som 'kallar ... till sidan av'/'tröstar henne. Alla de som var vänner med henne ... har blivit ’in i’/till fiender för henne. (Klag 1:2, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

Då (kvinnan som var en missare av Guds mål) gråtande hade stått/’ställt sig’ bakom till/vid sidan av (Jesu) fötter, började hon väta Hans fötter (med) tårarna och hon torkade * (P3, א*, A) av (med) sitt huvuds hårstrån/hår och ’var ... helt och hållet vän med’/’kysste ... innerligt’ (‘hela tiden’/’gång på gång’) Hans fötter och besmorde (dem hela tiden med) smörjelseolja. (Luk 7:38)

(Paulus sade till de äldste i Efesos: “Under) en tidrymd av tre år, natt och dag, upphörde jag inte läggande/'att lägga' på minnet ’en varje’/’var och en’ i sällskap med tårar.” (Apg 20:31b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Maria (P66,א,*א) så hade tagit ett pund av en mycket hedrad smörjelseolja av nardus, förknippad med tro, besmorde hon Jesu fötter och torkade av Hans fötter (med) ’sina hårstrån’/’sitt hår’. (Joh 12:3a)

Jag skall inte/förvisso ej ‘torka ur’/’stryka ut’ hans namn ut ur livets bok, och Jag skall bekänna hans namn framför (א,*א) Min Fader och inför Hans budbärares ögon. (Upp 3:5b)

Jag grät mycket, eftersom ingen fanns/befanns värdig att öppna bokrullen ’och inte’/och se (in i) den. Och en ut ur/av de äldste säger till mig: ”Gråt ej!” (Upp 5:4-5a)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

Denna dagen ett liv - när det som bäst varit haver, har det varit gråt och tandagnisslan, tänkte Melker. Men nu kom kvällen med frid och klarhet, och han hade förlåtit sig själv alla sina dumheter. Nog var väl livet en finurlig sak ändå med sin ständiga omväxling, ena stunden gråt och tandagnisslan, nästa stund den skäraste fröjd och allehanda ljuvligheter, såsom, tänkte Melker, nyrökt böckling, smör och färsk potatis. ... "Ja, mina vänner", sa Melker, "det är precis så som jag alltid brukar säja - denna dagen ett liv!" "Och ett sånt himla liv sen", sa Pelle. (Astrid Lindgren "Vi på Saltkråkan" s 147-148)

(Duvan) sjöng så fagert om Jesu Krist och om himmelrikets glädje och härlighet, och hon bjöd alla välkomna som voro betungade och fått nog av detta livets vedermödor. ... Nu skingrades dimman igen; himlen var blå som en linåker och lärkorna höjde sig. Då fingo (modren och barnet) se, rätt ut i havet, en grönskande ö med vita sandstränder, där vitklädda människor vandrade hand i hand. Och den nedgående solen belyste det gyllne taket på en pelargång, där vita eldar brunno under heliga offerskålar; och över den grönskande ön sträckte sig en regnbåge i rosenrött och vassgrönt. – Vad är det mamma? Modren kunde icke svara. – Är det himmelrik som duvan sjöng om? Vad är himmelrik, mamma? – Det är det ställe, barn, där alla människor äro vänner, svarade modren; där ingen sorg och ingen ofrid är. – Då vill jag komma dit, sade barnet. – Det vill jag också, sade den trötta, övergivna, prövade modren. (August Strindberg ”I midsommartider” s 87-88,95)

Broder Oskar, hvad skall jag säga Dig till tröst? Kanske så - men det vet Du förut! Det som sker är det bästa - någon mening måste det vara, eljest skulle vi icke underkasta oss att lefva längre! - Lyckliga de som fingo gå! - Vi träffa dem, var säker om det! Och då! "Då skola vi le" icke allenast åt detta utan åt allt, allt svårt som vi genomgått här i lifvet, som dock till sist blott är en genomgång! - till något vi icke veta - men dock något bättre! Vi skola träffas alla och då först skola vi finna försoningen! - Då skola vi hålla en jul såsom då vi voro barn! (August Strindberg "August Strindbergs brev II 1877-1882" s 219; brev den 26 dec 1880 till kusinen Johan Oscar Strindberg, vars femåriga dotter Elsa hade avlidit 20 dec)

Guds barn hafwa icke allenast att wänta något bättre, då de hafwa som wärst; utan ock då de hafwa som bäst, så hafwa de något ännu bättre att wänta till slut. Ehuru ljuflig den friden är, som de njuta i sina samweten, så blir likwäl den friden större, till hwilken de komma, då de i salig död fara hädan i frid. I himmelen få de lefwa i ro för all sorg och wedermöda. (Henrik Schartau "Predikningar öfwer kyrkoårets gamla högmessotexter samt Passionspredikningar I" s 121)


Att fortsätta med (hembygden):

Däruppe i den levande Gudens stad i det himmelska Jerusalem, där finns det ingen natt, ingen sorg, ingen sjukdom och inga plågor. Där ska man aldrig hitta någon gravsten, om än aldrig så liten, på vilken det står ”Här vilar vår lille Hans”. Nej, däruppe är det ingen som dör. Det grävs inga gravar på Sions höjder. Där flaggar man aldrig på halv stång. Där sättes aldrig upp några granar med avbrutna toppar. (Hilding Fagerberg ”Budskap i tält och kyrka” s 88)

Tjugo år hade den plågat henne. Från första dagen, då hon som nygift steg in i köket, hade det avskyvärda stenmassivets grådaskighet lagt sig som en tyngd i sinnet. Den upptog nästan en fjärdedel av golvet till ingen nytta, den var målad med limfärg i smutsigt brungrått och spred en ständig otrivsamhet. Aldrig såg den ren ut, hur man tvättade och torkade - den var målad dammig. Det hade hon för att hon alltid velat hålla lorten ifrån sig! Det var en gammaldags öppen köksspis med tillhörande murad bakugn. ... I dag gällde det. "Syna" skulle komma! I dag skulle det ske. Hon hade gett sig både den och den på att den gamla spisen skulle väck. Hon skulle ha en ny, ordentligt inmurad järnspis och tegel och helst kakel på sidorna. ... "Vi hade tänkt få en redigt inmurad järnspis i stället för åbäket där!" ... Ingenjören rynkade pannan, lade armarna i kors och betraktade motvilligt föremålet för hennes ovilja. Svaret kom snabbt och klarläggande: "Spisen är bra som den är." ... Hon blev alldeles eldröd. Den var bra som den var! ... Hennes hand föll i bordet, nästan utan att hon själv visste om det, med en duns som förskräckte henne: "Spisen ä odugli! Men ja förstår att ingen bryr se dä minsta om hur banvaktara har'et!" ... Olyckan var skedd, och urladdningen hade ägt rum. ... Vad hade hon ställt till? Ingen spis ... ingen spis bultade det i hennes huvud. Tårarna steg upp i ögonen, och till hälften avsiktligt, till hälften av förtvivlan lät hon dem rinna. Hon gömde huvudet i handen, lutade sig mot den olycksaliga spiselmuren och snyftade. Bruksingenjören var inte överdrivet känslig för kvinnotårar. Känslor och syneförrättningar blandade han aldrig ihop. Men kvinnans starka reaktion kom honom att ofrivilligt låta blicken svepa runt köket på nytt. Blicken fastnade vid spisen. Han blev plötsligt medveten om dess kontrasterande fulhet. Gardinerna var bländvita ... golvet nyskurat. Kopparhinken i hörnet var blankpolerad. ... "Seså!" Ingenjörens röst väckte henne. Den lät mindre sträv än hon väntat. En hand klappade henne på axeln. "Vi ska se vad vi kan göra. ... Vi får väl måla om köket, när vi nu river spisen. ... Och så lägger vi in ett nytt golv. ... Snickaren och järnvägsmuraren kommer någon gång på höstkanten. Var det något mer?" Nää! Nä, dä va inget mer! Inte ett skapande grand! ... Livet var gott att leva. (Helmer V. Nyberg "Syneförrättning" s 151-157; 1910-talets Jönköping)

Denver Colo July 13 1904. Älskade svåger. Jag vill i hast skrifva några rader till eder och omtala hur vi mår. ... (Emigranten) Viktor (Hellstedt från Hofslätt) är mycke sjuk. ... Vi få väl aldri se hvarandra här på denna djorden men min önskan är att vi få mötas i Himmelen där ingen värk eller gråt skall vara mer. Måtte vi få lefva här så vi en gång få ärfva lifvets krona. ... Tecknar eder tillgifna svägerska Anna. (Erland Engdahl "Emigrationen" s 122)

Den 21 juli 1901 på fm. kom hembudet (för skolledaren och söndagsskolföreståndaren Aurore Storckenfeldt i Jönköping). ... På kvällen förut ... läste hon för sin vårdarinna en sångvers: "Jag längtar till Guds stad, där gråter ingen, där slutar nöden, där bor ej synden, dit når ej döden" samt hela psalmen: "I himmelen, i himmelen, där Herren Gud själv bor." (K.A. Rundbäck "Aurore Storckenfeldt" s 70; Svenska Alliansmissionen- Jönköpings Missionsförenings missionskalender 1930)


Att fortsätta med ('nationerna'):

Det slingrande spåret korsar det raka. Båda leder till samma svalg. Tingen faller inte för att de "längtar hem". Vem längtar hem till Lucifer, den allätande kvarnen? Liten som en ärta har himlen blivit. Genom madrassen gnager löftet om en ort där allas tårar skall avtorkas. Ordförande Mao skriver: det kan dröja 100 år, det kan dröja 1.000 år, det kan dröja 10.000 år. (Werner Aspenström "Inre" s 273-274; Himlen, liten som en ärta)

Prostinnans död var en svår prövning. Hon insjuknade plötsligt i livmoderkräfta. ... Jordfästningen blev en trösterik högtid med ljus och blommor - aldrig skulle prosten glömma den mäktiga församlingssången: "I himmelen, i himmelen man inga tårar ser ..." Naturligtvis skulle den psalmen sjungas - kyrkoherden Laurelius i Vingåker hade för tre hundra år sedan skrivit den vid sin hustrus bår, och hur många prästsorger hade den inte sedan dess fått välsigna. Prosten tyckte vid jordfästningen att den svävade som en vit duva över kistan där framme i koret bland alla blommorna. (Olov Hartman "Död med förhinder" s 110-111)

På (en stor saffranskrans hade) Eurydike Berg placerat en av henne författad och kalligrafiskt renskriven hyllningsdikt till födelsedagsbarnet: "Så fort ha året gått för dig, vår Emma, att nu du fyller sextifem. Må du hos oss bli länge hemma, och sedan fröjdas i ett bättre hem hos Honom, vilken torkar sorgens tår och låter jordens vinter, mörk och svår, få följas av en evig kärleks vår ... ." Till vilken sistnämnda dikt ett ymnigt och tillbörligt tårregn fallit, förvisso hos ingen så äkta och ursprungligt som hos diktarinnan själv. (Sven Lidman "Huset med de gamla fröknarna" s 81)

"O Helena, mor är död", ropade gossen ... hvarpå han begynte häftigt gråta. Helena utbrast likaledes i tårar. ... "Jag måste ... gråta", (sade den lille gossen), "ty efter vår mors död är det så ensamt hemma hos oss." Jag kunde likaledes knappast återhålla mina tårar, då jag satte mig bredvid barnen på den gröna marken och blef närmare bekant med deras historia. Flickan sade, att hennes mor hade varit mycket länge sjuk, innan hon dog. "Då måste du vara mycket kär för den gode Guden, mitt barn", savarade jag, "emedan han har tagit din moder till sig för att bo hos honom i himmelen, där han skall aftorka alla tårar från sina barns ögon." ("Lilla Svenska Barntidningen" s 166; nr 21den 24 maj 1894)

Däruppe är det en underbar atmosfär. Här på jorden söker människorna ivrigt efter ett land med gott klimat, där det inte finns några sjukdomar och inga plågor. Himlens klimat är det bästa tänkbara, så utomordentligt att ingen sjukdom eller värk kan trotsa det. Man kan helt enkelt inte önska sig bättre. Vi får lämna vår värk bakom oss och förnimma en evig hälsas kraft, som vi aldrig kunnat få på jorden. (D.L. Moody ”Himlen” s 40-41)

Du gamle mor! Du sliter arm, so sveitten er som blod, men endå i dit hjarta varm. Og du meg gav min sterke arm og dette ville mod. Du turkad' tårir af mit kinn somangei Herrens gong, og kyste meg som guten din og bles meg uti barmen inn mi sigerfulle song. Og gamle du, du gav til meg mi mjuke harterot, og derfor må eg elska deg, korhelst eg vankar på min veg, um so på villan fot. (Aasmund Olafsen Vinje "Gamle moder" s 298)

En kvick men oförskämd oppositionsskribent var "Aftonbladets Palmaer" så kallad därför att han en tid (under 1830-talets första hälft) var medarbetare i Hiertas tidning. Hans fräckaste inlägg mot (konung) Karl Johan förekommer i "En liten lustresa", där han berättar, hurusom han under en vandring på den dammiga landsvägen blev törstig och gick in i en torparstuga för att få något att dricka. ... "Inkommen i stugan", (säger han), "såg jag en kvinna ... som med riset i handen agade sin son, en gosse om sex till sju års ålder." När proceduren var avslutad, "avtorkade hon hans tårar, putsade hans näsa och tilltalade honom med några uppmuntrande ord. Bland annat sade hon: 'Låt bli att regera, Karl Johan lille, så slipper du ris!" Palmaer skyndar sig att anmärka, att "hustrun nyttjade ordet 'regera' i den bland den svenska allmogen gängse bemärkelsen. Där betyder det i allmänhet att bära sig bångstyrigt åt. När ordet först fick en så olycklig karaktär, känner jag icke. Aldrig måtte det hava skett i vår nu 'regerande' konungs tid!" (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1809-1859" s 199)

Den milda (drottning) Ulrika Eleonora blev (efter sin ankomst till Sverige 1680) snart lika älskad i sitt nya hemland, som hon varit i Danmark. Hennes glädjekälla bestod ej i hovfester och nöjen utan i att tyst och stilla öva barmhärtighet. Hon tänkte på alla utom på sig själv. På ett finkänsligt sätt, genom gåvor i hemlighet, övade hon välgörenhet mot dem, som reduktionen bragt till nöd. Danska sändebudet berättar t.ex. en gång: "Hennes Maj:t lät oförmärkt för några dagar sedan utdela en ansenlig summa penningar, särskilt till sådana fattiga, som varit förmögna. Där voro 1700 personer av det slaget här på stället, som njöto av denna utdelning. Bland dem voro några hundra personer, som för två eller tre år sedan befunno sig i välstånd." Så avtorkade hon mången tår, som hennes gemål vållat. ... Ett minnesmärke över den milda drottningens välgörenhet är det s.k. Drottninghuset vid Johannes' kyrka i Stockholm, som hon instiftade till en fristad åt "elända och bräckliga". Än i dag (1916) utgör detta hem med sin trädgård och sina gamla lindar en eftersökt tillflyktsort för ensamma kvinnor, som tröttnat av livets kamp och slit. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1660-1709" s 304-306)


Att avrunda med:

Anna kliver in i det vackra rummet. ... Hon sätter sig till slut vid vävstolen. En väggprydnad, en stor vepa, som aldrig blev färdig, har börjat växa fram på varpen. Vita tussar, som små lamm. En herdestav. Gröna ängar, blå stråk av vatten, men även mörka stråk. Druvor och bröd. Eva har också vävt in en text, mer anad än tydlig: "vila", "överflöd", "dödsskuggans dal". Två pronomen finns med, lite svagt "han" och mycket tydligt i mitten "Du". Hon känner igen orden. Det var vad Eva ägnade sin sista tid åt. Hon vävde Psaltarens tjugotredje psalm, "Herren är min herde". Det blev hennes livsväv. Nu kommer tårarna igen, som en väldig flod väller de fram ur djupen. De droppar ner över vita lamm och dödsskuggans dal, men texten plånas inte ut. ... Fader Giorgios (säger till Anna): "Bara fortsätt längs vägen. Kom ihåg att när du känner Guds närvaro, då är du också nära din pappa. Han är ju hos Gud. ... Det står i Bibeln att Gud en dag skall torka bort alla våra tårar." (Liselotte J Andersson "Arvet" s 19-20,242)

Det är han som ber för oss som skall möta oss den ljusa morgonen. Han är utrustad med många näsdukar. Han gråter med oss, men nog skrattar han också till slut? Vemodet har säkert sin plats, men det är inte längre själva grundackordet för någon. (Liselotte J Andersson "Livslust och dödslängtan" s 32)

Somnar jag in med blicken fäst på stjärnornas strålande skara, drömmer jag stundom, min själ är gäst hos Gud i hans himlar klara. – Evige Gud, hos dig är bäst för sorgsna själar att vara. ... Milt är ditt öga och djupt dess sken, famnar i kärlek världen. Trött är min själ. – I din famn så len, lyft den, o Gud, och bär den! Lyft den till dig, och söv den sen, stilla till ro på färden! ... Söv den till sömns på den färd, som går genom dödsrikets dalar, där det isande mörkret rår. – Du, som vart kval hugsvalar, väck den sedan till ljuvlig vår i dina ljusa salar! (Jacob Tegengren ”Somnar jag in med blicken fäst ...” s II:210-212; f. 1875)


Sångarna:

Ack! att jag dit ur sorg och strid Må komma, Der Gud församlar i sin frid De fromma! Min Jesus vände Snart mitt elände I fröjd och salighet förutan ände! Beredd håll mig, o Jesu Christ! Att vänta Din ljufva ankomst, när du sist Vill hemta, Ur tåredalen, Från jordeqvalen, Din brud till dig i ljusa fröjdesalen. (E Andersdotter-O Forsselius-JO Wallin: Psalm 487:6-7; jfr Psalmer och Sånger 325:6-7)

O, hvilken fröjd, då släkten all I hemmet samlas får, Och Gud från hvarje öga själf Skall torka sorgens tår. (I Watts-W Cameron-E Nyström: Sång 486:7)

Vi tala om himmelens fröjder, Om helgonens saliga ro; Vi trå till de ljufliga höjder – Men tänk, att där vara och bo! Ingen synd! Ingen nöd! O, tänk, att en gång vara där! Ingen sorg! Ingen död! O, tänk, att en gång vara där. (E Mills-E Nyström: Sång 524:1; jfr Psalmer och Sånger 752:1)

Jag vill då lott ej byta Med den sin del här får, Nej, hellre under tårar Den ädla säd jag sår, Blott jag med fröjd får skörda En gång vid vägens slut, Då världens dårar tagit Sin hela fröjd förut. (NJ Brun-L Sandell-Berg: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 349:3; jfr Psalmer och Sånger 719:3)

Hur jordens blommor dofta Av friskhet och behag Och hur dess fåglar sjunga Den sköna sommardag, Hur vänner, dyra, kära, Så ljuvligt möta mig, Mitt hjärta ändå längtar, O sköna hem, till dig! ... Ty här på denna jorden Är synden med i allt Och ger åt allt det sköna En främmande gestalt. Fast den ej kan fördöma, Se'n själv fördömd den är, Den kan mig ännu plåga, Men så den skall ej där. Hem, hem, mitt kära hem, Ej finns en plats på jorden Så skön som du, mitt hem! (L Sandell-Berg: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 424:3-4; jfr Psalmer och Sånger 322:3-4)

Du hjälteskara segersäll, Ett mäktigt, tusenfaldigt hell! Ty fast du stod Med heligt mod, Hell dig, Guds Israel! Du världens glädje har försmått Och korsets väg i smälek gått; Ty skördar du Med jubel nu Vad du med tårar sått. Så höj din röst, du Lammets brud, Att världen all ger återljud: Pris vare dig Evinnerlig, All nåds och trohets Gud! (HA Brorson-E Linderholm: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 145:3; jfr Psalmer och Sånger 170:3)

Nyckfull är lyckan till ynnest och tycke, Sorgen tar säte i konungens barm; Ofta ett bröst under kosteligt smycke Gömmer sin oro och hemliga harm. Var man har sitt, Hårt eller blitt, Himlen allena är sorgerna kvitt. (T Kingo-O Wågman-G Thorsell-T Fogelqvist: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 365:2; jfr Psalmer och Sånger 269:2)

Du syndabördan, tung och svår, Har sänkt i nådens hav Och hjärtesorgens bittra tår Från ögat torkat av. (P Gerhardt-JA Eklund: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 523:7; jfr Psalmer och Sånger 24:7)

För din tron i himlens höjd står den evigt sälla skara Sjungande ditt lov med fröjd, Frälst från jordens nöd och fara. Mäktigt brusar sångens ljud: Helig, helig, Herre Gud! (I Franz-NJ Nordström: Sånger och Psalmer 1951 nr 5:2; jfr Psalmer och Sånger 326:2)


Grekiska ord:

dakryon (tår) (i NT + exempel i GT) Jes 25:8; Klag 1:2; Luk 7:38; Apg 20:31; Upp 7:17 – Tobit 7:16; Syr 22:19; 38:16; Luk 7:44; Apg 20:19; 2 Kor 2:4; 2 Tim 1:4; Hebr 5:7; 12:17; Upp 21:4.


Ytterligare studier: 2 Kung 20:5; Ps 6:6(7); 39:12(13); 42:3(4); 56:8(9); 80:5(6); 126:5; Jes 38:5; Jer 9:18; 13:17; 14:17; 31:16; Klag 1:16; 2:18; Syr 12:16; Matt 5:4; Luk 6:21; 7:46; Joh 11:2,33-34; 2 Kor 5:8; Fil 1:23.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-07-02; 2012-06-30; 2015-03-04)

Tillbaka till Start

Valid XHTML 1.0 Strict      Valid CSS!