Till kapitellistan

Sjätte kapitlet
snabbnavigation till verserna:
| 1 | 2a | 2ba | 2bb | 3 | 4 | 5a | 5b | 6a | 6ba | 6bb | 7 | 8aa | 8ab | 8ba | 8bb | 9 | 10a | 10ba | 10bb | 11a | 11ba | 11bb | 12a | 12b-13a | 13b | 14a | 14b | 15aa | 15ab | 15b | 16a | 16b-17


6:1 Och jag skådade, när den lille Baggen öppnade ett ut ur/av de sju sigillen, och jag hörde en ut ur/av de fyra levande varelserna som sade som en röst av åskdunder: “Kom och skåda (א,* א)!”

Ord för ord (25 ord i den grekiska texten Sinaiticus): Och (jag)-skådade när öppnade den lille-bagge en ut-ur (av)-de sju sigill, och (jag)-hörde en ut-ur (av)-de fyra levande-varelser sägande som (en)-röst (av)-åskdunder: kom och skåda.


1883: Och jag såg, då Lammet bröt ett af de sju inseglen, och jag hörde ett af de fyra djuren säga, såsom med tordöns röst: Kom och se.

1541(1703): Och jag såg, att Lambet uppbröt ett af inseglen, och jag hörde ett af de fyra djuren säga, såsom med tordönsröst: Kom, och se.

LT 1974: Medan jag såg på, bröt Lammet det första sigillet och började öppna rullen. Med en röst som liknade åskan sade då en av de fyra levande varelserna: ”Kom!”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Kungen i Aram sade till sin slav:) “’Kom hit’/’gå dit’, skåda var (Elisa är), och då jag skickat bort skall jag ta honom.” Och det fördes fram ett budskap till honom, som sade: ”Skåda, (han är) i Dotan.” (2 Kung 6:13, Grekiska GT)

(Psalmisten sade:) “Kom hit, skåda Herrens gärningar.” (Ps 46:8a eller Ps 46:9a, Grekiska GT)

(Psalmisten sade:) “Kom hit och skåda Guds gärningar.” (Ps 66:5a, Grekiska GT)

(Profeten sade:) “Och jag skådade och jag faller/’faller ner’ emot mitt ansikte och jag hörde en röst som samtalade.” (Hes 1:28b, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

Jesus säger till (Sina lärjungar): “Hur många bröd har ni? Dra er tillbaka, skåda!” (Mark 6:38a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus) säger till (de två lärjungarna): "Kom och skåda (א,* א, A)!" (Joh 1:39a)

Filippos säger till (Natanael): ”Kom och skåda!” (Joh 1:46b)

Skåda, Han kommer i sällskap med molnen. (Upp 1:7a)

Och ljusstrålar och röster och åskdunder går ut, ut ur/från tronen. (Upp 4:5a)

Och i tronens mitt och (i) en ring av/från tronen (var) fyra levande varelser, som var fulla av ögon framför och bakifrån/bakom. (Upp 4:6b)

Skåda, Lejonet * (א,* א) ut ur Judas' stam, Davids Rot, har segrat (till) att öppna bokrullen och lösa upp * (א,* א) dess sju sigill. Och jag skådade ’i en mitt av’/’mellan (å ena sidan)’ tronen och av de fyra levande varelserna och ’i en mitt av’/’(å andra sidan)’ de äldste en liten Bagge stående som hade Den slaktats (och slaktades). (Upp 5:5b-6a)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående “den lille Baggen öppnade ett ut ur/av de sju sigillen”, se Upp 5:5b-6a. Angående ”de fyra levande varelserna”, se Upp 4:6b. Angående ”röst av åskdunder”, se Upp 4:5a.


Ytterligare studier:

1 Mos 37:14; Joh 11:34; Upp 6:3.


Donald Guthrie "The Lamb in the Structure of the Book of Revelation"; Vox Evangelica 12 (1981): 64-71.

Norman Hillyer "'The Lamb' in the Apocalypse"; The Evangelical Quarterly 39.4 (Oct.-Dec. 1967): 228-236.

R.J. Korner "'And I saw . . .' An Apocalyptic Literary Convention for Structural Identification in the Apocalypse"; (tidskriften) Novum Testamentum 42.2 (2000): 160-183.

Jan Lambrecht "The Opening of the Seals (Rev 6:1-8:6)"; Biblica 79 (1998): 198-221.


(Ursprunglig version 2007-12-01; revised version 2009-06-27; 2012-06-18; 2015-02-13)

Till sidans topp

6:2a Och jag skådade, och skåda, en vit häst.

Ord för ord (6 ord i den grekiska texten): och (jag)-skådade, och skåda (en)-häst vit


1883: Och jag såg, och se, en hvit häst ...

1541(1703): Och jag såg, och si, en hwit häst ...

LT 1974: Då fick jag se att det stod en vit häst framför mig.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Hustrun sade till Jerusalems döttrar: “Salomo) är vit och eldfärgad.” (Höga Visan 5:10a, Grekiska GT)

(Profeten sade:) “Jag har skådat (och skådar) natten, och skåda, en man (som hade varit och var) ’kastad emot’/upphoppad emot en brokig häst ... och bakom honom eldfärgade och starfärgade(?) och brokiga och vita hästar.” (Sak 1:8, Grekiska GT)

(Profeten sade:) “Jag skådade, och skåda, fyra vagnar ... I/med den första vagnen eldfärgade hästar och i/med den andra vagnen svarta hästar och i/med den tredje vagnen vita hästar och i/med den fjärde vagnen brokiga, starfärgade(?) hästar. (Sak 6:1b-3, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Två av Jesu lärjungar) leder (א*) fölet i riktning mot (Honom). (Mark 11:7a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

På den följande dagen ville (Jesus) komma ut in i Galileen. Och Han finner Filippos och säger till honom: "Följ mig!" (Joh 1:43)

Skåda, Han kommer i sällskap med molnen. (Upp 1:7a)

De skall vandra omkring i sällskap med Mig i vita (ting), eftersom de är värdiga. Den som segrar skall på det här sättet höljas i vita kläder. (Upp 3:4b-5a, “Sardes”)

Efter de här tingen skådade jag, och skåda, en dörr som var (och hade varit) öppnad i himlen. (Upp 4:1a)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

I Uppenbarelseboken står det vita för rättfärdighet, kronor och segrar tillhör Kristus, och i kapitel 19 är ryttaren på en vit häst avgjort Kristus. Så innan de övriga ryttarna kommer med krig, hungersnöd och död över världen rider Kristus ut i täten av kolonnen, fast besluten att vinna folken för evangeliet. Och han lyckas, att döma av den oräkneliga skaran återlösta, det vill säga de frälsta, i kapitel 7. ... Detta öppningsdrama med de första sex sigillen ger oss en allmän överblick över Kristi första och andra ankomst. Det blir en tid präglad av våldsamma förändringar och stort lidande. Men trons öga ser bortom allt detta till Kristus, som är både den krönte och segrande ryttaren på sin vita häst och Lammet som bryter sigillen och har kontroll över historiens gång. (John Stott "Genom Bibeln - Dag för dag" s 414 i kommentar till Upp 6:1)

Sanhedrin 93a särskiljer röda, gula och vita hästar och säger, att framträdandet av en vit häst är ett gynnsamt tecken. I de senare rabbinska skrifterna associerades Messias med åsynen av en häst. (J. Massyngberde Ford "Revelation" s 97-98)

Den första hästens vita färg anger omedelbart att här syftas på ett gott, himmelskt uppdrag, ty vitt är överallt i Apokalypsen himlens eller Guds rikes färg. (Olaf Moe "Johannes Uppenbarelse" s 140)

Jag undrar, vad Benka skulle säga, om han fick se min vita häst med gyllenmanen. Min Miramis med gyllenhovarna och gyllenmanen. ... Att jag fick honom, gick till så här. ... (En morgon) när jag kom ner i rosengården, kom där en vit häst galopperande mot mig, och aldrig har jag sett en häst galoppera som den. ... O, min Miramis, jag tyckte om honom från första stund. ... Och vi red ut på de gröna ängarna , som låg utanför rosengården. (Astrid Lindgren "Mio, min Mio" s 34-38)

Plötsligt och oförmedlat slår några skarpa trumvirvlar ett litet hål i gatans tystnad. Sedan hör man hur en sprucken röst flämtande och långdraget ropar ut något och hur barnen kommer springande nedför gatan ropande: "Gubben med tittskåpet! Tittskåpet! Tittskåpet!" I gathörnet väntar en liten grön låda med fyra rosafärgade vimplar som står uppställd på en tältstol så att solljuset blänker i linsen. Gubben slår oupphörligt på trumman. En hop barn utan pengar med händerna i fickorna eller på ryggen står tysta runt om tittskåpet. Då kommer ett barn springande med sin kopparslant i handflatan, kommer fram till lådan och börjar titta in i linsen ... "Nu ser ni ... general Prim ... på sin viiita häst!" säger den gamle mannen med uttråkad röst och dunkar på trumman. (Juan Ramon Jiménez "Samtal med Silver" s 128; Tittskåpet)

(1907 Maj 7:e) På morgonen mötte först svarta och hvita hästar (från Cirkus), en sprang upp på trottoaren åt mig till, straxt derpå en bländande hvit som kråmade sig och såg åt mig. Derefter när jag kom framför min port, såg jag tre hvita hästar i rad inne hos trädgårdsmästaren; längre fram på dagen fyra hästar för kärror deraf tre hvita. ... Hvita hästar = seger. (August Strindberg "Ockulta dagboken" s 259)

Den okände: "Tre kors! - Vilket nytt Golgata förestår oss nu?" Damen: "Men de äro vita: det betyder gott!" Den okände: "Kan något gott hända oss mer?" Damen: "Ja; men icke straxt." (August Strindberg "Till Damaskus I" s 139)

Här föreställes Christus under bilden af en segerhjelte på en hwit häst. (P. Fjellstedt "Biblia" s 741)

På Storgatan i Ipswich, på vänster hand, strax efter det att man passerat torget framför stadshuset, ligger ett värdshus, vida känt under namnet Stora vita hästen. Man ser det särskilt bra därför att över porten är uppsatt ett stenbeläte av någon sorts oregerligt kreatur med flygande man och svans som har en svag likhet med en gammal åkarkamp. Stora vita hästen är berömt på samma sätt som jättedamen på ett tivoli eller en i lokalpressen fotograferad gris eller rova - nämligen för sin osedvanliga storlek. Stora vita hästen i Ipswich innehåller nämligen under ett tak mer labyrinter, korridorer, fuktiga och illa upplysta rum att sova och äta i än något annat värdshus som vi känner till. (Charles Dickens "Pickwickklubben I" s 339; sista åren av 1820-talet)

Sinnet för symbolik, som i våra dagar (år 1888) är svagare än någonsin förr i historiska tider, var under medeltiden starkt utbildadt och gaf sig tillkänna i valet af färger för kläderna, som man bar, likasåväl som i arkitekturen, i ornamentiken, i skulpturen, i målningen och poesin. . . . Inom de klasser, som hade råd att välja sina tyger och färger, var det . . . naturligt, att man lade symbolik äfven i dem och i sitt yttre uppträdande ville gifva ett uttryck åt den inre människan. Hvarje färg fick sålunda sin särskilda mening. Grönt betydde kärleken i dess första uppkomst, i dess vårbrodd, hvitt betydde hoppet, rödt betydde kärleken i dess fulla glöd, vare sig kärlekens föremål var af personlig art eller gällde ära och rykte, blått betydde den obrottsliga troheten, gult eller guld kärlekens seger, svart lidande och sorg. Galanteriet kräfde för öfrigt, att hvarje riddare fäste behörigt afseende vid sin dams älsklingsfärg. Färgsymboliken var synnerligt utbildad hos saracenerna, och om inte västerlandet erhållit den därifrån, hvilket är ovisst, har den likväl uppenbarligen utbildat sig under arabiskt inflytande. Äfven i medeltidens kyrkliga målningar spelar färgsymboliken en icke oviktig roll, och det stod icke målarne alldeles fritt att efter behag välja färger för sina apostlars och helgons mantlar. I magien eller de hemliga vetenskaperna spelade likaledes färgerna en stor roll. Så antogs den välgörande planeten Jupiter stå i förbindelse med den gröna färgen, den skarlakansröda och guldfärgen, månen med den hvita, Saturnus med den svarta, grå och bruna, Mars med den blodröda, violetta och svafvelgula, Venus med den saffrangula och med purpurfärgen, Merkurius med den gröngula o. s. v. Äfven dessa föreställningar hafva kommit från araberna och återfinnas i deras astrologiska skrifter. Många voro säkerligen de, som när det gällde att med färger dekorera väggar och husgeråd, rådförde sig med kännare af färgsymboliken och färgmystiken på alla dessa områden, emedan de antogo, att färgsammansättningar icke allenast betydde något på själsstämningarnas område, utan också hade ett hemlighetsfullt inflytande på människornas öden och satte dem i förbindelse med astrala och himmelska eller demoniska krafter. Vid valet af ädelstenar gjorde sig också färgmystiken gällande. . . . hvadan damer och herrar voro vid inköp och bärande af smycken angelägna om att rådfråga sig med dem, som i sådana frågor voro mest underkunniga. (Viktor Rydberg "Korstågsperiodens kulturhistoria" s 466-468; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1888)

I sammanhang med (skildringen af) kejsarkröningen (af Henrik III år 1046) må några ord nämnas om påfveinvigningen. . . . Efter förrättad bön (i det påfliga palatset Lateranen), begaf man sig i festprocession till St Peterskyrkan i Vatikanen. Främst red en subdiakon, bärande på en hög stång med det påfliga korset. Därefter kom den påflige stathästen, höljd i ett purpurtäcke, men utan ryttare, och efter honom tolf banérbärare med skarlakansbanér, två andra, som buro änglabilder på lansar, därefter staden Roms ämbetsmän, därefter det lägre romerska prästerskapet och det påfliga hofvet, därefter abboter, biskopar, kardinaler och påfven själf, ridande på en hvit passgångare, hvars tyglar ofta höllos af konungar. Stadens och den omgifvande traktens adel, klädd i sina praktdräkter, afslutade processionen. Gatorna voro prydda med äreportar. (Viktor Rydberg "Medeltidens kulturhistoria - fortsättning" s 363; föreläsningar vid Stockholms Högskola höstterminen 1887)

Också under den engelska historiens allra grövsta och mest barbariska perioder importerade man ofta fina avelsdjur och utfärdade lagar mot export av sådana djur. Man gav order om att alla hästar under en viss storlek skulle avlivas. En gammal kinesisk encyklopedi redovisar uttryckligen den urvalsprincip jag talar om här. Utförliga regler framläggs i arbeten av en del antika romerska författare. Några versar i Första Mosebok avslöjar tydligt att man redan på den tiden intresserade sig för husdjurens färg. (Charles Darwin "Om arternas uppkomst" s 57; Variabilitet under domesticeringen)


Att fortsätta med (hembygden):


Här som så ofta annars skymtar i bakgrunden gammaltestamentliga händelseförlopp, närmare bestämt ett par skildringar i Sakarja-boken (1:8ff; 6:1ff). På ena stället talas det om hästar i olika färger, som tillsammans med sina ryttare skickas ut på jorden. På det andra stället är det fyra hästar (röda, svarta, vita och ”fläckiga”) med vagnar som samtidigt betecknas som ”himmelens fyra vindar”. Den första av de hästar som Johannes får se är vit, … (en färg som i Bibeln i regel står för något gott, ja, rent av något himmelskt (Matt 17:2; 28:3; Apg 1:10). En mycket nära parallell är 19:11ff där den återkommande Kristus, ”Guds ord”, skildras som ryttaren på den vita hästen. Han åtföljs av himmelska härar, också på vita hästar. (Paul Wern ”Glimtar från Patmos” s 64-65)

(Från n:r 12 Målaregatan) utgingo (år 1934) den magistrat och de deputationer av frälsemän, franciskaner och dalkarlar, vilka avsågo att giva en såvitt möjlig tidstrogen bild av ett jubileum, som tänktes ha hållits i Jönköping för 400 år sedan. . . . Med undantag av (bödeln, Mäster Hans) voro alla magistratspersoner f. d. militärer, som en gång i sina vapenrocksknappar burit den stads vapen, vars 650-årsjubileum det nu gällde att fira. . . . Frälsemännen Ribbing, Ulfsparre och Tre Rosor med damer och följe togo sig ståtliga ut. . . . Damerna voro tämligen ovana att sitta i damsadel och herrarna i att hava dessa till vänster om sig, men allt avlopp utan "passering" tack vare de vita hästarnas fromhet och kavaljerernas påpasslighet. (Bror Kugelberg "Jönköpings stads 650-årsjubileum" s 13-15)

Låt mig också komma ihåg de idylliska årens cirkushjälte Brazil Jack, Teddy Rhodins pappa, med det långa böljande håret, den vita bredbrättade cowboyhatten och det sprittande humöret. Jag var själv en gång på 1920-talet vittne till hur han red in på tidningsgården vid Östra Storgatan (i Jönköping) på en vit springare, snodde tömmen runt kastanjens tjocka stam och spänstade in på redaktionen med reklammaterial i händerna. (Hans Greén "Brazil Jack på vit häst" s 59)

Då en eldsvåda utbröt i Jönköping på (18)90-talet fungerade ett bestämt signalsystem. På dagen markerades eldens riktning från Kristinakyrkans torn genom en flagga, som stacks ut genom den glugg, från vilken tornväktaren såg elden. Efter mörkrets inbrott hängde väktaren ut en lykta på en stång genom ifrågavarande glugg. . . . Disponent Hay var brandchef. Han uppträdde alltid på en vit häst. Framtill bar han stor bricka med samtliga (brand)sprutornas färger i: blått, rött, gult. En kort befälhavarestav med en liten brandhake i ändan utgjorde ett annat befälstecken. ("Mäster Gudmunds Gilles Årsbok 1931" s 74-76)

En lätt promenadvagn, förspänd av ett par vita hästar med långa, nästan släpande svansar, skramlar framåt den knaggliga gatan (vid Liljeholmen i Jönköping). Det är postiljon Anderssons i Sanna. Ett annat ofta synligt ekipage är Kjellgrens i Sanna. De hade ett par röd- och vitbrokiga hästar, som alltid väckte uppseende. (Gustaf Wikner "Glimtar från 'Liljeholmsqvarteret' under 1800-talets sista årtionden" s 34)

Ett kungabesök i Skillingaryd som ej är så omtalat och omskrivet är Carl XV:s inspektion av regementet 1868. ... Befolkningen i Skillingaryds tätort var ... ytterst liten. Det kan ha rört sig om ett femtiotal personer. Alltså ett mycket litet antal som fört minnena vidare. ... Traditionen berättar ... att om Carl XV red en brun häst, vankades ingen extraförplägnad, men om han kom på en vit, fick varje man en cigarr och en sup. Det är naturligt att förväntningen var stor i lägret då "brännvinshästen" blev synlig. (Lars Karlsson "Carl XV:s besök i Skillingaryd" s 55-56)

Före år 1800 var herrgårdar och prästgårdar ofta rödmålade medan bondstugorna var omålade. Från och med denna tid blir bondgårdarna röda, medan torp och backstugor förblev omålade och grå. För att distansera sig från bönderna slutade herrskapsfolket att måla sina hus röda och övergick i stället till att måla sina boningshus med vit eller gul oljefärg. Generellt kan man säga att den småländske bonden blev ganska förmögen under 1800-talet. Bilden av den småländska fattigdomen under 1800-talet måste därför nyanseras. Bönderna var välbeställda medan fattigdomen framför allt drabbade det växande landsbygdsproletariatet som snart skulle dras till städer, arbetsvandra eller emigrera. (Olle Larsson "Det småländska bondesamhället" s 190)


Att fortsätta med ('nationerna'):


ca 2000 - ca 1900

Avebury Stone Circle, som uppenbarligen är äldre än den i Stonehenge, Silbury Hill, en kägelformad konstgjord kulle väster om Marlborough vars gåta man ännu inte löst, och den i kritgrunden utskurna "Vita hästen" i Uffington är . . . bevis för ett civiliserat liv i gångna tider. (Dieter Schröder "Drömvägar i Storbritannien" s 152; Från Torquay till Winchester)

"I såna här gamla hus brukar det ju finnas familjespöken", sade (Hubert) hurtigt. Har ni inget sånt här? Nån vit dam eller nånting? Varför säger du ingenting? Är du stum?" "Tja, inte precis en vit dam", svarade Conny betänksamt. "Jaså, vad då?" "Det är inte värt jag säger det, då kanske du inte kan sova." Äsch, prat, vad tror du om mig egentligen?" "Tja, om du nödvändigt vill så . . . ?" "Prata ut!" "En vit häst." "En vad?" Som om sänghimlen därinne hade brakat ner under sömnen, så bröt hela Huberts säkerhet samman. "Jo, du förstår, en av mina förfäder hade en vit häst, som han hade köpt i Turkiet under fångenskapen tillsammans med Karl XII. Den lär ha varit en av de vackraste hästar som någonsin funnits. Den var alldeles vit. Och den lär också ha varit ovanligt stor och stark och vild. Endast min släkting kunde rida den. Och det var också den hästen som bar honom hem genom Europa, när han flydde från turkarna. Min släkting var väldigt stolt över hästen, en sån häst hade man aldrig sett i Sverige förr. Fast folket i trakten var rädda för den. Han var tvungen att ha den inlåst och tjudrad jämnt; den fick aldrig springa på bete med de andra hästarna. Folk var rädda att den skulle bryta sig ut ur inhägnaden och ställa till med elände." (Sivar Ahlrud "Travmysteriet" s 29-30)

Ingenstädes är den kabbalistiska messiasförväntan och strävan så markerad som i berättelsen eller legenden om Josef della Reyna. ... Rabbin Josef della Reynas orubblighet och omedgörlighet upprörde himmelens änglar. De talade inte om något annat än om detta vågade försök att bringa Messias ned till jorden. Messias själv hoppades, att han snart skulle få nedstiga på sin vita häst till människornas barn. (Eric Wärenstam "Messias - Messiastro och Messiasförväntan inom judendom och kristendom" s 141,153)

Genom Guds nåd och den Helige Andes ljus och Jesu Krist och Lammets dyrbara kärlek hava vi Någon, som är med oss. Han, som är ryttaren på den vita hästen - som drog ut som en segrare för att segra. (Sven Lidman "Ingen lurar Gud" s 186-187; Lammets vrede - kommentar till Upp 6:12-17)

På våren, i april 1927, ryckte vi in till (Smålands husar)regemente (i Eksjö). ... Innan vi lämnade in alla prylar vi fått när vi ryckte in, hade jag hemkommen från kommissarieskolan varit sjukskriven och från sjukhusfönstret fått åse, hur regementet ställde upp och med musik och anförd av pukslagaren på sin vita häst red ut till höstens fälttjänstgöring. ... Efter denna fältmanöver 1927 fick Smålands husarer betyget att det var arméfördelningens mest fältmässiga regemente. (Gunnar Ericsson "Också en skola" s 49,64)

Så en dag vajade den vita fanan över Samuels Mispa. Det var i november 1918. Engelsmännen voro definitivt herrar över landet. Och in i den heliga staden (Jerusalem) tågade general Allenby, ledande sin vita häst vid tygeln. Då Kristus en gång blott ridit in i sin huvudstad och då vigd åt döden, ville ej generalen rida därin. (Anders Hultman "Sedan han vunnit en evig förlossning" s 88; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings Missionskalender 1928)

Segern var vunnen. Under folkets jubel tågade arméen in i huvudstaden, som ... hade festligt dekorerats med flaggor och blomstergirlander. Musikkåren spelade. Folket hurrade. Balkonger och fönster voro fullsatta med folk, som svängde och viftade med hattar och näsdukar, där Folke på sin vita häst red fram genom gatorna i spetsen för sina tappra gossar. Och unga flickor räckte blommor åt de förbiridande och marscherande krigsmännen. (Julia Stadius "Prinsessan Odåga" s 55; Barnbiblioteket Gullvivan 1924; tidigare upplaga 1919)

I Uppenbarelsens sjätte kapitel berättas om fyra ryttare som rida på en vit, en röd, en svart och en blekgul häst. De föreställa Erövring, Blodbad, Hungersnöd och Döden. Den spanske författaren Blasco Ibanez har skrivit en världsberömd roman från första världskriget, som han kallat "De fyra ryttarna", vilket blivit ännu mera känd genom en berömd film. (Hans-Eric Holger "Bevingade ord ur Bibeln" s 19)


ca 1900 och tiden dessförinnan

Vid en mönstring hade (Napoleons) hvita häst, som eljest brukade vara ett mönster af pålitlighet, blifvit skrämd och kunde ej styras, så att han råkade i stor fara. Då sprang en soldat fram ur ledet och lyckades få fatt i hästen och hejda honom. Napoleon kallade soldaten till sig och sade till honom endast dessa ord: "Tack, min 'kapten'"! Soldaten fattade genast meningen och gick bort till en grupp av officerare. Desse, som icke hade hört kejsarens ord, visade bort honom, sägande: "Gå din väg och ställ dig i ledet. Hvad vill du här?" "Nej, jag hör inte dit längre." "Hvem har sagt det?" "Han där borta på den hvita hästen." Saken blef nu förklarad, och soldaten fick ganska riktigt sin kaptensfullmakt. ("Lilla Svenska Barntidningen" s 359; nr 45 den 8 november 1895)

En höjdpunkt i hovlivet på Stockholms slott (under Gustav III:s tid) voro tisdagsaftnarna, då de kungliga gåvo stor cour med offentlig spisning. En god stund hade förnämiteterna stått och trängts i stora galleriet och i Vita havet, dit endast de allra finaste ha tillträde, "då dörrarne öppnas till Vita rummet och allt blir tyst" - det är Skjöldebrand, som berättar. "Därifrån kommer konungen, klädd med utsökt prakt, med briljanterade ordnar, knappar och spännen, visserligen något affekterad men - det kan ej nekas - med mycken aisance (= ledighet i sitt uppträdande) och något kungligt, ehuru icke krigiskt, i sitt väsende. Drottningen är stelare och går ej väl (ty hon är så stillasittande, att hon har nästan glömt att gå, och hon har dessutom ganska höga klackar), men hon har en hög och ståtlig växt, stora utstående ögon och i det hela en figur, som imponerar. Homer har liknat Ajax vid en fluga, Vergilius drottning Amata vid en snurra; det må tillåtas mig att likna vår dåvarande drottning på couren vid en väl prydd, vit paradhäst med hög encolure (= ståtlig hållning) men matt i sina rörelser." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1772-1809" s 106-107; Vid tjusarkonungens hov)

Med en prakt, vartill man i Sverige aldrig skådat maken, firade (Kristina) mot slutet av år 1650 sin kröning. ... Sveriges regerande drottning (satt i en praktfull) vagn, dragen av sex snövita, silverskodda springare med guldbroderade röda sammetsschabrak samt skära och vita fjäderbuskar på huvudena. Hon strålade i en klädning, som nästan helt och hållet var täckt med guld, pärlor och ädelstenar. Efter vagnen leddes hennes vackra vita livhäst, vars svans och man nästan släpade på marken. Han bar en rikt guld- och silverbroderad sadel, och kring de silverskodda hovarna rasslade guldkedjor. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1611-1660" s 440-441; I hovets glans)

Då nu invånarna (i Nürnberg) erarit, vad sorgefullt öde som drabbat Magdeburg, hade de gripits av fruktan att detsamma skulle övergå dem, helst som Tilly mer än en gång hotande nalkats deras portar. Men när de nu erforo att den svenske konungen (Gustav II Adolf) kom för att gästa dem, vart där en stor glädje i hela staden. Rådsherrarna gingo ut för att utanför portarna hälsa konungen och lämna stadens nycklar. Och när han en strålande marsdag (år 1632) red in i staden, följd av konung Fredrik av Böhmen och en flock av sina hövdingar, hälsades han av folket med jubel. Kyrkklockorna ringde, borgens kanoner sköto glädjesalvor, i alla fönster syntes människor som viftade och logo; på gatorna trängdes folket kring hans vita häst, och mödrarna lyfte upp sina små barn, för att de måtte få se den ädle befriare som Gud sänt deras land och deras stad. (Anna Maria Roos "Gustav II Adolf - Hans liv och bragder" s 96)

Deltagare i festligheterna (vid Erik XIV:s kröning i Uppsala) berätta, hurusom konungen från Flottsund, dit han sjöledes färdats från Stockholm, red in i kröningsstaden på en snövit häst i en åtsittande ridrock, "stickad med silver likt ett pärlstycke, så att föga av sammeten syntes". På den pärlstickade hatten vajade röda och vita plymer. ... Strax utanför staden stodo (vid intåget) prästerskapet och djäknarne och sjöngo psalmer. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1521-1611" s 252-253)

(Den nyvalde påfven) Martinus V lämnade 1418 Konstanz på en hvit häst, som leddes vid betslet af (konung) Sigismund. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 930)

Räddningen ... för kristenheten såg (den heliga) Birgitta i att påven återvände till Sankt Peters stad. Orädd som alltid, utslungade hon skarpa ord mot hans vanärande liv i Frankrike. ... 1397 upprann den stora, den efterlängtade dagen, då alla Roms klockor ringde jublande och utan avbrott, ty dess herde närmade sig den eviga stadens portar. På en vit häst kom han inridande och utdelade välsignelser åt alla sidor. Överallt ljöd sång och jubel. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - Forntiden och medeltiden" s 396-397)

I den kyrkliga skruden - paramenta - skiftar färgen på altarets antependium och prästens stola och mässhake, liksom på kalkduken till nattvardskärlen. Varje söndag eller kyrkoårstid och även vissa vardagar har sin särskilda karaktär som slår igenom inte bara i texter och psalmer, utan också i textilernas färg och den liturgiska musiken. Bruket av paramenta i bestämda liturgiska färger är känt från omkring år 800. Att det huvudsakligen är färgerna vitt, rött, grönt, violett, svart och blått som växlar tillsammans med några så kallade bifärger (grått, rosa m.fl.) - den så kallade liturgiska färgkanon - går tillbaka till den ordning som förekom i staden Rom under påven Innocentius III:s tid i slutet av 1100-talet. Vitt markerar enligt denna medeltida tradition ljuset från Kristus, renheten och den stora högtidens glädje. ... Den röda färgen symboliserar den helige Andes eld. ... Svart som liturgisk färg markerar sorg. ... Grönt, kyrkans vardagsfärg, är hämtad från naturen och symboliserar det andliga växandet och hoppet om evigt liv. (Oloph Bexell "De liturgiska färgerna" s 342)


Att avrunda med:

Sandels han kom till sin här i galopp, där vid stranden den segrande stod. Då hans vita Bijou bland lederna lopp, i sin snöglans purprad med blod, och genralen med tjusningens eld i sin själ glatt hälsade trupp och befäl; då spordes ej mer ett smygande knot, en viskning bister och dov, nej, ett jubel stormade honom emot, och i jublet hördes hans lov, och det roptes av röster till tusendetal: "Hurra för vår tappra genral!" (Johan Ludvig Runeberg "Sandels" s 78)


Egna kommentarer och funderingar:

Det grekiska ordet “pôlos” för “föl” i Mark 11:7 är lätt att associera med en häst. Namnet ”Filippos” betyder ”hästvän”.

Angående ”Jag skådade, och jag skådar”, se också Upp 4:1a. Angående ”skåda”, se också Upp 1:7a. Angående ”vit”, se Upp 3:4b-5a.


Greek words:

(h)ippos (häst) (i NT + exempel i Apokryferna) Upp 6:2 – Judit 1:13; 2:5; 6:3; 7:2,6,20; 9:7; 16:3; 1 Mack 3:39; 4:1,7,28,31; 6:38; 8:6; 9:4,11; 10:73,77,79,81-83; 12:49; 13:22; 15:13; 16:5,7; 2 Mack 3:25; 10:24,29; 11:2; 15:20; Salomos Vishet 19:9; Syr 30:8; 33:6; 48:9; Jak 6:3; Upp 6:4-5,8; 9:7,9,17,19; 14:20; 18:13; 19:11,14,18-19,21. Jfr också Filippos i Matt 10:3; Mark 3:18; Joh 1:43-46,48; 6:5,7; 12:21-22; 14:8-9.


Ytterligare studier:

Sak 6:6; Upp 6:4-5; 19:11,14.


R.J. Korner "'And I saw . . .' An Apocalyptic Literary Convention for Structural Identification in the Apocalypse"; (tidskriften) Novum Testamentum 42.2 (2000): 160-183.


(Ursprunglig version 2007-12-01; revised version 2009-06-27; 2012-06-18; 2015-02-14)

Till sidans topp

6:2ba ... och Den som sitter emot den hade en båge, och en krona gavs Honom.

Ord för ord (11 ord i den grekiska texten): och den sittande emot den havande/hade (en)-båge och gavs honom (en)-krona


1883: ... och den som satt därpå hade en båge, och honom vardt gifven en krona ...

1541(1703): ... och den derpå satt, hade en båga, och honom wardt gifwen en krona ...

LT 1974: Dess ryttare bar en båge, och en krona sattes på hans huvud.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Gud sade till Noa:) “Jag sätter Min båge i molnet, och den skall vara ‘in i’/till ett förbundstecken ‘uppåt mitt’/mellan Mig och jorden.” (1 Mos 9:13, Grekiska GT)

Den där dagen skall Herren Sebaot vara hoppets krona, flätad av/med härlighetsglansen. (Jes 28:5a, Grekiska GT)

(Profeten sade:) “Som en båges skådande, när den – alltefter omständigheterna – må vara i molnet i/under en dag av regn, på det här sättet (är) glansens stående “i en ring från’/’runt omkring’. ’Det här’/sådant ’(är) en likhets’/’kan ... liknas vid’ skådande av Herrens härlighetsglans.” (Hes 1:28a, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till sina lärjungar:) ”Människans Sons tecken skall föras/komma till ljus i himmel/himlen, och alla jordens stammar skall * (א*) ’skära sig’/sörja, och de skall skåda Människans Son som kommer uppå himlens moln i sällskap med förmåga och mycket härlighetsglans.” (Matt 24:30)

Då (soldaterna) hade flätat en törnig krona, sätter de den runt omkring (Jesus). (Mark 15:17b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Då soldaterna hade flätat en krona ut ur/av törnen, satte de (den) på (Jesu) huvud. (Joh 19:2)

(Äldste) som var (och hade varit) höljda i vita (ting) (א,*א) och (med) kronor av guld emot sina huvuden. (Upp 4:4b)

(De äldste) * (א*) kastar sina kronor inför ‘tronens ögon’/tronen och säga: “Värdig är Du, Herre (א,* א), Herren och vår Gud.” (Upp 4:10b-11a)


Exegeter, evangelister med flera:

Hodges ... identifierar ryttaren på den vita hästen med Messias och ryttaren i Upp 19 ... Han ser den första hästmannen som en som kommer fram vid början av de gudomliga domarna på jorden och den siste hästmannen som uppenbarad vid dessa domars avslutning. I Upp 6 är segern förutsagd, i kap 19 är den förverkligad. ... Några av kyrkofäderna, sådana som Irenaeus ... identifierar verkligen den den första hästen med Kristus och evangeliets seger, som först måste predikas, innan domarna ges på jorden; jfr Mark 13:10; Matt 10:23. (J. Masyngberde Ford "Revelation" s 105)

Ryttaren på den vita hästen betecknar sannolikt evangeliets förkunnelse i hela utsmyckningen/’den utsmyckade världen’, jfr Matt 24:14. (David Hedegård ”Nya Testamentet” s 612)

(Med den som satt på hästen) förstås Kristus. Raden af de profetiska bilderna här börjar dermed, att herren sjelf framträder uti sin segerglans. (P. Waldenström ”Nya Testamentet” s 631)

(Bildtext) Kristus hänger på korset, men bär fortfarande kungakrona (gjuten i tenn och förgylld). Vid denna tid (1200-talets senare del) var kronan ett ålderdomligt drag. Öja kyrka, Gotland. (Dick Harrison "Den politiska kulturen" s 69)

Den engelske benediktinmunken och senare ärkebiskopen Anselm av Canterbury (1034-1109) kom att spela en central roll för den begynnande högmedeltidens tolkning av Kristi lidande. För Anselm var lidandet först och främst en gudomlig handling. ... Människans synd måste försonas för att Guds rättfärdighet skall upprättas. Synden är emellertid så stor att ingen människa kan hoppas på att genomföra den. Bara Gud själv kan utföra den uppgiften. ... Denna tolkning av korsdöden lägger mer tonvikten på Guds handlande och hans gåva till människorna än på Kristi mänskliga lidande. Huvudvikten läggs vid Kristi gudomliga natur. Denna teologiska tankemodell svarar mot den bildliga framställningen av den korsfäste som börjar bli vanlig i Europa på 1100-talet. Här framställs Kristus som om han redan har utstått lidandet – utan att ha tagit skada av det – och som om han kommit i mål som segerherren. Korset representerar försoningen som en gudomlig gåva till människorna mer än som ett lidande. Ofta bär Kristus kungakrona i stället för en törnekrona, och ansiktet uttrycker inte lidande utan seger. (Harald Rasmussen-Einar Thomassen "Kristendomen - En historisk introduktion" s 153-154; Medeltidens Kristus)


Egna kommentarer och funderingar:

Jesus Kristus är Den förste och Den siste i en gammal tidsålder (jfr Upp 1:17) liksom Den förste också i en ny tidsålder. I Uppenbarelseboken talas det vid sammanlagt åtta tillfällen om hästar i samband med någons/någras ”sittande” (grek: kathêmai). Vid det första, det sjätte, det sjunde och det åttonde tillfället är hästen vit. Vid det sjätte tillfället rids hästen av Den som dött i syndares ställe. Vid det sjunde och åttonde tillfället är det samma ryttare som fullkomnar en gammal tidsålder och påbörjar en ny, det tusenåriga riket. Jfr Upp 6:4-5,8; 9:17; 19:11,19,21.


Grekiska ord:

toxon (båge) (i NT + exempel i Apokryferna) Upp 6:2 – Judit 9:7; Salomos Vishet 5:21; Syr 43:11; 50:7.


Ytterligare studier: Ps 7:12(13); 45:5(6); Jes 49:2; Klag 2:4; 3:12; Hos 2:18; Hab 3:8-9; Sak 6:11; 10:4; Matt 10:23; 24:14; Mark 13:10; Luk 21:11; Joh 6:27; 19:5; Upp 1:13-16; 9:7; 14:14; 19:12.


(Ursprunglig version 2007-12-01; revised version 2009-06-27; 2012-06-18; 2015-02-14)

Till sidans topp

6:2bb Han kom ut segrande och Han segrade (א,* א).

Ord för ord (5 ord i den grekiska texten Sinaiticus): och (han)-kom-ut segrande och (han)-segrade.


1883: ... och han drog ut segrande och för att segra.

1541(1703): ... och han for ut till att winna, och få seger.

LT 1974: Han red ut för att segra i många slag och vinna kriget.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(David sade till Herren: ”I) Dig, Herre, (är) storheten och förmågan och föremålet för beröm och segern och stabiliteten, eftersom Du är en Mästare av/över alla i himlen och uppå jorden.” (1 Krön 29:11a, Grekiska GT)

(David sade till Gud:) ”Du må segra i 'det att dömas Dig'/'Ditt dömande'.” (Ps 51:4b eller 51:6b, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Herren sade:) “Ett vassrör som har varit (och är) krossat skall (Min pojke) inte bryta ned/av, och ’ett linne’/’en veke’ som ryker skall Han inte släcka, ända till Han – alltefter omständigheterna – må ’kasta ut’/föra domen ’in i’/till segrande/seger.” (Matt 12:20)

(Jesus sade:) "När – alltefter omständigheterna – den stabile, som har varit (och är) beväpnad, må vakta den 'av sig själv'/egna gården, är hans ’ting som börjar under’/ägodelar i fred. Men alltsedan – alltefter omständigheterna – en stabilare än han är (א*), som har kommit emot (honom), må segra/besegra honom, lyfter/’tar ... bort’ han hans fulla rustning på vilken han 'var (och hade varit) övertygad'/'litade (och hade litat) och 'ger isär'/fördelar sitt byte." (Luk 11:21-22)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

De här tingen har Jag samtalat (och samtalar) (med) er, för att ni må ha frid i Mig. I utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ har ni betryck. Visa emellertid tillit. Jag har besegrat (och besegrar) utsmyckningen/’den utsmyckade världen’. (Joh 16:33)

De skall vandra omkring i sällskap med Mig i vita (ting), eftersom de är värdiga. Den som segrar skall på det här sättet höljas i vita kläder. (Upp 3:4b-5a, “Sardes”)

Den som segrar, honom Jag skall ge att sitta ner i sällskap med Mig i/vid Min tron, som och/också Jag segrade och satte Mig ner i sällskap med Min Fader i/vid Hans tron. (Upp 3:21, ”Laodikeia”)

Skåda, Lejonet * (א,* א) ut ur Judas' stam, Davids Rot, har segrat (till) att öppna bokrullen och lösa upp * (א,* א) dess sju sigill. (Upp 5:5b)


Exegeter, evangelister med flera:

“Kristi återkomst är överallt i Nya Testamentet uppfattad som en slutuppgörelse med Antikrist och hans här” (Fridrichsen). Kristus skall segra. Församlingen vet, vad som kommer. Den vet inte bara, att Antikrist skall komma, han, vars blodiga fotspår kan skönjas genom församlingens långa historia. Församlingen vet också något mer: att Kristus skall komma – som Segrare. (Nils Tägt ”När han kommer” s 121 i kommentar till ”Vem är Antikrist?”)

När mina tankar dröja vid denna bedjande moder (som jag berättat om), är det för mig som en gyllene port, genom vilken Segraren på den vita hästen skall draga in och göra under med folk och land där onda makter, nöd och tårar har sin hemvist. En bedjare, en trons hjältinna - det leder till förvandlingens under. (Emil Bardh "Varför dröjer bönesvaret?"; Jönköpings-Posten 1952-03-07)

Missionsfolket måste säga sig: "Missionen i Kina skall inte dö. Den skall leva." ... Vi kan vara förvissade om att vi inte vare sig arbeta eller bedja förgäves. Ryttaren på den vita hästen, Uppenbarelsebokens ledare, skall inte töva, när hans stund kommer. (Hjalmar Danielson "Skall den protestantiska missionen i Kina dö?"; Jönköpings-Posten 1949-06-13)

Det nu snart förflutna året har kännetecknats av väldiga strider. ... Vad vill man med detta? ... Jo, man vill vinna seger. ... I grund och botten blir nog ingen segrare av de nationer, som deltaga i den stora militära kraftmätningen. Förlusterna måste bli större än vinsterna. ... Ingenstädes bland människor finnes fullkomlig rättfärdighet. Den slutlige och bestående segraren är Jesus Kristus. ... Det hade varit alltför riskabelt att lägga segern i ogudaktiga människors händer, därför har Gud reserverat slutsegern åt sin Son. (Enock H. Skooglund "Segraren" s 9-10; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings missionskalender för 1941)

Åter har det visat sig, att Gud förmår använda nöd för att föra människor inom hörhåll för evangelium. Missionens Herre drager ut såsom segrare och för att segra. (Martin Lindén "Kampen om Kina"; Jönköpings-Posten 1938-03-15)

Gud har förskonat eder, bröder, från plikten att våga edra lif för fäderneslandets försvar. Mån I nu med så mycket större glädje lyssna till vår konungs kallelse att följa honom, ryttaren på den hvita hästen (Upp 6:2), där han drar ut med evangelii nådesbudskap bland hednafolken, "segrande för att segra". ... Snart är han nog här, vår Herre och konung. "Han har sin lön med sig." (Hugo Linder "I Pucheng-distriktet, Kina"; brev daterat juli 1915 till Jönköpingskretsens kristliga ungdomsförbund; Jönköpings-Posten 1915-09-25)

Den engelske benediktinmunken och senare ärkebiskopen Anselm av Canterbury (1034-1109) kom att spela en central roll för den begynnande högmedeltidens tolkning av Kristi lidande. För Anselm var lidandet först och främst en gudomlig handling. ... Människans synd måste försonas för att Guds rättfärdighet skall upprättas. Synden är emellertid så stor att ingen människa kan hoppas på att genomföra den. Bara Gud själv kan utföra den uppgiften. ... Denna tolkning av korsdöden lägger mer tonvikten på Guds handlande och hans gåva till människorna än på Kristi mänskliga lidande. Huvudvikten läggs vid Kristi gudomliga natur. Denna teologiska tankemodell svarar mot den bildliga framställningen av den korsfäste som börjar bli vanlig i Europa på 1100-talet. Här framställs Kristus som om han redan har utstått lidandet – utan att ha tagit skada av det – och som om han kommit i mål som segerherren. Korset representerar försoningen som en gudomlig gåva till människorna mer än som ett lidande. Ofta bär Kristus kungakrona i stället för en törnekrona, och ansiktet uttrycker inte lidande utan seger. (Harald Rasmussen-Einar Thomassen "Kristendomen - En historisk introduktion" s 153-154; Medeltidens Kristus)


Sångarna:

Du bar ditt kors. Så lär ock mig, O Segerhjelte! vinna Och uppå korsets helga stig Till himlamålet hinna. Då är min själ Förvarad väl, Och lefver i din kärlek. (EG Geijer: Psalm 89:4; Sång 69:4; jfr Psalmer och Sånger 140:4)

Vår egen kraft ej hjelpa kan; Vi vore snart förströdda: Men med oss står den rätte man; Vi stå af honom stödda. Frågar du, hvad namn han bär? Jesus Christ det är. Han är den Herren Gud, Som, klädd i segerskrud, Sin thron för evigt grundat. (M Luther-JO Wallin: Psalm 124:2; jfr Psalmer och Sånger 237:2)


Egna kommentarer och funderingar:

Segern tillhör Herren och ingen annan. Jfr 1 Krön 29:11.


Ytterligare studier:

2 Mack 10:38; Salomos Vishet 10:2; Matt 24:14; Rom 8:37; 1 Kor 15:54-57.


Tremper Longman III "The Divine Warrior: The New Testament Use of an Old Testament Motif"; Westminster Theological Journal 44 (1982): 292-307.


(Ursprunglig version 2007-12-01; revised version 2009-06-27; 2012-06-18; 2015-02-14)

Till sidans topp

6:3 Och när Den öppnade det andra sigillet, hörde jag den andra levande varelsen som sade: ”Kom och skåda (א,*א)!”

Ord för ord (15 ord i den grekiska texten Sinaiticus): Och när (den)-öppnade '-et sigill'/sigillet det andra, hörde-(jag) den andra levande-varelse sägande: kom och skåda.


1883: Och då det bröt det andra inseglet, hörde jag det andra djuret säga: Kom och se.

1541(1703): Och då det uppbröt det andra inseglet, hörde jag det andra djuret säga: Kom, och se.

LT 1974: Sedan rullade han upp bokrullen till det andra sigillet och bröt också det. Och jag hörde den andra levande varelsen säga: ”Kom!”


Den Senare Uppenbarelsen:

Likaså och/också (med) den andre och den tredje ända till den sjunde. (Matt 22:26)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Skåda, Han kommer i sällskap med molnen. (Upp 1:7a)

Och den första levande varelsen (var) lik ett lejon och den andra levande varelsen lik en ungtjur och den tredje levande varelsen hade ansiktet likt (ett hos) en människa (א,* א) och den fjärde levande varelsen (var) lik en flygande örn. (Upp 4:7)

Och jag skådade, när den lille Baggen öppnade ett ut ur/av de sju sigillen, och jag hörde en ut ur/av de fyra levande varelserna som sade som en röst av åskdunder: “Kom och skåda (א,*א)!” (Upp 6:1)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående den här versen, se Upp 6:1.


Ytterligare studier:


Jan Lambrecht "The Opening of the Seals (Rev 6:1-8:6)"; Biblica 79 (1998): 198-221.


(Ursprunglig version 2007-12-01; revised version 2009-06-27; 2012-06-18; 2015-02-14)

Till sidans topp

6:4 Och jag skådade, och skåda (א,* א), en annan, eldfärgad häst kom ut. Och till den som satt emot den, åt Honom gavs att ta friden ut ur jorden, och för att de måtte (א,* א) slakta varandra. Och åt Honom gavs en stor dolk.

Ord för ord (30 ord i den grekiska texten Sinaiticus): och (jag)-skådade och skåda kom-ut en-annan häst eldfärgad, och (till)-den sittande emot den gavs-(det) honom (att)-ta '-en frid'/friden ut-ur '-en jord'/jorden och för-att varandra (de)-måtte-slakta och (det)-gavs (åt)-honom (en)-dolk stor.


1883: Och där utkom en annan häst, som var röd, och åt den som satt därpå, vardt gifvet att borttaga friden ifrån jorden, så att de skulle slakta hvarandra, och honom vardt gifvet ett stort svärd.

1541(1703): Och der utgick en annan häst, röd; och honom, som derpå satt, wardt gifwet att han skulle borttaga friden af jordene, och att de skulle slå sig ihjäl inbördes; och honom wardt gifwet ett stort swärd.

LT 1974: Den här gången red en röd häst fram. Dess ryttare fick ett långt svärd och makt att ta bort friden och breda ut laglösheten på jorden. Och det blev krig och våldsdåd överallt.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Hustrun sade till Jerusalems döttrar: “Salomo) är vit och eldfärgad.” (Höga Visan 5:10a, Grekiska GT)

(Herren sade:) “Jag har låtit (och låter) Min frid stå på avstånd från det här folket.” (Jer 16:5b, Grekiska GT)

(Profeten sade:) “Herrens dolk!” (Jer 47:6a, Grekiska GT)

Babylons kung slaktade (Judas' kungs) söner ... och han slaktade alla Judas' ledare. (Jer 52:10a, Grekiska GT)

(Profeten sade till Herren:) “Du har ’tvingat bort’/förskjutit min själ ut ur frid.” (Klag 3:17a, Grekiska GT)

(Herren sade:) “Jag skall kalla emot (Gog) varje fruktan. En människas dolk skall vara emot hans broder.” (Hes 38:21, Grekiska GT)

(Daniel sade:) “Jag tittade (hela tiden) på ... när troner sattes/’sattes upp’ och en Gammal av dagar satt (hela tiden) ’och hade’/med ett hölje som om (det var) vit (Theod) snö och Hans huvuds hårväxt som om (den var) vit ren ull. Tronen (var) som om (den var) en eldslåga. (Dan 7:9, Grekiska GT)

(Profeten sade:) “Jag har skådat (och skådar) natten, och skåda, en man (som hade varit och var) ’kastad emot’/upphoppad emot en brokig häst ... och bakom honom eldfärgade och starfärgade(?) och brokiga och vita hästar.” (Sak 1:8, Grekiska GT)

(En man) sade (till profeten): “De här (hästarna) är (de) som Herren har skickat (och skickar) ut (till) det att gå/färdas på en väg runt jorden.” (Sak 1:10b, Grekiska GT)

(Profeten sade:) “Jag skådade, och skåda, fyra vagnar ... I/med den första vagnen eldfärgade hästar och i/med den andra vagnen svarta hästar och i/med den tredje vagnen vita hästar och i/med den fjärde vagnen brokiga, starfärgade(?) hästar. (Sak 6:1b-3, Grekiska GT)

(Jesus, Syraks son, sade: “Elia togs upp) i en eldstorm, i en vagn av/med hästar av/i en färg av eld.” (Syr 48:9)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Ni må ej uppta som en lag att Jag kom (för) att kasta/’föra ut’ en frid emot jorden. Jag kom inte (för) att kasta/’föra ut’ en frid emellertid/utan en dolk.” (Matt 10:34)

(Jesus sade till fariseerna:) "Varje rike som 'har delats i portioner nedifrån'/'har stått i strid med' sig själv ödeläggs, och varje stad eller bostad som 'har delats i portioner nedifrån'/'har stått i strid med' sig själv kommer inte att stå/bestå." (Matt 12:25)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Nation skall resa sig upp emot nation och rike emot rike ... Då skall de ’ge er till sidan av’/’överlämna er’ in i betryck, och de skall döda er. ... Många skall ‘fås att snava’/snava, och de skall ’ge varandra till sidan av’/’överlämna varandra’ in i betryck oppression (א,* א).” (Matt 24:7a,9a,10b)

(Jesus sade:) "När – alltefter omständigheterna – den stabile, som har varit (och är) beväpnad, må vakta den 'av sig själv'/egna gården, är hans ’ting som börjar under’/ägodelar i fred. Men alltsedan – alltefter omständigheterna – en stabilare än han är (א*), som har kommit emot (honom), må segra/besegra honom, lyfter/’tar ... bort’ han hans fulla rustning på vilken han 'var (och hade varit) övertygad'/'litade (och hade litat) och 'ger isär'/fördelar sitt byte." (Luk 11:21-22)

(Jesus sade:) “Jag har kommit (för) att kasta en eld emot jorden, och vad Jag vill om/att den allaredan var/vore ’fäst upp’/’gjord i ordning’! Jag har ett dop att döpas (med), och hur ’håller jag mig (inte) tillsammans’/’anstränger jag mig (inte)’ ända till (den tid) ’vilken som än’/’i vilken’ det må avslutas. Tänker ni att Jag har blivit/kommit till er sida (för) att ge fred i/på jorden? Absolut inte, säger Jag er, 'emellertid eller'/däremot oenighet/delning. Ty det kommer från nuet att vara (så att) fem i ett hus som har varit (och är) delade isär, tre på/'för ... skull' två och två på/'för ... skull' tre, kommer att vara delade isär.” (Luk 12:49-53a)

Sopater (son) av Pyrrhos (= eldfärgad) åtföljde (hela tiden) tillsammans med (Paulus). (Apg 20:4a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Efter de här tingen skådade jag, och skåda, en dörr som var (och hade varit) öppnad i himlen. (Upp 4:1a)

Sju facklor av eld som ’är brinnande’/brinner inför ‘tronens ögon’/tronen, vilka är Guds sju andar. (Upp 4:5b)

(Den lille Baggen) har sju horn och sju ögon, vilka är Guds sju andar, som har skickats (och skickas) bort ‘in i’/över varje/hela jorden. (Upp 5:6b)

Och jag skådade, och skåda, en vit häst. (Upp 6:2a)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

ca 2000 - ca 1950

När Gud (i 1 Mos 11:7) sade att arbetarnas språk skulle “förbistras” tolkade en del rabbiner det till att betyda “Jag skall se till att deras egna läppar skall vara deras fördärv”. Vid ett tillfälle bad en arbetare om vatten och en annan svarade med en bägare smuts. Då anföll den förste arbetaren den andre och spräckte den andres skalle. Och när en arbetare bad om en yxa, tog den andre fram en skyffel, varpå den förste spräckte den andres skalle. Och så började arbetarna att fördärva varandra. (Michael E. Williams “Genesis” s 64; Genesis Rabbah 38.10)

De sökte sitt och endast sitt, och allt blev storm och strid. De sökte Ditt, allenast Ditt, och funno frid. ... De sökte sitt och endast sitt, och deras värld i spillror föll. De sökte Ditt, allenast Ditt, och bryggan höll. (Margareta Malmgren "Följeslagare" s 26; citat Sven Lidman)

En halvtimme före klockringningen (inför påskprocessionen kring patriarkkyrkan i Peredelkino ett halvt sekel efter revolutionen) ser gången utanför Kristi förklarings kyrka ut som platsen framför en dansbana i en avlägsen arbetarby. Flickor med bjärta halsdukar och skidbyxor (nåja, i kjolar också) går tjattrande tre och tre, fem och fem; än skuffas de inne i kyrkan, men det är tjockt där inne i vapenhuset, gummorna är på plats sedan tidiga kvällen, flickorna slänger glåpord till dem och går ut; än kretsar de omkring på kyrkplanen, skriker fräckheter, ropar till varann på långt håll och skärskådar de gröna, rosa och vita små lågor, som tänts vid ytterfönstren och på prostarnas och domprostarnas gravar. Och ynglingarna - sunda och osnutna - går omkring med triumferande min (vem har de triumferat över i sina femton-sjuttonåriga liv? - annat än möjligen med ishockeypucken), nästan alla har keps (de som är barhuvade har inte mössan av för att de är här), var fjärde har druckit, var tionde är full, varannan röker, röker motbjudande med papyrossen kletad vid underläppen. Och redan före rökelsen, i stället för rökelsen, stiger gråblå puffar av tobaksrök i det elektriska ljuset från kyrkplanen upp mot påskhimlen med dess bruna, stillastående moln. De loskar på asfalten, knuffar varann skojfriskt, visslar högljutt, mumsar och svär, några tar in dansmusik på sina transistorapparater, andra kramar sina väninnor på själva gången och skiljer flickorna från varann och granskar dem tupplikt, och det är nästan så de drar blankt: först mot varann och sedan mot de ortodoxa. Därför att alla dessa ungdomar inte betraktar de ortodoxa som yngre betraktar äldre eller som gäster betraktar sitt värdfolk utan som värdfolket betraktar flugor. ... Vad kommer det att bli av dessa miljoner som vi har fött och fostrat? Vad var det för mening med de eftertänksamma hjärnornas upplysningsmödor och hoppingivande spådomar? Vad gott kan vi vänta oss av vår framtid? Sannerligen: en gång kommer de att vända om och trampa ner oss allihop! Och de som hetsade dem till det kommer också att bli nertrampade! (Alexander Solsjenitsyn "Påskprocessionen" s 124-128)

Förbannade gringo! skrek jag i tankarna till honom, varken i dag eller i morgon kommer du ut härifrån! ... Med pistolen i handen följde jag alla hans rörelser, färdig att sända honom i döden utan att någonsin ha sett honom, utan att känna honom, utan att tala med honom, så som man dödar i krig, för vi och bara vi i vårt fosterländska förbund accepterade det faktum att vi var i krig, tvärtemot regeringens folk, militärerna och de ledande politikerna, som menade att det rörde sig om utpressning. ... Jag insåg att jag inte kunde undgå att ta honom med överrumpling och döda honom i ett bakhåll. Men vad gjorde de själva i ett oförsvarat land? Var det inte förräderi mot Amerikas ande? Och i detta isolerade slättland vid Stilla havet fick jag klart för mig vilket smärtsamt öde som väntade oss: den mäktige och de små kämpade mot varandra under den ena generationen efter den andra. (Miguel Angel Asturias "Weekend i Guatemala" s 41-42)

När de flesta kommit, rusade Abd es-Sattar "Erroll Flynn" iväg hem till Waligränden och hämtade en boll. Därefter begav sig alla till Sidi Zahmul-platsen för att börja spela. De delade upp sig i två lag, vanligen uppkallade efter de stora klubbarna Espérance sportive och Club africain. Och förtröstande på Gud började de så spela, ett spel där varje spelare betraktade sig som domare och där de kraftiga, typ (den muskulöse boxaren och "gangsterledaren") Buhali, drabbade samman med de magra vålnaderna typ Tarnanno (vars enda sysselsättning var att slå dank). Bara fötter stötte ihop med hårda skor, och tår började blöda. Några föll avsvimmade till marken, träffade av sparkar, uppenbarligen avsedda för bollen. Ingen gick säker för bollen, inte ens förbipasserande. ... Och ve den som protesterade! En sådan skur av skällsord och slag forsade då över honom att han kunde tacka sin Skapare för att han kom undan med livet. ... Om ett gräl flammade upp om ett mål skulle godkännas eller ej, löstes problemet vanligen med ett ordentligt slagsmål, där de med de hårdaste knytnävarna fick rätten på sin sida. (Muhammed el-Hamzawi "Tarnanno" s 315-316; el-Hamzawi var född i Tunisien 1934)


ca 1950 - ca 1900

Så har vi alla gemensamt något mörkt och tungt som vi går och bär på. Vi talar inte om det numera - det tjänar inte mycket till. Det är allt det förfärliga som sker. Hatet som växer och växer, folkhat. Världen blir snart så uppfylld av hat, att det inte finns plats för andra känslor. Vad sker just nu ute i världen, i denna stund? På slagfälten i alla väderstreck, i luften och på haven, i koncentrationsläger och i fängelser? Och vad sker med det jagade judafolket? (Natanael Beskow "Den heliga striden" s 7-8; predikan juldagen 1942 i Djursholms kapell, ämne: Ära vare Gud!)

En sån värld, en sån tillvaro! Att läsa tidningarna är en hopplös sysselsättning. Klappjakt med bomber och kulsprutor på kvinnor och barn i Finland, haven fulla av minor och ubåtar, neutrala sjömän, som omkommer eller i bästa fall räddas i sista stund på någon eländig flotte efter dygn av umbäranden, den polska befolkningens tragedi bakom stängda kulisser (ingen får veta, vad som händer, men en del står trots allt i tidningarna), särskilda avdelningar i spårvagnarna för "det tyska herrefolket", polackerna får inte visa sig ute efter klockan 8 på kvällen m.m. i samma stil. Tyskarna talar om sin "hårda men rättvisa behandling" av polackerna - och då kan man förstå. Ett sånt hat, det skall bli! Världen måste till sist bli så full av hat, att vi allihop storknar av det. Jag tror, att Guds straffdom är över världen. Till på köpet har vi en vargavinter, som ingen sett maken till. . . . Emellertid har jag köpt mig en päls - trots att Ragnarök väl kommer, innan jag hinner slita ut den. (Astrid Lindgren "Krigsdagböcker 1939-1945" s 41; 1940-02-09)

Man bör skynda sig ta steget ut till ett fast fredsprogram. ... Några tänka mera på själva vapnen: låt oss få bort dem, låt oss avrusta. Andra tänka mera på den hand eller den hjärna som brukar vapnen: låt oss få en klokare statskonst. ... Isolerad avrustning av en stat oberoende av andra, tror jag inte skulle främja freden. ... Något mera skulle jag kunna vänta av en förnuftigare statskonst. Den måste komma! På tid och stunder - ville man av gammal vana tillägga. Men vi ha inte längre så mycket tid och stunder att räkna med. Vi ha något årtionde på oss för att ta vårt förnuft tillfånga. Vi ha inte råd till en ny lektion att bli visa av. Det är någon strid om, hur pass förödande nästa krig kan behöva bli. Men det finns ju ingen människa som inte vet, att det måste bli värre och ojämförligt värre än det (världskrig) vi haft. Det räcker. Kriget blir förödande, men det är icke den enda olyckan. Det blir också motbjudande för samvetet. Det antar former som strida mot krigaräran av gammal stil. Hur är det det heter i Fänrik Stål: "Så utkräv straff av män med svärd i hand, av barn och kvinnor ej." Den versen har knappast tillämpning längre. När Rydbergs harpolekaren beder för sin Gunnar, vill han helst tänka sig sonen falla i ädel kamp på ett slagfält. Det finns mycket i våra dagars krigsmetoder som skulle grumla en sådan önskan, en sådan syn. Kriget har blivit en absurditet, från kärlekens, från rättens och klokhetens synpunkt. Det är icke längre en oklokhet, det är vansinne. (Hans Larsson "Filosofien och fredsarbetet" s 87-88; föredrag vid ett fredsmöte i Lund jan. 1929)

Mina föräldrar levde som hund och katt; någon uppfostran hade de inte, och det var knalt med karaktären också, de hade aldrig lärt sig att finna sig i vår Herres skickelser - alltsammans fel som jag själv en dag skulle ärva, till min olycka - och detta gjorde, att de inte brydde sig om att tänka sig för eller hålla sina känslor i styr, så att det räckte med vilken skräpsak som helst för att det skulle bli ett oherrans liv, som sen kunde hålla i dag efter dag utan att man kunde se något slut på det. ... Hon skällde honom för ludenapa och fattigportugis, och då såg det alltid ut som om han bara hade väntat på det ordet för att klå upp henne. Han spände av sig livremmen och jagade henne några varv kring köket tills han tröttnade. ... Ja, någon vidare frid var det verkligen inte i huset, men vi väljer ju inte själva vårt liv. (Camilo José Cela "Pascual Duartes familj" s 23-24; 1920-talet?)

Lotta Hedman hade varit underlig och förvirrad alltsedan den natten, då Sigrun hade gått bort. Hon hade ingen ro och talade högt för sig själv. Man trodde, att hon såg syner, och den, som uppfattade något av hennes tal, hörde nog, att det inte rörde sig om annat än den stora världsförödelsen och ryttaren på den röda hästen och om årsveckor och vilddjur och hela jordens jämmerliga förstöring. (Selma Lagerlöf "Bannlyst" s 170; Lotta Hedman)

"Vi judar ensamma tror på en enda Gud", (sa mor till mig), "alla de andra dyrkar träd, ormar, krokodiler, allt man kan tänka sig ... Syndare är de, varenda en. Samtidigt som de säger: 'Vänd den andra kinden till', så mördar de varandra och fortsätter att synda." (Isaac Basjevis Singer "På vår gata" s 90; En gossefilosof)

Underklass och öfverklass bekämpa hvarandra alldeles som i Athén och Rom. Hat! heter kärleken, svek moralen, trolöshet vänskapen. Allt är sig likt hos denna världens barn! Är det underligt då, att de vaknade fly till Kristus, kasta sig öfver på andra sidan, tagande döden i förskott! Hvarför människohjärtat går baklänges? Därför att det jordiska tar för mycket tid, så att man icke hinner lefva och uppfostras. (August Strindberg ”En blå bok III” s 887; Går världen baklänges?)

Nalkades vi slutligen ämnet, och de stora frågorna, så hände oftast, att en talade i sänder, under det den andra med nedslagna ögon väntade på replik för att sedan få tala en stund om sitt, som icke var svar på tal utan ofta god-dag-yxskaft. Eller hände det att på ett fullkomligt demoniskt sätt alla talade på en gång, utan att någon tycktes förstå vad de andra menade. – En babylonisk förbistring som slutade med gräl och omöjligheten att förstå varann. – Du förstår ju inte vad jag säger! – var det vanliga nödropet. ... Varje natt jag gick hem från ett sådant kafé-möte kände jag det intiga i dessa utsvävningar, där man egentligen ville höra sin röst och påtruga andra sina meningar. Min hjärna var som sönderriven eller som uppbökad och besådd med ogräsfrön som behövde krattas bort innan de grodde. (August Strindberg ”Ensam” s 13)

(1903 April 4:e) På natten efter kl 2 vaknade jag efter en pinsam dröm. ... Jag befann mig i en skogsmark. En man på en röd häst jagade mig. Jag försökte slå hästen, men han vände sin kropp i en halfcirkel som inneslöt mig, att jag ej kunde komma ut. Mannen talade smädliga ord. ... (Carl Larsson som jag tidigare sett i drömmen) föreföll då försvara mig. Jag frågade hvem mannen på röda hästen var. Man sade förvaltaren Wahlström "som skulle befordras till något". ... April 5:e. ... not: Röda Hästen i uppenb. betyder Krig och Blodsutgjutelse. (August Strindberg "Ockulta dagboken" s 168-169)


ca 1900 - ca 1800

Mellanrikslagen, som innehöll bestämmelser om viss tullfrihet mellan Norge och Sverige, upphävdes 1897, och därmed stodo rikena emot varandra som främmande länder. Men av främlingar blevo snart fiender, och man begynte rusta och hota. Vapen anskaffades, fästningar byggdes, och skepp inköptes. Ropet på krig höjdes på båda sidor om Kölen, om allvarligt menat eller icke, är svårt att avgöra. (August Strindberg "Ett fritt Norge" s 85; Neue Freie Presse 1905-06-20)

Det var en känsla af oro som manade mig in i helgedomen. . . . Allt oftare (såg jag) ansikten, som påminde om uttrycket i så många porträtter från 1500-talet: "Var på din vakt! Det gäller lifvet." . . . Jag skyndade ut och vandrade i yrsel kors och tvärs genom gator, där anhängare af olika bekännelser, med vilddjurets tecken i anletsdragen, mördade hvarandra under hellebarder och svärd. Hopar, i hvilka dominikaners kåpor skymtade, trängde fram mot det lutherska kvarteret för att störa en fest, som där firades, men hejdades af skaror som törstade efter den babyloniska skökans blod. . . . Så kom jag till en öppen plats nära stadsmuren. Där var det festen firades.Den hade ännu andrum. På torget en spetsgård kring en blodig stupstock. Ett offer var redan slaktadt. Ett annat framleddes af någon klädd som en luthersk predikant. En liten man, som i viss mån liknade en prelat bland dem jag känt, besvarade min fråga hvad detta betydde. Det var med sorgsen röst han sade: "Jag ville gärna ha skonat anabaptisterna från dödsstraffet. Det är kanske för strängt. . . . Men man hörde mig ej." . . . Bredvid mig stod en man från min egen tid (år 1893) och mitt eget land. . . . Han pekade på den brinnande staden och sade: "Lyckliga vi som lefva i vårt nittonde århundrade på gränsen till det tjugonde! Det är en lärorik hägring från det förflutna vi nu ser. . . . Väl oss, att vår upplysning stigit till den höjd, hvarpå den står! Något mer af dnsamma önskar jag visserligen icke. . . . Vårt århundrades industrialism, den mest sublima uppenbarelse världshistorien känner . . . eller är det icke så? . . . Nåväl, denna sublima uppenbarelse kräfver offer. . . . Fördenskull: upplysning med måtta och religion tempererad med måttfull upplysning." (Viktor Rydberg "Fantasmer ur verkligheten" s 132-133,140-141; Djursholm, Ekeliden, juli 1893)

Jan Ersa ägde Nackabyn, Per Persa ägde Backabyn i By i Västra Ed. Jan Ersa, Per Persa, de höllo aldrig fred. ... ... De trätte och processade. Om friden prosten mässade – det var som vått på gäss. Ty vann en gång Jan Ersa, så började Per Persa en splitter ny process. ... Ju mera de bedagades, dess mer det stämdes, klagades och tappades och vanns. Var domen för Per Persa, så vädjade Jan Ersa till närmaste instans. ... ... Och ingen av dem mjuknade, när de på slutet sjuknade och stoppades i jord. ”Ve’ nästa ting, Jan Ersa!”, ”vi möts, vi möts, Per Persa!”, var deras sista ord. ... Men ”trilsk som Jan i Nackabyn” och ”ilsk” som Per i Backabyn” är stäv i Västra Ed. Jan Ersa, Per Persa, de höllo aldrig fred. (Gustaf Fröding ”Jan Ersa och Per Persa” s 73-75; 1891)

Jelena (27 år, hustru till professor emiritus Serebrjakov): "Det står inte alls bra till i det här huset. (Vojnitskij,) din mor (och min makes första hustru) hatar allting utom sina broschyrer och herr professorn; han är nervös och retlig, litar inte på mig och är rädd för dig; (din syster) Sonja är sur både på sin far och på mig, har inte talat till mig på två veckor nu; du hatar min man och visar öppet ditt förakt för din mor; jag är också nervös och retlig och har gråtit tjugo gånger idag. Kort sagt så är det allas krig mot alla. Man kan fråga sig vad det är för mening med det kriget och vad det ska tjäna till." Anton Tjechov "Skogsspöket" s 480)

Den som icke tror på ett blivande Europa måste leva i Schweiz någon tid: där skall han se experimentet redan utfört. Där bo "arvfienderna" om varandra: tyskar och fransmän, f.d. österrikare och f.d. italienare, och de äro alla stolta att få heta schweizare, vilket visar att det icke är rasernas hat utan något helt annat som retar folken mot varandra! (August Strindberg "Från det vaknande Italien" s 97; Pegli-Genova mars 1884)

Ju större maklighet (säger den tyske filosofen Edvard von Hartmann), dess lättare inställer sig plågoriset ledsnaden, som i sin ordning påkallar umgängeslifvets så kallade förströelser, baler, kalaser o. s. v., hvilka i sin ordning med det stök de föranleda, det tvång de pålägga, den falska glädje, hvarmed de maskera sig, varda till nya plågoris. Men, tillägga pessimisterna, lyxen skänker dock äfven en annan njutning, åtminstone åt uppkomlingarne, åt dem, som plötsligt blifvit rike: nöjet att äga och visa att de äga hvad andra sakna. De vilja väcka afundens bittra känsla, de vilja göra de fattige genom denna känsla olyckligare än hvad dessa äro genom själfva fattigdomen och nöden. Utan tvifvel lyckas de äfven däruti. Så länge det finns människor, som anser något för värdefullt och angenämt endast därför att icke äfven andra äga det, så länge skall det äfven finnas människor, som eftersträfva något endast därför att andra äga det. Häraf uppstår en afundsam och hejdlös äflan mellan de förmögne inbördes, och en med samhällsvådor hotande spånning mellan dem och det så kallade fjärde ståndet, som en gång förhjälpte det tredje ståndet till den samhällsställning, som det nu innehar, men själf ser sig beröfvadt de positiva frukterna af segern. (Viktor Rydberg "Leibniz' teodicé och den Schopenhauer-Hartmannska pessimismen" s 187-188; föreläsningar i Göteborg höstterminen 1877)

Utsvävningarna hade inte velat veta av de båda mördarna. De hade kastats tillbaka i ångesten. De kände sig så till den grad bundna vid varandra av förhållandena att de insåg att varje försök till resning vore löjlig. De återgick till sitt gemensamma liv, men hatet blev nu till ursinne. Kvällarnas gräl började igen. Nu var det hugg och slag och skrik dagarna i ända. Misstro sällade sig till hatet och gjorde dem galna. De fruktade varandra. . . . Varje ny kris gjorde dem ännu mer misstänksamma och skygga. Från morgon till kväll spionerade de på varandra. . . . De kände ett oemotståndligt behov att döda varandra. Och de lydde detta behov som rasande djur. . . . (Laurent) tog karaffinen från Therese och hällde upp ett glas. Sedan vände han sig bort och tömde den lilla flaskan med blåsyra i glaset samtidigt som han lade i en bit socker. Therese hade samtidigt hukat sig ner framför skänken och tagit kökskniven. Hon försökte smyga ner den i en av sina fickor. . . . De såg på varandra. Therese såg flaskan i Laurents händer. Laurent märkte kniven, som blänkte mellan vecken i Thereses kjol. Tysta och kalla mönstrade de varandra. . . . De växlade en sista blick, en blick av tacksamhet inför kniven och giftglaset. Therese tog glaset och tömde det till hälften. Så räckte hon det åt Laurent som drack ur resten. Det var som om en blixt slagit ner. De föll över varandra. Döden gav dem äntligen lindring. (Emile Zola "Therese Raquin" s 233-239)

En sådan blodsutgjutelse är nu också mycket nära, då det blir ett förskräckligt uppror och inbördes strid i alla riken. ... Det naturliga förnuftet blir präglat av drakblod som är fullt med galla. ... Till slut börjar de slåss sinsemellan som vargungar. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 67-68 i predikan 1851 över Luk 21:25-36 och Upp 6:12-13)

O, en värld utan kristendom, vad är och vad bliver den? Allas krig mot alla. (Johan Olof Wallin "Predikningar - Fjärde bandet" s 29; Pingstdagen)

(Friherrinnan sade till Charlotte:) ”Jag vill bara säga, att då Karl-Artur påstod, att han kunde blivit biskop över hela Sverige, kom det ett litet hånskratt från kvinnan, som satt på vagnsbottnen vid hans fötter. Och detta hörde han, och från den stunden, ser du, vände sig hans vrede mot henne. Han stampade i vagnsgolvet och frågade hur hon vågade skratta, hon, som var skuld till hela hans olycka, hon, som hade skilt honom från hans fästmö, från hans mor, från hans hustru, hon, som var orsak till att han inte mer var en präst och fick predika i kyrkorna, hon, som var snaran om hans hals, som var giftormen, som var dag dröp gift i hans sår, hon, som inte skulle sluta upp med att reta honom, förrän han till sist måste sticka kniven i henne. ... Och nu började de två gräla. Nej, jag kan inte tala om vad de sa till varandra. Det var förfärligt.” (Selma Lagerlöf ”Anna Svärd” s 266-267)

Det finns en sak som är ännu värre än att Goriot har blivit övergiven av sina båda döttrar, som önskar honom i graven, och det är de båda systrarnas rivalitet sinsemellan. Restaud är av förnäm börd. Hans hustru har blivit upptagen i de högsta kretsar och presenterad vid hovet, men hennes syster, hennes rika syster, den vackra fru Delphine de Nucingen, hustru till en penningmagnat, håller på att dö av grämelse. Hon förtärs av avundsjuka, hon är hundra mil från sin syster, hennes syster är inte längre hennes syster. Dessa kvinnor förnekar varandra, liksom de förnekar sin far. (Honoré de Balzac "Pappa Goriot" s 88-89)

Hufvudkällan till det allvarsammaste onda, som drabbar människan, är (enligt den tyske filosofen Arthur Schopenhauer) människan själf. Den ena människan är den andras djäfvul. Det finnes genomgående ädla, i all sin svaghet beundransvärda mänskliga karakterer; men dessa äro icke att möta dagligen på gatan. Till regeln kännetecknas människornas uppförande emot hvarandra af all den orättfärdighet, obillighet, hårdhet och grymhet, som äro möjliga i samhällen, där strafflagar finnas, som hålla dem något i tygeln, och en allmän mening utbildat sig. . . . (Schopenhauer) påminner om de store eröfrarne, som utan att vara drifne af någon rättsidé utan blott af satanisk maktlystnad ställt hundratusentals människor emot hvarandra och tillropat dem: mörden hvarandra! . . . Försattes vårt släkte i en värld, där stekta sparvar flöge det i munnen och hvars och ens önskningar uppfylldes, då skulle man af ren ledsnad se sig om efter andra medel för sin själfviska viljas sysselsättande, och man skulle finna det i att misshandla, plåga och fördärfva hvarandra. (Viktor Rydberg "Leibniz' teodicé och den Schopenhauer-Hartmannska pessimismen" s 147-149; föreläsningar i Göteborg höstterminen 1877)


ca 1800 - ca 1500

Robespierres stund var kommen; han kunde på en gång störta hébertisterna och dantonisterna och så ensam stå kvar som diktator. Den 17 mars (1794) blef Hébert häktad tillsamman med 19 stallbröder; de ställdes inför revolutionstribunalet, och den 24 mars afrättades de. Det godtycke och den egennytta, som i alltmer stegradt mått utmärkte deras styrelse, hade vändt sinnena ifrån dem. ... Nu kom turen till Danton. ... Genom sin oemotståndliga vältalighet verkade alltjämt Danton som en folkets man, något som Robespierre aldrig varit. Tillfället att krossa honom syntes gynnsamt. ... Den 30 mars inledde Saint-Just i konventet angreppet mot (Danton) och hans anhängare. ... Man vågade ej offentligt kungöra domarne, utan meddelade dem i de fångnes celler. Danton dog som en njutningsmänniska, som är mätt på lifvet och ej fruktar döden. ... Robespierre var nu Frankrikes herre. ... För att vinna popularitet stiftade han en ny revolutionsreligion, där han lärde tron på ett högsta väsende och själens odödlighet. Själf blev han dess öfverstepräst. ... Han utvidgade rätten till angifvelse och åtal inför (revolutionstribunalet) till en fullkomligt godtycklig makt öfver lif och död. Härigenom blef skräcken laglig. Allt oftare skramlade bödelskärran genom gatorna, allt snabbare arbetade guillotinen. Under sju veckors tid föllo 1,400 hufvuden. ... Äfven i välfärdsutskottet drabbade de motsatta riktningarne häftigt samman. ... Konventet ... förklarade Robespierre och hans anhängare utom lagen. ... Samma dag ... guillotinerades Frankrikes hittillsvarande herre ... och flera jakobiner, inalles 22. Snart åtföljdes de af 95 bland sina partivänner. ... Skräckväldet hade kväfts i det blod, som det själft hade utgjutit i strömmar. ... Krossade lågo idealen från 1789. Friheten hade förvandlat sig till sin vrångbild, till ett oordnadt slafveri, och jämlikheten till rått våld. (J. von Pflugk-Harttung "Revolutionen och kejsardömet" s 490-493; Den franska revolutionen)

Fiendskap emellan menniskor är mägtig att göra werlden till ett helwete. (Anders Nohrborg "Den Fallna Menniskans Salighets-Ordning" s 134 angående ”ett köttsligt sinne såsom en fiendskap emot Gud”)

Marocko simmade i blod när vi kom dit. Kejsar Muley Ismaels femti söner låg i fejd med varandra om tronen, och då var och en av dem hade sitt parti upprördes landet av inte mindre än femti inbördeskrig. Svarta kämpade mot svarta, svarta mot mörkbruna, mörkbruna mot mörkbruna, mulatter mot mulatter; det var ett enda slaktande i hela riket. ... "Utom om kvällarna när vi superar", (sade den lärde i Paris), "då stämningen kan vara tillräckligt munter och ingenting brister i enighet och sammanhållning, tillbringar vi hela vår tid med kiv och trätor. Jansenister (anhängare av läran om nåden och förutbestämmelsen) ligger i fejd med molinister (anhängare av läran om nåden och den fria viljan), världsliga ämbetsmän med kyrkliga, författare med författare, hovmän med hovmän, statens uppbördsmän och skatteentreprenörer med folket, hustrurna med sina män, släktingar med släktingar. Det är ett enda och evinnerligt krig." (F. Voltaire "Candide" s 42,95)

Det allra största onda är inbördeskriget. (Blaise Pascal "Tankar" s 128)

Varför skulle världen vara så full av trolöshet, vanära, elände och mord, om det inte vore för att alla vill vara sin egen herre? Alla vill slippa ha någon över sig, ingen bryr sig om någon annan och var och en gör som han själv tycker. Därför straffar Gud den ene skurken med den andre. Om du bedrar och föraktar den som står över dig, kommer en annan och behandlar dig på samma sätt. (Martin Luther ”Stora katekesen” s 52)

Man ser nu i werlden ... (att) emedan en omätelig girighet och roflystnad går i swang, och ingen will gifwa Gud eller nästan något, utan blott rifwa åt sig det, som andra hafwa gifwit, samt dertill ock utsuga de fattigas swett och blod, så gifwer oss ock Gud dyr tid, ofrid och allehanda olycka, tills wi slutligen måste uppfräta hwarandra inbördes, eller allesamman, de rika och de fattiga, de stora med de små blifwa af någon annan uppslukade. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Sommar-afdelningen" s 114 i kommentar till Matt 8:1-9)

När man tillförene under påfwens förförelse och falska gudstjenst skulle göra goda gerningar, så woro alla beredwilliga dertill, och en furste eller en stad kunde göra större och rikligare stiftelser och gifwa mer allmosor, än nu alla konungar och kejsare tillhopa skulle förmå. Nu deremot har hela werlden intet annat lärt, än att skinna och preja samt uppenbarligen roffa och stjäla genom lögn, bedrägeri, ockrande och prisernas stegrande o.s.w., och hwar man handlar med sin nästa så, som hölle han honom ... för sin dödsfiende, och som wille han gerna rifwa allting allena åt sig och unna sin nästa ingenting. Detta sker nu dagligen och tager oupphörligt så öfwerhanden, att det är allmänt bruk och sed inom alla stånd, ibland furstar, adel, borgare och bönder samt wid alla hof, i alla städer och byar, ja, nästan i alla hus. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Sommar-afdelningen" s 276 i kommentar till Matt 25:31-46)

(Djefwulen) måste så skilja menniskornas hjertan från kärleken, att ingen har behag till den andre. Hwem som helst som något är, stor, högboren, wäldig, rik, han menar sig böra förakta andra och hålla dem för idel gäss och ankor o.s.w. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 373 i kommentar till 1 Petr 3:8-15)


ca 1500 och tiden dessförinnan

Hvilken vasall som helst, äfven den lägste, som nätt och jämt kunde hålla sig med rustning och häst, hade erkänd rättighet att föra krig mot vem han behagade, som icke var hans länsherre. Denna rättighet var af gammalt germaniskt och hedniskt ursprung och tillkom ursprungligen hvarje fri man. Ända in på 1500-talet var minnet af denna rättighet icke utslocknad i Tyskland, och i vissa delar af Sverige fortlefde den i viss mån, faktiskt, ehuru icke erkänd af lagen, inpå 1600-talet. Småländska bönder, som på grund af släktfejd och dråp, måst fly till skogs, åtföljdes därvid vanligen af släktingar och öppnade med deras hjälp därifrån fientligeheter mot sina vedersakare; domstolarne erbjödo skogslöparne lejd, om de ville inställa sig inför rätta, och behandlade dem nära nog som en rättsligt krigförande makt. Rättighet att föra privatkrig måste erkännas äfven af Karl den store, och i den upplösningstid, som inträffade under hans efterträdare, togs denna rättighet på förfärligt sätt i anspråk. I tionde och elfte århundradena fördes ett allas krig mot alla. (Viktor Rydberg "Medeltidens kulturhistoria - fortsättning" s 247; föreläsningar vid Stockholms Högskola höstterminen 1887)

Den västerländska kyrkan hade tre påfvar samtidigt, som alla bannlyste och bekrigade hvarandra, och som alla tre residerade inom Roms murar, hvar och en behärskande sin stadsdel. Benedikt (IX, påfve år 1032-1044,1045,1047-1048) hade sitt område kring Laterankyrkan; Gregorius (VI, påfve 1045-1046) sitt kring kyrkan Santa Maria Maggiore och Sylvester (III, påfve 1045) sitt kring St Peterskyrkan och Vatikanen. Den flaviska amfiteatern, Hadrianus' grafvård eller kapellet St Angelo, triumfbågarne och de stora termerna voro förvandlade till fästen och besatta med det ena eller det andra partiets anhängare. (Viktor Rydberg "Medeltidens kulturhistoria - fortsättning" s 357; föreläsningar vid Stockholms Högskola höstterminen 1887)

Hur länge skall vi sammansvärja oss, den ene mot den andre, likt vilda djur, likt fiskar? Nej snarare, de vilda djuren sammansvärjer sig inte mot varandra utan (mot) djur av en annan art. En björn är till exempel inte beredd att döda en björn, inte heller dödar en orm en orm, då de har respekt för rasens likhet. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XIV:480)

Om man från Alexandria begaf sig öster ut (utbredde sig) en af Nilflodens mellersta armar, i närheten af det nuvarande Daniette, till en stor, af säv och buskskog kringvuxen sjö, vid hvars stränder och bland hvars laguner främlingen, som där vågade inträda, med förvåning skulle sett sig försatt bland människor, tillhörande en prehistorisk och kulturlös tid. Här bodde de så kallade bukolerna. . . . Under Marcus Aurelius gjorde de ett försök (att omstörta den dåvarande samfundsordningen och drifva romarne ur landet). . . . I ett öppet fältslag öfvervunno de romarne och tågade mot Alexandria, som skulle fallit i deras händer, om det icke lyckats den romerske fältherren Avidius Cassius att upplösa deras endräkt och splittra dem, hvarefter det blef honom lätt att drifva bukolerna tillbaka och undertrycka resningen. Ett af de svåraste hindren för ett egyptiskt befrielsekrig låg i egypternas eget skaplynne: deras partisinne och grällystnad, som gjorde en enig samverkan i längden omöjlig, liksom också i deras vidskeplighet, som gjorde, att den ena kommunen angrep den andra, om ett djur t. ex. en katt, som ansågs heligt i den ena kommunen, hade blifvit ihjälslaget i den andra. (Viktor Rydberg "Romerska kulturen under kejsartiden - fortsättning" s 72-73; föreläsningar vid Stockholms Högskola höstterminen 1886)

Poseidon frågade Zeus, varför han hade sammankallat alla gudar - om han kanske hade något i sinnet som gällde de kämpande grekerna och trojanerna? "Jordfamnare Poseidon", svarade Molnskockaren, "du har gissat rätt. Jag uppger ej min ömkan över människorna ens när de går under. Men jag vill inte blanda mig i striden - jag vill sätta mig på en sluttning av Olympos, varifrån jag kan se och glädja mig åt slaget. Ni andra har min tillåtelse att stödja vem ni vill, greker eller trojaner." ... Zeus' ord släppte lös den gruvliga striden. Gudarna skildes - Hera och Athena följde med Poseidon och Hermes till de grekiska skeppen, och efter dem linkade Hefaistos på sina oföra ben, stoltserande över sin styrka. Till trojanerna gick krigsguden Ares och Foibos Apollon med sin syster, den bågskjutande Artemis, följd av deras moder Leto, flodguden Xanthos och den leende Afrodite. ... Väpnad med båge och pil gick Apollon fram till kamp mot Poseidon, och Athena mot Ares. Artemis stormade mot Hera, Hermes mot Leto, Hefaistos mot den flodgud som av gudar kallas Xanthos, av människor Skamandros. Akilleus brann av begär att möta Hektor och ge hans blod som en läskande dryck åt krigsguden. ... Liksom en vådeld rasar i dalarna mellan av solen uttorkade berg och uppslukar skogen framjagad av en virvelstorm, så rasade Akilleus och fällde man efter man, så att jorden flöt av blod. Ja, som bredpannade oxar tröskar det ljusgula kornet på logens golv, så trampade Akilleus' hästar över sköldar och lik, och axeln blev sölad av blod och blod sprutade kring hjulen. (Homeros "Iliaden" s 361-365,372)


Att fortsätta med (hembygden):

Datorn i all ära men min ursprungliga arbetsmetod går jag inte ifrån. Jag skriver alltid för hand först och instämmer med den danska författarinnan Karen Blixen: "Gud skapade mannen före kvinnan, precis som jag gör när jag skriver. Först gör jag en kladd." ... (Harry Martinsson) uttrycker om manligt och kvinnligt: "Vad kan vi män? Ge varandra döden är allt vi kan. En förbannelse vilar över allt manskön." (Ann-Charlotte Alverfors "Vem ska trösta Gösta?" s 170,196)

I trappan upp till omklädningsrummet stöter Wolfgang ihop med Parowski. Eller rättare sagt: Östtysken möter Polacken. För det är så de kallas på bruket. ... Debatten är redan igång när Wolfgang kommer, och det är Parowski som anger tonen. "I Sovjet finns det i alla fall lite respekt för lagar och polis." ... (Han) berättar om släktingar (i Östtyskland) som försvunnit eller tystats därför att de vågat kalla lögnen för lögn, och diktaturen för diktatur. ... Han talar om ... tjallare och polisspioner. ... "Först säger du att det måste bli lag och ordning och nu sitter du och skäller på kommunisterna i Östtyskland för att dom låser in folk. Hur fan ska du ha det, egentligen?" Wolfgang får in en fullträff och Parowski blir svarslös. .... (Parowski) skriker ut sina order. "Du tar regnstället, va?" Wolfgang tittar inte upp men känner instinktivt att Parowski pekar just på honom. ... "Jävla gubbe. Varför just jag", muttrar Wolfgang. ... Wolfgangs högernäve träffar Parowski med full kraft, som trillar och slår bakhuvudet i räcket. ... Blodet börjar sippra fram ur näsan. ... "Hade jag bara kommit åt, hade jag täppt till truten för alltid på den där jävla östtysken." ... (Driftledaren undrar:) "Något jävelskap måste det ju vara. Man golvar inte en kompis på det där viset." (Ragnar Järhult "Omslaget" s 44-52)

"När höstvädret svalnar", förtalte min vän som vet och placerade dammsugarslangen vid getingsamhället, "grips getingar plötsligt av vanvett och ursinnighet och sticker ej oss utan biter sönder varandra i stället. Då river de blodtörstigt ögon och ben av varann och äter varann under timmar av skräck och fasa. Sina larver och ägg i sitt vansinne griper de an och bland slagfältets likhögar döende nödgas de rasa. Harmageddon", sade min vän och slog till en kontakt så att dammsugarn började gå, "är i sanningen detta. Det är Ragnarök; kärlek och vänskap förlorar sin makt och ingen kan skilja det orätta mer från det rätta." Medan han talade pågick dammsugarns brunn och getingar dansade ner i dess djupaste grunder. Mjukt föll de i dammet och glömde tid och rum. De slapp att uppleva hurusom världen går under. (Alf Henikson "Medan göken tiger" s 91; Ragnarök)

Vid grinden stannade (Betty) och gav torpet tankar av kärlek. ... Ett slagsmål pågick på baksidan av torpet. "Må de slå varandra fördärvade, bara jag får mitt elvakaffe", tänkte Betty och smög över farstubron in i köket. Slagskämparna var bondsöner som gått skilda vägar: Sven hade tagit över gården, Oskar blivit förman och fackpamp. I det politiska var de ständiga trätobröder. Nu var de gamla, kunde inte slåss, rallarsvingarna ven i blindo, när de försökte skallas missade de och föll på ändan. Gräla kunde de. "Bolsjevikjävel", skrek Sven. "Fascistsvin", svarade Oskar och försökte gå i clinch. Sven spottade. "Far kostade på dej, du fick läsa på Hermods, du blev inget annat än fabriksschatte." "Och vad blev det av dej? En sketen bonne." "Du har rätt", svarade Sven. "Det ä en skam att va bonne och en skam att va arbetare." "Ska du säga, som suttit på traktorn förjämnan, aldrig vatt nånstans, aldrig sett havet." Efter de orden måttade Sven ett slag mot broderns ansikte, träffade till sin förvåning och flinade belåtet. När Oskar låg på marken passade Sven på att dra undan brunnslocket. Oskar reste sig vingligt, knuffades baklänges och föll i brunnen. Betty drog upp Oskar och jagade bröderna till skogs. Det var inte första gången hon körde i väg folk. (Ann-Charlotte Alverfors "Barn av samma ögonblick" s 56-57; Grönungen)

Det år vi nu börjat kan bli ett år av tunga prövningar. Mörkret synes tätna runt omkring oss. Våldet utbredes alltmera. Krigets röda häst stormar fram från rike till rike, från land till land, ja, från världsdel till världsdel. (G. Dahl "Inför det nya året"; Jönköpings-Posten 1943-01-02)

Så fanns slagsmålen mellan de civila och militärerna så länge I 12 var förlagda här. ... Slagsmålen ... tog fart när skjutskolan förlades till Skillingaryd. Det var i huvudsak stamanställda miltärer som låg på den. Det mesta grollet från de civilas sida berodde på militärhat förvärvat i lumpen till följd av dålig behandling av malliga underbefäl som ville visa sin makt på de värnpliktiga. Under och efter första världskriget rådde ett utpräglat militärhat. Kampen om flickorna hade väl en viss betydelse för osämjan. Många av samhällets flickor var väl svaga för de fina uniformerna. (Gunnar Blansch "Skillingaryd när seklet var ungt" s 28)

Lassa-Edvin (i Sörgården i Mässeberg) hade en granne som hette Patrik. Grannsämjan dem emellan var inte den allra bästa, nästan som Jan-Ersa och Per-Persa. Det förekom att Lassa-Edvin tog hål i gärdesgården och släppte in andras djur till Patrik. Det svängdes med trolor över gärdesgården så de slog av varandra hattarna. Patriks boningshus låg alldeles vid gränsen till Lassa-Edvins trädgård. Så nära gränsen han kunde mitt emot Patriks veranda byggde Lassa-Edvin sitt utedass. Det var inte bara Patrik som var utsatt för Lassa-Edvins elakheter. Min far sålde 100 kg hö till honom och det kostade 8 kr. Tiden gick och han betalade inte. Så en gång var det en sorts 25-öring som skulle växlas in till ett visst datum. Kvällen före kom Lassa-Edvin med 32 styck 25-öringar av denna sort och skulle betala höet. Min far tog emot dom, för han visste att en granne skulle åka till Skillingaryd dagen därpå, så han fick dem växlade. (Märtha Klaesson "Minnen från Åker" s 107; 1910-talet?)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1975

(Jill) hade gjort slut med Pelle som hon levt med till och från i ett nioårigt skavigt förhållande. De hade aldrig bott ihop, då skulle de ha dödat varandra. Så brukade hon tänka. ... Vid det här laget hade hon vant sig vid att leva ensam. (Inger Frimansson "Skuggan i vattnet" s 65)

Om detta ska ingen poesi skrivas: Terrorns ögonblick. Fanatismen. Och hämnden. Detta är en värld av hämnare. Och de som upprörs över hämnarna vill hämnas. Och hämnarnas hämnare ska också, i en röd värld, utkräva sin vedergällning. Outsinliga är dessa källor. (Göran Greider "Jakobsbrevet" s 99; Ny morgon)

”Den flickan”, sa pastor Zachary och pekade, ”lider av trauma. Hon blev våldtagen av sin morbror.” ... Folket i Zimbabwe har varit illa ansatt förr, även om landet ofta – överdrivet – skildrats som en Edens lustgård. Kolonialtiden hade sitt förtryck. Befrielsekriget frestade på. ... Jordreformen skedde som en konfrontation och hämndeaktion, en smash-and-grab. Tretusenniohundra av landets fyratusenfemhundra industriellt, professionellt drivna jordbruk kapades. Landets lönsamma lantbruksindustri slogs sönder. Den fördelades inte på de sämst lottade. ... ”Ingen skörd”, sa Jack och gjorde en svepande gest ut över åkrarna. ”Inget mat”, fortsatte han och pekade mot magen. ”Det som skett”, sa en svensk röst i Harare, ”är som om vi skulle stormat en Volvofabrik, slagit sönder pressar och maskiner och rusat ut med en plåtbit och en näve skruvar och muttrar och trott att vi därigenom fått det bättre och världen blivit en mera jämlik plats.” Jordreformen var den puritanske Mugabes populistiska knep för att tjugotvå år efter sitt makttillträde behålla greppet. Oförblommerat spelade han ut rasism – svarta mot vita. (Staffan Heimersson "Livet är ett äventyr, vilt och vemodigt, visset och vasst" s 61-65; hösten 2002)

Vi är från Dusjanbe i Tadzjikistan . . . Det är krig där. . . . Tidigare trodde jag att det aldrig mer skulle bli krig hos oss. Ett stort, älskat land. Det starkaste landet! Förut i sovjetlandet, sas det att vi hade det fattigt och enkelt därför att det varit ett stort krig och folket drabbats, men i gengäld hade vi en mäktig armé och ingen skulle våga röra oss. Ingen skulle besegra oss! Men så började vi skjuta på varann . . . I dag är krig inte som förr, som farfar mindes det, han följde med armén ända till Tyskland. Nu skjuter granne på granne, och pojkar som varit klasskamrater dödar varann och våldtar flickor som de varit bänkkamrater med. Alla är från vettet. . . . På vägen kastade folk sten och slog sönder rutorna: "Ryssar, ge er i väg! Ockupanter! Nu har ni roffat nog!" (Min man) är ju tadzjik och han hörde alltihop. Och våra barn hörde det. Vår flicka gick i första klass och var kär i en pojke. En tadzjik. Hon kom hem från skolan och frågade: "Mamma, vad är jag - tadzjikiska eller ryska?" Det går inte att förklara för henne. . . . Där borta slåss pamirtadzjikerna med kuljabtadzjikerna. De är tadzjiker allihop, och Koranen är densamma, och deras religion är densamma, men kuljaber dödar pamirer och pamirer dödar kuljaber. Ända till dess hade vi känt det som att vi levde i vårt eget land. Efter sovjetisk lag. Där finns så många ryska gravar, men det finns ingen som gråter över dem . . . På de ryska kyrkogårdarna vallar de boskap . . . Getter . . . Ryska gamlingar går omkring och rotar i avskrädeshögarna. (Svetlana K-v "Tre monologer om en uråldrig rädsla" s 69-70; ur boken Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj; atomkraftverket i Tjernobyl havererade den 26 april 1986)

"Det finns för mycket hat i världen. Många går omkring och avskyr sin omgivning." "Jag förstår vad du menar. Jag hatar den sortens människor." ("Familjärt" s 125)

Ur krigets fasor föddes Förenta Nationerna i syfte att trygga freden, utveckla vänskapliga relationer mellan folken och lösa internationella problem genom samarbete. . . . Men organisationens styrka har snarare minskat än ökat i och med att den blivit för stor för samlade aktioner. . . . Alla debatterna har inte lett till något; i mittern på 1980-talet verkar spänningarna närmare bristningsgränsen än någonsin. Politikerna sätter upp en tuff fasad och fortsätter att smäda varandra, och för vanligt folk i både öst och väst lägger fruktan en ständig skugga över tillvaron. (John H.Y. Briggs "Världen som en by" s 34; författaren född år 1938 i London, England)

Hur många förföljs och dödas inte i anti-kommunismens namn, förmodligen är det fler än i kommunismens namn. (Bruno Sollerman "Red:s svar" s 22; Kristet Forum nr 7 år 1981)

Som en direkt följd av att gemenskapen med Gud brustit, förstörs också gemenskapen mellan människor (1 Mos 4). Kain dräper Abel, och det sker inte bara en gång, utan hela världshistorien är egentligen berättelsen om hur människobröderna grips av avund t o m i sin religionsutövning, kämpar med och dödar varandra med allt effektivare och hemskare vapen. (Torsten Nilsson "Ropet och svaret" s 97)


ca 1975 - ca 1950

En färgad chaufför (i New York) röt åt honom att inte stå i vägen för en backande truck. En ung välklädd pojke plockade upp en fimp från trottoaren, sneglande på honom som om han övervägde att råna honom. Några ögonblick anade Mikael med en rysning något av den brutala kampen för tillvaron i denna människodjungel. (Tore Zetterholm "666" s 159-160)

Vi vet alla av egen erfarenhet att det verkligen finns en ond makt i tillvaron. En makt så stark att den kan hetsa stat mot stat, människa mot människa. En makt som lockar med vällust och lycka, men vars enda syfte är att skapa lidande och nöd, sjukdom och död. Hela vårt liv med Kristus måste bli ett liv i kamp mot allt det, som den onda makten står för. (Jan Skoog "För eller emot Jesus"; Jönköpings-Posten den 25 februari 1967)

Vi har varit sex veckor i Israel. Bibeln var den första bok jag läste som barn, och under bortåt 60 år har jag gått och undrat hur Bibelns land kunde se ut? Nu vet jag det! Det tycks som om landet hade ändrat sig en del sedan Moseböckerna skrevs. Jag såg en och annan liten fårahjord och några stycken åsnor, men ingen enda kamel och knappas något grönbete alls för de stora boskapshjordarna som ju skulle funnits på Abrahams tid. Jag såg en del beslöjade kvinnor i arabstaden Nazareth, men annars möte man bara unga flickor i khaki-uniformer som marscherade på gatorna i dålig rättning i leden och med maskinpistoler dinglande mot höfterna. Och Fridsfurstens födelseort Bethlehem var en starkt befäst plats med kulsprutor och underjordiskt artilleri . . . Landet är ju litet: Så snart jag råkade ta ett vanligt svenskt soldatsteg - sex kvarter - se "Raskens"! - höll jag på att trampa in i ett grannland: Egypten, Jordanien, Syrien eller Saud-Arabien. Då rusade någon vaktpost fram på andra sidan och osäkrade sitt gevär . . . Ja, Strid på jorden och människorna en ond vilja - så står det i dag skrivet över Israels himmel! (Vilhelm Moberg "Du tror väl att jag är död - Vilhelm Mobergs brev 1950-1973" s 279-280; brev från Ascona till Olle Holmberg 1966-05-14)

Tyvärr måste jag väl stanna i Stockholm i några dagar innan jag lämnar Sverige igen. Men det blir så fa dagar som möjligt. I ett ormbo tillbringar man inte längre tid än vad som är absolut nödvändigt. De enda människor som man skulle kunna träffa är mina fiender som jag ju alltid vet var jag har, i alla lägen och situationer, är de mig alltid trogna! För närvarande känner jag mig precis som min gamle vän Nisse Ferlin! Jag hatar min nästa såsom mig själv. Hälsa till din goda och ömma hustru Maj, Gamle vännen Vilhelm. (Vilhelm Moberg "Du tror väl att jag är död - Vilhelm Mobergs brev 1950-1973" s 236; brev från Tyringe till Olle Holmberg 1962-02-07)

Moln efter moln av underjordens eld – Förintelsemoln av hat och abstraktioner – Och vi som lever, ännu andas i minnet av ett annat liv. Men detta är vårt liv: strontium och leda. Och den hemlighållna smittan som sprider sig, som redan genomträngt oss! söndrat oss från oss själva, söndrat händerna från huvudet, kropp och kön från hjärtat, mannen ifrån kvinnan som Öst från Väst - ... Moln efter moln – Vad under, att denna värld i världen ännu utsänder sin strålning, att sköte, bröst och läppar ännu uppfångar det svaga ekot och ögon möts: den hemliga bevekelsegrunden för ett annat liv. Men detta är vårt liv: strontium och leda. Cesium, och tomhet. Stängda klippor, slutna rum. Hat mot hat. En rymd som inte andas, en permanentad rymd. ... Träden, djuren tvinar bort som vi, i detta övergivenhetens land – Moln efter moln av underjordens eld – Förintelsemoln av hat och abstraktioner – Detta är vårt liv. Medan askan faller, faller ... (Östen Sjöstrand ”I namnlösheten” s 507-508; 1961)

"Det börjar röra på sig", väste Klas förtjust när brodern tystnade. "När tjuvar börjar stjäla från varandra, då brukar det hända saker och ting. I senaste deckaren jag läste var det en liga som norpade en massa diamanter från en annan liga som just knyckt grejorna i ett slott. Bovarna knallade ner varandra och bar sig åt. Tänk om det blir skottlossning här också!" (Sivar Ahlrud "TV-mysteriet" s 94)


ca 1950 - ca 1940

Den anda som behärskar tiden har en allt annat än tilltalande prägel. Irritation, elakhet och våld behärskar människorna i mycket hög grad. Det är som om de tröttnat på att leva i fred med varandra. De tycks också ha tröttnat på fredliga sysselsättningar och förströelser. De vill till varje pris ha till stånd bråk och strider. "Söderkravallerna" är ett typiskt exempel härpå. Det är ungdom, som synes ha tröttnat på bio- och danshakbesök. Nu vill de ha något mera verklighetsbetonat. Slagsmål med polisen är däremot något som ungdomarna vill vara med om och som publiken gärna vill se. Och sådana arrangeras nu dag efter dag i Stockholm på Söder. ... Kan man få ett mera slående exempel på laglöshetens ande, än den som nu härskar i vårt svenska samhälle? ("Lewi Pethrus som ledarskribent" s 262; ledare i tidningen Dagen den 2 april 1948)

(Judendomen säger om Gud) att Han är människornas och deras samhällens befriare. ... Han (förhärdar) tyrannernas hjärtan, tills de inte längre kan tänka klart, blir ur stånd såväl att lära sig nytt som att glömma, och slutligen förintar sig själva. (Milton Steinberg "Judendomen - Idéer och trosföreställningar" s 49)

Frånvaron av ungdom i det (tyska) politiska, fackliga och kulturella livet beror inte bara på att den nazifierade ungdomen inte kan förmås intressera sig för demokratins uppgifter. Inom partierna och fackföreningarna slåss ungdom mot äldre i en fåfäng kamp om inflytandet, som den äldre generationen inte vill lägga i ungdomens händer, denna ungdom som, säger man sig, vuxit upp i skuggan av hakkorset, och som ungdomen å sin sida inte önskar anförtro åt en äldre generation, som den anser bära ansvaret för den gamla demokratins sammanbrott. (Stig Dagerman "Tysk ungdom under gubbvälde" s 73-74; Expressen 1947-02-04)

Det stod ett par småpojkar och gjorde tappra försök att tyda en av kvällstidningarnas löpsedlar. De var inte särskilt bevandrade ännu i läsekonsten och stavade därför högt och ljudligt. De kom fram till följande två ord: Fred stulen! Det var 1945, och medierna slungade ut den efterlängtade nyheten om krigsslutet. Fred sluten, stod det. Pojkarna hade kastat om tre bokstäver. Ju mer jag tänkt över pojkarnas felläsning, desto klarare står det för mig, att pojkarna läste rätt. Visserligen hade kanonerna tystnat i öst och väst och krigströtta arméer lagt ned vapnen. Men var det fred? Nog talade man om segrare och förlorare, men djupast sett hade alla förlorat. Miljoner och åter miljoner döda var det pris de stridande parterna fått betala för krigets vanvett. Men oförsonligheten, det pyrande hatet och hämndbegäret hade inte besegrats. Nu omkring fyrtio år senare står det klarare än någonsin förut, att freden var stulen från vår jord. Det står i den gamla Boken så här: En annan häst, en eldröd, kom fram, och han som satt på den fick rätt att ta freden bort från jorden, så att människorna skulle slakta varandra, och ett långt svärd gavs åt honom. (Ewert Amnefors "Möte med minnen" s 82-83)

Thomas fick ingen upprättelse. Varje gång han ville hävda sig moraliskt, med fagert tal, tvetydigheter, fräck filosofi, var Richard genast framme och klubbade ner honom. Han tillät inte Thomas att utveckla någon annan sida av sitt väsen än inställsamheten; det roade honom att se spelevinkern krypa. Det stod mer på spel mellan dem än ett parti carambole: de var onda. Thomas sökte med klent resultat dölja de smutsiga rovavsikter, som tvang honom att tåla styrmannens brutalitet, hatet lyste ur honom, och ju mer han blottade sin låghet, desto mer svällde naturligtvis Richard i förakt. Ondskan var på vippen att bryta ut genom knapphålen hos dem båda två. De gick och gav varann ögon, fy för den lede, Thomas ur bakhåll som en katt färdig till språng, Richard med en grym öppenhet som förföljde och stenade slusken. (Johannes V. Jensen "Myter" s 51; Arabella)

Det var i det stora krigets tredje år. Aldrig tillförne sedan världens begynnelse hade nöden bland människors barn varit större. På de andra himlakropparna menade man, att människorna slagits av vanvett och förblindelse. Ty i hat och raseri sökte de förgöra och dräpa varandra. De fyra ryttarna ur synernas bok, Kriget på sin vita, Mordet på sin röda, Svälten på sin svarta och Döden på sin blacka häst redo över fälten. Höstregnens rännilar färgades röda av blod, och när stormarna drogo fram över slagfälten blandades deras dån med gråt och kvidan som av osaliga andar. Och ur själva jordens av granater och minor sårade bröst stego dova suckar, som nådde ända upp till Guds tron. ... "Vet att din största triumf skall vändas i ditt största nederlag," (sade livets och dödens herre till åklagaren). ... "Det folk, som vandrar i mörker, skall se ett stort ljus, och över dem, som bo i dödsskuggans land skall det lysa klart. ... Jag säger dig, att din största triumf skall bli ditt största nederlag. Ditt välde lider mot sitt slut." Så talade livets och dödens Herre och länge dröjde återglansen av hans ljusa leende på serafernas pannor. Men aldrig tillförne sedan världens begynnelse hade nöden bland människorna varit större, och ur själva jordens av granater och minor sargade bröst stego dova suckar, som nådde ända upp till den Eviges tron. (Alf Ahlberg "Minnen och meditationer" s 200-203; boken utgiven 1942)

Om man skulle i några korta ord säga, vad som präglar hela denna moderna tillvaro, hela den ohyggliga politiska och sociala situation, i vilken vi nu leva, skulle man tryggt kunna säga, att från en synpunkt sett kan alltihop samlas upp, uttryckas och formuleras i detta enda ord: hopplöshet. ... Att allt är så fruktansvärt hjärtlöst och hjälplöst i denna dag i vår tid, i vårt Europa beror just på att hoppet, det levande hoppet, blivit borttaget ifrån människorna. I stället får människan leva här på jorden i hopplöshet. När denna djupa och fullkomliga hopplöshet har tagit människorna i besittning, det är då som revolutionerna och inbördeskrigen och krigen mellan staterna komma i gång och rulla vidare och vidare. ... Så kastas staterna från kris till kris, från krig till krig, från revolution till revolution. ... Man gör vad som helst, vad meningslöst som helst, bara för att söka komma ur den situation, i vilken man lever och våndas. (Sven Lidman "Glädjebudbärare" s 94-96; Frälsningens tåg; boken utgiven 1941)


ca 1940 - ca 1920

(Knut Toring) blir själv styrkt av att höra och se sin mor, en gammal avtärd, flämtande människokropp på sjuksängen. Dagarna går ju mot höst, och tiden för det stora slaktoffret, offret av människomillionerna, tycks närma sig med förfärande hast. Budskapen härom skakar honom i hans tro på människan. Men här alldeles i hans närhet verkar en kraft på honom: en människa förmår dock lämna ifrån sig sitt liv på detta sätt. ... Av honom skall krävas mer än av modern, då han inte äger tron på en fortsättning, och om hans liv skall bli ett av dem, som kommer att offras i Europas blodsblot, så har han mer att lämna ifrån sig än hon, som redan levat ut sitt liv. ... Han vill dö en mans död. Så styrkes han av husets sotsäng i sin tro på människoandens höghet och okränkbarhet detta kulna år (i slutet av 1930-talet). (Vilhelm Moberg "Giv oss jorden!" s 272)

De följande åren (efter 1925) bragte ej den ro över världen, som man hoppats på. Ett av historiens mest spänningsfyllda decennier följde, och i stället för avrustning inträdde en period av rustning, vartill världen hittills saknat motstycke. Ett årtionde efter 1925 års beslut (om nedrustning) måste svenska folket än en gång taga konsekvenserna av läget och söka reparera bristerna i försvaret. Krigstekniken, som under och efter världskriget utvecklats, man må väl säga språngartat, har än en gång ställt oss inför nödvändigheten att förbereda oss med hänsyn till nya krigsföringsformer och nya stridssätt. ... (Vårt försvar) har följt med i utvecklingen, ett tecken på att Sveriges folk nu (år 1939) liksom förr hyser en fast vilja att bevara rikets gränser oförkränkta av fiender. Och denna vilja växer sig desto starkare, ju mera grymt och hänsynslöst krigets ansikte ter sig. (Torsten Holm "Indelningsverket och värnplikten - två skilda sociala system" s 386,390)

Kommunisternas roll (i Hitlers program för utrikespolitiken) motsvaras där av de icke-ariska folken, varvid (han) egentligen endast tänker på de semitiska. Den stora ragnaröksstriden för arierns bestånd blir en strid mot juden. Naturligtvis tänker han sig de olika ariska folken samverka i denna strid, dock egentligen som fria bundsförvanter. Även där är en ursprunglig rangordning, som skall genomföras så att till slut "den bäste" står som ledare. Han glider från ariern till germanen och därifrån till tysken. Mångenstädes röjer sig en dröm, vilken han sen som kansler avsvärjer sig. Framtiden tillhör "en högsta ras, ett herrefolk, som stöder sig på hela jordens medel och möjligheter". Men vilket herrefolket i yttersta hand är, därom kan man icke tvivla. Om det tyska folket under sin utveckling haft stammens enhet och renhet, "dann würde das Deutsche Reich heute wohl Herrin des Erdballs sein". ... Metoden är mera universell än det först ser ut. Det ligger för en viss typ av människor att tänka så, och den framträder spontant på de mest olika områden. Jag skulle vilja ange dess princip så: Den bäste måste slå den nästbäste. ... Hitler har förenklat människan på ett sätt som inte håller streck i längden. Det är påfallande hur ofta man hos honom har att göra med trasor från den vulgära darwinismen, den som utan vidare tillämpade det naturliga urvalet även i kulturlivet. (Hans Larsson "Den näst bäste" s 171-175; febr. 1934)

Det kommer (nu år 1929) inte att dröja länge förrän hela befolkningen, och inte bara ett fåtal intelligenta individer, förstår hur i grunden omöjligt det är att leva under den nuvarande regimen. Och sedan? . . . Revolutionen som följer kommer inte att vara kommunistisk - en sådan revolution fyller inget behov . . . ingen kommer förresten att tro på mänsklighetens allt högre utveckling eller något liknande. Revolutionen kommer att bli nihilistisk. Förstörelse för förstörelsens egen skull. Universellt och godtyckligt hat och därför ett universellt raserande av allt. (Aldous Huxley "Do What You Will" s 180; se också Colin Chapman "Livsfrågorna och kristendomen" s 30; Aldous Huxley född år 1894 i Godalming sydväst om Guildford i sydöstra England)

Vårt folk står ånyo splittrat i två fientliga hopar. Bakom den ena flocken manipulerar ånyo en främmande makt. De som gå dess ärenden ha låtit dåra sig av fagert tal om större folklycka, därest de främmande omstörtarna få sin vilja fram. Många ha denna gång som vid tidigare tillfällen tagit parti för det utländska av smutsiga bevekelsegrunder. De ha intet att förlora. Andra handla i gott uppsåt. Som alltid i dylika situationer är det ett fåtal, som tagit deciderat parti. Den stora massan är mindre målmedveten. Vad som påverkar den, är icke klart uttalade syften. Den är känslotänkande. Den lystrar till slagorden. Den sätter skiljemurar. Den vet, att "I haven en annan ande än vi". Den tager på orden och anar icke arg uppsåt bakom lystringsropen. Ingen besmittelse blir de troendes paroll. Helt nyligen innehöll en huvudstadstidning några uttalanden av ledande män inom arbetarevärlden, som togo till orda för en arbetarnas egen idrottsrörelse. Det kunde icke fortgå som hittills att arbetare sparkade boll med borgerliga. Det kunde befaras, att bland de sparkande funnes - strejkbrytare. Gränslinjen måste till varje pris upprätthållas. Arbetare och borgerliga kunde omöjligen sämjas. Klyftan mellan dem borde vara oöverstiglig. Renligheten krävde att vardera parten sparkade för sig. Lutheranerna kunde icke begå nattvarden samman med calvinisterna eller zwinglianerna. Lutheraner och katoliker kunde icke rymmas i samma tempel. Klassmedvetna arbetare kunna icke springa ikapp med borgerliga idrottsmän, över huvud taget icke tävla med dem i någon som helst sport. "I haven en annan ande än vi." (Torgny Segerstedt "Den rätta bakgrunden" s 110-111; Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 7 aug 1925)

För de döda tingens skull förvandlas människornas ljusa händer till dödens svarta klor. För de döda tingens skull samlas människorna i millioner och griper i mörkret efter varandras strupar för att pressa den levande anden ur varandras bröst. Alla krig är oundvikliga, och alla krig är inbördeskrig - inom mänskligheten. Åt de döda tingen offras det levande. Den levande människan måste dö för mullens skull. ... Det är natt, och Gud sover. (Vilhelm Moberg "Sömnlös" s 434; Ynglingens lampa)

Vuxna människor, som vant sig att tänka som folket mest och som vant sig att inordna även världskriget i det som nu en gång för alla hör till världens gång, och människor, som lätt glömma och kanske trösta sig med, att det rysliga som inträffade, naturligtvis aldrig mer skall upprepas. De hava alla gott av att höra ett barns oförvillade och samtidigt förfärade syn på ondskans utbrott. ”Den engelske professorn är snäll, den ungerske biskopen är snäll, den tyske professorn är snäll och den ryske professorn är snäll och den franske pastorn är snäll. Varför skjuta engelsmän och tyskar och fransmän och ryssar och ungrare ihjäl varandra?” Ja, säg, varför? Det mänskliga förståndet ger svar. Men i grunden är det svarslöst. ... Den enda fullt pålitliga garantin för fred är det sinnelag, som av Frälsaren lärt sig övervinna självet, det individuella och det kollektiva självet, och söka Guds rike och hans rättfärdighet framför allt annat. (Anna Söderblom "Ett år - ord för varje dag samlade ur Nathan Söderbloms skrifter" s 42)

Jag erhöll i Belgrad ett ganska digert brev. ... Det var Maks som från Trieste skrev på tyska. " ... Bosnien är ett härligt land, ett intressant, ingalunda vanligt land, med avseende på såväl dess natur som dess människor. ... Men, ser Du, det finns något som mänskorna från Bosnien, åtminstone mänskor av Ditt slag, böra inse och aldrig förlora i sikte: Bosnien är hatets och rädslans land. ... I Bosnien och Hercegovina finns det fler mänskor som äro beredda att i anfall av omedvetet hat, av olika bevekelsegrunder och under olika förevändningar, döda eller dödas än i andra till folkmängd och areal mycket större slaviska och icke-slaviska länder. ... Ett hat som uppträder såsom en självständig kraft, som har sitt mål i sig själv. Ett hat som uppreser människa mot människa och därefter på enahanda sätt kastar henne i nöd och olycka eller förpassar båda kontrahenterna i mullen. ... Och som förunderlig kontrast ... kan det med lika rätt sägas, att det finns få länder där det förekommer så mycken solid tro, upphöjd karaktärsfasthet, så mycken ömhet och kärleksglöd, så mycket känslodjup, tillgivenhet och orubblig hängivelse, så mycken törst efter rättvisa. Men inunder allt detta, i de ogenomsiktliga djupen, dölja sig stormar av hat, hela orkaner av instängda komprimerade hat, vilka mogna och bida sin tid. ... I ett land som dagens Bosnien är den som inte kan hata eller, vilket är ännu mera och ännu svårare, den som med vett och vilja underlåter att göra det, alltid något av en främling och utböling, och ofta martyr." (Ivo Andric "Ett brev året 1920" s 165-171)


ca 1920 - ca 1900

En gång när vi hade en skrivning i aulan hade (lektor) Östberg vakten men avlöstes av en annan lärare, till vilken han av någon anledning hade ett horn i sidan. När denne kom in genom ena dörren, gick Östberg ut genom den andra. Men han hejdade sig, gick tillbaka till mig som satt nederst i salen och viskade i mitt öra: "När solen går ner går månen upp". (Alf Ahlberg "Från prästgård till arbetarhögskola" s 60; tiden 1904-10)

Vid bordet står klockaren. ... En gruvlig blick kastar han åter till höger, till vänster och grinar som tuggade han på en malörtsstopp. Men äntligen hörs ur hans mun följande tal. "Djävulen, som vandrar kring likt ett rytande lejon, blåsande gift ut i världen, har också i dessa nabors hjärta tänt hatets och förföljelsens låga. Till en början glimtade den småtteligen till i rishögen, men bredde sig och höjde sig snart till en förfärande svedjebrand. Först var den lik en liten fluga, men började växa och svälla som en gödoxe och skymde med sin dystra rök himmelens ljus. Sålunda fick den svarta djävulen hand om makten och med nävarna i vädret gick man ständigt löst mot varann och skildes slutligen efter ett fasaväckande krakel med blånader, gapande sår och behornade pannor. Vilket elände! Himlen suckade, bergen och dalarna suckade och de oskäliga kreaturen stönade, men mörkret och helvetet fröjdades." (Aleksis Kivi "Sju bröder" s 380)

Historiens vittnesbörd och bibelns profetior peka hän på den antikristiska tidens vedermöda, Vi se ju redan dess förtrupper rusa fram under de röda fanorna. (Hj. Selldén "Hvad varslar tiden och hvad stundar?" s 10)

Den 12 november 1905 skriver (Johan) Svanberg (i Möcklahult, ett torp under Bratteborg i Byarums socken) (till sin son Axel i Amerika): " ... Det var nätt att det skulle bliva krig med Norge, men vår konung Oskar ville inte att brödrafolken skulle utgjuta blod med varandra. Det hade nog blivit inte så litet, om det hade blivit allvar av. Det var väl bäst att det gick som det gjorde." (Anna-Lisa Hermansson "Amerikafeber" s 25)

Så höres en röst. En man på tribunen står med falnade anletsdrag och fladdrande hår. I blicken glöder den eld, som ur sjunket bröst slår ut i hatets ord och skälver i röst. ... De orden darra hän över sollyst slätt, de tala till lyssnande mängd om folkets rätt. De susa vida i vårluft skarpt och klart, och snart de fånga vart öra vid växande fart. ... De glöda, de taga stormande sats på sats mot lyckan, som liver i borgarehus och palats, mot källrar, dit vinfat rullats av armod och nöd att smeka rikemans gom, då ej folket har bröd. ... Dess tårar helt lätt bli till skummande, härlig dryck, som rusar den rike och ger honom mod till förtryck. Så bölja gnistrande orden an och av och spegla allt armods kval från vagga till grav. ... När bävande sorlet sig lagt, då äskas det ljud; man spörjer, om någon kan tro på levande Gud, man beder var kvinna, som bär ett barn under barm, att giva det styrka att höja till slag sin arm. ... Men ute från vårgrön plan, där leken går, de sorglösa piltarnes jubel hit än når. Hörs framtidens röst däruti? Skall det växa en gång att bli över sällare tider en segersång? ... Eller – skall det av smärta och hat förvandlas uti ett mullrande, stigande hot, ett rasande skri, som ut sig ur gränderna skär och ropar till strid, så borgarehus och palats de darra därvid? (Albert Ulrik Bååth "Ett socialistmöte" s 252-253; 1853-1912)

"Ja, det finns mycket ondt i världen, mest det, som människorna göra hvarandra", sade (fröken Morland) sakta. (Jonas Lie "När järnridån faller" s 45)

Emilie: "(Alexander) är galen av svartsjuka men förstår inte att svartsjukan är ömsesidig." Helena: "Stackars min Emilie!" Emilie: "Jag plågas av ett självförakt utan gräns. Hur kunde jag vara så blind. Hur kunde jag känna medledande med den där mannen." (Ingmar Bergman "Fanny och Alexander" s 172; 1900-talets början)


ca 1900 - ca 1800

Gymnasisten Sven Lidman ... var på något sätt oavbrutet i kampställning, ensam i en skyttegrav, från vilket han sköt på allt och på alla, på lärare som lärjungar, på mor som syster. ... (Det fanns) yngre lärare med vilka jag genast kom på krigsfot. Det var den unge elegante, mörkögde läraren i svenska och historia. ... Mellan oss byggdes obevekligt upp en två års lång fiendskap mellan lärare och lärjunge, där mina betyg i modersmål och historia oavlåtligt rullade utför: vårterminen 1899 fick jag t.o.m. underbetyg i svenska. ... Med vilken fintlighet och slagfärdighet och uthållighet uppehöll jag ej detta oavlåtliga guerillakrig mot en mäktig lärare. Skickligt och hänsynslöst satte jag in mina florettstötar i denna ojämna fäktning och triumferade var gång jag såg hans rodnad och raseri i nederlagets stunder. ... Jag avslutade (en uppsats om Carl Michael Bellman) med några ord om hans tragiska bortgång i social misär: "Och så kom fiskalen döden och tog den stackarn." Lärarns replik till mig vid genomgången av skrivningarna i klassrummet var klar och entydig: "Ja, Lidman har naturligtvis funnit upp det mest krystade och smaklösa uttryck för vad döden är som en människohjärna kunnat uttänka: han kallar döden för fiskal. Haha!" Tacksamt flin i klassen tills jag reser mig halvbugande i bänken med ett leende och en rörelse av huvudet, som jag inbillar mig vara en rokokokavaljers, när han artigt hälsar sin motståndare i duellen, ögonblicket innan han sätter in den dödande stöten: "Lektorn misstar sig tyvärr - och det kan ju den bäste göra - det är Shakespeare." Och så nämner jag i förbigående skådespelets namn, akt och scen och sätter mig och ser melankoliskt ut i tomma rymden. Hans rodnande och hjälplösa ilska fick jag utstå ända upp i studentexamen. ... Mina Norra-Latin-år voro i själva verket fyllda av ett brinnande hat. (Sven Lidman "Lågan och lindansaren" s 178-183; Sven Hat och Sven Hämnd)

Snart kom det ... ut tal, att det inte blev frid i Klangens torp nu heller. Klangen hade inte så mycket att säga till om där, om man fick tro honom själv. Hans nya hustru ville bestämma över honom. ... När han försökte ta ifrån henne befälet, så fick han sådana mothugg, att han inte tordes göra om det igen. De levde stundtals som hund och katt; man hade sett dem springa efter varandra runt stugan med tillhyggen i händerna. Den nya hustrun hade sådana krafter i kroppen, att Klangen, så karl och karsk knekt han var, fick släppa till skinnet för henne. En tid gick han omkring med en stor bulnad i nacken, och det sades, att det var före detta karamellkvinnan, som slagit honom där med mortelstöten. ... Ingen kunde tro, att sådant kunde gå i längden. (Vilhelm Moberg "Raskens" s 242)

Djävulen var av begynnelsen en mandråpare. För avgrundsfursten måste det vara ett verkligt nöje att plåga människosläktet med krig och blodsutgjutelse. Det är också ingen annan än djävulen, som i de maktägandes hjärtan uppväcker högmod, ärelystnad och egennytta. Och för deras ärelystnad måste undersåtarnas blod rinna i strömmar. I hela naturen finns intet exempel, att de djur, som är av samma släkte församlar sig i stora hopar, för att slåss, även om enskilda tjurar stångar sinsemellan. Varför skulle då människosläktet vara det grymmaste släktet i hela djurriket? Krig människor emellan är det oförnuftigaste sätt att slakta sina likar. (Lars Levi Laestadius "Nya Evangeliepostillan" s 425 i predikan 1859 över Ps 39:3)

På fariséernas fester finns också kristliga mjölockrare, och som genom ockerpriser hjälper sin nästa lekamligen. Sådana mjölockrare visar sin kärlek till nästan, genom att ta högre pris för sin vara, ju större nöd nästan har. Dessa mjölockrare hoppas väl att domaren på domens dag säger: ”Kära kristna, jag var hungrig, och ni gav mig att äta. Jag var törstig och ni gav mig att dricka. Jag var naken och ni klädde mig. Jag var sjuk och i fängelse och ni kom för att hjälpa mig. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 114 i predikan 1856 över Matt 9:12)

Den 14 januari 1850 började Dostojevskis lidandestid i fånglägret i Omsk. ... Dostojevski visade (straffångarna) en kärlek, som "fördrager allting, tror allting, hoppas allting, uthärdar allting." ... Dostojevski visste, att det inte blir någon verklig fiendskap, förrän den är ömsesidig. (Sven Carlson Svenaeus "Dostojevskis brev"; Jönköpings-Posten 1939-06-28)

"Vem här i världen har väl alldeles orätt?" viskade (Alexander). "Människorna förstöra varann, bliva brottsliga och olyckliga, under det att till sluts kanske i grunden talat var och en, om man vill se honom billigt och ur sitt eget ljus, har rätt? skulle man icke kunna säga så? Finnes då ingen tråd, som leder oss ut ur denna förfärliga labyrint, där alla hava på sitt vis rätt - och ändock fördärva varandra? O min Gud! mitt hjärta säger mig likväl, att en utgång, en hjälp måste finnas. Jag tror till och med, att jag skulle kunna nämna denna hjälp vid namn." (Carl Jonas Love Almqvist "Tre fruar i Småland" s 212)

(Pilcomaju) grinade med två blankt skinande tandrader upp emot den vrede härföraren och ropade: "tänker ni slå ihjäl ert eget folk, sturska general!" ... Träden insveptes i krutmoln, och grenarne hoppade vid ljudet av svordomar, skri och ett fäktande utan make. Här visste man att meja ned varann; ty det var rövare, som hade tagit rövare om händer. Mordets män slöto Mordets män i sin famn. Tjuvar känna huru man skall bestjäla tjuvar; och när de slutligen gå att stjäla livet ifrån varann, så veta de också detta, bäst av alla. Världens sista tavla är denna: man såg Döden, som hade fattat tag i Döden, för att förgöra sig själv. Blodet forsade över smålandsskogens rika ljung; och jorden klädde sig i den röda prakt, som hon alltid älskat här. (Carl Jonas Love Almqvist "Tre fruar i Småland" s 383-384)

Se, friden är försvunnen ifrån jorden Och vågen trängd av våg får icke rasta. All yttre skyddsmur till ruin är vorden; Blott tro och heder äro evigt fasta. Med blicken höjd till stjärnan uti norden På deras grund vi vilje ankar kasta. Vid styret Hjälten står, och hans är läran Hans stöd är i hans mod, hans statskonst äran. Må tyranni't då sträcka sina glavar I innanmätet av förhärjda länder, Och triumfbågar resas utav slavar Och smickret ösas ut av fala händer. Re'n hämnden träder ur de slagnes gravar. Europas räddning hörs från alla stränder; Då Svenskar upp! Att få, när hjälten leder Ett liv med trygghet eller död med heder. (Erik Gustaf Geijer "Lagen och profeterna" s 142; dikten "uppläst på Göthiska Förbundets Stämma den 20 mars 1813"; dikten beskriver den europeiska samtidshistorien, från franska revolutionen till Napoleonkrigen; efter några år av vacklande utrikespolitik rustade Sverige under vintern 1812-1813 för att slåss mot Napoleon, och i mars påbörjades utskeppningen av trupper till Pommern)


ca 1800 och tiden dessförinnan

I Urshult 1604 hette kyrkoherden Olaus Olai. En söndag, före högmässan, upptäckte han att den kista med pengar som han omsorgsfullt murat in i sakristians vägg hade stulits. Vredgad äntrade han predikstolen och i sin predikan pekade han ut fem församlingsbor som skyldiga. En tid senare, en lördagseftermiddag, var herr Olaus ute och besiktigade sina ägor. Då han stod lutad över en gärdesgårdsstör i "gudeliga tankar och meditationer" small ett skott. Prästen sjönk ihop - död - skjuten genom hjärtat. Det var flera gärningsmän inblandade i dådet. Några av dem spårades upp, medan de andra uppgavs ha flytt till skogs där de sedan mördade varandra i samband med ett bråk. (Olle Larsson "Smålänningar i fred och krig" s 157-158)

I närheten av det nuvarande samhället Virserum, där bondehövdingen (Nils Dacke) i dag står staty, stod så den strid som slutligt avgjorde Dackefejden. . . . Slaget ägde rum någon av dagarna omkring den 20 mars 1543. . . . Resultatet blev ett fullständigt nederlag för upprorshären. Per Brahe skriver att emellan 400 och 500 smålänningar blev liggande på valplatsen. . . . I Gustav Vasas krigsfolk ingick vid detta slag en fotfolksfänika dalkarlar, som uppges till 500 man. Allmogemän från skilda svenska landskap stred mot varandra: här kämpade dalkarl mot smålänning, bonde mot bonde. Det utspelade sig en i folkens historia ofta inträffad och upprepad tragedi: Människor i samma sociala ställning och med samma livsintressen deltar i krig på var sin sida och dödar varandra. . . . Det oförklarliga i denna mänskliga tragedi är att dalkarlarna redan hade förlåtit kungen Tuna ting och Kopparberget. . . . Gustav I hade i brev uttryckligen lovat att han utan förskoning skulle straffa den upproriska allmogen i Småland så "att de och deras barn aldrig skulle förgäta det". Kungen är inte känd för ordhållighet, men till hans heder skall sägas: detta löfte höll han obrottsligt. Den som bättre än någon annan kunde vittna därom, Fabian Månsson, har för mig intygat det: upprorets härader i Småland, Värend och Möre, blev så förödda, förhärjade, skövlade och utpinade, att det krävdes tvåhundra år innan de åter uppnådde tillståndet före fejden. Det stora folkupproret och dess följder efter nederlaget innebar den största katastrofen i Smålands historia. . . . Så blev Småland, Sveriges sista upprorslandskap, genom tvångsanslutning förenat med Riket. Och året efter sin seger över smålandsbönderna, 1544, grundade Gustav Vasa genom Västerås arvförening sitt ärftliga konungadöme. Det nationella svenska konungadömet räddades den gången främst genom den hjälp som lämnades kungen av 6 000 legosoldater från Tyskland. (Vilhelm Moberg "Min svenska historia berättad för folket. Andra delen." s 378-379,387,390)

Dråp var (under 1500-talet) en vanlig avslutning på de bullrande gästabuden. I vissa trakter av Småland förekom tvekamp på det sättet, att ett bälte spändes om de bägge kämparne så fast, att de ej kunde åtskiljas, och sedan höggo de in på varandra med knivar. Kampen slutade ofta dödligt, och därför var det sed, att hustrurna togo med sig sveplinne, när de följde med sina män på gästabud. I detta landskap levde ännu den urgamla släkthämnden trots lagen. ... Vid sidan av de riktiga dråpen tedde sig blodiga slagsmål, som bägge parterna kommo ifrån med livet, såsom något alldagligt, vilket knappt var värt att lägga märke till. Det verkar då nästan som pedanteri, när det i ett kungligt brev ... anmärkes på att "många inför rätta draga varandra i skägg och hår, giva munslag eller anfalla varandra med dragna knivar, daggertar och värjor", liksom de också gladeligen "skällde varandra för lögnare". (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1521-1611" s 544-545; Svenskt folkliv på 1500-talet)

Av de tre Sturarna var Sten Sture d. y. den skickligaste propagandisten. Han färdades själv omkring i landet i agitatorns ärenden, för att hetsa upp allmogen mot danskarna och vännerna av unionen. På tings- och marknadsplatser lät han läsa upp skrivelser, vari han anklagade medlemmar av unionspartiet för grova brott. De grova beskyllningarnas polemik emellan rikena, oöverträffad i råhet och hätskhet, fortsatte under Vasatiden. Uttrycken för det ihållande hatet blev inte mildare, snarare tvärtom. Danskarna spridde en krönika med högst kränkande angrepp på svenskarna, och Gustav Vasa svarade med att låta Peder Svart författa en skrift, som väl kunde tävla med motståndarens i antalet grova okvädingsord. Och i den kända visan om kung Gustav och dalkarlarna, öses kvalifaicerat ovett över danskarna i stora skopor. Särskilt olustiga är de eländigt misslyckade försöken att skämta i syfte att förlöjliga motparten. (Vilhelm Moberg "Min svenska historia berättad för folket. Andra delen." s 109-110)

Engelbrektsfejdens djupa tragik har många paralleller i världshistorien: en revolution utbryter spontant och får till en tid stor framgång, men inträder så småningom i nya skeden. Det visar sig att revolutionärerna kämpar för skilda mål, de kan inte enas, och dera splittring utnyttjas av reaktionära makter, som slutligen tar överhanden, varpå upproret utmynnar i nytt förtryck, stundom hårdare än det förra. Engelbrekts liv avbröts medan hans gärning ännu var ofullbordad, och det skulle snart visa sig hur mycket han betytt för allmogens frihetssträvanden. Riksrådet och de privilegierade skikten motsatte sig böndernas sociala krav, varför den allmänna folkresningen nu förvandlades till en kamp emellan klasserna i det söndrade svenska samhället. I det följande måste Engelbrekts folk vända sina vapen mot inhemska herrar. Landet var befriat från danskt välde, och i fortsättningen måste vi, såvitt jag kunnat finna, tala om ett rent klasskrig i Sverige, en blodig uppgörelse emellan svenskarna själva. (Vilhelm Moberg "Min svenska historia berättad för folket. Andra delen." s 49)

Gud hade fått två stycken ställföreträdare på jorden. En i Rom och en i Avignon. De båda påvarna bannlyste varandra; därmed rubbades påvedömets anseende hos troende kristna. Vilken av de båda var den rätte påven? Men det skulle bli värre. Ett kyrkomöte i Pisa 1409 avsatte både Guds ställföreträdare i Rom och hans kollega i Avignon och valde sin egen påve. De avsatta erkände inte mötets beslut utan stod kvar i sina ämbeten. Påvarnas antal hade alltså ökats till tre, och de trenne skyndade genast att bannlysa varandra. Förvirringen inom kristenheten blev fullständig. Ett kyrkomöte i Konstanz 1414 lyckades slutligen förmå samtliga påvar att avgå, och 1417 utnämndes Martin V till ensam påve, varefter ordningen inom kyrkan ansågs återställd. Men genom den stora schismen hade kyrkans grepp om själarna börjat lossna hos vettiga människor som tänkte på egen hand: det var reformationens förebud. . . . Människor vågade göra uppror både mot andligt och världsligt förtryck. (Vilhelm Moberg "Min svenska historia berättad för folket. Andra delen." s 21)

Det finns ett gammalt träsnitt från medeltiden, där livets träd är framställt som ett stridens träd. På dess nedersta grenar ser man de fattigaste och enklaste - livegna jordträlar - kämpa med varandra om livets enklaste nödtorft. Och så fortsätter kampen från gren till gren uppåt - bonden - borgaren - köpmannen - godsägaren. Och däruppe mot stridsträdets topp ser man biskop mot biskop med kräkla hotfullt lyftad mot kräkla kämpa sin hatfyllda strid om framgång, skatter och ställning, medan högst upp kejsare och konungar söka rycka till sig varandras kronor och riva av varandra de hermelinssmyckade härskarmantlarna. Homo homini lupus - människa står mot människa som varg mot varg. (Sven Lidman "Utvald av Gud" s 10)

Vissa av de vapen vi brukar associera med äldre tiders strider fanns inte på det svenska 1200-talets slagfält. Som exempel kan nämnas dolken, i Sverige kallad "daggen". Föremålet var förvisso välkänt, men knappast som krigsvapen utan som redskap för nödvärnsförsvar och som vanligt bruksföremål. Flertalet nordiska medeltidsdolkar var eneggade och är idag svåra att skilja från knivar. Först på 1300- och 1400-talen blev dolken ett effektivt vapen i krig, eftersom den förmådde tränga mellan och igenom riddarnas brynjor och rustningar. (Dick Harrison "Jarlens sekel - En berättelse om 1200-talets Sverige" s 263)

Det säkraste tecknet på att Ragnarök var nära förestående var att kaos skulle uppstå i världen. De stora krigen utspelades, heliga eder bröts och inte ens familjens helgd respekterades längre. Då kunde inga bojor hålla sina fångar och Fenrersulven blev fri från sina fjättrar. (Lars Magnar Enoksen ”Fornnordisk mytologi enligt Eddans lärdomsdikter” s 121; Ragnarök – gudarnas öde)

En tid kommer, då det stundar till ragnarök, världens undergång. Förfärliga tecken i naturen båda slutet. Månen försvinner och solen svartnar. "Från himmeln kastas de klara stjärnor." Fruktansvärda stormar rasa. Alla onda makter slippa lösa: "Bröder varandras bane varda, dråpslag ge systrars söner varandra; världen våndas." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - Forntiden och medeltiden" s 113; Eddans gudavärld)


Sångarna:

I menskors barn, som alle ägen Er vård af samma Faders hand! Hvi kifven I ändå på vägen Till ett och samma Fadersland? I hafven ej de bud i minne, Som Herren gaf oss, evigt god: I hafven icke Christi sinne, Och fåfängt flöt för er hans blod. (JO Wallin: Psalm 285:1; jfr Psalmer och Sånger 686:1)


Egna kommentarer och funderingar:

Det finns en intressant anspelning på texterna i Synoptikerna, där Jesus säger, att Han inte har kommit för att föra ut frid på jorden. I de här texterna har vi samma ”nyckelord” som i Upp 6:4. I Matt 10:34 har vi ”frid, jord, dolk” och i Luk 12:49-51 ”eld, frid, jord”. Detta kan jämföras med orden i Upp 6:4: ”eldfärgad, frid, jord, dolk”.

Jämför targumen till 1 Mos 11 där det sägs att människor började döda varandra, när Gud skingrade det enade folket i Babel.

Angående ”Jag skådade, och skåda”, se Upp 4:1a och 6:2a.


Den som hatar sin broder är i dunklet och vandrar omkring i dunklet och vet inte var han drar sig tillbaka, eftersom dunklet har förblindat hans ögon. (1 Joh 2:11)

I det här är det synligt, (vilka som är) Guds barn och förtalarens barn. 'Varje den'/’var och en’ som ej gör rättfärdighet är inte ut ur/av Gud, och/’inte heller’ den som ej välkomnar sin broder. (1 Joh 3:10)

Ni må välkomna varandra, inte helt och hållet som Kain, (som) (hela tiden) var ut ur/av den onde, och han slaktade sin broder. Och till nåd/förmån av/för vad slaktade han honom? Eftersom hans gärningar (hela tiden) var onda men hans broders rättfärdiga. (1 Joh 3:11b-12)


Grekiska ord:

purros (eldfärgad) (i NT + exempel i GT) Sak 1:8; 6:2; Apg 20:4; Upp 6:4 – 1 Mos 25:30; Upp 12:3.


Ytterligare studier:

1 Mos 19:24; Dom 7:22; 2 Kung 1:10-12; 2 Krön 20:23; Ps 104:4; Jes 29:6; Hes 21:9-10,14,28; Sak 14:13; Syr 45:19; Matt 13:40; 17:15; Mark 9:22; Luk 9:54; 17:29-30; Joh 14:27; 18:10-11; Apg 2:19; 1 Kor 3:13; 2 Thess 1:8; Hebr 1:7; 11:34; 2 Petr 3:7; Upp 1:14; 2:18; 4:1; 5:9; 6:2,9; 8:5,7-8; 10:1; 13:13; 17:16; 18:8,24; 19:12; 20:9.


R.J. Korner "'And I saw . . .' An Apocalyptic Literary Convention for Structural Identification in the Apocalypse"; (tidskriften) Novum Testamentum 42.2 (2000): 160-183.


(Ursprunglig version 2007-12-01; revised version 2009-06-27; 2012-06-18; 2015-02-14)

Till sidans topp

6:5a Och när Den öppnade det tredje sigillet, hörde jag den tredje levande varelsen som sade: “Kom och skåda (א,* א).”

Ord för ord (15 ord i den grekiska texten Sinaiticus): Och när (den)-öppnade '-et sigill'/sigillet det tredje, hörde-(jag) den tredje levande-varelse sägande: kom och skåda.


1883: Och då det bröt det tredje inseglet, hörde jag det tredje djuret säga: Kom och se.

1541(1703): Och då det uppbröt det tredje inseglet, hörde jag det tredje djuret säga: Kom, och se.

LT 1974: När han hade brutit det tredje sigillet, hörde jag den tredje levande varelsen säga: ”Kom!”


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Och den första levande varelsen (var) lik ett lejon och den andra levande varelsen lik en ungtjur och den tredje levande varelsen hade ansiktet likt (ett hos) en människa (א,* א) och den fjärde levande varelsen (var) lik en flygande örn. (Upp 4:7)

Och jag skådade, när den lille Baggen öppnade ett ut ur/av de sju sigillen, och jag hörde en ut ur/av de fyra levande varelserna som sade som en röst av åskdunder: “Kom och skåda (א,*א)!” (Upp 6:1)

Och när Den öppnade det andra sigillet, hörde jag den andra levande varelsen som sade: ”Kom och skåda (א,*א)!” (Upp 6:3)


Egna kommentarer och funderingar: Angående denna vers, se Upp 6:1 och 6:3.


Ytterligare studier:


Jan Lambrecht "The Opening of the Seals (Rev 6:1-8:6)"; Biblica 79 (1998): 198-221.


(Ursprunglig version 2007-12-01; revised version 2009-06-28; 2012-06-19; 2015-02-15)

Till sidans topp

6:5b Och jag skådade, och skåda, en svart häst, och Den som sitter emot den har ett ok i Sin hand.

Ord för ord (15 ord i den grekiska texten): och (jag)-skådade (en)-häst svart, och den sittande emot den havande/hade (ett)-ok i '-en hand'/handen sin.


1883: Och jag såg, och se, en svart häst, och den som satt därpå hade en vågskål i sin hand.

1541(1703): Och jag såg, och si, en swart häst; och den der satt på honom, hade ena wågskål i sine hand.

LT 1974: Och jag såg en svart häst, och dess ryttare höll en vågskål i sin hand.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Hustrun sade till Jerusalems döttrar: “Salomo) är vit och eldfärgad. ... Hans hårlockar (är) ... svarta som korp/korpsvart. (Höga Visan 5:10a,11b, Grekiska GT)

(Profeten sade till Israels ledare: “Ni skall ha) ett rättfärdigt ok och ett rättfärdigt mått och ett rättfärdigt sädesmått.” (Hes 45:10, Grekiska GT)

(Profeten sade:) “Jag har skådat (och skådar) natten, och skåda, en man (som hade varit och var) ’kastad emot’/upphoppad emot en brokig häst ... och bakom honom eldfärgade och starfärgade(?) och brokiga och vita hästar.” (Sak 1:8, Grekiska GT)

(Profeten sade:) “Jag skådade, och skåda, fyra vagnar ... I/med den första vagnen eldfärgade hästar och i/med den andra vagnen svarta hästar och i/med den tredje vagnen vita hästar och i/med den fjärde vagnen brokiga, starfärgade(?) hästar. (Sak 6:1b-3, Grekiska GT)

År 170 lyftes nationernas ok från Israel. (1 Mack 13:41)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade:) ”Kom hit i riktning mot Mig, alla som har besvär och som är (och har varit) betungade, och Jag skall föra er till vila. Lyft Mitt ok emot er, och lär er * (א*), att Jag är mild och ödmjuk (i) hjärtat. Och ni skall finna vila (i) era själar. Ty Mitt ok (är) fördelaktigt, och Min last är lätt.” (Matt 11:28-30)

(Petrus sade till några av de troende: “Varför vill ni) lägga emot ett ok emot lärjungarnas hals, vilket ‘och inte’/varken våra föräldrar ‘och inte’/eller vi var stabila/starka (nog) att bära?” (Apg 15:10b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Efter de här tingen skådade jag, och skåda, en dörr som var (och hade varit) öppnad i himlen. (Upp 4:1a)

Och jag skådade, och skåda, en vit häst. (Upp 6:2a)


Exegeter, evangelister med flera:

ca 2000 - ca 1900

Jfr ”Jesus sade: ’Kom till mig, ty gott är mitt ok, och mitt herravälde är milt, och ni skall finna en vila åt er.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 85; Thomasevangeliet log. 89) Jfr också Svartvik s 262: Det finns många paralleller till detta logion i såväl kristna som judiska texter: I judisk tradition liknas förbundstroheten, Skriften, buden och omvändelsen vid ett ok. I m.Berakhot 2.2 betonas att juden först tar på sig himmelrikets ok ... d.v.s. villigheten att tjäna Gud och först därefter budens ok ... d.v.s. den praktiska tillämpningen av detta beslut. ... (Jfr också Didache 6.2:) Om du kan bära hela Herrens ok, är du fullkomlig, men om du inte kan göra det, så gör vad du förmår (samt Salomos oden 42:7f.:) Ty jag har förkastat dem som förföljer dem, och jag lade på dem min kärleks ok. Såsom brudgummens arm över bruden, så är mitt ok över dem som känner mig.

(Kristus) säger att vi skall ta på oss hans ok. Vi stegrar oss. Ser oket som symbol för bundenhet, fastlåsthet, förnedring. Gå under oket. Vad jag kan förstå menas något helt annat. Under somrarna har jag sett min far gå med ett ok över axlarna. Det hjälpte honom att bära hinkar med vatten eller grus eller murbruk, som han inte skulle ha orkat annars eller som skulle ha överansträngt honom. Naturligtvis väger ett ok en del, men i själva verket är det en lätt börda, som hjälper oss att bära en större. ... Vi har var och en bördor att bära, egna och andras. Vi kommer inte ifrån dem. De är en del av vårt underliga liv här på jorden. Men då säger Jesus: "Gå in under sanningens, fördragsamhetens, ödmjukhetens ok, mitt milda ok, och det skall hjälpa dig att bära de tunga bördorna och bära dem med ro i hjärtat." (Gunlög Järhult "Så är det då att vara människa" s 115-116)

Genom hela historien har judarna längtat efter den dagen (då varje individ har möjlighet att bli hel och nå sin bestämmelse som Guds barn att leva sitt liv utan rädsla) och kallat den den Messianska tiden. Ibland har man talat om den som Guds rike på jorden ... en underbar dröm om en värld där det råder allmän rättvisa, broderskärlek och fred för hela mänskligheten. I bönen som vi läser före kaddish, uttrycks detta hopp och denna dröm för framtiden. ... "Inför dig, Herre, vår Gud, skola (alla de som bo på jorden) knäböja och falla ned och prisa ditt namns ära och härlighet. Och de skola alla påtaga sig ditt rikes ok, och du skall snart vara konung över dem i evighet." (William B. Silverman "Judendom Kristendom" s 163-164)

En skulptur var utställd i det tomma: ensam mitt i salen stod en häst, men vi märkte honom inte först när vi fångades av allt det tomma. ... Det var dags att röra sig. Vi gick bort mot hästen. Den var jättelik, svart som järn. En bild av makten själv som blev kvar när furstarna gått bort. Hästen talade: "Jag är den Ende. Tomheten som red mig har jag kastat. Detta är mitt stall. Jag växer sakta. Och jag äter tystnaden härinne." (Tomas Tranströmer "Palatset" s 82-83)

Där uppe i rymden: travande tyst, gnistrande och svart, osedd och obunden, med ryttaren avkastad: en ny stjärnbild som jag kallar "Hästen". (Tomas Tranströmer "Caprichos" s 48)

(Den syriska) byns invånare hade alla begett sig till torget för att samlas runt bussen. De talade om tidens underverk och hur världens ände närmade sig. ... Förgäves försökte Jum'a sälja sina mulåsnor i stan. ... Ännu en gång behövde han återvända med den eländiga kärran till byn. ... Ett väldigt dammoln blev synligt vid horisonten. Strax därefter dök Aziz buss upp ur molnet och fyllde landskapet med sitt dån. ... Jum'a måste stanna och vänta tills dammet lagt sig och vägen åter låg fri. Han kände sig förödmjukad in i sitt innersta och förbannade motorfordonen, deras uppfinnare och var och en som köpte sig sådana djävulshästar. ... Bakom en krök fick Jum'a plötsligt se Aziz buss. ... Den stod alldeles stilla. ... Chauffören Aziz låt på rygg mellan (bussens) hjul. ... Vad kunde ha drabbat den svarta djävulen i dess inre? ... Kunde då denna skräckinjagande häxmaskin dö liksom människor, åsnor och mulor? (Fuad Esh-Shaib "Motorns begravning" s 204-207)

Sista gången var Landshövding Malmrot (på Kungshall) 1924 och överlämnade (en) medalj (för ett välskött småbruk). Där var ingen häst på Kungshall utan de tämjde kvigkalvar som sedan blev prima mjölkkor och samtidigt körök. (Viktor Wärns) yngste son var också uppfinnare, så han gjorde selar till korna istället för ok. Detta var mycket sällsynt så han fick demonstrera och köra med korna inför landshövdingen och hans sällskap, som var intresserade åskådare. (Gideon Torarp "Vattenkraftens betydelse i Svenarums socken" s 70)


ca 1900 och tiden dessförinnan

I den ända av de norra kyrkstallarna som låg närmast sockenstugan (i Långasjö) fanns likvagnsboden, som vår familj också genom Far hade intim, personlig förbindelse med: som klockare hade han plikt att läsa och sjunga för alla liken. Vilket betydde, att han skulle infinna sig i sorgehuset tidigt på begravningsdagens morgon, läsa en bön och taga upp en psalm innan processionen satte sig i gång bort från hemmet, fram mot kyrkan och kyrkogården där han - fortfarande på ämbetets vägnar - skulle "sjunga fram" liket, d. v. s. sjunga in det på kyrkogården och ner i graven. Det hände, att man i tidiga, mörka morgnar vaknade vid det dystra rullandet av likvagnen utanför - alltid förspänd två svarta hästar - och yrvaken såg Far iföra sig rock, reskappa och den obligatoriska höghatten. Varpå vagnen åter rullade bort i mörkret med honom, för att några timmar därefter återvända i fullt dagsljus, i spetsen för det långa följet. (Elisabeth Bergstrand-Poulsen "Socknen sedd från centrum - Hemsocknen som jag minns den" s 229)

Ljungby har ... förknippats med en av de fantasieggande gestaletna i tidig brödraförkunnelse, den så kallade "engelska damen". År 1889 kom en mycket förmögen kvinna vid namn Mary Smith på besök i Ljungby och i Smålandsstenar. Hon skall ha väckt stort uppseende, därför att hon kom ridande på en vacker svart häst. Damen ifråga lär ha kommit från engelskt gods, där man bl a ägnade sig åt avel av fullblod. .. Hon kom från Southhampton, hade farit till Skandinavien för att missionera. (Gunnar Hillerdal "Plymouthbröderna - En annorlunda gren av kristenheten" s 69)

På våren 1836 ber (Esaias Tegnér) sin svåger kyrkoherde Lidén i Köla i Värmland skaffa sig ett par bra vagnshästar av norsk ras. De fingo icke vara svarta, skriver han, "ty jag tål ej prästfärgen - på hästar". Han behöver ett par nya, ty "mina gamla äro över tjugu år, en ålder som ursäktas hos en fru men ändå icke hos en märr. Dessutom äro de blinda som riksdagsmän och halta som en predikodisposition." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1809-1859" s 373)

Vi anlände till Jönköping på en vacker, solvarm Augustidag 1834. . . . Då vi stigit af vid torget och inträdt hos assessor Björkman, der familjen just satt vid middagsbordet, voro de första ord, som nådde mitt öra, ett lifligt samtal, hvari yttrades om någon afliden, att "han var alldeles blå i synen". Man talade om koleran, som just i dessa dagar utbredde sig öfver staden, för att der rasa häftigare än på någon annan punkt i hela Europa. . . . Den eljest så glada och vänliga staden erbjöd under dessa veckor en hemsk anblick. Solen strålade från en alldeles molnfri himmel ned på de heta gatstenarna, luften var brännande och qvalmig såsom i Ostindien, gatorna lågo öde, och sjelfva sparvarna voro försvunna. . . . Det enda lif, som rörde sig på dess gator, var presterna, som gingo omkring för att utdela sakramenten, läkarne som sprungo omkring till de döende, sjukvagnarna, som förde de sjuke till sjukhusen, och likvagnarna, som bortförde de döde. . . . Allestädes voro fönstren behängda med lakan, och nästan öfver hvarje port, synnerligen i "Östra förborgen" och på "Tyska maden", voro fästa svarta brädlappar, tecknade med det betydelsefulla ordet kolera. Utanför husen längs hela gatan påtändes hvarje morgon och afton grytor, uppfyllda med tjära, svavel och stenkolsolja. Man trodde sig med röken kunna rensa luften. Men miasman vek ej för så enkla medel, och eländet grep omkring sig till den grad, att man till sist hade ytterlig svårighet att kunna jorda sina döde. (G.O. Hyltén-Cavallius "Ur mitt framfarna lif" s 7-8; miasman = den skändliga, skadliga luft som man trodde orsakade sjukdomar och som speciellt ansågs finnas i vattensjuka, sumpiga områden)

"Den heliga alliansen" (av Rysslands, Österrikes och Preussens monarker) blev för folkmedvetandet symbolen av den politiska reaktion, som efter 1815 bröt in över Europa. Det var i ädel harm över att se religionen begagnad till täckmantel för ljusskygga och frihetsfientliga strävanden, som Tegnér i sin berömda dikt "Nyåret 1816" med ord, fyllda av avsky, hälsade det nya året, som kommer ridande på en svart fåle, med sin väg tecknad av blodspår i natten: "Han kommer. Du pöbel, till jorden sjunk: hans häst räknar anor; giv rum! Hans höghet har klätt sig till tiggarmunk, och hans blick är orolig och skum. Svärd förer han icke, den adlige hjälte, men radband i hand och en dolk i bälte. ... Hurra, vad kröningspengar han sår! Betrakta prägeln, du pack! Frihet därstädes avbildad står - det är skada, att foten har black. Sanning står där även; dock synes mig galet, att hon predikar - från hospitalet!" Skaldens dystra, hopplösa syn på utvecklingens gång eller rättare sagt tillbakagång stegras i sista strofen till ett ångestfyllt, förtvivlat hån: "Välkommet, nyår, med mörker och mord och lögn och dumhet och flärd! Jag hoppas du arkebuserar vår jord - en kula kan hon vara värd. Hon är orolig som mången annan, men allting blir lugnt, om hon skjuts för pannan." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden 1809-1859" s 157; Karl XIV Johan och "allenastyrandet")

(Den "tredje" tiggarmunken berättade:) "Jag undersökte alla de låsta rummen, och då de trettionio dagarna var gångna, hade jag varit överallt utom i den kammare, som det blivit mig förbjudet att beträda. Men ständigt var jag upptagen av tanken på vad som väl kunde dölja sig här, och till min olycka fick djävulen mig till att gå dit in den sista dagen, som återstod, innan jag ånyo skulle sammanträffa med de sköna kvinnorna. . . . Jag kom till en plats . . . där det stod en svart hingst, vars färg var som den mörka natten. . . . Hingsten hade tyglar och sadel av det rödaste guld. . . . Den bredde ut två vingar och flög åstad med mig, tills den satte av mig på ett tak, där den, i detsamma som den kastade av mig, gav mig ett svidande slag med svansen, så att mitt vänstra öga blev utslaget." ("Tusen och en natt - Tredje bandet" s 62; Bäraren och de tre damerna)

Genom Messias skall ljuset bringas till seger och en tid av rik välsignelse skall bryta in för hela mänskligheten. Såsom Schalom Asch framhåller är det inte i första hand fråga om Israels välde, ”utan Guds välde över hela världen”. ”Alla folk skall komma och taga på sig himmelrikets ok, och en ny ordning skall begynna i världen, Messias' ordning." (Eric Wärenstam "Messias - Messiastro och Messiasförväntan inom judendom och kristendom" s 12)


Egna kommentarer och funderingar:

Det grekiska ordet “zygon”, som i Upp 6:5 ofta översätts med “våg”, betyder vanligen “ok”. Oket kunde emellertid användas som en våg.

I Upp 6:2-5 kan vi se kung Salomo som en GT-typ för Jesus, som då är den som sitter på de vita, eldfärgade och svarta hästarna.

Angående ”jag skådade, och skåda”, se Upp 4:1a och 6:2a.


Grekiska ord:

zygos (ok) (i NT + exempel i Apokryferna) 1 Mack 13:41; Matt 11:29-30; Apg 15:10; Upp 6:5 – 1 Mack 8:18,31; Syr 21:25; 28:19-20,25; 33:27; 40:1; 42:4; 51:26; Gal 5:1; 1 Tim 6:1.

melas (svart) (i NT + exempel i GT) Sak 6:2; Matt 5:36; Upp 6:5 – 3 Mos 13:27; Sak 6:6; Syr 19:26; 2 Kor 3:3; 2 Joh v 12; 3 Joh v 13; Upp 6:12.


Ytterligare studier:

Höga Visan 1:5; Hes 6:6; Syr 6:24-25.


R.J. Korner "'And I saw . . .' An Apocalyptic Literary Convention for Structural Identification in the Apocalypse"; (tidskriften) Novum Testamentum 42.2 (2000): 160-183.


(Ursprunglig version 2007-12-01; revised version 2009-06-28; 2012-06-19; 2015-02-15)

Till sidans topp

6:6a Och jag hörde som en röst i de fyra levande varelsernas mitt som sade:

Ord för ord (10 ord i den grekiska texten): och (jag)-hörde som (en)-röst i mitt (av)-de fyra levande-varelser sägande:


1883: Och jag hörde en röst midt ibland de fyra djuren säga:

1541(1703): Och jag hörde ena röst midt ibland de fyra djur, sägandes:

LT 1974: Och en röst bland de fyra levande varelserna sade:


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herrens sade till Sitt folk:) “Ni skall få ytterligare kunskap om att Jag är i en mitt av Israel och Jag (är) Herren er Gud ... och Jag skall hälla ut från Min ande emot varje/allt kött.” (Joel 2:27a,28b, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

Skåda, en röst ut ur himlarna. (Matt 3:17a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Var två eller tre har letts/förts (och leds/förs) tillsammans in i Mitt namn, där är Jag i deras mitt.” (Matt 18:20)

Alla i synagogan uppfylldes av lidelse ... Men då (Jesus) hade kommit igenom, genom deras mitt, gick Han ('hela tiden'/'Sin väg'). (Luk 4:28a,30)

(Jesus sade till apostlarna:) ”Jag är i er mitt som Den som gör tjänst.” (Luk 22:27b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Johannes (sade till fariseerna): "Jag döper i vatten. (I) mitt(en) av er stod (och hade stått) (P75, א,* א) En som ni inte känner, * (א*, B) som kommer bakom mig, vars rem på Hans sandal jag inte är värdig, ’för att’/att jag må lösa upp." (Joh 1:26-27)

Jesus kom och stod in i mitten av (lärjungarna), och Han säger till dem: ”Frid till er.” (Joh 20:19b)

Skåda, Jag står emot dörren, och Jag bultar. Om – alltefter omständigheterna – någon må höra Min röst, skall Jag (א,* א) och/både öppna dörren och komma ‘in i’/in (vänd) i riktning mot honom, och Jag skall inta huvudmåltid i sällskap med honom och han i sällskap med Mig. (Upp 3:20)

Jag skådade ’i en mitt av’/’mellan (å ena sidan)’ tronen och av de fyra levande varelserna och ’i en mitt av’/’(å andra sidan)’ de äldste en liten Bagge stående som hade Den slaktats (och slaktades). (Upp 5:6a)


Ytterligare studier: Upp 1:10; 2:1; 4:5-6; 5:11; 6:1.


(Ursprunglig version 2007-12-01; revised version 2009-06-28; 2012-06-19; 2015-02-15)

Till sidans topp

6:6ba Ett sädesmått (omkring 1 liter) av brödsäd för ett silvermynt (denar), och tre sädesmått (omkring 1 liter vardera) av korn för ett silvermynt (denar).

Ord för ord (8 ord i den grekiska texten): (ett)-sädesmått (av)-brödsäd (av/för)-(ett)-silvermynt och tre sädesmått (av)-korn (av/för)-(ett)-silvermynt.


1883: Ett mått hvete för en penning, och tre mått korn för en penning ...

1541(1703): Ett mått hwete om en penning, och tre mått bjugg om en penning ...

LT 1974: ”En limpa eller ett och ett halvt kilo kornmjöl för en dagslön ...


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Isak sådde i den där jorden, och han fann i den där tidsperioden (att åkrarna) gav hundrafalt korn. (1 Mos 26:12, Grekiska GT)

(Herren sade till Eli:) “Jag skall (åt) Mig själv få en trofast präst att stå upp, som skall göra alla de ting, (som är) i Mitt hjärta och i Min själ. Och Jag skall bygga Honom ett trofast hus, och Han skall komma igenom/alltigenom inför Min Kristus’ ögon alla dagarna. Och det skall vara (att) den som ’är utöver’/’har mer än nog’ i ditt hus skall anlända och kasta sig ner inför honom (för att hedra honom) (för) ett obolmynt av silvermetall.” (1 Sam 2:35-36a, Grekiska GT)

Elisa talade: “Hör Herrens utsaga: Detta är vad Herren säger: ‘Som/omkring den här stunden följande dag (skall) ett mått av finaste vetemjöl (säljas för) en (silver)sikel, och två mått av korn (för) en (silver)sikel i Samariens portar.” (2 Kung 7:1, Grekiska GT)

(Profeten sade till Israels ledare: “Ni skall ha) ett rättfärdigt ok och ett rättfärdigt mått och ett rättfärdigt sädesmått (omkring 1 liter).” (Hes 45:10, Grekiska GT)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Vad du – om alltefter omständigheterna – må ‘ge till sidan av’/överlämna, (må du ge) i/med antal och ställning/vikt.” (Syr 42:7a)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Johannes Döparen sade: "Den som kommer bakom mig) ... skall leda/föra tillsammans Sin brödsäd in i sädesmagasinet." (Matt 3:12a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Himlarnas rike är likt en surdeg, som, då en kvinna hade tagit (den), hon gömde (den) i, in i tre sädesmått (omkring 13 liter vardera) mjöl, ända till (den tid i) vilken den var helt syrad.” (Matt 13:33b)

Då (husmästaren/husföreståndaren) hade ‘höjt sin röst tillsammans’/’kommit överens’ med, i sällskap med arbetarna ‘ut ur’/om ett silvermynt (denar) (för) dagen, skickade han bort dem in i sin vingård. (Matt 20:2)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “I/med vad/det mått ni mäter, skall det mätas åt er och det skall sättas/läggas till för er.” (Mark 4:24b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Ge och det skall ges åt er. Ett fint mått, som har pressats (och pressas), rörts (och rörs) fram och tillbaka, skall de/man översvämmande/överflödande ge in i er barm. Ty 'till vad'/'med det' mått ni mäter, skall det åter mätas åt er.” (Luk 6:38)


Exegeter, evangelister med flera:


ca 2000 - ca 1800

(till Susan Sontag) "Och jag hörde likasom en röst mitt ibland de fyra väsendena säga: 'Ett mått vete för en silverpenning, och tre mått korn för en silverpenning! Och oljan och vinet må du icke skada.'" ... Jag fann nåd för mig själv, i ett besatt sökande efter historiens rötter, från vasshyddorna vid den heliga sjön, med de första vältande vattenkvarnarna. Jag vädrade uppfinningsrikedom bland hudarna som glänste av fett, och jag sökte bland raserna ett gemensamt snille. Jag såg Afrika dränkt i ett sådant ljus som förgyllde de första fälten av vete och korn ... under bronsyxornas grå tidsålder. Jag besådde Sahara med böljande skördar, min nåd bevattnade det öde landet. Vilket var mitt fält? Sent femtonhundratal. Mitt fält var en fuktig åker. ... Vem, tänkte jag, bryr sig nu (år 1981) om hur många miljoner som svälter? ... Mjölviveln kommer att göra Kansas till ett Sahara, och termiten skall förtära Ryssland. Deras mjuka tänder ... ska ödelägga skördarna ... även om ni släpper loss oceaner av överskottssäd. ... Och ändå, mellan de tunna stråna, genom den rykande stubben, stolpar gräshoppan; den tredje ryttaren, den läderhjälmade bönsyrsan. (Derek Walcott "The fortunate traveller" s 111,113-114,118; Den lyckosamme resenären)

En denar var ett romerskt silvermynt lika med en dagslön. (J. Massyngberde Ford "Revelation" s 98)

Det finns ... fyra slags Småland (brukar värden på Ängagården, nära Ljungby, berätta): "Vetesmåland längst österut med en bördighet, som åtminstone försöker härma Östergötland; väster därom Glassmåland, där världens finaste glas blåses, etsas och graveras; därintill Snickarsmåland, där så många svenska småhus och möbler, eftersökta i hela världen, konstrueras och tillverkas, och så ännu längre västerut Havrasmåland, där sedan gammalt vid sidan av ljung och enebuskar bara växte havre och potatis och (hör och häpna!) världsberömda män och kvinnor ... Carl von Linné ... Elias Fries ... Per Henrik Ling ... Per Hörberg ... Kristina Nilsson. ... Av storheter, vars namn väl mera stannat inom svensk ryktbarhet, må nämnas Peter Wieselgren, Gunnar Olof Hyltén-Cavallius och Samuel Ödman. ... Det bör tilläggas, att dessa storheter fötts och fostrats inom folklandet Finnveden, vars tre härader Östbo, Västbo och Sunnerbo fått sina namn efter sin belägenhet vid sjön Bolmen, eller i några fall på gränsen därtill. ... Dag Hammarskjöld ... kan också hänföras till Havrasmåland. Liksom Viktor Rydberg var han född i Jönköping. (Justus Elgeskog "Från mina smålandshörn" s 32-34)

Ett sädesmått var en daglig tilldelning för en person. (Walter Bauer "A Greek-English Lexicon of the New Testament and Other Early Christian Literature" s 883)

I fråga om svenska folkets dagliga tillvaro gjorde sig (första världs)kriget och dess konsekvenser föga märkbara fore år 1917. Det var gott om pengar i landet, krediten flödade rikligt, affärsverksamheten var livlig, och arbetslösheten var i det närmaste okänd. Först i november 1916 började ransonering av livsmedel tillämpas. Den första av dessa gällde socker. Tilldelningen var ganska frikostig. Spannmåls- och brödransoneringen följde från januari 1917. Denna blev på ett helt annat sätt kännbar. ... År 1917 - och ännu mer år 1918 - blev svåra prövoår för det svenska folket i dess dagliga tillvaro. På sina håll förekom verklig svält, och en omfattande undernäring kunde ej undgås - en situation, som dock dess bättre knappast varade längre än från våren till hösten 1918. ... Livsmedelsbristen kulminerade på försommaren (1918). (Rütger Essén "Sverige under världskriget och kristiden" s 41,43,47)

"Säg, kära Jungfru Blåklint, när skall ditt bröllop stå?" "Ack, lilla Nyckelpiga, jag vet mig ingen rå! Jag har så många friare, och alla ä de bra, Kom, sätt dig här, och råd mig du och säg, vem jag ska ta. Först är det 'Patron Vete', han har så präktigt hull, hans lador äro fyllda med ax av bara gull. Han är nog bra på många sätt, men säg, så här i smyg: säg, tycker inte du som jag, att han är lite 'dryg'? Så är det 'Unge Havre', han vore kanske bäst, för han är snäll och duktig och sköter bra sin häst. Men hur det är, så får han nog en korg i alla fall, ty jag är ganska ängslig för att hamna i en stall. Sen har jag ju den rake och ståtlige 'Herr Råg', bland andra ungersvenner hans make knappt du såg. Så stark och senig är hans arm och sunt och gott hans bröd. Hos honom trygg jag kunde bo allt till min bleka död. Men ack, den 'Junker Kornax', som för sig som en prins! Mer tapper och mer fattig ej annan yngling finns. Hans håg är fri och utan svek, men karg och hård hans jord, och strävsamt bleve visst att bo högt upp i frostig nord ..." "Hör på mig, Jungfru Blåklint! Vill du ej Vete ha, så ska du taga Rågen, för han är lika bra. Herr Havre är ej heller dum, men hör ett råd ifrån mej: till fattiglappen Junker Korn du säger genast nej!" "Tack, kära Nyckelpiga, du rådde mig så bra, för tänk, nu vet jag säkert, vem jag skall ge mitt ja. Flyg, lilla Nyckelpiga min, och bjud till bröllopsfest! Jag känner nu: hos Junker Korn behövs jag allra bäst!" (Elsa Beskow "Jungfru Blåklints friare" 141-143)

Hos Bagaren S. Håkansson finnes till salu: Danskt och Svenskt Hvetemjöl, siktadt, toppadt och sammalet Rågmjöl, Korn- och Ärtmjöl, Korngryn, utmärkt goda gula kok- och Stufärter, samt af Södraholms goda Ost. (Jönköpings-Posten 1867-11-27 "Mjöl av olika slag hos bagare Håkansson i Jönköping")

Karl Oskar själv läste i sin tidning om sädespriserna: Vintervetet betalades i Chicago med en dollar och 50 cents för en bushel, men rågen med endast med 75 cents och havren med 30 cents för samma mått. Han hade fått rätt: Vetet skulle bli brödsäden framför annan säd i Nya Världen. Vitt bröd som bara var för herrskap i Sverige sattes på bordet för alla människor i Amerika. (Vilhelm Moberg ”Nybyggarna” s 265; Medan rikedomen var gömd i huset)

På 1820-talet började Sverige rent av bli spannmålsexporterande. Medan under 1700-talet endast slättbygderna haft överskott av spannmål, var vid 1800-talets mitt nästan hela Sverige söder om Dalälven ett överskottsområde under normala eller goda skördeår. Fluktuationerna år från år var hela tiden betydande men torde ha dämpats något under 1800-talet. Med utvecklingen följde en stark förskjutning i relationen mellan sädesslagen. Kornet expanderade minst och passerades kvantitativt först av rågen, sedan av havren som särskilt odlades i västra och sydvästra Sverige. Vetet gick framåt men förblev av rent underordnad betydelse, särskilt inom bondejordbruket. 1800-talets export, som från 1840-talet huvudsakligen gick till Storbritannien, utgjordes väsentligen av havre och till mindre del av korn; i fråga om råg och vete förelåg vanligen importöverskott. De havrekvantiteter, som stannade inom landet, användes dels som kreatursfoder, särskilt åt hästarna, dels som brödföda, framför allt i skogsbygderna. Det sades, att en fattig småländsk torpare, som dömdes till vatten och bröd i Jönköpings fängelse, kom på kalas, emedan han fick rågbröd, inte havrebröd som hemma. (Sten Carlsson "Svensk historia II - Tiden efter 1718" s 47-48; Det förindustriella samhället 1720-1850)


ca 1800 och tiden dessförinnan

Ett sätt att finansiera en skola i församlingen var att starta ett sockenmagasin, ett tidstypiskt fenomen som kyrkoherden som sockenstämmans ordförande fick hand om från mitten av (1700-talet). Två påbud av Kungl. Maj:t drev på etableringen på landsbygden. Det ena utfärdades 1750, det andra 1757. Tanken med sockenmagasin var att sockenborna vid nödår skulle ha nära tillgång till brödsäd och utsäde. De kronomagasin som statsmakten anlagt för ändamålet var för få och därför svårtillgängliga för de flesta. Först efter de svåra nödåren på 1770-talet fick magasinsfrågorna riktig fart. Bönderna såg - i motsats till många andra innovationer - uppenbara fördelar med sådana inrättningar. I realiteten kom de inte bara att fungera som nödhjälpsupplag utan också som bankrörelse. Spannmålen lånades ut mot ränta, och efter några år ackumulerades i bästa fall ett kapital som kunde användas för olika sockenkommunala ändamål som att bygga ett skolhus eller anställa en skollärare. (Carin Bergström "Lantprästen" s 178; Sockenmagasin)

I Småland var ensädet vanligast. Åkertegarna besåddes årligen med sexradigt korn och vårråg. Träda, varigenom åkerjorden fick vila under en växtperiod, var sällsynt i större delen av Småland under 1600-talet och 1700-talets förra hälft. Ännu år 1741 såg Linné på sin resa genom Småland inga trädesåkrar. Även vete odlades i vissa trakter, ehuru mera sparsamt än nyssnämnda sädesslag, och nästan enbart i blandning med korn. På magrare områden såddes vanligen något havre. På Visingsö, säger Linné, besåddes åkrarna med "vete, mycket råg och ärter". Med gödningen var det dåligt beställt, och vanligen gödslades endast vete- och kornåkrarna, medan man i allmänhet ej underkastade sig det besväret med rågåkern. ... Bland övriga växtslag, som odlades, må nämnas linet, för vilket bondhustrurna utvalde de bästa åkerstyckena. (Sven Dahl-Carl Erik Nordenskjöld "Jordbruket före storskiftet" s 184-185)

Om vi utgår från den sociala tredelning av det äldre medeltida samhället som framträder i eddadikten "Rigspula" får vi följande bild: Det sämsta brödet, det som trälarna åt, var sådbemängt och bakades i den heta askan. Bonden åt kornbröd, en tunn kaka som bakats på sten- eller järnhäll. Herremannen åt vetekakor som bakats på skaftade brödjärn. ... Tillföljd av sin svårligen överskattade betydelse omnämns bröd i de svenska landskapslagarna. ... Sålunda reglerades brödvikt och -priser i lagtexterna, i synnerhet för det dyra vetebrödet. Detta var den nordiska medeltidens lyxbröd, ett faktum som hängde samman med att veteodlingen gick tillbaka i takt med att rågodlingen expanderade. ... Våra lagtexter gör dock klart att samtliga sädesslag fortfor att nyttjas för bakning medeltiden igenom. Enligt Södermannalagen skulle en biskop vid kyrkvigning utspisas med vete-, råg- och kornbröd. (Dick Harrison "Jarlens sekel - En berättelse om 1200-talets Sverige" s 46-48)

Det totalt dominerande sädesslaget i det vikingatida och medeltida Sverige var korn. ... Vete var ett exklusivt sädesslag, något av den svenska spannmålsvärldens lyxprodukt. ... Det normala var ... att kornet stod för omkring 80 procent av all spannmålsproduktion, medan vete stod för 10. Råg och havre var endast marginellt intressanta för dåtidens bönder. Dessa siffror gäller för yngre järnålder, fram till 1000-talet. ... Medeltidens stora förändring när det gäller sädesslag är ... rågexpansionen. Vetet har fått ge plats för råg. ... Havre förefaller ... ha varit mycket viktigare i västra Sverige än i östra. (Dick Harrison "Jarlens sekel - En berättelse om 1200-talets Sverige" s 290-291)

Alla nutidens sädesslag har odlats i Sverige långt före medeltidens början. Korn och vete höra redan till stenålderns jordbruk, under bronsåldern tillkom havren, och rågen började bli känd under vikingatiden. Under medeltiden var dock kornet eller bjuggen det mest odlade sädesslaget. Redan dess namn skvallrar därom. "Bjugg" hänger etymologiskt samman med ordet "bygga" (= odla) och visar således, att kornet var den i främsta rummet "odlade" arten. "Korn", som ju i andra germanska språk betyder "säd i allmänhet" eller "det allmännast odlade sädesslaget" (så t.ex. i delar av Tyskland = råg), vittnar om samma förhållande. Under medeltiden odlades både sexradigt och tvåradigt korn. Sistnämnda sort kallades i Norge under medeltiden "valbygg" (korn från Vallonien) och har således tydligen kommit till Norden från Frankrike. Av sexradigt korn odlades sorter både med och utan borst. ... Kornet användes ej blott till bröd och gröt utan också till malt för brygd av det högt skattade ölet. ... Vete odlades under medeltiden i ringa omfattning. ... Hur oviss skörden kunde bliva av detta sädesslag talar det folkliga namnet "ångersäd" ännu om. Havren, under medeltiden kallad "hästakorn", användes både till foder åt hästarna och särskilt i västra Sverige till bröd och gröt. Eddadikten "Harbardsljod" berättar om bondeguden Tor, som i sin matsäck hade havrebröd och sill. Vad en gud ansågs kunna äta under vikingatiden, åts säkert också av människor vid den tiden. Även till malt användes havren. Rågen var känd i Norden åtminstone på 1000-talet, men mera allmänt har den odlats först sedan 1200-talet, under hela medeltiden likväl i rätt obetydlig omfattning. Den odlades ofta på svedjeland, vars areal först under nyare tid på vissa håll genom finsk påverkan nådde större omfattning. Redan på 1300-talet importerades för övrigt råg till östra Sverige från Finland. Först vid mitten av 1600-talet började rågen i Mellansverige få samma betydelse för odlingen som kornet. (Manne Eriksson "Jordbruket under medeltiden" s 293-294)

Yngre stenåldern, som börjar omkring 3,000 f. Kr., medför två stora nyheter i näringshänseende, säden och tam boskap. Man känner fyra sorters vete och åtminstone två sorters korn; de har införts utifrån och odlas med hjälp av primitiva redskap, så att åkern nog ger en rätt knapp skörd. ... Omkring år 800 f. Kr. kom havren och hirsen; rågen kom ej förrän med järnåldern. Man tror, att havre och råg först dykt upp och förökat sig som ogräs i åkern. (Sven Ingvar "Den svenska folkkosten genom tiderna" s 300)


Egna kommentarer och funderingar:

En Jesu lärjunge skall få ett fint mått, ”som har pressats (och pressas), rörts (och rörs) fram och tillbaka”, för denaren, som är lönen efter slutat arbete. Och han skall få ett extra mått korn, tre mått i stället för två (jfr 2 Kung 7:1).


Grekiska ord:

krithê (korn) (i NT + ett exempel i Apokryferna) Upp 6:6 – Judit 8:2.

choinix (sädesmått) Hes 45:10; Upp 6:6 – Hes 45:11.


Ytterligare studier: Matt 7:2; 20:9-13; 22:19; Mark 12:15; Luk 13:20-21; 20:24; Ef 4:7,16; Upp 7:3; 9:4.


(Ursprunglig version 2007-12-01; revised version 2009-06-28; 2012-06-19; 2015-02-15)

Till sidans topp

6:6bb Och du må ej handla orättfärdigt (mot) olivoljan och vinet.

Ord för ord (8 ord i den grekiska texten): och '-n olivolja'/olivoljan och '-et vin'/vinet ej (du)-må-handla-orättfärdigt-(mot).


1883: ... och oljan och vinet skall du icke skada.

1541(1703): ... och oljone och winet gör ingen skada.

LT 1974: ... men det finns ingen olivolja och inget vin.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Mose sade till Israel: “Herren din Gud) skall ge regnet ... (så att) du skall föra in din brödsäd och ditt vin och din olivolja.” (5 Mos 11:14, Grekiska GT)

(Tyros' kung sade till Salomo:) “Låt nu min herre skicka bort till sina pojkar brödsäden och kornet och olivoljan och vinet.” (2 Krön 2:15a, Grekiska GT; jfr Höga Visan 5:10-11)

(Profeten sade till Israels ledare: “Ni skall ha) ett rättfärdigt ok och ett rättfärdigt mått och ett rättfärdigt sädesmått (omkring 1 liter).” (Hes 45:10, Grekiska GT)

(Herren sade till profeten: “Israel) har inte kunskap, att Jag har gett (och ger) henne brödsäden och vinet och olivoljan.” (Hos 2:8a, Grekiska GT)

(Herren skall säga till Sitt folk:) “Skåda, Jag skickar ut till er brödsäden och vinet och olivoljan. Och ni skall uppfyllas/mättas med dem, och Jag skall ’inte inte’/inte längre ge er ’in i’/till en förebråelse i/bland nationerna.” (Joel 2:19b, Grekiska GT)

(Herren sade till Jerusalem:) "Jag skall börja det att slå till dig (och) ’göra ... osedd’/vanställa dig på/’för ... skull’ dina missar (av Mitt mål). ... Du skall så och du må inte/förvisso ej meja, du skall pressa ett olivträd och du må inte/förvisso ej besmörja olivolja, och du må inte/förvisso ej dricka vin." (Mika 6:13,15a, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Husmästaren/husföreståndaren sade till en av arbetarna:) “Kamrat, jag handlar inte orättfärdigt (mot) dig. ’Höjde du visst/verkligen inte din röst tillsammans’/’var ... överens’ med mig om ett silvermynt (denar)?” (Matt 20:13b)

De dåraktiga (jungfrurna) talade till de förståndiga: “Ge oss ut ur/av er olivolja, eftersom våra facklor släcks/slocknar.” Men de förståndiga svarade och sade: ”De må ej någonsin ’inte (א,* א, A) vara’/vara nog för oss och er.” (Matt 25:8-9a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Från just nu må jag inte/förvisso ej dricka ut ur/av den här * (P37*,א*) frambringandet/produkten av vinrankan, ända till den där dagen när Jag – alltefter omständigheterna – må dricka det nytt i sällskap med er i Min Faders rike.” (Matt 26:29b)

(Vid festmåltiden i Levis/Matteus' bostad sade Jesus till fariseerna och deras skriftlärda:) ”Ingen kastar/häller ungt/nygjort vin in i gamla skinnsäckar, ’men om ej’/annars kommer det unga/nygjorda vinet under alla förhållanden att ’bryta ... i stycken’/’slita sönder’ skinnsäckarna, och det kommer att hällas/rinna ut, och skinnsäckarna kommer att fördärvas. (Luk 5:37)

Då (en viss samarit) hade kommit till (den sårade människan), förband han hans sår och hällde olivolja och vin emot (dem). (Luk 10:34a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Då (hushållaren/förvaltaren) hade kallat på 'en var och en'/'var och en' av sin herres gäldenärer, sade han till den förste: ’Hur mycket står du i skuld till min herre?” Men/och han talade: ’Hundra gångstigar (א,* א) av olivolja.’ Men han talade till honom: ’Ta emot 'dina bokstäver'/'ditt dokument' och då du har satt dig ner, skriv snabbt femtio.’ ... Och herren lovade/’var full av lov’ emot orättfärdighetens hushållare/förvaltare, att han gjorde/handlade förståndigt, eftersom den här tidsålderns söner är förståndigare över/än ljusets söner är ’in i’/’med syfte på’ 'av sig själva'/'sitt eget' släkte." (Luk 16:5-6,8)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Som tresängsledaren smakade på vattnet, som hade blivit (och blev) vin, och han inte visste varifrån det är/var - men tjänarna, de som hade öst (och öste) upp vattnet, visste (det) - höjer tresängsledaren sin röst (i riktning) mot brudgummen och säger till honom: "Varje människa sätter/’sätter fram’ det fina vinet först, och när de – alltefter omständigheterna – må ha gjorts druckna det mindre/ringare. Du har hållit/behållit (och håller/behåller) det fina vinet ända till just nu." (Joh 2:9-10)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

Tillsammans med brödet var olivolja och vin basfödan för de flesta. (Leif Carlsson ”Tröst och trots – Uppenbarelseboken” s 100)

Och så blir det examen. ... Madicken får berätta om den barmhärtige samariten, och honom tycker hon om, å, den som kunde vara lika snäll och hjälpsam som han var! Madicken ser alltsammans för sej så tydligt som om hon själv hade varit med där på vägen mellan Jerusalem och Jeriko. Hon ser hur samariten kommer ridande och hittar honom blödande vid vägkanten, den där stackarn som rövarna nästan har slagit ihjäl, och hur samariten sen smörjer hans sår med olja och vin. ... Nu vet hon, vad de ska leka. Samaritleken. ... Till sist kommer Lisabet ner från vinden, arg som ett bi. "Hur länge ska man sitta där och smörja och smörja med vin och fotogen, har ni tänkt", frågar hon ilsket. Lisabet tror att olja är detsamma som fotogen, men det är det inte, förklarar Madicken. "Har du smort honom med fotogen, då lever (Mattis) inte över natten." (Astrid Lindgren "Madicken och Junibackens Pims" s 117-118,136)

"Slå honom! Slå honom!" skrek Jegorusjka. "Han yrar!" sader fader Christofor lågt. ... "Vi får lov att smörja honom med olja och ättika. Med Guds hjälp blir han nog frisk i morgon." ... Han hade kastat av sig den långa kaftanen, och Jegorusjka tyckte att det var Robinson Crusoe som stod där framför honom. Robinson blandade om något på ett tefat, kom fram till Jegorusjka och viskade: "Sover du, min gosse? Res dig upp ett tag? Jag skall smörja dig med olja och ättika. Det är mycket bra. Och så ska du be till Gud!" Jegorusjka reste sig hastigt upp och satte sig. Fader Christofor drog skjortan av honom och började gnida honom på bröstet med smörjan och vred på sig och pustade precis som om han kittlat sig själv. "I Faderns och Sonens och Den helige andes namn! viskade han. "Lägg dig med ryggen uppåt! ... Så! I morgon är du frisk igen ... Det bränner ju som eld! Fick ni ovädret över er på vägen?" "Ja." "Undra på att man blir sjuk! I Faderns och Sonens och Den helige andes namn ... Undra på att man blir sjuk!" Sedan han smort gossen ordentligt, drog han skjortan på honom, svepte täcket väl om honom, gjorde korstecknet över honom och smög sig bort igen. Sedan såg Jegorusjka hur han stod där och bad. Gubben måtte kunnat många böner utantill, ty han stod en lång stund och viskade framför helgonbilden. När han var färdig, gjorde han korstecknet över fönstren och dörren och Jegorusjka och Ivan Ivanytj, lade sig utan någon kudde på en liten soffa vid den motsatta väggen och drog kaftanen över sig. ... (På morgonen) kände sig (Jegorusjka) så underbart väl till mods. Febern var försvunnen, han kände sig bara litet svag i benen och i nacken. Oljan och ättikan hade alltså hjälpt. (Anton Tjechov "Stäppen" s 108-110)

Frukosten är verkligen fantastisk. På bordet finns allt som flora och fauna överhuvudtaget kan frambringa. Det är egentligen bara en sak som är häpnadsväckande: på bordet finns allt, utom ... alkoholhaltiga drycker. (Adelsmarskalksänkan) Ljubov Petrovna har gett sig själv ett heligt löfte: i hennes hus får inte förekomma kort och alkoholhaltiga drycker - två ting som bragte hennes man på fall. De flaskor som finns på bordet innehåller bara ättika och olja, ett hån och ett straff mot frukostgästerna, vilka samt och synnerligen utgörs av förfallna drinkare och fyllbultar. (Anton Tjechov "Hos adelsmarskalkens fru" s 116)

Virvlande moln av eld och aska sänkte sig ned över gator och torg (i Lissabon). Husen störtade samman, taken föll ned i källarna, och källarna vräktes upp ur jorden. Trettitusen människor av alla åldrar och av bägge könen krossades under ruinerna. ... Candide hade träffats av några nedramlande stenar och störtat omkull på gatan. Han blödde och var täckt av grus och spillror. "Skaffa mig litet vin och olja", bad han Pangloss, "jag tror jag dör. ... För Guds skull skaffa mig litet olja och vin." (F. Voltaire "Candide" s 23-24)

Olja betecknar i Skriften Guds nåd och barmhertighet, hwarigenom själen och samvetet blifwa tröstade och helade på samma sätt, som likamliga sår och skador blifwa genom olja uppmjukade eller lindrade och helade. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 19)

Jag kom till Milano, till biskop Ambrosius, världsberömd för sin godhet, Din trogne tjänare som i sina vältaliga predikningar så rikligt skänkte Ditt folk av Din säds myckenhet, Din oljas glädje och Ditt vins nyktra rus. ... Jag ville inte ha mitt jordiska goda mångdubblat och tära på det timliga för att förtäras av timligheten, då jag i den eviga enheten hade fått säd och vin och olja i myckenhet. (Augustinus "Bekännelser" s 95,174)

Vin och olja ... betraktades som den gängse salvan för sår (Jer. Ber. 3a; Shabb.134a). (Alfred Edersheim "The Life and Times of Jesus the Messiah Part II" s 238)


Att fortsätta med (hembygden):

En man som utvandrade från (Åkers) norra del var Otto Amandus Andreasson, senare Acker. Han var född enligt födselboken den 16/3 1871 i Basseberg. ... (Han startade) och drev mejerirörelse i Hartford. ... Detta blev så småningom ett stort familjeföretag, kallat The Highland Dairy Company Hartford, Conn. I den folder som företaget utgav ... finnes flera recept på olika tillagningar av rätter vari mjölk ingick. ... (Ett exempel) Sour Cream Salad Dressing: "1 cup sour Highland Dairy Cream - whipped, 1 tablespoon vinegar, 1 tablespoon olive oil, 1/4 teaspoon salt, (1 teaspoon sugar, if desired), 2 hard boiled egg yolks finely chopped." Ja, det var andra grejor det, än den surmjölk och hårdkokta ägg, Otto Amandus Acker fick av sin mor hemma på Moliden i Basseberg. Se vidare i engelskan till samma recept. "Mix in order given. Either of these is particularly good with green vegetables. For a fruit salad the eggs should be omitted and double the amount of sugar used." Ja, försöka duger att pröva Ackers recept. Kanske vi anar en liten gnutta av småländsk matlagningskonst, ett arv som fördes over atlanten till det stora landet i väster. (Sven Carlsson "Utvandrarna från Åker" s 109)


Att fortsätta med ('nationerna'):

Av alla träd som odlades var olivträdet det värdefullaste. ... Oljan användes i matlagningen, till lampor, till salvor och läkemedel och till de heliga liturgiska smörjelserna. ... Man förstår att bibeln i olivträdet ser hälsans träd, nationellt eller individuellt, glädjens träd och fredens. ... Vinstocken var livets symbol. (Henry Daniel-Rops "Dagligt liv i Palestina på Jesu tid" s 23-24)

Ärade brevmottagare. Kanske är det fåviskt av mig, en enkel man, att sända eder detta brev. Jag vet att er tid är dyrbar. Men ville ni ändå vänligen överse med dessa rader som jag sänder eder långt ifrån, då vore jag glad. Jag är en okänd man. Mitt yrke kllas oljaren. Jag färdas på havet, där jag oljar glidställen och lager. Mitt yrke fanns inte på Timmermannens tid. Den tidsbefattning som heter oljarens är min. Den tillhör alla de tider som har och har haft metallhjul. ... (Människorna) menar att mitt yrke, som är oljarens, är ett tidsyrke, och kanske har de rätt. Vilket det blir beror av hur mycket olja de kräver, och hur de mena att oljan skall användas, om till att olja hjulen för en ännu snabbare dans eller till att gjuta olja på vågor. De själva och deras symboler och mitt yrke, som är oljarens, står och faller med hur oljan användes. Under alla tider har det funnits folk som stigit fram och gjort frågor. Deras ögon har varit spörjande. Sådana spörjande ögon har funnits innan skäror och liar fanns. Och just nu kommer det fram en som frågar om hur oljan skall användas. ... Jag frågar detta enbart av det skälet att mitt yrke är oljarens, och för att vi nu ha oljningsmetoder som skapa ett utomordentligt glid för både onda och goda och kanske ett ännu lättare glid för de blinda. Jag beder eder ännu en gång ha överseende med dessa mina rader, och ledsen över att ha besvärat eder med detta tecknar jag Oljaren. (Harry Martinson ”Brev från en oljare” s 135-136; 1945)

Under (ett) restaurangbesök i Paris förtärde jag endast det som stod på bordet, bröd, olja och vin. ... "Äter ni alltid så?" undrade kyparen. (Per G. Ekström "'Studentbetyget på kistbotten' eller några skolminnen" s 31; början av 1930-talet?)

Jag fick en ny pojkbekant, som blev av ett utomordentligt värde för mig. Det var en ung man ... uppfostrad i ett gudfruktigt baptisthem på Östlandet i Norge. Han hade ... kommit till Kristiania och fått plats i en kolonialhandel, där man också sålde vin. Detta att sälja vin för en annans räkning gjorde honom inte så mycket, tyckte han. Men det var en sak, som var värre. Han fick tappa flera sorters vin till olika priser ur en och samma vintunna. Det stod han i längden inte ut med. (Lewi Pethrus "Den anständiga sanningen" s 285; Goda kamrater)

Haver jag ock satt ett sätt till den yttersta oljningen efter hon haver i en lång tid varit i stort missbruk. Man haver smort de sjuka, till döds och icke till livs, emot den brukning som apostlarna hade med sådan smörjelse. Förty de brukade kostligt vatten eller smörjelse de sjuka till läkedom, och hade sedan deras böner till Gud att han ville giva de sjuka sin hälsa igen. Icke smorde de någon i den akt att sådan smörjelse skulle vara honom för ett vägbrev eller beskärm emellan djävulen och hans själ och borttaga hans synder, förty det hade varit tron för när. Allenast brukade de sådan smörjelse till lekamlig läkedom. Där lyda ock de böner uppå som i den latinska handboken stå om samma oljning. Efter det nu där haver varit sådant missbruk med, desslikes ock efter det man nu icke sådan smörjelse haver som apostlarna brukade, vore det väl allra likast efter skriften, att samma oljning bleve tillbaka. Men var det icke så ske kan, måste man skona de svaga och lära dem för vad de skole hålla den smörjelse, att de icke giva henne mera makt än tillbörligt är. Och därför haver jag satt där en liten undervisning uppå och givit där uppå ett besynnerligt sätt med oljningen som kan i sin måtto bliva beståndandes med skriften, om det bliver vid den mening som jag föregivit haver. . . . Jag haver här satt om den yttersta oljningen att hon skall ske till livs och icke till döds, och där haver jag skriften med mig, desslikes ock de böner som stå i den latinska handboken. Den där icke vill hålla samma oljning för det som jag håller henne före, han må göra som honom tyckes. Den där ock så är till sinnes att han vill hålla oljning för ett utvärtes tecken till den invärtes smörjelsen som sker i den helge ande, såsom ock sker med chrismossmörjelse i döpelsen, honom låter jag bliva vid sitt sinne, men där haver han icke skriften med sig. Dock vill jag ej gärna träta i så ringa saker. (Olaus Petri "En handbok på svenska där dopet och annat mera står" s 141-142,156-157)

(Fursten) kom till den där smutsiga byn uppe i bergen och ställde sig till att se på deras lantliga fest och höra på deras flöjtblåsare. ... De höll på med ... att fira att årsskörden var bärgad, efter vad de sade. En havande kvinna slog ut vin och olivolja på jorden ute på ett stycke åker och sedan satte sig alla i en ring däromkring och det bjöds runt bröd och vin och en ost av getmjölk och alla åt och drack. ... När (fursten) frågade dem varför kvinnan hade gjort så där, vad det var för mening med det, blev de så hemlighetsfulla och generade och ville inte ut med det, bara log förnumstigt med sina enfaldiga bondansikten. Till slut kröp det fram att det var för att jorden skulle bära vin och oliver nästa år. Det lät för kostligt. Som om jorden skulle veta att de hällt ut vin och olja på den och vad de mente med det. Så gör vi alltid vid denna tiden på året, sade de. Och en gammal gubbe ... närmade sig fursten med lutande huvud och tittade honom troskyldigt i ögonen: Så har våra fäder gjort, sade han, och det fortsätter vi med. (Pär Lagerkvist "Dvärgen" s 62-63)

Mörkret angreps (under 1200-talet i Sverige) även med tran- och oljelampor. Det var simpla konstruktioner, enkla stenar med halvsfärisk fördjupning för vätskan. Veken låg lös längs ena sidan. Ibland gjorde hantverkarna oljebehållarna djupare och hade en cylinderformad överdel, och om lamporna tillverkades av täljsten kunde de även erhålla en särskild ränna för veken. Men det tillhörde undantagen: den enkla lamporna av sten var vanligast. ... Något som jag inte kan låta bli att grubbla över är vilken vätska man brukade i lamporna. Vid västkusten har man använt tran ... från fisklever, sälar och valar. ... Men i inlandet? I Finnvedens och Värends skogsbygder? ... Använde man måhända olja? Vi vet att oljeproducerande växter existerade. ... Hur mycket olivolja förmådde nordborna importera? Och hur mycket brukades till belysning snarare än för kyrkligt syfte - smörjelseolja - och inom medicinen? (Dick Harrison "Jarlens sekel - En berättelse om 1200-talets Sverige" s 15-16)

Det är inte vinet som orsakar dryckenskapen, utan det onda syftet och användandet av det bortom tillbörligt mått. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XIV:402)

(Under) senare delen av republiken hade (Rom) växt sig stor och de ekonomiska villkoren förändrats. Det gamla hamnområdet räckte inte längre till. Forum Boarium och Forum Holitorium slutade att vara salutorg och antog aspekten av monumentala piazzor. ... I (de) magasinsbyggnader som växte upp i snabb takt i (det nya) hamnområdet hamnade uppenbarligen stora partier av inkommande varor. Det handlade till största delen om brödsäd och andra förnödenheter som olja och vin som befolkningen i och utanför Rom behövde i allt större mängder. ("Det antika Rom" s 27)

Grekland har medelhavsklimat och producerar normala medelhavsskördar. Men den mest utmärkande skörden är, och var, olivskörden. Oliven odlades i Grekland från allra första början. ... Genom den stora perioden av minoisk och mykensk civilisation finns det rikliga vittnesbörd som intygar en omfattande produktion av olivolja, som också kan ha exporteras till Egypten och andra områden i Främre Orienten. ... Oliven är viktig som föda. ... Under antiken hade olivoljan flera andra användningar - som salva, som medel till parfym och framför allt som bränsle till lampor. Om vi till detta lägger vad som förekommer i det moderna livet, sådant som smörliknande ämne, matfett, tvål och paraffin, så skall vi förstå vad oliven betydde för grekerna under antiken. ... Under den klassiska antiken var Grekland berömt för sina viner och förblev så under medeltiden. ... Oliver och viner kan ha varit huvudorsaken till egeernas oerhörda välstånd under bronsåldern. ... Men hur stor deras ekonomiska betydelse kan vara, så är detta inte allt. 'Vin och olivolja', sade Plinius den äldre i det första århundradet e.Kr., 'är de två vätskor som människokroppen finner vara mest tilltalande, den ena för inre och den andra för yttre bruk.' Det var i denna andemening som grekerna var tacksamma för dem, då de tillskrev deras förekomst i Grekland ett gudomligt ingripande. Vinet, uppgav de, infördes av Dionysos, oliven åstadkoms av Athena, den ene son och den andra dotter till Zeus, gudarnas kung. (Maurice Pope "The Ancient Greeks - How they lived and worked" s 44-45)


Sångarna:

Nu dagen är till ända och natten förestår. Håll era lampor tända när timmarna förgår. Långt innan morgon bräcker skall allt bli uppenbart. Se till att oljan räcker: vår brudgum kommer snart. (Laurentius Laurentii-KG Hildebrand: Psalmer och Sånger 316:1)

Han tvådde svåra såren, Göt olja, vin däri, Och viskade så trofast: ”Du evigt min skall bli”. Så ljuvlig röst ej förr jag hört. Den glädje till mitt hjärta fört. (W Spencer Walton: Andliga sånger 1936 nr 86:2)

Jesus kommer, Jesus kommer! Snart basunen höras skall. Han i majestät och ära Då skall ses av världen all. Må vi alla hava olja Uti våra lampor då, Att vi må, när Jesus kommer, In uti hans rike gå. (JA Hultman: Sånger och Psalmer 1951 nr 765:1; jfr Psalmer och Sånger 738:1)

Är du redo, själ, jag frågar, Är du redo möta Gud? Lever du för Herren Jesus, Älskar du hans helga bud? Må vi alla hava olja Uti våra lampor då, att vi må, när Jesus kommer, in uti hans rike gå. (JA Hultman: Kristen Lovsång 1954 sång 765:2; jfr Psalmer och Sånger 738:2)


Egna kommentarer och funderingar:

Olivoljan och vinet skall skonas för att användas i Guds rikes tjänst (jfr Matt 25:8-9; 26:29; Luk 10:34).


Jakob sade till de troende: ”Är någon i/bland er svag, låt honom kalla till (sig) de äldste av/i (församlingen) av utkallade och låt dem, då/sedan de har besmort honom, be emot/över honom (with) olivolja i Herrens namn, och trons ’högtidliga löfte’/försäkran skall rädda/bevara den som är utmattad, och Herren skall resa honom upp. (Jak 5:14-15a)


Grekiska ord:

elaion (olivolja) (i NT + exempel i Apokryferna) Matt 25:8; Luk 10:34; 16:6; Upp 6:6 – Tobit 1:7; Judit 10:5; 11:13; Syr 39:26; 45:15; Susanna v 17(Theod); Matt 25:3-4; Mark 6:13; Luk 7:46; Hebr 1:9; Jak 5:14; Upp 18:13.


Ytterligare studier: 5 Mos 28:51; 1 Kung 17:12-14; Job 24:11; Ps 23:4-5; Pred 9:7-8; Matt 9:17; Mark 2:22; 15:23; Upp 14:10; 19:15.


(Ursprunglig version 2007-12-01; revised version 2009-06-28; 2012-06-19; 2015-02-15)

Till sidans topp

6:7 Och när Den öppnade det fjärde sigillet, hörde Jag den fjärde levande varelsens röst som sade: “Kom och skåda (א,* א).”

Ord för ord (16 ord i den grekiska texten Sinaiticus): Och när (det)-öppnade det sigill det fjärde, hörde-(jag) (en)-röst (av)-den fjärde levande-varelse sägande: kom och skåda.


1883: Och då det bröt det fjärde inseglet, hörde jag rösten af det fjärde djuret, som sade: Kom och se.

1541(1703): Och då det uppbröt det fjärde inseglet, hörde jag dess fjärde djurens röst säga: Kom, och se.

LT 1974: Och när det fjärde sigillet bröts, hörde jag den fjärde levande varelsen säga: ”Kom!”


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Den första levande varelsen (var) lik ett lejon och den andra levande varelsen lik en ungtjur och den tredje levande varelsen hade ansiktet likt (ett hos) en människa (א,*א) och den fjärde levande varelsen (var) lik en flygande örn. (Upp 4:7)

Jag skådade, när den lille Baggen öppnade ett ut ur/av de sju sigillen, och jag hörde en ut ur/av de fyra levande varelserna som sade som en röst av åskdunder: “Kom och skåda (א,* א)!” (Upp 6:1)

När (den lille Baggen) öppnade det andra sigillet, hörde jag den andra levande varelsen som sade: ”Kom och skåda (א,*א)!” (Upp 6:3)

När (den lille Baggen) öppnade det tredje sigillet, hörde jag den tredje levande varelsen som sade: “Kom och skåda (א,* א).” (Upp 6:5a)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående den här versen, se Upp 6:1 och 6:3.


Ytterligare studier:


Jan Lambrecht "The Opening of the Seals (Rev 6:1-8:6)"; Biblica 79 (1998): 198-221.


(Ursprunglig version 2007-12-01; revised version 2009-06-28; 2012-06-19; 2015-02-16)

Till sidans topp

6:8aa Och jag skådade, och skåda, en ljusgrön häst.

Ord för ord (6 ord i den grekiska texten): och (jag)-skådade, och skåda (en)-häst ljusgrön.


1883: Och jag såg, och se, en black häst.

1541(1703): Och jag såg, och si, en black häst.

LT 1974: Och nu såg jag en blek häst ...


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(När Israels söner och den främmande) kommer att skåda ’den där jordens’/’det där landets’ slag och dess sjukdomar som Herren har skickat bort emot den/det, (skall de säga:) ” ... Varje/allt ljusgrönt må ej stiga upp emot den/det.” (5 Mos 29:22b-23a, Grekiska GT)

(Profeten sade:) “Jag har skådat (och skådar) natten, och skåda, en man (som hade varit och var) ’kastad emot’/upphoppad emot en brokig häst ... och bakom honom eldfärgade och starfärgade(?) och brokiga och vita hästar.” (Sak 1:8, Grekiska GT)

(Profeten sade:) “Jag skådade, och skåda, fyra vagnar ... I/med den första vagnen eldfärgade hästar och i/med den andra vagnen svarta hästar och i/med den tredje vagnen vita hästar och i/med den fjärde vagnen brokiga, starfärgade(?) hästar. (Sak 6:1b-3, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus) 'ordnade på'/beordrade (lärjungarna) att ’luta upp’/’lägga ner’ (א ,*א, B*) alla ’dryckeslag dryckeslag’/’i dryckeslag’ på det ljusgröna gräset. (Mark 6:39)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Efter de här tingen skådade jag, och skåda, en dörr som var (och hade varit) öppnad i himlen. (Upp 4:1a)

Och jag skådade, och skåda, en vit häst. (Upp 6:2a)

Och jag skådade, och skåda (א,* א), en annan, eldfärgad häst kom ut. (Upp 6:4a)

Och jag skådade, och skåda, en svart häst. ... (Upp 6:5b)


Exegeter, evangelister med flera:

Jag låg på sjukhuset. Jag hade så ont. . . . Jag sa till mamma: "Mamma, jag står inte ut. Bäst att du slår ihjäl mig!" . . . . . . Ett sådant där svart moln . . . Ösregn . . . Vattenpölarna blev gula . . . Eller gröna . . . Som om man hällt färg i dem . . . Man sa att det var frömjöl . . . Vi sprang inte i pölarna utan bara tittade på dem. Mormor låste in oss i källaren. Själv föll hon på knä och bad. Och hon sa till oss: "Be!! Det här är världens undergång. Guds straff för våra synder." Min bror var åtta och jag sex. Vi började tänka på våra synder: han hade slagit sönder en hallonburk och jag hade inte talat om för mamma att jag hade fastnat på staketet och slitit upp min nya klänning . . . Jag hade gömt den i skåpet . . . Mamma klär sig ofta i svart. I svart sjal. På vår gata är det jämt någon som begravs . . . När jag hör musiken springer jag hem och ber, jag läser "Fader vår". Jag ber för mamma och pappa. ("En barnkör" s 235; ur boken Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj; atomkraftverket i Tjernobyl havererade den 26 april 1986)

Uppenbarelseboken ... har satt “döden” uppå en “grön häst”. (Tertullianus, The Ante-Nicene Fathers Vol IV, s 98)


Egna kommentarer och funderingar:

Färgen på dödens häst är densamma som Hades'/underjordens ljusgröna gräsyta (jfr Mark 6:39 och fortsättningen här i Upp 6:8).


Grekiska ord:

chlôros (ljusgrön) (i NT) Mark 6:39; Upp 6:8 – Upp 8:7; 9:4.


Ytterligare studier:

Upp 8:7; 9:4.


R.J. Korner "'And I saw . . .' An Apocalyptic Literary Convention for Structural Identification in the Apocalypse"; (tidskriften) Novum Testamentum 42.2 (2000): 160-183.


(Ursprunglig version 2007-12-01; revised version 2009-06-28; 2012-06-19; 2015-02-16)

Till sidans topp

6:8ab Och den som sitter ovanpå den, ett namn åt honom (var) död (א,*א). Och Hades följde (hela tiden) * (א,* א) honom.

Ord för ord (13 ord i den grekiska texten Sinaiticus): och den sittande ovanpå den (ett)-namn (åt)-honom död, och '-en Hades'/Hades följde-(hela-tiden) honom.


1883: ... och den som satt därpå, hans namn var döden, och dödsriket följde med honom; ...

1541(1703): ... och den som på honom satt, hans namn var döden, och helwetet följde honom efter; ...

LT 1974: ... och dess ryttare hette Döden. Och efter honom följde en annan häst, vars ryttare hette Helvetet.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren sade till Job:) “Öppnas en döds portar för dig (med) fruktan, men/och då Hades dörrväktare skådade dig, fruktades/'försatte . . . dig i fruktan' de?” (Job 38:17, Grekiska GT)

(Folkets ledare i Jerusalem) talade: “Vi har gjort/slutit ett förbund i sällskap med Hades, och i sällskap med döden har vi ’satt tillsammans’/’slutit ett fördrag’.” (Jes 28:15a, Grekiska GT)

(Profeten sade:) “Jag skådade, och skåda, ovanpå fästet, det till förmån för kerubernas huvud, (var någonting) som en sten av safir, en likhet (med) en tron uppå dem.” (Hes 10:1a, Grekiska GT)

(Herren sade:) “Jag skall frälsa (Israel) ut ur Hades hand, och Jag skall friköpa dem ut ur död. Död, var (är) din rättvisa? Hades, var (är) din gadd?” (Hos 13:14a, Grekiska GT)

(Jesus, Syraks son, sade: “Elia reste) upp en död (kropp) ut ur död och ut ur Hades i/med en utsaga av (den) Högste.” (Syr 48:5)


Den Senare Uppenbarelsen:

För dem som satt i döds område och skugga, för dem ‘stack ... upp’/’trädde ... fram’ ett ljus." (Matt 4:16b)

(Jesus sade:) “Du, Kafarnaum, ’ej skall’/skall du höjas ända till en himmel? Du skall störtas ned (א,* א) ända till Hades.” (Matt 11:23a)

(Lärjungarna) ledde åsnan och fölet och satte kläderna uppå, uppå dem, och (Jesus) satte sig ner uppå, ovanpå dem. (Matt 21:7)

(Jesus sade till Levi): ”Följ Mig!” Och då han stått/stigit upp, följde han Honom. (Mark 2:14b)

(Herren sade till sin slav:) “’Var havande’/ha (rättslig) myndighet ovanpå/över tio städer.” (Luk 19:17b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Det blev en människa, som hade skickats (och var skickad) bort från sidan av Gud. Ett namn åt honom var (hela tiden) (א*) Johannes. (Joh 1:6)

Den som kommer uppifrån är ovanpå alla. (Joh 3:31a)

Och Jag har dödens och Hades' nycklar. (Upp 1:18b)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

Den stackars lilla slumsystern som ligger på dödsbädden, känner hur hon för varje ögonblick blir alltmer svag och maktlös. ... Nu, då hon har flyttats ända längst bort i rummet, kan hon äntligen se den oskönjbare som finns nere vid dörren. Det är en gestalt i svart kåpa med en kapuschong dragen över huvud och ansikte. Han håller i handen en lång lie. Hon behöver inte ett ögonblick vara i tvivelsmål om vem han är. ”Det är Döden”, tänker hon. Och hon blir rädd, därför att han har kommit för tidigt för henne. Annars inger han henne ingen förskräckelse. (Selma Lagerlöf ”Körkarlen” s 382,387)

Hades (föreställs) som person, hwilken i sitt rike, de dödas rike, upptager de offer, som döden skördar. (H.M. Melin ”Nya Testamentet” s 411)

(Nelly) ser barnen. Den ständiga oron för förkylningar, scharlakansfeber, difteri, underbetyg i skolan, att skiljas ifrån dem. Av fem, sex småttingar är det säkert en som kommer att dö. Döden visar sig i det grå töcknet. Det måste ju vara så. Man och hustru kan inte förunnas att få dö samtidigt. Den ena av de två måste ovillkorligen vara med om den andras begravning. Och Nelly ser hur hennes man dör. Denna förfärliga olycka framträder i alla sina detaljer. Hon ser graven, ljusen, kyrkotjänaren, till och med spåren efter likkistan i tamburen. "Varför måste det vara så? Varför?" frågar hon och betraktar apatiskt den döde mannens ansikte. Och hela det långa liv hon levat tillsammans med mannen ter sig bara som ett dumt och onödigt förspel till denna död. ... Hon rycker till, springer upp och slår upp ögonen. ... Det grå töcknet har försvunnit. "Jag råkade visst slumra till ett tag ...", tänker hon och suckar lättad. (Anton Tjechov "Spegeln" s 143)

Hvem har ej hört omtalas Schiras-dalen, den af Asiens och Europas skalder besjungna, där, enligt persernas sägner, våra första föräldrar lustvandrade i oskuld och glädje, och dit österländningens hjärta alltid trånar, när det älskar och vill drömma bort lifvet i "rosens doft, i blomsterlundens gömma"? . . . Denna härliga dal är i närvarande tid ett hem för eländet och fasan. . . . I dalen, där rosorna dofta och granatäpplet glöder, rasar hungersnöden med oblidkelig grymhet. . . . Till råga på olyckan följa pesten och koleran i hungersnödens spår. Det är uppenbarelsebokens hemska målning än en gång förverkligad. Ryttaren med vågskålen i hand följes af ryttaren, hvars namn är döden och hvars följeslagare äro de ur Hades uppbesvurna fasorna. Hvem längtar nu till Schiras? . . . Britiske konsuln i Tabris inberättade till sin regering, att hungersnöden i Persien hemsöker både kristna, muhamedaner och judar, men, säger han, medlemmarne af de bägge förra bekännelserna finna mer eller mindre hjälp hos sina rikare medtroende. Judarne däremot finna ingen hjälp, ty där är ingen rik ibland dem. . . . Londons israeliter med sir Moses (Montefiore) i spetsen sända nu hjälp till de nödlidande, vare sig kristne, judar eller muhamedaner. De ha uttryckligen föreskrifvit: "Räck brödet till den hungrande, utan att fråga hvad han tror! Så vill Gud!" Englands tidningar uttrycka det hopp, att denna af dogmatiken ej begränsade välvilja måtte vinna någon efterföljd bland de kristne. (Viktor Rydberg "Moses Montefiore" s 540-542; Göteborgs Handelstidning 4 januari 1871)

(Jönköping) bävade ännu (år 1835) i minnet av det förflutna året. Mången trodde, att farsoten var ett förebud om yttersta domen. En gång, när det talades om de där augustidagarne, togs bibeln med de stora spännena fram, och det lästes om en black häst och hans ryttare, vars namn var Döden, om stjärnors fall från himmelen och en vredens dag, som närmar sig. (Viktor Rydberg "Från barndomen" s 112)

Prästerna: Vakar väktaren vid muren? Frestarna: Strövar och stryker hunden vid porten? Kören: Döden har hundra händer och vandrar på tusen vägar. Prästerna: Han kan komma i allas åsyn, han kan osedd, ohörd gå förbi. Frestarna: Kan komma som en viskning i örat, eller som ett slag mot skallen. Kören: Man kan gå med en lykta i mörkret, och ändå drunkna i diket. Prästerna: Man kan gå uppför trappan i dagsljus och halka på ett steg som är bräckt. Frestarna: Man kan sitta vid bordet och äta, och känna hur ljumsken blir kall. (T.S. Eliot "Mordet i katedralen" s 45; Skådeplatsen Archbishop's Hall i Canterbury den 2 dec 1170)

Under de första lyckliga åren af Neros styrelsetid stod stoicismen . . . för en kort tid vid statens roder. Men ett häftigt omslag inträffade, sedan Burrus aflidit och Seneca blifvit aflägsnad från hofvet. Epikuréerna med Tigellinus i spetsen hade sedan dess fått Nero i sitt våld. . . . (Deras råd) buro frukter i förföljelser, som drabbade den stoiska skolans framstående män med landsflykt eller död. . . . Den stoiska skolans filosofi hade under dessa tider och under påtrycket af sådana omständigheter blifvit, kan man säga, en dödsfilosofi. Många sidor i tidens stoiska skrifter andas rent af en lust för döden. . . . Den har lefvat illa, som icke dör gärna. Den som så älskar jordelifvets skola, att han helst för alltid ville stanna där, han har illa förstått hennes uppgift, som vill förbereda till ett lif bakom henne. Den är en god skolans lärjunge, som studerar för att vara henne kvitt och fattar lifvet som en förberedelse till döden. Man måste lära sig att lefva, och den som rätt lärt det finner att man därmed egentligen lärt sig att dö. Döden är din afgångsprövning , och den dag, hvilken du fruktar som din sista, är den, då du ur jordelifvets skola ingår i evighetens. - Sådan var desse romerske stoikers uppfattning af sinnelifvet. (Viktor Rydberg "Romerska kulturen under de två första århundradena efter Kristus - fortsättning" s 188-192; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1885)


Att fortsätta med:

ca 2000 - ca 1975

Om döden talar man inte gärna i detta land. Men döden är inget skamfyllt. Döden är en hastig rörelse i ögonvrån. Man bör tala om den. Man bör bjuda in den, göra den hemmastadd. Så futtigt allting blir i dess väldiga närhet! (Marcus Birro "Svarta vykort - En bok om tröst" s 50)

Döden, skriver sociologen Zygmunt Bauman, är varandets absoluta andra. Döden är något ofattbart som egentligen svävar bortom all kommunikation, och just för att den är så totalt annorlunda, så blir allt vårt tal om döden, alla våra försök att förstå något litet av döden, också ett tal om varat och om livet. Vi kan inte tala om det ena utan att också tala om det andra. Hur vi tänker och talar om döden säger oss något om våra föreställningar om livet, menar Bauman. Jag tänker mig att döden, som på ett plan är fullständigt absurd och på ett annat plan naturlig, kan utgöra en kontrapunkt och en kontrast mot vilken det viktiga i livet blir tydligt. ... Jag tror att sociologen Bauman har rätt. Döden talar om livet och till livet. Döden kan förklara livets väsentligheter och mysterium - om än på ett bakvänt och ibland alltför hårdhänt sätt. Det obegripliga, döden, talar till det handfasta och greppbara. Och precis som livet så har döden många ansikten. ... Vi verkar behöva det obegripliga för att förstå det greppbara i lika hög utsträckning som vi behöver det greppbara för att närma oss det obegripliga. (Kristin Zeiler "Den obegripliga döden" s 138-141)

Till själva zonen far jag inte längre. Men tidigare drogs jag dit . . . Om jag skulle se det och tänka på det skulle jag bli sjuk och dö. . . . Jag har inte lust att titta på TV och läsa dagstidningar. Där förekommer bara dödande och dödande . . . Tjetjenien, Bosnien . . . Det gör mig tokig, det fördärvar min syn. Det fasansfulla har banaliserats . . . Dagens filmfasor är alltid otäckare än gårdagens. Annars vore de inte så kusliga. Det har gått för långt . . . I går när jag åkte trådbuss såg jag ett uppträde: en pojke vägrade att resa sig för en äldre herre. Den äldre herrn sa tillrättavisande: "När du blir gammal, kommer du inte heller att få sitta." "Jag blir aldrig gammal", svarade pojken. "Varför det?" "Vi dör snart allihop." Runt omkring talas det om döden. Barnen tänker på döden. Men det är ju sådant man funderar över mot slutet av livet, inte i början. . . . (Jag som är teaterpedagog i Mogiljov och regissör) kommer aldrig att sätta upp en pjäs om Tjernobyl. I mina uppsättningar förekommer det aldrig någon död på scenen . . . Inte ens en död igelkott eller fågel . . . Jag gick fram till en tall i skogen. Det var något vitt som lyste där . . . Jag trodde att det var svamp, men det var döda sparvar som låg med bröstet upp. Där, i zonen . . . Jag förstår inte döden. Jag hejdar mig inför den för att inte bli tokig. . . . Nu, efter Tjernobyl, är allt annorlunda. Det här också: Världen har blivit en annan och verkar inte längre evig som vi nyligen trodde att den var. Jordklotet har plötsligt blivit litet. Vi har berövats odödligheten - det är vad som hänt oss. På TV ser jag dagligen hur man dödar och skjuter. Man skjuter utan odödlighet i dag . . . Den ene tar livet av den andre . . . Efter Tjernobyl . . . Vi vitryssar har aldrig haft någonting evigt. Inte ens något evigt land, hela tiden har någon tagit det ifrån oss och sopat igen spåren efter oss. Och vi har inte kunnat leva i evighet, så där som det står skrivet i Gamla testamentet: åt den och den föddes den och den, och den och den födde i sin tur den och den. Vi vet inte hur man hanterar det där eviga, vi har inte förmågan att leva med det eller begrunda det. Nu, till sist, har vi fått vårt eviga: Tjernobyl. Nu har det dykt upp hos oss . . . Och vad gör vi? Jo, vi skrattar . . . Som när någon beklagar en som har förlorat hus och skjul och allt vid en eldsvåda och han svarar: "Visst, men tänk så mycket möss det strök med!" Det är vitryssen i sin prydno! (Lilija Michajlovna Kuzmenkova "En monolog om en stum soldat" s 205-208; ur boken Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj; atomkraftverket i Tjernobyl havererade den 26 april 1986)

Bildade greker tog ofta lätt på döden. De kunde rent av längta efter den - den markerade ju själens frigörelse från kroppen. Detta är inte kristen syn. Bibeln ser framåt med hopp mot den dag då Herren skall visa sig. Den betraktas snarare som ett intrång, ett tecken på ett tragiskt fel i vår relation till Gud, människans syn. Bibelns författare betraktar döden inte så mycket som ett rent biologiskt faktum utan som en symbol för Guds dom över det som är fel i människans situation. Döden kommer som syndens "lön" och synden ger döden dess "udd". Den kan inte betraktas med överlägset jämnmod enbart som en befrielse från fysiska begränsningar, och känslan av förlust och övergivenhet i döden kan inte bara viftas bort. Först när man helt har fattat det tragiska i döden kan man till fullo uppskatta det kristna evangeliet om seger över döden. Kristus har tagit hand om syndens problem och tagit bort det som ger döden dess udd och fasa. "Dödens udd är uppslukad och segern är vunnen." (1 Kor 15:54). Det finns två sätt att se på döden för den troende i detta nya och annorlunda läge: Å ena sidan är det bara fråga om att "bryta upp och vara hos Kristus", vilket Paulus anser vore "det allra bästa". (Fil 1:23) Å andra sidan betraktas döden också som en "sömn", från vilken den troende "vaknar" till himlens klara morgonljus. Dessa sätt att beskriva döden är meningsfulla var och en på sitt sätt. (Anthony C. Thiselton "Bestämmelse" s 416-417; författaren född år 1937 i Woking sydväst om London i England)

Den där januaridagen 1931 . . . rytande av ursinne vräkte Vättern skräckinjagande vågor mot järnvägsstationens perrong . . . Hur åskådligt ser jag inte nu (år 1979, i nära ett halvsekels perspektiv, Poseidon komma stormande fram från Visingsö. Jag ser honom, vild och galen, piska sitt apokalyptiska fyrspann. Fålarna frustade, deras mular stänkte sitt skum omkring sig . . . Ännu i maj månad kunde detta arktiska innanhav som var min barndoms och ungdoms Vättern, ligga frusen, dess orimliga böljor fjättrade av ett ispansar, grått som Döden. Det var en hemsk syn. Det var kanske just den som, rent av i högre grad än de stormiga vredesutbrotten, kom mig att hata Sjön. Oåtkomlig, avvisande, fientlig låg Vättern där, ett dystert bårtäcke lik. Det fanns ingenting man kunde företa sig med denna ohyggliga sjö, den bara låg där tom, livlös, och i djup förtvivlan lät man blicken svepa över detta Intet." (Agne Hamrin "I fascismens Europa" s 38)

Döden har ibland kallats "den moderna oanständigheten", det motbjudande ämnet som ingen bildad person idag (år 1977) talar öppet om. Men även om vi tiger om döden, är den alltjämt ofrånkomlig. Det mest definitiva i en människas liv är att en dag, med eller utan förvarning, i stillhet eller i smärta, kommer livet att vara slut. Hur skall jag då möta döden, när min tur kommer? (James Innel Packer "I Want to Be a Christian" s 47-48; se också Colin Chapman "Livsfrågorna och kristendomen" s 28; James Innel Packer född år 1926 i Gloucester nordost om Bristol i sydvästra England)

I den här versen finns det två gestalter, döden och Hades, men bara en häst. (J. Massyngberde Ford "Revelation" s 99)


ca 1975 - ca 1950

Det är inte så att jag är rädd för att dö, jag vill bara inte vara med när det händer. (Woody Allen "Death"; se också Colin Chapman "Livsfrågorna och kristendomen" s 29; Woody Allen född år 1935 i New York City i USA)

Inget är så vanligt som att undantränga det faktum att livets slutliga mål är döden. Men det är ett gagnlöst företag. Enligt humanismens synsätt leder livet ingenstans, och att förneka detta vore rent bedrägeri. Vi kan tänka oss en bro som bara sträcker sig halvvägs över stupet och slutar i tomma luften. Bron är full av människor som bara tränger sig framåt och allt fler faller över kanten. Bron leder ingenstans, och de som tränger sig framåt når ingenstans. Det spelar ingen roll vart de tror de är på väg, hur de förbereder färden eller hur mycket de njuter av resan . . . hela bilden målar upp en total fåfänga. (H.J.: Blackham "Humanism" s 116; se också Colin Chapman "Livsfrågorna och kristendomen" s 219; H.J. Blackham född år 1903 i Birmingham i England)

Ingen reser på sig efter döden, inga applåder - bara tystnad och några avlagda kläder. Sådan är döden . . . Att dö är ingenting romantiskt, ingen story som snart är över . . . Döden är blott frånvaron av det närvarande . . . ett tomrum som du inte kan förnimma, som bara är tystnad trots att vinden blåser igenom. (Tom Stoppard "Rosencrantz and Guildenstern are Dead" s 89; se också Colin Chapman "Livsfrågorna och kristendomen" s 224; Tom Stoppard född Tomas Straussler år 1937 i Zlin öster om Brno i Tjeckoslovakien/östra Tjeckien)

"Fåfängligheters fåfänglighet, allt är fåfänglighet!" Dessa ord, som på olika sätt återkommer i allt österländskt tänkande, tycks tala till alla de människor som på äldre dagar börjar reflektera över livet och döden. Visst kan man skaka av sig det hela med ett medlidsamt leende, men ändå speglar dessa ord en verklighet som inte så lätt kan förnekas. Det gäller även alla de "varför?" och "varthän?" som passerar läpparna på människor som är tärda av besvikelser och motgångar, och det gäller i ännu högre grad de frågor som hör till funderingarna kring döden: Varför dessa levnadsdrömmar och strävanden, när vi ändå skall dö inom kort? Det är svårt att undvika känslan av att döden är grym och meningslös, i synnerhet om den drabbar genom olycksfall. Man kan naturligtvis undra: meningslös i vilket sammanhang? Sett utifrån naturens utvecklingsförlopp är döden helt rimlig. Men för den enskilda människan är döden något främmande, som ifrågasätter värdet och meningen i allt hon företar sig . . . Det hjälper inte att försöka förlöjliga detta. (Adam Schaff "A Philosophy of Man" s 34; se också Colin Chapman "Livsfrågorna och kristendomen" s 28-29; Adam Schaff född år 1913 i Lviv i västra Ukraina)

En kväll när (Lulle) var lämnad ensam i (frälsnings)officersbostaden och skulle försöka somna, satt han i sin säng och läste det sjätte kapitlet (i Uppenbarelseboken) om de fyra hästarna - den vita, den röda, den svarta och den blekgula. Detta hade pappa predikat om, och Lulle visste att det som stod där var verklighet i hans egen värld. Ty hade inte Världsmissionen kommit? Och det stora kriget (dvs första världskriget)? Och hungersnöden? Och denna verklighet, den vita, den röda och den svarta, bådade det sista, det yttersta. Redan grep en svart vind i hans segel, redan lämnade hans lilla farkost sin trygga förankring. Men den sjunde och den åttonde versen återstod: "Och när Lammet bröt det fjärde inseglet, hörde jag det fjärde väsendets röst säga: 'Kom.' Då fick jag se en blekgul häst; och mannen som satt på den, hans namn var Döden, och Dödsriket följde med honom. Och åt dem gavs makt över fjärdedelen av jorden ..." Nu hände det. Som när man flyttade vattentunnan i Sommarlandet, och tvestjärtar, gråsuggor och tusenfotingar krälade åt alla håll, så krälade nu allt otyg fram ur det fördolda, allt otyg som det året hade samlats under bottnen av hans existens. Men det hade enahanda utseende. Skelettmannen på den gula hästen trädde fram ur ordens värld och blev fullt synlig, såsom i drömmen. Benranglet red upp mot honom, hans dödskalle såg på honom med sina tomma ögonhålor. Döden lät sitt följe omringa sängen, där Lulle kämpade som i ett fäste. Ibland närmare, ibland fjärmare rörde sig dödsdansen, en här av benrangel vällde fram - varifrån? - och lämnade inte en lucka i ledet genom vilken han kunde fly. ... "Jesus!" sade han. "Jesus!" Eller tänkte han det så att han trodde han sade det? Och så grep han ett fast tag om Nya Testamentet. Horn-Pär skulle inte få rycka det ifrån honom. Så länge han hade Guds ord hos sig, skulle den gula armén hålla sig på avstånd. "Hållen fästet tills jag kommer ..." (Olov Hartman "Brusande våg" s 109-110)

Här i Sverige råder samma elände som förr. Alla skurkar har framgång och blir belönade och ärekrönta, och alla hederliga människor blir förföljda och förbisedda . . . Ofta känner jag mig tacksam över att Döden är den store demokraten, som är rättvis mot oss alla och gör oss alla jämlikar. En kunglig benknota kan inte skiljas från min eller din en gång . . . Ja, som sagt: Man börjar bli trött och resignerad. (Vilhelm Moberg "Du tror väl att jag är död - Vilhelm Mobergs brev 1950-1973" s 168; brev från Stockholm till Edgar Swenson 1958-10-23)

Jag ser framför mig den fasansfulla bilden i familjebibeln. Den finns i slutet, i Uppenbarelseboken. Det är Döden som rider genom den svarta rymden med alla sina ondskefulla demoner med blixtens hastighet och sveper med sig en människa som plötsligt är borta, på väg in i de oändliga svarta hålen. Någonstans bortom det svarta finns den ljusa himlen, men vem kan hitta dit? Jag vågar inte tänka på vad som händer Nisse Smes mamma om hon inte var troende. Och ingenting tyder på att hon var det, säger mamma. ... Hon är i Dödens våld och ingen i hela världen kan rädda henne. (Margareta Strömstedt "Julstädningen och döden" s 115-116)


ca 1950 - ca 1900

Pojken kunde ännu höra predikantens suggestiva tonfall, som blivit intensivare, ju längre framställningen framskridit i de yttersta tidernas tecken för att till sist som en sond nå längst in i själarna, där den stora Skräcken gömde sig: "Då fick jag se en blekgul häst; och mannen, som satt på den, hans namn var Döden, och Dödsriket följde med honom." Pojken hörde ännu hur knotorna rasslade i det gula kavalleriet, och det vita grinet från tusen dödsskallar flimrade för hans syn. (Olov Hartman "Död med förhinder" s 83)

Knut (Toring) gick ett stycke nedåt hagen. ... Här i markerna började det stillna i hans inre. ... Årtusenden hade gått, men det av kristendomen utlovade Gudsriket hade inte med minsta tecken förebådat sin ankomst. I stället var det Dödsriket, Djävulsriket, som nalkades. Då återstod det endast för människan att frälsa sig själv. (Vilhelm Moberg "Giv oss jorden!" s 381-382)

Många gånger förut kände jag dej, död. Du var i blomman som föll från buketten där på mitt skrivbord. Du var i flugan som låg trasigt död i mitt fönster i morse. Du var mängd i varje sekund av det ändligt ändlösa, det som kallas liv, gömd i var människa jag mött, gömd till dess du steg fram och tvang oss att skiljas åt. Du var det som tog mina unga tankar och brände dem ner till kolnade lik. Är du då mer märklig nu, om du kommer en regnljus vårnatt hit till ett uttröttat knyte i en knarrig resårmadrassäng? (Ebba Lindqvist "Jord och rymd" s 26; Mörkret utanför växer)

Jag har ej i åratal bevittnat kampen mellan Liv och Död utan att så småningom lära känna något om de två motståndarna. När jag först började iakttaga Döden i hans arbete på sjukhusen, var det endast en envigeskamp mellan de två, en ren barnlek jämfört med vad jag senare såg. Jag såg Döden under koleratiden i Napoli taga livet av mer än tusen människor om dagen. Jag såg Honom i Messina begrava på en minut under de fallande husen mer än hundra tusen män, kvinnor och barn. Längre fram såg jag Honom i Verdun, med armarna röda av blod till armbågarna, slakta fyrahundratusen man och meja ned blomman av en hel armé på Flanderns slätter och vid Somme. ... I själva verket är den evinnerliga kampen reglerad i sina minsta detaljer av en oföränderlig jämviktslag mellan Livet och Döden. (Axel Munthe "Boken om San Michele I" s 230-231)

Jag hade fått uppskov med värnplikten och fullgjorde den först åren 1915-16 vid Kungl. Hallands regemente eller I 16. ... En gång grasserade under några veckor på regementet en svårartad epidemisk hjärnhinneinflammation. Det hände att pojkar, som på morgonen till synes friska ryckte ut till övningarna på kvällen bars hem döende. Det rådde en dov stämning som inte blev mindre dov av att vi till följd av kasernförbud var isolerade från omvärlden. Vi såg på varandra och undrade när det skulle bli vår tur. Det blev med ens märkvärdigt tyst med de sedvanliga kvällsunderhållningarna. Som om Döden slagit handen i bordet och gjort tyst över laget. (Alf Ahlberg "Från prästgård till arbetarhögskola" s 129,132)

Vinterdagen skymmer, en släde far förbi, en bjällra pinglar, hästhovarna mot den frusna snön, det fräser om slädens medar. Nu slår klockan i domkyrkotornet fyra kvartslag och tre timslag. Varför är jag så ledsen, tänker Alexander, där han står med fötterna nedsjunkna i salongsmattans bladmöster. Varför är jag så ledsen? Är det Döden som står där så orörlig ute i tamburens halvmörker? Hör jag hur han andas kort och väsande? Kommer han för att hämta farmor, som sitter biblioteket och skriver i sin blå räknebok? Alexander vill genast gå in till henne för att gråta i hennes knä men han får inte. Om han rör sig, om han bara rör ett finger kommer Döden att sätta sig i rörelse och hinna före honom. Det blir till en tröttsam strid mellan Alexander och Döden, där ute i tamburen. Plötsligt börjar fröken Ester hälla kolbitar i kaminen med en svart järnspade, det är ett starkt och befriande ljud och den hemska gästen är äntligen borta. (Ingmar Bergman "Fanny och Alexander" s 25-26; 1900-talets början)


ca 1900 och tiden dessförinnan

Så ofta Döden går förbi, dra gudarna på munnen. Hans frack finns inga knappar i, och västen är försvunnen. En gammal ungkarl utan hem, en halvt förfallen broder, han går med skorna utan rem och skörten utan foder. ... Hans nötta hatt blev år från år i pannan lägre makad. Den borst, som vass på hakan står blev grå men aldrig rakad. Hans ögonspringor kisa skumt och tankspridd rör han läppen. Så tassar Döden krökt och stumt med armen lagd om käppen. ... ... Han går ej främst att göra väl åt lytta och åt sjuka. För honom är var mänskosjäl ett blomster i en kruka. Han sovrar tyst. Han gör sitt val. Han går i sol som dimma och bryter många tusental på mindre än en timma. ... ... Han ordnar solros och pion och tänker på den höga, på livets drottning, för vars tron han ensam sänkt sitt öga - på henne, som hans kärlek blev, fast han stod stum och sluten, fast hon ur hallen honom drev, begabbad och förskjuten. ... Och nästa morgon, när hon glad och vaken sträcker armen, hon märker lukt av blom och blad och kransar smycka karmen. Hon lyfter alla, som han fäst i kärlek, tyst kring henne, och den, som doftar mest, till kona om sitt änne. (Verner von Heidenstam "Dödens blommor" s 223-225)

O, död! Jag tillhör dig. I världen blott dig jag ser - och avskyvärda är denna jords magi och charm. Mig äcklar människors chimärer, bataljer, fester och affärer i jordens stoft - allt fåfängt larm. Din syster livet - vedervärdig och tarvlig, falsk och orättfärdig - jag störtat från dess purpurtron. Jag sett din skönhets gåtor alla - hur kan jag då i stoftet falla och slaviskt kyssa hennes fot? Jag tillhör icke hennes gäster, trött tyngs min blick av hennes festers förmätenhet och stoj och sken - i mina mörka ögon fallit din tår, o död, din tår kristallisk, oändligt klar och kall och ren. (Fjodor Sologub "O, död! Jag tillhör dig" s 130; 12 juni 1894)

O Död! Jag hör, jag hör din gång, Där tungt du över gravar skrider. Skall jag dig fira? - Tag min sång, Och säg mig tröst för den som lider! Du svarar: "Vän av mänskors släkt Jag är, fastän mitt handslag isar, Och hjärtat brister vid min fläkt, Och klagoljud min ankomst prisar. Mig skördar mogna utan tal, Och vart jag går fly lek och löjen. Dock räddar jag från jordens kval; Jag räddar ock från jordens nöjen. Ty finns en själ, en fläkt av Gud, Än barnsligt ren, sitt ursprung trogen, Jag älskar henne som min brud. För Himlen är hon tidigt mogen. Uti min kyss hon oskuldsvarm Får andas ut sin sista smärta, Och slumrar in uppå min arm Och vaknar vid sin Faders hjärta." (Erik Gustaf Geijer "Vid den sammas död" s 114; Mathilda Floderus dog i samma dagar, som hennes Fader och Broder, och nedsänktes med dem i samma grav den 6 januari 1823)

Då jag var tre år (flyttade) mina föräldrar år 1830 (från torpet Kjerrbo under Odensjö i Barnarp) till Bashult. . . . Af (julen) fingo vi redan minst 8 dagar i förväg en försmak, då första julbaket verkstäldes för att få julbröd till alla fattiga och andra, som före julen gingo sin s. k. årsgång, insamlande gåfvor från hvarje hus, der sådana kunde påräknas. . . . (På julafton efter den stora tvagningen i köket) tändes julljusen och i spiseln den mindre julbrasan, hvarunder vi samlades i ring kring den sprakande brasan för att med far sjunga några julpsalmer och läsa juldagens texter. . . . (Senare på qvällen) tillreddes sjelva qvällsvarden med sin lutfisk och hvite gröt samt det sigtade rågbrödet, och härunder brann den stora julbrasan, hvars sist qvarstående bränder uppmärksamt betraktades, emedan man af dem kunde se, huruvida något dödsfall inom familjen under året skulle inträffa. På denna fröjdefulla afton kom sedan julottan, då vi redan omkring kl. 4 stodo upp och begåfvo oss till kyrkan. Under julnatten brann alltid åtminstone ett julljus i stugan, och då man tågade till kyrkan, var äfven i den fattigaste koja ljus tändt för att lysa dem som vandrade till Guds hus. Och när man kom dit, plägade man vanligen känna efter i kyrkbänkarne, om det fanns någon sand; ty i sådant fall kunde man vara säker på, att de döde om natten firat sin gudstjenst. (Abraham Rundbäck "Anteckningar från mitt lif" s 83,87-88)

Döden kastar å kull i mull allt, vad här glimmar och glänsar. Döden knossar i kras allt, vad här kraft har och helt är. Döden trampar i träck allt, vad här fagert och fint är. Döden dväler i dvalm (= lägger i dvala) allt, vad här levnat och liv har. Döden raffar å väg (= rövar bort) allt, vad här aktas och älskas. Döden själv är Intet och gör allting till Allsintet. (Georg Stiernhielm ”Ur Herkules” s I:26; 1598-1672)

Stor lighed fast jeg finder, som fult sig døden ter: om høstkarl mest den minder, der mejer hvad han ser: med graes og urter grønne det gilder blomsterflor; han regner roser skønne lig ringest strå på jord. . . . Min Jesus, liv i live og lindring i min død! Han vil så vist mig give i vånde trøst fuldsød. Ej, død, din vej jeg viger, dig vold og skraemmespil. I Kristi kraft jeg siger: velkommen, når du vil! (Hallgrimur Pjetursson "Om dødens uvisse time" s 240,243)

Äfven i djupaste fred kan döden drabba den fege, Bor han också i den lugnaste dal. Ej skyddar ett sköldtak Den som är rädd om sitt lif. Sist gripas vi alla af döden, Döden, som ej låter drifva sig bort från det doldaste gömsle. Jag, som med bragdernas dån har fyllt vidtfamnande jordkrets, Skall jag stilla gå bort, skall en mild död lyfta mig upp till Stjärnornas rymd, skall sjukdom, men sår ej varda min bane? (Olaus Magnus "Historia om de nordiska folken" s 219; Om Jättar)


Egna kommentarer och funderingar:

De två gestalterna, döden och Hades, samt en häst kan kontrasteras med den enda gestalten Jesus ovanpå de två djuren, åsnan och fölet, i Matt 21:7. Lägg märke till att ordet ”epanô” (ovanpå) används i både Matt 21:7 och Upp 6:8.

Angående ”Hades följde (hela tiden) (död)”, se också Upp 1:18b.

Angående ”ett namn åt honom”, se också Joh 1:6-8.


Ytterligare studier:

Ordsp 5:5; Syr 14:12; Luk 10:25; Joh 8:51-52; Upp 20:3,13-14; 21:4.


K.-J. Illman "'Döden' i Gamla testamentets formelspråk"; Svensk Exegetisk Årsbok 44 (1979): 23-37.


(Ursprunglig version 2007-12-01; revised version 2009-06-28; 2012-06-19; 2015-02-16)

Till sidans topp

6:8ba Och (rättslig) myndighet gavs åt dem emot ’det fjärde’/fjärdedelen av jorden ...

Ord för ord (9 ord i den grekiska texten): och gavs (åt)-dem (rättslig)-myndighet emot det fjärde (av)-'-en jord'/jorden


1883: ... och dem vardt gifven makt över fjärdedelen af jorden ...

1541(1703): ... och dem wardt magt gifwen öfwer fjerde parten på jordene ...

LT 1974: De fick kontroll över en fjärdedel av jorden ...


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren sade till profeten:) "Du, son av en människa, tag till dig själv ett stort svärd skarpt över/'mer än' en frisörs rakkniv. Du må förvärva den åt dig själv, och du skall leda/föra den emot, emot ditt huvud och emot ditt skägg. Och du må ta ett 'små ställningars'/vågars ok och du skall 'få dem att stå isär'/'dela håret'. 'Den fjärde'/fjärdedelen skall du brinna/bränna upp i eld i en mitt av (Jerusalem) enligt/efter fullgörandet/fullbordandet av inneslutnings-/belägringsdagarna." (Hes 5:1-2a, Grekiska GT)

(Salomo sade till Herren:) “Du har en (rättslig) myndighet av liv och död. Du leder ner in i Hades' portar och Du leder upp.” (Salomos Vishet 16:13)


Den Senare Uppenbarelsen:

Då Jesus hade kommit till/fram, samtalade Han (med de elva lärjungarna) och sade: "Varje/all (rättslig) myndighet i himmel och uppå jord har getts åt Mig. Då ni har gått * (א,*א,A) var/gör lärjungar (av) alla nationerna." (Matt 28:18-19a; BG Ask-kommentar: Walter Bauer säger i sitt "Greek-English lexicon" - s 485 - att det grekiska ordet för "vara eller bli en lärjunge" som transitivt verb har betydelsen "göra en lärjunge". Kanske är det så att alla översättare har samma mening. Men jag är inte säker på att detta är den johanneiska synen. Att vara lärjungar i ett sällskap av alla nationer kan få lärjungaskaran att växa. Jfr Joh 17:21-23.)

(Under) Tiberius' befälhavarskap … då Herodes var ledare över en fjärdedel av Galileen …, blev/kom ett Guds ord emot/till Johannes. … (Luk 3:1a,2b)

(Herren sade till sin slav:) “’Var havande’/ha (rättslig) myndighet ovanpå/över tio städer.” (Luk 19:17b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Marta, systern till den som hade kommit (och kom) till ett slut, säger till (Jesus): ”Herre, han luktar allaredan, ty det är på den fjärde dagen.” (Joh 11:39)

De här tingen samtalade Jesus och då Han hade lyft emot/upp Sina ögon in i himlen talade Han: ”Fader, stunden har kommit (och kommer). Förhärliga Din Son, för att Sonen må förhärliga Dig, helt och hållet som Du har gett Honom varje/allt kötts (rättsliga) myndighet, för att varje (nation?) som Du har gett (och ger) Honom, till den må Jag (א*) ge tidsålderslångt liv.” (Joh 17:1-2)

Pilatus * (א,*A) säger till (Jesus): “Du samtalar inte (med) mig? Vet Du inte att jag har (rättslig) myndighet att ’lösa upp från’/frige Dig, och jag har (rättslig) myndighet att korsfästa Dig?” Jesus svarade honom: ”Du har (א,*א,A) inte ingen/någon (rättslig) myndighet nedifrån/emot Mig, om den inte (hela tiden) var/’har ... varit’ (och är) dig given uppifrån. På grund av det här har den som har ’gett Mig till sidan av’/’överlämnat Mig till’ dig en större miss (av Guds mål).” (Joh 19:10-11)

Den som segrar och den som håller Mina gärningar intill slut(et), honom skall Jag ge (rättslig) myndighet uppå/’med avseende på’ nationerna. Och han skall vara en herde för dem i/med en käpp av järn, som det krossas kärlen/kärl av en krukmakare, som och/också Jag har tagit (och tar) (rättslig myndighet) från sidan av Min Fader. (Upp 2:26-27 eller 2:26-28a)


Ytterligare studier: Matt 14:25.


(Ursprunglig version 2007-12-01; revised version 2009-06-28; 2012-06-19; 2015-02-16)

Till sidans topp

6:8bb ... att döda i/med stort svärd och i/med svält och i/med död/pest och av jordens små vilda djur.

Ord för ord (15 ord i den grekiska texten): (att)-döda i stort-svärd och i svält och i död och av de små-vilda-djur '-ens jords'/jordens.


1883: ... att döda med svärd och med hunger och med död och genom vilddjuren på jorden.

1541(1703): ... att döda med swärd, och med hunger, och med döden af de wilddjur på jordene äro.

LT 1974: ... för att döda med krig och svält och sjukdom och vilda djur.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Elifas sade till Job:) “Du må inte/förvisso ej frukta från/för de lantliga/vilda små vilda djuren.” (Job 5:22b, Grekiska GT)

(Herren sade till Jerusalem:) ”Jag skall skicka ut emot dig svält och onda små vilda djur, och Jag skall bestraffa dig, och död/pest och blod skall också komma igenom emot dig, och Jag skall leda/föra emot, emot dig ett stort svärd.” (Hes 5:17a, Grekiska GT)

(Herren sade:) “Om – alltefter omständigheterna – Jag skall skicka ut emot Jerusalem mina fyra onda utverkanden av rättvisa: ett stort svärd och svält och onda små vilda djur och död/pest." (Hes 14:21a, Grekiska GT)

(Baruk sade: “Folket) dog i onda vedermödor, i svält och i/med stort svärd och i apostlaskap/bortskickande.” (Baruk 2:25b)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Gud sade:) “Den som ’säger dåligt’/talar illa’ till fader eller moder, låt honom komma till ett slut (med) död/pest.” (Matt 15:4b)

(Jesus) var (hela tiden) i sällskap med de små vilda djuren, och budbärarna gjorde (hela tiden) tjänst åt Honom. (Mark 1:13b)

(Simeon sade till Mariam:) “Ett stort svärd skall komma och/också genom din egen själ, på vilket sätt – alltefter omständigheterna – ’räknanden alltigenom’/överväganden ut ur många hjärtan må avslöjas.” (Luk 2:35)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “De/det skall vara stora skakningar och 'enligt platser'/'på den ena platsen efter den andra' svälter/svält och plågor, både/vidare förskräckliga ting och det skall vara stora tecken från en himmel.” (Luk 21:11)

Då (Paulus) så hade skakat av sig det lilla vilda djuret in i elden, led han faktiskt ingenting dåligt. (Apg 28:5)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Skåda, Jag kallar (א*) henne ’in i’/till en säng och de som begår äktenskapsbrott i sällskap med henne in i ett stort betryck, om – alltefter omständigheterna – de ej kommer att (א,* א, A) ändra sinne ’ut ur’/’bort från’ hennes gärningar, och hennes barn skall Jag döda i/med död/pest. (Upp 2:22-23a)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

ca 2000 - ca 1800

Ordet ”thêrion” är en diminutivform av det tidgare ”thêr”. ... I Septuaginta brukas ”thêrion” som motsvarighet till (det hebreiska) ”hajjah”, djur som inte är tämda och som lever fritt. ... Offerdjur kallas aldrig ”thêrion” i Septuaginta. (Studiebibeln V:510)

Mot slutet av och efter första världskriget återvände influensan med våldsam kraft i form av den s.k. spanska sjukan. Det var en verklig pest. Svåra komplikationer medförde en mycket hög dödlighet eftersom effektiv terapi ännu saknades. 1918 dog nära 20 000 och följande år 2 000. Den sista influensavågen, den s.k. asiaten, drabbade 1957 betydligt över 100 000 människor i vårt land, men dödligheten var mycket liten. (Folke Henschen "Sjukdomar, sjukvård och folkhälsa" s 254)

"I alla mina dagar har döden varit efter mig som en rasande ulv", (sade Lotta Hedman). "Hans anslag mot mig har varit mångfaldiga. Han ville åt mig, innan jag lämnat moderlivet. Han sände ut en vansinnig, som skrämde min mor, så att jag kom till världen för tidigt och övermåttan eländig. Och en gång ville han dränka mig under badning, och en gång lät han ett träd i skogen störta ner över mig, och en gång lät han en orm stinga mig i foten, medan jag sökte efter bär, och en gång kastade han ner mig från en byggnadsställning. Och med sjukdom har han plågat mig alldeles utan gräns." (Selma Lagerlöf "Bannlyst" s 86; Lotta Hedman)

Wi se här begynnelsen af det werldsqwal, som föregår och förbereder Christi tillkommelse i enlighet med grundprofetian, Matth. 24:6-8. (H.M. Melin ”Nya Testamentet” s 412)

Vid slutet av 1860-talet fick svenska folket pröva på vad en utbredd hungersnöd vill säga. ... Det våta året 1867 följdes av det torra året 1868. Nu drabbades praktiskt taget hela landet. I Småland fanns det trakter, som inte fick en droppe regn från slutet av april till augusti. I juli och augusti rådde en tropisk hetta med temperaturer över 30 grader. Betena blev usla, brunnar sinade för första gången i mannaminne, åar och bäckar torkade ut och skogseldar blev vanliga. Bristen på spannmål blev stor och priserna gick höjden. Man började använda mossor, lavar, rönnbär och rötter som födoämnen. Potatis doppad i salt, blev på sina håll en stående rätt. Stora hopar av hungrande försökte tigga sig fram längs vägarna och stöld blev en vanlig företeelse. ... Nödårens viktigaste följd var, att emigrationen för första gången blev en massföreteelse. (Sten Carlsson ”Bönder och herrar” s 16; Nödåren 1867-1869)

Där inne (i rummet, där man förbinder och utför operationer) stå läkarna bleka och allvarliga, och deras armar äro nedsölade med blod ända upp till armbågarna. De äro ivrigt sysselsatta vid en säng, i vilken en sårad ligger. Han är kloroformerad och spärrar upp ögonen, som i en feberdröm; då och då säger han några ord, som merendels äro utan sammanhang och mening, men stundom likväl i hög grad rörande. Läkarna hålla på med att amputera honom, denna förfärliga, men på samma gång välsignelsebringande operation. Den skarpa, krokiga kniven tränger in i det vita, friska köttet; den sårade återfår plötsligt medvetandet, och uppger förfärliga, hjärtslitande skri. Fältskärn kastar den avsågade armen i ett hörn. På en bår i samma rum ligger en annan sårad, som ser på huru man opererar hans kamrat; han vrider sig och pustar, mindre i följd av kroppslig smärta, än därför att han ligger och väntar på att turen snart skall komma till honom. Det är förfärliga skådespel, som skaka både själ och kropp. Detta är kriget - icke såsom man tänker sig det, när prydliga soldater marschera förbi i raka led vid svajande fanor och klingande spel med officerarna ridande i spetsen, utan kriget, sådant det verkligen är, fullt av blodiga gräsligheter, plågor och död. (Leo Tolstoj "Skildringar från Sebastopols belägring" s 15; Sebastopol i december månad 1854)

Det ringer hela dagen. Gröna bårar bäras över kyrkogården. Ibland står en mörk klunga med mänskor kring en svart låda. Dödgrävarne komma och gå med sina spadar. Han får bära en kopparplåt med ett blått sidenband på bröstet, och tugga på en rot hela dan. Detta är koleran 54. (August Strindberg "Tjänstekvinnans son" s 25; 1854)

(Den elake brukspatronen på Fors) ville lägga landet öde, så långt som Bro kyrktorn syntes. Han ville se björn och räv i människornas boningar. Åkrarna skulle ligga obrukade, och varken hund eller hane skulle höras i de trakterna. Den elake ville tjäna sin herre med att vålla var mans ofärd. Detta var vad han hade lovat. Och människorna sågo tiden an i tyst förtvivlan, ty de visste, att den elakes makt var stor, att han hatade allt levande, att han ville se vildmarken tränga ner över dalen, och att han gärna skulle ta pesten eller hungersnöden eller kriget i sin tjänst för att driva bort envar, som älskade det goda, glädjebringande arbetet. (Selma Lagerlöf ”Gösta Berlings saga” s 259; Midsommar)

(Jönköping) bävade ännu (år 1835) i minnet av det förflutna året. Mången trodde, att farsoten var ett förebud om yttersta domen. En gång, när det talades om de där augustidagarne, togs bibeln med de stora spännena fram, och det lästes om en black häst och hans ryttare, vars namn var Döden, om stjärnors fall från himmelen och en vredens dag, som närmar sig. Det lästes även ur en annan bok, vars första blad visade å svart grund en gul- och rödskimrande stjärna i ett dunsthölje, som förlängdes och liknade ett släp. Ordet "kometen" nämndes ofta. Om kvällarna stod på gatan folk i grupper, som samtalade och såg mot himmelen. "Kometen syns tydligt", sade en afton, kort före liggdags, husets tjänarinna. Hon tog gossen vid handen och förde honom ut. Det var ännu icke nattmörkt, men här och där i det dunkelblå blinkade stjärnor, och bland dem tedde sig stjärnan med släpet. Många voro ute och skådade järtecknet. "Kometen är större nu än i går", sade en. En annan sade: "Om några dygn är han så stor, att han betäcker himmelen." Man talade om världens förbränning och yttersta dagen. Annars, när man efter ändat dagsverk samlades utanför husportarna, var det vanligt att skämta och skratta. Nu sågo människorna allvarliga ut. Något tungt och beklämt var över dem. (Viktor Rydberg "Från barndomen" s 112-113)

(Marius och Cosette) levde för sig själva och sin lycka. De lade knappt märke till koleran, som vid denna tid (år 1832) härjade som värst i Paris. (Victor Hugo "Les Misérables - Samhällets olycksbarn" s 467)

Under 1800-talet svepte väldiga smittkopps- och koleraepidemier fram över vårt land. Enbart år 1800 dog 12 000 människor i koppor. ... Smittkopporna avlöstes på 1830-talet av koleran. Den hade sedan länge varit känd i Asien, men tidigare aldrig drabbat Europa. ... År 1830 slog den till i Frankrike, där snart 3 000 människor dog per dag. ... 1834 nådde den Göteborg. ... Det är svårt att göra sig en rätt föreställning om den domedagsstämning som överallt rådde under denna koleratid. Från morgon till afton ringde kyrkklockorna för de otaliga döda. De skyddsmedel som man tillgrep var betydelselösa eller helt ineffektiva. Man spolade gatorna med vatten och brände stora pannor med tjära. I husen röktes med klor och svavelsyra. Likvagnar cirkulerade på gatorna och ur vart och vartannat hus hördes ropet: ”Stanna! Vi har lik!” Slutligen blev man tvungen att överge bruket att varje lik skulle ha en egen kista. Liken lades i stora gemensamma liklårar, som på lastvagnar fraktades ut till de många kolerakyrkogårdarna. De enskilda sökte skydda sig genom att dricka tjärvatten på fastande mage eller genom att fästa vitlöksknippor kring handlederna. Men framförallt satte man sin lit till brännvinet som ansågs ha en renande inverkan. Det är inte helt osannolikt att en del av spritmissbruket under 1800-talet måste sättas i samband med tron på brännvinets nytta som medicin vid de härjande epidemierna. I övrigt litade man till kloka gubbars och käringars ”läsningar”, motsolsgång och trollkonster. Koleran ebbade så småningom ut. Men den kom igen. ... 1850 uppträdde den på nytt i Stockholm, där mer än 3 000 personer avled. Den dröjde sig sedan kvar med mindre uppblossande epidemier ända till 1862. Redan 1866 var den på allvar tillbaka igen. Härefter förekom endast smärre epidemier, t. ex. i Gävle 1872 och Skåne 1873. Koleran spreds framförallt med dricksvatnet. Efter hand som städerna byggde ut sitt vattenlednings- och avloppsnät försvann sjukdomens viktigaste smitthärdar. (Carl-Herman Tillhagen ”Läkarvetenskap och sjukdomar” s 266-267)


ca 1800 och tiden dessförinnan

"Under sin vandring mellan Europa, Asien och Afrika slog pesten ned i Alger och började härja med fruktansvärt raseri. Ni har varit med om jordbävningar, fröken, men har ni någonsin haft pest?" "Nej", svarade Kunigunda, "aldrig." "Hade ni det", återtog den gamla, "skulle ni vara tvungen att medge att den går ett gott stycke utanpå jordbävningarna. Den är mycket vanlig i Afrika och jag blev angripen. Vad säger ni om att vara dotter till en påve och inte mer än femton år och på tre månader få pröva på armod och slaveri, bli våldtagen så gott som varenda dag, få se sin mor fyrdelad, utstå hunger och krigsnöd och så till slut bli dödssjuk av pesten i Alger? Jag dog likväl inte, men eunucken, bejen och nästan hela seraljen i Alger strök med. ... Azov härjades av mord och brand. ... Vårt lilla fort, som ensamt ännu höll sig, försökte fienden tvinga till kapitulation genom att avspärra tillförseln av livsmedel. Våra tjugu janitsjarer hade svurit att aldrig ge sig. När hungersnöden steg till sitt yttersta såg de sig därför, såvida de inte ville bryta sin ed, nödgade att äta upp våra bägge eunucker. Sedan några dagar förlupit beslöt de också äta upp oss kvinnor. Lyckligtvis hade vi hos oss en mycket from och ömhjärtad imam. ... 'Skär bara av ena bakhalvan på dessa damer', sade han, 'och de ska ändå leva kräsligen. Och blir det nödvändigt så har ni ju alltid längre fram den andra halvan att ta er tillflykt till. Himlen kan inte lämna en så barmhärtig gärning obelönad, och ni ska varda hulpna.'" (F. Voltaire "Candide" s 45-46)

Den orientaliska pesten nådde vid 1700-talets början Turkiet och utbreddes sig därifrån åt olika håll. Genom Litauen, Polen och Tyskland nådde den under loppet av 1709-10 östersjökusten. Flyktingar från de av ryssarna hårt ansatta baltiska provinserna förde pesten till Stockholm. Från huvudstaden spred den sig med skeppsfarten söderut längs kusten och till Mälardelen samt längs stråkvägarna inåt landet. Här spreds pesten av trupper på genommarsch och av spannmålsforor som hade råttor i släptåg. Pesten sprids nämligen bland råttor genom råttloppor och överförs till människan genom loppbett. Pesten utbröt oftast på sommaren och nådde sin höjdpunkt på sensommaren och hösten men avtog eller försvann under vinterhalvåret. ... I Stockholm rasade pesten från augusti 1710 till februari följande år. Kulmen nåddes i oktober, då 1727 personer dog under en vecka. Under det halvår farsoten rasade i Stockholm avled omkring 20 000 personer, dvs. minst tredjedelen av stadens befolkning. ... Som skydd och botemedel mot pesten förordades tobaksrökning och salvor och dragplåster av olika slag. ... I Skåne, där det rådde krig, svält och pest i förening, blev följderna särskilt förödande. Antalet ödehemman, som dessförinnan utgjort blott något tiotal, ökade under dessa år till 3 500, dvs. till nära hälften av provinsens samtliga hemman. ... En av tidens mest framstående läkare var Magnus Gabriel von Block, 1669-1722. ... Han berättar om hur pesten kom till Norrköping. ... ”Jag gaf tilkänna huru tilstod i Huset och Staden. Men thet war illa gjordt, och fant få som thet trodde, menades mången att Pesten icke skulle drista sig at inkomma i thenna heliga Staden bebodd af Guds Propheter.” (Gustaf Jonasson "Missväxt och pest" s 309-311)

Under 1690-talet drabbades Sverige av svår missväxt. ... Kulmen nåddes under de tre åren 1695, 1696 och 1697. Inom det egentliga Sverige drabbades Norrland, Dalarna och mälarlandskapen hårdast. Ännu värre var förhållandena i Finland, där en fruktansvärd hungersnöd rådde. ... Särskilt barnadödligheten torde ha varit enormt hög. ... På många håll fick man bokstavligen blanda bark i brödet för att överleva. Även rötter och blad av vilda växter tillgreps. Det framgår av en anonym skrift från 1600-talets sista år, funnen i Linnés kvarlåtenskap. Där räknas upp en rad växter som ”i nödfall kunna brukas, endels såsom kåhl och endels såsom bröd.”. Detta sakliga nödårsdokument upptar namn och beskrivning på inte mindre än 29 växter. Bland dem återfinns ”Tussilago, hästehof, lungbota, wäxer wid åbräddar eller bäckar, med breda rundacktige blad, under grå men ofwan gröna, blomman är guhl, och kommer allena uti blomma förr än några blad uppkommer om wåren. Af denne kunna bladen kokas till kåhl, och rötterne torckas till bröd.” Även maskrosen rekommenderas: ”Af roten torckas till bröd, hwilken frisk hafwer någon beskhet med sig, den doch i den torra mer och mer förgår.” Bland andra växter som nämns märks ormbunke, ängssyra, åkertistel, rödklöver, renlav och kardborre. (Gustaf Jonasson "Missväxt och pest" s 309-310)

Om ett helt land blifwer så ondt och förwändt, att bödeln icke förmår hämma det onda, så skickar Gud pest, krig eller andra grufliga plågor, för att sålunda förderfwa landet och utrota dess inbyggare. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Sommar-afdelningen" s 223 i kommentar till Matt 9:1-8)

Eftervärldens intresse har ... varit så starkt fixerat vid den stora döden vid 1300-talets mitt, att man fäst alltför litet avseende vid de nya pestepidemier som gång efter annan drabbade den europeiska kontinenten, England och även de nordiska länderna under följande decennier. Den första kom i själva verket redan i slutet av 1350-talet. Dess mest prominenta offer i Sverige var Magnus Erikssons son, Erik Magnusson, som 1356 förvärvat kungavärdighet och en stor del av det svenska riket. Både kung Erik och hans hustru, drottning Beatrix, uppges ha dött i pesten 1359, liksom flera prominenta medlemmar av den sydsvenska stormannaklassen. Särskilt notabelt är kungaparets dödsfall, inte minst därför att det skall ha inträffat i Jönköping. Det visar att åtminstone norra Småland drabbades av denna nya pestepidemi. Det var en förelöpare till den stora farsot som följande år härjade svårt i Frankrike och England och som här gick under namnet "pestis secunda" - den andra pesten - eller barnadöden: den skördade särskilt många offer bland de unga som fötts efter den förra farsoten och därför inte hade någon immunitet. (Lars-Olof Larsson "Småländsk medeltid" s 180)

Pesten hade börjat i Kina 1333. Tolv år senare hade den nått Europa. Snart var den i Italien. ... På sensommaren 1349 landade en engelsk kogg i Bergens hamn. Några av besättningsmännen var redan döda i pest, och resten dog efter några dagar, sedan skeppets råttor och varor kommit i land. ... År 1350 stod Sverige i tur. När pesten efter något år hade ebbat ut, hade landet mist mer än en tredjedel av sin befolkning. ... (Folktraditionen) berättar om hur hela landsändar lades öde, hur skog växte över kyrkor och byar, som långt senare återfanns. ... På 1720-talet försvann äntligen sjukdomen från Europa, i stort sett samtidigt med att den pestbärande svarta råttan utrotades av den ofarligare brunråttan. Pesten eller digerdöden, svarta döden, den stora mandråparen och vad allt den senare gavs för namn, är utan tvekan den största olycka som drabbat inte bara vårt land utan hela Europa. Det skulle dröja halvtannat århundrade, innan befolkningen hade nått upp till vad den var 1349. Den gick särskilt hårt fram bland prästerna, som ju i sin hjälpverksamhet var särskilt utsatta för smittan. Det uppges sålunda att av Skara stifts 500 präster återstod efter digerdöden blott 34. Följden blev svårigheter att uppehålla gudstjänsten och att fortsätta det barmhärtighetsverk. som kyrkan under 1200- och 1300-talen hade ivrat för. Å andra sidan ... var det troligen pesten som nästan helt utrotade spetälskan i Europa. (Carl-Herman Tillhagen ”Sjukdom, nöd och pest i medeltidens värld” s 181)

"Vet man nu varifrån svarta döden kom?" (frågade doktor Laurentius). "Nu vet man det!" (svarade härbärgets värd). "Från stora Tartariet eller Sina. Men jorden var sjuk, vattnet, luften. Det började med en stinkande mörk dimma, jordbävningar, översvämningar, torka, eldkulor till och med visade sig och irrstjärnor. Men till Europa kom han då mongolerna belägrade Kaffa på Krim, och när de första dogo i den angripande hären, så slungade de sina lik med kastmaskiner in i fästningen; och därmed var smittan spridd. Men det var en hemlighetsfull sjukdom; sålunda smög den in en natt i ett karmeliterkloster i Marseille, det var den första november 1347, och tänk er, doktor, innan morgonen voro alla munkar döda utom en. - Nu äro ju munkar visserligen ett särskilt smutsigt släkte, och nunnorna också för resten." (August Strindberg "Hövdingaminnen" s 181; Karl Ulfsson och hans moder)

"Måhända är det ... byggmästaren, som nu går över jordens grund och röjer marken för den nya byggnaden?" "Vad menar du?" sade munken. "Jag menar pesten", (sade Erland), "den svarta döden, böldsjukan, som härjar världen. Jag har förut sagt er, vad jag såg i Tyskland, Italien, Frankrike, ja vart jag ställde min kosa. Då jag återvände hit, lämnade jag bakom mig en kyrkogård, alla söderns land, full av jämmer, död och förruttnelse. Människorna dogo icke annorlunda än säden faller för lien. ... Jag har hört omtalas städer, där hundra tusen människor dogo inom få dagar. Är ej detta byggmästaren, som vandrar över jordens grund och röjer marken för den nya byggnaden?" (Viktor Rydberg "Singoalla" s 105)

När missväxter inträffade (i det västerländska Europa) - och de inträffade mycket ofta - 48 gånger på 70 år mellan åren 970 och 1040 - kan ingen skildra de fasor som följde dem. Ett försök har gjorts af en krönikeskrifvare, som öfverlefde hungersnöden år 1033. Sedan skörden gått förlorad genom oupphörligt regn, hade man boskapen att tillgripa; så jagade man och sökte sin föda i skogarne bland de vilda djuren. Därefter tillgrep man barkbröd och örter, som växte utefter bäckarne. Därefter uppgräfdes mångenstädes liken ur kyrkogårdarne och förtärdes, där man icke kunde öfverkomma främmande vägfarare och slakta dem. En man, som utbjudit människokött på torget, blef öfverbevisad därom och bränd. Nattetid blefvo kvarlefvorna af den brände uppgräfda och ätna. Krönikeskrifvaren skildrar befolkningens uthungrade utseende. Människorna gingo omkring som skuggor, och deras röster liknade icke människoröster, utan pipet af fåglar. I en skogshydda nära Macon (i östra Frankrike) greps en människoätare; fyrtiåtta hufvudskålar af personer, som han mördat och uppätit, påträffades i och omkring hans koja. De döde voro för många för att kunna begrafvas, och deras lik slukades af vargar, som kringdrefvo i stora skaror. Det kan vara skäl, att dessa händelser i all sin ryslighet åter framställas för en tid (år 1887), då mången tynges af de billiga prisen på lifsmedel. Måtte klagomålen däröfver aldrig varda aflösta af klagomål öfver att de icke räcka till åt alla! (Viktor Rydberg "Medeltidens kulturhistoria - fortsättning" s 252-253; föreläsningar vid Stockholms Högskola höstterminen 1887)

Kung Agamemnon hade grovt förnärmat guden, och denne straffade honom genom att sända en dödsbringande pest ned över hären, så att männen förgicks i mängder. ... Akilleus reste sig och talade: "Konung Agamemnon! Nu när vi inte blott plågas av krig utan också av pest, kan jag ej se annat än att vi måste vända hemåt igen - de av oss som ännu är i livet. . . . Är (Apollon) inte tillfreds med vår åkallan och våra offer? Kan måhända röken av lamm och utvalda getter förmå honom att hejda pesten?" (Homeros "Iliaden" s 7-9)


Att fortsätta med (hembygden I):

ca 2000 - ca 1920

Vi lever ännu i nådatiden, även om Gud inte frälsar världen, dess kulturer och demokrati, som vi menar vara det viktigaste, men han frälsar människor, även om kulturer går under. (Verner Anneborg "Tag Gud på allvar"; kommentar till Matt 22:1-14; Jönköpings-Posten den 17 oktober 1958)

Att (under andra världskriget) se folk svälta var för min far ett olustigt problem. Han ansåg att tilldelningen av födoämnen enligt folkhushållningens beslut som fattades i deras olika kommissioner inte var tillräknerlig för arbetande familjer. Därför var han inte sen att hjälpa de som hade det knapert. Således hjälpte han många med kött och fläsk, mjöl och mycket annat. (Sven Carlsson "Så minns jag krigsåren" s 11-12)

Bland de tio årens sångarminnen är det några, som lyser klarare och renare än de andra. Ett av dem är förbundet med en stor sorg, som drabbade vår krets år 1941. Ann-Britt Atley, 17 år, fick på morgonen första maj flytta hem till Gud efter några veckors svårt lidande. Hon föll offer för den tyfusepidemi, som det året skördade så många i (Tabergs) samhälle. ... Vid hennes bår ... invigde vi oss på nytt till tjänst för Gud med vår enkla sång. Ann-Britt fick bli till välsignelse även sedan hon lämnat oss. (Solweig Lindén "'Tabergsflickorna' sjunger Guds ära" s 37-38)

Det gick uppenbart att leva ett hyggligt liv under (andra världskrigets) krisår, även om man naturligtvis kände oro för att skärpningar av krigssituationen skulle resultera i att Sverige drogs in i väpnad konflikt. Just den sortens oro växte till rädsla våren 1940. Tysklands ockupation av Danmark och Norge den 9 april är en händelse och ett datum, som för all tid är inskrivna i vår gemensamma, nordiska historia. Nästan alla deltagare i Jönköpings studiegrupp erinrade sig hur allvarligt det var dessa aprildagar 1940, och hur deras familjer reagerade med sorg. . . . Åren 1941 och 1942 kallas i (en familjs i Torpa i Jönköping) dagbok för "de långa, svåra åren". Varför framgår inte tydligt, men vi vet att mannens inkallelser i beredskapstjänst, precis som för många andra vapenföra män, var många och kom tätt. Kanske där en orsak. Att vara skild från hem och familj och det vanliga livets rutiner frestade på under beredskapstidens mest hotfulla år. (Olof Petersson "Beredskapsminnen i Jönköping" s 33)

Å, att få vakna en morgon igen då björkarna just slagit ut och märka att gräset är levande än och frosten i marken är slut. - att vandra i vårluft när skyn brinner röd en afton i häggdoftens tid och tänka att krig och förstöring och död var inget att fästa sig vid. (Alf Henrikson "Vers" s 55; Vers i november; dikt skriven den 18 november 1939)

Djupt skakad blir man av andra världskrigets utbrott. Den 3 september 1939 medverkar (Tabergs Kristliga Hornmusikkår) på en höstfest i Norrahammars sommarhem. Protokollet berättar: "Det låg ett visst vemod i luften denna vackra sommarkväll. Ett nytt stort världskrig hade brutit ut. Vi kunna inte nu överblicka vilka följder och konsekvenser detta ska ha för vår del, men det veta vi att detta är den största olycka som har kunnat hända vårt kära Europa. Var ligger orsaken till detta? Vi ser den kanske personifierad i en enda person som hade kunnat avvärja detta stora krig men som inte ville. Kanske den största orsaken är att Europas folk har syndat så mot levande Gud att måttet nu är rågat, och den Tyske rikskanslern Hitler är kanske bara redskapet i Guds hand. Vi stå frågande inför vad som händer nu, men låt oss inte glömma att det finns en som är starkare än alla diktatorer i världen och vi böra bedja till honom för Europas arma folk." Det konstaterades lakoniskt: "På grund av att krig utbrutit i Europa den 1 september måste vi tills vidare skrinlägga förhoppningarna om en ny uppsättning instrument till våren." Särskilt stort är engagemanget i Finlands öde. I december 1939 medverkar (Tabergs Kristliga Hornmusikkår) med musikkåren Lyran på en samling i ett absolut fullsatt Idrottshus i Jönköping till förmån för Finland. Nästa möte hålls i Tabergs missionshus i februari 1940 med propaganda för massanslutning av frivilliga till Finland. I mars samma år spelar (musikkåren) på ännu ett finlandsmöte under mottot "Finland kallar Nordens ungdom". Men, noterar protokollet, " . . . stora förändringar har skett idag (den 13 mars) och mötesprogrammet fick rätta sig därefter. Det är fred i dag mellan Finland och Sovjetunionen . . .", och fortsätter med att uttrycka farhågor för att denna fred kommer att innebära sorg och problem för Finlands folk i stället för glädje och lättnad. Men många planerade tillställningar och framträdanden fick inte sällan inställas på grund av mörkläggning, bensinbrist och för dålig besättning. (Ingeborg Lindqvist "Tabergs Kristliga Musikkår" s 85)


ca 1920 - ca 1900

Vi hava fått vara på vår vakt för spanska sjukan. Tusentals i landet hava ju dött af sjukdomen. ... På (Mullsjö Missionsförenings) årsmöte hade vi ”kaffedrickning då hvar och en fick ur egna medhafda påsar förse sig med socker och dopp. Den förhoppningen uttalades dock att vi vid nästa årsmöte, såsom förr, skulle kunna hava gemensamt kaffebord.” (”Missionsvännerna i Bjurbäck och Mullsjö” s 190; året 1919)

År 1918 kommer man säkerligen att minnas ur flera synpunkter. Det var då, som det första världskriget slöt med ett vapenstillestånd, vars villkor voro synnerligen hårda för den besegrade parten. Men nämnda år var även ett märkesår så till vida att en fruktansvärd epidemi hemsökte hela världen. Det var den s.k. spanska sjukan, som då gjorde sitt härjningståg och skördade miljontals människor av alla åldrar. Man tyckte sig förnimma något av den stämning, som torde har varit rådande, när digerdöden härjade Europa på trettonjundratalet. Enbart i vårt land var det åtskilliga tiotusenden, som drabbades av den fruktade sjukdomen. Dödsprocenten var också synnerligen hög. (Emil Hindenborg "Ett julminne" s 41; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings missionskalender för 1944)

I (första) världskrigets slutskede kom "spanska sjukan". I Bjurbäck härjade den som värst under de tre sista månaderna år 1918. Många dog. Tora (Storck) minns hästskjutsarna med kistor som for förbi Strömsberg på väg mot kyrkan. "Vi var sjuka allihop men vi klarade oss", säger Tora. "Pappa var värst illa däran. Han fick var och vatten i lungsäcken. På annandag jul tog vi hem doktorn som sa att han måste till lasarettet. Det var ett helt företag på den tiden. Pappa lades på ett slags bår eller "tältsäng" och fördes med hästskjuts till stationen i Mullsjö. Där bars han och sängen ombord på en sjukvagn som beställts i förväg. Sara i Strömsdal, som hade arbetat på sjukhus och kunde lite sjukvård, var med på resan liksom hennes far, Lott, som var min morbror. De skulle ha hand om honom. I Falköping hämtades han på samma sätt och fördes till lasarettet. Trots alla strapatser blev han bra. (Aina Lindborg "Tora berättar om gamla tider" s 21)

Regementsövningarna 1918 kommo att få ett starkt intryck av den sedan sommaren grasserande "spanska sjukan". Denna härjade även vid regementet, ehuru ej så svårt, som på vissa andra håll. Regementsövningarna uppskötos enligt given order en vecka, och reservtruppövningen inställdes helt och hållet. Huvuddelen av de i tjänst varande värnpliktiga hemförlovades redan efter två veckor. Skarpskjutningarna med pjäser inskränktes, och alla fälttjänstövningar förbjödos. ... Regementet hemsöktes av "spanska sjukan" även åren 1920 och 1922. Båda gångerna var epidemien ganska svårartad, ehuru av relativt kort varaktighet. 1920 avledo inom loppet av 17 dagar ej mindre än 20 man. Sista gången inträffade endast ett dödsfall. ("Kungl. Smålands Artilleriregemente - Minnesskrift" s 30-31,33)

1917 blev vad man kallar ett nollår. Torkan tog potatisen så skörden blev dålig på många håll. Våren 1918 fanns så gott som inga potatis att tillgå. Det blev att äta kålrötter importerade från Danmark. Kålrötter två (till) tre gånger om dagen blev man inte fet av. Framför allt inte som sovel saknades nästan helt. Jag stod en gång i en livsmedelskö för att få tag i en liten gul härsken fläskbit. Tre i kön svimmade av svält och utmattning. Hur det var att vara husmor i en familj under sådana förhållanden kan tänkas. Mjölet måste siktas innan det bakades. Det innehöll snörstumpar, råttlortar och allsköns skräp. Vi gick tre gånger i veckan till Boarp och hämtade mjölk. Jag minns en gång när mor bakat våfflor tills vi kom hem från jobbet. Vi slickade oss om munnen och beredde oss på en fest. Våfflorna såg så gula och aptitliga ut men när vi bet i dem blev vi besvikna. Mor hade bakat dem av ärtmjöl som vi kunde få någon gång på brödkorten. Våfflorna var så beska att de var svåra att svälja. Ibland kunde man komma över paltbrödskakor som inte var torkade. (Gunnar Blansch "Skillingaryd när seklet var ungt" s 23)

Den 8 augusti 1914 utbröt första världskriget. Mobiliseringen kom snabbt och folk inkallades till militärtjänst, ransonering infördes på praktiskt taget allt, livsmedel, kläder, skor, kreatursfoder, ljus, fotogen, ved etc. Ransoneringskort utdelades på livsmedel och alla andra varor och förnödenheter. För lantbrukarna infördes deklarationstvång för antal djur av olika slag, spannmål, potatis och rotfrukter, ja, praktiskt taget allt tänkbart. Lantbrukarna blev också ålagda leveranstvång av kött, fläsk, spannmål och ved. De fick också följa ransoneringens bestämmelser vid förbrukning av egna produkter. Statens krav på leverans av kött, fläsk och rotfrukter ledde tyvärr många gånger till en enorm förstöring av dyra och knappa livsmedel genom att frysmöjligheter och lämpliga lagringslokaler saknades. Ved var också en leveranspliktig vara, den medförde inga lagringssvårigheer men kunde på grund av kvantitet vålla problem. (Jag) minns att vi en gång fick order (att) leverera 1000 (kubikmeter) och att det var ganska arbetssamt få fram en så stor kvantitet. Trots alla problem, besvärligheter och pålagor lyckades vi klara det hela någorlunda hyfsat. (Eskil Jonsson "Minnen från barn- och ungdomsår i sekelskiftets Barnarp" s 134)

Då difteri för cirka 14 dagar sedan började sprida sig bland barn och ungdom inom (Månsarps) församling, låg nära till hands att spörja efter, hvarifrån sjukdomen kommit. ... En karamellförsäljerska från Jönköping eller dess närhet kom i förra månaden en afton till ett ställe inom församlingen och begärde nattlogi. ... Några dagar därefter blef ett af barnen, en 10-årig skolflicka, i det barmhärtiga hemmet sjukt. Snart äro alla barnen sjuka. ... (Sedan sjukdomen fått ytterligare spridning) har församlingen blifvit ålagd anskaffa särskild sjuklokal och sjuksköterska på det epidemien möjligen må kunna bli hindrad i sin utbredning. ... Då detta nedskrifves, synes det som om difterien härjade blott i de hem, där den från början vunnit inträde. (Jönköpings-Posten 1907-10-26 "Karamellförsäljerska sprider difteri")

Vid Norrahammar fortgår den där utbrutna skarlakansfeber och difteriepidemien och tycks utbreda sig mer och mer, men det oaktadt har icke skolorna inställt, hvilket många tycker är besynnerligt, då man vet huru lätt smittan sprides genom dessa, det är äfven en del som knappast våga sända sina barn dit. (Jönköpings-Posten 1906-12-01 "Skarlakansfeber och difteri i Norrahammar")

Låt oss gifva akt på de särskilda tecknen, som Jesus säger skulle utmärka (tidsålderns fulländning). ... Det tredje tecknet var, att det skulle talas om "krig och uppror" och att det "ena folket skulle resa sig emot det andra". Och äro icke för närvarande (år 1906) alla tidningar fulla med sådana underrättelser och hafva varit det under många år? Det fjärde tecknet var "stora jordbäfningar, hungersnöd och farsoter". Och hafva icke dessa ting länge varit och äro ännu liksom kännetecknet på vissa länder, t.ex. Ryssland, de turkiska länderna m.fl.? (Karl Palmberg "Hvad varslar tiden och hvad stundar" s 58-59)


ca 1900 - ca 1800

Byarums församling i Östbo härad af Jönköpings län består af 52 hemman och har en folkmängd af nära 3,000 personer, hwaraf omkring en tredjedel äro boende i torp och backstugor. Under ett år som detta, föregånget af särdeles klen skörd 1867, såsom en bedröflig förberedelse till den derpå följande swåra misswext 1868, då den till sin beskaffenhet annars torra jordmånen ej erhöll någon kännbar wäta från sådden intill skördetiden, hwaraf också skörden blef så ytterst ringa, att ej någon inom församlingen lefwande minnes någon dermed likartad - under ett år som detta hwar skola dessa många fattiga taga bröd? Ja, hwar skall äfwen den mindre jordbrukaren taga de nödwändigaste behofven för sig och de sina, då hans lada redan nu är tom? - Dessa frågor upplyfta oss nu med oro, ett lugnande swar skola wi förgäfwes söka ibland oss. Eländet stiger i höjd med hwarje dag, en nöd, hwars djuphet blott församlingen sjelf klart ser, och den blott, som känner församlingens omständigheter, kan härom göra sig en föreställning. Då härtill kommer, att den annars idoge och werksamma arbetaren, utan minsta tillfälle till arbetsförtjenst, emedan hwar och en twingas af brist på både bröd och penningar, att till det yttersta inskränka sig, måste i sysslolöshet se familjens hunger och höra dess klagan, hwaraf modet sjunker och nöden ännu djupare kännes, så förswåras deraf ännu mer ställningen. Ortens jernbruk och masugnar hafwa, såsom under förliden winter, försedt otaligt många af dessa, nu i jämmer stadda, med arbete och bergning, men under detta års blida winter, med saknad af slädföre, har äfwen denna arbetskälla, hwarpå så många byggt sitt sista hopp, utsinat. Församlingen har från hwarje hemman sammanskjutit 3 tunnor säd, ehuru det ej skett utan känbar uppoffring, men hwad förslår det bland så många? Derföre förenar den sig i nödrop med de mångas, seende upp med hoppfullhet och förtroende till de ädla lyckligare. Gåfwor, hwilka samwetsgrannt skola utdelas och redowisas, emottagas med tacksamhet antingen genom konungens befallningshafwande i Jönköping eller under adress: Jönköping och Bratteborg, eller Jönköping och Byarum. Byarum den 8 Febr. 1869. J.B. v. Seth, Ordförande i Nödhjelpskommittéen. A. Törnberg, komminister. Th. Björlingssson Bruksförwaltare. Gustaf Magnusson, Gästgifware. J. Johansson, Kyrkowärd. J. Ekwurtzel, Kronorättare. Justus Johansson, Nämndeman. (Jönköpings-Posten 1869-02-24 "Församling i nöd ser upp till de ädla lyckligare")

Tredje årsväxtberättelsen för (Jönköpings) län, afgifven af Kon:s Befh. den 24 (Oktober 1865) lyder sålunda: . . . Höskörden har blifwit mycket ringa och halmtillgången knapp. . . . Af hö och halm (har) blifwit nära misswäxt. Den otillräckliga fodertillgången skall säkert föranleda mången jordbrukare att minska antalet af kreaturen i sin ladugård. (Jönköpings-Posten 1865-10-28 "Nära misswäxt af hö och halm")

Samtidigt som Jönköping drabbades av koleran härjades Mo härad svårt av rödsot under hösten 1857. I en rapport från häradet den 19 sept. meddelades det att följande antal personer avlidit: i Bottnaryd 110, i Mulseryd 78 och i Angerdshestra 69. ("Bottnaryd förr och nu" s 120)

"Rödsot" var en elakartad form av dysenteri. Namnet har de fått efter den blodblandade avföringen. ... Det senaste och allvarligaste rödsotsåret (i Bondstorp) var 1857. Av de 55 invånare som dog detta år (av socknens ca 375 invånare) avled 48 i rödsot. Farsoten började på Sågbacken den 18 augusti, då sexåriga Johanna Pettersdotter dog. Hennes tre år äldre bror Johan august blev nästa offer. Ett tredje på samma ställe blev sjuttonårige Johan Justus Isacsson. Han var bror till de båda förstnämnda barnens far Petter Magnus Isacsson. Fjärde dödsfallet i rödsot på Sågbacken blev sjuåriga Christina ... dotter till pigan Inga Cathrina Isacsdotter, som var syster till Johan Justus. ... På Sjölund krävde sjukdomen fyra offer. ... I Buddebo dog inte mindre än åtta personer. (Lennart Davidsson "Rödsoten i Bondstorps socken" s 31,34)

Insamlingen här i staden (Jönköping) för de nödlidande i Mälarprovinserna uppgår till det icke obetydliga beloppet af 884 Rdr 11 sk. banko. (Jönköpingsbladet 1846-01-31 "Insamling för nödlidande i Mälarprovinserna")

Författaren till denna lilla artikel . . . fann (i en diger kapsel, innehållande till Växjö domkapitel inkomna skrivelser omkring år 1840) . . . ett tryckt flygblad, en affisch eller hur man nu vill kalla det, försedd med tvenne vackra träsnitt, det ena föreställande en sig vällustigt slingrande boaorm, det andra en av utseendet att döma ej så lite blodtörstig krokodil. Denna affisch ingick som ett nummer i en liten dossier av skrivelser, och det visade sig, att boaormen, dess kollega krokodilen samt en talrik skara av andra mer eller mindre vilda djur åstadkommit ej ringa uppståndelse i Jönköping för över hundra år sedan eller närmare bestämt omkring årsskiftet 1837-38. . . . I Jönköpings Tidnings sista nummer för år 1837, daterat den 30 december, får (två tidningsinsändare i ett sammandrag) komma till tals. . . . Den ene uttrycker "en ej ringa förwåning", den andre "den lifligaste förtrytelse och harm" över att stadens högre lärdomsskolas "bönehus" under själva julhelgen förvandlats till en "ulfwa-kula", därigenom att "någon wederbörande tillåtit en resande Utländning, i Skolans stora samlingssal, (hwilken under terminerne begagnas för Skolungdomens allmänna böneförrättningar, och i hwilken stiftets Biskopp alltid samlar omkring Skolans Ungdom och Lärare, de förres Föräldrar och andra bildningens vänner samt mer än en gång förtjust dem medelst sina förträffliga föredrag), nu som bäst förewisa en samling af Krokodiler, stora Ormar, Björnar, Wargar, Babianer och andra rofdjur, samt för hwilket ändamål bänkar i rummet skola blifwit uppbrutne och förbyggningar werkställde etc., hwarjemte ett af läsrummen blifwit åt Djur-ägaren uthyrdt till kök och bostad, samt de burar, i hwilka Björnar och Wargar, emellan representationerna förwaras, blifwit placerade ute på Kyrkogården mellan Skolhuset och stora Kyrkodörren, så att Församlingen nödwändigt måste passera förbi dessa hiden när den går i och ur Kyrkan, och Wilddjurens tjut mycket wäl höres in i sjelfwa Templet under Gudstjensterne." Vederbörande insändare uttrycker i fortsättningen sin upprördhet över att "den widriga stank af djurens respiration och exkrementer", som satt sin prägel på rummet, svårligen skall kunna avlägsnas därifrån. Han finner det ingalunda otroligt, att i händelse av oväder eller stark kyla menageriägaren kommer att tillåtas flytta in djuren i kyrkans vapenhus. . . . (I en senare skrivelse till Växjö domkapitel framhåller skolans inspektor, prosten Joh. Wetterling) "att ingen skada blifvit tillfogad hvarken rummen eller Inventarierne eller något af Skolans tillhörigheter". (Nils Palmborg "Ett menageri i Jönköpings lärdomsskola på Es. Tegnérs tid" s 69-73)

Det berättas, att koleran (1834) gick från Jönköping utmed Tabergsådalen in på Sandseryds område. Men den nådde inte längre än Röret, där dock några personer dogo. Den gick inte upp för backarna till centrum av socknen. (Hjalmar Bjurulf "Sandseryd - En smålandssockens krönika genom 200 år" s 217)

År 1834 var ett bekymmersamt år för svenska folket. . . . I augusti 1834 hemsökte (koleran) svårt vårt land. . . . Ibland de värst härjade orterna var Jönköping, där ej mindre än 684 människor avledo, vilket betydde att nästan var sjätte invånare blev farsotens offer. . . . Sandseryd berördes av farsoten endast i Bårarp och Röret samt andra närgränsande gårdar mot Jönköping. Det första offret blev emellertid en ung studerande från Åsa Hulugård, Hampus Mörner. När rykten om koleran nådde Åsa, bad man ynglingens fader att genast låta sonen, hans enda barn, komma hem från staden. "Å skrräp, han reder sig nog", blev svaret. Inom några dagar var emellertid sonen död, medan den sörjande fadern fick leva ännu i 26 år. I Bårarp och Röret dogo 3 personer i vardera byn. Särskilt tragiskt var det i Röret, där kronorättaren Håkan Håkansson och hans hustru Annika dogo på samma dag, 2 sept. - Genom försiktig isolering lyckades man dock hindra smittan att spridas ut i socknen. (Sigurd Lindgren "När koleran gick i Tabergs Bergslag 1834" s 54)

Det finns många sätt att dämpa sin ångest inför apokalypsens annalkande ryttare, som denna gång (år 1834 i Jönköping) inte kom i pestens dräkt utan i kolerans skepnad. Somliga flydde till ett rikligt förtärande av spirituosa och andra gav lustarna fritt utlopp. I kåkarna ute på maderna levdes ett hektiskt liv, där lustarna fick fritt spelrum under kvällar och nätter denna heta augusti. Vad kunde då den samtida sjukvården erbjuda de kolerasjuka i en tid, då man föga visste om bakterier och deras spridningssätt - det skulle ju dröja ytterligare femtio år innan Robert Koch kunde påvisa at det är kommabacillen, som ger upphov till kolera och att spridningen sker främst genom förorenat vatten. . . . Vid studiet av sjukjournaler och recept från denna tid slås man av det faktum att den vetenskapliga läkekonsten i många avseenden stod den folkliga mycket nära. För det första försökte man öka patientens kroppstemperatur med varma krus, buteljer och sandpåsar i sängen och man höljde den sjuke i flera filtar och täcken och man gned och frotterade huden, framför allt över bröst och buk, med varmt ylle eller med blotta händerna, doppade i kamfer- eller senapsbrännvin. . . . (Koksalt) blev snart gängse behandling och dosen var en matsked i ett femtedels kvarter (33 cl) vatten varje kvart. Man hade kommit sanningen på spåren och börjat ersätta förlusten av kroppsvätskor. Vid nästa koleraepidemi under 1850-talet gav man koksaltlösning med nål under huden - ett starkt terpeutiskt framsteg. . . . Som en kuriositet kan nämnas att doktor Sköldberg till en far och son, som drabbats av kolerans förstadier, ordinerade en matsked champagne var tionde minut och båda tillfrisknade - ordinationen kunde förmodligen varken givas eller fullföljas bland kåkarna på Båtsmansbacken. (Per Richardsson "Dödens ängel i Jönköping" s 51-53)

Utmed den norra kyrkogårdsmuren (vid Slottskyrkogården) står ett antal gravstenar som är bortplockade från sina ursprungliga platser. Där finns bl a ett järnkors över skådespelaren Anders Collberg som förde koleran till Jönköping 1834, då han kom resande från Göteborg. Läkarna begrep till en början inte vad han led av, men när vaktmästaren som bar skådespelarens väskor insjuknade och dog, förstod man att det var fråga om en epidemi. Vaktmästaren bodde vid Vedtorget, på Båtsmansbacken, och på söndagsmorgonen gick klockaren i Kristinakyrkan till änkan för att ta reda på vilka melodier hon ville ha vid begravningen. Under gudstjänsten insjuknade klockaren och redan på kvällen samma dag var han död. ... Många tror att de flesta av kolerans offer ligger på Järstorps kyrkogård, men det är fel. Viktor Rydbergs mor, Hedvig, ligger på Slottskyrkogården och det gör också Anna Rydbergs man. Det var hon som upplät sitt hem till de första väckelsemötena i stan. Av kyrkogårdsarbetarna har jag hört att kolerans offer ofta ligger med alla kläder på, och att de t o m har hittat deras plånböcker. Det tyder på att man hade bråttom att få de döda i jorden, och att man undvek att röra vid liken. (Ragnar Järhult "Jag smyckar diktens kläder - Bokbindaremästare Lennart Wilhelm Enander berättar om sitt liv och sin stad" s 205-207)

Koleran närmade sig Sverige. Den hade nått Finland och Tyskland, och man var rädd att få den hit. Redan (1833) iordningställde man i Jönköping ett särskilt sjukhus, det s. k. röda huset vid lasarettet, där kolerapatienter skulle inläggas, men detta år nådde icke koleran Sverige. År 1834 gjorde den det emellertid, och då hemsöktes Jönköping mycket svårt. Koleran kom då hit i början av augusti (med ett teatersällskap) från Göteborg. ... Förbudet mot folksamlingar rörde ej gudstjänster och nattvardsgång. Gudstjänsterna voro mycket besökta, och nattvardsgång anordnades 17-27 augusti dagligen i Kristinakyrkan med somliga dagar stor tillslutning. Så var det den 19 och 20 augusti omedelbart före epidemiens höjdpunkt respektive 360 och 220 deltagare, medan t. ex. på fjärde böndagen, då koleran upphört, blott 63 gingo till nattvarden. ... Två nya (sjukhus) inrättades, ett å Liljeholmen och ett vid Nya torget. ... Sjuksköterskor anställdes vid sjukhusen och i de olika kvarteren, men dessa platser voro svåra att få besatta, då dödligheten bland sjuksköterskorna var stor. ... Att få likbärare och dödgrävare blev snart mycket svårt, då dödligheten ävenledes bland dem var mycket stor. Så hade sundhetsnämnden den 16 aug. i tjänstgöring 20 likbärare och dödgrävare, men den 23 augusti voro ej flera än 2 kvar av dem, emedan 12 voro döda och 6 sjuka i kolera. ... Folkmängden i Jönköping uppskattades vid kolerans utbrott till 4,300 personer, av vilka 4,000 beräknades ha blivit kvar i staden. Då läkarna uppgåvo de i kolera insjuknade till 1,352, och då de i kolera döda varit minst 620, insjuknade således minst var tredje och dog mer än var sjunde person. Jämför man antalet döda med antalet sjuka, ser man, att nästan hälften av de insjuknade dött. Detta var då något vanligt i Europa på de orter, där en verklig epidemi utbrutit. men att mer än var tredje insjuknat och mer än var sjunde dött var något exceptionellt. (Sigurd Schartau "Jönköping 1691-1862" s 136-144)

Då jag var tre år (flyttade) mina föräldrar år 1830 (från torpet Kjerrbo under Odensjö i Barnarp) till Bashult. . . . Mina föräldrars vilkor voro under hela min uppväxttid mycket små. . . . Serskilt var året 1834 ett mycket ruinerande år till följd af de stora uppoffringar våra föräldrar då nödgades göra. Detta år rasade neml. koleran i Bashult värre än någonstädes i Sverige. I den lilla byn bestående av 1/2 hemman, dogo nemligaen icke mindre än 34 personer, hvarvid flere stora barnskaror blefvo föräldralösa. Alla dessa olyckliga upptogos då under långliga tider i mina föräldrars hus, hvilket var det enda som skonades af den härjande farsoten. Der måste ock vid alla förrättningar som sedan följde, såsom bouppteckningar, auctioner, utmätningar m. m. öppen taffel hållas för förrättningsmännen och andra. Och detta allt utan minsta ersättning, emedan min far ansåg fordran af betalning alldeles strida mot gästfrihetens fordringar. Till följd av allt detta tillintetgjordes emellertid frukterna af flere års sträfvanden och i flera efterföljande år kändes följderna af 1834 års betydliga uppoffringar. Men aldrig hörde jag mina föräldrar deröfver beklaga sig, hvilket hedrar deras minne. Tvärtom gofvo de med gladt hjerta hvad de hade, och om de dervid äfven ibland togo sig så nära, att vi barn fingo brödet oss tillmätt för dagen att hushålla dermed bäst vi kunde, så tröstade de oss dermed, att andra barn i bygden hade det vida sämre, hvilket väl var en sanning, men föga lugnande för den hungrande barnamagen. (Abraham Rundbäck "Anteckningar från mitt lif" s 82-83)


ca 1800 och tiden dessförinnan

I juli 1799 skriver en insändare i (Jönköpings) Allahanda om hungersnöden i Småland bl. a. följande: Under min resa genom Småland har jag på åtskilliga ställen utmed vägen om nödlidandes tillstånd hört och sett, hur bröd- och penningbristen nästan alldeles redan nekat dem något hopp om livets uppehåll denna sista skördetiden, utom vad tillfredsställelse som kan vinnas av ovanliga födoämnen. Men hur svårt det är för den känslofulle att se och höra dessa nödens barn, ännu mera hårt och förtvivlande måste det vara för dem som nödgas överleva så rysliga dagar, när hungern angriper ånyo den svaga, han nyss utsugt. Jag kom till en torpstuga och fick se barnen uthungrade och gråtande sitta vid vägen. De kringrände mig, att låta upp grinden, och med en röst förenade beklagandet av sin hunger, under anropande om några styvwer till bröd. Jag höll stilla att rannsaka i mina fickor men hade inga löspengar och erinrade mig att på samma sätt hava nyss förut givit bort den sista slant jag ägde. Barnen förföljde mig med sitt skriande ända till en hög backe, där jag måste stiga ur att gå uppför. När jag stannade anföllo de mig ånyo med sina böner. Jag vände mig om, blev rörd till medlidande och följde med dem tillbaka att tända på pipan och se hur det stod till i deras bedrövliga hemvist. Vid inkomsten såg jag, o Gud vilken syn, där låg en sjukling oförmögen att öppna sin mun och besvara min hälsning, i en vrå som skulle likna en säng. Ett litet barn stod och grät bredvid. Där inne var mörkt och rysligt samt ingen liknelse till någon slags föda för denna usling och de små barnen, vilka icke förstodo att ur den vilda naturens alster utsöka en tjänlig lindring mot hungerns plågor. Jag frågade efter deras föräldrar, då jag knappt av snyftningar kunde uttyda det de svarade: att mor ligger sjuk och far är på herredagsverket var dag. Jag tog upp en tolvskilling och tänkte i mitt hjärta: Här ser jag nu ett tillfälle att för denna köpa mig, o himmel, din välsignelse. Ty det är hårt att dessa oskyldiga skola lida nöd och förtryck av den hatfulla, otacksamma världen, när den rike högmodas över, att han äger makt plåga sina likar. Sedan jag lämnat barnen min lilla gåva, gick jag ut och fortsatte min resa. Över allt hörde jag klagan såväl av ömsinta välgörare bland noblessen och städernas innevånare som av lantmannen, att sädesbristen härrör av den omåttliga brännvinstillverkningen, som blivit fortsatt hela vintern under den pretex: att därigenom uppehålla sina kreatur. (Gustaf Bång "Jönköpings Allahanda. Ortens första tidning, 1797-1803." s 53-54)

I (Jönköpings) Allahanda maj 1799 förekommer en artikel om nödbrödsämnen. Däri säges, att sädesbristen det året tyckes bliva så allmän, att de fattiga ofelbart lära i den vilda naturens alster få söka lindring mot hungerns plågor, till dess att en ny gröda givit dem tjänligare näring. En omåttlig brännvinskonsumtion anses, bland flera, vara orsak till denna spannmålsbrist. I artikeln omtalas islandsmossa och renmossa såsom ganska födande och hälsosamma. Beträffande den förra säges, att en tunna väl plockad och rensad islandsmossa anses lika kraftig som två tunnor säd. I lungsot och tärande sjukdomar är välling av denna lavart en förträfflig läkedom. Om renmossan säges, att den användes som föregående. Vidare nämnas rötterna av en del vilda örter, såsom t. ex. konvalje och ranunkel, och mogna frön av vissa växter såsom av vallmo och åkerbinda. (Gustaf Bång "Jönköpings Allahanda. Ortens första tidning, 1797-1803." s 53)

1780-talet inleddes med några svåra missväxtår. Det avspeglar sig i (Bondstorps) sockens dödbok. Den juli 1784 svalt torparen Anders Michelsson på Sågebacken i Strängsbo ihjäl. Han blev 42 år. (Lennart Davidsson "Fattigvård i Bondstorps socken under gången tid" s 125)

År 1762 meddelade kyrkoherden, att "hela året hafwa kopporna warit gångbara". Det året avled 17 barn i församlingen i smittkoppor. Även året 1779 drabbades socknen av en svår smittkoppsepidemi. ... Det kom att dröja ända till år 1816, innan vaccination av barn under två år blev obligatorisk i Sverige. En annan smittosam sjukdom var kikhostan, som närmast angrep barn. Vid 1700-talets mitt hade vi sexton svåra kikhosteår i Sverige med omkring 43.000 döda på en befolkning som nätt och jämnt översteg (en och en halv) miljon. ... Hela året 1773 rasade den fruktansvärda rödsoten eller dysenterien och drabbade då alla åldrar. (Sven Sjöberg "Farsoter i 1700-talets Bottnaryd" s 119-120)

(1718) var oron stor i landet, det tillverkades nödmynt som i praktiken ingenting var värda och som åstadkom en galopperande inflation. De soldater som efter kungens död skulle tåga hem från Norge frös till största delen ihjäl i de Norska fjällen. Till andra plågor under krigsåren kom också missväxt och en epidemi av böldpest, som härjade svårt särskilt i landets östra delar, i Stockholm dog en tredjedel av befolkningen. Till Byarums socken tycks dock inte pesten ha nått. Många gårdar fick läggas ned på grund av brist på manlig arbetskraft. (Anna-Lisa Hermansson "Så var det på Jöns Trulssons tid. Historia kring en gravsten." s 39)

Mo härads invånare lämnade i oktober 1714 in en supplik (böneskrift) till landshövdingen med begäran om lindring i utbetalningen av kronoräntorna för året. Sommaren 1713 hade det varit svår torka med missväxt och oäring som följd. Skörden på flera gårdar i Bondstorps socken gav inte ens tredjedelen av det sådda utsädet. Därför hade djuren måst slaktas och allt utsäde köpas till våren. Nu hotades hela häradet av svält. (Lennart Davidsson "Några glimtar ur Bondstorps sockenliv under 1700-talets första kvartssekel" s 12)

Den värsta sjukdomen (under 1700-talet i Jönköping) var den böldpest som härjade åren 1710 och 1711. Pesten var mycket smittsam och de flesta som drabbades dog efter några dagar. Mer än en tredjedel av befolkningen dog under peståret. (Tullan Gunér "Dagligt liv på 1700-talet" s 47)

Under pestens härjningar i landet det ödesdigra året 1711 förlades hela (Göta hovrätt) till Bogesund, våra dagars Ulricehamn, under ett halvt års tid. (Sigurd Wildte "Några anteckningar från 1600- och 1700-talets Göta hovrätt" s 26)

Jönköpings län nåddes av pesten i december 1710. ... Farsoten spred sig i länet huvudsakligen i socknarna kring Jönköping. Landshövdingen, Göta hovrätt och många borgare flydde staden och slog sig ner på säkrare orter. Fram till september 1711 hade nära 800 pestdöda begravts i Jönköping. ... Från Svarttorps församling rapporterade prästen i juli 1711 om många pestdöda varje vecka och uppgav att många gårdar och byar redan var öde. "Ingen vårdar och sköter egendomen, bärgslen och kreatur, ett jämmerligt och högst beklagligt tillstånd, vartill folkets olydnad är mycket orsak, som ibland annat straffvärdigt intet vill med goda låta sig bekväma sig till de nye kyrkogårdars infredande, utan måste jag idag ansöka kronans befallningsmans assistance". ... De s.k. pestkyrkogårdarna ... väckte ringa gensvar hos den traditionsbundna bondebefolkningen. (Lars-Olof Larsson "Småländsk historia - Stormaktstiden" s 240)

Sista gången den hemska gästen (pesten) besökte vårt land var år 1710. Då hade han i mer än femtio år lämnat oss i fred. Ett långvarigt krigs olyckor och felslagna skördar hade nu vållat hungersnöd, och när pesten nalkades, var marken beredd till skörd för allhärjaren, där han långsamt men oemotståndlig kom vandrande från Turkiet upp mot norra Europa. Flere år hade han behövt på sin dödsbringande färd upp till Östersjön, då han år 1709 nådde dess kust. ... I de lindrigaste fallen stannade det vid blemmor eller blåsor på huden, men vanligen övergick det till bölder eller karbunklar, vilka voro farligare, ju närmare de sutto hjärtat. Mycket fruktade voro också röda och blå strimmor under huden, tydande på blodförgiftning. ... Somliga sjuka "sovo intill de gåvo upp andan"; andra kände hela tiden olidliga plågor. Somliga yrade och "rasade intill sitt yttersta"; andra åter avledo vid fullt medvetande. ... I slutet av oktober (1710) började farsoten i Stockholm sakta av. ... Bönsöndagen den 30 april 1711 hölls i alla stadens kyrkor "tacksägelse till Gud, som den svåra pestilentian här i Stockholm nådeligen upphöra och stanna låtit". ... Från Småland hördes klagomål av landshövdingen över folkets slöhet och okunnighet vid farsotens bekämpande. Vederbörande provinsialläkare, som finner tillståndet i Jönköping "ömkeligt och eländigt", konstaterar till och med att folket är "till den grad argt, att man söker med flit smitta ner varandra och förtryter, att somliga gå fria". (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1709-1739" s 183-184,198,201; Den asiatiska pesten)

Nådens år 1453 hade hela denna (småländska) skogsbygd avfolkats. Pesten kom med högsommarvärmen. Den slog unga och gamla, och till sist förmådde prästen inte jordfästa alla liken. Gravar reddes runtom i byarna, så länge det ännu fanns någon som kunde hålla i en spade. Kreaturen drevo i stora flockar omkring på vägarna. Ingen kunde ta sig an dem. Den sista människan i varje gård löste djuren och anbefallde sig därefter i Herrens hand. (Harry Sjöman "Vinden blåser vart den vill" s 131)


Att fortsätta med (hembygden II):

ca 1870 - ca 1869

Nödhjelpskommittéen (i Jönköpings län) har wid särskilda tillfällen tilldelat nedan nämnde kommuner det för hwardera utsatta belopp. Den 10 Mars (1869): . . . Östbo härad . . . 5,200 (Åker 670, Byarum 580, Tofteryd 410) . . . Westra härad . . . 6,760 (Swenarum 670) . . . Den 15 April: . . . Östbo härad . . . 3,340 (Åker 600) . . . hwarjemte öfverlemnats till Byarums och Tofteryds kommuner 9 säckar rågmjöl samt 18 säckar råg, korn och hafre att dem emellan fördelas med 3/5 till den förra och 2/5 till den senare . . . Den 22 Maj: . . . Westra härad . . . 1,350 (Swenarum 100) . . . Östbo härad . . . 1,050 (Tofteryd 100, Byarum 100, Åker 100) . . . Den 19 juni: . . . Westra härad . . . 530 (Swenarum 130) . . . Östbo härad . . . 500 (Tofteryd och Byarum 150, Åker och Käfsjö 150) . . . Efter den 4 Augusti: . . . Östbo härad 520 (Byarum 230, Åker 180) (Jönköpings-Posten 1869-10-16 "Till Swenarum, Byarum, Tofteryd och Åker tilldelade nödhjelpsbelopp från och med 1869-04-15)

Länsstyrelsens andra årswäxtberättelser. För Jönköpings län: Hwetet och höstrågen, hwaraf skörden nu pågår lyckas lemna god afkastning; wårsädena, wårråg, korn, hafre och blandsäd wisa sig och lofwande; potater, andra rotfrukter och linet stå i allmänhet frodiga och wackra, och höstskörden, som nu är fullbordad, har werkställts under tjenlig wäderlek och kan i allmänhet anses, såsom god, såwäl till beloppet som beskaffenheten. (Jönköpings-Posten 1869-09-01 "God skörd i Jönköpings län")

På hr Gedalis kontor i Köpenhamn har för Smålands nödlidande insamlats inalles en summa som nu uppgår till 46,040 rdr. (Jönköpings-Posten 1869-08-14 "Inalles 46,040 rdr från Köpenhamn till Smålands nödlidande")

Första årswäxtberättelsen (år 1869) för Jönköpings län lyder så: Wäderleken sistl. höst war tjenlig för höstsådden, och wintern, ehuru blid och utan mycket snö, skadade obetydligt den i allmänhet starka brodden. Innewarande års wår war kall, med undantag af endast några dagar i April, och ofta inträffade nattfroster hämmade wäxtligheten hos wårsäden, som härigenom ringa fortgick, men sedan regn under senare delen af Maj och hela Juni månad i ymnighet fallit, hafwa alla sädesslag erhållit det mest frodiga och lofwande utseende. (Jönköpings-Posten 1869-07-28 "Alla sädesslag med det mest frodiga och lofwande utseende")

För de nödlidande. För Småland woro till den 2 d:s på Gedalias kontor i Köpenhamn insamlade 36,480 rdr. Fyraskillingsinsamlingen i Norge för de nödlidande i Swerige har hittills inbringat 5,965 rdr, hwilka blifwit afsända till Kronobergs län att inom samma län anwändas. (Jönköpings-Posten 1869-06-09 "Insamling i Norge till Kronobergs län")

År 1868 förorsakade torkan en av de värsta nödtiderna i svensk historia. Året innan hade Albert Engströms föräldrar gift sig och slagit sig ner i den lilla byn Bäckfall på en gård som tillhörde mormodern. De nygiftas första år som jordbrukare blev bedrövliga. 1867 har kallats det våta året: det regnade så gott som oavbrutet, och grödan ruttnade. 1868 ingick med höga priser och knappa livsförnödenheter, och så kom en intensiv torka och en tidvis tropisk värme under sommarn 1868: från april till september föll mångenstädes inget regn. Sädesfält och ängar stod avbrända, brunnar och vattendrag sinade. Missväxten blev total, men dödsnöden kom för många först till vintern och våren 1869: den hjälp man fått till utsäde hade ofta gått åt till att hålla livhanken uppe, och fram till skörden väntade svält, svält, svält. Året efter det torra året har därför kallats det svåra året i traditionen: massor av människor hittades ihjälsvultna vid vägkanterna med gräs eller torra löv i magen. Enligt tidningen Barometerns beräkningar i april skulle 80 procent av befolkningen i länet sakna bröd och arbetsförtjänst. Och den 12 maj 1869 föddes Albert Engström i Kalmar län, det område som alltid drabbas svårast av torkperioder, eftersom de fuktiga molnen västerifrån redan lossat det mesta av sin last över det småländska höglandet. (Helmer Lång "Albert Engströms Småland" s 240)

För de nödlidande. Insamlingen i Kristianstad uppgår nu tilll 2,313 rdr. - I Kristiania hafwa 17 damer utfärdat en inbjudning till en fyraskillingsinsamling till Sweriges nödlidande. . . . Bland eleverna i nya elementarskolan för flickor i Stockholm hafwa blifwit insamlade 50 rdr runt. - Bazaren i Stockholm har inbragt omkring 14,000 rdr. - Insamlingen i Dalarne uppgår inalles till 10,384 rdr. - Den för Smålands nödlidande gifna konserten i Paris den 27 sistlidne af Kristina Nilsson, understödd af flera bland Paris största konstnärer, inbringade 8,000 francs. . . . Den på 1 Maj i lund inrättade Tombolan lämnade en stor behållning, som tillfaller de nödlidande, enär nästan alla lotterna blefwo sålda, och hwarje lott kostade 50 öre. (Jönköpings-Posten 1869-05-05 "Fyraskillingsinsamling i Kristiania till Sweriges nödlidande")

För de nödlidande. Hela inkomsten för under lördags och måndags försålda biljetter och artiklar uppgick till omkring 11,000 rdr å bazaren i Stockholm för de nödlidande. Insamlingen på Nya Dagligt Allehandas kontor har ytterligare inbringat 1,300 rdr. (Jönköpings-Posten 1869-05-01 "Bazaren i Stockholm")

För de nödlidande. Från staden Moline i Förenta Staterna har till nödlidande i Småland, enligt G.P., blifwit sända 946 rdr, insamlade bland derwarande swenskar. (Jönköpings-Posten 1869-04-24 "Insamling bland swenskar i Moline, Förenta Staterna")

Under nödåren 1868-69 delade prästgårdsfolket (i Voxtorp) så långt det var möjligt med sig av brödspannmålen från den goda prästgårdsjorden, men då denna icke kunde räcka till för den stora skara nödställda från skogsbygden, fann husmodern på råd. "Hon hade i sin trädgård fått mycket rotfrukter av alla slag, potatis hade det också blivit på gården, det som härdade ut unde de torra somrarna lär ha blivit av utmärkt beskaffenhet. Varje morgon kokades nu den stora, inmurade brygghuspannan full med soppa på salta eller färska köttben, korngryn, potatis, kålrötter, morötter och palsternackor. Var och en som kom, fick en tallrik full med sådan varm soppa och blev mätt och belåten." (Bror Olsson "Prästgården som kulturhärd - Gamla kalmarstiftet" s 372)

För de nödlidande. Statsrådet Fare, länets höfding, har från Stockholm nedsändt en summa af öfwer 6,000 rdr, insamlade för de nödlidande här i länet. - Från prinsessan Eugenie kom en summa af 500 rdr i förra veckan med uttryckt önskan att de skulle fördelas bland några få familjer som synnerligen hemsökts af hungersnöden. I måndags afsändes till wederbörande kronofogdar att genom deras försorg utdelas till de här i länet af hungersnöd lidande, influtne friwilliga gåfwor, uppgående till 28,000 rdr runt. För en insamling i Paris till Smålands nödlidande har danske bankiren Walff ställt sig i spetsen, utom det att Kristina Nilsson skall härför anordna en konsert, hwartill inträdespriset blir 20 fr. - Understödsanslag. Riksdagen har bewiljat det af K. M:t äskade ytterligare understödsanslag af 500,000 rdr till de genom misswäxten 1868 nödlidande länen. (Jönköpings-Posten 1869-04-21 "Prinsessan Eugenie hjälper synnerligen hemsökta familjer")

För de nödlidande. Wår landsmaninna Kristina Nilsson har lofwat att i Paris söka anordna en konsert, hwaraf behållningen skulle tillfalla de nödlidande i Småland. I Köpenhamn uppgår insamlingen till 16,000 rdr. Ifrån Amerika, S:t Paul, ha till häradshöfdinge Odencrants blifwit öfwersända 100 dollars och till metodistpredikanten i Göteborg 100 dito. I Pite har en konsert inbringat 90 rdr. Genom pastorsembetet i Snaflunda i Nerike äro insamlade 136 rdr. I Wisby uppgår insamlingen till 263 rdr; i Köping till 1,275 rdr och genom "Snällpostens" i Malmö redowisning wisas insamlingssumman uppgå till 18,770 rdr. Norra Kinds sångförening har gifwit konsert, som inbringat 160 rdr, hwaraf hälften skickats till pastorsembetet i Wirserum, och den andra hälften till komministern i Ökna att utdelas till de mest behöfvande. Borås tidning uppgifwer de deromkring gjorda insamlingarna till 1,365 rdr. (Jönköpings-Posten 1869-04-14 "Konsert i Paris med Kristina Nilsson till förmån för nödlidande i Småland")

För de nödlidande. I Gefle har genom kollekt insamlats 400 rdr. I Askers socken af Nerike har genom bortlottning af fruntimmersarbeten inbragts nära 240 rdr, och på Jönköpingsbladets byrå har hittills influtit för länets nödlidande 552 rdr 59 öre. Här (i Jönköping) gifwas nu på stadens teater sällskapsspektakler för ifrågawarande ändamål. Wid en i Göteborg anställd afskedsfest för afgående musikdirektören Fränkel och telegrafdirektören Stork insamlades 50 rdr. På tidningen "Snällpostens" byrå i Malmö har insamlingen nu uppgått till 17,012 rdr. - Sexton damer i Stockholm utfärda en uppmaning om bidrag af gåfwor till försäljning, hwaraf inkomsten är afsedd till inköp af wårutsäde åt torpare och innehafware af små jordlotter, hwilka ej kunna förskaffa sig detsamma. Wid typografiska föreningens årsfest påskdagen insamlades 50 rdr. Insamlingen på Norrbys tryckeri i Wisby för Smålands nödlidande uppgår till 252 rdr. - Insamlingarna i Nerike inom socknarna Almby, Lännäs, Linde och Wiby samt från Lindesbergs stad, uppgingo till 988 rdr 60 öre, hwilka medel afsändes den 6 d:s till Smålands länsstyrelser. I Kristianstad wisar insamlingen sig från dess början uppgå till 5,181 rdr. I Hernösand uppgår nu summan till 5,565 rdr. I Söderhamn har insamlats 254 rdr, och concerten i Norrala, Annandag Påsk lemnade i behållning 45 rdr. I Kristiania har tidningen Aftenbladet öppnat en insamling. I Danmark uppgick insamlingen den 31 mars till 12,804 rdr. Till försäljning är utställd en japanesisk vas hos en konsthandlare i Köpenhamn, hwilken pjes skall kosta 1,000 rdr. Då den blir försåld tillställas medlen småländningarne. I Amerika fortgår ock insamlingarna. Tidningen Heml(andet) uppgifwer dessas belopp i Chicago till 1,068 dollars. (Jönköpings-Posten 1869-04-10 "Insamlingar i Sverige, Norge, Danmark och Amerika till nödlidande i Småland")

Insamlingarne fortgå för de nödlidande. I Borås stiger insamlingen till 1,366 rdr, utom en kringsänd lista för bidragstecknande som uppgår till 420 rdr. Genom offer i Rångedala pastorats församlingar har sammanskjutits 235 rdr. - Nettobehållningen af en af sångkören wid Helsingborgs husarsqwadr(on) gifwen aftonunderhållning till förmån för de nödlidande har utgjort 100 rdr. I Westergötland har Ransbergs kommun genom friwilliga gåfwor insamlat 60 rdr, och genom kronofogden har Lewene socken sammanskjutit 62 rdr. - På tidningen "Wäktarens" byrå hafwa insamlats öfwer 5,000 rdr. I Dalarne uppgår insamlingen inalles till 7,500 rdr. I Malmö upptogs kollekter som inalles stego till nära 940 rdr. (Jönköpings-Posten 1869-04-07 "Insamlingar genom bidragslistor, underhållning, kollekter m. m. till nödlidande")

För de nödlidande i Småland och Öland har till red. af Snällp(osten) i Malmö hitintills uppgifwits wara derifrån insamladt 14,911 rdr, hwaraf Jönköping och Wexiö län fått 30 procent hwardera och Kalmar samt Öland 40. För de nödlidande i i Småland har 2:ne societetsspektakler inbringat 429 rdr. I ett föregående nummer nämnde wi de behöfwande socknarnas fördelning i klasser. . . . 1:a klassen (36 öre pr. person af hela folkmängden): Ingatorp, Bolmsö, Forsheda, Burseryd, Kållerstad, Långaryd, Åker, Rydaholm, Ljunga, Hjelmseryd, Ramqwilla, Sandsjö, Skede. 2:a klassen (27 öre pr. person): Skirö, Ökna, Alsheda, Nye, Näshult, Stenberga med Ånhults skate, Lemnhult, Korsberga, Swenarum, Wrigstad, Solberga, Skepperstad, Ödestugu, Byarum, Fryeled, Wernamo, Gällaryd, Tofteryd, Femsjö, Willstad, Kulltorp, Mulseryd, (Norra) Unnaryd, Örreryd, Åsenhöga, Hult, Hessleby, Gnosjö, Torskinge, Dannås. 3:e klassen (18 öre pr. person): Waldshult, Bondstorp, Källeryd, Stengårdshult, Bottnaryd, Hwetlanda, Edshult, Karlstorp, Krårhult, Myresjö, Lannaskede, Wallsjö, Fröderyd, Bäckaby, Stockaryd, Malmbäck, Hagshult, Hånger, (Södra) Unnaryd, Färgaryd, (Södra) Hestra, Sandwik, Båraryd, Wåthult, Tannåker, Anderstorp. 4:e klassen (9 öre pr. person): Forserum, Nässjö, Barkeryd, Jersnäs, Angjerdshestra, (Norra) Hestra, Bälaryd, Askeryd, Lomaryd, Mellby, Bellö, Flisby, Woxtorp, Tånnö, Käfsjö, Fjälluntofta, Refteled, Almesåkra. (Jönköpings-Posten 1869-03-31 "Behöfwande socknars fördelning i olika behofsklasser")

Byarums församling i Östbo härad af Jönköpings län består af 52 hemman och har en folkmängd af nära 3,000 personer, hwaraf omkring en tredjedel äro boende i torp och backstugor. Under ett år som detta, föregånget af särdeles klen skörd 1867, såsom en bedröflig förberedelse till den derpå följande swåra misswext 1868, då den till sin beskaffenhet annars torra jordmånen ej erhöll någon kännbar wäta från sådden intill skördetiden, hwaraf också skörden blef så ytterst ringa, att ej någon inom församlingen lefwande minnes någon dermed likartad - under ett år som detta hwar skola dessa många fattiga taga bröd? Ja, hwar skall äfwen den mindre jordbrukaren taga de nödwändigaste behofven för sig och de sina, då hans lada redan nu är tom? - Dessa frågor upplyfta oss nu med oro, ett lugnande swar skola wi förgäfwes söka ibland oss. Eländet stiger i höjd med hwarje dag, en nöd, hwars djuphet blott församlingen sjelf klart ser, och den blott, som känner församlingens omständigheter, kan härom göra sig en föreställning. Då härtill kommer, att den annars idoge och werksamma arbetaren, utan minsta tillfälle till arbetsförtjenst, emedan hwar och en twingas af brist på både bröd och penningar, att till det yttersta inskränka sig, måste i sysslolöshet se familjens hunger och höra dess klagan, hwaraf modet sjunker och nöden ännu djupare kännes, så förswåras deraf ännu mer ställningen. Ortens jernbruk och masugnar hafwa, såsom under förliden winter, försedt otaligt många af dessa, nu i jämmer stadda, med arbete och bergning, men under detta års blida winter, med saknad af slädföre, har äfwen denna arbetskälla, hwarpå så många byggt sitt sista hopp, utsinat. Församlingen har från hwarje hemman sammanskjutit 3 tunnor säd, ehuru det ej skett utan känbar uppoffring, men hwad förslår det bland så många? Derföre förenar den sig i nödrop med de mångas, seende upp med hoppfullhet och förtroende till de ädla lyckligare. Gåfwor, hwilka samwetsgrannt skola utdelas och redowisas, emottagas med tacksamhet antingen genom konungens befallningshafwande i Jönköping eller under adress: Jönköping och Bratteborg, eller Jönköping och Byarum. Byarum den 8 Febr. 1869. J.B. v. Seth, Ordförande i Nödhjelpskommittéen. A. Törnberg, komminister. Th. Björlingssson Bruksförwaltare. Gustaf Magnusson, Gästgifware. J. Johansson, Kyrkowärd. J. Ekwurtzel, Kronorättare. Justus Johansson, Nämndeman. (Jönköpings-Posten 1869-02-24 "Församling i nöd ser upp till de ädla lyckligare")

Att sådan hungersnöd rått i Sverige, att man måst plocka upp den redan satta sättpotatisen för att därmed stilla den värsta hungern, låter nästan otroligt. Detta skall ha hänt en majsöndag (1860-talet?) då gumman Inga (på Björnarydet) ... sedan hennes man gått till kyrkan i Byarum, i den lilla åkerlappen plockade upp kanske ett tiotal av sättpotatisen, kokade dem och stillade den värsta hungern. Hur hjälpen sedan kom är inte känt, men att gemytet var gott hos Inga redan på eftersommaren bevisas av hennes svar till grannarna som tyckte hennes potatisland såg glest ut: "Potaterna va inte frö", (grobara). (Janne E. Andersson "Björnarydet - ett gammalt Mölnatorp" s 37-38)

Den första stora emigrationsvågen från våra bygder (i Bondstorp) började ... först efter det stora missväxtåret 1868. (Lennart Davidsson "Soldattorpet Boaryd nr 45 Holabo" s 38)

År 1868 var s.k. nödår. All gröda torkade bort. Året 1869 var det verklig hungersnöd i de bygder som lågo långt ifrån kommunikationer, ty litet eller intet fanns av 1868 års skörd, och mitt första bittra minne från barnaåren fick jag då jag var med min mor på ett svedjeland, 4 km från hemmet (i torpet Högås som låg intill Lomsjö masugn), där det växte s.k. syra, som hon skar utav med s.k. handskära och tog med sig hem, det hon orkade bära. Efter hemkomsten skar hon sönder detta, satte på en gryta vatten över elden och hällde det sönderskurna syret i grytan, där det fick koka tills det blev som en tjock välling. Jag kan ej beskriva huru härlig den soppan smakade trots sin syrlighet, ty hungern var stor. Så länge syret räckte led man inte av hunger, men magarna svällde och magsjukdomar härjade svårt. Även de som hade pengar att köpa för ledo nöd, då det ingenting fanns att köpa. Många körde till Göteborg för att köpa livsförnödenheter, en resa fram och åter som tog 14 dagar i anspråk. En tunna råg kostade där 125 till 160 riksdaler, en tunna havre 40-60 Rks och allt annat i priser som överensstämmer med ovanstående. Kreaturen måste nedslaktas i massvis och eländet i denna fattiga bygd vid denna tid är nog obeskrivlig. Förutom syre samlades mossa eller s.k. renlav, torkades och maldes till mjöl. Bröd kunde icke bakas härav, utan användes till välling och tunna pannkakor. Min mor samlade så stora lager av syre och mossa hon kunde, men vilka långa vägar fick hon inte vandra för att skaffa dessa läckerheter. Milsvida skogar, berg och moras genomvandrade hon och ändå blev resultatet klent många gånger, enär andra hade varit före henne. Dödligheten var stor 1869-70. Det var hårda tider ända till 1875. Vintrarna voro snörika och kalla. Vintern 1875 var det så mycket snö att gärdesgårdarna, som voro 4 fot höga, överallt voro översnöade och kölden januari-februari fruktansvärd. Stugan vi bebodde hade endast ett beboeligt rum, fönsterna hade endast enkla rutor, innanfönster saknades, spisen var öppen och i denna kokades maten i tre-bens grytor och tre-benspannor. Ett icke vinterbonat kök med en gammaldags bakugn fanns även. Rummets storlek var ungefär 5 x 6 meter, men muren tog bort en stor del av rummet. Kökets storlek var ungefär 3 x 3 meter. Det var en kall bostad så snart man upphörde att elda frös vattnet till is i kärlen och golvet var givetvis iskallt. Att siga upp ur bädden på morgonen var ej vidare angenämt. Min mor vävde trasmattor och lade över hela golvet. Dessa gjorde inte mycket för att stänga ute kölden, men kändes inte så kalla att gå barfota på som själva golvet. (J.W. Granath "Några minnen ur mitt framfarna liv" s 101-102)

Nödåret (1869?) tog socknen upp ett statslån på 500 riksdaler för att klara de nödvändigaste utgifterna. Ändå hjälptes från Svenarum även den genom krig utblottade allmogen i Frankrike. (Albert Granmo "Röster som tystnat talar ännu ..." s 21; intervju med Emil Andersson i Harkeryd, född 1867)

Jag satt ofta hos min gamle farfar, sjukvårdssoldaten Johan-Fredrik Högstedt, som var född 1830 och tjänade för roten 92 Högarp i Stenberga socken, farmor var född 1838. Hos dem satt jag ofta framför den stora, öppna spisen och hörde om gångna tiders liv och kamp för tillvaron på torpet Vetan vid sjön Salgens strand. Farmor berättade ibland om nödåren 1868-69, när det inte fanns något till livs varken på torpets små tegar eller i skåp och bytta. Farfar var på regementsmöte på Kalmar regemente vid detta tillfälle och farmor hade inte något i matväg att bjuda de sex hungriga barnen på, av vilka 5 söner sedermera alla blev soldater och tjänade för rote på olika håll i deras hemtrakt. Torpets enda ko gick hungrig och bölande i den soltorra hagen utan att finna några vissnade grässtrån. Då gick farmor upp till rotebönderna med en säck och bad om några agnar, och det fick hon "mä arme nö", som hon brukade berätta, ty alla var ju drabbade av torka och missväxt. När hon kom hem till barnen, som gick bleka och väntade på att farmor skulle ha fått med sej något ätbart hem, hade hon i sitt förkläde samlat hasselfransar och repat ljung, som hon malde samman med agnarna på en handkvarn; av detta rörde hon samman en smet och spädde ut med vatten och gräddade våfflor, som barnen fick att "släcka förvet" på. Hon hade en talgbit sparad att smörja våffeljärnet med; och så gick det matmålet till stor gamman för "knektaungarna" den gången ...Men ibland var det kalas på torpet, när "luarna" var nere vid sjön och snarade solgäddor och farmor satte på grytan och andaktsfullt delade ut gudslånet till var och en. Min far, som var född 1862, kunde berätta om hur han som äldst bland syskonen stod och tuggade "tomme", medan farmor gräddade den första våfflan, som naturligtvis tillkom den äldste i skaran ... "Aldrig har något smakat så gott", brukade han som vuxen säga, när jag, hans "lu", kunde känna matleda inför någon rätt som jag inte tyckte om. "Du skulle ha känt vad 'agnavåfflorna' smakade och vad saliven strömmade till, medan jag väntade den första 'nödvåfflan' utan smör och pålägg!" Farmor brukade samla in suräpplen, som hon torkade i ugnen och kokade fruktsoppa av och som sötmedel tog hon en aning sirap, som hon blandade samman med spadet av kokad stenstöta; den soppan var inte så oäven, brukade hon säga på äldre dagar, när hon samlade in mängder av "krösen" och drygade ut sin kost med, sen hon blev änka och bodde i en gammal stuga på rotens ägor, som kallades för "Stötastugan", namnets innebörd har jag glömt. (Pälle Näver "Mat och dryck i Småland" s 104-105)

Undertecknad är född den 3 Mars 1863 på Translätta under Torarp i Svänarums Församling. Min Far hette Johannis Svänson och min Moder Britta Lisa. Vi voro tre syskon hemma. Då jag mins att vattnet i vår källa tröt. Det brukade det annars inte. Så min Mor hämtade vatten från en annan källa nere i skogen. Jag mins än den lilla stigen och källan jag brukade följa mäd min Mor dit. Min Far var mäd på nödjelpsarbete både i Kinnalia och Stubbalia. Jag mins att mina äldre syskon gick till honom med mat, men jag fick inte gå mäd, för det var för långt. Sedan kom det ut penningar till att köpa säd för. Det fick väl mina föräldrar något mäd af, fast jag inte mins det. Men det mästa skulle ju sparas till utsäde för det kommande året. Jag mins att min Mor försökte baka och laga mat utaf skogsbär, ett sorts löv som växte på säldebuskar, en sorts mossa mäd tilljälp af angnar, en sorts affall som blir när man tröskar säd. Jag mins än hur dant det var och hur det smakade. Vi gick alldrig och tiggde, varken vi barn eller Mor, men Far han ville ha arbete men det fans inte att få, fast han var både Trädgårdsmästare, Snickare, beredde lädertömmar och grofarbetare. Då fick han för sig, att han skulle gå till Jönköping och tala mäd Landshöfdingen, om det inte fans någon utväg. Sakt och jort. Fick sitt prästbetyg och fick låna femtio öre till reskassa och jeck den fyra mil långa vägen. Jag mins när han kom igen. Han sade att han suttit på trappan vid Hofrätten och väntat tills han fick gå in. Jag ser åt den trappan var gång jag är i Jönköping och tänker att der satt min Far då. Han sade att Landshöfdingen var vänligt stämd emot honom. Men han fick lof gå hem med sitt prästbetyg och ha Kommunalordföraren att skriva på det, om han inte ville arbeta eller söp upp det han tjenade. Sen får han komma ijen för di är skyldiga att je honom arbete eller underhåll. Han fick inget skrivit på sitt Prästbetyg utan fick arbete i stället. Var som mäst bidrog till att jag kommer ihåg när han kom hem, var väl att för den femtioöring som han hade med sig, hade han köpt två brödkakor och en papperskaramäll till oss barn var, utaf brödet hade han hem en hel brödkaka och en bit af den andra. Han hade inte nänst att äta upp det på vägen hem. Jag mins så väl brödet och karamällerna som jag såge det för mig nu. (Johanna Ask "1868-69 - nödåren"; Johanna Ask var farmor till BG Ask; BG Ask-kommentar: Tveksamt om landshövdingens trappa låg vid hovrätten, snarare väl vid länsresidenset som fram till år 1886 låg längre bort åt öster på Östra Storgatan 59; möjligen kunde landshövdingen haft någon slags mottagning vid hovrätten.)

Jag kan nämna de torkår (1868-69) som ledde till sådan missväxt att karlarna måste bege sig ner mot Karlshamn och köpa sjöskadad råg till livets nödtorft. Det var hårda tider, även om ingen nöd rådde hemma hos far eller på Rommelsjö. (Albert Granmo "Röster som tystnat talar ännu ..." s 13; intervju med handlarfru Clara Stork i Svenarum, född 1859)

Om nödåren 1868-69 kunde farsgubben haft möe sörgligt att berätta. Då hade ingen slanta över te skor. Man geck barfota eller i näverskor. ... Skomakarbygget avkastade 6 kappar brösä dät fösta nödåret, än mindre det andra. Då ombyggdes vägen norr om körka, ve "Pinötten" och hela Kinnalia söm nödhjälpsarbete. Tong ble socknas fattigvård, och dä va många som lå dät allmänna till last utan att en "besutten" skomakarmästare skulle göra dä. På Bygget lirkade man sek fam så skaplit, och jag behövde inte gå hungri te sängs nån kväll. (Albert Granmo "Röster som tystnat talar ännu ..." s 10; intervju med A.G. Blomqvist, byskomakare i backstugan Andersberg i Svenarum, född 1863 på Skomakarbygget)

I Utgifwarens af denna tidning bokhandel har blifwit inlemnad en lottlista till förmån för åtskilliga socknar bland de nödlidande i Östra härad, hwarå wi bedja att få sätta wåra läsares uppmärksamhet. . . . (Lotteriets) winster äro enligt lottlistorna tillwerkade af fattiga inom de swårt hemsökta socknarne, hwilka fattiga derför erhållit en liten penning, som för mången warit till god hjelp mot hunger och brist. Emellertid will nu nödhjelpskomitén försöka att medelst lotteriet skaffa penningar till utsädesspannmål, hwarförutan tydligen många delar af åkerjorden äfwen för det kommande året icke lemnar någon afkastning åt de beklaganswärda brukarne. Lotternas antal på den lista som lemnats redaktionen är endast 50. Priset pr lott är 1 Rdr Rmt. Nödhjelpskomitén säger sig söka bereda winst åt de flesta lottegare och wi wilja warmt rekommendera detta lotteri för dess kristligt barmhertiga ändamåls skull. (Jönköpings-Posten 1869-03-24 "Lotteri till förmån för inköp af utsädesspannmål")

Centralstyrelsen för Smålands enskilda bank har, på framställning af länsstyrelsen, anslagit 50,000 rdr att mot 6 procents årlig ränta belånas till Jönköpings länskommuner, som äro i behof af lån till nödens lindrande, hwarwid kommunerna answara för återbetalningarna, hwar för sig. . . . De kommuner, som nu wilja söka lån, skola sig anmäla och aflemna behöriga lånehandlingar hos centralstyrelsen inom den 15 April. (Jönköpings-Posten 1869-03-24 "Smålands enskilda bank anslår lånemedel till nödens lindrande")

Wid härwarande elementarlärowerk (i Jönköping) hafwa lärjungarne sammanskjutit 164 rdr, en härstädes gifwen konsert den 15 d:s inbringade netto 279 rdr 21 öre, hwilka summor tillfalla länets nödlidande. Till Smålands nödlidande uppgår insamlingssumman i Hernösand f. n. till 3,732 rdr. Behållningen af en för de nödlidande föranstaltad soirée i Linköping uppgick till 483 rdr. Beloppet på insamlingen för de nödlidande uppgår i Linköpings län till 1,133 rdr, och i Malmöhus län till den 12 (Mars) uppgår detsamma till 14,911 rdr. (Jönköpings-Posten 1869-03-24 "Insamlingar i Hernösand med flera orter till Smålands nödlidande")

Nödåret 1868 hade för (Sandseryds) församling säkert varit mycket bekymmersamt. Betecknande för läget är det protokoll av den 14 mars 1869, som skrivits av stämmans ordf. C G Tidholm. "... Sandseryds Församling bestående af ... en folkmängd af över 800 personer till största delen mindre bemedlade och varibland finnas 200 personer i alldeles utblottat tillstånd, församlingen som gjort ganska stora uppoffringar för att uppehålla sina fattiga, är numera alldeles urstånd att framdeles dem försörja, emedan missväxt på det svåraste drabbat detta samhälle. ... Såsom arbetsförslag ville kommunalstämma här uppgifva en vägförbättring som voro af behovet högst påkallat, som leder tvers igenom socknen ifrån den nya föreslagna landsvägen vid hemmanet Åsen till häradsvägen åt Taberg och förbinder sig församlingen att (åtnjutna) medel samvetsgrant skola till detta arbetsförslag användas." (Evert Sandberg "Axplock ur Sandseryds kommunalstämmas protokoll" s 56-57)

För de nödlidande i Småland och på Öland gifna studentspektaklerna i Upsala i fredags (den 12 mars 1869) och i lördags uppgick bruttoinkomsten till 1,470 rdr 50 öre. - För de nödlidande i Swerige har i London insamlats 2,106 rdr, af hwilka Hallands län erhåller 500 och de Småländska länen 1,606 rdr. (Jönköpings-Posten 1869-03-19 "Bidrag från Upsala och London till nödlidande swenskar")

Öfwer-Luleå fattiga kommun har på allmän stämma anslagit 800 rdr till understödsbidrag för Smålands och Ölands nödlidande. . . . I Söderhamn har gifwits en konsert och i stadens kyrka uppburits kollekt som lemnat i behållning 310 rdr. Wid handtwerksföreningens sednaste sammanträde derstädes beslöts att 80 rdr skulle ur föreningens kassa tillställas de nödlidande. Inom Norrala socken har genom kollekt i kyrkan sammanskjutits 100 rdr. I Sundswall har hitintills insamlats för Smålands nödlidande 1,100 rdr. I Falun uppgår det insamlade till 2,064 rdr. I Hernösand ha insamlats inalles hitintills 3,819 rdr. . . . En bal i Westerås har inbringat 300 rdr. Å Carlsborgs fästning ha befäl och manskap sammanskjutit öfwer 135 rdr. Summan af de medel som i Göteborg insamlats uppgår till 13,904 rdr. . . . I Alingsås har insamlats 1,224 rdr. . . . Genom offer upptagna i Herslöfs och Säby kyrkor i Skåne ha influtit 312 rdr. I Helsingborg är insamladt 869 rdr. I Oscarshamn har en soiré med lotteri inbringat till förmån för staden och Kalmar län 976 (rdr). Skridskokungen, Jackson Haines och Leopoldine Adacker hafwa skänkt 100 rdr samt förklarat, att de under sitt wistande i Swerige ämna anslå en del af sin inkomst till förmån för de nödlidande . En konsert i Lund har inbringat 853 rdr. - Skellefteå församling i Norrland har skänkt 500 rdr. - I Kristianstad och trakten deromkring har insamlingen stigit till 4,488 rdr 32 öre. (Jönköpings-Posten 1869-03-13 "Bidrag från skridskokung m. fl. till Smålands nödlidande")

I Onsdags (den 10 mars 1869) hölls å härwarande landskansli (i Jönköping) ett sammanträde af nödhjelpskommittén. Landshöfding (Arvid G.) Faxe, som för ändamålet anländt från riksdagen, ledde förhandlingarna, hwilka hufwudsakligen afsågo de nödställda socknarnes klassificering efter olika grad af behof, för att derefter bestämma fördelningen af tillgängliga understödsmedel. Man fann att dessa medel är ytterst otillräckliga. Socknarne indelades i 4 klasser, som af de influtna enskilta gåfworna, omkring 27,000 rdr, skulle erhålla: första klassen 36 öre, andra 27 öre, tredje 18 öre och fjerde 9 öre pr person af hela folkmängden, och dessa bidrag, egde hwarje sockens särskilda nödhjelpskommitté att bland de behöfwande fördela. (Jönköpings-Posten 1869-03-13 "Nödställda socknar indelas i fyra klasser")

För de nödlidande i Småland har från London genom hrr Lidén Nordenfelt (och) Comp. derstädes blifwit insända 1,000 rdr, hwilka äro i London insamlade. Insamlingen fortgår derstädes. Äfwen har till redaktionen af D. N. Versichere(?) Gesellschaft - Concordia öfwerlemnat 100 rdr för samma ändamål (Jönköpings-Posten 1869-03-06 "Bidrag från England och Tyskland åt nödlidande i Småland"; BG Ask-kommentar: ordet som här återgivits med "Versichere" är svårtydbart i ursprungstexten)

För de nödlidande i Småland uppgick insamlingen till den 1 (mars 1869) å hr Gedalias kontor i Köpenhamn till 5,286 rdr sw. Skara skarpskyttemusikkår har genom utförda musikstycken ute på isen wid Brobacka, åstadkommit ett sammanskott af 70 rdr netto. - Enligt Jönköpings-Bladet ha insamlats till de nödlidande i (Jönköpings) län genom dess redaktion 55 rdr och genom possessionaten N.A. Björkman ha sammanskjutits inom Jerstorps socken åt de nödlidande i Småland öfwer 202 rdr. Genom postmästaren i Arwika G. Adlerstams försorg ha insamlats 200 rdr; i Fjellbacka 161:50. I Hallandsposten ses insamlingslistan uppgå till 490 rdr. Behållningen af twenne i Jönköping gifna teaterföreställningar till länets nödlidande uppgick till 315 rdr 70 öre. (Jönköpings-Posten 1869-03-06 "Insamlingar från när och fjärran till de nödlidande i Småland")

Konserten till förmån för de nödlidande hållen i Göteborg den 24 (februari 1869) lemnade i ren behållning 691 rdr 20 öre. Societetsspektaklen i Malmö för de nödlidande ha inbringat 3,136 rdr och socknarne Gammalstorp och Ysane i Skåne ha genom offer sammanskjutit omkring 200 rdr. I Köping har inbringats öfwer 1,000 rdr och i Södertelge 285 rdr. (Jönköpings-Posten 1869-03-03 "Societetsspektakel, offer m m till förmån för nödlidande")

Bibelförklaring hålles i (Jönköpings) Missionshus i morgon (torsdag) kl. half 6 e.m. af kyrkoherde I. Strandh. (Kollekten, som då upptages, tillfaller de nödlidande i Linneryds pastorat af Kronobergs län.) (Jönköpings-Posten 1869-02-24 "Kollekt i Jönköpings Missionshus till nödlidande i Kronobergs län")

Korrespondens från Norra Wedbo den 20 Februari (1869): . . . Nöden är för det närwarande rätt stor äfwen här. . . . Trakten är alldeles öfwersvämmad af tiggare, gamla och unga, ibland stora sällskaper och en stor mängd sig kallande gesäller. Man samlar mossa till kreaturen på wissa ställen i stora qwantiteter för att ersätta brist i fodret, de som hafwa ljungmark hafwa släppt ut boskapen för att avbeta ljungen. . . . Jag kan ej underlåta att meddela utdrag ur ett bref af den 14 Febr. från S-a (Stenberga?) i Östra härad: ". . . För att hjelpa de fattiga köpa wi deras arbeten, såsom: tyg, schalar, förkläden, näsdukar, band, strumpor, spetsar, skor, mössor, träarbeten, ja allt hwad de möjligtwis kunna arbeta inköpas. . . . De fattige blanda upp sitt mjöl med agnar, linfröknopp, hasselknopp, mossa, lindbark, ben, m. fl. olika (ofta onaturliga) ämnen; de baka wåfflor af hasselknopp." . . . Herren är dock ett beskärm i nöden. (Jönköpings-Posten 1869-03-03 "Mossa till foder åt djur och bröd åt fattiga")

Till den wälgörande allmänheten få undertecknade, ledamöter uti nödhjelpskommittéen i Ödestugu församling af Jönköpings län, framställa ödmjuk bön om hjelp till denna församlings nödställda innewånare. . . . Genom frostskador 1863, 1864 och 1865 har (denna församling) fått sin ekonomiska ställning undergräfd och sin fattigwård så betungande, att, wid det 1868 inträffade fjärde misswextåret, densamma ser sig urståndsatt, ensam afwärja den nöd, som redan inträdt och hotar att inträda i mången boning inom dess område. Till den hårda pröfningen af misswext under året, sällar sig olyckan af en blid och snölös winter som för denna socken utgör en andra misswext under året, enär församlingen genom arbete wid och forsling af effekter till i trakten belägne jernbruk och masugnar lika mycket som af jordbruket i denna magra ort wanligen ska till såwäl hemmansutskylder och arrenden som lefnadsförnödenheter. Äfwen denna inkomstkälla är nu utsinad, emedan den ogynnsamma wäderleken orsakar järnbruksrörelsens afstannande. . . . I undergifwenhet för Herrans tuktan, will (församlingen) trösta på samma makt, som uppvärmde dess egna hjärtan att af sitt lilla förråd i säd och penningar dela med sig åt nödställde likar inom riket, hwilka påkallat hjelp. . . . Å nödhjelpskommittéens wägnar A. Lagermark Ordförande i kommittéen, Sw. Johan Johannisson, Arwid Isaksson, Anders Nilsson, Carl Skogman, Ledamöter i kommittéen. (Jönköpings-Posten 1869-02-20 "Twå missvexter samma år i Ödestugu")

Societets-spektaklen, i Malmö till förmån för Smålands nödlidande, hafwa inbringat 2,400 rdr. - Bruttoinkomsten af studentkonserten i Upsala den 17 (februari 1869) för förutnämnda ändamål uppgick till 700 rdr; en aftonunderhållning i Sköfde lemnade 334 rdr och inom Götheneds pastorat har insamlats 95 rdr. - Den 23 dennes framlades till förmån för de nödlidande å Stockholms börs anteckningslista för bidrag och tecknades derpå genast 2,025 rdr. - För samma ändamål uppgick den 25 d:s teckningen af bidrag på hr G.A. Gedalias kontor i Köpenhamn till 3,095 rdr 67 öre sw. rmt. . . . Inom Habo och Gustaf Adolfs församlingar ha insamlats till de nödlidande i Småland 367 rdr. (Jönköpings-Posten 1869-02-27 "Bidrag från Köpenhamn m fl orter till Smålands nödlidande")

(Riksdagens Andra Kammare). Sammanträde den 17 (februari 1869). . . . För beredande af arbetsförtjenst åt den lidande befolkningen i Smålands 3 län, anwisade (andra) kammaren med godkännande K. M:ts proposition och i likhet med hwad Första Kammaren förut beslutit. (Jönköpings-Posten 1869-02-24 "Riksdagens Andra Kammare beslutar som Första Kammaren om nödhjelp till Småland")

I Bethelkapellet, baptistförsamlingens gudstjenstlokal i Stockholm, insamlades söndagen den 14 (februari 1869) till de nödlidande i Småland 315 rdr 52 öre. - Inkomsten af den föranstaltade soiréen till förmån för Smålands nödlidande utaf Westerås elementarlärowerks ungdom uppgick till 400 rdr, hwaraf 80 rdr utgjorde öfwerbetalningar. - Å Warbergs bokhandel har hittills insamlats 390 rdr. . . . Redaktionen af Wäktaren hade till den 4 (februari) insamlat till Smålands nödlidande 3,914 rdr 59 öre. De här i Jönköping af associationsteatersällskapet gifna 2:ne representationer, af hwars behållning hälften war anslagen till de nödlidande, inbringade till dessas andel 315 rdr 70 öre. (Jönköpings-Posten 1869-02-24 "Baptistförsamling m fl gör insamlingar till Smålands nödlidande")

Riksdagen(s första kammare). . . . Sammanträdet den 13 (februari 1869). . . . Med godkännande af k. M:ts proposition om statsbidrag för beredande af arbetsförtjenst åt den nödlidande befolkningen i Kronobergs, Kalmar och Jönköpings län beslöt kammaren för sin del utan diskussion, att på sätt statsutskott hemställt, till k. M:ts disposition å riksgäldskontoret anwisa: för wägomläggningar inom Kronobergs län 20,400 rdr, deraf 7,000 att utgå innewarande år och ett lika belopp nästa år, för dylika arbeten inom Kalmar län 19,340 rdr, deraf 11,000 för detta år samt 8,340 för år 1870, samt till enahanda företag i Jönköpings län 40,000 rdr, deraf 15,000 skola utbetalas år 1869 och under nästa år ett lika stort belopp. För undsättande af de genom 1868 års misswäxt nödlidande delar af riket anwisade kammaren, på sätt af k. M.t föreslagits ett belopp stort 340,000 rdr, att uppå skeende reqwisition under detta år utbetalas, samt utgå dels i form af räntefria lån och dels, der sådant pröfwas oundgängligen nödigt, såsom bidrag, utan återbetalningsskyldighet. (Jönköpings-Posten 1869-02-17 "Statsbidrag till wägarbeten m.m. åt nödlidande i Småland")

I Askersund har genom lottning å 300 skänkta fruntimmers-arbeten influtit 200 rdr till de nödlidande i Småland. I Örebro har lotteriet, som warit anstäldt för wälgörande ändamål inbringat 1,388 rdr 50 öre, hwaraf Smålands nödlidande erhålla rdr 806:50 och fruntimmersskyddsföreningen i Örebro 582 rdr. (Jönköpings-Posten 1869-02-12 "Mer än tusen riksdaler från Örebro och Askersund till Smålands nödlidande")

I Skultuna har beslut blifwit fattadt att till de nödlidande i Småland anslå från hwarje hemman i socknen en half tunna råg. Öfrige församlingsbor lemna bidrag efter råd och lägenhet. Summan torde kunna beräknas till omkring 500 rdr, en werligen storartad gåfwa från en enda socken. (Jönköpings-Posten 1869-02-12 "Storartad gåfwa från Skultuna")

Ett upprop har nu utgått från Wrigstads pastorat, hwilket upprop i sammandrag har följande lydelse: "Till de socknar, som ha att genomgå ett swårt misswextårs pröfningar, höra de inom Wrigstads pastorat; de hafwa satt sin förhoppning på den wanliga arbetsförtjenst, som under en nordisk winter erbjuder sig för dessa bygders inbyggare. Men äfwen denna förhoppning har förswunnit, då regn och blid wäderlek omöjliggjort allt skogsarbete. Här likasom i hela Småland har sädes- och fodergrödan bortwissnat och med förskräckelse ser befolkningen, huru dess enda förråd, potatisen, hastigt förswinner. Nöden och eländet är stort, särdeles inom Swenarums socken, hwarest en fattig befolkning blifwit om möjligt än mer arm, då bruksrörelsen, i brist på winter och snö, afstannat. I barmhertighetens namn wåga wi derföre uppmana landets innewånare, och särdeles eder Norrländningar, som Försynen wälsignat med en rik skörd, och som förra året erhöllo af wårt nödtorftiga bröd en lindring i eder nöd, att träda emellan med hjelp. - Anhållande wi derjämte i ödmjukhet, att de ärade tidningsredaktionerna wille i sina tidningar införa denna wår uppmaning, samt emottaga och hitsända de bidrag, hwilka ej direkt insändas till Wrigstads pastorats nödhjelpskommittée, hwars adress är: Jönköping och Swenarum. - Inflytande gåfwor skola samwetsgrannt fördelas och tacksamt redowisas. Å nödhjelpskommittéens wägnar: Komminister Jac. Dahlström, kyrkoherde L.C. Wetter, löjtnant A. Killander, bruksdisponent A. Rydberg, hemmanseg(are) Anders Håkansson och hemmanseg. A. Stork. (Jönköpings-Posten 1869-02-12 "Stor nöd i Swenarums socken")

För de nödlidande i Småland ha riksdagsmännen från de tre Småländska länen inom andra kammaren sammanskjutit ett belopp af 240 rdr. (Jönköpings-Posten 1869-02-10 "Gåfwa från småländska riksdagsmän till nödlidande i hemlänen")

För Smålands nödlidande har danske kronprinsen skänkt 500 rdr och för de nödlidande i Småland och på Öland har generalkonsul C. Tottie låtit till redaktionen af Aftonbladet aflemna 1,000 rdr. - Balen för de nödlidande i Småland i stora börsvåningen i hufwudstaden den 1 (februari) tros ha inbringat omkring 7-8,000 rdr. - I Göteborg har insamlingen för samma ändamål uppgått till 10,000 rdr. - På Carlsdagen hade i Gefle t.f. borgmästaren Löfwander och stadsfullmäktiges ordförande, Selggren, ställt sig i spetsen för insamling till de småländska länen, hwilken uppgick till 1,370 rdr utom de smärre insamlingarna, som der gjorts eller pågå - Samma dag inbragtes i Lund för de nödlidande i Småland och på Öland 700 rdr och wid firandet af Carl Johansförbundets högtidsdag i Stockholm den 28 sistl. insamlades för detta ändamål 140 rdr. (Jönköpings-Posten 1869-02-06 "Insamlingar för nödlidande i Småland och på Öland")

Kejserliga Brasilianska Regeringen inbjuder svenska utvandrare att bosätta sig i de uppblomstrande kolonierna Dona Francisca och Blumenau samt provinsen Rio Grande do Sul, hvilka utmärka sig genom sin fruktbara jordmån och sitt sunda och behagliga klimat. (Jönköpings-Posten 1869-02-06 "Billigaste sätt att emigrera")

Till de nödlidande i Småland har Karleby ("Westergötland) församlingsbor beslutat sammanskjuta 8 kappar råg på hwarje helt hemman samt dessutom genom rotmästarne utgå listor för samlande af kontanta friwilliga bidrag. (Jönköpings-Posten 1869-02-03 "Råg till nödlidande enligt församlingsbeslut samt friwilliga penningbidrag")

Göra wi i närwarande tid ett besök i en koja, belägen i någon undangömd wrå af Smålands skogar eller på en del af dess magra moar, så träffar wi på en fattig arbetare, som förgäfwes utbjudit sina armar, det enda kapital han eger. Arbete finnes icke längre, hwarmed då mätta hustru och barn? Han går till skogen, skalar bark af träden, plockar knopp af ljungen, men i hemmet finnes icke ens så mycket mjöl, att det räcker att sammanknåda de odugliga näringsämnena med. . . . Han har knappast förmåga att hemsläpa några wedpinnar eller risqwistar för att åtminstone afhålla kölden. . . . Gå wi derifrån till en bondgård, så se wi, att till densamma komma den ena utmerglade gestalten efter den andra, bönfallande om en liten bit bröd eller en nypa mjöl. Men bonden har sjelf ingenting att gifwa. Hans tegar gåfwo ingen skörd, ty åkrens gröda förbrändes af solen. Om något erhölls, är det redan aftröskadt och uppätet. Kreaturen ha till större delen redan måst nedslagtas; inga penningar finnas att köpa för, ännu mer, ingen kredit. Hwilken bank skulle wäl låna den stackars okände åttings- eller sextondelsbonden, hwilkens magra jordlappar lemna så ringa säkerhet, och som kanske redan äro intecknade eller på hans ärliga löfte att betala åter, om han får lefwa och får god årswäxt i framtiden? Det wore hwarken bank- eller affärsmessigt. . . . Wi skulle kunna tala om nödens följeslagare - brott, fängelse, wanära, timligt och ewigt förderf, som de flesta kanske wälja framför att hungra ihjel. - Wi wädja alltså till de lyckligare lottade att bispringa de nödställda. . . . Några församlingar lära hos regeringen begärt understöd, men fått afslag, på grund af bristande tillgångar, hwilket gjort, att andra afskräckts från att göra samma försök. (Jönköpings-Posten 1869-01-23 "Nöden och dess följeslagare")


ca 1869 - ca 1867

Årswexten i (Sverige) under år 1868. Enligt statskontorets till K. m:t härom aflåtna berättelse är årets gröda att hänföras till: öfwer medelmåttig skörd i 2 län: Södermanlands och Jemtlands; medelmåttig i 2 län: Westernorrlands och Westerbottens; nära medelmåttig i 6 län: Östergötlands, Göteborgs och Bohus, Örebro, Kopparbergs, Gefleborgs och Norrbottens; under medelmåttig i 11 län: Upsala, Stockholms, Gotlands, Kalmar, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Wermlands, Westmanlands och Skaraborgs; nära missväxt i 2 län: Jönköpings och Elfsborgs; samt missväxt i Kronobergs län; och kan alltså om skörden i riket innewarande år det allmänna omdöme gifvas att den utfallit under medelmåttan. (Jönköpings-Posten 1869-01-09 "Missväxt i Kronobergs län och nära sådan i Jönköpings län")

Året 1868, som brukar betecknas som det verkligt svåra nödåret, var ett extremt torkår. För (hovslätts)bygdens dels bröts den långa torkan bara tillfälligt av ett intensivt men kortvarigt midsommarregn, som dock inte förmådde ge mycket liv åt den förbrända grödan. Situationen för lantbruken var förtvivlad, och som vanligt var det torpare och småbrukare som drabbades värst. På många håll var det bara ogräset som överlevde på de små tegarna. Den lilla brödsäd, som kunde skrapas samman, måste på något sätt drygas ut. På en del gårdar repade man blomklasar av syrorna på fälten, andra repade lingon- och blåbärsris eller samlade in årsskott av fur, som man torkade och malde samman med den lilla mängd brödsäd man till äventyrs själv lyckades tröska ut eller som kunnat erhållas från sockenmagasinet(s beredskapslager av spannmål). Den långvariga torkan medförde också att de allra flesta mindre vattendrag torkade ut, varigenom en mängd små kvarnar kom att stå stilla. Hulans Qvarn (vid Tabergsån) var en av de mycket få kvarnar, som åtminstone tidvis kunde hålla något stenpar igång, och detta medförde att lantbrukare från långt avlägsna platser - t o m ända nerifrån Åsenhöga, berättas det - kom till Hulan för att mala sin blandsäd. Det tog några år innan mera normala förhållanden inträdde på nytt, år som i åtskilliga avseenden skulle medföra allvarliga rubbningar i landsbygdens liv. Bl a tog sig detta uttryck i den s k tillåtna sockengången, som innebar förbud mot tiggeri utanför den egna socknen. (Erland Engdahl - Gun Leander "Carl Johan Anderson och Hulans Qvarn" s 96)

Så kom sommaren 1868 med sin obarmhärtiga tre månader långa torka, som var den främsta anledningen till svälten. Skörden blev usel. Den 19 aug. enades (Svenarums socken)stämma om följande pessimistiska skörderapport till K.B.: "Rågskörden i allmänhet under medelmåttan, emedan på en del hemman till följd af den starka torkan rågen hvitnat så tidigt, att total missvext derå skedt. Hafvre, som här på orten mest odlas och utgör hufvudsäde, har lämnat total missvext, så att i jemförelse med vanlig årsafkastning de i allmänhet icke kan afkasta mer än 1/15, samt dessutom befaras, att den icke blifver till utsäde nästkommande år användbar." Blandsäd och korn lämnade ungefär lika klen avkastning som havre. Potatis hoppades man få en "nära medelmåttig skörd utaf", men på en del hemman fruktade man missväxt. ... Beslutade församlingen som en första förebyggande åtgärd att låna 5.000 riksdaler och inköpa spannmål. ... Andra förebyggande åtgärder vidtogs. Bl.a. lyckades man erhålla ett statsanslag på 9.000 riksdaler till förbättring av vägen Stigamo-Vrigstad, varigenom man kunde bereda ett antal fattiga arbetsförtjänst. ... Hundratals människor måste som sista utväg gripa till tiggarstaven. ... Ordföranden i stämman, skolläraren P.G. Petersson i Moliden, (säger) i ett protokoll den 14 febr. 1869: " ... Sistlidna års skörd blev ... så nedbränd, att ... man såg endast här och där ett kort sädesstrå kämpande emot den brännande solhettan. ... Man såg till och med skördefolket krypande på sina knän för att med rötter upprycka de korta och förvissnade stråna. ... Och till råga på detta elände kommer denna blida och snölösa vinter. Vid denna årstid har man alltid sett Svenarums församlingsbor liknande myror tåga fram och åter för att forsla kol, sten, sågtimmer, bräder och plank m.m., hvilket till stor del utgjort kommunens hufvudnäring. Men alla dessa hjelpkällor äro nu stoppade. ... En ömkelig syn var att se, då för en liten tid sedan kommunalstyrelsens ledamöter voro samlade för att upprätta fattigreglering, då samlades socknehuset fullt med fattiga personer, hvilka med tårar och nödrop bönföllo om hjelp med det uttryck: vi svälter ihjel." ... Socknen erhöll av kronan 500 riksdaler utan återbetalningsskyldighet och 2.500 att återbetalas åren 1871-1873. Pengarna användes dels till vägförbättringar, varigenom fattiga fingo möjlighet till arbetsförtjänster, dels till inköp av spannmål. ... Så småningom inträdde också en förbättring, men länge talas det nästan vid varje stämma om någon, som "varit olycklig och mistat kreatur", och om stackare, som "sakna husvaro och äro helt husville." (Rudolf Thunander "Ett dystert 80-årsminne" s 141-143)

Det första, som barnen Ekedahl riktigt tydligt mindes ur socknens liv från sin barndom, var den torra sommaren 1868 med missväxt och nödår i följe. Det var den sommaren, då det bara regnade en gång. Det kom nämligen en åskskur, just som prostinnan hängt ut byk, det var lätt att minnas. Allt torkade bort i trädgården utom ett litet grönsaksland, som den minste 6-årige sonen, flitig och fåmäld och ihärdig, vattnade varje dag. Det blev missväxt och knappt om födan för de fattiga. Hela den påföljande vintern stod en stor bykegryta med potatis på spiseln i prostgårdsköket för att mätta alla hungriga, som kommo. Nödåren gav stöten till emigrationen till Amerika, som väl i alla fall skulle satts in på grund av överflöd på arbetskraft. De många backstugorna tömdes på ungt folk, ja även bondgårdarna. (Elin Wägner "Tolgs prästgård på prosten Ekedahls tid" s 198)

(I torpet Högalid mellan Bissefäll och Ryd i Åker socken) inträffade nödåret 1868 en händelse som talades mycket om i stugorna i min barndom. Jag citerar byggmästaren Gustav Johanssons, född 1875, i Bissefäll berättelse i Norra Smålands årsbok 1944: "Det var en hård tid. Särskilt torpare och backstugusittare led oerhört. I min barndom hörde jag från denna tid berättas om en fattig familj som bodde i närheten av mitt hem. De båda makarna, som då var relativt unga, var skötsamma, särskilt hustrun, men resurserna voro små, försörjningsmöjligheterna allt för ringa, och omkring sig hade de en hungrig barnaskara. Av svält och umbäranden dog ett av barnen. Ehuru fattigdomen var stor, var det otänkbart, att man skulle begrava det döda barnet som en hund. Grannarna inbjöds till begravningsmiddag vars ingredienser väl i huvudsak ditskickats av de blivande gästerna. En främmande kvinna, som vid tillfället tjänstgjorde som kock, ömkade sig över de utsvultna barnen, och i ovis välvilja tilldelade hon dem allt för stora portioner av den korngrynsgröt, som var festmiddagens huvudrätt. Det bar sig så illa till, att ett av dem ej tålde vid en sådan välfägnad utan dukade under, och en ny begravning måste tillredas." Åkers församlings dödsbok bekräftar i stort sett den berättelse jag hörde som barn. Där berättas nämligen, att av denna familj dog gossen Klas Viktor 10 1/2 månad gammal den 25 juni 1868, begravdes den 5 juli, och gossen Johan Emil dog den 6 juli 3 1/2 år gammal. (Gunnar Svensson "Kattdragning och spökjakt" s 76-77)

Regnet kom inte. ... Himlen var som tillbommad. Och även om molnen ibland tätnade över bygden, så skingrades de snart av den heta sunnanvinden. Bäckar och brunnar började sina, och när kreaturen i mitten av maj släpptes på skogen, försmäktade de av törst. Med betet var det skralt. Djuren repade till sig löv och ljung för att stilla hungern. Men många av dem stupade ute i markerna och blodet flöt ur dem. De gamla, som aktade på tecken och varsel, talade hemlighetsfulla, dystra ord om Vår Herres gissel. Och svältnödens hemska spöke grinade emot de fattiga, förslitna torparna och backstugusittarna i skogsbygden. ... De flesta hade begåvats med stora barnskaror - de måste skaffa mat till många munnar. Natt och dag fingo de kämpa som för livet. Missväxten var fattigmans värsta olycka näst efter pesten. Den knäckte gamla sega arbetsslavar och lade unga liv på bår. Det tjänade ingenting till att slita och släpa, när Vår Herre höll dom. Alla grepos av modlöshet inför den mörknande framtiden. Många böjde nackarna och begrundade sitt leverne, men många blevo bittra och hatiska. Vid midsommartiden stod havren som brunbrända, raggiga tussar på åkrarna, potatisblasten slokade mot jorden, gräsängarna voro som ödemarker och ungbjörkarnas skrumpna grönska höll på att förtäras av krälande insekter. Den ynkliga grödan måste bärgas i förtid, men det året förblevo logarna tomma, och ingen sång hördes därifrån i ottorna under trösktiden. Bondens möda hade varit förgäves. (Harry Sjöman "Det brann en eld" s 61-63,66; sannolikt avses året 1868)

Det förfärliga torråret 1868 påminde ganska mycket om koleraåret 34 (i Jönköping). Solen stod under det förstnämnda året, vecka efter vecka, såsom en väldig rödglödande boll på den städse molnfria himmeln, utan att förmå utsända några strålar genom den dunstfulla luften, hettan var olidlig natt som dag, luften tung att andas, utan den allra minsta rörelse. Alla fält stodo brunbrända, lövträden höstgula redan strax efter midsommar och massor av träd av alla slag dogo ut. Man tyckte att naturen bådade pest och örlig. Men båda uteblev, endast koleran uppträdde här och där i enstaka fall. Så mycket förbättrade hade de hygieniska förhållandena blivit. (Thecla Wrangel "Från forna tider" s 47)

Tredje årswäxtberättelsen för (Jönköpings) län, utfärdad af konungens befallningshafwande, lyder så: . . . föranleda förhållandena det omdöme om skörden i allmänhet, att potatisen gifwit fullt medelmåttig, och höstsädena samt rofwor och rötter nära medelmåttig afkastning; men att misswäxt inträffat å wår- och trindsädena, liksom till större delen hwad höafkastningen beträffar. Halmtillgången blifwer ock mycket ringa och foderbristen torde i winter blifwa swår. Höstutsädet har blifwit werkstäldt under gynsam wäderlek. Rågen synes jemnt uppkommen och wacker. (Jönköpings-Posten 1868-10-31 "Missväxt å wår- och trindsädena")

Wattenbristen i Skaraborgs län lär wara alldeles outhärdlig. Man talar om huru på Billingen flera nötkreatur funnits döda af törst. Alla källor äro utsinta och nöden i detta fall är ganska stor. (Jönköpings-Posten 1868-08-12 "Utsinta källor")

Det verkligt svåra nödåret, som i den nuvarande generationens medvetande alltid sammanställdes med nödtid, var 1868. Det slog mycket hårt även i Sandseryd, dock inte så hårt som i angränsande delar av Småland. Den fruktansvärda torkperioden bröts exempelvis för Lilla Åsas räkning av ett midsommarregn. Men man blandade havre i brödet. Havren slåddes av i slutet av juli. Den 8 augusti var hela skörden inbärgad i Stora och Lilla Åsa. Man kan förstå, att där inte var mycket att hämta. Från Sandseryd berättas att säden bara räckte upp till "balka", c:a en meter över loggolvet. Torpare och småbrukare hade det värst. På de små tegarna och lyckorna var det bara ogräset, som trivdes i torkan. Man repade blomklasarna av syrorna, som stodo röda och kavata mellan de spridda sädesstråna. Dessa blomklasar torkade man och malde till mjöl. Men man fick också söka sig ut i skogen och repa lingonris och blåbärsris. Detta torkades och maldes, och av mjölet bakades plättar. Ett brödmjöl fick man även av årsskotten på fur. Man skalade av ytterbarken. Under denna sitter ett några mm. tjockt vitt lager. Denna vita hinna torkades och maldes till brödmjöl. (Hjalmar Bjurulf "Sandseryd - En smålandssockens krönika genom 200 år" s 200-201)

Wåren fortfar att låta wänta på sig. När detta nedskrifwes står wattnet högre än någonsin på wåra gator och torg, nordan blåser lika hwasst som en winterdag och temperaturen förmår, oaktadt solen står så högt, endast obetydligt höja sig wid middagen. Om nätterna betäckas mindre wattensamlingar med is. (Jönköpings-Posten 1867-05-29 "Is om nätterna på mindre vattensamlingar")

Ännu synes intet tecken till, att en förändring i den rådande kylan inträdt. Twertom äro alla tidningar uppfyllda med jeremiader öfwer köld, snö, stängd sjöfart, hindradt wårarbete och dylika mindre hugnesamma saker. (Jönköpings-Posten 1867-05-22 "Jeremiader öfwer mindre hugnesamma saker")


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1900

Ni vet, vi hade ju en militär fostran . . . Vi var inriktade på att avvärja och likvidera följderna av kärnvapenangrepp. Vi skulle hålla stånd mot atomvapen och bakteriologiska och kemiska stridsmedel. Vi fick inte lära oss hur man avlägsnar radionuklider ur organismen . . . Det är fel att jämföra med kriget, det är inexakt, även om alla gör det. Som barn upplevde jag Leningrads belägring. Det går inte att jämföra. Där levde vi som vid fronten, under ständig beskjutning. Och vi svalt, vi levde i åratal i en svält som gjorde att människan kunde sjunka till de djuriska instinkternas nivå. Men när jag gick ut här (i Tjernobyl) såg jag hur allting växte i köksträdgården! Det går inte att jämföra. . . . I dag är folks reaktioner olika, trots allt har det gått tio år, men de fortsätter att jämföra med (andra världs)kriget. Kriget pågick i fyra år . . . Det här har pågått mer än dubbelt så länge. . . . Hemma talade vi aldrig om belägringen, mamma ville inte att vi skulle göra det. Men Tjernobyl talar vi om . . . Nej . . . Inte i familjen, det samtalet uppstår när det kommer utlänningar, journalister och släktingar som inte är bosatta här. Varför vi inte talar om Tjernobyl i skolan och med eleverna? Därför att det är det man talar med dem om i Österrike, Frankrike och Tyskland dit de reser för att få vård. (Nina Konstantinova-Nikolaj Prochorovitj Zjarkov "En monolog för två stämmor - en manlig och en kvinnlig" s 134-136; här är citatet hämtat från Nikolaj Prochorovitj Zjarkovs stämma; ur boken Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj; atomkraftverket i Tjernobyl havererade den 26 april 1986)

Historiens bataljmålare har i sina beskrivningar förbigått deras lott som blev liggande kvar på valplatsen efter stridens slut; därom är föga nedtecknat på hävdens blad. Men vi står här framför ett lidande av ofattbara mått. Då jag försöker föreställa mig all den smärta som människor under krig har genomlidit på jorden under årtusendena, förmörkas för ögonen solens sken, gräset grönskar inte längre, blommorna doftar inte mer och fåglarnas sång blir jämmerskrin. (Vilhelm Moberg "Min svenska historia berättad för folket. Andra delen." s 366-367)

Djuren betraktas som verksamma redskap för en högre makt. (Max Zerwick-Mary Grosvenor "A Grammatical Analysis of the Greek New Testament" s 752)

Härute (i Amerika) börjar folk mer och mer tro på krigets oundviklighet. Allt vad man ser i tidningarna och allt vad man hör stämmer överens däruti: Det tjänar ingenting till att försöka förhandla med ryssarna. Allt tyder på att Amerika har tröttnat på dessa eviga förhandlingar, som aldrig leder någonting till. Ryssarna böjer sig icke för andra argument än våldets. Men när de inser att de vid nästa steg kommer att mötas med atombomben, så tror jag de ryggar. Men det är ju bara spekulationer - kanske önsketänkande. Det blev, som du skrev en gång, ingen långvarig arbetsro för oss emellan krigen. Blir det krig, så reser vi ju genast hem. Kanske Sverige dock inte kommer med i allra första omgången - senare är det nog oundvikligt. (Vilhelm Moberg "Om Gud vill och hälsan varar - Vilhelm Mobergs brev 1918-1949" s 303-304; brev från Iron Mountain till Eyvind Johnson 1948-10-09)

Det såg ut som om Kjell skulle lyckas med grödan detta första år vid gården. Vart han kom såg han annars hur torkan tvingade rågen att gå i ax, då den stod i knähöjd. Fälten gulnade i förtid. Potatisen orkade inte blomma. Runt om landets gränser rasade kriget. Gamlingarna i byn hade bibliska aspekter på torkan och missväxten: Dem Herrren inte slog med krig och brand, gav han torka och missväxt. Krigen rasade på alla håll. Man hade bara att räkna med vad de egna tegarna kunde ge. (Sven Edvin Salje "Människors rike" s 92)

Missionär Willis Säwe från Frankrike talade i går kväll i Filadelfiakyrkan (i Jönköping), där över 2,000 personer samlats! Han gav en skakande skildring av dagens Frankrike och deras nöd samt de ständiga bombangrepp i krigszonen, vilken missionär Säwe med familj lämnade den 16 december (1940). Vid nyårsvakan talade pastor G. Robert och missionär Säwe, då även stora skaror samlades. I kväll ger finske undersergeanten Matti Englund från Karelska näset en skildring från Finland. Missionär Säwe samt församlingens predikanter och sångare medverkar. (Smålands Folkblad 1941-01-02 "Skakande skildring om ständiga bombangrepp")

Sjuttio år efter det svåra året skulle världen förgås, hade det sagts; svåra året var adertonhundrasextioåtta, nu var det nittonhundratrettioåtta, så det stämde precis. ... Det andra världskriget skulle bryta ut nu i höst, just i september. (Vilhelm Moberg "Giv oss jorden!" s 25)

Oron har stegrats och krigsfaran ytterligare ökats genom händelserna den 9 oktober (1934) i Marseille, då den jugoslaviske konungen Alexander och franske utrikesministern Bathou mördades samt tre andra framstående personer så svårt sårades att de senare avled. Attentatet påminner iögonfallande om mordet i Sarajevo, vilket var signalen till världskriget. Man frågar sig vilka följder de nu avlossade skotten skola få. . . . Jesus sade: "Och I skolen få höra krigslarm och rykten om krig; sen då till, att I icke förloren besinningen, ty sådant måste komma, men därmed är ännu icke änden inne. Ja, folk skall resa sig upp mot folk och rike mot rike, och det skall bliva hungersnöd och jordbävningar på den ena orten efter den andra; men allt detta är allenast begynnelsen till 'födslovåndorna'" (Matt. 24:6-8). (Lewi Pethrus "Krigsfaran" s 277-278; Evangelisk Tidskrift 1934:10 - oktober)

Många ha sökt att motsäga bibelns tydliga utsago om att ett stort krig skall komma att avsluta denna tidsålder. Man har menat, att sedan mänskligheten genom levat världskrigets fasor, skulle ett framtida krig vara omöjliggjort. Hela mänskligheten skulle säga nej därtill. Det göres dock knappast längre någon hemlighet utav att världens ledande nationer kapprusta allt vad i deras förmåga står. (Lewi Pethrus "Tidshändelsernas vittnesbörd" s 211; Evangelisk Tidskrift 1934:8 - augusti)

(Vi) satte kurs på bestämmelseorten Graasten . . . en dansk stad nära gränsen till Tyskland. Den närmaste tyska staden heter Flensburg och en massa krigsfartyg från denna stad var ute i Flensburgfjorden och "lekte krig" just den natten, då vi kommo dit. Vi gingo så nära den tyska gränsen, att vi från skutan kunde se de flaggor, som förankrats i fjorden för att utmärka gränslinjen, och krigarnas strålkastare svepte gång på gång förbi oss och upplyste natthimmelen, under det att kanonernas åskor dånade. Det kändes riktigt kusligt, ska jag säja er, och man behöver inte vara feg för att avsky allt vad krig heter. Jag kunde inte låta bli att tänka på Jesus, Fridsfursten, och på Gud som sagt: "Du skall inte dräpa!" (Sten Nilsson "Jungman Stens reseskildring" s 39; Juniorkamraten 15 juni 1934)

I dess senare stadier hade den allierade blockaden gjort sitt arbete väl. I slutet av 1918, och även före krigsslutet, svalt centraleuropas folk, och jordbruksproduktionen var så låg att det inte fanns några utsikter att de skulle kunna föda sig själva någon längre tid. Ryssland var också i utmattat tillstånd beroende på inbördeskriget och produktionens nedgång. (W. Arthur Lewis "Economic Survey 1919-1939" s 16-17)

Det kan måhända understundom vara nyttigt med en svältkur, men om en arbetskarl aldrig vid måltiderna får känna mättnad, är fara åfärde. När jag nu i tankarna går igenom hur vi hade det ställt under första världskrigets fyraårsperiod, måste jag bekänna att jag sällan var fullmätt. Till och med potatisen slog fel under ett par av dessa år. Familjerna på bruket hade annars egna potatisland och de flesta lyckades också framföda en hushållsgris. Men oftast var det många kring borden, ty barnbegränsningens apostlar hade då ännu inte framträtt. Bröd och potatis var basföda, men när mjölet och potatisen tog slut var vi illa ute. Jag uppmärksammade en dag en annons i Aftonbladets Halvveckoupplaga (med Brokiga Blad). En odlare i Halland utbjöd kålrötter och biträdd av mina anförvanter rekvirerade jag hundra kilo. Vi försökte nu äta kokta kålrotsbitar i stället för potatis. Jag tycker om rotmos, men det är något helt annat än kålrotsbitar. Tuggorna blev oss för stora. Lyckligtvis hade vi både goda jaktmarker och fiskrika sjöar inom räckhåll. Om somrarna fiskade vi regelbundet åtminstone en gång i veckan och vi fick då ypperligt färskt sovel. Dessutom kunde vi plocka skogsbär. De som satt hopträngda i städerna hade det förvisso långt värre än vi. (Harry Sjöman "Buffeloxakött och krösenalövste" s 130-131)

I trettio månader har kriget rört upp sitt blodigt röda damm. Valkyrior på svarta hästar ses genom molnen spränga fram! I trettio månader har Hunger och Död gått runt och knackat på: de stämplar både ung och gammal och mödrarna och deras små! Det Fria Arbetet - Europas gudomlighet - är blott en slav som gjuter Dödens projektiler och gräver Krigets skyttegrav! Och glömda är de ljusa slagord som ljöd i kampens första tid, I skogarna, till hornfanfarer, drar troglodyter ut i strid! Vart kuvat rikes drömmar offrats för flosklers och för struntprats skull: det ena är av blod berusat, det ändra rusigt är av guld . . . Av rättvis kamp blev slakt och blodbad; i skymf har Ideal förspillts . . . Alltmer orimligt, alltmer skrovligt hörs segerropen skalla vilt! En dolsk och maktberusad Någon har gripit in i det som sker för att förlänga matta strider. Och djävulskt likgiltig han ler. O, ve oss! Ödets stund är kommen! Vi själva har släppt kaos loss. Vem ger den ödesdigra order som avgör denna lögn åt oss? Vi måste hejda denna vålnad och inse sveket mot vår dröm . . . O, lycka - att med älsklingsvisor få vagga barnet ljuvt i sömn! (Valerij Brjusov "I trettio månader" s 155-156)

Joh. Upp 6:3-8. Åter är och blir denna skrift uppfylld för våra ögon, i mer omfattande mening än någonsin tidigare. ... Kriget är kommet i världen för syndens skull. ... Men den som är ståndaktig intill ändan skall varda frälst. (P. Waldenström "Om världskriget"; visitationstal i Harmånger och Jättendal i norra Hälsingland; Jönköpings-Posten 1914-09-10)


ca 1900 - ca 1700

Den ende i följet som inte nyttjade något medel emot koleran var Danjel Andreasson. ... För Danjel fanns ingen sjukdomssmitta; koleran var given människorna av Herren Gud, utan mellanhänder. Nu sökte Gud sitt folk, och han hade redan utsett vilka här på båten som skulle dö. Hur kunde någon tro, att det kunde ändras? ... Kristina svarade: En människa fick inte sitta med armarna i kors och vältra allting på Herren. Och hon trodde att Gud hellre såg till henne, om hon försökte hjälpa sig litet själv. (Vilhelm Moberg ”Invandrarna” s 147-148; Far bloar)

De fruktansvärda hungeråren (1845-1847) är en gränslinje i Irlands historia. ... Då den irländska bondebefolkningen svalt ihjäl längs vägkanterna, fortsatte de engelska godsherrarna på ön att exportera spannmål och boskap från Irland, såsom det hade skett föregående år. ... Jorden var i stort sett illa brukad. Godsägarna skyllde på sina lata arrendatorer. Irländarna däremot försvarade sig med, att arrendena inte var fasta, att de inte vågade förbättra sina gårdar av rädsla för att arrendena fullkomligt godtyckligt skulle drivas i höjden i takt med deras ansträngningar. ... Ibland brydde (emellertid flera godsägare) sig inte om att kräva ut något arrende. ... Författaren Walter Scott, som kom på besök från de leende skotska lågländerna, blev alldeles förfärad över vad han såg och skrev: "Talet om böndernas fattigdom är inte överdrivet. Här är det mänskliga armodets yttersta gräns. Böndernas stugor skulle inte duga till svinstior ens i Skottland och de trasor som de bär på sina kroppar passar bättre för sophögen. De har endast potatis att leva av och alldeles för litet av den varan." ... Då det också i England rådde brist på spannmål vågade (den engelska) regeringen inte stoppa importen av säd från kornboden Irland. I stället försökte man inköpa billigt spannmål från Amerika till irländarnas hjälp ... men det dröjde för länge innan dessa planer kunde realiseras. ... På hösten 1846 satte den verkliga hungersnöden in. ... Bönderna hade tiggt och lånat pengar för att skaffa sig dyrbar sättpotatis. Hela deras kapital hade nu gått och multnade bort på åkern. Hungern väntade både hemma och på vägen från hemmet, och sjukdomar, såsom tyfus, dysenteri och malaria, som då kallades vägfebern, ryckte bort hela familjer. ... Mot slutet av 1846 säges det, att mer än tre miljoner irländare levde på välgörenhet. ... Man beräknade att 800.000 människor dog av svält och sjukdomar, innan utländsk hjälp i tillräcklig utsträckning hann sättas in. ... Fler än de som svalt ihjäl i hemlandet var de som emigrerade under hungeråren. ... Under hungeråren minskade befolkningen med två miljoner. ... De västra delarna av Irland drabbades hårdast. De förlorade omkring 27 procent av sin befolkning under de tre hungeråren. (Hilding Fagerberg "Säckpipa och herdelur" s 193-197)

År 1816-17 rådde stor hungersnöd öfverallt i Europa. Många dogo af hunger dessa dagar. I synnerhet i Tyskland och Schweiz var hungersnöden förfärlig. Vintern förökade det förskräckliga lidandet. Det obetydliga förråd af lifsmedel, fattigt folk lyckats samla under sommaren, var snart slut, och då kölden kom med all sin stränghet, med snö och storm, blefvo förråden allt mindre och hungersnöden värre. ... Sedan (gossen Seppeli) vandrat ungefär en vecka, kom han till Bodensjön och blef mycket förvånad vid åsynen däraf, och som han icke kunde komma öfver detta vatten, vek han af åt vänster och vandrade framåt mot Schaffhausen. Men han fann ingen plats, där han kunde få stanna; många betraktade honom med deltagande, men ingen vågade föröka sin familj, ty de hade icke tillräckligt för sina egna behof. Så gick han vidare och kom till Rhenfallen; där stod han länge och betraktade de stora vattenfallen. Han blef helt betagen af denna anblick; männen vid järnbruken där, märkte honom, och gåfvo honom några varma, stekta potatis samt tilltalade honom vänligt. ("Lilla Svenska Barntidningen" s 3,7-8; nr 1 den 3 januari 1895; En liten kristen hjälte)

I (Jönköpings) Allahanda kan man läsa, huru Englands krig med Frankrike under 1797 till in på 1801 kom att medföra mycket stora svårigheter för England i det inre, framför allt för dess folkförsörjning. . . . Om den svåra brödbristen i London i januari 1800 säges: I anseende därtill stå nu alla puder- och stärkelsemanufakterier stilla. I stället för bröd förtäres mycket av risgryn; man bakar bröd av potatismjöl, och då en mark bröd är nästan även så dyrt som en mark kött, så håller man sig vid det senare, helst därav tillika kan beredas närande soppor. - I mars 1800 rapporteras från London, att hungersnöden där var så stor, att stadens biskop från predikstolen anmodat de mera förmögna invånarna att så mycket som möjligt avhålla sig från brödföda för att de fattigare måtte hava någon tillgång på livsnäring. Då inträffade något som väl knappast skulle kunna tänkas i ett modernt krig. Ett handelshus i London vände sig med sin regerings tillåtelse till franska regeringen med anhållan att från Frankrike få hämta en viss kvantitet spannmål. Napoleon beviljade denna ansökan och engelska styrelsen gav befallning om det ingångna kontraktets fullgörande. Till följd av kontraktet fingo 25.000 tunnor säd avhämtas i Frankrike mot utbyte av vissa kolonialvaror. Denna Bonapartes välvilja gjorde stort uppseende i England och öborna skattade honom därför ganska högt i sina tankar. Emellertid förekommo även därefter uti många städer i England och Skottland allvarsamma uppror i anseende till livsmedlens dyrhet. Under denna svåra tid blev det ganska brukligt i England att livnära sig med en särskild köttsoppa, kallad Rumfordska soppan. Om denna, som snart nog kom att spela en roll även i Jönköping, säges från London i januari 1800: Den nyligen uppfunna köttsoppan, som skall vara så tjänlig och födande för arméer i fält, har även i London blivit en favoriträtt, sedan deras Kongl. Majestäter själva behagat finna den smaklig. Ingredienserna äro oxkött, oxben, ärter, korn, rödlök, salt och svartpeppar. (Gustaf Bång "Jönköpings Allahanda. Ortens första tidning" s 39-42)

1798, 1799 och 1800 (inföll) tre svåra missväxtår (i Sverige). Men hade icke regeringen ingripit med sådan kraft och klokhet, som den gjorde, så skulle följderna ha blivit många gånger större. Nu behövde icke folket lida ens tillnärmelsevis så mycket som av föregående svåra nödår. Regeringens hjälparbete försvårades dock därigenom, att det förut så rika bohusländska sillfisket, började slå fel år 1797 och snart gav så litet, att Kungl. Maj:t år 1800 måste utfärda förbud mot sillexport. År 1806 upphörde sillfisket plötsligt nästan alldeles. Under det man året förut fångat 700,000 tunnor, fick man nu knappt tusen, och sedan var sillen försvunnen i sjuttio år. ... Kusten blev snart så folktom, som om en farsot gått fram där. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1772-1809" s 575; En sparsam och ordningsälskande envåldshärskare)

Den franske emigranten De La Tocnaye ... reste 1798 genom Sverige för att fördriva tiden. ... Man ser i Sverige mycket få fattiga och nästan inga tiggare. Och dock blev vår resenär på våren 1799 vittne till att bönderna i Stockholms närhet måste taga halmtaken av sina uthus, ja t.o.m. av sina stugor, för att ge boskapen foder. "Och man skall inte tro, att detta är något ovanligt", säger han. "På tio år räknar man vanligen tre missväxtår. För att förekomma de ogynnsamma följderna därav täcka bönderna i goda år sina hus med det djupt halmlager, som i onda år kommer dem till stor hjälp." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1809-1859" s 8)

Särskilt svåra blevo förhållandena för de fattiga vid inträffade farsoter och missväxt. Rödsoten härjade våldsamt 1773. Man stod dock nu ej så rådlös som tidigare i sådana situationer. Det fanns läkare, även om de ej voro så talrika. Läkemedel hade framställts, som ansågos bringa hjälp eller lindring. Det gällde att anskaffa eller tillhandahålla sådana medel. ... Tio år senare drabbades vårt land av en fruktansvärd missväxt. Långvarit torka förstörde skörden. Våren och försommaren 1784 blev en nödens och umbärandenas tid för många människor. Regeringen måste genomdom kapitlen utsända varningar att ej som människoföda använda skadliga ämnen och framför allt ej skörda på åkrarna för tidigt. Däremot rekommenderades livligt bruket av vissa födoämnen, som man ej av religiösa skäl velat använda, t.ex. hästkött. Man stannade emellertid icke härvid. Tiden var företagsam och energisk. Vi möta nu en företeelse, som närmast kan rubiceras som nödhjälpsarbeten. (Herbert Johansson "Den svenska socknen under 1700-talet" s 66-68)

Under ett svårt hungerår som 1773 steg mortaliteten (i Sverige) till inte mindre än 52,45 (promille). ... Enligt officiell statistik var det det året cirka 20 000 dödsfall i "nervfeber", som förmodligen till rätt stor del var vad man brukade kalla "svältfeber". Men även hungersnöden i början av 1770-talet synes dock ha varit lindrigare än den som framkallades av de svåra missväxtåren på 1690-talet. Och i fortsättningen förbättrades läget ytterligare. Svårare missväxtår satte nog alltjämt ganska tydliga spår i befolkningssiffrorna. Men spåren blev svagare och svagare. Hur starkt läget förändrats visade sig tydligt nog under de svåra missväxterna i slutet av 1860-talet. Det är sant att "svältfebern" också nu gjorde sig påmint. Enligt statistiska centralbyråns beräkning kunde de av missväxten 1867 förorsakade dödsfallen antas uppgå till bortåt 1 000. Också 1868 slog skörden fel, och det vill synas som om "svältfebern" under den följande vintern var ansvarig för ungefär lika många dödsfall som året förut. ... År 1779 synes smittkoppsfrekvensen i Sverige ha nått en höjdpunkt, och man räknade det året med mer än 15 000 dödsfall i smittkoppor. Även senare förekom det svåra epidemier, exempelvis år 1800, fast det så småningom blev allt mera tydligt att sjukdomen befann sig i tillbakagång. (Arthur Montgomery "Industrialismens genombrott i Sverige" s 11-13; Den stora folkökningens tid)

Medan konungen roade sig i främmande land och där förberedde en ny krigspolitik, var livet för stora skaror av hans undersåtar en ojämn kamp med döden. Den ovanligt långa och stränga vintern 1783-84 förvärrade hungersnöden ytterligare. ... Men hur sorgligt tillståndet än var, så blev det dock ej så bedrövligt som under nödåren 1771-73, ty regeringen hade dock denna gång vida större förmåga att bringa hjälp. Collegium medicum utfärdade i juni 1784 en varning mot "det så kallade nödbrödet, vilket tillagas av för hälsan skadelige ämnen, såsom bark, mäsk, agnar, ollon, ben, stötte eller brände, ljung- och linfrösknopp, sönderskuren halm, sågspån med flere dylike och lägger grunden till dödliga och obotliga sjukdomar, varå 1773 års rödsot och rödfebrar ännu äro talande bevis." I stället tillråddes andra utvägar att uppehålla livet med "en både sund och smakelig föda". Isynnerhet borde folk äta hästkött, och för övrigt kunde "alle inom riket varande så väl hemtamda som vilda fyrfotade djur av större och mindre arter" mycket väl ätas. "De djur, som hava en frän och vidrig smak, kunna dels i vatten först tvättas och däri mer eller mindre tid läggas, dels uti ättika förvaras, varigenom både mörhet och smaklighet tillika vinnes. Detsamma gäller om alla slags fåglar, både de, som vanligen ätas, och de, som av fördomar eller okunnighet ratas, intet enda inom riket varande slag undantaget. Av fiskar finnes icke heller något slag, som icke med god nytta kan förtäras." Ytterligare rekommenderas rötter av mjölktistel och kardborre, kvickrot samt renlav och islandsmossa, "vilka dels strax torkas, stötas eller malas till mjöl eller ock tvättas och sedan kokas med mjölk eller vatten". Till sist uppmanar collegium "välsinnade medborgare i allmänhet och prästerskapet isynnerhet att understödja desse collegie välmenta råd hos de enfaldiga, helst vad nyttjandet av allehanda djur och fåglar angår, emedan inrotade fördomar, okunnighet och skadeliga vanor bäst utrotas genom ansedde mäns efterdöme och förmaningar". En välsignad sak visade sig nu potatisen vara i de trakter, där denna mera allmänt odlades. Erfarenheterna därifrån satte också för framtiden fart i potatisodlingen över nästan hela riket. Så mycket starkare framstod under dessa förhållanden det fördärvliga i att en stor del av den allra fetaste åkerjorden numera användes till tobaksodling. 1785 avlät collegium medicum till Kungl. Maj:t en skrivelse, vari framhölls nödvändigheten av att inskränka på tobaksplanteringarna och i stället "leda allmogens planteringslusta på nyttigare och födande ämnen". (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1772-1809" s 312-315; Den svåra hungersnöden 1783-1784)

När pesten drabbade Stockholm dog cirka fyrtio procent av stadens befolkning mellan augusti 1710 och februari 1711. ...Inkubationstiden för sjukdomen var tre till fem dagar, och döden kunde komma inom ytterligare tre dagar. ... Pestepidemin i Skåne härjade i tre år, med början senhösten 1710. Dess effekt förvärrades av missväxt efter 1708-09 års svåra vinter, pågående krig och samtida farsoter som fältsjukan och smittkoppor. Dödligheten i pest var ojämnt fördelad över Skåne och slog hårdast i nordöstra Skåne och i trakterna kring Helsingborg i nordväst. I vissa socknar dog hälften av befolkningen eller mer. ... Samlingar vid begravningar och andra högtidstilfällen kunde leda till att smitta hela familjer eller kretsar som senare spred sjukdomen vidare. (Marie Clark Nelson "Läkekonst och sjukvård" s 148-149)


ca 1700 - ca 1600

Vi kan läsa om (läget i Sverige i slutet av 1600-talet) i Carl Grimbergs Sveriges Historia för Folkskolan. ... "Under 1600-talets sista årtionde inträffade de förfärligaste missväxtår, som Sveriges folk någonsin genomgått. Det var, som om årstiderna rubbats ur sin vanliga ordningsföljd. En gång inträffade lövsprickningen i februari, och flyttfåglarna kommo. I flera trakter började man vårsådden, men i maj åkte man släde. I augusti hängde sädesaxen isiga, men i september plockade man smultron. Somliga vintrar voro så stränga och långa, att vargarna av hunger drevos att angripa människor i deras stugor. Vårsådden kunde ej göras förrän vid midsommar. Blott här och där stack ett grönt strå upp på åkrarna. Annars såg man bara svarta jorden. Man fann människor liggande döda med en barkbit i munnen. Konungen köpte upp spannmål att dela ut. Men vad förslog väl mänsklig hjälp! Mer än 100.000 människor svulto ihjäl. Hela socknar dogo ut. Då stängdes deras kyrkor och nycklarna skickades till konungen." (Clara Sjökvist "Min hembygd berättar" s 38-39)

Jordbrukets besvärligheter nådde sin kulmen under nödåren 1696-97. Finland drabbades särskilt hårt. År 1695 regnade höstsäden bort. Den följande vintern blev säregen. De första månaderna 1696 var osedvanligt varma, och mycket började gro i förtid. Sedan kom våren med bitande köld och slog ut den spirande grödan. Växtsäsongen började sent, sommaren blev kylig och regnig, säden mognade långsamt och i mitten av augusti slog nattfrosten till flera gånger. Skörden blev bara en tredjedel av vad den hade varit 1690, som i och för sig var ett gott år. Den första vintern överlevde människorna genom att slakta ut boskapen, men nästa sommar hade man inget utsäde. Först år 1698 fick Finland en normal skörd igen. Befolkningen minskade med nästan en fjärdedel på två år. Mer än 100 000 människor svalt ihjäl. Nästan hälften var barn under 15 år. Dödligheten steg kraftigt även i den svenska riksdelen och runt Östersjön, men i Finland kan följderna för befolkningen bara jämföras med digerdöden på 1300-talet. (Gunnar Wetterberg "Från tolv till ett - Arvid Horn" s 27-28)

En händelse, som tydligen mycket sysselsatt (den) sjuåringe (Karl XII:s) fantasi, var ... vargjakten i november månad 1689, ty han har tre gånger försökt teckna sig den till minnes. Den gav också anledning till följande skriftliga "samtal" mellan (professorn i vältalighet Andreas) Nordenhielm och prinsen den 14 november. Nordenhielm: I fredags efter middagen saknades Herren i sin studerkammare. Vad var för den skull hans beställning på den tiden? Karl: Jag var på jakt med min Pappa. ... Vi fingo tio vargar. N: Det var ett gruveligt nederlag på sådana djur i en gång. ... Men är det då så lustigt att se uppå, huru djur skjutas så obarmhärtigen ihjäl?" K: Ja, visst är det. Förty de äro vilddjur, som göra skada. N: Djuret gör intet annat än som söker sin föda och bör icke därföre straffas så hårt. K: Det giva de honom väl efter till (= Det tillåta de honom väl) att äta, men intet till att gå i bondestuvan och äta gäss, utan leva så knappt han kan. N: På ett sådant besked bliver vargen allestädes utsliten och måste svälta ihjäl; och är han likvisst intet av Gud därtill skapader. K: Vargen kan väl söka sin föda på djuren i villa skogen, så gör han ingen orätt, och då lära folket intet hata vargen, som de göra nu. N: Finnes ock väl något till (= att tillgå) borta i villande skogen, som en hungrande varg kan vara hulpen med? K: Det är klart: han får ju hjortar, hinder, råbockar, råhjortar, älgar. Men det är bareste det, att det kostar så mycket på och det faller sig intet så lätt som i Konungens djurgård. N: Nog sir jag nu, att där finnes i förråd. Men jag kan intet si, med vad större rätt vargen tager en hjort i skogen än som i Konungens djurgård. Ty en hjort är ju en hjort och kan komma människan till godo lika, var han går. K: Var och en kan taga honom i villande skogen. Men om en hjort är redan tagen fast (= infångad för djurgårdens räkning), så får de andra intet taga'n, även som när en haver en fågel, så få de andra intet taga fågelen bort. N: Helt rätt och mycket väl sagt. Men så tyckes mig likvisst, att emedan vargen ingen åtskillnad göra kan emellan en vill skog och en djurgård, så står han icke heller till att förtänka mer på det ena än som på det andra stället. K: De ser inte så mycket på vad oförstånd som vargen har utan på vad skada som vargen gör. N: Besväret om omkostnaden för jakten äro alltid större än som profiten; därföre vet jag intet, om han (= jakten) duger något. K: Det är inte så mycket åt (= fråga) om vargens päls som om faran på Konungens djur. N: Efter denna uträkning så lärer jakten då äntligen betala sig. Man far likvisst uti jakten mycket illa med sin kropp och ofta fördärvar sig, men ingen uppbyggelse därhos. K: Till det första så är själen ädlare än kroppen, och till det andra blir man vig, stark, dispost (= Herre över sin kropp) och tålig. N: Mig tyckes, att Herren beropar sig något på själens gagn; och skulle jag gärna vilja veta, vad det vore, som man uti jakten hämta måtte. K: Till själva själen bliver man frimodig, klok, försiktig, vakande, levandes, varsamlig, nykter och flitig. ... (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1660-1709" s 439-442)

Så kommo de förfärligaste missväxtår, som Sveriges folk någonsin genomgått, med allmän nöd och skärande klagan. Det var, som om årstiderna rubbats ur sin vanliga ordningsföljd under 1600-talets sista årtionde. I april 1692 kom plötsligt en så hård köld, att isen bar långt utåt Mälaren och många människor fröso ihjäl. På hösten, när skörden skulle bärgas, inträffade ett ihållande regnväder, som förstörde grödan. ... Värst var tillståndet i det fattiga Finland, varifrån konungen i mars 1697 erhöll det hemska budskapet, att över 80,000 människor lidit hungerdöden. Det säges, att ett finskt regemente svultit ihjäl till sista man. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1660-1709" s 314-316)

Det var en svältens vår för folk och fänad. Anno sextonhundrafyrtionio hade (mor Sigga) uppskurit från åkern den uslaste näring på Svedjegården. Kyrkoherden herr Petrus Magni i Algutsboda hade predikat och sagt, att en tid av Herrens straffdomar var kommen med denna hungersnöd. Landet hade fått fred, men fick icke njuta fredens sötma för det ogudeliga levernes skull, som många människor i landet förde. Herrarna av frälset levde överdådigt och övermodigt och förledde även den unga dronningen till den lättfärdighet, som var bruklig i andra länder. Liksom folket i Egypti land fick utstå sina plågor för Faraos skull, fick nu gemene man här i riket lida för sina herrar. (Vilhelm Moberg "Rid i natt" s 9-10; Korpen sitter på vindskidan)

Ett allmänt intryck av den fromhetslitteratur och de bönböcker som författades för att användas i hemmen och kyrkan under (1600-talet) är att de ger en tragisk bild. En stor del av dem var författade som beredskap och tröst i olyckor av alla slag: krig, ond, bråd död, pest, missväxt och hungersnöd. Men frågan är om denna litteratur skildrar en verklighet. Kanske ville den skildra de frommas gudsförtröstan som blev så mycket mer beundransvärd ju värre livet i världen framställdes. Det var Guds oöverträffade möjlighet att bistå i all nöd som åberopades. (Ingun Montgomery "Sveriges kyrkohistoria - Enhetskyrkans tid" s 63)

Ute i bygderna jäste det. ... Stämningen förbittrades genom den hungersnöd, som följde på 1649 års missväxt. Även i de bördigaste landsändarna måste folket tillgripa barkbröd. Många människor svälte ihjäl, och vägarna blevo fulla av tiggare, som sökte sig in till städerna, särskilt till Stockholm. De utsvultna, förtvivlade varelserna blevo en riktig landsplåga, mot vilken ingen hjälp förslog. I dikter, som spredos över landet, skildras gripande det år, då "lårarna voro tömde, spannen gistnade sönder, mycket folk med röd ögon, bleka kinder för nöden, då intet var på logan, söka sig bröd i skogen av rötter och knopp, drav och bark, som ringa till födo doger." ... Medan festligheterna (vid drottning Kristinas kröning år 1650) pågingo, hade (hon) funnit nödigt påbjuda, att de tiggare, som för hungersnödens skull strömmat till Stockholm, "avskaffades och där intet uppfyllde gatorna, som nu sker, Oss och kronan så väl som staden i gemen till ingen ringa vanheder, enkannerligen för de främmande och utländske, som denna tiden här vistats hava". (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1611-1660" s 435-436,442; I hovets glans)

Nödåren 1629-30, 1640-41, 1650-51, 1691-93 och 1695-97 voro för det svenska folkets överväldigande flertal helt visst mera kännbara, djupare upplevda realiteter än låt oss säga Breitenfeld och Narva - för att nu inte tala om Atland eller Manhem. "Nu gör finnen kallskål i stormhatten med vin och semla", visste Adler Salvius att berätta 1631. Hemma var det inte alltid fullt så kräsligt: "man har hittat åtskillige i marken döde med gräs och halm i munnen som oskälige kreatur", antecknar mot slutet av sin levnad Karl XI. Stridbarheten gick inte enbart ut över jutar och moskoviter - "de slåss om säden vid tullportarna", heter det 1651. (Bertil Waldén "Vardagsliv och lyx under stormaktstidevarvet" s 282-283)

En dag mötte konungen (Gustav II Adolf) Lukas fältskär ute å en av Elbings gator. "Vi ser I så bekymrad ut, mäster Lukas", sporde konungen. "Väl må jag var bekymrad, eders majestät. Pesten har brutit ut bland soldaterna. De bliva svartblå i ansiktet, falla omkull och dö." "Så må vi se till", sade konungen, "att de soldater som ligga ute i tält och till äventyrs lida av regn och väta, förflyttas till goda kvarter i staden. Och på stadens gator må det rökas med svavel och invånarna strängeligen förmanas att hålla sina fönster öppna, så att frisk luft inkommer i deras boningar." Det blev sorgefulla dagar i Elbing. Dock rasade pesten än värre i fiendens läger, där kvarter och spisning voro sämre. De polska och kejserliga soldaterna dogo hoptals. Snart blev där ock oenighet emellan Arnheim, den kejserlige hövitsmannen, och de polska befälhavarna. Och inom kort funno svenskarna, att de hade föga att frukta av den stora här, som hotande ryckt an emot dem. (Anna Maria Roos "Gustav II Adolf - Hans liv och bragder" s 52-53; år 1629)


ca 1600 - ca 1500

Under de tre åren 1596-98 hemsöktes våra förfäder av den kanske långvarigaste hungersnöd som någonsin har övergått dem i historisk tid. Den tycks ha omfattat hela de svenska riket liksom grannländerna och är känd genom samtida beskrivningar som ger oss en god föreställning om tillståndet. . . . Ett folk som levde uteslutande av jordens frukter drabbades av en allmän missväxt som inleddes 1596. Våren detta år kom tidigt, sådden kunde försiggå under gynnsamt väder, och tecknen tydde på en god årsväxt. Då kom en väldig, försenad vårflod och dränkte åkrarna, som stod under vatten så lång tid att utsädet i jorden fördärvades. Under sommaren och hösten inträffade vad som i psalmen kallas för långvarig väta. Dag efter dag föll det stora, ihållande regn. . . . Förråden från tidigare grödor tröt på hösten, och det bärgades ingen ny gröda som fyllde de tomma mattinorna och fläskkaren. Människorna sökte efter all tänkbar och möjlig ersättning för sin normala kost: de förtärde bark, knoppar och löv på nötbuskarna, agnar, nässlor, hö, halm, rötter av olika slag, och de tog till vara alla ben som maldes till mjöl. Av bristen på näring försvagades kropparna; människorna blev så slaka, att de knappast orkade förrätta tyngre sysslor. De orkade inte ens dra de handkvarnar, varmed det malde sin bark till mjöl utan stupade under arbetet. Under vintern och den påföljande våren blev svältdöden en folkdöd med oräkneliga offer. Obegravda lik kunde påträffas överallt inom- och utomhus, ladugårdar och skjul, under logar, på slinder, på vägar och stigar. Uteliggande kroppar blev uppätna av hundarna, som strök omkring utan att någon födde dem. Det anträffades lik som hade hösuddar och grästorvor instoppade i munnen. Stölder var dagliga och stundliga händelser, man stal allt ätbart man kunde komma över. Straffet var alltid galge och gren, och galgarna var fullhängda av människor som hade försökt mätta sig med mat som tillhörde andra. I kampen mot denna brottslighet uppsattes flera nya galgar på tingsställen ute i bygderna. I Finland tycks hemsökelsen ha varit om möjligt ännu ohyggligare än i moderriket. Det har nedskrivits notiser om småbarn som i hunger åt av sina egna kroppar: de tuggade sönder fingarna på sina händer. . . . Missväxten i riket fortsatte under två följande år, dock i förmildrad form; den omfattade inte alla landsändar. . . . Som alltid under tider av stor nöd och vånda samlades bygdernas folk i kyrkorna, där de sökte tröst och hjälp. Och i templen förkunnade prästerna som alltid för sina sockenbor att nödåren utgjorde en Guds straffdom, som övergick dem på grund av deras syndiga leverne. (Vilhelm Moberg "Min svenska historia berättad för folket. Andra delen." s 74-76)

Under hela den tidigmoderna epoken behäftades pesten (som med skoningslös monotoni svepte fram i våg efter våg med ungefär tio års mellanrum) med tydligt religiösa övertoner. Farsoten var långt mer än en sjukdom, den var en kärleksfull Guds faderliga ris och barnaga, straffet för mänsklighetens syndulla leverne. Någon absolut gräns mellan medicin och teologi existerade inte och läkarkåren anade inte sällan ett moraliserande tonfall. Hovapotekaren Simon Berchelt förklarade i skriften "Om Pestilentzien" (1589) att smittan visserligen spreds genom en rad naturliga omständigheter: planeternas influenser, osund träskmark, rutten och skämd mat, liksom de "dödhe swijn, hundar, katter, höns, gäss och annan oreenligheet" som regelmässigt kastades ut på stadens gator. Men ytterst sett var pesten inte bara en sjukdom, utan ett Guds straff, frammanat av lättingar, frossare och "sådanne okyske och otuchtige menniskior" som beblandade sig med "orene personer". (Håkan Håkansson "Den lärda världen" s 139-140)

Från pestens hemsökelser i Stockholm finnas anteckningar, som berätta för oss, att år 1580 brände man av den anledning enris på Järntorget och Stortorget. Vid ett nytt utbrott av farsoten tio år därefter påbjödo myndigheterna, att på alla pestsmittade hus skulle uthängas ett vitt lakan. Sedermera förändrades föreskrifterna därhän, att man skulle måla ett kors på portarna till de hus, "där sjukdomen var inne". På sommaren 1623 var i synnerhet Södermalm svårt hemsökt av farsoten. "De av pestilenzien befängde" höllos då instängda på sina gårdar, kring vilka vakt var utsatt. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden 1660-1709" s 53; Pest och spetälska)

Under Dackefejden 1542-43 hemsöktes Småland av en långvarig barkbrödstid, vilken länge levde i befolkningens minne som en övermåttan hemsk prövning. Gustav Vasa ordnade nämligen en effektiv spannmålsblockad mot de upproriska smålänningarna för att genom utsvältning tvinga dem till underkastelse och avbön. Ingen säd och inga livsmedel av något slag från andra landskap fick införas till Småland. Folket var nödsakat att tillgripa barkbrödet som daglig kost. (Vilhelm Moberg "Min svenska historia berättad för folket. Andra delen." s 73-74)

Pesten har utbrutit. Många, som för blott en vecka sedan voro fulla af ungdom och hopp, ligga nu döda. ... Kyrkorna (i Erfurt) äro öfverfulla vid alla gudstjänster, och prästerna samt munkarne (de af dem, som äro kvar i den förpestade staden) begagna sig af den förskräckelse, som sjukdomen åstadkommer, för att påminna folket om de änn större fasorna på den förfärliga domens och vredens dag, som ingen skall vara i stånd att undfly. Kvinnor och stundom äfven män bäras afsvimmade ur kyrkorna och angripas ofta ögonblickligen af smittan samt synas aldrig mera. Martin Luthers sinne är mycket upprördt. ... Men han talar ej om att lämna staden. (Elizabeth Charles "Familjen Schönberg-Cotta - Skildringar ur Luthers och hans samtidas lif"s 72; utdrag ur Fritz' dagbok, Erfurt 12 juli 1505)


ca 1500 och tiden dessförinnan

Folk säger att medeltiden var mörk. Folk säger att det var en svart tid av övervintrad hedendom och smygblotande gummor, av domedagsprofeterande munkar med eld i blick och svavel i mun, av utsugande fogdar med blodtörstiga knektar och druckna horor. Folk säger att det var en tid av pest, krig, hunger och blodshämnd. Att apokalypsens fyra ryttare svepte fram över de väldiga skogarnas land, och att hela dödsriket följde i deras spår. Och likväl var det en from tid, en tid då mässan sjöngs på latin i den kyrkliga ottan, då socknens klocka klämtade de trogna till bön och landets herrar drömde sig in under gotiska valv mot änglarnas himmelska Jerusalem, där Gud i sanning var Herre och dit alla Hans får var välkomna. (Dick Harrison "Jarlens sekel - En berättelse om 1200-talets Sverige" s 9)

År 1402 hade ett så stort snöfall inträffat under trettondagshelgen, "att man knappt kunde hämta behövlig ved i skogen". År 1405 regnade det oupphörligt från Olovsmässan i juli till julmånaden december, varvid all gröda fördärvades. 1408 inträffade åter en nödvinter; då dog bl. a. "mycket boskap på Gotland". . . . Från Kristoffer av Bayerns regering under 1440-talet föreligger också flera uppteckningar om svåra nödår. Av sina skadeglada fiender döptes Kristoffer till Barkekonung. . . . Men missväxt- och hungertider är kända även från de år, då den svensk-nationelle Karl Knutsson rådde över väderleken i Sverige, åren 1437 och 1438. Under 1440-talets första år drabbades Finland av en svår hemsökelse i form av upprepad missväxt på åkrarna. (Vilhelm Moberg "Min svenska historia berättad för folket. Andra delen." s 72-73)

Samhällets ständiga expansion, som generation efter generation hade vant sig vid, bröts i mitten av 1300-talet. Befolkningsnedgång och ödeläggelse av gårdar följde under hundra år. Krisen brukar kallas "senmedeltidens agrarkris", eftersom särskilt jordbruket drabbades, och jordbruket bestämde hela samhällets ekonomi. Hela Europa drabbades av hungersnöd och boskapssjuka under 1310-talet. Vi har enstaka belägg för att dessa olyckor nådde även Sverige. Det finns också enstaka omnämnanden av ödegårdar. På 1340-talet tycks svåra tider åter ha inträffat, såsom indirekt framkommer i det att strider om fiskevatten blev intensiva dessa år. Fisket erbjöd vanligen en räddning när jordbruket inte räckte till. ... Dråpslaget kom utifrån genom digerdöden. ... (Pesten) rasade fram in i (Sveriges) inland från och med augusti 1350 till november. ... Nya stora epidemier följde 1360 och 1396. Även 1413-1414 och 1421-1422 drabbades landet av svåra epidemier. (Janken Myrdal "Jordbruket och livet på landet" s 198-199)

Från år 1291 finns det samtida uppteckningar om "svår tid och stor pestilentia". Tillståndet förvärrades av att pest och hungersnöd följdes åt och ofta härjade samtidigt; motståndskraften mot sjukdomar nedsättes starkt hos svältfödda människor. Ett av de äldsta vittnesbörden om nödtider i Norden föreligger i ett biskopsbrev från år 1232. Det är ärkebiskop Uffe i Lund som skriver till påven och utgjuter sig i klagomål över eländet i sitt stift: boskapspesten hade året förut fördärvat kreatursbeståndet, och år 1232 hade en ännu svårare plåga drabbat provinsen, "en våldsam hungersnöd som har berövat en stor del av befolkningen livet". . . . Stränga vintrar utgjorde en annan hemsökelse för allmogen. Köldens plåga förenade sig med svältens. I det bistra nordiska klimatet var vintrarna folkets verkliga prövotider, då det helt enkelt gällde att bärga livet fram till våren. . . . Åren 1296 och 1306 hade svenskarna "svår vinter". År 1331 ersattes beteckningen "svår" med "hård"; detta år hade det fallit snö som var fem alnar djup. En unik vinter med ett snötäcke på marken av hela tre meter blev dryg att uthärda i ett land, där det var långt emellan stugor och byar. I en annal från vintermånaden januari år 1346 konstateras: "förgicks folk och boskap av köld och oväder". (Vilhelm Moberg "Min svenska historia berättad för folket. Andra delen." s 72)

(1161) nåddes vårt land av en ny påvebulla, i vilken det heter: " ... Om någon gång hunger, brist eller fattigdom hemsöker världen, veten att det kommer helt visst av Guds vrede över att tionde ej gives! Ty Herren klagar över att vara i sina tjänares personer besviken." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - Forntiden och medeltiden" s 317-318)

När förföljelsen mot de kristna började, använde man dessa att strida mot de vilda djuren. Detta skedde just i Colosseum. År 64 e. Kr. lät den redan då vansinnige kejsar Nero bränna hela Rom. Det hemska dådet skylldes på de kristna. Dessa kastades då i tiotusental för de vilda djuren. Vi såg rummen under läktarna, där de vilda djuren, lejon och tigrar, hölls innestängda, tills dagen för det hemska skådespelet var inne. På ett tecken från den kejserliga logen öppnades vilddjurens burar. Dessa rusade ut på arenan, där de sönderslet de kristna. Vilddjuren hade då varit utan mat i flera dagar. (Hilding Fagerberg "Med Volvo till Kanaan" s 37)


Sångarna:

Himlen mulnar, mörka skyar draga Fram på fästet, nyss så ljust och klart; Allt på jorden tyckes sucka, klaga, Säkert stundar något underbart. Krig och örlig hörs på jorden rasa, Rike emot rike rustat står! Hungersnöden sprider död och fasa, Pesten härjar i dess hemska spår. (Th. J.: Förbundstoner 1911 nr 691:1)


Egna kommentarer och funderingar:

I ett återställelseperspektiv ser vi hur den bestraffning som drabbade Guds folk nu skall komma över dess fiender.

Jag har översatt ”thêrion” enligt ordets form med ”litet vilt djur”. I Guds ögon är de vilda djuren små (jfr Job 40-41), även om de är onda (Hes 5:17; 14:21).


Grekiska ord:

thêrion (litet vilt djur) (i NT + exempel i GT) 1 Mos 1:30; Job 5:22; Hes 5:17; 14:21; Mark 1:13; Apg 28:5; Upp 6:8 – 1 Mos 1:24-25,30; Ester 8:12x(E24); Hes 33:27; Dan 7:3,5-7,11,17,19,23; Judit 11:7; 1 Mack 6:35-37,43; 11:56; 2 Mack 5:27; 9:15; 10:6; 15:20-21; Salomos Vishet 7:20; 12:9; 16:5; 17:18(19); Syr 10:11; 12:13; 17:4; 39:30; Jeremias brev v 67; De tre männens lovsång v 58; Baruk 3:16; Apg 11:6; 28:4; Tit 1:12; Hebr 12:20; Jak 3:7; Upp 11:7; 13:1-4,11-12; 14-15,17-18; 14:9,11; 15:2; 16:2,10; 17:3,7-8,11-13,16-17; 19:19-20; 20:4,10.

limos (svält) (i NT + exempel i Apokryferna) Luk 21:11; Upp 6:8 – Tobit 4:13; Judit 5:10; 7:14; 1 Mack 6:54; 9:24; 13:49; Syr 18:25; 39:29; 40:9; 48:2; Matt 24:7; Mark 13:8; Luk 4:25; 15:14,17; Apg 7:11; 11:28; Rom 8:35; 2 Kor 11:27; Upp 18:8.


Ytterligare studier:

Jer 14:12; 15:2; 21:7-9; 24:10; 29:17-18; Hes 5:12; 33:27; Matt 24:6-8.


Kim Paffenroth "Famines in Luke-Acts"; Expository Times 112.12 (2001): 405-407.


(Ursprunglig version 2007-12-01; revised version 2009-06-28; 2012-06-20; 2015-02-17)

Till sidans topp

6:9 Och när Den öppnade det femte sigillet, skådade jag nedanför offeraltaret själarna av de människor (א,* א) som hade varit (och var) slaktade på grund av Guds utsaga och på grund av det vittnesmål som de (hela tiden) hade.

Ord för ord (28 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus): Och när (den)-öppnade '-et sigill'/sigillet det femte, skådade-(jag) nedanför '-t offeraltare'/offeraltaret '-na själar'/själarna (av)-de människor (av)-de havande-varit-(och-varande)-slaktade på-grund-av '-n utsaga'/utsagan '-ens guds'/Guds och på-grund-av '-et vittnesmål'/vittnesmålet (det)-som (de)-(hela-tiden)-hade.


1883: Och då det bröt det femte inseglet, såg jag under altaret de människors själar, som hade blifvit slaktade för Guds ords skull och för det vittnesbörds skull, hvilket de hade.

1541(1703): Och då det uppbröt det femte inseglet, såg jag, under altaret, deras själar, som dödade woro för Guds ords skull, och för det wittnesbörds skull, som de hade.

LT 1974: Och när han öppnade det femte sigillet, såg jag ett altare, och under det fanns alla deras själar, som hade lidit martyrdöden för att de hade predikat Guds ord och trofast vittnat om honom.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren sade till Mose: “Prästen) skall hälla ut varje/allt ungtjurens blod till sidan av steget/foten av brännoffrens offeraltare, som är/ligger till/vid sidan av dörrarna av/till vittnesbördets tält.” (3 Mos 4:7b, Grekiska GT)

(Herren sade till Mose:) “Varje kötts själ är i dess blod, och Jag har gett (och ger) det åt er uppå offeraltaret (för) att utsona med anledning av era själar.” (3 Mos 17:11a, Grekiska GT)

(Bileam sade:) ”O, att min själ må dö i/bland rättfärdigas själar och o, att min säd må bli som säden av de här!” (4 Mos 23:10b)

De här (är) vittnesmålen och grundlagarna och domsutslagen, så många som Mose samtalade (med) Israels söner i det ödelagda (området), då de hade kommit ut ur Egyptens jord/land. (5 Mos 4:45, Grekiska GT)

En Herrens utsaga blev/kom (hela tiden) i riktning mot Hesekiel. (Hes 1:3a, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) "Den som har såtts emot den klippiga (marken), den här är den som hör utsagan och strax tar den i sällskap med fröjd, men inte har rot i sig, emellertid/utan är övergående. Men/och då det har blivit betryck eller förföljelse på grund av utsagan, fås han strax att snava." (Matt 13:20-21)

Likaså och/också (med) den andre och den tredje ända till den sjunde. (Matt 22:26)

(Jesus sade till de skriftlärda och fariseerna:) ”Emot er må komma varje/allt rättfärdigt blod som är uthällt/utgjutet uppå jorden från den rättfärdige Abels blod ända till Sakarias * (א*) blod, (honom) som ni mördade mellantid/mellan templet och offeraltaret.” (Matt 23:35)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Nation skall resa sig upp emot nation och rike emot rike ... Då skall de ’ge er till sidan av’/’överlämna er’ in i betryck, och de skall döda er.” (Matt 24:7a,9a)

(Den syriskfenikiska kvinnan sade till Jesus:) ”Och/också de små hundarna nedanför bordet äter från de små pojkarnas och flickornas smulor.” (Mark 7:28b)

Några var (hela tiden) vid sidan av (Jesus) i samma lägliga tid och kom med ett budskap från (vittnen?) till Honom med anledning av de galileer, vars blod Pilatus hade blandat 'i sällskap'/tillsammans med deras offer. (Luk 13:1)

(Jesus sade till Sina lärjungar: “Förföljelsen) skall för er ‘stiga av’/leda in i ett vittnesbörd. ... De skall ta död på (några) ut ur/av er.” (Luk 21:13,16b)

(De äldste, prästledarna och de skriftlärda sade:) "Vilket behov har vi ännu av ett vittnesmål, ty vi har själva hört från Hans mun." (Luk 22:71)

(Petrus uppmanade judarna:) ”Låt er räddas från det här slingrande släktet.” De som faktiskt så hade tagit emot hans utsaga från (honom) döptes, och i/på den där dagen sattes/lades till ’som om’/ omkring tre tusen själar/personer. (Apg 2:40b-41)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

I en början var (hela tiden) Utsagan, och Utsagan var (hela tiden) i riktning mot Gud, och Utsagan var (hela tiden) Gud. Den här var i en början (hela tiden) i riktning mot Gud. (Joh 1:1-2)

Det blev en människa, som hade skickats (och var skickad) bort från sidan av Gud. Ett namn åt honom var (hela tiden) (א*) Johannes. Den här kom ‘in i’/’med syfte på’ ett vittnesmål, för att han måtte vara vittne med anledning av ljuset, för att alla måtte tro genom honom. (Joh 1:6-7)

Jesus svarade och talade till (Natanael): "Eftersom Jag talade, att Jag skådade dig nedanför fikonträdet, tror du. Du skall skåda större ting än de här." (Joh 1:50)

De kommer att göra/få er bortledda/bortförda från synagogan. Emellertid/förvisso kommer en stund, ‘för att’/då 'varje den'/’var och en’ som har dödat er må tänka (att) han för/utför en gudstjänst till/åt Gud. (Joh 16:2)

Det här är den lärjunge som är vittne med anledning av de här tingen och som har skrivit de här tingen. Och vi vet att hans vittnesmål är sanningsenligt. * (א*). (Joh 21:24)

(Johannes) var vittne om Guds utsaga och Jesu Kristi vittnesmål, så många ting som han skådade. (Upp 1:2)

Jag blev/framträdde i/på den ö som kallas Patmos på grund av Guds utsaga och på grund av (א,*א) Jesu vittnesmål. (Upp 1:9b)

Och jag skådade, och skåda (א,* א), en annan, eldfärgad häst kom ut. Och till den som satt emot den, åt Honom gavs att ta friden ut ur jorden, och för att de måtte (א,* א) slakta varandra. (Upp 6:4a)


Exegeter, evangelister med flera:

Under förföljelsetiderna (i urkyrkan) började man tala om martyriet som ett ”andra dop”. Blodsdopet blev en blodig ”upprepning” av vattendopet. Martyrerna var församlingens förebilder, de bildade en andlig spjutspets genom sin trohet när det yttre trycket hårdnade mot församlingen. Ingen ära var större än att få ge sitt liv för den Herre man älskade. (Peter Halldorf "”I en död som hans” – Dopet som lärjungaskapets livsmönster" s 50)

Om någonsin en jude kände sig stå under Guds särskilda beskydd, så var det (vid brännoffersaltaret). (Sven Danell ”Dagpostilla” s 206 i kommentar till Luk 13:1-5)

Rabbi Akiba anses ha sagt att vem som än begravdes i Israels land, så betraktades han som om han var begravd under altaret ... Blodet av ett offer, som betraktades som offerdjurets liv, rann ner till altarets fot; alltså skulle livet bokstavligen vara under altaret. (J. Massyngberde Ford "Revelation" s 110)

Hur kunde Johannes se själarna? Vi svarar med en gammal uttolkare: ”Själens lekamen är osynlig för köttet, men synlig för anden.” (Beda) (Olaf Moe "Johannes Uppenbarelse" s 145)

Arkitekt Rolf Bergh ritade 56 nya kyrkor under åren 1948-90 och svarade för ett fyrtiotal restaureringar. ... Altare, predikstol, dopplats, musik och kör uppfattar han som "nådemedel" i deras materiella och funktionella betydelse. Altaret är alltid den centrala platsen, det övriga underordnades detta. Hela gudstjänstrummet är tänkt ur mässans funktion. Altaret utformas som ett bord placerat fristående från korväggen. Senare placerade Bergh altaret längre från korväggen så att prästen kunde stå bakom altaret vänd mot församlingen. Väggen bakom altaret tolkas som en "eskatologisk mur", öppen mot evigheten och med det triumferande korset ibland på murens yttersida. (Ingmar Brohed "Sveriges kyrkohistoria - Religionsfrihetens och ekumenikens tid" s 254)

I den äldre Västgötalagen (omkring år 1220) förutsättes kyrkans organisation med präster och biskop, liksom dess sakramentala system. ... Det tillkommer biskopen att viga kyrkan. ... Den kyrkobyggnad, som avses, var stavkyrkan. Om en gammal kyrka lagades, behövde den icke ånyo vigas, om dess huvuddelar, såsom stolpar, syllar, dörrträ och takås liksom altare voro hela. Om altaret skadats, måste biskopen kallas till ny vigning - och få tre marker och ett dygns uppehåll. (Yngve Brilioth "Medeltiden" s 91)

(Prästerna till ärkebiskop Thomas Becket:) "Herre, stanna inte här. Ni får inte. Till domkyrkan. Genom klostergången. Ingen tid att förlora. De kommer tillbaka, beväpnade. Till altaret, till altaret. De är redan här." ... Thomas: "Hela mitt liv ha de närmat sig, dessa steg. Hela mitt liv har jag väntat. Döden kommer först när jag är värdig, och om jag är värdig är den ingen fara." ... Prästerna: "Herre, de komma. De bryta sig in om ett ögonblick. De komma att döda dig. Kom med till altaret." (T.S. Eliot "Mordet i Katedralen" s 75; Skådeplatsen Archbishop's Hall i Canterbury den 29 dec 1170)

De första kungar som kom att betraktas som helgon i Västeuropa var i samtliga fall martyrer. Associationen med Kristi offer och/eller utgjutandet av blod för att utbreda tron, beredde vägen för dem till upphöjelsen på altaret. Den burgundiske kungen Sigismund (död 523) och den northumbriske kungen Oswald (död 643) förefaller ha varit de första att hyllas som martyrer. De kom att följas av fler, inte minst i England. Så småningom kunde även kungar som inte var martyrer hyllas som helgon. ... Knut II hade efterträtt sin bror Harald som Danmarks kung år 1080. Ett uppror mot Knut slutade med att han dödades framför altaret i S:t Albanskyrkan i Odense den 10 juli 1086. (Anders Fröjmark "De nordiska helgonkungarna och deras kult intill år 1248" s 191)

Det mest framträdande föremålet på prästernas gård var det väldiga altaret av ohuggna stenar, en kvadrat på inte mindre än 48 fot och, inklusive ”hornen” 15 fot högt. ... Tätt intill låg den stora salthögen, varifrån varje offer måste saltas med salt. På altaret, som högst upp endast var 36 fot brett, brann tre eldar, ett (i öster) för offren, det andra (i söder) för rökelsen, det tredje (i norr) för att förse med medel för att tända de andra två. (Alfred Edersheim “The Temple” s 54-55)


Sångarna:

Och få de än vattna sin sådd med sitt blod Och vinna martyrernas ära, Din sak skall dock segra, o Frälsare god, Du oss med din ledning vill lära, Att nederlag ofta är seger. (L Sandell-Berg: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 485:5; jfr Psalmer och Sånger 100)


Paulus sade till de troende i Rom: ”Jag kallar er, bröder, till sidan av genom Guds ’medömkande ting’/medömkan, att få era kroppar att stå vid sidan av (som) ett levande offer, heligt för Gud, välbehagligt, er gudstjänst som tillhör utsagan.” (Rom 12:1)


Grekiska ord:

thysiastêrion (offeraltare) (i NT + exempel i Apokryferna) Matt 23:35; Upp 6:9 – Ester 4:17o(C20); Judit 4:3,12; 8:24; 9:8; 1 Mack 1:54,59; 4:38,44-45,47,49-50,53,56,59; 5:1; 6:7; 7:36; 2 Mack 1:18-19,32; 2:5; 3:15; 4:14; 6:5; 10:3,26; 14:3,33; 15:31; Salomos Vishet 9:8; Syr 35:5(8); 47:9; 50:11,15; Baruk 1:10. Matt 5:23-24; 23:18-20; Luk 1:11; 11:51; Rom 11:3; 1 Kor 9:13; 10:18; Hebr 7:13; 13:10; Jak 2:21; Upp 8:3,5; 9:13; 11:1; 14:18; 16:7.

pemptos (femte) (i NT + exempel i Apokryferna) Upp 6:9 – 2 Mack 7:15; 10:35; Baruk 1:2; Upp 9:1; 16:10; 21:20.


Ytterligare studier:

2 Mos 29:12; Ps 8:6(7); Matt 24:14; Mark 12:21-22; 12:36; Luk 20:29-31; Joh 10:10; 21:19; Fil 2:17; 2 Tim 4:6; Hebr 2:8; Upp 12:11,17; 18:24; 19:10; 20:4.


Beate Kowalski "Martyrdom and Resurrection in the Revelation to John"; Andrews University Seminary Studies 10.1 (Jan. 1972): 55-64.

Jan Lambrecht "The Opening of the Seals (Rev 6:1-8:6)"; Biblica 79 (1998): 198-221.

Michelle V. Lee "A Call to Martyrdom: Function as Method and Message in Revelation"; (tidskriften) Novum Testamentum 40.2 (1998): 164-194.

J.P. Lilley "The Altar in Joshua and Judges"; Tyndale Bulletin 5/6 (1960): 32-33.


(Ursprunglig version 2007-12-01; revised version 2009-06-28; 2012-06-20; 2015-02-17)

Till sidans topp

6:10a Och de utropade/ropade (med) en stor/hög röst och sade:

Ord för ord (5 ord i den grekiska texten): och (de)-utropade (med)-(en)-röst stor sägande:


1883: Och de ropade med hög röst och sade:

1541(1703): Och de ropade med höga röst och sade:

LT 1974: De ropade högt till Herren:


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(På tredje dagen vid berget Sinai) ljuder basunens röst storligen/högt. ... (2 Mos 19:16b, Grekiska GT)

Den andre/ene (serafen) utropar (och har utropat) (vänd) i riktning mot den andra och han sade ('hela tiden'/'gång på gång'): “Helig, helig, helig (är) härskarors Herre. Varje/hela jorden (är) fylld med Hans härlighetsglans.” (Jes 6:3, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

De som gick före och de som följde (Jesus) utropade (hela tiden): ”Hosianna! Varande (och havande varit) välsignad den som kommer i en herres namn.” (Mark 11:9)

Allesammans i mängden/folkmassan av lärjungarna började fröjda sig och lova Gud (med) stor/hög röst med anledning av alla de förmågans (gärningar) som de skådade. (Luk 19:37b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Johannes är vittne om (Jesus). Och han har utropat (och utropar) och säger: (Joh 1:15a)

(Jesus) skriade (med) en stor/hög röst: “Lasaros, kom hit utanför.” (Joh 11:43b)

Jag hörde bakom mig en stor/hög röst som en basun. (Upp 1:10b)

Och jag skådade en stabil/stark budbärare som kungjorde i/med en stor/hög röst. (Upp 5:2a)

(Jag hörde budbärare) som sade (med) stor/hög röst: “Värdig är den lille Baggen, Den som har slaktats (och är slaktad).” (Upp 5:12a)


Ytterligare studier: Hes 3:12; Rom 9:27; Gal 4:6.


(Ursprunglig version 2007-12-01; revised version 2009-06-28; 2012-06-20; 2015-02-17)

Till sidans topp

6:10ba Mästaren, den Helige och Sanne!

Ord för ord (6 ord i den grekiska texten): (ända-till)-(när) '-n mästare'/mästaren den helige och sanne


1883: (Huru länge), du helige och sannskyldige Herre ...

1541(1703): Herre, du som äst helig och sannfärdig ...

LT 1974: ”Allsmäktige Herre, du som är helig och sann ...


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Abram) talade: “Mästare, Herre!” (1 Mos 15:8a, Grekiska GT)

(David sade till Herren: ”I) Dig, Herre, (är) storheten och förmågan och föremålet för beröm och segern och stabiliteten, eftersom Du är en Mästare av/över alla i himlen och uppå jorden.” (1 Krön 29:11a, Grekiska GT)

(Elifas sade:) “Jag skall kalla till mig Herren, allas Mästare.” (Job 5:8b, Grekiska GT)

(Salomo sade:) “Den som är allas Mästare ’skickar inte under’/’undviker inte’ ’ett ansikte’/någon.” (Salomos Vishet 6:7a)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Symeon sade:) “Mästare, nu ’löser Du upp från’/’släpper Du lös’ Din slav.” (Luk 2:29a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Detta är vad den Sanne, den Helige, säger: ... (Upp 3:7b, ”Filadelfia”)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

Kära Mästare! (Selma Lagerlöf "Brev 1 - 1871-1902" s 258; brev 12 dec 1901 till Björnstierne Björnson)

Skulle Du vilja sända Ibsen ett exemplar af Damaskus och endast säga dessa ord: Strindberg skäms att han som framskjuten Svensk författare icke deltog i hyllningen af Mästaren som han lärt mycket af. Men han var modstulen och trodde icke hans hyllning kunde hedra eller glädja någon menniska på jorden. (August Strindberg "August Strindbergs brev XIII sept 1898-dec 1900" s 23-24; brev 23 okt 1898 till Gustaf af Geijerstam; Ibsen, som 3/3 1898 fyllt 70 år, företog i april en resa till Stockholm och blev föremål för stora hyllningar; i ett uttalande - återgivet i Malmö-Tidningen 15/4 - förklarade Ibsen att han med intresse läst Strindbergs arbeten och blivit djupt gripen av Inferno)

Jag har adepter i Preussen, Österrike, England, Italien och hade fordom i Sverge en lärjunge som kallade mig Mästaren, och han slutade naturligtvis som Judas, emedan han var af dålig art, och förde dåligt lif. (August Strindberg "August Strindbergs brev XI maj 1895-nov 1896" s 26; brev 7 juni 1895 till Anders Eliasson)

Gör mig den glädjen med nya året införa en mera borgerlig titulatur när Du skrifver mig till! Gör det! (August Strindberg "August Strindbergs brev IX 1892-jan 1894" s 374-375; brev 27 jan 1894 till Bengt Lidforss; Lidforss började alltjämt sina brev med "Herre och Mästare", trots att Strindberg tidigare undanbett sig en sådan titulatur; i fortsättningen skriver Lidforss i stället "Strindberg, Mästare")

Sent på aftonen kom författaren hem; han hade varit på en konsert, hört en utmärkt fiolspelare och var alldeles genomträngd och betagen av dennes makalösa spel. Det hade varit en underbar ström av toner, som han hade fått ut ur instrumentet. ... Fiolen klingade av sig själv, stråken spelade av sig själv, de bägge voro de, som åstadkommo det hela, man glömde mästaren, som förde dem, som gav dem liv och själ; mästaren glömde man; men på honom tänkte författaren, han nämnde hans namn och nedskrev därvid sin tanke: ”Huru dåraktigt, om stråken och fiolen skulle högmodas över sitt verk! och det göra likväl så ofta vi människor, skalden, konstnären, uppfinnaren inom vetenskapen, fältherren; vi högmodas – och alla äro vi dock endast de instrument, som Vår Herre spelar på! honom allena vare äran! vi hava intet att högmodas över.” ... Hos författaren vällde tankarna fram som tonerna ur fiolen, rullande som pärlor, brusande som stormen genom skogen; han förnam sitt eget hjärta däri, han förnam en glimt från den evige Mästaren. H o n o m a l l e n a ä r a n! (H. C. Andersen ”Sagor och berättelser V” s 26-28; Penna och bläckhorn)


Att fortsätta med (hembygden):

Det var vid seklets början C. Svensson tänkte så: Fabrik jag måste bygga. Kommersen måste gå. Om bara jag har vagnar, jag vet jag sälja kan Och tjäna mycket pengar och bli förmögen man. ... Och mina bästa smeder dem vet jag var jag har Ja, smeden Alfred Göthberg till förman klart jag tar. ... ... Och smeden August Svensson är Alfred Göthbergs dräng. Han följer med sin Mäster, det har jag klart på känn. Och Davidsson på Kullen, ja Anders är hans namn. Han är en stöddig Mäster, som hammarn svänga kan. ... ... Och nu är dagen inne då allt är klart för gång. Då faller hammarslagen mot städ med klang och sång. Och mästarn formar järnet allt efter sitt behag med både blick och vilja och säkra hammarslag. (Gustaf Johansson "Waggeryds vagnfabrik 1904-1924" s 30)

I Hammarsmedsförordningen av 1766 föreskrevs, att en mästersven bör kunna självständigt arbeta uti härden och göra stångjärn. Mästerprov var att kunna smida en hylst (fäste för stångjärnshammaren). ... Mästare (hammarsmed) skulle förstå att ställa härden och ansvara för allt arbete vid en eller flera härdar. (Sigurd Lindgren "Från hammarsmedernas dagar" s 52,54)

I 1766 års "förnyade Masmästare Ordning" uppräknas som hörande till ämbetet: masmästare, stegresare (ugnsmurare), hyttedrängar, uppsättare, bokare och råstbrännare. "Masmästare böra vara beskedlige, förfarne och pålitlige personer", säges det i förordningen. Den hyttearbetare, som ville bliva masmästare, måste med gott lovord arbetat t. ex. som "råstbrännare" (de som brände malmen före krossningen), uppsättare (hade att mata ugnen med malm, kol och limsten) samt fungerat som hyttedräng, masmästarens närmaste arbetare under hyttearbetet. Han måste kunna "ställa" masugnen, d. v. s. mura i ordning ugnens inre, kunna sätta in "formorna" (de öppningar i ugnen, varigenom blästerluften pressas in), kunna påsätta "hjulnålar" = vattenhjulsaxlar, veta huru malmen bör vara "bokad" (krossad), mycket annat att förtiga. Bl. a. skulle den blivande mästaren förhöras om malmers sammansättning och tjänlighet för järnframställning och diverse andra frågor i samband med yrket, t. ex. om hur masugnar skulle byggas och skötas. Ansågs han kapabel för yrket, fick han mästarebrev och fick avlägga s. k. masmästareed vid vederbörande bergsting - den speciella domstol som sysslade med bergsverksfrågor. Den skickligaste och pålitligaste av fögderiets masmästare utsågs av bergstingsrätten, efter utlåtande av övermasmästaren, till masmästare-ålderman. Denne fick av bergmästaren åldermansbrev och fick avlägga domareed, enär han nu även blev bisittare i bergstingsrätten. Åldermannen hade skyldighet att hålla uppsikt över ortens masugnar (hyttor), undervisa hyttarbetarne, tillse att hyttorna med sitt blåsverk var i behörigt skick, så att bästa möjliga resultat av järnmalmsblåsningen erhölls. Han var ersättningsskyldig för eventuella skador eller förluster, som inträffade genom hans försummelse. Det var således ett ej ringa ansvar samt stor skicklighet och erfarenhet, som fordrades av en masmästare. Då Tabergsmalmen vidare var särskilt svårsmält och kunde draga 2 - 3 gånger mera kol än på andra orter, inses lätt att yrket hade sina stora besvärligheter, särskilt i Tabergs bergslag. (Sigurd Lindgren "Bergslagsgestalter" s 45-46)

I Jönköping finns också åtskilligt hantverksfolk, som excellerar i att bereda vapen och allt som därtill hör; en är mästare i att göra ett lås till en flintbössa, en annan pipan, den 3:dje skruven, den 4:de i att polera och så vidare tills flintbössan är färdig, och av dessa mästare törs ingen falla den andre i hans arbete; denna manufactur kallar de svenske ett factorie av pistoel-, mousquet- och bössmide. (Jacob Bircherod "Jönköping efter stora ofreden" s 7; 14 mars 1720)

Under 1630-talet accelererade inflyttningen och under följande årtionde märks det att Jönköping åter blivit en stad att räkna med. Kronans satsningar på vapenfaktoriet, inrättat 1620, började ge resultat. Trettioåriga kriget skapade en ständigt ökande efterfrågan på vapen och antalet mästersmeder steg från 10 stycken år 1634 till 58 bara nio år senare. (Claes Pettersson-Susanne Haltiner Nordström "En stad i vatten" s 17)


Att fortsätta med ('nationerna'):

Pingstdagen den 27 maj (1928): "Katolsk mässa med Huber som ministrant." Jag minns utmärkt väl, hur jag rullades ned till det lilla katolska kapellet och där övervar min första mässa - utan att fatta det ringaste, illa berörd över allt detta sällsamma, som låg bortom både min erfarenhet och mina kunskaper, irriterad av min egen obeskrivliga obildning, oroad av att det tydligen fanns världar, öppna för med mig jämnåriga, som jag inte hade tillgång till, naturligtvis mobiliserande alla tänkbara halvbildade argument av nattstånden positivism mot vad jag nu för första gången kom i närheten av - det heliga, Gud själv. ... När jag lämnade (Agra) sanatorium (nära Lugano i Schweiz) ... lämnade jag den första verkligt friska källa jag någonsin stått i närheten av, (den unge katolske teologen) Siegfried Hubers personlighet och tro - och bakom honom Kristus frälsaren. (Sven Stolpe "Idyll och orosmoln" s 238,242)

Jag kände många professorer av hög klass - ädla och förfinade människor, generösa och intresserade lärare. Men i den franska litteraturen mötte jag överallt en annan sorts lärare ... mästare. Nästan alla franska författare talade med hänförelse och tacksamhet om den starka påverkan de utsatts för av läroverkslärare och universitetsprofessorer. ... Ingen kan mer lojalt än jag ha beundrat Martin Lamms utomordentliga gåvor och faderliga, generösa väsen. Men på alla de områden som jag ansåg viktiga var han hermetiskt sluten, yttrade sig inte, lät aldrig förmärka minsta reaktion. Vad han ansåg om de stora problemen och livsfrågorna, behöll han strängt för sig själv. Kanske skulle man ändå göra ett försök att spränga sin nya ram och söka sig andra lärare? Tanken var så djärv att jag inte ens vågade skriva ned den. (Sven Stolpe "Idyll och orosmoln" s 156-157)

Sigge måste upp klockan fyra. Halv fem skulle han vara i hyttan men dessförinnan buda mästaren, en mäktig man och arbetslagets högsta överhet. ... De flesta väckte genom att slå på mästarens stuprör med en brädbit. Först nätt och varligt men om mannen sov tungt allt hårdare. Till sist hamrade de som plåtslagare. Och de måste hålla ut, till mästaren öppnade ett fönster och gav sig tillkänna. ... Sigge hade en upprorsande inom sig, och hans egenheter blev värre ju längre tiden led. Inte så att han duade mästaren eller nämnde honom vid förnamn. Då hade jorden gått under, i varje fall hade hyttan störtat samman. Den väldiga träkupolen skulle ha slagit alla till döds. Så långt ville förstås inte Sigge gå, han var ingen folkfördärvare. Å andra sidan gick han en bra bit längre än någon hyttpojke före honom. Han fick en dag blåsare, anfångare, inbärare och övriga att rysa, svettas och förstummas av häpnad. Mästaren gav honom en order och den var enligt vanan kort och bestämd. Sigge såg mycket vänligt upp mot sin högsta förman och strålade över hela ansiktet. "Jaså, det säger mäster", sa han hjärtligt, "ja, se där!" Mäster! Var det sant? Hade man verkligen hört rätt? Ingen hade någonsin kallat mästaren för mäster, ingen hade kunnat tänka en så vansinnig tanke. Och här i hyttan, i mästarens egen verkstad! Det gick utanpå allt! Mäster! Så närgånget och förtroligt! Så slarvigt och skämtsamt! Och till detta ett nonchalant "ja, se där". Som om han talat till en jämnårig och jämlike! Hur kunde han? ... Alla lade ner sina verktyg, arbetet avstannade, glas stelnade i de märkligaste former, ingen blåste, ingen fångade an, ingen bar in. Bara korta flämtningar hördes. ... Också mästaren var bekymrad och omtumlad. Han stod inför ett stort avgörande, allas blickar följde honom, en skräckblandad förväntan låg i luften. Aldrig hade han varit så iakttagen. Han gjorde ett katastrofalt misstag, han väntade för länge, rådlös och osäker. ... Det hela slutade i ett nederlag, som för alltid drabbade hans ställning. Han var visserligen fortfarande mästaren, hans rike gick inte under. En mästare med egen verkstad satt trots allt säkrare än en kung. Men de underlydande förlorade något av känslan att tjäna ett högre väsen. ... När han äntligen bestämde sig var det för att spela nedlåtande men det förslog inte alls. Han sa med ett tvunget flin: "Ja, det är just vad jag säger och hör sen, pojkspoling." I och för sig rätt vettigt och kanske rätt lagom men långt ifrån vad de uppskruvade förväntningarna krävde. Till hyttfolket sa han tillrättavisande: "Se vad som händer med glaset, ni har inte rast nu!" Det räddade honom inte heller. Mannen föll inte från sin mästarepall med en plötslig skräll, det blev inget maktskifte i verkstaden. Men man talade länge i brukssamhället om det som hänt. Och ryktet gick från den ena Smålandshyttan till den andra. I mästarekretsar ville man hålla allt för falskt förtal. Men bland arbetarna togs fallet upp med intresse och satte, som man säger, idéer i huvudet på folk. (Runer Jonsson "Hyttpojkarna" s 169-173; Sigge utmanar ödet)

Av församlingsborna titulerades jag allmänt med böndernas gamla hedersnamn på lärare - mäster. (Inom parentes vill jag dock uttrycka min hjärtans mening om titulaturen "Mäster", vars korrekta ursprungsord, det latinska magister, enligt Haqu. Sjögrens lexicon betyder a) Läromästare. B) Mästare; Föreståndare, förman, befallande, directeur, att det har en ganska dålig klang bland herrar lärare vid skolorna, alldenstund allmogen i vårt kära fädernesland använder samma titel på dess s.k. "ämbetsmän", d.v.s. hantverkare på landet såsom skräddare, skomakare, snickare m.fl. ...) ... Dock även den otympligaste hedersbetygelse, hur gammalmodig och barock den än må vara, är ju i alla fall en hedersbetygelse, då den i redligt syfte användes, och jag emottog därföre utan ringaste anmärkning titeln mäster. (August Bondeson "Skollärare John Chronschoughs memoarer" s 247-248)

Redan i 1820- och 30-åren var det tydligt nog att skråväsendet befann sig i farozonen. Men avgörandet dröjde dock till 1840-talet, närmare bestämt 1846. Det gamla systemet avskaffades då i princip. Skråna upphörde, och i deras ställe trädde i varje stad en gemensam hantverksförening. Landsbygden erhöll i huvudsak den önskade likställigheten med städerna i fråga om rätten att driva hantverk. Men näringsfriheten var dock inte fullständig. I fråga om ett tjugutal hantverk, som innefattade de viktigaste av de gamla skråyrkena, krävdes det speciella kvalifikationer för att man skulle ha rätt att självständigt, som mästare, utöva yrket. Här gällde fortfarande det gamla kravet på ett "mästerstycke". Den grupp av yrken som hörde hit innefattade bokbindare, glasmästare, guld- och silverarbetare samt juvelerare, handskmakare, hattmakare, bleckslagare, kopparslagare, målare, sadelmakare, skomakare, skräddare, smeder, snickare m.fl. De sista spåren av systemet försvann först i och med förordningen om utvidgad näringsfrihet år 1864. (Arthur Montgomery "Industrialismens genombrott i Sverige" s 147-148)

I en förordning 1720 ... skulle alla städer med minst tre mästare inom samma yrke bilda ett skråämbete, som byggde på en strikt uppdelning av mästare, gesäller och lärlingar. Hantverkarna uppmanas aktivt att bilda skrån för att kunna kontrolleras. Gesällerna arbetade minst fem år hos olika mästare, innan de ev. kunde få avlägga mästarprov. Det var inte självklart att alla gesäller blev mästare. Det hölls noga reda på om det fanns behov av flera. De etablerade mästarna ville inte ha för stor konkurrens och såg till att det inte blev för många hantverkare av samma slag i en stad. Lärlingarna var först hantlangare under flera år innan de kunde antas som gesäller. Detta innebar att alla hantverkare hade en småskalig produktion, med få anställda. En mästare tilläts alltså inte att anställa mer än en gesäll, för att inte få möjlighet till för stora egna framgångar. ... Mästarna utövade också en social kontroll, då gesällen ända fram till 1720 inte kunde bilda egen familj eller öppna egen verkstad förrän han avlagt godkänt gesällprov. Ibland blev gesällen nästan livegen till mästaren och det förekom uppror ibland då gesällen blev alldeles för beroende av mästaren. ... På en mästare går det (1750-1780) ca 1,5 arbetare. ... Vid nästa stora expansion 1810-1850 ökar så sakteliga antalet anställda till 2,1 arbetare/verkstad. (Gunilla Granberg "Bysmedens upprättelse" s 9)

(Franciskanen William) Occams (död ca 1349) syfte med att påvisa förnuftets begränsning var att bevisa trons nödvändighet. Eftersom vi inte har någon möjlighet att med förståndets hjälp rannsaka Guds vilja, har vi ingen annan möjlighet än att följa de bud som Gud har uppenbarat för oss i Skriften. ... Med sitt understrykande av tron på Skriften blir Occam en förelöpare till Luther, som är starkt påverkad av honom och kallade honom sin "käre mästare". (Svend Erik Stybe "Idéhistoria - Vår kulturs idéer och tankar i historiskt perspektiv" s 157)

Det har kommit en högrest man till hovet som fursten behandlar med den underligaste aktning, nästan vördnad. ... Han umgås med honom som med en like. ... (Han) lyssnar till honom som om han sutte vid en klar källa där det porlar fram kunskap och visdom. Han hänger vid hans läppar som en ringa lärjunge vid sin lärares, fastän han samtidigt naturligtvis behåller den värdighet som anstår en furste. Ibland kallar han honom "store mästare". (Pär Lagerkvist "Dvärgen" s 22-23)

Ingen fick (i medeltidens städer) driva ett hantverk utan att ha genomgått sin bestämda utbildningskurs och blivit mästare. Först skulle han som lärgosse arbeta hos en mästare. Denne borde uppfostra honom, som om gossen vore hans egen son, i tukt och Herrans förmaning. Mästaren bar inte bara för syns skull mästerkäppen som tecken på sin värdighet. Till lärpojkarnes skydd intogs emellertid i skråordningarna 1669 och 1720 bestämmelsen: "Ingen mästare, mindre hans gesäller, må uti dryckenskap eller eljest av blotta ondska slå eller oskäligen hantera någon lärpojke." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - Forntiden och medeltiden" s 466)


Att avrunda med:

Du, som fra skyen smiler hist, min mester, laerer, Jesu Krist! Laer mig at tvinge sorgen. Sving for mig håbets grønne flag! Langfredag var en bitter dag, men skøn var påskemorgen. (Adam Oehlenschläger "Laer mig, o skov! At visne glad" s 32)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående “den Helige och Sanne”, se Upp 3:7b. I ett återställelseperspektiv kan vi lägga märke till omvandlingen; ”den Sanne, den Helige” har blivit ”den Helige och Sanne”.


Ni har smörjelse från den Helige, och ni 'vet alla'/'har alla kunskap'. (1 Joh 2:20)


Grekiska ord:

despotês (mästare) (i NT + exempel i Apokryferna) Salomos Vishet 6:7; Luk 2:29; Upp 6:10 – Tobit 3:14; 8:17; Judit 5:20; 7:9; 9:12; 11:10; 2 Mack 5:17; 6:14; 9:13; 14:46; 15:22; Salomos Vishet 8:3; 11:26; 13:3,9; Syr 23:1; 34:24(29); 36:1; Jeremias brev v 5; Susanna v 5(Theod); De tre männens lovsång v 14; Apg 4:24; 1 Tim 6:1-2; 2 Tim 2:21; Tit 2:9; 1 Petr 2:18; 2 Petr 2:1; Judas v 4.


Ytterligare studier: Matt 21:36; Upp 4:8; 16:5.


(Ursprunglig version 2007-12-01; revised version 2009-06-28; 2012-06-20; 2015-02-17)

Till sidans topp

6:10bb Ända till när dömer Du inte och utverkar rättvisa för vårt blod ut ur/av dem som bor uppå jorden?

Ord för ord (15 ord i den grekiska texten): ända-till när ... inte (du)-dömer och utverkar-rättvisa-(för) '-et blod'/blodet vårt ut-ur dem boende uppå '-en jord'/jorden?


1883: Hur länge ... dröjer du att döma och att hämnas vårt blod på dem, som bo på jorden?

1541(1703): ... huru länge dömer du icke, och hämnas icke wårt blod på dem, som bo på jordene?

LT 1974: hur länge ska det dröja innan du dömer människorna på jorden för vad de har gjort mot oss? När ska du hämnas vårt blod och utkräva det av dem som lever på jorden?


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Kain stod upp emot sin broder Abel och dödade honom. ... Och Gud talade: ”Vad har du gjort? Din broders blods röst ropar i riktning mot Mig ut ur jorden?” (1 Mos 4:8b,10, Grekiska GT)

Herren Gud talade till (Kain): " ... 'Varje den havande dödat'/'vem som än dödar' Kain, skall, då han utverkas/utkrävs sju/sjufaldig rättvisa, 'lösas från sidan'/avskiljas." (1 Mos 4:15a, Grekiska GT)

Gör er glada, himlar, tillsammans (med Herren) och kasta er ner inför Honom (för att hedra Honom) alla Guds söner. Gör er glada nationer, i sällskap med Hans folk, ... eftersom (Herren) skall utverka rättvisa för Sina söners blod ... (på) Sina fiender.” (5 Mos 32:43a, Grekiska GT)

(Herren sade till Jehu:) “Du skall fullständigt tillintetgöra Ahabs, din herres, hus, ’ut ur’/’bort från’ Mitt ansikte och du skall ut ur/av Jisebels hand utverka rättvisa för Mina slavars profeternas blod, och för alla Herrens slavars blod.” (2 Kung 9:7, Grekiska GT)

(David sade till Herren:) "Min själ oroas oerhört. Och Du, Herre, ända till när? Vänd Dig intill (mig), Herre. Fräls min själ, rädda mig ’vad beträffar’/’för ... skull’ Din barmhärtighet." (Ps 6:3-4 eller 6:4-5, Grekiska GT)

(David sade till Gud:) ”Du må segra i 'det att dömas Dig'/'Ditt dömande'.” (Ps 51:4b eller 51:6b, Grekiska GT)

(Psalmisten sade:) “Ända till när, Herre? Skall Du vara vred ‘in i’/intill ett slut? ... Ej någonsin må nationerna tala: ’Var är deras Gud?’ Och låt det fås kunskap i/bland nationerna inför våra ögons ögon/åsyn om utverkandet av rättvisa av Dina slavars blod, det som är (och har varit) uthällt/utgjutet.” (Ps 79:5a,10, Grekiska GT)

Gud, en ivrare, och Herren som utverkar rättvisa, Herren som utverkar rättvisa i sällskap med lidelse, Herren som utverkar rättvisa på sina motståndare. (Nahum 1:2a, Grekiska GT)

(Några av de gudlösa israeliterna sade till den främmande kungen:) “Ända till när må du ej göra dom och utverka rättvisa för våra bröder?” (1 Mack 6:22b, Grekiska GT)

(Jesus, Syraks son, sade: “Israel) sökte ut/efter varje ondska, ända till ett utverkande av rättvisa måtte komma emot dem.” (Syr 47:25)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade:) “O släkte, (som är) trolöst och som har varit (och är) bortvänt, ända till när skall Jag vara i sällskap med er, ända till när skall Jag ’hålla upp’/’stå ut med’ er?” (Matt 17:17a)

(Jesus sade till de skriftlärda och fariseerna:) "Emot er må komma varje/allt rättfärdigt blod som är uthällt/utgjutet uppå jorden från den rättfärdige Abels blod ända till Sakarias * (א*) blod, (honom) som ni mördade mellantid/mellan templet och offeraltaret. Amen säger jag till er, alla de här tingen kommer att anlända emot det här släktet." (Matt 23:35-36)

(En änka sade till en domare:) “Utverka rättvisa åt mig från min motpart!” ... (Domaren talade i sig själv:) ”På grund av att den här änkan under alla förhållanden erbjuda/vållar mig besvär, skall jag utverka rättvisa åt henne ...” Och Herren talade: ”... Må inte/förvisso ej Gud göra utverkandet av Sina utvaldas rättvisa, av de som ropar till Honom dag och natt, och är inte Han långmodig ’på dem’/’för deras skull’? Jag säger till er, att Han skall göra utverkandet av deras rättvisa i/med snabbhet.” (Luk 18:3b,5-8a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Judarna inringade så (Jesus) och sade till Honom: “Ända till när ’lyfter Du’/’tar Du bort’ vår själ? Om Du är Kristus, tala till oss (i) klarspråk.” (Joh 10:24a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) "Då (Den som är kallad till sidan av er) har kommit, skall Den där överbevisa utsmyckningen/'den utsmyckade världen' med anledning av miss (av Guds mål) och med anledning av rättfärdighet och med anledning av dom; med anledning av miss (av Guds mål) faktiskt/förvisso, att de inte tror in i Mig." (Joh 16:8-9)

(Jesus sade till sina lärjungar:) "De här tingen har Jag samtalat (och samtalar) (med) er, för att ni må ha frid i Mig. I utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ har ni betryck. Visa emellertid tillit. Jag har besegrat (och besegrar) utsmyckningen/’den utsmyckade världen’." (Joh 16:33)

(Jag skall * (hålla fast) (א,*א) dig) ut ur prövningens stund, den som står i begrepp att komma uppå hela (den bebodda) världen (för) att pröva dem som bor uppå jorden. (Upp 3:10b, ”Filadelfia”)


Hembygdens predikan:

De' finns så mycket i tillvaron omkring oss som gör oss undrande, ja rent av bävande. Ty ofta upplever vi böner utan svar, kamp utan seger o.s.v. Och ibland synes oss Gud så overksam och tyst, och vi står där frågande. Hör då inte Gud våra böner och varför griper han inte in o.s.v. Och jag förstår dig så väl, du som kanske befinner dig i en sådan situation just nu, ty din kamp och dina frågor har varit och är ofta också mina. ... Att ta emot Jesus Kristus de' innebär en ny grund att bygga på och ett nytt liv att leva. Och den grunden håller även då Gud synes oss vara tyst. Och det livet fungerar även då svårigheter och prövningar kommer i vår väg. ... Livstron-frälsningstron vet, att Gud hör alla våra böner även om inte bönesvaret kommer omgående. Och verklig livstro-frälsningstro upplever också segerkraften i frestelsens stunder genom honom som har segrat för oss alla. Och verklig livstro-frälsningstro finner också förlåtelsen där skulden står där obetalbar av oss själva. (Pastor Arne Sundvall, Svenska Alliansmissionen, 1900-talets senare del)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

Varför griper inte Gud in och gör slut på ondskan? ... Det svar som ges är att Gud har bestämt allt i förväg och att människan inte kan se in i hans planer. Gud har skäl som gör att han dröjer med domen. (Leif Carlsson ”Tröst och trots – Uppenbarelseboken” s 105)

Gode Gud, vi ber om att inte uppslukas av att livet kan tyckas orättvist. Vi ber om att inte hamna inom egna trånga cirklar när det gäller vårt mått av lidande. (Runar Eldebo ”Det oskyldiga lidandet” s 177)

När människan upplever den Helige, då upplever hon att Gud är den rättfärdige, som har krav på henne, krav som hon inte uppfyller. Synd, det är skillnaden mellan Guds vilja och vad jag faktiskt är. I Bibeln förknippas därför ofta Guds helighet med hans rättfärdiga dom (Jes 5:16, Upp 6:10). (Torsten Nilsson "Ropet och svaret" s 82-83)

Och så blir det examen. ... Madicken får berätta om den barmhärtige samariten, och honom tycker hon om, å, den som kunde vara lika snäll och hjälpsam som han var! Madicken ser alltsammans för sej så tydligt som om hon själv hade varit med där på vägen mellan Jerusalem och Jeriko. Hon ser hur samariten kommer ridande och hittar honom blödande vid vägkanten, den där stackarn som rövarna nästan har slagit ihjäl, och hur samariten sen smörjer hans sår med olja och vin. ... Nu vet hon, vad de ska leka. Samaritleken. ... Till sist kommer Lisabet ner från vinden, arg som ett bi. "Hur länge ska man sitta där och smörja och smörja med vin och fotogen, har ni tänkt", frågar hon ilsket. Lisabet tror att olja är detsamma som fotogen, men det är det inte, förklarar Madicken. "Har du smort honom med fotogen, då lever (Mattis) inte över natten." (Astrid Lindgren "Madicken och Junibackens Pims" s 117-118,136)

Man storknar! Jag önskar, att han (Hitler) måtte få dö ensam! Jag är glad att höra, att han lär vara sömnlös och höll på att stryka med av för mycket sömnmedel härom natten. Tysk framfart Europa runt. Ack, Herre, huru länge? Och all mat tar di, var dom går fram. Egyptens gräshoppor ute på härjningståg. (Astrid Lindgren "Krigsdagböcker 1939-1945" s 103; 1941-09-06)

Dessa själar voro icke allenast medvetna, de följde ock med spänd uppmärksamhet händelsernas gång på jorden och hade en djup längtan, att den tid måtte komma, då rättvisa på jorden kunde skipas. (John Ongman "Varningsord i avfallstider" s 200-201; Läran om mellantillståndet och andeväsendena)

Hatto, eremiten, stod där vid flodstranden utanför sin håla och bad sitt livs stora bön. Han bad Gud, att han måtte låta domens dag inbryta över denna onda värld. Han kallade på de basunblåsande änglarna, som skulle förkunna slutet på syndens välde. Han ropade på blodhavets vågor, som skulle fördränka de orättfärdiga. Han kallade på pesten, som skulle fylla kyrkogårdarna med högar av lik. ... ”Herre, var äro de skyar av eld, som förhärjade Sodom? När öppnar du de himmelens källor, som lyfte arken till Ararats topp? Äro inte ditt tålamods kar uttömda och din dåds skålar tomma? Herre, när kommer du ur din rämnande himmel?” (Selma Lagerlöf ”Legenden om fågelboet” s 7-10)

Gajus: (Petrus) är korsfäst. Han Herrans lärjunge, vårt fasta värn och församlingens stöd. Erastus: Vilddjuret har rivit lammet. Alexander: Herre Du som är helig och sannfärdig, huru länge dömer Du icke och hämnas icke vårt blod på dem som bo på jorden? Gajus: Bort det talet! "Fader förlåt dem, ty de veta icke vad de göra!" (August Strindberg "Lammet och vilddjuret" s 221-222)

Den som känner till arbetsordningen i våra dongruvor tycker inte att gruvan i Due är hemsk. Att arbetet är så exceptionellt hårt beror i själva verket inte på dess art utan på miljön, på slöheten och samvetslösheten hos lägre tjänstemän - man måste ständigt tåla oförskämdheter, orättvisor och godtycke. De som är rika dricker te och de fattiga arbetar, vakterna lurar öppet sina överordnade, oundvikliga sammanstötningar mellan gruv- och fängelseadministrationen ger upphov till skvaller, förtal och all möjlig oreda, som framför allt drbbar folk i beroendeställning. Men hur djupt fördärvad och orättfärdig straffången än är alskar han rättvisa mer än något annat, och om han inte finner den hos dem som är över honom blir han bittrare allteftersom åren går. (Anton Tjechov "Sachalin" s 101; Tjechov besökte Sachalin 1890)

"Biljetten!" vänder (överkonduktör) Podtjagin sig till en (tåg)passagerare i andra klass, en mager senig man, som sitter svept i päls och pläd och omgärdad av kuddar. "Biljetten!" Den magre svarar inte. Han sover. Överkonduktören tar honom i axeln och upprepar otåligt: "Biljetten!" Passageraren far upp, öppnar ögonen och ser med fasa på Podtjagin. ... "Herregud!" stönar den magre med gråtfärdig min. "Jag har reumatism. ... Tre nätter har jag inte sovit en blund. Nu har jag tagit morfin för att få sova, och så kommer ni ... och vill se biljetten! Det är ju grymt, det är omänskligt! Om ni hade en aning om hur svårt jag har att somna, så skulle ni inte väcka mig för en sån struntsak ... Det är taktlöst, det är hänsynslöst! Vad ska ni med biljetten till? Det är ju fånigt? ... Inte nog med att ni pinar passagerarna med os och korsdrag - sen ska ni också ta livet av en med er förbannade byråkrati. ... Det är till att vara nitisk! Tur att ni kontrollerar, annars reste väl halva tåget utan biljetter!" ... "Nå, då struntar jag i er biljett", (säger Podtjagin och fortsätter:) "Som ni vill ... Men ni borde förstå att det ingår i mitt åliggande ... I annat fall skulle jag naturligtvis aldrig ... Fråga stinsen på stationen får ni höra ... Fråga vem ni vill." ... Vid nästa station står tåget i fem minuter. Före avgångssignalen inträder Podtjagin i den nyssnämnda andraklasskupén. Efter honom kommer stinsen i röd mössa. ... Den sjuke rycker till som om man stuckit honom med något vasst, öppnar ögonen och lutar sig bakåt. "Herregud! Jag tog ett pulver till, men knappt hinner jag somna om förrän han är här igen! Kan ni inte visa en liten smula hänsyn? ... Det är ju skandalöst! Här har ni eran biljett!" ... "Låt honom vara", säger stinsen med en grimas och drar Podtjagin i ärmen. Podtjagin rycker på axlarna och följer långsamt efter stinsen. "Det är tacken för man försöker göra folk till lags", tänker han missbelåten. Jag tog ju med mig stinsen för att karlen skulle lugna sig och förstå att han har fel ... Och så skäller han!" Nästa station. ... Två herrar kommer fram till (Podtjagin): " ... Om ni inte ber passageraren om ursäkt, så kommer vi att klaga hos trafikchefen, som vi båda känner personligen." ... En halvtimme senare, efter att ha funderat ut en fras som kan tillfredsställa passageraren utan att nedsätta hans värdighet, går Podtjagin in i kupén. "Hör nu herrn!" säger han till den sjuke. ... Den sjuke rycker till och springer upp. ... "Jag tog ett tredje pulver och somnade in ... och så är ni här igen! När ska det bli slut på min pina? ... Sätt av mig vid nästa station! Jag står inte ut längre ... Jag dör." "Det är oförskämt!" säger medpassagerarna till Podtjagin. "Ge er i väg! Ni ska allt få igen för ni bär er så illa åt! Ut med er!" Podtjarin slår ifrån sig med handen, suckar och lämnar kupén. Han går till sin tjänstevagn, sjunker maktlös ned vid bordet och klagar: "Ja, se tågpassagerare! Dom ska man försöka göra till lags! Dom ska man slita ut sig för! Det är så man får lust att supa sig full och ge fan i alltihop ... Gör man ingenting så blir dom förbannade, är man nitisk så blir dom också förbannade." (Anton Tjechov "Ja se tågpassagerare!" s 111-116)

Derest du icke längtar efter förlossningens dag, så kan du icke heller rätt bedja Fader wår, ja, icke ens rätt uttala din trosbekännelse. Ty huru kan du säga: ”Jag tror på de dödas uppståndelse och ett ewigt lif”, utan att längta efter den dagen? Men har du denna tro, då måste du äfwen hafwa denna hjertliga längtan och åtrå efter den dagen, annars är du ännu icke en christen och kan icke berömma dig af tron. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 33-34 i kommentar till Luk 21:25-33)

Det är sannt, såsom ordspråket lyder: ”Rätt måste dock blifwa rätt.” Men oss brister tro, så att wi icke kunna afbida den utsatta stunden, utan låta oss tycka, att det dröjer för länge och att oss går alltför illa. Men det är dock en ganska kort tid, och du skall lätt kunna härda ut och fördraga den, om du blott kan tro Gud, som wäl gifwer din owän en tids uppskof och rådrum till att omwända sig; men timman är redan bestämd och i annalkande, och han skall icke undgå den, om den öfwerraskar honom i hans obotfärdighet. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 380-381 i kommentar till 1 Petr 3:8-15)

Medan bonden sparkar av sig den leriga stöveln och sträcker ut sin hand mot elden, väntar det nya året, väntar ödet på det som skall komma. Vem sträckte ut sin hand mot elden och mindes de heliga på Helgonens dag, mindes martyrer och helgon som vänta? ... Vi vänta, vi vänta, och helgonen och martyrerna vänta, på blivande helgon och martyrer. ... Ödet väntar i Guds hand, och inte i händerna på statsmännen. (T.S. Eliot "Mordet i katedralen" s 9-11; Skådeplatsen Archbishop's Hall i Canterbury den 2 dec 1170)

David ... led förföljelse av Saulus för rättfärdighets skull och flydde från kung Saul och skulle inte själv hämnas sin fiende. (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 498)


Att fortsätta med (hembygden):

Precis som den rättfärdige Abels blod ropade “från jorden” (1 Mos 4:10), så ropar nu de kristna martyrerna. (Paul Wern ”Glimtar från Patmos” s 68)

Mängen undra med Job vad det är för fel pä Gud Faders syn pä det rätta. Gud Fader är vänlig och snäll mot en del. Mot en del är han alls icke detta. Somligas öde är tungt som bly medan andras är lätt som en fjäder. Så det stiger en fråga mot himlens sky och densamma är verkligen inte ny. Men svaret är bara väder. (Alf Henrikson "Rim & reson" s 22)

Saknaden av att intet veta om morgondagen är kanske bra för de gamla anletsdragen, man får vänta , se tiden an, får stilla invänta ... den inre rösten och lugnt dess budskap inhämta. (Ulla-Britt Sundvall "Vår gryende morgondag"; dikt skriven den 6 juni 1988)

(Profeten) Habackuk ser på sin samtid, och upptäcker hur ogudaktigt människor lever. Det tycks finnas många likheter med Habackuks generation och vår. Han frågar Gud "Varför låter Du mig se sådan ondska? Hur kan Du själv Gud se allt detta och inte reagera?" Dessa frågor påminner mig om vad många människor säger idag. "Hur kan Gud överhuvudtaget finnas, då världen är så ond och djävulsk?" Gud svarar Habackuk att ondskan kommer att ta slut, och de onda kommer att få sitt straff, men Habackuk måste vänta. Habackuk är dock otålig och påminner Gud igen om situationen bland människorna, och Gud svarar "Vänta och se." (Bengt Freed "Habackuks bön"; församlingsbladet Kontakt med Korskyrkan, Jönköping 1984:1)

Det är inte lätt att vara kristen, det är svårare i år än det var i fjol. Jag fick ett brev för en tid sedan. I slutet av brevet stod det: ”Kära hälsningar från din broder på den smalnande himlavägen.” Inte den smala, utan den smalnande. Något litet kände jag till den pojkens kamp som skrev, och jag förstod varför han skrivit så. Gamle kyrkoherde Henriks brukade säga, att vår väg till himmelen är kilformad, och när vi börjar på den, har vi två knyten, ett i vardera handen. Det ena knytet är allt vad jag har gjort. Vad jag kan räkna med och mina goda beslut. Det andra knytet är att jag skall noga hålla ut, men allt eftersom vi kommer längre på vägen sliter det på de där knytena, och vid vägens slut har vi inga knyten kvar. Vi närmar oss vårt mål. Det är alldeles riktigt att längta till himmelen. ... Den dagen du dör börjar du inte himmelsfärden, då går du sista stycket. Du är på himmelsfärd nu. Under det jag predikar går det hemåt. Ja, hemåt går det varenda dag vare sig vi jublar eller gråter, och tidens vagn gör lite fler hjulspår på vår panna för varje år som går. (Hilding Fagerberg ”Budskap i tält och kyrka” s 87-88)

Den skönaste tonen av alla vars ljuvlighet aldrig dör är pianospelarens sista ton i våningen ovanför. ... Jag har längtat till den i dagar, jag har trånat i timmar till den, och den kommer, den kommer en vacker dag fast den inte hört av sig än. (Alf Henrikson "Sakta mak" s 256; Den skönaste tonen)

Varför spanar din blick mot de tindrande stjärnorna, varför tror du att jorden ej mer hyser Astraea som gäst? Vet, att den Himmelska Mön, som fordom ej så beständigt dvaldes på göternas mark, numera bosatt sig här. Folk, som av många krig fått sinnena vilda och hårda, söker hon vänja vid lag, tvinga att akta på rätt. (Olof Hermelin "Jönköping" s 12; ur Hermelins bok "Hecatompolis suionum. XXXV. Jenecopia.", översatt av adj. G. G. Molin, Uppsala; versen syftar på Göta hovrätt, Astraea var rättvisans gudinna, som stjärnbild kallad Jungfrun)

Ingen annan stad i hela Småland eller Götaland vet att tilldela var och en sitt och skipa rättvisa nogrannare än (Jönköping). Ty här finnes . . . Göta rikets högsta domstol, vittberömda, ädla och lagfarna mäns hemvist, samt en så stor mängd lärde, att det i sanning kan sägas om denna stad: Ju flera lärda och bildade män den äger, desto lyckligare och mera välsignad blir den. Ty var kan man väl säkrare vistas i denna oroliga och skådebana lika värld än där, varest gudsfruktan råder och rättvisa blomstrar? Det är de förtrycktas fristad och skydd. Det utvisar det berömda hovrättshusets själva arkitektur, ty vid ingången står Rättvisan, framställd i en kvinnobild, skuren i trä hållande i vänstra handen en våg i jämvikt samt i den högra ett draget svärd och pekande på den Heliga Boken, varigenom utpekas den norm, som vid domstolar och rättegångar bör följas. Ty Rättvisan framställes med rätta blind, emedan en rättvis domare ej bör se till någons fördel, utan äga ett från all jordisk drägg renat sinnelag, fast förbliva vid rättvisans jämnvikt och icke döma efter andra lagar än de, som grunda sig i den Heliga Skrift. Ty det blottade svärdet betecknar Guds förestående hämnd, om domaren själv icke ståndaktigt vidhåller rättvisans jämnvikt. . . . De bästa och oväldigaste rättvisans förvaltare ha även genom gudomlig nåd kommit denna lyckliga stad till del, genom vilkas flit och vaksamhet lagarna bevara sin kraft. (Petrus M. Nicander "Lovtal över Jönköping" s 34-36; tal med den Högstes bestånd offentligen hållet den 11 juni 1670 vid Karolinska akademien i Lund)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1900

"Ursäkta predikantdottern!" sade Ann-Kristin spetsigt. Karin skrattade högt och försmädligt. Lillemor knep ihop läpparna och gick vidare med skolväskan hårt tryckt intill sig. En främmande och ond bitterhet sköt upp inom henne. Vilken rätt hade de där två att pina henne? Hon hatade dem, hon hatade den nya skolan, hon hatade sina galoscher ... Det sved som eld i hennes bröst av hat. ... Hon försökte tänka på martyrerna, som utan att tveka offrat sina liv för Jesu skull, men tanken skänkte henne ingen tröst. Ett ögonblick slöt hon ögonen hårt och mumlade: "Gode Gud straffa dem, straffa dem, straffa dem ..." Hon väntade nästan att straffet skulle komma ögonblickligen, att himlen skulle öppna sig för en skinande vit ängel med ett svärd i handen. (Ulla Isaksson "I denna natt" s 41-42)

Konfronterad med ondskan och med döden, ropar människan ur djupet av sin själ efter rättvisa. (Albert Camus "The Rebel" s 267; se också Colin Chapman "Livsfrågorna och kristendomen" s 36; författaren född år 1913 i Mondovi i Franska Algeriet, nuvarande Dréan öster om Alger i nordöstra Algeriet)

I den kaotiska atmosfär som rådde under de första efterkrigsåren (efter andra världskriget), när befolkningen anpassade sig till att leva under sina nya herrar, var det inte en prioriterad uppgift på någons dagordning, om den alls fanns med på någon, att skipa rättvisa för de judar som hade överlevt de antisemitiska förföljelserna. ... Förvisso lever vi i en värld där majoriteten av dem som drev Auschwitz aldrig straffades för något brott, och där de flesta fångar aldrig fått full ersättning för det lidande de åsamkades. Långt därifrån eftersom så många drabbades av följderna av ytterligare fördomar och trakasserier när kriget väl var över. (Laurence Rees "Auschwitz - Den slutgiltiga lösningen" s 344,366)

Judeförföljelsen, som Hitler satt i scen över en stor del av världen, är ondskans klimax i tiden. Av allt det fruktansvärda, som sker, synes mig denna planmässiga utrotning utan nåd och förskoning av oskyldiga judiska mödrar och barn mest fruktansvärt. Här firar ondskan sina värsta triumfer och man frågar endast: hur är det möjligt, att detta verkligen kan ske i vår tid? Hur länge skall det kunna pågå, innan världssamvetet riktigt vaknar, innan Gud i himmelen ingriper. (Berhard J:son Ernestam "Mörkret faller stort och tungt"; Jönköpings-Posten 1943-06-28)

Man skulle ... kunna säga, att martyrhistoriens blodigaste kapitel skrives just i vår egen tid. Det är nog med att erinra om vad som skett i Ryssland under de sista tjugo åren - där ha mer än fyrtio tusen Ordets förkunnare och en tallös skara andra kristna vandrat martyrernas blodstänkta väg. Till himlen stiger ropet av martyrernas blod, såsom vi läsa i Uppenbarelsebokens sjätte kapitel. ... Det är det utgjutna blodet som ropar till Gud, liksom Abels blod ropade till Gud, 1 Mos 4:10. De anförda orden äro sålunda intet uttryck för någon martyrernas bitterhet eller hämndlystnad, men varje brott på jorden har liksom en talande tunga, vars stämma höres in i himlen och når fram till honom som till sist skall döma jorden med rättfärdighet. (David Hedegård "De heliga martyrer" s 52-53; Svenska Alliansmissionens och Jönköpings Missionsförenings missionskalender för 1939)

Ännu en liten tid och vi skall se mandelträden blomma, marmorn lysa i solen, havet gå i vågor. Ännu en liten tid och vi skall stiga högre. (Giorgos Seferis "Myter" s 41; Ännu en liten tid ...)

Min skuta fraktat mångahanda. Men hjärtat ville endast ett. Den fagra kust, där jag vill landa, i drömmens kikare jag sett. Men lång blir min färd. ... Jag hade vänner med i båten i brokig följd från hamn till hamn. En reskamrat satt stum förgråten: en trängtan utan röst och namn. Och lång blir vår färd. ... De sagt farväl de andra många. Den stumma ensam än är kvar. Men denna färd, den ödsligt långa, när skall den sluta? När och var? Hur lång blir vår färd? (Gustaf Ullman ”Resevisan” s II:253; 1881-1945)

Åldriga evangelister, träden nu alla fram! Kitt och klister, allting brister, världen står i damm. Märken I ej hur det grånar åter till medeltid? Luften morlar och dånar: storm, ström, strid. ... Ängel, blås i basunen, bryt ditt sista sigill! Smattra örn, kring kyrkans hörn din apokalyptiska drill! Ryten, I lejonlundar, ert blodsevangelium! Oxen ensam begrundar, stor, sträng, stum. ... Fjärran i fridens ängder, ledd som med solskensgarn, följer stuten, glansbegjuten, himmelens förstfödda barn. Ensam vid drömmande tjärnen går han i oljeskog; blommor bär han på stjärnen, vingar gro kring hans bog. (Erik Axel Karlfeldt "Flora och Bellona" s 447,449-450; Oxen i Sjöga. Den ursprungliga titeln på dikten var "Heliga oxe i Vika". Vika kyrka ligger söder om Falun och här knackades 1918 en kalkmålning föreställande en oxe. I dikten görs flera anspelningar till Uppenbarelseboken.)

Ärkebiskopen Nathan Söderblom förrättade på söndagen högmässan i (Stockholms) Storkyrka, som var till trängsel fylld af åhörare. ... Ärkebiskopen talade om lidandet i världen och yttrade därvid bl.a.: "... Det måste vara ett grundfel med vår civilisation. ... Kristi kärlek måste få mer att säga i världen. En miljonstämmig kör stiger nu upp mot himlen. Kväfda suckar blanda sig med öppenhjärtliga ord och åtgärder. Skola folken piskas och blodigt jagas till ytterligare brodermord och våldsdåd? Herre, huru länge?" (Nathan Söderblom "Herre, huru länge?"; Jönköpings-Posten 1917-08-28)

Måndagen den 28 (juni 1915) besökte jag Kumla, den stora skomakareverkstaden. Där har under det senaste året gjorts en otrolig massa skodon för de tyska och österrikiska arméerna, och redan nu voro stora beställningar gjorda på vinterskodon för det väntade vinterfälttåget. Tyskarna tänka icke att gifva sig. Icke häller ha de någon anledning därtill i den nuvarande situationen, hvilken för ögonblicket är gynnsammare för dem än förut under krigets lopp. O, när skall detta förskräckliga krig taga en ände! Men så länge ondskan har öfverhand i världen, är det fåfängt att tänka på den eviga fred, som enligt profetian skall råda i Guds rike, men föregås enligt samma profetia af ohyggliga krig och blodsutgjutelser. (P. Waldenström "Ute på möten"; Jönköpings-Posten 1915-07-12)

Man kunde ju önska en Gud. Och (Valter) önskade en nu, när han spottade på jorden och glodde på stjärnornas fjärrljus. Men en rättfärdig Gud, en Gud som inte tålde att se oskyldigt blod, inte tålde höra pinade barn gråta halsen full, inte teg stum i sin himmel inför orättvisorna, inte lät prästerna fördöma arbetare, som strävade för sin rätt. Han önskade en Gud som gottgjorde det onda som skedde på denna mörka himlakropp. (Vilhelm Moberg ”Soldat med brutet gevär” s 259; Det måste vara hans eget verk; 1910-1915)


ca 1900 och tiden dessförinnan

Första gången i nya landet svearna möttes till midvinterblot. Runt i snögande skymningen brann det på offerstenarna, mörka av sot. Då steg ett sorl mellan lyfta händer: "Vart för du oss, hövding, som fick vår tro? Vi äro söner av solens länder. Vad förbröt vår stam att vi här måste bo? Kommer aldrig, kommer aldrig solen?" ... Hövdingens svar över heden ljöd: "I solens söner, minns vad jag bjöd! Ren snön edra tält begraver. I skolen bruka i längtan och nöd det land jag er givit haver. Och tunga tankar till lärospån, det blive arvet från far till son. Bebodd stod jorden, då gav oss Hel sin ödemark till ägodel. Kommer aldrig, kommer aldrig solen?" ... Och han och hans män blevo grå av år och sattes i Uppsala högar, men än bland hans folk en viskning går från tunga sinnen och mörka vrår, när vinterskymningen snögar: "Kommer aldrig, kommer aldrig solen?" (Verner von Heidenstam "Kommer aldrig solen?" s 288-289)

Fast de kristnas blod ropar hämnd från himlen över brodermördaren ända från den oskyldige Abels blod intill Sakarias Barakias son, skall dock de få själar som nu försmäktar i fängelse och landsflykt för sin tro och för sin religion, de skall med Guds hjälp skåda bättre tider. Så hoppas vi nu, sedan djävulen fått rasa ut, sedan han fått släcka sin blodtörst i krig och pest och hungersnöd skall han bli bunden med mörkrets kedjor och kastas ned ifrån himlen till jorden, ifrån det andliga till det världsliga regementet. (Lars Levi Laestadius "Nya Evangeliepostillan" s 416 i predikan 1854 över 1 Thess 4:3)

Den långsamma seglatsen hade uttömt passagerarnas tålamod, och det var mycket som de hade velat fråga skepparen om. ... Ryktet gick om ett besked, som han hade lämnat en modig och nyfiken passagerare, som hade frågat: När får vi landstiga i Nordamerika? Han hade ställt frågan, som var allas fråga, detta var vad de allesamman ville veta. Och kaptenen hade svarat: Vilken dag de kom in i New Yorks hamn? Jo, det skulle han genast säga, det ville han gärna tala om. Bara han själv först fick ett litet besked – ett litet besked om väderleken. Han ville bara veta hur vädret skulle bli under några veckor framåt, dag för dag, om det skulle bli mulet eller klart, stiltje eller storm, god bris eller svag, regn eller dimma. Och så ville han gärna att de skulle vara snälla och säga honom från vilket väderstreck vinden skulle blåsa under den närmaste tiden, dag för dag, från öster eller väster, norr eller söder. Så snart de bara hade givit honom ett litet besked om det här, så skulle han genast säga sina passagerare vilket datum briggen Charlotta skulle angöra träpiren i New Yorks hamn. ... Det brådskade inte för dem. Nog hade han kunnat driva skutan hårdare, men han var rädd att fresta riggen. ... Den måttliga brisen (var) den vind som hennes skeppare helst önskade sig. (Vilhelm Moberg ”Utvandrarna” s 400-401; Bönder på havet)

Till slut finner (Erik Johan Stagnelii) sönderslitna själ i religionen tröst och frälsning från passionerna. ... Hela hans varelse koncentrerar sig nu i en längtan efter det som ovantill är: "O, när brista en gång de tryckande jordiska banden? När skall anden en dag, lycklig, förklarad och fri, sväva på glänsande vingar dit opp, av fläktande palmer och gullharpornas ljud hälsad i andarnes krets?" spörjer han. Hans religiösa stämning har fått uttryck i diktsamlingen "Liljor i Saron" (1821). Gripande skönt uttalar skalden här sin längtan att bryta jordelivets bojor; här ger han uttryck åt den världssmärta och det världsförakt, som bemäktigat sig honom. Jorden tedde sig för honom som ett fängelse för fallna, sörjande andar. Ja hela naturen var ju en fallen världssjäl, som i vindens sus, i källans sorl, i fåglarnas kvitter utgöt sin klagan över avfallet från Gud och suckade efter förlossning ur syndabojorna. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1809-1859" s 258)

I (kungaparet Adolf Fredrik och Ulrika Eleonoras) närmaste omgivning utbildades så småningom en politisk grupp med en enda punkt på sitt program, nämligen att få slut på det parlamentariska system som rådde. ... (1756) nystades härvan utan svårighet upp av myndigheterna. ... De styrande försummade inte att göra det mesta möjliga av saken och dödsdömde utan betänkande de båda grevarna (Erik Brahe och Gustaf Jakob Horn) och sex andra personer, som alla avrättades på den öppna platsen framför Riddarholmskyrkan under stort militäruppbåd och väldig publiktillströmning. ... Riksdagen visste alltför väl vilken roll drottningen hade spelat och uppdrog åt prästeståndet att i egenskap av själasörjare förmana henne, varpå ärkebiskop Benzelius och biskop Troilius tilltvingade sig audiens och läste upp en skrift som undertecknats av ståndets alla ledamöter. Den fastslog att de avlivades blod ropade över dem som hade varit orsak till brottet. Där stod också att Herrens fruktan var den enda sanna visheten, vilket upplystes på förekommen anledning, ty prästerna hade klart för sig att drottningen var starkt besmittad av det franska fritänkeriet. ... Inte heller konungen undgick efterräkningar. ... Hans auktoritet som förut hade varit ringa var nu helt försvunnen, och de triumferande hattarna kunde fira sin seger med att dela ut partibelöningar till alla som på ett eller annat sätt hade visat nit och omsorg om friheten och konstitutionen. (Alf Henrikson "Svensk historia II" s 678-681)

Det myckna, tröttande arbetet förorsakade Calvin själf många kvalfulla timmar och stunder. Han längtade ständigt efter det kära Frankrike och kände sig ofta nedtryckt af det småstadsaktiga, af "barbariet" (barbaries) i Genève. Dessutom hade han kroppsliga lidanden, hvarunder han måtte sucka med profeten: "Herre, huru länge!" Och till striden utåt kom den inre striden. Han låter oss blicka in i sitt innersta, då han skref de vemodiga orden: "Af alla strider med mina många och stora fiender är den största striden med min otålighet. Mina sträfvanden hafva väl icke varit förgäfves, men jag har dock icke ännu kunnat tämja vredens vilddjur." (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria från reformationen till upplysningstidehvarfvet" s 255)

En av (den heliga) Birgittas mest storartade skapelser ... behandlar först en konung som står inför Guds domstol för sina synder, men vidgar sig till en väldig uppgörelse mellan furstarna och konungarna å ena sidan, alla dem som de förtryckt å den andra. ... Från jorden ropar en stämma bland tusenden: "Du Herre Gud, rättvise domare - döm över våra konungar och hövdingar och se till vårt blods utgjutande och våra hustrurs och barns sorger och tårar! Betrakta vår hunger och vår smälek, våra sår och vår fångenskap, nedbrännandet och plundrandet av våra hus samt våra jungfrurs och hustrurs våldtagande. Ge akt på den orätt som kyrkorna och hela prästerskapet lider, och se furstarnas och konungarnas falska löften och förräderi och de skatter som de i sitt vilda rofferi utpressar. De bryr sig inte om, ifall tusenden dör, bara de får utrymmer för sitt gränslösa övermod!" Denna de förtrycktas klagan från jorden är såvitt jag vet unik. Vår medeltid har ingen så radikal social anklagelse. (Sven Stolpe "Birgitta i Rom" s 147-148; Människokännaren Birgitta)

På 1100-talet ... började man nu alltmer uppfatta själens tillstånd efter döden inte som en färd utan som ett väntrum. (Harald Rasmussen-Einar Thomassen "Kristendomen - En historisk introduktion" s 241; Lekfolkets kristendom)


Att avrunda med::

Ge inte upp – det kan ta tid att tända ljus i mörker. (Helena Boberg Oscarsson ”December 2006”)

(I Psaltaren) finns förvisso många vackra ord av lovsång och förtröstan. Men ingen censur har klippt bort ilskan, sorgen och besvikelsen. Det är fullt tillåtet att vräka ur sig: ”Jag hatar dem med starkaste hat”. Likaså får man säga till den högste: ”Gud varför sover du? Det är tid att du griper in”. (Liselotte Johansson ”Vrede” s 117)

All resa är så allvarsam, vår död på dörren gläntar. Hur skall vi orka ända fram - till stranden, där Han väntar? ... Så frågade en stormig dag den minsta själ i världen. Jag tvivlade - hur kunde jag! Gud är ju med på färden. (Bo Setterlind "Stryk molnet från din panna" s 263; Dikter 1979-1984; Änglamusik)

Kristushatets lågor färgar himlen röd. Herre, hjälp Ditt folk i deras djupa nöd. ... Giv dem himmelsk kraft, uthållighet och mod och en slutlig seger genom Lammets blod. (Hans Hallebo "En såningsman gick för att så" s 14; Annandag Jul; Bön för martyrerna)

Huru svårt ha vi icke att bedja bönen: "Icke som jag vill utan som du vill." Huru ofta vill ej otåligheten komma, då vi betrakta våra medmänniskors lott i detta livet! Och så kommer frågan: "Varför skulle denna börda bli just min?" Men då är man inne på en olycksväg, och det känner man för varje steg man tar på den. Och då behöver man knäppa sina händer och bedja om tålamod. (Philip Assarsson "Bidan"; kommentar till Jak 5:7-11; Jönköpings-Posten 1940-11-15)


Sångarna:

Vila i din väntan. Stilla mötet sker. All din stora längtan Herren hör och ser. Våga vänta tryggt: Snart har dagen grytt. Våren visar vägen: Gud gör allting nytt. Genom din ångest, när allt är svårt, delar Gud din smärta och all din gråt. (P Harling: Psalmer och Sånger 205:1)

Och om sången nån gång skulle tystna eller störas av oro och strid, Herre, öppna på nytt mina ögon, så jag ser att hos dig är min frid. Jag vill göra mitt liv till en lovsång till dig, där var ton skall en hyllning till dig bära. Och i dagar av glädje och dagar av sorg vill jag leva var dag till din ära. (C Hultgren: Psalmer och Sånger 336:3)

Men vi som än försmäktar i Babel – dagar, mil från fosterland och modersmål, i träldom och exil – oss gäller hålla viljan stark och hoppet visst att hem dock återvänder vi till sist, till vårt Jerusalem. (P Abélard-S Larson: Psalmer och Sånger 747:4)

Väl blir det mörker mången gång – Ej solen skiner jämt – Väl få vi känna tidens tvång, Men ett är dock bestämdt: Det blir ej mörkt i himmelen, Och resan, hvad betyder den! (N Frykman: Sång 208:3a; jfr Psalmer och Sånger 262:2)

Kort är min pilgrimsfärd. Ack, från en stormig värld Längtar jag hem! Snart är all nöd förbi, Snart skall jag, glad och fri, Sjunga om seger i Himlen, mitt hem. (TR Taylor-L Sandell-Berg: Svenska Missionsförbundets Sångbok 1920 nr 439:2; jfr Psalmer och Sånger 720:2)

Du är när dem som älska dig Och med allt allvar frukta, Fördärvar ej evinnerlig, När du dem nödgas tukta. Du hörer dina frommas rop Och friar från de ondas hop, Som snarlig blir till intet. (J Arrhenius: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 9:7)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående Werns kommentar ovan, jämför också med 3 Mos 17:11: (Herren sade till Mose:) “Varje kötts själ är i dess blod, och Jag har gett (och ger) det åt er uppå offeraltaret (för) att utsona med anledning av era själar.” (Grekiska GT)

Angående “de som bor uppå jorden”, se Upp 3:10b.


Grekiska ord:

ekdikeô (utverka rättvisa) (i NT + exempel i Apokryferna) 1 Mack 6:22; Luk 18:3,5; Upp 6:10 – Judit 1:12; 2:1; 6:5; 7:28; 8:27; 16:17; 1 Mack 9:26; 15:21; 2 Mack 6:15; Syr 12:8; 23:21; 39:30; 46:1; Rom 12:19; 2 Kor 10:6; Upp 19:2.


Ytterligare studier:

1 Mos 15:8; 4 Mos 31:2; 1 Sam 24:13; 2 Sam 2:26; Ps 90:13; 119:84; Sak 1:12; Jer 5:9,29; 9:9; Hab 1:2-4; Matt 23:33; 24:2-3; Mark 9:19; Luk 9:41; 13:1-2; Apg 10:42; Rom 2:16; 2 Thess 1:6-7; Hebr 10:30; Upp 8:13; 11:10,18; 13:8,14; 16:5; 17:8; 18:20,24.


Joel Nobel Musvosi "The concept of vengeance in the book of Revelation in its Old Testament and Near Eastern context"; Andrews University Seminary Studies 26.1 (Spring 1988): 83-84.

Grant R. Osborne "Theodicy in the Apocalypse"; Trinity Journal 14.1 (1993): 63-77.


(Ursprunglig version 2007-12-01; revised version 2009-06-28; 2012-06-20; 2015-02-17)

Till sidans topp

6:11a Och det gavs till dem, var och en, en vit dräkt.

Ord för ord (6 ord i den grekiska texten): och (det)-gavs (till)-dem var-och-en (en)-dräkt vit.


1883: Och åt hvar och en af dem vardt gifven en hvit fotsid klädnad ...

1541(1703): Och dem wardt gifwet hwarjom och enom ett sidt hwitt kläde ...

LT 1974: Var och en av dem fick då vita kläder ...


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Juda) rengör sin dräkt i vin och sitt hölje i en vindruvas blod. (1 Mos 49:11b, Grekiska GT)

(Herren sade till Mose:) “Du skall göra en helig dräkt åt Aron, din broder, ‘in i’/’med syfte på’ heder och härlighetsglans.” (2 Mos 28:2, Grekiska GT)

David ‘som var’/var omgjordad runt omkring i en dräkt av fint linne ... och emot/på David en dräkt av fint linne. (1 Krön 15:27, Grekiska GT)

(Haman) talade (vänd) i riktning mot kungen: “En människa som kungen vill förhärliga, låt kungens pojkar föra/’bära fram” en dräkt av fint linne, som kungen höljs i.” (Ester 6:7-8a, Grekiska GT)

(Salomo sade:) “Gud har allaredan varit tillfreds med dina arbeten. Låt i varje läglig tid dina kläder stå/vara vita.” (Pred 9:7b-8a, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade: “Kungen) säger till sina slavar: ’Bröllopsmåltiden är faktiskt redo, men de som var (och hade varit) kallade var (hela tiden) inte värdiga.’ ... Då kungen hade kommit in (för) att betrakta de som låg upp/’till bords’, skådade han där en människa som inte hade sjunkits/klätts (och inte var sjunken/klädd) i bröllopsmåltidskläder. Och han säger till honom: ’Kamrat, hur kom du in här ’ej havande’/’utan att ha’ bröllopsmåltidskläder?” Men den/han ‘sattes munkavle på’/’blev svarslös’. (Matt 22:8,11-12)

(Jesu) kläder blev glittrande, väldigt vita, sådana som en valkare uppå jorden inte förmår vitna/’göra vita’ på det här sättet. (Mark 9:3)

Då (kvinnorna) hade kommit in i, in i minnesgraven, skådade de en liten ung man som satt i de rätta/högra (delarna), (och) som var (och hade varit) höljd i en vit dräkt. (Mark 16:5a)

Fadern talade (vänd) i riktning mot sina slavar: “För snabbt ut den första/bästa dräkten och ’sjunk i’/kläd (min yngre son).” (Luk 15:22a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

De skall vandra omkring i sällskap med Mig i vita (ting), eftersom de är värdiga. Den som segrar skall på det här sättet höljas i vita kläder. (Upp 3:4b-5a, “Sardes”)

Jag ger dig råd att från sidan av Mig köpa ... vita kläder, för att du må hölja dig i (dem) och (att) din nakenhets skam ej må göras synlig. (Upp 3:18a, ”Laodikeia”)

(Äldste) som var (och hade varit) höljda i vita (ting) (א,*א) och (med) kronor av guld emot sina huvuden. (Upp 4:4b)


Exegeter, evangelister med flera:

Förutom vid högmässan har mässkruden rätt ofta kommit att brukas vid vespergudstjänsten. Utvecklingen har här gått utöver den äldre kyrkliga seden ifråga om skrudens användning. Här och var inom (Skara) stift hava också de gamla liturgiska plagg, som vi kalla alba, d. v. s. mässkjorta, och stola, kommit till användning. De präster, som bruka dem, hava här återupptagit en äldre tradition ifråga om kyrkoskick. Det utan jämförelse vanligaste liturgiska plagget är dock den svarta prästkappan, en gång hörande till den prästerliga vardagsdräkten liksom prästens kaftan. (Gustaf Linder "Gudstjänstliv och kyrklig sed" s 396)

Nyligen gick genom pressen en notis, som meddelade, att de diakonissor som i fortsättningen eventuellt få stanna kvar i Stockholms socialvård inte längre får bära sina dräkter. Det är inte alls fråga om att införa någon annan gemensam dräkt, visst inte. Socialvårdssystrarna få hjärtans gärna gå hur "civila" som helst i arbetet. Bara inte diakonissdräkten! Vilken grotesk småaktighet: vad som helst, bara inte den dräkt, som erinrar både sin bärarinna och andra om Kristi kärlek! Sådan är andan, sådan är karaktären i fälttåget mot tron. Generositet och ridderlighet skall man tydligen förgäves vänta där. (Sven Björck "Evangeliet som kom bort"; Jönköpings-Posten 1946-02-02)

Med (Jönköpings) hantverkare hade vi, landsbygdens pojkar, just ingen beröring. Klackning och halvsulning, som i vårt rörliga liv oftast var av nöden, sparades i det längsta, helst till ferierna och sockenskomakaren. Lappskräddarens hjälp kunde vi inte helt avvara. Hans namn har dock fallit mig ur minnet. Men när jag utan prisdirektiv hade fått fars tillåtelse att beställa en ny kostym, vände jag mig till beklädningsfirman Örnberg & Nilsson, som hade öppen butik vid Östra Storgatan ungefär mitt emellan kanalen och Hovrättstorget. Den var troligen stadens förnämsta beställningsskrädderi. Priset för kläderna kan jag ej uppge, men under 100 kronor var det. (Barthold Carlson "Efterskrift till 'Minnen från Jönköpings läroverk och stad på 1870- och 1880-talet'" s 83)

Vid 1800-talets mitt funnos ... bygdedräkter kvar förutom i (Hälsingland och Gästrikland) i huvudsak endast i övre Dalarna, i södra Skåne, i mellersta Blekinge, i Nordmark och övre Älvdalen i Värmland, i Österåker, Vingåker och Sorunda i Södermanland samt i vissa socknar i Jämtland. I landshövdingarnas berättelser kan man avläsa, hur sedan den gamla dräkten även i dessa bygder hastigt förändras. ... I sammanfattningen av (landshövdingarnas) femårsberättelser 1871-75 yttras, att "köpstadsdräkten sprider sig med de lättare kommunikationerna till alla landsändar". Men dräkten förändrade sig även i de bygder, där man icke längre hade någon särskild folkdräkt. Vadmal och värken utbyttes mot kläde och bomull. ... Dräkten var sedan gammalt ett klassmärke. Inte för mer än ett halvt sekel sedan hade man propagerat för att varje stånd skulle bära sin egen dräkt. Grå vadmal skulle då vara bondens klassmärke. ... När stadsborna i gemen hade kvar sitt översitteri gentemot landsbygdens folk, då måste tyvärr den väg bondeklassen hade att vandra fram mot självkänsla och yrkesstolthet även gå över de gamla bygdedräkterna. Att gammal bondetradition fick vika även där var kanske lika nödvändigt - hur onödigt det än kan synas oss nu (år 1939) - för den nya tidens framväxt, som införandet av maskiner, växtföljd och penninghushållning. (Sigfrid Svensson "Gammal bondetradition och ny tid" s 223-224)

Heidenstam berättar i Karolinerna om soldaten Bengt Geting, vars sista önskan var att få begravas klädd i en snygg vit skjorta. Låt oss tro att han och många fattiga och små blir bönhörda över förväntan, så att de får uppstå klädda i Kristi rättfärdighet. (Sven Danell ”Dagpostilla” s 204 i kommentar till 4:22-28)

(Philip Jakob) Spener gladde sig så mycket åt sin hädanfärd, att han befallde, att man icke efter tidens sed skulle få ikläda honom någon svart likskrud eller lägga honom i någon svart kista. Han hade, sade han, under sin livstid tillräckligt sörjt över kyrkan, men nu inginge han i den triumferande kyrkan, och därtill vore en vit dräkt bäst passande. (E.J. Ekman "Inre missionens historia" s 13)

Den mest omfattande sockengången (i Växjö i mitten av 1700-talet) ägde rum vid jultid och var särskilt förknippad med sång och musik. Det intressanta är att delar av denna tradition invävdes och överfördes i folkliga sammanhang och fick sitt uttryck i Staffansupptåg, stjärnspel och luciatåg. ... Det vita i våra dagars luciatåg är inget annat än djäknarnas vita korgossedräkter, som alltid bars under sockengången vid jul. I domkyrkan kallades skolgossarna i sina vita korgossedräkter för ljuspiltar - ett annat namn som levat kvar i den folkliga traditionen som namn på stjärngossar. (Magnus Gustafsson "Vare underviste i rudimentus musicae" s 84 i boken "Linné - en småländsk resa")

I den kyrkoordning för Vexjö stift, som biskop Petrus Jonae 1619 utfärdade, ålägges det rektorerna vid straff av tjänstens förlust att ”hafva höfvelig klädedräkt och hålla ungdomen uti skickelighet och höfvelighet och tideligen förtaga den stora lättfärdigheten, som nu med ungdomen otroligt uti skolan tager öfverhanden. De djäknar, som sig ohöfveligen och högfärdeligen förhålla och icke bruka sådan klädedräkt, som deras stånd tjänar”, skola straffas först med förlust af sin rätt till sockengång och sedan med förvisning. (Rudolf Björkman "Det nya Jönköping. Från stadens flyttning till slutet af sjuttonde seklet." s 282)

De västerländska klädedräkterna och moderna genomgingo förändringar genom korstågen. När de frankiske furstarne och riddarne icke gingo i krigisk rustning, anlade de gärna den bekväma och yppiga orientaliska dräkten. De, som gjorde det först och förde de orientaliska moderna ända till öfverdrift, voro de i Palestina bosatta ättlingarne af korsfarare, det frankolevantinska ridderskapet. En medeltidskrönika säger, att desse herrar gingo prydda och granna som kyrkokapell på helgedagar. De buro fotsida rockar med långa ärmar, knäppta med agraffer, buro glänsande skärp och snören kring lifvet, buro halsband af ädla stenar och hade vid sina fester kransar på hufvudet. Än mer funno de byzantinska och arabiska moderna insteg hos västerlandets damer; långa klädningar af lätt åtsittande tyger med långt nedhängande ärmar blefvo genom korstågen moderna. (Viktor Rydberg "Korstågsperiodens kulturhistoria" s 431; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1888)

Gossen (Marcus Aurelius) valde . . . att aldrig söka egen lycka, men lefva för att göra andra lyckliga. . . . Han iklädde sig vid tolv års ålder den stoiske filosofens enkla dräkt, för att därmed bekräfta sin föresats, och han höll den troget till sin död. (Viktor Rydberg "Materialism och idealism" s 168; föreläsningar i Göteborg höstterminen 1876)

Solen gick ner bak Taygetos branter. Ungdomen sinade, adeln dog ut. Fjorton stenrika gamla tanter ägde det stridbara Sparta till slut. Fjorton tanter i klänningar svarta med nystan på golvet och raskatt i knät ägde på slutet det krigiska Sparta. Det var fredliga framsteg det. (Alf Henrikson "Dikter" s 94; Sparta)


Sångarna:

Mitt skuldregister han plånat ut, han plånat ut, han plånat ut, På mina skulder han gjorde slut, Den bördan slipper jag bära. Jag är i honom så täck för Gud, Ty han har klädt mig i helig skrud, Och därför höjer jag lofvets ljud, Så godt jag kan, till hans ära. (N Frykman: Sång 321:3; jfr Psalmer och Sånger 606:3)

Den korsmärkta dräkten med smädnamn jag tar, Om ingen i släkten det namnet ock har, Och följer med glädje I kämpar, med er, Som tågen till ära, Till ovansklig ära Vid korsets baner! (CO Rosenius: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 490:4; jfr Psalmer och Sånger 59)


Egna kommentarer och funderingar:

De vita kläderna i Upp 3:5 har här i Upp 6:11 blivit dräkter. Angående ”vita”, se också Upp 3:4b-5a.


Grekiska ord:

stolê (dräkt) (i NT + exempel i Apokryferna) Ester 6:8; Mark 16:5; Luk 15:22; Upp 6:11 – Ester 6:11; 8:15; Judit 10:7; 1 Mack 6:15; 10:21; 14:9; 2 Mack 3:15; 5:2; Syr 6:31; 45:10; 50:11; Baruk 4:20; Mark 12:38; Luk 20:46; Upp 7:9,13-14; 22:14.


Ytterligare studier: 1 Mos 27:15; 2 Krön 18:9; Jes 61:10; Hes 16:39; Dan 7:9; Sak 3:4-5; Matt 16:27; Upp 1:13; 2:23.


(Ursprunglig version 2007-12-01; revised version 2009-06-29; 2012-06-20; 2015-02-17)

Till sidans topp

6:11ba Och det talades till dem, för att de måtte (א,* א) ’föras till vila’/vila ännu en små-/liten tid.

Ord för ord (8 ord i den grekiska texten): och (det)-talades (till)-dem för-att (de)-måtte-föras-till-vila ännu (en)-tid små/liten.


1883: ... och dem vardt sagdt, att de ännu en liten tid skulle gifva sig ro ...

1541(1703): ... och till dem wardt sagdt, att de skulle ännu hwilas en liten tid ...

LT 1974: ... och de blev tillsagda att vila ännu en kort tid


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Jakob gick in i uppstickandes/Österns jord/land. ... Och han skådar, och skåda, en brunn i/på slätten, men/och där var (hela tiden) tre små fårhjordar som var förda till vila uppå den. (1 Mos 29:1b-2a, Grekiska GT)

(Mose sade till folket:) ”Herren skall föra krig med anledning av er, och ni skall vara tysta.” (2 Mos 14:14, Grekiska GT)

(David sade till Israels ledare:) “Är visst/verkligen inte Herren i sällskap med er? ... ’I en ring från’/’runt omkring’ har Han fört er till vila.” (1 Krön 22:18a, Grekiska GT)

(Herren sade:) “De orättfärdiga kommer att kastas hit och dit av vågorna, och de kommer inte att förmå att föras/komma till vila.” (Jes 57:20; Grekiska GT)

(Människan som var sjunken/klädd i linne sade till profeten:) “Du skall föras till vila och stå upp emot din härlighetsglans in i dagars avslutning.” (Dan 12:13b, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade:) ”Kom hit i riktning mot Mig, alla som har besvär och som är (och har varit) betungade, och Jag skall föra er till vila.” (Matt 11:28)

(Jesus sade till Sina lärjungar:)”Kom hit ni själva 'enligt det egna tinget'/'för er själva' in i en ödelagd/ödslig plats och förs/kom till vila få/lite.” (Mark 6:31a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Jesus talade så: ”Ännu en små-/liten tid är Jag i sällskap med er. Och Jag drar Mig tillbaka i riktning mot Den som har sänt Mig.” (Joh 7:33)


Exegeter, evangelister med flera:

Det kan ... vara svårt att leva i väntan på något som ska komma och samtidigt leva med verkligheten här och nu - för jag vet ju inte hur det blir, om mitt nu kommer att förändras eller inte. Förväntan kan leda till besvikelse och smärta - när det jag väntat och hoppats på inte sker eller hoppet slår fel. Ju mer jag ger mig hän i förväntan ju mer sårbar blir jag men ju större blir glädjen när väntan är slut och det jag hoppats på och längtat efter blir del av min verklighet här och nu. ... Att vara en kristen är att leva i förväntan. Vi firar i advent att Jesus kom. Samtidigt väntar vi fortfarande - att Jesus ska komma tillbaka och att vi ska få leva för alltid (i hans) rike - och aldrig vänta mer! Har du upptäckt honom? Om inte - fundera över hur du förväntar dig att finna honom. Kanske är han bortom dina föreställningar? (Anna-Lena Thoursie "Den som väntar på något gott väntar ofta länge"; församlingsbladet Gemenskap, Korskyrkan Jönköping julen 2007)

Den store franske författaren Albert Camus finner levnadsvisdom bestå i att tänka klart och inte längre hoppas. En kristtrogen hoppas där intet hopp finns (Rom 4:18). Ty nya himlar och en ny jord, där rättfärdighet bor, förbida vi efter hans löfte (2 Petr 3:13). (Sven Danell ”Dagpostilla” s 18 i kommentar till Rom 15:4-13)

Verbet (“föras till vila” i Matt 11:28) ... hör hemma i den judiska apokalyptikens terminologi (Upp 6:11; 14:13; Matt 12:43). Det är i Riket, och genom hängivenheten till Jesus, som den trogne skall finna sin vila. Den futurala formen (i Matt 11:28) anger, inte ett avlägset framtidsperspektiv eller en vila i livet efter detta, utan den vila som de som följer Jesus omedelbart skall finna. (David Hill "The Gospel of Matthew" s 208)

Var stilla, var tyst och vänta, Vänta på vilddjuret, vänta på varslet som kommer, Vänta på undret, vänta på undergången som kommer När tiden har mist sin sälta. Det svävar med släckta stjärnor lågande skär förbi. Det kommer i gryningen eller i skymningen. Dagen och natten är inte dess tid. När solen går i mull och månen i sten skall det komma Med släckta stjärnor på kolnade skepp ... Då skall de blodiga portarna öppnas för allt som är möjligt. Då skall de blodlösa portarna stängas för alltid. Makten skall fyllas av osedda steg och luften av ohörda ljud, Städerna störta punktligt som klockslag. Öronens snäckor skall sprängas som djupt ner i vattnet Och tidens omätliga saktmod förevigas Djupt in i döda blickar, i domnade ljus Av undret som snuddar förbi deras hus. Var stilla, var tyst och vänta, Andlöst tills gryningen öppnar sitt öga och andlöst till skymningen sluter sin blick. (Gunnar Ekelöf ”Höstsejd” s 437-438; 1934)

I salig ro förbida (de) uppfyllelsen av sin längtan efter den förföljande werldsmagtens undergång, hwarom se Kap. 19:2. (H.M. Melin ”Nya Testamentet” s 142)

De undslapp tjockans omfamning, men fick motvindens hinder i stället. Västanvinden, amerikavinden, fortsatte att sinka dem på deras färd. Den var som en hälsning från Nya världen: Stilla er! Ni har gott om tid! Tids nog kommer ni fram! Säkert var att havets vindar inte ville påskynda deras ankomst till Nya världen.(Vilhelm Moberg ”Utvandrarna” s 402; Bönder på havet)

Prosten betraktade forskande (Karl Oskar) ... : ”Jag har hört talas om dina planer. Men varför vill du utflytta, Karl Oskar?” ”Jag kom i skulder å betröcktheter. Jag kan inte förkovra mej hemmave.” ”Det har behagat Gud att ge oss nödår. Men en sann och trogen kristen knotar inte inför prövningen. Du kan din katekes, Karl Oskar Nilsson, det minns jag. Du bör således veta att prövningen är sänd till din förbättring? ... Du har väl dock en nödtorftig spis åt ditt hushåll? Med en nödtorftig spis bör människan vara nöjd. ... Du blir ett dåligt föredöme för mina andra sockenbor, Karl Oskar Nilsson. ... Är du inte missledd? Har inte gyckelbilder och bländverk förevisats dig? ... Svara mig ärligt, Karl Oskar: Är det inte begäret efter vällevnad som driver dig att utflytta?” ”Nää, dä ä inte’ därföre. Dä ska int’ herr prosten tro. Dä ä int’ därföre.” ”Jag tror dej på ditt ord”, svarade prosten. ”Men du är anfäktad av oförnöjsamhetens ande. Annars skulle du stanna stilla i dina fäders bygd.” (Vilhelm Moberg ”Utvandrarna” s 196-201; En bonde bockar för sista gången)

(Rosenius skrev 1844 till Oskar Ahnfelt:) ”Du klagar, att Guds ord ej mera har sin saliga och lyckliggörande kraft att trösta och stärka. Du vet, att du bör tro och ej göra undantag för dig själv, och du beder om tron – men allt förgäves. Ja, vad skall du nu vidare göra? Käre broder, du skall ingenting göra – det är allt förgäves, så länge Gud ej säger dig något. Men då, när Gud anvisar dig något, då skall du icke blott fråga: Vad skall jag göra? utan genast lyda”. (E.J. Ekman "Inre missionens historia" s 337)

Om det än dröjer, och det synes de förödmjukade och lidande, att de alltför länge blifwa tryckta under Guds hand, så att de derunder nästan försmäkta, så skola de dock twärtemot en sådan sin känsla se på löftet, att Han icke will låta dem frestas öfwer deras förmåga, det är, icke högre eller längre, än de kunna draga, såsom Paulus säger i 1 Cor. 10:13, utan höra deras ropande och skriande och hjelpa dem i rättan tid. Och dermed böra dessa med wisshet trösta sig. ... Ty Han har redan uträckt sin wäldiga hand både till att störta de ogudaktiga och till att upphöja de ödmjuka. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 349 i kommentar till1 Petr 5:6-11)


Sångarna:

Dröjer hjelpen ock en tid, Är dock Herren lika blid: Ja! den, som han älska må, Lägger han en börda på. (A Falk-JO Wallin: Psalm 231:6)

Liten tid, liten tid Återstår af jordens nöd och strid; Sedan kommer jag igen. Vännen finner då sin vän, Och vid bruset af den nya sången Ifrån död till lif sker öfvergången. Allt är väl, allt är väl! (SS: Sång 203:4)

Så tag nu mina händer Och led du mig, Tills jag i ljusets länder får skåda dig! Då du mig dröja bjuder, Jag still vill stå; Och då framåt det ljuder, Jag fram vill gå. (J von Hausmann-E Nyström: Sång 386:1; jfr Psalmer och Sånger 277:1)

Ett stilla barnahjärta Man får ej hur som helst, Det går ej utan smärta Att så bli genomfrälst. Det kostar tåreströmmar, Förrän jag helgas så, Att hjärtats lyckodrömmar I Jesus helt uppgå. (E Gustafson: Förbundstoner 1911 nr 377:1; jfr Psalmer och Sånger 673:1)

Bred dina vida vingar, O Jesus, över mig, Och låt mig stilla vila I ve och väl hos dig! Bliv du mitt allt i alla, Min visdom och mitt råd, Och låt mig alla dagar Få leva blott av nåd! (L Sandell-Berg: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 677:1; jfr Psalmer och Sånger 190:1)

Vänta efter Herren, Stilla, o min själ! Han så gärna hjälper, Han gör allting väl. Bida oförskräckt Efter morgonväkt. Snart på vinterstormen Följer vårens fläkt. Under all oro, Under all nöd Herren dig skall vara Ett trofast stöd. (JF Räder-A Ölander: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 376:1)

Bida då stilla; allt han förmår. Segrande sist den Evige står. Natt skall försvinna, dag rinna opp. Gud är vår tillflykt, Gud är vårt hopp. (J Gustafsson: Sånger och Psalmer 1951 nr 357:4; jfr Psalmer och Sånger 625:4)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående “ännu en små-/liten tid”, se också Joh 7:32-34.


Grekiska ord:

anapauô (föra till vila) (i NT + exempel i Apokryferna) Matt 11:28; Mark 6:31; Upp 6:11 – Ester 9:16-18,22; Syr 3:6; 18:16; 22:11; 31:21; 38:23; 40:6; 47:23; Matt 26:45; Mark 14:41; Luk 12:19; 1 Kor 16:18; 2 Kor 7:13; Filémon v 7,20; 1 Petr 4:14; Upp 14:13.


Ytterligare studier: Joh 12:35; 13:33; 2 Thess 1:7; Hebr 4:10.


(Ursprunglig version 2007-12-01; revised version 2009-06-29; 2012-06-20; 2015-02-17)

Till sidans topp

6:11bb ... ända till de kommer att fullborda (א,* א), och/både deras medslavar och deras bröder, de som står i begrepp att slås ihjäl som och/också de (själva).

Ord för ord (16 ord i den grekiska texten): ända-till (de)-kommer-att-fullborda och '-na medslavar'/medslavarna deras och '-na bröder'/bröderna deras de stående-i-begrepp-att slås-ihjäl som och de-(själva).


1883: ... till dess talet blifvit fullt jämväl af deras medtjänare och bröder, hvilka skulle blifva dödade såsom de.

1541(1703): ... tilldess talet blefwe fullt af deras medtjenare och bröder, de der ock skola dödade warda, såsom ock de.

LT 1974: ... tills deras övriga bröder, Jesu medtjänare, hade lidit martyrdöden på jorden och förenat sig med dem.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Tattenai ... (och) Shethar-bozenai och hans medslavar gjorde omsorgsfullt vad kungen Darius hade ‘skickat bort’/befallt (angående det fortsatta arbetet med fullbordandet av Guds hus). (Esra 6:13b, Grekiska GT)

(Profeten sade:) "Jag hörde den som var (och hade varit) höljd i tingen av fint linne, (den) som (hela tiden) var ovanpå flodens vatten: 'Ända till en avslutning av en läglig tid.' Och han höjde den rätta/högra handen och den kvarvarande/vänstra in i himlen." (Dan 12:7a, Grekiska GT)

(Tobias sade:) “En liten demon slår ihjäl (de män som getts åt bruden).”(Tobit 6:14b, S)

(Judas talade till folket.) Ännu (vid hans) fullbordande skådades en (militär styrka) ... ut ur berget. (1 Mack 4:19)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) "Frukta ej från dem som slår ihjäl kroppen men som ej förmår döda själen, men/utan frukta hellre Den som förmår fördärva och/både själ och kropp i Gehenna." (Matt 10:28)

Då den där slaven (som hade fått sin skuld efterskänkt) hade kommit ut, fann han en av sina medslavar ... och han sade (till honom): ”Ge tillbaka om du står något i skuld!” Då hans medslav så hade fallit/’fallit ner’, kallade (denne) honom (‘hela tiden’/’gång på gång’) till sidan av (sig) och sade: ”Var långmodig ’på mig’/’för min skull’, och jag skall ge dig tillbaka.” ... (Men han) kastade/satte honom in i ’en vakt’/’fängsligt förvar’. ... Så då hans medslavar hade skådat de ting som hade blivit/skett ... gjorde (hans medslavar) alltigenom klart för deras herre alla ting som hade blivit/skett. ... Hans herre säger till honom: ... Måste inte och/också du (‘hela tiden’/’gång på gång’) förbarma dig över din medslav, som och/också jag förbarmade mig över dig.” (Matt 18:28-33)

(Vingårdens herre) skickade bort en annan (slav), och den där dödade (jordbrukarna), och många andra, som/några flådde de faktiskt, men som/några slog de ihjäl. (Mark 12:5)

Men emedan (א,* א) (Jesus) hade fullbordat alla Sina ord ‘in i’/’avsett för’ folkets hörsägner, kom Han in i, in i Kafarnaum. (Luk 7:1)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Jag, Johannes, er broder och en i gemenskap tillsammans med (er) i betrycket och ett rike och en uthållighet i Jesus. (Upp 1:9a)


Exegeter, evangelister med flera:

Emedan de (heliga) äro ”en kropp” (1 Kor 12:12,13; Ef. 2:16) får den enskilde icke förhärligas före den stora skaran (1 Tess. 4:15). Det hela är de ”heligas arvslott i ljuset”, och den enskilde har blott sin ”del” däri (Kol. 1:12). ... Det hela är överordnat den enskilde, och den enskilde är inordnad i det helas sammanhang. Den enskilde kan därför icke ensam nå sin fulländning utan blott i personligt livssammanhang med det hela. Därför vänta de avsomnade på de kommande generationernas fullkomning (Hebr. 11:40; Upp 6:10,11). Därför sker icke omedelbart efter döden ”själarnas” (Upp. 6:9; Hebr. 12:23b) överklädande med den kommande härlighetskroppen (1 Kor. 15:23b). Därav kommer sig liktidigheten mellan de i Kristus dödas ”överklädande” (2 Kor. 5:2-4) och deras, som leva vid uppryckandet (1 Tess. 4:15). Ty det helas slutmål är skapandet av en organism, icke blott de enskildas frälsning utan församlingens förhärligande, icke blott personlig salighet utan ”Guds rike” (Matt 6:10). (Erich Sauer ”Den korsfästes triumf” s 125)

Vänta en liten tid ni få själar, som kämpar i er dyrbaraste tro i väntan på er förlossning. Snart kommer gäster från himlen för att se hur vacker Frälsarens brud nu är, om hennes lampa brinner, om hon är vakande, om hon äger sin tidigare skönhet som hon fått av sin brudgum, då hon togs till kyrkan som brud. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 85-86 i predikan 1859 över Luk 21:28)

(Den tyske krämaren) Knipperdolling satte sig åter. ”Har du tänkt dig”, fortfor han, ”att det möjligen skall gå oss anabaptister såsom det gått Tysklands livegna? ... Vi äro till största delen hantverkare och fattigt folk och ha icke många hästar och harnesk att ställa mot de andras fanor. Det är ju möjligt, att vi uppleva segern, men också möjligt, att den dröjer i hundra, två hundra, många hundra år. Skall din iver avkylas vid tanken på ett sådant dröjsmål?” ”Visst icke”, svarade (mäster Gudmunds verkmästare) Klase. ”Jag motser tvärtom icke utan glädje, att vi skola få många martyrer att öka skaran av de helige, som, då det femte inseglet brytes, ropa med hög röst: ’Huru länge, du helige och sannfärdige Herre, dröjer du att döma och att utkräva vårt blod av dem som bo på jorden?’ Dem och oss är ju sagt, att vi skola tålmodigt bida, till dess talet av blodvittnena blivit fullt. Vi strida ju egentligen mindre för oss än för de efterkommande inom den heliga kristenheten.” (Viktor Rydberg ”Vapensmeden” s 85; Vederdöparne)

Wi borde låta wåra, öfwerallt i werlden kringströdda, kära bröders nöd och fara gå oss till hjertat och för deras skull ropa till Gud (om förlossning), emedan wi se, huru det går dem, att de nemligen icke allenast måste se och höra sådant, som gör dem ondt, utan ock lida smälek, wåld och förföljelse, ja, att de blifwa på ett jämmerligt sätt afdagatagne. Hafwa wi icke redan nödgats upplefwa, att många af wåra bröder blifwit offentligen brända eller på annat sätt afrättade, ja, äfwen hemligen och genom förräderi mördade? Och huru många kära helgon äro icke före oss från Christi ankomst, ja, ända från werldens begynnelse hädangångna, hwilkas ohämmade blod med innerlig längtan och åtrå likasom ropar efter denna dag, på det de en gång måtte åter komma till ära, blifwa åter lefwande och hämnade på werlden, såsom Joh. Upp. 6:11 wisar, att Gud tröstar dem dermed, att de skulle ännu hwilas en liten tid, till dess talet blefwe fullt af deras medtjenare och bröder, om hwilket tal wi hoppas, att det redan är nästan fullt. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 34 i kommentar till Luk 21:25-33)


Sångarna:

Den, som han vill förära Att bli en Abraham, Sin Isak måste bära Som lydnadsoffer fram Ej utan sorg fullbordas En sådan offerdöd; Min sköna Rakel jordas Ej utan hjärtenöd. (E Gustafson: Förbundstoner 1911 nr 377:2; jfr Psalmer och Sånger 673:2)

O Herre Gud, vi bedja dig: Till alla dem se nådelig, Som lida marter, kval och För tron på dig och på din Son. ... O stärk dem i den svåra strid De kämpa i vår hårda tid. Hugsvala dem och var dem när Och med din Ande frid beskär. ... Den tårars sådd de bära ut Låt bli en glädjeskörd till slut Och dem förlös från jordens tvång Till salig fröjd och segersång. (J Johansson: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 151:1-3)


(Paulus sade till de troende i Kolossai:) “Alla ting enligt/angående mig skall Tychikos, vår välkomnade broder och trofaste tjänare och medslav i en herre, ge er kunskap.” (Kol 4:7)


Grekiska ord:

apoktennô (slå ihjäl) (i NT + exempel i Apokryferna) Tobit 6:14; Matt 10:28; Mark 12:5; Upp 6:11 – Tobit 6:15; Salomos Vishet 16:14; 2 Kor 3:6.

syndoulos (medslav) Esra 6:13; Matt 18:28-29,31,33; 24:49; Kol 4:7; Upp 6:11 – Esra 4:7,9,17,23; 5:3,6; 6:6; Kol 1:7; Upp 19:10; 22:9.


Ytterligare studier:

Matt 24:48-50; 2 Tim 4:8; Hebr 11:40.


Beate Kowalski "Martyrdom and Resurrection in the Revelation to John"; Andrews University Seminary Studies 10.1 (Jan. 1972): 55-64.


(Ursprunglig version 2007-12-01; revised version 2009-06-29; 2012-06-27; 2015-02-18)

Till sidans topp

6:12a Och jag skådade, när Den öppnade det sjätte sigillet, och det blev en stor skakning.

Ord för ord (12 ord i den grekiska texten): Och (jag)-skådade när (den)-öppnade '-et sigill'/sigillet det sjätte, och (en)-skakning stor (det)-blev.


1883: Och jag såg, då det bröt det sjette inseglet,och se, det vardt en stor jordbäfning ...

1541(1703): Och jag såg, att det uppbröt det sjette inseglet; och si, då wardt en stor jordbäfning ...

LT 1974: Jag såg på, när han bröt det sjätte sigillet. Då blev det en stor jordbävning ...


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Profeten sade:) “En hörsägens röst! Skåda, den kommmer, och en stor skakning.” (Jer 10:22a, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

Och skåda, det blev en stor skakning i havet. (Matt 8:24a)

Likaså och/också (med) den andre och den tredje ända till den sjunde. (Matt 22:26)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “De/det skall vara stora skakningar och 'enligt platser'/'på den ena platsen efter den andra' svälter/svält och plågor, både/vidare förskräckliga ting och det skall vara stora tecken från en himmel.” (Luk 21:11)

Med en gång blev det en stor skakning, så att fängelsets grundvalar rörde sig fram och tillbaka. Men/och omedelbart öppnades alla dörrarna, och alla banden ’löstes upp uppåt’/lossades (א*). (Apg 16:26)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Jag skådade, när den lille Baggen öppnade ett ut ur/av de sju sigillen. (Upp 6:1a)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

(1904 oktober) 23:e. Jordbäfning öfver hela Sverge, Kristianiatrakten och Jutland, men ej Köpenhamn. Panik mest i kyrkan under gudstjensten; äfven på Drottningholm i flyglarne (Prins Karls rum). Kl.11:30 f.m. Jordskalf i Sverge 1879 ... 5 mars 1872 Kinnekulle. ... ...(Tidningsartikel:) "Af inkomna rapporter framgår att förskalf gjort sig påminda redan den 10 oktober samt att efterskalfven pågått (äfven derefter). Det är således nu fulla tre månader som vårt land hemsökts af jordskalf. Man har nu konstaterat att jordskalfvet den 23 oktober var starkast i Skagerack utefter en linje som tänkes dragen från Fredrikshall till Falkenberg, och efter denna linje kännbarast vid Resön, belägen strax söder om Strömstad. ... Utefter en linje från Falkenberg till Falun var jordskalfvet likaledes mycket kännbart. ... I Vara, där flera skorstenar rasade, inträffade skalfvet kl. 11.20. I Borås, där man tyckte sig höra "hundratals svanar flyga fram med upphäfvande af olika läten", gjordes observationen kl. 11:22. ... Utom på den södra delen af skandinaviska halfön ha jordskalfven iakttagits i Danmark och norra Tyskland samt i Östersjöprovinserna. ... Beträffande jordskalfvens styrka, så kunde denna sannolikt betecknas med 7 eller 8 på den 10-gradiga Rosiska skalan. I alla händelser var jordskalfvet den 23 oktober det starkaste som någonsin under historisk tid inträffat i de skandinaviska länderna. (August Strindberg "Ockulta dagboken" s 215,220)

(Jag) gick med lätta steg till posten - der fann jag ett bref med 5 eller om det var sex lack det törs jag inte säga samt omviradt med kollegiegarn. ... (Då) jag kom hem ... bröt jag med viss oro det 6te inseglet och se - der låg ett bref från Hedberg hållet i en mycket vänlig ton. (August Strindberg "August Strindbergs brev I 1858-1876" s 44; brev den 8 oktober 1870 till Strindbergs kusin Johan Oscar Strindberg)

Virvlande moln av eld och aska sänkte sig ned över gator och torg (i Lissabon). Husen störtade samman, taken föll ned i källarna, och källarna vräktes upp ur jorden. Trettitusen människor av alla åldrar och av bägge könen krossades under ruinerna. ... Candide hade träffats av några nedramlande stenar och störtat omkull på gatan. Han blödde och var täckt av grus och spillror. "Skaffa mig litet vin och olja", bad han Pangloss, "jag tror jag dör. ... För Guds skull skaffa mig litet olja och vin." (F. Voltaire "Candide" s 23-24)

Alkibiades: Ser jag rätt, skelettet rör sig! ... Perikles: Tyst! Ljusen flytta sig på bordet! Fidias: Saltkaret går ... Protagoras: Bordet vacklar ... vad är det? Euripides: Och soffan gungar ... Sokrates (reser sig): En gud är nära! Marken skakar, och jag hör ... rullar åskan? - Nej! - Det är jordbävning. ... Jag var fem år när Sparta jordskakades, tjugo tusen människor omkommo och bara sex hus stodo kvar! Det var Sparta! Nu är det Athen! Ja vänner, en röst säger mig: innan en man nått åldern äro vi bortskjutna som småfåglar. (August Strindberg "Hellas" s 92-93)


Att fortsätta med (hembygden):

Det mesta av maskingjutgodset (på Månsarps gjuteri) formas på en Zimmermann skak/pressmaskin. Till denna är också kopplad en utrustning för gasning (härdning) av formarna. . . . Av ett flertal verksamma järngjuterier under årens lopp i Tabergsådalen finns i dagsläget (år 2006) endast Månsarps Gjuteri kvar. (Gerhard Johansson "Månsarps Gjuteri" s 9-10)

Vinter 1994/95 inreddes (Barnarps kyrkas) sakristia i öster med nya skrudskåp. Tidigare altare mot västerväggen togs bort och ett nytt altare iorningsställdes vid det lilla fönstret i öster. Ett par mindre sprickor i väggarna lagades. Möjligen hade de uppkommit vid jordbävningen söndagen den 23 oktober 1904 under gudstjänsten. Författaren Harry Sjöman har skrivit om detta i sin bok om barndomen i Barnarp. (Lars Ahlberg "Barnarps kyrkas historia med några utblickar bakåt kring kristningsprocessen" s 14)

Länge var handformning det enda alternativet för framställning av gjutformar. . . . Under årens lopp anskaffades (vid Norrahammars Bruk) vissa tekniskt enkla formmaskiner, men den stora förändringen kom i slutet av 1930-talet, då en rullbordsmekanisering installerades inklusive en sandberedning för gråjärnsgods. . . . Formmaskinerna var försedda med s. k. skakanordning (med hög frekvens kunde maskinbordet med den sandfyllda formflaskan med pneumatik fås att vibrera i höjdled) för tätpackning av sanden. En ytterligare ramning följde därpå genom att en pressplatta svängdes in över formflaskan för sammanpressning av sanden. Principen med skakanordningen var att maskinbord och formflaska vid den nedåtgående rörelsen skulle slå hårt mot underlaget och därigenom åstadkomma en ramningseffekt. (Gerhard Johansson "Gjutarminnen" s 87)

En söndag vid något tillfälle 1904 under högmässa (i Byarums kyrka) märkte kyrkobesökarna, hur bänkarna skälvde till, och strax därefter hördes ett dovt dån.Givetvis blev (min far) förskräckt, ty det är ju inte ofta som våra trakter hemsökes av jordskalv. Detta var tydligen ganska kraftigt, ty runt Sockenstugan, där vi bodde, var marken liksom uppskuren av en jättekniv, och min mor berättade, att det skramlade i porslinshyllorna. (Harald Eliaeson "Några Byarumsglimtar från början av seklet" s 56-57)

Hösten 1904 flyttade min familj från Västergötland till Jönköping. . . . Första söndagen var minnesrik. Jag var då i Stadsparken för att se alla märkvärdigheter. Det var roligt, men jag gick miste om mycket - det kom en rätt kraftig jordbävning över staden, dock hände intet på den fasta berggrunden i parken. Mamma och min syster var i Sofiakyrkan, när det hände. Alla skyndade ut, många mycket medtagna, (först av alla prästen, som hade särskild utgång från predikstolen). Efteåt gick någon in i kyrkan. Där satt en gammal gumma kvar. Varför inte hon hade skyndat ut? "Nej, var skulle jag vara säker om inte i Guds hus?" (Det tyckte inte prästen.) (Marianne Herrlin "Jönköping kring sekelskiftet" s 6)

Blott en gång i mitt liv har jag upplevt (jordstötar), och det var den 21 söndagen efter Trefaldighet år 1904. Detta jordskalv gick fram mer eller mindre i hela vårt land just under tiden för högmässogudstjänsten mellan kl. 11 och 12. Själv stod jag då i Skillingaryds gamla missionshus och talade inledningsvis över dagens text, Joh. 4:4-53. Jag måste bekänna, att jag kände mig tämligen knäsvag och liksom på glid. I lokalen var det nära, att det blivit panik, men både inspektor Karlsson och jag lugnade de församlade, och snart rådde åter stillhet. I flera kyrkor i vårt land blev det mer eller mindre rusning. Det är gott att få bo i ett land, där sådana naturkatastrofer äro sällsynta. (Viktor Johansson "Nya minnen från färdevägen" s 319)

Var inte jordbävningen klockan tio på förmiddagen den 9 februari 1695 ett varningens tecken från Herren själv? Så tolkades det från många predikstolar i Mo och Östbo härader. (Lennart Davidsson "Soldattorpet Boaryd nr 45 Holabo" s 32)


Att fortsätta med ('nationerna'):

Få jordskalv skakar vårt stabila folk, men svårast brukar jorden bäva här (vid Vättern), nu senast 1986. När glas och kaffekoppar klirrar till långt in i Vätterns fyra landskap står det 4 även på Charles Richters skala. (Göran Palm "Sverige" s 42; sidhänvisningen avser Inga-Britt Allemark "Vättern i poesi och prosa" i Gudmundsgillets Årsbok 1998)

Den stora jordbävningen i Japan (1923) har förorsakat de amerikanska och engelska missionsorganisationerna i Tokio och Yokohama mycket stora förluster. En massa missionsbyggnader ha antingen helt förstörts eller lidit betydliga skador. De amerikanska kongregationalisternas japanska avdelning förlorade icke mindre än elva kyrkor. Ett kvinnligt missionssällskap meddelar, at det förlorat hela sin missionsegendom. Baptisterna ha förlorat sitt välkända tabernakel i Tokio. En berömd skola i Yokohama, där 600 unga japaner mottogo kristlig undervisning, blev likaledes förstörd jämte flera andra skolbyggnader. K.F.U.M.:s präktiga byggnader i Tokio äro bortsopade. Brittiska Bibelsällskapet har lidit en svår förlust, i det att dess tryckeri i Yokohama fullständigt ödelades, varvid 75 personer omkommo. (J.E. Lundahl "Märkliga händelser i missionsvärlden" s 149; Missionsförbundet n:r 9 den 28 februari 1924)

En gång fick jag en levande erfarenhet av vad ordet grund betyder - jag vill berätta något om denna erfarenhet. Jag var i Italien - på den plats, där jag bodde blev det en jordbävning eller en serie jordskalv, som följde tätt på varandra. Huset där jag bodde kom så att säga i någon slags vaggning - en slags egendomlig sjögång. Saker föllo i golvet - möbler åkte åt sidan. Det var den fysiska grunden för min och många andra människors tillvaro som då vacklade. Men det var ej detta, som grep mig djupast, utan det var en människa i rummet, som fångade hela min uppmärksamhet och mitt intresse. Jag såg den människans ansikte, och för det ansiktet glömde jag jordbävningen och allt, som därmed hörde samman, ty i det ansiktet hade en mycket väldigare naturkatastrof ägt rum. Det var en stolt människa - en på alla vis säker och medveten människa - en människa, vilkens ansikte i det så kallade verkliga livet, i vardagslivet, endast vittnade om fasthet, klokhet, beslutsamhet. Men i det ögonblicket talade detta ansikte om helt andra saker: munnen var uppsliten i en oerhörd och vanvettig ångest, läpparna gingo maskinmässigt ut och in - ögonen rullade - hela ansiktet hade remnat och fallit sönder. Och ur dessa ruiner av ett människoansikte ropade en djupens röst om människovarelsens fasa för avgrunden och namnlösa skräck inför det grundlösa. Pris ske Gud att jag på sätt och vis sett detta. Var gång jag tänker på detta ansikte, vet jag, vad det betyder att vara utan grund och att bli medveten om att man är utan grund. ... Halleluja! Det finns en fast grund för dig och mig - det finns ett hälleberg på vilket vi få och kunna bygga ett hus, ett hem. Det hälleberget är Jesus Kristus. (Sven Lidman "Bryggan håller - Vittnesbörd om korsets kraft" s 28-29,35; kommentar till Luk 6:47-49)

Det var den 9 april 1906, som väckelsen bröt ut i Los Angeles, i det att det första andedopet med tungotal då ägde rum. Den 18 i samma månad hemsöktes Kalifornien av den stora jordbävningen, som alla känna till genom tidningarna. Denna var en av de största jordbävningar, som någonsin hemsökt vår jord. Det var, som bekant, den stora staden San Fransisco, som då till stor del förvandlades till en ruinhög, varvid människor i många hundratal dödades. Denna jordbävning hade i Guds allvisa ledning en nära förbindelse med väckelsen: "Gud betäckte elden i azusamissionen och skyddade den under de första dagarna av dess tillvaro, tills det icke var någon fara, att den skulle trampas ned av fienden" (A. Holmgren). Kalifornien var mycket fullt av synd och ondska. Gud släppte sina domar lösa, hela nationen skakades, många samveten vaknade upp. Det blev ett medel i Guds hand att gjuta olja på den tända elden. ... Ett svenskt ögonvittne, missionär Adolph Johnson ... skriver, som följer: " ... Den starkaste skakningen inträffade femton minuter efter kl. 5 på morgonen. ... Ur virrvarret uppsteg ett vemodigt rop till himmelens Gud. Miljonären och arbetaren stodo vid den stunden lika. I många dagar skakades jorden kännbart varannan minut. ... Man såg och hörde grupper av troende vid varje gatuhörn. Från allmänheten var naturligtvis tanken om dessa vitt delad. (G.E. Söderholm "Den svenska pingstväckelsens historia 1907-1927 Del I" s 174-175)

F.d. Hovpredikanten Folke Hyltén-Cavallius skriver i Jönköpings-Posten 2002 "I väntan på helgmålsringning". Där citerar han Stockholmsprästen John Nilssons dikt "Jordskalv i Jönköping". Söndagen den 23 oktober 1904 inträffade något så ovanligt i våra bygder som ett jordskalv. Det var under högmässotid. I Sofiakyrkans predikstol stod komminister Aron Åberg, på läktaren satt en pojke som så småningom skulle bli Sofias kyrkoherde Anders Blomqvist. Det blev nog inte så mycket av med predikan som enligt söndagens text borde handla en hel del om tecken och under. Plötsligt hände det ovanliga. Den stora kyrkan riste från skepp till absid. Panik blev det väl inte men näst intill. Församlingen flydde ut. Men en gammal kvinna stannade lugnt kvar i sin bänk. När allt var över frågade prästen henne varför hon inte gjorde som de andra och fick till svar "Hade Herren velat hämta mig nu, hade han inte kunnat finna mig på något bättre ställe". "Men prästen som betänkte de bugande valv, han sporde, varför inte hon sprang eller skalv, Ty är det han som kommer som skrifterna sagt, min Frälsare på skyarna med änglar och makt, var kan jag bida bättre hans härskarors brus och dombasuners rop än i detta hus." ... Den 25 september 1954 gjorde Allan Wickström en bandinspelning och intervjuade komminister Meyer på Rubbeslätt, Meyer som denna dag fyllde 95 år. ... Han berättar då om jordbävningen 1904. "Jag stod vid altaret i von Sethska koret (i Byarums kyrka). Plötsligt började golvtiljorna knaka. Det lät som om det (skulle) brytas opp. Kantor Eliassson sprang ut, men det kunde ju inte jag göra. Sedan var det som en stor suck och sen blev allt tyst igen. När vi sen kom ut var det som om det hade snöat utanför. Hade inte kyrkan varit en korskyrka hade den nog slagits ned. Det blev ju stöd på bägge sidor." (Håkan Johansson "Jordskalvet 1904" s 44-45)

Jordbäfningen är en af Guds tjänare och den är mycket mäktig. Den ger oss en mycket oroande föreställning om dessa himmelska arbetares kraft. När den skakar jorden, darrar och faller allt för dess välde. När den öppnar sin mun, uppslukar den hus, tempel, byar och städer. Alla menniskors förenade vishet och kraft kunde icke mera hejda dess kraft, än en råtta kunde hejda ett fallande berg. (Richard Newton "Det bästa af allt" s 21)

Den största kända jordbävningen i vårt land torde vara den, som inträffade natten mellan den 21 och 22 december 1759. Den gick från Skåne och Blekinge genom södra och mellersta Sverige ända till Dalarne och lär dessutom ha sträckt sina verkningar till Norge, Danmark, Nederländerna och Frankrike. "Hus och fönster ha darrat, stolar, bord och käril ristats och dörrar, som ej varit väl tillåsta, uppgått. I luften hördes ett dån och susande, såsom det buller och dån är, då sotet brinner i en skorsten eller järnskodda vagnar köra på en stengata." Någon nämnvärd skada förorsakade dock varken denna eller någon av de andra här omnämnda jorbävningarna i vårt land. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1739-1772" s 456)


Grekiska ord:

seismos (skakning) (i NT + ett exempel i Apokryferna) Matt 8:24; Luk 21:11; Apg 16:26; Upp 6:12 – Ester 1:1d(A4); Matt 24:7; 27:54; 28:2; Mark 13:8; Upp 8:5; 11:13,19; 16:18.


Ytterligare studier:

Jes 29:6-7; Hes 38:19; Joel 2:10.


Jan Lambrecht "The Opening of the Seals (Rev 6:1-8:6)"; Biblica 79 (1998): 198-221.

Andrew E. Steinmann "The Tripartite structure of the sixth seal, the sixth trumpet and the sixth bowl of John's Apocalypse (Rev 6:12-7:17, 9:13-11-14, 16:12-16)"; Journal of the Evangelical Theological Society 35.1 (March 1992): 69-79.


(Ursprunglig version 2007-12-01; revised version 2009-06-29; 2012-06-27; 2015-02-18)

Till sidans topp

6:12b-13a Och solen blev svart som en säck av hår, och hela månen blev som blod och himlens stjärnor föll emot (א,* א) jorden ...

Ord för ord: 6:12b (15 ord i den grekiska texten; ordens ordningsföljd enligt Sinaiticus) och '-en sol'/solen svart blev som (en)-säck (av)-hår och '-n måne'/månen hela blev som blod. 6:13a (9 ord i den grekiska texten) och '-na stjärnor' '-ens himmels'/himlens föll emot '-en jord'/jorden


1883: ... och solen blef svart som en säck af hår, och månen vardt hel och hållen såsom blod. Och himmelns stjärnor föllo ned på jorden ...

1541(1703): ... och solen wardt swart som en hårsäck, och månen wardt alltsammans såsom blod. Och stjernorna föllo af himmelen ned på jordena ...

LT 1974: och solen blev mörk som en sorgdräkt och månen blev blodröd. Sedan såg det ut som om himlens stjärnor föll till jorden ...


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren sade till Mose:) “Du skall göra ett skydd av hud av hår uppå tältet.” (2 Mos 26:7a, Grekiska GT)

(Profeten sade angående Babylon:) “Skåda, ty Herrens dag ... kommer (med) lidelse och vrede (för) att sätta/göra hela (den bebodda) världen ödelagd, och (för) att fördärva missarna (av Guds mål) ut ur den. Ty himlens stjärnor ... och varje/hela himlens utsmyckning skall inte ge ljuset och den uppstickande/framträdande solen skall fördunklas, och månen skall inte ge sitt ljus.” (Jes 13:9-10, Grekiska GT)

(Herren sade:) “Jag skall sjunka/kläda himlen i mörker, och Jag skall sätta/göra dess mantel som en säck.” (Jes 50:3a, Grekiska GT)

(Hornet) skall höjas ända till himlens stjärnor, och (några) från/av stjärnorna föll (Theod) emot jorden. (Dan 8:10a, Grekiska GT)

(Herren sade:) “Jag skall ge förebud i himlen och uppå jorden, blod och eld och röktöcken. Solen skall vända sig om in i mörker och månen in i blod, innan Herrens stora och iögonfallande dag komma/kommer.” (Joel 2:30-31, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen: (Jesus sade till Sina lärjungar: “Genast efter det stora betrycket) skall solen förmörkas, och månen skall inte ge sin glans, och stjärnorna skall falla ut ur (א,* א) himlen, och himlarnas förmågor/makter skall röra sig fram och tillbaka.” (Matt 24:29b)

(Jesus sade:) “Ve dig, Korasin, ve dig, Betsaida, eftersom om de förmågor/’förmågans gärningar’ som har blivit/hänt i dig hade varit blivna/gjorda i Tyros och Sidon, hade de - alltefter omständigheterna - ändrat sinne för länge sedan och suttit i säck och aska.” (Luk 10:13)

Solen skall vända sig om in i mörker och månen in i blod, innan Herrens stora * (א,*א) dag komma/kommer. (Apg 2:20)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Tecken kommer att vara i sol och måne och stjärnbilder.” (Luk 21:25a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Hans huvud och Hans hårstrån/hår (var) vitt som vit ull, som snö. (Upp 1:14a)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

När de hade kommit halvvägs uppför den långa sluttningen steg månen över låglandet borta i öst. (Gao Yang) visste att den enligt naturens lagar borde visa sig litet senare än igår och att den skulle vara litet mindre i storlek. Månen var blekgul med en dragning åt rosa: en blekgul, rosa, tunn, grumlig, orkeslös, sömnig och trasig månskärva, litet mindre än natten innan och litet långsammare. Månstrålarna tycktes inte nå ända fram till sandåsen, träden och asfaltvägen. ... Månskenet nådde faktiskt fram till dem - det där som blänkte på trädens löv måste väl vara månsken, eller hur? Det som glimmade som krossat glas på syrsornas vingar var nog månsken, och den kyliga doften av vitlök hade väl blandats med månens ljumma arom. (Mo Yan "Vitlöksballaderna" s 288-289)

"Om (folket) fingo se underverket, skulle deras ögon öppnas?" (frågade Borg). "Kanske! Om undret väckte fruktan", (svarade Maria). "Nå, så ska de få undret! I morgon klockan tio skall järtecknet ske!" ... (Följande morgon) sågo de nu folket samlat på hamnuddarna. ... Utkomna på backen, stannade fruntimmerna likasom slagna av skräck, när de på solklara morgonen sågo en likvit kolossal måne gå upp över en kyrkogård med svarta cypresser simmande på havsytan. ... (Intendentens) tillämnade marmorpalats hade nämligen blivit ofrivilligt infattat i en framskjutande buktig klippvägg på ena sidan och på den andra av en talls krona, så att kalkplattan visade sig cirkelrund och med de alltför svagt påmålade fönstren härmande kartan på månens skiva. Folket, som blivit varskodda om undrets infallande på utsatt timma, såsom utlovat av intendenten, betraktade den framträdande mannen med skrämda, men vördnadsfulla blickar, och männen lyfte mot vanan på hattar och mössor. ... Saken hade redan fått en betänklig vändning, och intendenten tillgrep all sin konst att förklara det ofrivilliga undret, men förgäves. ... (Predikanten) tog upp en bibel ur fickan ... och tog upp att läsa: "Och jag såg, då det bröt det sjätte inseglet. ... Månen vart hel och hållen såsom blod. Och himmelens stjärnor föllo ned på jorden. ... Skylen oss för dens ansikte, som sitter på tronen, och för Lammets vrede. Ty hans vredes stora dag har kommit, och vem kan bestå?" (August Strindberg "I havsbandet" s 116-122)

"Har ni haft solförmörkelse hos er eller inte?" ropade herden från andra sidan buskarna. "Jo, vi har haft", svarade Meliton. "Jaha", (sade herden), "ja, folk klagar överallt på att det har varit. Alltså, bror, är det oreda i himlen med." (Anton Tjechov "Herdepipan" s 15-16)

Det ska bli solförmörkelse i dag - det är den 7 augusti 1887 - och det har påpekats, att varje lekman kan göra god nytta vid dylika tillfällen. Så till exempel kan vi litet var: 1) mäta solens och månens diametrar, 2) rita av solkoronan, 3) iakttaga temperaturförändringarna, 4) iakttaga solförmörkelsens verkningar på djur och växter, 5) anteckna vår intryck o.s.v. Detta är så viktigt att jag tills vidare lägger min avhandling om hundskatten åt sidan och beslutar mig för att iakttaga solförmörkelsen. Alla stiger vi upp mycket tidigt. Det förestående arbetet uppdelar jag på följande sätt; själv ska jag mäta solens och månens diametrar, den sårade officeren ska rita av koronan, och allt det andra ska Masjenka och de färgglada flickorna sköta om. Vi gör oss alla i ordning och väntar. "Hur kommer det sig att det blir solförmörkelse?" frågar Masjenka. Jag svarar: "Solförmörkelse inträder, då månen på sin väg genom ekliptikan befinner sig på den linje, som förenar solens och jordens medelpunkter." "Vad menas med ekliptikan?" Jag förklarar det för henne. Masjenka lyssnar noga och frågar: "Kan man genom ett sotat glas se den där linjen, som förenar solens och jordens medelpunkter?" Jag svarar henne att denna linje får betraktas som tänkt. "Om den är tänkt", säger Varjenka konfys, "hur ska man då kunna placera månen på den?" Jag svarar ingenting. Jag känner hur min lever börjar växa vid denna naiva fråga. "Det där är ju tossigt", säger Varjenkas mamma. "Man vet aldrig vad som kommer att hända, och förresten har ni aldrig varit i himlen, så hur vet ni hur det kommer att bli med solen och månen? Det är bara fantasier." Men nu börjar den svarta fläcken skjuta in över solen. Det blir total förmörkelse. Korna bölar, fåren bräker, hästarna gnäggar, alla drar de åt sig svansen och springer i panik omkring på ängen. Hundarna ylar. I tanke att det är natt kommer vägglössen fram ur springorna och börjar bita dem som sover. Klockarn, som kör ett lass gurkor från trädgården, blir rädd, hoppar ned från vagnen och gömmer sig under bron, och hans häst går med kärran in på fel gård, där gurkorna blir uppätna av svinen. Accistjänstemannen, som inte sovit hemma utan hos en gräsänka, kommer utspringande i nattskjortan, fäktar med armarna och skriker: "Rädde sig den som kan!" ... Själv har jag fullt sjå med att mäta diametrarna. Jag kommer att tänka på koronan och tittar efter den sårade officeren. Han står och gör ingenting. "Vad är det med er?" ropar jag. "Tänk på koronan!" ... Den stackars karlen är behängd med färgglada flcikor, som skriker och hindrar honom att arbeta. Jag tar en blyertspenna och antecknar tiden sekund efter sekund. Det är mycket viktigt. Jag antecknar observationspunktens geografiska position. Det är också mycket viktigt. (Anton Tjechov "Ur en kolerikers anteckningar" s 228-230)

(Jönköping) bävade ännu (år 1835) i minnet av det förflutna året. Mången trodde, att farsoten var ett förebud om yttersta domen. En gång, när det talades om de där augustidagarne, togs bibeln med de stora spännena fram, och det lästes om en black häst och hans ryttare, vars namn var Döden, om stjärnors fall från himmelen och en vredens dag, som närmar sig. Det lästes även ur en annan bok, vars första blad visade å svart grund en gul- och rödskimrande stjärna i ett dunsthölje, som förlängdes och liknade ett släp. Ordet "kometen" nämndes ofta. Om kvällarna stod på gatan folk i grupper, som samtalade och såg mot himmelen. "Kometen syns tydligt", sade en afton, kort före liggdags, husets tjänarinna. Hon tog gossen vid handen och förde honom ut. Det var ännu icke nattmörkt, men här och där i det dunkelblå blinkade stjärnor, och bland dem tedde sig stjärnan med släpet. Många voro ute och skådade järtecknet. "Kometen är större nu än i går", sade en. En annan sade: "Om några dygn är han så stor, att han betäcker himmelen." Man talade om världens förbränning och yttersta dagen. Annars, när man efter ändat dagsverk samlades utanför husportarna, var det vanligt att skämta och skratta. Nu sågo människorna allvarliga ut. Något tungt och beklämt var över dem. (Viktor Rydberg "Från barndomen" s 112-113)

Sociala faktorer samverkade med den religiöst-asketiska och den ridderligt-romantiska stämningen för att åstadkomma utbrottet af det första korståget. För folket syntes det, som om Gud själf talat, innan Urban (på kyrkomötet i Clermont Ferrand år 1095) tolkade hans röst med mänskliga ord, ty talrika järtecken hade bebådat, att någonting oerhördt förestode. Guibert de Nogents och Ekkehards krönikor äro rika på berättelser om sådana järtecken. Från flere håll omtalades jordstötar och jordbäfningar, och den 5 April år 1095 hade i alla länder flammor, liknande stjärnor, fallit från himmelen. Vandringspredikanter berättade i slott och kojor, att ett bref, tecknadt med ett rött kors, nedfallit från himmelen. Enligt andra berättelser hade kejsar Karl den store uppstigit från de döde, för att själf anföra sitt folk i kriget. (Viktor Rydberg "Korstågsperiodens kulturhistoria" s 72-73; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1888)


Att fortsätta med (hembygden):

Den som bor i en större stad där gatlyktor lyser om kvällen blir inte åt stjärnorna lika glad som folk på andra ställen. ... Men den som på andra håll i vårt land sin enkla varelse hyser lyfter sin blick mot Orion ibland och gläder sig åt att den lyser. ... Stjärnskottens strimmor följer hans blick i blåa rymder och svala, men himlen tycks vara i samma skick hur stjärnorna än må dala. ... Tankfull och rofylld i mörkret han står och ser stjärnfallen stänka och skvätta och känner sig vanligen inte ett spår apokalyptisk av detta. (Alf Henrikson "Glam" s 194; Under Orion)

Den 30 juni (1954) var det solförmörkelse i Vaggerydsbygden. Många beväpnade sig med sotat glas och toalettrullar för att beskåda hur solskivan för en kort stund täcktes. Händelsen beskrevs så här i JP: "I vaggerydstrakten var det först vid 13.30-tiden man kunde förmärka att en solförmörkelse var i antågande. Mest frapperades man av det hastigt tilltagande mörkret omedelbart före den totala förmörkelsen. Ornitologer omtalar att fågellivet till största delen stannade av. På västra sidan av Hjortsjön var det endast taltrasten som lät höra sig under den totala förmörkelsen. Nattskärran som var föremål för ett speciellt intresse var helt tyst. På ett annat håll började en tupp gala under den totala förmörkelsen och i skymningen var det endast bofinken som hördes. Hos djuren på lantgårdarna kunde inte någon särskild förändring iakttagas med undantag för hönsen som blev oroliga. Temperaturen sjönk med två grader under förmörkelsen." (Kåre Boberg "För ett halvsekel sedan - Det hände i Byarums socken 1954" s 54)

Av de händelser som jag under mina journalistår i hembygden minns allra mest - och som jag då fick beskriva - är nog den totala SOLFÖRMÖRKELSEN den 30 juni 1954. Eftersom det nu (i början av år 1994) är nästan exakt 40 år sedan denna världshändelse timade, och som naturligtvis fascinerade även oss i denna del av "solförmörkelseområdet", har jag plockat fram tidningslägget där en artikel i JP/VT denna dag här delvis återges. JP utkom på den tiden som eftermiddagstidning och eftersom solförmörkelsen ägde rum mellan kl. 13 och 14 är det fråga om en timsfärsk rapportering. "I Skillingaryd, dit tusentals människor från alla håll i bygden, främst från Värnamo, sökt sig för att på den riksbekanta Slätten följa skådespelet, blev det inte någon öppning i molntäcket. Men det kunde inte hjälpas, man upplevde ändå något stort", så heter det i artikelns inledning bl. a. Mellan kl. 13 och 14 företedde också Slätten i Skillingaryd en märklig anblick. Tusentals personer och bortåt 400 bilar var på plats. Nu väntade man bara på att solen skulle visa sig bland molnen. Klockan närmade sig alltmer 13.46 då solen enligt beräkningarna skulle helt skymmas av månen - man såg med spänd förväntan på klockorna och blickarna flyttades uppåt. Så kom det stora ögonblicket. Liksom en tropisk natt svepte mörkret över Slätten och alla där. Det blev med ens så stilla. Vinden mojnade, fågelsången upphörde och folk talade lågmält, men det var så mörkt att man knappt såg vem man talade med. En andaktsfull stämning spred sig över människomassan inför det sällsynta skådespelet. Vad gjorde det nu om man inte såg den gyllenskimrande coronan. Man fick i alla fall uppleva mörkret. Det var en sensation, ett ögonblick att minnas. Precis som om man tryckt på en ljuskontakt återvände solen. Människorna andades ut. Det blev åter fart på fågelsången och alla kände tydligen en viss befrielse över att mörkret sopats bort. Bilarna sattes igång, trafikkarusellen som strax innan fyllt riksettan i båda riktningarna drog igång egen. På Slätten såg man under timman - själva förmörkelsen varade ju blott i cirka två minuter - bilar från många håll i landet. De som vände bilarna söderut . . . hade tur. Några hundra meter söder om Klevshult skar solen plötsligt fram. Det blev totalstopp på bilkaravanen - alla ville ut och se på solen, även om det bara var partiell förmörkelse. . . . En bussfärd (hade anordnats) norrut via Jönköping, Huskvarna till Grännabygden. På Grännaberget hade resenärerna en vidunderlig utsikt och förundrades storligen över den väldiga fart som månskuggan visade då den passerade Vättern. Samma sak beundrades f ö även på Taberg. . . . Allra bäst hade man det tydligen på Gotland och vid Bohuskusten - där visade sig solen utan att molnen hindrade. . . . Men också de som lyckats skaffa sig flygbiljetter från Jönköping och upp genom molnen fick skåda solens eget drama. . . . I självaste vår bibel kan vi hämta vittnesbörd som här kunde vara tillämpliga med orden: "Jag skall låta solen gå ned i dess middagsglans och låta jorden sjunka i mörker mitt på ljusa dagen" (Amos 8). (Dawid Friberg "Andaktsfull stämning, fågelsången tystnade" s 8-10)

En fräsande eldkula sköt plötsligt ned genom skyn och ritade ett bländande vitt streck mot den mörka bakgrunden. Sören stannade tvärt. Han rörde läpparna och stammade otydligt. När en stjärna föll skulle man skynda sig att önska något. Men det fick vara viktiga ting, hade morfar sagt, för Gud tålde inget sladder. Det var Gud, som ritade sina underliga tecken i skyn, och det var han, som gav goda gåvor åt människorna på jorden. Han hade all makten och kunde göra vad han ville. När en stjärna föll fick man kvickt önska sig något innan den slocknade. ... Skolläraren hade talat om det här en gång och sagt att det var gammalt skrock, som man inte skulle bry sig om. Det tjänade ingenting till att önska sig något, påstod han, och det var för resten inte stjärnor som föll, när de vita strecken syntes på himlen. ... (Men) det kvittade hur skolläraren förklarade och läste i sina böcker. Sören visste bestämt, för han hade fått vad han önskade sig, när stjärnan (en gång) föll över masugnsbacken. (Harry Sjöman "Solen kommer tillbaka" s 42-45)

Det var en grann höst. ... Om kvällen stod månen över trädtopparna och i mörkret strödde Gud sina stjärnor över fästet. Men de gamla anade olycka. Tre kvällar denna höst hade norrskenet brunnit på himlen. Det var som ett sken från tusende masugnar, det flammade och fräste och en kväll blev hela rymden röd som blod. Det var onda varsel. De gamle rannsakade sitt minne. De hade själva sett och förfäderna berättat. Året innan den hemska blodsoten slog unga och gamla i bygden hade detta tecken visat sig. Himlens röda tecken var inte att misstaga sig på. Det flammade och fräste hösten före nödåret, då torkan kvävde kornet på åkern och gräset vissnade bort för solens hetta. ... Ingen tvivlade på (norrskenets) tecken. Men (det) kom mången gamling att rysa invärtes. Man hade hört så mycket berättas från gången tid. Himlen brann före de stora krigen. När himlen badade i blod, då stundade blodbad på slagfälten. Men annan ofärd kunde också komma och norrskenet stod som ett varsel. Det stundade kanske onda tider. (Harry Sjöman "Över dem var stjärnorna" s 37)

År 1834 var ett bekymmersamt år för svenska folket. . . . I augusti 1834 hemsökte (koleran) svårt vårt land. . . . Ibland de värst härjade orterna var Jönköping, där ej mindre än 684 människor avledo, vilket betydde att nästan var sjätte invånare blev farsotens offer. En lång tid före epdemien rådde hög värme, man berättade, att månen hade ett blodrött utseende och att på himmelen syntes ett rödaktigt töcken och många stjärnfall. (Sigurd Lindgren "När koleran gick i Tabergs Bergslag 1834" s 54)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1900

Medan vi (med flyg) färdades fram över detta oöverskådliga sandhav (Sahara), lystes ökenhimlen upp av en aftonstjärna stor som en strålkastare, och månen stod mörkröd - praktiskt taget vinfärgad - mot djupblå bakgrund. Stämningen var både lockande och skrämmande. (Linné Eriksson "Framme i Afrika" s 13-14; år 1962)

"I Svenskere er da altid höjtidelige som Stjerner" påstå mina nya landsmän danskarna - kanske en smula maliciöst - t. ex. efter att de läst en av mina böcker. Varför det kan vara naturligt, att jag ett ögonblick tänker efter om yttrandet har fog för sig, dels då det gäller svensken i allmänhet, dels mig personligen. Och resultatet jag kom till var ungefär följande: tysta skogar, öde mossar och myrar, otillgängliga fjäll, mörka, stilla insjöar i skogsdjupen - alla dessa viktiga ingredienser i det svenska landskapet - kan nog under tidernas lopp ha haft makt att - till en viss grad - prägla folkkaraktären med allvar och högtid. Vad mig själv angår har jag ytterligare ett tungt vägande skäl: barndomshemmets läge mitt emot (Långasjö) kyrka, kyrkogård och kyrkbacke. (Elisabeth Bergstrand-Poulsen "Socknen sedd från centrum - Hemsocknen som jag minns den" s 223)

Jag uppfattade det hemska ordet "krig". Det var som om himlen förmörkades i detta ögonblick. Folk grät och talade bara om kriget. Vi barn, som tidigare gärna hade lekt krig, slutade med det. Ingen gillade det längre. Vi höll på att driva ut hästar på bete. Varifrån skottet kom vet jag inte. Jag kände ingen smärta, ingenting, jag vet bara att jag föll. Jag ville resa mig, men sjönk genast ihop igen. . . . Så blev jag invalid redan under krigets första månad. Vi var åtta barn som levde ensamma med mor. Och alla var så små att den ene inte kunde lyfta den andre. (Viktor Kuprevitj "Och alla var så små att den ene inte kunde lyfta den andre . . . " s 81; år 1941?; ur boken "De sista vittnena" av Svetlana Aleksijevitj)

Den gröna vågen studsade tillbaka och flydde skrämt och brann i purpurrött . . . Melodiskt översköljdes havet sakta av morgonrodnaden. Som blå pärlor gungar havets yta. En lila molnkornisch. I glasigt mörker skälver grått ett segel där vinden hänger kvar. Ett öde vatten. Som i grumlig ängslan slår vågen mot en båt. Och månen, röd som blod och ödesdiger, slår ut likt ormbunksblad. (Maksimilian Volosjin "Den gröna vågen" s 162-163)

Nu dryper blod från månens horn, o under, o under! Nu går man ut att skära korn och finner tistellunder, och hunger, örlig (= krig), pestilens förhärja land från gräns till gräns. ... ... Nu skiftar solen sin gestalt, o fasa, o fasa, och ligger som en möglig palt i molnets tiggartrasa. Nu är det skymning dagen om, och natten växer småningom. (Erik Axel Karlfeldt "Fridolins lustgård och Dalmålningar på rim" s 274; Dalmålningar, utlagda på rim: Yttersta domen)

(Oden svarar Höner:) "Litet du känner rättfärdighetens gode Gud, om aldrig du märkte över det ljusa ögat hans pannas obevekliga, hårda veck. ... Rida vill jag till ragnarök. Sadla mig springaren! Solen är släckt, redan begynna stjärnorna falla." (Verner von Heidenstam "Ragnarök" s 296)


ca 1900 och tiden dessförinnan

Ni falska stjärnor, jag hatar er och allt ert irrande ljus, som dolskt och narrande blinkade ner re'n över min moders hus. ... ... Min lyckas stjärna bland eder satt, min levnad hon fick i sin vård. Hur klar hon brann en oktobernatt på rutan i bröllopsgård! ... ... Mig jorden blivit för kvav och trång. Med gäckar jag drack och åt och sjöng om stjärnor min gycklaresång, fast kinderna darra av gråt. ... Skänk drömmarn, skänk fången, som blir var natt ett barn när stjärnorna ses, en sista vrå där ni flämta matt i blåsten på kullarnas gräs! (Verner von Heidenstam ”Stjärnorna” s 198-199)

Kristendomens sol har blivit svart och månen röd innan den stora Herrens dag kommer, när den sista tidens vredesskålar utgjuts över jorden. Men fastän måhända Egyptens mörker täcker jorden och dunkelhet folket, så lyser ändå solen i Gosens land, där Israels barn bor. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 105 i predikan 1854 över Jes 42:6-7)

Det är ännu värre då månen blir röd, eller då det naturliga förnuftet blir så förmörkat, att människan inte längre förstår hur hon skall ordna sitt liv, så att hon skulle klara sig i denna värld. Alla förstår inte varför månen blir röd, men det orsakas av den ånga och av den rök, som Johannes såg stiga upp från avgrundens brunn, som förmörkade solen. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 77 i predikan 1852 över Luk 21:25)

Ett sådant stort uppror (mot överheten) och en sådan blodsutgjutelse, och en så stor förändring i den världsliga regeringen skulle inte kunna ske så snabbt, om inte nådens sol eller evangeliets ljus blivit svart som en hårsäck. Svarte fadern har väl samlat all getragg i en säck, och eftersom denne fader bara har svarta getter från vilkas skinn han fått raggen, kan man förstå att en sådan säck som är full med getragg är mycket svart, särskilt då själva säcken blivit svart (av sot) i avgrundens pörte (= hus utan skorsten men med eldstad och röklucka). I den svarta säcken har han också lagt de svarta getternas ragg, för hur skulle avgrundens furste längre ha vita getter? ... Inte ser väl världens människor var vägen går till himlen, då kristendomens sol blivit svart som en hårsäck. Om den onde samlat vit ull i säcken, så hade den inte varit så svart, men han har samlat getens svarta ragg i den och satt den framför solen och därför har solen blivit svart. ... Stjärnorna är andliga lärare ... (som) inte bryr sig om den rätta kristendomen utan de predikar evangeliet på ett sådant sätt, att alla hedningar prisar dem som goda predikanter. ... På himlen finns inte heller en enda klar stjärna som leder dem, som gått vilse i mörkret, till Betlehem. Varifrån skall då en bedrövad människa, som vandrar ensam, få ledning? ... Ensamma vandrare blir väl förvillade av dessa vägskäl som renar, kor eller hästar åstadkommit i skogen. ... Om bara en enda mes skulle börja kvittra för den ensamme vandraren, skulle han gärna lyssna på dess ljud. Men skogsrån och skogsdjävlar skrattar och grinar mot honom, vargarna ylar, och lejonen ryter omkring honom. O arme vandringsman ... Du har väl hört att solen skiner på Israels barn, fast mörker täcker hela det landet och töcken folket. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 66-68,74 i predikan 1851 över Luk 21:25-36 och Upp 6:12-13)

En stor del av (Hakvin) Spegels tid och kraft togs ... i anspråk för arbetet på 1686 års kyrkolag samt på den nya handboken, psalmboken och katekesen. ... Spegels brinnande kärlek till det svenska språket tog sig uttryck i hans försök att "hedra modersmålet" med ett stort anlagt diktverk efter mönster av äldre utländska författare. Dess namn blev "Guds verk och vila", och Spegel skildrar där "hela världens undersamma skapelse". Hänförande i sin mäktiga kraft är diktverkets "Företal till Herren Gud, den allsmäktige Skaparen". Hans tacksamhet mot alltings upphov och vördnad inför gudomens majestät strömmar här fram i en högstämd hymn: "Ändlös är Din kraft, ty klipporna rämna och buga, jorden skångrar och räds, om Du vill vredliga truga; änglarna skyla sin helgd, ja helgon falla till fota, kungarna tigga Din nåd, när Du vill vredgas och hota; solen svartnar i moln, när som ditt ljungande lyser, stjärnors glimrande här av darrande räddhåga ryser, himmelen häpnar och flyr, ja himla-stoderna skälva, skyarna skifta sin hy och sig förblandade välva, helvetet hisnar och allt det där bland andarna fängslas, gräslige resar och troll djupt under vattnena ängslas!" (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1660-1709" s 266-267)

1551 avsomnade (kung Gustav Vasas) "hjärtans allra käraste Margareta (Leijonhufvud)", endast 38 år gammal, sörjd av alla som lärt känna hennes goda hjärtelag. "Då miste solen sitt sken", förtäljer Per Brahe. Och mäster Hans skriver, att efter den dagen "vart Hans Kungl. Nåde aldrig så lustig till sin lekamen som tillförne." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden 1521-1611" s 158)

Då ... det första årtusendet af den kristna tideräkningen nalkades sitt slut ... voro människorna på flera ställen, i synnerhet i Frankrike, gripna af svåra aningar. Många lärda fördjupade sig i Johannes' uppenbarelse, och lekmän beredde sig på världens undergång. År 999 inträffade en solförmörkelse, som uppfattades såsom ett förebud till hvad som förestod, och den omständigheten, att Marias bebådelsedag under det året inföll på en fredag, var för många ett olycksbådande tecken. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 579)

En tid kommer, då det stundar till ragnarök, världens undergång. Förfärliga tecken i naturen båda slutet. Månen försvinner och solen svartnar. "Från himmeln kastas de klara stjärnor." Fruktansvärda stormar rasa. Alla onda makter slippa lösa: "Bröder varandras bane varda, dråpslag ge systrars söner varandra; världen våndas." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - Forntiden och medeltiden" s 113; Eddans gudavärld)

I motsats mot Gud och hans änlar stå (i Islams lära) satan och hans änglar, som söka att förleda menniskorna till otro och synd. De goda änglarna bekämpa dem. Stjernfallen äro himmelska, glödande stenar, som de kasta efter dem! (P. Waldenström "Till Österland" s 68)

I början trodde (Muhammed), att domedagen vore nära förestående. ... Domens början skall förkunnas genom ett väldigt dån, eller (enligt senare framställningar) genom en basunstöt eller en ängels rop. Genast börjar då jorden att bäfva, bergen dallra som en hägring eller sväfva bort som moln och söndersmulas till stoft, hafvet stiger öfver sina bräddar, solen börjar vrida sig omkring sin axel, månen förmörkas och brister, stjärnorna störta ned till jorden, himmelen öppnar sig och afslöjar den tillkommande världen inför människornas ögon. (C. Brockelmann "Islam från dess uppkomst till närvarande tid" s 153; Muhammed och hans lära)


Att avrunda med:

Sløve, som slet intet ser. Bliv, blev der sagt, og så blev det. Hvad vil du mer? Fatter du hvad det betyder? Magten i mulmet, som byder: Ske! Og det sker. . . . Aere og tak at du bød! At du i evighet kaldte: Bli! Og alt lød. At du i evighed kalder, kalder, mens stjerner nedfalder, liv ud af død! (Ludvig Holstein "Jehi" s 76,78)


Sångarna:

Stjärnorna falla och solar förgå, Skogarnas jättar knäckas som strå, Klipporna splittras som vittrat ler. Intet i världen oss trygghet ger. ... Lär oss då öka vårt fäste i dig, Led oss på livets villsamma stig. Världar försvinna och allt förgår, Evigt allena din nåd består. (A Lönborg: Sånger och Psalmer 1951 nr 358:1,4)


Grekiska ord:

sakkos (säck) (i NT + exempel i Apokryferna) Luk 10:13; Upp 6:12 – Ester 4:1-4; Judit 4:10-12,14; 8:5; 9:1; 10:3; 1 Mack 2:14; 3:47; 2 Mack 3:19; 10:25; Baruk 4:20; Matt 11:21; Upp 11:3.

selênê (måne) (i NT + exempel i Apokryferna) Matt 24:29; Luk 21:25; Apg 2:20; Upp 6:12 – Syr 27:11; 43:6-7; Jeremias brev v 59,66; De tre männens lovsång v 39; Mark 13:24; 1 Kor 15:41; Upp 8:12; 12:1; 21:23.

trichinos (av hår) 2 Mos 26:7; Upp 6:12 – Sak 13:4.


Ytterligare studier: 1 Mos 37:34; 2 Kung 1:8; 19:2; Jes 34:2-4; 37:2; 58:5; Joel 2:10; 3:15; Amos 8:9; Matt 5:36; Mark 13:25; Luk 21:11; Upp 8:10,12; 9:1.


(Ursprunglig version 2007-12-01; revised version 2009-06-29; 2012-06-27; 2015-02-18)

Till sidans topp

6:13b ... som ett fikonträd, som kastar/tappar (א,* א) sina sena fikon, då det skakas under/av en stor vind.

Ord för ord (10 ord i den grekiska texten): som (ett)-fikonträd kastande '-en sena-fikon'/'sena fikonen' sina under (en)-vind stor skakandes.


1883: ... likasom ett fikonträd fäller sina omogna frukter, när det skakas af en stark vind.

1541(1703): ... såsom fikonaträt sin fikon nedersläpper, då det ristes af stort wäder.

LT 1974: ... som gröna frukter från ett fikonträd, som skakas av kraftiga vindar.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(När de första människorna hade missat Guds mål) öppnades de tvås ögon alltigenom, och de fick kunskap, att de (hela tiden) var nakna. Och de sydde löv av ett fikonträd och gjorde åt sig själva (kläder som) omgjordade (dem) runt omkring. (1 Mos 3:7, Grekiska GT)

Himlens grundvalar oroades tillsammans/’i högsta grad’ och slets i stycken, eftersom (Herren) var full av lidelse (för Davids fienders skull). (2 Sam 22:8b, Grekiska GT)

(Salomo sade till kvinnan:) “Skåda, ovädret ’har kommit vid sidan av’/’är förbi’ ... Fikonträdet har ’fört ut ur’/tappat sina sena fikon.” (Höga Visan 2:11a,13a, Grekiska GT)

(Med) den hårda anden/vinden ta/tog (Herren) (av) en lidelses ande upp (Israel) för Sig själv. (Jes 27:8b, Grekiska GT)

Alla stjärnbilderna, det skall falla ... som det faller löv från ett fikonträd. (Jes 34:4b, Grekiska GT)

(Herren sade:) “En fullgörandets/fullbordans ande/vind skall anlända (med) Mig. Men/och nu samtalar Jag domsutslag i riktning mot (Judas och Jerusalem).” (Jer 4:12, Grekiska GT)

(Herren sade till Nineve:) “Alla dina befästningar (är) fikonträd som har väktare. Om – alltefter omständigheterna – de må röra sig fram och tillbaka, kommer de/frukterna att falla in i en ätandes mun.” (Nah 3:12, Grekiska GT)

Jorden skakades emot dess boende, och varje Jakobs hus sjönks/kläddes i skam. (1 Mack 1:28)

(Salomo sade: “En gudlös) skall röra sig fram och tillbaka av en vind. ... (Salomos Vishet 4:4b)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Skåda himlen och himlens himmel, avgrund och jord, fram och tillbaka kommer de att röra sig i/vid (Herrens) besök. Tillsammans/’vid samma tidpunkt’ skakas bergen och jordens grundvalar tillsammans ’in i’/’med syfte på’ samma bävan ’i det att se’/’då Han ser’ på (dem).” (Syr 16:18-19)


Den Senare Uppenbarelsen:

Då (Jesus) hade kommit in i, in i (ett vanärat) Jerosolyma/Jerusalem, skakades varje/hela staden. (Matt 21:10a)

Då (Jesus) hade skådat ett (ensamt) fikonträd uppå vägen, kom Han emot det och fann inte något i det, ’om ej’/utom löv endast, och Han säger till det: ”O att (א,* א) det ej längre må bli frukt ut ur/av dig in i (den kommande) tidsåldern.” Och omedelbart torkades/förtorkades fikonträdet. (Matt 21:19)

De som höll kvar/vakt skakades från/av fruktan av/för (Herrens budbärare) och blev som döda (kroppar). (Matt 28:4)

(Jesus sade till sina lärjungar: “Efter det stora betrycket) skall stjärnorna 'vara fallande'/’falla ner’ ut ur himlen, och förmågorna/makterna, de i himlarna, skall röra sig fram och tillbaka.” (Mark 13:25)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Natanael säger till (Jesus): "Varifrån har Du kunskap om mig?" Jesus svarade och talade till honom: "Innan Filippos ’att höja’/höjde sin röst (i riktning mot) dig, skådade jag dig, då du var inunder fikonträdet." (Joh 1:48)

Jesus svarade och talade till (Natanael): "Eftersom Jag talade, att Jag skådade dig nedanför fikonträdet, tror du. Du skall skåda större ting än de här." (Joh 1:50)

Både/vidare uppväcktes (hela tiden) havet av/’på grund av’ (d)en stora/starka vind som blåste. (Joh 6:18)


Exegeter, evangelister med flera:

Det finns så många öar! Lika många som stjärnorna i sin nattliga värld på det där förgrenade trädet från vilket meteorer skakas som fallfrukt runt skonaren "Flyktens" färd. Men saker måste falla, så var det sen skapelsens första dag, å ena sidan Venus, å andra sidan Mars; falla, och bli till ett, så som denna jord är en enda ö i stjärnornas arkipelag. (Derek Walcott "The star-apple kingdom" s 83; Skonaren Flykten)

Enligt Uppenbarelsebokens 6:e kap skall stjärnor falla ned på jorden som när ett fikonträd fäller sina omogna frukter då det skakas av en stark vind. Med tanke på eventuella atomexplosioner på andra planeter faller ett nytt ljus över dessa märkliga ord. (Ingemar Gällnö "Det andra advent"; Jönköpings-Posten den 5 december 1958)

Nordlig storm. Det är i den tid när rönnbärsklasar mognar. Vaken i mörkret hör man stjärnbilderna stampa i sina spiltor. (Tomas Tranströmer "Storm" s 8)

I Uppsala hade samtidigt med Röda Rummets utkomst en student stigit upp med en hänförelse som var oväntad i ett så skeptiskt tidevarv, och han hade talat för den lidande mänskligheten, med påföljd att alla jubilarerna fingo maten i halsen. Det blev ett nytt förfärligt anskri - och en ny reaktion! Jag tänkte och arbetade. Kanske frukten icke var mogen när jag ruskade på trädet 1879, tänkte jag. Kanske den har mognat nu! Hösten 1883 kom Det Nya Riket ut. Jag skakade hårt den gången och nu föllo äpplena ner, så att det smattrade i backen; maskätna, fullmogna, ja somliga alldeles ruttna! Och att många slogo mig i huvet, behöver jag icke tillägga. (August Strindberg "Den litterära reaktionen i Sverige" s 349; struket avsnitt)

Drömmen om Sverige som stamorten för Jafets ättlingar, "hvars lummiga och stora träd hafver skakadt sina äpplen kring hela verlden", var för (Olof) Rudbeck en uppenbar sanning, som till varje pris måste hävdas. (Eskil Källquist "Manhem, landet för Jafets ättlingar" s 126)

"(Lygia) är ingen slavinna", (sade Vinicius). "Vad är hon i så fall?" (frågade Petronius). "Jag vet inte riktigt. En kungadotter eller åtminstone dotter till någon lygisk härförare. ... I detta hus ... har Lygia växt upp, dygdig som Pomponia själv och så vacker, att bredvid henne skulle själva Poppaea se ut som ett höstfikon bredvid ett av hesperidernas äpplen." (Henryk Sienkiewicz "Quo Vadis?" s 13)

Det vediska världsträdet bär frukter. Maruterna, en särskild afdelning af Rigvedamythologiens alfer, hennes vindalfer, sköna guldsmidda ynglingar, som fara fram i den luftrensande stormen, skaka ned dess mognade frukter. (Viktor Rydberg "Undersökningar i germanisk mythologi -Andra delen" s 14)


Sångarna:

Skynda, o, skynda till fristaden hän, Snart sjunker solen i väster! Dröj ej bland lustgårdens blomstande trä'n, Dröm ej om leende fester! Hemmet dig vinkar i fjärran! ... Molnen blir tyngre, o, skynda i tid Undan de åskdigra skyar! Skynda till honom, som mäktig och blid Himlen och jorden förnyar! Hemmet dig vinkar i fjärran! (Psalmisten 1928 nr 234:1-2)


Grekiska ord:

olynthos (sent fikon) Höga Visan 2:13; Upp 6:13.

seiô (skaka) (i NT + ett exempel i Apokryferna) 1 Mack 1:28; Matt 21:10; 28:4; Upp 6:13 – Matt 27:51; Hebr 12:26.


Ytterligare studier: Ps 148:8; Jes 28:4; Jer 8:16; 24:2; 29:17; Hos 9:10; Joel 1:7; Jona 1:4; Matt 14:24; 21:20-21; 24:29,32-33; Mark 11:13-14,20-21; 13:28; Luk 13:6-9; 21:29-30; Jak 3:12.


(Ursprunglig version 2007-12-01; revised version 2009-06-29; 2012-06-27; 2015-02-18)

Till sidans topp

6:14a Och himlen ’skiljdes bort från’/åtskiljdes och var virad som en bokrulle (א,*א).

Ord för ord (7 ord i den grekiska texten): och '-en himmel'/himlen skiljdes-bort-från som (en)-bokrulle virandes


1883: Och himmeln försvann, såsom en bok, som hoprullas ...

1541(1703): Och himmelen gick bort, såsom en tillslagen bok ...

LT 1974: Och den stjärntäckta himlen försvann, som om den rullats ihop som en bokrulle, och togs bort ...


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Himlen skall viras som en bokrulle. (Jes 34:4a, Grekiska GT)

(Mannen sade till profeten: "De levitiska prästerna) skall ta ungtjuren, den med anledning av miss (av Guds mål), och bränna ner/upp (den) på (den plats) som har skiljts (och skiljs) bort av/från huset utifrån/utanför de heliga tingen.” (Hes 43:21, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

En bokrulle av profeten Jesaja 'gavs på'/'räcktes till' (Jesus). (Och Han rullade upp den.) (Luk 4:17a)

Det blev en tydlig meningsskiljaktighet (mellan Paulus och Barnabas), så att 'skiljas dem'/'de skiljdes' bort från varandra. (Apg 15:39a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Jesus gjorde så faktiskt och/också många andra tecken inför Sina lärjungars ögon, (tecken) vilka det är som inte är (och inte har varit) skrivna i den här bokrullen. (Joh 20:30)

(Rösten) sade till (Johannes): “Skriv in i en bokrulle vad du ser.” (Upp 1:11a)

(Johannes) skådade ... en bokrulle som var (och hade varit) skriven framför (א,*א) och bakifrån ... . (Upp 5:1b)


Exegeter, evangelister med flera:

Jfr ”Jesus sade: ’Himlarna och jorden skall ihoprullas inför er. Och den, som lever genom den Levande, skall inte skåda döden.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 93; Thomasevangeliet log. 111a)

Äpple, att du inte faller! Höst och allting annat faller. Allting mognade och föll. Fegt att inte våga falla! Grymt att ensam vägra falla! Jag är ingen tjuv som stjäl från träden. Jag skall stå härnere. Du skall komma. Jag och marken vill att du skall komma. Kanske faller du i morgon? Men i morgon är jag borta. Jag vill se det nakna trädet. Jag vill se den tomma rymden. Ingen stjärna skall få lysa. Äpple, att du inte faller? Stjärna att du ännu brinner! Jag och mörkret vill att allt skall slockna.(Werner Aspenström "Ordbok" s 382; Äpplet)

Det finns inget behov av vrede Det finns inget behov av skuld Det finns ingenting att bevisa Allting är sig likt Bara ett bord som står tomt vid kanten av ett hav Farväl Angelina Himlen darrar Och jag måste resa bort. Knektarna och drottningarna Har övergett slottsgården Femtitvå zigenare i en rad Passerar nu förbi vakternas post I rymden där tvåan Och ässet en gång levde vilda Farväl Angelina Himlen skrynklas Vi träffas om en stund. (Bob Dylan "Farväl Angelina" s 129-130)

Det var år 1908. Jag studerade vid Chicago teologiska seminarium och kände en inre maning att under sommarferien besöka det soliga Texas för att predika Guds ord bland svenskarna som bodde där. ... Och stormen kom. Den dagen var himmelen klar och molnfri, men mot kvällen började det blåsa en frisk vind, och molnen började skymma den azurblå himmelen. snart fingo molnen en oerhörd fart. De antogo de mest underliga formationer. Man påmidnes om ordet i Uppenbarelsebokens sjätte kapitel: "Himmelen vek undan, såsom när en bokrulle rullas tillhopa." (Enock H. Skooglund "Då stormarna rasa" s 72-73; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings Missionskalender 1927)

“Själva himlen skall rullas samman som en bokrulle;” ja, den skall komma till ingenting tillsammans med jorden själv, med vilken den gjordes i början. (Tertullianus, The Ante-Nicene Fathers Vol III, s 496)


Grekiska ord:

apochôrizô (skilja bort från) Hes 43:21; Apg 15:39; Upp 6:14.

(h)elissô (vira) Jes 34:4; Upp 6:14 – Job 18:8.


Ytterligare studier: Ps 102:26(27); 104:2; Jes 40:22; 2 Petr 3:10; Upp 20:11; 21:1.


(Ursprunglig version 2007-12-01; revised version 2009-06-29; 2012-06-27; 2015-02-18)

Till sidans topp

6:14b Och varje berg och kulle (א,* א) sattes i rörelse ut ur sina platser.

Ord för ord (10 ord i den grekiska texten): och varje berg och kulle ut-ur '-na platser'/platserna sina sattes-i-rörelse.


1883: ... och alla berg och öar flyttades från sina rum.

1541(1703): ... och all berg och öar wordo rörd af sitt rum.

LT 1974: ... och alla berg och öar skakade och flyttades från sina platser.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Debora och Barak sjöng:) “Berg rörde sig fram och tillbaka från Herrens ansikte, det här Sinai från Herrens, Israels Guds, ansikte.” (Dom 5:5, Grekiska GT, A)

(Herren sade till Juda:) “Bergen skall (inte) ersättas/förflyttas, inte heller skall dina höjder avlägsna sig, på det här sättet skall inte heller barmhärtigheten från sidan av Mig ’utlämna’/försvinna.” (Jes 54:10a, Grekiska GT)

(Profeten sade:) “Jag skådade bergen, och (hela tiden) ’var de skälvande’/’skälvde de’. Och alla kullarna ’var oroandes’/’rörde sig.” (Jer 4:24, Grekiska GT)

(Assyrierna) kom ut ur berg ... och deras kavalleri/ryttare beslöjade/täckte kullar. (Judit 16:3)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Skåda himlen och himlens himmel, avgrund och jord, fram och tillbaka kommer de att röra sig i/vid (Herrens) besök. Tillsammans/’vid samma tidpunkt’ skakas bergen och jordens grundvalar tillsammans ’in i’/’med syfte på’ samma bävan ’i det att se’/’då Han ser’ på (dem).” (Syr 16:18-19)

Välsigna Herren, berg och kullar. (De tre männens lovsång v 52a)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus) säger till (Sina lärjungar): ”Ty på grund av er lilla tro, amen säger Jag er: ”Om - alltefter omständigheterna - ni må ha tro som ett scharlakansrött senapskorn, skall ni tala till det här berget: ’Stig ifrån/härifrån över dit’, och det skall stiga över, och ingenting skall vara oförmöget/omöjligt för er.” (Matt 17:20)

(Jesus sade till folkskarorna och till Sina lärjungar: “De skriftlärda och fariseerna) vill inte sätta (de tunga lasterna på människors skuldror) i rörelse (med) sitt finger. (Matt 23:4b)

(Jesus sade till Jerusalems döttrar: “Människor) skall börja säga till bergen: ’Fall emot oss’ och till kullarna: ’Beslöja/dölj oss.’” (Luk 23:30)

(Tertullus sade om Paulus: “Vi har funnit, att) den här mannen (är) en plåga ... som sätter i rörelse ett stående/motstånd (bland) alla judarna.” (Apg 24:5a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Dra dig så till minnes varifrån du har fallit (och faller) och ändra sinne och gör de första gärningarna. Men om ej, kommer Jag till dig, och Jag skall sätta ditt lampställ i rörelse ut ur dess plats, om du – alltefter omständigheterna – ej må ändra sinne. (Upp 2:5, ”Efesos”)


Exegeter, evangelister med flera:

År 1930 hade Skånska cementgjuteriet ett stort vägbygge vid Byarum-Eckersholm på E4. ... När detta arbete var färdigt, blev vi förflyttade till ett vägbygge mellan Vaggeryd och Svenarum. Här kom jag i lag med en bergsprängare vid namn Petter Engstrand. ... Berget låg mellan Vaggeryd och Bäck, här skulle vi borra så djupt som sex meter i berget. ... Nedkomna till sex meter började vi bränna gryta. Detta tillgick så att man började med att spränga en dynamitgubbe i botten av hålet, successivt ökade man dynamitmängden mellan avfyrningarna tills man fick så stort rum i botten av borrhålet att den egentliga laddningen började, vilket skedde när man såg att berget ville börja spricka. Då kylde vi hålet med vatten och laddade grytan för den slutliga sprängningen. ... I detta hål fick Petter ner 50 kg dynamit. Så var vi då framkomna till den mera intressanta delen av sprängningsarbetet, nämligen apteringen och avfyrningen. Vi hade två stubintrådar för säkerhets skull. När vi tänt och smällen gått hade berget flyttat på sig och lämnat hela vägbanan fri. (Anton Blomberg "Mina arbetsår vid Skånska Cementgjuteriet" s 19-20)

Prästen släpade sig fram till (den fängslade unga flickan) på knäna. "Jag bönfaller dig", ropade han, "om du har något hjärta, stöt mig ej tillbaka! Ack, jag älskar dig! Jag är en eländig och olycklig varelse. ... Om du kommer från helvetet, så vill jag gå dit med dig. Jag har gjort nog för att komma dit. Ett helvete där du finns blir mitt paradis, din anblick är för mig skönare än Guds. Säg vill du då inte veta av mig? Jag skulle förr tro att bergen kunde försättas i rörelse än att en kvinna skulle kunna stöta bort en sådan kärlek." (Victor Hugo "Ringaren i Notre-Dame - Andra delen" s 133)


Grekiska ord:

bounos (kulle) (i NT + exempel i Apokryferna) Judit 16:3; De tre männens lovsång v 52; Luk 23:30; Upp 6:14 – Luk 3:5.


Ytterligare studier: 4 Mos 23:9; Dom 5:4; Ps 18:7(8); Jes 5:25; 13:13; 33:20; 40:4; 64:1,3; Hos 10:8; Nahum 1:5; Judit 16:15; Syr 16:19; 43:16; Upp 16:20.


(Ursprunglig version 2007-12-01; revised version 2009-06-29; 2012-06-27; 2015-02-19)

Till sidans topp

6:15aa Och jordens kungar och stormän och ledarna för tusen (man) ...

Ord för ord (11 ord i den grekiska texten): och '-na kungar'/kungarna '-ens jords'/jordens och '-nen stormän'/stormännen och '-na ledare'/ledarna-för-tusen


1883: Och konungarne på jorden och stormännen och befälhafvarne ...

1541(1703): Och Konungarna på jordene, och de öfwerste, (och de rike,) och höfwitsmän ...

LT 1974: Jordens kungar och världens ledare (och de rika männen) och höga militärerna ...


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Svärfadern Jetro sade till Mose:) “Du kommer att helt och hållet förstöras ... du och varje/hela det här folket, som är i sällskap med dig. Det här ordet (att döma mellan en människa och hennes granne) är tungt för dig. Du kommer inte att förmå att göra det ensam. Så hör nu mig och jag skall ge dig råd, och Gud skall vara i sällskap med dig. Bli du för folket tingen (vända) i riktning mot Gud. ... Och du skall förmå att stå vid sidan av, och varje/hela det här folket skall anlända 'in i'/till sin plats i sällskap med fred. ... Och Mose ’sade vid’/utnämnde förmögna/dugliga män från varje/hela Israel och gjorde dem ... till ledare för tusen (man) och hundra (man) och femtio (man) och tio (man). (2 Mos 18:18b-19a,23b,25a, Grekiska GT)

(Kaldeernas kung) förde alla (Juda) kungs och stormäns högar/skatter in i, in i Babylon. (2 Krön 36:18b, Grekiska GT)

(Psalmisten sade:) “Jordens kungar stod ’vid sidan av’/nära och ledarna leddes/fördes tillsammans ... nedifrån/emot Herren och nedifrån/emot Hans Smorde (Kristus).” (Ps 2:2a, Grekiska GT)

(Herren sade till Sin Son:) “Du skall vara en herde för (jordens kungar) i/med en käpp av järn (och) krossa dem som en krukmakares kärl.” (Ps 2:9, Grekiska GT)

(Psalmisten sade:) “Jag skall sätta/göra (David, Min slav), en förstfödd, hög ’vid sidan av’/’i jämförelse med’ jordens kungar.” (Ps 89:27 eller 89:28, Grekiska GT)

En härskarors Herres dag (skall komma) emot varje oförskämd och övermodig (människa), emot varje/'var och en' (som är) hög och 'högt upp'/upphöjd, och de skall göras ödmjuka. (Jes 2:12, Grekiska GT)

(På den dagen) skall Herren leda/föra (Sin) hand emot, emot himlens utsmyckning och emot jordens kungar. (Jes 24:21, Grekiska GT)

(Jordens) ledare skall inte vara, ty dess kungar och dess ledare och dess stormän skall vara/komma in i fördärv. (Jes 34:12, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade:) ”Vad tyckes det dig, Simon? Från vilka tar jordens kungar slut/tull eller skatt, från sina söner eller från de främmande?” (Matt 17:25b)

Dä det hade blivit en läglig dag ... gjorde Herodes en huvudmåltid för sina stormän och för ledarna av ett tusen (man) och för de första/främsta i Galileen. (Mark 6:21)

Jordens kungar stod ’vid sidan av’/nära och ledarna leddes/fördes tillsammans ... nedifrån/emot Herren och nedifrån/emot Hans Smorde (Kristus).” (Apg 4:26)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Kohorten och “ledaren för tusen (man)” och judarnas roddare/tjänare tog så tillsammans Jesus och band Honom. (Joh 18:12)

Jesus Kristus, det trofasta vittnet, den förstfödde av de döda (kropparna) och ledaren av jordens kungar. (Upp 1:5a)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

ca 2000 - ca 1500

(Nathan Söderblom), ärkebiskopen, är mycket mänsklig, det är därför han verkligen är förtjusande, och han blev ond och förgick sig han med. Jag vill säga om ärkebiskopen att han är nog ämne till en stor man. Han har en stor tanke, kungstanken, som Ibsen säger, han är stark, outtröttlig, han kan tjusa, han är aldrig så ogenerad som då flera tusen människor hålla ögonen på honom, han är ganska hänsynslös, det är mycket utmärkande drag för en storhet. Han skulle kunna vara ministerpresident i England och ja, jag tror, att om någon skall kunna ena Kristenheten, så skall det vara han. Men tro aldrig, att han inte är mycket mänsklig och gör många dumheter. Men det är något så friskt och levande över honom. (Selma Lagerlöf "Brev 2 - 1903-1940" s 228; brev 12 nov 1925 till Elise Malmros)

En författare med öfvertygelse om att han gagnar bryr sig icke om huruvida han anses stor eller ej, (aldraminst en författare som icke tror att något är så stort) utan han nöjer sig med att vara nyttig. (August Strindberg "August Strindbergs brev IV 1884" s 376; brev 7 nov 1884 till grosshandlare Olof Gustav Nilsson i Malmö)

(Björnstjerne Björnson) reser genom Skandinaviens alla stora städer och hälsas överallt som triumfator. Naturen hade rikligen utrustat honom med alla de företräden, som en medelmåttig person aldrig skulle lyckas förvärva genom en hel levnad av arbetet och möda. Född med segerhuva, som folktron vill att alla dess hjältar skola vara, stark och välväxt, med majestätisk kroppsbyggnad, i besittning av en böjlig men kraftig stämma, visste han att sätta i spänning och rörelse ett helt tjusat auditorium, att komma åhörarne att skratta eller gråta. . . . Ända hittills segrar Björnson utan strid. (August Strindberg "Björnstjerne Björnson" s 111; Tiden 9-10 juli 1884)

Vår tid har lämnat åt dem som äro akter över att utleta huruvida män äro stora eller icke; själv vill hon icke döma, utan endast förklara, och detta icke minst på den grund att man genom långvariga iakttagelser och djupgående tankeakter trott sig ha funnit att den enskilde "store mannens" arbete är ett samverk av hela det levande och alla de döda släktena tillsamman. Att meddela bilder av ryktbarheter skall sålunda för kommande släkte endast hava den avsikten att visa i vilket förhållande deras arbeten kunna stå till personligheten försåvitt denna tagit sig uttryck i ansiktet, kroppens ställning, rörelse och så vidare. (August Strindberg "Carl Larsson - Ett svenskt porträtt med fransk bakgrund" s 28)

Forntiden uppskattade bättre än vår egen tid (i mitten af 1870-talet) den sedliga inflytelsen af lefvnadsteckningar öfver utmärkta människor. I sådana skildringar träder oss det historiska till mötes med full personlighet, med klappande hjärta, med lättfattliga lärdomar och lyftande föredömen. Men huru mången yngling genomgår icke nu sina läroår, utan att få veta mer än namnen på och några torra data om människor, som dock kunna sägas hafva varit kallade och utvalda till personligt umgänge med alla kommande släkten för att undervisa och höja dem. Det är som räddes man, att umgänget med det förflutnas store andar skulle hos de unge ingjuta ett idealare sinnelag och en ädlare hug, än vårt hvardagslif vore i stånd att bära. Oändligt många väckelser till ett högre lif gå härigenom förspillda. Det personligas inflytelse är omätlig. Själfva kristendomens segerkraft låg mindre i hans läror än i den bild af hans stiftare, som strålat för människornas ögon, och störst var denna kraft i de tider då lärans grundläggare ej var ryckt utanför det mänskligas råmärken, utan framstod i allt såsom "sina bröder lik", "dock utan synd". (Viktor Rydberg "Sokrates" s 533-534; rescension af C.J. Dahlbäcks bok "Sokrates, en tidsbild", Göteborgs Handelstidning 31 december 1873; BG Ask-kommentar: Andra uppgifter om bokens utgivning 1875 gör att rescensionen av boken snarare kan ha publicerats detta år)

De oordnade, obeväpnade massorna skulle dock ej hafva något förmått, om icke till deras hjälp kommit en hjälte af första ordningen, den gamle frihetskämpen Garibaldi, med sin elitkorps och tappre följeslagare. Det är på honom och hans underbara bragder världens blickar nu (år 1860) äro fästade, det är för honom hvarje ädelt hjärta klappar i alla länder häftigare än de någonsin gjort för något folks frihetskamp, vare sig Greklands eller Polens. (Viktor Rydberg "Italiens enhet" s 295; Göteborgs Handelstidning 19 juni 1860)

"Hela nationen kan (nu år 1805) gå i döden för sin kejsare (Napoleon), för den störste mannen i hela världen!" uttalade plötsligt högt och hetsigt, utan några förvarningar, den unge mannen som såg ut som en enkel bondpojke. . . . "Vår tids största geni", fortsatte Pierre. . . . "Folket avgudar den store mannen, och det är folket som valt honom. Folket har inga förutfattade meningar; de har fått se det största geniet och hjälten i världen. . . . Han kommer att segra, därför att han är en stor man. . . . Han är ett geni, och ett geni skiljer sig på det viset från vanliga människor att det agerar inte för sig självt, utan för mänskligheten." (Leo Tolstoj "Krig och fred" s 36-39; ursprungsversionen)

Om (Leonardo da Vinci) i galleriet av store män står ouppnådd i snillets mångsidighet, står han dock inte ensam. Han är "den förste bland likar". För att hålla oss endast till konstnärskretsen - vem erinrar sig icke Michel Angelo och Peter Paul Rubens? (Viktor Rydberg "En underbar man - Leonardo da Vinci" s 77)


ca 1850 och tiden dessförinnan

I November månad år 1095 rådde en ovanligt liflig rörelse på landsvägarne i konungariket Frankrike. Furstar, prelater, munkar, riddare, borgare och landtmän hade brutit upp för att begifva sig till staden Clermont Ferrand i grefskapet Auvergne. Till den 18 i samma månad var nämligen där ett kyrkomöte utlyst, öfver hvilket kristenhetens öfverhufvud, påfven Urban II själf, skulle presidera. Frankrikes prästerskap var inkalladt till detsamma; men därjämte hade påfven uppmanat flere af landets store feodalherrar att infinna sig där. Där kyrkomöten höllos, dit plägade vanligen mycket folk församla sig. Vid sådana utvecklades storartad prakt och glans efter tidens smak, som ditlockade skådelystna från nära och fjärran, och när man erfarit, att den helige fadern själf skulle vara närvarande och leda det hela, gaf åtrån att få se en skymt af honom, Kristi ståthållare, den mäktigaste af jordens dödlige, ökad styrka åt skådelystnaden. Det hade senast visat sig i Piacenza, där i Mars månad samma år Urban II hade hållit ett kyrkomöte, till hvilket 4,000 andlige och 30,000 lekmän strömmat tillhopa. (Viktor Rydberg "Korstågsperiodens kulturhistoria" s 1-2; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1888)

Hvad Karl (den store) gjort för den andliga kulturens höjande drabbades efter hans död (år 814) af samma förfall. Man må dock icke tro, att hans stora tankar och hans ifriga arbetande hade varit förgäfves. . . . Det är icke utan orsak som de på Karl följande släktena städse sågo tillbaka till honom, och allt efter som århundradena skilde dem från honom, förstorades i fantasien hans bild och kringgöts den med sagans skimmer. Han var den ypperste man, som under flere århundraden varit sedd. Han var stor som krigare, lagstiftare, vetenskapsfrämjare och folkbeskyddare. Han frälsade den germaniska rasen och bevarade åt densamma dess ställning i Europa. Och med allt detta var han en god, älsklig och i djupet af sitt hjärta ödmjuk människa. Det är vår skyldighet att stanna med vördnad inför hans vackra kämpamässiga bild. (Viktor Rydberg "Den äldre medeltidens kulturhistoria" s 634; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1887)

Som herrar i de romerska provinserna utgjorde germanerna en hand full folk mitt bland de besegrade romerska och romaniserade befolkningarnas millioner och måste förr eller senare amalgameras och försvinna i dem. Det fanns en germanhöfding, som insåg denna fara och försökte förekomma den. Det var östgoten Theoderik (454-526, härskare öfver Italien från 493), som historien med alla skäl har gifvit binamnet den store. Den tanke, som denne utomordentlige man fattat och sökte verkliggöra, var tanken på ett germaniskt stats- och stamförbund, som skulle göra slut på de med utmattning och förintelse hotande fejderna mellan germanerna inbördes och bilda en världsmakt i det västra och mellersta Europa, jämförlig med och öfverträffande det östromerska riket. . . . Många trodde, att det västra Europa skulle sammansmälta till ett varaktigt statsförbund, hvari den germaniska nationaliteten skulle bevaras och på samma gång de romaniska folken känna sig lyckliga under rättfärdighetens och fredens spira. (Viktor Rydberg "Den äldre medeltidens kulturhistoria" s 43,55; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1887)

Inom den kejserliga familjen rasade bröder emot bröder, fränder emot fränder. Knappt hade Konstantin - kallad den store och verkligen stor som brottsling - lagt sina ögon tillsammans, förrän en af hans söner lät mörda två hans bröder samt de till medregenter utnämde brorsönerna med deras vänner och anhängare. (Viktor Rydberg "Romerska kulturen under kejsartiden - fortsättning" s 138; föreläsningar vid Stockholms Högskola höstterminen 1886)

Det ligger i sakens natur att en kejsare som (Markus Aurelius) skulle avsky de grymma spelen på de romerska amfiteatrarne, där gladiatorer till allmänhetens förlustelse dödade hvarandra och människor skickades att kämpa med vilddjur. Tyvärr återställdes dessa folknöjen efter Markus Aurelius' död och fortforo länge efter kristendomens seger och i sin aldra förskräckligaste skepnad under den kristna statsreligionens grundläggare, Konstantin, kallad den store. Man har ännu tvenne lefnadsskildringar öfver denne furste, som bland annat äfven loforda honom för den frikostighet, hvarmed han han kastade krigsfångar för amfiteaterns vilddjur. Konstantin offrade dem i tusental och åter tusental, så att slutligen - säger ett af dessa loftal - vilddjuren tröttnade vid att slita i människokött. Denne Konstantin är en ohygglig motbild till den människokäre Markus Aurelius, och dess ohyggligare som den förre var kristen och ännu bär det tillnamn af den store, som kyrkan gifvit honom; medan historien med fin takt afstått från att kalla Markus Aurelius för stor, emedan han själf i sitt hjärtas ödmjukhet skulle tillbakavisat ett sådant tillnamn. (Viktor Rydberg "Materialism och idealism" s 175-176; föreläsningar i Göteborg höstterminen 1876)

Det sista betydande namnet i raden av stoiska filosofer är den . . . romerske kejsaren Markus Aurelius Antoninus. Han var född år 121 efter Kristus i Rom, dit hans farfarsfader hade invandrat från Spanien. . . . Själv väckte han redan i sina späda gosseår kejsar Hadrianus' uppmärksamhet genom sitt allvarliga, men öppna och älskliga väsen och genom hvad som berättades om honom, att en osanning aldrig kommit öfver hans läppar. Förtjänsten häraf tillskref han själv vid mognare år sin moder, en utmärkt kvinna, och de förträfflige lärare hon gifvit honom och genom hvilka han vid knappt tio års ålder invigdes i den stoiska filosofien och särskilt gjordes förtrolig med Epiktets läror - något som han under hela sin lefnad betraktade som den största välsignelse, hvilken Gud låtit honom vederfaras. Stoicismen vardt för honom hvad den i mer än ett århundrade af det förfärligaste sedefördärf hade varit för nästan alla stora män och kvinnor, som Rom då ägde: en källa till sedlig hänförelse, kärlek till mänsklighet och fosterland och orubblöig sinnesstyrka under ödets slag. Omgifven af ett lysande hoflif, som ville locka honom in på andra banor, hade gossen redan vid tolf års ålder dock sitt lefnadsmål klart för sig: han ville blott ett, nämligen utvecklas till en god, försakande, men nyttig och verksam människa, i allt undergifven den guds vilja, som han hörde i sitt samvete. Det ideal af människa, som han uppställt för sig, hade han funnit, icke bland desasa världens store och skenbart lycklige och lysande män, utan hos en fattig arbetare, en slaf, den nyss nämde Epiktet. (Viktor Rydberg "Materialism och idealism" s 166-167; föreläsningar i Göteborg höstterminen 1876)


Att fortsätta med (hembygden):

ca 2000 - ca 1850

Ondska och illvillig list är sällsynta, de kräver möda. Men dumhet och kunskapsbrist tycks alltid överflöda. Många mäktiga mäns välmening kunde knappast vara vidlyftigare. Vore bättre om de menade mindre väl och i stället vore lite klyftigare. (Alf Henrikson "Sakta mak" s 266; Om världens store)

Många stora män var verksamma genom tiderna. De uppfann Pythagoras märkliga sats och byggde pyramiderna. De tämjde blixten och skrev Odyssén och skulpterade Afrodite. Men de mäktade ej få sitt eget hår att växa aldrig så lite. (Alf Henrikson "Glam" s 165)

Det har redan från början varit och skall alltid vara ett av Gudmunds Gilles syften att i sin årsbok åt eftervärlden bevara minnet av de stora män, som på ett mera framträdande sätt ökat vår kännedom om naturen och de kulturella förhållandena eller realiserat för samhället betydelsefulla idéer inom den stad (Jönköping) och bygd som är vår. Så har redan förut kortare uppsatser ägnats den osjälviske, intresserade arkeologen, grundaren av fornminnesmuseet civiling. A. Friberg, den framsynte skaparen av Jönköpings stadspark, postm. J. A. Olsson och den framstående amatörbotanisten vid Mosskulturföreningen R. Tolf. Till raden av förtjänta män sällar sig nu (år 1937) helt naturligt bilden av den framstående läraren och naturforskaren Carl Oscar v. Porat (död 1927). (Carl Allgén "C. O. v. Porat - En småländsk naturforskare" s 70-71)

Med några andra av mina studiekamrater (i Jönköpings läroverk 1927-1931) hade jag inte så mycket kontakt under själva skoltiden, men väl under studietiden i Lund. Det gäller främst Gillis Gerleman. Han och jag bodde tidvis grannar i Lund. Om Gillis brukade lektor Ragnar Olsson säga, när jag träffade honom: "Det var en liten man i Tenhult, nu är han en stor man i Lund, professor". Medan vi andra lämnade Lund höll sig Gillis kvar, inledde en akademisk karriär och slutade som professor i Gamla testamentets exegetik. Han behärskade mer eller mindre en rad österländska språk. (Hans Jacobsson"Skolpojksminnen från 1920-talets Jönköping" s 80-81)

(Här) ägnas några sidor åt minnet av den framstående torvbotanisten Robert Tolf (1849-1903), en man av tämligen ovanliga mått, som med sällspord energi under en följd av år (1890-1903) bidragit till utforskandet och kännedomen om Jönköpingstraktens natur. . . . 1890 betecknar en vändpunkt i Tolfs liv. Han anställdes nämligen då som botanisk assistent vid Svenska Mosskulturföreningen med särskild uppgift att undersöka "mossmarkers bildningssätt, byggnad och utbredning i vårt land". . . . Tolf var utan tavivel en kapacitet, en mångsidig, det fullödiga arbetet på alla områden varmt hängiven man. Han hörde till dem, som synas outtröttliga och som aldrig kunna eller vilja spara sig. Hans arbetsprestationer blev honom också överväldigande och för hans hälsa nedbrytande. Och vid ett stadsfullmäktigesammanträde den 21 dec. 1903, vid vilket han just yttrade sig i en för honom viktig angelägenhet (anslag till Jönköpings folkbibliotek), sjönk han plötsligt samman, träffad av hjärtslag. Med Robert Tolf gick ur tiden en man av stora mått, sympatisk, högt begåvad, med sjudande energi och vittfamnande intressen samt först och sist med djup förståelse för och grundlig kännedom om den hembygds natur, där han blivit satt att verka. (Carl Allgén "Robert Tolf" s 63-65)

En byst i Jönköping och en minnessten på Flahult påminner om grundaren (av Svenska Mosskulturföreningen) Carl von Feilitzen. Vi sena tiders (år 1985) barn bör minnas denna man och hans betydelsefulla gärning. Följer du den nya vägen från Taberg till E 4, stanna då till ett ögonblick vid minnesstenen på Flahult, och Du står inför minnet av en man, som ej endast var en stor främjare av myrmarksodlingen utan tillika en stor och sann fosterlandsvän. (Erik Åkerberg "Till ett hundraårsminne (av Carl von Feilitzen)" s 49)

På hösten 1876 kom jag, med godkänt betyg från Alingsås treklassiga elementarskola, med glad förväntan till fjärde klassen i Jönköpings högre elementarläroverk. . . . Janne Lundström, säkerhetständstickans uppfinnare, som var född i Jönköping, levde, men på annan ort. Utan tvekan satte vi disponenten Hay främst bland Jönköpings store omkring 1880. Han var stadsfullmäktiges ordförande, chef för "allmänna" brandkåren och enligt vår tro ägare till den gamla tändsticksfabriken. Denna var utan ringaste tvivel ett världsunikum. . . . Hade vi för övrigt inte hört, att dokumenten med hela hemligheten angående tändstickstillverkningen låg oåtkomligen inlåst i Hayens privata och med zinkplåt beklädda kontor i fabriken. Kontorets nyckel lämnade aldrig ägarens ficka. Han ensam hade tillgång till kontoret och hemligheten. Det var minsann nog detta att ge strålglans åt den store mannen. (Barthold Carlson "Minnen från Jönköping läroverk och stad på 1870- och 1880-talet" s 50,85)

Prästen tog upp ett brev ur fickan och räckte fram det mot Skrutten. Han betedde sig som om han överlämnat en förnämlig utmärkelse. ... "Dä ä ifrå bror min!" sluddrade (Skrutten). ... Då lever han än, Gu ske lov! Då ä jag inte ensammen. ... Han lever gott i Skåne. Han ä en herrekarl där. Driver en stor firma. Kallas grosshandlare. Dä ä aent dä än lumpsamlare (som jag). " ... "Såvitt jag förstår har det blivit en storman av torparpojken Tomas Spjut från Uvabråten", sade prästen. ... "Han säger också, att han vill bistå sina gamla sockenbor i Småland och deras ättlingar." ... "Han skriver som en präst", (sade Skrutten) och blinkade menande åt kyrkoherden. "Dä va la ingen som trodde, när han flöttade hemifrå, att han skulle bli en stor man. En grosshandlare. Dä låter nået." (Harry Sjöman "Jämmerdal" s 290-291)

(För 50-60 år sedan) gingo i Jönköping Lindberg och Svening Johansson in till staden ibland och läste Guds ord för en skara, som väl rymdes i en privat bostad. Och det var ej liten uppståndelse, då en af dem vid ankomsten dit möttes af en gumma, som med hänförelse utropade: "Nu ha de stora börjat att falla till." Det var nämligen något oerhördt som händt: en lappskräddare - jag tror han hette Blomberg - hade blifvit omvänd. (P. Waldenström "Förr och nu"; bref från Västerås daterat 1913-11-06; Jönköpings-Posten 1913-11-10)

Det är alltid med intresse man studerar en stor mans barndom. Man vill redan tidigt skönja de lofvande anlagen, lära känna huru fröna nedlades till de egenskaper, som bragt mannen till ärans tinnar. Mången liten episod ur barnets lif kan hafva sin betydelse för belysandet af karaktärens utveckling. När, såsom fallet är med (nordpolsfararen S.A.) Andrée, arten röjes redan tidigt, vore det orätt att förbigå något drag från barndomen - om det också skulle synas mången väl obetydligt. S.A. Andrée lofvade som helt liten ganska mycket. En knubbig, blåögd och rosenkindad pilt gjorde han redan i sitt första lefnadsår (1854/55) succès. Några fruar i Grenna hade anordnat en barnexposition "en miniature", och det blef (apotekar)fru Andrées August som hembar eller rättare hembars med första priset. Inga protester hördes: alla utställare voro eniga med prisdomarne deri, att förste pristagaren var ett "ovanligt starkt och friskt barn". (Carl J. Kullenbergh "S.A. Andrée - Hans lif och person" s 13)


ca 1850 och tiden dessförinnan

I mitten av 1800-talet levde fortfarande resterna av feodalväsendet kvar ute i bygderna. Det var några få "Stora män", som ägde all makt och förmögenhet. Backstugu- och torparefolket utförde det mesta av arbetet vid gårdarna och erhöll sällan någon kontantlön utan endast lön i naturaprodukter, råg, havre, potatis m.m. där priset bestämdes av arbetsgivaren. (Uno Broberg "Patron på Odensjö" s 5; Barnarps socken)

Erik Dahlberg var en man med en oerhört mångsidig begåvning och det är förklaringen till den sagolika karriär han hade bakom sig. . . . Redan som sextonårig anställdes han hos generalkamreraren i Pommern, den tyska provins som då erövrats och lagts under svensk förvaltning. . . . När han 1687 utnämndes till landshövding i Jönköping hade han hunnit bli 62 år och utnämningen var nog tänkt som en välförtjänt reträttplats på ålderns höst. 62 år var vid denna tid en respektabel ålder. Men det finns inga tecken på att Dahlberg själv tänkt sig Jönköping som en reträttplats. Med sedvanlig energi tog han sig an länets och stadens angelägenheter. . . . Han förskönade Jönköping med funktionsdugliga byggnader, men bidrog också till att Huskvarna kunda växa som industriort och hans ständiga påminnelse om staden Grännas betydelse banade väg för det nya privilegiebrev denna stad fick 1692. (Sven Larsson "Erik Dahlberg - kungatjänaren som blev landshövding i Jönköping" s11-12,26)

Riksdrotsen Per Brahes grevskap med centrum omfattade (på 1660-talet) så gott som hela landsträckan kring södra delen av Vättern från Ödeshög i Östergötland till trakten av Hjo i Västergötland; utanför grevens domäner låg nästan bara Jönköpings stad. Tak över huvudet ägde han i många slott och säterier: Visingsborg, Brahehus, Västanå, Östanå, Lyckås, Viredaholm, Brahälla, Ettak, Vättak, Dimbo och ytterligare ett halvt dussin. På sina marker hade han redan i drottning Kristinas dagar låtit anlägga Gränna stad. Men han var herre över mycken egendom även annorstädes i riket, framför allt kanske i Finland, där han regerade över exempelvis Brahelinna län i Savolaks och Kajana friherrskap i Österbotten. I det nyvunna Bohuslän hade han vidare hugnats med förläningen av Orust och Tjörn, i Stockholm hade han ett stort hus på Helgeandsholmen, i Uppland hade han låtit bygga slottet Bogesund på bekvämt avstånd från Rydboholm och Lindholmen, där hans brorson och arvtagare Nils Brahe var slottsherre - själv hade han inga barn i livet längre. (Alf Henrikson "Svensk historia II" s 356-357)

Strider med holländare och andra folk hindrade säkert (guvernören över Nya Sverige Johan) Printz att ägna sig åt att odla silkesmaskar och tobak, som han var ålagd att göra. År 1654 är han hemma i Småland, där han blir landshövding i Jönköping 1658. Vid 71 års ålder faller han av hästen och bryter nacken. År 1938 hedrar President Roosevelt vid Delawarejubileet hans minne med att säga, att ingen guvernör i Amerika har varit "viktigare" än Johan Printz, som påstås ha vägt 150 kilogram. Indianerna kallade honom också Big Belly (Stora Magen). (John Samuelson "Småland i Amerika" s 598)

Per Brahe hade mycket höga tankar om sig själv och om greveståndets värdighet och betydelse. I Tyskland hade han på nära håll gjort bekantskap med adelsjunkrarnas levnadssätt, som han gärna ville ta till förebild och överföra på svensk mark. Med förkärlek betecknade han sig som "regerande greve". I fråga om krav på ersättning från kronan för fullgjorda tjänster visade han ingen återhållsamhet. Han var ständigt i verksamhet för att utvidga och konsolidera sina ofantliga besittningar. . . . Han var utan jämförelse sin tids störste jorddrott och inkomsttagare. Alla hans gods var helt befriade från skatter och andra pålagor. Dock ålåg honom viss rusttjänst, vilken emellertid var högst obetydlig. Inom sitt grevskap hade han domsrätt. Över Visingsöborna hade han t. o. m. halsrätt; de hade icke möjlighet att vädja till högre rätt. Beteckningen "regerande" greve hade full täckning. Hans strävan har tydligen gått ut på att göra grevskapet till ett självständigt och självförsörjande furstendöme. För detta ändamål lät han utarbeta ett slags regeringsform, en konstitution. Han hyste även planer på att prägla egna mynt. Av de många slott och borgar, som han lät uppföra, är Visingsborg på Visingsö det mest storartade. (Henrik Elmgren "Visingsö skolegods - En donation och dess öden genom tiderna" s 10-12)

Under tiden 1637-47 växte (Per Brahes) godsinnehav från 747 till 838 mantal. Omkring 95 procent låg inom ett område som tillsammans med Visingsö bildade två sammanhängande områden på östra och västra sidan av Vättern. Visingsborgs grevskap var det största och mest inkomstbringande i Sverige. Dess skatteintäkter utgjorde två procent av rikets samlade skatteinkomster. Under sin tid som greve lät Per Brahe uppföra flera praktfulla byggnader i grevskapet. År 1660 fullbordade han bygget av slottet på Visingsö som påbörjats redan på 1570-talet av hans namne och farfar. Han lät också bygga en praktfull slottskyrka på Visingsö som kom att fungera som en manifestation av Braheättens storhet. År 1637 började han uppföra lusthuset Brahehus på östra sidan av Vättern och något senare jaktslottet Brahehälla vid sjön Noen. Greve Brahe lät även färdigställa Västanå slott som inköptes 1641 och lät dessutom bygga ett säteri vid Lyckås. År 1652 utfärdade han ett privilegiebrev för köpstaden Brahe-Gränna där han också ansvarade för tillbyggnaderna av rådhuset och kyrkan på 1670-talet. Nära Gränna, i byn Röttle, skapade Per Brahe ett tidigt industriellt centrum. Här anlades bruk och verkstäder, sågverk och kvarnar samt ett vantmakeri och ett pappersbruk. Han skapade också en trivialskola på Visingsö som sedan påbyggdes med ett gymnasium under Karl XI:s regeringstid. Kanske sammanfattas Per Brahes liv ganska väl av drottning Kristina som år 1681 nedtecknade sina minnen av greven: "Greve Brahe, den främste adelsmannen i Sverige, den främste greven ... var mycket dugande i sitt kall. Han hade många egenskaper, som gjorde honom angenäm för alla, om man undantager hans girighet och en smula egennytta, för vilken man beskyllt honom. Han var för övrigt en mycket hederlig man. Han var icke utan kunskaper, var ganska skicklig uti ridderliga idrotter och underhållande i sin konversation. Han var personligen mycket tapper." (Olle Larsson "Smålänningar i fred och krig" s 167-168)

Det var en gång för många hundra år sedan i tiden, långt innan Jönköping blef stad, en mäktig man, som bodde vid Vätterns södra strand. Hans namn var Jonas, och han stod i synnerligt god gunst till konungen, hvilken å denna tid bodde å Visingsö. ... Konungen lofvade honom en dag, att han skulle få så mycken skog, som han under ett solhvarf kunde gå omkring eller "tveta in" som det under den tiden hette. ... Efter den dagen blef hela det kringgångna området kalladt för Tveta härad, och Jonas blef sin orts mäktigaste man! Den köping, som uppstod i närheten af hans gård, blef sedan kallad för Jonaköping, ett namn, hvilket efter stadsrättigheternas beviljande, ändrats till Jönköping. (Jönköpings-Posten 1905-08-05 "Hvaraf Tveta härad fått sitt namn")


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1950

Jfr ”Jesus sade: ”Varför har ni gått ut på fältet? För att se ett rö, som rör (sig) för vinden, och för att se en (man m)ed mjuka kläder på sig så(som era) kungar och stormän? Dessa är klädda i de mjuka kläderna, och de skall inte vara mäktiga att känna sanningen.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 81; Thomasevangeliet log. 78)

Stora män kan ibland tänka förvånansvärt små tankar. (Gunnel och Kjell Swärd "Tankekorn" s 15)

En gång (under andra världskriget) smet (Roosevelt och Churchill) iväg från sina plikter och tog en kort semester i Marrakech. Där bars den rullstolsbundne Roosevelt högst upp i ett torn, så att han fick se den nedgående solens strålar reflekteras i Atlasbergens snötäckta toppar. Medan de bägge männen beundrade skådespelet såg Churchill ömsint på Roosevelt. Nästa morgon, när de hade tagit farväl av varandra, sa premiärministern att Roosevelt var "den största människa jag någonsin känt". ... I dag (år 2004) är det Bush och Blair som skriver sitt kapitel i den långa historien av angloamerikanska relationer. (Jon Meacham "I giganternas fotspår" s 59)

Jag växte upp i kyrkan men jag följde inte alltid vägen i praktiken. Det kom en punkt i mitt liv då jag kände mig tom. Också av en slump, eller kanske inte av en slump, fick jag tillbringa ett veckoslut med den store Billy Graham, och som en följd av våra samtal och hans inspiration rannsakade jag mitt hjärta och överlämnade på nytt mitt liv åt Jesus Kristus. (George W. Bush "Tron kan förändra liv" s 187; predikan i Second Baptist Church, Houston, Texas 1999-03-06)

Allteftersom utmärkelserna stiger i antal sjunker de i värde. Omvänt stiger de i värde allteftersom de sjunker i antal. De mest åtrådda ärestecknen blir alltså dem som man inte behöver dela med för många. Serafimerorden är den högsta svenska utmärkelsen, och den har få bärare. Kungliga barn får den i vaggan som belöning för att de låtit sig födas. Bland vår tids berömda serafimerriddare märkes Göring och Mussolini. Vid deras frånfälle blev det dock av någon anledning inte den ringning i kyrkklockorna i Sverige, varmed avlidna innehavare av Serafimerorden eljest brukar hedras. (Vilhelm Moberg "Ära - vad är det?" s 97)

Att författare i alla länder drömmer om Nobelpriset är alltså förklarligt. Men besvikna aspiranter bör stämmas till eftertanke, när de erinrar sig namnen på de kolleger som delat deras öde. Här är en rad av dem: Leo Tolstoy, Henrik Ibsen, August Strindberg, Emile Zola, Thomas Hardy, Anton Tjechov, Joseph Conrad, Henry James, Maxim Gorki, Marcel Proust, James Joyce, Bertold Brecht. Det är tolv stora diktare, och samtliga har befunnit sig i livet under den tid Nobelpriset har utdelats - hur har Svenska Akademien kunnat undgå att utmärka dem? (Vilhelm Moberg "Nobels ofredspris" s 114-115)

Hälsning från Vilhelm Moberg till Opinionsmötet i Medborgarhuset, Junikommittén, Stockholm. På förfrågan av Eder kommittés ordförande, professor Birger Nerman, kunde jag tyvärr inte ge något löfte om personlig medverkan vid detta möte. . . . Men självklart ansluter jag mig helt och reservationslöst till detta mötes syfte. Vad jag skrev vid Chrusjtjovs Sverigebesök för fyra år sedan gäller givetvis även Kosygins besök i landet i dag. Kosygin har liksom Chrusjtjov varit Stalins lojale medarbetare och handgångne man och är medansvarig för Stalinregimens bödelsgärningar. De svenskar som i dag hyllar och hedrar den ryske diktatorn och mottager honom som en ärad gäst, brukar starkt reagera emot våld och förtryck i väst, men de solidariserar sig således med samma företeelser i öst. Jag vill konstatera härmed, att deras rättskänsla är geografiskt betingad. Och om nu officiella statsbesök som dagens betraktas som nödvändiga i det mellanfolkliga umgänget borde Sverige intaga en neutral hållning och inte begränsa sina inbjudningar till sovjetryska diktatorer. Varför utsänder icke regeringen sina bjudningsbrev även till Franco, Salazar, Voerster, Mao, Nasser, Castro och den grekiska militärjuntan? Samtliga världens diktatorer borde hälsas välkomna samtidigt till det neutrala Sveriges huvudstad, till en stor diktatorsbankett - det vore en konsekvent följd av regeringens nuvarande utrikespolitik. Den banketten bleve en världshistorisk händelse, och den skulle i hela världen befästa förtroendet för Sveriges neutralitet. (Vilhelm Moberg "Du tror väl att jag är död" s 299-300; hälsning från Grisslehamn 1968-07-06)

Jag tror inte att den vanliga engelsmannen har så lätt för att - så som det har hänt andra folk i vårt sekel - tappa sinnet för tid och proportioner. Han är inte Wilhelm Erövraren eller Oliver Cromwell, han är inte Shakespeare eller Henrik den åttonde - eller om han är Henrik den åttonde så är han det i välgörande liten utsträckning. Han identifierar sig knappast i högre grad med det förflutnas tyranner eller stormän. Men han betraktar dem med uppriktig aktning eller med intresserad avsky. Det finns ofta stolthet i hans tonfall när han talar om hjältarna men sällan skrytsamhet. Likadant är det, gissar jag, när det gäller imperiet. Han vandrar som sagt på blodigt eller lyriskt klassisk mark. Themsendalen har en lång rad berömda eller beryktade namn att minnas. Praktiskt taget varenda ort kring London och längs floden är knuten till något namn, som är känt över hela den civiliserade världen. Ur det som nu kan tyckas uteslutande fyllt med gråhet och monotonitet, vinterdimma, tung trafik, fattigdom, hets, dagsproblem har det vuxit upp en kultur och en kulturtradition som inte är minsta delen av det här landets styrka. Vi kan värdera den hur vi vill, anamma den eller låta den glida förbi. Men den finns. (Eyvind Johnson "Nära floden" s 278-279; tidningen Vi 1950-02-25)


ca 1950 - ca 1800

I Atlantishuset (vid Böttcherstrasse, Bremen), vars vidunderliga trapphus och sällsamma inredning jag inte ens vågar försöka att beskriva, finns litet av varje; där stå runstenar från de svenska vikingarnas Haithabu, där finnas klubbrum och föredragssalar och lokaler för ett släktforskningsinstitut, ett stort bibliotek, där man hittar all litteratur över det frisiska folket, ett högst framstående arkeologiskt och antropologiskt museum, där man kan följa den nordiska rasens historia från urtiden till folkvandringarna, en minneshall, den så kallade Himmelssalen, där djupsinnig astronomisk symbolik fått häpnadsväckande former, och där man läser namnen på de största tyskarna, från Hermann Cheruskern och Henrik Fågelfängaren över Luther och vom Stein fram till Rchard Wagner och Hindenburg - på de yttersta av dessa dagar har Adolf Hitlers namn kommit dit. (Fredrik Böök "Bil till Belgien" s 65-66; maj 1937)

Det är visst i höst en rent djävlig konkurrens - nästan varannan författare fyller ju år och har därför ansett sig tvungen att lägga ett vindägg. Och så har vi ju Vår Stora Selma, som vi matats med i många veckor. Ja, Du har kanske också hört talas om en f. d. lärarinna, som heter Selma Lagerlöf och som har skrivit flera böcker och som lär vara världsberömd. Jag har inte läst mer än en halv bok av henne, och den tycker jag inte om - men det är ju en smak- och temperamentsfråga. I alla fall så kommer hon ju att dominera marknaden i höst. Du har ju Din stora givna läsekrets, som tar varje bok av Dig med sedan länge uppsträckta händer, så Du torde klara Dig mycket väl i kampen. Men jag är glad ibland, att jag inte är med i höst. Sådan bokflod har man väl aldrig sett maken till. (Vilhelm Moberg "Om Gud vill och hälsan varar - Vilhelm Mobergs brev 1918-1949" s 120; brev från Alvesta till Johan Alfred Göth 1928-11-21)

(Redaktör Karl Wåhlin på tidskriften Ord och Bild) övergick till att tala om Heidenstam. ... "Det är en stor heder att få trycka en sådan diktares saker. ... Heidenstam är en så överlägsen människa. Kandidaten borde försöka råka honom någon gång. Han är värd att lyssna på. Jag tror det är nyttigt för unga män att komma i närheten av verkligt stora människor. Det finns inte så många, förresten. Jag vet inte att jag själv har råkat någon mer än Heidenstam." Jag lyssnade girigt. Och automatiskt slängde jag fram Strindbergs namn, dumt nog. ... "Nej, nej, kandidaten Strindberg var kanske en stor diktare - ibland. Fast inte så ofta som man tror. Men nu talade vi om stora människor. Och till den gruppen hör alldeles bestämt inte August Strindberg ..." (Sven Stolpe "Idyll och orosmoln" s 163-164; mitten av 1920-talet)

En ståtlig minnesstod över John A. Johnson utanför Capitolium i S:t Paul talar också om Småland. Därifrån stammade förädrarna, men fadern dog på fattighuset och modern fick försörja familjen som tvätterska. Som en "self-made man" väljes Johnson 1904 till Minnesotas guvernör. Tre gånger väljes han till detta ämbete, en ära, som vederfarits endast en annan, industrikungen John Pillsbury. Det har sagts, att "ingen guvernör har för någon stat uträttat mera än John A. Johnson gjorde för Minnesota". Vid sina utflykter i Minnehaha Park kunde guvernören fägna sina blickar med statyn över sin kollega en gång i smålandsstaden Växjö, landshövdingen Gunnar Wennerberg. (John Samuelson "Småland i Amerika" s 607)

Framför riksdagshuset (i Berlin) står en väldig staty i brons af furst Bismarck. Ingen staty i Berlin har en så dominerande plats som denna. Jag kunde icke annat än gifva min ledsagare rätt, när han sade: "Där skulle kejsar Wilhelm I ha stått." Bismarck är väl näst Napoleon den störste världspolitiker, som den nyare tidens historia har att uppvisa. (P. Waldenström "Bref från Vinslöv"; brefvet daterat midsommardagen den 24 juni 1902; Jönköpings-Posten 1902-06-25)

Om en stor man, som omtalas i bibeln, och som var en hero, visserligen ej i den moderna vetenskapliga meningen, men i Andens värld, nämligen Elias, står skrifvet, att han var "en människa såsom vi", ehuru han utförde de mest förvånande saker. Just enkelhet, anspråkslöshet och flärdfrihet äro oskiljaktigt förenade med hvarje stor mans uppträdande. ... Jag erinrar mig en svensk man, hvilkens namn för närvarande är det näst Gustaf Zanders mest nämnda bland Tysklands läkare, major Ture Brandt. Han var också en stor man. Men märkvärdigt är, att han i Sverige egentligen aldrig af läkarekåren vann något erkännande. Han måste resa till Tyskland år 1887 för att framlägga sina rön och för att vinna tyskarnes bekräftelse på desamma. ... När han dog, hölls intet föredrag öfver honom i något svenskt läkaresällskap. Ingen krans från någon korporation af svenska läkare kom på hans graf. Men tyskarne, de skrefvo i sina medicinska tidskrifter långa vackra nekrologer, och Ture Brandts lifsgärning uppskattas af tyska läkare till fullo. Jag undrar, om det finnes någon nation i världen, som är så afundsjuk på och så otacksam mot sina stormän som den svenska. ... Brandt skapade något nytt. Brandt var en uppfinnare, Brandt eröfrade ett helt område inom gynäkologien. (Henrik Berg "Skisser från en studieresa i Tyskland, Belgien och Danmark" s 185-187)

För att tillverkningen skulle kunna bli lönande måste den rationaliseras, och för att få rätsida på det problemet anställdes 1870 A. Lagerman vid den av (J.E.) Lundström och hans broder upprättade tändsticksfabriken i Jönköping med uppgift att konstruera lämpliga hjälpmaskiner. Lagerman visade sig också vara den rätte mannen: han var ett uppfinnargeni av stora mått, och man kan utan större överdrift säga, att det var han, som lade grunden till de svenska säkerhetständstickornas senare erövring av världsmarknaden. Lagerman konstruerade i rask följd stick- och spånhackar, kapselmaskiner, urtagare-, sats- och plånmaskiner, en askfyllningsmaskin, som verkligen på allvar inledde maskindriften: den hade en kapacitet av 20,000 askar pr dag - detta var 1877, då arbetsdagen omfattade inte mindre än elva timmar. I början av 1890-talet satte han kronan på verket genom konstruktionen av en "komplettmaskin" för säkerhetständstickor. ... I regel behövde hans maskiner inte experimenteras fram, de voro fullt färdiga i och med att han hade ritningarna klara. Denna underbara förmåga, att i fantasien kunna se en maskins alla delar i full funktion och att utan "levande modell" kunna korrigera mindre tillfredsställande detaljer, är sällsynt. ... A. Lagerman är således en av våra verkligt stora uppfinnare. (Karl Modin "Svenskar som uppfinnare" s 259-260)

År 1865 bildades den svenska rödakorsföreningen med namnet "Föreningen för frivillig vård av sårade och sjuke i fält" och med hertigen av Östergötland - senare konung Oskar II - som ordförande. Redan från början voro kvinnorna verksamma, och en arbetsgrupp - Fruntimmersföreningen - igångsatte sömnad och repande av charpi (= sönderplockat linne). ... Under 1870-, 80- och 90-talens krig tömdes Fruntimmersföreningens förråd flera gånger. ... I Röda korsets historia blev 1914 ett märkesår. Föreningen omorganiserades och fick namnet Svenska röda korset. ... Den gamla kvinnoföreningens grand old dame var fru Lotten Edholm, född von Heine, som blev denna avdelnings första ordförande och i tjugofem år såg föreningen allt mer växa. Men det blev amiralinnan Lizinka Dyrssen, född af Ugglas, förunnat att under svåra och påfrestande år ... kunna inregistrera mångdubbla underavdelningar med stor medlemstillslutning. ... Sedan 1926 är amiralinnan Elin Ericson ordförande i centralrådet för Röda korsets kvinnoarbete. ... Som rådgivare och organisatorisk hjälpare har general Axel Hultkrantz arbetat i Röda korset ända sedan 1906. ... Från 1918 står friherre Erik Stjernstedt som generalsekreterare och kassaförvaltare. ... En skildring av Svenska röda korset skulle vara ofullständig, om icke prins Carl särskilt omnämndes. Så intimt knuten är föreningen till sin ordförande, och så har hans personlighet satt sin prägel på arbetet. Utlandets ledande rödakorsmän ha med beundran hyllat honom för hans oegennyttiga verksamhet som ledare för en av världens (år 1940) bäst skötta rödakorsorganisationer. ... Säkert kommer prins Carls namn ej endast att vara förbundet med Röda korset utan också få sin givna plats i människokärlekens världshistoria, när den en gång skall skrivas. (Ingrid Sundström "Röda korset i Sverige" s 361,371-372)

Vid mitten av 1800-talet reste sig den svenska historiska romanen till en högre nivå genom en verklig diktare, Viktor Rydberg. De fyra romaner av honom som jag har läst har samtliga historiska motiv: Fribytaren på Östersjön, Singoalla, Den siste athenaren och Vapensmeden. Och mot slutet av 1800-talet skulle två stora författare ytterligare höja genren: Strindberg genom Svenska öden och äventyr och sina kungadramer, Heidenstam genom Karolinerna och romanerna från Folkungatiden. (Vilhelm Moberg "Om historiska romaner" s 119-120)


ca 1800 och tiden dessförinnan

Det som förmörkar medelmåttan och är oduglighetens säkra förnedring: att framträda bland stora män, bör räknas bland de lyckligaste händelser för ett snille. (Magnus Lehnberg "Inträdestal hållet i Svenska Akademien den 17 mars 1790" s 308)

Efter nio års resande beträdde (Carl Peter Thunberg (född i Jönköping år 1743) svensk mark i mars 1779. . . . (Carl von) Linné var död sedan ett år och sonen innehade professuren. Thunberg tjänstgjorde som demonstrator i botaniska trädgården (i Uppsala) och fick snart titeln extra ordinarie professor. Efter Linné den yngres död tillträdde Thunberg inte utan stolthet den professur i medicin och naturalhistoria "som fyra, de namnkunnigaste Män, 2ne Rudbeckar och 2ne Linneer före honom innehaft". . . . Under sin långa akademiska tjänstetid i Uppsala var han rektor i fyra omgångar, promotor vid många doktorspromotioner, och inspector för Smålands nation i fyra decennier. Men framför allt var han flitig författare inom botanik och entomologi. Han skrev grundläggande floror över Sydafrika (Flora capensis, i flera editioner) och Japan (Flora japonica, 1784), samt smärre floror över Java och Ceylon, samt nästan 300 dissertationer. Dessutom utgav han sin reseberättelse i fyra delar (1788-1793), som översattes till flera språk. . . . Han blev ledamot av 65 akademier och lärda sällskap, och han var den förste akademiker som hedrades med kommendörsgraden av Vasaorden. Thunbergs vetenskapliga insatser inom den deskriptiva systematiska botaniken var betydande. Han beskrev 74 nya växtsläkten och drygt 2 000 nya arter, reviderade många släkten och skrev floraverk som blivit klassiska. Han har kallats "den sydafrikanska florans fader" och "Japans Linné". Dessutom bidrog han väsentligt till kännedomen om den sydafrikanska faunan, särskilt entomologien. Efter blomväxterna var insekterna hans favoriter. Han blev en av de flitigaste och mest långlivade av alla trägna arbetare i den linneanska vingården. Gud skapade, Linné ordnade, och Thunberg beskrev, skulle man kunna säga med en linneansk omvändning. . . . I Jönköping finns knappast något minnesmärke över denne en av stadens största söner. Visserligen kan man på stadskartan finna Carl Thunbergs väg, som rätteligen borde heta Carl Peter Thunbergs väg. Kanske det vore på sin plats också med ett monument över den mest framgångsrike linnélärjungen. (Bertil Nordenstam "Från Jönköping till Kap och Japan - Linnélärjungen Carl Peter Thunberg" s 31-32)

Det har hävdats att (Magnus) Gabriel De la Gardie uppfattade Läckö som ett egentligen kungligt slott och sig själv som ståthållare, uttryckt i hans Bordsartiklar 1669. Han var förvaltare av ett kungligt uppdrag, medan den släktmedvetne Per Brahe den yngre såg grevskapet Visingsborg som ett rike för sig. (Allan Ellenius "Miljö och mentalitet" s 476)

Endast de (till Stockholm) nyinflyttade stormännen, den styrande adeln, kunde åt sig utmäta stora stycken, även i staden mellan broarna men främst på Riddarholmen och de inkorporerade malmarna. Det Bondeska palatset (sedan använt som stadens rådhus) från 1662 med sina flyglar och väldiga huvudbyggnad är sålunda egentligen ett pompöst lantslott inom stadens hank och stör. Vilken pondus framlyser ej i presentationen enbart av festsalen i sistnämnda palats: "Stoora Sahlen att Spassera uthi för dem som achta up, och till Extraordinarie Tractamenter". Det låter lika auktoritativt, då stora riddarhussalen i Jean De la Vallées "explication" till riddarhusritningen av år 1660 får beteckningen: "Stoora Salen, till Ridderskapetz sammankomst". Befolka sådana utrymmen med självmedvetna herrar, och en symbol för stormaktstidens Sverige framstår lika tydlig som den holländska självkänslan kommer till klart uttryck i grupporträtten eller i bilder av börsmagnater församlade under arkaderna och på gårdsplanen i Amsterdams gamla börs. ... Gravkorsinredningar, ofta i pompösa former, äro typiska utslag för tidens glorifiering av stormannen. Även efter dödens skulle det representativa och ståndsmässiga framhäva den bortgångnes och ättens betydelse. (Folke Holmér "Arkitektur i renässansens anda" s 359-360,365)

Det var min gamle vän Kejne, offer för ett justitiemord, som först väckte mitt intresse för Olaus Petri (han kände sig som om han gått i denne store mans fotspår - och det låg en del i det.). Och ju mer jag läst om Olaus Petri, desto mer växer min beundran för honom: Hur modig han var! Han levde verkligen i en farlig tid! Vår tids demonstrant-ungdomar skulle veta vad det kostade att göra uppror på 1500-talet! Ja, den mannen inspirerar mig verkligen. Han lever ju i dikt hos Strindberg - det är ju dock en diktad gestalt, och mycket av Strindberg själv - men den historiske Olaus Petri har ingen gjort rättvisa. Och i det sammanhanget vill jag ställa några frågor till Dig i Din egenskap av expert i ämnet: 1. Finns det verkligen ingen större biografi över svenska 1500-talets märkligaste man? 2. Finns det ingen bild eller något porträtt av något slag av honom? (Statyn utanför Storkyrkan är ju enligt Murray utförd efter en korpral vid Svea livgarde som modell . . . !). 3. Vart tog originalet till hans Svenska Krönika vägen? 4. Vad är egentligen orsaken till att krönikan inte trycktes förrän 1818? (Vilhelm Moberg "Du tror väl att jag är död - Vilhelm Mobergs brev 1950-1973" s 313; brev från Stockholm till Henrik Sandblad 1969-03-29)

(Under 1530-talet) hade kung (Gustav Vasa) genomfört den fasta förvaltningsordning, som skulle avlösa de bångstyriga bygdemenigheterna som grundval för riket. De gamla medeltida länsformerna, som hade gett fritt spelrum åt stormannagodtycke och privat stormannapolitik, hade redan till god del hunnit ersättas med effektiva nya former, som i detalj övervakades av kungen och hans kansli och räkenskapskammare. Fogdar, som helt voro beroende av centralmakten, stodo vid sidan av de högättade slottsinnehavarna. Härvid hade Gustav Vasa haft stor hjälp av tillfälligheter. Under hans första regeringstid hade många av högadelns främsta män avlidit, senare försvagades denna samhällsklass ytterligare genom Västgötaupprorets misslyckande; det fanns ingen vuxen ny generation att tillvarataga högaristokratiens gamla intressen, och kyrkoreduktionen gav adeln direkta förmåner. Men betydande områden gåvos som län till herrarna ännu under denna period av Gustav Vasas regering. Han behövde alltjämt stormännens stöd. (Ingvar Andersson "Sveriges historia" s 148)

Till de största förändringarna (under 1300- och 1400-talen) hörde framväxten av ett självmedvetet högfrälse med egendomar både i Sverige och i Danmark. Dessa herremän, vilkas ekonomiska och politiska ställning redan från början var stark, kunde utnyttja krisen (i samband med digerdöden 1350) för att skaffa sig väldiga jordegendomar - dels genom att köpa upp egendomar som hade sjunkit i pris, dels genom att skickligt manövrera vid kungarnas sida. ... Det är symptomatiskt att Karl Knutsson (Bonde), en av dessa svenska stormän, under sin kariär var svensk kung i tre omgångar och en tid herre till den preussiska staden Putzig (staden Puck i Polen, nära Gdansk), samtidigt som han sökte lägga under sig jordegendomar i Estland. ... 1400-talets högfrälse skilde sig även materiellt från sina föregångare. De lät sig inte nöja med de sätesgårdar anfäderna hade rest på 1200- och 1300-talen utan föredrog att residera i stenhus, befästa mindre slott som var både bekväma och lättförsvarade. Några av dessa frälseborgar står ännu (år 2004) kvar i vårt kulturlandskap, såsom Glimmingehus i det danska Skåne, Vik i Uppland och Torpa i Västergötland. Det var dessa rika medlemmar av högfrälset som dominerade i riksrådet, konkurrerade om innehav av kungliga slott och kämpade om de höga ämbetena i riket. ... Riksrådet upplevde sin storhetstid på 1400-talet, särskilt under de perioder då Kalmarunionens kungamakt var svag och monarken måste delegera makt till högfrälsemännen i rådet, såsom under kung Kristoffers regering 1441-1448. Under långa perioder, särskilt efter 1465, saknades till och med en erkänd kung i Sverige, varvid riksrådets ledning i praktiken övertog kungens roll som den politiska kulturens centrum. ... Vid sidan av riksrådet framträdde från och med 1438 en ämbetsinnehavare med titeln riksföreståndare. Under resten av senmedeltiden verkade denne som ställföreträdare för konungen. Med undantag för Kristoffers regeringstid, då termen brukades om de personer kungen utsåg att styra Sverige i hans frånvaro, användes den om de herremän som regerade istället för kungen, i regel som fiender till denne. Från 1470 till 1520 (Sturetiden) var riksföreståndaren i praktiken Sveriges härskare. (Dick Harrison "Den politiska kulturen" s 51-52,59)

I februari 1364 hyllades den unge Albrekt (av Mecklenburg) på Mora sten såsom Sveriges konung i strid med landslagens föreskrifter, ty där stod att konungen skulle vara inrikes född. ... Kung Håkans (i Norge) fälttåg till sin fångne faders befrielse försatte kung Albrekt i stort trångmål, och hans svenska rådsherrar grep omedelbart tillfället att minska hans makt och myndighet, som dittills hade varit mycket stor. Vid ett möte i Stockholms gråbrödrakloster ställde de som villkor för sin lojalitet att han åt dem skulle avstå rikets slott och län och överlåta åt dem själva att välja nya ledamöter av rådet. Kungen hade inget val och gick med på kraven i en högtidlig konungaförsäkran, det första aktstycket i vår historia med detta namn. ... Rådsherrarna slog under de följande åren under sig större delen av landet. Deras ledande man var riksdrotsen Bo Jonsson Grip, som torde ha varit den störste jordägare som någonsin funnits i Sverige. ... Vid sin död (år 1386) innehade han - utom en mängd privata gods och gårdar, däribland Gripsholms slott som bär namn efter honom - hela Finland, Nyköpings, Kalmar och Rumlaborgs - det vill säga Jönköpings - län, Hälsingland och stora delar av Östergötland och Västergötland. (Alf Henrikson "Svensk historia I" s 143-145)

Centralmaktens expansion gjorde det nödvändigt med flera rådgivare underordnade konungen. Jarlen var bara en, och han var alldeles för mäktig. Efter Birger jarls död 1266 byttes därför titeln ut mot hertig, en från kontinenten införd titel som tilldelades medlemmar av kungahuset. Meningen var att hertigen skulle ha betydligt mindre att säga till om än vad jarlen hade haft. Vid denna tid möter vi också de tre riksämbetsmännen: drotsen, marsken och kanslern. Drotsen omnämns tidigast år 1276. Det var en statusfulld titel vars innebörd till en början är oklar; under senmedeltiden ansvarade drotsen för den högsta rättskipningen i landet. Marsken, tidigast omnämnd 1268, hade tidigare gått under benämningen stallare. Ämbetet skulle under följande sekler innehas av den näst konunungen högste militäre ledaren i landet. Kanslern, som vi träffar på redan i början av 1200-talet, var ansvarig för det kungliga kansliet. Kring denna kärna av svensk centralmakt flockades under 1200-talets andra hälft allt fler människor som önskade komma kungen och hans vänkrets så nära som möjligt. Eftersom maktutövningen fortfarande var beroende av personliga kontakter och personliga band var just närheten till kungafamiljen av central betydelse om man ville uppnå framgång på den politiska scenen. Tidigare hade detta inte varit något problem eftersom de stormän som ingick i den politiska kulturen var jämförelsevis få, men nu ökade antalet intresserade personer drastiskt. Kring kung Magnus Ladulås och hans närmaste man, brodern Bengt (som var både biskop i Linköping och hertig av Finland), samlades årligen en betydande krets svenska stormän till herredagar, vilka gick under beteckningar som"hov" och "samtal". ... Några av stormännen träffades mera regelbundet för att sköta och administrera kungariket. Till dem hörde biskoparna, kanslern, marsken, drotsen och några få andra världsliga herremän. Denna grupp kom att gå under beteckningen kungligt råd, från och med 1300-talet refererat till som riksrådet. Första gången vi skymtar institutionen är i ett dokument utfärdat under den omyndige kung Erik Erikssons regeringstid år 1225. Här omnämns förmyndarstyrelsen med den latinska termen "consiliarii", "rådsherrar". Senare blev situationen tydligare. Under första halvåret 1282 lät kung Magnus Ladulås författa ett stadegeutkast om rådets sammansättning. Överhuvudtaget ger institutionen vid denna tid intryck av att ha fungerat som en väl sammanhållen rådgivarkrets kring kungen. ... Ett ståndssamhälle grundat på frälset, borgerskapet i städerna och de med europeiska mått mätt ovanligt fria bönderna hade börjat utvecklas. Stormännen och bygdehövdingarna accepterade att ingå i ett kristet kungarike, vilket avspeglade sig både i territoriellt definierad makt och i personliga band mellan konung och undersåtar. (Dick Harrison "Den politiska kulturen" s 49-50)

En av Magnus Minneskölds söner var Eskil, lagman i Västergötland. Han besöktes av Snorre Sturlasson 1219, vilken som gåva från värden fick motta det baner, som förts av kung Erik Knutsson i drabbningen vid Gestilren 1210. Äldre Västgötalagen brukar sättas i förbindelse med Eskil Magnusson. Om honom säges i lagmanslängden: "Han hade den gåvan av Gud, att han hade ett skarpt förstånd, mer än andra män. Han hade ock en utmärkt lärdom, jämngod med goda klerker." Längre fram konstateras att "Han var en mycket framstående man till att giva råd i alla saker och riktiga råd, så att han var över alla stormän. Liksom han var en framstående man i alla råd, så var han ock en duglig man att föra svärd och i allt som hör till strid. Vad kan jag nu mer säga om honom än detta, att sent födes en sådan man". (Lennart Gustavsson "Vart släktforskning kan leda" s 42)

Under (kungarna) fanns stormän och storbönder, hövdingar och köpmän, mer eller mindre självständiga i sina respektive bygder. ... Den mäktigaste av alla stormän, näst kungen själv, kallades jarl. Titeln återfinns i flera nordeuropeiska länder. ... I England stavade man "earl" (vilket numera betecknar en brittisk greve, en utländsk dylik kallar man på engelska "count"). Ursprungligen tycks jarlen ha varit någon sorts bygdehövding av högre rang än de flesta, en man som grannhövdingarna erkände i hans egenskap av överherre. Jarlen kunde, men behövde inte nödvändigtvis, i sin tur erkänna en konungs välde. Under 1100-talet, i takt med att den svenska kungamakten utvecklades, kom emellertid jarlaämbetet att vidareutvecklas. Det knöts fastare till monarkin, och jarlen blev konungens närmaste man. ... Allt fler ämbeten - marsk, drots, kansler etc. - skulle under 1200- och 1300-talen dyka upp i källorna. Den mäktige jarlen var först på plan, men han var också först att försvinna, detta i takt med att kungariket utvecklades och monarken alltmer avundsjukt bevakade sina rättigheter. Den mäktigaste av alla svenska jarlar var ... jarl Birger Magnusson, men han blev också den siste att inneha titeln. Därefter gavs ämbetet till medlemmar av kungahuset, men då kallar vi inte längre innehavarna jarlar utan hertigar. ... Förändringen är symptomatisk för 1200-talet. Maktspråket hade blivit kontinentalt, kristet, kungligt. En ny tid var här. (Dick Harrison "Jarlens sekel - En berättelse om 1200-talets Sverige" s 98-99)


Grekiska ord:

megistan (storman) (i NT + exempel i Apokryferna) Mark 6:21; Upp 6:15 – Judit 2:2; 5:22; 1 Mack 9:37; Syr 8:8; 10:24; 11:1; 20:27-28; 23:14; 28:14; 32:9; 33:19; 38:3; 39:4; Upp 18:23.


Ytterligare studier: Ps 110:5; Dan 3:2; Upp 18:23; 19:18.


(Ursprunglig version 2007-12-01; revised version 2009-06-29; 2012-06-27; 2015-02-19)

Till sidans topp

6:15ab ... och de rika och de stabila/starka och varje slav och varje (א*) fri (människa) ...

Ord för ord (12 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus): och de rika och de stabila och varje slav och varje fri-(människa)


1883: ... och de rika och de starka och alla trälar och fria ...

1541(1703): ... och rike, (och höfwitsmän,) och wäldige, och alle tjenare, och alle frie ...

LT 1974: ... och de rika männen (och de höga militärerna) och alla människor, stora och små, slavar och fria ...


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren sade till Mose/Israel:) “Om du – alltefter omständigheterna – må förvärva en hebreisk pojke, skall han vara slav åt dig (i) sex år, men (på) det sjunde året skall ha gå bort (som) en fri (människa) (som) en förmån.” (2 Mos 21:2, Grekiska GT)

De (tio) människorna som hade stigit upp tillsammans i sällskap med (Kaleb till Kanaan) talade att/: ”Vi stiger inte upp, eftersom vi – alltefter omständigheterna – inte/förvisso ej må förmå stiga upp i riktning mot nationen, eftersom den är stabilare ’hellre oss’/’än vi’.” (4 Mos 13:31 eller 13:32, Grekiska GT)

Babylons kung ledde bort jordens stabila/starka hemifrån ut ur Jerusalem in i Babylon. (2 Kung 24:15b, Grekiska GT)

(Salomo sade:) “Den som har ’övertygats (och övertygas)’/’har litat (och litar)’ på rikedom, den här kommer att falla.” (Ordsp 11:28a, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade:) ”Vad tyckes det dig, Simon? Från vilka tar jordens kungar slut/tull eller skatt, från sina söner eller från de främmande?” ... Jesus yttrade till honom: ”Följaktligen är sönerna under alla förhållanden fria (människor).” (Matt 17:25b,26b)

(Jesus sade:) “Ve er, de rika.” (Luk 6:24a)

(Jesus sade:) "När – alltefter omständigheterna – den stabile, som har varit (och är) beväpnad, må vakta den 'av sig själv'/egna gården, är hans ’ting som börjar under’/ägodelar i fred. Men alltsedan – alltefter omständigheterna – en stabilare än han är (א*), som har kommit emot (honom), må segra/besegra honom, lyfter/’tar ... bort’ han hans fulla rustning på vilken han 'var (och hade varit) övertygad'/'litade (och hade litat) och 'ger isär'/fördelar sitt byte." (Luk 11:21-22)

Gud talade till (en rik människa): ”Tanklösa (människa)! Den här natten begär de/man tillbaka din själ från dig. Men de ting du har gjort redo, till vem skall det vara?” (Jesus sade:) ”På det här sättet (är) den som lade på hög till sig (א*,B) och ej är rik ’in i’/’med syfte på’ Gud.” (Luk 12:20-21)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(De judar som till att börja med trodde på Jesus sade till Honom:) “Vi är en säd av Abraham, och vi har någonsin/’inte någonsin’ varit (och är) slavar åt ingen/någon. Hur (kommer det sig att) Du säger att/: ’Ni skall bli fria.’” (Joh 8:33)

Jag är rik och jag är (och har varit) rik, och jag har behov av (א,* א) ingenting. ... . (Upp 3:17b, ”Laodikeia”)

Värdig är den lille Baggen, Den som har slaktats (och är slaktad) att ta förmågan och rikedom och vishet och stabilitet och heder och härlighetsglans och välsignelse. (Upp 5:12b)


Exegeter, evangelister med flera:

I (Upp 6:15) nämns sju samhällsklasser. Antalet sju anger fulltalighet. Författarens mening är att ingen fiende till Gud, oavsett hans ställning i samhället, kommer att undgå fasorna. Amos 2:14-16 listar sju klasser av soldater i hans beskrivning av det stora slag i vilket Israel kommer att besegras. (J. Massyngberde Ford "Revelation" s 112)

"Nils Nilsson, arbetskarl", den grundlige samhällsomstöparen, knogar långsamt, men ihärdigt med att fullgöra sin "Slutlikvid med Sveriges lag". . . . Nils Nilsson indelar sitt samhälles medlemmar i två klasser: de fria och de ofria. Till den senare höra straffångarne och det uppväxande släktet. För detta senare har vår världsomstöpare uppgjort sin egen uppfostingsplan, af hvilken synes framgå, att ett kommunistiskt samhälles ungdom tarfvar mycket sträng tukt. Först genomgås en småbarnsskola, så en förberedande skola, därefter en yrkesskola, i hvilken sistnämnda de blifvande kuggarne i Nils Nilssons samhälls-maskineri slutfilas. Nils Nilsson lägger mycken vikt på att hos svennen och ungmön inskärpa blind lydnad. "Äfven en till sin grund obegripen förmansbefallning måste eleven läras att åtlyda", säger han, och han rosar en sträng militärisk uppfostran som särdeles lämplig ej blott för krigets ändamål, utan ock för det hvardagliga medborgerliga lifvets. Enär "arbetets organisation" kräfver en viss yrkeskunskap af hvarje människa, men lärjungen enligt Nils Nilsson är oförmögen att utransaka sina egna böjelser och allting måste rättas efter kretsens tarf, går det icke för sig, att lärjungen själf eller hans föräldrar få välja hans framtida yrke, utan tillkommer detta kretshöfdingen. När ynglingen till sist genomgått denna lärokurs, förklaras han fri. Men Nils Nilsson skiljer uttryckligen mellan fri och myndig. Myndig blir icke ynglingen af det skäl, att alla medborgare i Nils Nilssons samhälle äro omyndiga. "Ty", säger han, "kretsen, som sörjer för individen, bestyrer ock förvaltningen af hans egendom, om och när så behöfves." Med individens egendom menar Nils Nilsson endast lösöre-egendom, som han kan ha skaffat sig genom öfverskottsarbete på fritimmar. All fast egendom tillhör kretsarne, som äro rikets ende kapitalister, arbetsgifvare och arbetsordnare och de ende, som ha rätt att taga arf efter individerna. För öfrigt är all arfsrätt och testamentsrätt upphäfd. (Viktor Rydberg "Nils Nilssons 'Slutlikvid med Sveriges lag'" s 353,357-358; Göteborgs Handelstidning 11 juni 1872)


Ytterligare studier: Jer 9:23-24; Amos 2:14-16; Kol 3:11; Upp 13:16; 19:18.


(Ursprunglig version 2007-12-01; revised version 2009-06-29; 2012-06-27; 2015-02-19)

Till sidans topp

6:15b ... gömde sig själva in i hålorna och in i/bland bergens klippor.

Ord för ord (11 ord i den grekiska texten): gömde-sig själva in-i '-na hålor'/hålorna och in-i '-na klippor'/klipporna '-ens bergs/bergens.


1883: ... dolde sig i jordkulor och i bergsskrefvor ...

1541(1703): ... fördolde sig uti jordkulor, och i bergsskrefwor ...

LT 1974: ... gömde sig i grottor och under bergsklippor ...


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Adam och Eva) hörde rösten av Herren Gud, då Han på eftermiddagen vandrade omkring i ‘platsen vid sidan av rädsla’/paradiset, och både Adam och hans kvinna gömde sig från/’bort från’ Herrens ansikte i en mitt av ‘platsens vid sidan av rädsla’/paradisets trä/träd. (1 Mos 3:8, Grekiska GT)

Lot steg upp ut ur Soar och satt (hela tiden) i/på berget och hans två döttrar i sällskap med honom, ty han fruktade att bo i Soar. Och han hade sin bostad i hålan, han och hans två döttrar i sällskap med honom. (1 Mos 19:30, Grekiska GT)

(Israels) folk gömde sig i hålorna, ... i/bland klipporna ... (1 Sam 13:6b, Grekiska GT)

(Profeten sade till Jakobs hus:) “Kom nu in i, in i klipporna och göm er in i jorden ... in i hålorna och in i klippornas splittringar/rämningar ... från Herrens fruktans ansikte/närvaro och från Hans stabilitets härlighetsglans, när Han – alltefter omständigherna – må stå upp (för) att få jorden att skälva.” (Jes 2:10a,19, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till penningväxlarna och de som sålde duvor:) “Ni gör (Mitt hus) (till) en håla av/för rånare.” (Matt 21:13b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Låt de (som är) i Judeen fly emot (א,* א) bergen.” (Matt 24:16)

Klipporna splittrades/brast … och många kroppar av de heliga, som hade somnat (och sov), restes upp. (Matt 27:51b-52)


Aposteln, den åttonde och en av de sju: (Judarna) lyfte så stenar, för att de måtte/’skulle kunna’ kasta emot Honom. Men Jesus gömdes, och Han kom ut, ut ur helgedomen. (Joh 8:59)

(Minnesgraven) var en håla och på den låg (hela tiden) en sten på. (Joh 11:38b)

(Jesus sade till folkskaran:) ”Som/då ni har ljuset, tro in i ljuset, för att ni må bli söner av ett ljus.” De här tingen samtalade Jesus (om), och då Han hade gått bort, var Han gömd från/för dem.” (Joh 12:36)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

Vi skynda bort på ångestheta sulor, vi söka skydd i skrevor och i kulor, vi fly tills ingen våra tillhåll vet. Det står en döpare vid fjärran källa med hotfull blick och hår som dunkla välla, en stor och sträng och straffande profet. Vildhonung doftar ur de sträva orden, och torra grenar resa sig från jorden utur ditt botdop, kärva ensamhet! (Erik Axel Karlfeldt "Fridolins lustgård och Dalmålningar på rim" s 203; Fridolins lustgård: I Juda städer)

Den okände: "Låt oss gå och gömma oss i bergen med vårt elände ..." Damen: "Ja, bergen gömma! - Men först måste jag in och tända ett ljus åt min goda Sankt Elisabeth ... kom!" ... Den okände: "Nåja; jag kan ju alltid gå igenom; men stanna gör jag inte!" Damen: "Det vet du inte! - Kom! - Därinne skall du höra nya sånger!" Den okände går efter henne mot kyrkporten: "Kanske!" Damen: "Kom!" (August Strindberg "Till Damaskus I" s 157)


Att fortsätta med (hembygden):

Att Jönköping betraktades som en trygg plats på jorden, även när (andra världs)kriget rasade ute i Europa, kunde en av (studie)gruppens gästande informatörer berätta om. Magnus Widell, verksam på Jordbruksverket i Jönköping, där beredskapsfrågor även i dag (år 2001) är ett av arbetsområdena, fördjupade gruppens kunskaper om de många bergsrum som finns i och runt Jönköping, många av dem djupt insprängda i berget och stora till yta och volymer. Dessa bergsrum fyllde viktiga uppgifter under krigstiden som förvaringsplatser, lager och skydd överhuvudtaget. (Olof Petersson "Beredskapsminnen i Jönköping" s 34)

Fienden, som hade sett hur de våra först erövrat (den svenska) förskansningen (väster om Dumme mosse) och sedan satte igång att med sådan kraft återställa (kavel)bron (över mossen), övergav av skräck och fruktan alla fördelar och begav sig på flykt mot Jönköping. Samma natt antände de staden och slottet och lade dem i aska, och för att de skulle vara desto säkrare för de våra, brände de också upp broarna på andra sidan Jönköping och gömde sig i bergen. De våra fullbordade kavelbron under natten, så att man mot morgonen den 1 nov. (1567) kunde gå över och i nödfall rida. Herr fältöversten (Daniel Rantzau) gick över till fots med några skyttar och lät dem genomströva skogen för att utröna, om fienden dolde sig därinne. ("Rantzaus dagbok" s 6)

Karagömmorna, sedan urtiden sägenomspunna klippformationer, söder om Hiamossen, öster om Ekesås (i Svenarum). De gamle visste berätta att de varit gömställen för män, eftersökta? dömda?. Eller en fristad för oskylla män i väntan på bättre tider? (Nils Jonsson "Med kamera i hand" s 97)


Att fortsätta med ('nationerna'):

Tjernobyl hade blottat en avgrund - någonting bortom och utöver Kolyma, Auschwitz och Förintelsen. Med yxa och pilbåge, granatkastare och gaskammare gick det inte att ta kål på alla. Men med atomen . . . Vi var värnlösa . . . Mina vänner är läkare och lärare. Ortens intelligentia. Vi hade en cirkel. Vi samlades hemma hos mig och drack kaffe. Där satt två såta väninnor. Den ena var läkare. Båda hade små barn. Den första sa: "I morgon åker jag till mina föräldrar. Jag tar barnen med mig. Om de blir sjuka kommer jag aldrig att förlåta mig själv." Den andra sa: "I tidningarna skriver de att situationen är normal igen om några dar. Våra trupper är där. Helikoptrar och pansarfordon. Det har man meddelat i radio." Den första: "Jag råder dig också: ta med dig barnen och ge dig i väg med dem! Göm undan dem! Det här är inget krig. Vi är inte ens i stånd att föreställa oss vad som hänt." Oväntat gick deras röster upp i falsett. Det slutade med gräl och ömsesidiga anklagelser: "Du är en förrädare! Har du inga modersinstinkter? Fanatiker!" "Vad skulle det ha blivit av oss om alla hade betett sig som du? Skulle vi ha vunnit (andra världs)kriget?" De som grälade var två unga, vackra kvinnor som älskade sina barn över allt på jorden." Alla, också jag, tyckte att hon var en orosspriderska. Att man borde vänta på uttalanden från myndigheterna. På meddelanden. Men hon var läkare och visste mer: "Ni kan inte skydda era egna barn! Är det ingen som hotar er nu? Ni ska vara rädda ändå!" Vad vi avskydde henne då, hon förstörde hela kvällen för oss. Dan därpå reste hon sin väg, och vi klädde upp våra barn och gav oss i väg till förstamajdemonstrationen med dem. . . . På tribunen stod partidistriktets alla sekreterare. Bredvid förste sekreteraren stod hans lilla dotter, hon stod så att alla kunde se henne. Hon hade regnkappa och mössa på sig fast solen sken. Och han hade en militär regnrock. Men de stod där . . . Det minns jag. (Ljudmila Dmitrijevna Poljanskaja "En monolog om någonting bortom och utöver Kolyma, Auschwitz och Förintelsen" s 190-192; ur boken Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj; atomkraftverket i Tjernobyl havererade den 26 april 1986)

Det var en skuta från St Vincent, men hon låg för djupt för att få flott igen. När vi drack, tröttnade britten på mitt snyftande efter (kvinnan) Maria Concepcion. Han sa att han höll på att få dykarsjuka. Kul för honom! Smärtan i mitt hjärta över Maria Concepcion, det onda jag tillfogat min hustru och mina barn, var värre än dykarsjuka. I det extatiska djupet fanns ingen bergsklyfta där min själ kunde gömma sig som havssulorna varje solnedgång, inget sandrev av ljus där jag kunde vila, som pelikanerna kan. (Derek Walcott "The star-apple kingdom" s 71; Skonaren "Flykten")

Det är enkelt att hitta grottan. Den ligger i en klassisk sörmlandshage som naturen de senaste decennierna förfulat. Men fortfarande blommar gullvivor och liljekonvaljer. Den starka fågelsången förstärker känslan att platsen är speciell. Berget är uppbrutet av sprickor som om det slagits sönder av en jätte och sedan pusslats samman igen. ... En av sprickorna öppnar sig in mot berget. Inifrån hörs ljudet av droppande vatten, prasslet av fjolårslöv, suset från vinddrag som pressas genom sprickor och håligheter. Det låter som om ett djur, eller någon annan varelse, rör sig där nere. Jag möts av fuktig kyla som i en jordkällare, tränger mig in och klättrar sedan försiktigt ner för en trästege till själva grottrummet som ligger två meter under markytan. Det är en förtrollad berghåla. Ljuset faller in genom flera små öppningar i taket. Det silas genom spindelnät och rötter. Utifrån kommer tofsvipornas hemlighetsfulla visslingar. Här är man innesluten. Som att ha stigit in i trygghet. Men samtidigt till ett äventyr. Efteråt föds man ut i ljuset. Tillbaka till hjälplösheten. Jag förstår varför det var brödernas favoritplats. Om man sträcker sig fram genom en av grottans sprickor ser man ut över en liten sjö. Därifrån framkallas känslan att befinna sig på en ö. I ensamhet. (Per Wirtén "The Crazy Swede" s 45-46)

Under de senaste månaderna har jag genomlevat den svåraste tiden i mitt liv. Det är orsaken till att min korrespondens så gott som helt legat nere. Det började den 21 juli, då mina döttrar Margareta och Eva råkade ut för en bilkollision på vägen mot Grisslehamn, dit de skulle köra en lördagseftermiddag. De var båda nära att släppa livet till, min bil krossades så gott som helt och hållet, och det var ett underverk att de räddades till livet. Orsaken till olyckan var en landsvägsdråpare, som körde på fel sida av vägen. . . . Strax efter blev (min fru) Greta sjuk, hon har varit dålig ända sedan dess, hon lider av för högt blodtryck. Chocken med bilolyckan medverkade nog också. Hon skulle behöva vila sig en längre tid. Slutligen fick jag själv en tarmhistoria. Vid röntgen för en tid sedan upptäcktes en polyp på tjocktarmen. . . . Jag ska röntgas för tredje gången, antagligen nu i veckan. De vill vara fullt säkra innan de opererar. Så ska jag väl nu också komma på sjukhus, det beräknas bli tre veckor och en månads konvalescens efteråt. Och under det allt detta hänt var jag tvungen att skriva tredje delen av utvandrarromanen färdig, emedan de hade börjat sätta den hos Bonniers och det var bestämt att den skulle komma ut i höst. Aldrig i mitt liv har jag skrivit under vidrigare förhållanden, aldrig har jag slutat en bok i en sådan fullständig trötthet och psykisk och fysisk depression! . . . Djävulen hade denna gång föresatt sig att hindra mig att skriva boken färdig! Den blev färdig ändå. Den heter "Nybyggarna" och den kommer ut i Sverige den 26 oktober. . . . Och nu när jag äntligen trodde jag skulle få vila måste jag gå från arbetsbordet till operationsbordet . . . Så jävligt ironiskt är livet! Det var meningen att Greta och jag skulle fara ner till Frankrike och Italien nu den 15 oktober. Nu vet ingen när det kan bli av. Men ut ur landet måste jag . . . Å, hur jag längtar från detta land! Här är outhärdligt! Kommer jag ut från Sverige och sjukhuset en gång till med livet, så ska det dröja länge innan jag återvänder, det lovar jag! (Vilhelm Moberg "Du tror väl att jag är död - Vilhelm Mobergs brev 1950-1973" s 141-142; brev från Stockholm till Edgar Swenson 1956-10-14)

Du må ha en akrobats eller en lindansares skicklighet - det finns ju människor som man tycker ostraffat gäcka alla mänskliga och gudomliga lagar - det kommer dock till slut alltid ett ögonblick, då verkligheten får sitt fruktansvärda och obevekliga grepp om dig och om dem. (Sven Lidman "Bryggan håller - Vittnesbörd om korsets kraft" s 16; kommentar till Luk 16:19-31)

På vintern 1921 och 22 var jag nära att bli nedbruten till min hälsa. ... Jag fick ett halvt års tjänstledighet ... (och) gjorde då min första resa till Palestina. ... Denna avkoppling ... hade en underbar inverkan på hela min varelse och även på min fysik. ... Jag visste, att när jag ... kom hem igen, så hade jag att börja samma mödosamma vandring genom snår och moras av lögner och beskyllningar av olika slag. Ingen skall därför bli förvånad om jag säger, att jag ibland tänkte: ... om jag finge stanna kvar i Palestina och för återstoden av mitt liv gömma mig någonstädes bland Judeens eller Galileens berg! (Lewi Pethrus "Hänryckningens tid" s 198-201)

Alexis (i handelsboden) skrattade: Det fanns inget dummare än ängslan i åskväder. Men gamle handlarn Jansson, hans konkurrent, han var ju rädd för åskan, fast han var ordförande i missionsföreningen. Och ändå trodde folk att han var så rejäl och ärlig. Bara för att han var missionsvän. Om Jansson var ärlig, så var han det bara därför att det lönade sig bättre än det andra, därför att det var minst risk. Men han var inte ärlig, det kunde väl folk begripa. För han sprang och gömde sig i källarn, när det åskade. Fast han var ordförande i missionsföreningen. Men han, Alexis, var inte rädd för att sitta och spela kort under det värsta åskväder. Så det var lätt att räkna ut vilken affärsinnehavare i byn, som gick och hade mest på sitt samvete. (Vilhelm Moberg "Sömnlös" s 248; Mannen i byn)

Bland lasten i ett fartyg, afsändt (några år efter år 1770) från Nya Syd-Wales till Tahiti, befann sig äfven en präktig häst ... en gåfva till kung Pomare. Man hade i början tänkt att låta föra hästen i land från fartyget, i hvilket han hade gjort sin resa i en stor kanot, som i denna afsikt hade blifvit medsänd; men tågen, med hvilka han var fästad, gåfvo vika, då han nedhissades, och det arma djuret föll i sjön. Han begynte genast dristigt simma mot land; men infödingarne hade knappt fått syn på honom innan de kastade sig i vågorna och summo efter såsom en flock tumlare. De grepo honom i svansen och manen samt hade så när dragit honom under vattnet. Kungen skrek och kaptenen ropade förgäfves till dem, under det att den förskräckta hästen kämpade så kraftigt han kunde. Så snart han kom i land flydde folkhopen åt alla håll, som om det gällde lifvet, klättrade upp för klippor och träd samt gömde sig i busksnår. Emellertid kommo de igen en i sänder, då de sågo en sjöman kasta en grimma om djurets hals och ledde det. ("Lilla Svenska Barntidningen" s 110,112; nr 14 den 4 april 1895)

Ett väldigt uttryck för den sorg, som drabbade Gustav Adolfs eget folk (efter hans död), gav biskop Johannes Rudbeckius i den "sorg- och klagepredikan", som han höll till Gustav Adolfs åminnelse. ... "I djupa metallgruvor och rika ådror i jordene, faller igen och gömmer eder, ty han sover nu, som eder uppsökte, uppbrukade och till landsens och sina undersåtares gagn och försvar använde." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden 1611-1660" s 173-174; En lutersk likpredikan över hjältekonungen)


Sångarna:

O! hade jag dock dufvovingar snälle: Jag flöge bort, långt bort från detta ställe. Dock, hvem kan fly för Herrans starka hand? Att gömma sig finns icke rum och land. (Rist. Arrhenius: Psalm 178:4)

Nu vill derför döden grymma För din dom framställa mig: Ack! hvart skall jag undanrymma? Ack! hvart skall jag fly för dig? Ty den ondska är så stor, Som uti mitt hjerta bor. Fåfängt är, att jag mig döljer, När mitt straff mig ständigt följer. (Lucidor: Psalm 467:3)


Grekiska ord:

petra (klippa) (i NT + exempel i Apokryferna) Matt 27:51; Upp 6:15 – Judit 16:15; 2 Mack 1:16; 4:41; 14:45; Salomos Vishet 11:4; 17:17(19); Syr 40:15; Matt 7:24-25; 16:18; 27:60; Mark 15:46; Luk 6:48; 8:6,13; Rom 9:33; 1 Kor 10:4, 1 Petr 2:8; Upp 6:16.


Ytterligare studier: Jer 4:29; 1 Mack 9:38; 2 Mack 10:6; Syr 17:15; Jes 26:20-21; 33:16; Jona 1:3,10; Mark 11:17; Luk 19:46; 21:21; Hebr 11:38.


(Ursprunglig version 2007-12-01; revised version 2009-06-29; 2012-06-27; 2015-02-19)

Till sidans topp

6:16a Och de säger till bergen och till klipporna: “Fall emot oss och göm oss från 'ett ansikte'/'en närvaro' av Den som sitter på (א,* א) tronen.”

Ord för ord (20 ord i den grekiska texten): och (de)-säger (till)-'-en berg'/bergen och (till)-'-na klippor'/klipporna: fall emot oss och göm oss från (ett)-ansikte (av)-den sittande på '-en tron'/tronen.


1883: ... och sade till bergen och klipporna: Fallen öfver oss och skylen oss för dens ansikte, som sitter på tronen ...

1541(1703): ... Och sade till berg och klippor: Faller öfwer oss, och skyler oss för hans ansigte, som sitter på stolen ...

LT 1974: ... och de ropade till bergen att krossa dem. ”Fall över oss”, bad de, ”och göm oss för hans ansikte, som sitter på tronen ...


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Adam och Eva) hörde rösten av Herren Gud, då Han på eftermiddagen vandrade omkring i ‘platsen vid sidan av rädsla’/paradiset, och både Adam och hans kvinna gömde sig från/’bort från’ Herrens ansikte i en mitt av ‘platsens vid sidan av rädsla’/paradisets trä/träd. (1 Mos 3:8, Grekiska GT)

(Profeten sade till Jakobs hus:) “Kom nu in i, in i klipporna och göm er in i jorden ... in i hålorna och in i klippornas splittringar/rämningar ... från Herrens fruktans ansikte/närvaro och från Hans stabilitets härlighetsglans, när Han – alltefter omständigherna – må stå upp (för) att få jorden att skälva.” (Jes 2:10a,19, Grekiska GT)

(Herren sade: “Israel) skall tala till bergen: ’Beslöja/dölj oss’ och till kullarna: ”Fall emot oss’.” (Hos 10:8b, Grekiska GT)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Du må ej tala att/: “Jag skall gömma mig från Herren, och vem skall komma ihåg mig ut ur höjd(en)?” (Syr 16:17a)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Varje/’var och ens’ gärningar (är) kött inför (Herrens) ögon, och det är/finns inte (något) att gömmas från Hans ögon.” (Syr 39:19)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus) förvandlades framför (Petrus, Jakob och Johannes), och Hans ansikte lyste som solen. (Matt 17:2a)

(Jesus) säger till (Sina lärjungar): ”Ty på grund av er lilla tro, amen säger Jag er: ”Om - alltefter omständigheterna - ni må ha tro som ett scharlakansrött senapskorn, skall ni tala till det här berget: ’Stig ifrån/härifrån över dit’, och det skall stiga över, och ingenting skall vara oförmöget/omöjligt för er.” (Matt 17:20)

(Jesus sade till Jerusalems döttrar: “Människor) skall börja säga till bergen: ‘Fall emot oss’ och till kullarna: ‘Beslöja/dölj oss.’” (Luk 23:30)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Det här är domen, att ljuset har kommit (och kommer) in i utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ och människorna välkomnade mörkret hellre än ljuset, ty deras gärningar var (hela tiden) onda. Ty varje/’var och en’ som praktiserar det värdelösa hatar ljuset och kommer inte i riktning mot ljuset, för att hans gärningar ej må överbevisas. (Joh 3:19-20)

(Judarna) lyfte så stenar, för att de måtte/’skulle kunna’ kasta emot Honom. Men Jesus gömdes, och Han kom ut, ut ur helgedomen. (Joh 8:59)

Och skåda, en tron låg (hela tiden) i himlen, och (En) satt emot tronen. (Upp 4:2b)

De levande varelserna – alltefter omständigheterna – må (א,* א) ge härlighetsglans och heder och tacksamhet till Den som sitter på tronen. (Upp 4:9a)


Exegeter, evangelister med flera:

Han skrev psalmer, därför vände man honom ryggen, inte ens natten hade sjunkit så djupt. ... Sådan är världen utan sång, obarmhärtig som sveket, hårdare än en fläckfri mänsklighet utan fantasi. ... De skall frukta för Sanningen mer än för sitt eget liv. Så sade mig drömmen, när jag vaknat. ... O, David, David, låt det hämnande Ordet drabba dem som slitit vingarna av språket! (Bo Setterlind ”Ros bland törnen tuktad” s 57; Livets lag)

När jag stigit upp på morgonen i dag och satt vid frukostbordet, kom jag ihåg, att det i dag var första dagen på mitt tolfte år som frälst. Du vet, hur blixtsnabbt man i anden under några flyende sekunder kan överfara och minnas tusen och en detalj, och så passerade dessa mina nu förgångna elva år blixtsnabbt förbi mitt medvetande. När jag såg dem så i fågelperspektiv, tycktes mig hela mitt liv som frälst vara en enda berättelse om en räcka tillkortakommanden, försummelser, misslyckanden och misstag. En ångest utan gräns grep mig vid tanken på dessa tusen och åter tusen förlorade eller förslösade tillfällen, och jag ville säga till klipporna och bergen: "Fallen över mig och döljen mig för Dens ansikte, som sitter på tronen, och Lammets vrede." Då kom till mig, som en ton av oändligt ljus och trösterik musik, Topladys odödliga sång. Dess ord genombävade hela min varelse, och tanken på verkligheten bakom dem löste mitt bundna väsen och lät mig smälta ned i tårar vid den allsmäktiges fötter: "Klippa, Du, som brast för mig, låt mig gömma mig i Dig!" (Sven Lidman "Förgängelsens trälar och frihetens söner" s 295)

Slutligen kommer döden och ansätter (de sorglösas) hjärtan, och då först öppnas deras ögon till att å ena sidan se världens fåfänglighet som de har älskat, och å andra sidan evigheten som öppnas för deras ögon. Då skulle de önska att få tillbaka de dyrbara nådestunder som de förspillt i denna världen. ... Men dessa nådestunder kommer inte mer tillbaka, och då börjar de döma sig själva. De börjar ropa till bergen: ”Fall över oss!” och till höjderna: ”Övertäck oss!” (Lars Levi Laestadius ”Nya Evangeliepostillan” s 219 i predkan 1855 över Luk 14:19)

(Pastor) Suenonius var den förste, som hämtade sig. "Ve, ve!" ropade han med fruktansvärd röst, i det han steg upp och sträckte armarne mot höjden. "Världens yttersta tid är inne. Herrens vredes dag måste nedkallas över jorden av sådana helvetiska förbrytelser. Höljen edra anleten, kasten er till jorden, ropen, att bergen skola övertäcka eder. Ve, det tjänar till intet. Vid domsbasunens ljud skola bergen rämna, jorden öppna sitt sköte och all er styggelse skärskådas av Hans öga. Ve, det är snart för sent att ropa Kyrie eleeson ... Herre förbarma dig!" (Viktor Rydberg "Fribytaren på Östersjön II" s 299)

Till de mest gripande uttryck för syndaångesten, som givits på svenskt språk, hör (Lasse) Lucidors botpsalm "Herre Gud, för dig jag klagar": "När jag sover, dock ej vilar, fast all sorg plär då bli glömd, sargas jag av Satans pilar, drömmer, att jag är fördömd. Satan raskar efter mig, döden synes gräselig, ja, när jag månd' vaken vara, ser jag mig i samma fara. ... Kroppen rys och hjärtat skälver, när jag tänker däruppå, ropandes till bergen: 'Välver över mig och låt mig få hastig ända, ty jag vet ingen nåd och säkerhet.' Ah, var skall jag usle bliva, när Gud vill mig övergiva?" (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden 1611-1660" s 566; Lasse Lucidor den olycklige)


Sångarna:

Hvart skall jag fly, när du vill kalla? Jag göms ej, Helige, för dig. Fast jordens berg uppå mig falla, fast grafvens högar skyla mig. (Psalm 169:4a)

Synd på synd jag vågat hopa, Brott på brott, o Gud! för dig. I min nöd jag ville ropa: Berg och högar, skylen mig! Ack! jag blinde syndaträl, Som har så förstört min själ! Dödsens hot min ångest väcker, Domen, domen mig förskräcker. (Lucidor: Psalm 467:7)

I det djupa, i det höga Råder en osynlig hand, Och ett aldrig slutet öga Vakar över minsta grand. Intet valv dig innestänger, Dit den handen icke når. Ingen natt omkring dig står, Dit det ögat icke tränger. Vart du flyr, och var du är, Före dig är Herren där. (JO Wallin: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 20:1)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående “Den som sitter på tronen”, se Upp 4:2b och 4:9a.


Ytterligare studier: 2 Mos 2:15; Ps 51:11(13); Hes 38:20; Syr 12:8; Luk 9:29; Upp 4:9; 5:1,7; 9:6; 12:14; 20:11.


(Ursprunglig version 2007-12-01; revised version 2009-06-29; 2012-06-27; 2015-02-19)

Till sidans topp

6:16b-17 ... och från den lille Baggens vrede, eftersom deras vredes stora dag har kommit och vem förmår stå/bestå?”

Ord för ord: 6:16b (6 ord i den grekiska texten): och från '-n vrede'/vreden (av)-den (av)-lille-bagge 6:17 (13 ord i den grekiska texten): eftersom kom '-en dag'/dagen den stora '-ns vrede'/vredens deras, och vem förmår stå?


1883: ... och för Lammets vrede. Ty hans vredes stora dag har kommit, och hvem kan bestå?

1541(1703): ... och för Lambsens wrede. Ty den store hans wredes dag är kommen; och ho kan bestå?

LT 1974: ... och för Lammets vrede, för deras stora vredesdag har kommit och vem kan överleva den?


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Psalmisten sade till Herren:) “Vem kommer att stå emot Dig, från/’beroende på’ Din vrede då/’vid den tiden’?” (Ps 76:7b eller 76:8b, Grekiska GT)

(Profeten sade:) “Herrens dag (är) stor, stor och oerhört iögonfallande. Och vem kommer att vara lämplig (på) den (dagen)?” (Joel 2:11b, Grekiska GT)

(Profeten sade:) “Från/’beroende på’ (Herrens) vredes ansikte/närvaro, vem kommer att stå/bestå under (den)? Vem kommer att stå emot i Hans lidelses vrede? Hans lidelse smälter början/ledarskap, och klipporna maldes sönder från/’beroende på’ Honom.” (Nahum 1:6, Grekiska GT)

(Profeten sade:) “Nära (är) Herrens stora dag, nära och oerhört snabb ... En vredesdag (är) den där dagen.” (Sef 1:14a,15a, Grekiska GT)

(Profeten sade:) “Vem kommer att ‘stanna bakom’/’stå emot’ en (Herrens) ’väg ins’/ingångs dag? Eller vem kommer att stå/bestå 'under i'/inunder Hans åsyn?” (Mal 3:2a, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus såg) runt omkring, i sällskap med vrede, tillsammans med att vara sorgsen, (på människorna i synagogan) på/’för ... skull’ deras hjärtas tilltagande hårdhet. (Mark 3:5a)

(Johannes Döparen) sade till folkskarorna som gick ut (för) att döpas av honom: "Produkter/avkomma av små giftormar! Vem har inunder/’i hemlighet’ visat er att (ni kan) fly från den ’stående i begrepp’/instundande vreden?" (Luk 3:7)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Det kommer att vara en stor nödvändighet/nöd uppå jorden och en vrede till det här folket.” (Luk 21:23b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Var sömnlösa/vakna i varje läglig tid och 'var i behov av'/'sträva efter' 'för att'/att ni må vara helt och hållet stabila/starka (till) att fly bort (från) alla de här tingen som står i begrepp att bli/ske och till att stå/bestå framför Människans Son.” (Luk 21:36)

Solen skall vända sig om in i mörker och månen in i blod, innan Herrens stora * (א,*א) dag komma/kommer. (Apg 2:20)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Den som tror in i Sonen har tidsålderslångt liv. Den som icke lyder Sonen skall inte skåda liv, emellertid/utan Guds vrede stannar emot honom. (Joh 3:36)

Emedan det (hela tiden) var en förberedelse, för att kropparna ej måtte stanna uppå korset i/på sabbaten – ty den där sabbatsdagen var (hela tiden) stor – så frågade/bad judarna Pilatus, för att deras benlemmar/ben måtte brytas ned/av och lyftas/’tas bort’. (Joh 19:31)


Exegeter, evangelister med flera:

Guds vrede är det i hans väsen som är och förblir oförenligt med allt ont, en oförsonlig motsats som aldrig kan mildras eller slätas över. (Bo Giertz ”Uppenbarelseboken” s 61)

Frågan: Vem förmår att stå? ... är tagen från Nahum 1:6 och Mal 3:2. Den är troligen avsedd att associeras med Lammet, som är skildrad i kap. 5 som stående och med de friköpta, som porträtteras i 7:9-10 som stående. (J. Massyngberde Ford "Revelation" s 112)

Lammets vrede är den fruktansvärdaste vrede som kan tänkas. Du vet hur det är här på jorden, om en riktigt fridfull, stilla, försiktig och omdömesgill person grips av vrede, ha vi alla den känslan: Här måste finnas verklig anledning. När vi andra med våra dåliga nerver, lättretliga sinnen och otuktade instinkter bli ilskna eller irriterade, är alltsammans mänskligt, alltför mänskligt. Men när den besinningsfulle, eftertänksamme grips av vrede, förstå vi, att det måste finnas verkliga skäl till detta. Hur mycket större skäl finnas då inte, när Lammets vrede bryter ut. Det står att människorna, stora och små, fria och trälar ropade till klipporna: "Fallen över oss och döljen oss för dens ansikte som sitter på tronen och för Lammets vrede." De tyckte det var lättare att få bergen fallande över sina kroppar än att känna Lammets vrede falla över sina själar. (Sven Lidman "Ingen lurar Gud" s 180; Lammets vrede)

"Så älskade Gud världen ..." Bärman tänkte på världen med all dess nu (1917) så fruktansvärt uppenbarade ondska. Åt den världen har Gud givit sin ende Son. ... I bokstäver av eld flammar i skriften och i den nuvarande tidens hemska verklighet "Lammets vrede". Lammet, det milda, det slaktade Lammet, hur kan det vredgas? Vilket fasansfullt djup av synd måste det inte till för att väcka det Lammets vrede! Och den synden begår världen. Därför brinner den också nu av Lammets vrede. (Elisabeth Beskow "Sif 2" s 228-229)

"Om (folket) fingo se underverket, skulle deras ögon öppnas?" (frågade Borg). "Kanske! Om undret väckte fruktan", (svarade Maria). "Nå, så ska de få undret! I morgon klockan tio skall järtecknet ske!" ... (Följande morgon) sågo de nu folket samlat på hamnuddarna. ... Utkomna på backen, stannade fruntimmerna likasom slagna av skräck, när de på solklara morgonen sågo en likvit kolossal måne gå upp över en kyrkogård med svarta cypresser simmande på havsytan. ... (Intendentens) tillämnade marmorpalats hade nämligen blivit ofrivilligt infattat i en framskjutande buktig klippvägg på ena sidan och på den andra av en talls krona, så att kalkplattan visade sig cirkelrund och med de alltför svagt påmålade fönstren härmande kartan på månens skiva. Folket, som blivit varskodda om undrets infallande på utsatt timma, såsom utlovat av intendenten, betraktade den framträdande mannen med skrämda, men vördnadsfulla blickar, och männen lyfte mot vanan på hattar och mössor. ... Saken hade redan fått en betänklig vändning, och intendenten tillgrep all sin konst att förklara det ofrivilliga undret, men förgäves. ... (Predikanten) tog upp en bibel ur fickan ... och tog upp att läsa: "Och jag såg, då det bröt det sjätte inseglet. ... Månen vart hel och hållen såsom blod. Och himmelens stjärnor föllo ned på jorden. ... Skylen oss för dens ansikte, som sitter på tronen, och för Lammets vrede. Ty hans vredes stora dag har kommit, och vem kan bestå?" (August Strindberg "I havsbandet" s 116-122)


Ytterligare studier: Ps 2:12; 95:11; 139:7; Jes 13:9; 63:4; Jer 30:7; Joel 1:15; 2:1,31; Sef 1:18; 2:3; Mal 4:5; Matt 3:7; Joh 5:22; Rom 2:5,8; 3:5; 5:9; 9:22; 12:19; Ef 2:3; 5:6; Kol 3:6; 1 Thess 1:10; 2:16; 5:9; 1 Petr 4:17-18; Upp 11:18; 14:10,19; 15:1,7; 16:1,14,19; 19:15.


(Ursprunglig version 2007-12-01; revised version 2009-06-29; 2012-06-27; 2015-02-19)

Tillbaka till Start

Valid XHTML 1.0 Strict      Valid CSS!