Till kapitellistan

Femte kapitlet
snabbnavigation till verserna:
| 1a | 1ba | 1bb | 2a | 2b-3 | 4-5a | 5b | 6a | 6b | 7 | 8a | 8b | 9a | 9ba | 9bb | 10 | 11a | 11b | 12a | 12ba | 12bb | 13a | 13b | 14


5:1a Och Jag skådade emot den rätta/högra (handen) av Den som satt uppå tronen ...

Ord för ord (10 ord i den grekiska texten): Och (jag)-skådade emot den rätta/högra-(hand) (av)-den sittande uppå '-en tron'/tronen


1883: Och jag såg i högra handen på den, som satt på tronen ...

1541(1703): Och jag såg i hans högra hand, som satt på stolen ...

LT 1974: Och jag såg att han som satt på tronen hade en bokrulle i högra handen ...


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Mika talade: “... Hör ett Herrens ord ...: “Jag skådade Herren, Israels Gud, som satt uppå Sin tron.” (1 Kung 22:19a, Grekiska GT)

(David sade till Gud:) “Din rätta/högra (hand) tog ’i stället’/’parti för’ mig.” (Ps 63:8b eller 63:9b, Grekiska GT)

… (Profeten) skådade Herren som satt uppå en tron, (som var) hög och som var ’lyft uppå’/upplyft’. (Jes 6:1a, Grekiska GT)

(Herren sade till Israel:) “Min rätta/högra (hand) gjorde himlen fast. ...” (Jes 48:13b, Grekiska GT)

(Profeten sade:) “Och jag skådade, och skåda, en hand som var (och hade varit) utsträckt i riktning mot mig.” (Hes 2:9a, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar: ”Himlen) är Guds tron.” (Matt 5:34b)

Då (soldaterna) hade flätat en krona ut ur/av törnen, satte de (den) uppå, uppå (Jesu) huvud och ett vassrör i Hans rätta/högra hand, och då de hade fallit ner på sina knän framför Honom, ’skojade ... med’/hånade de Honom och sade: ”Fröjda Dig, judarnas (א,* א, A) kung!” (Matt 27:29)


Aposteln, den åttonde och en av de sju: (Jesus) säger (א*) till (Sina lärjungar): ”Kasta nätet ’in i’/’i riktning mot’ den rätta/högra delen av båten, och ni skall finna.” (Joh 21:6a)

Och i Sin rätta/högra hand hade Han (hela tiden) (א*) sju stjärnor. ... Och när jag skådade Honom, föll/’sjönk ... ner’ jag ‘in i’/intill (א,* א) Hans fötter som en död (kropp), och Han satte/lade Sin rätta/högra (hand) emot (א,* א), emot mig (Upp 1:16a,17a)

(Angående) mysteriet av/med de sju stjärnorna som du skådade uppå Min rätta/högra (hand) ... de sju stjärnorna är budbärare av/i de sju (församlingarna) av utkallade ... (Upp 1:20)

Skriv till budbäraren av/i (församlingen) av utkallade i Efesos: “Detta är vad Den som ‘får makt över’/griper de sju stjärnorna i Sin rätta/högra hand (א*) säger.” (Upp 2:1a)

Och skåda, en tron låg (hela tiden) i himlen, och (En) satt emot tronen. (Upp 4:2b)

De tjugofyra äldste skall och/också (א,* א) falla/’falla ner’ inför Dens ögon som sitter uppå tronen, och de skall kasta sig ner inför Den som lever in i (de kommande) tidsåldrarnas (kommande) tidsåldrar (för att hedra Honom). Amen (א,* א). (Upp 4:10a)


Exegeter, evangelister med flera:

Boken innehåller ”hwad ske skall härefter” – hwad som skall ske med hela werlden och isynnerhet med Guds folk på jorden (kap 4:1). Att en sådan bok hwilar i hans högra hand, som sitter på stolen, det betyder icke blott, att Gud på det noggrannaste känner allt, hwad som skall hända oss, såsom det, hwilket är skrifwet i en bok, alltid ligger för ögonen, utan då boken just är i hans högra hand, den werkande handen, är dermed betecknadt, först att den store allsmäktige Guden leder och regerar allting; och för det andra att Han bär en så noggrann omsorg om, hwad som skall hända oss, att Han har det uppskrifwet i en bok; ty wi weta, att bokföring, öfwer hwad som göres, antyder den noggrannaste omsorg derom. ... Men här kommer nu hedningen i wårt bröst ... och säger: Ja, de stora werldshändelserna, eller det som skall wederfaras hela kyrkan, det har Gud skrifwet i sin bok, men icke det som rörer så små och enskilda warelser som mig. ... Men hwad skall man göra, om densamme store Herren, som sitter på stolen, sjelf säger, att Han räcker till icke blott för hwarje enskild menniska och dess minsta angelägenheter, utan till och med för hwarje fågel på jorden? Matth. 10:29-31. (Carl Olof Rosenius ”Betraktelser” s 3-4 i kommentar till Upp 5:1)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående “sitter uppå tronen”, se Upp 4:2b och 4:10a.


Ytterligare studier:

Joh 18:10; Upp 4:9; 5:7,13.


J. Daryl Charles "An Apocalyptic Tribute to the Lamb (Rev 5:1-14)"; Journal of the Evangelical Theological Society 34.4 (1991): 461-473.

J. Daryl Charles "Imperial Pretensions and the Throne-Vision of the Lamb: Observations on the Function of Revelation 5"; Criswell Theological Review 7.1 (1993): 85-97.

R.J. Korner "'And I saw . . .' An Apocalyptic Literary Convention for Structural Identification in the Apocalypse"; (tidskriften) Novum Testamentum 42.2 (2000): 160-183.

Carol J. Rotz-J.A. du Rand "The One who sits on the throne: towards a theory of theocentric characterisation according to the Apocalypse of John"; Neotestamentica 33.1 (1999): 91-112.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-24; 2012-06-13; 2015-02-07)

Till sidans topp

5:1ba ... en bokrulle som var (och hade varit) skriven framför (א,* א) och bakifrån ...

Ord för ord (5 ord i den grekiska texten): (en)-bokrulle havande-varit-(och-varande)-skriven framför och bakifrån


1883: ... en bok, skrifven innan och utan ...

1541(1703): ... ena bok skrifwen innan och utan ...

LT 1974: ... en bokrulle med text både på utsidan och insidan ...


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Då (Mose) hade tagit förbundets bokrulle, läste han den in i folkets öron. (2 Mos 24:7a, Grekiska GT)

(Mose hade) de två vittnesbördsplattorna i sina händer, plattor av sten som hade skrivits ned (och var nedskrivna) ’ut ur’/’med utgångspunkt från’ deras båda delar, ifrån/härifrån och ifrån/därifrån hade (och var) de (hela tiden) skrivna. (2 Mos 32:15b, Grekiska GT)

(Profeten sade:) “Och jag skådade, och skåda, en hand som var (och hade varit) utsträckt i riktning mot mig, och i den en huvudgärd/början av en bokrulle ... och i den var (hela tiden) skrivet (och hade skrivits) (tingen som var) bakifrån och (tingen som var) framför.” (Hes 2:9,10b, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen: En bokrulle av profeten Jesaja 'gavs på'/'räcktes till' (Jesus). (Luk 4:17a)

(Jesus sade:) “Ve er, skriftlärda och fariseer, hycklare, eftersom ni gör bägaren och det lilla fatet rent det/- utifrån, men inifrån/inuti är de fulla av, ut ur/av röveri och hämningslöshet ... fulla av skelettben/ben av döda (kroppar) och varje/all orenhet.” (Matt 23:25,27b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju: Jesus gjorde så faktiskt och/också många andra tecken inför Sina lärjungars ögon, (tecken) vilka det är som inte är (och inte har varit) skrivna i den här bokrullen. (Joh 20:30)

(Rösten) sade till (Johannes): “Skriv in i en bokrulle vad du ser.” (Upp 1:11a)

I tronens mitt och (i) en ring av/från tronen (var) fyra levande varelser, som var fulla av ögon framför och bakifrån/bakom. (Upp 4:6b)


Exegeter, evangelister med flera:

De två stentavlorna som Mose hade med sig, när han gick ner från berget, beskrives närmare i (Ex. 32:15-16). Till skillnad från vad som eljest var brukligt, var dessa försedda med inskription på båda sidor. (Gillis Gerleman "Ur Pentateuken" s 60 i kommentar till 2 Mos 32:7-16)


Ytterligare studier:

Ps 139:16; Upp 10:9-10; 20:12.


J. Daryl Charles "An Apocalyptic Tribute to the Lamb (Rev 5:1-14)"; Journal of the Evangelical Theological Society 34.4 (1991): 461-473.

J. Daryl Charles "Imperial Pretensions and the Throne-Vision of the Lamb: Observations on the Function of Revelation 5"; Criswell Theological Review 7.1 (1993): 85-97.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-24; 2012-06-13; 2015-02-07)

Till sidans topp

5:1bb ... som helt och hållet var (och hade varit) förseglad (med) sju sigill.

Ord för ord (3 ord i den grekiska texten): havande-varit-(och-varande)-helt-och-hållet-förseglad (med)-sigill sju


1883: ... förseglad med sju insegel.

1541(1703): ... beseglad med sju insegel.

LT 1974: ... och den var förseglad med sju sigill.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren sade: “Våra fienders) vindruva (är) en vindruva av galla, en druvklase (som är) bitter för dem. Deras vin (är) drakars lidelse och ... små giftormars lidelse. Har inte de här tingen ... förseglats i/bland Mina högar/skatter? I/- en dag skall Jag ge tillbaka ett utverkande av rättvisa.” (5 Mos 32:32b-35a, Grekiska GT)

(Job sade:) “Hur skall en dödlig av blod (kunna) vara rättfärdig vid sidan av Herren ... Den som säger till solen och den sticker/träder inte upp/fram men/och (den som) helt och hållet förseglar enligt/nedåt stjärnor ... Den som gör Plejaderna (= Sjustjärnorna)?” (Job 9:2b,7,9a, Grekiska GT)

(Herren sade till profeten:) “Alla de här orden skall för er vara som utsagorna av/i den här bokrullen som har förseglats.” (Jes 29:11a, Grekiska GT)

(Detta är en utsaga av Herren:) “Jag skrev in i en bokrulle, och jag förseglade (den).” (Jer 32:10a, Grekiska GT)

(Budbäraren sade till profeten:) “Sjuttio sjudagarsperioder har rivits/lösgjorts tillsammans emot ditt folk och emot den heliga staden ... (för) att försegla missar (av Guds mål) ... och (för) att försegla ett skådande och en profet och (för) att smörja en heligas helige.” (Dan 9:24, Grekiska GT Theod)

(Människan sjunken/klädd i linne sade till Daniel:) “... Beslöja befallningarna och försegla bokrullen ända till en läglig avslutningstid. ... Utsagorna varande/är förseglade ända till en läglig måltid/sluttid.” (Dan 12:4a,9b, Grekiska GT, 9b Theod.)


Den Senare Uppenbarelsen:

Då (prästledarna och fariseerna) hade förseglat stenen, skyddade de griften/graven i sällskap/samverkan med kustodian/vaktstyrkan. (Matt 27:66b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju: (Jesus sade till folkskaran:) ”Arbeta ej (för) den förtäring som fördärvas, emellertid/utan (för) * (א,* א) (den förtäring) som stannar ’in i’/till ett tidsålderslångt liv, som Människans Son ger (א,*א) er, ty Den här har Fadern, Gud, förseglat.” (Joh 6:27)


Exegeter, evangelister med flera:

Talet (sju) är valt avsiktligt, eftersom det betecknar fulltalighet, fullkomning, totalitet. (J. Massyngberde Ford "Revelation" i kommentar till Upp 1:4, s 376)

I inseglen har vi bilden hämtad från Jer 32 kap. Där omtalas hur man utfärdade köpebrev enligt de gamla hebréernas sed. De utfärdades i tvenne exemplat, ett öppet som alla kunde läsa, och ett slutet som var försett med sigill, som överlämnades till den rättmätige innehavaren av egendomen som köptes. (D.O. Belfrage "Daniels profetior och Uppenbarelseboken" s 14)

(Odencrants') brevväxling var mycket vidsträckt. (Här ett utdrag:) "Jag håller på att vid husandakten om morgnarna gå igenom Uppenbarelseboken ... om den sista tidens tecken och tillståndet efter döden. Särskilt i denna tid är det ljuvligt att läsa om vad Herren Jesus betyder i himmelen och huru han där är föremålet för alla de saligas hyllning och tillbedjan, han, som håller i sin hand boken med de sju inseglen, framtidens bok, han, vilken alla skola hedra, såsom de hedra Fadern. Han skall föra sin kyrka genom alla faror och strider till den härliga fulländning som han lovat henne." (K.A. Rundbäck "Thor Hartvig Odencrants" s 20-21; O. dog 1886; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings Missionskalender 1928)

Faust: Ack, den förflutna tiden är, min vän, en bok, med sju sigill förseglad. (Johann Wolfgang von Goethe "Faust" s 35)

Sigill brukades under medeltiden till att bestyrka dokuments giltighet (att "besegla") eller för att tillsluta dokument (att "försegla"). När de medeltida stormännen beseglade hängde de sigillen i trådar under dokumentet, vanligen tillverkat av pergament, alternativt i en pergamentmassa. Vid försegling trycktes sigillet direkt på dokumentet, som då brukade vara tillverkat av papper. Sigillavtrycken gjordes för det mesta i färgat vax av hög kvalitet, nedsänkt i en kaka av ofärgat vax av sämre kvalitet. Den förnämsta sigillfärgen var rött, men även grönt, svart och ofärgat förekom. Inte sällan tryckte man ett mindre sigill på baksidan, ett så kallat kontrasigill. För att skydda sigillen efter det att de placerats på rätt ställe sydde man stundom in dem i tyg- eller pergamentpåsar. De äldsta kända svenska sigillen härrör från andra hälften av 1100-talet. Konung Karl Sverkerssons och ärkebiskop Stefans sigill, i rött vax, har bevarats på ett pergamentbrev från omkring 1165. (Dick Harrison "Jarlens sekel - En berättelse om 1200-talets Sverige" s 270-271)


Grekiska ord:

katasfragizô (helt och hållet försegla) Job 9:7; Upp 5:1 – Job 37:7; Salomos Vishet 2:5.

sfragis (sigill) (i NT + exempel i Apokryferna) Upp 5:1 – Tobit 9:5; Syr 17:22; 22:27; 32:5-6; 38:27; 42:6; 45:11-12; 49:11; Bel och Draken v 17; Rom 4:11; 1 Kor 9:2; 2 Tim 2:19; Upp 5:2,5,9; 6:1,3,5,7,9,12; 7:2; 8:1; 9:4.


Ytterligare studier:

2 Mos 28:21,36; 1 Kung 21:8; Neh 9:38-10:1; Jes 8.16; Jer 32:10-11; Upp 7:3; 10:4; 20:3.


Gordon Campbell "Findings, Seals, Trumpets and Bowls: Variations Upon the Theme of Covenant Rupture and Restoration in the Book of Revelation"; Westminster Theological Journal 66.1 (Spring 2004): 71-96.

J. Daryl Charles "An Apocalyptic Tribute to the Lamb (Rev 5:1-14)"; Journal of the Evangelical Theological Society 34.4 (1991): 461-473.

J. Daryl Charles "Imperial Pretensions and the Throne-Vision of the Lamb: Observations on the Function of Revelation 5"; Criswell Theological Review 7.1 (1993): 85-97.

Dale Ralph Davis "Relationship between the seals, trumpets and bowls in the Book of Revelation"; Journal of the Evangelical Theological Society 16.3 (Summer 1973): 149-158.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-24; 2012-06-13; 2015-02-08)

Till sidans topp

5:2a Och jag skådade en stabil/stark budbärare som kungjorde i/med en stor/hög röst:

Ord för ord (8 ord i den grekiska texten): och (jag)-skådade (en)-budbärare stabil kungörande i (en)-röst stor:


1883: Och jag såg en stark ängel, som utropade med hög röst:

1541(1703): Och jag såg en stark ängel, som predikade med höga röst:

LT 1974: En väldig ängel ropade med hög röst ut denna fråga:


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Mose sade till Israel:) “Herren er Gud (är) ... den store och stabile Guden och den fruktansvärde.“ (5 Mos 10:17a, Grekiska GT)

(Daniel sade: ”Budbäraren Gabriel – namnet betyder ’Gud är styrka/stabilitet’), som jag hade skådat (i en sömn/dröm), ... kom till (mig) och samtalade i sällskap med mig och talade: ’Daniel, jag har just nu kommit ut (för) att inunder/’i hemlighet’ visa dig ’ett sinne’/’en tanke’. ... “Du är ömklig. Och/men förstå befallningen alltigenom/’från början till slut’.” (Dan 9:21b-22,23b, Grekiska GT)

(Herren) Den fruktansvärde och stabile och rättfärdige och barmhärtige, den ensamme/ende Kungen och fördelaktig. (2 Mack 1:24b)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Johannes Döparen sade till fariseerna och saddukeerna:) “ … Den som kommer bakom mig är stabilare än mig/jag.” (Matt 3:11a)

(Jesus sade till Sina lärjungar: “Människans Son) skall skicka bort Sina budbärare ’i sällskap’/tillsammans med en stor basun. Och de skall leda/föra tillsammans emot/’sökande efter’ Hans utvalda.” (Matt 24:31a)

Helt och hållet som det har skrivits (och är skrivet) i profeten Jesaja: ”Skåda, Jag skickar bort Min budbärare före ditt ansikte, (han) som helt och hållet skall bereda din väg. En röst som ropas i det ödelagda (området): ’Gör (en) herres väg redo. Gör Hans stigar raka.’” ... Och han kungjorde (hela tiden). (Mark 1:2-3,7a)

Budbäraren talade till (Sakarias): “Jag är Gabriel (namnet betyder ’Gud är styrka/stabilitet’) den som står vid sidan av (Gud) inför Guds ögon, och jag har skickats bort (för) att samtala (vänd) i riktning mot dig och komma med de här goda små budskapen.” (Luk 1:19)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus) skriade (med) stor/hög röst: “Lasaros, kom hit utanför.” (Luk 11:43a)


Exegeter, evangelister med flera:

I NT görs en klar skillnad mellan förkunnelse och undervisning. ”Keryssô” betyder att bekantgöra något som har inträffat och innebär alltså aldrig en läromässig framställning av sanningen, alltså icke undervisning, utan kungörande. ... ”Kêryssô” blir därför i första hand en kungörelse riktad till utomstående. (Studiebibeln V:571-572)

Grekiskan för (stark ängel) kan rätt och slätt betyda en mäktig och kraftfull ängel, med den skulle också kunna hänvisa till ängeln Gabriel, hebreiska för ”Gud är styrka”. (J. Massyngberde Ford "Revelation" s 85)


Egna kommentarer och funderingar:

Jag översätter det grekiska ordet ”ischyros” med ”stabil” i stället för med det mer vanliga ”stark”, eftersom jag bedömer att ”stark” mera hör samman med det grekiska ordet ”sthenaros”.

Angående “i/med en stor/hög röst”, se också Upp 1:10b.


Grekiska ord:

ischyros (stabil) (i NT + exempel i GT) 5 Mos 10:17; 2 Mack 1:24; Matt 3:11; Upp 5:2 – 1 Mos 41:31; 2 Mos 19:19; Dom 5:13A; 9:51B; 2 Kung 24:15; Jer 50:34; 1 Mack 1:4; 2:42,66; 3:15,17; 4:7,30; 6:6; 11:15; 2 Mack 14:1; Salomos Vishet 6:8; 10:5; Syr 6:21; 8:12; 15:18; Jeremias brev v 35; Matt 12:29; Mark 1:7; 3:27; Luk 3:16; 11:21-22; 15:14; 1 Kor 1:25,27; 4:10; 10:22; 2 Kor 10:10; Hebr 5:7; 6:18; 11:34; 1 Joh 2:14, Upp 6:15; 10:1; 18:2,8,10,21; 19:6,18.

kêrussô (kungöra) (i NT + exempel i Apokryferna) Mark 1:7; Upp 5:2 – Ester 6:9,11; 1 Mack 10:64; Matt 3:1; 4:17,23; 9:35; 10:7,27; 11:1; 24:14; 26:13; Mark 1:4,14,38-39,45; 3:14; 5:20; 6:12; 7:36; 13:10; 14:9; Luk 3:3; 4:18-19,44; 8:1,39; 9:2; 12:3; 24:47. Apg 8:5; 9:20; 10:37,42; 15:21; 19:13; 20:25; 28:31; Rom 2:21; 10:8,14-15; 1 Kor 1:23; 9:27; 15:11-12; 2 Kor 1:19; 4:5; 11:4; Gal 2:2; 5:11; Fil 1:15; Kol 1:23; 1 Thess 2:9; 1 Tim 3:16; 2 Tim 4:2; 1 Petr 3:19.


Ytterligare studier:

Dan 8:16-19; Luk 1:26-27; Upp 14:9; 18:21.


J. Daryl Charles "An Apocalyptic Tribute to the Lamb (Rev 5:1-14)"; Journal of the Evangelical Theological Society 34.4 (1991): 461-473.

J. Daryl Charles "Imperial Pretensions and the Throne-Vision of the Lamb: Observations on the Function of Revelation 5"; Criswell Theological Review 7.1 (1993): 85-97.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-24; 2012-06-13; 2015-02-08)

Till sidans topp

5:2b-3 ”Vem (är) värdig att öppna bokrullen och lösa upp dess sigill?” Och ingen i himlen och inte (א,*א) uppå jorden * (א,* א) förmådde öppna bokrullen, och inte (א,* א) att se (in i) den.

Ord för ord: 5:2b (10 ord i den grekiska texten) vem värdig (att)-öppna '-n bokrulle'/bokrullen och lösa-upp '-en sigill'/sigillen dess? 5:3 (16 ord i den grekiska texten Sinaiticus) och ingen förmådde i '-n himmel'/himlen och-inte uppå '-en jord'/jorden öppna '-n bokrulle'/bokrullen och-inte se (in-i)-den.


1883: Hvem är värdig att upplåta boken och bryta hennes insegel? Och ingen i himmeln eller på jorden eller under jorden förmådde upplåta boken eller se därin.

1541(1703): Ho är wärdig upplåta bokena, och uppbryta hennes insegel? Och ingen i himmelen, eller på jordene, eller under jordene, kunde upplåta bokena, och läsa henne, eller se på henne.

LT 1974: ”Vem är värdig att bryta sigillen på denna bokrulle och öppna den?” Men ingen i hela himlen eller på jorden eller bland de döda fick tillåtelse att öppna och läsa den.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Melkisedek) välsignade (Abram) och talade: “(Må) Abraham vara (och ha varit) välsignad (i) Gud den Högste, som skapade himlen och jorden.” (1 Mos 14:19, Grekiska GT)

I/på varje människas hand förseglar/’sätter ... sitt sigill’ (Gud) helt och hållet, för att varje människa må ha kunskap om svagheten av/hos sig själv. (Job 37:7, Grekiska GT)

(Herren sade till profeten:) ”Alla de här orden skall för er vara som utsagorna av/i den här bokrullen som har förseglats, som om de/man – alltefter omständigheterna – må ge den till en människa som har inblick i bokstäver och säger, ‘Läs de här tingen’, och han kommer att tala: ’Jag förmår inte läsa, ty den är förseglad’. Och den här bokrullen skall ges in i en människas händer som ej har inblick i bokstäver, och man skall tala till henne: ’Läs det här’, och hon skall tala: ’Jag har inte inblick i bokstäver.” (Jes 29:11-12, Grekiska GT)

(Israel) spred/bredde ut lagens bokrulle, 'med anledning av vilka'/'för att få den vägledning' som nationerna utforskar (hos) sina avgudars likheter/bilder. (1 Mack 3:48)

(Salomo sade:) “Gud prövade (de rättfärdiga) och fann ’dem värdiga av Honom själv’/’att de var Honom värdiga’.” (Salomos Vishet 3:5b)

(Salomo sade: ”Visheten) själv går omkring och söker dem (som är) henne värdiga, och vänligt visar hon upp sig för dem i/på deras stigar och i varje eftertanke går hon för att möta dem. ” (Salomos Vishet 6:16)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar: “Bed på det här sättet: ‘Fader vår), bli/ske Din vilja, som i himmel och/också uppå jord.’” (Matt 6:10b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”In i vilken stad eller by ni – alltefter omständigheterna – må komma in i, utforska vem (som) är värdig i den och stanna där, ända till (dess att) ni – alltefter omständigheterna – må komma ut.” (Matt 10:11)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Den som är vän med fader eller moder över/’mer än med’ Mig är inte Mig värdig, och den som är vän med son eller dotter över/’mer än med’ Mig är inte Mig värdig. Och (den) som inte tar sitt kors och följer bakom Mig är inte Mig värdig.” (Matt 10:37-38)

(Jesus) lärde/undervisade (folket i Nasaret) i deras synagoga, så att de var överväldigade och sade: ”Varifrån (kommer) den här visheten och förmågorna till Den här?” (Matt 13:54b)

(Jesus sade: “Kungen) säger till sina slavar: ’Bröllopsmåltiden är faktiskt redo, men de som var (och hade varit) kallade var (hela tiden) inte värdiga.’ ... Då kungen hade kommit in (för) att betrakta de som låg upp/’till bords’, skådade han där en människa som inte hade sjunkits/klätts (och inte var sjunken/klädd) i bröllopsmåltidskläder. Och han säger till honom: ’Kamrat, hur kom du in här ’ej havande’/’utan att ha’ bröllopsmåltidskläder?” Men den/han ’sattes munkavle på’/’blev svarslös’. (Matt 22:8,11-12)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Alla jordens stammar skall * (א*) ’skära sig’/sörja, och de skall skåda Människans Son som kommer uppå himlens moln i sällskap med förmåga och mycket härlighetsglans.” (Matt 24:30b)

Helt och hållet som det har skrivits (och är skrivet) i profeten Jesaja: ”Skåda, Jag skickar bort Min budbärare före ditt ansikte, (han) som helt och hållet skall bereda din väg. En röst som ropas i det ödelagda (området): ’Gör (en) herres väg redo. Gör Hans stigar raka.’” ... Och han kungjorde (hela tiden) och sade: ”Bakom mig kommer Den (som är) stabilare (än) mig/jag, av/för vilken jag inte är lämplig, då jag har böjt mig, att lösa upp remmen av/på Hans sandaler.” (Mark 1:2-3,7)

Johannes svarade och sade till alla: “Jag döper er faktiskt (med) vatten, men det kommer Den (som är) stabilare än mig/jag, vars rem på Hans sandaler jag inte är lämplig att lösa upp.” (Luk 3:16a)

En bokrulle av profeten Jesaja 'gavs på'/'räcktes till' (Jesus). (Och Han rullade upp den.) (Luk 4:17a)

(Judarnas äldste, som var bortskickade av ”ledaren för hundra man” sade till Jesus:) “Han är värdig.” … (”Ledarskapet för hundra man” sände vänner som sade till Jesus:) ”… Jag är inte lämplig, för att Du må komma in inunder mitt tak. Därför ansåg jag mig inte värdig att komma i riktning mot dig.” (Luk 7:4b,6b-7a)

(Jesus sade till apostlarna:) “När ni – alltefter omständigheterna – må ha gjort alla de ting som alltigenom/’från början till slut’ har ordnats för er, säg att/: “Vi är onyttiga slavar. Vi har gjort (och gör) vad vi (hela tiden) stod i skuld att göra.” (Luk 17:10b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Johannes svarade (fariseerna) och sade: "Jag döper i vatten. Johannes (sade till fariseerna): "Jag döper i vatten. (I) er mitt stod (och hade stått) (P75, א,* א) En som ni inte känner, * (א*, B) som kommer bakom mig, vars rem på Hans sandal jag inte är värdig, ’för att’/att jag må lösa upp." (Joh 1:26-27)

(Jesus sade till judarna:) "Jag förmår inte göra ingenting/någonting från/'beroende på' Mig själv.” (Joh 5:30a)

De skall vandra omkring i sällskap med Mig i vita (ting), eftersom de är värdiga. Den som segrar skall på det här sättet höljas i vita kläder. (Upp 3:4)

Detta är vad den Sanne, den Helige, säger: Den som har Davids nyckel, Den som öppnar och ingen skall stänga, och (Den) som stänger och ingen skall (א,*א) öppna. Jag känner dina gärningar. Skåda, Jag har gett (och ger) en dörr som har öppnats (och är öppnad) inför dina ögon, (en dörr) som ingen förmår stänga * (א,*א). Du har små/liten förmåga och du har hållit Min utsaga och har inte förnekat Mitt namn. (Upp 3:7b-8, ”Filadelfia)

Skåda, Jag står emot dörren, och Jag bultar. Om – alltefter omständigheterna – någon må höra Min röst, skall Jag (א,* א) och/både öppna dörren och komma ‘in i’/in (vänd) i riktning mot honom, och Jag skall inta huvudmåltid i sällskap med honom och han i sällskap med Mig. (Upp 3:20)

Efter de här tingen skådade jag, och skåda, en dörr som var (och hade varit) öppnad i himlen. (Upp 4:1a)

Värdig är Du ... att ta härlighetsglansen och hedern och förmågan. ... (Upp 4:11b)

Jag skådade ... en bokrulle som hade varit (och var) skriven framför (א,* א) och bakifrån, som helt och hållet hade varit (och var) förseglad (med) sju sigill. (Upp 5:1b)


Exegeter, evangelister med flera:

"Kan alla se ordentligt?" (sade Hagard). "De första ni ska göra nu e å öppna era böcker ..." ... "Hur ska vi öppna våra böcker?" (sade) Malfoy. Han tog fram sitt exemplar av Monsterboken om monster, som han hade bundit om med ett rep för att hålla den ordentligt stängd. De andra eleverna tog också fram sina. Några hade gjort som Harry och slagit ett bälte om boken, andra hade proppat dem i tättslutande påsar eller spänt ihop dem med skruvtvingar. "E de ingen av er som har kunnat öppna boken?" frågade Hagrid med snopen min. Alla eleverna skakade på huvudet. "Ni måste smeka dom", sade Hagrid, som om det var den naturligaste saken i världen. "Titta här ..." Han tog Hermiones exemplar och rev av tejpen som band ihop den. Boken försökte bitas, men Hagrid lät sitt jättestora pekfinger glida längs ryggen på den, och boken darrade till och föll sedan upp och låg stilla i handen på honom. "Å, vad dumma vi har varit allihopa!" hånlog Malfoy. "Vi skulle ha smekt dem! Det borde vi ju ha gissat!" (Joanne Kathleen Rowling "Harry Potter och Fången från Azkaban" s 143-144)

Du önskade en novell av mig till en tysk antologi, och nyligen ringde förläggaren själv och påminde mig om saken. . . . Jag kom att tänka på att jag först borde läsa om det kontrakt, som binder mig vid det numera helt renblodiga förlaget Paul Zsolnay i Wien. Och sedan jag läst kontraktet, så behövde jag inte gräva alls efter några noveller. Jag finner nämligen, att Zsolnays förlag intill utgången av år 1940 äger förhandsrätt på tyska språket till allt vad jag skrivit och skriver, av vad slag det vara må. Saken är ju tydlig och klar: Jag kan inte vara med i antologien utan att riskera bråk med tyskarna. Jag tänker ju inte ge ut något mer hos dem, jag avvaktar kontraktets utgång för att träffa en ny uppgörelse, men den här historien var verkligen förarglig. Icke för antologiens skull, som väl snarare blir bättre än sämre utan min medverkan, men för min egen. Eftersom nu givetvis alla kommer att tro, att jag icke ansågs värdig någon översättning till tyska. . . . Framför mig där jag nu sitter och skriver har jag ju en viss tröst: ett helt skåp fullt av tyska exemplar av mina romaner, vilket jag skrytsamt brukade visa förr i världen, innan Hitler började uppföra sig så djävligt illa i det internationella umgänget, numer får man närmast skämmas för skåpet. (Vilhelm Moberg "Om Gud vill och hälsan varar - Vilhelm Mobergs brev 1918-1949" s 173-174; brev från Ektorp till Olle Holmberg 1939-01-13)

I vild yra visade sig Ömans hustru med en skara kvinnor, som i triumf buro den återtagna noten ner mot gistena. I hast kännande sin myndighet kränkt, kastade (intendenten) på sig hatten, gick ner till uppsyningsmannen och påkallade dennes hjälp såsom varande i kronans tjänst och skyldig lämna handräckning. ... Sedan han fått sin galonerade mössa på sig, gick han ut, och i ett hastigt behov att få vara den rättfärdige mannen stormade han fram mot kvinnohopen och fattade i noten: "Förbannade käringar, vet ni inte, att det är straffarbete på att bryta kronans lås och sigill!" Käringarne svarade i en korus av tillmälen, som gingo ut över intendenten och uppsyningsmannen i gemen, av huvudinnehåll att de brydde sig fan om kronans lås och sigill och att båda herrarna voro av den beskaffenhet, att de kunde sättas på Långholmen när som helst. (August Strindberg "I havsbandet" s 70)

Kammartjänaren Jaques inträdde med ett stort brev, ankommet med södra posten. Hovmarskalken grep det med begärlighet. "Det är ifrån Jönköping! från Frans!" utbrast han. "Jag vill öppna och läsa vad min son skriver ifrån södra Sveriges vackraste punkt." Herr Hugo bröt och läste. (Carl Jonas Love Almqvist "Tre fruar i Småland" s 5)


Egna kommentarer och funderingar:

Lägg märke till det nära sambandet mellan Johannes' evangelium (1:27) och Uppenbarelseboken. Varken Johannes Döparen – och ingen född av kvinna var större än Johannes – eller någon annan i himmel eller på jord var värdig att lösa upp vad som var Jesu uppgift.

Angående den förseglade bokrullen, se Upp 5:1bb.


Ytterligare studier:

1 Mos 1:1; 14:22; 2 Mos 20:4; 5 Mos 4:17-18; 5:8; Matt 3:11; 27:46,50; Mark 1:7; 15:34; Joh 1:18; 1 Kor 8:5; Fil 2:10; Upp 5:5,13; 10:2; 14:7; 18:21.


J. Daryl Charles "An Apocalyptic Tribute to the Lamb (Rev 5:1-14)"; Journal of the Evangelical Theological Society 34.4 (1991): 461-473.

J. Daryl Charles "Imperial Pretensions and the Throne-Vision of the Lamb: Observations on the Function of Revelation 5"; Criswell Theological Review 7.1 (1993): 85-97.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-24; 2012-06-14; 2015-02-08)

Till sidans topp

5:4-5a Och jag grät (hela tiden) mycket, eftersom ingen fanns/befanns värdig att öppna bokrullen ’och inte’/och se (in i) den. Och en ut ur/av de äldste säger till mig: ”Gråt ej!”

Ord för ord: 5:4 (13 ord i den grekiska texten) och (jag)-grät-(hela-tiden) mycket, eftersom ingen värdig fanns (att)-öppna '-n bokrulle'/bokrullen och-inte se (in-i)-den. 5:5a (9 ord i den grekiska texten) och en ut-ur de äldste säger (till)-mig: ej gråt.


1883: Och jag grät mycket däröfver, att ingen befanns värdig att upplåta boken eller se därin. Och en af de äldsta sade till mig: Gråt icke.

1541(1703): Och jag gret swårliga, att ingen wardt funnen wärdig att upplåta boken, och läsa henne, eller se på henne. Och en af de äldsta sade till mig: Gråt icke.

LT 1974: Då grät jag av besvikelse, eftersom ingen var värdig. Ingen kunde berätta för oss vad som stod i den. Men en av de tjugofyra äldste sade till mig: ”Gråt inte längre ...


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Profeten sade:) “Ett heligt folk skall ha sin bostad i Sion, och ett Jerusalem (med) gråt grät: ’Förbarma Dig över mig’.” (Jes 30:19a, Grekiska GT)

På det här sättet talade Herren (till Rakel): “Låt din röst lämna/lägga av från/med gråt och dina ögon från/med sina tårar ... (Det finns) en bestående (boplats) för dina barn.” (Jer 31:16a,17a, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Lyckliga de som nu gråter, eftersom de (א*) kommer att skratta.” (Luk 6:21b)

Då (Herren) hade skådat (änkan som hade förlorat sin ende son), veknade (Han) i Sina inre ädla delar emot (א,* א) henne och Han talade till henne: ”Gråt ej!” ... Och den döda (kroppen) satte sig upp och började samtala. (Luk 7:13,15a)

Alla grät (hela tiden) och ’skar sig’/sörjde (hela tiden) (synagogsledarens dotter). Men (Jesus) talade: "Gråt ej, ty hon har inte dött, emellertid/utan hon sover." (Luk 8:52)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Som/då så Jesus skådade, att hon grät, och att de judar, som hade kommit tillsammans med henne, grät, var han uppbragt i anden och oroade Sig och talade: ”Var har ni satt/lagt (och sätter/lägger) honom?” De säger till Honom: ”Herre, kom och skåda.” Och (א*) Jesus fällde tårar. (Joh 11:33-34)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Amen, amen, Jag säger er att/: “Ni kommer att gråta och klaga, men utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ kommer att fröjda sig. Ni kommer att vara sorgsna, emellertid/men er sorg kommer att bli ’in i’/’med syfte på’ fröjd.” (Joh 16:20)

Och i en ring från tronen (var) tjugofyra troner och emot tronerna satt tjugofyra äldste. (Upp 4:4a)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående “värdig att öppna bokrullen”, se Upp 5:2b-3. Angående de äldste, se Upp 4:4. Angående "gråta", se Joh 11:33-38a.


Ytterligare studier:

Ps 6:8(9),10(11); Jes 65:19; Klag 1:2-3,16; Hes 24:16,23; Luk 23:28; Joh 11:33-35; Upp 10:2.


J. Daryl Charles "An Apocalyptic Tribute to the Lamb (Rev 5:1-14)"; Journal of the Evangelical Theological Society 34.4 (1991): 461-473.

J. Daryl Charles "Imperial Pretensions and the Throne-Vision of the Lamb: Observations on the Function of Revelation 5"; Criswell Theological Review 7.1 (1993): 85-97.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-24; 2012-06-14; 2015-02-09)

Till sidans topp

5:5b Skåda, Lejonet * (א,* א) ut ur Judas' stam, Davids Rot, har segrat (till) att öppna bokrullen och lösa upp * (א,* א) dess sju sigill.

Ord för ord (20 ord i den grekiska texten): skåda segrade '-et lejon'/lejonet ut-ur '-men stam'/stammen (av)-Judas, '-en rot'/roten (av)-David (att)-öppna '-n bokrulle'/bokrullen och lösa-upp de sju sigill dess.


1883: ... se, lejonet af Judas' stam, Davids telning, har öfvervunnit, så att han kan upplåta boken och bryta hennes sju insegel.

1541(1703): Si, lejonet af Juda slägte, Davids rot, hafwer wunnit till att upplåta bokena, och uppbryta hennes sju insegel.

LT 1974: ... för lejonet av Juda stam, Davids rotskott, har vunnit seger och visat sig värdig att öppna boken och bryta dess sju sigill.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Jakob sade:) "Judas (är) ett ungt djur av ett lejon. Ut ur/av ett skott har du stigit upp, min son. Då du hade ’fallit upp’/’lagt dig tillbaka’, somnade du som ett lejon och som ett ungt djur – vem skall resa upp honom? En ledare skall inte 'lämna ut'/försvinna ut ur Judas och (inte en) som anför ut ur hans lår, ända till - alltefter omständigheterna - han (hebreiska: Shiloh) må komma, (och) de ting som ligger från/avsides (skall komma) till honom, och han själv (skall vara) en nationers väntan." (1 Mos 49:9-10, Grekiska GT)

(Bileam sade:) ”Jag skall visa honom och/men visst inte nu. Jag kallar honom lycklig, och/men han närmar sig inte. En stjärnbild skall ‘sticka upp’/’träda i dagen’ ut ur Jakob, och en människa skall stå upp ut ur Israel.” (4 Mos 24:17a, Grekiska GT)

(David sade till Herren: “I) Dig, Herre, (är) storheten och förmågan och föremålet för beröm och segern och stabiliteten, eftersom Du är en Mästare av/över alla i himlen och uppå jorden ... Från sidan av Dig (är) rikedomen och härlighetsglansen. (1 Krön 29:11a,12a, Grekiska GT)

(David sade till Gud:) ”Du må segra i 'det att dömas Dig'/'Ditt dömande'.” (Ps 51:4b eller 51:6b, Grekiska GT)

En käpp skall komma ut, ut ur Isais rot, och en blomma skall stiga upp ut ur roten. (Jes 11:1, Grekiska GT)

(Herrens slav) kom fram med ett budskap mitt emot (Herren) som en liten pojke, som en rot i en törstig jord. (Jes 53:2a, Grekiska GT)

(Jesus, Syraks son, sade:) ”En säd av dem som har välkomnat (Herren) må Han inte/förvisso ej 'lyfta ut'/'ta bort' ... och (Han gav) åt David en rot ut ur honom.” (Syr 47:22b)

(Jesus, Syraks son, sade: “Guds folk) de skingrades isär ‘i varje’/’över hela’ jorden, och folket lämnade ’helt och hållet’/’efter sig’ endast ett fåtal och en ledare i Davids hus.” (Syr 48:15b eller 48:15b-16a)


Den Senare Uppenbarelsen:

En bok av/om Jesu Kristi, Davids Sons, ursprung. (Matt 1:1a)

Jacob avlade Judas och hans bröder. (Matt 1:2b)

(Herren sade:) “Ett vassrör som har krossats (och är krossat) skall (Min pojke) inte bryta ned/av, och ’ett linne’/’en veke’ som ryker skall Han inte släcka, ända till Han – alltefter omständigheterna – må ’kasta ut’/föra domen ’in i’/till segrande/seger.” (Matt 12:20)

(Alla folkskarorna) sade (hela tiden) (om Jesus): "Ej är väl Den här Davids Son?” (Matt 12:23b)

Josef steg upp från Galileen, ut ur stad(en) Nasaret, in i Judeen, in i Davids stad, ’vilken som än’/som kallas Betlehem, på grund av att 'vara honom'/'han var' ut ur/av Davids hus och ätt. (Luk 2:4)

(Johannes Döparen sade:) “Yxan ligger allaredan i riktning mot trädens rot.” (Luk 3:9a)

(Jesus sade:) "När – alltefter omständigheterna – den stabile, som har varit (och är) beväpnad, må vakta den 'av sig själv'/egna gården, är hans ’ting som börjar under’/ägodelar i fred. Men alltsedan – alltefter omständigheterna – en stabilare än han är (א*), som har kommit emot (honom), må segra/besegra honom, lyfter/’tar ... bort’ han hans fulla rustning på vilken han 'var (och hade varit) övertygad'/'litade (och hade litat) och 'ger isär'/fördelar sitt byte." (Luk 11:21-22)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus sade till den samaritiska kvinnan:) ”Ni kastar er ner (i tillbedjan) (vända i riktning mot) vad ni inte känner. Vi kastar oss ner (i tillbedjan) (vända i riktning mot) vad vi känner, eftersom räddningen är ’ut ur’/’med utgångspunkt från’ judarna.” (Joh 4:22)

Andra (P66*,א*;א) sade (hela tiden): “Kristusen/'den smorde' kommer ty/väl ej ut ur Galileen? Har visst/förvisso (א,* א) inte skriften talat, att kristusen/'den smorde' kommer ut ur Davids säd och från Betlehem, byn varest/där David (hela tiden) var?” (Joh 7:41b-42)

(Jesus sade:) “Nu är en dom av/över den här utsmyckningen/’utsmyckade världen’. Nu skall den här utsmyckningens/’utsmyckade världens’ ledare kastas ut utanför.” (Joh 12:31)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”De här tingen har Jag samtalat (och samtalar) (med) er, för att ni må ha frid i Mig. I utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ har ni betryck. Visa emellertid tillit. Jag har besegrat (och besegrar) utsmyckningen/’den utsmyckade världen’.” (Joh 16:33)

Men/och Pilatus skrev och/också en överskrift och satte uppå korset. Men/och (hela tiden) var det (och hade varit) skrivet: ”Jesus, Nasoreen, judarnas kung.” (Joh 19:19)

Skåda, Han kommer i sällskap med molnen. (Upp 1:7a)

(Detta är vad den Sanne, den Helige, säger:) ”Den som har Davids nyckel. ... ” (Upp 3:7b, “Filadelfia”)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

”Vi är (Jonatan Lejonhjärta) på spåren”, sa Kader. ”Tengil väntar på honom.” ”Det förstår jag”, sa Jossi. ”Unge Lejonhjärta är farligare än någon annan, det har jag ju sagt er. För han är sannerligen ett lejon.” Jag kände mej stolt, där jag låg, att Jonatan var ett sånt lejon. Och vilken tröst det var att veta att han levde! ... Han levde i alla fall, tänk, att han levde! (Astrid Lindgren "Bröderna Lejonhjärta" s 85)

Lejonet strövade fram och tillbaka i det öde landet och sjöng sin nya sång. Den var mjukare och livligare än den som han hade kallat fram solen och stjärnorna med – en mild, porlande melodi. Och medan han vandrade och sjöng blev dalen grön av gräs. Det spred sig från lejonet som en damm omkring honom. Det slog upp som en våg på de små kullarnas sidor. Inom några minuter hade det börjat krypa uppför de lägre sluttningarna på bergen och längre bort, och för varje ögonblick fick den unga världen ett allt mjukare utseende tack vare det. Nu kunde man höra den lätta brisen krusa gräset. Snart fanns där annat att se utom gräset. De högre sluttningarna blev mörka av ljung. Fläckar av kraftigare och borstigare grönska blev synliga i dalen. Digory förstod inte vad det var förrän en av fläckarna kom nästan ända fram till honom. Det var en liten, spetsig sak som sköt ut med en massa armar, vilka började grönska och växte med en hastighet av omkring en centimeter i sekunden. Det var fullt av sådana runt omkring honom nu. När de hade blivit nästan lika stora som han själv såg han vad det var. – Träd! utropade han. (C.S. Lewis ”Min morbror trollkarlen” s 91-92; Landet Narnia grundas)

Denne Segerhjelte af Juda stam och Davids slägt har öfwerwunnit alla andeliga fiender, wunnit seger i hela sitt förnedringstillstånd, wunnit seger i öknen, i Gethsemane och på Golgatha, wunnit seger i sin uppståndelse och winner seger genom sitt rikes fulländning. Han war wärdig att taga och upplåta denna bok. (P. Fjellstedt "Biblia" s 740)

När de tänkte på korsfästelsen, tänkte latinarna främst på Kristus som offret, grekerna på Kristus som segraren. Latinarna talade mer om återlösning, grekerna om gudomliggörelse. Liksom Antiochias och Alexandrias skolor inom östern var dessa två olika synsätt i sig själva inte motsägande. (Kallistos Ware "Den ortodoxa kyrkan" s 54)


Att fortsätta med (hembygden):

Rötterna kryper om nätterna krokigt i jordens mull, krälar i kors efter vatten, kröker sig under rabatterna för den snöda försörjningens skull, rotar i röran likt råttorna, nalkas sin näring om natten när månen är full. Räta icke rötterna. Då går det röta i rötterna. Gör rätt och riktigt åt rötterna. Sussilull./Linnea Rot (Alf Henrikson "Tittut" s 179; Rötterna)

Framtidens förseglade bok - boken som handlar om våra dagar och år härnere - vilar i hans hand som köpt oss åt Gud med sitt blod. Vilken trygghet och vila för oss att veta detta. ... Vetande detta kunna vi (nu i början av år 1940) med hopp och förtröstan se framtiden an. (Edwin Janson "Framtidens förseglade bok"; kommentar till Upp 5:4-5; Jönköpings-Posten 1940-01-05)

(En) av mina julsånger lärde jag mig av min farfar. Den kallades "Kopparbågen", ett föga lämpligt namn på en julsång, tyckte jag. Jag har aldrig fått någon förklaring på, varför den hette så. Men farfar och andra äldre svenarumsbor, kallade den också "Svenarums julsång". Farfar, som var född 1836, hade som ung pojke varit med och sjungit den från orgelläktaren vid julottan i Svenarums kyrka. Men min farmor hade varit med om samma sak i Byarums kyrka i sin ungdom. Antagligen sjöngs den vid julottan i flera av traktens kyrkor vid 1800-talets mitt. Den hade en gungande marschrytm, som inte alls påminde om kyrksång, snarare om spelmansmusik. Och en spelmanslåt var det också, den finns upptecknad som "Brudmarsch från Skåne". .. Vid den här tiden var man inte så noga med det kyrkomusikaliska i landskyrkorna. ... Som utgångsmusik efter gudstjänsten spelades gärna någon populär militärmarsch. ... Den gamla "Svenarums julsång" är väl numera glömd av de flesta. Jag vill gärna återge en vers av den. Den är mera pompös än poetisk, helt i den tidens stil. "Ära vare Herren vår Gud, som så älskade världen att Sonen han gav. Född av jungfrun uti Betlehems stad. O, du innebyggerska i Sion, var glad. Si, jag bådar Eder mycken glädje, som allt folket skall vederfaras. Ty i dag är eder Frälsare född. Fadern på oss har tänkt, oss har han Sonen skänkt. Ljus har han sänt till dem, som i mörka landet bo. Herradömet på sina axlar skall han bära hem till Guds tron. Hosianna, ära vare Herren vår Gud. Hosianna, tack och lov vår underlige Gud. Nu är Juda lejon vår Fridsfurste, råd och Gud och segerhjälte. Evig fader för de skingrade barn." (Anna-Lisa Hermansson "De glömda julsångerna" s 4-5; BG Ask-kommentar: Namnet "Kopparbågen" skulle möjligen i svenarumsbygdernas militära sammanhang kunna anspela på den kopparbåge, vars pil biter bättre än vapen av järn - Job 20:24 - och som Gud lärde David att spänna - 2 Sam 22:35 och Ps 18:35. Frälsarens seger skulle alltså kunna ses som en gudasänd pil i den strid som syftar till att skapa frid bland de människor till vilka Gud har behag.)

"Det fattiga Småland" har fostrat många af våra store män. I Smålands karga jordmån ha sega viljor, klara hufvuden och kraftiga armar vuxit upp så rikt, att småländingens karaktär blifvit ett ordspråk. Hans enkla vanor, orubbliga tro på sig sjelf och säkra kurs mot det en gång utsatta målet ha beredt småländingen framgång och aktning vida utom fosterlandets gränser. Den som tilläfventyrs ej vet det förut, förvånas sålunda icke vid upplysningen, att (nordpolsfararen) S.A. Andrées föräldrar voro af gamla smålandssläkter. Andrées släkttafla visar ett genuint småländskt stamträd, från hvilket skotten alltid skjutit friska och kraftiga. Styrkan, segheten och märgen ha nått sin höjdpunkt hos S.A. Andrée. Andrées fader, Claes Georg Andrée, var född den 25 Mars 1807 på Nyarp i Grenna landsförsamling. ... (Hans) moder, Jacobina Gustafva Heurlin, föddes den 6 oktober 1821 i Wexiö. ... Den 21 Juni 1846 ingick apotekare Andrée äktenskap med mamsell Heurlin. Så kom S.A. Andrées vagga att stå i Per Brahes idylliska lilla stad. Dess läge vid foten af berget och invid Vetterns ej alltid idylliska strand är väl bekant. På försommaren, när päronträden blomma - hvem har ej hört talas om Grenna rödpäron? - ter sig den lilla staden så tjusande täck, att den väcker storstadsbons mest intensiva längtan - och afund. (Carl J. Kullenbergh "S.A. Andrée - Hans lif och person" s 5-9)

Det är sant att jag icke svarat Audit. Holm, men detta borde icke förundra honom. . . . Denne Holm är en "lejonunge" af Juda stam som i all sin tid lefvat på skinnande och procenteri och annan advokatyr. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev IV 1826-1827" s 159-160; brev från Tufvan vid Växjö den 20 december 1826 till Carl Adolph Agardh)

På (Barnarps dopfunts) cuppa finns två av vårt lands vilda djur, björnen och vargen, insatta i samma roll och tillsammans med bibelns lejon. Ett exotiskt djur som lejon hade varken stenhuggare (eller) församling sett i verkligheten, men björn och varg däremot hade man hårdhänt erfarenhet av. Kanske var det så man förklarade lejonets roll med Lejonet av Juda dvs Kristus och hans kamp mot det onda på funtens cuppa, björn och varg fick då samma skyddande roller. Det är intressant att konstatera att motsvarande lejonbilder finns på ett absidfönster från Gränna medeltidskyrka och förebilderna till alla dessa lejon kan sökas på och i ett stort antal kyrkor på Jylland i Danmark! . . . (Barnarps kyrkas funt) är sannolikt tillverkad i slutet av 1100-talet eller början av 1200-talet. (Raine Borg "Några medeltida dopfuntar i Tabergs omgivning" s 22,28)


Att fortsätta med ('nationerna'):

Jfr ”Jesus sade: ’Saligt är det lejon, som människan äter upp, och lejonet blev människa, och förbannad den människa som lejonet äter upp, och lejonet blev människa.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 47; Thomasevangeliet log. 7; jfr Joh 1:14; 6:51-56; Upp 5:6, 20:9; s 133: ”Troligen rymmer logiet ett skrivfel i koptiskan: den avslutande meningen bör vara: ’ ... och människan blir lejon’, inte tvärtom.”)

Jag kan inte påstå att jag tror på astrologi, det göra jag inte, men å andra sidan finns det ingen som är född i Lejonets tecken som inte är lite smickrad häröver. Det hjälps inte att det har en annan klang än Väduren och Skorpionen. (Stefan Andhé "Oj vilka loja lejon" s 146)

Säkert ligger det någon sanning i Dorothy Sayers tillspetsade ord: "Vi har mycket effektivt klippt klorna på Lejonet av Juda, intygat att han var saktmodig och mild och rekommenderat honom som ett passande sällskapsdjur för bleka pastorsadjunkter och fromma gamla damer." Men hur var han då? Författarinnan fortsätter: "För dem som kände honom framstod han emellertid på intet sätt som någon vatten- eller-mjölk-människa; de hade den invändningen mot honom, att han var en farlig eldbrand." (Thorvald Källstad "Är kristendomen modern?" s 13; Är kristendomen tråkig?)

"Jag skall åka till Uppsala jag", säger jag (till Elisabeth). "Där finns det en krona av äkta silver som Haile Selassie har skänkt te Sverige, för han är Sverigevän ska ja säj dej. Vet du va di kaller'n. Lejonet av Juda. Han är kristen han mä, fast han ä neger. Det finns en massa negrer söm ä dä, öm en tänker efter." (Göran Tunström "Prästungen" s 46)

Vår text rör sig omkring blott ett enda ord, det ordet "övervinna". ... I detta ord sammanfattar (en av de äldste) alltså hela Kristi verk i livet och i döden. I övervinnandet ser han sålunda hela hans värdighet, kraft och makt att övertaga boken, som innehåller världens styrelse och frälsning. (N.P. Wetterlund "Andens lag I" s 97)

(Eurydike) hade suttit vid den gamle Battrams sida bland brukssamhällets misstänkta, ogillade och halvt förföljda "läsare", när de samlades i någon stuga om vintern, i någon avlägsen skogsglänta om sommaren - hopträngda tätt tillsamman, tyngda av det officiella ogillandet och dock jublande stolta över sin lott som utkorade - en lott som skulle hava kunnat bliva hundrafalt hårdare, därest ej Gud i sin underfulla nåd låtit Hennes Nåd på Ramsjöberg i all hemlighet sträcka sin skyddande hand över dem, så att länsmannen ej såg och kyrkoherden ej hörde, när den samlade skaran sjöng med tunga, djupa röster, i vilka Eurydikes klara sopran kunde eka med: "Med Kristus i hjärtat och staven i hand jag går till mitt hem genom fiendeland. Är vägen ock svår, ack, den är dock ej lång, ty längden förkortas med jublande sång: Det Lejon av Juda skall bryta vart band, som hindrar vår färd genom fiendeland." (Sven Lidman "Huset med de gamla fröknarna" s 104)

En genomgripande förändring i postförsändelsernas behandling framkallade frimärkenas införande i Sverige 1855. ... De första svenska frimarkena voro med sina sköldar och lejon samt rena färger mycket tilltalande, men därefter har serie efter serie utgivits, prydda med stora, fula siffror eller huvuden med ornament, som fyllt större delen av märket, allt i hårt färgtryck. Dylika märken äro ganska smaklösa, och en jämförelse med vad som förekommit i andra länder blir nedslående för oss. En ändring till det bättre är dock (nu år 1939) skönjbar. (Petrus Silfverbrand "Samfärdsmedlens utveckling" s 280-281)

Bredareds kyrka (i Skara stift), uppförd 1834, är en av empiretidens typiska "ladukyrkor" med torn i väster. . . . Altaret är av marmormålat trä med snidade emblem, altarprydnaden en oljemålning på duk, föreställande inseglens brytande. (Bengt Söderberg "Stiftets kyrkor" s 666)

Snabbt blev (Gustav II Adolf) en nästan mytisk gestalt i det pinade Tyskland. Det långa krigets lidande hade gjort jordmånen fruktbar för apokalyptiska politiska stämningar av fruktan och hopp. Astrologer och spåmän hade siat om "Lejonet från Norden", och nu trodde man sig i Gustav Adolf finna den länge väntade, som från fjärran land skulle komma med räddning. Wallenstein har vid ett tidigare tillfälle yttrat ord, som karakterisera dessa stämningar och låta sig tillämpas vid denna tid: man bidar Gustav Adolf som "judarna sin Messias". (Ingvar Andersson "Sveriges historia" s 196)

Gustav II Adolf blev populär ute på Europas slagfält, i den protestantiska propagandan kallades han "Lejonet från Norden". (Anna-Lisa Hermansson "Landsbygdens missionshus - del av vårt kulturarv" s 61; 1600-talet och "Stortron")

Uttryck för spiritualism och teosofisk visdom mötte ... då och då under stormaktstiden, mest i ganska vulgära former, i regel var det genom inflyttade tyska mystiker som förkunnade "rosenkorset" eller det jordiska tusenårsrikets mysterier. ... Som exempel på tidens oro kan Sigfrid Aron Forsius (cirka 1550-1624) nämnas. Han var en särpräglad och rastlös gestalt som en tid var präst i Stockholm. ... Det är möjligt att han kände till rosencreutzarnas litteratur i vilken en profetia om lejonet från Norden, som skulle slå ned påvemaktens tyranni, hörde hemma och som kom att spela en stor roll i Gustav Adolfs krigspropaganda inför 30-åriga kriget. År 1614 utgav Forsius "Andliga psalmer och visor", ett sånghäfte präglat av för-pietistisk mystik och domedagsstämning. (Ingun Montgomery "Sveriges kyrkohistoria - Enhetskyrkans tid" s 62-64)

Den äldsta kända frälsesläkten från Småland brukar kallas Lejonbalk efter vapenskölden, som visar ett upprest lejon och snedställda bjälkar. Ätten går att spåra till Karl Ingeborgsson, avliden tidigast 1266, som var lagman i Tiohärad. (Dick Harrison "Jarlens sekel - En berättelse om 1200-talets Sverige" s 256)


Sångarna:

Ett förgift nu månde vara, Så för död som afgrundsskara, Lejonet af Juda stam, Som i dag har stigit fram, Oss ur mörksens käftar tagit, Mörksens verk ock nederslagit. (E Homburg-P Brask-JO Wallin: Psalm 109:4)

Det lejon har nu vunnit, Som är af Juda stam: Det dyra blod har runnit, Och offradt är Guds lam. Af det är döden dräpen, Och afgrunds makt gjort häpen, Och arma verlden frälst. (H Spegel: Psalm 110:2)

O, skulle vi ej fröjdas då! Han segrat, som vi trodde på, Det lejonet av Juda. För oss han himlen öppnat har, Och därför kan han åt en var En evig sällhet bjuda. (E Bergkvist: Förbundstoner 1911 nr 100:2)

En morgonstjärna, ljus och mild, Guds klarhets sken, hans väsens bild, I världen har upprunnit. Han Davids rot och släkte är, Min konung och min brudgum kär, Mitt hjärta har han vunnit Ljuvlig, vänlig, Blid och kärlig, Hög och härlig, Rik på håvor, Själv den störste av Guds gåvor. (P Nicolai-JB Gauffin: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 83:1)

Träd fram, du folk av Juda stam, Lägg ner din börda tung! Lägg ner din börda tung! Se här din kung, ditt offerlamm. Krön honom, honom, honom, honom, krön honom, kungars Kung! (E Perronet: Andliga sånger 1936 nr 39:2)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående “öppna bokrullen och lösa upp dess (sju) sigill” se Upp 5:2b-3.

”Davids Rot”, se också Upp 22:16.


Det är tydligt inför alla, att vår Herre har ’stuckit (och sticker) upp’/’trätt (och träder) fram’ ut ur Juda. (Hebr 7:14a)


Grekiska ord:

riza (rot) (i NT + exempel i Apokryferna) Syr 47:22; Luk 3:9; Upp 5:5 – Tobit 5:14; Judit 6:13; 7:12; 1 Mack 1:10; Salomos Vishet 3:15; 7:20; 15:3; Syr 1:6,20; 10:15; 23:25; 40:15; Matt 3:10; 13:6,21; Mark 4:6,17; 11:20; Luk 8:13; Rom 11:16-18; 15:12; 1 Tim 6:10; Hebr 12:15; Upp 22:16.


Ytterligare studier:

Ordsp 30:30; Jes 11:10; 31:4; Hes 19:2-6; Hos 5:14; 11:10; Matt 22:42,45; Joh 4:43-45; 19:15-16,30; Rom 1:3; Upp 2:7,11,17,26; 3:5,11,21; 4:7; 5:2-3,6,9-10; 10:2.


J. Daryl Charles "An Apocalyptic Tribute to the Lamb (Rev 5:1-14)"; Journal of the Evangelical Theological Society 34.4 (1991): 461-473.

J. Daryl Charles "Imperial Pretensions and the Throne-Vision of the Lamb: Observations on the Function of Revelation 5"; Criswell Theological Review 7.1 (1993): 85-97.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-25; 2012-06-14; 2015-02-09)

Till sidans topp

5:6a Och jag skådade ’i en mitt av’/’mellan (å ena sidan)’ tronen och av de fyra levande varelserna och ’i en mitt av’/’(å andra sidan)’ de äldste en liten Bagge stående som hade Den slaktats (och slaktades).

Ord för ord (19 ord i den grekiska texten): Och (jag)-skådade i mitt (av)-'-en tron'/tronen och de fyra levande-varelser och i mitt (av)-de äldste (en)-liten-bagge 'stående-(och-havande-stått)'/stående som havande-varit-(och-varande)-slaktad.


1883: Och jag såg, och se, mellan tronen och de fyra djuren och de äldsta ett Lamm stående, likasom slaktadt ...

1541(1703): Och jag såg, och si, midt i stolen, och ibland de fyra djuren, och midt ibland de äldsta stod ett Lamb, såsom det hade slagtadt warit ...

LT 1974: Jag tittade upp och såg ett lamm, som stod där framför de tjugofyra äldste vid tronen och de levande varelserna, och lammet var märkt av sår, som en gång hade vållat dess död.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Abraham sträckte ut sin hand och tog dolken (för) att slakta sin son. ... Abraham ... tog fårhannen och förde den upp/fram ’in i’/till ett heloffer av frukter i stället för Isak, sin son. (1 Mos 22:10,13b, Grekiska GT)

(Jakob sade:) "Ett ont litet vilt djur ... har rövat bort Josef." (1 Mos 37:33b, Grekiska GT)

(Herren sade till Mose: “Påskalammet) skall för er vara ett fullkomligt/felfritt, manligt får, ett år gammalt. Ni skall ta det från baggarna och getabockarna.” (2 Mos 12:5, Grekiska GT)

(David sade till Herren:) ”Jag skall beskriva Ditt namn för mina bröder, i en mitt av en (församling) av utkallade skall jag sjunga lovsånger till Dig.” (Ps 22:22 eller 22:23, Grekiska GT)

(Herrens slav var) som ett får (som) leds emot slakt. ... (Jes 53:7b, Grekiska GT)

(Profeten sade:) “Jag var som en menlös liten bagge som leddes av det att offras (och) jag hade inte kunskap.” (Jer 11:19a, Grekiska GT)

(Jesus, Syraks son, sade:) “En skriftlärds vishet (är) ledighet i en god läglig tid, och den som förminskar sig själv, honom kommer det att praktisera/lyckas att göras/bli vis.” (Syr 38:24)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Var två eller tre har letts/förts (och leds/förs) tillsammans in i Mitt namn, där är Jag i deras mitt.” (Matt 18:20)

… Efter tre dagar fann (Jesu föräldrar) Honom i helgedomen, (där) han satt stilla i lärarnas mitt och hörde dem och frågade ut dem. (Luk 2:46)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Jag skickar er bort som baggar i vargars mitt.” (Luk 10:3b)

(Jesus sade till apostlarna:) ”Jag är i er mitt som Den som gör tjänst.” (Luk 22:27b)

(Jesus) själv stod i (de elva och de andra lärjungarnas) mitt och säger till dem: ”Frid till er.” (Luk 24:36b)

Då (Stefanus) hade stirrat/spanat in i himlen, skådade han en Guds härlighetsglans och Jesus som stod ut ur Guds rätta/högra (delar). (Apg 7:55b)

Innehållet av/i skriften som (eunucken ‘hela tiden’/’gång på gång’) läste (om Jesus) var (hela tiden) det här: “Som ett får leddes han emot slakt.” (Apg 8:32a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Johannes svarade (fariseerna) och sade: "Jag döper i vatten. Johannes (sade till fariseerna): "Jag döper i vatten. (I) mitt(en) av er stod (och hade stått) (P75, א,* א) En som ni inte känner, * (א*, B) som kommer bakom mig, vars rem på Hans sandal jag inte är värdig, ’för att’/att jag må lösa upp." (Joh 1:26-27)

På den följande dagen ser han Jesus komma i riktning mot sig, och han säger: "Skåda, Guds Lamm, som lyfter/’tar bort’ utsmyckningens/’den utsmyckade världens’ miss (av Guds mål)!" (Joh 1:29)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Om så Jag, Herren och Läraren, har tvättat era fötter, står och/också ni i skuld/tacksamhetsskuld att tvätta varandras fötter. Ty Jag har gett (och ger; P66, א,* א, A) er en förebild, för att och/också ni må göra helt och hållet som Jag har gjort mot er.” (Joh 13:14-15)

(Jesus) säger till (Simon Petrus): ”Valla Mina små baggar.” (Joh 21:15b)

(Jag är) den Den som lever, och Jag blev en död (kropp), och skåda, Jag är en som lever in i (de kommande) tidsåldrarnas (kommande) tidsåldrar. (Upp 1:18a)

Skriv till budbäraren av/i (församlingen) av utkallade i Efesos: “Detta är vad Den som ‘får makt över’/griper de sju stjärnorna i Sin rätta/högra hand (א*) säger, Den som vandrar omkring i en mitt av de sju lampställena av guld.” (Upp 2:1)

I en ring från tronen (var) tjugofyra troner och emot tronerna satt tjugofyra äldste. (Upp 4:4a)

I tronens mitt och (i) en ring av/från tronen (var) fyra levande varelser, som var fulla av ögon framför och bakifrån/bakom. (Upp 4:6b)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

ca 2000 - ca 1800

Pappa (Jerzy) fortsatte: " ... Det paradoxala med karriären är att vi egentligen bara kan lyckas till fullo när vi arbetar med det som är genuint viktigt i våra liv. Psykiatern Viktor Frankl, som var fånge i Auschwitz i tre år, har sagt så här: 'Du skall lyssna till vad ditt samvete bjuder dig att göra och sedan utföra detta så bra du någonsin kan. Du skall få se att framgången i det långa loppet - just i det långa loppet - kommer till dig just för att du glömt tänka på den.' Talmud säger något liknande: 'Den som löper efter storhet får se storheten fly undan; den som flyr storheten får se den löpa efter sig.' Jag kan bara säga att båda har helt rätt." (Stefan Einhorn "Den sjunde dagen" s 56-57; andra samtalet - människans uppgift)

I ljuset av Jesu liv, död och uppståndelse, kan författaren till Johannesevangeliet ... ha sett Herren som den marterade profet framför alla andra som ersätter Isak ... Det var senare som kristna författare gjorde anspelningen till den Lidande Tjänaren (Apg 8:32 som citerar Jes 53:7; jfr 1 Petr 2:21-25). (J. Massyngberde Ford "Revelation" s 91)

Vi har en bagge som heter Ulrik och han är arg. En dag hade pappa släppt ut fåren i hagen, och vi gick dit allihop för att ge (lammungen) Pontus mat. Men när jag fick se Ulrik mitt i skocken, sa jag: "Jag törs inte gå in i hagen, när Ulrik är där." "Det törs jag", sa Lasse. "Hit med nappflaskan!" Och så klättrade han över staketet. Då kom Ulrik emot honom och såg så arg ut. "Tror du jag är rädd, va", sa Lasse. Och så vände han och sprang det värsta han kunde, och Ulrik sprang efter. Lasse hann lagom kasta sig över staketet och Ulrik körde hornen i så det brakade. "Tror du jag är rädd, va", sa Lasse om igen. "Nä, inte på den här sidan staketet", sa Bosse. (Astrid Lindgren "Vår i Bullerbyn"; ej sidnumrerad bok)

”Kära lilla lamm”, sade Lucy, ”är det här vägen till Aslans rike?” ... ”Det finns en väg till mitt rike från alla världar”, sade lammet, och ännu medan han talade mörknade hans snövita ull till guldbrunt och han växte och han var Aslan själv, stor och väldig, och hans man strålade av ljus. (C.S. Lewis ”Kung Caspian och skeppet Gryningen” s 193-194)

Norrgårdarnas arga bagge ... stod där med sina stora, krumma horn och såg lömsk ut. För han skuttar över alla gärdsgårdar och stångar alla han ser. ... Ulrik heter den baggen. ... Nu var han visst argare än vanligt. Han böjde ner huvet och kom sättande emot oss och buffade åt alla håll. ... Ulrik såg inte ut som om han tänkte tröttna på att vakta oss. (Astrid Lindgren "Bara roligt i Bullerbyn" s 77-79)

(Min far) gav sig snabbt av till bostadsmarknaden. Där valde han ut en fet bagge med ståtligt vridna horn som en gasells och en svart fläck i pannan i noga överensstämmelse med det råd han hade fått av farmor Amina, som hade förklarat att det skulle tillförsäkra mig lycka i livet. Trots att min far gjorde sin plikt och köpte och slaktade baggen, har lyckan gått mig förbi mer än en gång i livet och den ena sorgen efter den andra funnit sin väg till mitt hjärta. (Abd el-Qadir es-Samihi "Mäster Bröd den Trulige" s 441; författaren föddes 1925 i Tanger)

Vildgässen ... sågo fåren mycket väl. De vuxna kunde vara ungefär lika många som de själva, men dessutom fanns det några små lamm. En stor gumse (= bagge) med långa, vridna horn tycktes vara den förnämsta av flocken. ... ”Det var stark köld i vintras. Havet frös , och då gick tre stycken rävar hitöver på isen, och de har stannat kvar här alltsedan. Eljest finns det inte ett livsfarligt djur här på ön.” – ”Jaså, vågar rävarna sig på en sådan som ni?” – ”Ånej, inte om dagen, då kan jag nog försvara mig och de mina,” sade gumsen och skakade på hornen. ”Men de smyger över oss om natten, när vi sover inne i grottorna.” ... När (rävarna den natten) kommo längre in i grottan, stannade de och vädrade. ”Vem ska vi ta i kväll?” viskade den, som gick först. – ”I kväll ska vi ta storgumsen,” sade den siste. ”Sedan får vi ett lätt arbete med de andra.” Pojken satt på den gamla gumsens rygg och såg hur de smögo sig fram. ”Stöt nu till rakt fram!” viskade pojken. Storgumsen stötte till, och den första räven kastades huvudstupa tillbaka mot öppningen. ”Stöt nu till åt vänster!” Gumsen måttade ett förfärligt slag, som träffade den andra räven i sidan. Han rullade runt flera gånger, innan han kom på benen igen och kunde fly. Pojken hade allt gärna önskat, att också den tredje skulle ha fått en stöt, men han hade redan givit sig av. ”Nu tänker jag, att de har fått nog för i natt,” sade pojken. – ”Jag tror så med,” sade storgumsen. ”Lägg dig nu på min rygg och kryp ner i ullen! Du kan förtjäna att få det gott och varmt efter all blåst, som du varit ute i.” (Selma Lagerlöf ”Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige” s 149-153; Lilla Karlsön)

Jag är född under tecknet Väduren. Dess tecken representerar Offret. Efter ett lifs arbete som mitt till belöning: att slagtas. Hvarje framgång följd af lidanden; hvarje spår af lycka bestruken med smuts; hvarje uppmuntran ett hån, hvarje god gerning straffad med korset. Men det betyder också: Våren, något nytt. Hvem vet? Kabbalistiskt = hufvudet (sinnena = portarne) och hjernan (= tanken) Bibliskt = Benjamin: "Benjamin skall rifva sönder som en varg; om morgonen skall han sluka bytet och om aftonen dela ut aflefvorna" (Jakobs välsignelse.) (Den senromerske författaren) Manileus säger: "Väduren, ärofull i sitt gyllene skinn .." Gyllene skinnet anses vara fårskinn på hvars ullsida guldflagorna uppfiskades af guldvaskarne i Colchis och hvilket än i dag brukas af Franska guldvaskare i landets floder. ... Väduren är planeten Mars med Martiskt förstörelse. "Ur hans mun utgick ett tvåeggadt svärd .." ... Har Ni sett någon menniska så hetsad som jag? Väduren syndabocken! (August Strindberg "August Strindbergs brev XI maj 1895-nov 1896" s 281-282; brev 20 juli 1896 till Torsten Hedlund)


ca 1800 och tiden dessförinnan

Redan det första ordet, som möter i bibeln, det ord, som öfversättes med "I begynnelsen" innehöll en mängd hemligheter, som (kabbalisten) rabbi Isak (Aboab i Amsterdam) hade att förklara för (den femtonårige Baruch) Spinoza. Ordet kan också delas i två ord med betydelsen: "han skapade en vädur", och denne vädur är, förklarade rabbinen, Guds lamm, Messias, som sålunda är den förstfödde af allt skapadt. (Viktor Rydberg "Korstågsperiodens kulturhistoria" s 554; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1888)

Alla gamla testamentets berättelser passa så älskligt och skönt in på Christus ... så att det är en stor fröjd att läsa och höra, hurusom de allesamman se på och wisa oss Christus. Ett exempel härpå se wi i 1 Mos. 22:13, då Isaac offrades af sin fader, men förblef lefwande, och i hans ställe kom en wädur, hwilken Abraham såg bakom sig bekajad med hornen i en törnbuske. Här är Christus, Guds Son, betecknad. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 113 i kommentar till Luk 2:33-40)

Guds skickelser och ord hafwa i fordomtid syftat på den tillkommande Christus, som sedermera kom, och på hwilken de alla måst tro; såsom ock, 1 Mos. 22:13, Abraham såg en wädur bakom sig uti en törnebuske och tog och offrade honom, det är, han trodde på den Christus, som sedan skulle komma och blifwa offrad. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra Delen" s 187 i kommentar till 1 Kor 9:24-27; 10:1-5)

I sitt verk Om djuren ... säger (Albertus), att baggarna af naturen älska de små lammen. (Olaus Magnus "Historia om de nordiska folken" s 774-775; Om husdjuren)

Emedan baggen hade slagits ihjäl, räddades (Isak), så att (Abraham) med hjälp av baggen återigen tog emot honom, sedan han slagit ihjäl den i hans ställe. Men dessa ting var typer: ty här är det Guds son som slås ihjäl. ... Emedan offret hade fullbordats och Isak hade slagits ihjäl i uppsåtet, därför gav (Gud) honom till patriarken. (Chrysostomos i kommentar till Hebr 11:17-19, The Nicene and Post-Nicene Fathers XIV:478-479)

Vi skall här se på en av de allra äldsta kristna bildframställningarna som har blivit bevarade. Det är reliefen på en sarkofag från omkring 250-270. (Sarkofagen står i dag i den gamla kyrkan Santa Maria Antiqua på Forum Romanum i Rom.) Reliefen innehåller en mängd av de mest typiska bildmotiven från förkonstantinsk tid. ... Motivserien avslutas med Jona, där han vilar på marken, räddad från sin nöd, medan han lugnt fäster blicken på en pastoralt paradisisk idyll med bekymmerslösa får som beskyddas av en stor bagge. (Harald Rasmussen-Einar Thomassen "Kristendomen - En historisk introduktion" s 98-100; Från judisk sekt till romersk statskyrka)

Vilka är de som nu räddas och mottar evigt liv? Är det inte de som älskar Gud, och som tror Hans löften, och som ”i illvilja har blivit som små barn”? (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers vol I, s 502; jfr 1 Kor 14:20)

I fråga om ett får eller en gethona bar sex präster offret ... medan då det gällde en bagge var tolv präster och i fråga om en stut (ung oxe) behövdes det tjugofyra präster för tjänsten. ... Brännoffret skulle alltid vara ett handjur ... något som visade på styrka och kraft ... (och) som var det enda offret som icke-israeliter tilläts frambära. ... Det djur som frambars som skuldoffer skulle vara av hankön (i allmänhet en bagge). ... (De offentliga syndoffren) var alltid av hankön. (Alfred Edersheim “The Temple” s 117,127-129)

I fårflocken gick en del stora vädurar, fina kreatur med en päls av tät svart ull. ... Åt mig själv valde jag (Odysseus) ut den präktigaste av alla vädurarna. Jag slog armarna om dess rygg och sträckte mig in under dess ludna buk. ... Solen steg upp, och vädurar och bockar störtade ut ur grottan för att beta, medan de omjölkade tackorna och getterna stod med spända juver och bräkte i sina bås. (Kyklopen) Polyfemos var sjuk av smärtan i ögat och nöjde sig med att stryka djuren över ryggen, medan de passerade förbi - den dåren märkte inte att mina män var fastbundna under vädurarnas bukar. Sist av alla travade den stora väduren ut, illa nedtyngd av mig och sin egen börda av ull. "Lilla vädur", sade Polyfemos, medan han strök den över ryggen med handen, "varför går du sist ut ur grottan idag? Du brukar ju annars inte sacka efter i hjorden, nej, du går i spetsen ut för att beta på de blomstrande ängarna. Rask travar du främst med stolta steg, och först av alla når du fram till de sorlande bäckarna. Du är också den som kommer först hem till fållan. Men nu är du sist av alla." ... Vi skyndade ombord, tog plats på tofterna och rodde bort från stranden. ... Vi halade skeppet iland, drev de rövade fåren och getterna upp på stranden och fördelade bytet, men den store väduren som hade burit mig tog mina män på förhand ut och förärade mig. Jag offrade den genast på stranden till Zeus, och rostade dess bogar, men han försmådde mitt offer. (Homeros "Odysséen" s 186-190; Kikoner - Lotofager - Kyklopen)


Att fortsätta med (hembygden):

Visst lider tjuren (vid en tjurfäktning), men inte mycket mer än han skulle gjort i ett slakteri. Jag har sett hur det gick till i Chicago. Och för övrigt minns jag mycket väl vad jag såg som liten pojke, i fråga om slaktning. Alla djur, som skall dödas utsättes för ångest och lidande. (Hilding Fagerberg "Under Spaniens sol" s 29; Den blodiga baletten; år 1956)

Min bästis Anna-Lisa och jag blev så småningom både juniorledare och söndagsskollärare. Jag kommer ihåg en söndag (på 1950-talet?) när jag talade om den gode herden och de små lammen, då en liten pratglad men duktig pojke viftade med handen och sa: "Fröken, fröken jag har sett en bagge." Ja, ja även en bagge har väl varit ett gulligt lamm en gång. (Norma Nordqvist "Mitt älskade missionshus" s 76)

De tre ynglingarna ... infångade med mycken möda den svarta, folkilskna stallbaggen. ... Baggen var fortfarande oregerlig. Han var van att terrorisera andra, men hur han tog i, kunde han inte komma loss från dessa hårda pojknävar. ... Med förenade ansträngningar kunde de föra baggen fram till förstugubron. ... De fäste baggens bindsle i dörrklinkan. ... (Baggen) gav dörren en försiktig knuff och lyssnade. Men ingen öppnade. Då slog han till lite hårdare. ... Men dörren öppnades inte, och då slog baggen till igen så hårt han förmådde. ... Justus stod innanför. ... Han drog ifrån regeln. ... Det var beckmörkt, och det dröjde ett par sekunder, innan han upptäckte det svarta, lurviga vidundret på förstugubron. Det var en hel del han ämnade säga, men orden stelnade på hans läppar. En isande skräck kom över honom. ... Var det den onde själv, som kommit till Hårahalla? ... Justus såg (baggen) komma. Han ville fly, men benen nekade att göra tjänst. Han ville ropa om nåd och förskoning men tungan strejkade. Var hans sista stund kommen nu? (Harry Sjöman "Guds bästa barn" s 51-54)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1950

Jfr ”Jesus sade: ’Saligt är det lejon, som människan äter upp, och lejonet blev människa, och förbannad den människa som lejonet äter upp, och lejonet blev människa.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 47; Thomasevangeliet log. 7; jfr Joh 1:14; 6:51-56; Upp 5:5, 20:9; s 133: ”Troligen rymmer logiet ett skrivfel i koptiskan: den avslutande meningen bör vara: ’ ... och människan blir lejon’, inte tvärtom.”)

Den här gången (i Fengzhen i oktober 2002) bjöds vi på middag i församlingsvåningen. Det blev tjockt i halsen på mig när äldsten sa: ”Ett lamm har slaktats för den här högtidsmåltiden”. Symboliken i de orden avslöjar hemligheten bakom allt det som skett i Inre Mongoliet och i Kina. Kristus, Guds offerlamm, har offrats för hela världens synd. ... De kristna kineserna har fått vandra samma blodbestänkta väg som ”Lammets” lärjungar. Ingen vet hur många martyrerna är. Ingen vet hur många som bär lyten som orsakats av svår misshandel. Ingen vet hur många som uthärdat straffarbete. Ingen vet hur många som hindrats i sin karriär på grund av sin kristna bekännelse. (Eskil Albertsson "Många tårar - stor skörd. Om församlingstillväxten i Kina." s 136)

Jag kan inte påstå att jag tror på astrologi, det göra jag inte, men å andra sidan finns det ingen som är född i Lejonets tecken som inte är lite smickrad häröver. Det hjälps inte att det har en annan klang än Väduren och Skorpionen. (Stefan Andhé "Oj vilka loja lejon" s 146)

Jag tycker att kyrkans Jesus är en kastrerad man i alla avseenden. Borta är hans kritik av makt och system, borta är hans mod och även hans skicklighet i att få människorna runt om sig att förstå. Allt i Nya testamentet skall "tolkas" så in i norden, att inget kvarstår av "människan" och ledaren Jesus. ... Vad är vitsen med att "enbart" se Jesus som offerlammet? ... Är det okristet, icke-religiöst att predika Jesus som förebild för vårt vardagsliv på jorden? (Marit Paulsen "Jesus - man, mes eller Gud?" s 29-30)

Det är mycket egendomligt att Jesus Kristus benämns Lammet igenom den större delen av Uppenbarelseboken, en bok som framställer den sista tidens domshandlingar och gudsrikets seger. (Studiebibeln V:210-211)

Lammet är en beteckning på Jesus som Nya testamentet sällan använder men den kristna kyrkan så mycket oftare! . . . Uppenbarelseboken har ett annat grekiskt ord och en annan begreppsram. Jesus är ett lamm med makt och myndighet, att tillbedja och vörda. (Chris Byworth "Namn och beteckningar på Jesus" s 83)


ca 1950 och tiden dessförinnan

När Knut (Toring) första gången såg mannen i den svarta fårskinnströjan, så visste han det: Den farlige liknade Rackare-Pellen. ... Så kom också hans skräckdrömmar om den som rådde om underjorden: en svart bagge med skalligt, vitfläckigt huvud vill komma in till honom om nätterna. Den farlige är en svart bagge, som står upprätt på bakbenen utanför fönstret, alldeles bredvid hans säng. ... När Knut har hört den svarta baggen bräka, så är det inte lätt att somna efteråt. (Vilhelm Moberg "Sänkt sedebetyg" s 96-97; Barnet)

Länsmansfrun hade berömt (Axel) i höstas en gång och sagt att han var en präktig karl, en av de allra präktigaste och det kunde ju vara värt en återtjänst. Axel visste sedan gammalt hur man skulle gå till väga med de stora, överheten. Han hade också genast kommit att tänka på slakt, han hade en ungtjur som han kunde offra. Men så gick dagarna och hösten gick och månad efter månad och han sparade tjuren. ... Det var som om frun stod där och gissade hans innersta tankar. Hon sade: Jag har hört att du har en tjur? - Ja, det har jag, svarade Axel. - Ska du behålla den? - Ja, det ska jag. - Nå, sade länsmansfrun, har du inte någon bagge? - Nej, inte nu. Det är så att jag inte har lagt på flera kräk än jag tänker föda upp. ... Axel körde vidare hemåt, men han kom att tänka närmare på detta samtal. ... Han fick kanske ändå offra en bagge. ... När han nästa gång körde ned till byn tog han ingen bagge med sig, det gjorde han inte. Men i sista ögonblicket tog han med sig ett lamm. Det var förresten ett stort lamm, så det var inget dåligt djur, och när han kom med det, sade han: Nej, baggarna är så sega i köttet, jag ville hellre ge frun något som är gott! (Knut Hamsun "Markens gröda" s 267-268)

Hesekiel såg den Allsmäktige sitta på en tron över (kerubernas) huvuden. De funno sig alltså under tronen. Och den ställningen förändras aldrig. Hans överhöghet över skapelsen är orubblig. - Men Johannes ser dem vara "mitt i tronen och runt omkring tronen" (Upp 5:6). Här ha alltså Skaparen och det skapade trätt varandra närmare. Han har stigit ned i sin skapelse, så att tronen och skapelsen äro i varandra. ... På (pingst)dagen sänkte han sig ned med sin tron i pingstmänniskan, så att han satt mitt i henne och hon mitt i honom. (N.P. Wetterlund "Andens lag I" s 25-26)

Lammet stod på det mellanrum som var mellan tronen och de fyra lefvande väsendena å ena sidan samt de tjugufyra äldsta å den andra sidan. … Lammet är naturligtvis här en bild af Kristus. (P. Waldenström ”Nya Testamentet” s 630)

Både i Västervik och Norrköping fanns det aktiva grupper av herrnhutare. Ett antal präster äver på andra orter i (Linköpings) stift var också positiva till brödraförsamlingen och kunde "utpeka det slaktade gudalammet", som det hette på deras målande språk. Starkt stöd hade de hos adliga anhängare, som blivit upptagna i brödraförsamlingen i Stockholm. Genom stöd från dem och resande sändebud från huvudstaden kunde herrnhutismen utvecklas starkt i Linköpings stift mellan åren 1780 och 1805, den tid Uno von Troil och Jakob Lindblom styrde stiftet. (Harry Lenhammar "Sveriges kyrkohistoria - Individualismens och upplysningens tid" s 157)

(Calvin) föreställer sig himmelen, vari Kristi kropp efter himmelsfärden befinner sig, såsom ett bestämt avgränsat rum bortom den jordiska sfären. (Bengt Hägglund "Teologins historia" s 243)

Många stillsamma fromma fruktar och viker undan för smädare, hädare och cyniker. (Den heliga) Birgitta tröstar dem genom att ge en drastisk skildring av dessa Guds fiender: "... men bland dem finns somliga, vilka är som baggar som vill stångas och som sargar dem." (Sven Stolpe "Birgitta i Rom" s 141; Människokännaren Birgitta)

Under (den romerska) festen (Ambarvalia) drogs en magisk cirkel runt gården. På den utsatta dagen ledde bonden och allt hans folk, i vita kläder och prydda med olivkransar, ett bagglamm tre gånger runt gårdens gränser. Sedan offrades lammet och man framsade bönerna. Gudomligheterna Liber (Dryck, särskilt vin) och Ceres (Föda) åkallades för att ge gott om mat och dryck under det kommande året och hålla allt ont borta. När vissa delar av djuret bränts på altaret kopplade alla av och deltog i en festmåltid. Alla dessa mycket allvarliga göromål var avsedda att uppmuntra de goda inflytanden som verkade på gården och stänga ute de dåliga. (Kerry Usher ”Hjältar, gudar och kejsare i den romerska mytologin” s 16; Landsbygdens gudar)


Sångarna:

Ära vare dig, o Gud, som är stor, att du kommer hit som vår lille bror. Ja, du kommer hit, du vill vara här. Så blir du ett barn, som Maria bär. (M Melin: Psalmer och Sånger 357:2)

Det är den fasta klippegrund, Som evigt skall bestå; Ja, ock uti min sista stund Jag hvilar tryggt därpå; Och när jag hän från världen går, Så sjunger jag om Jesu sår, Och lammets blod är nyckelen Till själfva himmelen. (E Pontoppidan-F Engelke: Sång 228:2; jfr Psalmer och Sånger 633:2)


Egna kommentarer och funderingar:

Den lille Baggen i Upp 5:6 (Grekiska: “arnion”) är inte samma lamm som i Joh 1:29 (Grekiska: “amnos”). Det är viktigt för Johannes att beskriva Gamla Testamentets och Synoptikernas historia med så många olika ord och uttryck som möjligt. Vi kan också iaktta kontrasten (och likheten!) mellan ”den lille Baggen” här och ”det lilla vilda djuret” i 1 Mos 37:33.

Jesus är den ”lille” Baggen bland lärjungarna-baggarna (jfr Luk 10:3 och Joh 13:5). Men även lärjungarna behöver bli små (jfr Joh 21:15). I ljuset av citatet ovan av Edersheim kan vi vidare se de tolv lärjungarna som präster som bär den offrade baggen Jesus. Jämför Joh 1:26 (lamm = sex präster) och Joh 1:36 (lamm = 6 präster), tillsammans två lamm med tolv präster/apostlar.

Angående översättningen ”liten bagge”, se Egna kommentarer och funderingar till Joh 21:15.


Paulus sade: ”Jag är den minste av apostlarna, (en) som inte är lämplig att kallas apostel. … (Jag är) mindre än den minste av alla heliga. … (Av missare av Guds mål) är jag först.” (1 Kor 15:9a; Ef 3:8a; 1 Tim 1:15b)

(Sonen) sade till (Sin Fader): ”Jag skall komma med ett budskap (om) Ditt namn till Mina bröder. I en mitt av en (församling) av utkallade skall Jag sjunga lovsånger till Dig.” (Hebr 2:12a)

I det här är Guds (א,*א) välkomnande, inte att vi välkomnade (א,*א) Gud, emellertid/utan att Han själv välkomnade oss och har skickat (och skickar) (א,*א) bort Sin Son (till att vara) en soning med anledning av våra missar (av Hans mål). (1 Joh 4:10)


Grekiska ord:

sfazô (slakta) (i NT + exempel i Apokryferna) Upp 5:6 – 1 Mack 1:2; 2:24; 1 Joh 3:12; Upp 5:9,12; 6:4,9; 13:3,8; 18:24.


Ytterligare studier:

2 Kung 10:7; Jer 52:10; Mark 9:36-37; Joh 1:36; Apg 2:22; Upp 5:8,13-14; 6:1,6,16; 7:9-10,14,17; 12:11; 14:1,4,10; 15:3; 17:14; 19:7,9; 21:9,14; 21:22-23,27; 22:1-3.


M.R.J. Bredin "The Influence of the Aqedah on Revelation 5:6-9"; Irish Biblical Studies 18.1 (1996): 26-43.

J. Daryl Charles "An Apocalyptic Tribute to the Lamb (Rev 5:1-14)"; Journal of the Evangelical Theological Society 34.4 (1991): 461-473.

J. Daryl Charles "Imperial Pretensions and the Throne-Vision of the Lamb: Observations on the Function of Revelation 5"; Criswell Theological Review 7.1 (1993): 85-97.

Donald Guthrie "The Lamb in the Structure of the Book of Revelation"; Vox Evangelica 12 (1981): 64-71.

Norman Hillyer "'The Lamb' in the Apocalypse"; The Evangelical Quarterly 39.4 (Oct.-Dec. 1967): 228-236.

Beate Kowalski "Martyrdom and Resurrection in the Revelation to John"; Andrews University Seminary Studies 10.1 (Jan. 1972): 55-64.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-25; 2012-06-14; 2015-02-09)

Till sidans topp

5:6b ... som har sju horn och sju ögon, vilka är Guds sju andar, som har skickats (och skickas) bort ‘in i’/över varje/hela jorden.

Ord för ord (18 ord i den grekiska texten): havande horn sju och ögon sju vilka/som är de sju andar '-ens guds'/Guds havande-varit-(och-varande)-skickade-bort in-i varje/hela '-en jord'/jorden.


1883: ... och det hade sju horn och sju ögon, hvilka äro Guds sju andar, som äro utsända öfver hela jorden.

1541(1703): ... och hade sju horn, och sju ögon, hwilka äro de sju Guds Andar sände i all land.

LT 1974: Det hade sju horn och sju ögon, som representerar Guds sjufaldige Ande, som är utsänd till varje del av världen.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Siaren Hanani sade till Judas' kung:) “Herrens ögon ser på, i/på varje/hela jorden (för) att vara helt och hållet stabil i varje hjärta (som är) ’fyllt med’/mättat (vänt) i riktning mot Honom.” (2 Krön 16:9, Grekiska GT)

(David sade: “Herren är) min räddnings horn ... .” (Ps 18:2b eller 18:3b, Grekiska GT)

(Salomo sade:) “’I varje plats’/’på alla platser’ (är) Herrens ögon, de bespejar både dåliga och goda.” (Ordsp 15:3, Grekiska GT)

En Guds ande skall föras/komma till vila emot (en käpp ut ur Isais stam); vishets och förstånds ande, rådsluts och stabilitets ande, kunskaps och vördnads ande. (Jes 11:2, Grekiska GT)

(Budbäraren sade till profeten:) “De här sju är Herrens ögon som ser emot, emot varje/hela jorden.” (Sak 4:10b, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till prästledarna och fariseerna: “En kung) skickade bort sina slavar (för) att kalla dem som var kallade (och hade kallats) in i/till bröllopsmåltiderna/bröllopsfestligheterna, och/men (‘hela tiden’/’gång på gång’) ville de inte komma.” (Matt 22:3)

Då Jesus hade kommit till/fram, samtalade Han (med de elva lärjungarna) och sade: ”Varje/all (rättslig) myndighet i himmel och uppå jord har getts åt Mig. ” (Matt 28:18)

(Sakarias sade: ”Herren, Israels Gud) har rest/höjt ett räddningshorn i Sin pojke Davids hus.” (Luk 1:69)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) "Då Människans Son har kommit, skall Han följaktligen finna tron uppå jorden?" (Luk 18:8b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Jag skickar bort Min Faders löfte emot er. Men ni, sitt ner i staden ända till (den tid i) vilken ni må sjunkas/klädas i förmåga ut ur höjd(en).” (Luk 24:49)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Natanael säger till (Jesus): "Varifrån har Du kunskap om mig?" Jesus svarade och talade till honom: "Innan Filippos ’att höja’/höjde sin röst (i riktning mot) dig, skådade jag dig, då du var inunder fikonträdet." (Joh 1:48)

Gud skickade inte bort Sonen in i utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ för att Han måtte döma utsmyckningen/’den utsmyckade världen’, emellertid/utan för att utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ måtte räddas genom Honom. (Joh 3:17)

Han (א,*א) talade så åter till dem: ”Frid till er. Helt och hållet som Fadern har skickat (och skickar) bort Mig, skall (א*) och/också Jag sända er.” Och då Han hade talat det här, pustade Han i/på (dem), och Han säger till dem: ”Tag helig ande.” (Joh 20:21-22)

Fröjdbringande (nåd) (med) er och frid från Den som är och Den som (hela tiden) var och Den som kommer och från de sju andarna * (א,* א, A) inför Hans ‘trons ögon’/tron. (Upp 1:4b)

Hans ögon (var) som en eldslåga. (Upp 1:14b)

Detta är vad Den som har Guds sju andar och de sju stjärnorna säger: “Jag känner dina gärningar, att du har ett namn att du lever, och/men du är (en) död (kropp).” (Upp 3:1b, ”Sardes”)

Sju facklor av eld som ’är brinnande’/brinner inför ‘tronens ögon’/tronen, vilka är Guds sju andar. (Upp 4:5b)


Exegeter, evangelister med flera:

En felaktig tolkning av 2 Mos 34:29,35 gav upphov till tanken att Mose hade två horn på sitt ansikte; ordet ”att lysa” hebr. qâran blandades ihop med ”horn” hebr. qeren. (J. Massyngberde Ford "Revelation" s 87)

En ... intressant regional skillnad gäller (de medeltida) fårens skallar. Längs med västkusten hade både tackor och baggar horn, men i Västergötland, liksom på Öland, hade enbart baggarna horn. I Uppland var båda könen hornlösa. (Dick Harrison "Jarlens sekel - En berättelse om 1200-talets Sverige" s 297)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående ”skickats bort in i”, se också Joh 3:16-18.


Grekiska ord:

keras (horn) (NT + exempel i Apokryferna) Luk 1:69; Upp 5:6 – Judit 9:8; 1 Mack 2:48; 9:1,16; 2 Mack 15:20; Syr 47:5,7,11; 49:5; Upp 12:3; 13:1,11; 17:3,7,12,16.


Ytterligare studier:

1 Mos 16:13; 5 Mos 33:17; 2 Sam 22:3; Ps 112:9; 148:14; Jer 16:17; Dan 7:20-24; 8:3; Sak 3:9; Apg 2:4; Upp 4:8; 12:3; 13:1,11; 17:3,7,12,16.


M.R.J. Bredin "The Influence of the Aqedah on Revelation 5:6-9"; Irish Biblical Studies 18.1 (1996): 26-43.

J. Daryl Charles "An Apocalyptic Tribute to the Lamb (Rev 5:1-14)"; Journal of the Evangelical Theological Society 34.4 (1991): 461-473.

J. Daryl Charles "Imperial Pretensions and the Throne-Vision of the Lamb: Observations on the Function of Revelation 5"; Criswell Theological Review 7.1 (1993): 85-97.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-26; 2012-06-14; 2015-02-10)

Till sidans topp

5:7 Och Den kom och Den tar (och har tagit) (bokrullen) ut ur den rätta/högra (handen) av/på Den som satt uppå tronen.

Ord för ord (12 ord i den grekiska texten): och (den)-kom och (den)-tar-(och-har-tagit)-(den/bokrullen) ut-ur den rätta-(hand) (av)-den sittande uppå '-en tron'/tronen.


1883: Och det kom och tog boken ur högra handen på den, som satt på tronen.

1541(1703): Och det kom, och tog bokena utaf hans högra hand, som satt på stolen.

LT 1974: Det steg fram och tog bokrullen ur högra handen på honom som satt på tronen.


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

De tjugofyra äldste skall och/också (א,* א) falla/’falla ner’ inför Dens ögon som sitter uppå tronen, och de skall kasta sig ner inför Den som lever in i (de kommande) tidsåldrarnas (kommande) tidsåldrar (för att hedra Honom). Amen (א,* א). (Upp 4:10a)

Jag skådade emot den rätta/högra (handen) av Den som satt uppå tronen en bokrulle som var (och hade varit) skriven framför (א,* א) och bakifrån, som helt och hållet var (och hade varit) förseglad (med) sju sigill. (Upp 5:1)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående “ut ur den högra handen”, se Upp 5:1. Angående ”Den som satt uppå tronen”, se Upp 4:2 och 4:10a.


Ytterligare studier:


M.R.J. Bredin "The Influence of the Aqedah on Revelation 5:6-9"; Irish Biblical Studies 18.1 (1996): 26-43.

J. Daryl Charles "An Apocalyptic Tribute to the Lamb (Rev 5:1-14)"; Journal of the Evangelical Theological Society 34.4 (1991): 461-473.

J. Daryl Charles "Imperial Pretensions and the Throne-Vision of the Lamb: Observations on the Function of Revelation 5"; Criswell Theological Review 7.1 (1993): 85-97.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-26; 2012-06-14; 2015-02-10)

Till sidans topp

5:8a Och när Den tog bokrullen, föll/’sjönk ... ner’ de fyra levande varelserna och de tjugofyra äldste inför den lille Baggens ögon, var och en havande/med en cittra ...

Ord för ord (20 ord i den grekiska texten): Och när (den)-tog '-n bokrulle'/bokrullen, de fyra levande-varelser och de tjugo fyra äldste föll inför-ögon (den)-'-ns lille-bagges'/'lille-baggens' havande var-och-en (en)-cittra ...


1883: Och då det hade tagit boken, föllo de fyra djuren och de tjugufyra äldste ned inför Lammet, och de hade hvar och en sin harpa ...

1541(1703): Och då det hade tagit bokena, föllo de fyra djur, och de fyra och tjugu äldste framför Lambet, hafwande hwar och en harpor ...

LT 1974: Och när det tog bokrullen, föll de tjugofyra äldste ned framför Lammet. Var och en hade en harpa ...


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Jubal) var (hela tiden) (fader till) dem som ’helt och hållet har visat’/undervisat i stränginstrument och cittra. (1 Mos 4:21b, Grekiska GT)

(Psalmisten sade:) “Bekänn Herren i/med cittra.” (Ps 33:2a, Grekiska GT)

(Psalmisten sade:) “Lova (Gud) i/med stränginstrument och cittra.” (Ps 150:3b, Grekiska GT)

(Brännoffersaltaret) förnyades i/med visor och cittror och ... cymbaler. (1 Mack 4:54b)

(Jesus, Syraks son, sade till sina fromma söner:) “Ge isär/alltigenom en doft och lova (med) en sång. Välsigna Herren på/’för ... skull’ alla gärningarna. Ge storhet till Hans namn och bekänn ut/frimodigt i/med Hans lov/lovprisning, i/med läppars visor och i/med (cittror; grekiska: kinyra) och på det här sättet skall ni tala i/med en ’bekännelse ut’/’frimodig bekännelse’ att/: ”Alla Herrens gärningar (är) oerhört fina, och varje befallning kommer att vara/ske i Hans lägliga tid.” (Syr 39:14b-16a)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till folkskarorna: “Med) vad skall jag likna det här släktet? Det är likt små pojkar och flickor som sitter i/på torgen, som höjer sina röster i riktning mot de andra (små pojkarna och flickorna); de säger: ”Vi spelade flöjt (för) er, och ni dansade inte. Vi klagade och ni ’skar er’/sörjde inte.” (Matt 11:16-17)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Och i en ring från tronen (var) tjugofyra troner och emot tronerna satt tjugofyra äldste. (Upp 4:4a)

Och i tronens mitt och (i) en ring av/från tronen (var) fyra levande varelser, som var fulla av ögon framför och bakifrån/bakom. (Upp 4:6b)

De tjugofyra äldste skall och/också (א,* א) falla/’falla ner’ inför Dens ögon som sitter uppå tronen, och de skall kasta sig ner inför Den som lever in i (de kommande) tidsåldrarnas (kommande) tidsåldrar (för att hedra Honom). Amen (א,* א). (Upp 4:10a)

Jag skådade emot den rätta/högra (handen) av Den som satt uppå tronen en bokrulle som var (och hade varit) skriven framför (א,* א) och bakifrån, som helt och hållet var (och hade varit) förseglad (med) sju sigill. (Upp 5:1)

Jag skådade ’i en mitt av’/’mellan (å ena sidan)’ tronen och av de fyra levande varelserna och ’i en mitt av’/’(å andra sidan)’ de äldste en liten Bagge stående som hade Den slaktats (och slaktades). (Upp 5:6a)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

Mitt i natten vaknade (Jinju) till. Hela himlen var täckt av stjärnor som blinkade hemlighetsfullt. Stora daggdroppar föll tunga en efter en till marken och slog plaskande mot de vissnade, gula juteblad som hade ramlat loss från stammarna. Insekternas surrande var ännu kraftigare nu - det lät som om någon spelade cittra med bambupinne. (Mo Yan "Vitlöksballaderna" s 116)

kithára Zither (Friedrich Rehkopf "Septuagintavokabular" s 167; Zither = cittra)

En kväll med fullmåne under Vårens fest kommer Mästarensälsklingslärjunge; Koumar Sen, fram till sin lärare, faller på knä och säger: "Mästare, jag har vunnit (den unga flickan) Malotis hjärta. Om du ger mig ditt samtycke, ska vi tjäna dig hela vårt liv." Tårar rinner utför Mästarens kinder och han säger: "Hämta min cittra och sätt er båda två framför mig, som en konung och en drottning." De gör så och Mästaren tillägger: Nu ska ni få lyssna till min sista sång." Han börjar sjunga, men rösten bär inte, sången blir allt kraftlösare, likt en jasmin, som faller till marken tyngd av regn. Då räcker den gamle Mästaren cittran till Koumar Sen och säger: "Tag detta instrument, min son. ... Sjung nu båda tillsammans den sången till slut, som jag började. Jag längtar att höra den." Maloti och Koumar Sen sjunger, och hela den vårliga natten tycks fylld av musik. (Rabindranath Tagore "Den landsflyktiga" s 30-31)

Sedan broder Mattias undfått dödssakramenten, fattade han med den ena handen Gudmunds, med den andra kyrkoherdens. ... ”Jag dör förtröstansfullt. Hälsen harpolekaren och sägen honom, att jag hoppas få höra hans röst i körerna kring lammets tron.” (Viktor Rydberg ”Vapensmeden” s 142-143; Samfundets ”Fritt ur hjärtat” sista sammankomst)

"Hör du ej?" (sade biskop Petros till pelarhelgonet, fader Simon). "Här nalkas människor. Det kommer en båt på ån. Låt ingen se, att du har lämnat ditt tillhåll där uppe!" Petros' påminnelser understöddes av en cittras toner, som ledsagade en livlig, klar, melodisk sång, stundom avbruten av skratt och glada, samtalande röster. Båten, varifrån dessa ljud förnummos, närmade sig med sakta och jämna årslag i det silvrade vattnet. (Viktor Rydberg "Den siste atenaren I" s 141-142)

Platon berättar om sina landsmän atenarne: "När de skicka sina barn till en lärare, lägga de denne vida mera på hjärtat att sörja för barnens goda tukt än för att lära dem läsa och spela cittra. . . . Musiklärarne sörja även (de) för goda seder . . . och sedan gossrne inhämtat cittraspelet, lära de dem sånger av andra goda skalder, vilka sånger låta beledsaga sig med cittra; härigenom utveckla de hos gossarne känslan för takt och anklang, så att deras lynnen bliva mildare och att de bliva dugliga till att handla och tala, sedan de blivit emottagligare för takt och välklang; ty människans hela levnad behöver jämnmått och harmoni." (Viktor Rydberg "Modersmålets litteratur i skolorna" s 257-258; Göteborgs Handelstidning 1861-01-26 - 1861-02-06; translation from the Swedish text: BG Ask)

(David) lät göra strängaspel och basuner af flera slag, och utgaf psalmer, och bjöd, att de högtidligen skulle afsjungas. Spelte ock ofta själf därvid på harpan. Rörd af den Helige Ande, lärde han Israels folk prisa Gud af allt hjärta samt dagligen tillbedja och lofva honom med enhällig röst. (Thomas a Kempis "Om Herrens nattvard" s 180; Med hvad vördnad bör man anamma Kristus)

Sokrates: Euripides älskar Aspasia, som vi alla, och därför kan han icke vara kvinnohatare; han älskar med Perikles goda minne Aspasias själsskönhet, och är därför icke kvinnohatare; om Aspasias kropp är icke mycket gott att säga, och den kommer oss icke vid! Är Aspasia skön Fidias? Fidias: Aspasia är icke skön, men hennes själ är skön och god. ... Aspasia är cittrans skal, utan vilken våra strängar intet ljuda. (August Strindberg "Hellas" s 87-88)


Att fortsätta med (hembygden):

Fåren som föder miljoner har inga illusioner om fårfiolernas ton. Men i himmelens regioner skall fårfiolernas toner ljuda kring Lammets tron./Frideborg Betesmarck (Alf Henrikson "Tittut" s 135; Fårfiol)

Vi tre, som (1897) haft sällskap från Småland (till Norrland), voro alla försedda med musikinstrument. Josefsson spelade gitarr, Anderzén var en god fiolspelare och jag hade sedan närmast föregående år spelat cittra, en stor trekantig pedalcittra, trettiosjusträngad. (Viktor Johansson "Minnen från färdevägen" s 121)

Vid bibelkursen på Götabro mötte (min mor Anna) Amanda från Fåglarvik, och de drog ut, de två i sällskap som unga flickor, evangelister, först till Uppland, sedan till Småland. ... De bokstavligen sjöng sig genom bygderna. ... Bringetofta, Hylletofta, Svenarum, Vrigstad och Hakarp hörde dem sjunga. Gitarr och zittra spelade de på. Ibland spelade de på glas. Väckelsen blommade i deras spår. (Verner Malmsten "Prosa Poesi Prologer Foton" s 45-46)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1900

I Södra Sverige lär det finnas människor som inte tycker om sången om Sara, de säger att den är ringaktande. Det brukar ligga något i det människor säger, men just detta passar nog inte så bra på Nådens barn. Jag känner inga människor som offrat mer av sitt armod och med givandets glädje för Saras skolgång och sjukvård än mina föräldrar Nils och Hildur. Och vi barn tyckte att Sara var som en prinsessa, en lysande svart pärla skinande mot allt guldet. Vad lyckliga Nils och Hildur blev när de kom till Himlen och fick träffa Sara, förmodligen bildade de en liten sånggrupp, men pappa fick en tramporgel istället för en harpa. Nära den kan Karl-Petter sitta, och där kan en bekväm stol stå och vänta på Ludvig. Åt Jonas har jag reserverat en vit forsbåt, för folkmusik gör sig så fint över vatten, era pojkar får gärna följa med. ... ... Vi fick en förunderlig eftermiddag. ... Jag satte mig i den sista droppen vårsol och tog - äntligen - fram Gunnar Brusewitz bok. Där i hans texter om sånglärkan, talgoxen, grönfinken, rödhaken och alla de andra tyckte jag under bråkdelen av ett ögonblick att hela livet höll ihop. Himmel och jord, tid och evighet, fågelsång och människolängtan: "Rödhakesången ljuder som ett mirakel ur skogsdjup och nattmörker. Inledningstonerna är sköra som nattisen mellan tuvorna i kärret, ibland så tunna att de blir nästan omöjliga att uppfatta för människoörat. Sedan kommer djupt fallande drillar i sliverpipa blandat med knäppningar på cittrasträngar, vilket snabbt mynnar ut i ett vekt kvintillerande som får sången att sjunka tillbaka in i barrdunklet." Rödhaken lever ett kort liv, precis som vi. Dess sång är ibland så tunn att människoörat inte kan uppfatta den. Att vi inte kan höra är inte samma sak som att den skulle ha slutat sjunga. I Predikaren i Bibeln beskrivs den åldrade och döende människan med en rad bilder. En av dem hör hennes röst: "Stämman blir tunn som en fågels och sångrösten mister sin klang", sägs det. I fotnoten står det att det där om att stämman blir tunn också kan läsas: "när man vaknar med fågelsång". Om man inte väljer en av dessa läsarter utan håller samman de båda kommer man en bit in i gränslandet mellan det här livet och det tillkommande. Det smalnar av mot slutet, livets stämma blir tunn, men bara för att den ska befrias från allt påhängt och begränsande. Den tystnar inte. Den tystnar aldrig. När vi en gång vaknar på den andra sidan vaknar vi till fågelsång. Och aldrig mer ska vi falla tillbaka in i barrdunklet. Jag höll på att säga Halleluja. (Martin Lönnebo-Tomas Sjödin "Väder, vind och livets allvar" s 111-112,178-180; brev från Martin till Tomas 29 jan 2005 samt brev från Tomas till Martin påskdagen 2005)

Harpospel i himlen går an. Hård-rock vore ett helvete. (Eric S. Alexandersson ”Piruetter och vildrosor” s 52)

Instrumentet psaltare var en sorts cittra med tio strängar spända över en ram av trä. (Herbert Sundemo "Faktaordbok till Bibeln" s 47)

Klimatet är visserligen lika för alla, men var och en fryser på sitt sätt. Täckjackor och skinnkappor är vanliga plagg i oktober, äldre personer använder kamelhår närmast kroppen. Ändå fryser de. Några tränger ihop sig i gruppsängar eller sveper in sig i talkörer och fanborgar, egnahemsägare bättrar på sin isolering. Ändå fryser många så att tänderna skallrar; över allt detta, som en yttersta presenning, en vag förtröstan på en gammal himmel eller en ny jord. Almanackan påstår att det är november. Grönsiskorna hänger som frusna kottar i alarna. I en väntsal på landet såg jag nyss en pojke sitta som i vinterdvala med en jordglob i famnen. Detta låter som de kala trädens klagan, men onämnd blommar mången buske. Hade jag levat på den 150:e psaltarpsalmens tid skulle jag med hartsfiol ha bistått zittran och cymbalen ... (Werner Aspenström "Ur Dikter" s 395-396; Årsberättelse 1977)

Aram. katros el. kitaros, trol. låneord från grek. kithára; jfr ’gitarr’. En lyra med lådformad resonansbotten, varifrån utgick två armar, som förenades upptill i en tvärarm, där strängarna, som utgick från resonansbottnen, var fästa. (Hugo Odeberg-Thoralf Gilbrant "Illustrerat Bibellexikon" spalt 839 uppslagsord ”cittra”; Dan 3:5,7,10,15)

En tänkt värld fylld exempelvis av idel lust skulle nog bli ganska enformig och trist. De kristnas himmel med evigheter av harpospel vid kristallhav fungerar säkert bäst som material i eskapistiska dagdrömmar, när jordelivet blir alltför grått men skulle snart tråka ut varje mänsklig varelse. (Clarence Blomquist "Medicinsk etik" s 57)

Spindeln har fäst sitt nät mellan högstjälkar. Han far däröver och spelar därpå som på en ohörbar harpa. Först när flugan fastnar däri blir det hög och hörbar musik och nätet ett darrande inkvisitionshjul. Vackra fläckflugor dansar högre upp bland rödvenen, runt i tävlan med metalliskt glänsande guldflugor som då och då sätter sig på de soliga fläckarna i grenverken av den sammanslingrade vegetationen. Då dessa solälskande ängsflygare sätter sig, sker det med en plötslighet som bara mera understryker känslan av hur ytterst vaksamma, misstänksamma och anspända de är omkring spindelns falskharpa. (Harry Martinson "Den förlorade jaguaren" s 158; En kvadratmeter mark)

Zittror. Stort lager nu inkommit. 7 akord med förkortade strängar. Utmärkt vacker ton. Äfven begagnade cittror. Billigt pris i Martin Johanssons Musikhandel, Huskvarna. (Jönköpings-Posten 1917-12-17 "Zittror med utmärkt vacker ton")


ca 1900 - ca 1500

Efter Oscar Ahnfelts död skrev hans brorsdotter en längre dikt om honom, i vilken hon fångar något av ungdomstidens stämning i dessa ord:

”Han växte upp. I sång och spel och dikt

sig lyfte ofördärvad ynglings sinne.

I toner sjöng han ut sitt hjärtas bikt

och vad fröjd i hjärtat bodde inne.

Men än det var blott ungdomsfröjd, som log

igenom tåren, när han zittran slog.” (Oscar Lövgren "Oscar Ahnfelt" s 26)


I går var här (i Carlstad) stort Calas för Consistoriales, Skolstaten och en mängd andra hvaribland äfven Gubben Branting. . . . Till (Elise) Wennerstjernas (mamsellskola) var jag bjuden på supé. Der sjöngs och speltes harpa. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev IV 1826-1827" s 277; brev från Carlstad den 13 september 1827 till Anna Tegnér)

En gång från sinnena slöjan skall falla, då skall du höra den saliga ton, Tusende himmelska harpor skalla Omkring Allfaders strålande tron: Helig! Helig! (Erik Gustaf Geijer "Brages harpa" s 51; dikten tillkom under år 1811, tryckt i Iduna 1812)

(Carl Mikael) Bellman var djupt musikalisk och spelade cittra och sjöng själv sina visor i sällskap, där man roade sig. (Anton Blanck "Vår svenska litteraturs historia - En första vägledning" s 18)


ca 1500 och tiden dessförinnan

(Medeltidens kyrkliga) fester befrämjade ... vallfartslusten; de rika aflatsskatterna, blödande hostier, såsom det i Wilsnack så kallade korsundret (d.v.s. bilder af korset, hvilka, såsom man trodde, genom ett under voro framkallade på tygstycken), gråtande madonnor och konstens alster satte folkskarorna i rörelse. ... När Johan van Eycks berömda altartafla i Gent på de stora högtidsdagarna öppnade sina flygeldörrar, voro vägarna till Gent uppfyllda af vandrare, som ville se den sköna framställningen af det gamla och nya testamentets heliga i tillbedjan inför Gudslammet. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 1001)

I mörkningen stod (Birgitta) utanför portarna till Milano. ... Pesten hemsökte staden. ... (Så) framsteg, hålögd och med infallna kinder, en gulblek man, som bar en cittra i band över axeln. Han hade hängande hår och den svarta slängkappan var kantad med trasiga guldfransar. ... "Folket här kallar mig Vandrande Tomas", (sade han), "därför att jag går omkring från hov till hov och sjunger, och är jag vid rätt lynne som i kväll, kan jag nog också sjunga på öppna gatan. ... När jag stämmer i, tar själva döden till fötterna." ... Han lade cittran till bröstet och slog an strängarna. ... Han knäppte på cittran och sjöng. ... (Sedan sade han till Birgitta:) "Min cittra, ser du, den är mig mer än all världens rikedom. ... Jag är Guds rätta vikarie, ty när jag slår cittran, falla fjällen från människornas ögon, så att de se jorden. Min fromma välgörerska, hur skulle du kunna uttänka en jord mer sinnrikt skön än vår, än din och min! Det sanna kallas lögn, det goda ont. ... För (Gud) spelar jag på min cittra och låter blästern susa och kolet glöda, så att allt jordiskt börjar leva och lysa. Då betrakta människorna sig i speglar och svara mig: Sköna äro också vi." ... "Du talar som en kättare, men jag hörde fromma män tala sämre", svarade Birgitta. "Lucifer var den skönaste av änglarna, men ännu skönare var Gud." (Verner von Heidenstam "Heliga Birgittas pilgrimsfärd" s 55-59)

Det fanns äfven bland (götarna) en klass, som var mera lysande än de öfriga: man kallade dem ”hättebärare” och ”fromma”. Bland dessa valde man sig konungar och präster. ... De kallades ”de fromma”, och ... de plägade träda ut ur stadsportarna bärande harpor och iförda hvita kläder och gå sina segrande gotiska landsmän till mötes, för att blidka gudarna. (Olaus Magnus "Historia om de nordiska folken" s 145; Om vidskepelse och afgudadyrkan hos de nordiska folken)

Det är Syrien som förser den Ortodoxa Kyrkan med flera av dess stora hymndiktare. Här skall bara nämnas ... Efraim Syriern (född 383), kallad "Den Helige Andes cittra". (Christofer Klasson "Ortodoxa kyrkan" s 21-22)

Kyrkofäderna introducerade musik i Guds Kyrka av tre skäl. Först för att strida mot hedniska och heretiska hymner som försökte förvanska läran och ungdomens moral. De slog tillbaka genom att komponera lättlärda moralistiska och religiösa hymner som omintetgjorde den fördärvande poesin. För det andra som hjälp för människorna att tillbe Gud och driva bort letargi under långa gudstjänster och för det tredje för att stimulera alla sinnen för att åskådliggöra bönens innebörd. Oftast kan gudstjänstfirare genom att sjunga eller höra bönesånger lättare förstå meningen med det de hör eller sjunger. Dessutom tar sig melodiska böner lättare in i gudstjänstbesökarnas sinnen, själar och hjärtan och leder till ödmjukhet. I detta fann kyrkofäderna ett exempel i psalmisten David och hans organiserade kör. För att följa i hans fotspår komponerade de, efter Kyrkomötet i Nicaea, hymner med harmoniska sånger baserade på vanliga musikaliska skalor. S:t Efraim var den förste bland syrianerna som komponerade dessa hymner, och bland grekerna tog S:t Gregorius Nazianzen, Kyrillos från Jerusalem och Johannes Chrysostomos täten. (Ignatius Aphram I Barsoum "De spridda pärlorna - En historia om syriansk litteratur och vetenskap" s 65-66; Kyrkliga liturgier)


Egna kommentarer och funderingar:

I Upp 4:10 sägs det att de tjugofyra äldste skall falla/’falla ner’ inför Dens ögon som sitter uppå tronen. Nu i Upp 5:8 ’faller de’/’sjunker de ner’ inför den lille Baggens ögon. Den lille Baggen (Sonen) är lika hedrad som Han som sitter uppå tronen (Fadern). Jfr Joh 5:22-23.

Angående ”de fyra levande varelserna”, se Upp 4:6b. Angående ”de tjugofyra äldste”, se Upp 4:4a. Angående ”den lille Baggen”, se Upp 5:6a.


Grekiska ord:

kithara (cittra) (i NT + ett exempel i Apokryferna) 1 Mack 4:54; Upp 5:8 – 1 Kor 14:7; Upp 14:2; 15:2.


Ytterligare studier:

1 Sam 10:5; 2 Sam 6:5; 1 Krön 13:8; 15:28; 25:1,3,6; 2 Krön 5:12; 20:27-28; 29:25-26; Neh 12:27; Job 21:12; 30:31; Ps 33:2-3; 43:4; 57:8-9(9-10); 71:22; 81:2-3(3-4); 92:1-3(2-4); 98:5; 108:2-3(3-4); 137:1-2; 147:7; 150:3-5; Jes 23:16; 24:8; Hes 26:13; Matt 9:23; Luk 7:31-32; Upp 18:22.


M.R.J. Bredin "The Influence of the Aqedah on Revelation 5:6-9"; Irish Biblical Studies 18.1 (1996): 26-43.

J. Daryl Charles "An Apocalyptic Tribute to the Lamb (Rev 5:1-14)"; Journal of the Evangelical Theological Society 34.4 (1991): 461-473.

J. Daryl Charles "Imperial Pretensions and the Throne-Vision of the Lamb: Observations on the Function of Revelation 5"; Criswell Theological Review 7.1 (1993): 85-97.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-26; 2012-06-14; 2015-02-10)

Till sidans topp

5:8b ... och skålar av guld som är fulla av rökelser vilka (א,*א) är de heligas böner.

Ord för ord (10 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus): och skålar av-guld varande-fulla-av rökelser vilka är böner (de)-'-s heligas'/heligas.


1883: ... och gyllene skålar, fulla av rökverk, hvilka äro de heligas böner.

1541(1703): ... och gyldene skålar fulla med rökwerk, hwilket är de heligas böner;

LT 1974: ... och en guldskål fylld med rökelse – Guds folks böner.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren sade till Mose:) “Du skall göra ... (offeraltarets) skålar.” (2 Mos 27:3a, Grekiska GT)

(Herren sade till Mose:) “Du skall göra ett rökelseofferaltare.” (2 Mos 30:1a, Grekiska GT)

Det här (var) offeraltarets förnyelse från sidan av Israels söners ledare (i/på) den dag (Mose) smorde det: ... tolv rökelsefat av guld, fyllda med rökelse. (4 Mos 7:84a,86a, Grekiska GT)

(Salomo) gjorde hundra skålar av guld (till templet). (2 Krön 4:8b, Grekiska GT)

(David sade:) “Frukta Herren, Hans heliga, eftersom det inte är/finns ett/något behov för dem som fruktar Honom.” (Ps 34:9 eller 34:10, Grekiska GT)

(David sade till Herren:) “Räta helt och hållet ut min bön som rökelse inför Dina ögon.” (Ps 141:2a, Grekiska GT)

Var och en (av de äldste) hade (hela tiden) sitt rökelsekar i handen, och rökelsens töcken steg upp. (Hes 8:11b, Grekiska GT)

En högstes heliga skall ta riket till sin sida och ’hålla ... ner’/besitta riket ‘ända till’/’så länge som’ tidsåldern och ‘ända till’/’så länge som’ tidsåldrarnas tidsålder. (Dan 7:18, Grekiska GT)

(Rafael sade:) “Jag är Rafael, en ut ur/av de sju heliga budbärarna som för upp de heligas böner i riktning mot (den Heliges härlighetsglans) och (som) går in i (Hans boplats) inför den Heliges ’härlighetsglans' ögon’/härlighetsglans.” (Tobit 12:15, BA)

(Jesus, Syraks son, sade till sina fromma söner:) “Ge isär/alltigenom en doft och lova (med) en sång. Välsigna Herren på/’för ... skull’ alla gärningarna. Ge storhet till Hans namn och bekänn ut/frimodigt i/med HaNS lov/lovprisning, i/med läppars visor och i/med (cittror; grekiska: kinyra) och på det här sättet skall ni tala i/med en ’bekännelse ut’/’frimodig bekännelse’ att/: ”Alla Herrens gärningar (är) oerhört fina, och varje befallning kommer att vara/ske i Hans lägliga tid.” (Syr 39:14b-16a)


Den Senare Uppenbarelsen:

(De vise männen) förde gåvor till (Jesus); guld och olibanum/rökelse och myrra. (Matt 2:11b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Alla ting så många som ni – alltefter omständigheterna – må begära i bönen, då ni tror, skall ni ta (dem).” (Matt 21:22)

Minnesgravarna öppnades, och många kroppar av de heliga, som hade somnat (och sov), restes upp. (Matt 27:52)

Varje/hela mängden av folket var/stod (hela tiden) bedjande utanför (vid) stunden av/för rökelsen. (Luk 1:10)

(En änka) stod inte på avstånd av/från helgedomen och/utan tjänade natt och dag (med) fastor och böner. (Luk 2:37b)

(Fariseerna och deras skriftlärda) talade (vända) i riktning mot (Jesus): “På grund av vad (א*,A) fastar Johannes' lärjungar flitigt och gör/utför böner, likaså och/också fariseernas (lärjungar), men/medan Dina äter och dricker?” Men Jesus talade (vänd) i riktning mot dem: ”Brudkammarens söner förmår (väl) ej * (א*) fasta, (den tid) i vilken brudgummen är i sällskap med dem?” (Luk 5:33-34)

Alla de här var (hela tiden) samfällt ’varande tålmodiga mot’/’tålmodiga i’ bönen. (Apg 1:14a)

(De som hade tagit emot Petrus' utsaga) ’var (hela tiden) tålmodiga mot’/’anslöt sig (hela tiden) till’ apostlarnas lära och gemenskapen, till brödets styckande/brytande och bönerna. (Apg 2:42)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Om ni – alltefter omständigheterna – må stanna i Mig och Mina ord må stanna i er, vad – om alltefter omständigheterna – ni må vilja, skall (א,* א) ni begära och det skall bli/ske för er. (Joh 15:7)

Ett Jesu Kristi avslöjande som Gud gav Honom (för) att visa Sina heliga (א*) de ting som måste bli/ske med i/snabbhet. (Upp 1:1a)

Då jag hade vänt mig intill, skådade jag sju lampställ av guld. (Upp 1:12b)

Omgjordad runt omkring vid bröstvårtorna (med) en gördel av guld. (Upp 1:13b)

(Äldste) som var (och hade varit) höljda i vita (ting) (א,*א) och (med) kronor av guld emot sina huvuden. (Upp 4:4b)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

Farmodern satt framför en liten Buddhanisch. Hennes läppar formade Buddhas namn om och om igen, men inte ett ljud hördes. Mellan fingrarna höll hon ett radband. Fingrarna flyttade kulorna ovanligt snabbt. Framför nischen stod ett rökelsekar med glödande pinnar av sadelträ. (Mao Dun "Lilla häxan" s 60)

Nu skulle jag till och besvara all denna vänlighet (med anledning av min födelsedag och min sjukdom); och jag hade i går morse börjat arbeta med telegraf och post. Men under dagens lopp växte arbetet mig över huvudet, och så att jag måste lämna alltihop och bokstavligen lägga mig. . . . Nu slutar jag alltså och i hoppet att ha fått absolution beviljad. Alla de vänliga blåa papperen skall jag bevara i ett skrin, som icke får bli något rökelsekar till en söt lukt. Det skall bara bli ett minne, och för mina barn ett arv, med vilket följer förpliktelser. (August Strindberg "Ett tack" s 195-196; Afton-Tidningen 1912-01-23)

När Matvej kom hem luktade det starkt av rökelse i alla rummen och till och med i förstugan. Hans kusin Jakov Ivanitj höll fortfarande aftongudstjänst. I andaktsrummet där detta försiggick stod i främre hörnet ett ikonskåp med farfaderns gammaldags ikoner med förgyllda beslag, och väggarna till höger och vänster var fulla med helgonbilder, både av gamla och nya skolan, både med och utan skåp. På bordet, som var täckt ända till golvet med en duk, stod en bild av Bebådelsen, ett kors av cypressträ och ett litet rökelsekar; höga vaxljus var tända. Bredvid bordet stod en bönpulpet. När Matvej gick förbi andaktsrummet stannade han och tittade in genom dörren. Jakov Ivanitj stod då och läste vid bönpulpeten; tillsammans med honom bad hans syster Aglaja, en lång, magerlagd äldre kvinna i blå klänning och vit huvudduk. Här fanns även Jakov Ivanitjs dotter, Dasjutka, en flicka på arton år, ful, alldeles fräknig, som vanligt barfota och i samma klänning som hon haft på sig när hon mot kvällen vattnade kreaturen. "Vi prisa Dig som uppenbarat ljuset för oss!" sade Jakov Ivanitj sjungande och bugade sig djupt. (Anton Tjechov "Dråpet" s 48-49)

(Fjodor) bjöd (Julia) armen och förde henne uppför trappan, sedan genom en korridor förbi en skara män och kvinnor. I förstugan var det också trångt och luktade rökelse. ... Vid ett bord som var ordnat för tacksägelsegudstjänst stod, tydligen i väntan, Fjodor Stepanytj, en präst i violett sammetskalott och en diakon. ... Prästen och diakonen började iföra sig sina ornater. Man bar fram ett rökelsekar som sprutade gnistor och ur vilket det steg en lukt av rökelse och träkol. Man tände vaxljus. Bokhållarna kom in i salen på tåspetsarna och ställde sig i två rader utmed väggarna. Det var tyst, inte ens en hostning hördes. "Välsigna Guds tjänare", började diakonen. Man celebrerade gudstjänsten i sin helhet och läste två lovsånger, till milde Jesus och Heliga Guds Moder. (Anton Tjechov "Tre år" s 50)

" ... varest icke finnes sjukdom, sorg och suckan ..." mässar klockaren och betäcker med handen sin högra kind. Ur rökelsekaret stiger röken blå och badar i den breda ljusflod som genomskär kyrkans dystra, livlösa ödslighet. Och det tycks som svävade tillsammans med röken den avlidnas själ i ljusstrålen ... Slingor av rök, lika barnalockar, ringlar, svävar uppåt mot fönstret och drar sig liksom undan från den modlöshet och sorg, varav denna arma själ är fylld. (Anton Tjechov "Själamässan" s 158)

Den unge läkaren besökte dagligen den harmlösa, galna kvinnan. Han inte bara tröstade henne med sin närvaro och sin vänlighet, utan lättade också hennes svåra tillvaro med frikostigt penningstöd, så att hon skulle kunna leva drägligt. I den flyende sekund av klarhet, tydliga minnen och medvetandet om deras betydelse som föregick hennes död, steg en bön för hans välgång och lycka - så glödande innerlig som någon dödlig någonsin har andats fram - från denna stackars värnlösa varelses läppar. Den bönen svävade upp till Himlen och den blev hörd. De välsignelser, vilkas redskap han hade fått vara, återgäldades tusenfalt till honom. (Charles Dickens "Den svarta slöjan" s 45-46)

Dagens förebud hade alla varit gynnsamma. Alla utom ett, som man dock sökte giva en lycklig tydning. Det viskades något om ett altare, som stod nära intill den kapitolinske Jupiters cella. Man hade om morgonen offrat ett rökoffer där, men röken hade häftigt uppstigit och tätnat till ett moln, som ännu kvarstod likt en svart fläck på den eljest skära himmelen. (Viktor Rydberg "Simon undergörarens himmelsfärd" s 37)

I det heliga (i templet) låg i söder den ljusstaken av guld, i norr skådebrödsbordet och bortanför dem rökelsealtaret nära ingången till det allra heligaste. (Alfred Edersheim “The Temple” s 58)


Att fortsätta med (hembygden):

Jag kommer ihåg den sista skoldagen; examensdagen. ... Jag kommer ihåg vår skolsal. Klädd med nyutslaget björkris, fastsurrade små björkar i de fyra hörnen och mängder av honungsdoftande blommor. Bundna blomstergirlanger böljade runt katedern, kvastar av grönt instuckna i alla springor och krokar, och blomster bak Luthers och Melanchtons tavelramar. Färggranna blomsterbuketter i bukiga vaser på katedern och pensé med sammetslena blomsteransikten i små skålar på de många skolbänkarna. Jag kommer ihåg den härliga mixtur av krydd-dofter, som dessa sommarens ljuvligheter spred som en glädjens och lyckans rökelse i vår lärosal. (Wåge Tolf "När jag gick i Götafors skola" s 25; början av 1910-talet)

Val ville bedja, men han kunde inte. Det var som om hans böneord studsat emot en tjock, kall mur. De kunde inte nå upp till Gud, de skingrades och förströddes av rymdens onda makter. Men den lille pojkens böner därute - de kunde inte hindras av någonting, de stego genom den ändlösa rymdens natt upp till Herrens tron. Och de bönerna - ack, så enkla och barnsliga och formlösa - satte väldiga krafter i rörelse. (Harry Sjöman "Vinden blåser vart den vill" s 170-171)

Emilie Petersen skriver i brev och dagböcker om närvaron (vid missionsbönerna på Herrestad) av någon gång elva präster, andra gånger sex eller sju. För dessa fungerade missionsbönerna som inspirationstillfällen. (Mathilda Foy skriver:) "När präster och lärare från Herrestad återvände till sina olika verkningskretsar, så medföra de väl någon doft av det rökverk av bön och pris, som uppstigit till himmelen. De hava umgåtts med varandra och utbytt tankar. Det återkomma väl till sina församlingar uppfriskade och uppmuntrade." (Göran Åberg "Emilie Petersen, 'Mormor på Herrestad', och hennes nätverk" s 98; Gudstjänst- och andaktsliv på Herrestad)

I liktalet (vid Hoofs begravning) heter det: ”Sitt hus invigde han till ett bönehus, en gudaktighetens boning. Gemensamt med sin efterlämnade åldriga maka, vilken han med den innerligaste kärlek älskade, uppsände han dagligen bönens rökoffer till himmelen. Och icke sällan utvidgades offerlågan, då dess mångårige trogne tjänare, som med faderlig godhet omhuldades, och de många besökande vännerna förenade sina böner, att Guds godhet nederkalla över sig och alla.” (Efraim Palmqvist ”De som bröto marken” s 58; prästen Jakob Otto Hoof 1768-1839)

(Julafton) för alltid något godt med sig. . . . Den präktiga Cigarrlådan var mig mycket välkommen; ty ehuru jag icke röker sjelf, så förstå dock både mina Söner och Mågar konsten i grund, och jag kan nu, allt som de äro artiga till, uppmuntra dem med en och annan Havanarökelse, som här i landet icke står till att få genuin och troligtvis äfven i Danmark är sällsynt, utom för Tullens favoriter. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VII 1833-1835" s 134; brev från Östrabo i Växjö den 3 januari 1834 till Herman Bech)

Kyrkobesöken (i Jönköpings kyrka) avtogo mot slutet av 1700-talet. Tidigast klagades, att den dagliga bönestunden varje morgon bevistades av så få, ja, ibland av ingen utom av skolungdomen, som då hade sin morgonbön. I juli 1773 beslöt sockenstämman, att bönestunden skulle inställas under ferierna, så att prästen slapp förrätta bön för tomma väggar. (Sigurd Schartau "Jönköping 1691-1862" s 185)


Att fortsätta med ('nationerna'):

Igår ... beskar jag vår vinranka. Först när jag var mitt uppe i klippandet insåg jag vad jag höll på med. För mig är vinrankan en hoppets stock. En dag ska den växa ända in i himmelriket och alla vi som skildes från varandra ska återförenas i dess skugga. Jag stöder detta hopp mot profeten Sakarjas vackra framtidsvision: "Den dagen, säger Herren Sebaot, skall ni bjuda varandra till fest under vinrankor och fikonträd." (Sak 3:10) Men ska den växa måste man tukta den, och det gör man med fördel när det är kallt. Årets sista dag var ganska kall. Jag gick hårt åt grenverket, klippte i vrede över det meningslösa, förstörande, irreparabla. De obarmhärtiga klippen fick bli mitt sätt att ropa "nej" och "stopp" och "varför". Snart låg en stor hög av protester på backen. Av den gjorde jag en brasa. Jag föreställde mig att röken var alla våra böner, tårar och skrik, alla kvävda skrik och alla böner som dränktes i vågen. Alla som inte hann be eller inte visste att man kunde det. Jag såg hur de steg mot himlen som en pelare. En rökstod om dagen. Sedan stod jag vid uthuset och petade i elden med en kratta. För vad gör man? Någonting måste man göra när man ingenting kan göra. Sen den dagen upptäckte jag två domherrar vid fågelbordet. Vi har inte sett dem på länge och trodde att de hade övergett oss, men nu satt de där igen som lysande klot i allt det mörka, och jag fick för mig att de var sändebud från en annan värld. (Martin Lönnebo-Tomas Sjödin "Väder, vind och livets allvar" s 85-86; brev från Tomas till Martin den 3 jan 2005)

Munkarna gick från mitten av långskeppet, genom molnen av rökelse, till en lång läspulpet framme vid altarpartiet. ... Gudstjänsten framsteg och sångens tempo ökade, noviserna svängde sina rökelsekar och väldiga stackmoln av rökelse koagulerade till en tjock, vit dimma i långskeppets skrov. Så småningom, när mässan gick in på sin tredje timme, blev rökelsedimman så tät att det var svårt att urskilja munkarnas närvaro längst fram i långskeppet. (William Dalrymple "Från det heliga berget" s 391; Sankt Antonios kloster i Alexandria den 13 dec 1994)

Där borta stod en herre i elegant svajande rock, löst uppdragen kring öronen och skickade om och om iväg uppassarna. Cigarrer i silver- och guldinpackning profvades och ratades under hans kräset rynkande näsa - Och där lät en promenerande liksom händelsevis undslippa sig, hvilket pris han betalade för sin hytt. Den var ju en af de dyraste, men han och hans hustru hade nu en gång vant sig att resa bekvämt . . . Här i den lilla flytande staten med sina olika individer och klasser hemburo människorna samma rökoffer åt fåfängligheten och illusionerna som på landbacken - visade de samma klappande hjärta, som alltid pröfvade, förändrade, förstorade eller förminskade tingen, - samma tankens motsägelser, samma svagheter och bärande egenskaper. (Jonas Lie "När järnridån faller" s 22-23)

Händelsen utspelade sig i hemmet fyra trappor upp i högvaktshuset. ... (Som barn får jag då) en känsla av att (jag) måste ha en gud och en religion. ... Jag måste ha en Gud att tillbedja och böja knä för. ... I största hast beslutar jag mig för den juliska ättens stammoder och favoritgudinna - Venus. Men jag måste också ha en staty av henne och bygga ett altare åt henne. ... Till en gudstjänst skall man också ha brinnande rökelse. Jag letar rätt på ett sådant där tidstypiskt dryckeshorn som står någonstans i förmaket. Silverlocket är så löst, att jag kan lyfta av det och fylla hornet med en massa tidningspapper som jag i samma hänförda iver river sönder till lämpligt format. Jag får tag i en tändsticksask och tänder på papperet och faller på knä framför det Thorvaldsenska terrakottahuvudet på det lackerade lilla japanska skåpet och svänger rökelsehornet under gudinnans näsa. (Sven Lidman "Gossen i grottan" s 93-95; omkring 1890?)

Det var den första snön som föll; och kyrkklockorna ringde i den svarta kyrkan; bing bång, bing bång. ... Längst inne i halvdunklet satt en madonnabild bakom två halvbrända vaxljus; och nedanför hängde ett krucifix. Martin stirrade förvånad. "Vad är det?" frågade han. Ida blev mycket allvarsam och svarade lågt, nästan viskande: "Det är vår religion." Herr Dupont var katolik. "Vänta", sade Ida, "sätt dig där borta och var tyst, så ska jag lära dig vår religion." ... På en liten hylla under krucifixet tände hon en rökgubbe. I långa, blåa skyar ringlade röken fram under alkovens gardin, och luften blev tung av en stark, kryddad doft. ... Martin frös av förtjusning. Men Ida föll på knä framför madonnan. ... Hon mumlade något som Martin icke förstod, och hon gjorde besynnerliga åtbörder med händerna. "Vad är det?" frågade Martin. "Varför gör du så?" "Tst! Det är vår religion." Och Ida fortsatte inne i alkoven. ... "Kom hit och var med", bad Ida. "Tycker du inte att det är vackert?" Martin satte sig på sängkanten och försökte göra efter Idas åtbörder ... Ute snöade det alltjämt, och klockorna ringde: bing, bång ... (Hjalmar Söderberg "Martin Bircks ungdom" s 20-22; 1870-talet)

(Hans Järtas) enda ärelystnad är att ge litet uppseende för dagen. Han lefver, som de Olympiske Gudarne, blott af rökoffer, skulle de äfven utgå bakifrån. Som StatsSecreterare skulle det bli hans bemödande att kasta oss tillbaka till 16de århundradet och tvinga oss att skrifva våra förbudssedlar på Latin. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VI 1830-1832" s 18; brev från Växjö den 11 januari 1830 till Carl Adolph Agardh)

Som vällukt går av blomstrens ring. En stilla andakt runt omkring Uppstiger att Dig dyrka, Ja, Dig förkunnar, Herre Gud! Allt vad som anda har och ljud, Och världen är din kyrka: Och luft och ljus och berg och flod Och mänskohjärtats glada mod Den samma lära yrka: All världen har En Gud och Far. Skall jag då ensam vara stum? Nej, uppgå till de helga rum Jag vill, och se din ära! Skön är din himmel och din jord, Men härligare är ditt ord, Din lag, din nådelära. Dig nalkas jag, i Jesu namn: Tag bort min skuld, slut ej din famn, Och låt mitt hjärta bära Mig vittnesbörd, Att jag är hörd. (Erik Gustaf Geijer "Andeliga sånger" s 61; Sabbatens morgon)

Man hade ... plötsligt upptäckt att (barnen) ej funnos i huset, man hade letat efter dem både på gården och i trädgården, men förgäves. ... Madame Hortense, som var en from kvinna, uppsände redan varma böner till Guds tron. ... ... Ett ögonblick blickade Gaston Robespierre med sorg i ögonen, och en bön för denna olycksaliga själ steg upp till Guds tron. Förgäves letade han efter ringaste spår af mildhet eller värme på broderns anlete, allt var endast köld och hån. (Adolphine Fogtmann "Gastons bedrifter" s 6,141; Paris år 1793; Barnbiblioteket Gullvivan 1916)

Den 28 april 1588 höll Johan (III) ett tal inför Ölands prästerskap; det var hans sista stora offentliga, teologiska framställning. ... Han försvarade sin egen Liturgi ("Röda boken"). ... (Rökelsen) användes inte av vidskeplighet utan för att smitta inte skulle spridas från de många sjuka som besökte kyrkorna. (Åke Andrén "Sveriges kyrkohistoria - Reformationstid" s 202-203)

Sedan lång tid tillbaka i kyrkans historia har det funnits domkapitel. De bestod av präster som tillsammans förrättade bön och hade ansvar för en domkyrkas gudstjänstliv. Prästerna kallades ibland kaniker, ibland domherrar. De främsta av dem benämndes prelater och utgjordes av bland andra domprosten och dekanen. Noggranna föreskrifter om domkapitlens organisation och uppgifter utfärdades i karolingerriket. År 817 blev det fastställt att ett domkapitel skulle finnas vid varje domkyrka. (Bertil Nilsson "Sveriges kyrkohistoria - Missionstid och tidig medeltid" s 148)

En blick på världen 1500 år f Kr skulle visa oss män och kvinnor som fortfarande offrade djuroffer för att kunna nalkas sin gud eller sina gudar. Den äldsta indiska litteraturen, Vedaskrifterna, ger oss en bild av hur . . . familjefadern offrade sitt djuroffer på samma enkla sätt som Abraham gjorde. . . . Vedalitteraturen består av hymner som prästerna sjöng medan röken steg upp mot himlen. . . . Det intressanta är att vilket namn de (än) gav sin gud, tillbad de honom alltid som universums högste härskare. (Robert Brow "Religion, Origins and Ideas" s 37; se också Colin Chapman "Livsfrågorna och kristendomen" s 143)


Sångarna:

Inför vår Faders tron i samfälld bön vi går: Ge tröst, ge kraft, ge glädjens ton för varje dag och år. (J Fawcett-B Olsson: Psalmer och Sånger 406:2)

Mitt hjerta! fröjda dig; må själ och sinnen röras. Låt andakt af din bön allt upp i himlen höras: Ty Fadren bjuder dig, dig kallar ock Guds Son, Att träda tröstelig inför sin nådathron. (J Olearius-G Ållon: Psalm 261:1; jfr Psalmer och Sånger 573:1)

Men såsom en fågel mot himmelens höjd Sig lyfter på lediga vingar, Han lofvar sin Gud, är glad och förnöjd, När han öfver jorden sig svingar: Så lyfter sig själen i hjertelig fröjd Till himlen med lofsång och böner. (Nordisk medeltida visa-JO Wallin: Psalm 424:5; jfr Psalmer och Sånger 175:5)

Jag kan ej rätt dig lofva, Dock frambär jag min gåfva; Den rökelse, jag gifver, Min sång och suckan blifver. (Spegel: Psalm 429:6)

Du som fromma hjertan vårdar Och de trognas bön upptar! Gud! en dag i dina gårdar Bättre är än tusen dar. När oss lefna'ns oro tär, O hur skönt ditt tempel är! O hur ljuft, att der bortsjunga Jordens sorg och dagens tunga! ... O min själ! du skall dig svinga Till det Salems berg en gång, Der Cherubers harpor klinga Bland de sällas segersång. Låt ditt lof, ditt böneljud Gå i förväg hem till Gud, Medan än du, följd av sorgen, Irrar utom Fadersborgen. ... Christne! medan vi här vandra, Låtom oss, på fädrens vis, Fromme bedja med hvarandra, Glade sjunga Herrans pris. Barnens, liksom fädrens, ljud Stige upp till samma Gud, Att hans godhet nederkalla Öfver oss och öfver alla. (JO Wallin: Psalm 500:1,4,6; jfr Psalmer och Sånger 77:2,4)

Träd inför Herren i helighets prydnad, Böj dig inför honom, prisa hans namn; Bönernas rökverk och guld utaf lydnad Bär inför honom tillbedjande fram! (JSB Monsell-E Nyström: Sång 401:1)

Här din glans, din härlighet, tidens dunkelhet dock skymmer, och ditt höga majestät intet jordiskt tempel rymmer. Men till dig vår lovsång går, och vår bön din tron dock når. (I Franz-NJ Nordström: Sånger och Psalmer 1951 nr 5:3; jfr Psalmer och Sånger 326:3)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående “skålar som är fulla rökelse”, se också Upp 15:7; 21:9a.


Grekiska ord:

thymiama (rökelse) (i NT + exempel i Apokryferna) Luk 1:10; Upp 5:8 – Tobit 8:2; 2 Mack 2:5; 10:3; Salomos Vishet 18:21; Syr 45:16; 49:1; Luk 1:11; Upp 8:3-4; 18:13.

proseuchê (bön) (i NT + exempel i Apokryferna) Tobit 12:15; Apg 1:14; 2:42; Upp 5:8 – Tobit 3:16; 12:8; Judit 12:6; 13:10; 1 Mack 3:46; 5:33; 7:37; 12:11; 2 Mack 1:23-24; Salomos Vishet18:21; Syr 3:5; 7:10,14; 34:26(31); 35:17(21); 39:5-6; 51:13; Baruk 2:14; 3:4. Matt 21:13,22; Mark 9:29; 11:17; Luk 6:12; 19:46; 22:45; Apg 3:1; 6:4; 10:4,31; 12:5; 16:13,16; Rom 1:9(10); 12:12; 15:30; 1 Kor 7:5; Ef 1:16; 6:18; Fil 4:6; Kol 4:2,12; 1 Thess 1:2; 1 Tim 2:1; 5:5; Filemon v 4,22; Jak 5:17; 1 Petr 3:7; 4:7; Upp 8:3-4.

fialê (skål) (i NT + ett exempel i Apokryferna) Upp 5:8 – 1 Mack 1:22; Upp 15:7; 16:1-4,8,10,12,17; 17:1; 21:9.


Ytterligare studier:

2 Mos 30:1-10; 4 Mos 7:14,20,26,32,38,44,50,56,62,68,74,80; 2 Krön 4:22; Ordsp 15:29; Jes 56:7; Dan 4:14(17); 7:21-22,25; 8:13; Sak 14:5; Joh 14:13-14; Upp 11:18; 13:7,10; 14:12; 15:7; 17:1,6; 18:20; 19:8; 20:9; 21:9; 22:21.


M.R.J. Bredin "The Influence of the Aqedah on Revelation 5:6-9"; Irish Biblical Studies 18.1 (1996): 26-43.

J. Daryl Charles "An Apocalyptic Tribute to the Lamb (Rev 5:1-14)"; Journal of the Evangelical Theological Society 34.4 (1991): 461-473.

J. Daryl Charles "Imperial Pretensions and the Throne-Vision of the Lamb: Observations on the Function of Revelation 5"; Criswell Theological Review 7.1 (1993): 85-97.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-26; 2012-06-14; 2015-02-10)

Till sidans topp

5:9a Och de sjunger en ny visa och säger:

Ord för ord (5 ord i den grekiska texten): och (de)-sjunger (en)-visa ny sägande:


1883: Och de sjöngo en ny sång, sägande:

1541(1703): Och sjöngo en ny sång, och sade:

LT 1974: De sjöng en ny sång med dessa ord:


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

David ‘som var’/var omgjordad runt omkring i en dräkt av fint linne och alla leviterna som lyfte Herrens förbundsark och de som sjöng psalmer och Kenanja, ledaren av/för dem som sjöng visorna och emot/på David en dräkt av fint linne. (1 Krön 15:27, Grekiska GT)

(David sade:) ”Gud, jag skall sjunga en ny visa för Dig. I/med ett stränginstrument (med) tio strängar skall jag spela för Dig. ” <(span>(Ps 144:9, Grekiska GT)

(Brännoffersaltaret) förnyades i/med visor och cittror ... (1 Mack 4:54b)

(Jesus, Syraks son, sade till sina fromma söner:) “Ge isär/alltigenom en doft och lova (med) en sång. Välsigna Herren på/’för ... skull’ alla gärningarNA. Ge storhet till Hans namn och bekänn ut/frimodigt i/med Hans lov/lovprisning, i/med läppars visor och i/med (cittror; grekiska: kinyra) och på det här sättet skall ni tala i/med en ’bekännelse ut’/’frimodig bekännelse’ att/: ”Alla Herrens gärningar (är) oerhört fina, och varje befallning kommer att vara/ske i Hans lägliga tid.” (Syr 39:14b-16a)


Den Senare Uppenbarelsen:

Då (Jesus och Hans lärjungar) hade sjungit lovsånger, kom de ut ’in i’/till Olivträdens berg. (Matt 26:30)

(Folket i synagogan) var allesammans bestörta, så att söka/'de sökte' sig tillsammans med * (א,* א, B) sig själva och sade: “Vad är det här? En ny lära!” (Mark 1:27a)

‘Enligt midnatten’/’vid midnatt’, då Paulus och Silas bad, sjöng de (‘hela tiden’/’gång på gång’) lovsånger till Gud. (Apg 16:25a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus sade till sina lärjungar:) ”Ett nytt bud ger Jag er.” (Joh 13:34a)

I/på den plats varest/där Han korsfästes var det (hela tiden) en trädgård, och i trädgården en ny minnesgrav, i vilken ännu inte ’heller ingen’/någon (hela tiden) hade varit (och var) satt/lagd. (Joh 19:41)

Till den som segrar * (א,* א) skall jag ge ... en vit röstningssten och emot röstningsstenen är (och har ... varit) ett nytt namn skrivet, som ingen känner ’om ej’/utom den som tar (den). (Upp 2:17b)

Emot (pelaren) skall Jag skriva Min Guds namn och namnet av/på Min Guds stad, det nya Jerusalem, det som stiger ner ut ur himlen från Min Gud, och Mitt namn, det nya. (Upp 3:12b, ”Filadelfia”)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

(Sibyllan) lyssnade med hela sin själ till änglasången, som blev allt starkare. Till sist blev den så kraftig, att den väckte herdarna. De reste sig på armbågen och sågo lysande skaror av silvervita änglar röra sig uppe i mörkret i långa, vajande led liksom flyttfåglar. Somliga hade lutor och violiner i händerna, andra hade cittror och harpor, och deras sång klingade så munter som barnskratt och så sorglös som lärkkvitter. (Selma Lagerlöf ”Kejsarens syn” s 14)

Den okände: "Låt oss gå och gömma oss i bergen med vårt elände ..." Damen: "Ja, bergen gömma! - Men först måste jag in och tända ett ljus åt min goda Sankt Elisabeth ... kom!" ... Den okände: "Nåja; jag kan ju alltid gå igenom; men stanna gör jag inte!" Damen: "Det vet du inte! - Kom! - Därinne skall du höra nya sånger!" Den okände går efter henne mot kyrkporten: "Kanske!" Damen: "Kom!" (August Strindberg "Till Damaskus I" s 157)

På järnvägsstationen Progonnaja höll man aftongudstjänst. Framför den stora ikonen, målad i bjärta färger mot en bakgrund av guld, stod en hop tjänstemän från stationen, deras hustrur och barn och dessutom huggare och sågare som arbetade ute på linjen i närheten. ... Det var kvällen för Marie Bebådelsedag. Den gamle prästen från Vedenjapino förrättade gudstjänsten, underdiakonen och Matvej Terechov sjöng. Matvejs ansikte strålade av glädje; medan han sjöng sträckte han på halsen som om han ville flyga. Han sjöng tenor och reciterade också med tenor, ljuvt och övertygande. När de sjöng "Ärkeängelns röst" viftade han med handen som en körledare, och i det han försökte anpassa sig till underdiakonens dova gammalmans bas utförde han med sin tenor något mycket komplicerat, och det syntes på hans ansikte att han erfor djup tillfredsställelse. ... Matvej bodde inte långt från stationen, på värdshuset som ägdes av hans kusin. Men han hade ingen lust att gå hem. Han satt bakom disken hos byfféägaren och berättade halvhögt: "På kakelfabriken hade vi en egen kör. Och jag måste säga att fast vi var enkelt folk, men sjunga kunde vi verkligen, fantastiskt bra. Man bad oss ofta komma till staden, och när biträdande biskopen Ioann förrättade gudstjänst i Trefaldighetskyrkan, så sjöng hans sångare på högra läktaren och vi på den vänstra. Men man klagade i staden på att vi sjöng så länge, "de från fabriken drar ut så väldigt", sa man. Det är sant, vi började Andrejevmässan och lovsången någon gång efter sex och var inte färdiga förrän efter elva, så att klockan ibland var över ett innan man var hemma på fabriken. "Det var fint!" suckade Matvej. "Verkligen fint, Sergej Nikanoritj. Men här har man inget roligt. Den närmaste kyrkan ligger fem verst bort, med min svaga hälsa tar jag mig inte ens dit och det finns inga sångare." (Anton Tjechov "Dråpet" s 45-46)

Jag hade varit i Katolska kyrkan (i Stockholm) med moster förut, och när vi hade gått därifrån, hade moster alltid lovprisat den vackra sången, men jag hade själv inte kunnat höra, att den var vacker. ... Men nu, medan jag satt och sörjde över den döda (som hade gått och dränkt sig), nu hörde jag varje ton och förvånade mig över hur vackert alltsammans var. ... Jag tyckte ... att hon sa mig genom sången, att jag inte skulle sörja mer över henne. Hon hörde sång, som var ändå skönare än den, som jag lyssnade till, och hon mindes inte mer sitt jordiska livs lidande. Härmed kom det en sådan ljuvlig tröst till mig, att jag måste gråta. ... "Jag tycker just, att jag ville gråta, jag också," (sade moster). Sedan satt vi och höll varandra i hand, moster och jag, så länge som sången varade. (Selma Lagerlöf "Dagbok för Selma Ottilia Lovisa Lagerlöf" s 159-160; 17 mars 1873)

Sången spelade en central roll i den lutherska reformationen. Den kristna visan – tyska: Lied – blev en viktig form för undervisning om den kristna tron och om Guds ord. Samtidigt blev den ett uttryck för församlingens gemenskap: Inte bara präst och körer utan också menigheten tog del av sången i kyrkorna – åtminstone så småningom. Den stora nyansatsen med den lutherska visan var att den blev en del av gudstjänstens liturgi. I flera fall ersatte kyrkvisorna gregorianska partier i mässan. Martin Luther själv och de andra reformatoriska psalmdiktarna knöt an både till de gamla ambrosianska hymnerna och till de profana visorna, när det gäller form och melodier. ... Även inom den reformerta kyrkogrenen förekom församlingssång av viskaraktär. Där utgjordes texterna normalt av omskrivningar av psaltarpsalmer, s.k. psaltarparafraser. (De kristna s 426; Jan Arvid Hellström: Reformationens sång och musik)

Med “andeliga wisor” förstås de wisor, som man utom Skriften sjunger om Gud, och hwilka man dagligen kan göra. Derföre kallar (Paulus) dem andeliga framför psalmerna och lofsångerna, om hwilka han wäl wisste, att de i sig sjelfwa wisserligen äro andeliga; men i wisorna förbjuder han oss att bruka werldsliga, köttsliga och ohöfwiska sånger och will, att wåra wisor skola handla om andeliga ting, hwilka äro tjenliga att i något stycke lära och förmana oss, såsom han här säger. ... Wisorna böra wara så beskaffade, att de finna nåd och behag hos hwar man, som dem hörer, och således icke bestå af några onyttiga, odugliga eller eljest oskickliga ting, som hafwa hwarken smak eller lukt, hwarken kraft eller saft. Det bör wara anderika, ljufliga och söta wisor, dem hwar och en gerna hörer. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 181 i kommentar till Kol 3:12-17)

Också rabbinerna sade att Israel i Messias dagar skulle sjunga en ny sång till pris för sin frälsnings under. (Olaf Moe "Johannes Uppenbarelse" s 138)


Att fortsätta med (hembygden):

Sången är “ny” (jfr Jes 42:10; Ps 40:4). Den har aldrig sjungits förr. Det som nyss har hänt ger verkligen anledning till en ny lovsång. (Paul Wern ”Glimtar från Patmos” s 63)

Säg namnet Greta Haedge till någon av den lite äldre generationen hovslätts- eller norrahammarsbor, och du får alldeles säkert (nu 1982) ett igenkännande leende till svar. Och det betyder, att den här bygdens speciella sångfågel och glädjespridare ingalunda är bortglömd. Greta Peirons föddes den 13 februari 1901 på gården Johanslund i Bårarps by. ... Hovslätts missionsförsamling fick under många år glädjen att lyssna till en gudabenådad sångsolist, som också blev en ovärderlig tillgång i kören. I samband med sitt giftermål med John Haedge flyttade Greta till Norrahammar, i vars kyrkokör hon naturligtvis togs emot med öppna armar. I nära femtio år kom hon sedan att ägna Norrahammars kyrkokör sitt intresse både som högt uppskattad solist och som körmedlem. Men sina djupaste rötter hade hon fortfarande kvar i Hovslätt och åkte därför under många år troget till sin gamla kör i Hovslätts missionskyrka. När allt är som bäst, knackar ofta sjukdom på dörren. Greta fick luftrörsbesvär, som ganska snart utvecklades till en plågsam astma. Lasarettsbesöken blev allt tätare, men det egendomliga var, att när besvären släppt, om än tillfälligt, kunde hon sjunga tämligen obehindrat igen. För sjunga måste hon! Och så börjar en ny period av hennes liv som sångare, nu vid gudstjänster på lasarettet och Östra klinikerna tillsammans med sin mångåriga ackompanjatör kantorn Helga Sjöstrand. Till hennes 70-årsdag konstaterade en av stadens tidningar aktningsfullt, att fru Haedge vid omkring 80 framträdanden per år i hela 21 år sjungit för patienter på Jönköpings lasarett och i 16 år på Östra klinikerna och detta helt ideellt och utan någon som helst ersättning! Och hon skulle komma att fortsätta ännu i flera år! ... "Gud gav Dig gåvan att sjunga, och Du har brukat den väl. Du sjungit för gamla och unga till tröst för mång sorgsen själ. Du lyft mångens blick från gruset, mot höjden, mot himlaljuset. ... Du satt månget hjärta i brand att längta till hemmets strand. För allt vi vårt tack vilja bringa och önska att länge än på jorden Din sång måtte klinga och sist uti himmelen." (Gösta Freij "Människor i närbild: Greta Haedge" s 135-136)

Omvändelsen, avgörelsen, är idag (år 1968 bland det småländska frikyrkofolket) för många ett oumbärligt ritual, men engagerande och med personlig genomslagskraft. Det religiösa ledmotivet slår inte igenom lika starkt i provinsens kultur. Det dominerar inte som förr, men det hörs genom det mesta, som grundtonen i en folklig visa. (Berndt Gustafsson "Frikyrkobröder" s 54)

Ett inre behov har länge gjort sig gällande att (nu år 1950) få säga kretssångarna ett hjärtligt och varmt tack för de många berikande sångstunderna vid de olika kretsmötena i öst (Taberg) och väst (Bondstorp). Sången och musiken har varit fruktbärande källsprång för pilgrimerna på väg mot det himmelska hemmet. Jag hade förmånen att vara med, när sångarna från de olika platserna sammanslötos till en kretsförening av sångare och musikanter. Det skedde i Månsarps missionshus år 1930. Vi läste då tillsammans Upp. 15:2-4 om skaran med Guds harpor i sina händer, vars harpotoner i förening med den nya sången: "Du är värdig att taga bokrullen och bryta dess insegel, ty Du har blivit slaktad, och med Ditt blod har Du åt Gud köpt människor, av alla stammar och tungomål och folk och folkslag" (Upp. 5:9-10) bringade Gud och Lammet ära och pris. (Johan Abrahamsson "Hälsning till Tabergs- och Bondstorpskretsarna" s 21; Abrahamsson var kretsledare 1927-39)

Sången och musiken har alltid haft en stor plats i (Hovslätts) missionsförsamlings arbete. Den första sångkören bildades i Sandseryd 1890 med kantorn J F Johnsson som ledare. Notkunnigheten bland sångarna var på den tiden så gott som obefintlig. En av de gamla körmedlemmarna, skomakarmästare Johan Karlsson, har berättat att vid en uppsjungning, då kantor Johnsson hade förhinder, sände man bud till Kettilstorp för att få fatt i någon, som kunde "ta tonen" - men förgäves. Man vände sig då åt annat håll men med samma resultat. Då tog en körmedlem, en mjölnare, mod till sig och angav tonen. Men riktigt lyckat blev det inte. Vid ett möte i Hovslätts Missionskyrka beslöt man sig för att bilda en egen sångkör. Ledare och dirigent blev David Josefsson från Norrahammar. Kören fick vid starten 14 medlemmar, och en av dessa, Gunhild Paulsson, är ännu kvar i bygden och församlingen. 1924 fick kören en ny och duktig dirigent i Oscar Ängfors, som ledde kören till år 1942, då Gösta Freij övertog taktpinnen. Från 1968 leder Herbert Glans missionsförsamlingens kör. Tidigt bildades en musikförening inom församlingen. Ledare för denna har under åren varit Elin Magnusson, Sonja Zander, Birgitta Gustafsson och numera Ovar Bardh. En sånggrupp, benämnd SMU-kören med i huvudsak tonåringar startades 1958 med Herbert Glans som ledare. Efter några år fick den en ny ledare i Anders Ekström. Kören har ett 50-tal medlemmar och kallas numera (1979) Reflektera. Ännu en sånggrupp med namnet Zenith för yngre tonåringar och en barnkör finns inom församlingen. (Ingvar Kiland-Gunnar Lantz "Hovslätts Missionsförsamling" s 35)

Den 1 maj 1876 kom (pastor Karl) Palmberg till Sandseryd. Kyrkan var proppfull av folk, så Palmberg fick tränga sig genom folkhopen. ... Han började med psalmen 268: "Hela världen fröjdes Herran." Den psalmen sjöngs sedan nästan varje söndag. ... Folk kom sedan till kyrkan långt i förväg och brukade då sjunga: "Tryggare kan ingen vara." Man kom från Jönköping, Huskvarna, Byarum, Hagshult och Angerdshestra för att få lyssna till Palmberg. ... Från Norrahammar kommo många arbetare till mötena (på logar och i lador). Dessa (möten) utfylldes mest av samtal och sång, och ledaren läste ur bok. "Hans ve Kvarna" var god sångare och ledde sången. Han fick god hjälp av "Hans och Kristin på Torpet". ... En söndagseftermiddag sommaren 1876 var det sammankomst hos Johannes i Månestorp, och landstingsmannen från Bårarp var ledare. Då mötet var slut, tog drängen Johan i Jäbo upp sången: "Den store läkaren är här, den kärleksfulle Jesus." Vid slutet av sången tog värden på stället upp sin snusdosa men glömde snusa, grät och sade: "Låt aldrig den sången bli för gammal!" (Hjalmar Bjurulf "Sandseryd - En smålandssockens krönika genom 200 år" s 79-80)

Anno 1638 19/3 hade skolmästaren (i Jönköpings skola) M. Ambjörn begärt af rätten, att några af djäknarna i skolan måtte få lof att gå omkring i staden och begära allmosor af borgerskapet, på det att sången i kyrkan måtte i helgdagarna blifva vid makt hållen, efter som en gammal sedvänja är. Efter någon öfverläggning afslog rätten rektorns begäran om tillstånd att upptaga allmosor. Däremot beviljades, att djäknarna skulle af kyrkans pengar få 5 daler svårt mynt, för det de uppehålla sången i kyrkan öfver helgdagarna. Anno 1639 erhöll Per djäkne 4 daler för det han hållit sången vid makt pingstdagen och midsommar. (Rudolf Björkman "Det nya Jönköping. Från stadens flyttning till slutet af sjuttonde seklet." s 283-284)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1900

Den som bäst förmedlade innerligheten i den kristna tron (i Gammelsvenskby), Anna Utas, finns inte heller bland de levande. Hennes utstrålning var den helgade människans. Hon tycktes helt följa katekesens ord om att tyda allt till det bästa. När det ömma tilltalet och de mjuka händerna följdes åt i mötet med den andre, fick ord sådana som barmhärtighetens moder för en kort stund konkret gestalt. Det var nästan så att man chockades den gång hon efter den inledande bordsbönen plötsligt utbrast: "Nu skall vi supa." Från någon annan i byn hade det varit ett fullständigt naturligt stilbrott. Annas yttre värld var med ålderns rätt begränsad. Hon kom nästan inte längre hemifrån än till gravgården eller grannbyn. Det var som om hon mer och mer började ta del i göromålen i en annan värld. Inte minst när hon sjöng de gamla psalmerna dröjande på varje stavelse på äkta gammalsvenskt bysätt, kunde man förnimma tonerna av den himmelska lovsången. (Karl-Erik Tysk "Skymningsland - Ljusglimtar från Gammalsvenskby" s 20)

En undersökning utförd av Robert Beck, som är lektor på pedagogiska institutionen vid University of California i Irvine i USA, visade att halten av immunglobulin-A i saliven ökade markant när man sjöng. Det är visserligen så att det behövs fler studier som bekräftar hans upptäckt, men det kan aldrig skada att motionera stämbanden i glada vänners lag. (Lisa Murphy "20 sätt att höja kroppens försvar" s 77)

I mars 1979 började en märklig kristen rörelse bland urbefolkningen i Galiwin'ku i det isolerade Arnhems land på Australiens norra, tropiska kust. Den grep snart inte bara hela denna grupp på 1 600 människor utan spred sig till angränsande städer och fortsatte sedan till andra urbefolkningsgrupper på flera tusen kilometers avstånd. Utmärkande för rörelsen var nattliga gemenskapsmöten som kunde hålla på till ett eller två på natten. Vid dessa möten sjöngs det mycket, ibland på inhemska dialekter, ibland på engelska. Tidigt på kvällen var sången avspänd fast glad och jublande. Senare blev den intensivare och innerligare ju mer människor greps av Guds ande. Efter en stunds bibelförklaring av någon av ledarna bildade gudstjänstdeltagarna (oftast flera hundra) en ring och fortsatte att sjunga med ögonen slutna och armarna upplyfta i tillbedjan. De som ville lämna sina liv till Kristus eller söka hjälp med något problem knäböjde tyst mitt i ringen, och ledarna bad för dem och lade händerna på dem. (Robert Bos "Kristna rörelser bland Australiens urinvånare" s 192; författaren född år 1946, koordinator, Wontulp-Bi-Buya College, Townsville, Queensland, Australien)

Sedan vi genom Guds frälsande nåd har blivit dragna upp ur den djupa dyn i vilken vi sjunkit ned har vi fått en ny sång lagd i vår mun. Lika naturligt som det är för bäcken att brusa, för skogen att susa, för blomman att dofta och för fågeln att slå sin drill, lika naturligt och nödvändigt är det för den frälsta själen att få lova och ära Gud. (Lewi Pethrus ”Under den Högstes beskärm” s 388)

Då Herrens hus (vid Umkonto-floden i Sydafrika) återinvigdes, samlades mycket folk. Åter sände det lilla järnstycket, som tjänstgjorde som kyrkklocka, ut sina kallande toner över nejden och människorna kom för att höra det glada budskapet. ... Syndare omvänder sig till Gud och lovsången, den nya sången, höres också från den trakten. (Gösta Stavman "En medarbetare" s 23-24; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1962)

För första gången är (Elin Tarp) ensam i detta nya som är hennes och Tryggves. Detta ska hon ha ansvar för. Mycket är nytt. Litet är plock från det gamla hemmet. Men det mesta står kvar däruppe, väntar på auktion och förskingring. Men orgeln är med. ... Tryggve ville ha den med. Snart skall han nog be henne spela. En strauss, en sjömansvals eller en frikyrkosång. I hans breda bröst har många melodier stämt möte. Ett litet grand från hans frikyrkohem sitter ännu kvar hos honom. Hon har märkt det många gånger. (Sven Edvin Salje "Den söker icke sitt" s 312-313)

Den svenska pingstväckelsen ... är en sjungande rörelse. Den kan glädja sig åt ett flertal framstående sångare, som vuxit upp i dess sköte och som i dag räknas bland världens bästa och mest kända kyrkosångare. Sångdiktningen har även en mycket bemärkt plats inom våra led. Enkel, folklig sång växer fram ibland oss som blomstren i ängarna om våren. Väckelsen tränger djupt in i folksjälen och träffar emellanåt på poetiska och musikaliska källådror. På så sätt skapas en värdefull sångskatt, visserligen utan anspråk på litterär och musikalisk berömmelse, men med en utomordentlig förmåga att väcka, vederkvicka och uppbygga det andliga livet hos sin samtid. En av de allra största förutsättningarna för denna rikedom på sång är de framstående musiker vi har ibland oss. ... Tack vare deras förståelse för den sångart det här är fråga om, nämligen den andliga folksången, har musiken och sången fått ett så stort rum ibland oss som fallet nu är. ... Allt vittnar om att ... väckelsen i Sverige är en sångväckelse. Vi är förvissade om, att de stora mötena i tältet på Ladugårdsgärde denna midsommar och veckan därefter skall komma att bära vittnesbörd därom. ("Lewi Pethrus som ledarskribent" s 92-93; ledare i tidningen Dagen den 22 juni 1951)

Andlig, evangelisk sång har en långt större uppgift än man i allmänhet synes tro. En värld och en tid så full av synd, sorg och klagan som den, i vilken vi lever, har stort behov av god, väckande och uppbyggande sång. Den kan ofta ge mer än en aldrig så god predikan. ... Historien visar att några av de största framgångarna i kristen väckelseverksamhet vunnits just genom samverkan mellan sång och förkunnelse. ... Ira Sankeys insats vid sidan av D.L. Moodys i detta avseende är allmänt bekant. Sankeysångerna hade en ofantlig betydelse under 1800-talets väckelsetider även i vårt land. Väckelserörelsen i Wales kallades på sin tid sångväckelsen. Bland andra väckelsesånger som då föddes och som blev denna andliga rörelses signaturmelodi, var denna, vars körparti lyder: O, det skall bli härligt för mig. ("Lewi Pethrus som ledarskribent" s 92; ledare i tidningen Dagen den 15 december 1949)

Det är den enkla levande sången, som har makt i sig, och det är denna, som den levande församlingen alltid åstundat. Det är denna enkla sång, som griper anden i människan. Vad var det som gjorde Ira D. Sankeys sång till en så utomordentlig makt, som den i verkligheten var? Det var onekligen dess evangeliska enkelhet. Hans okonstlade sånger gav rum för den helige Andes verksamhet. Så är det även med den bästa och framgångsrikaste sången i våra dagars Sverige. Den verkligt andliga sången har skänkt liv och frid, mod och tröst åt oräkneliga skaror, som redan nått hamnen i sångens rätta hemland. Sångens eviga hemland borde också vara allas vårt mål. ("Lewi Pethrus som ledarskribent" s 61; ledare i tidningen Dagen den 2 december 1947)

(Swaziern) sade med dämpad röst till brudparet: "Jag har ingenting att giva eder, som de andra gjort. Men jag har kommit den långa vägen hit för att sjunga en sång för er." ... (Han sjöng:) "Jesus endast, Jesus endast." ... Jag hade en förnimmelse av att nuet och evigheten möttes. ... Jag tänkte: Är detta en försmak av den nya sången? (Gideon Wikström "En sång i Afrika" s 115-116; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings Missionskalender 1929)

Kommittén (för en reviderad psalmbok för svenska kyrkan) arbetade (efter sitt förnyade uppdrag 1913) snabbt och redan 1914 fanns ett nytt förslag. Det skilde sig inte mycket från det tidigare. ... Man höll kvar sin kritik av väckelsepsalmen. Den definierades som "andlig sång", som inte hörde hemma i psalmboken. Med andlig sång menade kommittén pietistisk, lågkyrklig eller frikyrklig sång av anglosaxiskt eller svenskt ursprung. I nydiktningen sökte man i stället efterlikna den wallinska psalmkaraktären. (Ingmar Brohed "Sveriges kyrkohistoria - Religionsfrihetens och ekumenikens tid" s 63)

I sängen bredvid (Klasberg) låg en ung man döende i lungsot. Denne hade kommit in förbittrad av livet och förhärdad mot Gud och människor. ... Men han hade ej tänkt på att förskansa sig mot gamle Klasberg. I Klasberg såg han en olyckskamrat, en som hade samma skäl som han att vända sig med hat bort från alla bättre lottades falska tal om en Gud. Men han fick höra en ny visa från Klasbergs vissnade läppar. Under de sömnlösa nätterna lyddes han efter den halvhöga viskningen bredvid sig, lyddes efter det underbara, aldrig förr av honom hörda: ett hjärtas samtal med en älskad Gud. ... Den unge mannen kom ej ifrån den syn, som gubbens enkla ord visat honom: Kristus på korset, och så kom det sig, att korset bröt udden av hans lidande och gav honom ny kraft. Döende stod han upp till ett nytt liv, som ej skulle dö. (Elisabeth Beskow "Röster" s 326-328)


ca 1900 - ca 1850

I lika hög grad som åhörande av spelmännens musik gillade Jenny att närvara vid uppsittarkvällar, då vissång bjöds. Själv hade hon liksom många av hennes kamrater visböcker i vaxdukspärmar där hon skrev av vistexter så snart hon hörde dem sjungas. Hon skrev naturligtvis av sina kamraters visor i de fall de kommit över sådana som hon inte hade. Vishäften som såldes för billigt pris brukade hon klistra in genom att gnida en avskuren potatis i boken och mot vishäftet, som hon sedan klämde in i boken. En uppsittarkväll framför en brasa var så trivsam att det kröp i en, sade Jenny ibland. Marknads- och beväringsvisor sjöngs ofta av männen och de unga pojkarna. ... Några (av de kringresande knallarna) sjöng skabrösa visor som ingen ville erkänna att de gillade att höra. ... Här i trakten fanns visdiktare som sjöng om händelser i trakten, om sådant som förekommit inför tinget, om torftiga år eller om år med rika skördar. (Per-Evert Tingberger "Småländsk folkmusik i vägskäl vid Skruv" s 192,194)

Väckelsen, som begynte då (prästen Svening Henriks) predikade första gången i Berga kyrka, bredde ut sig över hela pastoratet, ja, långt utanför dess gräns. ... I ett brev, skrivet trettondagsafton 1880, ger Henriks en livfull skildring av arbetet och väckelsen i Berga pastorat: Han skriver ... : "På eftermiddagen har jag varit i en by här i socknen, då vi hade predikan och bönemöte - ett saligt bönemöte. ... Från alla håll i socknen inlöpa de mest strålande bevis på Guds kraft till väckelse och liv. Flera berätta, att de aldrig skådat sådana tecken och under, sådan rörelse i själarnas värld. På mer än 30 ställen i socknen är folket by- eller gårdvis församlat varje kväll. Jesus undfår syndare och äter med dem. Jesu frälsar syndare och gör dem lyckliga. Jesus återhämtar villfarande och låter dem smaka fadershemmets ljuva skatter. Han gör de döda levande och giver de levandegjorda nya läppar och nya tungor och lägger en ny visa i deras mun! För allt vare Gud ärad." (Efraim Palmqvist "Karl Palmberg och hans samtida" s 147-148)

Till förberedelserna för husförhör hörde att man måste repetera katekesen och helst också "långkatekesen" (1878). Ett sätt att repetera sina kunskaper erbjöd de så kallade husförhörsvisorna. Dessa var inte från början omedelbart knutna till husförhöret utan liknande visor fanns tidigare i folktraditionen. Det är inte otänkbart att de kommit att kallas "husförhörsvisor" därför att de hjälpt till att aktualisera kunskaperna inför husförhören. Innehållsligt rymmer husförhörsvisorna inte katekeskunskaper utan mera av kristna allmänkunskaper, oftast i anknytning till bibelkunskapen, som till exempel följande husförhörsvisa från Hälsingland: "Tolv apostlar Elva lärjungar Tio budorden Nionde timmen gav Han upp sin and' Åtta saligheter Sju bönepunkter Sex stenkrukor i Kanaans land Fem Moseböcker Fyra evangelister Tre patriarker: Abraham, Isak och Jakob Två stentavlor som Gud haver gjort En är väl den som råder över himmelen och jorden." (Sven-Åke Selander "Att veta och förstå - om kristendomsförhör i 1800-talets svenska kyrka" s 336)

En sångbok med herrnhutisk anstrykning utgavs av teckningsläraren och lekmannapredikanten Fredrik Engelke (1848-1906; medlem av Mullsjö Missionsförening 1901-1905) i fem häften 1871-75 med titeln "Lofsånger och andeliga wisor i nådene". Texterna, som oftast är Engelkes egna, är enkla och innehåller påfallande mycket blodssymbolik. I 1986 års psamlbok är han representerad med en översättning, efterföljelsesången "Frälsare, tag min hand". (Inger Selander "Psalm och andlig sång i Sverige under 1800-talets senare del" s 318)

Under 1850-talet delades (folkväckelsen) i en nyevangelisk och en baptistisk gren. ... Väckelsen splittrades successivt i en rad samfund. I väckelsen uppstod en ny sång. Man översatte anglosaxisk väckelsesång men använde sig även av äldre, pietistisk och herrnhutisk sång. Frälsningsupplevelsen och kärleken till Jesus var det centrala i förkunnelse och sång. Den nya sången kan uppfattas som ett uttryck för en motrörelse, men den kan också ses som ett komplement till kyrkopsalmen. ... Den nya sången spreds genom väckelsens egna tidningar, genom sånghäften och privata vaxdukshäften men även muntligt, till exempel genom kringresande sångare. (Inger Selander "Psalm och andlig sång i Sverige under 1800-talets senare del" s 316)

När det led mot slutet (av kyrkoherde Hans Birger Hammars i Mjellby i Blekinge liv) sade han: “Sjömannen på det vilda havet dör lugn, då han somnar i Frälsarens armar”. Därefter utropade han: ”Ack, huru skönt att dö, då man kan säga: ’I Kristi sår jag somnar in’.” Åter sade han: ”Jag hör den skönaste musik och sång, det är lovsångerna inför Lammets tron”. Därunder satt han lyssnande med hopknäppta händer och med ett salighetsskimmer utbrett över ansiktet. Då hans hustru frågade honom, om han ännu hörde sången, svarade han: ”Ja”.Innan han utandades sin sista suck, sade han med synnerlig tonvikt: ”Endast fyrtiosju år”, varefter han insomnade i den sista sömnen den 25 april 1862. Hans levnadsdag var icke lång, men under densamma hade han hunnit utföra ett verk, som burit välsignelserika frukter för folk och land. (E.J. Ekman "Inre missionens historia" s 345)


ca 1850 och tiden dessförinnan

Det kan se ut, som om Bellmans dikter hade sprungit fram i den svenska litteraturen med samma plötslighet som ur sin skapares flödande rika ingivelse. Men liksom de hade krävt en förberedelse av oavlåtligt och medvetet arbete, så ha de också förberetts av en lång inhemsk vistradition, utan vilken de inte skulle vara tänkbara och utan vilken de inte hade vunnit och behållit sin ställning i vår diktning. ... Den samstämmighet mellan dikt och ton, den alltigenom musikaliska ingivelse, som är den Bellmanska poesiens adelsmärke, bottnar i en lång, rik och levande musiktradition. Musiken har större del i vår litteratur, än man vanligen föreställer sig. Även bortsett från folkvisa och psalm har svensk lyrik alltid blivit mindre läst än sjungen. Vår visdiktning intar en hedersplats som i knappt något annat land, ej ens Tyskland eller Frankrike med deras ojämförligt mycket rikare litteratur undantagna, och ingenstans har den utbildats så egenartat som hos oss med Bellman, Almqvist, Geijer och Birger Sjöberg. ... Under 1600-talets två sista decennier hade det franska inflytandet satt in och lika snabbt befäst sig på det politiska som på det kulturella området. ... Vad har icke dessa (lätta franska menuetter, gavotter och vådevillemelodier), dessa livliga och behagfulla melodier betytt för att mjuka upp och befria svensk vers! Och vad ha de icke betytt för Bellman! ... Bellmanssången är ett dyrbart arv, som svensk vislyrik ännu länge kan hämta förnyelse ur. Folkvisan var dömd att gå under i en tid med allmän läskunnighet, men den gamla vistraditionen har främst tack vare Bellman bevarats obruten. Ännu i våra dagar (1938) ha sångare som Birger Sjöberg och Evert Taube visat, att den inte är död och att den gamla formen kan förnyas och fyllas med nytt innehåll. (Nils Afzelius "Bellmanssången" s 163-164,196)

Vi måste fortsätta nedresan utför de branta backarna, från vilkas höjd (vid Dunkehallar) visserligen mångfaldiga bitar, här icke ens antydda, eljest förtjänte att längre och särskilt betraktas om tiden sådant medgåve. Under en oavbruten, men mindre och mindre halsbrytande sluttning nalkas man den lilla staden. Man reser över dess enskilda ägor - Bymarken - där smärre inhägnade åkerfält, vilkas gröda i frodiga ax buga för vinden, omväxla med betesmarker, vimlande av boskap. Bjällrornas klang, kreaturens råmande eller bräkande, vallhjonens visor erinra om Alpernas herdeliv. Under fortsättningen av färden möter man hela flockar barbenta och barhuvade pigor, med en tjock krans av virade bomullsband över hjässan och där ovanpå den vita, renskurade mjölkbyttan, ej sällan med sina blänkande mässingsband, vilken pigorna blott medelst huvudets jämvikt där kvarhålla, utan tillhjälp av händerna, dem de i stället, under vandringen från och till betesmarken för att mjölka korna, använda att sticka på en strumpa, medan de förkorta vägen genom muntra samtal och skratt eller någon folkvisa, sjungen med klar och böjlig röst och med en känsla som säkrare än konsten hittar vägen till hjärtat. (Magnus Jacob Crusenstolpe "Morianen eller Holstein-Gottorpska huset i Sverige, del I" s 126-128; år 1766)

Psalmen blev det samlade uttrycket för de inre känslorna inte blott vid de avgörande tillfällena i människolivet utan lika mycket i det dagliga livets id. Vad Samuel Ödmann (1750-1829) berättar i sin klassiska skildring av det gamla prästhemmet i Vislanda, där stormaktstidens gammallutherska miljö ännu härskade, är nog symptomatiskt. Klockan fyra om morgonen väcktes folket av prästen, och efter intagen frukost var snart alla i arbete, drängarna på logen och pigorna vid spinnrocken. "För att icke överraskas av sömnen vid spinnrockarnas sövande sorl, sjöngos morgonpsalmer, men så snart adventstiden ingick, förvandlades dessa till julpsalmer, som fortsattes hela dagen under arbetet. Alla psalmer sjöngos ur minnet och upprepades immerfort." (Hilding Pleijel "Hustavlans värld - Kyrkligt folkliv i äldre tiders Sverige" s 137-138)

Radikalpietisterna hade sin särskilda sångbok: den år 1733 utkomna samlingen "Andeliga wijsor om hwargehanda materier och wid åtskilliga tillfällen". Formen är synnerligen knagglig och stundom nästan pinsamt smaklös. Men bakom detta skröpliga hölje skymtar en religiositet, som bär äkthetens prägel och den personliga upplevelsens friska ursprunglighet. (Hilding Pleijel "'Stortron' och de religiösa rörelserna" s 91)

Såsom alla stora väckelser skapade pietismen också en ny sång. Dess innerliga visor om "Jesus-Liebe" och broder- och systergemenskap bröto fram med en vårflods kraft i alla Tysklands trakter och ställde för en tid reformationens och Paulus Gerhardts psalmer i skuggan. Men pietismens andliga visor voro till en stor del liksom Joakim Neanders samling bestämda "att läsas och sjungas på resor, i hemmet eller vid kristliga samkväm i det gröna", icke egentligen i kyrkorna. De rörde sig mest om den enskildes andliga tillstånd och själens förhållande till den himmelske brudgummen i toner, som voro lånade från Sångernas sång. Spener försökte sig själf såsom andlig diktare, men hans få psalmer äro blott rimmade betraktelser. Den förste betydelsefulle pietistiske psalmis var den reformerte Joakim Neander, som dog 1680 vid unga år. ... I de flesta af hans "förbundssånger" och "botpsalmer" märkes pietismens subjektivism ("Jag är redo till att bedja"). ... Halle, medelpunkten för pietismen, hade en stor skara psalmister. ... Ehuru många af de pietistiska psalmerna innehöllo sund evangelisk kristendom och ofta gjorde lyckligt bruk af djupa, mindre kända ord ur den heliga skrift, hade de svårt för att blifva upptagna i de vanliga psalmböckerna. Men 1692 utkom i Wesel vid Nedra-Rhen den första egentliga pietist-psalmboken under titeln: "Der andäctig singende Christenmund"; 1697 trycktes i barnhuset i Halle "Das geistreiche Gesangbuch", som innehöll 238 psalmer med melodier till; senare följde Freylinghausens psalmbok, som slutligen kom att innehålla 1,581 andliga sånger, och namnet "Halleska sånger" blef ett gemnsamt namn för den pietistiska psalmdiktningen. De gamla koralerna passade icke riktigt till de gudaktiga församlingarnas andliga visor; därför fingo de Hallelska psalmerna också "Hallelska melodier", som i regel voro välljudande och lätt sjungbara. (Fredrik Nielsen "Från reformationen till upplysningstidehvarfvet" s 661-663)

Den katolska kyrkans korpräster var musikaliskt väl utbildade. I den nya kyrkan försvann dessa befattningshavare. ... Korprästens musikaliska tjänst överfördes på klockaren, åtminstone till en del: han skulle kunna sjunga vissa partier i gudstjänsten och leda den sång som prästen inte själv utförde. ... Före 1700-talet var organistens uppgift inte att ackompanjera församlingssången. Han gav bara ton när psalmsången skulle tas upp eller spelade ett preludium före. ... Klockaren, som ofta kämpade en hård kamp för att ersätta korprästen, fick emellertid hjälp av skolornas elever, som var skyldiga att medverka vid gudstjänsterna. Musiken intog nämligen under vasatiden och ända fram till stormaktstidens slut samma väsentliga plats på skolschemat som under medeltiden; det var musikundervisning varje dag, och undervisningen omfattade för de mer försigkomna även flerstämmig seriös musik. Under 1600-talet tilltog intresset för instrumentalmusik även i skolorna. Hur pass viktig man ansåg musikutbildningen vara framgår av att musikläraren stod i rang närmast efter rektor och ståtade med titeln conrector eller rector cantus. (Folke H. Törnblom ”Kyrkomusik under vasatiden” s 293)

Den andliga sångens betydelse tilltog genom hela stormaktstiden. I den ortodoxa gudstjänsten fick kyrkpsalmen en stor och alltmer betydelsefull roll. Men religiöst lika betydelsefull var den fria andliga visan, avsedd för den enskilda andakten. Reformationstidens psalmdiktning fördes vidare och nådde med den halvofficiella Uppsalapsalmboken 1643 sitt dittills förnämsta uttryck. (Ingun Montgomery "Sveriges kyrkohistoria - Enhetskyrkans tid" s 64)

Med kyrkomötet i Uppsala i oktober 1536 segrade lutherdomen och svenska kyrkan blev en evangelisk nationalkyrka. ... Kungen lät utan invändning mötets beslut påbjudas i alla stift och den evangeliska förnyelsen av kyrkolivet intensifierades. En nyhet var införandet av psalmsången i gudstjänsten som församlingssång. Tidigare hade endast körsång förekommit. Hymner på folkspråket fanns visserligen även före reformationen men sjöngs endast sporadiskt. Nu blev psalmsången en viktig del i gudstjänsten. Den första samlingen evangeliska psalmer hade kommit år 1528. ... Ett nytt, utökat psalmhäfte av Olaus Petri kom 1536. (Berndt Gustafsson ”Katolicismens avveckling” s 57-58)

Den tyska psalmen höll 1523-24 sitt intåg i gudstjensten, klädd i en melodi, ”i hvilken ... de gamla kyrkliga tonarterna med sitt allvar blandades med folkvisans tilltalande tonfall”. Hur frigjorde icke denna psalmsång den allmänna känslostämningen och spred hänförelsen i alltjämt större kretsar. (Th. Brieger "Reformationen" s 298)


Sångarna:

O, skulle jag då sörja, Som har en sådan Gud? Nej, hellre må jag börja Att höja lofvets ljud. Ja, Herren vill jag prisa; Hans nåd och trofasthet Skall bli min nya visa Uti all evighet. (N Frykman: Sång 213:4; jfr Psalmer och Sånger 13:4)

Dig nu sin frid vill han giva, Hjälpa dig år ifrån år. Då skall din visa städs bliva: Jesus allena förmår. Jesus förmår, Jesus förmår Frälsa från synden han vill och förmår! (ER Latta: Segertoner 1960 nr 531:4)


Grekiska ord:

adô (sjunga) (i NT) Upp 5:9 – Ef 5:19; Kol 3:16; Upp 14:3; 15:3.

ôdê (visa) (i NT + exempel i Apokryferna) 1 Mack 4:54; Upp 5:9 – Tobit 2:6; 1 Mack 13:51; 2 Mack 7:6; Syr 39:15; 47:17; Ef 5:19; Kol 3:16; Upp 14:3; 15:3.


Ytterligare studier:

2 Mos 15:1; 5 Mos 31:30; Ps 33:2-3; 40:3(4); 96:1; 98:1; 149:1; Jes 42:10; Judit 16:13; Mark 14:26.


M.R.J. Bredin "The Influence of the Aqedah on Revelation 5:6-9"; Irish Biblical Studies 18.1 (1996): 26-43.

J. Daryl Charles "An Apocalyptic Tribute to the Lamb (Rev 5:1-14)"; Journal of the Evangelical Theological Society 34.4 (1991): 461-473.

J. Daryl Charles "Imperial Pretensions and the Throne-Vision of the Lamb: Observations on the Function of Revelation 5"; Criswell Theological Review 7.1 (1993): 85-97.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-26; 2012-06-14; 2015-02-11)

Till sidans topp

5:9ba Du är värdig att ta bokrullen och öppna dess sigill, eftersom Du slaktades.

Ord för ord (12 ord i den grekiska texten): värdig är-(du) (att)-ta '-n bokrulle'/bokrullen och öppna '-en sigill'/sigillen dess, eftersom (du)-slaktades


1883: Du är värdig att taga boken och bryta hennes sigill, ty du har blifvit slaktad ...

1541(1703): Du äst wärdig att taga bokena, och upplåta hennes insegel; ty du äst dödad ... (”ty äst dödad” i fetstil)

LT 1974: Du är värdig att ta bokrullen och bryta dess sigill och öppna den, för du har blivit slaktad ...


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Psalmisten sade till Herren:) “Soningen är vid sidan av Dig.” (Ps 130:4; Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

(De två lärjungarna) talade (vända) i riktning mot varandra: "Var visst/verkligen inte 'vårt hjärta'/'våra hjärtan' (hela tiden) brinnande i oss som/medan (Jesus) (hela tiden) samtalade (med) oss i/på vägen, som/medan Han (hela tiden) alltigenom öppnade skrifterna för oss?" (Luk 24:32)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

”Vem (är) värdig att öppna bokrullen och lösa upp dess sigill?” Och ingen i himlen och inte (א,* א) uppå jorden * (א,* א) förmådde öppna bokrullen, och inte (א,* א) att se (in i) den. (Upp 5:2b-3)

Jag skådade ’i en mitt av’/’mellan (å ena sidan)’ tronen och av de fyra levande varelserna och ’i en mitt av’/’(å andra sidan)’ de äldste en liten Bagge stående som hade Den slaktats (och slaktades). (Upp 5:6a)


Exegeter, evangelister med flera:

Om någon frågar oss varför Jesus Kristus är den ende som kan uttolka historien måste vi svara: ”Därför att han blev slaktad.” (John Stott "Genom Bibeln - Dag för dag" s 413 i kommentar till Upp 5:13)

Dessa båda grenar - den inre och yttre missionen - ha tillförts rika välsignelser från höjden. Kristussolen och Andens nåderegn ha gjort hjärtetegarna fruktbärande både på missionsfälten och härhemma i de småländska bygderna. Detta är en skörd, som håller på att mogna för evigheten. Med glädje och stilla förbidan se tron och hoppet hän mot den dag, då de hednakristna tillsammans med söner och döttrar från Tabergskretsen, renade i Lammets blod och iklädda den vita dräkten, skola inför den stora, vita tronen uppstämma den nya sången: "Du är värdig ..." (Johan Abrahamsson "Tabergskretsen 1900-1935" s 8)

Det är inte nog med att vi med iver lär oss skrifterna; vi måste också be Herren och anropa honom dag och natt, så att Lammet från Juda stam kommer (jfr Upp 5:5) och själv tar den förseglade boken och värdigas öppna den. Ty han är den som tände lärjungarnas hjärtan när han öppnade skrifterna, så att de sade: "Brann inte våra hjärtan i oss när han öppnade skrifterna för oss?" (Luk 24:32). (Origenes "Om Moses strålande ansikte och om slöjan som han satte över det" s 33-34)


Sångarna:

”En liten tid” att hålla lampan färdig. ”En liten tid” att vänta dig ännu; Och se'n ett evigt jubel: ”Du är värdig Att hava lov och pris och tack – blott du!” (L Sandell: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 316:4; jfr Psalmer och Sånger 659:4)

Nya tider hör dig till, ty du bryter dess sigill och dem formar som du vill, Jesus, Guds Ord. Ära, halleluja, ära, halleluja, ära, halleluja till Guds Lamm! (A Erikson: Segertoner 1988 nr 339:2)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående “Du är värdig att ta bokrullen och öppna dess sigill”, se också Upp 5:2b-3. Angående ”Du slaktades”, se Upp 5:6a.


Ytterligare studier:


M.R.J. Bredin "The Influence of the Aqedah on Revelation 5:6-9"; Irish Biblical Studies 18.1 (1996): 26-43.

J. Daryl Charles "An Apocalyptic Tribute to the Lamb (Rev 5:1-14)"; Journal of the Evangelical Theological Society 34.4 (1991): 461-473.

J. Daryl Charles "Imperial Pretensions and the Throne-Vision of the Lamb: Observations on the Function of Revelation 5"; Criswell Theological Review 7.1 (1993): 85-97.

Beate Kowalski "Martyrdom and Resurrection in the Revelation to John"; Andrews University Seminary Studies 10.1 (Jan. 1972): 55-64.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-26; 2012-06-14; 2015-02-11)


Till sidans topp

5:9bb Och (åt) Gud i/med Ditt blod köpte Du oss (א,* א) ut ur varje stam och tunga och folk och nation.

Ord för ord (18 ord i den grekiska texten Sinaiticus): och (du)-köpte (åt)-'-en gud'/Gud oss i '-et blod'/blodet ditt ut-ur varje stam och tunga och folk och nation.


1883: ... och har köpt oss åt Gud med ditt blod utur alla stammar och tungomål och folk och folkslag.

1541(1703): ... och hafwer igenlöst oss Gudi med ditt blod, af allahanda slägte och tungomål, och folk och Hedningar; (i fetstil)

LT 1974: ... och ditt blod har köpt människor från alla folk som gåvor åt Gud.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren sade till Abram:) “I dig skall alla jordens stammar vara välsignade i.” (1 Mos 12:3b, Grekiska GT)

(Herren sade till Jakob:) ”I dig och i din säd skall alla jordens stammar vara välsignade i.” (1 Mos 28:14b, Grekiska GT)

(Herren sade till Mose:) “Varje kötts själ är i dess blod, och Jag har gett (och ger) det åt er uppå offeraltaret (för) att utsona med anledning av era själar.” (3 Mos 17:11a, Grekiska GT)

(Herren sade till Sion:) “Ni såldes ‘(som) en förmån’/gratis, och ni skall inte friköpas i sällskap med silvermetall.” (Jes 52:3b, Grekiska GT)

Till (en som en människas son) gavs början och hedern och riket, och alla folken, stammarna, tungorna skall vara slavar åt Honom. Hans (rättsliga) myndighet (är) en tidsålderslång (rättslig) myndighet, och Hans rike skall inte alltigenom förstöras. (Dan 7:14, Grekiska GT, Theod.; i den andra grekiska texten har vi också ordet ”nationer”)

Alla nationerna skall tjäna Nebukadnessar och alla tungorna och deras stammar skall kalla emot honom (som) ‘in i’/till en gud. (Judit 3:8b)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Himlarnas rike är likt en hög/skatt som har varit (och är) gömd i åkerfältet, vilken en människa, som hade funnit (den), gömde. Och från/’beroende på’ sin fröjd drar han sig tillbaka och säljer alla ting, så många som han har, och köper det där åkerfältet.” (Matt 13:44)

Då (Jesus) tagit en bägare och ‘varit tacksam’/tackat, gav Han (Sina lärjungar) och sade: “Drick ut ur den, alla. Ty det här är Mitt förbundsblod, som är ’hällt ut’/utgjutet med anledning av många ’in i’/’med syfte på’ ett ‘låtande vara’/’lämnande i fred’ av missar (av Guds mål).” (Matt 26:27-28)

(Simeon sade:) “Mina ögon har skådat Ditt räddande, som Du har gjort redo enligt/efter 'ett ansikte'/'en gestalt' av alla folk, ett ljus 'in i'/till ett avslöjande av nationer och en härlighetsglans av Ditt folk Israel.” (Luk 2:30-32)

De uppfylldes alla av helig ande och började samtala de andra tungorna/språken. (Apg 2:4a)

(Paulus sade till de äldste i Efesos:) ”Den Helige Ande har satt er till granskare (för) att vara herdar (över) Guds (församling) av utkallade, som Han ’gjorde omkring Sig själv’/förvärvade genom det egna blodet.” (Apg 20:28b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus sade till judarna:) ”Den som tuggar Mitt kött och dricker Mitt blod har tidsålderslångt liv, och Jag skall få honom att stå upp den sista dagen.” (Joh 6:54)

(Fröjdbringande nåd och frid från Jesus Kristus) * (א*) som välkomnar oss och har löst upp * (א*) ut ur våra missar (av Guds mål) i/med sitt blod. (Upp 1:5b)

Och alla jordens stammar skall ‘skära sig (över)’/sörja * (א*) Honom. Ja. Amen. (Upp 1:7b)

Jag ger dig råd att från sidan av Mig köpa guldmetall som ’har fåtts (och fås) att glöda’/’har glött (och glöder)’ ut ur eld, för att du må vara rik. (Upp 3:18a, ”Laodikeia”)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

Det heter här med ett märkligt uttryck, att Kristus med sitt blod har”köpt” människor åt Gud. Starkare kan det inte sägas att vi var förlorade, ohjälpligt skilda från den Gud som skapat oss och inte ville förlora oss. Ändå var vi förlorade för honom, eftersom Gud och synd inte kan förenas. ... Ingen syndare hade kunnat leva i Guds närhet, om inte Kristus gått in i domen och tagit syndens konsekvenser på sig. Han betalade vad det kostade och köpte människor tillbaka åt Gud, människor av alla raser och folk. (Bo Giertz ”Uppenbarelseboken” s 55)

GT talar om ”köpande” som åstadkommits av Jahveh; genom förmedlandet av Sinaiförbundet blev Israels folk Jahvehs tillhörighet eller särskilda ägodel, ”det folk som Jahveh förvärvat åt Sig själv”, eller mer exakt ”ett högst dyrbart ting”, hebr. segullah. Dr Freedman har påmint mig om att segullah var kungens privata penningpung; Israel var därför Jahvehs enskilda ägodel, under det att de andra nationerna var på allmän mark. (J. Massyngberde Ford "Revelation" s 94)

Att det årsgamla felfria påskalammet blev slaktat var ej nog för att de förstfödda i Israel skulle skonas från hemsökelsen. Men blodet på dörrträ och dörrposter blev dem till räddning, ty det var ett vittnesbörd om att de i tro och lydnad tagit emot Guds frälsning. (Knut Svensson ”En för alla” s 100-101)

Lärjungen frågade: Jag bekänner, att jag aldrig förstått försoningsverket riktigt. – Du menar förstå med bondförståndet? Det kan man icke. De högsta frågorna kunna icke lösas af oss, lika litet som 6:e gradens ekvationer, men vi få lösningen till skänks om vi be vackert. Hvad Kristi återlösningsverk beträffar, så kan du väl fatta det genom analogi. Du minns när du hade skulder, så att det sprangs i din dörr hela dan, och du måste ut tidigt på morgonen för att låna eller undfly dina fordringsägare. Slutligen fruktade du ditt rum så, att du icke vågade gå hem att sofva. Du satt på en bänk i en park, och sade dig själf: Detta är helvetet! Då kom en man som kände dig; han betalade dina skulder, och du kallade honom din frälsare. Ser du icke att den ena kan betala för den andra och frälsa honom. Det gick ju att begripa. – Ja, men att göra en dålig handlig ogjord kan man icke. – Nej, men att utplåna den ur eget och andras minne det kan den allsmäktige. (August Strindberg ”En blå bok I” s 42; Betala för andra)

Såsom wi af Christus och Hans lidande hafwa lärt känna synden, så skola wi ock kasta den på Honom tillbaka och göra samwetet fritt och ledigt. Se derföre till, att du icke gör så, som de fåwitska menniskor göra, som med sina synder agga och fräta sitt hjerta och sträfwa endast derefter, att de med goda gerningar och tillfyllestgörelser, än med pilgrimsresor hit och dit, än med aflat må arbeta sig ut och blifwa fria från synden; hwilket dock är en omöjlighet, ehuru tywärr denna falska förtröstan på tillfyllestgörelser och pilgrimsresor är wida utbredd. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 249 i kommentar till Matt 21:1-9)

När de tänkte på korsfästelsen, tänkte latinarna främst på Kristus som offret, grekerna på Kristus som segraren. Latinarna talade mer om återlösning, grekerna om gudomliggörelse. Liksom Antiochias och Alexandrias skolor inom östern var dessa två olika synsätt i sig själva inte motsägande. (Kallistos Ware "Den ortodoxa kyrkan" s 54)


Att fortsätta med (hembygden):

Jesus har sagt, att den som gör synd, han är syndens träl. Man blir inte lycklig i träldom. Men du kan bli fri. Vi är alla friköpta fast inte alla är frigjorda. Men du som är friköpt, du kan också bli frigjord. (Hilding Fagerberg ”Budskap i tält och kyrka” s 45-46)

När (Svenska Alliansmissionen) för 45 år sedan startade egen utbildningsskola - tidigare hade man huvudsakligen utnyttjat andras läroanstalter - för evangelii förkunnare, var detta en samfundets livsyttring. Man kände behovet av unga människor som inom SAM:s verksamhetsområde i stillhet och gemenskap möttes inför Ordet och i bönen, för att sedan fara ut i bygderna med budskapet om honom som "köpt dem åt Gud med sitt blod". Och på fältet kände man, att det centrala budskapet om Kristus och korset var det livgivande. (Missionsskolan som SAM:s) 45-åriga hjärta lever och slår friska slag än. Det kan de vittna om som upplevde 1964 års skolavslutning. De unga förkunnarnas vittnesbörd gav visshet därom. Man tog inte fel på den glädje, frimodighet och visshet om liv i Gud, som präglade deras vittnesbörd. Och tron på Guds Ord och Kristi försonargärning var det centrala i hela högtiden. (Stig Wikström "Än slår 'SAM:s hjärta'" s 81; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1964)

Stor och högtlovad är Gud som alltings Skapare; större är han som släktets Återlösare. ... Försoningen ligger inte i det liv han levde, utan i den död han dog. Det var inte det levande lammet, som räddade israeliterna från hemsökelsen; det var lammets blod, som blev dem ett tecken till räddning. ... En församlingsmedlem, som nu är hemma hos Gud, har berättat mig om bibellektionen, som hon hade med söndagsskolans småbarnsklass. Texten handlade den gången om påskalammet. Och söndagsskollärarinnan hade barnens uppmärksamhet, när hon återgav berättelsen från 2 Mos. 12:te kapitel. Ett lamm skulle slaktas, och dess blod skulle strykas på dörrposterna till varje hus, där Israels barn bodde. På det sättet skulle de undgå hemsökelsen, hade Gud sagt. Då var det en pojke i klassen, som ängsligt frågade: ”Men, fröken, hur räckte blodet till?” Han tänkte på de många, många hemmen och på lammet, som om det funnits blott ett enda. Pojkens fråga inspirerade söndagsskollärarinnan att framhålla det alltillräckliga i Kristi offer, det för alla och för evigt gällande värdet av Kristi blod. ”Emedan blodet räcker till och runnit har för alla, jag om detsamma sjunga vill; dess värde kan ej falla.” (Knut Svensson ”En för alla” s 16,18,22-23)

För Guds frälsta folk blir det aldrig för gammalt att begrunda försoningens hemlighet. Återlösningen genom Lammets blod skall bli ämnet för himlens lovsång. (Knut Svensson ”En för alla” s 53)

Under fyrtiotalets bråda år utvidgades bekantskapen med (missionsföreståndare) Knut Svensson (i Svenska Alliansmissionen). Av de mest begåvade predikanterna i detta land är han en av de bättre. ... (Hans) antagonister torde inte vara många. Om någon sådan givit honom det kända epitetet ”Svensson med blodet”, kan han ta detta namn med allra största ära, ty med all den livets färg, som ligger i Jesu blod, har han målat försoningen levande för sina åhörare. När Knut Svensson med ögonen fulla av varma tårar och rösten full av rörelse säger dessa ord om Jesu försoning: ”På långfredagen betalde Jesus skulden. På påskdagen lämnade han oss kvittot”, brister församlingen i ljuvlig gråt, mild som regnet en majnatt. (C.G. Hjelm "Sådant är livet 3" s 156-157)

När vi så i anden stå därute vid Golgata kors och fråga: Vad var det egentligen som skedde i dessa kvalfulla timmar? ... Då skedde den stora uppgörelsen mellan Guds helighet, som krävde blod för synden, och Guds kärlek, som gav den oskyldiges blod. Det var det nya förbundets stora försoningsdag. Och Jesus var på en gång både syndabocken, som bar all världens synd, offerlammet, som blev slaktat,och översteprästen, som gick in i det allraheligaste, icke med bockars och kalvars blod, utan med sitt eget heliga och dyra blod och vann en evig förlossning. Då blev din synd och min synd och alla tiders och släkters synd kastad på honom, och han blev sargad för våra överträdelser och slagen för våra missgärningar. Guds straff träffade honom, att vi skulle hava frid. Tusen gånger värre än av spikar och törnen sårades han av gudsövergivenhetens tagg i sin rena själ. "Jag skall slå herden", sade Gud. (A. Fibiger "Se Guds lamm!" s 486; artikel i Svenska Alliansmissionens tidning Trosvittnet den 11 september 1924)

Himmelens saliga härskaror lofsjunga lammet, som genom sin död igenlöst oss åt Gud, utan att i evighet kunna uttömma ämnet. Det måste ock så vara. Ty hela Jesu Kristi gudamänskliga lif på jorden var ett oafbrutet tjänande för världen. Och till sist gaf han sitt dyrbara lif på Golgata till lösen för oss, då han blef gjord till synd för oss, för oss, som genom vår synd förtjänt en evig fördömelse. (S. Henriks "Det bästa om Jesus" s 13)

Det var med tanke på det eviga livets utveckling hos en människa, som kräver en hel överlåtelse åt Gud, som Odencrants något år före sin död nedskrev i dagboken följande ord: ”I Jesu dyra högtlovade namn begynner jag detta nya år. Åt dig, o Herre Jesus, min Herre och min Gud, överlämnar jag mig på nytt att evigt tillhöra och tjäna dig, som köpt mig med ditt heliga blod, som burit mina synder i din lekamen upp på korsets trä och i Getsemane under namnlös ångest svettats blod för mina synder samt på korset varit av Gud övergiven, för mina synders skull.” (Efraim Palmqvist ”De som bröto marken” s 231; Thor Hartvig Odencrants 1817-1886)

För mig har Christi död hvarken en expiatorisk eller en symbolisk eller en allegorisk betydelse, endast en konfirmatif och historisk, men detta i ordets högsta bemärkelse. Utan att öfvergifva och förneka sin lära och med den hela sitt väsende, kunde Chr. ej undgå sin smädliga död, och hade lefvat som en vanlig svärmare förgäfves. Den innebar alltså en uppoffring, men icke ett offer, en bekräftelse men icke en kraft. Utan att dö kunde han ej uppstå; och utan uppståndelsen (dess grund må vara hvilken som helst, naturlig eller öfvernaturlig) hade Christendomen aldrig trängt utom den mörka vrå af verlden der den föddes. Derföre ärPåsk de Christnas egentliga historiska högtid, är Uppenbarelsens hörnesten. Det factiska häri är lyckligtvis så bestyrkt som något annat factum i Verldshistorien; och utan en sådan otvifvelaktig historisk visshet består ingen positif lära, helst i vår tid. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev VII 1833-1835" s 164; brev den 6 april 1834 till Johan Magnus Almqvist)

Under det s.k. Nordiska sjuårskriget erövrade Danmark Älvsborgs fästning 1563. I Stettinfreden 1570 nödgades Johan III gå med på, att Sverige inom loppet av tre år skulle betala 150.000 rdr. För att anskaffa denna avsevärda summa nödgades allmogen bidraga med att betala 10 (procent) av värdet av alla sina lösören i guld, silver, penningar, koppar, tenn och boskap. Bland städerna erlade somliga 1/12, andra 1/18 av all lösegendom. Detta var den s.k. första Älvsborgs lösen (1571). Efter ett rätt misslyckat krig med Danmark, ofta kallat Kalmarkriget, vilket Gustav II Adolf ärvt efter sin far, åtog sig svenskarna att inom 6 år i 4 avbetalningar erlägga till Danmark 1 miljon dlr smt. Detta var mera att anse som ett krigsskadestånd än som en direkt lösen för Älvsborg, ty som pant för denna summa behöll Danmark både Älvsborgs fästning, städerna Nya och Gamla Lödöse samt sju härad i Västergötland. Men då Älvsborgs återfående var synnerligen nödvändigt, betraktade man denna krigsskadeersättning främst som en lösen för fästningen. Uppgörelsen med Danmark ägde rum 1613. Till betalande av denna andra Älvsborgs lösen, som Gustav Adolf kallade "en tärande kräfta", fick alla samhällsklasser bidraga, från kungen ned till tjänstehjonen. ... För bönderna utgick skatten med 2 rdr pr hjonelag, för drängar över 15 år 1 rdr och för pigor 1/2 rdr. ... Till sist lyckades man vid sista avbetalningen låna upp c:a 30 (procent) av lösensumman i Holland. Det kan anmärkas att man vid denna tid fick betala 1 rdr för en tunna råg. ... Värdet av lösensumman på 1 miljon har man beräknat till två tredjedelar av landets skörd under sex år, dvs en niondedel av en årsskörd om året. ... Det antecknades för Byarums del 1618, att hagel fördärvat skörden och svårigheterna var därför stora att betala denna extraskatt. (Rune Blomdahl "Befolkningen i Byarum och Bondstorp 1571 och 1613" s 20-25)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1950

Två gånger gick Dumbledore runt grottan och kände på de skrovliga väggarna. ... Till slut stannade han och tryckte handflatan mot väggen. "Här", sa han. "Det är här vi ska igenom. Öppningen är dold. ... Det verkar ... som om vi måste betala för att få passera." "Betala?" sa Harry. "Måste man ge dörren nåt?" "Ja", sa Dumbledore. "Blod, om jag inte misstar mig." (Joanne Kathleen Rowling "Harry Potter och Halvblodsprinsen" s 565-566)

I samma ögonblick som planets hjul snuddade vid landningsbanan kastade jag en blick på Mahtob och sedan på Moody, och jag visste varför jag hade kommit till Iran. ... När vi kom tillbaka till hallen stod Moody och väntade på oss. "Kom", sa han, "jag ska visa er en sak." Mahtob och jag följde honom till ingångsdörren och ut på gården. Mahtob skrek till. En pöl av färskt rött blod låg mellan oss och gatan. Mahtob satte händerna för ansiktet. Moody förklarade lugnt att familjen köpt ett får av en gatuförsäljare och att han slaktat det till vår ära. Det skulle ha gjorts före vår ankomst så att vi kunnat gå tvärs över blodpölen när vi gick in i huset första gången. Nu måste vi gå in på nytt, sa han, tvärs genom blodet. "Det får du göra själv", sa jag. "Jag gör inte något så dumt." Moody sa med låg men bestämd röst: "Du måste göra det. Du måste visa respekt. Köttet kommer att delas ut till de fattiga." Jag tyckte det var en helt galen tradition, men ville inte såra någon, och gick därför motvilligt med på att göra det. När jag lyfte upp Mahtob i famnen gömde hon ansiktet mot min axel. Jag följde Moody runt blodpölen till den andra sidan och gick sedan genom den medan hans släktingar intonerade en bön. Nu hade vi också formellt hälsats välkomna. Det var dags att dela ut presenter. (Betty Mahmoody "Inte utan min dotter" s 13,22-23; år 1984)

Fysiologiskt sett är tungan den lem som både står till förfogande för smaksinnet och talförmågan, men i NT-litteraturen används ordet bara om talet. ... Tungan är det instrument som talar om vad som bor i en människa, hennes inre karaktär. (Studiebibeln V:279)

Under en valrörelse häromåret uppstod diskussion kring Joe Hills smädevisa om Gudslammets blod. De som sjöng visan framhöll att kristna borde tåla att bli smädade men besinnade inte att smädelsen var riktad mot Guds Lamm. ... Påskalammets blod skulle strykas vågrätt och lodrätt på dörrträna i Israel. Till skydd för dem som bodde i huset skulle detta ske – men till skydd mot vem? Herren själv gav föreskriften, men Herren var den som skulle gå med död över Egypten. Alltså innebar blodet att Gud gav dem skydd mot Gud? Ja, såsom Artur Lundkvist, allt annat än en kristen förkunnare i övrigt, säger i sin skakande dikt Agadir: Mot Gud finns ingen hjälp utom Gud. (Sven Danell ”Dagpostilla” s 128 i kommentar till 2 Mos 12:21-28)

Svenska Alliansmissionens Indiamission kallades från början Bhilmissionen. Det evigt nya evangeliet kom nämligen först til bhilerna. Bland detta folk finns flera grupper. Man räknar med ett 20-tal olika språkdialekter. En grupp kallas pavribhiler. Deras språk saknar egen skrift och kallas pavribhili. Deras religion är mycket primitiv. Rättrogna pavribhiler håller en särskild offerfest en gång om året. En buffeltjur offras då som försoning för synder begångna under året. Tjurens bakben surras fast med ett rep vid ett starkt träd. Halspulsådern avskäres och tjuren förblöder. Inget bedövningsmedel får användas. Då skulle gudarna inte acceptera offret, tror man. Detta offer kan gälla för en eller flera byars innevånare, ja för alla som har andel i tjuren. Endast män får närvara. ... I den himmelska synen skådade Johannes en blodtvagen skara. ... "Och de sjöngo en ny sång, som lydde så: 'Du är värdig att taga bokrullen och att bryta dess insegel, ty du har blivit slaktad, och med ditt blod har du åt Gud köpt människor av alla stammar och tungomål och folkslag och gjort dem åt vår Gud till ett konungadöme och till präster, och de skola regera på jorden.'" (Frideborg Lindqvist "Han lade i deras mun en ny sång" s 28-29,32; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1968)

Detta (att ha blivit köpt tillbaka med ett bestämt pris) syftar egentligen på att man fordom gick till slavtorget och där betalade ett visst pris för slaven. Det är det priset som aposteln (Petrus i 1 Pet 1:18-19) talar om. Jesu blod är givet som lösepenning för ett förlorat släkte. Släktet står här på slavtorget. Men Jesus kom för att friköpa slavarna. Och priset han fick betala var sitt eget dyra blod. Det är ett förunderligt pris, ett förunderligt köp. (Lewi Pethrus ”Under den Högstes beskärm” s 278)

Jag låter blicken svepa över det väldiga människohavet (i Wembley Stadion). Stadion rymmer mer än 100,000 människor och drygt 70,000 är här i kväll (maj 1956 för att lyssna till evangelisten Billy Graham). Jag kan inte hjälpa, att denna syn påminner mig om en annan, som jag såg i Holland en majdag 1952. Det var tulpanfälten som blommade. Skillnaden är bara den att här är tulpanerna som skiftar i olika färger människor, dyrt köpta med Kristi blod. (Hilding Fagerberg "Londonkryssning i SAU:s regi" s 216)

Lägg märke till universalismen (i de fyra olika uttrycken för folkslagen). (Olaf Moe "Johannes Uppenbarelse" s 138,154)

Här är den grundläggande fullmakten för världsmissionen, och här är den uppfordrande kärleken att påskynda arbetet. ”Låt mig gå och söka reda på i Afrikas hjärta människor av den stam, för vilken Kristus dog.” (R.A. Torrey "Vad Bibeln lär" s 155)


ca 1950 - ca 1900

Vilken underbar makt har icke sången tiderna igenom varit! Vem kan ana, huru mycket av Guds väckande och tröstande evangelium som med helga sångens toner burits in i själarnas värld? Sången om blodet, såren, som kan liva fåren" har blivit till obeskrivlig välsignelse för enskilda kristna och Guds församling i stort. Vilket fång av heliga minnen och upplevelser i förbindelse med kristen sång ha vi inte litet var. (Eric Hertz "'Jag har ett budskap, en hälsning från Jesus'" s 29; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings missionskalender för 1946)

Lösen, lösepenning, friköpning. Det tycktes ännu nyligen för vårt släkte vara ålderdomliga, halvt obegripliga uttryck. De äro nämligen hämtade från det nu avskaffade slaveriet, de åsyfta friköpningen av en slav. Världskriget har gjort dessa ord verkliga. En stad, ett land, en by, enskilda människor hotas med fördärv och förödelse, om de icke uppbjuda sina yttersta ansträngningar och betala en dyr lösepenning. På oss alla göra hotande makter anspråk. Människan är i deras våld. ... Men Jesus betalade den dyraste lösepenning, sitt eget oskyldiga liv och blod, för att fråntaga dessa makter varje anspråk och rätt till oss. Sedan korset blivit rest i världen och Kristus fastnaglad därpå, kunna vi säga till synd och död och djävul: Vet hur! Du har ingen rätt till mig längre. (Anna Söderblom "Ett år - ord för varje dag samlade ur Nathan Söderbloms skrifter" s 263)

Jesus) köpte oss åt Gud med sitt blod. ... Förlossningen ur syndens, dödens och djävulens våld skulle ske genom hans blod och förlåtelse för våra synder givas efter hans nåds rikedom. ... Vi hava alla förlossning genom hans blod, förlåtelse för våra synder, efter hans nåds rikedom. (J. Nyrén "Det är fullbordat" s 266; Missionsförbundet n:r 16 den 17 april 1924)

Såsom syndbärare var (vår Herre) icke oskyldig, ty han måste betala det pris, som skulden ålade honom, då han bar våra synder i sin kropp upp på korset trä, (1 Pet. 2:24). Himmelens innevånare sjöngo lammets lov, då detta underbara pris frambars. Genom alla himlar ljöd det: "Du är värdig att taga boken och bryta hennes insegel, ty du har blivit slaktad och har köpt oss åt Gud med ditt blod utur alla stammar och folk och folkslag", (Upp. 5:9). ... O syndare, låtom oss böja knä inför syndbäraren och av allt vårt hjärta upphöja honom, som har uppfyllt den gudomliga lagens krav, det vi icke kunde, och som blev gjord till synd för att kunna rättfärdiggöra oss syndare! O, underbara nåd, för vilken vi i alla evigheters evighet skola lova Lammet, som blev slaktat för oss! Halleluja! (John Ongman "Försoningen genom Jesus Kristus" s 425,431)

Huru skulle man i längden kunna dela samfundsgemenskap med dem, som förneka Kristi gudom och ställföreträdarskap? ... Jag är ingen stridslysten person ... men gäller det (icke min egen person utan) baptisternas ursprungliga uppfattning av skriftens vitala lärofrågor, då lovar jag högtidligt, att så länge jag lever "kämpa för den tro, som en gång överlämnats åt de heliga". ... Då jag tänker på den obetydliga skillnad, som förefinnes mellan sjunde församlingen i Stockholm och dess pastor (Lewi Pethrus) å ena sidan och de övriga församlingarna å den andra i uppfattningen av kommunionfrågan, och vilken uppståndelse detta har vållat, och då jag jämför härmed förnekandet av Kristi ställföreträdarskap och den obeskrivliga vikten härav samt ser, att denna himmelsvida olikhet i läran icke ens har uppmärksammats, då bävar jag vid tanken på det som skall komma. Här kan i sanning sägas: "Man silar myggor och sväljer kameler." Här är en kardinallära, på vilken vår frälsnings vara och icke vara beror. Jämförd med den är skiljaktigheten i ovannämnda kommunionfråga ett halmstrå. En person, som förnekar Kristi ställföreträdarskap och på samma gång predikar frälsning genom Jesus Kristus, gör sig skyldig till en uppenbar självmotsägelse. (John Ongman "Försoningsläran" s 551-552,559; Svenska Tribunen 1913)

Alla är välkomna till Jesus. Det finns rening i Lammets blod från alla synder. (J. Anjou "En salig visshet" s 60)


ca 1900 och tiden dessförinnan

(Emil Gustafson) har beträffande sin inställning i försoningsfrågan tydlig släktskap med Rosenius och kanske ännu mer med Zinzendorf. Med förkärlek talar han om Lammet och Blodet som uttryck för Jesus och hans försonargärning. ... ”Då jag ser min Jesus blöda För min synd på korsets stam, Blir förlust min forna vinning Och min ära idel skam. ... Ingenting för mig står åter Att berömma mig utav, Om ej av ditt kors, min Jesus, Som ditt liv till lösen gav.” ... För honom var Jesu verk på Golgata inte bara ett martyrlidande och inte bara ett uttryck för Guds eviga kärlek och förbarmande utan ett ställföreträdande försoningslidande, där Jesus bar vår synd och tog vårt straff. Golgata var lika mycket uttryck för den evige Gudens rättfärdighet som för hans kärlek, ehuru Emil Gustafson oftare i sin förkunnelse om Golgata betonar kärlekssidan. Golgata var den absolut enda möjligheten för Gud att frälsa ett förlorat släkte och vår enda möjlighet att komma i gemenskap med en rättfärdig och helig Gud. Guds rättfärdighet krävde offret. Guds kärlek gav offret. Denna syn på Jesu försonargärning har också ... präglat det förbund, Helgelseförbundet, där Emil Gustafson och f. komminister Axel Kihlstedt blevo lärofäder och banbrytare. (Stig Abrahamsson "Emil Gustafson - en Guds profet" s 51-53)

På samma sätt, som modern här (i denna berättelse) igenkände sitt förlorade barn (på grund av märket på hans hals), så äro vi också igenkände af vår himmelske fader. Hafva vi gått bort ifrån honom, så längtar han efter oss och söker på alla möjliga sätt att draga oss till sig, och sker detta, så återfinner han oss såsom rena, oskyldiga och rättfärdiga genom hans sons blod, hvarigenom han återlöst oss. ("Lilla Svenska Barntidningen" s 198,200; nr 25 den 21 juni 1894; Den bortstulne gossen)

"Tänk att jag stackare, som inte ens kan se in i solen med dessa skymmande ögon, skall en gång få se honom ansikte mot ansikte, som inte visste av någon synd, men tog min synd på sig och köpte mig fri med sitt välsignade blod! - - - kunde Anders utbrista eftertänksamt och dröjande vid varje ord - - - under det hela ansiktet strålade. ... Petter Olof inte var en så innerlig sångare som Mårten, så var han i gengäld en ännu flitigare. ... Nu reste han sig upp med överkroppen mot soffkarmens ryggstöd och högg utan vidare ceremonier i: "Så hav nu, själ, ett muntert sinne, var, frälsta hjärta, vid god tröst. Låt det bli ständigt i ditt minne, att du med Kristi blod är löst; att Gud har haft och har dig kär, att han för din skull mänska blivit, och all sin nåd åt dig han givit, att du är köpter som du är!" (Fabian Månsson "Rättfärdiggörelsen genom tron" s 121,125; 1870-talets Blekinge)

Gud skall i all evighet med glädje komma ihåg, att Jesus dog på korset, den rättfärdige för de orättfärdiga, och ur fullheten af denna glädje skall Guds välsignelse nedströmma till oss. Gud skall aldrig i alla evigheter (för att tala efter menniskosätt) tröttna att höra änglarne och de frälsta saliga sjunga: "Lammet, som var slagtadt". (Adolf Saphir "Jesus Kristus och honom korsfäst" s 41)

Med Karl Oskar och Kristina blev det tolv kommunikanter. Alla svenskar i dalen som fått kallelse hade kommit – utom en: Samuel Nöjd, skinnjägaren i Taylors Falls. Till Svenska Anna som gett honom budet om nattvardsgången hade han sagt, att han inte ville vara med om något prästernas trolldomsspektakel. Han hade trott att han härute skulle få vara i fred för svartkapporna, som i Sverige hade plågat honom med sin katekes och sina husförhör. Svenska Anna hade svarat, att Jesus hade friköpt även hans själ med sitt dyra blod, men det hade Samuel Nöjd förnekat: Hans själ var inte till salu för någon, vilket pris han än blev bjuden, för han var en fritt tänkande människa. (Vilhelm Moberg ”Nybyggarna” s 93; Gäster i eget hus)

Jesus lever, graven brast, han stod op med guddoms vaelde, trøsten står som klippen fast: att hans død og blod skal gjaelde. Lynet blinker, jorden baever, graven brast og Jesus lever. Jeg har vundet, Jesus vandt; død opsluget er i seier, Jesus mørkheds fyrste bandt, jeg min kjøbte frihed eier. Åben har jeg himlen fundet, Jesus vandt, og jeg har vundet. (Johan Nordahl Brun "Første påskedag" s 284)

Det här, Det Heliga Blodsaltaret (i St. Jakobs kyrka i Rothenburg), skars ut och sattes upp mellan åren 1499 och 1505 och befullmäktigades av Rothenburgs stadsråd att förses med en hedervärd behållare som en relik för heligt blod. Enligt legenden sägs det att 3 droppar av Kristi blod inryms i en kapsel av bergkristall i det guldbelagda korset (1270) och det är detta som har gett altaret dess namn. (Wolfgang Kootz "Rothenburg on the Tauber" s 29-31)


Sångarna:

Upp, hvarje folk och släkt och stam, Och Herrens ära sjung! Vak upp, mitt hjärta, skynda fram Att kröna honom, kungars kung. (E Perronet-E Nyström: Sång 29:5; jfr Psalmer och Sånger 14:4)

Jag har förlossning igenom blodet; Guds löfte har jag bestämdt i ordet, Att Jesus köpt mig, sådan jag är, Att evig kärlek han till mig bär. (A Nilsson: Sång 239:7; jfr Psalmer och Sånger 641:3)

Om du dig känner hård och kaller, Så har han köpt dig likaväl. I allt, vad som dig förefaller, Det må gå illa eller väl, Så håll den enda punkten skär I mot och med, i lust, i nöden, Att du är köpt, just som du är. (AK Rutström: Förbundstoner 1911 nr 234:2)

Just som jag är, du har mig kär, Ty du har köpt mig, som jag är, Och väl du kände, hur jag var, Då min och världens synd du bar, O du, Guds dyra lamm! (B Ehrenborg: Psalmisten 1928 nr 178:5)

Inför Guds tron en skara står, Som prisar Lammets blod och sår. Så må ock vi re'n sjunga här Och evigt, evigt sjunga där Om Jesu dyra blod. (J Stadling: Psalmisten 1928 nr 179:4)

Han köpte mig fri, och nu är jag hans. Hans ära jag sjunger med fröjd. En dag skall jag stå med segrarens krans för tronen i himmelens höjd. Jag vet, att för min skull det var, min synd och min smärta han bar. Igenom hans blod, den renande flod, full frälsning från synden jag har. (E Eklund: Kristen Lovsång 1954 nr 139:3; jfr Psalmer och Sånger 508:3)


Paulus sade till de troende i Korint: “Ni köptes (av/med) ‘en heder’/’ett pris’. Bli ej människors slavar. (1 Kor 7:23)

Men om vi – alltefter omständigheterna – må vandra omkring i ljuset, som Han är i ljuset, har vi gemenskap i sällskap med varandra, och Jesu, Hans Sons blod, gör oss rena från varje miss (av Guds mål). (1 Joh 1:7)

I det här har vi (och har haft) kunskap om välkomnandet, eftersom Den där satte/gravsatte Sin själ till förmån för oss. Och/också vi står i skuld att sätta/gravsätta själarna till förmån för bröderna. (1 Joh 3:16)

Den här är Den som har kommit genom vatten och blod och ande (א,* א, A), Jesus Kristus, inte i vattnet bara, emellertid/utan i vattnet och i * (א,* א) blod och Anden är Den som är ett vittne, eftersom Anden är sanningen. (1 Joh 5:6)


Grekiska ord:

glôssa (tunga) (i NT + exempel i Apokryferna) Judit 3:8; Apg 2:4; Upp 5:9 – 2 Mack 7:10; 15:33; Salomos Vishet 1:6; 10:21; Syr Prolog; 4:29; 5:13-14; 6:5; 17:6; 19:16; 20:18; 21:7; 22:27; 25:7-8; 26:6; 28:14-15,17-18; 36:23(25); 37:18; 40:21; 51:5,22; Baruk 4:15; Jeremias brev v 7. Mark 7:33,35; Luk 1:64; 16:24; Apg 2:3,11,26; 10:46; 19:6; Rom 3:13; 14:11; 1 Kor 12:10,28,30; 13:1,8; 14:2,4-6,9,13-14,18-19,22-23,26-27,39; Fil 2:11; Jak 1:26; 3:5-6,8; 1 Petr 3:10; 1 Joh 3:18; Upp 7:9; 10:11; 11:9; 13:7; 14:6; 16:10; 17:15.


Ytterligare studier:

1 Mos 10:5; 2 Mos 3:7; 12:3-13,21-27; 19:5; 5 Mos 7:6; 14:2; 26:18; 1 Krön 21:24; Ps 22:27(28), 72:11; 74:2; 86:9; 102:22(23); 135:4; Jes 43:21; 45:23; 56:7; 66:18; Dan 3:4,7,29; 5:19; 6:25; Hos 3:2; Mal 3:17; Matt 13:46; 24:14,30; 27:6-8; 28:19; Mark 7:35; 11:17; 13:10; 14:24; Luk 22:20,44; Joh 19:34; Rom 3:25; 1 Kor 6:20; 11:25; Gal 3:13; Ef 1:7; 2:13; Kol 1:14,20; Hebr 9:12,14,22; 10:10,19; 1 Petr 1:19; 2 Petr 2:1; 1 Joh 5:6,8; Upp 14:3-4; 17:15.


M.R.J. Bredin "The Influence of the Aqedah on Revelation 5:6-9"; Irish Biblical Studies 18.1 (1996): 26-43.

J. Daryl Charles "An Apocalyptic Tribute to the Lamb (Rev 5:1-14)"; Journal of the Evangelical Theological Society 34.4 (1991): 461-473.

J. Daryl Charles "Imperial Pretensions and the Throne-Vision of the Lamb: Observations on the Function of Revelation 5"; Criswell Theological Review 7.1 (1993): 85-97.

K.C. Hason "Blood and Purity in Leviticus and Revelation"; Listening: Journal of Religion and Culture 28 (1993): 215-230.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-26; 2012-06-14; 2015-02-11)

Till sidans topp

5:10 ... och Du har gjort dem till ett rike och ett prästämbete (א,* א) åt vår Gud, och de skall vara kungar uppå jorden.

Ord för ord (14 ord i den grekiska texten): och (du)-gjorde dem (åt)-'-en gud'/guden vår (ett)-rike och (ett)-prästämbete och (de)-skall-vara-kungar uppå '-en jord'/jorden.


1883: ... och gjort dem åt vår Gud till ett konungadöme och till präster, och de skola regera på jorden.

1541(1703): ... Och hafwer gjort oss wårom Gudi till Konungar och Prester; och wi skole regnera på jordene. (i fetstil)

LT 1974: Och du har samlat dem till ett rike och gjort dem till präster åt vår Gud. De ska regera på jorden.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Josefs bröder) talade till honom: “Då du är kung, skall du (väl) ej vara kung emot/över oss?” (1 Mos 37:8a, Grekiska GT)

(Herren sade till Mose/Israel:) “Ni skall vara för Mig ett furstligt prästerskap och en helig nation.” (2 Mos 19:6a, Grekiska GT)

(Herren sade till Mose:) "Det skall vara ett prästämbete åt (Aron och hans söner) för Mig in i (den kommande) tidsåldern."(2 Mos 29:9b, Grekiska GT)

Det skall vara för (Pinehas) och hans säd i sällskap med honom ett förbund av ett tidsålderslångt prästämbete, i stället för att han var ivrig för sin Gud, och han utsonade ’med anledning av’/’för ... skull’ Israels söner. (4 Mos 25:13, Grekiska GT)

(Profeten sade till folket i Jerusalem:) “Ni kommer att kallas Herrens präster.” (Jes 61:6a, Grekiska GT)

Riket och (den rättsliga) myndigheten och deras storslagenhet och början av alla riken inunder himlen gav (domen) åt en Högstes heliga folk (till) att vara kungar (över) ett tidsålderslångt rike, och alla (rättsliga) myndigheter skall underordna sig Honom och lyda Honom. (Dan 7:27, Grekiska GT)

(Salomo sade: “Rättfärdigas) tänkande (är) vid sidan av en högste. På grund av det här skall de ta det behagliga utseendets furstliga palats och det fina diademet ut ur Herrens hand. (Salomos Vishet 5:15b-16a)

(Jesus, Syraks son, sade: “Gud) ‘fick ... att stå’/utnämnde (Aron) till ett tidsålderslångt förbund och gav honom ett folks prästämbete.” (Syr 45:7a)


Den Senare Uppenbarelsen:

Jesus talade till (Sina lärjungar:) “Amen säger Jag er att/: ‘Ni, de som har följt Mig i pånyttfödelsen, när Människans Son – alltefter omständigheterna – må sitta ner uppå Sin härlighetsglans' tron, kommer och/också ni själva (א,*א) att sitta emot tolv troner och döma Israels tolv stammar.’” (Matt 19:28)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Frukta ej, små/lilla, lilla hjord, eftersom er Fader har varit tillfreds med att ge er riket.” (Luk 12:32)

(Jesus sade till gästerna:) “'Varje den/’var och en’ som höjer/upphöjer sig skall göras ödmjuk, och den som gör sig ödmjuk skall höjas/upphöjas.” (Luk 14:11)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Jesus svarade (Pilatus): ”Mitt rike är inte ut ur/av den här ‘utsmyckningen’/’utsmyckade världen’. Om Mitt rike (hela tiden) var ut ur/av den här ‘utsmyckningen’/’utsmyckade världen’, hade Mina roddare/tjänare – alltefter omständigheterna – (hela tiden) kämpat, för att Jag ej måtte ha ’getts till sidan av’/’överlämnats till’ judarna. Men nu är Mitt rike inte härifrån.” (Joh 18:36)

Han har gjort oss till ett rike, präster åt Sin Gud och Fader. (Upp 1:6a)

Jag, Johannes, er broder och en i gemenskap tillsammans med (er) i betrycket och ett rike och en uthållighet i Jesus. (Upp 1:9a)

Den som segrar, honom Jag skall ge att sitta ner i sällskap med Mig i/vid Min tron, som och/också Jag segrade och satte Mig ner i sällskap med Min Fader i/vid Hans tron. (Upp 3:21, ”Laodikeia”)

Den som sitter (är) lik en jaspissten och en karneol (i) skådande, och (det är) präster (א*,A) i en ring från tronen, (som är) lik ‘av smaragd’/smaragd (i) skådande. (Upp 4:3)


Exegeter, evangelister med flera:

Jfr ”Jesus sade: ’Den, som blivit rik, må bli kung, och den, som har makt må avsäga sig.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 83; Thomasevangeliet log. 81)

Tre lovsånger sjungs då Lammet tar bokrullen. Den första 5:9-10 sjungs av de levande varelserna och de äldste. Den ger ett eko av 2 Mos 19:6. (J. Massyngberde Ford "Revelation" s 94)

Emedan de (heliga) äro ”en kropp” (1 Kor 12:12,13; Ef. 2:16) får den enskilde icke förhärligas före den stora skaran (1 Tess. 4:15). Det hela är de ”heligas arvslott i ljuset”, och den enskilde har blott sin ”del” däri (Kol. 1:12). De äro alla tillsammans ett ”konungarike”, ”konungadöme” (Upp. 1:6; 5:10), och de enskilda äro där ”präster och konungar”. Det hela är överordnat den enskilde, och den enskilde är inordnad i det helas sammanhang. Den enskilde kan därför icke ensam nå sin fulländning utan blott i personligt livssammanhang med det hela. (Erich Sauer ”Den korsfästes triumf” s 125)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående “gjort dem till ett rike”, se också Upp 1:6a. “De skall vara kungar”, se också Upp 20:5b.


Paulus sade till de troende i Rom: “De som i liv tar vad som är utöver den fröjdbringande (nåden) och rättfärdighetens förmån skall vara kungar genom den Ene, Jesus Kristus.” (Rom 5:17)

Petrus sade till de troende: “Ni (är) en utvald härkomst, ett furstligt/kungligt prästerskap, en helig nation.” (1 Petr 2:9a)


Grekiska ord:

basileuô (vara kung) (i NT + exempel i Apokryferna) Rom 5:17; Upp 5:10 – Ester 1:1a(A1),11; 4:17b(C2); 10:3l(F11); Tobit 1:15; 1 Mack 1:7,10,16; 6:2,15; 11:9; Syr 47:13. Matt 2:22; Luk 1:33; 19:14,27; Rom 5:14,21; 6:12; 1 Kor 4:8; 15:25; 1 Tim 6:15; Upp 11:15,17; 19:6; 20:4,6; 22:5.

(h)ierateia (prästämbete) (i NT + ett exempel i Apokryferna) Syr 45:7; Upp 5:10 – Luk 1:9; Hebr 7:5.


Ytterligare studier:

2 Mos 40:15; 4 Mos 3:10; 18:7; Dan 7:18; Matt 23:12; Luk 18:14; 22:30; Joh 3:5; 1 Kor 6:3; 1 Petr 2:5.


J. Daryl Charles "An Apocalyptic Tribute to the Lamb (Rev 5:1-14)"; Journal of the Evangelical Theological Society 34.4 (1991): 461-473.

J. Daryl Charles "Imperial Pretensions and the Throne-Vision of the Lamb: Observations on the Function of Revelation 5"; Criswell Theological Review 7.1 (1993): 85-97.

A. Gelston "The Royal Priesthood"; The Evangelical Quarterly 31.3 (1959): 152-163.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-26; 2012-06-15; 2015-02-11)

Till sidans topp

5:11a Och jag skådade, och jag hörde som (א,*א) en röst av många budbärare (i) en ring (runt) tronen och de levande varelserna och de äldste.

Ord för ord (17 ord i den grekiska texten Sinaiticus): Och (jag)-skådade, och (jag)-hörde som (en)-röst (av)-budbärare många (i)-(en)-ring-(runt) (av)-'en tron'/tronen och de levande-varelser och de äldste.


1883: Och jag såg, och jag hörde en röst af många änglar rundt omkring tronen och djuren och de äldsta ...

1541(1703): Och jag såg, och hörde, en röst af många Änglar, kringom stolen, och kringom djuren, och kringom de äldsta ...

LT 1974: Sedan hörde jag i min syn en sång från (miljoner) änglar, som omgav tronen och de levande varelserna och de äldste:


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren sade till Job:) “Var var du,) när stjärnbilderna blev (och) alla Mina budbärare lovade Mig (med) stor/hög röst?” (Job 38:7, Grekiska GT)

Serafer stod (i) en ring (runt Herren). (Jes 6:2a, Grekiska GT)

(Raguel) välsignade Gud och sade: “Välsignad är Du, Gud, i/med varje ren och helig välsignelse, och låt alla Dina heliga välsigna Dig och alla Dina skapelser och alla Dina budbärare och låt Dina utvalda välsigna Dig ’in i’/i alla tidsåldrarna.” (Tobit 8:15a, BA)


Den Senare Uppenbarelsen:

När Människans Son – alltefter omständigheterna – må komma i Sin härlighetsglans, och alla budbärarna i sällskap med Honom, då skall Han sitta ner uppå Sin härlighetsglans' tron. (Matt 25:31)

Då (Jesus) hade sett sig runt omkring (på) dem som satt (i) en ring runt omkring (Honom), säger Han: ”Skåda, Min moder och Mina bröder.” (Mark 3:34)

Plötsligt blev/’visade ... sig’ det tillsammans med budbäraren en mängd/skara av en himmelsk armé som lovade Gud. (Luk 2:13a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus sade:) ”Fader, förhärliga Ditt namn.” En röst kom så ut ur himlen: ”Jag och/både har förhärligat och skall åter förhärliga (det).” Så folkskaran, den som stod (invid), * (א,* א) som hade hört (det), sade (hela tiden): ”Det har blivit (och blir) åskdunder.” Andra sade (hela tiden): ”En budbärare har samtalat (och samtalar) (med) Honom.” Jesus svarade * (א,*א): “Den här rösten har inte blivit/kommit (och blir/kommer inte) på grund av Mig, emellertid/utan på grund av er.” (Joh 12:28-30)

Jag hörde bakom mig en stor/hög röst som en basun. (Upp 1:10b)

Den som sitter (är) lik en jaspissten och en karneol (i) skådande, och (det är) präster (א*,A) i en ring från tronen, (som är) lik ‘av smaragd’/smaragd (i) skådande. (Upp 4:3)

Och i en ring från tronen (var) tjugofyra troner och emot tronerna satt tjugofyra äldste. (Upp 4:4a)

Och ljusstrålar och röster och åskdunder går ut, ut ur/från tronen. (Upp 4:5a)

Och i tronens mitt och (i) en ring av/från tronen (var) fyra levande varelser, som var fulla av ögon framför och bakifrån/bakom. (Upp 4:6b)

Och jag skådade en stabil/stark budbärare som kungjorde i/med en stor/hög röst. (Upp 5:2a)


Sångarna:

Stäm in i änglars kor Och sjung hans kärlek stor, Hans ära sjung! Han som regerar där, Änglars beundran är; Stor nåd han till oss bär, Vår Gud och Kung. (J Allen: Segertoner 1960 nr 8:1)

Inför Guds himlatron sjunger hans änglakör, spelar orkestern opp. Aldrig musiken dör. ... Ängelen Mikael lyfter en blank trumpet, blåser en glad fanfar, prisar Guds majestät. ... Inför Guds himlatron ville jag stå en gång, spela på blockflöjt glad kärlekens nya sång. (BG Hallqvist: Den Svenska Psalmboken 1986 nr 613:1-2,5)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående “(i) en ring (runt) tronen”, se också Upp 4:6b. Angående ”de levande varelserna”, se Upp 4:6b.


Ytterligare studier:

Upp 5:6,8,14.


J. Daryl Charles "An Apocalyptic Tribute to the Lamb (Rev 5:1-14)"; Journal of the Evangelical Theological Society 34.4 (1991): 461-473.

J. Daryl Charles "Imperial Pretensions and the Throne-Vision of the Lamb: Observations on the Function of Revelation 5"; Criswell Theological Review 7.1 (1993): 85-97.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-26; 2012-06-15; 2015-02-12)

Till sidans topp

5:11b Och antalet av dem var (hela tiden) av antalet av tiotusen av/gånger av antalet av tiotusen och av antalet av tusen av/gånger av antalet av tusen ...

Ord för ord (10 ord i den grekiska texten): och var-(hela-tiden) '-et antal'/antalet (av)-dem (av)-antalen/antalet-av-tiotusen (av)-antalen/antalet-av-tiotusen och (av)-antalen/antalet-av-tusen (av)-antalen/antalet-av-tusen


1883: ... och deras antal var tio tusen gånger tio tusen och tusen gånger tusen ...

1541(1703): ... och talet på dem war mång sinom tusende tusend; ...

LT 1974: ... miljoner ...


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Rebeckas bror och moder sade till henne:) “Bli ’in i’/till antalet av tusen av/gånger antalet av tiotusen ... ” (1 Mos 24:60b, Grekiska GT)

(Mose sade:) ”När den Högste delade isär nationer, som/då Han sådde isär Adams söner, ’fick ... att stå’/satte Han nationers gränsområden enligt/efter ett antal av Guds budbärare.” (5 Mos 32:8, Grekiska GT)

(Herren anländer) tillsammans med tiotusen ... budbärare i sällskap med Honom, och Han skonade Sitt folk. (5 Mos 33:2b-3a, Grekiska GT)

Tusen av ett antal av tusen utförde (hela tiden) samhälleliga plikter till (den Gamle av dagar), och tiotusen av ett antal av tiotusen stod (och hade stått) vid sidan av Honom. Och en domstol satte sig ner, och böcker öppnades. (Dan 7:10b, Grekiska GT, Theod)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sin lärjunge:) "Tänker du att Jag inte förmår kalla till sidan av Min Fader, och Han skall här (א*) just nu få att stå vid sidan av Mig mer än tolv legioner budbärare?" (Matt 26:53)

(Jesus sade till de många folkskarorna:) “Vilken kung, som går (för) att ’kasta tillsammans med’/möta den andre kungen in i ett krig, skall visst/förvisso inte, då han först satt sig ner, rådgöra/överväga, om han ’är förmögen’/förmår att i/med tio av antalet av tusen gå att möta den som kommer emot honom i sällskap med tjugo av antalet av tusen?” (Luk 14:31)

(Bröderna i ett vanärat Jerosolyma/Jerusalem sade till Paulus:) “Broder, du 'tittar på'/'lägger märke till' hur många av antalet av tiotusen de är i/bland judarna av de som har trott (och tror) ... (Apg 21:20b)


Hembygdens predikan:

Alla dessa myriaders myriader änglar – organer för himmelens krafter – äro alltså underordnade Kristus. Liksom Salomos tusen tjänare skyndade åstad på hans befallning, så rör sig allt i himmelen på Jesu Kristi vink. När han vid himmelsfärden gick in i den första himmelen, tog han alla där varande änglar och myndigheter i sin tjänst. Och när han gick in i den andra himmelen, lade han även de högre makter, väldigheter och troner, som där äro under sig. Och så gick han in i den översta, tredje himmelen, till Gud själv, och fick äreplatsen vid hans högra sida. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Andra årgången s 314, Trefaldighetssöndagen, Matt 28:18-20)


Exegeter, evangelister med flera:

Det ord som är översatt med myriad (det största talet i antiken) betyder tio tusen. (Paul Wern ”Glimtar från Patmos” s 63)

Du är ej ensam, myriader själar har funnits före dig, och efter dig skall komma nya myriader. Den stormröda världsrevolutionen till trots skall rymdens svala prakt behålla all sin makt, märkt som den är med Fridens ljusa kors. ... Oåterkalleligt ensam är ingen, nu som då, ty vi har alla samma nöd och nåd att vänta på. (Bo Setterlind ”Ros bland törnen tuktad” s 74; Under stjärnorna)

På himlen syntes en röd sol och några söndertrasade moln, på jorden en trasig landsväg och myriader av vitlökslastade kärror. Gao Yang hade aldrig varit med om ett sådant spektakel förut. ... En vagn bet fast i vagnen framför som i sin tur bet tag i nästa. Ingen vågade sakta ned farten, de var alla rädda att den där rackaren bakom dem skulle tränga sig fram. (Mo Yan "Vitlöksballaderna" s 276)

År 1875, vid 37 års ålder, kom det till ett andligt avgörande, då (Frälsningsarméns i Sverige grundare Hanna Ouchterlony) besökte ett metodistmöte i Jönköping. ... Det förunnades henne att vara med vid sin rörelses 40-årsjubileum den 28 december 1922, då hon för sista gången gången yttrade sig offentligt. I februari 1924 insjuknade hon i lunginflammation och förstod att hennes dagar var räknade. Hon avled den 28 februari. Människor i tiotusental deltog vid hennes begravning, som formade sig till "en väldig hallelujamarsch under jublande segertoner". (Magnus Ottosson "Hanna Ouchterlony - Den svenska Frälsningsarméns grundare" s 45,52)

"(Betty), hvad finner du i Uppenbarelseboken", (frågade mr Russel). "Åh, jag älskar den, gör inte ni det?" Jag läser om sången i himmelen och där står: 'tio tusen gånger tio tusen och tusen gånger tusen!' Hvilka skaror där skall vara! O, mr Russel, tänk om himmelen blifver allt för liten för alla människor, hvad skall då hända?" "Jag tror inte du behöfver frukta något sådant", sade mr Russel leende. "Det ser icke ut, som om många vore på väg dit i våra dagar åtminstone." "Det står", fortfor Betty med fingret utvisande det ställe, där hon läste: 'ty du har blifvit slaktad och har köpt oss åt Gud med ditt blod utur alla stammar och tungomål och folk och folkslag.' Det betyder alla människor, gör det inte, mr Russel?" "Jo", sade mr Russel, betraktande den lilla figuren på golfvet med en halft skämtsam, halft sorgsen blick, "hvar och en som önskar att komma in där." "Hvarför skulle någon vilja stanna utanför?" Barnets fråga uttryckte den största förvåning. Mr Russel svarade ej. (Amy Le Feuvre "Ensam" s 136-137)

Huru dyrbar och välbekant var icke den vackra stilen! "Boston den 15 Aug 18** Käraste min Dell! ... Konserten var vacker. Jag tänkte på den stora skaran, som ingen kan räkna och som står klädd i sida hvita kläder med palmer i deras händer och sjunga Guds lof både dag och natt. Moster Laura lutade sig mot mig en gång, just då hon tänkt du skulle varit med i kören, och sade: 'Hon skall icke saknas vid den stora konserten, då de tiotusen gånger tiotusen sjunga segersången, ja då skall vår Dell vara med; och jag svarade: och ännu mer; emedan hon icke är med oss här i afton, så tror jag att flera röster skola sjunga med i den kören, än om hon vore här med oss.' Har du tänkt på det, Dell? Kanske din himmelske Fader har kallat dig dit bort till denna plats i sin vingård just nu för att du må få med dig några sångare därifrån till den förlossade skaran ur alla tungomål och släkten och folk. Dyra Dell, kom icke ensam!" (Pansy "Konungens dotter" s 18-19)

Det finns ingenting vackrare än Nevskij prospekt, i varje fall inte i Petersburg; där betyder den allt. ... (Men) tro aldrig på Nevskij prospekt! ... Nevskij prospekt ljuger alltid och allra mest när natten sänker sig över den som ett tätt moln och låter de vita och ljusgula husväggarna framträda, när hela staden är full av ljus och larm, när myriader av ekipage rullar över broarna, medan förridarna skrikande jagar förbi på sina hästar och själva Satan tänder lyktorna, endast för att låta allt framstå i ett overkligt ljus. (Nikolaj Gogol "Nevskij prospekt" s 160)

”Tro, älska, hoppas, ömma brud!” Så klingar vårens röst. ”Snart sluter dig enoners Gud för evigt till sitt bröst. ... Tag denna kyss. Till himlarne jag återilar ren, där kyrkans myriader le i andesolens sken. ... En skugga blott, en rosendröm jag är i dödens trakt. Farväl, och i ditt hjärta göm det budskap jag dig bragt.” (Erik Johan Stagnelius ”Ur Vårsång” s I:312; 1793-1823)


Sångarna:

Gud, vår Gud, från fjärran land och nära dig vi tackar och med lovsång ärar. Med tusen munnar, som ej förstummas, allt som upprunnit i dig förkunnar din ära. (P Dass-G Jensen-A Frostenson: Psalmer och Sånger 330:1)

Är sången svag, tycks bönen stum, och glesnar Guds församling – hör, templet är av änglar fullt som lovar Gud trefaldig. Så sjung med dem till Guds behag. Det är Guds änglars dag i dag. Guds lov ske nu och alltid. (G Reimann-O Hartman: Psalmer och Sånger 533:5)

Gud låter sina trogna här Allt godt af nåd erfara, Och budskap af hans kärlek är Mång tusen englars skara; Ty sjunge vi med godt behag: Guds englar, från vår barndomsdag, Oss följa och bevara. (G Reimann-J Svedberg-JO Wallin: Psalm 35:1; jfr Psalmer och Sånger 167:1)

Fastän änglars millioner Stämma harporna av guld, Dock till barnens svaga toner Lyssnar (Gud) i kärlek huld. (Richard Mant-Erik Nyström: Sång 6:2b)

Tillbedjande skola vi böja oss där Och ropa mång' tusen i kör: Rättfärdig och nådig, o Herre, du är För evigt i allt vad du gör! (E Gustafson: Förbundstoner 1911 nr 381:5; jfr Psalmer och Sånger 268:5)

Kom, låtom oss förenas här Med änglarna i höjd Samt tusen, tusen helgon där Och sjung med stor fröjd: Halleluja, pris Guds Lamm Som blev dödat på Golgata. Halleluja, halleluja, halleluja. Amen. (I Watts-G Palmqvist: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 411:1; jfr Psalmer och Sånger 16:1)

I hägnet av din tron din här Kring dig du samlat har Din arm mot ondskans makter är Vårt fäste och försvar. (I Watts-N Beskow: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 470:2; jfr Psalmer och Sånger 195)


Egna kommentarer och funderingar:

Lägg märke till “återställelsen” i Upp 5:11. De tiotusen som nämnts sist i Dan 7:10 är nu de första, medan de tusen som nämnts först i Dan 7:10 nu är de sista.


Grekiska ord:

myrias (antalet av tiotusen) (i NT) Apg 21:20; Upp 5:11 – Luk 12:1; Apg 19:19; Hebr 12:22; Judas v 14; Upp 9:16.

chilias (antalet av tusen) (i NT + exempel i GT) 1 Mos 24:60; Dan 7:10; Luk 14:31; Upp 5:11 – Ps 68:17(18); 2 Mack 11:4; Apg 4:4; 1 Kor 10:8; Upp 7:4-8; 11:13; 14:1,3; 21:16.


Additional studies:


G. Ahlström "The House of Wisdom"; Svensk Exegetisk Årsbok 44 (1979): 74-76.

J. Daryl Charles "An Apocalyptic Tribute to the Lamb (Rev 5:1-14)"; Journal of the Evangelical Theological Society 34.4 (1991): 461-473.

J. Daryl Charles "Imperial Pretensions and the Throne-Vision of the Lamb: Observations on the Function of Revelation 5"; Criswell Theological Review 7.1 (1993): 85-97.

Gordon Haddon Clark "Wisdom in First Corinthians"; Journal of the Evangelical Theological Society 15.4 (Fall 1972): 197-205.

Michael V. Fox "Ideas of Wisdom in Proverbs 1-9"; Journal of Biblical Literature 116.4 (1997): 613-633.

Jeffrey S. Lamp "Wisdom in Col 1:15-20: Contribution And Significance"; Journal of the Evangelical Theological Society 41.1 (1998): 45-53.

Dan G. McCartney "The wisdom of James the just"; Southern Baptist Journal of Theology 4.3 (Fall 2000): 52-64.

W. Stanford Reid "The Beginning of Wisdom"; The Evangelical Quarterly 48.3 (July-Sept. 1976): 144-153.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-26; 2012-06-15)

Till sidans topp

5:12a ... som sade (med) stor/hög röst: “Värdig är den lille Baggen, Den som har slaktats (och är slaktad) ... ”

Ord för ord (9 ord i den grekiska texten): sägande (med)-(en)-röst stor: värdig är den lille-bagge den havande-varit-(och-varande)-slaktad


1883: ... och de sade med hög röst: Lammet, som är slaktadt, det är värdigt ...

1541(1703): ... Sägande med höga röst: Lambet, som dödadt är, det är wärdigt ...

LT 1974: ”Lammet är värdigt” (och de sjöng med väldig kraft!) – ”Lammet som blev slaktat. Det är värdigt ...


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Jag hörde bakom mig en stor/hög röst som en basun. (Upp 1:10b)

Jag skådade en stabil/stark budbärare som kungjorde i/med en stor/hög röst: ”Vem (är) värdig att öppna bokrullen och lösa upp dess sigill?” (Upp 5:2)

Jag skådade ’i en mitt av’/’mellan (å ena sidan)’ tronen och av de fyra levande varelserna och ’i en mitt av’/’(å andra sidan)’ de äldste en liten Bagge stående som hade Den slaktats (och slaktades). (Upp 5:6a)

Du är värdig att ta bokrullen och öppna dess sigill, eftersom Du slaktades. ... (Upp 5:9b)


Exegeter, evangelister med flera:

När den allra största drabbningen stod mellan ljus och mörker, stod Gud fram genom en ringa timmermans son från en ringa stad och med väldig hand slog ner alla mörkrets fästen och öppnade väg till ett evigt ljus. Och den största dårskap som mött världsvisdomen är, att Gud behagat giva seger över synd och död genom den korsfäste. (Joh. Westberg "Segern är vår" s 167; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings Julkalender för 1920)

(Kristus) led och därför triumferar han. Han bar korset för oss, och därför skall han få stort byte och talrika skaror till egendom. Han blev slaktad, och därför är han värdig att taga pris och ära av en återlöst och frälsad skara. (Gustav Sandwall "Lidande och triumf" s 93; Jönköpings missionsförenings julkalender för 1918)

Om vi genomströva alla evigheter och genomvandra alla världar, så kunna vi icke tänka oss att få möta någon, till vilken vi kunna ställa oss i samma tillbedjande förhållande som till honom - icke tänka oss någon, som icke skulle taga sin krona och sin krans från huvudet, lägga dem för för hans fot och instämma i den himmelska lovsången från Uppenbarelsens bok (5:12): "Lammet, som blev slaktat, är värdigt att mottaga makten, så ock rikedom och vishet och starkhet och ära och pris och lov." Vi våga icke, kunna icke tänka oss någon annan på Guds högra sida. (H. Martensen-Larsen "Stjärnevärlden och vår tro" s 234)

Timtal före gudstjänsten samlades (i slutet av 1870-talet) de som “tagit vid tron” samt sökande själar, som behövde tröst och vägledning. I väntan på gudstjänsterna sjöngs sång efter sång. ... Dessa sånger, sjungna i helig ande, skorrade i öronen på många Kristi fiender. För denna lovsjungande skara stod Henriks, den brinnande och levandegjorde prästen, i själva skottgluggen. I Gnosjö brukade läsarna efter gudstjänsten samlas i sockenstugan för sång och uppbyggelse. Vid ett av dessa tillfällen trädde en man, en av socknens mot läsarna mest fientliga, in i sakristian och sade till Henriks: ”Jag anhåller att pastorn går in i sockenstugan och tystar ner läsarna. De sjunger och skrålar, så det oväsendet kan ingen ha.” Pastor Henriks riktade sin skarpa blick rakt på sin motståndare och frågade: ”Hör nu J. S-n, vad sjunger de om?” Svaret blev: ”Vem vet vad de sjunger om.” – ”Jo”, återtog pastorn, ”det vet jag. De sjunger om Jesus, och då må de sjunga, så att det ljuder i båda öronen. Och vänta bara, tills jag hunnit få av mig kappan, då ska' även jag stämma in i sången.” (Viktor Johansson "Minnen från färdevägen" s 53-54)

Tvätta nu, du Sions dotter, dina händer och ditt ansikte med det oskyldiga Guds lamms blod, för att du må bli snövit inför Sions konungs ögon, att du skulle vara värdig att ... dansa med änglarna på det rena golvet i himlens sal och sjunga den nya psalmen åt Gud och Lammet. Amen, halleluja. Amen. (Lars Levi Laestadius ”Nya Evangeliepostillan” s 185 i predikan Kristi Himmelsfärdsdag över Upp 5:12)


Sångarna:

En segersång skall brusa fram till Guds och Lammets ära då Herrens trogna i triumf skall livets krona bära. ”Vår Gud och Lammet värdigt är all makt, all kraft och härlighet.” En jubelsång en gång, en gång skall brusa genom himlen. (E Magnusson: Psalmer och Sånger 717:3)

Dig vare pris och ära, Du kung af Davids stam; I faderns namn du kommer, Högtlofvade Guds lamm! Dig prisar änglars skara Uti den ljusa höjd, Och allt, som ande hafver, Skall stämma in med fröjd. (Teodulpf af Orleans-JM Neale-Erik Nyström: Sång 30:1; jfr Psalmer och Sånger 498:1)

Lovsjungen vår Gud, I hans änglar, I hjältar, som lyden hans bud, och som hans befallningar gören, upp, prisen vår Herre och Gud! Min själ, min själ, upp, lova högt din Gud! (P Ohldin: Kristen Lovsång 1954 nr 13:6)

Jesus Kristus, Jesus Kristus, du är värdig lov och ära. Med ditt eget blod du köpt mig, och du förde mig till Gud. Du är värdig lov och ära! (P Karlsson: Segertoner 1988 nr 326:1)

Värdigt, värdigt är Guds Lamm! Folk av varje släkt och stam bär till honom lovsång fram, Jesus, Guds Son. Ära, halleluja, ära, halleluja, ära, halleluja till Guds Lamm! A Erikson: Segertoner 1988 nr 339:1)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående “den lille Baggen, Den som hade slaktats (och är slaktad)”, se också Upp 5:6a; ”(med) stor/hög röst”, Upp 1:10b.


Ytterligare studier:

Upp 13:8.


J. Daryl Charles "An Apocalyptic Tribute to the Lamb (Rev 5:1-14)"; Journal of the Evangelical Theological Society 34.4 (1991): 461-473.

J. Daryl Charles "Imperial Pretensions and the Throne-Vision of the Lamb: Observations on the Function of Revelation 5"; Criswell Theological Review 7.1 (1993): 85-97.

Beate Kowalski "Martyrdom and Resurrection in the Revelation to John"; Andrews University Seminary Studies 10.1 (Jan. 1972): 55-64.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-26; 2012-06-15; 2015-02-12)

Till sidans topp

5:12ba ... att ta förmågan och rikedom och vishet ...

Ord-för-ord (7 ord i den grekiska texten): (att)-ta '-n förmåga'/förmågan och rikedom och vishet


1883: ... att taga makt och rikedom och visdom ...

1541(1703): ... att hafwa kraft, och rikedom, och wisdom ...

LT 1974: ... att ta emot makten och rikedomen och visheten ...


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(David sade till Herren: ”I) Dig, Herre, (är) storheten och förmågan ... Från sidan av Dig (är) rikedomen och härlighetsglansen. (1 Krön 29:11a,12a, Grekiska GT)

(Gud sade till Salomo:) “Visheten och förståndet ger Jag till dig.” (2 Krön 1:12a, Grekiska GT)

(Salomo sade:) “I (vishets) händer (är) tallös rikedom.” (Salomos Vishet 7:11b)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Varje/all vishet (är) från sidan av Herren, och i sällskap med Honom är den in i (den kommande) tidsåldern.” (Syr 1:1)

(Jesus, Syraks son, sade:) “En är vis, oerhört fruktansvärd, (en) som sitter uppå Sin tron.” (Syr 1:8)

(Jesus; Syraks son, sade:) “Herrens vishet (är) mycken/stor, (och Han är) stabil i högsta förmåga och (Den) som ser alla tingen.” (Syr 15:18)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus) lärde/undervisade (folket i Nasaret) i deras synagoga, så att de var överväldigade och sade: ”Varifrån (kommer) den här visheten och förmågorna till Den här?” (Matt 13:54b)

Gud talade till (en rik människa): ”Tanklösa (människa)! Den här natten begär de/man tillbaka din själ från dig. Men de ting du har gjort redo, till vem skall det vara?” (Jesus sade:) ”På det här sättet (är) den som lade på hög till sig (א*,B) och ej är rik ’in i’/’med syfte på’ Gud.” (Luk 12:20-21)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Jag känner dina gärningar och (א,*א) (ditt) betryck och (din) utblottelse – du är emellertid rik. (Upp 2:9a, ”Smyrna”)

Du har små/liten förmåga och du har hållit Min utsaga och har inte förnekat Mitt namn. (Upp 3:8b, ”Filadelfia”)

Jag är rik och jag är (och har varit) rik, och jag har behov av (א,* א) ingenting. ... . (Upp 3:17b, ”Laodikeia”)

Jag ger dig råd att från sidan av Mig köpa guldmetall som ’har fåtts (och fås) att glöda’/’har glött (och glöder)’ ut ur eld, för att du må vara rik. (Upp 3:18a, ”Laodikeia”)

Värdig är (Herren och vår Gud) ... att ta härlighetsglansen och hedern och förmågan. ... (Upp 4:11b)


Exegeter, evangelister med flera:

Just då (konventikelplakatet af år 1726) utkom, tog den gudliga rörelsen ny fart. Rundt omkring i landet bildades små kretsar, som drogo sig tillbaka från statskyrkan, hvilken i deras ögon var "skökan" och "Babel". ... Några byggde åt sig ensamma boningar i skogarna för att lefva såsom eremiter och mottaga uppenbarelser af änglar, Kristus och den himmelska Sofia. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria från reformationen till upplysningstidehvarfvet" s 697-698)

Från sitt högsäte Hlidskjalf ser Oden öfver hela verlden och begriper alla de ting, han skådar. Han är vishetens Gud, den allt styrande och ordnande. (A.M. Strinnholm "Svenska folkets historia från äldsta till närwarande tider - Första bandet" s 172; Nordiska Gudasagan)


Sångarna:

Så stor är Gud i sin vishet, ja, underbar i sitt råd, som banar vägar till livet och skänker syndare nåd. Hans kraft ej någonsin mattas. Han giver löften och bud i helighet och i kärlek. Så hög och väldig är Gud. (A Widegård: Psalmer och Sånger 489:3)

Höga Majestät! vi alle För dina fötter nederfalle: Ditt lof från våra hjertan går. Evig är din makt och ära: Dig jord och himmel vittne bära; af allt ditt verk du offer får. Dig lofva Cherubim. Dig sjunga Serafim, Hosianna! Helig är Gud, All verldens Gud, All krafts och nåds och visdoms Gud. (SJ Hedborn: Psalm 3:1; jfr Psalmer och Sånger 335:1)

Store Gud, ditt namn ske pris! Evig är din makt och ära. Du, allena hög och vis, Är de dina alltid nära, Dig lovsjunger änglars här, Dig vi prisa, Fader kär. (I Franz-NJ Nordström: Sånger och Psalmer 1951 nr 5:1; jfr Psalmer och Sånger 326:1)

Frälsning i Jesu allena Nu varje syndare får, Mänskan med Fadern förena Jesus allena förmår. Jesus förmår, Jesus förmår Frälsa från synden han vill och förmår! ... Han mina synder tillgivit, Salig och lycklig jag står. Renad i blodet jag blivit. Jesus allena förmår. Jesus förmår ... ... Giv nu åt honom ditt hjärta! Jesus din ställning förstår. Frälsa från kval och från smärta Jesus allena förmår. Jesus förmår ... ... Dig nu sin frid vill han giva, Hjälpa dig år ifrån år. Då skall din visa städs bliva: Jesus allena förmår. Jesus förmår ... (ER Latta: Segertoner 1960 nr 531:1-4)

Alla bekymmer som jag har, Jesus är Herre i allt, min oro och ängslan han från mig nu tar, Jesus är Herre i allt. Allt han förmår, allt han förstår, Jesus är Herre i allt. Allt vad jag äger, hela mitt liv, Jesus är Herre i allt. ... Striden som sargat mig finns ej mer, Jesus är Herre i allt. Hans kärlek har segrat, han frid till mig ger, Jesus är Herre i allt. Allt han förmår ... Döden besegrats i Jesu namn, Jesus är Herre i allt. I trygghet jag vilar i Frälsarens famn, Jesus är Herre i allt. Allt han förmår ... (W och G Gaither-S Sjöberg: Segertoner 1988 nr 585:1-3)

Du är min visdom, Guds levande ord, allmaktens Herre för himmel och jord. Mitt liv vill jag lägga i din fadershand. Du har mig bundit med kärlekens band. (GB Holgersson: Segertoner 1988 nr 648:2)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående “ta förmågan”, se också Upp 4:11ba. Angående "vishet", se också Upp 13:18a.


Paulus sade till de troende i Rom: “O, Guds rikedoms och vishets och kunskaps djup!” (Rom 11:33a)


Grekiska ord:

ploutos (rikedom) (i NT + exempel i Apokryferna) Salomos Vishet 7:11; Rom 11:33; Upp 5:12 – Ester 1:4; 5:11; 10:2; Tobit 12:8; 1 Mack 6:1; Salomos Vishet 5:8; 7:8,13; 8:5,18; Syr 10:30-31; 11:14,18; 13:24; 14:3; 18:25; 21:4; 24:17; 28:10; 30:16; 31:1; Matt 13:22; Mark 4:19; Luk 8:14; Rom 2:4; 9:23; 11:12,33; 2 Kor 8:2; Ef 1:7,18; 2:7; 3:8,16; Fil 4:19; Kol 1:27; 2:2; 1 Tim 6:17; Hebr 11:26; Jak 5:2; Upp 18:17.

sofia (vishet) (i NT + exempel i Apokryferna) Syr 1:1, 15:18; Matt 13:54; Upp 5:12 – Judit 8:29; 11:8,20; 2 Mack 2:9; Salomos Vishet 1:4,6; 3:11; 6:9,12,20-23; 7:7,12,15,21(22),24,28,30; 8:5,17; 9:2,4,6,9,17-18; 10:4,8-9,21; 14:2,5. Syr Prolog; 1:4,6,14,16,18,20,25-27; 4:11,24; 6:18,22,37; 11:1; 14:20; 15:3,10; 18:28; 19:20,22-23; 20:30-31; 21:11,18; 22:6; 23:2; 24:1,25; 25:5,10; 27:11; 37:21; 38:24; 39:1,6,10; 40:20; 41:14-15; 42:21; 43:33; 44:15; 45:26; 50:27; 51:13,17; Baruk 3:12,23. Matt 11:19; 12:42; Mark 6:2; Luk 2:40,52; 7:35; 11:31,49; 21:15; Apg 6:3,10; 7:10,22; Rom 11:33; 1 Kor 1:17,19-22,24,30; 2:1,4-7,13; 3:19; 12:8; 2 Kor 1:12; Ef 1:8,17; 3:10; Kol 1:9,28; 2:3,23; 3:16; 4:5; Jak 1:5; 3:13,15,17; 2 Petr 3:15; Upp 7:12; 13:18; 17:9.


Ytterligare studier:

2 Krön 9:22; Ps 51:6(8); 103:20-21; Jes 11:2; Salomos Vishet 8:3; 9:1-4; Baruk 3:29; Luk 19:37; 1 Kor 2:8; Jak 5:1-2.


J. Daryl Charles "An Apocalyptic Tribute to the Lamb (Rev 5:1-14)"; Journal of the Evangelical Theological Society 34.4 (1991): 461-473.

J. Daryl Charles "Imperial Pretensions and the Throne-Vision of the Lamb: Observations on the Function of Revelation 5"; Criswell Theological Review 7.1 (1993): 85-97.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-26; 2012-06-15; 2015-02-12)

Till sidans topp

5:12bb ... och stabilitet och heder och härlighetsglans och välsignelse.

Ord för ord (8 ord i den grekiska texten): och stabilitet och heder och härlighetsglans och välsignelse.


1883: ... och starkhet och pris och ära och lof.

1541(1703): ... och starkhet, och äro, och pris, och lof.

LT 1974: ... och styrkan och äran och härligheten och välsignelsen.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Job sade:) “Vid sidan av (Herren) är makt och stabilitet.” (Job 12:16a, Grekiska GT)

(Herren sade till Sin pojke:) “Jag skall ... sätta emot ... Mina välsignelser emot dina barn. (Jes 44:3, Grekiska GT)

(Profeten sade till Babylons kung:) “Himlens Herre gav (dig) början/ledarskapet och riket och stabiliteten och hedern och härlighetsglansen.” (Dan 2:37b, Grekiska GT)

Herren (är) långmodig, och Hans stabilitet (är) stor. (Nahum 1:3a, Grekiska GT)

(Jesus, Syraks son, sade:) ”Herrens välsignelse (är) i en vördnadsvärd (människas) lön.” (Syr 11:22a)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Herrens ögon (är) emot/över dem som välkomnar Honom. (Han är) ett beskydd, en högsta förmåga och ett stöd av stabilitet, ett skydd från/mot hetta och ett skydd från/mot middagstid, en vakt från/mot ’skärande i riktning mot’ och en hjälp från/mot fall, (En som) höjer upp en själ och ger ögon ljus, (som) ger botande, liv och välsignelse.” (Syr 34:16-17 eller 34:19-20)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Människans Son skall säga:) “Kom hit, de (människor) som har varit (och är) Min Faders välsignade, ärv riket som har gjorts (och görs) redo åt er från en utsmycknings/’utsmyckad världs’ grundläggning.” (Matt 25:34b)

Johannes svarade och sade till alla: “Jag döper er faktiskt (med) vatten, men det kommer Den (som är) stabilare än mig/jag, vars rem på Hans sandaler jag inte är lämplig att lösa upp.” (Luk 3:16a)

En budbärare från himlen skådades/’visade sig’ (för Jesus, en budbärare) som var stabil/stark i Honom. (א*) (Luk 22:43)

Då (Jesus) hade lyft Sina händer emot (lärjungarna), välsignade Han dem. Och det blev i det att Han välsignade dem, (att) Han stod isär/'en bit bort' från dem * (א*). (Luk 24:50b-51)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus sade till judarna:) ” Den som ej hedrar Sonen hedrar inte Fadern som har sänt Honom.” (Joh 5:23)

Till Honom (är) härlighetsglansen och makten in i (de kommande) tidsåldrarnas (kommande) tidsåldrar. Amen. (Upp 1:6b)

De levande varelserna må (א,* א) – alltefter omständigheterna - ge härlighetsglans och heder och tacksamhet till Den som sitter på tronen. (Upp 4:9a)

Värdig är Du ... att ta härlighetsglansen och hedern och förmågan. (Upp 4:11b)


Exegeter, evangelister med flera:

Guds herradöme skulle vara stabilt. Israels och Judas troner var mestadels instabila och jämförelsevis kortvariga, men det messianska riket skulle bestå för evigt. (John Stott "Genom Bibeln - Dag för dag" s 137 i kommentar till Jes 5:6)

Begreppet ortodoxi betyder både "rätt lära" och "rätt lovsång". Inom ortodoxin hör läran och lovsången oskiljaktigt samman och lever i liturgin. Det är i liturgins lovsång, som läran och tron får sitt rätta uttryck. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 61; Den ortodoxa kyrkan)

Välsignad vare Gud som låter mat växa på jorden. Maten ger du oss för att vi ska leva. Välsigna oss och maten och låt oss själva bli till välsignelse. (Margareta Melin "Du som vill att jag skall finnas" s 22; Bordsbön)

(Till Ränneslätt) kom den första gruppen balter på kvällen den 31 maj 1945. ... När budet om utlämningen kom förändrades allt. ... Hon fick meddelandet om det nattliga protestmötet på torget i Eksjö genom sin syster. ... Hon ställde sig i utkanten av hopen och försökte höra vad de sa. Någon talade där framme, det var kyrkoherde Sthle, hon minns inte vad han sa. ... Sedan sjöng de "Vår Gud är oss en väldig borg". Hon hade dittills inte hört vad de sa, men nu sjöng hon med, och alla sjöng de med stark röst, och detta var mitt i natten och allting föreföll så absolut otroligt: att detta var Sverige och Eksjö hösten 1945. Hon sjöng och sjöng och de sjöng alla och så tog mötet slut. (Per Olov Enquist "Legionärerna - En roman om baltutlämningen" s 207-209; Protestmötet)

Ju mera jag läser i min bibel, ju mera förvånad blir jag över att allting finnes hos Jesus. ... Då Paulus fick se detta, utropar han: "Välsignad vare Gud, som har välsignat oss med all andlig välsignelse i det himmelska i Jesus." (Lars Vitus "Jag behöver Jesus" s 11; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings missionskalender för 1937)

Herren är min starkhet. Just då, när jag känner mig så svag och värnlös som kycklingen, då är rätta stunden att krypa in under hönans vingar och räkna "Jesus som min starkhet". ... Herren är min starkhet. En kristen behöfver i sin kamp och strid ingenting mindre än detta. Ty vi hafva icke strid mot kött och blod, utan mot furstar och väldigheter, mot ondskans andemakter i himlarymderna Ef. 6:12. ... Det är ej den starke - utan de svage, som blifva omgjordade med starkhet. ... Sjung du: Gud är vår starkhet, därför frukta vi oss icke, om än bergen vacklade och sjönke i hafvets djup. Ps. 46:2,3. (Fr. Engelke "Herren är min starkhet" s 64-65)

(Min ofta plågade farbror Sam) lärde sig också att bedja. Han berättade ibland (på 1890-talet) för mig hur han kunde ligga och bedja Herrens välsignelse timmar igenom "tills de onda drömmarna veko och jag fick lugna tankar". På väggen vid hans huvudgärd hängde en fernissad enkel pappskiva på vilken han hade sina favoritböner uppskrivna. Den började med Fader vår på grekiska och slutade med några satser ur Platons Republik i tysk översättning. ... Men själv talade han aldrig till mig om dessa sina plågor. ... Det var med bön och böcker som han byggde upp sitt ensamma livs sällsamma boning. (Sven Lidman "Gossen i grottan" s 179-180)

"Kund jag få hela kärret, tro?" (frågade Jussi). ... Prosten log hult åt hans iver och sa: "Ta det, ta det ... Så mycket du orkar med. ... Men utan Herrens välsignelse ... det ska välsignelse till." ... Jussis ansikte antog den lämpliga min som den evangelisk-lutherska trons värdighet krävde och munnen medgav obestämt mumlande att det var sant som prosten sa. ... Det kom folk (till arbetsgillet) alldeles tillräckligt med tanke på antalet takstolar och för mycket i förhållande till ölet och maten. ... Alla var intresserade av vad Jussi åstadkommit, och han fick mycket beröm, för än så länge var arbetet dessa människors enda ära, och inte bara deras ära, utan också den omedelbara och enda förutsättningen för deras liv. ... Otto var som skapt för arbetsgillen och lyckades skapa en situation där varje mans hela heder berodde på om han stod sig i konkurrensen. (Väinö Linna "Högt bland Saarijärvis moar" s 7-8,23)

Det sades allmänt att det i mannaminne inte växt upp en så vacker flicka i trakten som Synnöve Solbakken. ... "Vackrare barn än den flickan har man aldrig sett", (sade Torbjörns moder). "Det har hon fått som belöning av Vår Herre för att hon är så snäll och rar och duktig att läsa." ... Synnöve blev lång och smärt, guldhårig och med ett fintecknat, skimrande ansikte och allvarsamma, blå ögon. När hon sade något log hon alltid. Folk sade tidigt om henne att leendet hennes var rena välsignelsen. (Björnstjerne Björnson "Synnöve Solbakken" s 10,19,55-56)


Sångarna:

O Herre, din ära, ditt lov och ditt pris i himlarna sjunges på änglarnas vis. De sjunger, de jublar all evighet lång och dock vill du lyssna till människans sång. (Franciskus av Assisi-JE Löfkvist: Psalmer och Sånger 355:3)

Honom lovar nu serafer och keruber kring hans tron. Genom alla himlar brusar sång lik stora vattens dån: Halleluja! Makten, äran, tillhör evigt dig, Guds Son! (J Gustafsson-G Almlöf: Psalmer och Sånger 385:4)

Gud ske pris! En änglaskara lovsjunger så med röster klara, och mänskor stämmer in i kör. Se, vad glans som går från tronen, och hör den höga lovsångstonen, en gränslös fröjd som aldrig dör. Vad intet öga sett har Gud åt oss berett. Halleluja! Farväl, du värld! Vid Jesu hand till himlen ställer vi vår färd. (H Sachs-P Nicolai-BG Hallqvist: Psalmer och Sånger 743:3)

Guds Lamm är värdigt äran ha Och makt och härlighet På jorden och i himlarna I tid och evighet. (I Watts-G Palmqvist: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 411:2a; jfr Psalmer och Sånger 16:2a,3a)

Lov, ära och pris dig Guds heliga Lamm, Som bar våra synder på korsträdets stam. Halleluja, din är äran, Halleluja, amen. Halleluja, din är äran, Halleluja, amen. (WP Mackay-J Stadling: Psalm och Sång 1966 nr 482:2; jfr Psalmer och Sånger 10:2)


Egna kommentarer och funderingar:

Jag översätter det grekiska ordet ”ischys” med ”stabilitet” i stället för med det mer vanliga ”styrka”, eftersom jag bedömer att ”styrka” mera hör samman med det grekiska ordet ”sthenos”.

Angående “heder och härlighet”, se också Upp 4:9a och Upp 4:11ba.


Paulus sade till de troende i Efesos: “Välsignad (vare) vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader, Den som har välsignat oss i/med varje andlig välsignelse i de himmelska (platserna) i Kristus.” (Ef 1:3)

Paulus sade till de troende i Thessalonika: ”Vilka som än (inte lyder vår Herre Jesu goda lilla budskap) skall (som) rättvisa betala tidsålderslångt tillintetgörande från Herrens ansikte och från Hans stabilitets härlighetsglans.” (2 Thess 1:9)


Grekiska ord:

eulogia (välsignelse) (i NT + exempel i Apokryferna) Syr 11:22; Ef 1:3; Upp 5:12 – Tobit 5:17; 1 Mack 3:7; Salomos Vishet 15:19; Syr 3:8-9; 7:32; 33:17; 34:17(20); 36:16(19); 37:24; 39:22; 44:22-23; 45:1; 46:11; 47:6; 50:20-21; Rom 15:29; 16:18; 1 Kor 10:16; 2 Kor 9:5-6; Gal 3:14; Hebr 6:7; 12:17; Jak 3:10; 1 Petr 3:9; Upp 5:13; 7:12.

ischys (stabilitet) (i NT + exempel i Apokryferna) Syr 34:16(19); 2 Thess 1:9; Upp 5:12 – Tobit 11:16; 13:6(8)(BA); 14:8-9; Judit 5:3; 11:7; 13:8,19; 16:13; 1 Mack 2:46; 3:19,35; 4:32; 6:47; Salomos Vishet 2:11; 10:2; 12:16-18; 16:16. Syr 3:13; 5:2; 6:29; 9:2; 11:12; 14:13; 16:7; 17:3; 19:28; 26:19; 28:10; 31:30; 38:5,18; 39:28; 40:26; 43:30; 45:8,12; Baruk 1:12; 3:14; Asarjas bön v 21. Mark 12:30,33; Luk 10:27; Ef 1:19; 6:10; 1 Petr 4:11; 2 Petr 2:11; Upp 7:12.


Ytterligare studier:

1 Mos 1:28; 12:2-3; 22:17; 49:25; 3 Mos 25:21; 5 Mos 10:17; 2 Krön 16:9; Ps 29:11; Jes 2:19,21; 11:2; 44:3; 61:9; 2 Mack 1:24; Matt 3:11; Mark 1:7; Luk 1:42.


J. Daryl Charles "An Apocalyptic Tribute to the Lamb (Rev 5:1-14)"; Journal of the Evangelical Theological Society 34.4 (1991): 461-473.

J. Daryl Charles "Imperial Pretensions and the Throne-Vision of the Lamb: Observations on the Function of Revelation 5"; Criswell Theological Review 7.1 (1993): 85-97.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-26; 2012-06-15; 2015-02-13)

Till sidans topp

5:13a Och varje skapad varelse som (är) i himlen och uppå jorden * (א,* א) och uppå havet, och tingen i dem, alla hörde Jag och/också (א,* א) sägande/säga:

Ord för ord (23 ord i den grekiska texten Sinaiticus): och varje skapad-varelse vilken/som i '-en himmel'/himlen och uppå '-en jord'/jorden och uppå '-et hav'/havet och de i dem alla och/också hörde-(jag) sägande:


1883: Och allt skapadt, som är i himmeln och på jorden och under jorden och på hafvet och allt som är i dem hörde jag säga:

1541(1703): Och all kreatur, som i himmelen äro, och de på jordene, och de under jordene, och i hafwet, och allt det uti dem är, hörde jag säga ...

LT 1974: Sedan hörde jag alla i himlen och på jorden och de döda under jorden och i havet ropa:


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Gud sade till Mose:) “I/på sex dagar gjorde Herren himlen och jorden och havet och alla tingen i dem.” (2 Mos 20:11a, Grekiska GT)

(David sade:) “Välsigna Herren, alla Hans gärningar, i/på varje plats av Hans mästerskap/föreståndarskap.” (Ps 103:22a, Grekiska GT)

(Psalmisten sade: “Herren gjorde) himlen och jorden, havet och alla tingen i dem.” (Ps 146:6a, Grekiska GT)

(Raguel) välsignade Gud och sade: “Välsignad är Du, Gud, i/med varje ren och helig välsignelse, och låt alla Dina heliga välsigna Dig och alla Dina skapelser och alla Dina budbärare och låt Dina utvalda välsigna Dig ’in i’/i alla tidsåldrarna.” (Tobit 8:15a, BA)

(Salomo sade till Herren: “Du beredde) en människa (med) Din vishet, för att han måtte vara mästare av Dina skapade varelser som hade blivit/’blivit till’.” (Salomos Vishet 9:2)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar: “Bed på det här sättet: ‘Fader vår), bli/ske Din vilja, som i himmel och/också uppå jord.’” (Matt 6:10b)

(Jesus) kommer i riktning mot (lärjungarna) vandrande omkring uppå havet, och Han ville (hela tiden) komma till sidan av dem. Men då de skådade Honom uppå havet, då Han vandrade omkring, tänkte de att/: ”Det är en vålnad!” (Mark 6:48b-49a)

(Jesus sade till Sina lärjungar: “I) de där dagarna kommer det att vara ett sådant betryck som inte har blivit av sådant slag från en skapelses början, som Gud skapade, ända till nuet och inte/förvisso ej må bli.” (Mark 13:19)

(De troende i Jerusalem sade till Gud:) “Mästare, Du (är) Den som har gjort himlen och jorden och havet och alla tingen i dem.” (Apg 4:24b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Alla ting blev genom (Utsagan), och skild från Den blev ingenting (P66, א*) som har blivit (och blir). (Joh 1:3)

Då de så drev (och hade drivit) som/omkring tjugofem eller trettio stadier, tittar de på Jesus som vandrar omkring uppå havet. (Joh 6:18-19a)

Du skapade alla tingen, och på grund av Din vilja var de (hela tiden) och skapades. (Upp 4:11b)

Ingen i himlen och inte (א,* א) uppå jorden * (א,* א) förmådde öppna bokrullen, och inte (א,* א) att se (in i) den. (Upp 5:3)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

Här i Uppenbarelseboken träder Gud fram och möter sin skapelse som hyllar honom för hans frälsningsgärningar. Det visar att frälsning är något betydligt större än att Gud enbart räddar människor. (Leif Carlsson ”Tröst och trots – Uppenbarelseboken” s 94)

I himlar, sjungen den Eviges ära, ja, loven Herrans helga namn. Vår jord och haven sitt pris honom bära, som bär sin värld i faders famn! Vem strör med stjärnor de högblåa fälten? Vem förer väl solen, vem förer väl solen ur sitt tjäll? Hon kommer,strålar lik segrande hjälten, och går sin ban så stolt och säll, och går sin ban så stolt och säll. ... Förnim och skåda de under så rika, som i naturen bjudas dig! I kraft, i ordning och vishet tillika all världens Gud ju röjer sig. O, se otaliga väsendens skara, se otaliga väsendens skara, i ringaste stoft, ja, i minsta stoft se kraft och liv! Ja, Herrans, Herrans all ära skall vara, "Ditt hjärta", säger han, "mig giv. I mig du haver evigt liv." (C.J. Berg-A.W. Larsson-Frans Tiger "Svenska Skolkvartetten" s 8-9; Guds lov i naturen)

De här träden som förstod sig så bra på allting, de borde väl kunna spela och sjunga, så att man begrep vad de menade. Men det var bara ett och detsamma, som de kom med. (Jan i Skrolycka) blev sömnig av att sitta och höra på dem. Det vore kanske inte heller så dumt att sträcka ut sig på den fina, rena grusvägen och ta sig en liten lur. Men vänta! Vad var detta? Just som han la ner huvudet på marken och hade fällt ihop ögonlocken, tyckte han, att träden började med något annat. Nu kom det takt, och nu kom det melodi. Allt det andra hade bara varit ett förspel, såsom det brukas i kyrkan, innan psalmen börjar. Nu kom det ord med, ord, som han kunde förstå. ... En sådan visa, en sådan sång! Han låg och höll ihop ögonen, men han hörde i stället så mycket bättre. Det var inte ett ljud, som undgick honom. När de första verserna var sjungna, kom det ett mellanspel utan ord, och just det var det, som var det härliga. Det var musik, de! Inte bara de små ungträden utmed den gamla landsvägen, utan hela skogen spelade med. Det var orglar och trummor och trumpeter. Det var små trastflöjter och bofinkspipor, det var bäckar och näckar, det var klingande blåklockor och dundrande hackspettar. Aldrig hade han hört något så grant. Och aldrig hade han lyssnat till någon musik på det sättet. Den satte sig fast i öronen på honom, så att han aldrig kunde glömma den. (Selma Lagerlöf ”Kejsarn av Portugallien” s 102)

Fly alltså ni ångrande horor och ångrande tjuvar till den himmelske Föräldern. Gå till Betlehem för att se det fattiga barnet, som ligger i krubban, övergiven, föraktad, smädad av världen och utslängd från huset. Det fanns inte plats i de sorglösas och obotfärdigas boning. Ge husrum åt honom ni andligen fattiga herdar, ni bedrövade och ångrande själar. Oxe och åsna, ge rum åt honom när han inte har plats i människornas boning. Får och lamm, ge rum åt honom, mesar och snösparvar, ge rum åt honom, svalor och alla små fåglar, ge rum åt honom, det föraktade barnet som ligger i krubban på halm och hö. Ge rum åt honom i ert hjärtas boning. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 194 i predikan 1849 över Luk 2:1-20)

Du, som från det klara höga skådar jorden för din fot, till dig, Fader, lyfts vårt öga - tag vår sällhetssuck emot! ... Du som bildat alla väsen, fästets glans och jordens skrud, Herre, cedrarna och gräsen lova dig, all godhets Gud! ... Intet blad din nåd förtiger - Allmakt röjs i löv och knopp. Fältets friska ånga stiger som ett rökverk till dig opp. ... Bäckens sorl och fågelns kvitter till din ära höja sig. Blomstrens prakt och dagens glitter allt, o Fader, prisar dig! ... Och vi, Herre, vi besjunga högt din makt i skapelsen. Böjlig gjorde du vår tunga och vår röst att tolka den. ... Allt, varthän sig tanken sträcker, allt vad ögat fatta kan, i vårt hjärta dyrkan väcker för naturens upphovsman. ... Huld du på vårt intet tänkte - säll och härlig blev vår lott, stort det välde, du oss skänkte, över allt vad andra fått. ... Helig skall vår lovsång vara: evigt, evigt god är Gud! Klipporna och bergen svara: evigt, evigt, god är Gud! (Anna Maria Lenngren "Adams och Evas första morgonsång")


Att fortsätta med (hembygden):

Lika naturligt som det är för bäcken att brusa, för skogen att susa, för blomman att dofta, för fågeln att drilla. Lika naturligt är det för Guds barn att lova och ära Skaparen, vår Gud. (Gösta Fredensjö "Änglarna"; Jönköpings-Posten den 27 september 1996)

O Gud, som är så stor och vis, hur står du ut med evigt pris och lovsång och beröm och tack från jordens kryp och låga pack? (Alf Henrikson "Rim & reson" s 71; Änglarnas undran)

Kajorna lever sitt liv i Guds hus till skillnad från skapelsens krona. De lyssnar till orgornas mäktiga brus i de vibrerande bona. De höjer sin lovsång kring tornet i skyn. Kajorna prisar Guds försyn som gjort dem till hanne och hona. ... Mästaren prisar sitt verk, men hans verk är modestare och vägrar prisa sin mästare. (Alf Henrikson "Snickarglädje" s 178-179; Tempeltornet resp. Efter en intervju)

"Tänk när solen lyser på de många blommorna, Karin", (sade moster Tina). "Det är det vackraste jag vet. Jag behöver bara gå den där lilla vägen mellan byggningen och lagårn en sommarmorgon, då solen går upp och se alla blåklockorna och klövern och de andra gula blommorna för att förstå, huru vis och god Gud är ... En sådan morgon är ej svårt att jubla som fågeln i skyn. När allt är tyst och stilla och människorna sova, då är det som allra vackrast. Men så skulle det ju inte vara. Skulle inte i stället människorna hjälpa fåglarna att sjunga Guds lov i psalmer och sånger, de som ha hört Guds löften gå i fullbordan i vår käre Frälsare?" (Margit Assarsson "Livet börjar" s 58)

Söndagen den 20 nov (1910) kl 4 hade vi en sång- och musikafton i (Mullsjö) missionshus. Det hela framfördes till förmån för obemedlade lungsjuka. Jag återgifver programmet i sin helhet: Stridsbön. Till Österland. Till skogs en liten fågel flög. Mitt lif är en våg. Öfver skogen, öfver sjön. Glad såsom fågeln. 2 solosångsnummer. Kort föredrag af Pastor Jonsson. 2 musiknummer med sång. Jag vet ett land. Stilla skuggor. Stjernorna tindra re'n. Solvirkning. Herrliga land. Slumra ljufva. (”Missionsvännerna i Bjurbäck och Mullsjö” s 155)

Carl Petter Thunberg (född 1743) var bördig från Jönköping. Som student i Uppsala blev han Carl von Linnés lärjunge. ... År 1771 blev han i tillfälle att antaga anbudet (att medfölja en av Ostindiska kompaniets båtar till Japan). ... I mars månad 1779 återkom han till Sverige efter en nära 9-årig studiefärd. ... Efter Linné den yngres tidiga bortgång blev han (1784) utnämnd till medicine och botanices professor och kom sålunda att intaga samma lärostol, som Carl von Linné tidigare haft. ... (Thunbergs) arbeten voro icke uteslutande botaniska; det ingår i den stora förteckningen av utgivna skrifter även avhandlingar om däggdjur, fåglar, sköldpaddor, ödlor, fiskar och insekter m.m. (Herved Berlin "En ny glanstid för naturvetenskapen" s 154-156)


Att fortsätta med ('nationerna'):

Att ständigt bekräfta att Gud är god och att han ensam är god är att förenas med änglarna i himlen som för evigt lovar och prisar Guds underbara namn - att redan här på jorden bli ett med den ständigt tillbedjande himmelska församlingen. Detta kan sägas vara ortodoxins innersta väsen. (Paulos Mar Gregorios "De ortodoxa familjerna" s 48; författaren född år 1922 i Tripunithara väster om Madurai i södra Indien)

Det pris som Jesus gav täcker inte bara vår skuld utan går vida över densamma. Aposteln Paulus talar därom i Kolosserbrevet då han säger att Gud har försonat allt, både det som är i himmelen och det som är på jorden. Kol. 1:20. Vilken makt hade inte det dyrbara blodet, som flöt på Golgata kulle utanför Jerusalem! Det trängde igenom hela skapelsen både uppå och utåt. Kristus försonade allt i himmel och på jord – men inte det som är under jorden. Ty det som är i avgrunden är utom räckhåll för blodets kraft. (Lewi Pethrus ”Under den Högstes beskärm” s 279)

När (Gustaf Landmér) var på ett läger på Klintagården skrev han en tidig morgon följande i en anteckningsbok: O, vad jag älskar blommorna, fåglarna, vindarna, stjärnorna och solen! Blommorna är den mörka, syndslagna jordens längtan efter renhet, frihet och ljus. Man renar inte öppna sår med bakteriemättad jord! Man söker inte frihet i jordens djup! I jorden bor mörkret, bundenheten och smutsen. Men blommorna kommer ur denna jord med skön doft och vackra färger, och ingen behöver undervisa dem om att de skall vända sig mot solen. Fåglarna är själens längtan efter sång, fria vidder och en hög himmel. Vindarna är själens längtan efter Andens frihet. Det är något som kommer över mig, jag vet inte varifrån det kommer eller vart det far. O hälsa, ni vindar, det aningsfullt stora bortom synranden. Jag skall snart följa er dit för att aldrig mer återvända. Stjärnorna i sommarnatten är så milda, blyga och bleka. Jag älskar dessa tindrande stjärnor som lär mig att vara mild mot de svaga, blyg inför undret och okonstlad i mitt hopp. Solen är hjärtats längtan efter att få älska någon. (Helge Lööf "Gustaf Landmér - förkunnare med färg" s 175-176)

Nu skimra de kvällsstilla rymder av silver i punkt invid punkt. Det mäktiga havet sover i bojorna vintertungt, och snöhöljda skogar kransa den drömblåa jordens rund. Dock blommar en pingst i min ande – hänryckningens flammande stund. ... Som fjäriln på sommarens ängar från blomma till blomma styr, berusad från himmel till himmel min vingade tanke flyr. Den lyftes av mäktiga vindar, bestrålad av ljus är dess stig. Min själ är i kosmos försjunken och kosmos har ingått i mig. ... Vart ringaste grand blir en stjärna; det är upplyft i gudomens plan. Var strålande sol blir ett sandkorn i rymdernas blå ocean. Och allt, ifrån flinga till stjärna, bär levande anda och röst. Oändlig, oändlig brusar en jublande hymn i mitt bröst! ... Du pingsteld, som tänts i mitt väsen och bräddat min själ med din glöd, från tid och rum har du lyft den, osårbar av smärta och död. I kraft av din renande flamma, i himlarnas ljustarka namn jag jorden och stoftet besegrat och sjunker i gudomens famn. (Jacob Tegengren ”Stjärnhymnen” s II:212-213)

Jag har inte företagit ett fullständigt studium av bibelanvändningen i Evangelii Härold (1915-21). ... Som jag ser det är de vanligast förekommande bibelversarna: Ps 46:5, Ps 84:8, Ps 86:16, Jes 40:31, Jes 46:5, Jes 55:11, Sak 4:6; Matt 25:1-13, Rom 8:31, Hebr 13:13, Upp 5:13, Upp 19. (Ulrik Josefsson "Liv och över nog - Den tidiga pingströrelsens spiritualitet" s 192)

Särskilt är mesarna, svalorna och näktergalarna ivriga att lovprisa sin Skapare för den första solstråle som väcker dem i deras bon. Så snart en strimma av solen går upp, börjar de kvittra i sina bon. De prisar sin Skapare för ljuset som upplyser denna mörka värld. Och då denna korta och oberäkneliga nådetid så snart är slut, är mesarna ständigt i arbete och sömnen besvärar dem inte. (Lars Levi Laestadius "Nya Evangeliepostillan" s 422 i predikan 1850 över Ps 103:2-3)

Som vällukt går av blomstrens ring. En stilla andakt runt omkring Uppstiger att Dig dyrka, Ja, Dig förkunnar, Herre Gud! Allt vad som anda har och ljud, Och världen är din kyrka: Och luft och ljus och berg och flod Och mänskohjärtats glada mod Den samma lära yrka: All världen har En Gud och Far. Skall jag då ensam vara stum? Nej, uppgå till de helga rum Jag vill, och se din ära! Skön är din himmel och din jord, Men härligare är ditt ord, Din lag, din nådelära. Dig nalkas jag, i Jesu namn: Tag bort min skuld, slut ej din famn, Och låt mitt hjärta bära Mig vittnesbörd, Att jag är hörd. (Erik Gustaf Geijer "Andeliga sånger" s 61; Sabbatens morgon)

(Franz Joseph) Haydn (såg vad som allmänt anses vara hans största verk, oratoriet Skapelsen) som ett missionsuppdrag för musiken och ett missionsuppdrag för Gud. I sin dagbok skrev han om denna upplevelse: ”Jag föll dagligen på knä och bönföll Gud att skänka mig styrka så att jag kunde fullfölja mitt arbete på ett lyckligt sätt. ... Jag var så genomsyrad av religiös känsla att jag innan jag slog mig ned vid pianot bad till Gud med djupt allvar att han skulle ge mig kraft att lovsjunga Honom på ett värdigt sätt.” ... (Skapelsen) har kallats för ett sällsynt inspirerat verk fyllt av religiöst majestät där man hör rösten hos ett geni, som i dödens närhet har skymtat andra och större världar. (Phil. G. Goulding "Klassisk musik" s 170)

Julhelgen 1733 firade (Karl von Linné) i Falun hos en god vän, vid namn Sohlberg, vars far var inspektor vid koppargruvan. ... (Linné skriver:) "Utur denna gruva steg upp en stadig rök. ... Nedre härunder äro oräknelige mörke, av solen aldrig åskådade kamrar, med os, damm och hetta uppfyllde, till 450 alnars djup under den tunga och hårda jorden. I dessa gå över 1,200 solskygga till gruvarbete dömda och som djävlar svarte arbetare, vilka sot och mörker omgiva med rök och os på alla sidor. ... Ängslighet av ett så stort djup, mörker och fara reste håren på mitt huvud, att jag ingenting mer önskade än att åter få stå på jorden." Och när Linnaeus välbehållen återvänt till dagsljuset, uttalar han sin tacksamhet mot den Högste med dessa ord, som i sin högstämda kraft påminna om de bibliska hymnerna, vilkas mäktiga rytm så ofta gripit hans känsliga sinne i prästtjället därhemma i Stenbrohult: "Dig, store Skapare och alltings bevarare, som i lapske fjällen låtit oss komma så högt upp, (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1739-1772" s 330-331)

Guds Ande i Norden här vile nu sig, sist in emot världenes ända! Och alla lovsjunge den saliga tid, Gud värdigas Dalarna sända! Så glädjas och fröjdas de män, som där bo, vid älvom, på berg och i dalom. ... I svearnas land invid Dalälvens strand må tacksång till Gud vi hembära. Färgätom då icke att prisa hans namn! Vad kunna vi mera begära? Nu glädes och fröjdes de män, som där bo, vid älvom, på berg och i dalom! (Anders Wallenius "Om sommaren sköna" s 134; 1670)


Att avrunda med:

Som ett barn i den havandes kropp ger Du Dig till känna, Gud. ... Inte alla kan se Dig, men alla borde kunna erkänna, att Du finns. ... Hur tänker egentligen den, som förnekar Din existens? ... Och hur långt kan man gå, i förnekelse! ... Det skulle jag vilja veta, Gud, ty Din ankomst är ju uppenbar. ... Som ett barn i den havandes kropp ger Du Dig till känna, Gud, av alla släkten himmelshögt lovad och välsignad. (Bo Setterlind ”Ros bland törnen tuktad” s 89; Inför Herrens ankomst)


Sångarna:

Lova Herren, berg och höjder, bäck och källa, fors och flod. Lova Herren, bin och fåglar, alla djur i mark och skog. (A Frostenson: Psalmer och Sånger 7:3)

Halleluja, halleluja, halleluja, sjung till din Gud! Himlar och rymder, änglarnas kör, lyft dina händer, sjung till din Gud! Solar och månar, stjärnor av ljus, sjung av ditt hjärta, sjung till din Gud. Halleluja, halleluja, halleluja, sjung till din Gud! ... Rovdjur och boskap, världshav och djup, sjung av ditt hjärta, sjung till din Gud! Dalar och höjder, skogar och träd, sjung av ditt hjärta, sjung av din själ! Halleluja ... (JA Hellström: Psalmer och Sånger 332:1-2; jfr också Psalmer och Sånger 333:1-2)

All världen tjäne dig med fröjd! Dig sjunges tack i himlens höjd. Halleluja! Dig ske ära! Dig, heliga Treenighet, ske lov och pris i evighet. Lov och ära ske dig, Herre! Halleluja, halleluja, halleluja! (Franciskus av Assisi/J-E Löfkvist: Psalmer och Sånger 353:4)

I rymden vintergator går som ljusa stigar, vita spår. Och mörker, ljus, planeters gång till Gud bär fram en lovets sång. (Engelsk förf.-LÅ Lundberg: Psalmer och Sånger 356:4)

Men Herrens nåd allena Ovansklig är i evighet, Om blott vi honom tjena Uti sann tro och helighet. Hans thron står fast i höjden, Högt öfver jordens grus. I Englar, som er fröjden Uti hans klarhets ljus! I hjeltar, I som ljungen, Att föra ut hans bud! I menskor! alle, sjungen, Lofsjungen Herran eder Gud! (J Gramann/Poliander-Laurentius Petri Nericius?-JO Wallin: Psalm 16:4; jfr Psalmer och Sånger 9:4)

Ära ske Gud uppå sin thron, Som oss har skänkt sin enda Son! Nu menskors röst och englars chor Lofsjunge den i höjden bor! (M Luther-Olaus Martini-JO Wallin: Psalm 63:15; jfr Psalmer och Sånger 125:15)

Allt, hvad lif och anda har, Skynda dig och redo var, Lofva Herran Jehova, Prisa Gud: Halleluja. (J Svedberg-JO Wallin: Psalm 271:4; jfr Psalmer och Sånger 6:4)

Förskönad står naturen Uti sin högtidsdrägt. Hvad ljuflig vällukt, buren På hvarje vindens flägt! Hvad prakt, hvad rikedomar, Som skifta tusenfaldt! Allt lefver, doftar, blommar: För dig, om menska! allt. ... I luft, i lundar höras Mång tusen fröjdeljud. Skall ej vår tunga röras Och lofva Herran Gud? Skall ej vår frälsta anda, Ur jordens sorger höjd, Sin känslas offer blanda Med all naturens fröjd. (JO Wallin: Psalm 392:2-3; Jfr Psalmer och Sånger 197:2-3)

Man hörer fåglar sjunga Med mångahanda ljud: Skall icke då vår tunga Lofsäga Herren Gud? Min själ! upphöj Guds ära, stäm upp din glädjesång Till den, som vill oss nära Och fröjda på en gång. (I Kolmodin-JO Wallin: Psalm 394:3; jfr Psalmer och Sånger 199:3)

All djur på marken fröjda sig Och på sitt sätt lofsjunga dig, Du store verldens Herre! Hvar fågel sjunger dig till pris, Hvart träd, hvar blomma, på sitt vis, Det större med det smärre. Jag har fått Mera godt, Större gåfvor, Bättre håfvor Än de alla: Ty bör jag dig mer åkalla. (Spegel: Psalm 430:3)

Morgon mellan fjällen, Klara bäck och flod, Sorlande mot hällen, Sjungen: Gud är god! Gud är god! ... Dagen ser jag bräckas, Fram går ljusets flod. Dalarna, som väckas, Svara: Gud är god! Gud är god! ... Skogens fåglar sjunga Med ett glättigt mod, Där på kvist de gunga, Kvittra: Gud är god! Gud är god! ... Själ, vak upp och svara Dem med nyfött mod! Höj din lovsång klara; Gud, vår Gud, är god! Gud är god! (Amerikansk författarinna-B Ehrenborg-Posse: Psalmisten 1928 nr 36:1-4; jfr Psalmer och Sånger 179:1-4)

Solen dig sitt offer viger, där klar hon fram på fästet stiger med ljusets hela rikedom. Och då skönt naturen svalkas, med friden månen vördsamt nalkas för dig i nattens helgedom; och alla stjärnors här till dig sin hyllning bär. Med ditt finger, vår Gud och Far i världarna du skrev ditt namn. Halleluja! (SJ Hedborn-BG Hallqvist: Den Svenska Psalmboken 1986 nr 329:2)

Skapelsen lovsjunger dig: Äran, äran tillhör dig, du som återlöste mig, Jesus, Guds Lamm! Ära, halleluja, ära, halleluja, ära, halleluja till Guds Lamm! A Erikson: Segertoner 1988 nr 339:1)


Egna kommentarer och funderingar:

I ett återställelseperspektiv ser vi hur uttrycket “alla tingen i dem” (2 Mos 20:11; Ps 146:6; Apg 4:2) här ändras till “tingen i dem alla”.


Paulus sade till de troende i Kolossai: "I (Kristus) var varje/all fullbordan tillfreds (med) att bo och genom Honom ’förändra helt och hållet från’/försona alla tingen in i Honom ... antingen/både tingen uppå jorden antingen/och tingen i himlarna.” (Kol 1:19-20)

(Jakob sade: “Vi skulle vara) en viss ’från en början’/’första frukt’ av (Herrens) skapade varelser.” (Jak 1:18b)


Grekiska ord:

ktisma (skapad varelse) (i NT + Apokryferna) Salomos Vishet 9:2; Jak 1:18; Upp 5:13 – Salomos Vishet 13:5; 14:11; Syr 36:14(17); 38:34; 1 Tim 4:4; Upp 8:9.


Ytterligare studier:

Ps 148:1-13; 150:6; Apg 14:15; 17:24; Fil 2:10; Upp 10:6; 14:7.


J. Daryl Charles "An Apocalyptic Tribute to the Lamb (Rev 5:1-14)"; Journal of the Evangelical Theological Society 34.4 (1991): 461-473.

J. Daryl Charles "Imperial Pretensions and the Throne-Vision of the Lamb: Observations on the Function of Revelation 5"; Criswell Theological Review 7.1 (1993): 85-97.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-27; 2012-06-18; 2015-02-13)

Till sidans topp

5:13b Till Den som sitter uppå (א,* א) tronen och till den lille Baggen (är) välsignelsen och hedern och härlighetsglansen och makten in i (de kommande) tidsåldrarnas (kommande) tidsåldrar.

Ord för ord (24 ord i den grekiska texten Sinaiticus): (till)-den sittande uppå '-en tron'/tronen och (till)-den lille-bagge '-n välsignelse'/välsignelsen och '-n heder'/hedern och '-en härlighetsglans'/härlighetsglansen och '-en makt'/makten in-i '-na tidsåldrar'/tidsåldrarna '-nas tidsåldrars'/tidsåldrarnas.


1883: Honom, som sitter på tronen, och Lammet vare lof och pris och ära och kraft i evigheters evighet!

1541(1703): ... till honom, som satt på stolen, och till Lambet: Lof, och ära, och pris, och kraft, ifrån ewighet till ewighet.

LT 1974: Välsignelsen och äran och härligheten och kraften tillhör honom som sitter på tronen och Lammet i evigheternas evigheter.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(David sade:) “Herren talade till min Herre: ’Sitt ’ut ur’/vid Mina rätta/högra (delar), ända till Jag – alltefter omständigheterna – må sätta Dina fiender till en fotapall av/för Dina fötter.’” (Ps 110:1, Grekiska GT)

(Tobias) välsignade Herren Gud in i (de kommande) tidsåldrarnas (kommande) tidsåldrar. (Tobit 14:15b, S)

(Kung Antiokos ville komma ner med ett budskap om) Guds makt. (2 Mack 9.17b)

(Salomo bad till Herren:) ”Ge mig den vishet som sitter vid sidan av Dina troner.” (Salomos Vishet 9:4a)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Maria sade: “Herren) har gjort/visat makt i/med Sin arm.” (Luk 1:51a)

(Jesus sade:) “Från nuet/nu skall Människans Son vara sittande ‘ut ur’/vid den högra (sidan) av Guds förmåga.” (Luk 22:69)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Alla må hedra Sonen helt och hållet som de må hedra Fadern. Den som ej hedrar Sonen hedrar inte Fadern som har sänt Honom. (Joh 5:23)

(Jesus sade till Sin Fader:) ”Förhärliga nu Du Mig, Fader, vid sidan av Dig själv (med) den härlighetsglans som Jag (hela tiden) hade vid sidan av Dig, innan utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ var vid sidan av Dig.” (Joh 17:5)

Till Honom (är) härlighetsglansen och makten in i (de kommande) tidsåldrarnas (kommande) tidsåldrar. Amen. (Upp 1:6b)

Den som segrar, honom Jag skall ge att sitta ner i sällskap med Mig i/vid Min tron, som och/också Jag segrade och satte Mig ner i sällskap med Min Fader i/vid Hans tron. (Upp 3:21)

Och skåda, en tron låg (hela tiden) i himlen, och (En) satt emot tronen. (Upp 4:2b)

De levande varelserna må (א,* א) – alltefter omständigheterna - ge härlighetsglans och heder och tacksamhet till Den som sitter på tronen. (Upp 4:9a)

De tjugofyra äldste skall och/också (א,* א) falla/’falla ner’ inför Dens ögon som sitter uppå tronen, och de skall kasta sig ner inför Den som lever in i (de kommande) tidsåldrarnas (kommande) tidsåldrar (för att hedra Honom). Amen (א,* א). (Upp 4:10a)

(Värdig är Herren och vår Gud) ... att ta härlighetsglansen och hedern och förmågan. (Upp 4:11b)

Jag skådade ’i en mitt av’/’mellan (å ena sidan)’ tronen och av de fyra levande varelserna och ’i en mitt av’/’(å andra sidan)’ de äldste en liten Bagge stående som hade Den slaktats (och slaktades). (Upp 5:6a)

Värdig är den lille Baggen, Den som har slaktats (och är slaktad) att ta förmågan och rikedom och vishet och stabilitet och heder och härlighetsglans och välsignelse. (Upp 5:12b)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

Johannes' lovprisning ökar allteftersom skildringen fortsätter. Här (i Upp 1:6) är den tvåfaldig, i 4:11 är den trefaldig, i 5:13 är den fyrfaldig och i 7:12 sjufaldig. (Studiebibeln IV:753)

Det står alltså fast, att allt hwad wi hafwa, det hafwa wi af idel nåd och godhet och måste lemna Gud äran och berömmet derför. ... Gud will således alltid behålla sin ära och wara Gud. ... Om wi nu berömma oss sjelfwa ... så äro wi Gud, och Han är tjenare, och om wi wilja köpa allting utaf Honom, så äro wi herrar, och Han måste lefwa på wår nåd. Sålunda måste då Han komma på skam, och wi blifwa ärade. Men ehuru wi göra en usel smörja av alltsammans, så har Han dock i Skriften lofwat, att Han allena skall hafwa äran och sagt, att Han will göra allt af idel godhet, Es. 42:8. Den som nu tror detta, han har det; den som icke tror det, han skall ock slutligen få sin lön. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Sommar-afdelningen" s 311-312 i kommentar till Luk 1:57-80)

Låt oss välja den Dygd som kommer att vara nog för oss genom hela evigheten, vari vi ständigt skall vara och åtnjuta de eviga tingen, som vi alla må uppnå i Kristus Jesus vår Herre, med vilken till Fadern tillsammans med den Helige Ande vare härlighetsglans, makt och heder nu och för all tid och en värld utan slut. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XIV:446)


Att fortsätta med (hembygden):

Jag hört en sång i trädens kronor, en ljuv harmonisk melodi, från det lugna barrskogshultet med ett inslag av björken i. ... En sång i skogens stilla susning som giver själen stilla frid, då sunnanvinden med sin smekning dallrar fram över dal och lid. ... Jag hört en sång från gök och trastar i majkväll ljus vid solnedgång och spånakärringen vid rocken då hon tvinnat sin guldtråd lång. ... Vind och fåglar sjunga priset till Altets skapare och Gud. Må också vi med dem instämma i lov och pris med lovsångsljud. (Josef Carlsson "Skogens sång" s 10)

Med tack till Gud för tiden inom Tabergs- och Bondstorpskretsarna önskar jag Guds rikaste välsignelse över kretsarna och deras arbete i fortsättningen. Äran och lovet och priset tillhör vår Gud! (Thage Carlsson "Minnen och intryck" s 51; år 1950)

Om sin begravning sade (förre missionsföreståndaren i Svenska Alliansmissionen) Viktor Johansson: - Där skall allt gå i glädjens och segerns tecken, där Gud och Lammet får äran för allt. Inga lovtal över mig. Allt skall gå i jublets tecken över att en arm syndare tvagen i Lammets blod har hunnit fram. All min egen berömmelse är helt och hållet utelyckt. Lovet, äran och priset tillkommer vår Gud i evigheternas evigheter. (Gunnar Fjellestad "Brinnande facklor - Kvinnor och män i väckelsens tjänst" s 92)

Det är en kräfvande uppgift att väl fylla en soldathemsföreståndares plats. ... Beträffande soldatmissionen å Skillingaryd skall säkerligen icke välsignelse uteblifva. Äran tillkommer Gud och Lammet! (Jönköpings-Posten 1907-10-08 "Välsignad soldatmission"; soldathemsföreståndare vid denna tid var Viktor Johansson, jfr citat ovan ur Gunnar Fjellestads bok)


Att fortsätta med ('nationerna'):

Inför Guds tron formas världens framtid. Denna tron står i skarp kontrast till den romerske kejsarens tron. Gud är hela universums kejsare som regerar i evighet, till skillnad från jordiska makthavare, vars makt är begränsad i tid och rum. (Leif Carlsson ”Tröst och trots – Uppenbarelseboken” s 80)

Ära vare Fadern och Sonen och den heliga Anden, alltid och i evigheters evighet. (Anders Wejryd "Ingen tid utan Gud" s 125; Växjö Stifts Hembygdskalender 1995/96)

Jag läste en tidskrift som berättade om kristna som arbetar i ett land med en orättfärdig regim där förföljelser av kristna var en daglig företeelse. Då man frågade några kristna ledare hur de orkar med detta motstånd svarade de: "Lovsången ger styrka i kampen." Man samlades på hemliga ställen för att sjunga lovsången till Guds ära. (Toije Samuelsson "En ny tidsålder"; Jönköpings-Posten den 22 mars 1985)

Detta är den bön som en from muslim upprepar fem gånger om dagen: "I Guds den barmhärtige förbarmarens namn. Lovet tillhör Gud, världarnas herre. . . . " (Stephen Neill "Gud i andra religioner" s 198; författaren född år 1900 i Edinburgh i Skottland)

Du är en ärelös bov, röt en av väckelsens motståndare till en lekmannapredikant som kommit till trakten. Ja, svarade denne saktmodigt, äran tillhör Gud och Lammet. Oss tillkommer ingen ära, bara den förlåtne syndarens saliga skam. Äran tillhör Gud och Lammet, som oss köpte med sitt blod. (Sven Danell ”Dagpostilla” s 92 i kommentar till Mark 10:32-45)

De, som vänta moderna saker, få resa till annan marknad. Inte slutar Ankarberg sina berättelser med ett modernt gallskrik på slutet, ty det händer ännu, Gud ske lov, att "de få varann på slutet". ... (Kan) Ankarberg genom lärdomar och livets ljusa sidor fröjda någon sorgsen eller lyfta på en börda, så skulle han säga: Halleluja, äran är Guds och Lammets. (Carl Fr. Peterson "Kapten Ankarbergs passadnätter" s 15)

En av banbrytarna (för den fria andliga verksamheten i Simtuna på upplandsslätten) var J.P. Engzell från Västerlövsta. Han blev ... föremål för mycken fiendskap. En bonde sade i sin förgrymmelse: ”Om jag gjorde rätt skulle jag ta äran ifrån en sån där strykare!” ”Det är lätt gjort”, svarade Engzell, ”ty jag har ingen ära.” ”Nej, jag kunde tro det”, sa bonden, ”att du är en ärelös bov.” Saken är den”, svarade Engzell, vänligt och lugnt, ”att äran tillhör Gud och Lammet. Jag är bara en fattig syndare, frälst av nåd.” Bonden lär ha blivit så gripen av det ödmjuka svaret, att han bjöd in kolportören på middag och köpte andliga böcker av honom. (Einar Rimmerfors "Årsbarn med seklet" s 39)

En del (sorglösa) skyndar sig till krögaren och finner den bästa glädjen där. En del skyndar sig till horan och finner den bästa glädjen där. De har inte alls någon glädje av att vara i kyrkan, särskilt då de små fåglarna finner sitt bo i Herrens hus och då de, som David säger, börjar sjunga och kvittra ett tack till den store Skaparen, för den första strålen som väcker dem i deras bo. Har ni inte hört hur svalorna kvittrar i sina bon, då solen går upp? Men ni sitter döva och stumma i Herrens hus. Ni kanske anklagar Jesus, för att han orsakade er stor möda, då ni måste söka honom i templet. Men de sorglösa finner inte sin frälsare i templet, utan de inbillar sig att de finner sin frälsare i världen. Det är bara botfärdiga, bedrövade och tvivlande som verkligen söker efter Jesus, då de erfar att han har försvunnit. Men även benådade själar söker Jesus, då de genom ovaksamhet tappat bort honom. De kan finna honom i Herrens tempel, där han gärna bor och lyssnar till svalorna och mesarna och näktergalarna, som kvittrar med sina röster. De sjunger lovsång till den store Skaparen för den första strålen som väcker dem från sömnen, då nådens sol går upp vid himlaranden. Då sjunger de, och då tackar de för detta ljus som kommit och säger: ”Amen! Halleluja, tack, ära och lov till den store Skaparen och Lammet som dött, och se, han lever i de troendes hjärtan.” Amen. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 382 i predikan 1853 över Luk 2:42-52)

Tusen dagar och mer hade gått sedan Kristina hörde kyrkklockor ringa. Det var i en annan värld, i Gamla världen. I sitt föräldrahem i ett annat Duvemåla hade hon hört dem i fjärran från kyrkans torn. Varje lördagsafton ringde de med sin klara klang in helgens frid, varje söndagsmorgon skallade de över nejden och kallade folket samman. Människorna samlades på kyrkbacken, och de lystrade alla när templets klockor började runga och gå: Männen lyfte alla på en gång sina hattar, medan kvinnorna neg. Människorna hörde klockklangen som en stämma från höjden: De hälsade sin Skapare. ... Under alla levnadens stora händelser och högtider i Gamla världen hade Kristina hört helgedomens kyrkklockor ringa. I dem hade hon hört Skaparens röst, när han var i sitt heliga tempel. Det var helgdagens ljud. Men sedan tusen dagar var den stämman tystnad för henne. ... Här fick hon heller inte höra någon Guds tjänare tala på hennes modersmål från altare och predikstol, inte höra orgelns brusande tunga, inte psalmens toner, inte medmänniskors röster i böner och sång. ... Hon hade flyttat bort från klockor, orgel och altare, ända till hedningarnas land, där vederstyggliga avgudar dyrkades. Men Gud hade inte glömt henne, inte tappat bort henne. Han hittade henne igen när han ville. Hon var och förblev ett liv som kommit ur Skaparens hand, och Han behövde inte kyrkans klockor för att nå fram till henne. ... Helg i sitt hjärta kunde hon känna utan någon hjälp av kyrkspira, klocka, orgelverk eller andra utvärtes ting. (Vilhelm Moberg ”Nybyggarna” s 42-43 samt ”Sista brevet till Sverige” s 53; Främmande yxhugg i skogen resp. Nybyggarnas helg)

Lovet tillhör Gud, världarnas herre, den barmhärtige förbarmaren, domedagens konung. Dig tillber vi, och dig anropar vi om hjälp. Led oss på den rätta vägen, deras väg, som du har bevisat nåd, och icke deras, som drabbas av vrede, eller deras, som går vilse. (Christy Wilson "Koranen" s 316; Den vanligaste av muslimernas böner, orden i sura 1 i Koranen)


Att avrunda med:

Vi är inför din tron och ger dej vår kärlek. ... Där är vi nu. (Ylva Eggehorn ”En sång, ett folk”; Vi är inför din tron)


Sångarna:

Solen dig sitt offer tänder, Der klar hon fram på fästet länder, Med ljusets helga rikedom, Och, då ljuft naturen svalkas, Med friden vördsamt månen nalkas För dig i nattens helgedom; Och hela himlens här Dig samma vördnad bär. Med ditt finger, O Jehova! I verldarna Du skref ditt namn. Halleluja! ... Hör ditt lof från tusen munnar, En dag den andra det förkunnar. En natt den andra säger det. Åskans knall och blixtens lågor, Och stormens ljud och hafvets vågor Förkunna Gud! ditt majestät. Och själen, denna flägt Utaf din andedrägt, Går med andakt På ljusets stig Och närmar sig Med evigt lof, o Fader! dig. ... Fader! allt i dig sig gläder: Du föder allt, och allt du kläder Och vårdar med din högra hand: Stjernan du på fästet leder Och minsta kräk dess väg bereder Och vakar öfver minsta grand. Dig fågeln i sitt ljud Och liljan i sin skrud Fader kallar. Ditt barn är jag: Med hvarje dag Jag röner säll ditt hjertelag. (SJ Hedborn: Psalm 3:2-4; jfr Psalmer och Sånger 335)

Allena Gud i himmelrik Må lof och pris tillhöra För all den nåd, han kärleksrik Med oss har velat göra. Han jorden skänkt stor fröjd och frid. Ack! menskan må väl glädjas vid Guds evigt goda vilja. (N Decius-A Pedersøn-JO Wallin: Psalm 24:1; jfr Psalmer och Sånger 18:1)

Pris och lof och makt och ära Vare dig! Du är det värd; Dig skall jord och himmel bringa Fram en evig hyllningsgärd. Änglaskaror, sälla andar, All den frälsta menighet, Sjungen Herren Gud och lammet, nu och i all evighet. (J Bakewell – Erik Nyström: Sång 87:4)

Min Gud, när jag betänker, Hvad du har gjort för mig, Hvad nåd du städs mig skänker – Jag får ju allt af dig – Då blir jag hjärtligt glader, Då lockas lofvet fram: Haf tack, min hulde fader! Haf tack, Guds dyra lamm! (N Frykman: Sång 213:1; jfr Psalmer och Sånger 13:1)

Här vid älvarna i Babel Tystnar ofta nog vår sång, Men vi vänta bättre dagar I Jerusalem en gång. Härligt sången där skall brusa, Stark som dånet av en vattuflod; Äran tillhör Gud och Lammet, Som oss vunnit med sitt blod! (J Blomqvist-LP Ollén: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 436:2; jfr Psalmer och Sånger 300:2)

Äran, äran, den skall Jesus ha Uppå jorden och i himlarna. Han har borttagit alla synderna. Amen, halleluja. (Andliga sånger 1936 kör nr 35)

Lov och pris och härlighet Vare Gud i evighet! Må all land hans ära se. Amen, låt, o Gud, så ske. .(H Spegel-JL Runeberg: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 242:9; jfr Psalmer och Sånger 99:6)

När i ödmjukhet vi inför honom står, får vi se hans skönhet och vad han förmår, se hans gränslösa makt i dess storhet och prakt, och vi fröjdas när vi honom möta får. Denne Gud han är vår Far. Denne Gud är underbar. När vi beder vill han svara, med sin makt sig uppenbara. Vilken stor och mäktig Gud vi har. (E Zandelin: Segertoner 1988 nr 344:3)


Egna kommentarer och funderingar:

I ett återställelseperspektiv ser vi hur “härlighetsglans och heder” i Upp 4:9a och “härlighetsglansen och hedern” i Upp 4:11ba “återställs” med det omvända “heder och härlighet” i Upp 5:12bb och “hedern och härlighetsglansen” här i Upp 5:13b.

Angående ”Till Den som satt uppå tronen”, se Upp 4:2b och 4:10a. Angående ”den lille Baggen”, se Upp 5:6a. Angående ”välsignelse”, se Upp 5:12bb. Angående ”heder och härlighet”, se Upp 4:9a och Upp 4:11ba. Angående ”makten in i (de kommande) tidsåldrarnas (kommande) tidsåldrar”, se Upp 1:6b.


Ytterligare studier:

1 Krön 29:11-12; Mark 10:27; Luk 22:69; Upp 22:1,3.


J. Daryl Charles "An Apocalyptic Tribute to the Lamb (Rev 5:1-14)"; Journal of the Evangelical Theological Society 34.4 (1991): 461-473.

J. Daryl Charles "Imperial Pretensions and the Throne-Vision of the Lamb: Observations on the Function of Revelation 5"; Criswell Theological Review 7.1 (1993): 85-97.

Carol J. Rotz-J.A. du Rand "The One who sits on the throne: towards a theory of theocentric characterisation according to the Apocalypse of John"; Neotestamentica 33.1 (1999): 91-112.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-27; 2012-06-18; 2015-02-13)

Till sidans topp

5:14 Och de fyra levande varelserna sade (hela tiden): “Amen.” Och de äldste föll/’sjönk ner’, och de kastade sig ner.

Ord för ord (12 ord i den grekiska texten): och de fyra levande-varelser sade-(hela-tiden): amen. och de äldste föll och (de)-'(kysste-i-riktning-mot)'/'kastade-sig-ner'.


1883: Och de fyra djuren sade: Amen, och de äldsta föllo ned och tillbådo.

1541(1703): Och de fyra djuren sade: Amen; och de fyra och tjugu äldste föllo ned (på sin ansigte), och tillbådo honom, som lefwer från ewighet till ewighet.

LT 1974: Och de fyra levande varelserna fortsatte att säga: ”Amen!” Och de tjugofyra äldste föll ned och tillbad honom.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Sändebudet kungjorde för folkskarorna: “För er, nationer och områden, folk och tungor, är det kommet med ett budskap (från) sidan av (kungen): ”När ni – alltefter omständigheterna – må höra rösten/ljudet av ... varje/alla härkomster/slag av musikanter, då ni har fallit/’sjunkit ner’, kasta er (då) ner inför avbilden av guld (för att hedra den).” (Dan 3:4-5a, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

Då (siarna, som Herodes hade beordrat att söka efter den lille Pojken) hade fallit/’sjunkit ner’, kastade de sig ner inför (Jesus). (Matt 2:11b)

Förtalaren visade Jesus) alla riken i utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ och deras härlighetsglans. Och han talade till Honom: "Alla de här tingen skall jag ge Dig, om – alltefter omständigheterna – då Du har fallit/’sjunkit ner’ Du må kasta Dig ner inför mig (för att hedra mig)." (Matt 4:8b-9)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus) säger till (Natanael): "Amen, amen säger Jag er." (Joh 1:51a)

(Jesus sade till kvinnan:) ”En stund kommer emellertid, och den är nu, när de sanna ’nerkastarna’ skall kasta sig ner inför Fadern (för att hedra Honom) i ande och sanning. Ty Fadern söker (förvisso) och/också av sådant slag dem som (i tillbedjan) kastar sig ner (vända i riktning mot Honom). Gud (är) ande, och de som kastar sig ner * (א*) måste kasta sig ner i sannings (א*) ande.” (Joh 4:23-24)

Maria (P45,P66,א,*א), som/då hon kom varest/där Jesus (hela tiden) var, och då hon hade skådat Honom, föll/’föll ner’ (vänd) i riktning mot Hans fötter. (Joh 11:32a)

Till Honom (är) härlighetsglansen och makten in i (de kommande) tidsåldrarnas (kommande) tidsåldrar. Amen. (Upp 1:6b)

Och i en ring från tronen (var) tjugofyra troner och emot tronerna satt tjugofyra äldste. (Upp 4:4a)

Och i tronens mitt och (i) en ring av/från tronen (var) fyra levande varelser, som var fulla av ögon framför och bakifrån/bakom. (Upp 4:6b)

De tjugofyra äldste skall och/också (א,* א) falla/’falla ner’ inför Dens ögon som sitter uppå tronen, och de skall kasta sig ner inför Den som lever in i (de kommande) tidsåldrarnas (kommande) tidsåldrar (för att hedra Honom). Amen (א,* א). (Upp 4:10a)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående “de fyra levande varelserna”, se Upp 4:6b. Angående ”de äldste”, se Upp 4:4a. Angående ”Amen”, se Upp 1:6b. Angående “föll/’sjönk ner’ och ... kastade sig ner”, se också Upp 4:10a.


Paulus sade till de troende i Korint: “Om du – alltefter omständigheterna – må välsigna (i) (א*,A) ande, hur skall den som ’fullbordar ... uppåt’/slutfullbordar de enkla medborgarnas plats (kunna) tala ’Amenet’ på/till din tacksamhet, ’redan alltsedan’/emedan han inte vet vad du säger?” (1 Kor 14:16)


Ytterligare studier:

Matt 18:26; Upp 3:9; 5:8,11; 7:12; 19:4.


J. Daryl Charles "An Apocalyptic Tribute to the Lamb (Rev 5:1-14)"; Journal of the Evangelical Theological Society 34.4 (1991): 461-473.

J. Daryl Charles "Imperial Pretensions and the Throne-Vision of the Lamb: Observations on the Function of Revelation 5"; Criswell Theological Review 7.1 (1993): 85-97.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-27; 2012-06-18; 2015-02-13)

Tillbaka till Start

Valid XHTML 1.0 Strict      Valid CSS!