Till kapitellistan

Fjärde kapitlet
snabbnavigation till verserna:
| 1a | 1ba | 1bb | 2a | 2b | 3 | 4a | 4b | 5a | 5b | 6a | 6b | 7 | 8a | 8b | 9a | 9b | 10a | 10b-11a | 11ba | 11bb


4:1a Efter de här tingen skådade jag, och skåda, en dörr som var (och hade varit) öppnad i himlen.

Ord för ord (10 ord i den grekiska texten): Efter de-här-(tingen) skådade-(jag). och skåda (en)-dörr varande-(och-havande-varit)-öppnad i '-n himmel'/himlen.


1883: Därefter såg jag, och se, en dörr var upplåten i himmeln ...

1541(1703): Sedan såg jag, och si, en dörr wardt upplåten i himmelen ...

LT 1974: När jag sedan tittade upp, såg jag en dörr som var öppen i himlen ...


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Abraham) skådade, och skåda, en låga av/från jorden/landet steg upp som om (det var) ett töcken av/från en brännugn. (1 Mos 19:28b, Grekiska GT)

(Jakob) uppväcktes från sin sömn och talade: “ ... Det här är Guds hus, och det här (är) himlens port.” (1 Mos 28:16-17, Grekiska GT)

(Mose sade till Farao:) “Efter de här tingen skall jag komma/gå ut.” … (2 Mos 11:8b, Grekiska GT)

Då (Ester) hade kommit ’in i’/genom alla dörrarna, stod/satte hon sig ner inför kungens ögon. (Ester 5:1ca/D6a, Grekiska GT)

(Gud) öppnade en himmels dörrar, och Han gav (Sitt folk) väta, manna att äta, och Han gav dem en himmels bröd. (Ps 78:23b-24, Grekiska GT)

(Herren sade:) “Jag skall ge Davids hus' nyckel på (Eljakims) skuldra, och han skall öppna, och det är/finns inte (någon) som stänger till, och han skall stänga till, och det är/finns inte (någon) som öppnar.” (Jes 22:22, Grekiska GT א*)

Himlarna öppnades, och (profeten) skådade skådanden av Gud. (Hes 1:1b, Grekiska GT)

(Daniel sade:) “Jag lyfte mina ögon och skådade, och skåda, en (viss) människa, en som var (och hade varit) sjunken/klädd i (kläder) av fint linne.” (Dan 10:5a, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

Då Jesus hade döpts, steg Han rakt/strax upp från vattnet; och skåda, himlarna öppnades, och (Johannes) skådade en (א,*א,B) Guds ande som steg ned som om (det var) en duva * (א*,B) som kom emot Honom. (Matt 3:16)

(Jesus sade till sina lärjungar:) ”Människans Sons tecken skall föras/komma till ljus i himmel/himlen.” (Matt 24:30a)

Efter de här tingen kom (Jesus) ut och betraktade en tulluppbördsman (vid) namn Levi, som satt emot tullhuset. Och Han säger (א,* א) till honom: ”Följ Mig.” (Luk 5:27)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Begär och det skall ges åt er, sök och ni skall finna, bulta och det skall öppnas för er.” (Luk 11:9b)

(Jesus sade:) “Från (den tid i) vilken husmästaren/husföreståndaren – alltefter omständigheterna – må ha rest sig upp och stängt till dörren, må ni börja * (א*) bulta på dörren och säga: ‘Herre, öppna för oss.’ Och ’då han har svarat’/’han skall svara och’ säga till er: ’Jag vet/känner er inte, varifrån ni är.’ ... (Men man) skall anlända från uppstickanden/öster och sjunkanden/väster och * (א,*א,A) nordvind/norr och sydvind/söder och luta sig upp/tillbaka i Guds rike.” (Luk 13:25,29)

(Stefanos) talade: “Skåda, jag tittar på himlarna som var (och hade varit) öppnade alltigenom och Människans Son som stod ut ur Guds rätta/högra (delar).” (Apg 7:56)

(Gud) hade öppnat en dörr av tro för nationerna. (Apg 14:27b)

En syn skådades för Paulus genom/under natten. (Apg 16:9a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus sade till Natanael:) "Ni skall skåda himlen öppnad, och Guds budbärare stiga upp och stiga ned emot Människans Son." (Joh 1:51b)

Efter de här tingen var det (’hela tiden’/-) judarnas högtid, och Jesus steg upp in i (ett vanärat) Jerosolyma/Jerusalem. (Joh 5:1)

Efter de här tingen gick Jesus bort på andra sidan av Tiberias' Galileens hav. (Joh 6:1)

(Jesus sade till fariseerna:) ”Den som kommer ‘in i’/in genom dörren är fårens herde. För den här öppnar dörrvakten, och fåren hör hans röst, och han höjer sin röst (i riktning mot) sina egna får ‘enligt namn’/’efter deras namn’, och han leder dem ut. ... Jag är dörren. Om – alltefter omständigheterna – någon må komma ‘in i’/in genom Mig, skall han räddas och han skall komma ‘in i’/in och komma ut och finna bete.” (Joh 10:2-3,9)

Efter de här tingen gjorde sig Jesus själv åter synlig för lärjungarna uppå Tiberias’ hav. (Joh 21:1a)

Skåda, Han kommer i sällskap med molnen. (Upp 1:7a)

Skriv så de ting som du har skådat, och de ting som är och de ting som måste (א*) stå i begrepp att bli efter de här tingen. (Upp 1:19)

(Detta är vad den Sanne, den Helige, säger:) ”Den som har Davids nyckel, Den som öppnar och ingen skall stänga, och (Den) som stänger och ingen skall (א,*א) öppna. Jag känner dina gärningar. Skåda, Jag har gett (och ger) en dörr som har öppnats (och är öppnad) inför dina ögon, (en dörr) som ingen förmår stänga * (א,*א).” (Upp 3:7b-8a, “Filadelfia”)

Skåda, Jag står emot dörren, och Jag bultar. Om – alltefter omständigheterna – någon må höra Min röst, skall Jag (א,* א) och/både öppna dörren och komma ‘in i’/in (vänd) i riktning mot honom, och Jag skall inta huvudmåltid i sällskap med honom och han i sällskap med Mig. (Upp 3:20)


Exegeter, evangelister med flera:

Jfr ”Jesus (sade): ’Den som söker, skall finna, (den som knackar) på, för honom skall det öppnas.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 87; Thomasevangeliet log. 94)

När Jakob vaknar upp ur sin dröm, grips han av fruktan. Drömupplevelsen har gjort det klart för honom, att platsen där han har sovit är helig och att Gud bor där. ”Himmelens port” förutsättes vara en bekant föreställning: en jordisk plats som ingång till himlen. (Gillis Gerleman "Ur Pentateuken" s 50 i kommentar till 1 Mos 28:16-17)

Det gamla, bortglömda bönehuset vid sjöstranden hade blivit den stora samlingsplatsen, och där bärgades gyllene skördar för Guds rike. ... Det huset är på ett särskilt sätt förknippat med (mångas) frälsningshistoria. Det var här Herren fann den förlorade. Detta är för dem en helig plats, och där är himmelens port. (Ragnar Samuelsson "Bönehuset och sjöstranden" s 47-49; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings missionskalender för 1946)

Namnets Behärskare, högtsalig att prisa, sade: Har I sett min broder Elimelech (Vattenbäraren)? Där han ber, där står himmelens portar öppna. Ty var dag bar han vatten och fyllde de fattigas tunnor gratis, och i arla morgonstund bad han. (Samuel Josef Agnon "Den bortdrivne" s 27; staden Buczacz i 1700-talets Galizien)


Sångarna:

De gyllne portar öppna stå Till himlens sköna land, Och ärans konung tar sin plats På faderns högra hand. (C Frances Alexander – Erik Nyström: Sång 92:1)

Jag vet en port, som öppen står, Där från de gyllne salar En klarhet, som från korset går, Om Kristi kärlek talar, O, djup av nåd, min Gud, hos dig, Att den står öppen ock för mig, För mig, för mig, Står öppen ock för mig! Den öppen står för varje själ, Som nådens ord anammar; För rik och fattig, kung och träl, För alla folk och stammar. O, djup av nåd ... Så skynda fram trots oväns hot, Förr'n porten sluten bliver, Och kors och krona tag emot, Som Frälsaren dig giver! O, djup av nåd ... Då vi på andra stranden stå, Läggs korset av, det tunga, Och livets krona vi då få Och Jesu kärlek sjunga. O, djup av nåd ... (L Baxter-E Nyström: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 209:1-4; jfr Psalmer och Sånger 223:1-4)

Herre, jag vill bida Stilla vid din port, Tills min själ din blida Fadersblick försport. Trött på allt mitt eget, Ödmjukt här jag står. Hjälp mig sista steget, Du som allt förmår. ... Det är gott att bida, Herre vid din port, Himlar öppnas vida, Här är helig ort. Här min själ förnimmer Glädjens nya ton, Och jag ser ett skimmer Från en snövit tron. (H Öberg: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 287:1,4; jfr Psalmer och Sånger 206:1,4)


Ytterligare studier:

Jes 6:1; Mark 1:10; Luk 3:21; Apg 7:56; 10:11; Upp 6:2,4(א,*א),5,8; 7:9; 14:1,14; 15:5; 18:1; 19:11.


Mark Dever "A Vision of God: Ezekiel 1:1-20"; Southern Baptist Journal of Theology 2.4 (Winter 1998): 16-23.

R.J. Korner "'And I saw . . .' An Apocalyptic Literary Convention for Structural Identification in the Apocalypse"; (tidskriften) Novum Testamentum 42.2 (2000): 160-183.

D. Mathewson "Assessing Old Testament Allusions in the Book of Revelation"; The Evangelical Quarterly 75.4 (Oct.-Dec. 2003): 311-325.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-22; 2012-06-12; 2015-02-01)

Tillbaka till sidans topp

4:1ba Och skåda (א,*א), den första rösten, som Jag hörde, som samtalade i sällskap med mig som en basun, sade:

Ord för ord (14 ord i den grekiska texten): och skåda '-en röst'/rösten den första vilken/som (jag)-hörde som (en)-basun samtalande i-sällskap-med mig sägande:


1883: ... och se, den första rösten, hvilken jag hörde såsom en basun tala med mig, sade:

1541(1703): ... och den första rösten, som jag hörde, såsom en basun, med mig tala, sade:

LT 1974: ... och samma röst som jag hade hört förut, och som lät som en kraftig trumpetstöt, talade till mig och sade:


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(På tredje dagen vid berget Sinai) ljuder basunens röst storligen/högt. ... Och Herren talade till (Mose). (2 Mos 19:16b,24a, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

Då Jesus hade döpts, steg Han rakt/strax upp från vattnet; och skåda, himlarna öppnades, och (Johannes) skådade en (א,*א,B) Guds ande som steg ned som om (det var) en duva * (א*,B) som kom emot Honom. Och skåda, en röst ut ur himlarna som sade: (Matt 3:16-17a)

(Jesus sade till Sina lärjungar: “Människans Son) skall skicka bort Sina budbärare ’i sällskap’/tillsammans med en stor basun. Och de skall leda/föra tillsammans emot/’sökande efter’ Hans utvalda.” (Matt 24:31a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Skåda, Han kommer i sällskap med molnen. (Upp 1:7a)

Jag hörde bakom mig en stor/hög röst som en basun. ... Och jag vände mig intill (för) att se rösten, ’vilken som än’/som (hela tiden) samtalade i sällskap med mig. (Upp 1:10b,12a)


Ytterligare studier: 2 Mos 19:19; 20:18; Mark 1:10-11; Joh 11:43; Luk 3:21-22; 1 Kor 14:8; Hebr 12:19; Upp 11:12.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-22; 2012-06-12; 2015-02-01)

Tillbaka till sidans topp

4:1bb Stig upp här, och Jag skall visa dig vilka ting som måste bli efter de här tingen.

Ord för ord (10 ord i den grekiska texten): stig-upp här, och (jag)-skall-visa dig vilka-(ting)-(som) måste bli efter de-här-(tingen).


1883: Stig hit upp, och jag skall visa dig hvad som skall ske härefter.

1541(1703): Stig här upp; jag will wisa dig, hwad ske skall härefter.

LT 1974: Kom hit upp, så ska jag visa dig vad som måste hända i framtiden.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Mose sade till Farao:) “Efter de här tingen skall jag komma/gå ut.” … (2 Mos 11:8b, Grekiska GT)

Herren talade till (Mose): “Träd fram, stig ner och stig upp (till berget Sinai), du och Aron i sällskap med dig, men låt ej prästerna och folket träda fram (för) att stiga upp i riktning mot Gud, (så att) Herren ej någonsin må fördärva från/'beroende på' dem.” (2 Mos 19:24, Grekiska GT)

(Herren sade till Israel:) ”Från nuet har Jag gjort de nya tingen hörbara för dig, (ting) som det står i begrepp att bli. …” (Jes 48:6b, Grekiska GT)

(Daniel sade till kungen:) “Det är/finns en Gud i en himmel som avtäcker mysterier, (en Gud) som har tydliggjort för kung Nebukadnessar de ting som måste bli/hända uppå de sista dagarna.” (Dan 2:28a, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

Då Jesus skådade folkskarorna, steg Han upp ’in i’/på berget. (Matt 5:1a)

Från då/’den tiden’ började Jesus Kristus (א*,B*) visa Sina lärjungar, att Han måste gå bort in i (ett vanärat) Jerosolyma/Jerusalem. (Matt 16:21a)

(Jesus sade till en av Sina lärjungar:) “Hur må så skrifterna fullbordas, eftersom det måste bli på det här sättet?” (Matt 26:54)

Efter de här tingen kom (Jesus) ut och betraktade en tulluppbördsman (vid) namn Levi, som satt emot tullhuset. Och Han säger (א,* א) till honom: ”Följ Mig.” (Luk 5:27)

... (Sackaios) steg upp emot/i ett mullbärsfikonträd, för att han måtte skåda (Jesus). (Luk 19:4a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Ingen har stigit (och stiger) upp in i himlen ’om ej’/utom Den som har stigit ned ut ur himlen, Människans Son. (Joh 3:13)

Efter de här tingen var det (’hela tiden’/-) judarnas högtid, och Jesus steg upp in i (ett vanärat) Jerosolyma/Jerusalem. (Joh 5:1)

(Jesus sade till judarna:) ”Fadern är vän med Sonen, och Han visar Honom alla ting som Han själv gör.” (Joh 5:20a)

(Jesus sade till Sina lärjungar: ”Sanningens Ande) kommer inte att samtala från Sig själv, emellertid/utan så många ting som Den * (א,*א) hör, kommer Den att samtala, och Den skall komma fram med ett budskap till er (om) de kommande tingen.” (Joh 16:13b)

(Jesus sade till Mariam:) ”Gå i riktning mot * (א*) bröderna och tala till dem: ”Jag stiger upp i riktning mot 'Fadern Min'/'Min Fader' och er Fader och Min Gud och er Gud.” (Joh 20:17b)

Ett Jesu Kristi avslöjande som Gud gav Honom (för) att visa Sina heliga (א*) de ting som måste bli/ske i/med snabbhet. (Upp 1:1a)

Skriv så de ting som du har skådat, och de ting som är och de ting som måste (א*) stå i begrepp att bli efter de här tingen. (Upp 1:19)

Efter de här tingen skådade jag, och skåda, en dörr som var (och hade varit) öppnad i himlen. (Upp 4:1a)


Exegeter, evangelister med flera:

Långt bortanför tiden och tingen, ja, där är mitt hem och mitt land, mitt främlingskap anar väl ingen, här har jag ju rötter och band. Men längst in i mej bär jag vingar, som lätt alla avstånd betvingar, när själen känns hemlös ibland. Mitt hem och mitt land blir då nära, min Fader jag nästan kan se, vad mer kan jag nånsin begära, tills en gång min hemfärd ska ske? För stunder vid porten som gläntar, för glimtar av himlen som väntar, ett tack till min Gud vill jag ge. (Atle Burman "En källa av ljus" s 7; Hemlandskoral)

Det som inträffade på förklaringsberget (Luk 9:28,30) vittnar om att det finns en gemenskap, som inte begränsas av tid och rum. Avståndet mellan jord och himmel, tid och evighet är tydligen inte långt. De människor som har befordrats till härligheten och de som fortfarande lever kvar på jorden kan existera mycket nära varandra. I uppenbarelsens heliga ögonblick, när Gud lyfter på de slöjor som begränsar vårt synfält, avslöjas denna närhet. (Ragnar Samuelson "Medelpunkten - Jesus i centrum" s 11)

Vi judar har berättelser om män som var så nära Gud i anden att man sa om dem att de vandrade upp till himlen. ... En sådan berättelse handlar om en kantor, som hette Chaim. Hans röst var lika klar och ren, som tonen från en flöjt av rosenträ. ... Chaim ... var så djupt koncentrerad på vad han sjöng att när han höjde Torarullen över sitt huvud så var det som om den var viktlös. Plötsligt började Toran lyftas uppåt och Chaim drogs med. Hans fötter lyfte från golvet och han steg allt snabbare. Torarullen ville inte släppa honom. Istället bar den honom ut genom fönstret och upp mot himlen. Slutligen stod Chaim inför den himmelska tronen och han hörde Herrens röst. ... När Chaim återvände till sin församling, frågade folket honom var han hade varit. Han svarade med Bibelns ord: "Herren är nära alla dem som åkalla honom, alla dem som åkalla honom uppriktigt." (Psaltaren 145:18) (Seymor Rossel "Judisk bön" s 29-30)

(Fredrik) Franson skriver (år 1886): " ... Det är möjligt, att jag kommer att tillbringa ännu ett år i Tyskland. Får se vart molnstoden visar, då vi komma in i september månad. Herrens tillhörighet är jag. Hans vilja vill jag göra, tills han säger till mig och sin väntande skara: 'Stig hit upp!' Gud hjälpe oss alla, att ingen av oss förlorar den första kärleken!" (Efraim Palmqvist "I Människosonens tecken" s 55)

När (Nils Fredrik) Biberg dog (år 1827), övertog (Samuel) Grubbe ... dennes professur. Bibergs stil är svår och otillgänglig. ... Grubbe däremot är en ypperlig stilist, vilket inte minst bevisas av (Carl Gustaf) Leopolds ofta citerade uttalande om honom: "Då jag övergår från vissa av de arbeten, som man i våra dagar behagar kalla filosofi, till någon av Grubbes skrifter, förekommer det mig, som hade jag från en sumpig nejd, omgiven av dimma och lyktgubbar, kommit upp på en höjd, där jag andas fritt och klart ser föremålen." (Torgny Segerstedt "Den svenska filosofien 1770-1900" s 82)

Under åren 1812-1813 utvecklades (Esaias) Tegnérs poesi snabbt i romantisk riktning. ... Tegnér har nu helt tillägnat sig den nya synen på skalden som de eviga idéernas tolk, en uppfattning som väl stämde med hans egen erfarenhet. Han skriver om sitt eget skaldekall, om den lyckokänsla, som fyller honom i inspirationens benådade stunder, om de skönhetsvärldar som öppnar sig för hans syn. När han emellanåt hämtar motiv från naturens värld, är det aldrig fråga om iakttagelse utan om symboler för inre erfarenheter. Så är fallet i "Flyttfåglarna", som djupast handlar om skaldens lyckokänsla, när han på fantasiens vingar svävar över land och hav. I "Skidbladner" har symbolen hämtats från den fornnordiska mytologien: gudaskeppet, seglande i evig medvind över land som vatten, är den skapande fantasien, som kan föra skalden från materians och behovens lägre verklighet till en friare och högre. Den "andevärld", som öppnar sig för skaldens tjusta blickar, är ingenting annat än den platonska idévärlden. Det är skaldens privilegium att få skåda in i denna värld och sedan för människorna tolka de underbara skönhetssyner han där fått skåda. Detta är också grundtanken i "Skaldens morgonpsalm", en av Tegnérs skönaste dikter, där den romantiskt-idealistiska tolkningen av diktarens uppgift har fått den personliga upplevelsens innerliga ton. Ehuru den gud skalden anropar är den grekiske Apollon, har dikten genom uttryck som "himmelsfärd" och "himlascen" fått en religiös lyftning, som visar det nära sambandet mellan poesi och religion i Tegnérs idealistiska grundsyn. Några år senare (1819) gav Tegnér i "Sången" på nytt uttryck åt den känsla av frihet, kraft och nästan övermodig glädje, som den poetiska inspirationen skänkte honom. Denna gång hade han emellertid även ett polemiskt syfte. Mot de romantiker, som i dikten såg ett uttryck för människans längtan efter ett förlorat paradis, hävdar han, att detta paradis (idévärlden) alltid stod öppet för skalden och att han därför minst av alla hade anledning att klaga över livets lott. (Hjalmar Alving-Gudmar Hasselberg "Svensk litteraturhistoria" s 150-151)

Den franske emigranten De La Tocnaye ... reste 1798 genom Sverige för att fördriva tiden. ... I den svenska naturen var det ingenting, som grep hans hjärta så som de härliga sommarnätterna med sin fågelsång. Utsikten från Jönköping fann han vara en av de skönaste i hela Europa. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden 1809-1859" s 8,13)

Shamanismen är de nordliga fångstfolkens religion. Den övernaturliga kraften kan finnas på heliga platser, i föremål, djur eller människor, men endast shamanen kan träda i förbindelse med det övernaturliga. Endast han kan kontrollera den magiska kraften. Genom att försätta sig i extatisk trance kan shamanen frigöra sin själ ur kroppen och på ett ögonblick bege sig till någon annan plats, för att inhämta information av något slag eller för att förmedla kontakt med andevärlden. Drömtillståndet eller extasen uppnås som regel genom fasta, meditation eller sömnlöshet, och inte sällan med hjälp av droger och hallucinationsframkallande medel. Shamanerna bland Nordamerikas indianstammar använde giftsvampar eller andra giftiga växter. Förmågan att förvandla och blixtsnabbt förflytta sig, känslan av att flyga, förklarar varför fågelsymboliken är så vanlig i detta sammanhang: själen lämnar kroppen i form av en falk, och som sådan kan den förflytta sig till andevärlden. . . . I Skandinavien har samernas shamanistiska föreställningar levat kvar i lappmarkerna långt in på 1800-talet, och även söder om detta område har allmogesägnerna berättat om personer som besuttit övernaturlig förmåga att vara på två ställen samtidigt. Den lapska trolltrumman med dess magiska bilder och vidhängande föremål, som speglar shamanens visionsupplevelser, var ett viktigt hjälpmedel för att försätta sig i trance vid kultutövandet. (Göran Burenhult "Speglingar av det förflutna" s 308)


Egna kommentarer och funderingar:

För att förstå betydelsen av aposteln Johannes uppstigande kan vi jämföra denna händelse med Människans Sons unika uppstigande. (Joh 3:13)

Angående ”efter de här tingen”, se också Upp 4:1a.


Ytterligare studier: 2 Mos 19:3; 24:1; Jer 23:18; Matt 14:23; 15:29; Mark 3:13; Luk 9:28; Joh 14:8-9; 2 Kor 12:2; Upp 11:12; 17:1; 21:9-10; 22:1,6,8.


(Ursprunglig version 2007-12-01; revised version 2009-06-22; 2012-06-12; 2015-02-01)

Tillbaka till sidans topp

4:2a Genast blev jag i ande.

Ord för ord (4 ord i den grekiska texten): Genast blev-(jag) i ande.


1883: Strax var jag i Anden ...

1541(1703): Och straxt war jag i Andanom ...

LT 1974: I samma ögonblick befann jag mig i anden där i himlen ...


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Profeten sade:) “En ande tog upp mig.” (Hes 3:12a, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus) sade till (fariseerna): “Hur (kommer det sig att) David så i ande kallar (Kristus) ‘Herre’?” (Matt 22:43a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “När ni – alltefter omständigheterna – må höra (om) krig och instabila förhållanden, låt er ej skrämmas, ty de här tingen måste bli först, emellertid/men slutet (skall) inte (vara) genast.” (Luk 21:9)

(Petrus sade till de som var omskurna:) “Jag var (hela tiden) i en stad Joppe och bad, och i ett stående ut ur mig själv skådade jag en syn.” (Apg 11:5a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus sade till kvinnan:) ”En stund kommer emellertid, och den är nu, när de sanna ’nerkastarna’ skall kasta sig ner inför Fadern (för att hedra Honom) i ande och sanning. Ty Fadern söker (förvisso) och/också av sådant slag dem som (i tillbedjan) kastar sig ner (vända i riktning mot Honom). Gud (är) ande, och de som kastar sig ner * (א*) måste kasta sig ner i sannings (א*) ande.” (Joh 4:23-24)

Jag blev i ande i/på den dag som tillhör Herren. (Upp 1:10a)


Ytterligare studier:

Upp 17:3.


Richard J. Bauckham "The Role of the Spirit in the Apocalypse"; The Evangelical Quarterly 52.2 (1980): 66-83.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-22; 2012-06-12; 2015-02-01)

Tillbaka till sidans topp

4:2b Och skåda, en tron låg (hela tiden) i himlen, och (En) satt emot tronen.

Ord för ord (12 ord i den grekiska texten): och skåda (en)-tron låg-(hela-tiden) i '-n himmel'/himlen, och emot '-en tron'/tronen sittande


1883: ... och se, en tron stod i himmeln, och där satt en på tronen ...

1541(1703): ... och si, en stol wardt satt i himmelen, och på stolen satt en.

LT 1974: ... och såg – vilken härlighet! – en tron och någon som satt på den!


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Mika talade: “... Hör ett Herrens ord ...: “Jag skådade Herren, Israels Gud, som satt uppå Sin tron.” (1 Kung 22:19a, Grekiska GT)

Då (Ester) hade kommit ’in i’/genom alla dörrarna, stod/satte hon sig ner inför kungens ögon. (Ester 5:1c/D6, Grekiska GT)

(David sade: “... Herrens) ... tron (är) i himlen/himlen.” (Ps 11:4a, Grekiska GT)

… (Profeten) skådade Herren som satt uppå en tron, (som var) hög och som var ’lyft uppå’/upplyft’. (Jes 6:1a, Grekiska GT)

... I/vid den där lägliga tiden skall de kalla Jerusalem: “Herrens tron.” (Jer 3:17a, Grekiska GT)

(Profeten sade: “Högt ovanifrån fästet över de levande varelsernas huvuden var det) en likhet av en tron ... och uppå likheten av tronen (var det) uppifrån en likhet som en form av en människa. (Hes 1:26b, Grekiska GT)

(Daniel sade:) “Jag tittade (hela tiden) på ... när troner sattes/’sattes upp’ och en Gammal av dagar satt (hela tiden) ’och hade’/med ett hölje som om (det var) vit (Theod) snö och Hans huvuds hårväxt som om (den var) vit ren ull. Tronen (var) som om (den var) en eldslåga. (Dan 7:9, Grekiska GT)

(Baruk sade till Herren:) “Du sittande/sitter (in i den kommande) tidsåldern, och vi fördärvandes/fördärvas (in i den kommande) tidsåldern.” (Baruk 3:3)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar: ”Himlen) är Guds tron.” (Matt 5:34b)

(Jesus sade till de skriftlärda och fariseerna:) “Den som har svurit i/vid himlen svär i/vid Guds tron och i/vid Den som sitter ovanpå den.” (Matt 23:22)

När Människans Son – alltefter omständigheterna – må komma i Sin härlighetsglans, och alla budbärarna i sällskap med Honom, då skall Han sitta ner uppå Sin härlighetsglans' tron. (Matt 25:31)

(Två av Jesu lärjungar) leder (א*) fölet i riktning mot (Honom) och kastar sina kläder på det. Och de sitter (א*) emot det. (Mark 11:7)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Ingen har någonsin skådat (och skådar) Gud. En enda avkomling, en Gud, Den som är ’in i’/i Faderns barm, Den där har ’anfört ... ut’/förklarat Honom. (Joh 1:18)

Fröjdbringande (nåd) (med) er och frid från Den som är och Den som (hela tiden) var och Den som kommer och från de sju andarna * (א,* א, A) inför Hans ‘trons ögon’/tron. (Upp 1:4b)

Skåda, Han kommer i sällskap med molnen. (Upp 1:7a)

Den som segrar, honom Jag skall ge att sitta ner i sällskap med Mig i/vid Min tron, som och/också Jag segrade och satte Mig ner i sällskap med Min Fader i/vid Hans tron. (Upp 3:21, ”Laodikeia”)


Exegeter, evangelister med flera:

Liknande himmelska resenärer är vanliga i andra samtida judiska och kristna texter. Sådana gestalter åtnjöt en särskild position i de sammanhang där de var verksamma. Genom himmelsfärden fick de en ny identitet, som innebar att de sågs som särskilda förmedlare av himmelska hemligheter till de andra i gruppen. Allt tyder på att Johannes var en sådan gestalt. Visionerna i Uppenbarelseboken är enligt honom själv resultatet av vad han sett och hört, 22:8. Andra liknande visionärer i Bibeln är Henok, Mose, Jesaja, Hesekiel och Daniel. (Leif Carlsson ”Tröst och trots – Uppenbarelseboken” s 31-32)

Det är synnerligen anmärkningsvärt att, när Johannes kikade in genom den öppna dörren, var det första han såg en tron – symbolen för Guds suveräna, majestätiska, konungsliga styre. Tronen nämns sjutton gånger i Uppenbarelseboken 4 och 5. Asiens församlingar var små och kämpande jämfört med det mäktiga Rom. Vad kunde några få försvarslösa kristna göra om ett kejserligt påbud önskade sopa dem från jordens yta? Ändå behövde de inget frukta, för i universums mitt står en tron. Från den tar alla roterande planeter sina order. Gentemot den svär de ofantliga galaxerna sin trohet. I den finner minsta levande organism sitt liv. ... På (tronen) satt någon, och denne någon beskrivs inte, för Gud är obeskrivlig. ... Vår syn på frmtiden tenderar att bli ganska dyster och negativ. Vi klamrar oss fast vid Uppenbarelsebokens försäkringar om att en dag ska det inte längre finnas någon hunger och törst, ingen smärta, inga tårar; ingen synd, död eller förbannelse, för allt detta ska förgås. Det vore dock bättre och mera bibliskt att fokusera oss, inte så mycket på frånvaron av dessa ting, utan orsaken till deras frånvaro, nämligen Guds centrala, allt dominerande och närvarande tron. (John Stott "Genom Bibeln - Dag för dag" s 410 i kommentar till Upp 4:2)

Jämför: ”Den himmelska resans kosmologi består av himlarna. Guds tron är placerad i den tionde himlen. ... I den kortare reviderade versionen finns det emellertid endast sju himlar. Vad som ryms i den sjunde himlen innefattar vad vi möter i den längre versionens tre sista himlar, det vill säga, den åttonde, nionde och tionde. ... Den himmelska resan har funktionen att tilldela Enok en unik identitet och ge honom en himmelsk hög status.” (Leif Carlsson ”Round trips to heaven” s 87-88 i kommentar till Enoks himmelska resa i Enoks andra bok)

Jämför: ”Det är sant att den himmelska resa som Abraham företar är tidsbegränsad, men den föregriper och på samma gång bekräftar hans framtida himmelska höga status. ... Den himmelska resan fungerade som en ersättning till ett förlorat tempel. Tidigare kunde man ha kontakt med Gud genom templet. Den vägen var nu stängd, men önskan om en ständig kontakt med Gud kvarstod. Det fanns, med andra ord, ett behov av individuella himmelska resor.” (Leif Carlsson ”Round trips to heaven” s 131,148 i kommentar till Abrahams himmelska resa i Abrahamsapokalypsen)

Hellenistisk judendom visade föga intresse för den gudomliga domens eskatologiska tron, men den var föremål för den palestinska och rabbinska judendomens omsorg och blev ett viktigt drag i judisk mystik, särskilt Kabbalah. Den tänktes ha gjorts före världens skapelse (Peschim 54a). Den betydelse som tronen ges i Uppenbarelseboken antyder inte något hellenistiskt inflytande. (J. Massyngberde Ford "Revelation" s 71)

Mao-Tse-Tung, född 1893, död 1976, kommunistledare, det kommunistiska Kinas diktator, nydanare och med gudomlig vördnad hyllad auktoritet. ... Det är känt att bland (hans offer) befann sig ett stort antal kristna martyrer. ... När den berömde Kina-kännaren Edgar Snow besökte Mao 1970 – diktatorn var då redan märkt av den sjukdom som skulle bli hans död – ... yttrade Mao: ”Jag skall snart gå att skåda Gud.” Samtalet fördes tydligen på engelska, men Snow frågade om Mao menade Tien eller Shang-Ti. Dessa två kinesiska uttryck kan båda översättas med ”Gud”. Men Tien betyder ”himlen” och kan också beteckna naturförloppet. Shang-Ti däremot är den Högste härskaren. På Snows fråga svarade Mao att han menade Shang-Ti. (Sven Danell ”Sagt inför döden” s 63-64)

Johannes gör inte ... något försök att beskriva (Gud) (jfr Jes 6 och Hes 1). Gud ... kan icke ses av något mänskligt öga (Jh 1:18). Siaren ger bara en bild av hans strålglans. Hur mycket mera åskådlig är inte skildringen av den förhärligade Människans Son i 1:13-16. (Olaf Moe "Johannes Uppenbarelse" s 129)

(Den gamle prästen) visste, att stunden (att somna) nu var kommen för honom. Han hade förstått det på nyårsottan. Ty det hade varit så underligt, då han knäböjde vid altaret. Allt hade försvunnit, och det var som om han hade sett rakt in i Guds himmel och där skådat Guds tron och Lammet där bredvid och den stora, vita skaran där omkring, och det var som om himmelska lovtoner hade nått hans öra och fyllt hans själ med salighet. Och nu höll att detta på att gå i uppfyllelse. ... På söndagen ringde det tacksägelse i kyrkan. ... Många av kvinnorna, de mera känsliga och lyhörda, viskade till varandra: "Klockan ringer så högtidligt, så vackert! Det var det vi anade på nyårsottan. Vi tyckte det var, som om han skådat ända fram till Gud faders tron." (Margit Assarsson "När stunderna växla och skrida" s 50,52; Nyårsottan)

Knut (Torings) allra första minnen hörde samman med en stad. Den staden låg inte här på jorden; det var en gyllene stad, och den var belägen uppe i den himmel, som välvde sig över Lidarlycke by, där Knut hade funnit sig själv. ... Den som rådde om himlen hette Gud. Han satt på en tron, och tronen var en hög gungstol, som man målat gula tulpaner på. Den liknade gungstolen inne i finrummet, i den fick bara främmande sitta. (Vilhelm Moberg "Sänkt sedebetyg" s 69-70; Barnet)

Abraham Lincoln, född 1810, död 1865, amerikansk advokat och politiker, år 1860 vald till Förenta Staternas president. ... Lincoln kom från ett fattigt nybyggarhem. ... Väckelsemöten och läsning av Kristens resa gav honom mycket av färdkosten för hans kommande liv. ”Att det finns en Gud i himlen och en Gud över världen och dess öden; från den förutsättningen utgick Abraham Lincoln i sitt handlande och sin politik ... ” (Tage Almer). Lincoln ansåg i likhet med de bibliska författarna att Gud kan ge råd och varningar genom drömmar. Tre dagar före sin död (när en lönnmördares kula träffade honom) berättade han för sina närmaste om att han drömt om ett begravningståg, och det tycks som om han anat att det var hans eget. (Sven Danell ”Sagt inför döden” s 60-61)

Under peståren 1622-23 har en piga Kerstin i Marsjö by i Föra på Öland tyckt sig av en ängel vara fört upp till himmelen och sedan ned igen samt berättat om vad hon hört och sett särskilt deras själar, som dött i pesten och deras "otaliga många skinande stolar", ett motiv som ständigt går igen i den extatiska folkreligiositeten även i långt senare tid, t. ex i Högsby 1801. Pigan hade icke nöjt sig med att berätta om sin syn utan även förmanat till bättring och hennes berättelse trycktes och omtrycktes, fram till år 1848 åtminstone tio gånger. Även om man icke överdriver betydelsen av denna folkreligiositet, kan man nog säga, att den starkt påverkade folklivet och den tempererade kyrkofromheten. (Bror Olsson "Kalmar stift" s 122-123)


Ytterligare studier:

2 Krön 18:18; Ps 47:8(9); 103:19; Hes 10:1; Matt 19:28; 1 Tim 6:16; Upp 4:9-10; 5:1,7,13; 6:16; 7:10,15; 19:4; 21:5.


Carol J. Rotz-J.A. du Rand "The One who sits on the throne: towards a theory of theocentric characterisation according to the Apocalypse of John"; Neotestamentica 33.1 (1999): 91-112.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-22; 2012-06-12; 2015-02-01)

Tillbaka till sidans topp

4:3 Och Den som sitter (är) lik en jaspissten och en karneol (i) skådande, och (det är) präster (א*,A) i en ring från tronen, (som är) lik ‘av smaragd’/smaragd (i) skådande.

Ord för ord (17 ord i den grekiska texten): och den sittande lik skådande (en)-sten jaspis och (en)-karneol, och präster i-en-ring-från '-en tron'/tronen lik skådande 'av-smaragd'/smaragd.


1883: ... och den, som satt därpå, var till utseendet lik en jaspis- och sardersten, och en regnbåge var rundt omkring tronen, till utseendet lik en smaragd.

1541(1703): Och den der satt, han war påseende såsom den stenen jaspis, och sardis; och en regnbåge war om stolen, påseendes såsom en smaragd.

LT 1974: Väldiga ljusknippen sköt ut från honom, som från en blixtrande diamant, eller från en gnistrande rubin, och en regnbåge glimmade som smaragd omkring tronen.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren sade till Mose/Israel:) “Ni skall vara för Mig ett furstligt prästerskap och en helig nation.” (2 Mos 19:6a, Grekiska GT)

(Herren sade till Mose: ”Du skall väva ner/’helt och hållet’ en väv i (prästledarens domars bröstsköld) (med) sten ner/’helt och hållet’ (i) fyra rader. En rad av stenar skall vara karneol, topas och smaragd, raden ett; och den andra raden: kol och safir och jaspis; och den tredje raden: bärnsten och agat och ametist; och den fjärde raden krysolit och liten beryll och en onyx; vilka var (och hade varit) beslöjade/belagda runt omkring med guldmetall.” (2 Mos 28:17-20a, Grekiska GT)

(David var) god i skådande åt/inför Herren. Och Herren talade (vänd) i riktning mot Samuel: “Stå upp och smörj David, eftersom ‘den här’/denne är god.” (1 Sam 16:12b, Grekiska GT)

(David sade till Israels ledare:) “Är visst/verkligen inte Herren i sällskap med er? ... ’I en ring från’/’runt omkring’ har Han fört er till vila.” (1 Krön 22:18a, Grekiska GT)

(Profeten sade till folket i Jerusalem:) “Ni kommer att kallas Herrens präster.” (Jes 61:6a, Grekiska GT)

I mitten (av molnet var det någonting) som en likhet (med) fyra levande varelser. Och det här (var) deras skådande: En människas likhet (var) på dem. (Hes 1:5, Grekiska GT)

(Profeten sade:) “Som en båges skådande, när den – alltefter omständigheterna – må vara i molnet i/under en dag av regn, på det här sättet (är) glansens stående “i en ring från’/’runt omkring’. ’Det här’/sådant ’(är) en likhets’/’kan ... liknas vid’ skådande av Herrens härlighetsglans.” (Hes 1:28a, Grekiska GT)

(Herren sade till Tyros’ kung:) "I utsöktheten av Guds ‘plats vid sidan av rädsla’/paradis blev/'blev . . . till' du. 'Att vara (och ha varit)/'du var (och hade varit)' sjunken/klädd i varje fördelaktig sten: ”Karneol ... och smaragd ... och jaspis ... .’” (Hes 28:13a, Grekiska GT)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Hesekiel … skådade ett skådande av härlighetsglans.” (Syr 49:8a)

(Då den store prästen tog upp) en dräkt av härlighetsglans ... förhärligade han en helig plats' hölje/mur. Men/och i det att ta emot lemmar/’bitar från offret’ ut ur prästers händer ... (var där) en krona av bröder i en ring från/runt honom. ... Och alla Arons söner (var där) i sin härlighetsglans. (Syr 50:11-12a,13a)


Den Senare Uppenbarelsen:

I Herodes’ dagar, Judeens kung, blev/fanns det en viss präst (vid) namn Sakarias ut ur/av Abias (avdelning för) daglig tjänst. (Luk 1:5a)

(Petrus sade: “I de sista dagarna) skall era ynglingar skåda skådanden, och era äldste/’äldre män’ skall drömma drömmar.” (Apg 2:17b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Vi betraktade Hans härlighetsglans, en härlighetsglans som en enda avkomling från sidan av en fader, fylld med fröjdbringande (nåd) och sanning. (Joh 1:14b)

Han har gjort oss till ett rike, präster åt Sin Gud och Fader. (Upp 1:6a)

Skriv till budbäraren av/i (församlingen) av utkallade i Sardes. (Upp 3:1a)


Exegeter, evangelister med flera:

”jaspis och karneol ... smaragd” Dessa hänvisas till i 2 Mos 28:17-21, där de uttryckligen representerar tre av Israels tolv stammar. Stället beskriver prästledarens bröstsköld. ... Lägg märke till att jaspis och karneol är de sista och första stenarna, dvs Benjamin den yngste och Ruben den äldste. ... Jfr också Hes 28:13, där karneol, jaspis och smaragd är bland paradisets stenar. (J. Massyngberde Ford "Revelation" s 71)

Där skurarna falla ymnigast, där är gräset grönast. Jag förmodar, att Irlands dimmor och töcken göra det till ”Smaragdön”. Och där du ser bekymrens täta dimmor och sorgens töcken lägra sig, finner du även ”smaragdgröna” hjärtan, fyllda av Guds kärlek och Hans hugsvalelses härliga grönska. – C. H. Spurgeon (Chas. E. Cowman "Källor i öknen" s 368)

Natten var vindstilla. ... Ensam i tanke och dröm vandrar jag sakta fram på vägen, där varje svart strimma dolts under den rena snöns vita täcke. Sådan stämning kallas snöfrid. Tuvan är vit. Vit ligger drivan över granens rot. Endast ett rött lingon invid vägen sticker upp ur snön. Den vita glansen är djup som jaspis. Den röda färgen bär vittnesbörd om karneol. Helighet och försoning symboliseras därav. (C.G. Hjelm "Julstämning" s 11; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1957)

Tordönet mullrar. I skummande vrede stönar vågorna tävlande med vinden. Nu griper vinden en flock vågor med ett kraftigt famntag och slungar dem i vilt ursinne mot klipporna och krossar smaragdmassorna till stoft och stänk. (Maksim Gorkij "Sången om stormfågeln" s 144)

Sarderstenen är en rödaktig ädelsten; den kallas nu karneol. (P. Waldenström ”Nya Testamentet” s 628)

När general (Löwenskölds) kista sattes ner i den murade gravkammaren, som han hade lagat i ordning åt sig på Bro kyrkogård, satt kungaringen kvar på vänstra handens pekfinger. Det var många av de närvarande, som ömkade sig över att en sådan klenod skulle följa död man i graven, ty generalens ring var nästan lika känd och ryktbar som han själv. Man berättade, att det fanns så mycket guld i den, att det kunde ha räckt till att köpa en gård för, och att den röda karneolen, där kungens namnchiffer var ingraverat, inte hade mindre värde. (Selma Lagerlöf ”Löwensköldska ringen” s 8-9)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående Massyngberde Fords kommentar ovan, så kan orden i Upp 4:3 också ses i ett återställelseperspektiv. Den första stenen (= den äldste sonen) är nu den siste, och den sista stenen (= den yngste sonen) är den första. För mer ingående kommentar, se Egna kommentarer och funderingar till Upp 21:19-20.


Då vi så har en stor prästledare, som har kommit (och kommer) genom himlarna, Jesus, Guds Son, må vi ’ha makt över’/’hålla fast vid’ bekännelsen. (Hebr 4:14a)


Grekiska ord:

iaspis (jaspis) 2 Mos 28:18; Hes 28:13; Upp 4:3 – 2 Mos 36:18; Jes 54:12; Upp 21:11,18-19.

kyklothen (i en ring från) (i NT + exempel i Apokryferna) Syr 50:12; Upp 4:3 – 1 Mack 5:65; Syr 45:9; 46:5,16; 47:7; 51:4; (4 Mack 14:17); Upp 4:4,8.

(h)orasis (skådande) (i NT + exempel i Apokryferna) Syr 49:8; Apg 2:17; Upp 4:3 – Tobit 12:19; Syr 11:2; 19:29; 25:17; 34:3; 46:15; 48:22; Upp 9:17.

sardion (karneol) (i NT + exempel i GT) 2 Mos 28:17; Hes 28:13; Upp 4:3 – 2 Mos 25:7; Upp 21:20.

smaragdinos (av smaragd) Upp 4:3


Ytterligare studier:

2 Mos 39:10-13; Ps 84:11(12); Hes 1:27-28; Hebr 2:17; 3:1; 5:5; 8:1; 9:11; 10:21; Upp 4:9,17; 5:10; 20:6; 21:20.


Mark Dever "A Vision of God: Ezekiel 1:1-20"; Southern Baptist Journal of Theology 2.4 (Winter 1998): 16-23.

Carol J. Rotz-J.A. du Rand "The One who sits on the throne: towards a theory of theocentric characterisation according to the Apocalypse of John"; Neotestamentica 33.1 (1999): 91-112.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-22; 2012-06-12; 2015-02-02)

Tillbaka till sidans topp

4:4a Och i en ring från tronen (var) tjugofyra troner och emot tronerna satt tjugofyra äldste ...

Ord för ord (15 ord i den grekiska texten): Och i-en-ring-från '-en tron'/tronen troner tjugo fyra och emot '-na troner'/tronerna tjugo fyra äldste sittande ...


1883: Och rundt omkring tronen såg jag tjugufyra troner och sittande på tronerna, tjugufyra äldste ...

1541(1703): Och kringom stolen woro fyra och tjugu stolar; och på de stolar såto fyra och tjugu äldste ...

LT 1974: Runt hans tron stod tjugofyra mindre troner, med tjugofyra äldste som satt på dem.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Då Abraham utelämnat/’gett upp andan’, dog han i en fin hög ålder, en gammal man. (1 Mos 25:8a, Grekiska GT)

(Elia) finner Elisa ... i/med nötkreatur/oxar – tolv par av nötkreatur/oxar inför hans ögon ... och (Elia) kom emot, emot honom och slängde sin fårskinnspäls emot, emot honom. Och (Elisa) lämnade oxarna helt och hållet. (1 Kung 19:19b-20a, Grekiska GT)

(Det var) sexton ledare ’in i’/’avsedda för’ Eleasars söners fädernehus och åtta enligt Itamars söners fädernehus. Och (David) delade dem enligt arvslott ... eftersom de (hela tiden) var de heligas ledare och Herrens ledare. ... Den åttonde (lotten ’kom ut’/föll) på Abiah. (1 Krön 24:4b-5a,10b, Grekiska GT)

Herren skall vara kung i Sion och i Jerusalem, och Han skall förhärligas inför de äldstes ögon. (Jes 24:23b, Grekiska GT)

(Profeten sade: “Då) jag (hela tiden) satt i huset, och Judas' äldste (hela tiden) satt inför mina ögon ... (skådade jag) en likhet av/med en man ... Och en ande tog mig upp ’uppåt mitt av ... uppåt mitt av’/mellan jorden och himlen och ledde mig in i Jerusalem i ett Guds skådande emot ytterdörrarna av (templets) port/ingång. ... Och skåda, Israels ... Guds härlighetsglans var (hela tiden) där. ... Uppå/vid ytterdörrarna av/till Herrens tempel, ‘uppåt mitt ... uppåt mitt’/mellan förgården och offeraltaret, (är) som/omkring tjugo (Bibel 2000: ungefär tjugofem) män (med) sina baksidor (vända) i riktning mot Herrens tempel och sina ansikten ’i motsats till’/’mitt emot’. Och de här kastar sig ner inför solen (för att hedra den). (Hes 8:1b-4,16b, Grekiska GT)

(Salomo sade till Herren:) “Du har ordnat varje ting alltigenom/’från början till slut’ (med) mått och antal och ställning/våg.” (Salomos Vishet 11:20b)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Stå/ställ dig i en mängd/skara av äldste.” (Syr 6:34a)


Den Senare Uppenbarelsen:

Jesus talade till (Sina lärjungar:) “Amen säger Jag er att/: ‘Ni, de som har följt Mig i pånyttfödelsen, när Människans Son – alltefter omständigheterna – må sitta ner uppå Sin härlighetsglans' tron, kommer och/också ni själva (א,*א) att sitta emot tolv troner och döma Israels tolv stammar.’” (Matt 19:28)

I Herodes’ dagar, Judeens kung, blev/framträdde det en viss präst (vid) namn Sakarias ut ur/av Abias (avdelning för) daglig tjänst. (Luk 1:5a)

Då (Paulus och Barnabas) hade sträckt sina händer, (valde de) äldste enligt/’i varje’ (församling) av utkallade. (Apg 14:23a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Judarna talade så (vända) i riktning mot (Jesus): ”Du har/når ännu inte femtio år, och Abraham har skådat (och skådar) Dig (P75,א*)?” (Joh 8:57)

(Det är) präster (א*,A) i en ring från tronen, (som är) lik ’av smaragd’/smaragd (i) skådande. (Upp 4:3b)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

De tjugofyra äldste symboliserar de tolv patriarkerna i Gamla testamentet och de tolv apostlarna i Nya testamentet. Tillsammans utgör de frälsningshistoriens gudsfolk. (Leif Carlsson ”Tröst och trots – Uppenbarelseboken” s 84)

Igbofolket (eller Ibo) utgör en av de största etniska grupperna i Afrika, med (år 1967?) omkring 15 miljoner inne i Nigeria och ytterligare en miljon utanför. ... Angelägenheter som rörde ättens medlemmar diskuterades vid de äldstes möten, "ndisi" eller "indichie", med bistånd av ättens vuxna medlemmar. I dispyter mellan ätter träffades de äldste från de berörda ätterna för att diskutera lösningar under ledning av den äldste i församlingen. Respekten för ättens överhuvud ledde sitt ursprung från gruppens respekt för honom som den äldste levande representanten för de samhällsgundande förfäderna. Han var den fäderneärvda jordens väktare, vårdaren av de rituella föremål som symboliserade den politiska auktoriteten och gruppens andliga och världsliga överhuvud. Även om han var sin ätts religiösa, exekutiva och rättsliga överhuvud kunde han inte agera utan dess godkännande. Ingen handling kunde sättas i verket förrän frågan hade diskuterats fullt ut vid ett möte inom ätten och någon sorts samstämmighet hade uppnåtts. (Don C. Ohadike "Igbofolkets kultur och historia" s 265,271-272)

En (Umuofias) stams dotter hade gått till torget i Mbaino och blivit dödad där. Kvinnan i fråga var hustru till Ogbuefi Udo. ... Umuofia var fruktat bland alla grannar. Stammen var mäktig i krig och magi, dess präster och medicinmän var fruktade i hela landet. ... Grannarna runt omkring visste naturligtvis om det där och gick därför ogärna i krig mot Umuofia om det fanns minsta chans till fredlig uppgörelse. Och till Umuofias heder måste sägas att stammen inte missbrukade sin styrka. ... Så när Okonkwo från Umuofia kom till Mbaino som bjudande och stlot krigsambassadör bemöttes han med stor respekt och alla hedersbetygelser och två dagar senare kunde han återvända med en femton års pojke och en ung flicka i följe. Pojken hette Ikemefuna. ... De äldste, eller "ndiche" som det heter på igbospråket, sammanträdde strax vid återkomsten för att höra berättelsen om Okonkwos diplomatiska mission. Och därpå beslutade de vad var och en kunde ha räknat ut på förhand, att flickan skulle gå till Ogbuefi Udo som ersättning för hans mördade hustru. Vad pojken beträffar, så tillhörde han stammen i dess helhet, och det var ingen brådska med att bestämma hans öde. Därför uppdrogs det åt Okonkwo att övervaka honom tills vidare å stammens vägnar. Så kom Ikemefuna att hela tre år bo i Okonkwos hus. (Chinua Achebe "Allt går sönder" s 34-36)

Målarne äro liksom skalderna att inordna i "irritabile genus vatum", "siarnes retliga släkte". Men äro de lätt sårade, pläga de också var lätt försonade, och det känsliga i deras nervliv slår sällan över i det abnorma. Deras själsliv, ehuru rörligt, rörer sig i närheten av jämviktslinjen. Dock - särskilt i våra dagar synas undantagen därifrån varda allt flera. Skapareglädjen, varmed de stunder välsignas, då man är ensam med sitt arbete och gått upp i det, har en motvikt, som blivit allt tyngre. Konstens verk måste genomgå kritikens skärseld, som är det med rädsla sedda, men oundvikliga mellanskedet på vandringen till den himmel, där troner hållas i beredskap åt konstens utvalde. (Viktor Rydberg "Målarens psykologi" s 31)

I varje koloni finns en förman som väljs bland gårdsägarna. Förmän blir vanligen stadgade, rådiga och läskunniga män. Deras tjänst har ännu inte helt fixerats men de söker efterlikna de ryska byäldste. De avgör smärre ärenden, utser hästskjuts, försvarar vid behov sina egna m.m.; förmannen i Rykovskoje har till och med eget sigill. (Anton Tjechov "Sachalin" s 159; Tjechov besökte Sachalin 1890)

Det är ju rätt eget, att jag alltid haft mera respekt för dem som äro yngre än för de äldre. Jag har nemligen kännt att de yngre äro i viss mån öfverlägsna, på den grund att de födas utan de villfarelser i hvilka vi äldre lefvat och att de fått de nya tankarne från början, äro sålunda säkrare - de fortsatte det vi slöto. (August Strindberg "August Strindbergs brev V 1885-juli 1886" s 302; brev 21 mars 1886 till Gustaf Steffen, född 1864; Strindberg föddes 1849-01-22)

Det var icke en tillfällighet, utan ett uttryck af den kraftiga religiösa frihetsanden inom församlingen, att detta (äldste)ämbete fick en kollegial, icke en monarkisk form. Träffande anmärker en af vårt århundrades lärdaste och frommaste teologer (August Neander 1789-1850), att den monarkiska regeringsformen var för den kristna församlingsanden icke den lämpliga. "En enskilds öfvervikt i spetsen för det hela kunde alltför lätt blifva hämmande för församlingslifvets fria utveckling och de olika organernas fria samverkan, i hvilka medvetandet af deras ömsesidiga beroende städse borde upprätthållas lefvande. En (enda) person, af hvilken allt berodde, kunde blifva af för stor betydelse för alla, kunde blifva en (enda) medelpunkt, kring hvilken allt samlade sig på sätt, som vore ägnadt att undanskymma den enda verkliga lifsmedelpunkten för alla, nämligen Kristus själf. . . . " De äldste (presbytererna) kallades äfven uppsyningsmän (episkopoi, hvaraf det sedan så missbrukade, i prästväldets tjänst använda ordet biskop). . . . Benämningen var ej en rangbetecknande, utan en sakbetecknande. I de grekiska städer, uti hvilka kristna församlingar uppblomstrade, förefanns redan namnet "biskop" såsom betecknande kommunaltjänstemän af olika slag: "episkopos agoras", torguppsyningsman, "episkopos hodaiôn", varuuppsyningsman o. s. v. . . . Hvarje försök att ur de äldstes ämbete härleda ett särskildt prästestånd strider . . . mot sakförhållandet. Det strandar redan på 1 Tim. 5:12, hvaraf framgår, att äldste funnos, som icke "arbetade i ordet och läran" och icke ansågo sig, på grund af sitt ämbete, därtill befogade, emedan de saknade lärandets nådegåfva. (Viktor Rydberg "Om kyrka och prästerskap" s 194-196,198; med anledning av kyrkomötet 1868; Göteborgs Handelstidning maj-juni 1868 samt tidskriften Framtiden samma år)

En gammal man sitter på krogar. En gammal man skyndar till hästkapplöpningar – en gammal man går på teatrar och löper med hopen som barn. Det är i sanning en skam och en vrångbild att utanpå vara smyckad med grått hår men inuti ha ett barns sinne. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XIV:401)

Kristendomens älsta församlingslifs . . . organisation var af enklaste slag, när man betraktar den utifrån. . . . En komplicerad yttre organisation syntes obehöflig och väl äfven för mången farlig. En församling var tillräckligt organiserad, när hon satt inom sig några älste, presbyterer, som ombesörjde sammankomsternas regelbundna gång och andra gemensamma ärenden, samt utsett tjänare och tjänarinnor, diakoner och diakonissor, för fattigvård och sjukvård. . . . De tid efter annan utbrytande förföljelserna från statens eller från misstänksamma hedniska befolkningars sida göra en sammanhållning mellan församlingarna än behöfligare. Och allt eftersom detta sker, bringas det till allt klarare medvetande för de många olika församlingarnas älste, att de nu utgöra ett talrikt stånd, ett stånd, som är inflytelserikt, emedan dess medlemmar hvar i sin stad utgöra sin församlings förtroendemän, ett stånd, till delaktighet i hvilket församlingarnas mest dugande krafter, deras kunnigaste och vältaligaste män blifvit utkorade. . . . Mer och mer varda de älste, presbytererna, till ett prästerskap; mer och mer framträder ur presbyterernas krets biskopen, uppsyningsmannen. Men maktens tyngdpunkt är ännu icke förflyttad till ett stånd; den befinner sig ännu hos församlingarna, som välja sina älste och i förening med dem sina uppsyningsmän. . . . Det kommer så ett tredje skede, som företer en helt annan gestaltning af det kristna samfundet. Denna omgestaltning . . . har långsamt framvuxit under inflytelsen af förändrade förhållanden. Det andliga stånd, som under den föregående epoken kom till medvetande om sin tillvaro som en klass af utvalde inom kyrkan, är nu ett prästerskap, skildt från folket, en korporation, hvilken som sådan är i besittning af jordiska rikedomar, har en lagskipning för sig, har sina grader och rangklasser och sin särskilda författning. . . . Sådant framträder det kristna samfundet redan i början af femte århundradet. . . . Det är prästerskapet som härskar och gör det nästan utan kontroll nedifrån. . . . Det fornkristna idealet af församlingslif . . . var redan af massorna förgätet; de visste icke, att det någonsin funnits; de trodde, att den ordning, hvarunder de lefde, härstammade från apostlarne. . . . Dock gick intet släktled förbi, som icke såg, att inom detsamma också funnos renhjärtade, ädle och oförfärade män, som vågade säga tyranner sanningen.(Viktor Rydberg "Den äldre medeltidens kulturhistoria" s 78,80-84; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1887)


Att fortsätta med (hembygden):

Talet 24 (2 x 12) erinrar om de tolv stammarna och de tolv apostlarna. Tolv är ju gudsfolkets tal. (Paul Wern ”Glimtar från Patmos” s 57)

Årskonferensen 1973 antog nya stadgar för Svenska Alliansmissionen. Styrelsen utökades från aderton till tjugofyra ledamöter. Huvuddelen av styrelsens arbete utföres nu i särskilda utskott. Några av dessa har utökade befogenheter "inom ramen för fastställd budget". Ärenden av brådskande natur kan härigenom få en snabbare behandling och fördelningen av arbetsuppgifterna inom styrelsen blir mera jämn. Sammansättningen av missionsstyrelsen representerar ett mycket brett erfarenhetsområde. Detta möjliggör en mångsidig belysning av de frågor som skall behandlas. (Eric Axelsson "Ett solvarv" s 12; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1973)

Kungörelse. Måndagen den 7 nästkommande Januari sammanträder Magistraten till allmän Rådstufwa sedan gudstjenst blifwit i stadskyrkan förrättad, till hwars bewistande stadens äldste, borgerskap och öfriga inwånare wänligen inbjudas och allt i sådant ändamål, jemte Magistraten, samlas å rådhuset före klockan 10 nämnde dag. Jönköping den 27 December 1849. (Jönköpingsbladet 1850-01-02 "Stadens äldste inbjudes att tillsammans med borgerskap och öfriga inwånare bewista gudstjenst för Magistraten")

Vid sidan av Wilhelm Rappes biträde hade Emilie Petersen (efter sin makes död 1835) en inspektor för den dagliga skötseln av gården liksom tjänstefolk, drängar och pigor, till ett antal av tolv personer. ... I januari 1844 kunde Emilie Petersen inte utan berättigad stolthet proklamera, "att från denna dag, dessa tolv barn, bildade Kärda församlings anspråkslösa räddningsanstalt för fattiga och vanvårdade barn i Herrestads skola på Norra Berget. Föreningen gav liv åt anstalten, varföre döpes hon 'tro och kärlek' och är därmed Gudi anbefalld." ... Antalet barn som var inskrivna vid Herrestads räddningsanstalt varierade under perioden 1847-59 mellan 18 och 29; det stipulerade maximiantalet var egentligen 24 men överskreds alltså något år. (Göran Åberg "Emilie Petersen, 'Mormor på Herrestad', och hennes nätverk" s 38,58,61; Skola och räddningshem)

Ett uppdrag som var av ren förtroendekaraktär var medlemskapet i Stadens 24 Äldste, den tidens kommunalfullmäktige, där (Olof) Barkman invaldes år 1784 och där han var en aktiv medlem som gärna lät höra sin åsikt. Hans irritation över att flera av rådsmedlemmarna av ren slöhet gång efter annan uteblev vid sammanträdena resulterade i att han fick ett beslut på att alla medlemmarna vid vite skulle infinna sig, om de inte hade giltigt förfall. Likaså förmådde han Magistraten att vid kallelse till sammanträde även sända en föredragningslista, så att medlemmarna i förväg visste vilka ärenden som skulle avhandlas. . . . Under en period hade han uppdraget att vara överkyrkovärd i Christinae kyrka. (Alan Dufberg "Olof Barkman - Urmakare i Jönköping 1774-1804" s 63)

I 1766 års "förnyade Masmästare Ordning" uppräknas som hörande till ämbetet: masmästare, stegresare (ugnsmurare), hyttedrängar, uppsättare, bokare och råstbrännare. . . . Den skickligaste och pålitligaste av fögderiets masmästare utsågs av bergstingsrätten, efter utlåtande av övermasmästaren, till masmästare-ålderman. Denne fick av bergmästaren åldermansbrev och fick avlägga domareed, enär han nu även blev bisittare i bergstingsrätten. Åldermannen hade skyldighet att hålla uppsikt över ortens masugnar (hyttor), undervisa hyttarbetarne, tillse att hyttorna med sitt blåsverk var i behörigt skick, så att bästa möjliga resultat av järnmalmsblåsningen erhölls. Han var ersättningsskyldig för eventuella skador eller förluster, som inträffade genom hans försummelse. Det var således ett ej ringa ansvar samt stor skicklighet och erfarenhet, som fordrades av en masmästare. Då Tabergsmalmen vidare var särskilt svårsmält och kunde draga 2 - 3 gånger mera kol än på andra orter, inses lätt att yrket hade sina stora besvärligheter, särskilt i Tabergs bergslag. (Sigurd Lindgren "Bergslagsgestalter" s 45-46)

Märkligast af Gustaf Adolfs nyskapelser på det kommunala lifvet i städerna är tvifvelsutan införandet av "de äldste". Denna kommunalmyndighet räknade sitt upphof från de nordtyska städerna samt hade från Lybeck införts i Stockholm. Efter mönstret härifrån föreskrefs den de sex städer, som erhållit särskilda privilegier. ... (I Jönköpings stads privilegier af den 26 april 1620 heter det:) "Dessa sålunda utkorade tjugufyra (hälften handelsmän och krämare; hälften handtverksmän) utgöra kommunalrepresentationen. Så ofta rådet har något att med menigheten afgöra, antingen på K. M:ts befallning eller eljest på stadens vägnar, kallas de tjugufyra till rådstugan och dem delgifvas ärendena. Sedan skola de samlas på gillesstugan och ärendena öfverväga, och alltid så lämpa sina råd, att "vårt och kronans så ock stadsens välfärd och gagn må sökt och främjadt varda". "Och hvad dessa tjugofyra sluta med rådet, det skall stånda och af hela borgerskapet fullbordas utan gensaga". ... Institutionen "de äldste" utvecklades så småningom (i Jönköping under senare delen av 1600-talet), uppfostrande borgerskapet till själfstyrelse samt allt mera närmande sig målet att varda en kommunalrepresentation. Ännu förekommer i protokollen icke namnet "de äldste", utan de kallas fortfarande "de 24". Med tiden växer antalet till det i privilegierna bestämda 24. (Rudolf Björkman "Det nya Jönköping. Från stadens flyttning till slutet af sjuttonde seklet." s 90-91, Rudolf Björkman "Den nya stadens uppväxt under sjuttonde seklets senare del." s 286)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1950

Hög ålder är kanske inte så dumt trots allt. "Med tanke på alla de olika problem som åldrandet medför, hur skulle äldre människor kunna vara mer nöjda?" Det frågar sig Laura Carstensen, som är professor i psykologi vid Stanford University i Kalifornien i USA. I en studie gav Laura Carstensen 184 personer i åldrarna 18-94 år var sin personsökare och sökte dem fem gånger om dagen. Varje gång fick de fylla i ett frågeformulär om sitt känsloläge. Gamla människor rapporterade positiva känslor lika ofta som unga människor, men de rapporterade negativa känslor betydligt mer sällan. Varför är äldre människor lyckligare än yngre? Vissa forskare hävdar att äldre människor kanske förväntar sig att livet ska vara besvärligare och lär sig att leva med det. Eller så har de kanske mer realistiska mål - och sätter upp mål som de vet att de kan uppnå. Men Laura Carstensen tror att när tiden håller på att rinna ut så har äldre människor lärt sig att fokusera på saker och ting som gör dem lyckliga och inte fästa vikt vid sådant som är negativt. "Människor inser inte bara vad de har, utan även att det de har inte varar för evigt. En avskedskyss mellan äkta makar vid 85 års ålder kan till exempel frambringa mycket mer komplexa känslor än en avskedskyss mellan äkta makar i 20-årsåldern. (Bob Holmes-Kurt Kleiner-Kate Douglas-Michael Bond "10 vägar till sann lycka" s 105)

Jfr ”(Jesu) lärjungar sade till honom: ’Tjugofyra profeter talade i Israel och alla talade de i dig.’ Han sade till dem: ’Ni har lämnat den Levande, som är inför er, och har talat om de döda.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 69; Thomasevangeliet log. 52; Svartvik s 207: Enligt skriften ”Profeternas liv” var antalet gammaltestamentliga profeter tjugotre. ... Den tjugofjärde profeten skulle därför möjligen kunna vara Johannes döparen. I alla de tre synoptiska evangelierna får Johannes detta epitet. Att profeterna skulle vara tjugofyra till antalet är dock ingen etablerad tradition.)

I de romanska kyrkorna i Frankrike ... vimlar det av liv: bitande odjur snor sig runt kapitälen, i bågfälten trängs Uppenbarelsebokens tjugofyra äldste, ivrigt sysselsatta med sina violor, änglar blåser i domsbasuner, de döda vaknar upp och kryper ur sina gravar likt kräftdjur som håller på att räta ut sig. (William Dalrymple "Från det heliga berget" s 167)

De äldste representerar Israel. De förknippas med kungadömet eller den styrande makten över staten. Enligt Sy 44-49 finns det tjugofyra Israels fäder, ”våra fäder i deras generationer”, ”folkets ledare”, som tappert stod för Jahveh och inte underordnade sig hedniska regenter; jfr Syr 48:12b. ... De tjugofyra äldste må, enligt johanneiskt språkbruk, ha en dubbel mening och representerar både Israels fäder och de tjugofyra avdelningarna med präster och leviter. (J. Massyngberde Ford "Revelation" s 80-81)

Äldsteinstitutionen är ... nytestamentlig och presbyterianismen räknar gärna sina anor från Nya testamentets tid. Som inledning till presbyterianska kyrkohistoriska framställningar anförs med förkärlek Apg 14:23 "Därefer utvalde de åt dem 'äldste för var särskild församling" och andra liknande bibelställen. (Berndt Gustafsson "Presbyterianismen"; Jönköpings-Posten den 13 december 1956)

I den tidiga kyrkan ... fanns de äldste. De var lokala tjänstemän och deras auktoritet var begränsad till den plats där de var tillsatta. (William Barclay “The Acts of the Apostles” s 91)


ca 1950 - ca 1900

I (pingst)församlingarna hade (tiden omkring år 1940) de äldste en mycket stark ställning. Dessa svarade för "församlingstukten", som var sträng. Rörelsen ställde stora krav på det personliga levernet. (Ingmar Brohed "Sveriges kyrkohistoria - Religionsfrihetens och ekumenikens tid" s 143)

Styrelsen (i Angelus Temple i Los Angeles) består av 24 medlemmar - alltså ett bibliskt tal, de 24 äldste. ... (Efter pastorn) kommo sångledaren och musikanterna, vilket antal var, om jag inte räknade fel, 48. Så kommo sångarna, damer och herrar, som jag räknade till 200. (Viktor Johansson "Nya minnen från färdevägen" s 343-344; besök i USA 1936; BG Ask-kommentar: antalet äldste + antalet medverkande blir alltså 273. En tillfällighet eller en medveten anspelning på 4 Mos 3:39-43?)

Ett viktigt steg till (ett införande av självstyre i kongoförsamlingen) togs 1934. Då sammanträdde en kommitté på fyra missionärer för att dra upp grundlinjerna för en självstyrande kongokyrka. Det var från början klart i kommittén, att konstitutionen borde vara i harmoni med det afrikanska samhällets struktur, med dess släkt-, klan- och stamstyre där en hövding, omgiven av ett råd av äldste, stod i ledningen. Enligt denna afrikanska modell blev det en kyrka med presbyteriansk ordning och självstyre. Riktigheten i dessa tankar blev en verklighet 1961 och en synod med synodalråd blev kongokyrkans högsta ledning. (Josef Öhrneman "Morgondagens yttre mission" s 273)

I sitt hem i Mariestad avled fredagen den 25 januari f. handlanden S.J. Nilsson i den höga åldern av nittiotvå och ett halvt år. ... Under många år var han ledamot av fattigvårdsstyrelsen och hamnstyrelsen samt en av de tjugufyra äldste i Borgarskapets kassa. ("Missionsförbundet 1924" s 114-115; n:r 7 den 14 februari 1924)

Kingoyi (i belgiska Kongo) ligger alldeles vid gränsen till franska Kongo längst upp i norr i spetsen af en kil som där sticker upp. ... Folkets karaktär, religion, seder och lefnadsförhållanden hafva ännu ej undergått någon märkbar förändring. Visserligen äro de godmodiga som alla negrer, men de äro äfven rätt hårda och oböjliga. ... Folkets afguderi är mycket utprägladt. Tron på afgudarne och vidskepelsen är mycket stor. Nästan alla äldre män äro afgudapräster. De hålla orubbligt fast vid giftgifvandet trots stränga förbud af staten. Ibland begrafves äfven lefvande. (K.E. Laman "Kongobref"; bref från Mukimbunge daterat 1905-08-18; Jönköpings-Posten 1905-10-13)


ca 1900 - ca 1850

En omvänd jude, som var i tjenst hos en kristen apotekare, hade (just i de dagarne, då vi voro i Safed hösten 1894), påverkad af en judisk läkare, utan sin husbondes vetskap "gjort bättring" i synagogan och gått tillbaka till judendomen igen. Till tecken på uppriktigheten af sin omvändelse hade han måst lägga sig ned på golvet, och tjugufyra äldste i synagogan hade trampat på hans nacke, innan han fick resa sig upp och kunde anses såsom en verkligen återfunnen son. (P. Waldenström "Till Österland" s 271)

(Med de tjugofyra äldste) förstås (sannolikast) de tolf patriarkerna och de tolf apostlarna såsom representanter för Guds folk i gamla och nya testamentet. (P. Waldenström ”Nya Testamentet” s 628)

Att Chicago missionsförening ordnat sig till en synod samt inviger prester och predikanter, det kan jag icke annat än anse godt. Det kommer nog att gå sammalunda här i Sverige. Men icke förty anser jag edra tankar mycket beaktansvärda. Det står verkligen ingenstädes att församlingarnas äldste skulle hafva predikogåfvor, men att församlingarna skulle hafva föreståndare, det ser man. Alltså tror jag, att det vore riktigt godt och skriftenligt, om i hvarje församling äldste valdes och invigdes med händers påläggning, hvilka kunde hålla församlingen tillsammans, läsa för dem, derest de icke kunde predika, förvalta sakramenten samt öfva församlingstukt. Sedan kunde ju de egentliga predikanterna komma och fara, när de kunde, såsom evangelister. Ja, tack, tack, för brefvet! Det har verkligen väckt min uppmärksamhet på något, hvarpå jag icke förut riktigt tänkt. (P. Waldenström "P.P. Waldenströms bref 1858-82" s 242-243; brev 1875-12-01 till J.M. Sanngren)

"Vad jag minns mest av (jul)ottan från de första åren på 1870-talet var de många ljusen i kyrkan", berättar en man från Östergötland. ... "Det var grant, i varje bänk brann ett eller två talgljus och i stora mässingskronan tror jag det var tjugofyra stycken." (Jane Fredlund "Stora boken om livet förr" s 72; Julotta och julottefärd)

De fyra och tjugu äldsta afbilda de tolf patriarker och apostlar såsom församlingens dubbla grundtal i det Gamla och Nya testamentet. (P. Fjellstedt "Biblia" s 738)

På 1850-talet blev (Johan Henrik) Thomander den främste förespråkaren för kyrkomötestanken. Liberal som han var i politiken kunde han i liberalismens princip, att självstyrelse i görligaste måtto skulle genomföras på samhällslivets olika områden, finna ännu ett motiv för kyrkomötestanken. Hans närmaste meningsfränder, t.ex. (kyrkoherde) H.B. Hammar, gingo i sin motivering andra vägar än Thomander, i det de med kyrkomötestanken förknippade önskemålet om en omläggning av svenska kyrkans författning till överensstämmelse med den skotska presbyterianska författningen. Häremot reagerade den lundensiska högkyrkligheten med skärpa och kom därvid i oppostion också mot kyrkomötestanken. (Edvard Rodhe "Religiösa brytningar och kyrkliga nydaningar" s 56-57)


ca 1850 och tiden dessförinnan

I morgon ger kungen stor middag åt alla Stånden, hvaribland 24 prester: men som jag långt för detta är mätt på kungliga middagar, så undanbad jag mig nåden för att lemna rum åt dem som förut ej sett en sådan herrlighet. På samma sätt gjorde äfven (Johan Olof) Wallin och flere andra Biskopar. I Kyrkan och på Rikssalen går jag likväl, ehuru tråkigt det är. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev V 1828-1829" s 93-94; brev från Stockholm den 14 november 1828 till Anna Tegnér)

Kraven på riksråden skärptes (år 1719). Antalet fastställdes till 24. De skulle av sig själva ge monarken råd om riksens rätt och om vad som gagnade riket. De skulle stå till svars inför ständerna för sina råd. De blev skyldiga att närvara vid rådsmötena - en bestämmelse som inte bara riktade sig mot lata ledamöter utan också mot Karl XI:s och Karl XII:s vana att välja vilka de ville kalla till vilka möten, för att de lättare skulle kunna få sin vilja igenom. (Gunnar Wetterberg "Från tolv till ett - Arvid Horn" s 292)

Minst hälften av rådsherrarne voro långa tider genom ämbetsverksamhet eller hög ålder och sjuklighet förhindrade att bevista rådets sammanträden, varför en alltför stor arbetsbörda föll på de övriga. Detta gav riksdagen anledning till att nu (1719) besluta om ökning av rådets medlemstal från det i regeringsformen föreskrivna av 16 till 24. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1709-1739" s 541; Arvid Horn leder Sveriges öden)

Statsmaktens öfvergrepp, missnöjet med furstarne, den fåfänga, som mer och mer grep omkring sig i alla stånd och den döda och kalla teologien på predikstolarna gåfvo många inåtvända själar en anstöt i riktning mot mystik. ... Från Rostock utsände professor Quistorp 1659 "Pia desideria", som blottade kyrkans många sedliga och religiösa brister men tillika uppgjorde förslag till ändring i flera punkter. Från Henrik Müllers stad utgick också 2 år senare diakonus Grossgebauers "Väktareröst från det ödelagda Zion", som fick större betydlese. ... För att allt skall blifva bättre må lekmännen tillkallas. Det måste insättas äldste, som kunna hjälpa prästerna, och hållas synoder, på hvilka lekmän komma med. ... Under det professor Quistorps och andras "Fromma önskningar" blott hade haft ringa verkan, gjorde de "Pia desideria", hvarmed frankfurterprästen Filip Jakob Spener 1675 inledde en ny upplaga af Johan Arndts postilla, epok i den lutherska kyrkoafdelningens historia. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria från reformationen till upplysningstidehvarfvet" s 636-638)

Efter tysk förebild inrättades (under medeltiden) ett råd, d.v.s. ett utvalt borgarutskott, som på en gång skulle vara stadens domstol och dess styrelse. I närvaro av den kunglige fogden skulle det sammanträda på den vid torget belägna rådstugan och på "rådstuvudagarna" avdömdes de mål, som hänförde sig till stadens jurisdiktionsområde. ... I den stadslag, som på 1340-talet utfärdades för Stockholms behov ... fastslogs slutligen, att rådet skulle bestå av 3 svenska och 3 tyska borgmästare samt 15 svenska och 15 tyska rådmän. Av denna stora rådsförsamling fungerade en tredjedel, d.v.s. en svensk och en tysk borgmästare samt fem svenska och fem tyska rådmän, ett år i taget och kallades då "sittande råd". Ombyte av sittande råd jämte komplettering av hela rådet genom partiella nyval ägde rum årligen vi Valborgsmässan den 1 maj. Först vid medeltidens slut framträder i Stockholm en motsvarighet till nutidens stadsfullmäktige, genom att det vid sidan av rådet även utses en menighetens representation, stadens 48 äldste, vilka fattade beslut angående vissa kommunala förvaltningsfrågor och ordningsförhållanden. (Adolf Schück "Städer och köpenskap i medeltidens Sverige" s 312-314)

Sedan Lund blivit ensamt biskopssäte i skåne omkring 1065 utvecklades staden till ett kyrkligt centrum i Danmark. Vid mitten av 1000-talet inföll ett viktigt skede i stadens historia, och ett antal kyrkor uppfördes. ... Det totala antalet kyrkor under medeltiden kom senare att uppgå till 24. Det har rått olika uppfattningar om vilken förklaringen är till det stora antalet kyrkor i förhållande till stadens storlek. Oavsett vilken som är den rimligaste är antalet ett bevis för stadens betydande roll och det nätverk av kulturella och kyrkliga inflytanden som Lund stod insatt i. (Bertil Nilsson "Sveriges kyrkohistoria - Missionstid och tidig medeltid" s 64)

Efter det första heliga kriget (600-590 f.Kr.) styrdes Delfi av en församling på 24 medlemmar, de s.k. amfiktyonerna. Tolv grekiska stater hade säte i denna med vardera två medlemmar. Den sammanträdde två gånger om året och beslöt i frågor, som gällde staden Delfi jämte kultplatsen och dess förvaltning. ... Staden Delfi var ... en självständig stat, garanterad av de folk, som tillsatte amfiktyonerna. (Erik J. Holmberg "Delfi och Olympia" s 9)

Kina har haft skoltvång under årtusenden, d. v. s. icke statligt påbjudet, men genom släktens "äldste" ordnat och besörjt. Ett slags folkskola måste dock finnas i varje by. Skolorna har gjort en sträng gallring. Och för varje prov utsållades obevekligt, oberoende av börd, alla utom det bästa fåtalet. Enligt Weber är det också här "de äldste", som bestämma vem som får högre utbildning. (Emilia Fogelklou "Samhällstyper och medborgarideal" s 30; Det gamla Kina)


Egna kommentarer och funderingar:

Talet 24 – och här de 24 tronerna och de 24 äldste – kan representera det gamla och det nya Israel tillsammans. En alternativ möjlighet är att se dem som det gamla förbundets 24 profeter (inkl. Johannes Döparen). Jfr Upp 21:12-14 och Egna kommentarer och funderingar till Joh 6:16-21.


Grekiska ord:

presbyteros (äldste) (i NT + exempel i Apokryferna) Syr 6:34; Apg 14:23; Upp 4:4 – Judit 6:16,21; 7:23; 8:10; 10:6; 13:12; 1 Mack 1:26; 7:33; 11:23; 12:35; 13:36; 14:9,20,28; 16:2; 2 Mack 5:13; 8:30; 13:13; 14:37; Salomos Vishet 8:10; Syr 7:14; 25:4,20; 32:3; Baruk 1:4; Susanna v 5,8,16,18,41,50; Matt 15:2; 16:21; 21:23; 26:3,47,57; 27:1,3,12,20,41; 28:12; Mark 7:3,5; 8:31; 11:27; 14:43,53; 15:1; Luk 7:3; 9:22; 15:25; 20:1; 22:52; Joh (8:9); Apg 2:17; 4:5,8,23; 6:12; 11:30; 15:2,4,6,22-23; 16:4; 20:17; 21:18; 23:14; 24:1; 25:15; 1 Tim 5:1-2,17,19; Tit 1:5; Hebr 11:2; Jak 5:14; 1 Petr 5:1,5; 2 Joh v 1; 3 Joh v 1; Upp 4:10; 5:5-6,8,11,14; 7:11,13; 11:16; 14:3; 19:4.


Ytterligare studier: 2 Mos 17:5-6; 18:12; 19:7; 24:1,9-10,14; 3 Mos 4:15; 4 Mos 11:16,24-25,30; 16:25; 5 Mos 31:9,28; 32:7; Josua 7:6; 8:10; 9:11; 23:2; 24:1; Dom 2:7; Rut 4:2,4,9,11; 1 Sam 4:3; 30:26; 2 Sam 3:17; 5:3; 12:17; 17:4,15; 1 Kung 8:1; 20:7-8; 21:8; 2 Kung 6:32; 10:1,5; 19:2; 23:1; 1 Krön 11:3; 15:25; 21:16; 24:1-19; 2 Krön 5:2,4; 34:29; Esra 10:14; Job 12:20; Ps 105:22; 107:32; Jes 3:2,14; 9:15; 37:2; Jer 19:1; 26:17; 29:1; Klag 1:19; 2:10; 4:16; 5:12; Hes 8:12; 9:6; 14:1; 20:1,3; Syr 44-49; Luk 22:30,66; Apg 5:21; 22:5; Ef 2:6; 1 Tim 4:14; 2 Tim 2:12; Upp 2:26; 20:4.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-23; 2012-06-12; 2015-02-02)

Tillbaka till sidans topp

4:4b ... som var (och hade varit) höljda i vita (ting) (א,*א) och (med) kronor av guld emot sina huvuden.

Ord för ord (10 ord i den grekiska texten Sinaiticus): varande-(och-havande-varit)-höljda-i i vita-(ting) och emot '-a huvuden'/huvudena deras kronor av-guld.


1883: ... klädda i hvita kläder, med gyllene kronor på sina hufvud.

1541(1703): ... klädde med hwit kläder, och på deras hufwud woro gyldene kronor.

LT 1974: Alla var klädda i vita kläder och hade guldkronor på sina huvuden.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(David) tog (guld)kronan (från kungen) … och den var (hela tiden) uppå Davids huvud. (2 Sam 12:30a, Grekiska GT)

(David) tog (guld)kronan (från kungen) … och den var (hela tiden) emot Davids huvud. (1 Krön 20:2a, Grekiska GT)

(Mordokaj) kom ut uppklädd i den kungliga dräkten, och han hade en krona av guld och ett purpurrött diadem av fint linne. Men då de (som var) i Susa skådade (honom) gladde de sig. (Ester 8:15, Grekiska GT)

(David sade till Herren:) “Du satte en krona ut ur/av en värdefull sten emot (kungens) huvud.” (Ps 21:3b eller 21:4b, Grekiska GT)

(Salomo sade:) “Gud har allaredan varit tillfreds med dina arbeten. Låt i varje läglig tid dina kläder stå/vara vita.” (Pred 9:7b-8a, Grekiska GT)

(Kvinnan sade:) “Kom ut (Sions döttrar) och skåda i/på kung Salomo i/med kronan, i/med vilken hans moder har krönt honom i/på hans giftermåls dag och i/på hans hjärtas glada lynnes dag.” (Höga Visan 3:11, Grekiska GT)

(Jerusalem) skall vara en krona av skönhet i Herrens hand. (Jes 62:3a, Grekiska GT)

(Daniel sade:) “Jag tittade (hela tiden) på ... när troner sattes/’sattes upp’ och en Gammal av dagar satt (hela tiden) ’och hade’/med ett hölje som om (det var) vit (Theod) snö och Hans huvuds hårväxt som om (den var) vit ren ull. Tronen (var) som om (den var) en eldslåga. (Dan 7:9, Grekiska GT)

(Budbäraren sade till Tobias:) “Smörja/smörj in gallan i en människas ögon ... (med) vita ting uppå dem, pusta emot, emot dem, uppå de vita tingen, och (ögonen) är friska.” (Tobit 6:9, S)

(Israel) smyckade helt och hållet kronor av guld enligt/på templets fasad. (1 Mack 4:57a)

(Salomo sade:) "I tidsåldern skrider dygd som är krönt omkring." ... (Salomos Vishet 4:2b)

(Jesus, Syraks son, sade: “Varje människa har stor brist på fritid) från en som är klädd i ’av hyacint’/mörkblått och krona och ända till en som är höljd (det som är) gjort av grovt linne.” (Syr 40:4a)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Ovanpå (huvudbindeln bar Aron) en krona av guld.” (Syr 45:12a)


Den Senare Uppenbarelsen:

(De vise männen) förde gåvor till (Jesus); guld och olibanum/rökelse och myrra. (Matt 2:11b)

(Jesu) kläder blev glittrande, väldigt vita, sådana som en valkare uppå jorden inte förmår vitna/’göra vita’ på det här sättet. (Mark 9:3)

Då (soldaterna) hade flätat en törnig krona, sätter de den runt omkring (Jesus). (Mark 15:17b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Då soldaterna hade flätat en krona ut ur/av törnen, satte de (den) på (Jesu) huvud och höljde Honom i ett purpurrött klädesplagg. (Joh 19:2)

(Mariam P66,א,*א) tittar på *(א*) budbärare i vita kläder, som sitter ner, varest/där Jesu kropp (hela tiden) hade legat. (Joh 20:12a)

Han har gjort oss till ett rike, präster åt Sin Gud och Fader. (Upp 1:6a)

Då jag hade vänt mig intill, skådade jag sju lampställ av guld och (emot) (א,* א) de sju (א,* א) lampställenas mitt (en) lik en människas son, som var (och hade varit) sjunken/klädd (i) en klädnad som når till fötterna och som var (och hade varit) omgjordad runt omkring vid bröstvårtorna (med) en gördel av guld. (Upp 1:12b-13)

Bli trofast intill död/döden och Jag skall ge dig livets krona. (Upp 2:10b, ”Smyrna”)

De skall vandra omkring i sällskap med Mig i vita (ting), eftersom de är värdiga. Den som segrar skall på det här sättet höljas i vita kläder. (Upp 3:4b-5a, “Sardes”)

‘Få makt över’/’håll fast vid’ det ting som du har för att ej någon må ta din krona. (Upp 3:11b, ”Filadelfia”)

Jag ger dig råd att från sidan av Mig köpa guldmetall som ’har fåtts (och fås) att glöda’/’har glött (och glöder)’ ut ur eld, för att du må vara rik. (Upp 3:18a, ”Laodikeia”)


Exegeter, evangelister med flera:

Snön singlar ned över vägen som kamomillblomman vit. Vågar jag söka mig närmre fönstren med smekande ljus? Stegen är trötta, jag går i drivor av vit kamomill. . . . Ljuvligt att somna vid spiseln bredvid en spinnande katt. Farfar, som väcker mig tidigt, surrar som svärmar av bin. Skallen är grå som en stubbe, håret som vit kamomill! . . . Mångstämmig livsoceanen gungar i vandrarens spår. Rhône med dess stränder och Volga - allt tar poeten emot. Stilla på sluttningen vilar drivor av vit kamomill. (Nikolaj Kljujev "Klagosång över Jenesin" s 205-206)

Lucie (von Krusenstjerna) var 71 år gammal när hon den 17 december 1915 flyttar till (Stjärnslott), Ellebäcken nr 3, Haga, i Taberg från Asarum i Blekinge. . . . Det berättas ännu i dag (år 2003) om den gracila lilla fina damen som var lite säregen. Hon hade alltid ett "mycket" vitt litet förkläde, samt vitt hår med en mjuk luftig knut i nacken. Det berättas också att hon hade två sovrum. Ömsom sov hon på andra våningen och ömsom på nedre botten. Sovrummet uppe var helt i vitt. (Barbro Jern "Stjärnsund" s 102,104)

Så viker jag in igen på Banérgatan, stiger sakta upp till gatans ända, där jorden slutar och himlen tar vid; i hörnet vid Karlavägen ser jag havet (Värtan) och skären (Lidingön) och i nordväst över ekarna står "Det växande slottet" (Hästgardeskasernen) i full illumination, ty solen har tänt ljus i varenda ruta; gullkronan lyser högst upp, och under altanen står en vit gestalt . . . Jag har aldrig fått reda på vad det är för vitmålat ting, vill inte veta't heller, för det är mycket roligare på det sättet. (August Strindberg "Stockholm klockan sju på morgonen" s 92; Dagens Nyheter 1905-12-24)

Från år 1896 växte en pensionatsrörelse fram i Smålands Taberg. Den omfattade en uppbyggnadsperiod, en storhetstid på 1920- och 1930-talen samt ett borttynande under och efter kriget. Sammanlagt fanns 5 pensionat. . . . Pensionatsgästerna utgjorde tidvis ett påtagligt inslag i gatubilden i det lilla samhället. De kallades av lokalbefolkningen för "pensionatare". De var välsedda, ansågs väldigt fina och var välklädda, ofta i vita hattar och vita skor. Barnen i samhället lekte "pensionatare", härmade deras manér, försökte promenera lika elegant. Man såg med förvåning på att de danska damerna sysslade med handarbete på söndagarna, och att de rökte stora cigarrer. Kontakten med pensionatsgästerna upplevdes som stimulerande av många tabergsbor, lite av en fläkt från den stora världen. (Hjalmar Fernström-Siv Fernström-Lennart Gustavsson "Hotell och pensionat i Smålands Taberg" s 109,118)

Jag behöfver ett par hästar dels till arbete, som dock blir obetydligt, då det mesta måste göras af oxar, dels äfven för mina resor i Stiftet under sommarn. Jag ville derföre ha ett par Norrbaggar, ej för små, unga, felfria och lika: färgen är mig likgiltig endast de icke äro svarta, ty det har jag aldrig kunnat tåla. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev IV 1826-1827; brev från Tufvan vid Växjö den 21 januari 1827 till Sara Maria Tegnér)

Huruvida Poësien "väsendtligen" är målning lemna vi till en annan gång derhän, helst då du erkänner att den i detta fall kan och bör vara "enfärgad". Uppträder icke Goethe sjelf, ehuru en ÖfverstePrest, som oftast i hvitt, i mess-skjorta, under det att Tempelsoparne . . . gå i brokot kjortel. Jag fruktar verkeligen för hvad du med rätta kallar en tom och "prunkande Catholicism" i poëtisk framställning, så mycket mer som jag sjelf i min mån dertill torde ha bidragit; men det förstås af sig sjelf att det icke är den slösande rikedomen, utan den utsmyckade fattigdomen som jag fruktar. Den rike använder sina skatter som han vill: men den fattige som vill likna honom måste hjelpa sig fram med lån och ser ändå alltid taskig ut. Hvarföre skulle dessutom den poetiska rikedomen alltid ge sig tillkänna genom bildprunk och sesquipedalia verba? Trifves icke den djupaste känsla, ja äfven den djupaste tanke bäst i de enklaste uttryck? Och deremot huru ofta bor icke idel tomhet under det utmålade skalet? (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev IV 1826-1827" s 165; brev från Tufvan vid Växjö den 20 december 1826 till Carl Gustaf von Brinkman)


Paulus sade till de troende i Korint: “Varje den'/’var och en’ som kämpar har makt över alla ting, de där faktiskt så för att de må ta en fördärvbar krona men vi en ofördärvbar.” (1 Kor 9:25)


Ytterligare studier: Ester 8:15; Job 19:9; Ps 132:18; Jes 28:5; Jer 32:18; Klag 5:16; Hes 16:12; 21:26; Sak 6:11; Jeremias brev v 8; Matt 27:29; Upp 4:10; 6:11; 7:9,13.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-23; 2012-06-12; 2015-02-03)

Tillbaka till sidans topp

4:5a Och ljusstrålar och röster och åskdunder går ut, ut ur/från tronen.

Ord för ord (10 ord i den grekiska texten): Och ut-ur '-en tron'/tronen går-ut ljusstrålar och röster och åskdunder


1883: Och från tronen utgingo ljungeldar och röster och tordön ...

1541(1703): Och af stolenom utgingo ljungeld, tordön och röster ...

LT 1974: Från tronen kom blixtar och dunder och i åskbullret kunde man höra röster.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Och det blev/hände (vid Sinai) (på) tredje dagen, då det hade blivit i riktning mot tidig morgon, och röster och ljusstrålar blev (hela tiden). (2 Mos 19:16a, Grekiska GT)

... Och skåda, röster och oväsen, åskdunder och en skakning; oro uppå jorden. (Ester 1:1d/A4, Grekiska GT)

Den Stabile kommer att dundra i/med Sin förunderliga röst. (Job 37:5a, Grekiska GT)

(David sade:) ”Herrens röst (var) uppå vattnen, härlighetsglansens Gud har dundrat, Herren uppå många vatten.” (Ps 29:3, Grekiska GT)

(Psalmisten sade till Herren:) “Ditt åskdunders röst (var) i hjulet/stormvirveln. Dina ljusstrålar förde (den bebodda) världen till ljus.” (Ps 77:18a or 77:19a, Grekiska GT)

(Salomo sade:) “Hämnderna/’de hämnande straffen’ kom på missarna (av Guds mål), (men) inte utan de åskviggarnas bevis som före/dessförinnan hade blivit (och blev) (i) tillvaron, ty rättvist led (hela tiden) de sina egna ondskor/’onda gärningar’, ty de hade och/också ivrigt bedrivit strängare/’det mest avskyvärda’ främlingshat.” (Salomos Vishet 19:13)


Den Senare Uppenbarelsen:

Skåda, en röst ut ur himlarna. (Matt 3:17a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Precis som ljusstrålen/blixten kommer ut från uppstickanden/öster och ’för till’/ger ljus ända till sjunkanden/väster, på det här sättet skall Människans Sons ’varande vid sidan av’/kommande vara.” (Matt 24:27)

På (Jakob och Johannes) satte (Jesus) namn/namnet Boanerges, vilket är/betyder (ett) åskdunders söner. (Mark 3:17b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

”Fader, förhärliga Ditt namn.” En röst kom så ut ur himlen: ”Jag och/både har förhärligat och skall åter förhärliga (det).” Så folkskaran, den som stod (invid), * (א,* א) som hade hört (det), sade (hela tiden): ”Det har blivit (och blir) åskdunder.” Andra sade (hela tiden): ”En budbärare har samtalat (och samtalar) (med) Honom.” Jesus svarade * (א,*א): “Den här rösten har inte blivit/kommit (och blir/kommer inte) på grund av Mig, emellertid/utan på grund av er.” (Joh 12:28-30)

Jag hörde bakom mig en stor/hög röst som en basun. (Upp 1:10b)

Hans röst (var) som ‘en röst’/’ett ljud’ av många vatten. (Upp 1:15b)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

Från tronen utgick åska och blixtar liksom det skedde på Sinai berg. (John Stott "Genom Bibeln - Dag för dag" s 410 i kommentar till Upp 4:2)

De flesta ortodoxa använder inte handklocka eller altarklocka i kyrkan, men de har klocktorn utomhus och ringer med glädje i klockorna inte bara före gudstjänsten utan vid olika tillfällen under den. Den ryska klockringningen var förr särskilt berömd. "Ingenting", skrev Paulus från Aleppo under sitt besök i Moskva år 1655, "gjorde ett sådant intryck på mig som den förenade klangen från alla klockor på söndags- och helgdagsaftnarna och vid midnatt, när högtiden bröt in. Marken skakade av deras vibrationer, och dånet av deras röster steg upp mot himlen som åskans muller." "De ringde i malmklockorna efter sin sed. Måtte Gud inte förskräckas av den bullrande glädjen i ljudet från dem!" (Kallistos Ware "Den ortodoxa kyrkan" s 273-274)

Vid den första åskskrällen gjorde fröken Remanjou korstecknet. . . . Det mulnade ännu mera, blev nästan svart som på natten, ett blygrått mörker, genomkorsat av grälla blixtar. Bibi-Stekspett förklarade skrattande att det såg ut som om det skulle börja regna svartrockar. Så brakade ovädret löst på allvar. Under en halvtimmes tid formligen hällde det ner, medan åskan mullrade oavbrutet. (Emile Zola "Krogen" s 89-90)

Följande söndag höll (pastor Suenonius) inför den talrikt samlade menigheten en predikan (i vilken han) förtalde vad han själv rönt om häxornas konster, utpekade Ingrid på Tallbacken, Karin på Moen och två andra kvinnor vid deras namn, varnade, hotade och straffade. Det var en predikan, vars råa vältalighet omöjligen skulle kunnat överträffas. Kyrkan fylldes av predikantens röst som himlavalvet av åskans dån; hans ord, nedslående som blixtar, ömsom uppskakade och förlamade. ... (Människorna) sutto bleka och darrande i sina bänkar, än stirrande på prästen, än böjande huvudet under ljungeldarne, som flammade från predikstolen. ... När predikan var slut, och den sista psalmen skulle sjungas, kunde endast spridda stämmor deltaga i sången. (Viktor Rydberg "Fribytaren på Östersjön I" s 142-143)

"Vågar (gossen) sjunga i vår närvaro? Och då åskan går! Misskunda dig, Gud! Vilken blixt!" ... "Hör du icke åskan?" sade (riddare Erland) och fattade gossen häftigt i armen. "Vill du gäcka Guds röst i stormen? Var har du lärt seder? Höves det ej den fromme att korsa sig och böja sitt huvud för blixten? Är du en hedning?" (Viktor Rydberg "Singoalla" s 118,121)


Att fortsätta med:

Midsommarafton den vackraste av dagar, till våran Grönelundsfest (i Skillingaryd) vi sommarklädda gå. Midsommarvädret oss allihop behagar, ty solen riktigt strålar och himmelen är blå. Sol, sol, sol uti aftonens stund. Sol, sol, sol på Grönelund. Festlig ballong, bilkön är lång. Vi gläds åt sommarsol, musik och sång. Men så helt plötsligt står mörka moln i söder, och regnet bara öser på våran festplats ner. Åskan den mullrar och gula blixter glöder. Ett nedslag bryter strömmen. Vi mörkt på läget ser. Regn, regn, regn, all kommers står nu still. Regn som aldrig sluta vill. Hur ska det gå? undrar vi då, när skyfallet en timma hållit på. Folk står i massor varhelst ett skydd man finner. Men många genomblöta dom åker hem i bil, alltmedan regnet det skvalar och det rinner. Det kastas ej på burkar och tävlas ej med pil. Regn, regn, regn stoppar hela vår fest. Regn när sol behövs som mest. Folk från oss far, (underhållarna 3 x) Neumanns ej drar, så länge som vi åskvädret har kvar. Plötsligt det klarnar i söder och i väster, och luften blir så ljuvlig, så ren och ljum och klar. Vår Grönelundsfest blir skönast utav fester och folk i massor åter till våran festplats drar. Sol, sol, sol ny rekordfest oss ger. Sol och glädje vart man ser. Hej! Hipp! Hurra! Allting gick bra. Ett tack för stöd och hjälp skall alla ha. (Rune Storck "Grönelundsfesten 1979" s 49; dikt skriven 1979-06-27)

Nu stod de båda pojkarna på stationshusets balkong och betraktade den mörknande himlen. ... "Det blir nog ett riktigt åskväder, ska du få se", sa Olle (till Hasse). "Hör du, hur det susar borta i trädtopparna!" Hasse nickade. ... Nu var himlen helt täckt av svarta moln. En sval, nästan isande vindfläkt drog förbi balkongen och svepte in pojkarna i en egendomlig kyla. ... Åskan mullrade ännu avlägset, men de kunde se blixtarna lysa upp molnmörkret över slätten. "Den kommer närmare", fastslog Olle efter några minuter. Vilka saftiga blixtar! Jag undrar, om de tänker sig hit." ... Åskvädret tog vägen rakt över stationen. ... Det var som om en tornado skulle ha gått över stationsområdet. Det susade och dånade, när regnet föll med fruktansvärd kraft, på marken och i trädens kronor. Åskans muller växte hastigt till kanonskott. Blixtarna skar genom den blågrå luften med förfärande hastighet. Allt tätare kom de. Allt kraftigare blev åskknallarna. Blixt och knall närmade sig varandra alltmer. Pojkarna tyckte nog att skådespelet var stiligt, men när de märkte att naturfenomenet befann sig rakt över dem, kände de något av fruktan för det. De stod ju där hjälplösa. Vilket ögonblick som helst kunde ju blixten slå ned just där de stod. ... Som ett kanonskott mitt i prick lät det, när blixt och knall samtidigt skar genom luften. Det fräste till. Det blev som ett eldhav rakt framför dem. Det dånade som om tusen tunga hammare skulle ha klubbat på ett plåttak. ... Blixten måste ha slagit ned alldeles i närheten. (Pojkarna) tittade ut genom fönstret just som en eldpelare sköt upp ur en av virkesstaplarna. Där hade blixten slagit ned. ... En ny blixt och en ny knall, lika stark som förut. ... Hasse knäppte händerna så hårt samman, att knogarna vitnade. Olle höll sig i fönsterkarmen och bet sig i läppen. ... Det blixtrade alltjämt, men knallarna drog allt längre bort. I virkesstapeln rök det, men det blev ingen ordentlig brasa tack vare regnet. ... "Det var ett kusligt åskväder", kom det allvarligt från Olle. "Man känner sej bra vissen, när man står och väntar på blixten och inte vet, vart den tänker ta sin väg." ... (Pojkarna) hade fått göra en helt ny erfarenhet. De hade stått mitt i en stor fruktan och sökt efter trygghet. (Holger Åbyson "Olle, stinsens pojke" s 72-77)

Jag vaknar om natten, men kring mig är fred. Blott vattnen storma och sjuda. Jag kunde i längtan kasta mig ned som en bedjande stridsman av Juda. Ej vill jag tigga om soliga år, om skördar av guld utan ände. Barmhärtiga öde, tänd blixten, som slår ett folk med år av elände! Ja, driv oss samman med gisselslag, och blåaste vår skall knoppas. (Verner von Heidenstam "Ett folk" s 245; Åkallan och löfte)

Min farfar var skogvaktaren Ola Åkesson, som bodde på Rasjö tiden 1896-1939. Några år innan han kom till Rasjö hade Rasjö masugn upphört, och den sista "blåsningen" hade företagits. ... De väldiga slagghögarna utgjorde resultatet av cirka 200 års smältning av järnmalm från Taberg. Tänk att järnklumparna, som vi barn hittade bland slaggstenarna, var så gamla. ... Malmhögarna är försvunna nu. ... Det här med malmen som var kvar på backarna - det fanns cirka 200 ton tabergsmalm ute på dammbacken - tyckte vi barn var ett problem. Aldrig åskade det så kraftigt som på Rasjö. Och blixten slog ner i malmhögen ute på dammbacken så gnistorna yrde. Det var onödigt att börja räkna mellan blixt och dunder. (Bengt Åkesson "Barndomsminnen från Rasjö masugn" s 105-106)

En väldig blixt lyste upp hela landskapet, långt utåt maderna, ljungbackarna och åkermarkerna - jorden såg alldeles grå och död ut, himlen flammade. (Pojken Anders) störtade in i huset, dörren slängde igen efter honom av blåsten, han slet upp dörren till rummet och for dit in, stel och blek av skräck. Då kom dånet, mullrande som från alla håll, rutorna skakade. Den gamle vid spisen lyfte huvudet, såg sig kring, ut genom fönstret. "Det är gott att höra åskan gå", sade han, "då förstår man att det är Gud som råder." Därefter reste han sig stabbigt och långsamt och gick efter bibeln. "Var är min lusborste, Stina?" sade han. Gumman tog reda på den, en liten hemmagjord rund tagelborste med skaft av virat segelgarn. Han borstade och ansade sig tills håret låg vitt och prydligt neråt skuldrorna. Så låste han upp spännena på den stora bibeln, slog upp den och började läsa. ... Vart ord ljöd klart och högt i rummet. Gumman smög kring och lyddes, hopklämd och kort i kroppen, stannade och suckade beklämd. Morbrodern satt vid fönstret och såg ut. Hela rummet flammade upp för en blixt, träden syntes tydligt utanför, strax efter kom knallen. Den gamle rörde sig inte, fortsatte att läsa. Mormodern som dukat av tog också en stol för att sitta och följa bättre med. Ingen rörde sig. Blixtarna slog mellan fönstren, nu kom regnet, strömmande nerför rutorna, åskdånen följde i ett, det var rätt över. ... Åskvädret drog över, hördes längre och längre bort. Han fortsatte läsa. Gumman satt och såg på honom med hopknäppta händer, följde hans mun. Regnet stannade, bara träden hördes utanför. Klockan på väggen slog nio. Då lade han ihop bokenoch såg upp. - Amen, i Guds den allsmäktiges namn. Amen. (Pär Lagerkvist "Gäst hos verkligheten" s 62-65; omkring år 1900)

Ett häftigt åskväder, åtföljdt af ett välbehagligt uppfriskande regn gick den 15 juli tidigt på morgonen öfver Skillingarydstrakten. . . . Sedan ovädret gått öfver, visade det sig, att missionshuset träffats, hvarvid blixten inträngt och delvis ramponerat skorstenen, därefter den åt fyra håll delat sig och följdt järnrören från kaminerna till de båda salarna, hvarefter den upprifvit en del golftiljor och annat innanrede äfvensom söndersplittrat många fönsterrutor. En lycka var, att antändning ej skedde. (Jönköpings-Posten 1900-07-16 "Skillingaryds missionshus träffat men ej antändt af blixtnedslag")

Det var Herren, som lät höra sig i åskvädret, menade de (gamle). Det var han som uppväckte stormarna och slungade elden på himlavalvet. Människorna trodde att de var stora och märkvärdiga, men när tordönet hördes blev de ynkligt små. En skulle inte föra löst tal på tungan, när åskan gick, inte flabba och prata för mycket, inte skrodera och skräppa. Sådant misshagade Herren. De gamles ögon sökte sig till bibelboken eller postillorna. De nynnade sånger, knäppte ihop händerna och bad för hus och folk. Om åskan kom på natten fick ingen ligga kvar i bädden, för det var att fresta Vår Herre. Alla skulle sitta påklädda och vänta och tänka på det som var rätt och gott. ... Gammalfolket bläddrade i nötta postillor, tog bibeln i sina skälvande händer, vände bladen, långsamt och eftersinnande, rörde så ömt vid den heliga Skrift, följde raderna med krumma fingrar, läste och begrundade, lyfte ibland ansiktena och lyssnade till det hotfulla mullret. ... Det var tryggt och gott att få lita till Guds rena och klara ord. ... Gudaktigheten blommade i åskväder. Folk fick intresse för det religiösa. Det kom för dem att de försummat sin kyrkogång. De var bra dumt, tänkte de nu. Det var oförståndigt. En skulle ta sig tid till sådant. En skulle inte ligga hemma om kvällarna, när det var bön på Salen. (Harry Sjöman "Solen kommer tillbaka" s 145-146)

I församlingens styre hade Karl Oskar föreslagit, att de skulle sätta upp en åskledare på den nya kyrkan som skyddade den mot blixten. ... Karl Oskar fick genast Petrus Olausson emot sig: Att sätta upp åskledare på kyrkan var att visa vanvördnad och misstro emot Gud. Den som inte förtröstade på att Herren själv förmådde vända bort åskan från sitt tempel, utan hellre förlitade sig på en simpel koppartråd, han var ingen fast troende kristen. Det var till Gud en sann luteran skulle sätta sin lit, inte till en kopparlina. Om församlingen satte upp en åskledare på kyrkan, begick den vantrons grova synd. Men de kunde nog känna sig trygga för att den Allsmäktige själv hägnade det tempel, som de hade byggt åt honom. Karl Oskar genmälde: Då skulle aldrig en människa få skydda sig med de medel, som hon själv hade uppfunnit. Då fick hon inte ta på sig tjocka och varma kläder, när det rådde sträng köld. (Vilhelm Moberg ”Nybyggarna” s 465; Karl Oskars efterföljare)

Kung (Karl XI) var envåldshärskare men under Guds nåd. Han var kyrkans trogne son. ... Han var övertygad om Guds direkta ingripande i människornas liv genom blixt och eld och genom tecken i skyn. Hela hans uppfattning om kungadömets höghet var religiöst färgad. Hans strävan att skapa ett likatänkande folk och en enhetlig kyrka syftade ytterst till att avböja Guds vrede. (Alf Åberg ”Karl XI – envåldshärskare av Guds nåde” s 92)

Ett genomgående drag i de afrikanska stamreligionerna är förekomsten av föreställningar om himmelsgudomligheter, dvs om gudar som är knutna till himlen. ... Zuluerna kallar sin himmelsgud för ”han som åskar”. Det är främst genom åska och blixt som himmelsguden visar sin makt. (Olof Pettersson "Afrikansk religiositet" s 21,73)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående “Röster ... ut ur tronen”, se också Upp 19:5; 21:3.


Grekiska ord:

astrapê (ljusstråle) (i NT + exempel i Apokryferna) Matt 24:27; Upp 4:5 – Salomos vishet 5:21; Syr 32:10; 43:13; Jeremias brev v 60; De tre männens lovsång v 50; Matt 28:3; Luk 10:18; 11:36; 17:24; Upp 8:5; 11:19; 16:18.


Ytterligare studier:

2 Mos 20:18; 5 Mos 33:2; Ps 29:3-9; Hes 1:13-14; Joh 11:43; 18:37; Hebr 12:18-19; Upp 3:20.


Mark Dever "A Vision of God: Ezekiel 1:1-20"; Southern Baptist Journal of Theology 2.4 (Winter 1998): 16-23.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-23; 2012-06-12; 2015-02-03)

Tillbaka till sidans topp

4:5b ... och sju facklor av eld som brinner inför ‘tronens ögon’/tronen, vilka är Guds sju andar.

Ord för ord (15 ord i den grekiska texten): och sju facklor (av)-eld brinnande inför-ögon '-ens tron'/tronens, vilka är de sju andar '-ens guds'/Guds.


1883: ... och framför tronen brunno sju eldslampor, hvilka äro Guds sju andar.

1541(1703): ... och sju eldslampor brunno för stolen, hwilka äro de sju Guds Andar.

LT 1974: Alldeles framför tronen stod sju tända lampor, som representerade Guds sjufaldige Ande.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

En Herrens budbärare skådades (för/av Mose) i en eldslåga ut ur törnbusken. (2 Mos 3:2a, Grekiska GT)

(Herren sade till Mose:) “Du skall göra ett lampställ ut ur/av ren guldmetall. ... Och du skall göra dess sju lampor.” (2 Mos 25:31a,37a, Grekiska GT)

(Psalmisten sade: ”Herre, Du) gör andar till (Dina) budbärare och en flammande låga till (Dina) samhälleliga tjänare.” (Ps 104:4a, Grekiska GT)

En Guds ande skall föras/komma till vila emot (en käpp ut ur Isais stam); vishets och förstånds ande, rådsluts och stabilitets ande, kunskaps och vördnads ande. (Jes 11:2, Grekiska GT)

(Herren ger) tillbaka ... i en eldslåga. (Jes 66:15b, Grekiska GT)

... Ögonen (på människan sjunken/klädd i linne) var som om (de var) facklor av eld. (Dan 10:6a, Grekiska GT)

(En budbärare) talade (vänd) i riktning mot (profeten): ”Vad ser du?” Och han talade: ”Jag skådar (och har skådat), och skåda, ett lampställ, helt av guld, och den lilla facklan ovanpå det och sju lampor ovanpå det. ... De här sju är Herrens ögon som ser emot, emot varje/hela jorden.” (Sak 4:2a,10b, Grekiska GT)

Elia, en profet som en eld, stod upp och hans utsaga brann (hela tiden) som en fackla. (Syr 48:1)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Johannes Döparen sade: “Den som kommer bakom mig) skall döpa er i helig ande och eld.” (Matt 3:11b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Himlarnas rike skall liknas vid tio jungfrur ’vilka som än’/som, då de hade tagit sina facklor, kom ut ’in i’/till ett brudgummens gående för att möta.” (Matt 25:1)

Tungor som om (de var) av eld skådades av (lärjungarna) ... och de uppfylldes alla av helig ande och började samtala de andra tungorna/språken helt och hållet som Anden (hela tiden) gav/ingav dem att frambringa ljud. (Apg 2:3a,4)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Fröjdbringande (nåd) (med) er och frid från Den som är och Den som (hela tiden) var och Den som kommer och från de sju andarna * (א,* א, A) inför Hans ‘trons ögon’/tron. (Upp 1:4b)

Hans ögon (var) som en eldslåga. (Upp 1:14b)

Detta är vad Den som har Guds sju andar och de sju stjärnorna säger: “Jag känner dina gärningar, att du har ett namn att du lever, och/men du är (en) död (kropp).” (Upp 3:1b, ”Sardes”)

Jag ger dig råd att från sidan av Mig köpa guldmetall som ’har fåtts (och fås) att glöda’/’har glött (och glöder)’ ut ur eld, för att du må vara rik. (Upp 3:18a, ”Laodikeia”)


Exegeter, evangelister med flera:

Rösten (i Upp 4:5) kan syfta på Guds röst (vid Sinai) som sades vara hörd på flera olika språk; jfr Shabbath 88b. (J. Massyngberde Ford "Revelation" s 73)


Ytterligare studier: 1 Mos 15:17; Upp 2:18; 5:6.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-23; 2012-06-12; 2015-02-03)

Tillbaka till sidans topp

4:6a Och inför ‘tronens ögon’/tronen (är det) som ett hav av kristallglas, likt bergkristall.

Ord för ord (9 ord i den grekiska texten): och inför-ögon '-ens trons'/tronens som (ett)-hav kristallglas likt bergkristall.


1883: Och framför tronen var såsom ett glashaf, likt kristall, ...

1541(1703): Och framför stolen war såsom ett glashaf, likt wid christall; ...

LT 1974: Framför den utbredde sig ett glittrande kristallhav.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Tidigt på dagen blev det ... dagg 'i en ring från'/'runt omkring' det (skyddsvallsomgärdade) lägret. Och skåda, emot det ödelagda (områdets) ansikte/yta (fanns det något) tunt, som om (det var) en vit liten ögonsten, som om (det var) is uppå jorden. (2 Mos 16:13b-14, Grekiska GT)

(Mannats) gestalt/form (var) en gestalt/form av bergkristall. (4 Mos 11:7b, Grekiska GT)

(Job sade:) “Guldmetall och kristallglas skall inte jämställas (med vishet).” (Job 28:17a, Grekiska GT)

’Till förmån för’/över de levande varelsernas huvud (var det) som om ett fäste, som ett skådande av bergkristall, som var (och hade varit) utsträckt uppå deras vingar, uppifrån uppå. (Hes 1:22, Grekiska GT)

(Jesus, Syraks son, sade: “När) en kall vind, en nordlig vind, kommer att blåsa, (kommer det att vara) is (som) bergkristall uppå vatten.” (Syr 43:20a)


Den Senare Uppenbarelsen:

Då (Jesus) vandrade omkring till sidan av Galileens hav, skådade Han två bröder. (Matt 4:18a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Säger ni inte att/: ’Det är ännu en tidrymd av fyra månader, och/’och så’ kommer skörden?’ Skåda, jag säger er, lyft era ögon emot och betrakta områdena/fälten, att de är vita i riktning mot en skörd.” (Joh 4:35)

(Jesus sade till judarna:) ”Era fäder åt mannat i det ödelagda (området), och de dog. Den här är det brödet som stiger ned ut ur himlen, för att en viss (person) må äta ut ur/av det och ej dö. Jag är det levande brödet, det som har stigit ned ut ur himlen. Om – alltefter omständigheterna – någon må äta ut ur/av Mitt (א,*א) bröd, skall Han leva in i (den kommande) tidsåldern.” (Joh 6:49-51a)

... Jesus gjorde sig åter synlig för lärjungarna uppå Tiberias’ hav. (Joh 21:1a)

... Till den som segrar * (א,* א) skall jag ge ut ur/av (א,* א) mannat som har gömts (och är gömt). (Upp 2:17a, ”Pergamos”)


Exegeter, evangelister med flera:

Ett vinglas kan vara tillverkat av kristallglas eller sodaglas. Kristallglaset består av kvartssand, blymönja, pottaska. Råmaterialen ingående i sodaglas är utom sand, kalksten och soda. Detta är huvudbeståndsdelarna. Andra råmaterial ingår i sina kvatiteter, bl.a. arseniktrioxid, och genom tillsats av vissa andra råmaterial kan man ge glaset olika färger. Liksom i många andra hantverksyrken existerar fabrikationshemligheter. Glasets sammansättning är en av dem, och även om man idag (år 1968) kan säga att hemlighetsmakeriet har minskat så vet man ändå inte mycket om konkurrenternas glassammansättning. På senare tid har man dock börjat arbeta med en internationell överenskommelse som innebär att ett glas skall ha en viss blyhalt för att få kallas kristallglas. Skillnaden mellan de olika kvaliteterna kristallglas och sodaglas är stor både i fråga om tillverkningskostnad och den färdiga produktens utseende. Det är därför viktigt att det finns mätbara normer. Kristallglaset har större tyngd och annan lyster, särskilt märkbart när det är efterbearbetat genom slipning, och skillnaden gentemot sodaglaset märks väl i föremål med kraftiga väggar. Råmaterialen till glaset importeras till största delen. (Blymönja kan numera fås inom landet). ... I sydöstra Småland ligger tre fjärdedelar av de svenska glasbruken. (Johan Beyer "Att göra glas" s 112)

(Provinsialläkare Leander) skrev ett pulverrecept och ett intyg att komminister K.A.P. Johansson behövde två månaders tjänstledighet för hälsans vårdande. ... (På båtresan till London) utbytte (fru Abell och komministern) tankar om en rad ämnen såsom antikommunistisk politik, professor Emanuel Linderholms reformprogram och Freuds drömtolkning. Beträffande Freud var förstås prästen tämligen skeptisk: inte kunde man tillämpa erfarenheter från det sjuka själslivet på friska människor! Men då såg fru Abell på honom och undrade om det egentligen fanns så många friska människor - de flesta femtiåringar hade nog någon gång varit hos doktorn för trassliga nerver. Pastorn kände det plötsligt som om fartyget sögs ned i en ovanligt djup vågdal, och ändå låg sjön som Apokalypsens kristallhav. (Olov Hartman "Död med förhinder" s 36-37)

Vi hade några ögonblick med vattenytans ljus i kedjan av smutsiga stunder. De glimmar som en bergkristall i vardagsmödans grus. Svala och susande under. ... Liv ge mig dessa timmar. Jag ska samla allt i dem när jag står vid det nedersta steget, en vandrare vid havet som bär vindsus med sig hem och vill kalla dess eko sitt eget. (Ragnar Bengtsson "Vi hade några ögonblick" s 25; 1946)

(Svening Henriks, präst i bl.a. Nye och Svartorp) dog i Evedal, nära Växjö, den 9 juli 1922. Henriks sista ord voro: "Jag ser ett hav av strålande juveler och ädelstenar." (Efraim Palmqvist "Karl Palmberg och hans samtida" s 141)

Aldrig hade Karin kunnat drömma om att hennes ögon skulle få se så mycken skönhet i Guds skapade värld. Men ofta, när hon med beundran såg sig omkring, togo hennes tankar uttryck från den gamla bokens ord som mor brukade läsa där hemma. Så, när hon blickade på Genèversjöns skimrande vatten, måste hon tänka på "havet av kristall" och när hon såg upp mot de skyhöga alperna ihågkom hon sångarens ord: "Jag lyfter mina ögon upp till bergen". (Alma Hongell "Majdrottningen" s 56; Barnbiblioteket Gullvivan 1922; tidigare upplaga 1919)

Stora glasserviser av rikt slipad kristall i enhetligt mönster blev högsta mode på det eleganta middagsbordet vid 1800-talets slut. Kristallglaset har som huvudbeståndsdelar sand och blyoxid. Det är tyngre än vanligt glas, lättare att slipa och har större ljusbrytande effekt, dvs glittrar mer. ... Kosta glasbruk var tongivande i vårt land när det gällde kristallseviser. ... Så här entusiastiskt beskrivs i tidningen Idun det festligt dukade middagsbordet anno 1882: "Kristall och åter kristall i de mest konstnärliga slipningar, gnistrande som juveler och brytande ljuset i regnbågens alla färger - se där den förnämsta prydnaden för ett fashionabelt gästabudsbord av idag. ... Gelé- och fruktskålar bör vara av kristall, likaså blomglas, champagnekannor och vinkaraffer. I förening med blommor gör sig kristallen utomordentligt väl och förlänar åt bordet ett nästan trolskt utseende." (Jane Fredlund "Stora boken om livet förr" s 95-96)

En makt är den enda, som mäktar på jord befalla dess böljor att stanna: res tanke mot tanke, res ord emot ord, och segern skall kröna det sanna! Skölj rännilens dy med den klara kristall! Låt skummet förrinna i sanden! Hvad båtar att resa den bräckliga vall? Låt dagas för mäniskoanden! (Zacharias Topelius "Svarta gardet - Typografernes sång" s 84; år 1869)

"Därute sjön är frusen och klar som bergkristall; inunder stjärneljusen står vintern vit och kall; men Liten slumrar varm och mjuk på mammas arm." ... Så sjöng Margareta Falkenhorn för sin förstfödde. (Elisabeth Beskow "Ljudande malm" s 286-288; skildrad tidsperiod: andra hälften av 1700-talet)

Vårt första glasbruk inrättades i Stockholm av tysken Melchior Jung som 1641 erhöll privilegier, vilka år 1676 utvidgades med anledning av att han nu skulle utöka och förbättra tillverkningen, så att den komme att omfatta "allehanda dricksglas av venedisk, spansk och bergkristall samt allehanda slags koraller och desslikt". Några dagar därefter utfärdades liknande privilegier för ett bolag, som bildats för att framställa "så väl fina fönster och speglar som andra dryckesglas samt bergkristall". Tillverkningen skulle ledas av en italienare vid namn Jacob Guagnini, som för en tid sedan kommit till Stockholm "och därsammanstädes begynt att visa prov av åtskillig art fina glas och bergkristall, den han av inländsk materia kan veta att förfärdiga", en konst, som "intet haver varit för detta här i landet kunnig". (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1660-1709" s 237-238; En tid av nytt uppsving för vårt näringsliv)

Det här, Det Heliga Blodsaltaret (i St. Jakobs kyrka i Rothenburg), skars ut och sattes upp mellan åren 1499 och 1505 och befullmäktigades av Rothenburgs stadsråd att förses med en hedervärd behållare som en relik för heligt blod. Enligt legenden sägs det att 3 droppar av Kristi blod inryms i en kapsel av bergkristall i det guldbelagda korset (1270) och det är detta som har gett altaret dess namn. (Wolfgang Kootz "Rothenburg on the Tauber" s 29-31)


Sångarna:

Låt kristallklar källan strömma med det vatten som ger liv. Bli vår eldstod under natten, och om dagen eldstod bli. Starka klippa, starka klippa, var vår tillflykt och vår frid. (W Williams-A Frostenson: Psalmer och Sånger 298:2)

Han kommer från eviga fröjder, Han lämnar sin tron af kristall, Sin ära i ljusets palatser Och lägges på strå i ett stall! (E Nyström: Sång 28:2a; jfr Psalmer och Sånger 108:2a)

Städse på Sion jag tänker, Härliga, himmelska land! Glashavet gnistrar och blänker, Sätter mitt hjärta i brand. Bortom det glittrande ljuset Skådar jag himmelens stad. Sången från allfadershuset Lyssnar jag till och är glad. Evighetsmorgonen lyfter Skymmande slöjan utav, Hoppet i åskådning bytes, Tvivlen där finna sin grav. (TB Barratt-R Edhelberg: Segertoner 1960 nr 58:1; jfr Psalmer och Sånger 312:1)


Grekiska ord:

krystallos (bergkristall) (i NT + exempel i GT) 4 Mos 11:7; Syr 43:20; Upp 4:6 – Job 6:16; Jes 54:12; Salomos Vishet 16:22; Upp 22:1.

(h)yalinos (av kristallglas) Upp 4:6 – Upp 15:2. Jämför (h)yalos (kristallglas) i Job 28:17.


Ytterligare studier: 1 Mos 1:7; 2 Mos 16:31; 24:10; 1 Kung 7:23-26; 2 Krön 4:2-5; Ps 104:3; Hes 1:26; Upp 15:2; 21:18,21.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-23; 2012-06-12; 2015-02-04)

Tillbaka till sidans topp

4:6b Och i tronens mitt och (i) en ring av/från tronen (var) fyra levande varelser, som var fulla av ögon framför och bakifrån/bakom.

Ord för ord (16 ord i den grekiska texten): Och i mitt (av)-'-en tron'/tronen och (i)-(en)-ring (av)-'-en tron'/tronen fyra levande-varelser varande-fulla-av ögon framför och bakifrån.


1883: ... och midt för tronen och rundt omkring tronen stodo fyra djur, fulla med ögon framtill och baktill.

1541(1703): ... och midt i stolen, och kringom stolen, fyra djur full med ögon, både före och bak.

LT 1974: Fyra levande varelser, översållade med ögon både fram och bak, stod vid tronens fyra sidor.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Tidigt på dagen blev det ... dagg 'i en ring från'/'runt omkring' det (skyddsvallsomgärdade) lägret. Och skåda, emot det ödelagda (områdets) ansikte/yta (fanns det något) tunt (manna), som om (det var) en vit liten ögonsten, som om (det var) is uppå jorden. (2 Mos 16:13b-14, Grekiska GT)

Portarna (till Guds hus) var (hela tiden) enligt/’mitt emot’ de fyra vindarna, enligt/’mitt emot’ uppstickanden/öster, hav/väster, ’nordlig vind’/norr, ’sydlig vind’/söder. (1 Krön 9:24, Grekiska GT)

Judas vände bort/tillbaka, och skåda, kriget (var) för dem ‘ut ur’/’med utgångspunkt från’ de som var framför och och ‘ut ur’/’med utgångspunkt från’ de som var bakifrån/bakom. (2 Krön 13:14a, Grekiska GT)

Serafer stod (i) en ring (runt Herren). (Jes 6:2a, Grekiska GT)

I mitten (av molnet var det någonting) som en likhet (med) fyra levande varelser. Och det här (var) deras skådande: En människas likhet (var) på dem. ... Och de levande varelserna sprang fram och tillbaka som blixtar. (Hes 1:5 Grekiska GT, v 14 min översättning från New American Standard)

(Profeten sade:) “I (bokrullen) var (hela tiden) skrivet (och hade skrivits) (tingen som var) bakifrån och (tingen som var) framför.” (Hes 2:10b, Grekiska GT)

(Simon byggde en byggnad med) sten ut ur/av tingen ‘bakifrån/bakom och framför. (1 Mack 13:27b)

(Salomo sade till Herren:) “Du har ordnat varje ting alltigenom/’från början till slut’ (med) mått och antal och ställning/våg.” (Salomos Vishet 11:20b)

(Profeten sade till judarna som skulle gå in i Babylon:) "Då ni har skådat en folkskara framför och bakifrån/bakom (avgudarna) som kastade sig ner inför dem (för att tillbe dem), tala men/då till (ert) sinne: 'Vi måste kasta oss ner inför Dig (för att hedra Dig), Mästare.'" (Jeremias brev v 5)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade:) “Ve er, skriftlärda och fariseer, hycklare, eftersom ni gör bägaren och det lilla fatet rent det/- utifrån, men inifrån/inuti är de fulla av, ut ur/av röveri och hämningslöshet ... fulla av skelettben/ben av döda (kroppar) och varje/all orenhet.” (Matt 23:25,27b)

Då (Jesus) hade sett sig runt omkring (på) dem som satt (i) en ring runt omkring (Honom), säger Han: ”Skåda, Min moder och Mina bröder.” (Mark 3:34)

Då (Jesus) satt ’in i’/uppåt Olivträdens berg alldeles mitt emot helgedomen, utfrågade Petrus och Jakob och Johannes och Andreas Honom enligt/angående sitt eget. (Mark 13:3)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

När soldaterna så hade korsfäst Jesus, tog de Hans kläder och gjorde fyra delar, en del för ‘var och en’/varje soldat * (א*). (Joh 19:23a)

(Emot) (א,* א) de sju (א,* א) lampställenas mitt (skådade jag en) lik en människas son. (Upp 1:13a)

(Det är) präster (א*,A) i en ring från tronen, (som är) lik ’av smaragd’/smaragd (i) skådande, och i en ring från tronen (var) tjugofyra troner och emot tronerna satt tjugofyra äldste. (Upp 4:3b-4a)


Egna kommentarer och funderingar:

I judisk talsymbolik representerar talet fyra – och här de fyra levande varelserna – världen och hela det skapade universum. Jämför Egna kommentarer och funderingar till Joh 19:23-24.


Grekiska ord:

gemô (vara full av) (i NT + exempel i GT) Matt 23:25,27; Upp 4:6 – 1 Mos 37:25; Ps 10:7; 14:3; 2 Mack 3:30; Luk 11:39; Rom 3:14; Upp 4:8; 5:8; 15:7; 17:3-4; 21:9.

zôon (levande varelse) (i NT + exempel i Apokryferna) Upp 4:6 – Salomos Vishet 7:20; 11:15; 13:10,14; 15:18-19; 16:18; 17:18(19); 19:10,21; Syr 13:15; Hebr 13:11; 2 Petr 2:12; Judas v 10; Upp 4:7-9; 5:6,8,11,14; 6:1,3,5-7; 7:11; 14:3; 15:7; 19:4.

kyklos (ring) (i NT + exempel i Apokryferna) Mark 3:34; Upp 4:6 – Judit 7:20; 1 Mack 1:37; 3:25; 5:38; 7:17; 2 Mack 4:32; Salomos Vishet 7:19; 13:2; Baruk 2:4; Mark 6:6,36; Luk 9:12; Rom 15:19; Upp 5:11; 7:11.

opisthen (bakifrån) (i NT + exempel i Apokryferna) 1 Mack 13:27; Jeremias brev v 5; Upp 4:6 – 1 Mack 9:16; Matt 9:20; 15:23; Mark 5:27; Luk 8:44; 23:26; Upp 5:1.


Ytterligare studier:

2 Mos 28:33-34; 1 Sam 4:4; 2 Sam 6:2; Ps 18:10(11); 80:1(2); 99:1; Jes 37:15-16; Hes 1:18; 9:3; 10:1-2; Mark 13:27; Apg 10:11; 11:5; 12:4; Upp 4:9; 5:1,6; 6:1,6; 14:3; 19:4.


Mark Dever "A Vision of God: Ezekiel 1:1-20"; Southern Baptist Journal of Theology 2.4 (Winter 1998): 16-23.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-23; 2012-06-12; 2015-02-04)

Tillbaka till sidans topp

4:7 Och den första levande varelsen (var) lik ett lejon och den andra levande varelsen lik en ungtjur och den tredje levande varelsen hade ansiktet likt (ett hos) en människa(א,* א) och den fjärde levande varelsen (var) lik en flygande örn.

Ord för ord (30 ord i den grekiska texten Sinaiticus): och den levande-varelse den första lik (ett)-lejon och den andra levande-varelse lik (en)-ungtjur och den tredje levande-varelse havande '-t ansikte'/ansiktet 'som likt'/likt (en)-människa och den fjärde levande-varelse lik (en)-örn flygande.


1883: Och det första djuret var likt ett lejon, och det andra djuret var likt en oxe, och det tredje djuret hade ansikte såsom en människas, och det fjärde djuret var likt en flygande örn.

1541(1703): Och det första djuret war likt ett lejon; och det andra djuret likt enom kalf; och det tredje djuret hade ett ansigte såsom en menniska; och det fjerde djuret likt enom flygande örn.

LT 1974: Den första av dessa levande varelser såg ut som ett lejon, den andra liknade en oxe, den tredje hade en människas ansikte och den fjärde liknade en örn med vingarna utsträckta som i flykt.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Gud talade: ”Låt vattnen leda/föra ut krypande/krälande djur av/med levande själar och flygande varelser som flyger uppå jorden.” (1 Mos 1:20a, Grekiska GT)

(Jakob sade: “Judas är) ett ungt djur av ett lejon. … “ (1 Mos 49:9b, Grekiska GT)

(Herren sade till Israel/Mose:) “Jag tog er upp, som om uppå örnars vingar, och Jag ledde/förde er i riktning mot, i riktning mot Mig själv.” (2 Mos 19:4b, Grekiska GT)

Och/angående en överensstämmelse av/med (de levande varelsernas) ansikten, en människas ansikte och ett lejons ansikte ut ur de rätta/högra (delarna) (på alla) fyra och en ungtjurs ansikte ut ur de kvarvarande/vänstra (delarna) (på alla) fyra, och en örns ansikte (på alla) fyra. (Hes 1:10, Grekiska GT)

(Kaldeerna) kommer att flyga som en örn (som är) villig 'in i'/'med syfte på' det att äta. (Hab 1:8b, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Fariseernas lärjungar med herodianerna sade till Jesus:) "Lärare, vi vet att Du är sanningsenlig och i sanning lär Guds väg och inte bryr Dig om med anledning av ingen/någon, ty Du ser inte ’in i’/till människors ansikte/uppsyn.” (Matt 22:16b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Varest/där – om alltefter omständigheterna – fallet/liket må vara, där skall örnarna ledas/föras tillsammans.” (Matt 24:28)

Då (sonen) hade stått upp kom han i riktning mot sin fader. Men då han ännu höll sig på avstånd långt bort, skådade hans fader honom ... (och den här människan talade till sina slavar): "För/’för fram’ den gödda ungtjuren (och) offra (den) och då vi har ätit, må vi göra oss glada." (Luk 15:20a,23)

Det fanns och/också en inskrift på/vid (Jesus) (med) bokstäver (på) grekiska, (på) latin, (på) hebreiska (א*): ”Den här (är) judarnas kung.” (Luk 23:38; jfr ”lejonet ut ur/av Judas' stam” i Upp 5:5)

(”Ledarskapet för hundra man” sade om Jesus:) “Förvisso var den här Människan (hela tiden) rättfärdig.” (Luk 23:47b)

(De som satt i rådet) skådade (Stefanos') ansikte som om (det var) en budbärares ansikte. (Apg 6:15b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Jesus kom så ut utanför och var klädd i den törniga kronan och det purpurröda klädesplagget. Och Han säger till dem: ”Skåda, Människan!” (Joh 19:5)

Men/och Pilatus skrev och/också en överskrift och satte uppå korset. Men/och det skrevs: ”Jesus, Nasoreen, judarnas kung.” (Joh 19:19; jfr ”lejonet ut ur/av Judas' stam” i Upp 5:5)


Exegeter, evangelister med flera:

(De fyra varelserna) liknade i tur och ordning ett lejon, en ungtjur, en människa och en örn, vilka enligt en kommentator representerar ”allt det ädlaste, starkaste, klokaste och snabbaste inom djurens värld. (John Stott "Genom Bibeln - Dag för dag" s 411 i kommentar till Upp 4:11)

Han utkämpade en kamp på liv och död med den våldsamma tjuren, 89-årige lantbrukaren Ernst Åkerman, Skillingaryd. Händelsen utspelade sig i en hage på väster i Skillingaryd, där Åkerman hade ett flertal ungtjurar inom ett inhägnat område där djuren gick lösa. Varje dag brukade Ernst Åkerman gå och se till tjurarna och han var god vän med dem. Men denna dag var tjurarna litet oroliga och när lantbrukaren kom nära en av dem, så blev han omkullknuffad. Han försökte att snabbt resa sig men tjuren gick till anfall och Åkerman hamnade på ryggen med tjuren över sig. Tjuren trampade honom på armar och ben, vilket givetvis gjorde mycket ont. Sedan försökte tjuren gång på gång att stånga Åkerman i bröstet och ansiktet. Då Åkerman stor del av sitt liv handskats med djur, så var han väl medveten om att tjurens näsborrar var känsliga. Därför försökte han att köra in fingrarna i näsborrarna på tjuren, vilket lyckades. Så länge han orkade hålla fingrarna kvar i näsborrarna, så lugnade tjuren ner sig, men några tecken på att ge upp hade den inte. Så fort lantbrukaren släppte greppet var tjuren över honom igen med förnyade angrepp. . . . Omtumlad och öm i kroppen kunde (dock) Åkerman (till sist) sätta sig i säkerhet. . . . "Jag tror att tjuren ville visa sin makt när jag föll omkull", säger Åkerman, "därför denna våldsamma brottningsmatch." (Sven Storck "Då 89-årige Ernst Åkerman 1966 stred för livet med ungtjur" s 68-69)

De fyra huvudena hos var och en av (de levande varelserna) är hos Johannes fördelade på de olika gestalterna: lejonet, såsom det förnämsta bland alla vilda djur, oxen bland husdjuren och örnen bland himlens fåglar representerar tillsammans med människan den levande skapelsen i dess helhet, liksom keruberna i Gamla Testamentet. Fyra är de, sade rabbinerna, som härskar i denna världen: bland skapelserna över huvud människan; bland fåglarna örnen; bland husdjuren oxen; bland vilddjuren lejonet. (Olaf Moe "Johannes Uppenbarelse" s 133)

Människan är skapelsens herre; lejonet är det modigaste, oxen det starkaste, örnen det snabbaste av alla djur. Dessa fyra: människa, lejon, oxe och örn äro därför värdiga representanter för världsalltet. (C. Skovgaard-Petersen "Symboler som förvandlas" s 47; Svenska Alliansmissionen - Jönköpings Missionsförenings missionskalender 1930)

Åldriga evangelister, träden nu alla fram! Kitt och klister, allting brister, världen står i damm. Märken I ej hur det grånar åter till medeltid? Luften morlar och dånar: storm, ström, strid. ... Ängel, blås i basunen, bryt ditt sista sigill! Smattra örn, kring kyrkans hörn din apokalyptiska drill! Ryten, I lejonlundar, ert blodsevangelium! Oxen ensam begrundar, stor, sträng, stum. ... Fjärran i fridens ängder, ledd som med solskensgarn, följer stuten, glansbegjuten, himmelens förstfödda barn. Ensam vid drömmande tjärnen går han i oljeskog; blommor bär han på stjärnen, vingar gro kring hans bog. (Erik Axel Karlfeldt "Flora och Bellona" s 447,449-450; Oxen i Sjöga. Den ursprungliga titeln på dikten var "Heliga oxe i Vika". Vika kyrka ligger söder om Falun och här knackades 1918 en kalkmålning föreställande en oxe. I dikten görs flera anspelningar till Uppenbarelseboken.)

Bildhuggaren ser syner. Han berättar för mig att han sett Orfevs och Kristus modellerade tillsammans i en klippa i Bretagne. ... En afton då jag gick nedför rue de Rennes (i Paris) med min synska vän, tvärstannade han framför ett bokhandelsfönster, vari färgglada fotografier voro uppställda. Det var en följd scener, där människofigurer uppträdde med styvmorsvioler i huvudenas ställe. Ehuru iakttagare av växtvärlden hade jag aldrig upptäckt penséns likhet med ett människoansikte. Men min kamrat kunde inte hämta sig från sin förvåning, till vilken han hade dubbla skäl. "Kan ni tänka er, att i går afton, när jag kommer hem, betraktar mig penséerna i mitt fönster på ett gäckande sätt, och plötsligt såg jag i deras ställe mänskliga ansikten, men jag var övertygad om att det var en vision, som härledde sig av nervositet. Och nu i dag återfinner jag detta tryckt och utgivet för längesedan; det är alltså ingen illusion, utan verklighet, eftersom den okände artisten har gjort samma iakttagelse för mig. (August Strindberg "Inferno" s 42-43)

"Örnen!" ... Örnen, ett nom de guerre (stridsnamn) som Strindberg antagit i kamratkretsen och som han använde långt senare, t . ex. i breven till Harriet Bosse. ... En elev i Stockholms Lyceum hade under en lektion i grekiska hört fel när kamraterna viskade översättningen för honom och i stället för "hören mig" sagt "örnen". Strindberg, som endast i andra hand hört historien, fann den dråplig och brukade "Örnen" som lystringsord, sedan som nom de guerre på sig själv. Därtill kom att Strindberg på Kymmendö sommaren 1871 hittat en örnfjäder, som han använde till penna. I den ofullbordade självbiografiska skärgårdsroman, som Strindberg skrev i början av 1870-talet, kallas huvudpersonen för Örn. (August Strindberg "August Strindbergs brev I 1858-1876" s 94-95; avslutande beteckning på August i hans brev till kusinen Johan Oscar i december 1871 samt fotnot 6 till detta brev)

(Maria) iakttager varje detalj i (Barnarps) kyrka. ... Mitt på (predikstolens) korg finns fem skulpturer, i mitten Kristus med jordklotet i sin hand och på båda sidor om honom, de fyra evangelisterna med sina symboler. Markus med lejonet, Lukas med oxen och Johannes med örnen. Matteus symbol, den bevingade människan, finns inte med. (Uno Broberg "Patron på Odensjö" s 186; skildrad tidsperiod 1830-1870)

Örnen hade en viktig plats ibland annat den romerska föreställningsvärlen, såväl inom armén som inom religionen. Jupiters heliga fågel var örnen och då kejsarens själ lämnade det jordiska gjorde den det i form av en örn. (Kent Andersson "Guldfingerringen från Ekeryd - inte vilken ring som helst" s 44; Byarums Hembygdsfärening Årsskrift 1995)

Keruberna hade fyra ansikten, och deras ansikten var bilder på Guds Sons religionsordning. Ty (som Skriften) säger: ”Den första levande varelsen var likt ett lejon”, vilket symboliserar Hans verksamma arbete, Hans ledarskap och kungliga makt; ”den andra var lik en kalv”, vilket betecknar (Hans) offer- och prästerliga ordning; men ”den tredje hade, som det var, ansiktet av en människa” – en tydlig beskrivning av Hans tillkommelse som en mänsklig varelse; ”den fjärde var lik en flygande örn” vilket pekar ut gåvan av Anden som sänker Sina vingar över Kyrkan. (Irenaeus, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 428)


Grekiska ord:

aetos (örn) (i NT) Matt 24:28; Upp 4:7 – Luk 17:37; Upp 8:13; 12:14.

leôn (lejon) (i NT + exempel i Apokryferna) Upp 4:7 – Ester 4:17s(C24); 1 Mack 2:60; 3:4, 2 Mack 11:11; Salomos Vishet 11:17; Syr 4:30; 13:19; 21:2; 25:16; 27:10,28; 28:23; 47:3; Bel och Draken v 31,32(Theod),34; 2 Tim 4:17; Hebr 11:33; 1 Petr 5:8; Upp 5:5; 9:8,17; 10:3; 13:2.

moschos (ungtjur) (i NT) Upp 4:7 – Luk 15:23,27,30; Hebr 9:12,19.

petomai (flyga) (i NT) Upp 4:7 – Upp 8:13; 12:14; 14:6; 19:17. Jfr petamai i 5 Mos 4.17.

prosôpon (ansikte) (i NT + exempel i Apokryferna) Matt 22:16; Apg 6:15; Upp 4:7 – Ester 5:1b/D5,1d/D7,2a/D14; Tobit 3:6,12; 12:16; 13:6; Judit 2:7; 6:2; 7:18; 9:1; 10:7,23; 16:7; 1 Mack 1:22; 3:22,53; 4:40,57,61; 5:34,43; 15:39; 2 Mack 6:18; Salomos Vishet 6:7; 17:4; Syr 4:22; 7:24; 13:25; 19:27; 21:2; 25:17,23; 26:4-5,17; 35:12(15); 36:22(24); 42:1; 50:17; Jeremias brev v 20. Matt 6:16-17; 11:10; 17:2,6; 18:10; 26:39,67; Mark 1:2; 12:14; 14:65; Luk 2:31; 5:12; 7:27; 9:29,51-53; 10:1; 12:56; 17:16; 20:21; 21:35; 24:5; Apg 2:28; 3:13,20; 5:41; 7:45; 13:24; 17:26; 20:25,38; 25:16. 1 Kor 13:12; 14:25; 2 Kor 1:11; 2:10; 3:7,13,18; 4:6; 5:12; 8:24; 10:1,7; 11:20; Gal 1:22; 2:6,11; Kol 2:1; 1 Thess 2:17; 3:10; 2 Thess 1:9; Hebr 9:24; Jak 1:11,23; 1 Petr 3:12; Judas v 16; Upp 6:16; 7:11; 9:7; 10:1; 11:16; 12:14; 20:11; 22:4.

tetartos (fjärde) (i NT + exempel i Apokryferna) Upp 4:7 – Ester 10:3l(F11); Judit 12:10; 2 Mack 7:13; Syr 26:5; Matt 14:25; Mark 6:48; Apg 10:30; Upp 6:7-8; 8:12; 16:8; 21:19.


Ytterligare studier:

Hes 1:5,8; 10:14; Dan 7:3-8; Upp 6:1,3,5,7.


Mark Dever "A Vision of God: Ezekiel 1:1-20"; Southern Baptist Journal of Theology 2.4 (Winter 1998): 16-23.

Thomas Edward McComiskey "Alteration of OT Imagery in the Book of Revelation: Its Hermeneutical and Theological Significance"; Journal of the Evangelical Theological Society 36.3 (1993): 307-316.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-23; 2012-06-12; 2015-02-04)

Tillbaka till sidans topp

4:8a Och de fyra levande varelserna, en, var och en (א,* א) av dem, de hade (hela tiden) (א,* א) sex vingar uppåt ‘i en ring från’/’runt omkring’, och inifrån är de fulla av ögon.

Ord för ord (16 ord i den grekiska texten Sinaiticus): och de fyra levande-varelser, en var-och-en (av)-dem (de)-hade-(hela-tiden) uppåt vingar sex i-en-ring-från och inifrån är-(de)-fulla-av ögon.


1883: Och hvart och ett af de fyra djuren hade sex vingar; rundt omkring och under vingarna voro de fullsatta med ögon ...

1541(1703): Och de fyra djur hade hwartdera sex wingar allt omkring, och de voro innantill full med ögon ...

LT 1974: Var och en av dessa varelser hade sex vingar, och mittpartierna av deras vingar var övertäckta med ögon.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Keruberna kommer att ’vara sträckande’/’breda ut vingarna uppifrån uppå (soningsmedlet) och överskuggande/överskugga uppå soningsmedlet med sina vingar och sina ansikten (vända) ’in i’/emot varandra.” (2 Mos 25:20a, Grekiska GT)

(Mose sade till Israel:) “Som en örn 'att skydda'/skyddar sitt näste ... (bredde Herren ut) Sina vingar (och) ’tog emot’/godtog (Sitt folk). (5 Mos 32:11a, Grekiska GT)

Serafer stod (i) en ring (runt Herren), åt en/’var och en’ sex vingar. (Jes 6:2a, Grekiska GT)

I mitten (av molnet var det någonting) som en likhet (med) fyra levande varelser. (Hes 1:5a, Grekiska GT)

(De levande varelsernas) ryggar var fyllda med ögon 'i en ring från'/'runt omkring' de fyra. (Hes 1:18b, Grekiska GT)

(Kerubernas) ryggar och deras händer och deras vingar och hjul var fyllda med ögon 'i en ring från'/'runt omkring' deras fyra hjul. (Hes 10:12, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Jerusalem:) "Hur många gånger ’har Jag’/’har Jag inte’ velat leda/föra tillsammans emot/’sökande efter’ dina barn, 'vilken en vändning'/'på det sätt som' en höna emot/’sökande efter’ sina fågelungar/kycklingar leder/för tillsammans inunder vingarna, och/men ni ville inte. (Matt 23:37b)

Då (Jesus och Hans lärjungar) åt, talade (Jesus): “Amen, Jag säger er att/: ’En ut ur/av er skall ’ge Mig till sidan av’/’överlämna Mig’.’” Och då de var oerhört sorgsna, började de säga till Honom, en ’var och’/efter en: ”Ej är (det) väl jag, Herre?” (Matt 26:21-22)

… Herren ’visade ... upp’/utsåg och/också (א,* א, A) sjuttio andra och skickade bort dem ‘uppåt två’/’två och två’ * (א,* א, A) före 'Sitt ansikte'/'(Sin) person' in i varje stad och plats, var/dit Han själv (hela tiden) stod i begrepp att komma. (Luk 10:1)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Där var * (א*) (hela tiden) sex vattenkrukor av sten, (gjorda) enligt/angående judarnas rening. De hade rum uppåt för två eller tre ankaremått. (Joh 2:6)

(Det är) präster (א*,A) i en ring från tronen, (som är) lik ‘av smaragd’/smaragd (i) skådande. Och i en ring från tronen (var) tjugofyra troner och emot tronerna satt tjugofyra äldste. (Upp 4:3b-4a)

Och i tronens mitt och (i) en ring av/från tronen (var) fyra levande varelser, som var fulla av ögon framför och bakifrån/bakom. (Upp 4:6b)


Egna kommentarer och funderingar:

Uttrycket “en, var och en” förekommer flera gånger i 4 Mack (8:5,9; 13:13,18; 15:19; 16:24)


Grekiska ord:

esôthen (inifrån) (i NT + ett exempel i Apokryferna) Upp 4:8 – Bel och Draken v 7; Matt 7:15; 23:25,27-28; Mark 7:21,23; Luk 11:7,39-40; 2 Kor 7:5; Upp 11:2(א,*א).

pteryx (vinge) (i NT + ett exempel i Apokryferna) Matt 23:37; Upp 4:8 – Salomos Vishet 5:11; Luk 13:34; Upp 9:9; 12:14.


Ytterligare studier:

2 Mos 37:9; Rut 2:12;1 Kung 6:27; 8:6-7; 2 Krön 5:7-8; Upp 4:9; 5:6; 6:1,6; 7:11; 14:3; 15:7; 19:4.


Mark Dever "A Vision of God: Ezekiel 1:1-20"; Southern Baptist Journal of Theology 2.4 (Winter 1998): 16-23.

Thomas Edward McComiskey "Alteration of OT Imagery in the Book of Revelation: Its Hermeneutical and Theological Significance"; Journal of the Evangelical Theological Society 36.3 (1993): 307-316.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-23; 2012-06-12; 2015-02-05)

Tillbaka till sidans topp

4:8b Och de har inte vila, då de dag och natt säger: “Helig, helig, helig, helig, helig, helig, helig, helig (א*) Herren Gud, den Allsmäktige, Den som (hela tiden) var och Den som är och Den som kommer.”

Ord för ord (29 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus): och vila inte (de)-har dag och natt sägande: helig, helig, helig, helig, helig, helig, helig, helig 'herre -en gud'/'herre guden'/'Herren Gud' den allsmäktige, den-(som) (hela-tiden)-var och den varande och den kommande.


1883: ... och sade utan uppehåll dag och natt: Helig, helig, helig är Herren Gud, den allsvåldige, som var och som är och som kommer.

1541(1703): ... och hade ingen ro dag eller natt, och sade: Helig, helig, helig är Herren Gud allsmägtig, som war, och som är, och som komma skall. (fetstil ”Helig, helig, helig ... komma skall”)

LT 1974: Dag och natt sade de utan uppehåll: ”Helig, helig, helig är Herren Gud allsmäktig – han som var och som är och som ska komma.”


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Gud talade i riktning mot Mose: “Jag är Den som är.” Och Han talade: ”På det här sättet skall du tala till Israels söner: ’Den som är har skickat (och skickar) mig bort i riktning mot er.’” (2 Mos 3:14, Grekiska GT)

(Herren sade till Mose:) “Samtala (med) Israels söners synagoga och tala (vänd) i riktning mot dem: ‘Ni skall vara heliga, eftersom Jag Herren er Gud (är) helig.” (3 Mos 19:2, Grekiska GT)

(Ester sade till judarna:) “... Ni må ej äta men/och ej dricka emot/under tre dagar, natt och dag.” (Ester 4:16a, Grekiska GT)

(Psalmisten sade: ”Lycklig en man som) kommer att ’bry sig om i’/studera (Herrens) lag dag och natt.” (Ps 1:2b, Grekiska GT)

Den andre/ene (serafen) utropar (och har utropat) (vänd) i riktning mot den andra och han sade ('hela tiden'/'gång på gång'): “Helig, helig, helig (är) härskarors Herre.” (Jes 6:3a, Grekiska GT)

(Herren sade: “Den där dagen skall Gud leda den heliga och den stora och den stabila dolken emot, emot draken, en flyende orm, emot draken, en slingrande orm, och Han skall “ta ... upp för Sig själv’/’göra sig av med’ draken. (På) den där dagen (skall det finnas) en fin vingård. Begärande (skall) ’börja ut ur’/utgå nedifrån/emot henne. Jag (är) en stabil stad, en stad som är belägrad, (men) Jag kommer att vattna den fåfängt/förgäves. Ty den skall tröskas en natt, men/och en dag skall muren falla.” (Jes 27:1-3, Grekiska GT)

(Herren sade:) “Jag, Gud, (är) först, och in i de ting som kommer på är Jag.” (Jes 41:4b, Grekiska GT)

... (Juda) har satt sig ner i/bland nationer. Hon har inte funnit vila. (Klag 1:3a, Grekiska GT)

“Hör och var vittne på/’för ... skull’ Jakobs hus”, säger Herren Gud, den Allsmäktige. (Amos 3:13, Grekiska GT)

Herren Gud, den Allsmäktige, (är) ett namn åt Honom. (Amos 4:13b, Grekiska GT)

(Salomo sade: "Jag har kunskap om) tiders början och slut och mitt." (Salomos Vishet 7:18a)

(Asarja sade:) “Välsigna Herren, nätter och dagar.” (De tre männens lovsång v 46a)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade:) ”Lyckliga ... lyckliga ... lyckliga ... lyckliga ... lyckliga ... lyckliga ... lyckliga ... lyckliga.” (Matt 5:3-10)

(Jesus sade till de skriftlärda och fariseerna:) “När – alltefter omständigheterna – den orene anden må komma ut från människan, 'kommer ... igenom'/passerar den genom platser utan vatten och söker vila och finner inte. Då säger den: ’Jag skall vända mig intill, in i mitt hus, varifrån jag kom ut.’ Och då den har kommit, finner den det ledigt och (א,*א) varande (och havande varit) sopat och varande (och havande varit) smyckat. Då går den och tar i sällskap med sig själv vid sin sida sju andra andar, värre än den själv. Och då de kommit in, bor den där. Och de sista tingen blir för den där människan sämre än de första.” (Matt 12:43-45a)

(Jesus sade:) “Många skall komma på/’för ... skull’ Mitt namn och säga att/: ’Jag är’ och skall leda många vilse.” (Mark 13:6)

(Budbäraren sade till Maria:) "En herre Gud skall ge (Jesus) hans fader Davids tron. (Luk 1:32b)

(Maria sade:) “Heligt ‘(är den förmögnes) namn’/’(dens) namn (som förmår)’.” (Luk 1:49b)

(En änka) stod inte på avstånd av/från helgedomen och/utan tjänade natt och dag (med) fastor och böner. (Luk 2:37b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Må inte/förvisso ej Gud göra utverkandet av Sina utvaldas rättvisa, av de som ropar till Honom dag och natt, och är inte Han långmodig ’på dem’/’för deras skull’? Jag säger till er, att Han skall göra utverkandet av deras rättvisa i/med snabbhet.” (Luk 18:7-8a)

(I Lydda) fann Petrus a viss människa (vid) namn Aineas, som ’ut ur’/sedan åtta år legat ner uppå en madrass, (en människa) som (hela tiden) var (och hade varit) ’löst upp från sidan’/förlamad. Och Petrus talade till honom: “Aineas, Jesus Kristus botar dig. Stå upp och bred/sträck ut dig själv.” Och genast stod han upp. (Apg 9:33-34)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus sade till judarna:) ”Om – alltefter omständigheterna – ni ej må tro Mig (א,*א), att Jag är, skall ni dö i era missar (av Guds mål).” (Joh 8:24b)

Jesus talade till (judarna): "Amen, amen säger Jag er, innan Abraham bli/blev, är Jag." (Joh 8:58)

(Jesus sade till sin Fader:) ”Jag är inte längre i utsmyckningen/’den utsmyckade världen’. Och/men själva är de i utsmyckningen/’den utsmyckade världen’, och Jag kommer i riktning mot Dig. Helige Fader, håll dem kvar i Ditt namn, i vilket Du har gett * (P66,א,*א) Mig, för att de må vara ett helt och hållet som vi.” (Joh 17:11)

Fröjdbringande (nåd) (med) er och frid från Den som är och Den som (hela tiden) var och Den som kommer ... (Upp 1:4b)

(Herren Gud), Den som är och Den som (hela tiden) var och Den som kommer, den Allsmäktige. (Upp 1:8b)

Detta är vad den Sanne, den Helige, säger: ... (Upp 3:7b, ”Filadelfia”)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

(Matt 5:3-12) består av åtta – eller kanske från början sju – strofer i tredje person, som kompletteras med en tvådelad utsaga i andra person. ... Det är egendomligt att texten innehåller åtta saligprisningar. Matteus brukar eftersträva sjutalet. Ingen handskrift har emellertid endast sju makarismer, och talet åtta finns även hos Lukas (saligprisningar+verop). (Birger Gerhardsson ”Ur Matteusevangeliet” s 126 i kommentar till Matt 5:3-12)

Är i främmande land som är skyddat av 8:an, den heliga rosettängeln. Den är alltid på väg genom vårt kött, stiftar oro, gör stoftet flygfärdigt. (Nelly Sachs "Glödande gåtor" s 552)

I Tyskland firas Flandernslaget med åtta dagars flaggning och tre dagars klockringning. Slaget är "ett större Waterloo, ett större Sedan, ett större Tannenberg än tyska historien hittills känt". . . . Dunkerque har fallit och den siste allierade soldaten har lämnat världshistoriens blodigaste valplats i fiendens besittning. Och slaget i Flandern kan gå till historien som det hittills största och kanske märkligaste av mänsklighetens sammandrabbningar. . . . . . . "Hakkorsflaggan vajar på Eiffeltornet" stod det på löpsedlarna i kväll (den 14 juni 1940). Tyskarna är i Paris. Öde gator och igenbommade fönster mötte dem. Det måtte vara svårt att vara parisare. I Berlin rings det i klockorna och flaggas av alla krafter. . . . . . . I förrgår, den tredje (september 1943), på dagen fyra år, sedan England förklarade Tyskland krig, gick 8:e armén över Messinasundet och klev i land på Italiens "tå". . . . . . . Igår kväll den 8:e september (1943), satt jag på Karins sängkant och läste "Kapten Grants barn", då Lars klev in och meddelade, att Italien gått med på kapitulation utan villkor. Detta var ju väntat, men likafullt kändes det på ett alldeles särskilt sätt, att man upplevde ett märkesdatum i detta krig, och jag gav bägge barna en 25-öring till åminnelse. . . . Vapenstilleståndet undertecknades redan den 3 september på Sicilien, men har hemlighållits, antagligen för att den italienska flottan skulle få tid att löpa in i allierade hamnar. . . . . . . Lili Marlene följde tyska Afrika-kåren på dess segermarscher. Lala Andersons mjuka röst bar den melankoliska tangon ut i ökennatten - den smekte engelsmännens öron och erövrade åttonde armén. Varenda kväll ställdes varenda radio bakom de engelska linjerna in på tyska stationer. Lili Marlene blev de brittiska truppernas nya Tipperary, den blev - när vinden äntligen vände sig - åttonde arméns segersång, som klingade vid El Alamein och Bizerte och följde med till Sicilien och Italien. (Astrid Lindgren "Krigsdagböcker 1939-1945" s 52; 1940-06-05, 1940-06-14; 1943-09-05; 1943-09-08 samt Dagens Nyheter 1944-05-21)

(1904 Maj 11:e) Västgöta nation (i Lund) har med anledning af nationskamraten Axel Daléns frånfälle anlagt 8 dagars sorg. (August Strindberg "Ockulta dagboken" s 204; tidningsnotis)

Nikolaj togs till Moskva när han var elva år gammal och fick arbete hos Ivan Makarytj från familjen Matveitjev som då arbetade i trädgården "Erémitage". Och nu när Nikolaj vände sig till Matveitjevs talade han i högtidlig ton: "Ivan Makarytj är min välgörare, och jag är skyldig att dag som natt be till Gud för honom, för det är tack vare honom som det blev en ordentlig människa av mig." (Anton Tjechov "Bönderna" s 178)

Så kom begravningsdagen; det var ingen undervisning i gymnasiet. Kamrater och lärjungar bar locket och kistan, och gymnasiekören sjöng hela vägen till kyrkogården "Helige Gud". I processionen deltog tre präster, två diakoner, hela pojkgymnasiet och biskopskören, iförd mässkrud. Och de som gick förbi och såg den högtidliga begravningen, gjorde korstecknet och sade: "Give Gud att var och en finge dö så." När Nikitin kom hem från kyrkogården, letade han rörd fram sin dagbok i skrivbordslådan och skrev: "Nu har man sänkt ner Ippolyt Ippolitytj i graven. Frid över Ditt stoft, anspråkslöse arbetare!" (Anton Tjechov "Modersmålsläraren" s 157)

Det kom en häftig skräll, åskan rullade över från höger till vänster och så tillbaka igen och dog bort någonstans vid de första fororna. "Helig, helig, helig är Herren Sebaot!" viskade Jegorusjka och gjorde korstecknet. "Herre, Din ära uppfylle himmeln och jorden ..." Himmeln öppnade sitt svarta gap och spydde ut en bländande eld. ... Jegorusjka beslöt att hålla ögonen riktigt fast slutna och inte ge akt på något, utan bara vänta tills allt var över. (Anton Tjechov "Stäppen" s 96)

Den arme Dosifej Andreitj hörde på, teg och kröp ihop - om av fruktan eller av skam, det vet jag inte. Även under middagen lämnade honom hans stränga gemål ingen ro. Hon tog inte ögonen ifrån honom och följde varje hans rörelse. "Salta din soppa! Håll inte skeden så. Skjut bort salladsskålen ifrån dig, annars fastnar du i den med ärmen! Låt bli att blinka med ögonen!" ... "Ja men, du är då väl ändå en olycklig människa, bror lille!" sa (förre stabsryttmästaren, godsägare Dokukin) till Dosifej i det han tungt drog efter andan. "Jag har suttit här i en timme med henne, och jag är fullständigt slut; hur är det möjligt för dig att härda ut med henne både natt och dag ... ååh! En martyr, det är vad du är, en olycklig martyr! Ett betlehemitiskt gossebarn är du, dräpt av Herodes!" Dosifej blinkade med sina små ögon, talade och sade: "Sträng behagar hon vara, det är nog riktigt, men jag är likväl tvungen natt och dag att bedja för henne till Gud, ty från henne ser jag intet förutom välgärningar och kärlek." "Du är en förlorad människa!" Dokukin slog ifrån sig med handen. "En gång i tiden har han dock talat i adelsförsamlingen, och han uppfann en ny såningsmaskin! Men den där maran har fullständigt ridit ner karln! Ack och ve!" "Dosifej!" hördes den kvinnliga basen. "Var håller du till? Kom hit och jaga undan flugorna från mig!" Dosifej Andreitj spratt till och ilade på tåspetsarna in i sängkammaren ... "Tvi tusan!" spottade Dokukin efter honom. (Anton Tjechov "Sista mohikanskan" s 41-42)

Denna Hanna har inga särskilt utwalda dagar och fastar icke på lördagen och fredagen, icke heller på apostladagsaftnarna eller fasteqwartaler (tre dagars fastetider, en i hwarje årstid), icke heller gör hon någon åtskilnad på mat. Nej, hon tjenar Gud dag och natt. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 119 i kommentar till Luk 2:33-40)

Under tempelhvalfven var det icke endast prästerna, som förde (den teologiska) striden; ofta gjorde åhörarne det äfven. Själfva hymnerna, som där uppstämdes, fingo icke sällan en egendomlig klang genom dogmatiska disharmonier. Så t. ex. under kejsar Anastasius' regering (491-518), då de två kämpande partierna, monofysisterna och det chalcedoniska kyrkomötets anhängare hvarje söndag möttes i Sofiakyrkan (i Konstantinopel) med starka sångarkörer, för att öfverrösta hvarandra vid uppstämmandet af hymnen "helig, helig, helig". Hymnen troddes hafva blifvit uppenbarad genom änglarne och vara densamma som keruberna sjunga inför Herrens anlete; men detta hade icke hindrat någotdera partiet att på ett visst ställe i densamma infoga sina egna dogmatiska slagord, och när sången hunnit till detta ställe, gällde det hvem som hade de starkaste lungorna och kraftigaste rösterna, chalcedoniska mötets anhängare . . . eller monofysiterna. . . . Det kunde då tillochmed hända, att efter slutsjungen hymn de båda körerna stormade mot hvarandra till kamp med handgripliga vapen, och att Sofiakyrkans höga hvalf genljödo af stridens buller och af de på läktarne samlade kvinnornas eggande eller ängsliga rop. (Viktor Rydberg "Den äldre medeltidens kulturhistoria" s 268-269; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1887)


Att fortsätta med (hembygden):

Siffran åtta är en gammal pånyttfödelse- och renhetssymbol. (Magnus Bergman "En kyrka blir till" s 62; Vaggeryds kyrkas invigning 1974; Bertil Ågren redogör för sitt konstnärliga arbete med kyrkans inre utformning; BG Ask-kommentar: Jag har inte i övrig litteratur läst om åtta-talet som en renhetssymbol, varför jag gärna tar emot synpunkter på detta påstående.)

Ungdomen värdesätter dagarna mindre än nätter, men äldre personer behagar nätterna mindre än dagar. (Alf Henrikson "Aftonkvist" s 130; Dag och natt)

En högtidlig och gripande begrafningsakt försiggick sistlidne söndag i Svenarum, då stoftet af aflidne distinktionskorpralen Erik Lagerkvist vigdes till den sista hvilan. Kistan bars af 8 distinktionskorpraler, samtliga kamrater till den hädangångne, och före densamma gingo tvenne underofficerare. ... (Vid) den öppnade familjegriften upplästes några för tillfället författade versar af distinktionskorpral Samuelsson. (Jönköpings-Posten 1910-04-13 "8 distinktionskorpraler bär sin kamrat till den sista hvilan")


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1900

Tack särskilt för förtroendet att jag fick ett frimärke med vuxendop i dopgrav, det är ju kontroversiellt. Samhälle, kyrka och familj fordrar uppriktighet, generositet, respekt och ett visst mått av ödmjukhet för att nå enhet i mångfald. Baptismens och pingströrelsens budskap om vatten och tro, Ande och liv är viktigt. Det skulle vara roligt att få stämma träff i åttakantiga (Obs!) San Giovanni i Fonte, Ravenna, vid kristenhetens skönaste dopgrav från 400-talet och samtala om olika tecken för den enda tron. (Du kommer väl ihåg vårt åttakantiga tempel på Gräsö?) (Martin Lönnebo-Tomas Sjödin "Väder, vind och livets allvar" s 116; brev från Martin till Tomas den 29 jan 2005)

Plön och Plönsjön (är) centrum för holsteinska Schweiz. Den forna residensstaden med 12 000 invånare är vackert belägen som på en ö mellan Stora Plönsjön och flera mindre sjöar. Den största sevärdheten är renässansslottet, byggt 1633-36 och en gång tidvis sommarresidens för det danska kungahuset. Numera (år 1980) är det internatskola. Till slottet hör en underbar park med Prinshuset från 1757, där det finns en festsal i rokoko och dessutom Prinsön, en smal landtunga med hänförande utsikt. Runt om Plön bildar åtta småsjöar ett oförlikneligt paradis för vandrare och vattensportutövning. Här finner man också hemtrevliga små byar vid stränderna. (Löbl-Schreyer/Hubert Neuwirth "(Drömvägar i) Västtyskland" s 19)

I Åsnenbygden har trädgårdarna skötts som slåtterängar. Där skiftar Natt och dag från blått till gult. ... I anslutning till hantverksbyn Korrö vid Ronnebyån i Linneryd vårdas (Kronobergs) läns förnämsta ås- och åängar inom ett kommunalt naturreservat. Floran i ängsbackarna på åsen (en av Värends mäktigaste rullstensåsar) är ovanligt rik på blåsippor, liljekonvaljer och Natt och dag. (Carl Erik Johansson "En inägorapsodi" s 131)

Då man jämför lovsångerna i Uppenbarelseboken med andra lovsånger i NT avslöjas en väldig skillnad mellan de två. Lovsångerna i Uppenbarelseboken innehåller inte någon kristologi; de flesta av dem består av GT-uttryck och står närmare judiska liturgiska lovsånger eller koralerna i de lukanska barndomsberättelserna än de står andra lovsånger i NT. (J. Massyngberde Ford "Revelation" s 21)

Den heliga åttafaldiga vägen (i buddhismen): 1. Rätt uppfattning. 2. Rätt tanke. 3. Rätt tal. 4. Rätt handlande. 5. Rätt livsföring. 6. Rätt strävan. 7. Rätt uppmärksamhet. 8. Rätt koncentration. (Richard H. Robinson-Willard L. Johnson "The Buddhist Religion" s 26)

Ur praktisk synpunkt måste man i en framställning av det liturgiska livets uppbyggnad (i den ortodoxa kyrkan) utgå från en annan princip än påskprincipen. Man utgår från den s.k. åttatonsprincipen. Hela kyrkoåret präglas av ett system där de liturgiska hymnerna växlar varje vecka under en följd av åtta veckor. Var och en av dessa veckor har en speciell melodi som präglar alla veckans hymner. Detta kallas en ton. Inom varje ton finns däremot olika hymner för varje dag i veckan. ... Under den del av kyrkoåret, som hör till påskkretsen, bryts dock (detta system). ... (Till) de böcker som är nödvändiga för att fullständigt kunna förrätta de ortodoxa gudstjänsterna (hör) ... Åttatonsbönen (grek. Oktoich). I denna bok återfinns texterna till de åtta tonerna för varje dag. ... Under loppet av de åtta veckorna förnyas hymnernas text för varje vecka men grundmotivet blir detsamma för varje dag. (Christofer Klasson "Ortodoxa kyrkan" s 158-159)

Broder i otron! Nåd, frid och framgång! Hur står det till i församlingen? Från Baggemossa horisont är intet annat nytt än det, att jag håller på att för andra gången nedkomma med ett lustspel. . . . Du ska få stycket redan om en fyra, fem dar, ty jag arbetar mest natt och dag, när anden faller på. (Vilhelm Moberg "Om Gud vill och hälsan varar - Vilhelm Mobergs brev 1918-1949" s 68; brev till Sven Henning Almquist 1922-10-04)

Det lider nu mot (det gamla kinesiska årets) slut. ... Åtta slag af nyårspresenter skola uppradas på en stor bricka och bäras omkring på en stång af två män till stadens mandariner. Gifmildhet gör ... ett godt intryck ej minst här, under det att njugghet i sådana ting skapar en opinion emot en, som hvar och en vill undvika. Vi ha nu allt fördigt och skola i morgon gå ut med brickan. (Hugo Linder "Åtta nyårspresenter i Tungchow"; bref afsändt från Tungchowfu 1910-02-08; Jönköpings-Posten 1910-04-19)

Vi skrifva i dag den åttonde september, och det är den åttonde gången jag nu krossar Atlanten - för si "krossa" så säger man i Amerikat. Det må ock i sammanhang härmed anmärkas, att just i dag för åttonde gången håller man på att krossa mig i Gäfle. Det är nämligen riksdagsmannaval i dag. (P. Waldenström "Bref från Atlantiska oceanen och Liverpool"; brefvet daterat 1905-09-09; Jönköpings-Posten 1905-09-25)


ca 1900 och tiden dessförinnan

Gubben (Carl Gustaf af) Leopold dog i sndags efter blott en dags sjukdom. Svenska Academien anlgger sorg efter honom p 8 dagar, en ra som ej vederfarits ngon annan n (Johan Henric) Kellgren, och det med rtta. Exc. (Anders Fredrik) Skldebrand som var hans ldsta bekanta inom Academien skall krossa vapnet och tala vid grafven. Jag lr f uppdrag att tala fver honom i WitterhetsAkademien. (Esaias Tegnér "Esaias Tegnérs brev V 1828-1829" s 294; brev frn Stockholm den 10 november 1829 till Anna Tegnér)

En gång från sinnena slöjan skall falla, då skall du höra den saliga ton, Tusende himmelska harpor skalla Omkring Allfaders strålande tron: Helig! Helig! (Erik Gustaf Geijer "Brages harpa" s 51; dikten tillkom under år 1811, tryckt i Iduna 1812)

I ett enkelt bergsmannahem nära Falun föddes Jesper Svedberg år 1653. ... Vid tolv års ålder hade Svedberg en dröm, som också brände sig in i hans medvetande. ... I sin biografi förtäljer han följande: "Vid min ålders trettonde år syntes jag mig om en nattetid vara på en viss hög ort, som var vid och härlig. Där voro två stora hus eller våningar, emellan dem en liten gång såsom en förstuga. ... Vilka Frälsaren ville hava till det härliga rummet eller våningen, som var på högra sidan, dem tvådde han och släppte dem in. ... Jesus ... tvådde mig och släppte in mig i den himmelska salen, som hög och mäkta lång var, jämväl ljus och klart skinande. ... Där sutto de utvalda ibland varandra nakna med inbördes fägnad och gamman i helig menlöshet och fullkomlig oskyldighet, förtroliga umgingos och talades vid. Vad jag där hörde, och vad jag där såg, det kan ingen människotunga uttala eller änglarne beskriva. ... Vi sjöngo där tillika med höga röster: 'Helig, helig, helig är Herren Sebaot; hela jorden är full av hans ära.' Och vid den sången vaknade jag." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1660-1709" s 269-272)

När sultanen Soliman II år 1522 fördrev johanniterriddarna från Rodos, fann dessa en fristad på Malta. Därmed öppnades en ny era för både johanniter och maltesare. De förra blev kända som malteserorden. Deras emblem, korset med åtta uddar symboliserande de åtta saligheterna, fick namnet malteserkors. . . . De medeltida riddarordnarna kan närmast liknas vid oberoende statsbildningar. Johanniternas härskare var stormästaren, som valdes på livstid. Påven erkändes som den högste andlige ledaren men johanniterna var mycket självständiga i förhållande till kyrkan. Vid stormästarens sida fanns ett generalkapitel och ett ordenskonvent, som bestod av åtta "pelare", ledarna för ordens åtta avdelningar. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 206-207)

Från 1500-talet eller tidigare använde den syrianska kyrkan åtta kyrkliga tonarter som de kallade "oktoechos" ... och bland dem fanns de "varma", de "kalla", de "fuktiga" och de "torra" melodierna. Bland dessa melodier återfinns glada, sorgsna, ödmjukande, stimulerande och aktiva melodier. Ur dessa valdes två motsvarande melodier ut för att sjungas varje vecka. Till exempel så motsvarades melodi nummer ett med melodi nummer fem etc. (Ignatius Aphram I Barsoum "De spridda pärlorna - En historia om syriansk litteratur och vetenskap" s 66, Kyrkliga liturgier)

Folktron ansåg att en förbannelse skulle för all framtid vila över släkten Natt och Dag, emedan en av dess medlemmar begått illgärningen (att döda Engelbrekt) på Hjälmarholmen. Men det egentliga motivet till Måns Bengtssons dåd är oklart; sannolikt var det ett djupt personligt agg mot Engelbrekt som fick sin upplösning i våld. Emellan mördarens far Bengt Stensson och rikshövitsmannen hade rått en långvarig fiendskap. Olaus Petri har en försiktig antydan om att far och son var i maskopi och tillsammans planlade mordet: det finns de som menar, skriver han, "att herr Bengt rådde honom (Engelbrekt) till att han skulle fara med båt". (Vilhelm Moberg "Min svenska historia berättad för folket. Andra delen." s 43)

De tidiga 1300-talskalkarna (i Skara stift) bibehålla i allmänhet den sönderklyftade skaftknappen och den runda foten (t. ex. kalken i Vads kyrka), men den senare prydes nästan regelbundet av ett graverat eller gjutet litet krucifix, vilket framgår av kalkarna i Remmene, Humla och Alingsås' landsförsamlings kyrkor. Den sistnämnda har också en latinsk inskrift runt foten: "DE VERA VITE FERT HOC VAS POCULA VITE" (Från det sanna vinträdet bjuder denna kalk livets dryck). . . . Under 1300-talets lopp blir kalkarnas form allt rikare och mera varierad. Den utomordentligt eleganta och säkert utförda kalken i Götene kyrka bär samma graverade latinska inskrift och gjutna lilla krucifix som kalken i Alingsås, men foten är åttkantig med insvängda sidor i stället för rund, och mot den åttkantiga foten svarar ett åttkantigt skaft med åttkantig skaftknapp med vackert modellerade vinblad i relief och åtta utskjutande små fyrkanter med graverade sexbladiga blommor. Ibland kunde blommornas plats upptagas av bokstäverna i Kristi namn eller av fint formade helgonansikten, som i skaftknappen på Kölingareds kalk, vars övriga delar dock äro helt omgjorda under rokokotiden. - Som ett engelskt importarbete har Skövde kyrkas kalk bestämts av friherre C. R. af Ugglas. Den åttkantiga foten har en rik reliefutsmyckning av sittande figurer under spensligt formade, gotiska baldakiner: Kristus i majestät, den krönta Maria, Johannes Döparen, S:ta Katarina av Alexandria, S:t Olof, S:t Andreas samt ett kvinnligt helgon med en spiketunna som martyrredskap. (Aron Andersson "Kyrksilver" s 216-217)

Huset Natt och Dag (en benämning som inte kom i allmänt bruk förrän på 1700-talet), med geometriskt delad vapensköld i två fält, det övre gyllene och det nedre blått, kan ... spåras till Magnus Birgerssons epok. Dess äldste kände stamfader är riddar Nils Sigridsson, avliden tidigast 1299. År 1280 erhöll han gården Ringshult i Torpa (numera Blåvik i Ydre, Östergötland) som förläning. Vi kan i viss utsträckning rekonstruera hans släkt- och vänskapsförbindelser. Således vet vi att herr Nils var besläktad (okänt hur) med Folke Karlsson (Lejonbalk), vilken han 1285 eller 1286 efterträdde som lagman i Tiohärad (i Småland). Som vittnen i herr Nils testamente från 1299 förekommer två av Sveriges ledande herremän, marsken Torgils Knutson och riksrådet Svantepolk Knutsson. ... Herr Nils var en synnerligen berest riddare. Han hade varit ända borta i Heliga landet och hemfärt ett litet guldkors, som han nu donerade till Gårdsby kyrka i Värend. (Dick Harrison "Jarlens sekel - En berättelse om 1200-talets Sverige" s 248-249)

Vart åttonde år skulle (i Gamla Uppsala) det stora blotet hållas, en religiös högtid för alla svear. Det skedde i anslutning till vårdagjämningen. (Bertil Nilsson "Sveriges kyrkohistoria - Missionstid och tidig medeltid" s 39)

Burgunderhärskaren Sigismund (grundade) Sankt Mauritius kloster i Agaune år 515. Sigismund samarbetade med sina biskopar under vilkas vägledning han införde en strikt konstantinopolitansk klosterform. I denna fick gudstjänsten aldrig sluta eller ens ta en paus: kulten skulle fortgå dag efter dag, 24 timmar om dygnet, genom att närmast skiftesarbetande munkar avlöste varandra. Därmed blev klostrets arbete ännu heligare än det annars skulle varit, och därmed stärktes positionen för den eller de världsliga och kyrkliga makthavare som kontrollerade klostret. (Dick Harrison "Krigarnas och helgonens tid - Västeuropas historia 400-800 e.Kr." s 332)


Sångarna:

Kerubim och serafim, änglar, makter sjunger evigt, ropar utan rast till dig: Helig är du, helig, helig, himlar, jord och allt som är lovar, Gud, ditt majestät. (Te Deum-I Franz-O Hartman: Psalmer och Sånger 1:2)

Han alltings mål och ursprung är. Allt sammanhåller han och bär. Fred ger korset: Halleluja! I honom allt försonat är och allt mot honom ilar hän. Prisa honom! Sjung tillsammans: Halleluja, halleluja, halleluja! (A Frostenson: Psalmer och Sånger 331:4)

Chor af fromma röster skallar: Dig Helig, Helig, Helig kallar Din helga hjord, din Christenhet. Hör de barn, du tvagit rena. I trohet vilja de dig tjena Och vandra uti helighet. I oss din kärlek tänd; Din höga vishet sänd Från din himmel, Att hon oss när På jorden är, Och dina vägar rätt oss lär. (SJ Hedborn: Psalm 3:6; jfr Psalmer och Sånger 335)

Allt folk omkring din thron en gång Skall sjunga segrens höga sång, Der Cherubim Besvara Serafim: Helig, helig, helig är Herren Gud! (JO Wallin: Psalm 139:4; jfr Psalmer och Sånger 55:4)

Till dess vi sjunge med Guds här: Gud helig, helig, helig är, Och saligt skåde ljusens Far Bland englaskaror uppenbar. (J Gezelius: Psalm 330:3; jfr Psalmer och Sånger 78:3)

Nu är det pingst; i vårdräkt skön Står lunden doftande och grön, Och tusen fåglar sjunga gladt Uti dess kronor dag och natt. (L Sandell-Berg-C Boberg: Sång 100:1; jfr Psalmer och Sånger 526:1)

Helig, helig, helig, sjunga helgon alla, Sänka sina gyllne kronor för din härlighet. Ned för dig keruber och serafer falla. Du var och är och bli i evighet. (R Heber-JA Eklund: Den Svenska Psalmboken nr 4:2; jfr Psalmer och Sånger 3:2)

I himmelen, i himmelen Sjelf alla väsens Far Med Sonen och Hugsvalaren En evig boning har: Ett trefalt Helig sjunges der, Då himlaskaran offer bär För Herren Zebaoth. (L Laurinus-J Åström: Psalm 486:6; jfr Psalmer och Sånger 169:4)

Gud är här tillstädes Med sin tjänarskara, Kerubim med röster klara. Helig, helig, helig Änglakörer sjunga Till hans lov med himmelsk tunga. Hör, o Gud, Sångens ljud, När ock vi vårt ringa Lovsångsoffer bringa. (G Tersteegen-M Arosenius-N Beskow-T Fogelqvist: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 209:2; jfr Psalmer och Sånger 79:2)

Halleluja, halleluja, halleluja, halleluja, halleluja, halleluja, halleluja, halleluja! (Segertoner 1988 nr 682:1)


Egna kommentarer och funderingar:

Det åttafaldiga ”helig” är ett uttryck för början av en ny period, skild från den föregående perioden. Lägg märke till kontrasten med de åtta orena andarna i Matt 12:43-45. Se också Egna kommentarer och funderingar till Joh 21:4-7a om Kristus som den förste, sjunde och åttonde (jfr med Massyngberde Ford-citatet ovan "innehåller inte någon kristologi").

Angående ”dag och natt”, se också Upp 7:15a; 12:10b; 20:10b.


Grekiska ord:

anapausis (vila) (i NT + exempel i Apokryferna) Matt 12:43; Upp 4:8 – Ester 9:17; Salomos Vishet 4:7; Syr 6:28; 11:19; 20:21; 22:13; 24:7; 28:16; 30:17; 31:3-4; 33:26; 40:5; 51:27; Matt 11:29; Luk 11:24; Upp 14:11.


Ytterligare studier:

3 Mos 11:44; Josua 1:8; 1 Krön 9:33; Neh 1:6; 4:9; Ps 22:2(3); 88:1(2); Jes 62:6; Mark 5:5; Joh 4:26; 6:35,48; Apg 20:31; 26:7; 1 Thess 3:10; 1 Tim 5:5; 2 Tim 1:3; 1 Petr 1:16; Upp 1:18; 6:10; 7:15; 11:17; 14:11; 15:3; 17:11.


Thomas Edward McComiskey "Alteration of OT Imagery in the Book of Revelation: Its Hermeneutical and Theological Significance"; Journal of the Evangelical Theological Society 36.3 (1993): 307-316.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-23; 2012-06-13; 2015-02-05)

Tillbaka till sidans topp

4:9a Och när de levande varelserna – alltefter omständigheterna – må (א,* א) ge härlighetsglans och heder och tacksamhet till Den som sitter på tronen ...

Ord för ord (15 ord i den grekiska texten): Och när-alltefter-omständigheterna må-ge de levande-varelser härlighetsglans och heder och tacksamhet (till)-den sittande på '-en tron'/tronen


1883: Och när djuren gifva pris och ära och tack åt den, som sitter på tronen, och tillbedja den, som sitter på tronen ...

1541(1703): Och då de djuren gåfwo honom pris, och äro, och tack, som satt på stolen ...

LT 1974: Och när de levande varelserna ger ära och pris och tack till honom, som sitter på tronen ...


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren sade:) ”De som förhärligar Mig, skall Jag förhärliga, och den som föraktar Mig skall icke hedras.” (1 Sam 2:30b, Grekiska GT)

(Psalmisten sade:) “För till Herren härlighetsglans och heder.” (Ps 96:7b, Grekiska GT)

Herren skall vara kung i Sion och i Jerusalem, och Han skall förhärligas inför de äldstes ögon. (Jes 24:23b, Grekiska GT)

(Profeten sade:) “Ge Herren er Gud härlighetsglans, före/innan det växa/blir mörkt.” (Jer 13:16a, Grekiska GT)

Till (en som en människas son) gavs början och hedern och riket, och alla folken, stammarna, tungorna skall vara slavar åt Honom. Hans (rättsliga) myndighet (är) en tidsålderslång (rättslig) myndighet, och Hans rike skall inte alltigenom förstöras. (Dan 7:14, Grekiska GT, Theod)

(Herren sade till prästerna:) "En son förhärligar en fader och en slav sin herre. Och om Jag är en fader, var är Min härlighetsglans?" (Mal 1:6a, Grekiska GT)

(Rafael sade:) “Jag är Rafael, en av de sju budbärarna som står vid sidan av (Gud) och går in i (Hans boplats) inför Herrens ’härlighetsglans' ögon’/härlighetsglans.” (Tobit 12:15, S)

(Judit sade:) ”’Till sidan av’/förutom alla de här tingen må vi vara tacksamma mot Herren; vår Gud, Som prövar oss alltefter som och/också våra fäder.” (Judit 8:25)

(Salomo sade till Herren:) “... Man måste förekomma solen emot/’och söka efter’ Din tacksamhet och bönfalla Dig (vänd) i riktning mot ett uppstickande av ljus.” (Salomos Vishet 16:28)


Den Senare Uppenbarelsen:

Då (Jesus) tagit en bägare och ‘varit tacksam’/tackat, gav Han (Sina lärjungar) och sade: “Drick ut ur den, alla. Ty det här är Mitt förbundsblod, som är ’hällt ut’/utgjutet med anledning av många ’in i’/’med syfte på’ ett ‘låtande vara’/’lämnande i fred’ av missar (av Guds mål).” (Matt 26:27-28)

(En budbärare tillsammans med en himmelsk här sade:) ”Härlighetsglans åt Gud i högsta ting/himlar.” (Luk 2:14a)

Då (den spetälske) hade skådat, att han hade botats, återvände han (till Jesus) och förhärligade Gud i sällskap med en stor/hög röst ... och föll/'föll ner' emot/på ansikte(t) till sidan av (Jesu) fötter och var tacksam (mot) Honom. Och han var (hela tiden) en samarit. ... (Jesus sade:) “Fanns de inte som hade återvänt (för) att ge härlighetsglans till Gud, ’om ej’/utom den här, den av annan härkomst?” (Luk 17:15-18)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Och vi betraktade Hans härlighetsglans, en härlighetsglans som en enda avkomling från sidan av en fader, fylld med fröjdbringande (nåd) och sanning.. (Joh 1:14b)

(Jesus sade till judarna:) "Inte heller Fadern dömer ingen/någon, emellertid/utan har gett (och ger) varje/all dom till Sonen, för att alla må hedra Sonen helt och hållet som de må hedra Fadern. Den som ej hedrar Sonen hedrar inte Fadern som har sänt Honom. ... Jag tar inte härlighetsglans från sidan av människor." (Joh 5:22-23,41)

Jesus svarade (judarna): “Jag har inte en liten demon. Jag hedrar emellertid Min Fader, och ni vanhedrar Mig. Men Jag söker inte Min härlighetsglans. Det är/finns Den som söker och dömer. (Joh 8:49-50)

(Judarna) höjde så ‘ut ur’/’omedelbart efter’, en andra (gång), sina röster mot människan som (hela tiden) hade varit blind och talade till honom: “Ge härlighetsglans till Gud.” (Joh 9:24a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”I det här förhärligades Min Fader, för att ni må föra/frambringa mycket frukt, och ni skall (א,* א, A) bli lärjungar till Mig.” (Joh 15:8)

Då Jesus – som visste alla ting som kommit emot Honom – kommit (א,* א, A) ut, talade (א,* א, A) Han till dem: ”Vem söker ni?” De svarade Honom: ”Jesus, Nasoreen.” Jesus (א,*א,A) säger till dem: “Jag är.” (Joh 18:4-5a)

Till Honom (är) härlighetsglansen och makten in i (de kommande) tidsåldrarnas (kommande) tidsåldrar. Amen. (Upp 1:6b)

“Jag är Alfat och Ôet/Omegat, en början och ett slut (א*)”, säger Herren Gud. (Upp 1:8a)

Och skåda, en tron låg (hela tiden) i himlen, och (En) satt emot tronen. (Upp 4:2b)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

När (farbror Nilsson) får se Alva, skriker han inte mer utan jämrar sej bara och stönar. "Jag har fått nåt sattyg om benet som jag inte kan bli av med. Gud vet vad det är men ont gör det." Alva sätter genast igång. Hon har starka nypor, och snart har hon fått loss farbror Nilsson ur (räv)saxen, då gråter han av tacksamhet. "Junibackens ängel, din lön skall bliva stor i himmelen och på jorden, var säker på det!" (Astrid Lindgren "Madicken och Junibackens Pims" s 142-143)

Kära Barn. Detta är vägen till framgång att ge menskorna godt och vackert! och Ni (Greta) skall aldrig spela mina råa stycken från förgången tid (Fr. Julie o.s.v.) --- Men var försigtig i lyckans dagar, var blygsam och tacksam, och var barmhertig mot arbetaren (Artisterna), gif dem gratifikationer, och hvila öfver en dag. Gör det, eljes vänder sig lyckan genast! Jag känner det! Tag Er en hvilodag då och då; sof ut framåt förmiddagen, bada varmt eller kallt, ät och drick! Ni står inte ut annars! och ger dåligt arbete. ... Först och sist! Var rädd i medgången! Och glöm icke tacka Gifvaren! Vi ha ingen del i detta underverk! Vänl. Pappa. Helsa alla, och visa dem, att vi äro beroende af dem, vi också! (August Strindberg "August Strindbergs brev XVIII maj 1909-maj 1910" s 185-186; brev 20 okt 1909 till Greta Strindberg; Greta skriver på ett vykort, poststämplat Sala 20/10 1909, till sin far: "Fortfarande kan jag med glädje tala om att vi ha samma stora framgång. Bollnäs, Sandvikens stora teater och Gefle, nästan utsåldt. ... Jag är frisk, fastän ganska trött, men så glad och lycklig.")

(1900 Maj) 3:e. På morgonen mötte jag en fattig gumma, som begärde en slant; hon fick en större sådan. Hon gret, sade att hon sofvit på en trappa om natten, och bedt Gud att få möta en barmhertig menniska. Jag bad henne icke glömma att tacka Gud. Hon frågade om jag lidit mycket. ... Jag svarade att jag varit så fattig som hon och "begärt". .... Samma gumma och samma scen, samma plats och samma ord, år 1901, den 31.a Maj. (August Strindberg "Ockulta dagboken" s 114)

Kära Martha,Tack för ditt vänliga nyårsbref! ... Jag är trött på alltsammans, lif och menniskor, glädje och sorg. Elisabeth har gått utan att säga hvart. Hon gick med några glåpord och smällde i dörren efter sig. Det var tacken! (August Strindberg "August Strindbergs brev IX 1892-jan 1894" s 5; brev 2 jan 1892 till systern Martha Strindberg; Elisabeth är också en syster till Strindberg; hon hade förestått hans hushåll i Djursholm sedan oktober 1891)

Tack för det älskliga brefvet, som gjorde mitt hjerta godt! Ett sådant bref har jag alltid betraktat som en gåfva ofvanifrån och delar tacksamheten mellan honom, som skrifvit det, och Honom, hvars visdom yppar sig i blommans och barnens växt såsom i stjernesystemens lif, och hvars godhet är källan till allt godt, som menniskorna skänka hvarandra. (Viktor Rydbergs brev III "Brev från Viktor Rydberg 1882-1895" s 58; brev 12 nov 1887 till R. Malling-Hansen)

I dag mottog Nouvelle Revue sista kapitlet på Société de Stockholm, som dermed är slut. Min mission i Frankrike är dermed uppfylld för denna gång. Jag tackar Gud (förlåt uttrycket) att jag icke fick någon hjelp. (August Strindberg "August Strindbergs brev V 1885-juli 1886" s 202; brev 10 nov 1885 till Albert Bonnier)

Tack för den glädjande underrättelsen, som du å filosofiska fakultetens vägnar, fast tills vidare oss emellan, meddelat mig! På den framställda frågan kan ju endast gifvas ett svar. Jag får vara med vid vår bildnings hundraårsolympiad, der en af mina käraste vänner räcker mig lagern. Jag tackar Gud i främsta rummet och filosofiska fakulteten i andra för denna fröjd. (Viktor Rydbergs brev II "Brev från Viktor Rydberg 1855-1881" s 219; brev mars 1877 till Carl Rupert Nyblom)

"På tjugonde dagen", (sade Zeus till Hermes), "skall (Odysseus) efter många vedermödor komma till den fruktbara ön Scheria, där de gudastammande faiakerna bor. De kommer att ta emot honom med öppna armar och visa honom heder som en gud, och de kommer att sörja för att han får segla hem med rika gåvor i koppar och guld och kläder." (Homeros "Odysséen" s 100; Odysseus' flotte)


Att fortsätta med (hembygden):

ca 2000 - ca 1950

Häromdagen var jag i Eksjö på en bönedag. ... Vi fick också förmånen att lyssna till Birgitta Swalbring, som jobbar som sjukhuspastor i Eksjö. ... Bl.a. så berättade Birgitta om en kvinna som hon mött på en avdelning och där samtalet efter ett tag hamnade i frågan vad kvinnan skulle göra om hon fick vara frisk en hel dag. Kvinnan funderade en stund och berättade sedan att då skulle hon vara hemma och tvätta lakan, hänga ut tvätten i solskenet och vinden, och när hon sedan gick ut för att ta ner tvätten som torkat, då skulle hon stå där, borra in näsan i lakanen, ta ett djupt andetag och dra in doften av det nytvättade. ... Plötsligt vaknade jag upp och insåg att det inte speciellt ofta jag plockar ner tvätt med någon större tacksamhet. ... Men man kanske kan lära sig att finna glädjen och tacksamheten över det vanliga och vardagliga. ... Den som inte längre har det hon en gång hade, kan naturligtvis känna sorg över det förlorade, men hon kan utifrån det nya perspektivet förmedla en tacksamhet till alla oss andra som så lätt tar saker och ting för givet. ... Allt har sitt upphov i samme Gud. Tacksamheten över att få borra in näsan i nytvättade lakan förenas med tacksamheten över att få vara omfamnad av världens frälsare. Så var glad över ditt doftsinne och tacka Gud för näsan han har gett dig. (Roger Svensson "En doft av Kristus"; Korskyrkans i Jönköping församlingsblad Gemenskap 2005:3)

Vi hade just avslutat kvällsmaten och våra vänners lille pojke ville gå före från bordet. "Vad säger man nu då," frågade mamman. Och pojken svarade efter en liten stunds betänketid: "Tack maten!" Tacksamhet kommer inte alltid naturligt, inte alltid av sig själv. Det händer att också vuxna glömmer bort att tacka. För det självklara, för allt det vi så ofta tar för givet. Maten på bordet. Kläderna på kroppen. Tak för huvudet, hälsa, människor att leva nära. ... Vi behöver någon som ständigt påminner oss, som pojkens mamma gjorde, om att också vi behöver visa vår tacksamhet. Guds gode helige Ande kan och vill göra detta för oss. ... Lyssna till Guds röst i dett inre. Låt tacksamhet bli ditt livsval. (Samantha Junggren "Tack maten!"; Programblad - Mullsjö Missionskyrka sept-nov 2004

Att våga släppa loss tacket inför Gud i bön och lovsång frigör vår tillit och stärker vår relation med Honom. (Claes Dahlquist "Ja ... tack"; Jönköpings-Posten den 10 oktober 1997)

Utan Guds välsignelse hade det aldrig gått att driva vår skola. Därför går vårt tack i första hand till Honom. (Sig Wikström "Missionsskolan 1981" s 47; Svenska Alliansmissionens årsbok 1981)

Den kristna tacksamheten är ett sätt att leva - icke en attityd utan ett tillstånd. (Bertil Alberius "Den tacksamme samariten"; Jönköpings-Posten den 21 september 1973)

Tacksamhet är den port som leder in till Guds rikedom. Till trygg och rik Gudsgemenskap som är bestående. (Bernth Karlsson "Glömmer vi att tacka"; Jönköpings-Posten den 2 september 1972)

Av vår rektor fick vi veta, att det skulle bli arbetssammare på tjänstepliktsplatsen än på (missions)skolan. Ja, det skulle bli så arbetsamt, att vi skulle längta tillbaka till arbetet på Kortebo. Själv blev jag placerad i Svenarumskretsen. Där har jag trivts så bra, att jag absolut inte haft någon längtan efter skolarbetet i Kortebo. Det innebär inte, att jag inte har insett min begränsning. Den kan väl ingen människa undgå att upptäcka. Och visst har jag varseblivit att skolutbildningen varit nödvändig, lika nödvändigt som det är att den tjänstepliktsplacerade fortbildar sig. ... Bävan inför uppgiften var mycket stor, när jag började mina första tjänstgöringsår. Hur skulle jag, så hopplöst begränsade människa, klara av dessa år? Det var ingen obefogad fråga. Men i denna situation fick den oerfarne möta utsträckta händer från församlingsledare, som var snara och villiga att hjälpa. Tack ska ni ha! Dessutom var krafttillförseln från Gud mycket stor. Tacket och äran för de gångna åren tillhör framförallt Honom. (Zeth Arvidsson "Intressanta tjänstepliktsår" s 78-79; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1968)

"När jag är för trött för att bedja, börjar jag med att tacka", säger Martin Luther. I trons tillstånd föds tacksägelse och lovsång. (Håkan Söderlund "Tacka för vad du fått!"; Jönköpings-Posten den 14 september 1968)


ca 1950 och tiden dessförinnan

Den första tjänstgöringstiden (vid Halmstad-Nässjö Järnvägar - sträckan Jönköping-Vaggeryd - med början i september 1894) var rätt så krävande, särskilt var ordningens upprätthållande i tågen icke lätt. Det var på den tiden mycket vanligt, att en stor del berusade sig då de vidtog resor och utflykter och vid dessa tillfällen förde bråk och oljud på allehanda sätt till förargelse och obehag för medresande ... (och) man måste ingripa för att stävja ofoget. ... Det kan ... med glädje antecknas, att under senare delen av min tjänstgöring (fram till min pensionering vid utgången av år 1923) det blev så pass trevligare och bättre att man mycket sällan behövde inskrida för att avstyra bråk och oväsen. Under allt har Gud nåderikt beskyddat och bevarat mig för många hotande faror. Honom vare Ära och Lov och Tack för allt. (Ingemar Wickström "Konduktör C.W. Wickströms minnen från H.N.J." s 6-7; minnena nedskrivna i början av 1930-talet)

På sommaren 1929 var jag i min hemtrakt med i en större skola, där rektorn under flera år och vid åtskilliga tillfällen vänligt upplåtit de mycket rymliga lokalerna och genom sitt folk ordnat till en kyrka för dagen. ... Vid mötets slut frambars ett varmt tack till rektorn för att han öppnat skolan och till hans folk för allt arbete med lokalernas iordningställande ... samt för övrigt till alla dem som medverkat och inte minst till alla som deltagit i missionsoffret. Bland mötesbesökarna var en gammal troende man (med en i detta livet framskjuten samhällsställning, en man) som jag från ungdomen lärt känna som en allvarlig kristen. ... Han hade den åsikten, att när det gällde Herrens sak och i synnerhet missionen skulle man inte tacka människor utan endast Gud. När han alltså hörde mig uttala ett tack till alla, verkade det på min gode vän som musik i hundöron. ... Rätt som det var reste han sig upp och lämnade mötet, innan jag uttalat välsignelsen och en sång- eller psalmvers sjungits. Jag kände det svårt, att jag genom dessa enkla ord hade sårat en gammal vän. ... Omkring 14 dagar därefter var jag åter ute på en missionsresa i min hemtrakt. Då jag steg av tåget vid stationen befann sig den förut omnämnde mannen där ... och sade: "Det förvånar mig, att du som är en så gammal kristen inte har lärt dig, att du inte skall tacka människor utan endast Gud." ... I hast föll mig ett svar in, och det lydde så: "Ja, det må vara hänt. Den dag farbror kommer till vår mission med en ansenlig penningsumma, så skall jag göra ett undantag och adressera tacket rätt." Och så pekade jag med handen uppåt. ... I början av november uppenbarar sig mannen i Jönköping och på vår missionsexpedition. ... Jag sade: "Tack Gud!" Givaren ljusnade, när jag enligt en gång givet löfte tog förbi honom och adresserade detta tack rätt. ... Så lade han upp 20 stycken brunaktiga tusenkronorssedlar avsedda för missionen i Kina. ... Kvitto skrevs: "Till missionen i Kina: Tjugutusen (20.000) kronor av G.S.S." ... (Vid ett senare tillfälle sade jag till honom:) "Får jag fråga farbror, vad G.S.S. betyder." ... Så kom svaret: "G.S.S. betyder: Genom stor syndare så och så mycket till missionen. Ser du förstår: Jag äger ingenting. Det jag har är Guds, och jag är blott hans förvaltare." (Viktor Johansson "Nya minnen från färdevägen" s 87-93; Den rikes missionsgåva)

För det dyrtidstillägg som vi af patron O. Ljungbergh, Skillingaryd, erhållit, framföres härmed vårt vördsamma tack. Samtliga järnarbetare vid O. Ljungberghs åkdonsfabrik, Skillingaryd. (Jönköpings-Posten 1916-07-11 "Vördsamt tack till patron Ljungbergh")

Folkskolläraren Oscar Rosander (i Vaggeryd) bereddes på sin årsdag den 25 dennes en angenäm öfverraskning. Redan kl. 2.30 f.m. hade en del barn hunnit fram till skolan och började anordningarna för festligheten med att "pynta och kläda" med grönt och blommor både i skolan och utanför samt i lärarebostadens veranda. En flagga hade de ock fått i topp på stången. ... Vid lärarens utträde på trappan mottogs han af lifliga lefve- och hurrarop, hvarpå en af gossarne framförde sina och kamraternas lyckönskningar och öfverlämnade en "finfin" gungstol som minnesgåfva från de tacksamma eleverna. Läraren tackade genom några hjärtliga ord sina små vänner och inbjöd samtliga efter skolarbetets slut på aftonen till samkväm, hvarunder förekom kaffedrickning, sång och lekar i det fria. (Jönköpings-Posten 1908-05-28 "Lärare tackar tacksamma elever")

En synnerligen anslående missions- och tacksägelsefest hölls i Skillingaryd sistlidne söndags eftermiddag. Festens tvåfaldiga ändamål var dels att fira minnet af reformationens stora och betydelsefulla sak för vårt land och folk och dels afsåg man att vid detta festliga tillfälle uttrycka sin tacksamhet till Gud, all god gåfvas gifvare, för den tidsperiod af tio år som flytt, sedan kyrkoherde K.O. Eriksson flyttade till Tofteryd. ... För att hugfästa minnet af det gångna decenniet samt därjämte uttrycka sin tacksamhet till kyrkoherde Eriksson för hans arbete i Skillingaryd var kyrkoherden med familj inbjuden till denna fest, för hvilken predikolokalens stora sal var synnerligen smakfullt dekorerad med krukväxter och blommor samt enar och guirlanger af enris. Vid inträdet i festsalen fann herrskapet Eriksson närmare 500 festbesökare från Skillingaryd med omnejd. (Jönköpings-Posten 1908-05-25 "Tacksamhet till Gud och kyrkoherden i Tofteryd")

På silfverbröllop här du nog ej tänkte, Då först ditt skarpa svärd i Månsarp blänkte, Som silfverbrudgum står du dock bland hjorden, Ett föremål för tacksamhet och sång. ... Och att du blef oss här i Månsarp gifven Till ansvarskänsla djup må mana oss, Dock lika långt som Kristus-biskopatet Sig sträcker går ock Palmbergs-pastoratet. ... Vi tacka ock för herdevården ömma; Vår öfverherde skall dig nog ej glömma. (Anders Hultman "Till pastor K. Palmberg vid hans silfverbröllop med Månsarps församling"; Jönköpings-Posten 1908-05-02)

Tacksägelsefest, synnerligen treflig, var af Skillingaryds ungdomsförening anordnad i söndags afton i missionshusets lilla sal, hvartill såväl missionsföreningens medlemmar som öfriga vänner voro inbjudna. Det var icke blott för det vackra resultat, som framkom vid föreningens senaste missionsförsäljning, som man gemensamt ville tacka Gud utan ock därför, att föreningens ordförande, predikant V(iktor) Johansson, som med familj haft att genomkämpa en svår sjukdom, nu efter nära två månader återbördats till vänkretsen och sin verksamhet. (Jönköpings-Posten 1908-03-27 "Tacksägelsefest i Skillingaryds missionshus lilla sal")

Tacksägelse- och bönenöte hålles i Rörets missionshus (i Hofslätt) nästa lördag den 19 oktober kl. 6 e.m. Alla som nitälska för Guds rikes framgång äro välkomna. (Jönköpings-Posten 1907-10-16 "Tacksägelse- och bönemöte i rörets missionshus")

En fattig lägenhetsinnehafvare J. i Åkers socken gjorde besök hos veterinären å Andra Göta å Skillingaryd med begäran att denne ville vara god och komma upp till J:s cirka 1 mil från lägret belägna hem för att se till, huruvida J:s enda kokreatur, som någon tid varit sjukt utan att man kunnat finna sjukdomens namn eller någon hjälp därför, kunde botas. Sistlidne fredag kommer också veterinären ridande till häst till stället åtföljd af en kamrat, likaledes till häst - båda herrarna efter hvad man kan se af löjtnants rang. Sedan veterinären noga undersökt det sjuka djuret och uppgifvit hvad sjukdom det hade samt ordinerat lämplig medicin för dess häfvande, tillfrågades han af J. hvad denne hade att betala; och såsom ersättning för såväl resa af en hel mil som för recept och besvär mottog den vänlige veterinären - 1 krona. Därjämte erhöllo J:s tvenne små barn af veterinärens åtföljande kamrat 1 kr. hvardera, naturligtvis till största glädje för barnen. Heder åt sådan humanitet! (Jönköpings-Posten 1903-05-27 "Heder åt ädel humanitet")

Det återstår mig att framföra min vördsamma och hjertliga tack till de personer som godhetsfullt satt mig i stånd att utgifva detta arbete (om nordpolsfararen S.A. Andrée). Om det vinner något gehör, så är det förvisso dessa personers, endast i ringa mån författarens förtjänst. Derför ber jag att få säga fruarne Emelie Spånberg, Norrahammar (m fl) min vördsammaste tack. ... Fru Emilie Spånberg (syster till Andrée) (är) sedan 1866 gift med brukspatronen, f. ledamoten af riksdagens första kammare J.W. Spånberg, Norrahammar. (Carl J. Kullenbergh "S.A. Andrée - Hans lif och person" s 4,11; Andrée var anställd som underingeniör och verkmästare vid Norrahammars bruk från våren 1877 till hösten 1878)

Förlåt, bäste Kullberg, om jag missförstått dina ord. Just den tacksamhet jag är dig skyldig gör mig så mycket retligare i allt som rör dig, ty jag vet ingen ting nedrigare än otacksamhet. (Esaias Tegnér "Esaias tegnérs brev III 1824-1825" s 255; brev från Lund den 12 maj 1825 till Anders Carlsson af Kullberg)

Assar Månsson (Starkman från Starkeryd i Hagshult) är mitt namn. All min lycka står i Herrens hand. Gud give jag kunde det namnet bära mig till heder och Gud till ära, ty det är mig i dopet givet och sedan i livets bok inskrivet. ... Anno 1642 är jag Assar Månsson född hit till världen. (Lennart Fag "Gamla anteckningar från Starkeryd" s 50-51)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1950

För De Stora Journalisterna på den liberala morgon- och kvällspressens kultursidor blev fallet Jesus Alcala en bitter kalk att svälja. Det var ju de som ... (hade) backat upp honom som den intellektuella hederns stridbara förgrundsgestalt i Sverige. ... (Nyhetsjournalisternas) rapportering kring en bedragare och mytoman hade varit korrekt. ... Förstämningens tystnad lägrade sig tung över de förut så högljudda kultursidorna. Få kände behov av att offentligt krypa till korset, vilket man kanske får förstå. Desto större heder tillfaller därmed dem som faktiskt redovisade sina missbedömningar offentligt. (Yrsa Stenius "Lögnens olidliga lätthet" s 145-146)

Bror Tacksam är ute på promenad en vacker högsommardag. Han är så hjärtans innerligt glad för allt det vackra han ser. ... Han känner nog av sin ensamhet där sakta han vandrar fram. Det är ej så många, han tror han vet, som ser denna fägring all. ... Det dämpar hans glädje då och då. - Vad tänker väl människor på ... ? Ja, kanske på sådant de ej kan få av allt som de önskat sig? ... Han stannar och lyssnar, han något hör, - en fågel sjunger så glatt. Om än det är mycket som sånger stör, Bror Tacksam fortsätter glad. (Anders Andersson "Den tacksamme" s 25)

I den karismatiska väckelsen förekommer det att eljest omusikaliska människor i Anden kan sjunga rätt och rent, och att många som annars bara sjunger melodien, börjar sjunga under- eller överstämmor. Sång i Anden och andefylld sång har alltid varit och ska alltid förbli en stark vädjan till människor att ta emot Kristus. Grundtonen i sådan sång är alltid tacksägelsen genom vår Herre Jesus Kristus. (Sven Danell ”Dagpostilla” s 262 i kommentar till Ef 5:15-20)

I åldringsbyn, där jag nu bor, fick en 82-årig kvinna för en tid sedan ena benet amputerat. Sådant brukar innebära även en svår själslig chock. En bekant som kom till henne på besök, undrade hur hon hade det. Jo, blev svaret, jag tackar Gud för att jag har fått gå på två ben i hela 82 år. (Sven Danell ”Dagpostilla” s 266 i kommentar till Matt 11:25-30)

En av de viktigaste anledningar vi har att be som judar, är att tacka Gud för Hans underbara gåvor. Rabbi Eleazar lärde oss att "Ge till Gud vad som tillhör honom, för du själv och allt du äger tillhör Honom." När vi tackar Gud, ger vi tillbaka till Honom. ... Tackböner fungerar alltid. När vi tackar för de goda ting som Gud har skänkt oss, mår vi bra: Vi vet att vi har gjort det rätta, det som Gud har velat att vi skulle göra. (Seymor Rossel "Judisk bön" s 35)

Jag skall alltid tacka Herren När min arbetsdag är slut Jag får min ljuva lön Att vara ensam med dig. (Bob Dylan "To Be Alone With You" s 247; år 1969; översättning från den engelska texten: BG Ask; den engelska texten: Se denna hemsidas engelska version)

Finns det här i världen något jag kan få? Eller kanske glömde Gud dem som är små? ... Far och mor han gav mig, tack, o Gud, för dem! Far och mor ger barnen kläder, mat och hem. ... Jag är frisk och leker ute varje dag. Gud ger sol och hälsa, honom tackar jag. ("Min Skattkammare II" s 173; visa från Norge)

(Avhopparen) Arvo Tuominen träffade både Lenin och Stalin under sin tid som ledare för finska kommunistpartiet i exil. ... Han höll tal med vederbörliga honnörer för den store Stalin, vilken tillskrevs äran av allt - från ryska rekord i höjdhopp till bra väder och god skörd. Ja, Tuominen dokumenterar sin följsamhet med en sida ur Pravda, där inga superlativer saknas och där det noga noteras att de alla följdes av applåder. (Hilding Fagerberg "Bakom järnridån till Orienten" s 120; Kommunismen i avslöjad gestalt)

Konduktören kommer. "Thank you", säger han. ... Erkänn, att det är ett fint sätt, att be om avgiften. Ibland säger han förstås: "Fares, please", men inte denne. Det är fint att åka buss i London, särskilt om man gör som vi just nu, sitter på övervåningen. (Hilding Fagerberg "Londonkryssning i SAU:s regi" s 225; maj 1956)

Pojken som inte ätit en riktig middag med både förrätt och efterrätt på mycket länge, kan inte låta bli att tacka för allt ideligen. Det är en ovana han har, det där tackandet. Som en tiggare tackar. Han måste hejda sig och vänja sig av med det. Men han har ju bara det där tacket att ge som ersättning för allt som han ideligen tar emot från andra. Det är ju också det att han är predikantens barn. Att alltid ta emot gåvor, nådegåvor. Begagnade kläder och mat och lite pengahjälp. Det hörde till. Han avskydde det. Men ändå tackade han. Han tackade och tackade. Det satt som fastvuxet på tungan, det där tacket, men han drömde om att någon gång få komma i överläge och ge och ge. Han skulle ösa ut gåvor över alla, så att han äntligen skulle få uppleva en jämvikt och befrielse. (Margareta Strömstedt "Församlingen under jorden" s 159)


ca 1950 - ca 1900

I dag tar Mönsterås församling sin förnyade helgedom åter i besittning. Det skulle vara en glädjens dag, en dag för tacksägelse och lovsång. Men det är som hade lovsången svårt att brista ut, i denna mörka Adventstid (1939). ... Vi åstunda att få rätt tacka Gud, att den bundna lovsången i våra själar måtte frigöras. Hur innerligt vi än längta efter att de orosmoln måtte skingras, som göra det svårt för oss att sjunga lovsånger, så skulle vi ändå allvarligare begära att nå fram till all tacksägelses djupa och förblivande källa, till förvissningen om Guds eviga barmhärtighet. (Yngve Brilioth "Den efterlängtade tacksägelsen" s 67-68; tal vid återinvigning av Mönsterås kyrka den 10 december 1939)

Framför (mamma) på köksbordet i stora rummet i den lilla stugan ligger en fin bok att skriva i. Hon har fått den av sonen som just nu rest och ska vara borta en månad för sina studier. Jag har tänkt, sa han, att mamma ska skriva i den och berätta om sin uppväxt och så vidare. ... Nej, det blir nog inte mycket med det, tänker hon. Men något måste hon ändå försöka skriva eftersom hon har fått den. Hon öppnar sina knäppta händer och skriver eftertänksamt några rader i boken. Hon skriver långsamt och med sin allra vackraste stil. ... "I allt har jag orsak att vara tacksam för de gångna åren. Först och sist för all godhet och barmhertighet som vederfarits mig av min himmelske Fader. ... Ett gott hem har jag, en god uppoffrande make, skötsamma och snälla barn, det är mycket att vara tacksam för. Och jag är det också. Signe" (Ragnar Thoursie "Igelkottsfrid" s 136-137)

Först som sist vill jag förstås villigt erkänna, att jag många gånger tackat Vår Herre för att han redan i unga år öppnade mina ögon och ännu mer mina öron, för vad som skulle komma att bli mitt livs obändiga intresse. Måhända kom jag därigenom att bli den västgöte, åt vilken nåden givits att ha fått träffa fler gamlingar än vad sed annars varit. ... Jag har alltid känt mig välkommen i ”stôvera”, och jag har stortrivts hos människor med ärliga handslag. ”Gud välsigne däk, Bengtsson, så du länge får hålla på mä dätta häringa”, var en rakryggad 90-årings hälsning till mig en gång. De orden har jag burit i mitt hjärta. (Västgöta-Bengtsson: ”Solen är störst vid sin nedgång” s 183-184)

(Fjärdingsman Mörk) läste papperet flera gånger, när han fick det av landsfiskalen. Innehållet var otroligt för ögonen, och ändå hade Mörk skådat mycket under sin levnad: flickan Betty Eskilsson ville sätta sin far under förmyndare. Hon hade ingivit ansökan om omyndighetsförklaring för sin egen far, en gammal redbar man, en av de äldsta bönderna i trakten. Eskilsson söp mer än han borde ha gjort, och han skaffade sig gärna skulder, men hur många bönder var det som inte söp och satte sig i skuld. Och Eskilsson var dock en redbar karl. Ingenting hos honom tydde på felaktig sinnesbeskaffenhet. Han var tvärtom en trivsam karl i sällskap. ... Ett barn ville ta heder och ära från sin far. ... Eskilsson tog papperet i sina händer. ... Flickans hjärta kunde inte vara så fullt av falskhet. Nej, det var fjärdingsman där, som hade förlett henne att skriva ansökan. ... "Titta! Där sitter han fin, kronans fjärngsman! Där ramlade aset!" ... Mörk grep tag i Eskilssons kavaj. "Va kallade du mej för? ... Dä går på heder å ära." "Du har aldri haft varken heder eller ära." ... "Står du för ärekränkningen?" "Sagt ord ä sagt!" (Vilhelm Moberg "Sömnlös" s 437-438,443,449-450; Ynglingens lampa)

När vi ... närmade oss Härstad by, sade jag till (min hustru), att vi nog måste titta in hos Johansson, som låg svårt sjuk i cancer. När vår bil kom in på gårdsplanen, kom fru Johansson ut i förstugan och tog emot oss med orden: ”Doktorn säger att det inte finns något att göra, men vi får inte låta honom själv veta det.” Under mitt samtal med Johansson frågade denne mig vad jag trodde om hans sjukdom. Jag svarade så som jag brukar i sådana fall, att ingen sjukdom är så lindrig, att man inte ska ta den allvarsamt, och att ingen är så svår att inte Gud kan bota den, om så är hans vilja. Men Johansson såg stint på mig med den genomskådande blick som man ibland kan märka hos svårt sjuka, och han drog den rätta slutsatsen av mitt dunkla tal. Han blev tyst några sekunder, färgen på kinderna steg något, och sedan sade han: ”Jaså är det så att det är till döden lagt. Det hade jag inte trott. Men är det till döden lagt, då får jag tacka. För nu har jag amorterat så mycket så jag tror att pojken klarar det, täckdikat har jag det mesta, och pojken är ju nästan fullväxt nu. Så då får jag tacka.” (Sven Danell ”Sagt inför döden” s 113-114)

I de varmaste ordalag uttalade (Nils i sitt brev) nu sina tacksägelser för allt, vad de båda gamla och lilla Inga varit för honom. De hade givit honom långt mer, än de kunde ana, skrev han. Själv kunde han aldrig betala sin tacksamhetsskuld, men Gud skulle göra det. Därom var han viss. ... Ni kan tro, att mor grät, och jag tror, även far gjorde det, när jag berättade om den sista aftonen i mörkret och kölden, då ljuset strömmade emot mig från ert hem - det ljus, som ledde mig till er och sedan än vidare. Deras tacksamhet mot Gud först och främst och så mot eder, som så kärleksfullt öppnade ert hem för och togo vård om den husville och sjuke, den var stor. ... Mäster Jan, som läst brevet högt för mor Brita, strök med avigsidan av handen en tår ur ögat, när han slutat det. "Gud vare tack, som lät oss få hjälpa den stackars gossen", sade han. (Anna Jennings "Så gick det till" s 87-89; Ljuset från höjden)

Här vänder de (sju bröderna) tillbaka till mänskorna igen, men ingalunda som rövare, utan som präktiga karlar. ... Inte ur stråtrövargrottor, men från sitt med egna nävar resta nybygge, det sköna Impivaara. Eja! Tack vare dem har Sebaot blivit hedrad, men den behornade satan i helvetet utskämd. (Aleksis Kivi "Sju bröder" s 383)

(I den tidiga pingströrelsen) var tacksamhet en grundton i pingstvännernas liv och ett sätt för dem att möta tillvaron. I en predikan av T.B. Barratt i Filadelfiaförsamlingen i Stockholm kommer detta till ett samlat uttryck. Han inledde med orden: ”Om vännerna i denna församling icke prisade Gud, måste stenarna på gatorna göra det. Men nu veta vi, att de lovprisa Gud. Vi ha känt, huru era hjärtan dessa dagar brinna av tack och lov”. Barratts predikan visar på några typiska drag i pingströrelsens sätt att se på tacksamheten. För det första uppfattades tacksamhet som en kristen människas grundinställning till Gud och till livet. Oberoende av situationen skulle en kristens liv präglas av tacksamhet. För det andra skulle tacksamheten grunda sig på vad Gud har gjort, främst genom försoningen, men även genom ”all den välsignelse som Gud tilldelat”. För det tredje uppfattades tacksamhet närmast vara ett maktmedel i förhållande till motgångar i allmänhet och mot djävulens angrepp, men också i förhållande till Gud. Sammantaget ledde detta till en betoning av att en kristen människa borde leva i och präglas av tacksamhet. (Ulrik Josefsson "Liv och över nog - Den tidiga pingströrelsens spiritualitet" s 32)

Valter ville inte ha någon annan människa att tacka för hjälpen. Nej, så fan i helvete, om han ville det! Han ville endast ha sig själv att tacka. Till sig själv ville han ha all tacksamhetsskuld. Inte någon till fosterlandet. Han begärde ingen hjälp av fosterlandet, inte heller av frisinnade borgarredaktörer, varken Guds välsignelse eller något annat. Det var den egna kraften som gällde. (Vilhelm Moberg ”Soldat med brutet gevär” s 263; Det måste vara hans eget verk; 1910-1915)


ca 1900 och tiden dessförinnan

Tabiga är en stor och vattenrik källa. Dess vatten är klart. I närheten af densamma har den tysk-katolska Palestinaföreningen låtit uppföra ett mycket präktigt herberge alldeles intill sjön Gennesaret. Det kallas också Tabiga och förestås af en katolsk munk från Luxemburg. Hans namn är Pehr Zephyrin Biever. Han har förut varit missionär i Ost-Jordanlandet och tillvunnit sig ett utomordentligt stort förtroende bland beduinerna, hvilka anse honom såsom en riktig fader och kalla honom för Huri Daud, d.v.s. pastor David. . . . Kort före solnedgången kom pastor Biever hem. Det var en särdeles treflig och angenäm menniska, till kroppen stor, med yfvigt skägg, klädd i en hvit mantel, som räckte ända ned till fötterna. En så angenäm afton, som vi hade på hans veranda med utsigt öfver sjön Gennesaret under lifligt samspråk med den intelligente och kunskapsrike mannen, har jag sällan haft. Huset är ganska stort och bygdt af sten, afsedt till hviloplats för tyska katolska pilgrimer, som komma till det heliga landet. . . . Snart voro vi inne i det allra mest lifliga och lärorika samspråk om den märkvärdiga sjöns herrliga minnen. Det var ju, som om vi hade sett fotspåren af den gudomlige mästaren, vår Herre Jesus. Biever var en i högsta grad frisinnad menniska, och så vidt jag kunde döma, en allvarlig och from kristen. Till bekännelse och åsigter var han en mycket bestämd katolik. Men det hindrade honom icke att broderligen helsa hvar och en, som han hörde älska och tjena samme Herre som han sjelf. Heder och ära åt sådana män! De äro en prydnad för evangelium. . . . Gud välsigne den ädle mannen och hans verksamhet. Vi förstå endels, men i allehanda folk och kyrkosamfund är den, som fruktar Gud och gör rättfärdighet, behaglig för honom. Och det är hufvudsaken. (P. Waldenström "Till Östanland" s 290-291,297; hösten 1894)

Jag har aldrig hört någon säga, att Zenobia var ett vackert fruntimmer, det måste jag erkänna. ... Första gången hon var på en av de stora bondgårdarna för att städja sig till piga, tittade bonden på henne och sade: Nää, den ho ä min själ för le. Den törs ja inte lätta korna si, för då kan dä bli lyte på kalvana. Zenobia var i alla fall ladugårdspiga på den gården i tio år. Bonden fick både heder och ära för sina djur, men det skulle aldrig ha fallit någon av gårdens folk in att tacka Zenobia för det, och ändå gjorde hon minst lika mycket arbete som två av de bästa i gården. (J.A. Göth "Raskens Zenobia" s 182-183; Göth var född 1869 i Sjösala socken i Kronobergs län)

Den dagen som följde var den 31 mars (1883) och var en vacker dag. Vi gingo upp på däck. ... Snart nog började några Wärmländska ungdomar sjunga andeliga sånger och sjunga hans lof som allena är värdig att hafva pris ära och tack. (I förbigående kan jag nämna att ingen är mera lik det Småländska folket än hvad Wärmländingar äro. Gladlätta, lifliga och religiösa med känsla och behag i skick och sätt.) Dessa unga Wermländingar satte sig och sjöng den sköna sången "Sabbatsmorgon huru skön du är" m.fl. sånger till. (Alfred Nilsson "Alfred Nilssons dagböcker - En smålandsbonde berättar sitt liv" s 35; Öfver Nordsjön på väg till Amerika)

Med en sidoblick på gunstlingen Holt sade Moss: "Supponerar herr (Åke) Hjelm - andras meningar i all ära - att en ständig enighet är någonting omöjligt, till och med om ett par qväkare skulle ingå bolag, sedan då annat folk." "Hvarför icke?" inföll Holt hastigt. "Enighet i beslut förutsätter icke alltid enighet i de tankar som föregått. Man tager i betraktande ömsesidiga konsiderationer och gör framför allt afseende på firmans bästa." "Nej, framför allt på dess heder!" tillade Åke med eftertryck. "Ty efter min tanke går firmans heder framför dess bästa." "Nå, så låt oss nu dricka, go' herrar, på både hennes heder och bästa!" utbrast Moss, ifrig att efter sina principer icke låta någonting bestämt bli uttaladt. (Emilie Flygare-Carlén "Ett köpmanshus i skärgården, del I" s 38-39)

"Du nekade dricka med mig, Svedjebonde!" (sade mästerman). "Är jag icke lika så god?" "Du ör en öronlös man. Du köpte dig livet för hedern. ... Hellre är jag fredlös än öronlös." ... "Varför är du inte öronlös? Du har stulit, jag har aldrig stulit. Du har begått grövre brott än jag. Varför är du inte öronlös, Svedjebonde?" "Därför att jag har min heder igen." ... Mästerman drog nu sin långa kniv, han måttade emot Svedjes vänstra öra. I hugget böjde denne undan huvudet. Kniveggen strök vid sidan av örat. (Vilhelm Moberg "Rid i natt" s 267-268; En öronlös man som håller sitt ord; mitten av 1600-talet; mästerman = bödel)

Butter och tvär var (Louis De Geer) på ytan, men i tysthet utövade han en storartad välgörenhet, varför en av samtidens ädlaste män kallade honom "Europas store allmosegivare". För sina framgångar i livet gav han Gud äran. "Prisad vare Gud, hjälparen!" har han skrivit överst på varje sida i bruksboken för år 1649 vid Österby bruk (i Uppland). (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1611-1660" s 236; Louis De Geer och vallonerna)

Den teckning av (drottning) Kristinas utseende och sätt, som blivit mest ryktbar, härrör från det franska sändebudet Chanut, som i ett brev till sin regering från början av år 1648 skildrar det intryck den 21-åriga drottningen gjorde på en både skarpsynt och entusiastisk främling från stora världen. Vi anföra därur följande: " ... Hennes vårdslöst hängande hår passar ej illa till hennes ansikte, som hon icke bryr sig om att skydda mot varken sol, blåst eller regn. ... Varken köld eller hetta generar henne." ... (Kristina skriver i sin självbiografi:) " ... Du (Gud) har låtit mig föredraga heder och ära framför nöje." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1611-1660" s 398-399,414)

Det låg ej för Gustav (II) Adolf att stå overksam inför en hotande fara. ... "Ju mera omöjligheter man övervinner, ju högre ros och ära föder det av sig både i denna och tillkommande tider" - så har han ... yttrat sig och därmed givit uttryck åt den ärelystnad, som är en annan sida av mannamodet. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1611-1660" s 83; Svenskarne gripa in i (trettioåriga) kriget)

En speciell form av klientel (under Julius Caesars tid) uppkom, när en förnäm man som "patronus" ställde sin auktoritet och sin vältalighet till förfogande för en klient, som hade ett mål inför domstol. För detta bistånd mottog han ingen betalning - det skulle varit djupt under hans värdighet - men han väntade sig livslång tacksamhet och återtjänster vid tillfälle. Det fanns även kollektivklientel. Besegrade folk och provinser ställde sig ofta under den segrande generalens personlig beskydd och förblev sedan i hans och hans ättlingars "clientela". ... Vi måste göra klart för oss att i den romerska världen tacksamheten var en dygd, som värderades högre och utövades mera än fallet är bland oss moderna människor, som har uppfostrats med läran om våra oförytterliga mänskliga rättigheter. Vi tycker vi har en självklar rätt till att bli skyddade mot våld och oförrätter och hjälpt, om vi drabbas av olycka. Om tacksamhet är det ej mycket tal. I den romerska litteraturen prisas ofta tacksamhet som den grundläggande och förnämsta dygden, och otacksamheten stämplas som inbegreppet av allt ont. ... I Senecas skrift "De beneficiis" heter det. ... "Det må finnas mördare, tyranner, tjuvar, äktenskapsbrytare, människorövare, helgerånare, fosterlandsförrädare, men lägre än alla dessa står den otacksamme." Det var en oskriven lag, att den som mottagit en välgärning, ett "beneficium", var förpliktad till tacksamhet, "gratia obligatus". Härmed avses icke så mycket att han skulle känna tacksamhet mot välgöraren i sitt hjärta. Det väsentliga är, att denne kan göra anspråk på återtjänster, "officia", av honom. (Erik Wistrand "Politik och litteratur i antikens Rom" s 23-24; Caesar och det samtida romerska samhället)

Äran ("gloria") är ett ideal, som knappast har någon makt över moderna människor. ... Men för romerska aristokrater framstod äran som livets högsta värde. Tanken på att vinna "immortalis gloria" åt sig själv och sin familj var den drivkraft, som kom dem att ägna hela sitt liv åt den politiska karriären. ... "Dignitas" är ett med "gloria" besläktat begrepp, men det har mera praktisk och aktuell innebörd. Det betecknar en romares ställning i staten, hans rang och prestige. "Dignitas" grundar sig på börd (genus) och på personlig duglighet (virtus), vilken finner uttryck i utförda bedrifter (res gestae) och i vunna hedersbetygelser, speciellt hedersämbeten (honores). ... Inom den samhällsklass, som har den politiska ledningen i Rom - senaten och särskilt dess högsta skikt, nobiliteten - råder sålunda inbördes tävlan och rivalitet. Var och en är ivrigt sysselsatt med att, i konkurrens med de andra, utvidga sin "gratia" (tacksamhet), hävda sin "dignitas" och uppnå "gloria". (Erik Wistrand "Politik och litteratur i antikens Rom" s 23-24; Caesar och det samtida romerska samhället)


Sångarna:

Tack för rosorna vid vägen, Tack för törnet ibland dem, Tack för resta himlastegen, Tack för evigt tryggat hem! Tack för kors och tack för plåga, Tack för himmelsk salighet, Tack för stridens klara låga, Tack för allt i evighet! (A Storm: Förbundstoner 1911 nr 433:4; jfr Psalmer och Sånger 261:4)


Egna kommentarer och funderingar:

”Den/Gud som sitter på tronen”, se också Upp 6:16a; 7:10; 19:4; 21:5a. Jag har inte kunnat finna uttrycket “på tronen” (epi tô thronô) i dativ i någon annan av Bibelns böcker. Annars kan vi till exempel finna uttrycken ”uppå tronen” (epi tou thronou) i genitiv och ”emot tronen” (epi ton thronon) i ackusativ.

Det är intressant, att Johannes använder bokstaven ô (omega) för att formulera ett nytt uttryck. Kanske vill aposteln säga, att han skådar vad ingen annan har skådat. Han skådar Honom Som är ”Alfat och Ô-et/Omegat” (Upp 1:8; 22:13) och Som sitter på Ô-ets/Omegats tron. Jämför också Egna kommentarer och funderingar till Joh 18:4-5 med hänvisningar till andra bibelställen i Johannes' evangelium.


Paulus sade till de troende i Rom: ”Till (Gud är) härlighetsglansen in i (de kommande) tidsåldrarna. Amen.” (Rom 11:36b)

Paulus sade till de troende i Korint: “Om du – alltefter omständigheterna – må välsigna (i) (א,* A) ande, hur skall den som ’fullbordar ... uppåt’/slutfullbordar de enkla medborgarnas plats (kunna) tala ’Amenet’ på/till din tacksamhet, ’redan alltsedan’/emedan han inte vet vad du säger?” (1 Kor 14:16)

Paulus sade till Timoteus: "Till tidsåldrarnas kung, en ensam/enda Gud, odödlig (och) omöjlig att skåda, (vare) heder och härlighetsglans in i (de kommande) tidsåldrarnas (kommande) tidsåldrar. Amen." (1 Tim 1:17)

Petrus sade: ”Då (Jesus) hade tagit heder och härlighetsglans från sidan av Gud, en fader, …(sade en röst): 'Den här är Min välkomnade * (א,* א, A) Son.’” (2 Petr 1:17a)


Grekiska ord:

eucharistia (tacksamhet) Salomos Vishet 16:28; Upp 4:9 – Ester 8:12d(E4); Syr 37:11; Apg 24:3; 1 Kor 14:16; 2 Kor 4:15; 9:11-12; Ef 5:4; Fil 4:6; Kol 2:7; 4:2; 1 Thess 3:9; 1 Tim 2:1; 4:3-4; Upp 7:12.


Ytterligare studier: Ps 8:5(6); 29:1; 47:8(9); 96:8; Jes 6:1; 2 Mack 2:27; Apg 28:15; Rom 1:21; 1 Kor 14:18; Kol 1:3,12; 3:17; Filemon v 4; Hebr 2:7; Upp 4:3; 5:13; 21:26.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-23; 2012-06-13; 2015-02-05)

Tillbaka till sidans topp

4:9b ... till Den som lever in i (de kommande) tidsåldrarnas (kommande) tidsåldrar ...

Ord för ord (7 ord i den grekiska texten): (till)-den levande in-i '-na tidsåldrar'/tidsåldrarna '-nas tidsåldrars'/tidsåldrarnas.


1883: ... och lefver i evigheters evighet ...

1541(1703): ... den der lefwer ifrån ewighet till ewighet ...

LT 1974: ... han som lever i evighet ...


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren säger:) “Jag lever in i (den kommande) tidsåldern.” (5 Mos 32:40b, Grekiska GT)

(Mose sade till Herren:) "Före/innan bergen avlas/avlades ... och från tidsåldern ända till tidsåldern är Du." (Ps 90:2, Grekiska GT)

En högstes heliga skall ta riket till sin sida och ’hålla ... ner’/besitta riket ‘ända till’/’så länge som’ tidsåldern och ‘ända till’/’så länge som’ tidsåldrarnas tidsålder. (Dan 7:18, Grekiska GT)

Tobit skrev en bön ‘in i’/för jubel och talade: “Välsignad (är) den levande Guden in i (de kommande) tidsåldrarna och Hans rike.” (Tobit 13:1-2a, BA)

(Jesus, Syraks son, sade:) “In i (den kommande) tidsåldern skapade Den som lever 'alla tingen gemensamt'/'alltet som gemenskaper'.” (Syr 18:1)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar: "De förbannade som inte har gjort något mot de minsta av Mina bröder) skall gå bort in i en tidsålderslång tuktan, men de rättfärdiga (som har gjort något mot de minsta av Mina bröder) in i ett tidsålderslångt liv." (Matt 25:46)

Då (kvinnorna) lutade ansiktena ‘in i’/till jorden, talade (de två männen) (vända) i riktning mot (dem): ”Vad/varför söker ni Den levande i sällskap med de döda (kropparna)?” (Luk 24:5b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Till Honom (är) härlighetsglansen och makten in i (de kommande) tidsåldrarnas (kommande) tidsåldrar. Amen. (Upp 1:6b)

(Jag är) Den som lever, och Jag blev en död (kropp), och skåda, Jag är en som lever in i (de kommande) tidsåldrarnas (kommande) tidsåldrar. (Upp 1:18a)


Egna kommentarer och funderingar:

Se också Upp 1:18a och Egna kommentarer och funderingar till Upp 1:6b.


Paulus sade till Timoteus: "Till tidsåldrarnas kung, en ensam/enda Gud, odödlig (och) omöjlig att skåda, (vare) heder och härlighetsglans in i (de kommande) tidsåldrarnas (kommande) tidsåldrar. Amen." (1 Tim 1:17)

Petrus sade: “Gud må förhärligas i alla ting genom Jesus Kristus, till vilken härlighetsglansen är och makten in i (de kommande) tidsåldrarnas (kommande) tidsåldrar. Amen.” (1 Petr 4:11b)


Ytterligare studier: Dan 4:31(34); 6:26; 12:7; Rom 11:36; 16:27; Gal 1:5; Ef 3:21; Fil 4:20; 2 Tim 4:18; Hebr 13:21; 2 Petr 3:18; Upp 10:6; 15:7.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-23; 2012-06-13; 2015-02-06)

Tillbaka till sidans topp

4:10a ... skall och/också (א,* א) de tjugofyra äldste falla/’falla ner’ inför Dens ögon som sitter uppå tronen, och de skall kasta sig ner inför Den som lever in i (de kommande) tidsåldrarnas (kommande) tidsåldrar (för att hedra Honom). Amen (א,*א).

Ord för ord (22 ord i den grekiska texten Sinaiticus): och skall-falla de tjugo fyra äldste inför-ögon (av)-den sittande uppå '-en tron'/tronen och (de)-skall-'(kyssa-i-riktning-mot)'/'kasta-sig-ner-(inför)' den levande in-i '-na tidsåldrar'/tidsåldrarna '-nas tidsåldrars'/tidsåldrarnas. amen.


1883: ... så skola de tjugufyra äldsta falla ned inför den, som sitter på tronen, och tillbedja den, som lefver i evigheters evighet ...

1541(1703): ... Föllo de fyra och tjugu äldste framför honom, som satt på stolen, och tillbådo den der lefwer ifrån ewighet till ewighet ...

LT 1974: ... faller de tjugofyra äldste ner framför honom och tillber honom, som lever i evighet ...


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Mose talade till Israel: “Detta är vad Herren säger:) ‘Varje förstfödd i jord(en)/land(et) Egypten skall komma till ett slut från en förstfödd (hos) Farao, som sitter uppå tronen.’” (2 Mos 11:5a, Grekiska GT)

... (Kungen) satt (hela tiden) uppå tronen. (Ester 5:1ca/D6a, Grekiska GT)

… (Profeten) skådade Herren som satt uppå en tron, (som var) hög och som var ’lyft uppå’/upplyft’. (Jes 6:1a, Grekiska GT)

(Profeten sade:) “Uppå/vid ytterdörrarna av/till Herrens tempel, ‘uppåt mitt ... uppåt mitt’/mellan förgården och offeraltaret, (är) som/omkring tjugo män (med) sina baksidor (vända) i riktning mot Herrens tempel och sina ansikten ’i motsats till’/’mitt emot’. Och de här kastar sig ner inför solen (för att hedra den). (Hes 8:16b, Grekiska GT)

Sändebudet kungjorde för folkskarorna: “För er, nationer och områden, folk och tungor, är det kommet med ett budskap (från) sidan av (kungen): ”När ni – alltefter omständigheterna – må höra rösten/ljudet av ... varje/alla härkomster/slag av musikanter, då ni har fallit/’sjunkit ner’, kasta er (då) ner inför avbilden av guld (för att hedra den).” (Dan 3:4-5a, Grekiska GT)

Då (Judit) hade fallit/’sjunkit ner’ emot (sitt) ansikte, kastade hon sig ner inför (Holofernes) (för att hedra honom), och/men hans slavar reste henne upp. (Judit 10:23b, Grekiska GT)

(Jesus, Syraks son, sade:) “En är vis, oerhört fruktansvärd, (en) som sitter uppå Sin tron.” (Syr 1:8)

(Manasse sade till Herren:) “Varje förmåga av/i himlarna sjunger lovsånger till Dig, och härlighetsglansen är Din in i (de kommande) tidsåldrarna. Amen.” (Manasses bön v 15b)


Den Senare Uppenbarelsen:

Då (siarna, som Herodes hade beordrat att söka efter den lille Pojken) hade fallit/’sjunkit ner’, kastade de sig ner inför (Jesus). (Matt 2:11b)

(Förtalaren visade Jesus) alla riken i utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ och deras härlighetsglans. Och han talade till Honom: "Alla de här tingen skall jag ge Dig, om – alltefter omständigheterna – då Du har fallit/’sjunkit ner’ Du må kasta Dig ner inför mig (för att hedra mig)." (Matt 4:8b-9)

Jesus talade till (Sina lärjungar:) “Amen säger Jag er att/: ‘Ni, de som har följt Mig i pånyttfödelsen, när Människans Son – alltefter omständigheterna – må sitta ner uppå Sin härlighetsglans' tron, kommer och/också ni själva (א,*א) att sitta emot tolv troner och döma Israels tolv stammar.’” (Matt 19:28)

En av synagogsledarna kommer ... och då han skådat (Jesus), faller/’faller ... ner’ han i riktning mot Hans fötter, och han kallar Honom många (gånger) till sidan av och säger att/: ”Min lilla dotter har den sista (stunden), för att, då Du har kommit, Du må sätta/lägga händerna på henne, för att hon må räddas och leva.” (Mark 5:22b-23)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

”(Jesus sade till kvinnan:) ”En stund kommer emellertid, och den är nu, när de sanna ’nerkastarna’ skall kasta sig ner inför Fadern (för att hedra Honom) i ande och sanning. Ty Fadern söker (förvisso) och/också av sådant slag dem som (i tillbedjan) kastar sig ner (vända i riktning mot Honom). Gud (är) ande, och de som kastar sig ner * (א*) måste kasta sig ner i sannings (א*) ande.” (Joh 4:23-24)

Maria (P45,P66,א,*א), som/då hon kom varest/där Jesus (hela tiden) var, och då hon hade skådat Honom, föll/’föll ner’ (vänd) i riktning mot Hans fötter. (Joh 11:32a)

Till Honom (är) härlighetsglansen och makten in i (de kommande) tidsåldrarnas (kommande) tidsåldrar. Amen. (Upp 1:6b)

När jag skådade Honom, föll/sjönk ... ner’ jag ‘in i’/intill (א,* א) Hans fötter som en död (kropp). (Upp 1:17a)

Och skåda, en tron låg (hela tiden) i himlen, och (En) satt emot tronen. (Upp 4:2b)

Och i en ring från tronen (var) tjugofyra troner och emot tronerna satt tjugofyra äldste. (Upp 4:4a)

(Härlighetsglans och heder och tacksamhet) till Den som sitter på tronen, till Den som lever in i (de kommande) tidsåldrarnas (kommande) tidsåldrar. (Upp 4:9b)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående ”Amen”, se Upp 1:6b; ”fallit/’sjunkit ner’, se också Upp 5:14; 7:11b; 11:16; 19:4,10; 22:8.


Ytterligare studier: 5 Mos 32:40; Ps 47:8(9); Dan 4:34; 12:7; Matt 18:26; Upp 5:8,14; 10:6; 15:7.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-24; 2012-06-13; 2015-02-06)

Tillbaka till sidans topp

4:10b-11a Och de * (א*) kastar sina kronor inför ‘tronens ögon’/tronen och säga: “Värdig är Du, Herre (א,* א), Herren och vår Gud ... ”

Ord för ord: 4:10b (9 ord i den grekiska texten) och (de)-kastar '-na kronor'/kronorna sina inför-ögon '-ens tron'/tronens sägande 4:11a (8 ord i den grekiska texten) värdig är-(du), herre '-n herre'/herren och gud vår.


1883: ... och kasta sina kronor inför tronen, sägande: Vår Herre och Gud, du är värdig ...

1541(1703): ... och kastade sina kronor för stolen, och sade: Herre, du äst wärdig ...

LT 1974: ... och kastar sina kronor inför honom och sjunger: ”Herre, du är värdig ...


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(David sade till Herren:) ”Uppväck/vakna Herre och ge akt på min dom, ’in i’/’med syfte på’ min rättvisa, min Gud och min Herre.” (Ps 35:23, Grekiska GT)

(Profeten sade med tanke på sig själv och Jerusalem:) ”Vårt huvuds krona har fallit. Ve oss redan, eftersom vi har missat (Guds mål)!” (Klag 5:16, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Judarnas äldste, som var bortskickade av ”ledaren för hundra man”, sade till Jesus:) “Han är värdig.” … (”Ledarskapet för hundra man” sände vänner som sade till Jesus:) ”… Jag ansåg mig inte själv värdig att komma i riktning mot dig.” (Luk 7:4b,7a)

(Jesus sade till apostlarna:) “När ni – alltefter omständigheterna – må ha gjort alla de ting som alltigenom/’från början till slut’ har ordnats för er, säg att/: “Vi är onyttiga slavar. Vi har gjort (och gör) vad vi (hela tiden) stod i skuld att göra.” (Luk 17:10b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Johannes (sade till fariseerna): "Jag döper i vatten. (I) er mitt stod (och hade stått) (P75, א,* א) En som ni inte känner, * (א*, B) som kommer bakom mig, vars rem på Hans sandal jag inte är värdig, ’för att’/att jag må lösa upp." (Joh 1:26-27)

Tomas svarade och talade till (Jesus): ”Herren min och Guden min.” (Joh 20:28)

Han har gjort oss till ett rike, präster åt Sin Gud och Fader. (Upp 1:6a)

Bli trofast intill död/döden och Jag skall ge dig livets krona. (Upp 2:10b, ”Smyrna”)

‘Få makt över’/’håll fast vid’ det ting som du har för att ej någon må ta din krona. (Upp 3:11b, ”Filadelfia”)

(Äldste) som var (och hade varit) höljda i vita (ting) (א,*א) och (med) kronor av guld emot sina huvuden. (Upp 4:4b)


Exegeter, evangelister med flera:

I Upp 4:11 tillbeds Gud som ”vår Herre och Gud”. Uttrycket är en tydlig motproklamation till kejsarkultens ”Dominus et Deus noster”. (Vår Herre och Gud). (Mikael Tellbe ”Lammet och odjuret” s 34)

Den 18 februari 1662 anlände den svenska beskickningen, 200 man stark, till Moskva, men först den 24 fingo dess ledare den nåden att "se tsarens klara ögon", såsom det på ryssarnes officiella språk kallades att få audiens. Vid deras inträde i audienssalen "ropades till dem, att de skulle taga hattarna av. Gesanterna svarade sig väl veta, när tid därtill vore och tagandes sine hattar av vid pass 10 steg när tsaren." De framlämnade nu till Alexej bekräftelsebrevet på fredsslutet, varpå sändebuden fingo kyssa tsarens hand, vederbörligen framräckt icke av honom själv utan av en bland hans knäser. ... "Han satt uppå en opphöjd och förgylld tron, lika som ett beläte, styver av sine gyllene och med allahanda ädle stenar och pärlor besatte kläder." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1660-1709" s 88)


Sångarna:

Högtlofvadt vare Jesu namn! Du änglaskara, sjung Och bär den gyllne kronan fram Att kröna honom, kungars kung! (Edward Perronet-Erik Nyström: Sång 29:1; jfr Psalmer och Sånger 14:1)

Helig, helig, helig, sjunga helgon alla, Sänka sina gyllne kronor för din härlighet. Ned för dig keruber och serafer falla. Du var och är och bli i evighet. (R Heber-JA Eklund: Den Svenska Psalmboken nr 4:2; jfr Psalmer och Sånger 3:2)


Egna kommentarer och funderingar:

”Motproklamationen” (jfr Exegeter, evangelister med flera) ”vår Herre och Gud” eller ”Herren och vår Gud” har sin grund i bibelord som Ps 35:23 och Joh 20:28.


Ytterligare studier: Ordsp 16:31; Jer 13:18; Hes 21:26; Matt 3:11; 8:8; Mark 1:7; Luk 3:16; Joh 5:23; Apg 13:25; Upp 5:9,12.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-24; 2012-06-13; 2015-02-06)

Tillbaka till sidans topp

4:11ba ... att ta härlighetsglansen och hedern och förmågan ...

Ord för ord (9 ord i den grekiska texten): (att)-ta '-en härlighetsglans'/härlighetsglansen och '-n heder'/hedern och '-n förmåga'/förmågan


1883: ... att taga pris och ära och makt ...

1541(1703): ... taga pris, och äro, och kraft ...

LT 1974: ... att ta emot äran och lovet och makten ...


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(David sade till Herren: “I) Dig, Herre, (är) storheten och förmågan ... Från sidan av Dig (är) rikedomen och härlighetsglansen. (1 Krön 29:11a,12a, Grekiska GT)

(Psalmisten sade:) “Herren har varit/’börjat vara’ kung. Han har sjunkit/klätt sig i ett behagligt utseende. Herren har sjunkit/klätt sig i förmåga och har omgjordat sig runt omkring.” (Ps 93:1a, Grekiska GT)

Herren skall vara kung i Sion och i Jerusalem, och Han skall förhärligas inför de äldstes ögon. (Jes 24:23b, Grekiska GT)

(Salomo sade: “Guds) förmåga överbevisar de tanklösa.” (Salomos Vishet 1:3b)

(Jesus, Syraks son, sade:) ”Herren skapade mycket härlighetsglans.” (Syr 44:2a)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till saddukeerna: “Ni känner ej) skrifterna men/och ej Guds förmåga.” (Matt 22:29b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Alla jordens stammar skall * (א*) ’skära sig’/sörja, och de skall skåda Människans Son som kommer uppå himlens moln i sällskap med förmåga och mycket härlighetsglans.” (Matt 24:30b)

(Jesus sade till prästledaren:) “Från och med nu skall ni få se Människans Son som sitter på Förmågans rätta/högra sida och som kommer med himlens moln.” (Matt 26:64b)

Jesus talade (till prästledaren): ”Jag är. Och ni skall skåda Människans Son som sitter ut ur Förmågans rätta/högra (delar) och som kommer i sällskap med himlens moln.” (Mark 14:62)

’Då budbäraren hade svarat, talade han’/’budbäraren svarade och talade’ till (Mariam): "Helig ande skall komma emot, emot dig, och en Högstes förmåga skall överskugga dig. Därför skall och/också det som avlas kallas heligt, en Guds son." (Luk 1:35)

(Maria sade:) “Heligt ‘(är den förmögnes) namn’/’(dens) namn (som förmår)’.” (Luk 1:49b)

(En budbärare tillsammans med en himmelsk här sade:) ”Härlighetsglans åt Gud i högsta ting/himlar och uppå jord frid 'i tillfredsställelses människor'/'bland människor som finner behag i goda ting'.” (Luk 2:14)

(Petrus sade till folket:) “Varför förundrar ni er ’på det här’/’för den här sakens skull’, eller varför stirrar ni på oss, som (om) en egen förmåga eller vördnad har gjort (och gör) att (den lame) vandrar omkring?” (Apg 3:12b)

(Lukas sade: “Barbarerna/utlänningarna) hedrade oss (med) många heder/hedersbetygelser.” (Apg 28:10a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Vi betraktade Hans härlighetsglans, en härlighetsglans som en enda avkomling från sidan av en fader, fylld med fröjdbringande (nåd) och sanning. (Joh 1:14b)

Inte heller Fadern dömer ingen/någon. Han har emellertid gett (och ger) all dom till Sonen, för att alla må hedra Sonen helt och hållet som de må hedra Fadern. Den som ej hedrar Sonen hedrar inte Fadern som har sänt Honom. (Joh 5:22-23)

Jesus sade till judarna:) "Jag förmår inte göra ingenting/någonting från/'beroende på' Mig själv. (Joh 5:30a)

(Jesus svarade judarna:) “Jag har inte en liten demon. Jag hedrar emellertid Min Fader, och ni vanhedrar Mig. Men Jag söker inte Min härlighetsglans. Det är/finns Den som söker och dömer.” (Joh 8:49-50)

Till Honom (är) härlighetsglansen och makten in i (de kommande) tidsåldrarnas (kommande) tidsåldrar. Amen. (Upp 1:6b)

Du har små/liten förmåga och du har hållit Min utsaga och har inte förnekat Mitt namn. (Upp 3:8b, ”Filadelfia”)

De levande varelserna må (א,* א) – alltefter omständigheterna - ge härlighetsglans och heder och tacksamhet till Den som sitter på tronen. (Upp 4:9a)


Exegeter, evangelister med flera:

Soli Deo Gloria – Åt Gud allena äran! (Sven Nilsson "Steget före - Berättelsen om Kjell Sjöberg" s 194)

Johannes' lovprisning ökar allteftersom skildringen fortsätter. Här (i Upp 1:6) är den tvåfaldig, i 4:11 är den trefaldig, i 5:13 är den fyrfaldig och i 7:12 sjufaldig. (Studiebibeln IV:753)

Tron i sig själv är ingen kraftkälla. Nej, det är han som vi tror på som är kraften. (Carl Fr. Wislöff "Bröd för dagen" s 260; kommentar till Rom 4:20)

Det är Gud som skall äras, ty det är han som frälsar oss. Han har gjort allt för oss genom Jesus Kristus på korset. Där har han förlåtit oss våra synder och gjort allt för vår frigörelse. Det är Gud som gör ett verk med oss och i oss. (Watchman Nee "Ett dukat bord i öknen" s 42)

O, fåglar, mina snabba flöjter, ni guldblad som bärs genom luften, vindens flyende klang! När ni lämnat Jorden för att flyga åstad mot syd, får jag sända med er en hälsning? Flyg till Gud, spela för barnet i krubbans Betlehem: Soli Deo Gloria! (Bo Setterlind "Stryk molnet från din panna" s 75; Dikter 1954-1963; Lovsång)

Det är synnerligen intressant att jämföra de moderna strävandena med den äldre textiltraditionen. Båda tjäna samma syfte: "soli Deo gloria", Gud allena äran. (Marita Lindgren-Fridell "Textilier" s 212)

En stor hop av den himmelska härskaran sjäng den första julsången över jorden. ... Och första jubelackordet i densamma gick uppåt - upp till Guds tron. Ära vare Gud i det höga! Guds ära skulle återställas. ... Människan hade orättmätigt tagit ära åt sig själv, ehuru hon ingen hade. Vad här hade felats, skulle Barnet i krubban ställa till rätta. Dess ankomst tillintetgjorde all mänsklig berömmelse. Både jude och hedning måste böja sig. ... Vi sjunga allt för mycket om vår tro och våra gärningar, vår verksamhet och vår strävan. Men må vi med himlakören först och främst prisa Gud för hans outsägligt julgåva till oss. Oss är fdd en Frälsare. Ja - ära vare Gud i höjden! (K.A. Rundbäck "Ära vare Gud i höjden" s 9-10; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings Missionskalender 1934)

Joel Nattstoppare, som inte kunde blåsa supglas för sitt samvetes skull, var en hygglig och hjälpsam kamrat. Men när Valter sade, att han var snäll, så svarade han: Gud är snällare. (Vilhelm Moberg ”Soldat med brutet gevär” s 136; Det måste vara hans eget verk; 1910-1915)

Skollärare Mård tar sig en beslutsam pris, blir litet strängare i stämman och säger: "Ja, glöm inte katekesen till i morron! Nu sjonger vi "Allena Gud" och så slutar vi för i dag!" Och psalmen "Allena Gud i himmelrik (Må lov och pris tillhöra)" klingar kraftigt och friskt i skolsalen, sjungen av späda barnaröster, som skälver i lycka och jubel. (Vilhelm Moberg "Sänkt sedebetyg" s 115-116; Barnet)

Det var makten, äran och härligheten som i officiell glans och höghet nu satt bland alla de små fattiga fröknarna och änkorna och lät dem alldeles gratis gotta sig i solskenet och lät dem åter känna sig äga andel i makten och inflytandet. "Och då sa excellensen - men chefen för civildepartementet tyckte - och då sa kungen till min son - hennes majestät drottningen var nog vänlig att fråga om min måg ville byta månad med Alarik Posse - hon ville hellre ha min måg med sig ner till Hook i sommar." Och alla de gamla damerna bläddrade i andanom i adelskalendern och gnodde upp och nerför statskalenderns alla namnspalter med värre brådska än skolpojkar utför trapporna - och kommo ihåg personer - och kände igen namn - och förundrade sig. (Sven Lidman "Huset med de gamla fröknarna" s 79-80)

Margareta Sparrekors reste sig från stolen framme vid fönstret, där hon suttit med sitt arbete, ett tungt, rött sammetsschabrak, på vilket hon broderade med guldtråd. ... "Jag har mycket bråttom med detta", upplyste hon. "En beställning?" frågade (Henrik Falkenhorn). "Ja, till en altarklädnad", svarade hon. "Får jag se!" bad han. Hon vecklade upp det redan färdigbroderade stycket som hängde hoprullat vid bågen, så att han skulle få se det i sin helhet. På den röda sammeten var anbragt med guldtråd en gyllne halvbåge med strålar, ovan stod likaledes i guld Soli Deo Gloria, och under de tre bokstäverna I H S inflätade i varandra. "Det är vackert", sade Henrik Falkenhorn. "Förstår du också vad det betyder?" ... "Ja", svarade hon med barnslig stolthet. "Soli Deo Gloria betyder Gudi allena äran. I. H. S. skall vara Jesus Hominum Salvator, som betyder Jesus, mänsklighetens Frälsare. ... Herman har lärt mig det. Jag läser latin för honom ibland, när vi ha tid. ... Han ska bli präst och är så förtjust i böcker." ... Margareta sydde på sitt arbete, Henrik Falkenland satt tyst vid hennes sida och stirrade på de gyllne bokstäverna Soli Deo Gloria, till dess det nästan gjorde ont i hans ögon. Med plågsam klarhet såg han sitt förflutna livs strävan i ljuset från denna gyllne skrift fördunklas till intet. Han hade ej sökt Guds ära, utan sin egen. För det andra tecknet på Margaretas altarduk, Jesus Hominum Salvator, hade han ej ännu fått blick. (Elisabeth Beskow "Ljudande malm" s 194-197; boken, som är skriven år 1900, skildrar förhållanden under andra hälften av 1700-talet)

Den 10 januari 1859 var Mormors (på Herrestad) gärning på jorden slut. Någon har sagt att det låg en doft av äkta nardus över alla Mormors företag. Allt vad hon gjorde skedde i tro och kärlek. Hon sökte inte sin egen ära utan sin uppdragsgivares. "Soli Deo Gloria", åt Gud allena äran, var hennes motto. (Lennart Davidsson "Mormor på Herrestad" s 21)

Dommareglerna 26 föreskrifwer, dhet dhe giöra ganska obesiändeliga (oskickligt, olämpligt), ja ock (också) stor orätt der till med, som komma en god berycktad man eller qwinna i uppenbart rop och rychte. Sampt att dommaren icke skall wara förhastelig döma, dhet någons ära och goda ryckte förkränkt warder, uthan ju alltid wara snarare till att hjelpa än till att stielpa, beskydda ens mans ähra och goda ryckte. . . . Alltså pröfwar (Tveta härads) tingzrätt skiähligt och rättwijst Jon Jönsson, hst Sara Jonsdotter och Johan Arfwidson för detta nu oberycktiga tahl och ryckte alldeles befrija och wid deras heder och ähra å alla sijdor bijbehålla. (Olof Sjöstrand "Sjöhults by i Månsarp 1688-1727" s 128; år 1715)

(Erik Dahlbergs) påtryckningar (brev 6 april 1689) resulterade än en gång i en "kunglig nåd" på 200 daler silvermynt till en upprustning av slottskyrkan (i Jönköping) och där hade man även "till Gudz ähra och församlingens heder kunnat inrätta ett lijtet orgelwärck". (Sven Larsson "Erik Dahlberg - kungatjänaren som blev landshövding i Jönköping" s 21)


Paulus sade till de troende i Rom: ”Till (Gud är) härlighetsglansen in i (de kommande) tidsåldrarna. Amen.” (Rom 11:36b)

Paulus sade till de troende i Korint: ”(Herren) har talat (och talar) till mig: ’Min fröjdbringande (nåd) är nog för dig, ty förmågan slutas/’tar slut’ i svaghet.’” (2 Kor 12:9a)

Paulus sade till Timoteus: "Till tidsåldrarnas kung, en ensam/enda Gud, odödlig (och) omöjlig att skåda, (vare) heder och härlighetsglans in i (de kommande) tidsåldrarnas (kommande) tidsåldrar. Amen." (1 Tim 1:17)


Ytterligare studier: Mal 1:6; Mark 13:26; Rom 16:27; Upp 5:13; 7:12; 11:15,17; 12:10; 14:7; 19:1.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-24; 2012-06-13; 2015-02-07)

Tillbaka till sidans topp

4:11bb ... eftersom Du skapade alla tingen, och på grund av Din vilja var de (hela tiden) och skapades.

Ord för ord (13 ord i den grekiska texten): eftersom du skapade de-(ting) alla och på-grund-av '-n vilja'/viljan din var-(de)-(hela-tiden) och skapades.


1883: ... ty du har skapat allt, och för din viljas skull var det till och vardt skapadt.

1541(1703): ... ty du hafwer skapat all ting, och för din wiljas skull hafwa de warelse, och äro skapt.

LT 1974: ... för du har skapat allting. Eftersom du ville det, blev det skapat och kom till.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Melkisedek) välsignade (Abram) och talade: “(Må) Abraham vara (och ha varit) välsignad (i) Gud den Högste, som skapade himlen och jorden.” (1 Mos 14:19, Grekiska GT)

(Salomo sade: “Gud) skapade alla tingen ’in i’/avsedda att vara.” (Salomos Vishet 1:14a)

(Jesus, Syraks son, sade:) “In i (den kommande) tidsåldern skapade Den som lever 'alla tingen gemensamt'/'alltet som gemenskaper'.” (Syr 18:1)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar: “Bed på det här sättet: ‘Fader vår), bli/ske Din vilja, som i himmel och/också uppå jord.’” (Matt 6:10b)

(Jesus sade:) ”(Den) som – alltefter omständigheterna - må göra Guds vilja, den där är min bror och syster och moder." (Mark 3:35)

(Jesus sade till Sina lärjungar: “I) de där dagarna kommer det att vara ett sådant betryck som inte har blivit av sådant slag från en skapelses början, som Gud skapade, ända till nuet och inte/förvisso ej må bli.” (Mark 13:19)

(Gud gjorde) utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ och alla tingen i den ... (och gav) åt varje/alla liv och andedräkt och alla tingen. (Apg 17:24a,25b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

I en början var Utsagan (hela tiden. (Joh 1:1a)

Alla ting blev genom (Utsagan), och skild från Den blev ingenting (P66, א*) som har blivit (och blir). (Joh 1:3)

Men åt så många som tog Honom, åt dem gav Han (rättslig) myndighet att bli Guds barn, åt dem som tror in i Hans namn, vilka avlades inte ut ur blod ("blod" i pluralis), inte heller ut ur kötts vilja, inte heller ut ur en mans vilja emellertid/utan ut ur Gud. (Joh 1:12-13)

(Jesus sade till judarna:) ”Min Fader arbetar ända till just nu, och Jag arbetar.” (Joh 5:17)

(Jesus sade till judarna:) ”Jag förmår inte göra ingenting/någonting från/'beroende på' Mig själv. Helt och hållet som Jag hör, dömer Jag. Och Min dom är rättfärdig, eftersom Jag inte söker Min egen vilja utan Dens vilja som har sänt Mig.” (Joh 5:30)


Hembygdens predikan:

Är nu, mina älskade, en begäran av Gud (att vi skall älska honom) obillig? O må vi bäva inför en sådan tanke! Obilligt att älska Gud, all godhets och salighets upphov och givare! Om de skapade tingen, sol, måne, stjärnor, ända ned till krypen i mullen och liljorna i dalen, hade tunga, skulle de uppstämma en samfälld lovsång till sin och vår skapare. Och även änglaskarorna skulle blanda sitt lov i deras. Och dock synes Gud icke hava bevisat sitt hjärtas godhet och kärlek så till några andra varelser, icke ens änglarna, som till oss människor. Skulle då ett mänskligt hjärta tänka eller en mänsklig tunga uttala, att det är obilligt att älska en sådan Gud högre än allt annat. ... Ett fält, som ligger nedanför en rik källa, vissnar icke ens i hård torka. De härligaste av bibelns lovsånger stego ur sådanas hjärtan och munnar, som visste sig äga intet gott i sig själva men ägde allt gott i Gud. En lovsång om vad vi själva äro liknar den tunga rökmassan som följer marken efter. En lovsång åter om vad Gud är liknar rökpelaren, som höjer sig rakt upp i den klara etern. Den lovsången är himmelsfödd, och den stiger rakt upp mot himmelen och går in i himmelen. Den är från Gud och den går till Gud. I verkligheten är det, andligen taget, blott det av Gud mottagna som återgives och kan återgivas till Gud i lovsång och till vår nästa i andens frukter. Utan ett sådant mottagande förblir vårt hjärta likt vinterns isiga jord, men med ett sådant mottagande blir det likt sommarens blomstrande fält. Vi giva, emedan vi fått, och vi giva av vad vi fått, liksom både markens grönskande skrud och fältets sköna frukter äro solens gåva. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Ur livskällan, Tredje årgången s 397,400, Adertonde söndagen efter trefaldighet, Matt 22:34-46)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

Lantmannen odlar jorden för sig och sina boskapshjordar. Men han bryr sig inte om att beså bergen. Men vilda djur åstundar också grönskande bete. Då låter den Allsmäktige gräs växa ”på bergen”. I de unga korparnas kraxande hör psalmsångaren en bön om mat. Gud hör deras bön. Den naturens överdrivna pampighet, som framträder i stolt frustande hästar eller i männens kråmande över sina starka bens snabbhet, är ingen riktig utveckling av skapelsens villkor. Därför har Herren inte sitt behag i det. Han älskar det naturens stilla och undergivna väsende, som är medvetet om sitt absoluta beroende av Skaparen. Allt liv, som ”fruktar Herren” och glatt erkänner sitt beroende av ”Guds nåd”, har kommit till klar insikt om skapelsens beroende av Skaparen och väntar allt gott till framtida behov av Herren. Därur följer nu lovsång och frimodighet. (Gösta Sandberg ”Om livets Ord tala vi” s 372-373 i kommentar till Ps 147:1-11)

Prosten var snäll där på husförhöret. Han låtsades inte om att Lina svarat fel utan började istället berätta hur Gud hade skapat världen och alla människorna som bodde där och hur märkvärdig Hans skapelse var. "Till och med du Lina är ett riktigt underverk", försäkrade prosten, och han frågade Lina om hon hade besinnat det och om hon inte tyckte det var märkvärdigt att Gud hade skapat henne. Det tyckte Lina sa hon, men sedan tänkte hon efter. "Ja, det förstås, själva mej var väl inte så märkvärdigt å göra. Men alla de där krumelurerna som jag har i örona, di tycker jag det skulle vara marigt å få ihop!" (Astrid Lindgren "Än lever Emil i Lönneberga" s 121)

Musklerna, dem man icke ser annat än på anatomisalen, utgöra för sig ett evigt stående bevis att de icke gjort sig själfva eller uppstått, utan att de äro gjorda för hand, af en mekaniker, en kirurgisk instrumentmakare, en bandagist, och en väldig konstnär. (August Strindberg ”En blå bok III” s 836; Människokroppens skönhet och symbolik)

Hemmastadd i naturvetenskaperna sedan barndomen, sedermera anhängare av Darwin, hade jag upptäckt det otillfredsställande i denna naturvetenskapliga metod, som erkände världsalltets förträffliga mekanism utan att medgiva tillvaron av mekanikern. Systemets svaghet röjde sig i en allmän urartning av vetenskapen, vilken hade utstakat för sig en gränslinje, utöver vilken man icke finge gå vidare. Vi ha löst alla problem. Universum har inga gåtor mera. Denna inbilska lögn hade retat mig redan omkring år 1880, och under de femton följande åren hade jag företagit en revision av naturvetenskaperna. (August Strindberg "Inferno" s 25-26)

De älskvärda landsmännen! När jag var i utlandet hette det: om Strindberg kom hem och egnade sig åt sitt land skulle han få det bra. Nu kom jag! Och vill förherrliga Sverges natur! Har du sett! Och en sådan vinter jag genomlefde i fjor! Att jag icke blef qvar i dyn! O Land! Land! Vårt Land! (August Strindberg "August Strindbergs brev VIII jan 1890-dec 1891" s 106; brev 13 okt 1890 till Ola Hansson)


Att fortsätta med:

ca 2000 - ca 1900

Enligt Uppenbarelseboken är evighetens tillbedjan helt inriktad på Skaparen. ... Vetenskapen kommer fortsätta att utforska universums ursprung, väsen och utveckling. Men teologiskt sett räcker det för oss att veta att Gud skapade allting efter sin vilja så som det står beskrivet i hans enkla och mäktiga Ord. Ty detta är den ständigt återkommande refrängen i Första Moseboken: ”Gud sade ...” Och när Gud betraktade vad han åstadkommit, så såg han att ”det var gott”. Därför kan vi glädja oss över allt som Gud har skapat: mat och dryck; äktenskap och familj; konst och musik; fåglar, djur och fjärilar och mycket, mycket annat. (John Stott "Genom Bibeln - Dag för dag" s 17 i kommentar till 1 Mos 1:6,9-10)

Det är lärorikt att jämföra Uppenbarelseboken 4 och 5. I båda kapitlen förenas de äldste och de skapade varelserna. Men betoningen i kapitel 4 ligger på skapelsen ... medan tonvikten i kapitel 5 ligger på frälsningen. ... Vår Skapare och Frälsare är dubbelt värd vår tillbedjan. När vi nu tar farväl av den himmelska kören får vi inte glömma deras hymner. Vi är kallade att på jorden leva ut det gudscentrerade livet i himlen. Nu förväntas vi leva våra liv i ett medvetet förhållande till Guds tron tills varje tanke och handling står under hans herravälde. (John Stott "Genom Bibeln - Dag för dag" s 411 i kommentar till Upp 4:11)

Lilla vitsippa. Skogens stjärna om våren. När solen lyser på dig, breder du ut dina vita strålar och lyser upp den vårgröna himlajorden. Visst är vitsippsbacken som en stjärnevärld, med billioner små vita stjärnor. Kanske tänkte Gud, när Han skapade dig: Nu skall jag göra en stjärnevärld på jorden, så att de som har svårt att se uppåt, ändå kan se mina stjärnor. Särskilt om våren, då många har det svårt. Våren är inte bara skön. Nytt liv gör ont. Födelse och förnyelse smärtar. Då behöver vi Guds löftesstjärnor att se på. De säger att Gud finns, att sommaren kommer. (Kerstin Midnäs "Du tänder sång i mitt hjärta" s 24-25)

Att skapa betyder att göra något av ingenting. Endast Gud kan skapa. Bakom skapelsen står en fast vilja, ett beslut, en skapelseakt. Den allsmäktige frambragte något nytt, som inte tidigare fanns. Gud behövde inte något material för att frambringa himmel och jord och allt vad däruti är. Han hade sitt skaparord. (Knut Svensson ”Apostolisk tro” s 22)

Indiens bufflar skulle kunna förtjäna sitt särskilda kapitel. Dessa rätt fula djur, med stora väldiga, nedåtböjda horn och nedåtlutade huvuden. De är Indiens lastdjur, då det gäller tunga kärror. ... De förser många människor i Indien med mjölk. Ändock synes ingen sätta stort värde på bufflarna. Man tycker de är så fula. Det går en historia om att de icke skapades av Gud utan av den första människan. Hon bad Gud om att få skapa något, och det fick hon löfte om. Men det blev ingenting av för människan. Då det led mot kvällen fick hon likväl bråttom och formade då i all hast till en buffel. Det är orsaken till att buffeln är så ful. (Enok H Skooglund "Västerut - Österifrån" s 80-81)

Vad vi för korthetens och språkbrukets skull kalla naturkrafter är för oss i grunden blott det ständiga utflödet av Guds kraft eller krafter och i sista hand av hans vilja såsom i Uppenb. 4:11 den himmelska kören sjunger: "För din viljas skull var det till och vart skapat!" Behagade det Gud att i denna sekund draga sig tillbaka i det oskapade intet, i vilket han före skapelsen var, så smälte i samma sekund världsalltet bort och alla naturkrafter upphörde att finnas till. (F. Bettex "Naturvetenskap och kristendom" s 154)


ca 1900 och tiden dessförinnan

"Jag har tänkt på vårt samtal i går afton, Helena", (sade Hilda). "Tror ni verkligen, att allt hvad Gud fordrar af oss är, att vi skola göra godt mot våra medmänniskor? Får han själf icke hafva någon plats i vårt lif? Hvad tror ni då om ord sådana som dessa. 'Du har skapat allt, och för din viljas skull var det till och vardt skapadt?" (Amy Le Feuvre "Hilda Thörne" s 99)

I Uppb. 4:11 läsa vi, att "för hans viljas skull hafva vi varelse och äro skapade". Hvad kan väl vara naturligare för någon att göra än just det, för hvilket han blifvit skapad? ... Hvad är det naturligaste för oss alla, män, kvinnor och barn? Att älska och lyda Gud och göra allting till hans ära. Visserligen, visserligen är det så! Gud har ju skapat oss för detta ändamål, och om vi blott alla hade detta mål ständigt i sikte, skulle vi snart förvandla jorden till en himmelens förgård. (Richard Newton "Den store lotsen" s 198-200)

Runt omkring (fru Lyhne) firades vårens skönhets fyllda fest, ringdes in av snödroppens vita klockor och hälsades jublande av krokusblommornas ådriga bägare. Hundra små bergbäckar störtade huvudstupa ned i dalen för att anmäla att våren var kommen, men alla kommo de för sent, ty var de än runno fram mellan gröna bräddar, stodo där primulor i gult och violer i blått och nickade: vi vet det, vi vet det, vi ha märkt det före dig. Pilarna hissade sin gula vimplar, krusiga ormbunkar och sammetsmjuk mossa hängde gröna girlander på de nakna vingårdsmurarna, medan tusentals blindnässlor gömde murens fot i långa bräm av brunt och grönt och dämpad purpur. Gräset bredde sin gröna kappa vitt och brett, och många prydliga örter satte sig på den: hyacinter med blommor som stjärnor och blommor som pärlor, tusenskönor i tusental, gentianor, anemoner, maskrosor och hundra fler. Och över blommorna på marken svävade blommor i luften, burna av körsbärsträdens hundraåriga stammar - tusentals strålande blomsteröar med ljuset skummande mot de vita kusterna, där fjärilar kastade in sina färgstänk i rött och blått, när de kommo med bud från blomsterkontinenten där under. ... Utmed stigarna drogo blommorna i blå och vita tåg, de fyllde fälten med gula skaror. Men ingenstädes var det dock så blomstertätt som uppe mellan höjderna i ljumma, undanskymda dälder, där lärkträden stod med ljusgnistrande rubinkulor bland det ljusa lövet. Ty där blommade narcisserna i bländande myriader och fyllde luften runt omkring med bedövande doft från sina vita orgier. (J.P. Jacobsen "Niels Lyhne" s 110-111)

Kom, hör min vackra visa, som fågeln diktat har! Guds godhet vill jag prisa i alla mina dar. Om honom susar bäcken, om honom talar skyn, i röda rosenhäcken han blomstrar för vår syn. ... Och himlen är hans höga, hans underbara hus. Och stjärnan är hans öga och solen är hans ljus. Och vida världen glädes att honom prisa få. Och Gud är allestädes, Han är i mig också. (Margareta Malmgren "Följeslagare" s 105; citat Z. Topelius)

Om (Karl Oskar) benämnde sin nyodling sitt eget skapade verk, så skulle Kristina återigen säga att han förhävde sig och kalla honom övermodig. Skapare var bara den, som gjorde något av intet och det fanns bara en som förmådde det, den Allsmäktige själv: Han hade gjort den fruktbara slätten vid Ki-Chi-Saga på Skapelsens tredje dag, när han bjöd vattnet att församla sig i ett särskilt rum under himmelen, så att torra landet skulle uppstå. Men det var han, Karl Oskar Nilsson, som sökt sin näring på marken och förvandlat den, så att den skulle ge bröd åt människor även efter honom. Nog kunde han väl åtminstone betrakta sig som hantlangare åt Skaparen? (Vilhelm Moberg ”Nybyggarna” s 452; Året femtiosju)

Att den allsmäktige Skaparens verk är underbara framstår alltså i ett det allra klaraste, från naturen själv utstrålande, ljus. Själva mullen måste foga sig efter Hans vilja, och därigenom förvandlas den på så många, nästan otaliga, sätt till grönskande örter, doftande blommor och fagraste liljor. Då Han säger Varde, nödgas växter, sedan de fått djurs namn, på tusen olika sätt springa, flyga, gå, simma eller röra sig. ... Och inte behöver man önska sig andra världar och nya underverk, då vår jord är så stor, att den överstiger varje levandes förmåga att undersöka dess yta, ja, t o m att fullständigt lära känna det allra minsta småkryps konstnärliga byggnad. (Torsten Nilsson "Ropet och svaret" s 40; Carl von Linné i "De curiositate naturali", Om undran inför naturen)


Att avrunda med:

Nu ur lundens sköte och ur blommans knopp stiga dig till möte glada offer opp. Blott ditt lof de susa, dessa rosenhäckar, till din ära brusa våra silfverbäckar, och med tacksam tunga tusen fåglar sjunga liksom vi: Välkommen, sköna maj! (Johan Ludvig Runeberg ”Samlade skrifter I” s 7; Majsång)


Sångarna:

För din sol, ditt sommarljus och för vinterhimlens prakt, älvens sång och havets brus som bär vittne om din makt, allt till dig sin lovsång bär, Fader, du som var, som evigt var och är. (FS Pierpoint-S Larson: Psalmer och Sånger 328:2)

Du lif och varelse har gifvit Åt allt i himmel och på jord; Ditt stora, milda namn du skrifvit Så i naturen, som ditt ord. I allt du dig förklarat har, O Skapare och Gud och Far! ... Ej mörker mer mitt hjerta hindrar, Att se och vörda dina fjät: Hvar stjerna, som på fästet tindrar, Är vittne om ditt majestät, Och minsta lilja på min stig Är, Gud! ett tröstfullt ord från dig. (AA Afzelius: Psalm 28:2,4; jfr Psalmer och Sånger 22:2-3)

O store Gud, när jag den värld beskådar, Som du har skapat med ditt allmaktsord, Hur där din visdom leder lifvets trådar, och alla väsen mättas vid ditt bord. Då brister själen ut i lofsångsljud: O store Gud! O store Gud! ... När jag betraktar himlens höga under, Där gyllne världsskepp plöja etern blå, Och sol och måne mäta tidens stunder Och växla om, som tvenne klockor gå; Då brister ... När jag hör åskans röst i stormen brusa, Och blixtens klingor springa fram ur skyn; när regnets kalla, friska skurar susa, Och löftets båge glänser för min syn; Då brister ... När sommarvinden susar öfver fälten, När blommor dofta invid källans strand, När trastar drilla i de gröna tälten Vid furuskogens tysta, dunkla rand; Då brister ... (C Boberg: Sång 5:1-4; jfr Psalmer och Sånger 11:1-3)


Grekiska ord:

ktizô (skapa) (i NT + exempel i Apokryferna) Salomos Vishet 1:14; Syr 18:1; Mark 13:19; Upp 4:11 – Tobit 8:15(BA); Judit 9:12; 13:18; Salomos Vishet 2:23; 10:1; 11:17; 13:3; Syr 1:4,9; 7:15; 10:18; 17:1; 24:8-9; 31:13,27; 33:10; 38:1,4,12; 39:21,25,28-29; 40:1,10; 44:2; 49:14; Bel och Draken v 5; Rom 1:25; 1 Kor 11:9; Ef 2:10,15; 3:9; 4:24; Kol 1:16; 3:10; 1 Tim 4:3; Upp 10:6.


Ytterligare studier: Apg 14:15; Upp 5:13; 14:7.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-24; 2012-06-13; 2015-02-07)

Tillbaka till Start

Valid XHTML 1.0 Strict      Valid CSS!