Till kapitellistan

Tredje kapitlet
snabbnavigation till verserna:
| 1a | 1b | 2 | 3a | 3b | 4a | 4b-5a | 5b | 6 | 7a | 7ba | 7bb-8a | 8b | 9a | 9b | 10a | 10b | 11a | 11b | 12a | 12b | 13 | 14a | 14ba | 14bb | 15a | 15b-17 | 17ba | 17bb | 18a | 18ba | 18bb | 19a | 19b | 20 | 21 | 22


3:1a Och skriv till budbäraren av/i (församlingen) av utkallade i Sardes:

Ord för ord (8 ord i den grekiska texten): Och (till)-'-n budbärare'/budbäraren -ens i Sardes (av)-(församling)-av-utkallade skriv:


1883: Och skrif till ängeln för församlingen i Sardes:

1541(1703): Skrif ock församlingenes Ängel i Sardis:

LT 1974: Skriv detta brev till ledaren för församlingen i Sardes:


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(När Jesse och hans söner kom), skådade (Samuel) Eliab och talade: “Emellertid/förvisso (är) och/nämligen Herrens smorde inför Hans ögon.” Och/men Herren talade (vänd) i riktning mot Samuel: ”Se ej emot, emot hans anblick men/och ej in i hans storleks tillstånd, eftersom Jag har bemött (och bemöter) honom föraktligt. ... Och Jesse kallade på Abinadab och han kom vid sidan av enligt/’mitt emot’ Samuels ansikte. Och han talade: ”Inte heller den här har Herren utvalt.” Och Jesse ledde Samma vid sidan av (Samuel). Och han talade: ”Och inte i/genom den här har Herren utvalt.” Och Jesse ledde sina sju söner vid sidan av inför Samuels ögon. Och Samuel talade: ”Herren har inte utvalt i/genom de här.” Och Samuel talade i riktning mot Jesse: ”Är (och har ... varit) de små småpojkarna utelämnade?” Och han talade: ”(Det är/finns) ännu den små-/lille.” (1 Sam 16:6b-11a, Grekiska GT)

Isai avlade sin förstfödde Eliab, Abinadab den andre, Simea den tredje, Netanel den fjärde, Raddai den femte, Asom/Osem den sjätte, David den sjunde. (1 Krön 2:13-15, Grekiska GT)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Men Tomas, en ut ur/av de tolv, som sades/kallades Tvåfaldig, var (hela tiden) inte i sällskap med dem, när Jesus kom. ... Och efter åtta dagar var Hans lärjungar (hela tiden) åter innanför, och Tomas var i sällskap med dem. (Joh 20:24,26)

Sänd (bokrullen) till de sju (församlingarna) av utkallade, in i/till Efesos och in i/till Smyrna och in i/till Pergamos och in i/till Thyatira * (א*) och in i/till Filadelfia och in i/till Laodikeia.” (Upp 1:11b)

Skriv till budbäraren av/i (församlingen) av utkallade i Efesos: (Upp 2:1a)


Exegeter, evangelister med flera:

Se Exegeter, evangelister med flera till Upp 1:11b.


Egna kommentarer och funderingar:

Se Egna kommentarer och funderingar till Upp 1:11b.


Grekiska ord:

Sardeis (Sardes) Upp 3:1 – Upp 3:4. Jfr Egna kommentarer och funderingar till Upp 1:11b.


Ytterligare studier:


David E. Aune "The Form and Function of the Proclamations to the Seven Churches (Revelation 2-3)"; New Testament Studies 36 (1990): 182-204.

James L. Boyer "Are the Seven Letters of Revelation 2-3 Prophetic?"; Grace Theological Journal 6.2 (1985): 267-273.

Robert L. Muse "Revelation 2-3: a critical analysis of seven prophetic messages"; Journal of the Evangelical Theological Society 29.2 (June 1966): 147-161.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-19; 2012-06-08; 2015-01-22)

Till sidans topp

3:1b Detta är vad Den som har Guds sju andar och de sju stjärnorna säger: “Jag känner dina gärningar, att du har ett namn att du lever, och/men du är (en) död (kropp).”

Ord för ord (25 ord i den grekiska texten): '(De-men-ting)'/'detta-är-vad' säger den havande de sju andar '-ens guds'/Guds och de sju stjärnor: (jag)-'känner-(och-har-känt) dina '-na gärningar'/gärningarna att (ett)-namn (du)-har att (du)-lever, och död (du)-är.


1883: Detta säger den, som har Guds sju andar och de sju stjärnorna: Jag känner dina gärningar, att du har namnet att du lefver, och du är död.

1541(1703): Detta säger den, som hafwer de sju Guds Andar, och de sju stjernor: Jag wet dina gerningar; ty du hafwer namnet, att du lefwer, och äst död.

LT 1974: Detta budskap kommer till dig från honom som har Guds sjufaldige Ande och de sju stjärnorna. Jag vet att du är känd som en levande och aktiv församling, men du är död!


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren sade till Mose:) “Du har funnit (och finner) fröjdbringande (nåd) inför Mina ögon, och Jag känner dig ’till sidan av’/’i jämförelse med’ alla.” (2 Mos 33:17b, Grekiska GT)

(Hanna sade:) "Herren tar död på och frambringar levande varelser. Han leder ner in i Hades och han leder upp. (1 Sam 2:6, Grekiska GT)

(Sofar sade: “Gud) känner laglösas gärningar.” (Job 11:11a, Grekiska GT)

(Herren sade till Job:) “Lät/förde du tillsammans Plejaders (sju stjärnors) band?” (Job 38:31a, Grekiska GT)

(Salomo sade:) “’I varje plats’/’på alla platser’ (är) Herrens ögon, de bespejar både dåliga och goda.” (Ordsp 15:3, Grekiska GT)

(Herren sade till Sitt folk:) “Bada, bli rena, ta av/bort de onda tingen från era själar (de ting som är) i motsats till Mina ögon. Upphör från/med 'era ondskor'/'er ondska'.” (Jes 1:16, Grekiska GT)

En Guds ande skall föras/komma till vila emot (en käpp ut ur Isais stam); vishets och förstånds ande, rådsluts och stabilitets ande, kunskaps och vördnads ande. (Jes 11:2, Grekiska GT)

(Herren sade till Sitt folk:) “Frukta ej, eftersom Jag har friköpt dig. Jag har kallat dig (vid) ditt namn, du är Min.” (Jes 43:1b, Grekiska GT)

(Profeten sade:) ”Detta är vad Herren säger: ’På/’på grund av’ (Gasas/Tyros'/Idumeens/Ammons/Moabs/Judas'/Israels) tre gudlösheter och på/’på grund av’ de fyra skall Jag inte vända Mig bort till dem.” ... Hör den här utsagan, som Herren har samtalat emot er, Israels hus, och nedifrån/emot varje stam, som (Han) ledde/förde upp ut ur Egyptens jord/land, då Han sade: “Jag hade ’mer än’/emellertid kunskap om er ut ur/av alla jordens stammar. På grund av det här skall Jag utverka rättvisa emot er för alla era missar (av Mitt mål).” (Amos 1:6a,9a,11a,13a; 2:1a,4a,6a; 3:1-2, Grekiska GT)

(Salomo sade: “Människorna) ‘talar till’/kallar de dåliga tingen frid.” (Salomos Vishet 14:22b)


Den Senare Uppenbarelsen:

Då Jesus hade döpts, steg Han rakt/strax upp från vattnet; och skåda, himlarna öppnades, och (Johannes) skådade en (א,* א, B) Guds ande som steg ned som om (det var) en duva * (א*,B) som kom emot Honom. (Matt 3:16)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Ge akt från/på de falska profeterna, ’vilka som än’/som kommer (i riktning) mot er i fårkläder men inifrån är rovgiriga vargar.” (Matt 7:15)

(Jesus sade till en av Sina lärjungar:) ”Följ Mig, och låt de döda (kropparna) vara till att begrava sina döda (kroppar).” (Matt 8:22b)

Då (Jesus) hade skådat ett (ensamt) fikonträd uppå vägen, kom Han emot det och fann inte något i det, ’om ej’/utom löv endast, och Han säger till det: ”O att (א,* א) det ej längre må bli frukt ut ur/av dig in i (den kommande) tidsåldern.” Och omedelbart torkades/förtorkades fikonträdet. (Matt 21:19)

(Människans Son) skall faktiskt få fåren att stå ‘ut ur’/’med utgångspunkt från’ Hans rätta/högra (delar) men de små getterna ut ur ’(delarna) av ett gott namn’/’de vänstra (delarna)’. Då skall kungen tala till dem ‘ut ur’/’med utgångspunkt från’ Hans rätta/högra (delar): “Kom hit, de (människor) som har välsignats (och är välsignade) av Min Fader, ärv riket som har gjorts (och görs) redo åt er från en utsmycknings/’utsmyckad världs’ grundläggning.” (Matt 25:33-34)

... Dottern hade (hela tiden) en oren ande. (Mark 7:25a)

Några kvinnor (var tillsammans med Jesus, kvinnor) som (hela tiden) var/fick (’och hade fått’/varaktig) vård från/för orena (א,* א) andar och svagheter. (Bland dessa kvinnor var) Maria, som kallades ”från Magdala”, från vilken sju orena (א,* א) små demoner hade kommit (’och kom’/varaktigt) ut. (Luk 8:2)

(Jesus sade till de sjuttio:) ”Fröjda er eftersom era namn är (och har varit) inskrivna i himlarna.” (Luk 10:20b)

(Fadern sade till sina slavar:) "Den här min son var (hela tiden) en död (kropp) och/men har ’levt upp’/’återvänt till liv’." (Luk 15:24a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Den som gör sanningen kommer i riktning mot ljuset, för att det må göras synligt, att det är i Gud som hans gärningar har varit (och är) arbetade/gjorda. (Joh 3:21)

(Jesus sade till judarna:) ”Amen, amen, Jag säger till er, att en stund kommer * (א*), när de döda (kropparna) må (P66, א,* א) höra Guds Sons röst, och * (P66, א*) då de har hört, skall de leva.” (Joh 5:25)

Räddaren (א,*א) visste från (P66, א,* א) en början, (att) några är de * (א,*א) som tror och (att) någon (hela tiden) var den som stod i begrepp (P66, א,*א) att ’ge Honom till sidan av’/’överlämna Honom’. (Joh 6:64b)

(Jesus sade till mannen som hade varit blind:) ”‘In i’/’med syfte på’ ett domsutslag kom Jag in i den här utsmyckningen/’utsmyckade världen’, för att de som ej ser må se och de som ser må bli blinda.” De ut ur/av fariseerna som var i sällskap med Honom hörde * (א*) och talade till Honom: ”Ej/inte är och/också vi blinda?” Jesus talade till dem: ”Om ni må vara blinda, hade ni (hela tiden) – alltefter omständigheterna – inte (någon) miss (av Guds mål). Men nu säger ni att/: ’Vi ser.’ Er miss (av Guds mål) stannar.” (Joh 9:39-41)

(Fårens herde) höjer sin röst (i riktning mot) sina egna får ‘enligt namn’/’efter deras namn’. (Joh 10:3b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Om – alltefter omständigheterna – en viss (person) ej må ha stannat i Mig, har han kastats utanför som kvisten och torkats/förtorkats. Och de/man leder/för den (א,*א) tillsammans (med andra kvistar) och kastar (dem) in i elden, och det bränns.” (Joh 15:6)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”När – alltefter omständigheterna – Den som är kallad till sidan av (er) må komma, som Jag skall sända er från sidan av Fadern, sanningens Ande, som går ut från sidan av Fadern, skall Den där vara vittne med anledning av Mig.” (Joh 15:26)

Fröjdbringande (nåd) (med) er och frid från Den som är och Den som (hela tiden) var och Den som kommer och från de sju andarna * (א,* א, A) inför Hans ‘trons ögon’/tron och från Jesus Kristus ... den förstfödde av de döda. ... Och i Sin rätta/högra hand hade Han (hela tiden) (א*) sju stjärnor. (Upp 1:4b-5a,16a)

(Jag är) Den som lever, och Jag blev en död (kropp), och skåda, Jag är en som lever in i (de kommande) tidsåldrarnas (kommande) tidsåldrar. (Upp 1:18a)

De sju stjärnorna är budbärare av/i de sju (församlingarna) av utkallade. (Upp 1:20b)

Skriv till budbäraren av/i (församlingen) av utkallade i Efesos: “Detta är vad Den som ‘får makt över’/griper de sju stjärnorna i Sin rätta/högra hand (א*) säger, Den som vandrar omkring i en mitt av de sju lampställena av guld: ”Jag känner dina gärningar ... Dra dig så till minnes varifrån du har fallit (och faller) och ändra sinne och gör de första gärningarna.” (Upp 2:1-2a,5a, ”Efesos”)

... den Förste och den Siste, som blev en död (kropp) och levde/’kom till liv’. (Upp 2:8a, ”Smyrna”)

Jag känner dina gärningar (א,*א). (Upp 2:9a, ”Smyrna”)

Jag vet var du bor, varest/där motståndarens tron (är), och Du får/har makt över ditt (א*) namn. (Upp 2:13a, ”Pergamos”)

Jag känner dina gärningar ... och dina sista gärningar (är) fler än de första. (Upp 2:19, ”Thyatira”)


Hembygdens predikan:

Kristus är den levande och i förvissning om detta, så beder vi: ”Du helige Fader som verkar ännu alltjämt, rör vid våra hjärtan och gör dem levande genom din helige Ande. Kom i i våra församlingar och samfund och gör dem levande. Fyll dem med ditt livs inspiration, glädje, frid och kärlek. Ja, gör Kristi kyrka i Sverige levande, så att den kan gå med bud om liv i denna dödens dal.” Ja, ”ängsliga hjärta, upp ur din dvala, glömmer du alldeles bort vad du har, Frälsarens vänskap, nåd och gemenskap, ännu han lever, densamme han var”. (Pastor Arne Sundvall, Svenska Alliansmissionen, 1900-talets senare del)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

Församlingen (i Sardes är den församling som) blir starkast fördömd av Herren. Det tycks inte som om villoläror hade fått göra intrång. Problemet var inte heller yttre förföljelse. Men församlingen var andligt lika död som fikonträdet i Matt. 21:19. Det fanns bladverk men ingen frukt. (Studiebibeln IV:775)

Att (Herren Jesus) har Guds sju andar innebär, att han äger Guds Andes alldeles oinskränkta rikedom. ... Att han bär de sju stjärnorna, erinrar om att föreståndare och församling alltfort är i Jesu händer. (Gösta Sandberg ”Om livets Ord tala vi” s 339 i kommentar till Upp 3:1-3)

Om jag ej på ett eller annat sätt får byta luft, om det hjelper så dör jag. Men äfven den tanken att få resa innebär ej någon lockelse! Ingen drömd illusion kan uppehålla mig; intet minne af forna angenäma fridfulla dagar kan förströ mig; jag är andligen död och vet intet mer i verlden som jag kan önska mig! ... Aktörsfantasier ha möjligen kunnat väcka mig för några ögonblick men så ha de dött liksom allt annat. (August Strindberg "August Strindbergs brev I 1858-1876" s 127; brev den sista september 1872 till nationskamraten i Upsala Stockholms nation Eugène Fahlstedt)

"Moster", sa jag fort. "Har den där karlen ofredat dig igen? Låt mig tala med honom. Vem är han?" ... "Trot", sa moster lugnt. "Det är min man." "Mosters man? Jag trodde han var död!" "Död för mig", svarade moster, men inte desto mindre levande." Jag satt helt förstummad av häpnad. ... "Han hade varit så grym mot mig att jag lätt hade kunnat få ut skilsmässa från honom på mycket goda villkor för mig, men det gjorde jag inte. Han slösade snart bort vad jag hade givit honom och sjönk allt djupare och djupare, gifte sig med en annan kvinna, tror jag, blev en äventyrare, spelare och bedragare. Vad han har blivit nu har du ju själv sett. Men han var en stilig karl när jag gifte mig med honom ... och jag trodde verkligen - vilken idiot jag var! - att han var hederligheten själv! ... Han betyder ingenting för mig längre. Trot - mindre än ingenting. Men hellre än att se honom straffad för sina förbrytelser (vilket han skulle bli om han drev omkring i det här landet), ger jag honom mer pengar än jag har råd till när han emellanåt dyker upp, för att han ska kunna resa härifrån." ... Moster lämnade ämnet med en djup suck och slätade till klänningen. "Så där, ja min vän!" sa hon. "Nu känner du till början och mitten och slutet på hela historien, och allt däremellan." (Charles Dickens "David Copperfield" s 713-714; 1840-talet?)

(Majorskan på Ekeby) slog knytnäven i bordet och lät (prästen) höra sin tanke rent ut. ”Jaså, han vill dö, jaså, han vill det! Jag skulle inte undra stort på det, om det vore så, att han levde. Se en sådan utmagrad kropp och sådana maktlösa lemmar och sådana matta ögon, och han menar, att han har något kvar att döda! Tror han, att det är tvungen sak att ligga stel och styv, inspikad under ett kistlock, för att vara död? Tror han inte jag står här och ser hur död han är, Gösta Berling? Jag ser, att han har en dödskalle till huvud, och jag tycker, att maskarna kryper fram ur hans ögonhålor. Känner han inte, att han har munnen full av mull? Hör han inte hur knotorna skramlar, när han rör sig? Han har dränkt sig i brännvin, Gösta Berling, och död är han. ... Tror han inte, Gösta Berling, att de flesta i denna världen är döda eller halvdöda? Tror han jag lever? Å nej då! Å nej då! ... Gud vet hur litet liv det är i mig.” (Selma Lagerlöf ”Gösta Berlings saga” s 18-19; Tiggaren)


Att fortsätta med (hembygden):

Kanske får jag inte leva tills jag dör. Glädjen över livet, känslan av att jag har en plats att fylla, en mening, kanske tar slut långt tidigare än det biologiska livet. Min tid kan stanna upp, livsglädjen rinna ur mig, och livslågan kan falna långt tidigare än hjärtslagen. (AnnSofie Fång "Guds närvaro innan och efter döden"; Jönköpings-Posten den 21 september 2007)

"Jonsson ä ju troende", nickade Janne. "Ho vet om han inte ä mä i styrelsen rent å ...?" "Det är han visst det", sa jag, som kände Jonsson sen gammalt. Med i både styrelsen och kören." ... Att Jonsson var rik var så uppenbart, att när pastorn i församlingen i offentliga böner tackade Vår Herre för att han låtit sin nåd vederfaras även sådana som i timligt avseende fått rika håvor, då tänkte alla på Jonsson och på ljusstakarna han skänkt till bönehuset. ... Nu kom Jonsson in i butiken. "Är det kunder här", sa han vänligt och hälsade förbindligt på Janne. "Vad får jag visa herrskapet ...?" Janne bockade flera gånger. "Dä ä Knuts pappa å mamma dä här ..." Jonsson stelnade till. "Jaha, det var ju trevligt", sa han, gick så bort och ändrade på bordet i en soffgrupp och var sedan försvunnen. Janne var rätt förvånad över att Jonsson, som var med i styrelsen och kören, inte hade något intresse utöver det rent affärsmässiga för folk som kom, men han hade väl mycket att sköta. Fint folk har alltid så bråttom. ... Föräldrarna fick veta allt vad de ville. ... "Jonsson var en väldigt duktig affärsman", (berättade Knut). Janne var för tillfället borta med tankarna. "Va sa du Knut ... sa du att han ä en väldig gudsman - ja det har man ju hört ..." "Affärsman, sa jag", rättade Knut, ovetande om att han där berövade sin gamle far en av hans starkaste illusioner. (Folke Nordangård "Den blå fyrkanten" s 53-54,60-61)

Kretsmöte har i går (söndag) hållits (i Skillingaryd) af föreningar tillhörande Jönköpings läns ungdomsförbund. Vid 10-tiden på f.m. voro samlade väl ett par hundra ungdomar, uppmärksamt följande och icke få aktivt deltagande i det lärorika samtal öfver Uppb. 3:1-6, som förekom under detta förmiddagens möte. Det var en uppfriskande syn att se denna ungdomsskara samlad till öfverläggning om det af världen föraktade men för den sanningssökande alltid betydelsefulla ämnet: synd och nåd. (Jönköpings-Posten 1909-01-11 "Lärorikt samtal öfver Uppb. 3:1-6")

Ynglinga- och Sardesföreningen (i Norrahammar) anordnar å sin lokal en familjefest nästa lördag den 9:e d:s (= mars) kl. 7 e.m. Vittnesbörd af evangelisterna Hilma Almqvist och Viktoria Ekedahl. Sång och musik af musikföreningen. Servering af thé och smörgåsar. Alla troende hälsas hjärtligt välkomna. (Jönköpings-Posten 1907-03-08 "Ynglinga- och Sardesföreningen i Norrahammar")


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1950

Det är outhärdligt att ta till sig. Sätter man sig ner och tänker på att det är två liv, mina barn, som aldrig fick bli, rämnar tillvaron, rasar nästan allting samman. Men det är bara ett uttryck. Allting viker sig möjligen, men det rasar inte. Kroppen fungerar. Man duschar ibland, går på toaletten. Man låter blicken dröja ett ögonblick när man står vid fönstret. Man bränner sig på det varma kaffet. Man vårdar blåsan med tungspetsen. Naglarna och håret växer. Man rör sig fast man är död. (Marcus Birro "Svarta vykort" s 39)

Bibeln har en realistisk syn på människor. I Nya testamentet finns verklighetstrogna skildringar: Petrus förnekelse, Judas förräderi och många församlingars läromässiga och moraliska irrfärder. Materialet är överväldigande. Det är chockerande att så många församlingar tycks blunda för dessa tydliga exempel när de ska skriva sin egen historia. (Björne Erixon "Rymma eller rymmas? en bok om dig och församlingen." s 256)

Vad är det som gör att besöket i kyrkan vid dopet inte smakar mer och för de stolta föräldrarna tillbaka till kyrkan regelbundet för att där vinna tillgång till en större verklighet? Vad är det som gör att vigselparet statistiskt sett väntar till dopet med nästa kyrkobesök? Och vad hindrar konfirmanden att bli mentalt beroende av kyrkan och fortsätta att gå när denna under ett år påbjudna vana blir frivillig? Vad är det som gör att hur vacker och tilltalande en begravning och ett avsked av en kär anhörig än kan vara så skapar denna begravning inte självklart regelbundna återbesök utan vi väljer fortfarande att utebli från kyrkans gudstjänstliv? ... Att vara svensk och kristen är att sällan vara i kyrkan och att vara återhållsam i sin förväntan på kristen tro. (Runar Eldebo ”Kristen i landet lagom” s 13-15)

Talet om att vinna världen, vända upp och ned på städer och inta nya områden känns helt enkelt inte relevant i ett läge när vi inte fullt ut kan tro på den gemenskap vi är en del av, utan själva hungrar och törsta efter en gemenskap värd namnet. Dåsigheten i vår kristendom signalerar att det är tid att erkänna att vi kört församlingsskutan på grund och saknar förmågan att ta oss därifrån. Med risk för att bli betraktad som en klentrogen pessimist vill jag påstå att vi befinner oss i ett nödläge där blåsorkestern på fördäcket måste var vänlig att ta ner instrumenten ett slag, låta musiken tystna så att vi kan samlas i någon av salongerna för att bekänna och gråta. Men jag vet att många, nu som i andra nödlägen, hellre vill ropa: Spela på bara! (Tomas Sjödin ”Osminkat” s 15)

Att stiga in i blomsterbutiken direkt från gatan har sitt speciella behag. ... Man införlivas motståndslöst med en doftande liten regnskogsvärld, myllrande av livstecken. ... Det hände mig en gång att jag öppnade dörren till en butik full av prunkande växter. Mina sinnesceller hade redan fått en diskret signal att hålla sig redo. Men den sterila frånvaron av allt liv kom som en chock. Luften var torr och doftlös. Det tog mig några sekunder att fatta att alla växter i den butiken var konstgjorda. Kanske var det så aposteln Johannes kände det när han skrev: ”Jag känner dina gärningar, det heter om dig att du lever, men du är död” (Upp 3:1). (Göran Sahlberg "Tecken på andligt liv" s 160)

Det viktiga är (inte hur medlemsutvecklingen blir inom Svenska Missionsförbundet utan) i stället om de medlemmar som räknas verkligen är medlemmar i Kristi kropp och om Missionsförbundet - oberoende av hur det går med det formella medlemskapet - för ständigt nya individer och grupper kommer att fungera som Kristi levande kyrka. (Jan-Erik Wikström "Morgondagens SMF" s 286)

Enligt tillgänglig statistik finns det (i Pakistan år 1965) omkring 800.000 kristna, men många av dem räknas bara som "namnkristna". Åtskilliga av dessa har kommit från Punjab i norr, där det har varit omfattande väckelser bland folket. Många av de väckta blev dock aldrig avgjorda kristna. Deras gudsbegrepp färgas av både hinduismen, islam och kristendomen. ... Det är vår mening att fortsätta missionsarbetet (i Västpakistan) först och främst bland de stora namnkristna skarorna i Karachi, som torde uppgå till flera tiotal tusen. (Yngve Ydreborg "Västpakistan - ÖM:s senaste missionsfält" s 208,211)


ca 1950 och tiden dessförinnan

Vi vänta ... med iver att den väckelse, som vi i många år bett om, skall komma till stånd inom Etiopiens gamla kyrka. Etiopien har nämligen en kristen kyrka sedan början av 300-talet. Men på grund av den stora isoleringen från andra evangeliska kyrkor under århundraden har denna kyrka fullständigt stelnat i formväsen. Den saknar praktiskt taget liv. Man har hela den yttre apparaten: biskopar, präster, munkar och diakoner, kyrkor och ceremonier, men vad som fattas är ett varmt, pulserande rikt liv (Nils Dahlberg "Ett besök hos Abessiniens biskop" s 84; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings missionskalender för 1943)

Gud älskar mera de förkrossade själarnas nödrop än döda Halleluja-sånger. Gud har ingenting emot att se en ångerfull församling bada i tårar. Han älskar den synen mera än gravgårdens frid och harmoni. Gud fruktar inte andliga kriser i en döende kristenhet. Han är angelägen om att gå till botten av vår tillvaro. Han vill åstadkomma en djupplöjning i våra liv, och därför sänder han sanningens svärd, blankt och tveeggat, för att utföra sin dömande och frälsande vilja. Han låter svärdet föras av en hand, som inte tvekar för att hugga till, en hand, som dock aldrig skär för djupt. ... Hellre vill man segla i dödens kölvatten än våga sig ut på nådens hav, där Andens bris fyller seglen och prövar riggen. (Frank Mangs ”Andens Budskap” s 20)

Agatha hade stannat inne för att sköta en förkylning, varför han ensam varit i kyrkan. Vilken ynklig församling! Den engelska kolonien här (i Monte Carlo) var verkligen en högst blandad samling typer! Bland kyrkfolket, för vilket han denna förmiddag läst bibeltexten, hade han så till exempel lagt märke till den gamle skurken Telford, som på sin tid två gånger rest iväg med gifta fruar och nu påstods leva tillsammans med en fransyska. Vad i all världen gjorde nu han i kyrkan? Och det där landsflyktiga paret Gaddenhams sedan, som hade villan vid Roquebrune? Hon hade antagit hans namn, men de voro icke gifta, för Gaddenhams hustru levde ännu. Och vad som värre var, han hade observerat mrs Rolfe, som före kriget brukade komma till The Cedars tillsammans med sin man - som nu var i Indien - för att jaga varje år i november. Nu uppvaktades hon av unge lord Chesterford, påstod skvallret. Och det skulle säkerligen sluta med en skandal. ... Sådana där tvivelaktiga personer hade då rakt inte på en gudstjänst att göra, tyckte han. Men å andra sidan var det ju svårt att med ogillande se folk gå i kyrkan och de flesta av dem gjorde ju inte det heller. (John Galsworthy "Santa Lucia" s 102-103)

Du är död. Jag kan betrakta dig i lugn och ro. Din panna är liten och kullrig. Det såg jag aldrig förr. Du är dum. Jag kan nu se att du är dum. Du har små plirande ögon. Det ser jag nu. Allt hos dig är smått och tarvligt. Håret stretar, det är talgigt och grovt. Sådant ser jag nu. Munnen hänger som på en köksa. Allt ser jag nu. Du är död. Du var ingenting. Du var ingenting annat än en köksa. En som skulle dö. Men jag älskade dig. Det var det. Nu är det slut, nu är du död. Jag älskade att stryka ditt hår, så länge det var levande. Nu är det slut, nu är du död. (Pär Lagerkvist "Du är död" s 73)

Som tusen längtande hjärtans brand står lyktornas glans öfver staden, i strömmen speglar sig rand vid rand den långa lysande raden. ... Och öfver dem alla månens ljus sin tärande frostglans tänder. - Jag vandrar i gatans bullrande brus som en död genom döda länder. ... All glans är så skör och allt buller så tomt, och ljusen skuggorna hopa. Jag ville jag vore ett barn, som fromt i bön kunde klaga och ropa. ... Jag ville jag vore en ann' än jag är där jag ensam i vårkvällen dröjer, att en annan vore min hjärtans kär än den, som min styrka nu böjer. (Sven Lidman "Primavera" s 18-19; Primavera)

Så länge vi hava många brister ibland oss ”frireligiösa” att bekänna och många av dess medlemmar beklagligen ha namnet av att leva men äro döda, så länge ett världsligt sinne och mycken slöhet råder även bland dem, som bekänna sig vara ”fria”, borde vi framträda mera ödmjukt och vakta oss, att vårt beteende ej föranleder Mästaren att säga till oss: ”Du skrymtare, tag först bort bjälken ur ditt eget öga. Sedan skall du se klart nog för att taga ut grandet ur din broders öga.” (Stig Abrahamsson "Emil Gustafson - en Guds profet" s 89; citat Emil Gustafson)

Undvik uppskakande böcker, ty menniskan vill gerna, då hon är trög, försätta sig genom sådant pladder i ett tillstånd, dit endast Herren kan föra henne, och lyckas hon då blifva upprörd och på sin höjd få gråta, då tycker hon, att allt är bra och väl, och faller så i egenrättfärdighet, blifver trög i bruket af den sansade och prosaiska Bibeln - och dör. . . . Far ej efter känslor utan efter Jesus, och bida tåligt och stilla under bön och Ordets bruk, när Han döljer sitt ljufva anlete för trosblicken. Prat åstadkommer tomhet i själen. Då man är glad i sin Frälsare, vill man gerna meddela sig, och det är mycket godt och bra, men man får dervid ej glömma ödmjukheten; ty annars går det på det viset, att man pratar om mera än man känner, och när man då tittar in i själen, märker man till sin förskräckelse, att det man talade om ej finnes der. Då vill man ej gerna erkänna sitt fel utan dölja det för Herren; så uppkommer skrymteri, man tröskar på gammal halm, förhindrar Andans fortgående verkningar och får till slut höra den Laodiceiska (BG Ask-kommentar: läs: Sardiska) biskopens dom i UppB: "Si jag vet dina gerningar, du hafver namnet af (och tror dig) lefva, men si du est död". Detta talar jag af egen erfarenhet, ty jag har sjelf varit på väg att på detta sätt förlora Christum. (P. Waldenström "P.P. Waldenströms brev 1858-1882" s 50-51; brev till Lina Benckert 1858-12-13)


Egna kommentarer och funderingar:

Jesus blev (en) död (kropp) men är levande (Upp 1:18). (Församlingen) av utkallade i Sardes har ett namn att den är levande, men den är (en) död (kropp). Den är som fariseerna i Joh 9:39-41. De säger att de ser, men de är blinda. Jfr också den ”döde” lärjungen Judas (se Upp 1:11b och Upp 16:3).


Paulus sade till de troende i Efesos: ”Och då ni var döda (kroppar) (i) era fall från sidan av (Gud) och missar (av Guds mål), (gjorde Han er levande).” (Ef 2:1)

Paulus sade till Timoteus: “Den som lever luxuöst är (och har varit) avliden (även om hon) lever.” (1 Tim 5:6)

Jakob sade: “Tron åtskild från gärningar är (en) död (kropp).” (Jak 2:26)


Ytterligare studier:

Job 24:23; 31:4; 34:21; Ordsp 5:21; Jer 16:17; Mark 11:13-14; Luk 15:32; Apg 8:7; 16:16, Rom 8:9; Fil 1:19; Kol 2:13; Jak 2:17; Upp 3:8,15; 4:5; 5:6.


Birger Gerhardsson "De kristologiska utsagorna i sändebreven i Uppenbarelseboken (kap 2-3)"; Svensk Exegetisk Årsbok 30 (1965): 70-90.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-19; 2012-06-08; 2015-01-23)

Till sidans topp

3:2 ‘Bli varande vaken’/vakna och ‘sätt fast’/’ge stöd åt’ resten, som (hela tiden) stod i begrepp att dö, ty Jag har inte funnit (och finner inte), att dina gärningar har varit (och är) fullbordade inför Min Guds ögon.

Ord för ord (20 ord i den grekiska texten): bli vakande och sätt-fast '-en rest'/resten vilka/som (hela-tiden)-stod-i-begrepp (att)-dö, inte ty (jag)-har-funnit-(och-finner) dina '-na gärningar'/gärningarna havande-varit-(och-varande)-fullbordade inför-ögon '-ens guds'/Guds min.


1883: Blif vaken och stärk det öfriga, som var på väg att dö; ty jag har icke funnit dina gärningar fullkomliga inför min Gud.

1541(1703): War waken, och stärk det andra, som dö will; ty jag hafwer icke befunnit dina gerningar fullkomliga för Gudi.

LT 1974: Vakna nu upp! Styrk det lilla liv som finns kvar – för också det som är kvar är nära döden. Dina handlingar är långt ifrån rättfärdiga i Guds ögon.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren sade till Sitt folk:) “Bada, bli rena, ta av/bort de onda tingen från era själar (de ting som är) i motsats till Mina ögon. Upphör från/med 'era ondskor'/'er ondska'.” (Jes 1:16, Grekiska GT)

(Herren sade till Israels herdar:) “Det som är (och har varit) svagt har ni inte ’varit stabila/starka i’/stärkt.” (Hes 34:4a, Grekiska GT)

Som/då solen sjönk, 'ordnade på'/beordrade Jonatan dem som (var) från sidan av honom att vara vakna. (1 Mack 12:27a)

(Prästledaren Simon) ‘satte fast’/’gav stöd åt’ alla de ödmjuka av/i sitt folk. (1 Mack 14:14a)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Var så vakna, eftersom ni inte vet vilken slags dag er Herre kommer.” (Matt 24:42)

Runt omkring den nionde stunden/timmen ropade Jesus uppåt (med) stor/hög röst och sade: ”Eloi, Eloi, (א,*א,B) lema sabachtani?” det här är/betyder: ”Min Gud, Min Gud, ’för att vad’/varför har Du helt och hållet lämnat Mig i ’(en plats)’/sticket?” (Matt 27:46)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Vilket/vad Jag säger till er, säger Jag till alla: ‘Var vakna!’” (Mark 13:37)

(Jesus sade till fariseerna:) ”Det (som är) högt i/bland människor (är) en avskyvärdhet inför Guds ögon.” (Luk 16:15b)

(Jesus sade till Simon:) ”Då du en gång har vänt dig intill (Mig), ’sätt fast’/’ge stöd åt’ dina bröder.” (Luk 22:32b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Den som gör sanningen kommer i riktning mot ljuset, för att det må göras synligt, att det är i Gud som hans gärningar har varit (och är) arbetade/gjorda. (Joh 3:21)

De här tingen talade Han, och efter det här säger Han till dem: “Vår vän Lasaros somnar/sover (och har somnat). Jag går emellertid för att Jag må väcka Honom ’ut ur sömn’/’ur sömnen’. Lärjungarna sade så (‘hela tiden’/’gång på gång’) till Honom: ”Herre, om han somnar/sover (och har somnat), skall han räddas.” Men Jesus sade/talade (och hade sagt/talat) med anledning av hans död, men de där tänkte, att Han säger/talar med anledning av sömnens sovande. (Joh 11:11-13)

(Jesus sade till Mariam:) ”Gå i riktning mot * (א*) bröderna och tala till dem: ”Jag stiger upp i riktning mot 'Fadern Min'/'Min Fader' och er Fader och Min Gud och er Gud.” (Joh 20:17b)

Dra dig så till minnes varifrån du har fallit (och faller) och ändra sinne och gör de första gärningarna. (Upp 2:5a, ”Efesos”)

Jag känner dina gärningar ... och dina sista gärningar (är) fler än de första. (Upp 2:19, ”Thyatira”)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

Jesus säger: ”Jag har icke funnit dina gärningar såsom fullgjorda ...” Närmast betyder väl uttryckssättet, att hans gärningar är som agnar utan vete. Gärningarna är inte uppfyllda av Jesu mogna och välmatade andeliv. Men agnarna vill betraktas som fullgånget vete. (Gösta Sandberg ”Om livets Ord tala vi” s 340 i kommentar till Upp 3:1-3)

Jag för min del bekänner, och andra måste utan twivel bekänna detsamma, att mig fattas en sådan flit och ett sådant allvar, som jag nu mycket mer än förr borde hafwa, och att jag är mycket försumligare, än under påfwedömet; ja, det är nu ingenstädes ett sådant allwar med evangelium, som man förut har sett med munkar och messeprester, då man så mycket stiftade och byggde, och ingen war så fattig, att han icke wille gifwa något. Men nu är här icke en stad, som will underhålla en predikant, och intet annat höres af, än idel rofferi och stöld ibland folk, och de låta sig ej af någon hejdas. Hwarifrån kommer en så ständig plåga? Deraf, säga de storskrikarne, att man lärer, det man icke skall bygga eller förlita sig på gerningarna. Men det är den lede djefwulen, som falskeligen tillskrifwer den rena, helsosamma läran sådant, som är hans och de menniskors skuld, hwilka missbruka en sådan lära, samt wår gamle Adams, som alltid will löpa afsides på skogswägen och tänker, att det har ingen nöd, om wi än icke göra många goda gerningar, och så blifwa wi då helt oförmärkt lata och oaktsamma och surna i wår lättja, tills wi alldeles mista trons saft och kraft. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 331 i kommentar till 1 Joh 4:16-21)


Att fortsätta med (hembygden):

Den sekulariserade församlingen kan inte längre urskiljas bland alla andra röster i samhället. Den lever inte längre i sin kallelse. Den har tappat tron på himmelrikets verklighet här och nu. Den känner sig mer hemma med världens tidsanda än rikets. (Bruno Frandell "Rösten i öknen"; Jönköpings-Posten den 15 december 2000)

Jesus säger till församlingen i Sardes: Du är död! Hopplöst alltså! Nej, faktiskt inte. I nästa mening manar han församlingens "ängel"/föreståndare: Vakna upp och styrk det som finns kvar och som var nära att dö. (Eskil Albertsson "Församlingsförnyelse" s 7-8; Svenska Alliansmissionens årsbok 1997)

Genom brev och uppmuntrande hälsningar har jag mer än en gång fått förnimma de välsignelser, som följer med arbetet i evangelii tjänst. Ett par citat må vara nog: ... "Soldathemmet var såsom en oas." - "Bibelstudium på måndagskvällarna och sången - Tryggare kan ingen vara - efter bönestunderna glömmer jag aldrig." Även på mina resor ute i de småländska bygderna har jag fått röna så mycket av kärlek och god omtanke, vilket styrkt och stärker till fortsatt arbete i evangelii tjänst. (Gustaf Bjerkander "I evangelii tjänst" s 92; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1957)

(Tofteryds kyrka) ägde straffredskap av olika slag och användandet av dem skedde på sådant sätt, att delinkventen "sig självom till straff och androm till varnagel" tillfogades icke blott sveda och värk utan även skam och vanära. I sakristian förvarades den s. k. "kyrkstöten", en stång av omkring 2 meters längd, försedd med en klump i ena ändan och en miniatyrklocka i den andra. - Efter tillryggaläggande av den kanske mer än milslånga kyrkvägen kunde vid åhörandet av den mången gång två-timmarslånga predikan tröttheten lätt taga så överhand hos gudstjänstbesökaren, att han först började "nicka" och sedan alldeles insomnade. Då var ögonblicket kommet för kyrkväktare att med sin "ämbetsstav", kyrkstöten, skynda fram för att på stående fot och under pågående gudstjänst exekvera det förtjänta straffet. Genom ringning med miniatyrklockan och stötande med klumpen på golvet eller, om detta ej förslog, en stöt i nacken väcktes omilt den trötte slumraren. - Det vid denna bestraffning mest kännbara var säkerligen, att "den väckte" fann sig vara föremål för de närsittandes försmädliga leende. (A.W. Rendahl "Tofteryds forna kyrkor" s 44)

Till kyrkobetjäningen (i Jönköpings pastorat under 1690-talet) hörde ... klockaren herr Peder, som bar fram vin och bröd, och herr Sven, som var kyrkstöt och gick med stången och uppväckte dem som sov. Han hade också en assistent, en karl som skulle ha uppsikt över drängar som stimmade och bullrade. (Göran Åberg "Kyrkligt liv i Jönköping för 300 år sedan" s 83)


Att fortsätta med ('nationerna'):

Jag känner en broder. Han är affärsman. Han har varit med i ganska många år. En av dem som står honom nära i livet berättade en gång ungefär så här: ”Jag minns, huru det var med Gustaf för 15 år sedan, ja, även senare. En av hans käraste platser var möteslokalen, och jag såg honom gå från bänk till bänk och samtala med bekymrade själar. Nu har han endast tid för affärer. Nu hinner han sällan vara med.” Jag märkte den tår, som denne min broders verklige vän torkade ur ögonvrån. Jag märkte det vemod, som vibrerade i stämman, när den sista dröjande satsen kom: ”Nu hinner han knappast alls vara med.” Det är inte min mening att döma dig. Jag vill endast i Herrens namn giva ett varningens ord: Låt oss räcka varandra handen till förståelse. (Frank Mangs ”Andens budskap” s 36-37)

"'När du omvänd är, så styrk dina bröder'", fortfor (Birger Löwings) röst. "Just mitt stora, ödesdigra misstag, blev mig genom Guds barmhärtighet förvandlat till visdom. Jag har kunnat hjälpa andra till rätta bättre än jag kunnat, om jag ej först genom egna misstag vunnit ett intimare förstående av svaghet, brist och synd." "Men då skulle det ju vara gott att synda!" utbrast doktorn. "Ett ont är synden, men genom Guds makt kan t.o.m. den vändas till godo. Finns det väl något större än det? Stackars Satan, aldrig är han väl maktlösare än när Gud vänder hans eget vapen mot honom själv!" (Elisabeth Beskow "Vildfågels fäste" s 122-123)

Det var Gunnar, som med bibeln i handen citerade alla dessa ställen (Amos 5:23; Matt 15:8; Upp 2:4-5; 3:1-3,15-16) för sin broder (Sven), som kommit ned till Stockholm för en konferens och därunder var Gunnars gäst. Gunnar ville, att Sven i sin tur skulle citera dem inför konferensen, ty Gunnar ansåg, att nutidens kristenhet bättre behöver läsa dylika bibelställen än de ljuvliga löftena. "Du hittar bra i din bibel", anmärkte Sven. ... Sven tog bibeln ur sin brors hand. "Jag skall hålla en predikan på konferensen i morgon och får själv välja ämnet", sade han bläddrande i bibeln. "Här fann jag det. Du gav mig det nu: 'Bliv vaken'!" ... Svens text följande dag blev (alltså) en av dem, som Gunnar föreslagit honom: "Bliv vaken och stärk det övriga, som var på väg att dö; ty jag har icke funnit dina gärningar fullkomliga inför min Gud." Hans predikan blev en dom över all ljumhet, försoffning och själviskhet hos de kristna, och många stötte sig på den. Bland annat talade han om nödvändigheten för de kristna att förstå sin tid och vad den begär. " - - - Vår tids krav begär jorden. ... Är det ej vår fara att taga kristendomen för uteslutande andligt? ... Låt oss vakna upp och bekämpa det ateistiska i denna stora tidsrörelse, därigenom att vi i levande Guds kraft upptaga striden för det berättigade i denna rörelses krav! - - - " Det ordet blev mycket missförstått. "Hur kan han ta den gudlösa socialismens försvar?" undrade man. (Elisabeth Beskow "Röster" s 210-215; BG Ask-kommentar: Boken utgavs 1909. Jämför Ungkyrkorörelsens "studentkorståg" i många av Sveriges församlingar och Folkets Hus-lokaler under åren 1909-1911; rörelsen startade 1909 tidskriften Vår Lösen.)

Guds tjänare (Paulus hade) märkt, hur den andliga sömnen också tränger på dem som är väckta. Eftersom fienden inte vinner något gentemot de kristna genom lejonets rytande, inte heller genom att skjuta brinnande pilar, inte genom världens hotelser och förskräckliga hat och inte heller genom inre frestelser, måste han få dem medgörliga med sömndryck, hordomens brännvin och världskärlek. ... När väckta själar slutar vaka och kämpa, kommer världskärleken tillsammans med den andliga sömnen, och världskärleken gör också världsliga bekymmer lovliga. De kristna börjar då se på världen med ena ögat och med det andra på himlen. Men under tiden som den kristne ser på världen med ena ögat och med det andra på himlen, tappar hon bort den smala vägen och går snart vilse i världen, om det inte kommer någon ny påminnelse om hennes dödlighet. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 23 i predikan 1853 över Rom 13:11)

Glunten (= pojken): Har du hört min malör i går? Den var sänd av hin onde. Gud bevars för en stund så svår, än jag skäms som en bonde. Magistern: Jag har ej hört det minsta grand, alltså lossa din tungas band! G: Jag bevistade ... M: Ja, det var dumt! Bägge: Horribelt dumt! G: Jag bevistade en lektion för att bli observerad av professorn och få mig ton, såsom högst intresserad. M: Det var inte så illa tänkt; men du bar dig väl åt befängt? G: Främsta bänken stod ... M: Ja, det var dumt! Bägge: Horribelt dumt! G: Främsta bänken stod obesatt; där blev jag nu assessor, tog så av mig min gråa hatt, och så kom min professor. M: Nå, det är ju ganska bra; men, hur gick det se’n till, va’ sa’? G: Segt som gumme e ... M: Ja, det var dumt! Bägge: Horribelt dumt! G: Segt som gummi elasticum, fastän hackat och malet, ljöd på ”Ecclesiasticum” (= urspr. teologisk föreläsningssal) vittberömda talet. M: Ja, vem bad dig väl höra på? Å, (gäspar) så tråkigt! – Än sedan då? G: Blicken höll jag på ... M: Ja, det var dumt! Bägge: Horribelt dumt! G: Blicken höll jag på honom spänd, så det sved i mitt öga, tills han såg mig och jag blev känd. Men nu båtar det föga. M: Varför så då? I Guds namn säj, säj rent ut vad som hände dej! G: Tung var luften och ... M: Ja det var dumt! Bägge: Horribelt dumt! G: Tung var luften och solen sken melankoliskt i rummet. Snart av helaste exposén (= redogörelsen) ej ett ljud blev förnummet. M: Mjuka tjänare! Jag förstår nu förträffligt hur allting går. G: Ja, jag somnade ... M: Ja det var dumt! Bägge: Horribelt dumt! G: Ja, jag somnade. Kära du, har du nånsin hört maken? Klockan blev både sex och sju, innan jag hann bli vaken. M: Så fatalt! Men ponera nu att professorn ej såg det, du! G: Jo, jag snarkade ... M: Ja det var dumt! Bägge: Horribelt dumt! G: Jo, jag snarkade så besatt, att – som Fama (= ryktets gudinna i romersk mytologi) lär tuta – auditorium brast i skratt och professorn fick sluta. M: Nå, men varför ej rätt och slätt väcka opp dig, som var så lätt? G: De försökte, men ... M: Ja det var dumt! Bägge: Horribelt dumt! (Gunnar Wennerberg "Glunten på föreläsning" s 150-151; 1849-51)

Soldattorpartillvaron ser kanske på avstånd ut som en idyll; även samtiden visade tendenser att idyllisera den. Det bär dock observeras, att soldaten alltid var i tjänst. Han kunde syssla med sådd eller skärd eller vad det vara månde på sitt torp. Plätsligt kom en order eller kom dagen och timman fär en i färväg planerad uppgift - brevgång framfär allt - och soldaten måste släppa vad han hade fär händer och gära som ordern bjäd vid risk av att annars straffas enligt krigslagarna. (Enar Skillius "Kyrkparad, postgång, arbetskommendering" s 62)

Om de goda kristna, dem som Birgitta kallar "Guds vänner", heter det en gång: "De är snabba och ivriga till att söka det gudomliga, ja som den rörliga luften; de längtar efter Gud som bruden efter den älskades armar. De är raska och starka som hjortar till att löpa förbi världens njutningar, samvetsgranna som myror i sina göromål och vaksamma som väktare." (Sven Stolpe "Birgitta i Rom" s 143-144; Människokännaren Birgitta)


Sångarna:

Ty du, barmhärtig år från år, Bevarar för en nyfödd vår Det frö, som drifvan täcker. Det lefver i sin mörka graf, Du lyfter snart dess täcke af; Din sol det återwäcker. (Z Topelius: Sång 662:3; jfr Psalmer och Sånger 557:3)


Egna kommentarer och funderingar:

I ett återställelseperspektiv kan vi jämföra "somna" och "död" i Joh 11:11-13 med "död" och "vakna" här i Upp 3:1-2.


Grekiska ord:

grêgoreô (vara vaken) (i NT + exempel i GT) 1 Mack 12:27; Matt 24:42; Mark 13:37; Upp 3:2 – Neh 7:3; Matt 24:43; 25:13; 26:38,40-41; Mark 13:34-35; 14:34,37-38; Luk 12:37; Apg 20:31; 1 Kor 16:13; Kol 4:2; 1 Thess 5:6,10; 1 Petr 5:8; Upp 16:15.

stêrizô (sätta fast) (i NT + exempel i Apokryferna) 1 Mack 14:14; Luk 22:32; Upp 3:2 – 1 Mack 2:17; 14:26; Syr 3:9; 5:10; 6:37; 13:21; 15:4; 22:16; 24:10; 39:32; 42:17; Luk 9:51; 16:26; Apg 18:23(P74,א,*א,A,B); Rom 1:11; 16:25; 1 Thess 3:2,13; 2 Thess 2:17; 3:3; Jak 5:8; 1 Petr 5:10; 2 Petr 1:12.


Ytterligare studier: Dom 19:5,8; Matt 24:44; Luk 1:74-75; Apg 4:19; Rom 3:20; 1 Kor 15:34; Ef 5:14; 1 Joh 3:21-22.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-19; 2012-06-09; 2015-01-23)

Tillbaka till sidans topp

3:3a Dra dig * (א,*א) till minnes hur du har tagit (och tar) och (hur du) hörde och håll (det) och ändra sinne.

Ord för ord (9 ord i den grekiska texten Sinaiticus): dra-(dig)-till-minnes hur (du)-har-tagit-(och-tar) och hörde och håll och ändra-sinne.


1883: Kom därför ihåg, huru du har fått och hört, och håll det och bättra dig.

1541(1703): Så tänk nu på hwad du fått och hört hafwer, och håll det, och bättra dig; ...

LT 1974: Gå tillbaka till vad du först hörde och trodde. Håll stadigt fast vid det och vänd tillbaka till mig.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Mose sade till Israel:) ”Du skall välkomna Herren din Gud och vakta/hålla Hans vaktanden/instruktioner och Hans grundlagar och Hans domar alla dagarna.” (5 Mos 11:1, Grekiska GT)

(Herren sade till Jerusalem:) “Jag har kommit ihåg din ungdoms barmhärtighet och ’ditt fullkomnandes’/’din fullvuxenhets’ välkomnande. ...” (Jer 2:2b, Grekiska GT)

(Tobit sade till sin son:) “Du, (min son), håll lagen!” (Tobit 14:9a, BA)

(Jesus, Syraks son, sade: “De som ändrade) sinne gav (Herren) en väg upp.” (Syr 17:24a)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till en rik människa:) “Om du vill komma in i, in i livet, håll buden.” (Matt 19:17b)

(Jesus sade till Sina lärjungar: ”Lär de blivande lärjungarna) att hålla alla ting så många som Jag har ålagt er.” (Matt 28:20a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Drar ni er inte till minnes ... hur många stora korgar fyllda med brutna stycken ni lyfte? De säger till Honom: ”Tolv.” (Mark 8:18b-19)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Om – alltefter omständigheterna – din broder må missa (Guds mål), 'hedra på'/klandra honom, och om – alltefter omständigheterna – han må ändra sinne, låta honom vara. Och om – alltefter omständigheterna – han må missa (Guds mål) ’in i’/emot dig sju gånger av/om dagen, och han sju gånger må vända sig intill, i riktning mot dig och säger ’Jag ändrar sinne’, skall du låta honom vara.” (Luk 17:3b-4)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Men åt så många som tog Honom, åt dem gav Han (rättslig) myndighet att bli Guds barn, åt dem som tror in i Hans namn. (Joh 1:12)

Om – alltefter omständigheterna – ni må välkomna Mig, må ni hålla (P66,א,*א) Mina bud. Och Jag skall fråga Fadern, och Han skall ge er en Annan, En som är kallad till sidan av (er), för att Den må vara i sällskap med er in i (den kommande) tidsåldern, sanningens Ande, som utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ inte förmår att ta. (Joh 14:15-17a)

Dra dig så till minnes varifrån du har fallit (och faller) och ändra sinne och gör de första gärningarna. (Upp 2:5a, ”Efesos”)

Ändra sinne * (א,*א). (Upp 2:16a, ”Pergamos”)

Skåda, Jag kallar (א*) henne ’in i’/till en säng och de som begår äktenskapsbrott i sällskap med henne in i ett stort betryck, om – alltefter omständigheterna – de ej kommer att (א,* א, A) ändra sinne ’ut ur’/’bort från’ hennes gärningar. (Upp 2:22, ”Thyatira”)


(De här tingen skriver vi) med anledning av livets Utsaga, vad som (hela tiden) var från en början, vad vi har hört (och hör), vad våra ögon har skådat (och skådar), vad vi betraktade och (vad) våra händer kände efter (på). (1 Joh 1:1)

Vad vi – om alltefter omständigheterna – må begära, tar vi från Honom, eftersom vi må (א,*א,A) hålla (fast vid) Hans bud(pluralis), och (eftersom) vi gör de behagliga tingen inför Hans ögon. (1 Joh 3:22)

Den som håller Hans bud(pluralis) stannar i Honom, och Han i honom. Och i det här har vi kunskap, att Han stannar i oss, ut ur/av Anden, av vilken Han har gett oss. (1 Joh 3:24)

Det här är Guds välkomnande, för att vi må hålla Hans bud, och Hans bud är inte tunga. (1 Joh 5:3)


Ytterligare studier: Hes 23:19; Matt 16:9; 23:3; Luk 17:32; Joh 8:51-52; 14:23; 17:6; Apg 20:31; Ef 2:11-13; 1 Tim 4:14; 1 Joh 2:3-5; Upp 2:26; 3:8,19; 12:17; 14:12.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-19; 2012-06-09; 2015-01-23)

Tillbaka till sidans topp

3:3b Om du så – alltefter omständigheterna – ej må ändra sinne (א*), skall Jag anlända emot dig (א,*א) som en tjuv, och du skall (א,*א) inte/förvisso ej ha kunskap om vilken slags stund Jag skall anlända emot dig.

Ord för ord (18 ord i den grekiska texten Sinaiticus): om-alltefter-omständigheterna så ej (du)-må-ändra-sinne, skall-(jag)-anlända emot dig som (en)-tjuv, och inte/förvisso ej skall-(du)-ha-kunskap-om vilken-slags stund (jag)-skall-anlända emot dig.


1883: Om du nu icke är vaken, skall jag komma öfver dig såsom en tjuv, och du skall icke veta, hvilken stund jag skall komma öfver dig.

1541(1703): ... äst du icke waken, så skall jag komma till dig, som en tjuv plägar komma, och du skall icke weta, på hwad stund jag kommer till dig.

LT 1974: Om du inte gör det, ska jag komma över dig plötsligt, oväntat som en tjuv, och straffa dig.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Psalmisten sade till Herren:) “En läglig tid har anlänt.” (Ps 102:13b eller 102:14b, Grekiska GT)

(Herren sade:) ”Som tjuvar i en natt, skall (fruktsamlare/’de som skördar frukt’) sätta/lägga sin hand uppå (idumeerna).” (Jer 49:9b, Grekiska GT)

(Joel profeterade: "Ett mycket/månghövdat och stabilt/starkt folk) kommer att stiga upp emot bostäderna (i Jerusalem), och de skall komma in i (dem) genom fönster som tjuvar." (Joel 2:9b, Grekiska GT)

(Herren sade till Edom:) "Om tjuvar kom ’in i’/in (vända) i riktning mot dig eller rånare (om) natt(en), hur må du (då inte) – alltefter omständigheterna – slängas bort?" (Obadja v 5a, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) "Uppå jorden ... gräver sig tjuvar igenom och stjäl." (Matt 6:19b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Var så vakna, eftersom ni inte vet vilken slags dag er Herre kommer. ... Om husmästaren/husföreståndaren hade vetat av vad slags vakt/’tid på natten’ tjuven kommer, hade han - alltefter omständigheterna - varit vaken och hade inte – alltefter omständigheterna – medgivit ’sin bostad att grävas’/’att hans bostad hade grävts’ igenom. På grund av det här bli och/också ni redo, eftersom Människans Son kommer i en stund som ni inte tänker.” (Matt 24:42-44)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Om – alltefter omständigheterna – den * (א*) dålige slaven må tala i sitt hjärta: ’Min herre ”förbrukar tid”/dröjer … (så) skall den där slavens herre anlända i/på en dag, som han inte väntar på, och i en stund, som han inte har kunskap om.” (Matt 24:48,50)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Var så vakna, eftersom ni inte vet dagen, inte heller stunden.” (Matt 25:13b)

Petrus (sade) i riktning mot (Safira): “’Vad att’/varför klädde ni er tillsammans (för) att pröva en herres Ande? Skåda, fötterna/stegen av de som har begravt din man (är) på/vid dörren, och de skall föra/bära ut dig. Och omedelbart föll hon i riktning mot hans fötter, och hon ’andades ut ut’/died. (Apg 5:9-10a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus sade till judarna:) ”Amen, amen, Jag säger till er, att en stund kommer * (א*), när de döda (kropparna) må (P66, א,* א) höra Guds Sons röst, och * (P66, א*) då de har hört, skall de leva. ... Det kommer en stund, i vilken alla de som är i minnesgravarna må (P66, א,* א) höra Hans röst. Och de skall gå ut, de som har gjort de goda tingen in i en uppståndelse av liv, men de som har praktiserat de värdelösa tingen in i en uppståndelse av dom.” (Joh 5:25,28b-29)

(Jesus sade till fariseerna: ”Amen, amen, säger Jag er, den som ej kommer in i, in i fårens gård genom dörren, emellertid/utan stiger upp från en annan plats, den där är en tjuv och en rånare.” (Joh 10:1)

Dra dig så till minnes varifrån du har fallit (och faller) och ändra sinne och gör de första gärningarna. Men om ej, kommer Jag till dig, och Jag skall sätta ditt lampställ i rörelse ut ur dess plats, om du – alltefter omständigheterna – ej må ändra sinne. (Upp 2:5, ”Efesos”)

Ändra sinne * (א,*א). Men om ej, kommer Jag till dig snabbt. (Upp 2:16a, ”Pergamos”)

Skåda, Jag kallar (א*) henne ’in i’/till en säng och de som begår äktenskapsbrott i sällskap med henne in i ett stort betryck, om – alltefter omständigheterna – de ej kommer att (א,* א, A) ändra sinne ’ut ur’/’bort från’ hennes gärningar. (Upp 2:22, ”Thyatira”)


Exegeter, evangelister med flera:

Man erinrar sig ... det faktum att medlemmarna i Qumran studerade och bad natten igenom. Det fanns en tjänstgöringslista, så att man tog en tredjedel av natten för att vaka i bön och studium; 1 QS 6:6-8. Domens messianska stund kunde inte vara känd i förväg. (J. Massyngberde Ford "Revelation" s 409)

Vi gör oss mycket bekymmer och förvisso är tillvaron trång. Solen svalnar, det skymmer, allt går åt pipan en gång. ... Men än hör jag bofinken spela, så trivsam att lyssna på. Det är knappast i dag som det hela går som det måste gå. (Alf Henrikson "Snickarglädje" s 197; April)

Affischerna. Affischerna. De brinnande ögonen. De brinnande ögonen. Frågorna. Frågorna. I varje gathörn. Jesus kommer snart, är du redo? Nej. Plymascherad, strålkastarbelyst i tältet där borta röker elefanten det stilla vansinnets cigarrett. (Werner Aspenström "Trappan" s 248; Elefanten)

Nu förstod (Pelle) hur det skulle bli. ... Malin skulle gifta sig och försvinna, de skulle bli ensamma med bara tant Nilsson som kom fyra timmar om dagen och sedan gick sin väg. ... (Melker) förstod inte att det för Pelle var en fråga om liv och död. "När ska det bli", envisades Pelle. "Om den dagen och den stunden veta vi intet", sa Melker. "Det är inget som du behöver grubbla på, min lille kille." Men grubblat hade Pelle gjort sedan dess, inte varje stund, inte ens varje dag, men med jämna mellanrum när det fanns särskild anledning. (Astrid Lindgren "Vi på Saltkråkan" s 14-15; En dag i juni)

Wi skola äta Lammet i resedrägt, wara främlingar och pilgrimer, som beständigt ila till wåra fäders land. Och en rätt pilgrim får icke, när han ser något lysande wid wägen, en guldgrufwa eller en skön egendom, der sätta sig ned att bygga och bo, utan måste rastlöst fortsätta sin wandring, tilldess han uppnått det heliga landet och Guds stad. Han får i herberget endast taga nattrum och en nödig wederqwickelse, men icke qwarstanna. Sådant måste en christens hela lif wara. Betänk och glöm aldrig, att Lammet skall ätas i resedrägt. ... Då en christen begynner mycket nitälska och ifra för sitt jordiska, sin handel, sitt jordagods, sin afwelsgård, då är det wisserligen fara, att han så intages deraf, att han förhindras från den stora Nattwarden; men likwäl äro dessa lekamliga ting i sig sjelfwa helt oskyldiga; men hjertat?! huru går det med ditt hjerta? Blott derpå beror det. War uppriktig! – Hwar är ditt hjerta? – Der är din skatt – och deraf talar munnen (Luc. 6:45). ... Låt aldrig narra dig att försöka här på jorden få något paradis! du skall beständigt wara i resedrägt, om du skall tillhöra den Korsfästes folk och gå med honom till det himmelska fäderneslandet. (Carl Olof Rosenius ”Pietisten maj 1852” s 77-78)

Wi skola städse waka och wänta efter Herran, emedan wi icke weta, när denna Herrans dag skall komma; ty han skall smyga sig på oss, förrän wi weta ordet av; ja, helt plötsligt skall han öfwerfalla och fånga oss, såsom en fågelfängare fångar fåglarna med snaran eller nätet. ... Wi skola akta på den dagen samt waka och stå i ständig fruktan, att den ej må finna oss oberedda. Derföre, de som waka, de få anamma en nådig Gud, men de som äro säkra en onådig. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Sommar-afdelningen" s 282 i kommentar till Matt 25:1-13)


Sångarna:

Vi veta ej tid, vi veta ej stund, Då gryningen inne är. Vi veta likväl på sanningens grund, Att frälsningens dag är när. O härliga dag, som randas för mig! O härliga mål på pilgrimens stig! Min längtan, min blick allt mer till dig drag, Du härliga Jesu Kristi dag! (AL Skoog: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 736:4; jfr Psalmer och Sånger 740:4)


Paulus sade till de troende i Thessalonika: “En herres dag kommer på det här sättet som en tjuv i en natt.” (1 Thess 5:2b)


Ytterligare studier:

Job 24:14; Luk 12:39-40; 21:34-35; Joh 10:8,10; 2 Petr 3:10; Upp 16:15.


Robert L. Thomas "The 'Comings' of Christ in Revelation 2-3"; The Master's Seminary Journal 7.2 (Fall 1996): 153-181.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-19; 2012-06-09; 2015-01-23)

Tillbaka till sidans topp

3:4a Du har emellertid få/’några få’ namn i Sardes, vilka inte har solkat sina kläder.

Ord för ord (12 ord i den grekiska texten): emellertid har-(du) få namn i Sardes, vilka inte solkade '-na kläder'/kläderna sina.


1883: Men du har några få namn i Sardes, som icke hafwa besmittat sina kläder.

1541(1703): Du hafwer ock få namn i Sardis, som sin kläder icke besmittat hafwa ...

LT 1974: Trots detta finns det några också i Sardes, som inte har fläckat ner sina kläder med världens orenhet.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Då (bröderna) hade tagit Josefs tunika, slaktade de en getabock av getter och solkade tunikan (med) blodet. (1 Mos 37:31, Grekiska GT)

(Herren sade till Mose:) “Du har funnit (och finner) fröjdbringande (nåd) inför Mina ögon, och Jag känner dig ’till sidan av’/’i jämförelse med’ alla.” (2 Mos 33:17b, Grekiska GT)

(Mose och Aron förtecknade folket) ... enligt deras namns antal ... (4 Mos 1:18b, Grekiska GT)

Davids namn blev (känt) i/över varje/hela jorden. (1 Krön 14:17a, Grekiska GT)

(Herren sade till Sitt folk:) “Frukta ej, eftersom Jag har friköpt dig. Jag har kallat dig (vid) ditt namn, du är Min.” (Jes 43:1b, Grekiska GT)

(Israel sade till Herren:) “Vi har alla blivit som orena, och all vår rättfärdighet som en trasa som sätts/läggs åt sidan.” (Jes 64:6a, Grekiska GT)

(Herren sade:) “Präst och profet har solkats, och i Mitt hus skådade Jag deras ondska.” (Jer 23:11a, Grekiska GT)

(Jerusalems invånare) solkades i blod, (så att ingen förmådde röra) deras kläder. (Klag 4:14b, Grekiska GT)

(Prästledaren) Jesus var (hela tiden) (och hade varit) sjunken/klädd i smutsiga kläder, och han stod före/inför budbärarens ansikte. (Sak 3:3, Grekiska GT)

Så många som (hela tiden) hörde (romarnas) namn fruktade (hela tiden) från/’beroende på’ dem. (1 Mack 8:12b)

(Baruk sade:) “Vänd bort Din lidelse från oss, eftersom vi har ’lämnats helt och hållet’/skonats få/'ett fåtal' i/bland nationerna.” (Baruk 2:13)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Porten (är) trång och vägen är (och har varit) betryckt/ansatt som leder bort in i liv, och få är de som finner den.” (Matt 7:14)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) "Skörden (är) faktiskt mycken/månghövdad, men arbetarna (är) få.” (Matt 9:37)

(Jesus sade till prästledarna och fariseerna:) “Många är kallade men få (är) utvalda.” (Matt 22:14)

... (Jesu) namn hade blivit synligt. (Mark 6:14a)

(Jesus sade till de sjuttio:) ”Fröjda er eftersom era namn är (och har varit) inskrivna i himlarna.” (Luk 10:20b)

Någon talade till (Jesus): “Herre om/: "(Är) de som räddas få?"(Luk 13:23a)

En folkskara av namn var (hela tiden) emot/på samma (plats), som om 120 (när Petrus stod upp i brödernas mitt). (Apg 1:15b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Herden) höjer sin röst (i riktning mot) sina egna får ‘enligt namn’/’efter deras namn’, och han leder dem ut. (Joh 10:3b)


Exegeter, evangelister med flera:

När vi söker beskriva den kristna församlingen kommer vi inte ifrån dubbelheten av svaghet och styrka, bräcklighet och kraft, renhet och solkighet. Det finns där hela tiden. Alla sätt att beskriva kyrkan ensidigt, antingen som enbart solkig eller enbart ren och felfri, leder ofrånkomligt in i återvändsgränder. Det blir en förvanskning och förfalskning av verkligheten. Det gröper ur trovärdigheten. (Björne Erixon "Rymma eller rymmas? en bok om dig och församlingen." s 21)

Adolf Hitler började låta höra sin röst. En röst som (1938) blev allt hotfullare. Globalt kunde konstateras att det ute i världen rådde krig och oroligheter på många håll. Det var detta förhållande som orsakade att dr Frank Buchman, bosatt i Amerika, startade sin aktivitet kring mottot "Vänd strömmen!". ... Oxfordgrupprörelsen började. Överallt bildades grupper med inriktning att verka i Frank Buchmans anda. ... Inom den svenska litteraturen anslöt sig bl.a. författarna Sven Stolpe och Harry Blomberg. Inom svenska kyrkan uttalade sig ärkebiskop Nathan Söderblom positivt för rörelsen. ... Det var alltså 1938 som Brita och Yngve Ekström inbjöd till gruppsamling i sitt hem. ... Förutom Yngve Ekström deltog i gruppmötet Verner Malmsten, Sigurd Granevik och kanske någon mer. I så fall var det troligen någon lärare. På andra platser var det också i stor utsträckning som lärare anslöt sig till Oxfordgrupprörelsen. Om Vaggeryds-gruppen fortsatte med sina samlingar har vi inget minne av. Om målsättningen att "vända strömmen" lyckades är väl osäkert. Men tanken var god. (Georg Boberg "Oxfordgrupprörelsen nådde också Vaggeryd" s 68)

Under alla tider har Gud haft människor, som troget och hängivet tjänat honom, även om deras antal ibland varit ganska ringa. Hur fruktansvärd synden än var under Noas tid, ägde Gud även då en man, som med hela sitt hus vill tjäna Herren. Noa var en man, som i sin rättfärdiga själ led av gudlösheten i sin omgivning. Han var en man, som tog avstånd från det onda. Han var en man, som tjänade Gud. Hur djupt det religiösa livet än sjunkit under konung Ahabs dagar, fanns även då en man, Elia, som helt och fullt stod till Herrens förfogande. Han vågade ensam med sin Gud trotsa den ogudaktiga regeringen och utmana 850 avgudapräster till andlig tvekamp på Karmels krön. Han vågade i tro på Gud säga sanningen, och han hade mod nog att rensa landet från den andliga pesthärden. (Frank Mangs ”Andens budskap” s 44)

Det är den stora svagheten hos statskyrkan, att hon låter den stora skaran af människor gå och sofva i fred uti sina synder. Den talar visserligen i predikstolen om synd och frälsning, om tro och helgelse. Men det är intet besked därmed. Det talas bara i allmänhet och så att det icke berör personerna. ... Det behöfves väckelse, väckelse och återigen väckelse. Det behöfves en kristendom, som väcker dom som sofva uti sina synder, d.v.s. det stora flertalet. ... De äro många som gå på den breda vägen, under det att de äro få, som finna den smala. (P. Waldenström "Väckelsekristendom och uppfostringskristendom"; Jönköpings-Posten 1913-05-23)

Rabbinerna slog fast som en regel, att de lärda borde vara ytterst noggranna med sin klädsel. ... Att bära smutsiga kläder förtjänade döden (Shabb. 114a), ty ’Guds härlighet var människan, och människans härlighet var hennes klädsel’ (Derekh Erets S. x mot slutet). (Alfred Edersheim "The Life and Times of Jesus the Messiah Part I" s 620)


Grekiska ord:

molynô (solka) (i NT + exempel i Apokryferna) Upp 3:4 – Tobit 3:15; 1 Mack 1:37; 2 Mack 6:2; 14:3; Syr 13:1; 21:28; 1 Kor 8:7; Upp 14:4.


Ytterligare studier: Klag 1:9; 1 Mack 3:18; Apg 17:4; Judas v 23; Upp 1:11; 11:13.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-19; 2012-06-09; 2015-01-24)

Tillbaka till sidans topp

3:4b-5a Och de skall vandra omkring i sällskap med Mig i vita (ting), eftersom de är värdiga. Den som segrar skall på det här sättet höljas i vita kläder.

Ord för ord: 3:4b (9 ord i den grekiska texten): och (de)-skall-vandra-omkring i-sällskap-med mig i vita-(ting), eftersom värdiga (de)-är. 3:5a (7 ord i den grekiska texten): Den segrande på-det-här-sättet skall-höljas i kläder vita.


1883: ... och de skola vandra med mig i hvita kläder, emedan de äro värdiga. Den som öfvervinner, han skall så klädas i hvita kläder ...

1541(1703): ... och de skola wandra med mig i hwit kläder, ty de äro dess wärde. Den som winner, han skall klädder warda med hwit kläder; ...

LT 1974: De ska vandra med mig, klädda i vita kläder, för de har verkligen förtjänat det. Alla som övervinner ska bli klädda i vita kläder.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Kungen) skickade bort Eljakim ... och den skriftlärde Sebna och prästernas äldste som var (och hade varit) höljda i säckar i riktning mot Jesaja profeten. (2 Kung 19:2a, Grekiska GT)

(Haman) talade (vänd) i riktning mot kungen: “En människa som kungen vill förhärliga, låt kungens pojkar föra/’bära fram” en dräkt av fint linne, som kungen höljs i.” (Ester 6:7-8a, Grekiska GT)

(Job sade:) “Nu, nu ’skrattade de ner’/’gapskrattade de åt’ mig, (de) minsta lägger nu på minnet för mig i/’med hjälp av’ en del, vilkas fäder jag (hela tiden) bemötte föraktligt, som jag anförde inte vara värdiga (att vara) hundar på mina betesmarker.” (Job 30:1, Grekiska GT)

(Salomo sade:) “Gud har allaredan varit tillfreds med dina arbeten. Låt i varje läglig tid dina kläder stå/vara vita.” (Pred 9:7b-8a, Grekiska GT)

(Salomo sade: ”Gör dig glad, du yngling, och) vandra omkring i/på ditt hjärtas vägar och i dina ögons skådande. Och ha kunskap om att på/’för ... skull’ alla de här tingen skall Gud leda dig i en dom.” (Pred 11:9b, Grekiska GT)

(Daniel sade:) “Jag tittade (hela tiden) på ... när troner sattes/’sattes upp’ och en gammal av dagar satt (hela tiden) ’och hade’/med ett hölje som om (det var) vit (Theod) snö och Hans huvuds hårväxt som om (den var) vit ren ull. Tronen (var) som om (den var) en eldslåga. (Dan 7:9, Grekiska GT)

(Nineves kung sade:) “Människorna och husdjuren var höljda i säckar.” (Jona 3:8a, Grekiska GT)

(Budbäraren sade till profeten:) ”Tag av de smutsiga kläderna från (prästledaren).” Och han talade i riktning mot honom: ”Skåda, jag har tagit (och tar) av dina laglösheter och sjunk/kläd honom i en klädnad som når till fötterna.” Och han satte en ren (turban) emot, emot hans huvud. Och han höljde honom i kläder.” (Sak 3:4b-5a, Grekiska GT)

(Mackabeus) hade kunskap, att det inte är genom vapen, men/utan – om alltefter omständigheterna – ... till de värdiga som (Herren) skall ’göra ... omkring sig själv’/förvärva segern. (2 Mack 15:21b)

(Salomo sade:) “Gud prövade (de rättfärdiga) och fann ’dem värdiga av Honom själv’/’att de var Honom värdiga’.” (Salomos Vishet 3:5b)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Ni må så ej bekymra er och säga: ’Vad må vi äta?’ eller ’Vad må vi dricka?’ eller ’I vad må vi hölja oss?’ Ty nationerna söker efter alla de här tingen. Ty er himmelske Fader vet, att ni av de här tingen behöver allesammans.” (Matt 6:31-32)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Den som är vän med fader eller moder över/’mer än med’ Mig är inte Mig värdig, och den som är vän med son eller dotter över/’mer än med’ Mig är inte Mig värdig. Och (den) som inte tar sitt kors och följer bakom Mig är inte Mig värdig.” (Matt 10:37-38)

(Jesus) förvandlades framför (Petrus, Jakob och Johannes), och Hans ansikte lyste som solen, men/och hans kläder blev vita som ljuset. (Matt 17:2)

(Jesus sade: “Kungen) säger till sina slavar: ’Bröllopsmåltiden är faktiskt redo, men de som var (och hade varit) kallade var (hela tiden) inte värdiga.’ ... Då kungen hade kommit in (för) att betrakta de som låg upp/’till bords’, skådade han där en människa som inte hade sjunkits/klätts (och inte var sjunken/klädd) i bröllopsmåltidskläder. Och han säger till honom: ’Kamrat, hur kom du in här ’ej havande’/’utan att ha’ bröllopsmåltidskläder?” Men den/han ’sattes munkavle på’/’blev svarslös’. (Matt 22:8,11-12)

(Jesu) kläder blev glittrande, väldigt vita, sådana som en valkare uppå jorden inte förmår vitna/’göra vita’ på det här sättet. (Mark 9:3)

(Jesus sade till den myckna/månghövdade folkskaran:) "’Se från’/’akta er för’ de skriftlärda, de som vill gå omkring i dräkter och (få) hälsningar i/på torgen och första/främsta sittplatser i synagogan och (få) första/förnämsta bordssällskap i/vid huvudmåltiderna, de som äter ner/upp änkornas bostäder och ber länge (som) en förevändning." (Mark 12:38b-40a)

En viss yngling som var (och hade varit) höljd i en linneskjorta uppå (den) nakna (kroppen) följde (hela tiden) tillsammans med (Jesus). Och de ’får makt (över)’/griper honom. Men då/sedan han hade lämnat ’helt och hållet’/’efter sig’ linneskjortan, flydde han naken. (Mark 14:51-52)

Då (kvinnorna) hade kommit in i, in i minnesgraven, skådade de en liten ung man som satt i de rätta/högra (delarna), (och) som var (och hade varit) höljd i en vit dräkt. (Mark 16:5a)

Fadern talade (vänd) i riktning mot sina slavar: “För snabbt ut den första/bästa dräkten och ’sjunk i’/kläd (min yngre son).” (Luk 15:22a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Johannes (sade till fariseerna): "(I) er mitt stod (och hade stått) (P75, א,* א) En som ni inte känner, * (א*, B) som kommer bakom mig, vars rem på Hans sandal jag inte är värdig, ’för att’/att jag må lösa upp." (Joh 1:26b-27)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Säger ni inte att/: ’Det är ännu en tidrymd av fyra månader, och/’och så’ kommer skörden?’ Skåda, jag säger er, lyft era ögon emot och betrakta områdena/fälten, att de är vita i riktning mot en skörd.” (Joh 4:35)

Åter så samtalade Jesus (med fariseerna) och sade: “Jag är utsmyckningens/’den utsmyckade världens’ ljus. Den som följer Mig må inte/förvisso ej vandra omkring i dunklet, emellertid/utan skall ha livets ljus.” (Joh 8:12)

Jesus talade så till (folkskaran): “Ännu en små-/liten tid är ljuset i/bland er. Vandra omkring ’ända till’/’så länge som’ (P66, א,* א) ni har ljuset, för att dunkel ej må ‘ta ner’/inta er. Den som vandrar omkring i dunklet vet och/nämligen inte, var han drar sig tillbaka. Som/då ni har ljuset, tro in i ljuset, för att ni må bli söner av ett ljus.” (Joh 12:35-36a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”I utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ har ni betryck. Visa emellertid tillit. Jag har besegrat (och besegrar) utsmyckningen/’den utsmyckade världen’.” (Joh 16:33b)

(Mariam P66,א,*א) tittar på *(א*) budbärare i vita kläder, som sitter ner, varest/där Jesu kropp (hela tiden) hade legat. (Joh 20:12a)

Till den som segrar * (א,* א) skall Jag ge att äta ut ur/av livets trä/träslag, som är i Guds ‘plats vid sidan av rädsla’/paradis. (Upp 2:7b, ”Efesos”)

Den som segrar må inte/förvisso ej behandlas orättfärdigt ’ut ur’/’till följd av’ den andra döden. (Upp 2:11b, ”Smyrna”)

... Till den som segrar * (א,* א) skall jag ge ut ur/av (א,* א) mannat som har gömts (och är gömt). (Upp 2:17a, ”Pergamos”)

Den som segrar och den som håller Mina gärningar intill slut(et), honom skall Jag ge (rättslig) myndighet uppå/’med avseende på’ nationerna. (Upp 2:26, ”Thyatira”)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

(Harish-Harry) hoppades på ett stort hus, sedan hoppades han på ett ännu större hus även om han blev tvungen att låta det stå omöblerat ett tag, som hans nemesis, mr Shah, som ägde sju rum, alla tomma med undantag av teve, soffa och vit heltäckningsmatta. Till och med teven var vit för vitt symboliserade framgång för dem som lämnat Indien. ... Foton av exteriören hade skickats till alla släktingarna i Gujarat, med en vit bil parkerad utanför. En Lexus, denna den förnämsta av lyxbilar. Ovanpå satt hustrun och såg självbelåten ut. Hon hade lämnat Indien som en blyg brud ... och här syntes hon nu - i vit byxdress, med bobbat hår och sminkväska, skicklig på att dansa macarena. (Kiran Desai "Bittert arv" s 166)

Påskfirandet (i den ortodoxa kyrkan) inleds på påskaftonens morgon med klockringning och fyrverkerier. . . . Vid vespern klär sig prästerna i vita kläder. I påskvakans gudstjänst deltar alla. Kyrkan är klädd i vitt. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 70)

(Alva) är bjuden på bröllop av sin kusin Berta. ... "Men, kära hjärtans, jag kan ju inte gå på bröllop", säjer (hon), "för jag har ingen klänning som duger!" Då går mamma in i sin garderob ... för att se om hon kanske har någon klänning som kunde passa Alva. Det har hon. En lång, vit muslinsklänning kommer hon ut med, och den ger hon Alva. ... "Å, vad du är vacker", ropar Madicken, "å, du ser ut som en brud!" "Fast vackrare", säjer Lisabet. Alva är skär om kinderna och ögona lyser. "Ja, jag tycker själv att jag inte ser så tokig ut. Men vad ska Berta säja, om jag kommer på hennes bröllop och ser ut som en brud, det ska ju hon göra och inte jag." "Hon får säja vad hon vill", tycker mamma, "för den där klänningen ska Alva ha." (Astrid Lindgren "Madicken och Junibackens Pims" s 173-174)

Vitt är sorgens färg i Kinas, och kineserna har traditionellt burit ett vitt band runt huvudet som ett tecken att en familjemedlem nyss avlidit. (Lu Xun "Gott nytt år!" s 25; not 5)

Mitt behof att flyga i hvita kläder är lika starkt som att svina ner mig. (August Strindberg "August Strindbergs brev X febr 1894-april 1895" s 163; brev 27 juli 1894 till Leopold Littmansson)

I Söndags predikade jag - men det var så förb. kallt att vi Inspektorn o jag, vi voro ensamma, måste ta in på gästgifvaregården och värma oss med öl och vin så att jag kom något sent - men jag hade predikan på fickan så att man ej fick ringa förr än jag kom - kom gjorde jag omsider - men något lurvig, men det märkte ingen. Jag ville gå upp på predikstolen i en stor tulubb som jag lånat men pastorn påstod att det icke passade - jag vardt arg, men teg och tänkte - hvad hade Jesus af Nasaret för skrud då han predikade sin lära som spreds kring hela verlden? (August Strindberg "August Strindbergs brev XXI Supplement 1857-1893" s 17; brev 2 januari 1867 från Hammersta till brodern Oscar Strindberg)

Hwita kläder woro hos judarna den wid gudstjensten brukliga presterliga drägten och jungfrurs högtidsdrägt. (P. Fjellstedt "Biblia" s 735)

(Prästerna till ärkebiskop Thomas Becket:) "Herre, stanna inte här. Ni får inte. Till domkyrkan. Genom klostergången. Ingen tid att förlora. De kommer tillbaka, beväpnade. Till altaret, till altaret. De är redan här." ... Thomas: "Hela mitt liv ha de närmat sig, dessa steg. Hela mitt liv har jag väntat. Döden kommer först när jag är värdig, och om jag är värdig är den ingen fara." ... Prästerna: "Herre, de komma. De bryta sig in om ett ögonblick. De komma att döda dig. Kom med till altaret." (T.S. Eliot "Mordet i Katedralen" s 75; Skådeplatsen Archbishop's Hall i Canterbury den 29 dec 1170)

Den gamla romerska mansdräkten, bestående af en tunica och den däröfver draperade veckrika hvita togan hade redan i kejsar Augustus' tid fått medtäflare i dräkter införda från provinserna eller utlandet. Det måtte ha varit en ståtlig syn att se tusentals romare, iklädde sina hvita mantlar, samlade på Forum mellan de där uppförda templen och praktbyggnaderna. Men redan Augustus, som var ifrig vän af denna historiska dräkt, måste då han passerade forum romanum, se densamma blandad med icke-romerska modekostymer, och han citerade vid ett sådant tillfälle med vemod den virgilianske versen: "Roms världshärskande folk, det togabemantlade släktet." Afskaffad eller urmodig blef likväl togan aldrig. Hon bortlades mer och mer i hvardagslag, emedan hon var obekväm, och emedan det fordrades smak och öfning att drapera henne väl; men en desto mer obestridd plats erhöll och behöll hon genom alla kejsardömets århundraden såsom officiel dräkt och högtidsdräkt. Hon var och förblef hovdräkten, dräkten som bars i ämbetsgöromål och vid alla offentliga tillfällen, likasom äfven vid besöken på teatern och amfiteatern, samt vid uppvaktningar. Hon var på samma gång ett privilegium, ty för personer, som ej voro romerske medborgare, var det förbjudet att bära henne. (Viktor Rydberg "Romerska kulturen under kejsartiden - fortsättning" s 177-178; föreläsningar vid Stockholms Högskola höstterminen 1886)

Alla (de som i Rom uppvaktar kejsaren vid dennes audiens) äro klädde i den romerske nationaldräkten, togan. Kejsaren är det till regeln äfven, och hans toga skiljer sig i intet från de andres. Samma värdighetsmän, som hafva rättighet till liktorer och fasces, hafva äfven rättighet och vid offentligt uppträdande skyldighet att bära den med en purpurlist prydda togan, "toga praetexta". Desse ämbetsmän äro konsulerna, pretorerna, de kuruliske edilerna och slutligen äfven censorerna, ehuru desse icke hafva rättighet till fasces. . . . Själf lära imperatorerna, när de offentligen visade sig, och när icke vissa festliga ceremonier ägde rum, sällan burit den med purpurlist försedda togan, utan inskränkt sig till att bära den vanliga, helt hvita, som äfven var senatorernas och samtliga de fria ståndens mantel. Men hvad som i dräkten kännetecknar senatorn är en bred purpurlist på den under togan burna tunikan eller lifrocken, hvarjemte han bär röda snörade skodon, som en senator af patricisk börd har rättighet att smycka med små halfmånar, lunulae, af silfver. Sedan senatorerna afträdt, ges audiens åt riddarne, hvilkas yttre utmärkelsetecken är en gyllene armring och likaledes en purpurlist på tunikan, ifall de af kejsaren upphöjts till senatoriske riddare, "equites illustres". (Viktor Rydberg "Romerska kulturen under de två första århundradena efter Kristus" s 37-38; föreläsningar vid Stockholms Högskola höstterminen 1884; liktorer = "storvuxne, i toga klädde karlar . . . som i folkträngseln på gatorna bereder väg för imperatorn och de högste värdighetsmännen", liktorerna bär var och en sin fascis = "en med rem omspänd knippa med spön, hvari en yxa är instucken")

Det fanns inga särskilda hinder för den levitiska tjänsten, även om rabbinerna höll på att en god röst var absolut nödvändig. Det var annorlunda med prästtjänsten. Det första förhöret som företogs av Stora Rådet, som för ändamålet dagligen satt i ”De polerade stenarnas sal”, gällde en kandidats släktregister. Vissa släktregister ansågs auktoritativa. Sålunda ”om hans fars namn var inskrivet i Jeshan i Zipporims register gjordes inget ytterligare förhör”. Om han inte lyckades övertyga domstolen om sin absoluta legitimitet, kläddes och beslöjades kandidaten i svart och avvisades för all framtid. Om han kom igenom denna pärs, utfördes förhöret härnäst beträffande eventuella fysiska defekter, av vilka maimoniderna räknar upp etthundrafyrtio som beständigt och tjugotvå som temporärt diskvalificerade för utövning av den prästerliga tjänsten. Personer som på sätt diskvalificerades hade emellertid tillträde till enklare tjänster, sådana som i vedkammaren och var berättigade till tempelunderstöd. De som hade bestått det tvåfaldiga testet kläddes i vit dräkt, och deras namn skrevs vederbörligen in. (Alfred Edersheim “The Temple” s 95)


Att fortsätta med (hembygden):

I Reftele var biograflokalens inredning svart som synden: svart ridå, svarta stolar, svarta gardiner. (Ann-Charlotte Alverfors "Vem ska trösta Gösta?" s 30)

4:de dag jul (1936?) hade vi vår sedvanliga söndagsskolfest, och adjutant Kling (från Frälsningsarmén) skulle hålla den. Dagen randades, och det samlades mycket folk i missionshuset (i Hagafors). ... Adjutanten talade och lärde söndagsskolbarnen en liten sång, vilken lydde "Vit skrud jag får i Guds Himmel". När det var över, kom det som vi glatt oss mest åt, nämligen utdelningen av jultidningarna och gottepåsarna, vilket beredde stor glädje bland oss barn. (Margit Peterson "En söndagsskolfest" s 80)

Vaggeryd ... har en blåbandsförening, bildad för cirka 22 år sedan med ett medlemsantal av omkring 100 f.n. En Hoppets här bildades midsommarafton 1905 och antalet medlemmar i denna är något över 100-talet. Därjämte finns en godtemplarloge med bortåt ett 50-tal medlemmar. För några år sedan bildades ock en templarorden, men den gick snart nog sin upplösning till mötes. ... Jag tillönskar alla (Vaggeryds) innebyggare framgång och lycka, och att i synnerhet alla de vänner, jag under vistelsen där lärde känna och älska som goda medkämpar i striden mot det onda, må stå bland den segerkrönta skaran till slut, såsom de där redligen kämpat. (Oscar Rosander "Oscar Rosander, skollärare i Vaggeryd" s 40-41)

Emilie Petersen (”Mormor på Herrestad”) älskade lidelsefullt den vita färgen. Och hon längtade efter att få tillhöra den lilla skara, som, enligt Uppenbarelseboken, klädd i vita kläder följer Lammet vart det går. En vacker vintermorgon blickade hon ut över det rimfrostklädda landskapet och får genast en vision av Guds vita värld och helgonens rättfärdighet. Hon skriver: ”Idag gladde oss den underbaraste rimfrost, vittnesbörd om evighetens renhet och prakt. Den vill påminna om reningen, som så väl behövs. Rimfrosten täcker över det mörka och fula i bilden därute. Jesu blod renar från all synd och orenhet. Ävenså låt du, Gud, oss förnimma något av den värld, i vilken våra kära avlidna nu bo.” ... Hon var alltid svartklädd och bar på huvudet en stor, hög, vit mössa. (Efraim Palmqvist ”De som bröto marken” s 355,361; Emilie Petersen 1780-1859)

Denna så kallade predikosjuka spred sig snabbt (under 1840-talet från Hjälmseryd) till Vrigstads, Svenarums och Hagshults socknar, särskilt till trakten kring Hubbestad. Det var mest unga flickor som "ropade" och alla klädde de sig i vita kläder. ... Mest var det verop över dryckenskap, svärjande och högfärd i klädedräkten. ... Vad jag vet har inga ropare funnits i Byarums socken, men många vändrade säkert till Svenarum härifrån för att höra dem. (Anna-Lisa Hermansson "Landsbygdens missionshus - del av vårt kulturarv" s 67-68)


Att fortsätta med ('nationerna'):

Jfr ”Jesus sade: ’Den, som inte hatar sin fader och moder, skall inte kunna vara lärjunge till mig, och han inte hatar sina bröder och systrar och inte bär sitt kors såsom jag, skall inte bli mig värdig.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 71; Thomasevangeliet log. 55; Svartvik s 213: ”I mackabéerlitteraturen används ordet axios framför allt i berättelserna om martyrerna.”)

Vigningen av en ny (ortodox) biskop måste utföras av tre eller åtminstone två biskopar, aldrig av en ensam. Eftersom episkopatet är "kollegialt" till sin karaktär utförs en biskopsvigning av ett "kollegium" av biskopar. Förutom att en vigning måste utföras av en biskop, fordras också hela Guds folks bifall. Vid ett särskilt moment i gudstjänsten ger den närvarande församlingen sitt bifall till vigningen genom att ropa "Axios!" ("Han är värdig!"). (Kallistos Ware "Den ortodoxa kyrkan" s 294)

1897 drog sig (Fredrik) Franson undan till Tångböle by ... i Jämtland för att där i stillhet få skriva ned sin eskatologiska uppfattning. ... En norsk författare, som besökt platsen, skrev i en tidning bl.a. följande: " ... Helt visst verkade missionär Fransons bok (Himlauret) väckande på den tidens kristna. Man läste, man grät, man bad och väntade ivrigt på Kristi tillkommelse. Det berättas om en hustru till en känd missionsledare, att hon vitklädd väntade Kristi ankomst påsknatten 1898. (Efraim Palmqvist "I Människosonens tecken" s 217)

Boningshuset (på Dagö i Estland) innehöll i regel tre rum: ristugan, kammaren och riförstun. Hur det kunde se ut framgår av den uppmätning av Karl Börjers manbyggnad som arkitekten E Enderberg gjorde 1939. Ristugan och riförstun skall ha kommit till på de "gammal-svenskes" tid, d v s före 1781. ... Vid festliga tillfällen kläddes väggarna i den av rök sotsvarta stugan med vita lakan eller segelduk. Över bordet hängdes kronor av halm, prydda med pappersrosetter, färgade äggskal el dyl. (Jan A:son-Utas "Bebyggelsen på Dagö och i Gammalsvenskby" s 61,66)

Alla bordsgästerna hade slutat sin måltid, då dörren öppnades och en ung flicka kom in i salen. ... Alla de närvarande kände vid första ögonkastet igen Marie Larssons vackra blå ögon och smärta gestalt. ... (Larsson) ledde henne till sin kammare utan att säga ett ord, varpå han stängde dörren och betraktade henne med en domares stränghet. "Innan jag hälsar dig välkommen i mitt hus", sade han, "måste jag veta om du är värdig att träda in i det och vara en av de våra. Jag är dig i faders ställe, och jag måste veta varför du i mörka natten har rymt från Stockholm och så svårt förbrutit dig mot dina höga välgörare, greven och grevinnan Horn. ... Jag vill veta varför du flydde. ... Säg mig allt, så ska jag försöka ställa ditt fel tillrätta." (Zacharias Topelius "Fältskärns berättelser - Frihetstiden" s 24; Freden i Nystad)

Ända långt in i medeltiden buro kyrkans tjänare under gudstjänsten alltid hvita kläder. Men under 13:e årh. hade hvitt blifvit färgen för alla Kristusfester, Mariadagar, allhelgonadag, bekännelsedagar och vid biskopsinvigningar; rödt för pingsten, apostla- och martyrdagar; grönt för trinitatistiden och tidrymnden mellan epifanias-oktaven och söndagen septuagesima; violett för adventstiden och fastan, de menlösa barnens dag och midfastosöndagen; svart för långfredagen och alla dödsmässor för vuxna; gult för S:t Josefs dag och den ena af juldagsmässorna. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 676)


Egna kommentarer och funderingar:

Guds folk (prästerna) kommer att bära bättre och bättre kläder: 1) Vita kläder (3:4-5); 2) Vita dräkter (6:11); 3) Vita, rengjorda dräkter (7:14); 4) Linne, rent (och) lysande (15:6); 5) Fint linne, lysande (och) rent (19:8).

Angående ”den som segrar”, se också Upp 2:7b.


Paulus sade till de troende i Efesos: ” Vandra omkring som barn av ett ljus!” (Ef 5:8)

Jag har skrivit till er, ynglingar, eftersom ni är stabila och Guds utsaga stannar i er, och ni har besegrat (och besegrar) den onde. (1 Joh 2:14b)

Varje det/barn som är (och har varit) avlat ut ur Gud segrar/besegrar utsmyckningen/’den utsmyckade världen’. Och det här är segern, den som har segrat/besegrat utsmyckningen/’den utsmyckade världen’, vår tro. (1 Joh 5:4)


Ytterligare studier:

Jes 61:10; 2 Mack 11:8; Matt 10:11,13; 28:3; Luk 7:4-7, 15:19,21; Apg 1:10; Gal 3:27; Col 3:10; Upp 3:5,18; 4:4; 6:11; 7:9,13-15; 19:8,14.


Matthijs den Dulk "The Promises to the Conquerors in the Book of Revelation"; Biblica 87 (2006): 516-522.

Stephen L. Homcy "'To Him Who Overcomes': A Fresh Look at What 'Victory' Means for the Believer According to the Book of Revelation"; Journal of the Evangelical Theological Society 38.2 (June 1995): 193-201.

James E. Rosscup "The 'overcomer' of the Apocalypse"; Grace Theological Journal 3.2 (Fall 1982): 261-286.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-19; 2012-06-09; 2015-01-24)

Tillbaka till sidans topp

3:5b Och Jag skall inte/förvisso ej ‘torka ur’/’stryka ut’ hans namn ut ur livets bok, och Jag skall bekänna hans namn framför (א,*א) Min Fader och inför Hans budbärares ögon.

Ord för ord (26 ord i den grekiska texten): och inte/förvisso ej skall-(jag)-torka-ur '-et namn'/namnet hans ut-ur '-en bok'/boken '-ets livs'/livets och (jag)-skall-bekänna '-et namn'/namnet hans framför '-n fader'/fadern min och inför-ögon '-na budbärare'/budbärarna hans.


1883: ... och jag skall icke utplåna hans namn ur lifvets bok, och jag skall bekänna hans namn inför min Fader och inför hans änglar.

1541(1703): ... och jag skall icke utskrapa hans namn af lifsens bok; och jag skall wederkänna hans namn för min Fader, och för hans Änglar.

LT 1974: ... och jag ska inte stryka ut deras namn ur livets bok, utan jag ska inför min Far och hans änglar förklara, att de tillhör mig.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Mose sade till Herren:) “Om Du faktiskt låter missen (av Ditt mål) vara för (Ditt folk), låt (den) vara. Men om ej, ’torka ur’/’stryk ut’ mig, ut ur Din bok, som Du har skrivit.” Och Herren talade (vänd) i riktning mot Mose: ”Om någon har missat (och missar) (Mitt mål) inför Mina ögon, skall Jag ’torka ur’/’stryka ut’ honom ut ur Min bok.” (2 Mos 32:32-33, Grekiska GT)

(Herren sade till Mose:) “Du har funnit (och finner) fröjdbringande (nåd) inför Mina ögon, och Jag känner dig ’till sidan av’/’i jämförelse med’ alla.” (2 Mos 33:17b, Grekiska GT)

(Mose sade till Israel:) “Herren må inte/förvisso ej vara mycket försonlig mot (en människa vars sinne böjer sig åt sidan från Honom) ... alla det här förbundets hämndeakter som är (och har varit) skrivna i den här lagens bokrulle skall fästa sig i/vid honom, och Herren skall ’torka ur’/’stryka ut’ hans namn ut ur det (som är) inunder himlen.” (5 Mos 29:20, Grekiska GT)

(David sade till Gud:) “Låt (mina motståndare) ‘torkas ur’/’strykas ut’, ut ur en bok av levande och låt dem ej skrivas i sällskap med rättfärdiga.” (Ps 69:28 eller 69:29, Grekiska GT)

Den där dagen (kommer att vara en dag) av betryck, sådan som inte har blivit från den (tid då folket) blev (till) ända till den där dagen. Och i/på den där dagen skall varje/allt folket som – alltefter omständigheterna – må finnas/befinnas vara (och har varit) inskrivna i bokrullen (Grekiska GT Theod.: ”i boken”) att höjas/upphöjas. (Dan 12:1b, Grekiska GT)

En hågkomsts bokrulle har skrivits inför (Herrens) ögon (med) dem som fruktade Herren och hyste vördnad för Hans namn. (Mal 3:16b, Grekiska GT)

(Jesus, Syraks son, sade:) “... Ända till tidsåldern skall (den som förstår den Högstes lag alltigenom/’från början till slut’) inte ’torkas ur’/’strykas ut’.” (Syr 39:9a)

Det här (är) Guds befallningars bok och lagen (är) den som ’börjar under’/är in i (den kommande) tidsåldern. Alla de som ’får makt över’/'håller fast vid' den (kommer) in i liv, men de som helt och hållet lämnar den skall dö. (Baruk 4:1)


Den Senare Uppenbarelsen:

En bok av/om Jesu Kristi ursprung. (Matt 1:1a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) "Frukta hellre Den som förmår fördärva och/både själ och kropp i Gehenna." (Matt 10:28b)

(Jesus sade till de tolv:) "Varje/’var och en’ vem som än kommer att bekänna i/med Mig framför männniskorna, kommer och/också Jag att bekänna i/med honom framför Min Fader, Den (som är) i himlar (P19, א,* א) . Men vem som än må – alltefter omständigheterna - förneka Mig framför människorna, honom skall och/också jag förneka framför Min Fader, Den (som är) i himlar (P19, א,* א)." (Matt 10:32-33)

Då Jesus hade kommit till/fram, samtalade Han (med de elva lärjungarna) och sade: ”Varje/all (rättslig) myndighet i himmel och uppå jord har getts åt Mig. ” (Matt 28:18)

(Jesus sade till de sjuttio:) ”Fröjda er eftersom era namn är (och har varit) inskrivna i himlarna.” (Luk 10:20b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Jag säger till er, varje/’var och en’ som – alltefter omständigheterna – må bekänna i/med Mig framför människorna, skall Människans Son bekänna i/med honom framför * (א*) ’Guds (ting)’/’de ting som tillhör Gud’. Men den som har förnekat Mig inför människornas ögon skall förnekas inför * (א*) ’Guds (tings) ögon’/’de ting som tillhör Gud’.” (Luk 12:8-9)

(Jesus sade till fariseerna och de skriftlärda:) “Det blir fröjd inför Guds budbärares ögon på/’på grund av’ en missare (av Guds mål) som ändrar sinne.” (Luk 15:10b)

(Petrus sade till folket:) “Ändra så sinne och vänd er intill, i riktning mot (א,* א, B) det (att) era missar (av Guds mål) urtorkas/utstryks.” (Apg 3:19)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

Ordet ”bekänna” ... heter på grekiska ”homologein”. Det betyder ”att instämma i en annans uppfattning” eller ock ”att ställa sig solidarisk med någon”. Ofta förekommer ordet i rättsligt sammanhang. Säger en anklagad ”detsamma som domaren”, när domaren framför sin anklagelse, innebär det, att den anklagade erkänner och bekänner sin skuld. Nekar han till anklagelsen, kan vittnen ”säga detsamma som han”, dvs. de kan bekräfta hans nekande utsaga. Även när ordet brukas i vidare bemärkelse, behåller det något av sin rättsliga helgd och höghet. Det betyder att säga något definitivt avgjort, något slutgiltigt – att tala under edlig förpliktelse. ... En domstol väntar i Guds värld – den sista och allt avgörande. Där skall Jesus högtidligen solidarisera sig med den lärjunge, som under sitt jordeliv bekänt honom. Men icke heller med någon annan. Denna solidaritet med Jesus och hans sak för ock andra konsekvenser med sig. Den som står med Jesus, står inför det högsta och slutgiltiga, inför vilket allt får rätta sig eller ock vika. Den högsta solidariteten inom historien är den med familjen. En Jesu lärjunge måste emellertid ta risken av att familjeenheten går sönder på grund av gemenskapen med Jesus. (Gösta Sandberg ”Glädjens budskap” s 45-46 i kommentar till Matt 10:32-39)

Nu stryker jag (Bengt) Lidforss ur de lefvandes antal! Han existerar ej mer för mig! Hans aldra sista bedrift var mig rent hemsk och jag spar att berätta den. Jag har begagnat ordet "ruskig person" en gång om honom, och jag upprepar! (August Strindberg "August Strindbergs brev X febr 1894-april 1895" s 58; brev 14 maj 1894 till Adolf Paul)


Att fortsätta med (hembygden):

Vår uppgift (som Guds sändebud i världen) är ... att aldrig uttröttas att berätta om Jesu död på korset som gjort det möjligt att gratis bli upptecknad i livets bok. (Martin Ahlqvist "Upptecknad i det himmelska DNA-registret"; Jönköpings-Posten den 3 oktober 2003)

Den så beundrade roparflickan Johanna (från Krokavadet i Hubbestad) vållade säkert sina anhängare stor besvikelse. Hon flyttade nämligen tillsammans med en gift man, och fick ett barn med honom. Senare försvann hon från trakten, ingen vet vart. I Svenarums kyrkobok är hennes namn struket utan någon förklaring. Jag hörde som barn min mormor, som då var mycket gammal, berätta om vad hennes mor, som hört Johanna predika, sagt om henne. Hon hade uttryckt det så här: "Hon kom så högt, som en människa kan komma, och hon föll så djupt, som en människa kan falla." Tydligen dömdes hon hårt av dem som förut avgudat henne. (Anna-Lisa Hermansson "Det hände i Svenarum" s 94-95)


Att fortsätta med ('nationerna'):

Vera: Livets bok är mycket dåligt redigerad. Det skulle inte förvåna mig om sista sidan kommer innan jag är ett avslutat kapitel. Det skulle faktiskt inte förvåna mig om sista sidan kommer innan jag är ett påbörjat kapitel. Bricken: Betraktar du livet som ett katastrofområde? Vera: Naturligtvis gör jag det. Men det tänker jag inte berätta för någon. Det skulle aldrig falla mig in att göra ett så generaliserande uttalande om livet offentligt. (Kristina Lugn "Nattorienterare" s 33)

Där jag en gång bodde på landet fanns en båtbrygga och en paviljong där man kunde söka skydd, när det regnade, eller ställa in saker, som kom med båten och som skulle hämtas av andra sommargäster. När man satt och väntade på någon båt i paviljongen, kunde man se hur väggarna voro fullskrivna med namn. ... Det vimlade av namn, och till en del av dem var det knutet ett datum: Eva och Janne 26/7 -29 eller något liknande. De fullklottrade väggarna vittnade tydligt om ett djupt behov hos upphovsmännen att få sina namn skrivna i någon mera oförgänglig materia. Det gav väl vederbörande en känsla av att vara en evighetsvarelse. ... Jag minns en man som fått sitt namn skrivet i supplementet till ett konversationslexikon. När det kom ut i en ny upplaga, var hans namn borttaget. Han stod nu inför sin lekamliga död, och han log mot mig med sina själfulla och levande ögon ett litet bittert och genomskådande leende och sade: "Ja, nu är man bortglömd här på jorden - måtte man i alla fall ha levat så, att man har sitt namn skrivet i Livets bok. (Sven Lidman "Stjärnan som tändes på nytt" s 154,158-159; Skrivna i Livets Bok)

Det fanns ännu bland de gamla medlemmarna (i församlingen i Thyseville i Kongo) ett visst antal, som icke ville komma åter till (fåra)hjorden utan höllo fast vid att samlas i sin egen fålla och i likhet med ulven skada den gamla hjorden. Nu gällde det att taga bort deras namn ur församlingsboken och man väntade en väldig strid därom. Visserligen var det även livliga debatter, men saken avlöpte dock väl. De som givit klara besked, att de icke längre ville höra till den gamla församlingen, uteslötos. De, som givit mera undvikande svar, fingo kvarstå för vidare förmaning. (P.A. Westlind "En skingrad hjord samlas åter omkring herden" s 9; Missionsförbundet n:r 1 den 3 januari 1924; brev från Brazzaville den 11 september 1923)

(Mannaboken) gavs först ut i engelskt original i New York 1907 och därefter 1910 i tyska och svenska upplagor. Titeln är "Daglig himmelsk manna", en almanacka med skriftställen och förklaringar, ett stycke för varje dag. ... (Sällskapet Jehovas Vittnen) har inte alls någon medlemsförteckning. ... I stället ... hänvisas förkunnaren, som så önskar, till att skaffa sig en egen - en mindre, en privat, en mycket ofullständig, oanvändbar för efterforskningar. Det blir kanske "Mannaboken", där han efter eget skön antecknar dem han vill minnas. ... I ett litet samhälle lever man farligare med sin avvikande tro och mer utsatt för förtal, det är hans erfarenhet. Man blir där också lättare bortglömd a sina egna. Dessa förbisedda trogna blir så påfallande glada, rent av tacksamma, när han fäller upp sin Mannabok och ber dem skriva sitt namn. Att finnas med i samma bok som Rutherford och som så många andra över landet, det känns efter deras mått både hedersamt och betryggande. ... I Mannaboken finns allra sist några inramade sidor för att anteckna dödsfall. ... Bakom (pappa Johan Algots) idoghet att samla vännernas namn tycks leva en föreställning, som är helt överväldigande i sin lyskraft. Dessa obetydliga människor är enligt denna föreställning, denna tro, alls inte obetydliga. De tillhör en skara av utvalda. Bibeln talar på många ställen om dem som blir skrivna i "livets bok". Han är övertygad om att hans många kära vänner tillhör just dem. De skall icke bli "utskrapade". Därmed utgör för honom hans nötta Mannabok delar av, sidor i Lammets bok, som är det Eviga Livets bok. (Ragnar Thoursie "Ditt ord är ljus" s 181-186)

Att jag narrade Er i förgår ber jag härmed ödmjukast om ursäkt för och ber att icke få varda utstruken bland era gynnade. (August Strindberg "August Strindbergs brev III 1882-1883" s 301; brev den 13 sept 1883 till Ludvig Josephson)

Kom nu ihåg, alla kristna, hur dyrbart och betydelsefullt en kristens namn är. Kom ihåg genom vilken stor möda Kristus förtjänat detta höga namn åt er och vilket stort ansvar som ligger på er, om ni genom ovaksamhet eller sömnaktighet uppför er så, att detta namn stryks bort ur livets bok. Då ger alla djävlar er ett förskräckligt namn som skrivs i den svarta boken. Om de än skulle kalla er för horor, tjuvar och villoandar, så gör det ingenting, så länge ni har den förvissningen att ni har ett vackert, högt och ärbart namn i livets bok. Men om det stryks bort får ni ett fult namn som tar bort all ära från er. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 313 i predikan 1859 över Luk 2:21)

Herren låter ju allting predika för oss. . . . Hvad säga väl våra böcker, om ej, att det finnes en bok, som heter lifsens bok, i hvilken vi måste vara inskrifna? (P. Waldenström "P.P. Waldenströms brev 1858-1882" s 49-50; brev 1858-12-13 till Lina Benckert)

(Prosten Daniel) Nordin bildade nykterhetsförening i Villstad 1831. En fjärdedel av socknens manliga invånare över 15 år voro inskrivna i den bok som upplästes från predikstolen och kontrollerades vid husförhören. Om någon brutit sitt (nykterhets)löfte, fick han först en skrapa och måste sedan själv gå fram och stryka ut sitt namn i boken. Det var en skam, som ingen gärna ville bli utsatt för. Än mer intressant är Nordins insats bland ämbetsbröderna. I brev till Tegnér 1839 berättar han, att alla präster och prästhus i Västbo utom fem räckt varandra handen på att de hädanefter ej skulle förtära, tillverka eller traktera brännvin. (Sven Hultman "Stiftskyrkan och folkrörelserna" s 577-578)

På sin dödsbädd yttrade (Schartau) bland annat: “Sextiosju år har jag levat och så lycklig som nu har jag aldrig varit. Mina läppar prisa dig, o Gud. För min egen del är det lika mycket, om jag lever eller om jag är död. Mitt namn är i livets bok”. (Gunnar Olén "Kristna klassiker" s 86; Henrik Schartau – En rätt lärare)

För kyrkans del avslutades den gustavianska epoken slutgiltigt i november 1811 med förordningen att Gustav IV Adolfs namn och av honom underteckande kungörelser skulle avlägsnas från alla offentliga platser, alltså även från kyrkorna. I december 1812 kungjordes dessutom i kyrkorna ett förbud mot varje förbindelse med den landsflyktiga kungafamiljen - undantag gjordes endast för kungen och änkedrottningen. Sådana förbindelser skulle betraktas som landsförräderi. Oron för uppror och revolution anknöt till apokalyptiska stämningar i tiden, som inte heller varit främmande för den avsatte kungen. Schartau nämnde till och med Gustav IV Adolf som ett exempel på skadliga följder av "felaktiga religionsbegrepp"; Han menade att den tyske spiritisten Johan Heinrich-Stillungs spekulativa tillämpning av Uppenbarelseboken - med anspelningar på Napoleon - indirekt kunde ha bidragit till kungens fall. (Anders Jarlert "Sveriges kyrkohistoria - Romantikens och liberalismens tid" s 19)

Syrianerna hade en bok eller ett arkiv som kallade Diptykerna (som betyder De två Tavlorna) eller på syrianska, Sphar Haye (Livets eller de Levandes Bok). Denna bok innehöll en lång redovisning av vår Herre Jesus Kristi frälsningsgärning följt av en lista med profeterna, apostlarna, evangelisterna, de gamla lärde i kyrkan, de lysande översteprästerna i världen, de heliga, martyrerna, asketerna, de fromma kvinnorna i Gamla Testamentet, de kvinnliga martyrerna, jungfrurna och de asketiska kvinnorna. Den innehöll också arkiv från patriarkerna av Antiokia, Maphryonos av österlandet, den sittande biskopen i de stift där detta arkiv lästes och bevarades, namn på viktiga präster, diakoner, munkar och nunnor och män med frikostiga och religiösa gåvor. Bara en liten grupp av trons förrädare och omoraliska män var uteslutna. Några tomma ark fanns också för att skriva in nya namn. Denna utmärkta bok lästes vid firandet av den Himmelska Nattvarden i samband med viktiga högtider efter Fredskyssen. I vissa kyrkor lästes den bara en gång om året för att förnya minnet av kyrkofäder och dignitärer; sedan placerades den på altaret för resten av året. Denna bok är mycket gammal och blev omnämnd av författaren till boken som tillskrivits areopagiten vid slutet av 400-talet och också av Moses Bar Kepha (d. 903). Ändå slutade läsningen av den omkring 1000-talet. (Ignatius Aphram I Barsoum "De spridda pärlorna - En historia om syriansk litteratur och vetenskap" s 96-97; Kyrkliga liturgier)


Att avrunda med:

En gång senare samma sommar hade (Anna) frågat Viktor om farmor och bönen. Då hade han berättat om en liten svart bok där hon skrev upp allt hon bad för. Där fanns många namn. Hon hade knappt vågat fråga: "Finns mitt namn där?" "Det är klart", hade Viktor svarat. "Farmor tycker att din röst är sorgsen och hon ber till Gud att den skall bli gladare. Jag tror hon ber för din morsa med." Nu tycker sig Anna nästan höra farmors lågmälda mummel på nytt. Vad hände den dagen när hon tystnade och inte längre kunde be? Blev det någon påtaglig skillnad i Annas liv? Har böner långtidsverkan? Hon måste le lite. Så särskilt mycket gladare har inte hennes röst blivit med åren. (Liselotte J Andersson "Arvet" s 15)


Sångarna:

Jesus allt mitt goda är, För mig har han sig utgifvit; Honom vill jag blifva när: I sin bok har han mig skrifvit. Annat allt förgängligt är; Jesum vill jag hafva kär. (A Fritsch/J Arrhenius: Psalm 215:1; jfr Sång 195:1)

Vår första gerning denna Må bli alltså i år, Att andaktsfullt bekänna Ditt namn, som allt förmår, Och glade samlas här, Der oss ditt ord förkunnas, Der oss den friden unnas, Som trygg och evig är. (Spegel: Psalm 410:6)


Grekiska ord:

biblos (bok) (i NT + exempel i GT) 2 Mos 32:32-33; Baruk 4:1; Matt 1:1; Upp 3:5 – 1 Mos 2:4; Tobit 1:1; 6:13; 7:11-13(12-13); 2 Mack 6:12; 8:23; Syr Prolog; Baruk 1:3; Mark 12:26; Luk 3:4; 20:42; Apg 1:20; 7:42; 19:19; Fil 4:3; Upp 13:8(P47,א,*א); Upp 20:12(א,*א); Upp 20:15.

exaleifô (torka ur) (i NT + exempel i GT) 2 Mos 32:32-33; Ps 69:28(29); Syr 39:9; Apg 3:19; Upp 3:5 – 1 Mos 7:4,23; Ps 51:1(3),9(11); 109:14; Tobit 4:19; 2 Mack 12:42; Syr 23:26; 41:11; 44:13,18; 46:20; 47:22; Kol 2:14; Upp 7:17; 21:4


Ytterligare studier:

Dan 7:10; Apg 5:11; Upp 13:8; 17:8; 21:27.


Matthijs den Dulk "The Promises to the Conquerors in the Book of Revelation"; Biblica 87 (2006): 516-522.

J. William Fuller "'I will not erase his name from the book of life' (Revelation 3:5)"; Journal of the Evangelical Theological Society 26.3 (Sept. 1983): 297-306.

Stephen L. Homcy "'To Him Who Overcomes': A Fresh Look at What 'Victory' Means for the Believer According to the Book of Revelation"; Journal of the Evangelical Theological Society 38.2 (June 1995): 193-201.

James E. Rosscup "The 'overcomer' of the Apocalypse"; Grace Theological Journal 3.2 (Fall 1982): 261-286.

Robert M. Royalty Jr "Etched or Sketched? Inscriptions and Erasures in the Messages to Sardis and Philadelphia (Rev 3:1-13)"; Journal for the Study of the New Testament 27.4 (2005): 447-463.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-19; 2012-06-09; 2015-01-24)

Tillbaka till sidans topp

3:6 Den som har ett öra, låt honom höra vad Anden säger till (församlingarna) av utkallade.

Ord för ord (10 ord i den grekiska texten): Den havande (ett)-öra låt-honom-höra vad '-n ande'/anden säger (till)-'-na församlingar'/församlingarna.


1883: Den som har öra, han höre hvad Anden säger församlingarna.

1541(1703): Den der öra hafwer, han höre hwad Anden säger församlingarna.

LT 1974: Måtte alla, som kan höra, lyssna till vad Anden säger till församlingarna.


Egna kommentarer och funderingar:

Angående denna vers, se Upp 2:7a.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-19; 2012-06-09; 2015-01-24)

Tillbaka till sidans topp

3:7a Och skriv till budbäraren av/i (församlingen) av utkallade i Filadelfia:

Ord för ord (8 ord i den grekiska texten): Och (till)-'-n budbärare'/budbäraren -ens i Filadelfia (av)-(församling)-av-utkallade skriv:


1883: Och skrif till ängeln för församlingen i Filadelfia:

1541(1703): Skrif ock den församlings Ängel i Philadelphia:

LT 1974: Skriv detta brev till ledaren för församlingen i Filadelfia:


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren sade till Israel:) “Din hand skall inte hämnas och du skall inte förtörnas över ditt folks söner, och du skall välkomna din granne/nästa som dig själv. Jag är Herren.” (3 Mos 19:18, Grekiska GT)

(David sjöng:) "Skåda 'emellertid eller'/emellertid redan, vad fint eller vad roligt (det är) det att 'bo bröder'/'bröder bor' 'emot sig själva'/tillsammans ... eftersom (på den plats där de bor i enhet) där har Herren ålagt/'gett befallning om' välsignelsen och (om) liv ända till (den kommande) tidsåldern." (Ps 133:1,3b, Grekiska GT)

(Herren sade: ”Tyros) kom inte ihåg bröders förbund.” (Amos 1:9b, Grekiska GT)

(Prästledaren sade:) “Den här (som har) broderlig vänskap är den som beder mycket med anledning av folket och den heliga staden, Jeremia, Guds profet.” (2 Mack 15:14b)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till de välsignade:) “Så mycket som ni har gjort emot en av de minsta av ’de här’/dessa Mina bröder, har ni gjort Mig.” (Matt 25:40b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Ha salt i er själva och lev i frid i/med varandra.” (Mark 9:50b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Ett nytt bud ger Jag er, för att ni må välkomna varandra, helt och hållet som Jag har välkomnat er, för att och/också ni må välkomna varandra. I/’med hjälp av’ det här skall alla få kunskap om att ni är lärjungar åt Mig, om ni – alltefter omständigheterna – må ha ett välkomnande i sällskap med (א,*א) varandra.” (Joh 13:34-35)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Ty (א*) ni är Mina vänner, om – alltefter omständigheterna – ni må göra de ting Jag ålägger er. Jag säger inte längre ”slavar” till er, eftersom slaven inte vet vad hans herre gör. Men Jag har talat/sagt (och talar/säger) ”vänner” till er, eftersom alla ting som Jag har hört från sidan av Min Fader har Jag gett er kunskap om.” (Joh 15:14-15)

(Jesus sade till Mariam:) ”Gå i riktning mot * (א*) bröderna och tala till dem: ”Jag stiger upp i riktning mot 'Fadern Min'/'Min Fader' och er Fader och Min Gud och er Gud.” Mariam från Magdala kommer och kommer med ett budskap till lärjungarna att/: ”Jag har skådat (och skådar) Herren, och Han talade de här tingen till henne/mig.” (Joh 20:17b-18)

Sänd (bokrullen) till de sju (församlingarna) av utkallade, in i/till Efesos och in i/till Smyrna och in i/till Pergamos och in i/till Thyatira * (א*) och in i/till Filadelfia och in i/till Laodikeia. (Upp 1:11b)

Skriv till budbäraren av/i (församlingen) av utkallade i Efesos. (Upp 2:1a)


Exegeter, evangelister med flera:


ca 2000 - ca 1900

Det är knappast en tillfällighet att endast två av församlingarna i breven har gett upp till namn på frikyrkor i Sverige, nämligen Smyrna och Filadelfia. Dessa församlingar fanns inget att anmärka på. Det visar på vår tids längtan att identifiera sig med det felfria snarare än att acceptera och hantera verkligheten. Analyser känns hotfulla eftersom de leder till insikter om brister och nödvändiga förändringar. (Leif Carlsson ”Tröst och trots – Uppenbarelseboken” s 70)

Filadelfia är det nuvarande (år 2003) Alasehir med ruiner av en basilika från 1000-talet. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 237)

Mer än 1000 elever har antagits på vårt seminarium här i Vryheid (i Sydafrika) sedan 1948, och nästan lika många har tagit sin examen här. ... Stephen Mbuli blev antagen 1948. ... Han bekänner kristen färg vart han kommer. Han gifte sig före jul. Det var ett både hederligt och vackert bröllop. Hans Philadelphia var så söt. Dyrbara, vackra möbler köpte de, och deras hem är ett modernt afrikanskt hem. (Axia Gustafsson "Hur har det gått sedan?" s 128-131; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1960)

Den svenska pingstförsamlingen i New York heter Rock Church, vilket är mycket bättre än Filadelfia, ty det namnet leder i Amerika folks tankar till huvudstaden i Pennsylvania, kväkarnas stat. (C.G. Hjelm ”Genom mina amerikanska glasögon” s 51)

Jaså, är det din tur nu att bli papistiskt anstucken! Skall 1932 bli Din omvändelses år? Efter Strindberg - Eyvind Johnson! Jaja, ingen vet var man slutar! Kanske i Filadelfia, när det syndiga köttet mist sin förmåga att synda. (Vilhelm Moberg "Om Gud vill och hälsan varar - Vilhelm Mobergs brev 1918-1949" s 142; brev till Eyvind Johnson 1932-08-13)

Redan 1930, året efter förbundets bildande, fick Jönköpings broderskapsgrupp förtroendet, att vara värd för den första kongressen eller, som det då hette, Broderskapsmötet. (Alfons Holmqvist "Broderskap under 50 år - Jönköpings Kristna Socialdemokraters Grupp 1929-1979" s 16)

En droskkusk ... körde mig den stora huvudgatan "Via Poo" till en av Roms utkanter. ... (Han) stannade vid ett hus, där det över en källaringång stod på italienska: "Kristna församlingen." ... Det är få tillfällen i mitt liv, som jag fått ett så levande exempel på den gudomliga brödrakärleken som vid mötet den 13 jul 1922 i den lilla källarlokalen i utkanten av Rom. Vi hade aldrig sett varandra förr men var förbundna med varandra, som om vi varit förenade hela livet. Det är endast Guds kärlek i Kristus Jesus, den sanna kristna brödrakärleken, som kan skapa ett sådant förhållande mellan för varandra fullkomligt okända människor. Det är denna kärlek, som redan här på jorden, ger oss en försmak av himmelen. (Lewi Pethrus "Hänryckningens tid" s 204-206)

Helt plötsligt fann jag mig placerad i den gryende svenska pingstväckelsens miljö och morgonlandskap - på 1921 års bibelstudievecka i Nyhem, Mullsjö. ... Du anar inte vilken ohämmad och nästan vild frihet som rådde på den tidens bibelstudieveckor. Där var det aldrig fråga om att taga direktiv och slagord från någon högsta ledning i Stockholms Filadelfia. Här voro alla församlingar och deltagare fria, självständiga och oberoende varandra - förenade och sammansvetsade endast av den brinnande naiva, hängivna kärleken till Gud, Frälsaren och den Helige Ande och detta Guds verk på jorden. Diskussionernas frågor gingo vilt och fritt, men man var ett i detta jublande ofta återkommande lösenord och signal: "Brödrakärleken förblive!" (Sven Lidman "Resan till domen" s 20-21; På en ny planet)

1910 bildades en ny baptistförsamling i Stockholm av några tiotal personer. Församlingen fick det bibliska namnet Filadelfia. Namnet sa något viktigt om gruppens självbild. Liksom församlingen Filadelfia i Upp. 3 var man liten och svag, men förlitade sig på Gud och höll fast vid Hans ord, man uppfattade sig ha blivit ställd inför en dörr som Gud själv hade öppnat, man väntade Jesu snara återkomst och längtade till himlen och efter sin segerkrans. ... Det var inte ovanligt att församlingar tog sig bibliska namn. Jag menar att valet av just namnet Filadelfia inte bara handlade om det innehåll som texten i Bibeln ger. Namnet Filadelfia signalerar å ena sidan samhörighet med det bibliska idealet och urkristendomen. Å andra sidan bär namnet en eskatologisk förväntan. Namnet hade också koppling till Ongman och en av den tidiga pingstväckelsens huvudförsamlingar i Sverige, Filadelfiaförsamlingen i Örebro. (Ulrik Josefsson "Liv och över nog - Den tidiga pingströrelsens spiritualitet" s 13,21)

I september månad (1910) deltog jag i den stora missionskonferensen i Örebro hos pastor Ongman i Filadelfiakyrkan. Det var han, som införde namnet Filadelfia, som ett församlingsnamn här i Skandinavien. Efter honom tog Lewi Pethrus detta namn i bruk i Stockholm och senare pastor Barratt i Oslo. Nu är det en massa Filadelfialokaler runt om i Skandinavien. Och det är ju ett mycket fint namn, ty det betyder ”broderskärlek”. (Severin Larsen "På färden genom världen i åttio år" s 163-164)

Frälsningsarmén (i Skillingaryd) har stor Filadelfiafest lördagen den 11 sept. kl. 8 e.m. Kaffe serveras i bänkarna af bröderna, bär och tårtor. Horn- och strängmusik. (Jönköpings-Posten 1909-09-10 "Bröderna serverar kaffe vid Filadelfiafest")


ca 1900 och tiden dessförinnan

Pennsylvania Hospital grundades i "brödrakärlekens stad", Philadelphia, samma år (1752) som Serafimerlasarettet öppnades i Stockholm. Tidigare hade visserligen sjukhus inrättats och drivits i Englands nordamerikanska kolonier, men liksom i Europa hade de snarare utgjort ett slags härbärgen för såväl medicinskt som socialt hjälpbehövande. Under 1730-talet hade sådana tillkommit i exempelvis Philadelphia, New York och New Orleans. Vidare hade handelskompanierna underhållit sådana inrättningar, ett mellanting mellan fattighus och sjukstugor. Det nya med Pennsylvania Hospital var, liksom beträffande Serafimerlasarettet, att själva läkarbehandlingen här trädde i förgrunden och att sjukhuset styrdes av läkare. ... Fyra år efter sin tillkomst kunde sjukhuset flytta in i egna lokaler. Det inrättades tre olika avdelningar, en för sinnessjuka i bottenvåningen, en manlig på andra våningen och en kvinnlig på tredje. Ledare för verksamheten blev dr (Thomas) Bond, som jämte två andra läkare åtog sig att behandla patienterna gratis de tre första åren. (Alf Sagnér "Livets tjänare - En bok om läkekonstens historia" s 284)

En av de ledande radikalpietisterna var adelsmannen Carl Michael von Strokirch, militär i Stockholm. I samband med en religiös kris vid mitten av 1720-talet lämnade han sin tjänst och blev en ledande pietist i huvudstaden. ... År 1734 bildade han en som han kallade filadelfisk societet i huvudstaden. En liten grupp flyttade samman i ett storhushåll i ett hus på Södermalm. Var och en skötte sig själv men medlemmarna bodde ihop. De höll inga konventiklar eller gudstjänster men ville leva i en andlig gemenskap. Von Strokirch höll också kontakt med ett antal radikalpietistiska grupper på olika håll i landet. (Ingmar Brohed "Pietism och herrnhutism" s 78-79)

Gottfrid Arnold (död 1714) hade druckit djupt ur svärmeriets och teosofiens källsprång, men han arbetade sig under tidens lopp ut från separatismen. Det fanns andra, som genom den subjektiva religiositeten, som pietismen befrämjade, och genom påverkan annorstädes ifrån gingo under i separatism och svärmeri. På flera ställen i Tyskland bildades s.k. "filadelfiska" församlingar, som hade sin egen bibel (den "mystiska och profetiska" Marburgerbibeln), egna apostlar och profeter. ... Öfverallt i det protestantiska Tyskland, Schweiz och Nederländerna uppdöko "inspirerade", som ansågo sig höjda öfver de bestående kyrkosamfunden, men icke sällan slog den höga andligheten hos dessa inspirerade över i köttslighet. ... Zinzendorf ... ville bilda "eine Brunnenstube", i hvilken alla småbäckar med lefvande vatten skulle utfalla, så att kyrkohistoriens filadelfiska period (Joh. Upp. 3:7 o.f.) kunde inbryta. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria från reformationen till upplysningstidehvarfvet" s 666,672)

William Penn, son af en engelsk amiral, var icke endast den förste, som i tryck försvarade "vännerna" (kväkarna); han grundlade också de betydligaste kväkarnybygget i Amerika. ... Penn fick ... åt sig öfverlämnadt ett stycke land väster om Delaware, som konungen gaf namnet Pennsylvanien. Där gjorde Penn "det heliga experimentet" att grunda ett samfund, som hade en begränsad religionsfrihet till hufvudhörnsten. I den nya statens grundlag af 1682 uttalade han, att frihet utan lydnad är förvirring och lydnad utan frihet slafveri. Enhvar, som tror på en allsmäktig och evig Gud såsom världens styresman och vill föra ett fridsamt och stilla lefverne, kan få borgarerätt i detta nya nybygge, men alla Pennsylvaniens ämbetsmän skulle bekänna tro på Jesus Kristus såsom världens frälsare. ... År 1683 grundlades staden Filadelfia (Joh. Upp. 3:7 o.f.) på en mark, som blifvit köpt af svenska nybyggare, hvilka förut hade slagit sig ned där. Redan efter 2 års förlopp hade Filadelfia 600 hus, en skollärare och en boktryckarpress, och mennoniter, schwenkfeldianer, romerska katoliker och förföljda reformerta från Pfalz sökte skydd i William Penns nybygge. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria från reformationen till upplysningstidehvarfvet" s 607-609)

Ändtligen började man närma sig den vulkaniska trakt, på hvilken Filadelfia var belägen; tåget påskyndade sin färd öfver den lavabeströdda vägen, och stadens portar uppnåddes, innan någon trodde att man var så nära. De vanliga landmärken, genom hvilka resande vägleddes, saknades nästan fullkomligt, ty alla torn och höga byggnader lågo omkullslagna, och Filadelfia var endast till hälften bebodd och nästan i ruiner. Mycket olika sågo dess öfvergifna gator ut mot de till trängsel uppfylda gatorna i Efesus, och Filadelfias invånare voro inte lysande, modernt folk, som sökte öfverträffa hvarandra i utstyrseln af sina förgylda vagnar eller rikedomen af juvelprydda seldon och präktiga kläder, utan de voro ett stilla, sträfsamt folk, som icke hade något annat val än att förblifva i sin till hälften förfallna stad. ("Ur lejonets mun" eller "Församlingen i katakomberna" s 110-111; bok i Mullsjö Missionsförsamlings 1940-talsbibliotek, ej namngiven författare)


Egna kommentarer och funderingar:

Ordet “Filadelfia” betyder “broderlig vänskap”. Namnet för tankarna till Jesu nya bud om att välkomna varandra, det åttonde budet och ett av de sju (jfr Mina kommentarer och funderingar till Joh 13:34-35). Församlingen i Filadelfia är en av sju församlingar men kan samtidigt – genom sitt namn och sin karaktär – sägas vara den åttonde, den församling som hör samman med en ny tidsålder (jfr 1 Joh 4:8: Gud är ett välkomnande). Församlingen i Filadelfia omnämns som den sjätte av sju, vilket kan jämföras med budet om att välkomna sin nästa i Matteus' evangelium som omnämns som det sjätte (Matt 19:19) men också som det åttonde budet (Matt 22:39).

Församlingen har också likheter med aposteln Johannes, den åttonde och en av de sju (jfr Mina kommentarer och funderingar till Joh 13:23-25). Både Johannes och församlingen är älskade och välkomnade av Jesus (Joh 13:23 och Upp 3:9), och för både församlingen och Johannes står en dörr öppen (Upp 3:8 och 4:1). Vidare har båda ett samband med David, vars namn betyder älskad (jfr också med “Davids nyckel” i Upp 3:8).


Paulus sade till de troende i Rom: (Ha) ömsint vänskap in i varandra (med) broderlig vänskap, visa vägen före varandra (med) hedern.” (Rom 12:10)

Paulus sade till de troende i Thessalonika: "Med anledning av den broderliga vänskapen har ni inte behov (att ha någon) att skriva till er, ty ni är själva lärda av Gud in i det att välkomna varandra." (1 Thess 4:9)

Petrus sade till de troende: “(Visa) i vördnaden den broderliga vänskapen men/och i den broderliga vänskapen välkomnandet.” (2 Petr 1:7)


Ytterligare studier:

Ordsp 18:24; Hebr 13:1; 1 Petr 3:8; Upp 1:11.


David E. Aune "The Form and Function of the Proclamations to the Seven Churches (Revelation 2-3)"; New Testament Studies 36 (1990): 182-204.

James L. Boyer "Are the Seven Letters of Revelation 2-3 Prophetic?"; Grace Theological Journal 6.2 (1985): 267-273.

Robert L. Muse "Revelation 2-3: a critical analysis of seven prophetic messages"; Journal of the Evangelical Theological Society 29.2 (June 1966): 147-161.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-20; 2012-06-09; 2015-01-25)

Tillbaka till sidans topp

3:7ba Detta är vad den Sanne, den Helige, säger:

Ord för ord (6 ord i den grekiska texten; ordens ordningsföljd enligt Sinaiticus): '(De-men-ting)'/'detta-är-vad' säger den sanne, den helige:


1883: Detta säger den helige, den sannskyldige ...

1541(1703): Detta säger den Helige, och den Sannfärdige ...

LT 1974: Detta budskap kommer till dig från honom, som är helig och sann ...


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Herren kom vid sidan av före/inför (Moses) ansikte och kallade/utropade: "Herren Gud, medlidande och barmhärtig, långmodig och mycket barmhärtig och sann." (2 Mos 34:6, Grekiska GT)

(Herren sade till Israel:) ”Jag är Herren, er Gud. Ni skall helgas och vara heliga, eftersom Jag är helig.” (3 Mos 11:44, Grekiska GT)

(Asarja sade:) "Israel (var) många dagar inte i/med en sann Gud." (2 Krön 15:3a, Grekiska GT)

(Herren sade:) ”Ve en nation (som) ‘är missare (av)’/missar (Mitt mål) … Ni har helt och hållet lämnat Herren i ’(en plats)’/sticket och framkallat Israels Heliges vrede.” (Jes 1:4, Grekiska GT)

”... Vem har ni liknat Mig vid ... ?” talade den Helige. (Jes 40:25, Grekiska GT)

(Herren sade: ”Slavarna med det nya namnet) ... skall välsigna Gud, den Sanne.” (Jes 65:16a, Grekiska GT)

(Profeten sade:) ”Detta är vad Herren säger: ’På/’på grund av’ (Gasas/Tyros'/Idumeens/Ammons/Moabs/Judas'/Israels) tre gudlösheter och på/’på grund av’ de fyra skall Jag inte vända Mig bort till dem.” ... Hör den här utsagan, som Herren har samtalat emot er, Israels hus, och nedifrån/emot varje stam, som (Han) ledde/förde upp ut ur Egyptens jord/land, då Han sade: “Jag hade ’mer än’/emellertid kunskap om er ut ur/av alla jordens stammar. På grund av det här skall Jag utverka rättvisa emot er för alla era missar (av Mitt mål).” (Amos 1:6a,9a,11a,13a; 2:1a,4a,6a; 3:1-2, Grekiska GT)

(Rafael sade:) “Jag är Rafael, en ut ur/av de sju heliga budbärarna som för upp de heligas böner i riktning mot (den Heliges härlighetsglans) och (som) går in i (Hans boplats) inför den Heliges ’härlighetsglans' ögon’/härlighetsglans.” (Tobit 12:15, BA)


Den Senare Uppenbarelsen:

’Då budbäraren hade svarat, talade han’/’budbäraren svarade och talade’ till (Mariam): "Helig ande skall komma emot, emot dig, och en Högstes förmåga skall överskugga dig. Därför skall och/också det som avlas kallas heligt, en Guds son." (Luk 1:35)

(Jesus sade till folket i synagogan:) “Uppå/’med avseende på’ sanning säger Jag till er: ...” (Luk 4:25a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Simon Petrus sade till Jesus:) ”Vi har trott (och tror) och har haft (och har) kunskap, att Du är Guds helige.” (Joh 6:69)

Jesus säger till (Tomas): ”Jag är vägen och sanningen och livet.” (Joh 14:6a)

(Jesus sade till Sin Fader:) ”Det här är det tidsålderslånga livet, ‘för att’/att (nationerna?) må ha kunskap om Dig, den ensamme/ende sanne Guden, och om Jesus Kristus som Du har skickat bort.” (Joh 17:3)

(Jesus sade till Sin Fader:) ”Jag är inte längre i utsmyckningen/’den utsmyckade världen’. Och/men själva är de i utsmyckningen/’den utsmyckade världen’, och Jag kommer i riktning mot Dig. Helige Fader, håll dem kvar i Ditt namn, i vilket Du har gett * (P66,א,*א) Mig, för att de må vara ett helt och hållet som vi.” (Joh 17:11)

Skriv till budbäraren av/i (församlingen) av utkallade i Efesos: “Detta är vad Den som ‘får makt över’/griper de sju stjärnorna i Sin rätta/högra hand (א*) säger: (Upp 2:1a)

Ni har smörjelse från den Helige, och ni 'vet alla'/'har alla kunskap'. (1 Joh 2:20)


Ytterligare studier:

Jes 6:3; 12:6; 43:15; 48:17; Jer 10:10; Joh 6:69; 1 Joh 5:20; Upp 3:14; 6:10; 19:11.


Birger Gerhardsson "De kristologiska utsagorna i sändebreven i Uppenbarelseboken (kap 2-3)"; Svensk Exegetisk Årsbok 30 (1965): 70-90.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-20; 2012-06-09; 2015-01-25)

Tillbaka till sidans topp

3:7bb-8a ... Den som har Davids nyckel, Den som öppnar och ingen skall stänga, och (Den) som stänger och ingen skall (א,*א) öppna. Jag känner dina gärningar. Skåda, Jag har gett (och ger) en dörr som har öppnats (och är öppnad) inför dina ögon, (en dörr) som ingen förmår stänga * (א,*א) ...

Ord för ord: 3:7bb (16 ord i den grekiska texten Sinaiticus): den havande '-n nyckel'/nyckeln '-ens Davids'/Davids, den öppnande och ingen skall-stänga och stängande och ingen skall-öppna. 3:8a (14 ord i den grekiska texten Sinaiticus) (jag)-'känner-(och-har-känt)'/känner dina '-na gärningar'/gärningarna, skåda (jag)-har-gett-(och-ger) inför-ögon dig (en)-dörr havande-varit-(och-varande)-öppnad vilken/som ingen förmår stänga


1883: ... den som har Davids nyckel, den som upplåter och ingen tillsluter, och som tillsluter och ingen upplåter: Jag känner dina gärningar. Se, jag har gifvit inför dig en upplåten dörr, hvilken ingen kan tillsluta ...

1541(1703): ... som hafwer Davids nyckel, den der upplåter, och ingen menniska igenlåter; den der igenlåter, och ingen menniska upplåter: Jag wet dina gerningar; si, jag hafwer gifwit inför dig en öppen dörr, och ingen kan låta henne igen ...

LT 1974: ... och som har Davids nyckel. Han öppnar och ingen annan kan stänga, han stänger och ingen annan kan öppna. (Jag känner din vilja: Du är inte stark, men du har försökt att lyda och du har inte förnekat mitt namn.) Därför har jag öppnat en dörr för dig, som ingen kan stänga.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Herren Gud stängde Sin kista/ark utifrån. (1 Mos 7:16b, Grekiska GT)

(Sofar sade: “Gud) känner laglösas gärningar.” (Job 11:11a, Grekiska GT)

Om – alltefter omständigheterna – (Herren) må kasta ner, vem kommer att bygga? Om – alltefter omständigheterna – (Herren) må stänga nedifrån/emot människor, vem kommer att öppna? (Job 12:14, Grekiska GT)

(Salomo sade:) “’I varje plats’/’på alla platser’ (är) Herrens ögon, de bespejar både dåliga och goda.” (Ordsp 15:3, Grekiska GT)

(Herren sade till Sitt folk:) “Bada, bli rena, ta av/bort de onda tingen från era själar (de ting som är) i motsats till Mina ögon. Upphör från/med 'era ondskor'/'er ondska'.” (Jes 1:16, Grekiska GT)

(Herren sade:) “Jag skall ge Davids hus' nyckel på (Eljakims) skuldra, och han skall öppna, och det är/finns inte (någon) som stänger till, och han skall stänga till, och det är/finns inte (någon) som öppnar.” (Jes 22:22, Grekiska GT א*)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Simon Petrus:) "Jag skall ge dig nycklarna av/till himlarnas rike. Och vilket/vad du – om alltefter omständigheterna – må binda uppå jorden, det skall vara och har varit (och är) bundet i himlarna, och vilket/vad du – om alltefter omständigheterna – må lösa upp uppå jorden, det skall vara och har varit (och är) löst upp i himlarna.” (Matt 16:19)

De som var redo kom in, i sällskap med (brudgummen), ’in i’/till bröllopsmåltiderna, och dörren stängdes. Men sedermera kommer och/också ’resten (av)’/’de övriga’ jungfrurna och sade: ”Herre, herre, öppna för oss!” Men ’då han hade svarat’/’han svarade och’ talade: ”Amen, säger jag er: ’Jag känner er inte.’” (Matt 25:10b-12)

(Budbäraren sade till Maria:) "En herre Gud skall ge (Jesus) hans fader Davids tron. (Luk 1:32b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Bulta och det skall öppnas för er. ... För den som bultar skall det öppnas.” (Luk 11:9b,10b)

(Jesus sade:) “Från (den tid i) vilken husmästaren/husföreståndaren – alltefter omständigheterna – må ha rest sig upp och stängt till dörren, må ni börja * (א*) bulta på dörren och säga: ‘Herre, öppna för oss.’ Och ’då han har svarat’/’han skall svara och’ säga till er: ’Jag vet/känner er inte, varifrån ni är.’” (Luk 13:25)

(Gud) hade öppnat en dörr av tro för nationerna. (Apg 14:27b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Jesus svarade och talade till (Nikodemus): "Amen, amen säger jag dig: 'Om en viss (person) - alltefter omständigheterna - ej må avlas uppifrån, förmår han inte skåda Guds rike.'" (Joh 3:3)

Den som gör sanningen kommer i riktning mot ljuset, för att det må göras synligt, att det är i Gud som hans gärningar har varit (och är) arbetade/gjorda. (Joh 3:21)

Räddaren (א,*א) visste från (P66, א,* א) en början, (att) några är de * (א,*א) som tror och (att) någon (hela tiden) var den som stod i begrepp (P66, א,*א) att ’ge Honom till sidan av’/’överlämna Honom’. (Joh 6:64b)

Det var (hela tiden) sabbat i/på den dag då Jesus gjorde leran och öppnade ögonen (på mannen som tidigare varit blind). (Joh 9:14)

(Jesus sade:) ”Jag är dörren. Om – alltefter omständigheterna – någon må komma ‘in i’/in genom Mig, skall han räddas och han skall komma ‘in i’/in och komma ut och finna bete.”(Joh 10:9)

(Jesus sade:) ”Och Jag ger dem tidsålderslångt liv, och de må inte/förvisso ej fördärvas in i (den kommande) tidsåldern, och inte/förvisso må ej (א,*א) någon röva bort dem ut ur Min hand. Vad Fadern har gett (och ger) Mig är större än alla (א*). Och ingen förmår att röva bort ut ur Faderns hand.” (Joh 10:28-29)

(Jesus) talade så åter till (de elva lärjungarna): ”Frid till er. Helt och hållet som Fadern har skickat (och skickar) bort Mig, skall (א*) och/också Jag sända er.” Och då Han hade talat det här, pustade Han i/på (dem), och Han säger till dem: ”Tag helig ande. Alltefter omständigheterna må ni låta någras missar (av Guds mål) vara. Det skall låtas (א*) vara (i fred) för dem. Alltefter omständigheterna må ni ’få makt över’/gripa någras (missar av Guds mål). De har varit (och är) ‘fått makt över’/gripna.” (Joh 20:21-23)

Skåda, Han kommer i sällskap med molnen. (Upp 1:7a)

Jag har dödens och Hades' nycklar. (Upp 1:18b)

Jag känner dina gärningar. ... Dra dig så till minnes varifrån du har fallit (och faller) och ändra sinne och gör de första gärningarna. (Upp 2:2a,5a, “Efesos”)

Jag känner dina I gärningar (א,*א). (Upp 2:9a, “Smyrna”)

Jag vet var du bor, varest/där motståndarens tron (är). (Upp 2:13a, ”Pergamos”)

(Jag känner dina gärningar) och dina sista gärningar (är) fler än de första. (Upp 2:19b, ”Thyatira”)

Detta är vad Den som har Guds sju andar och de sju stjärnorna säger: “Jag känner dina gärningar, att du har ett namn att du lever, och/men du är (en) död (kropp).” (Upp 3:1b, ”Sardes”)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

När min man var färdig pastor och började arbeta i församlingen i Gweru lämnade jag mitt arbete och blev pastorsfru. Eftersom vi har fem barn var det också mycket att göra i hemmet. Jag var mycket engagerad inom kyrkan och 1975 blev jag ordförande i Allianskyrkans centrala kvinnokommitté. När barnen började bli stora och en ny bibelskola startade i Gweru såg jag min chans: äntligen kunde jag utbilda mig till pastor. Jag gick på bibelskolan 1990-91. Vad har TACZ (The Alliance Church in Zimbabwe) betytt för mig? Kyrkan har verkligen hjälpt mig på många sätt. Framför allt har den öppnat dörrarna för mig att tjäna Gud på det sätt jag vill - genom att betjäna människor i min omgivning. ... När jag blev invald i Allianskyrkans kommitté för sociala projekt kände jag mig osäker och undrade om jag kunde tillföra något. Samtidigt var jag glad, för jag kände ju att det var rätt och fick även uppmuntran av de andra medlemmarna i kommittén. Det blev som en öppen dörr för mig att få göra det jag verkligen ville, att arbeta med människor. (Tsitsi Chauke-Eva Petersson "Allianskyrkan i Zimbabwe" s 55-56; Tsitsi Chauke berättar år 2000 om sitt liv)

Det är inte tid att börja resonera med Gud i det ögonblick då han dragit för rigeln på insidan och vägrat kännas vid den själ som bultade på dörren. Det är för sent att börja kampen, när vi hunnit fram till porten. Det måste börjas långt tidigare. ... Utanförskapet är inte omförhandlingsbart. Här är allt så definitivt. Det går att kämpa, så länge porten är öppen. Men har den en gång stängts, öppnas den inte mer. ... In i himlen går vi bara på ett sätt: I sällskap med honom som är uppståndelsen och livet. Han gör det omöjliga möjligt. AMEN. (Lage Pernveden "Det handlar om himlen" s 31-32; Pernvedens sista predikan den 30 oktober 1994 hållen vid Skärstads kyrkas 175-årsjubileum; Växjö Stifts Hembygdskalender 1995/96)

"Nu är vi bortom bergen", sa Anna. "Men var är min röda fågel?" Mattias stod stilla i vinterskogen och lyssnade. "Bakom muren", sa han. "Han sjunger bakom muren där." Där var framför dem en hög mur och i muren en port. Porten stod på glänt som om någon nyss hade gått igenom och glömt att stänga efter sig. Snön låg i drivor på marken och vinterdagen var frostig och kall, men över muren sträckte ett körsbärsträd sina blommande vita grenar. "Körsbärsträd hade vi också hemma i Sunnanäng", sa Anna, "men inte ens där blommade de om vintern." Mattias tog Anna vid handen, och så gick de in genom porten. Och då såg de den röda fågeln, det var det första som de såg. ... All vårens ljuvlighet var över dem i ett klingande huj. ... Det var många barn som var där och lekte. ... (Barnen) följde Mattias och Anna till porten i muren. Den stod fortfarande på glänt, och de kunde se snödrivorna utanför. "Varför är inte porten stängd", sa Anna. "Snön kan ju blåsa in." "Om porten stängs, kan den aldrig öppnas mer", sa barnen. "Aldrig mer", frågade Mattias. "Nej, aldrig, aldrig mer", sa barnen. ... (Efter en tid återvände de till porten.) Mattias tog (Annas) hand och ledde henne in genom porten. ... Anna såg sig tillbaka genom porten ut mot mörkret och kölden, och hon ryste. "Varför är den porten inte stängd", sa hon. "Ack, lilla Anna", sa Mattias, "om porten stängs, kan den aldrig öppnas mer, minns du inte det?" "Jo, nog minns jag det", sa Anna. "Aldrig, aldrig mer." De såg på varann, Mattias och Anna. De såg länge på varann, och så log de lite. Och sedan stängde de porten helt tyst och stilla. (Astrid Lindgren "Sunnanäng" s 124-130; 1910-talet?)

(1901 November 21:e) Detta hände på en dag alltsammans. 1:o att garderobsdörren gick i baklås så att smed måste eftersändas 2:o att ett kappsäckslås gick i baklås 3:o att dörren till köket var stängd då Harriet (Bosse) och jag kommo hem - så att vi ej kunde få vatten ens. (August Strindberg "Ockulta dagboken" s 153)

Släpp inte in någon i (Kammaren) ensam, ty det är ett tjufpack. ... Och stäng väl. ... Låt hvem som helst bo der ute (på Kymendö i sommar), (din svåger) Philp eller hvilken som har lust, gratis, i värsta fall! Men släpp ingen in i Kammaren! Och stäng väl. (August Strindberg "August Strindbergs brev IV 1884" s 216-217; brev 17 juni 1884 till Axel Strindberg)


Att fortsätta med (hembygden):

ca 2000 - ca 1970

Att leva tillsammans, att öppna våra kroppsliga och själsliga dörrar för varandra, det är att öppna sig för möjligheten att jag blir sviken, besviken, bitter. Men det är också bara genom att hålla dörrarna öppna för varandra som vi öppnar för möjligheten till kärlek och tillit. (Johanna Svensson "Att leva tillsammans"; Jönköpings-Posten den 19 oktober 2007)

(A 6 Försvarshistoriska Museum i Jönköping) har en mycket hög tillgänglighetsgrad och mer generösa öppettider än till och med de största riksmuséerna. Är det till och med så att man med sitt dagliga öppethållande mellan kl 10.00 och 17.00 har mest öppet i landet? Trots att muséet har endast en person anställd lyckas man hålla dessa öppettider. Detta är möjligt genom ett storartat ideellt engagemang av medlemmarna i A 6 Musei Vänner. (Sven Engkvist-Börje Ottosson "A 6 Försvarshistoriska Museum - Ett stadshistoriskt museum i Jönköping" s 48)

Det är offer och satsningar på gränsen till våghalsighet som öppnar nya dörrar för Guds rike. ... Skall vi låta den kristna tradition vi kommit in i, blandad med reaktioner på det som händer i tiden, styra oss? Eller skall vi söka Herren i enträgen bön tills han tydligt börjar visa vägar att nå ut med evangelium på ett sätt som fångar människor? (Eskil Albertsson "90-åriga metoder för 90-talets mission" s 8)

Genom åren har vi sett dörrar stängas, men andra har öppnats. Mest intressant har varit att få glänta på dörren till Kina, som varit stängt så många år. (Allan Eddeland "Gud gav växten" s 9; Svenska Alliansmissionens årsbok 1988)

Låt oss lära känna Gud bättre genom att ständigt pröva nya, djärva sätt att nå ut med evangelium. Vi ska då finna att Gud redan har öppnat många dörrar, som vi trodde var stängda. (Eskil Albertsson "Lär känna Gud genom att pröva honom" s 10; Svenska Alliansmissionens årsbok 1987)

Se, där sitter det en liten fluga i fönstret och truga. Kan jag inte få flyga ut? Nähä, fönstret är stängt. Det är nog slut. Stackars det lilla livet, suckar uppgivet. Men kanske någon dag jag flyger ut genom dörren ett tag, ut i friheten och anonymiteten, upp emot himmelen den blå, och solen som skiner på mej då och då. (Ulla-Britt Sundvall "En liten fluga"; dikt skriven den 30 juni 1986)

Framtiden? Den är oviss. Men ett vet vi: dörrarna för evangelium är NU vidöppna, och vi måste göra allt vi kan innan det blir för sent. Vi måste även utrusta Guds församling så att hon kan stå på egna fötter och börja GE av vad hon FÅTT under gångna decennier. Under allt vet vi, att Herren lovat att bygga sin församling så stadigt, att "dödrikets portar ska inte bli henne övermäktiga"! (Roland Oscarsson "Indien - Missionärsrapport" s 26; Svenska Alliansmissionens årsbok 1981)

När vi (i skolmissionens arbete) såg, hur Herren öppnade dörrar, kunde vi inte annat än ödmjukt tacka Herren för det stora att få vara med i hans evangelisationsplan. (Allan Wendefors "Det kristna skolarbetet en evangelisationmöjlighet" s 68; Svenska Alliansmissionens kalender för 1977)

Beredda på att missionsepoken i Afrika kan befinna sig i ett slutskede, och väl medvetna om våra infödda medarbetares rätt till ansvar och ledarskap, ska vi med glädje och villighet tjäna där vi behövs, och så länge vi behövs, om så under helt nya förhållanden. Då Gud kallar och öppnar dörren, ska vi ta vara på varje chans - låt så vara om endast två år i taget - att ge den hjälp vi kan. Det gäller bara att finna vår plats, som passar in i mönstret i den nya bilden med en självständig kyrka i ett självständig Swaziland. (Evy Juneswed "'Morgondagen, vad den rymmer ...' - Swaziland i fokus" s 88; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1973)

Den verkliga frimodigheten för fortsatt missionsinsats infinner sig, når vi upplever hur Herren påtagligt öppnar dörrar till mycket fruktbårande evangelisation. SAM:s jåmförelsevis ringa insats har genom ungdomscentra blivit till stor vålsignelse. Det år ytterst få pionjårarbeten i dagens materiella Hongkong, som resulterar i en församling på 70 medlemmar efter tre års arbete. Men detta har - Gud till åra - hånt i Tsz Wan Shan. I Wang Tau Hom har 7 års arbete resulterat i en församling av samma storleksordning. (Eskil Albertsson "Behövs det mission i moderna, kyrkorika Hongkong?" s 20-21; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1973)

Man hade skäl frukta, att missionens tid skulle vara slut i och med andra världskriget. Många missionsfält har också gått förlorade och SAM miste sitt blomstrande Kina-fält. Men även om villkoren i dagens situation är drastiskt förändrade för världsmissionen, så fortsätter den likväl med oförminskad kraft. SAM har fått flera nya fält och i dag står fler dörrar öppna för oss än som vi har möjlighet att gå in i. Missionsvärlden ropar efter insatser. (Erik Wiberg "SAM-missionär i går och i morgon" s 71; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1972)


ca 1970 - ca 1960

Den pågående frigörelsen bland Hongkongs ungdom ger den kristna missionen större ansvar och nya möjligheter. ... När SAM fick möjlighet att börja arbete i storstaden Kowloon var vi till viss del vakna över behovet av en verksamhetsform, som kunde attrahera ungt folk. När vi antydde detta för regeringens tjänsteman för ungdomsfrågor öppnades dörrarna till statsågda lokaler omedelbart. ... Så kom den verksamhetsform till, som vi vanligtvis kallar ungdomscentrum. I detta arbete håller vi hårt på principerna, att dörren skall stå öppen för alla ungdomar. Andaktsstunderna är korta. Bibelläsning får stor plats och förklaringarna är rakt på sak. ... När vi under 1967 kände, att vi borde undesöka möjligheterna att göra en insats i ännu ett bostadsområde, var vi redan klara över vilken form verksamheten skulle få. Vi vill öppna ett ungdomscentrum, som inte endast, som nu är fallet, är öppet vissa kvällar, utan som från morgon till sen kväll står öppet för barn och ungdom, vilka söker en lugn plats, där de kan läsa läxor eller en plats, där de kan ha trevligt tillsammans med jämnåriga. I denna öppna och avspända miljö vet vi, att stora tillfällen finns att göra Kristus känd. Nu gläder vi oss oerhört över att denna önskan kommer att förverkligas under hösten 1969. I Hongkongs största bostadsområde med 175.000 innevånare får SAM från och med juli månad disponera en mycket rymlig lokal för ungdomsverksamhet. (Eskil Albertsson "Ungdomscentra i Hongkong - mötesplats för frigjord kinesisk ungdom" s 80-82; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1969)

Vid min ankomst (till Macao) sommaren -67 såg det något tröstlöst ut. Demonstrationer hölls och röda fanor vajade. Vår skola stängdes, och ingen visste hur det skulle gå i fortsättningen. Dock, pris ske Gud för hans högre vägar och tankar. I dag tjänar en av skolbyggnaderna som ungdomscentrum. Ungdomarna kommer och de nås med evangelium. För närvarande förbereds några för dop, vilka för inte så länge sedan tog emot Herren Jesus. Men Gud håller dörren öppen, vem kan då stänga den? Måtte Han under kommande år tydligt visa många fler frälsningens väg, vilket kanske blivit försummat av Guds ansvariga verktyg under det 450-åriga koloniherraväldets dagar. ... För närvarande hörs det inte av några oroligheter, och livet går sin gilla gång. Vi vet, att tiden ligger i Guds hand. Emedan hans ledning i det förgångna varit utan misstag, kan vi också förtrösta på honom inför framtiden, vad än som kommer. (Alfred Steiger "Ett år på Macao" s 82-83; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1968)

Den som skriver detta har känt det som en kallelse att föra fram tanken på ett gymnasium (i Nandurbar i Indien). Att saken nu förts i hamn, beror helt och hållet på Honom som givit kallelsen. Det som synes omöjligt, kan Gud göra möjligt. ... Vår ansökan blev (först) avslagen. Ett överklagande från vår sida och därtill besök hos undervisningsråd och undervisningsminister ledde till negativt resultat. Det synbara misslyckandet var ett allmänt samtalsämne i Nandurbar stad. Vi hade ej annat att göra än att lägga fram saken i ihärdig bön inför Honom som kan förvandla allt. ... Vi fick erfara att om en dörr stänges, öppnar Gud en annan. Vi hade haft goda förbindelser med biträdande undervisningsministern, som kom från trakten av Nandurbar. Han fick bliva den nya dörren. Efter en oviss väntan var vi inne i juni månad 1966. Skolorna i staden slog upp portarna för det nya läsåret, men vi hade ännu ingen klarsignal. Hur skulle det gå, skulle allt slås i spillror? Dagen efter det att skolorna börjat kom det telefonmeddelande från biträdande undervisningsministern i Bombay, att vår ansökan blivit beviljad. Vi kunde sätta i gång omedelbart. Det hela syntes ofattligt, men det var sant. (Sigurd Ohlsson "Under ungdomens tak" s 30-32; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1969)

Det var i maj 1951. Vi anlände (från Kina) till vårt andra östasiatiska missionsland. ... Dörren till kristen mission (i Japan) var ej endast öppen, den var avlyft från gångjärnen, som Dr Stanley Jones uttryckte det. Det kunde hända att man avbröt biografföreställningen och bjöd missionärerna predika för publiken. ... Behovet av kristen mission är fortfarande (1966) stort i Japan, och dörren är öppen. (Filip Malmvall "Gemensamt krafttag i olika arbetsuppgifter" s 62,67; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1966)

I tiotalet år hade det varit omöjligt att sända ut nya missionärer till SAM:s missionsfält i Indien. Ändå arbetade missionärerna på att realisera en dröm, som oundgängligen krävde specialutbildade krafter från Sverige. Drömmen var ett tbc-sjukhus i Nandurbar. (Den följande) berättelsen (handlar) om, hur Gud här öppnat en dörr. ... Allt missionsarbete är ett vågstycke. Ett vågstycke i tro på Gud. I denna tro får vi vara med om att gå in genom nya dörrar, som vi känner, att Gud har öppnat för oss. Många gånger är det dörrar, som vi inte räknat med eller vågat hoppas på. Men om Gud ger oss ett tillfälle, vem tar det då inte med tacksamhet? Vi vet, att Hans välsignelse inte skall utebliva. (Erik Wiberg "Trons vågstycke" s 25; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1965)

En dörr till verksamhet har (i Österrike) öppnats för Alexander Ferrari. Redan har han sett resultat av sitt arbete. Må det bliva honom förunnat att i sin hemstad Spittal genom evangelium om Jesus Kristus bygga upp en kristen församling. Med denna målsättning för sitt arbete är vår medarbetare i Österrike värd allt det stöd, som han kan få också från missionsvänner i Sverige. (Knut Svensson "Glädjebudbärarens fotsteg" s 17; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1965)

Vilken uppfordran till kristenheten i världen! Det levande sädet bär frukt, kvinnorna få en aktad ställning, avgudarna övergivas, kastväsendet bryter samman, millioner ovidrörbara äro på marsch uppåt till människovärdighet. Kristus står i dag på tröskeln till Indien med utsträckta armar och säger: "Kommen till mig I alle, som arbeten och äro betungade, och jag skall giva eder ro." Dörren är vidöppen. Låt oss träda in "medan det heter i dag". (Simon Johansson "Öppen dörr" s 25-26; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1963)

Japan är den kristna missionens strategiska punkt i Asien. Här har vi en vidöppen dörr utan restriktion från myndigheternas sida. ... Här möter vi skaror av trevliga och briljanta ungdomar, som är villiga att lyssna, resonera och pröva allt för att välja det de anser bäst. (Filip Malmvall "Kristen mission i Japan" s 62; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1962)

Då dörren obarmhärtigt gick i baklås efter oss i Kina, fick vi den stora nåden att fortsätta i Japan. (Mathilda Malmvall "Hur jag blev missionär i SAM" s 20; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1962)

Ingenting kan stänga den dörr, som Gud genom (missionär Fredrik) Fransson öppnade. (Enock H. Skooglund "Tio år tidigare" s 39; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1960)


ca 1960 - ca 1920

Inför det nya årtiondet är det SAM:s (Svenska Alliansmissionens) varma önskan, att dörrarna för missionsarbetet i fjärran länder skall hållas öppna. Vi behöver flera dugliga ledare för de unga kyrkorna därute samt större ansvar hos dem för evangelisationsuppgifterna. (Arvid Almquist "Öppna dörrar för missionen - SAM-önskan"; Jönköpings-Posten den 31 december 1959)

I ett sekel har kristen mission arbetat i (Sydafrika). Den har öppnat dörren på glänt till en vidare och friare värld. Det kommer inte att stå i nationalistregeringens makt att nu stänga dörren för de svarta. (Eric Hägge "Ett varningsord i rasstriden"; Jönköpings-Posten den 26 juni 1956)

År 1945 hade Kina en kristen härskare och alla dörrar stodo öppna för den kristna missionen. Nu äro dörrarna hermetiskt stängda och för Kinas kristna har vedermödans tid begynt. (David Hedegård "Martyrtider"; Jönköpings-Posten 1952-09-19)

Det prövande religiösa läget ibland oss manar till eftertanke och vilja att modigt och ödmjukt gå in genom dörrar, som Gud öppnar. ... Guds eviga ord består, men arbetsformerna växlar. (Hjalmar Danielson "En svensk frikyrka"; Jönköpings-Posten 1952-04-08)

Om en del dörrar stängas, kommer nya att öppnas på andra håll. Det gäller att gå in genom de öppna dörrarna. Missionen kommer ej att upphöra, så länge denna ålder varar. ... Änden skall komma när evangelium blivit predikat bland alla folk. (Sigurd Ohlsson "Nya vägar"; Jönköpings-Posten 1950-12-15)

(Paulus) sitter i Rom vid ett tillfälle - fängslad för sin tro. ... Men pessimism och andlig defaitism hade inte fått grepp om honom. Han skriver från Rom: "Bedjen jämväl för oss, att Gud må åt oss öppna en dörr för ordet, så att vi få förkunna Kristi hemlighet." ... Dörrarna hade stängts runt omkring honom, men han brann av iver för att nya skulle öppnas. Är det inte något av den andan, som bör besjäla oss i dag? Att inte stirra oss blinda på stundens svårigheter utan räkna med Honom, som är och förbliver. (Nils Sundgren "Kristen tro kontra ödestron"; Jönköpings-Posten 1942-06-03)

Missionens ställning i Fjärran Östern bör vara ett böneämne för alla bedjare. Vi måste fortsätta, vi måste offra för saken och icke lämna våra missionärer utan hjälp. Men vi böra bereda oss på de omformningar av missionskartan, som glänta på dörren. Nya tider - men det är nya vägar, hoppas vi. I varje fall lever vår Gud, missionens Gud, och det är ändå Han, som har sista ordet. (Hjalmar Danielson "Missionen i Östern"; Jönköpings-Posten 1942-03-27)

Eftersom (Syd-Afrika) är i de vitas ägo, ha vi att besöka dessa herrar, som verkligen oftast verka mycket myndiga och respektingivande, då någon missionär uppenbarar sig, och ofrivilligt minnes man på det ordspråk, som de vita raserna karakterisera oss missionärer med uti orden: "Vita myror och missionärer äro Syd-Afrikas landsplågor." Ej sällan verkar den nedlåtande blicken, man mötes av, som en kalldusch på ett känsligt sinne. För några år sedan voro vi ett par missionärer ute för att söka få hyra en liten jordbit stor nog att på densamma bygga en mindre samlingslokal. ... Ett högljutt "nej" (från mr Steenkamp) klingade genom rummet. ... "Jag har funnit, att detta folk ej är moget för evangelium. De kunna ha bibeln i höger hand och stjäla med vänster." ... (Frun frågade) om vi ej funnit de svarta mycket tjuvaktiga. Härpå svarade vi nekande, ty denna erfarenhet hade vi ej gjort. - Vi uttryckte vår sorg över att höra, att s.k. kristna människor hade utfört dessa otillbörliga saker, som vi nu fått del utav. Mannen svarade då, att det helt visst ej var våra kristna, som handlade så. ... (Vi sade då:) "Ni, boer, äro ju en kristen nation. ... Så äro också vi svenskar. Men säg, i Er nation finnes väl ingen som stjäl?" ... "Visst är det så!" (svarade mr Steenkamp). "Tyvärr är det så i vår svenska nation också," kom det lugnt från vår sida. "Men hur vågar ni då säga, att de svarta ej äro mogna för evangelium?" ... Vårt samtal var slut. Vi hade sagt varandra sanningen, men fast han var ägare till flera hundra tunnland jord, ville han ej avstå några få meter för Guds och missionens räkning. - Ett besök hos en granne ... utföll bättre. ... "När Gud upplåter, kan ingen tillsluta, och när Han tillsluter, kan ingen upplåta." (Ester Aronsson "Vägröjningsarbete" s 98-101; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings missionskalender för 1940)

(Kristus) hade nycklar i sin hand. Det var "Davids nyckel", säger han själv. Alltså nyckeln till Davids Sons huvudstad. Och vidare bar han "nycklarna till döden och dödsriket". (Anders Hultman "Sedan han vunnit en evig förlossning" s 90; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings Missionskalender 1928)

Hur viktigt är det inte att ni som kommit från de småländska bygderna till detta möte gå in genom de av Gud öppnade dörrarna för att göra hans vilja, hans gärningar. Det är min och din uppgift. Låt oss på allvar träda in i de av Gud beredda gärningarna! ... (Men) det är synnerligen viktigt, att du ej går in genom en dörr, som du likasom själv har öppnat. Låt oss ta med den önskan från denna stund, att Gud måtte hjälpa oss att finna den öppna dörren, visa oss på vilken sida av båten vi böra lägga ut näten, så att vi blir till välsignelse för våra medmänniskor. (Oscar Bernadotte "Den öppna och den stängda dörren"; referat av predikan vid Svenska alliansmissionens ungdomsförbunds sommarmöte 1926-06-13, kommentar till Upp 3:7-13; Jönköpings-Posten 1926-07-02)

Fram till Björngatan (i Jönköping) sträckte sig ett stort gärde, vilket ibland uppläts till ambulerande cirkus- eller tivoliföretag. . . . Jag har ett roligt minne från ett sådant cirkusbesök en sommarkväll i mitten av (19)20-talet. Den stora tack- och avskedsföreställningen skulle strax börja och vid ingången stod som vanligt en skara barn och tittade avundsjukt på de lyckans ostar, som var i besittning av biljetter och därmed kunde passera in genom tältöppningen. Då - just som företällningen skulle börja - kom plötsligt självaste cirkusdirektören ut från tältet med sina dressyrpiskor i handen, gjorde en grandios gest mot tältet och sade: "I kväll får alla barn gå in gratis!" Man kan knappast tänka sig en bättre illusration till drömmen om att se paradisets portar öppnas för sig. När man sedan trött och omtumlad kom hem framåt 23-tiden fick man naturligtvis en utskällning, men vad gjorde det - efter en sådan kväll. (Åke Sjöqvist "Min far var polis - Minnen från 20- och 30-talets Jönköping" s 83)

Alla affärer (i Jönköping under 1920- och 1930-talet) stängdes kl 6 på kvällen under den tid jag minns, men min far brukade berätta hur det var i hans ungdom, när han var affärsbiträde. Det kunde hända att han blev utskickad för att se efter om de andra affärerna i närheten hade stängt. Hade de inte det så blev det att hålla öppet en stund till. Ofta gick kunderna bakvägen när butiken var stängd, man knackade då på köksdörren och så fick handlaren följa med och öppna bakvägen. (Britten Kvist "Affären höll öppet till grannaffären stängde" s 80)

I gärningen som evangelii förkunnare har jag ... fått vara med, sedan jag började som ung evangelist på nyåret 1922. Under denna tid har jag ofta fått se, hur Gud gripit in för att leda och hjälpa. Ofta har jag mött stängda dörrar, där jag själv velat fram, men alltid har Herren öppnat en annan väg i stället. ... Ett minne från ett av de första evangeliståren, som ofta påmint mig om denna Guds ledning, ville jag här nedteckna. En vinter kom jag i slutet av februari till en plats för ett par veckors seriemöten. Där var något av väckelsens ande redan i förväg. ... Sedan skulle jag börja en mötesserie på en annan plats. ... Jag tror, att mötena (där) blev en besvikelse för de flesta. ... Så kom jag till (ännu en) plats. ... Men även här stod jag vid en stängd dörr. ... Jag fick ha de tre möten som var utlysta, men sedan blev det inte mer. ... Så kom jag åter (till den plats där jag tidigare hade varit med om något av en väckelse) och fann, att väckelsen fortfarande pågick. ... Att jag fick vara med och uppleva skördeglädjen syntes ... bero på en gudomlig ledning, som lät andra dörrar stängas. Ibland har väl de stängda dörrarna gjort, att vägen bar till mindre angenäma uppgifter. Men har det varit Guds vilja, så är det ju ändå nåd att få vara med i evangelii tjänst. (Gideon Samuelsson "I evangelii tjänst" s 45-47; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1961)

Jesus Kristus har aldrig varit så oumbärlig för någon nation, som han är för Kina i dessa dagar. ... Vad Kina behöver är samma evangelium, som ni haft här i Sverige under så många år. ... Människan är människa överallt i världen, vare sig hon bor i Sverige eller i Kina. Människan utan Gud, utan Kristus, sjunker djupt. Människan med Gud, med Kristus, upplyftas och upplyftas högt. ... Nu är Kinas dörrar vidöppna. (Marcus Cheng "Evangelium - Guds kraft"; föredrag i missionskyrkan i Sala 1920-10-17; Jönköpings-Posten 1921-07-15)


ca 1920 och tiden dessförinnan

(K.A. Rundbäck:) "Det visar sig allt emellanåt hos ledande missionsförbundspredikanter ett begär att få behärska all fri missionsverksamhet, som vi motsätta oss. Från det hållet lät man vid missionsföreningens senaste årskonferens förstå, att det skulle kunna hända, att åtskilliga missionshus hädanefter stängas för Jönköpings missionsförenings predikanter. Ja, vi få då finna oss i det. Andra dörrar öppnas i stället. Föreningens första predikanter fingo hålla till i stugorna på landet; jag vet, att dess nuvarande predikanter äro beredda att gå tillbaka dit. Det hände sig för ett par tre år sedan, att en af Skandinaviska allinasmissionens missionärer, en mycket ödmjuk och stilla man, kom till en plats uppe i landet på besök hos en vän, som tillhörde en till missionsförbundet ansluten församling. Men predikanten där ville icke upplåta missionshuset för en alliansmissionens missionär. Detta kom till kyrkoherdens i socknen kännedom, och han erbjöd missionären kyrkan. Missionären fick där för proppfullt hus hålla ett missionsföredrag, som slog lifligt an. Alliansmissionen har många vänner på den platsen sedan det besöket. Ja, så där kan det ställa sig. det bästa vi härnere i Jönköpings län nu kunna göra är att troget och stilla arbeta hvar på sin åkerteg och sluta upp med att bekriga varandra. Då vill Herren nog än en gång välsigna oss. " ... (P. Waldenström:) "Någon har i J.-P. skrifvit, att det skall hafva händt, att en friförsamlings predikant stängt bönehuset för en Jönköpings missionsförenings predikant. Sådant bör icke framkastas, utan att det meddelas hvem den predikanten var, hvem han stängde för, och af hvilken anledning han gjorde det. Gjorde han det verkligen bara därför att den utestängde var en Jönköpings missionsförenings predikant? Den frågan torde skribenten anse sig skyldig att besvara." (K.A. Rundbäck "Jönköpings missionsförening och Svenska missionsförbundet" samt P. Waldenström "Jönköpings missionsförening och Svenska missionsförbundet"; Jönköpings-Posten 1911-03-24 resp. 1911-04-04)

(En gång) (i början av 1900-talet?) skulle Klas (Havström i Månsarp) vittna i Missionshuset. "Jag drömde i natt", berättade han, "att jag kom till Himmelrikets port, men den var stängd. Det låg ett par stora äspestockar i vägen." Saken var den, att Klas hade hjälpt till att lasta virke vid järnvägen. Då hade det blivit ett par stockar över. Dem hade han tagit hem och huggit upp till ved, och det ville han bekänna för församlingen. "Klas var en gudfruktig och redbar person", tillfogade Nils Gustavsson i Tranhult, som berättade historien. (Hafström som var född i Fryele 1855) dog 1934. (Lennart Gustavsson "Tandläkaren i Månsarp" s 66)

På hösten 1876 kom jag, med godkänt betyg från Alingsås treklassiga elementarskola, med glad förväntan till fjärde klassen i Jönköpings högre elementarläroverk. . . . Utan tvekan satte vi disponenten Hay främst bland Jönköpings store omkring 1880. . . . Hade vi för övrigt inte hört, att dokumenten med hela hemligheten angående tändstickstillverkningen låg oåtkomligen inlåst i Hayens privata och med zinkplåt beklädda kontor i fabriken. Kontorets nyckel lämnade aldrig ägarens ficka. Han ensam hade tillgång till kontoret och hemligheten. Det var minsann nog detta att ge strålglans åt den store mannen. (Barthold Carlson "Minnen från Jönköping läroverk och stad på 1870- och 1880-talet" s 50,85)

Redan år 1725 och 1726 pliktbelades oseden att sitta kvar i sockenstugan efter sammanringningen (till gudstjänst i Byarums kyrka). ... Oseden att sitta kvar i sockenstugan och i de små stugorna runt kyrkan eller att bli stående ute på kyrkogården efter sammanringningen påtalas även 1761 och 1764. År 1767 skulle därför kyrkdörren låsas omedelbart efter trosbekännelsen och öppnas först efter gudstjänstens slut. (Einar Persson "Fromhet och vandel i Byarums socken under 1700-talet" s 20)

Kyrkans kista, med dess räkningar och gamla handlingar, till vilken borgmästaren (senare två rådmän) hade den ena nyckeln och kyrkoherden den andra, förvarades ännu 1657 i rådhuset (i Jönköping). (Per Ericsson "Om Hovrättstorgets 'publika byggnader' på 1600-talet" s 50)

Innan Sverige fått naturliga gränser mot Danmark, utgjorde Kalmar i öster, Rumlaborg och sedermera Jönköpings slott inne i landet samt Lödöse i väster nycklarna till Sverige. Det är då ej att undra på, att många strider utkämpats i Jönköping och dess omgivningar med våra grannar danskarna. Ja, även norrmän lära ha nått ända hit. Att staden omhuldats som försvarspunkt är sålunda naturligt. (Einar Adell "Om Jönköpings kartor" s 37)

Historien om järnbeslagen på Sandserydsdörren och andra kyrkdörrar med järnbeslag börjar långt tillbaka i den äldre medeltiden under 11-1200-talen. . . . Kyrkporten och platsen framför hade en viktig social funktion, det var här menigheten samlades före och efter gudstjänsterna. Framför kyrkdörren, med dess heliga symboler i smitt järn, fick avtalen alldeles särskild tyngd om man gjorde affärer, eklaterade förlovningar eller dömde människor till bot etc. . . . Kyrkan övertog hednatemplens byggnadssätt och de hedniska byggnadstraditionerna i början av sin mission. . . . Det skulle i alla fall dröja fram emot 1200-talet innan man började dekorera dörrarna med järnsmide. I Småland ännu senare. Smidet skulle förutom att förstärka dörren jämväl med metertjocka stenmurar skydda mot tjuvnad av kyrkans dyrbarheter som silver, pengar, textilier och dessutom bilda skydd mot alla de onda makter man fruktade. Kyrkans port, "porten till paradiset", var kyrkans sårbaraste punkt. . . . Smidda drakhuvuden, bandknutar, kors och andra symboler nitades på för att hålla djävulen och hans svarta änglar utanför. Med järnets hjälp skulle också andar, demoner, skogsrån, näcken, gengångare, varulvar, troll etc. hållas borta från kyrkan. Speciellt var nyckelhålet utsatt för deras attacker. Smeden ägnar därför nyckelhål med nyckelskylt alldeles speciell omsorg.Vanligen är det drakar och drakhuvuden som håller nyckelhålet under speciell uppsikt. . . . Järnet hade en stark ontavvärjande kraft. Järnet fanns i marken och i sjöarna och man trodde det fallit från himlen. (Raine Borg "Drakar och kors på Sandseryds kyrkas dörr" s 3-4)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1975

Tack, gode Gud, att det finns så många öppna dörrar för missionen i dag. Samtidigt måste vi inse att dörrarna på andra platser är stängda. En dörr kan vara juridisk i form av fientligt inställda regimer som undertrycker religionsfriheten. En annan dörr är kulturell i form av främmande idéer som skapar fördomar hos folket. En tredje är den etniska dörren i form av nationella lojaliteter som förväxlar religion med patriotism. Vi måste vara uppmärksamma på den mäktiga nyckeln i Jesu hand. (John Stott s 407 i kommentar till Upp 3:8)

Den gamla regimens män hade förklarat, att Europa inte var intresserat av Ukraina, (Juri) Andruchovytj hoppades att EU skulle visa att de ljög och att Europa verkligen väntade på Ukraina. När han i mars 2006 tog emot ett Europapris vid bokmässan i Leipzig hade han rubricerat sitt tacktal "Europa, mina neuroser". ... EU's förre utvidgningskommissionär Günter Verheugen har förklarat att "om 20 år kommer alla europeiska länder att vara medlemmar av EU, dock inte de forna sovjetrepubliker som nu inte tillhör EU". Enligt Andruchovytj var det att döda ukrainarnas hopp och han uttryckte sin djupa besvikelse över att EU på detta sätt smällt igen dörren för Ukraina. (Peter Lodenius "Ukraina - mitt i Europa" s 47)

Sanningen är ju att för att en dörr framåt ska vara öppen så måste alla andra dörrar stängas. Ibland lurar vi oss genom att tro att den modige lever med många dörrar öppna. Att detta att leva på glänt med verkligheten är mod. I själva verket är detta det lätta men omöjliga livet. Den svåra men möjliga vägen till förändring är att våga stänga alla dörrar utom en enda, för att just denna dörr till sist ska kunna vara öppen. Det är detta som kräver mod. Uppbrottet till förändring är därför kantat av avsked till det liv som varit. ... Att bryta upp är det svåraste. Det är det största hindret till förändring därför att det kräver att dörrar stängs och att dåtid för alltid förblir dåtid. (Runar Eldebo "En gång till" s 76-78)

De tittade på fåglarna som susade fram över dem, glittrande - glittrande? "Det är inte fåglar", sade Harry plötsligt, "det är nycklar! Bevingade nycklar - titta noggrant. ... Vi måste fånga nyckeln till dörren!" "Men det finns hundratals av dem!" Ron undersökte låset till dörren. "Nyckeln vi söker efter är stor, gammaldags - förmodligen av silver, precis som handtaget." ... (Harry) hade en speciell talang för att upptäcka saker som andra människor inte gjorde. Efter att ha kryssat sig fram någon minut genom de virvlande regnbågsfjädrarna lade han märke till en stor silvernyckel som hade en krökt vinge, som om någon redan hade fått tag på den och omilt pressat in den i nyckelhålet. (Joanne Kathleen Rowling "Harry Potter och De Vises Sten" s 345)

Närvaro av Gud. I fågelsångens tunnel öppnas en låst port. (Tomas Tranströmer "Haikudikter" s 302)

Håligheten i varje yxhammare som den fyrkantiga Dörren till en megalitisk grav Med dess plattklädda gång som öppnas framåt Där ännu en kragstenad dörr med stenansikte Öppnas mot en tredje. Det finns ingen sista dörr, Bara tröskelsten, sidokarmar av sten, tvärbjälke av sten Som upprepar "kom in, kom in, kom in". Överstycke och pelare flyger förbi i mörkret. ... Sedan bågsträngen sjöng en svalas ton, Lämnar pilen vars flyttning är dess kännemärke Ett viskat andetag i varje hålighet. Det stora testet över, medan tarmen ännu mumlar, Färdas denna gång bortom all kunskap Perfekt riktad mot det tomma centret. (Seamus Heaney "In Memoriam: Robert Fitzgerald" s 37)

Du har gett allting åt mej Vad kan jag göra för Dig? Du har gett mej ögon till att se Vad kan jag göra för Dig? ... Drog mej ut ur fångenskap och Du förnyade mej inuti Fyllde en hunger som alltid hade förnekats Öppnade en dörr som ingen kan stänga och Du öppnade den så vitt Och Du har utvalt mej att vara bland de få Vad kan jag göra för Dig? (Bob Dylan "What Can I Do For You?" s 436; år 1980; översättning från den engelska texten: BG Ask; den engelska texten: Se denna hemsidas engelska version)

Gunnar Hjerne stryker under missionsbefallningens bud och vårt ansvar för våra systerkyrkor som vi varit med om att bygga upp - de behöver för överskådlig tid framåt personellt och ekonomiskt stöd. Han pekar också på det faktum att den yttre missionen mer än något annat sammansvetsat missionsförbundarna. Kanske öppnas snart någon dörr till ett nytt land, tillfogar han och nämner en gammal kallelse till oss att verka bland muslimer i Östturkestan. (Olof Wennås "Liv och frihet - En bok om Svenska Missionsförbundet" s 285)


ca 1975 - ca 1950

Kyrkan skall inte bara vara ett kulthus utan också ett kulturhus, sa pastor Gunnar Hansén vid öppnandet av den kulturvecka som hållits i SMU-gården i Katrineholm. Samtliga föredrag utgjorde debattinlägg. ... Varje dag fylldes den lokala pressen med fortlöpande informationer och fylliga reportage om det för Katrineholms vidkommande unika arrangemanget. ... Immanuelskyrkan befäste ytterligare sin position som "den öppna dörrens kyrka" nu även med porten mer vidöppen än tidigare mot kulturen. (Olof Wennås "Liv och frihet - En bok om Svenska Missionsförbundet" s 179)

Ja jag känner febern i mina fickor. Det persiske fyllot han följer mig. Ja, jag kan ta med honom hem till dig Men jag kan inte öppna dörren. Du förstår, du glömde lämna mig nyckeln. Å var är du nånstans inatt, söta Marie? (Bob Dylan "Garanterat Söta Marie" s 115)

Sverige och svensk mission åtnjuter för närvarande (1964) stor goodwill i Japan. Svensk mission har i Japan ungefär en missionär på var million människor. Fler missionärer behövs som kan göra sin insats, medan dörrarna är vidöppna. (Linné Eriksson "Nordväst mot öster" s 14)

(Yngve Ydreborg:) "Den aktuella missionssituationen i Asien (år 1964) är sådan, att man fröjdas med bävan. Dörrarna till ett fruktbärande missionsarbete är f.n. vidöppna. Men de starka politiskt-religiösa rörelserna i Japan, den inskränkta religionsfriheten i Nepal, Indiens ovilja att ge inresetillstånd till nya missionärer, det muhammedanska blockets klart uttalade förakt för den kristna missionen samt det politiskt labila läget i Asien i sin helhet inger tillsammans en viss oro och bidrar till att försvåra en långtidsplanering för missionsarbetet i Asien." (Linné Eriksson "Samtal om sagoland och u-land" s 220)

Under vår resa (till Afrika) hade jag många tillfällen att ställa frågor till min reskamrat (Yngve Ydreborg), och här låter jag några komma allmänheten till del. ... "Anser du att denna inspektionsresa var nödvändig, och vad är det som gjort det starkaste intrycket på dig?" "Inspektionsresan var väl motiverad. ... Inspektionen gav många förblivande intryck. Det är kanske svårt att säga vad som gripit mig starkast. Men jag kan inte glömma de vidöppna dörrarna för evangeliskt arbete och de skriande behoven av väl kvalificerade bibellärare för församlingarna och de mindre grupperna." (Linné Eriksson "Intervju med reskamraten" s 201,206-207)

Till grund för bilden av Davidsnyckeln ligger Jes 22:22: Davidshusets nyckel skulle ges åt Eljakim, så att han suveränt kunde upplåta och tillsluta. Davids palats är en typ för Guds rike, och redan rabbinerna tolkade stället såsom syftande på Messias. Han har makten att upplåta och att tillsluta Gudsrikets port med definitiv verkan. (Olaf Moe "Johannes Uppenbarelse" s 117)

Amerikanerna har ett slagord: "Lev livet leende!" Även om det kan sägas ligga en viss ytlighet i en sådan levnadsregel, innehåller den dock en kärna av livsvisdom. ... En gladlynt människa blir mera omtyckt och vinner därigenom lättare framgång i livet. Ett leende öppnar stängda portar och slutna hjärtan. (Svenska landskommunernas förbund "Medborgarboken" 1960 s 17; Sven F. Lunner: Att bli vuxen)

Vad vi ... önskar är, att så många dörrar som möjligt må stå öppna för väckelsens budskap. I stora delar av vårt land står också kyrkorna öppna för de fria församlingarna. På dessa platser kan ett förtroendefullt förhållande mellan kyrkans ledare och de fria andliga rörelsernas folk bli till stor välsignelse. Strid är understundom nödvändig, men man skall icke söka den. Pingstfolket har kämpat en hård kamp både mot kyrkliga och frikyrkliga och gudlösa angripare, men de har gjort det därför att de varit angripna och därför att hävdandet av deras tro och övertygelse fordrat en sådan strid. Men vi har aldrig tagit upp strid, där vi inte varit nödsakade därtill. Där man uraktlåtit att angripa oss och låtit oss som andra kristna förkunna vår tro och bedriva vår verksamhet, har vi varit tacksamma för varje öppen dörr. ("Lewi Pethrus som ledarskribent" s 309-310; ledare i tidningen Dagen den 29 mars 1952)

I (Örebromissionens) missionsstyrelses sammanträde den 5-7 juni 1950 fattades beslut om att till ÖM:s årsmöte samma månad förorda, att mission upptogs i Japan och motiveringen till beslutet var följande: "Samtalades rätt ingående rörande våra möjligheter att i större utsträckning upptaga arbete i Japan. För närvarande förelåg stora hinder i form av penningbrist och svårigheter att utsända valuta till fältet, men å andra sidan äro många av våra f.d. kinamissionärer och våra nyantagna vänner ivriga att få utgå, medan landet synes ligga öppet för evangelium." Årsmötet tog också positiv ställning till styrelsens förslag. Men någon förstärkning sändes inte till det nya fältet förrän ett år senare, nämligen i juli 1951. (Yngve Ydreborg "Svensk missions väg till Japan" s 28)


ca 1950 - ca 1900

Svenska Missionsförbundets mission i Japan har fyllt fem år. Den 31 okt. 1949 är ett strålande minne för oss, som hade förmånen att räknas som vår missions första missionär i Japan. Den dagen anlände vi till Yokohama och där var några av Amerikanska Missionsförbundets missionärer oss till mötes, som också välvilligt tog oss i sina bilar in till Tokyo. Missionens första egendom i Okayama län inköptes i Kurashiki stad, som ligger på ett bördigt slättland två svenska mil väster om Okayama stad. Borgmästaren bjöd oss på fest och hälsade oss välkomna till staden. Vi mötte också vänlighet från folkets sida. Redan första söndagen vi var i Kurashiki kom begäran om att börja med möten och bibelklasser och vi var inte sena att gå in genom öppna dörrar. (Henning Åkerberg "Fem år i Japan" s 98; artikel i tidningen Ansgarius 1955)

När mötesserien med Filadelfia (i Stockholm 1949) är avslutad ... meddelar Layzell och Murphy (till Lewi) Pethrus att de nu ämnar besöka (församlingen på) Östermalm. Pethrus blir bestört ... (och) ska (enligt Layzell) hotande ha sagt: "Om ni går till den församlingen, så kommer jag att stänga varje dörr för er i Sverige!" ... Pethrus har en helt annan version av händelseförloppet. (Joel Halldorf "Lewis brev" s 273)

(Jill) utropade: Den där unge mannen jag aldrig har känt - och som jag nu aldrig kommer att få känna fast jag kunde ha fått göra det - han har en sådan underlig dragningskraft på mig. Han har öppnat en dörr för mig, och jag vill inte att den dörren ska stängas. (William:) Jag tror inte på det förnuftiga i att stänga dörrar. (Pearl S. Buck "Porträtt av ett äktenskap" s 222)

Anund hör nu vem det är: Villands-Friare, luffaren bland luffare. ... "Regnet överraskade mig", (säger gubben,) "där jag låg under en gran uppe vid vägen, och därför tog jag mig hit. Men här är ju alla dörrar låsta. När far din levde låstes inga dörrar här. ... Bönder som låser om ladorna, har fan i tankarna, och det går dom inte väl i längden." ... De sista orden (låter som om de) skulle vara en varning till honom för att han låst dörrarna. "Det springer så mycket löst folk här nuförtiden, och de flesta röker och har tändstickor i fickorna, så man är tvungen till att ha låst." "Det brinner inga hus utom de Herren vill ska brinna, och de brinner om det så hänger dubbla lås för dem", säger gubben. (Sven Edvin Salje "Dimmorna lyfter" s 52-54)

Om det funnes dubbelt så många evangelister, som nu är fallet, skulle det finnas öppna dörrar för dem alla. Hela landet är öppet för pingstväckelsen. En av orsakerna till att det finnes så många öppna dörrar är evangelisternas anspråkslöshet. De fråga icke efter vad de skola kunna förtjäna, utan vad de kunna vinna för Gud. Det är kärleken till Jesus och de förlorade själarna, som gör dem så anspråkslösa. . . . På många platser i landet finnas i dag härliga Guds planteringar som en följd av dessa gudahängivna och modiga systrars ovärderliga insatser. (Lewi Pethrus "Pingstväckelsen just nu" s 306; Evangelisk Tidskrift 1934:11 - november)

Den 23 maj (1924) var en märkesdag i Paotsihai (en köping som ligger omkring tre svenska mil från Wuchang i Kina). ... Där framme i lokalen sutto 28 män av köpingens och en del närliggande byars ledande personer. ... De begära en verkligt god lärare av oss icke endast vad kunskap och undervisningsförmåga beträffar utan ock vad karaktär angår. ... Ehuru vi inom vårt Wuchangdistrikt icke sakna goda krafter, se vi det likväl ingalunda lätt att uppfylla deras önskningar. Ansvaret är rent av för stort. Ty om den man, vi sätta dit, skulle misslyckas, då stänges en dörr, som det sedan icke blir lätt att öppna igen. Dock komma vi att göra vårt yttersta för att taga upp arbetet där. (S.M. Fredén "En ny missionsmetod" s 513; brev från Wuchang den 6 juni 1924; Missionsförbundet n:r 31 den 31 juli 1924)

Under vår tid inne bland bergen hade vi fått besöka många av våra kristna vänner. ... Inga dörrar voro stängda för oss. (Nils Kullgren "Från färder i Mittens rike" s 198; brev från Hwangchow den 7 dec. 1923; Missionsförbundet n:r 12 den 20 mars 1924)

Nu kände han, att armarna som han korsat unde hufvudet voro stadigt hopbundna vid handlofvarna. Och fötterna voro sammanbundna som fötterna på ett slaktadt djur. ... Dörren, tamburdörren? Hade han stängt den? Stod den öppen fanns det ännu en liten, liten möjlighet till räddning. ... Den stod på glänt, tillskjuten men icke stängd. Ändtligen nådde han den. Dörren gick inåt, han försökte peta upp den med hufvudet men gjorde endast gläntan mindre. Då sög han fast läpparna vid trät ochdrog dörren millimeter för millimeter inåt. Slutligen var gläntan så stor, att han kunde köra ut hufvudet. (Hjalmar Bergman "Sot och bot" s 631; tidningen Hvar 8 dag den 2 juli 1916)

Det är icke enbart för de bistra tidernas skull som gamla landskyrkan är så fullproppad med folk, att man står och trängs på gångarna och sitta flera än som skall i bänkarna, ty det är pastor Herman Rosenkranz som predikar och då är det alltid som nu. ... Med följande ord afslutar pastorn predikan: " ... Väl har ock dödsrikets dämon sina portar på vid gavel, men lätt äro de räknade, som gå därigenom. Ty Herren råder i dessa dagar, han har gifvit till och med den orättfärdige en mission att fylla: försvaret af fosterlandet - döden för det. Så är den arme upprättad - ja, barn, han hurrar sig rakt in i himmelriket, där den store ransakaren möter med fadersfamnen. Och när ni nu gån hem, barn, tagen då med er föreställningen om de vidöppna portarna och hurusom de jubelsjungande glädjeskarorna trängas igenom Gudfaders gulddörrar, medan dödsrikets bleka elfenbensport gapar i sin tomhet. Ty Herrens tider är detta. Amen." (Ellen Holzhausen-Idström "De vidöppna portarna" s 227; tidningen "Hvar 8 dag" den 10 jan 1915)

"Den helige och sannfärdige" ... säger sig hava "Davids nyckel". ... Ingen öppnar dörren till (Guds) rike utom han. Alltså, I "Filadelfias grannar", lyckas det eder att vinna själar för detsamma, så förhäven eder icke, ty I kunnen icke föra en enda själ ditin, om icke nyckelmannen öppnar. (N.P. Wetterlund "Andens lag II" s 875-876; kommentar till Upp 3:7)

(Nina läste) pastor Rönnings svar. ... "Först här ute i hednavärlden har Gud öppnat dörrar för mig; hemma i kristenheten var de slutna. Min försagdhet tog bort andekraften ur mitt tal där hemma, men här är denna försagdhet borttagen, och det ger mig en trygg visshet om att jag slagit in på den väg, som är min." (Elisabeth Beskow "Nina finner sin väg" s 81)


ca 1900 - ca 1800

Kasta din börda på Herren. Han öppnar väl och tillsluter. Men aldrig nekar han sitt folk tillträde till nådens tron. Gud ske lov, att vi få bedja! Han hör den fattiges rop. Pris ske Gud! (Stig Abrahamsson "Emil Gustafson - en Guds profet" s 175; citat Emil Gustafson)

(Mördaren Jonathan) vann nu så mycket lugn (i fängelset), att han ... kunde sätta sig och läsa i sitt nya testamente. Han fick upp Uppenbarelsebokens 3 kap. och kom att särskilt fästa sig vid 8 versen. "Jag känner dina gärningar. Si, jag har gifvit inför dig en öppen dörr" o.s.v. "Tack Gud, tack Gud" började han härvid jubla. "Har du öppnat dörren för mig till himmelen, fastän du känner mina gärningar!" Men detta var ju en felaktig tolkning af detta bibelställe, skulle måhända mången skriftlärd vilja invända. Dock, denna och alla dylika invändningar utgjorde ej något hinder för Guds ande att just genom de anförda orden skänka Jonathan det eviga lifvets gåfva och bringa hopp och frid till hans förut söndersargade och fridlösa hjärta, en frid som rent af syntes öfverflöda, ända tills han fick ingå i den eviga fridens hem för att på ett ännu mera öfversvinneligt sätt njuta af densamma. (U. Leander "Bilder ur lifvet - Verklighetsskildringar ur fängelsets och hvardagslifvets värld" s 48)

När ängen, den vattensjuka, sitt första andpar har fått och tranbären ligga där mjuka och skifta i rött och blått, då öppnar jag port och dörr, som stängdes mot vintern förr, ty kamrarna bli mig för svåra, så snart det lider mot våra. (Erik Axel Karlfeldt "Vildmarks- och kärleksvisor" s 55; Mot våra)

(Kristus) hafwer oinskränkt magt att inlåta i Guds rike eller utesluta derifrån, allt i enlighet med Guds nåderikes gällande ordning, som gör salighet eller osalighet beroende af tro eller otro. (H.M. Melin ”Nya Testamentet” s 409)

Den 28 augusti (1855 vid Evangeliska Alliansens världskonferens i Paris) stod det religiösa läget i Sverige på dagordningen. (Ordföranden i Alliansens svenska centralavdelning, kapten Johan Christian) Bergers föredrag handlade om Sveriges kyrkliga utveckling efter reformationen. ... Särskilt prisade han kolportörerna: "I kolportörens väska finner man nyckeln till himmelen, eftersom Bibeln är himmelens nyckel." (Anders Jarlert "Sveriges kyrkohistoria - Romantikens och liberalismens tid" s 160)

Under gudstjänsten (i Pjätteryds kyrka i mitten av 1800-talet) hade väktaren ... sin plats vid dörrarna. När prästen läste syndabekännelsen, skulle han se till, att dessa höllos låsta. I övrigt voro dörrarna olåsta, till dess att kungörelser och liknande skulle föredragas, då de åter skulle låsas, vilket framgår av följande: "Af intresse för ordning och skick vid Kungl. Maj:ts och dess myndigheters kungörelsers uppläsande fann stämman tillständigt besluta, att de personer, som nödgades aflägsna sig före denna uppläsning, skulle stilla göra detta efter välsignelsens läsning under de sista tonerna af den s.k. slutversen, hvarefter dörrarne skulle hållas stängda till förekommande av störning och tidsutdrägt." Då väktaren under sin tjänstgöring ofta tog sig en styrketår, glömde han ibland både att låsa och låsa upp dörrarna. Ännu längre tillbaka i tiden sköttes vakthållningen vid kyrkdörrarna växelvis av socknens knektar. (Eric H. Anderek "Kyrkogång och församlingsliv - Protokolls- och minnesanteckningar från Pjätteryd" s 48-49; Växjö Stifts Hembygdskalender 1948)

Jag blev ensam kvar i parken. ... Länge dröjde ej svaret, då det med bönens innerliga röst påkallades. ... I den stund mörkret synes oss djupast, äro vi kanske närmast att komma till ljuset. Efter midnattstimman slår ju morgontimman, och vore det även dödsklockan, som bebådade oss frälsningens stund, vad kunna vi väl säga oss mera trösterikt, då det i livets labyrint förefaller oss trångt och mörkt, än: 'Det skall öppnas en dörr och vi skola komma ut - i ljuset.' Må än det synas oss aldrig så trångt, så stängt - vi veta det, 'en dörr skall öppnas för oss!' Nåväl då, låt oss vänta, låt oss hoppas!" (Fredrika Bremer "Familjen H***" s 142-143)


ca 1800 och tiden dessförinnan

"Prediker för allt folk, går ut i hednaländer: Är bud, som mången tror nu mer ej oss går an." Så begynner Jesper Svedberg några verser om missionen, som han tillägnade sin brorson Johan Danielsson Svedberg, då denne skulle resa ut "till att predika Kristi evangelium i Västindien". Av stroferna framgår, dels att missionstanken ej ännu var levande i den svenska kristenheten i stort, dels att Svedberg, som 1702 blev biskop i Skara, var en varm missionsvän. Hans missionsintresse var främst inriktat på indianerna och negerslavarna i Amerika. Sverige hade ju under 1600-talet upptagit kolonialmission i denna världsdel. . . . Sedan holländarna 1655 hade erövrat den svenska kolonien i Amerika, blev det andliga tillståndet bland de kvarvarande svenskarna mycket bekymmersamt. Minst av allt kunde från deras sida någon mission bedrivas bland indianerna. Att läget så småningom ändrades till det bättre berodde främst på Jesper Svedberg. Han blev (år 1696) "Eforus över de svenska församlingarna i Amerika", och som sådan gjorde han en av kärlek, kraft och visdom buren insats både för det kyrkliga arbetet bland amerikasvenskarna och för missionen bland indianer och negerslavar. De präster, som Svedberg sände ut till Amerika, lade han denna mission på hjärtat. I deras "prästabrev" skrev Svedberg bl. a.: "Var Gud där någon dörr efter sin gudomliga godhet ibland hedningarna öppna täckes skola de också där Kristus, alla Frälsare och hedningarnas ljus, genom Guds nåd förkunna." (Bertil Edvardsson "Stiftets insats i missionen" s 409-410)

Den präst som fått tjänst i en församling som inte ville ha honom hade inget gott att vänta. Söndagen före pingst 1643 skulle biskopen Nils Krokius installera den nyutnämnde Nils Torgeri i Stenbrohult. Han hade rekommenderats av domkapitlet och fått kunglig fullmakt på sin tjänst. När installationen skulle börja upptäckte man att kyrkan var låst och nyckeln borta. Det gick helt enkelt inte att komma in! Efter en timme kom nyckeln fram och dörrarna kunde öppnas. Då utbröt ett våldsamt bråk på kyrkbacken. En grupp församlingsbor försökte med våld hindra de andra från att delta i gudstjänsten. Bakom tumultet låg en av den bortgångne prästens söner som ansåg att fel person utnämnts till tjänsten. Han ville i stället se sin svåger Birger Johannis som församlingens kyrkoherde. ... Biskopen rapporterade det inträffade till Kungl. Maj:t som uppmanade landshövdingen att undersöka vad som hänt och straffa de skyldiga. Herr Nils blev till sist installerad medan Birger Johannis placerades som kaplan i Härlunda i samma kontrakt. (Olle Larsson "Smålänningar i fred och krig" s 138)

Sverige utmattat av de oförsonliga inre och yttre striderna och dess styresman en sextonårig yngling! Sådan var vårt lands belägenhet vid Gustav II Adolfs tronbestigning. ... Den närmaste och största faran hotade från Danmark. ... Kalmar, den ena av "rikets nycklar", hade redan råkat i arvfiendens händer, och den andra, Älvsborg hotades av samma öde. Den hjälte, som skulle sluta med att föreskriva Europa lagar, måste, som Geijer säger, "begynna med att återsöka nycklarne till sitt eget rike". (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1611-1660" s 33-34; Danska kriget)

Den dörr, som under medeltiden hade öppnats för missionen i Kina, var för länge sedan tillsluten, och kineserna hyste ett suveränt förakt för alla främlingar. År 1595 lyckades dock den italienske jesuiten, Matteus Ricci, som arbetade i den indiska missionen, att komma in i staden Nanking. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria från reformationen till upplysningstidehvarfvet" s 459)

Erik XIV var som renässansfurste angelägen om att vid kröningen leva upp till internationell standard. Därför tillverkades nya kröningsregalier. ... Nyckeln tillverkades (i Stockholm) av (den nederländske guldsmeden) Peter Holtswijller och blev sent färdig. I kröningsritualet finns ingen symbolförklaring och ingen bön. Nyckeln var en ny symbol enligt internationellt mönster och först i och med Karl IX:s kröning förklarades symbolen med att det var konungens uppgift att utestänga allt som var ont och innesluta allt som var gott. (Åke Andrén "Sveriges kyrkohistoria - Reformationstid" s 141)

(Sommaren 1561, ett halvår efter sin fars begravning,) var kung Erik (XIV) färdig för en ny färd till Uppsala, nämligen för att krönas. ... En stor skara prelater i full ornat tog emot konungen vid ingången till domkyrkan och ledde fram honom till koret där han efter en ed som förestavades av ärkebiskopen kläddes av till midjan och knäböjande smordes till konung med helig olja; smörjningen ägde rum på pannan, på bröstet, på skuldrorna, på armlederna och på händerna under ideligt uttalande av en bön om kraft från ovan till folkets beskärm och varjehanda dygdiga verk. Därpå kläddes han högtidligen på igen och leddes fram till sin tron, där man under övliga hyss satte kronan på hans huvud och överlämnade spiran, riksnyckeln, riksäpplet och svärdet. (Alf Henrikson "Svensk historia I" s 299-301)

Erik XIV:s kröning i Uppsala domkyrka den 29 juni 1561 var en ... storslagen renässansfest. ... Inför kröningen hade man låtit tillverka regalier av guld och ädla stenar. Kronan symboliserade den kungliga makten och äran. Spiran stod för världslig makt, och guldäpplet symboliserade herraväldet över ett stort rike. En förgylld nyckel skulle utestänga det onda. (Gullan Gerward "Renässansens fester" s 374)

Man har icke utan skäl sagt, att den gamla biskopsstaden genom Calvins kyrkliga och borgerliga anordningar i högre grad än förut blef en andlig stad. Redan i slutet af 1542 blef Kristi monogram IHS uppsatt vid sidan af Genèves vapen på alla offentliga byggnader och på portarna, till tecken att Kristus blifvit stadens herre. ... Genèves portar blefvo gästfritt öppnade för religiösa flyktingar från Italien och Frankrike, som där fingo penninghjälp och blefvo upptagna bland borgerskapet; Melanchton tröstade sig med, att han skulle kunna finna en fristad i Genève, om turkarne skulle eröfra Tyskland. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria från reformationen till upplysningstidehvarfvet" s 248-249)

Tyskar gick ut och dödade tyskar på svensk botten i ett krig emellan svenskar och danskar: den fullständiga meningslösheten i unionskrigen kan inte bättre illustreras. Under Svante Stures tid rörde det sig huvudsakligen om besittningen av Kalmar, Svea rikes nyckel, ansett som tidens starkaste fäste i Norden, närmast som ointagligt. För tillfället innehades Kalmar slott av danskarna, och de försvarade det mot en svensk belägring, som räckte i sex år, 1503-09. Högste befälhavare för belägringsstyrkan var doktor Hemming Gadh, en biskop med djupa militära insikter men utan stol. . . . Han gjorde danskarna mycken avbräck vid Kalmar, även om han inte förmådde intaga slottet. (Vilhelm Moberg "Min svenska historia berättad för folket. Andra delen." s 157)

En genomgående princip i de svenska medeltidslagarna är att nyckelbäraren var ansvarig för de byggnader och förvaringsrum dit nyckeln hörde. Om tjuvgods hittades i låsta förvaringsrum, skulle nyckelbäraren ansvara för stölden oberoende vem som ägde huset. Hittades stulet gods i de låsta skrin och kistor, dit husfrun hade nycklarna "ta är hvsprea tiuuär" (då är husfrun tjuven), blev straffet mycket hårt (Äldre Västgötalagens tjuvabalk). Nyckelbäraren fördes bunden till tinget och om husbonden vägrade lösa henne med böter, "miste hon hud och öron". På annat håll heter det att om tjuvgods hittades i hus dit husbonden hade egna nycklar var han ensam ansvarig för stöld. (Raine Borg "Lås för bondens bod" s 85)

Redan under vikingatid hade oftast husfrun d v s den gifta kvinnan ansvaret för nycklarna på gården men även någon av pigorna, s k nyckelpiga, kunde utses av husbonden eller husfrun att ansvara för nycklarna d v s vara nyckelbärare. Att ansvara för gårdens nycklar betydde ursprungligen också makt. Inte bara makt och ansvar över det inlåsta utan också över barn, trälar, kornskörd och husdjur. Kläder och mat var en annan del av ansvaret. (Raine Borg "Lås för bondens bod" s 85)

Då både kejsardömet och de hedniska templen grusades under folkvandringens stormar, trädde kyrkan fram med större kraft än förut; ännu innan kejsardömet fallit, ställdes det i skuggan af det romerska biskopsdömet. Medan kejsarinnan Placidia styrde riket å sin unge son Valentinianus III:s vägnar, blef Leo I (440-461) biskop i Rom. ... Leo var en märkvärdig blandning af en kristen uppsyningsman och en romersk censor; Roms otyglade äregirighet, dess oöfvervinneliga uthållighet, dess jämnmod i olyckor och dess fordran på världsherravälde voro samlade hos honom. ... Medan de föregående kyrkolärarne uppfattade klippan i löftet i Matt 16:18 såsom en beteckning antingen för Herren själf eller för Petri bekännelse, tillämpade Leo ordet på Petrus personligen. Denne apostel är enligt hans betraktelse icke allenast klippan och grundvalen utan himmelrikets dörrvaktare och domaren med löse- och bindenyckeln. ... Leo var ett hufvud högre än sina samtida. ... I hans predikningar ... finnas mera evangelisk fromhet och mindre munkmoral än i Ambrosii tal samt vida färre retoriska konstgrepp och godtyckliga allegorier än hos Augustinus. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 310-312; S:t Peters stol)


Ytterligare studier:

1 Krön 9:27; Job 24:23; 31:4; 34:21; Ordsp 5:21; Jer 16:17; 30:9; Hes 34:23-24; 37:24-25; Matt 7:7-8; Luk 1:69; Joh 20:23; Apg 5:19; 12:10,13-16; 16:26-27; 1 Kor 16:9; 2 Kor 2:12; Kol 4:3; 2 Petr 1:11; Upp 3:12,20; 4:1; 5:5; 20:3.


Birger Gerhardsson "De kristologiska utsagorna i sändebreven i Uppenbarelseboken (kap 2-3)"; Svensk Exegetisk Årsbok 30 (1965): 70-90.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-20; 2012-06-10; 2015-01-25)

Tillbaka till sidans topp

3:8b ... eftersom du har små/liten förmåga, och du har hållit Min utsaga och har inte förnekat Mitt namn.

Ord för ord (15 ord i den grekiska texten): eftersom små (du)-har förmåga och (du)-höll min '-n utsaga'/utsagan och inte förnekade-(du) '-et namn'/namnet mitt.


1883: ... ty du har ringa makt, och du har hållit mitt ord och icke förnekat mitt namn.

1541(1703): ... ty du hafwer liten kraft, och du hafwer hållit min ord, och hafwer icke nekat mitt Namn.

LT 1974: Jag känner din vilja: Du är inte stark, men du har försökt att lyda och du har inte förnekat mitt namn.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Mose sade till Israel: “Det var) inte eftersom/’på grund av att’ ni var en mycken/månghövdad mängd ’till sidan av’/’i jämförelse med’ alla nationerna (som) Herren tog er för Sig före (dem) och tog ut er, ty ni är endast ett fåtal ’till sidan av’/’i jämförelse med’ alla nationerna.” (5 Mos 7:7, Grekiska GT)

David talade i riktning mot (Goliat): “Du kommer i riktning mot mig i/med ett stort svärd och i/med ett spjut och i/med en sköld, och jag går i riktning mot dig i härskarors Herres namn, Guds ’av ordnande’/’som ordnar’ Israel sida vid sida, (den Gud) som du idag har förebrått.” (1 Sam 17:45, Grekiska GT)

(Psalmisten sade:) "Som/hur god Gud (är) för Israel, för dem (som är) raka/ärliga (i) hjärtat. Men (då det gäller) mig, rörde sig fötterna små/lite till sidan av ’fram och tillbaka’/’hit och dit’.” (Ps 73:1-2, Grekiska GT)

(Herren sade till sitt folk:) ”Emot ’en viss’/denne skall Jag se emot 'emellertid eller' emot den (som är) ödmjuk och stillsam och (den) som skälver (på grund av) Mina utsagor." (Jes 66:2b, Grekiska GT)

(Judas sade:) “Det är inte förmåga i mängd (som ger) krigsseger, emellertid/utan stabiliteten ut ur himlen.” (1 Mack 3:19)

(Salomo sade till Herren:) “Gudlösa ... (förnekade, att de) känna/kände Dig.” (Salomos Vishet 16:16a)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Ni kommer att vara varande hatade av alla på grund av Mitt namn.” (Matt 10:22a)

(Jesus sade till de tolv:) ”Vem som än må – alltefter omständigheterna - förneka Mig framför människorna, honom skall och/också jag förneka framför Min Fader, Den (som är) i himlar (P19, א,* א). Ni må ej uppta som en lag att Jag kom (för) att kasta/’föra ut’ en frid emot jorden. Jag kom inte (för) att kasta/’föra ut’ en frid emellertid/utan en dolk.” (Matt 10:33-34)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Den som – alltefter omständigheterna – må ge en av de här små (som följer Mig) endast en bägare kallt (vatten) att dricka, ’in i’/’med syfte på’ en lärjunges namn, amen, säger Jag er, han må inte/förvisso ej fördärva/förlora sin lön.” (Matt 10:42)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Varje/’var och en’ vem som än vad beträffar Mitt namn har låtit kvinnan (א*) vara skall ta hundrafalt och ärva tidsålderslångt liv.” (Matt 19:29)

(Människan gav till) var och en enligt/efter den egna förmågan. ... (Matt 25:15b)

Herren yttrade till (sin slav): “Väl (gjort), gode och trofaste slav. Du var (hela tiden) trofast emot/över få ting. Jag skall ’få ... att stå ner’/tillsätta dig uppå många ting. Kom in i, in i din herres fröjd.” (Matt 25:21 och 25:23)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “(Den) som – om alltefter omständigheterna – må skämmas för Mig och Mina utsagor i det här släktet, äktenskapsbryterskan och en missare (av Guds mål), för honom skall och/också Människans Son skämmas, när – alltefter omständigheterna – Han må komma i sin Faders härlighetsglans i sällskap med de heliga budbärarna.” (Mark 8:38)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Himlen och jorden skall komma vid sidan av, men mina utsagor skall inte/förvisso ej komma vid sidan av.” (Mark 13:31)

(Jesus) sade (vänd) i riktning mot alla: “Om någon vill komma bakom Mig, låt honom förneka sig själv och lyfta sitt kors ’enligt dag’/’dag för dag’ och följa Mig.” (Luk 9:23)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Jag säger till er, varje/’var och en’ som – alltefter omständigheterna – må bekänna i/med Mig framför människorna, skall Människans Son bekänna i/med honom framför * (א*) ’Guds (ting)’/’de ting som tillhör Gud’. Men den som har förnekat Mig inför människornas ögon skall förnekas inför * (א*) ’Guds (tings) ögon’/’de ting som tillhör Gud’.” (Luk 12:8-9)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Frukta ej, små/lilla, lilla hjord, eftersom er Fader har varit tillfreds med att ge er riket.” (Luk 12:32)

Herren talade till (Sina apostlar): “Om ni har tro som ett (scharlakansrött) senapskorn, hade ni (hela tiden) - alltefter omständigheterna – till * (P75,א,*א) mullbärsfikonträdet sagt: ’Var utrotad och var planterad i havet’, och – alltefter omständigheterna – hade det hörsammat er.” (Luk 17:6)

(Jesus sade till apostlarna:) “När ni – alltefter omständigheterna – må ha gjort alla de ting som alltigenom/’från början till slut’ har ordnats för er, säg att/: “Vi är onyttiga slavar. Vi har gjort (och gör) vad vi (hela tiden) stod i skuld att göra.” (Luk 17:10b)

(Petrus sade till folket:) “Varför förundrar ni er ’på det här’/’för den här sakens skull’, eller varför stirrar ni på oss, som (om) en egen förmåga eller vördnad har gjort (och gör) att (den lame) vandrar omkring?” (Apg 3:12b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Jesus sade så (’hela tiden’/’gång på gång’) (vänd) i riktning mot de judar som trodde (och hade trott) (i/på) Honom: “Om – alltefter omständigheterna – ni må stanna i Min utsaga, är ni sannerligen Mina lärjungar.” (Joh 8:31)

(Jesus sade till judarna:) ”Amen, amen säger Jag er, om – alltefter omständigheterna – någon må hålla Min utsaga, skall (א,* א) Han inte/förvisso ej titta på död(en) in i (den kommande) tidsåldern.” Judarna talade * (P66,א,* א, B) till Honom: ”Nu har vi fått (och får) kunskap, att Du har en liten demon. Abraham dog och profeterna, och Du säger; ’Om – alltefter omständigherna – någon må hålla Min utsaga, må Han inte/förvisso ej smaka död(en) in i (den kommande) tidsåldern.’” (Joh 8:51-52)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Små barn!” (Joh 13:33a)

Jesus svarade och talade till (Judas – inte Iskariot): “Om – alltefter omständigheterna – någon må välkomna Mig, skall han hålla Min utsaga.” (Joh 14:23a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Om de har hållit Min utsaga, kommer de att hålla er och/också. Alla de här tingen kommer de emellertid att göra * (א*) på grund av Mitt namn, eftersom de inte känner Den som har sänt Mig.” (Joh 15:20b-21)

(Jesus sade till Sin Fader:) ”Jag har gjort Ditt namn synligt för de människor som Du gav Mig ut ur utsmyckningen/’den utsmyckade världen’. De var (hela tiden) till Dig, och till Mig gav Du dem, och de höll/efterföljde (א,*א) Din utsaga.” (Joh 17:6)

Jesus gjorde så faktiskt och/också många andra tecken inför Sina lärjungars ögon, (tecken) vilka det är som inte är (och inte har varit) skrivna i den här bokrullen. Men de här är (och har varit) skrivna, för att ni må tro (presens konjunktiv א*,B) , att Jesus är kristusen/'den smorde', Guds Son, och för att ni, då ni tror, må ha tidsålderslångt (א,*א) liv i Hans namn. (Joh 20:30-31)

Du har och/också alla betryck (א*) på grund av Mitt namn, och du ’hade inte besvär’/’tröttnade inte’ (א,*א). (Upp 2:3, ”Efesos”)

Du får/har makt över ditt (א*) namn och förnekade inte Min tro. ... (Upp 2:13b, ”Pergamos”)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

Ibland få jag för mig att vi i församlingen lider av något slags ”James-Bond-komplex” där det tuffa och självtillräckliga ständigt hyllas. Styrka i olika former blir ett eftersträvansvärt mål. När församlingen upphör att vara de svagas gemenskap har den förlorat sitt existensberättigande. När Jesus i Uppenbarelseboken skriver till församlingen i Filadelfia lyfter han inte fram deras styrka som det som gett dem en öppen dörr, utan deras svaghet. ... Det var just svagheten som var det första kännetecknet på församlingen i Filadelfia. Förhållandet mellan svagheten och känslan av att dörren till gemenskapen var öppen är ingen slump. Jag blir mer och mer övertygad om att vi måste göra upp med vår falska präktighet om vi skall kunna erbjuda en gemenskap med öppen dörr. (Tomas Sjödin ”Osminkat” s 82)

Vår store Mästare har ej bjudit oss gå fortare med vår verksamhet än våra förmågor sträcka sig. (John Ongman "Kristlig offervillighet eller Det fördärvbringande festväsendet" s 24)

(Liten) kraft i yttre mening, yttre betydenhet; ty du är en liten församling – och hafwer ändock i det trogna bewarandet af mitt ord och i den ståndaktiga bekännelsen af mitt namn en stor inre kraft. (H.M. Melin ”Nya Testamentet” s 409)

(Guds ord) är ett dyrt Ord; bortsofwa wi det, snarka deröfwer och hålla oss icke wakna, så låtom oss ej heller wredgas om Gud en gång begynner näpsa oss derför och tillskickar oss falska profeter, utan låtom oss betänka, att wi hafwa ärligt förtjent sådant. ... Må derföre ingen hålla Guds ord för skämt; ty detta Ord är icke ett ringa Ord, utan det gäller något. Christi ord har stor wigt; det gäller hela werlden, när Han säger: Wakter eder, låten warna eder. ... Ty det är i sanning alla partiandars art, att icke kunna underlåta, att bredwid Guds ord uppkomma med något eget och särskilt, hwilket de så utsmycka, att det får ett ännu större sken och anseende, hwarigenom Guds ord och bud ställas i bakgrunden. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Sommar-afdelningen" s 128-129,136 i kommentar till Matt 7:15-23)

Der Guds ord förswinner ur kyrkan, och sqwallrare, som föregifwa sin egen konst, släppas upp på predikstolen, der är det snart ute med kyrkan, och hopen blifwer snart likadan, som deras predikanter. Så ock om hwar och en särskilt uti sitt stånd icke rättar sitt lefwerne efter Guds ord, utan förgäter detsamma och tänker uppå, huru han skall blifwa rik, eller inblandar sig uti andra twister och angelägenheter, så blifwer han snart en kall, lat christen, derefter en willfarande menniska, tills han slutligen till och med föraktar Gud, Hans ord och wilja. Derföre befaller ock Gud så ofta i Skriften, att man alltid skall handhafwa och drifwa Hans ord, gerna hör det, gerna umgås dermed och deruppå tänka både dag och natt, på det menniskans lefnad sålunda må framskrida under lof och tacksägelse, till Gud och dagligen beskådas uti denna spegel. Men dertill fordras flit och omsorg, och borde wäl hwar man härutinnan hjelpa den andra med lärdom, underwisning och förmaning. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 477 i kommentar till Gal 5:15-21)

(Kejsare) Markus Aurelius visar sig olik (den grekisk-romerske stoiske filosofen) Epiktet däruti, att medan den senare framhåller människans kraft att göra sig oberoende af ödet, så betonar den förre dess mer människans svaghet. Han tackar Gud för att han kunnat motstå de frestelser till vrede, otålighet, sorg, ängslan eller hopplöshet, som stundom ville bemäktiga honom; men han känner huru svag han dock är och beder ständigt om styrka. Med det oaflåtliga bemödandet att förbättra folkets seder parade han de blygaste förhoppningar om någon ringa framgång, men väntade ingen tidig skörd af sin sådd. "Hoppas aldrig", skrifver han, "att kunna förverkliga Platons republik! Låt det vara dig nog, om du i någon den minsta mån kunnat förbättra människorna och anse icke detta som någon sak af underordnad vikt. Hvem kan förändra människornas meningar? Och utan en förändring af deras sinnelag och tänkesätt gör du dem endast till motvillige slafvar och hycklare. Bättra dem, om du kan. Hvarom icke, så minns, att dig är gifvet tålamod, som du skall bruka till deras väl. Sedan otaliga årtusenden fördraga de odödlige gudarne tåligt människornas dårskaper, ja, öfverhopa dem med välgärningar. Men du, som har så kort tid att lefva, är du redan trött, är ditt tålamod redan slut, fast du själf är en skröplig varelse, som har Guds tålamod af nöden? Om du minns, att vi alla snart skola dö, så blir det dig lättare att älska din fiende. Det gifves blott en sak af verkligt värde: att iakttaga sanning och rättvisa och lefva utan vrede mitt ibland ljugande och orättrådiga människor." (Viktor Rydberg "Materialism och idealism" s 176-177; föreläsningar i Göteborg höstterminen 1876)

Traktaten Menachot (från Mishnah) avslutar med dessa ord: “På samma sätt finner vi i fråga om brännoffer av nötkreatur och offer av fåglar (de fattigas offer) och köttoffer uttrycket ”till en ljuvlig doft” för att lära oss att att offra mycket eller att offra lite är detsamma, förutsatt endast att en person riktar sinne och hjärta i riktning mot Gud.” (Alfred Edersheim "The Life and Times of Jesus the Messiah Part II" s 388)


Att fortsätta med:

ca 2000 - ca 1900

Jfr ”En kvinna sade till (Jesus) i mängden: ’Välsignat moderlivet, som bar dig, och brösten, som närde dig.’ Han sade till (henne): ’Välsignade de, som hörde Faderns ord. De bevarade det i sanning. Ty dagar skall komma, då ni säger: ”Välsignat moderlivet, som inte blev havande och brösten, som inte gav mjölk.”’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 83; Thomasevangeliet log. 79)

Jfr ”Jesus s(ad)e: ’Faderns rike liknar (en) kvinna. Hon tog lite surdeg, (hon gömde) den i mjöl, hon gjorde den till sto(ra) bröd. Den som har öron, han höre.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 87-89; Thomasevangeliet log. 96)

Slagkraften blir ... långt större i en stor församling genom de resurser den förfogar över och den större tillslutning av ofrälsta, som alltid är lättare att få i större samlingar. ... Baptisternas uppfattning (var) att splittring inte endast är tillåten i Guds rike utan att den är till gagn för den andliga verksamheten. Uppdelningen i de många små församlingarna är ju ett utslag av denna splittringsprincip. När allt kommer omkring, bottnar dock dessa splittringstendenser oftast i saker, som är främmande för den sammanhållande makt, som bör ligga till grund för den kristna gemenskapen. (Lewi Pethrus "Hos Herren är makten" s 147,153)

Om församlingen i Filadelfia står det, att deras fiender skola komma och tillbedja för deras fötter och förstå, att Herren har älskat dem. deras tro var alltså en segrande tro. Och dock säger Herren till den: "Du har ringa makt." "Ringa makt" kan alltså i mångt och mycket gott förenas med en segrande tro. Det är denna tanke Jesus så ofta ger uttryck åt i sin kända bild "tro såsom ett senapskorn". Därmed ville Jesus just säga: må tron vara hur ringa, hur outvecklad och oansenlig som helst; om den blott har den levande brodden! Vad är då denna "levande brodd", på vilken allt beror? Det är t i l l i t, helt enkelt tillit, obegränsad tillit. (C. Skovgaard-Petersen "Den segrande tron"; Jönköpings-Posten 1922-01-27)

Min själ är en tavla av vax i kväll och den bidar skrivarens stift. Träd, Mästare, in i mitt ringa tjäll och rista på tavlan din skrift! ... Är den värdig din hand? Är vaxet vitt för en sång om hugnad och frid? Det har renats i smärtornas smältugn titt och det väntar ödmjukt sin tid. ... Skall den randas med stjärnornas ljusa stund över sovande, enslig jord, skall du skriva i nåd på min tavlas grund, o Mästare, heliga ord? ... Ur drömmens strålande, fjärran land en sång min själ har hört; den vill vara en tavla, som Mästarns hand med flammande eldstift rört. (Jacob Tegengren ”Vaxtavlan” s II:213-214; f. 1875)


ca 1900 och tiden dessförinnan

I kyrkligt avseende var församlingen (i Brolanda) en av de bästa i stiftet. Varje söndag var kyrkan fullsatt av folk, som andäktigt och stilla deltog i gudstjänsten. (Den nytilträdande unge prästen) Magnus gladde sig icke blott över detta, han tyckte även att sången under gudstjänsterna var något alldeles särskilt. Aldrig någonsin hade han hört en församling sjunga så väl som här. ... Han tänkte, att blott i (sångerskan) Kristina Nilssons hembygd kunde man få höra en sådan underbar sång. Först här i denna trakt fick Magnus rätt lära känna den ande, som besjälade folket i hans hemtrakt, den gamla Värendsbygden, i längtan efter Gud och som gått honom själv i blodet, samt den pietet och trofasthet med avseende på fäderneärvd sed, som utmärkte detta folk. ... Ett rent och klart Guds ord måste föras fram. Vägen till livet och vägen till förtappelsen måste klart utpekas, det väntade alla av predikanten. Magnus märkte hur lätt det var, att här leva med församlingen, ty den bar prästen, bildlikt talat, på sina armar, bekännelsens och bönens armar. Icke blott i kyrkan utan även i konfirmandsalen och i prästgården i den ensamma kammaren möttes Magnus av denna kärleksfulla förtrogna ande. När han undervisade konfirmanderna, satt där långa rader med folk, som hörde på med intresse och glädje. Till pastorsexpeditionen kom många för att få tala med sin pastor i andeliga ting. Ibland blev Magnus förvånad då det hände, att några kvinnor kom dit och bad, att de skulle få sjunga för pastorn och de besökande. De sjöng "Sions sånger", psalmer ur psalmboken och Linderoths väckelsesång: "Ingen hinner fram till den eviga ron, som sig ej eldigt framtränger ..." (Margit Assarsson "Under tindrande stjärnor" s 198-199; år 1887)

Henrik Schartau, född 1757, död 1825, komminister i Lunds domkyrkoförsamling från 1785, kontraktsprost 1813. ... Hans förkunnelse kännetecknas av allvar, klarhet, logisk tankereda och ett energiskt omsättande av tron i vardagsgärningen. ... Kring hans dödsbädd samlades många vänner. Det stränga ansiktets höga majestät upplystes av ett himmelskt glädjeskimmer. ... Han samtalade mycket med dem som omgav honom. – ”Sextiosju år – så lycklig har jag aldrig varit.” – ”Snart blir den stora sabbaten.” – ”Tagen eder till vara att lämna den Guds ords lärdom I haven fått, och bortbyten den ej mot vältalighetens fraser!” Efter dessa ord dog han. (Sven Danell ”Sagt inför döden” s 95-96)

Huvudsumman av vad Schartau genom sina predikningar och sin kateketiska verksamhet ville inskärpa var denna: Nödvändigheten för en kristen att akta sig för den falska andligheten eller den, som 1) går utom Guds ord, 2) mot Guds ord, 3) mot det allmänna förnuftets grundsanningar, helst Gud, som ock givit oss förnuftet, ej kan motsäga sig själv genom att giva oss något oförnuftigt. (E.J. Ekman "Inre missionens historia" s 158)

Otvivelaktigt var Abraham Angermannus en hård natur, vars beslut och handlingar stundom ge intryck av hänsynslöshet och fanatism. Han saknade den smidighet och anpassningsförmåga, som äro nödvändiga för en person i ledarställning. Säkerligen var samarbetet med honom ofta påfrestande. Han ägde emellertid karaktärsegenskaper, som övervägde dessa brister. Genom sin sanningskärlek och sitt rakryggade uppträdande vann han allas respekt. Den överväldigande majoritet, varmed han valdes till ärkebiskop, visar tydligt, att det svenska prästerskapet högt värderade den stridbare kyrkomannen. Sympatiyttringarna för honom efter avsättningen äro också säkra bevis för att mäster Abrahams verksamhet som ärkebiskop hade uppskattats. Trots alla de anklagelser och angrepp, för vilka Angermannus utsattes av såväl Johan III som Karl IX, kan det inte undgå den som forskar i tidens aktmaterial, att de båda bröderna i själ och hjärta hyste aktning för den omutlige motståndaren, som aldrig kompromissade med sin övertygelse. (Ragnar Ohlsson "Abraham Angermannis" s 458)

Mycken papistisk villfarelse fanns kvar och mycken okristlig styggelse. För att göra slut på det där och upprätta kyrkotukten drog ärkebiskop Abraham Angermannus till våren (1596) ut på en visitationsresa. ... Ärkebiskopen hade fullmakt av hertig Karl att med biträde av stiftens biskopar, landskapens lagmän och ståthållare samt militärbefälet inventera och beivra synden i landet. I varje församling skulle allt folket möta ärkebiskopen vid kyrkan där kyrkoherden då skulle överlämna en förteckning på sockenbor som hade gjort sig skyldiga till trolldom, hor, svalg, kiv, svordom eller olydnad mot föräldrar och överhet, och anmälas skulle vidare alla som inte var rättrogna, bröt sabbaten, försummade gudstjänsten eller inte kunde katekesen. Kyrkoherdarna var vid risk av avsättning skyldiga att lämna dessa uppgifter. Deras egen gudlighet skulle också undersökas, och deras församlingsbor skulle få komma med eventuella klagomål. De bevarade visitationsprotokollen gäller Linköpings stift som på den tiden var mycket större än nu, ty dit hörde alltjämt större delen av Småland samt Öland. Den energiske biskopen hann handlägga vid pass sjuttonhundra mål och utdöma en massa staff som vanligen verkställdes omedelbart; han åtföljdes för det ändamålet av några starka studenter, "robusti scholastici", som pryglade folk med ris och därpå hällde iskallt vatten över dem. I en enda församling fanns ingenting att anmärka, nämligen Klockrike, och för en del skogiga socknar är protokollet magert därför att syndarna visligen höll sig undan, men annars är det en färgstark och fantasieggande bild man får av livet i Sverige. (Alf Henrikson "Svensk historia I" s 366-367)


Att avrunda med:

Älskling, skicka mig en liten by, stora städer ger mig huvudbry. ... Bilarna i Budapest blir fler, jäkt och stängsel överallt jag ser. ... Låt mig leva, lycklig, i ett vinpresshus, nära Balaton, vid popplars sus. ... Älskling, lova! Sänd en liten by, vin och rosor, sommarguld och du! (Bo Setterlind ”Kärlekens lov” s 97; Drömmen om frihet)


Sångarna:

Helige Ande, var i vår svaghet! Nu med Guds kärlek fyll våra hjärtan, så att vi alltid älskar varandra. Helige Ande, kom till oss du. (DT Niles-A Frostenson: Psalmer och Sånger 349:3)

I dig har jag funnit den tryggaste hamn, o giv, att jag aldrig förnekar ditt namn. Jag troget vill följa i Frälsarens spår, tills målet jag hunnit och himlen jag når. (S Larsson: Psalmer och Sånger 420:3)

I dag får du vandra med Jesus och vittna i gärning och ord – om livet du funnit i honom och ljusare göra vår jord. (M Södersten-Johansson: Psalmer och Sånger 466:1)

Det kära ord, det enkla ord, Som mänskor dock förgäta, Hvar är en mänsklig visdom spord, Som därmed sig kan mäta? Hvar gifver världen oss en grund, Så fast att därpå bygga, Som ordet af Guds egen mun, Det eviga och trygga? ... Har du det ordet sökt till stöd, När andra stöd dig svikit; Har du från världens storm och nöd In i den hamnen vikit; Då vet du, hvad du tryggas vid, Hvar du kan fasthet finna; Då känner du en ort af frid, Dit inga sorger hinna. (JL Runeberg: Sång 106:3-4; jfr Psalmer och Sånger 64:4-5)

Lär oss troget taga vara På det ord oss givet är! Led oss i ditt ljus , det klara, På den väg, som till dig bär! Håll vårt hjärta för dig för dig stilla, Låt ej otron oss förvilla, Herre, låt oss ej förspilla Nådestunden, du beskär. (L Sandell-Berg: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 532:2; jfr Psalmer och Sånger 81:2)

Hur ljuvligt att få vara en ton från himmelen, Ifrån Guds eget väsen, Den rena kärleken. Här nere ofta höras Så många missljud blott, Men Gud är saligheten, Säll den som det förstått. ... När anden stilla vilar, Förlorad uti Gud, I hjärtats inre formas De rena lovsångsljud. Guds Andes milda susning Från fadershjärtats härd Då bringas fram i toner Ifrån en inre värld. ... Men icke blott i toner, Ej blott i yttre ord, De skönjas i de väsen, Där Andens kraft blir spord. När Gud slår an ackordet I himmel och på jord, Då bliver hela mänskan En lovsång utan ord. ... Men för att därtill komma Man måste bliva tom, Det måste bringas tystnad I hjärtats helgedom. När Herren där vill tala, Man måste vara still, Att han med instrumentet Får göra vad han vill. ... När alla självljud tystnat Och strängen brustit här, Den uti Jesu händer Kan bli vad han begär. Se, det är hemligheten, Att Gud ifrån sin tron Blott ur ett brustet hjärta Kan bringa fram en ton. (L Hofgren: Andliga Sånger 1936 nr 305:1-5; jfr Psalmer och Sånger 677:1-4)

Det ordet skall vara min tröst och mitt ljus. I morgon det ljuder ännu i ditt hus. Jag dit med de fromma så gärna då vill, Och själen hon längtar och trängtar därtill. (JO Wallin: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 453:3; jfr Psalmer och Sånger 437:4)

Men du, o Gud, som gör vår jord Så skön i sommarns stunder, Giv att jag aktar främst ditt ord Och dina nådesunder. Allt kött är hö, Och blomstren dö, Och tiden allt fördriver; Blott Herrens ord förbliver. (CD af Wirsén: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 476:3; jfr Psalmer och Sånger 201:3)

Räds ej bekänna Kristi namn, Om världen än det skyr. Det är ett fäste och en hamn, När allting annat flyr. ... Blygs ej vid Kristi ord, ty vet Att i det ordet bor Guds kraft till frid och salighet För var och en som tror. (EN Söderberg: Sånger och Psalmer 1951 nr 307:1-2; jfr Psalmer och Sånger 88:1-2)

Det finns ett härligt namn, ett skönt och ljuvligt namn, ett namn som bringar frid, Jesus, Guds Son. Han, som det namnet bär, konungars konung är, underbart är hans namn, Jesus, Guds Son. Han är min herde, min salighets klippa, allsmäktig Gud han är. Lov, pris och ära vi honom bära, Underbart är hans namn, Jesus, Guds Son. (L Thanner: Segertoner 1988 nr 348:1)

Vem är lögnaren, om ej den som förnekar att/: “Jesus är inte kristusen/'den smorde'.”? Den här är antikristusen/antikrist, den som förnekar Fadern och Sonen. (1 Joh 2:22)


Ytterligare studier:

Matt 17:20; Mark 9:42; Luk 9:48; 17:2; Joh 5:24; 8:43,52; 15:7.


Evald Lövestam "Apokalypsen 3:8b"; Svensk Exegetisk årsbok 30 (1965): 91-101.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-20; 2012-06-10; 2015-01-26)

Tillbaka till sidans topp

3:9a Skåda, Jag har gett (och ger) (א,*א) (er) ut ur motståndarens synagoga de som säger sig själva vara judar, och de är (det) inte, emellertid/utan de ljuger.

Ord för ord (17 ord i den grekiska texten): skåda (jag)-har-gett-(och-ger) ut-ur '-n synagogan'/synagogan '-ns motståndares'/motståndarens (av)-de sägandes sig-själva Judar vara, och inte (de)-är emellertid (de)-ljuger.


1883: Se, jag vill gifva ur Satans synagoga några af dem, som säga sig vara judar och icke äro det utan ljuga; ...

1541(1703): Si, jag will gifwa dig utu Satans hop, de sig säga wara Judar, och äro icke, utan ljuga; ...

LT 1974: Lägg märke till detta: Jag ska tvinga dem som går Satans ärenden, medan de påstår att de är mina, (men de är det inte – de ljuger). ...


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Det var/fanns (hela tiden) inte vatten (i/för) synagogan, och de församlade sig mot Mose och Aron. … (De sade till Mose:) ”’För att’/’på grund av’ vad har ni lett upp Herrens synagoga in i det här ödelagda (området)? … Och ’för att’/’på grund av’ det här vad/varför har ni lett oss upp ut ur Egypten?” (4 Mos 20:2,4a,5a, Grekiska GT)

Många av nationerna ’skars runt om’/omskars (hela tiden) och levde (hela tiden) på judiskt sätt på grund av fruktan av/för judarna. (Ester 8:17b, Grekiska GT)

(Jesus, Syraks son, sade:) "I missares (av Guds mål) synagoga kommer eld att bränna ut/upp (alla), och i en olydig nation har vrede bränt ut/upp (alla)." (Syr 16:6)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Laglösas synagoga och deras avslutning (är) en eldslåga.” (Syr 21:9b)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Johannes Döparen sade till många av fariseerna och saddukeerna som kom för att döpas:) “Ni må ej tänka (att ni kan) säga i er själva: ’Vi har Abraham (till) far.’ Ty Jag säger er, att Gud förmår resa upp barn till Abraham ut ur/av de här stenarna.” (Matt 3:9)

Jesus säger till (förtalaren): "Dra dig tillbaka, motståndare! Ty det har skrivits (och är skrivet): 'Du skall kasta Dig ner (vänd i riktning mot) Herren, din Gud (för att tillbe Honom), och Honom ensam skall du tjäna.'" (Matt 4:10)

(Jesus sade till Sina lärjungar: ”Människorna) skall piska er i sina synagogor.” (Matt 10:17b)

(Jesus sade till de sjuttio:) “Skåda, jag har gett (och ger) er den (rättsliga) myndigheten att trampa ovanpå ormar och skorpioner och emot varje fiendens förmåga, och ingenting kommer att (א,* א, A) * (א*) handla orättfärdigt (emot) er.” (Luk 10:19)

Petrus talade: “Ananias, på grund av vad har motståndaren lemlästat (א*) ditt hjärta, att 'ljuga dig'/'du ljuger för' den Helige Ande?” (Apg 5:3a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(De judar som till att börja med trodde på Jesus) svarade och talade till (Jesus): “Vår fader är Abraham.” Jesus säger till dem: ”Om ni är Abrahams barn, gjorde/’hade ... gjort’ ni (hela tiden) Abrahams gärningar. Men nu söker ni döda Mig, en människa som har samtalat (och samtalar) sanningen till er, som Jag hörde från sidan av Gud. Det här gjorde inte Abraham.” (Joh 8:39-40)

(Jesus sade till de judar som till att börja med trodde på Honom:) ”På grund av vad har ni inte kunskap om Mitt sätt att samtala? Eftersom ni inte förmår höra Min utsaga. Ni är ut ur/av förtalarens/Judas' fader, och ni vill göra er faders begärelser. Den där var (hela tiden) en människodråpare från en början, och han står inte (och har inte stått) i sanningen, eftersom det inte är/finns sanning i honom. När han – alltefter omständigheterna – må samtala lögnen , samtalar han ut ur/av de egna tingen, eftersom han är en lögnare och ’dess fader’/’lögnens fader’.” (Joh 8:43-44)

Judarna hade allaredan ’satt (och satte) tillsammans’/’ordnat (och ordnade)’ för att om – alltefter omständigheterna – någon må bekänna honom (vara) kristus/smord, han måtte bli bortledd/bortförd (från synagogan). (Joh 9:22b)

De kommer att göra/få er bortledda/bortförda från synagogan. Emellertid/förvisso kommer en stund, ‘för att’/då 'varje den'/’var och en’ som har dödat er må tänka (att) han för/utför en gudstjänst till/åt Gud. (Joh 16:2)

Skåda, Han kommer i sällskap med molnen. (Upp 1:7a)

(Jag känner) hädelsen, den (א,* א) ut ur dem som säger sig själva vara judar och de är inte (det) emellertid/utan en motståndarens synagoga. (Upp 2:9b, ”Smyrna”)


Exegeter, evangelister med flera:

"Det finns bankruttörer också bland chassiderna", invände min bror. "Du vet inte, far, vad som händer i Nalevkedistriktet eller i Lodz. Varannan köpman förklarar sig i konkurs. De skriver på skuldsedlar, och sedan underlåter de att betala intill dess att de kan gå i konkurs. Så går de med på trettio kopek per rubel och kan fortsätta att göra affärer igen." ... "Svindlare!" utbrast far. ... "En skojare är ingen chassid och en chassid är ingen skojare - han kallar sig bara chassid. Och vad kan man göra åt det? Vem som vill kan kalla sig 'guvernör'." (Isaac Basjevis Singer "På vår gata" s 253)

Vid den rannsakning som ... sedermera ... ägde rum i Mora socken i Dalarne var huvudinnehållet av de klagandes berättelser ... följande: Det finnes personer, till större delen av kvinnokönet, som i lönndom äro tillgivna en dyrkan, vilken står i den fientligaste motsats till den kristna religionen. Dessa kristendoms-fiender erkänna djävulen för sin herre, vällusten för sitt levnadsmål, onda gärningar för tillåtliga samt förfoga över hemliga kunskaper, medelst vilka de kunna göra övernaturliga ting. Dessa personer känna varandra inbördes och mötas på ett blott av dem själva känt ställe, som nämnes Blåkulla, där de i närvaro av sin herre och mästare fira bullrande fester och överlämna sig åt sinnliga njutningar. (Viktor Rydberg "Fribytaren på Östersjön II" s 294; Trolldomsmålet; 1600-talet)

Detta bör ... wi weta, det wi icke sitta i en säker lustgård. Käre, kunde djewulen komma till Adam och Eva i paradiset, har han kunnat komma till andra Guds barn, ja, till Christus sjelf, Matth. 4:3, så kan han wäl ock komma till dig. Låtom oss derföre flitigt bedja och åkalla Gud, att wi må kunna waka mot djefwulen, så att han icke förer oss i otro samt allehanda synd och anfäktning. Han har nu (år 1530) på riksdagen i Augsburg haft sådant i sinnet, samt försökt att rycka oss från tron. Hade detta hans anslag lyckats honom, så skulle han dernäst hafwa anställt mord. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Sommar-afdelningen" s 319 i kommentar till Matt 18:1-11)

Allt, som icke är Christi röst, är en främmande röst, en djefwulslära, som wi böra undfly. Der hör du, hwad Christus sjelf dömmer om lärorna, hwad Hans kyrka skall höra och lära, hwad som är kyrkans bud eller icke. Kyrkan har ingen annan lära än Christi, ingen annan lydnad än Christi. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 32)


Paulus sade till de troende i Korint: “Motståndaren själv omformar sig ’in i’/till en ljus(et)s budbärare. Så (det är) inte ett/något stort, om och/också hans tjänare omformar sig som rättfärdighet(en)s tjänare.” (2 Kor 11:14b-15a)

Om vi – alltefter omständigheterna – må tala, att vi har gemenskap i sällskap med Honom, och vi må vandra omkring i mörkret, ljuger vi och gör inte sanningen. (1 Joh 1:6)


Grekiska ord:

pseudomai (ljuga) (i NT + exempel i Apokryferna) Apg 5:3; 1 Joh 1:6; Upp 3:9 – 1 Mack 11:53; Salomos Vishet 12:24; Susanna v 55,59(Theod); Bel och Draken v 11(12)(Theod); Matt 5:11; Apg 5:4; Rom 9:1; 2 Kor 11:31; Gal 1:20; Kol 3:9; 1 Tim 2:7; Hebr 6:18; Jak 3:14.


Ytterligare studier: Rom 2:28-29.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-20; 2012-06-10; 2015-01-26)

Tillbaka till sidans topp

3:9b Skåda, Jag skall göra dem, för/så att de skall anlända och kasta sig ner inför, inför dina ‘fötters ögon’/fötter och du skall få kunskap (א,*א), att Jag har välkomnat dig.

Ord för ord (17 ord i den grekiska texten): skåda (jag)-skall-göra dem för-att (de)-skall-anlända och (de)-skall-'(kyssa-i-riktning-mot)'/'kasta-sig-ner-(inför)' inför-ögon '-nas fötters'/fötternas dina och (du)-skall-få-kunskap att jag välkomnade dig.


1883: ... se, jag skall göra så, att de komma och tillbedja för dina fötter och förstå, att jag har älskat dig.

1541(1703): ... si, jag will drifwa dem dertill, att de skola komma, och tillbedja för dina fötter, och skola weta, att jag hafwer älskat dig.

LT 1974: ... att falla ned för dina fötter och erkänna, att det är dig jag älskar.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Mose sade till Israel: “Det var) inte eftersom/’på grund av att’ ni var en mycken/månghövdad mängd ’till sidan av’/’i jämförelse med’ alla nationerna (som) Herren tog er för Sig före (dem) och tog ut er, ty ni är endast ett fåtal ’till sidan av’/’i jämförelse med’ alla nationerna, emellertid/utan Herren välkomnade er ’till sidan av’/’i jämförelse med’ (dem).” (5 Mos 7:7-8a, Grekiska GT)

(David sade till Herren:) “Alla nationernas ätter kommer att kasta sig ner inför, inför Dina ögon.” (Ps 22:27b eller 22:28b, Grekiska GT)

(David sade till Herren:) "Alla nationerna, så många som Du har gjort, skall anlända och kasta sig ner inför, inför Dina ögon, Herre." (Ps 86:9a, Grekiska GT)

(Herren sade till Israel:) ”... Du förhärligades, och Jag har välkomnat dig. (Jes 43:4a, Grekiska GT)

(Herren sade till Sin smorde:) “Höga/upphöjda män skall stiga igenom/över emot dig, och de skall vara dina slavar, och de skall följa bakom dig och vara (och ha varit) bundna (med) handbojor, och de skall kasta sig ner inför dig (för att hedra dig), och de skall be i dig, eftersom Gud är i dig, och de skall tala: ’Det är/finns inte en gud ’mer än’/utom Dig.’”. (Jes 45:14b, Grekiska GT)

(Herren sade till Jerusalem: "Nationerna) skall kasta sig ner inför dig emot jordens ansikte/yta och slicka dina fötters grus. Och du skall få kunskap, att Jag (är) Herren, och över (dig) skall inte dras (någon) skam." (Jes 49:23b, Grekiska GT)

Herren skådades fjärran ifrån för/av (Sitt folk Israel) (och Han sade): "Jag har välkomnat dig till ett tidsålderslångt välkommen.” (Jer 31:3a, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Förtalaren sade till Jesus:) “Om Du så – alltefter omständigheterna – må kasta Dig ner inför (mig), inför mina ögon, skall alla ting vara Dina.” (Luk 4:7)

(Efter lögnarnas död) blev det en stor fruktan emot/över hela (församlingen) av utkallade och emot/över alla de som hörde de här tingen. (Apg 5:11)

Då Cornelius hade fallit/’fallit ner’ emot (Petrus') fötter, kastade han sig ner inför (honom). (Apg 10:25b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Det) var (hela tiden) några greker ut ur/av dem som steg upp, för att de måtte kasta sig ner i/vid högtiden. (Joh 12:20)

(Jesus sade till sin Fader:) ”utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ må ha kunskap, att Du har skickat bort Mig och har välkomnat dem, helt och hållet som Du har välkomnat Mig.” (Joh 17:23b)


Exegeter, evangelister med flera:

Tröst i bedrövelsen. Vapen i kampen. Styrka i missmodet. Mat för själen. Evighetsord i en förgänglig värld. Lärjungarna hade fått det bästa de kunde få. Guds eviga, kraftiga ord. ... Ta vara på Guds ord, så skall Guds ord ta vara på dig. (Fredrik Wislöff "Vilen eder litet" s 50 i kommentar till Joh 17:14)


Paulus sade till de troende i Efesos: "Kristus välkomnade (församlingen) av utkallade och ’gav Sig själv till sidan av’/’överlämnade Sig själv’ till förmån för henne." (Ef 5:25b)


Ytterligare studier: 5 Mos 4:37; 10:15; 23:5; 1 Kung 10:9; 2 Krön 2:11; 9:8; Ps 72:9; Jes 45:23; 60:14; 63:9; Hos 3:1; Matt 2:1-2; 4:8-9; Joh 11:3; 13:1,34; Rom 8:37; 2 Thess 2:16; Upp 15:4.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-20; 2012-06-10; 2015-01-26)

Tillbaka till sidans topp

3:10a Eftersom du har hållit (fast) Min uthållighets utsaga, skall och/också Jag * (hålla fast) (א,*א) dig ...

Ord för ord (9 ord i den grekiska texten Sinaiticus): eftersom (du)-har-hållit '-n utsaga'/utsagan '-s uthållighets'/uthållighets min, och/också-jag dig


1883: Emedan du har bevarat mitt tålamods ord, så skall ock jag bevara dig ...

1541(1703): Efter du hafwer hållit mitt tålamods ord, skall ock jag bewara dig ...

LT 1974: Eftersom du troget har varit lydig trots förföljelser, ska jag bevara dig ...


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren sade till Israel:) ”Ni skall vakta/hålla alla Mina befallningar och alla Mina domsutslag och göra dem, vilka, då en människa har gjort dem, hon skall leva i dem.” (3 Mos 18:5a, Grekiska GT)

(Mose sade till Israel:) ”Det skall vara vid den tid då ni – alltefter omständigheterna – må höra alla de här grundlagarna och vakta/hålla och göra dem … (att Herren din Gud) kommer att välkomna dig.” (5 Mos 7:12a,13a, Grekiska GT)

(Mose sade till Israel:) "Herren, din Gud, har lett dig i det ödelagda (området dessa fyrtio år), på så sätt (att) Han måtte behandla dig illa och sätta dig på prov och alltigenom ha kunskap om tingen i ditt hjärta, om du måtte vakta hans bud eller inte." (5 Mos 8:2b, Grekiska GT)

(Mose sade till Israel:) ”Herren har idag tagit dig till sig (för) att ’bli dig’/’du skall bli’ ett folk som är runt omkring Honom … (för) att vakta/hålla alla Hans bud, (för) att Han skall vara/sätta dig ’över ovanpå’/’högt över’ alla nationerna, som (ett folk som) Han har gjort, ’att benämnas’/namnkunnigt, och/både ett föremål för beröm och härligt.” (5 Mos 26:18-19a, Grekiska GT)

(Salomo sade:) ”Uttalat lycklig (är) den som vaktar/håller lagen.” (Ordsp 29:18b, Grekiska GT)

(Tobit sade:) “Du, (min son), håll lagen.” (Tobit 14:9a, BA)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Ni kommer att vara varande hatade av alla på grund av Mitt namn, men den som har ’stannat bakom’/’hållt ut’ in i ett slut, den här skall räddas.” (Matt 10:22)

(Jesus sade till en rik människa:) “Om du vill komma in i, in i livet, håll buden.” (Matt 19:17b)

(Jesus sade till Sina lärjungar: ”Lär de blivande lärjungarna) att hålla alla ting så många som Jag har ålagt er.” (Matt 28:20a)

(Utsädet) i den fina jorden är de här, ’vilka som än’/som då de hört utsagan, ’håller ner’/bevarar den i ett fint och gott hjärta och för med sig frukt i/med uthållighet.” (Luk 8:15)

(Jesus sade till en kvinna:) ”Lyckliga de som hör Guds utsaga och som vaktar/håller (den).” (Luk 11:28b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Skaffa/vinn era själar i er uthållighet!” (Luk 21:19)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus sade till judarna:) ”Amen, amen säger Jag er, om – alltefter omständigheterna – någon må hålla Min utsaga, skall (א,* א) Han inte/förvisso ej titta på död(en) in i (den kommande) tidsåldern.” Judarna talade * (P66,א,* א, B) till Honom: ”Nu har vi fått (och får) kunskap, att Du har en liten demon. Abraham dog och profeterna, och Du säger; ’Om – alltefter omständigherna – någon må hålla Min utsaga, må Han inte/förvisso ej smaka död(en) in i (den kommande) tidsåldern.’” (Joh 8:51-52)

Jag ger dem tidsålderslångt liv, och de må inte/förvisso ej fördärvas in i (den kommande) tidsåldern, och inte/förvisso må ej (א,*א) någon röva bort dem ut ur Min hand. Vad Fadern har gett (och ger) Mig är större än alla (א*). Och ingen förmår att röva bort ut ur Faderns hand. (Joh 10:28-29)

Jesus svarade och talade till (Judas – inte Iskariot): “Om – alltefter omständigheterna – någon må välkomna Mig, skall han hålla Min utsaga, och Min Fader skall välkomna honom, och Vi skall komma i riktning mot honom och göra en boplats vid sidan av honom. Den som ej välkomnar Mig håller inte Mina utsagor.” (Joh 14:23-24a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Helt och hållet som Fadern har välkomnat Mig, har och/också Jag välkomnat er. Stanna i välkomnandet, (i) Mitt (välkomnande). Om – alltefter omständigheterna – ni må hålla Mina bud, stanna i Mitt välkomnande, helt och hållet som och/också (א,*א) Jag har hållit (och håller) Min Faders, Mina (א*) bud, och stannar i Hans välkomnande.” (Joh 15:9-10)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Om de har hållit Min utsaga, kommer de att hålla er och/också. Alla de här tingen kommer de emellertid att göra * (א*) på grund av Mitt namn, eftersom de inte känner Den som har sänt Mig.” (Joh 15:20b-21)

Lycklig den som läser och de som hör profetians utsaga (א,*א) och håller de ting som hade varit (och var) skrivna i den, ty den lägliga tiden (är) nära/’i närheten’. (Upp 1:3)

Jag, Johannes, er broder och en i gemenskap tillsammans med (er) i betrycket och ett rike och en uthållighet i Jesus. (Upp 1:9a)

Jag känner dina gärningar och ditt (א,* א) besvär och din uthållighet. (Upp 2:2a, ”Efesos”)

Jag känner dina gärningar och (ditt) välkomnande och (din) tro och * (א*) uthållighet * (א,*א). (Upp 2:19a, ”Thyatira”)

Den som segrar och den som håller Mina gärningar intill slut(et), honom skall Jag ge (rättslig) myndighet uppå/’med avseende på’ nationerna. (Upp 2:26, ”Thyatira”)

Dra dig * (א,*א) till minnes hur du har tagit (och tar) och (hur du) hörde och håll (det) och ändra sinne. (Upp 3:3a, ”Sardes”)

Du har små/liten förmåga, och du har hållit Min utsaga och har inte förnekat Mitt namn. (Upp 3:8b, ”Filadelfia”)


Exegeter, evangelister med flera:

De (i pingströrelsen) som greps av väckelsen ville, som den norske pionjären TB Barratt uttryckte det, ”fram till urkristendomen”. Apostlatidens församlingsliv var ett ideal att nå fram till och inte – som den ofta uppfattats – en primitiv begynnelse. Mycket i pingstförkunnelsen har därför handlat om vägen till fortsatt urkristen väckelse. (Olof Djurfeldt "Pingst i Sverige 2002" s 6-7)

Det är beklagligt att en del av oss som har prövat Guds frälsande kraft dock tvivlar på hans makt att bevara oss. Förstår vi då inte att han som ger oss nåd också förmår att uppehålla oss i nåden? (Watchman Nee "Ett dukat bord i öknen" s 26)

Oftast betecknas i våra dagar de kristna som har en bestämd andlig ståndpunkt som en fara för den kristna verksamheten. Den som vill hålla sig till urkristendomens ideal och Jesu och apostlarnas föredöme i fråga om ståndaktighet får nöja sig med att bli misstänkliggjord, motarbetad och inte sällan offentligen trakasserad. (Lewi Pethrus ”Under den Högstes beskärm” s 202)

Märk sambandet mellan att församlingen har tagit vara på ordet (budet) och att Herren tagit vara på församlingen. (Olaf Moe "Johannes Uppenbarelse" s 118)

(Barbro) levde i en dödens skördetid och hade (under första världskriget) haft sin plats vid dödsrikets portar och sett människor hopvis försvinna genom dem, men aldrig hade hon varit vissare om det eviga livets makt över döden, ty aldrig hade hon varit trägnare i Ordets begrundan än nu. Hon levde i en tid av tilltagande ondska, världsångest och mörker, men aldrig hade hon skådat efter Guds rikes tillkommelse hoppfullare än nu, ty hon levde sig in allt djupare i profetians ande och visste, att ondskan måste taga överhand och natten mörkna till midnatt, innan Kristus kunde komma åter. Därför blev hon modigare ju mörkare det blev, ty desto närmare måste då han vara, som skall komma. "Tänk, Svante, om vi skulle få uppleva hans ankomst tillsammans!" sade hon, och i hennes blå ögon lyste en stråle av brudförsamlingens väntan efter brudgummen. "Då gäller det för oss att under getsemaneångest och golgatamörker hjälpas åt att vaka och bedja och härda ut." "Tror du vi skulle kunna det, om det bleve vår lott? Härda ut som martyrer, menar jag?" undrade han betänksam. "Inte om vi bleve lämnade åt oss själva. Men i martyrtider är det Jesus själv, som lider i sin församling och segrar. Nog vore det värdt att få vara med i den sista striden för att också få vara med när hans rike skall bryta igenom till makt och härlighet. Tänk du, när kärleken ska regera på jorden i stället för hatet, som nu!" Med strålande längtan sågo de båda tillsammans fram mot den morgon, som ännu ej skymtade för annat än tron. Men det är dock tron, som övervinner världen. (Elisabeth Beskow "Ols Barbro" s 303-304)

En själ, som swärmar wida omkring, är för många snaror blottställd; men den till arken hastande dufwan winner säkert beskydd. (Thomas a Kempis "Lilla Kempis" s 27)


Sångarna:

Lofva vill jag Herran, Herran, Ty han hafver hört min röst. Han är, då all hjelp syns fjerran, Dock min starkhet, sköld och tröst. Han de ondas kraft förtager Och sitt barn ur faran drager. (G Ållon: Psalm 264:1; jfr Psalmer och Sånger 8:1)

(Den som nu skyndar till korset och såren) Han kan nu sjunga av hjärtat: Jag funnit Jesus, min största, min dyrbara skatt. Allt vad jag önskat, det har jag nu vunnit, Ljuset har ändat min säkerhets natt. Denne vän fasthåller jag Till min sista levnadsdag. (L Linderot: Psalmisten 247:4; jfr Psalmer och Sånger 266:3)


Paulus sade till de troende i Rom: “Betrycket ’arbetar helt och hållet’/medför uthållighet.” (Rom 5:3b)

(Paulus och Silvanus och Timoteus sade till de troende i Thessalonike: “Vi kommer ihåg) er trons gärning och (ert) besvär i välkomnandet och (ert) tålamod i hoppet.” (1 Thess 1:3a)

Paulus sade till de troende i Thessalonika: “Vi själva berömmer oss i/av, i/av er i Guds (församlingar) av utkallade ’till förmån för’/över er uthållighet och tro i alla era förföljelser och betryck, (i) vilka ni håller upp/ut.” (2 Thess 1:4)

Paulus sade till Timoteus: “Om vi ‘stannar bakom’/’håller ut’, skall vi och/också vara kungar tillsammans med (Kristus Jesus).” (2 Tim 2:12a)


Ytterligare studier: Ps 62:5(6); Matt 24:13; Joh 17:6.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-20; 2012-06-10; 2015-01-27)

Tillbaka till sidans topp

3:10b ... ut ur prövningens stund, den som står i begrepp att komma uppå hela (den bebodda) världen (för) att pröva dem som bor uppå jorden.

Ord för ord (18 ord i den grekiska texten): ut-ur '-en stund'/stunden '-ens prövnings'/prövningens den stående-i-begrepp-att komma uppå den (bebodda)-värld hela (att)-pröva dem boende uppå '-en jord'/jorden.


1883: ... från den frestelsestund, som skall komma i hela världen för att fresta dem, som bo på jorden.

1541(1703): ... för frestelsens stund, hwilken tillstundar allo werldene, till att fresta dem som bo på jordene.

LT 1974: ... från den tid av stora vedermödor och frestelser, som ska komma över världen för att pröva alla levande varelser.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Mose sade till Israel:) "Herren, din Gud, har lett dig i det ödelagda (området dessa fyrtio år), på så sätt (att) Han måtte behandla dig illa och sätta dig på prov och alltigenom ha kunskap om tingen i ditt hjärta, om du måtte vakta hans bud eller inte." (5 Mos 8:2b, Grekiska GT)

(Gud) gjorde två arvslotter, en för Guds folk och en för alla nationerna. Och de här två arvslotterna kom in i en stund och en läglig tid och in i en domsdag inför Guds ögon och i alla nationerna. (Ester 10:3gb-h/F7b-8, Grekiska GT)

(David sade: “Herren) skall döma (den bebodda) världen i/med rättfärdighet.” (Ps 9:8a eller 9:9a, Grekiska GT)

(Profeten sade till Guds folk:) ”Träd fram, mitt folk! Kom in i, in i dina förrådshus och stäng till dina dörrar. Göm dig undan en små-/liten (stund) ... ända till Herrens vrede – alltefter omständigheterna – må ha kommit vid sidan av. Ty skåda, Herren leder vreden från det heliga emot, emot dem som har sin bostad ’i uppå’/uppå jorden.” (Jes 26:20-21a, Grekiska GT)

(Judit sade:) "’Till sidan av’/förutom alla de här tingen må vi vara tacksamma mot Herren; vår Gud, Som prövar oss alltefter som och/också våra fäder." (Judit 8:25)

Jorden skakades emot dess boende, och varje Jakobs hus sjönks/kläddes i skam. (1 Mack 1:28)

(Mackabaios sade:) ”(Våra fiender) ’övertygas (och har övertygats)’/’förlitar (och har förlitat) sig’ på vapen tillsammans och/med djärva ting, men vi (judar) ’övertygas (och har övertygats)’/’förlitar (och har förlitat) oss’ på Gud, den Allsmäktige, som (med) en nick förmår ’kasta ner’/störta och/både dem som kommer emot oss och hela utsmyckningen/’den utsmyckade världen’.” (2 Mack 8:18b)

(Salomo sade:) “Gud prövade (de rättfärdiga) och fann ’dem värdiga av Honom själv’/’att de var Honom värdiga’.” (Salomos Vishet 3:5b)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Den som fruktar Herren skall inte gå bort för att möta ont, emellertid/utan i en prövning skall han och/också ’tas ut för sig själv’/’sättas fri’.” (Syr 33:1)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus lärde Sina lärjungar att be så här:) ”Du må ej föra oss in i prövning.” (Matt 6:13a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Det här rikets goda lilla budskap skall kungöras i hela (den bebodda) världen ’in i’/’med syfte på’ ett vittnesbörd för alla nationerna, och då skall slutet anlända.” (Matt 24:14)

Jesus sade till Sina lärjungar:) “Om de där dagarna (av stort betryck) ej stympades, räddades – alltefter omständigheterna – ’inte varje/allt’/inget kött, men på grund av de utvalda skall de där dagarna stympas.” (Matt 24:22)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) "Människans Son kommer i en stund som ni inte tänker." (Matt 24:44b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) "Då Människans Son har kommit, skall Han följaktligen finna tron uppå jorden?" (Luk 18:8b)

(Jesus sade till Sina lärjungar: “Det kommer att vara) uppå jorden ängslan av/bland nationer, och (א,* א) i/under bryderi ljud av hav och bränning(ar), då människor slutar andas från/’beroende på’ fruktan och väntan på de ting som kommer uppå (den bebodda) världen. (Luk 21:25b-26a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Var sömnlösa/vakna i varje läglig tid och 'var i behov av'/'sträva efter' 'för att'/att ni må vara helt och hållet stabila/starka till att fly bort (från) alla de här tingen som står i begrepp att bli/ske och (till) att stå/bestå framför Människans Son.” (Luk 21:36)

(Gud) har ut ur en gjort varje nation av människor (för) att bo uppå varje ansikte/plats av jorden, då Han hade märkt ut med gränser och hade befallt (och befallde) lägliga tider och deras bostadsplats' gränser. (Apg 17:26)

(Paulus sade till männen i Athen: “Gud) har ‘fått ... att stå’/fastställt en dag i/på vilken Han står i begrepp att döma (den bebodda) världen i/med rättfärdighet.” (Apg 17:31a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Ty på det här sättet välkomnade Gud utsmyckningen/’den utsmyckade världen’, så att han gav Sonen, den ende avkomlingen, för att 'varje den'/’var och en’ som tror in i honom ej må fördärvas emellertid/utan ha tidsålderslångt liv. Ty Gud skickade inte bort Sonen in i utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ för att Han måtte döma utsmyckningen/’den utsmyckade världen’, emellertid/utan för att utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ måtte räddas genom Honom. Den som tror in i Honom döms inte. * (א,* א, B) Den som ej tror har allaredan dömts (och döms), eftersom han ej har trott (och ej tror) in i namnet av Guds Son, den ende avkomlingen. (Joh 3:16-18)

(Jesus sade till judarna:) ”Amen, amen, Jag säger till er, att en stund kommer * (א*), när de döda (kropparna) må (P66, א,* א) höra Guds Sons röst, och * (P66, א*) då de har hört, skall de leva.” (Joh 5:25)

Då Jesus så hade lyft emot/upp ögonen och betraktat, att en mycken/månghövdad folkskara kommer i riktning mot Honom, säger Han (vänd) i riktning mot Filippos: ”Varifrån må vi köpa bröd, för att de här må äta?” Det här sade Han (hela tiden) (för) att pröva honom, ty Han själv visste (och hade vetat), vad Han (hela tiden) stod i begrepp att göra. (Joh 6:5-6)

(Jesus sade:) ”Nu är (och har ... varit) Min själ oroad, och vad må Jag tala? ‘Fader, rädda Mig ut ur den här stunden?’ Emellertid, på grund av det här kom Jag in i den här stunden.” (Joh 12:27)

Jesus svarade (Sina lärjungar): “Just nu tror ni. Skåda, en stund kommer, och stunden (א*) har kommit (och kommer), för att ni må skingras, var och en in i sina egna ting, och Mig må ni låta vara ensam.” (Joh 16:31-32a)

(Jesus sade till Sin Fader:) ”Jag frågar/ber inte, för att Du må lyfta (Mina lärjungar) ut ur utsmyckningen/’den utsmyckade världen’, emellertid/utan att Du må hålla fast dem ut ur det onda.” (Joh 17:15)

Och då du hade prövat dem som sade sig själva (vara) apostlar, och inte är (det), fann och/också du dem (vara) falska. (Upp 2:2b, ”Efesos”)

Skåda, förtalaren står i begrepp att kasta (några) ut ur/av er in i vakt/’fängsligt förvar’, för att ni må prövas, och ni skall ha betryck (i) tio dagar. (Upp 2:10a, ”Smyrna”)

Om du så – alltefter omständigheterna – ej må ändra sinne (א*), skall Jag anlända emot dig (א,*א) som en tjuv, och du skall (א,*א) inte/förvisso ej ha kunskap om vilken slags stund Jag skall anlända emot dig. (Upp 3:3b, ”Sardes”)


Exegeter, evangelister med flera:

I denna böns (“led oss inte in i frestelse” i Matt 6:13) eskatologiska sammanhang, kan den mycket väl innefatta en hänvisning till Guds folks slutliga prövning, det lidande som föregår Rikets avslutning (jfr Matt 24; Upp 3:10). (David Hill "The Gospel of Matthew" s 139)

(I 2 Tess. 2 kap.) följa de förfärliga orden: "fördenskull skall Gud sända dem kraftig villfarelse, att de skola tro lögnen." Har någon tid funnits, som mera bekräftar denna profetia, som den närvarande (år 1906)? Jag säger icke detta för att uppväcka förtviflade jeremiader eller bitterhet mot tiden, ty det gagnar föga. Jag säger det, på det att Guds folk må intaga sin rätta ställning i förhållande till tiden och dess strömdrag samt göra hvad man kan för egen och andras räddning, hvilket sannerligen icke sker genom bittra jeremiader. Det skall icke gå värre för dem, som vilja vandra i ljuset, än hvad Gud på förhand uppenbarat. Hans löfte till ljusvandrarne är: "emedan du har bevarat mitt tålamodsord, så skall ock jag bevara dig från den frestelsestund, som skall komma i hela världen för att fresta dem som bo på jorden. Se, jag kommer snart; behåll hvad du har, att ingen må taga din krona", (Uppb. 3:10,11). Det hela skall tjäna Guds frälsnings- och utvecklingsplan, äfven ondskan och otron. ... Mörkrets och alla lögnens makter skola komma på skam. (Samuel Johansson "Hvad varslar tiden och hvad stundar?" s 114-115)

Genom min bewarande nåd (skall jag) uthjelpa dig utur den stunden, så att du icke dukar under för frestelsen till affall i den stora allmänna nöden, som skall föregå min tillkommelse. (H.M. Melin ”Nya Testamentet” s 409)

Om du under ordets brukande ropar till Herren Gud om hjelp emot de hotande farorna, så skall han derunder bewara dig, huru stora och swåra de än måtte blifwa; ty så är det lofwadt i Upp. 3:10. ... Om jordiska förluster träffa dig, så skall du icke deraf låta din föresats rubbas att blifwa din Frälsare trogen, utan, som Jesu förste lärjungar, öfwergifwa all tinng för att följa honom. Så skall ingen bedröfwelse blifwa dig för swår, ty Herren skall förkorta bedröfwelsedagarne och afpassa bedröfwelsemåttet efter din förmåga att gå det igenom. ... Så skall du wara en af Guds utkorade om du framhärdar, och så skall du af Guds magt blifwa bewarad till salighet, att du icke skall förförd warda, om än stora hopar af menniskor foro will. (Henrik Schartau "Predikningar öfwer kyrkoårets gamla högmessotexter samt Passionspredikningar II" s 260-261)


Sångarna:

Dig, Helge Ande! bedje vi, Att med din kraft du står oss bi Under pröfvotider Och svåra strider: Helst uti den yttersta, När det till ändan lider. O Gud! förbarma dig. (M Luther-Olaus Petri?: Psalm 135:1; jfr Psalmer och Sånger 403:1)

Med Jesus fram, när Guds Ande tvingar Att börja verket på kallets dag, I prövningstid, då dig Anden bringar Till själens öknar, där matt och svag Du börjar striden, en ständig strid, Som mer ej lämnar en dag av frid! (JA Eklund: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 531:3; jfr Psalmer och Sånger 283:3)


Egna kommentarer och funderingar:

Som Gud i den gamla tiden prövade Sitt eget folk Israel; så skall Han i framtiden pröva dem som bor uppå jorden.


Jakob sade: “Lycklig en man som ’stannar bakom’/’hållt ut’ i en prövning, eftersom då han har blivit prövad, skall han ta livets krona, som (Gud) har lovat dem som välkomnar Honom.” (Jak 1:12)


Grekiska ord:

peirasmos (prövning) (i NT + exempel i Apokryferna) Syr 33:1; Matt 6:13; Jak 1:12; Upp 3:10 – 1 Mack 2:52; Syr 2:1; 6:7; 27:5,7; 44:20; Matt 26:41; Mark 14:38; Luk 4:13; 8:13; 11:4; 22:28,40,46; Apg 20:19; 1 Kor 10:13; Gal 4:14; 1 Tim 6:9; Hebr 3:8; Jak 1:2; 1 Petr 1:6; 4:12; 2 Pet 2:9.

oikoumenê (/bebodd/ värld) (i NT + exempel i Apokryferna) Matt 24:14; Luk 21:26; Apg 17:31; Upp 3:10 – Ester 3:13b(B2),13d(B4); 2 Mack 2:22; Salomos Vishet 1:7; Jeremias brev v 61; Asarjas bön v 22; Luk 2:1; 4:5; Apg 11:28; 17:6; 19:27; 24:5; Rom 10:18; Hebr 1:6; 2:5; Upp 12:9; 16:14.


Ytterligare studier: 2 Mos 17:7; 20:20; Dom 2:22; Jer 6:27; 9:7; Salomos Vishet 11:9; Apg 17:26; 2 Thess 2:10; 2 Petr 2:9; Upp 6:10; 8:13; 11:10; 13:8,14; 16:14; 17:8.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-20; 2012-06-10; 2015-01-27)

Tillbaka till sidans topp

3:11a Jag kommer snabbt.

Ord för ord (2 ord i den grekiska texten): (jag)-kommer snabbt.


1883: Se, jag kommer snart.

1541(1703): Si, jag kommer snarliga.

LT 1974: Se, jag kommer snart.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Mose sade till Israel:) “Om du – alltefter omständigheterna – ej må lyssna till Herren din Guds röst (för) att vakta och göra alla Hans bud ... skall Herren skicka ut till dig bristen och den glupska hungern ... ända till dess att Han – alltefter omständigheterna - må fördärva dig i/med snabbhet.” (5 Mos 28:15a,20a, Grekiska GT)

En Guds dom har getts tillbaka till (Haman) genom snabbhet. (Ester 8:12rb/E18b, Grekiska GT)

(Herren sade till Tyros och Sidon och varje/hela Galileen av andra stammar:) ”Snabbt skall Jag ge tillbaka ... ’in i’/’avsett för’ era huvuden.” (Joel 3:4b, Grekiska GT)

(Herren sade:) "Skåda, Jag skickar ut Min budbärare, och han skall 'se emot'/betrakta en väg före Mitt ansikte, och Herren som ni söker skall plötsligt anlända ’in i’/till Sitt tempel." (Mal 3:1a, Grekiska GT)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar: ”Människorna) hade inte kunskap ända till dess att översvämningen kom och lyfte/’tog bort’ allesammans, på det här sättet skall Människans Sons ’varande vid sidan av’/närvaro vara. ... Människans Son kommer i en stund som ni inte tänker.” (Matt 24:39,44b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Jag säger till er, att (Gud) skall göra utverkande av (sina utvaldas) rättvisa i/med snabbhet.” (Luk 18:8a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Ett Jesu Kristi avslöjande som Gud gav Honom (för) att visa Sina heliga (א*) de ting som måste bli/ske i/med snabbhet. (Upp 1:1a)

Ändra sinne * (א,*א). Men om ej, kommer Jag till dig snabbt. (Upp 2:16a, ”Pergamos”)

Om du så – alltefter omständigheterna – ej må ändra sinne (א*), skall Jag anlända emot dig (א,*א) som en tjuv, och du skall (א,*א) inte/förvisso ej ha kunskap om vilken slags stund Jag skall anlända emot dig. (Upp 3:3b, ”Sardes”)


Exegeter, evangelister med flera:

Dagen (för Kristi återkomst) är gömd i Guds eget rådslut: Ingen vet stunden. Men Bibeln säger att den kommer hastigt, oväntat och överraskande. Vad som är viktigt för dig är att vara beredd på den. (Anders Sjöström "Tankar inför domssöndagen"; Jönköpings-Posten den 20 november 1992)

När Jesus kommer tillbaka vet ingen, bara Gud själv (Matt 24:36). Många har trots det försökt spekulera i år, dag och t o m tidpunkt på dygnet. Men det enda vi vet och behöver veta är att det går snabbt och sker så oväntat att man alltid måste vara beredd. (Helena Ask "Förberedelse till bröllop"; Jönköpings-Posten den 15 november 1991)

Om man vill peka på något enskilt drag som man skulle kunna säga är karakteristiskt för vad Nya Testamentet har att säga om Kristi återkomst, så må det vara att den skall komma oväntat och plötsligt. (Studiebibeln IV:799)

Huru sker då Jesu återkomst? Paulus säger, att tessalonikernas församling ”klart och skarpt” (akribos) vet, huru plötsligt, oväntat och överraskande detta skall ske. Därom har han undervisat dem. Därom talade Jesus klara ord under sin jordetid. (Gösta Sandberg ”Om livets Ord tala vi” s 458 i kommentar till 1 Thess 5:2-10)

Den uppståndne Jesu varning “Jag kommer snabbt’ (jfr Luk 18:7f; Upp 3:11; 22:7) är inte någon kronologisk markör utan en pekpinne angående den kommande domens plötslighet. (E. Earle Ellis "The Gospel of Luke" s 182)

Eftersom (Jesu ankomst) kommer så plötsligt och oväntat, är den ständiga beredskapen det enda försvarliga levnadssättet. Släpper lärjungen vaksamheten, är det tecken på att en annan herre har gripit hans hjärta. Då blir den kommande Människosonen något negativt, eftersom intet kan bestå jämte honom. Därför liknas Människosonen vid en tjuv. (Gösta Sandberg ”Glädjens budskap” s 454 i kommentar till Matt 25:35-44)

Connys pappa kom ut genom porten till Missionsföreningens fastighet på Järnvägsgatan. ... I ena handen höll han en skurhink, i den andra en rotborste. ... Han hade frivilligt åtagit sig att utplåna just de tre ord som aldrig fick utplånas, Jesus kommer snart. De ord som Conny i skydd av mörkret sprejat med tydliga, svarta bokstäver på missionens fastighet. (Göran Sahlberg "Ängeln i skivans mitt" s 21; Sprejsystrarna)

Såsom människorna på Noas tid visste av intet förrän floden kom, så kommer Herren överraskande och plötsligt. Hans dag bryter in såsom ljungelden . I ett nu, i ett ögonblick enligt apostelns framställning.(Knut Svensson "Herren kommer"; kommentar till Luk 17:20-30; Jönköpings-Posten den 7 december 1956)


Sångarna:

Tidstecknen visa, att Herren är nära, Snart kommer Jesus igen! Böj dig för honom och giv honom ära, Snart kommer Jesus igen! Snart är han här! Snart är han här! Snart kommer Jesus igen! ... Slumrande kristna, o hören det åter: Snart kommer Jesus igen! Redo blott var, när sig himlen upplåter. Snart kommer Jesus igen. Snart är ... ... Trösten varandra, I väntande hjärtan: Snart kommer Jesus igen! Borta för evigt är sorgen och smärtan. Snart kommer Jesus igen. Snart är ... ... Ropen det ut, låt kring jorden det skalla: Snart kommer Jesus igen! Konungen snart skall till bröllop oss kalla. Snart kommer Jesus igen! Snart är ... (JE Strout-L Pethrus: Segertoner 1960 nr 152; jfr Psalmer och Sånger 741)

Snart han kommer – sälla timma! Honom helst vi vilja se. Jesus Kristus, sänd av Fadern, Frälsar oss från dödens ve. (CE Breck-Otto Witt: Segertoner 1960 nr 329:4a; jfr Psalmer och Sånger 742:4a)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående “kommer snabbt”, se också Upp 2:16.


Ytterligare studier:

Upp 22:7,12,20.


Robert L. Thomas "The 'Comings' of Christ in Revelation 2-3"; The Master's Seminary Journal 7.2 (Fall 1996): 153-181.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-20; 2012-06-10; 2015-01-27)

Tillbaka till sidans topp

3:11b ‘Få makt över’/’håll fast vid’ det ting som du har för att ej någon må ta din krona.

Ord för ord (9 ord i den grekiska texten): få-makt-över vilket-(ting)/det-(ting)-som (du)-har, för-att ej-någon må-ta '-n krona'/kronan din.


1883: ... behåll det du har, att ingen må taga din krona.

1541(1703): ... håll det du hafwer, att ingen tager dina krono.

LT 1974: Håll stadigt fast vid det du har – så att ingen tar ifrån dig din krona.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Kvinnan sade:) “... Jag fann honom som min själ välkomnade. Jag ’fick makt (över)’/grep honom, och jag skall inte låta honom vara.” (Höga Visan 3:4a, Grekiska GT)

(Kvinnan sade:) “Kom ut (Sions döttrar) och skåda i/på kung Salomo i/med kronan, i/med vilken hans moder har krönt honom i/på hans giftermåls dag och i/på hans hjärtas glada lynnes dag.” (Höga Visan 3:11, Grekiska GT)

Den där dagen skall Herren Sebaot vara hoppets krona, flätad av/med härlighetsglansen. (Jes 28:5a, Grekiska GT)

De som tillsammans kommer att anföra ’på grund av’/’med tanke på’ Herren skall vända bort/tillbaka och anlända in i Sion i sällskap med glatt lynne, och tidålderslångt glatt lynne (skall vara) till förmån för deras huvud. Ty uppå deras huvud (skall det vara) lov och glädje, och glatt lynne skall ta ’ner dem’/’dem i besittning’, smärta och sorg och suckande har sprungit bort. (Jes 35:10a, Grekiska GT)

(Jesus, Syraks son, sade: “Den som fruktar Herren) skall finna glatt lynne och en glädjes krona och skall helt och hållet ärva ett tidsålderslångt namn.” (Syr 15:6)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Om (någon) – alltefter omständigheterna – ej må ’få makt’/’håller fast’ i/vid Herrens fruktan ’enligt hast’/’med allvar’, skall hans hus vändas upp och ner i/med snabbhet.” (Syr 27:3)

Alla de som ’får makt över’/’håller fast vid’ (Guds befallningars bok) (kommer) in i liv. ... (Baruk 4:1b)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till fariseerna och de skriftlärda:) “Då ni har låtit Guds bud vara, ’får ... makt över’/omfattar ni människornas tradition.” (Mark 7:8)

(Lärjungarna) ’fick makt över’/omfattade utsagan och sökte tillsammans med (varandra) (vända) i riktning mot sig själva vad det att stå upp ut ur döda (kroppar) är. (Mark 9:10)

Då (soldaterna) hade flätat en törnig krona, sätter de den runt omkring (Jesus). (Mark 15:17b)

Stefanos (= krona) (var) fylld med fröjdbringande (nåd) och förmåga. (Apg 6:8a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Då soldaterna hade flätat en krona ut ur/av törnen, satte de (den) på (Jesu) huvud. (Joh 19:2a)

Bli trofast intill död/döden och Jag skall ge dig livets krona. (Upp 2:10b, ”Smyrna”)

Du får/har makt över ditt (א*) namn och förnekade inte Min tro. ... (Upp 2:13b, ”Pergamos”)

Jag har emellertid få/några ting nedifrån/emot dig, eftersom du har (några) där som ‘får makt över’/omfattar Bileams lära ... På det här sättet har och/också du de som likaså ‘får makt över’/omfattar nikolaiternas lära. (Upp 2:14a,15b, ”Pergamos”)

‘Få makt över’/’håll fast vid’ vad ni har intill den (tid i vilken) Jag – alltefter omständigheterna – skall anlända. (Upp 2:25b, ”Thyatira”)


Exegeter, evangelister med flera:

(Graham) Greene talar om uthållighetens, seghetens, trofasthetens nödvändighet. I Uppenbarelseboken uttrycks det så här: ”Håll fast det du har så att ingen tar ifrån dig segerkransen” eller ”Det har jag emot dig, att du har övergett din första kärlek.” Man kan ställa de här bibelorden samman med det sist nedskrivna ordet i Pär Lagerkvists dagböcker: ”Min Gud, min Gud, varför har jag övergivit dig? Jag kan inte längre se stjärnorna.” (Gunlög Järhult "Guds tystnad? En bok för fromma och ofromma" s 101-102)

I rabbinsk tradition fastslår Shabbath 88a att, när israeliterna godtog förbundet (2 Mos 24:7) kröntes de var och en av 600000 änglar med två kronor – den första när de sade: ”Vi skall göra” och den andra vid orden ”Vi skall vara lydiga”. När de emellertid ombads att ta bort sina utsmyckningar (2 Mos 33:6), rycktes de här kronorna bort av 1200000 djävlar. I den messianska tidsåldern, skall Gud återställa kronorna; jfr Jes 35:10. (J. Massyngberde Ford "Revelation" s 415)

Håll fast vid det, som grep er i omvändelsens begynnelsestadium! Förvara troget den livslära I mottogen! Man skall aldrig förundra sig över att människor, som släppt förbindelsen med urkristendomens för evigt avgörande livsverklighet, alltid sparkar efter den ”rena läran”. Det är uttryck för hågen att själv skapa och vara auktoritet. (Gösta Sandberg ”Om livets Ord tala vi” s 413 i kommentar till 1 Joh 2:23-25)

När vi tala om utmärkande drag i gammalläsarnas kristendom, borde vi ock erinra om kallelsetroheten. Man är rädd att gå utom sin kallelse. "När var och en sin syssla sköter, då går oss väl, evad oss möter." Man visar väl ofta misstro mot nya vägar och nya metoder. Man älskar de gamla vägarna. Här framträder väl stundom en viss ensidighet. Men grundmotivet till misstron mot nya vägar och nya former torde i allmänhet vara fruktan för att komma bort från det centrala i kristendomen. . . . Det är nu (år 1950) kamptider för vår kyrka. Utvecklingen leder bort från sann kristendom. Det gäller för kristendomens verkliga vänner att trofast slå vakt om vad vi hava. "Håll det du har, att ingen tager din krona." (Josef Gustafsson "Gammalläsarna i Småland (II)" s 284,286)

De ryska kristna ha under de senaste årtiondena ivrigt hämtat tröst och kraft ur (Uppenbarelseboken) och de ha tack vare sitt nödläge möjlighet att förstå den bättre än vi. (David Hedegård "Hur förstå Uppenbarelseboken?"; Jönköping-Posten 1943-09-21)

Äntligen kom (dottern) Barbro. Döden hade då redan tryckt sin stämpel på det anlete, som höll allas blickar fästa vid sig. Anden var redan långt på sin väg bort. "Han har frågat efter dig flera gånger. Kanske hör han dig ännu, om du talar till honom", viskade farmodern stilla till Barbro. Modern såg henne komma och makade sig litet, så att Barbro kom åt att böja sig över det livlösa ansiktet. "Pappa!" Hörde han hennes dämpade tilltal, eller förnam han på andra vägar hennes efterlängtade närvaro? Hans flyende ande vände om och tvang sitt gamla redskap till ännu en sista ansträngning. De slutna ögonlocken öppnade sig ej, men de stelnade läpparna tvungos röra sig än en gång, och den klara tanken tvang sig en sista gång till ett koncentrerat uttryck av en himmelsk maning på jordiskt tungomål. Blott tre ord av ett välkänt budskap från den förhärligade Herren till hans kämpande församling lyckades den döende fadern få över sina läppar, men de voro också tillräckliga för att han i dem skulle kunna koncentrera allt det han ville säga detta sin andes rätta barn: "Behåll ... din krona!" Långsamt och med möda kommo de över de stelnade läpparna och knappt hörbart, men de uppfattades dock av Barbro och ristades med outplånlig skrift i hennes hjärta. (Elisabeth Beskow "Skalunga 2" s 259-260)

Tro och kämpa därför så att ni må vinna det eviga livets krona. Döden är ju inte så långt borta. Snart kommer de troende fram till den staden, dit förföljarna inte kan komma. Snart kommer dödens ängel för att skära av vinträdets grenar ifrån denna värld. Snart kommer gästerna från himlen för att se vem som nu är beredd att dö för Jesu namns skull. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 272 i predikan 1858 över Matt 23:34-39)

Gud hjälpe oss alla att kämpa trons goda kamp, fullborda loppet och behålla trona och stå fast intill ändan och hålla det vi hava, att ingen tager kronan. (Arvid Zakrisson "Brev till välborna fru M. Leander, Skallamoga, Revesjö församling" s 56; brev daterat Norra Sunnerbo och Gnosjö socken den 24 januari 1852)

Du åter, som kastar helighetens slöja över din ondska, du skrymtare. . . . För eder alltså, om i skullen finnas i församlingen, är helgedomen byggd till förskräckelse; det måste hos er väcka en bävan, att Herren är i sitt tempel. . . . Men det gives dessutom - så hoppas jag åtminstone till Gud - , de gives dessutom andra i denna kristliga församling, som framgått längre på livsens väg, vilkas hjärtan äro renare, vilkas sinnen äro ännu mer vända till det eviga, till det enda nödvändiga. Även de må gärna, må ofta komma upp i templet för att akta sig för återfall, och bevara sin krona. (Esaias Tegnér "Tal vid kyrkoinvigning i Stenbrohult den 2 juni 1833" s 33-36)

25 april 1673 granskades ånyo (Barnarps) kyrkas inventarium. . . . Inventarierna befunnos vara i det närmaste desamma som vid förra inventeringar (senast 24 augusti 1664). Bland nya saker nämndes en ljuskrona av järn och brudkronan. . . . (1670 beslöts) att beställa en brudkrona till kyrkan att utlånas vid giftermål mot avgift. 24 april 1670 uppgjordes kontrakt med guldsmeden Peder Månsson Smitt i Jönköping om att han skulle förfärdiga en brudkrona till kyrkan. Den skulle väga 50 lod eller eventuellt något högre, om så nödigt vore. För vart lod skulle han ha i lön 1 daler och 16 öre silvermynt. I kontraktet förband sig guldsmeden, - "skola taga godt oförfalskat silver och annor materiam, dom dher til hörer, såsom jagh wil, för gudh och hwar ärlig man, som dher å kunde åtala, redeligen förswara. Med stenar, löf och prydnadt, sampt förgyldning. - - - Här emot obligerar iag mig, at til dhess kraftigare försäkring, att arbetet och materien skall wara helt förswarligit, sättia min gård uthi underpant och så snart arbetet är förferdigat förplichte sig församblingen til en riktig betalning. . . . 18 februari 1671 var kronan färdig . . . (och wägde) 72 lod om 6 mk. Silwemynt lodet. . . . 6 augusti samma år hölls stämma, varvid bestämdes, att var och en som begagnar brudkronan, skulle betala 1 mark silvermynt om det var sockenbor, annars skulle det kosta 28 öre kopparmynt. . . . 1709 beslöts att göra kronan mindre, så att vem som helst skulle kunna använda densamma. . . . Under dåvarande oroliga år blev dock ej beslutet förverkligat. . . . 28 januari 1724 var arbetet färdigt. Det hade gjorts av rådmannen och guldsmeden A. Falk från Jönköping. Kronans vigt hade nedbringats från 72 till 50 1/2 lod (670 gr.). "14 stenar (för) 8 öre st." hade tillsläppts av Falk, som för hela arbetet skulle ha 76 daler 3 öre. Den vackra brudkronan i sin kopparask är ännu i dag (år 1946) en av Barnarps kyrkas förnämsta klenoder. (Sigurd Lindgren "Bilder ur livet i Barnarps socken på 16-1700-talen" s 44,51-52)

”Håll fast det som du har, så att inte en annan tar din krona”, vilket exempel på ihärdighet och ståndaktighet utpekas i Andra Mosebok, när Mose, för störtandet av Amalek, som bar djävulens typ/förebild, höjde sina öppna händer till korsets tecken och sakrament, och som inte kunde besegra sin motståndare, såvida han inte stadigt hade hållt ut i tecknet med ständigt upplyfta händer. (Cyprianus, The Ante-Nicene Fathers Vol V, s 501)


Sångarna:

Tröttna då ej att din säd så ut, Kärlekens säde får lön till slut. Fastän med tårar du nu får så, Skall du med jubel skörda få. Gå, gå, skördeman, gå! Gå, gå, skördeman, gå Ut att den ädla säden så! Gå, gå, skördeman, gå! ... Snart är den slutad, vår arbetsdag, Och vi få vila, båd' du och jag, Möta de själar vi vunno här, Strålande som juveler där. Gå, gå, skördeman gå! Gå, gå, syster också Ut att den ädla säden så, Gå, gå, kronan att få! (E Bergquist: Förbundstoner 1911 nr 572:6-7; jfr Psalmer och Sånger 479:3-4)

Vid världens undergång och fall Min Herre skall Av nåd de sina skona. Jag hör hans röst, den ljuder klar: Håll det du har, Att ingen tar din krona. Håll ut i bön. Dig väntar lön Bland dem som bo I himlens ro Och med Guds helgon trona. (MB Landstad-E Evers: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 49:4)

Ack, mildaste Jesu, föröka oss trona, Att vi må beredda och vakande stå, Att vi ej bortmista vår salighets krona Och att vi din nåd ej förlustiga gå. O räck oss din hand, Vår Frälsareman, Och för oss till himlens lycksaliga land. (Gammal nordisk sång: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 591:2; jfr Psalmer och Sånger 315:2)


Paulus sade till de troende i Korint: “Varje den'/’var och en’ som kämpar har makt över alla ting, de där faktiskt så för att de må ta en fördärvbar krona men vi en ofördärvbar.” (1 Kor 9:25)

Jakob sade: “Lycklig en man som ’stannar bakom’/’håller ut’ i en prövning, eftersom han, då han har blivit beprövad, skall ta livets krona, som (Gud) har lovat dem som välkomnar Honom.” (Jak 1:12)


Ytterligare studier: 2 Mos 29:6; 39:30; 3 Mos 8:9; Ordsp 12:4; Jes 56:4-5; 2 Tim 2:5.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-20; 2012-06-10; 2015-01-27)

Tillbaka till sidans topp

3:12a Den som segrar, (åt) honom (א*) skall Jag göra en pelare (i) (א*) Min Guds tempel, och den må inte/förvisso ej komma ut utanför * (א,* א).

Ord för ord (15 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus): Den segrande skall-(jag)-göra (åt)-honom (en)-pelare (i)-'-et tempel'/templet '-ens guds'/Guds min och utanför inte/förvisso ej (den)-må-komma.


1883: Den som öfvervinner, honom skall jag göra till en pelare i min Guds tempel, och han skall aldrig mer utgå därutur.

1541(1703): Den der winner, honom will jag göra till en pelare uti mins Guds tempel, och han skall icke mer utgå.

LT 1974: Den som vinner seger, ska jag göra till en pelare i Guds tempel. Han kommer att vara trygg, och behöver inte längre gå ut därifrån.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Lots) kvinna såg emot (Sodom), in i tingen bakom, och hon blev en saltpelare. (1 Mos 19:26, Grekiska GT)

Kopparpelarna i Herrens hus, ... krossade kaldeerna, och de tog deras koppar och förde bort (den) in i Babylon. (Jer 52:17, Grekiska GT)

(Simon) gjorde (sju pyramider med) konstgjorda attiraljer som hade satts runt omkring, och han gjorde fulla/hela rustningar på pelarna ’in i’/till ett tidsåldrigt namn. (1 Mack 13:29a)

... (Baruk tog) Herrens hus' kärl, de som hade förts ut, ut ur templet, (för) att vända/föra dem tillbaka in i Judas' jord/land. (Baruk 1:8a)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Två vittnen sade: “Jesus) yttrade: ‘Jag förmår lösa ner/upp Guds tempel och bygga det (א,* א) genom/under tre dagar.’” (Matt 26:61)

(En änka) stod inte på avstånd av/från helgedomen och/utan tjänade natt och dag (med) fastor och böner. (Luk 2:37b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Jesus svarade och talade till dem: "Lös upp det här templet, och Jag skall resa upp det i/på tre dagar." Judarna talade så: "Fyrtiosex år har det här templet byggts, och Du skall resa upp det i/på tre dagar?" Men Den där sade (det) med anledning av sin kropps tempel. När Han så var 'rest upp'/upprest ut ur döda (kroppar), kom Hans lärjungar ihåg att Han ('hela tiden'/'gång på gång') hade sagt det här. Och de trodde (på) skriften och (på) den utsaga som Jesus hade talat. (Joh 2:19-22)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”I utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ har ni betryck. Visa emellertid tillit. Jag har besegrat (och besegrar) utsmyckningen/’den utsmyckade världen’.” (Joh 16:33b)

Till den som segrar * (א,* א) skall Jag ge att äta ut ur/av livets trä/träslag, som är i Guds ‘plats vid sidan av rädsla’/paradis. (Upp 2:7b, ”Efesos”)

Den som segrar må inte/förvisso ej behandlas orättfärdigt ’ut ur’/’till följd av’ den andra döden. (Upp 2:11b, ”Smyrna”)

... Till den som segrar * (א,* א) skall jag ge ut ur/av (א,* א) mannat som har gömts (och är gömt). (Upp 2:17a, ”Pergamos”)

Den som segrar och den som håller Mina gärningar intill slut(et), honom skall Jag ge (rättslig) myndighet uppå/’med avseende på’ nationerna. (Upp 2:26, ”Thyatira”)

Den som segrar skall på det här sättet höljas i vita kläder. (Upp 3:5a, ”Sardes”)


Exegeter, evangelister med flera:

“En pelare i Min Guds tempel.” ... hänvisar till sedvänjan att hedra en magistrat genom att placera en pelare i hans namn i ett av templen i Filadelfia. (C.C. Ryrie "The Ryrie Study Bible" s 1899)

Sida vid sida med det kristna självmedvetandet finns i denna Sveriges frikyrkligaste bygd en öppenhet för humor och självkritik, som jävar den gudsnådliga typen. Jag kom en höstkväll till ett av missionshusen i Skärstad för att föreläsa om Albert Engström som skildrare av religiöst folkliv. Föreläsningsföreningen var arrangör, men lokalen heligt rum. Hur våga visa upp Engströms kolportörsporträtt och hans andligt elända kyrkfolk i denna miljö? Skulle folk överhuvud våga komma? De vågade. Över korset på fondväggen hängdes den vita duken och där visades "gubbarna". Jag sökte undvika svordomarna, men ibland stod de där i texten på duken, och de som var skarpsynta kunde ej undgå att läsa. Jag var ängslig, hjärtängslig, men frikyrkobröderna och -systrarna, ty det var många sådana där, var en hungrig publik. Efteråt frågade jag ett par av stöttepelarna i just denna församling vad de tyckte. - Ja, såna är vi, var enda kommentaren. (Berndt Gustafsson "Frikyrkobröder" s 49-50)

"Man bar fram de gyllene kärlen, som (Nebukadnessar hade tagit) ur tempelsalen i Guds hus i Jerusalem; och konungen och hans stormän, hans gemåler och bihustrur drucko ur dem." ... Allt, som är heligt och har varit heligt i människornas liv under gångna sekler, det har nu släpats ut ur helgedomarna för att tjäna till förströelse ... för alla dem, som äro rusiga av det osynliga vin, vilket är människans förvända och på det lägsta inriktade vilja. De hade hämtat alla de heliga kärlen för att ha sitt nöje och sin lust av dem, för att dricka ur dem, driva spe med dem och förnedra dem. Det finns ej heller något, som är heligt för denna vår samtida värld, denna druckna värld, i vilken vi leva och som lever omkring oss. ... Man måste vara rusig i högsta grad för att icke få en förnimmelse av den europeiska kulturens nuvarande bankrutt. ... Tänk, att du och jag, som icke hava förtjänat det, vi hava fått gå ut ur Belsassars gästabudssal och in i Guds heliga tempel. Vilken nåd men ock vilket ansvar! (Sven Lidman "Bryggan håller - Vittnesbörd om korsets kraft" s 41-42,47,56; kommentar till Dan 5; boken utgiven 1923)

Möjligheten till seger verkade (i den tidiga pingströrelsen) vara en ständig utmaning för pingstvännerna. Segerperspektivet blev ett livsparadigm, som motiverade till fortsatt kamp genom livet. Talet om kamp och seger gällde i första hand det kristna livet, men förutsättningen var alltid Jesu kamp och seger. Man såg på Jesus som ”segraren från Golgata” men också den som skulle komma med den slutliga segern. Den kristna människans liv i kamp och seger förankrades både i en historisk och i en framtida seger. ... Det fanns en glidning i uppfattningen om vem som var segrare. I en mening var det självklart att Jesus var segraren, men i takt med att segern gjordes till ett livsparadigm inom pingströrelsen blev alla i någon mening segrare.Genom livet med Gud uppfattades Hans seger bli människans seger. ”Herren är med och giver oss seger.” Genom att man såg sig som delaktig i Gud blev man delaktig i Hans seger och så formades en självbild där man inte bara kände en segrare eller var med i det segrande laget utan man blev en segrare. (Ulrik Josefsson "Liv och över nog - Den tidiga pingströrelsens spiritualitet" s 339-340)

Hvad skall G(ustaf) af G(eijerstam) här (i Frankrike)? Ingenting att lära, utom att Sverige är ett litet fint mönsterland - utom de allmänna svagheter som tillhöra alla land med kungar och drottningar, och med alla de eländen som följa med samhällen! ... Jag kommer aldrig att lemna Sverige mer, när jag väl kommer hem. (August Strindberg "August Strindbergs brev III 1882-1883" s 339; brev den 27 okt 1883 till Pehr Staaff resp. brev den 29 okt 1883 till Rudolf Wall)

I Tysklands protestantiska städer hölls sorgegudstjänst, och i otaliga predikningar ljöd protestanternas klagan över att "evangelii stödjepelare" fallit. För sina trosförvanter var Gustav (II) Adolf i första rummet hjälten, som räddat dem från mörksens makt och tyranni. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden 1611-1660" s 164; Den sjätte november 1632)

Mitt under hushållsgöromålen, som annars voro (husfru Margaretas) nöje lika mycket som arbete, plägade hon sätta sig och gråta och vrida händerna, när ingen såg det. Vad kom åt Gudmund? Det var hennes fråga. Hon hade hoppats för honom en levnadshöst lik en vacker eftersommar. Hon hade väntat ett nytt vårliv för honom i ljuset och värmen av sonens kraftiga verksamhet och Gudi hängivna nit. Var icke denne som en ceder på Libanon, bestämd till en bärande bjälke i Sions tempel? Var icke allt vad han ville övertänkt med långt förutseende klokhet och syftande allena till det gott är? (Viktor Rydberg ”Vapensmeden” s 165; Sista kvällpatrullen)

I judendomen fanns vid Jesu tid vissa förväntningar som talade om ett nytt tempel i frälsningstiden. Detta kan tas som en bildlig framställning av det förnyade och fördjupade gudsförhållande som då skall råda, ty det var i tempeltjänsten som folkets gudsdyrkan hade sin upphängningspunkt. Jfr t.ex. 1 Hen. 90:29 f. (ur en allegorisk framställning): ”jag såg hur fårens (Israels) Herre bragte ett nytt hus, större och högre än det första. Han satte det på det förras plats, det som hade vecklats samman (jfr Jes 34:4). Alla dess pelare var nya, och dess utsirningar var nya och större än de i det första, det gamla som han hade tagit bort”. (Lars Hartman ”Ur Markusevangeliet” s 92 i kommentar till Mark 11:12-25)


Egna kommentarer och funderingar:

Pelarna i det gamla templet fördes bort utanför templet till Babylon. I ett återställelseperspektiv ser vi hur en pelare skall komma till templet för att bli kvar där.


Jag har skrivit till er, ynglingar, eftersom ni är stabila och Guds utsaga stannar i er, och ni har besegrat (och besegrar) den onde. (1 Joh 2:14b)

Varje det/barn som är (och har varit) avlat ut ur Gud segrar/besegrar utsmyckningen/’den utsmyckade världen’. Och det här är segern, den som har segrat/besegrat utsmyckningen/’den utsmyckade världen’, vår tro. (1 Joh 5:4)


Grekiska ord:

stylos (pelare) (i NT + exempel i Apokryferna) Upp 3:12 – Ester 1:6; Judit 13:9; 1 Mack 13:29; Salomos Vishet 18:3; Syr 24:4; 36:24(26); Gal 2:9; 1 Tim 3:15; Upp 10:1.


Ytterligare studier:

1 Kung 7:3,21; 25:13; Jer 1:18; 27:19-22; Luk 22:62; Joh 2:21; 1 Joh 3:12; Upp 3:20; 7:15.


Matthijs den Dulk "The Promises to the Conquerors in the Book of Revelation"; Biblica 87 (2006): 516-522.

Stephen L. Homcy "'To Him Who Overcomes': A Fresh Look at What 'Victory' Means for the Believer According to the Book of Revelation"; Journal of the Evangelical Theological Society 38.2 (June 1995): 193-201.

James E. Rosscup "The 'overcomer' of the Apocalypse"; Grace Theological Journal 3.2 (Fall 1982): 261-286.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-20; 2012-06-10; 2015-01-27)

Tillbaka till sidans topp

3:12b Och emot den skall Jag skriva Min Guds namn och namnet av/på Min Guds stad, det nya Jerusalem, det som stiger ner ut ur himlen från Min Gud, och Mitt namn, det nya.

Ord för ord (35 ord i den grekiska texten): och (jag)-skall-skriva emot den '-et namn'/namnet '-ens guds'/Guds min och '-et namn'/namnet '-ens stads'/stadens '-ens guds'/Guds min, det nya Jerusalem det stigande-ner ut-ur '-n himmel'/himlen från '-en gud'/Gud min, och '-et namn'/namnet mitt det nya.


1883: ... och jag skall skrifva på honom min Guds namn och min Guds stads namn, det nya Jerusalems, som nedkommer af himmeln från min Gud, och mitt nya namn.

1541(1703): ... och jag skall skrifwa på honom mins Guds namn, och mins Guds stads, det nya Jerusalems, namn, som nederkommer af himmelen ifrå min Gud, och mitt nya namn.

LT 1974: ... och jag ska skriva min Guds namn på honom, och han ska vara medborgare i min Guds stad – det nya Jerusalem, som kommer ned från himlen, från Gud. Och mitt nya namn ska vara skrivet på honom.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Människan) talade till (Jakob): "Vad är ditt namn?" Men/och han talade: "Jakob". Men/och (människan) talade till honom: "Ditt namn skall inte längre kallas Jakob, emellertid/utan Israel skall vara ditt namn, eftersom du har varit stabil i, i sällskap med Gud och förmögen/duglig i sällskap med människor." (1 Mos 32:27-28, Grekiska GT)

Mose talade i riktning mot Gud: “Skåda, jag skall komma i riktning mot Israels söner, och jag skall tala i riktning mot dem: ’Era fäders Gud har skickat (och skickar) mig bort i riktning mot er.’ De kommer att fråga mig: ’Vad (är) ett namn åt Honom?’ Vad skall jag tala i riktning mot dem?” Och Gud talade i riktning mot Mose: ”Jag är Den som är.” Och Han talade: ”På det här sättet skall du tala till Israels söner: ’Den som är har skickat (och skickar) mig bort i riktning mot er.’” (2 Mos 3:13-14, Grekiska GT)

Herren talade till (Mose): “Träd fram, stig ner och stig upp (till berget Sinai), du och Aron i sällskap med dig, men låt ej prästerna och folket träda fram (för) att stiga upp i riktning mot Gud, (så att) Herren ej någonsin må fördärva från/'beroende på' dem.” (2 Mos 19:24, Grekiska GT)

(Herren sade till Jerusalem:) “Du skall kallas en rättfärdighets stad, Sions trofasta moderstad.” (Jes 1:26b, Grekiska GT)

Detta är vad Herren säger: “Till de eunucker så många som – alltefter omständigheterna – må vakta/hålla Mina sabbater och välja de ting som Jag vill och hålla sig intill Mitt förbund, till dem skall Jag ge i Mitt hus och 'i Min mur'/'inom Mina murar' en plats att nämnas mäktigare (än) söners och döttrars. Jag skall ge dem ett tidsåldrigt namn, och det skall inte utelämna/försvinna.” (Jes 56:4-5, Grekiska GT)

(Herren sade till Jerusalem:) “Söner av/till (dem) som hade getts (och gavs) (myndighet) att göra dig ödmjuk och förarga dig skall gå i riktning mot dig. Och du skall kallas Herrens stad, Israels heliges Sion.” (Jes 60:14, Grekiska GT)

(Profeten sade till Jerusalem: “Herren) skall kalla dig (vid) ditt nya namn, som Herren själv skall benämna.” (Jes 62:2b, Grekiska GT)

(Herren) skall kalla de som är slavar åt Honom (vid) ett nytt namn. (Jes 65:15b, Grekiska GT)

... I/vid den där lägliga tiden skall de kalla Jerusalem: “Herrens tron.” (Jer 3:17a, Grekiska GT)

(Profeten sade:) "Det här är det namn, som (Herren) skall kalla/ge (Sitt rättfärdiga uppstickande åt David): 'Herren Josedek' (Josedek = Herren är rättfärdig)" (Jer 23:6b, Grekiska GT)

(Det nya Jerusalems) namn må från den dagen – alltefter omständigheterna – bli: ”Det skall vara hennes namn.” (Hes 48:35b, Grekiska GT)

Eunuckernas ledare satte namn på (de tre männen av Judas' stam), på Daniel faktiskt Beltasar/Beltesassar (ett namn som betyder ”Må Bel skydda hans liv”). (Dan 1:7a, Grekiska GT)

(Nebukadnessar sade:) “Daniel kom – vilken har namnet Baltasar/Beltesassar enligt/efter min guds namn.” (Dan 4:5a eller 4:8a, Grekiska GT, Theod)

Många nationer skall anlända fjärran ifrån ... i riktning mot Herren Guds heliga namn. (Tobit 13:11b eller 13:13a; BA)

(Jonatan) gjorde (Jerusalem) nytt. (1 Mack 10:10b)

(Simon) ... gjorde fulla/hela rustningar på pelarna ’in i’/till ett tidsåldrigt namn. (1 Mack 13:29a)

(Judas praktiserade) stadslika/belevade (ting), då han ‘alltigenom räknade’/reflekterade till förmån för en uppståndelse. (2 Mack 12:43b)

(Jesus, Syraks son, sade: “Den som fruktar Herren) skall finna glatt lynne och en glädjes krona och skall helt och hållet ärva ett tidsålderslångt namn.” (Syr 15:6)


Den Senare Uppenbarelsen:

Då Jesus hade döpts, steg Han rakt/strax upp från vattnet; och skåda, himlarna öppnades, och (Johannes) skådade en (א,*א,B) Guds ande som steg ned som om (det var) en duva * (א*,B) som kom emot Honom. Och skåda, en röst ut ur himlarna som sade: (Matt 3:16-17a)

(Jesus sade till Simon Petrus:) "Lycklig är du, Simon, son av/till Jonas, eftersom kött och blod inte har avslöjat (det) för dig, emellertid/utan Min Fader, Den (som är) i himlarna. Men Jag säger och/också till dig, att du är Petrus (= klippblock), och på den här klippan skall jag bygga min (församling) av utkallade, och Hades' portar skall inte vara helt och hållet stabila (med avseende på) den." (Matt 16:17b-18)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Fårens herde) höjer sin röst (i riktning mot) sina egna får ‘enligt namn’/’efter deras namn’, och han leder dem ut. (Joh 10:3a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Ett nytt bud ger Jag er.” (Joh 13:34a)

I/på den plats varest/där Han korsfästes var det (hela tiden) en trädgård, och i trädgården en ny minnesgrav, i vilken ännu inte ’heller ingen’/någon (hela tiden) hade varit (och var) satt/lagd. (Joh 19:41)

Till den som segrar * (א,* א) skall jag ge ... en vit röstningssten och emot röstningsstenen är (och har ... varit) ett nytt namn skrivet, som ingen känner ’om ej’/utom den som tar (den). (Upp 2:17b, ”Pergamos”)


Exegeter, evangelister med flera:

De vaknar, ser sig om och känner hunger. Kameleonten, gammal och van, byter om från enfärgat till randigt, rullar ut sin långa tunga och provsmakar en äcklig fluga. Alltid något? Smakar mera! Jagar med förlängda tungan flera. Konstnärsänkan i stilren morgonrock som går och vattnar makens eterneller grips av längtan efter något konstlöst gott, en flottig återstod i livet. De äcklade, de unga, väckta av drömmen om en annorlunda stad, skyndar till färjorna, räddar sig ombord. (Werner Aspenström "Varelser" s 531-532; Morgonmål)

Kristi nya namn kan inte vara något av de namn han bar härnere på jorden. Enligt 19:13 bör det snarare vara ”Guds ord”. (Olaf Moe "Johannes Uppenbarelse" s 120)

I gråten såg han hur ett stort spjäll sköts till och stängde ute allt det ljusa på himlen. Han såg inte Herren Gud längre, men det kunde inte vara någon annan än han som höll i spjällstången. Tiden sipprade sig genom honom och somrarna rullade över Slätthögs socken, och han såg inte ofta Herren Gud efter den dagen. Men på kvällarna om somrarna, i solakvällningen, såg han hur Himmelens stad tornade upp sig i nordväst, åt Kulla och Åboda, det var en gruvlig bebyggelse med många takåsar och torn som det tycktes brinna i, fast hans mor påstod att det var guld som lyste för att det hade himmelskt ljus invärtes. De släckte sent i Himmelens stad om sommaren. När elden var överrakad inne i stugan lyste det fortfarande där borta, men sedan sänkte sig staden helt stilla och försvann i skogen bortom Åboda. Om natten vilade mor, för då har man ju Himmelens stad hos sig, och de som bor i Slätthögs socken har den inte långt borta. Sannerligen, sade hon till Elias, man kan inte ha närmare till Himmelen än man har i Slätthög. Men Helvetet är ännu närmare, vart man än kommer på jorden kan man när som helst störta ner i avgrunden. Människan borde se sig noga för och känna efter med foten, om hon inte ville störta ner och bli liggande. (Peter Nilson "Guldspiken" s 215; Himmelen och helvetet; skildrad tid 1940-talet?)

(Mallin) förklarade ... för den likbleka hustrun, som alltjämt stod kvar vid spisen, och förklarade så tydligt han kunde, att då han som vedhuggare i Stockholm med sina kamrater från andra trakter landet rundt läst tidningar och böcker och hört föredragshållare tala om en ny värld, en bättre och rättfärdigare värld, som skulle efterträda den, så hade det lagt beslag på alla hans tankar. Denna värld skulle nu till på köpet inte vara en dröm i luften utan komma på jorden, om bara alla människor arbetade tillsammans på dess tillkomst. Det hade synts honom förståndigt. Men i Stockholm hade hvarken tidningarna, böckerna eller föredragshållarna nämnt något om huruvida de döda hade någon utsikt att få se denna nya och bättre värld. Men så dog hustrun, och då hade han kommit att tänka på de döda, både på henne och fadern, och på alla andra i byn, som dött under hans tid, och på hvad meningen egentligen var med hela lifvet, som man så snart måste lämna. Svaret hade han funnit i bibeln, hvilken talade om just detsamma som tidningarna, böckerna och föredragshållarna. Där talades om Det Nya Jerusalem, som skulle komma ner från himmelen, när alla människor på jorden lärt sig lyda kärlekens Gud. På Det Nya Jerusalem hade alla arbetat och skulle arbeta, annars blef lifvet svårt. Och därför åkte han nu hvarje lördagsafton in till körrgåln för att tänka på hvad han egentligen hade att göra här på jorden och inte glömma bort det och bli som ett annat djur, som bara åt och sof och för rästen ingenting ante. ... Hustrun klädde sig, tog några blommor, och så gingo de båda till grafven, därifrån de skådade öfver till en bättre värld, och sen gingo de hem och arbetade för den. Så godt de nu kunde därute på svenska landsbygden. (Ludvig Nordström "Nya Jerusalem" s 263,271; tidningen Hvar 8 dag den 23 januari 1916)

Mer än en stannade fordom till, när de till fots eller efter häst från höjden såg staden. Bilden av Jönköping smalt samman med bilden av det himmelska Jerusalem , en stad som också låg framför. En söndag på eftersommaren 1899 stod predikanten Anders Palmqvist i Stora Missionshuset och höll sitt livs avskedspredikan. Han vittnade om hur han som sjuåring till fots fått följa sin mor de tre milen från Forserum till Jönköping. "Ser du staden, som ligger framför oss?" hade hon frågat, när de äntligen var i Järaliden. Nu såg han det himmelska Jerusalem. "Jag ser staden och är snart framme ... Farväl, Jönköping, de andliga mötenas stad. Jag kommer icke mera hit. Möt mig i himmelen!" (Berndt Gustafsson "Frikyrkobröder" s 50)

"(Min bror Nikolaj) var en snäll, försynt man", (sade Ivan Ivanytj). "Jag tyckte om honom, men den där önskan att stänga in sig för hela livet på en egen gård sympatiserade jag inte med. Det är lätt att säga, att människan bara behöver tre arsjin jord. Och det sägs också nu för tiden, att om vår inteligentia känner dragning till jorden och drömmer om lantgårdar, så är det bara bra. Men de där gårdarna är just de där tre arsjinen jord. Att lämna staden, det dagliga bullret, lämna det och gömma sig hemma på sin gård - det är inte livet, det är egoism, lättja, det är ett slags munktillstånd, men ett munktillstånd utan bragd. Människan behöver inte tre arsjin jord, inte en gård, utan hela jordklotet, hela naturen, där hon i frihet kan lägga i dagen sin fria andes alla egenskaper och särdrag." (Anton Tjechov "Krusbär" s 171-172)

Helsa Burman och andra Jesu vänner i Luleå. Få se om jag ännu engång i lifvet får skåda denna stad. Nog skulle jag vilja det, om Herren vill det, men jag längtar mera efter det nya Jerusalem. - Herren förläne Er en god jul! (P. Waldenström "P.P. Waldenströms brev 1858-1882" s 53; brev till Lina Benckert 1858-12-13)

Den förnämste af döparnes apostlar var Melkior Hoffman, en bundtmakarelärling från Schwäbisch-Hall, som redan 1523 hade uppträdt såsom luthersk predikant i Livland men tillika med egendomliga mystiska spekulationer. Senare kom Hoffmann till Stockholm såsom präst för tyskarne där, och då hade han kommit långt bort från det lutherska och djupt in i det svärmiska. Hans tankar rörde sig ständigt omkring den yttersta dagen, och han förkunnade, att världen skulle förgås 1533. Då han måste lämna Sverige, begaf han sig till Holstein, där Fredrik I gjorde honom till kunglig predikant i Kiel. ... Då det blev tydligt, att han var zwinglian i nattvardsläran, blef han förvisad såsom sakramentar (1529). Därefter reste han omkring såsom apostel för döparne och bildade församling i Ostfriesland. Genom Melkior Hoffmann blef anabaptismen en makt i Nordtyskland, där Emden blef dess hufvudsäte, och genom åtskilliga traktater påverkade "melkioriterna" både tyskarne och nederländerne. Med hänsyn till de förhandenvarande förföljelserna befallde Hoffman att det under 2 år icke fick döpas, och därpå begaf han sig (1533) till Strassburg för att förbereda allt till Lammets bröllop, som skulle firas i denna stad såsom det nya Jerusalem, men rådet tog honom fast, och han satt i fängelse till sin död (1543 eller 1544). I Nederländerna hade Melkior Hoffmann bland andra vunnit haarlemer-bagaren Jan Mathyszoon för sina apokalyptiska svärmerier, men Jan Mathys gick snart ännu längre, än hans mästare ville gå; han öfvergaf sin hustru och reste med en ung kvinna till Amsterdam för att där predika det nya dopet, som åter skulle förrättas. Från Amsterdam utsände han bröder, två och två, som skulle förkunna gudsrikets upprättande och de ogudaktigas tillintetgörande, och melkioriterna gjorde en rik skörd i synnerhet i Holland, Zeeland och Friesland samt i landet mellan Maas och Rhen men äfven i hansestäder såsom Wismar och i Sydtyskland. Staden Münster blef den vulkan, hvarigenom den radikala anabaptismens underjordiska lågor slutligen gåfvo sig luft. ... Enligt döparnes profetior skulle Münster blifva det nya Jerusalem. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria från reformationen till upplysningstidehvarfvet" s 185-186)

De kristne kopternas föreställningar om lifvet efter detta hade bevarat en mängd drag ur den egyptiska mytologien. De kristna egyptierna trodde . . . att alla döda, både onda och goda, hade att vandra genom en eldsjö, för att inställa sig inför en domstol, bestående af Kristus, hans tolf apostlar och munken Schnudi, hvilken allt efter de aflidnes gärningar dömde dem till salighet eller osalighet. De saliggjorde fördes af änglar norrut till det himmelska Jerusalem. Om han varit en särdeles from människa, ehuru icke just ett helgon, möttes han redan vid stadsporten af de saliges skaror och hälsades välkommen. Munkarne emottoges med särskild högtidlighet. Lifvet i det himmelska Jerusalem betraktades som en förbättrad upplaga af jordelifvet. Munkarne och nunnorna återfunno där sina kloster och sina celler. De andra återfunno sin släkt och lefde tillsammans med den. Till alla hus hörde härliga trädgårdar med springbrunnar och skuggiga fruktträd. Det hände icke sällan, att människor, som ännu lefde kvar på jorden, besökte det himmelska Jerusalem, som öppnades för dem, om de tillhörde de fromme botgörarnes antal. Legenden om munken Schnudi förtäljer, att han en lördag begaf sig till paradiset, för att höra den apokalyptiska lofsången där sjungas. . . . I sina dödliga kroppar kunde de dock icke göra sådana resor. Dessa kvarlämnades i ett drömlikt tillstånd på jorden; det var med sin inre eller andliga lekamen en på jorden lefvande människa kunde företaga sig en sådan färd. Till de saliges fröjder hörde också, att om de stode i särskild gunst hos ärkeängeln Mikael, kunde de få åtfölja honom, när han i sitt luftskepp begaf sig på resor i luftrymderna och i underjorden. . . . En egyptolog, som noggrant studerat den kristet-koptiska litteraturen, anmärker, att dess bakgrund är den fornegyptiska religionen, och att dess idéer är det likaledes, ehuru i någon mån omgestaltade genom kristendomens inflytande. (Viktor Rydberg "Den äldre medeltidens kulturhistoria" s 449-450,452; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1887)

Den åtrå, som i vår tid (år 1884) tros vara så allmän, efter dekorationer ur statens hand, hade (i romarriket) sin motsvarighet i begäret efter de utmärkelser, som fädernestaden kunde utdela, och dessa voro i själfva verket om icke bättre än en ordensstjärna beräknade att sporra äregirigheten, så i hvarje fall bättre ägnade att bevara den äregiriges namn åt eftervärlden. Till sådana utmärkelser hörde att få sitt namn inristadt på stadens offentliga byggnader; sedan det väl kommit dit, skyddades det mot förgänglighet genom lagliga bestämmelser, som förbjödo sådana namns utplånande och anbefallde, att det skulle ditskrifvas på nytt, om tid eller människohänder utplånade det. Till sådana utmärkelser hörde vidare, att staden skänkte sina välförtjänte medlemmar medborgarekransar, uppsatte i tempelväggarna minnestaflor, som redogjorde för deras välgärningar, uppreste statyer åt dem och gaf dem hedersplatser på teatrarne och cirken. (Viktor Rydberg "Romerska kulturen under de två första århundradena efter Kristus" s 166-167; föreläsningar vid Stockholms Högskola höstterminen 1884)

Föreställningen om att ett nytt Jerusalem skall uppenbaras när Messias kommer är vanlig judisk apokalyptik. Redan Dans testamente (5:12) från senare delen av andra århundradet f. Kr. talar om det nya Jerusalem såsom en plats där de heliga för evigt skall glädja sig över Guds härlighet. 2 Esra 7:26 säger att den stad som nu är osynlig skall bli uppenbar. Rabbi Jeremias säger i Midrash Han.: ”Den helige och välsignade Guden skall förnya världen, bygga Jerusalem och låta det komma ned från himmelen.” (Studiebibeln IV:984)


Sångarna:

Ur djupet av mitt hjärta min längtan till dig går, Jerusalem, Guds stad, mitt hem. Där ingen nöd och smärta och sorg mig längre når. Ur djupet av mitt hjärta min längtan till dig går. (HA Brorson-A Frostenson: Psalmer och Sånger 299:1)

Jag har hört om en stad ovan molnen, ovan jordiska, dimhöljda länder. Jag har hört om dess solljusa stränder, och en gång, tänk en gång är jag där. Halleluja! Jag högt måste sjunga. Halleluja! Jag går till den staden. Om än stegen blir trötta och tunga, bär det uppåt och hemåt ändå. (LA Lithell: Psalmer och Sånger 748:1)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående ordet ”Jerusalem”, se Egna kommentarer och funderingar till Joh 1:19.

Angående “stiger ner ut ur himlen”, se också Joh 6:45-51a.


Ytterligare studier:

2 Mos 28:36; 1 Kung 7:21; Jes 62:12; Jer 32:34; 33:16; 34:15; Matt 5:14; Gal 4:26; Fil 3:20; Hebr 11:10; 12:22; 13:14; Upp 7:15; 14:1; 19:12-13,16; 21:2,10; 22:3-4.


K.M. Campbell "The New Jerusalem in Matthew 5:14"; Scottish Journal of Theology 31 (1978): 385-.

Matthijs den Dulk "The Promises to the Conquerors in the Book of Revelation"; Biblica 87 (2006): 516-522.

Stephen L. Homcy "'To Him Who Overcomes': A Fresh Look at What 'Victory' Means for the Believer According to the Book of Revelation"; Journal of the Evangelical Theological Society 38.2 (June 1995): 193-201.

James E. Rosscup "The 'overcomer' of the Apocalypse"; Grace Theological Journal 3.2 (Fall 1982): 261-286.

Robert M. Royalty Jr "Etched or Sketched? Inscriptions and Erasures in the Messages to Sardis and Philadelphia (Rev 3:1-13)"; Journal for the Study of the New Testament 27.4 (2005): 447-463.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-20; 2012-06-10; 2015-01-28)

Tillbaka till sidans topp

3:13 Den som har ett öra, låt honom höra vad Anden säger till (församlingarna) av utkallade.

Ord för ord (10 ord i den grekiska texten): Den havande (ett)-öra låt-honom-höra vad '-n ande'/anden säger (till)-'-na församlingar'/församlingarna.


1883: Den som har öra, han höre hvad Anden säger församlingana.

1541(1703): Den der öra hafwer, han höre hwad Anden säger församlingarna.

LT 1974: Måtte alla, som kan höra, lyssna till vad Anden säger till församlingarna.


Egna kommentarer och funderingar:

Angående denna vers, se Upp 2:7a.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-20; 2012-06-10; 2015-01-28)

Tillbaka till sidans topp

3:14a Och skriv till budbäraren av/i (församlingen) av utkallade i Laodikeia: “Detta är vad Amen säger.”

Ord för ord (12 ord i den grekiska texten): Och (till)-'-n budbärare'/budbäraren -ens i Laodikeia (av)-(församling)-av-utkallade skriv: '(De-men-ting)'/'detta-är-vad' säger '-et amen'/amenet


1883: Och skrif till ängeln för församlingen i Laodicea: Detta säger Amen ...

1541(1703): Skrif ock den församlings Ängel i Laodicea: Detta säger Amen ...

LT 1974: Skriv detta brev till ledaren för församlingen i Laodicea: Detta budskap kommer från honom som står fast ...


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Profeten sade:) ”Detta är vad Herren säger: ’På/’på grund av’ (Gasas/Tyros'/Idumeens/Ammons/Moabs/Judas'/Israels) tre gudlösheter och på/’på grund av’ de fyra skall Jag inte vända Mig bort till dem.” ... Hör den här utsagan, som Herren har samtalat emot er, Israels hus, och nedifrån/emot varje stam, som (Han) ledde/förde upp ut ur Egyptens jord/land, då Han sade: “Jag hade ’mer än’/emellertid kunskap om er ut ur/av alla jordens stammar. På grund av det här skall Jag utverka rättvisa emot er för alla era missar (av Mitt mål).” (Amos 1:6a,9a,11a,13a; 2:1a,4a,6a; 3:1-2, Grekiska GT)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

I Johannes' evangelium använder aposteln alltid det dubbla ”Amen, amen”. (Joh 1:51; 3:3,5,11; 5:19,24-25; 6:26,32,47,53; 8:34,51,58; 10:1,7; 12:24; 13:16,20-21,38; 14:12; 16:20,23; 21:18)

Till Honom (är) härlighetsglansen och makten in i (de kommande) tidsåldrarnas (kommande) tidsåldrar. Amen. (Upp 1:6b)

Sänd (bokrullen) till de sju (församlingarna) av utkallade, in i/till Efesos och in i/till Smyrna och in i/till Pergamos och in i/till Thyatira * (א*) och in i/till Filadelfia och in i/till Laodikeia. (Upp 1:11b)

Skriv till budbäraren av/i (församlingen) av utkallade i Efesos: “Detta är vad Den som ‘får makt över’/griper de sju stjärnorna i Sin rätta/högra hand (א*) säger, Den som vandrar omkring i en mitt av de sju lampställena av guld. . . . Det här har du emellertid, att du hatar nikolaiternas gärningar, vilka och/också Jag hatar.” (Upp 2:1,6)


Exegeter, evangelister med flera:

Laodikeia är en ännu (år 2003) inte utgrävd ruinstad nära Pamukkale. Valvbågar av en basilika är synliga ovan jord. (Carl Henrik Martling "Gud vid Medelhavet" s 237)

Några kilometer från Laodicea finns Hierapolis varma källor. De två städerna nämns tillsammans av Paulus i hans brev till Kolosse, som också låg i närheten. Vattnet sändes i vattenledningar till Laodicea. Det var ljumt när det kom fram. Från platsen för gamla Laodicea kan man på avstånd se Hierapolis vita klippor. Laodicea var också ett affärscentrum med banker och yllehandel samt ett medicinskt centrum. I brevet till Laodicea finns anspelningar på guld, kläder och ögonsalva. (David Alexander "Foto-guide till Nya testamentet" s 151)

Namnet Laodicea betyder folkwälde, och församlingen der avbildade således den christna kyrkans beskaffenhet och tillstånd särskildt och isynnerhet i de sista tiderna, då folkwälde och folkregering allmänt eftersträfwas och förorsaka stora omstörtningar. Denna tids början (men blott dess början) hafwa wi upplefwat. (P. Fjellstedt "Biblia" s 737)

Den rikedom, som (i romarriket) fanns till och med i de mindre provinsstäderna, kan man få en föreställning af blott ett enda faktum. Elfva städer i Mindre Asien täflade år 26 efter Kristus om äran att få uppföra ett tempel åt kejsar Tiberius. Bland dem uteslöt kejsaren genast staden Laodicea från täflingen så som alltför fattig. Och dock berättar oss geografen Strabo, att Laodicea hade en stor handels- och fabriksrörelse samt många monumentala byggnader, och Tacitus meddelar därjämte, att en af de rike borgarne därstädes hade till staden testamenterat en summa, motsvarande (nu år 1884) i svenskt mynt ett värde af 25 millioner kronor. (Viktor Rydberg "Romerska kulturen under de två första århundradena efter Kristus" s 164; föreläsningar vid Stockholms Högskola höstterminen 1884)


Egna kommentarer och funderingar:

Jämför det negativa omdömet om Laodikeia ("folkets rättvisa") med synen i Upp 2:6 på nikolaiterna ("folkets seger"). Kanske kan man också ana ett återställelseperspektiv i de första bokstäverna "lao" jämfört med "lai" i ordet "nikolaiterna".

Angående ”amen”, se också Upp 1:6b.


Paulus sade till de troende i Korint: “Så många som Guds löften (är) Jaet i Honom, därför (är) och/också genom Honom Amenet till Gud ’i riktning mot’/till härlighetsglans genom oss.” (2 Kor 1:20)

Paulus sade till de troende i Kolossai: “Må (det här brevet) och/också läsas i den laodiceiska (församlingen) av utkallade och den ’ut ur’/från Laodikeia, för att och/också ni må läsa (det).” (Kol 4:16b)


Ytterligare studier:

Kol 2:1; 4:12-16.


David E. Aune "The Form and Function of the Proclamations to the Seven Churches (Revelation 2-3)"; New Testament Studies 36 (1990): 182-204.

James L. Boyer "Are the Seven Letters of Revelation 2-3 Prophetic?"; Grace Theological Journal 6.2 (1985): 267-273.

Birger Gerhardsson "De kristologiska utsagorna i sändebreven i Uppenbarelseboken (kap 2-3)"; Svensk Exegetisk Årsbok 30 (1965): 70-90.

Robert L. Muse "Revelation 2-3: a critical analysis of seven prophetic messages"; Journal of the Evangelical Theological Society 29.2 (June 1966): 147-161.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-21; 2012-06-11; 2015-01-28)

Tillbaka till sidans topp

3:14ba ... och (א*) det trofasta Vittnet och den Sanne (א,* א).

Ord för ord (8 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus): och '-t vittne'/vittnet det trofasta och den sanne


1883: ... det trogna och sannskyldiga vittnet ...

1541(1703): ... det trogna och sannfärdiga wittnet ...

LT 1974: ... det trofasta och sanna vittnet (till allt som är eller var eller ska bli i evighet) ...


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Från Jesus Kristus, det trofasta vittnet, den förstfödde av de döda (kropparna) och ledaren av jordens kungar. (Upp 1:5a)

I de dagar i vilka (א,* א) Antipas (var/levde), Mitt vittne, den (א,* א) trofaste, som dödades vid sidan av er, varest/där motståndaren bor. (Upp 2:13b, ”Pergamos”)

Detta är vad den Sanne, den Helige, säger: ... (Upp 3:7b, ”Filadelfia”)


Exegeter, evangelister med flera:

(Jehovas vittnens upphovsman Charles Taze Russell) jämställes med Jesus Kristus! - I (Russels bok) Studier (i Skriften) VII säges, att Russell är "det trovärdiga och sannfärdiga vittnet", Upp 3:14. ... Att söka flytta bort Jesus från Hans plats i församlingen och placera Russell i Hans ställe, det gränsar till majestätsbrott, högförräderi mot den Högste! (Folke Thorell "Lögnprofeter" s 9)


Egna kommentarer och funderingar:

Angående “det trofasta Vittnet”, se Upp 1:5. Angående ”den Sanne”, se Upp 3:7b. Angående ”Trofast ... och ... sann”, se också Upp 19:11b; 21:5b; 22:6a.


Ytterligare studier:

2 Mos 34:6; 4 Mos 12:7; 5 Mos 7:9; 2 Krön 15:3; Ps 89:37(38); Ordsp 14:25; Jes 65:16; Jer10:10; 42:5; Salomos Vishet 3:9; Matt 25:21,23; Luk 4:25.


Birger Gerhardsson "De kristologiska utsagorna i sändebreven i Uppenbarelseboken (kap 2-3)"; Svensk Exegetisk Årsbok 30 (1965): 70-90.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-21; 2012-06-11; 2015-01-28)

Tillbaka till sidans topp

3:14bb ... och (א,*א) Början av Guds (församling) av utkallade (א*).

Ord för ord (7 ord i den grekiska texten): och '-n början'/början (av)-'-en (församling'/församlingen)-av-utkallade '-ens guds'/Guds


1883: ... begynnelsen till Guds skapelse:

1541(1703): ... begynnelsen till Guds kreatur ...

LT 1974: ... den ursprungliga källan till Guds skapelse.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

I en början gjorde Gud himlen och jorden. (1 Mos 1:1, Grekiska GT)

Mose samtalade in i öronen av/på varje/hela Israels (församling) av utkallade den här visans ord ända till ‘in i ett slut’/’intill slutet’. (5 Mos 31:30, Grekiska GT)

(Psalmisten sade till Herren:) "Den/Du som är en herde för Israel, häll/utgjut (Din högsta förmåga) i riktning mot (oss), Den/Du som visar Josef vägen som om (han var) får." (Ps 80:1a eller 80:2a, Grekiska GT)

(Psalmisten sade:) “Jag skall sätta/göra (David, Min slav), en förstfödd, hög ’vid sidan av’/’i jämförelse med’ jordens kungar.” (Ps 89:27 eller 89:28, Grekiska GT)

(Visheten sade:) "Herren skapade mig, en början av Hans vägar, 'in i'/'med syfte på' Hans gärningar. Före tidsåldern grundade Han mig i en början. ... (När) Han (hela tiden) gjorde jordens grundvalar stabila, var jag (hela tiden) trolovad vid sidan av Honom. Jag var (hela tiden) i riktning mot var/'den plats där' Han fröjdade sig." (Ordsp 8:22-23,29b-30a, Grekiska GT)

(Herren/Jeremia sade till Jeremia/Jerusalem: “Israel var) för Herren en början av Hans produkter/frukter. ... ” (Jer 2:3b, Grekiska GT)

(Jesus, Syraks son, sade: “Visheten) skall öppna sin mun i en högstes (församling) av utkallade: ‘ … Före tidsåldern, från en början skapade han mig.’” (Syr 24:2,9a)


Den Senare Uppenbarelsen:

Om (brodern som missar Guds mål) – alltefter omständigheterna – må ‘höra ... vid sidan av’/ignorera dem, tala till (församlingen) av utkallade. (Matt 18:17a)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Då kommer det att vara ett stort betryck, sådant som det inte har blivit (א,* א) från en utsmycknings/’utsmyckad världs’ början ända till nuet, inte heller, inte/förvisso ej må bli.” (Matt 24:21)

(Paulus sade till de äldste i Efesos:) ”Den Helige Ande har satt er till granskare (för) att vara herdar (över) Guds (församling) av utkallade, som Han ’gjorde omkring Sig själv’/förvärvade genom det egna blodet.” (Apg 20:28b)

(Paulus sade till kungen:) ”Om (Kristus är) först ut ur en uppståndelse av döda (kroppar), står Han i begrepp att komma ned med ett budskap (om) ett ljus till både folket och nationerna.” (Apg 26:23b)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

I en början var (hela tiden) Utsagan, och Utsagan var (hela tiden) i riktning mot Gud, och Utsagan var (hela tiden) Gud. (Joh 1:1)

De * (א,*א) sade (hela tiden) till Honom: “Vem är Du?” Jesus talade till dem: ”(Den som är vänd i riktning mot) Början, (om) vilket Jag och/också samtalar (med) er. Jag har många ting att samtala och döma ’om er’/’för er skull’. (Joh 8:25)

När (herden) – alltefter omständigheterna – må kasta/föra ut * (א*) de egna, går han framför dem, och fåren följer honom, eftersom de känner hans röst. (Joh 10:4)

Jag kommer åter och Jag skall ta er i riktning mot Mig själv till sidan av (Mig), för att varest/där Jag är, må ni och/också vara. (Joh 14:3b)

Fader, vad Du har gett (och ger) Mig, vill Jag (ge) för att varest/där Jag är, och/också de där må vara i sällskap med Mig, för att de må titta på Min härlighetsglans, som Du har gett (och ger) Mig, eftersom Du välkomnade Mig före en utsmycknings/’utsmyckad världs’ grundläggning. (Joh 17:24)

Johannes till de sju (församlingarna) av utkallade, de i Asien. (Upp 1:4a)

Jesus Kristus, det trofasta vittnet, den förstfödde av de döda (kropparna). (Upp 1:5a)

“Jag är Alfat och Ôet/Omegat, en början och ett slut (א*)”, säger Herren Gud. (Upp 1:8a)

(Jag känner) hädelsen, den (א,* א) ut ur dem som säger sig själva vara judar och de är inte (det) emellertid/utan en motståndarens synagoga. (Upp 2:9b)

Skåda, Jag har gett (och ger) (א,*א) (er) ut ur motståndarens synagoga de som säger sig själva vara judar, och de är (det) inte, emellertid/utan de ljuger. (Upp 3:9a, ”Filadelfia”)


Paulus sade till de troende i Korint: “Nu, nu har Kristus rests upp (och är upprest) ut ur döda (kroppar), från en början av dem som har varit (och är) somnade/insomnade ... var och en i den egna (soldat)avdelningen: Kristus, en ’från en början’/’första frukt’, därpå de av/’som tillhör’ Kristus i/vid Hans ’varande vid sidan av’/ankomst.” (1 Kor 15:20,23)

Paulus sade till de troende i Kolossai: “(Kristus) ... är en början, en förstfödd * (P46,א*) av de döda (kropparna).” (Kol 1:18a)


Ytterligare studier:

Mark 13:19; Joh 1:3; Apg 5:31; Rom 8:29; 1 Kor 1:2; 10:32; 11:22; 15:9; Gal 1:13; Kol 1:15-17; Hebr 11:3; 12:2; Upp 1:17; 21:6; 22:13.


Birger Gerhardsson "De kristologiska utsagorna i sändebreven i Uppenbarelseboken (kap 2-3)"; Svensk Exegetisk Årsbok 30 (1965): 70-90.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-21; 2012-06-11; 2015-01-28)

Tillbaka till sidans topp

3:15a Jag känner dina gärningar.

Ord för ord (4 ord i den grekiska texten): (jag)-'känner-(och-har-känt)'/känner dina '-na gärningar'/gärningarna


1883: Jag känner dina gärningar ...

1541(1703): Jag wet dina gerningar ...

LT 1974: Jag känner dig väl ...


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Jag känner dina gärningar. (Upp 2:2a, ”Efesos”)

Jag känner dina gärningar (א,*א). (Upp 2:9a, ”Smyrna”)

Jag vet var du bor, varest/där motståndarens tron (är). (Upp 2:13a, ”Pergamos”)

Jag känner dina gärningar. (Upp 2:19a, ”Thyatira”)

Jag känner dina gärningar, att du har ett namn att du lever, och/men du är (en) död (kropp). (Upp 3:1b, ”Sardes”)

Jag känner dina gärningar. (Upp 3:8a, ”Filadelfia”)


Egna kommentarer och funderingar:

Se Upp 2:2a.


Ytterligare studier: Job 11:11; 24:23; 31:4; 34:21; Ordsp 5:21; 15:3; Jes 1:16; Jer 16:17.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-21; 2012-06-11; 2015-01-28)

Tillbaka till sidans topp

3:15b-17a ... att du är ‘och inte’/varken kall ‘och inte’/eller kokande. Det var/’skulle vara’ fördelaktigt, (att) du (hela tiden) var kall eller kokande. På det här sättet, eftersom du är ljummen och ’och inte’/varken kokande ’och inte’/eller kall, ’få din mun att upphöra’/’stäng till din mun’ (א*), eftersom du säger * (א,* א) ...

Ord för ord: 3:15b (11 ord i den grekiska texten) att och-inte kall (du)-är och-inte kokande. det-var-fördelaktigt kall (du)-(hela-tiden)-var eller kokande. 3:16 (13 ord i den grekiska texten Sinaiticus prima manus) på-det-här-sättet eftersom ljummen (du)-är och och-inte kokande och-inte kall få-att-upphöra '-nen mun'/munnen din. 3:17a (2 ord i den grekiska texten) eftersom (du)-säger


1883: ... att du är hvarken kall eller varm. O att du vore kall eller varm! Därför, emedan du är ljum och hvarken kall eller varm, skall jag utspy dig ur min mun. Emedan du säger:

1541(1703): ... att du äst hwarken kall eller varm; jag wille att du wore antingen kall eller warm. Men efter du äst ljum, och hwarken kall eller warm, skall jag dig utspy utu min mun. Ty du säger:

LT 1974: ... du är varken varm eller kall! Jag önskar att du vore det ena eller det andra. Men eftersom du bara är ljum ska jag spotta ut dig ur min mun! Du säger:


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Alla Israels söner knotade 'alltigenom (hela tiden)'/’hela tiden’ emot Mose och Aron, och varje/hela synagogan talade till dem: ”Det hade varit fördelaktigt att ha dött i Egyptens jord/land eller om vi hade dött i det här ödelagda (området).” (4 Mos 14:2; Grekiska GT)

Som/då (Mose) ‘ficks att upphöra’/upphörde att samtala alla de här utsagorna ... öppnades jorden och drack ner (de upproriska) och deras hus och alla de människor som var i sällskap med Kora och (också) deras husdjur. (4 Mos 16:31a,32, Grekiska GT)

(David sade:) “Få din tunga att upphöra från/med (vad som är) dåligt. (Ps 34:13a eller 34:14a, Grekiska GT)

(Salomo sade:) “Precis som kallt vatten (är) lämpligt för en törstande själ, på det här sättet (är) ett gott budskap ’ut ur en jord’/’från ett land’ fjärran ifrån. (Ordsp 25:25, Grekiska GT)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Om du – alltefter omständigheterna – må pusta in i en gnista, skall den ’bränna ut’/’flamma upp’, och om du – alltefter omständigheterna – må spotta emot den, skall den släckas/slockna.” (Syr 28:12)

(Baruk sade till Herren:) “Vi hörde inte Din röst ... (Så) våra kungars skelettben/ben och våra fäders skelettben/ben föras/fördes ut, ut ur sin plats. Och skåda, (de ligger på marken i) dagens svidande hetta och (i) nattens frost. ... Hör bönen av/från de (i) Israel som har avlidit (och avlider) och (från) söner av de som missade (Ditt mål) mitt emot Dig.” (Baruk 2:24-25; 3:4)

(De tre männen i den brinnande, brännheta brännugnen sade:) “Välsigna Herren, eld och svidande hetta ... Välsigna Herren, kyla och köld.” (De tre männens lovsång v 43a,44a)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Ingen förmår vara slav till två herrar, ty eller/antingen kommer han att hata den ene och välkomna den andre, eller kommer han att hålla sig intill en och ‘anse ner’/nedvärdera den andre. Ni förmår inte vara slav till Gud och mammon.” (Matt 6:24)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Den som – alltefter omständigheterna – må ge en av de här små (som följer Mig) endast en bägare kallt (vatten) att dricka, ’in i’/’med syfte på’ en lärjunges namn, amen, säger Jag er, han må inte/förvisso ej fördärva/förlora sin lön. (Matt 10:42)

(Jesus sade till folkskarorna: “Med) vad skall jag likna det här släktet? Det är likt små pojkar och flickor som sitter i/på torgen, som höjer sina röster i riktning mot de andra (små pojkarna och flickorna); de säger: ”Vi spelade flöjt (för) er, och ni dansade inte. Vi klagade och ni ’skar er’/sörjde inte.” (Matt 11:16-17)

(Jesus sade: “Kungen) säger till sina slavar: ’Bröllopsmåltiden är faktiskt redo, men de som var (och hade varit) kallade var (hela tiden) inte värdiga.’ ... Då kungen hade kommit in (för) att betrakta de som låg upp/’till bords’, skådade han där en människa som inte hade sjunkits/klätts (och inte var sjunken/klädd) i bröllopsmåltidskläder. Och han säger till honom: ’Kamrat, hur kom du in här ’ej havande’/’utan att ha’ bröllopsmåltidskläder?” Men den/han ’sattes munkavle på’/’blev svarslös’. (Matt 22:8,11-12)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”På grund av att laglösheten fullgöras/’görs fulltalig’, kommer de mångas välkomnande att ’andas ut’/upphöra.” (Matt 24:12)

Då (Jesus) hade uppväckts/vaknat, 'hedrade ... på'/klandrade Han vinden och talade till havet: "Var stilla, sätt på munkaveln (och låt den vara påsatt)!" Och vinden tröttnade/mojnade, och det blev ett stort lugn. (Mark 4:39)

(Jesus) 'hedrade på'/klandrade vinden och vattnets bölja, och det (א,* א) ’ficks att upphöra’/upphörde, och det blev ett lugn. (Luk 8:24b)

(Apollos) var (hela tiden) (och hade varit) genljuden/informerad (om) Herrens väg och kokande (i) anden samtalade och lärde/undervisade han (hela tiden) exakt/grundligt tingen med anledning av Jesus och/men hade endast insikt i Johannes' dop. (Apg 18:25)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

På grund av det här förmådde de (hela tiden) inte tro, eftersom Jesaja åter talade: “Han har förblindat (och förblindar) deras ögon och lemlästat (P66, P75, א,* א) deras hjärta, för att de ej må skåda (med) ögonen och förstå (med) hjärtat och vända sig, och/’så att’ Jag skall bota dem. Jesaja talade de här tingen, eftersom han skådade Hans härlighetsglans, och Han samtalade med anledning av Honom. (Joh 12:39-41)

Slavarna och roddarna/tjänarna som hade gjort (och gjorde) en träkolshög stod (där), eftersom det (hela tiden) var köld, och de värmde sig (hela tiden). Men och/också Petrus, som stod och värmde sig, var (hela tiden) i sällskap med dem. (Joh 18:18)


Hembygdens predikan:

Vid havsstranden eller vid stranden av en vanlig sjö ser man en mängd stenar som rullas hit och dit av vågen. Än kastar hon dem högre upp på stranden, än för hon dem med sig längre ut. Under tiden hava de nötts så flata och så runda, att det nästan är omöjligt gripa fatt i dem. Försöker man, så rulla de blott undan. De vända kanske upp en annan sida, men förbliva där de äro. ... (En människa kan vara) lik en av dessa stenar, nött på alla sidor. ... Allt bifaller han, till allt har han ett ja. Han har ingen enda skarp kant eller sida, där man kunde få fatt uti honom. När han vid en allvarlig varning icke blir vred, likt så många andra, utan tvärt om ger sitt bifall, så tycker han, att man icke kan fordra mer av honom. Och så förbliver han där han är och som han är. Samvetet förblir oåtkomligt för Gud. Talar man med honom om synden och om Guds dom över henne, så medgiver han – stundom nästan leende och stundom med bekymrat utseende – att det är så rätt. Ja, ofta tackar han därför. Dock halkar han för sin del undan, ofta med dessa eller liknande talesätt: ”Ja, det är förbi med oss alla. ... Men vi måste taga nåd för allt.” Att sjunga en allvarligt varnande sång eller en ljuvligt inbjudande är för honom detsamma. Vilket stycke man läser på sammankomsten eller vilket andligt samtal man för, är detsamma för honom. Allt är så bra, så vackert och så riktigt. För allt glider han dock själv undan. Han har ingen sida, där han kan gripas fast. ... Dessa ”släta stenar” påträffar man ofta bland präster och predikanter samt andra läsare. (Pastor Karl Palmberg, Svenska Kyrkan, slutet av 1800-talet – början av 1900-talet, Pilgrims tillfälliga betraktelser s 36-37: De släta stenarna eller ”Har Gud fått fatt uti dig ännu?”)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

ca 2000 - ca 1900

Det finns en process av ”nerkylning” som är nödvändig och begriplig när människor ”brännskadats” i heta väckelsemiljöer. ... Vi möter (här) en sårad, skadeskjuten individ som mer än något behöver barmhärtighet och djup förståelse. (Björne Erixon "Rymma eller rymmas? en bok om dig och församlingen." s 99-100)

Den tysta döda kölden ... den är vi inte alls beredda på här i Göteborg. Jordbävning i Turkiet med tusentals begravda och femton minusgrader? Hjälper Gud sina barn? Job klagade: ”Om jag bara visste hur jag skulle finna honom, hur jag kunde komma dit han bor!” Han undrar om de fattiga: ”Nakna ligger de om natten, berövade sina kläder. De har inget att skyla sig med i kölden.” Hjälper du mig, Gud?” (Solveig Hansson ”Vilket herrans väder!” s 191)

(19)80-talet slutade bra. Jag hade engagerats som s k "uppvärmare" till självaste Frank Sinatra. Det var i och för sig inte första gången jag hade ett sådant hedervärt uppdrag. Redan i slutet av 70-talet hade jag varit "uppvärmare" i Sverige och Norge åt inte mindre än Lena Horne. Min kärlek till "Frankie Boy" började för fyrtio år sedan i Malmö Folkets Park. Jag var tio år och stod som förtrollad och lyssnade till hans sång. Stackars Frank hade ingen framgång den gången. Några av publiken buade. Jag tyckte så synd om honom, att jag till och med skällde på dem som buade! "Är ni inte kloka!?" sa jag. "Han som är så bra!" 1990 var Frank på besök igen. Denna gång skulle hon ha konsert i Globen i Stockholm. Och jag hade fått den stora äran att vara hans "uppvärmare". Hade jag vetat, vad det gällde, hade jag aldrig gett mig in på det. Jag skulle dansa, sjunga och göra pantomim. Och detta med publiken runt omkring scenen, vilket som sagt kräver något alldeles extra av artisten. Jag "gav järnet"! Frank, som satt i sin loge och såg mig på TV-skärm, fick se mig både som operasångerskan Rosa von Drinkenskvätt, Michael Jackson, Dolly Parton, Barbra Streisand och kompisen Sammy Davies. Min manager berättade, att Frank hade nickat mot TV-rutan och sagt: "She's good. She's very good!" När jag kom ut från scenen, såg jag Frank stå och vänta på mig utanför sin loge med armarna i kors. Han betraktade mig allvarligt. Jag vet inte, vad som hände, men jag vågade inte gå fram och hälsa på honom. Jag bad någon att ordna hans autograf till mig. Frank gav mig sitt foto och på det hade han skrivit: "For Eva. All good wishes, Frank Sinatra". Även om jag inte vågade hälsa på honom den gången, är jag glad över att ha fotot som ett minne. Hur kan man handla så dumt som jag gjorde den gången, förstår jag inte! Men jag tyckte väl som vanligt, att jag inte var tillräcklig bra. Idag hade jag inte tvekat en sekund att gå fram till honom. (Eva Rydberg "Eva Rydberg" s 76)

När jag med handen ville prova strömmen några meter Från en het källa, kunde jag ingenting höra Utom hela gyttjefläcken som muttrade och kokade. ... Och sedan min guide bakom mig som sa, "Lukewarm. Och jag tror du skulle vilja veta Att 'luk' var ett gammalt isländskt ord för hand." ... Och du skulle vilja veta (men du vet redan) Hur vanlig denna vindpust och tryckning kändes När vattnets inre handflata fann min handflata. (Seamus Heaney "Ett vykort från Island" s 50; lukewarm = ljummen)

Det mörknar över dig och skyltarna tänds. Han går med dig i det som kyler och det som bränns. ... Väntsalens bänkar är kalla och rökmolnen slokar trist. Han lovar ingen håglös väntan på något du får till sist. Nere vid rännstenskanten växer tre gröna strån. Så ser hans rike ut som segrar underifrån. Du kan bli medlem genast med förskott på hur det ska bli. Han som går med dig säger: sanningen gör dig fri. Allting är färdigt. Han väntar på att du ska komma hem. Och du ska se ett nytt folk och tänka: nu är jag en av dem. (Rom 10:6-12). (Ylva Eggehorn ”De levandes ansikten” s 109-110)

(Lillebror) kände hur våt Karlsson var, stackarn, han måste ha flugit omkring i regnet länge. "Fryser du inte när du är så där våt?" frågade Lillebror. Det verkade inte som om Karlsson hade tänkt på det förut, men nu kände han efter. "Jo, det är klart jag fryser", sa han. "Men är det nån som bryr sej om det kanske? Är det nån som blir lessen när hans bästa vän kommer genomvåt och skakar av köld och som ser till att han får av sej kläderna och hänger opp dom på tork och sätter på honom en mjuk, skön badrock och går och kokar lite varm choklad åt honom och ger honom en massa bullar också och stoppar ner honom i sängen och sjunger en liten vacker, sorglig visa för honom, så att han sakta somnar in, är det det kanske?" ... Lillebror fick bråttom att göra allt det där som Karlsson tyckte man borde göra för sin bästa vän. (Astrid Lindgren "Karlsson på taket smyger igen" s 71)

Herre, Du skall tala, Du som känner all min nöd, lägga Dina svala händer på min pannas glöd. ... Då skall oron vika, som har borrat i mitt bröst, för den sagolika sötman i Din trygga tröst. ... Allt det namnlöst tunga, mörka vintrars frusna tvång, löses i det unga, nya livets soluppgång. (Nils Bolander ”Stormen och trädet” s 54-55; Herre, Du skall tala)

I en butik hörde jag en gång en kvinna fråga: "Men hur kan en karl leva ihop med henne (en prostituerad) när han vet hur hon har studsat omkring?" "Ånger botar allt!" förklarade en annan kvinna. "Nåja, det är i alla fall avskyvärt ..." "Han älskar henne kanske", insköt en annan kvinna. "Var finns där att älska? Hon är ju mager som en sticka." "Smaken är olika." "Må Gud straffa mig för mina ord!" sade den kvinnliga butiksföreståndaren. "Tyst min mun!" Varmed hon lade två fingrar över sina läppar. (Isaac Basjevis Singer "På vår gata" s 230)

När (den lille gossen) om en stund kom tillbaka, höll han båda händerna utbredda som en skål och förde på så sätt med sig ett par droppar vatten. ”Månne barnet nu har tagit sig det orådet före att springa och hämta vatten åt mig?” tänkte soldaten. ”Det saknar verkligen allt förstånd. Skulle inte en romersk legionär kunna tåla en smula värme? Vad behöver den där pilten springa omkring för att hjälpa dem, som ingen hjälp behöver? Jag har ingen lust efter hans barmhärtighet. Jag önskar, att han och alla de, som liknar honom, vore borta ur världen.” ... (Pilten) reste sig på tåspetsarna och sträckte händerna så mycket i höjden som möjligt, för att den storväxte soldaten lättare skulle komma åt vattnet. Legionären åter kände sig så förolämpad över att ett barn ville hjälpa honom, att han grep om spjutet för att jaga den lille på flykten. Men nu hände sig, att just i samma ögonblick hetta och solsken med en sådan häftighet strömmade ner över krigsknekten, att han såg röda flammor framför ögonen, och han kände hjärnan smälta inne i huvudet. Han fruktade, att solen skulle mörda honom, om han inte genast kunde finna någon lindring. Och utom sig av skräck över den fara, vari han svävade, kastade han ner spjutet på marken, fattade med båda händerna om barnet, lyfte upp det och sög till sig så mycket han kunde av vattnet, som det höll mellan händerna. Det var väl endast ett par droppar han på detta sätt fick på tungan, men mer behövdes inte heller. Så snart han hade smakat vattnet, for en ljuv svalka genom hans kropp, och han kände inte mer, att hjälm och harnesk brände och tyngde. Solstrålarna hade förlorat sin dödande makt. Hans torra läppar blevo åter mjuka, och de röda flammorna dansade inte mer för hans ögon. (Selma Lagerlöf ”Betlehems barn” s 29-31)

Det var på den tiden, när Vår Herre höll på att skapa världen. Medan han arbetade som bäst kom Sankte Per gående förbi. ... ”Kanske att du behöver vila dig litet,” sa Sankte Per, ”så kunde jag sköta arbetet åt dig under tiden.” ... Det förhöll sig så, att Vår Herre just då höll på att skapa Småland. Det var inte en gång halvfärdigt. ... Vår Herre hade svårt att säga nej till Sankte Per, och dessutom tänkte han väl, att det, som var så bra påbörjat, borde ingen kunna förstöra. ... När Vår Herre (sedan) kom upp dit, där Sankte Per hade arbetat, blev han så förskräckt, att han tvärstannade och sa: ”Hur i all världen har du burit dig åt med det här landet, Sankte Per? ... Vad kan du ha haft för mening med att skapa ett sådant här land?” ... Sankte Per urskuldade sig och sa, att han hade velat bygga opp landet så högt, att det skulle få mycket med av solvärmen. ”Men då får det ju också mycket med av nattkölden,” sa Vår Herre, ”för den kommer från himlen, den med. Jag är allt rädd för att det lilla, som kan växa här, kommer att frysa bort.” ... Sankte Per miste inte modet i alla fall, utan han försökte trösta Vår Herre. ”Ta inte så illa vid dig för det här!” sa han. ”Vänta bara, tills jag hinner skapa folk, som kan odla opp mossarna och röja opp åkrar ur stenbackarna!” Då vart det äntligen slut med Vår Herres tålamod, och han sa: ”Nej, du kan få gå ner till Skåne, som jag har gjort till ett gott och lättskött land, och skapa skåningen, men smålänningen vill jag själv skapa.” (Selma Lagerlöf ”Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige” s 172-176; Sagan om Småland)

"Goddag, din putterfnasker", muttrade (den lille gubben), "vad tar du dig till?" "Jag gör ingenting", sade pojken. "Jasså, nej det kan jag tänka mig. Men gubben Jonsson han sågar sin ved. Det har han gjort sen han inte var stort större än du. ... Och allt detta släpet bara för att folk inte ska frysa ihjäl. Hur många tror du inte skulle ha frusit ihjäl om inte gubben Jonsson stått här och sågat sin ved i hela sitt liv. Ja, det är flerfaldiga tusen. Far din och mor din och Signe och källarmästarn och alla serveringsslynorna - allihop skulle ha frusit ihjäl för många vintrar sen. Men det tänker ingen på. Har någon kommit och tackat mig för att han inte är död. Inte en enda. Det tycker de inte är något att tacka för. Men en dag så ledsnar gubben Jonsson, är för trött och gammal och ids inte stå här och slita för dem längre. Och så fryser de ihjäl allihop. - Tycker du inte det är rätt åt dem?" Anders stod bara orörlig och stirrade in på honom. "Jo, så kommer det att gå dem i alla fall. För det är rysligt kallt här i världen om det inte eldas, det skall jag säga dig. Se så ja", fortsatte han, "stå nu inte och se ledsen ut för det. Ut i solen med dig, pojke, passa på och värm dig medan det är sommar, så får vi se till vintern hur det kan bli." Och han myste riktigt gott, underligt nog. (Pär Lagerkvist "Gäst hos verkligheten" s 34-36; omkring år 1900)


ca 1900 - ca 1850

Jag tycker nästan (18)80-talet var mer dock (än 1890-talets unga män). Der lefdes; här pratas. Då ville man momentant något; älskade, hatade, syndade och hädade! Men de här salongsateisterna göra ingenting, äro hvarken kalla eller varma! (August Strindberg "August Strindbergs brev XIII sept 1898-dec 1900" s 21; brev 20 okt 1898 till Emil Kléen)

"Vilket underbart väder det är i dag!" sade Nikitin, när han kom in till (sin kamrat, geografi- och historieläraren Ippolit Ippolitytj). "Jag häpnar över att ni kan sitta inne." Ippolit Ippolitytj var inte någon talför man; antingen teg han eller också talade bara om sådant, som alla för länge sedan kände till. Nu svarade han så här: "Ja, det är ett underbart väder. Det är maj nu, snart kommer den riktiga sommaren. Och sommaren, det är inte detsamma som vintern. Om vintern måste man elda i kakelugnarna, men om sommaren är det varmt även utan kakelugnar. Om sommaren öppnar man fönstren på natten och det är varmt i alla fall, men på vinterna har man dubbelfönster, och det är kallt ändå." (Anton Tjechov "Modersmålsläraren" s 143)

Någon egentlig sundhetsvård förekommer icke i (Damaskus). . . . Om vintern inträffar ofta till följd af stadens höga läge frost. Något sätt att uppvärma sina bostäder hafva invånarne likväl icke. När det är kallt så frysa de, när det är varmt, så svettas de. Det ena får taga ut det andra. (P. Waldenström "Till Österland" s 222; hösten 1894)

Pavel Ivanytj öppnar ögonen och rör på läpparna. ... "När jag jämför mig med er, gör det mig ont om er - stackare. Mina lungor är friska, hostan kommer från magen. Jag kan uthärda helvetet, så mycket bättre då Röda Havet!" ... (Båten) rullar inte längre, men i gengäld är det kvavt och hett som i en bastu. Det är svårt inte bara att tala utan också att lyssna. Gusiev knäpper händerna om knäna, lutar huvudet mot dem och tänker på hemmet. Min Gud, vilken njutning det är i en sådan kvävande hetta att tänka på snö och köld! (Anton Tjechov "Gusiev" s 262-263)

Efter middagen släpade sig alla bort till fororna och kastade sig på marken i skuggan av dem. Jegorusjka gick till Pantelej. "Ska vi fara snart?" frågade han. "När Gud ger svalka, så far vi ... Nu kan vi inte fara någonstans, det är för hett ... Ja, Herre Gud, ske Din vilja ... Lägg dig, pojke!" (Anton Tjechov "Stäppen" s 71)

Kallt vatten är döden! för nerverna! utom i ytterst stark sommarhetta. (August Strindberg "August Strindbergs brev VII febr 1888-dec 1889" s 202; brev 11 dec 1888 till Axel Strindberg)

Ombonad som Grisja är, börjar han känna sig odrägligt het och varm. "Varför ska vi vara här?" tänker han och tittar sig omkring. Han ser ett mörkt tak, en eldgaffel med två spetsar och en ugn, som ser ut som ett stort svart hål. ... När Grisja kommit hem, börjar han tala om för mamma och för väggarna och för sängen, var han varit och vad han sett. ... Han visar hur ... den förfärliga ugnen ser ut. ... På kvällen kan han inte somna. ... "Men du har ju feber!" säger mamma och lägger handen på hans panna. "Hur kan det komma sig?" "Ugn!" gråter Grisja. "Gå bort med dej, ugn!" "Han har antagligen förätit sig", avgör mamma. Och Grisja, som är uppriven utav alla intrycken i det nya liv, han så nyss prövat på, får av sin mamma en sked ricinolja. (Anton Tjechov "Grisha" s 199-200)

Att boken (Giftas) kommer att bli nerskälld, derom finnes intet tvifvel! Men skulle man icke mota Olle i grind och hålla en snäsning i beredskap som skulle täppa munnen på lushundarne! (August Strindberg "August Strindbergs brev IV 1884" s 251; brev 9 juli 1884 till Karl Otto Bonnier)

För att kunna tvätta kannan inuti hade (Boo) ändrat formen och gjort henne vidare i mynningen, så att man kunde komma in med handen; för att få henne billig hade han satt till bly; men för att få henne lika klangfull och vacker, som om hon varit av ren tenn, hade han använt ett nytt arbetssätt, som nämndes kallgjutning, vilket bestod i att formen hölls kall med våta trasor, och varigenom den enda olägenhet, som blyets användning kunde medföra, tillintetgjordes. Boo hade således all anledning att vara nöjd med sin nyhet, om också han icke hade stora förhoppningar på att få den erkänd av de gamle. ... "Tenn blir grått av bly och mjukt som vax. ... Kallgjutning? Kallgjutning! - Håll mig för pannan", skrek åldermannen; ... "Kan man gjuta kallt tenn numera? Det var väl sådant han fick lära i Tyskland i fjor somras." "Man gjuter icke kallt tenn", svarade mäster Påvel, "men man gjuter i kalla formar." (August Strindberg "Svenska öden och äventyr 1" s 125-128; novellen "Beskyddare" från 1883)

Rödluvan anser hövligheten fordra att han upplyser Falk om, att den talande är kammarens "plågoris". Han är varken kall eller varm, kan icke användas av något parti, kan icke vinnas för något intresse, men talar, talar. Men vad han talar om - det kan ingen säga, ty han har aldrig blivit refererad i någon tidning och ingen har brytt sig om att se efter i protokollen, men skrivarne vid borden hava svurit, att när de en gång få makten, så skola de låta ändra grundlagarne för hans räkning. Men Falk, som har en viss svaghet för allt som blir obemärkt, stannar kvar och får höra vad han aldrig hört på länge: en ärans man, som sin väg ostraffligen vandrar och som frambär de förtrycktas och misshandlades klagan - som ingen hör på. (August Strindberg "Röda rummet s 99-100; Arma fosterland)

(Bildtext) Tulka missionshus i norra Roslagen var ett av de första missionshusen på landsbygden. Det började användas som missionshus och skola 1858. Att sammankomsterna hölls i "eldat rum" skapade yttre förutsättningar för den också i inre avseende varmare atmosfären i missionshusen. (Anders Jarlert "Sveriges kyrkohistoria - romantikens och liberalismens tid" s 149)


ca 1850 och tiden dessförinnan

Yttre hetta och köld hade föga inflytande på Scrooge. Ingen värme kunde värma honom, ingen vinterköld kyla honom. ... Det hände aldrig att någon hejdade honom på gatan, nickade och sade vänligt: "Hur står det till, käre Scrooge? Kommer ni aldrig hem och hälsar på?" Aldrig sträckte en tiggare fram handen och bad om en skärv, aldrig frågade något barn vad klockan var, det föll ingen människa in att be honom om upplysning om vägen. ... Men vad brydde Scrooge sig om det? Det var just så han ville ha det. (Charles Dickens "En julsång på prosa" s 12-13)

Det var så hett i Richmond att vi hade svårt att andas, persikoträden - och alla de andra fruktträden - stod i full blom; nästa dag i Washington var det så kallt att vi skakade. Men det är så här i vissa städer, att om morgonen räcker det att man klär sig i skjorta och byxor, men om kvällen behöver man två överrockar! (Charles Dickens "I Amerika. Brev från första resan." s 163; brev till Thomas Mitton från Baltimore den 22 mars 1842)

De båda unga männen gick in i det rum där den gamle låg. Eugène blev förskräckt över förändringen i hans ansikte, som nu var förvridet, dödsblekt och utmattat. ”Hur står det till, pappa?” sade han och lutade sig ned över sjuklägret. Goriot riktade sina matta ögon mot Eugène och betraktade honom uppmärksamt utan att känna igen honom. Studenten uthärdade inte denna syn. Hans ögon fylldes av tårar. ”Bianchon, behövs det inte gardiner för fönstren?” ”Nej, det har ingen betydelse för honom, om solen lyser eller inte. Det skulle vara en alltför stor lycka, om han frös eller kände sig varm. Men vi måste tända i spisen för att värma drycker åt honom och göra en del annat i ordning.” (Honoré de Balzac "Pappa Goriot" s 292)

(Marianne) hade legat där på bädden och diktat en hymn till kärleken. ”Du härlige, som har lyftat mig över mig själv!” sade hon. ”I bottenlöst elände låg jag, och du har förvandlat det till ett paradis. På den stängda portens järnhandtag fastnade mina händer och sargades, på mitt hems tröskel ligger mina tårar frusna till pärlor av is. Vredens köld genomisade mitt hjärta, när jag hörde slagen på min mors rygg. I den kalla drivan har jag velat sova bort min vrede, men du har kommit. O, kärlek, du barn av eld, till den av mycken köld förfrusna har du kommit. Om jag jämför mitt elände med den härlighet, som jag därmed vunnit, synes det mig intet. (Selma Lagerlöf ”Gösta Berlings saga” s 91-92; De gamla åkdonen)

Det hängde vid taklisten en lång istapp, som solskenet hade gruvligt besvär med. Det började uppifrån, smälte lös en droppe och ville sedan ha denna att falla till jorden längs istappen. Men innan den hann halvvägs, var den stelnad på nytt. Och solskenet gjorde alltjämt nya försök och misslyckades alltjämt. Men äntligen var det en fribytare till stråle, som hängde fast i istappens spets, en liten en, som lyste och gnistrade av iver, och rätt som det var, hade den nått sitt mål, en droppe föll klingande till marken. Brukspatronen såg på och skrattade. ”Du var inte så dum, du”, sade han till solstrålen. (Selma Lagerlöf ”Gösta Berlings saga” s 128; Auktionen på Björne)

När jag trädde in i barfotamunkarnas gamla kor, närmade mig de underliga gallerförsedda skåpen, där de kyrkliga herrarna plägade infinna sig till denna akt, när ringaren öppnade dörren för mig, och jag nu såg mig inspärrad mittemot min andlige fader i det trånga rummet, och han med sin svaga, snörvlande stämma hälsade mig välkommen, slocknade på en gång allt ljus i min själ och mitt hjärta, jag kunde icke få den väl memorerade bikten över mina läppar, jag slog i förlägenhet upp boken, som jag hade i händerna, och läste därur första bästa formel, vilken var så allmänt hållen, att var och en helt lugnt kunde ha uttalat den. Jag mottog absolutionen och avlägsnade mig varken varm eller kall, gick nästa dag med mina föräldrar till Herrens bord och betedde mig ett par dagar såsom det väl ägnade sig efter en så helig handling. (Johann Wolfgang von Goethe "Dikt och sanning II" s 41; påsken år 1761)

"Hon fryser, stackaren", sade Nils och krängde av sig sin grå vadmalskapprock, "och så häxa hon är, lär hon nog ha känsel, hon som andra." Med dessa ord svepte Nils sin kappa kring flickan och fattade henne åter vid armen. Ehuru Elin knappt kände kölden, förstod hon dock, att drängen menat väl, och detta bevis på mänsklighet grep henne så djupt, att hon brast i tårar. (Viktor Rydberg "Fribytaren på Östersjön I" s 200)

"Jag står här (i Kajaneborg i Finland)", skriver (Lars Wivallius) i en inlaga, "uti mitt långvariga fängelse (1634-1641) och ser ut genom gallren och betänker hos mig själv, huru alla ting, som härtill utav den hårda vintern hava varit fångna, nu igen genom den blida sommaren friade, frälste och vederkvickte varda. Solen med hela den sköna himmelens firmament prisar nu sin herre och skapare, att han bortdrivit haver de kalla, svåra, tjocka, mörka, oblida och bedröveliga vintermoln med deras snö, köld, fuktighet och kvalma. Jorden kläder sig av glädje med en härlig grön klänning och bepryder och utsmyckar sig med allehanda färgers blomster, givandes Herranom en ljuvlig lukt och rökoffer till tacksägelse för det Hans gudomliga Majestät henne ur vinterns kalla och kvalsamma fängelse hulpit haver. De stora vatten och lustiga vattenströmmar, de rinnande källor och fiskrika sjöar rinna, kvälla och strömma med hjärteligt susande och löje, Herranom till pris, som av dem den kalla, tunga och hårda is borttagit haver. Fåglarne under himmelen lovsjunga Herranom bittida och sent uppå de gröna kvistar. Djuren på marken fröjde sig i dalarne, Herranom till ära, fiskarne på djupet giva Herren en tacksägelig suckan, att han dem anderum och värme ovanefter givit haver. Men jag står här uti mitt fängelse och ser ut genom de hårda järngallren och tänker, huru de oförnuftiga bestar, som i denna vinter för köld och frost skull hava varit fångna, nu löskomna äro och uppå marken springa, dansa och glädja sig. Gud, du aldra högste, förbarma dig över mig, anse mitt elände och bevek deras hjärtan, som makten hava, att de mig med nådige ögon anse och icke efter mina fienders vilja låta mig fördärvas!" (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden 1611-1660" s 293; En lyckoriddare)

Det är en dag under Gustav Adolfs polska krig. ... Konungen har utkastat stora, snillrika tankar, djärva planer för krigets fortsättning. ... (Kanslern Axel Oxenstierna) vill aldrig råda till något, innan han tänkt sig in i hur det kommer att taga sig ut i verkligheten, ej blott i tanken och på papperet. Nu sitter han där orubbligt lugn, betänker och tvekar ännu. Då blir konungen till slut otålig och brister ut: "Om inte min hetta satte liv i Eder köld, så skulle alltsammans stelna och stanna av." Kanslern svarar helt lugnt: "Om inte min köld svalkade Eders Majestäts hetta, så skulle Eders Majestät redan ha brunnit upp." Konungen skrattar gott, och överläggningarna fortsättas. ... ... Historien, betydligt åtstramad och förbättrad av hävdatecknarna, tycks ha en kärna av verklighet och härrör ursprungligen från den engelske ambassadören Whitelocke, som i sin dagbok har refererat vad den svenske rikskanslern själv sagt honom i ämnet. De båda replikerna lyder där: "Blandade jag ej något av min hetta med eder flegma, så skulle ej mina affärer gå så väl som sker." - "Om jag ej med mitt flegmatiska temperament blandade någon köld uti eders majestäts hetta, skulle icke heller affärerna gå så lyckligt som sker."(Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1611-1660" s 65 resp. Alf Henrikson "Svensk historia I" s 405)

Dromino från Efesus: Ja, jag önskar jag var känslolös, herrn, så jag inte kände era rapp. ... Har tjänt (herrn) från födelsestunden tills nu och fått för min tjänst ingenting annat av hans hand än prygel. Fryser jag, värmer han mig med rapp. Svettas jag, svalkar han mig med snärten. ... Och när han slagit mig lemmalytt, får jag väl också gå tiggargång från dörr till dörr. (William Shakespeare "Förvillelser" s 312)

Fursten och Fiametta är mycket tillsammans. De sitter ofta kvar ensamma efter aftonmåltiderna och jag får då stanna och passa upp dem. Furstinnan och han brukade också dröja kvar så där någon gång, men mycket sällan. Hon är en helt annan typ, kall, behärskad och oåtkomlig, och en verklig skönhet. Hennes mörka ansikte är hårdare än något annat jag sett hos en kvinna och om det inte vore så vackert skulle man säkerligen tycka att det inte fanns någon godhet i det. De kolsvarta ögonen med sin enda gnista äger en betvingande makt. Jag antar att hon är kall också i sin kärlek och inte ger sig för mycket hän utan i stället fordrar mycket för egen del och av den som hon nedlåter sig till att älska begär en fullständig underkastelse. Och fursten tycker kanske om detta och finner sig mer än gärna i det. Kyla är kanske lika omtyckt i kärlek som hetta, vad vet jag. (Pär Lagerkvist "Dvärgen" s 122)


Att fortsätta med (hembygden):

ca 2000 - ca 1960

Välkommen till Pleasantville! Här är allting just "pleasant and nice" - trevligt ... Sådant är livet i Pleasantville, en tv-serie som är själva utgångspunkten i filmen "Välkommen till Pleasantville" ... Men vem av oss vill egentligen leva i Pleasantville där allt är lagom och grått, om än trevligt ... Likgiltigheten når aldrig fram till stallet där i Betlehem. Det är antingen eller. (Pär Sjöstrand "Välkommen till Unpleasantville"; Jönköpings-Posten den 19 december 2003)

Nu brister knoppar av trädens saft, den andas snabbt, jordens lunga. ... Och vårens flöde av liv och kraft får modlöst hjärta att sjunga. ... Så är det också på Andens mark, när vårsol smälter allt fruset. ... Då stiger sången så glad och stark, det mörka viker för ljuset. (Erik Herneby "Livets höga visa och andra dikter" s 43; Nu brister knoppar)

Vi ber så där lite lagom. Och ljuger emellanåt. Och gör lite bot och bättring med ångerlösa förlåt. Och därför är livet ljummet och varken varmt eller kallt. Vi har aldrig förstått att lärjungaskap skall spegla Kristus i – allt! (Rune Henriksson "Osäkrat ord" s 21)

Mot nattens vila vandrar mina dagar, och världens buller rör mig knappast mer. Jag glömmer genast vad jag hör och ser, jag känner oavvänt att tiden jagar. ... Förströdd går tanken till min barndoms hagar och vandrar djupt i mitt förflutna ner. Det skedda överröstar allt som sker, men hjärtat varken jublar eller klagar. ... Jag sitter med en bok i slö begrundan, och alla mina dagar glider undan, men jag ser tiden an med tillförsikt. ... Mitt liv var ömsom vin och ömsom vatten. Nu går dess dagar motståndslöst mot natten, där allt är tyst och intet är av vikt./Arre P. Barre (Alf Henrikson "Tittut" s 217; Sonett)

Fönstrets glas, du Celsius, skiljer framför allt dina tjugo grader plus från tjugo grader kallt. Tusen stora upphovsmän bör till heder tas. Härmed hyllas särskilt den som uppfann fönsterglas./Réaumur Erfahrenkeit (Alf Henrikson "Tittut" s 186; Mitt i vintern)

Dagsnyheterna är inte glada. Alla planeterna spår skam och skada. Moralen är skral så in i Norden. En jämmerdal är hela jorden. I Sibirien huttrar de, i Indien kokar de. I Arabien puttrar de, i Brasilien slokar de. Låt oss uthärda tåligt både varmt och kallt. Ty klimatet är dåligt överallt./Hulda Violin (Alf Henrikson "Tittut" s 171; Rapport)

Blå är himlen, blått är vattnet, sommardag vid Vätterstrand, glittrande små vågor glida sakta, sakta in mot land, smekande den varma sand. (Roland Rodby "Sommarstämning vid Vätterstranden" s 43)

Det kan vara lämpligt att sätta punkt för denna lilla berättelse om Hovslätts Idrottsklubb med (en liten) solskenshistoria "ur levande livet", som visar att idrott ingalunda behöver tas på blodigt allvar av sina utövare utan mycket väl kan upplevas "med en klackspark": "Det hade varit en kall och våt höstorientering. Grabbarna hade kommit i mål och gick huttrande och väntade på prisutdelningen. Men "Kollbäcka-Kalle" var försvunnen, och ingen visste var han fanns. Till sist dök han dock upp - omklädd - och på frågan var i all sin dar han hållit hus, svarade han: "Ah, ja frös så hemskt, så ja har stått i lagårn jämte e ko å värmt mej". (Ove Ljungberg "Hovslätts Idrottsklubb" s 28)

Vintern kom med isande stormar, mycket snö och sträng kyla. Jag fick huvudvärk av den kalla vinden. Jag ville bara vara inne i min varma och sköna bostad och läsa och vila, men jag skämdes alltid, när frestelsen kom över mig. Det var inte så jag skulle erövra en ny bit av verkligheten. Pälsa på sig och ut. Mödosamt uppför backen till krönet, pusta ut ett slag. ... Några dagar senare hade jag nått hundkojan bakom gården. ... Och litet senare den väldiga enbusken på höger sida om vägen. Lite längre fram var det ett öppet gärde, där vinden rasade fram från norr och drev yrsnö över vägen. Jag böjde mig framåt, höll båda händerna om öronen för att klara kölden, och pressade mig fram. (Martin Allwood "Den svåra vägen" s 28-29)

Somliga säger att politiken är allt. De vet inte mycket om livet. Andra tror att i kärlek tog tillvarons mening gestalt. De är klokare tiofalt. Sedan finns det en del som tar båda delarna kallt. Det är inte bra, står det skrivet. Likafullt är det de som regerar kollektivet. (Alf Henrikson "Snickarglädje" s 210; Kärlek och politik)

(annons) Tabergs Norre Hammare, Norrahammars Bruk, Parca Norrahammar AB. Namnen har växlat men ursprunget är detsamma - hammarsmedjan, grundad i Bergslaget 1604. Denne hammare har utvecklats till en modern industri, som (nu år 1974) i verkstads- och gjuterilokaler av hög klass och med avancerad utrustning sysselsätter drygt 1000-talet människor. Parca Norrahammar AB är idag ett av de ledande företagen i Europa inom värmebranschen. Omsättningen uppgår till 125 milj. Kronor, varav exportandelen utgör 25 (procent). Företaget tillverkar och säljer gjutna och svetsade värmepannor för villor och stora fastigheter upp till 50 milj. Kcal per timme. Värmeväxlare och annan utrustning för fjärrvärme, elvärmeprodukter, avloppsreningsverk samt beställningsgjutgods. ("Tabergs Bergslag X" s 107)

Du som genom sommarsolens kraft drar blomkalken fram ur nyss vinterbunden mark, Du kan och vill genom Honom, som är Världens ljus, så tina upp mitt hjärtas hårda mark, att det måste vakna upp ur okunnighetens och otrons vintersömn och äntligen bejaka, erkänna och bekänna Honom i lovsång, tillbedjan och tro. (Henning West "Ljuset från höjden"; Jönköpings-Posten den 24 juni 1966)

Ord och tårar bara strömmade från (den lilla nydöpta tiggargummans ansikte). ... Lillgumman (i Macao) berättade om sin nöd, hur hon både frös och svalt. Så slutade hon med orden: "Tycker Ni inte synd om mig? Jag tror att Gud också tycker synd om mig." - Att det var sant, det gumman berättade, blev jag sannerligen övertygad om, när vi dagen därpå kom för att hälsa på henne och ge henne ett täcke. ... Nu är det en fröjd att skåda den lilla varelsen, som utstrålar glädje och tacksamhet över den mat hon får och över värmen täcket skänker henne, men framför allt, att hon får ha Jesus boende i sitt hjärta. (Anita Uhr "De första intrycken" s 65-66; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1963)

För att få det hela så intressant som möjligt, sjöng vi (på skolorna i Japan) sånger på japanska, engelska och svenska. "Tänk, en sådan vän som Jesus, vilken brudgum, rik och skön!" syntes gå rakt in i barnens hjärtan. Efter en samling satt vi och samtalade med rektorn för skolan. Han sa några ord, som talade om den andliga nöd, som rådde i hans hjärta. "Då jag lyssnade till sången och det predikade budskapet, kände jag det som att ha fått ett glas kallt vatten en het sommardag." (Sven-Olof Hansén "En minnesrik skolresa" s 78; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1963)


ca 1960 - ca 1920

Jag klev förbi henne, där hon låg i vår trappa och skurade - hon, en rätt hårt sliten medelålders kvinna med ljusblå ögon, lite tunt hår, händer ganska röda och svullna av skurning och tvätt i kallt vatten, men med ett ansikte som sken med en betagande, matt lyster. ... Vid (vårt köks)bord fick jag hennes historia, sammanställde den under de många samtal vi förde om liv och död, historia och religion, inre öden och yttre händelser, när hon ibland kom in för att fylla sin skurhink med varmt vatten, så att hennes värkangripna händer skulle slippa det kalla vattnet nere ifrån källaren. (Gunlög Järhult "Livets djupa tapperhet" s 46-47; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1957)

En söndagsmorgon kom jag på den kurviga vägen utför de branta backarna för att ha mitt första möte i Kalkdalen. ... Vi måste ha mötet ute i det fria, eftersom vår lilla troende grupp ännu inte kunnat bygga något kapell. Solen brände fruktansvärt. De druckna männen larmade. Evangelisten och jag måste använda alla våra röstresurser för att bli hörda. Vad församlingen behövde var en kyrka, som åtminstone kunde skydda för brännande solsken och regn och stänga ute det värsta oväsendet. ... Vi (byggde) vår kyrka. ... Gud genomför detta under. Han bygger sin kyrka bland Afrikas folk. (Evert Nilsson "Guds kyrkbygge" s 63-64,69; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1955)

"Vart har filten tagit vägen? Det fattas en där borta i evangelisthuset." - Korthuggna och vresiga kom satserna. Inte hade han ens tid att hälsa, som det alltid höves, ej minst en svart att göra allra först. ... "Vi har köpt en annan, en ny istället." "Ni kan inte utan vidare ta en filt och ge åt er kökspojke! Det hör er till att köpa honom en!" - Nu började det koka i missionärens inre. Han höll på att bli arg. Det glödde i bröstet. Ej underligt heller, nyutkommen från Sverige som han var och ej van vid de irriterande svartingarna. Var det inte de två vita, som när det kom till allt, var ansvariga för allt på stationen och nu fick de ej ens röra vid en gammal filttrasa! Den nye missionär, som ej blir het i en situation som denna, är ett helgon. ... (Men) att bli arg på missionsfältet anses bland de svarta som en av de oförlåtliga synderna. (F. Carlsnäs "På vulkanhet mark" s 27-28; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1954)

Mellan Atlanta och Savannah i staten Georgia blev jag för första gången ordentligt arg i Amerika. Jag hade suttit tyst nästan hela vägen från Chicago. De andra passagerarna babblade på allt de orkade. Rätt som det var, började en man tala med mig. Jag svarade på hans frågor och snart var vi mitt uppe i en intressant diskussion. Då hände något som aldrig hänt mig förut i Amerika. En relativt ung man befallde mig tre gånger att vara tyst. "Shut up", sade han. "I want to sleep." "Shut up" betyder ungefär detsamma som "håll käften", så var och en kan ju se, att det inte var så vackert sagt. När han sade det för fjärde gången, rann sinnet på mig och det var nära, att jag gett honom en "sinkadus", men jag hejdade mig som väl var, och sade: "What is the matter with you? Everyone else is talking, why shouldn't I? Oh, now I see, it is almost 7 o'clock in the evening, and I remember when I was a little kid just like you, my mother always told me to go to bed very early, so you go on, and have pleasant dreams." Alla i bussen skrattade och pojkstackarn blev röd i ansiktet som ett juläpple. Ja, sådana dryga, nonchalanta och dumma amerikaner kan man träffa på. I regel är det sådana som inte varit mer än i sin egen stad. Den här välgödda morsgrisen hade nog varit i Detroit som längst. Nu hade hans rike pappa skickat iväg honom ner till Florida, för att han skulle få litet sol, och det kunde han behöva, ty han var ganska blek om nosen. Amerikanska var det enda språk han kunde, fastän han varit i high school och nu gick i college. Jag förstod nämligen, att det var min accent, som irriterade honom och stötte hans väl utbildade estetiska sinne. Annars kunde han ju lika gärna angripit någon annan av de talande busspassagerarna. Jag talade nämligen minst och mest lågmält av dem alla. Han som rynkade på näsan åt min engelska, skulle bara veta, att våra ungdomar i hans ålder, har att lära både två och tre språk. Ja, det var en dummerjöns! Hur väl att det inte finns många sådana i Amerika! (Hilding Fagerberg "Möte med Amerika" s 347-348; år 1951)

Det gick åt mycket björkved för att värma upp den stora möteslokalen i samhällets gamla rödmålade missionshus. När vintern var sträng gick det också åt mycket tid och det har man ju i allmänhet ont om. Det fanns egentligen bara en som hade tid för den här uppgiften och han hade knappast ork. Han började närma sig de 80 och benen ville inte längre bära mellan hemmet och bönehuset. ... Barnmötena som pastorn eller någon ungdomsarbetare höll en gång i veckan var de stora ljuspunkterna för den gamle. Då sökte han sig tidigt till missionshuset för att elda. Eftersom han inte orkade gå så mycket, bäddade han åt sig på en av missionshusbänkarna och vilade sig där medan han fyrade på i den stora järnkaminen så det glödde om det gamla plåtröret. ... Efter mötenas slut tackade pastorn för kvällen och för den go'a värmen. (Siv Henningson "Sådant man minns" s 45-46; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1967)

Oljeeldningen i Norrahammars södra skola hade premiär i November (1946). Skolstyrelsen räknade med stora fördelar av detta värmesystem. Bland annat kommer det att inbespara omkring 5.000:- kronor per eldningssäsong. Dessutom är det lättskött och tidsbesparande. Att slippa kuska omkring i skogarna och köpa ved och att hugga och köra i dessa arbetskraftsbristens tider är också en vinst. ("Tabergs Bergslag VI" s 115)

1945 startade Bröderna Bergkvist sin verksamhet (Bröderna Bergkvists Mekaniska Verkstad i Skillingaryd). . . . Den första arbetslokalen . . . var i verkligt dåligt skick, dragig och kall, och det är ingen överdrift att beteckna den som den sämsta tänkbara. Där fanns inte den allra minsta bekvämlighet att tillgå, uppvärmningen fick ske genom en vedkamin och några sanitära bekvämligheter var uteslutet. . . . Under den varma årstiden fick man stå ute och prata men det var svårare på vintern. . . . Att någon produktion kunde förekomma är fortfarande en gåta och framstår mer och mer som en prestation av yttersta mått. . . . Behovet av utrymme gjorde att kallförråd uppfördes 1973 och 1974 gjordes det verkliga lyftet, i och med att intilliggande fastigheter införlivades, vilket möjliggjorde för företaget att inreda dels varmlager och produktionslokaler och dels betydligt utökade och rationella kontorsutrymmen. (Carl-Olof Nyréus "Hur Bröderna Bergkvist startade metallfirma i Skillingaryd 1945" s 18,25)

Jag tyckte nog ... att det allra mest bekymmersamma (här i Vaggeryd under 2:a världskriget) var att hålla huset varmt på vintrarna, och att få järnspisen i köket så varm att man kunde baka i den. Vi som värmde upp våra hus med koks var särskilt illa ute. Koks kom ju från utlandet, och tillförseln ströps definitivt våren 1940. Kokspannorna lämpade sig inte så bra för vedeldning, och för att hålla någorlunda värme under de kalla vintrarna fick man lov att turas om att gå upp om nätterna och lägga ved på pannan. Ett par vintrar var verkligen rekordkalla. En söndagsmorgon, den 26 januari 1942, uppmättes en temperatur av -40 grader, och därtill blåste det hårt. Den dagen fick många människor köldskador och många vattenrör frös sönder. Eftersom veden var vår enda värmekälla gick det åt så förfärliga massor, att den aldrig hann bli torr innan den skulle användas. Dålig kvalité var det också för det mesta. De som hade kakelugnar kanske hade lite lättare att få varmt, men jag tror att de flesta frös. Under de kalla, månljusa nätterna väcktes man ibland av köldskott i väggarna, det lät som gevärssalvor. (Anna-Lisa Hermansson "Att leva i krigsårens Vaggeryd 1939-1945" s 52-53)

Vaggeryds Folkets park (öppnade) i maj 1936. ... Den tidiga starten på säsongen, 1 maj de första åren och valborgsmässoafton den sista tiden, gjorde premiärerna lotteribetonade ur vädersynpunkt. En gång fick vi rycka ut med snöskyfflarna för att rädda tillställningen. ... Det var synd om artisterna den kvällen. Två unga flickor, Kerstin och Karin, som skulle ha folkparkspremiär just hos oss. Eleganta, men mycket lätta artistkläder hade dom. Och jag tyckte så synd om dom där de satt uppflugna på två stolar i köket som frusna sparvar och skakade tänder. Det var ju flera minusgrader ute. (Klas Sjöland "Folkets park" s 73; Bertil Karlsson berättar om en kylig premiär)

Nu sveper tobaksröken tjock och tät i lätta skyar under takens krita och höljer, sövande, försynt, diskret, kaféets bord med moln, som hänga vita. ... Men genom rökens täta, vita dimma, som svävar som ett moln av giftig gas, går jazzmusiken, yr och brysk och dövande med sina häftigt ilskna forteslag, men ändå på sitt sätt en smula sövande som middagshettan på en sommardag. ... Där stiger sorlet över vita bord och drunknar i orkesterns trolltrumläten, en symfoni från djungelns flodhästbeten av gälla toner och defekta ord. Där gnäller trånsjukt dystert saxofonen liksom en hund, som tjuter emot månen, och hornen ljuda som en gödgrisslakt i jazzens yra, urtidsvilda takt ifrån ekvatorns heta negerländer vid Kongos eller Tanganjikas stränder. ... Och paren vicka fram i skarpa knyck i röken vid den skärande musiken, och benen gå i rytmiskt korta ryck i takt med trumslagen och jazzflöjtskriken. Och rökskyn dallrar över dem och darrar i takt med benens monotona tramp inunder lamporna och takets sparrar som krutrök över ett par härars kamp. ... Men när musiken tystnar, sjunka de i sina stolar under tobaksröken, som höljer dem som bleka, dimgrå spöken, utlevat trötta och förnämt blasé, den gamla tidens trötta, unga släkte, som livas blott av gifters stimulans, och vilkas ungdomsdagar aldrig räckte till mer än arbetsjäkt och negerdans, vars kinder aldrig flamma och bli röda av annan fröjd än den som dricks ur båln, och vilka födas, leva och bli döda i rökens bolmande och täta moln. ... I dyster gråhet flyter livet hän. Den ena dagen följer på den andra; som himlens skyar jaga de varandra i sot och rök och jazzorkestrars skrän. Man trycker på en knapp, man rör en spak, där fordom tusen människor måst sträva, men vid maskiners surr och kvarnhjuls brak ha mänskorna förgätit, att de leva. - ... I täta ringlar virvlar tobaksröken, och genom röken brusar jazzen fram som en samum i någon ödslig öken, och människorna vackla fram som spöken i ökenstormens tunga, gråa damm. Men jazzmusiken klapprar, väser, viner, grotesk som larmet från en väldig strid. Snart sover väl under fabriksruiner den nya tidens människomaskiner, hopplösa barn utav en hopplös tid. (Alf Henrikson "Jazz" s 16-19; Blasé; samum = en het, kraftig ökenvind i Nordafrika)

Sanna tegelbruk hade ett utomordentligt vackert läge vid Vätterstranden på udden mot Rosendala, där Huskvarnaån var gräns mot söder och öster. . . . Ovanpå luckorna, där bränslet släpptes ned och i hela övervåningen var det en jämn och skön värme. I ett hörn låg en hög skinnbritsar staplade på varandra. Där brukade luffarna få övernatta. . . . Men innan de i lugn och ro fick slå sig ner inne i tegelbrukets värme, blev de av med sina eventuella dunder- och brännvinsflaskor, som dock återlämnades vid avfärden. . . . Rekordet av "gäster" slogs en aprilnatt 1923, då tegelbruket hyste 26 stycken värmesökande män. En och annan stannade någon tid för att arbeta ihop litet pengar, men försvann snart, när vandringslusten tog överhand. (Lisa Bysell "Tegelindustri i Jönköping under århundraden" s 41,44)


ca 1920 - ca 1900

Glädjen över att (Jönköpings Missionsförening, Jönköpingskretsens Kristliga Ungdomsförbund och Svenska Alliansmissionen 1919) även formellt blivit förenade var stor, ty i anden hade man redan förut varit ett. ... Alla visste, att nya strider skulle komma att utkämpas. Dock hade man den förvissningen, att det som skett var i överensstämmelse med Herrens vilja, emedan besluten vid varje konferens fattats efter varma böner och verklig hjärteutgjutelse inför Guds ansikte. I samband härmed är det mig ett nöje att anföra vad redaktör J.E. Lundahl, en av Svenska Missionsförbundets främsta kännare på missionens område och dessutom en av alla sällskap i god mening erkänd ekumen, skriver ... den 4 september 1941 bl. a. även om Svenska Alliansmissionen. " ... Det bestående och uppbyggande i den småländska läsaretypen är dess andliga värme. Här är det emellertid inte fråga om några tillfälliga känslosvall, icke ens en stor brasa, som på en stund brinner ned. Här gäller det något konstant, något bestående, som icke har flyktighetens drag, över sig." (Viktor Johansson "Nya minnen från färdevägen" s 17-18; De betydelsefulla åren 1918 och 1919)

Luffarkungen Karl Oskar Karlsson ... var född och uppväxt i Göteborg. Han hade nästan uppnått pensionsåldern då han första gången kom till (torv)mossen i Kvighult (i Svenarum). ... (Karl Oskar skrev) dikter. Under åren blev det så många att han tryckte upp ett häfte med dikter som han sålde och även använde som betalningsmedel när han saknade pengar. En av de första dikterna skrevs redan 1917 och fick rubriken Hemlös: "Jag går på stadens gator En kall decembernatt Och väntar dagens gryning, av köld och hunger matt. Jag ser mot höga husen, Av moln är himlen täckt Och i de flesta husen är lyset redan släckt. ... I mjuka varma bäddar Sig lyckans barn har lagts. Nu slumrar de och drömmer om rikedom och prakt. Jag ensam går härnere och väntar morgonen. Jag vet vad det vill säga att vara utan hem." (Nils Jonsson "Arbetarna i torvriket" s 111-112)

Så byggdes (1911) det skolhus som ännu (1982) står kvar på Ljungafors men nu användes för annat ändamål. ... Mor och far understödde Ulrik (Johansson i Mörkebo) efter bästa förmåga med agitation bland de grannar som hade rösträtt. Far hade ingen rösträtt i början men så började han följa med ett byggarelag på somrarna och fick då så stor inkomst att han fick en röst. Då gick han med på en stämma och understödde Ulrik. Då ilsknade emellertid en av sockenpamparna till och sa till far: "Du din sketstövel kan hålla käften. Du har inget att säga te om." "Jo, jag har en röst nu och den tänker jag begagna," sa far. Han visste nämligen inte att far hade fått rösträtt. (Anders Andersson "En skolstrid i Åker för 70 år sedan" s 113)

Den 12 juli 1907 körde den första spårvagnen ut på Jönköpings gator. 51 år senare, den 8 juni 1958, kördes den allra sista turen. . . . (Spåvagnsförare) Sven Granstrand har också sina spårvägsminnen kvar, såväl i hjärtat som i tingen. Den gamla uniformen hänger kvar i garderoben och där står också de gamla halmskorna som fritt ställdes till förarnas förfogande under isande vinterdagar på spårvagnsplattformar. (Yvonne Teiffel "En spårvagnsfärd med Sven Granstrand" s 47,53)

Min barndoms jular (i våningen på Östra Storgatan 31 i Jönköping) är förknippade med glädje. . . . (Men) mammas första julafton i det egna hemmet blev dramatisk. Pappa (Tor Alméns) stora släkt var bjuden på middag. När skinkan kom in hördes besvikna röster: "Är skinkan varm?" Stackars lilla mor, som gjort sitt bästa för att festen skulle bli lyckad. I det Hahnska hemmet vid Barnarpsgatan hade skinkan alltid serverats varm. Den episoden gav upphov till den alltsedan dess stående julaftonsfrågan i vår familj: "Är skinkan varm?" (Lisa Janssen "Min barndoms jular" s 89,95; Lisa Janssen var född 1904)

I Norrahammars plogsmedja hände för någon dag sedan, att en femtonårig yngling fastnade vid ett järnstycke genom att röra vid detsamma med tungan, som ögonblickligen frös fast. Då förmannen fick se den stackars ynglingen, stod denne och höll med ena handen i tungan och den andra i järnet och sökte göra sig lös från detta men utan resultat. Först sedan man medelst ett glödhett järn tinat upp det frusna järnstycket, blef han lös därifrån men med sårad och blödande tunga. (Jönköpings-Posten 1903-12-05 "Fastfrusen befrias med glödhett järn")

Här vid Londe ha vi den sista tiden varit krassliga om ej direkt sjuka. Värmen börjar ock kännas mycket tryckande. Vi hoppas dock, att Herren skall hjälpa oss äfven genom denna varma tid, såsom han gjort förut. (Wilh. Sjöholm "Julhälsning från Londe i Kongo"; brefvet daterat 1902-11-23; Jönköpings-Posten 1902-12-24)

År 1901 var man färdig att låta reparera (Svenarums) kyrka igen. Man ville naturligtvis ha en ny tids bekvämligheter: kaminer och bättre bänkar. ... Den nygestaltade kyrkan fick se, hur gudstjänstbesökarna sakta men säkert bleve färre och färre. Det inte krig och pest, fattigdom och svält, emigration och väckelse kunnat utföra, det gjorde välmågan. Bekvämlighet och likgiltighet avfolkade kyrkan. Det stigande välståndet ... har tömt både kyrka och missionshus. (Gustaf B. Carlsson "Glimtar ur kyrkans liv i Svenarums församling" s 16)

Så ha då de småländska troende sina älskliga drag men ock sina svagheter. En sådan svaghet är karaktärens ytlighet och brist på djup. "Allt går i en småländing", sade en gång en predikant, "bara det är varmt." Detta beror på brist på pröfningsförmåga och kanske också en viss grad af själfklokhet. Det finnes naturligtvis individer, som hafva både andlig blick och erfarenhet, men dessa lyckas sällan vinna gehör, då det gäller okända talare. Att man då får genomgå bittra erfarenheter ligger i sakens natur. (Fredrik Engelke "Smålandsfolk"; Jönköpings-Posten 1900-11-17; BG Ask-kommentar: Bakom signaturen Fr. E. döljer sig med all sannolikhet sångförfattaren och teckningsläraren Fredrik Engelke)

Ehuru i sitt 77 år, ser man (organisten Lagerqvist) ännu med spänstiga steg och rak hållning hvarje helgdag vandra fram till (Svenarums) kyrka och där sköta göromålen för dagen samt vid orgeln med vana och säkerhet leda psalmsången, ej på gammalt släpmanér utan med värma och liffullhet. (Jönköpings-Posten 1900-05-02 "Psalmsång med värma och liffullhet")

Allt hvad vi behöfva för att vara lyckliga och saliga - allt få vi äga uti Jesus. ... När vi hungra och törsta efter rättfärdighet - Jesus är det lefvande vattnet och det rätta himmelska brödet för vår själ ... i vinterkylan vår ljuva sol. ... Endast Herren Jesus kan så uppfylla alla våra behof. Han passar alla. ... I hvilken belägenhet du än må komma, glöm icke att Jesus passar för allt. Och det bör väl vara nog? (O. Bång "Allt i Jesus" s 77-79)


ca 1900 och tiden dessförinnan

Från (Jönköpings) Missionsförenings sommarmöte 1893 beskrev en inbjuden predikant mötet med en säregen Jönköpingspublik: "Säkert finns det intet folk i norden, som det är bättre och lättare att predika för. ... Gäller det att uthärda trängsel och värme, då tror jag, att de äro makalösa, ty de kunna sitta och stå som packade fikon i pinande värme en hel dag och se lika glada och intresserade ut på kvällen ändå." (Sanningsvittnet 23/93). (Anna-Maria Claesson "Kinesernas vänner" s 39; Det sociala betrycket)

Johan August Lindgren (född 29/9 1868) berättar i sin bok "Minnen ur min levnad" på ett detaljerat och livfullt sätt om förhållandena i det tidiga Norrahammar, där han hamnade 19 år gammal efter att ha blivit arbetslös på Gåaryds lilla gjuteri och smedja i Pjätteryd. . . . År 1888 hade Bruket 134 arbetare. . . . När (han) kom till Norrahammar var arbetstiden 12 timmar per dag, på lördagen 10 timmar. . . . Gjuteriet var lågt i tak, varför röken uppfyllde lokalen under gjutningen. Det var förfärande kallt vintertid. Gjutsanden var ofta frusen och svår att hantera. Gjutarna eldade med kol och koks i grytor och på plåtar för att få temperaturen dräglig, men luften blev därigenom skämd av oset. I värmen från gjutningen blev arbetarna sedan svettiga. Kastningarna mellan köld och värme, den långa arbetstiden i oren luft och det tunga arbetet knäckte ofta gjutarna. Johan August berättar, att han sett gjuteriarbetet förvandla kraftfulla pojkar från landet till svaga sjuklingar på 20-30 år. (Lennart Gustasson "Spånbergarna och det tidiga Norrahammar" s 20-21)

Våren 1882 öppnade Nya Badinrättningen i Sahlströmska Konst- och Skönfärgeriet vid Östra Storgatan 13 (i Jönköping) till ackompanjemang av en intensiv reklamkampanj av rent amerikanska mått. Innehavare var änkan Emma Sahlström, som arrenderade färgeriet av Sahlströms Fabriks AB med löjtnant Herman Ekelund som disponent. . . . Inrättningen erbjöd ett rikligt sortiment av olika bad i tre badrum för herrar och två för damer. Där fanns vanliga kalla och varma karbad med blandad eller tempererad dusch, sittbad, havstångs-, tallbars-, salt- och maltbad samt finsk bastu; mot gikt och reumatism rekommenderades bad med norrtäljegyttja och ång- och varmluftsskåp, mot hudsjukdomar gavs kli- och sodabad. Den stora nyheten för Jönköping var emellertid en kallvattenbassäng med vattnet inlett direkt från Vättern. Om bassängens temperatur var omvittnat låg, så var värmen i badlokalerna däremot besvärande hög, en olägenhet som man först 1884 lyckades komma till rätta med. (Per Ericsson "Bad och badhus i Jönköping" s 61)

Huddragaren Hindrik Carlsson (på Skogsberg i Byarum) gick ur tiden - blev ihjälslagen - den 18 december 1874. Han mötte sitt öde på Klevshults gästgivaregård och blev ihjälslagen av gästgivaren. ... Sonen David Alexander talade vid flera tillfällen efteråt om hur det var när far blev ihjälslagen. "Di trodde att far bara var förfrösen så di tog innen och ställde oppen vid spisen för di trodde di sulle kunna tia oppen. Men dä geck inte . Han va döe." Skulle man i detta sammanhang våga en gissning så skulle den väl i så fall gå ut på att Hindrik utanför gästgivaregården fått dråpslaget och blivit liggande i snön. Kanske trodde väl dråparen att slaget inte tagit så illa utan att Hindrik bara blivit liggande medvetslös och skulle repa sig efterhand. Det var väl när så inte blev fallet, som man försökte sig på den makabra behandlingen med upptining. Det kan mycket väl ha varit snö och kyla så här bara en vecka före jul. (N. Boberg "Tattarna på Skogsberg" s 61)

(Stolla-Hedda) var en av de udda människor "original" som levde ett säreget liv under sista delen av 1800-talet och i början av 1900-talet och var känd över stora delar av (Jönköpings län). Hon hade sina rötter i Byarums, Tofteryds och Åkers socknar. ... Den 19 april 1872 föder Hedda en liten dotter som kristnas till Anna Charlotta. Redan den 30 augusti dör hon. ... Fadern okänd. Den 20 oktober finns antecknat att Hedda bor i Byarums fattighus. Tiden härefter börjar hon ett kringflackande liv på vägarna i socknen och trakterna omkring. Hon tiggde för sitt uppehälle. ... Hon var klädd i doffeljacka och halva dussinet kjolar. ... Det låg nära till hands att fråga Hedda varför hon bar så mycket kläder på sig i värmen och då kom svaret: "De fri för såväl värme som köld." Stolla-Heddas märkliga liv lär bottnat i en förlorad dotter och en förmörkad kärlekshistoria. ... (Hennes) grav är belägen ca 20 meter nordväst om (Byarums) kyrkas huvudingång. (Håkan Johansson "Stolla-Hedda" s 89-92)

Jönköpings innevånare för omkring etthundra år sedan var betydligt gladare och gemytligare än våra dagars människor (nu år 1968). . . . Vad kunde då skänka människorna mera än teatern med dess skenvärld, där allt oftast slutade lyckligt. Det onda fick sitt straff och dygden sin belöning. Teaterbyggnaden i Jönköping var belägen vid Stora torget. . . . Jönköping var en blomstrande, livaktig och ansedd teaterstad under 1800-talet. För skådespelarna var det uppfriskande att komma till Gävle, Jönköping och Kalmar, som ägde trivsamma teatrar. Det hände att där fanns ända till tre klädloger och att dessa kunde uppvärmas, men inte ens i nybyggda teatrar omkring 1850 kunde scenen och salongen uppvärmas. Den store aktören August Lindberg yttrade vid ett tillfälle, att Jönköpings teater ända in på 1860-talet var en av de kallaste teatrarna. "När nordanvinden kom svepande över Vätterns tillfrusna yta mådde de stackars skådespelarna inte gott. Jag har varit med på denna teater, när det varit så kallt, att iskristaller bildat sig i de glas, som använts, då det i någon pjäs förekommit att man skulle dricka vin eller vatten." Senare försågs teatern med både gas och värmeledning. (Björn Palmgren "Jönköpings teater under förra seklet" s 114-116)

Gudstjänsterna besöktes flitigt även vintertiden, då temperaturen kunde uppgå till 25-30 grader under noll. Värmeledning var den tiden okänd. Organisten fick vintertid lämna kyrkan under pågående predikan för att mjuka upp fingrarna, stampningar och slammer i kyrkan hörde till ordningen för - för de 25 graderna. ("Mellan Härån och Rasjön 1983" s 122; Glimtar ur allmogehem i Åker på 1850- och 1860-talet - Av en klockareson från Åker)

Det sägs att sonen Johannes inte låg fadern (Sven) långt efter ifråga om styrka. Någon påstår att han ägde mer än fyra karlars styrka. ... Johannes blev inte så gammal. Han ådrog sig en lunginflammation på juldagen 1836 då han tidigt på ottemorgonen lämnat Lomsjö masugn efter slutat pass. Gick sedan till Stengårdshults oeldade kyrka, där han svettig stod och frös sig till denna sjukdom, som på nyåret 1837 släckte hans livslåga. (Sven Carlsson "Ur Åkers sockens forna historia - Lomsjö masugns historia" s 35-36)

Fanjunkaren Magnus Alexander Nysbeth flyttade in på Holma (i Tofteryds socken) 1801. ... Nysbeth fick avsked från sin tjänst den 14 april 1818 men bodde ändå kvar som brukare av bostället Holma. ... Otroliga och många är de historier som jag hört berättas om Nysbeth på Holma under de femtio år jag varit här i Tofteryd. ... När torparna kom en morgon för att fullgöra sina dagsverken kommenderade han dem till att sitta på lagårdstaket med långa metspön i händerna och låtsas att de metade i "gödselkorran". Den dagen var det kallt och blåsigt så de frös och huttrade och var stela i kroppen när de gick hem om kvällen. Därför klädde de sig varmt till nästa dag men då han märkte det satte han dem att elda bakugnen så den kvällen gick de hem genomsvetta. Det blev sen ett ordstäv här i bygden. "Idag är det redigt meteväder" sa man när det blåste riktig snöyra. Var månne Nysbeth sadist? Jag har en annan förklaring. Han hade varit i Pommern där böndernas livegenskap inte upphävdes förrän just då Gustav IV Adolf vistades där i samband med Napoleonskriget. Nu kanske han på ett påtagligt sätt ville visa sina torpare hur det gick till i det övriga Europa. (Joel Andersson "Alexander Nysbeth - Från Joel Anderssons anteckningar 1974" s 49-51)

Sedan menigheten (i Sandseryd) hörsammat klockornas maning, intog var gårds åboar sina bestämda platser i kyrkan. ... 1776 i oktober "föreställde herr Bergsfogden Gust. A. Falk i Åsa, vilken tillika med de höga och förnäma herrskaperna på Åsen och Ulfstorp hava sina stolrum framme i koret, nödvändigheten att undvika drag och köld om höst, vår och vinter, om lilla kyrkodörrens tillslutande i oktober månad men om sommaren åter öppnande, vilket ock förnäma herrskaperna och honom beviljades." ... 1885 i december försvinner formellt den gamla institutionen med särskilda stolsrum för varje gård. (Hjalmar Bjurulf "Sandseryd - En smålandssockens krönika genom 200 år" s 58-59)

Den 25 (november) 1719 var jag efter middag och besåg som hastigast staden (Jönköping), vilken består av tvenne gator. . . . Slottet hade liten proportion emot vallarna och syntes mig att slottet var till att bo uti och vallarna att försvara sig med. Hit är fångarna en del transporterade efter Marstrands övergång, och såg jag en med fjättrar om benet stå och slägga i smedjan. Här var jag uti ett klockare"hybbel", som varken var för kallt om vintern eller för varmt om sommaren. . . . Den 3 (december) reste jag . . . från Jönköping åt (mitt födelsehem i Fremmestads socken i Västergötland). (Anders Winbom "Supésamtal i Jönköping 1719" s 64,70; Winbom utnämndes till professor i teologi 1735 och skulle just tilltäda en biskopstjänst då han år 1745 avled)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1970

Om något var det mest förbjudna när jag växte upp var det att bli arg, att visa vrede. ... Jag skulle vara snäll, göra (pappa) glad, trösta mamma så att hon inte skulle bli så rasande, och vara snäll, snäll, snäll. Alltid snäll, åtminstone på ytan, och för att ingen skulle tro annat, ständigt detta leende, leende, leende. ... Efteråt tänker jag på hur många år jag förlorade på att vara så feg och le så mycket. (Margareta Strömstedt "Natten innan de hängde Ruth Ellis" s 168-171; Skriket)

Från den vackra förstubron hemma i Kågeträsk med krusade broderier i trä såg man ut över det vidunderliga Träsket med sina fyra holmar, varav två bara låtsades. Backen ned var så brant att man inte såg Kallkällan. I sin ensamhet speglade den himlen året runt: sol och stjärnor, kråkor, grodor och Facklas mule, norrsken, snöflingor, moln och vår frågande blick. Vattnet var härligt kallt på sommaren och på vintern så varmt att den inte frös till. Den var klar, och det berodde på att den fick sitt vatten från djupet och gav vidare. Jag kunde på kvällarna sitta vid den och höra den porla. Jag kan aldrig komma ihåg att källan sinade eller hade bråttom. (Martin Lönnebo-Tomas Sjödin "Väder, vind och livets allvar" s 116; brev från Martin till Tomas februari 2005)

Det är nog bäst att stanna kvar på land. Där kan man spana efter höga spår av Baltiska issjöns välde eller se något som svävar över Vättern, de sen hedehös berömda hägringarna. De lär ska dyka upp när varmluft sveper över den kalla sjön och krocken mellan det varma och det kalla chockar ljuset att brytas som i drömmen, hägringar av mycket tydliga kommuner eller av skepp på mycket nära håll. Vad skönt att de nått vetenskaplig status sen John Bauer såg dem hägra för sin trollblick, så att man slipper skämmas när man ser dem! Själv ser jag bara Vätterns vattenyta, det är ju också ont om varmluft nu. (Göran Palm "Sverige" s 43; sidhänvisningen avser Inga-Britt Allemark "Vättern i poesi och prosa" i Gudmundsgillets Årsbok 1998)

När (Ivan Aguéli målade) var det med kropp och själ. ... Han var intensiv och djup och det finns ett ord i bibeln som jag alltid måste tänka på i samband med hans liv. Evangelisten Johannes måste ha varit en temperamentsfull och skönhetsälskande människa. Han gör i Uppenbarelseboken en djuplodning av de kristnas mentalitet - liksom ett transcendentalt svep ned genom alla tider, och när han kommer till den sista menigheten utropar han harmfullt dessa ord, som jag tycker är så uttrycksfulla: "Jag känner dina gärningar! Du är varken kall eller varm. Om du ändå vore kall eller varm! Men nu är du ljum ..." ... Vad skulle (Aguéli) ha sagt om vår likriktningstid, vår kollektivisering och vårt utslätande av personligheten? ... (Ivan Aguéli var) en människa som alltid var varm eller kall, men aldrig ljum. Och detta var nog själva resonansbotten i violinen, den spruckna violinen, på vilken vår herre kunde spela en så vemodig och vacker melodi. (Ida Beeth "Luftpost" s 124,127-128; Om konst och konstnärer)

Klimatet är visserligen lika för alla, men var och en fryser på sitt sätt. Täckjackor och skinnkappor är vanliga plagg i oktober, äldre personer använder kamelhår närmast kroppen. Ändå fryser de. Några tränger ihop sig i gruppsängar eller sveper in sig i talkörer och fanborgar, egnahemsägare bättrar på sin isolering. Ändå fryser många så att tänderna skallrar; över allt detta, som en yttersta presenning, en vag förtröstan på en gammal himmel eller en ny jord. Almanackan påstår att det är november. Grönsiskorna hänger som frusna kottar i alarna. I en väntsal på landet såg jag nyss en pojke sitta som i vinterdvala med en jordglob i famnen. Detta låter som de kala trädens klagan, men onämnd blommar mången buske. Hade jag levat på den 150:e psaltarpsalmens tid skulle jag med hartsfiol ha bistått zittran och cymbalen ... (Werner Aspenström "Ur Dikter" s 395-396; Årsberättelse 1977)

(En midrash berättar) om en kung som fått ett nytt dricksglas. Två olika drycker vin bars in till kungen. Den ena var ett vin som var så hett att kungen var rädd att dricksglaset skulle spricka av den plötsliga hettan. Det andra vinet däremot var iskallt; och kungen visste att även kyla kunde få ett glas att spricka. Därför hällde kungen upp bägge dryckerna samtidigt i sitt nya glas och glaset höll. Midrashen vill lära oss att barmhärtighet är likt den heta drycken och rättvisa likt den kalla. När gud, vår Herre, så berättar Midrash, skulle skapa världen, så övervägde Han först noga hur Han skulle göra den. Om Gud skapade världen endast fylld med rättvisa, skulle människorna alltid råka ut för att de syndade av misstag. Men om Han istället fyllde världen endast med barmhärtighet, skulle folk aldrig sluta synda, eftersom de skulle veta att Gud, oberoende av vad de hittade på, alltid skulle förlåta dem. Så Gud beslöt i sin vishet att skapa världen med lika stora delar av barmhärtighet och rättvisa och därmed kunde den överleva. (Seymor Rossel "Judisk bön" s 90)

Livet - det är stort och smått, det är ont och det är gott, ömsom grant och ömsom grått - det är intet, det är allt, brännhett varmt och bittert kallt. Ingenting jag vill försaka, ingenting jag tar tillbaka. Jag är redo att få smaka ännu i min sena vår, vind som smeker, storm som slår. (Clarence Blomquist "Medicinsk etik" s 57; citat: Karl Erik Forsslund)


ca 1970 - ca 1950

Jag prisar Joseph de Maistre och Èdouard Drumont och ger uttryck åt min åsikt att Gud inte älskar de ljumma. "Inte de ljumma, men ej heller de högmodiga", säger (abbé Perrache). (Patrick Modiano "Place de l'Ètoile" s 75)

Man kan också säga att brasilianarna är livliga och uttrycksfulla. De älskar tydligen att prata. Det finns en måltidsdryck som heter "prata" = silvervatten. Ibland undrade vi på skämt: - Har de druckit pratvatten allihop? En och annan gång funderade vi om inte detta också gällde missionärerna. Det blev ofta mycket ordande, innan man kom till det verkliga ärendet när de underhandlade med en brasilianare. Man får som bekant ta seden dit man kommer. Och den som stod utanför och inte begrep språket, fick beväpna sig med extra tålamod. Värst råkade vi nog ut i Passo Fundo. Vi var tillsammans med Folke Engelbertsson och Rune Söderberg och såg på stan. När vi kom till en konstskola, gick vi in för att bese den. Vi fick tre guidande damer på halsen. Alla pratade i mun på varandra. Det är inte bara människorna som är högljudda. Var vi än bodde, på landsbygd eller i stad, väcktes vi av galande tuppar och skällande hundar så där klockan tre fyra på morgnarna. (Sven Alverlin "Land att erövra" s 17-18; besök i Brasilien 1967)

Är det individen som utformar samhället genom att helt spontant välja ett visst beteende , eller är det samhället som gestaltar individen och bestämmer hans beteendemönster? Dessa frågor ligger till grund för den djupa motsättningen mellan existentialism och marxism. Det finns en motsättning mellan den (Jean-Paul) Sartre som bekänner sig till den traditionella existentialismen och den Sartre som sympatiserar med kommunismen. Denna motsättning kan överbryggas endast genom att han överger en av dessa uppfattningar. (Adam Schaff "A Philosophy of Man" s 60; se också Colin Chapman "Livsfrågorna och kristendomen" s 214)

På den här båten ... (har) jag på det hela taget trivts mycket bra, där livet är rått och brutalt och blodigt och om inte just hederligt så åtminstone inte förljuget. På havet, det ändlösa havet, som är likgiltigt för allt, som varken bryr sig m det ena eller det andra, varken djävulen eller gud. Som är omänskligt - och det måste man ju gilla, det måste man ju tycka om ifall man har lärt känna människorna. Och hos skökorna i hamnarna som inte ger sig ut för något annat än de är och som tillfredsställer mig mycket bra med sin kunniga och hederliga kärlek. Nu har du hört om mitt liv och så får du döma mig som du vill. (Pär Lagerkvist "Pilgrim på havet" s 144-145)

Bed för mig, Herre, i de trånga sund som skiljer denna värld från Himlens vassa grund! Och om min själ på strandlös flod förs bort mot grottor utan slut där en eskort av änglar lyfter stjärnorna som bloss och inget liknar det, som här är vant för oss - ja, om du blickar ned från obegriplig Himmels förgårdar, skänk din nåd åt allt vårt vimmels elände och vårt alltför dolda mål: och blås din Andes eld i våra kalla kol. (Derek Walcott "In a green night" s 33-34; Styrman, min broder)

Sven Olofs mamma står plötsligt i dörröppningen med fullt av snö i håret. ... "Att en ska behöva frysa om fötterna så dant fastän en tar på sig allt en har", säger hon och grimaserar medan hon gnider sin ena fot utanpå den tjocka raggsockan. "Tårna känns som isklumpar." ... "Vi ska se till att du blir varm, Lisa", säger Tage och går fram till diskbänken. Han öppnar skåpet därunder och tar fram ett handfat. Det finns varmt vatten på spisen som han häller i. Sen kavlar han upp skjortärmarna och känner efter med ena armbågen om vattnet är lagom varmt. Han böjer knä framför tant Lisa och hjälper henne försiktigt att ta av strumporna som hon knäppt upp. "Se här", säger Tage och lyfter hennes ömma fötter ner i det varma vattnet. ... "Ska en behandlas som en prinsessa hela kvällen?" skrattar tant Lisa. "I så fall vill jag ha min sidenmorronrock också och mina svandunstofflor. Och chokladasken med sorterade praliner." Tage pratar och skojar med tant Lisa medan han masserar hennes ömma fötter i det varma vattnet. Sen tar han upp först den ena och sen den andra foten och torkar dem försiktigt i en handduk som han värmt mot kakelugnen. ... (Tage säger till Majken:) "Hur ska man kunna veta hur gudanegott det kan kännas att sätta fötterna i varmt vatten om man aldrig har frusit om dom?" (Margareta Strömstedt "Majken, den nittonde december" s 78-81,86)

(Mikael Viby) hade varken lyckats eller misslyckats, hans liv stod bara alldeles still. Han var inte rik men inte heller fattig. Han var ingen dålig älskare, han kunde bara inte tillfredsställa sin hustru. Han var en av cheferna i Viby Brunn AB, som sålt mineralvatten mot sura magar i nära femtio år, en aktad firma, "säker som Postsparbanken" brukade hans farbror säga. Mikael hade varit anställd i den sedan han var tjugofyra, då hade han fångats upp av dess skyddsnät efter några halvhjärtade volter i den akademiska trapetsen. Han var klar med disken, stod en stund obeslutsam i vardagsrummet och övervägde om han skulle gå på bio eller leta i biblioteksboken efter något användbart gammalt recept. ... (Han) vankade håglöst in i sitt sovrum. (Tore Zetterholm "666" s 10-11; sept 1956-jan 1957)

(Den amerikanska tidskriften) Lifes europaredaktör ger en detaljerad redogörelse för kristendomens ställning i Europa. Han ser den som en tynande låga och sämst av alla folk anser han att Sverige ligger till. Vi ha som folk nått bottenrekordet i fråga om religiös ligiltighet. Vi äro världens mest sekulariserade folk, om man frånser de ateistiska kommuniststaterna. Det är med detta för ögonen, som ledaren i (Stockholms-Tidningen) frågar: "Vad ska vi egentligen ersätta kyrkan med - dess bön, meditation, gudstjänster, dess vägledning till det bibliska? Med konserter, tavelsamlingar, dikt, teater?" (Einar Genitz "Steril materialism eller skapande religion"; Jönköpings-Posten den 4 april 1956)

(Paulus) säger: "Men det må du veta, att i de yttersta dagarna svåra tider skola komma. Ty människorna skola då vara själviska, penningkära, stortaliga, övermodiga, smädelystna, olydiga mot sina föräldrar, otacksamma, gudlösa, kärlekslösa mot sina närmaste, trolösa, begivna på förtal, omåttliga, tygellösa, fientliga mot det goda, förrädiska, besinningslösa, förblindade av högmod; de skola älska vällust mer än Gud, de skola hava ett sken av gudsfruktan, men skola icke vilja veta av dess kraft." Det råd aposteln ger inför allt detta är: "Vänd dig bort ifrån sådana." ... Hellre än att strida med dem, som bitit sig fast i ett världsligt väsende, bör man lämna dem för att offra sin kraft på uppgifter, där man har större utsikter att vinna något för Gud. Den halvandliga kristenhet, som ofta omger oss, är mestadels mera hopplös än man tror. Massor av gudfruktiga människor kan få offra hela sitt liv på att söka värma de ljumma, men utan resultat. ... Om man går igenom Pauli långa lista på vad man skall dra sig ifrån, så har man ett säkert rättesnöre. Den församling, den vänkrets, den person som är inne på någon av de villovägar som det här är fråga om bör inte undra över, om den som vill bevara sig ren från sådant, drar sig från dem. ... Man klandrar detta handlingssätt och man sätter på detsamma det fula namnet bojkott. Men det är en stridsmetod, som i svåra fall anbefalls av Nya Testamentet. ("Lewi Pethrus som ledarskribent" s 259; ledare i tidningen Dagen den 21 november 1952)

Allt skulle jag prova på! En gång till exempel, när det var mycket kallt ute, fick jag för mig att jag med tungan skulle känna på ett järnstaket, hur kallt det var! Vilka idéer! Och - naturligtvis - fastnade jag med tungan på det kalla järnet! . . . Vilken syn jag måste ha utgjort med ändan rakt ut i vädret och flaxande vilt med armarna, tjutande som en mistlur! Jag SKREEEK för livet, ända tills man kom med varmt vatten och "tinade" upp min tunga . Det var fruktansvärt! (Eva Rydberg "Eva Rydberg" s 14)


ca 1950 - ca 1940

Vi lämnade San Francisco den 21 september. Det går sålunda långsamt; det är ju en lastbåt, som ligger länge i hamnarna. . . . Vi är nu på samma breddgrad som mellersta Afrika, och det är varmt av helsike! Havsvattnet ärr 33 gr. Celsius; vi har en bassäng av detta vatten uppe på däck och tar "kallbad" i det! Jag som vill ha 16 grader i vattnet . . . Utvärtes finns det ingen möjlighet att svalka av sig, endast invärtes, genom iskylda drycker. Man mår ganska tjyvtjockt i denna värme - om nätterna ligger man naken i hytten och flämtar, nätterna är värst. Somliga nätter sover jag på däck . . . Livsandarna domnar bort, och man förlorar all sin energi. Ingenting blir gjort - jag skulle skriva artiklar och börja på min bok om Svensk-Amerika, men det är en fruktansvärd kraftansträngning att bara skriva ett brev. Om jag bodde i tropikerna så skreve jag nog aldrig några böcker. . . . Egentligen hade jag nog aldrig farit denna routen hem, om jag vetat hur helsikes het den är. (Vilhelm Moberg "Om Gud vill och hälsan varar - Vilhelm Mobergs brev 1918-1949" s 331-332; brev från M/S "Guayana" i Stilla Havet till Eyvind Johnson 1949-10-06)

Vi mår bra allesammans, om man frånser att vi allesammans mår illa - av hettan. Jag trodde aldrig, att det var så tropiskt här i mellanvästern på sommaren. Varje dag har vi över 100 gr. Fahrenheit - cirka 40 Celsius, och det torde räcka att nämna faktum! Vi har flera fläktar i vår bostad, och för övrigt bor vi turvis i badrummet och ligger i karet, fullt med kallt vaten. (Vilhelm Moberg "Om Gud vill och hälsan varar - Vilhelm Mobergs brev 1918-1949" s 296; brev från Minneapolis till Sven Barthel 1948-07-09)

Apati och cynism (" . . . dann kommt die Moral") var två tillstånd som också utmärkte reaktionen på de två viktigaste politiska tilldragelserna (i Tyskland hösten 1946): avrättningarna i Nürnberg och de första fria valen. Hamburgarna stod i gråa hopar framför de annonstavlor som tillkännagav att dödsdomarna gick i verkställighet. Ingen sa ett ord. Man bara läste och gick sedan vidare. Man såg inte ens allvarlig ut, bara likgiltig. I en högre flickskola i Wuppertal infann sig visserligen eleverna sorgklädda den 15 oktober, på en bro i Hannover hade man nattetid målat "Pfüi Nürnberg" med stora vita evighetsbokstäver, framför en affisch uppsatt i en U-Bahnstation och föreställande ett bombardemang grep mig en man i armen och väste: "De som har gjort det där blir inte dömda inte." Men det var bara undantag som ytterligare underströk den tysta likgiltigheten. I det dödstysta Berlin såg den 20 oktober, det fria valets födelsedag, ut som alla andra döda söndagar. Det fanns inte ens en biton av entusiasm eller glädje i de dödstysta väljarskarorna. (Stig Dagerman "Tysk höst" s 25-26)

Mörkret föll hastigt (i Singapore). Ute på redden slocknade det eldgröna solnedgångsskimret över sjön. ... Så skymningen svalkade, ah! Promenaden fylldes av åkdon, européerna som körde sina bleka, av klimatet plågade kvinnor ner till stranden för att låta dem andas de lindrande fläktar solnedgångsbrisen sände in. Vagnarna höll stilla under palmerna, och man såg svaga, fina gestalter resa sig ur dem som silhuetter mot den vilda aftonhimlen, man såg dem sträcka på sig, vända ut mot den vida havshorisonten mellan öarna, därifrån den enda fläkt med ett spår av svalka kom. Så körde vagnarna igen. Med det tilltagande mörkret domnade brisen. Men under de få minuterna körde hela världen förbi. ... Alla skulle ner och insupa den korta svalkan från sjön innan natten föll på med sin stillastående hetta. Och de försvann nästan allesammans på en gång som de hade kommit. (Johannes V. Jensen "Myter" s 59-60; Arabella)

(Så kom) transporterna från Ungern (till Auschwitz). En dag var lägret bredvid vårt fullt med ungerska kvinnor. ... Vi pratade med dem genom taggtråden. ... Där var en kvinna som kunde tala tyska mycket bra och hennes dotter. ... Det var kväll, de båda frös trots att det var hett på dagarna. ... Min mor kom att tänka på att vi hade ett par yllesockor till, hämtade dem ... (och) kastade, ett dåligt kast och sockorna blev hängande uppe på taggtråden. Beklagande ord från båda håll. En bortkastad gest. Nästa dag var de ungerska kvinnorna borta, lägret var spöklikt tomt, på taggtråden hängde fortfarande våra sockor. (Ruth Klüger "Leva vidare" s 135-136)

Maneten vill ha "lagom badtemperatur" för att trivas bra. ... Häromåret gick ett vilt hopp som en löpeld utefter Västkusten och tidningarna gladde sig med badpubliken: "Maneterna dör ut på Västkusten. Nästan försvunna i år!" Men tyvärr. Maneterna var inte försvunna. De låg bara på litet djupare vatten för att avvakta "lagom badtemperatur" i ytvattnet. Det var för varmt däruppe det året. Nästa år kom maneterna igen, lika pigga och nytra. (P.G. Wermelin "Maneten - badets glädjedödare" s 78)

I Sverige ha vi inte någon sådan väckare av dimensioner (som Kaj Munk i Danmark) - ännu. Det ligger dom i detta förhållande. Den gamla glömda boken med förgäten visdom talar om folk vilka med seende ögon intet se och med hörande öron intet höra, ty de har förstockat sina sinnen. Måtte den domen inte drabba vårt folk. Ty en sak är uppenbar: även Sveriges folk är i stor utsträckning sekulariserat. Likgiltigheten för religionen är påfallande. Men därmed har också landets själ lämnats öppen för förgiftade stötar. (Einar Genitz "Utan grund"; Jönköpings-Posten 1944-04-14)

Kylan denna februari (1940) var outhärdlig. "Mors täcke kunde inte skydda oss mot den bitande kylan", minns Nina, "och jag kommer ihåg att mor höll mig i sina armar under större delen av resan." Och så tillägger hon: "Det var första gången jag kan minnas att min mamma kramade mig." Resan mellan Lodz och Warszawa tog hela tre dagar. ... "Vi sov på golvet hos bönder på vägen", minns Nina. "Och känslan man fortfarande minns är den här kylan och hur mamma försökte skydda mig från kylan. ... Hur hemsk vår värld skulle komma att bli (för oss judar), det hade man ingen aning om. Men den var tillräckligt skrämmande som den var." (Lena Einhorn "Ninas resa - En överlevnadsberättelse" s 43)

Redan nu (febr. 1940) kan man ... konstatera, att det hänsynslösa sjökriget mot den neutrala handelssjöfarten ställt vårt land inför en hotande kolbrist. Förvisso har faran icke förminskats genom den osedvanligt stränga vintern. Betydande kraftåtgärder torde bliva nödvändiga för att till en kommande krigsvinter avhjälpa de försummelser, som vår bristande beredskap i fråga om fasta bränslen redan åstadkommit. Oaktat alla varningar, som från fackmannahåll under de senaste årtiondena framförts, och oaktat erfarenheterna från världskriget 1914-18, ha statsmakterna försummat att tillse, att de inom landet befintliga kollagren voro tillräckliga för att möta den i det närmaste totala avspärrning, mot vilken vårt land för närvarande har att kämpa. (Folke Pira "Försvarsberedskapen och dess olika grenar" s 104-105)

Den polske författaren Bruno Jasienski tillhörde de polacker som 1938 fick order att resa till Moskva utan någon returbiljett. De politiska ledarnas öden delades i hög grad också av partiets intellektuella och ödet slog till i den sovjetiska säkerhetspolisens dödskällare. Jasienski reste inte till sina fiender - eftersom han var kommunist. Inte heller reste han till sina vänner eftersom han var polack och väl kände till ryssarnas inställning till polackerna. Däremot blev det en resa till de likgiltiga, en resa till den man som kunde mäta en individs värde enligt formeln: en individ är lika med en miljon individer dividerat med en miljon. Resultat: en enhet människa. Varken mer eller mindre var individen värd i Stalins ögon. Även långt senare, på 60-talet, skulle det höjas röster som varnade för likgiltighet och indifferens. Den här gången var det inte så mycket de intellektuella som klagade - kritiken kom från partifolkets sida och attacken för för kritiken var ungdomens som man menade alltför ljumma inställning till politik och teori, enkannerligen den marxistiska. Sociologiska institutionen vid Warszawauniversitetet lät publicera undersökningar av studenternas politiska, sociala och religiösa attityder och det bearbetade materialet bekräftade bristen på entusiasm för ett aktivt deltagande i någon form av offentlig politisk verksamhet. Studenterna uttryckte visserligen en vilja att vara till nytta för samhället men saknade å andra sidan allt intresse för alla institutionella former av politisk verksamhet. Studenterna tillfredsställde sina sociala behov genom att framför allt försöka vara nyttiga i sina yrken och på sina arbetsplatser. (Lars-Ola Borglid "Perspektiv på Polen" s 83-84; De likgiltigas revolt)


ca 1940 - ca 1920

Jag tror att jag formulerar hela mitt ödesproblem sannast och riktigast, om jag säger att jag hela mitt liv varit en kokande gryta. Hettan i denna tillvaro har alstrats av friktionen mellan de absolut motsatta och varandra hetsigt bekämpande arvselementen. Mitt medvetna liv har levats under en oavlåtlig inre kamp. Det har förvisso varit ett liv på vulkanisk mark, en tillvaro av oavlåtlig vibration och spänning. Aldrig hava djupens kaosröster helt tystnat inom mig annat än i de särskilt benådade tider och stunder, då jag med ande, själ och kropp - med hela min varelse och hela mitt väsen - upplevat sanningen av Johannesevangeliets ord om Jesus: "Han kom till sitt eget, och Hans egna togo icke emot Honom. Men åt alla dem, som togo emot Honom, gav Han makt att bliva Guds barn, åt dem som tro på Hans namn; och de hava blivit födda, icke av blod, ej heller av köttslig vilja, ej heller av någon mans vilja, utan av Gud. (Sven Lidman "Blodsarv" s 344)

Bland de stora bergen i Sui-yuan-provinsen, norra Kina, uti en avlägsen bergsby bodde en man vid namn Song med sin familj. ... För att öka sina goda gärningar beslöt sig Song för att bygga små hus utmed vägen med vissa mellan rum. Dessa skulle tjäna de vägfarande till skydd mot hetta och köld. (Hosea Svensson "En som efter mycket sökande fann vägen till frid" s 121-122; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings Missionskalender 1932)

Nils Ferlin såg kanske tiden an då han under det förra seklet (1900-talet) skrev sina versar om det moderna livets brottning med öde och val: " ... Virrig är jag av frågor och halsen är fan så torr ... en luffare är jag, som halkar förbi i vägarnas grus. Mitt hjärta är hett som en masugn och kallt som ett fattighus." (Runar Eldebo "En gång till" s 58-59; dikten "Jag kunde ju vara ..." ur diktsamlingen "En döddansares visor" 1930)

(Byggmästaren) for för några dagar till Banja, där det kalkstensbrott var beläget där stenen till (den av vattnet bortförda gamla) visegradbron hämtats. ... De grävde tills de fann en bred och djup ådra, vars sten var tätare och vitare än den som lämnat material till visegradbron. ... Precis till midsommar var värvet fullgjort. Arbetarna rev raskt byggnadsställningarna, och ur detta virrvarr av bjälkar och bräder kom bron till synes, smäcker och vit, välvd i en enda båge från klippvägg till klippvägg. ... Den som berättar detta är den förste som kommit på tanken att utforska och utröna dess tillkomst. Det hände en afton när han var på väg tillbaka från bergen och trött satt sig ned invid brons stenräcke. Sommardagarna var heta men nätterna svala. Då han lutade sig bakåt mot stenen, kände han att den fortfarande var varm av dagens hetta. Mannen var svettig, och från Drina kom en kall vind; angenäm och underbar var beröringen med den varma mejslade stenen. De kom genast väl överens. Det var då han beslöt att skriva denna historia. (Ivo Andric "Bron över Zepa" s 9,11,15; 1600-talet)

Jag slår mig ned på en bänk vid Kremls mur. Utefter hela väggen vila de röda revolutionshjältarna under blomsterprydda gravkullar. Jag undrar om Ivan den förskräcklige på sin tid skulle ha tillåtit något sådant eller överhuvudtaget någon revolution. Längst till höger har jag den fantastiska kyrkan Vassili Blashenny, vars byggmästare Ivan lät sticka ut ögonen på för att han icke skulle kunna bygga ett liknande mästerverk. Framför mig har jag avrättsplatsen som antagligen bevaras som en varning. Här dräller torget av historia och fasor. Här restes galgar, här byggdes bål, här göt man över människor omväxlande iskallt och kokhett vatten, remmar skuros ur ryggar, blod strömmade, kval ledos, här var helvetet självt. (Albert Engström "Moskoviter" s 36-39; resa i Ryssland år 1923)


ca 1920 - ca 1900

En visa vill jag sjunga om livet på Karlsborg och där finns ingen glädje men ej heller någon sorg. Faderallan la, faderej, faderej och faderallan lej, ja där finns ingen glädje men ej heller någon sorg. (Erik Wiberg "Karlsborgsvisan" s 134-135; 1915)

"Det renar att älska de döda, det renar ens känsla för de levande", (sade) Agnes. "Kärleken till de döda lägger sig som ren, sval snö på hjärtats feber", sade Vildfågel underligt längtansfullt. De förstodo varandra så förunderligt väl och sutto länge uppe den natten. Vildfågel berättade om (sin) Viktor och hans far, och Agnes berättade om sin unge sjöman. De sökte sig båda upp till sina kära döda, liksom ville de hämta ro hos dem. Men när de skilts åt med ömsesidig värme och sympati och kommo var för sig, var det ej på de döda de tänkte. (Elisabeth Beskow "Vildfågels fäste" s 62)

Saken är den, att jag mår bokstafligen illa till min invärtes människa af alla sådana där loftal, och jag beder mina vänner ... att förskona mig därför. Till detta verkliga illamående kommer äfven rädsla. Jag är nämligen rädd, att det kunde komma därhän att jag började tycka om det en gång. Detta skulle hafva till följd, att jag blefve stött, om man på något ställe försummade att ägna mig en vänlig tacksägelse. För resten är det alltid anstötligt, när man tackar en och glömmer en annan, som gjort sin sak lika bra, ja kanske bättre. Däraf kunna rätt stora ledsamheter vållas. Det har därför händt, att jag tvärt afbrutit, ja t.o.m. lagt min hand för munnen på predikanter, som börjat ett sådant där loftal till mig. Jag tror, att dessa lofsånger äro icke blott onyttiga utan direkt skadliga. Ju mindre affär man gör af mig både vid möten, i hvilka jag deltager, och i hem, där jag bor, desto bättre mår jag och desto bättre trifves jag. (P. Waldenström "En brist i vår andliga verksamhet"; bref från Hallsberg daterat 1912-12-17; Jönköpings-Posten 1912-12-18)

Skolhus fanns (nu år 1911) inte alls. Det skulle byggas så småningom och till dess hade man hyrt förstukammaren hos en lantbrukare. ... Trivseln var storartad. Tills kölden började bita. "Skolsalen" hade ju inte någon eldstad. En frostig morgon, när de små nävarna lyste kornblå mot lärarinnan, dessa små nävar som kramat läxboken hela vägen till skolan, ja, då måste barnen få behålla ytterkläderna på i bänkarna. Andra timmen, då rummet blivit uppvärmt med kroppsvärme och inte blivit luftat, då fick barnen "hänga av sig", ta av ytterkläderna, och så fortskred arbetet någorlunda normalt. ... (En annan gång hände det) mot slutet av (en lektions)timme (att) kaffekvarnen sjöng sin sång i köket och när barnen tumlade ut stack värdinnan in sitt vänliga ansikte: En kaffetår, "lärarinnan"! Det är så fröset i da'. ... Lägg grifflarna! Grifflarna lades och alla händer fick följa med i en fingerlek, handgymnastik, komponerad för tillfället och avsedd att få händerna varma. Så fortsatte arbetet, tills grifflar tappades lite oftare än vad annars var vanligt. Barnen frös. - Hösten övergick i vinter. Den snälla värdinnan gluttade snart varje rast på sin köksdörr och sa: Barnastackarna måtte få komma in och värma upp sej. ... En vit morgon hade hon lagt in en jättebrasa i den öppna spisen i finrummet, i storstugan. "Ni få va' där ida. Jag har inte hjärta veta ni rent bli fördärvade." Vilket jubel! Nybörjarna flockade sig kring spiseln med sina ABC-böcker, de övriga, andra- och tredjeklassarna radade upp sig med sina skrivböcker kring det stora runda bordet. ... En och annan liten hand fejade snart svetten ur pannan. "Det är ju så varmt, så!" "Sitt på golvet då!" Det blev enklast så. ... Det var avtalat att skolan skulle bestå kamin i skolsalen, men någon kamin hördes inte av. Dag för dag hoppades vi att värmekällan skulle installeras. Den ömsinta Hilda, värdinnan, kunde inte åter skjutsa in oss i förstukammaren till kylan. Så berättade hon en dag ett yttrande som fällts av skolrådet: "Den här nya lärarinnan tycks vara en tålig en. Vi kan kanske slippa sätta in kamin. Blir det inte dess kallare kan di nog reda sig på folkavärmen." Då rann sinnet på den nya och tåliga. I flygande fläng på matrasten skrev hon några rader till detta sitt skolråd och skickade iväg en pojke med lappen. "Var han hemma?" "Ja, det var han." "Va sa han?" "Vet inte. Ja' gedde han lappen och springde." Lektionen började igen. Under nästa lektion skramlade en skjuts förbi. Det var skolrådet, som åkte i väg med en fart så att den långa halsduken stod rak som en spik bakom honom av luftdraget. Dagen efter installerades kamin i kammaren och allt blev fröjd och frid. Söndagen efter hade skolrådet förrått för övriga församlingens förtroendemän den strängt personliga skrivelse han fått mottaga. "Bästa herr Skolråd! Vi frysa och skaka. Det är ju så kallt så att knutarna knaka ..." En drastisk beskrivning på eländet i salen läste han upp med väl inlärd skandering till egen och andras glädje. - Nu hade vi fått det bra, varmt och gott i förstukammaren, men trevnaden vi haft därinne i finrummet med katt och öppen brasa, det hade vi i alla fall inte fått med oss. Vi var ju åter i den vanliga skolsalen. (Ingrid Wallerström "Strängt personligt" s 196-201)

Mot förfrysning finns det en bra konst: genast man märker, att man förfrusit någon kroppsdel, så skall man trycka och gnida den med snö, ända tills blodet vänder tillbaka och den får liv igen; men den översta snön hjälper inte, utan det får lov att vara den snö, som kallas "saenjas" (kornig snö), och den sortens snö är alldeles intill marken. (Johan Turi "En bok om samernas liv" s 121)

Friförsamlingarna ha öfver hela landet byggt bönehus efter bönehus och anställt predikanter i alltjämt växande antal. ... Dessa frikyrkliga kristna ha på grund af borgerlig skattskyldighet måst deltaga i kostnaden för alla statskyrkans kyrkobyggnader, äfven lyx- och millionkyrkorna i Stockholm, för att inte tala om att en ej obetydlig del af prästerskapets aflöning kommit och kommer ur deras fickor. Det är bäst, att jag slutar här, ty det börjar koka inom mig, ifall jag håller på längre. (P. Waldenström "Biskop Ekelund och de frikyrklige"; Jönköpings-Posten 1909-02-05)

"Murare, murare, vitt är ditt förskinn, säg vad du bygger! åt vem?" "Låt bli och stör, herrn, vi bygger, förstår herrn, bygger ett tukthus, ett Hem." "Murare, murare, skicklig med sleven, vem skall bli inspärrad där?" "Tja, inte knösar som ni. Med att stjäla gör ni er inte besvär." "Murare, murare, vem skall väl bo och våndas i sömnlöshet där?" "Kanske min son. Ja, han arbetar också. Ödet vårt är som det är." "Murare, murare, vem som bar teglet glöms inte på en sekund!" "Akta er, stå inte där under stegen . . . Allt det där vet vi, håll mun!" (Valerij Brjusov "Muraren" s 151-152; 16 juli 1901)

Nu tiga de alla, mitt inres strängar. Icke en punkt som ömmar. Icke en cell som bävar. Mitt bland mina minnen är jag kall och tom. (Ola Hansson ”Oktoberskymning” s 267; 1901)

I direkt polemik mot kristen uppfattning formade Ellen Key en livsinställning, som satte som mål at skapa en för den enskilda personligheten närande balans mellan självhävdelse och självuppoffring, som avvisade tanken på ett hinsides och efter Goethe såg livets mening i livet självt, vad hon kallade "livstro". Denna livstro var enligt hennes åsikt en ny religion, som stod högre än den nedärvda: "I kraften av sin nya religion kunna redan många av nutidens människor leva, lida och dö. ... De kristna intala sig att deras varma känsla, djupa tro och rika mystik stå som motsatser till de 'kristendomsfientligas' kalla förnuft, grunda känsla och torra själsliv. Men det är tvärtom återigen känsla som står emot känsla, tro mot tro, ett nytt mystiskt innehåll mot ett annat mystiskt innehåll." (Harald Elovson "Den skönlitterära förnyelsen" s 99-100)


ca 1900 - ca 1850

Underbara äro Guds vägar. ... Varje steg i tåredalen för oss närmare hans uppenbarelse. Öknens hetta måste vika, då pilgrimen svalkas av fridens palmer, tvivel och missmod fly, då Herrens ansikte lyser för oss. (Stig Abrahamsson "Emil Gustafson - en Guds profet" s 172; citat Emil Gustafson)

I landet Siam i Asien straffas enligt lag den person, som talar osanning, därmed, att hans mun hopsys. Tänk, huru många vi skulle få se med hopsydda munnar, om denna lag vore införd och tillämpades i vårt land! (Richard Newton "Bibelns varningar" s 107)

“Hwarken kall eller warm”, hwarken helt emot mig eller helt med mig, utan ljum, halfchristen, som bedårad af wämjelig egenrättfärdighet, stannar på halfwa wägen, i sorglös säkerhet menande dig hafwa hunnit nog långt i andelig fullkomlighet, för att icke widare behöfwa bekymra dig om andelig förkofran. (H.M. Melin ”Nya Testamentet” s 409)

Världen är så stor, så stor, Lasse, Lasse liten, större än du nånsin tror, Lasse, Lasse liten. ... Där är hett och där är kallt, Lasse, Lasse liten, men Gud råder överallt, Lasse, Lasse liten. ... Säg var trives du nu bäst, Lasse, Lasse liten. Borta bra, men hemma bäst, Lasse, Lasse liten. ("Min Skattkammare II" s 9; Zacharias Topelius)

Modern (till Brand): Bjud eld sin hetta övergiva! Bjud frosten att sin köld fördriva! Kräv måttligt! (Henrik Ibsen "Brand" s 74)

Gud kan göra alla klimat behagliga och helsosamma. (William Haslam "Dock icke jag" s 95; Bath 1861)

I detta Herrens hus har i väckelsens början funnits många förkrossade hjärtan, ... (som) har smält i solskenet. Men beklagligt nog har isen nu vuxit kring många hjärtan som förr var smälta. Är det nu inte längre solsken, som kunde smälta bort isen kring hjärtat? Vinterfrosten har bildat is omkring hjärtana, och på sina håll finns så tjock is, att den snart kan bära hästar. Blir det aldrig mer sommar? Kan inte mer nådens sol smälta den is som håller på att växa kring de kristnas hjärtan? (Lars Levi Laestadius ”Nya Evangeliepostillan” s 237 i predikan 1856 över Luk 5:1-11)

På 1850-talet möter oss en ganska märkvärdig andlig rörelse i Jämtland, särskilt inom Hammerdals socken, vilken är en av de största socknarna i denna provins. ... Sedan denna väckelse under år 1852 fortgått med mycken värme, började den 1853 något lägga sig. ... Huruvida verkligen en andlig domning hade inträtt eller om det var endast ett stadgande av det andliga livet, lämna vi oavgjort. De s.k. läsarne i byn S., hos vilka den förra känslovärmen tycktes vara kvar, ansågo emellertid, att en andlig sömnaktighet hade börjat inställa sig på många ställen i socknen, framför allt i byn E. ... Förvissade om sitt omdömes riktighet begåvo sig S-borna till E. för att uttala ett varningens ord till dem. Men de troende i E. togo icke denna varning till godo. ... En söndag då (sockenborna) voro samlade på kyrkvallen ... förklarade (dessa) allmänt, att de, som omfattade E-bornas sak, ställde sig på lögnens sida. ... (Dessa som dömde) kallades sedermera dömare-partiet, (de som) ställde sig på E-bornas sida ... kallades ljummare-partiet. ... Om någon övergick från ljummare-partiet till dömare-partiet, så måste han för att bliva upptagen uttala domen över sina forna vänner. ... Man läste Luthers skrifter, isynnerhet de ställen, där utfall gjordes emot påvedömet och de katolska villfarelserna. Allt tillämpades på de ”ljumma”; ja, kunde man hos denne lärofader få reda på något riktigt kraftigt uttryck, varmed man var belåten, så kunde hela bönelaget utbrista i skratt, glädjande sig över att kunna få tillämpa detta på sina motståndare. ... (Dömare-partiet) sammanhölls av en fullständig despotism. Partiets medlemmar prövades noggrant av ledaren (Per Andersson som i hela socknen var känd som en allvarlig, levande kristen och åtnjöt stort förtroende). Märkte man, att någon medlem hyste mildare åsikter beträffande ljummare-partiet, så förklarade man, att han blivit förd bakom ljuset och var på väg att avfalla. (E.J. Ekman "Inre missionens historia" s 497-500)

Dagarna var alltför varma och nätterna alltför kalla. Vid lägret om kvällen samlade de ihop gammalt torrt gräs och risbuskar och tände upp värmeeld, som de vaktade och höll vid makt i tur och ordning under natten. De låg och sov utsträckta på marken med mulornas sadlar som huvudgärd, men ofta vaknade de frysande och kröp närmare varandra. Arvid klagade: ”Alltid skulle vädret i Amerika vara för varmt eller för kallt – varför blev det aldrig lagom?” När kölden höll dem vakna på marklägret om natten muntrade Robert upp kamraten med att berätta vad han visste om Guldets land: I Kalifornien var vädret lagom året om. (Vilhelm Moberg ”Nybyggarna” s 273; Andra natten – Roberts öra berättar)

Världens nakna horor klarar sig nog bra i kylan så länge de ligger i djävulens famn. Men när de få hett om skinnet i den brasan som den gamle gubben djävulen har upptänt av de förtorkade träden, då får de ropa ... : ”Då blir det ju varmt om ändan.” Må nu alla nakna stackare, som gråter på denna världens kalla golv, be att den himmelske Föräldern, som fött dem genom stor smärta och blodsutgjutelse, måtte av sin stora kärlek ta dem i sin famn och linda dem i rena linnekläder och låta dem dia från hans nådeflytande bröst. (Lars Levi Laestadius ”Nya Evangeliepostillan” s 325 i predikan 1850 över 1 Mos 3:21)


ca 1850 - ca 1700

Ej bara polartrakterna, som på grund av kölden så länge legat outforskade, utan även den del av jordklotet, som genom hettan var ogästvänlig, blev föremål för svenskarnas upptäckarlust. Sålunda trängde Johan August Wahlberg på 1840-talet ända fram till Limpopoflodens källområden och hemförde härifrån rika samlingar. (Carl Erik Nordenskjöld "Svenska forsknings- och upptäcktsresor - Nordostpassagen" s 392)

Vid 1800-talets mitt är målet nått - och ståndssamhällets struktur samtidigt definitivt övervunnen. Vi hålla alltjämt (år 1950) på att forma ut någonting fullvärdigt nytt såsom ersättning. Herrgårdslivet krävde någonting av upphöjt skådespel av de sina. Varje handling, varje framträdande skulle te sig såsom ett värdigt föredöme. Herregårdsmänniskan var aldrig helt sin egen, aldrig riktigt privatperson. Han kände ständigt blickarna riktade på sig. Och i detta följde prästgården med. Redan den yttre uppsynen på gårdsanläggningen visar varom fråga är. Högtidligt värdig eller med en viss behagfullhet stiger manbyggnaden fram i landskapet, gärna en smula högt belägen i förhållande till närmaste omgivning. Två flyglar sekundera. På behörigt avstånd. Det skall vara en viss gleshet, ett visst oberoende byggnaderna emellan. Flyglarna gå en smula i förväg, tagande emot den som kommer. Manbyggnaden håller sig förnämt tillbaka. Grind och hägnad hålla undan obehöriga och hjälpa till att dana denna obeskrivliga "air" av lagom oåtkomlighet, lagom förbindlig vänlighet. Gårdsplanen skall ingalunda vara ett stycke intim och gladlynt trädgård. Ty detta är "entrén" till stället. Här kräves en avmätt värdighet. Portalen till huset håller också denna stil: intet skrävlande, intet prål, blott ett lagom av åthävor. På samma sätt förstugan - naturligtvis inte belamrad med ytterkläder eller möbler. Blott och bart ett mellanting mellan ute och inne; för all del inte uppvärmd i gamla dagar. Ännu salen, som ligger rakt fram, innanför förstugan, har i herregården någonting av högtidlighet, nästan av stram kyla.Stolarna står där i rad utmed väggarna, inga möbler alls ute på golvet, inte något matsalsbord. I salen blir det inte verkligt liv annat än vid fest och högtid. Då pyntas och fiffas upp. Kanske har det ofta varit annorlunda i prästgården. Visserligen inte i de stora tvåvåningshusen från Tegnérs tid och senare; där är allt på herregårdens sätt. (Erik Lundberg "Prästgården som byggnadsverk" s 377-378)

Kyrkan är förknippad med vår känselupplevelse, främst av värme och kyla. För en äldre generation var det nog främst kylan. Prästen kunde hålla sig varm framför altaret genom att stå på ett björnskinn. Kyrkfolket var väl påpälsat och vintertid hade man halm på golvet, något som inte sällan ledde till kyrkbränder. ... De nyinstallerade kaminerna förändrade situationen under 1800-talets senare hälft samtidigt som de inom kort gjorde kyrkorna svarta av sot invändigt. (Nils-Arvid Bringéus "Sockenkyrkan som symbol, scen och sinnesupplevelse" s 21)

Når vismand praediker for dig tit, så buk; skønt du det har med din barnsko slidt, så buk. En viisling lider så lidt din tale, som vinter lides af kuldskaer svale; så ti, buk atter, hold munden, buk atter og ti! (Werner Hans Abrahamson "Norma morum" s 23)

Den talegåva, Lukas har, av mången hålls för stor och rar: man tror, att ingen kan i konsten högre stiga. Men sakens art jag bättre vet, ty all hans tungas färdighet är blott en oförmögenhet att kunna tiga. (Anna-Maria Lenngren ”Lukas” s 134)

Varje dag badades (barnet Gustav IV Adolf) i isvatten. ... När kronprinsen var sex veckor gammal (december 1778) lät (förste livmedikus Nils) Dalberg dagligen lägga isbitar på barnets huvud och mage, sänka ner pojken i kallt vatten eller badda honom över hela kroppen med en svamp indränkt i det kalla vattnet. ... Riksrådet von Fersen kritiserade badandet. Han menade, att det stred mot naturen och att man tydligt kunde se på alla nyfödda varelser, från reptiler till människor, att de trivdes och frodades i den moderliga värmen och inte i isande kyla. ... Efter ett par år skulle det konstateras att kronprinsen trots allt inte hade utvecklats som han skulle. ... Hans lemmar var alltid blå och kalla och ... ständigt var han snuvig. Då först avbröts behandlingen, men inte utan protester från läkarna som menade att pojken skulle bli varm och god om man bara badade honom i kallvatten oftare. (Christopher O'Regan "Ett märkvärdigt barn - Gustav III:s son" s 99-100; Lille Herren)

På (konung) Fredrik I kunde, menar (Anders Johan von) Höpken, samma eftermäle tillämpas, som den engelske konungen Karl II fick: "Han sade aldrig något dumt och gjorde aldrig något klokt." Det var icke genom brist på begåvning, som kung Fredrik blivit en skugga i Sveriges statsliv. Nej, orsaken låg i hans lättja och bristande intresse för allt vad kultur heter. Hans likgiltighet därför skall ha gått så långt, att sedan hans uppfostran var slutad, han aldrig tog i en bok. Denna motvilja för läsning berövade honom också på äldre dagar en välgörande förströelse. Under de tre sista åren av sitt liv hade Fredrik I kunnat ersättas av en namnstämpel, utan att just någon förändring märktes. Så vande sig svenskarne vid att betrakta konungavärdigheten som en tom prydnad. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1739-1772" s 107; Tronskiftet 1751)

På söndagen vilade man och besökte kyrkan där prästen predikade. Detta var normen och i hög grad verklighet i 1700-talets Sverige. Om vintern var det kallt i kyrkan då man samlades till gudstjänst, lika kallt som utomhus, rentav kanske kallare och råare än ute, eftersom värmeanläggningar saknades. Sommartid gav kyrkorummet svalka men då stank det av alla lik som begravts under golvet och som långsamt förmultnade. (Nils Erik Villstrand "Nyheter från predikstolen" s 51)

Skall aldrig vintern taga slut? Kom, ljuva sol, igen, om du strålar än, och driv all köld ifrån oss ut! Låt källors sorl och fåglars sång få lätta min förtret, att ej min enslighet må bli för lång! Men tänk, om ock din värma dreve bort ett hjärtas köld och is, hur då var årstid skulle vara kort och som ett paradis! (Olof von Dalin ”Klagan över kölden” s 83; 1708-1763)

Under svenska arméns återtåg (från Norge 1718) märktes alltför väl, att den kraftiga vilja, som dittills lett karolinernas tåg, nu var domnad. ... Biskop Rhyzelius berättar om hur trupperna på hemmarschen genom Norge fingo taga nattkvarter "under bar himmel i snön. Husen brötos neder till stora eldar, vid vilka drängarna stekte hela oxar och annan boskap, som de överkommo och slaktade." Men dessa lägereldar "kunde icke bättre värma oss, än att vi om morgonen befunnos fastfrusne vid jorden". ... Första nattlägret (på den svenska sidan) ... var vid Hogdals krog. ... Ändå hemskare voro de scener, som utspelades under de Armfeltska karolinernas sista tåg. Då Armfelt i slutet av december 1718 bröt upp från Norge, var han besluten att genom Tydalen föra hem sina trupper till Sverige. ... Närmaste målet var Handöl, den första byn i Jämtland, dit avståndet var 4-5 mil. ... Snart faller den ene efter den andre, genomfrusen och utmattad, omkull för att aldrig mer resa sig. ... Huvudmassan lyckas dock ... hålla ihop, och på aftonen slår man läger vid Essandsjön. Här söka de genomfrusna krigarne att göra upp eldar av gevärskolvar, kanonlavetter och allt annat brännbart, som de kunna komma över, men det blir till liten nytta, och flere hundra man frysa den natten ihjäl. ... På morgonen "stodo en del av de ihjälfrusna tätt intill varandra, liksom levande; men när man stötte litet på dem, ramlade de döda över ända liksom stoder". ... Karolinernas lidanden voro långt ifrån slut med ankomsten till Handöl. Där funnos nämligen då endast tre små gårdar, varför blott en ringa del av de utmattade och förfrusna krigarne kunde få tak över huvudet där. De lägrade sig kring stora bål, och så började fältskärerna sitt sorgliga arbete med att såga av de förfrusna lemmarna för att om möjligt rädda de olyckligas liv. Efter vad en regementsfältskär berättar, blevo flere hundra tunnor fyllda med avsågade armar och ben. ... En gravvård av tälgsten, som upptäcktes här år 1889, berättar: "Anno 1719 Jan. 20 begrovos här 600 människor." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1709-1739" s 372-376; Svenska armén utrymmer Norge)

De diplomatiska underhandlingarna med sina krokvägar och spegelfäkterier tilltalade lika litet Karl XII som hans fader. "Där konstrades så mycket och hölls sällan rätta vägen", yttrade han själv därom. Blott i ett var han därvidlag mästare; det var i konsten att tiga. Maken till stortigare får man leta efter. Han kunde formligen tiga ihjäl de allra vackraste försök till underhandlingar, som han tyckte vara onödiga. Han hade en naturlig avsmak för allt detta pratande, där orden äro till för att dölja tankarna; och fanns ingen annan utväg, så nästan flydde han ifrån alltsammans, skyllande på att krigsoperationerna ej gåvo honom tid att ge audiens. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara äventyr - 1660-1709" s 507; Kriget i Polen)


ca 1700 och tiden dessförinnan

Den teckning av (drottning) Kristinas utseende och sätt, som blivit mest ryktbar, härrör från det franska sändebudet Chanut, som i ett brev till sin regering från början av år 1648 skildrar det intryck den 21-åriga drottningen gjorde på en både skarpsynt och entusiastisk främling från stora världen. Vi anföra därur följande: " ... Hennes vårdslöst hängande hår passar ej illa till hennes ansikte, som hon icke bryr sig om att skydda mot varken sol, blåst eller regn. ... Varken köld eller hetta generar henne." ... (Kristina skriver i sin självbiografi:) " ... Du (Gud) har låtit mig föredraga heder och ära framför nöje." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1611-1660" s 398-399,414)

Strax då konung Gustav (II) Adolf satte sin fot på den tyska Jorden (sommaren 1630), föll han på knä och tackade Gud för att färden gått lyckligt. Han bad ock om bistånd till det stora värvets utförande. "Du vet, o Gud", sade han, "att jag företagit detta tåg icke till min ära utan till din och till din beträngda kyrkas hjälp." Många brev hade konungen fått från tyska protestantiska furstar, som begärde hans hjälp emot de påviskas tyranni. Men det första budskap han mottog sedan han kommit för att hjälpa dem var från en tysk furste, som, änskönt han var lutheran, bad att den svenske konungen måtte draga sina färde igen. Budskapet kom från hertig Bogislav av Pommern, en gammal och ängslig man, som högeligen fruktade för kejsarens vrede, i händelse han toge vänligt emot svenskarna. Gustav Adolf sade till sändemännen: "I en sak som är helig, måste man vara antingen kall eller varm. Dock - jag skall själv komma och bringa hertigen ett utförligare svar." (Anna Maria Roos "Gustav II Adolf - Hans liv och bragder" s 57-58; sommaren 1630)

Från 1595 till 1630 styrdes Växjö stift av Petrus Jonae Angermannus, en praktisk, faderlig biskopsgestalt utan hierarkiska later. . . . Den gamla skolbyggnaden (i Växjö), som uppförts efter nordiska sjuårskrigets slut, blev under kriget 1611-13 nedbränd av danskarna. Petrus Jonae drev så kraftigt återuppbyggnadsarbetet, att den skolbyggnad han fick uppförd i Växjö ansågs sakna sin like i hela riket. Den var täckt med "ekespån lika som en kyrka" och hade torn och spiror. Den var till och med försedd med bänkar, så att eleverna sluppo sitta på det kalla golvet. (Herbert Johansson "Stiftsstyrelsen och skolan" s 554-555)

Det känns så tryggt att bo i hägnet av murar och torn - borgare betyder ju de som bor i en borg. Här inne (i det medeltida Stockholm) är det så lätt att få, vad man behöver. ... Flere hantverkare ha roat sig med att anbringa inskrifter ovanför sina salubodar. "Ett lås till dörr och kista kan fås här varje stund, men vad jag ej kan smida, det lås är till din mund", skriver låssmeden. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - Forntiden och Medeltiden" s 458)

Man berättar, att en (skolastisk) parisdialektiker en gång (under 1100-talet) efter att hafva klargjort treenighetsproblemet, skall i sitt högmod hafva utropat: "Jesus lille, Jesus lille, huru mycket har jag dock icke i denna fråga hjälpt till att befästa och förhärliga din lära! Men - ifall jag ville uppträda såsom motståndare till denna, skulle jag nog kunna försvaga, nedsätta och gendrifva den med ännu starkare förnuftsskäl och bevis." Det heter vidare, att den högmodige dialektikern till straff mistat både talförmåga och minne; först efter 2 års förlopp skall han hafva kommit så långt, att han åter kunde känna bokstäfverna, och då voro Fader vår och trosbekännelsen det enda, han kunde lära sig utantill. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 871)

(De gamla nordbornas) strävan att dela in de livsavgörande naturkrafterna i motpoler, visar sig mycket tydligt i skapelsemyten, då den isande kylan från Nifelheim (”skugg- eller dimvärlden”) och den heta värmen från Muspellsheim (”eldandarnas värld”), blir upphovet till allt liv. (Lars Magnar Enoksen "Fornnordisk mytologi enligt Eddans lärdomsdikter" s 98)

Genom Adam av Bremen känna vi ... en viss Osmund, som visserligen var engelskfödd, men som vigts "av någon polsk ärkebiskop", emot Roms vilja. Detta betyder helt visst, att han tillhörde den grekisk-bysantinska kyrkan. Han uppträdde i Sverige under Olof Skötkonungs andre son, Emund den gamle. Adam såg inte på den ortodoxe Osmund med blida ögon. Han kallar honom "kringstrykaren Osmund" och "biskop utan huvud", enär han ju ej var invigd av en påvetrogen biskop. Han beskylldes för falsk lära och sades fördärva de nyomvända. Osmund har - med rätt eller orätt - ansetts vara densamme som den vid 1000-talets mitt i Uppland verksamme runristaren Asmund Karesson. Ett bysantinskt inflytande kan även spåras arkeologiskt. Vid Ryssbyle intill Vallentunasjön i Uppland finns sålunda en runsten, rest under förra hälften av 1000-talet och på mitten försedd med ett inristat kors av bysantinsk typ ... detta bara för att endast nämna ett enstaka exempel. ... Olof Skötkonungs efterträdare, Anund Jakob, får av Adam av Bremen lovord för sitt kristendomsnit, under det hans efterträdare och halvbroder, Emund, betecknas som "ljum kristen", måhända därför att han tycks ha gjort ett försök att befria den svenska kyrkan från Bremens överherrskap. Vi sågo också, att han intresserade sig för den grekisk-ortodoxa kyrkan. Den tidigare omtalade Osmund betecknades ju som hans "hovbiskop". (Erik Floderus "Från hedendom till kristendom" s 60-61,64)

Samma sol kommer vaxet att smälta och leran att hårdna. (Torgny Wirén "Under ytan II" s 238; citat Clemens av Alexandria)

Åtföljd av Frixos' fyra söner och två av sina egna kamrater begav sig (Jason) in i staden, gick vägen fram till kungapalatset och trädde in i byggnaden. Det var ett härligt palats. Inne i förgården fanns fyra springbrunnar: ur den ena strömmade mjölk, ur den andra vin, ur den tredje olja och ur den fjärde vatten, som om vintern var varmt och om sommaren iskallt. Denna underbara byggnad hade själve Hefaistos uppbyggt åt Aietes. (Claes Lindskog ”Grekiska myter och sagor” s 70; Argonavterna)

En dag hörde Prokris att hennes man (Kefalos) hade hörts ropa namnet på en kvinna som hette Aura när han var ute och jagade i skogen. Nästa gång han gick på jakt följde Prokris efter honom och gömde sig i snåren. Kefalos slungade sitt ofelbara spjut mot vad han trodde var ett bökande vildsvin. Inte förrän hon låg döende i hans armar insåg han sitt stora misstag: han hade verkligen ropat på Aura, som betyder vind, för att kyla sin heta panna. (David Bellingham "En introduktion till Grekisk mytologi" s 96; Sagor om gudar, hjältar och dödliga)

Omkring år 600 f.Kr. sjönk temperaturen i Sverige av någon anledning våldsamt, så att de föregående århundradenas människovänliga klimat under loppet av ett par generationers livstid förvandlade sig till ett outhärdligt väder, döpt till Fimbulvintern av sin sentida upptäckare, den berömde botanisten Rutger Sernander. ... Av de frukter och sädesslag som bronstidens aristokrater hade odlat på sina domäner överlevde endast kornet. (Alf Henrikson "Svensk historia I" s 14)


Att avrunda med:

Jag tänker ibland på berättelsen om Peter Pan. Några barn möter sagofiguren i parken Kensington Gardens. Det är kallt och Peter Pan har bara nattdräkt på sig. Barnen frågar: "Fryser du inte?" De får till svar: "Jag vet inte, för jag vet inte vad det är att frysa och ingen har frågat förut." Är det viktigt att veta vad man känner? Jag tror att det är livsviktigt. Det handlar om hälsa till både kropp och själ. Det är avgörande i alla sanna och sunda relationer. Det påverkar vår personlighetsutveckling och det är nyckeln till ett liv med en rik färgpalett. Kan Gud hjälpa oss? Kan bön hjälpa oss? Det är min tro och varför tror jag så? Gud är den som känner det särskilda i vår personlighet. Han vet allt och tål det mesta. Gud söker sanna tillbedjare. (Liselotte J Andersson "Utgjut ditt hjärta som vatten" s 70-71)

Att du är ljum, will Herren säga, det uppenbaras derigenom, att du säger: ”jag är rik”, d. ä. att du är så nöjd med dig. (Carl Olof Rosenius ”Nytt och gammalt från Nådens Rike” 1848 s 95)


Sångarna:

Jag vet, o Herre, hvad mig felar: Jag tvenne Herrar tjena vill. Åt verlden jag det hjärta delar, som dig bör odelt höra till. Ack, jag är lika varm och kall, för Christus och för Belial. (Psalm 174:3)

I Jesus finns frälsning för syndare alla; Så säger Guds fasta och eviga ord. Han väcker de döda och värmer de kalla Och dukar för hungrande själar sitt bord. (Carl Boberg: Sång 182:1; jfr Psalmer och Sånger 586:1)

Låt Anden falla uppå oss som fordom, När lärjungskaran uti salen satt. Låt samma eld från himlen komma neder Till oss i kristendomens ljumma natt. (KG Sjölin: Förbundstoner 1911 nr 478:1; jfr Psalmer och Sånger 525:1)

Smält allt, vad åtskilt är, tillsamman, Gör varmt, vad nu är ljumt och kallt; Blås upp den svaga kärleksflamman, Och bliv du själv vårt allt i allt! (L Sandell-Berg: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 166:5; jfr Psalmer och Sånger 400:5)

Hjälte blir aldrig den ljumme. Frälst blir aldrig en lat. Segrar gör aldrig den stumme. Sjung och brinn, kamrat! (N Bolander: Sånger och Psalmer 1951 nr 641:4)


Grekiska ord:

zestos (boiling) Upp 3:15-16. Jfr zeô (koka) i Job 32:19; Apg 18:25; Rom 12:11.

ofelon (fördelaktig) (i NT + exempel i GT) 4 Mos 14:2; Upp 3:15 – 2 Mos 16:3; 4 Mos 20:3; 1 Kor 4:8; 2 Kor 11:1; Gal 5:12.

pauô (få att upphöra) (i NT + exempel i Apokryferna) Luk 8:24; Upp 3:16(א*) – Ester 5:1(D1); Tobit 14:1(BA); Judit 10:1; 14:9; 1 Mack 11:50; Syr 18:7; 23:16(17); 31:17; Luk 5:4; 11:1; Apg 5:42; 6:13; 13:10; 20:1,31; 21:32; 1 Kor 13:8; Ef 1:16; Kol 1:9; Hebr 10:2; 1 Petr 3:10; 4:1.

psychros (kall) Ordsp 25:25; Matt 10:42; Upp 3:15-16 – Syr 43:20; (4 Mack 11:26).

chlieros(א,* א) (ljummen) Upp 3:16.


Ytterligare studier:

1 Mos 31:40; 5 Mos 6:5; Josua 24:15; 1 Kung 1:2; 2 Kung 4:34; Pred 4:11; Jer 37:30; Dan 6:22; Hos 7:6; Haggai 1:6; Matt 5:13-16; 12:30; Mark 9:49-50; Luk 14:34-35; 16:13; 2 Tim 3:5; Jak 1:8; 1 Joh 2:15.


Stanley E. Porter "Why the Laodiceans Received Lukewarm Water (Revelation 3:15-18"; Tyndale Bulletin 38 (1987): 143-149.

M.J.S. Rudwick "The Lukewarmness of Laodicea"; Tyndale Bulletin 3 (1957): 2-3.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-21; 2012-06-11; 2015-01-29)

Tillbaka till sidans topp

3:17ba Jag är rik, och jag är (och har varit) rik, och jag har behov av (א,* א) ingenting.

Ord för ord (8 ord i den grekiska texten Sinaiticus): rik (jag)-är, och (jag)-är-(och-har-varit)-rik och (av)-ingenting behov (jag)-har.


1883: ”Jag är rik och har öfverflöd och behöfver intet” ...

1541(1703): Jag är rik, och hafwer nog, och behöfwer intet; ...

LT 1974: Jag är rik och har allt jag önskar! Jag behöver inte något mer!


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Efraim talade: “ ... Jag är (och har varit) rik. Jag har funnit (och finner) ett andrum för mig själv.” (Hos 12:8a, Grekiska GT)

(Salomo sade:) “Låt medmänniskan lovprisa dig och ej din mun, en främmande och ej dina läppar.” (Ordsp 27:2, Grekiska GT)

(Herren sade:) “De som säljer (får) sade ('hela tiden'/'gång på gång'): ‘Välsignad (vare) Herren, och vi är (och har varit) rika.’ Och (hela tiden) led/’hade ... medlidande’ deras herdar inte ingenting/någonting på/med dem.” (Sak 11:5b, Grekiska GT)

(Salomo sade:) “Jag har dömt/valt (vishet) före spiror och troner, och jag anförde/ansåg rikedom (vara) ingenting i ’dom tillsammans’/jämförelse med henne, inte heller liknade jag henne (vid) en vanhedrad/ovärderlig sten, eftersom varje/allt guldet i hennes anblick (är som) få/’en liten’ sandhög och silver räknas som lera mitt emot henne. (Salomos Vishet 7:8-9)

(Salomo sade: “Människorna) ‘talar till’/kallar de dåliga tingen frid.” (Salomos Vishet 14:22b)

(Jesus, Syraks son, sade: ”En människa) som är rik ... 'i det att tala honom'/'då han talar': ”Jag har funnit vila och nu skall jag äta ut ur mina goda ting ... vet han inte vilken läglig tid han skall komma till sidan av och helt och hållet lämna åt de andra och dö.” (Syr 11:18a,19)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Saker/'jordiska ägodelar' och stabilitet höjer upp ett hjärta/mod, och Herrens fruktan (är) över båda. (Syr 40:26a)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Lägg ej på hög åt er högar uppå jorden, varest/där mott och förtäring ’gör osett’/vanställer och varest/där tjuvar gräver sig igenom och stjäl, men/utan lägg på hög åt er högar i en himmel, varest/där ’och inte’/varken mott ’och inte’/eller förtäring ’gör osett’/vanställer och varest/där tjuvar inte gräver sig igenom och (א,* א) stjäl. (Matt 6:19-20)

Varande/- hungriga har (Gud) uppfyllt/mättat av/med goda ting, och varande/- rika har Han skickat ut tomma/tomhänta. (Luk 1:53)

Gud talade till (en rik människa): ”Tanklösa (människa)! Den här natten begär de/man tillbaka din själ från dig. Men de ting du har gjort redo, till vem skall det vara?” (Jesus sade:) ”På det här sättet (är) den som lade på hög till sig (א*,B) och ej är rik ’in i’/’med syfte på’ Gud.” (Luk 12:20-21)

Då farisén hade stått/stannat, bad han (’hela tiden’/’gång på gång’) de här tingen * (א*): ”Gud, jag är tacksam till Dig att jag inte är precis som … äktenskapsbrytare eller som och/också den här, tulluppbördsmannen.” … Tulluppbördsmannen, som stod ’fjärran ifrån’/’långt bort’, ville (hela tiden) inte ’inte heller’/ens lyfta upp ögonen ’in i’/mot himlen ... och sade: ”Gud, var/bli sonad med mig, missaren (av Guds mål).” (Jesus sade:) ”Den här steg ned in i sitt hus och hade varit (och var) rättfärdig ’till sidan av’/’i jämförelse med’ den där, eftersom 'varje den'/’var och en’ som höjer sig själv kommer att göras ödmjuk, men den som gör sig själv ödmjuk kommer att höjas.” (Luk 18:11,13-14)

(Jesus) sade till (Sina lärjungar): “När Jag skickade er bort långt från en penningpung och en tiggarpåse och sandaler, var ni ej i behov av något, (eller hur)?” Men/och de talade: ”Av ingenting.” (Luk 22:35)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Jesus (sade): ”Om – alltefter omständigheterna – Jag må förhärliga Mig själv, är Min härlighetsglans ingenting. Min Fader är Den som förhärligar Mig. (Joh 8:54a)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

I Laodicea finnas stora offentliga parker och väldiga cementerade, stilla, speglande vattendammar. Men det är endast ett fel med det hela. Ingenting röres av Guds kraft, ingenstans går den levande strömmen fram, utan det är speglande yttre rikedomar alltsammans: Se på våra traditioner! Tänk på våra stora minnen! Minns våra underbara förfäder! ... Ack, min vän, det finns ingen fara, som är så oerhört stor som Laodiceafaran. Just detta, att den utgiver sig för något helt annat än den är. (Sven Lidman "På resan genom livet" s 167)

Fastän jag kunnat möblera nya tre rum, så sitter jag inte säker, emedan jag är intresserad i en affär, som är beroende av konjunkturerna. Med detta vill jag bara säga: det är inte så rart att anses rik! Och kanske inte att vara det heller, ty det lär medföra så mycket bekymmer och följas av indirekt beskattning, som gör sig hörd, när det ringer på dörrn hela dan. . . . Hjälpa Er, kan jag icke! Men är det en tröst, att den som rik ansedd icke har det så trevligt, och icke är så rik, så tagen den trösten! (August Strindberg "till 'De 600 arbetslöse' som sände mig lyckönskan på min 60-årsdag" s 128; Social-Demokraten 1909-01-29)

När fartyget Central-America gjorde haveri befann sig flera hundra guldgrävare ombord. De var på återväg till sina hem, familjer och vänner. De hade förvärvat stora rikedomar och väntade sig mycken lycka av de nöjen och njutningar de nu skulle skaffa sig. Men i denna fasansfulla situation förlorade guldet allt sitt värde för dem. De tog av sig bältena, i vilka de förvarade sina skatter och slängde dem ifrån sig. Hela säckar med glänsande guldstoft tömdes på kajutans golv. En av männen hällde ut guld för hundratusen dollars värde och bjöd vem som ville att ta för sig. Men girigheten hade fått sin överman – ingen brydde sig om att ta guldet. Vänner, det är gott och väl att ha guld, men ibland är det en dålig bevarare av livet. Det kan vara en förkrossande tyngd som trycker oss ner i avgrunden. ... Jag har aldrig sett ett döende Guds barn, som varit rikt på himmelska skatter, sakna jordens rikedomar. Jag har aldrig hört ett sådant säga att det haft så mycket, att det gärna skulle vilja byta ut det mot Gud och himlen. (D.L. Moody ”Himlen” s 73)

Jag var inte bekant med Nadesjda Lvovna Kandurina, född Sjabelskij, hade aldrig tidigare sett henne på nära håll och kände henne endast par renommée. Jag visste att hon var bottenlöst rik, så som ingen annan i guvernementet ... Efter faderns död, godsägare Sjabelskij, vars enda dotter hon var, hade det för henne blivit en hel del egendomar, stuterier och en massa pengar. Jag hade hört att hon trots sina tjugufem, tjugusex år var ful, färglös och lika obetydlig som alla andra, och att hon skilde sig från hela raden av alldagliga damer i distriktet endast genom sin ofantliga förmögenhet. Det har alltid tyckts mig att rikedomen är någonting förnimbart, och att de rika måste ha ett slags särskild känsla, som är de fattiga obekant. Ofta då jag åkte förbi Nadesjda Lvovnas stora fruktträdgård, ur vilken det väldiga, tunga huset höjde sig med ständigt fördragna gardiner, brukade jag tänka: "Hur känner hon det just nu? Finns det någon lycka bakom de där gardinerna?" osv. En gång hade jag sett henne på långt håll när hon åkte bort någonstans i en lätt, elegant dogcart, körande en vacker vit häst, och jag - syndig människa - inte bara avundades henne utan fann rent av att det i hennes hållning, i hennes rörelser fanns någonting visst, som inte finns hos människor som inte är rika - alldeles som folk, som till sin natur är underdåniga, redan vid den första blicken på en människa vilken till det yttre är helt vanlig men förnämare än de själva, strax uppfattar rasen. (Anton Tjechov "En passant" s 28-29)

Vintermorgonen är frostig och grå. På Bystrjankaflodens jämna blanka is, som här och var är täckt med snö, står två bönder: Serjozjka och kyrkvaktaren Matvej. ... (Matvej) håller ett tungt spett. ... Det märks att (Serjozjka) njuter helt och fullt i medvetandet om den särställning han fått av ödet, som förunnat honom att en gång om året förvåna världen med sin konst. ... Serjozjka demonstrerar för den okunnige Matvej hela sin fantastiska begåvning. Det är ingen ända på hans nycker, åthutningar och skällsord. ... Bibelstolen ska stå invid vaken med den målade ringen; den ska förses med bilder, föreställande ett kors och en öppen bibel. Det ska huggas in i isen. Men inte nog med det. Bakom bibelstolen ska det stå ett högt kors, som ska vara synligt för hela församlingen, och det ska stråla i solskenet som om det vore besatt med diamanter och rubiner. Högst uppe på korset ska sitta en duva, skulpterad i is. ... Serjozjka tar först itu med bibelstolen. Han arbetar med fil, mejsel och syl. Han lyckas utmärkt med korset och bibeln, som han graverar in i isen. Sen övergår han till duvan. Medan han försöker ge henne ett milt och fridfullt uttryck, dekorerar Matvej bjälkkorset. Han sänker ned det i vaken. Sen tar han upp det och väntar tills vattnet har frusit; så doppar han ner det igen. Och så fortsätter han tills korset är täckt av en tjock isskorpa ... Det är inget lätt jobb, det tarvar både krafter och tålamod. ... Så blir det morgon den stora vattenvigningsdagen. ... Serjozjka går omkring och försöker lägga band på sin otålighet. Han ser de tusentals människorna; folk har kommit i massor från andra byar; det finns dom som har farit många mil bara för att få se hans berömda Jordan. Matvej, som klarat det påfrestande grovarbetet, är tillbaka i kyrkan igen; han varken hörs eller syns, honom har man glömt. ... Nu ringer kyrkklockorna. Tusentals huvud blottas, tusentals händer gör korstecknet. ... Bibelstolen, träkorset, kolysjkipinnarna prunkar i alla regnbågens färger. Duvan lyser så det gör ont i ögonen ... Du min skapare, så vackert! ... Serjozjka ... ser tusentals ögon riktade på sig, och latmaskens själ fylles av en känsla av stolthet och triumf. (Anton Tjechov "En konstnär" s 161-169)

Vi komma nu till förvärfsbegäret och den däraf alstrade förmögenheten, rikedomen, och (den tyske filosofen Edvard von) Hartmanns åsikt om den. . . . Rikedomen skänker inflytande, anseende, makt öfver dem, som vänta sig någon förmån af oss. Hartmann visar emellertid, att nästan alla dessa njutningar bero på illusioner, och att sträfvandet efter dem skapar mer olust än lust. De enda undantagen härifrån äro bordets njutningar och de njutningar, som konst och vetenskap bereda. . . . En tredje förmån, som rikedomen ger, är lifvets bekvämlighet. Hållandet af många tjänare, ekipage, bekväma bostäder i staden och på landet, hushofmästare och förmögenhetsförvaltare, allt detta afser i bästa fall att göra sig lifvet bekvämt. Men bekvämlighet är ingen positiv lust; hon betyder ingenting annat än upphäfvandet af obekvämlighet. . . . Hela vårt samhällslif synes för pessimisterna jagadt af en vanvettig ifver efter en tom illusion: illusionen, att människolycka är detsamma som materiell vinning och materiell njutning, en vansinnig fix idé, som förblandar medel med ändamål, och det måste under sådana förhållanden störta en förfärlig kris till mötes. . . . Den älsta kristna kyrkan . . . betraktade allt jordiskt endast som medel för andligt väl. Vår tid skall till regeln icke våga det. (Viktor Rydberg "Leibniz' teodicé och den Schopenhauer-Hartmannska pessimismen" s 186-189; föreläsningar i Göteborg höstterminen 1877)

Om jag blott har tio riksdaler, så göra de mig straxt helt modig, så att jag tänker: jag har nu mat för tio dagar. Och så förlitar jag mig på mitt arma förråd, men tilltror icke Gud, som hittills har lifnärt mig, att äfwen i morgon wilja försörja mig. Twi dig, du skändliga buk! Skall då ett skillingstycke gälla för mig mer och skänka mig större mod, än Gud sjelf, som har himmel och jord under Sig, som gifwer oss anda och lif, korn och allt? Hwarföre tänker du icke i stället: Gud, som har skapat mig, skall wäl ock försörja mig, om Han will, att jag skall lefwa; will han det åter icke, nå wäl, så skall jag få det, som är ändå bättre. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Sommar-afdelningen" s 149 i kommentar till Luk 19:41-47)

De som berömma sig sjelfwa, dem anser och kallar man dårar för werlden, såsom ordspråket säger: eget beröm luktar illa; och Salomo förbjuder sådant, då han säger, Ordsp. 27:2,: Låten en annan lofva dig, och icke din mun; så ock Christus, Joh 8:54,: Är det så, att Jag prisar Mig sjelf, då är mitt pris intet. ... En christen berömmer sig af det, hwaröfwer alla andra blygas, nemligen af korset, och att han mycket lider. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 188-189 i kommentar till 2 Kor 11:19-31; 12:9)

Kunde man bringa det så långt, att man allena wore lärd och duglig i evangelium, och alla andra intet eller till ingen nytta, så gjorde man det gerna, på det man allena måste blifwa aktad för mäster klokling. Icke desto mindre föregifwer man stor ödmjukhet och sjelfförakt och predikar om kärlek och tro; dock blefwe det tungt, om man skulle röra derwid med sitt minsta finger. Deraf kommer det, att werlden är full med swärmare och partiandar, och ingen är, som icke will wara andras mästare och den bäste och nu sägas hafwa en mycket högre anda, än de, som likwäl warit hans läromästare. ... Ty likasom en klocka eller bjellra icke hörer sitt eget ljud eller warder förbättrad deraf, så förstår icke heller en sådan predikant sjelf någonting af hwad han säger och blir deraf icke förbättrad inför Gud; men emedan han icke brukar det i kärleken, så wet han ännu icke, huru honom bör weta, 1 Cor. 8:1,2. Derföre skulle en stum menniska och en sådan, som icke wore wältalig, men lärde dock i kärlek och ödmjukhet, wara mycket bättre, än den, som talar såsom en ängel, men söker blott sitt eget. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 196 i kommentar till 1 Kor 13:1-13)

Evangelium är icke till för att göra rikt folk här på jorden. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 465 i kommentar till 1 Kor 1:4-9)

Lyxen steg under korstågsperioden med sådan snabbhet och iklädde sig så nya former, att de generationer, som lefde under denna period, kunde iakttaga och reflektera öfver förändringarna. Hvarje äldre generation klagade, att den yngre hängaf sig åt en fördömlig förfining och dyrbara vanor, som för de gamle i deras ungdom varit obekanta. Sådana klagomål upprepas i öfrigt under århundradena. När välståndet stigit, klagar man öfver den stigande lyxen och det därmed hand i hand gående sedefördärfvet; om välståndet genom förhärjande krig eller andra orsaker sjunkit, klagar man öfver fattigdomen och betrycket i den nuvarande tiden och prisar den äldre, mer lyxyösa tiden som den gamla goda tiden, då man lefde i öfverflöd eller hade allt hvad man behöfde och mer därtill. Sanningen är, att lyxen, sådan den hitintills uppträdt i historien, icke är något obetingadt godt, och att människosläktet ännu icke hunnit den ståndpunkt, då rikedomen och öfverflödet varda medel till förädling mer än till moraliskt sjunkande, och då lyxen innestänges inom gränserna för skönhetssinnets, renlighetssinnets och hygienens fordringar. Därhän hafva vi ännu (år 1888) icke kommit, och det skall dröja länge, innan mänskligheten hinner därhän. (Viktor Rydberg "Korstågsperiodens kulturhistoria" s 468-469; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1888)


Att fortsätta med:

ca 2000 - ca 1900

Rik ska man akta sig för att bli. Pengar förändrar. Pengar gör den radikale konservativ. Pengar alstrar girighet. Girighet alstrar guldpest: übermenschförträfflighetspest. (Ann-Charlotte Alverfors "Vem ska trösta Gösta?" s 159)

(Att framhäva) skatten på lerkärlets bekostnad ... leder till ”triumfalism”. Den egna bilden av ofelbarhet – i ämbete eller församling – blir till en ångvält som krossar allt motstånd. Här finns inget medgivande om brister och risk för ensidigheter. Kyrkohistorien ger många exempel på makthungrig kyrka i arrogans och självhärlighet. I renlärighetens namn smular ofelbarheten sönder människor som vägrar acceptera verklighetsbilderna. (Björne Erixon "Rymma eller rymmas? en bok om dig och församlingen." s 119)

Församlingen i Laodikeia är en tragedi. Den har ingen sann självbild. Församlingen är arrogant och kaxig och anser sig inte behöva något! Det finns trots allt möjligheter. ”Släpp in Herren i din gemenskap” (Upp 3:14-22). (Björne Erixon "Rymma eller rymmas? en bok om dig och församlingen." s 215)

Jfr ”Jesus sade: ’Det var en rik man, som hade mycket pengar. Han sade: ”Jag skall använda mina pengar, för att jag skall så, och skörda och plantera och fylla mina förråd med avkastning, för att inte lida brist på något.” Detta var vad han tänkte i sitt hjärta, och i den natten dog han. Den som har öron, han höre.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 75; Thomasevangeliet log. 63)

Vise män har redan anträtt sin resa. De följer stjärnan som går före dem. Rikedom, vishet, ära och makt äger de. Men fattig är envar som inte har Jesus. (UllaBritt Berglund "Kvinnan lät sin vattenkruka stå" s 24)

Enklaste gardiner förgyller kärlekens hem medan gyllene salar utan kärlek förlorat all sin glans. (Ivar Karlstrand "Vilan vid vägen" s 52)

Ingenting hindrar att den som skaffar sig rikedomar förblir en fattig människa. (Birgitta Yavari ”För kärleks skull”)

Att vara välbeställd är inte detsamma som att ha det väl beställt. Att vara välbärgad är inte detsamma som att bli väl bärgad hem en gång. ... Min (erfarenhet) är denna: Herren är min herde, mig skall intet fattas. (Ca. Sellgren "Ett fattas dig!"; kommentar till Mark 10:17-27; Jönköpings-Posten den 18 oktober 1957)

Sen det blivit lugnt i huset, kan (Elin) i timmar sitta vid fönstret däruppe. I månljuset blir sjön som ett blankt nydiskat stekfat. ... Och kapellet därnere med de döda i sina stora bruna sarkofager. Ett litet rum en trappa ner. Första gången hon var där, undrade hon hur de hade kunnat få ner de väldiga kistorna genom den smala svängda trappan. Då fick hon veta, att de döda förts in genom ett hål i ytterväggen, en öppning som sedan murats igen. Ingen skulle kunna bära ut dem. De ville aldrig lämna denna by. Hon förstår dem. Hon själv skulle vilja stanna här för alltid. För hit måste väl Gud komma ofta. Ja, denna by var som ett ställe dit Gud kunde fara, när han ville ha semester. Kring detta vita kapell går nog Gud ofta. (Sven Edvin Salje "Den söker icke sitt" s 77-78)

Rikedomen är icke given för att du skall älska den, icke för att du skall låta den växa eller njuta av den, utan du är endast förvaltaren. Kom ihåg, att allt är blottat och uppenbart för Guds ögon. Han känner till hjärtats själviskhet och penningkärlek. (Efraim Palmqvist ”Klippan som följde dem” s 149)

Historiskt sett är det god mening i att spåra demokratiens tankar tillbaka till reformationen. De människans rättigheter som fastslogos i franska revolutionen hade förts fram icke blott över Locke och andra upplysningsmän utan också, och detta i praktiken, över den engelska puritanismen och de amerikanska fristaterna. Man vet ju att uttrycken i rättighetsförklaringen visa spår av fristaternas första författningar. Bekant är emellertid hur just den engelska puritanismen, som bar reformationens demokratiska tanke över till Amerika och förmedlade den till Frankrike, beskylles för att ha hamnat i den kärlekslösa kampen för tillvaron. Man skulle kunna visa precis när växeln lades fel. Det var när man växlade sig in i utkorelseläran, predestinationen. Några voro utvalda till salighet, man visste icke vilka. Men det fanns ett tecken på att man var på rätta sidan; nämligen om Gud välsignade ens gärning. Rikedom och framgång fick ju i och för sig ingenting betyda för en kristen, men när man däri såg Guds finger, följde man anvisningen. Och den blev densamma som man sen (med orätt) läste ut hos Darwin. Liksom utvecklingen ansågs ålägga den starkare plikten (!) att hävda sig, så fick man nu Gud att stå för ordern. ... (Men) om också framgången skulle vara ett tecken på Guds nåd, är väl därmed inte sagt att den skall sättas som högsta mål. Det kunde tvärtom tänkas att Gud satt upp något annat som det enda nödvändiga, och att framgången var ett tecken på att vi utan tanke på egen framgång sökte detta nödvändiga. (Hans Larsson "Spårväxling" s 162-163; augusti 1934)

(Knut Toring) tålde inte (jordråttornas pipande). ... De kröp upp ur folkdjupet och nådde en ställning och var nöjda och belåtna med vad de nått. De vältrade sig i sina hål och såg aldrig stjärnhimlen, som spändes ovanför jorden. Och dessa jordråttor spred omkring sig ett dödsgift, en andens svarta pest, som kvävde och dödade: materialismens anda. ... När jorden skalv och åskan mullrade, så pep de ängsligt i sina hål: ... Vi är belåtna med allt som det nu är! Kan inte de andra vara det också? Vi vill att alla skall vara belåtna! (Vilhelm Moberg "Sömnlös" s 141-142; Grop i mannens bröst)


ca 1900 och tiden dessförinnan

Att vara rik, mätt full af löje och alla människors vänskap, aktas i allmänhet såsom något högst eftersträfvansvärt. Men om vår inre människa blir upptagen och mättad däraf, finner både sin njutning och tillfresställelse och därigenom förblindas från att söka något som bättre och varaktigare är, så äro vi verkligen högligen att beklaga. Där man som församlingsängeln i Laodicea säger: "Jag är rik, hafver nog och behöfver intet", där finns visserligen icke rum för fattiga syndares frälsare. Men där Jesus är utestängd, där är död, äfven om grafven utvändigt är polerad och fin och prydd med de vackraste blomster; där är fattigdom och elände midt i den rikaste prakt och yppighet, och evighetens dag, som snart skall inbryta, äfven öfver en sådan sorglös själ, skall framställa hennes inre tomhet och fattigdom i sitt rätta ljus. Låtom oss därför icke bedåras af det som för ögonen synes, utan blifva rika på sådant, som icke kan tagas ifrån oss. ("Lilla Svenska Barntidningen" s 362; nr 46 den 15 november 1894)

Att åstunda något man inte kan få är ett slags fattigdom. Ju rikare en människa är, desto större är därför ofta hennes fattigdom. Någon har sagt: att samla rikedomar kräver möda, att bevara dem förorsakar oro och att missbruka dem förorsakar skuld, att förlora dem vållar sorg. Det är ett stort misstag att fästa så mycken vikt vid rikedomar som vi gör. (D.L. Moody ”Himlen” s 71)

Doktor Arnot berättade en gång följande historia som visar hur litet detta guld, som så många ivrigt strävar efter att vinna, är värt. Ett fartyg med en skara emigranter hade kommit ur kurs och kastats som vrak på en öde ö fjärran från all mänsklig hjälp. De skeppsbrutna hade ingen möjlighet att lämna ön. Men besättningen hade ett stort matförråd. Oceanen omgav dem, men de hade gott om säd, en präktig jordmån och en livgivande sol, så det var ingen fara. Men innan de börjat odla jorden hade några av dem som skickats ut för att rekognoscera upptäckt en guldgruva. Så började de att gräva. De arbetade dag efter dag och månad efter månad och samlade stora högar med guld. Men våren hade gått och de hade inte röjt eller plöjt en enda åker, och inte ett korn hade myllats ner i jorden. Sommaren kom och deras rikedom förökades – men matförrådet hade tagit slut. De började förstå att guldhögarna saknade allt värde. Svälten stirrade dem i ansiktet. De begav sig ut i skogarna, fällde träd, grävde upp rötter och plöjde jorden, sådde säden – men det var för sent. Vintern hade kommit och utsädet ruttnade i jorden. De dog alla mitt bland alla sina skatter. Den lilla ön är vår jord. Oceanen runt omkring är evigheten, och vi har kastats upp på stranden. Där finns levande säd, men guldgruvorna utgör största dragningskraften. Vår och sommar tillbringar vi på ön, vintern kommer över oss mitt under arbetet. Saknar vi livets bröd är vi förlorade. (D.L. Moody ”Himlen” s 76-77)

Bland de skolastiska kyrkolärarna är Thomas av Aquino ledaren och läraren och höjer sig högt över de övriga. – Han bragte det själv därhän, att han ensam nedslog alla villfarelser från föregående tidevarv, och tillika skapade ett förråd av oemotståndliga vapen för kampen mot sådana villomeningar, som framlagts efter hans tid eller kommer att framläggas. Förnuftet har, buret av Thomas vingar, nått den högsta punkt människan kan nå och förmår nu ej att stiga högre. Tron kan ej väntas få flera eller kraftigare vapen av förnuftet än den, som skapats av Thomas. (Alf Tergel "Från Jesus till Mao" s 330; ur encyklikan Aeterni Patris 1879)

Vid (det första) vatikankonciliet (i Rom 1869-70) blev (påvens) position inom kyrkan befäst ytterligare genom att han förklarades ofelbar när han yttrade sig ”ex cathedra” i tros- och moralfrågor. 276 biskopar från Italien men bara 265 från alla andra europeiska länder deltog. Ultramontanismen (som betraktade påven – och inte allmänna kyrkomöten – som den högsta andliga auktoriteten) var på förhand gynnad där. En gång tillrättavisade Pius en biskop av annan mening med orden: ”Traditionen, det är jag!” (De kristna s 506; Wayne A. Detzler: Påven Pius IX)

Kära föräldrar! Ni har förlorat Jesus i ert sorglösa tillstånd. ... Ni har kommit till kyrkan ... för att era ögon skall få njuta av grannlåt och världslig fåfänga och visa upp era avgudar för världen. Ståtliga och feta hästar, uppfödda med säd, målade slädar, fina kläder och silkesdukar på huvuden, silverpipa i munnen och klocka i fickan, och brännvinsflaskan under armen. Denna ståt och grannlåt har följt er till kyrkan på högtidsdagen efter gammal sed, så att världen skulle se hur rika och vackra ni är. ... Innan amen sagts i kyrkan, släntrar (ni) ut från kyrkan, för (ni) får en så stor hunger i kyrkan efter nåd från denna världens gud, att (ni) inte har tid att vänta på Herrens välsignelse. (Ni) måste gå ut mitt under predikan för att ta en kyrksup som bättre kan släcka (er) törst efter nåden än Guds Ord och det välsignade vinet. ... Ni hade bråttom att läsa och höra på djävulens välsignelse på krogen. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 379-380 i predikan 1853 över Luk 2:42-52)

En del sorglösa kommer två eller tre gånger per år till kyrkan, och de tar inte ens då Jesus med sig, utan istället tar de med sig djävulens skit (= brännvinet). De kommer med ståtliga hästar och målade slädar, och kör ikapp med den onde i väldig fart. De piskar sina djur förskräckligt och ropar: ”Ur vägen Satan!” om någon fattig vandrare kommer emot dem. Och denne tänker: ”Vad är detta för stor världsherre som kommer körande med sådan fart som världens furste, med bjällror och ropande på hjälp av många djävlar?” Då sådant herrefolk kommer till kyrkan, i vackra kläder, sidenduk, tyllkjol och guldringar, går de ståtligt in i kyrkan. En del ryms nästan inte in genom kyrkdörren, och särskilt då det skälls i kyrkan stannar en del herrar och fruar i farstun. De lyssnar där, skrattar och grimaserar, då skepnaden av den ondes träl utmålas i kyrkan och säger till slut: ”Det blir inte något av den prästen. Han predikar inget annat än strunt och skvaller. Han skäller på folk och förhärdar dem.” Men en sådan präst, som dricker djävulens skit tillsammans med världens herrar och predikar ljuvligt i kyrkan för alla bockar och svin, ger löfte om himmelriket och ropar: ”Kära kristna, kära Jesu vänner! Nog blir ni saliga.” Se det är en riktig präst. Men då bedrövade och ångerfulla själar kommer till en sådan präst snäser han och säger: ”Vad är det för ett ylande?” (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 371 i predikan 1851 över Luk 2:42-52)

Det ligger mycken och fin psykologi i (Erik Gustav) Geijers reflexioner (i samband med hans studieresa till England 1809) angående det engelska umgängeslivet. Hur skarpsinnig är ej hans jämförelse av innebörden i den engelska artighetsfrasen "How do you do?" och den franska "Comment Vous portez-Vous?" Det engelska uttrycket för "Hur står det till" betyder ju egentligen: "Hur går Edra affärer?" Fransmannen däremot, vars språk egentligen är ett hovspråk, frågar: "Huru bär Ni Er? Huru för Ni er? Lyckas det ännu för Er att le välmåga, då Ni mår illa? att synas rik, då Ni är fattig? förnöjd då Ni är dödligt ledsen? - eller artig emot mig, då Ni önskade mig för tusan?" (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1809-1859" s 299)

Efter midten af 1400-talet ... gjorde sig ett afgjordt omslag från de asketiska idealen gällande ända upp till kurians öfversta trappsteg ... och snart utbredde sig en mycket robust världslighet. ... Från Sixtus IV ända till Alexander VI växte ... motsatsen mellan lif och lära. ... Det mest karakteristiska för det påfliga furstendömet vid denna tid äro nepoterna, i början bror- och systersöner samt andra släktingar, snart de naturliga sönerna och sonsönerna till påfvarne. ... Det är djupt upprörande att föreställa sig dessa påfvars oerhörda helighet och makt, hvilkas ord löste den svåraste synd lika väl som folkets eder, för hvilkas välsignelse kristenheten sjönk till jorden, och att sedan läsa, huru dessa präster i hemliga äktenskap aflade barn och försörjde dem. ... De maktmedel, som ledde till påfvedömet, voro penningar och vidsträckta förbindelser, lyx och hänsynslöst maktbegär. (K. Brandi "Renässansen" s 170-174)


Sångarna:

Det kostar Gud ju ganska ringa, Den fattige att göra rik, Den rike att till armod bringa, En hög den låge göra lik: Ty Gud, den högste Underman, Upphöja och förnedra kan. (G Neumark-G Ållon: Psalm 239:6; jfr Psalmer och Sånger 660)

Hans starka arm har öfvat makt Och gjort så stora ting; De mäktige han nederlagt Och strött som stoft omkring; De andligt rike har han sändt Ifrån sig tomma bort, Och prål och högmod har han vändt I armod inom kort. (C Boberg: Sång 422:2; jfr Psalmer och Sånger 531:2)


’Varje det ting’/allting i utsmyckningen/’den utsmyckade världen’, köttets begärelse och ögonens begärelse och tillvarons skrävel, är inte ut ur/av Fadern emellertid/utan är ut ur/av utsmyckningen/’den utsmyckade världen’. (1 Joh 2:16)


Grekiska ord:

plouteô (vara rik) (i NT + ett exempel i Apokryferna) Syr 11:18; Luk 1:53; 12:21; Upp 3:17 – Rom 10:12; 1 Kor 4:8; 2 Kor 8:9; 1 Tim 6:9,18; Upp 3:18; 18:3,15,19.


Ytterligare studier:

1 Mos 30:43; Luk 18:11-12.


Stanley E. Porter "Why the Laodiceans Received Lukewarm Water (Revelation 3:15-18"; Tyndale Bulletin 38 (1987): 143-149.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-21; 2012-06-11; 2015-01-29)

Tillbaka till sidans topp

3:17bb Och du vet inte, att du är den eländige och ömklige och utblottade och blinde och nakne.

Ord för ord (16 ord i den grekiska texten): och inte (du)-'vet-(och-har-vetat)'/vet att du är den eländige och ömklige och utblottade och blinde och nakne.


1883: ... och vet icke, att du är den eländige och jämmerlige och fattige och blinde och nakne ...

1541(1703): ... och wetst icke att du äst elände, och jämmerlig, fattig, och blind, och nakot.

LT 1974: Och du fattar inte att du andligt sett är eländig och bedrövlig och fattig och blind och naken.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(När de första människorna hade missat Guds mål) öppnades de tvås ögon alltigenom, och de fick kunskap, att de (hela tiden) var nakna. Och de sydde löv av ett fikonträd och gjorde åt sig själva (kläder som) omgjordade (dem) runt omkring. (1 Mos 3:7, Grekiska GT)

(Mose sade till Israel: ”Om ni inte lyder Herren) kommer ni att ’vara kännande’/känna efter (vid) middagstid, som om (ni var) den blinde känna/'som känner' efter i mörkret.” (5 Mos 28:29a, Grekiska GT)

(Profeten sade till David:) “Det var (hela tiden) två män i en stad, en rik och en behövande. Och till den rike var (hela tiden) oerhört många små (får)hjordar och nötkreaturshjordar. Och till den behövande var (hela tiden) inte någonting emellertid/utom ett små-/litet lamm. ... Och (den rike) tog den behövandes (lamm). ... (David sade till profeten:) ”Den man som gjort det här (är) en son av död.” ... Och (profeten) talade i riktning mot David: ”Du är mannen.” (2 Sam 12:1b-7a, Grekiska GT)

(Herren sade:) “Från/’beroende på’ de utblottades elände ... skall Jag ’sätta (dem) i räddning’/’rädda (dem)’... (Ps 12:5a eller 12:6a, Grekiska GT)

(Salomo sade:) “De som gör sig själva rika de ‘är havande’/har ingenting och de som ödmjukar sig själva de är i mycken rikedom.” (Ordsp 13:7, Grekiska GT)

Detta är vad Herren säger: ” . . . Låt ej den rike berömma sig i/av sin rikedom, 'emellertid eller'/utan låt den som berömmer sig berömma sig i/av det här att uppfatta och ha kunskap om att Jag är Herren som gör barmhärtighet.” (Jer 9:23b-24a, Grekiska GT)

(Gabriel sade till Daniel:) “Du är ömklig. Och/men förstå befallningen alltigenom/’från början till slut’.” (Dan 9:23b, Grekiska GT)

(Människan som var sjunken/klädd i linne sade:) ”O, Daniel, du är en ömklig människa. ’Förstå alltigenom/’från början till slut’ befallningarna som Jag samtalar emot Dig.” (Dan 10:11a, Grekiska GT)

(Människan som var sjunken/klädd i linne sade till profeten:) “Du är en ömklig människa, frukta ej, var frisk.” (Dan 10:19a, Grekiska GT)

(Israel) har ‘gett tillbaka’/sålt . . . behövande ‘vad beträffar’/’med anledning av’ sandaler (och vill kasta) jordens/markens grus . . . ’in i’/mot utblottades huvuden. (Amos 2:6b-7a, Grekiska GT)

(Raguel sade:) “O, eländiga dåliga ting, att en rättfärdig man (som Tobit) har förblindats/’blivit blind’. ... ” (Tobit 7:6b eller 7:7b, S)

(Salomo sade: “Människorna) ‘talar till’/kallar de dåliga tingen frid.” (Salomos Vishet 14:22b)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) "Lyckliga de utblottade (i) anden, eftersom himlarnas rike är deras." (Matt 5:3)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Den som har såtts in i törnena, den här är den som hör utsagan och/men tidsålderns bekymmer och rikedomens bedrägeri förkväver utsagan, och han blir utan frukt.” (Matt 13:22)

(Jesus sade: “Kungen) säger till sina slavar: ’Bröllopsmåltiden är faktiskt redo, men de som var (och hade varit) kallade var (hela tiden) inte värdiga.’ ... Då kungen hade kommit in (för) att betrakta de som låg upp/’till bords’, skådade han där en människa som inte hade sjunkits/klätts (och inte var sjunken/klädd) i bröllopsmåltidskläder. Och han säger till honom: ’Kamrat, hur kom du in här ’ej havande’/’utan att ha’ bröllopsmåltidskläder?” Men den/han ’sattes munkavle på’/’blev svarslös’. (Matt 22:8,11-12)

En viss yngling som var (och hade varit) höljd i en linneskjorta uppå (den) nakna (kroppen) följde (hela tiden) tillsammans med (Jesus). Och de ’får makt (över)’/griper honom. Men då/sedan han hade lämnat ’helt och hållet’/’efter sig’ linneskjortan, flydde han naken. (Mark 14:51-52)

Varande/- hungriga har (Gud) uppfyllt/mättat av/med goda ting, och varande/- rika har Han skickat ut tomma/tomhänta. (Luk 1:53)

(Jesus sade:) “Ve er, de rika.” (Luk 6:24a)

(Jesus sade till fariseerna:) ”… Den utblottade dog och fördes av budbärarna bort in i Abrahams barm. Men och/också den rika människan dog och begravdes. * (א*) Då han hade lyft emot/upp sina ögon i Hadeset/Hades (och) då han ’började under’/var i plågor, skådar han Abraham från fjärran ifrån och Lasaros i hans barmar/barm. Och då han hade höjt sin röst, talade han: ”Fader Abraham, förbarma dig över mig, och sänd Lasaros för att han må doppa sin fingerutkant/fingertopp (i) vatten och svalka min tunga, eftersom jag orsakas/känner smärta i den här lågan.” (Luk 16:22-24)

Då farisén hade stått/stannat, bad han (’hela tiden’/’gång på gång’) de här tingen * (א*): ”Gud, jag är tacksam till Dig att jag inte är precis som … äktenskapsbrytare eller som och/också den här, tulluppbördsmannen.” … Tulluppbördsmannen, som stod ’fjärran ifrån’/’långt bort’, ville (hela tiden) inte ’inte heller’/ens lyfta upp ögonen ’in i’/mot himlen ... och sade: ”Gud, var/bli sonad med mig, missaren (av Guds mål).” (Jesus sade:) ”Den här steg ned in i sitt hus och hade varit (och var) rättfärdig ’till sidan av’/’i jämförelse med’ den där, eftersom 'varje den'/’var och en’ som höjer sig själv kommer att göras ödmjuk, men den som gör sig själv ödmjuk kommer att höjas.” (Luk 18:11,13-14)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus sade till mannen som hade varit blind:) ”‘In i’/’med syfte på’ ett domsutslag kom Jag in i den här utsmyckningen/’utsmyckade världen’, för att de som ej ser må se och de som ser må bli blinda.” De ut ur/av fariseerna som var i sällskap med Honom hörde * (א*) och talade till Honom: ”Ej/inte är och/också vi blinda?” Jesus talade till dem: ”Om ni må vara blinda, hade ni (hela tiden) – alltefter omständigheterna – inte (någon) miss (av Guds mål). Men nu säger ni att/: ’Vi ser.’ Er miss (av Guds mål) stannar.” (Joh 9:39-41)

Då Simon Petrus så hade hört att/: ”Det är Herren”, omgjordade han sig alltigenom (med) ytterklädnaden – ty han var (hela tiden) naken – och kastade sig själv ’in i’/i havet. (Joh 21:7b)

Jag känner dina gärningar och (א,*א) (ditt) betryck och (din) utblottelse – du är emellertid rik. (Upp 2:9a)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

ca 2000 - ca 1900

Norrmannen Emanuel Vigeland ... har målat altartavlan i Åh kyrka i Bohuslän. En gång lär några besökare ha förfasat sig över hur eländig (den förlorade) sonen ser ut. Man nästan känner lukten av en trasig och lusig levande lumphög och förstår den äldre broderns reaktion inför denne som hade supit och svirat och horat, tills han kom hem utan ett öre på fickan. En av turisterna framför tavlan utbrast. Ska det verkligen vara nödvändigt att måla honom så hemsk? Då hördes en röst på norska: ”Hvis jeg ikke hade kunnet komme slik, så hade jag slet ikke kunnet komme.” Det var konstnären själv som råkade befinna sig i kyrkan. Gud ske lov att Jesus har lovat dig och mig att komma sådana vi är. (Sven Danell ”Dagpostilla” s 200 i kommentar till Luk 15:11-32)

Det föll (prästen) in, att när det fanns så mycket rikedom i socknen, skulle mycket folk strömma dit, och till sist skulle kanske en hel stad bli uppbyggd omkring gruvan. ... ”Nu är du snart den ende, som vet var det där silverberget finns”, sa Olof (Svärd). – ”Vad är det du säger, Olof?” frågade prästen. – ”Jo, ser du, präst, sedan vi hade fått höra, att det var ett silverberg, som vi hade funnit, kunde inte jag och min bror vara så goda vänner som förut, utan vi kom jämt i gräl. Och i går kväll råkade vi i tvist om vem av oss fem det var, som först hade funnit gruvan, och det kom till strid mellan oss. Och nu har jag slagit ihjäl min bror, och han har även gett mig en duktig minnesbeta här över pannan. Jag ska hängas nu, och sedan är du den ende, som vet något om gruvan.” ... Under hela vägen hem tänkte (prästen) på rikedomen, som han hade varit så glad åt. Men om det nu var så, att folket i denna församlingen inte tålde vid rikedom? ... Anstod det honom, som var satt att vårda dessa fattiga människors själar, att släppa ut över dem det, som skulle bli deras undergång? ... ”Hur ni än väljer”, sa prästen (till bönderna), ”så kom ihåg, att av mig får ingen någonsin veta något om silverberget!” ... (Bönderna) förstod, att han menade väl med dem, när han ville förbli fattig för deras skull. Och de gav sin präst i uppdrag att gå till skogen och dölja malmådern väl med ris och sten, så att ingen skulle kunna finna den, inte de och inte deras efterkommande. (Selma Lagerlöf ”Silvergruvan” s 85-88)

Läraren talade: Afundas ingen! Jag var barn, inackorderad på landet, i små förhållanden, bodde i en hydda nästan, åt ur stenfat, satt på träbänk. Men det fanns ett slott i närheten, ett riktigt slott med konungar målade i vestibulen, och det var unga grefvens förfäder. En söndag släpptes vi in, först i slottet och sedan i trädgården; det var paradiset; vi fingo bada och sedan plocka körsbär, svarta som blod, guldgula, eldröda; grefven såg på, men åt intet; han var väl mätt. Så skildes vi, och paradiset var stängdt för oss. Femtio år senare såg jag unga grefvens porträtt, och så fick jag hans saga. Han såg olycklig ut, förtviflad, genomled på alltsammans. Och han hade pröfvat lifvets bittraste, till och med en öfvergående fattigdom. Ty han kom under administration och fick sitta tio år i utlandet i ett pensionat som kreditorerna betalte för honom, en hustru inbegripen som gift sig till paradiset men straxt blifvit utdrifven. Mannen hade ingenting blifvit, ingenting gjort, - han kunde ingenting, bara vänta på måltiderna. Han hade haft ridhästar och jakt, hade spelat och lånat pängar; han hade ätit tryffel och druckit chateauviner men måste vid 40 år sluta upp, ty han fick röd näsa och ondt i stortån. Hans familjetragedier vill jag icke tala om. Nu sitter han stormrik, men ensam, och uppfostrar sin hushållerskas barn, som är hans, men icke få bära hans namn. Han äter mjölgröt om kvällarne, och lägger sig klockan ½ 10. Vinkällarn törs han icke begagna, ty då kommer stortån. Hans enda relativa lycka är, att han ännu kan gå sina promenader, så att han kan äta sin gröt och sofva sin nattsömn. Afundas ingen! (August Strindberg ”En blå bok I” s 123; Afundas ingen!)

Översten: "Min adliga sköld, och mitt goda namn förblir mitt." Gubben: " ... Ni är icke adelsman!" Översten: "Vet skäms!" Gubben (tar upp ett papper): "Om ni läser detta utdrag ur vapenboken, skall ni se att den ätt, vars namn ni bär, har varit utdöd i hundra år!" Översten (läser): " ... Det är rätt; ni har rätt ... jag är icke adelsman. ... Då tar jag bort min signetring. - Det är sant, den tillhör er ... Var så god!" Gubben (stoppar på sig ringen): "Nu fortsätter vi! - Ni är icke heller överste!" Översten: "Är jag icke?" Gubben: "Nej! Ni har varit för detta tillförordnad överste i amerikansk frivillig tjänst, men efter (spansk-amerikanska) kriget (1898) och arméns omorganisation äro alla forna titlar indragna ... " Översten: "Är det sant? ... Vem är ni, som har rätt att sitta och avkläda mig på detta sätt?" Gubben: "Får väl se! Men vad avkläda beträffar ... vet ni vem ni är?" Översten: "Skäms ni inte?" Gubben: "Tag av er håret, och titta er i spegeln, men ta ut tänderna med detsamma och raka bort mustascherna, låt Bengtsson snöra upp järnlivet, så få vi se om inte betjänten XYZ skall känna igen sig." (August Strindberg "Spöksonaten" s 46-47)


ca 1900 och tiden dessförinnan

Så eländigt tomt det många gånger känns i (Ellen Keys) bok att hon ej vågar lyfta blicken uppåt till ett lif efter detta. (Selma Lagerlöf "Brev 1 - 1871-1902" s 210; brev 23 dec 1898 till Helena Nyblom)

(Ludvig) ger (sin fru) order att gå ner på Tre Remmare och beställa en frukost, genast, men briljant skall den vara. Porter och Bourgogne! ... Och så kommer en stekt orre med lingon och Västeråsgurkor. ... Det var en makalös orre! Och så kronärtskockor! ... Nästa fredag kom Ludvig hem med två ripor! ... (Så) hade han varit nere åt Kornhamn och kommit över en kanna jordgubbar för ett riktigt rövarpris, ja, det var nästan löjligt! ... "Voro inte jordgubbarna goda?" (sade Ludvig). ... "Lina! Gå ner i kryddboden efter en butelj sherry. Pale. Äkta!" ... Huset var underminerat. Kärleken levde, ty den var stark, och de ungas sinnen voro mjuka. Men exekutionsverket var icke mjukt. Utmätning förestod och konkurs hotade. ... Han känner sig så eländig, så olycklig, så förödmjukad. ... Han har räknat ut, att han behöver tjugo år att betala sina skulder! Och sedan! Sedan kan han icke försörja hustru och barn ändå! ... O vad livet är grymt, som icke kan skaffa mat åt människobarn, när det dock kan ge för intet åt alla andra skapade varelser! O så grymt, så grymt! Att det livet icke kan ge ripor och jordgubbar åt alla människobarn! Så grymt, så grymt! (August Strindberg "Giftas I" s 57-63; Kärlek och spannmål)

Jag skickar Er härmed en vänlig nyårsönskan, tackar Er för den angenäma bekantskap Ni skänkte mig i fjor! Hoppas att Ni mottagit mina skickade Vårbrytningar och läst dessa mina ungdomsarbeten med skonsamhet. Tackar för det nöje Edra dikter skänkt mig och är mäkta förundrad att en så elegant författare kan ha en så opassande sympati för de fattiga och elända! (August Strindberg "August Strindbergs brev II 1877-1882" s 283-284; brev den 19 jan 1881 till den norske författaren Alexander Kielland)

Det är inte fåfängt sagt av Frälsaren: ”Porten är trång och vägen smal, som leder till livet, och få är de som finner den.” ... (Det finns själar som) hindrar sina ögon att se Korsbäraren, liksom haren ibland stoppar huvudet i busken och inbillar sig vara dold, när hans ögon är dolda. Men den konsten hjälper dig inte ... att du döljer dina ögon inför Frälsarens ansikte. Hans skarpa ögon ser likväl din nakenhet. ... Nå! Om du anser det vara skamligt att visa dig för Frälsaren som du är, så gå och gör dig själv vackrare. Så gör också världens horor, när de vill komma i gunst hos världens herrar. ... Men om du är en tiggare, så ändra inte din skepnad. Om du är eländig och fattig, så gör dig inte rik. Om du är naken, så dölj inte din nakenhet. Om din själ är full av blodsdrypande sår, så täck inte dem med sorglöshetens plåster, utan kom som du är inför nådastolen. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 415-416 i predikan 1848 över Matt 8.5-13)

Med stolt inbillning om sitt mänskovärde, sin frihet, antaga de (som vilja anses för visare än mängden) vad dem lyster av de heliga buden, fullgöra vad som faller dem lätt - och tacka då Gud, att de äro bättre än andra. ... De tro ej, att Gud kan fordra mer av dem, än de fordra av sig själva. Kristendomen är för dem ej annat än en sedelära, visserligen den högsta och renaste, men som just därigenom endast tjänar att erinra dem om ett oupphinneligt mål. De se uti dess föreskrifter ej mer än de vilja se, och tillägna sig därav, vad som ingår i deras begrepp eller överensstämmer med deras böjelse. Det övriga bekymrar dem icke, eller ock trösta de sig med Guds barmhärtighet. ... Är det ej röster från himmelen, så är det röster i ditt hjärtas djup, vilka mana dig att söka en Frälsare. ... Dessa röster - de av dig uppkallade, och eljest en gång sig själva återkallande minnena av hela ditt förhållande i tankar, ord och gärningar. Hör du icke vad dessa vittna emot dig? De säga icke, att du är rik och haver nog och behöver intet, men att du är eländig och jämmerlig, fattig och blind och naken. (Johan Olof Wallin "Predikningar - Första bandet" s 66-67; Juldagen)

(Majoren) hör ett svagt buller nedifrån kyrkan och tror sig märka steg i trappan. Ja, sannerligen så är det, tunga steg komma uppför trappan. ... (Han) smyger sig undan långt in bland bjälkar och sparrar och släcker hornlyktan. ... Majoren känner honom väl, det är den snåle Brobyprästen. Han, som är hart när vansinnig av girighet, har för vana att gömma sina skatter på de underligaste ställen. Nu kommer han med en packe sedlar, som han vill sticka undan i tornrummet. Inte vet han, att någon ser honom. Han lyfter upp en planka i golvet och lägger ner pengarna, och så beger han sig bort igen. Men majoren är inte sen, han lyfter upp samma planka. Å, så mycket pengar! Packe vid packe av sedlar och mellan dem bruna läderpåsar, fulla av silvermynt. (Selma Lagerlöf ”Gösta Berlings saga” s 109-110; Den stora björnen i Gurlita klätt)

Gack till grafwen och sök ut ibland de afklädda skallarne dem, som på en liten tid burit kronan, ifrån de andra. Se till, om du kan åtskilja de händer, som fört spiran, ifrån dem, som hållit plogen. Hwad är nu Salomo i all sin härlighet? Sök honom igen i jordens gömmor ibland de andra benen, eller uti hans aska och stoft, så lär du finna, om han något fört med sig af det, som du högmodas öfwer. Hwad får alltså den rike, den höge och mägtige mer än den fattige och ringe med sig härifrån? De inneslutas ju, den ene som den andre, inom några sammanslagna bräder med en swepduk om den andelösa kroppen, och föras ned till ett rof för maskar och förgängelse. Det blir slutet på all werldens grannlåt, härlighet, prakt, höghet, magt och rikedom, som den usle maskematen menniskan högmodas öfwer; ty i dag Konung, och i morgon död; och när menniskan är död, så äta henne ormar och maskar (Syr 10:12-13). (Anders Nohrborg "Den Fallna Menniskans Salighets-Ordning" s 131 i kommentar till Luk 14:1)

Falstaff (till Pistol): Du står på din heder du! Din sakramentskade uselhet! Jag har fullt nog att hålla min heder obefläckad. Jaja, själv har jag väl någon gång tvungits lägga gudsfruktan åt vänster sida och gömma min heders ljus under nödens skäppa och vara glad till, om jag lyckats smussla och slingra och ligga på lur. Men nu vill du, ditt avskum, skyla dina trasor, din vildkattblick och dina krogfönstergallerfraser, dina ölkrusdrämmareder bak din 'heders skjul! Du ville inte, du. Nähä - Pistol: Jag ångrar mig. Vad kan du mer begära? (William Shakespeare "De muntra fruarna i Windsor" s 150)

Kyrkan har alltid lidit och lider ännu stor skada af dessa twenne ting, fattigdom och rikedom. Ty för det första, när man såg apostlarna och de rätta biskoparna och predikanterna alldeles utfattiga, eftersom ingen har gifwit dem, och de ej heller sjelfwa hafwa kunnat förwärfwa sig något, då skyggade hwar och en tillbaka för ett sådant kall, och ingen wille gifwa sig deruti. För det andra: när de sedan blefwo öfwermåttan rika genom stora stiftelser och kyrkogods och sutto i idel öfwerflöd, så läto de sjelfwa predikoembetet och själawården ligga nere och inblandade sig uti den werldsliga styrelsen. Häraf blifwer då en följd, att kyrkan går under, prestgällen stå lediga och predikstolarna blifwa försummade, eller ock att sådana predikanter komma, som icke med trohet förkunna Guds ord och befrämja Christi rike, utan blott äro betänkta på att predika den, som folket gerna hörer, på det att de derwid må få wara utan all fara och äfwen blifwa rika; dermed är då saken illa hulpen. Derföre söka ock nu de stora och wäldiga, isynnerhet adeln, att trampa sina prester och predikanter under fötterna, på det de icke mera må blifwa rika och herrska öfwer dem, hwilket de förut hafwa erfarit, och hwaraf de blifwit brända. Men dermed skola de dock icke kunna bringa det så långt, som de gerna wille. ... Intetdera är för kyrkan nyttigt. ... Fattigdomen avskräcker personen, rikedomen hindrar dess werk och embete. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Sommar-afdelningen" s 109 i kommentar till Matt 8:1-9)

Befälhavaren gav order om att alla kocackerna skulle samlas, och när de stod där i en krets, tysta och med avtagna mössor, sade han: "Där ser ni, herrar bröder, hur det gick i natt; det är precis vad ruset leder till! Tänk en sån nesa fienden bragt över oss! Nu har det visst blivit god ton ibland er, att får ni bara dubbelranson, så super ni er till den grad redlösa, att fienderna till Kristi stridsmän inte bara drar av er byxorna, utan faktiskt nyser er rakt i näsan och ändå inte får er att märka det minsta." (Nikolaj Gogol "Taras Bulba" s 238-239; skildrad tid: 1400-talet)

Det är inte möjligt för den att vara rik, som inte har någon rikedom i sin själ, liksom det inte är möjligt för den att vara fattig, som inte har fattigdomen i sitt sinne. Ty om själen är något ädlare än kroppen, så har de mindre ädla delarna inte makt att påverka den så som de påverkar sig själva, utan den ädla delen drar över till sig själv och förändrar de som inte är så ädla. ... Förstår du att själen då framför allt är fattig, när den är rik; och sedan är rik, när den är i fattigdom? (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers X:484)

Att vara givmild betydde (inom judendomen) att förvärva sig förtjänst inför Gud, ”ty den fattige gör mera för den rike än den rike för den fattige”. ... Och man berättade liknelsen om de två fåren som ville simma över en flod: det ena, som just hade lämnat ifrån sig sin ull, kom utan svårighet över, men det andra, som hade behållit sin ull, blev så nedtyngt av den att det drunknade. (Henry Daniel-Rops "Dagligt liv i Palestina på Jesu tid" s 215)


Att fortsätta med (hembygden):

Håller ett fint guldgult äpple i min hand. Biter en tugga, ser till min besvikelse, att förruttnelsen har börjat inifrån. Ytan var perfekt, men ändå ... (Ingegerd Norman "Alla behöver behövas" s 20)

Den rike mannen frågade jag: Varför strävar du så? Du utvidgar jämt dina företag. Vart vill du egentligen nå? Du köper dig nya slavar än i fabriker och tidningsblad. Dig tjänar tusen fattiga män. Men jag ser dig aldrig glad. Så vad är din vinning av allt som du gjort när allting kommer omkring? - Den rike mannen stirrade stort och svarade ingenting. (Alf Henrikson "Dikter" s 22-23)

Årligen höjer vi standarden sammanbitet, sura och suckande under skattetrycket. Vi är icke fattiga för att vi äger litet utan för att vi saknar mycket. (Alf Henrikson "Sakta mak" s 298; Bleka nöden)

Om vi bodde flott i New York så är det sämre ställt här i (Guayaquil i Ecuador). Stora rum och badrum, som inte är så värst hemtrevliga, men det går väl två nätter. En liten titt på stan ger vid handen att massor av folk bor nästan på gatorna, i halmhus och gamla skjul. Jag hade aldrig trott att det är så eländigt för många här i livet. ... Nattlivet var det dålig fart på. Det enda det var fräs på var en massa råttor, som sprang överallt på gatorna. Många människor ligger på trottoarerna med ett papper över sej och sover. (Sven "Gliet" Eliasson "Resa till Latinamerika med IFK Norrköping" s 12-13; dagbok 28-30 november 1958)

Egentligen var jag väl lyckligt offer för fri uppfostran. Mamma hade inte så mycken tid över. Pengar fick jag alltid. Censur utövade hon förvisso inte. Att jag gick till Folkets Park (i Nässjö) alldeles ensam på 30-talet för att se Ulla Billquist, Malmstenstruppen, operetter och annat brydde hon sej inte om. Att jag såg fyra filmer i veckan fann hon inte onormalt. ... Mamma var småländskt småsnål i det lilla. Längre fram i tiden när hon och jag gick på Sandemans konditori i Jönköping sopade hon med en van gest ner överblivna sockerbitar i sin handväska. Det är på det sätt man blir om inte rik så dock ganska välbärgad. Hon lånade pengar på Vrigstad sparbank och köpte apotekshuset i Sävsjö. Varför vet jag inte. Möjligen var det socialt lika gångbart att vara husägare som bilägare. Jag tror inte jag velat ha henne som hyresvärd. Stora utgifter bekom henne föga. Sina bilinköp gjorde hon kontant. Det där med bil var så viktigt så när min son började tala om egen bil ryckte hon in: "Visst ska pojken ha bil!" ... Hon körde bil upp i 80-årsåldern, aldrig över 50 kilometers hastighet och envist mitt i vägen som om det där med högertrafik inte var helt att lita på. Men oftast liftade hon med oljebilar till Göteborg. ... Hon satt på en stol tidiga mornar utanför vårt hus på Sankt Sigfridsgatan väntande på en oljebil som hon försäkrat sej skulle komma efter ett kvällssamtal med oljehamnen. Hon brukade sticka till chauffören två kronor till kaffe. Hon upptäckte aldrig att en kaffe gick upp i pris under årens lopp. Eller ville hon inte upptäcka. (Uno Myggan Ericson "En kvinna som älskade rörelse" s 133-134)

Bönderna ute i kommunen hade sin egen värdeskala. Där kom nämndemännen främst, sedan kyrkvärdarna och de bönder som hade de största och mest välskötta gårdarna, eller gällde för att vara rika. Rikedom hade stor respekt med sig både i samhället och på landsbygden. Ibland har man sett i efterhand att det inte var så mycket med den rikedomen, men så länge man kunde hålla skenet uppe och ställa till stora kalas och bjuda flott var man välsedd. Ibland slutade alltsammans med konkurs och man drog också andra med i fallet. Sedan var det slut med respekten. Att en människa var respekterad betydde inte alltid att hon var omtyckt eller undgick förtal, tvärtom. Avundsjukan var många gånger stor mot de besuttna. (Anna-Lisa Hermansson "Hög och låg i 1920-talets Vaggeryd" s 30-31)

England kallas ett godt land, och nog är det så ... men der fans så många fattiga stackare äfven der så nog får folk vara ihärdiga äfven der. Och i de stora städerna der är skaror af folk som allena Gud vet huru de blir födda, ty det går långt öfver mitt förstånd. (Alfred Nilsson "Alfred Nilssons dagböcker - En smålandsbonde berättar sitt liv" s 36; 2 april 1883; På väg till Amerika)

(Bondstorpsprästen) Gudmund ... tyckte i grund och botten rätt illa om översittarfasonerna hos många bergsmän och hammarsmeder (i Månsarp). De var ofta odrägligt självbelåtna och tog gärna för sig på de svagares bekostnad. Till och med torparna i bergsslagssocknarna lade sig till med herremanslater. Det fick inte se för fattigt ut. Det självsäkra uppträdandet och den välansade ytan dolde ofta en anfrätt och rutten själ. Andligt sett var många av dem rena tomsäckar, som varken brydde sig om att lära sig läsa och skriva eller öva upp tankeförmågan. De klarade sig ju lika bra ändå, tyckte de. För dem var katekesen bara en innehållslös utantilläxa. I Bondstorp däremot var det bra ställt med läskunnigheten, fattigdomen till trots. Av de vuxna var det bara en tre fyra stycken som inte kunde läsa i bok. (Lennart Davidsson "Bondstorpsprästens funderingar" s 55; år 1818)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1900

Jfr ”Jesus sade: ’Eländig är den kropp, som är avhängig en kropp, och eländig är den själ, som är avhängig dessa båda.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 85; Thomasevangeliet s 85)

Jfr ”Jesus sade: ’(Fade)rns rike liknar en kvinna, som bär en kr(uka) fylld med mjöl, medan hon går (en) lång sträcka. Kru(kan)s öra gick sönder. Mjölet tömdes ut bakom henne (p)å vägen. Hon visste det inte. Hon hade inte märkt tråkigheten. När hon kom hem, satte hon ner krukan. Hon fann den tom.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 89; Thomasevangeliet log. 97)

Fritänkarkungen Fredrik II av Preussen hade på ett av sina slott en trädgårdsmästare som var gudfruktig. Dennes femåriga flicka blev en dag föremål för stor förtjusning bland hovdamerna, som promenerade i parken, och de tog med sig den lilla in på slottet och satte henne på det dukade bordet mitt ibland praktpjäser i silver, guld och sèvresporslin. Flickan såg häpen på all härligheten, knäppte så händerna och började läsa, som på husförhör: ”Kristi förtjänst och dyra blod, det är min skrud och prydnad god. Därmed kan jag för Gud bestå, när jag för domen skall framgå.” Det blev mycket tyst i praktgemaket. Genom den fattiga flickans mun hade en fläkt av Guds stränga, nitälskande kärlek svept genom rummet. (Sven Danell ”Dagpostilla” s 108 i kommentar till Upp 3:14-22)

Om jag ägde alla leksaker i världen Och alla ville leka med mej Men inte hadde Jesus så vore jag ändå fattig (Birgitta Yavari “I mitt hjärtas trädgård”)

Drömmarfolket drevs både under livet och in i döden av höga ideal. Dock gäller om samtliga dessa människor vad som står i den muntra visan: "En liten stund vi leva här med mycken möda och stort besvär ... " Dessutom stod följande ord i Johannes evangelium rycken: "Ty de fattiga haven I alltid ibland eder." På ett eller flera vis var de fattiga alla, även de som ägde hemman med stort mantal, dessa som inte gärna körde åt sidan för ägare med mindre mantal vid möte på häradsvägen. (Gunnar Adolfsson "Landskap kring Gonnar" s 15-16)

"Känner" du egentligen längre för någon annan eller annat än dig själv - om ens det? Utan kraft till personligt engagemang blir din upplevelse av andra i bästa fall blott estetisk. Även en så stympad upplevelse gav dig dock idag kontakt med ett stycke andlig verklighet som avslöjade din gränslösa fattigdom. (Dag Hammarskjöld "Vägmärken" s 42)

Överöst med livets godhet kan en människa leva i skrikande tomhet. Hack i häl med livsglädjen följer livsledan. De rikaste människorna äro ofta de fattigaste. De personer som leva på livets solsida och avundas sin lycka av andra människor, kunna vara så djupt olyckliga, att de slutar sina dagar för egen hand. (Fredrik Wislöff "Godhet allenast och nåd" s 16-17; Svenska Alliansmissionen-Jönköpings Missionsförenings missionskalender för 1950)

Gamla kvinnor i Auschwitz, deras nakenhet och hjälplöshet, gamla människors behov, den berövade blygseln. Gamla kvinnor på de kollektiva latrinerna. ... Allt skedde offentligt. ... Och sedan de nakna liken staplade på lastbilar, huller om buller i solen med flugorna svärmande omkring dem, tovigt hår på huvudena och glest könshår. (Ruth Klüger "Leva vidare" s 135)

När var det som jag, under mina långa och ensliga promenader i stadsvimlet, började spana på andra? ... Jag började fantisera om deras liv, deras yrken, iakttog deras klädsel, deras sätt att röra sig. ... Allt var en lek, en enslig lek med illusioner. Hade jag inte alltid hållit på med det? Var det inte samma sak jag ägnade mig åt när jag var barn? När jag under långa predikningar i missionshuset i Småland sysslade med att klä av alla gudstjänstbesökare nakna; plagg efter plagg klädde jag av dem, koftor, blusar och kjolar, kavajer och byxor, korsetter och underbyxor, undertröjor och kalsonger, tills de satt där i bänkarna med huvudena upplyfta mot predikanten, min far, alla alldeles nakna, alldeles olika i sin nakenhet, alldeles lika i sin trygga ovetenhet om att jag just klätt av dem. (Margareta Strömstedt "Natten innan de hängde Ruth Ellis" s 140; Instängda, inlåsta)

I första (världs)krigets spår följde inflationen. Under våren och sommaren 1923 sjönk (den tyska) markens värde ned till noll och de återstående besparingarna smälte som snö för solen. Vem mäter alla de i sin gråa vardaglighet gripande tragedier, som utspelades i tyska medelklasshem? De gamla fäderneärvda möblerna, smyckena, husgerådssakerna vandrade en efter en till pantlånare och lumphandlare, husen intecknades och gårdarna skuldsattes, tills ägarna måste gå ifrån dem (sedan först insolventa hyresgäster vräkts på gatan). (Alf Ahlberg "Tysklands ödesväg - Varför segrade nationalsocialismen?" s 20)

(Axel skrev till Gun): Ve den som kommer och vill ge Herren något! En sådan förmäten stackare får till svar: "Du säger: 'Jag är rik, ja jag har vunnit rikedomar och behöver intet'; och du vet icke att du just är eländig och ömkansvärd och fattig och blind och naken ..." ... Efter ett par dagar blev det klart för Gun, hur hon skulle svara Axel: Axel! Egna ord och tankar varken vågar eller vill jag komma med nu, utan svarar endast med att bedja dig läsa fortsättningen på de Herrens ord du slutade ditt brev med att citera. Jag skriver av det här åt dig att begrunda och lyda: "Så råder jag dig då att du köper av mig guld som är luttrat i eld för att du skall bliva rik. ... Den som vinner seger, honom skall jag låta sitta med mig på min tron, liksom jag själv har vunnit seger och satt mig med min Fader på hans tron. Den som har öra, han höre, vad Anden säger till församlingarna." (Jag tecknar inte under med mitt namn, ty ordet är Herrens och inte mitt.) (Elisabeth Beskow "Vid skiljevägen" s 96,99-100)


ca 1900 och tiden dessförinnan

Den mäktigaste av (Bergarne) framlever sin tysta ungkarlsålderdom på en gammal familjeegendom, som det ironiska livet kallat Penningby, men som borde hetat Penningbrist, och där han i fatalistiskt lugn, utan oro eller önskningar, avvaktar den stund, då alla de gamla vägguren och pendylerna i de stora, tysta och kalla rummen på Penningby skola upphöra att mäta tidens gång för honom. (Sven Lidman "Huset med de gamla fröknarna" s 48-49)

Den, som jag nu vill låta tala, var en något lättretlig och tungsint anlagd kristen. Han sade: sjukdomarne äro nyttiga dertill, att man inser, hvilken ömklig och eländig varelse menniskan är. - Trots sagde lättretlighet och tungsinthet, menar jag, att denne man uttalat en stor sanning. Jag tror också, att den store Guden vid sjukdomarne har särskildt i sigte, att han vill ödmjuka oss, såsom ju också Paulus kallar vår kropp en "förnedringens kropp". Han, som bar en påle i köttet, visste väl, hvarför han så kallade honom. Ack, fåfängan i tusenfaldig gestalt är en af de löjligaste och likväl mest utbredda och förderfliga sjukdomar hos det menskliga slägtet! Hvad allt inbilla vi människobarn oss icke? Hon der stoltserar och skryter med sin skönhet, hon der med sin kroppsstyrka; den tredje med sin helsa. (Otto Funcke "Hvartill är sjukdom nyttig? s 47-48)

Med ett djupt missmod måste (fru Lyhne) bekänna för sig själv, att hon kände sig fattig mitt i all denna rikedom, som hon inte orkade med. Hon längtade ständigt vidare och vidare, för att se om det ändå ej skulle finnas ett ställe, hon kunde känna igen som en fläck av den drömda världen - denna värld, som för varje steg hon tagit för att komma den nära, tycktes mista det trollskimmer den hittills hade svävat i, och visa sig för hennes besvikna öga alldeles vanligt belyst av hela världens sol och hela världens måne. ... Hon hade längtat mot färger som livet icke äger, mot en skönhet som jorden icke kan fostra. (J.P. Jacobsen "Niels Lyhne" s 109-110)

Danjel Andreasson inträdde i Nordamerika som en stum och vilsen främling bland alla andra främlingar i mängden av släkter, folk och stammar, som samlade sig här. ... Danjel var slagen till jorden, Gud hade tuktat honom och klätt av honom naken i all hans ynklighet och skröplighet. ... Sedan han sett denna bild av sig själv hade han icke mera förklarat Guds ord för sina medresenärer på skeppet: Hur kunde han utlägga det heliga ordet, han som själv icke rätt anammat det? (Vilhelm Moberg ”Invandrarna” s 37; Mjölk och vetebullar)

När en menniska, som lefwer sin tid fram i dygd och ärbarhet, när hon begynner se på andra och jemföra sig med dem, så faller hon snart på den tanken: Jag är rik, jag har mycket godt, som talar för mig. Jag har fört en så ostraffelig wandel, att jag icke behöfwer blygas deröfwer, ingen kan öfwertyga mig om något ondt; om andra lefde såsom jag, så skulle Gud icke hafwa så mycken orsak att klaga öfwer menniskorna, som nu. Så tänkte utan twifwel äfwen läraren i Laodicea: Jag är rik, jag har mycket godt, mycken fromhet och helighet att berömma mig af, mycken flit och nit i mitt embete, jag har mycket arbetat och uträttat för Guds rike. Så speglade han sig i sitt förmenta goda, och tyckte sig icke blott något wara, utan mycket; ty han säger icke allenast: Jag är rik, utan så rik, att jag har nog, och behöfwer intet mera till saligheten. Ack! hwad säger Jesus om honom wid allt detta? Ack, du arme dåre! säger han, du wet icke, att du är alldeles eländig och jemmerlig; du har alls intet, icke det ringaste goda, som duger och gäller inför Gud; du är så fattig, att du icke har en skärf af trones guld, du är så naken, att du icke har en tråd af rättfärdighetens klädnad, att skyla dig med; du är så blind, att du icke kan se hurudan du sjelf är, eller huru det ser ut i ditt hjerta. (L.C. Retzius "Christeliga predikningar öfwer de årliga Sön- och Högtidsdagarnes Evangelier 1781-96" s 21 i kommentar 1793 till Upp 3:17)

Man blev icke färdig med begravningen (av Gustav II Adolf) i februari (1634), såsom ämnat var, och detta helt enkelt av den anledningen, att man saknade pengar till omkostnaderna. Man måste först till Nederländerna sälja ett förråd koppar från Falu gruva, som var svenska kronans förnämsta inkomstkälla denna tid. Helt gripande är det bevis på den svenska fattigdomen, som ligger i följande rådsprotokoll: "Den 11 januari 1634 discurrerades, om någre främmande potentater och herrar skulle inviteras till salig Kungl. Maj:ts begravning. Mentes nej. Komma deras gesanter hit, så se de vårt armod." Mot en sådan bakgrund få de svenskes strävan att bereda sin störste konung en värdig jordafärd något rörande över sig. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1611-1660" s 179; En otröstlig änka)

Jag hade befallts av fursten att uppsöka maestro Bernardo under hans arbete i reflektoriet i Santa Croce, för att han hade användning av mig. ... Han ville göra en bild av mig. Jag trodde först att det var fråga om mitt porträtt, som fursten kanske beställt av honom, och jag kunde inte annat än känna mig smickrad men svarade likväl att jag inte ville framställas i bild. ... (Men) vad det var fråga om var en teckning av mig för att iaktta hur jag var skapt och jag skulle därför ta av mig kläderna så att han fick göra en studie av min kropp. Jag kände hur jag bleknade. Av vrede och av skräck, jag vet inte av vilket mest, bäggedera fyllde mig och kom hela min varelse att darra. ... Jag tål ingen förnärmelse mot min kropp! skrek jag alldeles utom mig. ... Jag lyckades rycka min dolk ur slidan ... men han tog den ifrån mig och lade den försiktigt ett stycke bort. ... Han började helt lugnt ta av mig mina käder och blottade på det skamligaste min kropp. ... När han fullföljt sin skändliga handling lyfte han upp mig på en ställning som fanns mitt i rummet. Jag stod där värnlös, blottad, utan att kunna göra något som helst, trots att jag skummade av raseri. Och ett stycke ifrån mig stod han fullkomligt oberörd och studerade mig, iakttog kallt och obarmhärtigt min vanära. Jag var alldeles utlämnad åt hans skamlösa blick som utforskade mig, som tillägnade sig mig som om jag varit hans egendom. Att stå på detta sätt utsatt för en annan människas blickar var en förnedring så djup att jag ännu känner skam över att jag överhuvud uthärdade den. ... Jag har aldrig hatat människorna så som under denna oyggliga timma. (Pär Lagerkvist "Dvärgen" s 30-31)

De medeltida småländska ortnamnen erbjuder goda tillfällen till fantasifullt grubbel kring människans tidlösa humor och grannillvilja. Eller vad sägs om Eländeryd (sedermera förskönat till Elnaryd) i Vislanda socken. ... Vi kan lugnt utgå från att gårdarnas och torpens ägare knappast själva varit ansvariga för namngivningen ... (Dick Harrison "Jarlens sekel - En berättelse om 1200-talets Sverige" s 344)


Sångarna:

Välsignadt vare Gud, ditt namn Och utan ände prisadt, Att du till säker tröst och hamn Oss alla vägen visat! Hvem är nu fattig, hvem är rik, När ej ditt ord oss fattas? Den ene har, den andre lik, Ju det, som mest må skattas. (JL Runeberg: Sång 106:6; jfr Psalmer och Sånger 64:7)

Ingenting jag gifva kan; Nåden din jag ropar an. Jag är naken, blott och bar; Kläd mig du, blif mitt försvar! I din källa ren mig två! Eljest måste bort jag gå. (AM Toplady – Erik Nyström: Sång 172:3; jfr Psalmer och Sånger 230:3)


Paulus sade till de troende i Rom: “Jag ömkliga människa! Vem skall frälsa mig ut ur den här dödens kropp?” (Rom 7:24b)

Paulus sade till de troende i Korint: “Om vi ä (sådana) som har hoppats (och hoppas) i Kristus i det här livet endast, är vi de mer/mest ömkliga av alla människor.” (1 Kor 15:19)


Grekiska ord:

eleeinos (ömklig) Dan 9:23; 10:11,19; 1 Kor 15:19; Upp 3:17.

talaipôros (eländig) (i NT + exempel i Apokryferna) Tobit 7:6(7); Rom 7:24; Upp 3:17 – Tobit 13:10(12); 2 Mack 4:47; Salomos Vishet 3:11.


Ytterligare studier:

5 Mos 29:2-4; Jes 6:9-10; Tobit 1:17; 4:16; Syr 11:18-19; 25:2; Matt 7:2-5; 13:12-15; 19:21-24; Mark 10:23-25; Luk 12:21; 14:12-13; 16:19-25; 18:14,22-25; 21:1-4; Rom 10:12; 2 Kor 8:9; 1 Tim 6:9,17-19; Jak 2:5-6,15-17; 5:1-6; 2 Petr 1:9; Upp 16:15; 17:16.


Stanley E. Porter "Why the Laodiceans Received Lukewarm Water (Revelation 3:15-18"; Tyndale Bulletin 38 (1987): 143-149.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-21; 2012-06-11; 2015-01-29)

Tillbaka till sidans topp

3:18a Jag ger dig råd att från sidan av Mig köpa guldmetall som ’har fåtts (och fås) att glöda’/’har glött (och glöder)’ ut ur eld, för att du må vara rik.

Ord för ord (11 ord i den grekiska texten): (jag)-ger-råd dig (att)-köpa från-sidan-av mig guldmetall havande-fåtts-(och-fås)-att-glöda ut-ur eld, för-att (du)-må-vara-rik.


1883: ... så råder jag dig att af mig köpa guld, luttradt i eld, på det att du må blifva rik ...

1541(1703): Jag råder dig att du köper guld af mig, det genomeldadt och beprövadt är, att du må blifwa rik; ...

LT 1974: Mitt råd till dig är att du köper rent guld av mig, guld som renats genom eld – först då kommer du att bli verkligt rik.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren samordnade/befallde Mose:) “Varje angelägenhet som kommer att komma igenom i eld, den skall och/också göras ren. Eller emellertid/också skall den luttras/renas (i) vattnets luttring/rening. Och alla ting, så många som – om alltefter omständigheterna – ej må gå igenom genom eld, det skall komma igenom genom vatten. (4 Mos 31:23, Grekiska GT)

(David sade:) “ ... Herrens ord (är) mäktigt (och) ’har fåtts (och fås) att glöda’/’har glött (och glöder)’.” (2 Sam 22:31a, Grekiska GT)

(Natan sade till Batseba:) ” ... Jag skall ge dig råd.” (1 Kung 1:12a, Grekiska GT)

(David sade:) “Herrens utsagor är luttrade utsagor (som) silvermetall som ’har fåtts (och fås) att glöda’/’har glött (och glöder)’ (i) ett prov (på) jorden, som har gjorts (och görs) rent sju gånger.” (Ps 12:6 eller 12:7, Grekiska GT)

(Psalmisten sade till Herren:) “Jag har välkomnat Dina bud över/’mer än’ guld.” (Ps 119:127a, Grekiska GT)

(Salomo sade:) “En rättfärdigs tunga (är) silver som ’har fåtts (och fås) att glöda’/’har glött (och glöder)’.” (Ordsp 10:20a, Grekiska GT)

(Salomo sade:) “Från sidan av Herren (är) hjälpen.” (Ordsp 21:31b, Grekiska GT)

De som törstar, gå emot/’och sök efter’ vatten och så många som ej har silvermetall/pengar, då ni har trätt fram, köp och drick utan silvermetall/pengar och hedra/värdera vin och talg. (Jes 55:1, Grekiska GT)

(Salomo sade:) “Jag har dömt/valt (vishet) före spiror och troner, och jag anförde/ansåg rikedom (vara) ingenting i ’dom tillsammans’/jämförelse med henne, inte heller liknade jag henne (vid) en vanhedrad/ovärderlig sten, eftersom varje/allt guldet i hennes anblick (är som) få/’en liten’ sandhög och silver räknas som lera mitt emot henne. (Salomos Vishet 7:8-9)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Ha uppfostran i sällskap ‘med i’/med ett mycket/stort antal av silvermetall/silverpengar, och förvärva mycket guld i/med den.” (Syr 51:28)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Himlarnas rike är likt en hög/skatt som har varit (och är) gömd i åkerfältet, vilken en människa, som hade funnit (den), gömde. Och från/’beroende på’ sin fröjd drar han sig tillbaka och säljer alla ting, så många som han har, och köper det där åkerfältet. Åter är himlarnas rike liksom * (א*, B) en partihandlare som söker fina pärlor, men/och då han har funnit en mycket värdefull pärla (och) gått bort, har han försålt (och försäljer) alla ting, så många som han (hela tiden) hade, och han köpte den.” (Matt 13:44-46)

(De förståndiga sade till de dåraktiga:) ”Gå ... i riktning mot dem som säljer och köp (olivolja) åt er själva.” (Matt 25:9b)

Då (Judas) hade ångrat sig, vände/återlämnade han de trettio silvermetallerna/silverstyckena till prästledarna och (de) äldste och sade: ”Jag har missat (Guds mål), då Jag har ’gett ... till sidan av’/’överlämnat ostraffat/oskyldigt blod’.” (Matt 27:3b-4a)

(Jesus sade till en viss ledare:) ”Sälj alla ting så många som du har och ge (א,*א,A) (det) till utblottade. ... (Ledaren) blev mycket sorgsen, ty han var (hela tiden) oerhört rik.” (Luk 18:22b,23b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Låt (nu) den som ej har (pengar) sälja sitt klädesplagg och köpa en dolk.” (Luk 22:36b; jfr Andens dolk, som är Guds ord, se Ef 6:17)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesu) lärjungar hade gått (och gick) bort ’in i’/till staden, för att de måtte/skulle köpa näringar/mat. ... Jesus säger till dem: ”Min mat är ‘för att’/att Jag måtte göra Dens vilja som sänt Mig och göra Hans gärning fullkomlig.” (Joh 4:8,34)

Kajafas var (hela tiden) den som hade gett judarna råd, att det 'för tillsammans'/'är en fördel' (att få) en människa att dö till förmån för folket. (Joh 18:14)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

Guld eller silver få i skriften ofta tjäna som motstycken till Guds ord (t.ex. Psalt. 119:72,127), och här talas om guld som är luttrat i eld (jämf. Psalt. 12:7). … Hur fattig är inte vår själ, så länge den fylles av allt slags bråte men ej samlar på det guld som finns att söka mellan Bibelns pärmar! … Om både guldet, kläderna och ögonsalvan heter det, att de skola köpas. Hur går detta ihop med talet om att nåden gives fritt och för intet? Har inte Gud i sitt ord på mångfaldiga sätt lovat oss att ”köpa” utan penningar? (Jes. 55:1-2). Jo, visserligen, men likväl gäller det, att den som vill ha del i Guds rike, har att betala vad det kostar. Gud låter det regna gratis, men du får ställa ett ämbar under stuprännan, om du vill ta vara på regnvattnet. Han låter solen skina, men dess hälsokrafter får du ej del av bakom nedrullade gardiner. Låt oss betala priset för att bli värmda av Jesu Kristi hälsokrafter! (Sven Danell ”Kyrkoårets vardag” s 169 i kommentar till Upp 3:14-22)

Guld skall göras af ett Koppar- och ett Silfversalt, som fälles med Jernvitriol eller med Oxalsyra, eller med Vinsyrad Amoniak, eller med Tennklorur, eller med Qvicksilfveroxidulnitrat. Göm detta bref, för ro skull! (August Strindberg "August Strindbergs brev XV april 1904-april 1907" s 276; brev 6 juli 1906 till Harriet Bosse och Anne-Marie Strindberg)

Modren: "Kallar du Ingeborg Furie?" Den okände: "Ja, ty det är hon, och som sådan är hon stor. Hennes uppfinningsförmåga i att pina mig överträffar mina mest infernaliska påhitt, och om jag slipper levande ur hennes händer, så kommer jag så ren som guld ur elden." (August Strindberg "Till Damaskus II" s 175)

Lemnon mitt guld; och bed Er Gbg-kemist pröfva Amerika-guldet sålunda: Precipitera Vinsyrad Silfveroxid (ul) med vinsyrad jernoxid (ul?) - Silfret utfaller metalliskt och gult! - Bronzlikt när fuktigt, guldgult när torrt. (D. Berthelot) Denna metod är efter Carey Lea, och synes vara Amerikanens hela hemlighet, hvilken jag i våras utsände i Frankrike. Bad Jollivet-Castelot analysera detta gula silfver såsom om det vore guld. Intet svar! Nu trycker han min guldsynthes och Carey Leas silfvertransmutation i Hyperchimie-häftet. (August Strindberg "August Strindbergs brev XI maj 1895-nov 1896" s 361-362; brev 20 okt 1896 till Torsten Hedlund; Lea var en amerikansk kemist som levde 1823-97)

Ni säger att jag söker guld och ära. ... Guldet söker jag ej, ty det har jag funnit, och gifvit bort; och i samma stund guldet är gjordt billigt, är det ju värdelöst. ... Hvad mitt guldsökande angår, så fullföljde jag saken, derför att jag trodde mig ha en uppgift: att störta gyllene kalfven i dess symbol guldet. ... Jag skulle utan misskund le den dag De som samlat gul metall i källare finna att den endast var ett jernoxidhydrat som ej duger till kökskärl ens. Hvad den yttre äran angår: Har jag sökt ordnar och akademier; förnäma bekantskaper, äreställen? ... Nej, min herre, jag har aldrig lefvat för detta lifvet, som alltid synts mig vara ett provisorium, aldrig samlat i källare, ansetts vara slösare - på andra! (August Strindberg "August Strindbergs brev XI maj 1895-nov 1896" s 280-281; brev 20 juli 1896 till Torsten Hedlund)

Grip inte tag i ... guld utan grip tag i den rikedom som visar att guld inte är något annat än gyttja ... Kasta bort de ting som du redan har i dina händer, ty så länge som du griper tag i dem kommer du inte att kunna gripa tag i det andra. Ty, jag ber dig, betrakta en människa med sina händer fulla av silver, skall hon kunna, så länge som hon håller kvar det, ta tag i guld, såvida hon inte först kastar bort silvret och gör sig fri? ... Låt oss skära av repen, låt oss avkläda oss de ting som hör jorden till. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XIV:196-197)


Att fortsätta med:

Jag tror att vi mer än någonsin behöver honom som var rik men blev fattig för vår skull för att vi genom hans fattigdom skulle bli rika! Genom Jesus Kristus kan vi bli rika på det som vår tid är så fattig på, nämligen ro, trygghet, framtidstro och evighetshopp! (Per-Åke Enström "En betydelsefull födelse" s 3)

Jfr ”När ni känner er (själva), då skall man känna er, och ni skall veta, att ni är den levande Faderns barn. Men om ni inte kommer att känna er (själva), då är ni i fattigdom, och ni är fattigdomen.” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 45; Thomasevangeliet log. 3:4-5)

Samla de ting som inte kan köpas för pengar, särskilt kärleken – och du blir rik. (Birgitta Yavari ”I mitt hjärtas trädgård”)

Min Gud och jag har idkat byteshandel, och Herren, Herren, köpte skrot för guld, - lumpsamlarn Gud, med soligt varma händer, som går med säcken i en kornblå morgon och gör oss fria som en örn är fri. (Birgitta Yavari ”I mitt hjärtas trädgård”; citat K.G. Hildebrand)

Då vi så här dröja vid några av de ljusa sidorna i vårt missionsarbete, är det alls inte meningen att idealisera tillståndet. Att många brister finnas, att mycket slagg är inmängt bland det äkta guldet, att likgiltighet ifråga om de andliga tingen förmärkes hos en del kristna, det skall inte bestridas. Och att syndafall kan förekomma och dra streck över förhoppningsfulla planer, måste med sorg antecknas. (Gust. Karlsson "Några ord rörande arbetet vid Macheng station" s 383; Macheng den 17 april 1924; Missionsförbundet n:r 23 den 3 juni 1924)

"Dä skymmer snart på ... Var har tant Klara taget in nånstans?" "Jag skall säga Karl Ludvig som sanningen är, att jag hade tänkt få logera hos friherrinnan Bornstierna, men jag har förstått ... Hm. Höga hus står gärna tomma! Därför tänkte jag be få stanna här under den lilla tid, jag är kvar. Jag är i riktig nöd, ska jag säga, och i eld prövas guld men i nöd vänner." (Birger Sjöberg "Kvartetten som sprängdes" s 129)

Där var den lilla båten och där var den väldiga ändlösa oceanen, över vilken en brinnande vit eldsol långsamt vandrade på en oändlig himmel - och i denna lilla träbit mitt i denna oändlighet av hav och himmel satt Eurydike Berg naken inför Guds öga. ... Vid (den Barmhärtiges) hand steg (hon) ned i de djupaste avgrunder - nedsteg till dödsriket - och återvände - för att luttras och renas - ännu ej befunnen värdig. (Sven Lidman "Huset med de gamla fröknarna" s 191)

Rätteligen anmärker Bengel: Att köpa den rätta rikedomen kostar ingenting annat än att gifva upp inbillningen om egen rikedom. (P. Waldenström ”Nya Testamentet” s 626)

Det kan till en tid kännas bittert och slitande, synnerligen om en willfarelse blifwit gammal och kär för hjertat, men det kan icke hjelpas; sanningen är alltid helsosam i längden, och en fullkomlig trygghet gifwes icke, förrän man står på Guds ord. Derför långt ifrån att wi skulle förfäras öfwer den frågan: ”huru står det skrifwet?” må denna fråga fastmer mana oss att i alla afseenden se efter, hwad Guds ord lärer. ju renare man kan få guldet, desto bättre är det. Slagg är slagg och bör aflägsnas, äfwen om man förut trott, att det warit det finaste af allt guld. Hwad wåra själar behöfwa, det är sanning, ren och oförfalskad sanning. Wi kunna ock wara förwissade, att ingen willfarelse är så tröstelig, att icke sanningen är mycket trösteligare. (P. Waldenström ”Högmessotexter II” s 161-162 i kommentar till Matt 16:13-19)

Det kallas att ”köpa”, emedan den, som will winna den himmelska skatten, den kostbara perlan, måste sälja, måste skilja sig wid alla sina egna inbillade andeliga rikedomar. Se Matth. 13:44-46. (P. Fjellstedt "Biblia" s 737)


Att avrunda med:

Dikt efter dikt sig samlar till en flod, som bildligt talat mängts med bläck och blod, så varför klandra floden för dess slam, när lusten finns att vaska guldet fram. Välsignat varje korn av sanning, som sig gömt på språkets botten, i den dröm vi drömt! Vad bryr oss bråten, blott vi guldet ser i floden, som oss drar i djupet ner. Det vore fåfängt att för själ och kropp försöka hindra världslyriken i dess lopp, ty lyckan är att ta sig an dess slam, blott lusten finns att vaska guldet fram. (Bo Setterlind ”Ros bland törnen tuktad” s 63; Världslyriken)


Sångarna:

Den natt då Jesus gick att dö och sona allas skuld blev vävd en dräkt mer vit än snö och byggd en stad av guld. (A Frostenson: Psalmer och Sånger 505:1)

Si, Herrens ord är rent och klart, Som guld, i degeln skäradt; I nåd och sanning uppenbart, Det blifvit oss föräradt. (W Dachstein: Psalm 121:5a; jfr Sång 104:1a)


Egna kommentarer och funderingar:

Den glödande guldmetall som skall köpas är Guds Ord.

Lägg märke till anspelningen i Upp 3:17 (“eländig”) till Ps 12:5(6) (“elände”) och anspelningen i Upp 3:18 (“guldmetall som har fåtts och fås att glöda”) till Ps 12:6(7) (”silvermetall som har fåtts och fås att glöda”).


Grekiska ord:

chrysion (guldmetall) (i NT + exempel i Apokryferna) Upp 3:18 – Tobit 12:8; 13:16(17); Judit 2:18; 5:9; 8:7; 10:21; 1 Mack 1:23; 2:18; 3:41; 4:23; 6:1; 10:60; 11:24; 15:26; 16:19; 2 Mack 3:11; Syr 7:18-19; 8:2; 28:24; 29:11; 30:15; 31:5-6,8; 40:25; 41:12; 45:11; 47:18; 50:9; Baruk 3:17,30; Jeremias brev v 8-9,23,57; Apg 3:6; 17:29 (P41,P74,א,*א,A); 20:33; 1 Kor 3:12 (א,* א); Hebr 9:4; 1 Petr 1:7,18; 3:3; Upp 21:18,21.


Ytterligare studier:

Job 22:25; Ps 66:10; 119:72; Jer 4:30; 6:30; Sak 13:9; Mal 3:3; Salomos Vishet 3:6, Syr 2:5; Mark 16:1.


G. van den Heever, G. "In purifying fire. World view and 2 Peter 3:10"; Neotestamentica 27.1 (1993): 107-118.

Stanley E. Porter "Why the Laodiceans Received Lukewarm Water (Revelation 3:15-18"; Tyndale Bulletin 38 (1987): 143-149.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-21; 2012-06-11; 2015-01-30)

Tillbaka till sidans topp

3:18ba ... och vita kläder, för att du må hölja dig i (dem) och (att) din nakenhets skam ej må göras synlig.

Ord för ord (13 ord i den grekiska texten): och kläder vita för-att (du)-må-hölja-(dig)-i och ej må-göras-synlig '-men skam'/skammen '-s nakenhet'/nakenhets din.


1883: ... och hvita kläder, att du må kläda dig och din nakenhets blygd icke synas ...

1541(1703): ... och hwit kläder, som du må kläda dig uti, på det att din nakenhets blygd icke skall synas ...

LT 1974: Du bör också köpa vita, rena kläder av mig, så att du inte behöver gå naken och skämmas.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(När de första människorna hade missat Guds mål) öppnades de tvås ögon alltigenom, och de fick kunskap, att de (hela tiden) var nakna. Och de sydde löv av ett fikonträd och gjorde åt sig själva (kläder som) omgjordade (dem) runt omkring. (1 Mos 3:7, Grekiska GT)

(Mose sade till Israel: “Om du – alltefter omständigheterna – ej må lyssna till Herrens, din Guds, röst) ... skall du tjäna dina fiender ... i nakenhet.” (5 Mos 28:48a, Grekiska GT)

(Salomo sade:) “Gud har allaredan varit tillfreds med dina arbeten. Låt i varje läglig tid dina kläder stå/vara vita.” (Pred 9:7b-8a, Grekiska GT)

(Herren sade:) "Skåda, jag kastar/lägger in, in i Sions grundvalar, en dyrbar sten, en utvald, ädel topphörnsten in i dess grundvalar, och den som tror på den skall inte/förvisso ej komma på skam." (Jes 28:16b, Grekiska GT)

(Profeten sade till Juda:) “Vad skall du göra? Om du – alltefter omständigheterna – må hölja dig i scharlakansrött och smycka dig (med) guldutsmyckning, och om du – alltefter omständigheterna – må smörja in dina ögon med smink, (är) din elegans 'in i fåfängt'/fåfäng.” (Jer 4:30a, Grekiska GT)

(Daniel sade:) “Jag tittade (hela tiden) på ... när troner sattes/’sattes upp’ och en Gammal av dagar satt (hela tiden) ’och hade’/med ett hölje som om (det var) vit (Theod) snö och Hans huvuds hårväxt som om (den var) vit ren ull. Tronen (var) som om (den var) en eldslåga. (Dan 7:9, Grekiska GT)

(Profeten sade:) “Jag hörde den som var (och hade varit) höljd i tingen av fint linne. (Dan 12:7a, Grekiska GT)

(Budbäraren sade till profeten:) ”Tag av de smutsiga kläderna från (prästledaren).” Och han talade i riktning mot honom: ”Skåda, jag har tagit (och tar) av dina laglösheter och sjunk/kläd honom i en klädnad som når till fötterna.” Och han satte en ren (turban) emot, emot hans huvud. Och han höljde honom i kläder.” (Sak 3:4b-5a, Grekiska GT)

(Judit sade till Herren: ”De som var av annan härkomst) ... blottade (jungfruns) lår ’in i’/’med syfte på’ skam.” (Judit 9:2a)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “(Den) som – om alltefter omständigheterna – må skämmas för Mig och Mina utsagor i det här släktet, äktenskapsbryterskan och en missare (av Guds mål), för honom skall och/också Människans Son skämmas, när – alltefter omständigheterna - Han må komma i sin Faders härlighetsglans i sällskap med de heliga budbärarna.” (Mark 8:38)

(Jesu) kläder blev glittrande, väldigt vita, sådana som en valkare uppå jorden inte förmår vitna/’göra vita’ på det här sättet. (Mark 9:3)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Mariam P66,א,*א) tittar på *(א*) budbärare i vita kläder, som sitter ner, varest/där Jesu kropp (hela tiden) hade legat. (Joh 20:12a)

Då Simon Petrus så hade hört att/: ”Det är Herren”, omgjordade han sig alltigenom (med) ytterklädnaden – ty han var (hela tiden) naken – och kastade sig själv ’in i’/i havet. (Joh 21:7b)

De skall vandra omkring i sällskap med Mig i vita (ting), eftersom de är värdiga. Den som segrar skall på det här sättet höljas i vita kläder. (Upp 3:4-5a)

Du vet inte, att du är den eländige och ömklige och utblottade och blinde och nakne. (Upp 3:17b, ”Laodikeia”)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

Naken är den som inte har annat än sin egen hederlighet, godhet och människovänlighet att hölja sig i. … De kläderna skola visa sig vara spindelnät, när du snart går att möta den isande fläkten från dödens flod (Jes 59:6). Köp snart de vita kläder som äro tvagna i Lammets blod. (Sven Danell ”Kyrkoårets vardag” s 169 i kommentar till Upp 3:14-22)

Hon stod alldeles stilla. Genast började spegeln övergjuta henne med ett sken som tycktes fixera henne. Det var som någon syra som frätte bort det oväsentliga och ytliga och bara lämnade kvar sanningen. Det var en fängslande syn. Allting föll av henne - dunklet, klänningen, korgen, diamanten - allt som man kallat klängranka eller konvolv. Här var den hårda muren bakom. Här var kvinnan själv. Hon stod naken i det skoningslösa ljuset. Och där fanns inget alls. Isabella var fullkomligt tom. Hon hade inga tankar. Hon hade inga vänner. Hon brydde sig inte om någon. Och breven var bara räkningar. Titta bara - där stod hon, gammal och kantig, ådrad och fårad, med sin böjda näsa och rynkiga hals, och hon brydde sig inte ens om att öppna dem. Folk borde inte låta speglar hänga framme i sina rum. (Virginia Woolf "Damen i spegeln - en reflexion" s 244-245)

Efter att ha simmat hän till stranden blev Smytjkov slagen av förvåning; han kunde inte se sina kläder. Man måste ha stulit dem ... Medan han hade beundrat skönheten, hade okända, elaka människor stulit allt utom kontrabasen och hans cylinderhatt. "Ve och förbannelse!" skrek Smytjkov. "O, människor, ormars avföda! Det är inte så mycket förlusten av kläderna, som upprör mig - ty kläder är ju en förgänglig sak - utan så mycket mer tanken, att jag måste gå spritt naken och därigenom såra den offentliga moralen." (Anton Tjechov "Ett äventyr med en kontrabas" s 36-37)

(Gervaise) såg så skräckinjagande ut att ingen vågade ingripa. Med tiofaldig styrka grep hon Virginie om livet, vek henne dubbel och pressade ansiktet mot stenplattorna på golvet, med stjärten i vädret. Trots den andras förtvivlade motstånd lyfte hon upp kjolarna på henne. Under dem hade hon ett par byxor. Hon stack in handen i springan, rev sönder tyget, blottade allt, de nakna låren, de nakna skinkorna. Med klappträt i högsta hugg började hon bearbeta dem, klappade på som förr i världen i Plassans, vid stranden av Viorne, när hennes matmor tvättade kläder åt garnisonen. Klappträt slog på det mjuka köttet med ett dovt ljud. Varje slag lämnade efter sig en röd strimma, som gjorde den vita huden randig. (Emile Zola "Krogen" s 38)

"Nej, hustrun låg inte på en bänk utan på golvet!" avbröt gumman som stod på dörrtröskeln med ena handen under kinden. Dorosj tittade på henne, sedan såg han nedåt, sedan åter på henne och sedan han suttit tyst en stund sade han: "När jag drar av dig underkjolen medan alla ser på blir det inte trevligt för dig." Denna varning förfelade inte sin verkan. Gumman teg och avbröt honom inte vidare. (Nikolaj Gogol "Vij" s 167)

"Du fryser bestämt alldeles förskräckligt, Maria", sade Ellen. "Ja, det blåser en hemsk östanvind", sade hennes mor, "och jag försäkrar dig att jag knappt står ut med att ha fönstren nere. Men ni, fröken Maria, är ju van vid att vara ute i blåsten, och det är väl det som har gjort er hy så sträv och grov. Ni unga damer som inte får åka vagn så ofta bryr er aldrig om hurdant väder ni är ute och traskar i, eller att vinden lyfter upp era kjolar så att benen syns. Jag skulle inte låta mina flickor vara utomhus en dag som denna. Men en viss sorts jänniskor har inte någon känsla för vare sig kyla eller takt." (Jane Austen "Några brev" s 116; brev från en ung dam i brydsamma omständigheter till en väninna)

(Ringaren Quasimodo) hade med sig ett paket som han kastade på golvet framför (zigenerskan). Det innehöll kläder som barmhärtiga kvinnor hade lämnat vid ingången till kyrkan åt henne. Hon kastade då en blick nedåt utefter sin kropp, såg att hon var nästan naken och rodnade. ... Quasimodo tycktes erfara något av samma blygsel. Han dolde sin blick bakom sin stora hand och gick åter bort, men nu med långsamma steg. Hon klädde sig skyndsamt. Kläderna utgjordes av en vit klänning och ett vitt dok. Det var en novisdräkt från sjukhuset. (Victor Hugo "Ringaren i Notre-Dame - Andra delen" s 172)

Svara mig, vilka är de kläder som vi kommer att behöva (på domens dag) ... när de fattiga skall klädas med utomordentlig härlighet? ... Låna mig själens ögon, och jag skall visa dig din själs nakenhet. Ty vad är själens klädnad? Dygd, naturligtvis. Och vad är nakenhet? Last. ... Låt oss sätta på oss Kristi härlighet, låt oss pryda oss med den skönhet, som både här må prisas och där uppnå eviga goda ting. (Chrysostomos, The Nicene and Post-Nicene Fathers XI:167)


Att fortsätta med (hembygden):

Många mena sig vara rätt så bra, kanske inte så få i denna församling också. Men kom med hela din s.k. fromhet, men egenrättfärdighet; när plagg efter plagg plockas av, blir det ej mycket med dig. När du själv ser på dig, tycker du dig vara bra men när du låter Guds ande se på dig, blir det först mycket illa, ända tills han låter dig få se din frälsare och hans kors, grav och uppståndelse. (Hj. Melin "Herrens kallelser"; predikan vid kyrklig ungdomskurs i Huskvarna 2-6 juli 1924; Jönköpings-Posten 1924-08-01)

Hvita tyger i Cheviot, Alpaca, ... Moll, Volle, ... m.fl. ... lämpliga till Blusar, Klädningar och Dräkter hos Aroséns Eftr., Barnarpsgatan 8 (Jönköping). ... Affärsprincip: Prima varor, låga bestämda priser. (Jönköpings-Posten 1917-04-10 "Hvita, prima tyger hos Aroséns Eftr."")

Allting i världen ni glömma kan. Men glöm ej att göra Edra inköp uti Hallbergs affärer, Norrahammar. Obs! Nytt lager till nästan gamla priser. Byxor, mollskinn, prima ... öfverdragsbyxor ... arbetsskjortor, blå ... perkalskjortor, nya fina färger ... herrstrumpor, grå ... damstrumpor, hemstickade, omtyckta ... damtröjor ... ett större parti hvita dam- och barnnäsdukar ... Nyheter i snygga damkragar, herrslipsar, kragar, veck m.m. Köp uti Hallbergs affär och ni sparar en vacker slant under årens lopp. (Jönköpings-Posten 1917-03-28 "Hvitt och färgat i Hallbergs affär")


Att fortsätta med ('nationerna'):

Jfr ”Jesus sade: ’Bekymra er inte från morgon till kväll och från kväll till morgon för vad ni ska ta på er.’” (Bo Frid-Jesper Svartvik s 63; Thomasevangeliet log. 36)

"Mr Smith verkade vara av åsikten att en människas värdighet berodde av sådana saker", sade jag. "Att ha klara åsikter och det där." . . . (Doktor Carlisle) vände sig muntert till mig. "Och hur är det med er, min vän? . . . Vad anser ni att värdighet handlar om?" Den direkta frågan tog mig med viss överraskning, det medger jag. "Det är ganska svårt att förklara med några få ord, herrn", sade jag, "men jag antar att det i grunden handlar om att inte ta av sig kläderna offentligt." (Kazuo Ishiguro "Återstoden av dagen" s 222-223; England år 1956)

Ett blygsamt önskemål: att våra göranden och låtanden skulle ha något större betydelse för livet än man kan tillskriva en smoking när det gäller matsmältningen. Och ändå förblir åtskilligt av vad vi beteckna som vår insats sannerligen endast ett plagg med vilket vi vid festliga tillfällen söka dölja vår nakenhet. (Dag Hammarskjöld "Vägmärken" s 36; 1950)

Franklin och Hedberg ... har jag varit med om att likvidera. ... (Lewi Pethrus') vänner voro mina vänner - hans ovänner blevo också mina ovänner. ... Jag skäms naturligtvis i detta nu för att nödgas erkänna det - men går jag rätt noga in i mig själv så är jag själv orsaken till alla olyckor, som drabbat mig. ... Och nu vakna fler och fler minnen ... bilderna av bröder, som en gång varit med i väckelsen och i församlingsarbetet, men som nu äro mer eller mindre spårlöst försvunna. ... De ha alla kommit, blommat och lyst någon kortare tid i solljuset från den mäktige - och försvunnit. Medan jag tillbringade den större delen av min tid ... egocentriskt upptagen av mina egna problem, reflekterade jag ej så mycket över detta oavlåtliga kommande och gående och försvinnande av gestalter kring Lewi Pethrus i församlingen och i väckelsen. (Sven Lidman "Resan till domen" s 101-102; Jag säger upp min plats)

(Knut Toring) skrek - och han skrek fram fruktansvärda ord: "Tror ni, att jag gifter mej som ni? Som ni har gjort? Tror ni att jag vill leva som ni? Som ni gör?" ... Vad hade han sagt? Det var som om han i största oblyghet hade blottat sina föräldrar och visat dem i all deras nakenhet för alla människor. Och han såg det ju - de betedde sig som kläderna helt plötsligt hade slitits av dem och de hade stått där nakna. (Vilhelm Moberg "Sänkt sedebetyg" s 304-305; Ynglingen)

Nakenheten var ännu i min ungdom ett mysterium. Upptäckten och det frikostiga avslöjandet av ungdomliga kroppar hade ännu inte skett. Det rådde en sträng etikett, låt vara i mitt fall aldrig ens tangerande fruktan eller oro, när det gällde att dölja det nakna. (Sven Stolpe "Idyll och orosmoln" s 52)

Att ligga i samma rum som en fin väluppfostrad kvinna synes mig vara en fysisk som psykisk omöjlighet. Att gå omkring halfnaken och förrätta de alldagligaste funktioner under ögonen på en kvinna, som man respekterar och högaktar, det är en omöjlighet. (Sven Lidman "Thure-Gabriel Silfverstååhl" s 242)

Att vara diktare var för (August) Strindberg detsamma som att "kläda av sig naken på torget", det vill säga att utan blygsel visa sig, som man är. ... Hans tänkande var oftast hetsigt känslotänkande. Därav följde ett uppgående i den för tillfället omfattade övertygelsen, som gav hans stil dess egendomliga intensitet. Ingen svensk författare har överträffat Strindberg i konsten att återge såväl yttre iakttagelser som inre upplevelser. (Hjalmar Alving-Gudmar Hasselberg "Svensk litteraturhistoria" s 264)

Det blir ett sådant sorl i fördärvets stad, då Sions konung kommer, och vem vet om några dagar börjar de väl ropa: ”Ta bort! Korsfäst!” Frukta inte för den skull ni Jesu lärjungar, utan ropa alltid: ”Hosianna Davids son!” Ta av alla egna kläder, ta av dem och lägg dem på vägen där Sions Konung går fram. Stå nakna inför honom och be, att han skulle ge er rättfärdighetens kläder, som täcker er nakenhet. Bryt kvistar från palmträdet och lägg dem på vägen, där Sions Konung går fram, så att han en gång skulle ge er segerpalmer i era händer. Då striden är slut, får ni ropa ”Hosianna Davids Son!” Amen. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 32 i predikan 1853 över Matt 21:1-9)

Efter en liten stund kom Göran hem, upprymd och ovanligt fryntlig. "Ack, vad det är för ett förträffligt folk här i Jönköping!" sade han. ... "Jag har varit på tre visiter, hos en rik hovrättskarl, en rik handlande och en rik garvare tätt utmed Jakupas (= Jakobs): överallt var man hygglig och förekommande! överallt var jag välkommen! Är icke det märkvärdigt? Jag som likväl, om jag skall vara uppriktig, icke behagar mig själv, utan anser mig behöva omskapas nästan hel och hållen, åtminstone omklädas." (Carl Jonas Love Almqvist "Tre fruar i Småland" s 109)

"En gång råkade jag till att begå ett helt ringa exercisfel", (sade Ivar till sin son), "och den satan, som då hade blivit kompanichef, lät avstraffa mig med fem och tjugo prygel i hela manskapets åsyn. Jag var också stolt skall du tro, därför sved det mindre i kroppen än i själen. Men ej nog med det: jag fick också ett skymfligt avsked, och när jag kom hem, måste jag se hur en flicka som jag länge haft ett gott öga till, vände mig ryggen och lät mig veta att hon aldrig ämna' gifta sig med en så utskämd karl som jag var." (Emilie Flygare-Carlén "Skjutsgossen" s 31-32)

Syndare (kunde på kyrkbacken få sitta) i straffstocken till allmän begabbelse. Detta kyrkans straff stammar från medeltiden, upplevde en renässans mot slutet av 1600-talet och avskaffades inte förrän 1841. (Åke Andrén "Kyrka och skola" s 286; En 1600-tals kyrkbacke)


Sångarna:

Den natt då Jesus gick att dö och sona allas skuld blev vävd en dräkt mer vit än snö och byggd en stad av guld. (A Frostenson: Psalmer och Sånger 505:1)


Petrus sade: "Det omsluter/står i en skrift: 'Se, Jag sätter/lägger i Sion en sten, en topphörnsten, utvald och ädel/hedrad, och den som tror på den skall inte/förvisso ej komma på skam.'" (1 Petr 2:6)


Grekiska ord:

aischynê (skam) (i NT + exempel i Apokryferna) Judit 9:2; Upp 3:18 – Judit 13:16; 14:18; 1 Mack 1:28; 2 Mack 5:7; Syr 4:21; 5:14; 20:22,26; 22:3; 25:22; 26:25; 29:14; 41:16; Baruk 1:15; 2:6; Asarjas bön v 10,19; Luk 14:9; 2 Kor 4:2; Fil 3:19; Hebr 12:2; Judas v 13.

gymnotês (nakenhet) 5 Mos 28:48; Upp 3:18 – Rom 8:35; 2 Kor 11:27.


Ytterligare studier:

Jes 47:2-3; 59:6; 61:10; Jer 13:26; Hes 16:37; Dan 12:2; Mika 1:11; Nahum 3:5; Mark 16:5; Rom 3:22; Upp 4:4; 7:9,13; 11:3; 16:15; 17:4; 18:16; 19:8,13.


Stanley E. Porter "Why the Laodiceans Received Lukewarm Water (Revelation 3:15-18"; Tyndale Bulletin 38 (1987): 143-149.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-21; 2012-06-11 2015-01-30)

Tillbaka till sidans topp

3:18bb ... och ögonsalva att smörja in dina ögon, för att du må se.

Ord för ord (8 ord i den grekiska texten): och ögonsalva (att)-smörja '-en ögon'/ögonen dina för-att (du)-må-se.


1883: ... och ögonsalfva att smörja dina ögon med, att du må se.

1541(1703): ... och smörj din ögon med ögnasalwo, att du må få se.

LT 1974: Dessutom bör du skaffa medicin av mig för att bota dina ögon, så att du får tillbaka din syn.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Kung Jerobeam sade till sin hustru:) “Gå in i Shilo. Skåda, profeten Ahia (är) där. Han samtalade emot mig att vara kung emot/över det här folket. Och tag in i din hand bröd till gudsmänniskan och ögonsalva till hans barn. (1 Kung 14:2b-3a, Grekiska GT)

(Profeten sade till Juda:) “Vad skall du göra? Om du – alltefter omständigheterna – må hölja dig i scharlakansrött och smycka dig (med) guldutsmyckning, och om du – alltefter omständigheterna – må smörja in dina ögon med smink, (är) din elegans 'in i fåfängt'/fåfäng.” (Jer 4:30a, Grekiska GT)

(Budbäraren sade till Tobias:) “Smörja/smörj in gallan i en människas ögon ... (med) vita ting uppå dem, pusta emot, emot dem, uppå de vita tingen, och (ögonen) är friska.” (Tobit 6:9, S)

(Budbäraren sade till Tobias, att hans faders ögon skulle öppnas. Han sade:) "Smörj du så in (fiskens) galla in i hans ögon." (Tobit 11:7b-8a, BA)


Den Senare Uppenbarelsen:

Då (Jesus) hade tagit på/’tag i’ den blindes hand, förde Han honom ut ur byn utanför, och då Han hade spottat in i hans blickar/ögon (och) då Han hade satt/lagt händerna på honom ... satte/lade Han på händerna emot, emot hans ögon och Han såg genom (honom) och han återställdes och helt tydligt såg/’fäste ... blicken’ han i allesammans. Och Han skickade bort honom ’in i’/till hans hus. (Mark 8:23a,25-26a)

(De två lärjungarnas) ögon ’fick (hela tiden) makt av det att ej’/’var (hela tiden) förhindrade att’ få ytterligare kunskap om (Jesus). (Luk 24:16)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus) spottade på marken och gjorde lera ut ur/av spottet och smorde leran uppå (den blinde mannen) emot ögonen. Och Han talade till honom: ”Dra dig tillbaka, tvätta dig in/ner i Siloams damm” – vilket uttyds ’Havande varit (och varande) skickad bort’. Han gick så bort och tvättade sig och kom seende. (Joh 9:6b-7)


Exegeter, evangelister med flera:

(“kollyrion”) ögonsalva. Av kollura, grovbröd. "kollurion", förminskning av detta, ett litet bröd. En välkänd ögonsalva framställdes i samma slags utförande som detta bröd. (Studiebibeln V:581)

Du tillhör kanhända de människor som menar sig kunna se och bedöma allt genom "timlig klarsyn". "Så råder jag dig då att du köper ögonsalva till att smörja dina ögon med för att du skall kunna se!" (Nils Sjöberg "Skattsamlares ägodelar"; Jönköpings-Posten den 23 september 1960)

Bilden af den kvinna han varit på väg att ge sitt lif åt suddades ut af det närvarande och det förgångnas minnen som nu stego fram för honom med underbar tydlighet. Iris ... Liten var hon, och späd. Men hade det icke legat en värld af värme och tillgifvenhet i hvarje hennes blick, hvarje hennes ord. Hur långt borta söka vi icke oftast det som skall binda oss för lifvet, hur lätt skymmes icke vår blick då det gäller att skilja guldet från slaggen! Så länge han behöft se för att se klart. ... "Iris ...", hviskade han återigen. "jag reser inte. Jag stannar här ... för alltid." Då var det som om en hinna dragits bort från hennes ögon. De lyste med en ny, skarpare glans och de sökte nästan med ångest hans blick. "Är det, är det sannt?" Men hon behöfde icke höra hans svar. Hon hade plötsligt förstått att det var sannt och att alla de gångna åren blott varit en väntan till detta djupa som nu slog emot henne och tog henne fången med två starka armar och en röst som med hvarje ord den talade, gjorde henne alltmera viss om att det var sannt, sannt ... (Ivar Bjarne "Efter år ..." s 295; tidningen Hvar 8 dag den 6 februari 1916)

Ganska säkert är att den som lärer villfarelse drifves af lögnens ande. Men - invänder du - det är en stor välmening hos lekmannapredikanterna och jag åtminstone vet med mig själf att jag haft till syftemål med mitt uppträdande själars frälsning. ... (Men) det är icke Guds vilja att jag skall få en falsk öfvertygelse. Vill jag af hjärtat lyda Guds vilja och under ödmjuk bön söker sanningen i hans eget ord, så bevarar han mig från villfarelse och gifver mig nåd att förstå sanningen. Att det kan vara ett slags välmening hos somliga (lekmannapredikanter), åtminstone i början af deras uppträdande, nekas ej. Men finge Herren öppna deras ögon och smörja deras själs ögon med himmelsk ögonsalfva, så måhända finge de se, att det med deras välmening icke varit alldeles helt. Hos mången torde under välmeningen legat dold den trehöfdade afguden girighet, högmod och vällust. (J.P. Magnusson "Bref till en lekmannapredikant från en gammal bonde i Småland" s 13-14; brevet daterat februari 1879)

Du (Herre) gav mig sting efter sting i mitt hjärta, så att jag inte blev tillfreds förrän Du stod klar för mitt hjärtas ögon. Min högmods svullnad lade sig för läkedomen från din fördolda hand, och min själs omtöcknade och fördunklade syn återställdes genom de hälsosamma smärtornas brännande ögonsalva. (Augustinus "Bekännelser" s 131)


Sångarna:

Ej i morgon men i dag finns det tillfälle du har. Öppna ögonen och se, var med, var med och ge. Har du tagit mot Guds nåd, är du rik, då har du råd att med Jesu måttstock ge. Var med, var med och ge. (A Frostenson: Psalmer och Sånger 476:2)


Egna kommentarer och funderingar:

Ögonsalvan ges till Guds barn (jfr 1 Kung 14:3). Lägg märke till kontrasten mellan vad människan förgäves gör i Jer 4:30 och vad Gud ger i Upp 3:18.


Ni har smörjelse från den Helige, och ni 'vet alla'/'har alla kunskap'. (1 Joh 2:20)


Grekiska ord:

engchriô (smörja in) Jer 4:30; Tobit 6:9; Upp 3:18 – Tobit 2:10; 11:8(BA).

kollyrion (ögonsalva) 1 Kung 14:3; Upp 3:18 – 1 Kung 12:24h-i.


Ytterligare studier:

Ps 119:18,130; Ordsp 6:23; Joh 20:29; Apg 26:18; 2 Kor 4:6; Ef 1:18.


Stanley E. Porter "Why the Laodiceans Received Lukewarm Water (Revelation 3:15-18"; Tyndale Bulletin 38 (1987): 143-149.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-21; 2012-06-11; 2015-01-30)

Tillbaka till sidans topp

3:19a Så många som jag – om alltefter omständigheterna – är vän med, överbevisar och uppfostrar Jag.

Ord för ord (7 ord i den grekiska texten): jag så-många-som om-alltefter-omständigheterna (jag)-är-vän-med överbevisar-(jag) och uppfostrar-(jag).


1883: Alla dem jag älskar, dem tillrättavisar och agar jag ...

1541(1703): De jag älskar, dem agar jag och näpser.

LT 1974: Jag fostrar och straffar ständigt alla som jag älskar.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Herren sade till Israel:) “Du skall inte hata din bror (i) ditt sinne. Du skall överbevisa din granne (med) en tillrättavisning. ... Du skall välkomna din granne/nästa som dig själv. Jag är Herren.” (3 Mos 19:17a,18b, Grekiska GT)

(David sade till Herren:) “Du må ej överbevisa mig (i) Din lidelse men/och ej uppfostra mig (i) Din vrede.” (Ps 6:1(2); 38:1(2), Grekiska GT)

(Asaf sade till Herren:) ”Du 'lyfte efteråt'/planterade en vinranka ut ur Egypten. … Granska den här vinrankan. … Låt Din hand bli/komma emot en man vid Din rätta/högra sida och emot en människas son.” (Ps 80:8a,14b,17a eller 80:9a,15b,18a, Grekiska GT; jfr aposteln Johannes' plats i Joh 13:23)

(Psalmisten sade:) “Lycklig en människa som Du – alltefter omständigheterna – må uppfostra, Herre, och ut ur Din lag må Du lära honom.” (Ps 94:12, Grekiska GT)

(Salomo sade till sin son:) “Ringakta ej Herrens uppfostran men/och var ej ’löst ut av’/’trött på’ Honom då du överbevisas, ty den som Herren välkomnar uppfostrar Han.” (Ordsp 3:11-12a, Grekiska GT)

(Salomo sade till sin son:) “En lags bud (är) en lampa och ett ljus, och vederläggning och uppfostran en väg av liv.” (Ordsp 6:23, Grekiska GT)

(Judit sade till Israel: “Kom ihåg) så många ting som det blev/inträffade för Jakob ... som var en herde för Labans får ... , eftersom helt och hållet som (den) där inte ’ficks att glöda’/glödgades ’in i’’/’med syfte på’ (hans) hjärtas pina, och (Herren) inte utverkat rättvisa av oss, emellertid/utan ’in i’/’med syfte på’ ett läggande på minnet piskar Herren dem som närmar sig Honom.” (Judit 8:26b-27)

Då (Gud) uppfostrar i sällskap med fördel/motgång, lämnar Han inte Sitt eget folk helt och hållet i (en plats)/sticket. (2 Mack 6:16b)

(Salomo sade:) “Då (de rättfärdiga) har uppfostrats (i) få/små ting, skall de behandlas väl (i) stora ting.” (Salomos Vishet 3:5a)

(Salomo sade:) ”Ni uppfostras (med) mina ord, och ni kommer att hjälpas/’få hjälp’. (Salomos Vishet 6:25)

(Salomo sade till Herren:) ”Därför överbevisar Du dem som faller vid sidan av enligt/’på grund av’ få/lite, och i dem som missar (Ditt mål) erinrar Du och påminner, för att, då de har ändrats/skiljts från det onda, de må tro emot Dig, Herre.” (Salomos Vishet 12:2)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Enligt/efter (Herrens) myckna/stora barmhärtighet på det här sättet (är) och/också Hans myckna/stora vederläggning/överbevisning.” (Syr 16:12a)

(Jesus, Syraks son, sade: “Herren) överbevisar och uppfostrar och lär/undervisar, och som en herde vänder Han sig intill sin lilla hjord.” (Syr 18:13b)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Överbevisa en vän. Ej någonsin har han inte/kanske gjort (något), och om han har gjort något, må han ej någonsin ’sätta till’/’göra det igen’.” (Syr 19:13)

(Jesus, Syraks son, sade: “Den som fruktar Herren tar emot uppfostran ut ur/av (Honom). (Syr 32:14a)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Om din broder – alltefter omständigheterna – må missa (Guds mål) * (א,* א ,B), dra dig tillbaka och överbevisa honom mellantid/mellan dig och honom ensam/endast. Om han – alltefter omständigheterna – må höra dig, har du vunnit din broder.” (Matt 18:15)

Mose uppfostrades i varje/all egyptiernas vishet. (Apg 7:22a)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

(Jesus sade till judarna:) "Det är (och) har varit (och är) skrivet i profeterna: 'Och alla skall vara lärda av Gud.' 'Varje den'/’var och en’ som har hört från sidan av Fadern och har lärt sig kommer i riktning mot Mig." (Joh 6:45)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) "Jag skall inte låta er vara lämnade föräldralösa. Jag kommer (vänd) i riktning mot er." (Joh 14:18)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Varje (kvist) som för/frambringar frukt, den renar Han, för att den må föra/frambringa mer frukt.” (Joh 15:2b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Ni är Mina vänner, om – alltefter omständigheterna – ni må göra de ting Jag ålägger er.” (Joh 15:14)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) "När – alltefter omständigheterna – Den där, sanningens Ande, må komma, skall Den visa er vägen i * (א*) sanningen."

(Jesus sade till Sina lärjungar:) ”Fadern själv är vän med er, eftersom ni har varit (och är) vänner med Mig och har trott (och tror), att Jag kom ut från sidan av Gud.” (Joh 16:27)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

ca 2000 - ca 1950

(Elengchô överbevisa) betecknar inte bara tuktan och aga utan den form av tuktan som påverkar en människa till att se sina fel och erkänna dem. Det betyder inte att man grälar på vederbörande, men att man talar till honom på ett sådant sätt att uppförandet blir förbättrat. Guds tuktan är inte så mycket straff som fastmer upplysning. (Studiebibeln s IV:785)

Gud vill fostra oss för ett högre liv och en högre värld. Han vill ge vårt liv evighetsperspektiv. (Thor Bernving "Förtroende och ansvar"; Jönköpings-Posten den 18 oktober 1969)

Fröken Bock ... kom för att söka platsen (som hembiträde). ... "Jag hoppas ni tycker om barn, fröken Bock, det gör ni väl?" (sa Lillebrors mamma). "Ja, om dom är väluppfostrade", sa fröken Bock och spände ögonen i Lillebror. Om igen såg mamma så där förlägen ut. "Inte vet jag om Lillebror är så väluppfostrad precis", mumlade hon. "Men det blir han", sa fröken Bock. "Vänta bara, jag har haft hand om barn förr." ... Mamma verkade ... lite betänksam. Hon smekte Lillebror över håret och sa: "När det gäller honom här brukar det gå bäst med vänlighet." "Men det hjälper inte alltid, har jag märkt", sa fröken Bock. "Barn behöver en fast hand också." ... (Fröken Bock) bestämde att hon skulle kallas 'husföreståndarinna' och inte 'hembiträde'. ... Pappa kom hem från kontoret just då, och mamma presenterade: "Vår husföreståndarinna, fröken Bock!" "Vår husbock", sa Lillebror. Sedan skuttade han ut genom dörren så fort han kunde. Efter kom Bimbo vilt skällande. (Astrid Lindgren "Karlsson på taket flyger igen" s 47-50)

Uppfostran i vidaste mening är den medvetet kontrollerade process, genom vilken man söker åstadkomma förändringar hos individen, direkt eller indirekt genom den eller de grupper han tillhör. Uppfostran börjar vid födelsen och fortsätter hela livet igenom. (Torsten Husén "Pedagogisk psykologi" s 22; Uppfostran och undervisning i det moderna samhället)


ca 1950 - ca 1900

All äkta kultur arbetar slutligen på lång sikt. På lång sikt arbetar ock all uppfostran. På än längre sikt arbetar kyrkan. ... I den mån statsmakten vill draga in det andliga livet under sitt inflytande, bruka det för sina syften, inträder en dödlig risk som kanske tydligast visar sig på uppfostrans område. Ordet statsborgerlig uppfostran har blivit en paroll med tvetydig och farofylld klang. (Manfred Björkquist "Från storstad och stift" s 11; tal vid öppnandet av Stockholms stifts första stiftsmöte den 9 maj 1943)

Hebreerbrevets författare säger: "Det är till eder fostran, som I fån utstå lidande. Gud handlar med eder såsom med söner. Ty var finns den son som icke blir agad av sin fader? Väl synes all aga för tillfället vara icke till glädje utan till sorg, men efteråt bär den en fridsfrukt, som är rättfärdighet." Så är lidandet Guds mäktigaste medel till vår fostran. Vi veta ock, huru lidandet kan förvandla en människa och komma ett hårt hjärta att vekna, så att det i sinom tid öppnar sig för Gud och blir fyllt av hans frid. (Philip Assarsson "Lidandet oundviklighet och uppgift"; kommentar till Jak 5:13; Jönköpings-Posten 1940-02-09)

Alltsen Platons och Aristoteles' tid har opinionen svängt mellan deras ståndpunkter i pedagogiken. Sokrates låtsade sig åtminstone tro att man kunde göra en bra människa av vem som helst och Platon underskattade också anlagens betydelse, som Aristoteles däremot hade så god blick för. I all synnerhet under s.k. upplysningstider har man trott för mycket på kunskapens och uppfostrans makt, men även andra riktningar ha kunnat skatta åt sangvinismen. Fichte t.ex. lika mycket som Rousseau - han trodde sig ju kunna på 25 år omdana sin nation. Nu senast ha vi under (artonhundra)åttitalet och i samband med darwinismen haft en mycket frejdig syn på uppfostringssträvandet. Mendelismen sätter så in med ett våldsamt bakslag, och naturligtvis ha vi låtit överrumpla oss och synas vara på väg till en motsatt ytterlighet. Många tyckas benägna att kasta yxan i sjön och överlämna åt arvsanlagen att föra spelet. ... (Men) man glömmer i första häpenheten att förvärvade egenskaper på ett annat sätt än genom blodsarv kunna överföras på barnen, nämligen genom tradition. Ordentlighet kan ärvas, sanningskärlek och ambition kunna ärvas, liksom motsatserna härtill - allt genom tradition. (Hans Larsson "Mendelismens filosofi" s 25-26,28)

När ett barn födes i ett civiliserat samhälle, så födes det med rättigheter, emedan samhället väntar på att få utkräva skyldigheter av den nyfödde när tiden är inne. Barnet har rättighet till föda och elementär uppfostran, och samhället skall föda och uppfostra barnen, vilkas föräldrar genom nöd eller slarv äro förhindrade att göra det, ty även om föräldrarna äro slarvar skall barnet icke straffas därför. Men då livet är ett stadion, där tävlan äger rum, böra alla vara lika rustade vid starten. Detta sker bäst i bottenskolan, obligatorisk och en enda för alla, där elementen meddelas gratis. Läsa, skriva och räkna heta nycklarne till allt vetande, ty med dem kan man sedan själv lära sig resten som finns att köpa i boklådan. Den som har råd och lust att inhämta mera må göra det, men därmed skall icke följa någon rang eller andra privilegier än den att var man kommer på sin plats. (August Strindberg "Människans Rättigheter i ett civiliserat och kristet samhälle" s 181; Social-Demokraten 1912-01-22)

Någon hördes yttra att "pojkar skola ha stryk orättvist ibland för att vänja sig vid livets orättvisor". Han menade väl icke så befängt, utan antydde bara att det går till på det sättet hela vägen igenom. Men när allt annat skrider framåt borde ju den offentliga uppfostran göra framsteg i riktning mot upplyst humanitet, och man har verkligen inrättat befattningen pedagog med det nya ämnet pedagogi. Och man får väl antaga, att de som välja banan ha studerat barnets själsförmögenheter komparativt, jämförande dessa med de fullvuxnas, så att en rättvis proportionalism kan finna tillämpning vid minderåriges behandling, och så att brott och straff avvägas samvetsgrant, och icke med tummen. (August Strindberg "Icke för Skolan utan för Livet" s 167; Afton-Tidningen 1911-06-17)

I hemmen sitta nog gamla föreställningar kvar, om fordringar på det absoluta; den absoluta lydnaden, den absoluta tystnaden, de absolut rena fingerna som dock måste hantera mindre rena saker. Den första stämman jag hört höjas för "Barmhärtighet mot barnen!" förnam jag i sista häftet av Hälsovännen, som utges av människovännen och Barnens Vän, Barnläkaren Dr Henrik Berg. Han har icke skrivit den artikeln själv, men han har låtit trycka den. (August Strindberg "Andra Tider" s 161-162; Afton-Tidningen 1911-05-27)

Sedan 1896 kallar jag mig kristen (se Inferno). ... Endast genom religion, eller hoppet om ett bättre, insikten om livets innersta mening såsom prövotid, skola, kanske tukthus, är det möjligt att draga livets börda med lagom resignation. Inseende de yttre livsvillkorens relativa värdelöshet, då man lever i hopp och tro, erhåller man detta moraliska mod som den gudlösa aldrig får, att försaka allt, lida allt för att följa en kallelse, sjunga ut, då andra tiga. (August Strindberg "Tal till svenska nationen" s 15; Religion; Social-Demokraten 19 juli 1910)

"God dag, min fru, jag ser, min fru, ni lillan har i famnen." O ja, min fru, o ja, min fru, jag smäller henne nu. Oj, oj, oj, oj, oj, oj, ett sånt besvär man har att smälla och smälla och smälla lillan sin. ... "God dag, min fru, jag ser, min fru, ni lillan har i famnen." O ja, min fru, men snart, min fru, så lär hon sig att gå. Oj, oj, oj, oj, oj, oj, ett sånt besvär man har att lära och lära och lära lillan sin. ... "God dag, min fru, men säj mej nu, nog blir ni trött på lillan?" O nej, min fru, o nej, min fru, nej aldrig i min dar. Ni ser ju, ni ser ju att visst besvär man har, men lillan, hon är ju det käraste jag har. (Min Skattkammare I s 117; Barnen leka "Mamma och barn"; Alice Tegnér efter tyskan)

När Zachris blivit ensam om natten efter gästabudet med dödsdansen föllo hans tankar in i en ny riktning. ... Gossarne skulle genast sätta ut i ... ja vad? De kunde icke skriva och räkna, de visste icke uppföra sig bland människor. Deras fria uppfostran var kanske ett misstag; att de fått deltaga i backanalerna var nog inte så klokt; att de utpuffats som snillen, att de fått springa i teaterlogerna, interviewats och biograferats i tidningarne hade nog ingivit dem alltför höga tankar om sig själva; men vad skulle de bli? Studentexamen fordrades till allting, och de här hade icke folkskolebildning ... (August Strindberg ”Svarta fanor” s 160)

1904 September 3:e. Lifvet är så rysligt fult, vi menniskor så afgrundaktigt onda, att om en författare skulle skildra allt hvad han sett och hört kunde ingen stå ut att läsa det. Det finns saker som jag mins mig ha sett och hört, hos goda, aktningsvärda, omtyckta menniskor, men som jag strukit ut, aldrig förmått mig omtala, och icke vill minnas. Uppfostran och bildning tyckes bara vara masker på djuret, och dygden förställning. Det högsta vi komma till är att dölja uselheten. (August Strindberg "Ockulta dagboken" s 211)


ca 1900 - ca 1885

Vill Ni nu gifva mig hvar sin julklapp: ett löfte hvar och en som Ni försöker hålla så godt Ni kan. Karin: att icke i onödan reta menniskor med öfvermod och motsägelser, och att icke förtrycka syskonen. Greta: att väga sina ord och ej vara alltför känslig. Hans: att lägga band på sitt hastiga lynne. Ser Ni hade jag kunnat allt detta, hade lifvet varit mig och Er drägligare. Lifvet är en svår konst och måste läras. Jag kunde det ej; och jag hade alla Era fel, men saknade äfven Era förtjenster. Det är således ingen predikan jag har rätt att komma med, endast en bön! för Er egen skull! Och nu önskar jag Er en god jul, väntande några rader från Greta och Hans också. Håll så frid med hvarandra och andra. (August Strindberg "August Strindbergs brev XII dec 1896-aug 1898" s 228-229; brev 4 dec 1897 till barnen Karin, Greta och Hans Strindberg)

Läs Jobs Bok! "O, säll är den man som Gud straffar!" Detta är rena allvaret, och betyder väl: Gud bryr sig om honom. De andra låter han hållas i uselheten. Och detta: "Job dricker förödmjukelser som vatten." Han har förstått afsigten med förödmjukelserna och är stolt öfver att vara föremål för uppmärksamheten samt visar med gladt mod hur han kan svälja. Jeremias är äfven sublim: "O, jag har nästan glömt hvad lycka är!" Ja det har jag. (August Strindberg "August Strindbergs brev XI maj 1895-nov 1896" s 289; brev 23 juli 1896 till Torsten Hedlund)

"Jag minns att far började undervisa eller rättare sagt slå mig då jag ännu inte var fem år", (sade Laptjev till Julia). "Han slog mig med ris, drog mig i öronen, slog mig på huvudet och varje morgon då jag vaknade tänkte jag först av allt: skall han slå mig idag? Man förbjöd mig och (min bror) Fjodor att leka och göra odygd, vi måste gå i ottesången och den tidiga mässan, kyssa präster och munkar på hand och läsa böner hemma. Du är ju religiös och tycker om allt det där men jag är rädd för religionen och när jag går förbi en kyrka så kommer jag ihåg min barndom och känner mig kuslig till mods. När jag var åtta år tog de mig redan med till magasinet, jag arbetade som en vanlig springpojke, och det for jag illa av därför att här slog de mig nästan varje dag." (Anton Tjechov "Tre år" s 52)

Det unga släktet ville icke lyda varken far eller mor, ännu mindre främmande personer. Förgäves försökte Uffka skrämma dem med helvetet. ... Föräldrarne piskade dem, men gossarne satte eld på stugor och höstackar och rymde till skogs. ... (Lasse) hade en annan metod, som han sparade i det längsta, emedan han själv ogillade den både för dess naturvidrighet och omänsklighet, då han ju som ung genomgått samma kur, vars minnen ännu spökade för honom såsom det ohyggligaste han upplevat. Varje by skulle hålla ett straffrum, där barnen under sex år hållas instängda och varje dag under halv svält och med pisk av käpp vänja sig vid slaveri, och genom att år ut år in höra helvetesläran och en ny moral, som Lasse och Uffka uppfunnit, småningom få innötta i sig den vördnad och lydnad de icke av naturen voro skyldiga sina herrar. ... De, som ljögo bäst och voro mest falska, kallades snälla barn och fingo pepparkakor och honungskakor; de som talade sanning och voro ärliga fingo pisk och blevo utan mat. Därmed var grunden lagd till uppfostran. (August Strindberg "Svenska öden och äventyr 2" s 93-95; novellen "De lycksaliges ö" från 1890)

När jag accepterade Bonniers anbud och ingick på strykningar trodde jag det gällde grofva ord. När jag nu ser att det gäller förvandla min sanna skildring (Hemsöborna) till en falsk idealistbok för magasinsbokhållare och afkönade fruntimmer, så återtar jag anbudet, och bemyndigar jag dig att antaga Looströms anbud på 2,100 kronor, återlemnande Bonnier de 2000 och behållande de 100. Detta är mycket enkelt! Looström får stryka i samråd med mig när jag kommer till Stockholm! För öfrigt är han ej så oförskämd ändock som Bonnier och vill familjen Bonnier uppfostra ynglingar så få de göra det; jag är en medelålders man och ställer mig ej under en sådan smutsig uppfostrare som Herr B. (August Strindberg "August Strindbergs brev VI aug 1886-jan 1888" s 289-290; brev 29 okt 1887 till Axel Strindberg)

Vår pedagogiske Luther vänta vi ännu på. ... jag har i skolfrågor öfvergått till Calvinska åsigter och tror, att de barn, som äro bestämda att lära något, de kunna ej ens den sämste lärare förderfva, de andra deremot kan intet nådens solsken verka på. Lefve fatalismen den är bra bekväm, mitt öde är att vara kättare, men om man skulle döma mig för hvad jag tror på, så finge man ett fasligt göra. ... Jag hinner ej mer. Det är åtskilligt i mitt bref som ej är kungsord, men som sagt jag känner det så nu. (Selma Lagerlöf "Brev 1 - 1871-1902" s 21-22; brev 18 sept 1886 till seminarieklasskamraten Emilia Rydberg)

"Ni (guvernant) ... är mycket belåten med den där pojkens uppförande (härvid visar Sjilin med en tragisk gest på sin son Fjodja), ni är förtjust i honom, under det att jag ... jag riktigt känner mig uppprörd, när jag tänker på honom." Fjodja, en sjuårig pojke med blekt och sjukligt utseende slutar att äta och slår ned ögonen. ... När (fadern) går förbi den gråtande Fjodja, stannar han och säger med stolt tillbakakastat huvud: "Efter vad som här förefallit har du din frihet, och jag skall inte vidare lägga mig i din uppfostran. Jag tvår mina händer. Hoppas du ursäktar, att jag i egenskap av far ville dig väl och därför besvärade dig och dina uppfostrare. På samma gång ber jag att en gång för alla få avsäga mig allt ansvar för ditt framtida öde." ... Då (Sjilin nästa morgon) kommer in i matsalen för att dricka sitt kaffe, stöter han på Fjodja, som vid åsynen av fadern reser sig upp alldeles konfys. " ... Vad har du för nytt att berätta?" (säger Sjilin). "Men så kom då hit, din träbock, och ge pappa en puss!" Blek och med allvarlig uppsyn går Fjodja fram till fader, trycker sina självande läppar mot hans kind och sätter sig tyst på sin plats igen. (Anton Tjechov "Familjefadern" s 99,103)

Här (i barnstugan) äro nu de barn upptagna, vilkas mödrar ha sökt självständigt arbete. Dibarnen besökas av mödrarne två gånger om dagen och hämtas om aftonen för att sova hos modern. Den gamla ingrodda föreställningen, att barnet i de tidigaste åren behöver moderns ständiga närvaro tyckes, efter vad här visar sig, vara ogrundad - något, som man redan fått fullt bevisat genom exempel från de många "oäkta" barnhushittebarn, som blivit dugliga och framstående medlemmar i samhället. Här ligga de minsta i sina vaggor av järn. På ett läger av havrekli, löst utbrett på bottnen av vaggan, ligger ett överdrag som lätt kan avlyftas, när de fuktiga delarne av klilägret skola avlägsnas. Detta är den renligaste av alla barnsängar. Men vad som förvånar en mest är att de små så hastigt ha kunnat vänjas till en i viss mån självständig tillvaro utan modern. De gråta under de första dagarne, men vänja sig snart vid sköterskan, och vi sågo med förundran, hur de minsta vaknade och blevo liggande stilla utan att skrika för att bli tagna opp. Dessa småttingar hade redan gjort en värdefull livserfarenhet: att man inte kan få sin egen vilja fram i allting och allraminst genom skrik. Hittills har man ju trott, att barnets skrik tydde på tillstånd av smärta, vars orsak strax borde avlägsnas. Vem vet, om icke detta kelande med att tillfredsställa alla den lillas önskningar har alstrat de höga fordringar på livet, som sedan göra människorna så olyckliga vid minsta motgång. Kanske att denna ömma modersomsorg ger den unga helt falska föreställningar om livet, och att det är i vaggan de "ideala kraven" uppammas. Förståndiga ammor ha blott genom bestämdhet och godhet i förening uppnått sådana resultat med dessa små, att de falla i sömn och vakna upp utan gråt, vänta utan otålighet tills de få mat. Ett- och tvååringarna äro så förståndiga, tack vare självhjälpsmetoden, att de i kinkiga fall sköta sig själva. Därjämte ha de genom ständigt umgänge med andra barn, som icke äro förenade med dem genom släktskap, lärt att begränsa sin frihet gentemot andras. Den som vill ha fred får hålla fred och icke rusta sig till krig. De ha lärt att inte knuffa undan varandra, inte retas med varandra. De utbildas redan från första stund för samhället i stället för att leva barnets osjälvständiga tillvaro, som fasthängandet vid föräldrarne eller vantrevnad skapar och som man sedan ej kan bota annat än med våldsamma medel. Kort sagt, barnen tyckas vara raska och förnöjda, om än icke så muntra som andra barn. De voro redan tämjda för samhället. Redan! Men det är sant, vi skola ju tämjas. . . . Vi komma in i en skolsal. . . . Gossar och flickor sitta i samma skolsal alla klasser igenom ända upp till de sextonåriga. Och skolans föeståndare försäkrade, att det icke medförde några olägenheter. Barnen vänja sig att anse varandra som syskon. Många äktenskap hade redan ingåtts mellan skolkamrater härifrån, och att valet skett med omsorg kan man väl hoppas, då en grundlig, mångårig bekantskap gått före giftermålet. Kroppsstraff var förbjudet. Belöningar och straff utdelades av utskott, vilka valdes bland lärjungarne själva och tid efter annan drogo sig undan för att som jury överlägga och döma kamraterna. Detta är ett stort steg framåt i social uppfostran. (August Strindberg "Familistären i Guise" s 230-231,235-236; Politiken 1885-11-02 - 1885-11-14)

Jaså Ni har sett lifvet i hvitögat! - Ni tyckes vara en "ny" menniska af rätta sorten och redan säker i verldsåskådningen! Ni är då lyckligare än jag som oupphörligt får romantiska vapörer. Kan snart nog stryka ett streck öfver allt hvad jag skrifvit (utom bitar i Röda Rummet). Och så blir jag sentimental när de tar heder och ära af mig. Det är också gammalmodigt, ty den som går ut på offentligheten, den får säga farväl åt allt! ... Isolering är bra en tid, men duger ej länge! - Ni skall bo i en stor pension bland mycket utländingar (inga Skandinaver!) Det är uppfostran. Och läsa en utländsk tidning hvar dag! (August Strindberg "August Strindbergs brev V 1885-juli 1886 s 5-6; brev 1 jan 1885 till Verner von Heidenstam; uttrycket "ny" människa - i betydelsen en person med en socialistisk inställning och naturvetenskaplig världsåskådning utan "romantiska vapörer" - hade Strindberg vid denna tid upptagit från Tschernyschewsky)


ca 1885 - ca 1875

Är du viss på att s. k. uppfostran är ett godt! Det ställer våra anspråk på lifvet högre och gör oss dåliga. Jag tänker icke ge mina barn annan uppfostran än ett lefvande språk, ty de skola bli Européer. Sedan får jag göra läroböcker åt dem! ... Jag tror icke vi få uppfostra våra barn för vårt nöje eller våra planer. Här komma förfärliga tider för kulturmenniskan, ty alla börja "förenkla" sig. Lyxmenniskor bli onödiga, och komma att gå under. Jag tänker uppfostra mina barn med tanken på deras framtid, icke min. Starka kroppar, starka viljor, icke förakta något arbete! Vet du vad din dotter skulle få lära för otyg här i Schweitz? Rutten kristendom dan i ända; räkna benen på loppor och sjöborrar; namn på oljefärgsmålare, tre språk (och icke kunna något), räknesätt som endast landtmätare och jernvägsingenjörer begagna; ändlösa register på kungar och drottningar! O. s. v! Jag kan icke göra om min person, men mina barn skall jag börja med. (August Strindberg "August Strindbergs brev IV 1884 s 318; brev 5 sept 1884 till brodern Axel Strindberg)

(Utvecklingen) går genom återfall ... framåt. ... Vi kunna få recidiv, Mäster Olof, Luther, Darwin, Kant alla ha fått recidiv - ty vi äro som individer eländiga och samhället (denna Jesuiterorden stiftad af Öfverklassen) piskar oss till recidiv, uppfostran är som gammal syfilis, den slår upp sina sår när vi ej ana det! (August Strindberg "August Strindbergs brev IV 1884" s 204; brev 9 juni 1884 till Carl Larsson)

Jag såg en gång en fårahjord, som såg mycket uttröttad ut, och likwäl dref herden den framåt, såsom jag tyckte, på ett ganska hårdt och obarmhertigt sätt; och då den en gång stannade för att dricka ur en bäck wid wägkanten, så lät han sina hundar jaga den derifrån, endast drifwande den framåt så hastigt som möjligt. Jag tyckte att det var illa handlat af herden. Men snart såg jag herden stanna med sin hjord framför ett par wackra portar, och fåren släpptes in på det friskaste gröna bete, befuktadt af en klar källas friska watten. Då förstod jag, att mitt omdöme warit förhastadt; att herden icke warit omild emot sina får, när han hindrade dem att dricka af det orena wattnet wid sidan af wägen, utan att han endast bewarat dem ifrån det som war skadligt, för att leda dem till något mycket skönt. – På samma sätt med den himmelske Herden; Han är stundom nödsakad att göra oss smärta, när Han leder oss hem till de ljufliga betesmarkerna i Fadrens rike. (D.L. Moody ”Stor glädje 1” s 188-189)

Äfven kristendomen har sin pessimistiska sida. Jesus förklarar, att hvarje dag, som vi upplefva, har så fullt upp af bekymmer och lidanden, att vi göra orätt i att öka dagens börda med att ängslas äfven för morgondagen. Men här förenar sig äfven den starkaste och ljusaste optimism. Söka vi under bön och plikttroget arbete först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall äfven allt detta andra falla oss till; inskränka vi blygsamt och ödmjukt våra egna anspråk på lifvet, taga vi tacksamt som oförtjänt gåfva emot den glädje som bjudes oss, och se vi i vårt arbetes frukter ingenting annat än medel att minska världseländet, att spisa den hungrande och kläda den nakne, då skall det också visa sig, att ängslan för morgondagen var för oss människor en lika onödig sorg som hon skulle vara det för liljorna på marken. . . . De yttre orsakerna till vårt elände kunna inom vidsträckta gränser upphäfvas genom ett samfäldt broderligt arbete människorna emellan; den inre faktorn, d.v.s. den intryck emottagande själen, kan genom ödmjukhet, tålamod och insikt i det illusoriska uti sträfvandet efter sinnesfröjder härdas mot bekymmer och umbäranden och på samma gång göras barnsligt känslig för de glädjeämnen, för allt godt och skönt, hvarmed den himmelske fadern smyckat sin store barnkammare. Hvad som sedan återstår af bekymmer och plågor, af naturnödvändig och själsnödvändig smärta här i jordelifvet, det hafva vi att betrakta i ett högre ljus, som en faderlig tuktan, som har sina höga ändamål, som en hänvisning till en högre tingens ordning, mot hvilken vi hafva att utveckla oss, som en vägledning fram emot de nya himlar och den nya jord, på hvilken rättfärdighet bor. (Viktor Rydberg "Leibniz' teodicé och den Schopenhauer-Hartmannska pessimismen" s 193-194; föreläsningar i Göteborg höstterminen 1877)

När vintern kom, blev tillvaron i hemmet outhärlig. Varenda kväll fick Nana sitt vanliga kok stryk. När fadern var trött på att slå henne, gav modern henne örfilar för att lära henne att uppföra sig ordentligt. Och ofta blev det allmän kalabalik. Så snart den ene av föräldrarna slog henne, tog den andra hennes parti, med påföljd att alla tre till sist rullade runt på golvet mitt ibland sönderslagna tallrikar. (Emile Zola "Krogen" s 471)


ca 1875 - ca 1850

Jag har upptäckt en tryckeripojke som kan göras något af! ... Han är barnhusbarn alltså utan föräldrar; eger visserligen fosterföräldrar som nog vilja men ej kunna hjelpa honom. ... Han är beläst ovanligt för sina år; qvick och framför allt vaken. Jag kan icke underlåta att finna stort behag vid tanken på att liksom få öfverflytta sig sjelf uti en annan att uppfostra ett barn utan att vara gift, att inplanta sina åsigter i ett ungt sinne, att få följa med en utveckling, se hur första tacksamheten förgår och sjelfständigheten tar ut sin rätt - o. s. v. Pojken skall uppfostras till en fri man i ungdomliga åsigter ... och jag önskar bli i fars ställe, tills vidare, hvilket man ej må neka mig. (August Strindberg "August Strindbergs brev I 1858-1876" s 130-131; brev i december 1872 till nationskamraten i Upsala Stockholms nation Eugène Fahlstedt)

"Nils Nilsson, arbetskarl", den grundlige samhällsomstöparen, knogar långsamt, men ihärdigt med att fullgöra sin "Slutlikvid med Sveriges lag". . . . Nils Nilsson indelar sitt samhälles medlemmar i två klasser: de fria och de ofria. Till den senare höra straffångarne och det uppväxande släktet. För detta senare har vår världsomstöpare uppgjort sin egen uppfostingsplan, af hvilken synes framgå, att ett kommunistiskt samhälles ungdom tarfvar mycket sträng tukt. Först genomgås en småbarnsskola, så en förberedande skola, därefter en yrkesskola, i hvilken sistnämnda de blifvande kuggarne i Nils Nilssons samhälls-maskineri slutfilas. Nils Nilsson lägger mycken vikt på att hos svennen och ungmön inskärpa blind lydnad. "Äfven en till sin grund obegripen förmansbefallning måste eleven läras att åtlyda", säger han, och han rosar en sträng militärisk uppfostran som särdeles lämplig ej blott för krigets ändamål, utan ock för det hvardagliga medborgerliga lifvets. Enär "arbetets organisation" kräfver en viss yrkeskunskap af hvarje människa, men lärjungen enligt Nils Nilsson är oförmögen att utransaka sina egna böjelser och allting måste rättas efter kretsens tarf, går det icke för sig, att lärjungen själf eller hans föräldrar få välja hans framtida yrke, utan tillkommer detta kretshöfdingen. När ynglingen till sist genomgått denna lärokurs, förklaras han fri. Men Nils Nilsson skiljer uttryckligen mellan fri och myndig. Myndig blir icke ynglingen af det skäl, att alla medborgare i Nils Nilssons samhälle äro omyndiga. "Ty", säger han, "kretsen, som sörjer för individen, bestyrer ock förvaltningen af hans egendom, om och när så behöfves." Med individens egendom menar Nils Nilsson endast lösöre-egendom, som han kan ha skaffat sig genom öfverskottsarbete på fritimmar. All fast egendom tillhör kretsarne, som äro rikets ende kapitalister, arbetsgifvare och arbetsordnare och de ende, som ha rätt att taga arf efter individerna. För öfrigt är all arfsrätt och testamentsrätt upphäfd. (Viktor Rydberg "Nils Nilssons 'Slutlikvid med Sveriges lag'" s 353,357-358; Göteborgs Handelstidning 11 juni 1872)

Barnen (i Calcutta) på den tiden (omkring år 1870) fick inte ta del i de vuxnas nöjen, inte ens på avstånd. Om vi var djärva nog att närma oss fick vi höra: "Ge er i väg! Gå och lek!" Men om vi pojkar stojade så mycket som man måste när man leker, kunde det låta: "Håll er lugna!" Inte så att de vuxna själva på något sätt lät sina nöjen och samtal försiggå i stillhet. Då och då kunde vi stå i utkanten av deras högljudda glädjeyttringar och bli liksom överstänkta av det yrande skummet från ett vattenfall. ... På den tiden var vuxna och barn lika strängt åtskilda som män och kvinnor i sina särskilda våningar. Sången och dansen fortsatte i skenet från salongens ljuskronor, männen blossade på sina hookah-pipor, och familjens kvinnor brukade ta med sig betel-skrin och sitta i halvdunklet bakom sin skärm. De besökande damerna samlade sig i dessa undangömda hörn, och där viskades ivrigt om intimt familjeskvaller. Men vid den tiden var vi barn i säng och låg och lyssnade när våra tjänstepigor Piyari eller Sankari berättade sagor för oss - "I månskenet låg som en utslagen blomma ..." (Rabindranath Tagore "Min barndom" s 24-25)

Vad aga och kors du behöver skall du även få, precis så mycket som du behöver. Måste Gud slå, så slår han; men han slår icke av hjärtat. O huru gärna vill han icke slippa att aga sina barn, om de tålde vid det! Kunde en moder bara slippa att tukta sitt barn, så såge hon ingenting hellre. Men när hon behöver slå sitt barn, så slår hon det för att hjälpa det ifrån en vanart. När en fiende slår, så gör det honom gott, ju mer det svider av hans slag. Men så slår icke Herren. (P. Waldenström "Den gode herden"; kommentar till Ps 23; predikan hållen Värmlands ansgarieförenings konferens i Filipstad år 1870; Jönköpings-Posten 1928-11-09)

På 1850- och 1860-talen måtte kunskapen om barnets verkliga själsförmögenheter ha stått mycket lågt, ty uppfostran i skolan syntes vara till icke alls för livet, knappast för skolan. Föräldrar skickade barnen i skolan för att bli av med dem; lärarne togo emot dem, för att de icke kunde undvika det, och för att de ju måste leva. Utom läroämnena tränades man till Lydnad, Påpasslighet, Uppmärksamhet och Flit. Olydnad eller trots vågade ingen 9-åring praktisera, ty "då blev man ihjälslagen". En tradition levde ännu i läroverket om en ihjälslagen liten gosse; om lärarens degradering, men bibehållande i tjänsten - han syntes ännu i högre klasserna, alltid gråtande, som vi trodde av sorg över den hemska tilldragelsen, vilken kunnat bero av annat än grymhet. Men att lyda order är icke så lätt för ett barn, om ordern är orimlig. En yngling i värnpliktsåldern kan stå absolut stilla i vilken ställning som helst, men ett barn kan icke sitta absolut rak, eller absolut stilla, ty hans benstomme är icke fast ännu; han tröttnar snart och måste byta ställning som den sovande i bädden. Hans huvud gör ofrivilliga rörelser för att söka vilan, hans ögon tröttna av att stirra på lärarn, vars vita ansikte slutligen försvinner när det svartnar för ögonen av överansträngning. . . . Vad lärde 9-åringen av detta, för livet? Jo, han fick den tidiga uppfattningen, att livet var ett helvete och människorna, synnerligast lärarne, voro djävlar, och till denna mening ansluter sig Swedenborg också! (August Strindberg "Icke för Skolan utan för Livet" s 167-168; Afton-Tidningen 1911-06-17)

Det var visst 1857, eller 54 år sedan jag gjorde inträde i (Klara skola). Vad som sedan hände och hur barnen där behandlades, har jag lyckligtvis skildrat förut, så att den smärtan är över. Men i detta hus fordrade fullvuxna lärare, själva fulla av ofullkomligheter, det absolut fullkomliga av ofullkomliga människobarn. Från detta Inferno hördes förtvivlans, skammens och smärtans jämmerskrik ända ut på gatan, och dagen i ända. Alltid oförtjänt, ty ingen vågade företaga något olagligt, utan tortyren begagnades för s.k. överlästa läxor. Läxorna voro överlästa, ofta förhörda och godkända hemma, men det fanns nio-åringar som icke kunde lära sig läxor. De voro så skapade. Och därför misshandlades de! (August Strindberg "Andra Tider" s 161; Afton-Tidningen 1911-05-27)

(Fritiofs) far dog tidigt ifrån honom, och sedan lämnades han i händerna på en mor, två systrar och några tanter. ... Han låg i samma rum som systrarne, lekte deras lekar, badade tillsammans med dem, och ingen tänkte på att han var av annat kön än flickorna. De äldre systrarne togo också snart hand om honom och blevo hans läromästare och tyranner. Han var en ganska stark gosse, men utsatt för så mångas ömhet blev han så småningom bortklemad och hjälplös. En gång gjorde han ett försök att komma ut med statfolkets gossar. ... Fritiof var lycklig som utsluppen ur ett fängelse. ... När han kom hem mot aftonen var det stor uppståndelse i huset. Modren var orolig och bedrövad, samt visade oförställt sin glädje att se honom hemma igen, men ogifta tant Agata, fruns äldre syster, som var herre i huset, var rasande. Det var ett brott att icke tukta honom. Fritiof förstod ej vari brottet bestod, men tant sade att olydnad var ett brott. Fritiof invände att man aldrig hade förbjudit honom leka med statbarnen, och det hade man ej heller, ty något sådant var aldrig satt i fråga. Men tant stod vid och i modrens åsyn tog hon gossen upp på sitt rum för att ge honom risbastu. Han var åtta år och ganska vuxen. ... Han fick aldrig gå ut, utan att någon klädde på honom, och han hade så många yllehalsdukar att han icke visste vilken han skulle ta. Smög han sig ut, så var det alltid ett skrikande från fönstren att han skulle komma upp och ta något på sig. (August Strindberg "Giftas II" s 175-176; Barnet)

Tre trappor upp i stora byggningen vaknade kryddkrämarens och tjänstekvinnans son till självmedvetande och medvetande om livet och dess plikter. Hans första förnimmelser så som han sedan erinrat sig dem, voro fruktan och hunger. Han var mörkrädd, strykrädd, rädd för att göra alla till olags, rädd att falla, stöta sig, gå i vägen. Han var rädd för brödernas nävar, pigornas luggar, mormors snubbor, mors ris och fars rotting. Han var rädd för generalens kalfaktor, som stod ner i farstun med pickelhuva och fascinkniv, rädd för vicevärden, när han lekte vid soplåren på gården, rädd för justitierådet, som var värd. Över honom maktägande med privilegier, från brödernas åldersprivilegier upp till fadrens högsta domstol, över vilken dock stod vicevärden som luggades och alltid hotade med värden, vilken mest var osynlig, emedan han bodde på landet och kanske därför var den mest fruktade. Men över dem alla, till och med över kalfaktorn med pickelhuvan, stod generalen, mest dock när han gick ut i uniform, med trekantig hatt och plumager. Barnet visste ej hur en kung såg ut, men han visste att generalen gick opp till kungen. Pigorna brukade också tala om sagor om kungen och visade kungens markatta. Modern brukade även förestava aftonbönen till Gud, men något redigt begrepp om Gud kunde han ej få, men han måste nödvändigt stå högre än kungen. (August Strindberg "Tjänstekvinnans son - En själs utvecklingshistoria 1849-1867" s 8-9)

En gosse, av förnäm börd och rikt hus, med svag kropp, ömtåliga känslor, blev (på 1850-talet?) så upprörd när han såg andra slita spö, att han fick anfall av hysterisk gråt, och själv därför höll på att bli spöad. Hans finaste känslor hånades, men han förmådde icke bepansra sig med en anlagd råhet som de andra. Så gick han till sin farmor, en fin gumma från ancien régime och beklagade sig, hotade gå i sjön eller till sjöss. Farmodern säger: "Kom till mig, du; jag skall försvara dig!" - sagt och gjort! Gossen stannade en dag hos den gamla och fick se tavelböcker. Han följde hennes råd, litande på hennes auktoritet, och var därför relativt oskyldig. Men så kom det! Skolka skolan var relegation, vanära för hela livet. Förvandlingsstraffet var spöslitning - i faderns närvaro inför klassen. - Det var en ryslig scen! Först ett inkvisitoriskt förhör, där gossen icke vågade anföra något till sitt försvar; icke tala om de råa scener han icke tålde vid, icke anföra farmodrens motivering, det skulle ha ökat straffportionen - att han ville "skylla ifrån sig". Fadren grät, det var han som led straffet! Stum; ty han kunde icke anklaga sin mor som fresterskan. Denne gosse tvangs sedan att bli officer, för att lära sig den nödvändiga råheten och för att härdas. Men han kunde icke ändra natur, och därför gick han frivilligt ut ifrån alltsammans, vid rätt unga år, från "världens hårda pinbänk". (August Strindberg "Icke för Skolan utan för Livet" s 169; Afton-Tidningen 1911-06-17)

Emilie Petersen klagar i dagböcker och brev ofta över sin kroppsliga svaghet. Redan 1839 skriver hon, att kroppen är "svag och bräcklig". Hon har ofta huvudvärk, haltar ibland på grund av knäont samt ont i ena foten. (I ett brev den 10 maj 1854 skriver hon till Mathilda Rappe:) "Nu är jag oförmögen. 3 veckors kalla omslag om den sjuka foten har angripit det kranka huvudet förskräckligt, så att tala, höra, vara med är mig omöjligt. Jag är ej heller frisk i kroppen. Herren är min läkare och skickar mig denna prövning av kärlek." (Göran Åberg "Emilie Petersen, 'Mormor på Herrestad', och hennes nätverk" s 192; 'Mormor' som människa och kristen)


ca 1850 - ca 1600

Naturligtvis hade mormor förklarat för (St.-Jérôme) sin uppfattning om kroppsaga, och han fick inte slå oss, men trots detta hotade han oss ofta, och i synnerhet mig, med riset och uttalade ordet fouetter (på något sätt som fouatter) så avskyvärt och med ett tonfall som om det skulle bereda honom det allra största nöje att ge mig stryk. Jag var inte det minsta rädd för smärtan i bestraffningen, jag kände den aldrig, men blotta tanken att St.-Jérôme kunde slå mig väckte hos mig en pressande känsla av undertryckt förtvivlan och ilska. Det hade hänt att Karl Ivanitj i ögonblick av förargelse personligen gjorde upp med oss med linjalen eller hängslena, men det minns jag utan minsta vrede. Till och med vid den tid om vilken jag talar här (när jag var fjorton år) skulle jag lugnt ha uthärdat stryk om det hade hänt att Karl Ivanitj slog till mig. Jag tyckte om Karl Ivanitj, mindes honom så långt tillbaka som jag över huvud taget kunde minnas och var van att räkna honom som medlem av familjen. Men St.-Jérôme var en stolt, självbelåten människa, för vilken jag inte kände något alls utom den ofrivilliga aktning som alla "stora" ingav mig. Karl Ivanitj var en lustig gammal "dadda" som jag innerligt höll av men ändå placerade lägre än mig själv i min barnsliga uppfattning av samhällsstrukturen. St.-Jérôme däremot var en ung, vacker, bildad sprätt, som försökte vara jämngod med alla. Karl Ivanitj var alltid lugn när han grälade på oss eller bestraffade oss, det märktes att han ansåg detta vara en obehaglig men nödvändig plikt. St.-Jérôme däremot älskade att uppträda i uppfostrarens roll; när han staffade oss, märktes det att han gjorde det mer för sitt eget nöjes skull än för vårt bästa. (Leo Tolstoj "Pojkåren" s 210-211; 14 år = 1842-43; fouetter = piska, aga)

(Herr Jensson) sade tämligen vänligt till Benoni, som nu slutat sin måltid: "I morgon, Strand, skall du börja din skolgång. Du infinner dig på kontoret i morgon förmiddag klockan på slaget nio. Jag ger dig då ett betyg, som förskaffar dig fri undervisning i lankasterskolan, när du uppvisar det för magister Blomertz." . . . (Under en lektion vid Benoni Strands första förmiddag i lankasterskolan) spatserade han hurtigt fram till magister Blomertz, vecklade upp sin ena tröjärm, stack den sålunda blottade armen under magisterns näsa och visade honom de purpurröda märken, som Lindholms naglar åstadkommit i dess hull. "Här kan magistern se, huru han nupit mig, det var fördenskull jag slog honom. . . . Är det icke skam, herr magister, att en större pojke skall anfalla en mindre? Det är ju icke tappert det? Det passar ju icke en svensk? Karl XII gjorde icke så. Han slog med 8,000 svenskar 80,000 ryssar vid Narva . . . " "Hm", sade Blomertz, som bragtes alldeles ur koncepterna av den lille pratmakaren. "Hur vet du det?" "Jag har ju läst det i historien. Och vid Bender slog Karl XII . . . " "Ja, men då kan du ju läsa innantill?" "Det lärde jag för många år sedan av min mamma, fast den där Lindholm icke tror, att jag känner igen Z . . . " "Ja, men då kan du ju intaga din plats i femte klass", utbrast magister Blomertz med ljusnande anlete. . . . "Gå nu och ställ dig i femte klassen." "Läser de latin i femte klassen?" frågade Benoni. "Jag har läst ända till 'anno' i latinska grammatikan." "Har du läst latin?" inföll Blomertz, angenämt överraskad. "Deklinera då 'mensa' på prov." Benoni deklinerade felfritt och flytande. "Benoni Strand", sade Blomertz och klappade honom på huvudet, du är visserligen för liten att bära övermonitörsbattongen och känner ej heller växelundervisningsmetoden, dock anser jag detta icke hindra, att du i dag intager din plats i övre åttonde klassen, det vill säga bland de stora gossarne i cirkeln här bredvid katedern. I afton efter lästimmens slut vill jag ytterligare tala med dig." Med ögon strålande av tillfredsställelse marscherade Benoni till den honom anvisade hedersplatsen. Samtliga herrar övermonitörer, för att icke tala om de övriga talrika åskådarne, blevo mycket förvånade över denna plötsliga förändring i nykomlingens öde. Nyss var han på väg till abcdariernas låga krets . . . (nu var han) upphöjd till övre åttonde klassens obeskrivliga härlighet. (Viktor Rydberg "Benoni Strand" s 174,183-185; Jönköping år 1839?)

(Karl-Artur) måste erkänna, att ingen människa kunde ha bättre hand med barn än hans hustru. Han såg aldrig en enda gång, att hon smekte dem, och slog dem gjorde hon inte heller, men gräla det kunde hon göra med besked, och om det var någonting, som var i olag, så var hon ganska vresig emot dem. Hurudan hon visade sig, betydde emellertid ingenting, de små fann henne alltid lika tilldragande. Det var inte bara Torpar-Matts barn, som tyckte om henne. Om det hade funnits rum i köket, så skulle alla barn i kyrkbyn ha kommit dit för att sitta i timtal och följa hennes minsta rörelse med ögonen och tåligt vänta på att hon skulle ge dem ett gott ord. Var det inte ett under hur hon hade förvandlat de tio barnen från de värsta latmaskar till de raskaste arbetsmyror? Och fastän de måste arbeta från morgon till kväll, så var de numera rödkindade och knubbiga. Det tycktes vara den stora lyckan att få leva i hennes närhet, som kom dem att blomstra. När Karl-Artur först var hemkommen, så var alla de tio färdiga att ge honom samma dyrkan, som de ägnade hustrun. Framför allt hade den yngsta flickan fattat ett obegripligt tycke för honom. Hon kröp upp i hans knä och klappade honom på kinden. Inte visste hon om, att hon hade smutsiga fingrar och en osnuten näsa, hon kunde inte begripa, varför hon helt omilt blev nersatt på golvet, och började storskrika. Men då skulle man sett hustrun. Hon kom farandes som ett oväder, tog upp barnet och slöt det intill sig liksom för att skydda det mot en fiende, och mannen fick sig en blick, som gjorde honom helt bestört. (Selma Lagerlöf ”Anna Svärd” s 134-135)

Så snart den klangfulla seminarieklockan i Kiev som hängde vid ingången till Brödraklostret började ringa på morgonen, strömmade genast skolpojkar och seminarister dit i täta skaror från hela staden. . . . Nästan alla hade trasiga eller fläckiga kläder och deras fickor var beständigt fullproppade med allt möjligt skräp . . . och ibland också sparvungar. Ibland hände det att en av dessa plötsligt började kvittra mitt under en ovanlig tystnad i klassen och då inbragte sin ägare ett par rejäla rapp på båda händerna, ibland till och med ett kok stryk med körsbärsris. . . . (Rektorn) kallade in (filosofen) på sitt rum och meddelade, att han utan ringaste dröjsmål skulle skynda sig i väg. . . . Utan att själv veta varför förklarade (filosofen) rent ut, att han inte ville fara. "Hör nu dominus Choma!" sade rektorn. (Han uppträdde vid vissa tillfällen mycket hövligt mot sina underordnade.) Ingen djävul frågar dig om du vill resa eller inte. Jag säger dig bara att om du visar dig genstörtig och resonerar, så skall jag piska dig på ryggen och angränsande delar med färskt björkris så att du kan bespara dig att gå i bastun." . . . "Hör på, filosof!" sade löjtnanten och hans röst klingade hård och hotfull, "jag tycker inte om sådana här påhitt. Du kan göra sådana här saker på ditt seminarium, men här hos mig är det annorlunda. När jag pryglar dig, så sker det på annat sätt än när din rektor gör det. Vet du vad en präktig läderpiska vill säga?" "Vem vet inte det", sade filosofen med modstulen röst. "Varje människa känner till vad läderpiskor är, och när det är många är det en outhärdlig sak." "Ja. Men du vet ännu inte hur mina pojkar kan prygla", sade löjtnanten hotfullt. Han reste sig upp och hans ansikte antog ett befallande och ursinnigt uttryck, som avslöjade hela hans obehärskade karaktär som endast för en tid dämpats av sorgen. "Här hos mig pryglar de först, så stänker de på brännvin och sedan börjar de om igen.Gå nu bara och fullgör ditt uppdrag! Lyder du inte så är det ute med dig, gör du som jag säger får du tusen rubel." (Nikolaj Gogol "Vij" s 137,149,178)

(Traddles) fick prygel och sex kapitel av Nya Testamentet på grekiska som straff för att han vägrade att tala om varför han hade blivit sjuk. (Charles Dickens "David Copperfield" s 125; omkring år 1820)

Tid till lekar med andra barn hade jag mycket lite av, ty enligt paret Murdstones dystra teologi var alla barn en hop ormyngel (och ändå satt det en gång ett barn mitt ibland lärjungarna) som smittade varandra med sin ondska. ... (Mr Murdstone) reste sig och tog upp käppen och sa: "... David ... du och jag ska ta och gå upp på övervåningen." ... När vi kom in i mitt rum vred han plötsligt in mitt huvud under sin arm. "Mr Murdstone! Sir!" skrek jag. "Slå mig inte! Snälla, slå mig inte! Jag har försökt att lära mig läxorna, men jag kan dem inte när ni och miss Murdstone är där. Det går inte!" ... Det var bara ett ögonblick som jag lyckades hejda honom, ty i nästa sekund gav han mig ett hårt rapp, samtidigt som jag fick den hand med vilken han höll mig för munnen mellan mina tänder och bet rakt igenom den. Håret reser sig på mitt huvud när jag tänker på det. Då gick han lös på mig som om han tänkte slå ihjäl mig. ... Jag kravlade mig upp från golvet och såg på mitt ansikte i spegeln - det var så svullet, rött och fult att det nästan skrämde mig. ... Miss Murdstone visade sig (nästa morgon) igen innan jag hunnit upp ur sängen och upplyste mig i så få ord som möjligt att jag hade lov att promenera en halvtimme i trädgården, men inte mer. ... Detta gjorde jag, och promenaden upprepades varje morgon under min fångenskap, som varade i fem dagar. (Charles Dickens "David Copperfield" s 73-77; 1810-talet)

(Carl Jonas Love Almqvist) berättade en gång för en vän (om sin mor): " ... Hon gav mig stränga och välförtjänta agor mellan det hon förklarade mig vara sitt älsklingsbarn. - En mild men hög allvarsamhet låg över hennes väsende." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden 1809-1859" s 259; omkring år 1800)

Min kära Betti, du blir stor: Du från din docka hunnit växa. - Utav din hulda, fromma mor Tag, för din framtid, denna läxa! ... Uti den värld, du knappast sett, Så många öden förefalla; Men med ett glatt och sedigt vett Skall Betti segra på dem alla. ... På livets bana varsamt gå, Men tro ej allt vad ont man säger! Vår värld, min Betti, är ändå Den allra bästa värld, man äger. ... Den är - vad den beständigt var - Bebodd av kloka och av dårar; Och - noga överlagt - den har Mer rätt till löje än till tårar. ... För mycken misstro föder agg, För mycken lättro ångrens smärta: Tänk ej i varje ros en tagg, Ej dygd i varje manligt hjärta! ... Väl dig, om jämt du följa vet Försiktighet, den kloka gumman: Den, jämte känslig glättighet, Är av all vishet huvudsumman. ... Med läsning öd ej tiden bort - Vårt kön så föga det behöver, Och skall du läsa, gör det kort. Att såsen ej må fräsa över! ... ... Gör nöjet bofast i ditt hus, Äg i ditt hjärta samvetsfriden! Den gör vår uppsyn mild och ljus, Den rår på sorgerna och tiden. ... Ja, Betti, livets sällhet njut, Men livets plikter ej försaka - Nu har min lilla läxa slut, Och till min söm Och till min söm jag går tillbaka. (Anna Maria Lenngren "Några ord till min kära dotter, ifall jag hade någon")

Guds trogna barns tuktan och bedröfvelse ... är i verkligheten ingen vrede, utan en faderlig aga, det är en faders vrede, blandad med nåd och kärlek. De trogna äro icke under vreden, utan under nåden; fördenskull komma de bedröfvelser, hvilka vederfaras de trogna, icke af vrede utan af förbarmande. Ty Gud kan af stor kärlek icke låta bli att tukta oss, att han därmed må draga oss till sig, och genom korset göra oss helige och härlige, ty genom detta komma vi till helgelse. – Men hans vrede varar blott ett ögonblick, nämligen emot sina barn, emedan alltid mera nåd och förbarmande är hos Gud, än vrede. ... Din Gud är en barmhärtig Gud, därföre skall han icke låta dig fördärfvas. ”Ja, fast han ofta slår, Det dock ej af hjärtat går.” G. Ps. N:o 254, v. 11. (Johann Arndt "Johann Arndts Andliga Skattkammare" s I:64)

Ehuru Gud understundom med eder handlar såsom en moder med sitt barn, hvilket hon afvänder, och undandrager eder sin tröst och sin hjälp någon tid; så tänker icke , att Gud gör det till edert fördärf. En moder afvänjer icke sitt barn därföre, att hon vill fördärfva det, utan på det hon må lära det att äta annan hårdare spis, och så växa och varda stort; likaså undandrager Gud dig icke sin tröst därföre, att han vill fördärfva dig, utan på det du må lära att äta anfäktningens hårda spis, hvarigenom du kan växa och tilltaga i Kristo. (Johann Arndt "Johann Arndts Andliga Skattkammare" s I:227)


ca 1600 och tiden dessförinnan

Den, som will wara en christen, måste bereda sig på att gå med under korsbördan; honom fattar Gud så mellan sporrarna, tuktar honom så, att han blifwer mjuk och spak; ja, ingen skall utan lidande kunna komma till Christus. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 161 i kommentar till Luk 2:42-52)

En rätt kärlek frågar icke efter, huru god wännen är, huru nyttig hans gunst är, huru hederligt hans sällskap är, eller hur fruktanswärd owännen är, utan hatar det onda hos honom och straffar det eller flyr derifrån, det ware nu fader, moder, broder, syster eller hwem som helst. Jemwäl den onda naturen älskar sig sjelf och hatar icke det, som är ondt hos sig, utan öfwerskyler och pryder det. Hwad som är wrede, måste heta allwar; hwad som är girighet, måste heta omtanka; hwad som är arg list, måste heta klokhet. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Andra delen" s 153 i kommentar till Rom 12:6-16)

Den som älskar Gud, mottager af honom det bittra, så wäl som det söta, och tackar honom derför. (Thomas a Kempis "Lilla Kempis" s 43)

Till korstågstidens viktigaste och framgångsrikaste företeelser hör uppkomsten af högskolorna eller universiteten. Under den hednisk-antika bildningens tid hade lärdomsinstitut, som kunna betecknas med dessa namn, förefunnits och mäktigt bidragit till främjandet af vetenskaplig bildning och upprätthållandet af ideala intressen. Sådana inrättningar voro då de världsberömda universiteten eller akademierna i Athen, Alexandria, Tarsus, Rhodus och andra städer. Det sista af dessa universitet, Athens, stängdes på befallning af kejsare Justinianus, och dess siste professorer begåfvo sig i landsflykt till Persien, hvars konung vänligt mottog dem. Sedan dess råkade öfver hela det kristna Europa den lärda undervisningen i det djupaste förfall. I västra Europa slocknade den fullständigt och med förvånande hast. . . . I det östra Europa, på det byzantinska området, var förfallet knappt mindre hastigt. Offentliga inskrifter från den på Justinianus följande tiden, anbragta på byggnader i själfva hufvudstaden Konstantinopel, ådagalägga, att tillochmed den mest elementära undervisningen i modersmålet då var försummad. Där, i Konstantinopel, funnos emellertid litterära skatter från den antika tiden hopade, och det dröjde icke länge, innan det åter uppkom en lärd bildning, som afsåg kyrkans intresse och bar en kyrklig prägel, men likväl sträckte sig äfven till studiet af klassiska litteraturen, läkarekonst, juridik och exakta vetenskaper, synnerligen mekanik. . . . I västra Europa var under medeltiden Karl den store den förste som inrättade offentliga skolor . . . (hvilka emellertid) efter hand förföllo. . . . I den muhammedanska världen återuppblomstrade på 1000-talet en mängd högskolor. . . . I det romersk-katolska Europa dröjde det ett halft årtusen efter den hedniska klassiska kulturens undergång, innan hågen för studier och behofvet af lärd utbildning åter gjorde sig så kännbart och kraftigt gällande, att ett högskoleväsen åter kunde uppkomma. Italien gick därvid främst. Juridiska skolor uppstodo där i Amalfi, Neapel och Bologna. . . . En medicinsk högskola grundades i Salerno omkring år 1150 och vardt plantskolan för alla andra medicinska fakulteter i Europa. . . . Dessa högskolor skulle emellertid snart öfverglänsas af universitetet i Paris. . . . Vid slutet af 1100-talet var denna af egen kraft uppvuxna högskola den största märkvärdigheten i Frankrikes hufvudstad och erhöll år 1200 af konung Filip August så vidsträckta privilegier, att den faktiskt bildade en ganska mäktig stat i staten. (Viktor Rydberg "Korstågsperiodens kulturhistoria" s 567-571; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1888)

Den som i gamla dagar hade genom sitt förseende gjort sig skyldig till kyrkans aga, måste icke allenast vara bedröfvad, utan ock se bedröfvad ut, så framt han skulle vidare antagas i församlingen. Och var det intet nog, att den brottslige vid en eller två söndagar viste sitt bedröfvade ansikte, utan där fordrades efter omständigheterna nu längre nu kortare tid. Således vardt år 314 uti Ancyranska mötet beslutet, att den, som under förföljelserna gjort affall och tillika varit orsak till andra kristnas förföljelse, skulle under kyrkoplikten härda ut i tio års tid. Uti Iliberitanska mötet år 305 blef fastställdt, att den som fallit i kätteri skulle uti tjugu års tid vara utestängd från församlingens rätta gemenskap, innan han blef värdig att på nytt blifva intagen. Andra åter blefvo från Herrans nattvard i all sin lifstid uteslutna. Ehuru hård denna aga var, fann man likväl på ännu hårdare medel att späka köttet. Man plågade syndaren med odräglig fasta, man smidde järn kring lifvet och armarna, som bars så länge, att de skar sig långt in i köttet, och man piskade sig dagligen, så att kroppåen blef omsider alldeles söndersliten. Uti elfte hundrade året efter Kristi födelse var andliga spöslitningen kommen alldeles i moden, så att den, som slitit upp på sin kropp tretusen kvastar, blef ansedd som den där fullgjfort ett års penitens. Såsom detta och mera dylikt var understundom alldeles odrägligt, fann församlingen tjänligt att förvandla denna agan och utsätta en drägligare plikt, hvilket kallades egentligen indulgentiae eller aflat. Sålunda vardt stadgadt uti romerska kyrkodisciplinen, att den, som var belagd med en dags fasta på vatten och bröd, kunde slippa, om han ville läsa femtio psalmer på knä eller sjuttio ståendes och föda en fattig. Fyrtio dagars fasta försonades därmed, att fyrtio dagars mat och dricka värderades för en person, och hälften af värdet utdeltes ibland de fattiga. När man afser aflatskramet på detta sättet, är det ej så alldeles orimligt; emedan det är oförnekligt, att en republik eller samkväm kan genom benådning och eftergift lindra och förvandla de fastställda straffen. Och fast man medgifver, att någon oförsiktighet var med i rådslagen, kan man dock intet skylla inrättningen för ogudaktighet, så länge man intet på detta sättet meddelade syndernas förlåtelse, utan höll sig allenast vid en blott eftergift af kyrkans aga. Men det varade intet länge förrän missbruket tog alldeles öfverhanden. . . . Man betjänte sig af aflaten till att lösa sig både från kyrkoplikt och skärseld. Och har man uti ingenting farit fram med så liten blygsel som uti detta målet. Man gaf aflat och syndernas förlåtelse på ett och två, på hundrade, på tusen och än flera år. (Sven Lagerbring "Aflatshandeln i Sverige" s 147-148)

Min tungas band löstes i bönen, och trots min ungdom var det inte med liten iver jag bönföll Dig om att slippa stryk i skolan. Men då Du inte hörde den bön jag i mitt oförstånd bad blev den aga, som för mig då var verkligt svår och ett allvarligt lidande, föremål för gyckel från de äldres sida – ja, till och med från mina föräldrar, som dock inte önskade mig något ont. (Vi pojkars) förbrytelse bestod däri att vi skrev mindre eller läste mindre eller tänkte mindre på våra läxor än som krävdes av oss. Oss, Herre, fattades varken minne eller förstånd – båda hade vi fullt nog av för våra år – men vår lust var att leka, och så straffades vi för detta av dem som själva inte gjorde annat. Men de vuxnas lekar har fått namn av livsuppgifter. ... Men inte skulle någon förnuftig och opartisk skiljeman gilla att jag fick stryk för att jag spelade boll och därmed försenade inhämtandet av de kunskaper med vilkas hjälp jag som vuxen skulle bedriva en sämre lek, när läraren som agade mig inte var bättre själv. Ty om denne i någon liten vetenskaplig struntstrid blev slagen ur brädet av en medtävlare, led han inte djupare och bittrare avundsjukans kval än jag, då jag i bollspelet hade besegrats av min motståndare? Och dock syndade jag, o Gud ... genom att vara olydig mot mina föräldrars och lärares befallningar. Ty framdeles kunde jag ju dra nytta av de kunskaper som de – vad de än hade för bevekelsegrunder – var så ivriga att låta mig inhämta. Det var inte av kärlek till något bättre som jag blev olydig mot dem utan av kärlek till lekarna: lusten att hyllas i tävlingskampen. (Augustinus "Bekännelser" s 19)

Då Gud är god, tillrättavisar Han oss, så att vi må förmanas genom Hans heliga tuktan. (Klemens av Rom till korintierna, The Ante-Nicene Fathers Vol I, s 20)

Under de första lyckliga åren af Neros styrelsetid stod stoicismen . . . för en kort tid vid statens roder. Men ett häftigt omslag inträffade, sedan Burrus aflidit och Seneca blifvit aflägsnad från hofvet. Epikuréerna med Tigellinus i spetsen hade sedan dess fått Nero i sitt våld. . . . (Deras råd) buro frukter i förföljelser, som drabbade den stoiska skolans framstående män med landsflykt eller död. . . . Den stoiska skolans filosofi hade under dessa tider och under påtrycket af sådana omständigheter blifvit, kan man säga, en dödsfilosofi. Många sidor i tidens stoiska skrifter andas rent af en lust för döden. . . . Den har lefvat illa, som icke dör gärna. Den som så älskar jordelifvets skola, att han helst för alltid ville stanna där, han har illa förstått hennes uppgift, som vill förbereda till ett lif bakom henne. Den är en god skolans lärjunge, som studerar för att vara henne kvitt och fattar lifvet som en förberedelse till döden. Man måste lära sig att lefva, och den som rätt lärt det finner att man därmed egentligen lärt sig att dö. Döden är din afgångsprövning , och den dag, hvilken du fruktar som din sista, är den, då du ur jordelifvets skola ingår i evighetens. - Sådan var desse romerske stoikers uppfattning af sinnelifvet. (Viktor Rydberg "Romerska kulturen under de två första århundradena efter Kristus - fortsättning" s 188-192; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1885)


Att fortsätta med (hembygden):

ca 2000 - ca 1950

Gåtfullt är ofta livet och ”varför” inom oss bor, men i vår Bibel står skrivet Gud handlar i kärlek stor. ... När man nått smärtans botten med känsla man förr ej haft, det ofta hänt att man fått en oanad, gudomlig kraft. ... En visshet då fyller hjärtat: en vinning är Faderns hus, och det som förut har smärtat man ser i förklarat ljus. ... Den bittraste sorg kan bliva en källa i själens rum, vars flöden rening kan giva åt blick som förr var skum. ... I mörkaste natt det händer man känner en underton av glädje som tanken vänder mot himmelens vita tron. (Erik Herneby "Livets höga visa och andra dikter" s 14; Gåtfullt är ofta livet)

Vad angår mig andras ungar som klottrar och svinar ned! Lugga dem, smörj dem och klå dem tills de inte gör ohägn mer! Eller klappa dem, kyss dem och smek dem tills de inser vad olust de spritt! Val av medel som ger resultat är lyckligtvis inte mitt./Gunlög Renlig (Alf Henrikson "Tittut" s 143; Daglig trafikant)

Läste i tidningen att Alexsej Kosygin (i Sovjetunionen) kräver bättre arbetsdisciplin av sina undersåtar. Mej är det ingen jävel som skäller på. Alla bara skiter i vad jag gör. Kanske skulle en liten Kosygin på jobbet betyda en ordinarie plats i kollektivet också för mej. Idag är det 25 år sedan jag började på bruket. Är det något att fira? (Ragnar Järhult "Omslaget" s 53)

Jesuiterna, de var snälla. Av mången elev blev de prisade. De undvek listigt att smälla barnen de undervisade. ... Lutheranerna, de var stränga. De trodde på värdet av risningen. De plägade dagligen dänga barnen i undervisningen. ... Lutherska klerker och skrivare som mot smiskandet sällan stod kritiska var mycket konservativare än de lömska jesuitiska. ... De slog in i elevernas rygg att påven, han var stygg. (Alf Henrikson "Aftonkvist" s 147; Gamla goda tiden)

Vad vi nu behöver är ett kristet läroverk på vårt fält i Indien. Något sådant finns ej på stora avstånd, åtminstone ej bland protestanterna. Katolikerna är däremot vakna i detta stycke och tränger på från olika håll. Vi har stora ungdomsskaror från kristna hem som borde få tillfälle att utbilda sig. De kristna kommer i stor utsträckning från de lägre kasterna. ... Låt oss hjälpa dessa unga så att även de får sin chans i det nya samhälle som håller på att formas. ... Vi tänker framför allt på den kristna fostran som en skola kan ge. Här har internatet som en integrerande del av skolan sin stora uppgift. Det är tyvärr så att många hem ej kan ge fostran av det rätta slaget. Detta gäller även om många som går under det kristna namnet. Föräldrarna är kanske okunniga och mycket likgiltiga. Det kristna skolhemmet kan här ge vad föräldrahemmet saknar. Det är ju här även fråga om en relativt lång tid varunder skolhemmet kan utöva sitt kristna inflytande. (Sigurd Ohlsson "Från Indiens horisont - Ungdomen kommer" s 74-75; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1965)

1964 hade Svenarums skola 6 årskurser, 3 lärare hade ansvar för 2 klasser var i B-form. Vi var ca 25 elever i 1-2:an. Disciplinen var högt hållen, vi fick stå i skamvrån om vi inte var tysta. En gång stod nästan hela klassen där. Det var roligare att stå där och vara en i gruppen än att sitta och vara tyst i sin bänk. (Kristina Nordquist "Svenarums skola Förändring - Utveckling 1964-1996" s 15)

1962 års riksdag beslutade om successivt införande av en ny obligatorisk nioårig skola i hela landet. Detta innebar slutet för realskolan liksom för flickskolan. De sista realexamina vid Praktiska Realskolan (i Jönköping) avlades 1967. Redan 1964 hade den nya grundskolan införts i årskurserna 1-5, och Junedalsskolan blev den grundskola som fick överta Praktiska Realskolans lokaler liksom de kvarvarande klasserna av realskolan. (Inga Brit Allemark "Praktiska realskolan i Jönköping. Utveckling - avveckling." s 15)

David och Bono (här i Kokonao på Nya Guinea) behöver visst inte svälta. Vi ger dem ris och sago och annan mat och de kan gå och fiska så ofta de vill. När det regnar får de komma in och äta hos oss, för de lagar maten ute. Vi tvättar och lagar deras kläder och ser till att de är hela och rena. Men vi skämmer inte bort dem. Om vi gjorde det skulle de få det besvärligt hela livet. Nu ber jag till Gud om styrka och visdom att kunna ta hand om dessa människoplantor så att de växer till och bär frukt för evigheten. Vilken uppgift det är att vara med om att fostra upp dem som ska bli morgondagens ledare. (Doris Florin "De värdefulla plantorna" s 84-85; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1961)

Ett ... område (i Indien) med skriande behov (är) bristen på kunskap och utbildning. I ett land där omkring 80 på hundra är analfabeter har både staten och ännu den kristna missionen ett oerhört arbetsfält. Trots att skolplikt håller på att genomföras, är det väldiga barnskaror, som, på grund av föräldrarnas liknöje eller för att pojkarna måste vakta boskap och flickorna vakta sin småsyskon, inte gå i skola. Visserligen står det i detta avseende bättre till bland de 9 millionerna kristna än bland någon annan folkgrupp i Indien. Där är läskunnigheten så hög som 40 procent. De flesta, fast inte alla kristna barn gå i skola upp till tredje eller fjärde klassen, men inte ens hälften av de kristna barnen på vårt fält i Khandesh fortsätta upp till folkskoleexamen i de föreskrivna sju klasserna. Bristen på högre utbildning och yrkesutbildning är än större. Det fattas skolor, lärare och medel för att även de mest intelligenta och duktiga bland våra bruna ungdomar ska få den kunskapsgrund de behöva i tillvarons kamp. (Peter Oscarsson "Indien, behoven och möjligheternas land" s 48-49; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1960)

Mer än 1000 elever har antagits på vårt seminarium här i Vryheid (i Sydafrika) sedan 1948, och nästan lika många har tagit sin examen här. ... Gladness Mzobe gick här fyra år, men lyckades ändå inte ta examen. En praktisk, öm och mjuk typ, men som ändå misslyckades. Hennes hem är i Durban. Då rapporten om att hon kuggats kom till fadern, tog han en bred, tung läderrem och slog flickan så mycket han orkade. Till slut lyckades hon slingra sig undan och springa till en granne för att få hjälp. Sen stängdes hemmets dörr för henne. Hon har inte fått komma hem mer. Han var en grym, materialistisk far, som endast räknade med att få tillbaka pengarna, han kostat på sin dotter. Som inte godkände någon annan fostran än agan, och som utan barmhärtighet drev sitt barn från hemmets dörr. Nu har Gladness fått sin tillflykt hos en missionärsfamilj i Swaziland, där hon tar hand om en privatskola. (Axia Gustafsson "Hur har det gått sedan?" s 128-133; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1960)


ca 1950 - ca 1930

Pappa och mamma talade romani hemma och vi förstod men var förbjudna att tala det. Vi fick inte lära oss och det var av omsorg om oss som förbudet fanns där. Utanför hemmet skulle vi inte komma till skada var tanken. Men det skedde ju ändå. Barbro var mer förskonad, hon var ljus men de andra syskonen var mörka. Egon till och med väldigt mörk. Birgitta minns hur hon blev trakasserad och hetsad av lärarna i Östra skolan (Liljeholmsskolan i Jönköping) hösten 1948. Att ha bruna ögon var inte något plus. Alla barn med bruna ögon ska resa sig upp, sa min lärarinna, berättar Birgitta. En pojke som inte var tattare och jag reste oss upp. Pojken brydde hon sig inte om, men mig gav hon vansinnigt med stryk. (Elvy Nilbratt "Kravallerna i Jönköping 1948 - 'Mina syskon och jag låg skräckslagna under köksbordet'" s 84; Birgitta Hellström berättar)

Det var något konstigt med Tants huvudvärk. Inte var den som andra, vanliga människors. ... Hela tiden hade man en otäck känsla av att Tant låg därinne i sitt svala, mörka rum och led för ens egna och hela världens synder. För ofta kom hennes huvudvärk just när Inga själv eller nån annan gjort sådant som Tant inte tyckte om. En gång berättade Tant i skolan om en gubbe, i Indien var det visst, som kunde få folk att göra alldeles som han ville genom att han satte i gång och fastade. Tant fastade ju inte, men hon fick i stället sin huvudvärk. Och ibland behövdes inte ens det. Det kunde räcka med att man riktigt tydligt kände, att hon inte gillade en ... (Ingrid Hesslander "Gyllne morgon" s 6-7)

Jag började i första klass (i Vaggeryd) hösten 1947. Det var en klass med ettor och tvåor. Min fröken hette Karin Johansson och var lite äldre. Hon var sträng och mången elev före mig hade fått känna av hennes humör. På den tiden var skolaga tillåten. Vi var några flickor som pratade när vi skulle ha gymnastik i korridoren. Då luggade fröken mig i håret. (Siv Sandahl "Glimtar från barndomen" s 36)

Vi lösa aldrig våra sociala problem, om vi inte äntligen lägga på minnet ett gammalt svenskt ord som säger, att barn skola hållas i tukt och Herrans förmaning, ty barn gör i by som det hemma är vant. (Harry Blomberg "Ligorna och lagen"; Jönköpings-Posten 1947-10-02)

Själv kom jag under Ester Anderssons vingar. Mild och snäll lotsade hon oss i vetandets värld och när hon gjort sitt tog Werner Kjellberg vid. En bra lärare, men han var inte lika mjuk i nyporna. Rottingpedagogiken var honom inte främmande. Säkert inte oförtjänt inkasserade vi då och då ett och annat rapp. Ingen idé att gå hem och gnälla. Då fick man bara en dörvel till. På skolgården patrullerade i bredd A. E. Comstedt, Artur Gustafsson, Alfred Wallerstrand, Kjellberg och fröknarna, saboterandes rasternas bollspel. Undrar om inte det var där "Ligan", "Tissan" och Doolka-pojkarna lärde sig slå sina listiga bananskruvar? Det låter idylliskt, men var det inte alltid. Jag känner mig kluven när det gäller Skillingaryd och uppväxtåren. Det finns åtskilliga stänk av bitterhet bland alla minnen. (Reinhold Simmergren "Kunde man tänkt sig Kalle Glad och Olle Sköld på Movalla?" s 5; 1940-talet)

Frihet leder ofta till lösaktighet. Med strama tyglar styr man säkrast. För de ungas egen skull - lär dem lyda. Lär dem, att det finns seder och bruk, som äro strängt förbjudna! Lär dem att välja! En gång skall deras tacksamhet vedergälla eder för den mödan. (Sven Jivegård "Nutidsungdom - framtidsfolk"; Jönköpings-Posten 1943-09-27)

Det finnes icke få exempel på pastorer, som lära medlemmarna i sina ungdomsföreningar, att man visst skall besöka biografen, men att man skall välja bra filmer. Då en pastor utvecklade denna synpunkt i sin ungdomsförening för en tid sedan, svarade en av de unga männen: "Man väljer i början, men efter någon tid väljer man inte längre!" Han menade att man efter någon tid inte heller skydde att se de sämsta filmerna. Han var klokare än pastorn. (David Hedegård "Skola vi vakna?"; Jönköpings-Posten 1943-09-25)

Sommaren 1936 hade Vaggeryd begåvats med en ny präst. En cyklande och på händer gående käck yngling, Johannes Madestam, som tog sig an sin första konfirmandkull, där två springpojkar från JG Petterssons Möbelfabrik deltog, Curt Carlsson och undertecknad. Vid ett tillfälle när brådskan var som värst, två godsvagnar skulle lastas till Göteborg, blev vi tillsagda, idag får "i" strunta i prästen. Det var första och sista gången som vi skolkade. Påföljden blev att vi fick stanna kvar och lära oss en psalmvers utantill. För min del blev det "Vår Gud är oss en väldig borg". (Torsten Nygren "JG Petterssons Möbel och Träindustri - 'Kr 9.60 i veckan'" s 8)

Jag har inget minne av några andra mer organiserade verksamheter (från 1930-talet). Vi var lyckligt förskonade från sandlådor och andra typer av offentliga arrangemang. Vi var hänvisade till vår egen kreativitet och energi. Ingen frågade om föräldrarna, skolan eller det övriga samhället skulle ta hand om oss. Naturligtvis insåg föräldrarna sitt ansvar för barnens uppfostran - kanske ibland med lite burdusa medel - men ändå. Troligen har denna bakgrund synnerligen aktivt bidragit till det välstånd vi har idag (1994). Tyvärr förefaller det dock som om vi och kommande generationer inte lyckats ge våra barn den lyckliga, ansvarsfulla bakgrund som vi fått. (Ragnar Tillander "Som barn i Hovslätt på 30-talet" s 103)


ca 1930 - ca 1910

Före 1930-talet var det ytterst få av Vaggeryds ungdomar som avlagt real- eller studentexamen. Men under ett av 20-talets sista år kom fru Ellen Nyberg med sina fyra flickor hit, och köpte fastigheten Ålandsö, som ligger vid utfarten till Svenarum-Tofteryd. ... Familjen fick vara med om att starta två helt olika saker; nämligen en pingstförsamling och en realskola. ... Till skillnad från den nutida pingströrelsen var den tidiga pingströrelsen kulturfientlig, och fru Nyberg och hennes flickor, som kom från den gamla lärdoms- och kulturstaden Härnösand, var måna om att sprida kultur i vårt lilla bondska samhälle. Fru Nyberg hade lärarinneexamen, och de 2 äldsta flickorna fungerade också som lärare. ... 1931 avlade de 2 första eleverna realexamen som privatister vid Skara läroverk, och de följande åren kläcktes nya kullar gråmössor. ... Skolan gjorde också en stor insats genom de sommarkurser som hölls, där många ungdomar fick det tillskott av kunskaper som behövdes för att komma in på olika utbildningar. Fru Nyberg och hennes döttrar hade en medfödd pedagogisk förmåga som gjorde att skolan, trots sina uppenbara brister, ändå höjde bildningsnivån och ambitionerna avsevärt bland traktens ungdom. (Anna-Lisa Hermansson "Att vara ung i 30-talets Vaggeryd" s 18-19)

Min bror berättade, att han en gång skulle få en örfil av sin lärarinna för att han ansågs ha stört lektionen. Men i samma ögonblick som lärarinnan lyft handen för att slå till ordentligt, böjde han snabbt undan sitt huvud. Följden blev, att lararinnan slog sin armbandsklocka i bänken, så att klockan gick sönder. Lärarinnan blev så häpen att agan uteblev. För övigt kan jag inte minnas, att aga förekom så ofta. Lärarna kände stort ansvar för eleverna i Sannaskolan (vid Vätterns södra strand) och deras utbildning. (Erik Holmberg "En sannapojke berättar - 1. Min barndoms Sanna" s 69; senare delen av 1920-talet?)

Inom Norrahammars samhälle har bildats en föreläsningsförening, som erhåller anslag dels från bruket, dels från resp. Barnarps och Sandseryds kommuner. . . . Faktum är att f.n. (i mars 1920) mycket brister rörande tillståndet i Norrahammars samhälle. . . . Isynnerhet nu, sedan 8-timmarsdagen införts, blir följden den, att de flesta arbetare, som icke hava egna hem, komma att slå dank. . . . Från brukets sida sett skulle endast fördelar kunna vinnas av att den yngre generationen i Norrahammar finge någon uppfostran, vilket den f.n. saknar i betänklig grad. Något måste emellertid göras härför från bruksledningens sida, då någon annan icke är i stånd härtill. Säkerligen skulle bruket själv hava lika stor nytta av att samhällsinnevånarne, d. v. s. i huvudsak brukets arbetare, erhölle möjlighet och tillfälle till mera kulturella förströelser, än vad som hittills bjudits dem. (Eric Hedenblad "Norrahammars Bruks disponent skriver till sin chef Gustaf Tham i Huskvarna" s 8-9)

(Kyrkväktaren) August Grahn var född år 1858. ... Det fanns under Grahns tid en komminister i Hagshult som påstods vilja tillämpa husaga på sin underlydande, den rättigheten var sen länge förbjuden. En dag blev August inkallad till past.exp. Han kommer på utsatt tid, går in på past.exp. Komministern sitter vid sitt skrivbord när August kommer in, han går bort till dörren och låser den, går sedan och sätter sig igen. August väntar på besked varför han är ditkallad. Så befaller komministern honom att hämta käppen borta i hörnet, då förstår August vad det är frågan om. Han hämtar käppen, bryter av den i flera bitar (August var stark), slänger dem på skrivbordet sägande: "Det blev fler käppar", låser upp dörren och går ut. När August Grahn på äldre dar fick besök av en präst som frågade om hur många präster och kantorer han betjänat under sin tid, han var även orgeltrampare. Med glimten i ögat svarade han: "Det är många det och jag förlåter alla utom en." "Vore det inte möjligt", säger prästen, "att även ge denne ende förlåtelse?" Vad August svarade återges inte här. Vid årsskiftet 1946 drog August Grahn sig tillbaka från kyrkväktartjänsten. Han hade då haft denna tjänst i 31 år. (Lennart Olsson "Kyrkväktaren August Grahn på Karlsbygget" s 19-20)

Man kan säga att (mor) levde för min far. Han kunde vara lite hetsig av sig, men hon hade en förmåga att lugna ner honom. Och när han fick besvär med magen gjorde hon allt för att han skulle ha det bra. Hon var också mycket ordningsam, och min far ville att hemmet skulle vara prydligt. Annars morrade han. Eftersom han var fem år äldre, kan man nog säga att han uppfostrade henne. (Ragnar Järhult "Jag smyckar diktens kläder - Bokbindaremästare Lennart Wilhelm Enander berättar om sitt liv och sin stad" s 43)

I missionshuset (i Skillingaryd) söndagen den 15 mars (1916) ... kl. 5 e.m. Kyrkoherde A. Bredin. Ämne: Barnuppfostran. Kollekt för söndagsskolan. (Jönköpings-Posten 1916-03-09 "Kyrkoherde Bredin undervisar i Skillingaryds missionshus om barnuppfostran")

En söndagsskolkurs har hållits i Norrahammar i kristliga ungdomsföreningens lokal den 2-4 januari (1915) under ledning af Jönköpings missionsförenings söndagsskolmissionär J.A. Johansson. ... En ståtlig julgran upplyste och prydde lokalen (på första dagens söndagsskolfest), och barnen trakterades med påsar, fyllda med godsaker, samt jultidningar. ... Kursen, hvari platsens söndagsskollärare flitigt och intresseradt deltogo, afsåg att meddela råd och anvisningar rörande ordning och disciplin i söndagsskolan, huru barn och föräldrar skola intresseras för densamma, huru lärarekrafter skola vinnas och utvecklas samt hvilka faror och svårigheter man kan möta i detta arbete och huru de skola öfvervinnas. (Jönköpings-Posten 1915-01-07 "Ordning och disciplin i söndagsskolan")

Vid höstterminens början 1913 var alltså den nya läroverksbyggnaden (i Jönköping) klar att tas i bruk. Läroverket hade då cirka 500 elever, fördelade på 23 klassavdelningar. Sjuttio procent av lärjungarna var från Jönköping, övriga från den omgivande landsbygden. Kollegiet bestod vid inflyttningen av ett drygt 30-tal lärare. Det var rektor Lené och sju lektorer, samtliga lektorat var då besatta av högt kvalificerade lärarkrafter. Vidare fanns det sexton ordinarie adjunkter samt några extralärare. Till kollegiet hörde också tre ordinarie övningslärare, i sång, teckning och gymnastik, samt ett par biträdande övningslärare. Till skolpersonalen hörde också skolläkaren och de två vaktmästarna Englund och Widegren, senare skolans verkliga trotjänare. Den skola man flyttade in i hade exteriört samma utseende som dagens (år 1989). Det inre är delvis förändrat, dock ingalunda till oigenkännlighet. . . . Brahesalens förändring till dagens utseende, i varje fall i stort sett, skedde i början av 1950-talet. . . . Skolan togs alltså i bruk fr o m hösttermnsstarten 1913, den 26 augusti. Själva invigningen ägde dock rum först sju veckor senare, den 18 oktober. Vid invigningen hade 400 personer inbjudits. Främst av dem alla var dåvarande skolministern, ecklesiastikminister Fridtjuv Berg. . . . Högtidsprogrammets höjdpunkt utgjordes av invigningstalet av läroverksstyrelsens överdirektör Bergqvist. (Göran Åberg "Från klosterskola till läroverk" s 58-59)


ca 1910 - ca 1905

Biskopsvisitation hölls förra veckan inom Tofteryds pastorat af biskop N.J.O.R. Lindström. Specialvisitationerna förkommo i Tofteryd måndag afton, i Bondstorp tisdag och i Byarum onsdag. Å samtliga platser voro skolbarn inkallade och förhördes de först af sina respektive lärare och därefter af biskopen själf. (Jönköpings-Posten 1909-09-27 "Skolbarn förhöres af lärare och biskop")

Vid Jönköpings Högre Flickskola, f.d. Storckenfeldtska skolan, har i dag afslutning ägt rum. ... Då skolan öppnades (år 1847) var den den första och en lång tid framåt den enda högre flickskolan på platsen. Ifrån sin jämförelsevis anspråkslösa början nådde den en allt större utveckling. Under 1880-talet t.ex. steg sålunda elevantalet ända till 200. På grund af konkurrens från andra undervisningsanstalters sida sjönk emellertid elevantalet efter hand och har i år (1909) ej varit mer än tredjedelen af nyssnämnda siffra. Det har alltid varit en ärligt fullföljd sträfvan att skolan, på samma gång den meddelade den fullständigaste undervisning, skulle vara en härd för fostran till gudsfruktan, dygd och goda seder. ... Man torde ha rätt att hoppas, att skolan som på grund af lokalernas försäljning ställts inför utsikten att upplösas, dock skall få fortgå ... (om än) i annan lokal. Också vore det väl underligt, om vår stads många hundra fäder och mödrar, som ifra för att deras döttrars undervisning skall fotas på kristlig grund, läte denna skola med dess program få förfalla på grund af likgiltighet. (Jönköpings-Posten 1909-05-28 "F.d. Storckenfeldtska skolans årsafslutning")

Den för närvarande pågående aftonskolan i Norrahammar räknar inemot 30 deltagare. Af dessa äro de flesta arbetare vid Norrahammars bruk. Några landtbrukare från från trakten däromkring deltaga också. (Jönköpings-Posten 1907-11-09 "Arbetare och landtbrukare på aftonskolan i Norrahammar")

Aftonskola anordnas i Norrahammar af folkskollärarne M. Hultman och Alfr. Veijdel. Den börjar lördagen den 28 sept. och kommer att fortgå hvarje onsdags- och lördagsafton 2 timmar till slutet af november. Undervisningsämnena blifva uppsatsskrifning, rättskrifning, räkning, geometri och affärsskrifning. Afgiften för terminen är 5 kronor. (Jönköpings-Posten 1907-09-27 "Aftonskola i Norrahammar")

Redan kl. half sju f.m. sände den lilla kyrkklockan ut sina toner öfver nejden för att kalla infödingarne till gudstjänst. En half timma senare gafs ännu en påminnelse, och folket samlades i den lilla bambukyrkan för att lyssna till budskapet om världens Frälsare. ... Efter intagandet af en hastig frukost begaf sig missionären till en utstation. ... På hemfärden besökte missionären en by, Korha, för att få reda på en tjänstgosse, som rymt för fjärde gången. Gossen fanns gömd på vinden i sin fosterfaders hus. Efter en timmes resonemang med denne gjorde gossen missionären sällskap hem. I samråd med sin hustru och några äldre bhiler beslöt missionären att denna gång göra ett försök med riset såsom botemedel mot rymningslusten. Förut hade endast goda ord användts. Rymlingen inkallades och efter ett långt samtal fick han några slag med en mjuk käpp. Det kändes svårt för 14-åringen och han lofvade under stor rörelse att aldrig rymma mer. "Rymmer jag igen", sade han, "slå mig då, men låt det vara nog i dag. Det gör så rysligt ondt." När gossens tårar stannat, satte sig båda ned på golfvet och hade en liten bönestund tillsamman, och nu äro gossen och missionären bättre vänner än förut. (A.P. Franklin "En söndag bland bhilerna" s 135; Skandinaviska Alliansmissionens tidning Trosvittnet den 1 september 1907)

Blåbandsföreningen (i Vaggeryd) afhåller sitt årsmöte i missionshuset nästa söndag den 17 febr. kl. 4 e.m. Föredrag af C.A. Hagvall, Hook. Åt barnen ägnas först en half timmes samtal med belysning af åskådningsmateriel, hvarför Hoppets härs medlemmar mangrant böra närvara. (Jönköpings-Posten 1907-02-13 "Mangrann barnanärvaro önskvärd vid blåbandsförenings årsmöte")

Studiesekreterare Verner Zimmergren, Nässjö, understryker att hemmet (i Tutaryd som han och hans äldre bror Oscar) växte upp i (under 1900-talets båda första årtionden) präglades av gammaldags pietistisk fromhet där Arndts "sanna kristendom" hörde till söndagsläsningen. Det rådde en förnöjsamhetens anda i det enkla bondehemmet med de nio syskonen där fars och mors kamp och vardagsmöda bars upp av en levande tro på Guds hjälp i smått och stort. "Vi barn fostrades i Herrens tukt och förmaning enligt gammal sed, där inte heller rejäl husaga saknades - men ingen av oss tog skada av det", säger Verner. (Gunnar Fjellestad "Finge vi leva om vårt liv skulle vi bli förkunnare på nytt igen - Intervju med två SAM-pastorer" s 16; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1972)

Vårterminen börjar för samtlige skolorna i såväl Tofteryd som Hult och Skillingaryd måndagen den 19 februari. Med innevarande år (1906) blir småskolan i Skillingaryd fast, fördelad i tvenne afdelningar med hvar sin lärarinna och med full lästid, 8 månader, för hvarje barn. Intagningen sker vid höstterminens början och böra barn icke intagas före fyllda 7 år. Efter sammanträdets slut (den 9 jan. med Tofteryds församlings skolråd och lärarepersonal) voro samtliga närvarande inbjudna till prästgården. (Jönköpings-Posten 1906-01-12 "Fast småskola med full lästid")

Drottning (Sofia) lämnar nu (den 19 september 1905 Jönköping) bakom sig. Bebyggelsen glesnar, folkskarorna likaså. Då avbryts enformigheten av Storckenfeldtska skolans lärarinnor och elever, som med föreståndarinnan prostinnan Lindsjö i spetsen ställt sig i Rosenlundsbacken och strör blommor där vagnen passerar. "Hennes majestät gav befallning, att vagnen skulle köras mycket långsamt och lät några ögonblick stanna densamma, hvarvid förest. Fru Lindsjö trädde fram och hälsade. Drottningen frågade, hvilka flickorna voro, och då hon upplysts om att de voro från nämnda skola sade hon: 'Ja, den skolan känner jag mycket väl till. Gud välsigne er barn.' Med vagnen fylld av blommor for därefter drottningen vidare, synbarligen angenämt berörd af hyllningen från de unga", skriver Jönköpings Posten. (Elvy Nilbratt "Drottning Sofias besök i Vättersnäs anno 1905" s 37)

Lördagen den 15 april repetitionsförhör med Skillingaryds skolbarn. (Jönköpings-Posten 1905-04-13 "Repetitionsförhör med skolbarn")

"Det var så fint i Sanna", säger Gunnar Axelsson (född 1898). "De talar ju (nu på 1980-talet) om statarna, att de hade det dåligt. Men i gårdarna kring Jönköping är det ingen sanning där. I regel hade statarna det bättre än fabriksarbetarna, som gick på Tändsticksfabriken. Min far var en modern stalldräng. På gårdarna började de ha maskiner och han kunde sånt, så han var mycket eftersökt. Han hade vatt på flera ställen, t ex Strömsberg. . . . Gunnar berättar vidare om två bröder Engdahl från Österängens gård. "Vid morgonens upprop (i skolan) kunde det hända att Karl Johan, den äldste inte svarade. Då tittade läraren försynt på den yngre brodern. 'Han är hemma och vaktar Greta', sa' brodern. 'Jaså, det var bra!' sa' läraren. De t var nämligen så, att kvinnorna de mjölkade ju, de brukade vara ute och arbeta, ibland i skörd, höskörd och så där. Och det där räknade de med att det var en Gudi behaglig gärning. Då kunde barnen gärna skolka om de gjorde någon nytta hemma. Det var andra tider." (Elvy Nilbratt "Drottning Sofias besök i Vättersnäs anno 1905" s 39)


ca 1905 - ca 1900

1904 började jag skolan. Då fanns i vår del av (Barnarps) socken inga skolhus eller särskilda lärare för nybörjarna. Därför ordnades varannandagsläsning. Storskolan, som den kallades hade sin dag och småskolan sin. Vi hade bara en skola och en lärare som ena dagen undervisade de stora barnen och andra dagen de små. Läraren hette Gustav Edström, och jag kommer väl ihåg hur han med en pekpinne i handen gick mellan bänkarna och lärde oss stava. Varannandagsläsningen pågick dock bara till 1904 års slut. 1905 anställdes en ung småskolelärarinna, som hette Berta Andersson. Men fortfarande fanns inga lokaler för oss små, och till en början inhystes vi hos en sömmerska som kallades "Skräddare Johanna". Det var trångt där, hon hade bara ett rum, som visserligen var ganska stort. Men i rummet hade hon sin verkstad samt en stor vävstol. Vidare hade rummet en stor öppen spis. Svängrummet blev tämligen begränsat vid inflyttning av skolbänkar, en svart tavla och en stol för lärarinnan. Efter någon termin flyttade vi över till ett närbeläget missionshus. Där varmycket rymligt, närapå så att vår lilla grupp försvann i den stora salen. Efter två år i småskolan fick vi 1906 börja i storskolan. Där var ganska rymligt trots att fyra klasser undervisades samtidigt i lokalen. . . . Flyttningen från små- till storskolan var helt problemfri för alla. I småskolan förekom aldrig att någon fick gå om en klass, vilket i storskolan var regel, om det ansågs att eleven inte klarat klassens kunskapsmått. Vår skoldag började vanligen vid 9-tiden på morgonen och avslutades vid 2-3 tiden på em. eller då det på höst och vintertid började skymma. Vi hade inget ljus i skolsalen. Skoldagen började och avslutades med bön och psalmsång. Det var alltid viktigt att passa tiden, för sen ankomst bestraffades om man inte hade godtagbara skäl. Flertalet elever hade lång skolväg. Jag hade 3/4 tim gångväg, men det fanns andra, som hade mer än dubbelt så långt. . . . Skolsalen uppvärmdes med en stor vedeldad kamin. 4-6 klassens elever, som var störst och äldst, fick turas om att elda och vid behov bära ved. . . . Skolbespisning eller matrum hade vi inte, utan vi hade ett par smörgåsar och en flaska mjölk hemifrån. Vår matsäck åt vi i omklädningsrummet sittande på väggfasta bänkar, som fanns runt rummet under klädhängarna. . . . Lokaler för gymnastik och idrott fanns inte, men på sommaren när det var varmt och vackert väder, hade vi lite gymnastiska övningar utomhus. Då fick vi också vid lämplig väderlek, under lärarens överinseende bada i en närbelägen sjö. . . . Ett annat uppskattat avbrott i skolarbetet var skogsplantering, som förekom ungefär två dagar varje år. Formade i kolonner två och två marscherade vi under sång till någon gård i närheten, där på något kalhygge ny skog skulle planteras. . . . Det dagliga arbetet i vår skola kännetecknades av fasta normer och regler. Vid besvarande av lärarens frågor måste vi stå upp i bänken. Slarv och oordning tolererades inte och bestraffades med omedelbar marsch till skamvrån. Rottingen, ett redskap för fysisk bestraffning, låg alltid på katedern inom räckhåll för läraren, men användes, vad jag kan minnas, aldrig. Upprepad ohörsamhet och förseelser kunde leda till nedsatt sedebetyg, som i sin tur kunde ge anledning till kännbara bestraffningar i hemmet. . . . Förutom undervisning i matematik, svenska och, som det hette, naturkunnighet, hade vi många utantill-läxor, i stora och lilla katekesen, biblisk historia och psalmboken. . . . Vid sista terminens avslutning var vi några, som av både lärare och kyrkoherden i församlingen rekommenderades att fortsätta studierna vid Jönköpings Läroverk. Men jag minns inte att någon följde rekommendationen trots att våra föräldrar var positiva till saken. . . . Efter avslutning i dec. 1910 av den 6-åriga skolan, började ett delvis friare liv. Visserligen började redan i jan. den s.k. 6-veckorsskolan, som var avsedd som påbyggnad av folkskolan. Den hölls på tid som inte inkräktade på den ordinarie skolans undervisning. Skolan var helt frivillig och hade ingen närvaroplikt. . . . Läraren hade extra betalt för dessa kurser. (Eskil Jonsson "Minnen från barn- och ungdomsår i sekelskiftets Barnarp" s 117-119)

Det är Karldagen. Vid lärarens inträde på morgonen utropar en förslagen liten parfvel: "Lefve vår lärare!" hvarpå följer ett samstämmigt, kraftigt, trefaldigt "hurra", från de 53 disciplarne. På plattformen står en prydlig, värdefull möbel, en "buffé", dekorerad med skolans flaggor. Emedan det vore en gåfva icke blott till läraren på hans namnsdag utan ock till hans hustru, fordrade barnen att äfven hon skulle infinna sig. Då så skedde upprepas samma "lefve" och "hurra". Att denna oförtjänta hyllning gjorde ett djupt intryck på läraren och hans familj behöfver icke sägas och skall intill lifvets slut troget bevaras såsom ett kärt minne af hela lärarefamiljen, som till såväl barnen och deras föräldrar som öfriga, hvilka bidragit till gåfvan, står i stor tacksamhetsskuld. (Undertecknat) Läraren i nämnda skola. (Jönköpings-Posten 1904-02-01 "En interiör i Skillingaryds folkskola")

Disciplinen kunde vara rätt så hård (i början av 1900-talet). I småskolan var väl tillrättavisningen mest ett nyp i örat eller en lugg i håret men i folkskolan kunde det inträffa att eleven fick sig en örfil om han misskötte sig. För det mesta blev straffet att sitta efter en timma efter skolans slut vilket kunde vara hårdare än en örfil. (Gunnar Blansch "Skillingaryd när seklet var ungt" s 11)

Sammankomst i Mullsjö torsdagen den 12 juli kl. 6 e.m. (med) barnpredikan och uppfostringsföredrag af magister Björklund från Mölndal. (Jönköpings-Posten 1900-07-09 "Barnpredikan och uppfostringsföredrag i Mullsjö")

Vid ordinarie kyrkostämma med Sandseryds församling den 29 mars (1900) fastställdes nytt reglemente för församlingens skolor, hvilka från den 1 nästkommande juli enligt detta reglemente utgöras af en folk- och en småskola, samt en slöjdskola för flickor i Norrahammar samt en folk- och en småskola, en slöjdskola för gossar och en för flickor i Sandseryd. Tlill de förstnämnda höra barn från Åsa, Lilla Åsa och Hulufors, till den sistnämnda öfriga delar af Hålan samt öfriga hemman af församlingen. Folkskolorna utgöras af 4 årsklasser, som samtidigt undervisas hvarje dag under hela läsåret, hvilket börjar den 1 augusti för alla skolorna. En månad (februari) kommer dock att användas i folkskolorna för de utexaminerade barnens fortsatta undervisning. (Jönköpings-Posten 1900-03-31 "Fortsättningsskola i februari för utexaminerade folkskoleelever")

För vårterminen kommer skolan (i Åsa rote, Sandseryd) att förläggas till missionshusets i Röret lilla sal, då plats ej kan beredas i Åsa och då det nya skolhuset i Norrahammar ej blifver färdigt förrän nästa 1 juli. (Jönköpings-Posten 1900-02-19 "Skola i missionshusets lilla sal")


ca 1900 - ca 1875

Vid den obligatoriska serveringsdisken (på Gamla teaterns i Jönköping schweizeri), förlagd åt öster, presiderade herr och fru Kindberg alternerande, skötande kassan och för övrigt hållande ett vaksamt öga på personalens görande och låtande. Mot kvällningen, i synnerhet om något teatersällskap gästade staden, infann sig pliktskyldigast källaremästare Kindberg, vanligen kallad "Gubbapiskan". Han hade nämligen förut haft plats som tillsyningsman eller rättare sagt vårdare på "Fattigvården", där kroppslig aga av hjonen inte hörde till sällsyntheterna. . . . Bäst i humör och uppspelt blev källarmästaren, när teateraftnarna bjöd på sådana pjäser som t. ex. "De tre små landstrykarna" eller liknande, vilka hade hans fulla gillande, då däremot två- och treaktare ansågs bara vara smörja. Reflektionerna torde göra sig själva. (Edvard Johansson "Jönköping på 1890-talet" s 30-31)

(Jönköpings) skolor utgjordes (på 1890-talet) av: Högre Allmänna Läroverket (nuvarande Rådhuset samt den i gymnastikhuset förlagda första klassen), Jönköpings privatskola för gossar, kallad Pålle Carlssons skola (i "Gustavia", senare i Stora Limugnen), Elementarskolan för flickor (N. Strandgatan), Storckenfeldtska flickskolan (Målaregatan), Västra elementarskolan för flickor (V. Storgatan), Västra folkskolan (Klostergatan), Östra folkskolan (utan den senare åt öster gjorda tillbyggnaden), Fröken Widegrens samskola (Slottsgatan), Fröknarna Halls samskola (Ö. Storgatan 90) och Skyddsskolan, kallad "Vällingskolan" (Kanalgatan). Samma klasshat, som förut omnämnts bland den äldre befolkningen, var även rådande bland skolungdomen. Läroverkets ungdomar gick bland motparten alltid under benämningen "Pesar", då däremot folkskolans ungdomar benämndes "Bynken". Hätskheten visades, så snart man möttes på gatan, på dagen i stadens centrum vanligen inskränkande sig till utbytande av nämnda glåpord, då däremot i utkanterna, såsom "Stickelösa", "Talavid" och för övrigt överallt i stadens utkanter, kravaller kunde uppstå, där vanligen de mest aggressiva "Bynkena" då var försedda med blydaggar eller liknande anfallsvapen. Detta gjorde givetvis vid mörkrets inbrott dessa platser särskilt riskabla, då polispassen knappast räckte dit eller polisen åtminstone aldrig var synlig där. (Edvard Johansson "Jönköping på 1890-talet" s 34-35)

Inom (Anna Santesson som var anställd vid Uppsala Högre Elementarläroverk för flickor) höll på att mogna ett beslut att med systern Janna grunda en egen flickskola, där hon fritt kunde på verkligt kristlig grundval utveckla sina egna pedagogiska idéer. Efter många och långa överläggningar beslöts, att den drömda folkskolan skulle förläggas till Jönköping, där Santessons hade släktingar. Dessa ansåg, att tiden var mogen för en ny läroanstalt för flickor här, och denna borde ligga på den s. k. Förstaden, d. v. s. i Västra stadsdelen. På Öster fanns ju Jönköpings elementarskola för flickor och den gamla, en gång förnämliga Storckenfeldtska flickskolan, grundad på 1840-talet av Aurore Storckenfeldt, men den var nu med sin stränga nästan puritanska anda gammalmodig. Anna och Janna hyrde en våning hösten 1885 i ett hus på Barnarpsgatan, och första årskursen kunde sättas igång. Elevantalet ökades, och snart måste en större våning anskaffas på Brunnsgatan 17. Snart blev även denna för trång, och så inköpte hela familjen Santesson - modern, som nu blivit änka, och fyra systrar - trähuset V. Storgatan 21 år 1894. . . . Så som det lästes historia och älskades historia i alla former - svensk, allmän, litteratur- och t. o. m. kyrkohistoria! Fröken Annas historielektioner var glänsande, och hon sade en gång, att, när hon satt i katedern och berättade, kände hon sig som en skådespelerska. Hon höll också själv de flesta morgonböner och såg då för det mesta god och blid ut. (Yngva Adell "Santessonska Flickskolan, fröken Anna Santessons livsverk" s 30-32)

När jag var 9 år (1884) flyttade vi till Häradsö, Backstugan Skogslund (Ekelund). ... Fanns inte en dag utan att jag måste tvätta mig, läsa dagens betraktelse, som jag till slut kunde utantill. Sedan detta var gjort fick jag mat. ... Jag måste börja folkskolan, jag var 10 år. ... En bra lärare hade vi, sträng men rättvis. En gång var vi ner vid kanten på en sjö och lekte. Vi glömde tiden, vi hörde ej ringningen vid rastens slut, men vi kom en stund efter. Vi blev då uppställda, så sedan när vi skulle marschera in fick varenda en riktig lugg. Då tyckte jag han var rättvis, för det var lika för fattig och rik. De som hade råd mutade med ägg, smör och dylikt som läraren gärna tog emot. ... Böcker till skolan fick vi aldrig köpa, vi fick låna biblisk katekes samt psalmbok. Mer än den ärftliga lärdomen ansåg far ej att det behövdes. Han själv kunde ej skriva sitt namn. Han sade, jag har klarat mig. (Johan Magnisson "En Klevshultspojke" s 57-58)

Gymnastik var ett roligt ämne, särskilt när man fick exercera med trägevär. Militärövningar var obligatoriska, och därför förekom dessa övningar ganska ofta. Några särskilda timmar var vid denna tid inte anslagna till ämnet. I lärokursen angavs att arm-, bål- och huvudrörelser skulle förekomma såsom uppfriskningsmedel mellan lästimmarna. Till en början hade man trägevär med lösa metallbajonetter, men då olyckstillbud inträffade då och då, avskaffades bajonetterna. En folkskolinspektör skriver om dessa övningar: "Vapenövningar, bestående i handgreppsexercis med trägevär är särskilt roande och livande för barnen. Den befordrar ordning och punktlighet samt mera bestämdhet i karaktären." (Allan Wickström "Byarums skola på 1880-talet" s 27)

(Karl Palmberg skriver den 28 mars 1877 från Sandseryd till pastor B. Wadström i Stockholm:) "Som ni nog vet, har Herren använt mycken aga (sjukdom) på mig. Nog skall han dock hjälpa mig och andra sina elända hem." (Efraim Palmqvist "Karl Palmberg och hans samtida" s 177)

Sista byggnaden i (Östra Stor)gatans (i Jönköping) södra husrad . . . kallades av för mig obekant orsak Stadshuset. Med stadens förvaltning hade det veterligen alls inte att göra. . . . Dess storlek mot (Hovrätts)torget framträdde mindre, beroende på det fritt på torget men tätt inpå stadshuset liggande rådhuset. . . . Hör och häpna över vad allt detta tvåvåningshus hade plats för inom sina väggar: en hel flickskola, stadshusschweizerlokal med biljardsal, två affärslägenheter med ingång från gatan och ett par bostadsvåningar. Man fick ej ha nutidens (år 1954) krav på bekvämlighet år 1880. Fru von Feilitzens pension i Stadshuset och fröken Storckenfeldts vid Målaregatan i stadsdelen Tyska maden var stadens enda flickskolor med undervisning över folkskolestadiet. Som ämneslärare var merendels våra elementarskolemagistrar anställda. Elevernas antal var väl ungefär detsamma i de båda skolorna. Flickskolans elever, de båda butikernas kunder, och restaurangens gäster hade alla samma ingång från gatan. (Barthold Carlson "Tillägg till 'Minnen från Jönköping läroverk och stad på 1870- och 1880-talet'" s 80-81)

Norrahammar växte upp i utkanten av Barnarps och Sandseryds socknar, vilket var till stor nackdel, när det gällde skolundervisningen. Det var långt till kyrkbyarna, där skola fanns. (Företagsledaren vid Norrahammars Bruk) Vilhelm Spånberg förstod tidigt det angelägna i att folkundervisningen förbättrades. Trots motstånd från socknens bönder genomdrev han att en folkskola byggdes i Norrahammar redan 1879. Marken skänktes av Bruket på den plats i flahultsbacken, där skolan alltjämt (år 1988) är belägen. För sandserydssidan kom en skola till stånd år 1900 på Hulugårdens mark mittemot Slätten. Också här svarade Bruket för tomten. Herrarna Spånberg skänkte vardera kr 1.000. Som alltid försökte man hålla ner kostnaderna. Det noterades i det sammanhanget i stämmoprotokollet från 22 okt. 1899, att inget stängsel behövdes, då ju Tabergsån gick på den ena sidan och järnvägens stängsel på den andra. Ån var ej djup och vid järnvägen var man van i det barnrika samhället. Skola hade funnits i Åsa sedan 1885. (Lennart Gustavsson "Spånbergarna och det tidiga Norrahammar" s 24)

På hösten 1876 kom jag, med godkänt betyg från Alingsås treklassiga elementarskola, med glad förväntan till fjärde klassen i Jönköpings högre elementarläroverk. . . . Inkallelse till rektor Velin var märkvärdigt nog mindre påfrestande. Vare sig man erkände eller förnekade en begången dumhet, visste man, att det alltid slutande med några mustiga omdömen om en själv, någon gång beseglat med en örfil, och att saken därmed var utagerad. Rättvis var han, långsint var han inte. Erkände man sin skuld, kunde man t. o. m. skörda ett tack för ärlighet. . . . Bönesalens dörrar stängdes klockan 6.40 på morgonen. För en sjusovare gällde det sedan att rädda sig undan både Scylla och Charybdis, d. v. s. Petter, regelbundet vandrande fram och tillbaka emellan norra och södra trappuppgångarna i nedre vestibulen, och vaktmästaren i källaringången. Det krävde rappa ben att hinna uppför den ena trappan, när rektor Velin var på vandring mot den andra, men det ville ock mod till för att, trots hans dånande halt-tillrop, fortsätta loppet in i klassrummet, där man var räddad. Han var en alltför ridderlig och klok man för att nosa omkring i rummen, sökande undkomna sjusovare. Han gick i vestibulen i avsikt att förekomma förseningar, ej för att bestraffa dem. En örfil kunde han ge, men aldrig såg jag en käpp eller rotting i hans hand. Ovett fick vi, än i klassrummet, än på rektorsexpeditionen, än från bönsalens kateder efter lördagsmorgonbönen; fruktansvärd dånade då rösten, och tillmälen, som "lömlar", "rötägg" och t. o. m. "fähundar", kunde då hagla. (Barthold Carlson "Minnen från Jönköping läroverk och stad på 1870- och 1880-talet" s 50,55,57)


ca 1875 - ca 1850

Vid 6 års ålder (1872) fick jag (i Åker) 4 veckor undervisning i en ambulerande småbarnsskola och vid tio års ålder 8 veckors undervisning i en ambulerande folkskola. Till småbarnsskolan var det endast 2 km väg, men till folkskolan ca. 7 km. Folkskolan började i september. ... Till de mest fattiga barnen delades ut en kaka havrebröd dagligen och det var jag och ett par till av de 48 barnen, som fick en kaka varje dag. Skolan började kl. 8 f.m. och slutade 4 e.m. och var inrymd i en stor bondstuga hos Per i Gisslaköp, men vilken trängsel ändå av 48 st. skolbarn. Kristendom var huvudämnet, allt annat biämnen i denna skola. Skolläraren var en ung man på omkring 30 år och enligt mitt tycke en duktig lärare, men nog höll han med de mest välbärgade barnen och de fattiga barnen fick ofta stryk för vad de andra hade gjort utan att han tog reda på och utredde den sak det gällde. En gång fick jag mycket stryk för vad jag var alldeles oskyldig till. Saken var den att en av pojkarna till höger om mig tog en lus ur huvudet på en pojke framför mig och släppte den på min griffeltavla. Kamraten till vänster om mig skrattade till högt. Läraren kom som en blixt och ryckte mig ur bänken och slog mig ohyggligt först flera örfilar, sedan med ett spanskt rör överallt på kroppen, så att stora strimmor voro synliga på ben, lår och armar, som svällde upp. Till sist tröttnade han att slå och frågade varföre jag skrattade. Jag svarade att jag inte hade skrattat utan att det var kamraten till vänster som skrattat. Läraren sade då att jag ljög och tänkte börja bastonaden på nytt, men då reste sig min kamrat till höger och sade att det var kamraten till vänster, som skrattat och inte jag. Läraren släppte mig och gick till sin plats utan att säga ett ord till den skyldige, den skyldige var son till en skolrådsledamot. Reflexionerna göra sig själva. Flera gånger fick jag stryk för odygder, som de andra gjort. Följden blev att jag fick ett oblidkeligt hat till folkskollärare för deras våld och våld mot de sämst lottade och att jag har skäl till vad jag säger om dem bevisades sedermera, då jag långt fram i tiden själv blev ledamot av skolrådet och hade många heta duster med orättvisa lärare resp. lärarinnor för deras sätt att behandla de fattiga barnen. ... Min mor försökte alltid mildra bitterheten (över att vara fattig) och alltid uppmuntra genom att säga "det blir bättre när du blir stor". Men mor var även en sträng husmor, minsta förseelse straffades med en ordentlig risbastu på bara stjärten, ett björkris satt alltid bakom den stora muren för att vara till hands vid behov. Hon inskärpte med kraft ovillkorlig lydnad för föräldrar och överordnade, sanningskärlek, ärlighet, sparsamhet och nykterhet, med ett ord, allt som var till nytta för livet. ... (Mor) tålde aldrig några orättvisor. (J.W. Granath "Några minnen ur mitt framfarna liv" s 103-104,106)

Då jag blickar tillbaka på mina barndomsminnen (på 1860- och 1870-talen), träda de, som är förknippade med mamsellerna (Amelie och Eva) Johanssons skola (på Ö. Storgatan 54 i Jönköping mitt emot Kristinakyrkan), mycket starkt fram. . . . När överstelöjtnant (af Petersen) år 1863 flyttade in till Jönköping och där inköpte huset (vid Ö. Storgatan) . . . uppläts en lägenhet (där) för att de (båda systrarna) i densamma skulle öppna en skola och så få en självständigare ställning i livet. . . . Jag inskrevs i denna skola då jag var ungefär 8 år gammal och efter att förut hava gått i mamsell Sjöbergs skola i Kjellbergska gården, Smedjegatan 28. (Sigrid Rosell "Mamsellerna Johansson, deras hem och skola" s 58-59)

Britta Rask, den gamla knektänkan, hade fri bostad och tio riksdaler banko om året av brukspatronen för sitt skolarbete. Någon vidare lärdom kunde hon väl inte skryta med, men det var ruter i henne. Barnen fingo sitta på bräder i stugan, själv tronade hon vid ett bord längst framme i hörnet. Invid väggen stod rottingen på lut, och det hände ej sällan att den kom till användning. Britta Rask lade inte fingrarna emellan. Det var inte lönt att pojkarna försökte driva spektakel bakom hennes rygg - då var hon över dem med rottingen, och hon slog inte miste. ... Men Britta agade sina lärjungar i bästa mening. Hon ville göra folk av dem, sade hon. (Harry Sjöman "Vinden blåser vart den vill" s 215)

Guds vilja ... är alltid den bästa, även om den ej överensstämmer med vår. Give Gud att vi alltid läte nöja oss med hans nåd. Det är märkligt vad han, den Mäktige, slår och sargar de arma barnens hjärtan understundom. Men dock ännu märkligare att kärlek är grunden till dessa slag, och att det ännu finns balsam i Gilead, som kan hela de djupaste sår. (Efraim Palmqvist ”De som bröto marken” s 241; Hans Henrik von Essen 1820-94)

Mellan föräldrar och barn fanns en rätt så fast anknytning. Lydnaden för föräldrar, måhända något besmittad med trälaktig fruktan gav sig på flera sätt tillkänna, mest betydelsefullt vid tiden för de ungas ingående i äktenskap. En yngling eller jungfru ingick ej i sådan förening, innan föräldrarna tillfrågats. En fars auktoritet belyses av följande. Sonen i beväringsåren hade en kväll fördröjt sig borta. Detta resulterade däri, att han av fadern fick en kraftig örfil och resolutionen: "gör om det, så skall du få en till i förlovningspresent." Med detta blev det också för sonen slut på romantiken i Basseberg. ("Mellan Härån och Rasjön 1983" s 117; Glimtar ur allmogehem i Åker på 1850- och 1860-talet - Av en klockareson från Åker)

Min äldste bror Sven erhöll sina första kunskapspiller (i Jönköping) i den så kallade Lancasterskolan, vars grundtanke tyckes ha varit att de äldre lärjungarna skulle hjälpa till med de yngres undervisning och sandlådor ersätta ej allenast skrivböckerna, men även griffeltavlorna. Lancasterskolan, en lång, gul envåningsbyggnad ligger än i dag (1926) invid den dåförtiden illaluktande kanalen, bortom Amerikatorget, var i hög grad snuskig och det dröjde ej länge förrän vår mor resolut och på eget bevåg tog pilten med sig hem, mitt under en lektion. Den så kallade Storskolan var belägen mitt inne i staden invid Stadskyrkan. ...Skolrummen voro mörka och kalla. Den allhärskande sparsamheten i förening med missaktningen för det unga människomaterialet påbjöd, att endast en brasa om dagen fick tändas, oaktat att dubbelfönster saknades och att den isande nordanvinden vräkte in direkt ifrån Vätterns milsvida yta. Magistrarna själva voro iklädda ytterrockar, yllehalsdukar, så kallade amier, och lädergaloscher och gingo av och an i rummet under lektionerna, men pojkarna måste naturligtvis sitta vackert stilla. Örfilar och odygd höllo dem nödtorftligen varma. Vädring av rummen förekom aldrig, utom då och då, när en pojke slog ut en ruta vid bollspelet eller snöbollskriget. ... (Lärarna) voro i regeln fattiga bondsöner, hade vid universitetet, under stora försakelser, tillkämpat sig en ensidig utbildning, i vilken pedagogik dock ingalunda ingick bland läroämnena, lika litet som de erhållit någon kännedom om levande livet. ... För de dåtida magistrarna var lärarekallet ingen livsuppgift, utan endast en trappa upp till pastoratet, som hägrade i fjärran. Prästvigda voro de alla, alltifrån rektorn och konrektorn intill yngste kollegan. ... Stryk utdelades också och det med kraft och känsla och med övertygelse att rottingen var den som "gjorde det". Smörj ingick i allmänna begreppet såsom varande ett lika naturligt och oundgängligt som oskadligt uppfostringsmedel, ehuru var och en visste att lärarna voro obehärskade, mången gång till och med råa och brutala. Lugg, kraftiga örfilar och käpprapp, förutom mången "skopa ovett", hörde till det dagliga schemat, liksom offentlig stryk med rottingen efter morgonbönen. ... Flickskolorna stodo naturligtvis på en ytterst låg ståndpunkt, ju lägre ju längre vi blicka tillbaka i tiden. Om skolorna i mina äldre systrars barndom och därförut, skulle nog kunna skrivas månget sorglustigt kapitel. Man kan säga att huvudändamålet med skolan tyckes ha varit att lära barnen sitta stilla. ... Hemläxorna gåvos utan allt avseende på om berättelsen hunnit till ett åtminstone relativt slut. Ja, det hände till och med att läxan gavs till sidans slut, oaktat den påbörjade meningen ej avslutades förrän på andra sidan. ... Alltid framställdes skolan för barnen såsom en skräckinjagande och därför synnerligen hälsosam inrättning. ... Åtta år yngre än min yngsta syster, som jag var, hade flickskolorna (under tiden 1856-1864) hunnit utveckla sig till det bättre, när jag lärde känna dem, i all synnerhet vad angår behandlingen av eleverna. Också kände jag mig överlycklig i mamsell Bratts skola i gamla Jönköping. ... I staden fanns en mycket större skola, förenad med ett internat, grundad och vidare utvecklad i engelsk stil av fröken Aurore Storkenfeldt, i vilken undervisningen säkerligen var vida bättre än i mamsell Bratts, men där en pietism frodades, som alstrade hyckleri och allt vad därmed följer. (Thecla Wrangel "Från forna tider" s 151-159)

Inför hemmet (i Jönköping) och föräldrarna hyser Thecla (Wrangel, född 1851) ambivalenta känslor. Moderns värme och vidsynthet var en positiv tillgång. Hon uppmuntrade döttrarnas friluftsintressen - skridsko- och kälkåkning, simning och promenader - och fostrade dem till självständighet och oförvägenhet. Men det sågs förstås inte med blida ögon av stadens societet, och den allmänna uppfattningen var att doktorinnan Sköldberg var "mycket egen". Faderns insatser, inte minst under koleraepidemin (år 1834), hyste Thecla stor beundran för, men i hemmet var familjen underkastad hans patriarkala myndighet och despoti. "Utan att någonsin ha rört oss barn med ett finger eller ens givit oss en tillrättavisning, kände vi alla skräck för honom, men jag kan ej heller påminna mig att han någonsin tilltalat, än mindre lekt med oss. Vid middagsbordet talade föräldrarna med varandra något litet, men för oss andra hette det att maten skall tysta mun. . . . Sak samma var förhållandet till tjänstefolket. Aldrig ett hårt eller häftigt ord kom över husbondens läppar men en glimt ur de kalla små ögonen kom hjärtat att flyga upp i halsgropen. I regeln mjuknade fäderna upp något när barnen vuxit upp, och så var även förhållandet med vår far. Ja, genom vänner och bekanta fingo vi till och med höra att han var stolt över oss, mer förtroliga blevo vi aldrig." (Ingeborg Lindqvist "Thecla Wrangel och boken 'Från forna tider'" s 33-34)


ca 1850 - ca 1840

I Jönköping vidtogs inga åtgärder med anledning av folkskolestadgan (1842) förrän 1846, då en skolstyrelse utsågs. Den bestod av fyra valda ledamöter med stadsförsamlingens kyrkoherde som ordförande. Två skolbyggnader ställdes till folkskolans förfogande, den tidigare växelundervisningsskolan och den gamla folkskolan - båda skolorna låg vid Kanalgatan. Folkskolläraren Johan Karlsson från Västergötland anställdes och fram till 1851 hade han endast en kollega, en lärarinna från den gamla flickskolan. Året 1882 . . . hade antalet elever ökat till 1.435. Två nya skolor hade byggts, Östra folkskolan och Västra folkskolan. Folkskollärarna var inte särskilt många till antalet - år 1880 uppgick de exempelvis till nio personer, tre kvinnor och sex män. Därtill kom femton småskollärarinnor. Som jämförelse kan nämnas att det 1920 fanns 66 folkskollärare, varav hälften var kvinnor. (Elisabeth Fransson Malm "Adèle Wetterlind - en yrkeskvinna i det offentliga rummet" s 58-59)

Hammarsmeden Joh. Ousbeck i Månstorp har (i Sandseryd) donerat 1666 R:dr, 32 sk. B:co till folkskola, som redan (nu i mitten av 1840-talet) är ordnad efter K. M:ts nåd. Stadga af 1842. (Peter Wieselgren "Ny Smålands Beskrifning inskränkt till Wexiö Stift" s 38)

Hur var det då med dem som underkastades den s. k. husagan? Sådan förekom så sent på Lindefors (järnbruk i Hok) som under brukspatron Killanders tid (blev brukspatron 1844) - enligt vad som berättas. De flesta torde inte annat än underkasta sig, annars kunde det hända - och det hände också - att de mistade sin anställning, fick sitt arrendekontrakt upphävt, inte fick sälja kol eller utsattes för andra trakasserier. Det räckte med att någon arbetare givit en överordnad ett svar - vilket denne uppfattat som trots. Så låg en gång en masugnsarbetare - en stor och kraftig - på den bänk, som fanns på brukskontoret, enkom för detta ändamål - agan. Han fick några rapp av kontorsskrivaren, men så råkade denne med sin käpp träffa mässingsrovan, som offret hade i bakfickan. Klockan gick sönder. Vig som en panter hoppade den stora karlen upp, grep skrivaren om livet och kastade utan vidare ned honom på bänken, höll honom där och började slå honom av alla krafter med käppen. Så skrek han i högan sky: "Här ska du få för klocka, din drummel". Det blev naturligtvis genast slut med hans anställning på Lindefors. (Sven Thunander "Lindefors järnbruk" s 94)

Hela den tid jag vistades i Jönköpings skola (invid Kristina-kyrkan) utgjorde sålunda fyra år (höstterminen 1841- vårterminen 1845). Mina lärare voro: . . . I tredje klassen (vårterminen 1843): . . . Olof Thalin (kyrkoherde i Adelöf 1846, afliden år 1850). . . . (Denne) var visserligen i flera stycken en bra lärare men dertill hatfull och hämndgirig samt utövade stor mannamån till förmån för vissa gunstlingar och till nackdel för andra. Under det jag var i hans klass, var Henning Gyllenhaal, Excellensen Gyllenhaals son, hans förnämste gunstling. Viktor Rydberg, med vilken jag här först blev kamrat, stod äfven väl hos Thalin. Deremot förföljdes jag på det mest utsökta sätt, hvartill anledningen, som jag sedan fått höra, var den, att jag vårterminen1843 genom Rektors maktspråk och emot Thalins vilja fick öfvergå från andre till tredje eller Thalins klass. Att jag häri var oskyldig, betydde intet. Genast började han visa sig elak och då jag icke beredde honom några tillfällen att piska upp mig, hvartill han dock dagligen sade sig hafva lust, så gaf han mig allehanda öknamn såsom bondsnillet, Barnarpsgeniet o. s. v. Hans sätt att aga var ock det mest raffinerade man kan tänka. De plågsammaste afstraffningar begagnades och när de voro expedierade, måste man förklara att det smakat som konfekt och tacka för välfägnaden, annars fick man stryk ånyo. . . . Men en gång fick han mig äntligen fast och aldrig glömmer jag med hvilken glädje han då virade mitt långa hår vid ena örat om sina fingrar och slungade mig i vädret och ryckte och slet, till dess nära hela hårlocken stannade i hans hand. I flera dagar hade jag värk och olidlig ömhet i hufvudet efter misshandlingen och i hela mitt lif sitter förbittringen öfver det orättvisa våldet qvar i min själ. Bestraffningen var nemligen både orättvis och föranledd af hans egen listiga tillställning. . . . Outplånliga är deremot mina förbindelser (höstterminen 1843 - vårterminen 1845) till lärarne i Rektors klass, (S. J.) Filén och (P.) Hallenberg (sedermera kyrkoherde i Habo), framför allt den senare. Begge voro de utmärkte lärare och tillika faderligt sinnade. De voro likväl af ett mycket olika lynne. Filén var nemligen mild och ömsint, under det Hallenberg var barsk och sträng. (Abraham Rundbäck "Lefnadsminnen" s 32-36)

I ett brev till Rudolf Ström 1857 säger (Viktor Rydberg) att han aldrig skulle uthärdat de trista förhållandena i sitt fosterhem, om han inte haft lärare i skolan, vilka visade honom faderlig vänskap, samt en oförgätlig vän bland sina skolkamrater. Särskilt synes han ha hyst tacksamhet mot konrektor Simon Joachim Filén. I samband med en insamling till en stipendiefond för att hugfästa dennes minne planerade Rydberg en dikt om den vördade läraren, som var så blid, enligt vad Carl von Porat berättat, att han, om han någon gång nödgades ge en örfil, brukade dra ner rockärmen över handen för att slaget inte skulle träffa så hårt. I utkastet till Rydbergs dikt över Filén står: "då han trädde in, solsken, även om dagen var mulen." . . . Men i den mörka bild han ger av sin skoltid i Fauststudier (1867) finns inte en strimma av ljus. När han skrev den, befann han sig i en av de svåraste depressionsperioderna i sitt liv. Och hans skolskildring har en bestämd kritisk tendens, som inte gav plats för ljusare nyanser.(Axel Forsström "Viktor Rydberg som Jönköpingsskildrare" s 29; föredrag hållet inför Humanistiska Förbundet i Jönköping den 12 november 1951)

Aurore Storckenfeldt (född 1816, kom från västgötabygd till Jönköping) i början på 1840-talet. Varmhjärtad och med en ovanlig håg för skolarbete begynte hon den 3 februari 1847 läsa med några kvinnliga elever, hvilkas undervisning hon åtagit sig. Från denna dag kan man säga, att Storckenfeldtska skolan daterar sin uppkomst. Snart flyttade hon, tagande skolan med sig, först till Åhgrenska och sedan till Lindmanska gården vid Kanalgatan. Några egentliga flickskolor visste man då ej om. Det var därför ett stort behof fröken S. gick att möta, då hon inrättade en vanlig lärdomsskola för flickor, och ej minst medverkade till skolans uppkomst det ädla syftet hos stiftarinnan att bereda fattiga föräldrars döttrar förmånen att få mot en ringa uppoffring erhålla sådana bokliga kunskaper, som dittills icke kunnat förvärfvas på annan väg än den dyra genom guvernanter. . . . För Jönköpingsborna är det bekant, att fröken S. vid sidan af sin skolverksamhet med mindre vanligt nit och uppoffring varit verksam för missionens sak, både hvad den inre och yttre missionen samt söndagsskolan beträffar. . . . Den (nu år 1900) aflidnas väninna författarinnan Lina Sandell (skref följande dikt) till det 50-årsjubileum, som Storckenfeldtska skolan firade 1897: När vi första gången trädde Inom skolans dörr - hur huldt Drog hon oss ej genast till sig. Värmande och kärleksfullt! Och när se'n vid morgonbönen Hon oss tydde Herrens ord, O, hur blef ej mångenstädes Fläkten af Guds Ande spord! Må de lifvets frön, som såddes uti unga hjärtan då, Mogna till de gyllne kärfvar Hon med glädje bära må När hon inför skördens Herre Djupt i stoftet böjer sig, Jublande: "Se jag och barnen, Som en gång, du gaf åt mig!" (Jönköpings-Posten 1900-07-21 "Aurore Storckenfeldt, flickskollärare och missionsvän")

I början av 1840-talet (i Jönköping) börjar fröken Aurore Storckenfeldt sin skolverksamhet, som 1847 tar form i Storckenfeldtska flickskolan, en föregångare till Santessonska flickskolan, som i sin tur under senare år har övergått i nuvarande (år 1949) kommunala flickskolan. (Fritz Hägg "Varför kallas Jönköping 'Smålands Jerusalem'?"; Jönköpings-Posten 1949-04-20)

Ehuru skolstadgan utkommit just samma år (1842 som jag föddes), var skolan ännu icke i det skick, att vår far ansåg , att vi äldre syskon hade gagn av att bevista densamma; själv undervisade han oss därför nödtorftigt. (Karl Palmberg "Karl Palmberg - Strödda minnen från hans levnad" s 8; Palmbergs egna anteckningar)

I folkskolestadgan av år 1842 medgavs en övergångstid på 5 år med genomförandet av beslutet om inrättande av minst en, helst fast, skola med vederbörligen godkänd lärare i varje socken. ... Vid sockenstämma (i Byarum) den 25/9 1842 framhölls, att det med tanke på socknens vidsträckthet skulle bli svårt att inrätta en fast skola. Man beslutade därför att anordna flyttbara skolor och att begagna sig av den medgivna respittiden på 5 år med verkställande av beslutet. ... De första årtiondena av skolans historia i vår församling var en brytningstid. Många var intresserade av skolan, många - kanske flertalet - ställde sig oförstående. Heta debatter förekom på socken- och kyrkostämmorna i skolfrågor, och det tog ofta lång tid att genomföra reformer. Man levde i självhushållningens tid, då barnens arbetskraft till fullo utnyttjades i hemmen. Skolgången blev därför ofta mycket oregelbunden. Härtill bidrog också den otroliga fattigdom, som rådde vid denna tid. Barnen från de många torpar- och backstugorna led ofta brist på mat, kläder och skor. Fattigunderstöd måste i ganska stor utsträckning beviljas till dessa barn, för att de över huvud taget skulle kunna bevista skolan. Vid en jämförelse mellan skolväsendet på 1840- och 1870-talen ser man dock, att utvecklingen gått framåt. Under den mellanliggande tiden hade bl.a. organisationen förbättrats betydligt genom att antalet skolor och lärarkrafter utökats. Dessa årtionden var trots allt en period, då skolundervisningen i allmänhet ej uppfattades som en förmån utan som en börda och ett tvång och som en mer eller mindre ofrånkomlig plikt. (Allan Wickström "Skolväsendet i Byarums församling fram till 1880" s 5,14)

Hela den tid jag vistades i Jönköpings skola (invid Kristina-kyrkan) utgjorde sålunda fyra år (höstterminen 1841- vårterminen 1845). Mina lärare voro: . . . I 1:a och 2:a klasserna (år 1842, jag gick ett halvt år i varje klass): numera (år 1879) aflidne Johan Magn. Rosengren. . . . (Denne) var ännu strängare och häftigare (än min tidigare lärare). Så fort man felade blott ett enda ord, vankades strax vådliga puffar eller slag af käppen, hvarutöfver man sedan fick tillbringa hela tiden till lofvet (ofta 2 hela timmar) stående och vidare sitta efter, vanligen 1/2 t., då lexan åter skulle förhöras af någon dertill utsedd. Hvarenda timme fick halfva klassen eller flere af sådan anledning vistas på stående fot, och nästan alltid fick jag, som aldrig var stående, det föga behagliga förtroendet att höra kamraterna 1/2 timme efter det vanliga lofvet. Rosengren . . . (var) emellerid afhållen af lärjungarna, oaktadt (hans) stränghet. (Abraham Rundbäck "Lefnadsminnen" s 32-33)

Efter julen kom skolan och med den förra försvann all poesi för den torraste prosa. Min första skola (i början på 1840-talet?) var den så kallade Lancasterskolan (i Jönköping) och där bibragtes jag de första kunskaperna . . . Lärjungarna sutto på långa träbankar i en stor sal och framför dem voro uppförd träplattor med uppstående kanter och i fördjupningen ströddes sand. På väggen mitt emot var alfabetet i stora bokstäver uppritat. 'Färdiga' ropar läraren, vad är det? (pekande på en bokstav). Lärjungarna i korus A o s v. Läraren: skriv A, varpå barnen skrevo med pekfingret i sanden den utropade bokstaven. Om detta var allt jag lärde i denna skola, minns jag ej, men jag sattes snart i en annan. Även den var av mycket primitiv art. Tillsammans med min syssling och ständiga lekkamrat Sofie Anselius sattes jag i en liten skola, som hölls av en mamsell Sjöberg, där lärjungarna voro placerade på pallar eller små låga stolar i en lång rad mitt på golvet. Som där ej fanns mer än ett rum, voro vi ständigt övervakade av vår berberus (utan all likhet för övrigt) som ej tog sina ögon ifrån oss. Belöning och straff bestod av - det förra en av papp gulmålad stjärna, som fästes på bröstet och det senare av ett svart kors som prydde våra ryggar. Jag antar, att jag blev prydd med båda, fast några större förbytelser kan jag ej påminna mig ha begått. I denna skola lärdes man katekes, biblisk historia, innanläsning och välskrivning samt något enkelt handarbete. Min syster Emilie, som var tre år äldre än jag, gick i en något äldre skola, där man utan historia även lärde språk och dit jag också sattes . . . Jag utmärkte mig varken i det ena eller det andra. (Ingrid Böhn-Jullander "Clara Hasselberg-Pauli berättar om sitt liv" s 8)


ca 1840 - ca 1800

I Jönköping fanns (alltsedan 1823) också en växelundervisningsskola, den s k lancasterskolan, uppkallad efter sin upphovsman, den engelske kväkaren Joseph Lancaster. Utmärkande för denna undevisningsmetod var systemet med grupper om tio till femton elever, vilka undervisades av äldre och kunnigare lärjungar, s k monitörer. Med enkla och åskådliga medel skulle dessa inpränta en kort och avgränsad läxa, tills den ordagrant kunde upprepas av de yngre och mindre försigkomna kamraterna. Att förklara läxan ålåg läraren, som också förhörde var och en, när man ansåg sig färdig därmed. Om förhöret utföll tillfredsställande, gav läraren en ny läxa, som monitören på samma sätt under ideliga upprepningar sökte hamra in hos sina adepter. Denna metod visade sig ge goda resultat. Det vanliga klassystemet var naturligtvis avskaffat, liksom flyttningar från klass till klass. Var och en följde sin egen arbetstakt. Den skola, som (sedan 1824) hade sina lokaler i en ännu i dag (år 1995) bevarad envåningsbyggnad på nuvarande Kanalgatan 20, hade 1837 inte mindre än 190 lärjungar, vilka alltså samtidigt undervisades på en gång i en enda stor sal. I ett utkast till sina minnen från pojktiden skriver Viktor Rydberg, att det var med "hemska känslor" han begav sig dit, uppfylld av bekymmer för sitt välkammade huvud, "som ännu aldrig gjort bekantskap med en luggande hand" och för sin rygg "som ditintills undsluppit att smaka karbasen, men nu anade honom såsom ett oundvikligt öde". Han hade hört "hiskliga" saker om livet på skolan. I ett annat utkast skildrar Rydberg likaså växelundervisningsskolan i mörka färger. Läraren, som var den jönköpingsfödde magistern Ekebom, tycks inte ha kunnat hålla ordning på den stora barnflocken. De mer försigkomna eleverna, monitörerna, bildade mot läraren och de yngre eleverna "en sluten kast med egna intressen", pryglade de yngre och roade varandra med att berätta historier men låtsades läsa, när läraren kom i närheten. Från denna lancasterskola kom alltså Viktor Rydberg till Jönköpings skola 1838. (Göran Åberg "Viktor Rydberg i Jönköpings lärdomsskola 1838-1845" s 15-16)

Förmodligen var det min fars närmare bekantskap med rektor och lärarne i Jönköpings trivialskola eller lärdomsskola (nuvarande år 1991 Kristina församlingshem), såsom jag vill erinra mig den också kallades, som gjorde att jag redan vid föga mer än 7 års ålder (jag är född 2 april 1823) fick tillstånd att där bli antagen, ehuru minimiåldern annars var 8 år. Genast sattes i min hand Håkan Sjögrens grammatica latina och denna följde mig genom hela skolan, mer och mer efterhängset ju högre jag steg i klasserna, under sammanlagt 9 års tid. Visserligen har jag haft någon nytta av detta språk ävensom något obetydligt av grekiskan (men alls icke av hebreiskan, vilken jag numera icke ens kan läsa innantill), dock kan jag icke finna annat än att allt för mycken tid ägnades i synnerhet åt latinet, vari dessutom undervisningen bedrevs på ett föga fruktbärande sätt. Skolan hade två avdelningar. Den ena, som man nu skulle kunna kalla real-linjen, men då i dagligt tal benämndes apologistklassen, - i 1820 års skolordning: apologistkursen - bestod av en enda klass, som jag tror meddelade undervisning i alla desamma ämnen som den andra avdelningen, med undantag av döda språk, i stället för vilka lästes tyska och franska. Den andra, som jag tror vanligen kallades lärdomsskolan, men också emellanåt trivialskolan, i enlighet med nyss nämnda skolordning, motsvarade, så långt den sträckte sin undervisning, vad man nu benämner den lärda linjen. . . . Skolagan florerade då i sin högsta potens, så att ej blott disciplinfel, utan även smärre sådana, exempelvis att lärjungen ej kunde sin läxa, avbasades eller avkarbaserades, om läraren var vid dåligt lynne. Detta begagnades av alla lärarna på min tid utom en, som för principens bibehållande endast gav en lindrig lugg eller ruskning. Denne Joachim Filén var en välvillig och älskvärd man samt utmärkt lärare. . . . En av lärarna nyttjade en böjlig käpp, kallad Christian tyrann eller av honom själv för korthetens skull blott Christian, en annan en oböjlig, grov käpp med mässingsknopp, och båda hade käppen ständigt i handen, för att kunna ögonblickligen avstraffa. Av denna metallklump fick jag en gång ett hårt slag i huvudet, så att jag höll på att bedövad falla omkull. . . . Jag kan ej erinra mig hava någon enda gång mera fått någon aga i skolan. . . . Av min far som hade mycket stränga begrepp beträffande "barnatuktan" fick jag många gånger en allvarlig avbasning, utan att jag numera kan i något enda fall erinra mig orsaken. Men jag har sedermera under min levnad många gånger känt mig tacksam emot honom därför, enär jag tänkt mig, att jag annars möjligen skulle blivit en vanartig sälle. . . . I ett fall måste man giva stor berömmelse åt denna skola och de män, som bragt det därhän, ifall, såsom jag förmodar, förhållandet tidigare varit annorlunda, nämligen frånvaron av all slags pennalism. (C.F. Lundström "Minnen ur mitt förflutna" s 15-19)

Mot oss barn var (min fader) god och vänlig och gaf oss allt emellan ett uppmuntrande eller berömmande ord. Deremot föllo ytterst sällan bannor från hans läppar. Men det behövdes icke heller; ty gaf han blott en tillrättavisande blick, så var det nog att hålla god ordning och sträng respekt vid makt hos omgifningen. Min moder var en rask och driftig qvinna som visste att hålla ordning och renlighet vid makt inom huset. Till sitt sinnelag var hon föröfrigt godhjertad och välgörande, men tillika häftig och ombytlig. Till följd af dessa sistnämnda drag i hennes karakter agade hon oss barn ofta både strängt och utan full urskiljning. Sålunda förgick sällan någon dag under flere af mina barndomsdar, då jag icke fick göra bekantskap med hennes agande hand. Hon menade dock helt visst väl, men förstod icke alltid att beherska sig eller att afväga straffet efter de förmenta felstegen. (Abraham Rundbäck "Anteckningar från mitt lif" s 82)

Jag fick hemma någon undervisning i att "stafva och lägga ihop", men vid nära 7 års ålder (år 1830) skickades jag i en då i Jönköping existerande växelundervisningsskola, allmänt benämnd Lancesterskolan. Jag tror att undervisningen där var ganska klen och förmodligen tyckte min far detsamma, emedan jag helt snart togs därifrån. En särdeles nyttig lärdom inhämtade jag dock där. När jag första gången inträdde i den stora skolsalen, naturligtvis i en högtidlig stämning, fästes genast min uppmärksamhet på en mycket stor tavla högt upp på väggen över en i salens fond anbragt kateder, varpå med stora bokstäver stod att läsa: "Plats för hvar sak och hvar sak på sin plats." Detta tänkespråk föreföll mig som höjden av all visdom, och intrycket härav har så djupt fästat sig hos mig, att jag ännu i dag söker att efterleva denna regel. Detta gjorde, att när jag 1900 uppbyggt en skola vid Antuna . . . jag präntade detta tänkespråk och uppsatte det mitt på fondväggen i skolsalen. (C.F. Lundström "Minnen ur mitt förflutna" s 14-15)

1829 påbörjades i Eckersholm (i Byarums socken) en s.k. lancasterskola. I denna kunde en enda lärare samtidigt handleda ett stort antal barn. De duktigaste eleverna fick som monitörer hjälpa läraren. Denne undervisade endast monitörerna men anställde då och då förhör med de övriga eleverna. Då de förra omväxlande undervisade och undervisades, kallades detta system även växelundervisning. Nämnda skola grundades av greve John Hamilton. Barn mottogs från Byarums, Ödestugu och Månsarps församlingar. Skolbarnens antal uppgick första året till 82, fördelade på 8 klasser, alltså med 8 monitörer. Undervisningen pågick under tiden 9 juni-17 september. Lärare var klockaren i Ödestugu, Anders Ellming, som hade lärt sig lancastermetoden i Huskvarna och Jönköping samt av greven själv. Denne var synnerligen intresserad av skolan och besökte den så ofta han kunde. Ämnena var: katekes, skrivning, innanläsning, geografi, naturalhistoria, statskunskap, astronomi och sång. (Allan Wickström "Skolväsendet i Byarums församling fram till 1880" s 3-4)

(Sammanträde i Sandseryds pastorat) 1825 23/1. "Vid sist hållna husförhör antecknades 19 unga barn, som vid nästa års skola enligt träffat accord med den ambulatoriske Schol-Mästaren Adam Hellstadius, för underhåll och någon kontant betalning var i veckan njuta undervisning i läsning och skrivande. Barnen indelas i rotar och samlas i de hem, som i ordningen böra mottaga läraren och underhålla honom. Undervisningen börjas i slutet av februari eller början av mars. Kyrkoherden övar tillsyn på både lärare och barn och tar noga kännedom om vars och ens flit som ock om dess uppförande." Början till en skolundervisning göres alltså i Sandseryd nyåret 1825. Att undervisningen verkligen pågick under några vårmånader framgår av en notis i majprotokollet: "Barnaundervisningen särdeles i innanläsningen hade, icke utan en glad förhoppning både för lärarna själva och för läraren (kyrkoherden) i församlingen, under de förflutna månaderna blivit besörjd av den ålderstigne schol-mästaren Adam Hellstadius, som ock ännu sysselsätter sig inom församlingen." Redan i maj 1826 slutar Sandseryds förste skolmästare sin gärning. ... Kyrkoherde Peter Blomberg erbjuder sig då att själv sköta undervisningen. Emellan pastor och församlingen träffades och beslutades följande vänliga överenskommelse (11/6 1826): "Att undertecknad kyrkoherde åtager sig själv undervisningen av församlingens barn både läsande och skrivande, såvida han det med gott samvete inför Gud och alla menlösa barn och hulda föräldrar en gång svara ville, att han vårdat detta, som är det viktigaste av alla förtroenden och det tyngsta ansvar." För dessa hans ökade mödor beviljade församlingen enhälligt en halvtunna havre av varje helt oförmedlat hemman i spannmålslön, samt 8 skilling i veckan av de föräldrar, vilkas barn undfå undervisning och som äga tillfälle att erlägga denna avgift. Undervisningen tar sin början på den tjänligaste tiden på året och fortgår i mån av barnens antal och framsteg i varje läsrote inom pastoratet. Barnen infinna sig i prästgården på ett visst klockslag om morgonen försedda med sina böcker och efter förrättad bön begynnes vårt gudeliga arbete. Efter en eller flera timmars arbete njuta barnen vila och vederkvickelse av det matförråd, som deras hulda föräldrar medskickat dem vid denna deras första utrustning från deras hem. Efter ådagalagd flit och väl använda timmar hemförlovas barnen från skolan och medtaga då, utom vad de lärt nya läxor och föreskrifter till påföljande dag." (Hjalmar Bjurulf "Sandseryd - En smålandssockens krönika genom 200 år" s 100-101)

Lancesterskolan (i Jönköping) inrättades 1823 i Stora Trädgård (i Förstaden), men flyttades 1824 till nuvarande (år 1991) Kanalgatan 20. (C.F. Lundström "Minnen från mitt förflutna liv" s 31; not av Per Ericson)

Rekryteringen (till Jönköpings trivialskola) var mycket demokratisk. Höstterminen 1820 härstammade 3 elever från adel, 8 från präster, 27 från "ståndspersoner", 44 från borgerskap och 17 från arbetsklassen. Av dessa var 6 förmögna, 28 "behållne", 27 behövande och 38 fattiga. 76 elever var under 15 år, 23 mellan 15 och 20 år. (Olof Sjöstrand "Bengt Norlin - en rektorsgestalt i Jönköping från tiden omkring 1800" s 64)

Den nya skolordningen (av år 1807) avsåg att ge bättre praktisk utbildning än förut. Inträdesfordringarna ökades. Alla elever skulle först gå i en förberedande klass och därefter avskiljas antingen till apologistklassen eller till den litterära linjen. I den senare studerades i tre klasser ungefär som tillförne. Apologistklassen fick fylligare undervisning. De mera försigkomna skulle läsa moderna språk, i synnerhet tyska. Organisationen krävde alltså som lärar rektor och konrektor (1 klass med läsning skiftesvis), 3 kolleger, därav en i den förberedande klassen, och en apologist. Jönköpingsskolan hade endast 5 lärare. Där gick planen ej att genomföra utan allt blev vid det gamla. (Olof Sjöstrand "Bengt Norlin - en rektorsgestalt i Jönköping från tiden omkring 1800" s 81)

"Jonas Danielsson i Målen anmälte at Arvid vid Målaledet emot 1 Rdr 16 S:r arfvode, lofvat uti innan- och utanläsning undervisa gossen Daniel Petersson från Bashult, för vilken ingen tilgång skal finnas at betala denna afgift. Hvarföre han begärte att detta måtte av fattigmedlen honom bifalles. Här vid hade väl ingen nogot för det närvarande at påminna. Dock som det ej blifvit till öfverläggning utlyst, bad pastorn at Arvid med den redan började undervisningen fortfara, då han, sedan gossen blifvit examinerad och dess kundskap utrönt, ville detta ämne med församlingens samtycke afhjälpa." Enligt kyrkolagen hade klockaren skyldighet att lägga hand vid undervisningen, en mycket allmän bestämmelse, som vad Barnarps socken angår, ej alls tillämpades. De flesta församlingsmedlemmar var okunniga i både läsning och skrivning, såvida de ej hade erhållit privat undervisning, (Olof Sjöstrand "Livet i Barnarps socken 1790-1824 enligt sockenstämmoprotokollen" s 59; protokoll 1 juli 1804)


ca 1800 och tiden dessförinnan

På våren 1835 revs Tofteryds gamla kyrka i grund och vad vi numera (år 1951) veta om dess interiör härrör till största delen från de anteckningar, som gjorts av prosten och kyrkoherden Jonas Johan Lagergren, vilken hade sin ämbetsverksamhet förlagd till socknen åren 1803-33. Betr. taket veta vi, att det var ett platt trätak, som i själva långhuset medelst ramlist var inrutat i 63 rutor, vilka år 1734 försågs med målningar. . . . Hela taket var hållet i en himmelsblå bottenfärg, men de 63 rutorna erhöllo 1734 särskild dekor. . . . . Ruta 3: Motivet . . . framställer enl. Lagergren Guds aga på det sättet att Gud håller en duktig smällpiska över en knäfallande syndares huvud. Devis: "Jag känner dårskap min Vis Herre nåden tin." . . . Ruta 25: Motivet . . . framställer Gud med straffets ris i sin hand och framför honom en knäfallande syndare. Devis: "Ty kysser jag tit ris Af tuktan blifven vis." (Gun Wilstadius "Takmålningarna i Tofteryds gamla kyrka" s 65,67,78)

Av skolordningen 1724 framgår, att en trivialskola skulle ha fyra klasser och en apologistklass. I den högsta klassen läste rektor och konrektor skiftesvis. I Växjö hade man fyra kolleger och en apologist. Där hade skolan fyra lägre klasser, rektors klass och apologistklassen. Skolan var väl bemannad med lärarkrafter. I Jönköping hade man endast rektor, konrektor, två kolleger och en apologist. Där kunde man blott ha rektors klass, två lägre klasser och apologistklassen. Och därvid blev det ända till år 1814. En annan olikhet mellan skolorna var att till Växjö kom elever från hela stiftet, men i Jönköping väsentligen från staden med omnejd. . . . (Apotekare Ludvig) Borgström (som skildrat livet vid Jönköpings skola omkring år 1800) anger att nedre klassen ej kunde passeras på mindre än två år, övre klassen på tre, undantagsvis på två år, rektors klass på tre eller fyra år. . . . År 1813 var medelåldern i rektors klass 17 år, i konrektors 16, i övre klassen 12 år, i nedre 11 år, i apologistklassen 12 1/2 år. (Olof Sjöstrand "Bengt Norlin - en rektorsgestalt i Jönköping från tiden omkring 1800" s 62-64)

Jag avlade nyligen under en sommar ett besök i min gamla skolstad. Jag gick upp till stadsparken och blickade ut över Vätterstaden. Borta i norr urskildes som en smal rand i soldiset ovan vattenlinjen det minnesrika Visingsö, där en gång Per Brahe, "Guds heliga Namn till ära och Landsens Ungdom till upptucktelse", grundade den skola, som fortlever i Jönköpings läroverk, och om vilken han i donationsbrevet skrev, att hans yttersta vilja var, att den skulle "till evärderliga tider beståndande blifva". (Hjalmar Hedfors "En gammal latinlektor" s 43; uppsats ursprungligen publicerad i Smålands nations i Uppsala 'Natio Smolandia VIII' 1945)

På förslag av dåvarande biskopen i Växiö Wiraenius och landshövding Erik Dahlberg i Jönköping inrättades . . . ett Gymnasium Carolinum på Visingsö fr. o. m. 1693. Trivialskolan fick som tidgare hålla till i Kumlaby gamla kyrka, medan gymnasisterna fick skollokaler i det forna tingshuset vid Kumlaby. (Henrik Elmgren "Visingsö skolegods - En donation och dess öden genom tiderna" s 29)

Petrus Beeth var kyrkoherde i Barnarp 1681-96. Han var född i Jönköping 1647. Hans far var rådmannen Tore Person. Släkten härstammar från byn Bet i Bottnaryd. Beeth studerade vid trivialskolan i Jönköping och blev den förste studenten från Småland som skrevs in vid det nybildade universitetet i Lund. Där studerade han ett år och fortsatte i Wittenberg fyra år. Fil mag 1673. Prästvigdes julen samma år i Växjö och "påtvingades" av biskopen att vara konrektor vid trivialskolan i Jönköping och slottspredikant. . . . Redan under sin tid som konrektor fungerade Petrus Beeth som skolans ledare. Företrädaren, rektorn och kyrkoherden Lallerus, började komma upp i åren och orkade inte med de krävande uppgifterna. Med rektoratet omfattade ledarskapet 23 år. Han sägs ha varit den främste av skolans alla rektorer. . . . (Petrus Beeth) utförde storverk både i Jönköping, där nya skollokaler uppfördes, och där elevantalet under hans tid fördubblades, och i Barnarp där medeltidskyrkan väsentligen utökades genom tillbyggnad. (Lars Ahlberg "Barnarps kyrkas historia med några utblickar bakåt kring kristningsprocessen" s 13-14)

Vid kyrkoherdeskiftet (i Barnarp år 1653) ville domkapitlet skilja pastoratet från Jönköpings skola, men detta vägrade pastoratsborna, då de förklarade, att i så fall kunde de ej löna sin kyrkoherde. Domkapitlet gav efter och det dröjde sedan över 200 år, innan förslaget gick igenom. Alltsedan Gustav Vasas tid hade pastoratet varit "prebende", d. v. s. kyrkoherden var också rektor vid läroanstalten i Jönköping, vilket naturligtvis innebar vissa olägenheer för församlingsvården. (Sigurd Lindgren "Bilder ur livet i Barnarps socken på 16-1700-talen" s 40)

Under Nicolaus Krokius tid som biskop i Växjö (1632-46) grundades stiftsstadens gymnasium (fundationsbrev 1643). ... Gymnasiets tillkomst markerade eftertryckligt Växjös kulturella särställning. Men under 1600-talet tillkom även andra nya skolinrättningar i stiftet, där dock enskilda adelsmän framstår som initiativtagare. Det gäller främst Per Brahes år 1636 grundade undervisningsanstalt på Visingsö och hans pedagogi i Gränna 1675 samt friherren Jöran Gyllenstiernas år 1648 grundade skola i Vrigstad. När det Breheska grevskapet försvann i samband med Karl XI:s reduktion, övertogs skolan på Visingsö av staten och upphöjdes år 1692 till gymnasium. Som sådant bestod det på Visingsö fram till år 1811, då skolan överfördes till Jönköping för att efterhand utvecklas till Högre allmänt läroverk. (Lars-Olof Larsson "Växjö stift under 800 år" s 82-83)

Anno 1630 den 10 Julii emellan Lögerdagen och Söndagen efter midnat strax är iag födder uthi Småland, Tweta Häradt och Barnarpa Sockn uthi Målen. Min Fader war Erlig Acktat Bergzman wid Tahebergz bruk, Päder Andersson, hwars Fader war Anders Pärsson kommen uthi Konung Gustaff den förstes tijd ifrån Kopparbergz Dalarne och Wijka Socken. Min Modher war Gudfruchtiga hustro Gunilla Pädersdotter af en berömlig släckt ifrån Krängzberg och Bryne. Strax efter den naturliga födelsen blef iag född på nytt igenom doop och Christendomb. Min förnämste Gudfader war Sahlige Ährewördige och wällärde Herr Ericus Buntingius Rector Scholae i Jönköping och Pastor uthi Barnarp och Månsarp. Sedan uppföddes iag uthi min Sahlige Faders hus till dess iag blef mina 10 åhr, tå min Fadher kalladhe till sig en Diäkne ifrån Jönkiöpingz Schola Sveno Jonae benemnd, som lärde mig på 5 weckors tijd mädan Scholen war opgifwen wid Michaelis tijd att läsa Swenska, det iag då strax lärde min Sahlige Fader. Litet derefter wid Julhelgone samma åhr 1641 blef iag satter i Jönkiöpingz Schola och intogs af Sahlige Högährewördige och Höglärdhe Hr Mro Amberno Lindelio min Salige Swärfaders Broder och satt inthet längre än 1 1/2 åhr i dhe twå nedrige Classerna. Sedan blef iag tranfereradher op uthi Öfwersta Collegae Classen Sahlige Herr Svenonis Lallaerii, hwilken och blef min praeceptor privatus. Uthi examine publico flöttes iag öffwer 16 st. unga piltar, som intet så färdige (woro) som iag uthi praeceptis Grammaticalibus och annat. Anno 1646 litet för midsommars tidj blef iag transfererad in Rectoris Classem som war min Sahlige Swärfadher Ährewördige och Höglärde Herr Mr Laurentii Lindelii, och continueradhe derwid Scholan, brukandes honom och Herr Svenonone Lallaero för Praeceptoribus Publicus och privatis till Annum 1652 uthi Junio tå iag begärte mit Testimonium af Rectore Scholae Pl(urimum). Rev(erendissimi). Et Cl(arissimo). D(omin)o M(agistr)o Laurentio Lindelio, det iag bekom sampt Recommendation aff de förnämb. Herrarna uthi den Höglofl. Kongl. Götha Hofrätt till Cancellarium Academiae Gryphiswaldensis Wälborne Herr Nicodemum Liljeström, Praesidem Status Pomeranici, att komma på Communitetet. (Andreas Spole "Sjävbiografi" s 9-10; "Krängzberg och Bryne", sannolikt avses Krängsberg i Byarums socken; "mädan Scholen war opgifwen", under skolferierna, vid Jönköpings skola bibehölls länge en gammal terminsindelning i anslutning till påsk, midsommar, Michaelis och jul; Cancellarium Academiae Gryphiswaldensis, kanslern vid Greifwalds universitet)

Visingsborgs skola - så kallades Per Brahes skolinrättning - var uppenbarligen ett skötebarn för greven, varöver han var mycket stolt. Den började sin verksamhet . . . den 1 maj 1636 i en träbyggnad i trädgården till den gård, som senare skulle bli konrektorns boställe. Men snart flyttade den över till Kumlaby kyrka, som blivit överflödig, sedan Per Brahe ställt i ordning Visingsborgs slottskyrka, den nu (år 1968) s. k. Brahe-kyrkan. Skolan synes från början ha omfattats med förtroende av öborna och grevskapets ungdom. Till den första årskursen anmälde sig inte mindre än 34 elever. Av dessa kom 10 från Habo, 6 från Gränna, 3 från vardera Visingsö och Daretorp. Från Jönköping anlände 8 lärjungar. Följande året kom ytterligare 3 elever från Jönköping och lika många från Eksjö; från Habo anlände då 6 och från Ölmstad 7 o. s. v. De flesta var bondsöner, men även andra stånd var representerade. . . . Avsikten med Visingsborgs skola är icke klart angiven. Tydligen har icke någon önskan förelegat att konkurrera med Linköpings, Skara eller Växiöstiftens skolor, som i första hand ville främja prästutbildningen. Det behövdes emellertid skriv- och läskunnigt folk även på andra håll än kyrkans, särskilt sedan Sverige genom omständigheternas makt gjort ett snabbt inträde bland dåtida europeiska stormakter och ställdes inför en mängd förut obekanta uppgifter, där krav på skolad arbetskraft ständigt ökade inom diplomati, förvaltning, handel o. s. v. Även den regerande greven av Visingsborg hade god användning för utbildade och väl förfarna tjänstemän. . . . Om man i några korta punkter skulle försöka sammanfatta Per Brahes Visingsöskolas ställning i det dåtida samhället enligt föreliggande donationsurkunder, kommer man fram till ungefär följande: 1. Skolan är avsedd vara en beständig institution, som för all framtid skall förbli på Visingsö och ej flyttas därifrån. 2. Skolan skall handleda ungdomen "uti Guds sanna dyrkan, bokliga, fria konster samt vokal- och instrumentalmusiken". 3. Skolan är ingen folk- eller barnaskola utan snarare en lärdomsskola (trivialskola). Den står öppen för landets ungdom. Men i första hand skall den betjäna visingsöborna, vilka är tillförsäkrade 12 årliga fasta stipendier. . . . 9. Donationsbestämmelserna träder i kraft efter greve Per Brahe d. y.:s död; intill dess svarar grevskapet direkt för skolans verksamhet. (Henrik Elmgren "Visingsö skolegods - En donation och dess öden genom tiderna" s 15-17,22)

När (Jönköping) brunnit för andra gången 1612 och Gustaf II Adolf gett befallning om flyttning av bebyggelsen från väster till öster, flyttades också skolan. Först förlades den till Odensjö gård i Barnarp. Snart nog uppfördes emellertid en provisorisk skolbyggnad på öster. Den förlades till en plats vid Vätterstranden på kyrkplanen vid nuvarande (år 1989) Kristine kyrka, alldeles invid den provisoriska kyrkolokal som var i bruk till dess Kristine kyrka var klar på 1670-talet. Provisoriet ersattes efter några år av en mera permanent avsedd skolbyggnad. Den (skola) som var inhyst i denna byggnad var en s k trivialskola. Ordet trivialskola kommer från ordet trivium, "de tre ämnena" egentligen "de tre vägarnas möte", av latinets tres, tre och via, det latinska ord som betyder väg. Dessa tre ämnen var i Sverige fr o m reformationen kristendom, latin och sång. Genom 1649 års skolordning skulle det finnas universitet, gymnasier och trivialskolor i det svenska undervisningsväsendet. . . . Vid trivialskolorna, som inrättades på 21 platser, bl a alltså här i Jönköping, fanns fem lärare: rektor, konrektor och tre kollegor. De var 4-klassiga och hade dessutom en mera praktiskt inriktad skriv- och räkneklass, den s k apologistien, som förestods av en lärare benämnd apologist. Jönköpings trivialskola var under större delen av 1600-talet inrymd i undermåliga lokaler. Visserligen hade det första provisoriet, som nämnts tidigare, efterföljts av ett nytt 1632 på kyrkplanens nordvästra del. Men det var inte mycket bättre än det första. Johannes Rogberg, som var elev vid skolan, beskriver den så här: "Ett gammalt murket trähus ned mot Vätterstranden strax vid kyrkan. Skoldörren vette utåt sjön, varav gossarna led förfång, när blåst var." . . . En ny skolbyggnad uppfördes 1691-95 utmed Östra Storgatan. Det är den som i dag utgör Kristinagården utmed Storgatan. (Göran Åberg "Från klosterskola till läroverk" s 52-53)

Det äldsta bevarade dokumentet om skolan i Jönköping utgöres av ett brev den 23 april 1516 från domkapitlet i Linköping till borgmästaren och rådet i Jönköping, där det talas om ytterligare undervisning från biskopen (Hans Brask) till "skolemästaren" i Jönköping. . . . Trivialskolan i Jönköping hade av allt att döma att kämpa med stora svårigheter under 1600- och 1700-talen. Omkring 1632 uppfördes en enkel skolbyggnad, troligen avsedd som ett provisorium, vid Västterstranden inte långt från Kristine kyrka. Under Erik Dahlbergs tid som landshövding i Jönköping (1687-1693) lyckades man utverka statsmedel till en ny skola av sten, som kunde tas i anspråk omkr. 1695. Han hade själv uppgjort ritningen (nuvarande år 1968 församlingshemmet vid Ö. Storgatan), och förmodligen var det inte många svenska städer som vid den tiden hade en så gedigen och ändamålsenlig skolbyggnad som Jönköping. Tyvärr brann den ned under en svår eldsvåda i staden 1730, så att blott murarna stod kvar. Det visade sig oerhört svårt att få medel till dess återuppbyggnad. . . . Den myndige biskopen Olof Wallqvist (i Växiö) . . . betecknar (i en ämbetsskrivelse den 5 aug. 1795 till skolans dåvarande rektor Bengt Norin) både undervisningen och disciplinen vid skolan som helt underhaltiga. Och han finner sig föranlåten att utfärda generellt förbud för ynglingar från Jönköpings skola att som de tidigare ofta gjort gå direkt till akademin, "dem själva till mycken skada, Jönköpings skola till ingen heder och hela stiftet till framtida olägenheter". Ville någon elev komma i åtnjutande av stipendium, måste han först inskrivas i Växiö gymnasium och därifrån admitteras till akademin. (Henrik Elmgren "Visingsö skolegods - En donation och dess öden genom tiderna" s 39-40)

(Jönköpings äldsta läroanstalt) fanns till åtminstone redan 1462. År 1481 berättas, att rådstuvurätten tillsatt 11 män att rannsaka "om kyrkogården var oskärrad den tid Jöns Hörare högg djäknen". Mer än en lärare har undervisat i stadens skola, ty med "hörare" förstås en collega scholae eller underlärare, som förhörde lärjungarna. (Ragnar Olsson "Jönköpings skola"; Jönköpings-Posten 1952-10-14)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1950

Fostran syftar till att barnet rustas för vuxenlivet. Lär sig ta ansvar, mogna och växa till som människa. God fostran leder också till uthållighet, självkänsla och identitet. Även om ett barn får sin föda i materiell mening kommer det i slutändan att uppfatta sig själv som icke älskad om det inte får den ledning och fostran som behövs. Barnet kommer att uppfatta sig själv som värdelös. (Anethe Carlsson "Våga vara förälder" s 109)

En dag börjar förunderliga saker hända i boet. Örnen landar inte direkt utan står och slår i luften. Örnen stannar upp i luften som för att visa på något. Vilka mäktiga vingar tänker vi, vingar som beskyddar. Genast vill vi krypa in under de stora, varma vingarna. ... Men vad nu då? Vad gör örnen? Puffar en bit av boet över kanten. Det trygga dunet dalar ner mot dalen. Det börjar blåsa kallt över klippavsatsen. Vi trycker oss mot klippan och mot varandra. ... Örnen väljer ut en unge. Skräckslagen förs den mot kanten. Nej, Gud, det är inte möjligt. Inte en av oss här i örnnästet. Hjärtat slår som om det ville spränga sig ut ur själva kroppen. Obevekligt puffar örnen den lille vars skräck är paralyserande. ... Nej, nej, inte jag. Jag vill inte. Jag vågar inte. Jag vägrar. Men där är kanten, det stora fallet har börjat mot botten. Mardrömmen som bara kan betyda slutet på ens eget liv. ... Från ingenstans sveper örnens mäktiga vingar in under ungen. Och den flygs tillbaka till boet. ”Jag har burit er på örnvingar.” Snart är det nästa unges tur, snart är det den sistes tur att falla. Samma panik, samma mardröm, samma ångest inför att falla. En gång, två gånger, många gånger, måste alla falla. Den örn som aldrig puttar ungen över klippavsatsen gör aldrig någon örn av den ungen. Man måste lära sig att falla neråt på de lärorika skräckfärderna. ... En dag tittar man på sina spretiga vingar. Kanske ändå, nästa gång skall jag allt pröva. Och för varje desperat dykning mot botten får örnungen alltmer kontroll över vingarna. ... I stället för att falla så bär det uppåt. Men aldrig i medvind, bara i motvind. (UllaBritt Berglund "Kvinnan lät sin vattenkruka stå" s 223-224)

Pojkar skulle inte sitta inne och knattra fram predikningar (på skrivmaskin) hela dagarna. ... Framför allt skulle pojkar vara ute i friska luften. ... Plötsligt gick (mamma) efter ett par nya blå byxor med gula stickningar och nitade fickor och så styva att de troligen skulle kunna stå i ett hörn för sig själva. ... Jag hade avgjort föredragit träningsoverallen framför de här byxorna som var alldeles för hårda och skaviga, men hon hade bestämt sig. Från och med nu var det hennes tydliga mening att jag skulle bibringas En modern fostran. Pappa fick säga vad han ville. (Göran Sahlberg "När tiden tog slut" s 75-76)

När 1960 års gymnasieutredning presenterade sitt förslag år 1963 var också (skolans) morgonsamling (som kunde ha kristen eller annan inriktning) borta. ... Gymnasieutredningen föreslog också en ny religionsundervisning. Ämnet skulle heta religionskunskap och vara inriktat på nutidsorientering om olika former för religiöst liv. Kristendomens historia överfördes till historieämnet. På det gamla allmänna gymnasiet hade kristendomsämnet haft fem veckotimmar. I det skulle religionskunskapsämnet få 1 1/2 - 2 1/2 veckotimmar beroende på linje. De tekniska och ekonomiska linjerna skulle bli helt utan undervisning i religionskunskap. Gymnasieutredningens förslag väckte mycket kraftig kritik över samfundsgränserna. ... Samkristna skolnämnden fick i uppdrag att genomföra en namninsamling med målet en miljon underskrifter. Namninsamlingen pågick under två och en halv månad hösten 1963. Resultatet blev 2 134 513 underskrifter och gav uttryck för en samlad kristen opinion i Sverige i de religionspolitiska frågan. ... Det kristna opinionstrycket ledde till att religionskunskapsämnet fick tre veckotimmar på gymnasiets alla linjer. Såtillvida hade opinionen haft framgång. Däremot lyckades man inte påverka benämningen religionskunskap i stället för kristendomskunskap och inte heller själva ämnesinnehållet. (Ingmar Brohed "Sveriges kyrkohistoria - Religionsfrihetens och ekumenikens tid" s 197-198)

Idag (1960) finns det mer än 2700 miljoner (människor på jorden). Av den vuxna delen av denna befolkning är omkring 50 procent analfabeter. ... Vi måste investera mera av våra resurser i människans kvalitativa förbättring. ... Vad som behövs är inte bara teknisk kunskap. Vad människan idag är i absolut desperat behov av är det slags undervisning som ger henne möjlighet att på ett klokt sätt använda de tekniker hon är i besittning av. ... För underutvecklade länder måste intensiva och väl organiserade undervisningssystem snabbt utvecklas. Undervisningsbistånd måste åtfölja eller till och med föregå tekniskt och ekonomiskt bistånd. Ingenting är farligare än då teknisk kunskap inte åtföljs av respekt för mänskligt liv och mänskliga värden. ... Brådskande handling behövs så att inte det sista tillståndet blir värre än det första. (Carlo Cipolla "The Economic History of World Population" s 115-117; Quality or quantity?)

Vad gör man för att bli av med bortskämdhet? Ju tidigare ni upptäcker problemet, dess lättare är det att göra något åt det. Men det fordrar stor viljestyrka och att ni en liten smula förhärdar ert hjärta. Ni måste komma ihåg att oresonliga anspråk och överdrivet beroende i längden är värre för barnet än för er. (Benjamin Spock "Sunt förnuft i barnavård och barnuppfostran" s 115; Bortskämdhet)

Slaget träffade högt upp på höger kindben. Det var precis det han avsett när han vred huvudet några centimeter snett uppåt just som farsan slog. Här vid middagsbordet siktade farsan för det mesta på näsan och försökte träffa med en handledssnärt och baksidan av fingertopparna. Det gjorde inte ont när ett sånt slag träffade. Men det var en stum vit känsla att få det där retsamma slaget mitt på nosen. Hellre på kindbenet. Farsan var stolt över slaget eftersom han inbillade sig att han kunde slå det snabbt och överraskande. Men för Erik som kände farsans alla slag och finter säkert som multiplikationstabellen var det lätt att upptäcka den där ryckningen under farsans högra öga som aviserade slaget. Vid middagsbordet kunde det i regel bara handla om en länge och väl annonserad örfil slagen med vid högersving eller också detta maskerade slag med handledssnärt från andra hållet som siktade på nosen. Det senare var mera avsett som en förolämpning än för att skada. ... "Jaha", sa farsan muntert, "idag tar vi borsten och tjugefem rapp." Det var en ovanligt lidrig dom, nära minimum. Tjugofem rapp med klädesborstens baksida tog bara lite drygt tjugo sekunder och sen var det över. Då skulle han slippa gråta, han ville inte gråta när farsan slog. Det gick att låta bli att gråta så länge man kunde hålla andan. Björkris, som var både långsammare och mera smärtsamt än klädesborsten, gick att uthärda till ungefär 30 rapp. Det var ingen konst att hålla andan i 35 sekunders stryk med björkris. Hundpiskan var värst. Det var som att bli punkterad redan vid första snärten. Luften slogs ut med första blodstrimman. Det var som ett litet hål där det pyste och väste och sen slogs hålet upp till riktig gråt. I värsta fall redan halvvägs efter tolv tretton rapp. Om man grät och samtidigt vred sig för att undvika slagen så blev farsan upphetsad och slog hårdare och tappade räkningen. Eller också stannade han upp och talade omständligt om att han nu måste lägga till tio rapp för att man försvårade stryket. Tjugofem rapp med klädesborsten var alltså nästan ingenting. Det gällde bara att inte visa sig för tacksam för då kunde det bli tillägg. Och sen måste man naturligtvis ha turen på sin sida under resten av middagen; inte tappa saltkaret, inte sträcka sig över bordet, inte bre mackan på fel sida, inte reta upp lillbrorsan, inte välta mjölkglaset, inte skala potatisen för slarvigt osv. Då blev det tillägg. Eller om farsan upptäckte någon annan anledning, vilken som helst: "Det var ena vidriga sorgkanter du har under naglarna. Och vid matbordet! Det blir fem rapps tillägg", sa farsan. Trettio rapp med klädesborsten var nästan ingenting. Man kunde lätt hålla andan och koncentrera sig på att inte skrika eller sprattla i 30 sekunder. (Jan Guillou "Ondskan" s 5-6; 1956)

Barnens lek motsvarar mer den vuxnes arbete än hans tidsfördriv. När barnen leker, är det för dem allvar, ett stimulerande arbete. Detta är ett avgörande faktum att veta för den som ska leda lekar. Om ledaren medvetet eller omedvetet visar, att han tycker leken är någonting barnsligt eller mindervärdigt, kan det förta lekens hela glädje och friskhet. Eftersom leken för barnen är någonting lika naturligt och sunt som arbetet är för vuxna, är den i sig själv uppfostrande. ("Handbok för kyrkligt juniorarbete" s 55)

Ett livsbehov för ett lyckligt hem är arbetsamhet. De flesta barn har från början en viss motvilja mot de uppgifter, de får sig förelagda. Men sedan de blivit tillhållna att hålla ut en tid, så lär de sig att älska uppgiften och de utför densamma med tillfredsställelse och glädje. De kan bli så intresserade, att de tar även sin fritid i anspråk för de mest nyttiga uppgifter. Ingen jordisk glädje är större än arbetsglädjen; en företeelse, som det i vår tid finns så litet av till följd av en felaktig uppfostran. ... Barn tycker inte om att man daltar med dem. De trivs med frisk luft i andligt och moraliskt avseende. Stränghet får naturligtvis inte övergå till något slags dysterhet och känsla av internering. Barnen bör veta gränserna för sitt beteende och får de detta klart, så gör de sig snart förtrogna därmed och begär ingenting därutöver. (Lewi Pethrus "Hos Herren är makten" s 296-297,299)

På hösten (1954) ... kom (Kate Jobson från Varberg) till Borås per tåg, två gånger i veckan, efter slutad skolgång. Läste läxorna och åt mammas matbox på tåget, gick till simhallen och tränade. Reste hem i sällskap med läxböckerna och tassade in vid 11-tiden i det jobsonska hemmet. Långa dagar. Men nyttiga: efter den vintern var Kate färdig att slå igenom. Hela den svenska eliten på 100 fritt fick finna sig i att få stryk en minnesvärd aprilsöndag i Hälsingborg. ... På det här sättet fick Varberg sin stjärna. ... För att bli toppfigur i modern simning fordras träning året om. Det förstod Kate. Och det förstod hennes föräldrar. Att föräldrarna var förstående var kanske det viktigaste. Det är inte alla som med blida ögon skulle ha sett hur en 17-års flicka sätter sig på tåget två gånger i veckan, sedan pumpas ut ännu mer av en tränare och kommer hem trött. Det är kanske inte bilden av en idealuppfostran. Men Kate tog ingen skada. Och belöningen för hennes slit kom efter andra vintern. Då var hon klar att definitivt toppa svensk damsimnings sprinteravdelning för att slå svenskt rekord och kvalificera sig som Melbourne-resenär. ... Gladast över att det gått så bra för Kate och att hon orkat med sitt hårda program är naturligtvis familjen Jobson. Pappa Arthur, far till fyra flickor ... är kanske den gladaste - han har ju dock varit ansvarig i sista hand som familjeöverhuvud. Så har konsuln också vakat ordentligt över sin flicka ... satt sig in i simträning och tjänstgjort som övervakare (i simhallen) på hemmaplan. ... Och när det gällt Kates simning har ingenting fått stå i vägen. Bästa beviset gavs kanske till SM i fjol (1955) - då var Kate sjuk men blev frisk i sista stund; då gav sig familjen i flygplan iväg till Harnäs utanför Gävle. ... Så har konsuln och hans Kate blivit ett begrepp i Varberg. ... Varbergs vackra Kate, vattengudinnan från västkustens vågor. Stjärnan från staden utan stjärnor. (Åke Whilney "Konsulns Kate kom igen" s 60)

Om Far hade fått nys om mina eskapader, hade det vankats ett rejält straff, långt värre än Mors mattpiska. Han kunde nämligen dela ut örfilar, han, så det dånade om det. Men Mor var nog mest rädd för att Far skulle tycka, att hon inte fostrade oss barn tillräckligt strängt. Så hon slog egentligen mest för hans skull . . . Problemet - för mig i alla fall! - var, att Mor var så oerhört stark i händerna, så även om hon bara slog "lite nätt", gjorde det ont som sjutton! Om det var någon burk, som ingen annan kunde öppna - ja, då gick man till Mor, som öppnade den hur lätt som helst! Nu var det ju så på den tiden: De flesta fick stryk till och från. (Eva Rydberg "Eva Rydberg" s 22; omkring år 1950?)


ca 1950 - ca 1940

Man ser många sorgliga exempel på ungdomens förvildning, trots det myckna som göres för att hjälpa det yngre släktet på bättre vägar. Man ser ständigt nya exempel på att inga yttre hjälpmedel kan föra ungdomen till rätta, föräldrarna uraktlåter att göra sin plikt. Det är den förfärande slappheten hos en del föräldrar, som i första hand är orsaken till detta tillstånd. Föräldrarna har ingen makt över sina barn. Om de det hade, skulle ungdomen inte kunna uppföra sig som den nu gör. Den länge praktiserade metoden att låta barnen göra vad de vill och aldrig straffa dem för olydnad, skapar helt naturligt detta kaos bland ungdomen. ("Lewi Pethrus som ledarskribent" s 262; ledare i tidningen Dagen den 2 april 1948)

Den nya socialdemokratiska regeringen tillsatte 1946 års skolkommission. ... Ett betydande inflytande hade ... seminarierektorn och skolideologen, den kulturradikale Stellan Arvidsson (1902-1996) som var huvudsekreterare. Målet för skolan var demokratisk fostran. ... Kommittén valde att behålla kristendomsämnet, med en evangelisk etisk inriktning, på alla stadier i skolan men med en objektiv inriktning. ... Under 1950-talet upphörde de sista formella administrativa banden mellan kyrka och skola. En ny skolstyrelselag 1958 gjorde skolan till en kommunal angelägenhet. Någon prästerlig representant deltog inte längre i de lokala skolstyrelserna. År 1958 upphörde domkapitlets medverkan som regional statlig myndighet i skolfrågor. Länsskolnämnder inrättades i stället. De sista resterna av sambandet mellan kyrka och skola försvann, då biskopens roll som tillsyningsman, "eforus", samtidigt upphörde. (Ingmar Brohed "Sveriges kyrkohistoria - Religionsfrihetens och ekumenikens tid" s 196)

Bets hörde herr Tupping hojta och skrika. Oj, vad hon blev rädd! Hon satt orörlig bredvid katten och lyssnade. ... Hon skulle just till att glida ner från trädet när hon hörde fotsteg och fick syn på Tupping, som drog den stackars (trädgårdspojken) Lukas efter sig med ett stadigt grepp i ett av hans stora öron. "Jag ska lära dig att släppa in barn i min trädgård!" sade Tupping och gav Lukas en örfil så att han tjöt. "Du har betalt för att arbeta, och nu ska du stanna här och jobba över i två timmar till straff för att du släppte in barnen hit." Han gav Lukas en örfil till, drog honom hårt i örat och knuffade till honom så att han flög iväg längs gången. ... "Snälla Lukas, hjälp mig över muren", sade (Bets). "Bara inte Tupper ser mig, då förlorar jag jobbet, och min styvfar slår mig gul och blå", sade den stackars Lukas, och hans stora, röda ansikte såg lika förskrämt ut som Bets. (Enid Blyton "Mysteriet med den försvunna katten" s 20-21)

Pavel Stenkin fann att han som sovjetisk krigsfånge i Auschwitz nu hade fördel av sin egen hårda uppväxt. Som barn hade han aldrig fått särskilt mycket mat - eller för den delen tillgivenhet - och nu var den erfarenheten en positiv tillgång. (Laurence Rees "Auschwitz - Den slutgiltiga lösningen" s 142)

Det allra angelägnaste - det som vi framför allt skulle bedja om för vår svenska skolas framtid - är att hela dess gärning finge tjäna den fullkomliga kunskapen, Guds kunskap. Då skulle den också kunna bli en fostrande makt, om den finge bli ett medel för Gud att få grepp om de ungdomsskaror, på vilka vårt folks framtid beror, och föra dem in på den väg, som leder till Guds rike. (Yngve Brilioth "Den enskilde och samfundet" s 150; tal vid Växjö gymnasiums 300-årsjubileum i Växjö Domkyrka den 29 maj 1943; ämne: Den fullkomliga kunskapen)

I sin bok "Pojkar och scouting" från 1940 skriver Folke Bernadotte inte utan stolthet: "Min egen uppfostran var sträng och konsekvent men aldrig hård. Vad som emellertid gjorde den till i bästa mening danande var, att vi barn alltid kände den stora fond av kärlek, som låg bakom strängheten. Ingenting kan skapa den rätta respekten som denna dualism: stränghet - kärlek." I scoutboken berördes också frågan om kroppslig aga. Det hette att pojkstreck skulle bedömas milt och överseende, "om det inte ligger karaktärsfel bakom". (Vad som menades med "karaktärsfel" gick inte författaren närmare in på.) Det viktiga var att den som begått något pojkstreck ärligt och öppet måste stå för vad han gjort. Och han får inte fegt vänta på upptäcktens och rannsakningens stund; han måste komma underfund med den lättnad och själsfrid, som en omedelbar och utan räddhåga avlagd bekännelse medför." Folke Bernadotte försvarade agan som uppfostringsmedel och han använde själv metoden gentemot sina två söner. Men han gör betydande begränsningar. Den skall endast utövas mot pojkar, inte mot flickor, och det får inte ske i hastigt mod. "Kommer pojken underfund med att pappan ångrar sig efter agan kan den senare ställa till det sju resor värre för sig. Och för pojken!" Föräldrarna måste dessutom vara överens om att aga bör ske. Annars kan det bli ödesdigert om pojken kommer underfund med meningsskiljaktigheten. Yngsta barnet till prinsparet Bernadotte ansåg att han fått en idealisk uppfostran. Han betonade att fadern hade humor och tolerans mitt bland alla krav. Men mest står det religiösa arvet i centrum. Detta vårdade Folke Bernadotte även om han aldrig engagerade sig i något religiöst samfund. När han senare blev scoutchef var han angelägen om att betona närheten till kyrkan och kristendomen. Han ansåg till exempel att det var lämpligt att scouthögtider hölls i kyrkan. (Stig Hadenius "Vem var Folke Bernadotte? s 27-28)

Idrotten har ... en ytterligt viktig sida, utan vilken den icke skulle uppmärksammats till den grad, som nu blivit fallet. Det är dess kraktärsdanande och uppfostrande inverkan. Icke blott härdas viljan, ökas självtilliten, behärskningen, tålamodet och beslutsamheten, utan även sådana betydelsefulla egenskaper som ärlighet, rättskänsla, blygsamhet och kamratlighet uppammas vid rätt ledd idrott. Tack vare de möjligheter, som idrotten erbjuder i dessa avseenden, blir den en ytterst användbar faktor vid uppfostran såväl av ungdomen som av de äldre, ja, varför icke, av hela befolkningsgrupper och t.o.m. nationerna. (J.G. Oxenstierna "Idrott och friluftsliv" s 380)


ca 1940 - ca 1930

Ett initiativ av utomordentlig betydelse för det kyrkliga bildningsarbetet inom (Växjö) stift togs i början av 1937. Vid ett kommittésammanträde i Nässjö . . . (framlades) tanken på en kyrklig folkbildningsanstalt inom stiftet. . . . Bland de förslag, som i anledning härav framkommo var ett, som i början tilldrog sig mycket intresse. Det gick ut på att en högborg för kyrkligt bildningsarbete skulle upprättas gemensamt för Växjö, Linköpings och Skara stift och förläggas till trakten av Gränna, där en sällsynt vacker natur i förening med historisk tradition ansågs kunna erbjuda en för det kyrkliga bildningsarbetet synnerligen gynnsam miljö. Av olika skäl måste emellertid tanken på en sådan för de tre stiften gemensam bildningsanstalt övergivas, och man koncentrerade sig på att finna en lösning av frågan om en kyrklig folkhöskola för Växjö stift. . . . På hösten 1942 hade ett väsentligt mål uppnåtts, då Sankt Sigfrids folkhögskola på Kronoberg kunde öppna sina dörrar för de första eleverna vid stiftets kyrkliga folkhögskola. . . . Till det egentliga folkhögskolearbetet ansluter sig numera (år 1950) en rad kurser, möten och konferenser av olika slag, som alla ha stor betydelse för den kyrkliga verksamheten inom stiftet. (David Estborn "Från stiftsrådets verksamhet" s 527-528)

Propagandans konst består, utvecklar Hitler (i sin bok "Mein Kampf"), icke i att bevisa eller ange förnuftsskäl utan att övertyga genom känsloskäl. ... Framför allt måste propagandisten vara subjektiv. Han skall måla i svart och vitt, framställa motståndarna som djävlar och meningsfränderna som änglar. ... "Det finns (i känslorna) icke mycket differentiering utan blott positivt och negativt, kärlek eller hat, sanning eller lögn, aldrig däremot något halvt eller delvis." Hitler tröttnar icke att inskärpa, att endast upprepning, ständigt inhamrande av slagorden, kan leda till snabba och effektiva resultat. ... Bort med objektiviteten. "Vi måste se till, att de små barnens hjärnor icke förgiftas av objektivitet", heter det i preussiska undervisningsrådets Sturms direktiv för historieundervisningen. Uppfostran skall icke gå ut på att skärpa det intellektuella livet utan pMer än 1000 elever har antagits på vårt seminarium här i Vryheid (i Sydafrika) sedan 1948, och nästan lika många har tagit sin examen här. ... Gladness Mzobe gick här fyra år, men lyckades ändå inte ta examen. En praktisk, öm och mjuk typ, men som ändå misslyckades. Hennes hem är i Durban. Då rapporten om att hon kuggats kom till fadern, tog han en bred, tung läderrem och slog flickan så mycket han orkade. Till slut lyckades hon slingra sig undan och springa till en granne för att få hjälp. Sen stängdes hemmets dörr för henne. Hon har inte fått komma hem mer. Han var en grym, materialistisk far, som endast räknade med att få tillbaka pengarna, han kostat på sin dotter. Som inte godkände någon annan fostran än agan, och som utan barmhärtighet drev sitt barn från hemmets dörr. Nu har Gladness fått sin tillflykt hos en missionärsfamilj i Swaziland, där hon tar hand om en privatskola. (Axia Gustafsson "Hur har det gått sedan?" s 128-133; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1960) att låta "blodets röst" komma till sin rätt. En på rätt sätt uppfostrad nationalsocialist, skrev för icke länge sedan "Völkischer Beobachter", behöver icke tänka på skäl och motskäl; han "kommer under alla förhållanden att sömngångaraktigt ... träffa det rätta". (Alf Ahlberg "Tysklands ödesväg - Varför segrade nationalsocialismen?" s 125-127; boken utgiven 1934)

"Det bästa system i uppfostran är att icke hava något sådant", säger den fromme Lobstein. Och han grundade sitt uttalande på den sanningen, att det icke gives två barn, som äro varandra lika. Om man därför kommer med en på förhand uppgjord plan, så skall det ofta visa sig, att den ej är tillämplig i det ögonblick, den skall användas. Som bekant finnes det en hel del personer, som synas vara laddade med "skarp kritik" och "goda råd", när det gäller andras barn. En tvärsäker moder, vilkens barn ingalunda voro några mönsterbarn, omtalade en gång, att hon länge känt sig manad att för mig framhålla vikten utav att jag skulle göra klart för min till över ett femtiotal uppgående lärare- och lärarinnepersonal, att de - när det gällde barnens uppfostran till lydnad, arbetsamhet o.s.v. - skulle behandla alla barnen lika. Och det dröjde en god stund, innan hon blev ense med mig därom, att man genom att tillämpa en sådan regel skulle utsätta barnen för fruktansvärda orättvisor. Där en i kärleksfull, uppmuntrande ton, lämnad anvisning är tillfyllestgörande, äro "strängare medel" fördärvbringande. . . . Föredömet är ett av de viktigase uppfostringsmedlen. Och där bör ett gott föredöme särskilt belysas och betonas uti ett rätt uppfostringssystem. Detta är för många föräldrar och lärare ett hårt tal. Men här får och kan icke prutas. De högsta och bästa anvisningar både uti pedagogik och psykologi är "Guds levande ord". Enligt detta ord kan endast den bliva ett rätt föredöme, som mottagit full frälsning, blivit en ny skapelse i Jesus Kristus och lever och verkar i förtröstan på Gud, i Guds ords ljus och efter Guds Andes ledning. (Axel Blomqvist "Våra barn" s 61-64; Evangelisk Tidskrift 1934:2 - februari)

Året var alltså 1933. ... En elev i sista klassen hade relegerats under vårterminen. Hon hade blivit gravid, och hon förvisades direkt från läroverket. Vi (elever) tyckte det var obegripligt hårt av rektorn att sparka ut henne på det viset, bara ett par månader före examen. Många av oss såg henne lämna skolan för sista gången, överjordiskt skön och vackra ben. Hon gick ut rak i nacken och med ett leende på läpparna, men började gråta när hon kom en bit bort. Det var inte rektorn ensam som fattat det hårda beslutet. Men det visste vi inte då, det var skolstyrelsen. En direktör i stan satt som ordförande. Rektorn hade bara att verkställa och ta ansvaret utåt. ... En del adjunkter applåderade händelseutvecklingen, nu skulle Ordnung skapas i Tyskland. ... Andra invände lågmält, som teckningsläraren, en förment fjant, att demokratin krossats och våldet blivit vardag. (Ragnar Thoursie "Igelkottsfrid" s 33-34)

Fröken Willumsen ... är rak i nacken som Kaiser Wilhelm och i övrigt till det yttre en snygg, lite parant dam i medelåldern. ... Pinorummet för hennes elever är inte en garderob, inte ett läromedelsförråd, inte en tom trappuppgång. Det är hennes eget klassrum. Just detta, att slå öppet, så alla ser det, är hennes modell, hennes stolthet. För de andra att se på är plågsamt i sig. Så tycks hon tänka. Alltså verkar vad ögat ser i samma varnande riktning på alla som de slag hon utdelar på en. Hon tvingar de olydiga - sju till åtta år på detta våningsplan - att lägga sina båda händer platt på bänklocket. Brotten begränsar sig vanligen till att vara olydig, ha glömt, komma för sent, inte kunna läxan. ... Förr var klassrummet av Kungl. Skolöverstyrelsen utrustat med en rotting. En hård pekpinne har senare visat sig tjänstgöra lika bra. ... Meterlång och lite mjölig av krita ligger den på sin plats, på kanten av svarta tavlan. Därefter ser hon till att händerna ligger som de ska på bänklocket. En del flickor är så rädda, att de drar ner händerna i knät och döljer dem i förklät, medan hon vänder bort blicken. De har gjort det fastän de vet att det ökar bestraffningen. Sedan slår hon över fingrarna - ett slag, två slag, tre slag - medan klassen andlöst ser på. Varje slag hon utdelar får en del barn som ser på att rycka till, som om de själva kände den plötsliga smärtan. (Ragnar Thoursie "Ditt ord är ljus" s 63-64)

De finaste är de farligaste. Han, torteraren, två trappor upp i skolhuset, där vi går i folkskolan. ... Mångsidigt begåvad, inte bara som skarprättare utan också i övrigt. God pedagog, uppslagsrik och engagerad. ... Uppskattad medlem i kyrkokören, ledamot i kyrkofullmäktige. ... De brottslingar som han tar hand om är äldre, i elva, tolvårsåldern, i regel pojkar ansedda som mer förhärdade och i behov av hård behandling; men han tvekar heller inte att ta sig an flickor på samma sätt. Det förekommer att andra lärare i skolan, som fått problem med elever som de själva inte klarar av, skickar dem till honom för tillrättavisning. Eftersom han har hårda nävar och är snar till vrede, har han inte svårt att sätta sig i respekt hos alla. ... Han tar ut delikventen i korridoren utanför sitt klassrum och stänger dörren efter sig. Men det är också korridoren till vårt. Det betyder att vi hör allt - men ser inget. ... Det har ... hänt att en förälder har hört av sig och klagat, till och med sagt att pojken har blivit misshandlad. Då står bara pojkens ord mot hans, lärarens, och han har inte haft svårt att hitta argument som står sig och rättfärdigar hans handlingssätt. ... Ingen förvarnar oss om när (bestraffningen) ska börja. Plötsligt hörs ett skrik från korridoren, en duns, lärarens vredgade röst. "Stå still, säger jag! Spring inte undan! Det blir bara värre för dig själv." - "Erkänn! Jag fortsätter tills du erkänner!" - "skrik inte! Då skämmer du ut dig för dina kamrater." - "Du tål mera, din rackare!" (Ragnar Thoursie "Ditt ord är ljus" s 65-67)

Vi uppleva nu (1932) mendelismen - den hann knappast bli känd, förrän det hette att nu lönar det sig inte med uppfostran, ty ett barn blir i alla fall vad det med sina anlag är bestämt att bli. Nonsens naturligtvis; även om ettäggstvillingar tyckas rätt predistinerade. (Hans Larsson "Tal vid Lunds studenters Tegnérsfest den 4 oktober 1932" s 14-15)

Det existerade (under min barndom, åren omkring 1930) näst Gud inget kärare samtalsämne närhelst vuxna gifta pingstvänner kom tillsammans än aga och vikten av den. Det fanns en diakon och äldste i församlingen, som hade uppfunnit ett ord så fint som järnrotting. Naturligtvis fanns det ingen sån, men det borde funnits, och innan en sådan kom ut i marknaden, så fick denne äldstebroder och mamma nöja sig med att använda ordet, som låg nog så fint i mun, och skrämde oss. Och när jag första gången som tioåring bjöd hem en klasskamrat till vårt föräldrafria skolhushåll på Vasagatan 11-13, sprang jag före in och gömde den rotting, som vanliga människor endast använder för mattpiskning, under min säng. Så att van der Putte, som han hette, inte skulle tro något. Jag brukar inte till vardags älta sånt här, och anser dessutom att den psykiska aga vi utsattes för genom hotet att inte få komma till himlen, när vi alldeles omöjligt kunde uppfylla alla de krav som ställdes, var betydligt obehagligare, för den smärtan tonade inte bort lika snabbt som den fysiska. Den är svårare att försvara - och försvara sig mot - än någonsin några av den svarta pedagogikens handgripligheter. (Sam Lidman "Ett herrans liv" s 210-211)


ca 1930 - ca 1920

Var skulle man vilja se Guds uppenbarelse om inte i sitt hem. Min hustru och jag hade som vårt livs högsta önskan, att våra barn skulle lära känna Gud, den Gud, som vi tillhört sedan vår tidigaste ungdom. Men jag visste, att barn vinner man inte för Gud genom stränga föreskrifter. De är stora realister, och endast en glad och lycklig kristendom, kan förmå dem att söka Gud. En lycklig vardagsreligion är i detta avseende det enda, som kan fängsla dem. ... Det har slagit mig senare, vilken oändlig tillgång det är för barn att få växa upp på landet och ha möjlighet att komma i kontakt med djuren. ... Jag tyckte också, att det var bra, att de fick lära sig att arbeta. Jag hade själv upplevat, vilken välsignelse det är att inte vara främmande för kroppsarbete. Jag visste, att i forna tider, då folk i allmänhet var klokare på detta område, än de är nu, lät man till och med de intellektuella lära sig något yrke, som innebar kroppsarbete, då de ansåg, att detta hade nytta med sig. Jag hade också den uppfattningen, att man inte skall vara rädd för att ge ansvar åt barn. ... I allmänhet lär de sig livet på ett helt annat sätt, när de själva får vara med och uppleva det. ... Barnen visste ingenting, som var roligare, än att få följa med till stan på mötena. Säkerligen spelade (min) bil där en mycket stor roll. Vi behövde aldrig be dem att följa med, utan de tog alltid initiativet. ... Barnen fick i stället (för söndagsskolan) följa med oss till förmiddagsmötena på söndagarna.... Det visade sig också, att de med intresse följde allt som förekom i våra möten. (Lewi Pethrus "Hänryckningens tid" s 283-287)

Att baron Stjärnudd skämde bort Diana ansåg alla. Överstinnan Josephine Ehrenfalck kallade hennes uppfostran vansinnig. Hon riktigt längtade efter ett tillfälle då hon kunde få tillrättavisa henne. Det tillfället kom dock aldrig. Varje gång Diana var på Lindö satt hon så tyst och stilla, var så uppmärksam mot alla, så vänligt hjälpsam att inte den strängaste kunde finna något fel i hennes uppförande. Den stränga Josephine Ehrenfalck måste inom sig erkänna att hon tyckte långt mer om Diana än om barnen på Heljö, som uppfostrades efter gammal taktik med lugg, rotting och örfilar. Johan Albrecht talade emellanåt med sin kusin Jan Gustav om barnuppfostran och undrade om han aldrig använde rottingmetoden för Diana. Så såg baron Stjärnudd på Johan Albrecht och sade skrattande: "Min käre bror, Diana gör mindre ont i världen än både du och jag!" "Hm, ja, svarade greve Riddercrona. Men minns du inte hur strängt vi själva uppfostrades?" "Tycker du då att det var så särskilt välsignelsebringande?" frågade Jan Gustav med en glimt i ögat. På det svarade aldrig Johan Albrect Riddercrona. Jan Gustav Stjärnudd kunde inte visa sin lilla flicka nog ömhet, och de två höll ständigt samman. (Birgit Th Sparre "Gårdarna runt sjön" s 24)

"Se nu på klockan! Det är visst sängdags", (sade Henri). Jeanne reste sig genast. Hon visade alltid fosterföräldrarna en ögonblicklig lydnad. (Laura A. Barter Snow "En solstråles irrfärder" s 24)

Kan någon mission vara mera löftesrik än den, som bedrives bland det uppväxande släktet? Kan någon plikt ligga oss närmare än våra barns kristliga fostran? Kommer ej vårt folks religiösa livsåskådning i nästa generation att till stor del bero på, hurudana lärare vi nu ha i våra skolor? ... Det är rätt, om vårt kristliga nit finner sin starkaste samlingspunkt i omsorgen om våra barn, i deras rätta fostran, att även de, såsom Jesus fordom, må växa till i ålder och vishet och nåd inför Gud och människor. (Axel Andersson "Seminaristernas lånekassa" s 182; Missionsförbundet n:r 11 den 13 mars 1924)

När småskolan var avklarad i kyrkbyn blev det Gudby missionshus, som fick bli läroanstalten för första klassen i folkskolan, som termerna då löd. Det ligger 60 år tillbaka i tiden (i början av 1920-talet) och agan hörde till skolschemat! Bestraffningar av skilda slag tillämpades med stort eftertryck. Olika typer av bestraffningar var till exempel att få "sitta inne" - alltså under rasten, eller att "sitta kvar", då skoldagen var slut. Det kändes försmädligt, även om man inte tog skada av detta. Kränkande kändes det att drabbas av den kollektiva bestraffning fröken utmätte för pallandet av päron, när man inte varit med om "stölden". Förtroendet för straffmetoderna, och för den som använde sig av dem, krympte verkligen samman. Barn är känsliga för orättvisor. Det som emellertid drabbade mig allra hårdast och skapade en bitterhet emot fröken, var när hon tvingade mig att gå från bänk till bänk och visa alla mina röda bockar för kamraterna. Behöver jag säga, att det blev ännu fler bockar nästa gång? Att denna totala brist på både psykologi och pedagogik inte knäckte mig för all framtid, får närmast betecknas som ett mirakel. Men bockarna hängde med länge. Det vore dock fel att avsluta denna berättelse här. En mycket svår sjukdom bröt ner min fysik i botten. ... Njurarna blödde mycket kraftigt. Sakta återvände jag dock till livet. Det var julafton. Jag var fortfarande i sängen, och krafterna var mycket små. Då kom fröken! Och med sig hade hon en stor julgranskaramell. Något slags försoningsoffer. Att hennes besök bidrog till mitt tillfrisknande, tvivlar jag inte på. Och inte minst var det en befrielse, att den höga mur, som byggts upp mellan fröken och hennes elev, bröts ner. (Ewert Amnefors "Möte med minnen" s 23-24)

"Tyst, Leif", fortfor gubben. "Ser du, Richard, på samma sätt som din mor och jag försökte uppfostra våra barn i tukt och Herrans förmaning, så uppfostrar nu Olga sina barn. I fråga om dig har vår uppfostringsmetod visserligen ännu ej burit frukt, men om det beror på att vi talat för mycket om Gud och hans kärlek till oss, det vet inte jag, därom kan endast Gud döma, men en sak vet jag, att det hade varit bra för dig själv, om du slagit in på samma väg som dina systrar." (Adolphine Fogtmann "Då hemligheten avslöjades" s 32; Barnbiblioteket Gullvivan 1921)

(I skolan) är det livsuppfattningarnas historia, som skall framställas, kulturutvecklingens innersta livsnerv. ... Det är icke ... något att invända mot inlärandet av Luthers lilla katekes - såvida den sättes in i sitt historiska sammanhang. Den är klassisk. Det är femtonhundratalets uttrycksmedel, men det är ett religiöst snilles skapelse. Lär ungdomen sig att begripa den i dess historiska sammanhang, så har den icke alls ont av att ha inlärt den. ... Även om man misströstar om en moralisk uppfostran av släktet såsom sådant, måste man handla som om den vore tänkbar. ... Det kommer att sägas, att (människo)massan behöver grova sanningar fastnitade i sina sinnen och därförutan bete sig som djurflockar. Mot den strömningen gäller det att hävda den, som räknar något med uppfostrans möjlighet och som utan illusioner handlar, som om varje individ skulle kunna danas till en personlighet. (Torgny Segerstedt "Kristlig fostran och katekes" s 14-15; Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 29 okt 1920)

"Kom fram, Barbro," (sade hennes mamma Helvig). Men den lilla flickan kom inte fram. Hon var rädd för det där hårda i mammas röst. "Lyd! Kom genast fram! befallde mamma. ... Vill du inte lyda, så ska jag lära dig det!" utbrast Helvig och drog fram flickan, som stretade emot av alla krafter. Detta tysta, energiska motstånd retade Helvig obeskrivligt. Hon satte sig i soffan och lade upp Barbro över sina knän och gav henne stryk. ... Den lilla flickan skrek ej, som barn bruka, då de få stryk, hon höll igen av alla krafter och tryckte sin svartknollriga ullhund hårt mot munnen för att kväva snyftningar såväl som skrik. Denna hos ett så litet barn onaturliga självbehärskning oroade (hennes pappa) Ols, men retade Helvig, ty hon tog den för trots och slog hårdare. Det blev för mycket för Ols. "Nog nu!" sade han lågt och befallande. Men Helvig brydde sig ej om hans protest. Då gick han hastigt över golvet och grep henne om handleden och hejdade så slagen. Förnärmad såg hon på honom med obeskrivlig häpnad över detta brutala ingripande. ... Den lilla flickan darrade av undertryckt sinnesrörelse, men nu inför faderns vänlighet brast den mödosamt uppehållna självbehärskningen, och snyftningarna bröto sig fram. Det var just vad fadern velat åstadkomma. Den behärskade sinnesrörelsen måste skada barnet; nu, sedan han fått henne att gråta, var hon räddad. ... "Tål hon då inte att bli straffad?" (sade Helvig till Ols). "Älskade du henne bara, gjorde det ingenting, om du sloge henne, till och med orättvist som nyss. Då kunde det bli bra igen. Men nu! Du kan inte med henne. Din onaturliga kärlekslöshet är det som kan förstöra henne." ... Så hade han då sårat henne! ... "Jag gläds över att såra henne! O, min Gud, vart bär det hän med mig?" (Ols) lutade sig fram över skrivbordet, där han satt och dolde ansiktet med sammanknutna armar. Och det oerhörda hände den starke mannen, att han grät. (Elisabeth Beskow "Skalunga 2" s 67-70,73)


ca 1920 - ca 1910

Klockaren (till de sju bröderna): Ja, visst var jag en sträng lärare mot er, sträng och hård, det erkänner jag, och bittert har jag redan ångrat det. Men på samma stränga vis har man också en gång lärt mig, på samma handgripliga sätt, gunås! Men vad menade jag med min stränghet mot er? Ert eget bästa, ert eget bästa; veten det. Och varen också förvissade därom, att just i denna stund, fastän jag lite förundrade mig när ni här angrep mig, fröjdar sig min själ, när jag ser eder som fullvuxna män och vet edra gärningar och strider, under de tio Herrans år som gått." Aapo: För detta beröm tackar vi er." Tuomas: "Vi vet att ni är en ärans man och vet att Juhani och Timo ber er förlåta dem deras skeva ord." Timo: "Jag medger att han är en hedersgubbe, fastän en nog så hård skolmästare." Juhani: "Klockarn erkände att han inte handlat riktigt rätt mot oss, jag avger för min del samma bekännelse beträffande honom, och så är vi kvitt, isynnerhet då jag medger att vi var mäkta envisa elever, mot vilkas hårda skallar hans tålamods bröstpansar med våld bröts sönder. Och vem går i god för, vem går i god för, att inte denna hårrotsgnuggning och locklurvning varit till någon nytta för oss? Det finns ju ingen säkerhet." (Aleksis Kivi "Sju bröder" s 362-363)

Juhani: "För att hålla oss vid liv nödgas vi snatta lite av andras ägodelar." ... Jaktfogden: "Hitåt, mora, med er björkkvist, och giv dem med riktigt varm hand. Och sker det som så, att ni skulle möta motstånd, så finns här hjälpgummor åt er." Nu följde en aga från moderns hand, som gick från man till man över hela pojkskocken; och ljudligt var larmet i Kuokkala skog. Moran använde också häftigt nog sitt ris, men jaktfogden försäkrade att de ändå fått en för mild bastu. ... Juhani: "Nog har jag, för böveln, på min tid fått stryk som en hundracka, men jag hoppas att allt varit till det bästa, med Guds hjälp." Simeoni: "Agan gör sannerligen gott, i synnerhet om du välsignar piskan och agar i Herrans namn." Eero: "I synnerhet om du dessutom värmer piskan." Simeoni: "Jag hör ej dina usla speord, du stockblinda, du milt agade barn." Timo: "'Ett snällt barn agar sig själv', men den konsten ville jag titta på." (Aleksis Kivi "Sju bröder" s 14,53-54)

Nu skrek (Mathilda) högt: " ... Aldrig får jag lov att ha roligt på något vis! Och för resten så är du alls inte min pappa - ja, så säger dom." Gunvald grep nu flickungen med båda händerna, satte sig på en stol och lade flickan på magen över sina knän. Hon gallskrek och sparkade - hennes klackar träffade Gunvald både här och där, men han slog henne allt vad han orkade över benen, fick kjolarna upp över ryggen på henne och slet upp hennes byxor. Dessa voro uppfästade med säkerhetsnålar, det krasade i tyget, när det slets sönder, och en av nålarna sprang upp och stack Mathilda, och hon tjöt allt värre och värre. "Ut med er, ungar!" röt fadern till de andra. Och nu slog han, slog och slog på flickans bara kropp utan tanke på hur hårt slagen träffade. Han var andfådd, när han omsider släppte henne. Mathilda dråsade ned som ett bylte på golvet och snyftade som i kramp. "Sluta med det där skriket - upp med dig, unge!" "Jag - kan - kan - inte - " Gunvald tog henne i armen och föste henne in i kammaren. "Nu kanske du till en annan gång kommer ihåg, vem som är din far", sade han i dörren. (Sigrid Undset "Visa jungfrur" s 125-126; Gunvald och Emma)

I Ulricehamn levde under min barndoms- och tidigaste ungdomstid en äldre, gudhängiven, ganska originell man, som jag väl kände. Han var snickare till yrket. När så en dag han fick besök av en god vän, som nu såg att han hade sin ena hand omlindad frågade denne: ”Har farbror skadat sig i handen?” – ”Ånej, men jag har fått Guds kärlek i näven”, svarade han. Den besökande undrade: ”Binder man om på det sättet då?” – ”Jo, det förstås”, förtydligade den gamle, ”mitt finger kom litet illa ut, men jag håller före, att det är Guds kärlek jag ändå är föremål för, ty för dem som älska Gud tjänar allt till det bästa”. (John Blomqvist "Minnesglimtar" s 127)

Vår flyttning (till Stallmästaregården vid Brunnsviken) på våren (1916) var en härlig upplevelse. ... (Men) Brunnsviken låg i farlig närhet för vår son, som så fort han kom ut på egen hand sökte sig dit. ... För att minska riskerna (att ramla i och drunkna) fann min hustru på att binda honom vid flaggstången, som stod strax ute vid vägen, som går förbi villan och restaurangen. Där gick han snällt och lekte med repet om sig. Folk stannade på vägen och samtalade med honom och tyckte synd om honom. Men han tycktes finna sig väl till rätta. Så fort han kom lös, var han dock nere vid Brunnsviken. (Lewi Pethrus "Hänryckningens tid" s 180-181)

Fadern tog blott hårdare tag om (sonen Allans) arm och ledde honom med sig in. Snart förkunnade käpprapp och skrik, att Allan fick stryk. (Allans mor) Vera bleknade och höll för öronen. ... Det var det stränga uttryck, hon sett i (sin man) Vilhelms ansikte, som skrämde henne. Varför hade han sett sådan ut? Och straffade han inte väl hårt Allans förseelse? ... Efter en kort stund kom Vilhelm ut. "Var är Allan?" frågade Vera utan att kunna dölja sin sinnesrörelse. "I skamvrån", svarade Vilhelm och satte sig i korgstolen bredvid hängmattan, där Vera nu satt upprätt med fötterna i marken. "Behöver han stå i skamvrån, sedan han fått stryk?" "Han behöver tänka över vad han gjort. ... För ett sådant karaktärslyte är stryk det enda." ... ... "Vad skulle jag väl ha gjort annorlunda än jag gjorde? Jag kunde väl inte lämna gossen ostraffad?" svarade Vilhelm anklagaren inom sig. "Samma straff kan ges i kärlek eller i kärlekslöshet, och du vet i vilketdera ditt gavs", svarade anklagaren. "Du vet, att du blev så hård och sträng mot din son, därför att han bar din oväns drag och röjde hans karaktär." (Elisabeth Beskow "Hans moders Gud" s 184-185,216-217)

(Jon Holm) vidrörde med några få, enkla ord den stora förlust han gjort och yttrade sedan: "Herren såg väl, att det behövdes för min fostran, därför tuktade han mig. ... Herren såg till mig i förbarmande, visade mig, att hans kärlek är lika stor även när han agar; och fastän sorgen ännu fördystrar mitt hem, och svårigheter av många slag ännu hopa sig kring mig, så vet jag, honom till pris, att han ännu är min fader och att hans väg bär hem, även om den går genom mörker." (A-der "Slottet och grindstugan samt andra berättelser" s 125; Det har far själv sagt; A-der = Anna Ölander)

Sedan människorna blifvit omvända och födda på nytt, då skola de i kristlig mening uppfostras - då men icke förr. (P. Waldenström "Väckelsekristendom och uppfostringskristendom"; Jönköpings-Posten 1913-06-26)

En gång i nov. 1911 kom Ellen Key (till Lund) för att hålla föredrag. ... Det gällde ingenting mindre än "Ersättning eller ombildning av tio guds bud". ... Fysiker och matematiker och astronomer och filosofer sökte var på sitt sätt klargöra innebörden av de nya (revolutionära) teorierna, för sej själv och andra. ... Ellen Key kom tillbaka till en ny diskussion den 3 febr. (1912). Kärnpunkten för henne var, att vi behövde moraliska normer vid uppfostran, och däri tror jag inte hon mötte kritik. Lite värre var det med hennes nya formuleringar. Hon var så intresserad av deltagarnas mening, att hon t.o.m. ville ha en omröstning, och de flesta tycks ha röstat för att det behövdes etiska normer, formulerade i officiella budord. Men det var bara 8-10 som anslöt sej till Ellen Keys formuleringar. Hon var inte riktigt nöjd. Om det var de tio eller de andra som var de klokaste, vågar jag inte nu ha en mening om. Men våra sympatier för Ellen Keys person har jag i livligt minne. De togs inte bort av det lite profetiska, av geniförgudningen, eller den svårsmälta stilen. Det var till sist inte det väsentliga. (Ernst Wigforss "Minnen I - Före 1914" s 408-409)


ca 1910 - ca 1900

Alla föräldrar borde komma ihåg att de ej göra barnen någon tjänst genom att klema bort dem, ständigt vara undfallande och låta barnen draga sig undan för tröttande och grovt arbete. (J. Fjellstedt "Före trolovningen - Efter vigseln" s 12-13)

Hjalmar Bergman skulle otvivelaktigt ha kallat (den gamla dam i Halmstad hos vilken vi de första åren 1906-07 var inackorderade) en "skräcktant. Sträng, snål, mycket from och halvblind visade hon sig ha en förunderligt skarp blick för om vi tog oss för stora portioner eller lade två bitar socker i kaffet. Då vankades det smäll på fingrarna. De söndagar vi inte var hemma i Harplinge fick vi ibland sitta och läsa långa predikningar för henne. Då försökte vi när vi trodde henne inslumrad samma knep som Carlsson i "Hemsöborna" att vända ett par blad i sänder - men blev vi avslöjade gick det illa. Må hon vila i frid. ... Då och då besökte oss våra föräldrar, men vi såg inte gärna att de uppsökte oss på skolgården under rasterna, för då kände vi oss smått generade för kamraterna. Det kan tyckas underligt, men jag tror att det är en ganska allmänmänsklig företeelse, ett led i den ungdomliga kampen för självständighet, för utvecklingen av ett eget jag. Man vill demonstrera, att man inte längre går i föräldrarnas ledband. Man har sina små hemligheter, som man hellre anförtror kamrater än föräldrar men helst behåller för sig själv eller anförtror åt sina dagböcker. Okloka är de föräldrar som tränger sig på de unga, även om det sker i bästa välmening. Skall jag tala något om mina lärare under mina sex skolår (1904-10)? ... Många av dem skulle med sina örfilar och luggningar, åtminstone i de lägre klasserna, någon gång väl även i gymnasiet, fastän all aga där var nominellt förbjuden, i vår tid (1973) blivit anmälda för skolöverstyrelsen. Men sådant tog man på den tiden inte så högtidligt, för just därför att det tillhörde ordningen för dagen kändes det inte förnedrande. Stränghet hade vi kanske inte så mycket emot, förutsatt att den var parad med rättvisa. Unga människor är väl i regel "vänner av rättvisa"; vredesutbrott bedömdes knappast hårt om vederbörande inte lät solen gå ned över sin vrede, men man hade skarpt spårsinne för vad som kallades "mothåll" och "medhåll". ... (Lektor Östberg var) mycket temperamentsfull och kunde stundom få veritabla raserianfall. Han blev högröd i ansiktet, rösten fick ett tonfall som knappt var fullt mänskligt och den väldiga kroppshyddan skalv så att golvtiljorna i klassrummet skakade. Det arma offret överöstes med de underligaste skällsord såsom "vissna löv", "rutten väggmossa" och mer än en gång small en kraftig örfil. Men vi tog saken lugnt, ty vi visste att ovädret snart skulle gå över. I nästa ögonblick var han idel solsken och drog någon historia, åt vilken han själv hade hjärtligt roligt. (Alf Ahlberg "Från prästgård till arbetarhögskola" s 54,56-57,61)

Det är möjligt att - trots alla ansträngningar - folkskolan, för hvilken vi offrat så mycket, ej framdeles kan användas till kristlig undervisnings- och uppfostringsanstalt för våra barn; men vi hafva ju makt till att upprätta kristliga privatskolor. (J.G. Hazén "Hvad varslar tiden och hvad stundar?" s 71)

Från och med 1905 års läroverksstadga har all kroppsaga vid läroverken varit avlyst. Det var blott en konsekvens av den allmänna utvecklingen, vilken allt starkare reagerat mot denna relikt av en svunnen tids rätts- och uppfostringsideal. Den är likaledes försvunnen ur fortsättningsskolan, högre folkskolan och de kommunala mellanskolorna m. fl. läroanstaltler, och dess dagar i den egentliga folkskolan torde (nu år 1940) snart vara räknade. Erfarenheterna av denna reform ha varit de bästa. Lärjungarna ha i regel blivit mera försynta, hänsynsfulla, öppna, ärliga, pålitliga och naturliga. Hit hör ock den nya skolans princip att i allt större utsträckning bygga ordningen på självdisciplinens grundval. (Arvid Gierow "Modern uppfostran och undervisning" s 281)

Översten blev åter ämnet för diskussion mellan barnen vid deras frukost. ... "Far är inte någon kamrat", (sade) Gerty (till Ernst). ... "Vad är han då? Han kan vara ett sovande lejon, det kan du inte veta." ... Fru Burton, som varit upptagen av sina brev, såg nu upp. "Gossar, är det er far ni tala om? ...Veta ni inte att ni skola tala med vördnad om honom? Kom ihåg, att en faders ord och handlingar få aldrig kritiseras. Ni skola hedra och lyda och älska honom. Och varje gosse och flicka bör anse sin far vara den bäste man i hela världen." "Men vars och ens far kan inte vara den bäste", sade Filip, som tyckte om att disputera. "Du måste tycka honom vara den bäste. Han skall vara den bäste för dig." "Men jag tycker om att se sanningen i allt." Stannie kom till hjälp. "Han är den bäste far som jag någonsin har haft", sade hon med värme. "och jag vill älska honom mest." "Hur många fäder har du haft?" frågade Ernst skrattande. (Amy Le Feuvre "Körsbärsträdet" s 11-13)

(Biskop) Edvard: "Du har en svaghet i din karaktär, du kan inte skilja lögn från sanning. Ännu så länge är du ett barn och dina lögner är ett barns lögner - hur fasansfulla de än är. Men snart är du en vuxen man och livet straffar lögnare utan kärlek eller hänsyn. Straffet ska lära dig att älska sanningen. ...Vilket straff väljer du?" Alexander: "Hur många slag får jag av rottingen?" Edvard: "Inte mindre än tio slag." Alexander: "Då väljer jag rottingen." Edvard: "Knäpp ner byxorna. Ställ dig framstupa vid soffan. Skjut in en av kuddarna under magen." Nu följde tio inte alltför hårda slag av rottingen. Alexander biter sig i handen, tårarna rinner ur ögon och näsa, han är mörkröd i ansiktet och blod sipprar fram under den uppslitna huden. Edvard: "Res dig, Alexander. ... Du har något att säga mig. ... Du ska be mig om förlåtelse." Alexander: "Aldrig." Edvard: "Då måste jag piska dig, tills du kommer på bättre tankar, Alexander. Kan du inte bespara oss båda en så obehaglig upplevelse." Alexander: "Jag ber aldrig om förlåtelse." ... Edvard: "Dra ner byxorna. Lägg dig framstupa. Skjut in kudden under magen." (Ämnar slå) Alexander: "Slå inte mer!" Edvard: "Du ber alltså om förlåtelse." Alexander : "Ja." Edvard: "Knäpp dina byxor. Snyt dig. Låna honom en näsduk, Justina. Vad har du att säga, Alexander?" Alexander: "Alexander ber Biskopen om förlåtelse." Edvard: "- för lögnerna och meneden." Alexander: "- för lögnerna och meneden." Edvard: "Du förstår att jag har straffat dig av kärlek." Alexander: "Ja." Edvard: "Kyss min hand, Alexander!" Alexander (kysser Biskopens hand): "Får jag gå och lägga mig nu?" Edvard: "Det får du, min gosse. Men för att du ska få tillfälle att i lugn och ro tänka över dagens händelser, ska du sova på vinden. Justina ordnar med en madrass och en filt. I morgon bitti klockan sex låser Henrietta upp dörren och du är fri. Blir det bra så, Alexander?" Alexander: "Ja, Ers Högvördighet." (Ingmar Bergman "Fanny och Alexander" s 169-171; början av 1900-talet)

Till de många oskattbara förmåner, som (mitt) barndomshem skänkt mig, räknar jag som en av de främsta, att vår religiösa uppfostran skedde utan minsta tvång. ... Erfarenheter (av revoltkänslor och motståndsaffekter) äro för mig något fullständigt främmande. Därför har det visserligen funnits sådana tider i mitt liv, då jag stått tvivlande, frågande eller avvisande inför kristendomen, men jag kan aldrig påminna mig någon tid, då jag känt mig fientligt stämd mot den. Jag har helt enkelt inte förstått en sådan hållning. Ty jag har som barn sett för mycket av äkta kristen fromhet, kemiskt ren både från salvelse och fanatiskt renlärighetsnit för att någonsin känna mig imponerad av kritiken från sådant håll, där man tydligen haft ringa eller ingen erfarenhet av detta slag. Med teoretiska argument gör man inte sådana erfarenheter om intet. (Alf Ahlberg "Minnen och meditationer" s 32; början av 1900-talet)

(Ellen) gav tvillingarna, som kivades borta i ett hörn, var sin rungande örfil och jagade med eldgaffeln ned Lada från den stol han klivit upp på för att ta den nya klockan i närmare betraktande. Lada hoppade då ned från stolen och sprang bakom gammelmors rygg och räckte ut tungan. Därifrån räddade han sig ut i förstun och upp på vinden, medan Ellen var efter honom med eldgaffeln ända ut i trappan. Sedan kom hon in och satte tillhygget ifrån sig i spisvrån. - "Di barna, di tar livet åv mej", sade hon jämrande, "ja blir utsliten och förbi i förtid." (Martha Sandwall-Bergström "Kulla-Gulla" s 27; 1900-talets början)

Det kunde till och med hända att mor abrupt ändrade sinnesstämning mitt i ett trevligt samtal och började banna mig för någon förseelse som jag hade begått tidigare under dagen och som hon plötsligt kom att tänka på. (Kazuo Ishiguro "Vi som var föräldralösa" s 103; början av 1900-talet?)

Ett felades: Herrens fruktan, som är begynnelsen till vishet, bodde icke i huset; det var icke ett Guds tempel på jorden och Guds ord brukades icke derinne. Vägen till qvarnen höll mjölnaren öppen och banad, om ovädret rasade aldrig så svårt, men vägen till himmelen var det sällan hans själ beträdde. De bibelspråk, gossen lärde i skolan, voro ett dödt kapital, som låg insvept i minnets svetteduk. Der var ingen, som med bön och Kristi kärleks lifvande flägt skulle kunnat få sädeskornet att spira upp. Den ende, som försökte vårda sig om gossens själ, var Andreas. När Karl då och då kom på besök till qvarnen eller Andreas kom öfver för att aflägga räkenskap, tog han gossen afsides och frågade i trofast kärlek: "Du beder väl flitigt, Karl?" Då stirrade gossen på honom och svarade: "O ja, Andreas, vi bedja i skolan." Men Andreas sade: "Det är icke nog, barnet mitt. Om söndagen är du icke i skolan, och då beder du således inte. Och när du blir stor, skall du ju inte gå i skola längre och då kommer du aldrig att bedja. Men bönen är lika nödvändig som det kära brödet." Derpå läste han för barnet alla de barnaböner han kunde utantill. Men hur skall det gå med ett barn, som icke har någon att lära sig bedja annat än en gammal mjölnardräng i en avlägsen qvarn, isynnerhet när verlden slår sina fjettrar så hårdt om detsamma, som den gjorde om den fader- och moderlöse Karl. Hans morbror var nemligen en passionerad spelare. Nästan hvar enda afton hade han spelbröder hos sig. ... Skolan och kyrkan planterar, men hemmet måste vattna. (Friedrich Ahlfeld "Spelarens lif och ändalykt eller Faren icke vilse; Gud låter icke gäcka sig" s 6-8)

(Ellen Key och hennes fem yngre syskon) uppfostrades (under 1850- och 1860-talen) strängt och särskilt de tre pojkarna fick ordentligt med smörj. Motsättningarna blev så hårda att två av dem gick till sjöss och kom aldrig hem igen. Och Ellen kom att totalt förkasta aga som medel i uppfostran. I sin bok "Barnets århundrade" (1900) ägnade hon många sidor åt aga. "Den hör till samma låga kulturstadium som seden att prygla hustru, tjänare och brottslingar", skrev hon. "Gjorde man en statistik över förlorade söner skulle de bortpryglade säkert vara fler än de bortklemade. Man skall uppfostra med huvudet och inte med händerna. Stryk är ett fördärv både för uppfostraren som fördummas och brutaliseras och för barnet som lär sig list och förställning eller möter med trots och hårdhet. Stryk väcker hat och rädsla och legitimerar våldet. Krigslusten grundläggs mindre genom krigslekar än genom rottingen. Med en person som inte inser detta", säger hon, "faller det mig lika litet in att tala om uppfostran som det skulle falla mig in att tala med en kannibal om fredsfrågan." Sin bok tillägnade hon alla de föräldrar, vilka i det nya århundradet hoppas dana de nya människorna. (Gunnel Weidel Randver "Ellen Key i fredens tjänst" s 39-40)


ca 1900 - ca 1890

Om Gud har välsignat eder med barn så kommen ihåg, att I hafven stora plikter att fullgöra och ett stort ansvar att uppbära. ... Moder, lär ditt barn att vara: 1. Försiktigt i sitt uppförande. 2. Flitigt. 3. Hofsamt i sina fordringar. 4. Uppriktigt med hänsyn till plikt och religion. 5. Förståndigt uti att uppskatta allt till sitt rätta värde. 6. Afhållsamt med afseende på berusande drycker och tobak. Att uppmuntra barnen att smaka på rusdrycker, är att uppfostra drinkare. ... Många gifta män tyckas icke tro, att det är deras plikt såväl som moderns, att vagga barnen, passa och leka med dem. Det är förvånande, huru många män det finnes, som tyckas skämmas öfver att jollra med sina egna barn. Det är en vacker syn att se en fader leka med sina barn, och den husfader, som icke kan taga del i deras glädje, är icke värd att bära detta namn. ... Du förlorar ingenting af din heder, om du vaggar den lille och tager dig an de små; men du skall på detta sätt dela omsorgernas börda med den hustru. ("Ett lyckligt hem och dess grundläggning" s 68-69,78,84; Äktenskapets ömsesidiga plikter)

Välkommen till Solbacka! Här ä' hönsen och grisarna och vi. Här ä' vår skolfröken, som är rysligt sträng ibland. (Elsa Beskow "Barnen på Solbacka" s 17)

Snart var ... den tid, som användts blott och bart för yrande lekar, förbi, och Elsa måste såsom de flesta landtbarn, i synnerhet i de fattiga hemmen, biträda vid hvarjehanda göromål. Hon var ej längre "lillan" utan hade nu yngre syskon, som modern satte henne att tillse. För öfrigt skulle hon lära sig att sticka strumpor, spinna, sy, mjölka korna och annat, som en allmogeflicka måste vara hemma uti för att kunna skaffa sig lefvebröd. Såväl Nord som hustrun tadlade skarpt de föräldrar, som läto sina barn växa upp under sysslolöshet, och voro öfverens om att ej själfva göra sig skyldiga till sådan förseelse. De togo tvärtom sina barns arbetskraft måhända i alltför stort anspråk och förstodo ej alltid att lämpa sina fordringar i öfverensstämmelse med de ungas förmåga. Hvad Elsa beträffar, behöfde ej något tvång användas för att förmå henne till arbete, utan det var hennes lust att få hjälpa till med allt. (U. Leander "Bilder ur lifvet - Verklighetsskildringar ur fängelsets och hvardagslifvets värld" s 62-63)

Vid ett tillfälle, efter slutad kampanj i Södertälje, bereddes i sista stund sovplats åt (general William Booth) i vårt hem, då det logi han hade hos en av våra vänner, genom störningar utifrån, förorsakade av byggnadsarbete, icke gav honom den vila som han så väl behövde. Sedan han lagt sig, kallade han på min hustru och mig, bad om ursäkt för att han inkräktat hos oss, frågade efter våra barn och bad oss fostra dem för frälsningskriget. (Karl Larsson "Under order 1 - Kommendör Karl Larssons minnen" s 239)

(Betty) vände bladen tills hon kom till Uppenbarelseboken, denna hemlighetsfulla och mystiska bok, som så mycket tilltalar och förnöjer ett barns själ, på samma gång som de visaste på jorden läsa den med förvåning och bäfvan. Efter några ögonblick hade Betty funnit och inlärt en text, och när (hennes sköterska) Susanna något senare åter visade sig uppläste hon den utan att stappla med glänsande ögon och segerviss ton i sin röst: "Och jag sade till honom: Herre, du vet det. Och han sade till mig: Dessa äro de, som komma ur den stora bedröfvelsen; och de hafva tvagit sina kläder och gjort dem hvita i Lammets blod." ... Fanns det någon möjlighet för (Betty) att en gång få stå ibland den hvitklädda skaran? Om hon blott kunde gå igenom bedröfvelse ... så att hon kunde vara alldeles färdig för himmelen ... och blifva lik (Guds) barn i himmelen. ... "Bedröfvelse", sade den gamla kvinnan begrundade (till Betty). "Jag påminner mig åtskilliga versar om den saken; 'I världen hafven I betryck, men varen vid godt mod: jag har öfvervunnit världen.' ... Bedröfvelsen är pröfvande för köttet, men den är en vinst för själen! ... 'Hvem Herren älskar, den agar Han.'" ... "Hvad menas med aga?" "Straffa, tänker jag, älskling. Er far och mor straffa er någon gång, göra de ej det?" "Nej, aldrig; endast Susanna." "Nåväl, och önskar inte hon ert bästa? Hon gör det inte blott för att göra er ondt." "Jag förmodar, att det är för mitt bästa", sade Betty tvekande. (Amy Le Feuvre "Ensam" s 5-6,31,74,88,102-103)

I spetsen för kärleken till nästan står detta bud: "Hedra din fader och din moder, på det du må länge lefva i det land, som Herren, din Gud, vill gifva dig." Våra föräldrar äro de främste af vår nästa, och Gud vill, att vi näst honom skola älska dem. Han har satt dem i sitt ställe på jorden, i familjen. De skola vara Guds representanter. Han låter barnen benämna sitt lifs upphof med samma namn, fader, som han själf bär. Ordet "hedra" har en djup innebörd, det betyder både kärlek, vördnad, lydnad och tillgifvenhet. Barnen skola först i sina unga år visa ett ödmjukt och lydigt sinne och i allt som icke är mot Guds ord lyda och sedan i föräldrarnas ålderdom ömt vörda dem. "Den som bannar fader eller moder, han skall döden dö" "En vis son är sin faders glädje." "Den rättfärdiges fader gläder sig." Så säger Guds ord om denna sak. Föräldrar skola väl uppfostra sina barn och uppföda dem i Herrens tukt och förmaning, behandla dem med kärlek, men icke förglömma agan, då den behöfves. Barnen å sin sida skola visa kärlek och underdånighet. Såsom barnen handla mot sina föräldrar, så komma de att en gång behandlas af sina barn eller af andra människor. Detta bud har det löfte med sig, att det går väl för lydiga barn, och för Israels barn hade det den välsignelsen med sig, att de skulle få länge lefva i löftets land. Så länge de lydde, gick det dem väl. ("Lilla Svenska Barntidningen" s 217-218; nr 28 den 11 juli 1895)

Jag kan inte komma ihåg - så långt mitt minne nu sträcker sig bakåt i tiden - att jag någonsin varit föremål för några direkta ömhetsbevis från min mors sida. Min mor begagnade varken smekningar eller kyssar i förhållandet till sina barn. ... Jag kan så väl minnas hur jag ännu i tolv-fjortonårsåldern (omkring år 1895) på Brunkebergstorg 9, när hon någon gång satt i gungstolen efter middagen, kunde slå armarna om hennes midja och borra in mitt huvud mot hennes kropp, och hur hon då snabbt och tafatt på något tillfälligt sätt med ett leende kunde skjutsa undan min närhet, som hon kanske instinktivt och omedvetet uppfattade som något slags löjlig och opassande barnslig närgångenhet. (Sven Lidman "Mandoms möda" s 136)

Mor hade en förmåga att kunna träffa rätt, när hon uppmuntrade eller förmanade. Jag fick mycket litet stryk under min uppväxttid. Någon gång kan jag minnas, att far gav mig en ordentlig avbasning. Och efter det var jag rädd att göra honom emot. Min mor hade ett sätt att tala till oss, som gick till hjärtat och som verkade, åtminstone på mig, många gånger mer än en ordentlig risbastu. Hon kunde säga ord, som fullständigt krossade mig och som gjorde, att hon kunde få mig till nästan vad som helst. (Lewi Pethrus "Den anständiga sanningen" s 173; Moderskärlekens makt)

1893 och 94, de första somrarna, då jag en längre tid vistades hos (min farbror Sam), längtade jag våldsamt hem till formlösheten, vårdslösheten och den fullkomliga frånvaron av all kontroll, som så i överflöd förefunnos i min mammas hem. Varje dag hos den gamle tycktes mig vara en oändlighet av oavlåtlig tillrättavisning, tuktan och tvång. Varje timme stötte jag på osynliga murar och väggar, vilka sammanstötningar i det yttre markerades och gjordes kännbara genom örfilar, knytnävsslag i bord och bitande skarpt formulerade uppfostringsmaximer. Visst hade min mamma ibland försökt uppfostra mig och pratat varningar och förmaningar och även givit enstaka örfilar och hårruskningar. Men det var ju så tillfälligt och övergående, och hon hade snabbt tröttnat på eller snart glömt det hela. Men här var en levande människa, som oavlåtligt följde och iakttog mig - som ständigt ställde mig mot väggen och verkligheten. Här var ett par orubbliga och omutliga ögon, undan vilka det var omöjligt att fly. Hela min varelse suckade omedvetet dygnet om med känslor lika psalmistens: "Herre, vart skall jag fly för ditt ansikte?" ... Efter två somrar var jag vunnen. ... Mitt lilla ömtåliga, hemlösa ... gossehjärta måste omedvetet och djupt hava förnummit att här mötte jag under sträva former, stränga ord och stram disciplin en djup, innerlig, outtröttlig och levande kärlek till hela min varelse. ... Med den djupa, djupa leende skepsis, som också finnes gömd någonstädes i mitt motsatsladdade väsen, har jag ibland på gamla dagar med ett mycket kärleksfullt, men en smula undersamt leende frågat mig själv, om inte min farbror på sätt och vis varit i praktiken en nazist före Hitler och till den skröpliga och undergångsdömda yngsta generationens räddning helt enkelt skapat en genealogisk myt. I varje fall var hans hem ett fosterlandskärlekens och släktminnenas tempel, där han själv var översteprästen och jag en liten, lycklig, jublande rökelsesvängande korgosse. (Sven Lidman "Blodsarv" s 316-318; Ett tempel helgat till fädrens minne; boken utgiven 1937)

Jag kan tryggt säga att (min mor) aldrig någonsin under min uppväxttid kom att utgöra någon medvetet påverkande uppfostrarkraft. Hon saknade både pedagogisk insikt och instinkt och måtte därför mycket tidigt ha accepterat mig som en fritt växande verklighet. Hennes få örfilar eller alltid mycket illa formulerade moraliska uppfostringsmaximer trillade alltid tillfälligt och resultatlöst ned i min värld, som meteorstenar från en mig ovidkommande planet - utan att göra det minsta intryck. Hon vandrade på något obeskrivligt lätt och obekymrat sätt genom en värld av bekymmer och besvärligheter. (Sven Lidman "Gossen i grottan" s 29-30)

Frun eller "skolfrun" som (lärarinnan i "lillskolan") kallades, var en lång, mager, mörklagd kvinna. ... Hon var mycket plikttrogen och samvetsgrann i utövandet av sitt kall och ansåg sig ej våga framträda med gott samvete på "den stora dagen" för att avlägga räkenskap för sitt fögderi, om hon låtit något av barnens fel eller försummelser förbliva ostraffade. Det var en samvetssak för Henrietta Bang att tukta oss ordentligt för varje förseelse och göra det så grundligt som möjligt. Uppsåtliga och ouppsåtliga, arv- och överilningssynder - allt bestraffades med rörande nitälskan. På väggen över katedern rätt bakom hennes stol och synligt för alla lärjungarna stod i stora bokstäver den vises allvarliga ord: "Oförnuft låder vid barnets hjärta, men tuktans ris driver det bort." Och att fru Bang trodde på inspirationen av nämnda skriftställe bevisade hon i ord och handling (mest det senare som rätt är) varje dag under skolåret. Skolläraren (i "storskolan") Ambrosius Bang var en kort, bredaxlad, grovlemmad karl med yvigt skägg och mustasch. ... Han hade rykte om sig att vara en skicklig lärare, handfast och sträng, som aldrig behövt påkalla skolrådets hjälp att kuva en pojke. ... I ämbetet var han ytterst plikttrogen och hade sin bättre hälfts klippfasta tro på kroppsagans kraft och verkan. Men olikt sin fru ansåg han icke varje dag passande för tuktan, även om den varit full av förseelser. Han väntade, tills något särskilt grovt brott blivit begånget, i vilket flera voro invecklade, och tog därav anledning att aga ungefär halva skolan i taget. Mellan dessa allvarliga dagar och stunder var han mild och överseende. På så sätt hände naturligtvis ofta att man fick sig en avbasning utan ens ringaste förtjänst och värdighet. Men vi protesterade aldrig, ty vi visste att det var gångna dagars missgärningar som fått oss fast och att vi väl och ärligt förtjänt tuktan, även om vi den dagen varit fromma i ord och handlingar. ... Vi blevo snart vana vid lärarens metod och tyckte mycket bättre om den än fru Bangs dagliga agande. Vi räknade också ut att herr Bangs tillvägagående lutade åtminstone något till vår fördel, ty det är klart att då ett par dussin i gången korrigerades med rottingen, kunde läraren knappast visa samma intresse för individen, som han kunnat, om blott en varit föremålet för hans nit. (Röl Gording "Ismael Hagarson" s 27-28)

Mjölnarmors råd till mödrar var kort och enkelt: "Klå pojken", förmanade hon, då någon moder kom att nämna sin gosse. Och denna föreskrift ansåg hon böra följas under alla växlingar i en pilts tillvaro. I sjukdom och i hälsa, under odygd och fromhet skulle föräldrar och målsmän "klå pojken", så vitt de en dag ville se honom som en hedrad medborgare i staten. ... På den dagen (jag fyllde 12 år) fick jag åtskilliga små presenter från mamma, och mjölnarmor, som vi inbjudit till kaffe, gav mig en stor röd näsduk med konungens bild på med en tjugufemöring inknuten i ena hörnet. "Du har klått pojken", sade hon till mor, "och därför har han vuxit upp till en stor och rätt så snäll gosse." Mor log och nickade bifall till gummans ord, och mjölnarmor anade icke att mamma aldrig "klått" sin Ismael, fast han nog förtjänt det någon gång. (Röl Gording "Ismael Hagarson" s 39,46)

Det första Palmqvist och jag fingo göra som kadetter (vid krigsskolan i Stockholm 1890) var att transportera de nyanlända officerarnas koffertar till tredje kåren. Vi hade ganska stort besvär med att släpa de tunga koffertarna uppför de branta trapporna till Lilla Glasbruksgatan 10 A. Vägen dit upp var en annan på den tiden än nu. Dylika transporter jämte skurandet av matsalen m.m. hörde till de manliga kadetternas göromål och utgjorde så att säga en del av vår fostran. (Karl Larsson "Under order 1 - Kommendör Karl Larssons minnen" s 65)


ca 1890 - ca 1870

Det är två äldre damer som sitter där ute i skydd av träden och samtalar ivrigt. ... De har upptäckt att de vuxit upp på samma barnhem - Stockholms Stads Uppfostringsanstalt för flickor, som låg på Barnhemsgatan 7 i Stockholm. Det hände för mammas del åren 1886-1887, hon var då fem, sex år gammal. Väninnan kom dit några år senare. ... Uppfostringsanstalt? Ett hem för vanartiga flickor? Vad hade de i så fall gjort för att tas in där? Men mamma Signe var ju så liten när hon kom dit! Det kan ju knappast ha varit "vanart" för hennes del. Snarare att hon saknade pappa - "fadern okänd" stod det i Adolf Fredriks Födelse- och Dopbok om henne. Och motsvarande gällde nog även för väninnan. De talar om hur det gick till när de fick sina fosterföräldrar på barnhemmet. "Man plockade fram flera barn och satte oss vid ett bord. På andra sidan satt främmande tanter och såg ut vilka av oss de ville ha. Så gick det till för mig", säger mamma Signe. (Ragnar Thoursie "Igelkottsfrid" s 138-139)

Vördnad för Gud och ålderdomen var uppfostrans A och O. Satt en pojke på en stol då en gammal inträdde och steg han inte upp och satte fram stolen till den främmande, så dröjde det inte länge förrän fadern sörjde för att han flög bort i ett hörn under det att det susade i huvudet och lyste mångfärgade stjärnor för ögonen. Det fanns heller ingen ung, som fick det infallet att sätta sig så länge det fanns en enda gammal i samma rum som stod. (Fabian Månsson "Rättfärdiggörelsen genom tron" s 236; 1880-talets Blekinge)

Klassföreståndarens yttranden om straff var på intet sätt obefogade i St. James skola (i början av 1880-talet). Aga med björkriset enligt bruket i Eton var ett mycket framträdande drag i uppfostran. Men jag är säker på att ingen Etonpojke och säkert ingen Harrowpojke på min tid någonsin fick så grym aga, som denne rektor brukade ge de små pojkar, som var i hans vård och våld. Den överträffade i hårdhet vad som skulle tolereras i någon av de korrektionsanstalter, som sorterar under inrikesdepartementet. Min läsning senare i livet har givit mig några möjliga förklaringar till hans temperament. Två eller tre gånger i månaden fick hela skolan tåga in i biblioteket, och en eller flera brottslingar släpades i väg av de två äldsta gossarna till ett angränsande rum och pryglades tills de blödde ymnigt, medan de övriga satt darrande och lyssnande till deras skrik. Denna form av straff förstärktes kraftigt av de ofta förekommande gudstjänsterna av en något högkyrklig karktär i kapellet. ... Hur jag hatade denna skola och vilket liv fyllt av ängslan jag levde där i mera än två år! (Winston Churchill "Min ungdom" s 21-22)

Trots alla snedsprång förlorade John Ginst icke sina vänners bevågenhet. Tomasina skämde bort honom, och både fröken Betty och fröken Kitty försökte att låta bli. Pastorn hade sagt: "behandla gossen förståndigt! Uppfostra honom i enlighet med hans framtida ställning. Låt honom inte vara hälften lekdocka, hälften tjänare". På grund av detta råd och sitt eget beslut att "icke låta det bli något fjäsk", hade fröken Betty stiftat den lagen, att gossen icke finge komma in i förmaket. Detta var en större försakelse för de små fröknarnas ömma hjärtan än för John Ginsts glada sinne, och förorsakade, att de i smyg för varandra smusslade till honom små gåvor här och där i trädgårdar och korridorer. Och när fröken Kitty inte kunde låta bli att kyssa hans nytvättade kinder och kalla dem "två rosiga äpplen", brukade fröken Betty varnande viska: "Var förståndig, syster!" Och då sökte fröken Kitty motverka de skadliga följderna genom att säga: "Bocka dig för herrskapet, John, och säg 'tackar, fröken!'" - vilket åtlyddes därmed, att gossen grep tag i en lugg av sitt tjocka svarta hår, medan en hel värld av odygd strålade ur hans skälmska ögon. (Horatia Ewing "Lingburgs lycka" s 34-35; Barnbiblioteket Gullvivan 1917; översättning från engelskan, bokens författarinna levde 1841-1885)

Uppfostran i högre mening, en sådan, då man genom tankearbete lär sig skilja på rätt och orätt, kan naturligtvis ej tillämpas förrän i mognare ålder, då blicken blifvit mera vidgad och förnuftet mer utveckladt. Men den förberedande uppfostran bör ... börja strax då den späda själen först begynner komma till medvetande. ... Här gäller det åter igen, att du gör klart för dig, att detta är din plikt, en plikt, som ej kan läggas på en sköterskas axlar. ... Lär dig att strängt granska din egen känsla för ditt barn, så att du må kunna skilja på den sanna, äkta moderskärleken och den svaga, blödande och fåfänga känsla, som pryder sig med detta namn. ... Hvad tänker du om den mor, som ger efter för sitt barn och låter det få allt, hvad det under tårar och skrik fordrar, och inbillar sig själf, att hon gör detta, emedan hon älskar det så högt, att hon inte kan neka det något? ... Då den lilla varelsen lämnar lindebarnets ålder, bör den ... hafva lärt sig förstå, att din vilja är den starkaste. ... Ett förbud eller ett löfte till ett barn bör af hvar människa och i synnerhet af dess egen mor anses heligt. Ty barnets förtroende väckes och underhålles därigenom, att det känner sig kunna lita på de båda orden ja och nej. ... Var själf städse med ditt barn, sörj för såväl dess andliga som lekamliga behof, och vaka öfver det från morgon till kväll! ... En sed, som ty värr är alltför utbredd och farlig, är den att låta barnen ständigt vistas bland tjänarne, leka i köket samt åtfölja dem, då de gå ärenden och dylikt. ... Enskildheter, som (barnen) uppfatta, kunna ofta vara tillräckliga för att skada deras motagliga sinne. Ack, det ges mödrar, som tänka mera på att hålla sina rum rena än att bevara barnahjärtats oskuld och renhet. ... Gif icke för många förbud men vaka öfver, att de du gifvit blifva åtlydda, och straffa olydnaden. ... Då du måste straffa, detta det tyngsta af allt för det ömma modershjärtat, så gör det aldrig, så länge vrede råder i ditt sinne, ty den förblindar dig och hindrar dig att tänka rätt och förståndigt, och du behöfver i straffets stund lugn eftertanke. Lämpa dessutom straffet efter den orätt, som blifvit begången, icke i förhållande till följderna. ... Låt aldrig avsaknaden af föda vara bland de straff, du använder på ditt barn. Du skall måhända genom hunger lyckas kufva dess vilja, men den kommer det icke att erkänna sitt fel och förädlar icke hjärtat. En stor hjälp i uppfostran af ett barn är att sörja för att det alltid är sysselsatt. Det hindras därigenom från att hitta på odygder, som ofta endast härröra af att barnet har ledsamt, och det hjälper att hålla det vid godt humör. ... Härtill fordras visst ej en mängd olika leksaker, nej, ju mindre dess bättre; öfverhopas barnet med dylika, så blir det fordrande och oförnöjdt. Härvid är det moderns förstånd och omtanke, som skall finna de rätta medlen. (Fanny Tuxen "Till modern från en mormoder" s 50-75; Det lilla barnet)

Hos gossen skall du söka väcka entusiasm för allt ärofullt och stort samt frammana allt det bästa och rikaste i hans natur. Den lilla flickan däremot leder du lättast på sanningens och det rättas väg genom att hos henne utbilda kvinnlighet och takt. Men hos båda skall du tidigt inpränta, att lifsgärningen kräfver allvar. ... Sänd ut din lefnadsglade lille gosse bland de många små kamraterna. ... Men öppna, då han återkommer i hemmet, både öron och hjärta för allt, som han har att meddela dig af de många intyryck, hans själ fått. Låt honom så känna ditt innerliga deltagande i allt, som rör detta hans nya lif ute i världen, att han känner sig lycklig öfver att hafva dig till åhörare vid förtäljandet af sina små händelser. ... Låt aldrig ditt deltagande urarta till spioneri och nyfiket utfrågande. ... Sedan gossens föräldrar med omsorg och eftertanke valt den skola, i hvilken de vilja sätta honom, böra de också hafva förtroende till den. ... Då du som mor alltid kan frukta för att vara öfverseende med ditt barn, så ställ dig hellre strax på lärarens sida och sök med all makt att urskulda honom och upprätthålla barnets aktning för honom. Skulle däremot orättvisan vara alltför mycket framträdande och så omisskännlig, att den icke kan öfverses med eller försvaras, så bör du komma ditt barn till hjälp. Ty intet förtretar en skolgosse mer än en orättvis behandling; han kan finna sig i att blifva behandlad med stränghet, han kan till och med lära sig att hålla af den stränge men rättvise läraren, men orättvisa uppväcker hans harm och förakt. ... Gossen måste alltså för sin uppfostrans skull skickas bort från hemmets fredande jordmån, men behåll så vidt möjligt är din lilla flicka hemma hos dig. Kan du icke själf undervisa henne, så låt henne dock få inhämta sina kunskaper i hemmet eller på något bekant ställe i dess närhet. ... Låt aldrig rang, rikedom eller släktskapsförhållanden inverka på valet af ditt barns vänner! Låt i stället hjärtats godhet, själens adel och framför allt den kristliga anda, som är rådande i deras hem, ensamt bestämma valet af de barn, med hvilka du i hemmet omger ditt eget barn. ... Jag känner kloka mödrar, hvilka hyllade och genomförde den satsen att aldrig låta sina barn umgås med andra familjer än dem de själfva umgingos med, och på hvilkas samvetsgranna omsorg för de dem anförtrodda barnen de fullt litade. ... Var rädd om din flickas blygsamhet! Tänk på den, då du väljer barnets kläder, tillåt henne aldrig att oblygt blotta sin kropp, om också modet föreskrifver bara ben och nakna axlar. Välj själf hennes umgänge och låt henne aldrig läsa en bok, som du icke själf känner till. ... Låt, när det så kan ske, din lilla flicka tidigt få sitt eget rum, samvaron mellan barn af olika kön under af- och påklädandet inverkar menligt på den kvinnliga blygsamheten. Dessutom uppodlar du din dotters skönhetsinne och hennes praktiska anlag, om du ger henne ett eget rum att pryda och hålla i ordning. ... Låt ditt barn med måtta deltaga i oskyldiga, barnsliga nöjen; detta är nyttigt och gör hemlifvet innehållsrikare samt hindrar barnet från att leds och hafva tråkigt. ... Kan du till dina barns förfogande ställa en lekplats i det fria, helst så belägen att du kan se den från dina fönster, så är det till stor gagn för deras hälsa att där få fritt tumla om några timmar om dagen. Låter icke detta sig göra, så bör du sörja för att din gosse får lång väg till skolan, och att du själf dagligen promenerar med din lilla flicka. ... Låt barnet få roa sig med oskyldiga berättelser, vackra fantasirika äfventyr, men låt bibelns sköna historia ofta omväxla därmed. (Fanny Tuxen "Till modern från en mormoder" s 80-105; Skolbarnet)

Du skall aldrig tillåta (din unga flicka) att bära den stramt tillknutna kjolen, som vid hvarje rörelse hon gör visar öfverbenets form, eller det lif, som sitter så slätt, att det framhäver i stället för att dölja figuren, eller den djupt urringade baldräkten, som borde komma hvarje ärbar flicka att rodna öfver sitt kön. Ditt barn kan icke undgå att se detta oskick; men du skall göra henne uppmärksam på det opassande och okvinnliga däruti och såmedelst utbilda hennes känsla för det passande, ärbara och jungfruligt sköna. ... Den förnämsta plikten, som barnens numera framskridna ålder ålägger föräldrarna, är att göra dem till sanna kristna. (Fanny Tuxen "Till modern från en mormoder" s 131; Det halfvuxna barnet)

Vid bron (i Ljungby) över Lagan dånade forsen med kvarnar och hjul som snurrade. Längst upp, i slutet av den stora, långa gatan, låg kyrkan som ett krön. Det var dit de skulle, ty intill den låg Klockaregården som Jöns köpt (nu år 1879). ... Här växte de upp. De äldre började skolan så snart de kommit i ordning. Först efter några år var det Bländas tur. Skolan låg alldeles i närheten, på andra sidan kyrkan. Där huserade en fruktad och ilsken skollärare, som agade barnen och höll dem i Herrans förmaning. (Sven Ljungberg "Elof och Blända" s 160)

"Jag skulle vilja tala vid föreståndaren (i fattighuset)", sade (Rahel) med darrande röst. "Det kan inte ske nu i afton", svarade (pojken). "Det är nyårsafton, och då är det kalas i huset. Gäster komma och i vår skolsal dukas bordet, därför äro vi härute, där det är tämligen kallt. Men vi skola också sedan få té och kakor." "Jag måste tala vid föreståndaren", bad Rahel; min lilla flicka är här, och jag har gått tre mils väg. Jag måste tala vid honom, bara ett ögonblick." "Det går inte", menade gossen. "Han skulle slå mig, om jag ville störa honom, när han har främmande. ... (Och flickorna) få ej utan tillåtelse tala med någon. De skulle kunna sqvallra ur skolan, förstår ni." "Behandlas flickorna illa här?" frågade Rahel ledsen och försagd. "Åh nej, de behandlas temligen bra. Vi få mat så att vi äro belåtna, och utan orsak få vi inte stryk. Örfilar förekomma visserligen; men sådana får man hemma också. Och vi få två gånger festkalas, i dag och äfven om sommaren." (Hesba Stretton "I lifvets storm" s 18)


ca 1870 - ca 1850

John famlade omkring och mumlade för sig sjelf, men var icke i stånd att stryka en tändsticka, då barnet åter hördes tala i en ton, som icke vidare vittnade om sömnighet men om förökad fruktan. "Pappa!" sade det, "om du lofvar att inte slå mig, så skall jag tända ljuset." Hörde (Johns mor) rätt? Hon var litet lomhörd, men orden hördes så tydligt. ... Kunde denne man (här i London) vara hennes son, hennes egen gosse, i hvilken hon varit så förtjust och öfver hvilken hon varit så stolt, denne gråhårige, förstörde, smutsige man, som var en fullkomlig drinkare? ... Den lilla flickan ... såg utsvulten ut och äfven hennes ögon voro röda och insjunkna, synbarligen till följd af mycken gråt. Hon var så angelägen om att akta sig för att röra vid sin faders hand, att hon ej märkte, att en annan person var närvarande i rummet. ... (Johanna) vred sina händer och utbrast i bittra tårar. Var detta hennes son, och voro dessa hennes barnbarn? ... Detta trasiga, skälfande barn, Ally, såg ut, som om hon aldrig hade skrattat, och dessa osnygga spädbarn, som rent af voro vederstyggliga af smuts, kunde aldrig ha lekt eller hoppat i sin moders armar eller jollrat i sin faders knä. (Hesba Stretton "Hennes ende son" s 26-31; Sonens hem i London)

Naturligtvis var förhållandet mellan lärare och lärjungar här (vid Stockholms Lyceum år 1866) icke detsamma som vid statens läroverk. Vi tilltalades icke "du" utan "herr", och icke var det vanligt att stiga upp, då vi erhöllo en fråga. Ofta gjordes invändningar mot vad läraren meddelade. Detta uppfattades dock icke såsom kritik. Det medförde blott ömsesidig diskussion och därpå noggrannare utredning. Men kom då icke ordning och disciplin i fara på detta sätt? Ingalunda. Då intet tryck övades uppifrån nedåt, så försöktes intet mottryck nedifrån uppåt. Läraren fick såsom lärare utveckla, vad han förmådde, och lärjungen såsom lärjunge, vad han förmådde, liksom då två personer streta uppför samma backe eller simma i samma sjö. Icke söker den ene då att öva förfång mot den andre. (Karl Palmberg "Karl Palmberg - Strödda minnen från hans levnad" s 68-69; Palmbergs egna anteckningar)

Min moder ... drömde ... om natten, strax för min födelse, att ur hennes hjärta rann upp ett ljus. Dess veke tändes utav sig själv, och det brann till en början med allt klarare och klarare sken. Men skenet avtog dock igen, ty skaren blev allt större och större, och då började det osa illa som utav dålig får- eller bocktalg. Då tog hon med sin hand och snoppade det, varpå det åter lyste med ännu klarare låga. Men snart rök det och luktade åter illa, varföre hon ånyo måste snoppa det. Så upprepades det gång på gång, men för varje gång blev skaren allt mindre och lågan allt klarare. Och slutligen behövde ljuset ej mera snoppas, utan dess sken tilltog i klarhet och styrka allt mer och mer, så att det ej allenast upplyste stugan, utan hela torpet, och snart spredo sig dess strålar ut över byn och den vida socknen, så att allt, himmel och jord, sam uti ljus. Strax därpå föddes jag som ett hjälplöst litet barn hit till världen. Men min moder gömde drömmen i sitt hjärta, och hon uttydde den så, att barnet, som hon födde, skulle bliva ett andligt ljus ej blott för det lilla hemmet, utan för byn, ja, för hela socknen. Men det behövde vårdas, ja varför icke agas, det var snoppningen, på det att icke det onda, skaren, skulle förkväva det goda, lågan! Hon tillämpade också denna sin uttydning, ty när jag under barnaåldern en eller annan gång gjort något, vilket ej var såsom sig borde, så sparade hon inte alls riset, utan "snoppade" mig ganska eftertryckligt. Men det var alltid den ömma moderns hand, som förde riset, och jag tackar henne av allt mitt hjärta för agan, ty det var ju genom den, som hon skulle få se sin dröm i fullbordan. (August Bondeson "Skollärare John Chronschoughs memoarer" s 17-18; "skare" är väl den ljusmassa som av värmen blivit flytande men sedan återgått till fast form)

(Min två år äldre syssling) Sam Annerstedt fick ... växa upp i en sällsam miljö av kvinnlig ömhet och manlig brutalitet. Fadern hade från begynnelsen bestämt att Sam skulle fostras spartanskt - utan kladd och klemighet: vadmalsklädd, härdad skulle han bli - en värdig son av götiska förfäder - färdig att på framskjutna platser och ansvarstyngda poster taga sin del av rikets arbetsbörda. Var det som en omedveten och hemlig protest mot alla dessa krav som Sam bara svällde, blev tjockare och tjockare, trögare och trögare, medan åren gick och hans pappa blev allt betydelsefullare och mäktigare på samhällets höjder? ... Jag minns än i dag - säkerligen därför att min mamma ofta talade om hur tokigt det var - att Sam fick gå i de enklaste vadmalskläder och vintertiden med förfärliga hemstickade grå tumvantar och en vinterrock av en modell som säkerligen redan på 1850-talet betraktats som ful - och i dessa kläder fick han som elev i dåtidens snobbigaste pojkskola, den Beskowska, vandra vägen mellan Västra Trädgårdsgatan och Humlegården. Nå, Sam behandlades och bemöttes självfallet på det sätt varpå sonen till Svea Rikes justitieminister skulle bemötas och behandlas i ett dåtida överklassläroverk, medan han utan att klaga säkert bittert led över sitt ödes smärtsamma egenart. (Sven Lidman "Mandoms möda" s 23)

(Min morfar) tillhörde den eller de generationer svenska föräldrar som betraktade barn som något slags besvärliga hundvalpar, vilka skulle hyssjas, hunsas och åthutas tills de verkligen fattat den rätta betydelsen av budordet: Du skall hedra din fader och moder på det att dig må väl gå. ... Man var alltid (som barn) tyst under måltiden, om man ej av föräldrar eller gäst blivit tilltalad. Man svarade då kort och redigt. ... Det föll på tjänstefolkets eller tjänarnes lott att närmare ta hand om den växande barnaskaran. ... Min morfar var en övertygad och entusiastisk anhängare av detta uppfostringssystem om vars avigsidor och bedrägerier han intet visste. (Sven Lidman "Lågan och lindansaren" s 84-85; Jätten Gluff-Gluff)

När den nyevangeliska väckelserörelsen under 1860- och 1870-talen ägnade sig åt att bygga bönhus och missionshus var prästerskapet i full färd med att låta bygga skolhus. Båda dessa hus blev människors avgörande samlingspunkter i en samhällsomdanande tid. ... Begreppet "kyrkskola", som ännu (år 2003) lever kvar, är ingen tillfällighet, utan speglar förhållandena vid folkskoleväsendets tillkomst under prästerskapets ledning. Kyrkorådet blev genom kyrkostämmoförordningen (1862) ett förvaltnings- och beredningsorgan. Det fick också en helt ny uppgift att tillsammans med prästen värna församlingens andliga enhet och vaka över att "kyrklig tvedräkt och söndring förhindras". Kyrkorådets uppgift var emellertid inte att bevara samhällets lugn, utan att upprätthålla kyrkoförsamlingens andliga enhet. Det hade en social funktion, inte bara att efterhöra varför någon uteblivit från gudstjänsten eller husförhören. Det skulle också behandla frågor "om oenighet i äktenskap, om olydnad mot föräldrar samt om vårdslösad barnauppfostran". Det avskaffade konventikelplakatet från 1726 hade lagt ansvaret för den religiösa enheten hos polismyndigheten. I 1858 och 1868 års konventikelförordningar hade ansvaret flyttats över till den lokala kyrkliga nivån. Ur väckelserörelsernas perspektiv var skillnaden mellan konventikelplakat och konventikelförordning inte lätt att uppfatta. Kyrkoherden ansågs av många ha trätt i länsmans ställe, och kyrkoråden kunde bli förhörsinstitutioner. Tillsammans med kyrkoherden skulle således kyrkorådets ledamöter nu göra en teologisk bedömning av vad som gentemot evangelisk-luthersk tro var "villfarande läror". Att detta var församlingsprästens uppgift var tydligt klargjort av den prästed som styrde hans agerande. (Oloph Bexell "Sveriges kyrkohistoria - Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid" s 75-77)

Luften var ... ganska laddad, när debatten (om att avskaffa husagan) på nyåret 1858 togs upp i de olika stånden. ... (I bondeståndet) uttalades förvåning över att ingen av prästerna i utskottet reserverat sig. När prästen "som borde vara genomträngd av den mildhetens och kärlekens lära, vars tolk han i första rummet skall vara", yttrade motionären Joh. Johansson, "visar sig kall, för att inte säga avog - hur skall man då kunna tro på framgången av ljusets och sanningens välde". ... Skånerepresentanten Nils Svensson framhöll att medan den senaste riksdagen avskaffat kyrkoplikten och spöstraffet, syntes man nu vilja "återkomma till slaveriets tidevarv och barbariet." ... Den 1 oktober 1858 utfärdade(s) kungörelse(n) om husagans avskaffande för vuxna tjänare (manliga över 18 och kvinnliga över 16 år). Det bör tilläggas att husagan avskaffades helt först genom lagen den 18 juni 1920. (Hilding Pleijel "Hustavlans värld - Kyrkligt folkliv i äldre tiders Sverige" s 78-80,83; Husagan i hustavlans ljus)

Riksdagen hade bestämt att socknarna skulle ordna med undervisningen av sina skolbarn och biskop Tegnér hade bestämt att Kållerstads socken inte längre fick ha kvar sin gamla utsirade och fina kyrka. Man måste bygga en ny kyrka av sten och kalkbruk. Då löste folket frågan så, att först byggde man den nya stenkyrkan och när den var färdig och biskop Tegnér var nöjd, kom lagen om ett skolhus för socknens barn. Då byggde folket om den gamla träkyrkan till en skola. Den blev ett stort och märkligt hus. Alla dekorationerna som fanns i den gamla kyrkan flyttades över i skolbyggnaden. Kyrkan blev färdig 1858 och skolhuset byggdes därefter så snabbt det var möjligt. Förut hade kommunen i Kållerstad haft vandrande lärare som gick från by till by och bar lästabellerna och den svarta tavlan med sig på ryggen. Skolbarnen hade fått hålla till i bondgårdarna. Det var skolväsendets början och smålänningarna hade till ordspråk att man tager vad man haver. Där det inte fanns lärare användes de gamla soldaterna som fått lära sig läsning och räkning i tjänsten. Lagen bestämde att barnen skulle undervisas och folket gjorde så gott de kunde. Men så småningom utbildades lärare och skolmostrar som kunde undervisa barnen i socknarna. ... Till en början fanns det en enda skollärare. Han tjänstgjorde där när jag själv började min skola. Läraren läste med storskolebarnen under vinterhalvåret och under sommarhalvåret lärde han småskolans barn att läsa, räkna och skriva. Befolkningen tillväxte mer och mer och först när jag slutat folkskolan (omkring år 1910?) kom det en lärarinna till skolan. Hon bodde hela tiden i ett rum i skolhuset men läraren hade ett torp där det kunde födas ett par kor för hans räkning. Det var en utmärkt skollärare. Det kan jag själv intyga. Han skötte inte bara läsningen utan var också slöjdlärare. Dessutom tjänstgjorde han som organist och sånglärare i kyrkan. ... När folkets arbete slutade för dagen tog han hand om den ungdom som varit elever i Kållerstads skola. Eftersom jag själv fick vara med minns jag hur vi kunde hålla på med att öva kyrkosånger i skolsalen till fram på tiodraget på kvällen. ... (Lärarinnan) var som en mor för barnen. Hon satt hemma efter skoldagens slut och stickade vantar och sockor till de mindre barnen, som inte kunde så bra själva. (Märta Leijon "Skolan i Kållerstad" s 123-125)

August Strindberg afled i går kl. 4.30 eftermiddagen. ... En af dem som på hans 60-årsdag för något mer än tre år sedan bidrogo till firande af denna med essayer om honom, docenten J. Mortensen, skref då härom bl.a. följande: "... Hvilket helvete var icke denna (hans) barndom! ... Han var "mörkrädd, strykrädd, rädd för att göra alla till olags, rädd att falla, stöta sig, gå i vägen. Han var rädd för brödernas näfvar, pigornas luggar, mormors snubbor, mors ris, fars rotting. Kanske har denna barndom i grund och botten ej varit värre än många andra barns. Men hans själs känslighet är så stor, så mimosa-aktig, att han är som hudlös för minsta beröring." (Jönköpings-Posten 1912-05-05 "Strindbergs barndoms helvete")

Ännu 1853 undervisades icke mindre än 136,786 barn i hemmen, medan samtidigt 152,039 gingo i fasta och 132,033 i ambulerande folkskolor. I realiteten blev denna hemundervisning som oftast minimal: den skulle visserligen kontrolleras vid de allmänna skolförhören eller vid särskilda av skolläraren eller prästerskapet anställda förhör. Men även de i skolorna inskrivna barnens skolgång blev ofta mycket ofullständig. Detta berodde endels på obeivrad skolkning, endels på i stadgan medgivet tillstånd för barn, som bodde avlägset eller vilkas föräldrar icke hade råd att bekosta barnens kläder och underhåll vid skolan, att besöka skolan "blott en eller tvenne gånger i veckan". Men i stor utsträckning var därjämte den obetydliga skolgången frivillig: på alla orter med ambulerande folkskola meddelades undervisning blott en kortare tid på året, och stundom förekom under vissa år ingen undervisning alls. Så berättar Torsten Rudenschöld från sina skolresor på 1850-talet, att han funnit ambulerande folkskolor, som efter tre månaders läsning återkommer vart annat, vart tredje, till och med vart fjärde år. ... Även lämnade folkskollärarnas utbildning under de första årtiondena mycket att önska. ... Seminarierna bestodo i regel ettårig undervisning, inklusive undervisningsövningar. ... 1862 infördes den välbehövliga reformen, att kursen vid seminarierna utsträcktes till tre år. (John Landquist "Skolformer och universitetsliv" s 89-90)


ca 1850 - ca 1840

Den är svag, som knappast orkar gå. Men herden som vill beskydda de svaga, påskyndar de svaga med mjukt ris, så att även de skall hinna hem till kvällen. Ty om de magra fåren lämnas efter, så kommer vargen och river dem. (Lars Levi Laestadius ”Nya Evangeliepostillan” s 157 i predikan 1849 över Hes 34:17-20)

Om sin barndom har (sångerskan) Christina (Nilsson, född 1843) berättat: "Det var besvärligt med en sån liten unge. Fattigt var det ju också och mor var aldrig glad vid mig, inte förrän jag började förtjäna grindpengar och spelpengar och kunde hjälpa till i arbetet. Ris fick jag ofta. Men far var snäll. Han tog mig alltid i försvar: "Var snäll mot henne, mor. Den flickan blir det något av." (Stig Tornehed "Christina Nilsson - En stjärna på konstens himmel" s 53)

Skråväsendets upplösning i mitten av 1840-talet medförde en hotande social kris, som framför allt träffade det stora skiktet av gesällerna. Gesällernas otrygga ställning och rådlöshet skapade det bittraste armod, ökad dryckenskap och förvildning. Denna sociala nöd är den omedelbara bakgrunden till en kortlivad, men intensiv folklig bildningsrörelse: 1840-50-talens Bildningscirklar. ... Den lyckade starten (i Stockholm med Stockholms bildningscirkel), den livliga och mångsidiga verksamheten, efterföljarna i ett trettiotal svenska städer voro yttre framgångar, som likväl inte kunde förhindra, att i cirkeln inkommo splittrande element eller obekväma förmyndare. Ståndsfördomarna förhånade verksamheten ,,, men även inom rörelsen själv gjorde sig liknande uppfattningar gällande. I regel ville man inte gå längre ner i samhället än till och med hantverkarklassen. Den egentliga tjänande klassen uteslöts i regel. Men med hänförelse brusade sången från bildningscirklarnas sångkörer: "Kunskapsflamman gör sitt segertåg Skön dess strålar flyta samman Lysa hög och låg. Ljus och bildning Tidens lösning är Och från råhetens förvildning Upp till ljus det bär." Men nya vindar började blåsa inom hantverkarklassen och proletariatet; nya lågor tändes, som slukade dem, som redan brunno. Det var den "utopiska" socialismen, som bröt fram. För de förtvivlade, för de heta huvudena och även för många, som sågo bade långt och djupt, föreföllo bildningscirklarna - trots deras ofta utomordentligt rika bildningsprogram - ej vara nog. Man behövde andra organisationer och möjligheter att arbeta för andra mål. ... (Så) övergingo (till exempel Lunds) bildningscirkels medlemmar (i början av 1850-talet) till den nybildade Arbetareföreningen. ... Stockholms bildningscirkel upplöstes 1862. (Carl Cederblad "Det fria och frivilliga folkbildningsarbetet" s 284)

Som ung 23-årig adjunkt hade Per Danielsson år 1844 kommit till gamle prosten Nils Hagelberg i Kulltorp. ... Barnen fostrades i så stor stränghet, att det var med fasa de yngsta syskonen hörde de äldre berätta, huru de hade det i sin barndom. Hur det vankades gruflig aga, om de sutto aldrig så litet ostyriga vid bordet eller stojade inomhus. Hade ej den blide, barnkäre, af dem öfver allt älskade morfar spridt ljus öfver deras barndom genom sina smekningar och skämt, så hade den blifvit dem dyster nog. När de blifvit vuxna, förstodo de dock, att deras faders stora stränghet hade sin yttersta orsak däri, att han var så rädd hans små barn skulle för mycket störa och oroa de gamla svärföräldrarna, hvilka han omgaf med en stor sonlig kärlek och omvårdnad. "Barnens århundrade" var icke heller ännu förhanden" (Nina Pleijel "I Ramnåsa kaplansgård för femtio år sedan" s 103-104)

Den första av de stora sociala reformerna var utfärdandet av 1842 års folkskolestadga, för vilken förarbetena hade påbörjats redan på 1820-talet. Den var en av de första i Europa som föreskrev skolplikt för alla barn. I varje socken skulle finnas minst en folkskola, och föräldrarna blev skyldiga att låta sina barn få undervisning. Utfärdandet av folkskolestadgan innebar naturligtvis inte att dess bestämmelser omedelbart kunde genomföras. Det tog ju tid att utbilda lärare, bygga skolhus, utarbeta läroböcker osv. Men i slutet av 1860-talet hade Sverige fått ett för tidens förhållanden väl utbyggt folkskoleväsen. (Ernst Söderlund "1800- och 1900-talens historia" s 90-91)

På 1840-talet (börjar liberalismens mäktiga tidsvåg) vinna sina segrar. Dess program var: "ekonomiskt - fri konkurrens och fri handel i stället för korporations-, monopol- och prohibitivsystem; socialt - personlighetsprincipen i stället för bördsprincipen; politiskt eller rättare sagt författningspolitiskt - medborgareprincipen i stället för ståndsprincipen. Ur denna ideologi ha folkbildningsidéerna alltjämt (år 1940) hämtat sin kraft. För att förverkliga ett sådant program kräves hos människorna en viss beskaffenhet, vars namn är bildning. Programmet blev: ekonomisk - bildning till duglighet; socialt - bildning till personligt värde; politiskt - bildning till upplyst frihet, till medboragrens självvalda solidaritet. ... (E.G.) Geijer, som hörde till dem vilka upplevde sin tid, tillkännagav sitt "avfall" från sin förutvarande sociala och politiska konservatism, och ropade: - "här är fråga om tankeväxling och tankealstring. Vilken värld av intelligens är ej här i rörelse! ... I sanning, det båtar föga att med tillslutna ögon och föråldrade anspråk tro sig kunna hejda livets ström". Han insåg nödvändigheten av det tredje ståndets emancipation; skiljemuren mellan en offentlig klass och en näringsklass gick inte längre att upprätthålla. Men Geijer såg längre: han såg proletariatet, ej blott dagens, utan det långa tåget av förtryckta från tidernas morgon, den morgon, i vilken han finner, som han säger, att "trälen vänder mot höjden den panna och en blick, som röjer att han, även han, är gammal bliven på jorden". (Carl Cederblad "Det fria och frivilliga folkbildningsarbetet" s 280-281)


ca 1840 - ca 1800

Särskilt framstående ha under denna tid varit både lärdomsskolan och gymnasiet i Växjö. En minnestecknare, som skildrat dem sådana de voro under hans skoltid på 1830-talet, tillskriver denna omständighet biskop Esaias Tegnérs kraftfulla ledning och en utmärkt lärdomsskolerektor. Här förekommo i den lägre skolan icke längre risen på lärarnas katedrar, utan de voro instängda i ett skåp i samlingsrummet, och när de skulle begagnas, vilket ytterst sällan hände, voro de "av ålder så förtorkade, att de redan vid 2 eller 3 slaget föllo sönder". ... (Tegnér) vakade noga över att skick och ordning t.ex. med lektionernas hållande under utsatt tid iakttogs, och när slarv och slapphet insmugit sig i Jönköpings skola, höll han där 1838 ett berömt förmaningstal, som bl.a. avhandlade ordningens betydelse. Hans besök i skolan ha av lärjungarna ansetts som högtidsstunder. I än högre grad var detta fallet, då han uppträdde vid den årliga dimissionsfesten i juni som premieutdelare och därpå höll något av sina berömda skoltal. (John Landquist "Skolbildning och högskolebildning" s 124)

Vid prästmötet i Växjö år 1836 ... torde stiftschefen (Tegnérs) inställning till samtidens kulturliv ha väckt uppmärksamhet. Han gick helt enkelt emot folkskoletanken och uttalade att "en lärd och mångkunnig folkskola är onödig, en stående sådan är onödig, medan en ambulatorisk torde kunna med ganska ringa uppoffring för folket överallt inrättas ..." Att efter detta få igenom skolförordningar ute i bygderna var inte lätt, man hade ju biskopens ord ... (Anna Lorentz "När kunskapens träd slog rot i Småland" s 153-154)

I domprostgården är det en dam av svårmod, ångest och ärelystnad (Ebba Margaretha Lidman), som för härskarspiran. ... Min faster Ebbas skildring på gamla dagar av barnaskarans vilda och yra tillvaro i domprostgården, där agan tydligen blir en ofta tillgripen kraftåtgärd, tycks mig ibland åskådliggöra domprostens och domprostinnans skilda väsensart: "När vi skulle ha aga, skickade mamma till en början alltid in oss barn till far, och så fick vi lägga upp oss på hans knä, och så slog han oss några gånger högtidligt och allvarligt och fullständigt smärtfritt på stjärten. Det gjorde aldrig ett dugg ont, men vi skrek pliktskyldigast av artighet, och så rusade vi gladeligen ut till nya upptåg. Men när mamma slutligen upptäckte, att det inte var något bevänt med fars aga, tog hon hand om den själv, och då skrek vi inte av artighet längre." ... Själv till sin själsdaning och modersgjutning något av lejoninna och av örn, ville (domprostinnan Lidman) att hennes åtta lejonungar skulle taga byte i livet, och att de unga örnarna skulle flyga högt och långt. (Sven Lidman "Gossen i grottan" s 117-118; 1830-talet?)

Tiden har mognat. Det moderna svenska folkbildningsarbetet uppstår. inledningen till detta blevo de studier, som generalkonsul F.A. Ewerlöf gjorde under en resa i England 1830-31. 1832 översatte Ewerlöf till svenska den liberale lorden Henry Peter Broughams bok "Om folkbildning". Denna bok är fylld av uppslag till bildningsarbete i skiftande former. Folkbildningsarbetet av i dag (år 1940) kan knappast sägas ha skapat något nytt utöver Broughams linjer. Av dessa idéer tog Ewerlöf särskilt fasta på vikten av att det skapades läsbara och värdefulla folkskrifter, som kunde tränga ut till de breda lagren. Efter engelskt mönster stiftade Ewerlöf så tillsammans med några praktiskt och idéellt intresserade män år 1833 "Sällskapet för nyttiga kunskapers spridande", "för att", som det hette, "verka för arbetarklassens höjande i intellektuellt avseende". Det blev en ytterst gagnande verksamhet, som sällskapet utövat genom tiderna. Den berömda skriftserien: "Läsning för folket" är deras verk liksom att sockenbiblioteken slogo igenom. (Carl Cederblad "Det fria och frivilliga folkbildningsarbetet" s 281)

Förmyndaren var ingen elak man men gammal och tvär, och han tänkte: "En god krok skall krökas i tid", så skall du också göra med din myndling. Han tänkte helt visst icke på att somliga människor visserligen blifva mjuka genom stryk men att också andra blifva hårda, samt att riset alltid bör vara omlindadt med ett Fader vår, hvari den bönen förekommer: "Förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem, oss skyldiga äro." Så åt då skräddarlärlingen tårebröd under ett par år, och det var endast hans moder, som mången gång genom sin kärlek och tröst strök honung därpå. Dock har lärlingen efteråt insett, att tukten ändå icke var något så illa; ty förståndet kommer först med åren, och det går icke heller bättre för de gamla: de gråta först under Herrens tuktan men inse efteråt "huru väl han menat". (Emil Frommel "Min skräddare" s 147; 1830-talet?)

Det härskande bildningsidealet var ... det nyhumanistiska. Det var den antika kulturen, som var all bildnings egentliga källa. Utan klassiska språk kunde ingen nå egentlig bildning: "Alla, som döma allvarligt och strängt, komma därom överens, att den som vill vinna, icke allenast en fullständigare lärdom, utan även en finare bildning, kan icke undvara dem (de klassiska språken), varken till det vetenskapliga forskandet, tankens samt uttryckets elegans, ej heller till känslans och handlingssättets ädelhet" är ett typiskt professorligt inlägg från 1832. För nyhumanismen var bildningen ett tillstånd av formell skolning och lärdomsvetande och - i stort sett - ej ett socialt livsprogram, ej en levande, växande, kämpande och tjänande makt i folkets liv. Denna uppfattning har givit upphov till "den avskränkningens skiljemur", som rest sig mellan svenskt akademiskt liv och folkligt kulturliv. "Bondestudenterna", som gjort lysande insatser i svensk, vetenskaplig produktion, eller hederligt och skickligt fyllt ämbetsmannagärningar i statens och kyrkans tjänst, ha sällan haft några folkbildningssyften. De vackra undantagen bekräfta regeln. I den heliga alliansens och den allmänna europeiska reaktionens tid samverkade på ett märkligt sätt alla åskådningar till att skapa ett bildningsmonopol för "den styrande klassen". Grundläggande var uppfattningen, att samhället förutom den nämnda gruppen nödvändigtvis måste äga ett samhällsskikt, "vars liv endast åt mekaniska arbeten och ekonomiska bördor är ägnat". (Lorenzo Hammarskiöld) (Esaias) Tegnér skriver i Växjö Domkapitels utlåtande i folkskolefrågan: "Den arbetande klassens bildning bör vara väsentligt religiös. Varje annan kunskap anses ej blott umbärlig utan även skadlig." Det är självallet, att inom ramen för ett på dylika idéer uppbyggt samhälle ej funnits plats för något egentligt folkligt bildningsarbete. För uppkomsten av ett sådant kräves ett genombrott av demokratiska idéer och av demokratiska samhällsformer. (Carl Cederblad "Det fria och frivilliga folkbildningsarbetet" s 279-280)

(Esaias) Tegnér, själv medlem av (1825-28 års stora undervisningskommitté skriver) ... i Växjö domkapitlets namn, (att) av Växjö stifts 180 lantförsamlingar hade blott fem eller sex stående skolinrättningar, samtliga uppkomna genom enskild stiftelse, omkring 50 hade ambulatoriska skolor, men de övriga, alltså över 120 församlingar, saknade varje skolinrättning, och av stiftets folkmängd över 15 år kunde då (1826) föga mer än en tiondel skriva. Domkapitlet tillstyrkte därför det blygsamma kravet, att även skrivning borde ingå i undervisningen i ambulatoriska skolor. Här och var hände det nu liksom tidigare, att upplysta egendomsägare upprättade på egen bekostnad skolor för allmogen. Så inrättade 1828 och 1829 grevarna John och Jacob Hamilton å Hörle och Eckersholms bruk skolor för allmogens barn, vari också den ene av grevarna själv undervisade, när han var hemma. Det första resultatet synes ha varit mycket gott att döma av en entusiastisk skrivelse från prosten Lagergren till Växjö domkapitel: ehuru skolan i Eckerum varit öppen blott ett par månader, så visade sig de flesta skrivböcketr vid avslutningen vara "förundransvärt skrivna med en skön stil, som kunde hedra gamla och övade skribenter". Tegnér tackade grevarna med ett brev, vari han ger följande kraftiga uttryck åt sin uppskattning av folkbildningen: "Det är glädjefullt att se landets ädlingar sörja för de lägre klassernas bildning, under det att folkets okunnighet annorstädes påräknas såsom det säkraste stödet för tron och riddarhus. Men bägge tåla ljuset; och i ett land som vårt, där menigheten deltar i lagstiftningen och Statens högsta angelägenheter, är råheten grundlagsvidrig och okunnigheten en landsförrädare. Emellertid, under det vår samhällsinrättning utvecklat sig och framskridit med tiden, har allmogens bildning för det mesta kvarstannat på sin förra punkt. Det missförhållande, som härigenom uppkommit, gör sig med var dag mera kännbart och kan endast avhjälpas genom en förbättrad uppfostran." (John Landquist "Skolbildning och högskolebildning" s 98-99)

Här faller i minnet att Esaias Tegnér skrev anno 1824 att i Wexiö Stift äro Scholorna nu mycket förfallna". Två år senare hade han upprörts än mera och skrev bistert: "Af mera än 180 Landtförsamlingar (i Wexiö Stift) äro endast fem eller sex, som ha en stående Scholinrättning, alla uppkomna icke genom något slags Communal, utan genom enskilt stiftelse; omkring femtio hafwa ambulatoriska scholor; men det vida större antalet, mera än 120 församlingar, saknar äfwn denna anstalt, och barnens nödtorftiga undervisning bestrides, så godt sig göra låter, af föräldrar och husbönder." Drygt ett sekel hade förflutit sen dess och mycken sådd på barnundervisningens fält hade hunnit komma i både grodd och strå. Ändå törs jag säga att den undervisning som just vi åtnjöt knappast överskred nödtorften. (Gunnar Adolfsson "Före livets lärosäten" s 7-8)

Den 16 december 1820 utkom "Kongl. Maj:ts förnyade nådiga skolordning", varigenom läget på den pedagogiska fronten i viss mån klarnade. Enligt denna stadga skulle det finnas två olika elementarläroverk i riket: lärdomsskolor och apologistier. De förra anknöt till och fortsatte den äldre klassiska bildningstraditionen, som ansågs svara mot framför allt blivande prästers och högre statstjänstemäns behov. Latinet var alltjämt huvudämnet. Apologistskolorna (apologistierna) var avsedda för ynglingar, som ämnade ägna sig åt handeln eller näringarna. Där lästes kristendom, modersmålet, matematik, historia, geografi ochnaturvetenskap samt franska och tyska språken. . . . Apologistklassen hade ibland blott en lärare (så var t. ex. fallet i Jönköping), oftast två men någon gång tre. (Henrik Elmgren "Visingsö skolegods - En donation och dess öden genom tiderna" s 48)

Vårt land nådde (växelundervisningen) sannolikt först 1819 och blev här under de närmaste årtiondena mycket omhuldad. ... Vi kunna bäst sätta oss in i detta skolarbete genom att följa en livfull beskrivning, upptecknad av en lärare A.P. Andersson, Norrsunda. ... "Lovstund gavs vanligen klockan 4 på e.m., varför det blev slut mellan 6 och 7. Mången gång, särskilt under sommaren, inträffade att man ej slapp förrän efter klockan 8. Att barnen under sådana förhållanden överansträngdes faller av sig självt, synnerligast de, som hade mindre gott minne och således dagligen erhöllo bakläxor, varför de fingo sitta kvar i skolan en (till) två timmar, varav följden blev, att de kommo hem mycket sent och tiden för överläsning av nya läxor blev snart ingen. Därtill kom stundom, att rottingen, denna på den tiden mycket använda gren av kunskapens träd, begagnades för att skärpa fliten och minnet. Jag hörde en prästman en gång berätta, hurusom en gammal skollärare en gång yttrat till honom, att rottingen vore ett av skolans yppersta bildningsmedel." (Arvid Gierow "En egendomlig skolform - växelundervisningen" s 148-152)

Filosofen Fichtes stora "Tal till den tyska nationen" blev ett ord i rätt tid. Fichte byggde på pedagogen Pestalozzis folkbildningsideal, som han förtydligade och utvidgade till krav på en hela folket omfatande nationaluppfostran. Hade samhället vårdat sig om en högre klass' bildning, så har det, säger han "försummat bildningen av den klass, som är människosläktets egentliga grund. Vi vilja rakt inte längre ha "folk i meningen av en låg och simpel pöbel". Staten skulle vara en kulturstat, hela folket uppfostras genom statens försorg. Den återklingar i rektor G.A. Silfverstolpes demokratiska folkskolemotion vid 1809 års riksdag: "Den allmänna fostran är medlet, varigenom grundlagens anda sprider sig till alla delar av statskroppen, medlet varigenom statens fortskridande till högre frihet beständigt befordras genom medborgarnas upphöjande till en högre duglighet." Men (E.G.) Geijer, som väl hade förstått den nationella sidan av folkuppfostringsprogrammet, var främmande för den kulturdemokratiska: "Jag har sagt att vetenskaplig odling bör utmärka de bildade klasserna. Härav torde man sluta, att jag ej ville lämna någon annan än den - - helt och hållet olärda upplysningen åt de lägre och arbetande klasserna. Alldeles! Det är min fullkomliga mening att jag ville lämna dessa klasser fullkomligt olärda och det av ren och uppriktig aktning för det sunda förnuftet. - Den enda undervisning som för dem är nödvändig innefattas i Religionsundervisningen." Dessa för vår tid (år 1940) stötande teorier utvecklar han emellertid och visar, hur de äro grundade på hans djupa och allvarliga beundran för den folkliga kulturen och på hans fruktan för en ytlig halvbildning. Geijers konservativa ståndpunkt stöddes av många, men talangfullast och sakrikast av Hans Järta, som skriver om "folkbildningen", att den alltjämt är "kraftfull, sig själv underhållande och utvidgande". Han är en bister motståndare till folkskolors inrättande, ty han finner det "vara klart, att folkmassornas bildning beror mindre på yttre skolinrättningar än på det allmänna livets inre kraft". (Carl Cederblad "Det fria och frivilliga folkbildningsarbetet" s 279)

Det gammallutherska kyrkolivet i vårt land karakteriserades framför allt av en sträng kyrkotukt och en nitisk folkfostran. ... Det viktigaste medlet i kyrkotuktens tjänst var kyrkoplikten. ... (Den) innebär ursprungligen även ett själavårdande moment. Emellertid kom kyrkoplikten alltmer att uppfattas som en ren straffåtgärd som kyrkan vidtog för att biträda staten i dess folkuppfostrande verksamhet. Det kändes som en gruvlig nesa och skam att i församlingens åsyn sitta på en särskild bänk längst ner i kyrkan, den s.k. pliktbänken eller pliktpallen. Eftersom det oftast var personer som dömts för sedlighetsbrott, kallades pliktpallen vanligen för "horpallen". ... Bestämmelsen om kyrkoplikten upphävdes ... ej förrän vid mitten av 1800-talet. För lindrigare förseelser tillgreps stockstraffet. Vid varje kyrka uppställdes en straffstock, där under en eller flera söndagar sådana fick ta plats som gjort sig skyldiga till fylleri och oväsen, tobaksrökande framme vid kyrkan, skvaller och stim under gudstjänsten samt "annan otidighet som förövas till Guds förtörnelse". Stockstraffet bibehölls på många håll långt in på 1800-talet. (Hilding Pleijel "Hustavlans värld - Kyrkligt folkliv i äldre tiders Sverige" s 21)


ca 1800 - ca 1750

Mer än något annat blev ... sockenskolan det utgående 1700-talets lösen. Sockenskolan skulle inte bara kunna förse eleverna med läsförmåga och kristendomskunskap, utan också förmedla skriv- och räknefärdigheter. Medan företrädare för idén om allmän medborgerlig bildning ville utöka undervisningen till orienteringsämnen som historia, geografi och samhällslära, försökte förespråkare för en konservativ bildningsbegränsande syn att inskränka skolundervisningen till ett absolut minimum. För de senare var skolundervisning en nödlösning som endast fick tillgripas när fattigdom och föräldralöshet lade hinder i vägen för en fungerande hemundervisning. Även om många sockenskolor grundades kring sekelskiftet 1800, ofta på prästerligt initiativ, var det ytterst få skolor som lyckades förmedla allmän medborgerlig bildning. Istället kan "den tredje ståndpunkten" sägas ha blivit den linje som följdes från de tidigaste sockenskolorna och upp genom folkskolans första tid: en undervisning som utvidgade den traditionella läroplanen från att ha varit begränsad till läsning och kristendomskunskap till att också omfatta skrivning och räkning, dock utan att inbegripa de allmänbildande ämnena historia, geografi och samhällslära. ... (Sällskapet) Pro Fide kom ... att utveckla skoltanken i riktning mot allmänbildningsedealet. ... Trots sin Stockholmsorientering fick Pro Fides pedagogiska verksamhet ett starkt genomslag ute i landet. Idéerna spreds via sällskapets skrifter och cirkulär samt genom en särskild publikation, "Samlingar rörande religion, seder och uppfostran" som utkom sporadiskt under åren 1788-98 ... I Växjö stift var folkbildaren Jonas Johan Lagergren en av Pro Fides flitigaste korrespondenter. Som medlem av sällskapet sedan år 1800 skickade Lagergren in redogörelser för den sockenskola han inrättat i Lekeryd, beskrivningar av det andliga och sedliga läget i församlingen samt förslag till en ny lärobok i kristendomskunskap. Skolan i Lekeryd blev den första att premieras ur donationsmedel som kommit Pro Fide till del år 1799. (Daniel Lindmark "Samfundet Pro Fide et Christianismo och den kyrkliga folkundervisningen" s 220,226)

Olof Wallquist, biskop i Växjö (1787-1800), ... visade sig under sina visitationer outtröttlig i att egga ungdomen till flit och att söka väcka dess ambition och tävlingslusta samt att vädja till mecenater om donationer eller premier för skolorna. ... När han visiterade, gick han ofta skarpt fram men visade sig även kunna förhandla med allmogen och rätta sig efter förhållandena. "Än berömde han dem för visat nit, än uppträdde han övertalande, när han tyckte sig möta god vilja, än hotande, när han möttes av tredska, till slut drev han dock alltid sin vilja igenom." Han insåg att klockaren måste vara otillräcklig som ensam barnalärare i större församlingar, och yrkade på "sockenpedagogers" anställande. Prästerna borde förrätta prövningen av sådana. Stundom prövade han dem själv. (Herbert Johansson "Den svenska socknen under 1700-talet" s 52)

Ett av de stora problemen när man skulle uppfostra blivande regenter (i Sverige) var hur strängt man skulle våga gå tillväga. Om man gav dem alltför höga tankar om sig själva, skulle de kanske utveckla hårda, egensinniga och oresonliga drag. Men om man uppmuntrade dem till mjukhet och försiktighet skulle de aldrig finna styrka nog att styra. De skulle falla offer för intrigörer och fastna i en evig obeslutsamhet mellan de många lycksökarnas råd och förslag. Det var en svår balansgång. (Gustav IV Adolf's uppfostrare guvernör Fredrik) Sparre klagade ofta (under 1780-talet) i sin journal över (kronprinsens) högfärdiga sätt, som helt tydligt var resultatet av allt fjäskande som omgav barnet från morgon till kväll. Så fort han kom ur sina rum möttes han av bugningar och handkyssar från hovfolk och allmänhet och saluter från soldater på post. ... Vid flera tillfällen frågade han sina kammartjänare om de hade glömt att han var kronprins. En gång hotade han "att han skulle komma ihåg när han blev stor en gång vad förtret de hade gjort honom". ... Men då hade Sparre fått nog och gav kronprinsen en ordentlig risbastu. (Christopher O'Regan "Ett märkvärdigt barn - Gustav III:s son" s 137-138)

Jag förundrar mig öfver huru många hundra söndagsskolor det nu (år 1895) finnas i och omkring London. Gå hvart du vill, i staden eller på landet, och du skall finna, att hvarje kyrka och hvarje kapell har sin söndagsskola, med skaror af snygga och glada barn, längtande efter att möta och behaga sina vänliga lärare och lärarinnor. Och likväl fanns där för omkring hundra år tillbaka icke en enda söndagsskola i hela London. Den beryktade Robert Raikes hade upprättat en söndagsskola i Gloucestershire år 1781; men det föll på en fattig skomakares lott att begynna en äfven i Middlesex. John Kemps hydda låg helt nära tegelbruken, och tegelbruksarbetarne bodde rundt omkring honom. Bråkigt och dåligt folk voro de, och det smärtade John mycket, att se deras syndiga lefverne. "Kan ingenting göras för dessa stackars människor?" tänkte han. "Är det något jag kan göra? De fullvuxna äro förhärdade i sina synder, men det är icke fallet med barnen. Det vore förvånande, om jag icke skulle kunna lära dem, att uppföra sig annorlunda." ... Han sjöng två-tre andliga sånger. Och därmed var denna söndagsskola börjad. ... Söndag efter söndag gick under det barnantalet i skolan växte, så att alla rummen togos i anspråk, och snart äfven förstugan. Må hända skall du träffa i himmelen många barn, som genom, hvad de hört i denna skola, anammat Herren Jesus såsom sin frälsare. ("Lilla Svenska Barntidningen" s 14-15; nr 2 den 10 januari 1895)

En skola eller pension i finare kretsar ansågs (på 1770-talet) inte vara ett fullgott alternativ till fostran i hemmet. Barnets uppfostran var enligt gängse uppfattning och kyrkans lära i första hand föräldrarnas ansvar. När barn sattes i skola var det oftast ett beslut från föräldrar som sörjde för sin avkommas framtida yrkesval. Att i synnerhet flickor sällan gick i skola berodde alltså inte endast på att man inte hade resurser. För deras del var skolgång sällan av nöden eller ens möjlig. Läskunnighet och än mer den kristendomskunskap som behövdes för nattvardsgång och äktenskap kunde döttrarna lära av föräldrar eller andra vuxna. Också kyrkan kunde vid behov bidra med enklare undervisning, som en del av sitt ansvar för församlingsmedlemmarnas moraliska leverne. (Jessica Parland-von Essen "Flickors fostran" s 227)

I sitt kända verk "Emile ou de l'education" 1762 modifierar Jean-Jacques Rousseau något (engelsmannens John Lockes) förnuftsmässiga syn (på barnuppfostran). Detta sker genom att betrakta också den vilda naturen som en tillgång i barnets utveckling. Rousseau beundrar böndernas och vildarnas barn som utvecklas fria och starka i arbetet utomhus. Lekar och leksaker har i sig inget egenvärde, men som instrument för träning och uppfostran är de nog så behövliga, förutsatt att man då väljer ursprungliga material ur naturen, som ett vallmohuvud med frön som skallra i stället för en köpt silverklocka. För Rousseau är den miljö fördärvlig som städerna, civilisationen och den allmänna skoluppfostran skapat. En fri individ utvecklas genom naturens egen uppfostran. (Bo Lönnqvist "Barnet" s 208)

För (Jean-Jaques) Rousseau låg framåtskridandet i ett återvändande till naturen, inte minst på uppfostrans område. Han menade att barn hade en naturlig godhet och nyfikenhet som skulle fostras naturligt, inte undertryckas genom att de tvingades att rätta sig efter regler och lära sig sådant som inte intresserade dem. (Colin Brown "Upplysningen" s 446; författaren född år 19?? i Bradford väster om Leeds och nordost om Manchester i England; Jean-Jaques Rousseau född år 1712 i Genève i sydvästra Schweiz)

Vid riksdagarna på 1760-talet fick lantprästerna en allt viktigare roll i prästeståndet, och de gav där med sina erfarenheter vind i seglen åt strävandena att ge skolor till landsbygdens barn. Detta resulterade i att ett cirkulär skickades ut till alla landets socknar som kyrkoherden och sockenstämman skulle ta ställning till. Här skulle inte bara redovisas hur barnundervisningen var organiserad i socknen utan cirkuläret innehöll också en uppmaning till att söka övertala bönderna att anställa skollärare och bygga skolhus. Många kyrkoherdar lade ner stor energi på denna fråga för de såg många vinster i ett utbyggt skolväsende. Inte minst såg de hur ökade lärarresurser skulle hjälpa dem själva i deras alltmer krävande sockenpolitiska arbete. En utbildad lärare var prästvigd och kunde därför också biträda kyrkoherden i det kyrkliga arbetet som annars bara en ordinerad präst kunde göra. Men allting var en fråga om resurser. De präster som arbetade i socknar där det fanns någon större jordägare eller näringsidkare som kunde bidra till ett skolhusbygge eller en fast lärartjänst hade det lättare att genomdriva en bättre kvalitet på undervisningen än i bondedominerade socknar. I skogsrika trakter där byarna var små och ensamgårdar vanliga sköttes undervisningen av ambulerande lärare som kyrkoherden också skulle ha överinseende över. Dessa var ofta före detta soldater, hantverkare eller någon änka som behövde dryga ut sin magra försörjning. (Carin Bergström "Lantprästen" s 176-178; Barnundervisning)


ca 1750 - ca 1700

Ak Jørgen, hvad vort liv er fuldt dog af elende! Med tårer og med skrig vi ind i verden går. Knapt får fra moders bryst vi tid vor mund at vaenne, før grumme bødlers hånd med ris vor rumpe når. Til skolens pinebaenk, til laereren vi flytte: han tordner med sin røst, han lyner med sit ris. Indbanket laerdom blir, ak til såliden nytte. Hvem, Jørgen, giver nu en skilling for en viis? (Ludvig Holberg "Menneskets liv" s 283)

I (Carl Gustaf) Tessins konstlära ingår ... ett kraftigt, helt utom-estetiskt inslag: den vikt, han tillmätte konsten i uppfostringssyfte. Man kan lätt komma att missförstå honom, om man icke klart håller isär hans åsikter om konst i och för sig och konst i pedagogikens tjänst. Vad som i det förra avseendet kunde äga stort värde, kunde vara odugligt i det senare. Han lovordar varmt målningar ur uppfostrans synpunkt, som han icke skulle ägnat något intresse åt som konstverk. Tessin är liksom hela den bildade publiken under 1700-talet anhängare av Lockes uppfostringslära, såsom den framför allt framkommit i dennes "Thoughts concerning education".Denna lära bröt med 1600-talets humanistiska formalism inom undervisningsväsendet och hävdade i stället en rent individuell uppfostran. Målet var att dana goda karaktärer genom att vädja till barnets förstånd och hederskänsla. Det skulle ske utan tvång, utan den oblidkeliga stränghet, som tidigare brukats, men genom att leka in, i de ungas sinnen kunskaper och moraliska begrepp. ... Tessin framhåller, att all konst skall stå i moraliska idéers tjänst. Sålunda önskar han även av det franska skådespelet, som så rikligt vid denna tid odlades vid hovet, tvenne ting, nämligen "det ena, att dygden måtte med samma flit föreställas, som lasterna avmålas; ty det är ej nog, att ej vara lastbar, man måste vara dygdig. ... Det andra, som i mitt tycke, kunde vara bättre, är, om den myckna och oftast utnötta och tröttsamma kärleken sattes å sido, och om i tragedier historien närmare och omständigare följdes". Skådespelet skulle sålunda främst vara till för att prisa dygden och för att genom historiens exempel frammana stora föredömen. Dock äro spelen även till för att skänka angenämt tidsfördriv. ... Samma syfte som teaterkonsten skulle de bildande konsterna tjäna. (Ragnar Josephson "Kring Carl Gustaf Tessin och Carl Hårleman" s 342,344)

På äktheten av (Kristofer Polhems) fosterlandskärlek kan heller ingen tvivla, ty hur skarp han än mången gång kan vara i kritiken av sina landsmäns efterblivenhet, går det dock en stark ström av kärlek till gamla Sverige genom allt vad han skrivit och uttalat, ett nytt bevis på den gamla satsen: "Den man älskar, den agar man." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1709-1739" s 594; "Den svenska mekanikens fader")

(Som sjuåring i Växjö skola) fick (Karl von Linné med början år 1714) sitta i ett mörkt och kallt skolrum, där fyra klasser arbetade på en gång under ett buller, värre än "på den stormigaste sockenstämma" - för att använda en annan berömd Växjöpilts ord. Där var "jämmer och oreda: latin, katekes, glosor och stryk". Var arbetsvecka släpade sig fram lika enformigt efter schemat och slutade med lördagens räfst för hela veckans synder, vilken kallades stutaräfst efter det gamla goda namnet på avbasning: "stut". Brottslingarne sjöngo: "Misskundelig Gud, låt nådens sol upprinna!" En skolpojke bar in risen till rektor, och med "stryk och ris inpå bara kroppen" skedde vedergällningen efter gammal sträng straffbalk. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1739-1772" s 311)

År 1700 gick ryttmästaren vid Smålands kavalleri Jon Stålhammar i fält med Karl XII. Där ute i kriget blev han major och överstelöjtnant, men som sådan fick han aldrig återse sitt kära Salshult, där hans hustru, fru Sofia Drake, styrde och ställde med kraftig men ändock mild hand. Många voro de svenska kvinnor, som i likhet med "majorskan på Salshult" fingo taga på sig ansvaret att ensamma hålla ihop hemmet och uppfostra barnen, då männen lågo ute i fejd mot rikets fiender och man där hemma långa tider levde i ovisshet om var både konung och här befunno sig. ... Till barnen gå ständigt familjefaderns tankar. Så skriver han till hustrun: "Bed våra kära små barn frukta Gud och studera flitigt, att de uti Herrans fruktan kunna tillväxa, och att de, när Gud giver dem ålderen, kunde förtjäna sig ett stycke bröd! Gud är mitt vittne, jag vill all möda hava ospard, allenast barnen vilja ställa sig väl och bliva folk." Och den gamle krigaren är så glad, när han märker, att de göra framsteg: "Hälsa våre käre barn flitigt! Jag tackar dem, som skriva mig till så väl och vackert. Det fägnar mig rätt hjärteligen." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1660-1709" s 648-652; En karolin som krigare och far)


ca 1700 - ca 1650

(Under senare delen av 1600-talet) satt filosofen John Locke i London och utarbetade sina tankar om barn och uppfostran. ... Boken "Some Thoughts concerning Education" (Tankar om uppfostran), utkom 1693 och spreds i ett tjugotal upplagor på flera språk, på svenska redan 1709. Locke fäster sig främst vid barnets själsliga utveckling. Den skall ske med förnuftet som grund. Fri lek och fantasi är farliga. Leken skall inte finnas till bara för lekandets skull, i stället skall den vuxne genom en rätt vald lek och förnuftiga leksaker göra barnet till en förnuftig varelse och förvandla leken från enfaldigt nöje till nyttig och positiv erfarenhet. Barnen skall visserligen få leka, men deras behov av verksamhet inriktas på sådant som är nyttigt för dem, leken görs till arbete, till exempel för att inhämta kunskap. När Locke ser flickorna spela ett spel med stenar får han idén till något betydligt mera nyttigt: bokstavsspelet. Man förser tärningar och månghörningar med påklistrade bokstäver på sidorna. Genom att hitta på flera sådana bokstavsspel och få barnen att spela dem lär man dem alfabetet i leken! (Bo Lönnqvist "Barnet" s 200; Uppfostran - kunglig och pedagogisk)

Vid 1600-talets slut inleddes ... en alfabetiseringskampanj, som inom ett par generationer skulle göra svenska folket till ett läsande folk. Utökningen av undervisningsstoffet innebar att kyrkans texter fördes ut i tre omgångar. Det första steget, "catechesis canonica", utgjordes av de grundläggande textorden i Luthers Lilla katekes, i huvudsak identiska med abc-bokens texter. Luthers frågor och svar till innehållet i dessa texter bildade det andra steget, medan det tredje steget innebar att undervisningen ytterligare fördjupades med hjälp av katekesutvecklingens omfattande frågebatteri, från 1689 vanligtvis ärkebiskop Olov Swebilius utveckling af Luthers Lilla katekes. ... Denna tredelning anbefalldes i kyrkolagen från 1686 som angav att katekesundervisningen skulle kontrolleras vid prästerliga förhör. Dessa husförhör skulle bokföras och varje individs kunskaper skulle antecknas i en särskild bok, där församlingsmedlemmarna indelades i tre kategorier efter den tregradiga färdighetsskalan. Under 1700-talets lopp kom de åsyftade färdigheterna i denna trestegspedagogik ofta att betecknas som innanläsning, utanläsning och begrepp. Ännu mera kortfattat kunde folkundervisningens innehåll uttryckas "läser" och "förstår", men då inbegrep beteckningen "läser" den dubbla innebörde av läsning, "i bok" och "utom bok", det vill säga läsförmåga och minneskunskap. Utökningen av folkundervisningens innehåll under 1700-talet åtföljdes av förskjutningar i färdighetstrappan. Inte bara textorden och Luthers förklaringar memorerades, utan också katekesutvecklingen och ytterligare texter som Luthers hustavla och Davids botpsalmer blev minneskunskap. Denna utveckling gjorde sig påmind som ett pedagogiskt problem: allt oftare höjdes röster för att den tidiga och omfattande utanläsningen var till men för både läsförmåga och läsförståelse. Därför började textmassan omfång begränsas och de olika färdigheterna framhävas. ... De inledande anvisningarna till 1810 års katekesutgåva anger ... mycket klart att memorering inte fick inkräkta på läsförmåga och läsförståelse. (Daniel Lindmark "Samfundet Pro Fide et Christianismo och den kyrkliga folkundervisningen" s 218-219)

(1686 års) kyrkolag hade också betydelse för folkundervisningen. ... I kyrkolagen stadgas: "Föräldrarne måste (vid biskopsvisitationerna) troligen förmanas att låta sine barn i deras kristendomsstycken väl och fliteligen underrättas och de, som den omsorgen i församlingen åligger, vare sig kapellan eller klockare, tillhållas med flit att driva barneläran och undervisa barnen att läsa i bok. ... (Klockare) skall ingalunda genom någon kyrkoherdens enskilda tjänst hindras från den plikt, honom åligger, med all flit och trohet att driva barneläran." Längre än till förmaningar vågade man emellertid ej sträcka sig i kyrkolagen, och de svenskar, som kunde läsa och skriva, förblevo alltjämt mycket få. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1660-1709" s 258-259; Envåldshärskaren och kyrkan)

Trolldomsraseriet i Dalarne tycks ha börjat i Älvdalen, där på våren 1668 tal började gå om "en jänta", som övade trolldom. ... Detta var dock endast början. "Den förskräckeliga trolldomshandelen" grep snart omkring sig. ... (Särskilt svårt) var det att komma till rätta med de kvinnor, som man ej förmådde tvinga att bekänna, fastän emot en av dem kunde anföras så övertygande bevis, som att hon "synes märkt av Satan i vänstra lilla fingret", och att en annan kvinna tydligt sett henne i Blåkulla "ibland 6 stycken andra pigor, vilken hon dock aldrig här på jorden utan allenast i Blåkulla förr sett hade". ... Dessa förstockade syndare skulle enligt (Svea) hovrätts resonemang "fliteligen förmanas av prästerskapet i fängelset att bekänna sanningen och förehållas, att de skola dö, antingen de bekänna vilja eller ej." ... Barnen dömdes av Svea hovrätt att "stå tre söndagar å rad för kyrkodörren, hålla ris i händerna och sedan hudstrykas utom kyrkogårdsporten, jämväl ock stå uppenbara skrift. Och skall prästerskapet och deras föräldrar samt anförvanter alltid hava grann uppsikt på dem och de fliteligen förmanas uti gudsfruktan. Skall ock dem uti kyrkan ett särdeles rum förordnas, varest de alla predikedagar uti ett helt år, så länge gudstjänsten varar, stå skola, då prästerskapet skall av predikestolarne hava för dem innerliga förböner, desslikes på deras gudsfruktan och bättring grann och noga akt hava. Uti exekutionen bör ock observeras, att de, som äldre äro, något hårdare, och de, som yngre äro, något lindrigare bliva risade." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1660-1709" s 352,357-359; Det stora trolldomsraseriets tid)

År 1665 utkom en kunglig "stadga om eder och sabbatsbrott". ... Nu förbjöds strängeligen "all svordom, det vare sig vid Gud, den helige trefaldighet, vid Guds pina, sår, kraft, sakramente, död, blod, himmel, element eller vid något annat ting, såsom ock att förbanna sig eller någon annan, önska sig eller någon annan uti djävulens våld". ... De straffpåföljder, som kunde ifrågakomma, voro allt efter omständigheterna böter, kroppsaga, tjänstens förlust, fängelse eller landsflykt. Den, som hädade Gud, kunde till och med dömas livet förlustig. ... År 1687 blev denna stadga av Karl XI förnyad med en del mindre ändringar. Bland annat tillkom föreskrifter angående det så kallade stockstraffet för dem, som ej kunde sona sitt brott med penningböter. Vid varje kyrka skulle göras en stock, i vilken delinkventen kunde låsas fast med järn och under gudstjänsten sitta till kyrkfolkets beskådande vid in- och utgåendet ur kyrkan, "sig till blygd inför hela församlingen". Även mot svärjande barn skulle detta skamstraff kunna användas. Det heter därom: "Emedan ofta händer, att barn i fåfängan och av oförstånd härutinnan fela, så skola de plikta med ris eller annan tuktan, som deras ålder likmätig är och tjänligast till bättring. De barn, som av sådan aga intet bättra sig utan spörjas till svordom mycket benägne och oftare därmed beträdas, skola sig till nesa och androm till varnagel sättas i stocken vid kyrkedörren." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1660-1709" s 253-254; Envåldshärskaren och kyrkan)

Från år 1634 höllo regeringen och prästeståndet på med att utarbeta förslag till en för hela riket gällande skolordning. Detta arbete resulterade i drottning Cristinas skolordning av den 3augusti 1649. Enligt denna skulle vid sidan av gymnasierna finnas två slags trivialskolor, högre och lägre eller barnaskolor. I dessa senare lärdes egentligen endast läsning, skrivning och räkning. Som en följd av 1649 års skolordning tillkom drottning Christinas förordning om en skolstat för rikets skolor, utfärdad själva julaftonen 1652. I Skara stift skulle finnas så kallade barnaskolor i städerna Vänersborg, Skövde, Falköping, Lidköping, Alingsås, Borås och Bogesund, var och en med en "praeceptor". . . . Dessutom fanns ju gymnasiet i Skara . . . och tillsammans med detta en trivialskola. . . . 1693 års stadga innebar en seger för den stränga ortodoxiens krav på att den lärda skolan främst skulle vara en prästutbildningsanstalt, och därför blevo hebreiska och predikoövningar obligatoriska. (Bo V:son Lundqvist "Reformations- och stormaktstidens historia" s 91)


ca 1650 - ca 1600

Gustav (II) Adolfs intresse för undervisningen delades av hans efterföljare, i främsta rummet Axel Oxenstierna. Han ivrade till den grad för reformer på detta område, att han trädde i personlig förbindelse med tidens förnämsta pedagoger, särskilt österrikaren Comenius, som år 1642 besökte vårt land och hade långa samtal med "den nordiske örnen", såsom han kallade Axel Oxenstierna. Rikskanslern prövade ingående Comenii reformplaner, vilka för undervisningsväsendets utveckling haft så stor betydelse, att han anses som den moderna pedagogikens grundläggare. Hans lösen var, att skolan ej får nöja sig med att meddela kunskaper utan skall utbilda helgjutna människor, goda, kloka och duktiga människor. Själva undervisningen får icke åsyfta att proppa i barnen osmält minnesgods utan måste först och främst lägga an på att utveckla deras naturliga anlag: ingen utanläsning av regler, som lärjungen ej förstår! Lär honom i stället att med egna ögon iakttaga och själv utforska tingen och söka begripa tillvaron! Gör skolan icke till en plugganstalt utan till en kär uppehållsort för barnet genom att behandla detta i överensstämmelse med dess naturliga anlag! ... Comenii åsikter har utövat stort inflytande på den berömda, svenska skolordningen av år 1649. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1611-1660" s 283-284; "Barnaskolor" och "tuktehus")

Betrakta vi 1500- och 1600-talets stiftsstyrelser, finna vi dem, framför allt genom biskoparna, snart nog inbegripna i ivriga strävanden att främja den bokliga bildningen. Härvid måste det enligt sakens natur först bli fråga om utbildningsanstalter för dem som skulle bli kyrkans egna tjänare. Under förra hälften av 1600-talet grundades ju ock i den ena efter den andra av de svenska stiftsstäderna högre skolor, vilka kommo att bliva de egentliga härdarna för landets kulturella lyftning. Även Skara under medeltiden högt ansedda domskola fick år 1641 efter långt förfall sin fortsättning i det gymnasium, som ända in i vårt sekel behållit sin dominerande ställning såsom västgötabygdens kulturella medelpunkt. (Gustaf Ljunggren "Kyrkan och bygden" s 15)

Vi låta Agneta (Horn, dotterdotter till Axel Oxenstierna och dotter till fältherren Gustav Horn) berätta vidare (om sin tid hos fastern Ebba Horn): " ... Ingen dag gick förbi, utan att jag måste till det ringaste få ris en gång och stundom tre gånger. Och så ofta min onda och lättfärdiga piga blev ond på mig, så tog hon mig i min arm och kasta' mig in till fru Ebba och sade, att jag gjorde illa. Men i min stora hjärtans sorg och olycka, så unte Gud mig min enda, kära farbror, herr Klas Horn, vilken mig så högt älskade, som om jag hade varit han eget barn. Ty kunde han intet lida, att något skedde mig förnär, medan han var därhos (= tillstädes)." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden 1611-1660" s 300; Agneta Horns leverne; 1631-1633)

(1600-talets) främste katekesutläggare, Strängnäsbiskopen Laurentius Paulinus Gothus ... framhåller ... att en husbonde skall se till att han får gudfruktigt tjänstefolk och att detta erhåller skälig kost och lön. Husbonden skall föregå med gott exempel men bör också "bruka en skälig aga och disciplin till att hålla deras barn och husfolk till dygd och ära". Paulinus påpekar att rätt faderlig kärlek består däri, att han "förnufteliga agar och risar sina barn", och stöder sig därvid på Salomos ordspråk: "Den sitt ris spar han hatar sitt barn men den som det kärt haver han näpser det i tid." (Hilding Pleijel "Hustavlans värld - Kyrkligt folkliv i äldre tiders Sverige" s 70; Husagan i hustavlans ljus)

Per Brahes ögonsten är den lärdomsskola, som han grundat på Visingsö, och som han frikostigt underhåller. Det är hans glädje att lyssna till djäknarnes sång i kyrkan, hans stolthet att åhöra deras latinska tal och disputationer. ... För att få överblick över sitt vidsträckta arbetsfält (i Finland) företog han på nyåret 1638 en inspektionsresa genom landet. ... I sin reseberättelse till regeringen yttrar han sig ... över vad som ytterligare borde göras mot inbyggarnes bristande företagsamhet och dryckenskap. Det förnämsta botemedlet ansåg han vara att i Åbo instifta en akademi, ty en sådan anstalt skulle befordra "ett gudligt leverne och uppegga bokliga konster". ... "I Österbotten är" - berättar han - "ett gudfruktigt, civilt, idkesamt, troget och gott folk, uti deras leverne och boningar nobiliteten (= ståndspersonerna) mångannorstädes övergåendes. De andra norra landens folk äro licentiöse (= tygellösa) och utan tukt, tagandes den ringaste aga i värsta måtto upp, och äro övermåttan klagesamma. ... Den osed är hos dem, att den prisas mest, som mest kan äta. De arbeta starkt, så länge det varar, men framhärda intet utan älska lättja och fåfänglighet." ... En landshövding skrev ... år 1638 till Per Brahe: "Gud vet, huru man skall komma tilll någon lydnad med detta tjockhudade folket; de akta varken hot eller fängelse." Men Per Brahe hade förmåga att "ta folk" och att tränga längre än till den sträva ytan. Därför levde också "grevens tid" länge i kärt minne bland Finlands befolkning. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1611-1660" s 422-426; Greven till Visingsborg)

Den äldsta skola för allmogebarn på landet, vars grundläggningsår man känner, är den, som Karl Karlsson Gyllenhielm år 1629 grundade på sin egendom Sundby i Södermanland, en skola, som än i dag (1915) bär riksamiralens namn. I gåvobrevet uttalar han, att det var tacksamhet för Guds barmhärtighet, som drivit honom att grunda denna anstalt: "Sedan Gud mig ur det polenske fängelse så mildeligen uthulpit och sedan med så mycket gott benådat, vill jag icke gärna vara funnen bland de 9 otacksamme spetälske män utan med den ene samariten komma och nedfalla för Honom igen och tacksam vara efter min ringa förmögenhet." Skolan var avsedd för "lantböndernes" barn i Rekarnebygden. Läraren skulle vara en "god, beskedlig och gudfruktig man, uti den heliga skrift beläsen och något kunnig i aritmetik". Varje år skulle man inom skolan fira en minnesfest till tack för Gyllenhielms befrielse ur "järn och häktelse", och därvid borde ungdomen sjunga några av de psalmer han skrivit i fängelset. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1611-1660" s 282; "Barnaskolor" och "tuktehus")

Som ett slags program från (Gustav II Adolfs) tid för folk- och yrkesundervisningen kan man betrakta följande "påbud om barns i Jönköping opptuktelse", utfärdat år 1625: "Vi Gustav Adolf etc. bjude och befalle, att alle Våre undersåtar och borgare uti Jönköping, som piltebarn äga och framdeles bekomma, att de dem, så snart de sine 7 år uppfyllt hava, genast och utan undskyllan sätta till en ärlig konst eller hantverk, som är först till skolan, där att lära läsa och skriva, sedan till räknekonsten, bokhålleriet och redelig köpenskap eller för det tredje till något hantverk och ämbete. Vilka föräldrar som sina barn, sedan de hava fyllt 7 år, antingen tredskande hålla dem till lättja eller av försummelse icke sätta dem strax till någon redelig närings-lärdom, de skola först förhöras av borgmästare och råd. Den där icke råder bot, stämmes på rådstugan och böte utan lindring eller nåd för var månad barnet så går 10 daler till staden. Och vilken yngling som, när han sitt sextonde år uppfyllt haver, icke antingen är så vitt med sine studier kommen, att man sig om honom något visst hopp göra kan, eller ock står uti lära i ett redeligit hantverk, den skall härmed hava förtappat tredjedelen av all den arvsrätt, som honom är eller kan tillfalla." (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1611-1660" s 280-281; "Barnaskolor" och "tuktehus")

Med kraft och praktisk duglighet grep (biskop Johannes) Rudbeckius in på alla områden, där reformer voro av nöden. Av stor betydelse för den svenska undervisningen var hans omdaning av Västerås' skola i både inre och yttre måtto. ... Uppfostraren skulle här bygga sitt arbete på ungdomens kärlek och tillgivenhet, "ty", säger Rudbeckius, "där icke ömsesidig kärlek råder, där ingen av fri vilja fullgör sitt åliggande utan allt sker av tvång och fruktan för straff, där blir frukten otroligt ringa". ... Föräldrarne få icke skrämma barnen för skolan eller föra dem till skolmästaren, "såsom en kalv föres till slaktaren", utan lära dem förstå, att läraren vill dem väl, samt tala med de små om "vad för ett kosteligt ting det är att få gå i skola och något lära". (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1611-1660" s 275-276; En storman i andens värld)

A och O i den fromma Katarinas uppfostran av sin son (den blivande kung Karl X Gustav) var vad hon i brev efter brev inpräntar hos honom: "Håll dig flitigt vid att bedja, ty det förmår mycket, om det allvar är!" Samma anda av sträng enkelhet, som vilat över livet vid Karl IX:s hov, kännetecknade också det hem, där hans dotter Katarina var husmor, hemmet på Stegeborg, det ensliga slottet på en ö mellan Slätbakens skogklädda stränder. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden 1611-1660" s 485; Karl Gustavs barndoms- och ungdomsår)

När Gustav (II) Adolf var sex år (1600-1601), tog fadern honom mitt i vintern med på en resa genom Finland och runt Bottniska viken. Det har sagt om Karl IX, att han "liksom örnen tidigt drev ungen ur boet för att lära honom flyga". (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden 1611-1660" s 8; Örnungen)


ca 1600 och tiden dessförinnan

I Örebro skola ... gjorde pilten Johannes Rudbeckius (född 1581) sina första lärospån. Arbetet började för skolungdomen klockan fem på morgonen. ... Ända till klockan 5 på eftermiddagen pågick skolarbetet med blott två måltidsraster på sammanlagt tre timmar. När den ungdomliga kunskapstörsten ej visade sig nog brännande, var tuktomästaren till hands att pigga upp livsandarna med "passelig skolenäpst", utförd medels "ris och färlo (= slagträ med klump på ändan)", vilkas uppfostrande egenskaper skattades så högt, att de på 1500-talet till och med insattes i Örebro skolas sigill. Ja ännu två århundraden senare får man i ett skoltal höra uttalas förmaningar till tacksamhet mot all god gåvas givare, därför att han låtit björken växa till det unga släktets fostran samt förkovran i kunskaper och dygd. ... Västerås' skola blev av Rudbeckius påbyggd med ett gymnasium, det första i Sverige. På dess schema införde han nya ämnen, såsom matematik, naturkunnighet, historia och geografi. Hans ideal var icke den enbart teologiska bildningen utan en mera omfattande, den allmänt medborgerliga. ... Även på ett annat sätt är Rudbeckius en föregångsman inom det svenska undervisningsväsendet. Han grundade nämligen i Västerås Sveriges första flickskola, som länge var den enda i landet. (Carl Grimberg "Svenska folkets underbara öden - 1611-1660" s 260-261,276-277; En storman i andens värld)

Tack vare (Jean Calvin) blev Genève något av protestantismens Rom, en förebild för kyrkoledare och lärda i hela det protestantiska Europa, den första stad som införde obligatorisk folkundervisning (vilket skedde år 1559). (Gabriel Mützenberg "Calvin och de schweiziska reformatorerna" s 442; författaren född år 1919 i Genève i sydvästra Schweiz; Jean Calvin född år 1509 i Noyon nordost om Paris i Frankrike)

I sin skrift "Om bön ath holde till scole och studium" (1531) har Lundakanikern Christiern Pedersen givit en drastisk skildring av den barbariska skoltukten. "Lärarna flängde, sleto, hudströko och slogo de arma barnen, skolgossar och djäknar, så att blodet rann från deras rygg ner i deras benkläder för en titels eller ett ords skull eller för kasus eller temporalier, som man misstog sig på. Om någon elev försummade skolgången en timme eller två eller en halv dag, då fick han slita lika mycket eller mera ris än en tjuv, som hade stulit en häst eller en ko. Skolmästarna läto sig ej nöja med att så själva hudstryka dem, utan även var och en gossens kamrater skulle ge honom ett slag med riset." Det härskande systemet gavs en viss sanktion med svaret: "Jag har köpt min lärdom och visdom; jag vill på samma sätt sälja den". Att Lundakanikerns skildring av sin tids skolförhållanden icke var någon överdrift, förstår man därav, att i Danmark talrika fall av livsvådlig misshandel i skolorna beivrats inför domstol. I Sverige är intet sådant fall bekant från medeltiden, men detta kan bero på tillfälligheter och behöver inte tyda på mildare seder. Att skoltukten icke varit alltför lam, kan man bl.a. se därav, att 1571 års skolordning föreskriver skolmästaren att hålla "passelig skolenäpst", men icke alltför hård, "så att han av bitter harm någon flagellerar, ty båda delarna äro skadliga, men måttan är bäst". (Bror Olsson "Studier och lärdom - Krönikor och folkvisor" s 218)

Nu säger oss texten här (i Luce 2), att (Jesus) gick med sina föräldrar ifrån Jerusalem till Nasaret och var dem underdånig. Han visste väl att Gud så bjudit hade att barnen skola hedra fader och moder, därav haver han ock låtit finna sig välvillig i den sak och gjort det budet fyllest såsom ock alla andra Guds bud. Ja, det är så tillbörligt, det naturlig lag ock kräver att barnet skall vara föräldrarna underdånigt, lydigt och hörigt. Förty den där mindre förstånd haver, honom bör vara honom lydig som mera förstånd haver. Nu plägar ju visdomen komma med ålderdomen. Men ungdomen och visdomen följs ej gärna åt. Därför bör det så vara (om eljes skall gå skickeliga till i världen) att de unga som mindre förstånd hava, äro de äldre som mera förstånd hava, lydiga och höriga, och när så sker, då går väl till. . . . Det är intet ringa ting som Gud giver föräldrarna när han giver dem barn och blomma. Därför vill han ock hava räkenskap av dem. Och är det ju mest föräldrarnas skuld att barnen bliva onda, förty om de födde dem upp med tukt och ära och gudsfruktan, så blevo de väl bättre en part än nu sker. . . . Så skola vi uppföda barn, att de lära sig så skicka sig som detta barnet Jesus gjort haver, som vi här höra i texten. När hans förädrar hade tappat honom bort, då funno de icke honom igen på gator eller torg eller i några andra rum där barn pläga lära det som ont är, utan de funno honom igen i templet ibland lärda män, där han satt och trakterade och för händer hade Guds ord. Så skola vi ock öva våra barn i Guds ord och vilja, att de må lära förakta det som ont är och efterfölja Guds helga budord. Och när vi det göra, då varder Gud givandes sin nåd därtill att våra barn och blomma kommer oss till glädje. Till vilket Gud give oss sin helge ande. Amen. (Olaus Petri "En liten postilla" s 193-196)

På svenska benämndes (Syraks bok) förr Jesu Syrachs bok och citerades flitigt av världstillvända personer, bland vilka Gustaf Vasa intar ett framtädande rum. Han tillsände ideligen sina barn förmanande tänkespråk ur Jesu Syrach bok. Denna påminner om Ordspråksboken och i viss mån om den så kallade Salomos Vishet, men dels är den nog lite nyktrare och dels känns den mera exklusivt judisk. Sju kapitel i slutet sjunger fädernas lov. (Alf Henrikson ”Biblisk historia – Gamla Testamentet” s 275-276)

År 1524 utgaf (Martin Luther) den utmärkta skriften: "Till rådsherrarne i alla städer i det tyska landet om, att de skulle upprätta och underhålla kristliga skolor"; denna skrift har, såsom Leopold von Ranke säger, haft samma betydelse för utvecklingen af den världsliga lärdomen som boken till den kristliga adeln för det världsliga ståndet öfver hufvud. Världen, heter det här, behöfver män, som kunna väl styra land och folk, och kvinnor, som kunna bra sköta hus, barn och tjänstefolk. Därför måste skolor finnas, och Luther önskar, att rådsherrarne ville taga upp denna angelägenhet, som furstar och stora herrar hafva låtit ligga nere. Men hvarken gossar eller flickor skola vara så länge i skolan, att de förra icke få tid att arbeta hemma eller lära ett handtverk, de senare icke få tid att göra nytta i huset. Många städer följde Luthers uppmaning och upprättade skolor; och hans gamla kärlek till skolan rostade icke. Han fick sedan ofta tillfälle att uttala sig både om de lägre och högre skolorna, och 1529 skänkte han skolan sina två katekeser. Den lilla katekesen blef färdig i mars 1529 såsom några plakat eller taflor; sedan blef den en liten bok, och Luther fortfor att omarbeta den ända till sin lefnads slut. I medio af 1529 utkom hans stora katekes, som är bildad af några katekespredikningar, som han höll 1528 och under påskveckan 1529. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria från reformationen till öpplysningstidehvarfvet" s 93-94)

Säkerligen var reglerna för barnuppfostran (under medeltiden) enligt modern uppfattning hårda. Aga var inte endast tillåtet utan ansågs av de flesta som en nödvändig del i barnens uppfostran. "Aga bondes barn i tid, då kommer han inte hit", står det i en handskrift från 1400-talet av landslagen bredvid en bild av en man som hänger i galgen med förbundna ögon. ... Aga betraktades som en normal del av barnuppfostran långt in på 1900-talet. (Charlotte Christensen-Nugues "Äktenskap och familj" s 306-307)

Husbonden fick (enligt landslagen från 1300-talets mitt) aga sin dräng eller piga, dock inte så hårt att skada eller lyte uppstod. (Lars-Olof Larsson "Småländsk medeltid" s 86)

Den som ville bli präst måste först utbildas. Den skolform som därvid stod till buds var inledningsvis den så kallade trivialskolan (som innefattade ämnena grammatik, logik och retorik). Undervisningen följdes endast av pojkar, medan flickor var hänvisade till privatundervisning eller undervisning i något kloster. Den svenska medeltiden känner två typer av trivialskolor: katedralskolor och stadsskolor. Katedralskolan (tidigaste belägg: Lund 1123, tidigast 1085, Växjö 1382, Skara 1426, möjl. redan på 1300-talet) drevs av domkapitlen i stiftsstäderna. Längre fram kompletterades den med den så kallade stadsskolan (tidigaste belägg: Kalmar 1430, Jönköping 1462), som företrädesvis etablerades i andra städer än i stiftsstäderna. Normalt var stadsskolan organisatoriskt knuten till stadens fövaltning, men i städerna fanns även skolor, som drevs i kyrklig regi (kyrk- eller stiftsskolor). Genom katedralskolans direkta anknytning till domkyrkan var det naturligt att de som skulle bli präster valde denna skola, men det har också förekommit att man påbörjat studierna vid en stadsskola och sedan övergått till katedralskolan. Stadsskolan har också existerat oberoende av prästutbildningen. Trivialstudierna torde ha inletts tidigast vid sju års ålder. Det var också vid den åldern som barnen normalt konfirmerades efter att ha döpts i späd ålder. Ansvaret för undervisningen från sju års ålder ålåg annars föräldrarna eller någon släkting på mödernet, och bestod främst i utantilläsning av Fader vår, Ave Maria och Trosbekännelsen (Credo). Att förmedla denna fostran var av yttersta vikt även för föräldrarna, eftersom barnets synder annars kunde återfalla på dem, på samma sätt som tjänarens skuld kunde återfalla på husbonden. I ett gammalt ordspråk från denna tid heter det: "Bättre är barn ofött än illa uppfostrat." Det var vidare sockenprästens skyldighet att meddela denna undervisning till föräldrarna. Stadens trivialskola bestod av tre klasser och katedralskolan av fyra. Undervisningen i de tre första klasserna var troligen ungefär lika i bägge skolformerna. Idealt ägnades varje klass två år, men normalt tog det säkert längre tid. I den första klassen meddelades elementarundervisning i läsning, skrivning och räkning samt vissa grunder i latin. Troligen förekom även i någon utsträckning kateketisk undervisning. I de två följande klasserna fördjupades latinstudiet med formlära och syntax samt läs- och skrivövningar. I den högsta, för katedralskolan specifika klassen undervisades i latinsk prosodi och metrik (ung. ljud- och verslära). Här studerades också elementär aristotelisk logik, vilket kunde inkludera disputationsövningar (t.ex. att argumentera för eller emot ett visst förelagt ämne). Det finns belägg för att man övade sig i brevskrivning (ars dictaminis), troligen som ett led i retorikstudiet; skolgossarna i Kalmar fick som övning avfatta skrivelser på latin med gängse förkortningstecken och dateringsfraser. ... Sångövningar ägde rum i alla klasser. Detta var viktigt inte minst för katedralskolans elever, eftersom dessa var ålagda att på sön- och helgdagar förrätta korsång i kyrkan (det gällde i viss utsträckning även stadsskolans elever). Av trivialskolans ämnen låg alltså tyngdpunkten på grammatiken och logiken, men även retoriken tycks ha spelat en viss roll. (Roger Andersson "Undervisning och utbildning" s 221-222; Trivialskolan)

Det var icke lätt att vara skolpojke under medeltiden. Arbetsdagen var oerhört lång, avsevärt längre än i våra dagar. I en medeltida trivialskola började läsningen redan klockan 5 och pågick i tre timmar med uppehåll mellan klockan 8 och 9. Mellan 9 och 10 var så återigen lektion och till sist fem timmar från klockan 12. ... På lördagarna har skoltimmarnas antal varit något mindre, men till gengäld upptogs även söndagen delvis av förhör.... Skolorna i Norden äro en skapelse av kristendomen; under hednisk tid existerade inga skolor i vår mening. De tidigaste undervisningsanstalterna i vårt land äro följaktligen klosterskolorna; den äldsta i Norden upprättades vid S: t Laurentius' kloster i Lund omkring 1100. (Bror Olsson "Studier och lärdom - Krönikor och folkvisor" s 217,222)

För barnen ingick med evangelium en lycklig tid. De kvinnor, som skulle upptagas i församlingen. blefvo förmanade att icke inlåta sig på fosterfördrifning och barnamord, och till en fader och moder säges det i Didaké: "Du må icke draga din hand bort från din son eller din dotter, utan du skall från ungdomen lära dem gudsfruktan." Huru en son uppfostrades i ett kristligt alexandrinskt hem, kunna vi se af Origenes' exempel. Han var från sin tidigaste barndom bevandrad i de heliga skrifterna och lärde dagligen stycken af dem utantill. Hans fader gladde sig i stillhet öfver de fromma och djupsinniga frågor, sonen framställde, "och ofta ställde han sig vid den sofvande gossens läger, blottade med vördnad hans bröst och kysste den kropp, som tycktes honom vara Andens tempel". I sådana hem kunde icke allenast skriftlärda lärare utan äfven martyrer uppväxa. Origenes fick icke följa sin fader i martyrdöden, men vi höra talas om andra barn, som utgöto sitt blod för sin tro efter att hjältemodigt hafva fördragit alla marter. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 244; Församlingslifvet under friförsamlingstiden)

Världen kan (enligt stoikerna) mycket väl som helhet vara skön, harmonisk och ändamålsenlig fastän det från vår begränsade horisont där vi bara kan överblicka ett litet fragment ter sig annorlunda. Disharmonierna är ofta nödvändiga för det helas harmoni. Det onda och lidandet är nödvändiga som uppfostringsmedel. Hade vi inte det onda att bekämpa skulle vi icke härdas och stålsättas. (Alf Ahlberg "Från antikens och medeltidens tankevärld" s 67)

Grundvalen för hela (Platons idealstat) lägges genom uppfostran. Liksom Meng-tse ansåg Platon (vid den tid han skrev Staten) uppfostran ojämförligt viktigare än skrivna lagar för ordningens upprätthållande. Halvt på skämt, halvt på allvar förklarar han att Statens förverkligande måste begynna med att fullvuxet folk ger sig av och bara tioåringar och yngre stanna kvar och uppfostras för den nya politiken! Platon hade sett så mycket av godtycke, fåfänga och fåkunnighet i den atenska privatuppfostran. Han drar därför ett streck över allt det privata och kräver statsundervisning gemensam för alla. ... När Platon tecknar sin idealstat som en förstorad bild av människosjälen, där den befinner sig i harmoni, bli alla de statliga anordningarna helt enkelt angivandet av de förutsättningar, under vilka själen kan utveckla sig i rättrådighetens anda. Utifrån denna enhet i mångfald fattar han uppfostran icke som ett privatintresse utan som en social process, vars fullbordan icke är starten för "politisk karriär" utan för social rättrådighet och självförsakande allmänanda. ... "Studieämnet" är ingenting ringare än hela den mänskliga erfarenheten (utanför kroppsarbetets värld). (Emilia Fogelklou "Samhällstyper och medborgarideal" s 48-49; Platons båda stater)


Sångarna:

I dig vill jag förbliva, mig gömma i din nåd, milt tuktas i din kärlek och mogna i din vård. Du ger mig mod att söka mitt sanna ansikte, det heliga och stilla, som återspeglar dig. (M Melin: Psalmer och Sånger 609:3)

Jag vill med glädje taga Den kalk, Gud skänker mig, Förbättras af hans aga Och vandra i hans stig. (Spegel: Psalm 223:11)

Gud! du är kärleksrik och god. Med tålamod Jag tager mot din aga. Ehvad du gör, min Gud och Far! Likväl jag har Ej orsak till att klaga. Var lugn, min själ! Gud vill dig väl; Han aldrig än Förskjutit den, Som på hans kärlek tröstar. (Hjerthén: Psalm 234:1)

Gud sina barn med vishet leder; Han skiftar glädje och besvär. Ett barn, som får allt hvad det beder, Sin egen ofärd snart begär. Lär då en gång att döma rätt Om denna Fadrens delningssätt. (Psalm 241:4)

Kommer nöd oss på, Lär oss fasta stå; Gif, att aldrig vi må klaga Öfver faderns kärleksaga, Ty bland törnesnår Vägen hemåt går. (NL Zinzendorf – Erik Nyström: Sång 265:2)

Jag vet, att min Jesus skall hjälpa mig än; Ty bidar jag stilla och nöjd. I kärlek han agar, men tröstar igen Och byter min klagan i fröjd. (N Frykman: Sång 318:3; jfr Psalmer och Sånger 616)

Vad han tar och vad han giver, Samme fader han förbliver, Och hans mål är blott det ena: Barnets sanna väl allena. (L Sandell-Berg: Förbundstoner 1911 nr 230:6; jfr Psalmer och Sånger 248:5)

Mången gång, tyvärr, jag klagar Mot min Gud och Fader kär, Då han mig i kärlek agar Till det evigt nyttigt är. Men då svedan gått tillända, Då förstår jag Herrens råd, Att han älskar de elända Och att nöden ock är nåd. ... Nöden förer barnet åter, Nöden är ett hemlandsbud. Ty när hjärtat ber och gråter, Då är det på väg till Gud. Svarta veken, som nu ryker, Skall en gång en stjärna bli; All min synd Guds nåd utstryker. O, vad tröst jag har däri! (C Boberg: Förbundstoner 1911 nr 349:3,5)

Gud sina barn med vishet leder. Han skiftar glädje och besvär; Ett barn, som får allt, vad det beder, Sin egen ofärd snart begär. Lär då en gång döma rätt Om denne Faders delningssätt! (B Schmolck-O Kolmodin: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 33:1)

Herrens nåd är var morgon ny, Bort med tvekan och klagan! Herrens röst mitt i stormens gny Blandar nåd uti agan. Nåd, ja nåd, hur han än den kläder, Nåd som fostrar för himmelriket opp, Nåd, som livar vår tro, vårt hopp, Nåd, som tröstar och gläder. (L Sandell-Berg: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 664:2; jfr Psalmer och Sånger 538:2)

Gud ej sitt tryckta barn förgäter, Han älskar, även då han slår. Han tyngden efter styrkan mäter, Hans hjelp tillreds vid branten står. Den kalk, som dryg och bitter är, Omsider sötma med sig bär. (B Schmolck-O Kolmodin-Bearbetning: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 371:1)

Dig vi bedja: låt oss känna, Att den eld, där vi oss bränna, Just din kärleks låga är, Att ock vreda Vindar leda Hem till dig den du har kär. (E Liedgren: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 305:2; jfr Psalmer och Sånger 233:2)

Jag vill höra, o Herre, din röst, jag vill höra, o Herre, din röst, när du talar till mig förmaning och tröst. Jag höra vill din röst. (L Jernestrand: Segertoner 1988 nr 478:1)


Grekiska ord:

paideuô (uppfostra) (i NT + exempel i Apokryferna) 2 Mack 6:16; Salomos Vishet 3:5; 6:25; Syr 18:13; Apg 7:22; Upp 3:19 – 2 Mack 10:4; Salomos Vishet 6:11; 11:9; 12:22; Syr 6:32; 7:23; 10:1; 21:12,23; 23:15; 26:14; 30:2,13; 37:23; 40:29; 42:8; Luk 23:16,22; Apg 22:3; 1 Kor 11:32; 2 Kor 6:9; 1 Tim 1:20; 2 Tim 2:25; Tit 2:12; Hebr 12:6-7,10.


Ytterligare studier:

1 Mos 21:22-25; 3 Mos 26:18; 5 Mos 10:15; Job 5:17; Ps 118:18; 141:5; Salomos Vishet 11:26-12:1; Syr 30:1-3; 1 Tim 5:20; 2 Tim 4:2.


D.J. Lull "'The Law Was Our Pedagogue.' A Study in Galatians 3:19-25"; Journal of Biblical Literature 105 (1986): 425-440.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-21; 2012-06-11; 2015-01-30)

Tillbaka till sidans topp

3:19b Så var ivrig och ändra sinne.

Ord för ord (4 ord i den grekiska texten): var-ivrig så och ändra-sinne.


1883: ... gör därför din flit och bättra dig.

1541(1703): Så war nu flitig, och bättra dig.

LT 1974: Om du inte vänder om från din likgiltighet och får en brinnande kärlek till Guds verk måste jag därför straffa dig.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

(Jesus, Syraks son, sade: “De som ändrade) sinne gav (Herren) en väg upp.” (Syr 17:24a)

(Jesus, Syraks son, sade:) “Jag var ivrig för det goda, och jag må inte/förvisso ej ’dras skam över’/skämmas.” (Syr 51:18b)

Elia togs upp in i himlen i/genom det att vara ivrig för iver av en lag. (1 Mack 2:58)


Den Senare Uppenbarelsen:

Simon, den som kallades Ivrare (var en av lärjungarna). (Luk 6:15b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “Om – alltefter omständigheterna – din broder må missa (Guds mål), 'hedra på'/klandra honom, och om – alltefter omständigheterna – han må ändra sinne, låta honom vara. Och om – alltefter omständigheterna – han må missa (Guds mål) ’in i’/emot dig sju gånger av/om dagen, och han sju gånger må vända sig intill, i riktning mot dig och säger ’Jag ändrar sinne’, skall du låta honom vara.” (Luk 17:3b-4)

(De två lärjungarna) talade (vända) i riktning mot varandra: "Var visst/verkligen inte ’vårt hjärta’/’våra hjärtan’ (hela tiden) brinnande i oss som/medan (Jesus) (hela tiden) samtalade (med) oss i/på vägen, som/medan Han (hela tiden) alltigenom öppnade skrifterna för oss?" (Luk 24:32)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Till dem som sålde duvor talade (Jesus): "Lyft/’ta bort’ de här tingen härifrån! Gör ej Min Faders hus till ett hus av/på en handelsplats." Hans lärjungar kom ihåg att det har skrivits (och är skrivet): "Iver av/för Ditt hus skall äta ner/upp mig." (Joh 2:16-17)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) "Ännu en små-/liten (stund) och utsmyckningen/’den utsmyckade världen’ tittar inte längre på Mig. Men ni tittar på Mig, eftersom Jag lever, och ni skall leva (medium)/’med engagemang’ (P66,א,*א,A)."

Dra dig så till minnes varifrån du har fallit (och faller) och ändra sinne och gör de första gärningarna. (Upp 2:5a, ”Efesos”)

Ändra sinne * (א,*א). (Upp 2:16a, ”Pergamos”)

Skåda, Jag kallar (א*) henne ’in i’/till en säng och de som begår äktenskapsbrott i sällskap med henne in i ett stort betryck, om – alltefter omständigheterna – de ej kommer att (א,* א, A) ändra sinne ’ut ur’/’bort från’ hennes gärningar. (Upp 2:22, ”Thyatira”)

Dra dig * (א,*א) till minnes hur du har tagit (och tar) och (hur du) hörde och håll (det) och ändra sinne. Om du så – alltefter omständigheterna – ej må ändra sinne (א*), skall Jag anlända emot dig (א,*א) som en tjuv, och du skall (א,*א) inte/förvisso ej ha kunskap om vilken slags stund Jag skall anlända emot dig. (Upp 3:3, ”Sardes”)


Exegeter, evangelister med flera:


Att börja med:

Det var något särskilt med (Baruk) - han arbetade med stor iver (Neh 3:20). Lyckades han mura ett större stycke av muren än de andra, han som var så flitig? Det är möjligt, men vi vet ingenting om den saken. Det vi får veta något om är hans iver. Och så ser vi vad en liten gnista kan göra. Den kan inspirera andra att ta ett extra tag. Må Gud göra dig och mig till sådana gnistor! (Carl Fr. Wislöff "Bröd för dagen" s 121; kommentar till Neh 3:1-2,20)

När (Barbro) hade tackat Gud ... gick hon fram till Ingmar och sade med strålande ansikte: ”Jag vet nu varför far sa, att Ingmarssönerna var det bästa folket i bygden.” ”Det är därför, att Gud har större barmhärtighet med oss än med andra”, svarade Ingmar. ”Men nu, Barbro, vill jag tala med dig - - - Barbro avbröt honom: ”Nej, det är därför, att ni inte ger er till tåls, innan ni blir förlikta med Vår Herre ... Vad skulle det ha blivit av mitt barn, om det inte hade haft dig till far? ... Det är för din skull, som förbannelsen har blivit tagen ifrån honom”, sade Barbro innerligt. (Selma Lagerlöf ”Jerusalem II” s 490-491)

Ni kan tro att det är en kontrast emellan detta vildt romantiska företag att flytta till Jerusalem och de kloka och sansade bondemänniskorna, som ej förlora sin jämvikt för något. Jag tror aldrig jag råkat finare och bättre folk så att jag hoppas att jag skall kunna vinna dem människors kärlek och sympati. ... ... Ni borde se Jerusalem. Jag skulle unna Er att stå på den gamla tempelplatsen, den är så skön och storartad, att man med ens tror allt, som berättas om templets härlighet och det lilla folkets storhet. Och så Jerusalem, där luften är så het af religion, där alla människor hafva upplefvat underverk, där de lugnaste människor bli fanatiska, från sina sinnen under striden mellan alla de olika sekterna. Det är ingen behaglig stad, men det är dock märkligt att råka på ett helt samhälle af fanatiker. (Selma Lagerlöf "Brev 1 - 1871-1902" s 237,269-270; brev 12 april 1901 till Elisabeth Grundtvig och brev 15 juni 1902 till Georg Brandes)

Det är bättre, att en tidsålder är mäktig af en i handling sig omsättande hänförelse, äfven om den riktar sig på i sig omöjliga ting, än att den är otillgänglig för att gripas i själens innersta af tankar, som ej har med det kära själfvet att skaffa. (Viktor Rydberg "Korstågsperiodens kulturhistoria" s 413; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1888)

"Nej, förr var det bättre ställt här i stan i den vägen", säger (rådman) Sjaramykin, och hans milda blick kisar mot (den öppna spisens) falnande glöd. "Det gick inte en vinter utan att vi hade någon stjärna här på gästspel." ... "Ja, man blir gammal och har inte samma energi längre", säger (vice guvernören) Lopnev med en suck. "Det är där vi har orsaken ... Åren tar ut sin rätt. De yngre är inte intresserade, och de gamla är för gamla. ... Man har inte samma glöd som förr. ... Minns ni den där föreställningen som (din fru) Anna Pavlovna och jag anordnade till förmån för dom som hade fått allt sitt lösöre förstört vid en eldsvåda? ... Herregud, så roligt man hade. Det var andra tider då! Man har inte samma glöd längre." Lopnev och Sjaramykin försjunker i funderingar. Ett kol i den öppna spisen glöder till en sista gång och falnar till aska. (Anton Tjechov "Levande kronologi" s 171-174)

Betrakta förresten (baronen) där han sitter i sitt illaluktande krypin och viskar. Han rodnar, bleknar, gestikulerar med armar och händer, viskar högre än som behövs, tappar andan ... Ibland hör man honom ända ut i korridorerna där garderobvaktmästarna sitter och gäspar bredvid ytterkläderna. Han tar sig till och med friheten att gräla från sufflörluckan och ge skådespelarna råd. "Upp med högra armen!" viskar han mycket ofta. "Ni har ord som brinner men ett ansikte av is! ... När man ger "Hamlet" befinner sig baron i den mest upphetsade sinnesstämning. Han dricker mycket, pratar mycket och gnider sig ideligen i tinningarna med knutna händer. Innanför tinningarna arbetar det för högtryck. Den gamla hjärnan sjuder av till vanvett gränsande avund, förtvivlan, hätskhet, drömmar och förhoppningar. Han själv borde vara den som spelade Hamlet. Sedan fyrtio år studerar han denne danske prins om vilken alla konstnärer drömmer och som renderat lager ej blott åt Shakespeare. Sedan fyrtio år studerar han, lider, brinner av längtan - och om han då åtminstone det fyrtioförsta hade fått träda fram på scenen i kort prinsjacka på den öde plats vid hav och klippor, varom Horatio säger: "Där jagar själva stället yr förtvivlan, Helt av sig själv, i hjärnan på envar Som ser så många famnar ner mot havet Och hör det ryta." Om redan drömmar, dessa otillåtna önskningar, så snabbt kan åstadkomma ett tillstånd av upplösning, med vilken eld skulle då inte baron brinna om drömmen toge verklighetens form! (Anton Tjechov "Baron" s 38-40)

Du hörer Guds ord och att Guds Son har dött för dig med samma andakt, som om man berättade för dig, att Turken hade slagit ihjäl sin sultan, eller att kejsaren hade tagit konungen af Frankrike till fånga, eller någon annan saga; och besinnar icke, att det angår dig, utan är derwid alldeles iskall, låter icke ditt hjerta deraf upptändas; ja, du frågar icke det allraminsta efter din själs salighet och det ewiga lifwet. Detta göra nu icke blott de råa och wilda menniskor, som alls icke fråga efter Gud, utan (ja, så förhåller det sig werkligen!) tywärr, äfwen wi, som dock älska Guds ord och gerna wille wara christna. Wi kunna icke hafwa den glädje deraf, eller få det så in i hjertat, som wi dock gerna önskade. Det will icke gå oss i hjerta, märg och ben, det är icke så smakligt och lefwande, det tröstar och fröjdar icke, såsom det borde. ... Ty de christnas lefwerne borde med rätta wara idel fröjd och gamman; men de äro få, som rätt erfara denna glädje. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 198 i kommentar till Matt 13:24-30)


Att fortsätta med (hembygden):

Gravlikt allvar och brinnande tro kan anstå en yngling från Ockelbo, men vänlig skepsis och stilla komik kan passa en farbror från Påskallavik. (Alf Henrikson "Snickarglädje" s 203; Åldern tar ut sin rätt)

Nyss talade någon om att vi lever på världens sista tid. Vårt land håller på att sjunka i laster, omoral och gudsförnekelse. Avkristningen pågår programenligt. Samfundsprognoserna inger oro och martyrtider torde vänta också oss. ... Telefonen ringer på mitt arbetsrum. - Det är en ungdomsledare som bara vill berätta att man upplevt en förunderlig tid på sistone i juniorföreningen och UV-kåren. Gång på gång kommer någon eller några av ungdomarna för att lämna sitt liv åt Gud och ungdomar brinner av iver att göra något för Gud. (Siv Henningson "Vilken utsikt du har!" s 35-37; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1971)

Underbart tycker jag det är att se den tappra grupp unga människor, som i denna tid vågar bekänna sin kristna tro. ... Det finns unga människor, som vågar vittna om att Jesu Kristi blod kan frälsa oss och rena oss från all synd. Det är till dessa ungdomar vårt hopp står, när vi sökande ser oss omkring efter någon, som vill göra en insats i en ond värld och en ond tid. "Det kallas på de unga till strid och kamp, när krigets åskor runga och härars tramp kring hela världen höres, när varje rike bränns, förhärjas och förstöres från gräns till gräns. Så tänden då, ni unga, en brödrabål och sluten tätt er klunga kring höga mål. Kanhända världen ställer en dag sitt hopp till er. Var redo, när det gäller. En bättre dag snart ler." (Sylvia Leijon "Ungdomstid - brytningstid" s 77-78; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1970)

Sitt första årsmöte avhöll den nya (hembygds)föreningen den 27 mars 1969. ... Intresset var stort i den nya föreningen, och när hyresavtalet med staden väl var undertecknat den 9 maj, tog man genast igång med arbetet att restaurera den i grunden förfallna kvarnstugan. ... Ordföranden och byggmästaren Gustaf Rydell fick föreningens uppdrag att leda restaureringsarbetet. Att han hade gott om entusiastiska medhjälpare bevisas av att inte mindre än 350 frivilligtimmar till slut kunde redovisas. ...Frampå höstkanten 1969 stod den gamla kvarnstugan från 1700-talets mitt färdig i sin nya skepnad. (Sten-Olof Hermansson "Hofslätts Hembygdsförening" s 79-80)

Om jag skulle uttrycka en önskan för framtiden, så är det den, att jag må få äga ett brinnande hjärta, fyllt av kärlek och Helig Ande under de år jag har kvar i kallelsegärningen. ... Finge jag leva om mitt liv och än en gång välja livskall, ville jag åter bli en Ordets förkunnare, förutsatt att Gud kallade mig. Dock ville jag gärna bli en långt bättre predikant och själavinnare ...! (Sven Svensson "I evangelii tjänst" s 94; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1960)

Det var söndag. Bertil Brokvists första söndag såsom präst i Stiglanda församling. ... En helig iver hade behärskat den unge prästen dessa dagar. Den hade blivit till brinnande bön därhemma i kammaren. Nu brann han av längtan att få förkunna Ordet för dessa människor, som blivit honom anförtrodda. Visst kände han sig svag och ovärdig, men en inre låga av nit och levande gudskärlek gav honom mod och kraft. (Margit Assarsson "Stjärnorna lyste i mörkret" s 236)

Vem var då denne man från Norrahammar, som tidigare än någon annan stred för en allmän tjänstepension på politisk väg för landets alla arbetare? Hugo Blomqvist var gjutare till professionen och missionsförbundare till konfessionen. Som fackligt verksam inom Gjutareförbundets avdelning 20 i Norrahammar lade han först ner stor möda på att förhandlingsvägen uppnå pensionsförmåner inom företaget. Redan på 1930-talet var han aktiv i styrelsen i Norrahammars arbetarekommun, där han för övrigt samarbetade med Harald Almgren, metallavdelningsordförande på orten och sedermera riksdagsman och socialdemokratisk ledamot av pensionsberedningen. ... I samband med Gjutareförbundets kongress i Stockholm 1948 intervjuade (tidningen) Broderskap Hugo Blomqvist och skrev: "Det är nu några år sedan Blomqvist på våra broderskapskongresser talade för att vi skulle aktualisera frågan om pension för arbetarna. Vi gjorde det och de flesta torde ha nöjt sig med detta, men så gjorde ej vår vän Blomqvist. Han fortsatte och sökte väcka folk. Fackföreningen hemma i Norrahammar blev ett forum och nu står hela Gjutareförbundet bakom hans tanke." (Harald Lundberg "Broderskapsrörelsen (s) i svensk politik"186-187,190)

En annan gestalt stiger fram ur minnet från våren 1929 (då jag vigdes till präst vid Augustana Seminary i Rock Island). I talarstolen står sonen till en pionjär från Gränna. Gustav A. Andreen var president 1901-1934 för Augustana läroverk och prästseminarium och gjorde en stor insats för skolans liv. Hänförelsen grep honom ofta, när han talade för en sak, och han blev "anter", ivrig, som man sade om gamla tiders smålänningar. I sin iver stampade han med ena foten takten till talet ungefär som gamla väckelsesångare i Småland när de sjöngo: "Ingen hinner fram." Sommaren 1948 talade han "fastän död" i det historiska dramat i Rock Island och glatt igenkännande hörde vi honom i sin iver ånyo med stämma och fot stöta fram sitt budskap. Då höll också hans företrädare som skolans president, Conrad Bergendoff högtidstalet vid emigranternas hundraårsjubileum. Även han är av småländsk härkomst. Under hela detta sekel sedan 1901, vilar rodret till Augustana läroverk i Rock Island i trygga smålandshänder. (John Samuelson "Småland i Amerika" s 605-606)

Allan Wickström kom (som lärare) till Byarums kyrkskola 1925. ... Han drömde stora drömmar om en hembygdsförening och en hembygdsgård, och det fanns många i socknen som bar på samma drömmar som han. Men för att dessa skulle bli verklighet behövdes det en igångsättare eller, för att använda ett missbrukat ord, en eldsjäl. Just en sådan var Allan Wickström. Och en hembygdsförening blev det också, den bildades den 24 november 1935. ... Det kan inte hjälpas att man ibland förundras över initiativrika människor av Allan Wickströms sort som man träffar på här och där, dessa som frivilligt och utan erkänsla offrar fritid och ett lugnt familjeliv för mål som ligger långt fram i tiden och ibland synes omöjliga att nå. Det händer till och med att deras iver och entusiasm missförstås och bedöms som självhävdelse, när de i själva verket drivs av vilja att åstadkomma något bestående, något som kan blit till nytta och glädje för andra. Utan dessa människor skulle vår värld vara fattigare och glädjelösare än den nu är. (Anna-Lisa Hermansson "Kyrkogårdsvandring" s 28-32)

Ungdoms- och söndagsskolmöte har hållits i Smålands Taberg den 3-5 mars. ... I lördags afton började mötet kl. 6 och var tillgängligt för allmänheten. ... Den första (frågan som förelåg för diskussion) inleddes af (söndagsskolmissionär J.A.) Karlman och lydde: Huru kunna uppväcka ännu mera intresse för söndagsskolan hos allmänheten, föräldrarna, lärarna och barnen, så att den heliga nitälskans eld må brinna hos oss alla och det bästa resultatet vinnas? (Jönköpings-Posten 1911-03-09 "Den heliga nitälskans brinnande eld")

Året 1906 kan betraktas som ett märkesår i Hovslätts historia i så motto, att det unga samhället fick ytterligare en efterlängtad arbetsplats. Det var då fabrikören Emil Andersson startade sitt företag Hofslätts Mekaniska Snickerifabrik. ... Han brann av iver att få pröva egna idéer. Han var en arbetsmänniska som få och besatt en orubblig framtidstro. ... Emil Andersson hade i sin krafts dagar en närmast otrolig arbetskapacitet och var alltid på språng, till fots eller på sin cykel - oftast ansåg han det inte lönt att ta cykelspännena ur byxbenen på hela dagen. Till hela sin läggning var han rastlös, impulsiv och full av idéer, som kanske ibland kunde te sig lite befängda. Som t ex när han vid ett besök på Thulinverken i Landskrona köpte ett kasserat flygplan - för skoj skull påstod han - som en vacker dag anlände per järnväg till fabriken i Hovslätt! Även om ytan ibland kunde synas lite sträv, så visste de flesta att där bakom doldes ett hjärta av guld. (Erland Engdahl "AB Hofslätts Mek. Snickerifabrik" s 108,115)

Sant skrev författaren och riksdagsmannen Carl Boberg vid (missionär Fredrik Franssons) bortgång: "Med Fransson har kanske samtidens mest egenartade och brinnande missionär lämnat arbetsfältet på jorden. Fransson var helt enkelt en ovanlig man, ett fenomen på det andliga området. Det brann och lågade omkring honom, varhelst han kom, ty hans eldsjäl var i oavbruten verksamhet. Han satte tankar och själar i rörelse, där han gick fram och uppträdde. Kristus och själar - det var hans liv, mål och hans allt uppslukande passion. Det låg något av ilbud i hans blick och sätt. Han gick för full maskin och flammade eld jämt. Det föreföll, som om han varit rädd att icke hinna uträtta sitt ärende. - Som en brinnande pil flög han genom världens länder, sökande tända Guds rikes eld här och där. Föga eller intet tänkte han på sig själv." ... Sådan var Fredrik Fransson. ... Arvet förpliktar. Svenska Alliansmissionen är en av arvtagarna till det verk, som Fransson begynte. (Arvid Almquist "På konungens bud" s 22-29; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1957)


Att fortsätta med ('nationerna'):

ca 2000 - ca 1950

Behovet efter frihet i liv och tanke gör att många kristna ”röstar med fötterna”. Man går till någon gudstjänst då och då. Men aktar sig för engagemang. Man vill inte binda sig! Håll alla dörrar öppna! Man vill helst sitta på åskådarläktaren. Analytikerrollen axlas gärna. För en del har detta blivit en livsstil. Den tycks så bekväm och behaglig. (Björne Erixon "Rymma eller rymmas? en bok om dig och församlingen." s 122)

Framför allt har (den karismatiska) rörelsen väckt entusiasm hos miljoner kristna vid en tid då det verkligen såg dystert ut för kyrkorna i västvärlden. Men det finns en annan sida. Paulus brev till församlingen i Korinth kan lära oss en del om vilka problem karismatiska kyrkor kan ha. Problemen tycks inte ha ändrats mycket. Alla entusiastiska rörelser har försvagats av inre kiv och splittring, och den karismatiska rörelsen är inget undantag. Den är alltjämt formlös och i stort sett strukturlös, delvis därför att den är en reaktion mot överstrukturerade och institutionaliserade kyrkor. . . . Liksom i Korinth har missbruk av andliga gåvor ibland fått förekomma, och det har funnits en omättlig hunger efter det ovanliga och exotiska, särskilt på profetians område. . . . Tendensen har varit antiintellektuell. (Michael Harper "Förnyelse i den heliga Anden" s 105; författaren född år 1936 i Welbeck Street i West End i London, England)

Här har du mig, Herre, ett barn av den jord, vars ande det timliga binder. Men möter jag dig och ditt kallande ord, blir världen ej mera ett hinder. ... Jag själv är ju intet, men giv mig din glöd, med tjänandets kärlekseld tänd mig. Och låt mig få strida din strid till min död. Här har du mig, Mästare, sänd mig! (Margareta Malmgren "Följeslagare" s 56; citat Tore Nilsson)

Ett visst kyrkligt anseende har hon ju. I församlingen och bland folk som känner henne. Hon har alltid gått i kyrkan, offrat i kollekten, varit trogen i syföreningen. Jodå! Men har det något med Vår Herre att göra det? Egentligen? Den rätta elden har hon aldrig haft - det medger hon utan omsvep. Det har hon vetat ända sen den gång i ungdomen, när hon flydde i panik från ett väckelsemöte. Det var för starkt, för häftigt, det passade henne inte. Blodet och korset - hon ville helt enkelt inte tänka på det. Och när hon jämförde med föräldrarna så visste hon ju också, att hon aldrig hade varit vad man kallar "en sant troende". (Ulla Isaksson "Paradistorg" s 52)

Kavana är att lägga in hela ditt hjärta i varje ord i din bön. ... Kavana är att läsa varje ord (i bönboken) som om det var första gången, även när du har läst dem hundratals gånger förut. ... Kavana är att tala med Gud på ditt eget personliga sätt: genom att sjunga, skratta, dansa eller viska. ... Kavana är att förvandla ord till böner. (Seymor Rossel "Judisk bön" s 31)

Så kan man gå igenom scen efter scen i min roman (Utvandrarna) och upptäcka parallellerna med dagens verklighet. Och så detta . . . "inte tillräckligt engagerad i nuet." Hur dumma får dessa s. k. vänsterradikalt engagerade egentligen vara? Deras utgjutelser är så groteska, att de inte ens är värda att bemöta. Jag offrade 12 år av mitt liv på Utvandrarna. En författare skulle hålla på i tolv år med samma ämne utan att vara engagerad i det? Vad fan menar dom egentligen med detta "engagemang"? En modevåg - ingenting annat. Om några år är den passé. Jag lovar och svär! Läs min artikel "Berättarens död" i Böckernas Världs julnummer så förstår Du bättre vad jag här menar. (Vilhelm Moberg "Du tror att jag är död - Vilhelm Mobergs brev 1950-1973" s 304-305; brev från Stockholm till Bengt Forslund 1968-12-15)

Så gjordes ... nyligen en liten undersökning vid ett läger i Mullsjö nyligen, en undersökning som genomfördes med hjälp av ett frågeformulär, och en av frågorna lydde så här: Hur bedömer du ditt kristenliv? Svarsalternativen var tre, nämligen "Bra som det är", "Mera glädje önskas" och "Mera frimodighet, mera glöd önskas". En, säger en, tyckte, att kristenlivet var bra som det var, fjorton önskade mera glädje, femtioåtta (58) önskade mera frimodighet, mera glöd. Resultatet talar för sig självt! (John Westlin "Ungdom möter Gud" s 68-70; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1964)

Det står en liten svart, vackert ornamenterad vas framför mig på skrivbordet. Den är från Döda havet och köpt i en av basarerna vid Födelsekyrkan i Betlehem. "Dead sea stone" står det i botten. Men den var en gång en glödande massa, brännande, farlig, effektiv. Men den stelnade. Blev så småningom ett dekorationsföremål. En vacker liten vas, som man kan placera blommor i. Gick det så även med den himmelska lavaströmmen, som bröt fram från Golgata kulle? Hur gick det med den eld, som vår Frälsare kom att tända på jorden? Ofta har kyrkor, rörelser och trossamfund stelnat i formalism och död. I stället för liv blev det museiföremål. Låt oss i denna adventstid på nytt gå till Betlehem och se vad Gud har gjort för oss. Gud vill öppna våra ögon så att vi kan se den härlighet, som bryter fram genom stallets låga dörr. (Mauritz Gagnerud "Till Betlehem" s 3-4; Kontakt med Korskyrkan, Stockholm dec 1963)

Vart tog glöden vägen? ... Jag bara frågar hur det står till bland oss kristna av i dag. Vi som får axla våra föregångares mantel. Vart tog glöden vägen? Var finns det brinnande hjärtat, den glada hänförelsen, den glödande entusiasmen? Många gånger får man en känsla av att vi blivit religiösa teoretiker, som talar om kristendomens etik, religionens moraliska värde och församlingens sociala inflytande och fostrande betydelse etc. etc. Ja, ja, allt detta är bra. Allt detta behövs i denna tid. Men man frälsar inte själar genom teoretiska talesätt. Det är bara den heliga elden som tänder och förvandlar. ... Vart tog den glada lovsången, den brinnande bönen, det frimodiga vittnesbördet, och det offervilliga sinnet vägen? Jo, det finns även i denna tid. Gud vare lov! Man möter det här och var. ... Gud vill tända sin eld i ditt hjärta på nytt. Du kan på nytt fyllas av hänförelse, entusiasm och glädje. ... Gud giv oss brinnande hjärtan i denna tidsålders afton! (Mauritz Gagnerud "Vart tog glöden vägen?" s 1,6; Kontakt med Korskyrkan, Stockholm nov 1963)

Facklor skulle vi vara, tända av Herrens hand, facklor i fest och vardag. Facklor flammar högt, lyser hett, brinner snabbt, ropar långt: klar eld är livet, bländande gnistor, som dör när de födas, obändliga lågor, som aldrig låter sig stänga inne. ... Facklor skulle vi vara, vägvisare i stormen. Nordan söker blåsa ut men kan inte. Grenljuset prålar i tunga kandelabrar. Fyrverkeriet speglar kokett sin gnistprakt i mörka vatten. Facklan glömmer sig själv för budskapet. Gud behöver en vintergata av fackelmänniskor i de slocknande eldarnas natt. (Nils Bolander "Fackelmänniskor" s 61; Bolander dog 1959; Svenska Alliansmissionens missionskalender för 1968)

Läsarfolket har varit gripen av missionsnit förr. De sände ut människor till hednavärlden att predika. Far och mor gick till hembygdens station och tog farväl av pojken eller flickan som for bort. Efter någon tid fick de brev med svarta kanter, som berättade om, att deras barn bäddats ner i Kongos jord. Men samma läsare var med på nytt när missionsmötet hölls och gav ännu större offer för att andra skulle fylla den plats, som deras barn lämnat. Var finns den gripenheten nu? Varför har evangeliet förvandlats till de fyra väggarnas religiösa kotteri? (John Hedlund "Behöver Gud reklam?"; Jönköpings-Posten 1956-02-01)

Bibelstudieveckan, som under 37 år återkommit som en årlig sammandragning för Sveriges pingstvänner, har även i år varit storligen uppskattad av dess deltagare. Det är så många enstämmiga uttalanden därom, så ingen kan misstaga sig på denna värdesättning. ... Vi har ställts inför frågan om vi gjort vad på oss ankommer för att bevara pingstväckelsen vid sin ursprungliga glöd och kraft. Deltagarna fick pröva sig inför spörsmålet, om vi gjort allt vi kan för att tillmötesgå de skriande behoven på missionsfälten såväl i missionsländerna som i hemlandet. Likaså trängde frågan om ungdomens frälsning in på våra hjärtan med väldig kraft. ("Lewi Pethrus som ledarskribent" s 60-61; ledare i tidningen Dagen den 8 juni 1953)


ca 1950 - ca 1900

Vi vänta nu, att ur de ungas led skall stiga någon flammande profet, som lyser den bekväma hållningen i bann med sitt uppbyggande nit, någon som med sin andes eld tänder de nyfiknas oberördhet, någon som med sin helgjutenhet ställer de oberörda i valets kval. ... Vi hälsa den unga generationen, dem som skola bygga morgondagens värld. (Einar Genitz "Vår ungdom"; Jönköpings-Posten 1941-06-16)

Ordnade (i mitten av 1930-talet) en utställning av min fars tavlor på gamla läroverket (i Kalmar?). Rektorn ringde för att efterhöra om nedsatt inträdesavgift för hans skolklasser. "Vad gör Ekström nu?" "Ska bli missionär." "Vilket samfund?" "Pingströrelsen." "Ja, den är en aktivisering av kyrkan." (Per G. Ekström "'Studentbetyget på kistbotten' eller några skolminnen" s 32)

Låt oss betrakta dessa ord litet närmare. "Varm hänförelse!" Vad skulle vara naturligare för oss alla, som undervisa små eller stora om frälsningen i Jesus, än att tala därom med varm hänförelse? Slöhet och sömnaktighet äro några av de värsta synder, vi kunna leva i. Den som upplevat ett möte med Jesus och fått se in i den heliga skrifts skattkamrar, borde aldrig tala därom på ett slött och overkligt sätt. Hänförelse smittar. Brinnande hjärtan tända andra. "Den som är nära Mig är nära elden", är ett utombibliskt ord, som traditionen tillskriver Jesus. Detta är en sanning, som vi alla upplevat. Vi kunna icke leva nära Jesus, utan att bli gripna av Hans kärleks glöd. Lev alltid i Hans livsgemenskap, och du skall ej sakna hänförelse för Honom. Då vi betrakta helt vanliga mänskliga rörelser, så finna vi, att det är de, som äro gripna av entusiasmens eld, som gripa omkring sig. Se på kommunismen och nazismen! Nit kan man ej frånkänna dem. Vi ha något bättre att kämpa för, något som kommer att bestå. Därför borde vi vara mest gripna av alla. (Tage Sjöberg "Hur vi skola undervisa med framgång enligt Augustinus" s 25-26; Evangelisk Tidskrift 1934:1 - januari)

Curt Berg skrev (under senare delen av 1920-talet?) i ett brev med anledning av den s k proletärdiktning som redan hade börjat framträda ... : "Men - varpå beror det då att den blivit så pass överhandtagande och populär? Först att man på motsatta sidan - jag tänker närmast på de humanistiska studenterna - saknar den djävulska glöden, den obändiga framåtandan. Man orkar inte vilja något, man är nöjd och belåten, om examinatorierna gå bra. Och man är tillfreds över att äntligen den förbannade kristiden är över, så att man kan få vitt bröd igen. Det finns för de flesta ingenting annat att komma ihåg från världens helvete än att magen krånglade och blev väderspänd av det myckna rågbrödet. - - Det enda kriget gett den ungdomen i arv, tycks vara en magsur skepticism, som inte har något av de höga andarnas vidsynta kritik över sig utan snarast är bekvämlighet. Man är rädd för dem som äro entusiastiska - även om de verkligen göra något. (Sven Stolpe "Idyll och orosmoln" s 129-130)

I en extra ordinarie adjunkts blygsamma skepnad utförde (Alf Ahlberg) - sannolikt utan att själv ha en aning därom - storverk. Han vann själar, han förde unga fotbollskillar fram till den stora dikten, mänsklighetens största gestalter - många vägrade väl att följa med och föll undan men andra lyssnade i helig iver och fick för livet märken av denna undervisning. Till dem bekänner jag mig, med tacksamhet. ... Både som person och som tänkare pekade han på en andlig värld, som naturvetenskapen inte kunde förklara. ... Denna iver, denna dragning till en djupare verklighet än den jag som ung pojkvalp fäktade omkring i, hade jag extraläraren Ahlberg att tacka för. (Sven Stolpe "Idyll och orosmoln" s 83-84)

Vi gick in i (första världs)kriget som rättvisans oengagerade förkämpar. (De kristna s 573; citat U.S.A.'s president Woodrow Wilson)

Min ungdom dog häromdan, jag var och begrov den fan. Det var en lustig en, må ni tro! Han unna sig aldrig en smula ro, han skulle brinna och svamla och klösa och riva det gamla. Han skulle jämt hålla tändande tal och sia om gröna vårar, han kallade världen brackbanal och människorna för dårar. Han grät sina modiga tårar när folket bara snarkade. Han bet, han skrek, han sparkade, han dundrade från talarstol, han talade om ett liv i sol, han ruskade det som sov och agade det med kärlekens hat. Min ungdom, det var en vild krabat, men nu är han död, gudskelov! ... Nu ligger han där, utpumpad och slut, nu får man en smula lugn. Nu kan man sitta och pusta ut vid sin varma kakelugn. Nu får man äta i ro och bli fet, bli klok och stadgad till sinnet och slippa att släppa till skinnet. Gudskelov för det! (Erik Lindorm ”Den mättes suck” s 330; 1912)

Den stora dagen under nässjötiden kom, då biskop Lindström (år 1909) invigde den nya kyrkan. Den ståt, som var förenad med denna högtid, var något nytt och glansen tjusade. Biskop Lindströms framträdande var en upplevelse. Under besöket hos prästfamiljen var han ganska tyst och stilla. När han började tala i kyrkan, var han som en annan människa, fylld av eld och kraft. (Thorwald Bergquist "Minnen från min hemförsamling" s 221)


ca 1900 och tiden dessförinnan

Äldre kristna vill ha mer makt och ära än de som nyligen kommit till tro. Men man vet inte om de gamla kristna går att jämföra med dem som i den första ivern och fliten arbetar i Herrens vingård eller försöker att vinna någon själ till himmelriket. (Lars Levi Laestadius "Samlade predikningar I" s 476 i predikan 1850 över Matt 20:1-16)

Med hjärtat varmt, med ögat ljust jag stod på livets vårdagshöjd; och blicken såg sig kring förtjust, och hjärtat slog av fröjd; och livets gåtor löstes lätt, ty känsla, tanke voro ett. ... En annan tid har kommit sen, hur olik emot den, som var! Mitt öga skådar ljuset än, mer än jag önskat har. Men det ser kallt allt vad det ser, och hjärtat klappar icke mer. ... Hur länge det skall bliva så, det vete Gud i himmelen. O, kunde blott en gång jag få min forna glöd igen, då vore allt bekymmer slut, då finge ljuset slockna ut. (Gudmund Leonard Silfverstolpe "Med värme och ljus" s I:388-390; 1815-1853)

Fru Ebba betraktade sina bägge sällskaparinnor med fasthet, ömhet. "Heliga entusiasm i ett människobröst!" sade hon. ... "Dygd, ståndaktighet, mod att uthärda fattigdom, faror, sjukdom - allt grundar sig på ett enda: Entusiasm. Och entusiasmen stödjer sig på ett enda: tron på en evigt levande Gudamänniska. ... Manien, entusiasmen, står över all vetenskap och kunskap. ... O, mina systrar! när Platon kunde lära oss, att kärlekens rätta entusiasm är det högsta av allt, som sammanbinda himlarnes och jordarnes andar, vad skola då icke vi kunna säga, som hava vårt ord av Gudamänniskan? Han är den, som är evighetens stråle i vår falnade själ! I samma stund, som han genomtränger oss och blir kvar hos oss, äro vi, uti och av honom, evige själve. Vi leva då i den andekraft, som övervinner döden, sorgen, smärtorna, hungern. Vi hava tro. Och vi äro frälsta i henne." (Carl Jonas Love Almqvist "Tre fruar i Småland" s 284-286)

Speciellt för chassidismen var den starka betoningen av ledaren. En zaddik betraktades som en undergörare och en kontakt mellan mänskan och Gud. ... En "het chassid" kunde offra allt för Gud och sin zaddik. ... Chassidismen uppkom i en mörk tid (under 1700-talet). ... Den chassidiska rörelsen ... försökte stärka den religiösa känslan "här och nu". Det var delvis en reaktion mot "de skriftlärdas", talmudisternas, koncentration på Toran och på lagen, halacha. Chassiderna förväntades ha ett direkt, intuitivt förhållande till Gud och uppleva honom överallt. (Peter Lodenius "Ukraina - mitt i Europa" s 99-101)

Skymning vilade över de vida slätterna kring Leipzig. Men å fästet brunno klara stjärnor; ute på marken flammade de röda vakteldarna. Här lågo de lägrade, båda härarna: den svenska och den sachsiska. När mogonen grydde, skulle de rycka an mot fienden. . . . Svenska hären stod uppställd i slagordning. Och konungen red utmed leden till en sista mönstring. Och medan han nu till vart regemente riktade några uppmuntrande ord, tänkte han på huru troget och tappert de tjänat honom, alla dessa: befälhavare såväl som knektar. . . . Där voro smålandsryttarna, i dag förda av Fredrik Stenbock. För många bedrifter hade det regementet vunnit rykte; flera skulle det väl utföra. Små voro hästarna, och storvuxna voro icke männen, men där var eld och fart såväl i de ena som i de andra. (Anna Maria Roos "Gustav II Adolf" s 78-80; Slaget vid Breitenfeld 7 september 1631)

(Den heliga) Birgitta har ej Franciskus' ljusa glädje och fattigdom i anden. Och nöja sig med vad hon själv har, det kan hon inte. Mera måste hon ha, ja, allt, såsom man kan vänta av Gud. Men i ett likna de varandra, "Guds legat" från Norden och Guds fattige från Assisi: i själens eld. "Min vän var såsom en glödande, tändande sten, han hade inom sig mig, som är helig eld. Och lika litet som eld och halm trivas samman, lika litet kan något falskt meddelas därifrån, varest sanningen bor och den heliga kärlekens eld." (Emilia Fogelklou "Birgitta" s 190)

Med Leo IX (1049-1054) höllo Clunys tankar åter sitt inträde på påfvestolen. ... Med (honom) hade en annan anda inkommit bland kardinalerna, och en ny kyrklig ifver hade vaknat. (Fredrik Nielsen "Kyrkohistoria - Den gamla kyrkan och medeltiden" s 584-585)

Platon beskriver ... ett rättskaffens sinnelag. På en gång saktmodig och fylld av ädel iver skall en människa vara. (Emilia Fogelklou "Samhällstyper och medborgarideal" s 79; Platons båda stater; skriften Lagarna)


Sångarna:

Min Gud, jag är bedrövad och söker mig till dig. Ditt liv jag ville leva i trohet mot mig själv. Ja, Jesus, vill jag följa i rättfram enkelhet, men tappar bort hans fotspår trots allt jag vill och vet. (M Melin: Psalmer och Sånger 609:1)

Tag mig nu så helt i din tjänst, o Gud, Och din nådeskraft mig gif, Att jag löper gladt i din kärleks bud, Att din vilja blir mitt lif. O, så drag mig närmare till dig, Till ditt kors, o Herre kär; O, så drag mig, drag mig närmare till dig, Tills jag helt din egen är! (F Crosby-van Alstyne/E Nyström: Sång 248:2; jfr Psalmer och Sånger 647:2)

Bo med din andes kraft, Herre, i mig, Att jag må hvarje stund Lefva för dig, Helande hjärtesår, Sökande vilsna får, Görande, hvar jag går, Något för dig! ... Allt, hvad jag är och har, Skänkte du mig; Hjälp mig det helga gladt, Herre, åt dig! Och när förutan brist Dig jag får se till sist, Blifve du, Herre Krist, Allting för mig! (SD Phelps-E Nyström: Sång 338:4; jfr Psalmer och Sånger 94:3-4)

O Jesus, helga mig, O, drag mig närmre dig, Och till mitt sinnes ande, O Gud, förnya mig. Till hjärtats djup mig rena I blodets purpurälv, Mig helt med dig förena Och fyll mig med dig själv. Som hjorten efter vatten Jag längtar efter dig, Med Andens hela fullhet, O Gud, välsigna mig! ... Det finnes ingen ann', Som mig förlossa kan; Och himlen kan ej fylla Ett hjärta, som du vann. Ej dina gåvor heller Ha värde utan dig; Blott du mig tillfredsställer, Blott du är nog för mig. Som hjorten ... (E Gustafson: Förbundstoner 1911 nr 411:2-3; jfr Psalmer och Sånger 685:2-3)

Ack, gör mig mer tacksam, Giv stillhet och hopp, Mer allvar och iver, Mer längtan dit opp! Mer brinnande gör mig På sanningens stig, Mer mogen för himlen, Mer, Jesus, lik dig! (PP Bliss-E Nyström: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 398:3)

Jesus, giv eld i vart hjärta och glöd på var tunga, Att vi ditt lov och din ära med kraft måtte sjunga! Dig till oss vänd! Kärlekens ande oss sänd, Fröjda båd' gamla och unga! (G Aagaard-M Lagerfelt: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 621:1)

Låt mig börja med dig, o min Frälsare kär, Varje år, som du giver mig än! Låt mig börja med dig varje dag, du beskär, Och förnya mitt uppsåt igen Att vara och bliva din egen! ... Låt mig börja med dig, men dock ännu en bön: Låt mig sluta min dag ock med dig! Och när dagen är slut, giv mig vilan så skön, Tills du väcker ur sömnen ock mig Att leva med dig i ditt rike! (L Sandell-Berg: Svenska Missionsförbundets sångbok 1920 nr 703:1,4; jfr Psalmer och Sånger 196:1,4)

Du höga kraft, jag längtar Åt dig att giva mig. Min ande törstar, trängtar Att varda ett med dig. Din kärleks eld låt tändas, Skriv i mitt bröst din lag. Min död i liv låt vändas, Min natt bli salig dag. (N Beskow: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 139:4; jfr Psalmer och Sånger 162:4)

Och stor i himmelriket är Den som din kärlek tvingar, Den som ej tack och lön begär, Men tyst sitt offer bringar, Som går med glädje, där du går, Och tacksam är, att dig han får I dina bröder tjäna. (E Lönegren: Den Svenska Psalmboken 1937 nr 237:4, jfr Psalmer och Sånger 91:4)

Hjälte blir aldrig den ljumme. Frälst blir aldrig en lat. Segrar gör aldrig den stumme. Sjung och brinn, kamrat! (N Bolander: Sånger och Psalmer 1951 nr 641:4)

Det kriget får aldrig stanna, Som kallas för Herrens krig. Lyft upp din unga panna, Reveljen gäller dig. Här finns ingen vapenvila Och inga fredsfördrag. Så länge du lever och andas, Flammar kampens dag. ... Det hatet får aldrig kallna, Som gäller den Ondes sak. Vi sågo så många fallna I drabbningens dån och brak. Det svärdet får aldrig kastas, Som heter Andens svärd. Blott kärlekens blanka vapen Kan övervinna en värld. ... Var trofast, du unga hjärta, Som brinner så klart och hett För ordern som blev given Och synen som du sett. Stå stark, släpp aldrig taget, Och du skall se till slut, Att Kristus vinner slaget Åt den som håller ut. (N Bolander: Sånger och Psalmer 1951 nr 644:1-3)


Petrus sade: “Före alla ting havande/ha det ivriga välkomnandet in i er själva, eftersom välkomnande kommer att (P72,א,*א) beslöja en mängd av missar (av Guds mål). (Var) gästfria mot vänner ’in i’/’med syfte på’ varandra utan knot.” (1 Petr 4:8-9)


Grekiska ord:

zêloô (vara ivrig) (exempel i Apokryferna) Syr 51:18; 1 Mack 2:58; Upp 3:19 – Judit 9:4; 1 Mack 2:24,27; 2 Mack 4:16; Salomos Vishet 1:12; Syr 9:11; 37:10; 45:18,23; Apg 7:9; 17:5; 1 Kor 12:31; 13:4; 14:1,39; 2 Kor 11:2; Gal 4:17-18; Jak 4:2.


Ytterligare studier: Ps 69:9(10); Apg 1:13; 22:3; Rom 10:2; 2 Kor 9:2; Tit 2:14; 1 Petr 3:13.


(Ursprunglig version 2007-12-01; reviderad version 2009-06-21; 2012-06-11; 2015-01-31)

Tillbaka till sidans topp

3:20 Skåda, Jag står emot dörren, och Jag bultar. Om – alltefter omständigheterna – någon må höra Min röst, skall Jag (א,* א) och/både öppna dörren och komma ‘in i’/in (vänd) i riktning mot honom, och Jag skall inta huvudmåltid i sällskap med honom och han i sällskap med Mig.

Ord för ord (29 ord i den grekiska texten Sinaiticus): Skåda (jag)-'står-(och-har-stått)'/står emot '-en dörr'/dörren och (jag)-bultar. om-alltefter-omständigheterna någon må-höra '-en röst'/rösten min och (jag)-skall-öppna '-en dörr'/dörren, och (jag)-skall-komma-in-i i-riktning-mot honom och (jag)-skall-inta-huvudmåltid i-sällskap-med honom och han i-sällskap-med mig.


1883: Se, jag står vid dörren och klappar; om någon hör min röst och upplåter dörren, skall jag ingå till honom och hålla måltid med honom och han med mig.

1541(1703): Si, jag står för dörrene och klappar; den der hörer mina röst, och upplåter dörrena, till honom skall jag ingå, och hålla nattward med honom, och han med mig.

LT 1974: Se! Jag har länge stått vid dörren och jag knackar oupphörligt på. Om någon hör min röst och öppnar dörren, så ska jag komma in och dela gemenskapen med honom och han med mig.


Den Förra Uppenbarelsen (preliminär översättning):

Herren Gud stängde Sin kista/ark utifrån. (1 Mos 7:16b, Grekiska GT)

(Mose sade till Israel: ”Herren skall) få dig att stå upp (som) ett heligt folk åt Sig själv, ’vilken vändning’/’så som’ Han har svurit dina fäder, om – alltefter omständigheterna – du må lyssna till Herrens, din Guds, röst och gå i/på Hans vägar.” (5 Mos 28:9, Grekiska GT)

(David sade till Herren:) “Du gjorde ett bord redo inför mina ögon.” (Ps 23:5a, Grekiska GT)

(David sade:) “Smaka och skåda att Herren (är) fördelaktig.” (Ps 34:8a eller 34:9a, Grekiska GT)

(Salomos välkomnade sade:) “Jag sover ’helt och hållet’/gott, och/men mitt hjärta är sömnlöst. Min nevös/älskades röst! Han bultar emot dörren. (Han säger:) ”Öppna för mig, min syster/älskade!” ... (Hon säger:) ”Jag öppnade för min nevö/älskade, (men) min nevö/älskade hade ’kommit vid sidan av’/’gått förbi’.” (Höga Visan 5:2a,6a, Grekiska GT)

(Herren sade:) "Om - alltefter omständigheterna - ni må vilja och må lyssna till Mig, skall ni äta jordens goda ting." (Jes 1:19, Grekiska GT)

(Herren sade:) “Jag skall ge Davids hus' nyckel på (Eljakims) skuldra, och han skall öppna, och det är/finns inte (någon) som stänger till, och han skall stänga till, och det är/finns inte (någon) som öppnar.” (Jes 22:22, Grekiska GT א*)

(Herren sade:) "'För att'/'med syfte på' vad hedrar ni silvermetall och inte er möda in i mättnad/'det som mättar'? Hör Mig och ät goda ting och er själ skall njuta i goda ting. Ge akt (med) era örsnibbar och följ på Mina vägar. Hör uppå/på Mig, och er själ skall leva i goda ting. Och Jag skall sätta isär/'i ordning' (med) er ett tidsålderslångt förbund. (Jes 55:2-3a, Grekiska GT)

(Herren sade om det nya Jerusalems folk:) ”Det skall vara, innan 'att utropa (och att ha utropat) dem'/'de ropar (och har ropat)', skall Jag höra uppå/’med avseende på’ dem.” (Jes 65:24a, Grekiska GT)

(Herren sade till profeten om Juda:) “Skåda, … Jag skall göra synligt/känt för (Juda) att lyssna till (Mig), och Jag skall vara en läkare åt henne, och Jag skall göra/åstadkomma frid och tro (hos) dem.” (Jer 33:6, Grekiska GT)

När (gästerna) hade badat och tvättat sig och 'fallit upp'/’lagt sig tillbaka’ (för) att inta huvudmåltid, talade Tobias till Rafael: ”Broder Asarja, tala till Raguel på så sätt att han må ge mig min syster Sara (till hustru).” Och Raguel hörde utsagan och talade till pojken: “Ät och drick och bli gärna/glad den här natten.” (Tobit 7:9-10a, S)

Bagonas kom in i tältet och bultade (på den inre dörren till) tältet, ty han förmodade att (Holofernes) sova/sov ’helt och hållet’/gott i sällskap med Judit. Men som/då ingen hörde på (det), då han hade 'skickat alltigenom'/öppnat kom han in i, in i sängkammaren och fann (Holofernes) ... (vara en) död (kropp). (Judit 14:14-15a)

(Salomo sade:) “Visheten öppnade stummas mun.” (Salomos Vishet 10:21a)

Där (visheten) går in, välsignar Herren.” (Syr 4:13b)


Den Senare Uppenbarelsen:

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “När du – alltefter omständigheterna – må be, kom/gå in i, in i ditt förrådshus och, då du har stängt din dörr, bed till din Fader, Den/som (är) i det gömda. Och din Fader, som ser i det gömda, skall ge dig tillbaka.” (Matt 6:6)

(”Ledaren för hundra man” sade till Jesus:) ”Herre, jag är inte lämplig, för att du må komma ’in i’/in inunder mitt tak. Tala emellertid endast en utsaga, och min pojke kommer att botas.” (Matt 8:8b)

(Jesus sade till folkskarorna:) “Den som har öron att höra (med) (א,* א), låt honom höra.” (Matt 11:15)

(Rösten sade:) “Den här är Min välkomnade Son i/med vilken Jag är tillfreds. Hör Honom.” (Matt 17:5b)

(Jesus sade till Sina lärjungar:) “När ni – alltefter omständigheterna – må skåda alla de här tingen, har ni kunskap om att (Människans Son) är nära 'på dörrar'/'vid dörrarna'.” (Matt 24:33b)

(Jesus sade:) “Effata!” vilket är/betyder “Var öppnad alltigenom!” (Mark 7:34b)

(Jesus sade till Sina lärjungar: “Någon säger till en vän som står utanför hans hus:) “Dörren är (och har ... varit) allaredan stängd. ... Jag förmår inte att, då jag har stigit upp, ge dig (det bröd du vill ha).’ Jag säger er: ’Om och/också han inte, då han har stått upp, skall ge honom på grund av det att vara/'han är' hans vän, skall han under alla förhållanden, då han rest sig upp, ge honom på grund av hans skamlöshet/’skamlösa envishet’ så många ting som han behöver.’ Och Jag säger er: ’Begär och det skall ges åt er, sök och ni skall finna, bulta och det skall öppnas för er.’” (Luk 11:7b-9)

(Herren sade till Sina lärjungar: ”Var) lika människor då de ’tar emot i riktning mot’/välkomnar sin herre, när han må ’lösa upp uppåt’/’ge sig iväg’ ’ut ur’/från bröllopsmåltiderna för att, då han har kommit och bultat, de genast må öppna för honom. Lyckliga (är) de där slavarna som (deras) herre kommer att finna varande vakna, då han har kommit. Amen säger jag er, att han skall omgjorda sig runt omkring och få dem att ’luta sig tillbaka’/’lägga sig ner (till bords)’. * (א*).” (Luk 12:36b-37)

(Jesus sade:) “Från (den tid i) vilken husmästaren/husföreståndaren – alltefter omständigheterna – må ha rest sig upp och stängt till dörren, må ni börja * (א*) bulta på dörren och säga: ‘Herre, öppna för oss.’ Och ’då han har svarat’/’han skall svara och’ säga till er: ’Jag vet/känner er inte, varifrån ni är.’ ... (Men man) skall anlända från uppstickanden/öster och sjunkanden/väster och * (א,*א,A) nordvind/norr och sydvind/söder och luta sig upp/tillbaka i Guds rike.” (Luk 13:25,29)

Då (sonen) hade stått upp kom han i riktning mot sin fader. Men då han ännu höll sig på avstånd långt bort, skådade hans fader honom, och han veknade i sina inre ädla delar. Och då han hade sprungit, 'föll han emot, emot hans hals'/'omfamnade han honom' och 'var helt och hållet vän med'/'kysste ... innerligt' honom. Den (yngre) sonen talade till (sin fader): "Fader, jag har missat (Guds mål) 'in i'/'med syfte på' himlen och inför dina ögon. Jag är inte längre värdig att kallas din son." ... (Fadern sade till sina slavar): "För/'för fram' den gödda ungtjuren (och) offra (den) och då vi har ätit, må vi göra oss glada, eftersom den här min son var (hela tiden) en död (kropp) och/men har 'levt upp'/'återvänt till liv'. Han var (hela tiden) (och hade varit) fördärvad och/men var funnen." Och de började göra sig glada. (Luk 15:20-24)

Som/då (Jesus) kom emot/intill platsen, då (Han) hade sett/tittat upp, talade (Han) i riktning mot (Sackaios): ”Sackaios, 'då du har skyndat dig'/'skynda dig och' stig ned, ty idag måste jag stanna i ditt hus.” Och ’då han hade skyndat sig’/’han skyndade sig’ och tog inunder/familjärt emot honom och fröjdade sig. (Luk 19:5-6)

(Jesus tog) bägaren efter det att intaga/'ha intagit' huvudmåltiden. (Luk 22:20a)

Då Petrus ännu samtalade de här orden, föll den Helige Ande emot, emot alla dem som hörde utsagan. (Apg 10:44)

Då (Paulus) hade bultat (emot) portgångens dörr, kom en ung flicka före/fram (א,*א). ... Och då hon hade fått ytterligare kunskap om Petrus' röst, öppnade hon inte portgången från/’beroende på’ fröjden. (Apg 12:13a,14a)

(Gud) hade öppnat en dörr av tro för nationerna. (Apg 14:27b)

En viss kvinna (vid) namn Lydia ... (var från) en stad Tyatira. ... Hon hörde (hela tiden) (så att) Herren öppnade (hennes) hjärta alltigenom. (Apg 16:14a)

Då (lärjungarna i Efesos) hade hört, döptes de i Herren Jesu namn. Och då Paulus hade satt/lagt händer/’sina händer’ på dem, kom den helige Ande emot dem. (Hela tiden) både samtalade de (med) tungor/tungomål och profeterade. (Apg 19:5-6)

(Paulus sade till judarna i Rom:) “Låt det så vara känt för er, att ’det här’/detta Guds räddningsmedel har skickats bort till nationerna; de kommer själva och/också att höra.” (Apg 28:28)


Aposteln, den åttonde och en av de sju:

Den tredje dagen blev det en bröllopsmåltid i Kana av/i Galileen, och Jesu moder var (hela tiden) där. Men Jesus kallades och/också Hans lärjungar in i/till bröllopsmåltiden. (Joh 2:1-2)

Den som har bruden är brudgum, men brudgummens vän, som står och hör honom, fröjdar sig (med) fröjd på grund av brudgummens röst. Så har ’den här’/denna min fröjd fullbordats (och är fullbordad). (Joh 3:29)

Kvinnan, samaritiskan, * (א*) säger till Honom: ”Hur (kommer det sig att) Du, som är en jude, begär att dricka från sidan av mig, (jag som) är en kvinna, en samaritiska?” * (א*). Jesus svarade och talade till henne: “Om du kände Guds förmån och vem Den är som säger till dig: ’Ge mig att dricka’, hade du – alltefter omständigheterna – begärt/bett Honom och Han hade – alltefter omständigheterna – gett dig levande vatten.” (Joh 4:9-10)

(Jesus sade till judarna:) ”Amen, amen, Jag säger er, att den som hör Min utsaga och tror (i/på) Den som har sänt Mig har tidsålderslångt liv och kommer inte in i (någon) dom, emellertid/utan har stigit (och stiger) över ut ur döden in i livet. Amen, amen, Jag säger till er, att en stund kommer * (א*), när de döda (kropparna) må (P66, א,* א) höra Guds Sons röst, och * (P66, א*) då de har hört, skall de leva.” (Joh 5:24-25)

(Jesus sade:) ”Den som är ut ur/av Gud hör Guds ord.” (Joh 8:47a)

(Jesus sade till fariseerna:) ”Den som kommer ‘in i’/in genom dörren är fårens herde. För den här öppnar dörrvakten, och fåren hör hans röst, och han höjer sin röst (i riktning mot) sina egna får ‘enligt namn’/’efter deras namn’, och han leder dem ut. ... Jag är dörren. Om – alltefter omständigheterna – någon må komma ‘in i’/in genom Mig, skall han räddas och han skall komma ‘in i’/in och komma ut och finna bete.” (Joh 10:2-3,9)

(Jesus sade:) "Mina får hör Min röst, och Jag har kunskap om dem, och de följer Mig." (Joh 10:27)

Så ’före påskalammets sex dagar’/’sex/sju dagar före påsken’ kom Jesus in i Betania, varest/där Lasaros (hela tiden) var, som Jesus hade rest upp ut ur döda (kroppar). De gjorde så där en huvudmåltid åt Honom. (Joh 12:1-2a)

Jesus svarade och talade till (Judas – inte Iskariot): “Om – alltefter omständigheterna – någon må välkomna Mig, skall han hålla Min utsaga, och Min Fader skall välkomna honom, och Vi skall komma i riktning mot honom och göra en boplats vid sidan av honom.” (Joh 14:23)

(Jesus sade till Pilatus:) ”'Varje den'/’var och en’ som är ut ur/av sanningen hör Min röst.” (Joh 18:37b)

Då det så var kväll till den där en/första dagen av sabbater, och då dörrarna var (och hade varit) stängda, varest/där lärjungarna (hela tiden) var på grund av judarnas fruktan (eller: fruktan för judarna), kom Jesus och stod in i mitten, och Han säger till dem: ”Frid till er.” Och då Han hade talat det här, visade Han dem händerna och revbenet. Så lärjungarna fröjdade sig, då de hade skådat Herren. Han (א,*א) talade så åter till dem: ”Frid till er. Helt och hållet som Fadern har skickat (och skickar) bort Mig, skall (א*) och/också Jag sända er.” Och då Han hade talat det här, pustade Han i/på (dem), och Han säger till dem: ”Tag helig ande." (Joh 20:19-21)

Skåda, Han kommer i sällskap med molnen. (Upp 1:7a)

(Detta är vad den Sanne, den Helige, säger:) ”Den som har Davids nyckel, Den som öppnar och ingen skall stänga, och (Den) som stänger och ingen skall (א,*א) öppna. Jag känner dina gärningar. Skåda, Jag har gett (och ger) en dörr som har öppnats (och är öppnad) inför dina ögon, (en dörr) som ingen förmår stänga * (א,*א).” (Upp 3:7b-8a, “Filadelfia”)


Exegeter, evangelister med flera


Att börja med:

ca 2000 - ca 1900

När Paulus och Barnabas hade återvänt från de fyra galatiska städer de hade evangeliserat under sin första missionsresa, redogjorde de för församlingen i syriska Antiochia hur Gud ”hade öppnat trons dörr för hedningarna” (Apg 14:27). (John Stott "Genom Bibeln - Dag för dag" s 346 i kommentar till Gal 1:6-7)

Det ljuder många röster här i världen. Satan talar många språk och lockar från många olika håll. Lycklig är den som har lärt sig lyssna till Guds röst. ... Att lyssna, det är tjänarens uppgift. På hebreiska kan samma ord betyda lyssna och åtlyda. Något av samma nyans kan finnas i vårt eget ord "höra". En förälder kan säga till sitt barn: "Hör du inte?" med innebörden att om barnet hörde, så skulle det också lyda. (Carl Fr. Wislöff "Bröd för dagen" s 286; kommentar till 1 Kung 3:5-9)

Feuillet finner en parallell i Höga Visan 5:2 där älskaren inbjuder sin brud till trädgården för att hålla måltid med honom och i de synoptiska texterna, där Herren sägs vara nära t ex Mark 13:29, Matt 24:33, Luk 12:36. (J. Massyngberde Ford "Revelation" s 422)

Vi låser dörrarna inom oss. Sju gånger sju. Sedan ikläder vi oss lånade leenden. ... Detta är vår samvaro. Om någon försöker ana, vad vi innerst gömmer, grips vi av ångest. ... Men Gud öppnar alla låsen, stryker bort våra stelnade leenden. Intet falskt kan bestå. Den dagen går det storm över själarna. (Viola Renvall "Ur en tänkebok" s 68; 1954)

Sedan länge har vi glömt att lyssna! Hade Han planterat oss en gång för att lyssna, planterat som strandråg, vid det eviga havet, skulle vi ha växt på feta beten, stå som sallad i grönsakslandet. (Nelly Sachs "I dödens boningar" s 40)

Nanna Rosén ... hade varit sex år gammal, då hon i trappan till sitt föräldrahem hade "hittat" en liten fyrasidig religiös flygskrift "Se jag står vid dörren och klappar". Sex år gammal hade hon varit - en liten knubbig och tryggögd flicka, som vid fem års ålder hade lärt sig läsa genom att fråga efter bokstäverna i de tidningar, som hennes fader förrådsförvaltaren tillbragte ett par timmar varje eftermiddag med att studera och begrunda. När hon nu två gånger efter vartannat läst de fyra sidorna till slut, medan hon stått ensam vid det stora, runda matsalsbordet, hade salsklockan slagit tre tunga dundrande slag, och i detsamma hade som en blixt den tanken slagit ned i henne: kanske Jesus står utanför min dörr! ... inte utanför salsdörren - men utanför den dörr som ledde in till hennes hjärta. Hon hade tagit den lilla skriften i näven, rusat utför trapporna - ned på gården - ut på vedbacken - in i vedboden - och där hade hon fallit på knä och sagt högt: "Jesus - om du står utanför min dörr nu - så kom in." Och Han, den Allsvåldige och Barmhärtige hade i sin gränslösa kärlek hört barnets röst och stigit över tröskeln till hennes lilla ärliga troskyldiga och oförskräckta barnahjärta och tagit det helt i besittning för sitt Rikes räkning. Nanna Rosén kände, smakade och förnam gudomens närvaro i sitt rena barnahjärta. (Sven Lidman "Såsom genom eld" s 64-65)

Under natten väcktes mademoiselle Fleury av våldsamma bultningar på dörren. Förskräckt satte hon sig upp i sängen och lyssnade. Slagen upphörde inte. Fanns det verkligen inte på hela sjukhuset en levande själ som kunde gå och öppna, tänkte hon. Skulle hon, stackars gamla människa, vara tvungen att slita ont för alla, därför att hon av naturen var hederlig och hade begåvats med pliktkänsla? ... Åskan försvagades och avlägsnade sig. Knallarna kom allt glesare och dovare ur fjärran. Regnet upphörde stundtals, men vattnet fortfor att med ett svagt sorl drypa ur träden och längs takrännorna. Ett ljudlöst återsken av blixtarna föll in i mademoiselles rum, lyste upp det och dröjde kvar ett extra ögonblick, som om det letat efter något. Plötsligt förnyades bultandet på dörren, som länge hade upphört. Det var någon som behövde hjälp och som bultade mot huset förtvivlat och med täta mellanrum. Vinden ökade på nytt. Regnet hällde åter ned. ... (Zjivago) hade också hört bultandet och kom själv emot henne utför trappan med ett ljus i handen. De hade kommit på samma tanke. "Zjivago! Zjivago! Det är någon som bultar på ytterdörren, och jag vågar inte gå och öppna ensam", skrek hon på franksa och tillade på ryska: "Ni nog ser att det är Lar eller lieutenant Gaiulle." ... I förstugan räckte doktorn ljuset till mademoiselle för att hon skulle hålla det, och vred själv om nyckeln i låset och tryckte ned dörrvredet. En vindstöt slet dörren ur handen på honom, blåste ut ljuset och stänkte en skur av kalla regndroppar utifrån gatan över dem båda. "Vem där? Vem där? Är det någon där", skrek mademoiselle och doktorn på en gång ut i mörkret, men ingen svarade dem. Plötsligt fick de höra det förra bultandet från ett annat håll, från den sida där köksingången var belägen, eller, som de började tycka, mot ett fönster utifrån trädgården. "Det är tydligen blåsten", sade doktorn. ... I skänkrummet hade en lindgren slagit ut fönsterrutan. ... Där hade fönsterluckan slitits lös och slog mot fönsterkarmen. ... De pratade ännu en liten stund, och låste så ytterdörren och gick och lade sig. Båda kände sig missräknade över att det hade varit falskt alarm. De hade varit övertygade om att när de öppnade porten så skulle den där kvinnan, som de kände så väl, stiga in i huset, genomblöt och stelfrusen, och de skulle överösa henne med frågor medan hon skakade av sig. Och sedan hon hade klätt om skulle hon komma in i köket för att torka sig vid gårdagsvärmen från ugnen, som ännu fanns kvar, och skulle berätta för dem om sina otaliga missöden och rätta till håret och skratta. De var så övertygade om detta att när de hade stängt dörren fanns en skymt av denna övertygelse kvar bortom husknuten ute på gatan, som ett vattenmärke efter kvinnan eller efter hennes gestalt, som alltjämt föresvävade dem bortom gatukröken. (Boris Pasternak "Doktor Zjivago" s 113-114; år 1917?)

Jag har tänkt ut din bana som artist. Vill Du höra mina tankar? Vill du ha en dörrnyckel, och stiga rakt in i mitt rum utan att ringa, på en tid Du bestämmer. Här är lika ensamt, lite vackrare, ty jag har smyckat för Dig, Din hvita nattrock är tvättad och hänger skinande som snö, bredvid ett par vita skor. (August Strindberg "August Strindbergs brev XV april 1904-april 1907" s 102; brev 20 jan 1905 till Harriet Bosse)

Det var synd om (frun)! ... Hon hade suttit i mörkret med händerna för ögonen; men när hon nu såg upp – var hela salen, hela våningen eklärerad; bordet var dukat med julgran och julklappar; ett muntert slammer hördes från köket med det friska suset från vattenledningskranen; en lätt varm hand strök utmed hennes kalla kind; och hon hörde en välkänd röst viska som en sommarvind i skogsbackens blommor: - Älskade! (August Strindberg ”Pintorpa-fruns julafton” s 216)


ca 1900 och tiden dessförinnan

En enda ton av förnuft, av hjärta, den där klangen som du så lätt känner igen, där du hör en själ ge ett ljud ifrån sig, prässad fram i förtvivlan, i sorgen, i glädjen, är nog för att omgiva mig med värme och hemkänsla och trygghet. Det är som jag ginge bland vanvettiga och hörde en väns röst, och jag hör denna ton genom hela vanvettskonserten, och lägger mig trygg att vila i denna ton och är lycklig att hava levat och fått höra. (Hans Larsson "Livets värde" s 160)

Der står Du alltså, på vägen till Kristus. ... Lycka till! så mycken lycka man kan vänta. Kunde vi endast få klarhet och visshet, vore det enklare att hörsamma dens röst som är sanningens. (August Strindberg "August Strindbergs brev XII dec 1896-aug 1898" s 259-260; brev 31 jan 1898 till Axel Herrlin)

Även denna sommar (1866) fick jag tillbringa på Marstrand. ... Ett minne (från Kvarnholmen) må meddelas. ... "Om jag vore rik", yttrade (kyrkoherden i Slöta, sedermera professorn i Lund Klas) Warholm, "skulle jag pryda alla väggar i Slöta kyrka med bibliska bilder." Detta tände eld i (doktor P.) Fjellstedt: "Nej broder! Det heter 'Hören', så får eder själ leva; icke 'Sen', så får eder själ leva. Och tron kommer av predikan, egentligen av hörandet." ... Då för tiden var man van att genast angripa ett yttrande, som man icke gillade. ... Så bröt även nu en eldig diskussion ut. Somliga vore på Warholms och somliga på Fjellstedts sida. Det märktes dock, att de som voro kända för ett varmare och verksammare andligt liv stodo på Fjellstedts sida. Mig tilltalade hans bevisning så kraftigt, att nästan varje ord stannat i minnet. (Karl Palmberg "Karl Palmberg - Strödda minnen från hans levnad" s 63-64; Palmbergs egna anteckningar)

(Scrooge) gick förbi porten ett dussin gånger innan han kom sig för med att knacka på. Men till slut bemannade han sig och gjorde det. "Är herrn hemma, mitt söta barn?" sade Scrooge till flickan. "Mycket vacker flicka", tillade han för sig själv. "Ja, sir. ... Han är i matsalen med frun, sir. Var så god och stig in." "Tack", sade Scrooge, redan med handen på låset till matsalsdörren. "Han känner mig. Jag går in direkt." Han öppnade försiktigt dörren och stack in huvudet. De båda nygifta sysslade vid bordet som var dukat i all sin prakt, ty som alla ovana ungdomar var de lite nervösa i sådana fall och ville se till att allt var i ordning. "Fred!" sade Scrooge. ... "Nej, vad ser jag!" utbrast Fred. "Vem kan det vara?" "Det är jag, din morbror Scrooge. Jag har kommit på middag. Vill du inte låta mig stanna, Fred?" Låta honom stanna! Det var sannerligen en lycka att han inte rentav skakade av honom armen. Efter fem minuter var Scrooge som hemma hos sig. Stämningen kunde inte vara bättre. ... Ett underbart sällskap, underbara lekar, underbar endräkt, un-der-bar lycka! (Charles Dickens "En julsång på prosa" s 83)

När själen hafwer inwertes frid, så har hon ock ett dagligt gästabud (Ordsp 15:15). (Anders Nohrborg "Den Fallna Menniskans Salighets-Ordning" s 87 i kommentar till Mark 16:1)

Att Christus kommer till lärjungarna genom lyckta dörrar, dermed wisas oss, att Han efter sin uppståndelse och i sitt rike på jorden icke mera will wara bunden wid lekamligt, synligt, handgripligt och werldsligt wäsende, tid, ställe, rum och mera dylikt, utan att Han will blifwa känd och ansedd för en sådan, som genom sin kraft är allestädes närwarande och regerande, så att Han alltid och på alla orter är hos oss, när och hwarhelst wi behöfwa Honom, och will hjelpa oss, utan att Han kan blifwa hindrad eller utestängd af hela werlden eller någon hennes makt. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Winter-afdelningen" s 275 i kommentar till Joh 20:19)

Wilja wi icke anamma den glada dagen, som (Gud) gifwer oss till nåd och salighet, så kan Han ock i dess ställe låta oss se och erfara en mörk och sorglig natt af idel jämmer och olycka. Och alldenstund wi icke wilja höra detta ljufliga Ord och fridens predikan, så skola wi i stället nödgas höra djefwulens mordskri på alla sidor skalla i wåra öron. Nu är tiden, att wi skulle känna nådesdagen och wäl begagna oss af det rika, gyllene året, medan wi hafwa evangelii årsmarknad för dörren och se, att Herren besöker oss. Försumma wi åter denna tid och låta den gå oss förbi, så få wi sedan icke widare hoppas och wänta någon bättre dag eller frid; ty Herren, som är fridens Herre, skall då icke widare stå att finna. Men när Christus är borta, så måste ock wår egendom sin kos; och der man förskjuter denna kära gästen och icke mer will lida Hans christna, der måste äfwen regementen, frid och allt gå i grund. (Martin Luther "Kyrko-Postilla Första Delen Sommar-afdelningen" s 149 i kommentar till Luk 19:41-47)

Ack, att jag höra måtte, det Herren Gud talar! Salig den själ, som hörer Herren tala, och af hans mun förnimmer hugsvalelsens ord! Saliga de öron, som fatta den gudomliga ingifvelsens heliga röst och tillsluta sig för denna världens buller! (Thomas a Kempis "Om den invärtes hugsvalelsen" s 75)

Djupt inne i den kristna tiden lefde bland skandinaver den föreställning, att deras hedniske fäder trott på tillvaron af en lustgård, från hvilken sorg, smärta, lyten, ålderdom, sjukdom och död vore utestängda. Lustgården kallades . . . Ej-dödes-åker . . . lefvande människors jord. Han var belägen icke i himmelen, utan där nedom, vare sig på jordens yta eller i underjorden, men skild från de af människor bebyggda landen på ett sätt, som gjorde det icke omöjligt, men likväl ytterst äfventyrligt att komma dit. En saga från fjortonde århundradet, upptagen i Flatö-boken, och med några textändringar i Fornald. Sag. III, meddelar: Erik, son af en norsk småkonung, gjorde en julafton det löfte att uppsöka Odains-aker, och vardt detta rykte kändt öfver hela Norge. I sällskap med en dansk prins, som också hette Erik, begaf han sig då iväg. . . . På afstånd sågo de ett torn. I den riktningen fortsatte de att gå, och de funno, när de kommit närmare, att tornet stod fritt i luften utan grundval eller stolpar. En stege förde upp till det. Inne i tornet var ett rum, bonadt med sammet, och där stod ett vackert bord med kräsliga rätter på silfverfat och vin i gyllene dryckeskärl. Där voro också präktigt bäddade sängar. De båda männen voro nu öfvertygade om att de kommit till Odains-aker och de tackade Gud för att de nått sitt mål. De förfriskade sig och lade sig att sofva. I sömnen kom till Erik en skön gosse, som nämnde honom vid namn, sade sig vara en af de änglar, som vaktade Paradisets port, och tillika Eriks skyddsängel, som var vid hans sida, då han gjorde löftet att uppsöka Odains-aker. . . . Ängeln upplyste honom om att Odains-aker . . . där han nu vistades ej vore samma ställe som Paradiset, ty till detta kunna endast andar komma, och detta är andarnes rike, Paradiset, så herrligt, att Odains-aker i jämförelse därmed är som en ödemark. Dock gränsa dessa två olika områden intill hvarandra, och älfven, som Erik sett, har i Paradiset sin källa. (Viktor Rydberg "Mythen om underjorden" s 235-237)

Såväl från första som från andra århundradet efter Kristus har man vittnesbörd om att vägen till essen-samhället vid Engaddi (fem svenska mil från Jerusalem och icke långt från Döda hafvet) vandrades af talrike pilgrimer, som önskade stanna där för hela sitt lif. . . . Personer af alla stånd och klasser kommo, klappande på essenernas port för att varda inlåtna. Men det var icke lätt att vinna inträde. Huruvida den sökande först hade att afgifva en redogörelse för sitt föregående lif är icke alldeles säkert, ehuru Solinus yttrar något, som synes syfta därpå. Men hvad som ålades honom var ett års pröfningstid. Under pröfningstiden måste han bo utanför samfundets mur, men följa alla dess föreskrifter med afseende på den dagliga verksamheten. . . . Var det första pröfningsåret väl genomgånget, och hade den sökande härunder ådagalagt vilja att lägga band på alla sinnliga eggelser och alla utbrott af missnöje eller vrede, vardt han upptagen som essen af lägre graden, men måste underkasta sig ytterligare två pröfningsår, innan han fick plats vid det gemensamma middagsbordet. (Viktor Rydberg "Romerska kulturen under de två första århundradena efter Kristus - fortsättning" s 93-95; föreläsningar vid Stockholms Högskola vårterminen 1885)

Det mest fröjdefulla av alla offer var tackoffret, eller, som det skulle kunna återges från dess härstamning, avslutningsoffret. Detta var i sanning en tid av lycklig gemenskap med förbundets Gud, då Han behagade bli Israels gäst vid offermåltiden, samtidigt som Han alltid var deras värd. Detta symboliserade sålunda den andliga sanning som uttrycks i Upp 3:20. (Alfred Edersheim “The Temple” s 134)


Att fortsätta med (hembygden):

Det här med att lyssna är väl något vi gör dagligen. På arbetet, radion, tv, signaler från tåg och bilar, konstiga ljud från bilmotorn, plus mycket annat. Men lyssna i tro är något större, det är när Gud kommer in i bilden. (Mona Abrahamsson-Bodén "Lyssna i tro"; Jönköpings-Posten 5 oktober 2007)

(Vanjas) föräldrar var döda, och deras Jesus hade övergivit henne för länge sedan. Hon hade bett och bett men aldrig fått dela deras tro, Gud hade inte velat ha hennes böner. Hon gav upp allt för att visa sin lydnad och för att få omfattas av Hans kärlek, men Han svarade aldrig. Visade aldrig med ett enda ord eller tecken att Han lyssnade. (Karin Alvtegen "Skam" s 76)

Det positiva i församlingens (i Laodikeia) tillstånd ligger i det Jesus säger till dem: "Jag står vid dörren och bultar." Det var illa ställt med församlingen i Laodikeia, men den var inte övergiven av sin Herre. (Larry Andersson "Kampen mot ondskan"; Jönköpings-Posten den 25 februari 2005)

Församlingen i Laodicea bedrev tydligen en intensiv verksamhet och hade en god ekonomisk ställning. Föreståndaren menade troligen att både han och församlingen hade en hög andlig standard. Ändock måste Jesus konstatera, att det saknades rum för honom. Han fick stå utanför dörren och klappa. Det är en allvarlig tankeställare. Jesus kan alltså stå utanför församlingar, som bedriver en bred och intensiv verksamhet. I många församlingar snurrar verksamhetskarusellen fortare och fortare. Pastorer och medlemmar springer med andan i halsen från den ena aktiviteten till den andra. Tidsandan och stressen har dragit in i Herrens hus. Det är väl aldrig så, att Kristus har fått det lika trångt i våra församlingar, som han hade det i Laodicea? (Ragnar Samuelson "Medelpunkten - Jesus i centrum" s 16)

Kristus - Konungen - vill regera på ditt hjärtas tron. Han vill ha kontroll över allt i ditt liv. Är du villig att lämna ut nycklarna till ditt hjärtas allra hemligaste rum? Kristus väntar på det. ... Så kommer då Kristus - Konungen. "Han aktar hos dig gästa och dig för evigt fästa." (Stig Wernefur "Se, din konung kommer"; kommentar till Matt 21:1-9; Jönköpings-Posten den 30 november 1963)

Det var en grå oktoberdag 1960 som jag första gången kom till missionsskolan Kortebo. ... Husmor ledde mig till mitt blivande rum, vilket bar namnet "Skillingaryd". ... Så snart jag lämnats ensam i rummet, satte jag mig vid bordet och började att skriva ett brev - till Japan natur